PROTOKOLL,
HÅLLNA
uos
VÄLLOFLIGA
BORGARESTÅNDET
vid
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
åren 1865 och 1866.
FÖRSTA bandet.
STOCKHOLM,
HOS JOH. BECKMAN, 186 5.
År 1S65
den 20 Oktober.
§ *
Sedan Rikets Ständer, jemlikt 81 § i Sveriges rikes
ständers beslut den 8 December 1865 och efter det Kongl,
Maj:t, genom öppet nådigt bref och påbud af den 21 sisth
April erinrat Rikets Ständer att den 10 i denna månad till
lagtima riksdag här i hufvudstaden sig infinna, berörde dag
sammanträdt och riksdagen ytterligare blifvit sistnämnde dag
med vanlig högtidlighet genom rikshärolden offentligen
kungjord, så hade, enligt Riksdagsordningens föreskrift, de
af i städerna boende borgare, öfrige idkare af yrken, som
till borgerliga näringar räknas, och egare eller innehafvare
med ständig besittningsrätt af hus och tomter äfvensom stä¬
dernas magistratspersoner samt af bergsbruksdistrikten ut¬
sedde fullmägtige, efter Kongl. Maj:ts nådiga befallning, gifven
genom särskilda anslag, hos hans excellens justitiestats-
ministern, riddaren och kommendören af Kongl. Maj:ts orden
herr friherre Louis De Geer, inlemnat deras fullmagter till
anteckning och granskning.
Efter att hafva i dag emottagit behöriga inträdestecken,
sammanträdde Rorgareståndets herrar fudmägtige kl. 11
f. rn, uti den för dem anvisade lokal i Rikets Ständers hqs
å Riddarholmen, hvarvid herr rådmannen och riddaren af
kongl. Wasaorden E. D. Grape med klubban äskade ljud
och yttrade:
Herrar ledamöter af högtärade Rorgareståndet!
Då vi nu äro församlade till fullgörande af det vigtiga
och ansvarsfulla uppdrag, hvilket väre hemmavarandes för¬
troende oss lemnat, är det till följd af grundlagens nuvarande
bud mig blifvit förunnad den äran att till eder få uttala hels-
ningsorden.
A
Ven 20 Oktober.
Jag utbeder mig således få helsa eder, högtärade her¬
rar! välkomne till det nu påbörjade riksmötet, med den
uppriktiga önskan, att våra öfverläggningar och beslut må
under enig samverkan lända till det älskade fosterlandets ära
och välgång!
Måtte försynens skyddande hand hvila öfver konung och
fädernesland!
§ 2.
Herr rådmannen Grape tillkännagaf, att han anmodat
undertecknad, vice häradshöfding, att hos Ståndet föra pro¬
tokollet, till dess sekreterare hunnit blifva utnämnd och sin
befattning tillträda.
§ 3.
Elter anmälan af herr rådmannen Grape, att han af
hans excellens herr justitiestatsministern emottagit dels
en förteckning på välloff. Borgareståndets herrar ledamöter/
vid innevarande riksmöte, dels ock ett protokollsutdrag, an-j
gående verkställd granskning af de till herr justitiestatsf-
ministern af Ståndets ledamöter ingifna fullmagter, biefvfo
dessa handlingar lagda å Ståndets bord.
§ 4-
Sedan herr rådmannen Grape vidare tillkännagifva, att
chefen lör Civildepartementet, herr statsrådet Lagerstråle
uti aflåten skrifvelse anmält, att Hans Majit Konungen inne¬
varande dag kl. 1 på dagen täckes emottaga de Ståndets de¬
puterade, som kunde utses att å Ståndets vägnar inhemta
underrättelse om dag och tid, då Hans Majit Konungen be¬
hagar lemna företräde åt den deputation af Ståndet, som
jemlikt Riksdagsordningen har att hos Kongl. Maj:t i un¬
derdånighet anhålla, det talman och vice talman måtte varda
i nåder utnämnde, blefvo, på herr rådmannens förslag, herr
grosshandlanden och riddaren af kongl. Nordstjerneorden
F. A. Rinman samt herr bruksegaren och riddaren af kongl.
Nordstjerneorden J. F. Björkman utsedde till deputerade,
för att i nyssnämnda afseende hos Kongl. Majit sig infinna.
Ståndets herrar ledamöter åtskiljdes härefter, men sam¬
manträdde åter kl. 1 på dagen, dervid efter en stunds för¬
lopp förutnämnde deputerade från kongl, slottet ankommo;
och tillkännagaf herr grosshandlanden Rinman å de depute¬
rades vägnar, att Hans Majit Konungen, vid dem personligen
lemnadt företräde, i nåder förklarat sig vilja i morgon, Lör¬
dagen den 21 Oktober, kl. 12 på dagen deputationen emot¬
taga; i anledning hvaraf Ståndet, på herr rådmannen Grapes
Den 20 Oktober. S
i
proposition, beslöt att en half timme derförinnan samman¬
träda. äfvensom att deputationen skulle utgöras af 50 per¬
soner, hvilka genast utsågos.
Ståndets herrar ledamöter åtskiljdes kl. !/2 2 e. m.
In fidem
A. Härd af Segerstad.
Den 21 Oktober.
Elter det Ståndet denna dag samlats vid den i proto¬
kollet för sistlidne dag bestämda tid, kl. V2 12 f. m., begåfvo
sig, efter det någon stund förflutit, i deputation 50 af Stån¬
dets herrar ledamöter, anförde af dess främste närvarande
medlem, herr grosshandlande!), kommendören med stora
körset af kongl. Wasaorden, riddaren af kongl. Nordstjerne¬
orden Johan Guslaf Schwan, till kongl, slottet, för att, en¬
ligt Kongl. Majits meddelade nådiga tillstånd, anhålla om
talmans och vice talmans utnämnande.
Sedan deputationen från kongl, slottet återkommit, fram¬
trädde herr grosshandlande!! Schwan till talmansstolen, äskade
ljud med klubban och yttrade:
»Herr vice talman, mine herrar!
Stort och ansvarsfullt är det hoga förtroende, som H. M.
konungen i nåder behagat mig lemna, att för andra gången
såsom talman deltaga i edra öfverläggningar. Jag skulle
tvekat att detta höga förtroende emottaga, om jag icke egt
vissheten att biand eder. mine herrar, åter möta några vän¬
ner och många gamla bekanta och att vid min sida återfinna
herr vice talmannen, på hvars vänskap och hjelp jag vet
mig under alia omständigheter kunna räkna. Med god och
fast vilja att så, som grundlag och samvete bjuda, söka full¬
göra mina åligganden, hoppas jag att våra arbeten skola lugnt
och fredligt fortgå till vår och allmän båtnad.
Hagens vigtigaste fråga måste finna en lösning, värdig
den tid vi lefva uti. Dess behandling är gifven inom detta
stånd. Med tillförsigt antager jag, att det är för sista gången
som Borgareståndet samlas på detta rum. Det ökade indy-
a
Den 21 Oktober.
tande, Borgareståndet vunnit från riksdag till riksdag, må ej
tillskrifvas annat än den frihet, som lemnats åt samhällets
alla klasser att här vinna inträde. Delta är talande för re¬
presentationens ombildning. Tillkommen till följd af en kongl,
proposition, genomförd under det landet är i starkt framåt¬
skridande och åtnjuter det djupaste lugn, blilver det en a!
dessa stora tilldragelser, hvilkas motstycke förflutna tiders
historia ej vet att omtala.
Oförbehållsamt erkänner jag mig sakna min plats på
bänken* Uti våra stora finansiela frågor hade jag troligen
kommit att tillhöra minoriteten. Staten och den enskilda
företagsamheten hafva ätlats om hvilken som först på kre¬
ditens slippriga kapplöpningsbana skulle hinna målet, som
varit den största skuldsättning. Ingenting hafva vi att i detta
afseende förebrå hvarandra. Vi dela samma öde, som drabbat
både större och rikare länder, hvilka på en gång företagit
sig allt för stora jernvägsbyggnader, m. m.
På industriens alla vägar har landet gjort stora framsteg.
Fast egendom och arbetet hafva mångdubblats i värde. Detta
välstånd, om man så vill kalla det, är dock icke uppkommet
genom en bespard penning, Utan genom starkt anlitande af
den utländska krediten. Att densamma är för starkt anlitad,
bevisas bäst af våra pappers städse sjunkande notering på
den utländska penningemarknaden.
Hvem af oss påminner sig ej de så kallade lyckliga
krigsåren, då, bland annat, bankens metalliska valuta hade
stigit till ett belopp, som de djerfvaste förhoppningar aldrig
kunnat ana. Följden biel', att fastigheten fick ett spekulations-
värde, långt utöfver det värde, som är den lästa egendomens
naturliga, nemligen dess afkastning. Enahanda var förhållan¬
det med arbetet. Dess mer än dubbla kostnad afkastar på
långt när ej dess numera kanske ringare arbetsprodukt.
Dessa så onaturliga förhållanden hafva vi uppehållit ge¬
nom en från år till år ökad skuldsättning. Dessa lån blifva
oss år från år dyrare; bevisen härpå blifva eder snart före¬
lagda; kreditens källor hota alt sina ut. Enda utvägen att
åter upphjelpa den sjunkna krediten, är att upphöra med det
eviga lånandet och, om icke alldeles inställa, dock betydligen
minska de större allmänna arbetena.
Det är nödvändighetens hårda lag, som tvingar oss att
återgå till ett naturligare förhållande. Ingen lag, ingen för¬
fattning, inga nya lånekällor kunna uppfinnas till godtgörande
ijf hvad en öfverdrifven spekulation förbrutit. Landet har
Den 21 Oktober.
7
nog med räntor att betala. Genom arbete, flit och sparsam¬
het godtgöres allt. Dermed gäldas de räntor, hvilka nu hvila
så tungt på den skuldsatte; och inom några få år skola bättre
tider rikt ersätta ögonblickets försakelse och bekymmer. Här
borde jag, och kanske mången af oss, i parenthes sagdt, citera
den helige mannens väl bekanta ord: gör som jag lär, och
icke som jag lefver.
Rikets Ständer ega att uteslutande råda öfver riksgälds¬
kontoret och banken. Mellan båda dessa verk finnes intet
samband. Hvad det lörra försyndar, får den sednare i tidens
längd gälda. Beklagansvärd är bådas styrelse, organisation
och förvaltning. Ståndsprincipen för öfverstyrelsen; den
inamovibla byråkratien bildar understyrelsen; i det reglemen-
tariska spåras dess fyrdelade ursprung.
Riksbanken har medel i sina händer att stäfja det tygel¬
lösa utgifvandet af sedlar, grundade på en illusorisk ansva¬
righet. Riksbankens ställning är försäkrad, hvad dess första
och vigtigaste åliggande vidkommer, som är myntvärdets up¬
pehållande. Men denna bankens säkerhet hvilar ytterst på
dess rättighet, att i nödens stund stänga utlåningsluckan. Den
bekymmersamma ställning, som då skulle inträffa, vågar jag
knappast tänka mig. Månne det icke vore vackrare och na¬
tionen värdigare, att ännu i den goda tiden sätta en gräns
för den illa kontrollerade sedelfabrikationen? I samma mån
privatbanksedlarne ökas, har banken måst öka reservfonden.
Riksbankens sedlar utträngas allt mer och mer ur den all¬
männa rörelsen. De utländska lånen oaktadt, har den me¬
talliska valutan icke vunnit någon tillökning.
Mine herrar! Hvad J än gån att besluta angående ban¬
kens förvaltning, så lemnen åt blifvande fullmägtige fria
händer. Det är mitt uppriktigaste och välmenta råd, som
endast afser landets och det allmännas väl. Jag beskylles
att se allting i svart; — nå väl, jag erkänner mig hysa föga
tillit till det sken, som lånas af det i pipan nedbrunna ljuset.
Den fria räntan skall väl i tidernas längd frambringa
goda resultater. Men för den, som behöfver penningar emot
realsäkerheter i inteckning, är det en svår strid att utkämpa
med alla dessa bank-inrättningar, hvilka äflas om att rycka
till sig penningar på alla tänkbara vilkor.
Näringsfrihetens första tillämpning har varit förenad med
stora svårigheter, synnerligen för de handtverksidkande. Nä¬
ringsfriheten måste vid denna riksdag äfven tillämpas på
bränvinslagstiftningen. Denna lider af ett förmyndarskap,
Den 21 Oktober.
Som i hög grad försvårar täflan med den utländska importen.
Billighet och rättvisa påkalla en genomgripande förändring.
Minnet af edra företrädare, minnet af allt stort och
ädelt, de här hafva beslutat, blifve eder ledstjerna! Måtte
lycka och välsignelse kröna vårt arbete, och den Allsmägtiges
skyddande hand städse vara oss när
Gud bevare konung och fosterland!»
Herr vice talmannen, grosshandlanden, kommendören af
kongl. Wasaorden, riddaren af kongl. Nordstjerneorden P.
Murén yttrade härefter:
»Herr talman, högtärade Borgarestånd!
Den ställning, som af Kongl. Majit blifvit mig anvisad,
jemte gammal sed, Jemna mig förmånen att få framföra Bor¬
gareståndets uppriktiga och varma tacksägelse för herr talman¬
nens oss egnade välkomsthelsning.
Borgareståndet mottager denna helsning Under inflytelsen
af de känslor, som minnena från föregående dagars välbe-
pröfvade vänskap och förtroende återkalla, och Borgareståndet
går derföre med förtröstansfull tillit sina vigtiga arbeten- till/
mötes, då det vet dem ledas af detta sanna, aldrig svigtandé
fosterländska nit, som städse utgjort grunddraget i herr tal-
mannens verksamhet.
Ingen gång tillförene under vårt nu egande statsskick
lärer väl Borgareståndet sammanträdt under vigtigare och
mera förhoppningsfulla omständigheter än de närvarande;
namnet Schwan utgör ett af inseglen på våra nuvarande
grundlagar. Regeringsformen och Riksdagsordningen; måtte
det blifva herr talmannen, sonen, förunnadt att med sitt
namn besegla fullgörandet af det uppdrag, som 1809 års ädle
patrioter ålagt oss, och hvartill en vis, för fosterlandets väl¬
färd nitälskande konung och regering så förtroendefullt upp¬
manat oss.
Beskäres herr talmannen denna värderika lott, så veta
vi, att herr talmannen deruti finner sin fulla belöning för
de mödor och ansträngningar, som det vigtiga, ansvarsfulla
talmanskallet kräfver,
Att herr talmannens helsa och krafter måtte af en
mild Försyn uppehållas, utgör Borgareståndets lifliga och upp¬
riktiga önskan och förhoppning.
Utbedjande sig Borgareståndet att städse få vara i herr
talmannens välvilja och vänskap inneslutet.
A egna vägnar utbeder jag mig herr talmannens vän-
tskapsfulla vägledning och det högtärade Ståndets välvilliga
Den 21 Oktober.
9
öfverseende, om, emot min tillitsfulla förhoppning, mina svagar
egenskaper och krafter någon gång skulle komma att tagas i
anspråk för de åligganden, som medfölja platsen på talmans¬
stolen.»
§ 2
Beslöt Ståndet, på framställning af herr talmannen, lill
sekreterare under innevarande riksmöte antaga den ende
sökande, som dertill sig anmält, arkivarien i Kongl. Maj:ts
och Rikets Svea hofrätt, vice advokatfiskalen, riddaren
af kongl. Wasaorden E. G. Björkman, hvarefter bud af-
, färdades, som skulle uppkalla herr vice advokatfiskalen
' Björkman, för att orri Ståndets beslut underrättas,
\ § 3-
\ Förekom efter anmälan herr vice advokatfiskalen
Björkman, dervid herr talmannen yttrade: genom Borgare¬
ståndets enhälliga beslut har herr vice advokatfiskalen
blifvit kallad att hos Ståndet åter intaga den plats, som herr
vice advokatfiskalen under sistförfluna riksmöte med ut¬
märkelse beklädde. Glädjefullt är det för mig, att, på Stån¬
dets vägnar, nu få meddela herr vice advokatfiskalen detta
beslut, och jag gör det med den säkra förhoppningen och
vissa öfvertygelsen att Ståndet vid denna riksdagens slut
skall hysa samma belåtenhet med herr vice advokatfiska-
lens verksamhet som vid slutet af förra riksdagen var hän¬
delsen.
Vice advokatfiskalen Björkman betygade herr tal¬
mannen och Ståndets ledamöter sin vördsamma tacksägelse
samt tillträdde derefter protokollsföringen, som af underteck¬
nad iemnades.
lu fidem
A. Härd af Segerstad.
% *■
Ben vid föregående riksdagar gällande ordningsstadga,
hvars uppläsning vid detta tillfälle Ståndet på fråga af herr
talmannen förklarade sig ej äska, antogs att äfven vid denna
riksdag tjena till efterrättelse; och beslöts, att läktaren i Stån¬
dets sessionsrum genast skulle öppnas och för allmänheten
vara tillgänglig.
§ 8-
I likhet med hvad vid förflutna riksmöten egt rum be¬
slöt Ståndet, på framställning af herr talmannen, att under
öfverläggningarna och i Ståndets protokoll ali titulatur för
10
Den 21 Oktober.
herr talmannen och Ståndets herrar ledamöter skall ute¬
slutas.
§ 8-
Efter hemställan af herr Rinman och på herr talman¬
nens proposition beslöt Ståndet, att till Stockholms stads ma¬
gistrat skulle aflåtas skrifvelse med anmodan att föranstalta
derom, att, i stället för herr Schwan, sorn blifvit af Kongl.
Majit i nåder utnämnd att vid denria riksdag vara talman
för Borgareståndet, apnan riksdagsman för hufvudstaden skynd¬
samligen klefve i laga ordning utsedd.
§ 7.
På framställning af herr talmannen beslöt Ståndet utse /
fyra bland dess ledamöter, för att, jemte herr talmannen
och sekreteraren, efter granskning af inkomna ansökningar j
till notarie- och kanslistbeställningar äfvensom till vaktmästare-
tjenster hos Ståndet vid innevarande riksdag, afgifva förslag/
rörande notariers, kanslisters och vaktmästares antal och
tillsättning.
Till komiterade i berörda afseende valdes herr vice
talmannen Murén samt herrar Björck, Lemchen och Isberg;
och anmodades komiterade att med förslag i ämnet inkomma
före början af nästa plenum.
Härefter begärde herr Hierta ordet och yttrade:
Herr Hierta; Jag tager mig friheten förnya en fram¬
ställning, som vid sistlidne riksdag af mig gjordes, men då
icke lyckades tillvinna sig afseende. En länge öfverklagad
olägenhet är den långsamhet, som vanligen egt ruin i afseende
å våra protokollers uppsättning och offentliggörande och haft
till följd att intresset lör Borgareståndets förhandlingar i be¬
tydlig mån hunnit bortdunsta, innan dessa genom protokollen
kommit till allmänhetens kännedom. Det har derföre ansetts
särdeles önskligt, att man kunde utfinna ett sätt, hvarigenom
Ståndets protokoller biefve mera hastigt färdiga och publice¬
rade. Det förslag, jag i denna syftning väckte vid början af
förra riksdagen, gick derpå ut, att Ståndet vid tillsättningen
af sitt kansli skulle till.-e, att alla de personer, som antogos,
egde nödig skicklighet för protokollsföring och att vid längre
diskussioner protokollet delades emellan flere notarier, så att,
i likhet med hvad som eger runi i andra länder med parla¬
mentariska församlingar, alla anföranden kunde vara uppsatta
och justerade genast efter ölverläggningens slut och proto¬
kollet i sin helhet blifva för allmänheten tillgängligt en eller
högst ett pär dagar derefter, vare sig, såsom i Frankrike
Deri 21 Oktober
11
sker, genom officiela tidningen morgonen näst efter det för¬
handlingarna förefallit, eller genom någon annan för ändamålet
särskildt utgifven tidning. Med den kännedom jag eger om
de svårigheter, som i vårt land förefinnas i följd af bristen
på nödig tryckmateriel, kan jag icke hoppas att man hos oss
skall fullständigt vinna detta ändamål; men om det kunde
ernås i den grad, som våra förhållanden medgifva, skulle så¬
dant blifva af nytta och intresse för både Ståndet och all¬
mänheten. Det är i detta afseende jag velat fästa komite-
rades uppmärksamhet på nu vidrörda angelägenhet och hem¬
ställa, att komiterade behagade tillse, om och hvilka åtgärder
kunde vidtagas, för att Ståndet må kunna i möjligaste måtto
närma sig det syftemål, jag nu antydt.
Herr Björck: Så vidt jag minnes rätt, gjordes äfven vid
sistlidne riksdag af herr Hierta en framställning ungefärligen
af enahanda innehåll, som den vi nu hört, och frågan häfi¬
askots till den för organisation af Ståndets kansli då bildade
komité. Jag vill ock erinra mig, att från komiterade fram¬
gick något förslag i syfte att dels tillförbinda kanslisterna att
biträda vid protokollet och dels ålägga samtlige protokolls-
föVande att skyndsammare än förr verkställa uppsättningen.
Jag tror äfven att någonting stadgades derom, att man på
försök skulle låta alla anföranden till protokollet genast eller
under dagens lopp uppställas, på det dessa måtte kunna med
möjligaste skyndsamhet tillhandahållas vederbörande talare
för justering. Men jag minnes ock, att allt detta ingalunda
medförde åsyftad påföljd. Med den ovana vid snabbskrifning,
som hos oss är så allmän, var saken omöjlig att åstadkomma.
J)et visade sig sålunda elter ganska kort lid, alt metoden var
opraktisk och frågan förföll af sig sjelf. Vid någon föregående
riksdag beslöt Ståndet, efter komiterades lörslag, att till no¬
tarier icke skulle antagas andra personer, än de som voro
kunnige i snabbskrifning; men snart nog belänns det vara
omöjligt att med bibehållande af detta vilkor tillsätta lämplig
kanslipersonal. För den goda saken tror jag böra göras allt
hvad göras kan; men icke lärer det stå i komiterades magt
att föreslå några bestämda åtgärder i antydda riktning, än
mindre att utfinna ett medel, som i någon alsevärd mån
kunde främja det åsyftade ändamålet. Väl må herr Hiertas
förslag remitteras till komiterade; men att sådant skulle leda
till någon verklig förbättring eller till undanrödjande af den
öfverklagade olägenheten, det vågar jag betvifla.
12
Den 21 Oktober.
Herr Staaff; Mig synes lämpligast, att till komiterade
öfverlemnas att efter noggrann pröfning oell hästa förstånd
föreslå de åtgärder, hvarigenom det af herr Hierta åsyftade
ändamål anses kunna i möjligaste måtto vinnas.
Herr Talmannen yttrade: Jag är förvissad att Ståndet
benäget ursäktar, om jag i detta ämne undantagsvis begagnar
mig af ordet. Under sistlidne riksdag inträffade någon gång,
att en eller annan bland Ståndets notarier icke fullgjorde
sina åligganden med den ordning, som vederborde. Åtgärder
vidtogos dock vid sådana tillfällen af mig och sekreteraren,
för att påskynda protokollens fördröjda uppsättning. Till fö- I
rekommande af dylikt dröjsmål under denna riksdag har jag
varit betänkt på att föreslå Ståndet några enkla föreskrifter,
nemligen: att notarierne åläggas att inom viss tid efter slutadt
plenum på bordet framlägga sitt protokoll, fullständigt uppsatt;
att dagen då sådant sker af sekreteraren antecknas å proto- /
kollet, samt att viss tid bestämmes, inom hvilken uppsatt/
yttrande skall vara af vederbörande talare justeradt, vid äfV
ventyr att, der denna tid försittes, yttrandet icke desto mindre
anses justeradt och tryckes på sitt ställe i protokollet. Väl¬
grundad är visserligen anklagelsen om kansliets försumlighet;
men rättvisan fordrar det erkännande, att äfven ledamöter af
Ståndet stundom låtit försummelse komma sig till last, i det
uppsatta anföranden lång tid lemnats på bordet ojusterade.
Om protokollens uppsättning och justering ordnades på nu
angifna sätt och notarierna på förhand underrättades, att be¬
stämmelserna om deras skyldigheter komma att noggrannt
och strängt tillämpas, skulle, efter mitt förmenande, det mål,
herr Hierta åsyftat, till stor del vinnas.
Herr Hierta: Derigenom att notarierne ådagalade större
flit vid protokollens uppsättning skulle man visserligen i någon
mån närma sig det önskvärda målet, att protokollen utan all
tidsutdrägt blifva färdiga och tillgängliga. Men för att i vä-
sendtligare grad vinna detta mål erfordras ovilkorligen en för¬
ändrad organisation, som exempelvis kunde blifva den, att
sex eller sju personer, och en hvar bland dem blott en kor¬
tare stund, användes vid protokollet, så att, sedan en proto¬
kollist blifvit af en annan efterträdd, den förre omedelbart
derpå företog uppsättning af den protokollsandel, som honom
tillfallit., o. s. v. i ordning hvar efter annan. Härigenom blefve
möjligt att hafva hela protokollet uppsatt och justeradt en
eller två timmar efter det plenum slutats; och det är på
verkställbarheten af en sådan organisation jag önskat att af-
Den 21 Oktober.
13
seende måtte fästas vid uppgörandet af komiterades förslag i
fråga om kansliets tillsättning.
Herr Carlén: Lika med en föregående talare finner jag
herr Hiertas förslag mindre praktiskt. Beträffande åter de
åtgärder, som af herr talmannen blifvit ifrågasatta, synes
hinder ej möta att bestämma viss tid. inom hvilken anfö¬
randen skola vara af notarierna uppsatta och af ledamöterne
justerade. Blott i fråga om det äfventyr, som skulle fästas
vid underlåtenhet i sistnämnda hänseende, kan jag ej dela
herr talmannens mening. Om nemligen Ståndets protokoll
hädanefter blifva uppsatta på samma sätt som hittills, tror
jag att många ledamöter skulle högst ogerna se sina anfö¬
randen utan föregången justering tryckta i protokollet. På
grund af erfarenheten under sistlidna riksdag vågar jag påstå,
att de ledamöter, som deltogo i diskussionerna, ofta nog vid
genomläsning af sina utaf notarierna uppsatta yttranden icke
ligenkände ens den mening de uttalat, än mindre sina ord.
rör min del anser jag tillräckligt att stadga det äfventyr, att
c^en talare, som icke i rättan tid verkställt justeringen, får
nöja sig dels med den hittills brukliga utmärkelsen att till
hans namn fogas en stjerna, såsom tecken att hans anförande
ej' hunnit justeras, och dels med utsigten att möjligen få sitt
yttrande infördt i det bihang, sorn vanligen afslutar hvarje
band af Ståndets protokoll.
Ofverläggningen var slutad: och skulle hvad sålunda
blifvit yttradt meddelas ofvanbemälde komiterade, för att
vid fullgörande af dem lemnade uppdrag komma under öfver¬
vägande.
§ «•
Herr talmannen anmodade Ståndet att utse ordförande
för den deputation, hvilken å Ståndets vägnar skall nästa
måndag vid middagstiden aflägga de vid riksdags början van¬
liga helsningar till respektive Medstånden, samt hemställde,
att deputationen skulle utgöras, utom ordföranden, af de 16
bland Ståndets ledamöter, som dertill sig anmälte genom an¬
teckning å en för ändamålet framlagd lista.
Denna hemställan bifölls; hvarefter på herr talmannens
förslag herr Hierta utsågs till ordförande för nämnde de¬
putation.
§ »•
Föredrogos de i § 3 af protokollet för förliden gårdag
omförmälda handlingar så lydande:
u
Den 21 Oktober.
l:o FÖRTECKNING
å vällofliga Borgareståndets ledamöter vid lagtima riksdagen
i Slockholm år 1865.
öfrerklass.
JM 1. Stockholm.
Grosshandlande!), fullmägtigen i Rikets Ständers bank, k. m.
st. k. W. O., R. N. O., m. m. J. G. Schivan.
Grosshandlanden, fullmägtigen i Rikets Ständers riksgälds¬
kontor, R. N. O., F. A. Rinman.
Vice auditören A. T. Blanche.
Grosshandlanden, fullmägtigen i Rikets Ständers bank L, J.
Hierta.
Notarien C. E. Ljungberg. ,
Fabriksidkaren, R. S:t 0. 0., G. H. Stråle.
Kopparslagaren J. F. Brinck. I
Kakelugnsmakaren, kaptenen vid borgerskapets infanterikå/r
C. A. Petterson. j
E. o. professoren, R. N. 0., doktor A. H. Wistrand.
JM 2. Göteborg. /
Rådmannen, fullmägtigen i Rikets Ständers bank, R. N. 0.,
A. W. Björck.
Grosshandlanden, K. W. 0., R. N. O., C. F. Wcern.
Handlanden J. Lindström.
Första klassen.
JM 3. Norrköping.
Handlanden, R. N. 0., W. M. Ekelund.
Fabriksidkaren J. B. Sääf.
JM 4. Gefle.
Rådmannen, R. W. 0., E. D. Grape.
Grosshandlanden, K. W. O., R. N. 0., P. Murén.
JM 4 V2- Bergsbrukens 1:a valdistrikt.
Bruksegaren, f. d. löjtnanten C. Petre.
JM 5. Malm ö.
Handlanden J. P. Bager.
Rådmannen A. B. Falkman.
Andra klassen.
JM 6. Karlskrona.
Kaptenlöjtnanten, R. W. O., G. C. Witt.
Den 21 Oktober. IS
JYi 7. Upsala.
Häradshöfdingen och rådmannen L. V. Henschen.
Boktryckaren och handlanden J. O. Sundvallson
JYi 8. Kalmar.
Landssekreteraren J. A. Siljeström.
JYi 9. Wisby.
Lektorn, mag. C. J. Bergman.
JYi. 10. Westerås.
Handlanden A. Engvall.
JYi 101/2. Bergsbrukens S:te valdistrikt.
Bruksegaren S. Heijkenskiöld.
Tredje klassen.
JYi 11. Westervik.
\Handlanden C. F. Carlson.
JYi 12. Uddevalla.
Borgmästaren O. E. Sandegren.
Jtä 13. Landskrona.
Borgmästaren, R. N. och W. O., J. Ödmansson.
JYi 14. [.^Ny köping.
Kamreraren J. H. Vougt.
JYi IS. Falun.
Grufveläkaren, doktor V. M. Beronius.
JYi IS V2. Falu bergslag.
Bergsmannen H. E. Falhem.
JYi 16. Kristianstad.
Rådmannen C. J. Bohmansson.
JYi 17. Karlshamn.
Grosshandlanden, vice konsuln E. F. Meijer.
JYi 18. Ystad.
Borgmästaren, R. N. och W. O, S. Trägårdh.
JYi 19. Örebro.
Handlanden P. L. Wistelius.
JYi 19 V2. Bergsbrukens 4:de valdistrikt.
Bruksegaren //. P. W. Gahn.
JYi 20. Jönköping.
Hofrättsrådet, R. N. O., J. A. Lemchen.
16 Ren 21 Oktober.
JK 20 ’/2. Bergsbrukens 2:a valdistrikt.
Bruksegaren, fullmägtigen i Rikets Ständers riksgäldskontor,
R. N. O., J. F. Björkman.
JK 21. Linköping.
Boktryckaren, f. d. löjtnanten C. F. Ridderstad.
M 22. Lund.
Apotekaren C. M. Akerblom.
JK 25. Karlstad.
Borgmästaren A. A. Waldenström.
JK 23 '/2' Bergsbrukens 3:e valdistrikt.
Bruksegaren A. Berger.
JK 24. Borås.
F. d. rådmannen L. A. Hollander.
JK 23. Halmstad.
Handlanden, vice konsuln G. N. Hammar.
JK 26. Helsingborg.
Handlanden, vice konsuln, R. W. 0„ C. J. F. Rooth.
JK 27. Hernösand.
Borgmästaren E. von Stockenström.
JK 28. Wenersborg.
Fabriksidkaren A. J. Landström.
JK 29. Sundsvall.
Rektorn E. Berggren.
fjerde klassen.
JK 30. Warberg.
Auditören J. M. A. Grenander.
JK 31. Arboga.
Rådmannen och handlanden A. L. Holmqvist.
JK 32. Kristinehamn.
Häradshöfdingen R. T. Carlén.
JK 33. Köping,
Se JK 32.
JK 34. Wexiö.
Apotekaren B. F. Ekerot.
JK 33. Söderköping.
Borgmästaren, R. W. O., L. R. Kistner.
Den 21 Oktober. 17
Al 36. Hudiksvall.
Häradshöfdingen P. Staaf.
Al 37. Mariestad.
Landssekreteraren A. M. Bolinder.
Al 38. Sala.
Borgmästaren J. A. Bovin.
Al 39. Wadstena.
Al 40. Hedemora.
Al 41. Söderhamn.
JYS 42. Umeå.
As 43. Piteå.
v1»? il. Luleå.
Al IS. Eskilstuna.
Al 46. Lidköping.
Rådmannen, R. W. O., C. Wennérus.
Al 47. Eksjö.
Majoren, R. S. O., N. F. Hjertström.
Al 48. Sölvesborg.
Femte klassen.
Al 49. Marstrand.
Rektorn ti. E. Widell.
Al SO. Skara.
Borgmästaren A. P. Trybom.
As SI. Skeninge.
Se Al SO.
As S2. Nora.
Se Al 19.
Al 83. Askersund.
Se Al 30.
Borg.itius. grot. vid rikid. 1861— 1868. k
Se
|
Al
|
21.
|
Se
|
Al
|
38.
|
Se
|
Al
|
35.
|
Se
|
As
|
36.
|
Se
|
Al
|
29.
|
Se
|
Al
|
23.
|
Se
|
Al
|
38.
|
18 Den 21 Oktober.
JK 34. Filipstad.
Se JK 46.
JK 83. Wimmerby.
Se JK 11.
JK 36. Kongelf.
Borgmästaren S. P. Walberg.
JK 37. Engelholm.
Se JK 13.
J*i 38. Strengnäs.
Se JK 32.
JVS 39. Torshälla.
Postmästaren och tullinspektören M. Lindstedl.
JK 60. Enköping.
Se JK 38.
JK 61. Sigtuna.
|
JK 62. Öregrund.
|
Se JK 39.
|
JK 63. Södertelge.
|
Se JK 14.
|
JK 64. Norrtelge.
|
Häradshöfdingen F. G. Isberg.
|
|
JK 63. Lindesberg.
|
Apotekaren, R.
|
W. 0., A. T. Blomberg.
JK 66. Ulricehamn.
|
Se JK 36.
|
JK 67. Hjo.
JK 68. Sköfde.
|
Se JK 30.
|
JK 69. Mariefred.
|
Se M 31.
|
JK 70. Falköping.
|
Se JK 49.
|
JK 71. Alingsås.
|
Se JK 36.
|
JK 72. Laholm.
|
Se JK 34.
|
|
Den 2 i Oktober. 19
JM 73. Trosa.
Se JM 68.
JM 74. Osthammar.
Se JM 59.
JM 75. Säter.
Se JM 15.
JM 76. Amål.
Se JM 28.
JM 77. Skanör och Falsterbo.
Se JM 26.
JM 78. Falkenberg.
Borgmästaren A. M. Lundberg.
JM 79. Kongsbacka.
Se JM 78.
JM 80. Cimbrishamn.
Se JM 22.
JM 81. Strömstad.
Se JM 49.
JM 82. Grenna.
Se JM 47.
JM 83. Waxholm.
Se JM 56.
JM 84. Ostersund.
JM 85. Haparanda.
JM 86. Skellefteå.
JM 87. Borgholm.
JM 88. Oskarshamn.
och 2:o Utdrag af protokollet, hållet inför hans excellens
herr juslitiestalsministern vid lagtima riksdagen t
Stockholm den 19 Oktober 1865.
§ 2.
S. D. För granskning af de riksdagsmanna-fullmagter,
hvilka den 17 innevarande månad blifvit af vällofliga bor¬
gareståndets ledamöter till hans excellens herr justitie-
statsministern aflemnade, hade hans excellens bestämt denna
dag och, tili följd af stadgandet i 21 § riksdagsordningen,
20
Den 21 Oktober.
anmodat nämnda stånds fullmäktige i rikets ständers bank
och riksgäldskontor att vid denna granskning, för upplysnin¬
gars meddelande, närvara; och infunno sig nu, å dertill an-
visadt rum inom kongl, slottet, bemälde fullmägtige, nem¬
ligen grosshandlanden, m. m. J. G. Schwan, grosshandlanden
L. J. Hierta, rådmannen m. m. A. W. Björk, justitieborg- „
mästaren m. m. J. F. Gråå, grosshandlanden m. m. F. A.
Rinman och bruksegaren m. m. J. F. Björkman.
Vid fullmagternas granskning befanns: att å den för
Sölvesborgs stad åt apotekaren i Wexiö B. F. Ekerot med¬
delade fuilmagt saknades annan underskrift än af magistraten;
och att den från Östersunds stad för regementsskrifvaren,
vice auditören G. Hallström utfärdade fuilmagt var under-
skrifven icke af magistraten utan, jemte derå befintlig under¬
skrift af stadens äldste, endast af stadens borgmästare «på
magistratens vägnar«; och skulle dessa anmärkningar i proto¬
kollet antecknas, på det vällofliga borgareståndet må komma
i tillfälle att utöfva dess i riksdagsordningen förbehållna
pröfningsrätt, huruvida, på grund af omförmälda fullmagter
och oaktadt nämnda förhållanden, såsom ombud må kunna
antagas apotekaren Ekerot, för Sölvesborg och regements¬
skrifvaren Hallström för Ostersund; hvaremellertid apote¬
karen Ekerot, hvilken dessutom företett i föteskrifven form
upprättade fullmagter för Wexiö och Laholm, skulle endast
för dessa städer erhålla pollett; hvaremot regements-skrif-
varen Hallström, som icke tillika företett fuilmagt för annan
stad än Östersund, pollett nu ej kunde tillställas.
Vidare förekom, att i en af de fullmagter, borgmästaren
i Karlstad A. A. Waldenström företett, icke finnes uttryckligen
uppgifvet för hvilken stad riksdagsmannauppdraget blifvit
lemnadt, samt att i åtskilliga fullmagter tiden för riksdagens
början blifvit uppgifven till den 15:de i stället för den 16:de
innevarande Oktober; men då förstnämnda fuilmagt var da¬
terad i Luleå samt undertecknad af Luleå stads magistrat
och äldste, vid hvilket förhållande tvifvel ej syntes kunna
uppstå att ju fullmagten innefattade uppdrag för Luleå stad,
likasom den i öfriga förrberörde fullmakter förelupna miss-
skrifning icke heller kunde föranleda tvekan, att ju det genom
dessa fullmagter lemnade uppdrag afsåge nu innevarande
riksdag, ansågos de sålunda anmärkta förhållandena icke ut¬
göra hinder för polletters meddelande åt dessa fullmagters
innehafvare.
Den 21 Oktober.
21
Afven skulle här antecknas, att, då för de långt flesta
städer fullmagterna funnos vara, jemte magistratens under¬
skrift, försedde med underskrift af stadens äldste, deremot
för några städer, nemligen Norrköping, Ystad, Orebro och
Söderhamn, denna underskrift i stället meddelats af stads-
fullmägtige, hvarjemte för Söderköping underskriften gjorts af
«stadsfullmägtige i egenskap af stadens äldste»; för några
städer icke kunnat tydligen skönjas om äldste eller stadsfull¬
mäktige meddelat underskriften; och ändtligen beträffande den
för Oskarshamn utfärdade fullmagt befunnits att underskriften
å densamma är verkställd nå stadsfullmägtiges vägnar« af,
såsom synas vill, desses ordförande med kontrasignation af
sekreteraren. Med afseende å de genom kommunallagen
inträdda förändrade förhållanden i fråga om besörjandet af
åtskilliga städernas angelägenheter, ansågos förenämnda om¬
ständigheter icke verka hinder för polletters utdelande på
grund af ifrågavarande fullmagter, utom hvad beträffade den
för Oskarshamns stad utfärdade, hvilken, såsom berördt är,
var underskrifven hvarken af stadens äldste eller stadsfull-
mägtige, hvarföre åt fullmagtens innehafvare borgmästaren
m. m. S. Trägårdh från Ystad, hvilken derjemte för sist¬
nämnde stad företett fullmagt, skulle meddelas pollett endast
för Ystad — dock i denna såsom i andra delar vällofliga
Borgareståndets pröfningsrätt detsamma förbehållen.
1 åtskilliga andra fullmagter bemärktes väl några mindre
alvikelser ifrån det i riksdagsordningen föreskrifna formulär,
hvilka afvikelser dock icke i någon måtto förändrade meningen
eller ordaförståndet af fullmakterna och således ansågos ej
utgöra hinder för dessas godkännande.
För Sigtuna, Hjo, Haparanda, Skellefteå och Borgholms
städer hade icke någon fullmägtig sig anmält; för Stockholm,
som enligt 14 § i rikdagsordningen borde ställa tio riks¬
dagsfullmäktige, hade endast nio tillstädeskommit; och upp¬
lyste bans excellens herr justitiestatsminister!), det han af
tillgängliga handlingar inhemtat, att sedan, efter förd klagan
emot det i Stockholms första valkrets hållna riksdagsmanna¬
val, öfverståthållareembetet detsamma ogillat, de öfver samma
embetes beslut hos kongl. maj:t anförda besvär ännu ej blif¬
vit slutligen pröfvade.
Öfver hvad sålunda förekommit skulle utdrag af proto¬
kollet vällofliga borgareståndet meddelas tillika med förteck¬
22
Den 21 Oktober.
ning å ståndets ledamöter, till hvilka polletter jemväl komme
att* efter hvad ofvan är omförmäldt, utgifvas,
År och dag som ofvan.
Ex protocollo
Arendt Dreijer.
Efter uppläsande häraf hemställde herr talmannen, om
ståndet nu ville taga i öfvervägande hvad i berörda protokoll
förekomme angående den för herr Ekerot utfärdade fullmagt
att vara riksdagsman för staden Sölvesborg, och, oaktadt hvad
deremot blifvit anmärkt, samma fullmagt godkänna.
Herr Björck: Af hvad ifrågavarande protokoll innehåller
i afseende å den af herr Ekerot företedda fullmagt att vara
riksdagsman för staden Sölvesborg kan. enligt min tanke,
icke dragas den slutsats, att hans excellens herr justilie-
statsministern särskildt tillstyrkt godkännande af nämnda full¬
magt, oaktadt hvad mot formen för densamma förekommit.
Protokollet i denna del visar blott, att ett förbehåll blifvit
gjordt om borgareståndets grundlagsenliga rätt att pröfva
frågan. Men sådan pröfningsrätt tillkommer ståndet jemväl i
afseende å öfriga fullmagter. Vid den granskning af full-
magterna, sorn i början af hvarje riksdag eger rum inför herr
justitiestatsminister^ uppstå vanligen åtskilliga anmärkningar
och deribland förnämligast den, att vissa städer underlåtit att
för sig ställa fullmägtige vid riksdagen. Så har ock inträffat
denna gång. Då lämpligast torde vara, att alla dessa frågor
i ett sammanhang förekomma till pröfning, men derförinnan
är af nöden att erhålla tillförlitlig upplysning om alla de
stader, för hvilka nu icke någon fullmägtig sig anmält, verk¬
ligen äro berättigade att sända ombud till riksdagen, hem¬
ställer jag, att det föredragna protokollsutdraget måtte få tills
vidare hvila på ståndets bord.
Vidare anfördes ej; och beslöts, att ofvan intagna proto¬
kollsutdrag skulle tillsvidare blifva å ståndets bord hvilande
samt förteckningen å ståndets ledamöter läggas till handlin¬
garna.
Plenum slutades kl. 4 e. m.
In fidem
E. G. Björlmun.
Den 23 Oktober. 23
1865 den 23 Oktober.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 4-
Herr talmannen tillkännagaf, enligt meddelanden af kongl,
maj-.ts öfverstekammarherre, dels att h. m. konungen denna
dag kl. 6 e. m. täckes emottaga uppvaktningar af riksståndens
deputationer samt att till samlingsrum för rikets ständers
helsningsdeputation till h. m. konungen och den kongl, fa¬
miljen voro utsedda de s. k. rådsrummen 1 tr. upp från
vestra slottshvalfvet, dels att i dag kl. 12 två kongl, maj-.ts
öfverstekammarjunkare ankomma till ståndet, för att, enligt
utfärdadt ceremoniel, inbjuda ståndet att i morgon bevista
gudstjensten i Storkyrkan och plenum plenorum å rikssalen,
dels ock att herr vice talmannen och 30 ledamöter af ståndet
jemte sekreteraren voro inbjudne att efter slutad ceremoni å
rikssalen intaga middag å kongl, slottet; och antecknades de
ledamöter, som till nämnda antal i berörda afseende sig an¬
mälte.
§ 2.
Uppläste herr talmannen det tal, hvilket å rikssalen
vid riksdagens öppnande komme att af herr talmannen å
ståndets vägnar i underdånighet hållas; och blef detta tal,
efter några deri gjorda jemkningar, af ståndet godkändt.
§ 3- ..
Riksdagsfullmägtigen från Ostergötlands län filosofie-
magistern Carl Johan Leonard Lönnberg ankom med en de¬
putation af hedervärda bondeståndet och framförde dess
första helsning, som af herr talmannen å borgareståndets
vägnar besvarades; hvarefter deputationen utbeledsagades.
§
Herr Hierta afgick med ståndets deputation till med-
stånden. Med deputationen återkommen, anmälte herr Hierta
medståndens vänliga återhelsningar; hvarefter herr talmannen
betygade herrar deputerade ståndets erkänsla för den med
uppdraget förenade möda.
§ s-
Som till ståndets kunskap kommit, att dess ledamot,
herr borgmästaren, riddaren af kongl, wasaorden L. R. Kistner
blifvit träffad af en svårartad sjukdom, beslöt ståndet, efter
24
Den 25 Oktober.
framstälning af herr talmannen, låta inhemta närmare under¬
rättelse om herr Kistners helsotillstånd; och blef i sådant
afseende bud genast affärdadt.
§ 6.
Företrädde två kongl. maj:ts öfverstekammarjunkare,
hvilka framförde kongl. maj:ts nådiga inbjudning till herr
talmannen och ståndet att i morgon tisdag den 24 dennes
bevista gudstjensten i Storkyrkan, som skulle börjas kl. 3/4
till 11 f. m,, och derefter vara kongl. maj:t till mötes å
rikssalen.
Herr talmannen yttrade, att han och ståndet icke skulle
underlåta att å nådigst utsatt tid och ort sig infinna, samt
anhöll, att till kongl. maj:t måtte framföras underdånig för¬
säkran om herr talmannens och ståndets undersåtliga vörd¬
nad och orubbliga trohet.
Förrbemälde öfverstekammarjunkare trädde af, på öfligt
sätt utbeledsagade.
§ 7-
Hvar efter annan ankommo deputationerner från hög-
vördiga presteståndet samt höglofliga ridderskapet och adeln,
anförda, den förra af herr biskopen i Karlstads stift, leda¬
moten af kongl. maj:ts nordstjerneorden, teologiedoktorn
Anlon Niklas Sundberg, och den sednare af godsegaren, rid¬
daren af samma kongl, orden grefve Arvid Rutger Posse
hvilka deputationer, hvar för sig, tolkade sina stånds första
helsningar till borgareståndet, å hvars vägnar samma hels-
ningar af herr talmannen besvarades.
Heputationerna blefvo på vanligt sätt utbeledsagade.
§ »■
Från de af ståndet den 21 dennes utsedde komiterade
för granskning af inkomna ansökningar till notarie- och
kanslistbeställningar samt vaktmästarebefattningar hos ståndet
hade, blifvit inlemnadt ett i afseende å nämnde platsers till¬
sättning uppgjordt förslag, hvilket nu föredrogs; dervid herr
talmannen.^tillkännagaf sig af sjukdom hafva varit hindrad
deltaga i ärendets behandling hos komiterade.
Nämnda förslag upplästes och var så lydande:
«Till följd af vällofl. borgareståndets uppdrag hafva ko¬
miterade granskat de till ståndet inkomna 54 ansökningar till
notarie- och kanslistbeställningar samt 25 ansökningar till
vaktmästaretjenster hos ståndet vid innevarande riksdag och
i sammanhang^jdermed tagit i öfvervägande herr Hiertas
framställning] om förändring af sättet för protokollsföringen
Den 23 Oktober,
25
hos Ståndet i ändamål att åstadkomma protokollens hastigare
uppsättning och justering.
Komiterade föreslå:
l:o att protokollsföringen tills vidare och på försök ord¬
nas på det sätt, att dertill användas 8 personer, hvilka under
pågående plenum, i mån af behof, aflösa hvarandra så, att en
af dem förer protokollet under första timmen, en annan un¬
der andra timmen o. s. v., med ovilkorlig skyldighet för en
hvar att till justering aflemna sin protokollsandel sednast
andra söcknedagen efter det protokollet hållits;
2:o att då en sådan förändring oundgängligen kräfver
ökad arbetspersonal, ståndet måtte, till bestridande af proto¬
kollsföringen och kansligöromålen anställa till en början 4
notarier och 8 kanslister, dessa sednare med skyldighet
tillika att vid protokollet tjenstgöra;
3:o att till notarier må tillsvidare antagas extra ordi¬
narie kanslisten i kongl, eklesiastikdepartementets expedi¬
tion Carl Napoleon Sandström, vice häradshöfdingarne A. Hård
af Segerstad och Carl Kullberg samt extra ordinarie kam¬
marskrifvaren i kongl, statskontoret J. H. Palme;
4:o att till kanslister må tillsvidare förordnas sekrete¬
raren vid lotsdirektörsembetet Albin Engelbert Johansson,
kaptenen Lorens G. Huneberg, extra ordinarie kanslisten i
kongl, förvaltningen af sjöärendena J. A. Nelander, t. f.
kanslisten i kongl, krigskollegium Lars Roberl Lindbohm,
vice häradshöfdingarne Axel Petersson, Johan Otto Frick och
Emil Asker samt extra ordinarie kanslisten i kongl, ekle¬
siastikdepartementets expedition Oskar Robert Themptander;
ä:o att samtlige desse tjenstemän skola vara underkastade
de skyldigheter, som i 1 och 2 punkterna här ofvan omför-
mälas eller framdeles kunna varda af ståndet bestämda; och
6:o att, med afseende å fördelen deraf att, vid möjligen
inträffande förfall för någon bland de ordinarie tjenstemännen
eller uppkommande ledighet, andre personer genast finnas att
tillgå, som förvärfvat vana vid notarie- och kanslistgöromålen,
två extra kanslister måtte antagas, för att i dessa göromål
deltaga, samt att i sådan egenskap må anställas hofrätts
extra ordinarie notarierne V. F. Winroth och Carl Birger
Hasselrot.
26
Den 23 Oktober.
I afseende å vaktmästaretjenster hos ståndet fä komi-
terade föreslå:
7:o att sju vaktmästare antagas;
8:0 att dertill tillsvidare förordnas börsvaktmästaren J.
Johansson, vaktmästaren hos Stockholms borgerskaps äldste
Carl Johan Lenholm, extra ordinarie vaktmästaren i rikets
ständers riksgäldskontor Gustaf Victor Thunholm, stadstje¬
naren Carl Gustaf Boström, husdrängen L. G. Larsson, förre
kontorsvaktmästare!) Alberl Llolm samt förre betjenten Nils
Pehrman; och
9:o att åt herr talmannen må öfverlemnas att, utan
föregången anmälan för ståndet, så val skilja antagen vakt¬
mästare från hans tjenst hos ståndet, när herr talmannen
finner omständigheterna dertill föranleda, som oek i den af-
skédades ställe förordna annan vaktmästare att hos ståndet
tjenstgöra.
Stockholm den 22 Oktober 186S.«
Förslaget behandlades punktvis; och beslöts som föijer:
lista punkten.
Herr Henschen: Af ordalagen i komiterades förslag vill
synas, som skulle meningen vara, att ombyte af protokolls¬
förande ovilkorligen borde ega rum vid slutet af hvarje tim¬
me och afbrott således ske möjligen midt i ett anförande,
som fortginge någon stund efter det timmen vöre full. Då
en dylik anordning ej synes lämplig, hemställer jag, att någon
förändring eller förklaring mätte göras till undvikande af nu
antydda olägenhet.
Sedan herr talmannen fästat uppmärksamheten derå att,
enligt hvad punkten uttryckligen innehöllé, den föreslagna af-
lösningen af protokollsförande skulle ske i mån af behof, och
att med förslaget uppenbarligen åsyftades ett sådant ordnande
af protokollsföringen, att den af herr Henschen anmärkta
olägenhet vore förebyggd, blef, på framställning af herr tal¬
mannen, lista punkten bifallen.
2:dra och 3:dje punkterna.
Godkändes.
4:de punkten.
Herr Grenander: Bland de af komiterade föreslagna
personer saknar jag en, hvars namn jag destohellre väntat
återfinna i förslaget, som han under tre föregående riksdagar
varit anställd i Ståndets kansli. Jag menar magister J. O.
Beronius. Om beskaffenheten af hans tjenstgöring hos ståndet
torde icke mer än en mening finnas; och hvad jag bestämdt
Den 23 Oktober.
27
vågar påstå, är, att han vid fullgörandet af sina åligganden
såsom kanslist åtminstone icke låtit någon enda anmärkning
komma sig till last. Vid sådant förhållande kan jag ej inse
något skäl, hvarföre han nu skulle blifva förbigången; och
jag tillåter mig derföre yrka den förändring i komiterades
förslag, att en plats i ståndets kansli måtte beredas magister
Beronius och i stället uteslutas den minst förtjente bland de
i förslaget upptagne, som icke förut innehaft sådan beställning.
Herr Carlén: Jag hade väntat, att någon bland herrar
komiterade skulle bemöta herr Grenanders anmärkning. Men
då så icke skett, nödgas jag uppsöka förklaringsgrunden till
förslaget i förevarande del. Att magister Beronius under tre
riksdagar tjenstgjort såsom kanslist hos ståndet, kan väl in¬
nebära en förtjenst; men, så vidt jag erinrar mig, har han
under denna tid icke någon gång varit vid protokollet an¬
vänd. Det är måhända å denna omständighet komiterade,
med afseende å jemväl ifrågasatt förändring i protokollsförings-
sättet, funnit en grund till det framlagda förslaget. Då or¬
ganisationen af Ståndets kansli blifvit åt komiterade öfver-
lemnad, och det synes mig med grannlagenhet föga förenligt
att vid detta tillfälle anställa närmare jemförelse emellan den
ene och andre personens duglighet och öfriga egenskaper, an¬
håller jag, att ståndet måtte, utan vidare öfverläggning, bi¬
falla komiterades förslag i nu förevarande punkt.
Herr Isberg: Till hvad Herr Carlén redan anfört kunde
åtskilligt vara att tillägga, Men jag vill inskränka mig till
att fästa uppmärksamheten derpå, att, enligt hvad som tyd¬
ligen framgår af de två första punkterna i komiterades för¬
slag, hvilka redan äro af ståndet godkända, förslaget hvilar
på det antagande, att samtlige kanslisterne, med undantag af
dem, som ansetts oundgängligen behöfliga uteslutande för de
egentliga kansligöromålen, skulle kunna påräknas för tjenst¬
göring äfven Vid protokollet. På grund häraf och då i af¬
seende å magister Beronius icke förekommit sådane omstän¬
digheter, att han kunde antagas blifva att tillgå för sistnämnda
tjenstgöring, hemställer jag, att äfven den nu föredragna
punkten af komiterades förslag måtte godkännas.
Vidare anfördes ej, och 4:de punkten bifölls.
5:te punkten.
Godkändes.
(hte punkten.
Herr Henschen: Mot anställandet af en eller annan extra
kanslist har jag ingenting att anmärka. Men om meningen
28
Den 25 Oktober.
är att de personer, som i sådan egenskap antagas, skulle
sakna all aflöning, fruktar jag att knappast någon är benägen
underkasta sig den uppoffring, som af dylik anställning blifver
en följd. Jag skulle derföre vilja föreslå, att åt herr tal¬
mannen, herr vice talmannen och sekreteraren öfverlemnades
att, efter omständigheterna vidtaga sådan fördelning af ett
eiler annat kanslistarvode, att derigenom vunnes tillgång till
åtminstone någon aflöning för de extra kanslisterne.
Herr Isberg: Komiterades afsigt har varit, att de extra
kanslisterne icke såsom sådana skulle hafva någon aflöning;
men komiterade hafva ock föreställt sig, att saknaden deraf
kunde fullt uppvägas af utsigten för de extra kanslisterna
att, då behof af notariepersonalens förstärkning sannolikt inom
kort tid inträffar, i mån af hvars och ens under tiden ådaga¬
lagda skicklighet vinna befordran till ordinarie beställning
med åtföljande arvode, hvilket i sådant fall kunde anses in¬
nefatta skälig ersättning både för dittills nedlagd möda i
ståndets tjenst och det vidare arbete, som derefter komme
att lemnäs.
Herr Waern: Jag vill blott erinra, att fråga om bestäm¬
mande af arvode för kanslipersonalen icke grundlagsenligen
kan af ståndet behandlas, förrän statsutskottet i ämnet sig
yttrat.
Vidare anfördes ej, och 6:te punkten godkändes.
7:de, 8:de och 9:de punkterna.
Biföllos.
§ »•
På framställning af herr talmannen beslöt ståndet, att,
i likhet med hvad vid föregående riksdagar egt rum, för¬
teckning öfver ståndets ledamöter, upptagande jemväl hvarje
ledamots födelseår och bostad, skulle tryckas i 300 exemplar,
derom sekreteraren anmodades draga försorg; och borde
kostnaden för denna tryckning bestridas af ståndets kansli¬
kassa.
§ 10-
Justerades den af Ståndet den 21 dennes beslutade skrif¬
velse fill Stockholms stads magistrat i fråga om anställande
af nytt val till en riksdagsman för hufvudstaden.
Den 23 Oktober.
29
Herr talmannen och ståndets herrar ledamöter åtskildes
kl. V2 t e. m., mpn sammanträdde åter till
Plenum kl. '/2 6 e. m.
§ Il-
Herr talmannen meddelade, att, sedan ståndet på mid¬
dagen åtskilts, herr talmannen angående herr Kistners hel¬
sotillstånd emottagit den underrättelse, att någon, om än ringa,
förbättring deri inträdt.
§ *2.
Företrädde extra ordinarie kanslisten i kongl, ekle-
siastikdepartementets expedition Carl Napoleon Sandström,
vice häradshöfdingarne A. Ilärd af Segerstad och Carl Kull¬
berg, extra ordinarie kammarskrifvaren i kongl, statskon¬
toret J. 11. Palme, sekreteraren vid lotsdirektörsembetet
Albin Engelbert Johansson, kaptenen Lorens G. Runeberg,
extra ordinarie kanslisten i kongl, förvaltningen af sjöären¬
dena J. A. Nelander, t. f. kanslisten i kongl, krigskollegium
Lars Robert LJndbohm, vice häradshöfdingarne Axel Petersson
och Emil Asker, extra ordinarie kanslisten i kongl, ekle-
siastikdepartementets expedition Oskar Robert Themptander
samt hofrätts extra ordinarie notarierne V. F. Winroth och
Carl Birger Hasselrot, hvilka af herr talmannen underrät¬
tades, att de blifvit antagne till tjenstgöring inom ståndets
kansli vid denna riksdag, en hvar i den egenskap och på de
vilkor, som under § 8 af detta protokoll omförmälas. Af-
trädde.
§ 13-
Herr talmannen och deputerade af ståndet afgingo kl.
% 6 till kongl, slottet, för att hos h. m. konungen, h. m.
drottningen, h. m. enkedrottningen samt de öfriga kongl,
personerna aflägga de i riksdagsordningens 25 § föreskrifna
underdåniga uppvaktningar.
In fidem
E. G. Björkman.
30
Den 24 Oktober.
1865 den 24 Oktober.
Plenum kl. ‘/2 11 f. m.
§ *•
Herr vice talmannen Murén öppnade plenum med till-
kännagifvande att herr talmannen var förhindrad att hos
ståndet sig infinna.
§ 2.
På hemställan af herr vice talmannen beslöt ståndet
att i morgondagens plenum välja de två ledamöter, hvilka,
jemlikt 47 § riksdagsordningen, böra bevista talmanssam-
manträdena, äfvensom suppleanter för bemälde ledamöter.
§ 3- o
Herr vice talmannen och ståndets öfriga ledamöter af-
gingo kl. nära 3/4 till 11 till Storkyrkan, hvarest riksdagspredikan
hölls, och begåfvo sig efter gddstjenstens slut till rikssalen,
der kongl, majit täcktes i nåder öppna riksdagen och lät
meddela rikets ständer berättelse orri hvad i rikets styrelse
sedan sista riksdag sig tilldragit; hvarefter och sedan herr
talmannen, som vid ingången till rikssalen var ståndet till
mötes, till h. m. konungen, i borgareståndets namn, fram¬
fört dess underdåniga vördnad, herr talmannen och ståndets
ledamöter från rikssalen sig aflägsnade.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 25 Oktober.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *•
I följd af herr talmannens opasslighet fördes ordet af
herr vice talmannen Murén.
§ 2.
Med anledning af herr Kislners betänkliga sjukdom före¬
slog herr vice talmannen och ståndet beslöt, att bud skulle
Den 28 Oktober.
31
afsändas för att å ståndets vägnar inhemta underrättelse om
herr Kistners helsotillstånd.
§ 3.
Herr vice talmannen anmälte, att herr vice auditören
Gabriel Hallström afiemnat pollett såsom ombud för staden
Ostersund. Herr Hallström, som var tillstädes, helsades af
herr vice talmannen å ståndets vägnar och intog derefter
sin plats bland ståndets ledamöter.
§ 4.
Sedan ståndet, som under gårdagen beslutit, att val
skulle denna dag anställas af de två ledamöter, hvilka, jemlikt
47 § riksdagsordningen, böra bevista talmanssammanträdena,
äfvensom af suppleanter för hemälde ledamöter, uppå fram¬
ställning af herr vice talmannen nu bestämt, att detta val
skulle blifva gällande för tiden intill innevarande års utgång,
företogs val af de ordinarie ledamöterne, hvilket val utföll
sålunda, att
herr vice talmannen Murén erhöll 89 röster,
» Björck » 87 »
» Hierta » 1 röst.
» Waern » 1 »;
hvadan herr vice talmannen Murén och herr Björck voro
utsedde för tiden intill innevarande års slut att närvara vid
talmanssammanträdena.
Vid derefter anstäldt val af två suppleanter för de ordi¬
narie ledamöterne befans, sedan en märkt voteringssedel blif¬
vit ogillad, att
herr Isberg erhållit 33 röster,
» Rinman » 50 »
» Hierta » 29 »
» Waern » 26 »
samt hrr Grape och Staaff hvardera 1 rÖ3t; och voro således
till suppleanter i omförmälda afseende valde herrar Isberg
och Rinman.
§ S-
På framställning af herr vice talmannen beslöt ståndet
att i det plenum, som komme att anslås till i morgon torsdag
den 26 dennes, företaga val af ståndets elektorer, hvilka
hafva att utse ledamöter i de genom riksdagsordningen be¬
stämda utskott, samt att elektorernes antal skulle blifva 36.
Plenum slutades kl. tl f. m.
< In fidem
E. G. Björkman.
33
Den 26 Oktober.
Den 26 Oktober.
Plenum kl, 12 på dagen.
§ *■
Herr vice talmannen Murén tillkännagaf, att herr tal¬
mannen af fortfarande opasslighet vore hindrad att denna
dag sig infinna; hvarefter herr vice talmannen intog talmans¬
stolen.
§ 2.
Herr vice talmannen meddelade, att herr talmannen i
dag på morgonen, å ståndets vägnar, ånyo låtit efterfråga
herr Kistners helsotillstånd och fått emottaga den underrättelse,
att detsamma fortfarande vore i hög grad betänkligt; hvar¬
jemte herr Kistner låtit uttrycka sin stora tacksamhet för
ståndets deltagande.
§ 3-
Föredrogs och bordlädes berättelse om hvad i riket och
dess styrelse sedan sista riksdag sig tilldragit; gifven å riks¬
salen den 24 innevarande månad.
§
Justerades protokollsutdrag angående de under § 4 i
gårdagens protokoll omförmälda val.
§ 5-
I enlighet med ståndets förut fattade beslut, företogs nu
med slutna sedlar val af ståndets elektorer; och befunnos vid
valsedlarnes öppnande till elektorer vara utsedde:
Herr vice talmannen Murén med 63 röster.
» Brinck
|
» 36 »
|
» Petterson
|
.... » 64 »
|
» Wistrand
|
» 36 »
|
» Ekelund
|
.... » 37 »
|
» Sääf
|
.... » 36 »
|
» Grape
|
.... » 64 »
|
» Bager
|
.... » 64 »
|
» Falkman
|
|
» Will
|
.... » 37 »
|
» Sundvallson
|
|
» Henschen
|
... » 37 »
|
» Siljeström
|
.... » 63 »
|
» Bergman
|
... » 37 »
|
Den 26 Oktober.
33
Herr Heijkenskiöld » 36 röster.
» Sandegren » 56 »
» Odmansson »36 »
» Bohmansson » 37 »
» Meijer » 36 »
» Trägårdh » 36 »
» Gahn » 63 »
» Björkman » 56 »
» Akerblom » 36 »
» Rooth » 36 »
» von Stockenström » 56 »
» Landström »36 »
» Berggren » 65 »
» Holmqvist »37 »
» Staaff » 65 »
» Bolinder »56 »
» Hjertström » 56 »
» Lindsledt » 56 »
» Isberg »64 »
» Blomberg » 56 »
» Lundberg » 64 »
och » Hallström » 36 »
Förteckning å elektorerne skulle anslås i ståndets ses-
sionsrum och å klubben; hvarjemte åt herr vice talmannen
Murén uppdrogs att, för val af ledamöter i utskotten, elek¬
torerne sammankalla.
Plenum slutades kl. 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 28 Oktober.
Plenum kl. 12 på dagen.
§ *■
I anseende till herr talmannens opasslighet fördes i detta
plenum ordet af herr vice talmannen Murén.
Borg.stånd. prot. vid riked. 1865— 186G. I• 5
54
Den 28 Oktober.
§ 2‘
Enligt ståndets, på framställning af herr vice talmannen,
nu fattade beslut, afiardades bud, för att inhemta underrät¬
telse angående herr Kislners nuvarande helsotillstånd.
§ 3-
Justerades §§ 4—9 af det hos ståndet den 21 inneva¬
rande Oktober hållna protokoll, äfvensom protokollet för den
23 i samma månad.
§ *■
Herr vice talmannen tillkännagaf, att till ståndets bord
blifvit aflemnadt ett försegladt konvolut, hvilket öppnades och
befanns innehålla ett protokoll, så lydande:
»År 186S den 27 Oktober sammanträdde vällofl. borgare¬
ståndets herrar elektorer och valde till ledamöter i
Konstitutionsutskottet:
Herrar A. Th. Blanche,
C. F. Waern,
G. C. Witt,
II. P. W. Gahn,
E. von Stockenström,
B. T. Carlén.
Statsutskottet:
Herrar L. J. Hierta,
A. W. Björck,
J. P. Bager,
S. Heijkenskiöld,
C. J Bohmansson,
A. Berger,
E. Berggren,
A. L. Holmqvist,
P. Staaff.
Bevillningsutskottet:
Herrar P. Murén,
G. H. Stråle,
A. H. Wistrand,
W. M. Ekelund,
O. E. Sandegren,
J. Ödmansson,
E. F. Meijer,
Den 28 Oktober.
Herrar S. Trägårdh,
G. N. Hammar,
C. J. F. Rooth,
M. Lindstedt,
G. Hallström.
Bankoutskottet:
Herrar F. A. Rinman,
C. E. Ljungberg,
J. F. Brinck,
J. Lindström,
J. R. Sääf,
E. D. Grape,
J. O. Sundvallson,
J. F. Björkman,
N. F. Hjertström,
Lagutskottet:
Herrar L. V. Henschen,
J. A. Lemchen,
A. M. Bolinder,
A. M. Lundberg.
Allmänna besvärs- och ekonomi-utskottet:
Herrar C. A. Petterson,
C. Petre,
A. R. Falkman,
J. A. Siljeström,
C. J. Bergman,
V. M. Beronius,
C. M. Akerblom,
A. A. Waldenström,
A. J. Landström,
J. M. A. Grenander,
F. G. Isberg,
A. T. Blomberg,
Expedit i onsutskottet:
Herrar J. A. Bovin,
G. E. Widell,
J. P. Walberg.
In fidem
C. Sandström,»
som upplästes; och skulle protokollsutdrag häröfver till ståndets
främste ledamot i hvarje utskott och utskottens ordförande
36 Den 28 Oktober.
expedieras samt förteckning öfver utskottsledamöterne anslås
i sessionsrummel och å klubben.
§ »•
Justerades protokollsutdrag angående det under nästföre¬
gående § omförmälda val af ledamöter i rikets ständers
utskott.
Plenum slutades kl. '/2 1 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 deri 1 November.
Plenum kl. 1 e. m.
§ «•
Herr talmannen yttrade: Innan vi börja dagens förhandlin¬
gar, är det för mig en smärtsam pligt att för ståndet tillkänna¬
gifva den förlust, som drabbat denna församling genom bort¬
gången af en dess medlem.
Herr Kistner, som vi ännu för 8 dagar sedan sågo ibland
oss, är icke mer. I)å till min kännedom kommit, att hans
jordiska qvarlefvor redan i morgon skola beledsagas af maka
och barn till hembygden, är det således borgareståndet lör-
vägradt att, såsom pligten och känslan eljest bjudit, mangrannt
få följa den aktade ståndsmedlemmen och värderade vännen
till hans graf.
Det återstår då endast att såsom en gärd åt den aflidnes
minne låta i dagens protokoll förvara uttrycken af ståndets
högaktning och saknad af den förre kamraten.
Af en svår sjukdom fjettrad vid bädden under de när¬
mast rörfiutna dagarne egnade herr Kistner dock en oaflåtlig
uppmärksamhet åt de allmänna angelägenheterna och utveck¬
lingen af frågorna för dagen. Hans öppna, vänliga och red¬
bara väsende, som i tal och handling alltid oförtäckt trädde
i dagen, hans intresse för fosterlandets lycka och förkofran,
hvarför han gemensamt med oss verkat, göra förlusten för
oss än smärtsammare och kännbarare.
Den 1 November.
För hvem af oss afskedets timma härnäst slår hoppas
jag, att samma gärd af aktning och saknad måtte hembäras
honom, som hvar och en egnar den nu hädangångne.
§ 2.
Justerades protokollet för den 20, §§ 1—3 af protokollet
för den 21 samt protokollet för den 24 sistlidne Oktober.
§ S-
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne berättelse om
hvad i riket och dess styrelse sedan sista riksdagen sig till¬
dragit; gifven å rikssalen den 24 sistlidne Oktober.
§ 4.
Bordlädes:
l:o Statsutskottets memorial N:o 1 med öfverlemnande
af ett exemplar utaf kongl. maj:ts nådiga proposition om
statsverkets tillstånd och behof;
2:o Allmänna besvärs- och ekonomiutskottets memorial
N:o 1, angående tillökning af utskottets tjenstemannapersonal;
5:o Rikets ständers justitieombudsmans år 1!!G4 utgifna
embetsberättelse, och
4:o Rikets ständers justitieombudsmans embetsberättelse
till innevarande riksdag åtföljd af komiterades för tryckfri¬
hetens vård till samma riksdag algifna berättelse.
§S- .
På framställning af herr talmannen biföll ståndet, att för
dess räkning finge köpas ett exemplar af dels Sveriges och
Norges statskalender för 1863 samt Stockholms adress¬
kalender för samma år, dels ock Sveriges grundlagar, utgifna
af Christian Naumann, äfvensom de öfriga böcker och mindre
inventarier, hvilka kunde finnas behöfliga; och skulle kostna¬
derna härför bestridas af Ståndets kanslikassa.
§ 6.
Med erinran, att den i 36 § riksdagsordningen i afseende
å motionsrättens begagnande stadgade tid af fjorton dagar räk¬
nades från denna dag, då kongl. maj:ts nådiga proposition
angående statsverkets tillstånd och behof blifvit till statsut¬
skottet öfverlemnad, fästade herr talmannen ståndets leda¬
möters uppmärksamhet å föreskriften i 32 § af samma grund¬
lag, alt utaf alla memorialer och anföranden, som äro af
egenskap att böra till något utskott remitteras, skola till
ståndet ingifvas två exemplar.
38
Den 1 November.
§ 7-
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets under § 3
här ofvan omförmälda beslut.
Plenum slutades kl. '/2 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 4 November.
Plenum kl. 10 f. ni.
§ 4-
Med tillkännagifva tide, att herr talmannen af opasslighet
hindrades att denna dag leda ståndets öfverläggningar, intog
herr vice talmannen Murén talmansstolen.
§ 2.
Justerades protokollet för den 25 sistlidne Oktober.
§ 3.
Foredrogs ånyo och lades till handlingarne statsutskottets
memorial N:o 1 med ett exemplar af kongl. maj:ts nådiga
proposition om statsverkets tillstånd och behof.
§ *•
Föredrogs ånyo och bifölls allmänna besvärs- och eko¬
nomi-utskottets memorial N:o 1, angående tillökning i ut¬
skottets tjenstemannapersonal.
§ 8-
Föredrogs ånyo rikets ständers justitieombudsmans, år
1864 utgifna embetsberättelse.
Remitterades till lagutskottet.
§ 6-
Föredrogs ånyo rikets ständers justitieombudsmans em¬
betsberättelse till innevarande riksdag, åtföljd af rikets stän¬
ders komiterades till tryckfrihetens vård till samma riksdag
afgifna berättelse; och remitterades justitieombudsmannens be¬
rättelse till lagutskottet och berättelsen af tryckfrihetskomitéen
till expeditionsutskottet.
uen 4 November.
59
ra förslag af herr Henschen och framställning af herr
vice talmannen beslöt ståndet genom skrifvelser anmoda ko¬
nungens befallningshafvande i Upsala, Ostergötlands och Gefle¬
borgs län föranstalta derom, att, i stället för aflidne borgmä¬
staren L. K. Kistner, som var riksdagsman i ståndet för stä¬
derna Enköping, Söderköping och Söderhamn, annan riksdags¬
man för en hvar af dessa städer skyndsamligen blefve i laga
ordning vald.
§ «•
Herr Rinman uppläste en motion, M 1, att kostnaderna
för innevarande riksmöte måtte af riksgäldskontoret utbetalas.
Denna motion remitterades till statsutskottet.
§ »•
Af berr Bergman upplästes motioner:
JVs 2, angående anslag m. m. för en fyranläggning vid
Wisby.
Remitterades till statsutskottet.
Och M 3, om inskränkning af tiden för fullföljd af lag-
vadda mål från Gottland.
Remitterades till lagutskottet.
§ »O-
Föredrogs och bifölls en af e. o. kammarskrifvaren J. H.
Palme, skriftligen gjord ansökning att, som han blifvit antagen
till notarie hos bevillningsutskottet, sökanden måtte varda
entledigad från den notariebefattning han hos ståndet innehade;
hvarjemte frågan om samma befattnings återbesättande remit¬
terades till behandling och utlåtande af förut utsedde komite-
rade för uppgörande af förslag till ordnande af ståndets
kansli.
§ it
Herr Berger begärde och erhöll ledighet från riksdags-
göromålen under 12 dagar, räknade ifrån den 6 i denna
månad.
§ 12-
På herr vice talmannens, i enlighet med herrar Hiertas
och Witls förslag, gjorda framställning uppdrogs åt ståndets
herrar elektorer att utse två ständige suppleanter för ståndets
ledamöter i hvart och ett af rikets ständers utskott, med un¬
dantag af expeditionsutskottet.
Plenum slutades kl. % till 11 f. m.
In fidem
E. G. Björlman.
40
Ven 8 November.
1865 den 8 November.
Plenum kl. 12 på dagen.
§ *•
Justerades protokollet för den 26 sistlidne Oktober, äf¬
vensom protokollsufdrag angående af ståndet den 4 i denna
månad fattade beslut samt de af ståndet sistnämnde dag be¬
slutade skrifvelser till konungens befallningshafvande i Upsala,
Ostergötlands och Gefleborgs län.
§ 2.
Efter anmälan företrädde herr statsrådet, kommendören
af kongl. maj:ts nordstjerneorden H. W. Bredberg och allein”
nade följande kongl. maj:ts nådiga propositioner, nemligen;
l:o angående upplåtelse af f. d. piparebostället Bränn-
Arby vid Södermanlands regemente för uppförande af skolhus
åt Wansö församling;
2:o angående befrielse från rotering för hemmanet Fång¬
åmon M 1 i Jemtlands län;
5:o angående pension på allmänna indragningsstaten för
krigsrådet m. m. Samuel Conrad Nisser;
4:o angående pension å allmänna indragningsstaten för
qvartermästaren vid krigsakademien majoren m. m. J. G.
Lyström;
S:o angående pension på allmänna indragningsstaten för
regementsstallmästaren vid lifregementets hussarkår, ryttmä-
staren i arméen m. m. Mathias Leijon;
6:o angående pension å allmänna indragningsstaten för
f. d. kaptenen vid Göta artilleriregemente Nicolas Christiernin
von Hess;
7:o angående pension å allmänna indragningsstaten för
förste bataljonsläkaren vid Skaraborgs regemente, doktor Thure
Fredrik Lundberger;
8:o angående pension å allmänna indragningsstaten för
förste bataljonsläkaren vid Uplands regemente, doktor Anton
Fredrik Jacobsson och förste löjtnanten vid samma regemente
Erland Joachim Bring;
9:o angående pension å allmänna indragningsstatcnjför
förste löjtnanten vid Westmanlands regemente Daniel Föodor
Aminoff vid afgång ur krigstjensten;
Den 8 November.
41
lO:e angående pension för förste löjtnanten vid Nerikes
regemente Johan Henrik Lundli vid afgång från tjensteri;
1l:o angående pension åt regementskommissarien vid
Smålands grenadierbataljon Johan Magnus Friman vid afgång
från tjensten;
12:o angående pension, vid afskedstagande!, åt regements¬
kommissarien vid Kronobergs regemente, f. d, kaptenen m. tn.
Carl Fredrik Schmaltz;
13:o angående trumpetaren vid lifgardet till häst Johan
Magnus Wahlqvists uppförande till pension å allmänna in-
dragningsstaten vid afgång ur krigstjensten;
14:o angående pension å allmänna indragningsstaten åt
aflidne kaptenlöjtnantens vid flottan m. m. C, U. L. Rudbecks
enka, Magdalena Rudbeck;
lä:o angående anslag till ett förlagslån för tillvägabrin-
gande inom riket af tillverkning af 12-decimaltums gjutna
jernkanoner;
16:o angående af Blekinge läns landsting gjord ansökning
om inköp af en kronan tillhörig tomt i Karlskrona;
17:o angående ytterligare förlängning i den för upp-
muddring af Ystads hamn bestämda arbetstid;
18:o angående berättigande för chefen vid Ottenby stu¬
teri, hofstallmästaren m. m. J. W. Beijer att vid afskedsta¬
gande erhålla pension ä allmänna indragningsstaten;
19:o angående öfverlåtande till Westerbottens läns inne¬
vånare af gamla länsfängelsebyggnaden i Umeå med tomt;
20:o angående öfverlåtande till Jemtlands läns innevånare
af gamla länsfängelsebyggnaden i Ostersund;
2f:o angående öfverlåtande till Westernorrlands läns inne¬
vånare af gamla länsfängelsebyggnaden vid Hernösand med
tomt;
22:o angående öfverlåtande till Westernorrlands läns in¬
nevånare af gamla kronohäktesbyggnaden i Sundsvall med
tomt;
2ö:o angående berättigande för sekreteraren vid öfver-
ståthållare-embetet för polisärenden och åtskillige landssekre¬
terare att för tiden från och med år 1865 och så länge de
sina befattningar innehafva, å allmänna indragningsstaten årligen
uppbära ersättning för förlorad inkomst af passlösen;
24:o angående arméens pensionering;
23:o angående åtgärder till behöfvandes undsättning i
missväxtår;
42
Den 8 November.
26:o angående restitution af ett utaf häradsskrifvaren J.
A. Lindgren till statsverket inbetaldt ersättningsbelopp, 511
rdr 85 öre rrut;
27:o angående eftergift af 1865 års arrende för kungs¬
ladugården Åhs kloster i Hallands län;
28:o i fråga om införsel för skatterättsfordran i krono-
säteriet Olstorp i Skaraborgs län; och
29:o angående försäljning till skatte af gatuhusen JYi 7
Glemminge och JYi 21 Hannas i Kristianstads län.
Äfvensom nedan uppräknade kongl. maj:ts nådiga skrif-
velser:
l:o i fråga om förhöjning i det å manufaktur-diskont-
fonden nu afsatta belopp till förlagslån;
2:o om förordnande af en statsrådsledamot i afseende
på handläggningen af vissa i riksdagsordningens 36 och 42 §§
omförmälda riksdagsärenden; och
3:o i anledning af åtskilliga utaf rikets ständer vid sist-
förllutna riksmöte beslutade laglörändringar.
Herr statsrådet och kommendören Bredberg afträdde, på
öfligt sätt utbeledsagad.
§ 3-
Herr talmannen tillkännagaf, att till ståndets bord in¬
kommit ett försegladt konvolut, hvilket öppnades och befanns
innesluta ett valprotokoll af följande lydelse:
»År 1865 den 6 November sammanträdde vällofliga bor¬
gareståndets herrar elektorer och utsågo till ständige supp¬
leanter i
Konstitutionsutskottet:
Herr Lemchen,
» Isberg.
Statsutskottet:
Herr Grape,
» Ekerot.
Bevillningsutskottet:
Herr Carlson,
» Wistelius.
Banko utskottet:
Herr Ridderstad,
» Falhem.
Den 8 November.
43
Lagutskottet:
Herr Bovin,
» Wennerus.
Allmänna besvärs- och ekonomi-utskottet:
Herr Trybom,
» Hollander.
In fidem
C. Sandström.»
Och skulle protokollsutdrag häröfver til! ståndets främste
ledamot i hvarje utskott och ordföranderne i utskotten expe¬
dieras samt i sessionsrummet och å ståndets klubb anslås.
§ 4-
Väcktes motioner:
l:o af herr Blanche. M 4, om anslag och annat under¬
stöd från statens sida för skarpskytteföreningarne i riket.
Efter motionens uppläsande yttrade herr Blanche:
Det må tillåtas mig. att med några ord beledsaga min
nu upplästa motion, innan densamma till vederbörligt utskott
öfverlemnas.
Jag har äskat en summa af 137,230 rdr till inköp af
målskjutningsgevär åt våra skarpskyttar. Enligt regeringens
förslag skulle denna summa icke direkte komma skarpskyt-
tarne till godo, utan arméen, som derför lemnade äldre gevär,
och äfven dessa blott såsom lån.
Vidare och då regeringen till instruktörers aflöning, mål-
skjutningspriser och ammunition begärt blott 60,000 rdr, har
jag trott, att 100,000 rdr vore för berörda ändamål erfor-
derlige. Men äfven detta sistnämnda belopp vore otillräckligt,
derest ej flera skarpskytteföreningar sjelfve bekostade sig in¬
struktörer och ammunition. Men 100,000 rdr för en armée
på 40,000 man, det är dock godt pris. Men så är det också
en armée, som bekläder, provianterar och till en del beväpnar
sig sjelf samt öfverallt uppför dyrbara skjutbanor. Vinner
nu, på sätt jag föreslagit, en skarpskytt befrielse jemväl från
2:dra årets beväringsmöte, kommer man snart att i vårt land
räkna en krigsstyrka på 100 å 200,000 man, och vi kunna
då motse en tid af varaktig fred för fäderneslandet. Fredens
gyllene frukt serveras bäst på spetsar af slipadt stål.
Denna skarpskytterörelse har dessutom utöfvat ett för¬
ädlande inflytande på sederna. De hafva visat, dessa före¬
u
Den 8 November.
ningar, huru lätt det går för sig att befalla utan tvång och
hot, likasom att lyda utan slafvens förödmjukelse och tysta
klagan. Ordningen på exercisfältet medföra de till sina verk¬
städer och hein. Under mina resor i åtskilliga delar af lan¬
det har jag af fabrikanterne hört. att de af deras folk, som
ingått i skarpskytteförening, från den stunden visat sig ordent¬
ligare och allvarligare än de förr varit; och många äldre bland
allmogen hafva erkänt, att de, som till en början icke rätt
förstodo skarpskyttesaken. numera äro särdeles belåtne dermed,
isynnerhet sedan de funnit att deras söner och tjenare såsom
skarpskyttar äfven gjort till sin uppgift att föregå andra i
skick och ordning, hvarigenom ungdomens förströelser på le¬
diga stunder fått en prägel af trefnad och fridsamhet sins¬
emellan, som förut ofta saknades. Så till den grad lifvar
och förädlar det menniskan, att tro sig vara något mera än
en vanlig dagsverkare, som trälar för stundens behof, tro sig
vara någonting behöfligt för det Iand, som är ens fädernesland,
eller något, som samhället icke gerna kan vara förutan.
Denna tro har slagit rot i den tacksammaste jord. Jag har
sett ansigteri, som nyss förut förefallit mig mulna och slappa,
blixtra till och stråla, när rätta betydelsen af denna sak upp¬
fattats; och så ofta jag skiljts från dessa föreningar, har jag
kännt bröstet vidgas af stolthet och fröjd, ty jag har kännt
inom mig, att ett land med en sådan befolkning omöjligen
kan gå förloradt.
Jag behöfver ej uppmana eder, mine herrar, att begagna
edert inflytande fiir att hålla denna stora rörelse vid magt.
Genom bättre undervisningsanstalter sträfva vi att bland den
stora massan af folket sprida den kultur, som är tidehvarfvets.
Gifvom då äfven detta folk medel till att kraftigt värna och
bevara densamma!
Vidare anfördes ej, och motionen tillika med herr Blanches
ofvanintagna yttrande remitterades till statsutskottet.
2:o af herr Witt:
JYS 5, angående sammanbindning af städerna Wexiö,
Karlskrona och Kalmar medelst bredspårig jernbana samt
bidrag af allmänna medel till kostnaden derför.
Remitterades till statsutskottet.
M 6, angående utarbetande af förslag till ny fördelning
af städernas båtsmanshåll.
Bordlädes.
JVs 7, om anslag för tillökning af lärarepersonalen vid
Ronneby lägre elementarläroverk.
Remitterades till statsutskottet.
Ven 8 November.
JU 8, angående åtgärder till städernas skyddande mot
ödeläggelse till följd af krutexplosioner.
Bordlädes.
5:o af herr Widell:
JYi 9, angående eftergift af kronans rätt till danaarf efter
enkan Britta Christina Sandgren, till förmån för Strömstads
lägre elementarläroverk.
Remitterades till statsutskottet.
JU 10, angående uppförande å ordinarie stat af en extra
läraretjenst vid Falköpings pedagogi.
Remitterades till statsutskottet.
4:o af herr Falhem:
JU 11, angående underdånig framställning hos kongl.
maj:t om upphörande af all tionde å ieke särskildt privile¬
gierade tillverkningar af metaller och tillgodogörande af mi¬
neralrikets alster.
Bordlädes.
JU 12, om befrielse för vissa kapellförsamlingar från all
skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af moderför¬
samlings kyrka och eklesiastika bostiillsgårdar.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottet.
5:o af herr Carlson, JU 13, om anslag till uppförande
af ett läroverkshus i Westervik.
Remitterades till statsutskottet.
6:o af herr Henschen:
JYi 14, angående dels upphörande af skyldigheten för
klagande part i brottmål att nedsätta eller ställa borgen för
honom ådömda böter m. m., dels ett tillägg till 5 § i 3 ka¬
pitlet utsökningsbalken.
Remitterades till lagutskottet.
JU lä, om upphäfvande af gällande stadgauden, angående
nedsättning af eller borgen för ådömda böter och ersättningar
i politi- och ekonomimål.
Remitterades till lagutskottet.
JU 16, angående upphäfvande af allt hvad lag och för¬
fattningar innehålla derom, att den, som söker ändring i un¬
derrätts eller hofrätts dom eller utslag, skall ställa borgen för
kostnad och skada.
Remitterades till lagutskottet.
JU 17, om ett tillägg antingen i 44 § af gällande be-
villningsstadga eller i 8 § af kongl, förordningen, angående
46
Den 8 November.
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker den 18 December 1865.
Remitterades till bevillningsutskottet.
M 18, om utarbetande af förslag till författningar i af¬
seende å religionsfrihet, fullt öfverensstämmande med grund-
lagarnes stadganden angående religiösa förhållanden, m. m.
Remitterades till lagutskottet.
M 19, om ett stadgande, huru, i händelse två eller flere,
då fardag inne är. tvista om besittning af uthyrd lägenhet,
förhållas skall, intilldess domstols beslut i saken med¬
delats, m. m.
Remitterades till lagutskottet.
7:o af herr Holmqvist, M 20, angående utvidgning af
Arboga elementarläroverk.
Herr Gahn: Då jag eger närmare kännedom om de
förhållanden, hvilka vidrörts i herr Holmqvists nyss upplästa
motion, får jag rekommendera densamma lill behjertande af
statsutskottets herrar ledamöter. En utvidgad undervisning
vid elementarläroverket i Arboga är verkligen af behofvet
särdeles påkallad. Sedan nemligen lärjungarnes antal vid
Orebro läroverk under sednare åren vuxit i så betydlig grad,
att en ytterligare förökning deraf näppeligen torde kunna ske,
utan att menligt inverka på undervisningens beskaffenhet,
emotse föräldrar med bekymmer nödvändigheten att dit sända
sina barn, men på samma gång har uppmärksamheten äfven
fästats på läroverket i Arboga, så mycket mera som under¬
visningen derstädes på sednare åren under en nitisk rektors
ledning bedrifvits på ett särdeles förtjenstfull! sätt och staden
i följd af lätta kommunikationer eger ett fördelaktigt läge för
en stor del af den skolungdom, som eljest vöre nödsakad be¬
söka Orebro läroverk. Uti motionen har omnämnts, att en
fjerde lärare på sednare tider biträdt vid undervisningen der¬
städes. Denne lärares aflöning har dock ej, såsom man möj¬
ligen af ordställningen i motionen kunde förmoda, blifvit be¬
stridd af någon allmän fond eller några donerade medel, utan
genom en af läroverkets rektor föranstaltad subskription.
Härigenom har man varit i tillfälle att uppehålla en så pass
hög undervisning, att ynglingarne utan ombyte af läroverk
kunnat utgå i de borgerliga yrkena, hvilket isynnerhet varit
förmånligt för allmogens barn, som icke haft råd att uppe¬
hålla sig vid aflägsnare skolor. Ett dylikt sätt att aflöna lä¬
rare är emellertid ganska osäkert, kan lyckas det ena året,
misslyckas det andra och sålunda förorsaka olägenheter, sär¬
Ven 8 November.
47
deles menliga för lärjungarne, mot hvilka det nu vore en
verklig grymhet, att genom nekadt anslag till undervisningens
upprätthållande, nödsaka dem att i förtid afbryta sin skolgång.
På dessa och af motionären i öfrigt framlagda skäl får jag
således fästa statsutskottets synnerliga uppmärksamhet på
vigten af ifrågavarande motion, synnerligast för den rikt be¬
folkade orten omkring Arboga och hela norra delen af
Orebro län.
Vidare anfördes ej, och motionen tillika med herr Gahns
yttrande remitterades till statsutskottet.
8:0 af herr Gahn, J\s 21, angående låneunderstöd för
anläggning af jernväg från Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken
till sjön Möckeln i Karlskoga bergslag.
Bordlädes.
Och 9:o af herr Bergman, M 22, om inrättande af
lägre elementarläroverk för flickor.
Remitterades till statsutskottet.
§ S-
Föredrogos de under § 2 af detta protokoll omlör-
mälda kongl, propositioner och skrilvelser, hvarvid remit¬
terades till statsutskottet de under N:ris 1, 2, 3, 4, 8, 6. 7,
8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
24, 25, 26, 27, 28 och 29 upptagna kongl, propositionerna,
hvaremot kongl, propositionen under M 25 samt den med
M 1 betecknade kongl, skrifvelsen bordlädes och skrifvel-
serna N:ris 2 och 3 lades till handlingarna.
§ «•
Bordlädes:
l:o Rikets ständers år 1863 församlade revisorers be¬
rättelse om verkställd granskning af statsverkets samt dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1861, jemte de i anlednins deraf infordrade och till kongl.
maj:t afgifna underdåniga utlåtanden.
2:o Samma revisorers berättelse om verkställd gransk¬
ning af de under kongl, kommerskollegii förvaltning ställda
fonder och medel.
5:o Samma revisorers berättelse om riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning.
4:o Rikets ständers år 1864 församlade revisorers be¬
rättelse om granskningen af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1862, äf¬
vensom de i anledning deraf infordrade och till kongl, majit
afgifna underdåniga utlåtanden.
48
Den (1 November.
3:o Samma revisorers berättelse angående granskningen
af de under kongl, kommerskollegium ställda fonder och me¬
del, jemte i anledning deraf afgilven förklaring.
6:0 Samma revisorers berättelse om granskningen af
riksgäldskontorets tillstånd ocb förvaltning, jemte rikets stän¬
ders fullmäktiges i nämnda verk i anledning deraf afgifna
förklaring.
7:o Rikets ständers åren 1863, 1864 och 1863 försam¬
lade revisorers berättelser angående bankoverket; samt
8:0 följande utskotts memorialer: konstitutionsutskottets
M 1, statsutskottets M 2 och expeditionsutskottets N:ris 1,
2 och 3.
Herr talmannen och ståndets ledamöter åtskildes kl. V2 3
e. m., sedan anslag skett till
Plenum kl. '/2 7 e. m.
I herr talmannens frånvaro fördes ordet af herr vice
talmannen Murén.
§ «•
Motioner upplästes af:
Herr Lindstedt, M 23, angående det tillägg i bevillnings-
stadgan, att skeppare och andre sjömän skola påföras bevill¬
ning af kapital eller arbete der de äro mantalsskrifne.
Remitterades till bevillningsutskottet.
Herr Bolinder, JYl 24, om ett amorteringslån för anlägg¬
ning af jernväg från Mariestad till Moholm vid vestra stam¬
banan.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Bolinder, M 23, angående låneunderstöd till för¬
djupning af och sprängning i Kottholmsströmmen samt upp¬
rensning af dermed sammanhängande vattendrag i Skara¬
borgs län.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Falkman, M 26, om förändrad lydelse af vittnes¬
eden.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Sundvallson, Jtf 27, 0111 förbättrad reglering af
den ekonomiska förvaltningen och undervisningen vid rikets
landtbruksinstitut.
Bordlädes.
Den 8 November.
49
§ »•
Herr talmannen uppkom och intog talmansstolen, som af
herr vice talmannen lemnades.
§ *<>•
Motioner upplästes ytterligare af:
Herr Sundvallson, M 28, om inskränkning af universi-
teternas disciplinära myndighet öfver studerande.
Remitterades til! lagutskottet.
Herr Sundvallson, M 29, om total eller partiel förändring
af 9 kapitlet och 12 kapitlet 2 § ärfdabalken.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Sundvallson, JYs 30, om revision af kongl, förord¬
ningen den 21 Mars 1862, angående kommunalstyrelse i stad.
Bordlädes.
Herr Siljeström, M 51, angående jernväg emellan stä¬
derna Wexiö, Karlskrona och Kalmar samt bidrag af allmänna
medel till utförande af denna väg, såsom en sydöstra stam¬
bana.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Isberg, M 32, om Enköpings treklassiga elementar¬
läroverks uppflyttning i stat till femklassigt läroverk samt
anslag till ökad lärarepersonal derstädes.
Remitterades till statsutskottet.
Och herr Vougt, JV2 35, om eftergift, till förmån för
llickskolan i Södertelge, af kronans rätt till danaarf efter i
nämnda stad aflidna enkan Catharina Marschell.
Remitterades till statsutskottet.
§ 11
Upplästes ett af de för ordnande af ståndets kansli ut¬
sedde komiterade afgifvet utlåtande, så lydande:
»Till följd af ståndets remiss den 4 dennes hafva komi¬
terade tagit i öfvervägande frågan om återbesättande af den
nolariebefattning hos ståndet, som genom e. o. kammarskrif¬
varen •). H. Palmes afgång blifvit ledig; och få komiterade
föreslå:
l:o att till notarie tillsvidare förordnas kanslisten hos
ståndet, vice häradshöfdingen Emil Asker, och
2:o att i hans ställe till kanslist tills vidare antages extra
ordinarie kanslisten hos ståndet Carl Birger Hasselrot,
Borg lidoli, prot. vid rikodagrn 1865—1868. I* 4
50
Den 8 November.
båda under enahanda vilkor, som redan äro bestämda i
afseende å kanslipersonalens tjenstgöringsskyIdighet.
Stockholm den 8 November 1865.»
Detta utlåtande godkändes.
Plenum slutades kl. 8 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 11 November.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades protokollen för den 28 sistlidne Oktober och
den 1 dennes samt en del af protokollet för den 8 inneva¬
rande månad, äfvensom protokollsutdrag angående af ståndet
sistnämnda dag fattade beslut.
§ 2-
Herr talmannen meddelade att i förliden gårdag hållen
talmanskonferens beslutits, att. i enlighet med hvad vid före¬
gående riksmöten öfligt varit, till statsutskottet skulle aflåtas
skrifvelser, angående förskott å atlöningen för den hos riks¬
stånden och utskotten anstälda kansli- och vaktbetjening;
hvarjemte herr talmannen tillkännagaf, att vid samma till¬
fälle förslag blifvit väckta, dels att plena hos riksstånden i
allmänhet skulle tillsvidare hallas Onsdagar och Lördagar;
dels att, enär den genom 56 § riksdagsordningen bestämda
tid för motionsrättens begagnande ginge till ända med Ons¬
dagen den 15 i denna månad, sistnämnda dag och de näst¬
föregående söknedagarna skulle begagnas för plena hos riks¬
stånden i den mån sådant för hvarje stånd kunde erfordras,
dels ock att motioner, som voro af beskaffenhet att böra
handläggas af sammansatt utskott, likväl icke skulle till sådant
utskott remitteras, utan till vinnande af större skyndsamhet
i behandlingen, öfverlemnas till det utskott, som i hvarje fall
ansåges vara det med hänsigt till frågans natur principala,
fyen li November.
SI
derest ej ståndet annorlunda beslutade; och fann borgare¬
ståndet, på särskilda af herr talmannen gjorda framställningar,
skäligt för sin del gilla samtliga omförmälda förslag.
§ 3-
Föredrogs å nyo och remitterades till statsutskottet
kongl. maj:ts nådiga proposition, angående berättigande för
sekreteraren vid öfverståthållareembetet för polisärenden och
åtskillige landssekreterare att för tiden från och med år 1863
och så länge de sina befattningar innehafva, å allmänna in-
dragningsstaten årligen uppbära ersättning för förlorad inkomst
af passlösen.
§ *■
Föredrogos ånyo och remitterades till bankoutskottet
kongl. maj:ts nådiga skrifvelse, i fråga om förhöjning i det å
manufakturdiskontfonden nu afsatta belopp till förlagslån.
§ S-
Föredrogs ånyo följande den 8 dennes bordlagda mo¬
tioner:
Af herr Witt, JVa 6, angående utarbetande af förslag till
ny fördelning af städernas båtsmanshåll.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Af herr Witl, JVä 8, angående åtgärder till städernas
skyddande mot ödeläggelse till följd af krutexplosioner.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Af herr Falhem, JV2 11, angående underdånig framställ¬
ning hos kongl, majit om upphörande af all tionde å icke
serskildt privilegierade tillverkningar af metaller och tillgodo¬
görande af mineralrikets alster.
Remitterades till statsutskottet.
Af herr Gahn, JV2 21, angående låneunderstöd för an¬
läggning af jernväg från Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken
till sjön Möckelö i Karlskoga bergslag.
Remitterades till statsutskottet.
Af herr Sundvallson, JYz 27, om förbättrad reglering af
den ekonomiska förvaltningen och undervisningen vid rikets
landtbruksinstitut.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiut¬
skottet.
Samt af herr Sundvallson, JVs 30, om revision af kongl,
förordningen den 21 Mars 1862, angående kommunalstyrelse
i stad.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiut¬
skottet.
Den 11 November.
§ 6.
Föredrogos ånyo följande den It dennes bordlagda be¬
rättelser:
l:o Rikets ständers revisorers berättelser om 1863 och
1864 årens granskning af statsverkets samt dertill hörande fon¬
ders tillstånd, styrelse och förvaltning;
2:o Rikets ständers revisorers berättelser om 1863 och
1864 årens granskning af de under kongl, kommerskollegium
ställda fonder och medel;
3:o Rikets ständers revisorers berättelser om 1863 och
1864 årens granskning af riksgäldskontorets tillstånd och för¬
valtning.
Remitterades, hvar efter annan, med tillhörande bilagor
till statsutskottet.
4:o Rikets ständers åren 1863, 1864 och 1863 försam¬
lade revisorers berättelser, angående bankoverket.
Remitterades till bankoutskottet.
§ 7-
Föredrogos och biföllos nedannämnda utskotts memorial:
Konstitutionsutskottets JM 1, om arvoden för en notarie
och en kanslist;
Statsutskottets JM 2, om antagande af en sekreterare“för
utskottets riksgäldsafdelning, en kamererare och två notarier;
Expeditionsutskottets JM 1, angående ökadt kanslibiträde;
Expeditionsutskottets J\t 2, angående upplagans storlek af
hillänget till riksståndens protokoll; samt
Expeditionsutskottets JM 3, i fråga oin prenumeration å
hillänget till riksståndens protokoll.
§ «•
Upplästes motioner:
l:o af herr Grape, JVg 34, om anslag till en fyrbyggnad
på »Svenska högarnes« håkland, tillhörande Stockholms skär¬
gård.
Remitterades till statsutskottet.
2:o af herr Bohmansson,
M 55, om anslag till nytt läroverkshus i Kristianstad.
Remitterades till statsutskottet.
3:o Af herr Ödmansson,
JM 36, angående pedagogiens i Engelholm förändring till
treklassigt läroverk samt anslag till ökadt antal lärare der¬
städes.
Remitterades till statsutskottet.
Den 11 November
o3
4:o Af herr Trägårdh,
J\i 37, angående Ystads lägre elementarläroverks upp-
llyttning till fullständigt högre, samt anslag till ökad lärare¬
personal derstädes.
Remitterades till statsutskottet.
M 3!t, angående statsbidrag till utvidgning af Ystads
hamn och dervarande lastbryggas ombyggnad.
Remitterades till statsutskottet.
JV5 59, angående statsbidrag till staden Oskarshamn för
Utlösning al tomtöreafgälden till egaren af de hemman, från
hvilkas område stadens utmål är afsöndradt.
Remitterades till statsutskottet.
5:o Af herr Witt,
JV5 40, om årligt anslag till upprätthållande af institutet
för döfstumma i Karlskrona.
Remitterades till statsutskottet.
J\° 41, om årligt anslag till utvidgande af slöjdskolan i
Karlskrona.
Remitterades till statsutskottet.
6:o Af herr Staaff,
42, att stadgandet i kongl, resolutionen den 29 Maj
1752, rörande sättet för stämnings delgifvande åt hel menig¬
het, må gälla äfven då byalag eller samfällighet, som skall
stämmas, utgöres af tio jordegare eller flere.
Remitterades till lagutskottet.
J\s 43, om förhöjning i det af kongl, majit nådigst
äskade anslag för myrutdikningar i de sju nordligaste länen.
Remitterades till statsutskottet.
M 44, om förhöjning i det af kongl. maj:t nådigst äskade
anslag för anställande inom Westerbottens län af en kring¬
resande undervisare i landtnushållningens särskilda delar.
Remitterades till statsutskottet.
Jtä 45, om anslag till anläggning af väg dels emellan
Åsele och Wilhelmina kyrka, dels ock emellan Åsele och
Dorotea kyrka inom Westerbottens län.
Remitterades till statsutskottet.
46, om utvidgning af Hudiksvalls högre elementar¬
läroverk till fullständigt äfven på den klassiska bildningslinien
samt anslag till en lektor i klassiska språk vid nämnda
läroverk.
Remitterades till statsutskottet.
ben 11 November.
7:o Af herr Bolinder,
M 47, angående ändring i föreskriften om sättet för
liqviderande af stämpelafgift, ölverstigande SCO rdr.
Remitterades till bevillningsutskottet.
8:o Af herr Falkman,
JM 48, om ändring i vissa delar af kongl, förordningen
den 21 Mars 1862, angående kommunalstyrelse i stad.
Herr vice talmannen Murén: I)å inom borgareståndet
en motion i samma syftning förut förekommit och blifvit till
ekonomiutskottet remitterad, utan att någon då yttrat sina
åsigter om befogenheten af de föreslagna förändringarna, an¬
ser jag mig böra förklara, att jag håller före att såväl den
af herr Falkman nu afgifna, som den redan remitterade mo¬
tionen bör af utskottet behandlas med den största varsamhet
och försigtighet. I kommunallagen kunna visserligen finnas
många brister, men den hvilar dock på en riktig grund; och
jag tror ej att man genom att nu anfalla kommunallagen be¬
fordrar framgången af den stora frågan om representationens
ombildning. Förutsatt att denna fråga vid innevarande riks¬
dag erhåller en allmänt önskad lösning, anser jag att man
gör bäst uti att till den nya representationen öfverlemna af-
hjelpandet af de möjliga brister, som kunna finnas uti kom¬
munallagen. Jag tror dessutom icke att, såsom herr Falkman
antydt, kommunallagen är sådan, att kommunalandan deri¬
genom förqväfves, utan anser att denna snarare befordras deri¬
genom att inom kommunen finnes en styrelse, som har magt
att afhjelpa de olägenheter och befordra de förbättringar, som
omständigheterna kräfva.
Jag vill ej nu uppehålla tiden med att till vederläggning
upptaga de i motionen framställda anmärkningarna, utan vill
endast beledsaga remissen till utskottet med den önskan, att
utskottet vid behandlingen af motionen må gå ytterst varsamt
tillväga och ej föreslå några ändringar i kommunallagen, så¬
vida de ej skulle vara ytterst nödvändiga.
Herr Falkman: I)et förekommer mig sorn den stora
frågan om representationens ombildning icke kan hafva något
sammanhang med frågan om kommunallagens ändring. Den
förra hvilar till antagande eller förkastande i olörändradt
skick och ej ett jota får deri ändras. Men skulle den ej
denna gången finna sin slutliga lösning, utan ett nytt förslag
med några modifikationer blifva Iramlagdt och till nästa
riksdag hvilande, anser jag det vara nödvändigt att tilldess
hafva kommunallagen så fullständig som möjligt.
ben 11 November.
Herr vice talmannen har invändt, att kommunallagen icke
är af beskaffenhet att förqväfva kommunalandan; men jag
har kommit till en motsatt erfarenhet och tror, att kommunal¬
lagen icke uppfyller hvad man förespeglat sig, med mindre
densamma kommer att undergå en revision.
Såsom exempel på den ofantliga maktfullkomlighet, som
tydningen af 76 § lemnat, vill jag anföra följande: Det finnes
en kommun, der någre män fordom tillvägabragte en plantering,
hvilken för kommunen var af högt värde. Någon bland stads-
fullmägtige fick för sig att planteringen borde moderniseras,
hvilket skulle tillgå sålunda, att träden skulle nedhuggas och
i stället planteras buskar, de der icke lemnade ringaste
skugga. Förslag härom väcktes hos fullmägtige och bifölls,
men med ringa majoritet. Oro uppstod i sinnena och man
anförde hos vederbörande myndighet besvär öfver det så¬
lunda fattade beslutet; men nämnda myndighet resolverade,
att som enskildes rätt ej var i fråga och de, som fattat be¬
slutet, varit dertill behöriga, kunde besvären ej till pröfning
upptagas.
Jag vill icke betaga stadsfullmägtige rättigheten att be¬
sluta i stadens angelägenheter, men vill icke åt dem inrymma
alltför stor magtfullkomlighet.
Herr vice talmannen Murén: Jag har icke blifvit rubbad i
min öfvertygelse genom herr Falkmans anförande; tvärtom
har det gifvit mig ytterligare anledning att tillstyrka utskottet
varsamhet vid behandlingen af ifrågavarande motioner.
Herr Falkman har sagt, att det är nödvändigt att hafva
kommunallagen fullständig innan en representationsförändring
kommer till stånd; men skall man vänta dermed tilldess
kommunallagen blifvit så fullständig, att någon ej deruti kan
utfinna någon brist, så lärer det allt komma att dröja länge.
Hvad det anförda exemplet angår, så var det ej för mig
öfvertygande. I den kommun, jag representerar, har ett li¬
kadant fall egt rum. Der fanns inom staden en plantering,
hvilken, då platsen ansågs för annat ändamål behöflig, ned¬
höggs. Man började då i tidningarna klandra åtgärden, men
inom kort förspordes allmän belåtenhet med densamma. Sådant
missnöje kan uppkomma i följd af hvilken lagstiftning som
helst.
Herr Sundvallson: Då herr vice talmannen uppträdt mot
den motion, jag afgifvit i samma syftning som den af herr
F'alkman nu väckta, vill jag söka gendrifva de af herr vice
talmannen uttalade åsigter, hvilka jag anser icke vara fullt
Din il November.
riktiga. Just de skäl, herr vice talmannen anfört mot revi¬
sionen af kommunallagen, mana mig snarare till uttalande af
den åsigten, att densamma bör göras så grundlig som möjligt.
Kommunallagen är af stor vigt för samhället och af ännu
större vigt blir den om representationsförslaget antages. Kom¬
munallagen utgör nemligen grundvalen för representations¬
förslaget och det är således ytterst vigtlgt att denne grundval
göres så säker som möjligt.
Ingen har yrkat några ovarsamma förändringar i kom¬
munallagen, utan blott de ändringar, som af pluraliteten anses
behötliga. Det är också naturligt, att man ej yrkat andra
ändringar än de, som anses nödvändiga; men äro de nödvän¬
diga, så vet jag sannerligen ej hvarföre de, likasom så mycket
annat, skola förtryckas af representationsförslaget.
Att röstgrunden i städerna behöfver ändras, är så all¬
mänt erkändt, att bevis derför torde vara öfverflödiga. Jag
Vill dock anföra ett. I de tidningar, herr vice talmannen
åberopat, har jag sett uppgifvas, alt uti det samhälle, herr
vice talmannen representerar, finnas 4 eller S stora bolag
med så stor röstöfvervigt att, om än alla öfrige röstegande
manngrant samlade sig, de icke skulle kunna öfverrösta nämnda
bolag. Huru man kan stå på sådan demokratisk grund, som
herr vice talmannen, och förorda sådant, kan jag ej begripa!
Herr Bager: Då den erlarenhet, herr Falkman uti ifrå¬
gavarande fall säger sig hafva gjort, måste vara hemtad från
det samhälle, vi båda representera, vill jag blott hafva an¬
märkt, att jag kommit till en alldeles motsatt erfarenhet.
Jag har nemligen icke kunnat finna annat, än att kommunal¬
lagen, långt ifrån att hafva verkat förlamande på kommunal¬
andan, tvärtom i väsendtlig mån ökat och lifvat intresset för
kommunens angelägenheter. Den reform, som genom ifråga¬
varande lag åstadkommits i de kommunala förhållandena, har,
enligt min erfarenhet, rönt en lika allmän, som välgrundad
tillfredsställelse, fast åtskilliga kunna finna en och annan för¬
ändring i denna lag önskvärd.
Herr vice talmannen Murén: jag anhåller att, i anledning
af herr Sundvallsons yttrande, få anmärka, att det icke är
sannt allt hvad som står i tidningarna. Man får der ofta
läsa vanställande berättelser.
De af herr Sundvallson omnämnda stora bolag hafva ej
ofta gjort deras rösträtt gällande; men deremot hafva de allt
ifrån deras uppkomst i väsendtlig mån bidragit till kommu¬
nens underhåll; och jag tror, att om herr Sundvallson derom
Den 14 Nobémbef.
Spörjer andra inom samhället än tidningsskrifvare, skall lian
tå höra, att man der är serdeles nöjd medjfessa bolags åt¬
göranden.
Diskussionen var slutad, och herr Falkmans motion JV2
48, jemte deröfver afgifna yttranden, remitterades till allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet.
9:o Af herr Landström,
JY2 49, angående statsbidrag till uppförande af skol- och
gymnastiklokaler för Wenersborgs högre elementarläroverk.
Remitterades till statsutskottet.
10:o Af herr Bergman,
Jtä 50, om bibehållande af folkskolelärareseminariet på
tiotland.
Remitterades till statsutskottet.
H:o Af herr Henschen,
J42 51, angående dels häradsrätternes organiserande enligt
lagberedningens förslag, dels ock förberedelser till ändringar i
domstolarnes organisation och verksamhet.
Remitterades till lagutskottet.
J\i 52, angående tiden, hvarunder brända eller distille-
rade spirituösa drycker få säljas och allmänna näringsställen
hållas öppna.
Remitterades till bevillningsutskottet.
4 2:o Af herr Ljungberg,
55, angående nedsättande af en permanent vapen-
komité, bestående af artilleri-, sjö-, infanteri- och kavalleri-
officerare.
Remitterades till statsutskottet.
13:o Af herr Ridderstad,
JVs 54, om bibehållande af riksbankens nuvarande oiu-
sättriingslånelönd och rättighet för andra banker att från riks¬
banken erhålla förlag för lån till understödjande af jordbruket
och de mindre näringarne.
Remitterades till bankoutskottet,
JV2 55, om uppdrag till riksbankens styrelse dels att vid
insättningar m. m. emottaga enskilde bankers sedlar, dels att
för desse banker öppna tillfälle att på riksbanken öfverföra
sina vexlingskassor, dels ock att emottaga och expediera de
enskilde bankernes postremissvexlar.
Remitterades till bankoutskottet.
JV2 56, om anvisande af 2,000,000 rdr att af riksbanken,
såsom kassakreditiver, tillhandahållas de förlags- eller jord¬
58
Ven 11 November.
bruksbanker, hvilka, af kongl, majit oktrojerade, inom landet
kunna uppstå.
Remitterades till bankoutskottet.
JVs 57, om Wadstena treklassiga elementarläroverks ut¬
vidgning till femklassigt och anslag till ökad iärarepersonal
vid samma läroverk.
Remitterades till statsutskottet.
14:o Af herr Sandegren,
JVs 58, angående statsbidrag till förbättring af Uddevalla
hamn.
Remitterades till statsutskottet.
15:o Af herr Vougt,
JVs 59, om förändring af 12 § i jagtstadgan, rörande
jagt å ejderfogel.
Herr Carlson: Jag ber, att få instämma i den af herr
Vougt väckta motion. Nu gällande jagtstadga innehåller, snart
sagdt, förbud att jaga ejderfogel, hvadan jag innerligt önskar,
att allmänna besvärs- och ekonomiutskottet måtte lemna be¬
rörde motion den största uppmärksamhet.
Motionen jemte herr Carlsons yttrande remitterades till
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
16:o Af herr Hjertström,
JV2 60, att bevillning för enskild bank med sedelutgif-
ningsrätt måtte äfven på bankens afdelnings- och kommissions¬
kontor, i förhållande till inkomsten, fördelas.
Herr Henschen: Jag vill minnas, att den af herr Hjertström
nu väckta fråga jemväl vid sistlidne riksdag varit framställd.
En hvar bör inse billigheten och rättvisan deri, att beskattningen
af enskild bank med sedelutgifvande rätt bör i proportion
tillkomma de kommuner, inom hvilka banken har aldelnings-
eller kommissionskontor. Lifligt instämmer jag derföre med
motionären och anhåller, att detta mitt yttrande får åtfölja
motionen till bevillningsutskottet.
Öfverläggningen var slutad, och motionen jemte herr
Henschens yttrande remitterades till bevillningsutskottet.
§ »•
Motioner upplästes vidare af:
Herr Hjertström, M 61, om det stadgande, att lärare
vid elementarläroverk må, i fråga om uppflyttning till högre
lönegrad, sig tillgodoberäkna jemväl den tid han kan hafva
vid utvidgad pedagogi tjenstgjort.
Remitterades till statsutskottet.
Den 11 November.
Herr Sundvallson, JM 62, om upphörande af speciers
prägling och utvexling.
Remitterades till bankoutskottet.
JM 65, om jemnlik fastighetsbevillning i hela riket.
Denna motion, i hvilken herr Vougt instämde, remitte¬
rades till bevillningsutskottet.
JM 64, om ändamålsenligare fördelning af jernvägsanslagen
i allmänhet samt. såsom följd deraf, norra stambanans fort-
skyndade öppnande för trafik.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Wennérus, JM 63, angående låneunderstöd till an¬
läggning af en bibana emellan Lidköping och Håkantorp af
lika spårvidd med Uddevalla-Herrljunga-jernvägen.
Remitterades till statsutskottet.
Och herr Wennérus JM 66, angående underdånig anhållan
hos kongl, majit om utarbetande och framläggande af förslag
till ny rättegångsbalk.
Bordlädes.
§ 10.
På derom af herr Bovin gjord anhållan och efter fram¬
ställning af herr talmannen uppdrogs åt ståndets herrar elek¬
torer att utse 2:ne ständige suppleanter i expeditionsutskottet.
§ «•
Bordlädes:
l:o Bevillningsutskottets memorial JM 1.
2:o Bankoutskottets memorial JM 1.
5:o Särskilda utdrag af höglofl. ridderskapets och adelns
protokoll den 4 och 8 dennes, innefattande kommunikation af
två hos bemälda riksstånd väckta motioner.
§ 12.
Riksdagsfullmägtigen för staden "Vstad herr Trägärdh an-
mältes hafva aflemnat behörig riksdagsmannapollett såsom
fullmägtig jemväl för staden Oskarshamn.
§ 13-
Herr talmannen uppläste en till herr talmannen och
ståndets ledamöter ställd skrifvelse, derigenom militärsällska¬
pets i Stockholm direktion, å sällskapets vägnar, inbjudit herr
talmannen och ståndets medlemmar att under riksdagen taga
fritt tillträde till sällskapets lokal (Brunkebergs hotel), som
hålles öppen alla dagar från kl. 10 f. m. till kl. 12 på natten.
Detta skulle i protokollet antecknas med uttryck af herr
talmannens och ståndets tacksamhet för omförmälda in¬
bjudning.
60
ben ii November.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag, angående en del af ståndets
denna dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman
1865 den 14 November.
Plenum kl. 6 e. m.
§ «•
Justerades protokollsutdrag öfver en del al ståndets den
11 innevarande November fattade beslut samt protokollet för
den 4 i samma månad och en del af protokollet för först¬
nämnde daa.
§ 2.
Föredrogs herr Wennéri den il dennes bordlagda mo¬
tion, JVs 66, angående underdånig anhållan hos kongl, majit
om utarbetande och framläggande af förslag till ny rätte¬
gångsbalk.
Herr Carlén: Jag tillåter mig till lagutskottets synnerliga
uppmärksamhet rekommendera ifrågavarande motion. Hela
vår civillag är visserligen i största behof af en grundlig re¬
vision men i synnerhet är detta händelsen med rättegångs¬
balken, som icke utan våda kan längre lemnäs i oförändradt
skick. Rättvisan i allmänhet och synnerligen den, som skulle
tillmätas efter principerna i den nyss antagna strafflagen, är
ej tillfredsställd med de två vittnenas absoluta och af lagens
bokstaf i visst fall ovilkorligt fordrade vitsord. Den circum-
stantiela bevisningen, ofta nog den tillförlitligaste och den enda,
som kan åstadkommas, måste lomnäs den plats, den med
rätta bör intaga.
Afven lagarne för domstolarnes verksamhet tarfva snar
förändring, särdeles hvad angår häradsrätterne. Sådan denna
verksamhet nu är organiserad, tillfredsställer den ingalunda
billiga anspråk och kan till och med utgöra hinder för andra
Den li November.
61
lagförändringar. Så har t. ex. den kommilté för utarbetande
af förslag till nya stadganden, angående lagfart och inteckning,
sorn på ständernas begäran blifvit nedsatt och hvaraf jag har
den äran att vara ledamot, varit enhällig i den åsigt, att än¬
damålsenlig reform i berörda hänsende är beroende deraf att
häradsrätterne regelmessigt sammanträda, en gårig i månaden,
hvilket åter förutsätter, såsom regel, endast en tingsstad för
hvarje domsaga. Såsom nödfallsåtgärd har man visserligen
ämnat föreslå, att dessa sammanträden tillsvidare hållas i
domarens bostad och endast för hypoteksärenden; men i längden
torde en sådan splittring af domstols verksamhet ej vara att
rekommendera. Länge kan den ej heller vara behöflig, ty
sedan domsagorna blifvit delade, just i syfte att underlätta
domstolspermanensen på ett ställe, torde åtminstone i rikets
södra och mellersta provinser, förändringar ganska lätt kunna
vidtagas. I Norrland komme väl åtskilliga svårigheter vid
förslagets tillämpning att uppstå, och sådant påkalla en sär¬
skild undantagslagstiftning; dock torde äfven der någon för¬
ändring kunna ske i angifna riktningen.
Jag anhåller, att detta yttrande må få medfölja till lag¬
utskottet, och jag hoppas, att utskottet icke, såsom förra
riksdagen var händelsen, lemnar frågan utan afseende, syn¬
nerligast då under innevarande riksmöte utskottets tid icke
genom något större lagförslag lärer komma att tagas i anspråk.
Herr Staaff: I anledning af herr Wenr.éri motion och
herr Carléns yttrande derom täger jag mig friheten att fästa
uppmärksamheten å de svårigheter och olägenheter, som
måste blifva en följd deraf, att domsagorna erhålla blott en
tingsstad, och hvilka olägenheter komma att drabba ej blott
de norrländska domsagorna utan äfven många af de södra.
Ty om ock utan olägenhet för domaren låter praktisera sig
en sådan förändring i tingsterminer och tingsställen, som fö¬
reslagits, så kommer det dock för de rättsökande att med¬
föra en ökad tunga att nödgas fara 6, !t å 10 mil för att
bevaka sina rättigheter vid tinget, då så långa resor fordom
icke varit behöflige. I domsagor med större utsträckning
men ringa inkomster tror jag ock att domhafvanderne i
ekonomiskt afseende förlora genom den föreslagna förändrin¬
gens genomförande, som derföre ej torde gå för sig utan
särskild ersättning till desse, hvarför åter ej obetydliga anslag
måste begäras af allmänna medel. Kan derföre ingen annan
utväg påfinnas för åstadkommande af lagskipningens jemnare
62
Den 14 November.
gäng, än den nu föreslagna, så anhåller jag, att lagutskottet
åtminstone måtte begagna den med vaksamhet och försig¬
tighet.
Rörande de föreslagna ändringarne i rättegångsordningen,
sparar jag mitt yttrande tilldess motionen blifvit i utskottet
handlagd.
Herr Carlén: Jag yttrade redan i mitt förra anförande,
att svårigheter mot förslagets genomförande torde möta i
Norrland, såsom nu herr StaatT ytterligare framhållit. Dock
föreställer jag mig att svårigheterne ej skola befinnas alldeles
så stora, som herr Staaff påstått. Man torde nämligen böra
taga i betraktande de år från år förbättrade kommunikatio¬
nerna inom landet, hvarigenom resorna underlättas. J öfrigt
torde det i allmänhet hvarken tarfvas eller vara vanligt, att
i de fall, som oftast förekomma, eller ansökningsärenden,
sökanden personligen infinner sig vid domstolen, utan oftast
öfverlemnas det väl. i Norrland som annorstädes, åt ortens
nämndeman att ombestyra sina grannars dylika angelägenheter.
Afven der fråga är om verkliga rättstvister sker sådant väl
ej så sällan, hvarförutan sådana tvister nästan allestädes nu
äro vida mer sällsynta än fordom. Skulle ock för en sådan
tvist en rättsökande en eller annan gång nödgas till tinget få
göra en resa på 6, J5 ja till och med 10 mil, så betyder
denna olägenhet väl ej så mycket mot den fördel, som be-
redes domsagans samtlige innevånare derigenom, att rättvisan
är tillgänglig tolf gånger om året, i stället för endast två,
till och med blott en enda gång.
Herr Staaff: De åsigter, herr Carlén i sitt sednaste
yttrande uttalat, kan jag icke finna riktiga, ty jag anser att
långt ifrån samma trygghet beredes en rättsökande, då denne
nödgas lemna sina angelägenheter i främmande händer, som
då han sättes i tillfälle att sjelf ombestyra dem. Jag kan
derföre icke gilla förslaget, äfven derföre att det skulle
tvinga rättsökande att begagna ombud vid tingen. Ej heller
finner jag med rätta förhållandet öfverensstämmande herr
Carléns uppgift, att rättegångarrie på sednare tider minskats i
antal, ty i Norrland åtminstone är förhållandet alldeles tvärtom.
Af ganska naturliga orsaker uppstå der, till följd af inveck¬
lade eganderättslörhållanden en mängd nya tvistigheter, som
måste regleras, så att jag är öfvertygad att långliga tider komma
att förflyta, innan man kan påstå att de civila rättegångarne
der äro i aftagande.
Den 14 November.
65
Öfverläggningen var slutad, och herr Wennéri motion,
JW 66, jemte i anledning deraf afgifna yttranden, remitterades
till lagutskottet.
§ 3-
Föredrogs ånyo och bifölls bevillningsutskottets memorial,
JW 1, angående tillökning af utskottets tjenstemannapersonal.
§ *■
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne bankoutskottets
memorial, Jtf 1, med öfverlemnande af bankofullmägtiges be¬
rättelse.
§ ä’
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne särskilda ut¬
drag af höglofliga ridderskapets och adelns protokoll för den
4 och 8 dennes, innefattande, det förra kommunikation af en
utaf herr Treffenberg, Nils Curry Engelbrecht, väckt, till all¬
männa besvärs- och ekonomiutskottet remitterad motion (JV2 9),
angående åtgärders vidtagande för inskränkning af lösdrifveriet
och tiggeriet i landet, och sistnämnda protokollsutdrag kom¬
munikation af en utaf herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, väckt
motion (JV2 14), som till statsutskottet remitterats, om förhöjd
pension åt underlöjtnanten i arméen Lars Samuel von Schantz.
§ 6.
Bordlädes lagutskottets memorial JVs t och bankoutskot¬
tets memorial JVs 2.
§ 7-
Förekom frågan om tryckning af ståndets protokoll vid
innevarande riksdag, och upplästes ett af undertecknad, sekre¬
terare, i afseende härå afgifvet förslag, så lydande:
»I fråga om tryckningen af högtärade ståndets protokoll
vid innevarande riksdag, jemte registret dertill, torde jag, i
enlighet med IrVad förut vanligt varit, härmed få afgifva
vördsamt förslag. Boktryckaren Johan Beckman, hvilken un¬
der flera föregående riksmöten i allo nöjaktigt verkställt sådan
tryckning, har, på gifven anledning, erbjudit sig att äfven för
denna riksdag besörja ifrågavarande arbete emot enahanda
betalning, som för sistlidna riksmöte egde rum, eller för pro¬
tokollen 20 rdr per ark, med minst 42 rader på hvarje sida,
samt för registret, med afseende å deri förekommande vid¬
lyftig sifferuppställning, 25 rdr. allt riksmynt, per ark, och
jemväl i öfrigt under samma vilkor, som då voro aftalade,
utom hvad angår upplagan af protokollen och registret, hvilka,
förut utgörande 2S0 exemplar, Beckman nu förbundit sig att
utan ökad betalning trycka i 500 exemplar. Då lika litet nu
fiä
Den 14 November.
som tillförene lägre pris, än de ofvan uppgifna, lärer kunna
betingas under utsigt att få arbetet med ordning och behörig
skyndsamhet utlördt, får jag ödmjukligen tillstyrka antagande
af berörda anbud och för sådan händelse hemställa om be¬
myndigande för mig att, å högtärade ståndets vägnar, med
boktryckaren Beckman upprätta och underteckna kontrakt,
angående tryckning af ståndets protokoll vid denna riksdag
och registret dertilll i 500 exemplar på de vilkor, som i om-
förmälda anbud innefattas.«
Denna hemställan blef af ståndet bifallen.
§ 8.
Motioner upplästes af:
Herr Odmansson, JYs 67, om öfverlåtelse till staden
Landskrona af visst område utaf deromkring befintliga gamla
fästningsverk.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Trägårdh, JYs 68, angående utsträckning af jern¬
vägen Göteborg—Nässjö till Oskarshamn samt anslag till
förberedande arbeten i denna sträckning.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Hierta, JYs 69, om förändring af läsordningen och
undervisningssättet i de allmänna skolorna, särskildt hvad
angår latinska och grekiska språkens studium.
Herr Lemchen: Jag anhåller att få instämma i motio^
närens förslag, hvars antagande jag anser i högsta måtto
önskvärdt.
Vidare anfördes ej, och motionen jemte herr Lemchens
yttrande remitterades till allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottet.
Herr Widell, JYs 70, om eftergift, till förmån för staden
Marstrand, af kronans rätt till danaarf efter der aflidne ba¬
garen Gustaf Schröder.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Staaff, JYi 71, om statsbidrag för utsträckning af
Hudiksvalls jernväg från Forssa station till sjön södra Dellens
strand vid Näsviken.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Staaff, JYs 72, om anslag till dels försättande i
försvarbart skick af inloppen till Hudiksvall och Sundsvall,
dels ock det norrländska kustförsvaret i allmänhet.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Wilt, JYs 75. om anslag till nybyggnad eller ut¬
vidgning af Karlskrona högre elementarläroverks skollokal.
Remitterades till statsutskottet.
Den 14 November.
Herr Bohmansson, JVs 74, om förändring i vilkoren för
det lån af allmänna medel, som beviljats Kristianstad—Hess-
leholm-jern vägsbolaget.
Remitterades tili statsutskottet.
Herr Ekelund, M 75, angående upphörande eller ned¬
sättning, i vissa fall, af nu stadgade transitoafgift och maga-
sinshyra för transitogods.
Bordlädes.
Herr Engvall, Ni 76, om anslag till påbörjande af en
jernväg från norra stambanan genom Upland och Westman¬
land til! Dalarne samt vidare i riktning åt sjön Siljan.
Bordlädes.
Herr Bovin, Ni 77, om befrielse för Eskilstuna stad
samt Oster- och Wester-Rekarne härader från utgifvande af
vissa genom kongl, brefvet den 20 September 1664 bestämda
årliga ersättningsbelopp för kronocellfängelset i Eskilstuna.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Bovin, Ns 78, angående Eskilstuna treklassiga ele¬
mentarläroverks utvidgning till femklassigt, samt anslag til!
ökad lärarepersonal derstädes.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Bovin, Jls 79, om tekniska söndags- och afton¬
skolans i Eskilstuna utvidgning till fullständigt tekniskt läro¬
verk samt anslag af medel dertill.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Bovin, Ni 80, om anslag till aflöning vid Stock¬
holms veterinärinrättning af en lärare för praktisk undervis¬
ning i husdjursskötsel utom inrättningen.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Waldenström, Ni 81, angående nordvestra stam¬
banans sträckning från Kristinehamn öfver Karlstad till Arvika
och Charlottenberg, samt anslag af medel till denna banas
byggande.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Waldenström, Ni 82, angående lån till staden Karl¬
stad, att användas såsom förlag åt de näringsidkare, hvilka
genom der timad eldsvåda blifvit lidande.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Akerblom, Ni 85, om tillägg i bevillningsstadgan af
vissa föreskrifter, rörande bevillning af bankbolag.
Remitterades till bevillningsutskottet.
Borg,stånd. prot. vid riksd. 1868—1866. !• Ö
66
Den 14 November.
Herr von Stockenström, JM 84, om ändring af 17 ka¬
pitlet 12 § handelsbaden, sädan den lyder i kongl, förord¬
ningen den 8 Oktober 1861.
Remitterades till lagutskottet.
Herr von Stockenström, JM 83, om ändring af 2 kapitlet
13 § i strafflagen.
Sedan herr Waldenström instämt i motionen, remitterades
densamma till lagutskottet.
Herr Trybom, JM 86, angående statsbidrag till utvidgning
af elementarläroverkshuset i Skara.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Trybom, JM 87, om anslag till uppförande af en
seminariibyggnad i Skara.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Trybom, JM 88, angående pension åt komministern
Nils Ignells enka, Sigrid Lindmark.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Blomberg, JVs 89, angående låneunderstöd till an¬
läggning af jernväg från Frövi station å Köping-Hultbanan
förbi Lindesberg till Falun.
Bordlädes.
Herr Meijer, JVs 90, angående dels anslag till en vatten-
kommunikation emellan Ålshults lastageplats vid Brosjön i
Kronobergs län och sjön Salens norra ända, dels ock låne¬
understöd till en jernväg emellan Ålshult och Karlshamn.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Meijer, JM 91, angående Karlshamns femklassiga
elementarläroverks utvidgning till fullständigt, samt anslag af
medel dertill.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Holmqvist, JYs 92, angående upplåtelse af mark från
Kungsörs södra kungsladugård, till hamnbrygga och upplags¬
plats vid Arbogaåns utlopp i Mälaren.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Holmqvist, JM 95, angående pension för regements¬
läkaren G. W. Beckers enka, Evelina Wennberg.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Hallström, JM 94, om anslag till förbättring af
häst- och fårafveln inom Jemtlands län.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Hallström, JM 93, angående Söderhamns treklassiga
elementarläroverks utvidgning till femklassigt, samt anslag till
ökad lärarepersonal vid samma läroverk.
Remitterades till statsutskottet.
Den 14 November.
67
Herr Heijkenskjöld, JH 96, orri anslag för Örebro—Arboga-
jernvägens fortsättande till Köping.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Sandegren, M 97, otn ändring af 23 kap. I §
rättegångsbalken.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Sandegren, Jff 98, angående lönebeloppen fiir armée-
förvaltningens tre sekreterare.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ljungberg, JVs 99, angående vissa ändringar i in¬
struktionen för rikets ständers revisorer af statsverket.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Sääf, M 100, angående vissa tiliägg i 88, 104
och 112 §§ af konkurslagen den 18 September 1862.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Henschen, M 101, angående ett i Upsala fallet dana-
arfs användande ad pios usus derstädes.
Remitterades till statsutskottet.
§ 9-
Af herr Henschen väcktes motion, M 102, om förfat¬
tande och lifgifvande af en kommentar öfver strafflagen.
Efter uppläsande af motionen yttrade herr Henschen:
Jag har ej begärt remiss af denna motion till något visst ut¬
skott, men jag tillåter mig i detta hänseende upplysa, att
frågan om författningskommissionens tillsättande vid 1856 —
1858 årens riksdag behandlades af ekonomiutskottet samt att
kostnaderna för denna kommission, ehuru ganska stora, städse
utgått under lörskottstitel, hvilken utväg kongl, majit alltid
lärer använda, då rikets ständer begärt utredning af något
ämne, utan att anvisa, hvarest kostnaderna derför skulle utgå.
Motionen bordlädes.
§ *0.
Motioner upplästes vidare af:
Herr Henschen, M 103, om utsättande af tid för ut¬
slags afkunnande i rådstufvurätt, om tid för vad, vadepen-
ningar m. m.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Henschen, M 101, angående upphäfvande af före¬
skriften om studented, och att för burbrefs erhållande icke
erfordras tro-, huldhets- och borgareed.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Henschen, M 105, angående åtskilliga lagförändringar
enligt lagberedningens förslag.
68
Den 14 November.
Herr Lemchen: Då denna motion, hvilken utan tvifvel
motionären anser lika kort och knapphändig som den nyss
förut väckta, innefattar så många lagstiftningsfrågor att för
deras utredande och utarbetande möjligen vore behöfligt att
tillsätta flera särskilda utskott, anhåller jag, för att få taga
närmare kännedom om motionen, att den måtte bordläggas.
Herr Henschen: Det behöfs ej flera särskilda utskott för
denna motions behandling, ty en motion af samma innehåll
som denna har vid föregående riksdag handlagts af lag¬
utskottet; och om herr Lemchen kunnat höra hvad jag i
början af motionen yttrat, hade han troligen ej framkommit
med sin nu framställda begäran. Dessutom får jag till stöd
för min anhållan åberopar 33 § 2 mom. riksdagsordningen.
Vidare anfördes ej och motionen lades på bordet.
Herr Henschen, M 106, om ersättning till städerna för
deras andelar i afgifterna för utskänkning af och minuthandel
med bränvin.
Bordlädes.
Herr Blanche, M 107, angående litterär eganderätt.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Blanche, JV2 10!!, angående förändringar i konkurs¬
lagen den 18 September 1862.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Wistrand, JVs 109, om anslag till aflöning åt lä¬
rare vid ett tillärnnadt fullständigt högre elementarläroverk i
Stockholm efter nya elementarskolans plan och metod m. m.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Wistrand, M 110, angående giltigheten af möjligen
skeende öfverenskommelse i fråga om Stockholms stads eller
läns utlösande från andel i stadens och länets gemensamma
kurhusinrättning.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Wistrand, JYs lil, om vissa ändringar i bevillnings-
stadgan och kongl, förordningen, angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin och andra brända eller distillerade spiri¬
tuösa drycker den 18 December 1863.
Remitterades till bevillningsutskottet.
Herr Wistrand, Jtä 112, om förändring af 27 § i kongl,
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 18 De¬
cember 1865.
Bordlädes.
Den 14 November.
69
Herr Wistrand, JK 115, angående kreditivrätt i riket*
ständers bank för ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i
riket.
Remitterades till bankoutskottet.
Herr Wistrand, JK 114, om anslag till fortsatt utgifvande
al plancheverket, »fordna och närvarande Sveriges
Remitterades till statsutskottet.
Herr Wistrand, JK US, att vid beviljande af nådigst
äskadt anslag till kasernbyggnad lör kongl. Svea artillerirege¬
mente måtte fästas särskildt vilkor i afseende å byggnads-
platsen.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Beronius, JK 116, om eftergift, till förmån för
Falu slöjdskola för flickor, af kronans rätt till danaarf efter
ogifta Gharlotta Christina Nyman.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ekerot, JK 117, om jemnare fördelning af den hus-
hållningssällskaperna i riket tillerkända femtedel af bränvins-
minuterings- och utskänkningsafgiften.
Bordlädes.
Herr Ekerot, JK 118, angående låneunderstöd till anlägg¬
ning af jernväg emellan Sölvesborg och Kristianstad.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ekerot, JK 119, örn anslag till anläggning af hamn
vid Lagaåns utlopp.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ekerot, JK 120, angående pedagogiens i Laholm
uppflvttning till två- eller treklassigt elementarläroverk.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ridderstad, M 121, att till exercis lämpliga gevär
måtte från kronans magasiner utlånas till folkskoleläraresemi¬
narierna i riket.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ridderstad, JK 122, om anslag för anställande af
biträdande underlärare vid folkskolelärareseminarierna i riket.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ridderstad, JK 123, att eleverna vid rikets folk¬
skolelärareseminarier måtte, under visst vilkor, befrias från
första årets beväringsexercis.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Ridderstad, JK 124, om anslag till läkares anstäl¬
lande vid rikets folkskolelärareseminarier.
Remitterades till statsutskottet.
70
Den 14 November.
Och herr Ridderstad, M 123, angående underdånig fram¬
ställning hos kongl. maj:t derom, att qvinna må vinna an¬
ställning vid statens telegrafverk samt i befordrings- och löne-
väg ega samma rättigheter och skyldigheter som mannen.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Plenum slutades kl. 1/2 II e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 15 November.
Plenum kl. 11 f. m.
§ .
Justerades protokollsutdrag, angående en del af ståndets
förliden gårdag lättade beslut.
2
Föredrogs ånyo herr Ekelunds bordlagda motion Jlf 73,
angående upphörande eller nedsättning, i vissa fall, af nu
stadgade transitoafgift och magasinshyra för transitogods.
Motionen, i hvilken herr vice talmannen Murén instämde,
remitterades till bevillningsutskottet.
§ 3-
Vid förnyad föredragning af herr Engvalls bordlagda
motion JV° 76, om anslag till påbörjande af en jernväg från
norra stambanan genom Upland och Westmanland till Dalarne
samt vidare i riktning åt sjön Siljan, begärde herr vice tal¬
mannen Murén ordet och yttrade:
Det af motionären framställda förslag synes mig öfverens¬
stämma med det af kongl, majit sistlidne riksdag framlagda,
men af ständerna icke godkända förslag, hvilket var ställdt i
sammanhang med frågan om jernvägens då tilltänkta dragande
till Upsala. Då vi nu emellertid hafva fått en jernväg till
nämnda stad i det närmaste färdig, synes det hafva föga skäl
för sig att påyrka byggandet af ännu en i samma riktning.
De statistiska uppgifter, hvarpå det uppkastade förslaget ba¬
serar sig, ådagalägga ej heller att en så beskaffad jernvägs-
sträckning skulle * vara af behofvet påkallad. Jag har sett och
Den 18 November.
71
granskat dessa uppgifter och funnit dem Riga talande för
saken. De betydliga qvantiteter spanmål och jerneflekter,
som i uppgifterna blifvit införda och der skyldra med stora
siffertal i kubikfot och centner, reducera sig till en obetyd¬
lighet, om man öfverväger och besinnar, hvilka transporter
böra kunna påräknas vid en bana, son) drager en så dyr an¬
läggningskostnad.
Ganska riktigt har motionären uppgifvit alt den hufvud-
sakligaste rörelsen och den mäktigaste trafiken gå från norr
till söder, men efter min uppfattning har alldeles icke eller
åtminstone ej riktigt uppgifvits, hvarest den föreslagna banan
skulle erhålla sin rätta anknytningspunkt för att trafiken och
rörelsen bäst skulle kunna tillgodogöras. Om Upsala tages
till utgångspunkt, skulle jag alldeles icke hafva något emot
en jernbansträckning derifrån först till Sala och sedermera
till Westerås, hvilken sträckning öfverste Ericson äfven ur¬
sprungligen föreslog. Om det ock ej må bestridas, att Upland
kunde vara i behof af två särskilda jernvägslinier, så må man
väl icke derföre med ringaste sken af billighet och rättvisa
kunna pretendera att staten skulle bekosta dessa dubbellinier
lör en provins under det att så många andra icke kunna få
en enda bana, och detta så mycket mindre som en stamlinje här,
om den ändamålsenligt anlägges, för en lång framtid blifver
fullt tillräcklig. Vår närvarande financiella ställning tillåter
oss icke heller att bekosta något annat än det nödvändigaste.
De af staten anlagda banor måste hafva för ändamål hela
landets fördel, att såsom lifbringande pulsådror befordra tra¬
fiken och omsättningen i dess helhet, och denna grundsats
måste jemväl tagas i betraktande, då det gäller att sätta Da¬
larne och Norrland i samband med de sydligare provinserna
genom stambanornas vidare utsträckning. Enskilda provinsers,
trakters och egendomars intressen måste då stå tillbaka. Att
derföre leda en jernväg kring och öfver Mälarens vikar och
stränder synes mig icke vara förenadt med de fördelar, som
man är berättigad att vänta af ett sådant företag, sorn nu
är ifrågasatt.
Det säges i motionen att trafiken emellan Gefle och
Stockholm skulle komma att föras på en alltför stor omväg
genom den ifrågasatta föreningen emellan norra stambanan
och Gefle—Dalajernvägen, och man har beräknat denna omväg
till 10 mil, om Robertsholm antages till anknytningspunkt.
Men då emellertid det förhastade förslaget om Robertsholm
längesedan är öfvergifvet och utbytt emot den i alla afseenden
72
Den 15 November.
lämpligare och fördelaktigare sammanbindningen vid den 1 V,
mil ostligare liggande stationen Storvik, så minskar detta först
kroken för Gefle med 5 mil, nemligen 1 ]/2 vestligt upp och
lika långt sedermera ned, ty Storvik ligger nästan rakt i
nord från Sala, och 2:o yttterligare med 2 mil för den öfriga
norrländska trafiken, hvilken inkommer på Gefle-Dalajernvägen
vid Jädran eller Sandviken, 2 mil vester om Gefle dit den
har ungefär lika långt sorn till Gefle, öfver hvilken plats den
således icke behöfver gå.
Denna krok blifver således icke så stor som här upp¬
gifvits, ehuru visserligen betydligare för Gefle, men i detta
fall dock al ringa vigt. i anseende dertill att Gefle och Stock¬
holm billigast och beqvämast trafikera med hvarandra sjö¬
vägen under sommaren, då denna trafik är ganska betydlig,
men deremot högst ringa under vintermånaderna.
Olägenheten af den längre förbindelsen med Stockholm
öfverväges dessutom flerfalldigt af fördelen för Gefle och
hela Norrland att få en beqväm och kortaste kommunikation
med malmfälten och jernverken i det inre landet samt med
Westmanland, Sala och We-terås samt på samma gång, ehuru
visserligen medelst en mindre krok, äfven med Upsala och
Stockholm.
En sådan sträckning af norra stambanan skulle ofelbart
under närvarande förhållanden och för en lång framtid blifva
fullt tillfredsställande och mycket fördelaktig lör såväl Westerås,
Sala, Upsala, Gefle, Falun, Stockholm, Upland, Westmanland,
Dalarne och Norrland som ock synnerligast för statskassan, då
ovedersägligen största trafiken å denna bansträckning vöre att
emotse.
Att jernvägen till en början bör utsträckas från Upsala
till Sala, det är dock hufvudfrågan och hvart den sedermera
bör dragas, blir en fråga först i andra rummet; men att an¬
lägga två särskilda vägar inom samma provinser, det synes
mig sakna alla skäl för sig, och jag hoppas derföre att stats¬
utskottet måtte fästa vid motionen det afseende, den förtjenar,
det vill med andra ord säga, låta den dela lika öde, som
drabbat de tillförene i samma syftning väckta.
Herr Heijkenskjöld: Jag vill ej upptaga ståndets tid ge¬
nom att söka vederlägga herr vice talmannens yttrande, rö¬
rande obehöfligheten af den föreslagna bansträckningen, och
det ringa hopp han hyser om framgång för förslaget vid in¬
nevarande riksdag, utan inskränker mig till att endast in¬
stämma med motionären.
Den 15 November.
73
Herr Engvall: Det är en känd sak, som jemväl vits¬
ordats al' alla komitéer, som för afgifvande af förslag till
statens jernbanors lämpligaste sträckning varit tillsatta, att
trafiken från Westmanland och Dalarne af ålder varit ganska
betydlig. Skulle än de årligen från dessa trakter transporte¬
rade effekterna icke uppgå till det höga siffertal, som herr
vice talmannen väntat sig, så tar jag dock för alldeles gifvet,
att, såsnart den föreslagna banan blifvit öppnad, trafiken skall
så betydligt ökas, att alla billiga pretentioner i nämnda måtto
skola blifva fullt tillfredsställda. Då man känner till de ri¬
kedomar, som nämnda provinser hysa, hvaribland jag exem¬
pelvis vill nämna Norbergs mäktiga malmfält, och att dessa
rikedomar i en framtid kunna allt mer och mer tillgodo¬
göras, så tviflar jag icke på, att anläggandet af en bana i
föreslagen riktning skall komma att visa gynnsamma resul¬
tater, ej blott för banan utan ock för provinserna, hvilka i
anslagsväg hitintills varit af rikets ständer ganska stjufmo-
derligt behandlade, och åberopar jag i öfrigt de i min motion
anlörda motiver.
Herr Staaff: Om vårt land hade råd att anlägga en
stambana, hvarhelst en sådan önskades, så skulle ingen heldre
än jag vara med om att söka förse rikets samtliga provinser
med hvar sin särskilda bana, men då nu så ej är händelsen,
utan vi bebo ett fattigt land, der pretentionerna måste lämpa
sig efter tiilgångarne, så bör man, då fråga är om att taga
statens medel i anspråk, söka så jemka åsigterna, att för de
minsta kostnader måtte vinnas de möjligen största och nytti¬
gaste resultaten. Uti förevarande fall tror jag, att detta re¬
sultat skulle vinnas, om det ursprungliga förslaget för banans
sträckning följdes, och om man ställde så att en väg byggdes,
med hvilken de skiljda intressena, de norrländska fem länens,
§ ena sidan, samt Westmanlands och Dalarnes, å den andra,
finge åtnöjas och skäligen kunde det. Huruvida den lämpli¬
gaste anknytningspunkten emellan den föreslagna och den
färdiga banan skulle vara vid Robertsholm, lemnar jag dock
derhän; mig synes vida bättre att Jädran eller Storvik dertill
utsåges. På detta sätt blefve vägen både för Dalarne och
Norrland längre, än om hvar provins finge sin egen bana,
men kostnaden blefve ojemförligt mindre för hela landet. De
fem nordligaste länen måtte väl betyda något äfven vid sidan
af Dalarne, äfven om man dertill skulle lägga en del af
Westmanland.
74
Den 15 November.
Herr Henschen: Jag instämmer fullkomligt i de anmärk¬
ningar, som blifvit framställda af herr vice talmannen och
herr Staaff, rörande den ifrågasatta banans lämpligaste sträck¬
ning; och synes det mig att, sådan den af nämnde herrar
blifvit föreslagen, den skall blifva bäst för så väl det allmänna
intresset som ock det speciela, staden Westerås kan fästa vid
en jernbansanläggning i dessa trakter.
Om Westerås får en jernväg till Sala och norra stam¬
banan derifrån går upp till Gefle—Dalajernvägen, skall i
Westerås’ hamn samlas en mängd produkter och varor, som
der söka sig sjöväg till Stockholm eller annan mälarehamn,
men som, i händelse jernbanan skulle komma att öfver
Almarestäk gå direkte till Stockholm, utan att annorledes, än
medelst en bibana, vidröra Westerås, möjligen från någon
annan punkt af mälarestranden, till exempel från Stäket, skulle
transporteras till Stockholm. Utan gensägelse vore derföre
det lämpligaste, att, såsom öfverste Ericson jemväl föreslagit,
banan droges från Upsala till Sala, hvarigenom största gagn
skulle tillskyndas såväl denna sednare stad som äfven och i
synnerhet Dalarne och Norrland. Onskligt vore om repre¬
sentanten för Sala i ämnet ville yttra några ord, som kunde
lända till ledning för utskotten vid frågans handläggning och
bedömande. Jag hoppas att äfven han skall finna att, under
närvarande förhållanden, man ej gerna kan tänka sig en
lämpligare sträckning af banan, än från Upsala till Sala och
derifrån sedermera till Gefle—Dalajernvägen, med en bibana
till Westerås. Skulle sedermera bansträckningen fortsättas
från Westerås till Köping och vidare, såsom jag hört åtskilliga
personer föreslå, ställas i förbindelse med Köping—Hultbanan,
så vore derigenom den rätta afledningen för trafik- och varu¬
transport i dessa trakter visserligen funnen.
Herr vice talmannen Murén: Rörande den af herr Eng¬
vall lemnade uppgiften, att Norbergs grufvor skulle finna en
beqvämare transport för sina produkter, derest banan droges
den väg i motionen blifvit föreslagen, tager jag mig friheten
att upplysa, att fördelarne skulle blifva vida större, om banan
droges ifrån Sala till Storvik. Den skulle då komma att gå
ganska nära dessa gruffält och en helt kort bibana behöfva
för grufvornas räkning anläggas; hvartill kommer, att banan,
dragen på sist uppgifna sätt, löper till skogrika trakter, hvars
produkter sålunda lätteligen skulle komma bergslagen til!
nytta.
Den 18 November.
78
I anledning af herr Staaffs yttrande får jag anmärka,
att, derest anknytningspunkten blefve vid Jädran, skulle en
större krok uppstå för Dalarnes transport, men att denna
olägenhet blifver vida mindre om sammanbindningen, som
sig bör, sker vid Storvik. Denna station har det lämpligaste
läget, fyra mil från sjön Runn och på lika afstånd från
tiede, och dit hade den öfriga norrländska trafiken, som in¬
kom vid Jädran eller Sandviken, endast två jernvägsmil.
Robertsholms läge är 300 fot högre öfver hafvet än
Storviks, hvadan man ej till förstnämnda ställe skulle kunna
leda banan med den å statens jernvägar normala stigningen
af en fot på hundra, utan nödgas anlita den på Gede-Dala-
banari förekommande vida ofördelaktigare af en fot på sextio.
För Dalarne kan det väl icke ligga någon synnerligt
väsendtlig lördel uti att en jernväg bygges ginaste vägen
mellan hufvudstaden och Westerås utan tvärtom uti att denna
provins får en sådan till sistnämnde stad och Upsala, ty bergs¬
lagernas produkter äro i allmänhet för tunga att landvägen
forsla längre än till närmaste hamnplats, vare sig nu, att denna
skulle sökas vid saltsjön eller Mälaren, å hvilken de i sed¬
nare fallet billigast transporteras till Stockholm, hvartill sjö¬
farten å mälaren är öppen lika tidigt som isarne försvinna
i skärgården mot saltsjön.
Herr Novin: Asigterna kunna hafva varit olika rörande
den ifrågaställda jernvägens lämpligaste sträckning, men under
nuvarande förhållanden, då jernvägen emellan Stockholm och
Upsala snart blir färdig, anser jag någon annan bana icke
kunna komma i åtnjutande af anslag, än den, som kommer
att utsträckas ifrån Upsala till Sala. Då jag under dagens
plenum kommer att afgifva särskild motion i ämnet, anser
jag mig nu icke böra vidare utveckla mina åsigter härom.
Herr Grape: Med nöje erfarande, att de stora anspråk
på ett förbättradt kommunikationsväsende, de norra provin¬
serna ega, nu börja vinna erkännande hos rikets ständer,
kan jag icke annat än, med den lokalkännedom jag såsom
bosatt i trakten kunnat förvärfva, på det högsta förorda herr
vice talmannens förslag om Storviks stations utväljande till
anknytningspunkt emellan den föreslagna och den redan fär¬
diga banan. Storvik är belägen i en dalsträckning, utan
tvifvel den folkrikaste inom provinsen, och hvarigenom banan
sedermera i alla afseenden lämpligast bör kunna utsträckas.
Jag lörordar derföre stambanans fortsäitande från Upsala till
Sala och från Sala till Storvik.
76
Den 15 November.
Herr Berggren: För den händelse rikets ständer finna
för godt att vid innevarande riksdag bevilja anslag till jern-
vägsanläggningar norr om mälaren, tager jag mig friheten
yrka, att herr Engvalls motion måtte modifieras derhän, att
de äskade medlen användas till fortsättande af Upsalabanan i
riktning från Upsala till Sala.
Striden angående »öster eller vester om Sigtönafjerden»
borde väl anses hafva blifvit under sisth riksdag utkämpad.
När rikets ständer då beslöto att antaga öfverste Ericsons
förslag i detta afseende och detta förslag redan är under ut¬
förande, så synes mig ännu mindre skäl finnas att nu från¬
träda detsamma.
Herr Hallström: Jag inskränker mig till att endast in¬
stämma uti de af herr vice talmannen samt herrar Staaff
och Berggren afgifna yttranden. ,
Herr von Stockenström: Afven jag instämmer med de
sednaste talarne och tror mig utan misstag kunna påstå, att
det för hela landet vore i mångfaldiga afseenden önskvärdt
om vårt jernvägssystem blefve utsträckt till Norrland, och
det i en icke alltför aflägsen framtid.
Herr Beronius: Ehuru jag hade hoppats att innevarande
riksdag, der en lör hela landet så vigtig fråga skall finna sin
lösning som det hvilande representationsförslaget, skulle blifva
fri från de jernvägsintressenas ällan och strider, som på de
sistförflutna riksdagarne tryckt en så egendomlig stämpel,
finner jag dock att redan, rörande en jernvägssträckning, ut-
spunnits en ganska vidlyftig diskussion. Då frågan om jern¬
vägens dragande mot norden förra riksdagen var § bane hade
äfven jag ett ord med i laget, och då jag nu åter befinner
mig bland representanterna från der. provins, som till en
stor del skulle komma att njuta fördelarna af den föreslagna
kommunikationsförbättringen, måste jag, med afseende på
jernvägssträckningen genom denna provins reservera dess
talan tillsvidare.
För närvarande torde nemligen frågan icke erhålla vidare
utsträckning, än att rikets ständer pröfva, huruvida banan
kommer att fortsättas till Sala. Med afseende åter på sträck¬
ningen dit förordade jag förra riksdagen ett al majoren Adel¬
sköld afgilvet förslag, att låta banan utgå från en lämplig
punkt på vägen mellan Stockholm och Upsala samt dragas
vester om Sigtunafjerden och anser jag ännu detta förslag
mest öfverensstämmande äfven med provinsen Dalarnes fördel,
men sedan norra stambanan nu blifvit framdragen till Upsala,
Den 18 November.
77
torde hända att Dalarne får åtnöja sig med att öfver denna
stad få sin kommunikation med hufvudstaden. Hvart åter
den norra stambanan skall sträckas från Sala, om till en
punkt på Gefle-Dalavägen, hvilket tyckes vara i de norr¬
ländska länens intresse, eller till Siljansdalen, hvilket utgör
provinserna Westmanlands och Dalarnes högsta önskan, anser
jag så mycket mindre böra nu vidröras, som herr vice tal¬
mannen sjelf under diskussionen i dag ansett frågan härom
helt och hållet kunna och böra anstå.
Diskussionen var slutad och motionen JW 76 jemte der¬
öfver afgifna yttranden remitterades till statsutskottet.
§ *■
Föredrogos ånyo följande den 14 dennes bordlagda mo¬
tioner:
Herr Blombergs motion M 89, angående låneunderstöd
till anläggning af jernväg från Frövi station å Köping-Hult-
banan förbi Lindesberg till Falun.
Remitterades till statsutskottet.
Och herr Henschens motion JYs 102 om författande och
utgifvande af en kommentar öfver strafflagen.
Remitterades till lagutskottet.
§ ä- . , ,
Herr Henschens bordlagda motion, M 108, angående åt¬
skilliga lagförändringar, enligt lagberedningens förslag, föredrogs
åter, dervid herr Lemchen erhöll ordet och yttrade:
Den nu föredragna motionen omfattar så många och
vidlyftiga frågor, att det i sanning är rätt svårt att veta hvad
man skall göra med densamma. Motionären har först af-
skrifvit och förnyat en af honom redan vid 1882 oeh 1885
årens riksdag väckt motion att rikets ständer skulle antaga
de af lagberedningen och särskilda komitéer uppgjorda förslag
till allmän civil-, kriminal- och kyrkolag samt sjölag och
krigsförrättning, så vidt de angå personer utom krigsståndet,
och detta ehuru vi nu mera erhållit ny både strafflag och
sjölag. Derefter föreslås dels särskilda speciela förändringar
i ärfdabalken, bvggningabalken, utsökningsbalken och rätte¬
gångsbalken samt dels inrättande af förlikningskomitéer m. m.
Att på detta sätt i en och samma skrift sammanföra så
många mål af olika beskaffenhet synes mig stå i uppenbar
strid mot grundlagens föreskrift i 81 § riksdagsordningen,
och jag yrkar derföre att herr talmannen och högtärade stån¬
det icke måtte medgifva remiss till utskott af motionen i
dess nuvarande skick.
78
Den 15 November.
Anmärkningsvärd! är äfven att, ehuru 52 § i riksdags¬
ordningen uttryckligen föreskrifver, att alla memorial och
anföranden, som äro af egenskap att böra till något utskott
remitteras, skola till ståndet ingifvas i 2 exemplar, om hvilket
stadgande herr talmannen jemväl vid riksdagens början erinrat
ståndets ledamöter, herr Henschen dock ej iakttagit denna
föreskrift, i följd hvaraf jag jemväl varit förhindrad att full¬
ständigt och noggrant genomläsa de af honom väckta motio¬
ner, som vid förra sammanträdet af mig begärdes på bordet.
Herr Henschen: I aidedning af herr Lemchens, såsom
vanligt mot mig välvilliga, yttrande, tar jag mig frihet an¬
märka, att det ser ut som herr Lemchen ej genomläst början
af min motion, ehuru jag särskildt anmodat honom derom,
ty i sådan händelse hade lätt kunnat sparas denna diskussion,
hvartill uppslag nu gifvits. Jag har hemtat anledning till min
motion deraf, att lagutskottet icke är i grundlagarna medgifvet
att väcka några frågor eller afgifva några förslag, äfven om
de stå i sammanhang med dit remitterade motioner. Lag¬
utskottet har icke samma rättighet som i 57 § 2 mom. riks¬
dagsordningen blifvit tillerkänd konstitutions- och bankout¬
skotten äfvensom statsutskottet i vissa fall. Till och med
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet har i sådant afseende
långt vidsträcktare rättigheter än lagutskottet. Det är af
denna anledning jag redan vid både 1855 och 185S årens
riksdagar väckte denna motion, för att dymedelst bereda lag¬
utskottet frihet att för rikets ständer föreslå något mer än
det, hvartill de öfriga särskilda motionerna gåfvo anledning.
Måhända hade vi icke då i ståndet en person, så »slängd» i
grundlagarne som herr Lemchen efter remiss tillförene alldrig
blifvit vägrad, och det oaktadt vi under nämnda riksdagar på
talmansstolen egde utmärkta jurister, vane att se upp, som
man säger, och angelägne att ej grundlagens föreskrifter träddes
för nära. Syftet med min motion är klart och kan ej bort-
räsoneras, ty det står i sjelfva motionens början, att dess
syfte är endast att skaffa lagutskottet någon i grundlagarna
ej medgifven frihet; och jag trodde derföre ej att en utskot¬
tets medlem skulle sätta sig emot ett förslag, som beredde
detsamma möjlighet att under riksdagen verka mer godt och
nyttigt. Jag anhåller derföre vördsamt att motionen måtte
remitteras.
Herr Lemchen: Jag kan icke finna, att det lyckats herr
Henschen ådagalägga hvarken att jag ej läst och uppfattat
hans motion eller att de i denna sammanförda ämnen icke
Den lä November.
79
äro af så olika beskaffenhet, att de ej bort i en skrift sam¬
manföras. Om en likadan motion vid föregående riksdagar
blifvit remitterad till utskott, bevisar detta alldeles icke att
äfven nu bör så förfaras, utan endast att man då, likasom
kanske äfven nu, i allmänhet tagit alltför liten kännedom om
beskaffenheten af åtskilliga motioner vid deras hastiga upp¬
läsning. Jag vidhåller mitt yrkande att remiss måtte vägras.
Herr Henschen: Ehuru högtärade ståndets liberalitet gör
mig fullt förvissad derom, att min motion varder vederbörli¬
gen remitterad, anser jag dock lämpligt att närmare granska
det gruridlagsstadgande, till följd hvaraf en sådan remiss blif¬
vit bestridd. Början af SI § i riksdagsordningen innehåller,
att »i en skrift böra ej flera mål af olika beskaffenhet sam¬
mandragas». De i min motion förekommande mål äro all¬
deles icke »af olilia beskaffenhet» i grundlagens mening, eme¬
dan de samteiiga tillhöra lagutskottets behandling. Ingenting
är heller vanligare, än att dylika allmänna motioner väckas,
eller att i utskotten sammanfattas flera särskilda smärre mo¬
tioner till ett helt, större förslag. Aro deremot ämnena, som
i en motion afhandlas, af så disparat beskaffenhet, att de icke
af ett utskott kunna handläggas; så sammanträda medlemmar
från särkilda utskott och bilda så kallade sammansatta ut¬
skott, der dylika frågor vinna sin rätta behandling. Det af
mig väckta förslaget afser endast behöfliga förbättringar i nu
gällande civillag, och bör af denna anledning ganska väl till
lagutskottet kunna remitteras och der handläggas. Skulle
hinder derför möta, så skulle man af enahanda skäl jemväl
vara förhindrad att till utskott remittera en af kongl. maj:t
framställd proposition, innefattande ett större lagförslag, såsom
om regeringen t. ex. skulle vilja proponera antagandet af lag-
kommitéens hela förslag till civillag, innefattande flera balkar,
och deribland äfven rättegångsbalken.
Herr Witt: Enligt min uppfattning af riksdagsordningens
SI § synes meningen i densamma vara, att i en skrift icke
får sammanföras mål af så skiljd beskaffenhet, att de böra
till olika utskott remitteras och der behandlas. Så skulle
det icke t. ex. vara grundlagsenlig! att i samma motion
väcka förslag om anslag till en ny jernväg, en förändrad skol-
stadga, allmänna lagens omredigering i en elier annan del
eller vårt sjöförsvars ordnande efter nya grunder, men att
deremot i samma motion sammanföra mål, som, om ock i
någon mån skiljaktiga, dock tillhöra samma utskotts hand¬
80
Den IS November.
läggning, derför ser jag icke något hinder i den nyss citerade
§. Jag yrkar derföre, att motionen remitteras till lagutskottet.
Herr Carlén: Mig förefaller det deremot temligen klart,
att den af herr Lemchen yttrade åsigt är den rätta, eller att
de ämnen, herr Henschen i sin motion sammanfört, äro af
så skiljaktig beskaffenhet, att motionen föga står tillsammans
med grundlagens fordringar på en sådan. De särskilda delar
utaf rättsväsendet, som herr Henschen önskar måtte granskas
och förbättras, inskränka sig ej endast till civillagen, ty äfven
kyrkolagen och den ekonomiska lagstiftningen vidröras i mo¬
tionen. För öfrigt håller väl knappt den åsigten riktigt streck,
att alla förslag, som skola behandlas af ett visst utskott, en¬
dast derföre få i en skrift sammanföras, ty af samma anled¬
ning skulle man kunna påstå, att alla möjliga olika anslags¬
frågor, äfven afseende de mest skiljda ändamål, skulle, der¬
före att statsutskottet eger med dem taga befattning, få i
samma motion hopblandas, Detta oaktadt hemställer jag dock
huruvida icke herr Lemchen i detta fall skulle vilja låta nåd
gä för rätt och tillåta att. såsom tillförene praktiserats, herr
Henschens motion äfven denna gång finge remitteras till lag¬
utskottet. Det är ej så gifvet att, fastän motionen dit remit¬
teras, den der ock kommer att handläggas, utan anar det
mig att motionen väntas utaf samma öde vid denna riksdag,
sorn vid de föregående, nemligen att ej komma under be¬
handling, just derföre att den saknar nödig begränsning. Och
i sådant fall är med remissen ingen skada skedd.
Herr Lemchen: För att visa, att det ej är blott civil¬
lagens omarbetning och förändring, som herr Henschen i sin
motion påyrkar, tager jag mig friheten uppläsa början af herr
Henschens, vid riksdagen 1855, väckta motion, som nu blifvit
afskrifven och förnyad. Det heter deri, bland annat: För så¬
dant ändamål får jag föreslå, »att de af lagberedningen samt
af särskilda komitéer, dem konungen förordnat, utarbetade
förslag i allmän civil-, kriminal- och kyrkolag, sjölag och
krigsförfattningar, som ega tillämpning till medborgare utom
krigsstaten, måtte till större eller mindre delar, i den mån
lagutskottet kan medhinna derom sig yttra och med de än¬
dringar, som tjenlige finnas, varda af ständerna antagna».
Häraf synes ju tydligt att motionen jemväl afser kyrko¬
lagen och krigsförfattningarne, hvilka visserligen icke kunna
hänföras under civillagstiftningen. Om en motion, som är så
obestämd och omfattar så olika frågor, kan upptagas och re¬
mitteras till utskott, skulle man äfven vara berättigad att i
Den 18 November.
81
en skrift väcka och få till utskott reraitteradt ett generelt
förslag om förändring och omarbetande af alla gällande lagar,
jemväl dem, som tillhöra den ekonomiska lagstiftningen. Kan
ett sådant förfarande stå tillsammans med stadgandet i 51 §
riksdagsordningen, så må jag bekänna min oförmåga att tolka
densamma.
Det är ej så mycket för motionens skull, som jag håller
på mitt yrkande om vägran af remiss, ty jag betviflar icke,
att den kommer att drabbas af det öde, som herr Carlén
förespått, utan det är fast heldre för motionärens skuld. Det
är nemligen i hög grad förvånande, att en så beläst och
rättslärd man som herr Henschen, skall riksdag efter riksdag
alldeles ändamålslöst väcka motioner, som ej kunna leda till
något resultat, och dermed upptaga ståndets och utskottens
dyrbara tid. Skulle emellertid herr talmannen och högtärade
ståndet bevilja remiss ä motionen, så vill jag icke deremot
anmäla någon reservation.
Herr Henschen: Jag har begärt ordet i anledning af
herr Carléns yttrande, att man med samma skäl skulle kunna
till statsutskottet remittera en motion, som omfattade allt,
som rörde statsregleringen. Den första proposition, som blif¬
vit till statsutskottet öfverleinnad, rörde ju hela statsregle¬
ringen; och jag vet ej hvarföre icke en enskild motionär med
samma rätt skulle kunna få till utskott remitterad en motion,
som innefattade flera, ehuru likartade ämnen, hvilka skola af
ett och samma utskott behandlas.
Diskussionen var slutad, och herr Henschens motion Ni
108 jemte deröfver afgifna yttranden remitterades till lag¬
utskottet.
§ 6-
Föredrogs ånyo herr Henschens motion Ni 106, om er¬
sättning till städerna för deras andelar i afgifterna för ut¬
skänkning af och minuthandel med bränvin.
Herr Lemchen: Jag beklagar, att denna motion hlifvit
väckt och besynnerligt förefaller det att man nu inom bor¬
gareståndet vill upprifva de gamla såren och söka onödigtvis
väcka split och strid emellan stånden. De bland oss, som
bevistade sistförflutna riksdagar, minnas utan tvifvel huru bor¬
gareståndet eller rättare städerna ledo orätt genom frågans
behandling vid förra riksdagen. Ståndet ingick då, i anledning
af de öfrige tre ståndens beslut, till kongl. maj:t med en un¬
derdånig petition att kongl. maj:t, vid utfärdande af ny för-
BorgMånd. prot vid riked. 1865—1866. 1‘ ®
82
Den IS November.
fattning angående bran vinsförsäljning, täcktes låta förblifva
vid hvad i 24 § af då gällande förordning vore stadgadt;
men denna petition lernnades utan afseende. Man kan med
skäl förmoda, att resultatet denna gången blir detsamma, om
ej värre, hos ständerna, och regeringen lärer ej nu mera än
förut fästa afseende vid en dylik petition.
Herr Henschen har i sin motion framställt tvenne alter¬
nativer. Det ena, hvari begäres ständernas beslut eller med¬
verkan att städerna måtte beredas ersättning af statsverken
för 3/5 af afgiften för utskänkning af och minuthandel med
bränvin inom städerna, i likhet med hvad förut egt rum med
tolagen, skall förmodligen remitteras till stats- eller allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet; då deremot det andra alterna¬
tivet, eller förslaget om en underdånig petition i ämnet från
borgareståndet, skall af ståndets enskilda utskott behandlas.
Jag ämnar ej motsätta mig remiss till utskott, men jag vill
blott till motionären hemställa huru han vill att med motio¬
nen nu skall förfaras, om den nemligen skall remitteras till
något rikets ständers utskott eller till borgareståndets blifvande
enskilda utskott.
Det synes mig icke alldeles osannolikt, att motionären
med motionen haft något annat syfte, än det att bereda stä¬
derna ersättning för minskade inkomster, men jag tror likväl,
att den ej skall kunna i någon mån menligt inverka på vår
stora riksdagsfråga, om möjligen meningen varit sådan.
Herr Henschen: Uti de af mig framställda yrkanden lig¬
ger tydligen hvad jag med motionen åsyftar och huru jag
vill att den skall behandlas. Jag har velat i tid väcka frågan,
på det att, om rikets ständer icke skulle bifalla motionen,
borgareståndet skulle kunna genom sitt utskott taga saken om
hand. Jag anser derföre, att motionen bör remitteras antingen
till bevillnings- eller till allmänna besvärs- och ekonomiut¬
skottet, för att sedan behandlas af sammansatt bevillnings-,
lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, hvilket
vanligen kallas bränvinsutskoltet.
Herr Lemchen har yttrat ledsnad öfver att jag väckt
denna motion. Det är likväl ej jag, som först bragt denna
fråga å bane, utan har den förut blifvit inom bondeståndet
upptagen. Men äfven om jag varit den förste, som framkom¬
mit med densamma, skulle jag icke anse mig hafva handlat
illa, ty jag vet att det finnes flera städer, hvilkas hela finan-
ciella bestånd beror af ifrågavarande afgift; och jag tror att
man inom bondeståndet skall försöka att åtminstone småningom
Den 13 November.
83
beröfva städerna hela afgiften. Om det ej ställes så, att sta-
derne nu, medan tid är, erhålla någon ersättning, som utgår
under annan rubrik, komma de att förlora alla sina ifråga¬
varande inkomster. Annu kan möjligen något göras derför;
snart är det kanske försent.
Herr talmannen hemställde till herr Henschen huruvida
han icke skulle vilja låta det sednare alternativet ur motio¬
nen utgå.
Herr Henschen: Genom det andra alternativet uti mo¬
tionen har jag blott velat påpeka huru frågan, i händelse af
afslag hos ständerna, borde behandlas. Jag har icke något
emot att detta alternativ får tillsvidare förfalla.
Diskussionen var slutad, och sedan ståndet, uppå derom
af herr talmannen framställd fråga, bifallit att sednare alter¬
nativet i herr Henschens motion JVs 106 finge tillsvidare för¬
falla, blefvo samma motion och i anledning deraf afgifna ytt¬
randen till bevillningsutkottet remitterade.
§ 7-
Föredrogs ånyo herr Wistrands motion M 112, om för¬
ändring af 27 § i kongl, förordningen, angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spi¬
rituösa drycker den 18 December 1863.
Herr Blomberg: Då jag begärde herr Wistrands ifråga¬
varande motion på bordet, var det icke för att bestrida dess
vigt och till en viss grad äfven dess nödvändighet. Ofverträ-
delser af författningen hafva tyvärr egt rum äfven å apotek;
dock endast å sådana orter, der en ordnad och kontrollerad
bränvinshandl icke funnits. Att söka utrota superiet genom
att försvåra åtkomsten af spritvaror, är mera välment än
välbetänkt; ty sådana försök hafva nästan alltid haft till följd
lönnkrögeri i en eller annan form.
Lika med motionären anser jas: att bränvin, rått och re-
nadt, icke bör, utan läkares recept, få från apotek utlemnas;
men att belasta hvar och en, som behöfver sprit eller sprit¬
blandning, vare sig för tekniska behof eller lindrigare yttre
åkommor, med en afgift till ortens läkare, torde vara obilligt
och, på alla ställen der utskänkning finnes, onödigt.
Då jag på flera år icke utöfvat och icke mera lärer
komma att utöfva apotekareyrket, är jag i denna fråga opar¬
tisk; och jag anser mig derföre kunna och böra hemställa,
det motionären så till vida förändrar sin motion, att han en¬
dast yrkar förbud för apotekare att utan läkares recept ut¬
lemna bränvin eller sådana spritblandningar, som ega en der-
84
Den 15 November.
med jeunörlig styrka, bet högav priset på sprit och sprit¬
blandningar af högre styrka lärer väl göra missbruk derutin¬
nan mindre farliga.
Jag upprepar ännu en gång, att t jag önskar delvis in¬
stämma med motionären, och torde jag, när jag hunnit no-
gare betänka frågan, kunna framställa ett fullständigare jemk-
ningsförslag.
Vidare anfördes ej och motionen jemte herr Blombergs
yttrande remitterades till bevillningsutskottet.
§ «•
Föredrogs ånyo och remitterades till bevillningsutskottet
herr Ekerots motion M 117 om jemnare fördelning af den
hushållningssällskaperna i riket tillerkända femtedel af brän-
vinsminuterings- och utskänkningsafgiften.
§ 9-
Föredrogos ånyo och biföllos:
l:o Lagutskottets memorial M 1, angående tillökning i
utskottets tjenstemannapersonal, och
2:o Bankoutskottets memorial JW 2, om arvoden till
notarie och kanslister.
§ 10-
Motioner upplästes af:
Herr Petre, Jlf 126, att, med upphörande af anslagen
till löneförbättring åt examinerade folkskolelärare samt folk¬
skoleväsendets utveckling och förbättring i allmänhet, hela
den nuvarande skyddsafgiften måtte, för folkskolelärares af¬
löning, till kommunerna direkte utdelas, m. m.
Bemitterades till statsutskottet.
Herr Hierta, M 127. angående ändring af 8 kap. 1 §
och 9 kap. 1 § giftermålsbalken.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Ljungberg, M 128, angående de offentliga föreläs¬
ningarnas i bufvudstaden utbildande till en vetenskaplig in¬
stitution med fasta lärareplatser.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Engvall, JVs 129, angående bestämmelser" i fråga
om vården af och kontrollen öfver till milda stiftelser an¬
slagna medel.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiut¬
skottet.
Herr Engvall," JYi 130, angående ersättning till landshöf¬
dingen i Westmanlands län för den honom förnt på lön an¬
Den 15 November.
85
slagna, numera till annat, ändamål upplåtna så kallade kungs¬
trädgården i Westerås.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Landström, M 131, angående Åmåls treklassiga
elementarläroverks förändring till femklassigt, samt löneanslag
till erforderligt antal lärare derstädes.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Bovin, JU 152, angående det stadgande, att hvad
redan gäller såsom lag i afseende å kommunikation af besvär
hos hofrätt i skuldfordringsinål jemväl bör tillämpas på andra
mål, som genom besvär dragas under holrätterna och icke
angå häktade personer.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Bovin, JU 135, om anslag till norra stambanans
fortsättande från Upsala till Sala.
Herr Henschen: Jag instämmer med herr Bovin, men
anser det vara klokast att begära ett mindre belopp, helst
riksgäldskontorets finanser icke lära vara sådana,^att man
kan påräkna att erhålla hela den af herr Bovin äskade sum¬
ma. Jag skulle vara nöjd om blott halfva beloppet beviljades,
så att jernbanan kunde påbörjas och riktningen af densamma
bestämmas, hvilket är af icke ringa vigt för orten. Jag
tackar emellertid herr Bovin för det han genom ifrågavarande
motion lemnat understöd åt den motion, jag eller min kamrat
från Upsala väcker i samma syftning.
Herr Bovin: Med afseende å den långa tid, orten fått
vänta på en jernväg, anser jag det ej vara för mycket att nu
begära två millioner, hvilka dessutom ej räcka långt. Om¬
ständigheter torde nog ändå uppstå, hvilka göra att en ned-
prutning kommer att ega rum, men jag anser migjicke ega
skäl att bifalla någon nedsättning i det äskade beloppet.
I detta yttrande instämde herr Staaff.
Diskussionen var slutad, och herr Bovins motion JU 133
jemte i anledning deraf afgifna yttranden ^remitterades till
statsutskottet.
Herr Carlson, 151, om löneanslag till ökadt antal
lärare vid Westerviks högre elementarläroverk i ändamål af
detsammas utvidgning till fullständigt*äfven på den klassiska
bildningslinien.
Remitterades till stalsutskottet.
Herr Gahn, 135, angående uppbäfvande af hvad i
134 § af kongl, stadgan föra,rikets elementarläroverk före-
86
Den 15 November.
skrifvits om särskild bokföring och redovisning af den under
mom. d omförmälde terminsafgift, m. m.
Herr Berggren: I hvad herr Gahn i sin föredragna mo¬
tion anfört beder jag att få instämma. Det förhåller sig
verkligen så, att ett elementarläroverks s. k. terminsafgifts-
kassa, som bildas af den från hvarje icke medellös lärjunge
årligen utgående afgiften, 9 rdr, är icke blott tillräcklig för
det afsedda ändamålet att anskaffa undervisningsmateriel, utan
derjemte lemnar öfverskott, så att dess behållning årligen
växer. Den s. k. »egna kassan» deremot, hvars inkomster bestå i
den afgift. 4 rdr 50 öre, som hvarje icke medellös lärjunge
vid inskrifning i läroverket betalar, förslår icke att bestrida
de utgifter, som henne åligga, såsom för ljus, ved, aflöning
åt vaktmästare, programmers tryckning, mindre reparationer
etc. Den brist, som här uppkommer, måste fyllas på det
sätt läroverksstadgan i detta afseende anvisar, nemligen genom
extra uttaxering bland lärjungarna.
Denna särskilda beskattning, som mången gång är be¬
tungande och derjemte väcker obehag, skulle antingen helt
och hållet eller till hufvudsaklig del kunna undvikas, ifall
begge kassorna finge sammanslås till en och den sålunda
sammanslagna bestrida alla de utgifter, som nu åligga hvar¬
dera särskildt.
Herr Widell instämde så väl i motionen som i herr
Berggrens yttrande.
Vidare anfördes ej. och herr Gahns motion, M 155,
jemte i anledning deraf afgifna yttranden remitterades till
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Gahn, M 156, om vissa ändringar och tillägg i
allmänna lagen samt kongl, förordningen angående handels-
böcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855, i afseende å
underpant för förlag.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Bolinder, JYi 157, angående ändring och tillägg i
strafflagen i fråga om böters förvandling.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Gahn, M 158, om tackjernstiondeskattens upp¬
hörande inom bergslag.
Herr Wcern: Uti den af herr Gahn väckta motion in¬
stämmer jag till alla delar. Redan vid 1853—1854 årens riks¬
möte väckte jag förslag derom, att tackjernstionden vid hyttor
och masugnar, belägne utom de egentlige bergslagerne borde
afskaffas, hvilket förslag vid 1859—1860 årens riksdag vänn
Oen 15 November,
87
rikets ständers bifall. 1 afseende åter på bergslagerne, yttrade
jag vid förstnämnde riksdag i min motion, följande:
»Vissa bergslager hafva ännu qvar ett privilegium, på
»hvilket de sätta värde och som de frukta skulle dem från-
»tagas, om de blefvo befriade från tionden, samt hafva der-
»löre genom sine deputerade vid brukssocietetens sista allmänna
»sammankomst tillkännagifvit sin önskan, att de förslag, som
»hos kongl. maj:t och rikets ständer skulle väckas om tiondens
»upphäfvande, icke måtte afse de egentliga tackjernsbergsla-
»gerne. Det privilegium, de frukta skulle, mot tiondens upp-
»häfvande, frångå dem, är roteringsfriheten. Denna grundar
»sig på den frihet från utskrifning, som af gammalt tillhört
»bergslagerna, och hade sin orsak uti nödvändigheten att icke
»från dem borttaga arbetare, som för grufve- och hyttedriften
»voro nödvändiga. Den står derföre icke af ålder uti något
»omedelbart samband med tionden, men jag kan emedlertid
»icke väcka förslag om en skattelindring, som af dem, den
»skulle träffa, icke önskas, ehuru jag visserligen anser tiondens
»allmänna upphäfvande önskligt och äfven för dessa bergslager
»behöflig!.»
Detta mitt yttrande ådagalägger, att jag år 1853 önskat,
hvad herr Gahn nu yrkat. Då, på sätt motionären anmärkt,
sedan tackjernstillverkningen blifvit en fri fabrikshandtering,
tackjernsblåsare och egare till bergslagshemman kunna vara,
nu redan i många fall äro och allt mer och mer blifva sär¬
skilda personer, ligger rättvisan deraf, att de förre måste er¬
lägga en skattafgift, från hvilken enahanda yrkesidkare i an¬
dra rikets delar äro befriade, endast derföre att de senare icke
för sina hemman vidkännas skatter eller onera, som drabba
deras vederlikar utom bergslagen, i öppen dager. Denna orätt¬
visa skulle genom bifall till motionen blifva afhjelpt; och
något hinder att derefter i vederbörlig ordning beskatta bergs-
lagsjorden bör icke finnas, men i hvarje fall, såsom oberoende
af den förra frågan, särskildt för sig behandlas.
Herr Heijkenskiöld: Då jag hyser samma åsigter, som
herr Gahn uttalat i sin nu upplästa motion, uti hvilken jag
instämmer, må det tillåtas mig att lemna några upplysningar
i saken. Den så kallade tackjernstionden har icke ursprung¬
ligen varit en produktionsskatt. Kongl, förordningarne den
27 Augusti 1723 och den 20 Oktober 1741 m. fl. utvisa,
att kronan, som förr fått sig tillerkändt bergsregale och rätt
i alla berg- och malmstreck, sällan låtit bergverk nyttjas för
sin egen räkning, utan öfverlemnat dem att idkas af enskilde
88
Den IS November.
och dervid fördelat sin rätt emellan jordägaren och uppfinnaren,
roen förbehållit sig en viss andel eller Vl0 af tillverkningen.
Sedermera har denna andel blifvit betraktad såsom en pro¬
duktionsskatt till kronan, utan att man fästat afseende på
ofvannämnda förhållande; ehuru många af de grufvor, kronan
öfverlemna!;, nu äro utbrutne, samt malmbrytningen nu mera
bedrifves hufvudsakligen från grufvor, som blifvit inmutade i
enlighet med grufstadgan.
Jag anser mig böra nämna, att åtskillige bergslager fin¬
nas, hvilka numera icke erlägga tackjernstionde; men desse
hafva i stället blifvit påförde så kalladt skattehem. Vilja nu
rikets ständer borttaga tackjernstionden, torde det vara följd¬
riktigt att äfven förklara, det skaftejernet icke vidare bör
utgå. Man har sagt. att de bergslager, som anses hafva pri¬
vilegier, äro fria från rotering; men jag vill fästa uppmärk¬
samhet derå, att desse äro ganska få. Jag vet, att åtmin¬
stone 3 af dem äro påförde extra rotering eller blifvit skyl¬
dige att vid inträffande krig uppsätta häst i stället för karl.
Orsaken, hvarföre man befriat bergshandleringen från utskrif¬
ning, var helt enkelt nödvändigheten att icke från bergslagerne
borttaga arbetare, som för grufve- och hyttedriften voro oum¬
bärlige. Slutligen vill jag nämna, att om bergslagshemman
hafva mindre ordinarie ränta än andra, bör detta icke väcka
förvåning, då man tager i betraktande, att marken å nämnde
hemman är mera steril än annorstädes. Jag beder således
att på det varmaste få förorda herr Gahns motion.
Herr Gahn: Med anledning af en framställd önskan från
(lere personer inom öfrige riksstånden, som äro mycket in¬
tresserade för denna fråga, tar jag mig friheten hemställa,
huruvida icke min motion må delgifvas medstånden.
Ofverläggningen var slutad och herr Gahns motion, Jt?
158 jemte i anledning deraf afgifna yttranden remitterades
till statsutskottet, hvarjemte ståndet, med bifall till herr Gahns
begäran, beslöt, att denna motion skulle respektive medstånden
kommuniceras.
§ «
Motioner upplästes vidare af:
Herr Bjertström, M 139, om anslag till omläggning af
laudsvägen emellan Serarps och Hvetlanda gästgifvaregårdar i
Jönköpings län.
Remitterades till statsutskottet.
Den 15 November.
89
Herr Rooth: JM 140, angående Helsingborgs högre ele¬
mentarläroverks förändring till fullständigt äfven på den klas¬
siska bildningslinien
Remitterades till statsutskottet.
Herr Rooth, JM 141, angående nedsättning af fordringarna
för dimission från elementarläroverkens reala bildningslinie till
likhet med fordringarna för dimission från den klassiska li¬
nien.
Remitterades lill allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Hallström, JM 142, om anslag till en jernväg från
Hemgralven i Medelpad till Sundsvall.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Berggren, JM 145, om anslag till anläggning af ny
väg från lastageplatsen vid pstra ändan af Stödesjön i Medelpad
till allmänna landsvägen åt Sundsvall. Efter motionens upp¬
läsande yttrade herr Berggren:
I händelse herr Hallströms nyss förut väckta motion om
anslag till en jernväg från Hemgralven till Sundsvall kommer
att vinna rikets ständers bifall, tieder jag få förklara, att den
af mig nu väckta motion förfaller.
Motionen jemte herr Berggrens ofvanintagna yttrande
remitterades till statsutskottet.
Herr Heijkenskiöld, JM 144, om upphörande, i likhet med
hvad i afseende å jernhandteringen egt rum, af tionde å till¬
verkningen af öfriga metaller och mineralrikets produkter, der
denna icke är i besittning af särskilda förmåner.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Heijkenskiöld, JM 145, angående ändring af 13 §,
förra momentet i kongl, förordningen om kommunalstämma
på landet den 2! Mars lä!62.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Staaff, JM 146, om tillåtelse för Waxholms stads
innevånare att friköpa och bebygga de tomter och lägenheter,
som nu af dem disponeras m. m.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Staaff, JM 147, angående vissa förändrade bestäm¬
melser i fråga om hemmansklyfning.
Remitterades till lagutskottet.
Och herr Vougt, JM 148, angående pedagogiens i Söder¬
telge uppflyttning till treklassigt elementarläroverk samt anslag
af dertill nödiga medel.
Remitterades till statsutskottet.
90
nen 15 November,
§ *2.
Ledighet från riksdagsgöromåleti beviljades, på derom
gjorda framställningar, Herr Trybom under 10 dagar, räknade
från den 88, herr Wcern under en vecka från den 16 och
herr Staaff under 12 dagar från den 18 innevarande månad.
..§ 13 ■.
Bordlädes utdrag af höglofl. ridderskapet och adelns pro¬
tokoll för den 11 dennes innefattande kommunikation af
två hos bemälda riksstånd väckta motioner.
Herr talmannen och ståndets ledamöter åtskildes kl Va 3
e. m., men sammanträdde åter till fortsättning af
Plenum kl. 6 e. m.
§ 14-
Motioner upplästes af:
Herr Sundvallson, J\s 149, om skydd för industriel
eganderätt.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Sundvallson, JU ISO, angående byggande af kanal,
i stället för det beslutade banspåret, emellan bangården och
hamnen i Upsala stad.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Sundvallson, M 151, angående revision af kongl,
förordningen om landsting.
Bordlädes.
Herr Sundvallson, JU 152, om stambanebyggnaderne
under nästa statsregleringsperiod.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Siljeström, JU 153, angående upplåtelse till staden
Kalmar af eganderätten till en jordrymd, som antagits tillhöra
kronan.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Siljeström, M 154, angående upphäfvande af gäl¬
lande föreskrifter i fråga om tjenstemäns skyldighet att ställa
borgen för allmän uppbörd, m. m.
Remitterades tili allmänna besvärs- och ekonomiut¬
skottet.
Herr Wcern, JU 155, angående förändrade terminer för
utbetalning af dels beviljadt återstående statsbidrag för segelleds
öppnande från Hattefura vid Wenern till Stora Lee samt an¬
läggning af jernväg vid Hofverud, dels nådigst äskadt stats¬
Den 15 November.
91
bidrag för sjöarna vestra och östra Siléns förening medelst
kanal och slussar.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Wcern, JVs 156, angående förmånsrätt, i enlighet
med 17 kap. 3 § handelsbaden, till vara, som af egaren
blifvit under visst vilkor hos annor man eller allmän inrätt¬
ning till förvar upplagd, m. m.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Wcern, J\s 137, angående revision af gällande taxa
för afgift af fartyg och varor vid begagnande af den under
nya trollhättekanalbolags inseende ställde kanal- och segelled.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiut¬
skottet.
Herr Bollander, 138, angående räntefrihet under tre
år, från och med år 1866, för det till anläggning af Borås-
Herrljungajernvägen beviljade lån af allmänna medel.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ridderstad, Jtä 139, angående dels upphäfvande
eller förändring af vissa gällande vilkor för tillverkning af
bränvin, dels ock beviljande af premier för brärivinsexport.
Remitterades till bevillningsutskottet.
Herr Ridderstad, M 160, angående befrielse för staden
Linköping från skyldigheten att underhålla stadens vid Ny¬
qvarn belägna, med bidrag af statsmedel anlagda hamn.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ridderstad, M 161, angående tiden för utbetalning
af beviljadt statsbidrag för utsträckning af Kinda båtled från
sjön Rengen till Linköpings hamn.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Ridderstad, M 168, om anslag till pensionsförhöj-
ning för de arméebefälet tillhörande personer, hvilka före år
1858 tagit afsked med rätt till pension.
Remitterades till statsutskottet.
Och herr Ridderstad, JYs 163, om anslag till uppförande
af en byggnad för topografiska kåren och krigsarkivet m. m.
Remitterades till statsutskottet.
§ *3-
Herr Ridderstad erhöll ordet och yttrade:
innan jag går att uppläsa följande motion, ber jag att
få yttra några ord.
Då jag anlände till riksdagen, trodde och hoppades jag
att några anslag till nya jernvägar icke skulle komma att
begäras, på det att alia jernvägstvister sålunda skulle före-
99
Oen IS November
kommas vid denna riksdag, som hade ett så stort och vigtigt
mål att tylla. Men då flere anslag till jernvägar såväl här i
ståndet, som i de öfriga riksstånden blifvit begärda, anser
jag mig skyldig den ort, jag har äran att representera, och
der rådande åsigter att väcka följande motion. Dock förklarar
jag mig icke så hålla på densamma, att jag, för genomdrif-
vande deraf, skall åsidosätta någon af mina pligter såsom re¬
presentant vid detta riksmöte, för att inkasta mig i vid riks¬
dagen möjligen uppkommande jernvägsstrider.
Jag lier det högtärade ståndet välvilligt ursäkta, det jag
härmed upptager dess tid.
Herr Ridderstad uppläste derefter motionen, M 164, an¬
gående öfverlemnande till kongl majit att, genom chefen för
finansdepartementet, ombesörja all vidare erforderlig upplåning
af medel till utförande af statens jernvägsbyggnader, m. m.
Motionen jemte herr Ridderstads ofvan intagna yttrande
remitterades till statsutskottet.
§ 16.
Motioner upplästes ytterligare af:
Herr Pettersson, M 16S, angående ökadt anslag till rese¬
stipendier och understöd åt industriidkare.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Pellersson, JYs 166, att för lurendrägeri m. in.
måtte stadgas samma ansvar som för stöld.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Vougt, JY2 167, om anslag till upprensning och för¬
djupning af det nära Södertelge varande inlopp till Mälaren,
benämndt »Brandalssundet«.
Remitterades till statsutskottet
Herr Ljungberg, JW 168, om ändring af fiskeristadgan,
i hvad saltsjöfisket inomskärs angår.
Remitterades til! lagutskottet.
Herr Ljungberg, Ns 169, angående närmare tillsyn öfver
tullförfattningarnes efterlefnad i afseende å varuinförseln från
Norge till Sverige m. m.
Remitterades till bevillningsutskottet.
Herr Staaff, JVi 170, om anslag till omläggning af all¬
männa landsvägen (stora kustvägen) inom Gefleborgs län.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Blomberg, M 171, om förändrade bestämmelser i
afseende ä allmänna författningars kungörande.
Remitterades till lagutskottet.
Den IS November.
93
Herr Waldenström, M 172, angående dels fcirändrade
bestämmelser i fråga om användandet af kronans marker i
Norrbottens län, dels ock förbud mot utförsel från samma
län af vissa slags trävaror.
Herr Henschen: Det är väl bekant, att, efter långvariga
strider vid sistförflutna riksdag, ständerne ingingo med vidt
omfattande förslag i detta ämne, samt att kongl. maj:t för¬
ordnat en särskild person, som skulle uti finansdepartementet
till föredragning bereda ifrågasatta förslag till ny skogsordning.
Denne person liar sagt mig, att ärendet snart vöre åtminstone
i vissa delar färdigt till föredragning i statsrådet, samt att
det icke skulle dröja länge, innan författning i ämnet komme
att utfärdas; hvarföre jag anser det utskott, till hvars be¬
handling motionen öfverlemnas, böra lutra sig före, huru långt
detta arbete fortskridit. Det vore besynnerligt, orri rikets
ständer nu skulle besluta i ett ämne, hvars utredande vid en
föregående riksdag blifvit öfverlernnadt till regeringen.
Jag begärde ordet, innan den del af motionen, hvari före¬
kom begäran om förbud för ungskogs utförande ur riket,
blifvit uppläst; och detta förslag, hvars behandling väl tillhör
annat utskott än det, som bör handlägga den öfriga delen af
motionen, biträder jag nu på det fiffigaste. Emellertid an¬
håller jag att motionen nu måtte läggas på bordet.
Motionen bordlädes.
§ 17
Vidare upplästes motioner af:
Herr Bergman, JVs 173, angående dels sammanförande
i en enda landtmäteriförordning, dels ock vissa förändringar
af de gällande föreskrifter, som innehållas i skiftesstadgan och
andra dermed gemenskap egande författningar.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Henschen, M 174 om statsbidrag till iståndsättande
af segelleden vid Almarestäk och Erikssund.
Remitterades till statsutskottet.
Herr Henschen, JVs 17S, angående sättet för verkstäl¬
lande af kommuners beslut om hundskatt.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Henschen, M 176, angående personers rätt att om¬
byta namn och kontroller dervid.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Henschen, JVs 177, angående rätt att i hofrätts dom
i civilt mål söka ändring, utan att fullgöra domen.
Remitterades till lagutskottet.
94
nen 15 November.
Herr Henschen, M 178, angående ordningsstadga för
städerna.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Henschen, JYi 179, om en fullständig svensk för¬
fattningssamlings lifgifvande.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Herr Walberg, JVs 180, angående utarbetande af förslag
till ny utsökningsbalk.
Remitterades till lagutskottet.
Herr Witt, JYs 181, om pensionsförhöjning för de flot¬
tans embets- och tjenstemän, hvilka före år 1858 tagit afsked
med rätt till pension.
Remitterades till statsutskottet.
Samt herr Wistrand, JYs 182. om ändring i 14 § af
kong!, förordningen angående fattigvården i riket den 13
Juni 1853.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
§ 18-
Justerades protokollsutdrag, angående en del af ståndets
denna dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. 3/4 till 10 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 18 November.
Plenum kl. 12 på dagen.
§ 4-
Justerades vissa delar at protokollen för den 14 och 15
i denna månad äfvensom protokollsutdrag, angående af ståndet
samma dagar fattade beslut.
§ 2.
I ändamål att under det förhandlingarna hos riksstånden
ännu vore af mindre omfattning bereda utskotten tillfälle till
ökad verksamhet hade, efter hvad herr talmannen nu till-
kännagaf, i sednast hållen talmanskonferens öfverenskommelse
träffats att föreslå riksstånden att till plena Onsdagar och
Den 18 November.
95
Lördagar tillsvidare sammanträda först kl. 1 e. m., till hvil¬
ket förslag, i enlighet med herr talmannens derom nu gjorda
framställning, ståndet för sin del lemnade bifall.
§ 3-
Fullmäktigen för staden Jönköping, herr Lemchen, an-
mältes hafva aflemnat behörig riksdagsmannapollett jemväl
för staden Hjo.
§ 4-
Föredrogs ånyo och remitterades till allmänna besvärs-
och ekonomiutskottet herr Sundvallsons motion JVs 151, an¬
gående revision af konal. förordningen om landsting.
§
Vid förnvd föredragning af herr Waldenströms motion
M 172, angående dels förändrade bestämmelser i fråga öm
användandet af kronans marker i Norrbottens län, dels ock
förbud mot utförsel från samma län af vissa trävaror, be¬
gärde herr Waldenström ordet och anhöll att få återkalla
denna sin motion.
Vidare anfördes ej och på framställning af herr talmannen
lät ståndet vid den af herr Waldenström gjorda återkal¬
lelse bero.
§ 6.
Föredrogs och lades till handlingarne utdrag af höglofl.
ridderskapet och adelns protokoll den 11 dennes, innefattande
kommunikation dels af herr Liljenstolpes, Axel Fredrik, mo¬
tion (M 13) om beviljande af 10,000 rdr årligen till stora barn¬
huset i Stockholm i och för inlösen af 100 barn efter högst
100 rdr för hvarje och dels af herr Du Rietz’, Fredrik Gustaf,
motion (M 47) om åstadkommande genom statens försorg af
tjärn- och kolbränning å Gottska sandön, hvilka motioner
voro till statsutskottet remitterade.
§ 7-
Herr Witt begärde ordet och yttrade:
På grund af kongl. maj:ts nådiga proposition om stats¬
verkets tillstånd och behof och särskildt med anledning af de
skarpa anfall, som på riddarhuset gjorts emot det af sjömi¬
nistern framlagda förslag till vårt aftynande sjövapens för¬
bättrande, anhåller jag vördsamt att få inom detta högtärade
stånd yttra några ord i ämnet, hvilka torde få komma till
statsutskottets kännedom.
Man har hufvudsakligen riktat sina anfall mot det gjorda
förslaget att dela flottan i tvänne vapen: ett för det yttre och
ett för det inre eller skärgårdsförsvaret. Denna delning är
Den 18 November.
dock alldeles naturlig för ett land med så egendomlig skär¬
gård som Sverige och derföre var också flottan delad i tvänne
vapen på den tid, då Ehrensvärd och Chapman egde infly¬
tande på dess angelägen hel er. Då flottan stod i höjden af
sin glans, var den delad i tvänne vapen.
Att den år 182.4 sammanslogs till ett, har ingalunda vi¬
sat något förmånligt resultat, ty det enda resultatet af före¬
ningen synes mig vara den fyratioåriga strid emellan stora
och lilla flottans män, som sedan fortgått och hvilken egent¬
ligen tyckes hafva gått ut på en strid om anslagen till den
ena eller andra stationen, utan att hvarken stora eller lilla
flottan lyckats vinna sympatier hos nationen. Det enda sättet
att förekomma stridens fortsättande till flottans skada lär väl
vara det föreslagna: att gifva hvarje del af vapnet siri sär¬
skilda personal och att rikets ständer dela anslaget dem
emellan.
Denna delning medför dessutom den oskattbara fördel,
att hvar och en af befäl och trupp får sysselsätta sig ute¬
slutande med den del af vapnet, han i krig skall tillhöra.
Det är högst besynnerligt, att, då ingen finner ringaste orik¬
tighet uti eller olägenhet utaf att landtförsvaret är deladt i
trenne vapen: artilleri, kavalleri och infanteri, man skall
förespå en olycka deraf att sjöförsvaret delas i två, helst då
man vet, att det tillförene varit deladt och då bättre mot¬
svarade sitt ändamål. Lika klart som det är, att landtför¬
svaret ej skulle vinna på, att hvarje man på en gång skulle
vara artillerist, kavallerist och infanterist, lika klart är det
ock, att det ej kan vara någon förmån för flottan, om samma
personer skola användas till så olika yrken, som förandet af
segelfartyg öfver oceanen och striden med skärgårdsfartyg
här hemma.
Då man ej kan framföra några verkliga skäl emot del¬
ningen, så har man gått på sidan om saken och manat fram
ett klingande ord, hvilket man trott skola med sin förunder¬
liga magiska kraft likasom trolla bort hela frågan om del¬
ningen. Detta ord är: sjömanskap. Delningens motståndare
påstå, att för att föra ett skärgårdsfartyg i krig fordras sjö¬
manskap; — och detta är sant. Men de säga vidare, att
sådant sjömanskap ej kan förvärfvas utan segling på andra
fartyg och å andra farvatten än de, som under kriget skola
befaras; — och detta är, efter mitt förmenande, icke sannt.
Likaväl skulle man kunna påstå, att ingen färdighet kan
vinnas att skjuta med bössa utan att man äfven lärt sig att
Den 18 November.
97
skjuta med kanoner; att ingen kan bygga en båt, om han
icke också kan bygga ett linieskepp o. s. v.
Jag framställer ett enkelt exempel för att belysa frågan.
Om man skulle tillsätta en befälhafvare för ett ång¬
fartyg att gå emellan Stockholm och Malmö och dertill an¬
mäler sig en person, som under flera års tid med ntmärkt
skicklighet fört ångfartyg emellan dessa ställen, så antager
man väl heldre denne än att taga någon, som under lika
lång tid med utmärkt skicklighet fört seglande fartyg på Ost-
eller Westindien.
Det är just en sådan princip, att man skall inhemta det
slags sjömanskap man behöfver, som genomgår sjömiriisterns
förslag. Hvar och en, som vill fördomsfritt betrakta saken,
måste inse, att, om de sjömän, hvilka i striden skola nyttja
monitorerna, på det sätt inöfvas, att de under freden oupp¬
hörligt exercera med dessa fartyg och detta under alla de
särskilda omständigheter, sorn i kriget kunna inträffa, såsom
mer och mindre svårt väder, olika årstider, mörker och
tjocka o. s. v. under det de ständigt befara alla de fjerdar,
sund och sjöar, der det kan komma i fråga att under krig
gå fram, — så skall denna personal, då stridens timme slår,
ovilkorligen hafva mera både lokalkännedom, vana vid fartyget
och sjömanskap af det för ändamålet rälta slaget, än om man
i stället låtit den öfva sig att refva och beslå segel på
Westindielärare och förvärfva det slags sjömanskap, som på
sådana fartyg är nyttigt. — Alltså är nyttan af delningen
påtaglig, men skadan deraf kan jag för min del ej upptäcka.
Något vidare förekom icke, och beslöt, på anhållan af
herr Witt och framställning af herr talmannen, ståndet, att
herr Witts nu algifna anförande, som afsåg ett i kongl, maj.ts
nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof framlagdt
förslag, skulle genom protokollsutdrag statsutskottet meddelas.
§ »•
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets denna dag
lättade beslut.
Plenum slutades kl. 3/t t e. m.
In fidem
E. G. Björkman
Bart).stånd. prot. vid riksdagen 1865—1866.
7
98
Ben 22 November.
1865 den 22 November.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades protokollet för den 8 innevarande månad.
§ 2.
Herr talmannen tillkännagaf att herr förste expeditions¬
sekreteraren R. K. C. XIII:s och N. O. L. J. Lovén aflemnat
pollett såsom ombud för hufvudstaden, hvarefter herr Lovén,
som var tillstädes, helsades af herr talmannen, å ståndets
vägnar, och intog sin plats bland ståndets ledamöter.
§ 3
Herr talmannen meddelade, att enligt hvad i sednast
hållen talmanskonferens blifvit anmäldt, konstitutionsutskottets
memorial, angående det hvilande förslaget till ny riksdags¬
ordning och dermed sammanhängande ändringar i regerings¬
formen, efter all anledning, vore att till riksstånden införvänta
Lördagen den 23 i denna månad, för att samma dag blifva
bordlagdt, samt att under förutsättning häraf inom talmans¬
konferensen ansetts lämpligt, att andra bordläggningen af sam¬
ma memorial der sådan borde ske egde ruin i extra plenum,
som komme att anslås till påföljande Måndag e. m., och att
derefter ifrågavarande memorial blefve till hufvudsaklig be¬
handling företaget Måndagen den 4 nästinstundande Decem¬
ber, då samtliga riksstånden komme att kallas till plena på
förmiddagen.
§ 4.
Bordlädes:
4:o Utdrag af höglofl. ridderskapet och adelns protokoll
den 14 dennes, innefattande kommunikation af en hos be-
mälda riksstånd väckt motion (JYs 27);
2:o Statsutskottets memorial N:ris 3, 4, 3 och 6.
§ »•
Herr Hierta begärde ordet och yttrade:
Genom bifall till expeditionsutskottets den 14 November
1862 under M 3 afgifna utlåtande beslöto rikets sednast för¬
samlade ständer, bland annat, att tryckningen af alla hos
rikets ständer väckta motioner skall, så fort ske kan, verk¬
ställas genom expeditionsutskottets försorg samt att motio¬
Den 22 November.
99
nerna skola utgöra en ytterligare samling (eller den ll:te) af
bihanget till riksståndens protokoll.
Bland de flera i nämnda utlåtande anförda välgrundade
motiver för en sådan anordning, uppgafs »att derigenom till-
»fälle skulle beredas icke blott utskottets ledamöter, utan äfven
»andra medlemmar af riksstånden att taga noggrann kännedom
»om de under riksdagen väckta motionerna, så att ärendena
»skulle kunna med vida större tillförlitlighet, än förut, öfver-
»vägas och bedömas.»
Huruvida detta ändamål under sistlidne riksdag i någon
väsendtligare mån vanns, synes ganska tvifvelaktigt, då man
erinrar sig att tryckningen af motionerna icke forcerades
mera, än att densamma först i början af April månad 1863,
d. v. s. mer än 4 månader efter motionstidens slut (den 30
Nov. 1862), var fullständigt afslutad. Orsaken härtill får väl
til! stor del sökas deri, att endast en boktryckare ombesörjde
tryckningen af hvarje stånds motioner. Anledningen hvarför
icke flere boktryckare härtill användes berodde måhända deraf,
att tryckningen fortgick i en oafbruten pagineringsföljd. Men
då intet hinder synes möta att i afseende på ll:te samlingen
vidtaga samma förändring, som under sistförflutna riksdag
vidtogs med 10:de samlingen, hvilken innehåller de underdåniga
skrifvelserna och hvilka (örut trycktes i en oafbruten pagi¬
neringsföljd, men under sistförflutna riksdag utgåfvos i häften
af omkring 3 ark, med afslutad paginering inom hvarje häfte,
torde stort skäl förefinnas att, till befordrande af större skynd¬
samhet med motionernas tryckning, införa samma ordning i
afseende på ll:te samlingen. Dessutom torde, till förekom¬
mande af onödig vidlyftighet, kunna vidtagas den ändring, att
om en och samma motion finnes väckt i två eller flera stånd,
den endast tryckes bland det stånds motioner, som först
hinna utkomma, men bland de öfriga ståndens motioner en¬
dast får sitt nummer och rubrik, med hänvisning till det
nummer, der den finnes in extenso införd.
Till upplysning om det ifrågavarande tryckeriarbetets om¬
fång vid förra riksdagen torde böra nämnas, att de inom
motionstidens slut (den 50 Nov. 1862) afgifna motionerna ut¬
gjorde :
Ridderskapet och adelns (tryckningen fullbordad i slutet af
Februari 1865): 262 st„ upptagande 79 tryckta ark.
Presleständets (tryck ningen
afslutad i medlet af Januari
1863): 185 » » 38 » »
100 Den 22 November.
Borgareståndets (tryckningen afslutad i Februari 1863):
504 st. upptagande 70 V2 tryckta ark.
Bondeståndets (t ry ck ningen
afslutad i början af April
1865): 539» » 103% » »
Tillhopa 1,238st. upptagande 293 tryckta ark.
Då, enligt hvad jag inhemtat, riksgäldskontoret vid inne¬
varande riksdag afslutit tryckningskontrakter med 12 bok¬
tryckare, som åtagit sig att trycka minst 67 och högst 80
ark i veckan, skulle, äfven om motionerna vid innevarande
riksdag uppginge till omkring 200 tryckta ark, (hvilket må¬
hända, i anseende till det minskade antalet, är det högsta
som kan beräknas) tryckningen af motionerna kunna vara
fullbordad inom ungefär 5 veckor efter motionstidens slut.
Som likväl det fullständiga registret öfver hvarje stånds
motioner icke kan uppgöras förr än vid riksdagens slut, vore
önskligt om nu genast trycktes en, i nummerföljd för hvarje
stånds motioner uppgjord, innehållsförteckning öfver de inom
motionstidens slut afgifna motionerna, på det hvar och en
deraf kunde bilda sig ett begrepp om beskaffenheten och om¬
fånget af de frågor, som i motionsväg blifvit underställda
rikets ständers pröfning.
På grund af hvad nu blifvit anfördt föreslås:
l:o Att höglofliga expeditionsutskottet får sig ålagdt så
ordna tryckningen af motionerna, att den största möjliga skynd¬
samhet med deras tryckning och utdelning häftevis må
vinnas;
2:o Att en innehållsförteckning, upptagande i nummer¬
följd en lika beskaffad rubrik, som finnes tecknad ofvanför
hvarje i ll:te samlingen införd motion, ofördröjligen af hvarje
stånds kansli uppgöres och till expeditionsutskottet till tryck¬
ning öfverlemnas, för att kunna biläggas hvarje stånds mo¬
tioner; och hvilken förteckning derefter vid riksdagens slut
tillökas med ett supplement, upptagande de motioner, som
efter motionstidens slut tillkommit; samt
3:o Att nödiga åtgärder vidtagas, på det omtryckning af
motioner, som i lika ordalag blifvit väckta inom flera stånd,
må, på sätt ofvan är antydt, undvikas.
I öfrigt hemställes om icke, till undvikande af alltför
stor vidlyftighet och deraf föranledt uppskof med allmänna
registrets tryckning, derifrån skulle kunna uteslutas den ko¬
lumn, som upptager motionens nummer, enär dess innehåll
Den 22 November.
10 i
alltid igenfinnes i det utlåtande, som deröfver af vederbörligt
utskott afgifves, samt registren öfver motionerna dessutom
fullständigt hänvisa till bihanget, så att man der kan finna
huru hvarje särskild motion blifvit behandlad.
Och beslöts, att detta yttrande skulle genom utdrag af
protokollet meddelas expeditionsutskottet.
§ 6-
Efter anmälan företrädde herr statsrådet, kommendören
af kongl, majds svärdsorden m. m. Carl Magnus Thulstrup
och aflemnade följande kongl, majds nådiga propositioner,
nemligen:
l:o angående med Frankrike afslutade handels- och sjö-
fartstraktater;
2:o med förslag till förnyad förordning, angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof;
5:o om antagande af en författning, angående arfsrätt
för oäkta barn;
4:o angående förändrad grund för uttaxering af lands-
tingsmedel;
S:o angående förändring i gällande bestämmelser om
godtgörandet af kostnader vid laga skifte å boställe;
6:o angående förändring i grunderna för beväringsinrätt-
ningen samt om bildandet af en landtstorm;
7:o angående grunderna för infanteriets och kavalleriets
organisation, om rättighet för den indelte soldaten eller ryt¬
taren1 till tidigare afsked samt cm arméens vapenöfningar och
underofficersbildningen;
8:o angående berättigande för landshöfdingen i Skaraborgs
län f. d. statsrådet m. m. Jonas Wcern att vid afskedstagande!
erhålla pension å allmänna indragningsstaten;
9:o l fråga om afstående åt båtsmansenkan M. Ch. Saf
af ett efter hennes aflidne man kronan tillfallet danaarf;
Och 10:o angående nedsättning i bevillningen för rese-
agenter.
Äfvensom kongl. maj:ts nådiga skrifvelse, angående sty¬
relsens för allmännna hypoteksbanken underdåniga ansökning
om krediti vrätt i rikets ständers bank för allmänna hypoteks¬
banken.
Herr statsrådet Thulstrup afträdde, på öfligt sätt utbe-
ledsagad.
. § 7- ..
Föredrogos kongl. maj:ts i nästföregående § omförmälda
nådiga propositioner och skrifvelse; och blefvo bland samma
102
Den 22 November.
kongl, propositionerna remitterade, de under N:ris 1 och 10
till bevillningsutskottet, N:ris 2 och 3 till lagutskottet, JYs 4
till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet samt N:ris 6, 7,
8 och 9 till statsutskottet, äfvensom den kongl, skrifvelsen
remitterades till bankoutskottet ; hvaremot kongl, propositionen
under M 3 bordlädes.
§ 8‘
Justerades protokollsutdrag angående ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 3/i 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 25 November.
Plenum kl. 1 e. m.
§ *•
Justerades vissa delar af protokollen för den 11, 18 och
02 dennes.
§ 2.
Herr talmannen lillkännagaf, att till ståndets bord in¬
kommit ett försegladt konvolut, hvilket öppnades och befanns
innesluta ett valprotokoll af följande lydelse:
»År 1863 den 23 November sammanträdde vällofliga
borgareståndets herrar elektorer och utsågo till ständige
suppleanter i
Expeditionsutskottet:
l:o Herr Vougt och
2:o » Engvall.
Som ofvan.
In fidem
Albin Johansson.»
Och skulle protokollsutdrag häröfver till ståndets främste
ledamot i expeditionsutskottet och ordföranden i samma ut¬
skott expedieras samt i sessionsrummet och å ståndets klubb
andåi.
Den 23 November.
(05
§ 3-
Föredrogs ånyo och remitterades lill statsutskottet kongl.
maj:ts nådiga proposition af den 10 dennes, angående för¬
ändring i gällande bestämmelser om godtgörandet af kostnader
vid laga skifte å boställe.
§ *-
Föredrogs ånyo utdrag af höglod. ridderskapet och adelns
protokoll den 14 dennes, innefattande, bland annat, kommu¬
nikation af herr Liljenstolpes, Axel Fredrik, motion (JV3 27),
angående sparbanksräntans höjande till 3 V2 procent m. m.
Lades till handlingarna.
§ S.
Föredrogs åter statsutskottets memorial JV§ 3, med den
till rikets nu församlade ständer af fullmägtige i riksgälds¬
kontoret afgifna berättelse.
Lades till handlingarna.
§ 6.
Föredrogs ånyo och godkändes statsutskottets memorial
JW 4, angående riksdagskostnadernas bestridande af riksgälds¬
kontoret.
§ 7-
I anseende till herr talmannens förhinder fördes under
behandlingen af nästföljande ärende ordet af herr vice tal¬
mannen.
§ 8'
Föredrogs ånyo statsutskottets memorial Jlf 8, angående
godtgörande af herr landtmarskalkens och herrar talmäns
riksdagskostnader.
Godkändes.
§ 9-
Herr talmannen inträdde och intog åter sin plats.
§ 10.
Föredrogs åter och godkändes statsutskottets memorial
JYS 6, angående förskott å aflöningen för den hos riksstånden
och utskotten anställda betjening.
§ H
Föredrogos och bordlädes:
l:o Konstitutionsutskottets memorialer N:ris 2 och 3;
2:o Statsutskottets utlåtanden N:ris 7 och 8;
3:o Lagutskottets utlåtanden N:ris 2, 3, 4 och S;
4;o Utdrag af höglofliga ridderskapet och adelns pro¬
tokoll:
a) den 18 dennes, med kommunikation dels af herr Lil¬
jenstolpes, Axel Fredrik, motion om kartasigillataförord-
104
Den 25 November.
tängens reviderande m. m. och dels af friherre Cederströms,
Rudolf, motion, angående gemensam behandling af frågorna
om beskattning af bränvinstillverkning och tullen å sådan
vara;
b) den 18 innevarande månad med kommunikation af
dels herr Liljenstolpes, Axel Fredrik, motion, angående extra
Ordinarie tjenstemännen, deras ställning samt befordringsla-
garne, dels ock af herr Liljenstolpes, Axel Fredrik, motioner,
angående åtskilliga ändringar i gällande bevillningsstadga och
om tillerkännande af någon godtgörelse åt mamsell Oktavia
Carlén för arbetet »anteckningar öfver kongl, lifrustkammarens
och kongl, klädkammarens samlingar.»
§ 12.
Justerades protokollsutdrag, angående af ståndet denna
dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. V2 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman,
1865 den 27 November.
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1-
Justerades förut icke upplästa delar af protokollet för
den 14 dennes.
§2-
I<öredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial N:ris 2 och 3, hvarefter, på framställning af herr
talmannen, ståndet beslöt, dels att förstnämnda memorial, som
innefattade det hvilande förslaget till ny riksdagsordning och
dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen, skulle
till hufvudsaklig behandling företagas i plenum den 4 näst¬
kommande December och å föredragningslistan för samma
dag främst uppföras, dels ock att konstitutionsutskottets me¬
morial M 3 med uppgift å hvilande förslag till ändringar i
grundlagarna, skulle förekomma till slutlig behandling näst
efter memorialet M 2.
Den 27 November.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande M 7 i anledning
af väckt motion om den s. k. extra statsregleringens bestäm¬
mande för trenne år m. m.
Herr Henschen: I protokollet vill jag blott hafva an¬
tecknadt, att herr doktor C. H. Rundgren, enligt min öfver¬
tygelse, haft skäl till sin framställning om den s. k. extra
statsregleringens bestämmande för trenne år m. m. Jag an¬
ser mig dock icke böra nu vidare redogöra för denna min
åsigt och lägger följaktligen icke något hinder i vägen för
godkännande af utskottets hemställan.
Herr vice talmannen Murén: Jag anhåller, att statsut¬
skottets utlåtande M 7 måtte gillas.
Vidare anfördes ej; och statsutskottets utlåtande M 7
godkändes.
§
Föredrogs men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtande
M ii.
§ »■
Föredrogs ånyo och godkändes lagutskottets utlåtande
M 2, i anledning at verkställd granskning af rikets ständers
justitieombudsmans embetsförvaltning från sednaste till inne¬
varande riksmötes början.
§ «■
Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande M 5, i anledning
af väckt motion om ansvar för utgifvare af tryckt skrift eller
tidning, i afseende på annonser om försäljning af lotterisediar.
Ståndet godkände utskottets i detta utlåtande yttrade
åsigt.
§ 7-
Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande M 4, i anledning
af väckt motion om utarbetande af ordningsstadga för stä¬
derna.
Herr Henschen: Den af mig förr uttalade mening, att
sammansatta lag- och ekonomiutskottet borde till behandling
upptaga ifrågavarande motion, vidhåller jag ännu. Då en
ordningsstadga för städerne innehåller, bland annat, en mängd
straffbestämmelser, och rikets grundlagar sakna föreskrift, att
regeringen eger stadga böter eller annat ansvar för brott emot
sådan stadga, kan jag icke finna annat, än att densamma har
egenskap af kriminallag. Ett gammalt prejudikat af år 1766
eller omkring den tiden omtalar också, att alla mål, rörande
bötesansvar, äro kriminalmål, hvaraf skulle följa, att alla be¬
IOG
Den 27 November.
stämmelser om bötesansvar äro kriminallagar. Lagutskottet
bör således enligt 33 § riksdagsordningen vara pligtigt att
först omhändertaga motionen, fastän den sedermera kommer
att behandlas af sammansatt utskott. Huruvida motionen
remitteras till lag- eller allmänna besvärs- och ekonomiut¬
skottet kan dock vara likgiltigt, då den i alla händelser skall
af deputerade från dem begge handläggas. Jag hemställer till
ståndet, att det må vidhålla det förr i afseende på remissen
fattade beslutet.
Herr Björck: Om innehållet i den af herr Henschen
väckta motion har jag väl icke tagit närmare kännedom; men
då lagutskottets i anledning af motionen inkomna utlåtande
upplyser, att densamma afser utarbetande af ordningsstadga
för städerna, torde det vara uppenbart, att allmänna besvärs-
och ekonomiutskottet skall i första hand emottaga berörda
förslag. Icke är jag fördenskull bland dem, som anse, att
regeringen har i lag grundad rätt att stadga böter eller annat
ansvar för brott mot ekonomisk lag; ly grundlagarne veta
icke om någon sådan magt. Herr Henschen har emellertid
lika väl som jag sig bekant, att regeringen, det oaktadt, uti
ekonomiska lagstiftningen uppställt straffbestämmelser af olika
slag. Man har till och med härutinnan gått så långt, att
ifrågasatt blifvit, huruvida icke regeringen skulle i ekonomisk
lag kunna stadga lifvets förlust för den, som emot lag af
omförmälde beskaffenhet bryter. Utan afseende härå kan
man dock icke förneka, att en ordningsstadga för städerna
är att hänföra till de lagar och författningar, hvilka röra ri¬
kets allmänna hushållning, och att frågan således icke tillhör
lagutskottets utan allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
åtgörande i första hand. Det må sedermera på sistnämnda
utskott ankomma att med annat utskott sammanträda eller icke.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag,
att lagutskottets utlåtande gillas och att motionen till all¬
männa besvärs- och ekonomiutskottet öfverlemnas.
Diskussionen var slutad, och med gillande af utskottets
åsigt remitterade ståndet ifrågavarande af herr Henschen
väckta motion, J\a 178, jemte afgifna yttranden, till allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet.
§ 8-
Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande, JM S, i anledning
af väckt motion om utarbetande af en kommentar öfver
strafflagen.
Den 27 November.
107
Herr Henschen: Detta af mig framställda förslag blef
till lagutskottet remitteradt på den grund, att en kommentar
öfver strafflagen måste betraktas såsom ett appendix till samma
lag. För att kunna rätt bedörnma, huruvida en sådan kom¬
mentar är af behofvet påkallad, erfordras naturligtvis en
grundlig kunskap i strafflagen. Lagutskottet, hvars nuva¬
rande fleste ledamöter äfven voro ledamöter deri sistlidne
riksdag, då strafflagen der behandlades, och således otn den¬
samma måste ega närmare kännedom, bör derföre efter min
tanke i första band erhålla motionen och sedermera tillsammans
med ekonomiutskottet olver densamma afgifva utlåtande.
I lagutskottet voro meningarne delade, huruvida motionen
skulle der upptagas eller icke. Tre ledamöter ansågo för¬
slaget böra af sammansatt lag- och ekonomiutskott behandlas;
men öfrige förklarade, att en kommentar öfver stratflagen
vöre att anse såsom ett vetenskapligt verk, och således ett
föremål för allmänna besvärs- och ekonomiutskottets åtgö¬
rande.
Sedan jag nu redogjort för åsigterna inom lagutskottet,
öfverlemnar jag åt ståndet att besluta hvarthän motionen
skall remitteras.
Vidare anfördes icke, och ståndet gillade utskottets i
ämnet uttalade åsigt samt remitterade omförmälda af herr
Henschen väckta motion, JVå 102, till allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet.
§ 9.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna utdrag af
höglofl. ridderskapet och adelns protokoll den 13 dennes,
innefattande, bland annat, kommunikation af särskilda hos
beroälda riksstånd väckta och till bevillningsutskottet remit¬
terade motioner, M 100, af herr Liljenstolpe, Axel Fredrik,
om kartasigillataförordningens reviderande m. m., och M 139,
af friherre Cederström, Rudolf, angående gemensam behand¬
ling af frågorna om beskattning af bränvinstillverkning och
tullen å sådan vara.
§ 10.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna utdrag af
höglofl. ridderskapet och adelns protokoll den 18 dennes, in¬
nefattande, bland annat, kommunikation af en hos bemälda
riksstånd väckt, till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
remitterad motion, M 102, af herr Liljenstolpe, Axel Fredrik,
angående extraordinarie tjenstemännen, deras ställning samt
befordringslagarna.
108
Den 27 November.
!§ 11
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna utdrag af
höglofl. ridderskapet och adelns protokoll den 18 dennes, inne¬
fattande kommunikation af särskilda hos bemälda rikstånd
väckta motioner af herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, J\s 68,
angående åtskilliga ändringar i gällande bevillningsstadga, och
M 101, om tillerkännande af någon godtgörelse åt mamsell
Oktavia Carlén för arbetet »anteckningar öfver kongl, lifrust-
kammarens och kongl, klädkammarens samlingar.»
§ 42-
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. '/2 7 e- m-
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 29 November.
Plenum kl. 1 e. m
§ 4*
Justerades förut icke upplästa protokollet för den IS i
denna månad.
§ 2.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande, JVs 8, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel.
Härvid förekommo:
l:a punkten.
Herr Henschen: Emedan mot ifrågavarande anslag åt¬
skilligt blifvit anmärkt, men jag, detta oaktadt, önskar att
anslaget enhälligt bifalles, anser jag mig skyldig att i proto¬
kollet förvara den förklaring, att denna min önskan grundas
ej allenast på de skäl, utskottet för sitt tillstyrkande anfört,
utan ock på möjligheten af en snart inbrytande omhvälfning
af förhållandet mellan regering och nationalrepresentation.
Med afseende å denna möjlighet måste hvarje varm vän af
en oberoende konungamakt anse sig skyldig tacksamt begagna
Den 29 November.
109
nu erbjudna tillfälle, att, såvidt ännu ske kan, åtminstone i
pekuniärt afseende, göra kungliga huset och i följd deraf ko¬
nungamakten oberoende af nycker och godtycke hos (edarne
af den parlamentariska majoritet, som kommer att bildas
och herrska om den af mig fruktade omhvälfning inträffar.
Herr vice talmannen Murén: Jag anhåller, att stats¬
utskottets utlåtande i denna del måtte af ståndet godkännas.
Vidare anfördes ej, och l:sta punkten bifölls.
2:dra, 3:dje, 4:de, 5:te, 6:te och 7:de punkterna.
Godkändes, hvar efter annan.
Tabellerna litt. A och B.
Godkändes.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets enligt näst¬
föregående § lättade beslut.
Plenum slutades kl. '/2 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 2 December.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades protokollet för den 18 sistlidne November.
§ 2.
Bordlädes:
l:o allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkanden
N:ris 2 och 3 samt memorial M 4;
2:o utdrag af höglofl. ridderskapet och adelns protokoll
den 27 sistlidne November, innefattande inbjudning till öfriga
riksstånden att förena sig i förstnämnda stånds beslut om
nedsättnnde af särskildt utskott för behandling af två kongl.
maj:ts nådiga propositioner.
§ 3-
Herr talmannen tillkännagaf, att herr vice häradshöfdingen
Alfred Wilhelm Dufva företett behörig pollett såsom riks¬
dagsman för hufvudstaden; hvarefter herr Dufva, sorn var
110
Den 2 December.
tillstädes, företrädde, helsades af herr talmannen å ståndets
vägnar och intog sin plats i ståndet.
§
Efter anmälan företrädde herr statsrådet, kommendören
med stora korset af kongl. maj:ts nordstjerneorden Carl Johan
Malmsten samt aflemnade följande kongl. maj:ts nådiga pro¬
positioner, nemligen:
l:o angående upplåtelse till Göteborgs stad af Elfsborgs
kungsladugård med dertill hörande lägenheter;
2:o om förhöjd pension åt expeditionschefen M. G. von
Schantz vid afskedstagande!;
3:o om anslag till jernvägsbyggnader och till rörelse-
materiel å redan anlagda stambanor;
4:o om anskaffande af medel till jernvägsbyggnader och
ökad jernvägsmateriel; och
5:o angående folkskolelärares pensionering.
Herr statsrådet Malmsten trädde af, på vanligt sätt ut-
beledsagad.
§ s.
Föredrogos och bordlädes, hvar efter annan, de i näst¬
föregående § omförmälda kongl, propositioner.
Plenum slutades kl. 3/i till 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 ilen 4 December.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades protokollet för den 22 sistlidne November.
§ 2‘
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial J\s 2,
angående det hvilande förslaget till ny riksdagsordning och
dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen.
Herr Henschen: Lika med de fleste, som sistlidna riks¬
dag närmare kände förhållandena inom detta stånd, antog jag
redan då, att ståndet med stor pluralitet skulle denna riksdag
Den 4 December.
lil
bifalla ifrågavarande förslag. Och såsom kan slutas af mitt
derom den 18 Mars 1863 afgifna yttrande, då det i dess hela
sammanhang betraktas (sidd. 636—644 i 5:dje bandet af bor-
gareståndes protokoll), var jag stundom tveksam, huruvida
icke, i fall jag blefve återvald till riksdagsman, äfven jag
borde, oaktadt alla de faror, som med förslagets antagande
följde, för detsamma rösta, med afseende å de många, genom
förslagets upphöjande till lag, uppkommande fördelar, bland
hvilka jag, i anseende till min särskilda ställning, sistlidne
riksdag omförmälde blott följande, nemligen att förslagets an¬
tagande skulle påskynda:
1. en fullständigare religions- och samvetsfrihet, för hvil¬
ken jag i skrift och tal sedan 1838 sökt verka;
2. den redan började upplösningen af den okristliga för¬
eningen mellan svenska staten och den s. k. svenska kyrkan;
5. i följd deraf återställandet af kyrkans avtonomi, sjelf¬
ständighet och oberoende;
4. det verldsliga prestväldets inskränkning till dess na¬
turliga gränser och närmare öfverensstämmelse med kristen¬
domens anda;
5. minskning i det jag ville kalla statskyrkoskrymteriel i
stort;
6. tillintetgörelsen af den okristliga ståndsandan;
7. en noggrannare efterlefnad af den i regeringsformen
(28 § I morn. 4 punkten) meddelade föreskrift, att konungen
skall vid alla befordringar fästa afseende å de sökandes för¬
tjenst och skicklighet, men ej på deras börd; samt
8. en af billigheten länge påkallad utveckling och ut¬
vidgning af Iandtmannens politiska magt, hvarmed dock följde
möjligheten af denna magts missbruk, och således den huf-
vudsakligaste faran, hvarmed förslaget hotade.
Härjemte skulle förslagets antagande medföra:
9. nödvändigheten för regenten att till officiella rådgif¬
vare alltid välja utmärkta och talangfulla män;
10. förenkling af riksdagsmekanismen och dess rättande
så, att icke minoriteten kunde blifva majoriteten öfvermägtig.;
samt
11. representationens förökning med en mängd bildade
män, som nu äro derifrån uteslutne.
Detta allt har jag många gånger väl öfvervägt.
Men alldenstund, såsom justitiestatsministern frih. Nor¬
denfalk vid början af den heta striden på riddarhuset den
28 Augusti 1844 om representationsförändringen yttrade, »frå¬
112
Den 4 December.
gan derom kan numera icke falla», hvilket är desto vissare,
som nuvarande nationalrepresentationens tunga och skadliga
former samt många fel hvarje riksdag erfaras just af dem,
som äro i tillfälle att till felens botande hufvudsakligen bi¬
draga; — fördenskull, och enär af tidsandans hela riktning
samt af alla hittills officielt framställda förslag till represen¬
tationsförändringen kan slutas, att alla af mig under ofvan¬
stående elfva momenter nyss anförda, sistlidna riksdag något
närmare utvecklade fördelar skola i alla händelser vinnas,
antingen succesift eller vid någon mer genomgripande ändring,
har jag. efter ett långvarigt och samvetsgrannt öfvervägande
af skälen för och emot förslaget samt särdeles de af mig i
yttrandet af den 18 mars 1865 (sidd. 641—642) antydda
faror, som skulle följa af ett hastigt och onaturligt införande
af det parlamentariska styrelsesättet, blifvit fullt öfvertygad,
att förslaget icke bör antagas, innan det blifvit mycket mo¬
difierad).
I anledning deraf var det en tid, då jag trodde mig
böra vid detta tillfälle företaga en utförligare kritik af förslaget,
emedan jag hoppades, att en sådan, med sans och grundlighet
utförd, skulle kunna något verka äfven inom detta stånd.
Men sedan jag under denna riksdag blifvit förvissad, att få
bland de ståndets ledamöter, som gillade förslaget, voro till¬
gänglige för skäl mot dess antagande samt att några bland
dem, som ogillade förslaget, likväl, i följd af yttre förhållanden,
ansågo sig ej kunna underlåta rösta för detsamma, beslöt jag
att icke med någon längre och utförligare granskning deraf
onödigtvis fördröja den af ståndets pluralitet efterlängtade
stund, då den med ett högljudt ja skall tillkännagifva sin
vilja att krossa den gamla, med så många och allmänt er¬
kända fel behäftade ståndsrepresentationen, som likväl uträttat
så mycket godt.
Dock som dels ännu är ovisst, att denna gamla repre¬
sentation, oaktadt sin otympliga fyrhöfdade form, upphör med
denna riksdags slut, dels det, som jag vid senaste riksdag om
förslaget yttrade, tarfvar någon förklaring, dels möjligt är, att
någon bland de härvarande, som i sitt innersta ogillar förslaget,
men dock, i följd af yttre förhållanden, såsom folkets för¬
menta önskan m. m., hittills tänkt rösta derför, skulle kunna
genom nya skäl förmås slutligen lägga ett nej i stället för
ett tilltänkt ja, dels ock, i fall förslaget icke nu af adel och
presteståndet antages, jag hoppas, att lugnet och sansningen
skola återkomma så vida, att ett förbättradt förslag kan blifva
Den i December.
115
hvilande; alltså, och då vid dess utarbetande afseende kunde,
i en eller annan del, möjligen fästas vid hvad minoriteten
inom detta stånd nu andrager. isynnerhet om det innefattar
sådant, som ej förr blifvit publiceradt, måste jag bedja den
segrande pluraliteten med tålamod afhöra hvad jag, i följd
häraf, vill anföra ej blott för mitt samvetes fredande, utan
ock möjligen till något gagn för framtiden. Och hoppas jag
dervid, atl den ofullständighet och de brister, som i mitt an¬
förande troligen komma att finnas, destoheldre ursäktas, som
jag dessa dagar, i följd af förkylning, har varit och ännu är
ganska illamående.
Då här den 15 Februari 1854 behandlades det från
1851 års riksdag hvilande förslag, icke till ombildning utan
till utbildning af svenska nationalrepresentationen, hvilket
förslag äfven borgareståndet godkände, antydde jag min, efter
trettio års studier och meditationer i ämnet, uppkomna åsigt,
att representationsförändringen, likasom alla mer genomgripande
ändringar i det sociala lilvet, borde ske successilt och genetiskt
samt atl således den svenska representationen genom partiella
förbättringar, hvilkas tjenlighet erfarenheten, den säkraste lä¬
rare i politiken, finge vitsorda eller förkasta, borde både till
innehåll och form småningom utbildas och förvandlas, .lag
bad reformens verkliga och sansade vänner, dädanefter mer
än dittills skett, besinna bland annat:
a) att, oaktadt mångå politiska omhväifningar i Sverige
inträffat, icke någon af dem medfört någon genomgripande
ändring uti folkrepresentationens elementer;
b) att de konservativa och liberala reformvännerna borde
snarligen söka förena sig att oskadliggöra dåvarande radikalism;
hvarjemte jag beklagade det, till partiella reformers hindrande,
länge fortsatta samarbete mellan de radikala och de nästan
stationära;
c) att, ehuru troligen hvarje nytt representationsförslag
medförde någon rubbning i konunga- och folkmagtens inbördes
förhållande, så att denna magt å endera sidan ökades eller
minskades, hvarje förslag vore dugligare i den mån denna
rubbning vore obetydlig;
d) att man städse borde ihågkomma, att representationen
icke vore annat, än ett medel till erhållande af goda sociala
lagar och garantier för dessas efterlefnad, likasom ock att de
sociala lagarna åter blott vore medel för ett högre ändamål,
individens utveckling och sällhet. Och då ett medels duglighet
Sorg.itänd. prof. vid rikad. 1865—18R6. 1' H
114
Den 4 December.
kan bedömas icke efter s. k. rationella teorier, utan efter
verkningarna, samt vår nuvarande representation i många af-
seenden gagnat, bör äfven des-s förtjenster erkännas.
Afven tillkännagaf jag:
e) att jag länge varit och ännu var en vän af icke blott
samfälda utan äfven allmänna val och det i långt större ut¬
sträckning, än jag dittills lunnit i något af den massa förslag,
jag under de nästförutgångna trettio åren läst.
Då som nu var jag öfvertygad om demokratiens och
personlighetsprincipens framtida fullständiga seger. Men hvar¬
ken då var jag eller nu är jag benägen att befordra dess
onaturliga och allt för hastiga tillväxt genom sådana omhvälf-
ningar, som innefattas uti ifrågavarande förslag. Det, som
skall blifva starkt, durabelt och ädelt, måste både i den ma¬
teriella och sociala verlden växa långsamt och i naturlig ord¬
ning utvecklas. Demokratiens tillväxt behöfva vi icke be¬
fordra genom konstlade medel. Hon är ett tidens skötebarn,
som i vårt fosterland länge närts ej blott af lagstiftningen
genom sådana författningar som dem, hvilka 1846 lossade
och 1864 alldeles afskatTade näringstvånget, utan ock af mång¬
faldiga den nyare tidens inrättningar, — äfven sådana, som
egentligen hafva ett helt annat syftemål. Hon utbildas ej
blott genom folkskolor och andra undervisningsanstalter, som
nu till menniskovännens innerliga hugnad i mängd uppväxa,
utan ock genom stegrade arbetspriser samt lättade kommuni¬
kationer, såsom jernvägar och ångfartyg, på hvilka grefven,
statsrådet färdas tillsammans med arbetaren, begge nästan
lika beqvämt; då deremot fordom den förre färdades i sin
täckvagn med spann och den sednare nödgades till löts, ofta i
dåligt väglag, söka arbete på aflägsna orter. Demokratien
står ock nu under speciel vård af tidens jätte, den periodiska
pressen, som sjelf är skyddad under juryn. Men demokratien
har ännu djupare rötter; ty, ehuru den först i sin nuvarande
form framkläcktes i Augusti 1789, (den s. k. »dupernas
natt» — benämningen är lärorik för deras nuvarande själs¬
fränder), ehuru, säger jag, demokratien då först visade sin
nutida skepnad, härstammar den dock ytterst ifrån Nazareth,
från den radikala läran om menniskors likhet inför Gud och
om brödraskapet. Aro vi alle syndare och håfve intet att
berömma oss af, vare sig inför Gud eller menniskor; så är
klart, att det aristokratiska öfvermodet måste tälla. Skole vi
erkänna politiska konseqvenser af vår mästares och ende
herres ord: »I veten, att folkens förstår herrska öfver dem,
Den 4 December.
115
och de store hafva magten öfver dem; sä skall del icke vara
ibland eder; utan den, som vill vara stor (eller deri främste)
ibland eder, han skall vara eder tjenare»; så är klart, att
både den hedniska aristokratien, som trampade på slafvens
nacke, och den så kallade kristna, som i liera århundraden
beherrskade Europa, utan att bry sig om dessa konseqvenser,
måste vika; och de hafva för alltid vikit, försvunnit.
Af allt detta följer, att demokratien går fram, vår hjelp
förutan, och behöfver icke understödjas med några politiska
saltomortaler eller sjelfvilligt framkallade omhvälfningar, sådana
t. ex. som den, hvilken innefattas uti nu föredragna förslag.
Om nu demokratiens härvarande vänner, lika med mig,
äro öfvertygade om dess stilla, men oupphörligen segerrika
framgång och orri de äfven, lika med mig, äro förvissade, att
frågan om representationsförbättring nicke kan falla», emedan
närvarande representations tunga former och flera fel hvarje
riksdag erfaras just af dem, som äro i tillfälle att bota
felen; så kan jag icke medgifva, att demokratiens vänner
hafva skäl att genom så många extra tillställningar söka ge¬
nomdrifva förslaget. Dessa utomordentliga upptåg, sorn äro
tillställa och måste åsyfta en inverkan på de lagliga national-
fepresentanterna, grundas på en falsk moral; ty de förutsätta,
att en man, som länge och samvetsgrannt betänkt ämnet,
hvilket är hvarje riksdagsmans pligt, skall låta sin egen öf¬
vertygelse vika för andras rop eller andras mening, d. v. s.
han skall rösta mot sin öfvertygelse och kränka sitt samvete.
Så gjorde hvarken vår mästare eller den första kristendomens
heroer. De läto sig korsfästas, sönderslitas eller lefvande
hrännas heldre än att offra åt kejsarens bild eller åt den tidens
högljudda s. k. allmänna opinion. Hvarföre vill man då nu,
itt en tänkande mans votum skall bero på andras rop. Huru
kan jag veta, om de opåkallade ombuden, som grundlagen ej
känner, hafva grundligare än jag studerat ämnet? Och om
de än det gjort, bör jag väl ändock rösta efter egen, ej efter
andras öfvertygelse? Måtte derföre ingen låta rubba sig af en
feberaktig jäsning, som orsakats af tidningsagitation.
Då förslaget här sistlidna riksdag behandlades, yttrade
jag: »Endast Gud känner säkert hvilka följder förslaget med¬
för», nemligen om det antages. Jag ville dermed gifva till¬
känna, att partierna icke borde så hetsigt och käckt i förväg
uppgifva förslagets följder, emedan ingen dödlig kan förutsäga
de inånga omständigheter, som kunna inverka på de blifvande
valens utgång. Men alldenstund ostridigt är, att af 181 re¬
116
Den 4 December.
presentanter i »andra kammaren» landtmännen skola utse
minst 131, samt stadsboerne blott 50 och erfarenheten åda¬
galagt, att stads och landtmannaintressena ofta komma i
strid äfvensom att kommittenters önskningar och intressen
inverka på representantens vota; fördenskull, och enär härtill
kommer, att »första kammaren» kan komma att bestå blott
af landtmän, utom de 4 eller 5, som Stockholm och Göte¬
borg skola dit invälja, må det icke anses djerft, då man slutar,
att, ifall landt- och stadsmannaintressena vidare komma i
strid med hvarandra — och hvem skall kunna förekomma
det, — landtmannaintressena ovilkorligen skola segra. Om
nu än den af dessa intressen beherrskade parlamentariska
majoriteten i början vänder sig blott till nuvarande bonde¬
stånds gamla älsklingsfrågor, nemligen hemmansegarnes be¬
frielse från skjuts- och vägunderhållningsskyldighet samt från
rustning och rotering, är dock klart, att, — enär detta allt
hvarken kan kastas på den direkta bevillningen, ehuru den
för hus i städerna i orättvis och oproportionerlig grad er¬
lägges, ej heller kan fullt ersättas af höga spanmålstullar och
andra införselsafgifter, — bristen måste godtgöras genom be¬
sparingar dels af den million riksdaler, städerna nu erhålla i
tolagsersättriing, dels af städernas andelar i bränvinsförsäljning^-
skatten, dels ock genom löneförminskningar och andra in¬
dragningar.
I följd ej blott af intressenas påtryckning, utan ock af
de irriga läror, som af tidningar och några vetenskapsmän
öfver ett halft sekel blifvit här i landet utspridde, angående
den rätta naturen af de grundskatter, som vidhäfta jorden i
allmänhet, och särdeles dem, som blifvit åsätta efter hem¬
mantal, — skall ock den parlamentariska majoriteten, på sätt
jag äfvenledes anmärkte, då förslaget här behandlades den 18
Mars 1865, säkerligen förmås att af nuvarande grundskatter
upphäfva omkring sex (6) millioner rdr, och det troligen,
likasom det lärer skett i Norge, utan någon amortering eller
lösen. Ehuru egarne genom köp och arfskiften förvärfvat
jorden endast under förutsättning att grundskatterna derå
skulle fortfara och således erhållit hemmanen för bättre pris,
skall den af hemmansegare tillsatta majoritet säkerligen icke
draga i betänkande att sålunda befria sig från en årlig ränte¬
utgift af sex millioner rdr, motsvarande ett kapital af etthun¬
dratjugo millioner riksdaler. Afven dessa sex millioner rdr
skola då kastas dels på den direkta bevillningen, som redan
i en orättvis och oproportionerlig grad betungar städerna, så
Den 4 December.
117
vidt den utgår af fast egendom utan jordbruk, dels ock så¬
som i Norge på de indirekta skattetitlarna och främst bland
dem på tullen, nemligen å nödvändighetsvaror, särdeles landt-
mannaprodukter, å hvilka bondeståndet förut velat lägga tull,
hvarigenom de fattige lamiljefäderne, som hafva många att
underhålla, skola ytterligare betungas.
Då förslaget vid sednaste riksdag här behandlades och
jag omnämde några af de faror, som af förslagets antagande
så lätt och naturligt kunna följa, yttrade jag bland annat:
»Bland dessa faror ställer jag främst den, att, om för¬
slaget, antaget till lag, icke lyckas att så, som dess syfte är,
snart tillintetgöra den hos bönderna i vissa trakter ännu skarpt
framstående slåndsandan, utan denna fortfarande kommer
att i större delar af landet regera Sveriges besutna allmoge,
denna jordbrukande allmoge otvifvelaktig! kan missbruka den
öfvervägande magt, som genom förslagets antagande tilldelas
allmogen. Och då man erfarit den ifver, med hvilken bonde¬
ståndets riksdagsmän försvarat den riksförderfliga s. k. hus-
behofsbränvinsbränningen, må det ursäktas, om man bland de
faror, förslaget medlör, ser skymta främst hemska och mörka
figurer, småpannorna. Skulle den s. k. husbehofsbränvins-
bränningens återkomst blifva en följd af förslagets antagande,
så vore det ensamt en så stor förbannelse för landet, att det
kunde göra den, som värderar sedligheten högst, ganska
tveksam i fråga om förslagets godkännande.»
Vidare yttrade jag: »Genom förslaget har någon plats i
nationalrepresentationen icke försäkrats målsmännen för dea
egentliga vetenskapliga odlingen. Om än de materiella intres¬
sena skulle för sin egen nytta befordra reälstudierna, kan
desto lättare den humanistiska kulturen föraktas och under¬
tryckas Mot råhetens öfvermagt i detta hänseende finnes
icke något säkert värn i förslaget. Athjelpandet af denna
brist skulle kunnat ske nog lätt och hade befordrat förslagets
villigare antagande. Brist på större vetenskaplig odling kan
ock lätt öka en till alla delar vald nationalrepresentations be¬
nägenhet för ombyte och nycker».
»Sedan förslaget blifvit lag, skall popularitelsjaglen utvidgas,
tidning sväldet ökas och kryperiet för tidningsredaktionerna
tilltaga. Den periodiska pressen är äfven här i landet redan
en magt, som otvifvelaktig! uträttat mycket (godt, mer än
ondt) oell jag säger icke, att denna magt bör minskas; men
om den omättligt ökas, så kan den blifva mer skadlig, såsom
118
Den 4 December.
all envåldsmakt samt lättare än hittills rubba de offentlige
männens sjelfständighet».
»Med det parlamentariska styrelsesättet, hvilket genom
förslagets antagande införes och hvars stora fördelar jag re¬
dan aritydt, följa ock stora olägenheter, såsom hittills okända
valintriger i stort, än ytterligare ökade anledningar till fikandet
efter popularitet, porlföljjagt, brist på sjelfständighet hos de
högre emhetsmännen, ett lyssnande till dagens skiftande toner
samt ökade frestelser till förställning och politiskt skrymteri».
Allt, hvad jag sålunda sistlidna riksdag anfört, får jag nu
ånyo åberopa.
Att det parlamentariska styrelsesättet, med alla dess för¬
delar och faror, blifver en ovilkorlig följd af förslagets anta¬
gande, lärer väl ingen bestrida, enär ej blott, såsom godt och
tjenligt är samt längesedan bort ske, statsrådets ledamöter,
enligt 55:dje §:s 2:dra morn., uti hvardera kammaren ega
tillträde, med rättighet att deltaga uti öfverläggningarna, utan
ock dels tyvärr statsråden kunna väljas till ledamöter i hvar¬
dera kammaren, hvaraf mycket fjesk hos valens ledare och
hrr statsråd lätt kan orsakas och ytterligare svårt angripa
sjelfständigheten, dels ock, hvad än värre är, en årlig riksdag,
som visserligen icke skall slutas på fyra månader, kommer
att jemnt upptaga statsrådens dyrbara tid, inveckla dem i
riksdagsstriderna och intrigerna, derigenom ytterligare angripa
deras sjelfständighet, hindra dem från att med träget arbete
samvetsgrannt uppfylla sina pligter såsom föredragande, och
ställa dem i allt för intima förhållanden till riksdagsmajori-
tetens ledare.
Af det parlamentariska styrelsesättet, som man sålunda
nu vill införa, icke småningom och i naturlig ordning (gene¬
tiskt) utan tvärt, genom voteringar i dag och i morgon, blif¬
ver naturligtvis den vigtigaste följden, alt konungen, — ehuru
hans magt enligt förslagets ordalydelse (de jure) ökas, —
likväl i verkligheten (de facto) skall lida en så stor minskning
i sin magt, att han skall icke kunna, utan de svåraste olä¬
genheter, värre än deni, som senare åren uppkommit i Dan¬
mark och Preussen, frill välja sina officiella rådgifvare. Han
måste då, för sådana olägenheters och förvecklingars undvi¬
kande, välja sina ministrar (på svenska tjenare, men i verk¬
ligheten medregenter) antingen bland den parlamentariska ma¬
joriteten eller ock bland dess tjpnsteandar, enligt dess ledares
lätt begripliga, om än ej uttryckliga, antydningar. Denna
majoritet kommer åter att till stor del bildas genom tidnin¬
Den 4 December.
ii!)
garnas agitationer och enligt deras anvisningar. I följd deraf
skall det gamla Sverige — för närvarande, så vidt jag vet,
det lyckligast styrda land — hädanefter, vida mer än hittills,
styras efter den periodiska pressens tillställningar, af hvilka
vi i dessa dagar sett så lysande och lefvande exempel. Ko-
nungamagten, hvars oberoende är så vigtig för häfdvunna
rättigheters skydd och den enskildes frihet, skall då i sjelfva
verket småningom öfverflyttas från konungen till hans mi¬
nistrar, som åter, för att få behålla sina platser, måste blifva
lydiga redskap åt den parlamentariska majoritetens ledare.
När då de städer, hvilkas invånare nu så ifrigt agitera för
genoindrilvandet af ifrågavarande förslag, mistat ej blott sina
bränvinsförsäljningsskattemedel, som för rikets alla städer,
utom Stockholm, lära för åren 1855—1861 i medeltal årligen
uppgått till 565,433 rdr, utan ock sin tolagsersättning, så
skall äfven till dem kunna ropas de från februari 1848 märk¬
värdiga orden: det är för sent!
På det äfven de, som icke närmare känna dessa för¬
hållanden, må kunna få ett begrepp om storheten af de offer,
som för städerna af deras härvarande riksdagsmän patriotiskt
nedläggas »på fäderneslandets altare», bör jag tillkännagifva,
att för sistlidet år utgick tolagsersättningen med 1,003,260
rdr 11 öre, hvaraf tilldelades: Stockholm 422,423 rdr 84
öre, Göteborg 354,615 rdr 37 öre, Gefle 17,424 rdr 7 öre,
det lilla Marstrand 7,365 rdr 48 öre, Warberg 8,713 rdr 63
öre, Halmstad 5,079 rdr 8 öre, Helsingborg 10,670 rdr 45
öre, Landskrona 10,742 rdr 69 öre, Malmö 35,158 rdr 78
öre, Ystad 6,200 rdr, Karlshamn 8,716 rdr 57 öre, Karls¬
krona 15,107 rdr 84 öre, Kalmar 9,495 rdr 91 öre, Norr¬
köping 48,977 rdr 42 öre, Sundsvall 6.042 rdr 61 öre,
Hernösand 4,354 rdr 77 öre och Jönköping 6,059 rdr 46 öre.
I händelse sådana inkomster »stryka», skola ögonen öpp¬
nas samt ängrens dag komma. Om städernas nu så häftigt
agiterade och agiterande invånare då söka fly till konunga-
magten, så fruktar jag, att det sker förgäfves; ty denna har
då i verkligheten blifvit öfverflyttad till den parlamentariska
envåldsmagtens ledare, som sjelfve beslutit det rof, mot hvil¬
ket konungens skydd skulle anropas. Den, som känner bon¬
deståndets åtgärder mot tolagsersättningen, har svårt att be*
tvifla, att den borttages. Och hvad skydd konungamagten
skall lemna mot en representantförsamling, som i nödfall äfven
kan hota med minskning af första hufvudtitelns ordinarie an¬
slag, känner icke jag.
120
Ven i Veccrnbcr.
Om än någre bland städernas härvarande representanter
besinnat möjligheten af sådana följder, hafva de dock icke
nog behjerlal dem, då de kunnat antyda, att de ernade rösta
för förslaget, äfven örn derigenom de städer, som liitskickat
dem, skulle hotas af undergång. Men, mine herrar, jag be¬
der eder ännu, medan tid är, besinna huruvida edra samveten
kunna tillåta eder att så uppfylla edert uppdrag och så hus¬
hålla med det anförtrodda godset, nemligen den politiska magt,
som väre kommittenter i närvarande stund ega. Och skulle
någon af eder, som kanske ännu är något tveksam, lyssna
till denna varnande röst, så beder jag den eller dem noga
besinna, att, äfven om ståndets pluralitet antager förslaget,
men det hos adel eller prestestånd förkastas, härvarande mino¬
ritets skäl och antal kunna komma att tagas i öfvervägande
vid upprättande af ett nytt förslag.
Bland den oöfverskådliga mängden icke framhållna följ¬
der, som förslagets antagande säkerligen skall medföra, har,
så vidt jag vet, ännu icke uppmärksamheten blifvit fästad å
en af det parlamentariska styrelsesättets konseqvenser, hvil¬
ken, om noga besinnas hvad den innebär, torde längesedan
hafva kunnat något svalka det blossande nitet hos vissa agi¬
tatorer: jag menar de förvaltande embetsmännens afsättlighet
(amovibilitet). Det är nemligen val bekant, att i de länder,
der det parlamentariska styrelsesättet varit herrskande, em-
betsmännen vid egentliga förvaltningen, ända upp från de
flogsta inom ministerium, kollegier och styrelser, ända ned
till kommunernas föreståndare, kunnat af vederbörande mini¬
ster i konungens namn afsättas. Vi hafva derpå i vårt grann¬
skap ett färskt exempel, då den berömde och hederlige pastor
Birkedal blef af danska regeringen, utan dom och ransakning,
afskedad för sina politiska yttranden och åtgärder, i norra
Amerikas förenade stater bruka sådana afsättningar ske i
massa kort efter hvarje prosidentomhyte. Det kan ock icke
nekas, att, under en utbildad parlamentarisk styrelse, hela
förvaltningen måste vara amovibel; ty skall ministern inför
folkrepresentationen och icke, som hittills, blott inför konungen
eller domstol, svara för den under honom sorterande förvalt¬
ningens åtgärder och raska gång; måste han kunna afsätta
hvilken af sina underordnade han finner håfva uppehållit
verkställigheten af hans befallningar eller yttrat sig allt för
besvärligt rörande befallningarnas lagenlighet eller verkningar.
Men skall äfven denna konseqvens af parlamentariska
ministerstyrelsen här i landet införas, så beklagar jag mitt då
Den 4 December.
121
arma fosterland; ty det mister då en af de säkraste garan¬
tierna för personlig frihet och sjelfständighet. Embetsmanna-
klassen skall blifva krypande, det politiska skrymteriet ibland
densamma skall taga öfverhanden och despotismen, om den
uppväxer, skall sakna sin nuvarande förnämsta praktiska mot¬
vigt. Eller tron ni väl, mine herrar, att om från en mi¬
nister nu komme till konungens befallningshafvande och
derifrån till magistraterna eller häradsskrifvarne en uppenbart
grundlagsstridig befallning, som våldförde den enskildes, kom¬
munens eller hela folkets ostridiga rätt, — tron ni, att äfven
en sådan befallning icke skulle möta motstånd redan hos
landssekreteraren eller landskamererare!) och vidare hos desse
lägste, nu sjelfständige tjenstemän, som benämnas magistrats-
ledamöter, häradsskrifvare m. m. Jo säkerligen skulle en
minister, just af denna orsak, som man säger, besinna sig
två gånger, innan en sådan lagstridig befallning utfärdades.
Häremot torde man invända, att, — då de lägre tjenste-
männens oafsättlighet och sjelfständighet äro genom grundlag
och långvarig häfd här i landet tryggade samt äfven af s. k.
liberala tidningar förordade, nemligen då sådant duger för ett
tillfälligt ändamål, — någon fara för den af mig antydda
ändring i 36:te §:n regeringsformen icke kan genom förslagets
antagande uppkomma. Men vi måste besinna, att, sedan
den parlamentariska styrelsen införts, och riksdagsmajoritetens
öfvervälde utvecklats, ingen annan än samma majoritet kan
bestämma hvilka ändringar som i grundlagarna skola ske;
och att, om en sådan majoritet ihärdigt yrkar en grundlags¬
ändring, den af majoriteten beroende styrelsen ej kan länge
motstå ett sådant yrkande, utan att blottställa sin egen exsistens.
Alla politiska välden, som icke hafva något när jemnstarka
motståndare, utvidga sin verkningskrets; och att svenska re¬
presentationen icke saknar denna tendens, se vi af frihets¬
tidens riksdagshistoria. När två strida, kommer det ju an
på hvem, som försl får öfvertaget; ty han kan bestämma
vilkoren för fredsslutet och dervid gerna betinga sig
fortfarande öfvermagt. — Med norska storthingets förhållande
till Norges konung kan i detta afseende icke något bevisas,
helst denne »kong» egentligen bor uti och mest beror af ett
annai äldre, större rike, dynastiens hemort, der han hittills
haft magt och tryggadt oberoende: Sverige har hittills varit
Norges egentliga öfverhus. Men när demokratien äfven här
blir utbildad så, att konungamagtens oberoende rubbas, får
man se, huruvida Norges konung kan hejda den norska de¬
122
Den 4 December.
mokratiens framsteg, om sådant någon gång behöfves. Norska
demokratien har ock ådagalagt en i konstitutionella samhällen
lika sällspord som för norska folket hedrande sans oell mo¬
deration, som icke får påräknas hos »Nordens fransmän»,
en nation »full af hetsigheter».
Hade i förslaget funnits garantier för:
1. konungamagtens oberoende, som kunnat tryggas äfven
genom förhud mot minskning af ordinarie anslag för kunglig
person, så länge han förblefve i den ställning, han var, då
anslaget beviljades;
2. domares och öfrige i 56 § regeringsformen åsyftade
tjenstemäns hittillsvarande oberoende af ministrars och riks-
dagsmajoriteters godtycke, hvilket oberoende likaledes kunnat
tryggas genom förhud mot minskning af ordinarie lön, så
länge samma person innehade tjensten;
3. den högre rent humanistiska kulturen, hvars intressen
bort bevakas genom representanter, som allmänna läroverken
och öfriga vetenskapliga instituter fått utse till första kam¬
maren;
4. stats- och embetsmannaerfarenhetens inträde i samma
kammare,
samt, — till yttermera säkerhet för allt detta, och på
de grunder. 1840 års liberala konstitutionsutskott, i sitt om
nationalrepresentationens ombildning den 1 Sept. samma år
afgifna memorial, n:r 38, sidd. 33, 56 andragit, —
5. en billig gradering i den på yttre förmögenhet grun¬
dade rätten att deltaga i val af ledamöter till andra kam¬
maren, hade i förslaget stadgats; äfvensom
6. grunderna för denna och annan riksdagsmannavalrätt
samt valbarhet fullständigt intagits i riksdagsordningen och
således icke gjorts beroende af andra allt för lätt föränderliga
författningar, såsom de om bevillning och kommunala insti¬
tutioner;
så hade förslaget, ehuru mycket deremot kunnat i öfrigt
vara att anmärka, säkerligen antagits i detta stånd med full¬
komlig enhällighet samt af adel och prestestånd med stor
pluralitet.
Nu deremot är enigheten i detta stånd icke fullkomlig,
utan nödgas jag och några kamrater att med nej besvara den
blifvande frågan om förlagets antagande samt att, för att, så
långt i vår förmåga står, skydda den enskilde riksdagsmannens
frihet, begära votering.
Den 4 December.
125
Men ehuru vi, i Iråga om förslagets antagande, äro af
olika meningar, emedan följderna deraf synas mig vådliga och
eder mycket förhoppningsfulla; böra vi dock ej blott ömse¬
sidigt erkänna, att dessa följder kunna blifva antingen vida
bättre, än jag anar, eller sämre, än I, mine herrar, nu tron,
utan ock, ehvad förslaget faller, eller nu eller framdeles an-
tages, förena oss i den innerliga önskan, att Gud måtte be¬
vara vårt älskade fosterland.
Herr Falkman:
»Anda från dess uppkomst har förslaget
»egt varma beundrare, hvilka prisat delsamma
»såsom både snillrikt och i högsta måtto gagne-
»ligt. Entusiasmen derför har genom de upp-
»repade icke motsagda loflalen vunnit en stor
»utbredning. Vi mäste dock varna mot det
»allmänna tänkesättets upparbetande lill hvad
»som kan fä namn af passion. Vi måste
»erinra oss, att ali entusiasm dock är ett slags
»rus, samt att hvad som göres under ruset
»sällan godkännes af den nyktra besinningen.
»Alt kasta denna öfver bord, är ingen förtjenst,
»utan del är ett stort fel.»
Dessa väl sagda och mycket begrundansvärda ord stodo
att läsa i en af landets mest spridda tidningar icke långt
efter det förslaget till representationens ombildning blef bland
allmänheten spridt. Huru har emellertid denna varning efter¬
kommits? Sorgligt att erfara, huru någon gång en så klok
och vacker lärdom ringa aktas.
Väl vetande, på grund al allt som föregått, att ett upp¬
trädande på detta rum, med yttrande emot det förslag, som
nu är föremål för afgörande, blir lika med en ropandes röst
i öknen, anser jag dock, med hänsyn till den stora frågans
ofantliga framtida vigt, såsom en skyldighet mot mig sjelf,
mot det samhälle, jag närmast tillhör, så ock mot mitt foster¬
land för öfrigt, att ärligt och öppet, såsom det egnar och
anstår en fri och sjelfständig man, uttala de anledningar, som,
efter tagen noggrann kännedom och mogen ombepröfning af
det föreliggande förslaget, bestämt mig att i voteringsurnan
lägga mitt nej. Jag vet jemväl, att hvad jag har att säga,
skall' af mine motståndare förklaras vara sådant, som är tu¬
sen gånger sagdt och lika många gånger vederlagdt; men
det der ordet vederlagdt har blifvit mycket missbrukadt under
det myckna talet och trycket till försvar för det föreliggande
124
Den 4 December.
förslaget, ty suppositioner om sådant, som i framtiden skall
inträffa, kunna icke på förhand vederläggas. Det är den i
framtiden vunna erfarenheten, som förmår ådagalägga, att de
uttalade farhågorna varit ogrundade. Att del eller det kan
inträffa, är ej omöjligt att beräkna; men om det derför sker,
se det är något, som, såsom nyss är sagdt, ingen dödlig kan
förutsäga. Således måste många af de uttalade farhågorna
för förslagets följder ännu få anses qvarstå ovederlagda.
I många delar af förslaget vill och kan jag med upp¬
riktig glädje instämma; och ensamt den i § 17 intagna be¬
stämmelse, åt hvilken jag med hela min själs värma hängaf
inig, då, för några år tillbaka, frågan om de nya valordnin-
garne för städerne, i följd af förändringen af 14 § uti vår
ännu gällande riksdagsordning, förevar, och hvilken utgjorde
en af den tidens mest brännande frågor, skulle försona mig
med många af förslagets brister; men förslaget är, efter mitt
omdöme, i åtskilliga delar så vådligt och så orättvist, att jag
för min del, medan ännu hopp finnes att fil dessa olägenheter
afhulpne, måste förkasta detsamma. Att bevekelsegrunden
härtill icke kan vara den egna fördelen, vare sig i ett eller
annat afseende, bör för en hvar, som vill tänka rätt. vara
skäligen tydligt och klart; och då det naturligtvis vore vida
mera angenämt och behagligt att slippa uppträda i opposition
mot den mening, sorn, utan gensägelse, för det närvarande
åtminstone, är den allmänna på detta rum, så bör ock deraf
lika tydligt och klart framgå, att det är den sanna och lef¬
vande öfvertygelsen, som grundat mitt beslut. Detta beslut
kan ha sin grund i bristande förmåga att rätt uppfatta saken.
Sådant rår jag ej för och skämmes alltså icke heller derför;
men jag skulle blygas inför mig sjelf och blygas inför mina
valmän, inom hvilka meningarne om förslagets antaglighet
helt säkert äro mycket delade, om jag frånginge min öfver¬
tygelse, derföre att mängden af andra tänkte och ville an¬
norlunda.
Emot min böjelse och önskan har jag kommit att in¬
taga en plats i riksförsamlingen; men sedan jag kommit hit,
sa skall hvarken menniskofruktan eller folkgunst inverka på
mitt tänke- och handlingssätt. Intel — hvad helst det än
vara må — skall kunna afhålla mig från att handla efter
öfvertygelse. Åt denna tycker jag mig alltså ha rättighet att
fordra aktning, enär jag sjelf i allo respekterar andras åsigter,
då de nemligen icke uttalas genom den pöbelaktiga och råa
Ven 4 December.
125
öfversittareton, sorn desto värre så mångå nu för tiden mot
olika tänkande använda.
Jag öfvergår nu till mina speciella anmärkningar.
§ 3.
Enligt denna § har åt konungen blifvit inrymd en rät¬
tighet emot den andra statsmagten, som konungamagten i
vårt land icke tillförene egt, den nemligen att, emot riks¬
dagens egen begäran, då riksdagen icke längre är konungen
till lags, upplösa densamma före den i grundlagen bestämda
lid och förordna om nya val, antingen till båda kamrarne
eller endast den ena af dem. Detta nya stadgande har blifvit
motiveradt dermed, att detsamma redan är så allmänt er-
kändt, att några skäl derför icke behöfva anföras. I sanning —
ett mycket eget och beqvämt bevisningssätt. Jag vill deremot
på det högsta betvifla nyttan och nödvändigheten af en sådan
rättighet, som, utan att på ringaste sätt gifva någon verklig
styrka åt konungamagten, i de flesta läll, tvärtom ådaga¬
läggande åtgärdens vanmagt, lätteligen kan leda till obehagliga
förvecklingar, derför jag aldrig skulle vilja blottställa konung,
folk eller land. Jag vet nog, det många förmena, att en slik
rättighet hör till det konstitutionella statsskicket; men att det
ena icke är en nödvändig följd af det andra, bevisas bäst
deraf, att ett dylikt stadgande hvarken finnes i vår egen nu¬
varande grundlag, eller i Norges, hvilken senare dock skall
utgöra, hvad den ock i många fall verkligen är, ett mönster
af förträfflighet, nej — det finnes deri icke ens såsom en,
efter hvad det annars kunde synas, icke alldeles obehöflig
motvigt till den åt storthinget i 79 § af Norges grundlag in¬
rymda stora magt, att, hvad tre hvarandra påföljande stor-
thing besluta, varder lag, om än icke konungens sanktion
följer. Att hvad sålunda finnes stadgadt för Norge skulle till
sina följder bli vådligt för Sverige, derom vill jag icke nu
mig vidare yttra; men det vissa är, att en dylik magt har
man uti förslaget om vår representations ombildning icke
vågat anförtro åt svenska folket och Sveriges riksdag. Hyser
man den fruktan, att riksdagen skulle missbruka sin magt
mera än regeringen sin, så torde denna olägenhet, för så
vidt den icke redan kan anses vara afhulpen genom årliga,
men korta riksdagar, kunna afhjelpas på annat sätt än genom
riksdagens våldsamma upplösning före den i grundlagen be¬
stämda tid, t. ex. dermed, att riksdagsmännen väljas för nå¬
gon kortare tid — de till andra kammaren för 2 och de
till första kammaren för 4 år, med stadgande tillika, att i
126
Den 4 December.
andra kammaren hälften och i första kammaren en fjerdedel
af ledamöternas antal hvarje år utgår och ersättes genom nya
val, — utgåendet de första åren efter lottning eller annan
bestämmelse, derom hamrarne hvar för sig kunna bli ense.
Redan då förslaget såg dagsljuset slog det mig med för¬
våning, att man på vårt statsskick ville från främmande län¬
ders inympa det stadgande, deremot jag nu dristat framställa
anmärkning, emedan just då, på grund af den utaf regeringen
i ett af våra grannländer, nemligen Preussen, begagnade rät¬
tigheten till den ena kammarens upplösning, en spänning före-
fanns emellan regering och folk, som kunde vara ingenting
mindre än lyckobringande. Sedandess har jag varit i till¬
fälle att på mycket närmare håll personligen få se och er¬
fara verkningarne af en begagnad dylik kraftyttring, nemligen
i Danmark; och jag ber Gud förskona mitt fosterland från
alla de partistrider och allt det elände, jag då fick skåda. En
förfärlig bitterhet både emot konungens person och regeringen
från folkets sida, som ock imellan folket inbördes, se — detta
blef frukten — ingen annan. — Uti 16 år, under den folk¬
vänlige konung Fredrik den sjundes regering, tillämpades
Danmarks nya statsförfattning, utan att en dylik kraftåtgärd
behöfde tillgripas. Helt kort efter konung Christian den
niondes tillträde begagnade sig regeringen af sin i 27 § af
danska grundlagen tillerkända magt, deraf följden blef den,
jag här ofvan antydt.
En god konung behöfver icke en sådan rättighet och åt
en dålig eller despotisk konting skulle jag icke rätt gerna vilja
vara med om att öfverlemna en dylik rättighet.
§§ 6, 7 och 9.
Låt vara, att mot landstingets sammansättning, för be¬
handlingen af länets angelägenheter, hvilka tinget egentligen
angå, några grundade anledningar till anmärkning icke före¬
finnas, något, hvarom det här ej är lämpligt att ingå i vidare
pröfning, så saknar jag dock icke anledning för det antagande,
att landstinget, såsom valnämnd för utseende af representanter
i riksförsamlingen, är alldeles olämpligt. Jag vill nu icke en¬
samt uppehålla mig vid det i min tanke orättvisa att åt en¬
dast omkring 1000 personer i hela riket, utsedde för helt
andra ändamål, lemna den stora magten att, med alla andra
i frågan intresserade medborgares uteslutande, utse ena hälften
af hela riksförsamlingen, utan jag anser derjemte detta stad¬
gande i dess tillämpning kunna leda till de vådligaste följder.
Jag vill icke påstå, att så ovilkorligen sker, men jag påstår,
Den 4 December.
127
att så kan ske, och detta är mig nog, att icke obetingadt
godkänna en dylik lag. Det säkra är, att valrätten så lägges
i händerna på de mindre jordegarne, att de öfver valen blifva
de herrskande; och då herriälde jordegare utan allt tvifvel
äio de med skattebördor för närvarande mest betungade, så
ligger den tanken nära till hands, det de skola uppbjuda alla
sina krafter att, till förfång för stadsbefolkningen, som visst
icke är lottlös i afseende på skatter af mångahanda siag, med
alla till buds stående lagliga medel, om än dessa just icke
skulle vara så moraliskt riktiga, söka afskudda sig bördor,
som deras egendomar nu påligga, dervid förgätande, att det
dock är med sådana vilkor och onera, som de förvärfvat sig
egendomen, och således mot en, med fäst afseende derpå,
derefter lämpad köpeskilling. Min åsigt är ock, att sättet för
första kammarens bildande är förslagets svagaste punkt, så¬
ledes långt ifrån dess glanspunkt, såsom någon skriftställare
med frasens tillhjelp påstått. Jag är alltså af den mening, att
myndigheterna, landstings- eller stadslullmägtige, såsom så-
dane, alldeles icke må få med val af riksdagsmän att skaffa.
Kompetens till första kammaren är, utom de 58 ålders¬
åren, penningen, — den, efter mitt förmenande, uslaste mä¬
taren på menniskovärde. Vid kunskaper och bildning, dug¬
lighet och erfarenhet för behandlingen af allmänna värf fäster
förslaget icke ringaste afseende, utan för så vidt, på sätt man
velat antaga, dessa egenskaper äro till finnandes inom kate¬
gorierna 80,000 rdr fastighetsvärde eller en till 8 proc. häraf
motsvarande årlig inkomst af 4000 rdr. I dessa sitfror har
man derjemte velat finna en, såsom det heter, någorlunda
betryggad ekonomisk ställning. Jag vill icke motsäga detta,
men har här en anmärkning att göra, som, ehuru förut i
tryck framstäld, ännu aldrig, så vidt jag vet, blifvit till be¬
svarande upptagen. Det skulle nemligen kunna hända, ja —
ett stort antal finnes helt säkert, särdeles inom städerna, för
hvilket det verkligen inträffar — att någon har på en gång
både läst egendom och årlig inkomst. Om nu fastighets¬
värdet icke skulle uppgå till fullt 80,000 rdr eller den årliga
inkomsten råka att något understiga 4000 rdr, så är han,
enligt förslaget, utesluten från valbarhet till första kammaren;
men jag skulle tro, att den, som eger fast egendom till värde
af t. ex. 79,000 rdr, men derjemte är i åtnjutande af årlig
inkomst af t. ex. 5,900 rdr, är, uti ekonomiskt afseende,
mera lyckligt lottad än den, som endast har antingen egendom
till värde af 80,000 rdr, utan någon årlig inkomst derbredvid,
128
Den 4 December.
eller 4000 rdr årlig inkomst, utan att derjemte ega någon
fast egendom. Det synes mig alltså tydligt och klart, att
föreskriften om valbarhet till första kammaren, för att kunna
godkännas såsom rimlig, må få upptaga ett tredje fall, nem¬
ligen det att ega fast egendom till så högt värde, att räntan
deraf efter S proc., med tillägg af derjemte innehafvande årlig
inkomst af kapital eller arbete, uppgår till 4000 rdr. Vill
man måhända anse den ekonomiska ställningen mera stark,
att ensamt ega egendom till 80,000 nirs värde eller årlig in¬
komst af 4000 rdr, än att vara i besittning af något af hvarje
af dessa kategorier, så kunde man ju i detta sednare fall för
valbarhet stadga ett något högre belopp, t. ex. att S proc. af
egendomsvärdet, med tillägg af den derjemte innehafvande
årliga inkomsten, skulle uppgå till 5000 rdr. Skulle nu nå¬
gon vilja invända, att anmärkningen, om ock riktig, icke är
af någon synnerlig betydelse, så svarar jag, att den så myc¬
ket hellre är af hög vigt, som, derest rättelse ej sker, helt
säkert, på sätt jag redan i förbigående antydt, en stor mängd
utmärkte medborgare, särdeles inom städerna, blifva uteslutne
från valbarhet til! lörsta kammaren.
Kan man för valbarhet till denna kammare icke få ihop
någon bättre valgrund än penningen, representerad genom
egendomsvärde och årlig inkomst, så får väl dervid förblifva;
men då jag för min del, i motsats till hvad det hvilande
förslaget såsom regel uppställt, anser af högsta vigt, att qvali-
fikationerna för valrätt ställas minst lika högt som de för
valbarhet, enär det är på valrättens förståndiga och samvets¬
granna utöfning det hela kommer att bero, så följer ock
häraf, det jag anser högst vigtigf, att valrätt icke må till¬
erkännas oell få utöfvas af andra än dem, som tillika sjelfve
äro valbara. Vallängden för hvarje län, såsom valkrets, kunde
då uppgöras af konungens befallningshafvande, som ock skulle
blifva valförrättare — Stockholms stad, såsom län betraktadt,
med öfverståthållaren till valförrättare. I så fall kom jemväl
till första kammaren principen af allmänna val att vinna
tillämpning, fastän med en välbetänkt högre census än till
andra kammaren. Valrätten, öfverlåten åt och utöfvad af
landsting eller stadsfullmägtige, blir deremot på sin högsta
höjd och i lyckligaste fall ett uttryck af landstingets eller
stadsfullmägtiges förtroende, men ingalunda något uttryck af
det mera allmänna medborgerliga förtroendet.
jDen 4 December.
129
§ 13.
En mot rikets städer, om jag så må uttrycka mig, mera
hånlig samt för deras bestånd mera förderflig föreskrift än
den, att stad med en folkmängd af 10,000 får utgöra ett
sjelfständigt valdistrikt, kan jag knappast tänka mig. Den
med förhållandena obekante bör häraf helt säkert tro, att
medeltalet af rikets omkring 90 städer eger 10,000 invånare,
och dock är det icke mera än S städer, utom hufvudstaden,
hvilkas folkmängd uppgår till 10,000. Alla de öfriges represen¬
tationsrätt skulle i så måtto förminskas, att de hädanefter skulle
sammankopplas 2, 5, eller flere, för att kunna utgöra en valkrets.
Då hvarje domsaga på landet, huru obetydlig den än månde
vara, blifvit bibehållen vid sin hittills innehafda rättighet att
hafva sin egen representant, synes mig det stadgande lätt att
försvara, om äfven hvarje stad, med egen jurisdiktion, hädan¬
efter såsom hittills fått hafva sin egen representant, — må¬
hända med någon inskränkning för de omkring 15 minsta
städerna men deremot med någon lämplig tillökning i antalet
af representanter för de större, så att t. ex. Stockholm sände
12, Göteborg S, Norrköping och Malmö hvardera 3, Karls¬
krona, Gefle, Upsala, Lund, Jönköping, Kalmar och Orebro,
hvardera 2, samt de Öfrige städerna hvardera 1. Skulle
man äfven icke vilja gå så långt, så, och då det säges, att
de nya kommunallagarne utgöra den grundval, derpå det
hvilande representationsförslaget är fotadt, samt, enligt för¬
ordningen om kommunalstyrelse i stad, stad med öfver 3000 in¬
vånare anses af sådan betydenhet, att dess angelägenheter
måste handhafvas af en särskild representation, så synes mig
siffran 5,000 ligga mycket närmare till hands för stads rättig¬
het att sjelfständigt vara representerad i riksförsamlingen, än
antalet 10,000, som är taget —- Gud vet hvarifrån. Lands¬
bygdens representationsrätt i andra kammaren, som väl unge¬
färligen skulle motsvara vårt nuvarande bondestånd med om¬
kring 110 ledamöter, skulle komma att ökas till 130, hvar¬
emot städernas representationsrätt i samma kammare, som
väl ungefärligen skulle motsvara det nu så kallade borgare¬
ståndet, skulle komma att minskas från omkring 70 till 50
ledamöter. Kan sådant vara rättvist?
I hvad förhållande städernas betydenhet i Norge står till
landsbygden derstädes vet jag väl icke med visshet, men
tror mig dock veta, att Sveriges städer, både till antal och
Borg.ttånd. prot. vid rikid. 1865—1866 ^ ^
130
Den 4 December.
anseende, fullt ut kunna mäta sig med Norges, hnellertid
vet jag, att Norges grundlag tillförsäkrar norska städerna
'/3:del af hela representationen, således en vida bättre ställ¬
ning, än den, man genom det hvilande förslaget vill gifva åt
Sveriges städer.
Af Sveriges hela folkmängd utgör städernas väl icke
fullt '/gidel; men detta oaktadt vidkännas städerna af skatte¬
bidragen, som från städer och landsbygd sarnmanlagdt till
staten utgöras, öfver 3/4:delar, då deremot landsbygdens vis¬
serligen mycket talrikare folkmängd icke betalar fullt 4/7:deIar.
Efter sådan grund borde alltså, då landet får 150 represen¬
tanter i andra kammaren, städerna derstädes få insätta cirka
100 ledamöter.
Om rättvisa skall städerna vederfaras, så bör, enligt min
åsigt, siffran 10,000, om också icke än lägre, dock åtminstone
ändras till 3000, i detta fall med tillägg, att stad, der länets
styrelse har sitt säte, jemväl må utgöra egen valkrets för
utseende af egen representant, om än icke folkmängden skulle
uppgå till 5000. Ändrades förslaget sålunda, så inträffade
också, att städer, som hittills varit icke allenast berättigade,
utan derjemte skyldige att på egen bekostnad ställa repre¬
sentant, hädanefter jemväl blefve dertill berättigade, hvilket
väl icke vöre någon så obillig fordran. Oafsedt förhållandet
med Wisby, Wexiö och Ostersund, dermed ingen samman¬
läggning länsvis kan ega rum, är, efter min uppfattning,
orimligheten af sammankoppling af städer till valkretsar i
den utsträckning, som af förslaget skulle blifva följden, redan
tillförene i tal och tryck så bjert framhållen, att jag icke vi¬
dare vill upptaga tiden med ett återupprepande deraf. Min
fruktan för följderna af den, enligt min mening orättvisa,
föreskrift i förslaget, deremot min nu uttalade anmärkning
är riktad, är mycket stor. Måtte icke stadssamhällena —
särdeles de mindre, ja äfven de medelstora — få sorgliga
anledningar att fördöma den dag, då förslaget i denna del
varder lag.
§ U
Den häri stadgade census är, hvad fastighetsvärdet be¬
träffar, så lågt tilltagen, att mig synes, det någon anmärkning
deremot icke med fog bör kunna göras; men deremot synes
mig beloppet af den stadgade årliga inkomsten icke stå i något
rimligt eller jemförligt förhållande till fastighetsvärdet. Re¬
presentationsförslaget från 1840 års riksdag tillerkände valrätt
åt den, som antingen var egare af fastighet till värde af 1000
Den 4 December.
131
rdr banko, eller hade en uppskattad årlig inkomst af 200 rdr
banko. Den för valrätt erforderliga årliga inkomsten ansågs
alltså då motsvara '/s^del af fastighetsvärdet. Vågar man än
icke nu gå så långt i liberalité som 1840, så synes mig dock,
att en uppskattad årlig inkomst af 500 rdr åtminstone måtte
kunna motsvara egandet af fastighet till 1000 rdrs värde,
d. v. s. den förra uppgående till hälften i stället för, som
förslaget innehåller, 4/5:delar af det sednare. Det har visserligen
blifvit yttradt, att förslaget icke afser att från valrätt utesluta
andra oförvitliga medborgare, än dem, hos hvilka något po¬
litiskt intresse icke kan förutsättas; men ett slikt antagande,
att nemligen medborgare, med mindre än 800 rdr uppskattad
årlig inkomst, icke skulle knnna hafva lika varmt intresse
för allmänna angelägenheter som den, hvilken eger fast egen¬
dom af så ringa betydelse, att den i värde kan uppskattas
till endast 1000 rdr, förekommer mig mindre vackert; och
då jag tror mig veta, att en mängd både hederliga och ak¬
tade handtverksborgare, med ringa rörelse, men som dock
för närvarande äro valberättigade, skulle förlora samma val¬
rätt, derest census, i afseende på den uppskattade årliga in¬
komsten, sättes så hög som till 800 rdr, skulle jag, enär ju
förslaget afser utvidgning — icke inskränkning — af med¬
borgerliga rättigheter, önska, att nämnda belopp måtte ned¬
sättas till 500 rdr; och torde den fara, som måhända någon
häraf kunde frukta, kunna undanrödjas dermed, att § 26 er¬
höll tillägg af en del utaf de bestämmelser, som innefattas i
punkterna b och c af 5 mom. 14 § i nu gällande riksdags¬
ordning, hvilkas upptagande i nya grundlagen, så vidt de afse
gemenskapen vid rikets landt- och sjöförsvar, samt dem, som
äro i annans tjenst anstälde, i allt fall icke torde hafva oskäl
med sig.
§ 2S-
Någonstädes har jag sett det påstående frainkastadt, att
förslaget, äfven i dess minsta detaljer, är så omsorgsfullt ge¬
nomtänkt, att vid detsammas tillämpning ingen tvätydighet
eller svårighet kan förefinnas; men just med hänsyn till fö¬
reskrifterna för valbarhet rörande ålder, förmögenhetsvilkor
och dylikt, så dristar jag fråga: Kan valförrättaren fullgöra
sin pligt att ogilla den sedel, som tilläfventyrs lyder å icke
valbar person? På denna fråga måste en hvar helt säkert
svara ett bestämdt nej.
Med någon ringa förändring i förslagets 14 och 19 §§,
så att qvalifikationerna för valrätt, äfven hvad åldern be¬
132
Den 1 December.
träffar, blefve lika med dem för valbarhet, vore anmärkta
olägenheten, för så vidt andra kammaren angår, lätt afhulpen,
enär vallängden i så fall lemnar valförrättaren tillräcklig led¬
ning för utöfningen af den kontroll, sorn honom åligger; men
huru deremot landstingets ordförande, såsom valförrältare till
riksdagens första kammare, skall kunna ega kännedom om
alla de personers ålder, värdet af deras egande fastigheter,
eller beloppet af deras årliga inkomster, som, spridda öfver
hela riket, kunna komma under omröstning, är något som
ännu återstår att utreda. Funnes i vårt land kandidatur, så
kunde det blifva den sig framställande kandidaten ålagdt att
styrka sin behörighet; men vi se af det i frågan till stats¬
rådsprotokollet afgifna anförande, det man funnit olämpligt att
föreskrifva kandidatur, af skäl, »att representantkallets rätta
ursprung skall vara andras förtroende, men ej sjelfförtroendet».
Blefve deremot, såsom jag på ett annat ställe redan tagit mig
friheten föreslå, dels valrätten till första kammaren öfver¬
flyttad från landsting och stadsfullmägtige till dem af länets
invånare, som jemväl voro valbara, och dels valbarheten, från
att vara, utan något egentligt behof, utsträckt till hela riket,
inskränkt till de i vallängden för hvarje län uppförde valbe-
rättigade, så — men ock först då — blir det för valförrät¬
taren, hvad första kammaren angår, möjligt att fullgöra hvad
honom enligt 23 § tillkommer.
§ 26 mom. c.
Hedan vid ett föregående tillfälle har jag på detta rum
uttalat min åsigt om det rättsvidriga i, att någon skulle kunna
varda medborgerligt förtroende beröfvad blott derföre, att han
tillfälligtvis och måhända alldeles grundlöst, kom under tilltal
för nesligt brott. Grunden för en sådan, som det likasom vill
synas, älsklingsidé hos våra nuvarande lagstiftare, de der i
alla andra afseenden äro milda och fördragsamma, förmår jag
ej fatta. Våra äldre grundlagsstiftare voro, såsom vi af 18 §
i den nu gällande riksdagsordningen kunna inhemta, icke så
stränga; och den äldre föreskriften finner jag för min del,
både från rättvisans och humanitetens synpunkt betraktad,
vara tillfyllestgörande och ega ett stort företräde framför den
nya bestämmelse, som man genom det nu hvilande grund¬
lagsförslaget vili införa.
§ 63.
Då de begge hamrarne, enligt hvad som yttrats, sins-
imellan böra gifvas lika inre styrka, såsom ett väsendtligt
vilkor för vinnandet af det med tvåkammarsystemet afsedda
Den 4 December.
133
ändamål, så är för mig alldeles ofattligt, huru detta syftemål
uppnås, just hvad de vigtiga beskattningsfrågorna angår, då,
redan från början, ledamöterna i andra kammaren äro till
antalet så öfverlägsne ledamöternas antal i första kammaren.
Med hänsyn till detta förhållande, förekommer mig ännu
olättligare det förklarande, att sammanräkningen af de båda
kamrarnes röster skulle vara en åt första kammaren med-
gifven förmån. I detta räsonnemang kan visserligen grunden
finnas för det derpå följande uttalandet, att någon grundad
anmärkning emot det föreslagna förfaringssättet icke torde
kunna hemtas derifrån, att den andra kammaren, genom sitt
större antal ledamöter, får större inflytande på utgången än
den första; men som sagdt, dessa satser kan jag icke fatta
vara riktiga och förthy kan jag desamma icke heller god¬
känna. Befogenheten af mina dubier i dessa hänseenden äro
ock i ganska väsendtlig mån erkända af förra riksdagens kon¬
stitutionsutskott, som medgifver, att andra kammaren, i åt¬
skilliga uppräknade högst vigtiga frågor, — ja, just sådana,
deri konungamakten, i händelse af behof att förhindra till
orättvisa ledande beslut, icke eger något ord, — skulle er¬
hålla en betydande öfvervigt, hvilket likväl, enligt utskottets
förmenande, kunde försvaras dermed, att nämnde kammare
representerade flertalel af de skattdragande, — märk noga,
icke det högre skattebeloppet.
Börande de föreskrifter, som innefattas i 63 §, är emel¬
lertid så mycket taladt och skrifvet, både för och emot, att
något vidare dervid icke lärer vara att tillägga. För min del
godkänner jag gerna samma föreskrifter; men med det ut¬
tryckliga förbehåll, till åstadkommande af den såsom behöflig
förklarade lika styrkan kamrarne emellan, att de erhålla ett
åtminstone nära lika stort antal ledamöter.
Härmed slutar jag mina anmärkningar, af hvilka åtskil¬
liga visserligen icke äro af den betydenhet, att de, ensamt för
sig, berättiga till förslagets förkastande; men då jag icke kan
tro på möjligheten att rättänkande, förståndige män skulle
vidhålla sådana orimligheter, som man sökt utsprida, nemligen,
att, derest förslaget nu faller, detsamma skall återupptagas i
alldeles oforändradt skick och alls inga modifikationer skola
tillåtas, äfven om det vore förändringar, som medförde verk¬
liga förbättringar, så har jag ansett mig af pligt och samvete
uppmanad att framhålla hvad jag, efter en mycket noggrann
134
Den 4 December.
granskning af förslaget, funnit kräfva ändring, Om än icke
anmärkningarna af andra pröfvande män anses värda någon
uppmärksamhet, så har med deras framställande åtminstone
ingen skada skett.
Jag medgifver gerna, att förslaget har stora förtjenster
och att detsamma i många afseenden eger stort företräde
framför det nuvarande representationssättet; men detta är icke
nog för mig att nu godkänna förslaget såsom lag, då jag icke
kan borträsonnera den fruktan, att det derjemte innehåller
flera vådliga och föga rättvisa bestämmelser, och dessutom
regeringen, i denna egenskap, ännu icke varit i tillfälle att,
sedan förslaget blifvit till offentlig diskussion framstäldt, deri
vidtaga några förändringar, sorn dock, vid öfvervägande af
hvad deröfver inom den andra statsmagten blifvit yttradt,
måhända, både kunna anses erforderliga och regeringen kan
vara villig att medgifva.
Skulle förslaget denna gång falla, men konungen och
hans rådgifvare hafva en så genomträngd öfvertygelse om
detsammas förträfflighet och ofelbarhet, att ingen enda af de
deremot, från åtskilliga häll, framställda anmärkningar, anses
förtjena ringaste afseende och att alla deri förekommande be¬
stämmelser anses vara på rättvisans vågskål så väl och noga
afvägda, att ingen den ringaste ändring erfordras, och att det¬
samma fördenskull alldeles oförändradt åter varder för rikets
ständer framlagdt, så lärer väl icke vidare hopp återstå för
dem, som närt den önskan att få förslaget modifieradt i vissa
mera ömtåliga delar. Onder sådant förhållande skulle jag,
jag bekänner detta uppriktigt, gifva min röst för detsamma,
derest ödet så fogade, att jag ännu en gång skulle mig der¬
öfver yttra.
Om deremot förslaget, i befintligt skick, redan nu, emot
min mening, varder upphöjdt till lag, så — icke skall jag
sörja för det. Tvärtom — jag skall vara glad med de glada
och gerna deltaga i den allmänna fröjden, allt under hopp
och tillitsfull förtröstan, att äfven nu den gamla satsen varder
bekräftad: del är alltid det bästa som sker. Kommer alltså
den framtida erfarenheten att ådagalägga, det mina farhågor
varit ogrundade, så skall ingen villigare än jag erkänna mitt
misstag och mitt bristande förutseende, lifligt glädjande mig
åt alla de förmåner och herrligheter, som det då hunnit visa
sig att, enligt förslagets förfäktares mera visa förutseende,
mitt dyra fosterland kommit till del.
Den 4 December.
135
Gud, Du allra högste, som sådant förmår, med din mäk¬
tiga hand
Beskydda, bevara Svea konung, Svea folk, och det gamla
Svea land!
Herr Siljeström: Medan tillfälle dertill ännu erbjuder sig
kan jag icke underlåta, att uti en för fäderneslandet och dess
framtid så vigtig fråga som den, hvilken för närvarande utgör
föremål för det högtärade ståndets behandling, äfven gifva
mina åsigter tillkänna. Min pligt såsom representant och
min kärlek till ett älskadt fosterland mana mig lika oafvisligt
att öppet uttala desamma.
Det hvilande förslaget till ny riksdagsordning har sina
anhängare och sina vedersakare. Begge erkänna de, att för¬
slaget har sina stora förtjenster, men derjemte äfven sina
brister. Skillnaden i åskådningssätt består endast deruti, att
då, å ena sidan, dessa brister betraktas i förhoppningarnes
fjerrglas såsom försvinnande obetydligheter, så blifva de, å
den andra, med mikroskopisk noggrannhet analyserade, må¬
hända någon gång förstorade. De sins emellan stridiga opi-
nions<vindarne kunna icke för den enskilde representanten
utvisa den rätta kursen. Han måste följaktligen här såsom
alltid, utan afseende på dagens sorl, rådfråga — den möjligen
missledande, men alltid lugngifvande kompassen — sin egen
öfvertygelse, och detta destoheldre, som en representations¬
förändring är ämnad icke blott att tillfredsställa nutidens kraf,
utan äfven att betrygga och lyckliggöra kommande slägten.
Det är till dem vi gå att upprätta vårt testamente. Må det
blifva sådant, att de finna sin fördel vid att bevaka detsamma;
ty äfven de skola en gång uttala sin opinion i frågan, men
skoningslöst och utan passion. En hvar må se till. huru
han bäst må kunna bestå inför den opinionen.
Förutskickande dessa betraktelser såsom ledning för mitt
omdöme, måste jag tillstå, att jag fullkomligt delar de sym¬
patier, som allmänt blifvit uttalade för de principer, hvarpå
det ifrågavarande förslaget grundar sig, principerne nemligen
af representantkallets beroende af det allmänna förtroendet,
sjelfskrifvenhetens upphörande, representationens fördelning på
2:ne sins emellan likberättigade kamrar o. s. v.; hvaremot
jag icke kan godkänna det sätt, hvarpå dessa principer blifvit
i förslaget tillämpade. Jag bör icke upptaga tiden med ett
öfverflödigt återupprepande af alla de kända anmärkningar,
som i tal och skrift blifvit mot förslaget framställda, ehuru
dessa anmärkningar äro väl förtjente att hvar för sig sorg¬
136
Den 4 December.
fälligt undersökas och beaktas. Man har genom dem, på
ett, såsom mig synes, fullständigt sätt, ådagalagt vådorna af
en alltför stor magt lagd i händerna på ett serskildt intresse:
af regeringens försvagande och förlamande genom de för oss
och våra förhållanden lika olämpliga sorn obehöfliga årliga
tiksdagarne: af sättet för första kammarens bildande med
deraf följande perspektiv af ledamöternas hufvudsakliga re¬
kryterande från riksdagsorten: af andra kammarens öfvervigt
i beskattnings- och bankfrågor o. s. v.; alltsammans vådor,
mot hvilkas förmenta öfverdrift man, å andra sidan, icke
försmått att såsom motskäl uppställa förmodanden, sannolik¬
heter och förhoppningar, grundade på den förutsättning, att
fosterlandskärleken och ders sanna insigten i fäderneslandets
kraf och viljan att der underordna egoistiska intressen, skulle
vara de högsinta egenskaper, som under den nya regimen
komme att utmärka hvarje medborgare i samhället, eller, med
andra ord, att en hvar samhällsmedlem skulle ega både vilja
och förmåga att i fråga orri det allmännas angelägenheter
alltid göra och låta hvad rätt och billighet och klokhet och
pligt af honom fordrade.
Man har vidare och ibland annat med största skäl an¬
märkt det högst tänkvärda förhållande, att då bevillningen
lagts till grund för både valrätt och valbarhet, deraf nödvändigt
måste följa, antingen att statens inkomst af bevillningen måste
tvärtemot dennas bestämmelse, hänföras till statsverkets ordi¬
narie och ständiga intrader, utan att kunna afskaffas äfven
om den icke vidare för något statens hehbf erfordrades, eller
ock att den på bevillning grundade valrätten och valbarheten
blefve på det aldra högsta problematisk och osäker, såsom
beroende derpå, huruvida representationen fann godt att
åtaga sig någon bevillning eller icke — konstitutionella rättig¬
heter alltså, hvilka, utan att finna något stöd hos den ena
statsmagten, skulle khnnä af den andra, genom ett enda
penndrag, när som helst tillintetgöras, med den påföljd, att
alla rikets embets- och tjenstemän, vetenskapsmän, littera¬
törer, handlande, fabriks- och industriidkare, med ett ord
alla, som icke egde eller besute fast egendom, blefve från
valrätt och valbarhet utestängde samt landets väl eller ve
Uteslutande lagdt i händerna på ett enda intresse, hvars re¬
presentationsrätt allena synes genom förslaget fullt betryggad,
nemligen jordbruks- och fastighetsintresset; och man har
dristat fråga: bör man med öppna ögon antaga ett förslag,
som möjliggör en sådan eventualitet? Kan man äfven här
Den 4 December.
*37
invagga sig i förhoppningar att ingen fara är å förde? Elier
anser man måhända saken såsom en bagatell, den der fram¬
deles kan bättre ordnas, utan att man nu behöfver bekymra
sig med farhågan att framdeles, af de då magthafvande, mö¬
tas med svaret: det är för sent.
Jag åberopar, men upprepar ej allt hvad i berörda och
flera andra hänseenden blifvit emot förslaget anmärkt, utan
anhåller blott, att något närmare få fästa det högtärade stån¬
dets uppmärksamhet på en enda omständighet, i afseende på
hvilken jag hyser sådana betänkligheter, att förrän dessa
blifvit på nöjaktigt sätt undanröjda eller befunnits öfverdrifna,
jag icke kan med godt samvete kasta öfver bord en författ¬
ning, under hvilken både vi och våra fäder fått, under ostördt
lugn, arbeta för vår andliga och materiella utveckling och
förkofran, för att i stället antaga ett förslag, om hvilket, bygdt
såsom det är på öfvervägande demokratisk grund, man icke
vet hvilka vådor det kan bära i sitt sköte. Den omständighet*
hvarpå jag syftar, är den, att förslaget icke utgör någon i
och för sig bestående sjelfständig lagstiftning, utan en lag¬
stiftning, som till sina väsendtligaste beståndsdelar är beroende
af andra författningar, hvilka, om än upphöjda till karakteren
af' allmän civillag, dock kunna ändras, jemkas och omarbetas
eller helt och hållet omgestaltas vid hvarje riksdag, utan att
någon garanti förefinnes för den riktning, konservativ eller
liberal, hvaruti en slik omgestaltning kan komma att ega runi.
1 förbigående torde såsom betecknande förtjena erinras, att,
då förslaget afgafs, nämnde författningars öde helt och hållet
hviiade i blott den ena statsmagtens händer. Det är dessa
nya oell i följd af sin natur alltför mycken rörlighet under¬
kastade författningar, eller kommunallagarne, som utgöra stö¬
det och underlaget för den byggnad, som är ämnad att få
sin fulländning i det hvilande förslaget; det är på dem man
vill grunda det nya samhällsskick, som skulle skänka lycka
och trygghet åt vårt fädernesland! Men, mine herrar, den
grunden är vacklande och osäker, det är fara värdt att hela
den derpå uppförda byggnad förr eller senare skall samman¬
störta, och det ligger i sakens natur, att förslagets omnämnda
grundvalar, sjelfve nykomlingar på lagstiftningens område, icke
kunna ega någon fast betryggande varaktighet, utan fastbeldre
måste, just i följd af nämnde deras egenskap, gifva vika för
månget yttre rubbningsförsök, deraf äfven flera, såsom det
vill synas på goda skäl, blifvit gjorda uti motioner vid inne¬
varande riksmöte. Säkert är, att den motståndskraft, sorn
138
Den 4 December.
förefinnes uti vår nu gällande riksdagsordning och som utgör
en af dennas största förtjenster, den spårar man förgäfves uti
det nu ifrågavarande förslaget; men de tider kunna komma
och äro måhända ej långt borta, då en sådan motståndskraft
utgör vår konstitutionella frihets säkraste värn mot en vilse-
förd partiyras blinda omstörtningslusta. Då förslaget sålunda
icke egde något säkert fäste just der man trott sig finna ett
sådant, så synes den enklaste statskonst bjuda, att förslaget
hvarken bör eller kan antagas. Det första vilkoret derför
är, att kommunallagarne erhålla grundlags karakter, helgd
och stabilitet, hvarförinnan en författning af den utomordent¬
liga vigt och betydelse som den, hvilken skall betrygga ett
helt folks konstitutionella fri- och rättigheter, icke kan ur
principiel synpunkt på dem grunda hvarken sin tillkomst eller
sitt bestånd.
Men det är icke inom detta högtärade stånd, som striden
om förslagets öde skall utkämpas; ty der segren antagligen
redan är gifven, der behöfves ingen strid. Jag har ock tve¬
kat, huruvida jag borde yttra mig i en fråga, der jag, utan
hopp om synnerligt understöd för min mening, sannolikt kom¬
mer att tillhöra en »betydelselös, försvinnande minoritet»,
eller om jag icke fastheldre borde inskränka mitt deltagande
till den vida beqvämare åtgärden, att helt enkelt nedlägga
min röst i voteringsurnan; men de skäl för mitt uppträdande
jag redan anfört hafva förmått mig att öfvervinna denna tve¬
kan, och ingen lärer lägga mig till last att jag, min rättighet
och pligt likmätigt, öppet uttalat min enskilda öfvertygelse,
utan anspråk på ofelbarhet, men också utan fruktan för miss¬
hag, och jag slutar med det från min uppfattning af frågan
oskiljaktiga förklarande, att om vi, mine herrar, såsom svenska
folkets och enkannerligen dess städers ombud, finna oss ma¬
nade att bevaka folkets urgamla frihet och sjelfbestånd och
skydda våra städer ifrån en oundviklig undergång; så är och
blir, enligt min åsigt, förslagets antagande under närvarande
förhållanden en omöjlighet.
Herr Sundvallson:
Högtärade talman, vällofliga borgarestånd I
Ämnets vigt och situationens märkvärdighet tillstädja icke
heller mig att vid detta tillfälle åt det mundtliga föredragets
större eller mindre slump öfverlåta uttrycken af mina känslor
och tänkesätt.
Så djupt och allvarligt fattar jag ansvaret för hvarje ord,
som i dag här faller, för eller emot kongl. majds på bordet
Den A December.
159
hvilande och nu till slutligt afgörande föredragna, nådiga pro¬
position.
Den s. k. »allmänna meningen» eller »allmänna opinio¬
nen», som stundom behöfver ganska liten betänketid, har
längesedan, på ett här i landet sällspordt sätt, uttalat sitt
obetingade bifall till detta nya representationsförslag; och råd¬
frågade man endast denna »mening» samt det kompakta, all¬
männaste tänkesättet inom detta vällofliga riksstånd, så skulle
den enskilde representantens stämma lätt förstummas och
hans votum inskränkas till ett mer eller mindre omoti-
veradt: Ja!
Den enskilda öfvertygelsen liknar ju vid sådant förhål¬
lande, huru djup den må vara, knappast droppen i hafvet.
Endast uti detsamma, endast med och igenom denna »all¬
männa opinion» erhåller den någon atomistisk betydelse, men
derförutan och så framt den icke frändskapsfullt ansluter sig
till och uppgår i den massiva meningen, skall den ju genast
fördunsta i stundens höga temperatur, eller nolens volens bort¬
föras med den starka strömmen.
»De stå ju redan lör dörren, som — utan någon vår
Ananias förskyllan — vilja bära oss alla börti»
Frågan — det fria valet synes derföre endast vara, huru¬
vida detta bortbärande skall ske med pomp och lof, eller
medömkan och förbannelse. A ena sidan hägrar ju den
bländande lockelsen af »personlig ära och hyllning för en
hvar, som bifaller», och å den andra tadel och misstydning
för den, som afslår.
Men hvarken den gamla frestelsen: »allt detta vill jag
gifva dig, om du faller neder och tillbeder mig», eller för¬
dömelsens hot om hvad tillredt är, lära inom dessa, af lagens
starkaste arm hägnade, murar förbinda den fria, pligtskyIdiga
öfvertygelsen till tal eller tystnad, och skola ej heller inverka
på min uppfattning och frimodigheten att den uttala. Opi¬
nionens och parlamentarismens despotism förtjenar i mina
ögon alldeles icke större undseende än öfverhetens, om och
hurusomhelst den framträder!
Med det ärofulla riksdagsmannauppdraget, som ingen på
detta rum gifvit eller tagit sig sjelf, erhöllo vi och åtogo oss
förpligtelsen att sjelfständigt och frimodligen bekänna hvad vi
anse sannt och rätt, äfven i denna fråga.
Rikets ständer äro ock svenska folkets rättmätiga repre¬
sentanter ännu, och »kunna, i utöfningen af deras riksdags-
Den 4 December.
mannabefattning, icke bindas af andra föreskrifter, än rikets
grundlagar».
Men oaktadt denna lifliga uppfattning af stundens bety¬
delse : och riksdagsmannens förpligtelse att här framställa sin
personliga öfvertygelse, som dock redan sjelfva riksdagsmanna-
uppdpaget förlänar någon objektiv vigt, äfven bredvid tusentals
personliga vota utanför representationen; skulle jag dock, med
godt samvete, iakttaga vältalighetens tystnad, derest förslagets
ode inom detta riksstånd vore i någon mån tvifvelaktigt och
derest jag icke hyste den, på förslagets löften och öfriga för¬
hållanden grundade förmodan, att detsamma vinner samtliga
riksståndens slutliga bifall.
Mitt enkla andragande kan således icke ega den löjligt
förmätna afsigten att här inverka på någons öfvertygelse.
Den torde vara lika bestämd inom, som »den allmänna me¬
ningen» synes vara det utom detta stånd. Syftemålet är
endast att härmedelst emot samvete och min ställning full¬
göra en förpligtelse, som i detta ögonblick helt och hållet
beherrskar min vilja, i det jag till protokollet såsom reser¬
vation för framtiden antyder min uppfattning af förslaget. —
Skulle denna uppfattning icke tillfredsställa det naturliga in¬
tresset för detsamma; så bör dock ingen deraf finna sig be¬
rättigad att, såsom motiv för mitt uppträdande, förutsätta
bristande nit för en förnuftig reform i detta fall, till hvilket
antagande eljest mången är så lätt benägen. Ett sådant
tvifvel beder jag få bland annat hänvisa till ett ringa, men
gammalt vedermäle både om min ställning till representations¬
reformen i allmänhet och den anda, hvaruti den torde böra
bedrifvas, ■— hvilken gamla ställning jag icke funnit något
skäl att öfvergifva, — nemligen till de 1847 af mig utgifna
belysningar öfver det då hvilande kongl, representationsför¬
slaget, hvilkas hufvudsakligen negativa syfte dock äfven med-
gifvit antydningar af vigtiga positiva sanningar. Men till
saken!
Vår gamla ståndsförfattning lider af många och stora
brister, hvilka hvarje fosterlandsvän måste erkänna och söka
afhjelpa, men eger dock icke alla de fel, som tillvitas den¬
samma. Tidsandans och tillämpningens möjliga skulder äro
icke författningens. Sjelfskrifvenhet för viss börd och vissa
embeten kan lika litet försvaras som det stela ståndsväsendet
anses fullständigt representera samhällets alla dynamiska be¬
ståndsdelar. Reformen fulländas icke heller endast med de
privilegierade ståndens bortvisande: äfven inom det tredje och
Den 4 December.
141
fjerde finnes mycket att reformera, att bringa i bättre öfverens¬
stämmelse med nationallynnets redbara allvar och de mogna
konstitutionella sanningarnas kraf.
Men af ståndsförfattningens verkliga brister följer dock
icke den slutsats, hvilken fåkunnigheten och det otåliga ändrings-
begäret genast draga deraf utan närmare ompröfning, eller
att man, snart sagdt, kunde bättre nöjas åt hvilken annan
representationsform som helst. Endast tröghetens hetsig¬
heter göra dylika slutledningar. Ståndsförfattningens brister
må vara huru stora som helst; så visar likväl seklers er¬
farenhet, att de ej äro så vådliga, att man derföre bör, utan
grundligare ompröfning, kasta samhället uti ett, möjligen
långt större, äfventyr. Det vore ett hopp i konklusionen,
sorn, om det vunne allmänt godkännande, kunde blifva ett
verkligt salto mortale för nationen och hela dess statsrättsliga
lif. Af det närvarandes större eller mindre brister följer,
med andra ord, icke ovilkorliga antagligheten eller önskligheten
af hvarje annat förslag, utan endast att något verkligen bättre,
rättvisare och mägtigare bör i lugn beredas och med fullt
medvetande deraf sältas i det gamlas ställe.
Denna sanning förbises dock af den dömmande mängden,
som lätt låter bortföra sig af otålighet och hopplöshet. Men
jag kan icke dela denna hopplöshet, och jag eger lyckligtvis
en hög, af eder alla godkänd och uppbitren, auktoritet att
lojalt stödja mig vid i detta hänseende. Det är vår konungs
egna ord:
»Svenska folket har, med försynens bistånd, så bévarat
sin frihet och främjat sin utveckling, att det med ära intager
en plats bland de folk, som gå framåt på civilisationens bana.
Detta skulle det icke förmått, utan en representation, som
uppvuxit ur nationens grund och utbildats efter hvarje lids
fordringar».
Om nationen icke kan jäfva denna konungsliga orlofssedel,
som bekräftas af vår historia, särdeles den nyaste■— om
just detta högtärade stånd, sorn står nästan längst fram i
ledet för detta nationela civilisationsarbete i alla riktningar,
fastmer måste vid detta omdöme finna den sanna patriotismens
känslor strömma lifligare i sina ådror; hvadan då denna otå-
lighet, hopplöshet och feberaktiga äflan? Hvarföre icke heller
detta mägtiga lugn, paradt med nödigt nit och allvar, som
tillåter först en ofelbar slutledning om hvad närmast göras
bör, och derefter den mogna förberedelsens ovilkorliga genom¬
förande?
142
Den 4 December.
Men den förmedlande länken, som skalle bevara både
nationen och representationen för något felslut i denna stora
fosterländska slutledning, är oss kanske gifven just i det nu
föreliggande kungliga förslaget? Det är kanske den säkra
brygga, hvarpå nationen kan med tillförsigt gå framtidens
öden till mötes, främja sin utveckling och med ära behålla
platsen bland de folk, som gå framåt på civilisationens bana,
oaktadt den öfvergilver gamla representationens nationala grund
och bildar sin nya författning endast efter nyaste teorier
samt tidsandans skapelser i andra länder? Då borde detta
förslag helsås med ett jublande ja; och jag blefve bestämdt
icke den minst högljudde.
Emellertid är det representantens pligt att lugnt under¬
söka detta förhållande, innan det antages såsom axiom; och
något egentligt obligatoriskt tillfälle till en sådan undersökning
i det offentliga hafva »svenska folkets representanter» icke förr
haft. Jemlikt våra grundlagar, blef detta förslag, utan att
någon allmän pröfning eller ens kännedom af dess innehåll
föregick, vid förra riksdagen hvilande till slutlig behandling
vid den innevarande, sedan blott konstitutionsutskottet haft
förpligtelse att granska och bedömma detsamma. Det är således
först i dag som svenska folkets lagliga representanter i massa
ovilkorligen böra uttala sitt personliga omdöme deröfver.
Ämnets stora och ömtåliga vigt manade förut nästan ingen
att i riksståndens plena offentligen bedömma detsamma. Skulle
denna pröfning äfven nu underlåtas och förslagen endast per
acclamationem godkännas; så befarar jag, att framtiden kunde
anse hela tillkomsten stöta nog mycket på ett slags oktro-
jering; och dertill vill icke jag utlåna mitt riksdagsmannakall.
För att kunna riktigt och säkert bedömma ett lagförslag,
synes mig lagstiftaren böra, utom all öfrig sak- och form¬
kunskap, ega ett slags divinatorisk förmåga att säkert förutse,
huru detsamma ter sig i tillämpningen och der motsvarar
sina ändamål. Men hvarifrån skulle en representant såsom
jag — den såsom folket mest, en bland de siste handtver-
karne i borgarståndet, utan juridiska odh statsrättsliga stu¬
dier, — hvarifrån skulle en sådan hell plötsligen få denna
divinatoriska blick och pröfningsförmåga ? Vid denna fråga
upptäckte jag till min stora glädje och tillfredsställelse en
säker ledning för omdömet, en verklig auktoritet, hvilkens
populära befogenhet vunnit allmänhetens både erkännande och
erkänsla, och på hvilkens ord äfven jag derföre torde kunna
förlita mig. Detta var i synnerhet den utläggning af förslå-
Den 4 December.
143
gets både egentliga motiv och hufvudsakligaste verkningar i
sjelfva tillämpningen, hvilken återfinnes i herr justitiestatsmi-
nistern friherre de Geers egna anförande till stadsrådsproto-
kollet i fråga om förslaget till ny riksdagsordning. Hvad han
der föreser och uppgifver i dessa hänseenden, lärer svårligen
kunna jäfvas, aldraminst af den aktningsbjudande majoritet,
som inom detta riksstånd står färdig att godkänna alltsam¬
mans. Också kan man vara förvissad, att h. exc., med sitt
kända fosterländska allvar, sin stora statsmannaerfarenhet
och sin ridderliga öppenhet, här framlagt sin sannskyldiga
mening och uppfattning i hela deras omfång och med den
säkra framtidsblick, som bör utmärka den klarseende stats¬
mannen. Någon säkrare ledning torde jag derföre svårligen
kunnat välja för uppdagandet af förslagets verkliga halt och
syfte. Jag må derföre följa hans anvisningar.
H. exc. säger orri vår gamla ståndsrepresentation:
»Ett ofullständigt organ för den representerade delen af
folket, utestänger den från representationen hela samhälls¬
klasser, hvilkas deltagande deruti påkallas af hennes eget
ändamål».
Det är de orepresenterades talan, som h. exc. här förer.
Men sedan alla fastighetsegare och näringsidkare i städerna
samt alla jordegare på landet, som ej äro i statens tjenst,
tillerkänts representationsrätt, torde de orepresenterade egent¬
ligen blott utgöras af kapitalister, embetsman och tjenare,
som ej ega fastighet. De förre lära vara snart räknade; de
sistnämnda få ock enligt förslaget blott en ganska begränsad
representationsrätt, och huruvida kronans tjenstemän blott
såsom sådane och på grund af sin lönebevillning, böra med
den andra statsmagten deltaga i lagstiftnings- och beskattnings-
frågor samt besluten om hela statsförfattningens grund och
väsende, understundom kanske i strid med den första stats-
magtens önskningar och åsigter, var åtmintone under 1848
års allmänna konstitutionsarbeten mycket omtvistadt och är
ännu förvägradt i många utländska grundlagar. Det är ock
kanske visligen välbetänkt och vetenskapligen begruridadt att
ej på detta sätt för mycket sammanblanda representanter Tör
de båda olika statsmagterna. Emellertid tillerkännas nu alla
dessa klasser representationsrätt inom de dragna strecken till
ett antal, som förmodligen icke öfverskrider 8 å 10,000 mans¬
personer. Deremot är ovedersägligt, att detta förslag, som
skulle vidga representationsrätten, tvärtom beröfvar hela mas¬
sor nu representerade fastighetsegare i stad och på landet
144
Den 4 December.
samt mindre näringsidkare i städerna deras gamla represen¬
tationsrätt. Man har gissningsvis anslagit detta antal, som
bort noga beräknas, till 70 å 100,000 personer, och jag
känner specielt kommuner, t. ex. stora Schedvi socken i Da¬
larna, der öfver hälften af de valberättigade förlorar sin re¬
presentationsrätt. Förslaget inskränker således i stället för
utvidgar den dyrbara valrätten och bär härutinnan i sitt
sköte fröet lill fortsatt missnöje och missförstånd, men större
än förut, då deras vigt måste i dessa personlighetstider mer
än någonsin mätas efter antalet missnöjde.
Vidare säger h. exc. om ståndsföriättningen:
»Hvad ännu betänkligare är — den hotar att åt den
ena hälften af representationen gifva en för det helas jemvigt
vådlig tyngd. Under det sjelfva tidsandan oafbrutet arbetar
på att minska de två första riksståndens politiska vigt, vinna
de begge andra förstärkning... Den sannolika följden häraf
är, att en öfvervägande del af representationens magt, utan
motsvarande ansvar, småningom öfvergår till dessa sistnämnda
och att dermed den i sitt inre upplösta ståndsförfattningen af
sig sjelf sammanstörtar».
Förslaget afser således egentligen att förekomma denna
borgare- och bondeståndens »för det helas jemvigt vådliga
tyngd». Hvaruti dessa vådor bestå har jag dock nu på tredje
riksdagen icke kunnat förmärka. Väl hafva den egentliga
nationens behof och önskningar genom dessa riksstånd kunnat
göra sig bättre hörda; väl har ett och annat anslag inbespa¬
rats och andra riksvigtiga beslutats samt många ingripande
Jagförändringar genomförts m. m., men allt detta, såsom mig
synes, till bevarande af enskild och allmän rätt och frihet
samt till befrämjande af svenska folkets sanna utveckling, så
»att det med ära intager en plats bland de folk, som gå
framåt på civilisationens bana». Denna konstitutionela tyngd
måste således vara glädjande, men aldrig vådlig. — Och
hvad »jemnvigten» beträffar, så, om den eljest varit moraliskt
störd, hvilket dock icke visats, måtte den för nationens hela
väl icke vara så väsendtlig, då den »vittring» af ståndsprin¬
cipens grund, hvilken ock är ett af förslagets motiver, väl
hufvudsakligen måste sökas hos de tvänne riksstånd, hvilkas
»politiska vigt sjelfva tidsandan oafbrutet arbetar på att
minska».
Vi skola nu betrakta en speciel, men i mina ögon ganska
betänklig och behjertansvärd följd af denna »tyngds» upp-
häfvande inom representationen:
Den 4 December.
Sedan h. exc. uti llerdubbla streck mellan fattiga och
torftiga, burgna och rika: uti den höga census, som före-
skrifves, och uti dubbelt lörmedlade val till första kammaren:
uti landstingsvalens skeende efter skatt samt i landstings¬
mannens och riksdagsmännens i första kammaren ställande
utan arvode m. m. d. funnit garantier för icke förnuftets och
bildningens enda berättigade, utan för »förmögenhetens kon¬
servatism» samt »ett i sann mening aristokratiskt element»
inom denna kammare, enär lör dess ledamöter sålunda »lördras'
icke blott en god förmögenhetsställning utan jemväl ett af
nit eller ärelystnad lifvadt sinne», samt till dessa valqvalifi-
kationer kommer valbarhetens utsträckning för denna kam¬
mare till hela riket, hvarigenom blifver möjligt och sannolikt,
att densamma till drygaste delen befolkas af kapitalister, em¬
betsman och — »ärelystna» i hufvudstaden, eller hvad den¬
samma och landet i allmänhet eger ypperst af rikedom, byrå¬
krati och »ärelystnad»; så synes det alltför påtagligt, att, så¬
som äfven uttryckligen säges, förslagets »väsendtligaste om¬
ständighet är afskaffandet af de med representationens rätt nu
beslutande förstärkta utskotten, hvilka temligen allmänt anses
såsom ett af vårt riksdagsmaskineris största lyten».
Om »de lä» beskattningsfrågor, som ej kunna förfalla
såsom lagfrågor, då kamrarna stanna i olika beslut, heter det
vidare: »Enär andra kammaren, derest regeln konseqvent vid¬
hållits äfven för beskattningsfrågor, skulle... ensam bestämt
utgången i alla de läll, då den beviljat mindre än första kam¬
maren, så är sammanräkningen af båda kamrarnes röster en
åt första kammaren medgifven förmån, som kan vara af eli
afgörande inflytande... Den andra kammaren får genom sitt
större antal ledamöter icke större inflytande på utgången»...
Hvad blir följden häraf?
Afven om icke förslagets varmaste försvarare inom pres¬
sen redan bevisat omöjligheten af något »bondregemente» inom
den nya representationen i allmänhet, finner man väl antag¬
ligast vara, att det härvid skall, i den nya andra kammaren,
komma att gå bondeståndet alldeles såsom det redan gått det
gamla borgareståndet inom ståndsrepresentationen: de egent¬
lige borgärne försvunno till drygaste delen ur ståndet vid
representationsrättens utsträckning. Och i första kammaren
lärer svårligen någon enda egentlig bonde eller sådan mindre
odalman inkomma. Städernas representationsrätt åter blir
ock mycket mindre än nu, enär de i andra kammaren blott
invälja omkring 80 af 480 ledamöter och, med landstingens
Berg.»tind. grot. vid rihldagln 1866—1866. k 40
146
Den 4 December.
sammansättning, ej kunna i första kammaren påräkna andra,
än hufvudstadens och Göteborgs egentlige stadsrepresentanter.
Härtill kommer, att, utom alla andra dertill bidragande om¬
ständigheter, den nioåriga tjenstgöringen i första kammaren
skall göra densamma vida enigare och »kompaktare», än den
treåriga tjenstgöringen och de täta omvalen i den andra. Ma¬
joriteten i den första skall derföre lätt vinna behöflig förstärk¬
ning hos den frändskapliga minoriteten i den andra och så¬
lunda säkerligen kunna, genom denna rösternas sammanräk¬
ning — denna lyckliga bot mot »vårt riksdagsmaskineris
största lyten», öfverrösta den talrikare delen af representatio¬
nen och, såsom h. exc. försäkrar, erhålla »ett afgörande in¬
flytande» på alla anslags-, beskattnings-, bevillnings- och öfrige
penningefrågor. Här upphäfves således fullkomligt borgare-
och bondeståndens gamla »vådliga tyngd» inom representa¬
tionen.
Men månne icke detta skall blifva nationen ganska dyrt,
ja vida dyrare än vårt förstärkta statsutskott och dess för¬
seglade sedlar? Utan att vilja eller kunna försvara detta
»maskineris lyten», lärer man likväl icke heller böra alldeles
förbise den faktiska sanningen, att, om månget anslag »gått»
igenom den förseglade sedelns slump, så har ock — tack
vare just borgare- och bondeståndens vådliga tyngd — manget
obilligt anspråk derigenom afslagits. Hädanefter skulle likväl
ett sådant afslag blifva omöjligt, så snart blott första kam¬
marens »i sann mening aristokratiska elementer» hunnit blifva
riktigt »kompakta», och det blifva de snart eller — äro det
allaredan.
Vid talet om fördelarne af de förstärkta utskottens af-
skafTande bör ej heller förbises på hvad sätt detta i öfrigt
sker. Båda kamrarnes bifall erfordras i allmänhet för att
åstadkomma ett riksdagens beslut. Utom ofvannämnda anslags-,
bevillnings- och beskaltningsfrågor, förfalla genom den ena
kammarens afslag alla öfriga. I alla lagstiftnings-, admini¬
strations- och hushållsfrågor eger således den ena kammaren
absolut veto emot den andra och all deraf beroende utveck¬
ling kan härigenom hindras. Det skulle blifva en »förmögen¬
hetens konservatism», som öfverginge ali annan sådan. Huru¬
vida man blott för enkelhetens skull bör underkasta represen¬
tationen och landet den vådliga risken af ett sådant veto,
hvilket i dylika frågor nu icke tillkommer något särskildt
riksstånd, torde ej behöfva närmare antydas. Polens öde
Den 4 December.
147
borde vara tillräcklig varning deremot, fastän dess personliga
adelsveto var något vidsträcktare och godtyckligare.
Meri det är icke nog med detta den ena kammarens veto
emot den andra: uti alla kyrkolagsfrågor, uti allt, som angår
tros- och bekännelsefriheten, erhåller kyrkomötet veto emot
hela den nya nationalrepresentationen och jag tror äfven emot
konungen. I dessa frågor upphör representationen sålunda att
hädanefter vara den andra statsmagten, som jemte konungen
äfven stiftade lag i kyrkliga angelägenheter. Och å andra
sidan erhölle man uti kyrkomötet en ny tredje statsmakt,
stående i verklig maktfullkomlighet på visst sätt öfver både
konungen och representationen.
Den bestämmelsen, att icke allenast riksdagsmannabe-
fattning, utan äfven valrätt och elektorsskap, endast kunna
utölvas af svenske medborgare, synes mig ock oundgängligen
nödvändig uti sjelfva grundlagen. Nu innehåller dock endast
förslagets 26 § en slik föreskrift i afseende på sjelfva riks-
dagsmannabefattningen, men att detta gäller äfven för valrätten
och elektorsskapet måste man leta sig till inuti kommunal-
lörfattningarna. Detta magtpåliggande stadgande är sålunda
hvarken omgärdadt med grundlagshelgdens orubblighet eller
bevaradt mot de plötsliga jemkningar, som hvarje sådan admi¬
nistrativ stadga kan underkastas, äfven om den blifver civillag.
Den kosmopolitiska liberalism, som bär i landet redan för¬
länat utländsk magts undersåte en ganska vidsträckt rätt att
besitta fast egendom och drifva yrke, kunde möjligen anse
konseqvensen fordra, att sådan utländsk undersåte äfven
blefve i öfrigt likberätlig ad med öfrige skattdragande inom
kommunen. Dörren lemnades sålunda på vid gafvel för de
betänkligaste inblandningar i våra inre och vigtigaste angelä¬
genheter af våra ölvermägtiga grannar.
Beträffande sjelfva grundvalen för hela den nya repre¬
sentationen eller bestämningarne om valrätt och valbarhet, så
hvila dessa ytterst på de nya kommunallagarna, som, ganska
otillfredsställande för sina speciela ändamål, enligt hvad visadt
är uti särskilda framställningar derom, kunna väsendtligen
förändras, oberoende af sjelfva grundlagen, hvilken på denna
sidoväg kunde undergå de betänkligaste jemkningar. För¬
slaget liknar i detta hänseende ett hus utan egen och säker
grund; och det experimentet borde åtminstone icke först
göras med en så vigtig och så nödig samhällsbyggnad, som
sjelfva nationalrepresentationen. Att valrätt och valbarhet i
öfrigt bindas i flera gradationer vid något så prekärt och om-
148
Den 4 December.
skifteligt sorn vissa bevillningsriksdalrar, med totalt öfvergif¬
va n d e af de gamla, allmangiltigare och enklare bestämningarna,
ökar ej heller förslagets värde, dä härigenom ett ganska be¬
tänkligt inflytande på valen kan tänkas äfven hos bevillnings-
beredningar och taxeringskommittéer, hvilka blott med några
öres högre eller lägre uppskattning kunna icke allenast för¬
läna och beröfva representationsrätt i allmänhet, utan äfven
bestämma den beskattades lämplighet eller olämplighet för
första kammaren. 1 alla dessa hänseenden blilver således
deri nya nationalförsamlingen beroende af underordnade myn¬
digheter och inflytanden, öfver hvilka den borde vara full¬
komligt höjd.
Då man så ofta åberopar Norges demokratiska författ¬
ning, såsom ett föredöme, samt angelägenheten att just i och
genom nationalrepresentationens förändring närma oss detta
brödrafolk i konstitutionelt hänseende; hvarföre skola då han¬
deln, industrien, den rörligare förmögenheten och den prak¬
tiska intelligensen i städerna så svagt och vanmägtigt repre¬
senteras? — I Norge är för all framtid i sjelfva grundlagens
59 § stadgadt, »at Kjöbstsedernes Representanter forholde sig
til Landets som een til to», och i Englands underhus utgör
stadsrepresentanternas antal oftast två tredjedelar af det hela. I
Sverige äro städerna för riket vida vigtigare än i Norge; och,
hvad än en konservativare förtrytelse må säga derom, eger
dock borgareståndet mycken andel i rikets ärofulla utveckling.
Det har blott någon gång velat gå framom liden, men Sve¬
riges städer böra väl derföre icke straffas med så betänklig
inskränkning af deras uråldriga representationsrätt. Gingo
rikets städer icke i spetsen både vid och utom riksdagarne;
skulle mången fosterländsk angelägenhet af ideelare vigt legat
alldeles nere här i landet och den andliga utvecklingen på
långt när icke hunnit sin erkända höjd. Icke heller samhället
»lefver endast af bröd» eller på den materielare utvecklingen
allenast. Alla dess konstituerande, dynamiska krafter och
intressen böra af grundlagen hållas i stadig jemnvigt med
hvarandra.
Men mina betänkligheter hafva redan satt det vällofliga
ståndets tålamod på nog hårda prof; jag kan ju i de flestes
blickar läsa otåligheten att, i hoppet om en ny sera i vårt
statslif, få med ett skallande ja godkänna både detta grund¬
lagsförslag och dess motiver, hvilkas lyriska, känslan tilltalande
tonart är så omisskännelig. Det är således för mig tid att
sluta; och jag kan lyckligtvis lika kort som fullständigt an-
Den 4 December.
149
gifva och sammanfatta den mängd öfriga erinringar, hvilka
fosterlandskärleken redan gjort och här måste upprepa emot
detta kongliga förslag. En hvar af deni synes mana till all¬
varlig pröfning och betänksamhet. Genom penningens eller
förmögenhetens upphöjande till enda valgrunden komme ett
folk förmynderskap att läggas i få förmögnares händer och
medborgarvärdet att graderas efter hvad man synes hafva,
men icke hvad man är eller duger till; den för rikets tvänne
främsta stånd nu på sätt och vis gällande personlighetsprin¬
cipen, äfvensom den dit gränsande besutenhetsbestämningen
för bondeståndet skulle vika för en vida mer materialistisk
penniugecensus; statens politiska verksamhet förvexlas och
sammanblandas med den kommunala — konungens män med
folkets män — konungamagten med folkmagten; af samhäl¬
lets trenne dynamiska hufvudintressen finge det större jord-
fastighetsintresset, genom föreningen med embetsmannaintresset,
öfvervigten öfver både stadsmannaintresset och den ideelare
bildningen; statsreligion oell statskyrka komme hufvudsakligen
under kyrkomötets förmynderskap, hvilket dock, efter åtskil¬
liga slitningar om väldet, blefve vanmäktigt emot de båda
egentliga statsmagterna; den ena kammaren skulle nödvändigt
dominera den andra, efter förbistrande kammarsplit, som tro¬
ligen blefve djupare än ståndssplitet inom en representation i
4 stånd, af hvilka hvartdera blott eger veto i grundlagsfrågor;
representationen blefve i grunden en Enkammare, särdeles i
alla anslags- och beskattningsfrågor —- kunde icke hindra
förhastade beslut, då de skola fattas samtidigt i båda kam¬
rarna — och erhölle kanske ofta nog alltför kort betänketid
för grundlagsfrågor, som, under vissa omständigheter, blott
behölde hvila några månader; motionstidens och utskottens,
i talrika fall, blott al riksdagens längd beroende, utsträckning,
jemte ledamöternas talrikhet i hvardera kammaren, särdeles
den andra, samt väsendtligen olika bildningsgrader, äfvenledes
i den andra, skulle försvåra arbetet, uttänja debatterna och
förlänga riksdagarna; en mängd lagfrågor, som omöjligen
kunna förfalla, föranledde ock förvecklingar, då ingen utväg
bestämts för deras lösning; personlighetsprincipen utanför re¬
presentationen, som förlorade allt konstitutionelt erkännande,
komme i en ännu fiendtligare ställning till förmögenheten och
ärelystnaden inom representationen m. m., så att den slutliga
villan blefve värre än någon föregående i vår historia, tills
möjligen våldet bröte stafven (ifver alltsammans. Då ginge
kanske äfven »alltför tidigt» i fullbordan hans excellens justitie-
ISO
Den 4 December.
statsministerns nästan profetiska varning för det, i hans mun
så egendomligt klingande, ordet: »för sent», hvilket i någon
bråd vändning till och med »kunde förvandla striden om re-
presentationsformen till en strid om författningen».
Till komplettering al denna granskning må jag slutligen
endast åberopa hvad den vetenskapligt förfarne och foster-
ländske, men pseudonyme författaren »Thomas Frisk» i ämnet
andrager i stna »Bref om det från år 1863 hvilande förslag
till ombildning af svenska representationen», hvilka bref äro
i hela den bildade allmänhetens händer.
Af hvad sålunda anförts blifver för mig en oafvislig följd
att nödgas med min ringa röst afslå förevarande k. m:ts nåd.
proposition.
Gud bevare konungen och fäderneslandet!
Herr Akerblom: Då herr Falkmans nyss uttalade åsigter
i afseende på det kongl, förslaget till representationens om¬
bildning i det närmaste öfverensstämma med mina egna, skall
jag nu ej taga det högtärade ståndets tid och tålamod i an¬
språk; utan ber att få instämma i de af herr Falkman gjorda
anmärkningarne och förklara, att jag på grund af dessa ej
anser mig kunna votera för förslagets antagande i oförändradt
skick. Skulle emellertid förslaget, sådant som det är, komma
att antagas af alla fyra stånden, så önskar jag innerligt och
uppriktigt att jag måtte hafva misstagit mig, hvad beträffar
de befarade vådorna derutaf, och att det måtte verka mera
gagneligt och välsignelsebringande för fäderneslandet än jag
nu förmår inse.
Herr Bolinder: Då jag nu går att offentligen för första
gången uttala min mening i den hela nationens framtida väl
eller ve rörande fråga, som i denna stund utgör föremål för
rikets ständers pröfning och afgörande, sker det efter moget
begrundande och i djup känsla af ögonblickets betydelse — dess
ödesdigra storhet.
Att på detta rum ingå i någon vidlyftig granskning af
det föreliggande förslaget skulle, i betraktande af allt som i
frågan blifvit både skriftligen och muntligen yttradt, föga
gagna och antagligen endast trötta detta högtärade stånds tå¬
lamod, enär jag icke skulle kunna säga något väsendtligt nytt
i ämnet.
Jag kan derföre inskränka mig till ett enkelt tillkänna-
gilvande. att de hetänkligheter, förslaget hos mig framkallat, huf-
vudsakligast angå den demokratiska grunden för andra kam¬
marens bildande genom val per capita, under vissa förhållan¬
Den i December.
<51
den omedelbart i primärförsamlingarne, sammanställd med
stadgandet om årliga riksdagar och den ringa sannolikheten
att första kammaren, som i magt otvifvelaktig! blifver den
andra underlägsen, skulle komma att innefatta ett emot miss¬
bruk af en ofta vilseledd folkvilja betryggande konservatift
element.
Dessa betänkligheter hafva hos mig ej velat vika för de
allvarliga bemödanden, jag användt att söka genom förespeg¬
lingen om sans, klokhet och måtta i hvarje förekommande
fall hos den på ofvanherörda sätt sammansatta representatio¬
nen, bringa dem till tystnad. Jag har nemligen ej kunnat på
förnuftets och historiens väg öfvertyga mig, att en statsför¬
fattning heldre bör hvila på de glada förhoppningarnes grund,
än på den, genom kännedomen om den menskliga naturens
hrister och nyckfullhet, stränga betänksamhetens, vaksamhe¬
tens. för att icke säga misstroendets; men framtiden kan må¬
hända i sitt sköte bära en annan lärdom, och oförmågan att
klart blicka in i framtiden bestämmer mig alt nu olira de
betänkligheter, jag icke lyckats borträsonnera, under ödmjuk
förtröstan till försynens vård om ett älskadt fosterlands kom¬
mande öden, åt nationens allmänna mening, uttryckt genom
den vördnadsbjudande majoriteten i borgare- och bondestånden
och genom de vittnesbörd, upplyste män från skiljda lands¬
ändar nyligen bär framburit 0111 folkets tänkesätt i deras
hemorter. Mot nationens sålunda uttalade vilja i en den¬
samma så väsendtligt rörande angelägenhet skulle det, enligt
min tanke, vara förmätet att söka tilltvinga sina enstaka
åsigter och farhågor något inflytande. Må de derföre hvila
och må, om förslaget antages, detta ske i en för fädernes¬
landet lycklig stund.
Herr Bergman: Då det i denna stund blifvit icke blott
min rättighet, utan ock min pligt, alt uttala mitt votum i
den aldrasvåraste, den aIdravigtigaste offentliga fråga, som nå¬
gonsin varit mig till besvarande förelagd, skall jag, med all
den försynthet, som höfves den i stats- och riksdagsmanna¬
val oerfarne, och med den uppriktighet, som sakens vigt
samt samvete och öfvertygelse kräfva, framställa min åsigt.
Jag kan och bör icke fördölja, att äfven jag vid det hvilande
kongliga förslag, som nu är i fråga, haft några allvarliga be¬
tänkligheter och farhågor. Men då jag öfverväger, huru litet
1809 års konstitutionsutskotts lika uttryckliga som vigtiga
erinringar hitintills, under loppet af ett hallt århundrade,
blifvit påaktade; när jag öfverväger, huru många de försök
Den A Deecmber.
varit, sorn gjorts på de partiella reformernas väg att bota de
stora bristerna, och hvilka försök genom tvänne stånds alltför
stationära hållning och oaflåtliga uppskolspolitiK blifvit till fler¬
talet förlamade och tillintetgjorda, och då det fiir närvarande
ser alldeles mörkt och hopplöst ut, att på nämnde väg från
nu gällande riksdagsordning kunna afvältra de orättvisor, sorn
tynga på densamma; oell då jag slutligen öfverväger, att det
nya förslaget är tidsenligare, enklare och framförallt rättvisare
än det gamla; så känner jag mig bestämd, att lägga mitt »ja»
i voteringsurna!), och jag gör det med den varmaste bön, att
denna nya grundlag måtte lör Sveriges fria folk lili Iva grund¬
valen lör en kärleksrikare endrägt, en friskare blomstring, en
mer betryggad frid och lycka!
Herr vice talmannen Muren: Om ej redan såväl i tal
som i skrift de betänkligheter, sorn framställts emot förslaget,
blifvit så grundligt ölvervägda och granskade, borde här till
vederläggning upptagas hvad al någre talare blifvit emot för¬
slaget anmärkt. Men då hvar och en, som vill göra sig reda
för detsamma, säkert funnit dess förtjenster vida öfverväga
dess möjliga brister och de vådor det ansetts innebära, tror
jag det vara öfverflödigt att derom vidare orda.
De nu härvarande, som bevistade sistlidne riksmöte, min¬
nas lifligt med hvilka glada förhoppningar på en för vårt äl¬
skade fädernesland lycklig framtid borgareståndet deri 14 Ja¬
nuari 1II63 mottog kongl, majds nådiga proposition om an¬
tagande al ny riksdagsordning och dermed sammanhängande
ändringar i regeringsformen samt huru denna högsint-foster-
ländska kongliga framställning med elektrisk hastighet spridde
sig till landets alla, äfven de aflägsnaste, delar samt der
mottogs med den af oss så väl kända och högt värderade
svenska patriotismens kärnfriska känslor och glädjeyttringar.
Vi äro nu åter församlade, hitsända som ombud för
detta svenska folk att uttala dess, efter nära tre års grundlig
pröfning, lugnt men allvarligt fattade beslut, som i sjelfva
verkligheten innefattar uppfyllandet af våra fäders, 11109 års
grundlagsstiftares, oss lemnade testamente.
Denna vår handling skall lemna våra efterkommande ett
ärofullt minne och efterdöme af ett folk, som under de dju¬
paste inre och yttre fredliga förhållanden, under en af detta folk
högt älskad konung och i tillitsfullt förtroende till dess rege¬
ring förstår att enigt och lugnt ordna sina inre angelägenheter
till trygg och kraftfull utveckling af de såväl intellektuela
ben 4 December.
153
sorn materiela tillgångar, hvarmed en mild försyn så välsig-
nelserikt begåfvat detsamma.
Den vigtiga, högtidliga stunden för afgörandet är nu
inne och måea vi derföre öfvergå från ord till handling me¬
delst antagande af det oss nu föreliggande konstitutionsutskot¬
tets betänkande Jls 2, om hvars bifallande jag hos det högt-
ärade ståndet vördsammast anhåller.
Härvid uppstodo ståndets fleste ledamöter och förklarade
sig instämma i herr vice talmannens yttrande.
Ofverläggningen var slutad och herr talmannen fram¬
ställde följande proposition:
»Antager borgareståndet kongl. maj:ts från sistlidna riks¬
dag hvilande, vid konstitutionsutskottets memorial J\i 2 fogade
forsla" till ny riksdagsordning och dermed sammanhängande
ändringar i regeringsformen?»
Härtill svarades ja och nej; och sedan votering blifvit
begärd, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande vote¬
ringsproposition :
»Den, som antager kongl. maj:ts från sistlidna riksdag
hvilande, vid konstitutionsutskottets memorial JV? 2 fogade
förslag till ny riksdagsordning och dermed sammanhängande
ändringar i regeringsformen, röstar ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, är samma förslag af borgareståndet för¬
kasta dt.»
Efter upprop, dervid voro tillstädes ståndets samtlige le¬
damöter, med undantag af herr Meijer, som anmält sjukdoms¬
förfall, anställdes i grundlagsenlig ordning votering, hvilken
utföll med <i0 ja emot 5 nej; i följd hvaraf kongl. maj:ts
ifrågavarande förslag till ny riksdagsordning och dermed sam¬
manhängande ändringar i regeringsformen var af borgare¬
ståndet antaget.
Härefter begärde herr Wistrand ordet och yttrade:
»Emedan jag icke ville förlänga den diskussion, som
egde rum innan förslaget till ny riksdagsordning af borgare¬
ståndet antogs, men jag icke förut haft något lämpligt till¬
fälle eller anledning alt offentligen uttala min åsigt angående
denna, innevarande riksdags lifsfråga, så anser jag mig skyl¬
dig att nu endast till protokollet förklara, att jag röstat för
ifrågavarande förslag, emedan jag anser detsamma innefatta
ett obestridligen stort steg till förbättring och rättvisare för¬
delning af de statsborgerliga rättigheterna och skyldigheterna
samt en af behofvet högt påkallad förenkling af riksdags-
154
Den i December.
maskineriet, i följd hvaraf — och då alla de anmärkningar,
som äfven förslagets aldrahätskaste motståndare sökt att der¬
emot framställa, både med och utan skäl, äro allt lör obe¬
tydliga, att, enligt min uppfattning, kunna ens i någon mån
motväga dels de långt svårare fel och brister, som med fullt
skäl anmärkts emot den ännu gällande riksdagsordningen, och
dels de positiva förtjenster, som det nu af borgareståndet an¬
tagna fiirslaget till ny riksdagsordning eger, — jag hyser den
fasta tillförsigt, att nämnde nya riksdagsordnings antagande
till grundlag kan och bör blifva för fosterlandet gagnande
och välsignelsebringande.u
Herr Henschen: Visserligen vet jag, att man får reser¬
vera sig emot ett fattadt beslut, men icke att det är tillåtet
att fortsätta diskussionen om en genom votering redan af¬
gjord sak.
§ 3-
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets under näst¬
föregående § omförmälda beslut.
§ 4'
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial, 3,
med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarna.
Härvid förekommo:
l;sla punkten, om ändringar i nedannämnde grundlags-
paragrafer, för att bringa der förekommande straffbestäm¬
melser till öfverensstämmelse med strafflagen.
Regeringsformen.
§ Hl.
Herr Rinman: jag hemställer, huruvida ett från en före¬
gående riksdag hvilande grundlagsändringsförslag kari punkt¬
vis föredragas. Efter min tanke måste hvarje sådant förslag
i sin helhet antagas eller förkastas.
Sedan herr talmannen med anledning häraf erinrat, huru¬
som vanligt vore, att då ett memorial innefattade förslag till
ändring i särskilda §§ af en lag eller författning, hvarje för¬
slag för sig föredroges och behandlades, anfördes ej vidare;
och ståndet antog ifrågavarande förslag till ändring i lil §
regeringsformen.
Riksdagsordningen.
§§ 17, 77 och 78.
Hessa förslag antogos.
Tryckfrihetsförordningen.
§ 1 mom. 8, 9 och 10 samt § 3 mom. 1.
Förslagen antogos.
Den 4 December.
455
§ 5 mora. 2.
Herr Henschen: Då den föreslagna förändringen i denna
§ vid sistförflutna riksdag föredrogs, reserverade jag mig emot
det sätt, hvarpå densamma blifvit redigerad, och vidhåller
jag fortfarande den åsigt, jag då uttalade, att förslaget icke
angifver huruvida der förekommande bötesbelopp skola be¬
räknas uti banko. Antaget att beloppet skall beräknas uti
bankomynt, anser dock jag, att ett sådant förhållande icke
kan försvaras. Jag vet väl, att till ursäkt härför anföres, att
det skulle innebära en anakronism, att i en författning, da¬
terad år 4812, införa ett myntslag, riksmynt, som då ännu
icke fanns; men tryckfrihetsförordningens fullständiga titel
angifver ju, att den innefattar äfven de sedermera uti den¬
samma gjorda förändringar och tillägg, och samma anmärk¬
ning skulle, om den vore riktig, kunna framställas emot re¬
geringsformen, då der talas om konungens resa till Norge,
hvilket land vid tiden för regeringsformens antagande icke
var förenadt med Sverige. Konstitutionsutskottet har stirrat
blott på författningens datum, men ej tänkt på dess fullstän¬
diga titel. Jag medger att det vore svart att för nämnda
orsaks skull ej antaga ifrågavarande ändring, emedan för¬
slaget ju måste antagas eller förkastas i sin helhet. Dock
anser jag mig äfven böra påpeka, att uti förslaget till ändring
af denna §:s 6:te punkt äfvensom i successionsordningen, i
hvilken ändring icke föreslagits, förekomma orden »riksens
ständer», hvarigenom, om representationsförslaget bilälles,
uttryck komma att finnas i tryckfrihetsförordningen och suc¬
cessionsordningen, som ej hafva motsvarighet uti riksdags¬
ordningen. I detta fall har konstitutionsutskottet begått den
underlåtenhet, att det ej i sammanhang med förändringarna i
regeringsformen och riksdagsordningen föreslagit ändringar i
berörda hänseende uti tryckfrihetsförordningen och successions¬
ordningen. Uti mitt denna dag afgifna yttrande öfver det
hvilande representationsförslaget undvek jag att framställa
mina nu gjorda anmärkningar, emedan jag då ej ville ingå i
detaljer.
Vidare anfördes ej och förslaget antogs.
§ 3 mom. 5, 4, 5, 6, 7, 9, 10, 11 och 13 samt § 4 mom. 9
och § 5 mom. 15 och 16.
Förslagen antogos.
2:dra punkten, om den ändring i 18 § riksdagsordningen,
att mosaiske trosbekännare må erhålla rättighet att deltaga i
riksdagsmannaval.
1S6
Den 4 December.
Herr von Stockenström: Jag föreställer mig, att vällofliga
ståndet, derest detsamma bifaller den föreslagna förändringen
af denna § likasom de förut löredragna ändringarne i lil §
regeringsformen samt 17, 77 och 78 §§ riksdagsordningen,
afser att bifallet meddelas endast för den händelse att kongl.
maj:ts förslag till ny riksdagsordning och dermed samman¬
hängande ändringar i regeringsformen ej skulle varda af samt¬
lige riksstånden antaget; hvaremot, om sistnämnda förslag
bifalles, de uti nu förevarande memorial upptagna förslag till
ändringar i berörde §§ torde förfalla.
Herr Rinman: Jag motsätter mig herr von Stockenströms
hemställan, då de båda förslagen ju äro från hvarandra all¬
deles fristående.
Vidare anfördes ej och förslaget antogs.
3:dje punkten, om ändring i 1 § 11 mom. tryckfrihets¬
förordningen, angående boktryckares åliggande att aflemna
friexemplar af tryckta arbeten.
Herr Henschen: Jag medger, att denna §, genom den
föreslagna ändringen, blifver bättre och fullständigare i så
måtto, att derigenom blifvit bestämd viss tid och vite för af-
lemnande till vederbörliga myndigheter af hvad som tryckes,
hvilken brist dock har på administrativ väg blifvit afhulpen.
Men då genom förslaget riksarkivet och vetenskapsakademien
beröfvas den förmån, dem hitintills förunnats, nemligen att
kostnadsfritt erhålla allt årstryck; anser jag att förslaget bör
afslås, då det dessutom icke innefattar annan förbättring än,
såsom redan nämndt är, tillägget af tids- och vitesbestäm¬
melserna. Om det hvilande förslaget till ny riksdagsordning
går igenom, hoppas och tror jag, att det första den nya re¬
presentationen kommer att företaga, blir, att helt och hållet
omarbeta tryckfrihetsförordningen, som den väl tål vid.
Herr Gahn: Jag anhåller att ändringen måtte antagas,
såsom varande både nödig och nyttig.
Diskussionen ansågs slutad; och som, efter det herr tal¬
mannens proposition å förslagets antagande besvarats med ja
och nej, votering begärdes, så uppställdes, justerades och an¬
slogs en voteringsproposition så lydande:
»Den, som antager det i 3:dje punkten af konstitutions¬
utskottets memorial M 3 intagna förslag till ändring i 1 §
11 mom. tryckfrihetsförordningen, röstar ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, är samma förslag förkastadt.»
Den 4 December.
157
Häröfver anställdes i stadgad ordning votering, som ut¬
föll med 40 ja mot 5 nej; i följd hvaraf ifrågavarande för¬
slag var af borgareståndet antaget.
4:de punkten, om ändringar i 1 § 12 mom. samt 4 §
11 mom. tryckfrihetsförordningen, i fråga om anmälan hos
justitiestatsministern af bokhandels idkande m. m.
Dessa förslag antogos.
Utskottets i denna punkt gjorda särskilda förklarande i
afseende å nyssnämnda ll:te moment lemnades utan an¬
märkning.
Och 5:te punkten, om ändring i 4 § 10 och 11 mom.
tryckfrihetsförordningen, angående utrikesifrån hit inkomna
skrifter.
Förslagen antogos.
§ 5.
Bordlädes:
l:o Statsutskottets utlåtanden N:ris 9 och 10 samt me¬
morial JVS 11;
2:o Bankoutskottets berättelse JYi 3 samt memorial N:ris
4 och 5;
3:o Allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betän-
kanden N:ris 5 och 6.
§ 6.
Föredrogs expeditionsutskottets förslag till rikets ständers
underdåniga skrifvelse JVS 1; hvilket förslag blef på begäran
bordlagdt.
Plenum slutades kl. V, 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman
1865 den 6 December.
Plenum kl. 11 f. m.
§ *•
Justerades protokollet för den 25 sistlidne November äf¬
vensom protokollsutdrag, angående ståndets den 4 i denna
månad fattade beslut i anledning af konstitutionsutskottets
memorial JVS 3.
158
Den 6 December.
§ 2.
Föredrogos ånyo och remitterades till statsutskottet kongl,
maj.ts nådiga propositioner:
1:0 angående upplåtelse till Göteborgs stad af Elfsborgs
kungsladugård med dertill hörande lägenheter; och
2:o om förhöjd pension åt expeditionschefen M. G. von
Schantz vid afskedstagandet.
§ 3>
Föredrogs åter kongl. maj:ts nådiga proposition, angående
anslag till jernvägsbyggnader och till rörelsemateriel å redan
anlagda stambanor.
Herr Ljungberg: Jag hemställer till en början, om icke
båda de kongl, propositionerna skulle kunna få diskuteras
gemensamt, då frågan om anskaffande af medel till jernvägs¬
byggnader och den om dessa anläggningars utsträckning hafva
med hvarandra ett nära sammanhang.
Sedan, jemlikt ståndets på framställning af herr talman¬
nen fattade beslut, till gemensam behandling med förevarande
ämne blifvit företagen kongl. maj:ts under nästföljande num¬
mer å föredragningslistan uppförda nådiga proposition om an¬
skaffande af medel till jernvägsbyggnader och ökad jernvägs-
materiel, lemnades ordet ånyo åt herr Ljungberg, som
yttrade:
Vid genomläsningen af kongl. maj:ts förevarande pro¬
positioner kan man icke undgå att erkänna den moderation
regeringen ådagalagt deruti, att densamma vid denna riksdag
icke äskat medel till flera än en stambana. Men det före¬
kommer icke derföre mindre anmärkningsvärdt, snarare måste
det, då regeringen visat sig inse nödvändigheten af en viss
återhållsamhet i fråga om jernvägsanläggningar, som påkalla
statsbidrag, synas förunderligt, att kongl. maj:t vid denna
riksdag för en enda stambana fordrat större anslag än förut,
så vidt jag kan erinra mig, för någon särskild bana blifvit
beviljadt. Kostnaden för nordvestra stambanan är nemligen
här föreslagen att utgå med 14,670,000 rdr, under det att
vid sistlidne riksdag för de flesta banor endast begärdes 5 å
4 millioner rdr, och blott för en bana 10 '/2 millioner rdr
äskades.
Det betydliga anslag, som sålunda för denna enda bana
blifvit begärdt, måste emellertid isynnerhet derföre anses
anmärkningsvärdt, att regeringen sjelf erkänner de stora hin¬
der och svårigheter, hvilka mött upptagandet af det sednaste
jernvägslånet, såsom hon icke heller fördöljer, att konjunkturen
Den 6 December.
159
fortfarande visar sig föga gynsam för ett utländskt lån; ty
de flera millioner, som nu blifvit begärda för nordvestra
banan, kunna, enligt regeringens eget medgifvande, icke an¬
skaffas, utan att ånyo beträda denna utländska skuldsättnings-
bana, hvilken för en hvar, som något följt med de sednaste
låneoperationerna, visar sig allt annat än inbjudande.
Det kan icke heller, efter mitt förmenande, vara nöd¬
vändigt att nu besluta anskaffande af medel till utgörande af
hela det för nordvestra banans fulländande föreslagna kostnads-
beloppet, utan synes det mig, att rikets ständer, för när¬
varande både kunna och böra inskränka sig till ifrågavarande
banas fullföljande till den del, som med de svenska staten
till buds stående tillgångar kan utföras. Regeringen har äfven,
för den händelse att ett för banans fullbordande samt jernvägs-
materiels anskaffande erforderligt lån af 17 millioner icke
skulle, i sammanhang med återstående delen af sednast be¬
slutade jernvägslån, kunna anskaffas, alternativt begärt ett
anslag, för åren 1866 och lt!67 af omkring 8,500,000 rdr;
men äfven denna icke obetydliga summa kan icke åstadkom¬
mas utan skuldsättning i utlandet. Denna skulle visserligen,
efter regeringens förslag, i detta fall endast antaga formen af
ett temporärt lån; den skulle blifva en sväfvande skuld, hvil¬
ken sedermera borde förvandlas till fonderad. Men resultatet
blir ju i alla händelser detsamma, att rikets ständer skulle
förnya det fel, som hufvudsakligen vållat våra statspappers
fall och svårigheten att erhålla nya lån, nemligen det idkeliga
uppträdandet på den utländska penningemarknaden såsom lån¬
sökande. Skilnaden emellan ena och andra alternativet gäller
endast beloppen.
Med egna medel, statsverkets öfverskotter, möjligen för¬
stärkta genom ett mindre inhemskt lån, skulle man likväl
kunna fullborda den nordvestra banan ifrån riksgränsen till
Arvika. Sedermera vidtaga vattenkommunikationer, som äro
ganska gynsamma för förbindelsen mellan brödralanden. 1859
års jernvägskommitté, i hvilken öfverste Ericson presiderade,
och hvars utlåtande i öfrigt så elta åberopas, har jemväl
yttrat, att kommittéen ansåg den ifrågavarande banans utförande
i sin helhet inom Sverige vara förenadt med så stora kost¬
nader och betydliga arbeten, att rikets ständer sannolikt icke
på längre tid skulle kunna åstadkomma dess fullbordan; och
kommitterade hafva fördenskull fästat särskild uppmärksamhet
vid det af mig nyss anmärkta förhållandet såsom erbjudande
ett sätt att tillvägabringa den åsyftade förbindelsen på kortare
160
Den 6 December.
tid och billigare vilkor. Sålunda anföra de, efter att hafva
anmärkt, att afståndet ifrån Kongsvinger till riksgränsen endast
utgör omkring 5 mil och vidare från gränsen till Arvika icke
fullt 4 mil: »Om man nu från norska sidan fortsätter jern¬
vägen till gränsen och på den svenska anlägger jernväg der¬
ifrån till Arvika, så är redan derigenom en förbindelse öpp¬
nad emellan båda länderna, alldenstund segelled, ehuru för
mindre djupgående fartyg, förut finnes från Arvika till Wenern
och derifrån till andra delar af Sverige.» För att likväl denna
kommunikation skall motsvara fordringarne på beqväm och
skyndsam fortkomst, anser emellertid kommittéen åtgärder böra
vidtagas till utvidgande af nämnda segelled och tillägger der¬
efter, bland annat, följande: »Denna kommunikation, hvarför
kostnaden således icke uppgår tili en fjerdedel af den för
nordvestra stambanan i sin helhet, uppfyller i afseende å för¬
bindelsen med Norge, tilldess samma stambana i en framlid
hinner fulländas, alla billiga fordringar på beqvämlighet och
hastighet för såväl passagerare som gods; ty sedan vestra
stambanan från Stockholm till Göta kanal å ena sidan samt
den förenade svenska och norska jernbanan från Arvika till
Kristiania å den andra blifvit fullbordade, kan vägen emellan
båda hufvudstäderna tillryggaläggas på ungefär 30 timmars
tid, äfvensom vägen från Kristiania till Göteborg på lika
lång tid.»
Det är mig väl bekant, att den önskan är temligen all¬
män, att den nordvestra jernbanan måtte skyndsamt blifva isin
helhet fullbordad; men det intresse man fäster vid detta före¬
tag, hvars genomförande icke från materiel synpunkt kan an¬
ses i vigt jemförligt med en och annan af de ä bane varande,
men nu åsidosatta jernbanorna, är hufvudsakligen af politisk
natur och framkalladt af sympatier för norrmännen; och huru
villig jag för min del är att vid detta intresse fästa allt skä¬
ligt afseende, kan det dock icke i min tanke uppväga nöd¬
vändigheten att vårda statens anseende och kredit. Jag ber
de herrar, som kunna vilja uttala sig för ifrågavarande stam¬
banas ofördröjliga fullbordande, visa, huru detta skall låta sig
göra ulan ett större utländskt lån. Jag tillåter mig äfven
till dem hemställa, om vid det mindre angenäma förhållande,
hvari svenska staten beklagligen f. n. står till de utländska
bankirhusen, de i sjelfva verket anse det vara klokt och
skäligt att vi inlåta oss i ytterligare lånetransaktioner utöfver
hvad hehofvet oundgängligen kräfver saint huruvida icke en
nation i vår ställning, och hvars kredit redan lidit genom ett
Den 6 December.
161
alltför ofta förnyadt anlitande af den utländska penninge-
marknaden, bör åtminstone vid en riksdag afhålla sig från
att hos de tyska köpmännen söka nya lån.
För min del kan jag icke finna, att det, vore något önsk-
värdt, utan tvärtom ett stort politiskt och finansielt fel att,
vid en tid, då man först efter 2:ne års bekymmersamma
underhandlingar och på de drygaste vilkor, lyckats få det
vid sednaste riksdagen beslutade jernvägslån till slut kontra-
heradt, nu åter besluta så betydliga jernvägsanläggningar, att
ett nytt utländskt lån erfordras, ett lån, som säkerligen icke,
om ej på ännu hårdare vilkor, skulle erhållas. En dyrköpt
erfarenhet synes mana oss att icke af eftergifvenhet lör en
dagens opinion eller lokala intressen äfventyra landets kredit
och anseende.
Jag anhåller, att särskildt ä dessa omständigheter få fästa
statsutskottets uppmärksamhet, då jag nogsamt känner, hvil¬
ken betydenhet utskottets utlåtanden ega, så länge represen¬
tationen är, såsom nu, fördelad på 4 kamrar; och jag beder
utskottet i denna fråga mera taga landets tillgångar och finan¬
siella ställning i betraktande, än de lifliga önskningar, som
låta sig a (höras för stora anslag till jernvägars aidäggande,
huru befogade dessa önskningar än från andra synpunkter
må förekomma.
Herr Hierta: Då jag såsom ledamot af riksgäldsafdel-
ningen i statsutskottet kommer att handlägga detta ärende,
vill jag icke nu yttra mig öfver den punkt, som herr Ljung¬
berg vidrört, så vida icke under fortsalt diskussion dertill
gifves ytterligare anledning. Men det finnes en annan punkt
i den kongl, propositionen, sorn torde förtjena uppmärksamhet
och hvilken synes mig böra påaktas, icke för att bestrida
sjelfva förslaget i denna del, utan emedan de sakförhållanden,
som deruti föreligga, kunna tjena till någon ledning för om¬
dömet i afseende å kostnaden för blifvande jernvägsanlägg¬
ningar, i strid med den mening, som förut gjort sig mera
allmänt gällande.
I en del af nämnde proposition äskar sålunda kongl.
maj:t af rikets ständer ett anslag af 2 millioner rdr att kom¬
plettera bristande trafikmateriel å de redan anlagda stam¬
banorna. — Kongl. maj:t har der nedprutat 250,000 rdr i
jernvägstrafikstyrelsens förslag.
Hvad jag nu egentligen önskade antyda vore, att den
stora beredvillighet, som under föregående riksdagar gifvit
Borg.stånd. prot. vid riksd. 1868—18(36. I • H
102
Den 6 December.
sig tillkänna att bevilja medel till jernvägsbyggnader, till
någon del härledt sig från den allmänna föreställningen, att
jernvägarna hos oss blifvit byggda för bättre pris än i andra
länder. Det har, nemligen ifrån början antagits, att anlägg¬
ningskostnaden för våra stambanor icke skulle i medeltal
öfverstiga 700,000 å 750,000 rdr per mil, inberäknadt den
för den blifvande trafiken behöfliga rörelsemateriel.
Redan vid 1859 —1860 årens riksdag, då jag äfven var
ledamot af riksgäldsafdelningen, förekom det dock mig och
några andra ledamöter — vid jemförelse mellan de uppgifter,
som voro baserade på behofvet af rörelsemateriel för dessa
banor, och dem, som innehöllos i statistiska uppgifter an¬
gående tyska, franska och engelska jernvägar, — att den
rörelsemateriel, hvilken sålunda här bferäknats, vore otillräck¬
lig för trafiken, såvida denna skulle beräknas något när till
det omfång, som erfordrades för att af jernvägarna hemta
någon ränteafkastning utöfver sjelfva underhållskostnaden, och
att följaktligen jemväl jernvägsstyrelsens uppgifter om de an-
slagsbehof, som skulle vara för ändamålet tillfyllestgörande,
vore otillförlitliga, så att det måste komma, som man säger,
surt efter för rikets ständer att anvisa särskildta anslag i och
för rörelsematerielens komplettering.
Detta var just en af de kontroverser, som med icke så
ringa värma utkämpades; det var ock naturligt, emedan ett
af de mest lockande skälen att med villighet bifalla anslag
till nya jernvägar måste ligga i den föreställningen att de
kunde byggas och förses med kompletta inventarier för det
uppgifna priset. Likasom för att bevisa, att jag och de, som
med mig voro af samma tanke, hade orätt i våra förme-
nanderi, inköra också den dåvarande jernvägsstyrelsen efter
första trafikåret sedan hela vestra stambanan blifvit öppnad
med ett slags present al 300,000 rdr, hvilka levererades till
riksgäldskontoret och kallades öfverskottsmedei på trafiken,
utöfver underhållskostnaden; och det torde ännu vara i min¬
net med hvilken triumf det med anledning häraf omtalades,
att statens jernbanor redan börjat återge ränta på det ned¬
lagda kapitalet.
Inom statsutskottet uppstod med anledning häraf en
ytterligare tvist, huruvida dessa öfverskottsmedei voro verk¬
liga eller ej; och om de icke snart skulle komma att åter
medtagas.
Nu hafva emellertid de, som hyllade denna sednare me¬
ning, fått rätt, då trafikstyrelsen i dess vid föreliggande nå¬
Den 6 December.
465
diga proposition fogade utlåtande sjelf uppgifver, att, änskönt
för innevarande år det s. k. öfverskottet af trafikmedel an-
tages uppgå till ej mindre än 1,500,000 rdr, icke blott denna
summa åtgår helt och hållet till komplettering af trafikens
behof, utan jemväl derutöfver erfordras ett serskildt anslag af
2,250,000 rdr. Det lärer då vara klart, att antingen vid
jernvägarnes första anläggning den dåvarande jernvägsstyrelsen
beräknat trafiken så ringa, att det vore fullkomligen omöjligt,
att densamma någonsin kunde gifva ränta å anläggningskost¬
naden, eller att, om man vill beräkna, att trafiken skall
lemna någon behållning, var det absolut nödvändigt att der¬
till hafva att använda en så stor rörelsemateriel, som fordrades
att uppbära denna trafik.
I allt fall lörtjenar det uppmärksamhet, att de försäk¬
ringar om trafikens resultater, som då afgåfvos från jernvägs¬
styrelsen, voro sä bestämda och tillitsfulla, att de till och med
föranledde statsutskottet och rikets ständer vid sistlidne riks¬
dag förklara, att en summa af 700,000 rdr skulle aftagas
från de öfverskottsmedel, hvilka levererades till riksgäldskon¬
toret lör att kunna användas till blifvande jernvägsbyggnader.
Nu åter anför trafikstyrelsen i sitt berörda utlåtande, märk¬
värdigt nog, detta såsom ett skäl att besagde medel befinnas
vara alldeles otillräckliga eller — med andra ord — den er¬
känner öppet, att de s. k. öfverskotten icke utgöra någon
vinst på trafiken, utan att styrelsen behöfver dessa medel
oell flera till, tagna, tilldess ett utländskt lån kan afslutas,
förskottsvis af byggnadsanslagen, för att i någon mån kunna
motsvara trafikens behof, hvilka dock äro så trängande, att
styrelsen, enligt egen uppgift, för närvarande icke eger på
stationerna att tillgå mera än en tiondedel af det antal vagnar,
som erfordras för att tillbörligen se rörelsen till godo.
Det är vid en sådan fråga, som denna, icke någon glädje
att få rätt; men man kan likväl, då man ser tillhaka på det
förflutna och på den öfverlägsenhet, hvarmed hvarje erinran
och invändning emot den förra jernvägsstyrelsens åsigter och
förslag afvisades, känna sig manad att rikta uppmärksam¬
heten å de förhållanden, som sedermera inträdt, på det att
de fakta, hvilka nu föreligga, må kunna tjena till behöflig
ledning och någon varsamhet vid beräkningen af kostnaden
för nya jernvägars anläggande.
Detta är hvad jag ansett mig böra erinra, innan remiss
till statsutskottet eger rum, men jag vill derjemte gifva såsom
min mening tillkänna, att det icke synes mig hafva varit
164
I)en 6 oecember.
fullt skäl för regeringen att nedpruta det af trafikstyrelsen
härutinnan begärda anslag af 2,250,000 rdr, utan att jag
faslheldre håller löre, att det bör beviljas helt och hållet så
mycket mera, som jag är öfvertygad, att det kommer att
åtgå; — och denna öfvertygelse grundas jemväl på den tryckta
statistiska berättelse, hvilken från styrelsen afgifvits med myc¬
ket upplysande tabeller, hvarutaf bland annat inhemtas, att i
de kostnader, som upptagas för underhållet af jernvägarna,
kostnaderna för förnyelser af sleepers hittills ingå till så obe¬
tydlig del, att man måste befara, att nära nog hela renova¬
tionen — eller en tillökning med nio tiondedelar — inom få
år förestår.
Det vore tvifvelsutan icke så litet lyckligt och för mig
angenämt, om hvad jag nu i korthet anlört kunde föranleda
hvar och en att på förhand fästa sig vid och laga närmare
reda på dessa förhållanden, emedan vid den ofelbara och na¬
turliga påtryckning, som är att vänta från alla orter och icke
minst genom motioner i borgareståndet att få bidrag af staten
beviljade till nya jernvägsbyggnader, en fullständig och riktig
kännedom torde vara synnerligen af nöden beträffande kost¬
naden för dylika anläggningar och hvad de kunna förväntas
inbringa i framtiden.
Herr Henschen: Herr Hierta har påminnt om de förflutna
jernvägsstriderna, men vidrört endast en af de anledningar,
som väckte dem till lif, och det kan fördenskull måhända
icke anses olämpligt att nu erinra äfven om en annan.
Det var en tid, då förslaget att jemväl här i landet an¬
lägga jernvägar med ifver bekämpades. Jag kommer ännu
liffigt ihåg, hurusom vid 11156—11138 årens riksdag, då jag
var ledamot af statsutskottet, en nu högt uppsatt bland der¬
varande vedersakare till dessa kommunikationsanstalter på¬
stod, att de icke skulle komma att lemna ringaste behållning,
ja, att staten till och med skulle nödgas att allt framgent an¬
visa medel till årlig aflöning åt tjenstemän och betjening vid
dem. Nu visar emellertid erfarenheten, huru desse pessi¬
misters profetia slagit in. Jernvägarne icke blott bära sig så,
att något tillskott af statsverket för detta ändamål icke er¬
fordras, utan de lemna ock 2 V2 proc. behållning så till vida
nemligen, sorn rörelsen gilvit ett öfverskott, hvilket kunnat
till en del användas till annuitetsliqvid. Jag vill icke dermed
hafva sagt, att ju icke ytterligare anslag kunna behöfvas till
inaterielens komplettering. Jag har blott velat antyda, huru
tillförlitliga spådomarna visat sig vara.
Den 6 December.
165
I öfrigt beklagar jag, att regeringen icke i sin proposition
äfven framlagt förslag om den norra stambanans fortsättande.
Motioner hafva dock blifvit väckta i sådan syftning, och jag
hoppas, att, orri den politiska ställningen blir sådan, alt riks¬
dagen kan fortsättas i lugn, statsutskottet tager dessa fram¬
ställningar i benäget skärskådande.
Herr W Ut: Det är beklagligt, att, — sedan en stor del
orter i landet erhållit jernvägar — då fråga uppstår att äfven
åt andra orter, hvilka äro i detta hänseende vanlottade, be¬
reda samma fördelar, det heter, att man icke längre bör
fortsätta med statsskuldsystemet, att medel icke finnas att
tillgå, med mera sådant.
Af den kongl, propositionen i ämnet skulle man ock
nästan kunna sluta till, att regeringen haft för alsigt att af¬
styrka allao andra jernvägsföretag än det, regeringen särskildt
förordat. Åtminstone har jag fattat saken så och om detta
äfven är rikets ständers mening vore förhållandet i sanning
för fosterlandsvännen rikt på anledningar till bekymmer.
Vid anläggningen af den lörsta stambanan i riket har
man utgått från den synpunkt, att Stockholm och Göteborg
borde med hvarandra förenas; och dock fanns genom Göta
kanal emellan dessa städer en direkt förbindelse förut. Men
bär gifvas andra orter, hvilka sakna både jernvägar ocfi sjö¬
kommunikation och följaktligen äro i större behof af jern¬
vägar och der jernvägar jemväl blefve för landet nyttigare,
enär de kraftigare skulle bidraga till landets försvar, än någon
af de hittills anlagda.
Jag har också alltid varit af den åsigt, att den första
jernbanan borde framföras från Jönköping lill de södra or¬
terna af riket, till Malmö, Karlskrona, Kalmar. Den. som
nu finnes trafikerad och går från Malmö genom Wexiö och
Jönköping, är egentligen för utbytet af produkter och behof,
som förekomma i fredlig tid, vigtig för mellersta Sverige.
1 krigstid är den dock icke så nyttig, som en jernväg skulle
vara från Jonköping till Karlskrona, hvilken förenade flottans
hufvuddepot med centraldepöten för landtarméen, Karlsborg.
Inträffar krig och hela arméen står koncentrerad vid Karls¬
borg, kan vid ett anfall på Karlskrona den samlade styrkan
icke hinna fram med nog hastighet att mota anlället, ty jern¬
väg finnes visserligen till Wexiö, men der är det slut och
derifrån måste trupperna marschera till Karlskrona. Detta
fordrar tid och gör i allt fall, att soldaterna vid framkomsten
äro så trötta, att de icke kunna vara fullt stridsfärdiga. Jag
Ven G December.
liar derföre trott och jag tror, att ett fel blifvit begånget,
när jernvägssystemet uppgjordes, men sora ännu kan för¬
bättras, om en bana ledes till vår förnämsta sjöstation.
Det är klart och tydligt, att för Sverige med dess lång¬
sträckta kuster och glesa befolkning det sätt, hvarpå trupper
och förnödenheter under krigstid kunna transporteras till an-
fallspunkterna, mera än försvarsverkets storlek inverkar på
stridens utgång och klart är det derföre ock, att, förr än
kommunikationerna ur sådan synpunkt regleras, jernbanorna i
strategiskt hänseende icke uppfylla sitt ändamål. Just för
Sverige äro jernvägar i krigstid företrädesvis af vigt och till
nytta.
Jag kan fördenskull icke gilla ett åskådningssätt, som
föranleder dertill, att, sedan jernvägar anlagts till några orter,
man blir för rädd att fullfölja dem åt andra håll, utan anser
jag för min del, att man, utan att derföre fördjupa sig i ut¬
ländsk skuldsättning, bör söka så fördela tillgängliga medel,
att något lemnäs åt hvarje håll, men icke allt endast till den
nordvestra eller, rättare måhända, den norska banan. Det
är alldeles tillräckligt om denna fullbordas under loppet af
några år, och under tiden kunna de öfverblifna medlen till¬
delas sådana banor, som blifvit föreslagna till anläggning och
hvilkas utförande befirines vara mest af nöden.
Genom en af mig väckt motion är kändt, att kommu¬
nerna Kalmar, Wexiö och Karlskrona erbjudit sig att till¬
skjuta en million riksdaler till en jernväg, som förenar de
tre städerna med hvarandra och med det öfriga landet, örn
medel vid denna riksdag anvisas af rikets ständer till den
banans byggande. Detta är ett anbud, som hittills icke blifvit
gjordt af någon kommun inom riket. Visserligen hafva kom¬
muner åtagit sig jernvägsanläggningar mot erhållande af låne¬
understöd, men detta har dock alltid skett under förutsätt¬
ning, att banorna skulle blifva deras egendom. De ifråga¬
varande kommunerna lemna deremot millionen till skänks,
utan att i banan fordra någon delaktighet och med det enda
vilkoret, att den, hlifver en stambana. Men om vid denna
riksdag anslag icke anvisas för detta ändamål, äro kommu¬
nerna ock fria från sin förbindelse, ty blott i det fall hafva
de iklädt sig skyldighet att i kontanta penningar och expro-
priationer deltaga i anläggningskostnaden till nämnda belopp,
om till bestridande af den öfriga kostnaden statsmedel vid
innevarande riksdag anvisas af rikets ständer.
Den 6 December.
167
Jag har ansett nödvändigt att nu, innan remiss sker till
statsutskottet, gifva dessa mina tankar tillkänna.
Herr Hierta: Då jag vid föregående riksdagar uttalat
en åsigt, som jag ännu vidhåller, att staten på sin bekostnad
ej bort anlägga andra jernvägar än sådana, som kunnat anses
såsom nödiga pulsådror lör hela landet och gagnande dess
trafik i sin helhet, så finner jag dock, med anledning af herr
Henschens anmärkning mot mitt nyss afgifna yttrande, an¬
ledning att tillägga, det jag alldeles icke är obenägen mot
jernvägsanläggningar genom enskilde kommuners försorg med
af staten erhållna förlagslån. Deremot finner jag löga lämp¬
ligt, att staten för egen räkning öfvertager en mängd ytter¬
ligare jernvägsanläggningar, hvilka, såsom erfarenheten utvisar
och man har anledning att antaga af de upplysningar, som
den nu diskuterade kongl, propositionen gifva vid handen, ej
skola lemna den ringaste afkastning och knappast kunna bära
underhållskostnaderna, sedan dessa jernvägar en gång blifvit full¬
bordade. Den prinsip jug i detta fall hyllat, har dock icke vid de
föregående riksdagarne gjort sig gällande, och följden deraf har
visat sig uti vårt ständiga framskridande på skuldsättningens
bana, hvilken mången tyckes anse att man ej ännu bör öfver
gifva, att dömma efter de mångå motioner, åsyftande anslag
till nya jernvägsanläggningar, som äfven vid denna riksdag
blifvit väckta. Sedan nu en gång gärdet är uppgifvet, som
man säger, förundrar jag mig alldeles icke öfver alt hvarje
ort, som ej ännu hugnats af statens frikostighet, begärligt
utsräcker händerna. Måtte dock vid frågornas afgörande ett
tillbörligt afseende fästas ej mindre vid tillgångarne än be-
hofven.
För närvarande hemställer jag dock, huruvida det kan
anses lämpligt eller om något resultat väl kan vinnas dermed,
att de värde motionärer, som väckt förslag om nya jernvägs¬
anläggningar, nu upprepa de skäl, som redan i deras motioner
blifvit framlagda, och om ej dessa skäl och derpå grundade
påståenden böra sparas till lämpligare tillfällen?
Herr Staaff: Då jag, såsom ledamot af statsutskottet,
framdeles kommer att deltaga i granskningen af de här väckta
förslagen om nya jernvägsanläggningar, vill jag icke nu yttra
mig om den större eller mindre befogenhet den ena eller
andra motionären kan hafva att påräkna statens bistånd vid
anläggandet af de utaf honom föreslagna banorna.
Jag vill endast, med anledning af herr Hiertas yttrande,
fästa uppmärksamheten på en sak, som han i sin segervisshet
168
Den 6 December.
tyckes hafva alldeles förbisett och som dock är en hufvudsak.
Herr Hierta anser nemligen, att genom den begäran om ytter¬
ligare anslag i och för jernvägstrafiken, som i den kongl, pro¬
positionen framställts, sanningen blifvit ådagalagd i den för¬
modan, herr Hierta förut hyst och yttrat, att de 500,000 rdr,
som af trafikstyrelsen blifvit, under benämning öfverskott, till
riksgäldskontoret inlevererade, i sjelfva verket icke vore en
present, utan blott en för tillfället inbesparad summa, som
åter måste tagas i anspråk för eftersatta eller annars nödiga
arbeten. Härvid är dock att anmärka, det ifrågavarande be¬
gärda anslag icke kommer att tagas i anspråk för att dermed
bestrida utgifter, som varit erforderliga under tiden innan de
500,000 rdr till riksgäldskontoret öfverleinnades, i hvilket
fall herr Hierta väl kunde hafva rätt i sitt påstående. Såsom
man finnér af den kongl, propositionen, har anslaget äskats
till följd af det, genom en betydligt ökad trafik, alltmer känn¬
bara behofvet af en utvidgad tillgång på fullständigare ma¬
teriel, således en ny tillkommen orsak, som kräfver nya me¬
del för att den skall blifva en orsak jemväl till ett mera
fruktbringande användande af de redan färdiga banorna. Detta
bevisar således alldeles intet för herr Hiertas påstående, ty
att af det nu yppade behofvet af ytterligare medel för tra¬
fikens utvidgande draga den slutsats, att trafiken alldeles icke
Varit inbringande, vore detsamma som att påstå, att derföre
att man, efter att för lånta penningar hafva uppfört ett hus,
som af hyresgäster så starkt anlitas, att man finner sin ut¬
räkning vid att tillbygga tvänne flyglar, fördenskull upptar ett
nytt lån, huset under tiden visat sig icke lemna någon af¬
kastning.
Herr Wistrand: Af hvad under diskussionen förekommit,
föranledd att uttala min åsigt i det ämne, som nu utgör före¬
mål för ståndets öfverläggning, får jag uppriktigt bekänna, att
intet skulle vara mig kärare, än att se vårt kära fädernesland
öfverspunnet med ett jernvägsnät, sträckande sig från dess
nordliga gräns ända ned till sundet och lörsedt med tvärbanor,
som slingrade sig genom alla provinser, ja berörde hvarje
trakt derinom. Detta är hvad önskningarne kunna mägta,
med förmågan är det icke så, den begränsas allt för starkt
af tillgångarne, och, som man vet, äro våra finanser ej i det
skick, att de vid innevarande riksdag tillåta några utgifter
Utöfver hvad de mest tvingande behofven kräfva. Särskildt
hvad jernvägsanslagen beträffar måste sparsamhet iakttagas,
och önskligt vore derföre, om man iakttog den så, att intet
Den 6 December.
469
anslag till jerribanor, utöfver livad den kongl, propositionen
begär, beviljades; ja jag anser, att till och med någon ned¬
sättning i de deri äskade millionerna kunde tålas vid, med
iakttagande likväl att intet binder lades i vägen för fullbor¬
dandet af den högst nödvändiga nordvestra stambanan.
Herr Sundvaltson: Ehuru det lör mig kunde vara all¬
deles öfverflödigt att i detta ämne afgifva något särskildt ytt¬
rande, sedan jag uti formlig motion tagit mig friheten fram¬
hålla det. enligt min åsigt, lämpligaste, rättvisaste och för¬
delaktigaste användningssättet af de statsmedel, som rikets
ständer vid innevarande riksdag kunna finna lämpligt att an¬
slå till stambanesystemets fortsättning under de närmast föl¬
jande byggnadsåren; kan jag dock icke underlåta att, jemte
den allvarligaste erinran om min bemälda motion, hvilken
rekommenderas till statsutskottets synnerliga uppmärksamhet,
anmärka den, åtminstone enligt min åsigt, oriktiga uppfattning
af landets rättmätiga kraf i detta hänseende, hvilken den
kongl, propositionen angifver, och ville jag dessutom medelst
dessa erinringar äfven vördsa ni ligast protestera mot den eljest
alltför möjliga åsigten, att min tystnad vid remissen af denna
kongl, proposition, som nästan är diametrala motsatsen till
min bemälda jernvägsmotion, kunde anses innebära något
medgifvande å min sida af den kongl, propositionens foster¬
ländska företräde framför de af mig sålunda förfäktade
åsigter, hvilka i densamma kantänka skulle funnit sin veder¬
läggning.
Jag kan nemligen icke fatta, hvarföre alla de medel,
som vid innevarande riksdag kunna blifva disponibla för full¬
följandet af dessa våra vigtigaste kommunikationsanstalter,
skola, i stället för att användas på fullbordandet af det svenska
stambanesystemet i den ordning, som det obestridliga och
största behofvet deraf föreskrilver och hvarigenom detsamma
bereder riket största möjliga gagn och staten största möjliga
afkomst, koncentreras just på en enda punkt och vrå af
landet, hvilket redan eger många underlättade kommunika¬
tioner, eller anslås till uteslutande fullbordande af endast en
bana, som i och för sig blott är en gren- eller sidobana och
dessutom den dyraste af alla ofullbordade.
Härmed har jag icke velat bestrida nordvestra banans
stora vigt i allmänhet, utan endast det absoluta löreträde
framför alla ännu ofullbordade bandelar i riket, hvilket den
kongl, regeringen tillerkänner densamma, såsom mig synes
utan ompröfning af frågan i dess helhet och utan tillräckliga
170
Den fi December.
skäl. Nordvestra stambanans betydelse är omisskännelig, dock
mera för Norge än för Sverige, enär den mera skall under¬
lätta Norges samfärdsel med Sverige och genom detsamma
med utlandet, än befrämja hvad det svenska stambanesystemet
dock måste i främsta rummet afse, eller den inhemska tra¬
fikens och varuutbytets underlättande. Det nordvestra jern-
vägsintresset. eger kosmopolitisk, men det öfriga en rent
fosterländsk karakter; och det måtte vara tillbörligt, att man
tillgodoser de fosterländska intressena i första rummet och de
kosmopolitiska eller åtminstone unionella i det andra. Så
bjuder nödig klokhet, omtanke och sjelfbevarelse. Annu den
dag, som är, har sannerligen icke heller den svensk-norska
unionen tillskyndat svenska folkel och statsverket sådana för¬
delar, att de nu å ömse sidor ifrågaställa 17 millioner rdr
jernvägsanslag vid innevarande riksdag, den enda punkt hvar¬
uti den kongliga propositionen fullt öfverensstämmer med min
afgifna motion, böra företrädesvis anvisas till denna norska
kungsväg, så länge man blott med endast arma 6 mils stam¬
bana närmat det vigtiga Norrland till rikets hjerta. Dä landet
sålunda eger ofullbordade banor, som det är långt vigtigare
att påskynda, som äro vida billigare att aidägga och som
skola tillskynda det egna fosterlandet större fördelar, än den
nordvestra stambanan enbart kan göra det hela; så synes
mig vara ett rättvisans ovedersägliga anspråk, att af nord¬
vestra stambanan endast bör under närmaste byggnadstid full¬
bordas de af mig angilna delarna emellan norska gränsen och
Arvika å ena samt Kristinehamn och Karlstad å andra sidan,
hvaremot öfverskottet å de 17 millionerna, hvarom menin¬
garna synas hafva förenat sig såsom maximum af stambane-
anslag denna riksdag, bör anvisas till norra stambanans full¬
bordan. Från Storvik till Sundsvall, Hernösand, att ej säga
Haparanda, återstår ändock ett betänkligt stycke väg, som på
länge ej kan blifva med sleepers och räler försedd, huru an¬
geläget än äfven detta kunde vara för landets försvar vid
alltför möjlig örlig Vidhållande den af mig förut uttalade
åsigt, att ej här smeka grannens främmande barn mera än
sitt egna, hemställer jag fortfarande, om icke Norrland ligger
oss närmare och intimare om hjertat och är mera förtjent af
vår synnerliga omvårdnad än Norge: om icke förbättrandet
af Norrlands kommunikationsväsende eger för oss större vigt,
än underlättandet af den norska transitotrafiken genom Sverige?
Våra mellersta provinsers anspråk torde äfven böra egnas
någon uppmärksamhet vid denna frågas afgörande. De ega
Den 6 December.
171
största förde] af norra stambanans snara oafbrutna fullföljande
och hvarföre skulle de fördelarna vara så oberättigade, då de
icke allenast äro de folkrikaste i mellersta delen af riket,
utan äfven de tyngst skattdragande af alla. I sistnämnda af¬
seende kunna inga svenska provinser mäta sig med Upland,
Westmanland och Östergötland; och, ehuru dessa sålunda få
brorslotten af skattebidragen för dessa kommunikationers åstad¬
kommande, hafva de för nästan alla andra fått stå tillbaka
vid jernvägsanslagens fördelning. Tiden torde derföre vara
inne att fästa vederbörligt afseende vid deras skäliga anspråk
och stora behof i denna del, hvilka inför hvarje sann foster¬
landsvän böra fullkomligt uppväga de unionela fördelar, som
väntas och förespeglas af jernbanans framdragande till norska
gränsen med åsidosättande af alla andra stambanor vid denna
riksdag, ehuru den förra är den dyraste och kostsammaste
af dem alla, så att då norra stambanan endast kostar om¬
kring 700,000 rdr milen, kostar den vermländsk-norska sam¬
ina belopp i banko. För 66 procent af anslaget per mil
kunna i mellersta Sverige åstadkommas fördelar för de lands¬
delarna, hvilka helt och hållet stanna inom riket och tillkom¬
ma mycket vidsträcktare delar än genom nordvestra stam¬
banans exklusiva påskyndande å de förras bekostnad.
Begränsas derföre, såsom äfven den kongl, propositionen
gör, anslagen till stambanebyggnaderna under närmaste fram¬
tiden till de föreslagna 17 millionerna, som borde kunna be¬
redas af de löpande statsinkomsterna utan någon vidare upp¬
låning i utlandet; så kunde alla rättmätiga anspråk vid denna
riksdag å stambanesystemets fortsättning sålunda samman-
jemkas till allmän belåtenhet och fosterlandets sanna fördel,
att, på sätt min motion vördsamt föreslår, vägen fullbordas i
Wermland från Kristinehamn till Karlstad och från norska
gränsen eller Charlottenberg till Arvika, der å båda hållen
sjökommunikationen uppnås, samt i hjertat af riket och när¬
mast hufvudstaden från Upsala öfver Sala till Storv k å
Gefle-Dalajernvägen. Härigenom vore något stort och helt
vunnet, älven för den händelsen, att stambanebyggnaderna
sedan fingo hvila eller endast fortsättas i mån, som statsverkets
egna öfverskottsmedel sådant medgåfvo. Och detta borde,
med nödig hushållning i öfrigt, ändock kunna ske utan arbe¬
tenas afbrytande för någon tid.
Härmed har jag endast velat flyktigt antyda bevisen der¬
för, att regeringen i sitt förslag icke fästat vederbörligt af¬
seende vid alla de faktorer, som i detta konto böra upptagas
172
Den 6 December.
och uppmärksamma^ samt ej heller vid landets verkliga och
sannskyldiga behof i allmänhet, då densamma föreslagit att
hopa alla anslagsmedlen blott på en enda punkt och provins
af riket.
Herr Heijkenskjöld: Dtå fråga i den kongl, propositionen
blifvit framställd, bland annat, om beviljandet af ett anslag af
2 millioner rdr till inköp af erforderlig jernvägsmateriel, tager
jag mig friheten att hemställa hos det utskott, dit proposi¬
tionen varder remitterad, att vid beviljandet af detta anslag
måtte fästas det vilkor, att den erforderliga rnaterielen måtte
förfärdigas inom landet, om så är möjligt. Om medlen, så¬
som är att förmoda, skola anskaffas genom utländska lån, så
vore det i sanning väl, om de icke slraxt vandrade tillbaka
till utländningen, utan stannade inom landet och bidroge att
höja dess industri och lifva företagsamheten derinom. Vi
hafva redan flere verkstäder, der jernvägsmateriel förfärdigas,
och med något understöd af enahanda art, som de, hvilka
fått i uppdrag att gjuta våra kanoner elter nyare modeller,
kommit i åtnjutande af, skulle de troligen blifva i stånd att
tillverka all den erforderliga rnaterielen, hvilket i sanning
skulle lända till stor båtnad för landet. Jag hoppas derföre,
att utskottet skall fästa något afseende vid den antydning, jag
nu gjort.
Herr Carlén instämde.
Ofverläggningen förklarades slutad, och på framställning
af herr talmannen remitterades ifrågavarande två kongl, pro¬
positioner jemte i anledning deraf afgifna yttranden till stats¬
utskottet.
§
Föredrogs ånyo och remitterades till statsutskottet kongl.
maj:ts nådiga proposition af den 1 dennes, angående folkskole¬
lärares pensionering.
§ s-
Föredrogs ånyo och bifölls allmänna besvärs- och eko¬
nomiutskottets betänkande JVs 2, i anledning af väckt förslag
om vidtagande af åtgärder i ändamål att samla och bevara
sådana manuskripter och andra litterära alster af historiskt
värde, som finnas på spridda ställen i landet.
§ 6.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande M 3, i anledning af väckt motion om åtgärder
till städernas skyddande mot fara af krutexplosioner.
Den 6 December.
175
Herr Witt: Bland de motiver, utskottet funnit lämpligt
att anföra för att förmå rikets ständer att lemna min ifråga¬
varande motion utan afseende, finner jag med förvåning älven
den, att helälliafvande amiralen vid flottans station i Karls¬
krona skulle hafva upplyst, att jemväl de större fartygen
kunna lägga till vid kruthusen och direkte från dem intaga
sitt krut. Om en sådan upplysning verkligen blifvit lemnad,
känner jag icke, men hvad jag vet är, att en sådan uppgift
icke skulle vara på verkliga förhållanden grundad, ty inga
större lärtyg kunna lägga till vid kruthusen, utan afheint-
ningen af krut derifrån måste ske medelst håtar.
Den omständigheten, att frågan redan förut varit af
kongl. maj:t pröfvad, finner jag icke utgöra något skäl att
afstyrka bifall till motionen. Man besinne blott, att frågan,
sådan den förut framställdes, väcktes af en enda kommun
oell angick blott densamma, då den nu, sådan jag framställt
den, angår hela landet och väl förtjenar att af rikets ständer
förordas, för hvilken händelse man liar mer hopp om den¬
sammas lyckliga lösning, än om särskilda kommuner i hvarje
enskildt fall skulle hos kongl, majit göra framställningar. Att
flere kommuner än Karlskrona önska vidtagande af några
behöfliga åtgärder för att åstadkomma skydd mot de vådor,
som kruthusens allt för nära läge intill folkrika ställen inne¬
bära, synes jemväl af herr Bergmans reservation, hvilken
lernnar mig en ytterligare anledning att yrka afslag å ut¬
skottets hemställan och bifall till milt förslag.
Herr Sundvallson: Mindre för att motsätta mig utskot¬
tets hemställan i detta betänkande, hvilket jag finner vara på
ganska goda skäl grundadt, än för att lemna några upplys¬
ningar i ämnet, som kunna ytterligare bekräfta afstyrkandets
befogenhet och hvilka jag väntat att motionären sjelf skulle
andraga, har jag måst begära ordet.
Vid rikets ständers sednaste besök i Karlskrona fästades
bland annat äfven deras uppmärksamhet på kruthusens
vådliga lägen inpå staden. Med den stora mängd krut, som
der förvaras, uppgående gemenligen till 20.000 fjerdingar, och
det vårdslösa och vådliga skick, hvaruti dessa förvaringskärl
vanligen befinnas i det de med tiden hoptorka och spilla krut,
löper denna, likasom troligen mången annan stad här i riket, der
kruthus förlagts i deras omedelbara närhet, den betänkligaste
risk af en alltför möjlig explosion, som oundgängligen skulle
medföra hela varfvets och stadens totala undergång. Kraftiga
och snara åtgärder rekommenderades derföre för afhjelpande af
174
Oen 6 December.
denna risk och bland medlen nämndes äfven det, som motio¬
nären här föreslagit, eller att (lytta kruthusen på längre af¬
stånd. Detta skulle dock medföra stora kostnader och af-
lägsnade ändock icke de egentligaste anledningarna till ifråga¬
varande vådor, hvarlielst krutiiusen vore belägna. Andra åt¬
gärder borde derföre vidtagas, som bättre fyllde ändamålet,
mot drägliga omkostnader. Kaptenen och riddaren vid (lot¬
tans mekaniska kår Sasse hade tagit detta ärende i nog-
grannt öfvervägande och kommit till det resultat, att faran
kunde ganska lätt och säkert förebyggas utan kruthusens
flyttning eller ombyggande. I)e gamla kruthusen kunde utan
risk fortfarande användas, allenast krutet finge andra och
ändamålsenligare förvaringskärl, som hindrade krutets ut¬
spillande såsom nu, då det ankommer och lörvaras i de mest
bräckliga fjerdingar, som af torkan lätt förlora band, gistna i
fogningar och äfven sönderfalla. Man skulle derföre anskaffa
ändamålsenligare och säkrare transport- och förvaringskärl,
som gjorde all krutspillning omöjlig. Det vore sedan nästan
likgiltigt hvarest krutet förvarades och vore då de gamla krut¬
husen ganska användbara. Herr kapten Sasse hade ock redan
uppgjort ritningar i naturlig storlek till sådana nya krutkaggar,
hvilka förevisades statsrevisorerna och syntes dem mycket
ändamålsenliga och betryggande. Dessa kaggar eller fjerdingar
skulle förfärdigas af torr ek, hvarpå ymnig tillgång finnes vid
Karlskrona station och ytterligare erhålles vid hvarje slopning af
gamla segelfartyg. Det virket säljes nu oftast till vedbrand.
Uti kanten af hvarje kimm eller särskild del i fjerdingen,
som med annan del behöfde hopfogas, skulle, med maskin,
göras en alldeles likformig inskärning till ungefär 3/4 tums
djup. Vid bitarnas sammanfogande till kaggar, ungefär af den
nu brukliga storleken, skulle uti denna fördjupning anbringas
en remsa antingen af koppar eller papp, hvilka båda materiel
herr Sasse ansåg lika ändamålsenliga, ehuru metallen natur¬
ligtvis vore varaktigare. Locket liknade med sina skrulgän-
gor, som der förekommo all spillning, något det vanliga
locket till en snusbutelj. Kärlen skulle förses med säkra
kopparband, som ej kunde affalla. När dessa kaggar efter
längre förvaring hoptorkade och gistnade, hindrade den in¬
falsade papp- eller kopparremsan all spillning, så att ej ett
enda korn kunde utkomma. Vid expeditioner och andra be¬
hof behöfde det sålunda förvarade krutet ej heller ompackas
såsom nu, utan kunde kärlet direkte och med största säkerhet
transporteras.
Den 6 December.
178
Kostnaden för dessa kärl var naturligtvis vida större än
för de nu begagnade simpla och vådliga snusfjerdingarna,
men de skulle icke såsom dessa blifva obrukbara och för¬
färas, så snart kaggen vore tömd, utan kunde användas under
loppet af många år och blelve derföre i längden kanske icke
dyrare, än de nuvarande. Ja, slika kärl borde vara föreskrifna
för all förvaring af krut, hvarigenom många vådor kunde
undvikas. Med deras införande blefve ock de gamla krut¬
busens raserande i städernas närhet onödigt oell hela den
dyra byggnadskostnaden undvik lig, hvadan färslagets godkän¬
nande måste medföra mångfaldiga fördelar. Motionären sjelf
kunde vitsorda riktigheten af dessa uppgifter, som han bort i
sin framställning omförmäla.
Detta har jag ansett mig böra nämna, i händelse frågan
upptages under någon annan form och heredes den nöjaktigare
utredning, hvilken utskottet ej synes varit mägtigt att åstad¬
komma. För sådan händelse ville jag äfven föreslå, att om-
lörmälda ritningar med kostnadsförslag måtte från herr kapten
Sasse infordras, helst det är mig bekant, att han med största
beredvillighet aflemnar desamma till vederbörligt behjertande.
Herr Bergman: Jag känner mig deremot alldeles icke
tillfredsställd med det slut, hvartill utskottet i frågan kommit.
Motionären begär ju endast, att rikets ständer måtte hos
kongl, majit i underdånighet hemställa, att kongl, majit täcktes
låta undersöka, hvilka åtgärder kunna vidtagas för att genom
krutinagasiners flyttning eller ändamålsenligäre inrättande
skydda rikets städer mot ödeläggelse, och denna begäran synes
mig hafva varit i högsta måtto förtjent af bifall och under¬
stöd. 1 min reservation har jag vidrört, huru förhållandet i
detta afseende är på Gotland, hvaraf jag i första rummet
hemtat anledning till min önskan att motionen kommit att
undergå ett annat öde.
Jag vill nu endast som hastigast vidröra två af utskottets
för dess afstyrkande anförda skäl, hvilka synas mig alltför
märkliga att med tystnad kunna förbigås. Utskottet säger,
att »inga omständigheter inträffat, hvilka synas påkalla en
förnyad ompröfning af ärendet.» Det vill häraf synas, som
utskottet skulle anse, att det först är, sedan olyckan skett,
som man bör vidtaga några åtgärder alt förebygga densamma —
likasom endast knallen af exploderande stora krutmassor och
bullret af sammanstörtande städer skulle kunna väcka veder-
börandes uppmärksamhet på de faror, som med undergång
hota flera af våra städer. Det andra skälet, eller att städerne
176
Den 6 December.
sjelfve, hvar för sig, efter sig företeende omständigheter, skulle
söka utverka de åtgärder, som för hvarje särskildt fall kunde
finnas tjenliga, synes mig icke hafva bort framdragas, då redan
framställningar, som af särskilda kommuner blifvit gjorda uti
ifrågavarande afseende, lemnats utan afseende, och enda hop¬
pet är, att genom ständernas gemensamma åtgärd kunna få
en behöflig ändring vidtagen. Jag hemställer, att motionen
måtte bilallas.
Herr Wilt: Herr Sundvallsons anförande gifver ett ytter¬
ligare stöd för det förslag, jag i min motion framställt om
hemställan till kongl, majit angående undersökning till utrönande
af hvilka åtgärder, som kunna vidtagas för att skydda rikets stä¬
der mot ödeläggelse lill följd af krutexplosioner. Kongl, majit,
som ensam är i tillfälle, att från särskilda myndigheter er¬
hålla alla de upplysningar, som för frågans behöriga utredning
kunna erfordras, blelve, i händelse motionen bifölles, säker¬
ligen icke i okunnighet om det förslag herr Sundvallson om¬
nämnt och således äfven satt i tillfälle att pröfva detta. Min
motion är af en så omfattande beskaffenhet, att den afser ej
allenast alla städer och platser, som kunna vara hotade af
krutexplosioner, utan äfven alla slags åtgärder, hvarigenom
dylika kunna lörekommas.
Herr Ödmansson: Afven andra städer än Karlskrona,
der större krutupplag funnits, hafva varit angelägna att, så
fort som miijligt, få krutet förflyttadt. Så har förhållandet
jemväl varit med Landskrona stad, som jag bar äran att re¬
presentera. På dervarande fästning, förvarades samtidigt 400
straff-fångar och 2 ä 5000 centner krut, begge hvar för sig
och ännu mera gemensamt lärliga grannar för stadens inne¬
vånare. Åtskilliga gånger gjordes af mig, lörsta gången i
egenskap af riksdagsman för staden, underdåniga framställnin¬
gar om krutets bortfiyltande, utan att synnerligt afseende
fastades dervid, men genom förnyade ansökningar uppnåddes
slutligen målet, och för 2 eller 3 år sedan förflyttades krut¬
förrådet till ett af kronan omkring två mil från Kristianstad,
på dertill särskildt exproprierad jord uppförd t kruthus.
Då efter hvad jag erfarit två stånd redan godkänt ut¬
skottets betänkande, torde det gagna till föga att vidare orda
i ämnet; för min del anser jag dock motionen vara förtjent
af bifall.
Herr Waldenström: Såsom ledamot af allmänna besvärs-
och ekonomiutskottet, vill jag endast upplysa derom, att herr
Witts motion inom detsamma icke kunde vinna bifall hufvud-
Den 6 December.
S77
sakligast af två skäl. För det första hade frågan om krut¬
husens flyttning, på framställning af Karlskrona kommun, re¬
dan förut varit föremål för kongl. mnjits pröfning och då
vunnit den utredning ärendets vigt kräfde, men enär nya
och tvingande skäl ej blifvit visade, hvarföre man åter skulle
besvära kongl. maj:t med förnyad framställning i ämnet,
fann utskottet detta ej lämpligt. Vidare hade hvarken mo¬
tionären angilvit ej heller utskottet blifvit i tillfälle att föreslå
några andra utvägar till förekommande af den fruktade läran,
än sådane, som vid ärendets förutgångna behandling hos veder¬
börande myndigheter varit kända och tagna i öfvervägande,
hvilket också i sin mån föranledde utskottet att ej tillstyrka
bifall till motionen.
Herr Widell: Då äfven jag tillhör ett samhälle, beläget
under en fästnings kanoner, manar mig fruktan för den ho¬
tande faran af en förstörande krutexplosion att förena mig
med dem, som yrka vidtagande af några åtgärder, för att af¬
lägsna denna fara Det ganska betydliga krutförråd, som
ständigt funnits magasineradt å Karlstens fästning, förvarades
för ej längesedan i fästningens torn. som då liknade en ofant¬
lig mörsare, laddad med krut ända till mynningen och färdig
att sprida död och förödelse öfver det Iilla samhälle, som
blomstrade vid dess fot. Tillfällen hafva ej heller saknats, då
denna lära kunnat blifva en verklighet. På sednare tider
har dock krutet blifvit förflyttadt till ett trähus, uppfördt
mera aflägset från staden utmed hafvet, så att en inträffad
explosion ej skulle verka så förstörande, som annars varit
händelsen. Detta nya arrangemang medför dock den olägen¬
heten, att under krigstider krutförrådet lätt kan af fienden
förstöras.
Herr Witt: Jag skulle icke hafva för tredje gången be¬
gärt ordet, om icke herr Waldenströms recit af ett utskottets
yttrande i frågan föranledt mig dertill.
Herr Waldenström har likasom utskottet fästat sig vid
den omständigheten, att motionären underlåtit uppgifva, hvilka
åtgärder böra vidtagas för vinnande af det åsyftade resultatet.
Det är dock denna underlåtenhet, sorn utgör ett ganska ta¬
lande skäl för bifall till motionen, då densamma just inne¬
håller en hemställan att rikets ständer måtte hos kongl,
majit anhålla, det kongl, majit täcktes låta undersöka
hvilka åtgärder vore de lämpligaste att uti förevarande fall
vidtaga.
Dorg.itänd. grot. vid rikad. 1865—1866. 1- t
178
Den 6 December.
Herr Isberg: Jag vill ej förneka att de faror, som för
åtskilliga städer uppstå derigenom att större krutförråd inom
desamma förvaras, äro ganska betänkliga samt att det vore
väl om något kunde åtgöras för dessa farors afböjande. lag
försökte ock derföre att inom utskottet bereda framgång åt
herr Witts motion. Men jag har ansett mig sakna skäl att
reservera mig mot det slut, hvartill utskottets pluralitet kom¬
mit, enär jag under öfverläggningen i utskottet försport att
öfverklagade förhållandet redan är vordet gjordt till föremål
för vederbörandes hvarjehanda förslag, bland hvilka uppgåfvos
ifrågasatta försök dels att inrätta kruthusen så, att en vägg
mot valten eller obebygd mark vore gjord af trä, dels ock
att uppblanda krutet med ett af, bland annat, glas bestående
pulver, som skulle förminska faran af explo-ion.
På grund af sådant allt, och då hvad herr Odmansson
här andragit synes gifva stöd åt utskottets åsigt om rätta
sättet för vinnande af de åtgärder, som för särskilda fall kunna
finnas nödiga och lämpliga, föranlåtes jag yrka bifall till ut¬
skottets betänkande.
Diskussionen var slutad, och herr talmannnen framställde
proposition å bifall till betänkandet. Härtill svarades ja och
nej och sedan votering blifvit begärd, uppsattes, justerades
och anslogs en voteringsproposition, så lydande:
»Den, som bifaller allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkande JW 3, röstar ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej. bar ståndet, med afslag å samma betänkande,
beslutit underdånig skrifvelse till kongl. maj:t, i enlighet med
herr Witts ifrågavarande motion.»
Häröfver anställdes med slutna sedlar, af hvilka en, för¬
seglad, aflades, votering, som utföll med 30 ja emot 50 nej;
i följd hvaraf den förseglade sedeln öppnades. Denna befanns
innehålla nej; och hade ståndet således, med afslag å allmänna
besvärs- och ekonomiutskottets betänkande M 5, för sin del
beslutit underdånig skrifvelse i ämnet till kongl. maj:t i en¬
lighet med herr Witts ifrågavarande motion.
7-
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
memorial JW 4, med återiemnande af en inom hedervärda
bondeståndet väckt motion [M 127), angående rättighet att i
lagsökningsmål vända sig tili domaren i orten, hvilken skulle
likasom konungens befallningshafvande, ega meddela qvarstads-
och utmätningsbeslut.
Den 6 December.
179
Herr Henschen: Jag hemställer att den i memorialet
ornlormälda motion mätte varda remitterad till lagutskottet.
Vidare anfördes icke och ståndet gillade memorialet samt
förklarade ifrågavarande motion tillhöra lagutskottets be¬
handling.
§ 8-
Föredrogs, men bordlädes ånyo, utdrag af höglofliga rid-
derskapet och adelns protokoll den 27 sistlidne November,
innefattande inbjudning till medstånden att förena sig i först¬
nämnda stånds beslut om nedsättande af särskildt utskott för
att handlägga två kongl. maj:ts nådiga propositioner.
§ »•
b öredrogos ånyo statsutskottets
Utlåtande M 9, i anledning af kongl. maj:ts nådiga pro¬
position, angående åtgärder till behöfvandes undsättning i
missväxtår.
Bifölls.
Utlåtande JV5 10, i anledning af kongl. maj:ts nådiga pro¬
position om anslag till ett förlagslån för tillvägabringande inom
riket af tillverkning af 12-decimaltums gjutna jernkanoner.
Bordlädes.
Och memorial JV° 11 med återlemnande af kongl. maj:ts
från borgareståndet till statsutskottet remitterade nådiga pro¬
position, angående förändring i grunderna för beväringsinrätt-
ningen och om bildande af en landtstorm.
Herr Henschen: För den händelse att det inom ridder-
skapet och adeln väckta förslaget att tillsätta ett särskildt ut¬
skott för behandlingen af alla de frågor, som röra krigsmag-
tens ombildning, skulle af rikets ständer antagas, finner jag
olämpligt att, förrän denna fråga blifvit afgjord, besluta nå¬
gon ny remiss af kongl. maj:ts ifrågavarande nådiga propo¬
sition och anhåller derföre, att memorialet ånyo måtte bord¬
läggas.
Vidare anfördes icke och statsutskottets memorial JVS 11
bordlädes.
§ 10.
Föredrogs, men bordlädes ånyo, bankoutskottets berättelse,
M 3, angående verkställd undersökning och granskning af
bankoverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.
§ 1»
Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial JVs 4, med
återlemnande af åtskilliga från hedervärda bondeståndet till
utskottet remitterade motioner.
1«0
Den 6 December.
Härvid lörekom forst frågan om riksdagsfullmägtigen
Per Nilssons från Kristianstads ian motion.
Herr Henschen: Frågan om rättighet för en bank att
utgifva egna obligationer bar tillförene ansetts tillböra sam¬
mansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
och jag tror derföre, lör min del, att Per Nilssons ifrågava¬
rande motion rätteligen bör till lagutskottet remitteras och
icke, såsom jag förnummit vid talmanskonferensens samman¬
träde ansetts vara riktigare, till allmänna besvärs- och eko¬
nomiutskottet.
Herr Björck: Orsaken, hvarföre frågan om rikshypoteks-
bankens stiftande blifvit i bankoutskottet behandlad, har väl
varit den, att förslaget derom var uppgjordt af finanskommittén och
att dess betänkande öfverlemnades till nämnde utskott. Frå¬
gan behandlades sedermera af sammansatta stats- och banko-
utskoltet; och var, enligt mitt förmenande, statsutskottets del¬
tagande i denna behandling icke på kalladt af någon annan
omständighet än den, att staten skulle garantera en del af
hvpoteksbankens förbindelser, rörande hvilken omständighet
det ansågs nödigt att höra statsutskott' !. Derom är, som
man väl ser, nu icke fråga, utan motionären har föreslagit
en förändring i hypoteksväsendets grunder, hvarmed det icke
tillkommer hvarken lag- eller statsutskottet, lika litet som banko¬
utskottet, att taga befattning. Till och med den omständig¬
heten, att rättighet blifvit motionerad för de särskilda hvpo-
teksföreningarna att utgifva egna obligationer, påkallar ej lag¬
utskottets inblandning i frågan, ty nämnda rättighet till obli¬
gationers lifgifvande beror af redan gällande lag. Skulle
emellertid, för frågans utredning, lagutskottets yttrande finnas
erforderligt, så lärer allmänna besvärs-och ekonomiutskottet böra
föranstalta om ett sammanträde emellan dessa begge utskotten.
Frågan uppfattades vid diskussionen i talmanskonferensen i
enlighet med de grunder, hvarför jag nu redogjort, och jag
anser, i öfverensstämmelse dermed, att motionen bör till all¬
männa besvärs- och ekonomiutskottet remitteras.
Herr Hierta: Jag tager mig friheten fästa ståndets upp¬
märksamhet derpå, att, då utskottet i sitt memorial yttrar,
att det till hedervärda bondeståndet återlemnar de i detsamma
upptagna motioner, mig synes som detta högtärade stånd icke
hade att bekymra sig om deras vidare remitterande, hvarom
hedervärda bondeståndet torde draga vederbörlig försorg.
Jag hemställer derföre, att memorialet lägges till handlin¬
garna.
Den 6 December.
181
Herr Rinman: Jag tillåter mig deremot anmärka, att
det alldeles icke är en följd af utskottets yttrande, det mo¬
tionen till hedervärda bondeståndet återlerrmas, att utskottets
anmälan derom skall af de öfriga stånden läggas till hand¬
lingarna. Ty enligt riksdagsordningens föreskrift åligger det,
i frågor af förevarande beskaffenhet, samtliga riksstånden att
yttra sig om till hvilket utskott en sålunda återsänd motion
skall remitteras.
Herr Sundvallson: Jag kan för min del ej gilla da
åsigter, herr Björck uttalat i frågan. Den rör penningar och
till behandling af sådana frågor hafva vi bankoutskottet, som
redan tillförene upptagit och handlagt de ämnen, som med
hypoteksbankernas organisation baft sammanhang. Om också
de frågor, som af motionärerne blifvit framställda, äro så
kallade önskningsfrågor, så är det ej derföre så alldeles gifvet,
att de skola behandlas af allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottet, alldenstund vi i bankoutskottet ega ett specielt ut¬
skott för handläggning af alla penningefrågor, äfven om dessa
äro till de så kallade önskningsfrågorna hänförliga. bör öfrigt
åberopar jag professor Agardhs vid bankoutskottets memorial
JM 5 lögade reservation, deruti han tydligen ådagalägger, att
alla de i såväl detta sorn i det nu föredragna memorialet före¬
kommande frågor tillhöra bankoutskoltets behandling.
Herr Ljungberg: Herr Sundvallson har så tillvida rätt i
sitt påstående, som motionen verkligen innefattar en peu-
ningefråga, äfvensom deruti, att penningefrågor företrädesvis
böra af bankoutskottet behandlas. Vi torde dock icke böra
förbise hvad grundlagen stadgar rörande bankoutskottet, och
då riksdagsordningen inskränker detta utskotts verksamhet
till att »öfverse riksbankens styrelse och tillstånd» samt »gifva
föreskrifter om dess förvaltning», så torde deraf tydligt fram¬
gå, att bankoutskottet icke har att befatta sig med de ämnen,
som här äro i fråga. De fleste medlemmar i bankoutskottet
voro äfven eniga i den åsigt, att motionen bort remitteras
till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, på hvars pröfning
det sedermera borde bero, om bankoutskottet eller lagutskottet
skulle deltaga i ärendets behandling.
Herr Henschen: Jag dristar än ytterligare fästa ståndets
uppmärksamhet derpå, att, då fråga är väckt om rättighet
för hypoteksbanken^ att utgifva egna obligationer, saken
synes stå i det närmaste sammanhang med vår privatbanks-
lagstiltning, hvilken, såsom man vet, tillhör lagutskottets be¬
handling.
lf{2
Den ö December.
Öfverläggningen var slutad, och, med gillande af banko-
utskottets memorial JYs A i denna del, förklarade ståndet Per
Nilssons omförmälda motion tillhöra allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets behandling.
Härefter fattades enahanda beslut beträffande en hvar af
öfriga ifrågavarande motioner.
§ M.
Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial M 5, med
återlemnande af en inom hedervärda bondeståndet af riksdags-
lullmägtigen Anders Persson från Kristianstads län väckt
motion.
Herr Lindström: Jag får fästa uppmärksamheten på
herr Agardhs reservation, hvari tydligt och klart visas, att
ifrågavarande motion bör till bankoutskottet återremitteras.
Mig synes det ock vara en oriktig uppfattning af ärendet, som
föranledt motionens återlemnande, och, efter voteringen i ut¬
skottet, tycktes man äfven hafva kommit till öfvertygelse
derom, ty flere ledamöter, än de sorn hörde till minoriteten,
hafva mot beslutet reserverat sig.
Till stöd för min åsigt behöfver blott påpekas, att syftet
med motionen är inrättandet af sedelutgifvande provinsbanker
och att dylika frågor alltid tillförene blifvit af sammansatt
banko- och lagutskott behandlade.
Med hänvisning till herr Agardhs reservation och då
bankoutskottet är det principala utskottet, får jag derföre an¬
hålla, att motionen i fråga måtte blifva till nämnda utskott
återställd.
Herr Ljungberg: Orsaken hvarför bankoutskottet, ehuru
det gerna velat upptaga ifrågavarande motion, likväl ansett
sig böra återlemna densamma, är den. att utskottet ansett
motionen icke innehålla sådana ämnen, med hvilka det, jem¬
likt 52 § i riksdagsordningen, tillkommer bankoutskottet att
taga befattning. Och emot uttryckliga lydelsen i nämnde
paragraf lärer väl icke heller motionen kunna till bankout¬
skottet hänskjutas.
Att sammansatt banko- och lagutskott, såsom herr Lind¬
ström anmärkt, någon gång förut handlagt dylika frågor,
lärer väl icke utgöra skäl för att sådana frågor för all framtid
skola af samma utskott behandlas, ty anledningen till att
någon gång så skett, torde ligga deri, att ärendets rätta be¬
skaffenhet icke, löre remissen till utskottet, blifvit behörigen
utredd eller öfvertänkt.
Den 6 December.
183
Jag yrkar derföre, att utskottets beslut om motionens
återlemnande måtte af ståndet godkännas och att motionen
måtte varda till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet öfver-
lemnad.
Herr Lindström: Jag vill blott, i anledning af herr Ljung¬
bergs yttrande, fästa uppmärksamheten derpå, att om man skulle
så strängt tolka riksdagsordningen i afseende på utskottens
verksamhet, skulle denna motion icke komma att behandlas.
Riksdagsordningen har blott summariskt, men ej i detalj, an-
gifvit hvad som utgör föremål för utskottens verksamhet; och
hvad särskildt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet angår,
så finnes ej i riksdagsordningen stadgadt, att det har att be¬
handla frågor af denna art. Det har förut varit praxis, att
dylika frågor hänskjutits till bankoutskottet och jag anser det
ej vara skäl att nu frångå denna praxis, utan yrkar fortfa¬
rande att motionen varder till bankoutskottet återlemnad.
Diskussionen var slutad och bankoutskottets memorial
JYs 5 lades till handlingarna med förklarande, att borgare¬
ståndet ansåg ifrågavarande motion böra af bankoutskottet
till behandling upptagas.
Emot detta beslut anmälte herr Henschen reservation.
§ *3-
Föredrogos ånyo följande allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkanden:
JYs S, i anledning af väckt motion om sådan anordning
vid fördelningen af 1866 års anslag till jernvägsarbete!), att
norra stambanan må kunna skyndsamt fullbordas och för
trafik öppnas.
Bordlädes.
Och M 6, i anledning af väckt motion, angående ned¬
sättning i lösen för uträkning af augmentsränta och om be¬
hörighet att verkställa sådan uträkning.
Bifölls.
§ 14
Föredrogs åter och godkändes expeditionsutskottets för¬
slag till rikets ständers underdåniga skrifvelse JW 1.
§ 15-
Bordlädes bankoutskottets memorialer N:ris 6, 7 och 8.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag, angående af ståndet denna
dag fattade beslut.
184
Den 0 I ecember.
.. § 17
Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt honom tillhanda-
konnnen skrifvelse från svenska missionssällskapets direktion,
nämnda sällskap firar sin årshögtid i storkyrkan måndagen
den 11 innevarande månad kl. 5 e. m.
Plenum slutades kl. */* 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 9 December.
Plenum kl. 12 på dagen.
§ *•
Herr talmannen öppnade plenum med följande tal:
»M. H. Innan jag ölvergår till dagens förhandlingar, må
det tillåtas mig att yttra några ord med afseende på den
stora tilldragelse, som i dessa dagar egt rum. Förliden mån¬
dag den 4 i denna månad lörehade borgareståndet och antog det
kongl, förslaget till ny riksdagsordning och dermed sam¬
manhängande ämnen; men härmed var den stora frågan
icke löst.
Pligt och känsla mana mig att vid detta tillfälle egna
den uppriktigaste tacksamhet åt dem, hvilka så ädelt upp¬
offrat den sekelgamla sjellskrifvenheten och på ett högsinnad!
sätt löst och afslutat den stora representationsfrågan. Aran
af denna storartade tilldragelse tillkommer ridderskapet och
adeln, förr aldrig så talrikt samladt, som den 7 i denna månad
fattat det af oss alla så högt uppskattade beslutet. Betta
beslut tillkom icke af ögonblickets ingifvelse, icke i följd af
någon påtryckning utifrån, utan efter en parlamentarisk öfver¬
läggning, som bar prägeln af det djupaste lugn och det största
allvar; — en öfverläggning, sorn skulle hedrat hvilken lag¬
stiftande församling som helst. Ridderskapet och adeln har
visat, att. det likasom fordom eger anspråk på att kallas rikets
första stånd. Dessa ord äro såsom uttryck af mina enskilda
tänkesätt af föga betydelse; men delas de, såsom jag tror,
af eder, mine herrar, och skulle desamma få i protokollet
Den 9 December.
185
inflyta till vittnesbörd huru högt borgareståndet uppskattar
ridderskapet och adelns ädla och fosterländska uppoffring, då
blifva orden af icke ringa vigt.
Heder, ära och evig tacksamhet åt ridderskapet och
adelli!
Mätte de fattade besluten skänka oss alla frid, lugn och
lycka samt åstadkomma en fri och hastig utveckling af alla
våra samfundsförhållanden i jemnbredd med andra länder!
Låtom oss sluta med att på öfligt sätt uttrycka våra
tankar med orden:
Gud bevare konungen och fäderneslandet!»
Härvid uppstodo ståndets ledamöter och utropade sam¬
fäldt:
Gud bevare konungen och fäderneslandet!
% 2.
Justerades protokollet lör den 27 sistlidne November.
§ 5‘
Föredrogs ånyo utdrag af höglofliga ridderskapet och
adelns protokoll den 27 sistlidne November, innefattande in¬
bjudning till medstånden att förena sig i förstnämnde stånds
beslut derom, att rikets ständer skola nedsätta ett särskildt
utskott, bestående af fyra ledamöter af hvarje riksstånd, för
att handlägga kongl. maj:ts nådiga propositioner, dels angående
förändring i grunderna för beväringsinrättningen samt om
bildande af en landtstorm, dels ock angående grunderna för
infanteriets ocb kavalleriets organisation, om rättighet för den
indelte soldaten eller ryttaren till tidigare afsked samt om
arméens vapenöfningar och underofficersbildningen.
Herr Isberg: Då jag för min del ej kunnat finna mig
öfvertygad, alt de i upplästa protokollsutdraget från ridder¬
skapet och adeln omnämnda, genom kongl. maj:ts nådiga pro¬
positioner till rikets ständers pröfning öfverlemnadu frågor äro
af sådan beskaffenhet att för deras behandling särskildt ut¬
skott ovilkorligen erfordras; men deremot anser betänkligt
att i ståndens sista verksamhetstimme genom en så ovanlig
åtgärd, som att tillsätta, för berörda frågors behandling ett
särskildt utskott, måhända framkalla ett resultat, som kunde
komma att ofördelaktigt inverka på den blifvande represen¬
tationens rätt att öfver samma frågor i hela deras vidd be¬
sluta, så hemställer jag, att, med afslag å gjorda inbjudningen,
föredragna protokollsutdraget måtte läggas till handlingarna.
Häri instämde herrar Blanche och Henschen.
186
Den 9 December.
Herr Ljungberg: I motsats till herr Isbergs mening,
anser jag det af ridderskapet och adeln fattade beslut om ned¬
sättande af ett särskildt utskott för att handlägga ifrågavarande
kongl, propositioner, vara ur flere synpunkter välgrundad!.
Man behölver blott kasta en blick på de kongl, propositio-
nernes innehåll, för att inse deras vigt för ordnandet af rikets
försvarsverk, särdeles i de frågor, som angå beväringsinrätt-
ningen samt bildandet af en landtstorm. Kongl. majit har
nemligen bland annat föreslagit, att beväringsåldern skall med
ett år framflyttas; att beväringsklassernas antal skall förökas
till tio samt att af första beväringsklassen en fjerdedel skall
hvarje år, till en del genom lottning, uttagas, för att undergå
betydligt längre öfning, än nu är fallet, nemligen under 62
dagar första året och lä dagar under de 3:ne följande; hvar¬
jemte föreslagits, att vapenföre män från 20 till SO års ålder,
hvilka icke tillhöra den ordinarie krigsstyrkan, må förklaras
utgöra en landtstorm till hemortens försvar.
Så genomgripande förslag påkalla ovilkorligen en noggrann
pröfning, destoheldre som åtskilliga betänkligheter emot deras
antagande uppstått inom bondeståndet; och det är fara värdt
att, vid en ytlig pröfning, det goda, som de kongl, proposi-
tionerne kunna innehålla, kan med det mindre tjenliga deruti
blifva förkastadt. Skulle nu propositionerne i vanlig ordning
behandlas af något bland våra ordinarie utskott, befarar jag
att, i följd af den ringa sakkunskap i militäriska ämnen, som
hos ett sådant utskott är alt förvänta, man äfventyrar dels
ett förkastande eller undanskjutande af hvad nyttigt kan vara,
dels antagande eller förordande af otjenliga förslag. Jag anser
derföre, att ridderskapet och adelns förslag om nedsättande
af ett särskildt utskott bör antagas, och jag tror, att borgare¬
ståndet icke härvid bör helt och hållet förbise den omstän¬
dighet, att ifrågavarande inbjudning är den första från ridder¬
skapet och adeln, som till behandling här företages, sedan det
kongl, förslaget till ny riksdagsordning vunnit samtliga riks¬
ståndens bifall. Det borde efter min uppfattning ligga borgare¬
ståndet om hjertat att i denna fråga gå ridderskapet och
adelns önskningar till mötes, då ridderskapet och adeln helt
nyss fattat ett så högsinnadt beslut, och vigtiga skäl i sak
tala för en öfverensstämmelse med detta stånd i föreva¬
rande fall.
Jag yrkar således bifall till inbjudningen.
Flere ledamöter instämde.
Den 9 December.
187
Herr Carlén *).
Herr Staaff: Lika med herrar Isberg och Carlén önskar
jag, att ridderskapet och adelns ifrågavarande inbjudning må
afslås. Visst är det sannt, att man bör vara tacksam mot ridder¬
skapet och adeln för det af detta stånd i dessa dagar så hög¬
sint lättade beslut att uppoffra sin sjelfskrifvenhet; men icke
behöfver man fördenskull låta denna känsla gå så långt, att
den bör verka till antagande af den i protokollsutdraget om¬
nämnde inbjudning. Vanligt utskott är ej så öfverhopadt af
göromål, att det icke medhinner behandlingen af de kongl,
propositionerne om förändring i grunderna för beväringsinrätt-
ningen m. m.; och om än så vore och sålunda frågan blefve —
hvad den nu ej blir — vid denna riksdag undanskjuten, så
vore dock icke detta i och för sig så olyckligt, ty dessa ären¬
den kunna ej glömmas, utan blefve då af nuvarande repre¬
sentation lemnade i arf åt den nya, tidsenligare sammansatta,
som måhända också vore den rätta att taga i tu med frågor
af den för försvarsverkets omorganisation aldra största vigt.
Herr Ridderstad: Jag tror icke, att man bör göra några
frågor, som sakna allt inre samband, — och hvilket händelsen
nu är med representationsförändringen å den ena sidan och
försvarsväsendet å den andra — beroende af hvarandra, lika
litet som man bör vädja till känslorna i en vigtig materiel
angelägenhet; deremot tror jag, att man hör vid hvarje sär¬
skild fråga pröfva och undersöka dess vigt och derefter, obe¬
roende af allt annat, komma till slutsatsen. Så synes mig
att man äfven här hör tillvägagå vid afgörandet huruvida
särskildt utskott är nödigt eller icke för behandlingen af
ärendet.
Det är allom bekant, hurusom rikets ständer under
många riksdagar uppskjutit afgörandet af flere väsendtliga delar,
rörande landets försvarsväsende, derföre att de saknat till¬
räcklig utredning. På grund häraf uppdrog kongl, majit år
1861 åt en kommitté att utreda frågorna om landtförsvaret.
Denna kommitté, sammansatt af sakkunnige män, har utar¬
betat och öfverlemnat sitt betänkande, hvilket innehåller
grunderna för l:o reorganisationen af beväringsinrättningen,
2:o bildande af en landtstorm, 3:o infanteriets och kavalleriets
organisation saint A:o arméens vapenöfningar och underofficers-
bildningen. Enär just dessa delar utgöra sjelfva hufvudgrun-
*) Herr Carléns vid tryckningen ej aflcmnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
188
Den 9 December.
derna för landets hela inre försvar, följer utan tvifvel äfven
deraf, att frågan i sin helhet har en ofantlig vigt och icke
vidare bör skjutas å sido. Betänker man nu, att de vanliga
utskotten redan hafva tillräckligt med göromål, hvadan de —
aldrahelst detta riksmöte torde blifva ganska kort — svårligen
skola kunna så allvarligt behandla detta riksvigtiga ärende,
som nödigt är, så anser jag, för min del, att fullt talande
skäl förefinnas för tillsättandet af särskildt utskott. Det säger
sig också sjelft, att om personer väljas med särskildt fästadt
afseende uteslutande på detta ärende, behandlingen deraf skall
blifva den görligen bästa och fullständigaste. Visserligen är
ämnet — jag inser det ganska väl — alltför stort och om¬
fångsrikt, för att vid en så kort riksdag, som denna efter all
anledning blifver, vinna en slutlig lösning; men man bör der¬
före icke lemna utredningen af frågorna ur sigte. Rikets
ständer borde efter mitt omdöme i detta hänseende göra allt
hvad de kunna samt i sådant skick sedan öfverlemna dem —
såsom ett testamente — till kommande tider. De fyra riks¬
stånden — som för framtiden nu blifvit aftysta — skulle
säkerligen dymedelst gifva den härnäst sammanträdande, på
samfälda val hvilande riksförsamling en ganska vacker och
värderik present.
Vid förra riksdagen hade man ett särskildt utskott, för
att utarbeta sjölagen; och ingen lärer väl kunna påstå att icke —
så vigtigt äfven berörda ämne är — landets hela försvarsverk
är det i ännu högre grad. Man bör äfven ihågkomma, att
kongl, majit vid denna riksdag föreslagit en reorganisation af
vår flotta. Och man lärer väl icke äfven vilja eller kunna
skjuta den åsido, utan nödgas upptaga den till behandling.
Och om så är, så synes mig, att det ligger vigt uppå att
landtförsvaret jemväl samtidigt behandlas, på det att försvars¬
systemets begge briier måtte — i sina naturliga berörings¬
punkter — sammansmälta, om jag så får uttrycka mig, till
ett helt. Tillfälle härtill gifves också nu förmedelst tillsät¬
tandet af ett särskildt utskott.
För min del önskar jag bifall till ridderskapet och adelns
inbjudning.
Herr Ljundberg: Hittills har jag icke hört mer än ett
egentligt skäl för afslag å ifrågavarande inbjudning, och det
är. att ridderskapet och adeln skulle hafva frångått sin i det
föredragna protokollsutdraget uttryckta mening. Det kunde,
i anledning al detta påstående, visserligen vara åtskilligt att
anmärka om det olämpliga deruti, att representanter, efter
Den !) December.
189
att kanhända af blott en eller par personer hafva hört, det
meningarne inom ett stånd förändrat sig, offentligen fram¬
ställa ett på så lösa grunder bygdt förmenande, med anspråk
att ett riksstånd på grund deraf skall anse en officiel fram¬
ställning från annat stånd hafva förlorat all betydelse. För
min del vill jag dock endast förklara, att, utan allt afseende
derå, huruvida någon eller några af ridderskapet och adeln
numera öfvergifvit det af samma stånd fattade beslut att ned¬
sätta särkildt utskott för att behandla oftanämnde propositioner,
jag anser inbjudningen böra efter sitt innehåll pröfvas samt
att frågan således endast är, huruvida någon behörig utred¬
ning beträffande den föreslagna förändringen i grunderna för
landtförsvaret bör ske eller icke. Man tyckes å motsatta
sidan vilja fiir denna riksdag undanskjuta frågan helt och
hållet, men jag hemställer, huruvida en sådan åtgärd kan vara
på sin ptats, då kongl, propositioner i allmänhet väl icke
kunna utan all pröfning läggas ad acta, och, hvad särskildt
de förevarande angår, ingen skiljaktighet derom inom kon¬
seljen förekommit.
Att ett särskildt utskott bättre än ett af de ordinarie,
som blifvit för helt andra ärenden sammansatt, skulle blifva
i tillfälle att gifva dessa specielt militäriska frågor sin behö¬
riga utredning, torde vara uppenbart.
Herr vice talmannen Murén: På de af åtskillige talare
anförda skäl och med särskildt lästadt afseende å herr Rid-
derstads föredrag bör man afslå den af ridderskapet och
adeln lemnade inbjudning. Herr Ridderstad har nemligen sagt,
att man vid denna riksdag icke bör afgöra men utreda sjelfva
frågan. Man önskar således framgång åt densamma, men
med vissa modifikationer. Denna framgång vinnes bäst deri¬
genom, att man öfverlemnar ifrågavarande kongl, propositioner
till lagutskottet, som i fall af behof rådlör sig med annat ut¬
skott. Den, som följaktligen vill, att frågorna om förändring
i grunderna för landtförsvaret skola vinna någon framgång,
eller att desamma skola utredas, anser också, att särskildt
utskott är för deras behandling öfverflödigt.
Jag röstar för afslag å inbjudningen.
Herr Henschen: Jag har redan instämt med herr Isberg,
och skulle ej begärt ordet, så vidt icke diskussionen i saken
gifvit mig dertill anledning. En talare har förmenat, att ett
särskildt utskott borde tillsättas, emedan sedan detta närmare
utredt de uti ifrågavarande kongl, propositioner uppstälda
grunder för ombildning af vårt landtförsvar. frågorna, derest
190
Den 9 December.
desamma, under det representationen bestode af de fyra riks¬
stånden, underkastades deras granskning, komme att skär¬
skådas från fyra olika håll och således fullständigare, än om
denna granskning verkställdes af den folkrepresentation, som
nyligen beslutits. Besynnerligt är, att samme talare, som så
ifrigt medverkat dertill, att rikets ständer helt nyligen förklarat
sig inkompetenta att vara svenska folkets ombud, nu tyckes
anse dem, i följd deraf att de bestå af fyra olika stånd, mer
kompetenta, än den representation, för hvars antagande han
sjelf ifrat.
Herr Ridderstad har till stöd för sin mening åberopat,
att man vid sistlidne riksdag haft ett särskildt utskott för att
utarbeta sjölagen; men jag får i anledning deraf fästa herr
Ridderstads uppmärksamhet på det förhållande, att berörde
utskott icke tillsattes af annan orsak, än att lagutskottet då
var öfverhopadt af göromål för strafflagen. Herr Ridderstad
har vidare anfört, att han blott önskade en utredning af de i
propositionerna omnämnda ärenden, oaktadt han vet och
erinrat, att en kommitté redan fullgjort ett sådant arbete.
Vid detta förhållande torde det vara i ögonen fallande, att en
utredning af särskildt utskott icke är af nöden.
Jag förenar mig med det af herr vice talmannen fram¬
ställda yrkande, att inbjudningen må afslås.
Herr Wistrand: Jag erkänner, i likhet med åtskillige
talare, att frågan om förändring i grunderna för vårt landt-
försvar är af så stor vigt, att den nuvarande representationen
icke bör till afgörande företaga densamma; men en utredning
af saken anser jag likväl böra ega rum. Jag har väl tvekat,
huruvida sådan utredning bör ske i särskildt eller vanligt ut¬
skott, helst särskild sakkunskap måste erfordras, för att kunna
rätt handlägga ärenden af omlörmälda beskaffenhet, och den
återstående tiden för riksdagsarbetena är kort; men med
fästadt afseende på nu för hand varande förhållanden tror
jag, att den af ridderskapet och adeln framställda inbjudning
om nedsättande af särskildt utskott icke bör vinna bifall.
Herr Bager; Jag instämmer i de af herr Ljungberg och
herr Ridderstads uttalade åsigter. Nationalförsvarets ända-
målsenligare ordnande är en fråga, hvars stora vigt och be¬
tydelse är obestridlig och hvilken derföre äfven påkallar en
så noggrann och omsorgsfull pröfning, som möjligt. Jag har
emellertid egentligen begärt ordet för att, i anledning af herr
vice talmannens öch herr Wistrands yttranden, fästa upp¬
märksamheten på, att det alldeles icke är meningen, att redan
Den 9 December.
191
vid denna riksdag definitivt afgöra frågan. Kongl, majit har
nemligen nu endast framlagt förslag, angående grunderna för
beväringsinrättningen och bildandet af en landtstorm — för
att derom inhemta rikets ständers åsigt eller yttrande, och
ämnar, enligt hvad i den kongl, propositionen tillkännagifves,
först vid en blifvande riksdag framställa förslag till författ¬
ningar beträffande ifrågavarande angelägenheter. För att
kunna afgifva det sålunda af kongl, majit begärda utlålandet,
blir det emellertid, enligt min åsigt, nödvändigt att göra frågan
till föremål för en, såvidt möjligt är, grundlig behandling,
och sådan vinnes otvifvelaktigt bäst genom för ändamålet
tillsatt särskildt utskott. Jag yrkar följaktligen bifall till rid-
derskapet och adelns inbjudning.
Herr Ridderstad: Jag skulle icke åter begärt ordet, så
vidt man ej dertill uppfordrat mig.
Man har framkastat emot mitt yrkande, att förevarande
fråga icke skulle tarfva utredning af särskildt utskott, derföre
att en kommitté redan handlagt densamma. I allmänhet får
jag härpå genmäla, att jag ej anser någon fråga utredd förr
än den blifvit af rikets ständer afgjord. Hvad beträffar särskildt
tillsatta kommittéer och deras arbeten, så hafva vi allt för
mycken erfarenhet, huruledes desse alltjemt af rikets ständer
blifvit underkastade den skarpaste granskning samt att
desse understundom stannat i alldeles motsatta beslut. Så
torde förhållandet äfven nu vara. Kastar man nemligen en
blick på landtförsvarskommittéens betänkande, finner man lätt,
att detsamma fordrar en allvarlig granskning. Skälen derför
har man också redan försport, såväl vid den kongl, propo¬
sitionens behandling inom ridderskapet och adeln, som inom
bondeståndet, der man hört den ogillas — och det af dia¬
metralt motsatta skäl. Kan man således säga att ärendet är
utredt? Jag betvillar det. Utredning påkallas — och ärendet
är alltför vigtigt, för att i detta afseende skjutas åsido. Frå¬
gan att utreda ärendet är för öfrigt något helt annat, än att
afgöra det. Och om jag äfven, för min del, ej anser att man
vid nuvarande riksdag bör skrida till det sednare, tror jag
dock icke att man bör uraktlåta det förra. Ehuru riksdagen
är, såsom ståndsförsarnling, upphäfd, äro likväl icke dess för¬
bindelser i sin verksamhet till det allmänna upphäfd, förr
än den är helt och hållet upplöst eller aflyst, hvilketdera man
vill. Den har således ännu fortfarande skyldigheter och den
bör uppfylla dem till sista stunden. Jag tror, att nuvarande
representation skulle genom en grundlig utredning af vårt
192
Den 9 December.
nationalförsvar ytterligare lägga ett blad till den medborgar-
krona, som den nyligen förvärfvat sig, genom att upphäfva
sig sjelf eller genom antagandet af sjelfva ropresentations-
förändringsreformen. Jag kan också icke från någon syn¬
punkt finna skäl för en så vigtig frågas skjutande i bak¬
grunden. Minst sagdt, kan det åtminstone aldrig skada, att
ett utskott af de fyra stånden handlägger utredningen deraf.
Jag har sagt, att en representation, som hvilar på samfällda
val, bör ärfvi ifrågavarande ämne; men arfvets värde beror
bär uteslutande af huruvida det är utarbetadt eller icke. Det
är dess mer eller mindre utarbetade egenskap, som ger det
ett större eller mindre värde.
Skulle man emellertid icke vilja till särskildt utskott
hänskjuta de kongl, propositionerne, så böra de, efter min
uppfattning, remitteras till allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottet.
Till stöd för denna min mening kan jag åberopa, att en
af mig vid sistlidne riksdag väckt motion om bildandet al
en »landtstorm» blef öfverlemnad till samma utskott.
Jag vidhåller fortfarande, att man bör i särskildt utskott
handlägga ifrågavarande ärenden och yrkar följaktligen, att
ridderskapet och adelns inbjudning må bifallas.
Herr Falkman: Meningärne böra icke vara delade om
sättet att behandla en så vigtig fråga sorn den nu föredragna.
Honnettement kan man icke skjuta den åsido. Grannlagen-
heten bjuder också, att de kongl, propositionerne i ärendet
till grundlig behandling upptagas. Ar man öfverens derom,
att saken vid denna riksdag icke kari eller bör lemnäs utan
uppmärksamhet, torde det äfven vara uppenbart, att mera
sakkunnige, särskildt för den saken utsedde personer bättre
än de, som sitta i vanligt utskott och redan med en hop
andra ärenden äro öfverhopade, behandla ifrågavarande ämne.
Då återstående tiden för riksdagen, efter all sannolikhet och
som man vill hoppas, är mycket kort, vore det väl också
lämpligt, att ärendet blefve så fort och så väl som möjligt
utredt.
På de sålunda af mig andragna skäl röstar jag för bifall
till ridderskapet och adelns inbjudning.
Herr Henschen: I anledning af herr Ridderstads fram¬
ställning, att ifrågavarande kongl, propositioner böra till all¬
männa besvärs- och ekonomiutskottet öfverlemnas, får jag
uppläsa följande:
Den 9 December.
193
»Memorial, i anledning af erhållen remiss af kongl.
maj:ts nådiga proposition, angående ändring i stad-
gandena rörande allmänna beväringsmanskapet.
Till allmänna besvärs- och ekonomiutskottets handlägg¬
ning har den 13 innevarande månad från hedervärda bonde¬
ståndet blifvit öfverlemnad kongl. maj:ts nådiga proposition,
angående vissa ändringar i nu gällande stadganden om ut-
skrifningssättet och inrättningen af allmänna beväringsman¬
skapet; och hafva eldigt utskottet meddelade protokollsutdrag,
högvördiga presteståndet och vällofliga borgareståndet jemväl
beslutit, att samma nådiga proposition skulle till utskottets
behandling remitteras; men som riksdagsordningen dels uti
34 § stadgar att, om kongl, rnaj:t vill gemensamt med rikets
ständer afgöra något ekonomiskt mål, dermed skall förfaras
på säd sorn för lagfrågor är stadgadt, dels ock uti 33 §
innehåller, att under civil- och kriminallag böra förstås de
delar af krigslagar och författningar rörande krigsväsendet,
hvilka ega tillämpning på medborgare utom krigsstaten, får
Utskottet, som inhemtat att ifrågavarande nådiga proposition
blifvit af höglofliga ridderskapet och adeln till lagutskottet re¬
mitterad, med stöd af 44 § 3 mom. riksdagsordningen, häri¬
genom vördsamligen tillkännagifva, att utskottet anser sig
icke tillkomma att med förevarande ärende taga befatt¬
ning; blifvande förenämnde nådiga proposition till hedervärda
bondeståndet återlemnad.
Stockholm den 18 November 1856.»
Ofver den i berörda memorial omnämnda motion afgaf
sammansatta lag- och ekonomiutskottet den 2 Februari 1857
utlåtande.
Det synes häraf, att ifrågavarande kongl, propositioner,
som röra, bland andra, medborgare utom egentligt krigsstånd,
böra remitteras till lagutskottet, som torde öfverlemna det
till sammansatt utskott.
Herr Ljungberg: Den tvist, som uppstått i fråga om det
utskott, hvartill de kongl, propositionerna i ämnet borde re¬
mitteras, om något af de vanliga utskotten skulle behandla
desamma, lemnar stöd för mitt påstående, att ridderskapet
och adelns inbjudning bör antagas. Det skulle annars kunna
hända att, sedan ståndet beslutit om något visst utskotts be¬
hörighet att upptaga frågan, detta utskott förklarar sig inkom¬
petent, så att frågan ånyo till ståndet återkommer, hvarigenom
mycken tid förspilles. Jag hemställer derföre, om det icke,
Bug stånd, prot vid rikvddgtn 1GGS—1«66. I* 13
4 94
Den 9 December.
till undvikande af all tvist om remiss, för sakens befräm¬
jande och till tids vinnande vore bäst och lämpligast, att, i öfver¬
ensstämmelse med adelns beslut, öfverlemna de kongl, pro-
positionerne till särskildt utskotts behandling.
Herr Björck: Ehuru jag icke varit närvarande under
hela den diskussion, man fört, och således ej är i tillfälle att
vederlägga de skäl, som blifvit åberopade för bifall till in¬
bjudningen, får jag för min del förklara, att jag anser det
vara så mycket mindre lämpligt att tillsätta särskildt utskott
för behandling af ifrågavarande kongl, propositioner, som kongl.
maj:t icke framlagt något förslae, utan blott uppställt grunder
till förändringar i nationalförsvaret. Hvad skulle blifva följden,
om rikets ständer genom särskildt utskott behandlade dessa
frågor? Om än regeringen kunde hemta någon ledning af
rikets ständers tänkesätt i saken, hade regeringen fördenskull
hvarken rättighet eller pligt att vid framställning lill den nya
riksdagen derå fästa afseende. Berörde utredning blefve möj¬
ligen något upplysande, men på intet sätt för beslut ledande.
Samma upplysning vinnes elter mitt förmenande lika lätt i
vanligt utskott.
Jag får derjemte fästa uppmärksamhet på den omstän¬
digheten, att, derest särskildt utskott skulle behandla omför-
mälde kongl, propositioner, kan samma utskott dock icke
lämpligen taga befattning med de i propesilionerne omnämnda
ärenden, som röra stående arméen. Det är nemligen helt
naturligt, att ett särskildt utskott ej bör ega fog att taga
någon del af statsregleringen om hand. För närvarande
minnes jag icke, huruvida kongl. maj:t under riksstatens 4:de
hufvudtitel föreslagit någon löneförhöjning åt arméen, men i
hvilket fall som helst anser jag det vara lämpligast, att ifrå¬
gavarande ämne uppskjutes till en kommande riksdag. Skulle
emellertid ståndet vara af motsatt mening och jemväl anse
nödigt besluta, att särskildt utskott skall utreda frågorne, bör
detsamma enligt mitt omdöme icke vara berättigadt att utan
samråd med statsutskottet omhändertaga annat än frågorne
om förändring i grunderna för beväringsinrättningen samt om
bildande af en landtstorm.
Herr Falkman: Herr Björck har yttrat ett ord, på
hvilket man bör taga fasta. Han har sagt. att regeringen
med de framlagda proposilionerne i ämnet icke åsyftar annat
än upplysningar af rikets ständer. För att just kunna lemna
de äskade upplysniogarne, är det angeläget och vigtigt, att
ett särskildt utskott från början tager saken om hand. _Ej
Ben 9 December.
kan något ondt deraf uppkomma; men mycket godt kan af
en dylik åtgärd följa. Ett vanligt utskott kan icke för äm¬
nets vigt och omfång medhinna alt utarbeta alla frågorna.
Antages framställda inbjudningen, blir man också qvitt det
dilemma herr Ljungberg påpekat eller hvilket värdigt utskott,
som i motsatt läll skulle upptaga ärendet. Då härtill kom¬
mer, att vid detta riksmöte icke blir fråga om definitivt be¬
slut i afseende på anslag till ett eller annat af hvad kongl.
maj:t i propositionerne föreslagit, utan blott en fullständig
utredning af sjelfva saken, finner jag fortfarande det vara
särdeles lämpligt att antaga ridderskapet och adelns inbjudning.
Diskussionen förklarades slutad och uppå herr talman¬
nens framställning, om ståndet behagade antaga ridderskapet
och adelns inbjudning, svarades ja och nej, hvarjemte vote¬
ring begärdes.
Med anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:
»Den, som antager höglofliga ridderskapet och adelns i
protokolisutdrag Jts 50 framställda inbjudning i fråga om till¬
sättning af särskildt utskott lör behandling af två kongl, majits
i samma protokollsutdrag omförmälda propositioner, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, är denna inbjudning afslagen.»
Votering anställdes med slutna sedlar i grundlagsenlig
ordning och utföll med 48 nej mot 15 ja; i följd hvaraf rid¬
derskapet och adelns ofvannämnda inbjudning var afslagen.
§
Föredrogs ånyo och bilölls statsutskottets utlåtande
10 i ani odning af kongl, maj is nådiga proposition om anslag
till ett förlagslån för tillvägabringande inom riket af tillverk¬
ning af 12-decimaltums gjutna jernkanoner.
§ 5.
Föredrogs ånyo statsutskottets memorial J\a 11, med
återlcmnande af kongl. maj:ts från borgareståndet till stats¬
utskottet remitterade nådiga proposition, angående förändring
i grunderna för beväringsinrättningen och om bildande af en
landtstorm.
Med gillande af utskottets åsigt remitterade ståndet om¬
förmälda kongl, proposition till lagutskottet.
§ 6.
Föredrogs ånyo bankoutskottets berättelse, JW 3, an¬
gående verkställd undersökning och granskning af banko¬
verkets tillstånd, styrelse och förvaltning.
196
Den 9 December.
Härvid förekotnmo:
§ *•
Godkändes.
§ 2.
Herr Björck: Den framställning, bankoutskott här gjort,
är till syfte och innehåll äfvensom till form af den be¬
skaffenhet, att jag för noin del icke har någon invändning att
deremot göra. Icke destomindre anser jag mig böra meddela
några upplysningar i fråga otn de två här uppgifna tillfällen,
då silfver från Hamburg för riksbankens räkning indragits.
För någon längre tid tillbaka hade bankofullmägtige in-
ledt förbindelser med ett betydande handelshus i London att
mottaga de valutor i £ sterling, som banken kunde blifva i
tillfälle att inköpa; men då under flere månader tillfälle för
sådant inköp icke yppades, kom aflalet att förfalla. Det blef
dock sedermera förnyadt, och bankofullmägtige hade just
börjat att hos detta hus samla en fond, då fråga uppstod att
silfver behölde införskaffas. Då fonden ännu icke närmat sig
det belopp, som aftalet afsåg, borde den icke utan särdeles
gilna fördelar indragas, helst den lemnade god afkastning; och
som å samma tid, ja till och med samma dag, riksgäldskon¬
toret anmältes vara, i behof af £ sterling, så att bankens fon¬
der i London ändock måste minskas, ansågo fullmägtige ej
lämpligt taga silfver från London och sålunda ytterligare ned¬
sätta fonderne derstädes. Fullmägtiges protokoll innehåller
härom ingenting, ty man ansåg sig ej behöfva härför lemna
någon redogörelse, då frågan icke gällde tillämpning af något
reglementsstadgande.
Vid det andra eller senare tillfället förekom, att fonder,
som innestodo hos bankiren Salomon Heine, måste disponeras.
I ovisshet hvar man borde »placera dessa betydliga medel,
vidtog man för att minska behållningen den utvägen att från
Hamburg indraga det silfver, hvaraf riksbanken då hade be¬
hof; och detta var anledningen hvarföre man då icke gjorde
försök att taga silfver från London.
Det visar sig alltså, att särskilda anledningar förekommit,
hvarföre fullmägtige vid de båda angifna tillfällena icke tagit
silfver från London. Det förut gjorda försöket att indraga
silfver från London hade dessutom, efter fullmägtiges åsigt,
äfven utfallit så, att det visat sig ofördelaktigare att taga silfver
från London än från Hamburg; och fullmägtige äro ännu
öfvertygade, att den af revisorerna uppställda beräkning och
jemförelse af kostnaderna för silfrets indragning från London
Den 9 December.
197
och frän Hamburg är oriktig. Att muntligen inlåta sig i
dylika beräkningar, är icke lämpligt, så mycket mindre som
bankoutskottet ej gjort det skriftligen.
En omständighet härvid anser jag mig likväl böra på¬
peka, som väsendtligt bidrager till den skiljaktiga uppfattningen
af frågan hos revisorerne och hos fullmägtige. Revisorerne
betrakta nemligen saken såsom rörde den en enskild person,
sorn måste köpa de valutor han för affären behöfde. Men
fullmägtige voro ej i en sådan ställning, då de hade fonder
att använda och fördenskull ej behöfde uppträda såsom kö¬
pare i och för denna silfverindragning.
Revisorernas beräkning grundar sig på jemförelse mellan
här gällande kurser å £ sterling och mark banko, då deremot
fullmägtige tagit till grund för sina beäkningar silfverpriset i
London och den deraf omedelbart beroende kursen å hamb.bko
derstädes.
Kursförhållandena variera mindre i London än här på
platsen, hvarföre dervarande förhållanden lemna säkraste grun¬
den för en beräkning, som dessutom borde afse fonder, dem
banken hade i London nedsatte oell jemväl der skulle reali¬
serat, om silfver tagits från London. Jag tror således, utan
att vilja närmare ingå i detaljerna af de gjorda beräkningarne,
att den grund fullmägtige följt är den enda hållbara.
Emellertid är den af bankoutskottet i föreliggande be¬
rättelses 2 § gjorda framställning sådan, att fullmägtige säkert
med nöje skola efterkomma densamma, så vidt ej särskilda
omständigheter inträffa, som föranleda vidtagandet af andra
mera ändamålsenliga åtgärder för uppköp af silfver.
flerr Lindström: Om jag endast fästade mig vid inled¬
ningen till herr Björcks anförande eller vid slutet af detsamma,
så skulle jag, enär han ej yrkat någon förändring i utskottets
förslag, egentligen saknat anledning att nu begära ordet, men
då han uti ett långt mellanstycke sökt att, mera än måhända
önskligt varit, ingå i frågans detaljer, finnér jag mig upp¬
fordrad att, i anledning af hvad som förekommit, framställa
några erinringar.
Lika litet som utskottet ansett sig böra söka skilja mellan
de olika åsigter, sorn uppkommit mellan revisorer och banko-
fullmägtige, beträffande fördelen eller icke fördelen att från
London införskrifva silfver, lika litet tror jag att del skulle
löna mödan att i en offentlig diskussion, såsom här, söka
reda dessa olika meningar. Resultatet af en strid härom
skulle troligen blifva, att ingen af de stridande parterne kände
108
Den 0 December.
sig öfvertygad, än mindre öfverbevisad. Utskottet har ock
sorgfälligt undvikit att föra frågan in på detta område, in¬
skränkande sig till att blott relatera hvad sorn förekommit
samt uttala den åsigt, att saken försenade att ytterligare upp¬
märksammas. samt derföre hemställt, att lullmägtige måtte
genom förnyade försök förskaffa sig en större visshet om de
relativa kostnaderna för silfverindragning från London. En
sådan hemställan till lullmägtige var och är så mycket mera
på sin plats, som, derest de af fullmäktige sednast uppgjorda
beräkningar antagas lör riktiga, deraf skulle följa, alt det un¬
der inga förhållanden, huru lågt priset på silfver i London än
folie, skulle medföra fördel för hanken att, vid tillfälle af be¬
hof, derifrån hemta silfver. Orimligheten af ett sådant an¬
tagande är ju uppenbart och i följd häraf påkalladt att full-
mägtiges uppmärksamhet ännu en gäng på saken fästes. Det
är detta, som afses med utskottets framställning, och i min
tanke böra fullmägtige hålla utskottet räkning för det man
velat bereda lullmägtige tillfälle alt ytterligare pröfva denna
angelägenhet, som icke är utan ali vigt för framtida opera¬
tioner.
Att den grund för beräkningen, som revisorerne följt, är
den enda rikliga, tror jag mig kunna bevisa och skulle lör
detta påstående dessutom kunna åberopa flere auktoriteter,
hvilka ej torde kunna underkännas. Men lullmägtige ha
sjeifve på sätt af 1865 års revisionsberättelse sid. 15 synes,
dragit försorg om en sådan bevisning, och då jag nu ej vill
fördjupa mig i dessa saker, behölver jag blott hänvisa dertill.
Af den sifferuppställning, som der är gjord, framgår otvälydigt,
att vexelkurserne, vid tiden för omförmälde silfverindragning,
jemförde med de beräknade parikurserne på de olika valu-
torne, gålvo åt indragningen från London en bestämd fördel
framför den från Hamburg; ty under det att den gällande
dagskursen vid ofvannämnda tillfälle stod i det förhållande till
parikursen, att våra egna sedlars värde nedsattes med ,/2
procent för indragning från London, utgjorde samma försämring
för indragningen från Hamburg 1 V4 procent, hvilket mera
än något annat visar den uppenbara fördelen af att vid det
tillfället från London hemta silfver, gifvande ungefärligen
enahanda resultat med det, som revisorerne på en annan väg
sökt och funnit.
Att häraf icke kan dragas någon slutsats för förfarandet
framdeles, följer af sig sjelf, men att, om tillfällen framdeles
såsom hittills erbjudas, då dylika operationer med fördel
Den 9 December.
kunna göras, dessa icke böra lemnäs opåaktade, finner jag för
min del önskvärdt samt utskottets framställning i denna del
fullt befogad.
Diskussionen förklarades slutad och bankoutskottets ytt¬
rande i § 2 godkändes.
§§ 3, 4, ä och 6.
Godkändes.
§ 7-
Herr Björck: Gällande bankoreglemente gifver vä! full-
mägtige anledning att utöfva kontroll öfver filialbankerna, men
denna kontroll bör, enligt min uppfattning, i al mänhet in¬
skränkas dertill, att fullmägtige tillse, det den fond riksbanken
försträckt filialbanken ej äfventyras. Således böra fullmägtige
icke utan särdeles trängande nödvändighet inblanda sig i filial¬
bankernas förvaltning, då riksbankens säkerhet ej synes hotad.
Det af utskottet åberopade stadgande gifver ej fullmägtige
rätt att i vidsträcktare mån granska filialbankers förvaltning,
än så vidt förekommande anmärkningar dertill föranleda.
Nämnda stadgande lyder nemligen så: »Iakttager ej filialbanks—
direktion af kongl, majit i nåder fastställdt reglemente eller
de vilkor, som vid kreditivets erhållande blifvit fästade, och
derom vid revisionen eller eljest göres anmärkning, sorn af
fullmägtige godkännes, bör rättelse i anmärkta hänseendet
beredas. Följer ej rättelse, vare fullmägtige berättigade att
uppsäga, till större eller mindre del, det filialbanken beviljade
kreditiv till inbetalning inom ett år.»
Häraf synes, att anmärkningar, som göras emot en filial¬
bank, böra grunda sig på faktiska omständigheter för att
fullmägtige skola i anledning deraf kunna ingå i granskning
af bankens förvaltning. Nu visar sig, att sedan revisorerne,
efter granskning af Norrbottens läns filialbanksförvaltning och
räkenskaper för år 1864, framställt åtskilliga anmärkningar,
som finnas omlörmälda i revisorernas berättelse, samt full—
rnägtige deröfver infordrat förklaring från direktionen öfver
filialbanken, de flesta anmärkningarne afsågo förhållanden^som
i följd af redan uppgjorda aftal ej kunde vidare rättas. Åter¬
stod dä att taga i öfvervägande hvad riksbankens ombud vid
revisionen af filialbankens förvaltning aniört om deri för ut¬
låning mot borgen alsedda fonden, men då riksbanken eger
nöjaktig säkerhet lör det kreditiv den lemnat filialbanken,
hade fullmägtige, enligt min tanke, ej med filialbankens för¬
farande i afseende å denna utlåning att skalla, är för så vidt
filialbankens direktion tydligen brutit emot föreskrifterna i
200
/Jen 9 December.
bankens reglemente. Emellertid förekommer, att filialbanken
ej mot vanlig borgen utlånat mera än som i dess reglemente
är medgifvet, ty hvad som utlemnats mot s. k. underborgen,
då annan säkerhet lemnats, bör ej räknas till de lån mot
borgen, hvarför reglementet föreskrifver ett maximibelopp eller
viss del af teckningssumman. Således borde icke lullmägtige,
hvilkas kontrollerande verksamhet egentligen afser att be¬
trygga riksbankens säkerhet lör den försträckning, den lemnat
filialbanken, inlåta sig i en tvifvelaktig tolkning af reglemen¬
tet, vid hvilket förhållande fullinägtige ej ansett sig befogade
att i detta läll vidtaga någon åtgärd.
Ehuru af annan mening än utskottet, som jag tror väl
kunnat låta bero vid hvad fullinägtige i saken åtgjort, vill
jag dock ej begära proposition på förändradt utlåtande i denna
del af utskottets berättelse.
Herr Ljungberg; Då det åligger fullinägtige att, i anled¬
ning af förekomna anmärkningar, granska filialbankernas för¬
valtning, och sådana anmärkningar, till en del af ganska gra¬
verande beskaffenhet, blifvit af de till granskning af Norrbottens
läns filialbank utsedde revisorer framställda, men lullmägtige
låtit bero vid den ingalunda nöjaktiga förklaring direktionen
öfver filialbanken afgifvit, synes mig utskottet icke hafva
saknat skäl till ifrågavarande framställning.
Herr Björck säger, att lullmägtige ej haft anledning att
förständiga filialbankens direktion att för framtiden ställa sig
reglementet till efterrättelse.
Jag ber att i sådant afseende få påpeka hvad förenämnde
revisorer, bland annat, anmärkt, nemligen att af närmare 700
under räkenskapsåret förfallna lån mera än l/4:del lått utestå
obetald öfver en månad efter förfallodagen, deraf många öfver
2:ne och något öfver 3:ne månader, utan att lagsökning följt,
oaktadt reglementet för filialbanken i 18 § föreskrifver, att
lagsökning ovilkorligen senast inom en månad efter förfia11o-
dagen skall anställas.
Här är ju ett tydligt brott emot reglementet begånget,
som direktionen ej kunnat vederlägga utan blott sökt bort¬
förklara.
Detta är dock ej den enda anmärkning, som påkallat
beifran. I bankoombudets berättelse förekommer äfven en
anmärkning, som, om den icke innebär ett påtagligt fel emot
reglementet, dock utvisar stor vårdslöshet.
Ingående balansen i 1864 års räkenskaper har ej varit
lika med den utgående i 1863 års. I den sednare hafva
Den 9 December.
201
hankens obligationer upgtagits efter nominella värdet, men i
den förra efter endast 87 procent; 20,000 rdr äro i hufvud-
boken uteglömda; 10,625 rdr 88 öre förekomma uti ingående
balansen under rubrik avansräkning, men ej i den utgående,
och slutligen halva 1,869 rdr 76 öre upptagits i omslutet så¬
som missräkning, emedan i annat fall debet och kredit ej
kunnat gå ihop.
I betraktande af dessa med flere andra anmärkningar,
som emot filialbanken i Luleå förekommit, torde visserligen
utskoltet få anses hafva egt befogenhet till den moderata erin¬
ran emot fullmägtige, som det föredragna betänkandet inne¬
håller.
Herr Lindström: Till hvad herr Ljungberg yttrat, deri
jag till alla delar instämmer, ber jag att få göra ett tillägg,
hvartill jag föranledes af herr Björcks hafda yttrande, det
filialbanksdirektionen tillfredsställande skulle ha besvarat revi¬
sorernas inot henne riktade anmärkningar.
Jag tillåter mig då att hänvisa till sid. 3.3 af 1865 års
revisionsberättelse, der följande stycke förekommer:
»I § 14 af reglementet för filialbanken förekommer, att
lån emot borgen aldrig få meddelas sammanlagdt till högre
belopp än en femtedel af filialbankens teckningssumma. Om
s. k. under- eller fyllnadsborgen, som är tagen lör den hän¬
delse mindre säkra hvpoteker i varor, aktier, förbindelser och
fastigheter ej förslå till skuldens betäckande, icke skall räknas
såsom borgen, så har väl direktionen icke brutit emot be¬
rörde föreskrift, men då samma underborgen är verklig bor¬
gen i samma mån som hypoteket ej förslår till skuldens
betäckande, och då underborgenssystemet synes hafva tagit
alltför stor utsträckning, enär personer finnas, som mod sina
namn stå i underborgen för ända till 60 000 rdr, fastän de
hafva skulder och borgensförbindelser i banken till så högt
belopp deras realsäkerheter kunna tåla och måhända derutöfver,
så anser jag en inskränkning uti samma system böra ega
rum, eller att underborgen åtminstone till någon del måtte
betraktas såsom verklig borgen och derföre inräknas i den
summa, som högst får lemnäs emot borgen.»
Huru har nu filialbanksdirektionen besvarat denna, en af
de vigtigaste af anrnärkningarne. Den har icke alls blifvit
besvarad, hvilket dock ej hindrat fullmägtige att dervid låta
bero, oaktadt fullmägtige både kunnat och bort härutinnan
bereda rättelse. Sådan har åtminstone utskottets nästan en¬
hälligt uttryckta mening varit, hvarförutan ölriga anmärknings-
£02
Den 9 December.
punkter fullt berättigat till det allmänt uttalade missnöje, som
inom utskottet vid sakens behandling förspordes och uti nu
föreliggande betänkande funnit ett uttryck.
Herr Hierta: Det kan ej nekas, att utskottet haft anled¬
ning till ifrågavarande framställning rörande filialbanken i
Norrbottens län, men jag ber att få upplysa, att förevarande
sak utgjort löremål för allvarliga och långvariga öfverläeg-
ningar hos bankofulhnägtige. Man trodde sig göra nog för
rättelses vinnande i de anmärkta omständigheterna genom att
blott derom erinra filialbankens direktion, och man var dess¬
utom tveksam om och hvad som särskildt i de anmärkta
hänseendena kunde direktionen föreläggas, ty med att blott
säga, alt direktionen skulle ställa sig reglementet lill efter¬
rättelse, vore ej mycket vunnet Sådant loll af sig sjelf genom
blotta framställandet af ifrågavarande anmärkningar. Det
skulle visst ej varit svårt och hade på sätt och vis kunnat
blifva, om jag så lår säga, en skadefröjd lör fullmägtige att
gifva direktionen en näpst för sitt sätt att vårda filialbankens
angelägenheter Det kan måhända anses såsom en försum¬
melse af fullmägtige att hafva lörskonat direktionen från en
dylik näpst, men icke hafva fullmägtige uraktlåtit iakttaga hvad
i bankoreglementet funnes tydligen föreskrifvet. Hos lull-
mägtige var emellertid missnöjet med direktionens förfarande
allmänt, men man räknade på förbättring lör framtiden.
Herr Sääf: Sedan man genomläst revisionsberättelserna
öfver bankoverket alltsedan 1363 och, beträffande Norrbottens
läns filialbank, deri funnit så allvarsamma anmärkningar, som
t. ex. för nämnde år, att högre ränta, af ända till 8 procent,
beräknats för låntagare, som icke varit delegare i banken,
hvaremot desse sednare erlagt en lägre; hurusom i 1863
års berättelse, utom de anmärkningar föregående talare an-
tydt, flere anmärkningar mot bokföringen förekomma utan
nöjaktig förklaring af direktionen, ölverraskas man verkligen
af alf finna luiru lent fullmägtige behandlat denna sak.
Det liar här blifvit sagdt, alt fullmägtige vid kontrollen
öfver filialbankernas förvaltning icke hade alt tillse annat än
att riksbankens till filialbanken lemnade försträckning icke
äfventvras. Jag hemställer likväl om en så otillförlitlig och
felaktig bokföring som den anmärkta icke innebär nog mycket
äfventyr för riksbanken, då dess ombud icke kunnat intyga
att 1864 års räkenskaper äro riktiga och derföre ej heller
kunnat tillstyrka decharge annat än vilkorligt och förordat
att filialbankens räkenskaper från dess början omarbetas och
Ven 9 December.
SOS
ånyo granskas såvida någon säker kännedom om filialbankens
ställning skall kunna erhållas.
Det af en föregående talare redan omnämnda beloppet
af 1,869 rdr 76 öre, som i bokslutet för 1863 blifvit upp¬
taget endast för att få debet och kredit att gä ihop, om¬
nämner direktionen i sin förklaring blott så, att det i April föl¬
jande året 1864 blifvit inhetaldt. Ett stort slarf är ju sålunda
ådagalagdt, då en så betydlig fordran ej blifvit ordentligen bok¬
förd; och då direktionen, som enligt bolagsslämmobeslut borde
vidtaga sådana lörändringar i sältet att lora bankens räkenskaper,
att de biel vo mera fullständiga och åskådliga, icke efterkom¬
mit samma föreskrift, utan i sin förklaring sagt sig icke kunna
uppgöra något redigare, lättare och säkrare system i afseende
på bokföringen, än det löljda, synes det mig som fullmägtige, enär
osäkerhet i bokföringen medlör osäkerhet för banken, haft
fullt skäl att hänvisa direktionen till reglementet och före¬
lägga den att göra rättelse i anmärkta afseende, vid äfventyr
att kreditivet i riksbanken till större eller mindre del in¬
drages.
Det lindriga sätt, hvarpå utskottet yttrat sig i denna punkt
bör derföre icke anses vara att träda herrar fullmägtige för
nära, hvarföre jag yrkar bifall dertill.
Herr Björck: Jag har ingalunda beklagat mig öfver ut¬
skottets framställning, utan blott velat fästa uppmärksamhet
derå, att saken å fullmägtiges sida fordrat en grannlaga be¬
handling. Då alla voro ense derom, att, hurudana de gjorda an-
märkningarne i (ifrigt än voro beskaffade, riksbankens säkerhet
för det åt filialbanken beviljade kreditivet icke löpte någon
fara, torde fullmägtige hafva gjort rätt, då de, efter att hafva
infordrat direktionens förklaring och sökt få de anmärkta för¬
hållandena utredda, låtit bero vid åtgärder, som icke dåmera
kunde ändras.
Hvad nu beträffar anmärkningen att filialbankens fonder
användts till län åt delegare i banken, så tror jag sådant
vara händelsen inom de fleste filialhankerne. Jag medger
gerna, att förfarandet är värdi anmärkning, men felet ligger
i reglementet, som, långt ifrån alt förhindra, snarare befor¬
drar ett sådant handlingssätt å bankernes sida.
Vidkommande bokföringen, så var det icke underligt,
att uppmärksamheten fästats vid det slarfviga och ofull¬
ständiga sätt, hvarpå man dervid tillvägagått; men se¬
dan rättelse deruti skett, hade fullmägtige ej skäl till vi¬
dare anmärkning i det afseendet. Att bedomina metoden
20.1
Den 9 December.
för en bokföring, som fullmägtige icke sjelfve sett, kunde icke
falla dem in.
I fråga om lagsökningarne hade direktionen i sin för¬
klaringanfört, att reglementets föreskrift blifvit iakttagen, utom
då gäldenärerne ej träffats med kallelse, vid hvilken förklaring
fullmägtige ofelbart måste låta bero.
Om direktionen icke nöjaktigt förklarat förhållandet med
utlåningen mot borgen, beror sådant af den tydning, reglementets
föreskrift derom rätteligen bör lemna. Såsom jag förut haft
äran anföra, anser jag för min del, reglementets stadgande om
inskränkning i utlåning mot borgen, icke afse så kallad under¬
borgen. Om utskottet hyser en motsatt mening, så torde det
dock knappt vara lämpligt, att ständerne ingå i pröfning af
denna meningsskiljaktighet, men i allt fall torde bankofull-
mägtiges tillgöranden icke förtjena klander, då saken inga¬
lunda var så utredd, att föreläggande af rättelse i något be¬
stämdt hänseende kunde lemnäs, 1 reglementet heter det
nemligen, att fullmägtige ega pröfva gjord anmärkning och,
om infordrad förklaring icke befinnes nöjaktig, bereda rättelse;
och hade fullmägtige haft anledning att i något hänseende
föreskrifva rättelse, som icke redan egt rum, skulle de vis¬
serligen icke hafva uraktlåtit meddela direktionen de nödiga
föreskrifterna, men, då förhållandet icke var sådant, ansågo
fullmägtige sig oberättigade att gifva direktionen något för¬
ständigande i berörda syfte.
Herr Hierta: Jag skall be att få tillägga hvad jag i
denna fråga förut yttrat, att jag för min del ej bestrider, att
bankoutskottet haft skäl till ett sådant omdöme med afseende
å fil ia I ba n k sd i rek tionens förklaring öfver de mot densammas
förvaltning framställda anmärkningar, som utskottet fällt, men
att det för mig är svårt alt fatta, huru bankoutskottet kan
finna något betryggande mot framtida missbruk uti en erinran
att ställa sig reglementet till efterrättelse. — Det faller ju af
sig sjelf, att reglementet skall efterlefvas och då icke be¬
stämda föreskrifter om rättelse af de fel, som blifvit be¬
gångna, lemnades, finner jag den åtgärd, bankoutskottet ansett
att fullmägtige bort vidtaga, alldeles ändamålslös.
Herr|FoMt9<; Jag anser, att, då bankoreglementets stad¬
gande om bankofullmägtiges skyldighet att kontrollera filial¬
bankernas förvaltning är tvätydigt, det måste bero på full-
mägtiges uppfattning af detta stadgande, när och huru an¬
märkningar skola göras, och tror, att fullmägtige, då de funno
den förklaring, som filialbanksdirektionen afgifvit i anledning
Den 9 December.
205
af revisorernas anmärkningar, nöjaktig, bort stanna vid hvad
de gjort.
Ofverläggningen var slutad och utskottets yttrande i § 7
godkändes.
§ «•
Godkändes.
§ 9.
Herr Waern: Jag anser, att godkännandet af bankofull-
mägtiges åtgärder bör innefattas uti deras decharge. — Stän¬
derna böra icke inlåta sig i pröfning af speciela frågor. Det
förefaller mig" olämpligt, att vi yttra oss om den ränta, som
riksbanken under en förfluten tid bort taga eller gifva. Jag
föreslår derföre, att ståndet må besluta, att hvad i förevarande
ämne revisorerne omförmält och utskottet meddelat ej föran¬
leder till någon åtgärd.
Herr Lindström: Jag instämmer uti hvad herr Waern
yttrat, så mycket heldre som jag uti bankoutskottet fram¬
hållit den åsigt, att barikofullmägtiges åtgärder i förevarande
fall varit af beskaffenhet att till och med hafva bort föran¬
leda till ganska allvarsamma anmärkningar.
Ofverläggningen var slutad, och beslöt ståndet, att ut¬
skottets hemställan i 9 § icke skulle till någon åtgärd för¬
anleda.
§ 10.
Godkändes.
§ !*•
Lades till handlingarna.
§ ta.
Godkändes.
§§ 13, 14 och 15.
Lades till handlingarna.
§ 7.
Herr talmannen uppstod och utgick och herr vice tal¬
mannen Murén intog talmansstolen.
§ 8.
Förekom sista punkten af bankoutskottets berättelse Jtä 3,
innefattande tillstyrkande af decharge för bankofullmägtige;
och blef, på herr vice talmannens framställning, samma till¬
styrkande af ståndet godkändt.
§ »•
Sedan herr talmannen åter intagit talmansstolen, juste¬
rades protokollsutdrag, angående en del af ståndets denna dag
fattade beslut.
30B
Den 9 December.
§ 10.
Herr talmannen tillkännagaf, att ombudet för staden
Norrtelge herr Isberg uppvisat behörig pollett såsom riksdags¬
man jemväl för staden Enköping.
§ 11
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades, uppå derom
framställd begäran, herr Carlson under 12 dagar från den
11 dennes, herr Vougt under 14 dagar från och med den 27
i denna månad, herrar Blomberg och Falkman under tre
veckor från den 22 dennes samt herr Waern under tre vec¬
kor från den 20 i denna månad.
Plenum slutades kl. % till 5 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 13 December.
Plenum kl. 1 e. m.
§ *•
I anseende dertill att herr talmannen var af opasslighet
hindrad att i delta plenum lora ordet, leddes förhandlingarna
af herr vice talmannen Murén.
% 2
Justerades protokollet för den 29 nästlidne November.
§ 5.
Tillkännagafs, att herrar Trybom och Hallström denna
dag uppvisat polletter, såsom riksdagsfullmäktige jemväl den
förre för Söderköping och den sednare lör Söderhamn.
§ *-
Herr vice talmannen tillkännagaf, ali, enligt vid sednaste
talmanskonferens träffad öfverenskommelse, plena hos riks¬
stånden under de två veckor, som löija på nästa plenidag
lördagen den 16 dennes, icke komme att hållas andra dagar,
än onsdagen den 20, fredagen den 22 och lördagen den 30
innevarande December; hvarjemte herr vice talmannen med¬
delade en inom talmanskonferensen yttrad önskan, att den
Den 13 December.
stundande jultiden ej måtte vålla större afbrott i utskottens
arbeten, än oundgängligen nödigt vore.
§ 5.
Anmältes, att elt antal biljetter lill bevistande af kongl,
musikaliska akademiens högtidsdag lördagen den 16 dennes
blifvit till ståndet aflemnadt oell att samma biljetter funnos
för ståndets herrar ledamöter tillgängliga å talmansbordet.
§ 6-
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JV? S, i anledning af väckt motion om sådan an¬
ordning vid fördelningen af 1866 års anslag till jernvägsarbeten,
att norra stambanan må kunna skyndsamt fullbordas och för
trafik öppnas.
Herr Henschen: Jag beklagar, att jernvägsstyrelsen icke,
innan den algat utlåtande öfver stadsliiilmägliges i Upsala uti
motionen omförmälda underdåniga ansökning i fråga om Up;
salabanans öppnande för trafik, infordrade yttrande af kapten
Nordenfelt. Jag är nemligen förvissad, att han skulle full¬
komligt hafva ådagalagt såväl verkställharheten af den ifråga¬
satta åtgärden, sorn äfven fördelarna deraf både för det all¬
männa och det enskildta, och att ansökningen i sådant fall
skulle hafva vunnit större afseende. Enligt min öfvertygelse
hade nemligen, sedan provisionelt balilius här i staden upp¬
förts, före denna banas fullbordande antingen viss del deraf
bort öppnas för trafik, eller ock direkta tåg emellan Stock¬
holm och Upsala å densamma kunnat anordnas ulan afvaktan
på fullbordandet af mellanliggande stationshus. Jag inser
visserligen, att skäl icke lörefinnas att numera, då delta år
snart är tilländalupet, vidtaga någon åtgärd med anledning af
herr Sundvallsons motion; ty med början af nästkommande
år erhåller ju jernvägsstyrelsen medel till denna banas full¬
bordande, och någon anledning att ifrågasätta det icke nödig
skyndsamhet vid arbetets bedrifvande skulle utvecklas, tror
jag icke vara för handen; men jag har dock velat yttra min
åsigt derom, att denna fråga tvifvelsutan skulle hafva fått en
annan och förmånligare utgång, derest jernvägsstyrelsen in-
hemtat kapten Norderifelts yttrande i ämnet.
Sedan herr Lindström yrkat bifall till utskottets hem¬
ställan, anfördes ej vidare; och ståndet biföll allmänna besvärs-
och ekonomiutskottets betänkande M 5.
§ 7-
Föredrogs ånyo och godkändes, hvart efter annat, banko¬
utskottets memorial
208
Den 13 December.
JY3 6, i fråga om afskrifning af åtskilliga vid lånekontoret
i Göteborg upptagna diskontlån, äfvensom-af derstädes ba¬
lanserade öfverräntor å dylika lån;
JV& 7, med hemställan om förhöjning i den åt skolläraren
vid Tumba bruk, C. Eriksson, anvisade lön;
och M 8, angående årligt understöd till bokhållaren vid
Tumba bruk, J. F. Asp.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag, angående af ståndet den 9
innevarande månad och denna dag fattade beslut.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades, på derom
gjorda framställningar: Herr Beronius två veckor från den
22, herr Trybom två veckor från den 23, herr Bolinder tre
veckor från den 18, herrar Wistelius, Falhem och Wennérus
tre veckor från den 20, herr Bager tre veckor från den 22
och herrar Sandegren, Ekerot och Åkerblom tre veckor från
den 27 dennes samt herr Waldenström från den 22 inne¬
varande månad till den 10 Januari nästkommande år.
§
Herr Henschen erhöll ordet och uppläste, med åberopande
af 56 § riksdagsordningen, en motion, M 185, angående än¬
dring i 1 och 3 §§ af kongl, förordningen om landsting den
21 Mars 1862.
Bordlädes.
Plenum slutades kl. V2 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 16 December.
Plenum kl. 1 e. m.
§ *•
I anseende till herr talmannens fortfarande opasslighet,
fördes ordet af herr vice talmannen Murén.
§ 2.
Justerades protokollet för den 2 innevarande December
samt vissa delar af protokollen för den 4 och 6 i samma
månad.
Den 16 December.
209
Herr Trägårdh begärde ordet och yttrade:
»Alldenstund flere borgareståndets ledamöter i bevillnings¬
utskottet erhållit permission och ämna afresa från staden samt
en ledamot, herr Meijer, dessutom är af sjukdom förhindrad
att bevista utskottets sammanträden, får jag hos högtärade
ståndet föreslå, att ytterligare fyra suppleanter måtte utses i
nämnda utskott; och anser jag detta så mycket angelägnare,
som flere högst vigtiga frågor för närvarande ligga på ut¬
skottets bord, hvilka under loppet af nästa vecka torde kom¬
ma att handläggas.
Med anledning häraf och på framställning af herr vice
talmannen uppdrog ståndet åt dess elektorer att under det
ståndets förhandlingar för en stund voro afbrutna samman¬
träda och utse ytterligare fyra suppleanter i bevillningsut¬
skottet.
§ *•
Herr Lemchen begärde och erhöll ledighet från riksdags-
göromålen under tre veckor, räknade från den 22 inneva¬
rande månad.
§ S-
Föredrogs ånyo herr Henschens bordlagda motion, Jtf 163,
angående ändring i 1 och 3 §§ af kongl, förordningen om
landsting den 21 Mars 1862.
På af herr vice talmannen framställd proposition om
remiss till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet af nämnda
motion, svarades med ja och nej, hvarefter herr Berger be¬
gärde ordet och yttrade:
För min del kan jag ej finna, att denna motion blifvit
omedelbart föranledd af den nyligen antagna riksdagsordningen
och anser således remiss af densamma ej hafva något stöd i
56 § riksdagsordningen, sådan den nu lyder. Då dertill
kommer, att grunderna för den nya riksdagsordningen skulle
komma att i väsendtlig mån rubbas genom antagande af
ifrågavarande motion och borgareståndet icke, genom att be¬
vilja remissen, torde böra afvika från de af ståndet redan
uttalade åsigter i detta hänseende, finner jag icke något skäl
att med förbiseende af grundlagens föreskrift bevilja remiss af
herr Henschens motion, utan anhåller att remiss af densamma
måtte vägras.
Häruti hördes flere af ståndets herrar ledamöter in¬
stämma.
Borg.stånd, prot. vid riksd 1865— 1866. f*
310
Den 16 December.
Herr Henschen: Till en början ber jag att få anmärka
såsom högst besynnerligt, att, sedan proposition å remiss
blifvit framställd, och, enligt min uppfattning, med öfver¬
vägande ja besvarad, någon vidare diskussion härom kan
tillåtas.
Men jag vill dock till genmäle upptaga den föregående
talarens yttrande och ber dervid alt få erinra, det min rät¬
tighet att få motionen remitterad grundas på två omstän¬
digheter.
56 § riksdagsordningen medgifver nemligen, att nya frå¬
gor få efter motionstidens slut väckas, om de omedelbarligen
föranledas antingen af redan upptagna ärenden, eller af förut
fattade beslut. l)å nu flera motioner, angående ändringar i
landstingsförordningen och öfriga kommunalförfattningar, under
motionstiden blifvit väckta; anser jag motionen kunna lill ut¬
skott remitteras såväl på grund häraf, som på grund af den
nya riksdagsordningens antagande.
Något skäl skulle kunna vara att vägra remiss, om ej
nyssnämnda motioner blifvit väckta; men som förhållandet
nu är, skulle en sådan vägran vara alldeles orimlig.
Motionen kan äfven betraktas såsom ett anförande, an¬
gående oftanämnda, redan väckta motioner om ändringar i
landstingsförordningen och kommunalförfattningarna, och bör
äfven i sådan egenskap till utskott remitteras.
Hvad det beträffar, att motionen, såsom herr Berger
nämnde, skulle rubba grunderna för den nyligen antagna riks¬
dagsordningen. måtte väl denna omständighet ej utgöra något
hinder för remiss af densamma, då man till och med är
oförhindrad att väcka motioner om ändringar i grundlagen
sjelf. Detta är dessutom ingen grundlagsfråga, ehuru de
föreslagna ändringarne visserligen hafva stort inflytande på
representationsrätten; men så är äfven förhållandet med be-
villningsförordningen, och ingen lärer väl derföre vilja påstå,
att rikets ständer äro bundna vid denna, utan kunna, när
sorn helst befria sig från den extra ordinarie d. v. s. direkta
bevillningen, när de finna statens behof ej längre kräfva den¬
samma.
Det vore beklagligt, om den inom detta stånd rådande
så kallade liberalismen skulle yttra sig sålunda, att den
qväfde hvarje försök att framställa en mot densamma stri¬
dande åsigt!
Herr Hierta: För min del anser jag den sednare delen
af 56 § riksdagsordningen, som herr Henschen åberopat till
Den 16 December.
211
grund för remiss af nu ifrågavarande motion, i detta fall icke
användbar, enär hans motion, i min tanke, icke omedelbart
hänför sig till någon annan i rätt tid väckt motion.
Frågan härom borde kanske i första hand afgöras af
ordföranden; men på det att en långvarig tvist om denna
sak måtte kunna undvikas, hemställer jagj till motionären,
om han ej skulle vilja återtaga sin motion.
Jag grundar denna min hemställan dels på den omstän¬
dighet, att jag hört flere utskottsledamöter yttra, det motio¬
nen ej skulle komma att af allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottet tillstyrkas, och dels emedan jag anser, det oro i
sinnena skulle uppstå genom väckandet och det möjliga an¬
tagandet af en så beskaffad motion omedelbart efter repre¬
sentationsfrågans afgörande.
På grund häraf och ehuru jag visserligen finner motio¬
nen innehålla tänkvärda förslag till för städerna vigtiga för¬
ändringar, förnyar jag min hemställan, att herr Henschen
måtte återtaga densamma.
Herr Henschen: Herr Hierta har vid sin nu gjorda hem¬
ställan, att jag måtte återtaga min motion, mera vädjat till
min känsla än min öfvertygelse. Herr Hierta borde dock
känna mig tillräckligt för att inse, det jag, som har min plats
här såsom ombud, icke kan anse mig berättigad att låta
känslan bestämma mitt handlingssätt, utan måste följa min
öfvertygelse, huru angenämt det än kunde vara att gå herr
Hiertas önskan till mötes.
Såsom skäl för att jag skulle återtaga min motion har
herr Hierta bland annat uppgifvit, att densamma ej skulle
komma att af ekonomiutskottet tillstyrkas. Visserligen har
jag mig väl bekant, att herr Hierta i statsutskottet och sär¬
deles dess riksgäldsnfdelning eger ett stort inflytande; men
jag hade dock hittills icke vetat, att han äfven i andra ut¬
skott hade så stort inflytande, att han kunde bestämma ut¬
gången derstädes af dit hörande frågor. Jag tillåter mig också
betvifla, att herr Hierta i nu förevarande fall talat å ekonomi¬
utskottets vägnar.
Hvad den omständigheten beträffar, att grunderna för
riksdagsordningen vidröras i min motion, så tillåter jag mig
lästa uppmärksamheten deruppå, att dessa grunder ofta då
kominunal|agarne och alltid, då bevillningsförordningen be¬
handlas komma före.
En annan sak, som jag med flit i motionen icke vidrört,
är, att, enligt 24 § af kongl, förordningen den 18 December
212
Den 16 December.
1863, angående vilkoret) lör bränvinsförsäljning, den femtedel
af utskänknings- oell minuthandelsafgifterna, sorn i allmänhet
tillkommer landstinget, tillfaller staden, i händelse den icke
deltager i landsting.
Denna femtedel bief städerna vid sistlidna riksdag orätt¬
vist och lagstridigt fråntagen, emot borgareståndets protest,
och jag kan ej finna något orätt uti att på lagligt sätt söka
återvinna bvad man orättvist och obilligt förlorat.
Jag begär icke, att ståndet, vid afgörande af frågan om
remissen, skall fästa afseende härpå; men jag fäster uppmärk¬
samheten på, att, genom antagande af min motion i sin hel¬
het, 35 släder skulle räddas från den skada och förlust, som
uppkommit derigenom att man fråntagit dem omnämnde fem¬
tedel af utskänknings- och minuthandelsafgifterna.
Med kännedom om bögtärade ståndets liberalitet, t v ifla r
jag ej, att ju icke min motion blir till vederbörligt utskott
remitterad.
För dem af ståndets ledamöter, hvilka icke varit! så
länge med vid riksdagarne, tillåter jag mig omnämna, att, då
jag vid 1854 års riksdag väckte en motion, om den då af-
skydda, sedermera med så mycken värma omfattade ändrin¬
gen i städernas kommunalförhållanden, blef remiss af den¬
samma ej nekad, ehuru en utmärkt talare äfven då ville
vägra remiss; och hoppas jag att sådanMika litet nu måtte
inträffa, särdeles som frihetsgrundsatserna inom ståndet, sedan
den tiden, väl måtte hafva betydligt utvecklats och ej af-
tagit.
Herr Lemchen: Då grundlagen stadgar, att motioner ej
få väckas, sedan motionstiden tilländalupit, annat än i vissa
bestämda fall, måste man väl rätta sig efter denna föreskrift.
Icke trodde jag någon vilja påstå, att, om under mo¬
tionstiden fråga blifvit väckl om ändring af en viss §~i
någon lag eller författning, deraf skulle följa rättighet att, när
som helst under riksdagens lopp», väcka motioner om ändrin¬
gar af andra §§ i denna lag eller författning.
Så synes dock herr Henschen vilja tolka den åberopade
56 § riksdagsordningen. Då likväl, enligt min tanke, denna
§ hvarken i ena eller andra afseendet eger tillämplighet på
herr Henschens nu ifrågavarande motion, nödgas jag förklara,
det jag anser remiss af densamma till utskott böra vägras.
Herr Henschens tal om behandlingen af bevillningsfrågor har
icke heller någon betydelse i afseende på nu förevarande fall,
ty de äro af en helt annan art än och behandlas på ett olika
Den^lC) December.
213
sätt med sådana ämnen, som nu ifrågasatta ändringar i lands-
tingsförordningen.
Hvad slutligen herr Henschens vädjande till »liberalismen»
angår, så tillåter jag mig endast fråga, om det är liberalism,
som drifvit herr Henschen att väcka denna motion.
Herr Sundvallson: Om man skulle dömma efter dessa
förhandlingar, måste man komma till den slutsats, att det
stöde illa till med pluralitetens förtroende till den så nyligen
antagna riksdagsordningen; ty det hufvudsakliga skälet, som
anföres mot remiss af herr Henschens motion, är ju, att den
skulle rubba grundvalarne för nämnda riksdagsordning.
Jag skulle sjelf till och med ej hafva någonting emot att
biträda denna vägran, endast för att visa landet, att den ny¬
ligen med så mycket jubel antagna grundlagen hvilar på så
bräcklig grund, att dess ifrigaste anhängare och förespråkare
nu icke ens våga till laga behandling remittera ett förslag,
som ändrar ett jota i grunderna för densamma. Men ej må
mati inbilla sig, att man genom en sådan vägran att vidtaga
den ringaste ändring i densamma kan ådagalägga att, eller
ens komma folk att tro, det lagen skulle vara bättre, än den
i sjelfva verket är.
Jag kan ej förstå, huru man kan vilja komma fram med
sådana åsigter, som här blifvit framställda, såvida man ej vill
släppa på grundsatser, som jag ej en gång vill nämna.
Här är dessutom ej fråga om någon ändring af grund¬
lagen, utan af kommunallagarne och ehuru nu så olyckligt
är tillstäldt, att dessa snart sagdt blifvit af grundlags natur,
bör man väl ej derföre motsätta sig hvarje förändring i de¬
samma, huru stor ömheten för det nya barnet än kan och
möjligen äfven lian behöfva vara.
Detta ämne är dessutom redan vackt genom motion af
mig angående fullständig revision af landstingsförordningen,
hvilken motion helt och hållet under sig subsumerar den nu
af herr Henschen väckta, som endast utgör en speciell ut¬
veckling af min generella.
Mig förefaller alldeles uppenbart, att remiss af herr
Henschens motion icke grundlagsenlig! kan vägras.
Herr Henschen: Sedan herr Sundvallson nu upplyst, att
han väckt motion om total revision af /awdstwi^sförordningen,
synes väl vara ostridigt, att min motion ej behandlar ett nyll
ämne; och jag hemställer således till ståndet, om man, utan
att kränka grundlagen, kan vägra remiss af densamma.
Den 16 December.
Man må för öfrigt gerna anse den såsom ett anförande;
jag förklarar mig nöjd, blott den blir till ekonomiutskottet
remitterad.
Saken rörer nemligen städerna mycket nära. Antalet af
deras representanter i riksförsamlingen har genom den nya
riksdagsordningen blifvit minskadt från en fjerdedel till mindre
än en sjettedel. Detta skulle i någon mån hjelpas genom
antagande af denna motion; ty om hvarje stad med öfver
3.000 innevånare finge sända representanter till öfra kam¬
maren, skulle städerna der få 35 ledamöter; och om blott
städer med öfver 6,000 innevånare finge nämnde rättighet,
skulle likväl desse städers representanter i öfre kammaren
blifva fjorton. För den händelse att blott städer med 10,000
innevånare finge sända representanter till nämnda kammare,
ar ock klart, att förhållandet åtminstone blefve något fördel¬
aktigare för städerna, än det nuvarande. Jag har mig jemväl
bekant, att jag i annat stånd kan påräkna biträde för min
motion, hvad angår städer med minst 10,000 innevånare;
huruvida sådant kan påräknas äfven i afseende å städer med
6.000 innevånare, känner jag dock icke.
Här är dessutom nu blott fråga om, huruvida motionen
skall till utskott remitteras; och jag hemställer ännu en gång,
om den rimligen kan anses behandla ett nytt ämne, då den
blott är en speciell utveckling af en redan väckt generel
motion i.samma sak.
Herr Lemchen: Herr Henschen har visserligen väckt
mångå generella motioner och vid denna riksdag en särdeles
generell om antagande af lagberedningens förslag till ändrin¬
gar i civil-, process-, krigs- och kyrkolagarne. Skulle det
nu, till följd af denna motion, vara tillåtet att, efter motions
tidens slut, väcka frågor om ändringar i alla dessa lagar och
dithörande förordningar, såsom t. ex. i byggninga- eller rätte-
gångsbalkarne ? För min del finner jag detta vara en underlig
tydning af 36 § riksdagsordningen.
Icke kan man betrakta herr Henschens motion såsom
ett anförande öfver en redan väckt motion och på sådan
grund remittera densamma till utskottet; men äfven, om så
Vore, kan jag ej finna, att grundlagen berättigar en represen¬
tant] att när som helst framkomma med anföranden öfver
redan remitterade motioner, med rättighet att få sådana an¬
föranden till utskott öfverlemnade. Icke ömhet för den nya
riksdagsordningen, såsom herr Sundvallson tyckes föreställa
sig, utan aktning för grundlagens bud, att inga nya ämnen,
Den 16 December.
913
utom i vissa bestämda fall, få eftor motionstidens slut väckas,
har föranlåtit mig yrka, att remiss af herr Henschens motion
måtte vägras.
Herr Henschen: Jag får än en gång upprepa hvad jag
nämnde, då herr Lemchen sökte förhindra remiss af min af
honom nu omnämnda motion, nemligen att herr Lemchen ej
måtte genomläst början af densamma.
Den är nemligen väckt i allmänna ordalag och af helt
och hållet subsidiär egenskap, tillkommen endast för att gifva
lagutskottet tillfälle, att, i händelse af behof, kunna till rikets
ständer inkomma med förslag till lagförändringar, som ut¬
skottet kan då det skall »utarbeta» andra mer speciella mo¬
tioner finna behöfliga, men hvarom fråga i de speciella mo¬
tionerna ej blifvit väckt. — Om herr Lemchen känner till
praxis angående anföranden öfver redan remitterade motioner,
har jag mig ej bekant; men att under de fyra riksdagar,
jag såsom representant bevistat, sådana anföranden ofta blifvit
till vederbörliga utskott remitterade, vet jag med visshet; och
då en sådan riksdagspraxis ej är i grundlag förbjuden, vet
jag ej hvarföre den icke nu, likasom vid andra tillfällen,
skulle följas.
Sedan diskussionen förklarats slutad och af herr vice
talmannen ånyo framställd proposition om motionens remitte¬
rande till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet blifvit med
ja och nej besvarad, begärdes votering, hvarefter följande
voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
»Den, som vill, att herr Henschens motion M 185 re¬
mitteras till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, rö¬
star ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, är remiss af samma motion vägrad».
Votering anställdes med slutna sedlar i grundlagsenlig
ordning och utföll med 34 nej emot 21 ja; i följd hvar¬
af remiss af herr Henschens ofvannämnda motion blifvit
vägrad.
Herr Henschen: Mot det nu fattade beslutet får jag an¬
mäla min reservation; och beklagar jag högeligen utgången,
då min motion endast åsyftat våra kommittenters bästa;
hvarjemte jag tillåter mig förklara, att jag aldrig kan god¬
känna regeln, att ändamålet helgar medlen.
Häruti instämde herrar Säaf, Falkman, Sundvallson,
Siljeström och Bergman.
916
Den 16 December.
§ 6.
Anmältes, men bordlädes expeditionsutskottets förslag
till rikets ständers underdåniga skrifvelse, M 2, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvud-
titel.
§ 7-
Plenum afbröts under det ståndets herrar elektorer sam¬
manträdde för anställande af det i § 3 här ofvan omnämnda
val af suppleanter i bevillningsutskottet.
§ 8.
Sedan anmäldt var, att herrar elektorers sammankomst
blifvit slutad, fortsattes plenum, dervid herr vice talmannen
tillkännagaf, att för ståndets ledamöter funnos tillgängliga på
talmansbordet ett antal herr talmannen tillhandakomna inträ¬
deskort dels till bevistande af svenska akademiens högtids—
sammankomst den 20 innevarande December och dels till
kongl, landtbruksakademiens sammanträde den 18 i samma
månad.
§ 9-
Upplästes ett till ståndets bord aflemnadt, så lydande
protokoll,’:
»Ar 1865 den 16 December sammanträdde borgare¬
ståndets herrar elektorer och valde till suppleanter i bevill¬
ningsutskottet:
Herr Widell.
» Isberg.
» Grenander.
» Gahn.
Ut supra
In fidem
Emil Asker.»
Underrättelse om detta val skulle genom utdrag af pro¬
tokollet vederbörande meddelas.
;§ io.
Bordlädes:
Statsutskottets utlåtanden N:ris 12—18 samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskottets betänkanden N:ris 7—10.
§ ii.
Justerades protokollsutdrag angående det under § 9 här
ofvan omförmälda val.
Den 16 December.
§ 42.
Herr Grenander begärde och erhöll ledighet från riks-
dagsgöromålen under tre veckor, räknade från den 29 inne¬
varande månad.
Plenum slutades kl. 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 20 December.
Plenum kl. 1 e. m.
§ 4.
I anseende till herr talmannens hinder af sjukdom fördes
i detta plenum ordet af herr vice talmannen Murén.
% 2.
Justerades förut icke upplästa delar af protokollet för
den 4 innevarande månad.
§ 3.
Föredrogos ånyo och godkändes, hvart efter annat, expe-
ditionsulskottets förslag till rikets ständers underdåniga skrif-
velser N:ris 2, 3 och 4.
§ 4.
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, statsutskottets ut¬
låtanden:
M 12, i anledning af kongl. maj:ts nådiga proposition,
angående öfverlåtelse till Westerbottens läns innevånare af
gamla länsfängelsebyggnaden i Umeå med tomt.
Bifölls.
JYe 13, i anledning af kongl. maj:ts nådiga proposition,
angående öfverlåtelse till _ Jemtlands läns innevånare af gamla
länsfängelsebyggnaden i Ostersund.
Bifölls.
JM 14, i anledning af kongl. maj:ts nådiga proposition,
angående öfverlåtelse till Westernorrlands läns innevånare af
gamla länsfängelsebyggnaden i Hernösand med tomt.
Bifölls.
Sif!
Den 20 December.
M IS, i anledning af kongl. maj:ts nådiga proposition,
angående öfverlåtelse till Westernorrlands läns innevånare af
gamla kronohäktesbyggnaden vid Sundsvall med tomt.
Bifölls.
JVs 16, i anledning af kongl. maj:ts nådiga proposition,
angående en af Blekinge läns landsting gjord ansökning om
inköp af en kronan tillhörig tomt i Karlskrona.
Bifölls.
J)/s 17, i anledning af kongl. maj:ts nådiga proposition,
angående befrielse från rotering för hemmanet Fångåmon M 1
i Jemtlands län.
Bifölls.
Och JH 18, i anledning af kongl. maj:ts nådiga skrifvelse,
angående de förändringar, som inträffat i afseende på utarren¬
derade kungsgårdars och öfriga kronolägenheters förvaltning
under sednast förflutna frenne år.
Lades till handlingarne.
§ »•
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, allmänna besvärs-
och ekonomiutskottets betänkanden:
JVS 7, i anledning af väckta motioner om ändring i gäl¬
lande föreskrifter, angående uppbörden af kronans räntor och
tiden för densamma.
Bifölls.
Och M 8, i anledning af väckta motioner om ändringar
i gällande förordning, angående expeditionslösen.
Härvid förekommo:
Utskottets yttrande sid. 4.
Herr Henschen: Då år 1834 frågan rörande ny expedi-
tionstaxa i sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet behandlades, lemnades det af en äldre kom¬
mitté utarbetade förslag till mig, som ernat afgifva ett detal-
jeradt förslag, hvilket dock icke medhanns. Flade det med-
hunnits, förmodar jag expeditionslösen ej blifvit så hög, som
den är. Jag hade den åsigt, att lösen icke borde beräknas
efter ark, utan efter halfark, emedan i annat fall lösen blefve
för dryg för korta expeditioner.
Herr Isberg: Jag anhåller om bifall till betänkandet.
Herr Ljungberg: Jag kan icke neka, att jag, lika med
herr Henschen, anser den nu stadgade expeditionslösen alltför
dryg, men jag anser grunden härtill ligga mindre uti det be¬
lopp expeditionstaxan bestämmer än uti det nu, synnerligast
hos våra administrativa myndigheter, rådande mångskrifveriet.
Den 20 December.
219
Ehuru jag instämmer i det slut, hvartill utskottet uti dess
betänkande kommit, skulle jag dock önskat att utskottet tagit
detta ämne i närmare öfvervägande och i sitt betänkande
inlagt en antydan att expeditionslösens tyngd svårligen kan
minskas annorlunda än genom en inskränkning uti mång-
skrifveriet..
Under de sistförflutna fyratio åren hafva, upprepade gån¬
ger, kommittéer varit nedsatta för reorganisation af de cen¬
trala embetsverken och förvaltningen i allmänhet; men deras
förhandlingar hafva ej ledt till något mål, väsendtligen der¬
före att de ej gått till roten af det onda. De hafva, likasom
utskottet här, hållit sig endast till frågans utsida.
Den långsamhet och de dryga kostnader för staten så
väl som för de enskilde, hvilka våra nuvarande förvaltnings¬
former medföra, har man trott sig kunna afhjelpa genom in¬
dragning af någre få tjenstemän och omflyttningar af andras
funktioner; men göromålens mängd har åter uttagit sin rätt och
i stället för de indragne tjenstemännen har man nödgats an¬
lita extra biträden, ofta till och med förordna nya tjenstemän
med lika dryga arvoden, som de indragnes löner utgjort; och
förvaltningens långsamhet och kostsamhet har varit densamma
som förr.
Det skulle således, efter min tanke, ej skadat om ut¬
skottet egnat det ämne motionen berörer något större upp¬
märksamhet, än nu kommit detsamma till del.
Herr Staaff: Jag förstår ej riktigt hvad herr Ljungberg
menat med sitt ordande om mångskrifveriet eller om han
med sitt anförande haft för afsigt att begära återremiss af
ärendet; men mig tyckes det som om herr Ljungberg vid
granskningen af utskottets betänkande något skjutit öfver
målet. Uti detsamma är nemligen endast fråga om att sänka
lösen på kortare expeditioner, som endast upptaga några få
rader.
I afseende härå får jag fästa uppmärksamheten dervid
att, enligt nuvarande aflöningssätt för domare på landet, lösen
för sådana expeditioner mäste bestämmas dryg i jemförelse
med deras längd, ty ett annat förhållande skulle nödvändigt
hafva till följd att staten finge bidraga till aflöningen af desse
tjenstemän. Det är dessutom en gifven och klar sak, att,
bland de så kallade korta expeditionerna, fastebref, gravations¬
bevis och dylika måste vara belagda med en i förhållande
till deras längd dryg lösen.
220
Den 20 December.
[ afseende på fastebrefven gör nemligen sakens vigt, alt
staten ansett sig med skäl kunna för dem stadga hög lösen,
då på samma gång derigenom blifvit tillfälle att åsätta de
flesta andra expeditioner en mindre betungande lösen. Hvad
åter gravationsbevisen angår, bör anmärkas, att besväret med
dem ej kan mätas efter det antal rader expeditionen upp¬
tager, ty i detta fall består det största arbetet i undersök¬
ningar af protokollen, och då härtill kommer det ansvar samt
den dryga ersättningsskyldighet, hvarför man med anledning
af det minsta misstag är utsatt; kan icke heller för detta
slag af expeditioner lösen anses för hög.
Vill man åter gå derhän att föreskrifva huru expeditio¬
ner skola skrifvas, kommer man in på en farlig väg. Dess¬
utom tror jag ej att, såsom expeditionerna nu skrifvas, någon
har skäl att klaga öfver deras vidlyftighet.
Slutligen och då utskottet trott sig icke ega rättighet att
yttra sig i vidsträcktare mån, än hvartill motionerna gifvit
anledning, anser jag herr Ljungbergs yttrande angående be¬
tänkandet vara af beskaffenhet att icke höra till ämnet.
Herr Ljungberg: Jag beklagar, att herr Staaff icke fattat
den ifrågavarande motionens hela innehåll, utan, i sin oro
öfver vissa tjenstemäns inkomster, hastat att påbörda mig ett
»skenande öfver motionens gränser», såsom han så vackert
uttryckt sig, i stället för att genomläsa och öfvertänka ut¬
skottets referat af samma motion. Jag får derföre upplysa
herr Staaff, att då berörda motion innehåller ett yrkande, att
den i kongl, förordningen den 30 November 1855 bestämda
expeditionslösen måtte med tjugofem procent nedsättas, om¬
fattar densamma frågan om nedsättning af lösen för expedi¬
tioner icke blott från häradsrätter och andra domstolar, utan
äfven från de administrativa verken och andra myndigheter.
Icke heller är det enligt grundlagarne ekonomiutskottet för¬
bjudet att, utöfver en motions ordalydelse, yttra sig i den
fråga, som motionen berörer, ty i 34 § riksdagsordningen
står tydligen: »allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, sam¬
mansatt af fyratioåtta medlemmar skall, enligt 53 och 89 §§
regeringsformen, samt i anledning af i stånden väckta frågor,
anmärka brister i de allmänna hushållningsanstalterna och
förändringar deruti föreslå» — — Herr Staaff borde äfven
under den längre riksdagsmannaverksamhet, som han utöfvat,
hafva iakttagit att detta är något ganska vanligt, ehuru det
onekligt är vigare att affärda en motion utan att närmare
Den 20. December.
221
tänka på det behof, eller de brister i vår förvaltning, som
framkallat densamma.
Herr Isberg: Jag upprepar ånyo min anhållan att be¬
tänkandet måtte bifallas och får, i anledning af hvad herr
ljungberg yttrat, upplysa, att utskottet ansett sig ej böra uti
sitt betänkande utlåta sig olver något annat eller vidsträcktare
än hvad motionären åsyftat.
Diskussionen var slutad och utskottets ifrågavarande ytt¬
rande bifölls.
Yllrandel sid. 5.
Bifölls.
§ «•
Föredrogs men bordlädes ånyo allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets betänkande M 9.
§ 7-
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JYI 10, i anledning al väckt motion om ändring i
kongl, reglementet för telegrafverket den 2 Augusti 1856.
Herr Henschen: 36 § regeringsformen stadgar, att alle
andre embets- och tjenstemän, än de uti föregående § nämnde,
icke kunna utan medelst ransakning och dom ifrån sina inne-
hafvande sysslor af konungen afsättas, ej heller, utan efter
egna ansökningar, 'till andra tjenster befordras eller flyttas;
men det är dock ostridigt, att statens tjenster på senare tider
allt oftare blifvit tillsatta på det sätt, att den, som erhållit
tjensten, kunnat derifrån förflyttas, ja till och med afsättas;
hvilket förhållande icke kan vara förenligt med grundlagens
syfte. Jag känner rätt väl med hvilken svårighet det vore
förenadt att på annat sätt än nu sker behandla desse tjenste¬
män; men ehuru jag ej väntar alt, till följd af de skäl jag
anfört, betänkandet skall blifva återremitteradt eller ändradt,
kan jag dock icke underlåta att framhålla det sorgliga der¬
utinnan, att man alltmera aflägsna! sig från den vackra grund¬
sats, som uttalas i regeringsformen och som utgör ett af de
säkraste stöd, för medborgarnes fri- och rättigheter, nemligen
att de lägre tjensternännen blifva oberoende af sine förmäns
godtycke.
Herr Isberg: Jag beklagar att jag, till följd af min plats
i detta rum och den låga röst, hvarmed herr Henschen fram¬
fört sitt yttrande, icke hört detta, men, i händelse herr
Henschens anförande gått ut på att yrka afslag å betänkandet,
inskränker jag mig till att endast anhålla att detsamma måtte
bifallas, emedan samma skäl, på grund af hvilka utskottet
m
Den 20 December
vid förra riksdagen hemslällde att en i enahanda syfte som
denna framställd motion måtte lemnäs utan afseende, och
hvilken hemställan då af tre stånd gillades, ännu äro^för
handen.
Vidare anfördes ej, och allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkande JW 10 bifölls.
§ 8-
Ledighet från riksdagsmannagöromålen beviljades, på
derom gjord anhållan, herr Lundberg under 3 veckor, räk¬
nade från den 3 nästinstundande Januari, och herr Bovin
under 12 dagar, räknade från den 27 innevarande månad.
§ »•
Bordlädes: Konstitutionsutskottets memorial N:ris 4 och
S, bankoutskottets memorial M 9, lagutskottets betänkanden
N:ris 6—12, allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betän¬
kanden N:ris 16—19 samt expeditionsutskottets utlåtande M
4, hvarvid
Herr Henschen begärde ordet och yttrade: Jag hemstäl¬
ler huruvida icke ståndet skulle vilja besluta att detta med
M 7 betecknade betänkande, emot beslutet i hvilket jag an¬
mält mig såsom reservant, icke måtte företagas till vidare
behandling före den 10 Januari, emedan ståndets ledamöter
dessförinnan troligen icke något mangrannt infinna sig.
Herr Rinman: Jag hemställer till ståndet, att man med
fattandet af sådant beslut måtte dröja till det plenum, då be-
tänkandena för 2:dra gången bordläggas; åtminstone har förut
varit vanligt att man så tillvägagått.
Herr Sundvallson: Jag kan icke finna något skäl, hvar¬
före man skulle dröja till om fredag med att fatta detta be¬
slut. Tvärtom tycker jag det vara vida lämpligare att afgöra
frågan i dag, då helt säkert flere ledamöter här äro i dag
församlade än om fredag.
Vidare anfördes ej och ståndet beslöt, på framställning
af herr vice talmannen, att lagutskottets nu bordlagda be¬
tänkanden N:ris 6—12 icke skulle förekomma till behandling
före den 10 Januari nästkommande år.
10.
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 2 e. tn.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 22 December.
223
1865 den 22 December.
Plenum kl. 1 e. m.
§ *•
Justerades lörut icke upplästa delar af protokollet för
den 6 i denna månad.
§ 2.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande M 9, i anledning af väckt motion om en under¬
sökning af befordringsväsendet.
Herr Lovén: Då jag var en bland dem, som vid före¬
dragningen förra gången af detta betänkande begärde detsam¬
ma på bordet, anser jag mig skyldig nu tillkännagifva anled¬
ningen. Forst och främst hade motionen i ämnet då ännu
icke kommit ståndet tillhanda och hos mig hade tvekan upp¬
stått, om utskottet verkligen fattat syftningen af motionärens
förslag. Detta var orsaken till den äskade bordläggningen.
Sedermera har jag varit i tillfälle att med hvarandra
jemföra så väl motionen som det utlåtande utskottet deröfver
afgifvit; och ehuru min tveksamhet ännu icke blifvit alldeles
häfd, då utlåtandet upptager å motionen annan nummer än
densamma erhållit inom det riksstånd, der den blifvit väckt,
hvartill kommer, att rubriken i visst afseende är mindre full¬
ständig, tinner jag dock, då man bedöm mer förhållandet i och
för sig sådant det blifvit här framstäldt, mig icke kunna
komma till annat resultat än utskottet. Men som jag har
mig särskildt bekant, att motionären inom det stånd han
tillhör vid motionens remitterande afgaf ett skriftligt anfö¬
rande, deruti grunderna för densamma närmare uppgilvas,
kan jag ej annat än beklaga, att detta icke kommit till ut¬
skottets kännedom, så att utskottet blifvit i tillfälle att full¬
ständigare, än som synes hafva skett, uppfatta meningen af
motionen. Då emellertid trenne stånd redan afgjort saken
genom bilall till utskottets betänkande, vill äfven jag för min
del icke motsätta mig dess godkännande.
Vidare anfördes ej och betänkandet bifölls.
§ 3.
Föredrogos ånyo, hvart elter annat, konstitutionsutskottets
memorial
224
Den 22 December.
JM 4, med anmälan om riksståndens beslut, angående det
hvilande förslaget till ny riksdagsordning m. m., och
S, med anmälan om riksståndens beslut, i anledning
af åtskilliga sedan sistlidna riksdag hvilande grundlagsändrings-
förslag.
Dessa två memorial skulle meddelas expeditionsutskott^.
§ 4-
Föredrogs ånyo och Iades till handlingarna bankoutskol-
tets memorial JM 9, med underrättelse om riksståndens be¬
slut i anledning af memorialet JM 4.
§ »•
Föredrogos åter allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkanden
JM 16, i anledning af väckta motioner om ändring i
vissa delar af kongl, instruktionen för landshöfdingarne samt
de vid länsstyrelserna anställde tjenstemän och om förenkladt
expeditionssätt inom samma styrelse m. m.
Betänkandet begärdes på bordet.
Herr Henschen: Då flera utskottsbetänkande^ hvilka
angå vigtigare motioner, blifvit uppskjutna till den 10 Januari
1866; men det nu föredragna, sorn icke heller är utan all
vigt, — om detsamma, efter hvad här yrkats, nu bordlädes —
skulle komma att handläggas i nästinstundande plenum den
50 dennes, vid hvilket tillfälle många af ståndets ledamöter
säkerligen äro frånvarande, hemställer jag, att jemväl detta
betänkande må få hvila på bordet till förstnämnda dag.
Vidare anfördes icke; och på framställning af herr tal¬
mannen beslöt ståndet, att ifrågavarande betänkande JV2 16
skulle förekomma ti 1 behandling näst efter lagutskottets på
bordet hvilande betänkanden N:ris 6—12, hvilka i § 9 af
protokollet för den 20 dennes omförmälas.
JM 17, i anledning af väckt motion om tillsättande af en
kommitté för utredning af frågan om införandet af en jury¬
institution.
Bifölls.
JM 18, i anledning af väckt motion, att nämndemän måtte
tilldelas viss andel i expeditionslösen såsom ersättning för in¬
ställelse vid ting.
Bifölls.
Och JV2 19, i anledning af väckt motion om ändring i
föreskrifterna, rörande barnmorskas rättighet att utöfva in¬
strumentalförlossningskonst.
Bifölls.
Den 22 December.
225
S 6.
l'öredrogs ånyo expeditionsutskottets utlåtande M 4, i
anledning af åtskilliga föreslagna förändrade föreskrifter i af¬
seende på tryckningen af vissa delar utaf hillänget till riks¬
ståndens protokoll.
Lades på bordet.
§ 7-
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 3/4 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1865 den 30 December.
Plenum kl. 1 e. m.
§ 4-
Justerades protokollet för den 9 i denna månad.
§ 2.
Sedan de städer, hvilka, enligt utdrag af protokollet,
hållet inför hans excellens herr justitiestatsministern den 19
sistlidne Oktober, vid riksdagens början ej ställt ombud eller
icke sandt riksdagsfullmäglige till det i riksdagsordningen
stadgade antal, numera sådant fullgjort, med undantag af
Sigtuna, Haparanda, Skellefteå och liorgholm, föredrogs ånyo
omförmälda, sedan längre lid på ståndets bord hvilande pro¬
tokollsutdrag, och herr talmannen föreslog, det måtte nyss¬
nämnde fyra städer, i likhet med hvad tillförene egt rum, af
ståndet frikallas från skyldigheten att till detta riksmöte sända
fullmägtige, samt ifrågavarande protokollsutdrag, enär hvad
enligt detsamma för öfrigt vid riksdagsfullmagternas gransk¬
ning är vordet anmärkt, nu blifvit i hufvudsakliga delar rät-
tadt, få läggas till handlingarna.
Detta förslag bifölls.
§ S.
Föredrogs ånyo expeditionsutskottets utlåtande M 4. i
anledning af åtskilliga föreslagna förändrade föreskrifter i af-
Brirg.ftAnd. prot. vid rticsd. 1868—1866. I. 15
2 2 (i
Den 50 December.
seende på tryckningen af vissa delar utaf bihanget till riks¬
ståndens protokoll.
Härvid förekommo:
Utskottets yttrande sid. 2.
Godkändes.
Hvad utskottet sid. 3 hemställt.
Herr Berggren: i)e af utskottet här föreslagna ändringar,
hvilka i och för sig äro väl betänkta, lära likväl icke kunna
tillämpas längre än under den återstående delen af inneva¬
rande riksdag. Då härtill kommer, att de flesta motioner
redan äro tryckta, synes mig nyttan af de åtgärder utskottet
föreslagit, blifva ganska ringa, hvadan jag yrkar återremiss i
syfte, att utskottet så formulerar sitt yttrande, att detsamma
öfverensStämmer med den nya riksdagsordningen och sålunda
kan framgent ega tillämpning.
Herr Widell yrkade bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej, och utskottets hemställan sid. 5 god¬
kändes.
Utskottets yttrande sid. 4
Herr Hierta: När jag väckte denna motion, var repre¬
sentationsfrågan icke ännu afgjord och då så lång del af riks¬
dagen gått till ända, anser jag icke skäl att begära återremiss. —
.lag tror likväl, att den lilla påminnelse, utskottet erhållit,
icke kan skada, utan tvärtom för framtiden göra godt.
Herr Widell: Jag inskränker mig till att yrka bifall till
hvad utskottet föreslagit.
Något vidare anfördes ej och utskottets yttrande sid. 4
godkändes.
§ 4‘
Enär den tid nu var tilländagången, tor hvilken ståndet
valt de två ledamöter, sorn, jemlikt 47 § riksdagsordningen,
böra bevista talmanssammanträdena, beslöt ståndet, på hem¬
ställan af herr talmannen, att i nästinträffande plenum an¬
ställa nytt val af ledamöter och suppleanter i berörda af¬
seende.
§ 5-
Herr Grape erhöll, på begäran, ledighet ifrån riksdags-
göromålen under 14 dagar, räknade från och med den 5:te
Januari nästkommande år.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag, angående af ståndet denna
dag fattade beslut.
Den 50 December
227
§ 7-
Bordlädes:
dels följande utskotts memorialer och betänkanden nem¬
ligen: konstitutionsutskottets N:ris 6 och 7, lagutskottets M
13 samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottets N;ris II,
12. 13, 14. 15, 20, 21, 22, 23, 24. 25, 26 och 27;
dels ock rikets ständers är 1865 församlade revisorers
berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd och
förvaltning, jemte rikets ständers fullmägtiges i nämnde verk
i anledning deraf afgifna utlåtande samt samme revisorers be¬
rättelse om verkställd granskning af de under kongl, kommers¬
kollegium ställda fonder och medel.
§ «•
Herr talmannen yttrade:*)
Härefter yttrade herr Rinman: Jag tror mig uttrycka
ståndets gemensamma tanke, då jag önskar, att det kom¬
mande året måtte blifva för herr talmannen i allo lycko¬
bringande.
Plenum slutades kl. V» * e- m-
!n fidem
E. G. Björkman.
1866 den 3 Januari.
Plenum kl. 12 på dagen.
§ *•
Justerades protokollet för den 15 December sistlidet år.
§2-
Enligt herr talmannens, med åberopande af träffad öfver¬
enskommelse i sednast hållen talmanskonferens, nu gjorda
förslag, beslöt ståndet, dels att nedannämnda dagar anställa
följande val. nemligen af elektorer till utseende af kommitterade
för tryckfrihetens vård lördagen den 13 dennes; ledamöter i
*) Herr talmannens vid tryckningen ej aflcmnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
228
Den 3 Januari.
den genom 103 § regeringsformen och 64 § riksdagsordningen
löreskrifna nämnd onsdagen den 17 dennes; elektorer för ut¬
seende af rikets ständers justitieombudsman och hans suppleant
lördagen den 20 dennes; revisorer öfver lånekontoren i Göte¬
borg, jtfalmö och Wisby onsdagen den 24 dennes, dels ock
att lördagen den 13 dennes bestämma sättet för val af revi¬
sorer till deltagande i innevarande års revision af stats-,
banko- och riksgäldsverkens förvaltning.
§ ».
Föredrogos ånyo och lades till handlingarna konstitutions¬
utskottets memorialer
Jfs 6, med bestämmande till hvilket utskott åtskilliga
till bankoutskottet remitterade, men derifrån återlemnade
motioner, böra förvisas, och
M 7, angående föreslaget tillsättande af särskildt utskott
för behandling af kongl, inajits nådiga propositioner om för¬
ändring i grunderna för beväringsinrättningen, m. m.
§ *•
Föredrogos, men bordlädes ånyo: lagutskottets betän¬
kande JW 15, samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkanden N:ris 11—13 och M 20.
§ 5.
Föredrogos ånyo och godkändes, hvart efter annat, all¬
männa besvärs- och ekonomiutskottets betänkanden:
M 21, i anledning af väckta motioner, angående för¬
ändring i sättet för kronobrefbäringens utgörande in. m;
Jtf 22, i anledning af väckt motion, angående förändrade
föreskrifter i afseende å laxfisket i den s. k. Pukaviksfjorden
i Blekinge län;
JUi 23, i anledning af väckt motion, angående skyldighet
för sparbankerna i riket att å derstädes insatta medel för
närvarande gifva minst fem och en half procent ränta
m. m.; och
M 24, i anledning af väckt motion om den ändring i
kongl, coopvaerdireglementet den 50 Mars 1748 och kongl,
kungörelsen den 27 Augusti 1828, att svensk sjöman skall
till den kommun, der han är mantalsskrifven, erlägga den nu
till sjömanshusen utgående afgift.
§ 6.
Föredrogs, men bordlädes ånyo, allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets betänkande J\s 23.
Deri 5 Januari.
229
§ 7'
Föredrogs åter allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande M 26, i anledning af vackt motion om åtgärder
till åstadkommande af en pensionsförening för tjenstemän och
betjente vid statens jernvägar.
Herr Björck: Jag har icke något emot det slut, hvartill
utskottet kommit, men jag kan ej gilla de skäl, som derför
blifvit anförda. Utskottet har nemligen utgått från den förut¬
sättning, att staten bör sörja för sine tjenstemäns uppehälle
äfven efter den tid, då till följd af ålderdom deras förmåga
att till det allmännas båtnad uppfylla sina tjensteåligganden,
kan i allmänhet anses upphöra. Hetta anser jag vara en
farlig grundsats och jag hyser snarare den motsatta menin¬
gen, att staten mer och mer bör befria sig från allt pensions-
väsende och i stället så aflöna sine tjenstemän, att de pä
ålderdomen må kunna utan understöd från det allmänna fram¬
lefva sina dagar. Men om den tid ännu är aflägsen, då en
sådan mening kan göra sig gällande med afseende å tjenste-
männen i allmänhet, hvilka nu ega pensionsrätt, så må dock
hvarje försök att betrakta dem, hvilka anställas vid indu¬
striella företag, som af staten till vägabringas, såsom pensions-
berättigade tjenstemän, på det bestämdaste afvisas. För dem
kan och bör staten draga försorg endast genom anordnande
af sådane inrättningar, der de mot måttliga afgilter kunna
sjelfve försäkra sig mot brist på ålderdomen; men på annat
sätt förmår staten icke att dermed taga befattning, utan att
gå miste om den förtjenst, som af förslaget måste påräknas.
Jag vill ej vara vidlyftig, utan önskar endast att få min
åsigt i ämnet uti protokollet antecknad.
Herr Witt med flere ståndets ledamöter hördes in¬
stämma.
Herr Carlén: Jag har begärt ordet endast för att till¬
kännagifva, att jag fullkomligt instämmer uti de af herr
Björck uttalade åsigter.
Ofverläggningen var slutad och allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets betänkande JVs 26 godkändes.
Föredrogs ånyo och bifölls allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkande M 27, i anledning af väckt motion om
inrättande af en representation för häradet..
'§ 9-
Föredrogos ånyo och remitterades till statsutskottet rikets
ständers år lf!6S församlade revisorers berättelser:
250
Den 5 Januari.
l:o om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd och
förvaltning jemte fullmägtiges i detta verk i anledning af
samma berättelse afgilna förklaring, och
2:o om granskningen af de under kongl. maj:ts och
rikets kommerskollegium ställda fonder och medel.
§ 10.
Herr talmannen anmodade ståndet att, jemlikt förut fat¬
tade beslut, skrida till val af de två ledamöter, hvilka, enligt
•47 § riksdagsordningen, böra bevista t)!rnanssarnmanträdena,
äfvensom suppleanter för samma ledamöter; och efter det, på
framställning af herr talmannen, ståndet beslutit, att valen
skulle gälia tillsvidare, företogs med slutna sedlar val af de
ordinarie ledamöterne, hvarvid
Herr Björck erhöll 40 röster,
» vice talmannen Murén 39 »
» Hierta 2 »
» Rinman 1 röst; hvadan herr
Björck och herr vice talmannen Murén voro tillsvidare ut¬
sedde till ordinarie ledamöter att bevista talmanssamman-
trädena.
Vid härefter anstäldt val af två suppleanter för bemälde le¬
damöter erhöllo
Herr Isberg 52 röster,
» Rinman... 24 »
» Waern 10 »
» Hierta...... 9 »
» Trägärdh 4 »
och » Staaff 3 »; och voro således
till suppleanter i omförmälda afseende tillsvidare valde herrar
Isberg och Rinman.
§ It.
Justerades protokollsutdrag, angående al ståndet denna dag
lättade beslut.
Plenum slutades kl. t e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
Deri 10 Januari.
231
1868 den 10 Januari.
Plenum kl. 10 f. m.
§ «
Justerades protokollet för deri 16 sistlidne December.
§ 2.
På derom al herr Falhem i telegram från Falun, på
grund af inträlTadt sjukdomsfall inom hans familj, framställd
begäran, medgaf ståndet fem dagars förlängning af honom till
denna dag beviljad ledighet från riksdagsgöromålen.
§5.
Föredrogs ånyo och godkändes lagutskottets betänkande
JV2 6, i anledning af väckt motion om upphäfvande af lagens
stadganden angående morgongåfva.
§ *•
Föredrogs ånyo lagutskottets betänkande JVs 7, i anled¬
ning af väckt motion om förändrad lagstiftning, angående äk¬
tenskapsförord samt mannens målsmansrätt för hustrun.
Herr [lemchen: Ehuru det af herr Hierta framställda
förslag lärer blifvit helt nyligen af 2 stånd förkastadt och
således vid detta riksmöte förfallit, tror jag likväl, att det för
frågans öde vid en kommande riksdag vore af betydelse om
borgareståndet nu mot lagutskottets i förevarande betänkande
yttrade åsigt godkände berörda fiirslag.
I sitt vid innevarande riksdag afgifna betänkande JM 8,
om förändring i lagens stadgande, angående giftorätt i bo, har
lagutskottet erkänt riktigheten af den grundsats, alt hvardera
maken bör bibehålla all den egendom, han eller hon före
äktenskapet ärft, och att endast åtkomsten eller den under
äktenskapet förviirlvade egendomen bör vara en gemensam
tillhörighet. Häraf synes, att lagutskottet angående giftorätten
yttrat sig i samma riktning sorn herr Hierta med afseende
på äktenskapsförord. Jag" hemställer derföre, om icke ståndet
skulle vilja, med ogillande af betänkandet JM 7, antaga herr Hier-
tas förslag. Om än mindre felaktigheter i redaktionen af det¬
samma finnas, bör detta icke hindra förslagets antagande, då
detta i allt fall, i följd af nyss anmärkta utgång hos med-
ståuden, icke kan, innan annan riksdag behandlat frågan,
upphöjas till lag. Men man hade derigenom fått en opinions¬
yttring af ståndet.
252
lien 10 Januari.
Utskottet liar i början af sitt betänkande vidgått, att
egeiidomsgemensamheten icke utgör något väsendtligt vilkor
för äktenskapet. Redan detta erkännande är vigtigt. Antages
herr Hjertås förslag, kunde vid vissa tillfällen derigenom
hindras de s. k. penningelrierierne. Bland vår allmoge och
mångå andra samhällsklasser lärer vid månget äktenskaps
ingående alses kontrahenternas förmögenhet. Detta är ju att
uppenbart motverka äktenskapets heliga ändamål. Att lag¬
utskottet likväl icke velat understödja förslaget, förvånar mig
just icke mycket, emedan utskottets pluralitet är vid denna
riksdag mer än vanligt konservativ. Man må i lagutskottet
framkomma med förslag lill förbättring af vår lag i ena eller
andra afseende!, så alslås nära nog hvarje förändring.
Längre fram i betänkandet yttrar utskottet:
»Det synes vara tillräckligt, om hon eger ett medel att
»rädda sig undan vidare förluster, sedan hon vunnit den
»sorgliga erfarenheten, att hon misstagit sig å mannens verk-
»liga karakter».
Detta vill med andra ord säga ait, sedan mannen hunnit
förstöra egendomen i boet, skall hon söka att rädda, hvad
hon icke kan åtkomma.
Vid utskottets påstående att man ej behöfver presumera
det nästan otroliga fallet, att cjvinnan vill ingå äktenskap med
en man. om hvilken hon på förhand vet, att han skall miss¬
bruka sin ställning såsom make, bör man taga i betraktande,
att en person, som ej besitter förmågan att förvalta penningar,
kan i öfrigt hafva mångå goda egenskaper och vara så älsk¬
värd, att kärleken hos qvinnan öfverröslar alla betänkligheter.
För öfrigt är det ju alldeles klart, att ifrågavarande förslag
endast blir en undantagsåtgärd.
En af lagutskottets medlemmar, friherre Armfelt, har
upplyst, alt, — ehuru man i Frankrike kan ingå äktenskap,
under hvilket den lagbestämda giftorätten — egendomsgemen-
samheten — hvarifrån dock makarnes ärfda eller före äkten-
tenskapet förvärfvade fastighet är undantagen. — eger rum,
man likväl vid de flesta äktenskaps ingående i Paris och
södra delen af Frankrike väljer dotalsystemet, enligt hvilket
sådan gemenskap icke finnes.
Jag önskar, att ståndet ville uttala en opinion i frågan
genom att antaga herr Hiertas förslag.
Herr Hierta: Ehuru endast sista delen af betänkandet
blifvit vid föredragningen inom detta stånd uppläst, vittnar
det enligt min uppfattning - tillräckligt om haltlösheten af ut¬
Deri 10 Januari.
235
skottets sätt att räsonera. Alia verkliga skäl, som tala för
bifall till min motion, synes lagutskottet helt enkelt hafva
förbigått. Mot den af mig åberopade franska lagstiftningen,
enligt hvilken hustrus egendom kan garanteras mot förstörelse
derigenom, att den ställes under särskild förvaltning, har ut¬
skottet invändt, att det inflytande katolska lärans dogm om
äktenskapets oupplöslighet utöfvat på Frankrikes lagstiftning
angående äktenskapsrätten, gör denna främmande lag till en
föga lämplig förebild lör den svenska familjerätten. Men
hvar och en bör lätt kunna inse, att en mans större eller
mindre hushållningslörmåga icke har ringaste sammanhang
med religionens stadgande om äktenskapets oupplöslighet.
För att rädda sin förmögenhet, hör hustrun till en slö¬
sande nian, enligt utskottets uppfattning, på grund af nu gäl¬
lande lag söka äktenskapsskilnad; men det är allom bekant,
att en hustru, sorn älskar siri man, icke gerna vill för slöseri
slita ett hand, knutet för hela lifvet. Häraf synes, alt denna
del af utskottets argumentation icke förtjenar något afseende.
Genomgår man betänkandet, skall man öfverallt finna ena¬
handa lösliga sammanhang mellan premisser och konklusioner.
Jag vill såsom exempel härpå vidröra några punkter i be¬
tänkandet. Utskottet yttrar i början af sitt verk:
»Till stöd för sitt förslag har herr Hierta åberopat en af
»honom vid sisthållna riksdag väckt motion i samma syftning,
»som emellertid icke lyckades vinna rikets ständers bifall,
»och ytterligare anfört, hurusom den af motionären föreslagna
»rättigheten att genom äktenskapsförord kunna särskildt för-
»ordna om förvaltning och disposition af egendom, som hu-
»strun eger före äktenskapet, jemväl funnes genom lag stad-
»gad i flera andra länder och särskildt i den fransyska civil-
»lagen vore med mycken omsorg bestämd.
»Hedan den omständigheten, att berörda förslag icke vid
»sisthållne riksdag af rikets ständer godkändes, måste ingifva
»utskottet betänkligheter mot att nu med förord framlägga
»detsamma till rikets ständers beprölvande.»
Jag har likväl aldrig, förut hört, att ett utskott såsom
skäl för afslag pä en framställning åberopat det frågan vid
en föregående riksdag icke blifvit af rikets ständer godkänd.
Härtill kommer den ganska vigtiga omständigheten, att lag¬
utskottet sistlidne riksdag just tillstyrkte det af mig nu väckta
förslag. Misstroende min egen förmåga att uppställa en iag-
paragraf i behörig lorm och för att hålla frågan öppen, har
254
Den 10 Januari.
jag upptagit lagutskottets vid sista riksdag i betänkandet JV2 79
framlagda förslag.
Det må derjemte tillåtas mig påpeka ett historiskt för¬
hållande. Denna fråga var en bland dem, som fick hvila till
de sista dagarne af förra riksdagen. Ofta gjorde jag i ut¬
skottet förfrågningar, huruvida min då väckta motion i samma
ämne blifvit till behandling upptagen, men fann densamma
tid efter annan undanskjuten. Det är all anledning förmoda,
att en person, som inom utskottet utöfvade ett starkt infly¬
tande och hade rätt att ordna motionerne, med oblida ögon
betraktade mitt förslag och lyckades i sitt uppsåt att undan¬
skjuta frågan och derigenom tillintetgöra motionens framgång
hos ständerne. Kunskapen om detta förhållande har gjort,
att jag icke gerna velat släppa frågan. Den förnämsta mä¬
taren på ett folks civilisation är den rätt man lemnar qvinnan
i samhället. De flesta länder hafva också uppfattat betydelsen
af denna sanning och i lagen bevarat qvinrians rätt. Afven
hos oss har man till en del insett riktigheten af denna grund¬
tanke. En af detta stånds ledamöter, herr Bergman, har uti
en vid innevarande riksdag väckt motion om inrättande af
lägre elementarläroverk för flickor uppdragit en mycket upp¬
lysande historik öfver qvinnans ställning i vårt land. Ifan
har visat, hurusom hennes rätt i samhället först ganska lång¬
samt banat sig väg, och jag tror mig således haft ej blott
fullt skäl att framlägga ifrågavarande motion utan äfven gil¬
tigt anspråk på lagutskottets bifall till densamma. Det torde
ock böra anmärkas, att af borgareståndets ledamöter i lag¬
utskottet två reserverat sig mot utskottets beslut och en be¬
gärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets behandling.
Jag vet ej, huruvida jag bör upptaga ståndets tid genom
att ingå i en vidlyftigare kritik öfver utskottets räsonemanger.
Ämnet är i min tanke af större vigt, än att man blott och
bart behölver anmäla sin reservation. — Då tiden emellertid
icke medgifver att närmare undersöka utskottsbetänkande!,
får man trösta sig med hoppet, att den offentliga kritiken,
som en tid varit sysselsatt med en annan samhällsfråga, nu
får tillfälle att egna större uppmärksamhet åt denna fråga
och dermed sammanhängande ämnen äfvensom hvad utskottet
förtjenar för behandlingen af min motion. Jag kan dock ej
underlåta att påpeka några omständigheter, som förekomma
i betänkandet. Utskottet yttrar mycket vackert:
»Hustruns verksamhet måste omfatta den inre hushåll-
»ningen, mannens åter är riktad utåt.»
ben 10 Januari.
255
Hvad betyder dock denna fördelning i de fall, der man¬
nens verksamhet kan blifva förderflig för både den inre och
yttre hushållningen. Uti min vid sista riksdag väckta mo¬
tion angående förevarande ärende har jag visat, att makarne
ej behöfva genom äktenskapsförord komma i någon skef
ställning till hvarandra. Det kan nemligen ofta hända, att en
ung qvinna blir förälskad i en man, som har många goda
egenskaper och en vacker karakter, men saknar förmåga att
hushålla. Det bör vid sådant förhållande vara lika litet qvin-
nan som mannen emot, att lagstiftningen för makarnes gemen¬
samma ekonomiska lycka lemnar någon garanti.
Skulle en lag för berörda ändamål åter hafva den på¬
följd, att äktenskap, som tillkomma af beräkning eller för
vinnande af blott penningar, blifva mindre till antalet eller
alldeles uteblifva, vore det i sanning icke någon förlust.
Utskottet yttrar vidare:
»På det att hustrun ostördt må kunna egna sig åt dessa
»(pligter i egenskap af maka och moder) har lagen uppdragit
»åt mannen att vara hennes målsman, och detta lagens stad-
»gande torde rätteligen böra anses såsom ett den gifta qvin-
»nans privilegium samt hvarken bör eller behöfver härledas
»ur något misstroende hos lagstiftaren till den gifta qvinnans
»förmåga att lika väl som den ogifta kunna förestå sin egen-
»dom.»
Detta är visserligen sannt; men jag bör dervid erinra,
att det ofta nog inträffat, att 'mannen blifvit af domstol ställd
under hustruns förmynderskap, utan att detta visat sig med¬
föra några menliga följder. En duglig qvinna behöfver icke
uraktlåta sina pligter såsom maka och moder, derigenom att
hon egnar behörig omtanke åt husets ekonomi. Man, bör
följaktligen hafva allt skäl att genom lagen garantera, det
hustruns egendom icke förstöres, utan att fördenskull behöfva
öfvergifva lagens grund att mannen i allmänhet anses såsom
hustruns målsman.
Att betänkandet från början till slut är haltlöst, springer
tydligt i ögonen, hvarföre jag förenar mig i herr Henschens
yrkande, att ståndet bör ogilla det slut, hvartill utskottet
kommit, och antaga mitt förslag.
Herr Carlén: Förmodligen inser hvar och en, att nu
gällande lagar i förevarande ämne tarfva ganska väsendtliga
förändringar och inom detta stånd lärer den värde motionären
komma att röna allt erkännande af den goda afsigten med
motionen. Vore här nu endast fråga att uttala den åsigt, att
256
Den 10 Januari.
lagens stadganden om äktenskapsförord och hvad dermed
sammanhänger behöfva ändras i den af motionären antydda
riktning, skulle alltså äfven jag gerna biträda en sådan mening;
men då, såsom nu är fallet, ett särskildt formuleradt lagförslag
blifvit framlagdt, måste man taga i betraktande, huruvida
förslaget i alla detaljer är godt och antagligt, hvilket jag för
min del dock ej kan finna.
Enligt herr Hiertas förslag skulle, då qvinna under gifto¬
man står, denne å hennes vägnar göra äktenskapsförord. I
lagberedningens förslag har deremot myndig qvinna fått rät¬
tighet att sjelf upprätta sådant aftal. På sätt lagberedningen
vidare föreslagit, skulle väl giftoman ega att för omyndig
förord göra; men den omyndigas samtycke är derför ett vil¬
kor, och domstol skall ega skilja emellan den omyndiga och
hennes giftoman, derest de ej blifva ense.
Vid jemförelse mellan lagberedningens och herr Hiertas
förslag skönjes alltså tydligen, att qvinnans rätt blifvit uti det
sednare ganska mycket inskränkt; och ehuru allmänna me¬
ningen nu mera tyckes vara bestämd för giftornannarättens
inskränkning, skulle densamma efter herr Hiertas förslag be¬
tydligt vidgas. Jag betvifla!- alt herr Hierta sjelf i denna del
godkänner förslaget. Åtminstone öfverensstämmer det ej med
hans motion vid sista riksdag, utan är lånadt från dåvarande
lagutskotts betänkande. Afven i ett annat stycke stannar herr
Hiertas förslag långt efter lagberedningens, hvilket tillåter att
äfven enskild egendom göres till föremål för äktenskapsförord.
I ett afseende deremot har herr Hierta gått längre än lag¬
beredningen, då han föreslagit, att förord må göras om in¬
skränkning i mannens måismansrätt; men just denna ut¬
sträckning är den vanskligaste att medgifva, utan i samman¬
hang med ändring af hvarjehanda andra dermed samman¬
hängande lagrum, om hvilka dock fråga nu ej är. Då jag,
sorn nämndt är, följaktligen ej kan godkänna herr Hiertas
förslag, men ej heller giliar de af utskottet anförda motiver,
hemställer jag om ej det slut, hvartill utskottet kommit, må
antagas, men med ogillande af motiverna, elier, såsom man
ofta brukat, betänkandet med ogillande läggas till handlingarne,
eftersom frågan i allt fall för denna riksdag, genom två stånds
beslut, fallit.
Herr Henschen: Som herr Hierta redan upplyst, hvar¬
före redaktionen icke är fullständig, behöfver jag derom ej
vidare tala; men jag får än en gång fästa uppmärksamheten
på vigten deråt, att ståndet såsom en opinionsyttring antager
Den 10 Januari.
257
herr Hiertas förslag. Skulle deremot icke denna åsigt vinna
ståndets bifall, yrkar jag, att betänkandet lägges med ogil¬
lande till handlingarna.
Frågan om giftorätten, såsom föremål för äktenskaps¬
förord, är underordnad, och inskränkning af målsmansrätten
är hufvudsaken. Utan att antaga herr Hiertas förslag kan
qvinna icke annorlunda än genom boskilnad få målsmans¬
rätten inskränkt. Om man bifaller förslaget, lemnäs qvinna
tillfälle att i förväg afklippa mannens förmåga att förstöra
hennes egendom.
Det anmärktes af en bland pluraliteten i lagutskottet,
herr presidenten Munck af Rosenschöld, att äktenskapsförord
till skydd för hustruns enskilda egendom vore enligt nu
gällande lag föga betryggande, då mannen likväl hade dispo¬
sitionsrätt äfven öfver hustruns enskilda egendom och der¬
igenom kunde förstöra äfven denna, hvaremot det vore sä¬
kert, att ett efter herr Hiertas förslag i laga form upprättadt
äktenskapsförord skulle skydda en hustrus egendom. Jag
vidhåller derföre mitt yrkande, att ståndet bör såsom opinions¬
yttring antaga herr Hiertas förslag.
Herr Hierta: Jag är herr Carlén tacksam derför att han
i sitt yttrande förklarat sig gilla mycket vidsträcktare grund¬
satser än de, som blifvit i min motion uppställda. Hvad be¬
träffar den fara, som skulle efter samme talares förmenande
uppstå i följd deraf, att giftoman fått rättighet att upprätta
äktenskapsförord och derigenom tillfälle att hindra äktenskaps
ingående, torde jag blott behöfva erinra, att lagen har till¬
räckligt korrektiv mot giftomans våld i sådant afseende. Det
synes som ståndet skulle gilla motionens syfte, hvarföre jag
ej vill hålla på redaktionen och föreslår, att ståndet ville,
utan godkännande af de grundsatser, som finnas i utskottets
betänkande uppställda, lägga detsamma till handlingarne.
Efter derom gjord förfrågan af herr Witt upplyste herr
talmannen, att två stånd, enligt hvad ankomna protokolls¬
utdrag utvisade, gillat lagutskottets betänkande JVs 7.
Herr Bolinder: Jag vill ej uttänja diskussionen, utan
yrkar helt enkelt bifall till ifrågavarande betänkande.
Herr Wcern: Då icke någon påföljd af ett ståndets sär¬
skilda beslut i denna fråga kan väntas och olika meningar
huru ett sådant beslut borde formuleras sökt att inom
ståndet göra sig gällande, får jag hemställa, huruvida icke
ståndet ville bifalla ifrågavarande betänkande, utan godkän¬
nande af utskottets deri uttalade motiver.
238
Den 10 Januari.
Öfverläggningen var slutad och herr talmannen fram¬
ställde proposition på bifall till lagtutskottets betänkande
JVs 7. Härtill svarades ja och nej och begärdes votering; i
anledning hvaraf och sedan herrar Carlén och Hierta afstått
från sina under diskussionen framställda yrkanden samt före¬
nat sig med herr Waern, uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller lagutskottets betänkande M 7, rö¬
star ja;
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, har ståndet bifallit samma betänkande utan
godkännande af utskottets deri uttalade motiver».
Omröstning företogs härefter i vanlig ordning och utföll
med 24 nej rtiot 13 ja; hvadan ståndet bifallit lagutskottets
betänkande JYi 7, utan godkännande af utskottets deri ut¬
talade motiver.
§ 5-
Föredrogos och godkändes expeditionsutskottets förslag
till rikets ständers underdåniga skrifvelser N:ris 3, 6 och 7.
S 6-
Föredrogs ånyo lagutskottets betänkande, JV? 8, i anled¬
ning af väckt motion om förändring i lagens stadganden, an¬
gående giftorätt i bo.
Herr Henschen: I detta utlåtande har utskottet yttrat:
»Man har nemligen äfven här i landet under sednare tider
allt mera börjat inse att egendomssamlälligheten makar emel¬
lan icke är något väsendtligt moment i äktenskapet samt att
densamma icke sällan och särdeles i fråga om ingåendet af
äktenskap motverkar äktenskapets rent sedliga ändamål i det
att det frivilliga samtycke, som utgör äktenskapets första
vilkor, lätteligen kommer under inflytande af ekonomiska be¬
räkningar.»
Hvad sålunda blifvit af utskottet sagdt vederlägger det,
som finnes i utskottets nästföregående betänkande JVs 7, an¬
gående äktenskapsförord samt mannens målsmansrätt för
hustrun, i hvilket betänkande utskottet anför, bland annat,
att »så länge äktenskapet fortfar, måste ett gemensamt bo
finnas» etc.
I ena betänkandet åberopar utskottet en grundsats, som
det i andra betänkandet icke vill tillerkänna giltighet. Detta
bevisar blott, att utskottet har en skicklig sekreterare, som
förstår att vid författandet af motiverna till utskottets betän-
kanden i olika frågor åberopa och underkänna samma prin¬
lien 10 Januari.
239
ciper allt efter som det passar till beslutet. Jag yrkar bifall
till utskottets i förevarande betänkande gjorda hemställan.
Vidare anfördes ej; och betänkandet bifölls.
§ 7’
Föredrogs ånyo och bifölls lagutskottets betänkande, M 9.
i anledning af väckt motion om ändring af kongl, förordningen
den 2-4 September 1861, angående vård af död mans bo.
§ «•
Föredrogs ånyo lagutskottets betänkande, M 10, i an¬
ledning af vackt motion om ändring af 12 kap. 10 § ärfda-
balken.
Herr Henschen: Emot detta utskottets betänkande har
jag anmält mig såsom reservant. Och ehuru betänkandet,
efter hvad nu för mig blifvit tillkännagifvet, lärer vara god-
kändt af 2 riksstånd, och följaktligen det af August Danielsson
från Norrbottens län inom bondeståndet framställda förslag
om ändring af 12 kap. 10 § ärfdabalken för denna riksdag
förfallit, anser jag mig nu likväl böra yttra min åsigt i frågan,
nemligen att utskottet bort bifalla nyssnämnde motionärs för¬
slag, dervid utskottet likväl, till förekommande af befarade
tvister, bort föreskrifva åtskilliga nödiga försigtighetsmått vid
tillämpningen af den ifrågasatta lagförändringen.
Att de yngre barnen vid föräldrarnes död icke få på
sina arfslotter tillgodoberäkna sig hvad de äldres uppfostran
kostat mera, är en så uppenbar obillighet, att jag för min
del yrkar att utskottets föreliggande betänkande må med
ogillande läggas till handlingarne.
Herr Ödmansson: Jag kan ej instämma med herr Hen¬
schen, utan yrkar tvärtom bifall till betänkandet, hvilket jag
finner vara grandadt på goda skäl, dertill jag vill lägga, att
genom föreslagna stadgandet skulle inskränkning möjligen ske
i föräldrarnes rätt att genom gåfva eller testamente disponera
öfver sin egendom.
Herr Henschen: Hvad herr Odmansson ordat om in¬
skränkning i testamentsfriheten härleder sig af missförstånd.
Föräldrarne kunna ju obehindradt testamentera bort sin egen¬
dom utom barnens laglott. Det ifrågasatta lagstadgandet skulle
åter afse sådana fall, då testamente ej af föräldrarne upp¬
rättats.
Ofverläggningen förklarades slutad; och betänkandet god¬
kändes.
240
Den 10 Januari.
§ 9.
Föredrogs ånyo lagutskottets betänkande, JVs 11, i an¬
ledning af väckt motion om arfsrätt för efterlefvande maka.
Herr Henschen: Jag yrkar bifall till utskottets betän¬
kande, äfven om emot redaktionen af det föreslagna lagstad¬
gandet en eller annan anmärkning med fog kan göras.
Af nu ingångna underrättelser från medstånden erfar
jag, att ridderskapet ocb adeln afslagit, men bondeståndet
bifallit föreliggande betänkande. Ocb, ehuru jag hyser stor
fruktan för afslag derå från presteståndets sida, känner
jag mig icke destomindre lifligt uppfordrad att förorda bifall
till förslaget, sådant det af utskottet framställts. Jag anser
mig böra nämna, att redaktionen är af lagberedningen, hvars
förslag jag i min motion upptagit. Lyckligtvis står det ifråga¬
satta lagstadgandet så enstaka, att det kan antagas utan rin¬
gaste rubbning eller förvirring i den öfriga lagstiftningen.
Friherre Armfelt har i dess vid betänkandet fogade re¬
servation yttrat åtskilligt derom, att efterlefvande maka borde
erhålla endast dispositionsrätten till den aflidnes qvarlåtenskap.
Men blefve utskottets i betänkandet framställda förslag upp-
höjdt till lag, vore sådant ej farligare än då genom barns
död den ene makans egendom öfvergår till den andra och
dess arfvingar. Då ena makan aflider utan att lemna någon
arfvinge efter sig, hemställer jag till en hvar, gift eller ogift,
om det icke är naturligare och billigare att efterlefvande
makan heldre än staten eller kommunen får taga arfvet efter
den aflidne.
Herr Bolinders reservation fattar jag icke rätt väl, men
tror, att hans deri uttala.de åsigt icke är väsendtligen stri¬
dande emot min; dock torde herr Bolinder vidare utveckla
sin mening i frågan.
Om betänkandet icke vore antaget af två andra riks¬
stånd, skulle jag för min del ej hafva något att erinra emot
betänkandets återremitterande till lagutskottet för att erhålla
om möjligt en bättre redaktion af förslaget.
Herr Lovén: Emot nu föreliggande utlåtande hyser jag
åtskilliga betänkligheter, hufvudsakligen grundade derpå, att
hvad utskottet har föreslagit innefattar en afvikelse från den
princip för arfsrätt, som i vår lag blifvit iakttagen och hittills
bibehållen, samt att förslaget under alla förhållanden kan anses
mindre behöfligt, då vi hafva en testamentslag, enligt hvilken
den ena makan i här förutsatt fall kan till den andras förmån
disponera sin förmögenhet. Då i lagstiftningen (innes antagen
Den 10 Januari.
211
en grundsats, bör den icke utan högst \igtiga skäl öfvergifvas.
Och af denna anledning finner jag mig föranläten yrka a (slag
å betänkandet.
Herr Bolinder: I min vid utskottets betänkande fogade
reservation finnes ganska tydligt angifvet skälet hvarföre jag
icke ansett mig kunna biträda utskottets i detta ämne gjorda
förslag utan i stället instämt i friherre Armfelts reservation.
Jag har uppträdt emot utskottets motivering och ansett någon
annan grund än billigheten icke böra såsom skäl'till det före¬
slagna stadgandet åberopas, och jag har desslikes vågat ut¬
trycka den mening i sjelfva saken, att utskottet bort stanna
dervid att åt efterlefvande maka personligen öfverlemna rät¬
tigheten till qvarlåtenskapen utan alt låta densamma vidare
öfver Hyttas på hennes skyldeman, hvartill al! rättsgrund enligt
min tanke saknas. Alt på det sätt som här skett behandla
arfsinstitutet skulle lätt kunna åstadkomma en förvirring i
rättsbegreppen.
På dessa skäl vrkar jag afslag å utskottets betänkande.
Herr Carlén: Älven om man lyckats förstå hvad de
ärade reservanterne sagt, så tror jag ej att de förebragt så¬
dana skäl. som förhindra antagande af utskottets förslag. Be¬
träffande hvad herr Lovén yttrat om att en princip i lag¬
stiftningen endast i högst vigtiga läll må frångås, så tillåter
jag mig fästa herr Lovéns uppmärksamhet derpå, att nu
gällande lag hvilar på en grundsats, som allt mer och mer
öfvergilves af vår lagstiftning, hvilken åter numera synes vilja
närma sig romerska rätten, enligt hvilken all arfsrätt grundar
sig på presumtion af den atlidnes vilja, hvarföre arf på grund
af testamente hos romarne var regel. Då så är förhållandet
och när arfsrätten med skäl numera kan antagas hvila eller
åtminstone framdeles blifva erkänd såsom hvilande på pre-
sumtionen af den atlidnes vilja, och ingenting är naturligare,
än att maken önskar att hans qvarlåtenskap skall tillfalla den,
som i lifvet står honom aldranärmast; så synes mig med
allt skäl staten böra låta sina anspråk vika. J)å det tillika
är så lyckligt, att det ifrågaställa lagstadgandet står utan
allt samband med lagen i öfrigt, kan man ej heller stöta pä
några formella hinder för lagförslagets antagande. Jag är
dessutom fullt förvissad, att ingen, vare sig gift eller ogift,
skall finna det billigt, att staten tager den dödes egendom
och derigenom kankända bidrager dertill, att efterlefvande ma¬
kan kommer i nöd och fattigdom. Man kan tänka sig — och
Berf.stånd. prat. vid riksdagen 186S —1$6« I*
Den 10 Januari.
så har äfven mångfaldiga gånger inträffat, — att ena makan
genom bråddöd bortryckes utan att förut hafva medhunnit
att till den efterlefvande makans förmån upprätta testamente
om sin egendom. Jag känner sjelf ett fall, der mannen dog
dagen efter bröllopet, utan att efterlemna hvarken arfvingar
eller testamente, och der enkans omständigheter voro ganske
bekymmersamma. Det är sannt att han förut kunnat upp¬
rätta testamente, men det är kändt att många personer —
särdeles fruntimmer — hafva svårt för att besluta sig der¬
till, emedan det förefaller dem som ett dödsförebud. Ar det
då billigt, att den efterlefvande maken derför straffas med
att gå miste om den så naturliga rätten till den aflidnes
egendom? Huru naturligt' och billigt det i allmänhet anses
vara att efterlefvande makan erhåller den aflidnes qvarlåten¬
skap synes bäst af den mängd emellan makar upprättade in¬
bördes testamenten, som till domstolarne ingifvas och i hvilka
den efterlefvande makans fördel tillgodoses, ofta på bekostnad
af barnens lagliga rätt.
Jag instämmer med herr Henschen och hemställer om
bifall till utskottets förslag.
Flere ledamöter af ståndet hördes instämma.
Herr von Stockenström'):
Herr Henschen: Då herr Bolinder ej närmare utvecklat
sina åsigter i ämnet, och åtskillige inom ståndet torde vara
tillgifna den grundsats, att arfsrälten grundar sig icke på pre-
sumtionen om den allidnes yttersta vilja, utan på antagandet
om familjemedlemmarnas egendomsgemenskap, synes det mig,
att betänkandet af deni i allt fall bör bifallas, ty den efter¬
lefvande makan tillhör ju obestridligen familjen. Ehvad man
antager den ena eller den andra grundsatsen, bör efterlef¬
vande makan således få taga qvarlåteriskapen. Vill man åter,
såsom friherre Armfelt, endast medgifva den efterlefvande
maken dispositionsrätt för lifstiden af qvarlåtenskapen, bör
föreskrift meddelas att borgen icke skulle ställas för egendo¬
men. emedan det för den efterlefvande maken kunde blifva
alltför svårt.
Då, enligt friherre Armfelts åsigt, staten fortfarande
skulle framför efterlefvande makan bekomma eganderätten
till qvarlåtenskapen, men den efterlefvande blott få under sin
lifstid hafva den i förvar, skulle sådant endast medföra olä-
*) Herr von Stockenströms vid tryckningen ej ademnade anförande
tryckes vid slutet af detta band.
Den 10 Januari.
243
»enheter för nationalrepresentationen, i det densamma, såsom
hittills sannolikt korame att besväras med framställningar der¬
om, att danaarf måtte efterskänkas åt efterlefvande maka. Åt¬
minstone hafva sådana framställningar blifvit på senare tiden
af rikets ständer bifallna. Jag anhåller fortfarande om bifall
till utskottets betänkande.
Diskussionen förklarades slutad; och lagutskottets be
tänkande, JV3 1!, bifölls
§ 1°.
Föredrogs ånyo lagutskottets betänkande, JVS 12, i an¬
ledning af väckt motion om ändring af lagens stadgande i 18
kap. I § ärfdabalken, angående danaarf.
Herr Henschen: En annan ledamot i ståndet har, såsom
jag tror, förut väckt den fråga, sorn utgör föremålet för min
af lagutskottet i detta utlåtande behandlade motion. Om ut¬
låtandet icke redan vöre af två riksstånd god känd t, skulle jag
hafva begärt återremiss af detsamma, men nu anser jag mig
endast böra erinra, att om borgareståndets rörande arfsrätt
för efterlefvande maka nyss fattade beslut varder lag, kom¬
mer danaarf att blifva sällsyntare.
Rosenberg från Kristianstads län har i sin vid utlåtandet
fogade reservation framhållit ett så talande skäl för min mo¬
tion, att jag för närvarande åtminstone endast vill fästa mig
vid detta. Då man länge vistats uti och tillhört en kommun,
är det naturlisrt, att man önskar, att denna framför staten
må taga qvarlåtenskapen. För kommunen kan densamma
vara af stort värde under det. den för staten är en obetyd¬
lighet i förhållande till dess tillgångar. Nationalrepresentatio¬
nen, som har vigtigare saker att begrunda, skulle ej så ofta
besväras med framställningar om danaarfs öfverlemnande till
kommunerna, der arfvén fallit, om det i min motion hufvud¬
sakligen efter lagberedningens förslag upptagna stadgande upp¬
höjer till lag.
Jag önskar det borgareståndet måtte godkänna berörda,
af mig föreslagna lagförändring.
Herr Carlson: Jag hyser samina åsigt som motionären
och finnér det rättsenligt, att kommunen får taga arfvet, då
ju kommunen varit skyldig att underhålla den aflidne, om
han varit fattig och till arbete oförmögen. Finnas tillgångar
efter den döde, då uppträder staten, enligt gällande lag, såsom
arfvinge men dör han i fattigdom, då skall kommunen, dit
han under lifstiden hört, betala begralningskostnaderi och lä¬
karelönen samt hvad annat som kan ifrågakomma. Ar detta
244
Den 10 Jnauart.
rättvist? Utaf 18 särskilda framställningar, som under sed-
naste 15 åren blifvit gjorda derom, att danaarf måtte få till-
godokomma de kommuner personerna, efter hvilka arfvén
fallit, under lifstiden tillhört, hafva 16 bifallits och endast två
i följd af formella betänkligheter a Islagits. Sammanräknar
man de till kommunerna öfverlåtna danaarfven, så utgöra
desamma dels ornkriag 10,700 rdr b:ko och dels 1,997 rdr
rmt, eller tillhopa omkring 18,000 rdr rrut, och hvaraf man
finnér att på hvarje danaarf belöper sig något öfver 1,100 rdr.
Det visar sig häraf, att i allmänhet danaarfven uppgå till en¬
dast mindre belopp; och vid sådant förhållande torde man
finna än mindre anledning till betänkligheter i afseende på
risken för tilläfventyrs framdeles uppträdande arfvingar att af
kommunerna icke kunna återbekomma till dem influtna dana¬
arf. Jag instämmer med herr Henschen.
Herr Widell: Instämmande med herrar Henschen och
Carlson, vill jag fästa uppmärksamheten vid Rosenbergs reser¬
vation, hvilken innefattar det kraftigaste skälet för motionä¬
rens förslag och för öfrigt upplyser, att två stora kommuner,
städerna Stockholm och Göteborg redan äro tillförsäkrade
rättighet till de danaarf, som derstädes falla. Jag yrkar så¬
ledes bifall till herr Henschens motion.
Herr Gahn*):
Herr Carlén: Lika med herrar Carlson och Henschen
anser jag billigt att den kommun, der den aflidne länge ver¬
kat, får taga hans efterlemnade egendom; men örn, såsom
herr Gahn antydt, en person dör dagen efter sedan han låtit
i en kommun mantalsskrifva sig, kan det väl icke påstås
vara rätt, att den kommunen bör få arfvet heldre än den,
der den aflidne måhända vistats större delen af sin lefnad och
förvärlvat sin förmögenhet. Dessutom synes mig ingen kom¬
mun skäligen böra tillerkännas arf med mindre jemväl stad¬
gades, såsom nu sker, att medlen skola användas till något
allmännyttigt ändamål, främmande för sådana ständiga utgifter,
som t. ex. fattigvård och dylikt. Då nu herr Henschens
förslag vill göra arfsrätten oberoende af allt utom skattskrif-
ningsort, instämmer jag i yrkandet om bifall till utskottets be¬
tänkande.
Herr Beronius: Jag anhåller att få sluta mig till deras
sida, som önska framgång åt herr Henschens motion. Den
*) Herr Gahns vid tryckningen ej aflemnade anförande tryekes vid
slutet af detta band.
Den 10 Januari.
intressanta historik herr Carlson gjort öfver de motioner oin
danaarfs öfverlåtande til! kommunen, som under de senaste
riksdagarne utgjort föremål för rikets ständers pröfning, ut¬
visar, att dessa arf, sammanräknade, uppgått till omkring
18,000 rdr och att således något betydligt belopp ej blifvit
staten beröfvadt. Undersöker man vidare hvart detta gått,
kan det ej nekas, att det blifvit ganska lyckligt användt.
Skulle ock en person tillfälligtvis dött i en kommun, som
han blott en kort tid tillhört, torde man väl ej missunna
den kommunen att få hans qvarlåtenskap, särdeles om, såsom
vanligen är tallet, den användes till elt välgörande ändamål
t. ex. anläggning af en skola. Herr Carlén har talat om att
dylika medel borde disponeras till kommunens bästa endast
för den händelse att något visst behof uppgåfves. Jag tror
att inom hvarje kommun mångfaldiga behof skola yppas,
dertill så obetydliga belopp, som danaarfven utgöra, kunna
användas. Jag hemställer fördenskull om bifall till herr Hen-
schens motion.
Herr Witt: Vi vilja alla, att lagen skall vara rättvis.
Den är icke rättvis, om den icke är lika för alla. När nu
är upplyst, att två kommuner, Stockholm och Göteborg, ega
rätt till de danaarf, som derinom falla, men i afseende på
öfriga kommuner danaarfvens disponerande beror på repre¬
sentationen och således kan bestämmas af tycke och smak,
anser jag, på det alla kommuner må få lika rätt, att herr
Hensehens motion må bifallas.
Herr Henschen: Såsom hufvudskål för lagens stadgande
om danaarf har utskottet anfört, att qvarlåtenskapen efter
död person utan kända arfvingar är res niidius, och att, en¬
ligt rättsbegreppen sorn äro öfver hela den civiliserade verl-
den antagna, sådana föremål höra det allmänna till. Jag
känner ej hela den civiliserade verldens lagar och fruktar,
att hvarken utskottet eller dess sekreterare eger sådan kän¬
nedom. Om man antager arfsrätten grunda sig på presum-
tionen om den afiidnes ej tillkännagifna yttersta vilja, hör
dylik egendom tillfalla kommunen snarare än slaten. An¬
vändes egendomen t. ex. till en skola i kommunen, blir hans
namn med tacksamhet ihågkommet såsom grundläggare till
denna skola under det att qvarlåtenskapen, om den tillfaller
staten, blott försvinner i dess stora kassa. Utgår man från
åsigten att arfsrätten grundar sig på egendomsgemenskap, så
bör den afiidnes qvarlåtenskap äfven tillfalla kommunen, enär
den aflidne väl kan antagas hafva stått i närmare relation
24G
Dea 10 Januari.
till kommunen än staten. Motiveringen i utskottets betän¬
kande synes mig således ej hålla stånd.
Herr Lovén: Jag förenar mig med dem, som vilja fram¬
gång åt herr Henschens motion. Då staten, enligt ståndets
fattade beslut öfver lagutskottets näst förut föredragna be¬
tänkande, förklarat sig beredvillig att till efterlefvande maka
afstå det arf staten hittills varit berättigad taga, synes det
mig, med hänsyn till det utvecklade kommunalväsende som
är att motse, vara i sin ordning, att kommunen erhåller qvar-
låtenskapen, efter afliden person utan arfvingar eller efterlef¬
vande enka. Jag anser således, att herr Henschens motion
bör bifallas.
Herr Vougt: Jag är af samma mening som herr Hen¬
schen och detta af flera skäl. Men lör att ej upptaga tiden
vill jag fatta mig helt kort. Jag bygger ej på representatio¬
nens benägenhet att vid alla tillfällen göra rätt och lemna
kommunerna danaarfven. Det kan ju dessutom inträffa, att
dylik egendom blifvit testamenterad åt kommunen, men att
testamentet i följd af formella felaktigheter ej bevakats, i an¬
ledning hvaraf framställningen om danaarfsmedlens öfverlå-
tande till kommunen afstyrkts till och med då det gällt deras
användande till fromma stiftelser. Då Stockholm och Göte¬
borg ega rätt att åtnjuta danaarf, vet jag ej skäl hvarföre
andra kommuner skola vara beröfvade denna rätt. Det
har sagts att om den aflidne endast en kort tid tillhört kom¬
munen, der dödsfallet inträffade, det vore en orättvisa att
den kommunen finge qvarlåtenskapen. Samma orättvisa be¬
gås ju då äfven när en utländning kort tid efter sitt inflyt¬
tande till riket allider och staten tager hans egendom.
1 allmänhet är det blott suiåbelopp, hvarom här kan
blifva fråga; ty lernnar en person någon betydlig förmögenhet
efter sig, då yppa sig nog arfvingar; då besannas ordspråket
»arfvinge dör aldrig». Jag vet härpå ett exempel, när en
person utan veterliga arfvingar alled och lemnade efter sig
ungefär S,000 rdr, men 9 är derefter anmälte sig arfvingar
dertill. För att förekomma tvisten inom representationen orri
danaarfs öfverlåtande till kommuner, emot hvilka jag icke,
såsom utskottet gjort, vill uttala något misstroende, önskar
jag bifall till motionärens förslag och ogillande af utskottets
betänkande.
Herr Staaff': 1 motsats mot de fleste talarne, nödgas jag
uttala en annan mening. Derföre att två kommuner, Stock¬
holm och Göteborg, fått rätt att behålla danaarfven, följer väl
Den 10 Januari.
217
icke, att det är en orättvisa, att öfriga kommuner icke hafva
enahanda förmån. Tvärtom! är det orättvist, att ett par
kommuner ega en dylik förmån, så bör orättvisan ej utsträckas
än vidare till hela riket i öfrigt. Om en person kort efter
det han flyttat till en kommun aflider, hvilken rättslig grund
finnes väl derför, att denna kommun får den förmögenhet
han i en annan kommun samlat? Om t. ex. en person bott
i Ystad och der förvärfvat sin förmögenhet, men dör i Ha¬
paranda strax sedan han der låtit mantalsskrifva sig, är det
då rättvist, att Haparanda tillegnar sig al! hans egendom? I
min tanke bibehålies rättvisan bäst genom nuvarande stad¬
gande, ty staten är bäst i tillfälle att i hvarje förekommande
fall, der ömmande omständigheter kunna vara förhanden, be¬
domina. hvem som bör komma i åtnjutande af dylika medel.
Då staten afstyrkt väckta framställningar om danaarfs öfver-
låtande, har det skett af helt andra skäl än herr Vougt an-
tydt. Skulle ifrågavarande lagstadgande blifva ändradt i det
syfte herr Vougt önskar, så hinner en person knappt dö och
liket kallna, förrän kommunen griper hans qvarlåtenskap.
Händer det sedan, att fattiga slägtingar anmäla sig såsom arfs-
berättigade, såsom herr Vougt omtalat i ett exempel, 9 år
efter arflåtarens död, är ju staten urståndsatt att till dem
återlemna hvad redan blifvit användt till en kommuns nytta,
ja ofta till ändamål, dertill kommunen i alla fall bort anvisa
medel. Ja, på de flesta ställen skulle sådana kommunen till¬
fallna arfsmedel ingått i fattigvårdens tillgångar och utgifvits
för behof, hvilkas fyllande ändå ålåge kommunen.
Jag tror derföre, att man bör noga betänka sig innan
man afhänder staten rätten till danaarf och beröfvar den till¬
fälle att skipa rättvisa vid arfvens disponerande för nyttiga
ändamål. Jag anhåller om bifall till betänkandet.
Herr Lindsledt: Ehuru jag anser billigt att kommunen
snarare än staten bör få taga danaarfven, hyser jag dock be¬
tänkligheter för antagandet af herr Henschens ifrågavarande
förslag i oförändradt skick. Hade motionären i sitt förslag
intagit några vilkor i afseende på dispositionen af och redo¬
visningen för de medel kommuner sålunda skulle fått emot¬
taga, tror jag att förslaget skulle hafva rönt större framgång.
Då kommunerna nu i alla läll kunna påräkna att, efter skeende
framställningar hos representationen, få danaarfven på sig öf-
verlåtna, synes det mig bäst att föreliggande betänkande bi-
iälles.
L>en iO Januari.
Herr Ekelund: Lika med herr Staaff, anser jag det icke
vara rättsenligt, att kommunen, der dödsfallet skett, tager
arfvet. Efter mitt förmenande bör ej den kommunen ensam,
der den aflidne haft sitt hemvist, få arfvet, utan detta borde
fördelas på de särskilda kommunerna, der han tilläfventyrs
haft egendom. Det är ju tänkbart, att han haft betydlig
egendom på flera ställen inom olika kommuner. Vore det
väl då rättvist, att den kommun, der han haft sitt rätta hem¬
vist, finge all egendomen? Skulle' herr Henschens motion
vinna ståndets bifall, yrkar jag för min del återremiss af be¬
tänkandet för erhållande af nöjaktigt lagförslag i ämnet.
Herr Sundvallson: Det rättvisa i herr Henschens förslag
är så enkelt och påtagligt, att det förefaller mig särdeles
märkvärdigt, huru det kunnat blifva föremål för en så lång¬
varig diskussion och skarpa kontroverser. Herr Staaff har
skarpt betonat att det vöre en orättvisa att till alla kommuner
utsträcka förmånen alt erhålla danaarf. Men mig synes, att
hvad ständerna gjoit, då de bifallit motionerna om danaarfvens
öfverlemnande till kommunerna blot t varit en enkel gärd af
rättvisa. Eljest skulle en mängd orättvisor vara af dem be¬
gångna.
Här har man talat om arfsprinciper. Det förundrar mig
att man så missbrukar orden i 1734 års lag, som nyttjar
uttrycket »danaarf» just med afseende derpå, att sådant in¬
träffar, när arfsrätt ej kan åberopas såsom stöd för anspråket
på dylik egendom. Man felar således mot all princip, när
man söker deducera rätten till danaarf ur den i lagen stad¬
gade arfsordningen. Danaarfsrätten börjar just der, hvarest
all lagbestämd arfsrätt upphör och är sålunda egentlig. Vare
härmed huru som helst, anser jag kommunen närmare be¬
slägtad med den aflidne än staten just på de grunder Ro¬
senberg i sin reservation anfört, hvilka äro så enkla och an¬
slående, att de ej kunna möta någon giltig motsägelse. Då
de från kommunernas sida framställda anspråk på danaarf
hittills beviljats, — äfven om inkomstafdelningen i statsut¬
skottet måhända för ögonblicket kommit på andra tankar, —
synes häraf, att i praxis grundsatsen om kommunernas rätt
till danaarf är alt anse såsom erkänd. Och den lagstiftning
är ju bäst. som till lag upphöjer hvad som är en stadgad
praxis. Antager man herr Henschens förslag, så gör man
ju ej annat än med lag reglerar ett godkändt rättsförhållande?
Huru medlen användas, vare sig till skolor eller fattigvården
inom kommunerna, liar ej inflytande på sjelfva frågan. När
Den iO Januari.
249
lillgångarne inom kommunen tryta, skall den ju tillse att
bristen fylles? Huru helst danaarlven af kommunerna än må
användas, yrkar jag för min del, att den gamla praxis, enligt
hvilken danaarlven tilldelas kommunerna, varder upphöjd till
lag. Skulle redaktionen af motionärens lagförslag vara i be¬
hof af jemkning, har jag icke emot en återremiss af betän¬
kandet.
Herr Witt: Hvad herr Staaff anfört tili bevis mot hvad
jag yttrat är icke något bevis, ty han har icke kunnat veder¬
lägga att en orättvisa ligger deri, att kommunen anses för
arfvinge efter en afliden, som ej lemnar annat än skulder
efter sig och för hvilken kommunen måste vidkännas ut¬
gifter, men deremot ej har rätt att taga arf, då den döde
lemnar något efter sig.
Här har redan på tydligt sätt visats kommunens rätt
till danaarf. Till alla öfriga skäl, som blifvit framställda för
riktigheten af den åsigten, kan läggas det, att den döde van¬
ligen inom den kommun, der han aflidit, förvärfvat sin egen¬
dom.
Jag yrkar fortfarande bifall till herr Heoschens motion.
Efter det herr talmannen, på gifven anledning, upplyst
att, enligt inkomna protokollsutdrag, höglofliga ridderskapet
och adeln samt hedervärda bondeståndet bifallit förevarande
betänkande fortsattes diskussionen så som följer:
Herr Henschen: Sedan det blifvit upplyst, att två stånd
bifallit utskottets betänkande, vill jag blott göra några erin¬
ringar i anledning af föregående talares yttranden.
Herr Staaff har förutsatt, att det är en orättvisa, att
kommunen skall taga danaarf, men hvarpå grundar sig denna
förutsättning? Han har antagit såsom gifvetjust det han
borde bevisa. — Här är fråga icke om lagskipning utan om
lagstiftning. — Uppmärksamheten har af mig nyss blifvit
väckt- derpå, att, man vid behandlingen af denna fråga måste
utgå från endera af två olika grundsatser. — Antager man
presumtionen om den aflidnes vilja såsom grunden till arfs-
rätten, må man väl anse sannolikt att den aflidne velat gifva
sin qvarlåtenskap heldre åt kommunen än staten. — Utgår
man åter från grundsatsen att arfsrätten grundas å egen-
domsgemenskap; så- kan man väl icke förneka, att en slags
sådan är införd emellan kommunen och den enskilde, i högre
grad än emellan staten och den-enskilde.
Herr Ekelund har sagt, att det vore orättvist att, om
den döde lemnade egendom efter sig å flera ställen, densamma
250
Den i0 Januari.
skulle tillfalla endast en kommun; men deremot vill jag åbe¬
ropa hvad herr Vougt anfört.
Jag kan ej finna, att hvarken lagutskottet eller herr
Staaff anfört några skäl, som böra föranleda till afslag å min
motion.
Herr Wistrand: Det har blifvit erinradt, att två stånd
bifallit betänkandet och jag skulle i följd deraf icke spunnit
ut diskussionen längre, om icke jag ansåg frågans vigt på¬
kalla att en hvar yttrar sin mening.
Jag kan ej annat än instämma med herr Staaff, ty jag
finner det icke billigt, utan tvärtom högst orättvist, att införa
ett sådant lagstadgande som herr Henschen föreslagit. — Man
har sagt, att de flesta danaarfven varit små och obetydliga
och anfört detta såsom skäl för att de borde tillfalla kom¬
munen; men då fråga är om att stifta en lag, måste afseende
göras på atla möjliga förhållanden, sorn kunna inträffa. Det
skulle till exempel kanske kunna inträffa, att en person, som
varit en stor jordegare och egt flera kyrksocknar inom vårt
land, aflider utan att lemna några arfvingar efter sig och ej
i tid stadgat örn sin egendom genom testamente. — Ar det
vid sådant förhållande billigt och rättvist, att den kommun,
t. ex. en liten socken på landet, der den aflidne egaren vid
dödstimmen var mantalsskrifven, skall ensam blifva egare af
all hans qvarlåtenskap och jordegendomen inom alla de socknar,
hvartill den aflidne varit egare.
Hvad jag nu anfört är måhända nog att ådagalägga olämp¬
ligheten af herr Henschens förslag. Jag tillstyrker bifall till
utskottets betänkande.
Herr Staaff: Jag ber ödmjukligen om ursäkt för det jag
åter tar ordet, men frågan är af vigt och måste utredas. —
Jag tror mig tydligen hafva ådagalagt orättvisan uti att upp¬
ställa en lag, som i sin tillämpning, skulle gynna en kommun
på bekostnad af alla andra och hvarigenom staten skulle
hindras att i hvarje särskildt fall tillämpa hvad som kunde
vara rätt. — Till de exempel jag förut anfört vill jag lägga
ytterligare två. En person inflyttar hit till staden ena dagen,
andra dagen ärfver han en stor förmögenhet af en person i
Haparanda, som bott der i 50 år, och på tredje dagen dör
han — Hvad slags skäl finnes då dertill att Stockholm tar
arfvet. Jag frågar, om det vid sådant förhållande, icke vore
rättvist, att representationen pröfvade, om det vore skäl att
staten eller kommunen skulle taga medlen eller på hvadosätt
de borde användas. — Ett annat exempel: Egaren till Atvi-
ben 10 Januari.
251
dilberg dör utan arfvingar eller testamente; alla de socknar,
hvilka ligga under denna stora egendom, skulle då, enligt den
föreslagna lagen, tillfalla den socken, der han vid dödsfallet
bodde. För alt förekomma just sådana orimligheter, yrkar
jag fortfarande, att utskottets betänkande måtte bifallas.
Herr Widell: Jag vill fästa ståndets uppmärksamhet på,
att ingen af de talare, som uppträdt emot herr Henschens
motion, halva bestridt billigheten deraf, att kommunen får
taga de små arfvén. — Jag tager fasta å detta indirekta med¬
gifvande, på det att detsamma måtte tillämpas när betänkande
rörande de motioner, som vid denna riksdag i detta afseende
blifvit väckta till förmån för åtskilliga kommuner, från ut¬
skottet inkomma.
Herr Sundvallson: Jag återkallar mitt yrkande om åter-
remiss, sedan det blifvit upplyst, att två stånd bifallit betän¬
kandet. Under sådant förhållande och vid betraktande deraf,
att redaktionens brister icke kunna vara särdeles farliga samt
dessutom det beslut, borgareståndet i denna fråga fattar, en¬
dast blir en opinionsyttring, vill jag ändra mitt yrkande till
hemställan om bifall å herr Henschens motion. Jag förstår
ej, hvarföre man fruktar, att kommunen skall få för stora
danaarf. Har man medgifvit kommunens rätt till de små
arfvén, så måste man väl äfven lemna den de stora, och detta
vore alldeles icke vådligt. Jag har ej sett att Stockholm och
(löteborg blifvit rika af de danaarf, som de nu i så många
år haft rätt att uppbära. Något Åtvidaberg har icke tillfallit
dem. De hafva ej haft så stora inkomster, att de råkat i
ringaste embarras de richesse i följd af detta privilegium,
och ändock torde båda kommunerna kunna anses för de ri¬
kaste i landet, hvarest derföre ock de största danaarfven bort
fallit. Skulle verkligen en kommun få ett stort danaarf, så
kan jag icke Finna vådorna deraf. Det vore icke farligare
att ega rika kommuner än rika individer, helst kommunen
måtte vara något oändligen för mera och vigtigare än den
enskilde medlemmen deraf eller individen. Jag skulle derföre
önska, att så stora danaarf som möjligt Ulbölle kommu¬
nerna.
Apropos herr StaafTs påstående, att staten, det hela, är
framför en del deraf eller kommunen, berättigad att taga arf.
så huru kan herr Staaff, med sin kända logiska skärpa, vid¬
hålla ett sådant påstående? Om herr Staaff ville konseqvent
drifva sin sats, skulle den ju leda till den största orättvisa.
Individen är obetydligare än kommunen och skulle sålunda,
Den 10 Januari.
enligt herr StaafTs grundsats, vara ännu mindre berättigad att
taga arf än kommunen. All arfsrätt skulle dermed afskaffas.
Men är det rätt, att individen får taga arf framför kommu¬
nen, så är det äfven rätt, att kommunen får taga arf framför
staten.
Ofverläggningen ansågs slutad, och som, efter det herr
talmannens proposition å bifall till betänkandet besvarats med
ja och nej, votering begärdes, så uppställdes, justerades och
anslogs en voteringsproposition, så lydande:
»Den, sorn bifaller lagutskottets betänkande M 12,
röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, har ståndet, med afslag å betänkandet, god¬
känt herr Henschens deri omförmälda motion».
Häröfver i stadgad ordning anställd votering, utföll med
23 ja mot 18 nej; i följd hvaraf lagutskottets betänkande
M 12 var bifallet.
§ M
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande M 16, i anledning af väckta motioner om ändring
i vissa delar af kongl, instruktionen för landshöfdingarne samt
de vid länsstyrelserna anställde tjenstemän och om förenkladt
expeditionssätt inom samma styrelse m. m., hvarvid, sedan
ståndet, på förslag af herr Isberg och proposition af herr
talmannen, beslutit behandla de särskilda punkterna af be¬
tänkandet i nedanstående ordning, beslöts som följer.
Utskottets sid. 3 gjorda hemställan.
Godkändes.
Utskottets sednare hemställan sid. 4.
Godkändes.
Utskottets hemställan sid. 5.
Godkändes.
Utskottets sid. 4 först gjorda hemställan.
Herr Vougt: Jag ber att få framställa yrkande, att denna
punkt blir afslagen. Jag finnér ej något skäl för, alt repre¬
sentationen hos kongl. maj:t begär ändring i landshöfdinge-
instruktionen uti ifrågavarande syfte, ehuru jag tror, att in¬
struktionen i många delar tarfvar ändring. — Specielt i denna
fråga vore ett representationens uppträdande besynnerligt. —
Instruktionen innehåller, att landshöfdingarne ega bevilja sina
departementschefer högst en månads tjenstledighet och då
kongl, majit icke funnit skäl vidare utsträcka denna lands-
höfdingarnes rätt, vore det eget, om representationen begärde
Den 10 Januari.
en sådan utsträckning. Jag anser den dessutom hvarken för
nödig eller nyttig.
Flere af ståndets ledamöter hördes häri instämma.
Herr Isberg: Jag yrkar afslag å betänkandet i denna
punkt, synnerligen som det icke är skäl att tillstyrka den
deri föreslagna förändring,- då de mera genomgripande förän-
dringarne blifvit afslagne.
Vidare anfördes ej, och utskottets sid. 4 först gjorda
hemställan alslogs.
§ *2.
Föredrogs ånyo lagutskottets betänkande M 13, i an¬
ledning af dels kongl. inaj:ts nådiga proposition till rikets
ständer om antagande af en författning, angående arfsrätt för
oäkta barn, dels ock enskild motion i samma ämne.
Herr Isberg: Jag vill icke neka att man kan hafva skäl
att i viss mån vara tacksam för det af kongl. maj:t framlagda
förslag till ändring i lagstiftningen om oäkta barns arfsrätt,
som tillstyrkts genom lagutskottets förevarande betänkande,
så till vida som man onekligen dymedelst velat taga ett steg,
eller åtminstone försöka ett steg framåt till erkännande af
en sådan de oäkta barnens rätt; men beklagligen har lagför¬
slaget, så till lorm och uttryck som i sak, inrättats på ett sä
otillfredsställande sätt, att föga derigenom skulle vara vunnet,
om det antoges såsom lag.
Jag har att anmärka, bland annat, att man, i stället för
att omskrifva hela 7 § i 8 kap. ärfdabalken och sålunda på
ett begripligt sätt i ett sammanhang meddela alla stadganden
i afseende å oäkta barns rätt, tagit sig före att, med §:s qvar¬
stående endels, ändra densamma endels, så att man skiftevis
får leta i nu varande och föreslagna lagen för att reda rätten
och ändock mäste befara att hafva i behåll sådan otydlighet,
att deraf skall födas missförstånd och rättegångar. Vidare
anmärker jag, att af förslaget, sådant det nu är, i sjelfva ver¬
ket resulterar en ganska liten skilnad emellan den rätt, en
moder f. n. har, att till fördel för sitt oäkta barn genom
testamente förfoga öfver den del af sin egendom, som ej är
hennes äkta barns laglott, och den rätt hon enligt förslaget
skulle erhålla att, genom att ej begagna, i afseende å samma
andel i egendomen, sin testamentsrättighet, lemna det oäkta
barnet delaktighet deri.
Vidare anmärker jag, att, då förslaget, såsom vilkor för
oäkta barns rätt till arf elter moder, uppställer att hon skall
låtit i kyrkoboken anteckna barnet såsom sitt, föreskriften
254
Den 10 Januari.
derom förekommer så tvåtydig att jag, för min del, ej kan
komma till visshet huruvida anteckningen skall ske i den
socken modren tillhört vid »antecknandet», eller i den socken
hon tillhörde vid barnets födsel.
Slutligen, och för att ej inga i flere detaljer, anmärker
jag hurusom förslaget sättes allt för mycket på spel för äkta
barns rätt och för familjens helgd, dels derigenom att ingen¬
ting finnes stadgadt om den tid, då anteckningen bör ske, och
hvaraf betänkliga förvecklingar kunna följa, dels ock derigenom
att ingenting föreskrifvits om och på hvad sätt det modrens
erkännande, som antecknas, bör styrkas, eller sjelfva anteck¬
ningen bevittnas eller vitsordas, hvilket synes mig böra vara
så mycket angelägnare, som annars kraft af bevisning skulle
i så vigtig och grannlaga fråga tilläggas någonting så vansk¬
ligt som en okontrollerad prests urskiljning och samvetsgranhet
i afseende å de hvarjehanda anteckningar, som i kyrkobok
böra inrymmas eller der kunna få plats.
Ehuru det är mig bekant, att två stånd bifallit betän¬
kandet, hemställer jag dock att borgareståndet må besluta, att
till utskottet återremittera detsamma.
Herr Henschen: Ehuru jag anser, att det ej är någon
fara att återremittera betänkandet, tror jag likväl icke att
något dermed vinnes, dels derföre, att detsamma blifvit af två
stånd godkändt, och dels derföre, att de betänkligheter, som
blifvit framställda mot förslagets redaktion, icke synas mig
böra väcka några allvarliga farhågor lör följderna af förslagets
antagande. — .lag tror, att det väsendtligaste är, att den i
vår lagstiftning nya princip, som föranledt förslaget, af stats¬
makten erkännes. Antages förslaget sådant det nu är, vore
man åtminstone säker på att man fått något. Det skulle
möjligen kunna hända, att återremiss ledde derhän, att man
fick intet. — Den nya principen är den surdeg, som af sig sjelf
skall framkalla vidare lagförändring i samma riktning. — Vi
hafva hädanefter riksdagar hvarje år; och under sådant för¬
hållande måtte det väl icke blifva svårt att få en och annan
felaktighet i redaktionen rättad ganska snart.
Hvad herr Isberg yttrat derom, att det skulle vara föga
skilnad emellan den rätt, en moder nu har att genom testa¬
mente sörja för sitt barns framtida utkomst, och den rätt,
hon genom antagandet af den föreslagna lagen skulle erhålla,
att tillförsäkra barnet arf efter henne, bör icke inverka på
afgörandet af denna fråga, emedan af förslagets antagande
Den 10 Januari.
skulle den vigtiga förändring i barnets rätt uppstå, att det på
grund af lag skulle ega att taga arf efter sin moder.
Det är en gammal regel, att intet är farligare än att,
då frågan är om att genomföra en vigtig förändring, alltför
mycket fästa sig vid småsaker. — Då rikets ständer en gång
försökt redigera ett förslag till lag i nu ifrågavarande syfte,
och kongl. maj:t framställt kontraförslag, men man mot bå¬
dadera haft anmärkningar; så synes mig bäst att godkänna
regeringens, sådant det är, och sedan låta de deri uttalade
principer så småningom utveckla sig.
Jag yrkar bifall till betänkandet.
Herr Carlén: Jag hör visserligen icke till dem, som i
lagstiftningsfrågor vilja sätta saken på sin spets och förkasta
det lilla, om ock ofullständiga, emedan man icke kan få det
stora, fullständiga; men jag har dock alltid föreställt mig, att
man ej bör nöja sig med den ringare delen, utan att denna
i och för sig innebär något godt och leder lill, men ej ifrån
det egentliga målet, hvilket, såvidt jag förstår, dock icke är
förhållandet med förevarande lagförslag, äfven om det i for-
melt hänseende vore tillfredsställande. Att det icke är det
sednare, har redan herr Isberg påpekat, och jag delar i det
mesta hans uppfattning. Så förordnas, att börja med, att det
oäkta barnet må taga arf efter moder, »derest modren låtit
såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den försam¬
ling, i hvilken hon då var kyrkskrifven». Det tvetydiga i
detta stadgande är redan påpekadt. Såsom en ledamot af
högsta domstolen med afseende å orden »derest modren låtit»
i konseljen yttrat, kan nemligen denna ordställning, med hän¬
syn till det strängt vilkorliga deruti, möjligen föranleda tve¬
kan om lagstiftarens mening i frågan, hvem bevisningsskyl-
digheten åligger, så att, om en qvinna födt oäkta barn och
anteckning derom finnes i kyrkoboken samt tvist efter hennes
död uppstår om barnets rätt till arf, det kan anses antingen
åligga barnet att bevisa, det modren verkligen sjelf eller ge¬
nom lagligen befullmäktigadt ombud låtit anteckna det såsom
sitt, eller ock anteckningens befintlighet i kyrkoboken utgöra
i och för sig ett bevis att modren erkänt barnet, tilldess det
å vederdelosidan styrkes att anteckningen tillkommit utan
qvinnas tillåtelse eller härrört af något misstag. Om nu till
exempel i en kyrkobok stod, att Anders är son af Brita, så
skulle det å ena sidan vara lagligt bevis på Anders’ arfsrätt,
såvida ej Britas andra slägtingar kunde ådagalägga, att an¬
teckningen vore oriktig, eller å andra sidan Anders ej anses
Den 10 Januari.
för sin moders arfberiittigade son, förr än han bevisar att
modren verkligen varit hos presten och låtit verkställa an¬
teckningen. Huru skulle i detta sednare fall bevisning kunna
åstadkommas, om äfven presten, liksom modren, vore död?
Jag vill härmed visst icke säga att jag, för min del, tvekar
om tolkningen af ifrågavarande stadgande; ty af det vitsord,
embetsmannaintyg i allmänhet torde böra tillerkännas, synes
mig följa, att prestens anteckning bör utgöra fullt bevis lör
barnets rätt till arf, tilldess omständigheter förebringas, som
göra intyget eller anteckningen misstänkt. Men det är dock
en ledamot af konungens högsta domstol, som ifrågasatt en
motsatt tolkning såsom ganska antaglig, och då man erinrar
sig, huruledes äfven i högsta domstolen det kan hända och
verkligen händt, att en mening den ena dagen blifvit antagen,
men följande dagen en annan, densamma alldeles motsatt,
gjort sig gällande, så hemställer jag till borgareståndets be-
pröfvande, om det kan vara skäl att antaga ett lagförslag,
hvars uppställning redan vid första granskningen gilvit en
domstolsiedamot anledning att befara motsatta tydningar. Vå¬
dan deraf är alltför uppenbar. En qvinna, som födt oäkta
barn, säger till dem, som omgifva henne: »Gä till presten
och låt anteckna mig såsom moder till barnet», och tror sig
hafva gjort nog för att bevara arfsrätt åt sitt barn. Men
antag, att det blir tvist om arfsrätten och att, liksom modren,
presten och barnmorskan eller den person, som anmält bar¬
nets födelse hos presten, äro döda. låt så saken komma (ill
domstolen, hvad blir då följden? 1 bästa fall den, att högsta
domstolen sliter den efter en gång lör alla antagna lagtolk¬
ning, ehuru äfven detta torde bli vanskligt. Men antagligen
komma åsigterna hos underdomstolarne att variera, och det
lilla arfvet, om det vinnes, förspilles på rättegångskostnader.
Hade deremot lagen allsicke funnits till, så hade modren varit
uppfordrad att göra testamente och då hade barnet fått, hvad
det nu, i följd af lagens otydlighet, måhända går miste om.
Visserligen har justitieministern, till bemötande af denna an¬
märkning, hänvisat dertill, att lörsfagets uppställning i nu an¬
märkta afseende öfverensstämmer med det till sin natur lik¬
artade stadgandet i 3 kap. 10 § giftermålsbalken, i fråga om
qvinnas kyrkotagning såsom fästeqvinna; men praxis torde
redan hafva utbildat en stor skiljaktighet vid förfaringssättet
i dessa begge fall. Jag har aldrig hört omtalas, att någon
prest tilltrott sig kyrktaga en barnaföderska såsom en mans
fästeqvinna, utan bevisligt uppdrag af mannen sjelf, då der-
ben 10 Jun nar i.
emot ganskii vanligt lärer vara, alt prosten, endast på barn¬
morskans eller annan närstående persons blotta anmälan, gör
anteckning i kyrkoboken om såväl barn sorn moder.
Afven frågan, hvarest anteckningen skall ske, är ej så
klar, som den kunde vara. Orden »då var» i den af mig
ur turslaget citerade mening synas mig ej väl valda. Man
bar också redan försport olika meningar, nemligen huruvida
anteckningen skall ske i den socken, der modren var kyrk-
skrifven då barnet föddes, eller, itali hon derifrån flyttat, der
hon var skrifven då hon beslöt sig för att erkänna rnodcr-
skapet. Del är likväl af högsta vigt alt modren med visshet
kan veta i hvilken socken anteckningen bör ske, ty en an¬
teckning, gjord i oriktig sockens kyrkobok, tjenar ej till något
annat, än alt invagga modren i den lälska föreställning, att
hon gjort allt för att trygga barnets rätt. Visserligen före¬
faller det mig, sorn om rätta anteckningsorlen borde vara der,
hvarest qvinna» vid anteckningstillfället var kyrkskrifven; men
hade sådant afsetts, skulle det enklare uttryckts gen örnalt
lill exempel utbyta »då var» mot ur. Tvetydigt är det i alla
läll, och tvätydigheten minskas ej af hvad justitieministern
yttrat i den kongl, propositionen (pag. 12) derom, ali före¬
varande lagförslag måste referera sig till kongl, cirkuläret den
27 April 11160, der det allmännare stadgande förekommer,
att rätt anteckningsort för qvinnas nedkomst med harn iir
den församling, der qvinnan vid tillfället (d. v. s. vid ned¬
komsten) är kyrkskrifven. Detta strider emellertid uppenbart
emot en af de i konseljen närvarande justitierSds uppfattning,
enär denne påtagligen i sitt räsonemang utgått från den all¬
deles motsatta synpunkten, eller att antecknandet bör ske i
den församling, der modren vid anteckningstillfället var kyrk¬
skrifven. Men äfven om grund saknades för formella be¬
tänkligheter, hemställer jag till er, mine herrar, om det är
skäl att borgareståndet nöjer sig med hvad delta förslag er¬
bjuder. Vid sisi förflutna riksdag föreslogs af lagutskottet?» att
oäkta barn, utan undantag, skulle ärfva ej endast moder, utan
äfven fader, såvida paternifeten blifvit af honom erkänd och
han ej hade äkta harn eller bröstarfvingar. Delta förslag
upptog sålunda hvarken den inskränkning, att barn, aliade i
hordom eller förbudna leder, icke fingo ärfva, eller att endast
anteckningen i kyrkoboken egde bevisningskraff, ej heller un¬
dantog det bröstarfvinges laglott. För min del fann jag då,
likasom ännu, betänkligheter vid att godkänna principen om
Borg.ölind. prot. vid rikid. 186S— fKfis 1 • 17
358
Den 10 Januari.
arlsrält efter fader; och elium det ainangdemang jag d/l gjorde
om uteslutande af stadgandet derom godkändes- af borgare¬
ståndet. likasom sedermera af rikets ständer, skedde det ej
lörr än efter en ganska het strid, dervid — om jag minnes
rätt — minst en tredjedel af borgareståndet fordrade arfsrätt
äfven efter fader, enligt herr Lenichens reservation. Och
hvad är det nian nu i stället erbjuder oss? Jag skulle nästan
vilja påstå att förslaget knappt nog är hvad det i rubriken
af betänkandet utgifves för att vara, eller ett förslag tili arfs¬
lag. Knligt vår nu gällande allmänna lagstiftning består nem¬
ligen arfsrätten, hvad anspråken på den diides qvarlåtenskap
angår, icke i någon annan ovilkorlig rättighet, äu rättigheten
till laglott. Just denna rättighet, den enda ovilkorliga, är i
det nådiga förslaget de oäkta barnen lika ovilkorligt förmenad.
Snarare skulle man kunna anse förslaget gå ut |>å att bereda
modren till oäkta barn ett slags adoptionsrätt; men icke heller
från denna synpunkt tillfredsställer förslaget äfven de billigaste
anspråk. Till en sådan rätt hör vanligen, all man redan tin¬
der lifstiden kan insätta den adopterade i arfvinges ställe och
göra honom till en familjens medlem; men häraf finnes intet
spår i förslaget, kringskuret och slympadt som del är på alla
sidor. I)å förslaget alltså, utan alt hafva ställt sig på adop¬
tionsrättens grundval, alldeles öfvergifver den arfsiältliga hul-
vudprincip, som rikets ständer vid sista riksdag adopterade,
är det fara värdt att man, genom alt nu upphöja det på alls
ingen fast grund hvilande förslaget till lag, lör en lång fram¬
tid beröfvar sig utsigten att komma till ett tillfredsställande
slutresultat i någondera hänseendet Man talar om risken att
förkasta förslaget, emedan frågan derigenom skulle kunna he-
grafvas; men dermed är sannerligen ingen fara. Till en bör¬
jan torde man med säkerhet kunna antaga, att frågan nu¬
mera, sedan såväl representationen som regeringen allvarligt
tagit den om hand, icke kan falla, äfvensom att den icke
gerna kan föreläggas en gång till med de öfverdrilna inskränk¬
ningar i den så kallade arfsrätten, som finnas i den nådiga
propositionen. Bland dessa inskränkningar är det en, som
icke fanns ens i justitieministerns första förslag oell icke
heller påyrkades af mer än en enda af de sju justitieråden,
som granskade detta förslag, nemligen den inskränkningen,
som ligger i de oäkta barns uteslutande från all arfsrätt,
hvilka blifvit aliade under qvinnas äktenskap eller i förbudna
led. Och man torde väl ej behöfva befara, att då regeringen
en gång sje.f erkänt det oriktiga i en sådan inskränkning, den
I)en 10 Januari.
939
skulle vägra att lyssna lill representationens ånyo uttalade
åsigt, understödd dessutom af högste domstolens öfvervägande
pluralitet. I sådant fall skulle i sjelfva verket ett enda-justi-
lieråds mening väga mer än representationens, hvilket i en
fråga, som ej är uteslutande juridisk, utan hvars lösning i så
väsendtlig mån hör öfverlennes åt folkmedvetandet, väl icke
är antagligt. Denna frågans egenskap, alt företrädesvis vara
hemfallen, icke under juristernas dom, utan under det mora¬
liska lölkmedvetandets, borgar också i allmänhet derför, att
den icke kan undgå att vinna just en sådan lösning i alla
stycken, som alsågs nied förra riksdagens beslut; och det
enda, nu n också i min föreställning ganska säkra, medlet att
hindra en sådan lösning, är just att nu antaga en lag, som
afieder uppmärksamheten från hufvudsyftet, derigenom att
den alldeles iifvergifver arfsrättsprincipen och i stället afviker
på adoplionsvägen, men på ett så förvillande sätt. att man
icke ens kail i fjerran skåda sjelfva målet, hvilket följaktligen
lätteligen borttappas.
I)å jag alltså, för min del, från ingen synpunkt kan god¬
känna det ifrågavarande lagförslaget, men naturligtvis önskar
så snar lösning af frågan som möjligt och alltså ej kan helt
enkelt afslå det, så nödgas jag, såsom nämndt är, yrka åter-
rendss. Att två stånd antagit förslaget, hindrar ej lagutskottet
all underkasta del en ny pröfning. Hurudan utskottets åsigt
i saken än må \ara. är jag fullt fiirvissad att utskottet, derest
del finner de formella anmärkningarne befogade, skall undan¬
rödja åtminstone dessa. Visserligen har herr Henschen ut¬
talal den åsigt, att man, sedan riksdagarne blifva årliga, utan
tvekan kan antaga äfven del i tormell hänseende uppenbart
bristfälliga, emedan man år efter år kan bota och bättra;
men jag föreställer mig att icke mången delar en sådan upp¬
fattning. Laearne och deraf beroende rättssäkerhet äro för
dyrbara ting alt fuska med, och den lag, som årligen be-
höfver ändras, är icke stort bättre än ingen lag. Jag yrkar,
som sagdt är, återremiss, hvarmed ingenting kan förloras,
men möjligen en stor rättvisa vinnas, till förmån för deni,
som hitintills varit så godt som rättslösa.
Herr Odmansson: Jag kan inskränka mig till att in¬
stämma uti hvad herrar Isberg och Carlén yttrat med den
ytterligare anmärkning mot förslaget, att, om modren dör
strax efter barnets födelse, utan att dessförinnan hafva hun¬
nit att sjelf eller genom annan person hos presterskapet giira
den föreskrifna anmälan, någon möjlighet icke är barnet be¬
260
Den 10 Januari.
redd att göra giillande sin rätt till arf efter modren. Obil-
ligheten häraf framstår i öppen dag. Jag förenar mig så¬
ledes med dem, som yrkat återremiss, för alt få förslaget i
åtskilliga väsendtliga delar ändradt. Häremot kan man visser¬
ligen invända, att genom en återremiss förslaget möjligen
skulle blifva för denna riksdag tillintetgjordt. Detta behöfver
dock ingalunda blifva händelsen, men. äfven om så skulle
ske, vore det väl ieke så farligt, ty denna fråga hörer ju,
såsom man yttrat, till dem, som icke kunna falla. Hufvud-
saken måste då vara att få frågan löst på ett fullt tillfreds¬
ställande sätt, mindre vigtigt deremot, om detta sker ett år
förr eller sednare.
Ärendets behandling afbröts af anledning, nästföljande §
utvisar.
§ *»■
Efter anmälan företrädde herr statsrådet, kommendören
med stora korset af kongl. maj:ts nordstjerneorden Carl Johan
Malmsten och aflemnade följande kongl. maj:ts nådiga propo¬
sitioner, nemligen:
1:o af den 7 November 1865, angående pension å all¬
männa indragningsstaten för kommendanten och direktören
vid straff- och arbetsfängelset på Långholmen, majoren in. m.
Frans August Tellander;
2o af den 8 December 1865, i fråga om förändrad
grund för utgörande af fjerdingsmans aflöning;
3:0 af den 15 December 1865, angående kostnadsfri
upplåtelse af kronomark för jernvägsanläggningen emellan
Gellivara malmfält och Luleå eif;
4:o af deri 21 December 1865, angående förändrade be¬
stämmelser i fråga om upplåtande åt enskilde af kronans
mark i Norrland och stora Kopparbergs län samt om dispo¬
sitionen af stubböresmedlen;
5:o af samma dag, angående afsöndring af jord från
Hönö kungsgård för utvidgande af Hönö församlings kyrko¬
gård m. m.;
6:o af samma dag, angående anslag af prostetunnor från
Envikens, Malingsbo och Ludvika pastoraler af Westerås
stift;
7:o af samma dag, om anslag af prostetunnor från Bo¬
darne och Skagershults socknar i Orebro län till prosten i
Edsbergs kontrakt af Strengnäs stift;
8:o af samma dag, om beviljande af prostetunna för
Ramsjö församling i Gefleborgs län till prosten i Helsinglands
vestra öfra kontrakt af Upsala stift;
Den It) Januari.
201
S):o af samina dag, om anslag för år Ift66 till biträde
vid handläggning af de i eklesiastikdepartementet förekom¬
mande ärenden, rörande lönereglering lör presterskapet i
riket;
I0:o af den 29 December 1863, angående anslag Ull
fortsättande af storskiftes- och afvittringsförrättningarna i ri¬
kets norra län under år 1867;
Il:o af samma dag, angående pension å allmänna in-
dragningsstaten vid afskedstagande för styresmannen vid al-
vittringsverket i Westerbottens län, förste landtmätaren der¬
städes m. m. Anders Tunell;
12:o af samma dag, angående ändringar i gällande för¬
ordning om vilkoren för bränvinstillverkning;
13;o af samma dag, angående fortfarande årlig kurhus-
afgift;
ll:o af samma dag, angående ersättning af hushyres-
medel åt fyra lektorer vid elementarläroverket i Strengnäs;
Och I5:o af samma dag, angående ett årligt, anslag af
300 riksdaler till hushyresersättning åt rektorn vid högre
elementarläroverket i Westerås;
äfvensom kongl. maj:ts nådiga skrifvelse till rikets stän¬
der af den 21 December 1863, angående väckt Iråga om öf-
verflyttande på kronan af bestyret med anskaffning och un¬
derhåll af båtsmännens kappsäckar och s. k. småpersedlar.
Herr statsrådet och kommendören Malmsten alträdde,
på ölligt sätt ntbeledsagad.
§ **•
Fortsattes den enligt § 12 afbrutna behandlingen af lag¬
utskottets betänkande JYs 15.
Herr Jijörck: Jag kan ingalunda instämma med de båda
sednaste talarne. Alltifrån första gången jag såsom medlem
af detta stånd deltagit i denna frågas behandling, har jag alltid
varit af den åsigt, att en lag om adoption borde föregå lagen
om oäkta barns arfsrätt. Och då det nu förevarande försla¬
get, såsom här äfven blifvit yttradt, i verkligheten innebär
endast rätt till adoption, kan jag ej filina annat än att det
bör anses såsom en fördel att få detsamma antaget till lag,
för att derigenom erhålla en öfvergång till en framtida lag
om arfsrättens utsträckande till oäkta barn. Ja, jag anser
det till och med hafva varit ett fel i förra riksdagens förslag,
att detsamma ej innehöll något stadgande om adoption, ty,
enligt min öfvertygelse, tillhör det lagstiftningens naturliga ut-
262
ben 10 Januari.
veckling, att detta sednare begrepp derstädes vinner insteg
förr än oäkta barns arfsrätt erkännes och stadgas.
Man bar anmärkt, att den räll till adoption, sorn detta
förslag rnedgifver, skulle lida af åtskilliga inskränkningar. Men
så måste ju blifva händelsen öfverallt, der arfslagarne, såsom
utgående från familjebegreppet, i första rummet afse de äkta
barnens rätt, och så är också förhållandet i främmande lagar,
så vidt jag känner, och deribland särskildt den franska, hvil¬
ken torde kunna tjena oss till föresyn i detia hänseende, men
hvilken dock innehåller flera vigtiga vilkor och inskränkningar
med afseende å ej mindre rätten att adoptera, än äfven de
förmåner, som deraf följa. Och naturligt är ju också, att
vissa förmåner äro af sådan beskaffenhet, att de ej kunna
genom adoption erhållas. För min del, hade jag visserligen
helst sett. att i detta förslag de barn, som blifvit aliade un¬
der modrens äktenskap eller i förbudna led, icke blifvit från
arfsrätt uteslutna, ty, äfven om det förra undantaget, såsom
afseende ett förhållande, hvilket är lätt att utreda, ej kan
medföra så stor våda, kan deremot stadgandet om de i för¬
budna led aliade barnens uteslutande lätteligen efter modrens
död föranleda tvistigheter och skandalösa rättegångar, vid
hvilka det alltid måste blifva förenadt med den största svå¬
righet och oftast omöjligt att utröna verkliga förhållandet.
Men då dessa undantag förekomma i de flesta främmande
lagar, torde det vara ursäktligt att förslaget icke går längre.
Hvad således angår anmärkningarne om de inskränkningar,
hvarmed adoptionsrätten enligt detta förslag är behäftad, tror
jag dessa ej förtjena sådant afseende, att förslaget derföre icke
bör bilällas.
Vigtigare anmärkningar äro de, som angå förslagets yttre
formfel; ty, jag beklagar, det sådana förekomma der, ehuru
de, enligt min öfvertygelse, icke på långt när äro så väsendt-
liga, som man här påstått. Hvad först angår den anmärkta
otydligheten med afseende på orten för den föreskrifna an¬
teckningens verkställande, så lärer man svårligen vid tolk¬
ningen af förslagets ord härom kunna komma till annat re¬
sultat, än att denna ort är, såsom förslagets mening äfven
bar varit, den, hvarest modren vid antecknandet är kyrk-
skrifven, utan afseende å hvarest barnet blifvit afladt eller
födt. Och i fråga om den öfriga förmenta ofullständigheten
och otydligheten i detta förslags stadgande om berörda an¬
tecknings verkställande, är detta mera skenbart än verkligt;
ty, om man besinnar, att förslaget först och främst uppställt
Den 10 Januari.
965
anteckning i kyrkoboken såsom formen för adoption och se¬
dan bestämt hvarest denna anteckning, fiir att vara giltig,
skulle ske, så torde något vidare ej behöfvas i denna lag.
Regeringen eger sedermera att meddela de föreskrifter om
sältet för dessa anteckningars verkställande, hvilka kunna
anses erforderliga lör nödig kontroll m. m., hvarigenom så¬
ledes den anmärkta ofullständigheten i detta förslag kan full¬
komligt nndanrödjas. På grund af hvad jag sålunda anfört,
anser jag mig ej böra förkasta förevarande förslag, sorn obe¬
stridligen utgör ett steg framåt i den rigtning, som alltid af
borgareståndet ansetts vara den rätta; och får jag än en gång
upprepa, att jag tror det skulle hafva varit ett fel att stifta
en lag om oäkta barns arfsrätt, utan att dessförinnan eller
åtminstone samtidigt hafva inlört rätt till adoption, hvilken
rätt just finnes stadgad i detta förslag, ehuru den är betyd¬
ligt inskränkt; men, efter hvad jag förut sökt visa, iiro dessa
inskränkningar till en del gemensamma för alla lagar i detta
ämne, och i viss mån betingade af adoptionens egen natur.
Vidkommande slutligen frågan om återremiss, så är det
väl möjligt, att lagutskottet skulle kunna förbättra detta för¬
slag. Men är det väl troligt, att utskottet skulle emot rege¬
ringens och två stånds beslut, hvilka redan gillat förslaget,
anse sig befogadt göra några ändringar deri? Och om ut¬
skottet verkligen skulle framlägga ett nytt förslag, som vunne
bifall här och möjligen i bondeståndet, så skulle troligen de
liåda förutnämnda stånden dock ej rubba sill en gång lättade
beslut, hvarigenom frågan för denna riksdag skulle förfalla.
Återremiss anser jag derföre toga gagna, ulan uppmanar jag
borgareståndet alt, innan det nu snart nedlägger sin makt,
antaga detta förslag, som är bygdt på principer, hvilka alltid
företrädesvis inom detta stånd egt. varma förespråkare. Jag
yrkar bifall till betänkandet.
Herr Henschen: Jag finnér mig hufvudsakligen förekom¬
men genom hvad herr Björck i slutet af sitt anförande ytt¬
rat. Ett nytt förslag, uppgjordt af lagutskottet och antaget
af ständerna, skulle erfordra ny granskning i högsta dom¬
stolen, som dervid kumle bestå af andra ledamöter ined helt
andra åsigter, och derefter möjligen blifva förkastadt af rege¬
ringen, hvarigenom hela saken således kunde blifva för denna
gång tillintetgjord. Den princip, som ligger till grund för
förslaget, är ju inom detta stånd erkänd och något försvar
för densamma erfordras således icke. Och hvad den an¬
märkta otydligheten angår, så vore det önskligt, om vära
Den 10 Julianri.
lagar i allmänhet icke vore mera otydliga, än detta förslag.
Man har yttrat ovisshet hvarpå ordet »då» skulle sylta, men,
i betraktande af vanligt språkbruk, synes det mig uppenbart,
att detta ord, såsom innefattande en tidsbestämning, är att
hänföra till det närmast föregående verbet, som är »låtit»,
och att rätta anteckningsorten således är den, hvarest modren,
när hon låter verkställa den, är kyrkskrifven. Lämpligheten
åter deraf att denna ort blifvit dertill bestämd ligger, enligt
mitt förmenande, i öppen dag; ty, om man besinnar, att flera
qvinnor af blygsel eller andra orsaker begifva sig till främ¬
mande orter för att der framföda barn, så skulle det väl icke
vara skäl att föreskrifva, det anteckningen skulle ske å den
ort, der hamet framföddes, utan naturligare är att sådant
verkställes i den församling, hvarest modren, när hon låter
anteckna sitt barn, är kyrkskrifven, och hvarest man således
kan beräkna, att de liesta qvinnor för framtiden qvarstanna.
Skulle för öfrigt vid tillämpningen af denna lag någon tve¬
tydighet uppstå, kan ju detta lätteligen afhjelpa» genom en
lagförklaring, hvilken derefter kommer att blifva gällande så¬
som lag.
Med anledning af herr Björcks yttrande, att detta förslag
innebure rätt till adoption, ber jag blott att få anmärka, att
deri s. k. adoptionen här är föreskrilven endast såsom bevis-
ningsmedel. I vidsträcktare mening tillåter förslaget icke
adoption och afser således icke att bereda qvinna rätt att
adoptera andra än sina egna barn.
Här har blifvit ifrågasatt den nytta, detta förslag skulle
medföra, derest det blefve lag. Jag, för min del, tror denna
nytta blifva af icke ringa betydelse. Inom utskottet uttalades
nemligen den förhoppning, att barnmorskorna skulle blifva
likasom de små barnens ombud och bevaka deras rätt genom
att förmå mödrarne att erkänna dem; och funnes ett dylikt
erkännande antecknadt, kan man vara öfvertygad, att dom-
rarne skulle vara särdeles benägna att tillägga dessa barn den,
i allmänhet ringa, arfvedel, som i följd deraf borde dem till¬
komma. Det är väl en sanning, att detta förslag icke på
långt när tagit steget fullt ut, meri detta var troligen det
rådligaste, ty eljest hade det säkerligen haft att bekämpa
stora betänkligheter från åtskilliga håll, och blir detta förslag
nu antaget, kan man ega grundade förhoppningar, att princi¬
pen i detsamma framdeles, då den hunnit intränga i allmänna
rättsmedvetandet, skall blifva fullkomligt genomförd i vår lag¬
Den 10 Januari.
26H
stiftning. Jag fortsätter således mitt yrkande på bifall till
betänkandet.
Herr Lovén: Oå detta ärende vid förra riksdagen var
under behandling, yttrade jag till protokollet för den 47 Ok¬
tober 4863 mina åsigter i frågan och jag har sedermera icke
funnit någon anledning att frångå hvad jag då uttalade. Vår
nu gällande lag, är i allt hvad som angår oäkta barns rätts¬
förhållanden till föräldrar och skyldemän omensklig, onaturlig
och orättvis och h v ila r endast på en skenbar grund för upp¬
rätthållande af familjelifvels renhet och äktenskapets helgd.
Sedan man vid förra riksdagen lyckats genomdrifva ett
lagförslag, som ehuru icke till fullo tillfredsställande rättvisans
och billighetens fordringar, dock onekligen utgjorde ett fram¬
steg i denna riktning, men kongl, majit ej funnit skäl att
detsamma oförändradt bifalla, har kongl, majit dock nu fram¬
lagt ett nytt förslag, som i afseende på utsträckningen af de
oäkta barnens rättigheter visserligen lemnar mycket öfrigt att
önska, men dock onekligen innebär ett erkännande af de rik¬
tiga principerna; och under sådana förhållanden anser jag det
vara af största vigt, att detta förslag af ständerna anlages.
Jag förbiser härvid ingalunda vigten af de anmärkningar, som
blifvit emot den föreslagna lagtexten framställda såväl här,
som förut inom högsta domstolen, men för att vinna ett stort
ändamål, måste man bortse från en och annan brist, öfver¬
lemnande åt framtiden att fortsätta och förbättra det på-
begynla verket.
Sedan herr talmannen, på gifven anledning, upplyst, att,
såvidt till ståndet inkomna protokollsutdrag gåfve vid handen,
blott ett riksstånd, nemligen ridderskapet och adeln, hittills
algjort frågan och dervid bifallit betänkandet, erhöll herr
Wistrand ordet och yttrade:
Rmot förslaget har blifvit anmärkt, dels att detsamma
utgjorde ett alltför obetydligt framsteg i den åsyftade riktnin¬
gen, dels att ordalagen deri vore särdeles otydliga. Den prin¬
cip, hvarifrån detta förslag utgår, är inom detta stånd allmänt
erkänd, och, äfven om densamma icke skulle uti det nu före¬
liggande förslaget hafva vunnit tillräcklig utsträckning, tror
jag likväl att detta i och för sig icke bort utgöra skäl till
förslagets förkastande. Men den första fordran, man måste
ega på hvarje lag, är att den skall vara tydlig; så är dock
icke förhållandet med delta lörslag. Derföre och då, såvidt
jag vet, hittills blott ett stånd fattat sitt beslut i frågan, för¬
Den 10 Januari.
enar jag mig med dem, som yrkat återremiss af betänkandet,
för att sålunda få de anmärkta otydligheterna undanröjda.
Herr Carlén: Förhållandet är verkligen det, att blott ett
stånd, nemligen ridderskapet och adeln, hittills fattat sitt be¬
slut i frågan. Presteståndet har ännu icke förehaft den till
behandling och vid den diskussion med anledning af delta be¬
tänkande, som för närvarande pågår i bondeståndet, lärer,
elter hvad en af mina grannar här berättar, förslaget väcka
allmänt ogillande, så att detsamma äfven der måhända blir
återremilteradt, såvida man ej befarar att dymedelst begrafva
hela frågan. Får utskottet emellertid frågan åter till sig hän-
skjuten, om också blott från ett stånd, är det pligtigt upptaga
densamma till förnyad pröfning och, derest ett nytt förslag
sedermera af utskottet framlägges, kan i följd af inbjudning
det stånd, som redan bifallit detta betänkande, med frånträ¬
dande af sitt en gång fattade beslut, antaga det nya lörslaget.
Det af herr Björck betonade skäl att genom återremiss in¬
genting kunde vinnas torde således kunna få anses förfallet.
Man har upprepat, att den princip, hvarå detta förslag
hvilar, dock är densamma, som blifvit allmänt erkänd inom
detta stånd. Men just deri är jag fortfarande vida skiljaktig
såväl från herr Henschen, som äfven från herr Björck, hvil¬
ken sednare förklarat sig anse detta förslag komma att i vår
lagstiftning införa rätt till adoption. Törhända har jag, genom
hvad jag nyss yttrade, fiiranledt talet om adoption. Denna
lag utgör dock ingalunda en antaglig grundval lör en verklig
adoptionslag. ty i vanlig juridisk bemärkelse åtminstone be¬
tyder adoptera att kunna såsom sina upptaga äfven främ¬
mande barn, och ej, såsom här är i fråga, endast sina egna,
utom det att den af adoptionen betingade rätt inträder redan
under den adopterades lifstid och ej birst efter dess död, så¬
som förslaget alser. Förevarande lagförslag gör ej heller an¬
språk på att vara en sådan lag; den kallar sig sjelf lag om
arfsrätt, ehuru den i verkligheten icke är det heller. Då
emellertid, efter hvad jag förut sökt visa. denna lag, dels icke
till sin princip är riktig, dels. hvad ordställningen i densamma
beträflär, är behäftad med liera tviitydigheter, vidhåller jag
mitt yrkande om återremiss. Till och med det enda stånd,
som redan bifallit detta betänkande, antog vid förra riksdagen
ett vidsträcktare förslag, och man bör således kunna hoppas,
att ett dylikt äfven nu derstädes kan vinna bifall.
Herr Hierta: Ehuru jag till en början var tveksam,
antingen det skulle vara bättre att antaga detta förslag eller
Den 10 Januari.
267
återremittera detsamma, för att erhålla åtskilliga väl behöflig*
ändringar och förbättringar deri, får jag dock nu, sedan det
blifvit upplyst, att blott ett stånd hittills fattat sitt beslut i
frågan, påyrka förslagets återremitterande. Skulle någon vä¬
sendtlig förbättring i detsamma derigenom ej åstadkommas, är
ju borgareståndet oförhindradt att sedermera antaga den
kongl, propositionen.
Diskussionen ansågs slutad, och herr talmannen fram¬
ställde särskilda propositioner dels på bifall till utskottets be¬
tänkande och dels på återremiss deraf.
Som dessa propositioner, lr'ar efter annan, blefvo med
ja och nej besvarade samt votering begärdes, så uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller lagutskottets betänkande M 13, rö¬
star ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, är samma betänkande återremitteradt.»
Votering anställdes i stadgad ordning och utföll med
39 nej emot 6 ja; i följd hvaraf lagutskottets betänkande
JW 13, var återremitteradt.
§ IS.
Bordlädes lagutskottets betänkande M 14, samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskottets betänkanden N:is 28 och 29.
§ i(i-
Föredrogos och bordlädes kongl. maj:ts samtliga under
§ 13 här ofvan omförmälda nådiga propositioner och skrif¬
velse.
17.
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 3/4 2 e. lii.
In fidem
E. G. Björkman.
2615
Den 13 Januari.
1866 den 13 Januari.
Plenum kl. 10 f. in.
Justerades protokollet för den 20 sistlidne December.
Under åberopande af i sednast hållen talmanskonferens
träffad öfverenskommelse hemställde herr talmannen, att då
göromålen vid innevarande riksdag ej kunna afslutas inom
den i 109 § regeringsformen och 80 § riksdagsordningen
förutsatta tid af tre månader från den dag. då konungen låtit
om statsverkets tillstånd och behof rikets ständer underrätta,
och denna tid snart tilländagår, ståndet för sin del måtte
anmoda expeditionsutskottet att uppsätta förslag till under¬
dånig skrifvelse till kongl, majit med begäran af rikets stän¬
der, att riksdagen malte fortfara någon viss tid af högst en
månad efter omförmälda för riksdagen föreskrifria tid.
Denna framställning blef af ståndet bifallen.
Föredrogos ånyo följande kongl, majits nådiga propo¬
sitioner:
l:o af den 7 November 1863, angående pension å all¬
männa indragningsstaten för kommendanten och direktören
vid straff- och arbetsfängelset på Långholmen, majoren in. m.
Frans August Tellander.
Remitterades till statsutskottet.
2:o af den 8 December 1863, i fråga om förändrad grund
för utgörande af fjerdingsmans aflöning.
Remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
3:o af den 13 December 1863, angående kostnadsfri
upplåtelse af kronomark för jernvägsanläggningen emellan ;
Gellivara malmfält och Luleå eif.
Remitterades till statsutskottet.
4:o af den 21 December 1863, angående förändrade be¬
stämmelser i fråga om upplåtande åt enskilde af kronans
mark i Norrland och stora Kopparbergs län samt om dispo¬
sitionen af stuhböresmedlen.
Remitterades lill statsutskottet.
Den 43 Januari.
269
5:o af samma dag, angående afsöndring af jord från
Hönö kungsgård för utvidgande af Rönö församlings kyrko¬
gård m. m.
Remitterades till statsutskottet.
6:0 af samma dag, angående anslag af prostetunnor
från Envikens, Malingsbo och Ludvika pastorater af We¬
sterås stift.
Remitterades till statsutskottet.
7:o af samma dag, om anslag af prostetunnor från Ro-
darne och Skagershults socknar i Orebro län till prosten i
Edsbergs kontrakt af Strengnäs stift.
Remitterades till statsutskottet.
8:0 af samma dag, om beviljande af prostetunna för
Ramsjö församling i Gefleborgs län till prosten i Helsinglands
vestra öfra kontrakt af Upsala stift.
Remitterades till statsutskottet.
9:o af samma dag, _om anslag för år 4866 till biträde
vid handläggning af de i eklesiastikdepartementet förekom¬
mande ärenden, rörande lönereglering för presterskapet i
riket.
Remitterades till statsutskottet.
40:o af den 29 December 486S, angående anslag till
fortsättande af storskiftes- och alvittringsförrättningarne i rikets
norra län under år 1867.
Remitterades till statsutskottet.
44:o af samma dag, angående pension å allmänna in-
dragningsstaten vid afskedstagandet för styresmannen vid af-
vittringsverket i Westerbottens län, förste landtmätaren der¬
städes rn. m. Anders Tunell.
Remitterades till statsutskottet.
42:o af samma dag, angående ändringar i gällande för¬
ordning om vilkoren för bränvinstillverkning.
Remitterades till bevillningsutskottet.
45:o af samma dag, angående fortfarande årlig kurhus-
afgift.
Remitterades till bevillningsutskottet.
44:o af samma dag, angående ersättning af hushyres-
inedel åt fyra lektorer vid elementarläroverket i Strengnäs.
Remitterades till statsutskottet.
Och 4ä:o af samma dag, angående ett årligt anslag af
600 riksdaler till hushyresersättning åt rektorn vid högre
elementarläroverket i Westerås.
Remitterades till statsutskottet.
£70
Den IS Januari.
Äfvensom kongl. majrts nådiga skrifvelse till rikets stan¬
der af den 21 December 1865, angående väckt fråga om
öfverflyttande på kronan af bestyret med anskaffning och
underhåll af båtsmännens kappsäckar och s. k. småpersedlar.
Remitterades lill statsutskottet.
§ 4-
Föredrogs, ånyo, allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JVs II, i anledning af väckt förslag om inrättande
af ett universitet i hufvudstaden.
Herr Wistrand: Ekonomiutskottets ifrågavarande betän¬
kande är redan af frenne stånd godkändt och rikets ständer
hafva alltså fällt sin dom deröfver. Jag måste dock på det
högsta beklaga denna utgång, då i motionen blifvit fullständigt
utveckladt, att densamma för närvarande ej afsåg frågans
slutliga afgörande, utan endast att genom tillsättande af en
kommitté af sakkunnige män få densamma fullständigt och
på ett lämpligt sätt utredd.
Frågan om ett universitet i Stockholm har ofta varit
före hos rikets ständer, men den har då alltid vändt sig om
förflyttning hit af antingen Upsala eller håde detta och Lunds
universitet helt och hållet eller endast lill någon del. Nu
liar frågan åter fått ett nytt uppslag. Man har nemligen ifrå¬
gasatt tillsättande af en kommitté för att erhålla utredning
om och i hvad mån de flere i hufvudstaden redan befintliga
vetenskapliga institutioner skulle kunna till ett helt samman¬
föras och derigenom åstadkommas ett mera allmänt gagnande
resultat än hittills varit möjligt, utan att de befintliga univer¬
sitetens verksamhet i någon mån rubbades. En sådan ut¬
redning anser jag högst önskvärd, emedan rikets ständer, på
grund af denna undersökning, sedermera skulle kunna sam-
manlöra eller utvidga den ena eller andra institutionen i den
mån och i den riktning, som visat sig mest ändamålsenlig
oell af behofvet påkallad.
Då frågan likväl nu genom tre stånds beslut är afgjord,
återstår för borgareståndet intet annat, än att såsom en opi¬
nionsyttring uttrycka en olika åsigt med de öfriga stånden;
och får jag, i anledning al hvad jag sålunda anfört, yrka, att
borgareståndet måtte antaga herr Isbergs vid betänkandet fo¬
gade reservation, hvilket i förevarande fall är detsamma som
bifall till motionen.
Herr Ljungberg: Sällan har väl något utskotts betän¬
kande erhållit en så slående vederläggning af dagens hän¬
delser, som det nu ifrågavarande. Vid samma tidpunkt dä
Den 13 Januari.
271
mati i hiifvudsladen och. man skulle kunna tillägga i hela
landet, erkänner, att man icke förmår utfinna något tjenligare
och värdigare sätt att löreviea minnet af den stora och gläd¬
jande tilldragelse, som nyligen timat, — då anser allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet ej mödan värdt att tillstyrka
ens en undersökning i detta ämne.
Har detta utlåtande tillkommit för att rättfärdiga det nyss
fattade heslutet om alskaifande af en representation, hvars
sammansättning kunnat möjliggöra detta och andra lika väl¬
grundade utskottsbetänkanden? .lag vet det icke. men derom
är jag lörvissad att mången af dem, sorn förr deltagit i eko¬
nomiutskottets förhandlingar, skulle med ledsnad se, om någon
nu skulle på utskottets halföppnade gral rista följande ord:
»Här hvilar ett rikets ständers utskott, som år ltiöä ej ansåg
frågan om upprättande af ett universitet i hufvudstaden värd
att undersökas.»
Det borde, synes det mig, icke kunna undfalla någon,
att en Iråga, sorn, trots alla de lördomar saint enskilda och
lokala juliesson, som städse möta densamrnas genomförande,
linder fem på hvarandra följande riksdagar blifvit af olika
motionärer Iramställd till rikets ständers pröfning och behjer¬
tande, och hvilken efter hvarje nederlag med oförminskad
styrka åter rest sig upp, måste uti sig innefatta en obetvinglig
sanning. Flir min del är jag äfven fullt ölvertygad, att
hvilka småskäl än må komma att deremot uppställas, och
om till och med båda statsmagterna skulle fortfarande för¬
blifva densamma obenägna, den dock inom en icke aflägsen
framtid skall segrande nedbryta alla hinder. Hvaruti ligger
då hemligheten af denna univcrsitelsfrågans lifskraft? Den
ligger belt enkelt deruti, alt den är egnad att tillfredsställa
elt stort nationell behof, i det densamma afser att behörigen
tillgodogöra nationens intellektuella krafter samt bringa landets
andliga utveckling i lia: moni med den materiella.
Det kan emellertid icke vara min afsigt att nu ingå i en
närmare utveckling af detta ämne. sedan motionen redan ge¬
nom tre stånds beslut blifvit afslagen, men jag vili dock i
någon mån granska de skäl, som utskottet anfört för sitt af-
styrkande utlåtande, på det ståndet måtte komma i tillfälle
att bedömma om dessa motiver förtjena dess godkännande.
Utskottet har såsom skäl för sitt afslag anfört dels att
antalet studerande vid de redan befintliga universiteten icke
ökats i sådan grad, då antalet för närvarande utgjorde något
öfver 900 och i Lund blott uppginge till 300 å 400, att in¬
272
Den 13 Januari.
rättande af ytterligare ett universitet af sädan anledning vore
af behofvet p§kalladt, dels att då anläggandet af ett univer¬
sitet, isynnerhet med de anspråk ett sådant i en hufvudstad
skulle medföra, ovilkorligen måste blifva kostsamt, utskottet
icke ansett sig böra understödja förslaget derom, minst under
en tid, då landet vore sysselsatt med så dyrbara företag, som
för närvarande taga dess krafter i anspråk, och dels att hvad
hufvudstadens lämplighet såsom plats för ett universitet an-
ginge, sedan Upsala genom jernväg blifvit satt i sä nära för¬
bindelse med Stockholm, att den förra staden nästan kan
blifva att betrakta såsom en förstad till den sednare, utskottet,
om ett nytt universitet i riket skulle bildas, ej funne skäl
att dertill välja Stockholm, utan att en ur liera synpunkter
lämpligare plats derför borde kunna uppsökas antingen i
vestra delen af riket eller å annan från de nuvarande univer¬
siteten mera aflägsen ort, helst Stockholm redan förut egde
flera vetenskapliga institutioner, om hvilkas utvidgande förslag
vid riksdagen blifvit framställda.
Hvad nu det först anförda skälet angår, så skulle ut¬
skottet, om det sträckt sina forskningar längre än till det
sista året, funnit att, åtminstone i Upsala, en ansenlig ökning
af de studerandes antal egt rum, i hvilket afseende jag tillåter
mig anföra, att antalet af de studerande derstiädes år 1782
uppgick till allenast 583, men år 1830 till 844 och år 1865,
på våren, till 1,024.
För min del kan jag likväl icke anse att största vigten
ligger på lärjungarncs antal, utan på undervisningssystemet,
det sätt, hvarpå undervisningen meddelas, äfvensom på det
inflytande universitetslärarne utöfva på nationen i sin helhet.
Om dessa mera maktpåliggande omständigheter hade tagits i
behörigt öfvervägande, förmodar jag att utskottet skulle hafva
kommit till ett annat resultat.
Vidkommande de lörespeglade stora kostnaderna, som,
då landet vore sysselsatt med så dyrbara företag, skulle hafva
ingifvit utskottet så stora betänkligheter; så har utskottet för¬
gätit tvänne omständigheter, nemligen dels att staten på sed¬
nare tiden näppeligen någonsin varit så befriad från stora
jernvägsbyggnader och andra dyrbara anläggningar, sorn just
nu, och dels att här ingalunda är fråga om ett omedelbart
anläggande af ett nytt universitet, utan endast om en under¬
sökning. angående lämpligheten och nyttan af en sådan an¬
läggning; och månne det icke dessutom, om utskottets an¬
tagande varit riktigt, varit synnerligen lämpligt att, just vid
Den 15 Januari.
275
en sådan tidpunkt, då staten ej vore i tillfälle att effektift
utföra ett önskvärdt företag, genom en sorgfällig undersökning
och utredning förbereda detsamma, för att sedermera, när
bättre tillgångar vore för handen, på det ändamålsenligaste
sätt kunna sätta det i verket.
Hvad slutligen beträffar utskottets yttrade tvekan om
Stockholms lämplighet såsom plats för ett nytt universitet,
tillåter jag mig anmärka, att utskottet härvid råkat komma i
motsägelse med sitt vid förra riksdagen i universitetsfrågan
afgifna betänkande. Det hette nemligen då: »Lika med förra
riksdagens ekonomiutskott anser utskottet väl, att tillvaron af
ett universitet i rikets hufvudstad ur flera synpunkter kunde
vara önsklig, och att, derest fråga uppstod om inrättande af
ett nytt universitet, någon annan plats för detsamma än huf-
vudsladen iclce borde ifrågakomma.»
Detta yttrande algafs då, i anledning af en af mig väckt
motion om Upsala universitets förflyttning till Stockholm; men
nu, då en motionär tagit utskottet på orden, anser detsamma
något ställe på vestra kusten, kanske Kongsbacka eller Udde¬
valla, företrädesvis lämpligt för ett nytt universitet. Man ser
att skäl och beslut foga sig efter omständigheterna.
Borgareståndet, som vid förra riksdagen, för sin de), be¬
slöt, att en kommitté skulle tillsättas för att undersöka om
och med hvilka medel antingen ett nytt universitet skulle
kunna inrättas i hufvudstaden eller också Upsala universitet
ditflyttas — borgareståndet skall säkerligen icke tveka att, i
enlighet med denna sin åsigt, förklara en utredning nöd¬
vändig; men då, sedan 3:ne stånd redan bifallit betänkandet,
någon positiv åtgärd icke af ståndets beslut kan blifva en
följd, yrkar jag, hvad betänkandet angår, endast att det¬
samma måtte med ogillande läggas till handlingarne.
Herr Hjertsröm: Lika med föregående talare, yrkar jag
afslag å utskottets betänkande. Jag vågar nemligen hoppas
och tro, att den förevarande frågan hörer till de betydelsefulla,
hvilka icke kunna falla. Vid I8S9—60 årens riksdag förenade
jag mig i en motion, inom detta stånd, om Upsala akademis
förflyttande till hufvudstaden. Detta torde dock möta för
många svårigheter, och sedan man icke dragit i betänkande,
att på andra nyttiga företag använda större summor, torde
ett anslag för våra unge mäns tidsenligare uppfostran icke
heller vara bortkastadt. När en gång ett universitet blir till¬
gängligt i hufvudstaden, får man erfara hvart föräldrar, äfven
Borg.stånd. prot. vid rihsd. 1865—186<5. I. 18
274
Oen 15 Januari.
från landsorten, helst öfverlemna sina söner att fullborda
studierna. Den första bildningen må erhållas hvar sorn
helst, men snart beredda att inträda såsom verkande i det
allmänna lil vet, böra ynglingarne förut hafva skådat detta
från en annan synpunkt, än hvad ett mindre samhälle kan
erbjuda. Utskottets förespegling, att, då jernvägen blir färdig
emellan Stockholm och Upsala, denna sednare stad skulle ut¬
göra likasom ett slags förstad till den förra, kan visserligen
hafva sin riktighet; men om förstaden kommer att lemnäs
på några timmar just för nyttiga kunskapers inhemtande,
torde icke vara så säkert, och åstadkommer i bästa och lyck¬
ligaste fallet dock en utgift, hvartill icke alla hafva råd. En
mängd med skäl vore ytterligare att anföra mot det resultat,
hvartill utskottet kommit, men den goda saken går nog der-
förutan sin jemna och säkra gång till målet, och jag in¬
skränker mig att, som sagdt, yrka afslag å betänkandet, men
bifall till herr Isbergs reservation, som jag anhåller måtte
uppläsas.
I anledning af detta yrkande, upplästes herr Isbergs vid
utskottets betänkande fogade reservation.
Herr Isberg: Afven jag måste beklaga den utgång frågan
erhållit genom trenne stånds redan fattade beslut, då motio¬
nen endast afsett en undersökning om lämpligheten och möj¬
ligheten af ett universitet i hufvudstaden.
Saken är sålunda visserligen för närvarande förlorad;
men då frågans framtida öde måhända kan i viss mån kom¬
ma att bero af den ståndpunkt, som detta stånd nu derutin-'
nan intager, föranlåtes jag yrka, att min vid utskottets be¬
tänkande fogade reservation måtte såsom ståndets beslut an¬
tagas.
Herr Beronius: Ehuru, såsom redan af föregående talare
blifvit anmärkt, denna fråga genom 3:ne stånds bifall till ut¬
skottets betänkande vunnit sin lösning vid denna riksdag och
hvad borgareståndet går att besluta således blott är att be¬
trakta såsom en opinionsyttring, anser jag mig dock, sedan
betänkandet af flere talare här, äfven bland utskottets egne
ledamöter, blifvit angripet, böra taga detsamma i försvar, sär¬
deles som jag ej finnes med bland reservanterna mot utskot¬
tets beslut.
Frågan om en kommittés nedsättande för att yttra sig
öfver gagneligheten m. m. af ett universitet i hufvudstaden
tyckes vid första påseende vara oskyldig nog, men hade ut¬
skottet först att afgöra, huruvida det ansåg behofvet af ett
Den 15 Januari.
27ä
sådant för närvarande så trängande, att staten borde med
kostnaderne derför betungas och då utskottet ej för sin del
fann detta vara förhållandet, så kunde utskottet så mycket
heldre nu förebära den stora kostnaden såsom motskäl, som
vid förra riksdagen endast detta skäl fick gälla för utskottets
afstyrkande af Upsala universitets flyttning till hufvudstaden,
hvarom då motion var väckt. Äfvenså ansåg man mindre
lämpligt att öfverlemna åt det individuella tycket hos några
få personer i en kommitté en fråga af så stor och allmän
vigt som denna, och den erfarenhet, man egde af flere dylika
kommittéers åtgöranden, uppmuntrade ej till efterföljd. —
Lätt nog vore det för en kommitté att uppgöra ett till ut¬
seendet ganska billigt kostnadsförslag, men när man kom,
som det heter, »till kritan», finge man kanske erfara att de
beräknade kostnaderna komme att mångdubblas. — Vårt na¬
tionalmuseum framstår här såsom ett varnande exempel. A
andra sidan ansåg man äfven, att om frågan vore af en så
öfvervägande nationel vigt, som man gör den till, kongl. maj:t
utan representationens påtryckning kunde och borde taga
initiativ i saken. Motionären upptager visserligen till veder¬
läggning flera af de vid föregående tillfällen mot ett univer¬
sitets förläggande i hufvudstaden framlagda skäl, men har, i
min tanke, ej lyckats göra detta på ett fullt tillfredsställande
sätt. Hvad han sålunda ordar om att, i afseende på tukt
och sedlighet samt tillfällen för den studerande ungdomen att
för penningar förskaffa sig alla slags sedelörderfvande nöjen.
Upsala deruti skulle stå på nära nog lika låg ståndpunkt, som
hufvudstaden, torde väl ingen vilja underskrifva. Man kan
tvärtom med fullt fog påstå, att om i hufvudstaden lörefinnas
flera tillfällen än i Upsala till förädlande nöjen och konstnjut¬
ningar, desse på det förra stället mer än rnotvägas af de ri¬
kare tillfällena till nöjen äfven af det andra slaget. Hvad
sundheten å det ena eller andra stället beträffar, tala de af
motionären angifna siffrorna tillräckligt, för att ådagalägga
Upsalas företräde i detta hänseende, om ock sanningsenligt måste
medgifvas att dödsprocenten i hufvudstaden på sednare år
något nedgått. Att lefnadskostnaden är billigare i Upsala än
i hufvudstaden erkänner ock motionären. Det friska student-
lilvet säger han sig älska lika varmt som någon samt påstår,
att det äkta svenskt ungdomliga elementet lika litet behöfver
förtorka eller bortdö i vår hufvudstad med sina vackra om^
gifningar, som i de hittillsvarande universitetsstäderno. Men
kan man verkligen biträda denna åsigt? Kommer ej det poe¬
Den 15 Januari.
tiska för det friska studentlifvet typiskt egendomliga att bort¬
dunsta eller förqväfvas i den qvalmiga hufvudstadsatmosferen?
Hvad slutligen beträffar det gjorda inkastet, att man ej
bör lägga 2:ne universitet så nära hvarandra, som i Upsala
och hufvudstaden, vill motionären vederlägga detta med den
anmärkningen, att 2:ne högre elementarläroverk, nemligen i
Malmö oell Lund florera på ännu kortare distans från hvar¬
andra, men denna jemförelse hallar alltför mycket för att be¬
visa hvad motionären dermed åsyftar; ty, att 2:ne elementar¬
skolor behöfvas så nära hvarandra, som de nyssnämnda, kom¬
mer helt enkelt deraf, att de omgifvas af en så folkrik pro¬
vins som Skåne. För öfrigt ega elementarskolorna, som be¬
kant, en vida inskränktare, så att säga, ra:ong för rekryteringen
af sina elever än universiteten, hvarföre ock de förre, enligt
sakens natur, kunna och måste ligga närmare hvarandra.
Vidare anför motionären, under medgifvande af möjlig¬
heten att det ena universitetet skulle kunna blifva det ty¬
nande och slutligen komma alt absorberas af det andra, att
ett sådant missförhållande ej skulle hafva mycket att betyda,
då, om Opsala universitet blefve det tynande, resultatet ej
vore värre, än om detsamma omedelbart [utflyttades. Jag
tror visserligen icke på ett sådant aftynande, hvad Upsala
universitet beträffar, men antaget att så skedde, kan man väl
fråga om resultatet deraf blefve så obetydligt, då derigenom
den rika materiel i storartade och dyrbara byggnader samt
andra anläggningar, redan befintliga i Upsala, men ej trans¬
portabla till hufvudstaden, skulle på det förra stället komma
att stå obegagnade för sitt afsedda ändamål och ej lemna nå¬
gon valuta för de derpå af staten nedlagda betydliga kost¬
nader. Äfvenså bör väl icke helt och hållet förbises det öde,
som, i sådant fall, skulle komma att drabba Upsala samhälle,
om det helt tvärt skulle se sig beröfvadt en institution, som
under sekler utgjort ett af dess hufvudsakligaste lifsvilkor och
för hvars trefnad der äfven den enskilda omtanken, isynner¬
het på sednare tider, gjort stora uppoffringar.
Hvad det vetenskapliga lifvet vid Upsala universitet an¬
går, förnekar ej motionären att »i flerfaldiga riktningar en
frisk och lifaktig verksamhet otvätydigt der gifver sig till¬
känna», och kan dermed besvaras den anmärkning, som af en
föregående talare blifvit gjord, att det vid bedömmande af ett
universitets ändamålsenlighet ej beror så mycket på huru
starkt det är freqventeradt, utan huru och på hvad sätt un-
dervianingen der meddelas.
Den 15 Januari.
377
De få, af motionen närmast föranledda, anmärkningar,
hvilka nu blifvit gjorda, referera sig uteslutande till förslaget
om ett nytt universitets inrättande i hulvudstaden af fullkom¬
ligt lika beskaffenhet med de redan befintliga i Upsala och
Lund, den enda synpunkt ur hvilken också utskottet ansett
sig berättigadt att betrakta frågan. De ega sålunda ej någon
giltighet eller tillämplighet på det förslag till en s. k. fri aka¬
demis inrättande härstädes, hvartill vi veta inbjudning i dessa
dagar utgått från Stockholms stadsfullmägtige. Detta är kanske
den enda rätta vägen, hvarpå frågan om en högre bildnings¬
anstalt för hufvudstaden bör finna sin lösning. Förmodligen
komma dock de medel, som på detta sätt kunna inflyta, ej
att förslå lör det afsedda ändamålet, men i sådant fall står
tillfället öppet, att redan under nästinstundande år vädja till
den då sammanträdande nya representationen och, om det är
ett verkligt nationell behof att erhålla en sådan bildnings¬
anstalt, hvilket jag lör min ringa del allsicke vill bestrida, bör
man ej vända sig förgäfves till en representation, som vida
bättre och fullständigare, derom äro vi alla ölvertygade, kom¬
mer att föra svenska nationens talan, än de nu afgående fyra
stånden.
Herr Blanche: Afven jag tror, att denna fråga icke utan
svårighet skulle kunna utvecklas genom den gamla represen¬
tationen, men deremot lätt och behagligt skjuta opp ur den
nya, och jag är också öfvertygad att den lyckliga lösningen
deraf skall blifva ett af den nya representationens första och
vackraste verk.
För öfrigt har jag intet nytt att upplysa i denna fråga
och anser mig ej heller deruti behöfva några vidare upplys¬
ningar, då jag allt sedan ungdomen på det noggrannaste tänkt
mig in i densamma, hvarföre jag inskränker mig till att ut¬
tala den förhoppning, att ståndet, i öfverensstämmelse med
dess fordom uttalade åsigter, bifaller motionen och herr Is¬
bergs vid utskottsbetänkandet fogade reservation samt afslår
nämnda betänkande.
Herr Waldenström: Jag får bekänna, det jag ej tror,
att en fråga, hvilken likasom denna under fem på hvarandra
följande riksdagar varit föremål för rikets ständers pröfning,
kan vinna sin lösning genom ett afslag. Det enda sätt att
erhålla en tillfredsställande sådan anser jag vara anställande
af en undersökning om behofvet, nyttan och lämpligheten af
ett universitet i hufvudstaden, hvadan jag yrkar bifall till
herr Isbergs reservation. Herr Beronius har visserligen ut¬
278
Den 15 Januari.
talat sin förkastelsedom öfver förslaget att genom en kom¬
mitté af sakkunnige män söka vinna en sådan utredning, men
jag kan ej finna, att det gifves något annat medel att er¬
hålla bestämda och tillförlitliga uppgifter i detta afseende;
hvarjemte den omständighet, att en kommitté möjligen be¬
gått ett fel, ej med skäl lärer kunna föranleda till det an¬
tagande, att alla andra kommittéer skulle göra på samma sätt.
Herr Beronius håller derjemte särdeles fast vid den så kallade
studenttypen; den må visserligen hafva sitt värde, men jag
tror ej att den skulle förlora på att blifva något litet afskra-
pad och ombytt, hvadan jag anser att den ingalunda skulle
skadas genom universitetets flyttning till hulvudstaden. Jag
yrkar, att ståndet måtte besluta i enlighet med herr Isbergs
reservation.
Herr Lindstedl: lJe skäl, som utskottet anfört för sitt
afstyrkande af motionen, sakna ej sin stora betydelse, men
då det endast var fråga om en undersökning, flade jag ön¬
skat, att utskottet kommit till ett annat resultat. Först ge¬
nom en noggrann och detaljerad undersökning kan utredas,
huruvida förslaget om ett universitets anläggning i hufvud-
staderi innebär någonting verkligt godt och önskvärdt. Ut¬
faller undersökningen till fördel för hufvudstaden, så bör na¬
turligtvis en sådan anläggning så snart som möjligt ega rum;
gifver deremot undersökningen ett ofördelaktigt resultat, bör
frågan förfalla. Detta synes vara alldeles tydligt, äfvensom
att något annat medel icke finnes att åstadkomma en dylik
opartisk undersökning, än tillsättande af en kommitté af sak¬
kunnige män i och för detta ändamål.
Jag tror icke att frågan förlorat på att den nu faller.
Stockholm har nemligen nu tillfälle att före nästa riksdag visa
om och i hvad grad hufvudstaden anser sig behöfva ett uni¬
versitet, hvilket kommer att visa sig genom rikligheten af de
bidrag, som i sådant ändamål för närvarande börjat insamlas.
Detta oaktadt yrkar jag afslag å utskottets betänkande och
bifall till motionen, så mycket mera som jag hoppas, att om
den vinner framgång, så skall derigenom frågan om flyttning
af Upsala universitet vara för alltid tystad.
Herr Petre: De många och enligt min tanke talande skäl,
som blifvit andragna till fördel för ett universitets upprättande
i hufvudstaden, hafva ej heller nu blifvit af utskottet till be¬
mötande upptagna, utan grundar detta sitt afslag på motio¬
närens framställning hufvudsakligast på ekonomiska skäl. Om
ett stöd derför nu ytterligare kan hemtas deraf, att det alltid
Den 13 Januari.
279
måste bli dyrare att bilda och underhålla ett nytt universitet,
än att flytta det nu i Upsala varande till hufvudstaden —
derom vid föregående riksdagar varit fråga — så kan å an¬
dra sidan ej nekas, att många af de skäl, som blifvit anförda
mot en sådan flyttning förfalla då fråga är om upprättandet
af ett nytt, hvartill äfven kommer fördelen af den veten¬
skapliga »täflan», som deraf ytterligare skulle framkallas. Jag
tiar derföre svårt att fatta hvarför den närmare utredning af
denna fråga, som motionären åsyftar, skall väcka så mycket
motstånd, synnerligast som utskottet äfven vid föregående
riksdagar ej kunnat lemna en sådan. På grund häraf har
jag förenat mig i den af herr Isberg framställda reservation.
Hvad särskildt angår utskottets åsigt om hufvudstadens
olämplighet såsom plats för ett universitet, kan jag ej heller
biträda densamma. Utom det att denna åsigt står i uppenbar
strid med hvad utskottet vid föregående riksdagar härom
uttalat, torde just de många vetenskapliga institutioner och
samlingar, som redan finnas i Stockholm, göra upprättandet
derstädes af ett universitet vida billigare än på något annat
ställe, hvadan utskottet, som endast betraktat frågan ur eko¬
nomisk synpunkt, ej borde ha anfört dessa omständigheter
såsom skäl för sin åsigt härutinnan.
Herr Vougt: Som jag blifvit förekommen af föregående
talare, inskränker jag mig till att förklara, att jag förenar mig
med herr Isberg och anhåller att betänkandet måtte med
ogillande läggas till handlingarne.
Herr Carlén: J)å jag begärde ordet, hoppades jag kunna
till alla delar instämma med herr Beronius, men de åsigter
han i slutet af sitt anförande yttrat, göra att jag nu endast
kan instämma i det resultat, hvartill han kommit.
Jag tror för min del icke, att atmosferen är i Stockholm
så qvaf, som herr Beronius befarat, och då gamla lungor
kunna stå ut med den, böra väl de unga kunna det ännu
bättre. Vetenskapsakademiens förhandlingar äro, bland myc¬
ket annat, bevis derpå att det vetenskapliga lifvet kan ut¬
veckla sig i hufvudstadens luft, fullt så väl som i Upsala
och Lund.
Enligt min åsigt kan dock ett universitet icke verka rätt
gagneligt, om det icke har tillgång till stora och samlade
krafter. Hetta är dock icke fallet med våra nuvarande uni¬
versiteter, och skulle blifva det ännu mindre, om krafterna
ytterligare splittrades genom upprättande af ännu ett univer¬
sitet. Redan nu har man svårighet nog att besätta alla be-
980
Den 15 Januari.
höfliga lärostolar, och den, som innehar en sådan, ar ofta i
saknad af väl behöfligt biträde. Hvad den omtalade tällan
emellan särskilda universiteter beträffar, hoppas jag icke
mycken frukt af densamma; åtminstone har den icke hittills
visat sig särdeles fruktbar. Mellan Lund och Upsala har på
senare tid ingen märkbar täflan i vetenskapens tjenst, mig ve¬
terligen, egt rum, såvida man ej dit vill räkna att t. ex. vid
sista riksdag tvänne juridiska professorer tätlade att, utan
annans uppdrag än sjelfskrifvenhetens, skynda hit upp, för
att utöfva representantkallet, lemnande de respektive läro-
stolarne åt sitt öde; men en sådan täflan kan man möjligen
undvara. Den rätta täflan skulle snarare uppstå, om åt
hvarje discip in kunde beredas mer än en professor samt om
universitetslärarne, i öfverensstämmelse med deras vigtiga
kall, biefve bättre aflönade och — framförallt — mera upp¬
märksammade. Också visar erfarenheten utrikes att univer-
siteterna utvecklat en gagnande verksamhet i mån af deras
storlek. Icke heller der äro de små universiteten synnerligen
framstående.
Man har ansett att rikets ständer ej borde nu öfvergifva
en fråga, sorn de så länge haft stående på dagordningen. Mig
veterligen har det dock aldrig förr varit fråga om inrättande
af ett tredje universitet, och förslaget är således alldeles nytt.
Jag anser det knappt passande för den afgående representa¬
tionen att i sista stunden upptaga den. Helt annat hade för¬
hållandet varit, om motionären yrkat de begge småstadsuniver-
sitetens förflyttande hit. Ingen skulle då lifligare än jag lin¬
derstedt den. Nu kan jag det ej. Då jag alltså godkänner
det slut, hvartill utskottet kommit, men på helt andra skäl
än utskottet, yrkar jag bifall till betänkandet, men med ogil¬
lande af motiverna.
Deremot anser jag en annan motion, nemligen herr
Ljungbergs, om de offentliga föreläsningarnes i hufvudstaden
utbildande till en vetenskaplig institution med fasta lärareplat¬
ser, förtjent af större uppmärksamhet och det vill verkligen
förefalla — ehuru jag vet att så ej är förhållandet — sorn
om ifrågavarande motion vore tillkommen endast för att un¬
danskjuta herr Ljungbergs. Om emellertid en kommitté biefve
tillsatt i den syftning herr Fåhraus föreslagit, fruktar jag,
att den fråga herr Ljungberg väckt verkligen skulle blifva
undanskjuten. De begge motionerna öfverensstämma ej med
hvarandra, och detta utgör ett ytterligare skäl för min nu
uttalade åsigt.
Den 13 Januari.
Herr Staaff: Då jag icker kan instämma uti herr Isbergs
reservation, men, ehuru jag bifaller det slut, hvartill utskottet
kommit, dock icke kan gilla alla dess motiver, vill jag fram¬
lägga de grunder, som i denna fråga ledt min öfvertygelse.
I denna fråga förefalla mig de ekonomiska skälen vara
af stor vjgt. Ar ett tredje universitet så af beholvet på-
kalladt? Ä ena sidan bör man betrakta landels tillgångar, å
den andra, om ej i bildningens intresse finnas andra anspråk,
som böra tillfredsställas innan man ifrågasätter ett tredje uni¬
versitet. Vid hvarje riksdag lörspörjer man huru från flera
håll anslag begäras till utvidgande af elementarläroverken äf¬
vensom till utveckling af folkskolebildningen, och innan un¬
dervisningen i dessa läroanstalter kommit på den ståndpunkt,
att de någorlunda motsvara tidens fordringar, och att de vid
universitetens bildning sökande ynglingars antal ökats i någon
anmärkningsvärd grad, har man allt skäl vänta med inrät¬
tandet af ett tredje universitet. Om vi sammanräkna de
summor, som begäras och som beböfvas till de två nuvarande
universiteten, finna vi lätt, att dessa taga landets krafter för
sådant ändamål till fullo i anspråk. Först sedan vi nått den
punkt, att bebofven i och för den lägre undervisningen blifvit
fyllda samt, sedan det visat sig att våra tvänne universitet ej
lemna utrymme åt dem, som der söka sin bildning, då först
är det skäl att tala om inrättande af ett nytt universitet —
som jag anser då böra anläggas i en storartad skala — eller
ombildning eller flyttning af något af de nuvarande.
Men då dessa förhållanden troligen icke komma att in¬
träda förrän i en aflägsen framtid, anser jag det icke vara
skäl att nu nedsätta en kommitté för undersökning om sättet
huru denna fråga bör lösas. Till elementarskolorna och folk¬
skolorna anser jag deremot att vi böra lemna så stora anslag
våra krafter det medgifva, samt att universiteten tillsvidare
böra för dem stå tillbaka. Dessutom tycker jag, i likhet med
herr Carlén, att ett stort universitet skulle för landet verka
mera gagneligt än flera små, hvilkas krafter ej vore till¬
räckliga.
Jag yrkar bifall till förslaget.
Herr Henschen: Då denna fråga redan blifvit genom de
öfriga ståndens beslut afgjord, vill jag söka att fatta mig så
kort som möjligt, isynnerhet som frågan redan blifvit till¬
räckligt utredd och belyst såväl genom de debatter, hvilka
angående densamma blifvit vid förra riksdagarne förda, som
äfven genom en under behandlingen af frågan om flyttningen
282
Den 15 Januari.
af Upsala universitet till hufvudstaden vid sistlidne riksdag i
Upsala utgifven »Belysning af förslaget om Upsala universitets
flyttning till Stockholm», hvilken afhandling torde vara be¬
kant, enär den, om än den icke blifvit så allmänt läst —
hvilket jag icke vet — iikväl utdelades till riksståndens leda¬
möter.
Ifrågavarande motion angår ej den hufvudsakliga delen
af ämnet, utan endast en preliminär undersökning. Af denna
orsak lärer representanten för Upsala akademi under frågans
behandling i utskottet hafva i början understödt motionen;
men emedan både han och utskottets pluralitet varit ense derom,
att huru än den föreslagna undersökningen utlölle rörande
den finansiella sidan af frågan, universitet likväl ej borde för
närvarande här i hufvudstaden anläggas; lärer akademiens
riksdagsman frångått sin förut i ämnet hysta mening, enär
han ansåg det icke tillhöra statsmagterna att företaga ent teo¬
retiska undersökningar, genom hvilka någon praktisk följd ej
kunde åstadkommas.
Jag vill nu, såsom jag redan omnämnt, icke yttra mig
vidlyftigt i denna fråga, utan inskränka mig att göra några
anmärkningar emot de äsigter, som under denna debatt blifvit
uttalade.
Man har sagt, att de vetenskapliga institutioner, som nu
finnas i Stockholm, borde sammanföras. Men skulle sålunda
t. ex. kongl, akademien för de fria konsterna, musikaliska
akademien, landtbruksakademien, krigsvetenskapsakademien
samt vittterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, ja äfven
teknologiska institutet sammanslås med de medicinska och
juridiska fakulteter, som kunde komma att här upprättas, vet
jag ej huru det skulle taga sig ut. Jag fruktar, att dessa
institutioner härigenom skulle förlora den kraft, de, upprät¬
tade för ett visst ändamål och sjelfständigt verkande för det¬
samma, nu utveckla. Deremot tror jag dessa institutioner
böra ökas, och jag har alltsedan jag blef riksdagsman på¬
yrkat upprättandet här i hufvudstaden af en statsvetenskaplig
akademi, som äfven skulle omfatta rättsvetenskapen; och jag
ville icke något anmärka deremot, om den komme att unge¬
färligen motsvara Karolinska institutet. Jag vet väl att ve¬
tenskapsakademien har en afdelning, i hvilken inväljas män,
som utmärkt sig i statsvetenskaper, men man har i allmänhet
ej sport verkningarna af denna afdelning, troligen just der¬
före, att svenska vetenskapsakademien, stiftad af Linné samt
andre naturforskare och matematiker, hufvudsakligen haft till
Den 13 Januari.
283
syne naturvetenskapernas befrämjande. Hade vi deremot en
särskild statsvetenskapsakademi, skulle denna göra svenskarne
bekante med utrikes och inrikes förhållanden i statsveten¬
skapligt och juridiskt hänseende, genom afhandlingar, föreläs¬
ningar m. m. Dess verksamhet skulle blifva olika med uni¬
versitetens, der, såsom förhållandet nu är, endast hufvudsak¬
ligen elementerna i juridik inhemtas; och godt vore om de
inhemtades fullständigt. De svenske juristerna hafva visserligen
läst, ehuru det ej är så mycket; men med den åsyftade in¬
stitutionen vore meningen att afhjelpa denna brist; ty här,
då man till åhörare hade mogne män, som mer än de stu¬
denter, hvilka blifva jurister, både tänkt sig in i ämnena samt
äfven utbildat sig genom praktiska öfningar, kunde naturligen
föredragen blifva vida mer detaljerade, än de, som skola hållas
för examinandi, der man måste hålla sig till det, som fordras
i examen, vid hvilket förhållande man icke kan komma sär¬
deles långt i detaljfrågor. Herr Ljungberg har klandrat det
sätt, hvarpå undervisningen vid universitetet i Upsala bedrif-
ves; men jag betviflar, att herr Ljungberg är närmare bekant
med nuvarande förhållanden derstädes, och jag fruktar det
han icke tagit noga kännedom om de stora förändringar, som
der inträffat sedan herr Ljungberg lemnade akademien. Att
det vetenskapliga lifvet starkt utvecklats, ehuru visst icke
mest i de juridiska vetenskaperna, utvisa de många föreningar
i vetenskapligt syfte, som fritt och utan påverkan af lärarne,
men med kostnader och tidsuppoffringar för lärjungarna på
sednare tiden bildats genom deras egna frivilliga åtgärder.
Man har vidare sagt, att studenterna i Stockholm skulle
hafva lättare tillgång till konstnjutningar; men om man med
konstnjutningar menat dem musiken skänker, står Upsala icke
i det fallet tillbaka för Stockholm, ty under lästerminerna går
knappast någon dag i veckan förbi, då icke tillfälle finnes att
njuta af en konsert, eller deltaga uti undervisningen i musik
eller i det dervarande filharmoniska sällskapets öfningar. Det
vetenskapliga och estetiska lifvet är i Upsala mera koncen-
treradt, i följd hvaraf älven sällskapslifvet erbjuder der sådana
själsodlingsnjutningar, som torde här i hufvudstaden sällan stå
till buds för den hitkommande främmande ynglingen.
Undervisningen här genom föreläsningar fruktar jag skulle
komma att förfelas. Professorerne skulle möjligen allt för
mycket frestas att, likasom det lärer ske i Paris, utbilda huf¬
vudsakligen sin deklamation och söka hålla föredragen i en
pikant stil samt kanske äfven förnöja sitt auditorium med
Den 13 Januari.
qvicka anekdoter, för att behaga sitt auditorium och slutligen
framstå som ett slags aktörer samt göra sig beroende af
bravo- och »a bas»-rop; och detta vore hvarken för veten¬
skaperna eller för omogne ynglingar nyttigt. Det har äfven
visat sig, att, då å de föreläsningar, som förlidne vinter höllos
i hufvudstaden, en af föreläsarne höll sitt föredrag i en mera
vetenskaplig anda, dessa ej voro så guterade, sorn de andra
föredragen, och på detta kan man ej heller så mycket undra,
då det naturligtvis måste vara för den mindre bildade publiken
vida smakligare att få böra föreläsarne deklamera en hop
fraser, blandade med qvicka infall, än att höra föreläsaren
fördjupa sig i vetenskapliga forskningar, dem de fleste, som
icke studerat ämnet, omöjligen kunna fatta.
I fråga om kostnaderna får jag erinra, att om blott hälften
af hvad som behöfdes till upprättande af ett nytt hufvudstads-
universitet blefve användt till utveckling af de närvarande
universiteten, skulle mångfaldigt mera godt kunna dermed
uträttas. Dock behöfves, såsom jag nyss sade, ett både teo¬
retiskt och praktiskt statsvetenskapligt institut i Stockholm.
En säker följd af ett nytt universitets förläggande i huf¬
vudstaden skulle blifva, att de andra universiteten blefve be¬
handlade såsom stjufbarn samt att troligen endast det först¬
nämnda blefve af nationalrepresentationen omhuldadt, hvar¬
emot de öfriga troligen komme att af bristande omvårdnad
långsamt aftyna, för att slutligen dö. Hvar och en förstår
väl, att någon sådan arriere pensée måste ligga till grund för
ifrågavarande motion, ehuru man ej velat deri uttala den.
Såsom ett stöd för denna frågas oafvislighet har jemväl
under diskussionen framhållits, att den så mångå gånger blif¬
vit väckt. Men den har ju ock lika många gånger blifvit
afslagen; och detta tyckes ej tala för densamma, såvida nem¬
ligen den rönt en opartisk behandling. Det är dock flere än
de fyra senaste och denna riksdag, som behandlat frågan.
Jag minnes huru den redan år 1823 gaf anledning till ganska
heta debatter på riddarhuset; och ändock har ej något uni¬
versitet här i hufvudstaden anlagts. Ett ytterligare univer¬
sitet anser jag visserligen kunna blifva behöfligt, men platsen
för detsamma bör dock ej vara denna stad. Här i landet
finnes en annan stad, som i en ej aflägsen framtid torde
blifva, så att säga, drottningen bland Sveriges städer och som
redan i följd af sitt förmånligare läge och sin lifligare och
starkare kommunalanda i många hänseenden gått Stockholm
i förväg. Om i denna, det skandinaviska rikets blifvande
Den 13 Januari.
283
hufvudstad, ett blifvande skandinaviskt universitet finge göra
sig till godo Köpenhamns saint de danska och norska civili¬
sternas vetenskapliga anda, vore detta lör Sverige en oskatt¬
bar vinst. Ett sådant skulle äfven, förr än den politiska för¬
eningen kan till vägabringas, kraftigt bidraga till Skandinaviens
enhet.
Jag har förut sagt, att motionen har en tendens att små¬
ningom döda hegge nuvarande universiteten; men jag erinrade
dervid icke om en bland de för det vetenskapliga lifvet svåra
följder, som deraf skulle uppstå. Om t. ex. någon ensidig
vetenskaplig tendens eller anda vid hufvudstadsuniversitetet
gjorde sig gällande och denna, ehuru förderflig, ej från något
annat håll blefve med vetenskapens vapen bekämpad, skulle
den snart blifva ensam herrskande och despotisk, så att ingen
vågade knysta emot densamma.
Vid sådana förhållanden vore det otvifvelaktig! nyttigt
att i landet lunnes ett ytterligare universitet, som sjelfständigt
utvecklade en annan tendens och kunde uppfostra alumner,
hvilka i en framtid kunde fortsätta striden.
Herr Carlén har anfört, att här i Stockholm skulle up¬
penbara sig ett mera vetenskapligt lif än i Upsala. Jag är
dock temligen viss att förhållandet är tvärtom och att den
praktiska tendensen här är den öfvervägande, hvaremot den
rent vetenskapliga forskningsanda!), som törstar efter sanningen
för dess egen skull och älskar, njuter af undersökningen der¬
om samt icke ser blott på resultatet, mig veterligen, här i
hufvudstaden icke i allmänhet gjort eller gör sig gällande.
Som jag nyss sade, tyckes mig andan och tendensen här äf¬
ven hos de så kallade bildade vara hufvudsakligen att söka
sin utkomst och se på den reella nyttan af de vetenskapliga
forskningarna, ehvad denna nytta består i befordring på em-
betsmannabanan eller i beröm eller penningeinkomster. Detta
förhållande skulle menligt inverka på ett här blifvande uni¬
versitet; ty vid ett sådant bör man icke sträfva efter nyttan,
utan efter sanningen för dess egen skull. Här frågar man
alltid: hvad gagnar det, hvartill kan det vara nyttigt? Kärlek
till vetenskapen och dess osynliga nytta, ja äfven forskningen,
såsom ett ändamål i och för sig, har jag ej förmärkt här i
hufvudstaden. Blefve universitetet förlagdt här, skulle troligen
denna praktiska ton taga öfverhanden bland universitetets med¬
lemmar, så att de skulle fråga mest efter hvad man kunde
förtjena. Lärarne skulle mindre än hittills fördjupa sig i ve¬
tenskapliga forskningar; de skulle måhända ock komma att
286
Den 13 Januari.
förnöta en betydlig del af sin tid med att springa i hoftrap-
porna för att söka förvärfva sig kraschaner, eller på andra
ställen, för att lyssna efter dagens opinioner. Oe skulle ock
alltför mycket påverkas af den periodiska pressens ledare.
Herr Ljungberg tror, att genom förläggande af ett uni¬
versitet i hufvudstaden skulle en vetenskaplig anda blifva in¬
gjuten i den; jag deremot fruktar motsatsen.
Herr Carlén påstår, att det icke röjer sig någon täflan
emellan de nuvarande universiteten. Till lycka och heder
för dem båda hafva de strider, som t. ex. på 1820-talet egde
rum och som jag ännu minnes, dött ut. Nu röjer sig en
annan täflan. Den, som gör sig mödan att studera den tid¬
skrift, som nu utgifves från Upsala universitet — hvari dock
icke de juridiska afhandlingarna intaga främsta rummet —
skall lätt finna, att det vetenskapliga intresset icke domnat.
Hvad man icke heller bör förglömma, är den beredvillighet,
hvarmed Upsala stad söker och sökt tillfredsställa universi¬
tetets behof. Då det nya kemiska laboratoriihuset skulle
byggas, som, om jag icke missminner mig, inträffade år 1857,
begärde akademien först en plats af staden. Staden gaf den
genast. Derefter begärdes i stället en annan. Staden förkla¬
rade sig äfven genast villig att gifva den. Jag minnes härvid
och torde, såsom ett exempel på de oväntade framsteg denna
del af naturvetenskapen gjort vid Upsala universitet, böra
omtala att. då det blef fråga om att i den nya byggningen
inrätta tillsammans 11 laboratorier, en berömd numera afliden
professor yttrade den mening, att icke på långt när behöfdes
så många samt att, om fjorton inrättades, det vore godt om
de finge fjorton aiumner, så att der blefve åtminstone en i
hvarje laboratorium. Detta yttrande visar huru föga de ke¬
miska laborationerna den tiden idkades. Och redan nu äro
åtminstone en del af dessa fjorton laboratorier alltför trånga.
Laboranterne hafva åtminstone i ett par af dem stått
nästan som de vore inpackade; och detta oaktadt de i Up¬
sala sjelfva få bekosta alla reagentier de behöfva; hvaremot
de vid läroanstalterna i Stockholm lära få dem fritt. Jag har
ock hört, att man måste i Upsala anmäla sig mycket tidigt
för att för en kommande termin kunna försäkra sig om en
plats på vissa laboratorier. Till den grad har naturvetenska¬
perna slagit an.
Skriket mot Upsala universitet härleder sig från den tid,
de nu magtegande och vissa riksdagsmän bevistade detsamma.
Då var det dock annorlunda bestäldt med undervisningen än
Den 13 Januari.
287
nu. I den juridiska fakulteten fnnnos då blott tvänne pro¬
fessorer. En tid dessförinnan, under professor Drissels tid,
sades det att den positiva civil- och kriminalrätten lästes på
3 å 4 veckor, då deremot nu 5 å 4 år, med måttlig flit an¬
vända, behöfvas för den juridiska examen.
Man bör derföre icke bedömma Upsala universitet efter
hvad det förut varit.
Herr Siljeström: Lika med herr Beronius, har jag biträdt
utskottets betänkande på de skäl herr Beronius så väl fram¬
ställt. Oaktadt den förkastelsedom, som här blifvit uttalad
öfver utskottet och herr Ljungbergs hemska grafskrift öfver
detsamma, fägnar det mig dock, att betänkandet vunnit tre
riksstånds bifall. Den i motionen framställda begäran om
endast en utredning af frågan tycktes visserligen vara en
oskyldig sak; men då inrättandet af ett nytt universitet an¬
sågs vara en fråga, som icke förr än i en långt aflägsen
framtid kunde nå sin lösning, fann utskottet det icke vara
skäl att besvära regering och ständer med att nedsätta en
kommitté för undersökning af ett ärende utaf dylik beskaffen¬
het. Orsaken hvarföre utskottet afslog motionärens begäran
härledde sig således icke af afvoghet mot saken. Af nu an¬
förda enkla skäl anser jag betänkandet böra bifallas.
Herr Bergman: Då intet af de skäl, som under diskus¬
sionen blifvit anförda, kunnat rubba de enkla, solklara bevis
motionären andragit, inskränker jag mig att åberopa min re¬
servation och yrkar afslag å utskottets betänkande.
Herr Ljungberg: Med anledning af herr Carléns yttrande,
att herr Fåhreeus skulle haft för afsigt att med sin motion
undanskjuta den af mig väckta om upprättandet af en rätts -
och statsvetenskaplig fakultet här i staden, anser jag mig böra
förklara, att jag, för min del, är öfvertygad att något sådant
icke varit af herr Fåhraus afsedt, utan har den nu ifrågava¬
rande motionen säkerligen sin grund deruti, att då förslaget
om Upsala universitets flyttning mött ett så hårdnackadt mot¬
stånd, herr Fåhraus velat försöka, huruvida någon framgång för
idéen om ett universitets anläggning härstädes ej kunde på
annan väg vinnas. På herr Beronii inkast emot mina an¬
märkningar anser jag icke något vidare svar erfordras, än att
det förundrar mig, huru, om herr Beronins ansett ifrågava¬
rande ämne icke kunna anförtros några få personers om¬
döme. hvilka särskildt lör sådant ändamål vore utsedda, han
då kunnat anse ett utskott kompetent, som är sammansatt af
lika antal personer från fyra stånd och ingalunda ensamt med
288
Den 13 Januari.
afseende på förevarande fråga utsedt. Herr Staaffs yttrande,
att man icke borde tänka på ett universitet i hulvudstaden
förr än våra folkskolor och elementarläroverk vore i fnllgodt
stånd, har förundrat mig mycket. Jag tror, för min del, att
icke någon del af ungdomens undervisning bör för en annan
undanskjutas samt att, om man icke skulle vårda sig om
den högre undervisningen förr än den lägre vore fullt till¬
fredsställande, uppskofvet torde blifva nog långvarigt. De
uppoffringar, som hittills blifvit gjorda för elementarskolorna,
hafva hufvudsakligen ledt till öfverdrifvet ökade ansträngnin¬
gar för ynglingarne, som nu ej blott i fysiskt hänseende blifva
af sin långvariga skolgång skadade; det står för närvarande
ganska illa till med hela vårt undervisningssystem; i skolorna
fordras en myckenhet ämnen och vidlyftiga pensa deri, af
hvilket allt ynglingarna sedermera ha föga gagn; komna till
universitetet möter dem en ny massa fordringar, från hvilka
de genom kollegiiläsning i allmänhet söka att så snart som
möjligt frigöra sig; och när de sedan inträda i embetsmanna-
lifvet, sakna de all uppmuntran för utbildandet af sina kun¬
skaper, emedan dessa i befordringsväg gälla intet, och tillfälle
saknas att vid sidan af praktiken fullfölja de teoretiska stu¬
dierna. För att afhjelpa det nuvarande bedröfliga tillståndet
erfordras verkligen något mera, än att gifva anslag åt skolor.
Herr Lindström: Hvad i denna fråga här blifvit yttradt,
kan naturligtvis under nuvarande förhållanden blott ega värde
såsom en opinionsyttring, men såsom sådan är den dock af
stor vigt. Jag begagnar derföre, äfven jag, tillfället att ut¬
trycka den åsigt, att frågan om universitetets flyttning eller
upprättandet af ett nytt universitet icke utan våda för den
universella bildningen i vårt land och våra högre andliga och
kulturintressen länge kan uppskjutas, utan fordrar en snar
och tidsenlig lösning. Men då, såsom en talare yttrat, oss
nu blott tillkommer att fira frågans begrafning, som dock
med säkerhet kan antagas vid en ny riksdag återigen skola
väckas till lif, vill jag fästa blifvande riksdagsmäns uppmärk¬
samhet uppå att dervid gå tillväga på annat sätt, än som nu
skett, då man sträckt sina anspråk alltför högt, hvilket också
haft till följd att man misslyckats. Hade man vid denna
riksdag föreslagit hitflyttning af blott en del fakulteter t. ex.
den medicinska och juridiska eller ock blott endera, skulle
saken vunnit bättre anklang och hufvudfrågan, enligt mitt
förmenande, bragts närmare sin lösning. Ty man får icke
glömma, att med den nuvarande sammansättningen af våra
Den 13 Januari.
utskott hvarje genomgripande reform, synneriigast i frågor
af denna art, alltid skall möta ett starkt och envist motstånd,
desto svårare att besegra då den, såsom här, är förknippad
med stora ekonomiska uppoffringar.
Då man emellertid nu blott har att välja mellan ett
obetingadt förkastande af utskottets förslag och herr Isbergs
reservation, tror jag för min del, att saken genom den sednares
antagande ej synnerligen skulle främjas och att det alltid
vore orätt om man bunde händerna på den föreslagna kom¬
mittéen, genom att på förhand bestämma viss ort lör det
nya universitetet. Man må icke tro, att för denna min me¬
ning något lokalintresse ligger till grund. För mig hägrar
icke någon sådan framtidsbild af en skandinavisk hufvudstad,
som för herr Henschen. Reservanterna skulle icke behöft
visa någon partiskhet för Slockholm, ty det är säkert att,
hvilka målsmän frågan än må få, skola dock alla se på huf¬
vudstadens intresse och dess behof först komma i åtanke,
när fråga blifver om upprättande af ett nytt eller flyttning
af ett äldre universitet.
Jag yrkar att man med ogillande måtte lägga betänkandet
till handlingarne.
Herr Isberg: Jag ber om tillgift, att jag för andra
gången tager ståndets uppmärksamhet i anspråk i denna fråga,
men jag lofvar, i likhet med herr Henschen, att fatta mig
kort och jag skall ock försöka hålla mitt löfte.
Jag har varit af skiljaktig mening med utskottet huf¬
vudsakligen af de skäl, som i reservationen blifvit anförda.
Denna innehåller dock, tvärtemot hvad här blifvit påstådt,
ingenting om inrättandet af ett tredje universitet i riket, utan
deri har blott blifvit begärd en undersökning om beholvet
och lämpligheten af ett universitets inrättande i hufvudstaden
och det i sådana ordalag, som lemna den ifrågasatta kom¬
mittéen fullkomligt fria händer att, om ett universitet i huf¬
vudstaden förordas, också föreslå dertill hvilken utväg som
helst. Jag hemställer derföre till herr Carlén, huruvida han
icke efter denna erinran skulle vilja biträda min reservation.
Uti herr Lindströms nyss uttalade åsigt kan jag ej in¬
stämma. Under diskussionen i utskottet föreslogs visserligen
såsom blifvande platser för det ifrågasatta universitetet så
väl Göteborg, som andra platser, “bland hvilka äfven nämndes
Ostersund, men sådana lörslag vunno ej någon särdeles an¬
klang i utskottet.
Borg aliind. prat. vid riksdagen 1865— 1S66.
Den 15 Januari.
Af herr Henschens yttrande var jag ej i tillfälle att få
flora iner än slutet, deri bland annat röjer sig hans samvets¬
ömhet, då han fruktar, att, om ett universitet blefve förlagdt
i Stockholm, professorerna skulle tillbringa sin tid med att
springa i hoftrapporna; men befarar man, att ett sådant för¬
hållande skulle kunna inträffa, vore det kanske äfven skäl
att undersöka hvad inflytande jernvägsanläggningen emellan
Stockholm och Upsala i detta hänseende kan utöfva på herrar
akademien
Herr Falkman: Det säges, att man skall lära så länge
man lefver, men aldrig hade jag föreställt mig, att insinua¬
tioner emot eif rikets ständers utskott, under en diskussion
inom något riksstånd, skulle kunna framkastas af den be¬
skaffenhet man här fått höra. Lofligt är, alt i sak klandra
utskottsbetänkande^ men otillbörligt att beskylla utskottet
och dess ledamöter för dumhet, okunnighet och än värre
saker. De hårda och hånfulla ord, sorn blifvit fällda emot
ekonomiutskottet, träffa äfven mig; oell jag tager äfven emot
riem; jag har tillräckligt bred rygg att kunna hära dem.
Det är emellertid eget, att samma omständigheter, som
ena dagen åberopas såsom skäl för en sak, andra dagen åbe¬
ropas såsom skäl emot densamma. Ibland påstår man, att
en fråga, hvilken, såsom denna, blifvit så många gånger väckt,
icke kan falla; en annan gång klandrar man den motionär,
som återkommer nied förslag, hvilka tillförene af rikets
ständer många gånger blifvit afslagne. Detta erinrar starkt
om ordspråket: »När jag dricker, är det rätt».
Uti de motioner, som förut blifvit afgifna i samma syfte,
som denna, bar dock varit rent spel; under denna synes mig
ligga, som man säger, en hund begrafven. Förr var det
frågan om att flytta Upsala till Stockholm, Nu vill man på
krokväg nå målet. Visserligen är här denna gång endast
fråga om en undersökning, men att af dem, som redan på
förhand förmå inse orimligheten af att i ett så folk fattigt,
men likväl vidsträckt land som Sverige, lia tvänne univer¬
siteter så nära hvarandra som ett i Stockholm och ett i Up¬
sala, fordra, det de skola vara med om att tillstyrka en un¬
dersökning i dylik syftning, sådant synes vara att sträcka an¬
språken väl långt Étt bifall härtill skulle, enligt min mening,
vara en orimlighet utan like. Hade deremot, nu som förut,
frågan öppet gällt indragning af Upsala universitet och det-,
sammas förflyttning till hufvudstaden, så kunde, om såväl
lämpligheten häraf, som angående de kostnader en slik flvtt-
Den S3 Januari.
1»»1
ning skulle medföra, en undersökning varit på sin plats.
Nu ej
Om något universitet icke redan funnits i Upsala och
Iråga nu uppstått om anläggande af ett sådant antingen der¬
städes eller i Stockholm, så tror jag knappast att någon röst
skulle höjt sig för Upsala; men då universitetet nu redan
finnes der och så länge ett sådant derstädes exsisterar anser
jag att landet icke hör splittra sina till buds stående krafter
och tillgångar på anläggning af ett ytterligare i närheten der¬
af På dessa och de al herr Staaff anförda skäl anhåller
jag om bifall till betänkandet, — om med gillande eller ogil¬
lande af utskottets motiver lärer väl betyda föga. Huru¬
vida, såsom en talare triumferande yttrat, den blifvande re
presentationen bättre än den nuvarande skall förmå inse och
behjerta behofvet samt nyttan af ett universitet i Stockholm,
med bibehållande jemväl af det i Upsala (ty om något annat
liar vid denna riksdag ej varit fråga), får väl tiden utvisa.
Den dagen den omsorgen.
Herr Beronius: Jag har begärt ordet andra gången för
att besvara en replik af herr Ljungberg. Den värde talaren
uppgåf nemligen, att jag skulle hafva ansett, att en så vigtig
fråga, som den förevarande, icke borde till utredning öfver-
letnnas åt en kommitté af få personer och såsom exempel
på min konseqvens anförde han, att ekonomiutskottet, i hvars
arbeten jag deltager och om hvilket i förevarande läll blifvit
sagdt, att det behandlat fråsan orätt, icke heller hestode af
så många ledamöter. Jag vill härvid till en början erinra,
att ekonomiutskottet dock består af 48 ledamöter samt att
det väl icke kan ifrågakomma, att en kommitté skulle blifva
så talrik. — För öfrigt ber jag få anmärka, att ekonomi¬
utskottet är en delegation af rikets ständer och om ekonomi¬
utskottet icke — hvad herr Ljungberg förmenar — förstått
hvad frågan innebär samt egnat den behörig behandling, är
detta en anklagelse, som trälTar icke ekonomiutskottet utan
rikets ständer, hvilka tillsatt utskottet, och följaktligen äfven,
hvad borgareståndet beträffar, detta stånds elektorer.
Att likväl ekonomiutskottet icke måtte hafva ådagalagt
en sådan okunnighet om frågans vigt och rätta betydelse, som
herr Ljungberg framkastat, torde få anses bevisadt, då ut¬
skottets betänkande redan blifvit godkändt af frenne stånd,
utan ogillande af motiveringen.
292
Den 15 Januari.
Herr Carlén'):
Herr Sundvallson: Sedan frenne stånd godkänt belän¬
kandet såväl hvad beträffar motiveringen sorn det slut, hvar¬
till utskottet kommit, skulle jag ej ansett mig behöfva del¬
taga i denna diskussion, om jag icke, likasom mången före¬
gående talare, önskat äfven i min mån afgifva en liten opi¬
nionsyttring. Visserligen synes mig hvad ståndet för sin del
här må besluta icke kunna tillmätas deri betydelse, som herr
Ljungberg förespeglat, meri då dagens förhandlingar dock
hvälfva sig om en fråga, sorn på det närmaste berör den
ort, jag inom ståndet representerar, har jag icke trott mig
böra med stillatigande lägga tnin voteringssedel i urnan.
Motionären föreslår icke Upsala universitets förflyttning
till Stockholm. Detta är e:i fråga, som tillförene åtskilliga
gånger förevarit inom representationen, men för hvarje gång
blifvit behandlad icke med ett allt starkare intresse, utan med
en alltmera svalnande ifver. Väl invändes häremot, att med
1859—1860 årens riksdag universitetsflyttningsfrågan — åt¬
minstone den detalj deraf, sorn då stod på dagordningen —
rönte större uppmärksamhet och vann för sig större röstetal,
än vid det föregående riksmötet. Efter min uppfattning torde
dock protokollen och betänkandena i ämnet visa någonting
helt annat, eller ett minskadt deltagande i förening med ett
allt mindre och mindre röstetal.
Jag tror således, att nniversitetsflyttningsförslaget icke
har för sig någon synnerlig framtid, men det är ett rikt tale-
ämne och det skadar icke att det framställes. Ju oltare
detta sker, desto skarpare blifver argumentationen deremot,
destomera redas begreppen och desto klokare blifva be¬
sluten.
Emellertid är det af motionärens framställning likasom
äfven af herr Isbergs reservation tydligt, att det icke är ärligt
menadt, då alsigten med den nuvarande agitationen endast för¬
klaras vara den, att erhålla ett universitet i hufvudstaden. Ja,
herr Isberg sjelf har nyss öppet bekant, att man icke menar ärligt,
utan att man egentligen syftar åt någonting annat eller just
att få universitetet i Upsala flvttadt till Stockholm.
Vid sådant förhållande kan det icke vara ur vägen att
vidröra frågan om de kostnader, som med en så beskaffad
flyttning äro förknippade. Detta torde vara så mycket ange-
') Herr Carléns vid tryckningen ej atlemnade anförande tryckes vid
slutPt af detta band.
Den 13 Januari.
293
lägnare, sorn jag helt nyligen sett en ledamot af ridderskapet
och adeln, hvilken talat för betänkandet och således emot
flyttningen, i nämnda afseende framkomma med uppgifter,
som äro alldeles oriktiga. Vid förflutna riksmöte minnes jag
ock, att inom detta högtärade stånd herr Blanche nästan ville
taga på entreprenad hela flyttningen för blott 250,000 rdr,
och på riddarhuset lärer häromdagen en ledamot hafva upp¬
gifvit årliga kostnaden för underhållet af en så stor akademi,
som den i Upsala f. n. befintliga, til! omkring 270,000 rdr.
De byggnader, som universitetet eger i Upsala, kosta dock ensamt
och äro äfven för viss kommunalbeskattning formligen värde¬
rade till flera millioner rdr; för öfrigt äro dessa vida dyr¬
barare än den hittills gjorda uppskattningen visat. Derjemte
finnes vid akademien en botanisk trädgård, hvars make sä¬
kerligen icke skulle kunna åstadkommas i Stockholm för
mindre än ett par millioner rdr, under förutsättning att plats
här funnes för en dylik anläggning, hvilket jag betviflar.
Vill man inhemta det verkliga beloppet af aflöningar
och öfriga kostnader lör Upsala universitet årligen, finner man
i detta hänseende åtskilliga uppgifter i statsrevisorernas be¬
rättelser, af hvilka den sednaste meddelar, att universitetets
utgiftsbudget f. n. uppgår till omkring 402,000 rdr. Önskar
man i hufvudstaden inrätta ett universitet lika stort med det
i Upsala, lärer man alltså få bereda sig, att börja med, på en
årlig utgift af 400,000 rdr eller, eftersom i Stockholm allting
skall mätas efter en större skala och hufvudstadens stegrade
fordringar, till minst en half million rdr. Men skulle det
stora hulvudstadsuniversitetet komma en gång till stånd och
röna framgång, blir väl följden, att Upsala universitet går
under och får indragas, hvaraf åter följer, att lärarne i Up¬
sala måste pensioneras, hvilken kostnad enligt en utgifven
broskyr antages uppgå till 180,000 rdr om året ti!l de lärare,
hvilka icke gå in på att taga transport till Stockholm.
Det är således ganska vackra summor flyttningen komrae
att kosta, och mig synes verkligen, att utskottet, då del af-
slog motionen af »ekonomiska skäl», stödt sitt betänkande på
ganska goda grunder.
Men låtom oss antaga, att herr Isberg har rätt i sitt
påstående och motionären rätt, då han vill blott hafva ett
universitet i hufvudstaden för befrämjande af den humani¬
stiska bildningen utan synnerligen vetenskapliga anspråk. Då
blefve det väl också ett tredje universitet och så har också
ekonomiutskottet fattat saken. Men sedan i Stockholm för
291
Ven 13 Jnauari.
ändamålet öppnats en subskription med den framgång, att
redan första dagen kunnat insamlas ett belopp af 27,000 rdr —
ehuru jag ej känner, om det blifvit lemnadt såsom årligt bi¬
drag eller blott för en gång — synes det mig riktigt vara
synd att genom någon statens mellankomst i ena eller andra
riktningen störa denna Stockholmska entusiasm att sjelf be¬
reda sig en högre bildningsanstalt. Man bör åtminstone låta
Stockholmska bildningsandan och intresset försöka sig till
nästa riksdag. Möjligt är, att den mägtar åstadkomma något
motsvarigt sina egna anspråk, om också ej så storartadt, som
herr Ljungberg och andra universitetsflyttare åtagit sig. He¬
dern blifver i allt läll stor för hufvudstaden och man bör
derföre verkligen låta hufvudstaden vinna den och derigenom
göra sig väl förtjent af den vetenskapliga och humanistiska
odlingen i landet.
Mig synes fördenskull, att det för tillfället kan vara
onödigt att egna någon större uppmärksamhet åt herr Isbergs
reservation. Jag tycker visserligen, att man i hufvudsladen
följer en märkvärdig ordning, då man börjar att subskribera
till ett universitet vid samma riksdag, som man begär anslag
al 2 å 300,000 rdr till ett nytt elementarläroverk. Man tar
den högre bildningen först; elementarbildningen får komma
efteråt. Oell så laller sig äfven ofta ordningen här i ståndet,
då universitetsfrågan är på tal. — Det beliöfs dock icke
mycken vishet och lärdom för att vederlägga en så skef
uppfattning. Hvar och en, som har någon insigt och veten¬
skaplig underbyggnad, vet, att det icke finnes någon sådan
kungsväg i vetenskapens rike, någon sådan ginväg, der man kan
nästan alldeles öfverhoppa den elementära eruditionen och ändock
med fördel och framgång egna sig åt högre och högsta veten¬
skapligheten.
Elter jag kommit att tala om den saken, vill jag fram¬
ställa ett annat skäl till förvåning. Just den motionär, som
hos Stochholms stadsfullmägtige väckt frågan om en sub¬
skription och som står i spetsen för förslaget att med sålunda
samlade medel upprätta den stora bildningsanstalten i hufvud¬
staden, den mannen — från hvilken för öfrigt nyligen utgått
mycket klander öfver Upsala universitet — är så inkonseqvent,
att han skickar sina söner till Upsala katedralskola och ifrar
samtidigt för ett uniiersitet i Stockholm. Om han hade nå¬
gon konseqvens, skulle han icke då, när han sålunda visat
sig inse behofvet af en förbättrad elementarundervisning i
Stockholm, heldre hafva ställt sig i spetsen för åvägabringande
härstädes af en nöjaktig elementarskola i stället för ett universitet.
peil tö Januari.
293
Och hvad en så utmärkt man gör, bör tillräknas stor vigt
och betydelse. På detta sätt har han uttalat sitt ogillande
öfver elementarundervisningens beskaffenhet i hufvudstaden
och derjemte genom sin antydda åtgärd erkänt att ynglingen
äfven i sin mest bildsamma och susccptibla period njuter en
mera helsosam moralisk atmosfer i Upsala än i Stockholm;
ty eljest skulle ej en så stor medicinsk auktoritet, som denne
utmärkte motionär verkligen är, hafva sandt sina unga söner
frän hufvudstaden till Upsala.
l)e skäl, som blifvit anförda emot utskottets betänkande,
sakna all egentlig vigt. Hvar och en, som har någon reda
på förhållandena, inser ock, att argumenterna icke förtjena
uppmärksamhet. Jag vill derföre, särdeles som jag förmodar,
att åtskillige af ståndets ledamöter ämna instämma i herr
Isbergs reservation, fästa uppmärksamheten uppå, huruvida
för ståndet nu, då en opinionsyttring är i fråga, det kan vara
skäligt och lämpligt att med herr Isberg gå så snäft och en¬
sidigt tillväga, som herr Isberg gör i reservationen, då han
der utan vidare ompröfning och öfversigt af alla hithörande
förhållanden, som borde tagas i betraktande, endast helt kate¬
goriskt förordar ett nytt, tredje universitets inrättande i huf¬
vudstaden. Ekonomiutskottet har förfarit vida värdigare och
riktigare, då det betraktar frågan generelt och åtminstone för
ögonblicket uppställer den så: behöfs ett tredje universitet i
riket och hvar bör det i sådant fall vara beläget? Utskottet
antager icke såsom ett axiom, ali ett tredje universitet är af
nöden och icke heller, att det skall inrättas i Stockholm,
men — säger utskottet — om man vill rätt behandla frågan,
bör man tillse, om icke ur flera synpunkter det vore lämp¬
ligt att förlägga det tredje nya universitetet »i vestra delen
af riket eller på någon från de nuvarande universiteten mera
aflägsen ort.»
Jag delar denna utskottets åsigt. Om man en gång
skall allvarligen undersöka frågan, bör man sålunda under¬
söka den i hela dess omfattning och med opartiskhet, utan
afseende A den Stockholmska lokalegennyttan i frågan och då
borde man, enligt mitt förmenande, insätta på 4:de sidan nå¬
gon rad, som hemtas från 5:dje sidan i betänkandet och så¬
ledes föreslå, »att rikets ständer i till kongl. maj:t allåtande
underdånig skrifvelse anhålla, att kongl, majit täckes låta genom
en kommittée af sakkunnige män fullständigt utreda så väl
frågan om behofvet och lämpligheten af ett ytterligare uni¬
versitets inrättande antingen i vestra delen af riket eller å
Den 13 Januari.
annan från de nuvarande universiteten mera aflägsen ort, helst
Stockholm redan lörut eger flera vetenskapliga institutioner,
som ock hvilka åtgärder för sådant ändamål erfordras samt
kostnaden derför, och inför en kommande riksdag framlägga
resultatet af en så beskaffad undersökning.»
Ställer man frågan så, då har man tagit den i hela dess
vidd och på ett värdigare sätt, än genom att helt enkelt nu
taga i betraktande Stockholms anspråk på ett universitet,
derföre att Stockholm för tillfället råkar vara Sveriges huf¬
vudstad.
För min del biträder jag dock helst utskottets betän¬
kande, sådant det är, men om det ej skulle här vinna fram¬
gång, framställer jag det särskilda yrkandet, att mitt nyss
upplästa redaktionsförslag kommer under votering.
Jag har en särskild anledning att yrka detta. Örn man
betraktar kulturförhållandena i äldre tider — t. ex. i Gustaf
Adolfs tid, — måste man medgifva, att Sverige förut egt
flera universiteter i förhållande till sin folkmängd, än det nu
har. Argumentet är visserligen icke fullt tillämpligt, ty dä
funnos icke så många och ännu mindre så fullständiga ele¬
mentarläroverk som nu och dessa elementarläroverk afhjelpa
många undervisningsbehof, som universiteten då fyllde. Det
sträcker sig likväl ditåt. Deraf följer emellertid, att man
kunde sätta i fråga, huruvida det i sjelfva verket icke vore
skäl, om man hade mycket godt om penningar, att inrätta
ett tredje universitet. Sedan man närmare undersökt saken
och tagit i betraktande, om icke den stora utbildningen af
våra elementarläroverk gör behofvet öfverflödigt eller betydligt
förminskar det, blir den nästa frågan, hvar det nya univer¬
sitetet bör vara beläget. Den tanken ligger då nära: hvar¬
före inrättades Lunds universitet? lo, det upprättades då
Sverige förvärfvat sig Skåne, Halland och Blekinge, för att
isolera dessa provinser från Köpenhamns universitet och hindra
lärlingarne från inflytelsen af dansk anda och dansk bildning.
På sednare tiden har Sverige ock tillvunnit sig ett annat
stort land genom slutad union med Norge. Äfven här be-
höfves ett universitet i närheten'af det nya brödralandet,
men icke af samma anledning, som framkallade universitetet
i Lund — för att isolera den norska bildningen, vetenskap¬
ligheten och intelligensen, utan för att sålunda alltmera sam¬
mansmälta de båda folken och småningom i verkligheten för¬
brödra dem. — Men Göteborgs läge nära intill Norge midt
emellan Kristiania och Köpenhamn jemte en mängd öfriga
Den 13 Januari.
297
förhållanden göra, att jag, för min del, om ett tredje universitet
skall anses nödvändigt, i främsta rummet dertill skulle vilja
utse Göteborg. Och detta är anledningen, hvarföre jag an¬
håller om proposition å det redaktionsförändringsförslag jag
nyss afgifvit.
Herr Björck: Jag skulle på intet sätt velat förlänga denna
långvariga diskussion eller inblanda mig i en sak, rörande
hvilken jag mera än en gång haft tillfälle att yttra min me¬
ning, om jag icke trott mig finna, att sjelfva hufvudfrågan
vore tvist underkastad och isynnerhet från ett visst håll i
flera hänseenden ett bemödande röjes att åt frågan gifva ett
innehåll, som den, efter mitt förmenande, icke har eller
bör få.
För min del kan jag icke fatta motionen eller herr Is¬
bergs reservation — om än möjligen något anfördt motiv
skulle kunna gifva rum för en annan mening — jag kan ej
latta, säger jag, meningen annorlunda, än att med förslaget,
afses ali ett universitet bör inrättas i Stockholm. Det är
icke fråga om, att detta skall ske nu. Icke heller gäller sa¬
ken egentligen Stockholmsboernes fördel, utan just landets i
dess helhet, det vill säga den allmänna bildningen. Många
skäl hafva blifvit anförda här till bestyrkande deraf, att en
högre bildningsanstalt bör finnas i hufvudstaden och endast
detta är motionens syfte, hvarföre också vid behandlingen
man för närvarande icke har att befatta sig med sättet och med¬
len. Detta blir en kommande tids angelägenhet, sedan den
grundsats blifvit erkänd, som allmänna meningen omfattar i
detta läll.
Jag tillägger nu, att man genom att bestämma, att ett
universitet bör upprättas i Stockholm, har för tillfället gjort
nog och att framtiden lärer utfinna rätta sättet att gå tillväga.
För min del lemnar jag ock derhän, orri trenne, eller ett ytter¬
ligare universitet utom de redan befintliga, äro erforderliga
eller icke. — Frågan gäller således att tillse och undersöka,
huruvida för nationens stora behof ett nytt universitet är
nödvändigt. Sedan detta är afgjordt, då må man ock i sinom
tid bestämma, om ett tredje universitet behölves eller om,
då ett nytt sådant kommer till stånd, de förutvarande, ett¬
dera eller begge, böra upphöra.
Med afseende å den ställning frågan nu har, sedan tre
stånd godkänt betänkandet, är ock formen för det uttalande,
som kommer att gifvas af åtskillige ståndets ledamöter eller
såsom jag hoppas af flertalet, formen är, säger jag, gifven.
2!)l!
Den 13 Januari.
Del är nog att uttala sjelfva saken. Om man dervid gör så,
som herr Ljungberg eller om man — hvilket jag, lör min
del finnér bättre och lämpligare — instämmer i herr Isbergs
reservation, tror jag kan vara temligen likgiltigt, ehuru jag
håller före, att herr Isberg särdeles klart och noggrant be¬
stämt ändamålet, då han säger, att frågan alser beholvet och
lämpligheten af ett universitet i hufvudstaden. Detta är ock,
efter min uppfattning, det, som nu skall besvaras och jag
finner ingen anledning att dervid afvika från herr Isbergs
förslag, hvilket jag fördenskull kommer att understödja.
I öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten uppå, att initia¬
tivet till den anstalt, som nu är i fråga med de följder det
kan ha, är af sådan beskaffenhet, att man icke bör önska,
att det i första hand utgår från regeringen. Det bör bero
på den allmänna meningen i landet och denna kan ega många
målsmän, som göra sig gällande; men de naturlige måls¬
männen finnas dock inom representationen och. så länge
denna representation fortfar, jemväl inom detta högtärade
stånd. — Derföre bör man ock rätt ofta väcka på denna
fråga, hvilken icke kan af regeringen med allvar befrämjas,
innan den visat sig ega stöd inom representationen. Icke
får man tänka sig regeringens verksamhet sådan, att den
skall gå före i nationens alla angelägenheter, att den skall
tillvägabringa nya inrättningar, då ännu det är oklart, om
dessa äro fullt behöfliga. Regeringen må aktgifva på den
allmänna meningen och taga om band hvad den påyrkar,
men icke gå framför den, åtminstone icke då betydliga kost¬
nader äro med saken förknippade, såsom fallet är med
denna.
Hvad särskildt beträffar dessa kostnader, bar nian sagt,
att man ej kan våga ytterligare utgifter för ett universitet,
innan man tillräckligt och fullständigt ordnat den lägre un¬
dervisningen. Det synes ligga sanning i denna föreställning,
och den kan lätt medföra slutsatser, hvilka jag för min del
skulle anse för långt drifna. Jag kan, hvad elementarläro¬
verken vidkommer, icke tro annat än, att, om ock mycket
ännu kan vara vid dem att anmärka, organisationen dock i
sednare tider kan sägas vara temligen god. Hvad som efter
min åsigt egentligen återstår, är alt förbinda den lägre folk¬
bildningen med elementarläroverken och sätta båda i rätt
sammanhang till hvarandra, i hvilket hänseende många an¬
ledningar till bemödanden torde förekomma redan vid denna
riksdag, dä motioner finnas, som beröra detta ämne.
Den 1.3 Januari.
29»
Huru sorn holst anser jag, lika med herr Ljungberg, att
för dessa och dylika förmenanden man icke får och icke bör
uppskjuta de åtgärder, sonr erfordras för åvägabringandet af
den anstalt, hvarom fråga är. Lång tid kommer säkerligen
att förflyta, innan man bestämdt kan förstå, att elementar¬
läroverken blifvit bragta till den grad af utveckling, att något
vidare icke finnes att göra. Ja, jag hoppas, att man aldrig
skall komma att befinna sig på den punkten. Jag tror, att
dessa anstalter för fosterlandets bästa och mensklighetens äro
likasom hvarje lefvande organism underkastade möjligheten af
er, ständig förbättring.
Sannt är visserliga!), att inom borgareståndet isynnerhet
mycket klander riktats mot förra riksdagens statsutskott för
de åtgärder det föreslagit med afseende å elementarläroverken;
men om icke alla kommuner fått sina önskningar uppfyllda,
är grunden rätteligen att finna deruti, att anspråken på sta¬
tens medverkan blifvit sträckta utöfver det verkliga be-
holvet.
Emellertid kommer jag, efter hvad jag redan tillkänna¬
gifva, att med min röst biträda herr Isbergs reservation.
Herr Blanche: En uppgift af herr Sundvallson har ma¬
nat mig att uppträda ännu en gång under denna diskussion.
Deri värde talaren påstod nemligen, att jag skulle hafva er¬
bjudit mig att taga på entreprenad Upsala universitets för¬
flyttning till hufvudstaden mot en summa af 280,000 rdr.
Men jag har icke begärt ett enda öre. Jag har blott önskat
att få områda de akademiska byggnaderna i Upsala, emedan
försäljningssumman för dem skulle mer än tillfyllest betacka
flyttningsomkostnaderna.
Men då jag genom en tillfällighet fått ordet, vill jag
fästa uppmärksamheten på ett yttrande af herr Henschen.
Han beskyller hufvudstaden att sakna vetenskapligt lif. Han
kan måhända till någon del hafva rätt deruti. Men det är
ju också meningen alt få uppammadt och närdt ett sådant
lif. Meningen är ju, att till hufvudstaden, som är landets
hjerta, föra in den friska luft och det sunda blod, som till¬
höra elen bildade ungdomen, och hufvudstaden skall i sanning
bli ingenting skyldig Hufvudstaden skulle vid sidan af den
teoretiska katedern upprätta den praktiska, ställa verlden vid
sidan af boken och sålunda skänka både bokvett och folkvett,
som blott stå att vinna derigenom, att det bildade sällskaps¬
likt öppnar sig för den unge studenten för att göra honom
god, hvilket är mera än att vara lärd.
500
Den 13 Januari.
Herr Henschen befarar, att lärarne i hufvudstaden skulle
söka för mycken popularitet. Jag finner ingenting ondt deri.
Tvärtom. Att i vetenskapligt hänseende söka popularitet, det
är att söka ett så vidsträckt lärareområde som möjligt och
göra sig begriplig för enhvar samt sålunda sprida ljus och
bildning genom det hela, — något som akademiernas professorer
långt ifrån alltid lagt sig vinning om; och säkert är, att, med
den uppmärksamhet och kritik, som i hulvudstaden vore att
tillgå, det icke der skulle lyckas någon paradoxernas hjelte,
att ur dem draga den sofism, hvarmed man förgiftar hela
slägten.
Herr Sundvallson: Het är möjligt att jag missminner
mig rörande den af herr Blanche beräknade kostnaden för
flyttningen, men öfverdrifvit den har jag åtminstone icke, då
jag uppgåf den till 280,000 rdr. Nu erbjuder sig herr Blanche
att verkställa samma flyttning för — intet. Men kan den göras
för sd billigt pris, förmår jag i sanning ej inse, hvarföre
Stockholmsintresset skall ständigt besvära rikets ständer med
denna fråga. Kan det ske för intet, då är ju allting bra.
Någon subskription är då ej vidare af nöden, och hvad Up¬
sala vidkommer reder det sig nog herr Blanches välvilliga
omtanke förutan.
För öfrigt anser herr Blanche, att universitetet bör flyttas
från Upsala till Stockholm för att inplanta hos studenten med
bokvettet äfven folkvett. Huruvida det dock kan vara skäl
att göra ett universitet i Stockholm till en stor lancasterskola,
efter herr Blanches uppfattning af universitetets begrepp och
idé, lemnar jag derhän. Jag tviflar, att det lyckas. Jag har
till denna min tvifvelaktighet en särskild anledning, om hvil¬
ken jag nu vill yttra mig.
Under debatten har, bland annat, blifvit yttradt, att
rätta sättet att tillfredsställa Stockholms anspråk på en högre
humanistisk bildning vöre att understödja herr Ljungbergs
motion och utvidga omfånget af du populära föreläsningarne.
Ja, freqvensen å dessa populära föreläsningar borde utgöra
en säker barometer på det intresse, som hufvudstaden hyser
för en högre — icke vetenskaplig bildning, ty om denna är
ej fråga — men en humanistisk. I början besöktes föreläs¬
ningarna mycket flitigt särdeles af fruntimmer och bland dem
mest af underåriga och öfveråriga, men på den sednare tiden
tiar auditoriet glesnat och detta är i sanning märkvärdigt, ty
jag har väl icke sjelf afhört föreläsningarne, men jag har sett
referater af dem i tidningarne och efter mitt omdöme tyckes