flen 30 September.
ådagalagt, att prestman funnits och finnas, hvilka i följd af
fanatiska åsigter, ja till och med af egennyttiga motiver be¬
gått dylika maktmissbruk. Då enligt min förutnämnda åsigt
den i 185S års förordning stadgade enskilda skrift icke grund¬
lagsenlig! kan af Rikets Ständer, på grund af doktor Forsells
motion, upphäfvas, hvilket eljest varit önskligt och jag hoppas
måtte ske vid nästkommande riksdag, men någon ändring
eller förklaring af förordningen synes vara erforderlig till före¬
kommande af de i Utskottets betänkande omförmälda oform¬
ligheter och inkonseqvenser, tillåter jag mig föreslå, att Bor¬
gareståndet måtte för sin del besluta en författning, hvari¬
genom, med ändring af Kongl, förordningarne den 4 Maj 18S5
och den 29 Januari 1861, hvilken sednare innefattar en för¬
klaring af den förra, stadgas som följer:
»Har medlem af svenska kyrkan gjort sig skyldig till
straff för det han hädat Gud eller lastat eller gäckat Guds
heliga ord eller sakramenten, eller för gäckeri af gudstjensten,
eller för våld, svordom, oljud eller annan förargelse under
gudstjenst, eller för mord, dråp eller rån, då dödsstraff ej
derå följer, eller för barnamord, mened, äktenskapsbrott, våld
eller smädeord emot föräldrar, eller stöld; eller har han för
förfalskning, bedrägeri, falsk angifvelse, otukt eller mordbrand
blifvit till straffarbete dömd; då må han ej af den heliga
nattvarden komma i åtnjutande, innan han af sin själasörjare
i närvaro af två eller tre bland församlingens medlemmar,
dem själasörjaren tillkallar, låtit sig enskildt skriltas och af-
lösas, på sätt särskildt föreskrifvet är.
Herr Ekholm, med flere ledamöter instämde.
Herr Staaff *).
Herr Isberg: Lika med föregående talare skulle äfven
jag hafva funnit mig mest tillfredsställd, om den enskilda
skriften kunnat helt och hållet upphäfvas; men då det ej
för tiden lärer låta sig göra och då jag är ännu mera rädd
för öronbikten, får jag tillkännagifva, att jag förenar mig om
Herr Lemchens förslag till redaktion.
Herr Trägårdh, It. *).
Herr Henschen: Jag är rädd, att den siste talaren
misstagit sig i sin uppfattning af de olika förslagen och att
det syftemål, de afse, mindre vinnes genom det af Herr Lem¬
chen framställda förslag än genom Lagutskottets, enär det
*) Herrar Staa/fs och Trägårdh’s. It. vid tryckningen ej allem-
nade anföranden tryckas vid slutet af detta band.
602
Ven 30 September.
Torra uttryckligen innehåller, att den enskilda skriften och
atlösningen skall fortfarande och ovilkorligen bibehållas. Det
förslag, som Lagutskottet, med ledning af kyrkolagskomitéens
betänkande, algifvit, åsyftar deremot att afskaffa den enskilda
skriften; och just af denna anledning är det ock, som Preste-
ståndets ledamöter i Utskottet emot sagda förslag sig re¬
serverat.
Jag har redan nämnt, att jag och Herr Lemchen med
flere andra af Utskottets ledamöter helst skulle hafva önskat,
att både den enskilda skriften och atlösningen blifvit afskaf-
fade; men om och då endera måste bibehållas, finner jag det
vara klart, att Utskottets förslag eger företrädet. Enligt Herr
Lemchens förslag skall den, som begått en brottslig handling,
skriftas och aflösas, d. v. s. han skall inför presten först er¬
känna sitt fel; — dessförinnan lemnäs honom icke tillträde
till nattvardsbordet. I Lagutskottets förslag nämnes ingen¬
ting om ett sådant vilkor, utan är tillåtelsen att bruka salig-
hetsmedlen beroende af prestens pröfning; och presten eger
för närvarande redan rättighet att sådant förvägra, ehuru denna
rättighet sällan ifrågakomma att användas. Enligt det förra
förslaget måste delinqventen — den, som fskall aflösas — er¬
känna sig hafva felat. Enligt det sednare slipper han detta.
Han behöfver icke yttra ett ord, som han icke vill yttra, än
mindre skrymta. Detta är skillnaden. Lagutskottets förslag
lärer derföre ock få erkännas vara det lindrigare.
Här har talats om öronbikten. Dess återupplifvande kan
dock icke med fog läggas de olika förslagen till last; men om
denna förevitelse, som dock grundas på okunnighet, skulle
kunna göras emot något förslag, är det just emot Herr Lem¬
chens. Jag ber eder derföre, mine herrar, väl betänka er,
innan 1 ändren den nu gällande författningen i öfverensstäm¬
melse med Herr Lemchens mening. För min del anhåller
jag ännu en gång om bifall till Lagutskottets förslag, såsom
ett bevis på hvars förtjenster torde bland annat kunna åbe¬
ropas det motstånd, det väckt från Presteståndets sida, hvilket
Stånd jag deremot visserligen icke tror skulle hafva något
emot att antaga ett förslag, uppstäldt i enlighet med Herr
Lemchens redaktion, om det dertill inbjödes.
Herr Staaff*).
*) Herr Staaffs vid tryckningen ej ailemnade anförande trycke!
vid slutet af detta band
Den 30 September.
603
Herr Lemchen: Jaa vill ej förneka, att mitt författ-
ningsförslag i viss mån öfverensstämmer med det, som
finnes framstäldt i doktor Forsells reservation, men dem
emellan finnes en väsentlig skiljaktighet; ty i reservan¬
tens men icke i mitt förslag finnas intagna åtskilliga smärre
brott eller förseelser, för hvilka enskild skrift skulle ega
rum, ehuru en del af dem, t. ex. lönskaläge, i det nya stratf-
lagslörslaget icke är med straff helagdt. Skillnaden mellan
mitt förslag och Utskottets består åter deruti, att enligt det
förra skulle den, som vill och finner sig dertill beredd, ovil¬
korligen få tillträde till nådebordet, om han underkastar sig
enskild skrift, hvaremot, enligt Lagutskottets förslag, rättig¬
heten att få begå H. h. nattvard blefve beroende af prestens
godtycke; ty det förhåller sig icke så, som Herr Henschen
uppgifvit, att uti sistnämnda förslag ej finnes något sådant
stadgande. Tvärtom innehåller detsamma uttryckligen, att
det skulle bero på kyrkoherden, eller den hans ställe före-
t äder, alt tillstädja den brottslige nattvardens bruk eller
icke. Hvad Herr Henschen härom i öfrigt andragit, må
jag bekänna, alt jag icke rätt kunnat göra för mig klart.
Uppenbart lärer det väl vara — och detta har Herr Staaff
äfven framhållit — att, om kyrkoherden till enskildt samtal
kallar till sig delinqventen, såsom Herr Henschen benämner
honom, för att underkasta honom ett förhör, det icke blif-
ver möjligt för denne att iakttaga en fullkomlig tystnad och
icke svara, likasom å andra sidan, om han ändock skulle
så göra, följden väl icke rimligen kan blifva någon annan,
än att prester) icke »tillstädjer honom nattvardens bruk».
I öfrigt skulle en och annan anmärkning kunna vara
alt göra emot den af Lagutskottet begagnade redaktion.
Sålunda skulle emot uttrycket »och hommer han efter ul-
ståndet straff åter» kunna anmärkas, att det icke finnes
utsatt, hvart han kommer åter. Meningen är väl. att han
återkommer till den församling, der han förut varit skatt-
skrifven eller kyrkoskrifven. Deraf skulle följa, att han icke
annorstädes kunde få begå nattvarden. Jag tror dock, att
detta bör kunna honom tillstädjas till och med vid sjelfva
straffängelset och äfven under fängelsetiden.
Herr Bovin: Då delta ärende förevar i Lagutskottet,
yttrade jag den åsigt, hvilken älven delades al (lere bland
de härvarande ledamölerne, att 1858 års författning borde
helt och hållet upphäfvas och intet annat lagstadgande sättas
i stället. Jag har sedermera icke funnit någon anledning
604
Den 30 September.
att frångå denna mening, men formela betänkligheter an-
sågos dock inom Utskottet möta. för att taga steget fullt ut
i sådan riktning. För nain del kan jag dock icke tillerkänna
detta skäl något egentligt värde, ty då man kommit till det
resultat, som betänkandet antyder, har man redan sä mycket
frångått motionen, att man med fog icke längre kan anföra
den såsom grund för dessa betänkligheter ; och några formela
förhinder äro således efter mitt förmenande icke för han¬
den att besluta upphäfvande af 1855 års författning i dess
helhet.
Hvad åter sjelfva saken beträffar, kan jag icke finna
annat, än att den institution till kyrkotuktens upprätthållande,
som här omtalas, öfverlefvat sin tid och icke vidare i all¬
männa opinionen har den rot och det stöd, som den nöd¬
vändigt bör ega, för att medföra åsyftad verkan. Likasom
inom Lagutskottet yrkar jag således äfven här, att 1835
års författning helt och hållet upphäfves, utan att något annat
stadgande sätles i stället.
Herr Sundvatlson: Det heter i den heliga skrift — och
torde icke kunna skada alt äfven erinra om denna urkund —
watt det varder större glädje i himmelen öfver en syndare, som
sig omvänder och bättrar, än öfver nio och nittio rättfärdige,
hvilka ingen bättring behöfva», och jag vet ej, hvarföre icke
denna kristliga sats, som är riktig och sann, äfven skulle
kunna tillämpas på vår lutherska kyrka, hvars porlar borde
lemnäs, att så säga, på vid gafvel för hvarje syndare, som
vill återvända i dess sköte och der söka sitt tillflykt, för
alt vid altarets fot söka den tröst och vederqvickelse, som
han tror och hoppas der finna af ordet och sakramenten;
och om i något läll friheten bör vara fullständig och obe¬
gränsad, borde den väl vara det för dem, som försyndat sig
emot den borgerliga lagen. Detta medgifvet, k3n följden
deraf äter icke blifva någon annan, än att all exkommuni-
kation borde försvinna och med den all slags aflösning,
hvilken endast är en reminiscens af katolicismens aflats¬
krämeri. Jag biträder således obetingad! den grundsatsen,
som bjuder, att allt stadgande om enskild skrilt och aflös¬
ning borde ur lagstiftningen undanrödjas. Men enär det
emellertid för närvarande måhända torde blifva svårt att komma
derhän, vili jag icke inlåta mig på det ämnet vidare, än jag
nu anlydt.
Deremot synes det mig, att, om den enskilda skriften
ännu skulle bibehållas, detta skriftande också bör vara full¬
Den 50 September.
603
komligt enskildt, det vill säga, att det skall föregå i enrum
mellan själasörjaren och den, som skall återupptagas i för¬
samlingen. Jag anser icke, att vid ett sådant samtal några
vittnen böra närvara; men deremot är det i min tanke af
vigt, att resultatet af samtalet blir bekant, så att det ej må
vara af själasörjarens godtycke beroende, om den bestraffade
personen fortfarande skall stå under exkommunikation
eller icke.
I konseqvens med denna grundsats vil! jag fästa upp¬
märksamheten å de fyra sista raderna i Lagutskottets för¬
slag, hvilka innehålla, att »kyrkoherden i församlingen eller
den, som dennes ställe företräder», skall endast i det fallet
anmäla den exkommunicerade hos kyrkorådet, då »han finner
sig kunna tillstädja honom nattvardens bruk». Men hvar¬
före skall en dylik anmälan löreskrifvas? Om brottslingen
tillåtes annamma nattvarden, skall det ske i församlingens
närvaro, och hela församlingen har ju då tillfälle att se, alt
han å ter blifvit upptagen i kyrkans gemenskap. [Jenna an¬
mälan synes mig derföre vara alldeles obehöflig. Deremot
skulle, om författningsförslaget aritoges, sådant det här lyder,
det lemnäs i själasörjarens makt att utan vittnen och utan
skäl qvarhålla brottslingen under exkommunikationens bann.
Denna i prestmannens händer nedlagda maktfullkomlighet
är onekligen af en ganska vådlig beskaffenhet. Jag skulle
derföre vilja föreslå, att författningsförslaget i dess nu an¬
märkta del erhölle följande förändrade lydelse:
»att Rikets Ständer måtte, i sammanhang med — —;
och kommer han efter utståndet straff åter, då skall kyrko¬
herden i församlingen eller den, sorn dennes ställe företrä¬
der, med honom om hans själs bästa samtala och, der han
icke finnér sig kunna nattvardens bruk honom tillstädja,
sådant hos kyrkorådet anmäla jemte skälen dertill». Den
återkommande brottslingen blifver härigenom icke ölverant-
vardad åt själasörjarens godtycke i detta vigtiga hänseende.
Pröfningen kommer till en annan myndighet, till församlin¬
gen, och församlingen har att bestämma, om den vill i sitt
sköte återupptaga syndaren eller icke. — En sådan lörän-
dring af detta lagrum anser jag för min del väsentligen
förbättra Lagutskottets förslag. Då emellertid Ståndet svår¬
ligen lärer kunna på stående fot, som man säger, besluta
en revision af redaktionen, sådan jag nu flyktigt föreslagit,
och då saken kräfver en närmare pröfning, tror jag, att be¬
606
Den 30 September.
tänkandet bör till Lagutskottet återremitteras, hvarom jag
således anhåller.
Herr Trägärdh, S1)3 jag hegärde ordet, hade Herr
Sundvallson ännu icke yttrat sig. Lika med honom och
flere föregående talare anser äfven jag vådligt att antaga
Lagutskottets ifrågavarande förslag. Jag lemnar visserligen
stort företräde åt Herr Lemchens förslag, men anser det
högst betänkligt att, om jag så får säga, på stående fot be¬
sluta sig för hvarken det ena eller det andra, hvarföre jag
instämmer i yrkandet om återremiss.
Herr Carlén: I likhet med Herr Bovin var äfven jag
inom Lagutskottet af skiljaktig mening rörande detta betän¬
kande och jag påminner mig speciel t, att jag emot detsamma
anmälde min reservation, ehuru anteckning derom icke finnes
gjord å de tryckta exemplaren. Emellertid tror jag dock.
alt man missförstår eller misstolkar Utskottets förslag lill
författning, då man anser, att detsamma är strängare och
mer inqvisitorisk! än den nu gällande lagstiftningen angående
kyrkotukten. Herr Henschen har också redan uppträdt emot
en sådan uppfattning af förslaget oell erinrat derom, att den
rätt, som kyrkan i ifrågavarande hänseende enligt detsamma
skulle få emot den, som syndat inför lagen, har han redan
i sjelfva verket äfven emot den icke inför lagen syndalällne
församlingsmedlemmen.
Med anledning af Herr Sundvallsons yttrande vill jag
åter anmärka, att presten handlar här såsom embetsman,
och hvad lian gör och låter kan derföre upphäfvas af den
öfver honom stående myndigheten. Om en person begått
ett brott och presten förklarar, att han icke kan tillstädja
honom nattvardens bruk, har denna således rätt att vädja
till den högre auktoriteten eller domkapitlet, för alt vinna
ändring i prestens utslag, om dertill finnes foa; och något
särskildt lagstadgande i den af Herr Sundvallson angifna
syftning torde alltså icke vara behöfiigt.
Att för öfrigt Lagutskottets förslag verkligen är mildare
än den nuvarande författningen, derom tror jag, att jag snart
skulle öfvertyga er, mine herrar, om jag hade här tillhands
kyrkohandboken och ur densamma uppläste det ohyggliga
formulär, enligt hvilket den i församlingens sköte återvän¬
dande syndaren skall erkänna sin syndaskuld och sin ånger
och der han till den grad förödmjukar sig inför presten, att
han, äfven under höjden af ruelse, näppeligen skulle sjelf¬
mant dertill beqväma sig. — Desstuom förekommer i af-
Den 30 September.
607
seende å den enskilda plikten, sorn åtskillig talare försvara,
att, om den bifölies, en person kan för en framtid alhållas
frän nattvardens bruk, i den händelse nemligen, att han
blifvit dömd oskyldig. Ty detta lian verkligen inträffa. Så
små förseelser äro här omtalade, att en person, som för¬
menas hafva till en eller annan bland deni gjort sig saker,
lätteligen kan, af pur ovetenhet jemväl om dess följder i
detta speciela fall, underlåta alt bevaka sin talan och deri¬
genom fällas till straff för en förbrytelse, hvartill han icke
är skyldig; och om han sedermera icke vill taga det på
sig, är han således afstängd från möjligheten att af salig-
hetsmedlen komma i åtnjutande. A andra sidan bör man
härvid ock besinna, att, då en person undergått sitt straff,
han i och med detsamma mäste anses försonad icke endast
inför den borgerliga lagen, utan jemväl, så vidt med-
menniskor ega bedöma saken, inför sitt samvete och inför
Gud. Det borgerliga straffets ändamål är ju icke blott att
pålägga den brottslige ett lidande, som anses svara mot hans
förbrytelse, utan jemväl att förbättra. Åtminstone incår
i de nya straffteorierna den grundsatsen och i öfverens¬
stämmelse dermed antages det äfven, att, sedan brottslingen
uppfyllt lagens kraf, han ock inför samhället bör anses fullt
restituerad. Att vid sådant förhållande yttermera tvinga den
skyldige att i prestens och andra personers närvaro erkänna
sin förbrytelse, den må 1111 hafva varit ringa eller stor, efter
samma vidriga och menniskovärdet, äfven hos deri fallne,
förödmjukande formulär, som handboken innehåller, ar och
blir icke en handling af rättvisa, utan en grymhet. Af de
olika förslagen synes mig derföre ock intet vara olämpligare
än Herr Lemchens, enär detsamma skulle gifva ny lifskraft
åt detta stadgande. Ur denna synpunkt har Lagutskottets
förslag tvifvelsutan företrädet, ty detsamma kan ingalunda,
såsom en talare förmenat, hänföras till öronbikten. utan
innehåller det endast, hvad presten redan under nuvarande
förhållande är pligtig att iakttaga. Inom Utskottet var jag
dock af den mening, att hela det ifrågavarande lagstadgandet
borde försvinna och intet annat sättas i stället, emedan, så¬
som jag förut yttrat, jag anser och tror, att den, som un¬
dergått det straff, som af lagen förklaras eqvivalera för¬
brytelsen, ock bör inför både gudomlig och mensklig dom¬
stol anses hafva försonat, hvad han brutit. Men då mo¬
tionärens förslag icke föranleder en sådan åtgärd och då
derjemte 1855 års författning icke finnes nämnd bland dem.
608
Den 30 September.
sorn i sammanhang med promulgationslagens antagande borde
anses npphäfda, anser jag, att motionen helt enkelt bör
lemnäs utan afseende. Deraf skulle den ganska önskvärda
följden blifva, att nyssnämnda olämpliga författning icke
komme att tillämpas utan i högst (§ fall, enär den icke står
i harmoni med den nja strafflagens anda och innehåll. Jag
talade ock för denna mening inom Utskottet, men den vann
ej gehör. På det att densamma dock må kunna göra sig
der gällande, hemställer jag, om icke Ståndet skulle vilja
återremittera betänkandet, för att få ett resultat i af mig nu
angifven syftning.
Hvad slutligen beträffar den framställda anmärkningen
mot otydligheten af redaktionen, torde denna utan svårighet
kunna förklaras, om man blott det vill. Att syndaren »kom¬
mer äter» angifver ju, att han genom sitt. brott anses hafva
skiljt sig från kyrkans gemenskap; — orden »Itömma
åter» betyda således här uppenbarligen detsamma, sorn att
lian vill af denna gemenskap blifva åter delaktig eller, med
andra ord, återvända till det kyrkliga samhället.
Herr Kjörck
Herr l.cberg: Jag liar velat försvara mig för den möj¬
liga misstanken, att jag skulle vilja förorda en åtgärd, sorn
skulle gifva ökad helgd åt exUommunikationen; oell jag ber
alt (å uppmärksamheten fästad deruppå, att örn något sådant
alldeles icke är fråga i Herr Lemchens förslag, utan afser
detsamma endast alt åstadkomma en förändring, som sätter
den nu gällande lagen om enskild skrift och aflösning i
harmoni med den nya strafflagen. Derigenom vållas ju intet
hinder att sedermera få den enskilda skriften nr lagstiftnin¬
gen helt och hållet försvunnen, då tillräcklig anledning till
en dylik åtgärd blir för handen.
Vidare vill jag giira en anmärkning vid hvad Herr
Henschen andragit till försvar för Lagutskottets förslag, då
han yttrade, att enligt detsamma den enskilda skriften vöre
de facto upphäfd, enär brottslingen kan låta presten tala, så
mycket han behagar, utan att svara ett ord på hans tal,
om han det ej vill. Detta kan dock ej antagas blifva hän¬
delsen, om man läser rätt Utskottets författningsförslag. der det
står, att presten skall med brottslingen samtala om lians
själs bästa, och detta ordet »samtala» förutsätter ovillkorli¬
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af della band.
Den 30 September.
609
gen, alt brottslingen skall på prestens framställningar lemna
svar, och han befinner sig således just i den ställning, som
förstås under benämningen af enskild skrift.
Här har ock blifvit yttradt. att någon otydlighet skulle
förefinnas i det af Utskottet begagnade utiyeket »hummer
åter». Det är sannt, att dessa ord äro mindre tydliga, men
det är icke nog dermed, utan brottslingen kominer vid sin
återvändo enligt detta förslag för framtiden i en sämre be¬
lägenhet än förr. Nu eger den exkomtnunicerade personen
att blifva delaktig af nådemedlen, så snart han undergått
enskild skrift, men efter detta Lagutskottets förslag är
tillåtelsen dertill ensamt beroende af den »samtalande» pre¬
stens godtycke. Skillnaden mellan Lagutskottets förslag och
Herr Lemchens är alltså den, att det förra icke inrymmer
någon rättighet för brottslingen att någonsin tvinga sig till
den fördel, han i thy fall söker, då deremot eller den nu¬
varande författningen och Herr Lemchens förslag sådan är
honom tillförsäkrad.
Jaz förnyar på grund häraf min anhållan om bifall till
Herr Lemchens förslag till förändrad redaktion af 1855 års
författning.
Herr Bovin: Jag får tillkännagifva, att jag, med från¬
trädande af mitt förra yrkande, förenar mig med dem, som
önskat återremiss i af mig förut angifven syftning.
Herr Lemchen: Herr Sundvallsons förslag förefaller mig
overkställbar!. Så framt jag riktigt uppfattat detsamma, skulle
Herr Sundvallsons mening vara, att kyrkoherden, sedan han
undersökt, huruvida nattvardens bruk kan tillstädjas den åter¬
komne brottslingen, skulle derom göra anmälan hos kyrko¬
rådet och att kyrkorådet derefter skulle pröfva frågan. Det
lärer väl ingalunda gå an, eller kunna stadgas, att kyrkorådet
skall pröfva och bedöma, samt möjligen ogilla och upphäfva
kyrkoherdens presterliga embetsåtgärder. Om, såsom Herr
Sundvallsons förslag äfven synes åsyfta, förhållandet seder¬
mera skulle offentligen kungöras i församlingen, så uppkomme
ju en större skandal för den person, som vore i fråga, än om
han underginge enskild skrift. Förfarandet skulle i detta hän¬
seende mera likna offentlig kyrkoplikt. En annan talare har
anfört, att om Utskottets förslag antoges och kyrkoherden,
eller den hans ställe företräder, obehörigen vägrade en straffad
brottsling att begå nattvarden, denne egde att klaga hos dom¬
kapitlet och sålunda vinna rättelse. Jag hemställer dock till
Horg .Stånd. Prot. vid Riksd. 1862 —1863. VI. 39
010
Den 50 September.
den värde talaren, huru detta skulle kunna ske. För min del
känner jag icke något annat sätt att vinna den afsedda rät¬
telsen, än att angifva prester) hos konsistorium för tjenstefel,
men jag tror näppeligen, att på den vägen skulle vinnas något
annat än ökad skandal och kostnad.
Samme talare har äfven yttrat, att, om enskilda skriften
bibehölies, en person, sorn blifvit dömd för en »småsak», kunde
för alltid afhållas från nattvardens bruk. Detta måste vara
ett misstag eller missförstånd, ty prosten kan icke vägra
brottslingen att undergå deri enskilda skriften och att derefter
komma i åtnjutande af den heliga nattvarden. Den värde
talaren, Herr Carlén, har slutligen behagat förklara, att af de
olika förslagen mitt vore det sämsta. Emot detta omdöme
af Herr Carlén har jag naturligtvis ingenting att invända. Jag
vill blott härmed tacka honom för hans uppriktighet och hu¬
manitet.
Herr Björcks förklaring rörande Lagutskottets rättighet
att, på grund af doktor Forsells motion, tillstyrka upphäf-
vande af 1S!55 års förordning, finner jag något sökt. Lag¬
utskottets rätt lärer näppeligen enligt grundlagen kunna sträc¬
kas derhän, att Utskottet skulle ega att i allmänhet tillse,
huruvida lagar och författningar äro i öfverensstämmelse med
hvarandra, eller att, i anledning af en motion om förtydli¬
gande eller förklaring af en lag, tillstyrka upphäfvande af den¬
samma, hvilket vore alldeles stridande mot motionärens afsigt.
Enligt 35 § riksdagsordningen har Lagutskottet att utarbeta
från liikets Ständers plena remitterade förslag till stiftande,
ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän civil-, krimi¬
nal- och kyrkolag samt upptaga de i sådana ämnen Rikets
Ständer meddelade Konungens propositioner eller i Rikets
Ständers plena väckta frågor. Kongl. Majit har i sin nådiga
proposition om den nya strafflagen och den så kallade pro-
mulgationslagen icke heller funnit nödigt att föreslå upphäf¬
vande af 1S155 års förordning om den enskilda skriften. Deraf
må antagas, att Kongl. Majit ansett hinder icke förefinnas att
efter strafflagens antagande bibehålla enskild skrift.
Jag skulle emellertid icke hafva något emot en återremiss
af ifrågavarande ärende, om någon utsigt vore för handen att
derigenom få den enskilda skriften afskaffad. Men då jag
icke kan sträcka min grundlagstolkning derhän, att detta i
anledning af doktor Forsells motion kan ske, kan jag ej hel¬
ler upderstödja en dylik åtgärd; och då mitt förslag egentli¬
gen icke innehåller någon ny af mig uppgjord redaktion, utan
Den 30 September.
6ii
till sitt hufvudsakliga innehåll utgöres af premisserna i Ut¬
skottets förslag och konklusionen i den nuvarande lagen, sy¬
nes mig, att någon betänklighet i afseende på redaktionens
godkännande icke bör finnas och att återförvisning till Ut¬
skottet för granskning af densamma icke erfordras.
Herr Henschen: Med anledning af Herr Isbergs emot
mig ställda yttrande vill jag anmärka, att det väl är gifvet,
att delinqventen måste svara på prestens frågor, men att det
dock ej finnes här föreskri tvet, huru han bör svara; och
derpå ligger dock i detta fäll den egentliga vigten. Först
derigenom erhåller »samtalet» sin karakter af enskild skrift,
ty det är en betydlig skillnad mellan att samtala med själa¬
sörjaren, då man kan säga, hvad man behagar, samt till och
med tala mot honom, och att yttra något, som man icke vill
eller sanningsenligt kan yttraJ
I afseende åter å Herr Lemchens sednast.e anförande vill
jag blott nämna, att delinqventen tvifvelsutan får klaga öfver
presten hos vederbörande domkapitel. Flera olika förslag till
redaktion hafva blifvit afgifna och jag hemställer derföre,
huruvida det vid sådant förhållande icke är bäst att åter¬
remittera betänkandet. För min del afstår jag fördenskull
från mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag och förenar
mig med dem, som önska återremiss.
Herr Trägårdh. /{. *).
Herr Sandegren: Oaktadt allt hvad Utskottet yttrat till
stöd för sitt förslag, synes mig Utskottet dock hafva sökt
bota ett ondt med något ändå värre. Hittills har det stad¬
gande gällt, att, om en person gjort sig skyldig till något af
de brott, som i Kongl, förordningen den 4 .Maj 1HS5 uppräk¬
nas, fick denna person ej komma i åtnjutande af den heliga
nattvarden, innan han af sin själasörjare låtit sig enskildt
skriftas och aflösas; och, sedan det skett, kan hvarken pastor
eller kyrkoråd hindra honom från att begå den heliga natt¬
varden, utan är det iemnadt åt den skriftade personens eget
samvete. Berörda stadgande har Utskottet nu sökt att tillen
del afskaffa, men Utskottet har satt ett annat påbud i stället,
att nemligen kyrkoherden i församlingen eller den, som den¬
nes ställe företräder, skall med den brottslige om hans själs
bästa samtala och, der han finnér sig kunna nattvardens
bruk honom tillstädja, sådant hos kyrkorådet anmäla, och på
*) Herr Trdgårdhs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
612
Den 50 September.
kyrkoherden skall det således komma att bero, när den brotts¬
lige åter får komma i åtnjutande af nattvarden. Att lemna
en sådan makt i pastors hand, synes inig högst vådligt, och
jag kan derföre icke förorda Utskottets framställning, utan
biträder jag i stället Herr Lemchens förslag, såsom lämpligare
och i mera öfverensstämmelse med nya strafflagen, samt an¬
håller, att detsamma måtte af Ståndet godkännas. Skulle Stån¬
det icke vilja nu genast antaga berörda förslag, utan åter¬
remittera betänkandet, skall jag icke sätta mig deremot, blott
det sker uti det af Herr Lemchen uttalade syfte.
Herr Will' Då här blifvit yttradt, att formela hinder
uppresa sig mot upphäfvande af ifrågavarande Kongl, förord¬
ning af den 4 Maj 1855, vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att, om någon af representationens ledamöter så vill,
är han oförhindrad att väcka motion i sådant syfte. Riks¬
dagsordningen stadgar nemligen i § 56, att, med undantag af
grundlagsfrågor, inga nya ämnen må af riksdagsmän väckas,
sedan en månad från riksdagens början tilländalupit, såvida
icke sådana frågor af redan fattade beslut föranledas. Ett
sådant redan lättadt beslut förefinnes emellertid, nemligen be¬
slutet om antagande af ny strafflag, med anledning hvaraf en
hvar representant är berättigad att göra framställning i det
syfte, som ligger till grund för Utskottets ifrågavarande fram¬
ställning, eller upphäfvandet af 1855 års förordning.
Herr Talmannen anmälde, att nu till Ståndets bord an¬
kommit ett utdrag. M 444, af det hos högvördiga Preste-
ståndet denna dag hållna protokoll, innefattande dels nämnda
Riksstånds beslut i anledning af Lagutskottets förevarande
betänkande JY§ 57, dels inbjudning till de öfriga Riksstånden
att i samma beslut sig förena; och sedan, jemlikt Ståndets
beslut, omförmälda protokollsutdrag nu blifvit föredraget, fort¬
sattes diskussionen, på sätt som följer.
Herr Henschen: Jag vidhåller mitt yrkande om återre-
miss och hemställer, om ej, i sammanhang med beslut i så¬
dant syfte, Presteståndets inbjudning bör afslås.
Flere ledamöter instämde.
Herr Carlén: Jag vill endast fästa uppmärksamheten
derpå, att i och med detsamma Presteståndets inbjudning af¬
slås, underkännes äfven det väsentliga af Herr Lemchens för¬
slag, ty Presteståndets beslut och berörda förslag innehålla ett
och detsamma, endast med den skillnad, att det förra gör flera
förbrytelser till föremål för kyrkans tukt än det sednare.
Den 30 September.
013
Herr Lemchen: Jag instämmer i yrkandet om afslag å
Presteständeis inbjudning, men kan icke medgifva, att till
följd af ett sådant beslut mitt förslag skulle förfalla, ty Pre-
steståndets beslut och mitt lörslag äro ingalunda lika.
Herr Ekholm: Att nu fatta något beslut i anledning af
Presteståndets inbjudning, torde vara mindre riktigt, då betän¬
kandet förmodligen kommer att till Utskottet återremitteras,
och hemställer jag derföre, att inbjudningen måtte få hvila
på bordet, till dess frågan kommit åter från Utskottet.
Herr Staaff').
Herr Carlén: Enligt min åsigt bör Ståndet först fatta
beslut i anledning af Utskottets framställning och sedermera
yttra sig i anledning af Presteståndets inbjudning, ty nog vore
det besynnerligt, om Ståndet, derest sjelfva betänkandet åter¬
remitteras, derjemte fattade ett definitivt beslut genom att
afslå inbjudningen.
Herr Gahn *).
Diskussionen förklarades slutad, hvarefter Lagutskottets
betänkande J»? 57 återremitterades; och skulle Presteståndets
ornförmälda inbjudning hvila, intilldess svar på återremissen
ankommit.
§ 7'
Föredrogos ånyo, hvart elter annat, Lagutskottets:
Utlåtande JV» 58, i anledning af väckt motion om upp¬
hörande af den ännu gällande undantagslagstiftning i afseende
ä brott, begångna af de vid universiteterna studerande.
Bifölls.
Betänkande M 59, i anledning af motioner om dels upp-
häfvande dels inskränkning af rättigheten att börda jord å
landet, så ock att lösa frälseskattejord samt frälseränta.
Härvid förekoinmo:
Utskottets hemställan sid. 2 och 3.
Godkändes.
Förra hemställan sid. 4.
Herr Henschen: Emot detta Utskottets förslag har jag
reserverat mig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
andra reservanter, doktor Schram och riksdagsfullmäktige!)
Olof Persson från Gefleborgs län, andragit; och jag tror, att
man bör göra afseende å hvad den siste reservanten yttrat,
isynnerhet som han tillhör det Stånd, hvilket företrädesvis
*) Herrar Staaffs och Gahns vid tryckningen ej afleinnade anfö¬
randen tryckas vid slutet af detta band.
614
Den 30 September.
representerar den jordbruksidkande delen af rikets befolkning.
Jag vet också förut, att flere ledamöter af Bondeståndet, sär¬
deles från de norra orterna, der de äldre åsigterna finnas
qvar i större grad än i det södra Sverige, anse af vigt, att
bördsrätten bibehålles. Jag erkänner visserligen, att denna
rätt ytterst hvilar på en grund, som numera förfallit; men
derföre är det icke sagdt, att bördsrätten bör afskaffas. Må
man pröfva, otn någon fördel och nytta kunna vara att hemta
af de nu gällande stadganden i afseende å bördsrätt, men icke
bedöma denna rätt endast med afseende å de olägenheter,
som genom densamma möjligen kunna uppkomma; ty är
bördsrätten i vissa afseenden nyttig, då bör den ock bi¬
behållas.
JJervid bör man besinna, att ett bland de tillfällen, då
bördsrätten är aldra nödvändigast, är, då en person, som eger
ett hemman, råkar i skuld och borgenären kommer, hotande
honom att låta hemmanet gå under klubban, såvida gälde-
nären icke betalar, eiler är villig att emottaga borgenärens
anbud på hemmanet till ett pris, som möjligen öfverstiger,
hvad på offentlig auktion kan erhållas för egendomen, men
likväl icke uppgår till dess fulla eller kanske ens halfva värde.
På sådant sätt varder egaren till hemmanet tvungen att afstå
det till borgenären för underpris. Annu lättare låter detta
sig göra, om flera borgenärer sälla sig tillsammans. Månne
det icke vid sådana tillfällen är af gagn, att utväg finnes för
slägtingar att rädda sin anförvandt från ruin. Man må för
öfrigt säga hvad man vill, säkert är emellertid, att det ställe,
der man uppväxt, blifver en vanligen kärt; och i synnerhet
är denna känsla, hvari icke finnes något klandervärdt, rotfästad
hos dem, hvilka uppväxt på landet.
På dessa skäl och under åberopande i öfrigt af hvad i
reservationerna blifvit anfördt, hemställer jag, huruvida det
icke kan vara skäl att, om man icke vill låta de i afseende
å bördsrätt nu gällande stadganden förblifva oförändrade, åt¬
nöja sig med doktor Schrams förslag, enligt hvilket ingen
annan ändring skulle vidtagas, än att. åt 1 § 6 kapitlet jorda¬
balken gåfves följande lydelse: »Bördemän äro säljarens
barn och bröstarfvingar, så länge de till äro, och sedan
föräldrar. Dock må ej säljarens fader börda säljarens
mödernesjord, ej heller moder säljarens fädernesjord.»
Man har såsom skäl för bördsrättens afskaffande åbero¬
pat, att densamma gifver anledning till så många missbruk;
men hvilken institution gör icke det, och skulle alla afskaffas
Den 30 September.
615
blott af sådan orsak, skulle vi snart icke få mycket qvar.
Icke heller är det från statsekonomisk synpunkt nyttigt, att
jorden oupphörligt går ur hand i hand. Skall lagen om börds¬
rätt förändras, rnåste det ske småningom. Den tid torde nog
komma, då bördsrättens alskaffande blir i flera orter betrak-
tadt som en förlust.
Herr Bovin: För min del yrkar jag bifall til! Utskottets
förslag. De skäl, som tala derför, hafva blifvit angifna i be¬
tänkandet, och jag kan icke finna, att hvad reservanterne an-
dragit i någon mån förringar dessa skäl. Det kan icke heller
bestridas, att bördsinstitutionen numera förlorat allt det fot¬
fäste, den förut egde. Motivet för densamma låg i den ofta
omtalade kärleken till fädernejorden; men detta skäl åberopas
numera icke, och det kan icke heller vidare åberopas, sedan
genom 18S7 års Kongl, förordning en hvar lemnals rätt att
genom testamente bortgifva äfven ärfd fastighet.
Herr Henschen har fotat sitt andragande hufvudsakligen
derpå, att en af Bondeståndets ledamöter i Utskottet reser¬
verat sig mot det nu framlagda förslaget, men Herr Henschen
tyckes icke hafva observerat, att ingen af de öfriga Bonde¬
ståndets ledamöter funnit skäl att skilja sig från Utskottets
pluralitet, och jag vågar äfven tro, att Olof Perssons reser¬
vation så mycket mindre skall vinna gehör inom Bondestån¬
det, som, då Paul Andersson inom det hedervärda Ståndet
väckte sin motion i ämnet, ett vida öfvervägande antal för¬
ordade dess antagande i sin helhet. Såsom jag redan nämnt,
tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Staaff').
Herr Ekholm: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr Staaff och jag tror, att, då bördsrätten i stad blifvit
borttagen, utan att några klagomål deröfver försports, det äf¬
ven kan vara skäl att upphäfva bördsrätten på landet. För
min del är jag rätt glad öfver det utslag, som Utskottet i
frågan fällt, hvarföre jag ock förordar, att Ståndet måtte god¬
känna detsamma.
Herr Lemchen: Förekommen af Herrar Bovin och Staaff,
anser jag öfverflödigt att tillägga något till hvad desse herrar
yttrat, hvarföre jag inskränker mig till att på de skäl, som af
dem och Utskottet blifvit anförda, yrka bifall till Utskottets
förslag.
*) Herr Staaffs vid tryckningen ej afleinnade anförande tryekes
vid slutet af detta band.
616
Deri 30 September.
Herr Lovén: De missbruk, hvartill bördsrätten på sed¬
nare tider gilvit anledning, hafva stadgat deri öfvertygelse!),
att tiden är inne, då man utan olägenhet kan afskaffa den¬
samma. Icke blott att bördsrätt i stad bortfallit, utan be¬
greppet om arfvejord har äfven undergått en för reformen så
fördelaktig förändring, att dess fullständiga genomförande är
deraf en gifven följd, dervid jag icke, såsom en föregående
talare, befarar, att förslaget derom skall röna motstånd från
Bondeståndets sida.
llti den motion, jag i ämnet väckte, hade jag, för att
förekomma ett uppräknande af de särskilda fall, då lösnings¬
rätten borde bibehållas, föreslagit, att all på skyldskap grun¬
dad rätt till börd eller lösen af jord borde bortfalla. Hade
Utskottet framlagt ett dermed fullt öfverensstämmande för¬
slag, hade Utskottet icke heliöft i sammanhang med det nu
afgifna förslaget uppställa en förklaring deröfver. Jag har
visserligen icke något att anmärka mot Utskottets sätt att
behandla frågan, men jag tror, alt full tydlighet stått att vin¬
na, utan att Utskotlet behöft uppräkna de fall, då lösnings¬
rätten qvarslår. J)å emellertid Utskottet till alla delar följt
den grundsats, jag i motionen uttalat, kan jag icke annat än
bifalla Utskottets förevarande förslag.
Herr ödmansson: Då bördsrätt i stad redan bortfallit,
så. ehuru förhållandena icke äro alldeles lika, torde det äfven
vara skäl att upphäfva bördsrätt till fastighet å landet. Man
har såsom skäl för bördsrätten åberopat fördelen att bibe¬
hålla jorden inom slägten, men vill man hålla strängt derpå,
så har man ju den utvägen att öfverlemna egendomen till
sina barn, och på sådant sätt skulle börd sällan komma i
fråga. For ölrigt har Utskottet så fullständigt utredt Irågan,
att intet finnes att tillägga, och de skäl, Utskottet anfört, äro
enligt min tanke fullt öfvertygande. För min del bifaller jag
Utskottets förslag.
Herr Rydin: Då bördsrätt till fastighet i stad redan
blifvit upphäfd, anser jag, att bördsrätten på landet jemväl
bör bortfalla, hufvudsakligen af det skäl, att lagen skall vara
lika för land och stad, och då Utskottets förslag fullkomligt
jernnar den nu existerande skillnad mellan land och stad uti
ifrågavarande hänseende, bifallar jag detsamma.
Här har af en talare påpekats, hurusom vid utmätnings-
auktioner egendomar ofta försäljas till pris, vida under deras
värde. I anledning deraf får jag erinra om ett stadgande i
den fransyska lagen, som medgifver egare till å exsekutiv-
Ven 50 September.
617
auktion försåld fastighet rätt att, om han så åstil iida r, inom
6 veckor lösa fastigheten åter, mot erläggande af köpeskillin¬
gen med 15 proc. förhöjning, och jag vill icke lenina tillfället
ohegagnadt alt uttrycka den önskan, att vid nästa riksdag en
motion i sådant syfte måtte blifva väckt.
Öfverläggningen var slutad, och förra hemställan sidan 4
bifölls.
Sednare hemställan sidan 4.
Godkändes.
§ 8.
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, Lagutskottets be-
tänkanden:
M 60, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl,
förordningen angående städsel och lego af jord på landet den
13 Juni 1800.
Bifölls.
JW 61, i anledning af väckt motion om ändring i nu
gällande föreskrifter, angående anmälan af missnöje emot så¬
dana domstols i invändningsfrågor meddelade beslut, hvaremot
klagan icke får annorledes än i sammanhang med hufvud-
saken fullföljas.
Bifölls.
M 62, i anledning af motioner om ändring i Kongl,
förordningen angående inteckning i fast egendom den 13
Juli 1818.
Bifölls; och
M 65, i anledning af motion om ändring i 4 kap. 2 §
jordabalken.
Herr ödmansson: Jag hemställer till Lagutskottets her¬
rar ledamöter, huruvida det icke kan vara skäligt att ut¬
sträcka det af Utskottet föreslagna stadgande jemväl till
egendom, som genom testamente erhälles. För att åstad¬
komma denna utsträckning, erfordras icke någon större re-
daktionsförändring, utan endast ett tillägg af ordet testamente
i sista punkten, som då skulle erhålla denna lydelse: Om
skifte, gåfva och testamente vare lag samma.
Herr Hovin: Den af mig väckta motion, hvilken gifvit
anledning till nu förevarande betänkande, afser endast att lå
upphärd den olika uppfattning af hvad med laga stånd i
stad bör förstås, som i praxis frarnträdt, i det att åtskilliga,
med tillämpning af 1837 års förordning, anse köpet, såvida
klander derå icke anhängiggöres, vara lagståndet inom fjor¬
ton dagar Irån tredje uppbudets meddelande, men andra af
618
Den 30 September.
denj oförändrade lydelsen i 4 kap. 2 § jordabalken och
Kongl, förordningen den 10 September 1823 finna anledning
att fortfarande utsträcka laga ståndstiden lill tolf veckor från
tredje uppbudet. Något annat åsyftade icke motionen, och
vid sådant förhållande anser jag del icke heller lämpligt att
nu göra några vidare förändringar i det lagrum, hvarom bär
är fråga, anhållande jag derföre, att Utskottets förslag måtte
oförändradt anlagas.
Herr Lemchen: Rå, såsom vi veta, T Kongl, förordnin¬
gen den 21 Dec. 1837 föreskrifves, att hvar, som fast egen¬
dom genom testamente fått häfver, skall med det fång lag¬
fara, på sätt om köp, skifte och gåfva sagdt är, torde det
icke vara nödigt att uti 4 kap. 2 § jordabalken inlaga nå¬
got stadgande derom, älven om Herr Ödmanssons anmärk¬
ning eljest skulle förtjena afseende.
Herr Carlén: För min del anser jag Herr Ödmanssons
anmärkning vara förtjent af rätt mycket afseende och jag
tror, lika med honom, det vara stort skäl att utsträcka
stadgandet i 4 kap. 2 § jordabalken jemväl till egendom,
som genom testamente erhålles. Jag var icke närvarande i
Utskottet, då denna (råga der behandlades, men hade jag
varit närvarande, skulle jag troligen gjort samma anmärk¬
ning som Herr Ödmansson, och jag hemställer, huruvida
Ståndet icke skulle finna skäligt återremittera betänkandet i
det af Herr Ödmansson angifna syfte.
Herr Henschen: Detta förslag innefattar ostridig för¬
bättring i nuvarande förhållande och uppfyller älven full¬
komligt, hvad motionären åsyftat; hvarföre jag ock yrkar
bifall till detsamma, sådant det nu lyder.
Diskussionen ansågs slutad, och Lagutskottets betän¬
kande JYs 63 bifölls.
§ 9-
Föredrogos ånyo och lades lill handlingarne Lagutskot¬
tets memorial:
M 64, i anledning af återremiss af Utskottets utlåtande
M 38 öfver motioner oin ändring af 12 kap. 2 § rätte¬
gångsbalken.
M 63, i anledning af återremiss af Utskottets utlåtande
M 44 öfver motion, angående tillåtelse för enskilda att an¬
ställa särskild prestman för gudstjenstens upprätthållande i
orter, aflägsna från församlingens kyrka; och
M 66, i anledning af återremiss af Utskottets utlåtande
JW 47 öfver motioner, angående dels inrättande af en hof-
Den 50 September.
619
rätt i Hernösand, dels ock svea och göta hofrätters fördel¬
ning i liera mindre hofrätten
§ 10.
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets belänkanden:
M 22, i anledning al väckt motion om förändrade före¬
skrifter i afseende på liden, hvarifrån utfärdade allmänna
författningar skola vara gällande.
Bifölls.
M 25, i anledning af väckta motioner om förändring
af föreskrifterna angående tjenstemannaeder och läkares eds¬
förpligtelse.
Bifölls.
M 24. i anledning af väckta motioner om ordnande af
lekmannaverksamheten inom kyrkan.
Bifölls.
JVs 28, i anledning af väckta motioner om förändrad
röstberäkningsgruod vid prestval samt tillsättande af kloc¬
kare, orgelnister och folkskolelärare.
Härvid förekommo:
Utskottets hemställanden sid. 13 och 14.
Godkändes.
Utskottets hemställan sid. 16.
Herr Bovin: Då jag låtit anteckna mig såsom reser¬
vant emot Utskottets nu föredragna betänkande, vill jag i
korthet angifva de skäl, som förmådde mig att icke instäm¬
ma i Utskottets förslag. Det syntes mig nemligen obilligt,
att pastor skall hafva så stort inflytande vid tillsättande af
klockare-, orgelnist- och foikskolelärare-befatlningarne, att
hans röst ensam gäller lika mycket som halfva församlin¬
gens. Upplysningen och bildningen halva redan spridt sig
så långt, att allmogen lika väl som presterskapet kan pröfva
egenskaperna hos de personer, hvilka anmäla sig till någon
af dessa platser, och jag tror derföre det vara skäl alt rätta
det missförhållande, hvarpå jag nu fästat uppmärksamhet.
Hvad jag nu yttrat, anhåller jag måtte i protokollet in¬
flyta såsom ett uttryck af min åsigt i frågan. Något sär¬
skildt yrkande har jag icke haft lör afsigt att framställa.
Herr Will: Då den föregående talaren icke ville fram¬
ställa något särskildt yrkande, inskränker jag mig lill att
anhålla om bifall till hvad Utskottet tillstyrkt.
Vidare anfördes ej, och Utskottets hemställan sid. 16
bifölls.
620
Ben 30 September.
JM 26, i anledning af vackt motion om rättighet för
församlingen i konsistoriel pastorat och sacellanier all be¬
gära fjerde profpredikant.
Herr Börjeson: Dä det al Utskottet föreslagna sättet
att gå tillväga uppenbarligen icke leder till det mål, som
jag anser hora eltersträfvas, eller att församlingen sjelf inå
ega att afgöra, hvem som skall i 4:de rummet på förslaget
uppföras, yrkar jag afslag å Utskottets ifrågavarande fram¬
ställning.
Herr Henschen.■ Hvad deri föregående talaren yttrade,
anser jag icke vara fullt grundad!, ty otvifvelaktig! är, att
Utskottets förslag innefattar en utvidgning af församlingarnes
rätt, ja det tillägger till och med församlingarne en rättig¬
het, sorn de nu icke hafva. Jag erkänner, att jag förut ytt¬
rat något i samma syfte som Herr Börjeson, men dä frå¬
gan fiirevar i Utskottet, ansåg jag bäst att se på hvad som
liunde vinnas, samt att man icke borde sträcka anspråken så
långt, att man lordrade ovilkorlig rättighet för församlingen
att i fjerde förslagsrummet tå uppsätta hvem församlingen
behagade, ett försök, som helt säkert skulle hafva till följd
vägrad sanktion på högre ort. Nu skall, om Utskottets
framställning blefve lag, domkapitlet, der församlingen så
önskar, å förslaget uppföra en fjerde person, och jag tviflar
icke, att, om församlingen uttalar sig för en viss, församlin¬
gens röst i de flesta fall skall blifva hörd.
Jag tror, att då vi nu kommit in på en god väg, vi
höra taga, hvad vi kunna lå, om än vi icke erhålla allt.
Tiden torde ännu icke vara inne, dåförsamlingarne böra er¬
hålla full rätt att sjelfva tillsätta sina prester, med hvilken
rättighet i oskiljaktigt sammanhang följer rättigheten att af¬
sätta dem. På alla dessa skäl anhåller jag, att man måtte
icke söka gå allt lör radikalt tillväga, utan åtnöja sig med
Utskottets förslag, hvilket jag på det varmaste förordar.
Herr Gahn *).
Olverläggningen var slutad, och betänkandet JYs 26 god¬
kändes ;
och
M 27, i anledning af väckta motioner örn afskaflande
af prest- och pastoralexamen inför konsistorierna m. m.
Bifölls.
*) Herr Gahns vid tryckningen ej allemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Den 30 September.
621
§ 11.
Föredrogs ånyo utdrag af höglofiiga Ridderskapets och
Adelns protokoll den 16 oell 17 dennes, J>s 110, innefat¬
tande dels nämnda Riksstånds beslut rörande Särskilda Ut¬
skottets betänkande JYs 2, i anledning af Kongl. Maj:ts nå¬
diga proposition med förslag till ny sjölag, dels oek inbjud¬
ning till de öfriga Riksstånden att biträda Ridderskapets och
Adelns beslut angående § 6 i Utskottets förslag till sjölag.
Herr Carlson: Då §:en blifvit af högtärade Ståndet
återremitterad i syfte att få en förändrad redaktion, så an¬
håller jag, att med afseende å denna § den gjorda inbjud¬
ningen icke måtte antagas.
Herr Henschen: På det af Herr Carlson anförda skäl
anser jag det icke kunna gå an att nu besluta nå got i an¬
ledning af inbjudningen, utan anhåller jas, att densamma
måtte få hvila, till dess Utskottets svar å återremissen an¬
kommit.
Vidare anfördes ej, och beslöts, att förevarande inbjud¬
ning skulle hvila, intilldess Utskottet sig yttrat i anledning af
Ståndets återremiss af nämnda Gite §.
§ 12.
Föredrogs ånyo utdrag af höglofliga Ridderskapets och
Adelns protokoll den 18 dennes, M 411, innefattande in¬
bjudning till de öfriga Riksstånden att biträda Ridderskapets
och Adelns beslut rörande nedannämnda §§ i Särskilda Ut¬
skottets vid betänkandet M 2 fogade förslag till sjölag.
15, 38 och 68 §§.
Inbjudningen angående dessa §§ skulle hvila, intilldess
Utskottet yttrat sig i anledning af Slåndets återremiss af
samma §§.
30 §.
Inbjudningen Iades5?lill handlingarne.
7i! §•
Herr Lundberg: Då, enligt hvad jag erfarit, § 78 i
den del, hvarom nu är fråga, blifvit af tre Riksstånd god¬
känd, anser jag sådant, äfven om något af dem skulle med
anledning af inbjudningen fnnnit för godt att ändra sin me¬
ning, likväl utgöra ett tillräckligt skäl för Rorgareståndet att,
med afslag å inbjudningen, vidblifva sitt en gång fattade
beslut, helst Rorgareståndet lemnat Utskottet öppet att vid
den förnyade behandling af sjölagsförslaget, som i anledning
af återremisser kunde förekomma inom Utskottet, göra de
framställninsar. hvartill befogenhet må förefinnas.
622
Den 50 september.
Jag yrkar således, att inbjudningen måtte alslås och
Ståndet vidblifva, hvad redan blifvit beslutet.
Herr Carlson: l)ä denna § behandlades i Utskottet,
uttalade jag den åsigt, att det tillägg vid slutet af denna §,
sorn Utskottet var på väg att föreslå och sedermera jemväl
föreslog, efter min tanke vore olämpligt samt egnadt att
framkalla tvistigheter. Af sådan anledning instämde jaa ock
med herr von Ehrenheim, hvilken godkände Kongl. Maj:ts
förslag oförändradt. Onekligt är också enligt min öfverty¬
gelse, att sistberörda förslag har stort företräde framför Ut¬
skottets. och då Ridderskapet och Adeln antagit Kongl. Majös
förslag, samt Bondeståndet på inbjudning af Ridderskapet och
Adeln biträdt dess beslut, hemställer jag, att äfven Borgare¬
ståndet måtte om samma beslut sig förena.
Herr Björck *).
Herr Wilt: Då det för sjölagens behandling tillsatta
Utskottet tvifvelsutan lärer komma att göra de inbjudningar,
som finnas ändamålsenliga och med grundlagen öfverens¬
stämmande, så hemställer jag, att Ridderskapets och Adelns
ifrågavarande inbjudning, som afser att åstadkomma rubbning
i ett af Borgareståndet fattadt beslut, måtte alslås.
Herr Staaf]'').
Herr Lundberg: Då denna § förra vången var före¬
mål för öfverläggning inom Borgareståndet, anfördes af bland
andra Herr vice Talmannen och mig skäl, sorn af Ståndet
funnos giltiga och föranledde, att Utskottets förslag oförän-
dradt godkändes, och jag tror ett stadgande derom, att uti
liggedagarne icke skola inberäknas de dagar, då storm eller
annat hinder gör lossning eller lastning overkställbar, är
desto mera påkalladt, som liggetiden blifvit ganska knapp
tilltagen. För ett fartyg af 50 nyläster utgör den blott 6
dagar, jemte 5 öfverliggedagar, då deremot liggetiden enligt
både norska och tjska sjölagarne, så vidt den deruti blifvit
bestämd, är betydligt längre.
Jag anhåller fortfarande om afslag å inbjudningen.
Herr Benström: Jag instämmer med Herr Lundberg
och yrkar, att Ståndet måtte vidblifva sitt fattade beslut i
denna fråga. Lika med Herr Lundberg anser jag äfven an¬
talet af liggedagar vara för knappt tilltaget, och i betrak¬
tande af såväl denna omständighet, som ock den, att ersätt¬
*) Herrar Björcks och Slaaffs vid tryckningen ej aflemnade anfö¬
randen tryckas vid slutet af detta band.
Den 30 September.
623
ningen för öfverliggedagar blifvit i näst påföljande § allt för
högt bestämd, kan jag icke finna annat, än att det af Ut¬
skottet föreslagna stadgandet i sista momentet af denna §
bar billighet och rättvisa för sig. .lag kan dessutom upp¬
lysa, att de bestämmelser, som detta moment innehåller, all¬
deles icke äro nya, utan att desamma förekomma i nästan
alla certepartier, på grund af aftal vid fraktsluten.
Herr Carlson: Jag anhåller få erinra den föregående
talaren. Herr Lundberg, derom, att i detta förslag Sön- och
helgdagar äro undantagna vid beräkningen af iiggedagar, och
hvilkas antal således derigenom alltså ökas.
Samme talare har, såvidt jag icke misstager mig, i Ut¬
skottet yttrat, det han icke hade något emot, alt lämplig er¬
sättning bestämdes att utgå för de dagar, fartyget af ifråga¬
varande hinder kunde blifva uppehållet, och som jag för
min del icke skulle vara obenägen att biträda en sådan åsigt,
så önskar och förmodar jag, att Utskottet måtte anses be-
riittigadt framställa ett förslag i denna syftning, om Utskottet
dertill skulle finna sig föranlåtet.
Diskussionen förklarades slutad, och sedan Herr Tal¬
mannens proposition å inbjudningens antagande besvarats
med ja och nej samt votering blifvit begärd, uppställdes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som antager Ridderskapets och Adelns inbjudning
angående 78:de §:en i Särskilda Utskottets förslag till sjölag,
röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, har Ståndet med afslag å inbjudningen vid¬
blifva sitt förut i ämnet fattade beslut.n
1 stadgad ordning anställdes häröfver votering, som ut¬
föll med 20 nej mot 7 ja; hvadan Ståndet beslutit i enlighet
med ne/-propositionen.
143 §.
Beslöts, att inbjudningen rörande denna § skulle hvila,
intilldess Utskottet sig yttrat i anledning af Ståndets återre-
miss af samma §.
172 §.
Herr Witt: Då Borgareståndet redan fattat sitt beslut
i frågan och under åberopande af hvad jag nyss yttrade vid
behandlingen af Ridderskapets och Adelns inbjudning rörande
§ 78, yrkar jag, att äfven denna inbjudning måtte afslås.
Vidare anfördes ej, och med afslag å inbjudningen vid-
blef Ståndet sitt förut i ämnet fattade beslut.
Den 30 September.
184 oell 295 §§.
Inbjudningen i fråga om dessa §§ lades lill handlin-
garne.
§ *3-
Föredrogs ånyo utdrag af hedervärda Bondeståndets pro¬
tokoll den 28 dennes, M 456, innefattande dels nämnda
Riksstånds beslut i anledning af 5:te punkten i Statsutskot¬
tets utlåtande JVs 133, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel, dels ock inbjudning till
de öfriga Riksstånden att i samma beslut sig förena.
Herr Henschen: Då Borgare- och Bondeståndens beslut
efter mitt förmenande helt och hållet sammanfalla, i det
Borgareståndet icke blott beviljat 8.000 rdr, såsom Bonde¬
ståndet, utan gatt ännu längre och anvisat ett belopp af
10.000 rdr årligen till pensionering af de qvarlelvande landt-
värnsmännen, yrkar jag, att Borgareståndet måtte, med för¬
klarande att inbjudningen icke kan till någon Ståndets åtgärd
löranleda. lägga protokollsutdraget till handlingarne.
Herr Witt: Enligt min åsigt är det en betydlig skill¬
nad emellan Borgare- och Bondeståndens beslut i frågan.
Borgareståndet har nemligen, i enlighet med Herr Dilzin-
gers motion, för pensionering af de qvarlelvande landtvärns-
rnännen beviljat ett statsanslag å 10,000 rdr årligen, då
deremot Bondeståndet för berörda ändamål endast anslagit
8.000 rdr och för öfrigt återremitterat frågan lör närmare
utredning och bestämmande af vilkor, hvarunder understö¬
den borde utgå. Förutskickande denna af Herr Henschens
yttrande framkallade erinran, yrkar jag, att inbjudningen,
som afser ett upprifvande af Borgareståndets beslut, måtte
afslås.
Herr Huhn *).
Herr Henschen: .lag vill blott ännu en gång erinra, att
någon åtgärd i anledning af inbjudningen icke bör al Ståndet
vidtagas; ty då Ståndet godkänt Herr Ditzingers motion och
lör ändamålet anvisat 10,000 rdr, synes mig någon äterre-
miss icke' kunna komma ifråga.
Herr Björck ').
Herr l^ovén instämde.
Herr Witt: .lag ber lå upplysa derom, att, då Bor¬
gareståndet godkänt Herr Ditzingers motion, har Ståndet ock
*) Herrar Gahns och Björcks vid tryckningen ej aflemnade anfö¬
randen tryckas vid slutet af detta band.
Den 30 September.
bestämt fördelningen af anslaget mellan landtvärnsmänneri.
Herr Ditzin.ge.rs motion innehåller nemligen, att hvarje pen¬
sion skall utgå med 25 rdr rrut. Ståndet har således redan
beslut it om fördelningen, och något skäl att instämma i Bon¬
deståndets beslut om återremiss synes mig således icke vara
för handen.
Herr Björck*).
Herr Isberg: Mig synes det mindre lämpligt, att Bor¬
gareståndet, som en gång definitivt afgjort frågan, nu antager
en inbjudning, som afser det yttrande, att Ståndet icke fattat
definitivt beslut. Det kunde också ganska lätt hända,
om frågan återremitterades till Utskottet, att Borgareståndet
efter återremissen kommer till annat resultat än det en gång
beslutna, och på dessa skäl anhåller jag, alt inbjudningen
måtte afslås.
Herr Henschen: Herr Isberg synes hafva missförstått
Herr Björck. Hans yrkande går icke ut på att upphäfva
Ståndets förut fattade beslut, endast alt dertill måtte läggas
åtskilliga detaljbestämmelser i afseende å pensionernas utde¬
lande; och då jag icke kan undgå att finna dylika bestäm¬
melser vara af nytta, frånträder jag mitt förra yrkande och
instämmer med Herr Björck.
Herr Sandegren: Utom det att jag i allmänhet icke
vill bifalla inbjudningar, enär dessa icke hafva något stöd i
grundlagen, kan jag, hvad särskildt ifrågavarande inbjudning
angår, för min del icke antaga densamma, ty Borgareståndet
har efter en ganska liflig debatt och noggrann pröfning af
frågan fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med hvad ett
annat Stånd redan nu beslutit. De skäl, som här blifvit
anförda för återremiss, äro icke af beskaffenhet att kunna
rubba min öfvertygelse.
Herr Binman: Om Utskottet anser nödigt att uppställa
några vilkor lör utdelningen af pensionerna, har Utskottet
tillfälle dertill i svaret på Bondeståndets återremiss. Af
sådan anledning och på det Borgareståndet icke genom något
beslut nu mätte binda händerna på sig, i händelse någon
framställning i sådant syfte inkommer, yrkar jag, alt proto¬
kollsutdraget måtte läggas till handlingarne.
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke»
vid slutet af detta band.
Borg.-Stånd. Prot vid II ilis d 18C2—1 86». VI. 40
626 Den 50 September.
Öfverläggningen var slutad, och Bondeståndets protokolls¬
utdrag lades till handlingarne.
§ ™
Justerades protokollsutdrag, angående af Ståndet denna
dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. % 3 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 3 Oktober.
Plenum kl. 1 e. m.
§ *•
Tillkännagaf Herr Talmannen, att från Kongl, musikaliska
akademien till utdelning bland Ståndets herrar ledamöter
ankommit och voro å Ståndets bord tillgängliga tio inträdes¬
kort till de mnsikhistoriska föreläsningar, som hållas hvarje
afton å uppgifven timma och ort.
§ 2.
Justerades:
l:o protokollen för den 28 och 50 sistlidne September,
i hvad de angå beslutna återremisser; och
2:o förut icke upplästa delar af protokollet för den S i
samma månad.
§ 3.
Bordlädes Bevillningsutskottets memorial M 25 samt
utdrag af höglofliga Ridderskapets och Adelns protokoll den
Den 5 Oktober.
627
28 sistlidne September, innefattande inbjudning i afseende ä
5:te punkten i Statsutskottets utlåtande M 1S3.
§ 4‘
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades på derom
gjord begäran Herr Hedman i tre veckor, räknadt från den
17 innevarande Oktober, och Herr Carlson likaledes i tre
veckor, från den 8 dennes.
§ S>
Företrädde, efter anmälan, herr statsrådet, kommendö¬
ren af Kongl, nordstjerneorden Henrik Wilhelm Bredberg
och aflemnade Kongl. Majds nådiga propositioner:
l:o angående en den svenska beskickningen i Turkiet
tillhörig, i Pera belägen fastighet, och
2:o i fråga om afsöndring af jord från Eskilstuna kungs¬
ladugård till utvidgande af Eskilstuna stads samt Klosters
och Fors’s församlingars begrafningsplats.
Herr statsrådet Bredberg afträdde, på vanligt sätt utbe-
ledsagad.
§ 6‘
1‘öredrogos och remitterades till Statsutskottet Kongl.
Maj:ts i nästföregående paragraf omförmälda nådiga propo¬
sitioner.
§ 7-
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets under §
6 här ofvan antecknade beslut.
Plenum slutades kl. 3/i 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
628
Den 7 Oktober.
Den 7 Oktober.
Plenum kl. '/, 2 e. m.
§ *•
Justerades protokollet för den 28 sistiidne Augusti.
Föredrogs ånyo Herr Ekmans, enligt Ståndets den 19
sistiidne Augusti fattade beslut, hvilande förslag om Med-
ståndens inbjudande att instämma i Borgareståndets beslut
rörande första punkten af Bankoutskottets memorial M 44,
hvilket inbjtidningsförslag, sedan upplyst var, att samtliga
Riksstånden i anledning af första punkten i Bankoutskottets
memorial J\s 55 fattat sammanstämmande beslut i det ämne,
inbjudningsförslaget afsåg, lades till handlingarne.
§ 3.
Föredrogs ånyo Bevillningsutskottets memorial M 25, i
anledning af Riksståndens skiljaktiga beslut i fråga om in¬
förseltullen å ättika.
Utskottets till annat Riksstånd framställda inbjudning
lades till handlingarne och den föreslagna voteringsproposi-
tionen godkändes.
§ *■
Vid förnyad föredragning af utdrag utaf högloQiga Rid—
derskapets och Adelns protokoll den 28 sistiidne September,
JVs 419, innefattande, bland annat, dels nämnda Riksstånds
beslut i anledning af 5:te punkten i Statsutskottets utlå¬
tande M 1S3, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens nionde hufvudtitel, dels inbjudning till de öfriga
Riksstånden att i samma beslut sig förena, blef omförmälda
protokollsutdrag lagdt till handlingarne.
§ S-
Föredrogs och godkändes Expeditionsutskottets förslag
lill Rikets Ständers underdåniga skrifvelser N:ris 126—131.
Den 7 Oktober.
62»
§ 6.
Bordlädes följande Utskotts utlåtanden, memorial och
betänkande:
Statsutskottets N:ris 157 —164, Sammansatta Stats-saust
Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets M 46 och Banko¬
utskottets JV? 62—64.
§ 7.
Föredrogs och lades till handlingarne Allmänna Besvärs-
och Ekonomiutskottets memorial JY3 131, angående verk¬
ställd omröstning i anledning af de hos Biksstånden fattade
skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets betänkande!!
N:ris 55 och 124, rörande väckt förslag om upphäfvande
af hittills gäll nde reglementen för vården af sockenmagasiner
samt öfverlemnande åt kommunalstyrelserna att öfver sam¬
ma magasiner förfoga.
§ 8.
Herr Bäcklin hegärde och erhöll ledighet från riksdags-
göromålen i tre veckor, räknadt från den 9 dennes.
§ ».
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets denna
dag fattade beslut.
Plenum slutades klockan 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
«30
Den 10 Oktober.
Den 10 Oktober.
Plenum kl. y, 2 e. m.
§ *•
Justerades protokollet för den 29 sistlidne Augusti.
§ 2.
Enligt i hällen talmanskonklav uppgjordt förslag, som
af Herr Talmannen nu meddelades, beslöt Ståndet att i bör¬
jan af det plenum, som komine att anslås till Onsdagen den
14 dennes, välja ledamöter och suppleanter i förstärkt Lag¬
utskott; hvarjemte, på framställning af Herr Talmannen,
suppleanternes antal bestämdes till sex.
§ 3-
töredrogos ånyo, hvart efter annat, Statsutskottets:
Utlåtande JYi 1S7, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition om full dispositionsrätt för Stockholms stad och
län till den åt stadens och länets gemensamma Kurhusinrätt-
ning år 1815 upplåtna egendom å Kungsholmen.
Bordlädes.
Utlåtande M 158, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition, angående afsöndring af jord från majorsboställe!
Hammar vid Wermlands regemente till begrafningsplats åt
Hammarö församling i Wermlands län.
Bifölls.
Utlåtande JV? 159, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition, angående upplåtande af en del utaf kronoängen
Tyskhagen i Westmanlands län till byggnadsplats för Kungs¬
barkarö församlings folkskolebyggnad.
Bifölls.
Utlåtande M 160, i anledning af väckta motioner, an¬
gående grundskatternas afskatlände.
Bifölls.
Memorial M 161, angående utfärdande af förnyad in¬
ben 10 Oktober.
631
struktion för Rikets Ständers revisorer vid granskningen af
riksgäldskonlorets tillstånd och förvaltning.
Herr Ljungberg: Jag vill endast påpeka ett tryckfel,
sorn insmugit sig på sista raden och som jag anser höra
rättas. Det är nemligen det der förekommande ordet »afa, hvilket
bör uteslutas, såsom störande meningen.
Vidare anfördes ej. och memorialet JV2 161 godkändes,
med uteslutande af ordet »af» på näst sista raden i Utskot¬
tets förra hemställan sid. 9.
Utlåtande JU 162, i anledning af väckt motion om efter¬
skänkande al kronans rätt till ekskog.
Bifölls.
Utlåtande JU 163, i anledning af väckt motion, angående
förflyttning utom hufvudstaden af Kongl, flottans varf och
dithörande materiel m. m., samt Skeppsholmens och galer-
varfvets upplåtande till Stockholms stad.
Bifölls;
och
Memorial J\s 161, i anledning af erhållen återremiss å
Statsutskottets betänkande JU 126. angående frånträdande
af kronans rätt till återlösen af de s. k. Trippiska hemma¬
nen i Halland.
Lades till handlingarne.
§ *■
Föredrogs ånyo och hifölls Sammansatta Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets betänkande JU
46, i anledning af väckta motioner till förbättrande af folk¬
skoleväsendet.
§ S.
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, Bankoutskottets:
Utlåtande JU 62, i anledning af ett utaf possessionaten
N. Kemner gjordt ackordsanbud.
Bifölls.
Memorial JU 63, med anmälan angånde en verkställd
omröstning.
Lades till handlingarne;
och
Memorial JU 64, med anledning af Riksståndens beslut
öfver betänkandet JVs 36, angående uppställningen al ä:te
och 6:te afdelningarne i bankoreglementets 6:te artikel.
Bifölls.
632
Den 10 Oktober.
§ 6.
Bordlädes följande Utskotts memorial, utlåtanden och
betänkanden:
Statsutskottets N:ris 165 och 166; Sammansatta Bevin¬
nings-, Lag- samt allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets
N:ris 13 och 14; Bankoutskottets N:ris 65—70 och Lagut¬
skottets N:ris 67—70.
§
Justerades protokollsutdrag, angående Ständets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. '/, 3 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 14 Oktober.
Plenum kl. 10 f. m.
„ § *•
Justerades protokollet för den 2 sistlidne September.
§ 2.
Jemlikt Ståndets förut fattade beslut att denna dag välja
ledamöter och suppleanter i förstärkt Lagutskott, de sistnämnde
till antalet sex, löretogos nu, hvart efter annat, med slutna
sedlar berörda val, dervid utsågos till
Ordinarie ledamöter, hvilkas antal enligt grundlagen
är 26:
Herr vice Talmannen Murén,
„ Blanche,
„ Hierta,
„ Lovén,
Den 44 Oktober.
622
Eerr Ljungberg,
„ Stråle,
Björck,
„ Ekholm,
„ Sandegren,
„ Ödmansson,
„ Bohmansson,
„ Trägärdh, B.,
„ Trägärdh, Sv.,
„ Gahn,
„ Börjeson,
„ Grenander,
„ Carlén,
„ Schenström,
„ Bovin,
„ Kistner,
„ Cygnceus,
„ Rhodin,
„ Isberg,
„ Lundberg,
„ Hjertström, samt
„ Dahlström, hvardera med 27 röster; — och
till suppleanter, med skyldighet att i mån af behof tjenstgöra
i följande genom lottning bestämda ordning:
Herr Berger,
„ Swartz,
„ Grape,
„ Wallenberg,
„ Fahlcrantz och
„ Berggren, hvardera med 40 röster.
Underrättelse om dessa val skulle genom utdrag af pro¬
tokollet meddelas.
§ 3-
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, Statsutskottets:
Utlåtande JYs 457, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition om full dispositionsrätt för Stockholms stad och
län till den åt stadens och länets gemensamma kurhusinrätt¬
ning år 4845 upplåtna egendom å Kungsholmen.
Herr Blanche *).
*) Herr Blanches vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke»
vid slutet af detta band.
634
Den 44 Oktober.
Herr Kistner: Jag medger, att denna fråga är af tvistig
beskaffenhet och kan tåla vid att närmare granskas, på grund
hvaraf jag anhåller, att betänkandet måtte återremitteras till
Statsutskottet.
Herr Lemchen: Mig synes, att de skäl, Herr Blanche
anfört, äro tillräckligt öfvertygande. Man bör noga betänka
sig, innan man afhänder staten eganderätten till en så välbe¬
lägen och användbar tomt som den ifrågavarande. ])å dertill
kommer, att frågan är så outredd, att man icke vet, hvem
som skulle blifva egare af tomten, eller huru dermed skulle
vidare förfaras, utgör detta ett ytterligare skäl till afslag. Jag
har också hört, att så redan skett inom ett annat Stånd. Att
återremittera frågan vid ett så sent stadium af riksdagen,
tyckes ej vara lämpligt.
Herr Ljungberg: Afven jag anser det vara riktigast att
afslå Utskottets hemställan. Redan vid sistlidne riksdag hyste
man stora betänkligheter emot antagande af det förslag om
kurhusets förflyttning, som då blifvit afgifvet; men man ingick
derpå, såsom det vill synas, emedan detsamma hade till syf¬
temål att öfverlåta egendomen til! allmänna barnhuset, som
ansågs vara deraf i behof. Nu, då öfverenskommelse med
sistnämnda inrättning icke kunnat träffas, begär man likväl
egendomens afyttring på ett sätt, att den skulle kunna både
styckas och till enskilda personer öfvergå. Det är väl bekant,
att staten numera har, i förhållande till behofvet, så få pu¬
blika byggnader här i staden, att flera lokaler måste för em-
betsverkens behof till höga priser förhyras. Vid sådant för¬
hållande tyckes det ej vara skäl, att staten ännu mera för¬
minskar det ringa antal af egendomar, som tillhörer densamma.
De motiver för en sådan åtgärd, som i betänkandet finnas
andragna, synas mig ej heller särdeles välgrundade. Det skäl,
hvarpå man lagt största vigt, är det af Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Stockholms län anförda, eller att det skulle
medföra olägenhet, att hufvudstaden och länet nödgades gemen¬
samt använda samma kurhus. Men på andra orter, t. ex. i
Upsala och Malmö, har man ansett det vara af synnerlig vigt
och fördel att kunna förena länets och stadens sjukhus, eme¬
dan derigenom bättre läkarevård och sjukattiralj m. m. kan
beredas. Detta skäl lärer således icke kunna tilläggas någon
vigt; och då de i öfrigt anförda icke äro af bättre halt, an¬
håller jag, att Ståndet måtte afslå Utskottets hemställan.
Herr Ridderstad: På samma gång jag instämmer med
Herr Blanche, får jag fästa uppmärksamhet på en omstän¬
Den 44 Oktober.
635
dighet, som efter min uppfattning gör återremiss fullkomligt
obehöflig. Man har sagt, att då lokalen år 4814 öfverläts till
hufvudstaden och Stockholms lån, öfverlåtelsen innebar en på
dem öfverförd, verklig eganderått dertill; men det är ju all¬
deles klart, att om så verkligen förhåller sig, så hade ej nå¬
gon ytterligare åtgärd från Rikets Ständers sida nu påkallats.
Just den omständighet, att eganderättsfrågan nu behandlas tiar,
bevisar aldra bäst, att den icke förut blifvit löst.
Praxis har hittills varit, att kommunerna skola sjelfva
bestå oell underhålla sina sjukhus. Hvarföre skall man då
göra ett undantag för Stockholms stad och län? De borde
vara tacksamma för att i 50 år hafva haft kostnadsfri och
oinskränkt dispositionsrätt till egendomen, och icke i detta
offer från statens sida söka och se ett skäl för sig att nu
helt och hållet tillegna sig densamma. Jag anhåller om afslag
å betänkandet.
Ofverläggningen var slutad, och Statsutskottets utlåtande
JU 457 afslogs.
Memorial M 465, angående afskrifning af åtskilliga inom
linien i riksgäldskontorets räkenskaper balanserade fordringar.
Bifölls;
och
Utlåtande M 466, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition, angående med konungariket Belgien alslutade trak¬
tater om upphörande af Scheldetullen.
Lades ånyo på bordet.
§ *■
Föredrogs ånyo Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomiutskottets memorial JVs 43, i
anledning af Riksståndens skiljaktiga beslut i en till vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distiilerade
spirituösa drycker hörande fråga.
Herr Witt: Jag får fästa uppmärksamhet på min vid
betänkandet fogade reservation, till hvilken jag yrkar bifall.
Jag framställer deri den önskan, att Rikets Ständer måtte,
med ogillande af Utskottets beslut att yttra sig blott öfver en
del af frågan, förklara, det förslaget att anslå en femtedel
utaf bränvinsmedlen för landstingens behof har förfallit. Detta
yrkande står i öfverensstämmelse med Borgareståndets beslut,
då frågan sista gången förevar, och jag anhåller derföre om
bifall dertill.
Herr Lemchen: Denna fråga står för närvarande så, att,
efter det två Stånd bifallit och två Stånd afslagit Utskottets
630
lien 14 Oktober.
förslag, ett Stånd sedermera, på grund af inbjudning från ett
annat Stånd, frånträdt sitt förra beslut och bifallit Utskottets
förslag. I det betänkande, som Utskottet derpå afgaf, förkla¬
rade Utskottet, att tre Stånd bifallit förslaget, och yttrade sig
icke vidare i sjelfva frågan. Detta godkändes af tre Stånd,
ehuru anmärkning deremot förekom. Då nu tre Stånds beslut
i detta ärende utgör Rikets Ständers, måste efter min upp¬
fattning Utskottets sistnämnda, af tre Stånd godkända yttrande
innefatta, att Rikets Ständer bifallit Utskottets förslag, hvilket
således utgjorde Rikets Ständers beslut. Jag kan derföre icke
bifalla hvarken Herr Wills eller Herr Lundbergs reservation
mot Utskottets nu föredragna memorial, utan förmenar, att
det enda, Borgareståndet för närvarande kan göra, är att lägga
memorialet till handlingarne, med vidblifvande af sitt förra
beslut.
Herr Will: Det är nödvändigt, att, sedan frågan åter
förekommit i Utskottet och kommit till Riksstånden, dessa
yttra sig öfver memorialet. Det är sålunda ej nog, att Bor¬
gareståndet vidblir sitt förra beslut, såsom Herr Lemchen
föreslagit.
Herr Lemchen: Då detta memorial innehåller endast en
anmälan till Rikets Ständer, anser jag fortfarande något annat
beslut icke nu böra fattas, än att lägga memorialet till hand¬
lingarne med förklaring, att Borgareståndet vidblifver sitt
förra beslut.
Herr Henschen: Det rättaste skulle kanske vara att,
såsom Herr Lemchen föreslagit, lägga memorialet till handlin¬
garne, med vidblifvande af förra beslutet; men jag anser lik¬
väl detta beslut böra meddelas de öfriga Stånden, på det att,
i händelse något af dem skulle vid närmare besinnande finna
sig böjdt att biträda detsamma, icke något hinder må, enligt
antagen och gammal tolkning af riksdagsordningen, möta.
Herr Gahn *).
Herr Renström: Jag kan för min del icke instämma i
Herr Gahns åsigt, att Utskottets framställning derom, att det
ifrågavarande tillägget förfallit, är riktig. Jag tror tvärtom,
att detta tillägg, derigenom att jag anser detsamma vara af
trenne Stånd antaget, blifvit af Ständerna godkändt. Då Bor¬
gareståndets beslut i denna fråga innehåller, att Ståndet för
sin del förkastat det väckta förslaget, att städerna skola
*) Herr Gahns vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke»
vid slutet af detta band.
Den 14 Oktober.
637
till landstingen afstå en femtedel af bränvinsskatten, måste
väl deraf, så vidt jag förstår, äfven följa, att Ståndet icke kan
hafva medgifvit, att stad, som icke deltager i landsting, skall
afstå en sådan andel af denna skatt; och då nu således ingen
opartisk lärer kunna bestrida, att ju detta beslut innefattar
ett sådant tillägg, som Ridderskapet och Adeln samt Bonde-
ståndet beslutit i afseende på stad, som icke deltager i lands¬
ting, är det på denna grund, som jag anser det nämnda til¬
lägget vara af Ständerna gilladt och antaget.
Af dessa skäl protesterar jag emot det påståendet, att det
ifrågavarande tillägget förfallit, och yrkar, att det beslut, som
blifvit fattadt rörande denna fråga, måtte stå fast.
Herr Henschen: Jag vet ej, om Herr Gahn observerade,
att Utskottet i sitt förra memorial sorgfälligt undvek att säga
»Rikets Ständers beslut», utan endast yttrade, att »tre Stånd
beslutat». Frågan är just, om detta kan anses såsom Rikets
Ständers beslut. Jag hoppas, att Expeditionsutskottet ser upp
i detta hänseende. Emellertid är det tvifvel underkastadt,
hvad som för närvarande lämpligast bör åtgöras. Jag tror, att
detta är att lägga memorialet till handlingarne med vidblif-
vande af förra beslutet.
Herr Witt: Då man bär vidlyftigt ordat om denna sak,
är det väl skäl, att jag, som här bragt den på tal, yttrar mig
något vidlyftigare om den.
Till en början ber jag att få uppläsa min reservation, så
lydande:
»Emot Utskottets memorial får jag reservera mig af det
skäl, att då Utskottet företog behandlingen af det deri omför-
rnälda ärende, beslöt Utskottet att ej yttra sig öfver lista
momentet af 24 §:n, utan blott förklara, att det föreslagna
tillägget till 3:dje momentet har förfallit, emedan det endast
blifvit af två Stånd antaget. Jag anser också, att det före¬
slagna tillägget har förfallit, men icke af det skäl, att blott
två Stånd antagit detsamma, utan på den grund, att hela frå¬
gan om anslående af en femtedel utaf bränvinsmedlen till
landstingens behof förfallit, och det föreslagna tillägget skulle,
enligt Utskottets eget yttrande, endast komma i fråga förden
händelse 24 § i det af Utskottet beslutna förslag till författ¬
ning angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. skulle
erhålla deri af Utskottet föreslagna lydelse. Nu har dock
denna »händelsen ingalunda inträffat, ty lika sorgfälligt som
Utskottet i sitt utlåtande af den 14 sistlidne Augusti undvikit
att uttala, det Rikets Ständer fattat något beslut att godkänna
63»
Ben 14 Oktober,
förslaget, lika sorgfälligt hafva tre Riksstånd undvikit att vid¬
röra denna hufvud fråga, och det fjerde, nemligen Borgare¬
ståndet, har förklarat, att Utskottets förslag förfallit. Således
har hvarken Utskottet eller något af Riksstånden sagt, att
beslutet att anslå en femtedel af bränvinsmedlen till landstin¬
gen är Rikets Ständers beslut. Tvärtom angifver det af Ut¬
skottet, i utlåtandet af den 14 Augusti, begagnade uttrycket:
»för den händelse denna § erhåller den af Utskottet föreslagna
lydelse» tydligen, att Utskottet ej ansåg den hafva fått en
sådan lydelse, följaktligen icke vara genom något Rikets Stän¬
ders beslut antagen, och denna Utskottets uppfattning af frå¬
gans ståndpunkt har icke blifvit motsagd i Stånden; utan
hvad l:sta momentet af 24 §:n beträffar, hvilket här utgör
sjelfva tvisteämnet, så har Ridderskapet och Adeln låtit vid
Utskottets anmälan bero, Presteståndet lagt den med godkän¬
nande till handlingarne. Borgareståndet förklarat, att förslaget
förfallit, och Bondeståndet lagt anmälan till handlingarne. I
sitt nu afgifna memorial har Utskottet ej heller vidrört huf-
vudfrågan, och således finnér jag ett ytterligare skäl att reser¬
vera mig deremot, att Utskottet vid behandlingen skiljt de i
oskiljaktigt sammanhang stående momenten ifrån hvarandra, i
stället för att på en gång taga hela §:n i öfvervägande. Då
skulle Utskottet, i full konseqvens med sitt en gång vidtagna
sätt för frågans lösning, troligen hafva kommit till den åsigt,
att frågan i sin helhet betraktad numera är förfallen, då trenne
olika beslut nu finnas, nemligen ett af Ridderskapet och Adeln
samt Bondeståndet, hvilka antagit Utskottets förslag med ett
särskildt tillägg till 3:dje momentet, eli annat af Presteståndet,
som antagit Utskottets förslag, men ogillat nämnda tillägg, och
ett tredje af Borgareståndet, som afslagit hela förslaget. Jag,
som anser, att förslaget redan den 4 Juli hade grundlagsenligt
förfallit, får vördsamt föreslå, det Rikets höglofiiga Ständer
måtte, med ogillande af Utskottets beslut att yttra sig blott
öfver en del af frågan, förklara, det
förslaget, att anslå en femtedel utaf bränvinsmed¬
len för landstingens behof, har förfallit.»
När nu till Ståndet inkommit ett memorial, deri Utskot¬
tet ignorerat den af Ståndet uttalade mening, att frågan för¬
fallit, och föreslagit ett tillägg, som skulle ifrågakomma endast
i den händelse, att frågan förfallit, kan väl Ståndet icke låta
detta memorial utan anmärkning passera och lägga det till
handlingarne, utan att göra sig reda för, huru frågan blifvit i
Utskottet behandlad. Nu finner man, att Utskottet, i stället
Den 14 Oktober.
659
för att taga liela frågan om bränvinsmedlens användande i
öfvervägande, blott förklarat, att det föreslagna tillägget för¬
fallit. Hade Utskottet deremot företagit frågan i sin helhet,
skulle det hafva funnit, att tre från hvarandra skiljaktiga be¬
slut blifvit fattade, nemligen af Ridderskapet och Adeln samt
Bondeståndet, som låtit vid Utskottets anmälan bero, af Pre-
steståndet, som lagt den med godkännande till handlingarne,
och af Borgareståndet, som förklarat, att förslaget förfallit.
Man må räkna hur sorn helst, så är det ej möjligt att af
Utskottets memorial eller af Ståndens protokoll komma till
den åsigt, att tre Stånd fattat ett gemensamt beslut. Då Ut¬
skottet nu talar om ett tillägg till en fråga, som redan för¬
fallit, är det väl nödvändigt, att Ståndet ogillar Utskottets åt¬
görande, med förklarande att frågan förfallit. Det lärer väl
icke här vara någons mening att påstå, att Utskottets förslag
är godkändt af Rikets Ständer, och Utskottet sjelf har icke
ens vågat påstå något sådant.
Herr Staaff*).
Herr Witt: Utskottet har visserligen förklarat, att tre
Stånd i frågan fattat sammanstämmande beslut, men det är
just detta Utskottets förklarande, som Borgareståndet ogillat;
och jag kan derföre icke finna annat, än att Borgareståndet
måste förklara, att hela frågan förfallit, eller ock, om Ståndet
anser sig icke kunna göra det, återremittera frågan till Ut¬
skottet.
Diskussionen ansågs slutad, och sedan Herr Henschen,
med frånträdande af sitt yrkande, biträdt Herr Wilts förslag,
framställde Herr Talmannen följande proposition:
»Behagar högtärade Ståndet, med vidblifvande af förut
fattadt beslut, lägga till handlingarne det Sammansatta Utskot¬
tets nu föredragna memorial JYs 13?»
Svarades ja och nej, och begärdes votering; i anledning
hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande vote¬
ringsproposition:
»Den, som vill, att Ståndet, med vidblifvande af förut
fattadt beslut, lägger till handlingarne Sammansatta Bevill-
nings-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets
memorial JU 13, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
') Herr Slaajfs vid tryckningen ej afiemnade anförande, tryckcs vid
slutet af detta band.
640
Den 14 Oktober.
Vinner nej, har Ståndet, med vidblifvande af sitt förra
beslut i ämnet oell i enlighet med Herr Witts reservation vid
memorialet, ånyo förklarat, att förslaget att anslå en femtedel
af bränvinsmedlen för landstingens behof har förfallit.»
Votering anställdes i stadgad ordning och utföll med 46
nej mot 12 ja; hvadan Ståndet beslutit i enlighet med nej-
propositionen.
Herr Henschen: Herr Wills förslag i sin helhet tror
jag vara riktigt; men i den voteringsproposition, som till
Ståndet framställdes, var ej utvecklad den tanke, som låg
deri och hvilken bort framhållas, nemligen att, då frågan
om att anslå en femtedel af bränvinsmedlen för landstin¬
gens behof förfallit, skulle äfven frågan om rättigheten för
de stader, som hade 25,000 invånare eller derutöfver, alt
få disponera motsvarande femtedel, hafva förfallit, .lag an¬
håller, alt få detta såsom reservation till protokollet anteck¬
nadt; hvarjemte jag hemställer, att Ståndets i ämnet nyss
fattade beslut ofördröjligen måtte Medstånden delgifvas.
Herr Björck *).
Herr Henschen: Jag fortsätter mitt yrkande om aflå-
tande af inbjudning till Medstånden. Jag inser visserligen,
att det ligger något inkonseqvent deri, att göra en inbjud¬
ning i denna fråga, då man hyser den åsigt, att inbjudningar
äro grundlagsvidriga i frågor, som redan förfallit; men här
är endast meningen att genom en inbjudning söka rätta ett
af ett annat Slånd fattadt grundlagsvidrigt beslut.
Herr Wilt: Jag afstyrker inbjudning i delta såväl
som i andra fall, der fråga är alt ändra ett redan fattadt
beslut. Jag tror det vara tillräckligt, att ett protokollsutdrag
meddelas de andra Stånden.
Herr Sundvallson: Jag kan icke annat än instämma
i Herr Henschens yrkande, ty jag finnér det icke betänkligt
att aflåta en inbjudning lill Presteståndet, så mycket mindre,
som Borgareståndet icke förut i denna Iråga gjort någon
inbjudning till förstnämnda Stånd, samt man kan hoppas att
derigenom bringa frågan till slut.
•lag yrkar proposition å Herr Henschens förslag.
Pierr Henschen: Jag får fästa Herr Wills uppmärk¬
samhet på, att en kommunikation icke föranleder något be¬
") Herr Björcks vid Iryckningen ej aflemnade anförande trycke*
vid slutet af detta band.
fien 14 Oktober.
6äl
slut, hvilk er deremot alltid mäste blifva fallet med en in¬
bjudning. afven om den blott lägges till handlingarne.
Jag finner väl, att Herr Wilt. sorn anser alla inbjud¬
ningar grundlagsvidriga, ieke kan gå in pä denna; men det
liar ända sedan 1809 varit praxis att göra inbjudningar, och
då grundlagen ej uttryckligen förbjuder sådant, drager jag
icke i betänkande, att inbjudningar kunna allålas. I denna
vigtiga fråga anser jag mig icke kunna afstå från mitt för¬
slag om inbjudning lill Medsiånden.
Ofverläggningen var slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde proposition derå, alt Medstånden måtte inbjudas att
instämma i Borgareståndets nyss lättade beslut. Martil sva¬
rades ja och nej; hvarjemte begärdes votering, sorn i grund¬
lagsenlig ordning verkställdes enligt en derföriunan uppsatt,
justerad och anslagen voteringsproposition, så lydande:
»Den, som bifaller förslaget om Medståndens inbjudande
att instämma i Borgareståndets nyss lättade beslut i anled¬
ning af Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomiutskottets memorial JW 13, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, har samma inbjudningsförslag förfallit.»
Denna votering utföll med 33 ja mot 13 nej; i följd
hvaraf omförmälda inbjudningsförslag var bifallet.
§ S.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Bevillnings-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets me¬
morial M 14, i fråga om arfvode åt den person, hvilken i
egenskap af sekreterare biträdt Utskottet.
§ 6.
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, Bankonlskottets.
Utlåtande Jtt 63, i anledning af erhållen återremiss af
åtskilliga framställningar i Utskottets betänkande M 44, i
fråga om förändrade föreskrifter i l:a, 2:a och 5:dje artik-
larne af bankoreglementet.
Bifölls.
Memorial M 66, i anledning af erhållen återremiss af
memorialet .As 61.
Bilölls.
Memorial JW 67, med förslag till instruktion för Ri¬
kets Ständers revisorer (ifver bankoverket.
Bifölls utan diskussion, med undantag af 7 § i Ut-
Horg.-Stånd. Prot, vid Riksdagen 1862—1863. VI. 41
642
Ven 14 Oktober.
»kotteis förslag till instruktion, derom öfverläder och beslöts,
på satt sorn följer.
Herr Gahn *).
Herr Hierta: Jas begärde ordet, för att framställa ena¬
handa förslag, som Herr Gahn gjort, oell jag tror, att det
är så mycket mera skäl att bifalla samma förslag, som en
dylik förändring är vidtagen i afseende å den berättelse, som
af revisorerne öfver statsverkets räkenskaper skall afgifvas.
Vidare anfördes ej, och 7 § godkändes med uteslutande
af dels orden »näst sammanträdande» på 2:dra raden och
dels följande ord: »vid derpå följande riksdags början» på
8:de och 9:de raderna.
Memorial JK3 68, med förslag till instruktion för Rikets
Ständers revisorer öfver lånekontoren i orterna.
Bifölls.
Memorial JU 69, med förslag till ansvarighetslag för
Rikets Ständers fullmäktige i banken.
Bifölls utan diskussion, med undantag af 3 § i nämnda
förslag, hvarom öfverlades och beslöts, såsom följer.
Herr Gahn*).
Herr Henschen: Den af Herr Gahn föreslagna ned-
sättningen i straffet är visserligen stor, men jag tror, att
man icke bör motsätta sig den, äfven af det skäl, att i för¬
slaget till strafflag fängelsestraffet beräknas endast i jemna
årtal.
Herr Gahn *).
Vidare anfördes ej, och 3 § godkändes med den för¬
ändring, att slutorden »fästning på två till högst fem år,
efter omständigheterna, dock utan arbete» utbyttes mot dessa
ord: »fängelse högst Iva är efter omständigheterna;»
och
Memorial JVs 70, med förslag till ansvarighetslag för de
af Rikets Ständer förordnade styrelseledamöter för lånekon-
toron i orterna.
Bordlädes.
§ 7-
Föredrogos, men bordlädes ånyo, Lagutskottets utlåtande
M 67, betänkanden N:ris 68 och 69 samt memorial M 70.
§ «•
Bordlädes följande Utskotts memorial, utlåtanden och
*) Herr Gahns vid tryckningen ej aflemnade anföranden trycka*
vid »lutet af detta band.
Ven 14 Oktober.
643
betänk,inden: Statsutskottets N:ris 167, 168 och 170; Sam¬
mansatta Stats- och Bankoutskottets N:ris 47 och 48; Lag¬
utskottets M 71 och Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomiutskottets N:ris 28—33, äfvensom Ex-
peditionsutskottets förslag till Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse!' N:ris 152 och 133.
§ »•
Justerades protokollsntdrag, angående af Ståndet denna
dag fattade beslut.
§ 10-
Herr Börjeson begärde och erhöll ledighet från rika-
dagsgöromålen i Ire veckor från och med den 17 dennes.
Plenum slutades kl. l/2 1 e. m.
[n fidem
E. G. Björkman.
Den 16 Oktober.
Plenum kl. '/ä 6 e. ra.
§ *•
Justerades protokollet för den 7 sistlidne September.
§ 2.
Herr ödmansson begärde och erhöll ledighet från riks-
dagsgöromålen under tre veckor, räknadt från och med den
24 dennes.
§ 3.
Herr Talmannen tillkännagaf, att ett antal inträdeskort
till Kongl, landtbruksakademiens sammankomst den 19 dennes
var å talmansbordet tillgängligt för de Ståndets herrar leda¬
möter, som önskade densamma bivista.
644
Den 16 Oktober.
Bordlädes andra gången Statsutskottets memorial N:ris
167, 168 och 170; Sammansatta Stats- och Bankoutskottets
utlåtanden N:ris 47 och 48, Lagutskottets betänkande JW
71 och Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottets betänkanden N:ris 28—33.
§ S-
Vid förnyad föredragning af Expedilionsutskottets för¬
slag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser N:ris 132
och 133 blefvo samma förslag godkända.
§ 6-
Bordlädes följande (Jtskolts utlåtanden och memorial:
Stalsutskottets N:ris 169, 180, 181 och 182 samt Samman¬
satta Banko- och Lagutskottets N:ris 4 och S.
Plenum slutades kl. '/2 7 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 17 Oktober.
Plenum kl. 10 f. m.
§ <■
Justerades protokollen för den 9 och 10 nästlidne
September.
§ 2.
På derom af Herr Gahn framstäldt förslag, hvari flere
ledamöter instämde, beslöt Ståndet vänligen inbjuda de öfriga
Biksstånden att förena sig i Borgareståndets den 14 dennes
fattade beslut, hvarigenom Bankoutskottets memorial Jtf 69.
med förslag till ansvarighetslag för Rikets Ständers fullmäk¬
tige i banken, blifvit godkändt med den förändring af 3 § i
Ven 17 Oktober.
643
sistnämnda forsla fl, att slutorden »fästning på två till högst
fem Sr, efter omständigheterna, dock utan arbete» utbytas
mot dessa ord: »fängelse högst två år efter omständig¬
heterna».
§ 3-
Föredrogs ånyo Statsutskottets utlåtande JW 166. i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående med
konungariket Belgien afslutaile traktater om upphörande af
Scheldetullen.
Herr Sundvallson *).
Vidare anfördes ej, och utlåtandet bifölls.
§ *-
Föredrogs ånyo och bifölls Bankoutskottets memorial
JW 70, med förslag till ansvarighetslag för de al Bikels Stän¬
der lörordnade styrelseledamöter för lånekontoren i orterna.
§ »
Föredrogs och godkändes Expeditionsutskollets förslag
till Iiikels Ständers underdåniga skrifvelse J\f 134.
§ 6
Föredrogs ånyo Lagutskottets utlåtande M 67, i anled¬
ning af vackt motion om förändring i Kongl, förordningen
angående Itandelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj
1835.
Herr Rydin: Af betänkandet finner jag väl, att Ut¬
skottet, såsom skäl för sitt afstyrkanrie af motionen, behagat
förmena, att »åtskilliga praktiska svårigheter» skulle i tillämp¬
ningen möta mitt förslag. Men då Utskottet icke uppgifvit,
hvaruti dessa svårigheter i allmänhet skulle bestå, lärer väl
Utskottets tystnad i detta läll lå helt enkelt anses härleda
sig från omöjligheten att upptäcka någon enda; och det af
Utskottet anförda radikalskälet inskränker sig väl således
till en af dessa loci coinmunes, sorn äro så viga alt till¬
gripa. då man ulan giltig orsak vill komma ifrån en sak
på ett behändigt sätt.
I)e praktiska fördelarne af förslaget äro deremot, såsom
jag tror mig halva visat i min motion, högst väsentliga.
Emellertid vill jag icke framställa något yrkande, innan jag
hört, huru diskussionen utvecklar sig.
Herr Henschen: Jag liar låtit anteckna å betänkandet,
att jag ej var tillstädes, då delta ärende handlades inom Ut¬
*) Herr Sundvallsons vid tryckningen ej aflemnad» anförande
trycke* vid slutet af detta band.
646
Den 17 Oktober.
skottet; och jag har till en del gjort det derför, att Herr
Rydins motion förtjenat något mera afseende. Ty om det
någonsin skall blifva möjligt att komma ifrån det olyckliga
utborgningssystemet, finnes efter min öfvertygelse ej annat
råd, än att handelsboks vitsord mellan andra än hand¬
lande upphör alt vara gällande. I)å emellertid motionären
sjelf icke begärt återremiss, vill icke heller jag derom fram¬
ställa yrkande.
Herr Rydin: Med anledning af Herr Henschens ytt¬
rande får jag förklara, att jag gerna yrkar återremiss.
Herr Ekholm yrkade bifall till utlåtandet.
Vidare anfördes ej, och Lagutskottets utlåtande JYi 67
bifölls.
§ 7'
Föredrogs ånyo Lagutskottets betänkande JW 68, i
anledning af motion om närmare bestämmelse af sältet för
inteckning om nyttjanderätt till fast egendom.
Herr Carlén: Uti sin reservation har Herr Lemehen,
så vida jag kan finna, fullständigt ådagalagt, att det af Ut¬
skottet framlagda förslag till författning icke bör antagas.
Och om öfverhufvud någon lagstiftningsåtgärd skulle behöf-
vas — hvilket jag för min del icke tror — synes Herr
Lemchens förslag innefatta allt, hvad som tor ändamålet kan
vara af nöden. Emellertid tillåter jag mia hemställa till
Herr Lemchen, huruvida han icke skulle vilja medgifva en
liten förändring i redaktionen af sitt förslag. Det föreskrif-
ves der, att, för att kunna erhålla inteckning för sådan af¬
handling, som här är i Iråga, skall l:o styrkas åtkomsten
och 2:o sjelfva handlingen vara af 2:ne personer bevittnad.
Herr Lemchen har emellertid i sina motiver förutsatt, alt
afhandling, äfven der den ej är med 2:ne vittnens intyg
försedd, skulle kunna vinna inteckningsförmån, efter hörande
af upplåtaren. Detta anser äfven jag vara enligt nu gällande
lags rätta förstånd och mening, men jag befarar dock, att
med anledning af det föreslagna stadgandets positiva form i
detta hänseende, det skulle kunna fälla någon domare in
att, om en afhandling företes, som antingen blott är
af en person, eller också alldeles icke bevittnad, helt enkelt
nfslå den sökta inteckningen, utan att ens inhemta jordegarens
bestridande. Fullständig tydlighet är aldrig skadlig; och ett
stadgande derom, att jordegaren bör höras, der aIhandlingen
ej är behörigen bevittnad, torde vara lika behöfligt, som in-
teckningsförordningens enahanda föreskrift, då inteckning
Oen 17 Oktober.
6-47
sökes på grund af obevitlnadt skuldebref. Såsom kändt är,
är sådant jemväl (öreskrifvet i lagberedningens förslag, sorn
innehåller, att om afhandling, hvarför inteckning sökes, ie.ke
är af 2:ne personer bevittnad, egaren till fastigheten skall
höras öfver ansökningen. I)et må vara sannt, att de flesta
afhandlingar angående jord numera bruka bevittnas, men
hvarje domare vet dock, att ganska ofta motsatsen eger rum,
i synnerhet i städerna, der det till och med hörer till säll¬
syntheterna, att hnshyreskontrakterna äro med vittnen för¬
sedda. Om således något nytt lagstiftande i delta ämne an¬
ses behöfligt, tager jag mig friheten föreslå, att Herr Lemchen»
förslag må antagas med en redaktionsforändring i det sylte,
jag nämnt, så att stadgandet finge denna lydelse: »Inteck¬
ning till säkerhet för beståndet af afhandling om besiltnings-
eller nyttjanderätt till hus eller jord å landet eller för tin-
dantagsförmåner, sorn vid försäljning af fast egendom å lan¬
det blifvit betingade, må ej beviljas, innan upplåtarens lag¬
liga åtkomst till egendomen blifvit styrkt. Ar afhandlingeri
icke af två personer bevittnad, då skall egaren al fastig¬
heten lifver ansökningen höras».
Herr Henschen instämde.
Herr Bovin: Jag tillå :er mig a nirå fia om bifall till be¬
tänkandet. Jag förmår icke rätt laita, hvad skillnaden egent
ligen skall vara emellan Utskottets förslag och Herr Lem-
chens, med det af Herr Carlén dervid fogade tillägg. Inne¬
hållet är ju, elter hvad jag kan finna, alldeles detsamma,
om ock ordalagen må vara något olika. Utskottet bar nem¬
ligen gil v it åt författningen följande lydelse: »Dä inteckning
sökes till säkerhet för beståndet af afhandlme om upplåtelse
af besigtnings- eller nyttjanderätt till hus eiler jord å lan¬
det på viss tid eller på lifstid, eller af sådan handling, hvari
den, som å annan öfverlåtit sin eganderätt till fast egendom
å landet, dervid blifvit förbehållen nyttjanderätt till större
eller mindre del af samma egendom eller afkomst deraf,
skola samma grunder tillämpas, som i Kongl, förordningen
angående inteckning i läst egendom den 15 Juli 1818 arn
föreskrilna i afseende å inteckning af skuldebref och andra
fordringshandlingar, så att den sökta inteckningen ej må be¬
viljas, såvida ej dels upplåtaren i afhandlingeri samtyckt, att
inteckning må ske, och afhandlingeri är al vittnen bestyrkt,
eller, i annat fall, nppläiaren blifvit öfver ansökningen hörd,
dels ock uppiätarens eganderätt till jorden, hvarifrån upp¬
låtelsen skett, är styrkt.» Och då den egentliga olikheten
648
Oen 17 Oktober.
mellan della forslas och Herr Lemchens heslär dertill, alt
reservanten uteslutit vilkoret orri den upplåtande jordegarens
hörande, men dess ålerintagande i författningen just utgör
Herr Carléns yrkande och innehållet af hans amendement,
synes det mig vara uppenbart, alt den befintliga skiljaktig¬
heten mellan de håda lörslagen derigenom helt och hållet
försvinner.
Herr Lemchen går i sill förslag åter ut från den åsigt,
att det vore betänkligt alt antaga Utskotlets förslag med af¬
seende derå. att, i fall Itflft års nyssnämnda författning
skulle komma all här tillämpas, upplåtaren af fastigheten
skulle kunna anses berättigad alt, om inteckning af upp-
lålelseinnehafvaren begäres, med penningar lösa sig från sin
skyldighet. I denna syftning kan det dock aldrig vara me¬
ningen eller blifva möjligt att tillämpa sagda förfaltmng, ty
ett skuldebref utgör, der inteckning ej är ulfäst. endast en
personel föi bindelse och innefattar ingen realsäkerhet. Följ¬
aktligen måste fiir densamma sådan säkerhet särskildt sökas
och sökanden i thy lall äfven vara berättigad att den er¬
hålla, sSvidt icke gäldenären föredrager att genast förbin¬
delsen infria. Den handling åter, hvarigenom upplåtes större
eller mindre del al en fastighet, är en verklig realförbin-
delse, och det är endast för alt lå den betryggad mot andra
personer än upplåtaren eller den, som med honom lika för¬
bunden är, som inteckuingsåtgärden erfordras lill den kraft
och verkan lag förmår.
Med afseende å hvad jag sålunda anfört samt Utskottet
i sina motiver i öfrigt yttrat, tillstyrker jag således bifall
lill Utskottets förslag och anser mig derigenom älven in¬
stämma med Herr Carlén, hvars förslag, eller hvad jag tror
mig hafva ådagalagt, är med detta alldeles likartad!.
Herr Lundberg: Då dels genom eller i sammanhang
med företeende af alhandling af förevarande beskaffenhet
eganderätten till den fastighet, hvarom fråga är, icke sällan
blir styrkt och dels äfven det här mera torde vara att fästa
sig dervid, att säkerhet vinnes lör hvar och en, som erhål¬
lit upplåtelse, än alt möjligen kostnad eller olägenhet genom
obehörig inteckning skulle tillskyndas någon jordegare, och
då väl oslridigt de kostnader, som skulle löranledas deraf,
alt laga åtkomsten eller eganderätten alltid borde styrkas,
måste blifva bety dligt större än deni, som, å andra sidan, vid
det behölligheten af dylik bevisning eller utredning härutin¬
nan finge bero på domstolai nes pröfning, skulle uppstå för
ben 17 Oktober.
649
lindanrÖdjande af någon oberättigad inteckning, instämmer
jag med Herr Carlén i så måtto, som äfven jag anser, att
ifrågavarande författning icke egentligen må vara af omstän¬
digheterna påkallad; men på samma gång delar jag hans
mening i alseende å Herr Lemchens förslag, såvidt som det¬
samma innehåller ogillande af Utskottets förslag derom, att
medgifvande från npplålarens sida skulle för intecknings
vinnande vara erforderligt, jemte det jag förenar mig med
Herr Carlén uti hans anmärkning emot Herr Lemchens för¬
slag, i hvad det stadgar, att alhandlingen skall vara bevitt¬
nad. för att kunna intecknas; hvarförutan jag tillåter mig
anmärka, att, när Herr Lemchen föreslår, att inteckning ej
må beviljas, derest icke upplåtarens lagliga åtkomst till
egendomen blifvit styrkt, dermed väl åsyllas, alt upplåtarens
eganderätl skall styrkas; och då uti ifrågavarande hänseende
samma föreskrifter väl böra blifva gällande för stad som för
landet, finner jag icke, hvarföre föreslagna författningen skall
vara så uppställd, att den synes afse endast fastighet pä
landet.
Med afseende å nu framställda anmärkningar och efter
det, enligt hvad jag erfarit, förevarande betänkande blifvit af
ett annat Riksstånd återrernitteradt, hemställer jag, huruvida
icke högtärade Ståndet äfven skulle anse skäligt, att åter-
remiss lill Lagutskottet får ega rum.
Herr Lemchen: Det af Lagutskottet föreslagna stad¬
gande. alt, dä inteckning sökes till säkerhet för beståndet af
sådan afhandling, hvarigenom nyttjanderätt till jord eller hus
å landet blifvit pä viss lid eller på lifstid upplåten, den, som
utfärdat handlingen, skall höras, så framt han icke i hand¬
lingen medgifvit inteckning, synes mig onödigt och oriktigt.
Upplåtarens blotta bestridande kan icke utgöra något hinder
lör inteckningens beviljande; och då alhandlingen är i laglig
form, samt vederbörandes ålknmsthandlingar företes, må väl
icke, till skada och förlust liir sökanden, uppskof med ären¬
dets afgörande löreskrifvas endast lör hörande af en person,
ilvars yttrande icke inverkar på ärendets utgång. I fråga
om inteckning för skuldfordran är förhållandet alldeles olika;
ty när sådan inteckning sökes, utan att den medgifvits af
gäldenären, pger denne rättighet att betala sköldén, fastän
den icke är till betalning förfallen. Den, söm upplåtit nytt¬
janderätt till last egendom, utanj att medgifva inteckning,
har deremot icke och kan ej heller rättvisligen tillerkännas
GSO
Den 17 Oktober.
rättighet att återtaga eller återlösa den upplåtna fastigheten,
derföre att inteckning sökes.
1 afseende på Herr Carléns anmärkning mot den i min vid
Utskottets betänkande fogade reservation föreslagna lydelse af
ifrågavarande författning, vill jag nämna, att jag visserligen an¬
ser, att afhandling om nyttjanderätt till jord, sorn kan bibehålla
gällande krall i 50 år och deröfver, alltid hör vara bevittnad.
Jag har derföre uppställt vifnesintyg såsom vilkor för in¬
teckning oil) detta så mycket heldre, som ett sådant stad¬
gande skulle lända till begge kontrahenternas säkerhet och
fördel, — Det har dock ej varit min mening, hvilket af
motiverna torde kunna inhemlas, alt icke, när inteckning
sökes för en obevittnad handling, upplåtaren må kunna hö¬
ras och handlingen kompletteras, sä att inteckning kan ske.
Jag vill emellertid icke för närvarande motsätta mig den
förändring, Herr Carlén föreslagit, om Ståndet gillar den¬
samma.
Herr Lundbergs yttrande, att hela författningen är obe¬
höflig, måste jag deremot bestrida. Det har handt och kan
hända, att den person, som upplåtit nyttjanderätt lill fastig¬
het, icke varit egare till densamma, och att, när, enligt all¬
mänt anlagen praxis, inteckning meddelas ulan någon pröf¬
ning af eganderälten, en fastighet blifvit sålunda graverad,
utan att verkliga egaren derom egt kännedom, eller utfär¬
dat den handling, sorn föranledt gravationen. Detta förhål¬
lande är visserligen sällsynt; men deremot inträffar icke så
sällan, att dim, som innehar nyttjanderä’t till hus eller jord
å landet, fördröjt att låta inteckna afhandlingen, eller för¬
summat inom föreskrifven tid förnya erhållen inteckning, och
att under tiden annan person, som icke är lika med upp¬
låtaren förbunden, blifvit egare till fastigheten samt derå
sökt lagfart. Om då, såsom domstolarne i allmänhet för¬
fara. fastän Herr Lundberg synes derom icke ega kännedom,
inteckning beviljas utan egarens hörande och medgifvande,
så blifver ju hans egendom obehörigen intecknad, hvilket
sedermera kommer att intagas i gravationsbevis och hvari¬
genom olägenhet och hinder uppkomma, när egaren vill
försälja eller för penninglån inteckna fastigheten. Till före¬
kommande häraf och för att ändra fötutnämnda, med an¬
ledning af sladgange! i Kongl, förordningen deri 9 November
1844 vidtagna praxis, synes mig en författning vara be¬
höflig; och på grund af hvad jag förut anfört, anhåller jag,
Pen 17 Oktober.
651
alt en sådan målte af högtärade Ståndet beslutas i öfverens¬
stämmelse med del i min reservation framställda förslag.
Herr Isberg: Jas kunde val inskränka mig att instäm¬
ma med Herr Carlén och Herr Lemchen, emedan hvad de
yttrat och föreslagit, öfverensstämmer med mina egna åsig-
ter; men jag tillåter mig dock hemställa, om icke Herr
Lemchens förslag lider af en uraktlåtenhet, som jag äfven
påpekade i Utskottet, då nemligen der talas örn, att »upp¬
låtarens» laga åtkomst skall vara styrkt. En intecknings-
fråga kan — och detta har icke sällan inträffat — före¬
komma många år efter det upplåtaren aflidit, och det an¬
märkta uttrycket lärer derföre icke vara så alldeles egent¬
ligt. Det torde i stället böra heta: den uppgifne jordcgarens
lasa åtkomst etc., och jag anhåller, att Herr Talmannen be¬
hagade framställa proposition å denna förändring.
Herr Bovin: .lag har blott velat tillkännagifva, att jag
instämmer i Herr Carlius yttrande och alt jag följaktligen
yrkar antagande af det tillägg, han föreslagit.
För öfrigt lår jag förklara, att jag ingalunda anser för¬
fattningen vara öfverflödig, utan tvärtom belindis. Äldre
tiders erfarenhet har nogsamt gifvit vid handen, huru olika
det nu gällande stadgandet i ämnet blifvit tillämpadt och alt
icke litet trassel derigenom vållats, sorn för framtiden kan
undvikas genom antagande af en särskild författning i huf¬
vudsaklig öfverensstämmelse med Lagutskottets förevarande
förslag.
I afseende åter derå, huruvida i denna författning hör
begagnas orde! »upplåtaren» eller något annat ord, tror jae,
iör min del, det Inar använda uttrycket vara det lämpliga,
ty om fråga uppslår att bevilja inteckning för undantags
a 11 äIelse af jord, hör väl tillses, om upplåtaren var laglig
egare af jorden vid den tid, då upplåtelsen egde rum.
Herr Staaff: Ehuru jag för egen del må nämna och
äfven önskar tå i protokollet antecknadt, att jag icke pre¬
cist ansett utfärdandet af en särskild författning af bär an¬
gifven syltning vara så särdeles nödvändig, kan jag dock, då
fråga om en sådan lag uppstått, icke finna annat, än alt
Herr Lemchens förslag är rikligt. Jas instämmer således
deri och ber derjemte alt. med anledning af Herr Isbergs
yttrande och enär fall möjligen kunna inträffa, der otydlig¬
het af ordet »upplåtarens» kan föranledas, få föreslå, all lill
detsamma göres ett tillägg, så lydande: eller dennes läns¬
innehafvare i afseende å egendomen.
6S2
Den 17 Oktober.
Herr Ödmansson: Emot den föregående talaren kan
jag intyga den här föreslagna författningens nödvändighet.
Jag känner domstolar, der personer företett alhandlingar pä
nyttjanderätt lifl jordlotter, upprättade af egendomarnes aren-
datorer, och fält dem irilecknade.
För öfrigt tror jag icke, alt någon otydlighet är ali be¬
fara af ordet mpplåtarens»; men på det att meningen må
blifva ännu tydligare, har jag ingenting emot, att efter det¬
samma tillsättas de af Herr Staaff föreslagna orden eller
dennes rätlsinnehafvare.
Herr Carlén: Jag har blott velat anmärka, att det sista
föreslagna tillägget synes mig teinligen öfverflödigt, enär
det väl torde få antagas såsom gifvet, att upplåtaren och
upplåtarens rätlsinnehafvare vid tillämpningen blifva alldeles
lika ansedda.
Herr Lundberg: Då jag, i öfverensstämmelse med
Herr Carlén, yttrade tvifvel om den här föreslagna författ¬
ningens behöflighet, gjorde jag detta under förutsättning att,
likson) Herr Lemchen i sin reservation antagit, på domsto¬
lens pröfning skulle i hvarje fall bero, om jordegarens höran¬
de erfordrades, samt att domstolen egde bestämma, om be¬
trädande eganderätten bevisning eller utredning vore nödvändig
för beviljande a( begärd inteckning. Man torde höra härvid
besinna, all, om i delta hänseende en ovilkorlig föreskrift
lemnäs, nog hinder derigenom måste uppstå alt för åtskil¬
liga alhandlingar vinna inteckning; och kunde lätteligen in-
nehafvaren af upplåten jord genom vägrad eller fördröjd in¬
teckning komma alt gå sin rätt förlustig, äfvensom ju åt¬
skilliga egendomar finnas, till hvilka åtkomsten är sådan,
att den, ehuru icke olaglig, ej kan behörigen styrkas, och
blelve i och med detsamma upplåtelse från dylika fastig¬
heter utan den säkerhet, som inteckning medförer.
Om emellertid en författning af hufvudsakligen del in¬
nehåll. som Herr Lemchen föreslagit, anses höra utfärdas,
torde dock dervid böra tagas i öfvervägande de af mig fram¬
ställda anmärkningar beträffande uttrycket laga åtkomst i
stallet för eganderätt, samt orden pä landet, som, fastän i
förordningen den 21 December i!!57, angående inteckning af
aftal om nyttjanderätt till faslighet i stad, hänvisning lemnats
till hvad rörande inteckning af afhandling om sådan rätt till
jord på landet är stadgadt, nog kunde eller borde uteslutas,
sä vint meningen är, att ifrågavarande författning skulle til¬
lämpas i afseende å både stad oell land; och finner jag mig
Ven 17 Oktober.
633
föranlåten att fortfarande anhålla om proposition ä åter-
remiss.
Herr hberg: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
upprepar, alt jag för min del icke kan finna mig öfvertygad,
att ordet »upplåtaren» kan vara elt passande ullryck alt bi¬
behålla. En sanning är ju, att en afhandling kan för in¬
tecknings vinnande hos domstolen presenteras, efter det »upp-
lålaren» upphört alt vara egare till den upplåtna fastigheten.
Det är icke heller tillräckligt att tillägga orden »eller dennes
rättsinnehafvare», enär upplåtarens rätt i flera olika hänse¬
enden kan inriehafvas af flera olika personer, hvadan jag ej
heller kan biträda Herr Staaffs förslag i sådan syftning, utan
fortfarande anser, att meningen bör lyda: den uppgifne jord-
egarens lagliga åtkomst etc.
Herr Björck ').
Herr Lemchen: Den af Herr Lundberg gjorda anmärk¬
ning, att författningen äfven borde afse stadsjord, torde icke
förtjena något afseende. Om stadsfastighet är särskildt stad¬
gadt i Kongl, förordningen den 21 December 1837. Denna
förordning innehåller bland annat, att afhandling om nytt¬
janderätt till hus och gård i stad ej må gälla utöfver tio år.
Deremot kan alhandling om besittnings- och nyttjanderätt
till fastighet å landet ega gällande kraft i femtio år eller
längre, om den är ställd på lifstid. Förhållandet med hy-
reskontrakter i stad är äfven i öfrigt i flera afseenden olika
med afhandlingar om jordfastighet; och dessutom förekom¬
mer, att någon motion om ändring i förordningen angående
inteckning af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad icke
blifvit väckt.
Det i mitt förslag använda ordet åtkomst, hvaremot
Herr Lundberg äfven gjort anmärkning, förmenar jag vara
riktigt. Det brukas äfven i gällande författningar om lag¬
fart. För öfrigt är det tvifvelsutan för något hvar en känd
sak, att, fastän åtkomsthandling är i fullständigt skick, det
dock kan inträffa, att den derpå grundade eganderätt icke
är säker. Många rättegångar om eganderätt till fastighet
hafva varit anhängiga, hvilka fått den utgång, att fast egen¬
dom blifvit fråndömd innehafvare!!, ehuru han på grund af
laglig åtkomsthandling, t. ex. fångesmannens fastebref, erhållit
lagfart.
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke»
vid slutet af detta band.
68 ä
Den 17 Oktober.
I min reservation hade jag först efter ordet »upplåta¬
rens» insatt orden eller jordegarens: men då jag förutsatt,
på sätt reservationen äfven innehåller, att när annan person
än upplåtaren vore egare til! fastigheten, då inteckning sökes,
den nye egaren skulle öfver ansökningen höras, ansåg jag
det följa af sig sjelf, att dennes likasom upplåtarens åtkomst
skulle styrkas.
Herr Carlén: Då ingen motsatt sig den af mig före¬
slagna förändringen i Herr Lemchens förslag, behöfver jag
derom ej särskildt yttra inig. Deremot vill jag med anled¬
ning af Herr Isbergs yttrande anmärka, att orri det befun¬
nits tillräckligt klart i gällande inteckningsförordning, att, då
fråga är om inteckning för gäld, tala om gäldcnärens
åtkomst, det jemväl synes vara nog att. här tala om upplå¬
tarens åtkomst. Ex analogia legis föijer, att hvad som redan
i förra fallet är stadgadt om en ny egare, äfven måste gälla,
då fråga är om nyttjanderätts inteckning. Jag lior således,
att Herr Isbergs anmärkning ej bör kunna verka till förka¬
stande af förslaget.
Herr Lundberg: Med anledning af Herr Björcks för¬
menande, att, äfven om en författning antoges, sådan som
den nu föreslagna, nyttjanderätts-afhandling, fastän »lagliga
åtkomsten» ej blifvit behörigen styrkt, skulle kunna till laga
säkerhet intagas i inteckningsprotokollet, får jag anmärka,
att detta nog icke kunde blifva förhållandet, utan lärer dom¬
stolen väl, i händelse inteckning begärdes, ulan att egande-
rätteu till fastigheten styrktes, komma att förelägga viss tid
i afseende å fullgörande af sådant, och, om det icke skedde,
intecknirigsansökningen anses förfallen. Hvad angår Herr
Lemchens yttrande, att vid meddelande af lagfart vanligen
begagnas det uttryck, alt »lagliga åtkomsten blifvit styrkt», må
jag erinra, att detta nog härvid är riktigt, derföre alt, sedan
man sålt fastigheten, icke kan talas om säljarens eganderätt
till hvad han icke längre eger, men att vid fråga om bevil¬
jande af inteckning det är eganderätten, som bör styrkas.
Herr Staaff: Jag ber att få förändra mitt nyss afgifna
redaktionsförslag derhän, att elter ordet upplåtarens tilläg¬
ges orden: eller, der egendomen till annan egare öfvergålt,
dennes länsinnehafvare.
Hvad åter beträffar Herr Lundbergs yttrande, så visar
förslaget, alt här blott är fråga om fastighet på landet, och
således är Herr Lundbergs anmärkning i detta fall utan all
tillämplighet.
Den 17 Oktober.
Herr Sundvallson ■' Det kan måhända sjnas mindre
lämpligt, att jag inblandar mig i denna diskussion, då jag
icke varit i tillfälle att förvärfva mig någon djupare juridisk
hildning eller större juridisk erfarenhet; men då i allt fall
det är representantens pligt att hafva och yttra sin åsigt
om hvarje fråga, sorn till behandling förekommer, får jag
framföra min mening rörande det nu föredragna ämnet, till
den kraft och verkan den må ega.
Emot Herr Lemchens förslag har jag då först att an¬
märka en oformlighet. Det al honom redigerade förslaget
'är ett negativt stadgande. Men en positiv lag bor efter mitt
förmenande a (Ta t ta s i positiva termer och icke i negativa.
Jag kan icke heller inse. alt någon nödvändighet kräfver
användandet af denna form uti ifrågavarande fall; ty stad¬
gandet synes mig lika lämpligt kunna lyda sålunda, att in¬
teckning må beviljas, derest laga åtkomsten är styrkt samt
handlingen af (vänne personer bevittnad. Detta är min första
anmärkning.
I afseende å det i samma förslag förekommande ordet
åtkomst, vill jag fästa uppmärksamheten uppå, att åtkomst
icke är detsamma som eganderätt, hvarföre ock Utskottets
förslag, som talar om upplåtarens eganderätt, synes mig i
detta hänseende hafva träffat det rätta.
Vidare måste jag anmärka, att vare sig man antager
Herr Lemchens förslag eller den modifikation af detsamma,
som Herr Carlén uppställt, skulle dylika alhandlingar
om nyttjanderätten till hus eller gård å landet, som betän¬
kandet omhandlar, få en större och bättre rätt än skuldsedlar.
Jag kan dertill icke finna något skäl. Förskrifuingar, som
löpa man och man emellan, böra till kreditens befrämjande
fastheldre ega större exsekutiv rätt och lättare kunna inteck-
nas i fast egendom. Uppenbart är dock, att enligt Herr
Lemchens förslag jordegaren icke behöfver böras, innan in¬
teckningen beviljas, hvaremot efter Utskottets förslag sådant
medgifvande måste lemnäs af jordegaren, och denna omstän¬
dighet utgör en väsentlig skillnad mellan Utskottets och Herr
Lemchens förslag.
Enahanda skulle ock blifva förhållandet, om man antoge
Herr Carléns förmedlingsförslag, enär enligt detsamma jord¬
egaren, blott då alhandlingen icke är bevittnad, kommer att
öfver ansökningen höras. Der förulsättes således, alt viltnes-
intyg skola ersätta, hvad 7 kap. rättegångsbalken förordnar
636
Den 17 Oktober
i afseende å skuldebref, eller att, der inteckning ej är i det¬
samma uttryckligen medgifven, gäldenären skall ät saken
höras.
Jag nämnde nyss, alt jag ej kan inse, hvarföre nytt-
janderälts-afhandlingar skola inrymmas bättre rätt än skuld¬
sedlar, och jag anser fördenskull, att hvad 7 kap. rätte¬
gångsbalken stadgar om skuldförbindelses intecknande älven
bör pä nämnda afhandlirigar vinna tillämpning.
I följd af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag om åter-
remiss.
Herr Lemchen: Herr Sundvalhon känner eller erinrar
sig måhända icke, att en författning finnes af den 9 Novem¬
ber 1844, som föreskrifver, att afhandling af den beskaffen¬
het, hvarom här är fråga, skall intecknas, för alt ega be¬
stånd. Det är icke meningen, alt denna författning skall
npphäfvas, och det kan följaktligen icke blifva fråga om alt
bär stadga, att inteckning skall för beståndet af aflalel ega
rum. Förslaget åsyftar också endast alt bestämma, på hvilka
villtor sådan inteckning må beviljas, och det torde för sådant
ändamål icke vara olämpligt och orätt, som Herr Sund-
vallson förmenar, att begagna den negativa formen.
Den, som erhåller inteckning lill säkerhet lör nyttjande-
rätts afhandling, bar väl icke och får ej heller genom före¬
slagna författningen bättre rätt än den. sam vunnit inteckning
för fordran. Företrädesrätten dem emellan bestämmes efter
tiden, då inteckningen söktes. Jag förstår icke riktigt, hvad
Herr Sundvallson med sitt yttrande åsyftat. Han kan väl
icke mena, att, likasom gäldenär, när inteckning sökes i
hans fastighet utan hans medgifvande, eger betala gälden,
äfven om den icke är förfallen, deri, som upplåtit nyttjande¬
rätt till hus eller jord, skulle berättigas återtaga den upp¬
låtna lägenheten, ifall inteckning till säkerhet för afhandlin¬
gens bestånd söktes, utan att han dertill samtyckt, hvilket
vore orimligt.
Öfverläggningen var slutad, oell sedan Herr Staaff af-
stålt från sitt först gjorda yrkande, framställde Herr Tal¬
mannen proposition å bilall till Lagutskottets betänkande JW
68, hvilken proposition blef med nej besvarad.
Herr Talmannens härefter framställda proposition å an¬
tagande af Herr Carléns förslag besvarades med ja och nej;
hvarjemte begärdes votering, som i grundlagsenlig ordning
anställdes enligt en förut uppsatt, justerad och anslagen vo¬
teringsproposition, så lydande:
Den 17 Oktober.
067
>:Den, som bifaller Herr Carlius förslag till förändrad
lydelse af den i Lagutskottets betänkande M 68 ifrågasatta
författning, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är nämnda betänkande återremitteradt.»
Voteringen utföll med 28 nej mot 20 Ja; hvadan Lag¬
utskottets betänkande J\s 68 var återremitteradt.
§ 8.
Föredrogs ånyo Lagutskottets betänkande M 69, i an¬
ledning af motioner om arfsrätt för oäkta barn.
Herr Lemchen: Det af Utskottet framställda förslaget
anser jag vara oriktigt i så målto, alt deri föreslås såsom
vilkor för oäkta barns rätt till arf efter fader, alt han ej
efterlemna! äkta barn. Detta synes mig icke vara prin-
cipenligt och rättvist. Jag tillåter mig derföre, under åbe¬
ropande i öfrigt af de skäl, som återfinnas i min reservation,
anhålla, alt Ståndet ville antaga Utskottets förslag med den
förändring, som i reservationen blifvit tillstyrkt.
Herr Bovin: Då jag biträdt den reservation, sorn af
Herr Lemchen blifvit algifven emot detta betänkande, har
jag velat tillkännagifva, att jag alven nu instämmer med
honom och följaktligen yrkar alslag till Utskottets föreva¬
rande framställning.
Herr Staaff').
Herr Henschen: Jag har icke deltagit uti beslutet rö¬
rande förevarande betänkande, emedan jag, då det lättades,
var frånvarande; men jag tycker dock, att det är bättre och
mera praktiskt att bifalla Utskottets förslag än reservationen.
Om det blott lyckats alt få sjellva principen erkänd, och till
den grad, som Utskottet ansett lämpligt, synes det mig vara
nog för ögonblicket, så att man för denna gång kan stanna
der. Jag befarar ock, att det andra förslaget, upptaget i
Herr Letnchens reservation, dels icke har utsigt att gå ige¬
nom vid riksdagen (detta är härvid hufvndsaken) och dels
icke skulle pä alla ställen med välvilja upptagas. Den
skräck, som lyckligtvis ännu åtlöljer blodskamsbrottet, måste
med eller mot ens vilja transporteras på den oskyldiga af-
födan.
•) Herr Slaaffs vid tryckningen ej aflemnade anförande trycket
vid ilutet af detta band.
Borg.-Stånd. Prot. vid Rikitd. 1862—1863. VI. 42
ess
Den 17 Oktober.
Jag anser således, att Utskottets förslag, som i allt fall
bryter den gamla grundsatsen och fördomen, för närvarande
är tillräckligt, samt att man nu icke bör äfventyra att gå
längre; och jag anhåller fördenskull om dess godkännande.
Herr Alander: För min del vill jag ej gå så långt
som Utskottet, utan anser jag, att förslaget bör inskränkas
till arf endast efter moder, hvilket efter min öfvertygelse
är det enda, som kan vara rättsenlig!.
Det är temligen bekant, att det för tänkarne ej är lätt
att bevisa, att någon förnuftsfordran finnes för arf i allmän¬
het; men de rättslärde hafva dock antagit den åsigten, att
arfsrätten är så till vida en förnuftsfordran. sorn egendomen
anses tillhöra familjen. Då antingen mannen, öfverhulvudet
för familjen, eller hustrun dör, hafva de icke vidare, strängt
taget, någon rättighet öfver hvad de lemnat efter sig. Om
det nu är så. att arfsrätten icke kan tillerkännas någon an¬
nan än den, som på något sätt tillhör familjen, så följer ju
häraf helt naturligt, att dylik rättighet ej bör tillkomma
oäkta barn, alldenstund för dem ingen familj finnes.
Min första anmärkning mot d<jt förevarande förslaget är
således den, att det icke låter bevisa sig, att någon annan
absolut fordran på arf finnes än den, som är att söka i
familjens generela rätt till egendomen. I afseende på arfs-
rättsfrågan har Herr Lemehen till stöd för sin mening i en
reservation anfört ett och annat, som förefaller mig besyn¬
nerligt. Sålunda vill han vindicera de oäkta barnens rätt till
arf på grund dels af »rättvisans» och dels af den »naturliga
rättskänslans» kraf. Det ser således ut, som om den natur¬
liga rättskänslan vore något annat än den förnuftiga, hvilket
den icke är, hvadan ock hans tvänne skäl sammanfalla till
eli, eller just detsamma, som jag på sätt och vis andragit
såsom ett motskäl.
För det andra vill jag anmärka, att det efter min öf¬
vertygelse tvifvelsutan skulle menligt inverka på familjen i
allmänhet, om arfsrätten utsträcKtes sä långt, som Utskottet
funnit lämpligt att föreslå.
Slutligen måste för det tredje Utskottets arfslag komma
att utöfva ett menligt inflytande på qvinnans ställning; och
den likställighet med mannen, som åt henne omsider, till en
ära för vårt land, blifvit af lagen tillerkänd, skulle ej så
lätt blifva till verklighet, om i lagstiftningen nu infördes
arfsrätt äfven i konkubinat-för hålla oden mellan könen, enär
tjen 17 Oktober.
qvinnan derigenom ovilkorligen mäste blifva mera eller min¬
dre ställd lägre än mannen.
Denna sistnämnda omständighet utgör ett hufvudskål för
mig alt ej godkänna Utskottets lörslag i diss helhet, utan
endast så vida de oäkta barnens arfsrätt blifver inskränkt
till modren.
Jag anhåller fördenskull hos Herr Talmannen om pro¬
position i den af mig nu framställda syftning.
Herr Lovén: Vid förra riksmötet, då ett betänkande af
ungefärligen samma lydelse förekom till behandling, hade jag
ej tänkt mig in I ämnet, eller för mig sjelf utredt alia om¬
ständigheter dervid, och jag yttrade mig derföre undvikande.
Under den sedermera förflutna tiden har jag dock haft tillfälle
att göra mig med ämnet förtrogen, och jag är också nu be¬
redd att gifva min mening tillkänna.
Utan att anses hafva hvarken tolererat eller legaliserat
det så kallade »det går an-systemet» — hvars betydelse torde
vara känd af företeelser inom vår litteratur — kan jag dock ej
undgå att beklaga, att i vår lag, 8 kap. 7 och 8 §§ ärldahal-
ken, ännu qvarstå bestämmelser, sorn från åtnjutande af na¬
turliga samhällsrättigheter utesluta och med en viss förka¬
stelse anse vissa samhällsindivider, derföre att den förbindelse
emellan deras föräldrar, som utgjort vilkoret för deras till¬
komst i verlden, ej vunnit den sanktion, lagen fordrar.
För bestämmande af begreppen skyldskap och arfsrätt
har man ansett den förra, såsom grundad i naturens lag.
ovilkorlig, men den sednare, såsom beroende af konventionel
förhållanden, vilkorlig; men lagstiftaren har varit synnerligen
mån om att de åtföljas, ja ända derhän, att det vill synas,
som skulle arfsrälten vara ett väsentligt medel för att åstad¬
komma den familjesammanhållning, som borde ensamt vara
en följd af blodsförvandtskapen; och i afseende på arfsrätten
efter oäkta barn har man, just på grund af skyldskapsför-
hållandet, utsträckt den lika långt, som i allmänhet är stad¬
gadt, under det man på samma gång beröfvat dessa barn rät¬
tighet till arf efter andra än egna bröstarfvingar och endast
tillerkänt dem af föräldrarne nödtorftig föda och uppfostran.
A andra sidan har, i afseende på dessa barns skyldigheter
och förbindelser emot skyldeman, lagen utkräft sin rätt i fullt
mått. Bevis derpå är, att enligt nu antagna brottmålslag
våld och misshandel emot föräldrar och skyldeman straffas
lika, om brottet begås af äkta eller oäkta. Det vill således
660
Den 17 Oktober.
▼isa sig, som skulle man vilja i afseende på oäkta barn låta
blodsförvandtskapen gälla i allt öfrigt, utom vid delning af
gods och egodelar; — och hvarföre? Jo, heter det, för att ej
åstadkomma skandal inom familjer. Vill man då ej derige¬
nom förflytta skandalen från sitt rätta ställe; och sannerligen,
om den finnes förut, icke undvikes den derigenom, att i arf-
skiftet paradera endast namn på skyldeinän af äkta börd.
Mycket mera kunde vara att säga härom, men det sagda
torde vara tillfyllest, då ämnet förut blifvit tillbörligen utveck¬
lad t, dels i Lagutskottets såväl vid föregående som denna riks¬
dag afgifna betänkande och dels äfvpn genom den sammanfatt¬
ning af dessa skäl, som Herr Lemchens reservation innehåller.
Min tanke i ämnet, fullt uttalad, är, att jag ej allenast i
allo instämmer med Herr Lemchens. af Herrar Staaff och
Bovin understödda reservation i afseende på oäkta barns ovil-
korliga rätt till arf efter moder och i vissa afgifna fall efter
fader, utan att jag ock till dessa fall äfven vill räkna det, då
fadren, mot sitt nekande, blifvit genom rättens på bevisning
grundade dom ålagd faderspligten, äfvensom att, sålänge i 8
kap. 8 § ärfdabalken qvarstår rätt för oäkta barns öfrige skyl-
demän och blodsförvandter till arf, en motsvarande rättighet
till arf efter dessa skyldeman måtte det oäkta barnet till¬
komma.
Då emellertid dessa (vänne amendementer nu ej blifvit
motionerade och således hopp om bifall derå ej förefinnes,
inskränker jag mig att här uttala dem såsom min tanke och
förordar nu endast Ståndets bifall till Herr Lemchens reser¬
vation.
Herr ödmansson: Jag vill ingalunda förneka, att ju icke
Herr Lemchens reservation är till sitt innehåll fullkomligt
rättvis och billig; men jag tror icke, att opinionen ännu är så
stämd för en lagförändring i så vidsträckt syftning, att det kan
vara lämpligt att nu taga ut steget fullt. •
För min del anser jag fördenskull det för närvarande
vara bäst att stanna vid föreskriften, att jemväl oäkta barn
må taga arf efter moder. Såsom ett öfvergångsstadgande är
detta tillräckligt, helst jag är förvissad, att genom dess til¬
lämpning allmänna meningen snart skall komma till insigt om
det rättmätiga i en lika rättvisa för alla oäkta barn i detta
fall, hvarigenom det alltså kan blifva möjligt att, kanske om
en eller ett par riksdagar, åt arfslagen gifva dess fulla ut—
sträckning.
Ben 17 Oktober.
e<H
Pä grund häraf tillåter jag mig yrka bifall till Utskottet»
Törslag med den begränsning, jag anijdt, så att oäkta barn
derigenom endast lemnäs rätt att ärfva sin moder.
Herr Carlén: Jag tror, att det blir svårt att kunna ur
naturrättens principer deducera den satsen, att barn, äkta eller
oäkta, hafva ovilkorlig rätt att ärfva sina föräldrar. Olika län¬
ders och olika tiders skiftande lagstiftning visar snarare, att
den rätten betraktats såsom en konventionel rättighet, afse¬
ende egentligen samhällets fördel. Sålunda fanns det en lag
i Sparta, som icke uiedgaf något arf alls. Det finnes ännu
politiska och religiösa sekter, hvilka icke erkänna någon annan
arfsrätt än statens. Sverige och andra länder hafva ock la¬
borerat med många olika stadganden i detta hänseende. En
tjd har det varit bestämdt, att broder skulle ärfva dubbelt
e mot syster, en annan åter har full likställighet härutinnan
varit gällande. I England är äldste sonen vanligen den egent¬
lige arftagare!). Detta bevisar, huru olika begreppen om arfs-
rätten varit och äro i olika tider och länder, hvilket åter
bevisar, att den icke blifvit erkänd såsom naturrätt.
Men om man således måste antaga, att den endast är eu
konventionel rätt, bör man se till, alt lagen, som erkänner
och värnar den, icke gör det i vidsträcktare mån, än den be-
finnes verksam och gagnelig.
Detta kan jag icke finna blifva fallet, vare sig man an¬
tager Utskottets förslag eller Herr Lemchens reservation, för
så vidt, som derutinnan medgifves arfsrätt äfven efter fader.
Det vilkor, hvarunder denna rättighet skulle åtnjutas, har i
båda förslagen blifvit bestämdt derhän, att barnet skall hafva
blifvit af fadren erkändt, hvilket, i Utskottets och reservantens
tanke, sannolikt skulle betyda detsamma, som att barnet skulle
ärfva med fadrens frivilliga ja och samtycke. Men om verk¬
ligen stadgandet sålunda Ii vilar på den förutsättningen, att
fadren vill låta det oäkta barnet taga arf, och om vidare delta
endast är en penningefråga, enär ett barn, födt af oäkta säng,
icke kan ärfva t. ex. adelskap och dylika förmåner, så är det
ju ingenting stort annat barnet får genom denna arfsrätt, än
hvad det kati få genom testamente. Och då frågar jag — när
testamente gilver barnet samma rättighet — hvartill behöfves
en sådan lag, då det icke medför större besvär att upprätta
ett testamente och låta bevittna det, än att gå till prestön
med två vittnen?
Nu är dessutom att observera, alt, ehuru enligt Utskot¬
tets och Herr Lemchen» förslag oäkta barn skulle förklar**
662
Den 17 Oktobei.
för äkta endast såsom en frivillig gärd af faderskänslan, för¬
slagen dock äro så redigerade, att d ck icke följden af för¬
slagen blir sådan. Qvinna», som fått ett oäkta barn, stäm¬
mer den hon anser för läder till domstol och yrkar, att han
skall lemna barnahjelp. Om han vet med sig, att vid den
tid, då adelsen skedde, han baft beblandelse med henne, måste
han ju som hederlig karl erkänna detta, och domstolarne döma
honom såsom barnafader. Så sker åtminstone nu, äfven om
han uppger, att någon annan jemväl samtidigt lägrat qvinna».
Och löljden skulle ju bli, att han kunde mot sin vilja tvinga9
att låta barnet tränga sig in i familjen och deltaga med hans
äkta barn såsom arftagare, ehuru fadren kanske icke ens är
säker på, att det är hans eget barn. Det blir således ett
tvång af lag, hvad man vill hygga på frivillighetens grund.
Alldeles enahanda blir förhållandet, om mannen nekar till
lägersmålet, men ålägges edgång och brister åt eden, då han,
såsom det brukar liela, anses hafva erkänt saken.
1 praktiskt hänseende torde äfven dessa fiirslag vara sna¬
rare menliga än fördelaktiga både lör sidobarnet och modren;
ty det är väl gifvet, att mångå af dem, som nu inför dom¬
stol åtalas för lägersmål, om de hafva familj och äkta barn,
skola draga sig tillbaka för att vidgå sanningen och erkänna
sig vara barnafäder, hvilket erkännande de eljest skulle hafva
lemnat, i händelse de derigenom icke ådragit sig större för-
pligtelser än den enda, på naturrätten grundade, eller den
skyldighet, som hvarje fader har, att lemna bidrag till sitt
barns vård och uppfostran.
Af dessa skäl afstyrker jag bifall till Utskottets förslag, i
allt hvad det angår arf efter fader, och hemställer om bifall
endast till hvad som föreslås angående arf efter moder, eller
till och med orden »efter sin moder lika med äkta barn.»
Ett skäl för Borgareståndet att benäget lyssna till denna
hemställan hemtar jag jemväl från en omständighet, som, med
afseende å våra riksdagsförhållanden, torde böra tagas i be¬
traktande. Bidderskapet och Adeln har nemligen så vida bi¬
fallit betänkandet, att arfsrätt blifvit medgifven efter moder,
om hon icke efterlemna» äkta barn eller bröstarfvingar. Jag
var nyss inne i Presteståndet och talarne yttrade sig der, dels
för Adelns beslut och dels för obegränsad arfsrätt efter mo¬
der, hvarjemte en tredje mening ville göra undantag för barn,
som vore födda i hordom eller förbjudna leder; men ingen
talare förordade arf efter fader. Skulle nu Borgareståndet
antaga Utskottets förslag, är det ju gifvet, att motståndarne
Den 17 Oktober.
685
till detta förslag, det vill säga adeln och presterne, skola fram¬
drifva det till kontraproposition, för att vara vissa, att det faller
i hufvudvoteringen. Oin deremot Borgareståndet omfattar det
förslag, jag framställt och hvilket sannolikt äfven af Bonde¬
ståndet godkännes, kan man vänta, att månge af Ridderska-
pets och Adelns samt Presteståndets ledamöter skola biträda
detsamma. Segern i det förstärkta Lagutskottet är då be¬
tryggad och man har vunnit ett godt mål, hvaremot i annat
lall man löper fara att vinna intet.
Till slut ber jag att få fästa uppmärksamheten uppå, att
ingen enda af de män, som sutto i lagkomitéen eller lagbered¬
ningen och hvilka i allmänhet icke ansetts böjda att undan¬
draga de värnlösa tillbörligt skydd af lagarne, föllo på deri
idéen att låta det oäkta barnet taga arf jemväl efter fader och
derigenom störande ingripa i det af lagen helgade famiijelifvet.
Jag anhåller om proposition å det förslag, jag framställt.
Flere ledamöter instämde.
Herr Lemchen: En talare har förordat bifall till Utskot¬
tets förslag derför, att det inskränker oäkta barns arfsrätt
mera än mitt förslag, och att man i följd deraf snarare kunde
förvänta framgång inom representationen åt det förra. Jag
kan icke instämma i denna supposition. I principen öfver¬
ensstämma begge förslagen, då de tillerkänna oäkta barn, äfven
dem sorn äro aflade i hordom eller förbjudna leder, arfsrätt
efter både fader och moder. Skiljaktigheten är endast den,
att Utskottet mera än jag velat inskränka arfsrätten efter fader.
Hetta innefattar en stor inkonseqvens, och jag föreställer mig,
att de, som vilja medgifva oäkta barn rätt till arf efter föräl¬
drar, men lemna äkta barn företräde, skola i detta hänseende
antaga samina vilkor för arfsrätt efter moder som efter fader;
och tilltror jag mig således antaga, att för mitt förslag finnes
lika stor eller liten utsigt till framgång som för Utskottets.
Om man vill antaga och godkänna den sats, att arfsrätt
icke är någon verklig naturlig rättighet, så måste man. för
att vara konseqvent, borttaga arfsrätten i sin helhet. I min
reservation har jag föröfrigt icke påstått, att arfsrätten är nå¬
gon ovilkorlig rättighet, emedan jag der redan i början yttrar,
att den är en i lag äkta barn tillerkänd rättighet, hvarmed
jag just velat antyda, att den ej är en af menniskans ovilkor-
liga, naturliga rättigheter.
En annan värd talare har först yttrat sig på ett sådant
sätt, som ville lian utesluta oäkta barn från ali rättighet till
arf, men han förklarade slutligen, att han skulle vilja tiller¬
064
Den 17 Oktober.
känna dom arfsrätt efter moder. Till stöd för sin mening
har lian hufvudsakligen upprepat de skäl, som blifvit anförda
af en reservant af Presteståndet, och han har sålunda ordat
om familjerätten, skandalen och sedligheten. Jag tror dock,
att han icke bättre än nämnde reservant lyckats att veder¬
lägga de skäl, som tala för en lagstiftning i en mera frisinnad
anda och syftning.
Samme talare har ansett rättvisan och menniskans natur¬
liga rättskänsla vara liktydiga och derföre klandrat, att jag
skulle i reservationen begagnat dessa uttryck såsom beteck¬
nande tvänne olika begrepp. Jag vill häremot anmärka, att
rättvisan och den naturliga rättskänslan kunna vara olika och
i någon mån leda till olika resultat. Den förra betecknar och
kräfver det strängt rätta utan eftergift och utan afseende på
följderna, hvaremot menniskans naturliga rättskänsla någon
gång kan påfordra och medgifva jemkning och eftergift, då
den gamla regeln: summum jus. summa injuria är tillämp¬
lig; men äfven om uttrycken innefatta samma begrepp, kan
jag ej medgifva, att det varit oriktigt eller ett fel af mig att
använda begge på samma ställe och för samma bevisning.
Ater en annan talare har förmenat, att inotiverna både
i betänkandet och i min reservation skulle afse frivilligheten
såsom grund för den föreslagna arlsrätten efter fader. Detta
är en oriktig uppfattning, och jag måste tro, att den värde
talaren icke genomläst motiverna. Grundtanken, som genom¬
går dem, är dock ganska tydligt angifven vara den, alt rätt¬
visan i sin helhet och stränghet kräfver, att arfsrätt tillerkän¬
des oäkta barn efter föräldrar i allmänhet, men att, med af¬
seende å svårigheten alt bevisa faderskapet m. m., offentligt
erkännande blifvit föreslaget såsom vilkor för rätt till arf
efter fader.
Samme talare har påstått, att rättigheten till arf i de fall,
hvarom här är fråga, skulle vara inskränkt till penningar.
Jag vet icke, huru han kunnat yttra något sådant, eller hvad
han egentligen dermed menar, då enligt förslagen de oäkta
barnen genom erkännandet skulle få rättighet alt ärfva lika
med äkta barn, både löst och fast; och om lagen stadgar
arfsrätt generelt, är det väl äfven utan inskränkning här.
Slutligen har denne värde talare och utmärkte jurist ytt¬
rat, att det här framlagda lagförslaget, i hvad det alser arfs¬
rätt efter fader, skulle vara obehölligt, emedan det oäkta bar¬
net kan genom testamente komma i åtnjutande af samma
förmån, som man här velat det tillförsäkra, och att detta der-
Den 17 Oktober.
855
jemte vöre en för fadren lättare, beqvämare samt i alla hän¬
seenden angenämare utväg, än att erkänna barnet. Jag ber
dock att få erinra derom, att testamente icke medför samma
ovilkorliga rättighet som arfsrätt, enär den rätt, som genom
testamente tillkommer barnet, är beroende af vissa formers
iakttagande, hvilket lätteligen förbises och försummas af den,
som icke är, hvad man kallar, lagfaren. Sidobarnets rätt är ej
tillräckligt skyddad genom testamentsfriheten, utan bör den
äfven värnas af lagen.
Emellertid må jag bekänna, att vid debattens början jag
verkligen var sinnad att koncessionsvis medgifva den begräns¬
ning af förslaget, att oäkta barn endast skulle berättigas laga
arf efter moder; riten de skäl, som företrädesvis af den siste
talaren blifvit anförda till stöd för en sådan mening, hafva så
öfvertygande för mig bevisat oriktigheten af en dylik half-
mesyr, att jag kommer att rösta för bifall till Utskottets för¬
slag med den deri af mig tillstyrkta förändring.
Herr Staaff').
Herr Hierta: Henna fråga har redan vid många riksda¬
gar varit föremål lör representationens ompröfning, och vid
sista riksdagen utföll Borgareståndets röst till förmån för den
åsigt, dåvarande Lagutskott uttalade och hvilken åsigt jemväl
af nuvarande Lagutskott omfattats. Ingen mer än Herr Thol¬
lander och i visst hänseende Herr Lovén yttrade sig emot
Utskottets förslag. Det omfattades af alla andra, som i frå¬
gan offentligen uppträdde. Afven jag biträdde Utskottets för¬
slag, och skälen derför utvecklade jag uti ett anförande, hvaraf
jag tillåter mig citera följande: »I)å jag sjelf vid en förfluten
riksdag en gång väckt motion i detta ämne och i ett annat
Stånd yttrat mig för den reform, sorn här blifvit föreslagen,
är det ock naturligt, att jag skall instämma i det förslag, Ut¬
skottet här afgifvit och för hvilket tillräckliga motiver åter¬
finnas i det väl affattade betänkandet. Utskottet har deruti
visat, att de äldre nordiska — de norska och isländska —
lagarne tillerkänt ganska vidsträckta rättigheter åt oäkta barn,
och att de inskränkningar, som den svenska lagen innehåller,
tillkommit egentligen under den katolska tiden och under det
inflytande af feodalandan, som då gjorde sig gällande i poli¬
tiskt och socialt hänseende. Det torde ock vara skäl att
ihågkomma, att i hela skapelsen det icke finnes mellan tvänne
*) Herr Staaff.t vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke*
vid slutet af detta band.
660
Ilen 17 Oktober.
varelser något närmare samband än mellan modren oell hen¬
nes barn, ingen heligare känsla, som skaparen nedlagt hos
förnuftiga varelser, än modrens kärlek för sitt barn; och då
en talare icke har annat att anmärka emot den slutsats, som
derifrån osökt härleder sig, än att säga, att han finnér en
motsats ega rum emellan den naturliga lagen och den kon¬
ventionel, kan det vara skäl att erinra, att, så vidt jag kun¬
nat uppfatta, alla tänkande och rättslärde ansett, att den sanna
grunden för all lagstiftning vore att ställa det konventionela i
så nära öfverensstämmelse, som ske kan, med det naturliga.
För det motstånd, som länge hindrat tillkomsten af en
så billig författning sorn denna, har man, enligt hvad jag redan
vid en föregående riksdag, vid fråga om samma ämne, på
annat ställe anmärkt, påtagligen lagt till grund en föreställ¬
ning, som härleder sig från sjelfva benämningen oäkta för
dessa barn, att man nemligen synes föreställa sig, att denna
benämning innebure i afseende på barn samma egenskap,
som man förstår med benämningen oäkta, använd på döda
ting, såsom oäkta juveler, oäkta porslin, oäkta färg o. s. v.,
det vill säga en artikel af underordnad beskaffenhet till mate¬
rial eller derå nedlagdt arbete. Så kunna väl dock icke de nu
ifrågavarande artiklarne barn betraktas; ty ingen har ännu
kunnat påstå, att hvarken det organiska ämnet eller skapa¬
rens arbete der visar någon skillnad emellan äkta och oäkta.
Skillnaden är helt och hållet konventionel, olika efter olika
länders och folkslags bruk och seder. Jag tror också icke, att
inom detta högtärade Stånd kunna uppstå så stora betänklig¬
heter emot detta förslag, att de leda tili dess förkastande»
Sedermera anställdes votering mellan bifall till Utskottets
betänkande och en utaf Herr fVwrn gjord hemställan, att Ut¬
skottets förslag måtte antagas med den modifikation, att sista
meningen, eller den som angick oäkta barns arfsrätt efter
dess fader, helt och hållet skulle uteslutas, dervid Utskottets
betänkande segrade med 20 ja mot 16 nej.
Detta oaktadt tror jag, att om något vid denna riksdag
i förevarande afseende skall vinnas, är det skäl att omfatta
den åsigt, sorn Herr Carlén förfäktat, hvilken åsigt ock är
densamma, sorn Herr Wiern vid förra riksdagen uttalade.
Herr Staaff hade visserligen på sätt och vis rätt, då han ka¬
stade ansvaret, för att vid denna riksdag icke tillräckligt göres
i förevarande afseende, på dem, som icke vilja biträda Utskot¬
tets eller Herr Lemchens förslag; men vill man en gång
komma till målet, så är det enligt min öfvertygelse bättre att
Den 17 Oktober.
067
lemna åt framtiden att taga ännu ett steg till och nöja sig
med hvad vid denna riksdag kan vinnas, helst någon våda
dermed icke kan vara förenad, ty säkert är, att denna fråga
oupphörligt skall återkomma, till dess målet slutligen uppnås.
Jag anhåller om bifall till Herr Carlius förslag.
Herr Henschen: I anledning af Herr Lemchens replik
mot mitt villande, angående den skandal, sorn rättigheten
för oäkta genom hor eller s. k. blodskam aliade barn att
lika med äkta barn taga arf jemväl elter deras fader skulle
inom familjen medföra, så vill jag erinra, att skandalen blif-
ver mindre, då fadren icke efterlemnar åkia barn elier de¬
ras äkta afkomlingar. Efterlemnar han sådana, skulle ju de
äkta barnen af lagen hemta skäl att processa med andra till
utrönande, huruvida deras fader i hordom eller förbjudna
leder aflat barn, hvilket åter icke kan ifrågakomma, derest
Utskottets förslag, att oäkta barn skulle ega rält alt taga
arf efter fadren endast i det fall, alt han icke eflerlemnar
äkta barn, godkännes.
Jag skulle helst hafva önskat, att ingen här inlåtit sig
i filosofiska deduktioner. Den s. k. naturrätten, som man
svnes vilja i fråsan åberopa, har efter mitt förmenande till
stor del spelat ut sin rol. Väl finnas deruti förträlfliga af-
handlingar af flere filosofer; men jag vågar påslå, alt de
icke lyckats öfvertyga mängden af sina efterkommande.
Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att
icke något af de i ämnet vackla förslag är fullt konseqvent
och radikalt, icke ens riksdagsfullmäktige!) Rosenbergs, som
dock gatt längre än både Utskottet och Herr Lemchen, i det
han yrkat, att i Utskottets förslag måtte näst efter ordet
moder införas »och släglingar pä mödernet», men dock icke
föreslagit oäkta barns rält att ärfva aflägsnare fäderne-slägt.
Man handlar således icke i full konseqvens, om man antager
det ena eller det andra förslaget. Jag vidhåller likväl, pä
förut angifna skal, mitt yrkande orri bifall till Utskottets
förslag. Bäst vore dock kanske att återremittera frågan till
Utskotlet, ty man kan eljest icke vänta, att samtliga Kiks-
stånden, eller ens pluraliteteu bland dem, skola stanna i
samma beslut. Kommer frågan lill förnyad behandling inom
Utskottet, b Ii Iver Utskottet i tillfälle alt, med ledning af de
olika åsigter, som inom Riksstånden ultalats, framlägga ett
nytt förslag, hvarigenom de olika åsigterna kunna samman-
jemkas; och dymedelst kan man äfven hoppas att ernå ba¬
sta möjliga resultat.
608
len 17 Oktober.
Herr Ekholm *).
Herr Ridderstad: Då della ärende vid (orra riksdagen
förevar till behandling inom Borgareståndet, omlaltade jag
det förslag, Lagutskottet då framlagt, likväl med den be¬
gränsning. att förslaget icke mätte komma att verka retro¬
aktivt; men lika med Herr Hierta finner jag nu anledning
att icke i dess helhet vidhålla den åsigt, jag då uttalade.
Jag förenar mig nemligen nu med Herr Carlén. Bland de
uppgifter, lagstiftningen liar att lösa, äro få svårlöstare än
denna. Jag medgifver visserligen, att Utskottets förslag lika¬
som äfven Herr Lemchens hvilar pä en grundval af rättvisa,
men man måste äfven tillse, att lagstiftningen i detta fall
hvilar på en fullt praktisk grund, och i sådant afseende har
Herr Carléns förslag elt obestridligt företräde. Herr Lem¬
chen har i sin reservation föreslagit, att oäkta barn må lika
med äkta barn taga arf äfven efter sin fader, derest barnet
blifvit af honom inför rätta, eller i vittnens närvaro inför
prest erkändt. Men, mine herrar, är det icke tänkbart, om
elt dylikt förslag blifver lag, att många äktenskap, sorn an¬
nars kunnat komma till stånd, blifva om intet, helt enkelt
bara till följd af den farhåga, som — för alt säga sannin¬
gen helt osminkad — ovilkorligen måste inställa sig hos
hvarje qvinna, den farhåga nemligen, alt — sedan hon väl
blifvit gift — hastigt oell lustigt få barnkammaren full med
arfvingar, utan att sjelf vara moder åt dem. Om Utskottets
förslag godkännes, torde någon invända, lärer väl äfven man¬
nen hysa farhåga att ingå äktenskap. Jag medgifver det
och jag ser uti dessa begge förslag stölestenar emot äkten¬
skapet; men mannen är likväl bättre i tillfälle att granska
qvinnans seder, samt att utforska hennes föregående lefnads-
förhållanden. För qvinnan är det deremot nära nog omöj¬
ligt att kasta blicken bakom mannens föregående, såvidt han
verkligen vill förhemliga det. Då hon minst anar det, kan
hon ock en vacker dag finna sig försa It i en belägenhet,
hvarom hon ej ens mäktat drömma. Lagpn bör väl i detta,
som i andra fall, vara sådan, att den gifver säkerhet och
skydd, samt dessutom hvila på en grundval, som är sedligt
riktig.
Ser man saken ifrån denna enkla och — som jag vill tro
*) Herr Ekholms virf tryckningen ej oflemnade anförande trycke*
vid ilulei af detta band.
flen 17 Oktober.
069
— praktiskt riktiga synpunkt, tror jag det vara bäst att för
närvarande stanna vid Herr Carléns förslag.
Herr vice Talmannen Murén instämde.
Herr Bovin: Hedan jag begärde ordet, har jag huf¬
vudsakligen blifvit förekommen af Herr Staaff, med hvilken
jag för min del instämmer. Jag skulle derlöre ock kunna
afstå ifrån ordet, men jag anser mig uppfordrad alt icke
lemna utan svar ett par yttranden, som blifvit under dis¬
kussionen fällda, dervid jag likväl skall fatta mig gan¬
ska kort.
En talare har förmenat, att den utvidgade testaments-
rätten gjorde det onödigt att uti las införa ett stadgande,
hvarigenom arfsrätt tillerkännes oäkta barn. Till en del
kan väl den utvidgade testamentsrätten ersätta oäkta barns
arfsrätt, men blott till en ganska ringa del. Enligt nu gäl¬
lande testamentsrätt eger den person, som har äkta barn,
icke att genom testamente bortgifva mera än hälften af sin
qvarlåtenskap. Om således en person eger ett äkta barn,
men tio, som han utom äktenskapet sammanafla!, kan han
till dessa sednare icke bortgifva mer än hälften af sin egen¬
dom, och det akta barnet erhåller således lika mycket som
alla de tio oäkta tillsammans; men detta är väl icke den rätt¬
visa, hvartill man bör sträfva.
Äfven har en talare framkastat det förslag, att man åt¬
minstone för närvarande borde stanna vid alt medgifva oäkta
barn arfsrätt endast efter modren, såvida hon ej efterlemnar
äkta barn. Ett sådant stadgande skulle mera skada än gag¬
na, ty, om detsamma godkännes, torde frågan om oäkta
barns arfsrätt för en lång framtid komma alt afstanna. Då
är det vida bättre, att allt, hvad vid denna riksdag blifvit
i ämnet föreslaget, förkastas, ty då har man åtminstone
den förhoppning, att frågan vid nästa riksdag skall lefva
upp igen.
Enligt hvad jag till en början yttrade, då jag instämde
med Herr Staaff, yrkar jag bifall till Herr Lemchens reser¬
vation.
Herr Alander: Jag kan för min del icke finna någon
inkonseqvens uti att åt oäkta barn inrymma arfsrätt efter
modren, och icke på samma tång medgifva dem dylik rätt
till fadrens egendom. Då dessutom äktenskapet är en sed¬
lig institution, måste man, om något i förevarande afseende
skall göras för de oäkta barnen, åtminstone välja endast
det sätt, sorn minst skadar äktenskapet. Detta var ock,
870
Tten 17 Oktober.
hvad jag egentligen menade, då jag nyss yttrade mig emot
Utskottets förslag, betraktadt från sedlighetens synpunkt.
Dylik arfsrätt tillika efter fadren skall nemligen ovilkorligen
komma att minska den aktning, qvinnan lior inom och utom
familjen åtnjuta. Deremot anser jag håde rättvisa och bil¬
lighet fordra, att oäkta barn erhålla arfsrätt elter modren,
med hvilken de i alla fall stå i närmaste samband, och,
ehuru jag hyser stort deltagande för de stackars oäkta bar¬
nen, kan jag likväl icke annat än instämma i Herr Carlius
förslag.
Herr Ljungberg: Jag anser för min del, att oäkta
barns arfsrätt icke, såsom en eller annan talare antydt, är
någon konventionel rätt, utan att den bör betraktas såsom
en naturrätt; ty hvad kan väl vara mera naturligt, än att,
efter föräldrarnes död, deras barn, de må nu vara äkta eller
oäkta, komina i besittning af deras egendom, samt alt för¬
måner då omsider komma de oäkta barnen till godo, hvaraf
de, utan sitt förvållande, varit under föräldrarnes lifstid i
saknad. Betraktar man således saken från rättvisans syn¬
punkt allena, så kan det väl icke nekas, att fadren har lika
stora lörpligtelser mot barnet sorn modren, samt att det
oäkta barnets arfsrätt derföre borde vara lika ovilkorlig
med hänseende lili fadrens egendom sorn i afseende på mo¬
drens. Delta har också Herr Lemchen i sin reservation på.
pekat, men jag anser likväl för min del praktiska skäl, un¬
der nu lör handen varande förhållanden, uppställa sig mot
antagande af Herr Le, mc hens förslag. Om nemligen oäkta
barn skulle, derest barnet blifvit af lädren erki»ridt, ega efter
honotn taga ari', om äfven han egde äkta hröstarfvingar, och
till lika del med dessa, så skulle otvifvelaktig deraf följa,
att fadren till ett oäkta barn komme att hädanefter ännu
vida mera iiri nu draga i betänkande att erkänna barnet så¬
som sitt. Herr Lemchens förslag i afseende å oäkta barns
arfsrätt efter fadren synes mig derföre vara alltför ovil—
korligt, och om detsamma blefve lag, befarar jag, att det
goda syltemål, som af reservanten afses, komme att sna¬
rare motverkas, än befrämjas.
På denna grund hemställer jag, alt Borgareståndet måtte
godkänna Utskottets förslag, likväl med den modifikation, att,
på sätt af en reservant ock blifvit yrkadt, näst efter ordet
moder i samma förslag tillägges: nach släglingar pä möder-
net.» I denna lilla utsträckning af den rätt, Utskottet velat
tillerkänna oäkta barn, kan jag nemligen icke se den rin-
Den 17 Oktober.
871
gaste våda; men väl förekommer det mig uppenbart, altdeS
alltför ofta skall för en på dödsbädden nedlagd moder vara
ytterst smärtsamt att se sitt barn öfverlemnadt åt armod
och nöd, då hon vet sig ega rika släglingar, hvilka bennes
barn icke nu. men väl om henne beskärts några månaders
längre lifstid, kunde få ärfva.
Herr Kistner: Den åsigt. Herr Lemchen i sin reser¬
vation uttalat, har jag vid föregående riksdagar såsom leda¬
mot i Lagutskottet vid ärendets behandling derstädes fram¬
hållit, och det är derföre för mig ganska' angenämt att höra
min mening vinna understöd. Jag skulle också följaktligen
gerna vilja yrka bifall lill Herr Lemchens förslag; men då
jag på grund af flera riksdagars erfarenhet icke ser någon
möjlighet, alt Rikets Ständer skola fatta ett beslut i sådant
syfte, vill jag icke framställa något yrkande om proposi¬
tion derå.
Vid 1850 års riksdag beslöto tre Stånd ett stadgande
af innehåll, att oäkta barn skulle erhålla arfsrätt efter sin
moder. Detta stadgande vann likväl icke Kongl. Majtts sank¬
tion, ehuru Kongl. Majit samtidigt i Norrige godkände ett
förslag, hvarigenom ännu vidsträcktare arfsrätt tillerkännes
oäkta barn. Vid de påföljande riksdagarne, då frågan äfven
väcktes, hafva icke flera än två af Riksstånden vidhållit det
beslut, som vid 1850 års riksdag fattades.
Under sådana förhållanden och då jag för min del tror,
att, såvida icke någon eftergift göres, man har all anledning
befara, att icke heller vid denna riksdag något i förevarande
afseende kommer att göras för de oäkta barnen, vågar jag
föreslå, att, sedan Ridderskapet och Adeln för sin del be-
slutit, att oäkta barn bör taga arf efter modren, såvida hon
ej elterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar, Borgareståndet
måtte godkänna Herr Carléns förslag. Jag erkänner visser¬
ligen, att en sä stor concession kan vara motbjudande, men
klokheten bjuder, att vi stanna dervid, och jag hyser äfven
den fasta öfvertygelsen, alt i sådan händelse flere utaf Preste-
ståndets ledamöter, i fall frågan kommer under förstärkt Lag¬
utskotts afgörande, skola gå Borgareståndets önskningar till
mötes. På dessa skäl anhåller jag om proposition A' bifall
till Herr Carléns förslag.
Herr Blanche *).
*) Herr Blanche’t vid tryckningen ej atlemnade anförande trycke»
vid slutet af detta band.
079
Den 17 Oktober.
Herr Brun *).
Herr Sundvallson *).
Diskussionen förklarades slutad. Herr Talmannen fram¬
ställde proposition å bifall tiil Utskottets betänkande. Härtill
svarades ja och nej, hvarjemte begärdes votering; och som
i fråga om kontrapropositionen förspordes olika meningar och
votering jemväl derom äskades, så uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition;
»Den, som till kontraproposition antager Herr Carléns
förslag, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, vill Ståndet angående kontrapropositionen
annorlunda besluta.»
Votering anställdes i stadgad ordning och utföll med 57
ja mot 16 nej ; hvadan för omröstningen i hufvudsaken upp¬
ställdes, justerades och anslogs en voteringsproposition, så
lydande:
»Den, som bifaller Lagutskottets betänkande JVs 69, rö¬
star ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, har Ståndet godkänt det i samma betänkande
framlagda förslag, med uteslutande af slutmeningen från och
med orden: »så ock efter sin fader.»
Häröfver i grundlagsenlig ordning anställd votering utföll
med 57 nej mot 18 ja, i följd hvaraf Ståndet beslutit i en¬
lighet med Mp/-propositionen.
Mot beslutet reserverade sig Herrar Blanche, Falhem
och Staaff.
§ 9.
Föredrogs ånyo Lagutskottets memorial JVs 70, med för¬
slag till voteringspropositioner i anledning af de inom Riks¬
stånden fattade skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskot¬
tets utlåtande JVs 55 öfver gjorda anmärkningar och Riks¬
ståndens skiljaktiga beslut i anledning af Utskottets betän¬
kande JV2 55 öfver dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition med
förslag' till ny strafflag, dels ock enskilda motioner rörande
brottmålslagstiftningen.
Härvid förekommo:
Voteringspropositionerna N:ris 1, 2 och 5.
Godkändes.
") Herrar Bruns och Sundvallsons vid tryckningen ej afletnnada
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 17 Oktober.
675
Voteringspropositionen M 4.
Herr Lemchen: Enligt hvad jag linr mig bekant, hafva
Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet återremitterat
denna punkt i Lagutskottets förevarande memorial, med före¬
läggande för Utskottet att inkomma med nytt förslag till kon¬
traproposition. Al memorialet inhemtas, att Bondeståndet för
sin del alslagit hela 15 § i 16 kap. af den nya strafflagen
och följaktligen beslutit, att någon föreskrift icke hör i lagen
meddelas angående rättighet för den, som blifvit för ärekränk¬
ning tilltalad, att med bevisning freda sig från ansvar. Blefve
detta Bondeståndets beslut antaget, skulle deraf följa, att be-
visningsrätten vore lika fri i detta hänseende som i alla an¬
dra. Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet hafva god¬
känt den af Utskottet föreslagna lydelsen af denna §, sorn
inskränker bevisningsrätten uti ifrågavarande fall, och Borgare¬
ståndet har för sin del fattat ett särskildt beslut, som äfven
skulle leda till någon inskränkning i bevisningsrätten. Vid
sådant förhållande och då, i händelse förevarande kontra¬
proposition antages, Bondeståndets mening, som dock enligt
min uppfattning kan vara förtjent af lika mycket afseende
som Borgareståndets, helt och hållet kommer att undertryc¬
kas, anhåller jag, att Borgareståndet måtte återremittera denna
punkt i memorialet i det af Ridderskapet och Adeln samt
Presteståndet augifna syfte. Det kan förefalla besynnerligt,
att jag påyrkar ändring i detta Utskottets förslag, utan att
hafva deremot reserverat mig, men jag tror, att Utskottets
här närvarande ledamöter kunna intyga, att jag inom Utskot¬
tet lifligt förordade, att Bondeståndets mening icke måtte un¬
dertryckas.
Herr Henschen: Vid behandlingen af strafflagens 16
kap. 15 § hafva tre Riksstånd fattat ett sammanstämmande
beslut, i det de godkänt, att i sträftlagen skall meddelas före¬
skrift, huruvida den, som blifvit för ärekränkning tilltalad,
eger rätt alt med bevisning freda sig från ansvar för gjordt
tillmäle, Väl äro de tre Ståndens beslut olika i afseende å
de förhållanden, hvarunder bevisning får åstadkommas, men
denna omständighet kari icke enligt min öfvertygelse bidraga
till alt kullkasta, hvad de tre Stånden sammanstämmande be¬
slutit, utan måste nödvändigt de tre Ståndens beslut, deri de
sammanstämma, gälla med kraft af Rikets Ständers beslut.
På sådant sätt har ock grundlagen allt hittills tolkats, och jag
kan derföre icke finna annat, än att Utkottet förfarit riktigt,
Horg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1862— 1863. VI. 43
674
nen 17 Oktober.
dä det uppställt voteringspositionen i den form, Utskottets
förevarande memorial gifver vid handen; hvarföre jag ock yr¬
kar godkännande af densamma.
Herr Lemchen: Jag kan för min del icke medgifva, att,
såsom Herr Henschen påstått, tre Stånd äro ense i sjelfva
frågan. Ridderskapels och Adelns samt Presteståndets beslut
deri sammanstämma väl, men Borgare- och Bondestånden
hafva hvar för sig fattat särskilda beslut. De två förstnämnda
Stånden hafva inskränkt bevisningsrätten, hvaremot de två
andra och isynnerhet Bondeståndet velat utsträcka densamma.
Att vid sådant förhållande helt och hållet undertrycka Bonde¬
ståndets mening, synes mig i hög grad olämpligt, och jag tror
icke, att man för ett dylikt förfaringssätt kan hemta stöd af
grundlagen, likasom jag äfven betvifiar, att Herr Henschen
kan framlägga exempel till stöd för den praxis, han åberopat.
Herr Carlén: Lika med Herr Henschen anhåller äfven
jag, alt ifrågavarande voteringsproposition måtte godkännas.
Tre Stånd hafva redan beslutit, att ett stadgande skall finnas,
och den frågan är ju således redan medelst Rikets Ständers
beslut afgjord. Det enda, som återstår att afgöra, är sättet,
hvarpå beslutet skall afiättas. Genom godkännande af Herr
Lemchens åsigt skulle frågan, huruvida ny strafflag är be¬
höflig eller icke, kunna komma att bero på votering i för¬
stärkt Utskott, fastän tre Stånd, d. v. s. riksdagens pluralitet,
ansett den behöflig emot det fjerde Stånd, som derutinnan
bildar minoritet. En åsigt, som kan hafva dylika följder,
hoppas jag icke skall finna anhang inom detta Stånd.
Herr Rinman instämde.
Herr Henschen *).
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till Utskottets förslag besvarats med ja
och nej, begärdes votering, som i stadgad ordning verkställ¬
des enligt en derförinnan uppsatt, justerad och anslagen vote¬
ringsproposition, så lydande:
»Den, som bifaller voteringspropositionen M 4 i Lag¬
utskottets memorial J\i 70, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma voteringsproposition återremit¬
terad.»
') Herr Henscheni vid tryckningen ej aflemnade anförande iryckes
vid slutet af detta band.
nen 17 Oktober.
675
Voteringen utföll med 30 ja mot 7 nej; hvadan vote-
ringspropositionen JV§ 4 var bifallen.
Voteringspropositionerna N:ris 5—8.
Gillades.
§ «o.
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, Statsutskottets me¬
morial :
M 167, angående verkställd omröstning i anledning af
Riksståndens skiljaktiga beslut i fråga om anskaffande af me¬
del till jernvägsbyggnader.
Lades till handlingarne;
och
M 168, i anledning af dels erhållna återremisser, dels
Riksståndens skiljaktiga beslut rörande en del af de i utlå¬
tandet M 141 behandlade frågor om statsbidrag för väg-
förbättringar, brobyggnader, kanaler, vattenaltappningar och
andra arbetsföretag.
Härvid förekommo:
Yttrandet öfverst på sidan 3 och voteringspropositionen
å samma sida.
Godkändes.
Utskottets hemställan sid. 8—9.
Herr Hydin: Jag kan vid denna punkt icke underlåta
att anmärka, hurusom Utskottet, hvilket tillstyrkt statsbidrag
för så väl det arbete, hvarom nu är fråga, eller öppnande af
segelled från Hattefura vid Wenern till Stora Lee samt an¬
läggning af en jernväg vid ilåfveruds bruk, sorn äfven ut¬
sträckning af Kinda båtled, enligt hvad nästa punkt i före¬
varande memorial gifver vid handen, för åtnjutandet af stats¬
bidrag i dessa begge fall uppställt olika grunder. Någon skä¬
lig anledning dertill har jag icke kunnat utfinna. Jag för¬
modar också, att Rikets Ständer icke skola låta bero vid hvad
Utskottet i sådant afseende föreslagit, utan göra vilkoren i
begge fallen lika: och då jag för min del anser billighet och
rättvisa bättre befrämjas genom att bringa de i denna punkt
föreslagna vilkoren i öfverensstämmelse med vilkoren i den
efterföljande, än genom ett motsatt förfarande, anhåller jag,
att Borgareståndet måtte dertill lemna sitt bifall och således
med förklarande, att ifrågavarande bidrag skall utgå till hälf¬
ten såsom lån utan återbetalningsskyldighet och till hälften
såsom anslag, tillika besluta, att orden från och med »som
likväl hälften af denna summa» på 6:te raden nedifrån pag.
676
Den i7 Oktober.
8, till och med orden »af trafikinkomsten icke kunnat bestri¬
das» pä S:te raden pag. 9. skola utgå.
Herr Henström: l)å di ona fråga till Utskottet återre¬
mitterades, skedde det, så vidt jag kan erinra mig, i det
syfte, att Utskottet skulle föreslå billigare vilkor flir stats¬
bidragets åtnjutande, än hvad Utskottet i sill utlåtande M
141 hade föreslagit, enär del icke vore sannolikt, att något
bolag skulle komma att bilda sig, för att fullborda den ifrå¬
gavarande segelleden på dessa vilkor. Elter hvad föreva¬
rande memorial utvisar, hade Utskottet i sitt berörda ut¬
låtande tillstyrkt, att Rikets Ständer mätte för detta arbete
bevilja eli statsbidrag af en million rdr, men deråt endast
200,000 rdr såsom anslag utan ålerbetalningsskyldighet,
och 1(00,000 rdr såsom lån, med åliggande lör det bo¬
lag, som komme att bilda sig, för alt utföra arbetet, att
för denna lånesumma ställa sådan borgen, som fullmäktige
i riksgäldskontoret kunde godkänna. Uti de nämnda vd-
koren för statsbidragets undfående har nu Utskottet, i följd
af äterremisser från 3:ne Riksstånd, alla i sylte att få
billigare vilkor bestämda, icke föreslagit någon annan förän¬
dring, än att i stället för vilkoret, att bolaget skulle för
lånesumman ställa sådan borgen, som fullmäktige i riks¬
gäldskontoret godkände, bolagsmännen skola vara skyldige
att utöfver kostnadssumman för kommunikationsledens full¬
bordande teckna 200,000 rdr såsom säkerhet för de årliga
ränte- och arr.orteringshqviderna, i händelse trafikinkomsten
derlill befinnes otillräcklig. Elter den kännedom, jag har
om förhållandet, tror jag mig kunna bestämdt säga, ali något
bolag, som vågar emottaga lånet och ikläda sig ansvaret för
arbetets utförande på dessa vilkor, omöjligen kan komma
alt bilda sig, och jag är derföre för min del af den tanke,
att om icke Ständerna finna lör godt medgifva billigare vilkor
för statsbidragets uudlående, det kommer på ett ut, sorn
om Ständerna vägra att alls lemna något bidrag till detta
företag. ilade Utskottet bär föreslagit, att bidraget lemna-
des på samma vilkor som det föreslagna bidraget till bola¬
get lör utsträckning al Kinda båtled, eller så, att hälften af
hela bidraget, en million rdr, korinne att utgå såsom anslag
utan återbetalningsskyldighet, och hälften såsom lån, så an¬
ser jag, att det skulle hafva varit en möjlighet, att ett bolag
för utförande af ifrågavarande arbete verkligen kunnat kom¬
ma till Stånd, men icke på de vilkor, Utskottet löreslagit.
Herr Hydin har redan yrkat, att Rorgareståndet för sin del
Den 17 Oktober,
677
mätte medgifva, att bidraget lemnäs på samma vilkor som
till bolaget tor utsträckning af Kinda båtled, och jag kan
icke heller annat än deruti instämma.
På denna grund och oaktadt jag väl icke har hopp örn,
att det tjenar till något, att Borgareståndet i denna fråga
fattar ett annat beslut, än (Jtskottet föreslagit, hemställer jag
dock, om icke det högtärade Ståndet skulle finna skäligt
att, lör segelledens öppnande från Hattefura till Stora Lee.
för sin del bevilja ett statsbidrag af en million rdr, på de
vilkor, att hälften lemnäs så*otn anslag utan återbetalnings-
skyldighet och hälften såsom lån, utan åliggande för bo¬
lagsmännen att, utöfver kostnadssumman för arbetets ut¬
förande, teckna något belopp såsom säkerhet för de årliga
ränte- och amorteringsliqviderna, hvarförutan jag icke kan
inse, att någon anledning finnes till, att detta arbete kom¬
mer att utföras.
Herr Björck').
Herr vice Talmannen Murén: För min del kan jag
icke annat än erkänna, att Utskottet i förevarande hänseende
gjort allt, livad Utskottet bort och kunnat göra, hvarföre jag
ock tillstyrker antagande af Utskottets memorial, såväl i
denna som elterföIjande punkt. Herr Björck har efter mitt
förmenande tydligen ådagalagt, hvarföre icke för de särskilda
bolagen för segelleds öppnande från Hatlefura till Stora
Lee och för utsträckning af Kinda båtled kunnat uppställas
enahanda vilkor för åtnjutande af statsbidraget. l)ä frågan
återremitterades, yrkade jag och flere med mig, att någon
annan garanti för lånesummans återbetalning än bolagsmän¬
nens solidariska ansvarighet, hvilken garanti i allmänhet an¬
sågs olämplig, måtte föreskrifva». I öfverensstämmelse med
denna åsigt har Utskottet ock uppställt sitt ifrågavarande
förslag, deruti Utskottet tillstyrkt, alt aktieteckningen skall
uppgå till 200.000 rdr utöfver kostnadssumman, hvilket be¬
lopp skall utgöra säkerhet för lånesummans återbetalning.
Att en dylik ölverteckning icke blifvit föreskrifven lör bola¬
get lör utsträckning al Kinda båtled, grundar sig på det
ganska goda skälet, att en del af båtleden redan är lärdig,
hvilken del bör kunna anses utgöra tillräcklig garanti för
slaten. Såsom jag redan yttrat, anhåller jag oui bifall till
Utskottets förslag.
■) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke» vid
slutet af detta band.
678
Den 17 Oktober.
Herr Sundvallson *).
Herr Ridderstad: Jag vill endast lästa uppmärksam¬
heten derpå. alt då detta ämne förra gången behandlades
inom Ståndet, syntes alla vara ense derom, alt ifrågavarande
företag borde af staten understödjas. Ingen ernla röst höjde
sig deremot, och om några tvifvelsmål om nyttan af före¬
taget och statens skyldighet att till dess verkställande bi¬
draga förefdnnits, är jag fullt ölverlygad, att man icke un¬
derlåtit alt uttala dem. Diskussionen vände sig ock uteslu¬
tande kring de vilkor, Utskottet uppställt fiir statsbidragets
tillgodonjutande, och då meningarne derom voro delade,
återremitterades frågan till Utskottet. Herr Sundvallson
har fäst sig dervid, att aktieteckningen inom orten icke anses
kunna uppgå till högre belopp än 200.000 rdr, och han har
deraf dragit den slutsats, atl ortens innevånare icke åtagit sig
uppoffringar, motsvarande denf fördel, som genom arbetets
verkställande skulle komma ortens innevånare till godo; men
man måste dervid besinna, att, då hela kostnadssumman
uppgår till 1,200 000 rdr och. om Utskottets förslag hlilver
Rikets Ständers beslut, ett belopp af endast 200.000 rdr
kommer att såsom anslag ulan återbetalningsshyldighet till
det blifvande bolaget af staten utbetalas, är det egentligen
1,000,000 rdr, som komma alt ty nga örtens innevånaresjskuldror,
och det synes mig derföre, alt Utskottet i högsta möjliga
grad räknat, på ortens egna uppoffringar. För min del bi¬
faller jag Utskottets ifrågavarande förslag.
Herr Sundvallson *j.
Diskussionen ansågs slutad, och Utskottets hemställan
sid. 8—9 bilölls.
Utskottets hemställan sid. II —12.
Herr Falhem: i enlighet med hvad Bondeståndet re¬
dan beslutit. yrkar jag, att något statsbidrag till ifrågava¬
rande förelag icke mätte beviljas.
Vidare anfördes ej, och sedan Herr Talmannens propo¬
sition å bifall lill Utskottets hemställan blifvit med ja och
nej besvarad, samt votering begärd, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Statsutskottets i memorialet Jl? 168,
sid. 11—12, gjorda hemställan i fråga om Kinda båtled,
röstar ja;
*) Herr Sundvallsons vid tryckningen ej aflemnade anföranden
tryckas vid slutet af della band.
Den 17 September.
679
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma hemställan afslagen.»
I stadgad ordning anställdes häröfver votering, som ut¬
föll med 32 ja mot 40 nej; hvadan Utskottets ifrågavarande
hemställan var bifallen.
Voteringspropositionen sid. 13 och förra yttrandet sid. 14.
Godkändes.
Utskottets sid. 14 sist gjorda hemställan.
Lades till handlingarne.
§ **
Bordlädes andra gängen de å fördragningslistan upp¬
förda ärenden, som voro en gång bordlagda.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes följande Utskotts utlåtanden,
memorial och betänkanden:
Statsutskottets N;ris 171—179 och N:ris 183—187.
Bankoutskottets N:ris 71 och 72.
Lagutskottets N:ris 72 och 73.
Särskilda utskottets JYs 5;
samt Expeditionsntskottets N:ris 13 och 14, äfvensom Bor¬
gareståndets kanslidirektions skrifvelse den 14 dennes med
handlingar, angående förvaltningen af Ståndets kanslikassa,
§ «•
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets denna dag
fa t tade beslut.
Plenum slutades kl. 3 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
080
Ven 20 Oktober.
Den 20 Oktober.
Plenum kl. '/s 7 e. m.
§*•
Justerades § 7 af protokollet för den 17 dennes, äfven¬
som protokollet för den 12 sistlidne September.
§ 2.
Herr Talmannen (ilikannagaf, att, enligt erhållet med¬
delande, förstärkta Statsutskottet kotnme att sammanträda
nästa fredag den 23 dennes kl. 10 f. m.
§ 3-
Herr Wallenberg begärde och erhöll ledighet från riks-
dagsgöromålen under en vecka, räknadt frän och med den
21 dennes.
§ 4.
Föredrogs ånyo Statsutskottets memorial M 170, med
förslag till sammanjemkning eller voteringspropositioner i
anledning af Riksståndens skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
al de åttonde hufvudtiteln tillhörande anslagsfrågor.
Härvid förekommo:
Punkterna 1 till och med 7.
Godkändes.
Punkten 8.
Lades lill handlingarne.
Punkterna 9 till och med 12.
Gillades.
Punkten 13.
Lades lill handlingarne.
Punkten 14.
Godkändes.
Punkten 13.
Herr Henschen *).
Herr Berger; Det är visserligen möjligt, att en tillök¬
ning i medicinalrådens löner kan vara af behofvet påkallad,
’) Herr Henschens vid tryckningen ej ailemnade anförande trycke*
vid slutet af detta band.
Den 20 Oktober.
681
men forn man har sig bekant, att sundhetskollegium inom
kort kommer alt undergå en fullständig ombildning, finner
jag för det närvarande icke skäl vara för handen alt göra
någon förändring i den nu gällande staten och yrkar derföre,
att det begärda anslaget måtte afslås, och detta så mycket
heldre, som ingen utredning eller upplysning är lemnad om,
huru den begärda summan skulle komma alt emellan
kollegii tjenstemän fördelas.
Herr Stauff'*).
Vidare anfördes ej, och vid nu företagen pröfning af
Statsutskottets i 72:dra punkten af utlåtandet JVs 159 gjorda
tillstyrkande blef detsamma af Ståndet afslaget.
Punkten 16.
Herr Henschen *).
Herr Beronius: Herr Henschen misstager sig ej obe¬
tydligt, om han tror, att Borgareståndets beslut innefattar
bifall till min i ämnet framställda motion. Borgareståndet
liar tvärtom gillat Statsutskottets i anledning deraf gjorda
framställning, hvilken tillstyrkte afslag å motionen. Ridder-
skapet och Adeln har beviljat ett reservationsanslag af 5000
rdr till löneförhöjning vid sådana extra provincialläknre-
tjenster, hvilka 5:rie gånger kungjorts lediga, utan att någon
sökande sig anmält, dock med vilkor, att mililärläkareljenst
med nämnda tjenster icke vidare finge förenas. Presleståndet
har anlagit prosten Sondéns reservation, enligt hvilken ett
reservationsanslag af 11,000 rdr skulle.stallas till Kongl. Maj:ts
disposition för löneti Hök ning åt extra provincialläkare, hvilka
icke innehafva annan tjenst. Bondeståndet, sorn först åter-
iemitterat frågan, har sedermera, efter skedd inbjudning,
biträd! Presleståndets beslut, hvilket sålunda är 2:ne Stånds.
Utskottet har under sådana omständigheter förfarit fullkom¬
ligt rätt, då det uppställt Ridderskapets och Adelns samt
Presleståndets beslut såsom dem, om hvilka votering i för¬
stärkt Utskott skulle ega rum. Visserligen hade jag önskat,
alt Sta tsu t kottet antagit prosten Sondéns af 2 Stånd bi¬
trädda förslag till ja-proposition, eller utfärdat en inbjudning
till de öfriga Stånden att i förutnämnda beslut sig förena ;
men ehuru sådant icke skett, vill jag icke motsätta mig bi¬
fall till voteringspropositionen i nu beskafladt skick.
*) Herrar Slaoffs och Henschens vid tryckningen ej aflemnade anfö¬
randen tryckas vid slutet af delta band.
682
Den 20 Oktober.
Herr Berger; Som något annat sätt icke finnes att gå
tillväga, än att bifalla voteringspropositionen, anhåller jag,
lika med Herr Beronius och på de skäl han fullständigt
utvecklat, att densamma måtte af högtärade Ståndet god¬
kännas.
Vidare anfördes ej, och i6:de punkten bifölls.
Punkterna 17 till och med 24.
Godkändes.
Punkten 2S.
Lades till handhngame.
Punkten 26.
Bifölls.
Det slutliga meddelandet sid. 18.
Lades tili handliugarne.
§ 5.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats-och Bankoutskottets
utlåtande JYi 47, i anledning af väckt motion om ändring af
remedium i vigt och finhet för hela, halfva och fjerde¬
del specier m. m.
Herr Wallenberg*).
Herr Hierta: För min del finnér jag, att Herr Wallen¬
berg har ganska goda skäl för sin anhållan och att äfven
faktiska omständigheter tala för bifall till densamma. En¬
ligt nu gällande myntlag är visserligen hvar och en tillför¬
säkrad att för sina sedlar erhålla en viss qvantitet silfver,
men man erhåller denna qvantitet endast i så fall, att liqvi-
den sker i fyra-riksdalers-stycken eller s. k. specier, hvar¬
emot vid betalning å en-riksdalers-stycken silfverqvantiteten
ej obetydligt understiger den man är garanterad att erhålla.
Detta har sin grund deruti, att ett större remedium är med-
gifvet för myntenheten än för dess multipel.
Vid sistlidne riksdag väckte jag motion, att hela specier
ständigt skulle hållas allmänheten tillhanda vid vexlingen i
bankens lucka. Man förklarade då sådant vara omöjligt,
emedan en sä betydlig qvantitet specier icke utmyntas.
Bankostyrelsen har emellertid sedan sistlidne riksdag hos
Kongl. Majit framställt begäran, det myntverket måtte för¬
ständigas att hålla banken tillhanda ett nödigt antal specier,
men någon positiv föreskrift för bankoverket finnes icke
att vid vexling] förse allmänheten med sådant mynt. Då
*) Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes vid slutet af detta band.
Den 80 Oktober.
683
nu banken ej kan tillförbindas alt vid vexlingen utlemna
bela specier, bör nödvändigt sä ställas till, att lika reme¬
dium förefinnes i den mindre myntsort, hvarpå banken eger
tillgång.
J)å Herr Wallenberg endast begärt, alt en skrifvelse
må till Kongl. Majit a flå tas. för åstadkommande af utred¬
ning i frågan i afseende å remedium i silfvermyntet, anser
jag skäl vara för handen att bifalla denna framställning,
helst motionären icke åsyftar att åstadkomma någon förän¬
dring i sjelfva myntets värde.
Herr Ekholm: Örn man kastar en blick på det näst¬
följande utlåtandet. JV? 148, så skall man finna, alt Samman¬
satta Stats- och Bankoutskotlet der yttrar sig sålunda:
»På dessa förenade skäl och då Rikets Ständer vid
innevarande riksdag beslulil att i underdånig skrifvelse an¬
hålla, del Kongl. Majit, efter genom sakkunnige män verk¬
ställd undersökning och utredning, ville vidtaga de åtgärder,
sorn kunde leda till antagande i de tre skandinaviska rikena
al ett gemensamt system för mått, mål, vigt och mynt,
samt' med anledning deraf den för rikets silfvermynt i all¬
mänhet nu lastställda halt torde komma att förändras, anser
Utskottet sig icke för närvarande böra tillstyrka någon än¬
dring särskildt i halten å de nu brukliga 10-örestyekena.»
Af detta yttrande framgår tydligt, att en skrifvelse är be¬
sluten, hvaraf Kongl. Majit kan hemta anledning att låta
verkställa den ilrågasatta undersökningen. Jag anser der¬
före den af Herr Wallenberg föreslagna skrifvelse!) alls icke
vara af behohet påkallad.
Herr Gahn *).
Herr Wallenberg*).
Ölverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till Utskottets utlåtande besvarats med
ja och nej, begärdes votering; i anledning hvaraf uppställdes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, sorn bifaller Sammansatta Stats- och Bankout¬
skottets utlåtande M 47, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, har Ståndet, med afslag å samma utlåtande,
godkänt det förslag, som innefattas i Herr Wallenbergs re¬
servation i ämnet.»
*) Herrar Gahne och Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
684
Den 20 oktober.
Voteringen anställdes i grundlagsenlig ordning och utföll
med 24 nej niot 23 ja; hvadan Ståndet beslutit i enlighet med
ne/-proposi tionen.
§ 6.
Föredr ogs ånyo Sammansatta Stals- och Rankoutskottets
utlåtande JVs 48, i anledning af vackt motion om tillökning
i kopparhalten af nu brukliga 10-örestycken.
Herr Ljungberg; Man behöfver endast genomläsa 4:sta
punkten af ifrågavarande betänkande, för att finna, det Ut¬
skottet på ett högst eget sätt behandlat det ärende, som blif¬
vit häuskjutet lill dess bedömande. Utskottet har visserligen
upptagit det af mig gjorda yrkande, men icke åti-rgifvit de
derför anförda skäl, och det har grundat sitt afstyrkande af
motionen icke på en sjelfständig och opartisk pröfning af
skälen lör och erno', ulan på Kongl, myntverkets i ämnet
afgifna yttrande, hvilket sednare, ehuru föga grundadt det
är, ohetinsadt tagits för godt af Utskottet. Och nu fordrar
det, att Rikets Sländer skola jura re in verba magistri och
förkasta en motion, utan att hafva hört, hvarken de skäl,
derför blifvit anförda, eller Utskottets egna motiver för dess
ogillande. Ett så lösligt oell sjelfmyndigt förfarande skulle
innefatta skäl nog att besluta en återremiss al utlåtandet,
äfven om icke detta i (ifrigt gåfve dertill full anledning.
Då silfver är en alltför dyrbar metall, alt man utan en
högre tillsats af koppar skulle med fördel kunna använda
densamma till skiljemynt, kan jag icke finna, hvarföre vi
skola hälla silf ver ha I ten i vårt mynt af den lägsta valör så
hög, alt detsamma blir obeqvämt att handtera. Att mynt¬
verket icke varit benäget för den af mig föreslagna reform,
bör icke förundra, dä man känner, att embetsverk i allmän¬
het i det längsta motsätta sig alla förändringar i det bestå¬
ende, helst om derigenom skulle förorsakas något ökadt ar¬
bete. De af myntverket anförda skäl äro i sanning allför
svaga, att en förkastelsedom öfver motionen borde derpå
grundas. Att genom en större tillsats af koppar myntets
värde skulle komma att förhöjas, är väl sanni, men detta kan
på tvänne sätt hjelpas, nemligen genom att antingen höja
pregelvärdet eller minska silfverqvanlitelen. Myntverkets
andra motiv för sitt utlåtande, nemligen att, sedan de nya
lätt handterliga tio-örena, hvilkas anskaffande jag föreslagit,
blifvit kända, man snart skulle finna sig nödsakad att indraga
och ommynta alla de nu i rörelsen varande smärre 10-öre-
styckena, hvilket skulle komma att förorsaka en kostnad af
Den 20 Oktober.
680
36,500 rdr rint, är ett skäl, som i "runden mera talar för
än emot mitt förslå". Derigenom har nemligen myntverket
erkänt, att det endast är genom tvång det nuvarande oviga
myntet af ifrågavarande valör kan hållas utelöpande, samt
att allmänheten med största begärlighet skulle emottaga det
al mig föreslagna. Det skulle då endast vara de 36,500
riksdalerna i ommyntningskostnaden, som utgöra hindret för
ali tillfredsställa rörelsens behof och Allmänhetens önskan i
detta fall. Myntverket förmenar nemligen, att indragningen
och ommyntningen af de nu i rörelsen varande 10-örestyc-
keri, i myntvärde utgörande ett belopp af 498,170 rdr rrut,
skulle erlordra en utgift af ofvannämnda belopp.
Men 0111 äfven, hvad jag dock slraxt skall visa vara
otänkbart, ommyntningskostnaden skulle erfordra 36.000 rdr,
så frågar jag, om man icke ofta, för rörelsens behof och
afhjelpandet af ett begånget fel, måst underkasta sig vida
större offer, och om man icke snart skulle återvinna denna
summa kanske mångdubbelt, genom besparingen lor staten
och allmänheten af den myckenhet silfver, som nu går spår¬
löst förlorad genom de små tioörenas borttappande.
'l ill den förlust, som under närvarande förhållanden på
detta sätt uppkommer, kan man sluta deraf, alt riksbanken
nödgas låta årligen utmynta iO-örestycken lill belopp afvid
pass 50,000 rdr, (l‘;61 50.456 rdr 60 öre), hvilket, då delta
mynt hvarken exporteras eller nedsmältes, lill väsentlig del
har sin grund (leri, att de små myntstyckena gå lör sina
innehafvare ofrivilligt förlorade, filter all sannolikhet skulle
inom Ivänne år den uppgifna kostnad, som lör en gång er¬
fordrades för ommyntning, vara till fullo ersalt genom be¬
sparad nymyntningskostnad.
Men nämnda uppgift är, såsom jag anmärkte, allt för
hög; ty mynldirektören tyckes antaga hela den hittills i rö¬
relsen utsläppta massan al 10-örestycken vara i behåll, hvil¬
ket ingalunda kan vara händelsen. Jag behöfver lill bevis
för denna min åsigt icke påpeka del slöra, årligen återkom¬
mande behof af tioören, som föranleder (len åberopade ny-
myntningen, utan jag ber all endast lä påminna om den er¬
farenhet, sorn i delta läll vanns i Frankrike, der regeringen
år 1850 utfärdade ett påbud om indragning af de vid år¬
hundradets början till belopp af 5,286 952 francs utmyntade
10-centimer. Dessa myntstycken utlastade man sig att till
deras lulla värde med nytt mynt inlösa; men likväl inkorn-
mo endast 2,000,000 Irancs. Inom mindre än 50 år hade
686
Den 20 Oktober.
således nara hälften af nämnda i början af 1800-talet utgifna
småmynt gått förlorad.
Det anlörda torde vara nog, för att visa haltlösheten af
de skäl t sak. som emot min motion blifvit åberopade. Men
då de öfriga Stånden sannolikt bifalla betänkandet och Sam¬
mansatta U i s U o 11 e t slutligen såsom skäl. att ruin motion icke
må till vidare åtgärd föranleda, åberopat del förhållande, att
Dikets Ständer redan beslnlit en underdånig skrifvelse, sorn
afser vidtagande af de åtgärder, som kunna leda till anta¬
gande i de tre skandinaviska rikena af ett gemensamt sy¬
stem för mått, mål, visit och mynt, med anledning hvaraf
den för rikets silfvermynt i allmänhet nu fastställda halt
torde komma alt förändras, så vill jaa icke påyrka betän¬
kandets återremitterande, ehuru det väl torde dröja ett och
annat Instrum, innan något resultat genom nämnda skrifvelse
kommer att vinnas.
Herr Gahn *).
Herr Hierta: Det vore visserligen i hög grad önskligt,
om tO-örestyckena kunde gilvas en sådan storlek, att de ej
så lätt halkade mellan egarens fingrar, men på det sätt. Herr
Ljungberg föreslagit danita förändring, torde den icke kunna
åvägabringas. Herr Ljungberg vill nemligen, att myntet fort¬
farande skall bibehålla samma silfverhalt, men att koppar-
qvantitelen skall ökas, hvarigenom dess verkliga värde k om¬
in e att öfverstiga det präglade. Följden blefve, att man pä
spekulation kotnme att tillvexla sig så många 10-öiestyeken
som möjligt, för att sedermera nedsmälta, då hälften utaf
kopparsatsen alltid korinne alt blifva mdsinällarens vinst.
Denna olägenhet kan endast afhjelpas derigenom, att sil f v er¬
lin Iten minskas, men sådant kan å andra sidan icke ske utan
förändring i inynllagen.
Herr vice Talmannen Muren instämde.
Herr Ljungberg: Grunden till mitt förslag har natur¬
ligtvis icke vari! att föranleda eller underlätta någon speku¬
lation på de nya !0-öreslyckenas nedsrnältnins, och jag be-
Ivillar på det honsta, att ett sådant förfarande skulle blifva
förenadt med någon vinst, om saken på ett ändamålsenligt
sätt ordnades. Jag Ilar väckt min motion af den anledning,
att jag icke kan finna hvarken nödigt eller klokt, att Sverige
skall hafva bättre halt på sitt silfvermynt än andra länder,
*) Herr Gahm vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Den 20 Oktober.
687
såsom t. ex. Norrige och Danmark, eller, i olikhet med de
flesta andra stater, samma halt i alla valdrer. För närva¬
rande är det, utom Sverige, blott England, som har samma
finlek i alla valörer af sitt silfvermynt. Det kan icke be¬
stridas, att genom en förökning af kopparhalten i vårt minsta
silfvermynt, dervid naturligtvis silfverhalten finge proportio¬
naliter minskas, delta mynt skulle blifva mera lätthandter-
ligt, och den obetydligt fiögre kostnad, som möjligtvis kunde
derigenom uppkomma, skulle mer än till fullo uppvägas af
nämnda fördel, äfvensom deraf, att icke den myckenhet 10-
örestycken, som nu borttappas och alltjemt måste genom ny
myntning ersättas, då uinge förlorad.
Diskussionen ansågs slulad, och Utskottets utlåtande
bifölls.
§ 7.
Föredrogs ånyo Lagutskottets betänkande M 71, i an¬
ledning af motion om förändring af lagstiftningen rörande
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof; hvarvid
till en början förekom
1 § af Utskottets författningsförslag.
Herr Gahn*).
Herr Henschen *).
Härefter blefvo, jemlikt Ståndets på framställning af
Herr Talmannen fattade beslut, föredragna jemväl öfriga
delar af betänkandet.
Herr Ekholm: Jag anser mig böra till Lagutskottets
närvarande ledamöter hembära min tacksamhet för det för¬
slag:, hvarmed Utskottet i delta betänkande till Rikets Stän¬
der inkommit. Det är påtagligt, att jordegarens rättighet
tillräckligt iakltages, då han för den afträdda delen af sin
egendom erhåller godtgörelse efter det i orten gällande
högsta pris. och någon förhöjning derutöfver bör icke komma
ifråga, särdeles som hans återstående possession vinner i
värde genom företagandet af de anläggningar, hvarför hail
afstått någon del deraf. Expropriationsnämnden. som väljes
inom orten, torde dessutom tillräckligt bevaka jordegarens
rätt, då kanske de fleste af dess ledamöter af honom vid
ett annat tillfälle vänta samma återtjenst. Jag för min del
finner förslaget ganska helsosamt och biträder det gerna.
*) Herrar Gahns och Henschens vid tryckningen ej allemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
688
Den 20 Oktober.
Herr vice Talmannen Murén.- Äfven jag biträder fiir-
slaget och hembär Lagutskottet min uppriktiga tacksamhet
för detsamma.
Hvad Herr Gahna anmärkning beträffar, att endast
staten skulle ega rätt att expropriera jord, så finner jas den
högst obefogad. Jag vet sannerligen icke, hvarföre staten
skulle hafva bättre rätt än kommunen att verkställa odlingar
och förbättra kommunikationerna. Sådana företag tillhöra
väl rätteligen kommunerna och det är endast i nödfall, som
staten vid dylika lillhallen bör träda emellan. Just af dessa
nödfall framkallades den nu gällande expropriationslagen, och
som man ansåg, att dess föreskrifter voro förnärmande mot
eganderiitteri, bestämdes, att lösningssumman skulle med 50
procent öfverstiga deri a (trädda jordens verkliga värde. Delta
stadgande var emellertid af,sedt för en öfvergångsperiod, och
sorn det numera visat sig vara olämpligt och verkat förla¬
mande på företagsamheten och industrien, så är det nu på
tiden att införa en förnufts- och lidsén'ig bestämmelse.
Man har ingalunda att befara, det jordegaren skall lida
någon orätt; ty för det första får expropriation icke ske,
der Konungen icke pröfvar sådant nödigt, och för det andra
skall väidet för den alträdda jorden bestämmas enligt del i
orten allmänt gällande högsta pris, och dervid jemväl tagas
i betraktande och i penningar uppskattas den särskilda skada,
som genom jordens eller lägenhetens afträdande eller använ¬
dande till afsedda ändamålet för egaren eller annan upp¬
stå kan.
Herr Carlén: Jag tillstyrker bifall till det af Lagut¬
skottet framställda förslag.
Hvad betra (Tar den anmärkning, Herr Gahn gjort emot
detsamma, tror jag icke man hehölver särdeles mycket lästa
sig dervid, ty en sådan förändring, han löreslagit, skulle i
sig innebära en uppenbar orättvisa. Ulan alt lästa mig vid
svårigheten att a priori uppdraga en bestämd skillnad emel¬
ian hvad som är gagnelig! I r slaten eller endast för kom¬
munen, torde man nödgas medgifva, att viel ligger en bestämd
orättvisa deruti, att sedan t. ex. en jernväg förklarats gagna
det allmänna, staten, derest den bygger den jernvägen, skall
erhålla den till företaget behöfliga jorden lill billigare pris,
än om en kommun eller ett bolag tillör samma förelag.
Och äfven , oni fråga är om en vanlig landsväg, kan det val
ligga någon billighet deruti, att, om slaten anslår medel der¬
till, expropriationskostnaden skall vara billigare, än om den
Den 20 Oktober.
689
anlägges ensamt på de vägbyggnadsskyldiges inom häradet
bekostnad. Företaget är lil i hegge händelserna afsett för
allmänhetens hästa och någon skillnad i berörda hänseende
uppstår val icke, ehvad det utföres pä den enas eller andras
bekostnad. Garanti, att icke för onyttiga eller onödiga fö¬
retag blifva beröfvad nägon del af sin jord, finnes ju i allt
fall i det stadgande, alt företaget skall vara till »det allmän¬
nas» fördel oeh att pröfoingen i det hänseendet utöfvas af
regeringen sjelf.
Beträffande Herr Ilenschens anmärkning ville jag upp¬
lysa, att mig veterligen det icke finnes nägon expropriations¬
lag i värt land, som gör skillnad emellan, om expropriatio-
nen sker för det ena eller andra företaget. Det torde också
vara ofta alldeles omöjligt att pä förhand genom en lag be¬
stämma företrädet emellan det ena eller andra.
I afseende ä förslaget att borttaga den nu stadgade för¬
höjning i lösningssumman utöfver det exproprierades rätta
värde, ber jag att tå hänvisa till den nya föreskrift, att så¬
väl jorden eller lägenheten skall uppskattas enligt det i or¬
ten allmänt gällande högsta pris, som ock att den särskilda
skada, som genom jordens eller lägenhetens afträdande eller
användande till afsedda ändamålet för egaren eller annan
kan uppstå, bör vid ersättningens bestämmande tagas i be¬
traktande. Dessutom bör man besinna, att processen här
icke föres emellan (vänne lika lifligt intresserade enskilda
parter, utan å ena sidan står slaten eller det allmänna, sorn
endast har dess ombuds tjenstenit att trygga sig till, och å
andra sidan den enskilde jordegaren, hvilken inspireras af
det egna intresset. Det torde ej vara svårt att bedöma,
hvem som skall gå segrande ur en sådan strid. Ganska
antagligt är till och med, att vid de flesta redan verkställda
expropriationer £0-procents förhöjningen redan blifvit iakttagen
i sjelfva den enkla värdeuppskattningen. Visserligen innebär
expropriationer) ett ingrepp uti privaträtten, men denna rätt
hvilar på och beror af det skydd, det allmänna lemnar,
och måste derföre, då det allmännas rätt och fia sta så kräf¬
va, nöja sig med att få full godtgörelse för sina uppoffrin¬
gar, såvida man annars icke anser, att den enskildes rätt
står öfver samhällets.
Jag vet ej heller något land, hvars expropriationslag
talar om en sådan förhöjning, som i vår nu gällande finnes
föreskrifven; hvarken den preussiska eller bayerska, som
Borg.-Stånd. Brot. vid Riktd. 1862- 1863. VI. U
690
flen 20 oktober.
i öfrigt innehålla ganska nlförliga stadganden, nämna ett
ord derom. lie innehålla i dess stalie föreskrifter, huru
maniskall gå lill väga, för att finna det rälta värdet, oell de
omständigheter, som derpå inverka. De föreskrifva bland
annat, att det men eller den skada, som den återstående
egendomen kan tillfogas genom afskiljandet af en del deraf,
ickej får uppskattas till iner än 50 procent af den afskilda
delens värde. Hos oss finnes i nämnda hänseende ingen
gräns, och skadan kan derföre uppskattas huru högtfsom
helst, vore det ock till hundratals procent.
Jag anhåller, att Utskottets förslag oforändradt rmåtte
antagas.
Flere ledamöter hördes instämma.
Herr Widell: Då det är fråga om jords eller lägenhets
afstående för produktiva ändamål, anser jag skäligt att icke
öka dess värde med 50 proc.; men i lista §:n förekommer
ett uttryck, hvilket jag fruktar kan blifva till men för de
kommuner, som ligga i närheten af militära etablissementer.
Det heter nemligen, att »der Konungen pröfvar nödigt, att
jord eller lägenhet, som enskild man, menighet eller inrätt¬
ning tillhörer, begagnas skall antingen till rikets försvor etc.,
vare egare pligtig att mot lösen afstå, hvad för ändamålet
fordras.» Berörda uttryck hade jag önskat att man utelem-
nat, enär fästningar hafva en viss benägenhet att arrondera
sina områden på sina civila grannars bekostnad, äfven under
fredstid.
Herr Gahn *).
Herr vice Talmannen Murén: Jag har begärt ordet, för
att lugna Herr Gahns fruktan i afseende å värdering af vatten¬
verk. Sjelf har jag löst en liten bäck, och vid uppskattningen
af dess värde räknade man ut, huru många kubiktum vatten
runnö i minuten och till huru många hästkrafter vättnet kunde
upuskattas. Sedan förvandlades detta i kapital och på sådant
sätt blef ett litet vattenfall värderadt till 8,000 rdr och måste
följaktligen lösas med 50 proc. derutöfver eller 12,000 rdr,
ehuru samma vattenfall aldrig varit begagnadt och sannolikt
aldrig kommit att begagnas. Om det nu händer, att vatten
skall afledas från sjöar och vattenverk för sådant ändamål in¬
lösas, har man ju en tillräcklig garanti, då egaren är tillför¬
säkrad ersättning efter högsta pris, samt icke heller hvem
’) Herr Gahns vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke*
vid slutet af detta band.
Den 20 Oktober.
691
som holst får lösa, utan att sådant beror på Konungens pröf¬
ning. Derföre tror jag, att något afseende icke bör fästas ä
hvad Herr Gahn anfört.
Herr Staaff").
Herr Carlén: Jag har begärt ordet, endast för att med
ett exempel upplysa Herr Staaff om hvad som förstås med
orden »särskild skada». Orri någon har en egendom, af hvil¬
ken tages ett tunnland, och på detsamma ligger en brunn,
lider egaren för sin återstående jord. en »särskild skada» der¬
igenom, att han mistat vattnet och nödgas gå längre väg efter
detsamma.
Herr Staaff*).
Ofverläggningen förklarades slutad, och Lagutskottets be¬
tänkande M 71 bifölls.
§ 8.
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets betänkanden:
M 2li, i anledning af väckt motion om val af ordförande
i skolråd m. m.
Härvid förekommo:
Förra tillstyrkandet.
Herr Ekman *).
Herr Berggren: Afven jag yrkar afslag å betänkandet i
denna del och bifall till motionen. Till följd af nu gällande
bestämmelser är man nemligen på förhand bunden att till
ordförande i skolstyrelsen antaga en person, äfven om han
dertill icke är lämplig. Dermed vill jag icke hafva antydt,
att presterskapet jn icke i allmänhet nöjaktigt fullgör sina
åligganden i detta fall; men undantag gifvas dock, åtminstone
såtillvida, att annan ledamot af styrelsen obestridligen kunnat
understundom bättre fylla denna plats. Bästa stadgandet
härutinnan blifver alltid det, sorn lemnar öppet tillfälle att till
ifrågavarande befattning utse den lämpligaste.
Herr Ekholm yrkade bifall till Utskottets tillstyrkande.
Vidare anfördes ej, och med afslag å Utskottets tillstyr¬
kande biföll Ståndet motionärens förslag, att församlingen sjelf
må välja ordförande i skolstyrelsen.
Sednare hemställan.
Godkändes.
*) Herrar Slaaffs och Ekmans vid tryckningen ej aflemnade an¬
föranden tryckas vid slutet af detta band.
692
D«n 20 Oktober.
JW 29, i anledning af väckt motion om upphäfvande eller
förändrad reglering af klockares brefhäringsskyUlighet.
Herr Henschen ').
Herr Widell: För att lätta klockarnes besvär med kring-
bärande af den s. k. prestlådan, bör pastorerne medgifvas fri-
brefs-rätt för embelsskrifvelser; hvarföre jag biläller det nu
föredragna utlåtandet.
Herr Bovin: Afven jag anhåller om bifall till detta be¬
tänkande. Då ärendet hos Utskottet förevar, egde en längre
diskussion rum, och man tänkte både hit och dit för att på¬
finna något sätt att afhjelpa den tunga, sorn brefbärareskyl-
digheten förorsakade klockarne. Inom Utskottet meddelades
emedlertid sådana upplysningar om denna brefbäring, att man
deraf erfor, det densamma vore mera betungande, än af-
sedt varit.
Att i likhet med Herr Henschen föreslå, det klockares
brefbäringsskyldighet skulle inskränkas till endast en gång i
månaden, förutsätter, att behof af brefs fortskafiände emellan
presterskapet i ett stift icke oftare skulle komma i fråga.
Att åter öfverflytta klockares brefbäringsskyldighet på de
kronobrefbäringsskyldige, låter sig icke gerna göra, då, till
följd af gjorda grava anmärkningar emot detta åliggande, man
sökt att inskränka berörda onus.
Att åter på lägga pastorerne sjelfve skyldigheten att låta
fortskaffa deras embetsskrifvelser, är likaledes omöjligt, hvar¬
före någon annan utväg att afhjelpa de öfverklagade olägen¬
heterna icke synes återstå, än att bifalla Utskottets förslag,
hvarom jag också anhåller.
Herr Henschen *).
Herr Witt: Då med klockareposten befordras skrifvel-
ser från kontraktsprostarne, hvilka skola i kyrkorna kungöras,
är det nödigt, att dylika skrifvelser kunna fortskaffas, icke en
gäng i månaden, utan i hvarje vecka, såvida kungörelserna
icke skola ligga öfver. Om ställen finnas, dit post går endast
en gång om året, synes det, som om äfven denna gång gerna
kan undvaras; men icke lär det vara nödvändigt att vidtaga
särskilda åtgärder för att indraga en så föga betungande post¬
gång. Ilrefbäringsskykligheten medför emellertid icke någon
nytta, derest bref icke kunna befordras hvarje vecka, men då
*) Herr Henschens vid tryckningen ej aflemnade anföranden tryc¬
kas vid slutet af detta band.
Den 20 Oktober.
693
är det också i min tanke bäst att medgifva pastorn frihrefs-
rätt, i följd hvaraf jag ock bifaller Utskottets förslag.
Att åter, såsom Herr Henschen ifrågasatt, transportera
klockares brefbäringsskyldighet på de kronobrefbäringsskyldige,
låter icke gerna göra sig, ty då skulle man borttaga ett onus
från den ena klassen och lägga detsamma på en annan.
Herr Gahn').
Herr Henschen *).
Diskussionen var slutad, och ifrågavavarande betänkande
bifölls.
jyi 30, i anledning af väckt motion om rätt till prester-
lig tjenstårsberäkning för lärare vid högre folkskola.
Bilölls.
M 51, i anledning af väckt motion om förändrad anord¬
ning af bönegudstjensterna i städerna.
Bifölls.
JI1 52, i anledning af väckt motion om särskildt stad¬
gande, alt afhandling, hvarigenom jord blifvit från hemman
för alltid afsöndrad, skall intecknas.
Bilölls;
och
J\1 53, i anledning af väckt motion om förhöjdt ansvar
för andra resan lurendrejeri.
Bifölls.
§ »•
Herr Talmannen bortgick och Herr vice Talmannen Mu¬
rén intog talmansstolen.
§ 10'
Föredrogs ånyo Statsutskottets utlåtande M 169, i an¬
ledning af väckt motion angående revision af nya Trollhätte
kanalbolags räkenskaper samt statens bidrag till kanalbygg¬
naden och utredande af statens andel i bolagets inkom¬
ster m. m.
Härvid förekommo:
lista punkten.
Herr Berger: Sedan denna fråga behandlades inom Ut¬
skottet, har densamma varit under ompröfning hos Kongl,
kammarrätten, som afgifvit till Kongl. Majit iniordradt full¬
ständigt utlåtande. Jag hemställer, huruvida det icke må vara
skäl att se ifrågavarande utlåtande, innan vi fatta beslut om
*) Herrar Gahnt och Uenschens vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
694
Den 20 Oktober.
antagande eller förkastande af Utskottets betänkande, oell af
dessa skäl begär jag återremiss.
Herr Björck').
Herr Carlén: Då Herr Berger anhållit om återremiss
på grund af det utaf Kongl, kammarrätten afgilna underdå¬
niga utlåtande, samt Herr Björck begynt sitt anförande der¬
med, att han icke med säkerhet kände, huruvida detta utlå¬
tande kunde afse förevarande fråga, tillåter jag mig upplysa,
att detsamma icke har någon den ringaste gemenskap med
den nu föredragna punkten. Berörda utlåtande innefattar en¬
dast ett yttrande öfver bolagets begäran om ändring i regle¬
mentet i afseende å framtida kontrollen af bolagets verksam¬
het och kan följaktligen icke lända till ledning vid bedö¬
mande af förevarande punkt, hvarföre jag hemställer, att Stån¬
det täcktes godkänna densamma.
Vidare anfördes ej, och lista punkten bifölls.
2:dra punkten.
Lades till handlingarne.
3:dje punkten.
Herr Berger: Då man medgifvit, att Kongl, kammar¬
rättens ifrågavarande utlåtande eger sammanhang åtminstone
med 3:dje punkten i betänkandet, samt alla punkterna synas
mig stå i ett visst sammanhang med hvarandra, hade jag
trott det vara lämpligast att återremittera betänkandet i dess
helhet, men viii åtminstone fortsätta yrkandet om återremiss
af 3:dje punkten.
Herr Björck').
Herr Carlén: Afven jag förordar återremiss och anhål¬
ler att få förklara, att jag, i motsats mot Herr Björck, icke
kan finna annat, än att staten har full juridisk rätt att, obe¬
roende af kanalbolagets medgifvande, kontrollera förvaltningen
af kanalens angelägenheter, äfvensom att regeringen är i sin
grundlagsenliga befogenhet, då den anordnar sättet för ulöf-
vande af en sådan kontroll, äfven om detta sätt icke skulle vinna
kanalbolagets bifall. För min del tror jag, att de af kammar¬
rätten i dess afgifna utlåtande föreslagna föreskrifter äro än¬
damålsenliga, oell jag är förvissad, att regeringen, derest den¬
samma delar en sådan uppfattning, icke skall anse sig behöfva
uppträda såsom supplikant inför bolaget, för att vinna dess
*) Herr Björcks vid tryckningen pj aflemnade anföranden tryc¬
ka! vid slutet af detta baud.
Den 20 Oktober.
695
medgifvande till utfärdande af dessa eller andra för statens
rätt och bästa tillfredsställande kontrollerings-föreskrifter.
Vidare anfördes ej, och 3:dje punkten återremitterades.
§ *1
Föredrogs ånyo Statsutskottets memorial M ISO, med
förslag till sammanjemkning och voteringspropositioner i anled¬
ning af Riksståndens skiljaktiga beslut rörande anslagen under
riksstatens nionde hufvudtitel.
Vid punktvis skedd föredragning blef allt hvad Utskot¬
tet i detta memorial yttrat och föreslagit godkändt utan dis¬
kussion, med undantag af Utskottets hemställanden i 5:te och
litte punkterna, hvarom öfverlades och beslöts, på sätt sorn
följer:
5:te punkten.
Herr Berger: Utskottet har icke anfört några skäl för
den till Ståndet nu aflåtna inbjudning, hvarföre ock jag, med
åberopande af Utskottets i utlåtandet M 153 anförda skäl
för afstyrkande af pension åt förre läraren vid navigations¬
skolan i Hernösand m. m. Törnebohm, yrkar bifall till Ut¬
skottets i nämnda utlåtande derom afgifna yttrande.
Herr Witt: J)å det är ett faktum, att Utskottets i ut¬
låtandet 153 afgifna yttrande i denna fråga godkänts af
endast ett Stånd, hvaremot 2 Stånd bifallit Kongl. Maj:ts pro¬
position i ämnet och ett Stånd återremitterat berörda fråga,
tydligen för att bereda pension åt kapten-löjtnanten Törne¬
bohm, anser jag deruti ligga tillräckliga skäl för Utskottet att
hafva frångått sitt förra beslut, och för min del bifaller jag
den af Utskottet nu gjorda hemställan.
Herr Staaff'’').
Herr Björck *).
Herr Staaff").
Öfverläggningen var slutad, och sedan|>Herr vice Tal¬
mannens proposition å bifall till 5:te punkten blifvit med ja
och nej besvarad samt votering begärd, uppställdes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller 5:te punkten i Statsutskottets memo¬
rial JYs 180, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma punkt afslagen.»
*) Herrar Slaaffs och Björcks vid tryckningen ej aflernnade anfö¬
randen tryckas vid slutet af detta band.
096
Den 20 Oktober.
Votering anställdes i stadgad ordning oell utföll med 22
ja mot 13 nej; hvadan 5:te punkten var bifallen;
och
ll:te punkten.
Herr Berger: A denna punkt yrkar jag afslag. Jag
åberopar, såsom stöd för berörda yrkande, det af Utskottet i
utlåtandet JH 133 angående denna punkt afgilna yttrande. I
allmänhet har man ansett nådår såsom pensioner, och ehuru
detta förhållande i visst afseende må kunna anses oegent¬
ligt, är det dock ett faktum, att nådår motsvara pensioner.
Skulle man nu beträda den bana, på hvilken Utskottet ingått,
då tror jag, att vid en kommande riksdag många framställ¬
ningar om pensioner åt prestenkor skulle ifrågakomma. På
de af Utskottet i dess förra utlåtande anförda skäl yrkar jag
alltså afslag.
Herr Witt: Här eger samma förhållande rum som vid
S:te punkten. Utskottets i utlåtandet M 153 afgifna yttrande
är nemligen bifallet af endast ett Stånd; hvaremot ltidder-
skapet och Adeln åt professoren Ågrens enka beviljat en pen¬
sion af 600 rdr samt Presteståndet tillagt bemälda enka så¬
som pension 300 rdr. Dessutom har Utskottet sagt, att åter-
remissen från Borgareståndet å 76:te punkten afsett, att pen¬
sion måtte enkan Ågren tillerkännas. Skulle nu Ståndet frångå
sin förut i denna fråga uttalade åsigt och stanna i ett annat
beslut, då handlade Ståndet inkonseqvent, i synnerhet sedan
den upplysning vunnits, att bouppteckningen elter professoren
Ågren utvisade, att hans bo häftade i skuld för 3,813 rdr
51 öre. Således finnes i boet icke någon tillgång, utan skuld,
hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets hemställan, att enkan
Ågren måtte tilläggas en pension af 500 rdr.
Vidare anfördes ej, och Herr vice Talmannen propone-
rade bifall till ll:te punkten. Svarades ja och nej; hvar¬
jemte begärdes votering, som i grundlagsenlig ordning verk¬
ställdes enligt en förut uppsatt, justerad och anslagen voterings¬
proposition, så lydande:
»Den, som bifaller lide punkten i Statsutskottets memo¬
rial Jlf 180, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma punkt afslagen.»
Denna votering utföll med 17 ja mot 15 nej; och var
lide punkten alltså bifallen.
Ven 20 Oktober.
697
§ «•
Föredrogos ånyo och biföllos, hvart efter annat. Stats¬
utskottets utlåtanden:
M 181, i anledning af väckt motion om anslag till för¬
höjning i häradsnämndernas s. k. tingsgästningspenningar;
och
JV? 182, i anledning af väckt motion om berättigande för
vissa embets- och tjenstemäns sterbhus att erhålla s. k. be¬
grafningshjelp.
§ 13.
Bordlädes andra gången följande Utskotts utlåtanden,
memorial och betänkanden:
Statsutskottets N:ris 171—179 och N:ris 183—187.
Bankoutskottets N:ris 71 och 72.
Lagutskottets N:ris 72 och 73.
Särskilda Utskottets JU 3; samt
Expeditionsutskottets N:ris 15 och 14, äfvensom Ståndets
kanslidirektions skrifvelse med handlingar angående förvaltning
af kanslikassan.
§ ll-
Till bordläggning anmäldes Statsutskottets utlåtanden
N:ris 189—193 samt utdrag af högvördiga Presteståndets
protokoll den 17 dennes, innefattande inbjudning i afseende å
Lagutskottets utlåtande JU 69.
§ is-
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 3/4 40 e- m.
In fidem
E. G. Björhman.
698
Den 21 Oktober.
Den 21 Oktober.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *•
Justerades protokollet för den 15 sistlidne September.
§ 2.
Föredrogs ånyo Sammansatta Banko- och Lagutskottets
utlåtande M 4, i anledning af Riksståndens skiljaktiga beslut
rörande vissa delar af Utskottets betänkande M 1, med för¬
slag till lag om enskilda banker ined rätt att utgifva egna
banksedlar.
Härvid förekommo:
lista—-4:de punkterna.
Godkändes.
5:te punkten.
Herr Lindström: Jag hemställer, om icke Borgareståndet
behagar, med vidblifvande af sitt förra beslut, lägga denna
framställning till handlingarne.
Herr Dahm: Jag anhåller, med åberopande af de grun¬
der, som vid förra diskussionen i detta ämne androgos, om
bifall till Sammansatta Utskottets förslag.
Herr Lemchen: Afven jag anhåller om bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr vice Talmannen Murén: l)å denna fråga förra
gången här förevar, biföll Borgareståndet, hvad Utskottet då
föreslagit i 26 § af sitt betänkande M 1, och sedan dess
hafva några skäl till frångående af detta beslut icke förekom¬
mit. Saken förändras nemligen ej deraf, att tre Stånd ingått
på Herr Wallenbergs förslag. Jag anhåller derföre, att, såsom
Herr Lindström föreslagit, framställningen lägges till hand¬
lingarne.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till den föredragna punkten blifvit besva¬
rad med ja och nej och votering begärd, uppställdes, juste¬
rades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Deri, som bifaller 5:te punkten i Sammansatta Banko-
och Lagutskottets utlåtande JYi 4, röstar ja;
Den 21 Oktober.
699
Den del ej vill, röstar nej;
Vinner nej, liar Ståndet, ined vidblifvande af förut fat—
tadt beslut i ämnet, lagt nämnda punkt till handlingarne.»
Votering anställdes i grundlagsenlig ordning och utföll
med 21 ja mot 18 nej; hvadan öde punkten var bifallen.
6:te punkten.
Herr Henschen *).
Vidare anfördes ej, och 6:te punkten bifölls.
§ 3-
Ånyo föredrogs Sammansatta Banko- och Lagutskottets
utlåtande JU 5, i anledning af Riksståndens skiljaktiga beslut
rörande vissa delar af Utskottets betänkande JYi 2, med för¬
slag till lag om enskilda banker utan rätt att utgifva egna
banksedlar.
Härvid förekommo:
lista punkten.
Herr Carlén ’).
Herr Gahn *).
Herr Carlén *).
Herr Lovén: Ehuru jag, då frågan gällde de sedelutgif-
vande bankerna, var af den tanke, att man borde bespara
regeringen olägenheterna af att tillämpa nyttighetspröfningen,
så anser jag likväl, efter det beslut Rikets Ständer i afseende
på nyssberörda sak fattat, Herr Carléns tillägg vara särdeles
lämpligt, helst, då Kongl. Majit redan förut har rätt att pröfva
reglementen för vanliga aktiebolag, en sådan pröfning väl kan
vara erforderlig i afseende på de ej mindre vigtiga_ bankbola¬
gen. Jag biträder sålunda Herr Carléns förslag.
Herr Lindström: Efter den utgång, som sednaste vote¬
ringen inom detta Stånd erhöll, kan ingenting numera
förvåna, och således ej heller, att ett sådant förslag, som
det nu omordade, kunnat framkomma från dem, hvilka förut
i denna sak stått på samma sida som jag och de med mig
liktänkande. Jag inser, att Herr Carlén herntat anledning till
detta förslag af det beslut, i hvilket Ridderskapet och Adeln
stannat angående 1 §, hvilket beslut innehöll, att de ifråga¬
varande orden skulle i samma § inflyta; men hvar och en
inser lätt, att dessa ord ej hafva någon inverkan på sjelfva
saken, sedan såväl Ridderskapet och Adeln godkänt Utskottets
förslag i öfriga punkter, som ock Bondeståndet, i likhet med
*) Herrar Henschens, Carléns och Gnlins vid tryckningen ej aflem-
nade anföranden tryckas vid slutet af detta band.
700
Den 21 Oktober.
Borgareståndet, i denna punkt oförändradt antagit Utskottets
förslag. Nu påstår Herr Carlén, att, sedan Hikets Ständer
beslutit nyttighetspröfning för de sedelutgifvande bankerna,
koriseqvensen fordrar, att denna pröfning antages äfven för de
icke sedelutgifvande bankerna. Man bör dock härvid taga i
betraktande den stora olikheten mellan dessa båda slag af
banker, en olikhet så stor, att till och med Utskottet, som
med stor pluralitet bibehöll pröfningsrätten för de sedelutgif¬
vande bankerna, nästan enhälligt bortvoterade den förde icke
sedelutgifvande bankerna; ja till och med finansministern, som
på riddarhuset uppträdde för att förfäkta regeringens pröf-
ningsrätt i afseende på de sedelutgifvande bankerna, ansåg
denna rätt obehöflig hvad beträffade det andra slaget af ban¬
ker. Derjemte anser jag, att denna frågas ställning ej förän¬
drats, sedan den sednast här behandlades, och anhåller på
denna grund om bifall till Utskottets förslag.
Häri hördes flere ledamöter instämma.
Herr [lemchen*).
Herr vice Talmannen Murén: Må vara, att §:n genom
tre Stånds beslut blifvit godkänd eller icke, så finnér jag det
likväl icke förefinnas något skäl för Borgareslåndet att nu
frångå sitt förra beslut. Dessa banker kunna icke betraktas
annorlunda än vanliga bolag och jag inser sålunda icke.jhvar-
före här behöfves någon annan prölningsrätt än den, som till¬
kommer Kongl. Majit i afseende på alla aktiebolag, eller att
pröfva, om det uppgjorda reglementet är öfverensstämmande
med allmän lag, och att i sådant läll fastställa detsamma. Jag
anhåller sålunda, att Borgareståndet måtte vidblifva sitt förra
beslut.
Herr Lemchen: Enligt min åsigt hade denna § ej bort
innehålla någon föreskrift med afseende på Kongl. Maj:ts
prölningsrätt, utan borde det stå hvarje bolag fritt att bilda
sig, då det i alla händelser kan upphäfvas, derest det skulle
befinnas stå i strid med allmän lag. Ehuru Herr Carléns
förslag har skäl för sig, tror jag likväl icke, att detsamma för
närvarande, då det icke är föranledt af Utskottets förslag eller
någon inbjudning, kan bifallas, utan förenar jag mig med Herr
Lindström i yrkandet, alt Borgareståndet nu måtte vidblifva
sitt förra beslut.
Diskussionen förklarades slutad, och lista punkten bifölls.
*) Herr Henschens vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af delta band.
Den 21 Oktober.
701
2:dra punkten.
Herr Dahm: Efter det heslut, sorn nyss fattades, lärer
det väl vara föga utsigt att kunna förmå Borgareståndet att
afslå den nu föredragna §:n; men jag kan likväl icke under¬
låta att uttrycka min förvåning deröfver, att Utskottet, som
förut förordat en grundfond af 2 millioner, nu kunnat så lätt
öfvergå till den mening, att redan en half millions grundfond
är tillräcklig. Herr Wallenberg liar i sin reservation föresla¬
git en million. Detta är sålunda ett jemkningsförslag. Bland
de skäl. Herr Wallenberg för detsamma anfört, ber jag att
särskildt få fästa uppmärksamhet på ett, som synes mig vara
i saken afgörande. Herr Wallenberg yttrar nemligen, pag. 8:
»För motsatsen har Utskottet i sitt betänkande M 2 gif-
vit mångå och goda skäl, men dertill kommer, att om lag¬
stiftningen skall afse några bestämmelser för bankrörelses
drifvande i bolag, så är väl der främst i syftning att dylika
bolag må erbjuda tillräcklig trygghet för den allmänna rörel¬
sen. Väl har man både hyst och uttalat missbelåtenhet der¬
öfver, att bankerna gifvit en jemförelsevis god afkastning, men
ännu mindre belåtna skulle både lagstiftare och allmänhet
blifva, om banker uppkornmo, hvars soliditet man redan från
början hade anledning ifrågasätta. Så blefve sannolikt förhål¬
landet med bankbolag utan solidarisk ansvarighet, som egde
ett högst obetydligt grundkapital.»
En half million är visserligen i och för sig en ej obetyd¬
lig summa, men då förvaltningskostnaderna för en bank med
detta grundkapital äro i det närmaste lika stora som lör en
bank med större kapital, men inkomsterna och rörelselörmå-
gan deremot äro långt ifrån lika, så är det naturligt, att en
sådan bank skall för hvarje sakkunnig granskare synas vara
mindre solid. Man bör besinna, alt en bank, som icke utgif-
ver sedlar, endast kan förtjena på depositionsrörelse och mä¬
klareaffärer, men en sådan rörelse kai! ej fördelaktigt (trifvas,
med mindre än att banken åtnjuter ett fullständigt förtroende
af allmänheten, ty eljest sätter man ej in penningar i banken,
eller uppdrager åt densamma några mäklareaffärer. Jag tror
sålunda, att det är farligt för det allmänna att låta små ban¬
ker uppkomma, emedan de nödvändigt måste betraktas med
misstroende. Man bör dessutom taga ännu en omständighet
i betraktande. Kriser kunna nemligen uppkomma och hvar¬
ifrån skulle då en sådan bank, som ej åtnjuter förtroende, få
penningar till ett hastigt infriande af sina skulder, ty hvarje
bank, som icke utgifver egna sedlar, måste företrädesvis ega
702
Den 21 Oktober.
skulder. Under sådana omständigheter skulle banken i första
rummet förlora och sedan allmänheten, som anlitat densamma.
Det är väl sannt, att Borgareståndet förut beslutit ned¬
sättande af grundfonden till det nu föreslagna beloppet; men
detta beslut har icke vunnit laga kraft, som synes .deraf, att
Utskottet nu kunnat inkomma med ett nytt förslag, hvilket
ej i alla delar öfverensstämmer med Borgareståndets berörda
beslut. Jag hemställer derföre, om icke vällofliga Ståndet vid
närmare besinnande skulle finna skäl att, med frångående af
sitt förra beslut, godkänna Herr Wallenbergs reservation.
Herr Hierta: Jag ber om förlåtelse, för att jag ej kan
instämma i Herr Dahms räsonnemarig, som jag tror vid när¬
mare betraktande ej håller stånd. Den värde ledamoten torde
besinna, att en banks soliditet ej är beroende af grundkapita¬
lets belopp, utan af förhållandet mellan detta kapital och rö¬
relsens omfång. Följaktligen anser jag en bank, med en half
millions grundfond och som rörer sig endast med 7 å 8 mil¬
lioner årligen, vara vida mera solid än en bank, som har en
millions grundfond, men hvars årliga omsättning uppgår till
70 eller 80 millioner. Det är nemligen naturligt, att ju större
rörelsen är, ju större är äfventyret vid en kris. Jag tror
också, att Herr Wallenberg sökt sitt egentliga skäl till afstyr-
kande af bifall till Utskottets förslag i den förmenta omstän¬
dighet, att denna fråga, genom sättet för dess föregående be¬
handling, ännu skulle vara öppen. Hvad Herr Wallenberg
för öfrigt anfört i denna sak, anser jag icke vara på något
sätt bindande, ty redan år 1845 nedsattes minimum för grund¬
fonden till en million, ehuru man då icke ännu hade den er¬
farenhet af banker, som sedermera vunnits. Emot Utskottets
anförda skäl, att filialbankerna kunnat röra sig med mindre
grundfond än en million, invänder Herr Wallenberg, att orsa¬
ken härtill bör sökas i dessa bankers solidariska natur. Detta
låler godt och väl, men man bör besinna, huru liten del den
solidariska ansvarigheten egentligen har i den kredit, som en
bank kan röna hos allmänheten. Denna kredit beror väl i
främsta rummet på det förtroende, man hyser till bankens
förvaltning, och detta förtroende kan ofta vara större för en
väl förvaltad bank med en half millions grundfond än för en
sämre förvaltad, som har fyra gånger så stor grundfond.
Herr Dahm anförde äfven, att kostnaderna för en banks
förvaltning blifva lika, ehvad rörelsen är större eller mindre;
men jag kan ej förstå, huruledes kostnaderna för en bank,
Den 21 Oktober.
703
sorn endast diskonterar, kunna blifva lika stora som för en
bank med mera omfattande rörelse. Vi veta ju, att det i
London finnes banker, som röra sig i vida större skala än
Stockholms enskilda bank, men utan att likväl utgifva sedlar
och endast med en ringa tjenstepersonal.
Om man sålunda besinnar, att en banks solidaritet huf¬
vudsakligen bestämmes af det sätt, hvarpå banken förvaltas;
vidare att hvar och en i afseende på sitt förhållande till ban¬
ken rättar sig efter den föreställning, han har om densamma,
samt slutligen att bankens förbindelser gälia endast dem, som
derstädes insatt penningar, så tror jag man skall finna, att
risken af den nu föreslagna grundfondens bibehållande är in¬
gen, men att nyttan deremot är stor, emedan banker derige¬
nom lättare kunna bildas, och ju mera dessa anstalter kunna
spridas kring landet, ju mera nytta skola de också åstadkom¬
ma, af det enkla skäl, att de då lättare kunna för den all¬
männa rörelsen nyttiggöra alla öfverflödiga kapitaler. I Rode
Island, Förenta Staternas minsta provins, finnas ända till 70
banker utan sedelutgifningsrätt och förmodligen också utan
stora grundkapitaler, men det finnes likväl ingen amerikansk
stat, der bankerna så redligt förvaltas och der de så sällan
stoppa. Att banker, som ej utgifva sedlar, utan endast drifva
rörelse i likhet med andra köpmän, någon gång skola kunna
bringas att stoppa, måste man alltid förutsätta, och detta är
omöjligt att förekomma genom lagstiftning. Om en sådan
bank skaffar sig en svindlande riirelse, så är den lika utsatt
för faran af ruin, vare sig att dess grundkapital är en half
million eller 2 millioner. Dessutom är det gifvet, att en bank
med mindre kapital och hvars rörelse hufvudsakligen afser
närmast kringliggande orter, skall mera hafva sin omgifnings
ögon fästade på sig. Herr Dahm fiar sålunda oriktigt bygt
sin föreställning om en banks soliditet på den prestige, som
kapitalet inger hos allmänheten, hvadan jag tror, att den af
Utskottet föreslagna ändringen förtjenar bifall.
Herr Talmannen tillkännagaf, att till Ståndets bord nu
blifvit ademnadt ett utdrag af höglofliga Ridderskapets och
Adelns protokoll för denna dag, innefattande inbjudning till de
öfriga Riksstånden att förena sig i Ridderskapets och Adelns
beslut rörande l:a och 2:a punkterna i förevarande utlåtande;
hvarjemte Herr Talmannen hemställde, om icke samma in¬
bjudning, så vidt den angick t:sta punkten, hvaröfver Ståndet
nyss beslutit, finge läggas till handlingarne.
704
Den 21 Oktober.
Herr Carlén *).
Herr Lindström.: Jag kunde inskränka mig lill alt in¬
stämma med Herr Hierta, synnerligast som det är att hop¬
pas, att Herr Dahms försök att åstadkomma ändring af denna
§ skall hafva lika liten framgång sorn förra gången, men jag
anser mig likväl böra tillägga några ord.
Det lagförslag, som nu blifvit framlagdt för Ständerna,
utgör egentligen ett supplement till 184!! års aktiebolags-lag,
hvilken efter någras förmenande skulle redan nu berättiga
enskilde att i bolag drifva bankrörelse, utan rätt att utgifva
banksedlar och utan att vara bundne af solidarisk ansvarighet.
Då emellertid meningarne härom voro delade och regeringen
vid ett tillfälle för några år sedan, tvärtemot högsta domsto¬
lens tolkning af förenämnda lag, ansåg densamrna lägga hinder
i vägen för sanktions beviljande å ett dylikt företag, ansåg
sig Utskottet, för undanrödjande af all tvetydighet härutinnan,
böra utarbeta och framlägga särskildt förslag för sådana ban¬
ker, helst dylika, om de här finge uppträda, utan tvifvel
skulle komma att utöfva ett gagneligt inflytande på rörelsen
i landet. Nu föreskrifver dock aktiebolags-lagen intet vare sig
minimum eller maximum af kapital såsom grundfond uti de
företag, som på samma lag grundas, och det hade således
varit helt och hållet obehöfligt att stadga något sådant för de
ifrågavarande bankerna. Men när nu sådant ansågs höra be¬
stämmas, egentligen för att icke göra hela saken omöjlig, var
min och fleras mening den, att grundfonden borde sättas så
låg som möjligt, en mening, som dock icke segrade inom Ut¬
skottet, men lör hvilken en bättre utgång synes vara att vänta,
sedan Irenne Stånd redan antagit grundfonden böra bestäm¬
mas till en half million, den högsta summa, som jag för min
del vill tillstyrka, .lag inser väl, alt det kan vara stridande
mot de nuvarande privatbankernas intresse, att nya hanker
inrättas, och att det derföre skulle vara för dessa intressen
behagligt, om man stadgade ett högre grundkapital, hvarigenom
nya bankers bildande försvårades. En million är nog lätt
åstadkommen i Stockholm eller Göteborg, men torde vara
svår nog att sammanbringa i landsorten.
Herr Dahm säger, att Utskottet i sitt förra betänkande
framlagt särdeles grundliga skäl för grundfondens bestämmande
till 2 millioner. Utskottet har icke gjort, detta och icke för¬
*) Herr Carténs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
705
mätt att göra det. Att deri höga sitTran antogs, skedde endast
för att sammanjemka de skilda meningarne inom Utskottet,
och något hvar hoppades, såsom jag, att deri vid föredragning
i Stånden skulle blifva betydligt nedsatt.
Man får ej förgäta, att nu ifrågavarande banker äro af
annan beskaffenhet än de, som utgifva sedlar. De komma
att hufvudsakligast sysselsätta sig med depositiönsrörelse och
motsvara sålunda närmast sparbankerna, hvilkas uppgift det
äfvenledes iir att emottaga penningar, för att göra deni frukt¬
bärande. Man har likväl icke funnit det nödigt att föreskrifva
någon grundfond för sparbankerna.
Herr Dahm ansåg, att bestämmelsen af ett lägre grund¬
kapital skulle kunna leda till fara för allmänheten i händelse
af en kris; men hvad berättigar oss mera att i detta afseende
bestämma några vilkor, än att ålägga den enskilde köpman¬
nen att hafva ett visst kapital, innan han börjar sin rörelse.
Det torde dessutom icke vara på storleken af bankens grund¬
fond, som dess säkerhet vid dylika tillfällen beror, idan mera
på beskaffenheten af dess portfölj, och detta gäller lika myc¬
ket för den enskilde som för associationen, ehvad de syssel¬
sätta sig med ena eller andra slaget af industriel verksamhet.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Herr vice falmarinen Murén: Ehuru det är klart, att
det skall blifva en nagel i ögat på de stora bankerna, om
allmänhetens ögon öppnas och den får se, att äfven de små
bankerna kunna hära sig, så är det likväl lätt att inse för¬
delen af, att sådana fiacker uppkomma. Vår bankrörelse
befinner sig för närvarande på en låg ståndpunkt. Den ena
provinsen kan hafva öfverflöd på penningar, under det en
annan provins lider brist derpå. Detta kommer sig till stor
del deraf, att de stora sedelutgifvande bankerna hufvudsak¬
ligen upptaga sin tid och sin omtanke med strälvandet att
sätta sina egna sedlar i omlopp och att lå hafva dem ute¬
löpande den längsta möjliga tid.
Det är emellertid lätt alt läsa mellan raderna, då Herr
Wallenbert; i sin reservation yttrar: »Väl har man både
hyst och uttalat missbelåtenhet deröfver, att bankerna gifvit
en jemförelsevis god afkastning, men ännu mindre belåtna
skulle både lagstiftare och allmänhet blifva, om banker
uppkommo, hvars soliditet man redan från början hade an¬
ledning ifrågasätta.»
Borg.-Stånd. Prot. vid Rikad. 1862— 1863. VI.
45
706
Den 21 Oktober.
Hvad betyder detta? Icke har man någonsin rätt att
frän början förutsätta, att en bank ej är solid. Det är ju
detta, sorn dess verksamhet skall visa. Dessutom är det gif¬
vet, att allmänheten i detta hänseende kan med mera upp¬
märksamhet följa de små bankerna än de stora.
Ett exempel på den ringa betydelsen af grundfonden är
Stockholms enskilda bank, hvars grundfond ingalunda står i
något förhållande till rörelsens omfång. Det ar sålunda ej
grundfondens belopp, utan bankens skötsel, som bestämmer
den kredit, banken åtnjuter hos allmänheten.
Herr Wallenberg tyckes lägga stor vigt derpå, att ban¬
ken ger god afkastning. Det är dock ej sagdt, att en stor
utdelning är någon måttstock på bankens soliditet. Tvärtom
äro små utdelningar vida mer krediterande, emedan deraf
kan synas, att banken iakttager försigtighet att ej utdela
allt, eller åtminstone icke mera, än hvad den med säkerhet
har förtjenat.
Jag tror sålunda ej, att Herr Wallenbergs räsonnemang
håller streck, och anhåller, att Borgareståndet måtte vidblifva
sitt förra beslut.
Herr Wistelius: Jag tror, att det skulle vara illa öf-
verenslämmande med de frihetsprinciper i näringslagstiftnin-
gen, som Borgareståndet städse under sednare tider hyllat,
om Ståndet nu beslutade en föreskrift, hvarigenom uppkom¬
sten af smärre bankpr försvårades. Det är ej att undra på,
att de stora sedelutgifvande bankerna gerna se, att uppkom¬
sten af mindre hanker omöjliggöres och deras egna inkom¬
ster sålunda förblifva oförminskade. Emellertid behöfver
man ej utöfva något förmynderskap öfver deponenterna af
penningar i bankerna, emedan dessa deponenler i detta, lika¬
som i andra fall, böra se sig sjelfva före och insätta sina
penningar i den bank, för hvilken de hafva förtroende. Jag
anhåller sålunda, att Borgareståndet måtte vidblifva sitt förra
beslut.
Herr Sundvallson *).
Herr Dahm: Då jag finner, att jag är ensam om att
förorda Herr Wallenbergs reservation, så vill jag icke vidare
tala derom. Jag vill blott uttrycka min förvåning öfver den
polemik, hvarmed man bemött mitt förra yttrande äfvensom
den ifrågavarande reservationen, i hvilken sednare man trott
*) Herr Sundvallsons vid tryckningen ej aflemnade anförande
tryckes vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
707
sig kunna läsa åtskilligt ntyg melian raderna. Jag pioteste-
rar emot detta sätt att behandla allmänna frågor, ty ingen
har rätt alt endast på grund af en supposition derom an¬
gripa yttranden och åsigter, hvilka aldrig blifvit uttalade.
Ingen har efter mitt förmenande rätt att läsa något mellan
raderna, emedan der står nätt och jeinnt ingenting, hvarom
man kan ega säker kunskap, utan endast det, som läsarens
misstänksamhet behagar ditmåla.
Då jag förordade en större grundfond, så var det ej af
afvoghet mot de smärre bankerna, utan tvärtom för att un¬
derlätta dessa bankers uppkomst och utveckling och för att
undanrödja det misstroende, som genast i början skulle möta
såväl förslaget till sådana bankers inrättande, som bankerna
sjelfva, derest grundfonden vore så låg, som nu blifvit före¬
slaget. Man säger väl, att förtroendet till förvaltarne af en
affär betyder mera än kassan. Älven jag sätter högt värde
på den moraliska säkerheten, men anhåller dock alt få an¬
märka, att man svårligen kan se sin nästa längre än till
tänderna, men att man temligen noga kan mäta djupet af
en svensk banks kassakista och att endast denna mätning
ger ett fullt pålitligt resultat. Man säger äfven, att staten
ej bör uppträda såsom förmyndare för den enskilda verk¬
samheten; men jag ber få erinra, att iivarje stadgande an¬
gående grundfondens belopp afser ett förmynderskap, och att
således hela skillnaden mellan mig och mina motståndare är,
att jag önskar en rik, men de en mindre rik förvaltare af
allmänhetens medel.
Herr Sundvallson').
Herr Hierta: Jag tror, att man ej bör betaga någon
rättigheten att läsa mellan raderna i en reservation, eller
söka utleta betydelsen deraf, emedan detta tillhör diskussio¬
nens frihet; men då jag uttalat mig emot Herr Wallenberg.»
reservation, och en annan talare, som förfäktat samma åsigt
med mig, yttrat, att Herr Wallenbergs reservation endast
åsyftade att misskreditera de nya bankerna, så anser jag
mig skyldig förklara, att jag tror Herr Wallenberg halva
menat fullkomligt uppriktigt med de åsigter, han här uttalat.
Man kan ej htdler gerna misskreditera något, som ännu ej fin¬
nes till. Jag har ansett mig med anledning af Herr Wallen-
") Herr Sund vallsons vid tryckningen ej aflemnade anförande
tryckes vid slutet af detta band.
708
Den 21 Oktober.
berge frånvaro under diskussionen böra göra detta tillägg
till mitt förra yttrande.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Ridderskapets
och Adelns ofvannämnda protokollsutdrag, enligt begäran,
blifvit bordlagdi, biföll Ståndet 2:dra punkten af Sammansatta
Banko- och Lagutskottets utlåtande S.
Öfriga delar af samma utlåtande.
Godkändes.
§ 4-
Föredrogos ånyo Statsutskottets utlåtanden:
•A? 171, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse i
fråga om ersättning af statsverket till Irenne offlcersenkor
för innehållen aflöning för deras numera aflidne män under
krigsfårigenskap.
Bifölls;
och
Jh? 172, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående inrättande af en pensionsanstalt för befälhafvare,
styrmän och annat sjöfolk å svenska till utrikes fart använda
segel- eller ångfartyg, äfvensom maskinister och eldare å
sistnämnda slags fartyg.
Herr Carlén: Emot detta betänkande har Herr Hierta
afgifvit en reservation, som finnes införd pag. 12. För min
del instämmer jag i denna reservation, hvilken synes mig så
öfvertygande, att jag ej anser mig behöfva tillägga några
ytterligare skäl för det resultat, hvartill reservanten kommit,
.lag inskränker mig derföre till att yrka bifall lill reservationen
och afslag å Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen Murén: Jag åter nödgas mot¬
sätta mig antagandet af Herr Hiertas reservation och yrkar
bifall till Utskottets betänkande.
Denna fråga har så länge varit påtänkt och de medel,
som erfordras, äro så små i jemförelse med det afsedda än¬
damålet, att jag tycker, att saken nu ej borde röna något
motstånd. Det kan väl sägas, att man ej bör pensionera
enskilda korporationer och klasser; men man bör komma
ihåg, att handelsflottans sjömanskår utgör en reserv för vårt
sjöförsvar, på samma gång den är ett nödvändigt vilkor för
handelns uppehållande. Orterna böra visserligen sjelfva sörja
för sina ålderstigna sjömän och del göra de äfven, men detta
är en förmån, som ej på förhand kan beräknas af sjöman¬
nen. Man vet, hvilken stor olägenhet vår sjöfart har haft
af de ofta återkommande rymningarne, och dessas antal
Den 21 Oklober.
709
skulle utan tvifvel i betydlig män inskränkas genom inrät¬
tandet af en pensionsanstait, sådan sorn den nu ifrågavarande.
Om sjömannen vet, att han kan påräkna något understöd
för sin ålderdom, så skall detta afhålla honom från rymning,
hvarigenom han skulle förverka rättigheten tili denna förmån.
Dessutom fordrar rättvisan, att slaten i detta hänseende gör
något för de medborgare, som alltid måste vara lärdiga att
ingå i rikets tjenst, när så på fordras, oell hvilkas yrke är
det äfven ty rligaste af alla. Jag yrkar derföre bifall till
Statsutskottets Ira mställning.
Herr Ridderstad: Det må så vara, att ömmande om¬
ständigheter gifvit Statsutskottet anledning till denna fram¬
ställning, men säkert är, att ömmande omständigheter före¬
komma i iner än många afseende!), utan att de, på grund
blott af dim ömmande beskaffenheten böra bifallas. Hitintills
har man såsom regel antagit, att det endast kan åligga
staten att pensionera dem, som tjonat staten. Att denna
regel är riktig, torde väl också böra erkännas. Antager och
erkänner man deremot Statsutskottets förslag, så utsiäcker
man statens pensionsskyldighet till enskilda tjenare. Något
skäl dertill synes mig icke förefinnas. Beträder man denna
väg, frågar jag, hvar man skall kunna finna och söka en
verklig gräns. För det närvarande eger man en ganska fast
och enkel grundsats att hålla sig till; frånträder man den,
så förflyttar man sig deremot i en ganska sväfvande ställ¬
ning. Enligt min öfvertygelse kan jag ej med min röst bi¬
draga dertill. Uttager man en gång steget i slik riktning,
skulle det säkerligen icke dröja länge, innan jemväl andra
likartade anspråk sökte göra sig gällande. Man talar om
sjömannens härda och oblida lott. Vare det långt ifrån mig
att vilja bestrida sanningen deri. Men hvilken bana man än
må välja, så lärer man väl hafva att kämpa med svårighe¬
ter. Verlden är val för något hvar ett upprördt och stor¬
mande Ilai, hvarpå menniskan seglar som i en bräcklig båt.
Våra bergs- och bruksarbetare, våra fiskare, våra sjömän på
egna kuster lära väl — för alt endast hålla oss lill de ar¬
betande klasserna — i flera äiseenden hafva ett lika tungt,
mödosamt och vådligt lif som sjömännen på främmande
kuster. Bifaller man ock dessa sednares pensionering, skall
måhända den dag snart komma, då de förre, vid jemförelse!)
dem och sig emellan, äfven göra anspråk på pensionering.
Det ena drager alltid det andra med sig. Jag tror, att man
710
Den 21 Oktober.
bör se sig väl före, innan man frånträder gamla, godkända
och bepröfvade grundsatser — oell antager nya, eller, rättare
sagdt, utsträcker de förra utöfver gränsen för det enda rik¬
tiga. Visserligen är jag af deri öfvertygelse, alt pensionsvä-
sendet inom vårt land tillmötesgår en vida längre utsträck¬
ning, än det nu eger; men i denna utsträckning anser jag ej
att staten har någon förbindelse att deltaga, utan att det
måste blifva ett verk uteslutande af enskilda, vare sig bolag,
rederier, eller helt enkelt enskilda korporationer. Tendenser
deråt visa sig redan från många håll. Sålunda hafva Sveri¬
ges konstförvandter redan bildat sig en pensionsanstalt. Det
finnes till och med egendomsegare, som ordnat sådana för
sitt arbetsfolk. En sådan allmännare spridd och tillämpad
organisation utgör i våra dagar icke något annat än en na¬
turlig konseqvens af den vackra och sanna mensklighets-
känsla, som numera utgör grundvalen för de bemedlades
ställning till de obemedlade, arbetsgifvarens lill arbetaren.
Ytterst må man gerna också medgifva, att det ligger i bådas
intresse. Beträffande sjömännen, så synes det mig, alt det
är och förblifver skeppsredarnes egen och enskilda sak alt,
ifall af behof, ordna ett pensionsverk för dem. Skeppsrede-
rierna draga fördel af sjömännen, det är för dem de offra
lif och verksamhet, det är också rederierna, som måste ikläda
sig förbindelserna till dem.
Mig synes föröfrigt, att sjömännen sjelfve, genom vissa
afdrag eller insättningar af egna lönetillgårigar, vore närmast
förbundne att bilda den erforderliga pensionsfonden. Billig¬
heten dertill ligger nära till Ilands; exempel derpå saknas ej
heller.
På sådan praktisk väg kunna ock pensionsinrättningar
uppväxa öfverallt utan känbar uppoffring frän någon
sida. Vid slutet af ett mödosamt och ansträngande lif qvar-
stode då dessa pensionsinrättningar som ett slags sparbanker,
öfverskottet af de yngre årens arbete, frukten af ens egen
flit och hushållsamhet. På sådant sätt bildade pensionsin¬
rättningar skulle dessutom verka sedligt och moraliskt gag¬
nande. Arbetsbehållningen finge ett högre värde än den
blott ögonblickliga njutningen; arbetaren finge en lugnare
och tryggare ställning i känslan af garanterad ålderdom o. s.
v. Jag säger o. s. v., emedan mjeket skulle kunna tilläg¬
gas här.
Emellertid oeh på grund af hvad jag nu haft äran an¬
föra, hvartill äfven kommer, att Statsutskottet i sitt betän¬
Ven St Oktober.
711
kande antyder, att den nu begärda obetydliga summan i en
framtid borde ökas, hvadan vi, i händelse af bifall till för¬
slaget nu, förr eller sednare hafva att motse ännu större
anspråk, så kan jag ej annat än instämma i Herr Hiertas
reservation, under yrkande af afslag å Utskottets förslag.
Herr Wistelius: Inom Utskottet kunde jag ej biträda
majoritetens mening i denna (råga, och ehuru jag då uraktlät
att förena mig i den reservation, Herr Hierta algaf, får jag
likväl nu förklara mig till alla delar instämma deri.
Sedan Rikets Ständer år 1854 afläto sin skrifvelse till
Kongl. Majit, hafva förhållandena i afseende på denna fråga
betydligt förändrats. Då ansågs det nödvändigt att försäkra
flottan om tillgång på erfarne sjömän i händelse af krig;
men numera tyckes ett helt annat system lör sjökriget göra
sig gällande, lill följd hvaraf maskinister och mekaniskt er¬
farna personer i främsta rummet blifva för flottans tjenst
erforderliga. Dessutom måste man besinna, att, om Rikets
Ständer nu medgifva inrättandet af en statens pensionsinrätt-
ning för handelsflottans sjöfolk, så blir följden, att i en
framtid större utgifter, än hvad föringen nu belöper sig till,
för denna pensionsanstalt förestå. Det synes vara vida
lämpligare, att sjöstäderna förena sig om bildande af en
pensionsfond, der sjömännen kunde insätta sina besparingar
och derigenom sjelfve öka sina blifvande pensioner. Jag af-
styrker bifall till Utskottets förslag.
Herr Grape: Det har länge i Sverige ansetts nödigt,
att, såsom i andra länder skett, göra något för gamla, ut¬
slitna sjömän, och det är derföre glädjande att se, att saken
nu ändlligen kommit så långt.
Man har sagt, att det vore rederiernas skyldighet att
sjelfva sörja för pensionering af handelsflottans sjömän. Jag
har mig äfven bekant, att rederierna göra mycket i detta
hänseende; men man bör besinna, att större delen af det
understöd, do kunna åstadkomma, behöfves för enkor och
oförsörjda barn efter de sjömän, som dels omkommit, dels
aflidit. Sjömannen sjelf har deremot ej någon visshet, att han
icke efter ett under ansträngningar och försakelser tillbragt
lif likväl nödgas svälta på sin ålderdom. Denna mörka ut¬
sigt bestämmer honom ofta att öfvergifva sitt fädernesland
och genom främmande sjötjenst söka förskaffa sig bättre
vilkor. Jag anhåller om bifall till Statsutskottets fram¬
ställning.
712
Den 21 Oktober.
Hörr Björck *).
Herr Eneqvist: Jag skulle kunna inskränka mig till
att instämma i Herrar Murens och Björcks yttranden, meni
anledning af Herr Hierlas reservation anser jag mig böra
upplysa, att förhållandet icke är, såsom Herr Hierta för¬
menat, eller att tillökningen i svenska flottans lästetal under
sednare åren visar, att bristen på sjömän icke är så betänklig,
som en och annan kunnat föreställa sig. Åtminstone på dug¬
lige sjömän är bristen fortfarande ganska känbar. Sedan
man för lärtygen erhållit bättre och ändamålsenligare skepps-
materiet, såsom keltingar, patenlblock, spel m. m., behölves
ej så stort antal sjömän sorn förr, och antalet af dessa har
sålunda ej stigit i förhållande till lästetalet. Det är likväl
så svårt att lör utrikes resor erhålla tillräckligt antal dug¬
lige sjömän, att man oftast måste taga unga och oerfarna
jungman. Våra matroser äro nemligen mycket eftersökta
af engelsmän och amerikanare och öfvergå gerna i deras
tjenst, för att al de högre hyrorna kunna aflägga en spar¬
penning, som är nödvändig, då det här i landet ej på något
sätt blifvit sörjilt för deras ålderdom.
Herr Ridderstad har Vufört rederiernas skyldighet att
draga försorg om sjömännen. Man bör dock besinna, alt
våra rederier äro så litet gynnade af staten, att de omöjli¬
gen kunna täfla med de norska in. fl. andra länders, hvilka
åtnjutit vida mera uppmuntran al sitt land. Sedan nu både
Ridderskapet och Adeln och Presteståndet antagit ifrågava¬
rande förslag, så skulle det sannerligen se besynnerligt ut,
om Borgareståndet skulle alslå det. Jag instämmer med
Herrar Murén, Björck och Grape i anhållan om bifall till
Utskottets framställning.
Herr Berggren: Det vore onekligen ganska önskvärdt,
att Rikets Ständer kunde åt alla samhällsmedlemmar, äfven
deni, som egna sig åt enskildas tjenst, bereda pensioner på
deras ålderdom. Härvid möta dock svårigheter, som synas
mig vara oöfvervinnerliga. Visserligen är sjöfarten en af lan¬
dets vigtigare industrigrenar, hvars idkare obestridligen äro
underkastade stora mödor, faror och ansträngningar; men
detsamma gäller ock om dem, som arbeta vid bergverk och
grufvor. Beviljar man pensioner åt de förra, så finnes väl
knappast något skäl att förvägra de sednare samma förmån.
') Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckcs
vid slutet af delta band.
Ven 21 Oktober.
713
Kommer så i ordningen jordbrukaren, hvilken för sina an¬
språk i detta afseende med fog åberopar, att han offrar sin
tid och sina krafter åt sjelfva modernäringen.
Att anvisa medel till en så omfattande pensionering, lärer
blifva omöjligt; ja, det skulle knappt vara rättvist, så länge
tjenstemän finnas, hvilka, ehuru de egna hela sin bästa tid
åt det allmännas tjenst, likväl ännu icke blifvit genom be¬
stämd lag tillförsäkrade om pension på ålderdomen.
Hvad sjömännen beträffar, så finnes i hvarje sjöstad en
sjömanshusfond, ur hvilken de, sedan de blifvit ålderstigne
och behöfvande, kunna erhålla understöd. Jag medgifver vis¬
serligen, att detta understöd icke kan blifva tillräckligt, men
på de grunder, jag anfört, anser jag mig ej kunna för närva¬
rande tillstyrka årliga anslag af statsmedel för ifrågavarande
ändamål. Det enda, som nu kan och måhända äfven bör gö¬
ras, är att en gång för alla bevilja ett anslag, för att, jemte
de i betänkandet omförmälda tillgångar, den s. k. fölingen
samt bidrag från handels- och sjöfartsfonden, bilda en grund¬
fond, ur hvilken alla sjömän, som enligt fastställda grunder
göra årliga insatser deri, ega att på ålderdomen undfå en der¬
efter lämpad pension.
Man har här framhållit bristen på omtänksamt och
dugligt sjöfolk, såsom bevekelsegrund för anslag till pensioner.
Denna brist skulle utan tvifvel bättre afhjelpas genom den
åtgärd, jag föreslagit, emedan den vakna omtanken för egen
framtid vanligen åtföljes af omtanke och nit för pligters full¬
görande.
Herr Hierta: Jag skulle tveka att i denna fråga upp¬
träda, om jag icke ansåg det för en skyldighet att försvara
de åsigter, jag i min reservation uttryckt.
Det är väl klart, att i ett ämne, som rör mensklighetens
sak, den skall stå i en fördelaktigare dager, som blott talar
af pietets-skäl, än den, som tänker på de skattskyldiges bästa.
Det synes mig, som om de, hvilka motsatt sig antagan¬
det af min reservation, icke gifvit några skäl derför, med un¬
dantag likväl af ett, hvilket jag straxt skall beröra.
Först har man åberopat nödvändigheten att, på grund af
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 21 September
1884, göra något i saken. Jag får dock fästa uppmärksam¬
heten på, att Rikets Ständer uti ifrågavarande skrifvelse en¬
dast begärt en utredning, huruvida en pensionsanstalt, i huf¬
vudsaklig öfverensstämmelse med de i skrilvelsen uppgifna
grunder, kunde åstadkommas, och att det positiva i Rikets
714
Ven 21 Oktober.
Ständers tillgörande endast består deri, att Rikets Ständer
sagt, att saken är behjertansvärd. Det lär val ingen förneka;
och den, som kastar ögat på min reservation, skall finna, att
jag medgifvit det, meri att jag ansett den nu tillstyrkta an¬
stalten vara en äfventyrlig bana att beträda.
Beträffande Herr Eneqvists anmärkning mot hvad jag i
anledning af den förmenta bristen på sjöfolk för handelsflottan
anfört, så vill jag blott fästa uppmärksamheten på, att då den
del af handelsflottan (ångbåtsflottan oberäknad), som sysselsatt
sig med utrikes sjöfart, sedan år 1850 ökats med 65,000 lä¬
ster, så lärer väl deraf följa, att sjöfolkets antal under sam¬
ma tid betydligt ökats, om ock, såsom Herr Eneqvist sagt,
fartygen nu kunna nöja sig med mindre besättning än förr.
Om det vidare är sannt, att ,9/20 af vårt sjöfolk utgöres af
svenskar och alt ganska mångå, om icke flertalet af dem,
som gått i utländsk tjenst, efter kortare eller längre tid vända
tillbaka till fäderneslandet, så tror jag, att det, för att veder¬
lägga mitt påstående om grundlösheten af deri föregifna bri¬
sten på sjöfolk, fordras andra än de af Herr Eneqvist anförda
skäl. Det är väl tydligt, att, då handelsflottan lika med öf¬
riga näringar under de sednaste tretio åren gått så betydligt
framåt, i större proportion än befolkningen, brist på sjöfolk
tillfälligtvis kan uppstå; och om, det oaktadt, de svenske
sjömännen rymma i större antal än de norske, så påstår jag
bestämdt, att orsaken dertill är någon annan än bristen på
pensionsanstalter, en brist, som eger rum jemväl i Norrige.
Anledningen är snarare att söka deri, att det svenska sjöfolket
åtminstone förr varit försedt med sämre kost och lön än på
utländska fartyg; men i hvad mån detta varit rederiernas
eller fartygsbefälhafvarnes fel, vill jag lemna osagdt, likasom
jag lemnar derhän, i hvad mån detta blifvit afhjelpt och rym-
ningarne aftagit. Jag ber dock dem, som uppträdt mot mina
åsigter och ega bättre kännedom om förhållandena på våra
fartyg, att yttra sig om anledningen till de talrika rymnin-
garne och om behandlingen af vårt sjöfolk, hvilken jag hört
uppgifvas hafva varit strängare än på de flesta andra natio¬
ners. Om så förhåller sig, bidrager det troligen mycket till
rymningarne; men jag tviflar, alt hoppet om pension skulle i
någon väsentlig mån förekomma detta onda.
Mot mitt påstående, att det icke finnes något annat land,
der man inrättat pensionsanstalter för arbetarne inom de en¬
skilda näringarne, har Herr Björck, med åberopande af ett
engelskt arbete, som jag nyss fått i min hand, uppträdt och
Den 21 Oktober.
713
anmärkt, att en sådan anstalt skulle finnas i England. Vid
den mycket flyktiga blick, som jag först nu haft tillfälle kasta
på den författning, som derifrån blifvit åberopad, tycker jag
mig likväl finna, att innehållet ingalunda är sådant, som Herr
Björck förmenat. Hetta visar sig redan af sjelfva titeln, som
är följande:
An act to amend the acts relating to tbe mercantile sea-
mans fund, and to provide for winding up the said fund; det
är en förordning till förändring af de författningar, som angå
fonden för merkantila sjömän och till upplösning och utre¬
dande af denna fond. Häraf synes ju redan, att bär är fråga
blott om förändring af en fond, som redan förut funnits till,
oell detta bekräftar sig äfven i det följande.
I 21 §:n står nemligen: No master or seaman who lias
not contributed to the fund before the passing of tilis act
shall be allowed to contribute thereto or to establish any
claim for a pension or other relief lör himself or for his
wife and children; eller, öfversatt på svenska: Ingen skep¬
pare eller sjöman, som ej bidragit till fonden, innan denna
förordning utkommit, skall hafva lof att bidraga dertill, eller
ega något anspråk på pension eller annat understöd åt sig
eller sina barn.
Hetta visar ju, att den ifrågavarande anstalten icke är en
sådan, som den af Utskottet föreslagna.
Sedan innehåller 22 §:n: Every master shall pay 2 sh.
and every seaman 1 sh. lör each calendar month of service.
Bet vill säga, hvarje skeppare skall betala 2 shilling, sterling
nemligen, och hvarje sjöman 1 shilling för hvarje kalender¬
månad, som han är i tjenst.
Derefter synes, alt skeppares årliga bidrag är räknadt
till 16 och sjömännens till !S skillingar.
Således är den engelska anstalten ungefär i samma ka¬
tegori som de anstalter, hvilka jag ansett böra här i landet
inrättas.
Det synes visserligen af den nyss omtalda boken, att,
såsom Herr Björck sagt, engelska skattkammaren tillskjuter
en summa, motsvarande hälften af de årliga utgilterna; men
månne detta bidrag icke är af helt annan beskaffenhet än det,
som nu är i fråga.
Om meningen endast vore att en gång för alla lemna
ett bidrag till en dylik pensionsinrättning, skulle jag icke hafva
någonting deremot; men att göra denna inrättning till en af¬
delning under 9:de hufvudtiteln, kan jag ej godkänna, ty jag
716
Den 21 Oktober.
kan icke inse annat, än att man här är inne på en orätt
väg. Jag finnér det naturligt oell i sin ordning, att inom
detta Stånd, der handelns oell sjöfartens intressen företrädes¬
vis representeras, många röster lioja sig till förmån för denna
sak; men då vi äro här för att bevaka, icke en viss klass’,
utan hela svenska folkets intressen, anser jag, att man icke
bör lemna bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Flere ledamöter instämde.
Herr Ridderstad: Efter hvad Herr Hierta anfört, skulle
jag kunna afstå från ordet, men då jag fått det, vill jag be¬
gagna tillfället att tillägga något.
Jag medgifver, att Herr Björcks skäl äro behjertans-
värda, men jag tror, att de måste vika för Herr Uiertas ar¬
gumenter, och jag kan derföre icke annat än instämma med
Herr Hierta, framför allt deri, att ifrågavarande anstalt icke
bör upptagas under nionde hufvudtiteln.
Man har talat om de täta rymningarne af sjömännen,
och att de äro i månget och mycket försatta i helt andra för¬
hållanden än andra arbetare, dels derföre, att de frestas af
utlandets lockelser, dels ock derföre, att de hafva ett hårdt
och bistert element att kämpa med. Allt detta må vara,
men hvad särskildt de ofta återkommande rymningarne angår,
torde väl orsaken dertill ej vara någon annan än den, att
sjömannen har, hvad den svenska arbetaren i öfrigt saknar,
tillfälle att jemföra aflöningarne inom och utom landet med
hvarandra; hvadan jag äfven tror, att saken till stor del
skulle hjelpas genom aflöningens höjande på så sätt, att icke
blott lockelsen till rymning lörsvann, utan sjömannen jemväl
fann sig nöjaktigt ersatt för det hårdare lif och arbete, som
han är underkastad.
Det har blifvit sagdt, att England har en pensionskassa
för sjömän. Herr Hierta har dock — förmedelst utdrag ur
samma arbete, som Herr Björck anlitat — modifierat detta
påstående, så att det tydligt visar sig, att nämnda anstalt är nå¬
gonting helt annat än en sådan pensionsanstalt, hvarom här
är fråga.
Man bör ock betänka, att England är en sjöstat och att
hela dess aflärslif beror på sjöfarten. Vi deremot befinna oss
i en helt annan ställning; vårt aflärslif kan icke annat än på
det aflägsnaste sätt jemföras med Englands. Förhållandena
hos oss måste derföre också blifva helt annorlunda. Det
är äfven att bemärka, att sjömanshus-direktionerna i Göte¬
borg, Kalmar, Westervik och Hernösand afstyrkt förslaget,
Den 21 Oktober.
717
och de, som ligga frågan så nära, böra väl ock kunna be¬
döma den.
Orsaken till de öfverklagade olägenheterna ligger enligt
min tanke i beskaffenheten af den behandling, kost och lön,
som i allmänhet komma vårt sjöfolk till del, och rederierna
— icke staten — böra såväl för egen, som för sjöfolkets
skull känna sig lifligt manade och intresserade för en förän¬
dring, öfverensstämmande med tidens anspråk. Påkallas en
pensionsinrättning för sjömän, så åligger det ingen annan än
dem att gripa verket an.
Slutligen har man klagat öfver den ogynsamma ställning,
hvari skeppsrederierria befinna sig. Jag är ej i tillfälle att
fullständigt kontrollera det, men om man jemför vår han-
delsflottas lästetal år lftSO med det år ltfCO, så tror jag, att
man deraf är berättigad att sluta till ett motsatt förhållande.
Man hade väl ej under denna period af 50 år nedlagt så be¬
tydligt ökade kapitaler i fartyg, om man ej haft sin goda be¬
hållning deraf?
Herr Ljungberg: ltet bör icke väcka förundran, att
denna fråga framkallat en så lång och liflig diskussion, ty
sjöfarten är ett af landets dyrbaraste intressen, en af dess
naturligaste näringar. Sverige kunde likaväl som England
och Norrige drifva en vidsträckt och lönande fraktfart, om
vi tillbörligen begagnade oss af de rika oell naturliga hjelp-
källor för denna näring, landet erbjuder, och om vi finge
behålla de förträfflige sjömän, hvarmed våra vidsträckta ku¬
ster förse landets handelsman'!). Det 1 ider intet tvifvel, att,
om också andra orsaker må vara förhanden till de täta
rymningar, som förefalla 8 svenska fartyg, en hufvudgrund
dertill ligger deruti, alt våra sjömän icke känna sig fästade
vid ett land, som later dem i nöd framsläpa en oftast sjuk¬
lig ålderdom; och upplyste män, nied hvilka man samtalar
om orsaken till de nämnda rymningarne, tillskrifva dem all-
mänligen den omständighet, att sjömannen icke känner sitt
uppehälle på ålderdomen i någon mån betryggadt i hans
hemland.
Man har sagt, att, om ifrågavarande förslag bifölls, äf¬
ven andra yrkesmän oell arbelare skulle framkomma med
dylika anspråk. Ja, det kunde bända; men anspråk äro eli
och deras beviljande ett annat. Det tillkommer ju alltid Pi¬
kets Ständer att pröfva befogenheten äfven af nämnda an¬
språk, och man bör väl icke så misstro sin egen vaksam¬
het eller urskiljning, att man ogillar väl grundade förslag,
718
Den 21 Oktober.
af farhåga att man en annan gang skulle bifalla obefogade.
T)et kan icke bestridas, att flera väsentliga skiljaktigheter
förefinnas emellan sjömän och arbetare i andra näringar.
I följd af sitt ostadiga lefnadssätt samt de förluster ge¬
nom hafverier och skeppsbrott m. m., sorn sjömannen städse
är underkastad, är han i allmänhet långt mindre än den
vanliga arbetaren i tillfälle att bidraga till sitt uppehälle på
ålderdomen; ofta är han till och med, genom flerårigt vi¬
stande utomlands, urståndsatt att af de besparingar, han
kunde göra, verkställa någon insättning, vare sig i sparbank
eller pensionskassa; och genom sitt kringirrande lif samt
den beröring, hvari han oupphörligt försattes med allehanda
löst och okändt folk, med nya föremål och nya frestelser,
blir han, naturligt nog, mindre än andra betänkt på att sörja
för framtiden.
Man har sagt, att rederierna böra till den ifrågavarande
pensionsinrättningen bidraga, men Herr Eneqvist har visser¬
ligen icke utan skäl invändt, att rederierna redan förut äro
ganska betungade; och jag tror, att de uti de nödställda en¬
kornas och de oförsörjda barnens uppfostran hafva föremål
tjog för den välgörenhet, de kunna ådagalägga. Ehuru såle¬
des i sjelfva saken af samma åsigt som Herr Eneqvist, kan
jag emedlertid, med anledning af hans klagan öfver rederier¬
nas ogvnsamma ställning, icke underlåta att anmärka, att
jag anser orsaken till detta deras betryck till väsentlig del
ligga hos rederierna sjelfva. Hvarföre är man icke här be¬
tänkt på att, såsom förhållandet sedan länge är i Norrige,
göra sjöfarten tili en folknäring och upprätta bolag för byg¬
gande af segelfartyg. Man liar insett nödvändigheten att
bilda associationer, när det gällt åstadkommande af ångfar¬
tyg, och man har på sådant sätt bildat en mäktig flotta af
detta slag; men i fråga om segelfartyg synes man anse
samma utväg alltför simpel. Allt hos oss blir vurm; intet
kan ske med en sund och förnuftig omtanke. Den tröghet,
som håller våra landsmän tillbaka från hvarje nytt företag,
dertill mod och drift erfordrades, öfvergår genast till en
hejdlös ifver för samma företag, sedan det i någon mån lyc¬
kats. Man har då icke ögon för någonting annat, och alla
skola nödvändigt kasta sig in på samma stråt, till dess de för
hvarandra förderfvat hela affären. I Norrige växer handels¬
flottan oupphörligt, emedan snart sagdt alla och en hvar af
samma lands kustbefolkning laga del i fartygsbyggnader och
deri nedlägga sina besparingar. Hos oss skola, åtminstone
Den 21 Oktober.
719
i städerna, endast kapitalister befatta sig med dylikt och
en hvar, som dermed sysselsätter sig, hafva sitt fartyg.
Också kryper vår segelllotta blott långsamt framåt, samt
har till och med under de sednaste två åren varit i afta-
gande, linder det att ångbåtsdottan tilltagit på ett sätt, att,
såsom aktiernas fallande värde vittnar, densamma öfverstiger
behofvet. Drägtigheten af stapelstädernas segelfartyg var år
1861 mindre än år 1837, och af sjöstädernas fartyg var
lästetalet förstnämnda år mindre än för nio Sr sedan (1832).
Till detta förbiseende af associationens gagn kommer,
såsom en icke oväsentlig orsak till den svenska fraktfartens
ringa blomstring och utveckling, att de svenske sjömännen
förhyras flir månad, i stället lör alt, såsom dot norska sjö¬
folket, förhyras för resa. Hvarföre, då man har så rikliga
tillfällen att se, hvilken större skyndsamhet under seglalionen,
likasom vid in- och urlastning, sistnämnda förhyrningssätt
medförer, envisas våra redare att bibehålla det förra för¬
åldrade?
Men fastän jag sålunda anser de svenska rederierna
hafva sjelfva i icke ringa mån forsk y 1 la t den ogynsamma
ställning, i hvilken de skola befinna sig, (ror jag likväl, att
man sträcker fordringarne på denna näring för långt, om
man vill, att dess idkare, som ofta måste utbetala dryga
summor för skeppsbesättnings hemförskafiande fran aflägsna
länder, äfven skola bekosta sjömännens pensionering. Det
bör icke förbises, att redarne nu till sjömanshusen utgöra
den s. k. lästeafgiften, samt att skeppsbesättningarne ej blott
till behöfvande sjömäns understödjande utgöra den s. k. plåt-
afgiften, utan äfven måste afstå den s. k. föringen, hvilken
för ifrågavarande pensionsanstalt blifvit af Utskottet påräknad.
Då det likväl icke torde vara skäl, att skeppare och
styrmän skulle utan andra än dessa för dem föga betydliga
bidrag få komma i åtnjutande af pension, så, ehuru jag gil¬
lar den grundsats, att staten bör till någon del medverka
till inrättningens åvägabringande och uppehållande, hemställer
jag likväl om återremiss af utlåtandet, på det Utskottet måtte
blifva i tillfälle att afgifva ett från förenämnda synpunkt
modifieradt förslag.
Herr Ekholm: Det skulle förefalla mig och många be¬
synnerligt, om Borgareståndet skulle afslå detta utlåtande. Af
ingressen synes, att denna är en gammal fråga, som förut
varit under Rikets Ständers pröfning; och då Rikets Ständer,
innan de fattade beslut i ämnet, begärt en utredning af det¬
720
Ben 21 Oktober.
samma och en sådan utredning blifvit gjord, skulle det väl
vara olämpligt af llikets Ständer att nu lemna frågan utan
afseende. Här är icke fråga om andra anslag än sådana, som
redan finnas, nemligen föringen, hvilken beräknats till 24,000
rdr, och handels- och sjöfartsfonden, som har goda tillgångar;
och då hela den summa, som ansetts behöflig, uppgår till
74,000 rdr, är den väl icke större, än att den hör kunna
åstadkommas.
Jag vill icke inlåta mig i någon undersökning, huruvida
de öfverklagade rymningarne skulle genom den föreslagna
pensionsanstalten motverkas; men påtagligt är, att mången
med kännedom derom, att han vid SS års ålder erhölle pen¬
sion, skulle afstå från ett sådant beslut. Hittills har, i följd
af mindre lämplig behandling ombord, mången afstått från
sjömansyrket; men denria olägenhet är till stor del afhjelpt i
nya sjölagen, hvilken äfven sörjt för förbättring i afseende på
provianten å fartygen.
I)å jag icke kan annat än gilla, hvad Utskottet föreslagit,
hemställer jag, om det icke vore skäl att afstå från det för¬
slag, som den värde reservanten gjort.
Herr vice Talmannen Murén: Det förhåller sig med
denna som med andra frågor, att den kan ses från flera
sidor, och jag kan icke neka, att de, som satt sig emot för¬
slaget. haft goda skäl aft åberopa, ehuru jag tror, att Utskot¬
tets argumenter äro mera talande.
Herr Hiertas påstående, att staten bör lika litet åtaga sig
pensionering af sjömän som af andra arbetare inom de en¬
skilda näringarne, vore riktigt, såvida man ansåge, att sjömän
icke borde skiljas från andra arbetande klasser; men gör man
en sådan åtskillnad, sönderfaller frågan i tre delar, det öm¬
mande, det billiga och det stalsekonomiska. På det ömmande
i saken får man göra mindre, om ens något afseende. Om
man läser Utskottets utlåtande, så finnér man, att billigheten
talar för ett dylikt afskiljande. Man inhemtar nemligen, att
den duglighet, kraft och fosterlandskänsla, som genom sjöfarts¬
näringens utveckling kunde i fredstid vinnas åt handelsflottans
manskap, skulle i farans stund öka rikets försvarsstyrka och
värn. enär, enligt Kongl, kungörelsen den 15 November 1860,
allt det till rikets handelsflotta hörande sjöfolk, som vore å
sjömanshusen eller i magistratens milor inskrifvet, så ock sjö¬
kaptener och styrmän, äfvensom maskinister å ångfartyg, vore
pligtige att under krig tjenstgöra å Kongl. Majits flotta, från
och med året näst efter fyllda 20 år till och med det år, då
Den 21 Oktober.
721
55 års ålder uppnås. Här är ju en väsentlig skillnad med
den öfriga befolkningen i landet. Lägges härtill, att man för
flottan ej kan skapa sjömän när som helst, och att de icke
äro så lätt inöfvade som militärer, så finnér man, att en stor
skillnad eger ruin emellan sjömän och andra arbetsklasser.
Vidkommande slutligen det statsekonomiskt nyttiga, så
består det deri, att man så mycket som möjligt söker bibe¬
hålla denna klass af medborgare inom landet, hvilket man
ansett genom förslaget i väsentlig mån befordras. Afven jag
tror, att den föreslagna anstalten skall komma att verka myc¬
ket godt, oaktadt den för densamma begärda summa är tem-
ligen obetydlig.
Man bar sagt, att vi befinna oss i en sekundär ställning
till England. Det måste medgifvas, men den omständigheten
bör väl icke hindra, att vi söka tillegna oss det goda, som
der finnes. Man har der t. ex. ett kustförsvar, bestående af
skeppare, styrmän och sjöfolk, hvilka enrolleras och under
fredstid få resa till sjös, blott de uppgifva sin vistelseort. De
äro försäkrade om pension efter vissa år, hvilken, om jag rätt
minnes, uppgår till 10 pund sterling. Denna inrättning upp¬
kom på samma gång som skarpskytteväsendet, då man fruk¬
tade en invasion från Frankrike. Man har således äfven i
England tagit sjöfolket i anspråk för landets försvar, och ingen
lärer väl mera än vi behöfva göra det.
Det har blifvit yttradt, att sjömännen sjelfve borde bidraga
till sin pensionering. Ja, de göra ju det på sätt och vis deri¬
genom, att de afstå föringen, hvilken beräknats till omkring
24,000 rdr årligen. Afven om man anser, att skeppare borde
lemna något bidrag (styrmän göra det lika som sjöfolket me¬
delst afstående af föringen), tror jag dock icke, att man blott
för denna omständighets skull bör återremittera frågan.
Om det än icke är brist på sjöfolk, såsom rnan här velat
påstå, så kan det dock icke bestridas, att stor brist på dug¬
ligt sjöfolk är rådande.
Såsom skäl mot förslaget har blifvit anlördt, att sjömans¬
husdirektionerna i några få städer yttrat sig mot detsamma;
men de hafva gjort det, derföre att de ansett sig icke böra
beröfva sjömanshusen den så kallade plåtafgiften, och dess¬
utom hafva de stålt ensamma om denna åsigt.
Må vara, att anledningen dertill, att norska handelsflottan
befinner sig på en högre ståndpunkt äri vår, till en del är att
söka hos rederierna; men den har i icke ringa mån sin grund
Hort.-Stånd Vret. vid Rikad. 1862-1868. VI. 46
722
Den 21 Oktober.
i naturförhållanden. Norrige ligger i öppna hafvet och kan
idka sjöfart snart sagdt under hela året, då vi deremot äro
derifrån hindrade under en stor del af året; men hvad den
transatlantiska sjöfarten angår, så tror jag, att vi uthärda jem¬
förelse!) med Norrige. Bolag för byggande af segelfartyg är
ej någonting främmande i Sverige. I Gefle finnas flera så¬
dana bolag.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Wistelius: Man har anmärkt det oegentliga i att
afslå en framställning af Kongl. Majit, då Rikets Ständer till
densamma gifvit anledning; men till de skäl för afslag, jag
nyss anfört, ber jag att få lägga ännu ett, nemligen att Kongl.
Majit tillsatt en komité för pensionsväsendets ordnande. Den
nu ifrågavarande anstalten har väl med öfriga pensionsanstal-
ter det sammanhang, att de böra gemensamt behandlas, och
likasom i alla redan befintliga pensionsinrättningar delegarne
lenina bidrag, så böra väl äfven de, som af den föreslagna
anstalten skulle komma att åtnjuta pension, göra något
tillskott.
Herr Witt: Det är i sanning förvånande, att i ett land,
sådant som Sverige, till stor del omgifvet af liaf, rikt på
materialier för skeppsbyggnad och från urminnes tider bebodt
af ett sjöfarande folk, sjöfarten skall befinna sig på en så låg
ståndpunkt. Hvad är orsaken dertill? Jo, att staten icke så,
som sig bort, vårdat sig orri denna näringsgren. I England
deremot står sjömansyrket högt, der vårdas gamle sjömän väl
och der har man gjort mycket, för att betrygga deras ålderdom.
Man har sagt, att statskassan skulle komma att betungas
genom det ifrågavarande anslaget. Det är visserligen sannt,
men statskassan är förut betungad med en mängd andra an¬
slag för vida mindre vigtiga ändamål, och det är väl billigt,
att då sjömannen ej i likhet med andra landets söner kan
tillgodogöra sig hemlandets förmåner, utan måste tillbringa sin
tid på hafvet, kämpande mot elementerna, ofta en strid på lif
och död, under det hans hemmavarande landsmän i all be¬
qvämlighet njuta af de förmåner, sjöfarten tillskyndar dem,
något göres, för att betrygga de sjömäns ålderdom, hvilka
efter en verksam lefnad med brutna krafter hemkomma till
fädernejorden. Dessutom skulle ju sjömännen sjelfve bidraga
med den så kallade föringen, som uppgår till ett icke obetyd¬
ligt belopp.
nen 21 Oktober.
723
Det är i detta som i de Hesta andra fall, att största svå¬
righeten möter vid företagets början; och nu befintliga pen-
sionsinrättningar skulle säkerligen icke kunnat utgifva V,n
de erforderliga pensionsbeloppen, 0111 icke staten i början der¬
till lemnat bidrag.
Då Rikets Ständer förut ansett en pensionsinrättning för
sjömän vara behöflig och af Kongl. Majit begärt en utredning
i ämnet, är det väl icke skäl att nu frångå denna åsigt.
Sjömän kunna iner än andra enskilda arbetare anses såsom
statens tjenare, ty de äro, i händelse af krig, skyldige att
under viss tid göra tjenst å örlogsflottan.
Vidare förekommer, att det bidrag, som sjömännen sjelfve
skulle lemna till pensionskassan, är betydligt i förhållande till
det bidrag, sora skulle ur handels- och sjöfartsfonden utgå,
och troligen kommer endast under högst ogynsamma omstän¬
digheter statskassan att betungas. Dessutom uppnå icke sjö¬
männen så ofta som andra klasser den ålder, som för pen¬
sions erhållande fordras, ty de äro mera än andra utsatta för
olyckshändelser.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Björck *).
Herr Widell: Så som föringen nu utgår, tror jag, att
den icke mycket gagnar, men deremot anser jag, att det af
Utskottet föreslagna sätt för löringens användande är särdeles
ändamålsenligt; och det är väl både klokt och billigt, att något
tillskott göres från handels- och sjöfartsfonden, en fond, som
står sjömansyrket så nära, för vinnande af ett så vigtigt än¬
damål, som det att försäkra riket om ett behöfligt antal sjö¬
folk Jag förenar mig derföre med dem, som yrkat bifall till
Utskottets förslag.
Herr Grape: 1 anledning af Herr Iliertas yttrade för¬
modan, att större stränghet vid manskapets behandling skulle
vara rådande på våra än på de flesta andra nationers fartyg,
vill jag erinra, att förhållandet möjligen förr varit sådant, meri
att, sedan genom navigationsskolorna större tillfälle till bild¬
ning beredts skeppare och styrmän, det uppgifna förhållandet
endast undantagsvis existerar.
Man har sagt, att sjömanshusdirektionerna i flera städer
afstyrkt förslaget; men jag tror, att de icke gjort det, utan att
*) Herr Björcks vid tryckningen ej ailenioade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
7U
Den 2 i Oktober.
de blott yttrat betänkligheter mot inrättande af endast en
dylik perisionsinrättning för bela riket.
Då föringen afstås för ändamålet, är från den sidan icke
gjordt så obetydligt, att icke staten bör göra något.
Slutligen delar jag de talares farhåga, som ansett, att, om
Rorgareståndet skulle afslå anslag till en inrättning, som är
af beliofvet så högligen påkallad och som rör Ståndet så
nära, det skulle väcka stor och rättvis förvåning.
Herr Hierta: Det förefaller mig, som om de för pen¬
sions erhållande bestämda vilkor äro alltför sväfvande. Utlå¬
tandet innehåller nemligen, att Kongl. Majit föreslagit bildan¬
det af en pensionsanstalt för befälhafvare, styrmän och annat
sjöfolk å svenska, till utrikes sjöfart använda segel- eiler ång¬
fartyg, äfvensom för maskinister och eldare å sistnämnda
slags fartyg. Man finnér således häraf, att det stora antal af
sjömän, som sysselsätta sig med inrikes sjöfart, icke skulle af
den ifrågavarande pensionsanstalten komma i åtnjutande, och
att det kunde hända, att en sjöman icke blefve af pension
delaktig, derföre att han under ett eiler annat år icke lyckats
erhålla anställning å något utrikes gående fartyg. Jag tror
derföre, att förslaget är så ofullständigt, att det tarfvar en
omarbetning, och att det är skäl att till en kommande riks¬
dag ytterligare tänka på saken. Rederierna borde väl lemna
något, bidrag, ehuru det icke kan nekas, att det vore mycket
beqvämt, om de kunde få kasta hela bördan på staten.
Oaktadt allt det vackra och ömmande, som här blifvit
taladt, tror jag dock, att icke tillräckligt blifvit anfördt för
undanrödjande af de stora statsekonomiska betänkligheter, som
vid förslaget möta; och jag yrkar derföre fortfarande afslag å
detsamma.
Herr Eneqvist: Herr Hierta har uppfordrat någon när¬
varande skeppsredare att yttra sig om beskaffenheten af den
kost, som bestås sjöfolket å våra fartyg, och som sådan är
jag i tillfälle att upplysa, att den är lika god som på någon
annan nations fartyg och att sjömannen sjelf vet, hvad han
har rätt att få, samt att han eger kassera provianten, om den
skulle befinnas oduglig.
Man har sagt, att sjömanshusdirektionerna i flera städer
afstyrkt förslaget; men jag vill lästa uppmärksamheten på, att
anledningen dertill var den, att de flesta stapelstäder hafva
enskilda fonder, hvilka man ansåg icke kunna eller böra i
pensionskassan ingå. I Göteborg finnes bland andra en dona¬
tion å 30,000 rdr af framlidne kommerserådet Wijk, hvilken,
l)en 21 Oktober.
723
enligt donationsbrefvet, skall frångå sjömanshuset, om staten
skulle åtaga sig sjömännens pensionering. Sådana donationer
användas i allmänhet till understöd åt enkor och barn efter
aflidne sjömän samt till beklädnad af hemkomna, skeppsbrutna
besättningar, och derföre ansåg man sig icke kunna undvara
dem och låta dem till pensionskassan ingå.
Herr Hierta invände, att det vore obilligt, om icke äfven
de sjömän, som idka endast inrikes sjöfart, och de, sorn för
längre eller kortare tid icke kunde få anställning å fartyg,
som gick till utrikes ort, skulle erhålla andel i pensionskassan.
Hvad de förra angår, så ligger icke någon obillighet deri, då
de icke lemna något bidrag till kassan, ty föringen utgår en¬
dast till dem, som komma till hamn med last, för hvilken
tull erlägges. Hvad beträffar de sednare, så fordras icke, att
de uteslutande idkat utrikes sjöfart, ty förslaget innehåller, att
de skola hafva tillbragt 23 år hufvudsakligen i tjenstgöring
under utrikes sjöfart.
Herr Lovén: Jag är särdeles tillfredsställd med den ut¬
redning, frågan här fått, och då jag jemför de skäl, som blif¬
vit anförda för och emot Utskottets förslag, tvekar jag icke
att med min röst understödja detsamma. Jag tror derjemte,
att om Rikets Ständer bifalla förslaget, rederierna deri skola
finna en uppmaning att sjelfva göra något för framgång åt
saken.
Diskussionen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till Utskottets utlåtande blifvit med ja och
nej besvarad, begärdes votering.
I fråga om kontrapropositionen förspordes olika menin¬
gar; och som jemväl derom äskades votering, uppställdes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som till kontraproposition antager yrkandet om
afslag å Statsutskottets utlåtande M 172, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, ställes kontrapropositionen på återremiss.»
Votering anställdes i grundlagsenlig ordning och utföll
med 27 nej mot 23 ja; hvadan för omröstning i htifvud-
saken uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposi¬
tion, så lydande:
»Den, som bifaller Statsutskottets utlåtande JYs 172, rö¬
star ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma utlåtande återremitteradt.»
726
Den 21 Oktober.
Häröfver anställdes i stadgad ordning votering, som utföll
med 29 nej mot 24 ja; och var Statsutskottets utlåtande M
172 alltså återremitteradt.
§ 3.
Föredrogs ånyo Statsutskottets utlåtande JYs 173, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anvisande af an¬
slag till betäckande af kostnaderna för Sveriges deltagande
dels i li!62 års allmänna industri- och konstexposition i Lon¬
don, dels ock i den för landtbruksalster och redskap inne¬
varande års sommar anordnade internationela utställning i
Hamburg.
Herr Hierta: Jag har icke kunnat undgå att reservera
mig mot det slut, hvartill Utskottet kommit, så till vida, som
jag trott, att Utskottet bort bifoga en opinionsyttring angå¬
ende det betydliga belopp, hvartill kostnaderna för Sveriges
deltagande i sista verldsexpositionen uppgått i jemförelse med
utgifterna för utställningen i Paris 1S55. De förra hafva
nemligen uppgått lill omkring dubbelt emot de sednare. Jag
har härtill funnit en ytterligare anledning vid jemförelse!}
med Danmark. Nämnda land hade ungefär lika stort ut¬
rymme i expositionslokalen och i det närmaste lika många
artiklar som Sverige, men kostnaden för Danmarks delta¬
gande i industriutställningen uppgick icke till mera än hälften
emot Sveriges.
Jag tror icke, att något skäl till anmärkning emot ex-
positionsartiklarnes anordning förekommit; hvaremot jag
anser, att centralkomitéen kunnat göra åtskilliga besparingar
i utgifterna.
I anledning häraf anhåller jag, att Ståndet ville bifalla
Utskottets hemställan, med tillägg, att ehuru en jemförelse
emellan utgifterna för Sveriges deltagande uti näst föregå¬
ende industriutställningen i Paris och uti den, som sistlidet
år ll!62 egde rum i London, utvisat, att den sednare föror¬
sakat staten en tillökning i kostnad, hvars belopp synes an-
märkningsvärdt, så hafva Rikets Ständer dock ansett sig
böra bifalla den af E. K. M:t äskade ersättning för dessa
utgifter, under uttryckande al den underdåniga önskan, att
i händelse Ers Kongl. Majit vid ett framtida dylikt tillfälle,
då Rikets Ständer icke äro församlade, skulle finna skäligt
att med understöd af allmänna medel befordra deltagandet i
en dylik utställning, den hushållning, som med ändamå¬
lets vinnande är förenlig, dervid må iakttagas.
Herr Henschen instämde.
Den 21 Oktober.
727
Herr Ljungberg; I likhet med Herr Hierta har jag
funnit det anmärkningsvärd!, att kostnaden lör Sveriges del¬
tagande uti den sista världsexpositionen kunnat uppgå till
så betydligt belopp som det, hvartill godtgiirelse nu blifvit
af Kongl. Maj:t begärd. Detta belopp är två gånger så stort
sorn utgifterna för Sveriges deltagande i utställningen i Paris
1833, hvilken blott utgjorde 48,000 rdr banko.
Det har äfven förekommit mig besynnerligt, att Rikets
Ständer, hvarken i Kongl. Maj:ts proposition i ämnet eller
uti Statsutskottets utlåtande, finna någon den minsta utred¬
ning, hvartill de nu begärda 139,384 rdr åtgått, och huru
kostnaderna kunnat för denna exposition stegras till så högt
belopp. Det är och kan icke vara nog, att man blott finnér
en summa sig förelagd, utan för att kunna bevilja den, eller
med andra ord, pröfva utgiftens nödvändighet, måste Rikets
Ständer känna, hvilka behof, som påkallat samma utgift.
Jag anser derföre, att Utskottet bort bifoga en detaljerad
utredning af de kostnader, för hvilka godtgörelse blifvit
äskad; likasom jag tror, att det icke skulle hafva skadat,
om Utskottet uppdragit en jemförelse emellan kostnaderna
för de trenne verldsexpositionerna 1851, 1855 och 1862.
Jag ber emellertid att få lästa uppmärksamheten på en om¬
ständighet, som säkerligen i icke obetydlig mån föranledt de
ökade kostnader, som den sednaste verldsutställningen med¬
fört, och denna omständighet är, att sändningen af de sven¬
ska expositionsalstren, hvilken först den 10 Maj afgick från
Stockholm, ankom till London så sent, att nästan allt för
expositionsarbetena användbart arbetsfolk redan var upptaget,
hvarföre det biträde, som för svenska afdelningen erfordra¬
des, måste till hvad pris som helst betingas. Sveriges ut¬
ställning blef också icke färdig förr än den 8 Juni, eller
omkring en månad sednare än de aldra flesta andra natio¬
ners exposilionsafdelningar. Såväl af denna orsak, som för
att om möjligt förebygga förnyandet af denna försumlighet
hos vederbörande, anser jag derlöre, att Utskottet bort lästa
uppmärksamheten på det förhållande, att Sverige vid alla de
nu tilländabragta verldsexpositionerna kommit för sent med
sina alster, och alt, då utställningen bör anordnas på ett för
landet värdigt sätt, det icke är lämpligt, att flera hundra
tusen rnenriiskor hinna bese de stora industripaiatsernas ri¬
kedomar, innan Sveriges produkter anländt, samt att den
åskådande menniskomassan skall i veckor och månader, vid
sidan af andra länders 'praktfulla alster, finna de för den
728
Den 21 Oktober.
svenska afdelningen numera sä betecknande packlårar. Jag
skulle måhända likväl icke hafva anmärkt denna omstän¬
dighet, om icke våra vederbörande genom sitt söl och slarf
nu för tredje gången låtit Sverige på ett så föga hedrande
sätt framträda, just der nalionen bort och velat på helt an¬
nat sätt utmarka sig. Vid 1831 års exposition var Sverige
så illa representeradt, att det hos hvarje svensk, som besökte
expositionen, framkallade både smärta och harm; och rege¬
ringen sjelf måste, genom föranstaltandet af en ny utsänd¬
ning af industrialster, hvilken likväl allt för sent framkom,
för att verksamt upphjelpa det anseende vi förspillt, erkänna
de högljudda klagomålens befogenhet. Man trodde, att detta
fel skulle vid 1853 års exposition godtgöras, och enskilde
industriidkare ansträngde sig att hvar i sin mån dertill bi¬
draga ; men genom felaktiga anordningar lyckades ej
heller denna stort bättre, och äfven då kommo expositions-
artiklarne en månad för sent. Man ansåg emellertid denna
nu tvänne gånger förnyade erfarenhet vara betingad af till¬
fälligheter; men den har nu under förlidet år för tredje
gången upprepats. Jag anser den anmärkning, jag nu nöd¬
gats framställa olver vederbörandes senfärdighet i delta fall,
vara så mycket mera befogad, som icke blott våra grann¬
stater JOanmark och Norrige, utan äfven länder så aflägsna
som Indien, Amerika och China hunnit få sina afdelningar
färdiga till expositionens början.
Det skulle icke vara mödan värdt att här framställa de
flera anmärkningar, som för öfrigt kunde göras vid det sätt,
hvarpå Sverige vid sednaste verldsexposilionen varit repre¬
senteradt; men jag bör icke lemna det lika opåkallade som
oriktiga omdöme oanmärkt, hvilket Utskottet afgifvit, nem¬
ligen att de för Sveriges deltagande i den sednaste verlds-
expositionen vidtagna åtgärder varit »ändamålsenliga.» Om
Utskottet icke halt tid eller håg att taga närmare reda på
verkliga förhållandet med detta Sveriges deltagande, så borde
det åtminstone icke ha undfallit Utskottet, hvad bela verldeu
känner, att svenska utställningen vid den sednaste verldsex-
positionen blef först 1 */2 månad efter denna expositions
öppnande färdig, hvilket väl icke torde benämnas ändamåls¬
enligt. Jag föreställer mig, att så framt man icke vill se
de nu vid Irenne verldsexpositioner upprepade fel äfven vid
den till år 1867 beslutade verldsntstäIlning i Paris förnyade,
skulle det varit mera »ändamålsenligt», att Utskottet i detta
ben 21 Oktober.
729
afseende framställt de erinringar, som omständigheterna
verkligen påkallat.
I)å jag för öfrigt, lika med Herr Hierta, anser landets
tillgångar icke medgifva användandet al 160.000 rdr på
hvarje internatioriel exposition, yrkar jag bilall till det uti
denne ledamots reservation framställda yrkande, att för fram¬
tiden all den hushållning, som med ändamålets vinnande är
förenlig, mätte vid dylika tillfällen iakttagas.
Herr Björck').
Häri hördes flere ledamöter instämma.
Herr Hydin: Herr Ljungberg har klandrat, att expo-
sitionsartiklarne först den 10 Maj afsändes; men kunde Herr
Ljungberg uppgifva något sätt, huru de skulle kunnat tidi¬
gare afgå, vore han en af landets störste välgörare. Is hin¬
drar nemligen sjöfarten till nämnda tid, och så länge våra
jernvägar icke äro färdiga, måste vi begagna sjökommuni¬
kation.
Hvad den begärda summan angår, så är det märkvär¬
digt att se, att kostnaden för deltagandet i expositionen 1833
icke uppgick till hälften mot den för sistlidet års utställning,
ehuru vid förstnämnda tillfälle 80 arbetare erhöllo fri resa
på statens bekostnad. Men då nu beloppet är utbetaldt,
måste det väl ock ersättas, och det lärer således icke finnas
någon annan utväg, än att bifalla Utskottets hemställan.
Herr Ridderstad: Vid betraktande af den betydliga
skillnad i kostnaden för de olika verldsexpositionerna kan
det väl synas, som om skäl till klander förefunnes; men
huru skulle regeringen i detta lall kunnat handla annorlunda,
än den gjort? Regeringen tiar haft lill uppgift alt framställa
vår industri i så gynsam dager som möjligt, och skulle den
väl dervid lia kunnat tillvagagå småaktigt beräknande om¬
kostnaderna. Jag undrar, hvad landet i sådant fall skulle
hafva sagt om sin regering. Ställd, för att så uttrycka mig,
ansigte mot ansigte med de öfriga civiliserade länderna, åläg
det regeringen i första rummet att — i hvad det på den
kunde bero — uppbära vårt nationela anseende. För denna
uppgift måste allt annat vika. Dessutom bör man ihågkom¬
ma, att regeringen vid förevarande tillfällen måste i mer än
mycket bero af personer, som den icke i något afseende
hade i sin hand, af personer på platsen, och jag tror icke,
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
730
Den öl Oktober.
att regeringen gjort sig skyldig till någon anmärkning. Det
ligger för öfrigt lika litet i sjelfva saken — som i hvad man
för öfrigt känner om tillvägagångssättet — den minsta
anledning till det antagande, att regeringen velat eller skulle
hafva slösat, utan endast tillsett upprätthållandet af lan¬
dets ära.
Hvad beträffar, att regeringen icke hört Ständerna,
så hvad skulle Ständerna gjort, om regeringen före exposi¬
tionen kommit med en proposition i ämnet? Elter min fö¬
reställning skulle Ständerna icke hafva kunnat vidtaga annan
åtgärd, än att anvisa ett förslagsanslag, i hvilket fall man tro¬
ligtvis kommit till samma utgiftsresultat sorn nu.
Allmänna europeiska industriutställningar äro af stor
nytta; de utgöra ett det vackraste vittnesbörd om vår tids
utveckling och framåtskridande. Genom dem beredes till¬
fälle till offentlig täflan emellan de olika ländernas konst¬
närliga och industriela tillgångar, hvilket alltid måste verka
lifvande, kraftigt utvecklande. Man får genom dem på en
gång liksom se, hvar verlden i förevarande afseende befinner
sig, samt huru mycket den ena staten står framför eller
efter den andra; de industriela krafterna blifva, så att säga,
presenterade för hvarandra, få tillfälle att mäta sig med
hvarandra. Allmänna opinionen, som vid sådana tillfällen
uttalar sig om ländernas förkofran, innebär domen; är den
uppmuntrande, är det en triumf; är den klandrande, är det
en sporre. Men orri detta gäller i allmänhet, gäller det ock
Sverige särskildt. Svårligen skall någon enda röst inom vårt
land kunna höja sig häremot. Och förhåller det sig så,
hvadan då tala med mesquin hushållsamhet om de nödvän¬
diga utgifterna dervid? I allmänhet lärer man väl kunna
säga, att man icke i vårt land gjort för stora uppoffringar
för den industriela utvecklingen;— att ett offer nu gjorts, då
fråga var, att den skulle inlaga en jembördig ställning med
industrien inom andra länder, deremot synes mig ingenting
vara att säga.
Hvad Herr Hiertas reservation beträffar, tror jag icke,
att man dermed kommer till det afsedda resultatet, utan an¬
ser jag, att Utskottets hemställan bör oförändrad bifallas.
Herr Hierta: Hade milt förslag innehållit något klan¬
der mot en eller annan af dem, som med expositionen haft
befattning, hade jag måst visa befogenheten deraf; men då
nu så icke är, tror jag, att tillräckligt skäl för förslaget lig¬
ger i den betydliga skillnaden i kostnaderna för verldsexpo-
Ven 21 Oktober.
731
sitionen 18S5 och 1862; hvartili kommer, att, såsom Herr
Rydin upplyst, vid förstnämnda exposition 80 arbetare er-
liöllo kostnadsfri resa.
Jag föreställer mig, att den komité, som suttit här hem¬
ma, kunnat vidtaga sådana åtgärder, att kostnaden blifvit
mindre; men det är ej min mening att kasta någon skugga
på ledamölerne af komitéen, ty ehuru jag tror, att det kun¬
nat hushållas något bättre, är jag visst öfvertygad, att dessa
ledamöter gjort det bästa, de förstått. Jag afser dessutom
med förslaget, att regeringen, då den vid en kommande verlds-
exposition blir öfverhopad med ansökningar om reseanslag,
iakttager mera sparsamhet vid beviljandet af sådana anslag;
och ur sådan källa har en icke obetydlig del af kostnaden
härflutit.
Jag tror, att den med expositionerna afsedda nytta kan
vinnas, äfven om regeringen inskränkes till en viss summa
och icke får kasta ut, huru mycket den behagar, och jag
håller fiire, att både regeringen kan föreslå och Ständerna
bevilja ett bestämdt belopp, att för ändamålet användas.
Det missnöje, som yttrades mot kommissarien vid expo¬
sitionen i Paris, gällde enligt, min tanke endast den omstän¬
dighet, att han icke nog bevakat Sveriges intresse vid be¬
tingandet af plats i expositionslokalen, men icke hans åt¬
gärder i öfrigt ; ty man fann, att han icke brustit i nit eller
omtanke.
Jag tror icke, att någon kan anse sig af det föreslagna
tillägget förnärmad; och yrkar jag fortfarande bifall dertill.
Flere ledamöter instämde.
Herr Ljungberg: Herr Björck har lemna t den upp¬
lysning, att räkenskaperna för expositionsumgälderna varit
så vidlyftiga och så oredigt uppställda, att de icke utan en
omarbetning kunnat för Ständerna framläggas ; men om Ut¬
skottet skulle kunna behörigen granska dessa räkenskaper,
måste väl i allt fall ett redigt omslut deraf uppgöras, och
det är klart, att en dylik omständighet icke bör för fram¬
tiden leda till undanhållande af nödiga redogörelser af ifrå¬
gavarande beskaffenhet. Skulle så oftare inträffa, är väl
nödigt, att en omredigering eger rum, äfven orri den skulle
vara förenad med kostnad.
Herr Björck har vidare sagt, att lian icke kunnat in¬
stämma i reservationen, emedan det deri uttalade klander
kunde drabba kommissarien; men hvart skulle det taga vä¬
gen med Ständernas granskning af statsmedlens användande.
732
Den 21 Oktober.
om man i allmänhet hyste sådana betänkligheter? Det kan
vid en kommande exposition hända, att kostnadssurnman
uppgår till dubbla beloppet af den nu (ramlagda; men man
skulle ändock icke deremot framställa något klander, emedan
det kunde tralla den eller den personen I
Herr Rydin har med mycken säkerhet påslått. att
expositionsartiklarne icke kunnat, i anseende till våra långa
vintrar, afsändas förr, än sorn skett; men jag får dervid an¬
märka, att Stockholm år 1862, såsom i allmänhet fallet
varit, hade öppet vatten långt före den 1 Maj; att exposi¬
tionsartiklarne kunnat och bort redan i Mars månad afsän¬
das från Göteborg, samt att Ryssland och Norrige, som äfven
hafva stränga vintrar, det förstnämnda till och med strängare
än Sverige, icke för sent infunnit sig till expositionen.
Herr Renström: Jag kan icke neka, att jag äfven an¬
ser kostnaderna lör Londonerexpositionen vara öfverdrifvet
höga; men jag kan i alla läll icke föreställa mig, att någon
misshushållning varit dertill vållande, utan att anordningarne
varit af den beskaffenhet, att de verkligen fordrat så stora
utgifter. Jag ber dessutom att få fästa Ståndets uppmärk¬
samhet derpå, att af den summa, som är upptagen för dessa
kostnader, 20,000 rdr blifvit använda till resestipendier åt
lärare vid tekniska undervisningsanstalter och andra af Kongl:
Majit utsedda personer, äfvensom till resebidrag åt idustri-
idkare och arbetare, och som dessa sednare personer icke
blott blefvo betjenade på det sätt, att de följdes omkring i
verldsexpositionslokalerna af dertill anställda personer, utan
äfven fingo i sällskap med dem gora resor till några af de
förnämsta fabriksstäderna i England, är helt naturligt, att
dessa anordningar icke kunnat aflöpa ulan ganska betydliga
kostnader. Då nu således häraf visar sig, att, om i betrak¬
tande tages de bättre anordningar, sorn blifvit gjorda för
denna exposition, emot hvad som varit fallet förut, kostna¬
derna icke lorrie vara så orimliga, som de för många synas
vara, skulle det i min tanke icke vara Ständerna värdigt
att i afseende på utgifterna uttrycka något klander öfver
komiterades åtgöranden, hvilket de väl skulle kunna anses
göra, om de antogo ordalagen i Herr B ier tas reservation.
Jag har haft tillfälle erfara, att vid de föregående ex¬
positionerna i London och Paris man med mycket skäl an¬
märkt, att i följd af de knappa anslagen mången icke fått
sina artiklar så exponerade, som han önskat, eller blifvit så
betjenad, som han kunnat fordra.
Ven 21 Oktober.
733
Jag instämmer derföre med dem, som yrkat bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Gahn *).
Herr Hierta: I anledning af Herr Gahns yttrande, att
icke ett enda faktum blifvit anfördt till stöd för de i reser¬
vationen uttalade anmärkningar, får jag lästa uppmärksam¬
heten på den omständigheten, att svenska artiklarnes antal
vid pariserexpositionen var nära lika stort som vid den i
London, och alt transportkostnaden för de förra uppgick till
lika högt belopp sorn lör de sednare. Att blott anmärka denna
omständighet, som är stödd på fakta, kan väl icke innefatta
obehörigt klander.
Diskussionen ansågs slutad, och hvad Utskottet i före¬
varande utlåtande hemställt bifölls.
Herr Talmannens derefter framställda proposition å bifall
till Herr Hierlas förslag besvarades med ja och nej, och
sedan votering blifvit begärd, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller det förslag. Herr Hierla framställt i
sin vid Statsutskottets utlåtande J\i 173 fogade reservation,
röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma förslag förkastadt.»
Med slutna sedlar, af hvilka en aflades förseglad, an¬
ställdes häröfver votering, som utföll med 17 ja mot 17
nej. I följd häraf blef den förseglade sedeln öppnad; och
som denna innehöll nej, var Herr Hiertas ifrågavarande för¬
slag förkastadt.
§ 6-
Föredrogs ånyo och remitterades till Ståndets enskilda
Utskott kanslidirektionens skrifvelse den 14 dennes med
handlingar angående förvaltningen af Ståndets kanslikassa.
§ 7-
Bordlädes andra gången :
Statsutskottets utlåtanden N:ris 1!19—195, samt utdrag
af högvördiga Presteståndets protokoll den 17 dennes, in¬
nefattande inbjudning i afseende å Lagutskottets utlåtande
JYs 69.
•) Herr Gahns vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af delta band.
731
Ben 21 Oktober.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes Statsutskottets utlåtanden och
memorial N:ris 188, 196. 197. 201, 202, 203 oell 201.
Herr Talmannen och Ståndets herrar ledamöter åtskil¬
des kl. 3/4 3 e. m., sedan anslag skett till
Plenum kl. 6 e. m.
§ 9-
I Herr Talmannens frånvaro fördes ordet af Herr vice
Talmannen Murén.
§ 10.
Föredrogs och godkändes Expeditionsutskottets lörslag
till Rikets Ständers underdåniga skrilvelser N:ris 135—113.
§ !«•
Föredrogös ånyo, hvart efter annat, Statsutskottets ut¬
låtanden :
M 171, angående pension för framlidne bergmästaren,
öfverintendenten m. m. F. A. von Schéeles enka.
Bifölls.
Jfs 175, angående ersättning för sådana af Kongl, stats¬
kontoret förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag
ej blifvit af Rikets Ständer beviljade.
Bifölls.
As 176, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse i
fråga om nämndemäns och fjerdingsmans rätt till ersättning
för extra förrättningar.
Bifölls.
As 177, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående reseersättning och dagtraktamente till ordföranden
och ständige ledamöter uti de nämnder, åt hvilka reglering
af presterskapets aflöning, i enlighet med förordningen den
11 Juli 1862, anförtros, samt om anslag till skrifbiträde åt
dessa nämnder.
Förra hemställan.
Bifölls.
Sednare hemställan.
Herr Carlén ’).
*) Herr Carléns vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
735
Herr Björck *).
Vidare anfördes ej, och Utskottets sednare hemställan
bifölls.
JYs 178, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående anvisande af medel till betäckande af kostnaden
för iståndsättande af åtskilliga broar å den s. k. Carl Johans-
vägeo i Jemtland m. m.
Förra hemställan.
Bifölls.
Sednare hemställan.
Herr Cygnocus: Med anledning af hvad Utskottet i
denna punkt föreslagit, tager jag mig friheten hemställa,
huruvida det kan vara med billighet öfverensstämmande att
kasta skyldigheten att underhålla den s. k. Carl Johans-vägen
på ortens fåtaliga innebyggare. Redan den omständighet, att
befolkningen i orten är ganska ringa, hade bort afhålla Ut¬
skottet från att framlägga ifrågavarande förslag; men dertill
kommer ytterligare, att underhållet af Cari Johans-vägen är
förenadt med långt större kostnader än underhållet af många
andra vägar, i anseende till markens kuperade beskaffenhet,
samt att Carl Johans-vägen blifvit anlagd mindre för ortens be¬
hof, utan egentligen blott för att öppna en kommunikation mellan
Sverige och Norrige. När i en framtid befolkningen inom
orten tillväxt, kan det möjligen blifva tid att framkomma
med förslag i det syfte, Utskottet förordat, men intill dess
synes det mig obilligt, att belasta ortens innevånare med
vägens underhåll; och derföre yrkar jag, att Utskottets
hemställan i denna punkt måtte af Ståndet ogillas.
Herr Berggren: Det blir onekligen svårt för Kongl.
Maj:t att efterkomma en sådan framställning, som genom
Utskottets förslag i denna punkt afses, eller att Kongl. Majit
i afseende å framtida underhållet af Carl Johans-vägen och
dithörande broar måtte meddela sådana föreskrifter, att bi¬
drag af statens medel för berörda ändamål ej vidare må
ifrågakomma. Detta kan icke ske på annat sätt, än genom
att ålägga ortens innebyggare en skyldighet, som de hittills icke
haft. Det är kändt, att denna väg blifvit på slatens bekost¬
nad anlagd, för att vara en post- och unionsväg mellan brö¬
drarikena, och mig veterligen har densamma hittills icke
såsom annan landsväg varit af jordegarne i orten underhål¬
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
736
J)en 21 Oktober.
len. På hvilken gillig grund en ändring häruti nu skulle
göras, vet jag sannerligen icke. Väl skulle man kunna an¬
föra, att vid sidan af Carl Johans-viigen blifvit medelst stats¬
anslag öppnad en ny kommunikationsled. Men denna, be¬
stående dels af land- dels af sjöväg, kan endast sommar¬
tiden begagnas och gör således den gamla farvägen icke
umbärlig. Denna behöfves fortfarande för det ändamål,
hvartill den blifvit anlagd.
På dessa skäl anser jag det icke lämpligt att till Kongl.
Majit ingå med den anhållan, som af Utskottet i denna
punkt blifvit föreslagen, hvarföre jag yrkar ogillande af ifrå¬
gavarande förslag.
Herr Berger: Intet synes mig mera billigt och rätt¬
vist, än att den ort. som erhållit en väg, sjelf underhåller
densamma, likasom jag äfven anser, att orten i fråga bör
vara tacksam för de 19,439 rdr, som vid denna riksdag blif¬
vit för Carl Jobans-väsens iståndsättande af statsverket an¬
visade; men att fordra, att staten äfven fortfarande skall
'åtaga sig vägens framtida underhåll, synes mig i hög grad
obilligt, och synes mig, sorn staten för denna kommunika¬
tionsled redan gjort mer, än som bort göras. Pä dessa skäl
anhåller jag om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Jag ber ock få fästa uppmärksamheten derpå, att
Kongl. Majit redan en gång anbefallt vägens indelning på lä¬
net, ehuru Kongl. Majit sedermera, på derom gjord fram¬
ställning, medgifvit, att med verkställigheten af detta beslut
finge anstå, tills det visat sig, hvad landstinget för frågans
ordnande kunde komma att besluta.
Herr Ekholm instämde.
Herr Björck').
Herr Carlén').
Herr Staaff').
Herr Björck').
Herr Carlén: Jag måste bekänna, att jag finner det
oförväntad!, att inom Borgareståndet tvist kan uppstå om
rätta tydningen af låsens stadganden i afseende å vägars
byggande och underhåll, samt att man här kan vilja påstå,
att Kongl. Majit i första hand eger rätt* alt afgöra, huruvida
den eller den vägen skall betraktas såsom landsväg. Lagen
säger ju tydligt, att i dylika frågor först skall ransakas vid
*) Herrar Björcks, Carléns och Slaajfs vid tryckningen ej aflem-
nade anföranden tryckas vid slutet at delta band.
[Den 21 Oktober.
737
tinget, hvarefter frågorna skola afgöras af Kongl. Majlis be¬
fallningshafvande, derifrån de sedermera dragas under kam-
mar-kollegii och slutligen under Kongl. Maj:ts pröfning, dock
endast genom besvär. Frågor om vägbyggnadsskyldighet äro
således icke annat än vanliga ekonomiska tvistemål, deruti
de vägbyggnadsskyldige samt Kongl. Maj:t och kronan stå
såsom parter emot hvarandra. Ingen domare på landet fin¬
nes, som icke haft tjogtals dylika tvister att algöra, och jag
tror, alt en hvar utaf Korgareståndets ledamöter, som haft
sådana frågor om hand. skall kunna vitsorda, hvad jag yttrat.
1)3 så är, är det också alldeles gifvet, att Kongl. Majits re¬
solution den 27 Juni 1860, angående ny allmän vägdeluing
inom provinsen Jemtland, tillkommit på det sätt. att frågan
derom i första liand blifvit af Kongl. Majits befallningshaf¬
vande afgjord, sedan likväl dessförinnan på grund af Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes remiss vederbörande domstol af-
gifvit sitt utlåtande. Sedermera har i följd af besvär kam¬
mar-kollegium varit i tillfälle att yttra sig i saken, hvarefter
ändtligen Kongl. Majit, såsom domare i ekonomiska tviste¬
mål, men icke såsom den högsta förvaltningsmyndigheten,
afgjort densamma. Det vöre också i sanning bedröfligt, örn
jordbrukaren, som har detta svåra onus, att bygga och under¬
hålla vågar, sig pnlagdt, skulle kunna al förvaltningen god¬
tyckligt förbindas till en skyldighet, som lagen icke ålägger
honom. Jag påstår således fortfarande, att den utaf Stats¬
utskottet åberopade resolutionen måste vara en af Kongl.
Majit såsom domare gifven resolution, ty i annat fall vore
den olagligen tillkommen.
För min del vill jag icke ingå i bedömande af frågan,
huruvida Carl Johnns-vägen är af beskaffenhet att brira upp¬
tagas bland allmänna landsvägar; men om förhållandet är
sådant, sorn här uppgifvits, eller att en indelad landsväg lö¬
per nära intill och utmed densamma, så är det all anled¬
ning att antaga, att hvarken domstol kan tillstyrka, eller
Kongl. Majlis befallningshafvande förordna, att ortens inne¬
vånare skola, jemte den gamla landsvägen, äfven underhålla
den nya post- och militär-vägen. Först då den gamla vägen
anses obehöflig, synas vederbörande myndigheter kunna med
fog ålägga ortens innevånare att underhålla den nya vägen i
stället för den gamla.
Dä i allt fall, enligt hvad Utskottet sagt, ostridigt är.
att Carl Johans-vägen ännu icke är indelad, så frågar jag.
Borg.-Sländ. Prot. vid Rikxd. t86ä—1868. VI. 857
738
nen 91 Oktober.
huru skall det väl taga sig ut, att Rikets Ständer ingå till
Konni. Maj:t med en begäran, att Kongl. Majit mätte i af¬
seende å framtida underhållet af denna väg meddela sådana
föreskrifter, att bidrag af statens medel för berörda ändamål
ej vidare må ifrågakomma? Om staten ej anser sig böra
underhålla vägen, hvar finnes väl den, som skall göra det?
Utskottet har ju sjelf sagt, att vägen icke är indelad, och
dessförinnan kunna ortens innevånare ej åläggas underhållet.
När vägen en gång blifver indelad, då behöfves icke någon
sådan framställning till Kongl. Mäjrt, som Utskottet föreslagit,
ty då säger lagen uti den af Herr Björck'^beropade 8 §
25 kap. hyggnirigabalken, alt vägen skall underhållas af alla
dem, som å landet hemman ega eller bruka. Kongl. Majit
kan derföre omöjligen göra något i saken i dess nuvarande
skick. Allt delta synes sä klart, att jag i sanning skulle
förvånas, om Borgareståndet icke skulle finna tillräckligt ta¬
lande skäl för afslag å Utskottets utlåtande i denna punkt,
hvilket jag fortfarande påyrkar.
Herr Staaff').
Herr Henschen*).
Herr Hierta: Vid uppmärksamt åhörande af diskussio¬
nen synes det mig, som om frågan icke blifvit genom den¬
samma alldeles utredd. Peremot lemnar Utskottets recit en
vägledning, hvarigenom man kan komma till ett bestämdt
resultat. Nederst på sidan 1C säges, att »genom lid elter
annan meddelade Kongl, beslut, sednast den 26 Maj 1854,
hade blifvit bestämdt, att den ifrågavarande vägen skulle
underhållas på entreprenad med fortfarande vägafgift, enligt
fastställd taxa, under förbehåll likväl att, i händelse ny väg-
delning inom provinsen skulle komma att försiggå, i laga
ordning borde pröfvas, huruvida vägen kunde å de vägbygg-
nadsskyldige till underhållande indelas.» Vidare upplyser
Utskottets utlåtande, att Kongl. Majit, genom nådig resolution
den 27 Juli 1860, förordnat, »att ny allmän vagdelning inom
provinsen Jemtland bordo ega rum, samt väghållningsbesvä-
ret fördelas gemensamt på samtliga vägbyggnadsskyldiga
hemman»; men att, efter det Kongl. Majlis befallningshafvande
i memorial den 16 Februari 4861 demonstrerat emot ifråga¬
varande vägs indelning på den grund, bland annat, alt Kongl.
Majits befallningshafvande befarade, att någon förening om
') Herrar Staaffs och Henscliens vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
750
gemensamt vägunderhåll icke kunde lillvägabringas, Kongl.
Majit, genom beslut deri 1 Mars sistnämnda år, med afseende
a hvad Dess befallningshafvande andragit, funnit godt tillåta,
»att ifrågavarande vägsträcka tor det då närvarande från all¬
män vägdelning inom Jemtland undantoges, samt att de i
nådiga brefvet den 26 Maj 18S4 meddelade föreskrifter, an¬
gående underhållet af samma väg och afgifterna för dess be¬
gagnande, finge tills vidare fortfarande lända till efterrät¬
telse.» Af sistberörda beslut vill det synas, alt Kongl. Majit
sjelf ansett sitt näst föregående förklarande om vägarnes in¬
delning oj så kategoriskt, att denna väg äfven dervid nöd¬
vändigt måste tagas i beräkning, i hvilket fall Kongl. Majit
val icke, pä sätt utlåtandet älven gifver vid handen, genom
beslut den 7:de Februari 1862 uppdragit åt styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader alt skyndsamt gå i för¬
fattning om utförande af åtskilliga reparationsarbeten å ifrå¬
gavarande väg, samt anbefallt statskontoret att anordna me¬
del dertill.
För Irågans bedömande måste man således i första rum¬
met tillse, huruvida i verkligheten någon åtgärd vidtagits,
hvarigenom underhållsskyldigheten blifvit bunden vid de
byggnadsskyldige. I andra rummet måste man äfven taga i
betraktande, huruvida en väg, hvilken blifvit anlagd af det
skäl som denna, nemligen för alt bereda ortens innevånare
arbetsförtjenst under missväxtår, bör indelas pä de väghåll-
ningsskyldige. Det är visserligen sannt, att, om denna väg
kallas en landsväg, så säger lagen, att den skall af orten
underhållas; men denna väg kan snarare kallas en politisk
väg eller en kungsväg, och i sådant lall finnes ingen be¬
stämd rättsgrund att ålägga ortens innevånare att underhålla
vägen, ty grunden derför hemtas endast från ortens behof.
Då dessutom en annan väg löper förbi Carl Johans-vägen,
torde man med skäl kunna fråga, huruvida icke staten lör
all framtid bör underhålla sistnämnda väg (hvilket dock vore
en vidunderlighet), eller om man snarare skall låta den an¬
dra, mera befarna vägen förfalla.
Jag tror således, alt saken för närvarande icke befinnes
i det skick, att Rikets Ständer böra besluta en framställning
till Kongl. Majit af det innehåll. Utskottet här föreslagit.
Huruvida derigenom anspråken på bidrag Iran statens sida
till vägens underhåll skulle kunna motverkas, är något, *oni
jag för min del vill lemna oafgjordt.
740
Den 21 Oktober.
Herr Staaff').
Herr Sundvallson: SS vidt jag kan fatta, är Carl
Johans-vägen af annan beskaffenhet än de vägar, som omför-
mälas i 1754 års lag. Lagen talar nemligen blott om lands¬
vägar, häradsvägar oell socknevägar. och att denna icke kan
räknas dit. inses ganska lätt, om man besinnar, att den blif¬
vit anlagd lika mycket för Norrige som för Sverige. Carl
Johans-vägen är således en nnionsväg och om det slagets
vägar talar icke vår lag. Man måste härvid derföre besinna,
att denna väg, hvilken i anseende till markens kuperade
beskaffenhet är ganska svår att underhålla, utgör egentligen
blott en post- eller militärväg, hvaraf provinsen Jemtland
egentligen icke har någon större nytta än riket i allmänhet.
Fördelen deraf tillkommer hela riket, och vid sådant för¬
hållande anser jag olämpligt, att Rikets Ständers skrifvelse
till Kongl. Maj:t innehåller annat, än alt Itikets Ständer till
betäckande af de kostnader, sorn uti Kongl. Maj:ts proposi¬
tion omförmälas, beviljat ett anslag af 19,159 rdr, hvarföre
jag ock yrkar, att Utskottets förslag i den sednare punkten
af detta utlåtande matie ogillas.
Herr Carlén').
Herr Isberg: Jag vill icke inlåta mig på någon under¬
sökning om sättet, hvarpå denna väg tillkommit, men alt
det skett på lagligt sätt. anser jag mig berättigad att antaga,
då Ståndet utan diskussion godkänt Utskottets hemställan i
lista punkten, alt Rikets Ständer måtte anvisa 19.159 rdr
till betäckande af kostnaden för iståndsättande af åtskilliga
broar å ifrågavarande väg. m. m. Hvad sjelfva den nu fri re¬
ti ragna sednare punkten i utlåtandet vidkommer, så åsyftas
dermed blott en framställning till Kongl. Majit, att Kongl.
Majit, med iakttagande af alla lagliga former, måtte tillse,
att staten befrias från framtida underhållet af Carl Johans-
vägen. Marschen derför är alldeles gifven, men då de af
Utskottet begagnade uttryck synas mig sväfvande och orik¬
tiga, samt möjligen kunna så tydas, som vore det Rikets
Ständers mening, alt Kongl. Majit i första hand skulle af¬
göra frågan, tror jag det vara skal alt återremittera denna
punkt.
Ofverläggnirigen var slutad, och Herr vice Talmannen
framställde proposition å bifall till Utskottets ifrågavarande
’) Herrar Slaaffs och Carléns vid tryckningen ej afleinnade anfö¬
randen tryckas vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
711
hemställan. Svarades ja och nej; hvarjemte begärdes votering,
som i grundlagsenlig ordning verkställdes enligt följande
derförinnan uppsatta, justerade och anslagna voteringspropo¬
sition :
»Den, som bifaller Statsutskottets sednare hemställan i
utlåtandet JM 178, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma hemställan afslagen.»
Voteringen utföll med 22 ja mot 13 nej; hvadan Ut¬
skottets sednare hemställan var bifallen.
JM 179, i anledning af väckt motion om anvisande af
medel för upprättande af en fullständig plan till Norrbottens
kolonisation.
Bifölls;
och
JM 183, i anledning af väckt fråga om inköp af medi¬
cine doktor N. P. Hambergs samlingar af natur- oell konst¬
produkter.
Bifölls.
§ «2.
Herr Talmannen inträdde och intog talmansstolen, som
af Herr vice Talmannen lemnades.
§ *3'
Föredrogos ånyo Statsutskottets utlåtanden:
JM 181, i anledning af väckt motion om anslag till
ackordsersättning åt f. d. regementsläkaren doktor B. F.
Lewin.
Herr Beronius: Då jag har mig bekant, att tre Stånd
redan afgjort frågan och dervid bifallit Utskottets utlåtande,
så är det nu icke min mening att framkalla någon diskus-
kussion i ämnet, men jag anser mig likväl icke kunna med
tystnad förbigå, hurusom Utskottet lemnat ovidrördt och
följaktligen älven obestridt, hvad jag till stöd för min motion
anfört, att nemligen, enligt Kongl, brefvet den 4 December
1763, regemenis-lältskärer. enär de vore berättigade lill pen¬
sion, skulle vid afskedstagande jemväl njuta förmånen af
ackord, likasom att det äfven är ett misstag af Utskottet,
då Utskottet såsom skäl för afslag å motionen anför, att det
ackord, doktor Lewin erlagt. icke varit hvad man vanligen
kallar ett ackord, utan snarare ett enskildt altal mellan ho¬
nom och hans företrädare i regementsläkarebefattningen vid
Dalregementet. Misstaget upplyses tillräckligt al Kongl.
Maj:ts cirkulär den 2 Februari 1855, der dåvarande rege-
742
Den 21 Oktober.
mentsläkaren vid Dalregementet upptages bland dem, som
erlagt ackord, och ådagalägges än iner genom hvad uti nyss-
berorda cirkulär pag. 68 i samma ämne finnes anfördt.
Det är således alldeles tydligt, att doktor Lewin erlagt
ackord, och ett sådant ackord, hvarför han är till ersättning
berättigad; men då. såsom jag till en början yttrade, frågan
genom tre Stånds sammanstämmande beslut redan fallit, vill
jag icke framställa något yrkande om ändring i Utskottets
hemställan.
Herr Björck*).
Vidare anfördes ej, och Statsutskottets utlåtande M 184
bifölls.
JV? 185, i anledning af väckt motion om fortfarande
anslag för kamereraren Carl Sandberg.
Herr Staaff).
Herr Henschen *).
Herr Lovén instämde med Herrar Staaff och Henschen.
Herr Björck *).
Herr Ljungberg: Det är visserligen icke gå särdeles
förunderligt, att Utskottet tvekat att tillstyrka det af motionä¬
ren här begärda anslaget, då detsamma under 2:ne statsregle-
ringsperioder icke blifvit begagnadt; men det kan dock icke
nekas, alt de af Utskottet anförda skäl för dess afslyrkande
äro något kuriösa. Utskottet anser nemligen, alt något vi¬
dare anslag för ifrågavarande ändamål icke bör anvisas, dels
emedan någon utbetalning till kamereraren Sandberg ännu
icke egt rum utaf de till Kongl. Maj:ts disposition redan
ställda belopp, samt dels äfven derföre, att det icke vore
utredt, huruvida fråga om samlingarnes inlösen ännu varit
föremål för Kongl. Majlis nådiga pröfning. Det förra skälet
synes mig sakna all giltighet. Att kamereraren Sandberg
icke ännu uttagit någon del af de för vårdandet och för¬
ökandet af hans samlingar beviljade medel, bör väl icke för
Ständerna utgöra något hinder att, då de erkänna ändamålets
gagnelighet, anvisa ett lika belopp. Det sednare skälet hade
Utskottet efter min tanke ännu mindre bort anföra, dä det
väl obestridligen tillhört Utskottet att sjelf verkställa den
utredning af frågan, som detsamma förmält sig sakna, och
då hela denna »utredning» icke påkallat vidare besvär, än
alt låta i finansdepartementet efterhöra, huruvida frågan om
*) Herrar Björcks. Staajfs och Henschens vid tryckningen ej
afleinnade anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
743
samlingarnes inlösen ännu i konseljen förevarit. Man finner
också nu, att denna upplysning kunnat nied lätthet erhållas,
ty en talare har nyss meddelat ett Kongl, bref just i den
fråga, hvarom Utskottet förmäler sig sväfva i okunnighet.
För öfrigt tror jag mig kunna med visshet påstå, att
det helt och hållet är det öfvermått af förtjenst, kamerera-
ren Sandberg inlägger inom den svenska häfdeforskningen,
som gjort, att han icke af det redan beviljade anslaget kom¬
mit i åtnjutande, emedan han så uteslutande använder den
ringa ledighet, en mödosam tjenst förunnar honom, till forsk¬
ningar i och för samlingarnes kompletterande, att han icke
har någon tid öfrig att så registrera eller ordna dem, som
finnas, att man vill utbetala det derför anvisade anslag.
Andra skulle sannolikt göra tvärtom, lör att få penningar.
Jvamereraren Sandberg sätter i detta fall, såsom alltid, sa¬
ken i främsta och sitt personliga intresse i sista rummet;
men derför bör väl icke representationen låta honom lida.
Utskottet menar sannolikt icke illa, men resultatet af
dess hemställan blefve dock onekligen i första hand lika
menlig för Sandberg, som i andra rummet för det allmänna,
i händelse han af sådan orsak läte sina samlingar lorfaras,
eller upphörde att föröka dem.
Herr Björck räsonnerar så, att förnekandet af anslaget
skulle blifva en eggelse för Herr Sandberg att vidtaga de
åtgärder, som anses erforderliga för anslagets utbekommande.
Delta blefve dock, det må jag bekänna, en högst besynner¬
lig eggelse, då Sandberg icke kan hafva någon säkerhet, att
han vid en annan riksdag återfår anslaget, om Rikets Stän¬
der nu indraga det. Tvärtom är det ganska möjligt, att han
gålt bort, innan Ständerna härnäst sammanträda, samt att
i allt fall ett en gäng indraget anslag icke återvinnes.
Det egentliga felet ligger efter mitt förmenande hos
kammar-kollegium eller hos regeringen. Kollegium synes
begära mera al den gamle, nitiske mannen, än skäligt är.
Det är icke nog, att han tidt och ofta uppkallas och får
emottaga sina formans understundom rätt omilda snubbor
och ordres, utan man fordrar tillika, att han, frän morgon
till afton upptagen af tjenstegöromål, af förfrågningar från
vetenskapsmän och andra kunskapssökande samt af egna
forskningar, skall företaga rent mekaniska göromål, hvilka
lätteligen kunde af snart sagdt hvilken renskrifvare som
helst verkställas. Hvad hindrar väl regeringen att, sjelf¬
mant eller på derom af kollegium gjord framställning, för-
744
Den 21 Oktober.
ordna en annan person att tinder Sandbergs ledning verk¬
ställa den registrering al satnlingarne, sorn man anser sä
nödvändig?
Pä grund häraf och då i allt fall det begärda anslaget
är en obetydlig ersättning för den möda, kamereraren Sand¬
berg nedlagt på åstadkommandet af sina samlingar, och då
denna godtgörelse fiiga motsvarar den stora nytta, desamma
medlöra, icke blott för den vetenskapliga forskningen, ulan
äfven tor rättsökande, anhåller jag om bifall till motionärens
förslag.
Herr Staaff*).
Herr Alander: Till de goda skäl för bifall till doktor
Collins ifrågavarande motion, som under debatten blifvit an¬
förda, vill jag blott tillägga, att en sådan åtgärd, som Ut¬
skottet här föreslagit, icke synes mig befrämja sakens fratrt-
gång, utan skulle snarare förminska utsigten att fä de
sandbergska satnlingarne slutligen försatta i ett fullt ord-
nadt skick.
Vidare anser jag mig böra nämna, att tre de utmärk-
taste forskare i Sveriges häfder, nemligen Bergfalk. Carlson
och Styffe, alla sagt mig, att kamereraren Sandberg utan
gensägelse hällre än någon annan känner de handlingar och
de frågor, hvilkas ordnande och belysande han företagit sig,
samt att hans verksamhet sålunda är af högsta värde. Vid
sådant förhållande torde det vara lämpligt att anslå de ifrå¬
gasatta 500 rdr, samt i värsta fall låta deni tillsvidare ligga
lör hans räkning, intill dess hans blygsamhet medgilver ho¬
nom att lyfta dem. Ty säkerligen skall han ändock snart
nog, helst om något biträde kunde skaflas honom, bringa
samlingarne i det skick, som kunde vara att önska.
Jag anhåller fördenskull, att Ståndet måtte, med afslag
å betänkandet, bevilja de af motionären begärda medlen.
Diskussionen ansågs slutad, och med afslag å Stats¬
utskottets utlåtande JfJ 185 godkände Ståndet doktor Collins
ifrågavarande motion.
JVi 186, i anledning af väckt motion om landshöfdinge-
residensets i Göteborgs och Kohus län förflyttning från Göte¬
borg till Uddevalla samt anvisande af medel tili derför er¬
forderliga byggnader.
Herr Sandegren *).
*) Herrar Staa/fs och Sandegrens vid tryckningen ej atlemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
pen 21 Oktober.
746
Vidarp anfördes ej, och Statsutskottets utlåtande M 186
godkändes;
samt
M 187, i anledning af väckt motion om anslag till in¬
köp af de inuiter och byggnader, sorn närmast omgifva S:t
Lars och Drottens kyrkoruiner i Wisby.
Bifölls.
§ 14.
Föredrogos ånyo och bi tu] los Bankoutskottets memo¬
rial:
JV? 71, med förslag till förändring af 4 § af lagen för
Rikets Ständers bank; och
Jt? 72, angående instruktion för Rikets Ständers Banko¬
utskott vid nästa riksdag.
§ *3.
Föredrogos ånyo Lagutskottets betänkanden:
JYg 72, i anledning af motion om ändring af 2 och 3 §§
i 3 kap. kyrkolagen.
Härvid lörekommo:
Utskottets förra hemställan.
Herr Lemchen: Då jag anser det vara olämpligt, att
någon viss tid i lagen bestämmes lör dopets förrättande, desto
heldre som jag är öfvertygad, att en dylik bestämmelse ej af
nödvändigheten påkallas, får jag, älven med afseende ä hvad
Herr Henschen anfört i sin reservation, yrka, att betänkandet
återremitteras.
Vidare anfördes ej, och Utskottets förra hemställan åter¬
remitterades.
Utskottets sednare hemställan.
Herr Lemchen: Ehuru jag egentligen icke har någon
anmärkning att framställa emot Utskottets förevarande förslag,
hemställer jag dock, om icke det må vara lämpligt, att, då
förra delen af betänkandet blifvit återremitterad!, detsamma
äfven i denna del till Utskottet återförvisas.
Vidare yttrades ej, och Utskottets sednare hemställan
återremitterades;
samt
JVJ 75, i anledning af motion, angående giltigheten af
Kongl, brefven den 7 Juni 1755 och den 24 Januari 1740 i
fråga om handräcknings meddelande för barns befordrande
till dopet.
746
Den 21 Oktober.
Herr Henschen *).
Vidare anfördes ej, och betänkandet JVi 73 återremitte¬
rades.
§ 16.
Föredrogos ånyo ej mindre Särskilda Utskottets utlåtande
JM 3, i anledning af de inom Riksstånden gjorda anmärknin¬
gar och fattade skiljaktiga beslut i afseende å Utskottets be¬
tänkande M 2 öfver Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Ri¬
kets Ständer med förslag till ny sjölag, än äfven, jemlikt Stån¬
dets beslut den 30 sistlidne September, särskilda utdrag af
liöglofliga Ridderskapets och Adelns protokoll den 16, 17 och
18 i samma månad, N:ris 410 oell 411, i hvad de innefatta
inbjudningar till de öfriga Riksstånden att instämma i Ridder¬
skapets och Adelns beslut rörande §§ 6, 13, 38, 68 och 143
af Utskottets vid betänkandet M 2 fogade förslag till sjölag,
hvilka inbjudningar behandlades i sammanhang med Utskottets
framställningar i fråga om samma §§, såsom nedan förmäles.
Härvid förekommo Utskottets yttranden och hemställan-
den angående följande §§ i sistnämnda förslag.
§§ 2, 4, 5, 8 m. fl., rörande hvilka tre Riksstånd fattat
sammanstämmande beslut.
Med antagande af Ridderskapets och Adelns inbjudning
angående 6 och 13 §§ godkände Ståndet Utskottets sid. 2
afgilna yttrande i ämnet.
§§ 31, 521.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 53‘
Herr Eneqvist: Då det är af mycken vigt för godsegare
och assuradörer, att hädanefter sorn hittills dagbok eller s. k.
journal föres ombord å hvarje fartyg, som tillhör vår svenska
handelsflotta, men jag befarar, att det af det särskilda Utskot¬
tet föreslagna stadgandet skulle leda derhän, att å mindre
fartyg än om 15 nyläster större vårdslöshet komine att ega
rum, så anser jag för min del, att paragrafen icke bör god¬
kännas, sådan den här lyder, hvarföre jag anhåller om propo¬
sition å alslag.
Herr Lundberg*).
Herr Renström: Jag har endast begärt ordet, för att
åberopa, hvad jag yttrade, då denna fråga förra gången före¬
*) Herrar Henscliens och Lundbergs vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
747
var hos Ståndet till behandling, samt att i öfrigt tillkännagifva,
att jag i allo instämmer med Herr Eneqvist.
Herr Björck').
Herr Sandegren *).
Herr Eneqvist: Såsom jag nyss yttrade, är det efter min
åsigt alldeles nödvändigt, att hvarje skeppare håller skepps-
journal, och om någon befrielse härutinnan skulle komma i
fråga, vore jag snarare böjd att medgifva den för fartyg, som
gjorde längre resor, emedan i dylikt fall de gjorda observa¬
tionerna kunna ersätta dagboken; men i sådana farvatten,
som Östersjön, Kattegat och Skagerack är det deremot i min
tanke nödvändigare än annorstädes, att skepparen förer dagbok
ombord.
Härtill kommer dessutom, att på de små fartygen, som
mäta under 15 nyläster, seglande på nyssnämnda farvatten,
vanligen förås de dyrbaraste laster, såsom kaffelaster från
Köpenhamn m. m.; och att det under sådana förhållanden
skulle vara lämpligt att hädanefter befria sådana lärtyg från
skyldigheten att anteckna styrda kurser, pejlingar och obser¬
vationer och redogöra för tilldragelserna under resan, tillåter
jag mig på det starkaste bet v ifla. Jag anser derföre fortfa¬
rande, att hvarje skeppare, som idkar fraktfart, skall hålla
dagbok eller så kallad skeppsjournal.
Helt annat är förhållandet, om fartyg gå ut på fiske för
egen räkning, som Herr Björck här anfört. Då angår det
ingen annan än skepparen eller rederiet, om olycka timar,
eller misstag begås under resan.
Herr Lundberg').
Öfverläggningen var slutad, och med afslag å Utskottets
hemställan antog Ståndet för denna § följande lydelse: »Å alla
fartyg öfver femton nyläsler, som äro destinerade lill andra
orter utom riket än Norrige, hamnar vid östersjön eller
danska hamnar -på denna sidan om Skagerns fyr, skall fin¬
nas en etc. —» (i öfrigt lika med Utskottets förslag).
§ 58.
Morn. 1 och 2.
Utskottets yttrande godkändes.
Mom. 5.
Herr Lemchen: Två Stånd hafva beslutit, att 3:dje mo¬
mentet af denna § skall utgå, och ett annat Stånd — Bor¬
*) Herrar Björcks, Sandegrens och Lundbergs vid tryckningen ej
aflemnade anföranden tryckas vid slutet af detta band.
748
Den 21 Oktober.
gareståndet — har återremitterat §:n i denna del. Häraf dra¬
ger Utskottet nu den besynnerliga slutsatsen, att detta tredje
Stånd med pluralitet godkänt momentet, ehuru vid anställd
votering det visade sig, att endast tio ledamöter gillade det¬
samma emot 19, som röstade för återremiss.
Till följd häraf lärer det väl få antagas, att återremissen
skedde i syftning af momentets ändring eller uteslutande; och
då Utskottet sjelf erkänner, att ifrågavarande stadgande skulle
kunna utan olägenhet uteslutas, kan jag icke förstå, hvarföre
Utskottet önskar dess bibehållande. För min del yrkar jag,
att momentet utgår.
Herr Henschen ’).
Herr Björck instämde.
Herr Isberg: Det är sann*, att två Stånd förut beslutit,
att tredje momentet skulle utgå, samt alt ett tredje Stånd
— Borgareståndet — återremitterat detsamma i tydlig syft¬
ning, att det borde uteslutas; men Utskottet har icke desto
mindre — af skäl som jag kanske icke förstår — bibehållit
det. Jag böjer mig dock för Utskottets åsigt, då skälen må¬
hända kunna vara goda att hafva, nemligen dels att momentet
kan qvarstå utan olägenhet och dels att det blifvit godkändt
af Bondeståndet.
Vidare anfördes ej, och med afslag å ltidderskapets och
Adelns inbjudning antog Ståndet Utskottets angående 5:dje
momentet framställda inbjudning.
§§ 42, 45, 47, 70, 94, 97, 98, 99, 258 och 55.
Utskottets hemställanden bilöllos.
§ 60.
Mom. 1.
Herr Björck *).
Herr Eneqvist instämde.
Herr Lemchen: Jag instämmer i Herr Björcks slutliga
yrkande, men på helt annan grund. I motsats till Herr
Oj örclt anser jag nemligen, att det tillkommer svensk lagstift¬
ning att meddela föreskrifter i de läll, som i 5 momentet
omförmälas, då förhyrningen afsett tjenstgöring på svenskt
fartyg. Deremot är efter mitt förmenande stadgandet, sådant
det i mellersta punkten af förevarande förslag är allättadt,
obilligt, då derutinnan finnes stadgad skyldighet eller rättighet
för skepparen att endast fortskaffa sjöfolket till närmaste
*) Herrar Henschens och Bjärclts viri (ryckningen pj aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
749
svenska hamn. Det kan ju hända, att en sjöman, då han
lemnade Sverige, blef förhyrd i en aflägsen ort af landet, t. ex.
Sundsvall eller till och med Haparanda, och ändock skulle
skepparen, enligt nu afgifna förslaget, vara berättigad att på
rederiets bekostnad fortskaffa honom endast till Göteborg eller
Helsingborg, hvarifrån sjömannen sedermera skulle sjelf be¬
kosta den återstående långa hemresan.
I följd häraf tillåter jag mig yrka, att mellersta punkten
af paragrafen, såsom obillig och orättvis emot sjöfolket, ute-
slutes, samt att i allmänhet skall såsom regel antagas, att
rederi är skyldigt att återföra sjöfolket tili den ort, der det
blifvit förby reit.
Herr Henschen*).
Herr Lundberg*).
Herr Björck').
Herr Lemchen: Afven jag förbisåg, då jag förra gången
yttrade mig, att, om andra punkten utgår, det äfven blir nöd¬
vändigt att ur tredje punkten utesluta den af Herr Lundberg
anförda mening. I konseqvens dermed tror jag ock, att i
första punkten böra utgå orden »dd förhyrningen egt rum
i svensk hamn», emedan, derest Herr Björcks och mitt yr¬
kande godkännes, paragrafen icke kommer att innehålla något
stadgande för det läll, då skeppare förhyr svenskt sjöfolk å
utländsk ort.
Med dessa uteslutningar anser jag för min del paragrafen
af Ståndet kunna antagas.
Herr Henschen').
Herr Lundberg*).
Diskussionen ansågs slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till Utskottets hemställan besvarats med
ja och nej, begärdes votering; i anledning hvaraf uppställdes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Särskilda Utskottets i utlåtandet JYs 3
gjorda hemställan rörande 1 mom. af 60 § i Utskottets förslag
till sjölag, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma hemställan godkänd, dock med
uteslutande ur momentet dels af mellersta punkten, sorn bör¬
jas med orden »A utrikes ort» och slutas med orden »när-
*) Herrar Henschens, Lundbergs och Björcks vid tryckningen ej
aflemnade anföranden tryckas vid slutet af detta band.
750
nen 21 Oktober.
mäste svenska hamn», och dels af orden »antingen han å
inrikes eller utrikes ort förhyrd blifvit» i sista punkten.»
I stadgad ordning anstiilldes häröfver votering, som utföll
med 12 nej mot 9 ja; hvadan Ståndet beslutit i enlighet med
ne/-propositionen.
Mom. 2.
Utskottets yttrande gillades.
§ 64.
Utskottets hemställanden godkändes.
§ 66.
Herr Lundberg *).
Herr Björek *).
Herr Isberg: Lika med Herr Björck yrkar jag bifall till
hvad Utskottet här föreslagit, hvilket synes mig böra antagas
framför reservantens förslag, emedan jag icke vet, hvad som
menas med: »den aflidnes i dödsorten efterlemnade hyra.»
Herr Lundberg").
Herr Henschen *).
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets hemställan
bifölls.
§ 6».
Mom. 1.
Herr Lemchen: Den af Ståndet beslutade återremiss af
denna paragraf afsåg, att ur paragrafen skulle uteslutas det
stadgande, som handlar om befälhafvares rätt att tilldela be¬
sättningen kroppslig bestraffning. Jag vågar derföre anhålla,
att Ståndet måtte, med vidhållande af denna åsigt, ogilla, hvad
paragrafen i detta hänseende innehåller.
Herr Henschen").
Vidare anfördes ej, och ifrågavarande moment antogs
enligt betänkandet Jtä 2; hvarigenom Ilidderskapets och Adelns
inbjudning var afslagen.
Mom. 2.
Utskottets inbjudning antogs.
§ 79-
Herr Lundberg *).
Herr Henschen ).
Herr Björck *).
Herr Lundberg").
’) Herrar Lundbergs, Björcks och Uenschens vid tryckningen ej
aflernnade anföranden tryckas vid slutet at detta band.
Den 21 Oktober.
731
Herr Renström: Efter hvad Herr Lundberg nyss om¬
nämnt, har Utskottet i sitt förra betänkande till § 78 fogat
ett moment, som nu blifvit alldeles uteslutet. Detta moment
är af följande lydelse: »I det bestämda antalet liggedagar in-
beräknas icke Sön- och helgedagar, ej heller de dagar, under
hvilka lastning eller lossning ej kunnat ske, till följd af frän
fartyget härrörande hinder, eller storm och andra naturhinder.»
För min del anser jag, att detta moment bort bibehållas;
men dä det icke lärer tjena till något att i sådan syftning
framställa yrkande, återstår för mig icke annat, än att mot
Utskottets förfarande, att utesluta berörda moment, till proto¬
kollet anmäla min protest.
Diskussionen var slutad, och Utskottets hemställan bifölls.
Herr Lundberg*).
Herr Björck *).
Härefter framställde Herr Talmannen proposition ä bifall
till 1 mom. af 79 § i Utskottets förslag till sjölag med den
af Ståndet redan beslutade förändring. Härtill svarades ja
och nej; och som votering begärdes, så uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller 1 mom. af 79 § i Särskilda Utskottets
förslag till sjölag, med den af Ståndet redan beslutade för¬
ändring, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej:
Vinner nej, har Ståndet, med afslag å samma moment,
godkänt det förslag, Herr Lundberg i sin reservation fram¬
ställt.»
Votering anställdes i grundlagsenlig ordning och utföll
med 15 nej mot 6 ja.
Genom dessa beslut hade Ståndet alltså antagit 79 §
med följande lydelse:
»Antalet af öfverliggedagar och den ersättning, som för
dem bör utgå, ankomme pä särskildt aftal. Har öfverens¬
kommelse ej skett, må öfverliggedagar ej med flera än fyra
öfverstiga hälften af del antal liggedagar, sorn i § "IS eller
i fraktaftalet blifvit bestämda. I öfverliggedagarnes antal
inberäknas helgedagar.
Ersättningen för öfverliggedagar utgår, der annat aftal
ej skett, med en riksdaler om dagen för hvarje nyläst etc.»
(i öfrigt lika med Utskottets förslag).
*) Harrar Lundbergs och Björcks vid tryckningen ej aflenmade
anföranden trycUas vid slutet af detta band.
7152
Den 21 Oktober.
§ 100.
Utskottets hemställan godkändes.
§ 103.
Herr Staaff').
Herr labert]: Lika med Herr Staaff kan jag icke undgå
att finna, det någon förändring tarfvas i paragrafens redaktion,
sådan den nu lyder. Utskottet har emellertid erkänt sin oför¬
måga att på lämpligare sätt uttrycka de stadganden, som para¬
grafen innehåller, och då man väl icke på stående löt lärer
kunna nu göra det, anhåller jag på denna grund, att Ståndet
måtte antaga Utskottets framställning och låta saken bero.
Vidare anfördes ej, och Utskottets inbjudning antogs.
§ 143.
Herr Henschen begärde bifall till Utskottets inbjudning.
Herr Lundberg *).
Herr Henschen').
Vidare yttrades ej. och med afslag å Ridderskapets och
Adelns inbjudning antog Ståndet Utskottets inbjudning i ämnet.
§ 234.
Vidare, än att Herr Björck yrkade bifall till Utskottets
inbjudning, anfördes icke, och Utskottets inbjudning antogs.
§§ 244, 24S, 246 och 247.
Herr Lemchen: Jag tror icke, att de återremisser, som
af Ståndet beslutades, då dessa paragrafer lörra gången här
behandlades, afsågo, att ordet »total., borde utbytas mot något
annat ord, derföre att det förmenades vara utländskt, utan att
denna åtgärd föranleddes af den generela önskan att få för¬
ändrade de besynnerliga framställningar, som i åtskilliga af
dessa paragrafer förekomma. Och då jag finner det motbju¬
dande att antaga sådana paragrafer i en lag, som innehålla
lavtologiska, intet betydande salser, samt jag derjemte anser
dem vara helt och hållet öfverflödiga, tillåter jag mig yrka
afslag å utlåtandet i denna del.
Herr Isberg: Jag skulle visserligen vilja instämma med
Herr Lemchen deruti, att de ifrågavarande paragraferna dels
innehålla alldeles öfverflödiga bestämmelser och dels äro olämp¬
ligt uttryckta, men af det skäl, som Utskottet åberopat vid en
föregående §, att det icke kan vara något ondt deruti, vågar
jag vördsamt insinuera, att sagda paragrafer må få qvarstå,
såsom Utskottet här föreslagit.
*) Herrar Slan/fs, Låndbergs och Jte.nscbcns vid tryckningen ej
aflemnade anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 21 Oktober.
753
Vidare yttrades ej, och Utskottets inbjudning antogs.
§§ 261,' 279 och 302.
Utskottets hemställanden biföllos.
§ 17
Föredrogos ånyo Expeditionsutskottets memorial:
J1J 13, i anledning af återremiss å skrifvelseförslaget
JYs 121.
Lades till handlingarne;
och
14, angående anvisande af medel till arfvodesförhöj-
ningar för tjenstemännen å Utskottets tryckeriafdelning.
Bifölls.
§ «#•
Bordlädes utdrag af hedervärda Bondeståndets protokoll
den 20 dennes, innefattande inbjudning i afseende å Samman¬
satta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets
betänkande M 29.
§ *9-
Justerades protokollsutdrag, angående af Ståndet denna
dag fattade beslut.
§ 20.
Herr Björck begärde ordet och yttrade *).
Med bifall härtill och efter framställning af Herr Tal¬
mannen beslöt Ståndet vänligen inbjuda de öfriga Riksstånden
att förena sig i Borgareståndets under § 16 här ofvan anteck¬
nade beslut rörande 33 och 79 §§ i Särskilda Utskottets för¬
slag till sjölag.
Plenum slutades kl. 10 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Borg.-Stånd. Prot. vid Biktdagen 1862 —1862. VI.
48
7M
l)tn 23 Oktober.
Den 23 Oktober
Plenum kl. 6 e. m.
§ t-
Justerades: l:o protokollsutdrag, angående Ståndets under
§ 20 i protokollet för den 21 innevarande månad antecknade
beslut; 2:o protokollen för den 20 och 21 dennes, i hvad de
angå af Ståndet beslutade återremisser; och 3:o protokollet
för den 31 sistlidne Augusti.
§2.
Föredrogs ånyo och bilölls Statsutskottets utlåtande JM
189, i anledning af väckt motion om anslag af allmänna me¬
del tili inrättande vid Höganäs och Torekow af stationer för
lifräddningsanstalter m. m.
§ 3-
Efter anmälan företrädde herr statsrådet, kommendören
med stora korset af Kongl. Maj:ts nordstjerne- och vasaorden
m. m. grefve Baltzar Julius Ernst von Platen och aflem-
nade Kongl. Majrts nådiga proposition i fråga om försäljning
af nya varfvet vid Göteborg.
Herr statsrådet grefve von Platen trädde af, på öfligt
sätt utbeledsagad.
§ *■
Föredrogs och remitterades till Statsutskottet Kongl.
Maj:ts denna dag till Ståndet allemnade nådiga proposition i
fråga om försäljning af nya varfvet vid Göteborg.
§ *•
Bordlädes andra gången: l:o utdrag af höglofliga Ridder-
skapets och Adelns protokoll den 21 dennes, innefattande
inbjudning i fråga om l:a och 2:a punkterna af Sammansatta
Banko- och Lagutskottets utlåtande JM 5; 2:o Statsutskottets
utlåtanden och memorial N:ris 188, 196, 197, 201, 202,
205 och 201; och 5:o utdrag af hedervärda Bondeståndets
protokoll den 20 dennes, innefattande inbjudning i afseende å
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets betänkande JM 29, i sammanhang hvarmed, på
Oen 2.3 Oktober.
755
förslag af Herr Ljungberg oell efter framställning af Herr
Talmannen, beslöts, att Statsutskottets utlåtande JK 188 i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående krigs-
kollegii ombildning till en arméförvaltning, skulle företagas
till behandling i det plenum, som under nästkommande vecka
först inträffade.
§ 6.
Bordlädes Statsutskottets memorial JK 200; Samman¬
satta Stats-, Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomiutskottets utlåtande M 51 och Lagutskottets memorial
JK 74, äfvensom utdrag af hedervärda Bondeståndets proto¬
koll den 21 dennes, innefattande inbjudning i afseende å
Bankoutskottets memorial JK 72.
Plenum slutades kl. 3/4 7 e< m-
In fidem
E. G. Björkman.
Den 24 Oktober.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *•
Justerades protokollet för den 14 sistlidne September.
. § 2-
Ånyo föredrogos, hvart elter annat, Statsutskottets ut¬
låtanden :
JK 190, i anledning af väckt motion, angående stats¬
anslag för uppresande af en minnesstod åt arkiatern C. von
Linné.
Bifölls.
7S6
Den 24 Oktober.
JVe 101, i anledning af vackt motion, angående anvi¬
sande af ef t förslagsanslag till fyllnad i enskilda bidrag för
uppresande af ett monument öfver Kontin;; Carl XII, rn. m.
Herr Ridderstad: .lag har icke begärt ordet, för att i
något afseende förebrå Statsutskottet det resultat, hvartill
Utskottet kommit. Jag vill ej heller beklaga mig deröfver,
att jag framfört ifrågavarande motion, som af den allmänna
opinionen blifvit gillad. Tvärtom känner jag mig stolt öfver
motionen, och jag frågar, om icke uppresandet af en byst åt en
bland Sveriges störste konungar, som utgjort föremål för snart
sagdt hela verldens beundran och åt hvilken nationen sjelf¬
mant egnat sin gärd, är förtjent jemväl af Rikets Ständers
uppmärksamhet. Dessa äro ju landets representanter och
om de vidfästa sitt namn vid den ifrågavarande minnesvår¬
den, hafva Rikets Ständer derigenom iidagt en uppmärk¬
samhet mot sjelfva nationen och bidragit att höja dess ära.
Herr Björck *).
Vidare anfördes ej, och Statsutskottets utlåtande M 191
bifölls,
Jtä 192, i anledning af väckt motion om statsanslag lill
betäckande af den förlust, f. d. kaptenen M. U. Silfverbrand
lidit vid uppförandet af landshöfdingeresidens-byggnaden
Luleå.
Bifölls;
och
J\s 195, i anledning af väckt motion om statsbidrag till
staden Oskarshamn för utlösen af tomlöreafgälden till egarne
af de hemman, från hvilkas områden stadens utmål är af¬
söndradt.
Herr Dahlström: Den missgynnande ställning, hvari
Oskarshamn befinner sig i förhållande till andra städer, enär
Oskarshamn icke blott saknar all jord, som andra städer
åter besitta och hvaraf afkomsten tillfaller städerna, samt
användes till underhåll af allmänna byggnader och bestri¬
dande af deras utgifter, utan till och med måste betala af¬
gäld för den mark, på hvilken Oskarshamn är bygd, har
föranledt mig alt i afgifven motion hemställa om ett anslag
åt nämnda stad, hvarigenom den komrne i tillfälle att af¬
börda sig den afgäld, som dels hvarje husegare måste be¬
tala till egarne af de hemman, ifrån hvilka stadens mark
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Ben 24 Oktober.
787
är afsöndrad, dels sjelfva staden nödgas erlägga för den mark,
hvilken begagnas till gator oell torg. Denna afgäld utgör
med 1 rist. banko för qvadratalnen. Då Oskarshamn nu
gjort stora Iramsteg, såsom bevis hvarå jag åberopar den i
en nyligen utkommen tidning intagna uppgift, att i Sverige
finnas 49 städer med mindre folkmängd än Oskarshamn,
och då årliga tullintraderna der under de sednare åren upp¬
gått till 183,000 rdr, i följd hvaraf staten från denna stads
rörelse hemtar ganska betydlig inkomst, samt samhället lör
»ifrigt gjort allt, hvad i dess förmåga stålt, för sin förkofran,
bör det, såsom mig synes, icke förefalla orimligt, om jag
uti lörevarande hänseende vågat begära understöd åt Oskars¬
hamn.
Uti motionen har jag hemställt, att Rikets Ständer måtte
säborn anslag bevilja Oskarshamn 78,000 rdr, eller det be¬
lopp, som erfordras till inlösen af stadens område. Men jag
vore nöjd, om af denna summa hälften beviljades såsom an¬
slag och hälften såsom lån. Den nu af mig gjorda hem¬
ställan har af såväl Kongl, statskontoret som Kongl, kam¬
markollegium blifvit tillstyrkt och af Kongl. Majds befall¬
ningshafvande förordad jemväl i det hänseendet, alt hela
summan skulle lemnäs såsom anslag.
Jag anser öfverflödigt alt kr dem, som tagit kännedom
af min motion, uppräkna qvadralinnehållet af det område,
som skulle inlösas, och de författningar, hvarpå förberörda
afgäld sig grundar, hvilket allt är omnämndt i Statsutskot¬
tets ifrågavarande utlåtande, ulan inskränker mig till den
vördsamma anhållan, att Ståndet, med afslag å Utskottets
hemställan, ville sålunda bifalla min motion, att den begärda
sunman måtte utgå till hälften såsom anslag och till hälften
såsom lån.
Herr Björck *).
Herr Kistner: Inom Utskottet har jag biträdt den af
Herr Dahlström väckta motion och i' likhet med kammar¬
kollegium och statskontoret ansett, att den för Oskarshamn
begärda summa måtte på det sätt beviljas, att hälften deraf
lemnades såsom anslag och hälften såsom lån. Jag har
grundat denna min åsigt hufvudsakligen derpå, att Oskars¬
hamn är i saknad af den förmån och de fördelar, som till¬
kommit andra städer och hvarigenom dessa städer erhållit
•) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
7S8
Den 24 Oktober.
tillgång till aflöning åt sino tjensteman. Det är således up¬
penbart, att Oskarshamn står i ett olika förhållande med
andra städer, då densamma utan något statsbidrag aflönar
sine tjenstemän. Följden häraf är ock, att all afgift till
stadsstyrelsen utgår genom debitering på dehetsedlarne. Det
är då billigt, att man går den af Herr Dahlström gjorda
framställning till mötes oell gifver åt staden åtminstone nå¬
gon del af den jord, hvarpå staden är bygd.
Jag anser mig derföre kalva fullt skäl att understödja
motionen i så vidsträckt måtto, sorn jag ofvan antydt; men
om man skulle anse klokare att nu endast bifalla utlåtandet,
vill jag ej heller sätta mig deremot.
Herr Henschen*).
Herr Loven: Mig synes, såsom vore de af Statsutskottet
i dess utlåtande anförda skäl väl valda. Det kan icke und¬
falla någon, att Oskarshamn på egen bekostnad inrättat sin
stad, utan att i likhet med andra släder hafva fått någon
jord åt sig donerad; men om utlåtandet nu bilälles af Hikets
Ständer, är frågan öppen, hvilket just bör ligga i Oskars¬
hamns eget intresse.
Jag förenar mig således i begäran om bifall till utlå¬
tandet, hvarigenom frågan ånyo kan väckas vid en annan
riksdag, såvida en Kongl, proposition då kommer att af-
gifvas.
Herr Dahm: Då ingen här uppträdt emot ett. anslag
till Oskarshamn, utan tvärtom alla talat för detsamma, hade
jag visserligen icke behöft yttra mig; men då somlige talare
ansett, att det skulle vara fördelaktigare för Oskarshamn,
om man biföll Utskoltets hemställan, än om Herr Dahlströms
motion blefve bifallen, får jag förklara, det jag är af en
motsatt mening. Jag tror nemligen, att Oskarshamn komnie
i en bättre ställning, om Ståndet bi föl I e Herr Dahlströms
framställning. Nästa gång frågan förekomtne, kunde man ju
alltid anföra, alt åtminstone Borgareståndet bifallit densam¬
ma, hvilket alltid mäste mera lala till sakens lördel, ari om
det hette, alt till och med städernas ombud halva afslagit
den; hvarföre jag ock instämmer i Herr Dahlströms nyss
afgifna yttrande.
Flere ledamöter instämde.
*) Herr Henschens vid tryckningen ej, aflemnade anförande
tryckes vid slutet af detta band.
Den 24 Oktober.
759
Herr Dahlström: Jemte det jag hembär de Ståndets
ledamöter, hvilka här yttrat sig, min tacksamhet för den
välvilja, hvarmed de omlattat den af mig gjorda framställning,
får jag förklara, det jag gerna skulle foga mig efter Herr
Björcks åsigt, såvida jag icke, lika med Herr Dahm, trodde,
att frågan skulle komma i en bättre ställning, om Borgare¬
ståndet bifölle min motion, sådan den numera blifvit modi¬
fierad. För öfrigt vill jag med anledning af Statsutskottets
i frågan afgifna yttrande upplysa, hurusom Kongl. Maj:t ge¬
nom den 5 sistlidne September till sin befallningshafvande i
Kalmar län aflåtet nådigt bref förklarat, det Kongl. Majit
icke funnit skäl alt bifalla den gjorda ansökningen om aflå-
tande af en Kongl, proposition i ämnet, till följd hvaraf sa¬
ken nu ej heller är beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröf¬
ning.
Jag fortsätter emellertid milt yrkande, att af den sum¬
ma, som erfordras för aflösen af tomtöreafgiften i Oskars¬
hamn, hälften måtte lemnäs såsom anslag och hälften såsom
lån, på enahanda vilkor, sorn lån åt andra kommuner blifvit
beviljade.
Herr Henschen *).
Herr Björck *).
Häri instämde Herrar Henschen och Dahlström.
Herr Björck').
Öfverläggningen var slutad, och med afslag å Statsut¬
skottets utlåtande JK 193, beviljade Ståndet staden Oskars¬
hamn för omförmälda ändamål, att från riksgäldskontoret
utgå, dels ett anslag af 37,500 rdr, och dels ett län af
37,500 rdr, detta sednare under enahanda vilkor, som fast¬
ställdes för ett vid sistlidne riksdag staden Jönköping bevil¬
ja d t lån till skolbyggnad; dock att inbetalning af ränta och
amortering för nu ifrågavarande lån vidtager med året näst
efter det, då lånet erhålles.
Herr Henschen').
Med bifall härtill och efter framställning af Herr Tal¬
mannen beslöt Ståndet vänligen inbjuda de ölriga Hiksstånden
att (örena sig i Borgareståndets i anledning af Statsutskottets
utlåtande JK 193 nyss fattade beslut.
§ 3.
Föredrogs åyo utdrag al högvördiga Presteståndets pro-
•) Herrar llenschens och Björcks vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
760
Den 24 Oktober.
lokoll den 17 dennes, JVs 462, innefattande dels nämnda
Riksstånds beslut i anledning af Lagutskottets utlåtande M
69 öfver motioner om arfsrätt för oäkta barn, dels oek in¬
bjudning till de öfriga Riksstånden alt i samma beslut sig
förena.
Herr Henschen *).
Häri hördes flere af Ståndets herrar ledamöter in¬
stämma.
Herr Lemchen: Då jag icke kan föreställa mig möj¬
ligheten deraf, att Ståndet skulle lemna sitt bifall till den
från Presleståndet ankomna inbjudning, kan jag icke inse,
hvartill det skulle tjena att låta inbjudningen hvila. Jag
tager nemligen för gifvet, att ingen inom detta Stånd skall
vilja återeå lill den skillnad, som förut egt rum mellan
arfve- och afiingejord; och då man icke vill detta, kan det
ej heller ifrågakomma alt bifalla inbjudningen. Jag yrkar
således, att densamma nu måtte afslås, på det man icke
onödigtvis måtte upptaga liden med att en annan gång der¬
öfver fatta beslut. Jag tillstyrker detta så mycket heldre,
sorn lagutskottet redan ånyo handlagt frågan och dervid in¬
galunda tillstyrkt Rikets Ständer att ingå på den åsigt, som
af Presteståndet blifvit uttalad.
Flere ledamöter instämde.
Herr Henschen *).
Herr Staaff').
Diskussionen ansågs slutad, och 1’resteståndels inbjud¬
ning alslogs, hvarefter protokollsutdraget lades lill liand*
lingarne.
§ 4-
röredrogs ånyo utdrag al höglofliga Itidderskapets och
Adelns protokoll den 21 dennes, N:r 462, innefattande
dels nämnda Riksstånds beslut, hvarigenom, med afslag
å Sammansatta Banko- och Lagutskottets i lista och 2:dra
punkterna af utlåtandet J\s 5 gjorda hemställanden, Ridder-
skapet och Adelil vidldifvit sina förut fattade beslut rörande
§§ 1 och 7 i Utskottets förslag lill lag om enskilda banker
utan rätt att utgifva egna banksedlar,
dels inbjudning till de öfriga Riksstånden att i samma
beslut sig förena.
') Herrar Hensrhens och Slaaffs vid tryckningen ej oflerrinaele
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 24 Oktober.
761
Herr Lindström: Då Borgareståndet genom att bifalla
Ridderskapels och Adelns inbjudning skulle afvika från den
grundsats, sorn ledt Ståndet vid dess förut fattade beslut,
yrkar jag, att inbjudningen måtte alslås och läggas till hand-
lingarne. Men dA till ruin kännedom kommit, att två andra
Stånd godkänt ett förslag, enligt hvilket till 4 § borde gö¬
ras det tillägg, att mellan ordet »öfrigt» å 4:de raden och
ordet meddelas å S:te raden skulle införas: »och finner
Kongl. Majit dem eljest vara af beskaffenhet att kunna god¬
kännas)!, samt då detta högst väsentligt skiljer sig från
Ridderskapels och Adelns beslut och man genom a Islå" å
det torra skulle riskera, att intet blefve af hela laglörslaget,
anhåller jag, att Borgareståndet måtte lorena sig i Presie-
och Bondeståndens af mig nu omnämnda beslut.
Flere ledamöter instämde.
Herr Björck").
Vidare anfördes ej, och ifrågavarande inbjudning afslogs,
hvarefter protokollsutdraget lades till haridlingarne.
§ 5-
Föredrogs ånyo Statsutskottets utlåtande As 196, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående tillök¬
ning i arméens nuvarande kavalleristyrka.
Herr Ekholm: Då denna fråga inom Statsutskottet be¬
handlades, var jag af en särskild mening, ehuru jag i utlå¬
tandet icke finnes antecknad såsom reservant. Jag får också
bekänna, att. såsom mig synes, den tillökning i vår armés
nuvarande kavalleristyrka, hvilken genom bifall till Utskot¬
tets förslag skulle komma att ega runi. i sjelfva verket är
al ringa betydenhet. Genom att uppsätta en kavalleritrupp
af 500 man utöfver den nuvarande styrkan, kan någon syn¬
nerlig fördel icke vinnas. Onekligt är. att den kavalleri¬
styrka, nemligen Smålands husarer, hvilkas afsittning är i
fråga, under en lång följd af år komrne att bilda ett odug¬
ligt infanteri, likasom att flera år finge förflyta, innan vest¬
göta regemente, som skulle uppsitta, blefve kavallerimessigt.
Under sådana förhållanden anser jag den ifrågasatta till¬
ökningen i kavalleristyrkan icke af synnerlig vigt och tror
ej heller, att det för närvarande är behöflig! att derpå ingå,
utan yrkar alslag å Utskottets hemställan och anhåller, att
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande trycket
vid slutet at detta band.
762
Den 24 Oktober.
det i detta afseende målte för närvarande få förblifva, såsom
hittills varit.
Herr Henschen *).
Herr Ljungberg: Het är af alla sakkunniga insedt och
erkändt, att svenska arméens nuvarande kavalleristyrka är
allt för svag i förhållande till dess infanteri. Icke underligt
således, alt man spanat efter medel att erhålla nödig för¬
stärkning i förstnämnda kår; och såsom vi sett, har Kongl.
Majit i sådant afseende framlagt ett förslag, hvilket jag likväl
för min del icke anser antagligt. Till ernående af detta mål
gifves emellertid två utvägar, nemligen att uppsätta antingen
en värfvad eller indeld trupp. För min del anser jag den
förra utvägen vara från rent militärisk synpunkt att före¬
draga; men Kongl. Majit liar icke velat föreslå densamma,
såsom varande förenad med kostnader, betydliga i och för
sig, samt vida öfverstigande hvad man kan antaga att Stän¬
derna skulle för ändamålet vilja anslå.
Återstår då att tillse, huruledes man må kunna an¬
skaffa en ny indeld kavalleritrupp. Dertill äro omständighe¬
terna gynsamma, ty vi hafva flera regementen, som fått
afsitta, med skyldighet att, när förhållandena så fordrade,
åter sitta upp. Bland dessa regementen fingo andra lifgre-
nadier-regementet i Östergötland och lifregementets grena¬
djerkår i Westmanland i början af 1790-talet afsitta, hvar¬
efter, omkring år 1811, vestgöta regemente och smålands
grenadierbataljon jemväl tillätos att sitta af.
För att nu kunna bedöma, hvilketdera af de land¬
skap hvartill dessa regementen höra, som, med minsta tunga
för sig och till största båtnad för vapnet skulle kunna på¬
läggas bördan af alt uppsätta och underhålla en kavalleri¬
styrka af minst 500 man, är det i främsta rummet nödigt
att taga dessa landskapers olika förmåga att uppsätta för
vapnet passande manskap och hästar i betraktande. Kn till¬
fredsställande jemförelse i detta lall är emellertid mycket
svår, om ej omöjlig, att anställa, emedan omdömena om
hästracernas och betesmarkernas beskaffenhet, om befolk¬
ningens vana att sitta till bäst eller sköta dylika kreatur,
ja äfven om rusthållens beskaffenhet, äro lika mångfaldiga
och olika, som de personer, hvilka afgifva dessa omdömen.
Ett faktiskt förhållande, som i denna fråga bör vara ganska
*) Herr Henscliens vid tryckningen ej aflcmnadc anförande
tryckes vid slutet af detta band.
Den 24 Oktober.
763
upplysatide, är emellertid antalet underhållna hästar inom de
särskilda provinserna, emedan del större eller mindre an¬
talet sådana kreatur väl mäste antagas utvisa åtminstone en
större eller mindre förmåga att underhålla och vana att
sköta hästar. Nu visa de statistiska uppgifterna om häst-
antalei en betydlig olikhet emellan de landskap, som här äro
i fråga. Medan år 1860 Westergötland egde 47,500 hästar,
funnos i Westmanland blott 11,700 och i Östergötland 17,100,
men i Småland åter 39,200. Dessa siffertal måste emel¬
lertid, om någon säker ledning deraf skall kunna hemtas för
bedömande af de särskilda provinsernas relativa rikedom på
hästar, jemföras med samma provinsers areal; och vid en
sådan jemförelse inhemtas, att inom Westergötland belöpa
sig 272 hästar på hvarje svensk qvadratmil, då Westman¬
land har 215, Östergötland 201 och Småland endast 135 på
lika beskaffad ytvidd. Om också långt ifrån att förete en
lika betydlig hästafvel som Skåne, på hvars jemförelsevis
ringa areal man räknar icke mindre än 86,700 hästar, eller
920 för hvarje qvadratmil, framstår likväl bland ifrågava¬
rande fyra landskap Westergötland såsom det, hvilket med
minsta svårighet borde kunna uppsätta den förstärkning af
kavalleri, sorn nu erfordras; men då ett hinder derför kan
anses möta i den omständighet, att en del af dervarande
rusthåll är disponerad för lifregementets husarer; hvartill
kommer, att genom uttagande för ifrågavarande ändamål al 500
man, vestgöta regemente skulle komma att utgöras till en
del af fotfolk och lill en del af rytteri, så skulle jag för min
del anse mera ändamålsenligt att låta den endast al 500 man
bestående lifregementets grenadjerkår uppsitta, hvilken kår är
förlagd i den provins, som af de förenämnda fyra har, näst
Westergötland, det relativt största hästantal. För denna
åsigt talar för öfrigt den omständighet, att Kongl. Majit sjelf
förklarat »rusthållarne kunna utan svårighet uppehålla rust¬
ningen äfven till häst», äfvensom att Strömsholms stora stu¬
teri otvifvelaktig! utöfvat en verksam inflytelse på provin¬
sens hästafvel och dess utbildning, synnerligast till bruk för
kavalleriet.
Hvad åter beträffar det af Kongl. Majit afgifna förslag,
att Smålands husarregemente skulle afsitta, har man visser¬
ligen, dels nti den Kongl, propositionen och dels uti en af
de vid betänkandet fogade reservationerna, såsom skäl för
denna hemställan anfört, att Småland ej egde någon högt
uppdrifven hästrace, samt att rusthållarne derstädes skulle
764
Den 24 Oktober.
vara företrädesvis berättigade att komma i åtnjutande af den
förmån, som regementets afsilning medförde. Men det bör
val icke förgätas, att de ärorika anor, detta regemente eger,
innefatta så väl för troppen sjelf en mäktig eggelse tilt
framtida bedrifter, som för landet en garanti för samma rege¬
mentes värde och duglighet. Dertill kommer vidare den betänk¬
liga rubbning uti arméens tjenstbarhet, som skulle uppkom¬
ma genom den stora svårighet och tidsutdrägt, som ornbild-
ningen af infanteri till kavalleri medförer. En dyrbar tid
komrne att genom nämnda förändring gå förlorad; ty om
man får tro sakkunnige mäns försäkringar, måste ett årti¬
onde förgå, innan kavalleristen blir en dräglig infanterist,
och minst 20 är, innan det nya kavalleriet skulle uppnå
samma duglighet, sinn det förutvarande nu eger. Genom
småländska husarregementets afsilning och ett helt infanteri¬
regementes uppsittning i dess ställe, erhölle således arméen, i
utbyte mot ett litet men godt kavalleriregemente, ett stort nytt
regemente af samma slag, som i 20 år befunnes föga använd¬
bart, på samma gång man för ett tiotal år förminskat dug¬
ligheten af härens infanteri, till den del deraf, som den fordna
kavalleristyrkan komme att utgöra.
För min del finnér jag icke sådana skäl för Smålands
husar-regementes alsittning vara anförda, att jag skulle vilja
äfventyra den rubbning i våra militära förhållanden, som
deraf skulle uppslå; och då, om detta regemente bibehålies,
den erforderliga förstärkningen i kavalleriet skulle vinnas
derigenom, att lifregementets grenadjerkår komme att upp¬
sitta, anser jag mig, på de skäl derjemte, som redan a( mig
blifvit anförda, böra tillstyrka denna trupps uppsittning.
Herr Ridderstad: Det var vid slutet af förra århun¬
dradet och början af detta, som, till följd af de då slutade
krigen och statsförvaltningens beklagliga tillstånd samt i
landet rådande nöd och bekymmer, regeringen fann sig nöd¬
sakad att låta åtskilliga af våra kavalleriregementen afsitta-
Denna åtgärd var då al omständigheterna högligen på k I-
lad; men följden häraf biel' docK den, att den emellan de
särskilda vapnen förut iakttagna proportion gick förlorad.
Under 1813—1814 årens krig fingo vi ock erlarenhet deraf.
Det befanns nemligen vid operationerna, att vår kavalleri-
styrka var för ringa, hvarföre densamma också måste al den
ryska sekunderas. Att elt sådant förhållande svårligen längre
kan fortfara, lärer hvar och en kunna inse, och jag anser,
Den 24 Oktober.
763
alt vi böra egna regeringen 'år synnerliga tacksamhet der¬
för, atl den vill emancipera svenska arméen fran hvarje slikt
beroende af utlandet.
Öfverallt inom andra länder är en viss proportion iakt¬
tagen emellan arméernas olika vapen. Inom Tyskland och
Frankrike t. ex. utgör kavalleriet från Ve till Vg a^ tiel3 'n~
fanteriet. Uti Damnark har man antagit, att kavalleriet bör
motsvara högst ,/B och minst '/j2 infanteriet. I Schweitz
och Norrige anser man, att kavalleriet bör utgöra högst
•/I6 och minst '/2o a^ infanteriet. Det är terrängernas mer
eller mindre brutna egenskap, som bestämmer alla dessa
olika proportioner. Ju jemnare och slätare ett land är,
desto mera kavalleri, och tvärtom ju mera bergigt och ku-
peradt det är, desto mindre. Vanligen antager man i och
för en opererande armé en sqvadron kavalleri på hvarje
bataljon infanteri, eller tre sqvadroner kavalleri på 1,000
man infanteri. Beräknar man nu vår armé, tillsammans
med beväringen, utgör densamma 90—100,000 man infan¬
teri och 4,000 man kavalleri, hvadan således proportionen
dem emellan blifver såsom 23 till 1. Då således hos oss
kavalleriet utgör endast l/25 i förhållande till infanteriet, bör
hvar och en — till följd af hvad jag haft äran anföra —
lätteligen kunna inse, alt vår kavalleristyrka är för ringa
och följaktligen bör ökas. I delta afseende har också ingen
röst höjt sig emot Kongl. Majlis proposition och lärer val
ej heller med något skäl kunna höjas.
En talare har sagt, att reformen gerna kan uppskjutas.
Såsom skäl härför har han andragit, att man i en så kri¬
gisk och orolig tid, som deri närvarande, icke borde vidtaga
en förändring inom arméen, som började med att reducera
en kavallerikår och ett infanteriregemente, och som först
efter j20 år förer fram till det önskade målet. Nå ja, detta
skäl för uppskof med förändringen skulle obestridligen vara
ganska talande, n. b. om förändringen skulle genast genom¬
föras; men detta är icke fallet, utan såsom af utlåtandet in-
hemtas, skulle reformen icke börja förr än år 1871, och man
bör väl kunna antaga och hoppas, att den oroliga situation,
hvari Europa för närvarande befinner sig, då skall vara öf-
verstånden. Vi hafva 8 år på oss lill 1871, och längre lärer
man val ej kunna förmoda, att de stora förvecklingarne
skola fortfara. Förutsätta vi deremot, att dessa då vore
afslutade, så skulle ju förändringen börja efter ett krig, —
i hvilket fall de 20 öfvergångsåren väl icke vöre mycket
766
Den 24 Oktober•
ali frukla för. Något skäl till uppskof kan åtminstone icke
sökas i tidens s. k. krigiska oro, ty, sorn sagdl är, förändrin¬
gen träder- först i verket — bortom den.
Kommer sä den frågan, huru reformen skall genomfö¬
ras. Regeringen har i detta afseende afgifvit ett förslag,
hvilket jag icke behöfver omnämna. Vidare hafva två re¬
servanter föreslagit, den ene att i stället för vestgötarne öst¬
göta rne borde sitta upp till kavalleri, och den andre åter,
alt Smålands husarer skulle bibehållas, samt — i stället för
vestgöta regemente Westmanlands grenadjerkår mätte upp¬
sitta. Den Kongl, propositionen talar äfven om en värfvad
kavallerikår, tilläggande, att en sådan bäst skulle motsvara
ändamålet, ehuruväl tanken derpå förkastas, enär organisa¬
tionen anses blifva allt för dyr.
Vi hafva således här icke mindre än fyra förslager eller
alternativer, och jag tror för min del, att hvart och ett af
dem ganska väl kan försvaras. Kongl. Maj:t har äfven isin
nådiga proposition på ganska giltiga skäl motiverat sitt, un¬
der det att reservanterne likaledes på ett rätt öfvertygande
sätt framhållit sina. Man tycker sig dock förmärka något i
dessa sednare, som jag för min del ej kan gilla, nemligen
de provinsieia intressena. Åtminstone föreföll det mig vid
genomläsandet af reservationerna så, som om man mindre
tänkt på sjelfva saken, landets verkliga behof, erhållandet af
ett godt och dugligt kavalleriregemente, än på möjligheten
att så bedrifva frågan, att den provins, för hvilken man hyst
ett lifligt intresse, befriades från uppsättningen och sagda
åliggande i stället kastades på en annan. Jag beklagar
emellertid, om äfven denna fråga skulle blifva reducerad till
en provinsiel strid. Icke blott att det högtärade Ståndet
redan har haft mer än nog af sådana, utan följer af hvarje
dylik strid äfven det onda, att sjelfva hufvudfrågan förvrides
och bortblandas. I nu förevarande fall vore detta dock
iner än vådligt. Antaa blott, att ett infanteri förvandlades
till kavalleri, utan att orten dertill egde hvarken en passande
befolkning eller en lämplig hästrace, till följd hvaraf ett
odugligt kavalleri uppstod, som under en batalj icke blott
sjelf kunde bli ett lätt rof för fienden, utan åstadkomma vida
större och allmännare förluster. Om det är vigtigt att i
någon fråga lemna åsido alla enskilda provinsieia intressen
och endast och allenast se saken an, så är det utan tvifvel
i denna.
Den 24 Oktober.
767
Vid organiserandet af en armé är det en axiomatisk
skyldighet alt fästa det största afseende på lolkens olika bö¬
jelser, lefnadssätt oell vanor, för så vidt man skall erhålla
den största möjliga militära duglighet till de olika vapnen.
Den, som duger till infanterist, duger ej alltid till kavallerist
och tvärtom. Det olika folklynnet är i detta fall märkligt
att observera. Europa ger i stort exempel härpå. Hvilka
folkslag utgöra således t. ex. Rysslands bästa kavalleri?
Obestridligen kossackerna, baskirerna och kalmuckerna. Deäro
så alt säga hidda till lätta kavallerister. I Österrike äro
alla uhlaner från dess polska landskap, alla dess husa¬
rer från Ungern och Siebenbiirgen. Sina skarpskyttar tager
Ryssland från Finland och Österrike sina från Tyrolen.
Frankrike tager sina zuaver från Afrika. Så hafva olika
länder och folk olika böjelser och hvarpå hvarje arméorga¬
nisatör bör fästa det största afseende, så vidt han skall lyc¬
kas i sin uppgift alt skapa en god och segerrik armé.
Samma olikheter och förhållanden förefinnas äfven hos oss,
om proportionerna äfven visa sig mindre. Icke taga vi våra
sjömän från Dalarne, utan från våra kuster; våra jagare
taga vi från skogs- och bergstrakterna, framför allt från
Norrland; vårt kavalleri bafva vi företrädesvis i Skåne, ja,
äfven i Småland ; infanteriet deremot — och ett förträffligt
infanteri — hafva vi i Dalarne, Östergötland, Kronobergs
län, Upland m. fl. provinser. Hänför jag nu alla dessa all¬
männa satser på en och samma gång såväl till Kongl. Maj:ts
proposition om vestgöta regementes uppsittande och till Herr
Jijörcks reservation, som deremot yrkar, alt östgötarne i
stället böra sitta upp, så kan jag, till följd af den uppfatt¬
ning jag eger om dessa vapens olikhet, ej annat än uttala
den åsigt, att vestgötarne vida bättre lämpa sig till kavalleri,
an östgötarne. Skaplynnet hos dem är i högsta måtto olika;
— det har till och med gäll öfver till ordspråk. Säger man
till någon: »du är en vestgöte», så menar man en ganska
fiffig karl; säger man deremot: »du är en östgöte», så menar
man en ganska tung personlighet. Nog af, stöde det mig
fritt att dem emellan utse ett kavalleriregemente, så vände
jag mig till vestgöteri.
Reträffande återigen den andra reservantens förslag, eller
bibehållandet af Smålands husarer och Westmanlands grena¬
dieren uppsittande, så måste jag erkänna, att de skäl, som
dels framställas i sjelfva reservationen, dels äfven förekomma
i en nyligen utgifven broschyr, äro ganska talande derför.
768
Ven 24 Oktober.
Man rubbade derigenom egentligen ingenting Förändringen
inskränker sig till den erforderliga styrkan af S00 man. -Vis¬
serligen säger man, att Småland dymedelst skulle gå förlustig
den lättnad, som vore för provinsen önsklig. Huruvida någon
större lättnad skulle uppstå för provinsen genom husarernes
afsittning, beror dock alltid uppå, huru stor hästvakansafgiften
blifver. Blifver den någorlunda stor, torde inträffa, att man
långt heldre behåller husarerne. lag har ock varit i tillfälle
att samspråka med flera personer från Småland och ingen
enda af dem har önskat husarernes afsittande, utan fastheldre
deras bibehållande. För min del kan jag ej heller undra
derpå. Småland eger en rask, hurtig och liflig befolkning
och provinsen kan ej annat än sympatisera med sina raska
husarer. Nära nog på vår krigshistorias alla mest lysande
bataljfält hafva äfven desse häfdat svensk tapperhet och
fosterländskt mannamod på ett sätt, att Småland kan känna
sig stolt öfver dem. Det var också i spetsen för Smålands
husarer, sorn vår store hjeltekonung Gustaf II Adolf stupade,
hvarom också en tidning i går erinrade, till hågkomst och
ära för detta regemente. Den fana, som i striden sväfvade
öfver den stupade hjelten, förblifver alltid en af vårt lands
ärorikaste fanor.
Att låta Westmanlands grenadierer uppsitta, tror jag ock
vore ett ganska godt val. Westmanlänningen är, liksom små¬
länningen, af en på samma gång eldig och kraftig natur. Inom
Westmanland finnes ock ett gammalt stuteri, hvarigenom häst¬
afvel der bör vara ganska utmärkt. Enär förändringen deri¬
genom äfven finge den minsta möjliga ram, föreställer jag
mig, att det äfvenledes skulle motsvara just det behof, som
nu förefinnes.
Jag upprepar ännu en gång, att denna fråga icke bör
betraktas såsom af egeniligen provinsiel egenskap, utan att
man måste behandla och afgöra den endast med fästadt afse¬
ende på landet och arméen. Om hästvakansafgiften höjes
från 7 till 42 å 15 tunnor spanmål, tror jag också, att hvil¬
ken provins som helst heldre skulle sätta upp sina afsutna
infanterister, än erlägga en så betydlig afgift. Jag nämner
detta, på det att provinsintressena må lugna sig och icke hän-
gifva sig åt en strid, som nära nog saknar alla skäl.
Efter hvad jag sökt visa, har nu förevarande förslag
ganska många sidor, till följd hvaraf jag gerna erkänner mig
vara ganska tveksam, om hvilket som är det antagligaste och
rättaste; men i betraktande såväl deraf, att regeringen är i
Den 24 Oktober.
769
tillfälle att öfverblicka ärendet i alla dess olika delar, sorn
också derför, att detsamma grundar sig på en föregången
utredning och granskning af landtförsvarskomitéen, anser jag
mig dock i första rummet — åtminstone intill dess jag erfarit,
hvad vidare under diskussionen kan förekomma med och
mot — höra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
såsom Statsutskottet framställt det.
Herr Rydin: Såsom hufvudsakligt skäl för afsilning af
Smålands husarregemente och uppsittning af vestgöta rege¬
mente har man anfört, att betet inom Westergötland skulle
vara bättre än i Småland; men jag hemställer dock, hvar
det finnes bättre bete än i Småland. Såsom man vet, förser
denna provins nästan hela Sverige med slagtkreatur, och der
hornboskap framlödes, kuuna val äfven hästar framfödas. Man
skaffar sig ju också i Östergötland hästar från Småland. Mig
synes det således, såsom hade Småland af naturen blifvit bil-
dadt just för att uppehålla ett kavalleriregemente. Den små¬
ländska hästen är äfven känd för sin uthållighet och knogar
uppför backarne med stora lass. Jag minnes äfven, hurusom
under kriget i Tyskland man skaffade sig kavallerihästar, som
dock kasserades, och derefter tog man hästar från Småland.
Att nu låta Smålands husarer afsitta och vestgöta regemente
sitta upp, kan jag icke gilla, desto heldre, som orsaken dertill,
att vestgöta regemente fått afsitta, var den, att man icke
ansåg regementet lämpligt såsom kavalleri. Den småländska
hästen är genom sin uthållighet särdeles lämplig i krig, der
det ofta kommer i fråga äfven för hästar att slita ondt. Jag
vill visst icke neka, att behofvet fordrar en tillökning i vår
kavalleristyrka, men icke kan jag gå in på, att ett kavalleri¬
regemente, som finnes, skall få afsitta.
Herr Björck*).
Herr Ekman: I afseende å frågan om arméens nuva¬
rande kavalleristyrka bör ökas eller ej, vågar jag, lika litet
som flertalet af de föregående talarne, ingå i någon pröfning,
utan sätter det förtroendet till Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna
nådiga proposition, att,, då deruti föreslås vidtagande af åtgär¬
der för kavalleriets ökning, detta förslag är grundadt på skäl,
som icke kunna jäfvas.
') Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke! vid
slutet af detta band.
Borj.-Släna. Prut. vid Rikti. I88J-I8SS. VI. 49
770
Den 24 Oktober.
Hvad nu beträffar sättet att vinna denna tillökning af
800 man i kavalleriets styrka, föreslås i den Kongl, proposi¬
tionen två utvägar dertill. Den ena består i att låta ett nu
afsuttet kavalleriregemente åter sitta upp, och Smålands busar-
regemente sitta af. Den andra utvägen åter vore, att för
ändamålet värfva en trupp; och derom yttrar Kongl. Maj:t i
sin proposition följande: »Denna utväg hade visserligen en
»öfvervägande fördel i enkelheten vid utförandet, äfvensom
»deruti att nuvarande infanteri förbiefve oförminskadt; men
»då, i följd af en sådan anordning, kostnaderna skulle blifva
»så betydliga, att Kongl. Majit, äfven med hänseende till andra
»oundgängliga utgifter för försvarets ordnande, drager i betän-
»kande att af Rikets Ständer äska medel för uppsättande af
»en ny värfvad kavallerikår, anser Kongl. Majit deri sednare
»utvägen, eller ett rusthållsregeinentes återuppsittning till häst,
»böra föredragas.»
Då den Kongl, propositionen sålunda lernnar företrädet
åt alternativet om värfvad trupps uppsättande, så beklagar jag,
att den icke innehåller någon utredning af kostnaden, som ett
bifall dertill skulle föranleda, emedan det då hade för Stän¬
derna varit mera lätt att stadga sin mening. För min del
finnér jag denna fråga vara af sådan vigt, att densamma nu
icke bör afgöras, utan anser, att derförinnan bör ske en ut¬
redning i ofvannämnda hänseende, för att sedermera komma
rikets näst sammanträdande Ständer tillhanda. Sjelf har jag
visserligen icke kännedom om det belopp, hvartill ifrågavarande
kostnader kunna uppgå, men jag tror emellertid, att häst-
vakansalgifterna vid fordna kavalleriet äro vida lägre än de
kostnader, som rusthållarne skulle få vidkännas, i händelse de
ålades att sätta upp regementena. Om man nu tillfrågade
dessa rusthållare, hvad de skulle i vakansafgift vilja betala, för
att för alltid befrias från skyldigheten att sätta upp regemen¬
tet, antager jag, att de lätteligen skulle kunna förmås att öka
vakansalgifterna, så att inkomsten deraf blefve i det närmaste
tillräcklig att betäcka kostnaderna för uppsättning af en värf¬
vad trupp. Om denna förmodan är grundad och en värfvad
trupp eger företräde framför en indeld, då synes man icke
böra draga; i betänkande att upprätta en värfvad kavalleri¬
trupp. För att nu få dessa frågor utredda, hemställer jag,
det Rikets Ständer måtte förklara, att de för närvarande icke
äro i tillfälle att bifalla den Kongl, propositionen, och i sam¬
manhang dermed anhålla, det Kongl. Majit täcktes i nåder
Den 2-i Oktober.
771
låta anställa en undersökning derom, huruvida icke ruslhål-
larne vid de afsutna kavalleriregementena skulle vid förläng¬
ning af hästvakanskontrakten vilja öka vakansafgifterna, så att
kostnaderna lör en värfvad trupps uppsättning derigenom till
väsentlig del kunde hetäckas. Genom att bifalla denna min
hemställan skulle Ständerna undanrödja de olägenheter, som,
enligt hvad föregående talare redan visat, äro förenade med
att nu fatta definitivt beslut derom, att ett kavalleriregemente
komme att sitta af och ett infanteriregemente att i stället
sitta upp.
Herr vice Talmannen Murén: Det är i sanning icke så
godt att afgöra, huruvida vår armés nuvarande kavalleri¬
styrka är för liten i förhållande till den öfriga arméen, men
jag tror, att man i detta fall bör sätta fullt förtroende till
landtförsvarskomitéens uttalade åsigt, och sjelf anser jag mig
också, med tillhjelp af statistiska uppgifter, något litet kunna
bedöma denna fråga, samt kommer dervid till den öfvertygel-
sen, att svenska kavalleriet behöfver ökas, såvida hela vårt
krigsväsende skall kunna bringas i det skick, att man med
allvar tänker på att förbättra detsamma. Min tanke är för
öfrigt, att man i fredstid icke bör försumma att vidtaga åt¬
gärder till bevarande af rikets sjelfständighet, under påstående
att krig icke är att befara; och jag är destoheldre af denna
tanke, som andan inom såväl representationen som nationen
åtminstone varit Iifvad för krigiska tendenser, i hvilket läll
man dock bör vara betänkt på medel att kunna gifva vigt åt
sina sympatier.
Nu säger man, att dessa medel äro att anse såsom bort¬
kastade, om vi icke blifva inledda i krig, och en talare har
äfven yttrat, att, i händelse af krig, en värfvad kavalleritrupp
utan svårighet kunde anskaffas. Men jag hemställer, om icke
det är klokt att under fredstid nedlägga kostnader, lör att
derigenom undvika krig, i hvilket fall man vinner betydligt,
då sannolikt icke mera kommer att utgifvas än i händelse af
krig och man derjemte är befriad från de förluster, som i
öfrigt ovilkorligen åtfölja krig. Jag finner detta vara i det
närmaste jern förligt med assuranser. Så t. ex. assurerar man
hus och fartyg; och ehuru assuranspremierna kunna betrak¬
tas såsom bortkastade penningar, har man dock vunnit derpå,
om någon olycka icke inträffat. På samma sätt är förhållan¬
det med krig. Om man kan undvika detsamma genom att
göra äfven ganska betydliga utgifter för sitt försvar, blifver
det dock alltid en vinst att hafva fått behålla fred. Derföre
772
Den 24 Oktober.
anser jag, att något uppskof af frågan icke bör ega rum,
men hemställer dock, att Smålands husarregemente icke måtte
komma att sitta af, ehuru jag nog inser, att det skall blifva
dyrare att hålla befäl och chef åt en särskild trupp, än om
man finge ett fulltaligt regemente af 1,000 man Jag tror
nemligen, att, då Smålands husarer äro erkände att vara ett
godt regemente, ligger deruti fullt skäl att behålla samma
regemente.
Hvad beträffar den ifrågasatta tillökningen af kavalleriets
styrka, vill jag derom icke yttra mig, men anser dock, att i
sådant fall 500 man kunna erhållas från annat håll, samt att
desse lämpligast kunde uppsättas i Westmanland eller Öster¬
götland. För att emellertid få detta närmare utredt, anhåller
jag om återremiss, samt att Ståndet dervid måtte uttala den
åsigt, att Smålands husarregemente bör bibehållas, och att
Utskottet ville föreslå, det den ifrågasatta tillökningen af 500
man måtte annorstädes uppsättas.
Emot bibehållande af Smålands husarregemente har man
anfört, att inom Småland hästar till regementet icke uppfostra¬
des, utan från andra provinser uppköptes. För min del tror
jag dock, att detta förhållande icke ökar kostnaderna för
hästars anskaffande, utan att dessa kostnader derigenom sna¬
rare blifva billigare. Många provinser och bland dem Hel¬
singland drifva handel med hästar, men inom denna provins
uppfödas ganska få hästar, utan köpas de från Jemtland och
Norrige. Denna åtgärd synes inig tvärtom ganska klok, och
man bör sålunda hafva att påräkna mera behållning än genom
att sjelf uppföda hästar.
Mitt yrkande blifver sålunda, att Ståndet måtte, med
uttalande af den åsigt, att Smålands husarregemente bör
bibehållas, men att kavalleriets styrka bör ökas med 500
man, återremittera utlåtandet. Jag har icke något emot, att
en värfvad kavalleritrupp uppsattes, men jag känner icke,
huruvida rusthållarne kunna vara benägne att erlägga högre
hästvakansafgilter, än som nu utgå. Inträffar krig, tvifiar jag
dock icke, att en värfvad trupp äfven måste anskaffas. För
öfrigt är i den Kongl, propositionen antydt, att en tillökning
af 500 man icke skulle motsvara fulla behofvet, utan att en
ytterligare tillökning blifver behöflig, och under tiden, då detta
närmare utredes, kunde rusthållarne tillfrågas, om de, för att
slippa sätta upp kavalleri, ville erlägga högre vakansafgifter
än hittills.
Den 24 Oktober.
773
Herr Grenander *).
Herr Hierta: Jag anser, att det vore^att beklaga, om i
denna diskussion man skulle komma in på den mera allmänna
Irågan, om det kan vara skäl, att nationen uppoffrar mera
lör krigsbudgeten, än hittills blifvit ifrågasatt, emedan jag
tror, att de största konflikter, sorn egt rum emellan regerin¬
gen och representationen under den förflutna tiden, härledt
sig från det faktiska förhållande — sorn bestyrkes af både
utländska och inhemska statistiska arbeten och äfven finnes
angifvet i Almanach de Gotha — att det knappast gifves något
land i Europa, hvilket i mån af sin krigsstyrka, jemförd med
befolkningen, betalar mera till sin armé än Sverige. Huf-
vudorsaken härtill torde vara den, att i Sverige icke linnes
den skillnad emellan hvad man kallar fredsfot och krigsfot,
som i flera andra länder är antagen; och för Svffrige med
dess ringa folkmängd torde den enda möjligheten vara, som
jag vid sista riksdagen i ett längre anförande inom detta Stånd
med anledning af frågan om beväringens tvååriga exercis
sökte framhålla, nemligen att vi ställa vår beväpning efter
samma system som Schweitz, hvilket land, med en befolkning
som icke är större än Sveriges, dock kan uppställa en tre
och en half gånger större styrka och som dertill har sin
militär så öfvad, att den vid kritiska tillfällen visat sig vara
särdeles lätt mobiliserad och disponibel.
Detta är emellertid ett ämne, som egentligen icke hör
hit. Frågan gäller här i främsta rummet, om en tillökning
af vårt kavalleri skall vara nödvändig, och för det andra, på
hvad sätt den skall verkställas, om den skall ske nu, om den
kan uppskjutas och hvilken trupp bör dervid komma i fråga
att uppsitta.
I afseende å den första frågan må jag bekänna, att jag
varit och ännu är tveksam, derföre att jag icke tilltror mig
att med egentlig militärisk sakkännedom bedöma förhållandet.
Visserligen kan man, om man räsonnerar såsom Herr Rid¬
derstad gjort, komma ett stycke fram genom analogier och
jemförelser med andra länder, men någon fullt säker ledning
för omdömet om hvad för vårt land i detta fall skall vara
eller icke vara behöfligt eller nödvändigt, står dock icke att
vinna endast på denna väg.
*) Herr Grenanders vid tryckningen ej afleinnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
774
Den 24 Oktober.
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än åter¬
kalla i minnet, att det är ingenting, hvaröfver det guverne-
mentala partiet — särdeles de, sorn höra till krigsståndet —
klaga så mycket och i så hög ton, sorn deröfver, att Rikets
Ständer sätta sig ned att bedöma och afgöra militära frågor,
som de anses icke förstå. Denna anklagelse är måhända ock
icke så helt och hållet oberättigad; och följaktligen skulle jag
gerna nu vilja borttaga all anledning dertill, genom att i prin¬
cipen medgifva, att, då regeringen jemte den komité, som
Kongl. Majit nedsatt för ändamålet, förklarat, att en tillökning
i kavalleriets numerär är nödvändig, Rikets Ständer ock vid
detta tillfälle må lemna åsido all opposition i afseende å sjelfva
hufvudsaken.
Beträffande åter den frågan, huru detta lämpligen skall
ske, syne's man väl icke kunna annat än hålla regeringen
räkning för, att regeringen icke velat betunga landet med upp¬
sättande af den ifrågaställa tillökningen på värfvad fot genom
statsanslag, utan att regeringen gått så skonsamt tillväga som
möjligt, på det att åtgärder må kunna genomföras med för
handen varande medel. Och då regeringen samt landtför-
svarskomitéen, likasom ock alla de, hvilka sjelfve anse sig
bäst kunna bedöma saken och icke vilja tilltro Rikets Stän¬
der någon förmåga dertill, ansett den böra verkställas så,
som af dem blifvit föreslaget, tror jag, att, om man ger dem
rätt i det ena fallet, man ock bör gifva dem rätt i det andra
och icke säga, att vi här i Borgareståndet förstå saken bättre
än regeringen och öfriga vederbörande.
1 afseende å dessa båda omständigheter gillar jag således
det slut, hvartill regeringen kommit.
Men då sedermera det blir en fråga om att verkställa
åtgärden, må jag bekänna, att om icke oöfvervinnerliga hinder
möta, att man kunde, med bifall till hvad regeringen ansett
om hufvudsyftemålet samt tiden oell sättet för verkställandet,
helt och hållet uppskjuta saken till nästa riksdag, så mycket
i min tanke derigenom vore vunnet, att större prak¬
tiska förberedelser kunde ske, samt att regeringen sjelf finge
tid att tänka på den frågan, i hvilket landskap kavalleri bör
sitta upp och, i afseende å Smålands husarer, om de verkligen
böra afsitta.
Af dessa skäl finnér jag mig böjd att biträda det förslag,
som Herr Björck afgifvit, såvida det kan formuleras på ett
sådant sätt, att det icke finge färgen af, att man velat afslå
regeringens framställning i det hela, samt derjemte kornme att
Din 24 Oktober.
775
innefatta en hemställan af Rikets Ständer till Kongl. Maj:t
att i betraktande taga, huruvida, då Östergötland förut haft
kavalleri, som fått afsitta, och med afseende jemväl derå, att
provinsen anses vara ett landskap, som kunde bära kostnaden,
den icke i främsta rummet kan höra dertill ifrågakomma. Jag
hemställer dock, om icke fiir detta ändamål en återremiss
kan vara nödvändig, på det att Utskottets förevarande tillstyr¬
kande må på det lämpligaste sätt formuleras i nu angifven
syftning, hvilket kanske blir svårt att göra på stående löt.
Herr Ekerot: Jag erkänner öppet, att jag icke på långt
när eger de militära insigter, sorn erfordras, för att bedöma,
om den nuvarande kavalleristyrkan i förhållande till infan¬
teriets storlek bör ökas eller icke, men jag finner det helt
naturligt, att, när Kongl. Majit icke blott sjelf, utan genom
en särskild för ändamålet tillsatt komité — den s. k. landt-
lörsvarskomitéen — förklarat en reform härutinnan vara
nödvändig, man med aktning för en sådan auktoritet måste
derefter lämpa sin öfvertygelse, hvarföre jag ock för min del
anser, att en tillökning i kavalleriets numerär bör ega runi.
Hen andra frågan är, på hvad sätt denna tillökning skall
verkställas. Kongl. Majit har härvid erkänt, att åtgärden
kan genomföras på flera sätt. Sålunda kan man genom ett
värfvadt regemente öka den nuvarande kavalleristyrkan. I
detta hänseende har här beklagats, att närmare undersöknin¬
gar icke egt rum rörande den för detta ändamål erforder¬
liga kostnad. Jag tror dock ej, att landtlörsvarskomitéen
helt och hållet utan pröfning af frågan äfven i denna del
sökt komma till det resultat, som betänkandet angifver; och
jag har också i Statsutskottet hört uppgifvas, att hvarje häst¬
gardist kostar 0111 året 800 rdr, och hvarje kavallerist af
husar-regementet Konung Carl XV 669 rdr. Under sådana
förhållanden synes det mig, att en omtänksam regering, sorn
icke vill, att landet skall betungas med en så hög kostnad,
skall söka att öka vapenslaget med indeldt kavalleri.
Nu bär man här sagt, att det regemente, som vore
skyldigt att uppsitta, icke skulle vara vestgöta regemente,
utan vestmanländningarne eller östgötarne. i Kongl. Majds
proposition finnes framstäldt, hvilka ortförhållanden, som vi¬
sade sig mest fördelaktiga för bildande af kavalleri. Kongl.
Majit bar t. ex. sagt orsaken, hvarföre Westmanländniugarne
icke böra främst komma i fråga att uppsitta, äfvensom icke
heller östgola regemente, ulan har Kongl. Majit förklarat,
att vestgöta regemente i anseende dertill, att provinsen, der
770
Den 24 Oktober.
della regemente iir indeladt, »egde en hästrace bland de inom
landet mest passande lör kavalleritjenst, en vid hästskötsel
vand befolkning samt en rik och fruktbar slättbygd», vore
mest lämplig att uppsitta. Och då nu regeringen icke begär
mera än 500 mans förhöjning i kavalleriets numerär, bör
elter mitt förmenande härvid äfven i synnerligt betraktande
tagas, att, då i Småland nu finnas 500 man kavalleri, och
således endast 500 man af vestgöta regemente enligt det
Kongl, förslaget skulle behöfva uppsitta, regeringen icke
förbisett de dryga afgifter, som skulle uppkomma derigenom,
att man på detta sätt skulle erhålla fyra särskilda regemen¬
ten med flera staber, utan har regeringen till lörkommande
häraf ansett tjenligast, att saken ordnades så, alt Smalands
husarer komme alt förändras till infanteri och sammanslås
med Smålands grenadjärbataljon, men vestgöta regemente,
sorn nu utgöres af 1,000 man, deremot finge i sin helhet
uppsitta och bilda kavalleri af den önskade styrkan. Oell
då, i stället för fyra kårer, sålunda erliölles tvänne hela
regementen, nemligen Smålands infanteriregemente och
vestgöta kavalleriregimen'e, samt ej obetydliga ekonomiska
och andra fördelar derigenom kunde vinnas, synes mig Kongl.
Majrts förslag väl värdi att af Ilikets Ständer behjertas.
Visserligen har man här talat om Smålands husarrege¬
mentes anor. Jag vill icke heller förneka deni. Jag vet
mer än väl, att denna kår på sina fanor bär bland andra
namnen Lutzen, Hatofzin och Leipzig; men utom det, att
rättvisan fordrar det erkännandet, att Smålands grenadierer,
hvilka förut äfven varit beridna, tillkommer hälften af denna
häfdvunna ära, anser jag dessutom, att då frågan gäller en
förhöjning i de kostnader lör krigsstyrka!), sorn landet redan
bär, man icke bör endast eller ens hufvudsakligen se på
stora anor och lysande uniformer, utan äfven på de beta¬
landes lunga. Jag är hvarken rusthållare, eller befinner jag
mia i något annat förhållande, som skulle kunna göra min
ställning partisk till denna (råga; men jag har dock bott
omkring 12 år i Småland och det är mig till följd deraf
icke obekant, hvilket stort onus för rusthållarne remonterin-
garne äro. Man säger väl, alt del icke är svårt för Småland,
som förmenas vara ett ganska bördigt landskap, att uppsätta
ryttare, och att der oxar och annan boskap kunna uppfödas
och trifvas, der kunna också hästar uppfödas. Nu vet man
dock, att Småland icke är något bördigt slättland, utan att
piovinsen hemtar sina hästar från Skåne eller Westergöt-
Den 24 Oktober.
777
land; oell hvad särskildt beträffar den del af Småland, der
ja” är bosalt, tager man dem ifrån Skåne. Herr Wistelius har
väl uppgifvit, att det skall hafva visat sig, att småländningarne
konna hafva remonter sjelfva, da det behölves. Men huru går
detta lill? Jo, remont-spekulanterna köpa hästar i Skåne
och sälja dem vid remontauktionerna; och kan man då säga,
alt de äro ifrån Småland? Jag vet exempel på hästar, som
blifvit inköpta på detta sätt och då varit utmärkta kreatur,
men som inom loppet af ett enda år genom det olika betet
väsentligen försämrats. Detta är ock helt naturligt, ty det
är klart, att hästen finner sig bäst, om han får vara, der
lian blifvit uppfödd, och ständigt får njuta samma bete, hvar¬
vid han blifvit van. Det är sanni, att Småland har kör¬
hästar, hvilka onekligen äro ganska ihärdiga och raska, samt
mäktiga att draga stora lass; men dessa djur, hvilka äro de
enda, som uppfödas i provinsen, passa icke till kavalleri-
fiästar, ty dertill äro de för små. Till följd häraf måste
ock Smålands husarer förse sig med hästar från annat håll.
Vidare har här blifvit yttradt, att den af Kongl. Majit
äskade tillökning af kavalleri lämpligen kunde ske i Öster¬
götland; och jag kan icke heller frångå, alt det älven är
min öfvertygelse, alt Östergötland är en bördigare och mera
fruktbar provins än de i öfrigt härutinnan föreslagna, samt alt
rusthållarne der böra hafva lättare att fullgöra sin rustnings-
skyldighet än annorstädes. Men deremot måste det erkän¬
nas, att Westergötland, genom sin utbildade hästrace, är den
bäst passande provinsen att uppsätta och underhålla eli nytt
kavalleri. Fördenskull och dä Kongl. Majit, vid förslaget
om vestgöta regementets uppsättande, tänkt sig, att de större
vakansafgilter, hvilka skulle kunna erhållas af rusthållarne i
Östergötland, örn de för alltid befriades från skyldigheten
att underhålla kavalleri, skulle lemnäs såsom bidrag till
rustningsskyldighetens bestridande i Westergötland, och då
vidare Kongl. Majit icke velat hafva relormen genomförd på
elt hastigt sätt, utan under loppet af 15 å 20 år, kan jag
icke anse det vara rätt, att frågan vid denna riksdag helt
och hållet undanskjutes, helst det Kongl, förslaget i ämnet
synes mig vara lika försigtigt som omtänksamt. Häremot
har man väl invändt, att Smålands husarer genom en i delta
regementes organisation nu beslutad förändring, hvilken skulle
i verkligheten komma att inträda försl efter S år. skulle un¬
der tiden försämras och alt rusthållarne ej skulle komma
att lemna så goda hästar som förut. Men jag tror dock,
778
Hen 2-ä Oktober.
att rusthållarne icke förthy blifva nödsakade att hålla sig
vid sina kontrakter och fortfarande anskaffa remonter, sou»
kunna godkännas.
Om man nu slutligen ser till innevånarnes lämplighet
till krigstjenst, torde man nödgas erkänna, att småländnin-
garne äro bättre infanterister än kavallerister. Erfarenheten
har ock gifvit vid handen, att, då man vill hafva en bra
stalldräng, tagpr mari den från Skåne, ty småländninsen är
icke hästkarl, eller har icke någon synnerlig kärlek till hästen.
Med anledning af allt detta tillåter jag mig hemställa,
att Ståndet måtte bifalla Kongl. Majtts nådiga proposition i
hufvudsaken. Deremot vill jag icke motsätta mig, att Stån¬
det för sin del besluter, att Rikets Ständer derjemte hos
Kongl. Majit framställa en underdånig önskan, att Kongl.
Majit ville i nåder tillse, om någon annan provins möjligen
kan vara mera lämplig än den nu föreslagna att uppsatta
ett kavalleriregemente af tusen man.
Herr Alander: Jag skall ej mycket förlänga diskussio¬
nen; men då jag är ifrån Westergötland, har jag icke ansett
mig böra låta denna fråga passera med fullkomlig tystnad
frän min sida.
Lika med öfrige talare erkänner äfven jag i allo de
stora förtjenster om fäderneslandet, Smålands husarer för¬
värfva t sig på ärans fält. Men då, såsom bevis härpå, man
här bland annat yttrat, att Gustaf II Adolf i spetsen lördetta
regemente fann hjeltedöden vid Lutzen, vill jag dock erinra,
att det blott var en tillfällighet (detta regementes öfverste
hade nemligen då blifvit sårad och kunde således ej sjelf
anföra det), som gjorde, att han tog befälet öfver småländ-
ningarrie.
Hvad i öfrigt beträffar det af Komil. Majit framlagda
samt af Statsutskottet tillstyrkta förslagi t om Smålands hu¬
sar-regementes afsittande och förändrande till infanteri, in¬
stämmer jag med Herr Björck, att del icke är lämpligt att
nu fatta ett beslut i sådan syftning, då det är afsedt alt
träda i verkställighet först efter 8 år; ty jag är förvissad,
att regementet derigenom skulle komma att under mellan¬
tiden lida med hänsyn till sin krigsduglighet.
Att provinsen Småland skulle hafva svårare att hålla
hästar till k a va ileri tjenst än andra provinser, kan jag för
min del icke medgifva; och jag tror, att man skall finna
riktigheten af denna min åsigt, om man besinnar, att hästar
numera icke så mycket fodras med gräs, som icke fast¬
Ren 24 Oktober.
779
mera och hufvudsakligen mpd halm och ha fre, och den
möjliga brislen på godt bpte i Småland torde således icke
böra inverka på omdömet i detta fall.
Slutligen må jag nämna, att jag icke vill bidraga till
ökande af vår stående armé. utan skulle jag anse, om nå¬
gon tillökning i arméens nuvarande kavalleristyrka skall
vara ovilkorligen af nöden, att det då vore bättre, att Wester¬
götland åtoge sig den tunga, som är förenad med det der
till infanteri nedsatta kavalleriregementets återuppsättande.
Huru som helst, vore det dock i min tanke önskligt, att ett
uppskof med hela frågans afgörande för närvarande besluta¬
des, och skälet dertill är bland annat, att Westergötland, i
förhållande till sina ressurser. onekligen är kanske hårdast
roteradt af alla rikets provinser. Om deremot ett definitivt
beslut nu måste fattas, så, då Östergötland i afseende å ro-
teringen är vida bättre lottadt än Westergötland, förenar jag
mig i sådant fall med Herr Björck i yrkandet, att ettdera
af östgöta-regemeniena skall uppsitta.
Herr Hierta: Sedan jag iörra gången yttrade mig, har
ett sammanjemkningsförslag blifvit uppgjordt mellan några
hvarandra sig närmande meningar, hvilket jag ber att få upp¬
läsa för högtärade Ståndet, antingen Ståndet finnér lämpligt
att lemna detsamma sitt godkännande, eller, om Ståndet be¬
slutar en återremiss, det må kunna tjena lill ledning för
Utskottet i afseende å syftningen af ett sådant beslut. Det
lyder som följer: »Då verkställighet af de utaf Kongl. Majit
föreslagna åtgärder för kavalleriets tillökning icke skulle ega
rum förr, än efter åren 1870 och 1871, och de förfoganden,
som kunna på förhand vidtagas, efter Rikets Ständers åsigt
böra medhinnas under den tid, som återstår efter nästkom¬
mande riksdag, anse Rikets Ständer sig icke för närvarande
böra ingå i pröfning af de åtgärder, som för ändamålet er¬
fordras, men anhålla, att Kongl. Majit måtte låta för näst
sammanträdande Ständer framlägga en fullständig utredning
olver kostnaden för uppsättande af en värfvad kavalleritrupp,
och att derförinnan en undersökning må ega rum, huruvida
rusthållarne vid de regementen, som äro afsutna, äfvensom
vid Smålands husar-regemente, som är i fråga att afsitta, äro
benägna dels att öka vakansafgifterna i den mån, att största
delen af kostnaden för underhållet af värfvad kavalleritrupp
derigenom kunde betäckas, dels ock att lemna bidrag tilt
kostnaden för den värfvade truppens första uppsättande.»
780
Oen 24 Oktober.
Jag anhåller hos Herr Talmannen 0111 proposition å detta
förslag.
Herr Henschen *).
Herr Carlén: Då det af Herr Hierta framlagda förslag
till beslut, om det också icke innehåller en bestämd önskan,
att Kongl. Maj:t måtte tillse, att en värfvad trupp uppsattes af
den erforderliga ansedda styrkan, likväl uttalar en förut fat¬
tad opinion hos Borgareståndet om lämpligheten af Irågans
lösning i sådan riktning, men jag är af en motsatt mening,
lorenar jag mig med Herr Henschen i yrkandet om åter-
remiss.
Herr Ridderstad: Diskussionen har småningom ledt
derhän, att tvisten egentligen rörer sig om, huruvida ett upp¬
skof med hela frågan till nästa riksdag bör ega rum, eller en
återremiss af förslaget nu skall beslutas.
För min del kan jag icke se, hvad som med ett upp¬
skof egentligen skulle vinnas. Just den omständigheten, som
Herr Björck anfört, att hvarje uppskof — fastän han tog
ordet »uppskof» i en annan bemärkelse — måste komma att
enervera kraften och minska energien både hos befäl och
trupp, anser jag utgöra ett talande skäl emot en sådan åt¬
gärd. Jag tror följaktligen, att ett bestämdt beslut redan vid
denna riksdag bör fattas.
För sjelfva frågans utredning lärer väl icke heller något
uppskof vara nödvändigt eller till mycket gagn. Vi hafva
ju haft en särskild komité, som bearbetat frågan och upp¬
gjort ett genomlördt förslag. Regeringen har öfverlemnat det¬
samma till Ständerna, sedan det blifvit af regeringen gran-
skadt. Statsutskottet har ytterligare genomgått det och Ri¬
kets Ständer pröfva det nu. Hvad kan frågan väl tarfva lör
vidare utredning? J detaljerna kunna meningarne väl skilja
sig, men i hufvudsaken torde man vara temligen ense om
behofvet af en tillökning i arméens nuvarande kavalleristyrka
af 500 man.
Den egentliga frågan är således denna: Skall man för¬
sinka uppfyllandet af regeringens framställda proposition, eller
bör man ej så skyndsamt som möjligt tillmötesgå densamma?
Efter min öfvertygelse påkallar frågans vigt, att den så
skyndsamt som möjligt afgöres. Ett i sådan syftning nu lättadt
beslut måste — synes det mig — leda till stort gagn. Det
*) Herr Uenschcns vid tryckningen ej aflemnade anförande trye-
kes vid slutet af detta band.
Ven 24 Oktober.
781
regemente, som skall uppsitta, kunde derigenom i tid hinna
att bereda sig till att blifva kavalleri, d. v. s. rusthållarne
sattes i tillfälle att under tiden och småningom antaga så-
dane karlar, som voro lämplige till kavalleritjenst, hvar¬
jemte det äldre befälet, som ämnade qvarstå, kunde i lid in¬
öfva sig i densamma, på samma gång ock de yngre inkom¬
mande officerarne alltid i förväg visste, hvad som väntar dem.
En dylik — genom Rikets Ständers nu fattade beslut — rege¬
mentet på förhand meddelad kännedom måste alltid blifva af
stor fördel för såväl kåren, som för orten och dess rusthållare.
Ju förr beslutet fattas, desto förr kommer man ur den sväf-
vande ställning, hvari man nu befinner sig, och på ren och klar
fot i flera än ett fall.
I denna riktning hafva ock i min tanke tvänne före¬
gående talare utsagt ganska sunda åsigter om hvad som göras
bör. Den ene är Herr vice Talmannen och den andre Herr
Grenander.
Herr Grenander har yrkat, att i hvarje fall som helst
småländska kavalleriet skall fortfarande förblifva kavalleri och
endast och allenast fyra kompanier eller 800 man af dertill
lämpligaste regemente eller kår uppsitta, ett yrkande, hvari
jag till alla delar med nöje instämmer.
Herr vice Talmannen har ansett lifregementets grenadjer¬
kår vara den mest passande att uppsitta; och i betraktande
deraf, att denna kårs numerär just fyller regeringens behof,
utan att rubba arméens närvarande fördelning, synes mig
detta förslag verkligen hafva allt skäl för sig.
Hvad provinsen Westmanland föröfrigt beträffar, är in-
födingarnes skaplynne der lifligt och hurtigt, och hvad häst-
afveln angår, torde jag blott behöfva erinra derom, att pro¬
vinsen inom sig eger Strömsholms stuteri, sorn i många hän¬
seenden verkat och verkar till hästafvelns förbättrande.
Herr Grenander *).
Herr Sundvallson: Att arméens nuvarande kavalleri¬
styrka behöfver ökas, synes numera vara ett axiom, sedan
både landtförsvarskomitéen och regeringen vitsordat behofvet.
Jemför man kavalleriets numerär med infanteriets, så fin¬
ner man ock lätt, att det förra icke står i någon proportion
till det sednare.
') Herr Grenanders vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
782
nen 24 oktober.
Det lärer således få anses vara en afgjord sak, att vårt
kavalleri behöfver ökas. Men under sådana förhållanden,
huru kan det vara lämpligt att låta Smålands husarer sitta
af? Derigenom måste ju, intilldess en ny kavalleritrupp
hunnit uppsättas och blifva inöfvad till den höjd, sorn Små¬
lands husar-regemente onekligen eger, åstadkommas ett för¬
svagande af kavalleristyrkan. Och efter hvad en broschyr¬
författare visat, erfordras säkerligen lång tid, innan en ny-
uppsatt trupp kan vinna den färdighet och öfning, som lör
ett kavalleriregementes fulla tjenstbarhet är af nöden, .lag
anser det derföre vara vådligt att biträda Kongl. Maj:ts
proposition derutinnan, att Smålands husar-regemente må til¬
låtas afsitta.
Men å andra sidan kan jag, lika med Herr Björck, icke
neka, att ju icke Smålands husarer ega full rätt och ett
gifven företrädesrätt att få afsitta; ty de stora tjenster, detta
regemente gjort landet sedan 200 år tillbaka, böra i min
tanke ingalunda åberopas såsom skäl för detsamma att fort¬
farande draga kavalleritjenstgöringens tunga, utan bör en så
gammal och god trupp omsider få hvila på sina lagrar och
komma i ro, samt andra i sin ordning få kläda blodig skjorta
för fosterlandet. Ett gammalt ordspråk säger, alt man icke
bör ölveranstränga en god och villig häst, utan skona
honom.
Huru saken nu bör afgöras, är emellertid svårt att saga.
•lag biträder i allmänhet Herr Hjördis åsigter om denna an¬
gelägenhets ordnande, jag godkänner i allo de tendenser, han
omfattar i delta fall, såsom på en gång medförande minsta
uppoflringar och största möjliga kavalleristyrka. Han har
verkligen sett frågan från den mest generela synpunkten.
Han har icke blott tillsett, huru den förstärkning skulle kunna
ske af kavalleriet, som regeringen äskat, utan han har äf¬
ven fästat afseende vid liera andra förhållanden, som här
böra tagas i betraktande; och att, om saken skall kunna
ändamålsenligt regleras, den bör ses från liera och vida
högre synpunkter, än Utskottet gjort, tror jag ingen af före¬
gående talarne Velat eller kunnat bestrida. Jag biträder så¬
ledes, som sagdt är, i hufvudsaken allt hvad Herr Björck
anfört, men eger dock svårt decidera mig i afseende på for¬
mulerandet af något bestämdt beslut, som nu borde företrä¬
desvis fattas. Svårt eger jag för att förena mig om Herr
Hiertas förslag. Emellertid vill jag, löre uppställningen af
mitt slutliga yrkande, medelst några anmärkningar öfver
Ven 24 oktober.
785
livad under debatten förekommit likasom bemedla och mo¬
tivera öfvergången till detta yrkande.
Det har icke kunnat annat än väcka min förvåning, att
man vid detta tillfälle så mycket äflas att nedsätta den ena
provinsen och höja den andra, alltefter sorn utsigterna vexla
för möjligheten alt undandraga sig rustningsskvldighelen eller
icke. Då jernvägsfrågan här behandlades, bemödade sig
deremot någon hvar af oss af all makt och med all kraft att
höja hvar sin provins’ företräden och förträffligheter framför
en annan, och jag förstår icke, huru förhållandena kunnat
nu så plötsligen förändras. Konseqvent kan det omöjligen
vara. Elt sådant förfarande kan jag svårligen anse vara
värdigt eller rätt och måste derföre nästan protestera
emot allt afseende på en dylik argumentation.
Fäster man nödig uppmärksamhet vid Kongl. Maj:ts
proposition och derjemte läser den i ämnet särskildt utde¬
la dt» broschyren, synes det icke vara lämpligt och rådligt att
förringa infanteriets styrka i mälaredalen. Af det skälet an¬
ser jag icke heller rätt, att vestmanländningarne åter böra
uppsitta, utan böra de enligt min åsigt fortfarande vara
fotfolk.
En annan omständighet, som härvid äfven bör behö¬
rigen uppmärksammas, är, att östra kusten är den, som i
främsta rummet kan komma att af en fiende anfallas och
att der fördenskull företrädesvis behöfves kavalleri; ty
denna långsträckta kust måste bevakas och jag kan icke
inse. huru detta skall fullkomligt ske annorlunda än genom
en tillräcklig kavalleristyrka. Redan deri finner jag ett ta¬
lande skäl, att om något infanteriregemente skall sitta upp,
man bör välja detsamma icke på den vestra kusten, utan
på den östra.
Om man vidare tager i öfvervägande, hvilken provins
på denna östra kust företrädesvis borde uppsätta ryttare
igen, torde detta nog vara Östergötland. Östergötland är en
rik provins, rikare kanske än de flesta andra; den har
mycket goda hästar, hvilka jag skulle vilja i det närmaste
jemföra med de holsteinska, likasom östgötabonden har i
mångå alseenden samma skaplynne som den holsteinska.
Östergötland har icke heller något kavalleri och det synes
mig fördenskull, att denna provins i främsta rummet borde
ifrågakomma att uppsätta den kavalleriförstärkning, sorn
Kongl. Majit nu anser oundgängligast vara af nöden. För¬
delen af en sådan uppsättning vore — utom den, att en ka¬
784
Den 24 oktober.
valleriförstärkning behöfves på öslra kusten — äfven den,
att om ett nytt rytteri af t. ex. SOO man uppsattes i sodra
delen af Östergötland, kunde dessa SOO östgöta-kavallerister
sammanslås med Smålands husarer under en chef och sam¬
ma stab; ty jag vet icke, hvarföre två chefer skulle behöf-
vas, blott derföre att hälften af regementet låge i Östergöt¬
land och den andra hälften i Småland. Derigenom vore äl¬
ven de betänkligheter bäst och ändamålsenligast häfda, sorn
finnas uttalade i Kongl. Majds proposition emot att upprätta
en liten trupp här och en liten trupp der, hvarjemte man
tillgodogjorde sig den öfning och färdighet, hvilka Smålands
husarer redan lörvärfvat och hvilka en nyuppsittande kår ej
kan på många år vinna.
Eli annan fördel af en dylik åtgärd vore ock den, att
östgötarne och småländningarne kunde öfvas på samma ställe.
Derigenom blefve äfven de byggnader, hvilka för närvarande
finnas för Smålands husarer, men genom deras afsiltning
gjordes öfverflödiga, fortfarande gagneliga för regementet i
dess helhet, hvilket är ny vinst af en sådan anordning.
Att nu uttala en positiv åsigt af saken, anser jag emel¬
lertid vara svårt och skulle derföre vilja, i förlitande på
Statsutskottets sunda ompröfning i detta hänseende, helst
återremittera frågan dit, i den förhoppning och öfvertygelse
att beslutet der skall kunna lättare ock bättre formuleras
än Ståndet kan bär göra på stående lot.
Innan jag lemnar ordet, ville jag framsälla en enskild
anmärkning emot Herr Uiertas bemedlingsförslag. Det inne¬
fattar verkligen, som jag tror en talare förut yttrat, en för¬
dömelse af indelningsverket, då enligt detsamma en hem¬
ställan skulle göras till Kongl. Maj;t, orri icke en värfvad
trupp borde uppsättas. Ståndet bör enligt mitt förmenande
icke uttala en sådan sats, utan att tvänne gånger tänka sig
för, emedan det vore att omfatta ett helt annat system, än
det vi hittills följt i århundraden. Det vore att frångå in¬
delningsverket och antaga det i flera hänseenden betänkliga
och vådliga värfningssystemet, sorn både i pekuniärt och
moraliskt afseende aldrig kan mäta sig med indelningsverket.
My eket vore att derom säga, men jag tror det icke vara be-
höfligt att deröfver utbreda sig vid detta tillfälle. En flyktig
erinran torde vara tillfylleslgörande, då en hvar säkerligen
inser vådorna och kostnaderna af värfvade trupper framför
indelda. En tillförlitligare och mera bindande ompröfning
Den 24 Oktober.
785
häraf lärer väl ock svårligen kunna utan alla forarbeten göras
här pä stående fot och under loppet af någon timmes di¬
skussion.
Om en underdånig skrifvelse skulle afgå til) Kongl.
Maj:t, på något sätt motiverad, synes den böra innefatta en
anhållan, att Kongl. Majit ville i nåder bestämma, huru stor
kavalleristyrka behöfves i landet, att den må komma i jem-
nare proportion till infanteriets styrka, än händelsen nu är.
Sjelfva beholvet af en tillökning i detta vapenslag visar sig
oemotsägligt, då man besinnar, att vi fordom haft 5,000 ryt¬
tare mera än nu, då med folkmängdens betydliga stegring
äfven beväringen är vida talrikare än tillförene, hvaraf man
finnér, att disproportionen emellan infanteri och kavalleri,
som dagligen ökas, brafver uppsättandet af en betydligt
större kavalleristyrka, än den regeringen nu äskat. Härvid
har man dock icke tagit i beräkning landets skarpskytte-
kårer, som redan uppgå till 20,000 man och med hvar dag
ytterligare ökas, kräfvande denna nya infanteristyrka äfven
en motsvarande ny kavallerimassa. Kongl. Majit borde der¬
före bestämma, huru stor kavalleristyrka må behöfvas för
vanliga förhållanden och med måttlig beräkning af infante¬
riets verkliga numerär. Det behof af kavalleri, som då
kunde visa sig, borde åstadkommas så, att man, med bibe¬
hållande af indelningsverket, skulle låta så många al nu af-
sutna regementen, som tarfvades, sitta upp igen, och uppsitta
på de orter, der folk och hästar bäst lämpade sig till kaval-
leriljenst.
Öfriga afsutna regementen borde åter emot lämpliga
ersättningar tillåtas att för alltid vara afsutna. Till ersätt¬
ning för de förmåner, som sålunda tillskyndades rusthållarne
i dessa Irakier, borde dessa kunna förpligtas att återlemna
augments- eller rustningsräntan till staten, samt såsom grund¬
räntor betala vederbörliga hästvakansafgifter för de afsutna
hemmanen, hvilka vakansalgifter, enligt skälig uppskattning
af denna förmån, torde til! och med kunna stegras till vida
högre belopp, än hvarmed de nu utgå. Derigenom vunnos
tvänno fördelar. Man finge ett ökadt infanteri i stället för
det kavalleri, som sålunda tillätes för alltid afsitta, samt til¬
lika ökade statsintrader att använda till värfning och under¬
håll af det kavalleri, som kunde erfordras utöfver det så¬
lunda erhållna antalet.
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1862— 1868. VI. 50
786
Den 24 Oktober.
Något dylikt synes den underdåniga skrifvelsen böra
åtminstone antyda. I öfrigt förnyar jag mitt yrkande oin
återremiss.
Herr Ekman *).
Herr Sommelius: De åsigter, sorn den näst föregående
talaren yttrat, gillar jag till alla delar; och då jag icke hort
någon här sätta i fråga, tt ju icke en tillökning i arméens
kavalleristyrka bör ega rum, lärer jag icke behöfva dermed
upptaga tiden.
Då emellertid Skåne oftast blifvit Aberopadt i afseende
å sitt kavalleri, anser jag mig böra nämna, att det indelda
kavalleriet i Skåne visserligen må vara rätt bra, men att
inom provinsen det dock anses vara i tjenstduglighet ojem¬
förligt sämre än det yärfvade. Och det ligger ock i sakens
natur, att en trupp, hvars duglighet och användbarhet är så
helt och hållet beroende af, huruvida hästen är väl riden
eller ej, och som blott öfvas en månad om året, men under
återstående elfva månaderna hvilar och egnar sig åt landt-
mannagöromål, icke kan vara så krigsduglig sorn en kår,
der häst och karl ständigt hållas i öfning. Om än under
fordna tider det gått för sig att hafva blott indeidt kavalleri,
tror jag, att det numera icke är möjligt. Jag vill härmed
blott hafva sagt, att om ett nytt kavalleriregemente skall
anskaffas och man vill hafva det fullt brukbart, det är bäst
att uppsätta ett värfvadt. Derigenom kunna ock de olägen¬
heter afvärjas, sorn här blifvit framhållna. Truppen kan
förläggas hvar som lielst, och om än kostnaden i början blir
något stor, är det dock å andra sidan sannolikt, att om de
nithållare vid de afsutna regementena, som nu äro skyldiga
att, när det kräfves. hålla trast och karl, för everdliga lider
derifrån befriades, de skulle befinnas villiga att erlägga för¬
höjda vakansafgifler, så att större delen af de medel, som
erfordrades för underhållet af ett nytt värfvadt kavallerire¬
gemente, kunde sålunda anskalTas.
Jag förenar mig således i yrkandet, att betänkandet åter¬
remitteras, men i den riktningen, att af Utskottet bör tagas
i öfvervägande, att en värfvad och icke en indeld kavalleri¬
trupp skall uppsättas. Med uttryckande af en dylik åsigt
kan jag ingalunda inse, att indelningsverket blifvit fördömdt;
ty om rusthållarne med lämpliga penningar lösa sig från
*) Herr Ekmans vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Den 24 September.
787
skyldigheten att sjelfva uppsätta kavalleriregemente, rubbas
ju icke indelningsverket, då rustbållarne alltid komma att
hålla soldat och med den förhöjda vakansafgiften möjliggöra
uppsättandet af en fullt brukbar samt med tidens fordringar
och behof öfverensstämmande kavalleritrupp.
Herr vice Talmannen Murén: Jag är af motsatt me¬
ning med den si-te värde talaren. Jag har visserligen in¬
genting emot en återremiss, tnen jag önskar icke, att beslu¬
tet derom innefattar någon antydan om, att den nya kaval-
leritrlippen skall blifva ett värfvadf regemente. Jag med-
gifver väl, att man derigenom kommer ifrån tvisten provin¬
serna emellan, hvilken, jag är öfvertygad derom, skulle kun¬
na fortsättas, huru länge som helst, ty troligen ville väl
ingen provins erkänna siy vara företrädesvis lämplig att upp¬
sätta kavalleri, emedan kostnaderna för provinsen derigenom
skulle blifva större. Men detta bevisar just, att vakansaf-
gifterna för närvarande äro för låga. Om dessa jemkades
elter lidens pris och rusthållarne tvingades att betala, livad
befrielsen från rustningsskyldigheten verkligen kati vara
värd, tror jag icke, att de skulle hafva så mycket ernot att
låta ett regemente sitta upp till häst i stället för att tjena
till fot. Kongl. Majit har sjelf sagt, att uppsättande af en
ny värfvad kavalleritrupp visserligen vöre af en »öfvervä¬
gande fördel i enkelheten vid utförandet, äfvensom deruti,
alt nuvarande infanteri förblefve oförminskadt; men i följd
af en sådan anordning skulle kostnaderna blifva så betyd¬
liga, att Kongl. Majit, älven med hänseende till hehofvet af
andra oundgängliga utgifter för försvarets ordnande, dragit i
betänkande att af Rikets Ständer äska medel för uppsät¬
tande af en nyvärfvad kavallerikår». Jag föreställer mig just,
hvilket uppseende det skulle väcka, då kostnaderna för en
värfvad kavalleritrupp hlefvo kända och medel dertill be¬
gärdes hos Rikets Ständer. Det må väl så vara, att ett
värfvadt kavalleri är bättre än ett indeidt; men jag tror
dock, att våra indelda kavalleri-regementen förut visat
sig vara rätt bra och dugliga i krig, och de utgöra en
stomme åtminstone, som vid inträffande fredsbrott lätt kan
inöfvas.
Jag anser således, att rikets Ständer icke böra till Kongl.
Majit ingå med någon underdånig framställning om ett värf¬
vadt kavalleriregemente; och då jag härmed förnyar mitt
yrkande om återremiss, gör jag det också blott i den syft¬
ning, att Smålands husar-regemente skall förblifva i tjenst
788
Den 24 Oktober.
och alt Utskottet, med afseende å den föreslagna tillöknin¬
gen i kavalleristyrkan af 500 man, må föreslå uppsättandet
af något nu afsutlet regemente, vare sig på det ena eller
andra sätlet, sorn Utskottet finnér lämpligast.
Herr Alander: Jag ber blott att få tillkännagifva, att
jag frånträder mitt förra yrkande och instämmer med Herr
vice Talmannen.
Sedan Herr Ekerot, med frånträdande af sitt förslag,
instämt i andre talares begäran om återremiss, var ölver-
läggningen slutad, och Statsutskottets utlåtande Jfs 196 åter¬
remitterades.
§ 6-
Föredrogos ånyo, hvart efter annat. Statsutskottets:
Utlåtande M 197, i anledning af väckt motion om in¬
lösen för statens räkning af Hebbeska egendomen på Rid¬
darholmen.
Bifölls.
Memorial JH 201, angående inlösning af ytterligare an¬
mälda, först efter preskriptionstidens slut hos riksgäldskon¬
toret löretedda riksgäldssedlar.
Bifölls.
Utlåtande M 202, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition, angående en den svenska beskickningen i Turkiet
tillhörig, i Pera belägen fastighet.
Bifölls.
Utlåtande M 203, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition i fråga om afsöndring af jord från Eskilstuna
kungsladugård til! utvidgande af Eskilstuna stads samt Klo¬
sters och Forss’ församlingars begrafningsplats.
Bifölls;
och
Memorial Jtä 204, i anledning af Riksståndens skilj¬
aktiga beslut rörande Statsutskottets utlåtande M 147, i
fråga om väckt motion om kyrkoherden G. A. von Zweig-
bergks enka Maria Haeggrens bibehållande intill sin död vid
åbo- och besittningsrätten til! eller arrendet al indragna pre¬
dikantsboställena vid Westgöta f. d. kavalleriregemente Tör¬
nestorp, 3/4 mantal, och Hafstena Lunnagården, 1/i mantal i
Skaraborgs län.
F"örra punkten i detta memorial lades till handliogarne;
hvaremot sednare punkten bifölls.
§ 7.
Föredrogs ånyo utdrag af hedervärda Bondeståndets
Oeii 24 Oktober.
789
protokoll den 20 dennes, M 493, innefattande bland annat,
dels nämnda Riksstånds beslut i anledning af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Resvärs- och Ekonomiutskottets betän¬
kande JV° 29 öfver motion om upphäfvande eller förändrad
reglering af klockares brefbärings-skyldighet, dels inbjud¬
ning till de öfriga Riksstånden att i samma beslut sig
förena.
Herr Henschen *).
Herr Alander: Jag har blott velat upplysa, att det ej
hjelper saken, om pastorerne erhålla fribrefsrätt till ersätt¬
ning för den s. k. klockareposten, enär (lera landsförsamlin¬
gar finnas, der den ordinarie posten icke är lätt tillgänglig.
Vid dessa ställen är klockarepostens bibehållande alltså en
nödvändighet.
Den omordade brefbäringsskyldigheten för klockare är
för öfrigt icke så betungande, som man söker att ådagalägga.
Såsom bevis härpå kan nämnas, det pastorerne ega att
skicka sina bref till länsmannen i orien, och sålunda kan
klockaren slippa att bära dem långt. Dertill kommer, att
konlraktsprostarne redan ega fribrefsrätt.
Då alltså klockareposten inom flera pastorater ej kan
undvaras och dess bestridande i ölrigt, på sätt jag upplyst,
underlättas, så anhåller jag om afslag å inbjudningen.
Herr Wilt: Då det förhåller sig så, att genom tre
Stånds beslut Itikets Ständers beslut i saken redan är fat-
tadt, yrkar jag afslag å inbjudningen.
Flere ledamöter instämde.
Herr Björck").
Herr Henschen *).
Herr Witt: Mig synes, att en högst väsentlig skillnad
finnes emellan det beslut, som med anledning af den i detta
ämne väckta motionen blifvit fattadt af Rikets Ständer, och
inbjudningen, hvilken tyckes afse att helt och hållet upphäfva
detta beslut och införa ett annat. Motionen var, att klockarnes
brefbaringsskyldighet skulle upphöra. Den besvarades så, att
Utskottet föreslog och Rikets Ständer beslöto, att en underdånig
hemställan skulle göras till Kongl. Maj:t om posllribrefs-
rätten; men det beslöts alldeles icke, att klockarnes bref-
bäringsskyldighet skulle upphöra, utan tvärtom blef på fram-
stäldt yrkande afgjordt, att den icke skulle försvinna. Nu
*) Herrar Henschens och Björcks vid iryckningen ej aflcmnadc anfö¬
randen tryckas vid slutet af detta band.
790
Den 24 Oktober.
kommer en inbjudning oell föreslår, att denna klockarnes
brefbärings-skyldighet skulle borttagas; och då Ständerna
mdan afslagit motionärens framställning, der just detta äf¬
ven yrkades, vore eftpr mitt förmenande ett bifall till in¬
bjudningen ingenting annat, än att rubba ett Rikets Ständers
redan fattade beslut, hvarföre jag anhåller, att densamma
icke måtte antaaas.
Herr Hydin: Afven jag anser, alt kloekarne fortfa¬
rande böra hafva brefbäringsskyldighet; eller vill man, att
pastorerne sjelfve skola bära si na bref på posten? Detta
vore verkligen icke alldeles otroligt, ty den klagan är just
icke obefogad, att en särdeles stor animositet nu för tiden
är rådande mot presterskapet. Också blir prestbristen för
hvarje dag allt större, men icke liar jag hört, att vi lidit nå¬
gon brist på klockare. Hafva de hunnit med sina göromål
hitintills, så lära de väl äfven få hinna med dem hädanefter.
Vid sådant förhållande och då kloekarne befinna sig i
ungefärligen samma ställning som annan vaktbetjening , och
då upphäfvandet af dess skyldighet att bära på posten sina
förmäns bref icke blifvit i'rågasatt, anspr jag, att äfven
kloekarne böra vid samma skyldighet förblifva, hvarföre jag
yrkar afslag å inbjudningen.
Herr Henschen').
Herr Widell; För min del anser jag, att Ståndet icke
bör gå så långt i klockarekärlek, att Ståndet skulle kunna
utsätta sig för beskyllningen för presthat.
Jag tror, att Ståndet gjort nog, då det godkänt Utskot¬
tets framställning i ämnet; och jag yrkar derföre, att inbjud¬
ningen afslås.
Herr Witt: Jag anser visserligen, att klockarebrefbä-
ringen kan vara betungande, och önskligt vore, om någon
lättnad kunde derutinnan beredas; men jag kan ingalunda
medgifva, att jag gjort mig skyldig till något misstag, då jag
påstått, att inbjudningen bör afslås på grund af Ståndets
redan fattade beslut, ty det kan icke nekas, att motion blif¬
vit väckt om upphörande al nanida skyldighet, likasom icke
heller, att på grund deraf ett beslut lättades, som alldeles
icke bestämde, att klocka rebrelbäringen skulle upphöra, ut an
endast att den i någon mån skulle underlättas genom fri-
brefsrätt åt pastorerne, på det att denna skyldighet icke så
’) Herr Henschen! vid tryckningen ej aflemnade anförande trvckes
vid slutet af detta band.
Den 24 Oktober.
791
mycket skulle betunga klockarne. Nu faller det af sig sjelf,
att klockarnes brefbäringsskyldighet icke kan bortfalla der¬
igenom, ty det gifves ställen, der inga andra poster äro till¬
gängliga, hvadan klockareposten fortfarande mäste finnas.
Jag kan således omöjligen inse, att genom det fattade be¬
slutet om fribrefsratten vi medgifvit, att klockareposten bör
upphöra. Nu alser dock Bondeståndets förevarande inbjud¬
ning att bos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om kloc¬
karepostens borttagande, hvilket ovilkorligen är något helt
annat och stridande emot det beslut, vi fattat och som —
efter hvad jag nämnde nyss — går ut på, att klockareposten
ej skall upphöra.
Diskussionen ansågs slutad, och Bondeståndets inbjud¬
ning afslogs.thvarefter protokollsutdraget lades till handlingarne.
§ 8-
Bordlädes andra gången:
Statsutskottets memorial JW 200; Sammansatta Stats-,
Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets
utlåtande M 81; Lagutskottets memorial Jtä 74, samt utdrag
af hedervärda Bondeståndets protokoll den 21 dennes, inne¬
fattande inbjudning i afseende å Bankoutskottets memorial
M 72.
§ 9-
Till bordläggning anmäldes Statsutskottets utlåtanden M
194, 195 och 198 samt memorial M 199 och 206.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets denna
dag fattade beslut.
Plenum slutades klockan 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
792
Den 27 Oktober.
Den 27 Oktober.
Plenum kl. 5 e. m.
Justerades förut icke upplästa delar af protokollet för
den 16 sistlidne September.
§ 2-
Herr lalmannen meddelade ett honom tillhandakommet
skriftligt tillkännagifvande, att förstärkta Statsutskottet komme
att sammanträda nästa fredag den 30 dennes kl. 10 f. m., så
vida hinder derför ej mötte af något plenisammanträde hos
Riksstånden.
§ 3-
Ånyo föredrogs Statsutskottets utlåtande M 188, i anled¬
ning af Kongl. Majds nådiga proposition, angående krigskollegii
ombildning till en armé-förvaltning.
Herr Henschen').
Herr Björck*).
Flere ledamöter instämde.
Herr vice Talmannen Murén: Denna fråga är ganska
invecklad och jag tilltror mig icke kunna reda den bättre, än
Herr Björck i sin förtjenstfull reservation gjort. Jag tror
ock, att reservationen för den, som genomläst den, är tillräck¬
lig för erhållande af nödig kännedom om ärendet; men jag
skulle hafva önskat, att det beslut, som Herr Björck tillstyrkt,
varit något mera tydligt och bestämdt. På det bela öfverens-
stämmer det med Kongl. Majds förslag deri, att krigskollegium
bör omorganiseras.
Herr Björck har på ett ställe sagt, att vid omorganisa¬
tionen af krigsförvaltningen derifrån måste skiljas såväl vår¬
den och inseendet öfver arméens boställen, som förvaltningen
af fonderna, för att läggas, den förra under kammarkollegium
och den sednare under statskontoret, som jemväl bör genom
*) Herrar Henschens och Björcks vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af della band.
tlen 27 Oktober.
793
sina underordnade öfvertaga uppbörden af de åt arméen an¬
visade räntor och arrendemedel. Der står således tydligt ut¬
tryckt, livart vården öfver boställena och förvaltningen af fon¬
derna skulle flyttas, men så ej i sjelfva beslutet. Vidare före¬
kommer, att arméförvaltningen skulle bestå af tre afdelnin-
gar, hvardera ställd under en inilitärchef, och att åt desse
chefer uppdrages att, hvar inom sin afdelning, med nödigt
biträde på eget ansvar handlägga och afgöra alla sådana mål,
som i något hänseende fordra militäriskt tekniska insigter;
men att alla öfriga mål och ärenden öfverlemnas till en sär¬
skild af militärcheferne oberoende afdelning, som utgöres af
endast civila medlemmar och med kollegialt arbetssätt, åt
hvilken afdelning tillika uppdrages den omedelbara dispositio¬
nen af arméförvaltningens kassa och kontrollen deröfver
jemte den bokföring, som afser att redovisa lör embetsver-
kets hela förvaltning. Längre ned föreslås, att Rikets Ständer
hos Kongl. Majit dels anhålla, att Kongl. Majit ville från armé¬
förvaltningen skilja så väl vården och inseendet öfver arméens
boställen, sorn förvaltningen af de landtförsvaret tillhöriga fon¬
der, äfvensom ock tillse, att kassaförvaltningen bringas i öfver¬
ensstämmelse med den reglering af statens allmänna penninge-
förvaltning, som kan blifva en följd af Rikets Ständers derom
särskildt gjorda underdåniga framställning. Här står således
icke, åt hvilket eller hvilka verk dessa ärenden skulle lemnäs.
Delta synes visserligen af det föregående, men bättre hade
varit, om det varit i beslutet sammanfördt. Herr Björck
tyckes dock hafva ryggat tillbaka derför, och det har kanske
varit tillräckligt att blott antyda, att ifrågavarande ärenden
böra från arméförvaltningen skiljas. Dessutom, då Kongl.
Majit ej föreslagit något ärendes öfverlemnande lill kammar¬
kollegium eller statskontoret, är väl ej skäl, att Ståndet fattar
något beslut i sådan syltning, helst det, i följd af de andra
Ståndens redan fattade beslut, icke skulle leda till något resul¬
tat. Presteståndet har nemligen antagit Utskottets förslag,
Bondeståndet har godkänt Herr Björcks reservation och Rid-
derskapet och Adeln har likaledes bifallit nämnda reservation,
men med en ändring, som jag anser utgöra en väsentlig för¬
bättring. Sistnämnda Stånd har äfven föreslagit en Ijerde
afdelning, men har, jemte andra ärenden, dit öfverlemnat
vården af boställena och fondförvaltningen. För att virma
målet, föreslår jag, att Borgareståndet stannar i samma beslut
som Ridderskapet och Adeln. Skulle det sedermera befinnas,
att den fjerde afdelningen icke vore fullt ändamålsenlig, kunde
794
Den 27 Oktober
utan svårighet ärendena till kammarkollegium och statskon¬
toret förflyttas, hvilket kanske icke lika lätt kan verkställas i
sammanhang med organisationen i öfrigt.
Herr Talmannen lät härefter uppläsa Ridderskapets och
Adelns i ämnet lättade beslut, upptaget i ankommet proto¬
kollsutdrag för den 24 dennes, J\l 472.
Herr Ljungberg: Jag tillhör icke dem, som, på sätt Herr
Björck förmenat, väl önska reformer inom embetsverken, men,
då förslag derom framkomma, fattas af en synnerlig förnöj¬
samhet med samma verks organisation, sådan den är. Jag
anser, att förslaget ingalunda blifvit för tidigt väckt, och om
något dervid väcker min förundran, är det snarare, att det
först nu blifvit framstäldt; att, då behofvet af en reorganisation
af hela rikets centrala förvaltning i fyratio år varit erkändt,
den Kongl, propositionen likväl omfattar ett embetsverk allena,
men icke alla de talrika förgreningar af den styrande makten,
som varit i behof af föryngring, samt att Kongl. Maj:t icke
nied större bestämdhet aflåttat sitt förslag, utan endast begärt
Ständernas medgifvande, att krigskollegium må, i hufvudsaklig
(således ej fullständig) öfverensstämmelse med de af landt-
försvarskomitéen föreslagna grunder, förvandlas till en armé¬
förvaltning.
Hvad beträffar nu ifrågavarande förslag, kan jag, utan att
förbise dess förtjenster, likväl icke underlåta att dervid göra
åtskilliga anmärkningar. Het utgår från den åsigt, att ett
närmare samband emellan de förvaltande verken och veder¬
börande regeringsdepartement bör åstadkommas; men om icke
de Irenne afdelningschefer, som, enligt förslaget, komme att
i presidentens och det nuvarande kollegii ställe utöfva militär¬
förvaltningen, komme att försvåra gemenskapen emellan krigs-
förvaltningen och departementschefen, icke skulle de lätta och
befrämja densamma. Icke heller skulle upphäfvandet af det
kollegiala arbetssättet innefatta någon förenkling i ärendenas
behandling, då hvar och en af de trenne afdelningscheferne
blefve förpligtad att före afgörandet inhemta vissa föredragande
ledamöters tankar; men följden deraf skulle ofelbart blifva,
att ärendena blefve åtminstone delvis med mindre ordentlighet,
sakkunskap och opartiskhet behandlade; att inom hvarje afdel¬
ning allt stöde och folie med en person, samt att nödig enhet
och konseqvens i denna förvaltningsgren ginge förlorade. Den
oformlighet uppstode äfven, att samme ledamöter, som den
ena stunden egde endast en rådgifvande röst och kanske med
harm såge sina mest välgrundade åsigter genom ett maktspråk
Den 27 Oktober.
795
undertryckta, skulle den andra stunden blifva mäktige nog att
öfverrösta och kullvotera sin herre och mästare. Dessutom
har man så uteslutande förbehållit afdelningscheferne just de
ärenden — befordringsfrågor — i hvilka minsta utrymmet
borde lemnäs godtycket och absolutismen, att de i dessa frågor
icke ens behöfva inhemta någon annan embetsmans råd.
Det ligger efter min tanke en icke ringa villfarelse till
grund för den åsigt, att förvaltningsbyråer, af den beskaffenhet
man efter utländskt mönster i sednare tider här i landet
inrättat, skulle innefatta någon förbättring i våra administra¬
tiva former oell en förenkling i göromålen.
Då man icke utan skäl beklagat sig öfver den tunga
mekanism, som tillhör vår administration, och den långsamhet,
hvarmed densamma arbetar, har man kastat sina ögon och
sitt hopp på den i vissa främmande länder införda minister-
stvrelse, hvilken icke öfverensstämmer hvarken med våra
lagar eller våra sedvanor. Karakteren af en ministerstyrelse
är nemligen, att i spetsen för hvarje riksstyrelsens afdelning
står en minister, som ensam ansvarar för göromålens gång,
på hvars ansvar alla underlydande byråer arbeta och hvilken
ensam eller i samråd med sina kolleger algor en mängd
angelägenheter, så att endast de vigtigaste dragas under mo¬
narkens pröfning.
Ett sådant styrelsesätt strider alldeles emot svenska rege¬
ringsformens föreskrifter, som icke vill veta af rådsvälde och
uttryckligen föreskrifver, att alla regeringsärenden skola afgöras
af Konungen, som allena eger deruti besluta. Det skulle äfven
vara ganska äfventyrligt att införa detsamma i ett land, med
så föga utbildadt konstitutionelt statsskick och en fyrdelad
representation, som saknar möjligheten både att genom inter¬
pellationer ställa ministrarne till ansvar inför representationen
för sina åtgärder, och att genom misstroendevota aflägsna
ministrar, som ej ega nationens förtroende. Då man nu icke
kunnat införa detta styrelsesätt, harman trott sig kunna närma
sig målet genom den s. k. departementalstyrelsens införande;
och i sednare tider har man, likasom önskade man på svensk
jord omplantera det centralisationssystem, som i andra länder
gjort absolutismen så stora tjenster, inrättat en slags förvalt¬
ningsbyråer, i hvilka en chef, vanligen benämnd generaldirek¬
tör, är ensam beslutande och ledamöterne endast äro hans
rådgifvare.
Den svenska allmänheten och Rikets Ständer hafva försonat
sig med dessa utväxter på landets gamla förvaltning, hvilka i
796
Den 27 Oktober.
en maktlysten regerings hand skulle kunna blifva farliga red¬
skap till folkfrihetens undergräfvande, emedan man antagit, att
desamma vore framkallade af nödvändigheten att åstadkomma
en större rörlighet och skyndsamhet i förvaltningen; men det
är lätt att visa, att göromålen icke derigenom komma att
fortskyndas, men väl att blifva mindre väl handlagda.
Då de nya byråerna, lika med de gamla embetsverken,
utgöra fristående embetsverk, med hvar sin chef, måste deras
skriftliga utlåtanden i förekommande frågor fortfarande af
regeringen inhemtas, och skriftvexlingen blir således icke
mindre än hittills. Då vidare i dessa verk, såsom i kollegi¬
erna, ledamöternes yttranden måste af chefen inhemtas, innan
frågorna afgöras, uppkommer icke någon större skyndsamhet
i ärendenas behandling. Men deremot uppkommer mindre
säkerhet i deras behöriga gång samt mindre duglighet, men
större servilism hos tjenstemännen.
Det ligger i sakens natur, att en person icke kan vara
fullkomlig i allt, och det är icke att antaga, att en chef skall
med full sakkännedom kunna afgöra den myckenhet hetero¬
gena ämnen, som tillhöra ett embetsverk; han måste, äfven
om platsen blifvit väl besatt, hvilket hittills icke ofta varit
fallet, alltjemt i väsentlig mån förlita sig på sina rådgifvares
omdöme och insigter. I följd häraf och genom den större
sakkunskap, desse vanligen ega, vinna de ett välde och infly¬
tande, som icke står i någon motsvarighet till deras ansvar.
Detta sednare faller ensamt på chefen, och de, som ofta i
verkligheten afgöra ärendena, hafva, fritagne från ansvaret,
icke samma eggelse och förpligtelse att samvetsgrannt behandla
dem, som de röstberättigade och ansvarige ledamöterne af ett
kollegium hafva. De s. k. departementschefernes inkompetens
i afseende på besluten verkar naturligtvis äfven ofördelaktigt
i afseende på dessa platsers besättande; ty samma egenska¬
per kunna icke erfordras, för att lemna råd, som för att på
eget ansvar afgöra allmänna ärenden.
Det beroende, hvaruti tjenstemännen för sin befordran
komma till en enda man, chefen, sorn, huru goda egenskaper
han än för öfrigt må ega, dock alltför ofta beherrskas af nyc¬
ker eller relationer, af sympatier eller antipatier, verkar men¬
ligt ej blott på deras moralitet, utan äfven på deras duglig¬
het — på moraliteten, emedan det fostrar ögorrtjeneri oell
lycksökeri; på dugligheten, emedan de verkliga förmågorna
aldrig inför dylika af medgången bortskämda envåldsherrar
vinna lika nåd som örontasslare, och heldre draga sig tillbaka,
Den 27 Oktober.
797
än strida en så ojemn kamp. Det skulle äfven derföre vara
så mycket betänkligare att ingå på detta förslag, som det nu
för första gången ifrågasättes att införa enmannaväldet i rikets
kollegier.
Men, frågar man, finnes då något annat sätt att afhjelpa
den öfverklagade trögheten i våra former och långsamheten i
ärendenas behandling? — Ja visserligen; och i detta fall har
landtförsvarskomitéen framställt en del ganska tänkvärda för¬
slag, nemligen att yttranden i mindre omfattande ämnen må
kunna afgifvas mundtligen eller i form af promemorior: att
i mål, som erfordra skyndsamhet, extra sammanträden skola
hållas, samt att protokollsföring ej behöfver ske utan i vidlyf¬
tigare mål, enär diariet skulle fullständigt visa målets behand¬
ling o. s. v. Men dertill kunde åtskilliga andra läggas.
Hvad som hufvudsakligast förtynger embetsverken och
försenar målens gång, är det gränslösa skrifveri, som hos våra
myndigheter bedrifves. I hvarje det minsta ärende skall om¬
ständligen och efter den föråldrade kurialstilens alla fordringar
protokolleras och skriftvexlas. Ofver behandlingen af de mål,
som förekomma, är det icke nog. att anteckningar införas i
flera särskilda böcker, utan den vigtiga tilldragelse, att ett bref
algått eller att en handling kommunicerats ett annat embets¬
verk, skall äfven öfverlemnas åt en naturligtvis mycket ny¬
girig efterverld genom ett särskildt protokoll, hvars uppsättande
medtager nära nog lika mycken tid som redaktionen af alla
de samma dag fattade besluten
Samma onödiga omständlighet vidlåder den formela upp¬
ställningen af de beslut, sorn meddelas. Örn ett embetsverk
blott har alt yttra sitt godkännande eller sitt ogillande af före¬
gående myndigheters beslut, så kan rubriken ofta upptaga 6
å 7 ark, då deremot för decisionen blott behöfvas några rader.
Detta är icke en likgiltig sak, ty det är, som vi veta, dessa
vidlyftiga oell af hvarje i saken dömande myndighet uppre¬
pade beskrifningar af allt hvad i målen, från deras uppkomst,
förekommit, som väsentligen försena ärendenas gång och
kräfva stor personal.
Om någon anmärkning emot Herr Björcks reservation
skulle med skäl kunna göras, så vore det efter min tanke
den, att han icke påpekat hvad som för förenkling af arbets¬
sättet inom embetsverken kan och bör göras. I öfrigt anser
jag Herr Björcks reservation antaglig; men vill likväl tillåta
mig ännu en anmärkning dervid. Då förslaget afser tre aldel¬
ningar, med hvar sin militärchef för handläggande af »sådana
798
Den 27 Oktober.
mål, som fordra militäriskt tekniska insigter», och en fjerde
afdelning för alla öfriga mål och ärenden, så är det väl gifvet,
att militärcheferne skulle få ganska litet att göra, då deremot
civilafdelningen blefve öfverhopad med göromål. Jag har endast
velat framhålla denna omständighet, emedan den torde förtjena
att tagas i närmare öfvervägande, men anser den icke i prin¬
cipen felaktig. Det torde nemligen icke kunna skada, om
militärcheferne, hvilkas nit och tillsyn utan tvifvel torde på
andra håll vara mera behöfliga, befriades från sådana göromål,
som kunde åt civila tjenstemän öfverlemnas; och det kunde
tilläfventyrs vara tillräckligt, om de tillkallades, när deras mili—
täriska insigter vore behöfliga.
Vidare har Herr Björck icke sagt, hvem som skulle
blifva chef för den fjerde afdelningen. Jag anser derföre, att,
om Ståndet förenar sig om Herr Björcks reservation, det
borde uttryckas, att chef för fjerde afdelningen borde blifva
den, som Kongl. Maj:t kunde finna skäligt att dertill förordna.
Hvad slutligen angår vården om arméens boställen och
förvaltningen af de landtförsvaret tillhöriga fonder, så kan icke
bestridas, att dessa angelägenheter naturligen tillhöra kammar¬
kollegium och statskontoret; men för den minskning i perso¬
nal, som hos krigskollegium kunde blifva en följd af dessa
ärenden» skiljande derifrån, måste då sannolikt någon förök¬
ning ega rum i de verks personal, till hvilka ärendena för¬
läggas.
Jag yrkar bifall till reservationen med den modifikation,
jag föreslagit.
Herr Alander: Hvad forst benämningen arméförvaltning
angår, så tyckes denna visserligen vara en bisak; men så är
det icke, ty allt bör benämnas med sitt rätta namn. Hvar¬
före ej sluta sig till benämningar, som redan finnas, och kalla
det landtförsvarsförvaltning, d. v. s. med ett likartadt namn,
som det statsrådsdepartementet bär, under hvilket förvaltnin¬
gen närmast kommer att lyda; och vi kunde sedan framdeles
få en sjöförsvarsförvaltning, i stället för den till namnet
långsläpiga »Kongl, förvaltningen af sjöärendena.» Afven om
denna anmärkning icke leder till något resultat, vill jag dock
hafva den till protokollet antecknad för framtiden, som möjli¬
gen kan i detta afseende blifva klokare än vår tid.
Hvad sjelfva saken angår, så hade jag icke väntat, att
något motstånd skulle möta för ömbildning af krigskollegium.
Jag tror, att större skyndsamhet i göromålens gång skall vin¬
nas, om i spetsen lör hvarje kollegium eller dess hufvudafdel-
Den 27 Oktober.
799
ning sattes en chef med ensam beslutanderätt, ty jag har sjelf
funnit, att det i förvaltande embetsverk går långsammare än
vederbörligt, om flera skola besluta öfver en sak, än om blott
en beslutar med andras råd. Också torde Axel Oxenstjernas
ordspråk: »quod rnulti läciunt, multi negligunt» på vår nuva¬
rande kollegialstyrelse ega sin tillämpning.
Jag har rådfört mig med en person, som arbetat i kol¬
legierna och som sedan mycket studerat, samt mycket tänkt
öfver saken, och till hvilken jag har förtroende. Han sade,
att han i sina yngre år trott, att den kollegiala formen vore
den bästa, men att han sedan kommit på andra tankar.
Jag är bland dem, sorn önska en omorganisation af våra
förvaltande embetsverk, och jag tror, att Rikets Ständer icke
nu kunna rygga tillbaka, då de förr en gång sagt sig önska
en sådan. Jag skulle derföre gerna antaga regeringens förslag,
om något annat icke funnes; men jag kan icke neka, att
Herr Björcks framställning innehåller åtskilliga förbättringar
af detsamma, helst han har sökt införa en på samma gång
byråkratisk och kollegial form. Ar det dock så, att man
fruktar för den anordning, Herr Björck föreslagit, har jag icke
något emot att instämma i Ridderskapets och Adelns beslut.
Då målet likväl bör vara att få embetsverket sådant, som
Herr Björck föreslagit, så förefinnes intet skäl att dermed
uppskjuta, hvadan jag nu för samma förslag lemnar min röst,
helst jag är fullt förvissad, att såväl vården om boställena
som förvaltningen af kassorna bör från den egentliga armé¬
förvaltningen skiljas.
Herr Ridderstad: Så långt jag minnes tillbaka, har kol¬
legiernas omorganisation utgjort ett önskningsmål. Man har i
den kollegiala formen sett långsamhet; den har sjunkit ned i
formaliteter och reducerat de nödiga kontrollerna till små¬
aktigheter, oftast öfvergående behofvet. Allmänt har man
derföre önskat en förändring. Ur förändrade tidsanspråk bör
man söka stödet för kollegiernas ombildning. De datera sig
från Carl XI. Han skapade den kollegiala styrelsen. Den
var då lefvande och tillfyllestgörande; men andra tider hafva
andra anspråk. Nu fordrar man en snabbare administration
och en snart sagdt ögonblicklig expedition; och en sådan kan
icke åstadkommas under kollegial form.
Jag har föga personlig kännedom om de administrativa
formernas beskaffenhet; men jag erinrar mig ett arbete der¬
om af Hartmansdorff, som — hvad man må hafva att an¬
märka mot mannens politiska verksamhet — dock var af stor
800
Den 27 Oktober.
förtjenst, emedan det på ett klart och tydligt sätt utredde de
kollegiala verkens brister, samt sålunda öfvertygande ådagalade
behofvet af en genomgripande reform.
I våra dagar sträfvar man till ministeriel styrelse. Den
ger enhet åt frågornas behandling och snabbhet åt expeditio¬
nen. Utskottets förslag motsvarar på intet sätt det resultat,
till hvilket man bör komma; och om man antager samma
förslag, vinnes icke en nöjaktig lösning af frågan. Då aktar
jag mera Herr Björcke reservation, som skiljer den militära
och den civila förvaltningen från hvarandra. Mig vill det
dock synas, att Herr Björck går något för långt, då han helt
och hållet vill liksom lösrycka den civila förvaltningen ifrån
den militära. Efter min uppfattning böra de väl skiljas åt,
men på det sättet, att de ställas under sina särskilda chefer,
den militära förvaltningen under rent militäriskt befäl och den
civila under rent civilt, dock tillhopa under ett gemensamt,
d. v. s. under krigsministern; endast derigenom kan den en¬
het vinnas, som utgör förnämsta vilkoret för ärendenas skynd¬
samma expedition och sammanhang i expeditionerna. Krigs¬
ministern bör, såvidt jag förstår, hafva i sin hand hela armé¬
förvaltningen, såväl den civila som militära. Derförutan kan
han ej öfverblicka det hela och gifva det den enhet, hvar¬
förutan det ändock alltid blifver ofullständigt och haltande. I
den civila förvaltningen ingår äfven hela vårt indelningsverk,
och jag tror ej, att man bör undandraga krigsministern äfven
högsta inseendet och vården derom.
För min del anser jag ock, att Ridderskapets och Adelns
förslag bäst motsvarar behofvet, enär det visserligen skiljer
emellan den militära och civila förvaltningen, men ändock bi¬
behåller dem begge vid samma verk. Jag kan derföre ej
annat än understödja detta förslag.
Jag tror, att man kan tillegna Herr Björck äran att
hafva tagit initiativet till Ridderskapets och Adelns beslut, eller,
med andra ord, att det är han, som med Statsutskottet bru¬
tit en allvarlig lans, samt till följd deraf framkaliat en ännu
tydligare utredning af frågan hos Ridderskapet och Adeln,
hvars beslut jag på det varmaste förordar.
Herr Carlén: Det är märkvärdigt, hvad sanningen, när
den klart och enkelt framställes, har för en öfvertygande
kraft. Herr Ljungberg började med att hålla loftal öfver
den kollegiala styrelsen och slutade med att godkänna Herr
Björcks reservation med några få modifikationer. Likaså
gjorde Herr Alander, sorn förklarat sig hafva största sympati
Den 27 Oktober.
801
för det Kongl, förslaget, men dock, äfven han, koin till det
resultat, att antaga nämnda reservation. För min del vill jag
omvända Herr Manders sats och säga, att, ehuru Kongl.
Maj:ts proposition innehåller åtskilligt af värde, så finnér jag
Herr Björcks reservation så ofantligt mycket bättre, att jag,
sedan densamma koinmit till tals. skulle anse sorn en ren
olycka, om man stannade vid de små framsteg, sorn innefattas
i den Kongl, propositionen.
Herr Ridderstad måtte icke hafva med tillräcklig nog¬
grannhet läst Ridderskapets och Adelns beslut, ty det är i den
af honom vidrörda del detsamma som Herr Björcks förslag.
Den skilsmessa emellan den militära och den civila förvalt¬
ningen, som Herr Ridderstad ifrade för, är till och med i
enahanda ordalag föreslagen i Herr Hjörcks reservation och i
Ridderskapets och Adelns beslut. Ridderskapet och Adeln har
så vida skiljt sig från Herr Björck, att den ej uttagit steget
så fullt som han. Adeln har vid arméförvaltningen bibehållit
vården öfver boställena och förvaltningen af fonderna, då der¬
emot Herr Björck vill lemna dem till de embetsverk, som
redan förut hafva bestyr med dylika ärenden.
Herr vice Talmannen har ock godkänt Herr Björcks re¬
servation, men af k lok hetsskäl förordat antagande af Ridder¬
skapets och Adelns beslut. För min del tror jag dock, att det
är klokare att bifalla reservationen, hvilken redan är af Ronde-
ståndet bifallen och sålunda skulle få två Stånd för sig.
Herr vice Talmannen trodde vidare, att tvetydighet före-
fanns i reservationen, då den innehöll, att från arméförvalt¬
ningen skulle skiljas så väl vården och inseendet öfver ar¬
méens boställen, som förvaltningen af de landtförsvaret till¬
höriga fonder, men icke innehöll någon föreskrift, hvart ho-
ställsvården och fondförvaltningen skulle gå. Det faller väl
af sig sjelf, att de skulle förläggas till kammarkollegium och
statskontoret; men anledningen, hvarföre detta icke är i reser¬
vationen uttryckligen nämndt, är väl att söka i svårigheten
att på stående fot noggrannt och i detalj skilja mellan de
ärenden, som höra till kammarkollegium, och dem, som böra
till statskontoret öfverleinnas. Just den del af Herr Björcks
reservation, som Ridderskapet och Adeln förkastat, synes mig
vara det vigtigaste i hela förslaget, ty det utgör sjelfva det
principiela i den länge påyrkade omorganisationen af embets-
verken.
Herr Björck har på ett ställe sagt, att arméförvaltningen
Borg.-Stånd. Prat. vid Riktd. 186*2—1863. VI. si
802
lien 27 Oktober.
må ordnas huru som helst, så utgör den dock icke en fri¬
stående inrättning, utan samband med öfriga administrativa
verk. Tvärtom är den och måste förblifva en integrerande
de! af statsförvaltningen. Såsom sådan måste den ock under¬
ordnas de allmänna reglorna för anordningen af denna för¬
valtning, och, till följd deraf, är det hvarken nödigt eller
lämpligt, att den i sig omfattar göromål, som mera hufvud-
sakligt utgöra föremål för särskilda embetsverk, hvilka just
med afseende å sådana bestyr äro inrättade och anordnade.
Detta är en så enkel och ovederlägglig sats, att Ståndet
sk lille i min tanke handla ganska illa, om det ej godkände
den; och vi skulle just motsätta oss den, om vi antaga Rid-
rierskapets och Adelns beslut.
Jag godkänner således Herr Björcks reservation, och jag
hembär honom min tacksamhet derför, att han genom den
klarhet och bevisande kraft, hvarmed reservationen är af-
fattad, satt äfven dem, som sakna närmare kännedom om de
olika förvaltningssystemerna, i tillfälle att bedöma frågan.
Herr Rinman: Reservationens företräde framför Utskot¬
tets förslag är så tydligt ådagalagd, att derom icke behöfver
vidare ordas. Frågan är blott att välja emellan reservationen
och Ridderskapets och Adelns beslut. De skilja sig från hvar¬
andra deri, att reservanten vill från arméförvaltningen bort¬
taga vården öfver boställena och förvaltningen af lönderna.
Hvad vården öfver boställena angår, så tror jag, att den bör
till kammarkollegium öfverlemnas, för hvilken åsigt jag hem-
tar ytterligare stiid deraf, att Herr Ljungberg, som derom
eger sakkännedom, uttalat samma åsigt. Dock tror jag, att
denna fråga är af underordnad vigt, då man besluter, att en
afdelning af civila ledamöter bör tillsättas, hvilken skulle med
dessa boställen hafva befattning.
Beträffande fondernas förflyttande till statskontoret, så är
jag af samma åsigt som vid föregående riksdag, då fråga var
att till statskontoret öfverflytta handels- och sjöfartsfonden.
Statskontoret har med undantag af några smärre fonder icke
några sådana göromål och får icke besörja någon utlåning af
statsmedel, och derföre kan man icke gerna på detsamma
öfverflytta hvarken handels- och sjöfartsfonden eller andra
sådana fonder. I fall man inrättar en egen förvaltning, an¬
tingen fristående eller ställd under statskontoret, hvilken för¬
valtning får taga om händer alla dylika fonder, till hvilken
hufvudtitel de än höra, då först kan det blifva skäl att dit
öfverflytta ifrågavarande fonder, men till dess torde det vara
Uen 27 Oktober.
803
bast att låta dem förblifva, sorn de äro. Herr Björck bar
väl icke i reservationen sagt, att fonderna skulle dit, men han
har i motiverna antydt det.
Det vore visserligen icke någon fara i att antaga Herr
Björcks reservation, helst den blott är en petition till Kongl.
Maj:t; men jag tror det likväl vara bäst att instämma i Rid-
derskapets och Adelns beslut.
Herr Hanschen
Herr Björck ').
Herr Kistner: Det är icke någon, som icke erkänner
nödvändigheten af den nu ifrågasatta organisationen. Redan för
flera riksdagar sedan väcktes frågan härom och en särskild
komité nedsattes för dess utredande. Denna komité har sedan
inkommit med ett förslag, hvars grundsats blifvit af tre Stånd
erkänd såsom riktig. Icke heller inom Borgareståndet har
någon röst hiijt sig deremot, med undantag af Herr Uenschens,
och han grundar sin mening hufvudsakligen på den omstän¬
dighet, att krigskollegium afstyrkt förslaget. Men vi veta ju
af erfarenhet, att korporationer och embetsverk, när fråga om
ändringar i organisationen väckes, vanligen äro så inne i sina
gamla former, att de hafva svårt att föreställa sig möjligheten
af några bättre. Då sålunda alla äro ense 0111, att krigskolle¬
gium bör omorganiseras, så återstår endast frågan, huru det
skall ske. Några väsentliga meningsskiljaktigheter finnas ej i
detta hänseende. Endast i ett fall förefinnes någon olikhet
mellan Herr Björcks förslag och det beslut, Ridderskapet och
Adeln samt Bondeståndet fattat, och detta är i afseende på
boställena och fonderna. Då frågan härom förekom hos Bid-
derskapet och Adeln, fattades beslutet i öfverensstämmelse
med den framställning, friherre nf Ugglas gjort inom Stats¬
utskottet. Friherre af Ugglas erkände dock derstädes sjelf
riktigheten af Herr Björcks förslag, ehuru han ej vågade bi¬
träda detsamma, emedan han trodde, att det skulle möta för
mycket motstånd. Inom Borgareståndet har man dock aldrig
varit rädd för att uttaga ett steg, endast principen varit rik¬
tig, och man bör ej heller nu frukta derför. Jag vågar der¬
före, utan att vidare vilja uppehålla diskussionen, som redan
varit tillräckligt lång, tillstyrka bifall till Herr Björcks re¬
servation.
*) Herrar TTenschens och Björcks vid tryckningen ej aflomnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
804
Den 27 Oktober.
Herr Ljungberg: Herr Carlén anförde såsom ett bevis
)>å sanningens makt, att jag, ehuru jag förfäktade fördelen af
kollegial styrelse framför chefernes envälde, likväl gått in på
Herr Björcks förslag; men om Herr Carlén tagit närmare
reda på sistnämnda förslag, skulle han hafva funnit, att or¬
saken, hvarlöre jag kunnat biträda detsamma, är dess uppen¬
bara sylte att lägga största makten i händerna på den civila
afdelningen, som skulle erhålla kollegialt arbetssätt. Herr
Carlén har vidare sagt, att det byråkratiska systemet ej är
farligt för tjenstemännens oberoende, så länge desse äro oaf-
sättlige; men det är, såsom vi veta, blott »första steget, som
kostar»; det andra kan snart följa derefter. Har man en gång
utbytt den mogna, på lag och rättvisa grundade pröfning, som
tillhör den kollegiala administrationens karakter, emot chefer¬
nes ofta af egoistiska motiver, nycker och relationer ledda
godtycke, så skall säkerligen äfven tjenstemännens oberoende
snart upphäfvas, eller åtminstone i verkligheten försvinna. I
den byråkratiska styrelseformen ligger nemligen ett naturligt
sträfvande att göra tjenstemännen afsättlige och beroende; och
detta kan åstadkommas bland annat derigenom, att, såsom de
nya, med envåldsmakt utrustade cheferne äfven försökt, tjen¬
stemännen endast pro tempore förordnas för sina tjenster.
Elt ytterligare skäl att biträda Herr Björcks reservation
finner jag i det sätt, hvarpå han föreslagit kassaförvaltningens
organisation.
Herr Hydin: Egentligen hafva endast två meningar rö¬
rande denna fråga uttalats — den ena för Herr Björcks för¬
slag och den andra för Ridderskapets och Adelns. Herr Björcks
förslag har visserligen företrädet, men jag har dock vissa be¬
tänkligheter, sorn göra, att jag heldre håller mig till Ridder¬
skapets och Adelns. Man vet ej, hvad militärerne sjelfva
kunna tänka om att lemna vården af boställena åt kammar¬
kollegium. Det skulle kunna hända, att förslaget derom
väckte stort missnöje. Dessutom har Herr Björck ej klart
uttalat, hvart boställena skola höra, och om man endast an¬
tager Herr Björcks förslag, riskerar man derföre, att de an¬
dra Stånden ej skulle godkänna detsamma. Jag anhåller der¬
före, att Borgareståndet måtte antaga Herr Björcks förslag
med det af Ridderskapet och Adeln beslutade tillägg.
Herr Bidderstad: Jag har mig ej bekant, om det är
första gången Rikets Ständer handlägga frågan om krigskollegii
ombildning, men huru som helst, så är frågan af största vigt
och jag hembär Herr Björck min lifliga tacksamhet för det
Den 27 Oktober.
805
ljus, hans reservation kastar öfver Statsutskottets dunkla fram¬
ställning. Jag håller mig dock för min del heldre till Ridder-
skapets och Adelns beslut, emedan Herr Björck vill öfver¬
flytta de civila funktioner, krigskollegium hittills haft, på kam¬
markollegium och statskontoret, då deremot Ridderskapets och
Adelns beslut åsyftar att fortfarande bibehålla dem vid krigs¬
kollegium, fastän under särskild förvaltning. Skall man stanna
vid hvad Herr Björck föreslagit, att fördela dessa funktioner
på statskontoret och kammarkollegium, så är dermed enheten
inom verket bruten. Man har visserligen sagt, att Herr
Björcks reservation har det företräde, att uttaga steget längre,
än Ridderskapet och Adeln gjort, men jag tror tvärtom. Det
är nemligen tydligt, att man uttager steget längst, då man,
med bibehållande af enhet i organisationen, söker komma till
det ministeriela styrelsesättet, dithän vår tids hela konstitutio-
nela statsskick sträfvar.
Herr Henschen yttrade något om militär-despotism. Ja,
Gud bevare oss derifrån; men enhet i militärförvaltningen är
icke despotism, utan ett nödvändigt lifsvilkor, för så vidt den
skall erhålla den kraftiga utveckling, som den behöfver och
till hvilken vi alltså allvarligt böra sträfva. Jag antager, att ett
krig utbryter, och frågar, om icke nyttigt vore, att förvaltnin¬
gen då är så ordnad, att krigsministern har tillfälle att öfver¬
blicka alla maleriela tillgångar, af hvad natur och beskaffen¬
het de vara må? Huru skall han kunna det, om en del
deraf förvaltas af kammarkollegium och statskontoret? Ofver
denna del har han i sådant fall icke ens tillfälle att kasta en
blick. Påkallas det, kan det ej ske utan omvägar och lång¬
samhet. Försvarsverket fordrar dock hos den ministeriela
myndigheten i första handen fullständig kännedom, samtiden
andra disponibilitet, inom gränserna af erforderliga kontroller.
Frankrike och England hafva också ordnat sin arméförvaltning
på nu antydda sätt, och jag tror, att vi böra följa deras fot¬
spår. Det kunde ännu vara mycket att här tillägga, men jag
nöjer mig med hvad jag har sagt och kan ej annat än till¬
styrka bifall till Ridderskapets och Adelns inbjudning.
Herr Hierta: Innan jag ingår i sjelfva saken, vill jag
fästa Herr Bidderstads uppmärksamhet på, att, enligt min
uppfattning, hvarken det ena eller andra af de nu ifrågasatta
alternativen har något större sammanhang med frågan om
minister-styrelse. Med minister-styrelse menas väl nemligen
en sådan, 3er ministern har afgörande rätt i vissa frågor,
utan att dessa behöfva föredragas för Konungen i statsrådet,
806
Den 27 Oktober.
såsom lios oss skir. Alt byråerna skulle stå under en mini¬
sters tillsyn, betyder ingenting, ty detta är ju äfven fallet med
kollegierna.
Linder den diskussion, som bär blifvit förd, hafva alla,
med ett undantag, slutit sig till Herr Björcks reservation
eller till Ridderskapets och Adelns beslut. I en fråga af
denna stora vigt torde det dock ursäktas, om man, änskönt
utgången torde vara på förhand bestämd, yttrar några ord
till protokollet, angående bristerna bos begge dessa alter¬
nativer.
Herr Björck bar i sin reservation baft ett yttrande, som,
han må ursäkta det, jag ej anser vara öfverensstämmande
med rätta förhållandet. Det rörer en så vigtig utgångspunkt
för sjelfva hufvudlrågan, att jag anser mig böra fästa upp¬
märksamhet derpå. Herr Björck säger nemligen:
»Om det bliIver oundvikligt att grunda svaret till Kongl,
propositionen, huru det än må utfalla, på en någorlunda full¬
ständig utredning af förslaget och dess förhållande till den
närvarande institutionen, blir sådant afän större nödvändighet,
då det befinnes, att anledningar förekomma att erkänna be-
hofvet af en förändrad organisation af arméförvaltningen, men
att likväl betänkligheter förefinnas för ett obetingadt anta¬
gande af Kongl. Maj:ts förslag. At dessa betänkligheter skulle
väl fullt utrymme kunna lemnäs genom ett alstyrkande af
den Kongl, propositionen; men derigenom skulle ock lätt
uppkomma den föreställning, att Rikets Ständer betraktade
de olägenheter, som nu åtfölja arméförvaltningen, såsom min¬
dre väsentliga och ingalunda af beskaffenhet att leda till en
förändring: hvaraf åter skulle följa, så väl att krigskollegium
blefve lemnadt olörändradt i dess närvarande tillstånd, som
ock att de skäl och grunder, som föranledt Rikets Ständers
skrifvelse den 2ö April 1857, icke vidare skulle anses giltiga,
utan frågan om embelsverkens förändrade organisation anses
såsom förfallen.»
Jag kan icke erkänna riktigheten af denna slutsats. Om
man går till krigskollegii betänkande, så skall man finna, att
kollegium erkänt behofvet af en ändring i vissa delar. Kol¬
legium säger nemligen:
»Då kollegium icke kan underlåta erkänna riktigheten af
den grundsats, att general-intendenten, — hvilken, lika med
kollegii öfriga 2:ne ordinarie militär-ledamöter. har ett em¬
bete, som medför andra åligganden än de, som tillböra ho¬
nom såsom kollegii ledamot, — älven bör hafva en mera
Den 27 Oktober.
fristående stallning till kollegium, än han nu innehar, så an¬
ser kollegium för sin del, att general-intendenten bör, såvidt
de honom tillhörande ärenden det medgifva, ställas i samma
förhållande till intendents-afdelningen, som general-fälttygmä-
staren till artilleri-afdelningen och chefen för ingeniör-kåren
till fortifikations-aldelningen; — hvilken förändring dock inga¬
lunda påkallar kollegii och dess presidents-embetes indragande.»
Vidare har kollegium föreslagit några andra ändringar,
och af statsrådsprotokollet finnér man, att statsrådet Bredberg,
som ej velat tillstyrka komitéens förslag, hemställt, att krigs
kollegium måtte erhålla nådig befallning att inkomma med
förslag till ny arbetsordning. Särskildt bör man uppmärk¬
samma, hvad Rikets Ständer sagt vid föregående riksdag, eme¬
dan det är detta yttrande, som framkallat frågan om orga¬
nisationen. Rikets Ständer sade nemligen då: »att de väl icke
vore i tillfälle att ingå i närmare utredning om beskaffenheten
af de organisationsförändringar, som kunde vara erforderliga
och lämpliga, samt ännu mindre att derför uppgöra fullstän¬
diga förslag, men att det likväl icke undfallit Rikets Ständers
uppmärksamhet att, för såvidt fråga kunde blifva om en för¬
ändring, åsyftande att införa en uti åtskilliga andra länder
bruklig s. k. ministerstyrelse, hvarigenom förvaltningsärendena
blifva afgjorda af departements-chelerne och departementen
således organiserade med byråer endast för ärendenas bere¬
dande, en dylik förändring hvarken vore öfverensstämmande
med rikets grundlagar, eller i öfrigt förenlig med den säker¬
het alt ärendena behörigen handläggas, som är alsedd deri¬
genom, att denna handläggning är öfverlemnad åt embets-
och tjenstemän, hvilka, sjelfständigt verkande, äro för sina
åtgärder i laga ordning ansvariga; att deremot ändamålet
torde kunna vinnas derigenom, att de behöfiiga förvaltnings¬
verken såsom särskilda afdelningar förenades under departe-
ments-chelens högsta chefskap och inseende; samt att i så¬
dant fall behandlingen af dithörande ärenden och rättigheten
att derutinnan besluta likväl borde, under behörig ansvars¬
skyldighet, tillhöra der anställde embets- och tjenstemän, an¬
tingen kollektivt, då ärendenas vigt och beskaffenhet funnes
böra dertill föranleda, eller, då frågan endast vore om verk-
ställighetsåtgärder eller mindre vigtiga ärenden, af vederbörande
afdelnings-chefer.»
Detta var, hvad Rikets Ständer åsyftade med sin skrif¬
velse till Kongl. Maj:t. Nästa fråga blir derföre, om ett så¬
dant ändamål kan vinnas, utan att vidtaga den nu ifrågasatta
Den 27 Oktober.
ändringen. Enligt min uppfattning har krigskollegium i detta
hänseende framställt mycket, sorn blifvit af Utskottet helt och
hållet förbigånget. Utskottet har, sidan 29, utgått från den
allmänna föreställningen om nödvändigheten att afskilja de
militära målen, och har åberopat ett yttrande al en ledamot
i 1858 års komité, som säger:
»Det synes ock, med hänseende till dylika förvaltnings¬
chefers myndighet, jemförd med förfaringssättet inom kolle¬
gierna, kunna antagas: att i rena förvaltningsbestyr den kol¬
legiala omröstningen, efter numera utvecklade bestämmelser
för redogörelse och granskning deraf, icke alltid eger gifvet
företräde i trygghet; att den deremot understundom kan gyn¬
na en sådan försigtighet, som uppmärksammar formaliteter
med förbiseende af statens verkliga fördel, och i allmänhet
icke är egnad alt bibehålla den enhet, som bör genomgå för¬
valtningen; samt att den qvarhåller embetsverket på afstånd
från statsdepartement^, lemnande ouppfylld det i kollegiernas
instruktioner förekommande stadgande, att verkets chef skall
vara Kongl. Maj:t ansvarig för ärendenas behandling.»
Detta är onekligen väl sagdt och öfverensstämmer med
den erfarenhet, man i allmänhet haft om våra kollegiala for¬
mer; men frågan är, om ej de öfverklagade olägenheterna
kunna afhjelpas, utan att gifva embetsverket en byråkratisk
form, hvilket jag anser böra undvikas. Jag tror, likasom Herr
Henschen, att frågan om förändrad organisation af våra em¬
betsverk uppkommit egentligen deraf, att man ansett en
mängd tjenstemän öfverflödige, men denna olägenhet torde nu
böra anses vara till det väsentliga afhjelpt, sedan ej mindre
än 160 tjenster inom de förvaltande verken efter hand lära blifvit
indragna under de sista tretio åren. Man hade kanske kun¬
nat nöja sig härmed och tillse, om ej den äfvenledes öfver¬
klagade långsamheten i göromålen kunnat, hvad krigskollegium
angår, afhjelpas, utan att upphälva hela embetsverket, samt om
fordringarne icke kunnat tillfredsställas, utan att införa en rent
byråkratisk lörvaltning. Beträffande den första af dessa frå¬
gor har Utskottet, sidan 16, yttrat:
»För att kunna bedöma, huruvida presidents-embetet i
krigs-kollegium och den nuvarande kollegiala formen, såsom
komitéen påstått, verka uppehållande och hindrande samt till-
bakahålla general-fälttvgmästaren, fortifikations-generalen och
general-intendenten, särdeles vid de årliga statsreqvisitions-
lörslagens upprättande, i deras bemödande att befordra vap¬
nens styrka och användbarhet, erfordras i främsta rummet
Den 27 Oktober.
809
kännedom angående beskaffenheten af de ärenden, hvilka ut¬
göra föremål för kollegii särskilda afdelningars behandling. De
mål, sorn å aflöningsafdelningen behandlas, äro af så uteslu¬
tande civil natur, att lör desammas pröfning och afgörande
icke erfordras kännedom i någon gren af den egentliga mili¬
tära bildningen. Vidkommande åter artilleri- och fortifikations-
afdelningarne, så hafva från dessa afdelningar långt före detta
blifvit afskilda nästan alla frågor och ärenden, som tillhöra
rent militära ämnen, hvadan högst få mål numera å samma
afdelningar förekomma, som påkalla militäriska insigter eller
kunskaper. I öfverensstämmelse härmed har ock upprättan¬
det af de årliga statsreqvisitionsförslagen blifvit öfverlemnadt
för artilleri-afdelningen åt general-fälttygmästaren och för for-
tifikations-afdelningen åt chefen för ingeniör-kåren. De till
intendents-afdelningens handläggning hörande många och olik¬
artade ärenden äro dels af rent militär-, dels af rent civil-
och dels af blandad militär- och civil-natur. I olikhet med
förhållandet å artilleri- och fortifikations-afdelningarne upp¬
göras på intendents-afdelningen, och således efter kollegialt
samråd och beslut, såväl förslag till den årliga fördelningen
af sistnämnda aldelnings andel i anslaget för försvarsverket
i allmänhet, för de särskilda behof, hvartill denna anslagsdel
blifvit afsedd eller det s. k. statsreqvisitionsförslaget, som ock
de före hvarje riksdag erforderliga förslag öfver ordinarie
och extra anslagsbehofven för den kommande statsreglerings-
perioden.»
Såsom Borgareståndet torde erinra sig, hafva Rikets Stän¬
der vid sistförflutna riksdag yttrat sig för, att verkställighets-
åtgärder i mindre vigtiga mål måtte lemnäs åt aldelnings-
cheferne. Denna ändring har redan blifvit införd i krigs¬
kollegium — en omständighet, som hvarken landsförsvars-
komitéen eller Utskottet upptagit i sina yttranden. Jag anser
det derföre behöfligt att fästa uppmärksamhet derpå, ej för
det jag hoppas kunna inverka på den mening, som här synes
vara den rådande, men för att likväl visa, hvilka kraftfulla
invändningar som blifvit mot förslaget framställda, men af
Utskottet lemnade obesvarade.
Jag medger, att Herr Björcks förslag har sina stora för-
tjenster, men fruktar likväl, att detsamma är overkställbart;
ty om krigskollegium mister fonderna, kan det ej längre be¬
sörja några utbetalningar. Jag lägger särskildt detta högtärade
Stånd på hjertat den af krigskollegii invändningar, som fin¬
nes sidan 18 och som framhåller vigten deraf, att vissa mål,
810
Den 87 Oktober.
icke såsom komitéon och Utskottet föreslagit, höra kunna af-
göras ensamt af afdehiings-cheferne. utan att äfven leda-
möterne böra hafva rätt att deltaga deri. Hetta kan ej skada,
ty cheferne kunna i alla fall framför de öfrige ledamöterne
göra sina åsigter gällande hos Kongl. Majit; men jag tror,
att ledamöternes nit mäste slappas, om de finna, att deras
råd genom saknad rösträtt förlora sin betydenhet. Hess-
utorn tror jag, att vi hafva ett afskräckande exempel pä en
dylik organisation, som den nu föreslagna, i general-tullsty¬
relsen, der chefen ensam tillsätter tjenster och uppgör för¬
slag till dylikas besättande, .lag hemställer, om något verk
gifvit så mycket anledning till klander emot dess belor-
dringssystem, eller så illa hushållat med statens medel? .lag
tillstyrker derföre, att, vare sig Herr Björcks eller Ridder-
skapets och Adelns förslag antages. Ståndet måtte göra det
tillägg, att cheferne ej skola ega rätt att ensamma tillsätta
tjenster.
Herr Henschen instämde.
Herr Ridderstad: Man har framställt den anmärkning
emot mig, att det nu icke är fråga om att införa minister¬
styrelse. Henna anmärkning är helt och hållet obefogad.
Jag minnes nemligen allt för val, alt Ridderskapets och
Adelns förslag i och för sig icke innebär en verklig mini¬
steriel organisation, men ifrågavarande förslag möjliggör lik¬
väl en framlida öfvergång dertill. Het är derför jag gillar
detsamma.
Herr Björck').
Herr Hierta: Om, såsom Herr Björck antydt. krigs¬
kollegium vederlagt sig sjelf, så att dess yttrande ej vidare
behöfde vederläggas, så borde afdelningen visat, på hvad
sätt detta skett. Jag Iror likväl ej, ali det förhåller sig så.
Jag har emellertid begärt ordet egentligen endast för
att tillägga något med afseende på chefernes befordringsrätt.
Herr Björck har såsom skäl för sin åsigt andragit nödvän-
digheten att skilja emellan sådana tjenster, som fordra stu¬
dier, och sådana, hvilka fordra endast renskrilvareskicklighet.
Jag tror dock, att det just af delta skäl är nödvändigt, att
ej cheferne ensamma få beslutande rätt i befordringsfrågor.
Hessa chefs-platser hafva hittills oftast skötts af vikarier och
det är derföre icke troligt, att cheferne kunnat hafva till¬
*) Herr Björcks vid tryckningen cj aflemnade anförande Iryckes
vid slutet af detta band.
I)en 27 Oktober.
»II
fälle aH förvärfva någon större kännedom om de underord¬
nade tjenstemännens duglighet. När förslag i befordrings¬
frågor ingå till Kongl. Maj:), är det nog troligt, attchelerne
ändock kunna gora sin mening företrädesvis gällande, men
de( skadar dock ej, örn äfven ledamöternes mening får med¬
följa. Hvad deremot beträffar de lägre tjensterna, hvilka kol¬
legium sjelf tillsätter, så kan det väl ej vara någon stor lära,
om dessa tjenster tillsättas efter hvad man kallar anciennitet,
sorn ju dock i alla fall icke utan skicklighet får afses. Man
kan länka sig, att det kommer en militär-chef, sorn har sina
favoriter och vill framdraga dessa ti i förfång för de extra
ordinarier, som liera år tjenstgjort inom verket i förhopp¬
ning att erhålla ordinarie tjenst. Jag anser på denna grund,
alt man ej hör förkasta anciennitets-prineipen, och vidhåller
mitt yrkande i delta afseende, hvilket än Borgareståndets
beslut i (ifrigt må blifva.
Ofverläggningen var slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde proposition å bifall till Utskottets utlåtande; hvartill
svarades nej. Herr Talmannens derefter framställda propo¬
sition å antagande af Herr Björcks reservation besvarades
nied ja och nej; och sedan votering blifvit begärd, uppsat¬
tes, justerades och anslogs en så lydande voteringspropo¬
sition:
»I)en, som godkänner det förslag, hvilket innefattas i
Herr Björcks vid Statsutskottets utlåtande J\s 188 fogade
reservation, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, har Ståndet biträdt Bidderskapets och Adelns
t ämnet fattade beslut, upptaget i utdrag, M 472, af sist¬
nämnda Hiksstånds protokoll lör den 24 dennes.»
Votering anställdes i stadgad ordning och utföll med 33
ja mot II nej; hvadan Ståndet godkänt det förslag, som
innefattas i Herr Björcks reservation.
Vidare framställde Herr Talmannen proposition å det
af Herr Hierta väckta förslag. Svarades ja och nej; hvar¬
jemte begärdes votering, som i grundlagsenlig ordning verk¬
ställdes enligt en derförinnan uppsatt, justerad och anslagen
voteringsproposition, så lydande:
»Den, som godkänner Herr Hierlas förslag, det skola
Rikets Ständer uttrycka den åsigt rörande behandlingen af
frågor om tjenstetilIsättningar m. m., hvilken i Statsutskot¬
tets utlåtande JYS 188, sid. 18, omförmäles i det stycke, som
812
ntn 27 Oktober.
börjas med orden »I följd af» och slutas med orden »vid
gemensamma sammanträden afgöras», röstar ja;
»Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma förslag förfallet.»
Denna votering utföll med 26 ja mot 19 nej; hvadan
Ståndet beslntit enligt sistnämnda ,/a-proposition.
Herr Hierta: Jag hemställer, om ej de andra Stånden
böra inbjudas att förena sig i det nu beslutade tillägget.
Detta förslag blef, på begäran, bordlagdt.
§
Bordlädes andra gSngen Statsutskottets utlåtanden N:ris
194, 195 och 198 samt memorial N:ris 199 och 206.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes Statsutskottets memorial
N:ris 207 och 209; Särskilda Utskottets memorial M 4 samt
två utdrag af höglofliga Ridderskapets och Adelns protokoll
den 25 och 24 dennes, innefattande inbjudningar i afseende
å Statsutskottets utlåtanden N:ris 183 och 196.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets denna
dag fattade beslut, äfvensom § 5 i protokollet för den 24
dennes.
Plenum slutades kl. 3/4 9 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
fien 28 Oktober.
813
Den 28 Oktober.
Plenum kl. ‘/2 11 f. m.
§ *
Justerades förut icke upplästa delar af protokollet för
den 17 sistlidne September.
§ 2.
Herr Talmannen yttrade:
Med anledning af den öfverläggning rörande tiden för
riksdagens alslutande, som i denna dag hållen talmanskonfe¬
rens egt runi. anser jag mig skyldig meddela följande. Utom
hvad angår Expeditionsulskottet, ansaeos Utskoltsarbetena
kunna vara fullbordade omkring den 13 November. För
Expeditionsntskottets räkning begärde dess ordförande tio
dagars rådrum, från nyssnämnda dag räknadt. Denna be¬
gäran rönte dock motstånd från vissa medlemmars af tal¬
manskonferensen sida, och pl lira I i teten stannade i den för¬
hoppning, att riksdagen skulle kunna slutas någon dag i vec¬
kan mellan den 13 och 22 November; hvaremot en svag
minoritet, sorn trodde sig icke kunna dela denna förhopp¬
ning, ansåg lyckligt, om riksdagens slut kunde inträffa under
den nästföljande veckan. Allt detta emellertid under den
förutsättning, att icke någon oförutsedd händelse mellan-
komme, som kunde blifva en anledning till riksdagens för¬
längning.
§ 3-
Föredrogs ånyo Statsutskottets memorial Jf? 200, med
förslag till de stadgan den angående riksgäldskontoret skul¬
der och fordringar, som böra införas i det nya reglementet
för detta verk.
Härvid förekommo, af berörda förslag:
4-4 §§•
Godkändes.
5 §
Herr Rinman: Emot denna paragraf har jag åtskilligt
att anmärka.
814
Deri 28 Oktober.
Sålunda heter det, att de här omtalade pretnie-obligatio-
nerna skola på angifvet sätt »återbetalas»; men det bör väl
heta inlösas.
Vidare talas det om, att inlösen af dessa obligationer
skall ske genom »77 särskilda dragningar». Visserligen utlot¬
tas obligationerna för hvarje gång till det bestämda antalet,
derigenom att de läggas i ett hjul, derur de uttagas på samma
sätt som obligationsnumren vid de öfriga lånen. Men jag
kan dock så mycket mindre förstå, hvarföre man skall i stad¬
gandet begagna ett uttryck, som icke är fullt egentligt, då det
blott angilver medlet, men icke effekten eller sjelfva utlott-
ningen. Mig tyckes, att det icke kan vara skäl att, mera än
vid andra _ obligationer, i reglementet påpeka, att det är ett
lotteri. Jag anser fördenskull, att ordet »dragning», der det
förekommer, bör utbytas mot ordet utlottning.
Till dessa mera formela anmärkningar vill jag slutligen
lägga elt par anmärkningar i sak.
I slutet af förra momentet yttras nemligen, att premie¬
obligationerna skola liqvideras medelst en viss, till siffran be¬
stämd annuitet, hvilken erlägges tvänne gånger om året,
»intilldess»— som det heter — »hela lånet på sådant sätt
»den 1 November 1898 blir till fullo betaldt». Denna bestäm¬
melse är dock icke tillfyllestgörande, enär den endast gäller
för den första delen af lånet. Den andra delen är deremot
icke beräknad att vara slutligen inlöst, förr än den 1 Februari
1899. Af denna anledning har Kidderskapet och Adeln beslutat
en återremiss af paragrafen och jag hemställer, att återremiss
älven här mätte beviljas.
I sammanhang med sednast anförda tillåter jag mig att
fästa uppmärksamheten å början af paragrafen. Det synes
mig nemligen vara fullkomligt onödigt, att der talas om, att
»23,000,000 rdr rint» voro den summa, som ursprungligen
»skulle upplånas». Lånet är nu upptaget i utländskt mynt.
Här hafva vi numera blott att skaffa med preussiska thaler,
och hela deri anmärkta meningen torde således biira rätteli¬
gen utgå.
I öfverensstämmelse härmed föreslår jag, att förra mo¬
mentet af § 3 må erhålla följande lydelse: Det för fortsätt¬
ningen af statens jernvägsbyggnader, på grund af rikets sed¬
nast församlade Ständers beslut och fullmäktige meddelade
uppdrag samt Kongl, kungörelsen den 15 Mars 1860, upptagna
fonderade statslån skall, enligt derom med tyska bankirhusen
Raphael Erlanger, Gebrilder Bellmann och H. J. Merck &
Den 28 Oktober.
818
C:o samt Norddeutsche Bank afslutadt kontrakt samt de för
detta lån linder den t Maj 1860 utfärdade 24,000 stycken
fyra och en half procents-obligationer å ett sammanräknadt
belopp af åtta millioner thaler preussiskt courant samt 240,000
st. premie-obligationer å 10 thaler hvardera eller å tillhopa
2,400,000 thaler samma mynt, återbetalas på det sätt, att 4V2
procents-obligationerna, i enlighet med fastställd amorterings-
plan, till kapital och ränta liqvideras medelst en annuitet af
fyrahundrafyratio tusen thaler, hvilken erlägges med 220,000
thaler hvarje halft år, tilldess lånet blifvit till fullo belaldt,
samt att premie-obligationerna, i öfverensstämmelse med den
fiir dem uppgjorda och antagna särskilda arnorteringsplan, efter
föregångna utlottningar inlösas med en likaledes hallarsvis ut¬
gående annuitetssumma, utgörande årligen etthundratiotusen
och således för hvarje halft år 53,000 thaler; kommande
följaktligen hela ifrågavarande lån att, genom de sålunda ske¬
ende återbetalningarne, varda till sitt återstående belopp amor-
teradt dels den 1 November 1898 och dels den 1 Februari
1899. För de 41/, procents obligationer, hvilka tillhöra den
andel utaf detta lån, som öfvertagits af Rikets Ständers bank
och ursprungligen utgjorde 1,600,000 thaler, komma, enligt
trälTadt aftal, så länge banken innehar desamma, ränte- och
amorteringsliqviderna att verkställas i svenskt mynt, efter
beräkning af 2-/3 riksdaler riksmynt för hvarje thaler preus¬
siskt courant.
fläri hördes (lere af Ståndets herrar ledamöter in¬
stämma.
Vidare anfördes ej, och 5 § återremitterades.
6-9 §§•
Gillades.
*0 §■
Herr Rinman: Detta är ock en paragraf, som nu för
första gången förekommer i reglementet för riksgäldskontoret.
(Jti denna omständighet torde ock vara att söka anledningen,
hvarföre vid redaktionen af stadgandet man, förmodligen af
glömska, gjort sig skyldig till en uraktlåtenhet. Det talas
nemligen här icke ett ord om räntekuponerna. De obliga¬
tioner, som, enligt sednaste Ständers beslut, blifvit öfverlem-
nade till allmänna hypoteksbanken, åtföljas dock af dylika
hallårskuponer; och ehuru det faller af sig sjelf, att för den
tid, hvarunder sjelfva obligationerna icke behöfva af hypoteks¬
banken disponeras, dessa kuponer skola till riksgäldskontoret
816
Ven 28 Oktober.
återställas, torde dock, för fullständighetens skull, en föreskrift
derom böra i reglementet intagas.
Jag anhåller fördenskull, att § 10 måtte till Utskottet
återremitteras, på det att mellan lista och 2:dra momenten
må blifva intaget ett nytt moment i ordagrann öfverensstäm¬
melse med Kongl. Majits föreskrift i detta afseende och såle¬
des af denna lydelse: — — — — — — — —
Under tiden lill dess obligationerna kunna behöfva för
dermed afsedda ändamål användas, böra vid förloppet af
hvarje halft år dem tillhörande och då förfallna ränte-
kuponer till riksgäldskontoret återställas ulan anspråk på
godtgörelse för den å dessa obligationer dessförinnan upp¬
lupna och i kuponerna förskrifva halfårsränta.
Har— — — — — — — — — — —
Vidare anfördes ej, och 10 § återremitterades.
** §•
Herr Rinman: Uti denna paragraf har Utskottet, jag vet
icke af hvad anledning, gjort en uteslutning. I det nu gällande
reglementet förekommer nemligen mellan orden »företes» och
»af detta verk» följande mening: »under tiden lill nästa riks¬
dag». Med de så kallade Trollhätte lottsedlarne är, som be¬
kant torde vara, förhållandet, att deras innehafvare berättiga¬
des att i 100 år erhålla 12 °/0 årlig ränta. Då nu åren voro
slut, uppstod process mellan riksgäldskontoret och innehafvarne,
emedan riksgäldskontoret förmenade, att sjelfva kapitalet äfven
borde anses vara guldet med de utbetalade 12 procenten.
Högsta domstolen förklarade emellertid, att innehafvare af
lottbrefven äfven skulle hafva kapitalet samt ränta å 6 °/0,
till dess betalning skedde. Denna räntebestämmelse var föranledd
deraf, att riksgäldskontoret förlorade processen, och det måste
följaktligen underkasta sig att betala ränta enligt lag. Rikets
sednast församlade Ständer stadgade derföre, att lottbrefven
skulle på detta sätt med ränta lösas till nästa riksdag, men
ansågo sig ej då böra stadga, att lottsedlarne skulle löpa med
denna ränta för beständigt. Samtliga innehafvare, som inledde
processen, hafva numera dock undfått betalning; men ännu
återstå att inlösa några andra lottbref, som ej a Thoris. Om
man nu skulle utesluta de af mig ur det gällande reglemen¬
tet citerade orden, skulle man derigenom hafva förbundit sig
att å de hittills ej presenterade lottbrefven erlägga 6 °/0 ränta,
efter år räknad, ända till den mer eller mindre aflägsna tid¬
Den 28 Oktober.
817
punkt, då det omsider kunde lalla deras innehafvare in att.
uppvisa deni till liqvid.
För att förekomma möjligheten af en dylik förpligtelse
för riksgäldskontoret, anser jag fördenskull, att den af Stats¬
utskottet uteslutna meningen bör bibehållas; och jag anhåller
således om återremiss, på det att paragrafen må blifva redi¬
gerad på enahanda sätt vid denna riksdag, som vid den när¬
mast föregående.
Herr Berger: Orsaken, hvarföre de af Herr Rinman
anmärkta orden blifvit uteslutna, finnes angifven pag. 5 i
memorialet, med hänvisning till 27 § i det nu föreslagna
reglementet. Det heter der, att paragrafen blifvit så till vida
förändrad, som Utskottet ansett, att »riksgäldskontoret skyl¬
dighet att betala dessa lottsedlar icke hurde inskränkas till
tiden intill nästa riksdag, hvarjemte stadgandet angående
bevillningsafdrag blifvit förtydligadt.»
För min del tror jag, att den ifrågavarande paragrafen
är riktigt uppställd, sådan den här blifvit af Statsutskottet
föreslagen, och jag anhåller således, att den måtte godkännas
oförändrad.
Vidare yttrades ej, och 11 § återremitterades.
12-75 §§.
Godkändes.
76 §•
Herr Rinman: 1 förra momentet af denna paragraf har
en oegentlighet insmugit sig i redaktionen. Det heter nemli¬
gen der, bland annat, att det ifrågavarande lånets belopp vicke
får öfverstiga 1,456,666 rdr 67 öre.» Vid sistlidne riksdag
var den verkliga anläggningskostnaden ännu icke närmare
känd eller beräknad, och det biel' derföre då också i regle¬
mentet intaget, att sagda lån icke fick öfverskjuta ett visst
maximum al 1,700,000 rdr rint. Det har emellertid numera
blifvit till siffran ovilkorligen bestämdt; och det är följaktligen
icke fullt adeqvat eller egentligt att bibehålla en ordställning,
som af förhållandena icke längre betingas. Jag tillåter mig
derföre föreslå, att elter orden »hvilket låns belopp» den mel-
lanrriening, som börjas med ordet »enligt» och slutas med
ordet »öre», helt och hållet uteslutes, samt att i stället införes:
genom Kongl, brefvet den 24 Januari 1S62 blifvit bestämda
till 1,436,666 rdr 67 öre.
Andra momentet ålägger det för jernvägsanläggningen
bildade bolaget att, »i händelse verkliga kostnaden för jernvä-
liw g.-Stånd. Prot. vid lliktd. 1862 — 1863. VI. 52
818
Jen 28 Oktober.
gens byggande och rörelsematerielens anskaffning» icke skulle
uppgå till den beräknade summan, genast återbära, hvad bo¬
laget uppburit öfver 2/3:elelar af denna kostnad. I det Kongl,
brefvet har ordet röretsemateriel erhållit predikatet erforder¬
lig och detta tillägg synes mig äfven vara nödvändigt. Ty om
det icke här insättes och den verkliga kostnaden för Borås¬
banan skulle komma att understiga hvad som blifvit beräk-
nadt, förefunnes, efter hvad jag kan finna, för bolaget intet
tiinder att på mnterielen nedlägga sä mycket af låneåterstoden,
det behagade. § 76 skulle alltså komma att lyda som följer:
Bet — — — — — — — — — låns belopp,
genom Kongl, brefvet den 24 Januari 1862 blifvit bestämdt
till 1,456,666 rdr 67 öre, — — — — — — — —
— — — — — — — — — inbetalas.
I öfrigt — — — — — — — — — —
— byggande och erforderlig rörelsemateriels anskaffning —
För detta ändamål hemställer jag, att paragrafen må till
Statsutskottet återförvisas.
Herr Ver ger: Det torde vara tydligt, att här icke kan
åsyftas någon annan rörelsemateriel, än som ingår i planen
för arbetet, och i paragrafen heter det också uttryckligen:
»sedan arbelsförelaget blifvit i öfverensstämmelse med planen
fullbnrdadl». Herr Rinmans anmärkning torde vid sådant
förhållande icke förtjena något afseende, hvarföre jag tillåter
mig yrka bifall till § 76 utan förändring.
Herr Rinman: Med anledning af Herr Bergers försök
till försvar af redaktionen vill jag fästa uppmärksamheten
uppå, att, åtminstone hvad förra momentet beträffar, det svår¬
ligen lärer gå an att begagna orden icke öfverstiga om ett
lån, sorn blifvit till beloppet fixeradt.
Jag vidhåller således mitt yrkande om återremiss.
Vidare anfördes ej, och 76 § återremitterades.
77-88 §§.
Gillades.
§ *■
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stats-, Bevill-
nings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets utlå¬
tande JYs 81, i fråga om förhöjning af folkskoleafgiften.
§8.
Ånyo föredrogs Lagutskottets memorial M 74, i anled¬
ning af erhållna återremisser af Utskottets memorial JYi 70
med förslag till voteringspropositioner i anledning af de inom
Den 28 Oktober.
8(9
Riksstånden fattade skiljaktiga beslut vid förehafvande af Ut¬
skottets utlåtande JVs 58 öfver gjorda anmärkningar och Riks¬
ståndens skiljaktiga beslut vid Utskottets betänkande Jtä 35,
angående införande af ny strafflag m. m.
Härvid förekornmo:
Utskottets förslag till
Voteringsproposition M 4 a
Herr Rinman: Jag hemställer, att Ståndet måtte vid¬
blifva sitt en gång fattade beslut i afseende å den ifrågava¬
rande voteringspropositionens uppställning. § 75 riksdagsord¬
ningen säger, att för beslut i » alla öfriga» ärenden — d. v. s.
sådana, som icke angå grundlags stiftande, upphäfvande, för¬
ändring eller förklaring — gäller, med de undantag, hvarom
i regeringsformens 66, 69, 70, 71 och 72 §§ särskildt är för-
ordnadt, jemte Konungens samtycke, tre Stånds mening; men
skulle två Stånd stanna emot två, så förfaller frågan. Den
af Utskottet nu föreslagna voteringspropositionen är uppställd
så, att frågan vid omröstningen skulle kunna förfalla. Om
densamma godkännes, skulle man följaktligen komma att vo¬
tera, om lagförslaget skall förfalla. Voteringspropositionen är
således uppställd under förutsättning, att tre Stånd icke skulle
vara ense i hufvudsaken; men under sådant förhållande vore
frågan redan, utan votering, ovilkorligen förfallen efter nämnda
§. Nu hafva dock tre Stånd sammanstämmande förklarat, att
frågan icke kan förfalla, och då blifver det ju en orimlighet,
likasom det är grundlagsstridig!, att rösta efter en voterings¬
proposition, som kan lemna ett motsatt resultat. Jag anser
fördenskull, att Ståndet bör ogilla memorialet och lägga det
till handlingarne.
Herr Carlén: Jag ber att få fästa Herr Rinmans upp¬
märksamhet uppå, att Rikets Ständer genom dess pluralitet
af tre Stånd redan förklarat, att den fråga, hvarom memoria¬
let handlar, icke kan förfalla. Den måste således komma
under omröstning i förstärkt Lagutskott, och ehuru jag för
min enskilda del anser, att nämnda Rikets Ständers beslut
icke var riktigt, är det dock för mig förbindande, och jag an¬
håller fördenskull om bifall till den voteringsproposition, som
Utskottet för sådant ändamål här uppställt.
Flere ledamöter instämde.
Herr Rinman: Just af den anledning, att, såsom Herr
Carlén ganska riktigt anmärkt, tre Stånd äro ense derom, att
frågan icke kan förfalla, kan det fjerde Ståndets åsigt, att den
skall förfalla, icke tagas i betraktande och följaktligen icke
820
l)en 28 Oktober.
heller inrymmas i någon voteringsproposition. På grund häraf
kan jag icke annat än vidblifva mitt nyss gjorda yrkande.
Herr Henschen: Jag får erkänna, att jag är af samma
mening som Herr Rinman, men jag har dock icke reserverat
mig emot förslaget, emedan jag icke anser det vara rådligt
att för en sådan formfråga uppehålla hufvudsaken. Lag¬
utskottets åsigt, som öfverensstämmer med Herr Rinmans,
finnes uttryckt i det förra memorialet; meri då tre Stånd åter¬
remitterat detsamma, har väl detta skett, derföre att deruti
förekommit någon felaktighet. För öfrigt åberopar jag Herr
Carléns yttrande och hemställer till Herr Rinman, hvars
noggranna kännedom om grundlagarne är oss alla bekant, att
han måtte nedlägga sin stränga talan och således låta det nu
föredragna memorialet med den nya voteringspropositionen
passera, till fromma för hufvudfrågans snara afgörande.
Vidare anfördes ej, och Utskottets förslag godkändes.
Voteringsproposition M 4 b.
Godkändes;
och
Utskottets slutliga anmälan, angående voteringspropositio¬
nen JU 5.
Lades till handlingarne.
§ 6.
Föredrogs ånyo utdrag al hedervärda Bondeståndets pro¬
tokoll den 21 dennes, M 499, innefattande, bland annat, dels
nämnda Riksstånds beslut i anledning af Bankoutskottets me¬
morial M 72, angående instruktion för Rikets Ständers Banko¬
utskott vid nästa riksdag, dels ock inbjudning till de öfriga
Riksstånden att i samma beslut sig förena.
Herr Lindström: Då det Borgareståndets beslut, hvari
Bondeståndet nu söker ändring, blifvit af tvänne andra Stånd
godkändt, yrkar jag för min del afslag å inbjudningen.
Vidare anfördes ej, och inbjudningen afslogs, hvarefter
protokollsutdraget lades till handlingarne.
§ 7.
Föredrogos ånyo, hvart efter annat, Statsutskottets:
Utlåtande M 194, i anledning af Kongl. Majds nådiga
skrifvelse till Rikets Ständer i fråga om kostnadsersättning
till militäre, civile och ecklesiastike tjenstemän för en del resor
i tjensteärenden.
Herr Bovin: För min del kan jag icke biträda det
beslut, hvartill Utskottet kommit, utan instämmer jag uti
Ven 28 Oktober.
821
oell förordar bifall lill friherre af Ugglas reservation. Jag
vill i korthet antyda anledningarne till denna min menius.
Såsom af betänkandet inhemtas, grundar sig Kongl.
Maj:ts framställning ursprungligen på en framställning af
Rikets Ständer. !)e hafva nemligen, lili underdånig skrif¬
velse den 27 Oktober 1837, anhållit, »att, då det visserligen
vore ganska betungande för indelda arméens befäl att af
egna medel nödgas bestrida utgifterna för resor, icke alle¬
nast i och för deri egen'liga ijenstgöringen, utan ock för
förrättningar, hvilka icke stodo i omedelbart sammanhang
dermed, eller vore deraf föranledda, men flera embets-
ocli tjenslemannaklasser, likaväl som den indelda arméens
bela/, hade sig ålagdt att utan ersättning företaga resor i
tjensteärenden, och billigheten loidrade, att deras möjligen
icke mindre grundade anspråk ej lemnades utan afseende,
Kongl. Majit måtte, för ärendets behöriga utredning, till
Rikets Ständer göra nådig framställning, dels om och i hvilka
fall ersättning borrie tillerkännas militäre, civile och ecklesi-
aslike tjenstemän för resor vid förrättningar inom deras
tjenstedistrikt, dels ock om de kontrollföreskrifter, sorn i be¬
rörda hänseende kunde finnas erforderliga.» Retänkandet in¬
nehåller ock härutinnan uppgifter, hvilka ådagalägga, att den
kostnadsersättning, sorn här är i fråga, icke saknar befo¬
genhet. Den skulle tillkomma den delen af tjänstemanna¬
klassen, som är minst väl aflönad. Den har derjemte icke
blifvit för högt beräknad; och vid sådant förhållande synes
mig Utskottet hafva saknat skälig anledning att helt och
hållet afstyrka den nådiga framställningen. Utskottets skäl
för afslag äro också, så vidt jag kan finna, ingalunda håll¬
bara. Utskottet yttrar sålunda lill en början, att, ehuruväl
det må medgifvas, att för åtskilliga af de omnämnda förrätt-
ningarne någon ersättning kan vara af billighet påkallad,
de af Kongl. Majit föreslagna grunder för en sådan ersätt¬
nings utgående synts Utskottet mindre lämpliga med hän¬
seende till dels >.de med sjelfva beräkningssättet förenade
olägenheter, dels svårigheten al nödig kontroll.» Jag har
dock icke funnit af Utskottet uppgifvet, hvilka olägenheter
skulle vara förenade med det af Kongl. Majit föreslagna be¬
räkningssättet. Icke heller kan jag se. att svårigheter bär
mera jin i andra fall möta att utöfva behörig kontroll.
Hvad åter betral!'ar den utredning af frågan, sorn, efter
hvad Utskottet vidare förmenar, skall uti förevarande nådiga
skrifvelse saknas, så »att omöjligt vore att bedöma beloppet
822
Den 28 Oktober.
af de otvifvelaktig! högst betydliga kostnader, som af bifall
till det framställda förslaget skulle föranledas», vill jag er¬
inra, att en dylik utredning svärligen lärer vara möjlig att
på förhand åstadkomma på ett fullt tillfredsställande sätt.
Det sista skälet för Utskottets afstyrkande innefattas uti
den af Utskottet åheropade omständigheten, att Rikets Stän¬
der redan, uti underdånig skrifvelse den 26 sistlidne Mars,
anhållit, »det Kongl. Majit måtte i nåder låta utarbeta nytt,
efter nutidens kommunikalionsanstalter lämpligare afpassadt
resereglemente.» Jag kan dock icke finna, att utfärdandet
af ett nytt rese-reglemente kan vara af beskaffenhet' att ut¬
öfva inflytande på den fråga, som utgjort föremål för Ut¬
skottets behandling. Detta reglemente kommer blott att
upptaga beloppet al skjutsersättningen efter hästantalet eller
dagtraktamentet; men derigenom blir på intet sätt bestämdt,
för hvilka resor ersättning skall utgöras.
På grund häraf anser jag för min del det vara skäligt
och rätt att antaga friherre af Ugglas’ reservation. Det er¬
sättningsbelopp, som der finnes föreslaget, är ingalunda för
högt. Det skulle, i händelse Ständernas beslut om förhöj¬
ning i skjutslega!! vinner Kongl. Maj.ts nådiga bifall, utgå
med 1 rdr .30 öre för hvarje mil, men i motsatt fall fast¬
ställas till blott 1 rdr 23 öre för milen; och det lärer väl
icke af någon kunna antagas eller anses, att det sålunda lö-
reslagna beloppet öfverstiger, hvad skjutskostnaden i sjelfva
verket utgör.
Herr Ekholm *).
Herr Berger; Denna fråga härleder sig från ett af fö¬
regående Ständer fattadt beslut. Vid 1837 års riksmöte
gjordes nemligen framställning i ämnet af en enskild mo¬
tionär, och Sammansatta Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottet, till hvars behandling frågan biel öfver-
lemnad, tillstyrkte, påtagligen för att komma ifrån saken, som
då var outredd, alt Ständerna borde ingå med en underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit med begäran att fä ulredt, icke
blott om kostnadsersättning för en del resor i tjensteärenden
borde ega rum. utan äfven för hvilka fall• Häraf visar sig
tydligen, alt Ständerna ingalunda gifvit på hand, ali en så¬
dan ersättning ovilkorligen skulle meddelas. Det begärdes
blott en utredning af de förhållanden, som på frågans be¬
*) Herr Ekholms vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Den 28 Oktober.
825
dömande kunde inverka. Denna utredning saknas emellertid
helt orh hållet i den nådiga skrifvelse, som Kongl. Majit med
anledning deraf nu afla tit till Rikets Ständer.
För min del anser jag det i samma skrifvelse föreslagna
sättet att aflöna vissa tjenstemän vara ett (dand de mest olämp¬
liga. Det måste, så vidt jag kan finna, gifva anledning till
en alldeles otrolig mängd al reseräkningar lör hvarje år på
små belopp, för korta resor, som de fleste tjenstemän äro
nödsakade att. göra i och för tjensten. Om man anser, att
någon viss klass af våra tjenstemän är företrädesvis och
mer än skäligt betungad af tjensteresorna, synes det mig
vara lämpligar»' att bereda dem ersättning på annat sätt.
Men jag har dock icke hört i landsorten, att tjenstemännen
klagat öfver någon tunga i detta fall, likasom icke heller,
att någon bland dem väntat sig, an mindre begärt någon sär¬
skild ersättning af staten.
Härtill kommer, att ett dylikt sportelsystem tvifvelsutan
skulle leda lill villervalla och mångå tvister, samt medföra i
och för kontrollen de största svårigheter, oberäknadt att det
måste blifva nästan omöjligt att göra skillnad emellan så¬
dana resor, som af tjensten omedelbarligen föranledas, och
sådana, som endast göra det medelbart. I den Kongl, skrif¬
velse!) föreslås, att ersättning skall lemnäs blott lör de
resor, som medelbarligen höra till tjensten. Men hvar är
väl här den rätta gränsen? Och huru skall man kunna
med bestämdhet uppställa en sådan? Jag håller fördenskull
före, att det skulle vara lika olämpligt som i sina följder
menligt att införa ett sådant rese-ersättningssystem, sorn här
blifvit af Kongl. Majit föreslaget för de militäre, civile och
ecklesiaslike tjenstemännen, hvilka dessutom numera icke
heller böra vara af en dylik sidoersältning i behof, sedan
deras löner helt nyligen blifvit på ett med tidens fordringar
öfverensstämmande sätt reglerade och förhöjda.
Jag yrkar således bifall till Statsutskottets här gjorda
framställning. '
Herr vice Talmannen Murén; Af reservationen synes,
att på utgiftsafdelningen frågan rönt en annan behandling, än,
till min förundran, den sedermera erhöll i Utskottet.
Det kan visserligen så vara, att, om man säger nej, man
bäst kommer ifrån saken; men jag tror dock icke, att det
är rättvist och billigt att förvägra ersättning för resor i sta¬
tens tjenst. Denna åsigt gjorde sig ock gällande på a fdel-
824
Den 28 Oktober.
ningen och ett beslut fattades der, som öfverensstämmer
med hvad friherre af Ugglas yrkar i sin reservation.
Jag tror för öfrigt, att den ilråcaställda utgiften icke
kommer att blifva så stor, som Statsutskottet förespeglar.
Det iir alldeles icke — såsom en ledamot af nämnda Ut¬
skott nyss ansåg — meningen, att tjenstemännen skola er¬
hålla någon särskild aflöning eller njuta större betalning af
slaten, än resekostnaden verkligen utgör. I förslaget är er¬
sättningen ock begränsad till ett \isst belopp per mil.
Jag kan således för min del icke gilia det slut, hvartill
Statsutskottet här kommit, utan tillstyrker jag bilall till
friherre af Ugglas’ reservation.
Herr Ljungberg: Herr Berger har utan tvifvel rätt,
då han säger, att Rikets Ständer icke begärt, att Kongl.
Maj:t skulle till Ständerna öfverlemna något lörslag i fråga
om sättet lör den bär afsedda kostnadsersättningens utgö¬
rande; men det ligger dock i den underdåniga skrifvelse, som
Rikets Ständer afläto i delta ämne, i någon mån uttryckt
den åsigt, att ett dylikt behof lörefunnes. Det låter väl icke
heller förneka sig, att den föreslagna kostnadsersättningen
till de militäre, civile och eeklesiaslike tjenstemännen icke
bör betraktas såsom löneförhöjning, utan som en ringa godt-
görelse för dem anbefallda resor. Det är ingalunda, såsom
Herr Berger synes hafva antagit, i allmänhet tallet, att det
blott är personer, hvilka iiro försedda med boställen, som
nödgas företaga dylika resor, utan inträffar delta ganska
ofta med garnisonsofficerare och andra tjenstemän, hvilka
icke hafva egna fordon och hästar, men ändock ej sällan
mäste företaga resor af 8 till 9 mils afstånd från garni¬
sonsorten. Det vore fördenskull i hög erad obilligt, om icke
skälig ersättning blefve dem derför tilldelad af staten. Detta
oaktadt kan jag likväl icke ingå på friherre af Ugglas’ re¬
servation, då han alternativt yrkar, att ersättningen lill ifrå¬
gavarande tjenstemän skall, om den af Ständerna beslutade
förhöjningen i skjutslega!) bila lies af Kongl Majit, utgå med
1 rdr 50 öre för hvarje mil; ty något definitivt Rikets Stän¬
ders beslut om skjutslegans belopp torde icke ännu vara
faltadt. Och då reservanten sedermera anser, att »i mot¬
satt läll» ersättningen skall fastställas lill 1 rdr 23 öre lör
milen, kan jag icke heller med honom instämma, emedan
det väl icke kan falla Ständerna in att be\ilja tjenstemän¬
nen skjutsersättning utöfver deras verkliga utgift for ända¬
målet,
Den 28 Oktober.
823
Jag tillåter mig derföre anhålla, all, i stallet för nyss¬
nämnda båda a 1 te roal i v t i siffror föreslagna belopp, må efter
ordet »utgå» insattas en mening al följande lydelse: efter
(fällande skjutslega; hvarjemte jag hemställer, om det icke
må anses mindre nödvändigt och lämpligt att i den under¬
dåniga skrilvelsen i ämnet inlägga den anhållan, att krigs-
rättssanimanträden, då sådana vid andra tillfällen än under
mötestiderna eller inom garnisonsort finnas nödiga, må blifva
med minsta möjliga kostnad anordnade, enär det torde få
antagas för gifvet, alt Kongl. Majit, utan att saken särskildt
påpekas af Rikets Ständer, tillser, att nödig hushållning i
nämnda fall iakttages.
Herr Gahn').
Herr Ridderstad: Vi hafva ju ett resereglemente för
våra högre, hällre och bäst a/lönade embetsman, hvarefter
desse ega att åtnjuta ersättning för sina långa resor, och jag
kan då icke inse, hvarföre ej samma grundsats skall er¬
kännas och tillämpas för de lägre, mindre väl a/lönade
tjenstemännen.
För öfrigt vill jag visserligen icke vfvas öfver, alt jag
har någon allmänt omfattande och fullständig kännedom i
denna fråga. Det iilla, jag liar mig bekant, inskränker sig
lill det militära lacket. Inom detsamma går det gemenligen
så till, att subalterner kommenderas a 11 förrätta de s. k.
torpsynerna eller flertalet af deni — äfvensom att vid
alla de tillfällen, då kompaniet återkommer från mötena,
syna uniformer och dylikt. För yngre militärer äro dylika
resor ganska känbara; och jag kan intyga, att, om ock
klagomålen icke varit högljudda, verkligt missnöje häröfver
dock förefinnes.
För ett tjugotal af år tillhaka plägade det ock vanligen
inträffa, alt rot- och rusthållame gingo syneförrältarne li l¬
lia nila med fri skjuts rusthåll från rusthåll, rothåll från rot¬
håll, emedan de funno obilligheten flir subalternoflicerarne
att ur sin egen knappa kassa bestrida utgifterna derför. Men
jag har mig Liek ant — jag är sjelf rothållare — att pn sed¬
nare tider det från regementschefen utgått stränga ordres
till officerskårerna, att icke gifva anledning till dylika frivil¬
liga gärder Irån rol- och ruslhåHarnes sida, hvarföre de också
numera ganska sällan, 0111 någonsin förekomma.
*) Herr Gallus vid tryckningen ej allenmade anförande tryckcs
vid slutet af delta band.
826
Den 28 Oktober.
Emellertid ligger ett kompani ofta vidt spridt och den
ganska klent aflönade subalternen kan till följd häraf i och
för tjensten på egen bekostnad årligen få göra resor på 20,
25 till 50 mil. Han reser dock i statens tjenst och för sta¬
tens räkning, hvadan väl äfven staten rättvisligen borde
förse’ honom med medel dertill. Itp» af reservanten före¬
slagna kostnadsersättningen synes mig vara billig och jag
förenar mig följaktligen med dem, som yrkat bifall till fri¬
herre af Ugglas’ framställning, med den förändring deruti,
som nu blifvit af Herr Ljungberg föreslagen.
Herr Carlén: De fleste af de talare, som yrkat bifall
till friherre af Ugglas’ reservation, hafva egentligen fästat
sig vid förhållandet med de militäre tjänstemännen, och i
afseende på dem vill jag äfven medgifva, att tjensteresorna
kunna vara oskäligt betungande, särdeles om man lager i
betraktande, att de, som lå göra dessa resor, vanligen icke
äro i tillfälle att hålla egen häst. Dessutom stå resorna i
detta fall icke i något omedelbart sammanhang med tjenst-
göringen i öfrigt, och jag skulle derföre hafva ansett, alt
det varit väl, om Statsutskottet vid frågans behandling tagit
dessa undantagsförhållanden i öfvervägande.
Men i afseende å de båda andra arterna af tjenstemän
synes mig Statsutskottets yttrande vara fullkomligt välgrun-
dadt. Hvad de ecklesiastike beträflär, behöfva de sällan
göra några resor i tjensten. En eller två gånger under hela
deras tjenstetid inträffar kanske någon till- och afträdes-syn
hos en embetsbroder. De undfägnas då vanligen med ett
godt kalas och de hafva dessutom vanligen egna hästar.
Dessutom förekommer härvid, att bekostandet af svneför-
rättningarne å de till ecklesiastikstaten hörande egendomar
icke äro en statens skyldighet, utan indelningshafvarens och
församlingens, och någon särskild ersättning af statsmedel
forde således ur intet hänseende vara för detta ändamål
hvarken behöflig eller behörig.
Hvad åter vidkommer landtstatens tjenstemän, tror jag
neppeligen, att det någonsin ifrågakommer. att häradsskrif¬
va ren beordras till andia resor än sådana, som närmast på¬
kallas af hans tjenst. Detta är särskildt fallet med mantals-
skrifningarne, och om han gör någon resa i och för en
skattläggning af något hemman, eger han att derför uppbära
särskild ersättning.
Det återstår således endast kronofogdarne och länsmän¬
nen; men till deras befattning hör det just att resa. Ge¬
Den 28 Oktober.
827
men lipp n hafva de ock hökfallet! samt egna hästar och re¬
sorna kosta dem derföre icke stort. Härtill kommer, att
den ät desse tjenstemän för icke längesedan tillagda löne¬
förhöjningen jost afsett deras egentliga tjenst, som är att
bevaka kronans rätt och hästa.
Kronofogden har för öfrigt nära nog den bästa positio¬
nen bland alla landtstatens lägre tjenstemän. GÖromålen
äro, om man undantager resorna, i allmänhet ganska obe¬
tydliga, men löneförmånerna äro deremot ganska goda i för¬
hållande till hvad han gör. Polistjänsteman skulle han val
vara, men dessa bestyr kastar han vanligen på länsmannen.
Och om någon gång han är närvarande såsom krono-ombud,
bör väl delta anses vara en skyldighet, som tillkommer ho¬
nom i följd af hans tjenstebefattning, för hvilken han åt¬
njuter kontant lön. Men om någon särskild förbättring i
inkomster dock anses för resorna böra honom tilldelas, anser
jag det vara vida bättre, att, såsom Herr Berger föreslagit,
den lemnäs honom genom en viss årlig förhöjning i hans
lön. Detta är icke heller något ovanligt, ty landshöfdingen
har för närvarande redan ett särskildt årsanslag af 800 rdr,
som utgår under rubriken respenningar.
För öfrigt vore det efter min öfvertygelse en farlig
princip, som ligger (ill grund för det af Kongl. Maj:t gjorda
och af reservanten förordade förslaget. Det finnes äfven
andra embetsman, utom de ifrågavarande, som 13 göra resor
i tjensten utan särskild ersättning. Delta är exempelvis
fallet med landldomaren. Han skulle då också kunna göra
anspråk på kostnadsersättning af staten, och hvar i sådant
lall gränsen för anspråken skulle blifva, är svårt att förut¬
säga eller ana.
Deremot tror jag, som jag ifrån början yttrat, att i af¬
seende å de militäre tjenstemännen skäl kunna vara för
handen, att staten tilldelar dem någon godtgörelse; och af
denna anledning skulle jag för min del anse en återreiniss
vara lämplig i syltning, att Statsutskottet måtte tillse, huru
kostnadsersättning för resor i tjensteärenden må kunna desse
tjenstemän lämpligast beredas, och jag vill derföre gerna
framställa yrkande derom, såvida det biträdes af någon an¬
nan ledamot.
Herr Bovin: Jag har begärt ordet, för att bemöta de
invändningar, som mot den begärda reseersättningen under
debattens fortgång förekommit.
828
Den 28 Oktober.
Sålunda liar, bland andre talare, Herr Berger yttrat,
alt en dylik ersättning icke vore af behofvet påkallad, och
han har tillagt, att någon klagan från de af resor i tjänste¬
ärenden företrädesvis betungade tjenstemännens sida icke
skulle hafva hittills försports. Detta måtte vara ett misstag,
ty att »behofvet» finnes, vågar jag påstå och jag tror, alt
hvar och en, som tager reda på beskaffenheten af de tjen-
ster. som här äro ilråga, och den dermed förenade ringa lön,
skall kunna vitsorda det; och att anledning till »klagomål»
icke saknas, derom kan man öfvertyga sig genom alt tillse,
huru högt betungade, till följd al sina befattningar, desse
tjenstemän äro af resor, för hvilka de icke njuta ersättning,
i hvilket afseende klagomål från dem icke heller saknats.
Med anledning åter af Herr Carléns yttrande måste jag
anmärka, att åtskilliga af hans uppgifter sakna all grund,
och jag må verkligen undra, om de blifvit lemnade på lullt
allvar. Han vill tillerkänna särskild ersättning åt de militäre
tjenstemännen och derutinnan instämmer jag med honom.
Deremot har han velat frånkänna de ecklesiastike tjenste¬
män, som beordras lill vissa förrättningar lör ecklesiastik¬
statens räkning, all godtgörelse. Detta kan jag icke gilia,
ty dessa förrättningar äro, efter hvad jag kan finna, af be¬
skaffenhet att icke stå i något närmare sammanhang med
prestens eller ombudets tjenstebefattning i öfrigt.
Slutligen har Herr Carlén vidrört landtstatens tjenste¬
män och han har skildrat dem såsom särdeles lyckligt lot¬
tade. Bland desse tjenstemän har han synnerligen framhållit
kronofogdarne. Jag har sjelf åtnjutit den lyckan att vara
kronofogde, och jag kan sanningsenligt upplysa, att inkom¬
sterna vanligen icke gå (ifver 2,500 rdr, men väl under.
Och alt den, som på denna lön skall verkställa en mängd
resor, kan säeas befinna sig i en så afundsvärd ställning i
finansielt hänseende, att han icke behöfver eiler bör åtnjuta
någon särskild ersättning för alla de extra resorna i fjell¬
sten. är i sanning för mig, likasom säkerligen för hvarje
billig domare, svårt att inse.
Herr Carlén har i öfrigt vidare anfört, att reseersätt¬
ning icke bör för desse tjenstemän ifrågakomma äfven der¬
före. att de hafva boställen. Det är sannt, alt en del af
tjenstemännen äro dermed försedda; men jag känner dock
flera provinser, der ingen enda till landsstaten hörande per¬
son har eget boställe, samt andra provinser åter, der den
ene har det. men den andie icke: och om man ville göra
ben 28 Oktober.
829
en noggrann beräkning, skulle det kanske befinnas, att knap¬
past halfva antalet disponerar boställen. Jag vidhåller så¬
ledes, hvad jag förut yttrat orri behofvet och billigheten af
särskild ersättning för landtstatens tjenstemän.
I sammanhang med det nyss anförda har Herr Carlén
åberopat, att häiadshöfdingarne också hafva åtskilliga resor
att göra. Detta är sannt; men dessa resor äro dock icke
särdeles många och lör de liesta har häradshöfdingen sär¬
skild ersättning, — och detta med rätta.
Jag yrkar alltså fortfarande bifall till friherre af Ugglas'
reservation; men för att icke åstadkomma splittring i me-
ningarne, vill jag biträda densamma, med det af Herr Ljung¬
berg dervid fogade tillägg, ehuru jag icke kan underlåta an¬
märka, att delta tillägg, enligt hvilket ersättningen skulle
utgöras efter gällande skjutslega, efter mitt förmenande skulle
komma att försvåra kontrollen Öfver reseräkniugarnes rik¬
tighet, liksom jag verkligen icke vet, om icke detsamma
kan blifva mera betungande än reservantens förslag i
denna del.
Herr Ekholm *).
Herr Björck ').
Herr Hultman instämde.
Herr Trägård, B. ').
Herr vice Talmannen Murén: Afven jag anser, att be¬
tänkandet bör återremitteras, ty jag tror, att det blir svårt
att här sammanjemka meningarne; men Utskottet skall det
måhända lyckas bättre.
För öfrigt må jag bekänna, att jag icke rätt förstår
Herr Carléns yttrande, att, om den af Konni. Majit här
gjorda framställningen vinner Ständernas bifall, det skulle
kunna ifrågakomma, att äfven domare borde få ersättning
för sina resor i tjensteväg. Förslaget innehåller ju, hvad
landstatens tjenstemän beträffar, att ersättning icke skall
utgå till kronofogde eller länsman i mål, som handläggas å
häradsting eller vid de tillfällen, då kronofogde eller läns¬
man tilt följd af sin tjenstebefattning mäste vara närva¬
rande. Och då de resor, som en domare inåste göra inom
sitt område, just betingas af hans tjenst, men fögderibetje-
ningen, i anseende till jäf eller laga hinder, understundom
*) Herrar Ekholms, Björcks och Trägårds vid tryckningen ej af-
lemnade anföranden tryckas vid slutet af detta band.
850
Ben 28 Oktober.
förordnns till förrättningar utom sitt tjenstgöringsdistrikt, och
det endast är för sådana fall, som särskild godtgörelse blifvit
dem bär medgifven, hvilket väl också är fullkomligt billigt,
kan jag icke inse, att Herr Carléns mening på något sätt
kan hemta stöd af detta förslag.
Hvad åter beträffar Herr Ljungbergs yrkande, alt kost¬
nadsersättningen bör utgöras efter den verkliga kostnaden,
vill jag visserligen icke motsätta tnig detsamma, änskönt jag
dock anser, att det beräkningssätt, som reservanten före¬
slagit, är enklare, helst deruti just inbegripas alla möjliga
kostnader, såsom kärrpenningar, bropenningar etc., och det
fördenskull synes mig, att man lika gerna skulle kunna an¬
taga reservantens förslag äfven i denna del. Emellertid
kommer det väl att bero af Utskottet att bedöma, hvilket-
dera alternativet må vara det lämpligaste, om betänkandet
återremitteras, hvarom jag anhåller.
Herr Ljungberg: De skäl, sorn Herr Björck anfört för
återremiss af betänkandet, sv nas mig ganska talande, och
då derigenom upplysning jemväl kan vinnas, i hvilket beslut
Hikels Ständer stannat i fråga om skjutslegan, vill jag för
min del icke motsätta mig en sådan åtgärd.
Herr Ekelund: Då jag är af samma mening med dem,
som icke gilla det nu förevarande betänkandet, utan önska
bifall till friherre af Ugglas’ reservation, har jag visserligen
ingenting emot en återremiss i sådan syftning, om Ståndet
finnér det lämpligt; men i annat fall synes det mig dock,
att reservationen skulle kunna genast antagas utan förändring.
Det der föreslagna priset är ett medelpris, och för min del
vill jag heldre antaga detta än Herr Ljungbergs amende¬
ment. enär det är antagligt, alt, om Ståndet sluter sig till
det sednare, splittring skall uppstå i meningarne, då det är
troligt, att Ridderskapet oell Adelil samt Presteståndet god¬
känna friherre af Ugglas’ reservation i dess helhet, sådan den
här lyder.
Herr Carlén: Då jag nyss hade ordet, förklarade jag,
att jag skulle önska återremiss. om någon annan ledamot
deruti instämde, och då della nu skett, förenar jas mig så¬
ledes i det derom gjorda yrkandet.
För öfrigt vill jag, om detta blir Ståndets beslut, blott
tillägga, att min åsigt öfverensstämmer med Herr Björcks
derutinnan, att dubbla och tredubbla ombud, som nu vid
syneförrättningarne böra vara närvarande, icke äro behöfliga.
Det synes äfven mig vara lämpligast, att blott ett ombud
Den 28 Oktober. 831
skall vara tillstädes och att detta representerar icke den
särskilda korporationen eller kåren, utan kronan, emedan
krono-ombudet måste förutsättas ega den mesta sakkänne¬
domen och jemväl förmågan att bäst sköta ett sådant upp¬
drag.
Slutligen vill jag endast nämna, att Herr vice Talman¬
nen visat sig hafva till den grad missuppfattat, hvad jag i
mitt förra anförande yttrade, att jag icke lärer behöfva upp¬
taga de af honom gjorda anmärkningar till besvarande.
Herr Bonin: Under förhoppning, att, om detta ärende
öfverlemnas till ny behandling af Utskottet, samma verk¬
liga skäl, som nu blifvit uttalade till förmån för Kongl.
Maj:ts förslag och ogillande af betänkandet, skola behörigen
göra sig hos Utskottet gällande, förenar jag mig med dem,
som yrkat återremiss.
Herr Henschen: Jag må bekänna, att, oaktadt allt
hvad under diskussionen blifvit y t träd t, jag icke blifvit öf-
vertvgad om oriktigheten af Statsutskottets framställning,
utan får jag, på de af Herr Berger anförda skäl, anhålla
om dess godkännande.
Jag är visserligen äfven af den åsigt, alt de tjenstemän,
som företrädesvis äro betungade af tjensteresor, böra derför
erhålla särskild ersättning, men denna bör gifvas dem en gång
för alla genom skälig förhöjning i deras lön. Jag befarar
eljest, att, om ersättningen skulle utgå för hvarje resa, i
eldighet med Kongl. Maj:ts och reservantens förslag, rese-
räkningarne skulle blifva allt. för mångå och kostnaden för
staten allt för dryg, äfvensom frestelserna att resa onödigt
och ej resa genaste vägen skulle blifva alltför många, samt
riktigheten af räkningarne svårligen kunna kontrolleras, lietta
är ock den egentliga anledningen, hvarföre jag ej vågar frångå
Utskottets mening i detta fall.
I afseende åter å den hithörande samt under debatten
äfven ventilerade frågan, rörande ombudsmannaskapet. sy
nes mig gifvet, alt den särskilda institutionen eller kåren
mäste hafva större intresse för institutionens eller kårens
egendom, än Kronan, och derutinnan är jag således af mot¬
satt lanke med Herr Carlén och Herr Björck.
Hvad slutligen beträffar det framställda yrkandet om
återremiss, vill jag icke sätta mig deremot, ehuru, af hvad
jag anfört, följer, att jag icke kan gilla syftningen, .lag har
i mina dagar varit i tillfälle att se så besynnerliga reseräk¬
ningar, att jag bäfvar tillbaka för den grundsats, söta åter-
832
U?n 28 Oktober.
remiss skulle afse att få erkänd och antagen af Rikets
Ständer.
Herr Hierta instämde.
Herr Trägårdh, /?.*).
Herr Wilt: Jag föreställer mig, att, om den här ifråga¬
ställa kostnadsersättningen beviljas på det sätt, att särskild
godtgörelse lemnäs för hvarje resa (och icke sorn Herr
Henschen funnit ensidigt, att hvarje embets- och tjensteman
tilldelas så stor lön, alt äfven utgiften för de lill Ijenstens
skötande nödvändiga resorna kan af honom dermed bestri¬
das), skulle en sådan massa räkningar komma att afgifvas,
att staten ytterligare blefve betungad med utgifterna för ett
särskildt nytt embetsverk, blott för att tillse och granska de
afgifvande rese-räkningarnes behörighet. Jag förenar mig
med Herr Henschen och yrkar således godkännande af Ut¬
skottets förslag.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Gahn från-
trädt sitt yrkande, framställde Herr Talmannen proposition
å bifall till utlåtandet. Härtill svarades ja och nej; jemte
det votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justera¬
des och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, sorn bifaller Statsutskottets utlåtande M 494,
röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma utlåtande återremitleradt »
Votering anställdes i stadgad ordning och utföll med
31 ja mot 24 nej; hvadan Statsutskottets utlåtande JYs 494
var bifallet.
Utlåtande M 193, i anledning af Kongl. Majds nådiga
proposition i fråga om de till åtskilliga stadsskolor inom
Lunds stilt äfvensom Hallands län utgående klockarepensio¬
ner samt landlgillen af klockarebol.
Godkändes.
Utlåtande M 498, i anledning af Kongl. Maj.ts nådiga
proposition om anslag för nalionaimusei-byggnadens inre¬
dande, jemte andra i sammanhang dermed erforderliga kost¬
nader.
Härvid förekommo Utskottets hemställanden i
lista och 2:dra punkterna.
Godkändes.
*) Herr Trägårdhs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af delta band.
nett 28 Oktober.
853
5:dje punkten.
Herr Björck').
Häri hördes (lere ledamöter instämma.
Herr Blanche *).
Flere ledamöter instämde.
Herr Rinman: Herr Björck har utgått från den åsigt,
att då staden eger gatan, bör staden ock bekosta densam¬
mas försättande i begagneligt skick och förseende med er¬
forderlig strandskoning. Jag får i anledning deraf erinra
Herr Björck, att staden icke längre eger gatan, utan har
lemnat hela tomten såsom gåfva ät nationalmuseum. Veder¬
börande hafva ock vetat att så begagna sig af gåfvan, att
å tomtens södra sida något utrymme för en gata icke finnes,
så vida man icke vill anlägga densamma på pålar utmed
och utanför tomten; och att ålägga Stockholms stad att an¬
lägga kajen just derföre att den, som fått platsen, icke vill
göra det, anser jag i hög grad obilligt. Jag tager också all¬
deles för gifvet, att Herr Björcks i sådant syfte framställda
förslag kommer att a (slås. Skulle emot all förmodan det¬
samma godkännas, blifver deraf en säker följd, att platsen
utmed södra sidan af nationalmuseum under en ganska låna
följd af år kommer att befinna sig i samma oordnade skick
som nu, emedan det först lärer komma i fråga att ordna
stränderna \id Blasieholmen, sedan utefter Ladugårdslands-
vikens norra strand en strandgata med strandskoning blilvit
anlagd. Het är visst både möjligt och sannolikt, alt aukto-
riteterna i hufvudstaden då finna ifrågavarande strandplats
så vanprydande, att de bestyra orri en strandskoning. Men
om man vili hafva platsen ordnad nu, så finnes ej annan
utväg, än att den, som bebygt platsen och rår om den,
äfven bekostar densammas ordnande; och anhåller jag för
min del, på grund af hvad jag här haft äran anföra, om bi¬
fall lill hvad Utskottet uti förevarande punkt tillstyrkt.
Herr Renström: Det är visserligen sannt, såsom Herr
Björck i sin reservation yttrat, att med upplåtelse af tomt
för bebyggande inom stad följer skyldighet för staden att
anlägga gata, som utgör vilkoret för tillträde till tomten,
och att den enskilde tomtegaren således icke kan åläggas
att bekosta, vare sig sjelfva gatan, eller den strandskoning,
') Herrar Hjördes och Blanche’» vid tryckningen ej aflemnade anfö¬
randen tryckas vid slutet al' detta band
Ubrg.-Ständ. /'rot. vid lii'intagen 1862—1863 VI. i>5
834
Den 28 Oktober.
som är nödig, dä gatan stöter till vatten; men dä i betrak¬
tande tages, att Stockholms stad kostnadsfritt upplåtit platsen
för museibyggnaden och alt det icke kan vara lämpligt, eller
lärer komma i fråga, alt hädanefter för den allmänna tra¬
fiken använda den del af stranden, å hvilken kajbyggnaden
är afsedd att uppföras, samt dertill kominer, att om staten
icke åtager sig att bekosta denna kajbyggnad, en al hufvud¬
stadens i afseende på belägenheten vackraste platser säker¬
ligen kommer att i manga år förblifva i ett så oordnadt
skick, att den icke kati undgå att väcka en störande upp¬
mät k-amhet, kan jag för min del dock icke finna annat, än
alt det tillhör staten att bekosta den ifrågavarande anlägg¬
ningen.
På denna grund anser jag mig böra bifalla Ulskottets
hemställan i förevarande hänseende.
Herr Witt: Då den tomt, hvarpå nationalmuseum blif¬
vit uppfördt. är en skänk af staden till staten, så vore det
i sanning obilligt, om denna stadens frikostighet skulle ådraga
staden kostnaden för anläggning af en kaj utmed museum.
Endast denna omständighet anser jag tillräckligt tala för
bifall lill Utskottets förslag; men man måste dessutom taga
i betraktande, att staden icke får någon egentlig nylla af
den ifrågasatta kajen. Väl skall allmänheten kunna färdas
der fram, både åkande och gående, men kajen kart aldrig
komma att tjena lill landningsplats för fartyg eller till upp¬
lag för varor, — en fördel, som en stad dock hufvudsakli¬
gen afser, då den utsätter sig för de kostnader, hvilka äro
med en kaj-anläggning förenade. Skall staden anlägga kajen,
bör staden ock lä begagna den, huru den helst vill, och då
detta icke kan ske här, anser jag, att Hikets Ständer icke
böra med otack belöna den frikostighet, Stockholms stad
ådagalade, då den kostnadsfritt upplät tomten, hvarföre jag
ock anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Lovén: Utan att på något sätt anse mig böra
ingå i pröfning, huruvida den del utaf tomten, som ligger
emellan nationalmuseum och vattnet, tillhör staten eller sta¬
den, eller huruvida det kan vara till fördel för staden att
ega densamma, vill jag endast fästa herrarnes uppmärksam¬
het derpå, att, om också staden är egare lill stranden, hon
likväl icke är skyldig att förse densamma med en strand-
skoning af sådan varaktighet och prydlighet, som platsen,
sedan nationalmuseum derå blifvit uppfördt, kräfver. Der
fordras en kajbyggnad af vida bättre beskaffenhet och ut¬
Den 28 Oktober.
seende, än hvarmed man under andra förhållanden kunde åt-
nöjas. och på detta skäl ensamt yrkar jag bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Ljungberg: Herr Björck har sagt, att Stockholms
stad ovilkorligen bör ega dispositionsrätt till den kaj. som
nu är i Iråga alt anläggas, och att staden hvarken hör eller
vill afstå derifrån. Det är visserligen möjligt, alt en dylik
rättighet ligger i stadens intresse och att. staden, för att er¬
hålla densamma, bör åtaga sig någon utgift; men jag hem¬
ställer, huruvida det icke för staten vore af ännu större in¬
tresse att förvärfva sig denna rättighet, ty det skulle ju, om
staden komme att disponera kajen, lätt kunna hända, att
denna klefve belamrad med fastager och hvarjehanda annat
gods, som minst kunde tjena till prydnad för det yttre om¬
kring ett museum. Hedan denna omständighet anser jag
kunna utgöra en mer än tillräcklig grund för bifall till Ut¬
skottets förslag; men jag kan icke underlåta att derjemte,
i likhet med föregående talare, fästa uppmärksamheten på
det obilliga i att hvälfva kostnaden för kajanläggningen på
staden. Den holme, hvarpå nationalmuseum är bygdt, är
af en så betydlig vidd och eger ett så fördelaktigt läge, att.
om staden försålt densamma, staden derigenom sannolikt
kunnat bereda sig en inkomst af minst 200.000 rdr. Denna
inkomst har staden afsagt sig, då den kostnadsfritt eller
emot en på intet sätt motsvarande godtgörelse till staten
upplät holmen för museibyggnaden, på samma gång staden
äfven berolvat sig den för henne såsom handelsstad vigtiga
fördelen af en beqväm landningsplats. Detta gäller staden i
allmänhet, men äfven för den tätt befolkade trakten kring
bolmen har densaminas användande uteslutande till plats
för ett museum icke varit fördelaktigt, emedan den mängd
af Norrmalms och Ladugårdslandets innevånare, som lörr
kunde i de på holmen belägna fiskaregången och gröna
gängen hemta sina förnödenheter, nu måste söka desamma
å ganska aflägsna trakter inom staden.
Dessa omständigheter, till hvilka ytterligare skulle kun¬
na läggas den, att den, som — såsom här staten — ensam
disponerar en plats, väl äfven, om han för något sitt ända¬
mål vill hafva den ordnad, måste bekosta sådant, anser jag
utgöra så talande skäl för bifall lill Utskottets hemställan,
att jag vågar tro. att Borgareståndet icke skall afslå den¬
samma. Hvad beträffar påståendet, att det för Stockholm
utgör en stor fördel att i nationalmuseet hafva erhållit en
836
Den 28 Oktober.
sä stätlig byggnad, sä vöre jag i motsats dorti11 frestad att
|iästä, alt det icke vore för mycket, om staten finge betala
nägot, derföre att hon med denna temligen osköna byggnad
beröfvat hntvudstaden en af dess herrligaste vyer.
Herr Björck
Herr Henschen: Sedan jag begärde ordet, har Herr
Björck till en del yttrat just hvad jag ämnade säga. Jag
behölver derföre icke blifva mängordig. Till en början vill
jag fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att helt säkert
hvilken annan stad som helst, som fått en sådan byggnad,
skulle dertill uppoffrat både tomt, gata och ännu mera, om
så erfordrats. Jag tror icke heller, att Stockholms repre¬
sentanter anse sjelfva institutionen likgiltig (ör staden; och
jag frågar dem. hvilken har mesta nyttan af nationalmuseum.
Stockholms stad eller landsorten? Jag kan icke heller under¬
låta alt erinra derom, huru villige Stockholms riksdagsmän
voro att från sitt samhälle utfästa hvilka uppoffringar sorn
helst, dä det var fråga om beredande för Stockholm af en
annan vetenskaplig institution, sorn tnan skulle rycka från
ett annat mindre samhälle. Nu är tonen annorlunda. Vore
det något onerösl eller skadligt för Stockholm att hafva in¬
stitutionen i fråga, skulle jag icke säga sä mycket om deras
motstånd mot Herr Björcks yrkande; men det är alldeles
otvifvelaktig!, att Stockholms stad, framför andra orter, har
ett öfvervägande intresse att erhålla densamma som tillika
blifver en prydnad för staden .lag instämmer med Herr
Björck och jag hemställer, huruvida det icke, i hvilket lall
sorn helst, vöre illa, om ej en stad, som hugnats med en
så vigtig institution som ett nationalmuseum, särdeles en så
stor stad som Stockholm, sjelf vidkändes den ringa uppoff¬
ring. Herr Björck nu påyrkat.
Herr Carlén: Jag tror, att Herr Henschen kan hafva
rätt deri. att en så stor stad som Stockholm gerna kan vid¬
kännas den ifrågasatta kostnaden af 70,400 rdr för anläg¬
gande af en kajmur med trottoar utmed nationalmusei södra
sida; men dä staden helt säkert lärer undandraga sig denna
kostnad och då det svårligen låter sig göra att tvinga sta¬
den dertill, så hemställer jag, huruvida det kan vara lämp¬
ligt att låta nationalmuseum stå, som det nu står. Vore
det verkligen så, som Herr Björck uppgifvit, att national-
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes vid slutet af detta band.
Len 28 Oktober.
837
musei tomt är noga begränsad, så skulle man möjiigen kunna
tvinga Stockholms stad alt bekosta anläggningen af gatan;
men detta lärer icke vara förhållandet, ty, så vidt jag liar
mig bekant, finnes pä södra sidan ingen annan gräns än
den, som bestämmes af vattnet. Att byggnaden blifvit upp-
lörd så nära intill vattnet, anser jag äfven vara ett bevis
derpå. För att nu bilda kaj. måste stora utbyggnader verk¬
ställas i vättnet, och bade staden vid upplåtelsen bestämt en
viss gräns, är det alldeles gifvet, att staden undantagit sä
mycken mark, att någon utbyggnad icke varit behöflig.
Emellertid är det besynnerligt, alt någon upplysning derom
icke kan vinnas i Utskottets betänkande. När nu emeller¬
tid tomten blifvit af staden skänkt till slaten, — och skänkt
är den, ty det utbyte mot statens mark vid Ladugårdslands-
viken, som staden förbehållit sig, är så obetydligt, att det
ingalunda kan jemföras med gåfvan af tomten, — så vore
det väl besynnerligt, om man nu skulle ålägga gifvaren en
omkostnad, som han icke behöft vidkännas, derest han icke
skänkt tomten ifrån sig. Tomten i och för sig sjelf har så
mycket värde, att den väl kunnat betala både denna och
andra kaj-byggnader.
f)å dessutom ftlkets Ständer redan bortkastat så myc¬
ket penningar på museibyggnaden, så är det val icke myc¬
ket skäl att hålla på dessa 70,400 rdr, hvarom här nu tvi¬
stas. och att för delta väl icke betydliga belopp låta bygg¬
naden stå ofullbordad ännu i 10 å 20 år; ty jag anser bygg¬
naden ofullbordad, sä länge icke platsen deromkring blifvit
behörigen ordnad. För min del biträder jag Utskottets
förslag.
Herr Hierta : Jag vill väl icke bestrida sanningen deraf,
att uppförande af ett nationalmuseum i Stockholm är till
fördel för staden, men jag tror, att man icke heller bör
förbise, hvad Herr Ljungberg och äfven andra påpekat, att
staden lör nationalmuseibyggnaden gifvit ifrån sig en ganska
dyrbar egendom, och dyrbar är den i sanning, om man be¬
sinnar, hvilket ypperligt tillfälle staden hade att derstädes
bereda upplag för varor, hvaraf beholvet för hvarje dag
tillväxer
Enligt hvad Herr Björck upplyst, skulle staden skänkt
blott en begränsad tomt. Jag tror icke, att förhållandet är
sådant; men, älven om så vore, hemställer jag, hvad del vill
säga. alt staden skulle förbehållit sig tillfälle till en gata,
»
838 Den 28 Oktober.
gom bJ'>tt komme att begagnas för färd till och från mu¬
sem». men aldrig kan blifva för staden behöflig.
Y'idare har Herr Björck framhållit, att staden såsom
ersättning för tomten förbehållit sip, att staden skall få ex¬
propriera så mycket af kronans invid Ladugårdslandsviken
belägna mark, som på vissa sträckor kan erfordras för den
blifvande strandgatan till Ladugårdslandet. En hvar, son»
har aldrig så liten kännedom or» förhållandena, vet ock, att
detta är en obetydlighet i jemförelse med stadens upplåtelse
af Kyrknholme».
För öfrigt hör denna fråga betraktas icke blott och bart
såsom en rättsfråga, utan elter för handen varande förhål¬
lande», och då man väl icke kan påstå, alt staden har nå¬
gon ovilkorlig skyldighet att kläda alla sina stränder med
stenkajer, samt man icke heller rimligtvis kan begära, att
staden i första rummet skall förse sig med dylika kajer,
der sådant icke af trafiken påkallas, hemställer jag, huruvida
det kan vara billigt och rättvist att med alslag å Utskottets
betänkande i denna punkt godkänna Herr Hjördis reserva¬
tion. Sker det så, befarar jag, att det kommer att dröja
många år. inna» platsen omkring nationalmuseum b! i Iver
fullständigt ordnad, ty ingen myndighet finnes, som kan be¬
falla staden alt börja med anläggning af stenkaj just på
ifrågavarande plats. Möjligen låler staden der bygga en bro
al trä, men dermed torde museum vara föga belåtet. Sel¬
man saken praktiskt, tror jag det vara bäst att stanna vid
Utskottets förslag, hvartill jag för min del anhåller om bifall.
Herr Ljungberg: Herr Björck har utan tvifvel miss¬
tagit sig i grunden för sitt yrkande. Ilan anser nemligen
Stockholms stad ovilkorligen vara nödsakad och skyldig all.
om icke staten det gör, bygga kaj vid nationalmuseum; men
om denna åsigt vore riktig, så skulle staden äfven kunna
åläggas att anbringa kajer öfver allt, der enskilda behagat
göra utfyllningar i sjön. Detta klefve i full konseqvens med
Herr Björcks påslående, men jag tror för min del, att man
svårligen skulle kunna bevisa en dylik skyldighet förstaden.
Jag tror äfven, i likhet med föregående talare, alt sta¬
dens styrelse, vid bestämmandet af de byggnadsföretag, den¬
samma har alt bekosta, måste i första rummet tillse, hvad
trafiken fordrar, från hvilken synpunkt denna plats väl blefve
den sista, som kommer att förses med kaj.
Det har sagts, att Stockholm heredt sig ersättning för
Kyrkoholmen derigenom, att staden, för en blifvande strand¬
lien 28 Oktober.
flata, förbehSIlit sig vissa sträckor al statens mark utmed
Ladugårdslandsvikpn; men det är för alla vät känd', att
dessa sträckor icke på långt när i värde motsvara* det lie-
lopp. hvartill Kyrkoholmen kunde uppskattas.
Herr Henschen har trott sig träda mig på rätta* stället,
då Iian yttrat, alt vi Stockholms-representanter, som nitälska
för vetenskapliga institutioner och hitills icke, såsom lian
förmenat, tvekat alt, för att bereda Stockholm sådana, ålägga-
slaten hvilka uppodVingar sorn helst, nu motsätta oss allt
bidrag frän stadens sida, för att bringa nationalmuseum i*
fullt färdigt skick. Jag vill dervid endast erinra Herr Hen¬
schen, att det är en betydlig skillnad emellan den undervisning
och lefvande vexelverkan mellan vetenskapen och den*
praktiska samhällsverlden, sorn ett universitet skulle bär
åstadkomma, och det hjelpmedel för det estetiska sinnets
utveckling, som åskådningen af några döda bilder i et t mu¬
seum kan utgöra. För öfrigt är det mig lika angenämt,,
som det varit mig oväntadt, att höra en representant för
Upsala sätta så högt värde på den bildning, som hufvud¬
stadens allmänhet antages kunna vinna genom några döda
konstalster. Man bör nu kunna hoppas, alt, när ordningen
kommer till befrämjande af samina allmänhets bildning ge¬
nom lefvande, intellekt nela krafter, han icke skall hädan¬
efter, såsom hittills skett, motsätta sig alla bemödanden för
detta onekligen högre måls vinnande.
Vidare har Herr Henschen sagt, att staden är skyldig
att göra något, dä staten redan för nationalmuseum åtagit
sig så stora kostnader. Jag medgifver, att slaten beklagligt¬
vis drabbas af oerhörda kostnader för detta byggnadsverk,
men hvems är felet? Icke är det Stockholms stads, men väl
regeringens och representationens, som låtit kostnaderna för
nationalmuseum uppgå lill så enorma belopp.
Slutligen lår jag med anledning af det här fällda ytt¬
randet. att det vore en stor fördel för Stockholm, att ifråga¬
varande nationalmuseum blifvit här för lagdt, tillägga, att
man, vid bestämmandet af Stockholm såsom platsen för elt
nationalmuseum, alldeles icke tänkt på att dymedelst bereda
staden en fördel, utan har detta beslut blifvit laitadt, eme¬
dan efter reteln hvarje centra linrättning bör hafva sin plats
i rikets hufvudstad. Om det liir Stockholm är en fördel att
inom sina murar innesluta en sådan inrättning, så är det
för staten en icke mindre att ega en stor centralort, å hvil¬
ken dylika institutioner och byggnadsverk kunna förläggas
1)40
Deri 28 Oktober.
och der de först kunna uppfylla sitt ändamål — alt lill en
större allmänhet och i sä vidsträckta kretsar som möjligt
sprida sina gagnrika verkningar, .lag förnyar min anhållan
om bifall till Utskottets förlag.
Herr Lindeström: Att fordra, att Stockholms stad, som
kostnadsfritt upplåtit Kyrkoholmen för nationalmuseibyggna-
den, tillika skall anlägga gator utmed museum och förse de¬
samma med strandskoning, anser jag, lika med åtskillige före¬
gående talare, strida mot all billighet; men antaget äfven, att
staden skulle vilja åtaga sig denna kostnad, så följer deraf,
att staden kommer att begagna platsen söder om national¬
museum på sätt med dess fördel bäst öfverensstämmer, såsom
t. ex. till upplag af varor, hvarigenom nationalmuseum icke
blott vanprydes, utan äfven blottställes för eldfara. Jag tror
likväl för min del icke, att Stockholms stad är villig att göra
den uppoffring, Herr Björck af staden fordrar, och hemstäl¬
ler, om, sedan man på nationälmuseihyggnadeii förslösat två
millioner rdr, man med godt samvete kati låta omgifningarne
se ut som en sophög.
Herr Blanche').
Herr Rydin: För min del kati jag icke annat än in¬
stämma med dem, som påyrka, att Stockholms stad skall
bekosta anläggandet af gata utmed södra sidan om national¬
museum och densammas förseende med nödig strandskoning,
och jag vet icke heller, hvarföre Stockholms representanter
med så mycken ifver motsätta sig ett sådant förslag. Mig
synes, att staden af gata och hamn på detta ställe bör hafva
ganska stor nytta, särdeles som vattnet derutmed är så djupt,
att stora fartyg med lätthet kunna framgå. Stockholm begär,
att staten skall afstå till staden Skeppsholmen, för att der
anlägga skeppsbro, men hvarlöre kan icke Stockholm lika
gerna här bygga en dylik bro. Lika med Herr Björck anser
jag stadens skyldighet i förevarande afseende ovilkorlig, hvar¬
före jag ock instämmer i hans reservation.
Herr Ditzinger').
Herr Brinck: Herr Björck har sagt, ätt Stockholms
stad erhållit ersättning lör Kyrkoholmen genom utbyte af
mark vid Ladugårdslandsviken. I anledning deraf torde jag
få upplysa Herr Björck, att den mark, staden nu återfått,
tillhörde det gamla kopphuset, som 1819 skänktes till veteri¬
*) Herrar Blanche * och Dilzingcrs vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 28 Oktober.
841
närinrättningen inot en årlig afgäld till staden af ISO rdr,
och dessutom ett vattensjukt ställe vid Fredrikshof. Att denna
ersättning icke är jemförlig med stadens gåfva af Kyrkohol-
men, lärer väl en hvar kunna inse. För min del anhåller jag
om bifall till Utskottets förslag, till stöd derför åberopande de
skäl, som af föregående talare blifvit andragna.
Herr Björck').
Diskussionen ansågs slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till 3:dje punkten blifvit med ja och nej
besvarad samt votering begärd, uppställdes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, sorn bifaller 3:dje punkten i Statsutskottets utlå¬
tande Jll 19ä!, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma punkt godkänd med summans
nedsättning till 25,237 rdr 75 öre.»
Häröfver i grundlagsenlig ordning anställd votering ut föll
med 29 ja mot 23 riej; hvadan 5:dje punkten var bifallen.
4:de och 5:te punkterna.
Godkändes.
6:le punkten.
Herr Ditzinger*).
Herr Sommelius instämde.
Herr Witt: Då redan så betydliga summor blifvit utgifna
för nationalmuseum, anser jag, att man bör iakttaga alla be¬
sparingar, som möjligen kunna göras. Man har dessutom här
i landet redan hunnit så långt i konsten att måla, att man
alldeles icke bör tvifla, att vestibulen kommer att taga sig
fullt lika bra ut, om dess väggar och trapparmar oljemålas,
som om de förses med stucco bistro, hvilket är vida dyrba¬
rare och derjemte vore en alldeles onödig Ivx, enär helt obe¬
tydligt af väggarne och trapparmarne blifver synligt, sedan
vestibulen blifvit försedd med de statyer och öfriga prydnader,
som äro ämnade att der uppställas. För min del biträder jag
Utskottets förslag.
Häri instämde Herr Hierta.
Herr Carlén; Afven jag bifaller Utskottets förslag i det
af Herr Ditzinger omförmälda afseende. Man må hafva hvil¬
ken smak man vill, men för min del kan jag icke finna det
vackert att förse så stora partier, som här äro i fråga, med
■) Herrar Björcks och Ditzingcrs vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
842
Den 28 Oktober.
stucco lustro. Don kan se magnefik ut, men tillfredsställer
icke det estetiska sinnet. Komiterade synas ock hafva delat
denna åsigt, samt ansett det vida vackrare att öljemåla vesti-
bulen, i stället för att förse den med stucco lustro. Dertill
kommer, att stucco lustro är ytterst ömtålig, så att, om en
spricka deri uppkommer, kan skadan icke hjelpas, med min¬
dre liela väggen omklädes. På dessa skäl anser jag Utskottets
utlåtande i detta afseende ganska välbetänkt, hvarföre jag ock
yrkar, att detsamma måtte af Ståndet godkännas.
Herr Björck").
Månge bland Ståndets herrar ledamöter hördes instämma.
Vidare anfördes ej, oell 6:te punkten bifölls.
7:de punkten.
Herr Ljungberg: Såsom bekant är, härleder sig det
klander, som drabbat ifrågavarande byggnadsföretag, hufvud¬
sakligen från de stora kostnader, sorn dermed varit förenade.
Detta oaktadt fordrar man nu, att Rikets Ständer skola såsom
arkitektarlvode tillägga preussiska geheiinerådet Sluter två pro¬
cent af byggnadssumman. Att regeringen kunnat ingå på ett
sådant beräkningssätt, är i högsta måtto besynnerligt, icke blott
derföre att två procent i och för sig utgöra en allt för hög
beräkningsgrund, då fråga är om ett så stort och kostsamt
byggnadslöretag, utan äfven emedan arfvodets bestämmande,
icke efter kostnadsförslaget, utan efter den summa, hvartill
byggnadskostnaden i verkligheten kunde komma att uppgå,
nödvändigt skulle innefatta en eggelse för arkitekten att så
högt som möjligt uppdrifva denna kostnad. Detta har, som
vi veta, också här blifvit fallet, då staten redan nödgats för
detta företag utgifva 4,773,844 rdr, samt, om Utskottets för¬
slag vid denna riksdag bilälles, kommer att ytterligare för
byggnaden utgifva mer än en half million (523,408 rdr), så
att totala byggnadssumman uppnår ett tre gånger högre be¬
lopp, än det ursprungliga förslaget upptog. Om också, hvad
jag gerna vill antaga, denna betydliga stegring icke skulle i
väsentlig mån vara föranledd af arfvodets beräkningssätt, kan
dock icke nekas, att det för arkitekten inneburit en frestelse
till sådan stegring. Men för min del tror jag, att bestämmel¬
ser om byggnadsarfvoden böra läst heldre så atlättas. att de
egga arkitekten till all den hushällsamhet, sorn med byggna¬
dens ändamål låter sig förena. Nu har öfverarkitektens arf-
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke*
rid slutet af detta band.
Ken 28 Oktober.
643
vode lika litet varit beräknadt på att egga till hushållsaktighet
i afseende på kostnaden, som byggnadschefens arfvode, hvilket
fått utgå efter år, på alt mana til! sparsamhet i afseende på
tiden för byggnadens fullbordan; och staten får derföre äfven,
om de nu af Kongl. Majit begärda anslagen beviljas, en öfver¬
måttan dyr och till blott 3/4:delar färdig byggnad, jemte den
tillfredsställelse att ensamt i arfvoden för byggmästare och
redogörare hafva utbetalt 141,440 rdr rint — en summa för
sig allena tillräcklig för en stor byggnads uppförande.
Om emellertid Rikets Ständer medgifva en så hög beräk¬
ningsgrund för herr Sluters arfvode sorn den af Kongl. Majit
föreslagna, så hafva vi desto större skäl att se till, huruvida
den kostnadssumma, hvarpå denna beräkningsgrund skall til¬
lämpas, är den rätta. Denna summa har nu upptagits till
1,950,672 rdr 96 öre; men då en byggmästares arfvode icke
rimligtvis kan beräknas efter arbeten, som af honom blifvit
hvarken utförda eller föreslagna, lärer väl icke kostnaden för
de arbeten, som, elter det Stiller frånträdt sitt uppdrag, blifvit
af komiterade och öfverintendentsembetet föreslagna, kunna
läggas till grund för arfvodesberäkningen, utan denna uppgöras
efter det belopp, 1,596,506 rdr 88 öre, hvartill kostnaden för
nationalmuseum uppgick, då geheimerådet Stiller lernnade sin
uppsigt öfver museibyggnaden. Lägges sistberörda summa
till grund för arfvodesberäkningen, kommer herr Stillers arf¬
vode att uppgå till 31,952 rdr. hvarå, efter afdrag af hvad
han redan uppburit, skulle återstå 18,143 rdr, ett belopp, sorn
understiger regeringens förslag med vid pass 6.700 och den
af Utskottet föreslagna summa med ungefär 2,000 rdr. Då
dessutom geheimerådet Stiller uttryckligen förklarat sig vara
beredvillig att foga sig efter våra svenska förhållanden samt
tillfredsställd med den ersättning, Rikets Ständer ansåge lämp¬
lig och tillbörlig, samt hans biträde i egenskap af arkitekt vid
nationalmuseibyggnaden otvifvelaktigt kan anses tillräckligt be-
taldt med de närmare 52,000 rdr, sorn han efter min beräk¬
ning skulle erhålla, hemställer jag, att Rorgareståndet, såsom
slutlig godtgörelse för samma biträde, måtte anvisa en summa
af 18,000 rdr.
Herr Hierta: Denna punkt var inom Utskottet föremål
för en ganska vidlyftig diskussion. Alskillige af Utskottets leda¬
möter, som deltagit i föregående årens statsrevisioner, upp¬
gjorde en granskande beräkning, efter hvilken många af de
summor, hvarpå procenten kalkylerats, skulle bortfalla. Bland
annat anmärkte desse ledamöter, att, då geheimerådet Stiller
ben 28 Oktober.
uppgjorde ritningen till nationalmuseum, ingick ej i planen att
belägga ytterväggarne ined huggen ölandssten, hvarför kost¬
naden utgör en högst betydlig del af den opåräknade förhöj¬
ningen i utgifterna för nationalmuseum, och hemställdes der¬
före, att åtminstone denna kostnad icke borde ingå i den
summa, hvarefter geheimerådet Stillers arfvode skulle beräk¬
nas, synnerligast som Stuler förklarat sig beredvillig att i detta
afseende löga sig efter härvarande förhållanden. Afven funno»
de, som hyste den föreställning, att det vore att kompromettera
Sveriges värdighet att i arfvode åt Sluter gifva mindre, än
Kongl. Majit begärt; men å andra sidan upplystes, att Stuler
yttrat sig vilja åtnöjas med 6,000 thaler såsom tillökning i
hvad han redan uppburit. Då man önskade veta, hvarifrån
denna uppgift erhållits, vanns den upplysning, att Stuler skulle
hafva yttrat det till generalmajoren af Kléen, hvilken i sin
ordning berättat det till en ledamot inom Utskottet. Detta gaf
åter en af Utskottets ledamöter anledning till det yttrande, att,
då uppgiften kom från generalmajoren af Kléen, kunde man
icke fästa något afseende derpå. Atskillige af Utskottets leda¬
möter trodde sig likväl veta, att herr Stuler fällt ett sådant
yttrande som det sist omnämnda, samt ansågo derföre, att till
fyllnad i hans arfvode nu icke borde anvisas högre belopp än
12,000 rdr, men förenade sig slutligen om att höja detsamma
till 16,000 rdr. Vid votering segrade likväl deras mening,
som för berörda ändamål ville tillstyrka ett belopp af 20.000
rdr. Då jag för min del icke kan förena mig med Utskottets
pluralitet, instämmer jag i Herr ljungbergs yrkande, under
åberopande af de skäl, han till stöd derför andragit.
Vidare yttrades ej. och 7:de punkten bifölls.
8:de punkten.
Godkändes.
Memorial JH 199, om anvisande al de i regeringsformens
63 § föreskrifna kreditivsummor.
Bifölls;
och
Memorial M 206. i anledning af Riksståndens beslut
rörande åtskilliga i memorialet 170 framställda samman-
jemkningsförslag och voteringspropositioner uti anslagsfrågor,
tillhörande åttonde hufvudtiteln.
Bifölls.
§ «.
Föredrogos Expedilionsutskottets förslag till Rikets Stän¬
ders underdåniga skrifvelser N:ris 144—147, hvilka godkändes
med undantag af skrifvelseförslaget M 144, som bordlädes.
Den 28 Oktober.
845
§ »•
Vid nu skedd föredragning af Herr Hiertas bordlagda
förslås om Medståndens inbjudande att biträda Borgareståndets,
vid pröfning den 27 dennes af Statsutskottets utlåtande M
4 88 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
krigskollegii ombildriing till en arméförvaltning, fattade beslut,
enligt hvilket Rikets Ständer skulle uttrycka den åsigt rörande
behandlingen af frågor om tjenstetillsättningar rn. m., hvilken
på sid. 4 8 i utlåtandet Omförmäles i det stycke, som börjas
med orden »l följd af» och slutas med orden »vid gemen¬
samma sammanträden afgöras», blef samma inbjudningsförslag
bifallet.
§ «»•
Herr Henschen erhöll ordet och yttrade:
f)å bland dem utaf Borgareståndets ledamöter, hvilka
blifvit utsedde till ledamöter i förstärkt Lagutskott, flere afrest
från staden, hemställer jag, att Borgareståndet måtte välja
ytterligare tre suppleanter i nämnda Utskott.
Förslaget bordlädes.
§ *«•
Bordlädes andra gången Statsutskottets memorial N:ris
207 och 209; Särskilda Utskottets memorial JVs 4 samt två
utdrag af höglofliga Ridderskapets och Adelns protokoll den
23 och 24 dennes, innefattande inbjudningar i afseende å
Statsutskottets utlåtanden N:ris 485 och 496.
§ *2.
Till bordläggning anmäldes Statsutskottets memorial M
203; Sammansatta Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottets utlåtande JYi 32; Lagutskottets memorial
och utlåtande N:ris 73—77 samt Borgareståndets enskilda Ut¬
skotts betänkande M 2.
§ *3-
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets denna dag
fattade beslut.
§ *«•
Ledighet från riksdagsgöromålen under tre veckor bevil¬
jades, på derom gjord begäran, Herr Alander från den 50
dennes och Herr Dahm från den 4 nästkommande November.
Plenum slutades kl. */2 3 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
840
Dtn 30 Oktober.
Den 30 Oktober
Plenum kl. 6 e. m.
§ «•
Justerades § 3 i protokollet för den 28 dennes, äfven¬
som förut icke upplästa delar af protokollet för den 18 sist-
lidne September.
§ 2.
Föredrogos ånyo Statsutskottets memorial:
207, angående verkställd omröstning öfver åtskilliga
6:te oell 8:de hulvudtitlarne tillhörande anslagsfrågor.
Lades till handlingarne;
och
M 200, i anledning af Riksståndens skiljaktiga beslut i
fråga om statsbidrag för upprensning af Lida-ån.
Bifölls.
§ 3-
Föredrogs ånyo Särskilda Utskottets memorial M 4 ined
förslag till voteringspropositioner i följd af Riksståndens olika
beslut vid behandlingen af Utskottets utlåtande M 3 i anled¬
ning af de inom Riksstånden gjorda anmärkningar och lättade
skiljaktiga beslut i afseende å Utskottets betänkande JYt 2
olver Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Rikets Ständer med
förslag till ny sjölag.
Härvid förekommo Utskottets förslag rörande nedan-
nämnda §§ i sjölagsförslaget:
38 §.
Voteringspropositionen Jtä 1 godkändes.
66 §.
Herr Schenström: Då detta är den enda fråga i hela
sjölagsförslaget, som, för att erhålla slutlig lösning, kräfver
votering i förstärkt Utskott, men sådan votering lätt kunde
undvikas, om högtärade Ståndet behagade biträda Ridderska-
pets och Adelns samt Presteståndets beslut, vågar jag derom
vördsamt anhålla. Sistnämnda tvänne Stånds beslut, hvilket
föga skiljer sig från det af Borgareståndet redan fattade, är
Oen 30 Oktober.
847
af följande lydelse: »Dör sjöman å utrikes ort i rederiet»
tjenst, eller i sjukdom, som föranledt hans afmönstring från
svenskt fartyg, och förslår ej den aflidnes i dödsorten efter-
lemnade hyra till begrafningskostnaden, åligge rederiet att
fylla bristen.»
Herr Björck").
Herr Rinman: Afven om högtärade Ståndet icke skulle
för sin del antaga Ridderskapets och Adelns samt Prestestån-
dets beslut, är det dock ovisst, huruvida någon votering i för¬
stärkt Utskott kommer i fråga. Skulle man emellertid dertill
nödgas skrida, så är det nödvändigt att på förhand hafva klart
för sig, hvilket Utskott för frågans afgörande bör förstärkas.
Det nu föredragna memorialet gifver icke någon antydning,
hvarthän det slutliga afgörandet af frågan skall hänskjutas,
och man har i detta afseende icke något annat att hålla sig
till än 73 § riksdagsordningen, som stadgar, att, då Riksstån¬
den uti en fråga stanna i skilda beslut, som ej kunna sam-
manjemkas, utvalje Rikets Ständer i sina särskilda plena genom
allmän omröstning till en nämnd att förstärka det Utskott, till
hvars handläggning målet hört. Frågan skall således icke
slutligen afgöras genom förstärkning af det Utskott, der den
behandlats, då fråga kunde uppstå att stundom förstärka sam¬
mansatta Utskott, utan af det, till hvars handläggning den hört.
Nu höra frågor af ifrågavarande beskaffenhet till Lagutskottet
och derföre böra de ock efter mitt förmenande slutligen be¬
handlas i förstärkt Lagutskott.
Herr Henschen *).
Herr Witt: Hvad beträffar undvikandet af förstärkt Ut¬
skotts sammanträde, för att afgöra frågor hörande till sjölags-
förslaget, genom att antaga Ridderskapets och Adelns beslut i
förevarande fall, så torde saken derigenom icke vara hjelpt,
ty Ståndet har nyss godkänt voteringspropositionen angående
;§ 38, så att omröstning rörande densamma alltid kommer
att ega ruin.
Hvad beträffar herr af Ströms förslag i förevarande fall,
kan jag icke finna, att det har något företräde framför det af
detta högtärade Stånd godkända, utan snarare tvärtom. Herr
af Ström anser, att rederiets skyldighet att föranstalta om
och bekosta begrafningen icke bör komma i fråga i annan
händelse, än då sjömannen dör utomlands. Om en sjöman,
') Herrar Björcks och Benschens vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid 6lutet af detta band.
848
Den 30 Oktober.
som har sitt hemvist i någon af de nordliga städerna, dör i
Malmö eller Köpenhamn, så bör det väl icke göra någon
skillnad i rederiets pligt att draga försorg om hans anständiga
jordande, då det i begge fallen torde vara lika svårt lör den
aflidnes slägtingar att med hans begrafning taga någon be¬
fattning.
Jag yrkar af denna anledning bifall till voteringspropo-
sitionen.
Herr Bovin: Ehuru jag icke anser lämpligt att nu af¬
göra frågan om, till hvilket förstärkt Utskott slutliga behand¬
lingen af de ännu oafgjorda delarne af sjölagsförslaget böra
hänskjutas, kan jag dock icke, då frågan en gång blifvit bragt
å bane, underlåta att derutinnan yttra min mening. 73 §
riksdagsordningen säger, att då Riksstånden i någon fråga
stanna uti skiljaktiga meningar, skall det Utskott, som med
målet befattning haft, så vidt möjligt är, söka sammanjemka
meningarne, och först, då detta fruktlöst aflupit, skall Utskot¬
tet, till hvars behandling målet hört, förstärkas, för att med
Rikets Ständers rätt afgöra frågan. Påtagligt är, att grund¬
lagen på begge dessa ställen menar samma Utskott, och då
särskilda Utskottet gjort sammanjemkningsförsöken och med
anledning deraf till Rikets Ständer inkommit med försina,
torde det icke kunna sättas i fråga annat, än att den slutliga
omröstningen äfven bör ske i förstärkt särskildt Utskott. Om
en häremot stridande praxis fordom varit gällande, så har
den åtminstone icke sin grund i något stadgande i grundlagen
och bör så mycket mindre följas, som då större delen af de
ledamöter, sorn verkställt den förberedande granskningen af
en del frågor, icke skulle få deltaga i deras slutliga afgörande.
Herr Schenström: Just med anledning af de mycket
skiljaktiga åsigter, jag vetat skola söka göra sig gällande
rörande det Utskott, hvilket för den slutliga omröstningen
borde förstärkas, väckte jag förslag om biträdandet af herrn/'
Ströms förslag, hvarigenom — till icke ringa gagn för riks¬
dagens önskvärda snara afslutande —all votering blifvit öfver¬
flödig. Då emellertid detta förslag bär synes sakna sympa¬
tier, afstår jag från mitt yrkande och förordar voteringspro-
positionens godkännande, under förhoppning att genom annat
Stånds tillgörande all vidare votering härom må blifva obe¬
höflig..,
Ofverläggningeri var slutad, och voteringspropositionerna
N:ris 2 och 3 godkändes.
Den 50 Oktober.
849
§ *■
Föredrogs ånyo utdrag af höglofliga Ridderskapets och
Adelns protokoll den 23 dennes, M 470, innefattande dels
nämnda Riksstånds beslut, angående Statsutskottets utlåtande
M 183 i anledning af väckt fråga om inköp af medicine
doktorn N. P. Hambergs samlingar af natur- och konstpro¬
dukter, dels inbjudning tili de öfriga Riksstånden att i samina
beslut sig förena.
Herr Björck*).
Herr Brun *).
Herr Henschen instämde,
Herr Ljungberg: Det kan ej nekas, att förevarande
fråga företer ett helt annat utseende nu, än då den förra
gången var föremål för högtärade Ståndets pröfning. Nu,
då man föreslår, att det skulle blifva åt Kongl. Majit öfver-
låtet att bestämma, såväl när som till hvad pris samlingen
borde af staten inköpas, bör något hinder i formen för bifall
till ifrågavarande förslag icke förefinnas; och Rorgareståndet
har, såsom mig synes, giltiga skäl att frångå sitt redan fat¬
tade beslut, samt biträda Ridderskapets och Adelns.
Hvad sjelfva saken angår, så är det klart, att det för
staten måste vara af stort intresse att lörvärfva en samling,
som genom sitt rika innehåll af natur-, slöjd- och konstal¬
ster så utomordentligt väl lämpar sig för den undervisning
genom åskådning, hvarpå man i våra dagar med rätta
lägger så mycken vigt. Hvarest skulle väl äfven ett sådant
museum kunna lämpligare uppställas än i hufvudstaden, der
undervisning i slöjd och Konst sökes af en talrik ungdom
från alla landsorter och der denna samling kunde ställas
i samband med den nyligen bildade tekniska samlingen.
Det skulle i sanning icke utgöra en alltför stor uppmuntran
eller belöning för allt det uppoffrande nit, dpn kunskap och
den möda, som Herr Hamberg användt på hopsamlandet
från alla verldstrakter af dessa mångfaldiga föremål, om
Rikets Ständer genom det ringa anslag, som här är i fråga,
Irån förskingring bevarade denna samling, sorn i sitt slag
är den enda här i landet.
Herr Ekerot■■ Med nöje instämmer jag med Herr
Brun och förordar antagandet af Ridderskapets och Adelns
i nbjudning.
') Herrar Björcks och Bruns vid tryckningen ej aflernnade anfö¬
randen tryckas vid slutet af detta band.
Borg-itänd. Brot. vid Kikad. 1862— 1863. VI. 34
850
Den 30 Oktober.
Herr Dahm: Arven jag instämmer med de närmast
föregående talarne och tillåter mig fästa Ståndets uppmärk¬
samhet på den svårighet, som är förenad med anskaffandet
af en sådan samling som den ifrågavarande. Hertill fordras
ej allenast möda, penningar och tid, hvilket allt kan ersät¬
tas, utan äfven samlarelust och urskiljning, hvilket icke
alltid står att få för penningar. Man bör derföre begagna
tillfället att tillegna sig en samling af så utmärkt beskaf¬
fenhet. då den nu redan finnes i ordning och för det all¬
männa hålles fal.
Herr Talmannen upplyste, att, enligt protokollsutdrag,
Statsutskottets utlåtande Af 483 var af tre Riksstånd
bifallet.
Herr Lemchen: Jag tror ej, att man grundlagsenlig
kan bifalla den ifrågavarande inbjudningen, då frågan redan
är af tre Stånd afgjord, emedan ett Rikets Ständers beslut
på sådant sätt skulle upprifvas.
Sedan diskussionen förklarats slutad, afslog Ståndet ifrå¬
gavarande inbjudning och lade Ridderskapets och Adelns
protokollsutdrag till handlingarne.
§ S.
Föredrogs ånyo utdrag af höglofliga Ridderskapets och
Adelns protokoll den 24 dennes, M 473, innefattande dels
nämnda Riksstånds beslut, angående Statsutskottets utlåtande
M 196 i anledning af Kongl. Maj-.ts nådiga proposition an¬
gående tillökning i arméens nuvarande kavallerislyrka, dels
inbjudning till de öfriga Riksstånden att i samma beslut sig
förena.
Sedan Herr Talmannen, med erinran, att Borgareståndet
den 24 dennes återremitterat ofvanberörda utlåtande, hem¬
ställt, om icke inbjudningen finge hvila, till dess svar på åter-
remissen ankommit, begärde Herr Elman ordet och ytt¬
rade: ').
Herr Witt: Då Rorgareståndet icke fattat beslut i
denna fråga, anser jag Ståndet vara oförhindradt att antaga
inbjudningen; och då man icke kan neka riktigheten af de
utaf Herr Ekman i sådant afseende anförda skäl, samt det
skulle blifva lättare för Statsutskottet att sammanjemka me-
ningarne, om Ridderskapets och Adelns inbjudning blefve an¬
tagen, hemställer jag, att Ståndet måtte bifalla densamma,
*) Herr Ekmans vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Den 30 Oktober.
ost
desto heldre som jag anser Riddprskapets och Adelns beslut
vara drt bästa bland de af Stånden fattade.
Herr Björck *).
Herr Carlén: Jag följde diskussionen, då denna fråga
här förra gången förevar, med ganska mycken uppmärksam¬
het och tror, lika med Herr Björck, att hufvudsakligen de
af honom omförmälda tre satser härstädes då blefvo disku¬
terade, men jag har uppfattat de åsigler, som då vid tillfället
uttalades, på ett olika sätt med Herr Björck.
Hvad forst angår frågan om en tillökning i kavalleriets
styrka, uppträdde, så vidt jag erinrar mig, ingen emot en
sådan,] utan alla talarne förklarade, att, då Kongl. Majit
derom framställt förslag, de icke ville bestrida nödvändig¬
heten af en tillökning. Således var man ense om en till¬
ökning i kavalleriets styrka.
Beträffande åter den andra satsen, föreföll det mig, som
om Ståndet var nära på lika enhälligt i sin opinion derom,
att Smålands husarregemente borde bibehållas, ehuru jag
medger, alt några få ledamöter voro af en annan mening.
I afseende åter å tredje frågan eller den, huruvida ka¬
valleriet borde ökas förmedelst en värfvad trupp, voro me-
ningarne mera delade. Herr Ekman ifrade för en värfvad
trupp, då andra deremot gålvo företräde åt en indeld. Den
föredragna inbjudningen uttalar sig icke bestämdt för nå¬
gondera åsigten, men den synes dock gifva företräde åt en
indeld trupp. Som detta öfverensstätnmer med min åsigt,
tvekar jag icke alt, lika med Herr Ekman, förorda den af
Ridderskapet och Adeln gjorda inbjudnings antagande.
Herr Lovén instämde.
Herr Henschen*).
Herr Hierta: Lika med Herr Henschen anser jag två
omständigheter vara resultatet af den sista diskussionen här¬
städes. Den ena, att det var svårt att komma öfverens om
någon bestämd mening i afseende å de speciela delarne af
frågan, och den andra, att man var ense derom, att någon
våda icke kunde uppstå, om hela saken uppskjöts lill nästa
riksdag, för att då erhålla en närmare utredning af frågan i
dess helhet och huruvida en värfvad trupp kunde uppsättas
med fördel och utan uppoffring från statens sida. Om denna
min uppfattning är riktig och återremissen således skedde,
*) Herrar Björcks ocb Hensrhens vid tryckningen ej aflemnade
anföranden tryckas vid slutet af detta band.
Den 30 Oktober.
derföre att man icke för ögonblicket kunde bestämma sig,
ehuru den öfvervägande meningen var benägen alt sluta sig
till mitt förslag, då anser jag rättast, att Ståndet afvaktar
svar på återreinissen, enär Utskottet, elter att bafra pröfvat
riktningen i de särskilda Ståndens beslut, har t i li I ii I le att
göra en framställning, till hvilken man kanske kan sluta
sig. Jag anhåller alltså, att inbjudningen måtte få hvila på
bordet.
Herr Ekman *).
Herr l.ovén: Om jag rätt fattade Herr Björcks anfö¬
rande. yttrade han. att det vore svårt för Statsutskottet att
sammanjemka de olika meningarne i denna fråga. Jag delar
denna åsigt.
Herr Björck yttrade ock, hurusom det vöre önskligt, om
ett eller annat Stånd ville förena sig med det andra, eller
oek närmare uttrycka sin mening. Nu är tillfälle dertill
lemnadt genom Ridderskapets och Adelns gjorda inbjudning ;
men tvärtemot hvad jag förmodade, har Herr Björck funnit
oformligt alt antaga inbjudningen, derföre att ärendet blifvit
al Borgareståndet återremitteradt. För min del anser jag
lyckligt, att under tiden upplysningar från andra Stånd genom
protokollsutdrag kommit Ståndet tillhanda, och då jag är i
hufvudfrågan af samma åsigt som Hidderskapet och Adeln,
tillstyrker jag inbjudningens antagande.
Herr Gahn
Herr Ekerot: Jag kan icke rubbas i min uttalade öf¬
vertygelse genom det af Ridderskapet och Adeln fattade
beslut. Ty oaktadt nämnda Stånd kom till det resultat, in¬
bjudningen innehåller, funnos dock inom detta Stånd många,
hvilka talade i en mot pluraliteten afvikande syftning.
Nu har en talare sagt, det Ridderskapet och Adeln icke
definitivt beslut it. att Smålands husarregemente skulle qvar¬
sitta, utan föreslagit, att den ifrågasatta tillökningen i kaval¬
leri kunde annorledes regleras. Samma åsigt är i Kongl.
Majtts proposition uttalad; men regeringen har emellertid
ådagalagt, om genom nämnda regementes afsittande och ett
annat regementes uppsittande ett fördelaktigt resultat skulle
vinnas.
På riddarhuset upplystes, att den vakansafgift, sorn vid
<le afsutna regementena erlägges, ingalunda motsvarar, hvad
■) Herrar Ekmans oell Gahns vid trjekningen ej aflemnade an¬
föranden tryckas vid slutet af detta hand.
Den 30 Oktober.
833
den egentligen borde utgöra, eller hvad som erfordras; och
då dessa framkastade fakla bäst pröfvas af Statsutskottet,
anser jag en återremiss nödvändig för frågans fullständiga
utredning, och torde sålunda den ifrågavarande inbjudningen
böra hvila på bordet, till dess Statsutskottets utlåtande öf¬
ver den beslutade återremissen till högtärade Ståndet in¬
kommit.
Herr Wistelius: Den förveckling, hvari frågan råkat, är
ganska ovanlig. Då densamma blifvit af Ståndet återre¬
mitterad och redan föredragits på Statsutskottets utgiftsaf-
delning, ehuru den icke kommit till egentlig behandling, kan
jag i sanning icke förstå, huru Ståndet nu skulle kunna eller
böra fatta beslut. På dessa skäl lorenar jag mig med Herr
Björck.
Herr Hierta: Om man nu skall fatta beslut i anled¬
ning af den gjorda inbjudningen, blefve det nödigt alt ingå
i sjelfva saken, och jag får då fästa uppmärksamhet på svå¬
righeten att töfva en bestämd tydning af hvad inbjudningen
innehåller. Mig synes dock, som vore deri med mera be¬
stämdhet än inom detta Stånd uttalad den mening, att Små¬
lands husar-regemente icke bör sitta af, samt att en värfvad
kavalleritrupp medför mera fördel än en indeld.
Hvad beträffar den förra delen, får jag påminna, huru¬
som på Riddarhuset anfördes såsom skäl, hvarföre rege¬
mentet icke borde få afsitta, att denna åtgärd vore orättvis
emot ett regemente, som hade så många vackra idrotter alt
förvara. Men rusthållaine vid regementet äro, såsom jag
tror, icke af samma mening, och om statens fördel tages i
betraktande, få de ideela och historiska motiverna icke kom¬
ma i beräkning.
E!n talare har sagt, att man borde fatta beslut och icke
uppskjuta afgörande! af en så angelägen fråga som den om
tillökning i kavalleriets styrka, hvilken icke är för landets
försvar tillräcklig. Men jag vill i anledning deraf erinra, att
någon tillökning icke är afsedd att tilhägabringas förr än
efter år 1870, hvadan någon fara af ett uppskof med frågan
til! nästa riksdag icke kan uppstå.
Skillnaden mellan den al Ridderskapet och Adeln sarnt
Borgareståndet uttalade mening är, att sistnämnda Stånd ön¬
skar att lörst lå upplyst, om genom ökade vakarisalgifter
medel kan erhållas till kavalleriets förstärkning, hvarefter
Ståndet vill besluta, om denna bör åstadkommas genom an¬
ifSä
ben 30 Oktober.
skaffande af en värfvad trupp, eller öst- eller veslgöta-rege-
mentenas uj>psittalide.
På dessa skäl anhåller ja" fortfarande, att inbjudningen
mätte hvila, till dess Ståndet fält svar å sin ålerremiss.
Herr Ljungberg: Det är bekant, att ärenden icke
sällan till vederbörande Utskott återremitteras i anledning
deraf, att inom ett Stånd enighet i åsigter angående ett
ämne icke kan lillvägabringas. Men då ett annat Stånd se¬
dermera i samma ämne allåter inbjudning och de deri ut¬
talade åsigter öfverensstämma med dem, som redan inom
Ståndet blifvit uttalade, eller vid frågans återförelagande
göra sig gällande, kan jag icke finna något formell hinder
för antagande af en sådan inbjudning.
De hos Hidderskapet och Adelfi uttalade åsigter gå
derpå ut, att Smålands husarregemente skulle qvarsitta och
kavalleriets styrka ökas. Afven inom detta Stånd fann man
olämpligt att låta en beriden trupp sitta af, då man erkän¬
ner nödvändigheten att öka kavalleriets numerär, och man
var således deruti af samma mening som Hidderskapet och
Adeln; men då inbjudningen blifvit så stiliserad, som nu är
förhållandet, anser jag. att densamma af Borgareståndet.icke
bör antagas. Deri heter nemligen, att kavalleriet borde för¬
stärkas, »vare sig genom en indeld eller värfvad trupp, samt
att medel borde dertill beredas förmedelst vakansafgifternas
höjande och kontraktens förnyande.
Jag tror, att det icke skulle för Kongl. Maj;t blifva lätt
att i en så vigtig angelägenhet fatta beslut på en så löslig
hemställan; och lorenar jag mig på denna grund med dem,
som äskat inbjudningens hvilande pä bordet, till dess återre-
niissen besvarats.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talman¬
nens proposition på inbjudningens antagande blifvit med ja
och nej besvarad, begärdes votering, som i grundlagsenlig
ordning verkställdes enligt en derlörinnan uppsatt, justerad
och anslagen voteringsproposition, så lydande:
»Den, sorn antager Ridderskapets och Adelns inbjudning
angående Statsutskottets, af Borgareståndet återremitterade
utlåtande JYt 19G, röstar ja;
Den det ej vill, röslar nej;
Vinner nej, kommer med pröfningen af samma inbjud¬
ning att anstå, intill dess svar på nämnda återremiss an¬
kommit.»
Den 50 Oktober.
855
Voteringen utföll med 22 nej mot 16 ja; hvadan Stån¬
det beslutit enligt nej-propositionen.
§ G-
Vid förnyad föredragning af Expeditionsutskottets förslag
till Rikets Sländers underdåniga skrifvelse M 144, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens femte hufvudtitel,
blef samma förslag godkandt.
§ 7.
Med bifall till Herr Henschens den 28 dennes bord¬
lagda förslag, som nu föredrogs, beslöt Ståndet att i mor¬
gondagens, plenum välja ytterligare tre suppleanter i förstärkt
Lagutskott.
§ 8.
Föredrogs ånyo och bifölls Statsutskottets memorial JW
205, med förslag till stadganden i reglementet för riksgälds¬
kontoret, angående de vid föregående riksdagar beviljade, men
ännu icke utbetalda statsbidrag.
§9-
Föredrogs, men bordlädes ånyo. Sammansatta Stats-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets utlå¬
tande Jfg 52.
§ *»•
Föredrogos ånyo, hvart efter annat. Lagutskottets:
Memorial M 75, med voteringspropositioner i anledning
af Riksståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Ut¬
skottets betänkande J\s 33 öfver väckta motioner om för¬
ändring af stadgandena angående giftomannarätt.
Härvid förekommo:
Utskottets första yttrande sid. 2.
Godkändes.
Inbjudningen näst derefter.
Herr Bovin: För min del saknar jag anledning att
frångå de af Lagutskottet i betänkandet JU 53 uttalade och
sedermera af Ståndet godkända åsigter. Min mening i
denna fråga öfverensstämmer nemligen med Ståndets, dock
hade jag önskat, att den inskränkning, som är bifogad Stån¬
dets beslut, måtte hafva bortfallit. Genom den behandling,
frågan rönt hos de öfriga Stånden, gestaltar sig emellertid
frågan så, att den, som önskar framgång deråt, måste bi¬
träda Preste- och Bondeståndens sammanstämmande beslut.
Annars torde frågan komma att förfalla, och vid sådant för¬
hållande anser jag långt bättre att göra en inskränkning i
giftomannarätten, än att förlora allt. Antager man nu den
856
ben 50 Oktober.
af Utskottet framställda inbjudning, halva Rikets Ständer
derigenom godkänt sjelfva principen, och jag hoppas, att man
derefter icke skall lemna den, innan stegel blifvit tagel
lulli ut.
Jag bifaller alltså inbjudningen.
Herr Lemchen: Jag instämmer med Herr Bovin och
tillstyrker antagande af inbjudningen, hvarigenom gifto-
mannarätten korinne att inskränkas endast till föräldrar.
Vidare anfördes ej, och Utskottets inbjudning antogs.
Voteriugspropositionerna.
Lades till handlingarne.
Utlåtande M 76, i anledning af Riksståndens skiljaktiga
beslut vid förehafvande af Utskottets betänkande JW 69 öfver
motioner om arfsrätt för oäkta barn.
Bifölls;
och
Memorial M 77, med voteringsproposition i anledning
af Riksståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Ut¬
skottets utlåtande M 37 öfver väckt motion om ändring af
kyrkolagens stadgande i fråga om sättet att begralva sjell-
spillingar och dem, som i lifstiden fört ett ogudaktigt lef¬
verne.
Inbjudningen lades lill handlingarne och voteringspropo-
sitionen godkändes.
§ 11-
Föredrogs, men bordlädes ånyo, Borgareståndets Enskilda
Utskotts betänkande M 2.
§ 12-
Bordlädes följande Utskotts utlåtande, memorial oell
betänk nden.
Statsutskottets JTJ 208;
Sammansatta Stats- och Lagutskottets M 49;
Sammansatta Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottets M 50,
och
Sammansatta Lag- samt Allmanna Besvärs- och Ekono-
utskottets N:ris 34—39,
äfvensom två utdrag af höglofliga Ridderskapets och
Adelns protokoll den 27 och 28 dennes, innefattande in¬
bjudningar i afseende å Statsutskottets utlåtanden N:ris 188
och 194.
Den 30 Oktober. 837
§ «.
Justerades prolokollsutdrag, angående Sl S udel s denna
dag fattade beslut.
§ <4-
Herr Wistelius begärde och erhöll ledighet från riks-
dagsgöromålen under 8 dagar från och med den 31 dennes.
Plenum slutades kl. 8 e. m.
in fidem
E. Gr. Björkman.
Den 31 Oktober.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades protokollet för den 19 sistlidne September.
§ ö-
Enligt lörut fattadt beslut företog Ståndet nu med slutna
sedlar val af ytterligare tre suppleanter i förstärkt Lagutskott,
och utsågos dertill med skyldighet att i mån af behof tjenst-
göra i följande ordning, som, der lika röstetal uppkommit,
bestämdes genom lottning:
l:o Herr Ekerot med 10 röster,
2:o „ Ekman „ 10 „ och
3:o ,, Ridderstad „ 7 „ ; hvarförutan
tre röster tillföllo Herr Aschan.
Underrättelse om detta val skulle genom utdrag af pro¬
tokoll et meddelas.
838
I)eu 31 Oktober.
§ 5-
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats-, Lag-samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomiutskottets utlåtande JW 52, i anledning
af gjorda anmärkningar samt Riksståndens skiljaktiga beslut
vid förehafvande af samma Utskotts betänkande J»? 34 öfver
dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till ny jagt-
stadga, dels ock enskilda motioner i frågor rörande jagt.
Härvid förekommo:
Utskottets anmälan sid. 1.
Lades till handlingarne.
Följande delar af Utskottets förslag till jagtstadga.
7 §•
Inbjudningen till andra Riksstånd lades till handlingarne
och den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
44 §•
Herr Bäcklin: Med den kännedom, jag har om ejdern
och dess lefnadssätt, anser jag den föreslagna fridlysningstiden
olämplig, åtminstone för åtskilliga delar af landet. Men då
Kongl. Majit kan för de olika orterna göra de ändringar, sorn
kunna vara af behofvet påkallade, vill jag numera icke fram¬
ställa något yrkande, angående förändring i tiden för ejder-
jagten.
Vidare anfördes ej, och 11 § bifölls enligt utlåtandet
M 52.
48 §•
Herr Henschen: Jag anhåller, att Ståndet, i öfverensstäm¬
melse med den diskussion, som fördes, då denna fråga förra
gången förevar, antager det i grefve Sparres reservation före¬
slagna tillägg af orden »eller bäfverby brännas». Utskottet
säger, att det icke kan tillstyrka, alt förbud mot vissa jagtsätt
användes; men ändock har Utskottet förbjudit att under skid-
löpande jaga elg, och det är väl också ett jagtsätt. Således
duger icke detta skäl.
Herr Witt: Jag instämmer med Herr Henschen och
anhåller, att Ståndet måtte antaga grefve Sparres reservation,
hvilken öfverensstämmer med den åsigt, som uttalades, då
frågan förra gången förekom till behandling i Ståndet.
Utskottet har icke anfört något skäl för sin åsigt, att
lagstiftningen icke bör beträda den banan, att stadga förbud
mot vissa jagtsätt. Tvärtom har Utskottet redan beträdt den
banan, då Utskottet förbjudit jagt efter elg under skidlöpande,
och likaväl kan man förbjuda brännandet af bäfverby.
Den 31 Oktober.
Vidare yttrades ej, och 15 § godkändes, utom hvad angår
f:a momentet, hvilket antogs med den lydelse, som innehålles
i grefve Sparres vid utlåtandet fogade reservation.
*6 §•
Godkändes i enlighet med utlåtandet JYi 52.
§ •
Herr Falhem: Hvar och en, som genomläser denna
paragraf, skall med tillfredsställelse finna, att Utskottet i para¬
grafens två första moment frångått sitt förra stadgande, och
någon anmärkning mot denna del af paragrafen kommer så¬
ledes icke att af mig göras. Deremot har jag med ledsnad
sett, att Utskottet ändrat sista momentet och i stället för
orden »ute å mark» satt orden »i skog eller hage». Detta är
så mycket beklagligare, som man förut på sätt och vis frid¬
lyst räfven. Skall man nu äfven fridlysa katten, hvilken,
såsom hvar och en jägare nogsamt känner, är ett skadligt
rofdjur? 1 jägarförbundets tidskrift, hvilken väl får tillerkän¬
nas något vitsord i dylika frågor, föreslås, att katt hör få sak¬
löst dödas, nar den träfias i mark, och Nilsson säger i sin
fauna, att katten, då den får vana att gå ute i marken, gör
skada på fogelkullar, harungar och dylikt.
I Utskottet tyckes icke hafva funnits någon jägare eller
kännare af jagt, och om man ser efter, på hvilken grund
Utskottet föreslagit den ifrågavarande förändringen, så finner
man, att det skett, derföre att »anmärkningar blifvit fram¬
ställda». Utskottet har dock icke sagt, hurudana anmärknin-
garne varit, eller af hvem de blifvit gjorda. Rjdderskapet och
Adeln tiar antagit Utskottets första förslag, och då frågan
förra gången förekom till behandling i Borgareståndet, uttala¬
des temligen allmänt den åsigt, att katt. som anträffades ute
ä mark, borde saklöst få dödas. Det måste således vara
Preste- och Bondestånden, som gjort anmärkningarne, och det
synes mig underligt, att de två andra Stånden skulle ändra
sin åsigt i följd af anmärkningar, hvilkas beskaffenhet de icke
ens känna.
Om det af Utskottet nu föreslagna stadgandet skulle
blifva det gällande, så blefve det i många fall utan nytta, ty
det finnes trakter, som icke på flera mil hafva skog eller
hagar. Der skulle således katten saklöst få göra huru stor
skada som helst.
Jag anhåller, att Ståndet måtte antaga Utskottets första
förslag, att katt, som anträffas ute å mark, må saklöst dödas,
och jag gör det så mycket heldre, som jag tror, att, om detta
860
flen 3t Oktober.
icke blir jagtstadgaus föreskrift, hyende kommer att läggas
under lagbrott, ty ingen jägare, som anträffar ett sådant rof¬
djur ute å mark, lärer underlåta att expediera det.
Herr Witt: Jag får fästa Herr Falhems uppmärksamhet
på, att här icke är fråga om att fridlysa katten, utan Idoft
att bibehålla en föreskrift, sorn finnes i nu gällande jagtstadga
och hvilken dessutom är i den Kongl, propositionen föreslagen.
Orsaken, hvarföre Utskottet frångick sitt förra förslag, var den,
att förslaget mött motstånd, särdeles inom Bondeståndet, der
en lång diskussion i ämnet förts. Man ansåg det nemligen
vara ett alltför stort ingrepp i eganderätten, att man till och
med skulle kunna tätt utanför en persons boningshus döda
hans katt; ty med orden »ute å mark» menas allt, som är
utom hus.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets inbjudning.
Herr Lemchen: Jag instämmer med Herr Falhem i af¬
seende på det föreslagna stadgandet om katten. Detta djur
gör mest skada i åker och äng, ty rapphöns och orrfogel
lägga ägg och utkläcka ungar i sådan mark, de förra nästan
alltid och de senare ofta. Deremot gör katten sällan skada i
skog, och der fredar sig vildbrädet bättre. Katt, som går
ute å mark, gör dessutom sällan nytta inomhus och är sin
död värd.
Herr Wills yttrande, att »ute å mark» skulle vara det¬
samma som utomhus eller under bar himmel, visar, att han
icke vet hvad som förstås med orden »ute å mark». Dermed
menas hvad som icke tillhör, eller hvad som är utom tomten.
I fall den ordalydelse, Utskottet i sitt första förslag tillstyrkt,
antages, skulle således katt ej få dödas, då han an trä fiås å
gård eller i trädgård.
Herr Henschen: Jag instämmer med Herrar Falhem och
Lemchen. Det förhåller sig tyvärr med detta som med de
flesta andra Utskottsbetänkande!), hvilka afgifvas mot slutet af
riksdagen, att de alltför knapphändigt behandlas i Utskotten.
Herr Falhem: Herr Wilt har lemnat den upplysning,
alt anledningen till Utskottets frångående af dess förra förslag
var det motstånd, som detsamma mötte inom Bondeståndet,
och det var således blott i ett Stånd, som »anmärkningar blif¬
vit framställda».
Då Herr Lemchen upplyst Herr Will, att ä mark är
annat än å gård eller utomhus, har jag icke något att
Den 31 Oktober.
861
Diskussionen ansågs slutad, och, på särskilda propositio¬
ner, godkände Ståndet l:a och 2:a momenten af 18 § enligt
utlåtandet JM 82.
Herr Talmannens derefter framställda proposition å bifall
till 5:dje momentet blef med jn och nej besvarad, jemte det
votering begärdes; i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som godkänner 5:dje momentet af 18 § i Sam¬
mansatta Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets förslag till jagtstadga, enligt Utskottets utlåtande JM
52, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Viriner nej. är samma momenl godkändt med den lydelse,
som är föreslagen i Utskottets betänkande JM 34.»
Häröfver anställdes i stadgrad ordning votering, som utföll
med 41 nej mot 9 ja; hvadan Ståndet för ifrågavarande
moment antasit denna lydelse: »Katt, som anträffas ute ä
mark. må saklöst dödas.»
19 § (sista inom.).
Herr Witt: Då det af Utskottet gjorda förslag är i full
öfverensstämmelse med den åsigt, som föranledde återremis-
sen från Borgareståndet, anhåller jag om bifall till samma
förslag.
Vidare anfördes ej, och ifrågavarande moment bifölls
enligt Utskottets förslag i utlåtandet JM 52.
21 §, 2 morn.
Herr Ekholm: Jag tillstyrker Ståndet att antaga den
gjorda inbjudningen.
Vidare yttrades ej, och Utskottets inbjudning antogs.
Slutligen godkände Ståndet så väl Utskottets sid. 6 i ut¬
låtandet framställda förslag angående underdånig skrifvelse i
ämnet, som ock den under 5:o på sid. 15 i betänkandet JM
34 gjorda hemställan, hvilken af Utskottet blifvit till Ståndets
pröfning ånyo framlagd.
M-
Föredrogs ånyo Borgareståndets Enskilda Utskotts betän¬
kande JM 2, i anledning af motion angående ny klassifikation
af städerna i riket, hvilket betänkande var så lydande:
»Uti en hos Borgareståndet väckt motion, som blifvit till
Enskilda Utskottet remitterad, har Herr Sommelius dels i all¬
mänhet föreslagit, att en ny klassifikation af städerna i riket
måtte, så fort sig göra låter, företagas, samt dels särskildt
anhållit, att staden Lund mätte upptagas i; andra klassen.
862
Den 51 Oktober.
Såsom skäl för denna sednare framställning liar motionären
anfört, att Lund, enligt Kongl, statistiska centralbyråns i Post-
och Inrikes Tidningar meddelade uppgift för den 31 Decem¬
ber 1861, hade en befolkning af 8,680 personer och således
till folkmängden vore den åttonde staden i riket, i stället för
att den nu innehade M 22; att Lund, fastän en uppstad,
idkade en ganska betydlig handels- och handtverksrörelse, till
bestyrkande hvaraf motionären förbehållit sig att framdeles
få aflemna officiela intyg; att i andra klassen för närvarande
funnos städerna Wisby och Westerås, hvilka, efter samma
uppgift, räknade den förra 3,732 och den sednare 4,661 inne¬
vånare, samt att städerna i andra klassen egde rättighet att
till riksdagen sända tvänne fullmäktige, en fördel, som elter
motionärens förmenande vore af så stor politisk vigt och
betydelse, i synnerhet vid nästa riksmöte, att den icke borde
vara någon stad betagen, som kunde finnas dertill qvalificerad.
De af motionären sedermera inlemnade handlingar inne¬
hålla dels en uppgift, som utvisar, att, enligt mantalslängden,
folkmängden i Lund innevarande år utgöres af 3,221 skatt¬
skyldige och 3,698 skattefria personer samt 338 studenter,
eller tillsammans 9,437 innevånare, dels ock åtskilliga medde¬
landen rörande fastighetsvärdet i staden, den uppskattade in¬
komsten af kapital eller arbete och bevillningssumrnan år
1862, för hvilka Utskottet här nedan kommer att närmare
redogöra.
Den sednaste förändringen i klassifikationen för vissa
städer beslöts af Borgareståndet vid 1831 års riksmöte och
stadfästades genom Kongl. Majtts nådiga resolution den 11
April 1833. Det tiotal af år, som sedan dess förflutit, har
för vårt land varit utmärkt af en på näringslifvets område
ökad verksamhet, hvilken icke kunnat undgå att äfven beröra
rikets städer, helst inom tull-lagstiftningen en större frihet i
afseende å varubytet blifvit gällande, samt dertill kommer, att
de omfattande och ännu pågående jernvägsanläggningarne
öppna allt flera nya banor för trafiken och förändra de lokala
förhållandena. Det kan till följd häraf icke betviflas, att ju
icke åtskilliga förändringar må hafva numera inträdt i de för¬
hållanden, som grundlagt den nuvarande klassindelningen; men
det lärer dock ännu vara allt för tidigt att med tillförlitlighet
beräkna verkningarne till omfång och beskaffenhet En dylik
öfvergångsperiod torde icke vara den rätta och lämpliga tid¬
punkten att, med hopp åtminstone att åstadkomma något
beståndande, företaga en allmän revision af de grunder, hvilka
Den 31 Oktober.
863
höra bestämma städernas inbördes ställning till hvarandra eller
deras s. k. klassifikation; och Utskottet anser fördenskull, att
någon åtgärd i sådan syftning icke bör ifråga¬
komma.
Med anledning af motionärens yrkande angående staden
Lund har Utskottet emellertid, för att blifva i tillfälle att
pröfva de lemnade uppgifternas verkliga eller relativa värde,
förskaffat- sig upplysningar rörande förhållandet med rikets
öfriga städer i samma hänseenden, som motionären angifvit
för Lunds samhälle, och för samma tid. En på grund häraf
anställd jemförelse mellan de håda sista städerna i andra klas¬
sen, hvilka motionären särskildt omnämnt, och de i tredje
klassen för närvarande befintliga städer har lemnat följande
resultat.
I afseende å folkmängden.
|
1815.
|
1840.
|
1862.
|
Lund
|
3,429.
|
5,264.
|
8,986.
|
Jönköping
|
3,423.
|
4,742.
|
8,133.
|
Orebro
|
3,239.
|
4,227.
|
8,082.
|
Wisby
|
3,613.
|
4,157.
|
5,894.
|
Westerås
|
2,907.
|
3,414.
|
4,736.
|
Bevillning staxering s-värdet.
Lund
Jönköping
Orebro
Wisby
Westerås
1816.
875,685.
870,000.
769,317.
405,357.
720,961.
1840.
1,438.466.
1,158,425.
1,423,784.
790,700.
1,466,418.
1861.
3,966,361.
3 957,450.
5,425,100.
2,002,160.
2,719,808.
1862.
5,793,400.
5,176,300.
5,615,669.
2,898,000.
3,323,800.
Uppskattad inkomst år 1S62.
|
Lund
|
1,457,977
|
rdr rmt.
|
|
|
Jönköping
|
1,212,570
|
|
|
|
Orebro
|
1,519,147
|
|
|
|
Wisby
|
901,489
|
1« 11
|
|
|
Westerås
|
957,402
|
il 11
|
|
Uttaxerad och debiterad allmän bevillning.
|
|
1816.
|
1840.
|
1861.
|
1862.
|
Lund
|
13,775.
|
17,552.
|
20,527.
|
16,526.
|
Jönköping
|
9,285.
|
17,059.
|
20,517.
|
25,468.
|
Orebro
|
9,819.
|
13,088.
|
25,762.
|
22,581.
|
Wisby
|
10,289.
|
16,055.
|
15,580.
|
9,704.
|
Westerås
|
711,37.
|
12,785.
|
19,663.
|
22,870.
|
854
Ven 31 Oktober.
Denna redogörelse, — som bland annat utvisar, att under
tidskiftet 1841—1862 innevånarnes antal ökats i Wisby med
41,8 °/0, och i Westerås med 58,8 °/0, medan tillökningen
utgjort i Lund 91,2 °/0, i Jönköping 71,5 °/o samt i Orebro
70,7 °/0, — synes ådagalägga, att så väl Orebro och Jönkö¬
ping som staden Lund numera hunnit en grad af utveckling,
som gör dem lika berättigade med de nämnda städerna i
andra klassen att komma i åtnjutande af den »fördel», som
en uppfattning till denna klass må medföra; och då dessa
städers ställning jemväl torde vara så grundad, att den icke
i någon väsentlig mån bör kunna rubbas af de tillfälligheter,
hvilka, här ofvan antydda. Utskottet ansett kunna komma att
i allmänhet utöfva inflytande på städernas tillstånd och bety¬
denhet, finner Utskottet sig, med anledning af Herr Sommelii
motion, i den nu gällande klassifikationen för rikets städer
böra föreslå endast den förändring, att, i tredje klassen, stä¬
derna JM 19 Örebro, M 20 Jönköping och JYs 22
Lund uppflyttas i andra klassen;
hvarjemte Utskottet hemställer, att dessa städer uppföras näst
efter de i nämnda klass förut befintliga städer i
den ordning inom klassen, som de för närvarande
sins emellan uti Ståndet innehafva; men att num¬
merordningen icke i vidare mån rubbas, än som
af sjelfva omflyttningen oundvikligen må föran¬
ledas.
I öfverensstämmelse härmed och under förutsättning, att
Fahlu bergslag och bergsbrukens valdistrikter fortfarande an¬
ses skola införas hvart och ett näst efter den stad, inför hvil¬
kens magistrat distriktets representant väljes, skulle förhål¬
landet mellan städerna och bergsbrukens valdistrikter blifva
följande:
Öfver klass.
JM 1. Stockholm.
» 2. Göteborg.
Första klassen.
JM 3. Norrköping.
» 4. Gefle.
» Bergsbrukens första valdistrikt.
» 5. Malmö.
Den 51 Oktober.
Andra klassen.
J\!
|
6.
|
Karlskrona.
|
»
|
7.
|
Upsala.
|
»
|
JJ.
|
Kalmar.
|
»
|
9.
|
Wisby.
|
»
|
10.
|
Westerås.
|
»
|
11.
|
Orebro.
|
»
|
tu.
|
Bergsbrukens fjerde valdistrikt.
|
»
|
12."
|
Jönköping.
|
»
|
121.
|
Bergsbrukens andra valdistrikt.
|
»
|
15"
|
Lund.
|
|
|
Tredje klassen.
|
JU
|
14.
|
Westervik.
|
»
|
15.
|
Uddevalla.
|
»
|
16.
|
Landskrona.
|
»
|
17.
|
Nyköping.
|
|
18.
|
Fahlun.
|
»
|
18i.
|
Fahlu bergslag.
|
»
|
19.
|
Kristianstad.
|
»
|
20.
|
Karlshamn.
|
»
|
21.
|
Ystad.
|
»
|
22.
|
Linköping.
|
)>
|
25.
|
Karlstad.
|
»
|
251.
|
Bergsbrukens tredje valdistrikt.
|
»
|
24.
|
Borås.
|
»
|
25.
|
Halmstad.
|
»
|
26.
|
Helsingborg.
|
»
|
27.
|
Hernösand.
|
|
28.
|
Wenersborg.
|
|
29.
|
Sundsvall.
|
Fjerde klassen.
JK
|
50.
|
Warberg.
|
»
|
31.
|
Arboga.
|
»
|
32.
|
Kristinehamn.
|
»
|
33.
|
Köping.
|
»
|
34.
|
Wexiö.
|
»
|
35.
|
Söderköping.
|
»
|
56.
|
Hudiksvall.
|
»
|
57.
|
Mariestad.
|
id. Prot- vid
|
Rikti. 186-2—1863. VI.
|
886
lien 51 Oktober.
M
|
38.
|
Sala.
|
»
|
39.
|
Wadstena.
|
»
|
40.
|
Hedemora.
|
»
|
401.
|
Bergsbrukens femte valdistrikt.
|
b
|
41."
|
Söderhamn.
|
»
|
42.
|
Umeå.
|
»
|
43.
|
Piteå.
|
»
|
44.
|
Luleå.
|
»
|
48.
|
Eskilstuna.
|
B
|
46.
|
Lidköping.
|
B
|
47.
|
Ekesjö.
|
B
|
48.
|
Sölvesborg.
Femte klassen.
|
JW
|
49.
|
Marstrand.
|
«
|
80.
|
Skara.
|
»
|
81.
|
Skeninge.
|
i)
|
82.
|
Nora.
|
»
|
83.
|
Askersund.
|
|
84.
|
Filipstad.
|
»
|
88.
|
Wimmerby.
|
»
|
86.
|
Kongelf.
|
»
|
87.
|
Engelholm.
|
»
|
88.
|
Strengnäs.
|
|
89.
|
Thorshälla.
|
»
|
60.
|
Enköping.
|
»
|
61.
|
Sigtuna.
|
»
|
62.
|
Oregrund.
|
»
|
63.
|
Södertelje.
|
|
64.
|
Norrtelje.
|
»
|
63.
|
Lindesberg.
|
»
|
66.
|
Ulricehamn.
|
»
|
67.
|
Hjo.
|
»
|
68.
|
Sköfde.
|
»
|
69.
|
Mariefred.
|
B
|
70.
|
Falköping.
|
»
|
71.
|
Alingsås.
|
B
|
72.
|
Laholm.
|
B
|
73.
|
Trosa.
|
B
|
74.
|
Osthammar.
|
B
|
78.
|
Säther.
|
B
|
76.
|
Åmål.
|
B
|
77.
|
Skanör med Falsterbo.
|
Den 31 Oktober.
867
M 78.
|
Falkenberg.
|
» 79.
|
Kongsbacka.
|
» 80.
|
Cimbritshamn.
|
» 81.
|
Strömstad.
|
» 82.
|
Grenna.
|
» 83.
|
Waxholm.
|
» 84.
|
Ostersund.
|
» 85.
|
Haparanda.
|
» 86.
|
Skellefteå.
|
» 87.
|
Borgholm.
|
» 88.
|
Oskarshamn.
|
Och torde, i händelse af bifall till hvad Utskottet före¬
slagit och hemställt, denna förändrade klassindelning af rikets
städer i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t till
fastställelse och kungörande anmälas.
Stockholm den 21 Oktober 1863.
På Utskottets vägnar
P. MURÉN.
C. Sandström.»
Herr Trägårdh, R. *).
Flere ledamöter instämde.
Herr Bovin: Jag är förekommen af Herr Trägårdh
och skulle kunna inskränka mis; lill att instämma med ho¬
nom. men vill tillägga endast några (å ord.
Alt företaga någon genomgripande reglering af städernas
klassifikation, tyckes ej vara skäl vid en tidpunkt, då man
efter allt utseende står vid gränsen af en förändrad repre¬
sentation. Att återigen företaga den partiela förändring, som
Utskottet nu föreslagit, anser jag ej heller ändamålsenligt,
af de skäl Herr Trägärdh nyss utvecklat. Det finnes inom
tredje klassen flera städer, som skulle med samma rätt som
de af Utskottet föreslagna ifrågakomma till uppflyttning. De
omständigheter, som bestämt städernas klassifikation, grunda
sig egentligen på bevillningen, och de ändringar, som nå sed¬
nare tiden vidtagits i bevillningstaxan, hafva i väsentlig
mån rubbat förhållandena i detta hänseende mellan de olika
städerna. Jag tror sålunda, att man lämpligast bör invänta
afgörandet af representationsfrågan, innan man verkställer
någon förändring i nu ifrågavarande afseende.
') Herr Trägårdh.* vid tryckningen ej aflcninade anförande trycke*
vid slutet af detta band.
Den 51 Oktober.
Herr Ridderstad: Då denna Iråga behandlades af Ut¬
skottet, voro Utskottets ledamöter temligen enhälligt af den
åsigt, att tidpunkten för en förändring i städernas klassifi¬
kation var illa vald. med hänseende lill den utsigt man för
närvarande eger till ett snart genomförande af representa¬
tionsreformen. Utskottet ansåg sig dock böra vidtaga en
sådan åtgärd, hvarigenom några, pä grund af folkmängd och
rörelse dertill berättigade städer kunde sältas i tillfälle att
till nästa riksmöte uppsända tvänne representanter i stället
för en. Det var denna omständighet och ej något afseende
på etiketten, som föranledde Utskottets förslag. Jag har an¬
sett mig böra upplysa detta, men instämmer för öfrigt gerna
i ganska mycket af hvad Herr Trägårdh yttrat.
Herr vice Talmannen Murén: Det var rätt ledsamt,
att Herr Trägärdh var hindrad att bevista Utskottets sista
sammanträde, ehuru han befann sig i staden och var under¬
rättad derom. Han skulle eljest hafva erhållit sådana upp¬
lysningar. som säkerligen löranledt honom alt ej framkomma
med uppgifter, hvilka ej öfverensstämma med rätta förhål¬
landet. Utskottet har tagit i betraktande ej endast folk¬
mängden, utan äfven andra omständigheter, t. ex. fastighets¬
värde m. m. Vid en dylik beräkning förekommer, att
Oskarshamn visserligen har större folkmängd ärt (lera andra
städer, men minst bevillning, om man undantager Wim¬
merby och Öregrund. Hvarje innevånare i Oskarshamn be¬
talar nemligen i medeltal endast 9(5 öre bevillning. Förhål¬
landet är ungefär enahanda i afseende på fastighetsvärdet.
Detta uppgår i Oskarshamn endast till 289 rdr för hvarje
egare. Deremot hafva städerna Lund, Jönköping och Orebro
ej allenast större folkmängd än alla städer af tredje klassen,
ulan äfven större fastighetsvärde, nemligen i Lund 645. i
Jönköping 657 och i Örebro 695 rdr för hvarje egare. Det
finnes sålunda giltiga skäl tor dessa städers uppflyttning till
2:dra klassen, sä mycket heldre, sorn de i flera hänseenden
stå före åtskilliga städer, hvilka redan tillhöra denna klass.
Hvad belräflär bevillningen, så medger jag, att den ej
kan tjena såsom någon tillförlitlig grund för klassifikationen,
lika litet sorn folkmängden kan göra det. I de släder, der
privatbanker finnas, är bevillningen vanligen hög, emedan
dessa banker, som man vet, äro ålagda en dryg bevillning
för deras sedelutgifningsrätl. Denna bevillning kolumneras
dock numera särskildt, och man kan derföre lätt se, huru
städerna förhålla sig till hvarandra i afseende på välmågan
Den 51 Oktober.
869
Det visar sig då, alt ifrågavarande frenne släder äfven i
delta fall stå högst inom tredje klassen. Linköping kom
dernäst, och man väckte inom Utskottet fråga örn ali upp¬
flytta äfven denna stad; men frågan förföll, emedan Linkö¬
ping har vida mindre innevånare än de andra Irenne stä¬
derna. Hvad beträfiär de öfriga klasserna, sä knnde visser¬
ligen vissa städer inom dessa behöfva omnumreras. men
härför förefinnes ej samma skäl som lör nu ifrågavarande
uppflyltning.
Att återremittera betänkandet, tror jag skulle tjena till
intet. Anser Borgareståndet den al oss föreslagna ändring
ej böra ber iljas, så vill jag ej yrka derpå. Äfven jag var
af den åsigt, alt med uppflyttningen gerna kunnat anstå,
isynnerhet då man nu har hopp orri en snart stundande re¬
presentationsreform; men då motion blifvit väckt, kan man
ej med full rättvisa vägra bifall dertill.
Jag anhåller sålunda om godkännande al Utskottets
förslag.
Herr Sommelius: Sedan den föregående talaren veder¬
lagt Herr Trägårdhs påstående, att Utskottet fiistat afseende
endast vid städernas folkmängd, behölver jag ej vidare up¬
pehålla mig dervid. Det synes föröfrigt redan tillräckligt af
betänkandet, att alla omständigheter, som kunna tagas i be¬
traktande, älven blifvit det.
Jag hoppas och önskar lika varmt som någon, att repre¬
sentationsreformen måtte kunna vid nästa riksdag genom¬
föras; men då detta ingalunda kan tagas för säkert och då
jag sett, alt inom detta högtärade Stånd politiska rättigheter
af vida mindre vigt och betydelse än den ifrågavarande blif¬
vit med kraft och värma bevakade, så har jag ansett mig
skyldig det samhälle, jag representerar, att väcka motion 0111
dess uppflyltnin", isynnerhet som det redan fullgör de skyl¬
digheter, som fordras af andra klassens städer. Jag an¬
håller sålunda, alt detta samhälle måtte erhålla rätt att re¬
dan till nästa riksdag sända två riksdagsmän. Hvad be¬
träffar öfriga städers enahanda anspråk, sä lemnar jag åt ve¬
derbörande representanter att förfäkta deni.
Herr Tärlén: Äfven jag är ledamot af Enskilda Ut¬
skottet och var derstädes närvarande, då denna fråga be¬
handlades, men jag ansåg redan då, alt motionen <‘j borde
föranleda till någon åtgärd, ehuru jag ej ville opponera mig
mot Utskottets majoritet, isynnerhet som jag kunde hoppas,
att Borgareståndet skulle afslå betänkandet. Hvad beträffar
870
Ven 51 Oktober.
städerna Örebros och Jönköpings uppflyIlning, så är denna icke
begärd af dess representanter och skulle endast medföra
kostnader för städerna. Representanten för Örebro är nu
ej närvarande, nien han sade mig i går, att han ej önskade
bifall till förslaget, hvad hans samhälle beträffade. I afse¬
ende deremot pä staden Lund bör man taga i betraktande,
att demia stad redan i sjelfva verket skickar fyra represen¬
tanter till riksdagen, nemligen biskopen, akademiens tvenne
representanter och stadens. Man behöfver sålunda ej ur
rättvisans synpunkt frukta att afslå motionen, hvilket jag
anhåller mätte ske.
Herr Hierta: Jag anser för min del ej olämpligt att
genom en återremiss sätta Utskottet i tillfälle att inkomma
med ett fullständigare klassifikationsförslag; men då riksda¬
gen lider mot söt slut och elter hvad som här yttrats, inser
jag, alt denna åtgärd skulle möta lör mycket motstånd. Be¬
tänkandets ofullständighet bör dock ej hindra Ståndet att
medgifva rättvisan al den ändring, Utskottet föreslagit, och
att bevilja städerna Lunds, Jönköpings och Örebros upp-
flytlning till andra klassen. Hvad beträffar, att staden Lund
kan anses representerad äfven af akademi-represenlanterne,
så gäller samma förhållande för Upsala, som dock skickar
tvenne representanter, ehuru dess folkmängd och betydenhet
löga öfverstiger Lunds.
Jag anhåller sålunda om bifall till Utskottets förslag.
Afven om man kan hysa det bästa hopp om representations¬
reformen, är det dock ej skäl att draga allt försäkra vexlar
derpå.
Herr Ljungberg; Jag kan ej neka, att de tre ifråga¬
varande städerna verkligen äro förtjenta af uppdyttning lill
högre klasser, men jag anser likväl, att man icke nu bör
företaga en partiel och sålunda ej fullt rättvis ändring af
den nu gällande klassifikationen. Borgareståndet kan i denna
fråga, i förhållande till städerna, betraktas såsom varande i
en domares stad och ställe, och dess åtgörande bör derföre
äfven bära prägeln af den rättvisa, sorn för alla är lika. l)å
nu riksdagen är så nära sitt slut, att en återremiss säkerli¬
gen icke skulle leda till den enda ålgärd, som eller min
tanke, om någon förändring skall ske, borde i denna sak
vidtagas, nemligen en allmän revision af städernas klassin¬
delning, och då frågan om uppflyttningen af ifrågavarande
städer icke är af den vigt, att deri kan anses brådskande,
Oen 31 Oktober.
871
anser jag för min del lämpligast vara, att hela betänkandet
afslås.
Herr Henschen: Den siste värde talaren började med
att antyda Borgareståndets pligt att i denna fråga handla
med en domares rättvisa, erkände derefter, att rättvisan
blifvit kränkt genom den nuvarande klassifikationen, och slu¬
tade med uttalande af den åsigt, att ingenting borde göras
dervid.
Jag deremot instämmer för min del med Herr Hierta,
och gör detta så mycket heldre, som jag, i likhet med ho¬
nom, visserligen hoppas på representationsreformens fram¬
gång, men dock är långt ifrån säker derpå. Afven om den
inträffar, så är det af vigt för ifrågavarande städer att till
nästa riksdag få sända två representanter. Jag anhåller så¬
lunda om bifall till Utskottets förslag.
Herr Sommelius: Herr Carlén anser de nu ifrågava¬
rande städernas uppfattning vara af ringa vigt. Denna åsigt
må i protokollet förvaras för Herr Carléns räkning. Jag
deremot finnér det vara en mycket slör fördel för dessa
städer att hafva rättighet skicka två representanter i stället
för en; grunden för ett sådant påstående tilltror jag Herr
Carlén sjelf kunna finna, utan att den utpekas för honom.
Då emellertid Herr Carlén uppgifvit, att Orebro-representan-
ten ej önskar någon uppflyttning för sitt samhälle, och Jön-
köpingsrepresentanten, ehuru närvarande, ej yttrat sig, så
måste jag inskränka mitt yrkande till hvad det rörer staden
Lunds uppflyttning.
Ofverläggningen var slutad, och på särskilda framställ¬
ningar af Herr Talmannen godkände Ståndet Utskottets ytt¬
rande, att någon åtgärd nu icke borde ifrågakomma i syft¬
ning af en allmän revision beträffande städernas klassifika¬
tion, men afslog Utskottets förslag angående uppflyttning af
städerna Orebro och Jönköping till andra klassen.
Herr Talmannen framställde vidare proposition å bifall
till Utskottets förslag om staden Lunds uppflyttning. Sva¬
rades ja och nej och begärdes votering, som i grundlags¬
enlig ordning verkställdes enligt en derförinnan uppsatt, ju¬
sterad och anslagen voteringsproposition, så lydande:
»Den, sorn bifaller Borgareståndets Enskilda Utskotts i
betänkandet J\s 2 gjorda hemställan angående staden Lunds
uppflyttning till högre klass, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej:
Vinner nej, är samma hemställan afslagen.»
872
Den 31 Oktober
Voteringen utföll med 40 nej mot 7 ja; hvadan för¬
slaget om stadens Lunds uppflvttning till högre klass var
afslaget.
Härefter blefvo öfriga delar af Enskilda Utskottets be¬
tänkande JY3 2 lagda lill handlingarne.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Björck,
på derom gjord begäran, under fjorton dagar från den 3
instundande November.
§ 6-
Bordlädes andra gången följande Utskotts utlåtande, me¬
morial och betänkanden:
Statsutskottets M 208;
Sammansatta Stats- och Lagutskottets M 45);
Sammansatta Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottets JV$ SO,
och
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomiutskottets N:ris 34—39, äfvensom två utdrag af höglof-
liga Hidderskapels och Adelns protokoll den 27 och 28 den¬
nes, innefattande inbjudningar i afseende å Statsutskottets
utlåtanden N:ris 188 och 194.
§ 7.
Föredrogs och godkändes Expeditionsutskoltets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse JVi 148.
§ 8-
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl 3/4 3 e. m
ln fidem
E. Gr. Björkman.
Den 4 November.
875
Den 4 November.
Plenum kl. '/a 10 f. m.
§ «•
Justerades protokollet för den 26 sistlidne September,
äfvensom förut icke upplästa delar af protokollet för den 28
i samma månad.
§ 2.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande 208, i an¬
ledning af väckt motion om godkännande af förslag till för¬
ordningar. dels angående en hypoteksbank för rikets städer
och köpingar, dels angående allmänna grunder vid bildande
af hypoteksföreningar emellan egare af stadsfaslighet.
Härvid förekommo:
Utskottets förra yttrande sid. S.
Herr Grenander *).
Herr Lemchen: Jag får i allo instämma i Herr Gre¬
nanders reservation och nu afgifna yttrande. Om det å ena
sidan måste medgifvas, att, på sätt finanskomitéens yttrande
innefattar, säkerheten i allmänhet ej är så fullkomlig i stads¬
fastighet som i landsfastighet, så måste det dock å andra
sidan älven erkännas, att med de garantier, som här äro fö¬
reslagna, säkerheten är fullt tillräcklig. Jag anhåller, att
Herr Grenanders reservation måtte varda uppläst.
Sedan Herr Grenanders vid utlåtandet lögade reserva¬
tion blifvit uppläst, erhöll Herr Beronius ordet och yttrade:
Då jag känner, att mina komitenter lifligt önska, att
den föreslagna hypoteksbanken kommer till stånd, bifaller
jag för min del motionen, helst jag icke delar de farhågor,
Statsutskottet i detta utlåtande uttalat; ty om man uppmärk¬
sammar de kauteler, hvilka här finnas såsom vilkor lör sta¬
tens garanti, lärer man finna, att risken för slaten är obe¬
*) Herr Grenanders vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes vid slutet af delta band.
874
Den 4 November.
tydlig, om ens nåeon. Reservanten har för öfrigt så full¬
ständigt vederlagt Utskottets alla betänkligheter, att jag tror,
att hvar och en, som vid framgång åt motionen, endast be-
höfver sluta sig till honom.
Blott i en punkt kan jag icke biträda reservanten och
denna är, der han anser, att städerna, om de icke erhålla
hypoteksbanken skulle lida något genom den utvidgade nä¬
ringsfriheten; att derigenom en ojemn täflan skulle uppstå
emellan städerna och landsbygden, hvilken sednare redan
fått sin hypoteksbank. Jag tror nemligen icke, att städerna
hafva något att frukta af en sådan täflan, ty först och främst
anser jag, att fördelen af den utvidgade näringsfriheten lig¬
ger på städernas sida, då derigenom de förmåner, hvilka
hittills tillkommit vissa skrän, blifva gemensamma lör alla
städernas innevånare, och för öfrigt anser jag det ligga i
städernas egen natur att utgöra centralpunkterna för handelns
och industriens verksamhet, enär dessas utveckling beror på
konkurrens så väl bland köpare som säljare, hvilken kon¬
kurrens i högre grad förefinnes i städerna än på landet.
Men om jag således icke kan antaga, att behofvetafen
sådan låneanstalt, som deri ifrågavarande, framkallas af den
utvidgade näringsfriheten, anser jag densamma af flera andra
orsaker både nyttig och behöflig. Den är nödig, på det stä¬
derna inå kunna öka sitt välstånd och förkofra sig, och icke
minst på det den nu till större delen sväfvande stadsskulden
må kunna konsolideras.
För öfrigt har reservanten framdragit exempel på stä¬
dernas tillväxt i sednare tider neli med statistiska uppgifter
visat, att folkmängden i städerna tillväxt i ännu högre pro¬
gression än på landet; men ännu mera måste de tillväxa,
innan proportionen emellan landets och städernas befolkning
blir densamma i vårt land som i de flesta öfriga civilise¬
rade länder. Härtill erfordras dock tillgång på kapitaler,
och det är sådana den föreslagna hypoteksbanken alser att
bereda stadsinnevånarne.
Jag tillstyrker på nu anförda skäl antagande af Herr
Grenanders reservation.
Herr Bovin: Afven jag delar de åsigter, som af fö¬
regående talare här blifvit uttalade, och anser, att Statsut¬
skottet handlat styfmoderligt emot städerna. Att statens ga¬
ranti för denna hypoteksbank icke kan för staten medföra
någon sådan risk, som Utskottet befarat, har reservanten
enligt mitt förmenande tydligen ådagalagt. I>å staten förut
Oen 4 November.
875
på enahanda sätt, sorn det nu föreslagna, främjat landlman-
nanäringarne. torde städerna hafva atisprSk pä att icke blifva
lott lösa. Städerna hafva pä sednare tiden 1'rå n t råd t sina fri-
och rättigheter och fritt afstått från åtnjutande af dem för¬
unnade förmåner, och då detta skett till det allmännas hästa,
kan ingen framåtskridandets vän hafva något att deremot
anmärka; men dessa uppoffringar lör det allmänna borde
väl också förbinda det allmänna att lemna städerna det hägn,
som lemonts andra statsmedlemrnar.
Då hvarken Utskottet eller någon annan bestridt. att
hypoteksbanken för städerna sk lille vara både nyttig och af
behofvet påkallad, har man endast att tillse, om den från
statens sida påkallade medverkan till delta företag skulle
vara förenad med sådan risk, att staten icke bör lemna
densamma. Såsom jag ofvan antydt, hafva Utskottets betänk¬
ligheter i detta hänseende redan i reservationen funnit ve¬
derläggning, och jag tror icke, att någon giltig anledning att
antaga någon risk för staten förefinnes.
Då reglementet föreskrifver, att en grundlönd skall fin¬
nas till 5 procent af lånebeloppen och vidare alt värdering
å till belåning anmäld faslighet skall verkställas af värde¬
ringsman. utsedde af hypoteksföreningen, samt alt lån ej be¬
viljas till högre belopp än hälften af det fastigheten sålunda
åsalta välde, så torde all anledning vara att antaga, att med
sådana garantier det icke kan vara mera riskabelt för staten
alt lemna statsobligationer såsom säkerhet för denna hy¬
poteksbank, än att lemna sådana ät hypoteksbanken lör
landet.
Man har väl sagt, alt värdet på stadsfastighet skulle
vara mera beroende på konjunkturförhållanden än värdet å
jordegendom; men äfven detta kan högst betydligt variera,
och såsom värderingsman för Upsala län kau jag t i I.I exem¬
pel derpå anföra, att en landtegendom, hvilken, lågt värde¬
rad, uppgick till 200,000 rdr och lill hälften al detta belopp
i hypoteksföreningen belånades, vid egarens derefter inträf¬
fade konkurs å auktion försåld icke betates med ens
halfva denna värderingssuinma.
På grund af hvad jag sålunda anfört, afstyrker jag
bifall till Statsutskottets nu föredragna utlåtande och anhål¬
ler, alt Herr Grenanders i haus reservation gjorda hemställan
måtte af Ståndet antagas.
Herr Kistner: Då jag såsom ledamot af Statsutskottet
876
Den 4 November.
instämt i Herr Grenanders reservation, kan jag nu lätta mig
helt kort.
Lika nödiga som penningarne äro för landet, lika nöd-
nödvändiga äro de älven lör städerna, och vid ett sådant
förhållande är det väl också nödvändigt alt bereda städerna
samma fördelar af kreditanstalter, som man beredi landet.
Om man betraktar de koncessioner, städerna gjort, kan det
väl icke annat än förefalla besynnerligt, att man nu vill
neka dem bidrag till den ifrågavarande läneanstalten. En
omständighet, som här icke blifvit omnämnd, men som
ytterligare gör hypoteksbanken af behofvet påkallad, är rän¬
tans frigifvande, då det är alldeles gifvet, att lill en början
penningarne skola stiga och åtgärder derföre borde vidtagas,
för att förekomma ett allt för stort höjande af räntan.
Det hade varit skäl för Utskottet att afstyrka statens
inblandande i della företag, om detsamma kunde för staten
medföra någon förlust; men om man betraktar de försig¬
tighetsmått, som till förebyggande häraf blifvit vidtagna ge¬
nom stadgandeua om en grundfonds bildande och alla hy-
potekslöreningarnes ansvarighet för hypoteksbankens förbin¬
delser, så lärer man snarare kunna antaga, att en förlust
till följd af de obligationer, sorn lemnats hypoteksbanken
lör landet, i hvilken ej solidarisk ansvarighet eger rum,
kan för staten uppstå, än för de obligationer, som nu äro i
fråga.
Orsaken, hvarföre stalén ansågs böra underlätta åväga¬
bringandet af en hypoteksbank för landet, var den, att man
önskade förebygga de enskilda hypoteksföreningarnes upp¬
trädande såsom (äflande lånesökande på den utländska pen-
ningemarknaden, hvarigenom landets kredit stördes; men
jag hemställer, om icke samma orsak lörelinnes för inrät¬
tande af hypoteksbanken lör städerna. Kommer en sådan
bank icke till stånd, så blir ju följden den, att hypoieks-
föreningar för särskilda städer bildas, och dessa komma på
enahanda sätt, som de för landet före hypoteksbankens in¬
rättande, att utrikes täfla om lån och sålunda nedsatta lan¬
dets kredit.
l)å jag sålunda anser, att alldeles samma skäl före¬
finnas lill statens biträde lör inrättande af en hypoteksbank
för städerna, som för dess deltagande i den lör landet, an¬
håller jag hos Herr Talmannen om proposition å den i
Herr Grenanders reservation framställda hemställan.
Den 4 November.
877
Herr Wallenberg *).
Herr Grape: Afven jag önskar, att Statsutskottet hade
kommit lill ett annat resultat, och inskränker mig att sä som
skäl härför åberopa, hvad Herr Grenander anfört i siri för-
tjenslfulla reservation, uti hvilken jag till alla delar in¬
stämmer.
Herr Sandegren: Jag kan icke annat än beklaga, att
denna motion så sent blifvit väckt, äfvensom att Utskottets
betänkande i riksdagens sista timma inkommit till Ständerna,
så att något bättre resultat icke genom en återremiss kan
erhållas; men då i en så vigtig sak som denna nödig bered¬
ning måste förutgå oell det icke är så lång tid, sedan försla¬
get till denna hypoteksbank Iramstälts, kan jag icke lägga
någon till last detta dröjsmål.
I afseende på sjelfva saken skulle jag högligen önskat,
att Utskottet kommit till ett annat slut, än detta utlåtande
innehåller. Här har så val af föregående talare som i reser¬
vationen tydligen blifvit ådagalagdt behofvet af denna kredit¬
anstalt för städerna och billigheten af det begärda biträdet
dertill från statens sida, att jag endast vill tillägga ytterligare
ett skäl. Rikets Ständer hafva genom föregående beslut stad¬
gat, att fastighetslånefonden i Rikets Ständers bank skulle indra¬
gas, och i ersättning derför redan beviljat landet annan låne¬
inrättning. Då nu städerna begära enahanda förmån till upp-
hjelpande af sina näringar, svarar man nej, och detta måste
förefalla så mycket mera besynnerligt, som man samtidigt
fråntager städerna de fördelar, de förr åtnjutit. Man har väl
påstått, att värdet på stadsfastighet skulle falla, men jag vill
fråga, om icke städerna tillväxt i jemnbredd med jordén.
En talare har ansett utsökningens långsamma gång såsom
en orsak till svårigheter att få inteckningar belånade; men
denna långsamhet eger företrädesvis rum på landet, då dere¬
mot i städerna utsökningen vanligen går hastigare. Samme
talare har äfven funnit besynnerligt, att då man uppgifver
och medgifver, att städernas tillstånd är mera blomstrande än
fordom, man likväl behöfver lån; men jag finner deremot
helt naturligt och i sin ordning, att städerna för sin utveck¬
ling och sitt framåtgående behöfva mera kapital.
Jag vill icke vara vidlyftigare, utan slutar med att biträda
dem, som yrka bifall till Herr Grenanders reservation.
') Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade Anförande
trjekes vid slutet af detta band.
878
Den 4 November.
Herr Lovén: Äfven jag tillhör dem, som komma att
förorda afslag å Utskottets utlåtande och bifall till motionen,
i öfverensstämmelse med Herr Grenanders reservation. Den
af en Utskottets ledamot här framställda motivering kan jag
icke biträda. Jag skulle visserligen kunna instämt deri, om
från början staten icke gifvit understöd åt någon; men då
sådant lemnats åt landet, bjuder billigheten, att enahanda för¬
mån jemväl kommer städerna till godo.
Den värde talaren har anfört, att värdet å stadsfastighet
skulle fluktuera så betydligt, att egendom, som i inkomst
lemnat 500 rdr, efter ett tiotal af år afkastat ända till 1,300
rdr; men jag vill fråga, om icke ett sådant förhållande, alltid
betingadt af särskildt inträffade omständigheter, jemväl kan
inträffa i afseende på fastighet å landet.
Hvad åter angår den mindre realsäkerhet, som stads¬
fastighet skulle lemna, ber jag att få anföra, att för nu ifrå¬
gasatta bankinrättning föreskrifvits aila möjliga garantier, då
deremot sådana helt och hållet saknas i afseende på hypo¬
teksbanken för landet, hvarförutom bör besinnas, att brand¬
försäkring å stadsfastighets hela värde lemnar en säkerhet,
som ej landtegendom kan erbjuda. Att olycksfall, såsom krig
och dylikt, hastigt nedsätta värdet å stadsfastighet må väl
vara sannt, men är då icke förhållandet detsamma med landt¬
egendom i af krig eller andra olyckor hemsökta provinser.
Vid indragning af fastighetslånen i riksbanken hafva
Rikets Ständer lemnat landtegendomarne tillfälle att få sina
lån öfverförda till rikshvpoteksbanken och således äfven deri¬
genom beredt landet ett visst företräde. Då emellertid Herr
Grenander visat, att städerna äro i lika behof af en sådan
förmån som landet, finner jag deri ökade skäl att biträda hans
reservation.
Herr Henschen *).
Herr Ridderstad: Då vid förra riksdagen förslag väcktes
om inrättande af en hypoteksbank, skedde detta af tvänne
talande skäl. Det ena var, att man derigenom ville förminska
den mängd olika hypotekspapper, som — rivaliserande med
hvarandra på den utländska penningemarluiaden — skadade
landets kredit; det andra var det, att banksystemet i allmän¬
het antagit en annan ny riktning, undergått en förändring,
hvarigenom lån på längre tid måst ge rum för omsättning
*) Herr Henschens vid tryckningen ej aflemnade anförande tryekes
vid slutet af detta band.
Den i November.
879
med lättare, mera rörliga papper. Dessa tvänne skäl föran¬
ledde inrättandet af rikshypoteksbanken. A ena sidan ville
man konsolidera de utländska låneoperationerna och å den
andra åt landtfastighetsintressena skapa en lämplig, på amor¬
tering beräknad låneinstitution. Men om ofvannämnda båda
omständigheter gjorde nödvändig en förändrad kreditanstalt för
landet, så vet jag verkligen icke, hvarföre de mindre skulle
påkalla en dylik kreditanstalt för städerna, hvilkas fastighets¬
egare, likaväl som de på landet, hafva behof af penningar och
likaväl som dessa behöfva stående lån. Den omständigheten,
att man beröfvat städerna rättigheten till fastighetslån i riks¬
banken, och vidare att man erkänt den fria räntan, gör be-
hofvet af den här föreslagna låneinrättningen för städerna ännu
mera nödvändigt.
Dessa båda sistnämnda omständigheter innebära en ten¬
dens till mera fluktuerande pappers införande, och jag finner
det derföre icke oväntadt, att den, sora har intresse af dessa
pappers utsträckning i möjligaste största grad, motsätter sig
detta här ifrågavarande förslag; motsatsen skulle tvärtom på
det högsta förvåna mig. Det innebure en oegennytta, som
man väl icke från detta håll har ringaste skäl att förvänta.
Afven ur andra synpunkter än den ofvan angifna finner
jag det förvånande, att Statsutskottet kommit till sitt i betän¬
kandet uttalade resultat. Borgareståndet har sedan lång tid
tillbaka gått i spetsen för alla förbättringar och härvid aldrig
tvekat att göra uppoffringar af egna privilegier och fördelar.
Vid denna riksdag har delta Stånd beslutat en inskränkning
af städernas handelsfrihet, då det medgifvit handelsbods anläg¬
gande en mil från stad, och vidare en utsträckt näringsfrihet.
Huru uppskatta nu landsorternas representanter dessa upp¬
offringar? Jo, då det nu gäller en lifsfråga för städerna, är
det — efter hvad man har sig allmänt bekant — Bondestån¬
dets ledamöter inom Utskottet, som skarpast och häftigast
motsatt sig detta billiga anspråk från städernas sida. Det hade,
efter hvad det vill synas mig, bort åligga Borgareståndets
Statsutskottsledamöter att allvarligt och kraftigt tillrättavisa ett
slikt sätt att gå tillväga. Men efter hvad som likaledes är all¬
mänt bekant, hafva de mest framstående af Borgareståndets
Statsutskottsledamöter, eller just de, som utgöra de ledande
viljorna ibland dem, iakttagit den djupaste tystnad. Man
påstår till och med, att en eller annan af dem skall vid vote¬
ringen understödt den öfriga majoriteten. Jag säger derföre,
att jag finner resultatet af det hela ganska förvånande.
880
Ben 4 November
Herr Wallenberg har yttrat, att husens värde i städerna
fluktuerar; ja väl, raeu finnes det då någonting, som icke till
sitt värde fluktuerar? Jordegendom fluktuerar, som stads¬
egendom. Jordegendomarnes fluktuation angifves till och med
i våra lagar, hvari det talas om ödeshemman, och 0111 än
sådana numera icke uppkomma, så är det dock tänkbart, att
så kan ske. Herr Wallenberg har vidare sagt, att stadshu¬
sens värde beror på, huru många som täfla om att lå bo i
desamma. Jag frågar, om icke det är täflan om en vara,
som ger varan sitt värde? Hvarpå beror, Herr Wallenberg,
en banks — en enskild banks — existens, dess lif, dess rörelse
och egentliga värde, om ej på mängden, som der täfla såsom
lånesökande? Ju flera lånesökande, dess mera florerar den.
Ju större behofvet visar sig, dess högre kan räntan uppskruf-
vas. Vi hafva sett exempel på banker, som fluktuerat i hög
grad, såsom de amerikanska, men af hvilka många också
gjort bankrutt. Att våra få bankinrättningar — af brist på
konkurrens — hittills stått sig väl, är alldeles icke underligt.
Att således till och med så värdefulla saker som banker kunna
variera i värde, låter sig bevisas, och möjligen skall den engel¬
ska bank, som i dagarne kommit till stånd och beslutit här
i hufvudstaden inrätta kontor, öfvertyga Herr Wallenberg
härom, och kanhända kommer den enskilda banken härstädes
att fluktuera i annan riktning, än hittills varit fallet. Herr
Wallenberg har sagt, att staten lider, då kommunerna lida,
men denna sats leder till ett resultat, motsatt det, hvartill Herr
Wallenberg kommit; ty om kommunerna lida af ett behof,
som ej afhjelpes, så lider hela landet deraf. Det torde äfven
blifva fallet här, då man nemligen afslår städernas billiga an¬
språk på ordnandet af en för dem tjenlig och ändamålsenlig
bankinrättning. Slutligen har Herr Wallenberg funnit det
förvånande, att, då inga olyckshändelser drabbat städerna, utan
de befinna sig i blomstrande tillstånd, man begärt dessa garan¬
tier från statens sida; men behofvet af denna låneanstalt inbe¬
griper blott behofvet af vidare framåtgående, och här är all¬
deles icke fråga om att hjelpa en olycklig, utan att under¬
stödja en städernas fortgående utveckling.
Jag kan icke annat än finna det högst underbart, att
Statsutskottet kommit till ett sådant resultat som här, och
jag kan icke gilla detsamma, eller se ringaste skäl derför.
Utskottets afslag grundar sig på hypotesen, att här icke skulle
erbjudas tillräcklig säkerhet. Detta påstående har dock af
många talare redan blifvit till fullo vederlagdt; men det är
nen i November.
881
icke nog, att Utskottet endast på detta allt för magra och
torftiga skäl förkastat hela förslaget. Utskottet har i sitt för¬
biseende af städernas billiga anspråk och rät t gått vida längre,
ja, efter hvad mig synes, utöfver befogenheten af hvad som
bort åligga detsamma, då det icke ens i betänkandet upptagit
och infört det af motionären väckta förslaget, utan sålunda
lernnat hela riksförsamlingen i fullkomlig okunnighet om dess
innehåll i detalj, dess motiver, dess verkliga uppgift och ända¬
mål. Att sålunda undertrycka detsamma, finner jag lika orätt
som klandervärd!. Ärendet är emellertid nu för denria gång
kastadt öfverbörd och dess enda räddningsplanka är hoppet, att
det skall upplefva vid nästa riksdag och att då, med Guds
hjelp, andra ledamöter måtte finnas i Statsutskottet, som äro
mera benägna att lyssna till rättvisan och billigheten i detta
städernas anspråk.
Herr Grenander *).
Herr Widell: Herr Wallenbergs förnämsta argument för
sitt yrkande var, alt städerna ej skulle vara i behof af en
sådan låneanstalt som den ifrågavarande. För att bemöta
detta, behöfver jag blott hänvisa till Herr Laller sledis motion.
Ombud från alla rikets städer hafva sammankommit här i huf-
vudstaden, för att öfverlägga om denna angelägenhet, och det
behöfves knappt mera än detta, för alt visa, burn allmänt
erkändt behofvet är för städerna att få sin sväfvande skuld
konsoliderad och förvandlad till arnorteringsskuld.
Då behofvet sålunda är gifvet, då billigheten fordrar, att,
sedan banken indragit den fond, hvarur hittills fastighetslån
erhållits, samma fördel, som till ersättning derför beredts
landet, äfven beredes städerna, samt då staten icke riskerar
något genom beviljande af de garantier, som motionären be¬
gärt och utan hvilka hypoteksbanken säkerligen ej kommer
till stånd, får jag, som instämmer i Herrar Grenanders och
Ridderstads yttranden, anhålla om bifall till den förres reser¬
vation.
Herr Hierta: Det lärer icke erfordras någon stor skarp¬
sinnighet, för att se utgången af denna fråga i detta Stånd,
hvars medlemmar äro fullmäktige för städerna, och jag tror
således icke, att för en sådan utgång behöfves anlita Guds
makt att afsätta några ledamöter i Statsutskottet. Då jag
*) Herr Grenanders vid tryckningen ej aflcmnade anförande trycke*
vid slutet af delta band.
Uorg.-Stånd. Pro t. vid Rilctd 1865 —1S63 VI. 58
889
Den 4 November.
emellertid vid förra riksdagen såsom ledamot af Statsutskottet
sökte motsätta mig statsgaranti för hypoteksbanken för landet,
utgick jag från den grundsats, att man så litet som möjligt
bör inblanda staten i enskilda företag, och jag finner ej heller
skäl att nu frångå denna grundsats. Då var det fråga om
en statsgaranti på 8 millioner för egendom till 2,000 millio¬
ners värde; nu begäres 4 millioner för 249 millioners värde.
Skulle man bevilja någon garanti här, så borde städerna åt¬
minstone först nedsätta sina anspråk, i proportion till hvad
hypoteksbanken för landet erhållit, men det lärer väl icke
vara tid nu att åstadkomma en sådan förändrad framställning
i frågan. Ett hufvudskål, sorn Utskottet för sin mening an¬
fört, är, att man icke kan uppskatta stadsfastighet på samma
sätt som fastighet å landet. Der tagas åbyggnaderna, hvilka
här äro hufvudföremålet, icke ens i beräkning vid bestäm¬
mandet af egendomens värde.
Egentligen har jag ansett mig icke kunna undgå att be¬
gära ordet, för att få fästa uppmärksamheten derpå, att stä¬
derna enligt mitt förmenande icke handla i sitt eget intresse,
då de önska bifall till motionen i denna fråga. Om man ser
på effekten af hypoteksbankinrättningen för landet, så tror jag,
man skall finna detta. Genom denna visa anordning har hela
frågan om erhållande af assistens af lånebehöfvande kommit
i händerna på en styrelse af tre ledamöter, och inga närmare
bestämmelser för dessa ledamöters verksamhet härutinnan lär
förefinnas än sjelfva reglementet. Följden har blifvit, att
hypoteksinrättningarne nu från flera håll förgäfves anropa
hypoteksbanken om bistånd i låneväg och att de, som fått,
hafva endast erhållit det till ringa del. Anledningen till detta
är, att hypoteksbankens styrelse, för att få billiga vilkor för
sitt först upptagna lån, dervid förbundit sig att icke under tre
år upptaga något nytt lån. Härigenom hafva flera hypoteks-
föreningar råkat i stora svårigheter och många af dessa före¬
ningar skulle lätt hafva kunnat erhålla penningar, om icke de
ingått i hypoteksbanken. Härtill kommer, att de särskilda
inrättningarne få afstå en viss andel till betäckande af hypo¬
teksbankens förvaltningskostnad, äfvensom till en reservfond,
som man åtagit sig afsätta för gemensam skuld, hvarigenom
lånen blifva dyrare, än om de särskilda föreningarne direkt
upptagit desamma.
Jag tror, att många städer, särdeles de, som icke behöfva
*å stora lån, kunde få sådana på bättre vilkor, om icke hypo¬
teksbanken kom me till stånd, helst lånen ej då behöfde ut-
flen 4 November.
proportioneras i mån af andra städers behof. För några sva¬
gare städer skulle väl en sådan anordning vara bättre, men
de framåtskridande skulle ej hafva någon fördel deraf.
Jag vill nu icke vara vidlyftigare. Framtiden kommer
att visa, hvem som har rätt och huruvida Ständerna göra
klokt i att inblanda staten i enskilda företag. Jag yrkar för
min del bifall till Utskottets utlåtande.
Herr Berggren: Man har sagt, att de respektive kom¬
munerna lifligt önska, att denna hypoteksbank måtte komma
till stånd. J)et är sannt, att denna önskan är allmän, och
jag tror också, att den är välgrundad. Skälen derför hafva
af föregående talare och i reservationen så öfvertvgande blif¬
vit framhållna, att jag åtnöjer mig med att instämma i att
yrka bifall till reservationen.
Herr Wallenberg *).
Herr Sundvallson: Vid diskussionens början föreföll det
mig, likasom det förefaller mig ännu vara en axiomatisk obe¬
stridlighet, att Herr Grenanders reservation borde vinna Stån¬
dets bifall. Jag hade derföre önskat, att diskussionen icke så
långt utspunnits, utan att Ståndet genom ett obetingadt anta¬
gande af reservationen sökt inverka på de andra Ståndens
beslut. Då emellertid nu icke så skett, anser äfven jag det
för en pligt att yttra några ord i frågan.
När landsbygden redan erhållit en sådan låneanstalt som
den ifrågavarande, vore det en stor orättvisa att förneka stä¬
derna en dylik, då dessa, med stor sjelfuppoffring sökt uti
nästan alla andra afseenden bereda likställighet emellan stad
och land. Dessa medgilvanden, som städerna gjort, hafva
visserligen icke tillkommit för att vinna erkännande och belö¬
ning af de andra Stånden — man gör en god och riktig sak
för dess egen skull —; men man borde dock hafva kunnat
vänta, att dessa medgifvanden skulle öka sympatierna hos
Medstånden för en i sig sjelf god och rättvis sak. Så synes
likväl icke hafva blifvit förhållandet. I)å städerna genom
dessa medgifvanden beredt landet ökade inkomstkällor, har
man tvärtom i utbyte fråntagit städerna rättigheten till fastig¬
hetslån i riksbanken, under det man låtit dem bibehålla alla
de onera, de af ålder haft. linder sådana förhållanden är det
hög tid att uttala ett allvarligt varningens ord mot alla vidare
medgifvanden, der de särskilda intressena så afundsamt och
’) Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade anförande trycket
vid slutet af detta band.
884
Den 4 November.
ensidigt spela mot hvarandra, såsom här landtmannaintresset
mot stadsmannaintresset. Enligt det hvilande representations¬
förslaget skulle städernas inflytande pä riksförsamlingens beslut
nästan helt och hållet upphöra, och man öfverlemnar sig och
alla högre intressen på nåd och onåd i det ensidiga landt-
intressets händer. Då man nu ser, huru detta intresse här
likasom i många andra riksdagsfrågor motarbetar ett städernas
mest rättvisa anspråk, som icke ens kräfver någon statsupp-
offring, lärer sådant icke kunna öka Borgareståndets benä¬
genhet att bifalla detta representationsförslag. Detta borde
Bondeståndet i tid betänka.
Jag ber nu att få fästa Ståndets uppmärksamhet på
några andra omständigheter, som föregående talare förbisett,
dervid jag till en början vill söka uppdraga en liten parabel
emellan landsbygdens och städernas bördor i allmänhet.
Betraktar man först värdet af stadsfastighet i förhållande
till landsfastighet, så visar sig, att enligt 1802 års taxerings-
längder hus i städerna äro upptagna till 508.900,000 rdr samt
städernas jord till något öfver 52V2 millioner rdr, eller till¬
sammans öfver 541,400,000 rdr, som alltså skulle vara värdet
på lånelöremålen för den nu ifrågavarande hypoteksbanken.
Delta belopp är väl icke till siffran jeni förligt med hvad lan¬
dets jordbruk är uppskattadt till, eller 1,794,847,672 rdr, men
så är också den säkerhet, staten lemnat hypoteksbanken för
landet, till sitt belopp dubbelt så stor som den, hvilken nu
begäres för städernas hypoteksbank.
Ser man vidare pä bevillningens belopp, så finner man,
att öfver hälften af hela inkomslbevillningen utgöres af stä¬
derna och deras innevånare, hvartill kommer bevillningen af
all den ofvannämnda stadsfastigheten. Summerar man tillhopa
dessa bevillningsbelopp. så visar sig, att städerna erlägga om¬
kring 900,000 rdrs bevillning, då deremot hela bevillningen
af jordbruksfastighet blott uppgår till 847,926 rdr, eller icke
mera än 66 °/0 af det belopp, som utgår af städerna och
deras näringar.
Vill man undersöka förhållandet mellan inteckningarnes
belopp i lands- och stadsfastighet, så har man väl icke någon
bestämd uppgift om inteckningsbeloppet i städerna; men då
enligt finanskomitéens beräkning inteckningsbeloppet för landet
skulle utgöra 288 millioner rdr, skulle man, med afseende å
förhållandet emellan värdet på lands- och stadsfastighet kunna
sluta till, att inteckningsbeloppet i städerna utgjorde 50 a 60
millioner rdr. Att denna summa dock är för låg, visar sig
Den 4 November.
888
deraf, alt värdet af fastighet i Stockholms stad ensamt är
upptaget till 100 millioner rdr, hvilken fastighet är minst tili
hälften intecknad, hvadan med antagande af ett proportioner¬
lig! inteckningsbelopp för öfriga städer, man torde kunna
antaga, att hela inteckningsbeloppet för städerna utgör 100
millioner rdr, eller '/3 af det utaf finanskomiléen beräknade
värde å intecknad skuld å landet.
Då jag nyss omnämnde bevillningen och visade, att lands¬
bygdens bevillning utgör allenast 06 °/0 af städernas, glömde
jag att nämna, det ännu en orättvisa här eger rum, nemligen
den att, dä bevillningen af jordbruksfastighet utgår med 5 öre
för hvarje 100 rdr, utgöres den i städerna med 5. J)ä stä¬
derna sålunda betala högre bevillningsbelopp och i högre pro¬
portion än landet, nemligen som S till 5, böra äfven deras
anspråk i förhållande till landsbygdens kunna vara som 5
till 5.
Fäster man sig vid folkmängdens tillväxt i riket, så visar
det sig, att densamma utgör 12/10 °/0 årligen i liela riket;
men då städernas innevånare under de två sista åren ökats
med 25,000 innevånare, så torde tillväxten i städernas folk¬
mängd utgöra l1/, °/0 och landets knappast 1 °/0, ty brors¬
lotten af denna tillväxt laller på städerna.
Oaktadt allt delta har Herr Wallenberg här motsatt sig
det förslag, som nu är i fråga. Med kännedom af Herr
Wallenbergs uppfattning af åtskilliga finansiela frågor, en upp¬
fattning, som jag högt ogillar, finner jag detta helt naturligt.
Att här till vederläggning upptaga allt hvad Herr Wallenberg
yttrat, finner jag icke behöfiigt, då mycket deraf var af obe¬
tydlig vigt, men några af hans anmärkningar tarfva dock ett
genmäle.
Hvad härvid först beträffar hans teori, att hus icke äro
produktiv egendom och derföre ej utgöra någon egentlig sä¬
kerhet, finner jag den högst besynnerlig; ty om den vore
riktig, skulle riksbankens hela sedelstock vara af noll och
intet värde, enär den metalliska valutanej heller är produktiv.
Hans tal om absolut värde, såsom nödvändigt vilkor för
säkerhet, förstår jag icke heller. Något absolut värde finnes
icke uti hela realiteten, hvarken silfver eller guld kunna sägas
hafva något absolut värde, och skulle man fordra, att all real¬
säkerhet skulle hafva absolut värde, så lärer ingen sådan
säkerhet finnas; och om Herr Wallenberg verkligen sjelf tror
det ringaste på denna sin teori, ville jag tillråda honom att
886
ben 4 Novembei.
ju förr dess heldre sluta upp med all sin bankrörelse. l)ed
vore då fotad på alltför osäker grund.
Att husvärden såsom alla andra värden fluktuera, är gifvet,
meri det finnes dock en gräns, hvarunder dessa värden ej kunna
gå, ty alla behöfva tak öfver hufvudet, då vi icke lefva i ett
sådant klimat, att vi som lazaroner kunna året om vistas
under bar himmel. Städernas hus lära derföre icke kunna
så sjunka i värde, att någon risk kan uppstå för en sådan
bank som denna, hvilken lemnar lån endast till hälften af
egendomens värde.
Hvad hans påstående beträffar, att amorteringen skulle
vara för liten, behöfver jag blott anmärka, att, då hela skulden
skulle vara inbetald på högst SO år, under så kort tid ej ens
ett trähus kan förruttna eller förlora allt värde. Men äfven
om det på denna tid kunde rent af ruttna ned, så behöfver
deraf ej nödvändigt uppstå en förlust, ty i 15 § af det före¬
slagna reglementet heter det: »Varder åbyggnad, som blifvit
»af hypoteksförening belånad, så vanvårdad, att fara är, att
»värdet för dess bofällighet varder förminskadt, eller användes
»åbyggnad på sådant sätt, att, i händelse af inträffande brand-
»skada, tvist om ersättning är sannolik, eller borttages någon
»del af åbyggnaden eller förekomma andra omständigheter,
»som kunna förringa eller tillintetgöra hypoteksföreningens
»säkerhet, då skall det på direktionen ankomma, huruvida
»lånet må till hela det återstående kapitalet vara till betalning
»förfallet, eller om så stor del deraf må få qvarstå, hvarföre
»panten i sitt förändrade skick anses utgöra full säkerhet.»
Herr Wallenberg bar talat om, huru mycket husegendom
fluktuerat, men om man fäster sig vid de 10 sednaste åren,
så visa faktiska förhållanden snarare motsatsen. Då efter
1853 landtegendomarne stego onaturligt högt i värde, var
detta icke förhållandet i samma proportion med stadsegendom,
och då på sednare tiden värdet på landtegendomar fallit bråd¬
störtande och djupt, har man icke märkt sådant i afseende
på stadsfastighet. Man har icke märkt, att denna sednare är
mindre begärlig nu än för 10 år sedan; åtminstone är förhål¬
landet sådant i Upsala och jag antager, att det i mer och
mindre grad är detsamma i andra städer.
Herr Hiertas betänklighet mot bifall till motionen, grun¬
dad derpå, att det begärda garantibeloppet skulle vara för
drygt, i proportion till hvad hypoteksbanken för landet erhållit,
tror jag mig ofvanföre hafva Vederlagt, då jag visat, att belå-
ningsföremålets belopp utgör öfver 340 millioner riksdaler,
Den i November.
887
intecknadt till minst 100 millioner, samt iåntagarne utgöra
mera än hälften af hela den till staten ingående bevillning.
Dä staten icke försmår att taga så dryga skattebidrag af stä¬
derna, vågar jag påstå, att man här snarare begärt för litet
än för mycket af staten; hvarföre jag anser Herr Hiertas
anmärkning i detta hänseende ej förtjena afseende.
På grund af hvad jag nu anfört och de vidare skäl, som
så väl under diskussionen i öfrigt som i reservationen blifvit
anförda, yrkar jag bifall till hvad Herr Grenander i sin reser¬
vation hemställt.
Herr Ridderstad: Frågan om en allmän hypoteksbank
för städerna är icke ny. Den har under de sednare åren
blifvit lifligt diskuterad och planen har redan delvis blifvit
satt i verket. Sålunda finnes en hvpothekskassa för hus-
egarne i Stockholm, likasom äfven en i Göteborg och en
annan gemensam för städerna i Skåne. Det är val sannt,
att de båda sednare icke ännu blifvit fullständigt ordnade, men
de hafva dock reglementet faststäldt för sin blifvande verk¬
samhet. Hvad den nu ifrågavarande angår, kan man väl
icke antaga, att de särskilda komitéer och alla de män, som
handlagt frågan och medverkat till utförandet, skulle varit
fullkomligt obekanta med värdet af deras egna här afsedda
hypoteker och med de garantier, sorn stadsfastigheterna kunna
erbjuda dem och allmänheten. Man får icke heller förbise,
att, sedan särkildt utsedde komiterade utredt ärendet, här i
hufvudstaden under sistlidne sommar sammanträdt aktade och
insigtsfulle representanter från nästan alla rikets städer, hvilka,
efter en långvarig diskussion, fattat det beslut, som Herr
Lallerstedt framburit i siri här behandlade motion.
Alla de kontroller, som blifvit föreslagna, hela den dis¬
kussion, som i frågan föregått, måste väl innebära, att opi¬
nionen inser riktigheten, gagneligheten och möjligheten af
förslaget; och den öfverläggning, som här egt rum, har äfven
väsentligen bidragit till frågans utredning. Jag anser således,
att Ståndet bör utan betänklighet kunna instämma i Herr
Grenanders reservation.
Medan jag har ordet, vill jag i korthet vederlägga några
yttranden af Herr Wallenberg.
Herr Wa l enberg bär sagt, att han icke väntat att här
få höra sådana åsigter uttalas, som dem jag framställt. Då
jag, mine herrar, icke tror mig vara tolk för andra åsigter
än dem, som grunda sig på billighet och rättvisa, tackar jag
för komplimangen.
Den i November.
Herr Wallenberg har likväl oriktigt förklarat mina ord,
såsom skulle jag hafva velat insinuera, att Herr Wallenberg
med sitt bankväsende förqväfver ali nyttig verksamhet här i
landet. Det har jag alldeles icke sagt, jag har aldrig kunnat
gå så långt. Dessutom strider sådant emot Herr Wallen-
bergs egna intressen. Ty ju större, ju lifiigare och vaknare
företagsamheten är i landet, desto större fördelar skördar en
väl skött hank, helst om deri kan förse idogheten med för¬
lagslån.
Herr Wallenberg har ock förmenat, alt jag hyser ovilja
mot det mera hankmässiga system, hvarefter bankaffärer nu¬
mera hos oss bedrilvas. I det alseendet torde jag med trygg¬
het kunna hänvisa till Ståndets protokoll. Jag tror, att de
skola intyga motsatsen, att de skola gifva vid handen, huru¬
som jag uppriktigt och djupt gliider mig öfver det friskare
lif, den schwung, som numera uppenbarar sig inom vårt
bankväsende; men på samma gång anser jag dock, att det
finnes vissa rörelsegrenar inom landet, som för sin företag¬
samhet äro i behof af fasta lån. Bland dem räknar jag så¬
väl jordbruksfastigheterna, som äfven fastigheterna i städerna.
De förra hafva redan, och det med statens garanti, erhållit
en rikshypotekshank, hvarest de kunna fä sin sväfvande skuld
konsoliderad. Biittvisa och billighet kräfva, att samma fördel
nu äfven må beredas stadslästighetsegarne. Detta är allt,
hvad jag i detta hänseende sagt. Detta är ock allt, hvad jag
nu yrkar.
Herr Wallenberg har slutligen velat finna, att det varit
med en viss skadeglädje mot de inhemska bankerna, som
jag omlörmält, alt utlänska bank-kohtor komma att hos oss
Upprättas. Skadeglädje kan man väl icke kalla den känsla,
sorn glädjer sig deråt, att de nya bankerna skola — hvad
som är min fasta och orubbliga öfvertygelse — komma att
Utöfva på vårt finansiela lif och vårt bankväsende ett för det
allmänna gagnande inflytande. Herr Wallenberg älskar kon¬
kurrens niiringarne emellan. Nåväl, Herr Wallenberg, konkur¬
rens också bankerna emellan.
Jag vill blott erinra om ett beslut, som vid denna riks¬
dag blifvit falladt — och hvarför särskildt Herr Wallenberg
kämpar med mycken ifver—men hvilket jag tror. att fram¬
för allt just dessa utländska banker skola tvinga Rikets Stän¬
der att upphälva. Jag menar den s. k. »nytlighetspröfningen»
eller Kongl. Maj:ts pröfningsrätt i fråga om inrättandet af nya
enskilda banker här i landet. Debatten rörande den frågan
ben 4 November.
889
lärer änhli vara i friskt minne och jag vill således nu ej
yttra mig något derom. Jag har här blott velat antyda för¬
hållandet, öfvertygad, som jag är, att fördelarne af dessa från
vissa håll med icke särdeles blida ögon sedda utländska ban¬
ker framför allt skola visa sitt allmänt gagnande inflytande
genom att i ganska väsentlig mån bidraga till införandet hos
oss af ett ännu friare banksystem än det nu antagna, samt
dervid i första rummet förskingra de lika oriktiga som
egoistiska begrepp, hvilka med framgång nu kämpat för en
pröfningsrält, som icke är förenlig med en sann — »bank-
mässighet.»
Jag slutar med att fortfarande yrka bifall till Herr Gre¬
nanders reservation.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till Utskottets yttrande besvarats med ja
och nej, begärdes votering: i anledning hvaraf uppställdes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Hen, som bifaller Statsutskottets förra yttrande sid. 5 i
Utlåtandet Jfs 208, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej. har Ståndet, med afslag å samma yttrande,
godkänt den hemställan, hvilken innefattas i Herr Grenan¬
ders vid utlåtandet fogade reservation.»
Häröfver anställdes i stadgad ordning votering, som ut¬
föll med 54 nej mot 20 ja; hvadan Ståndet beslutit i enlig¬
het med nej-propositionen;
och
Utskottes sednare yttrande sid. 5.
Lades till handlingarne.
§ 3.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Sammansatta
Stats- och Lagutskottets memorial JW 49 i anledning af åter-
remiss å Utskottets betänkande Jtä 38 i fråga om stiftande
af en lag om afskedande af statens embets- och tjenstemän,
som i följd af vansinne, lamhet, blindhet eller annan obotlig
sjukdom längre tid varit urståndsätta att deras tjenster
bestrida.
. §
Ånyo föredrogs Sammansatta Stats-, Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottets betänkande JW 50 i anled¬
ning af väckta motioner om förändrade föreskrifter i afseende
å skogshushållningen i riket.
890
Den i November.
Härvid förekommo:
Utskottets hemställanden sid. 7 och 8.
Godkändes.
Förra hemställan sid. 18.
Herr Henschen: Vid det sammanträde, som nyss om-
förmäldes af Herr Hierta, öfverenskommo flere ledamöter
inom representationen att, i enlighet med chefens för skogs¬
styrelsen förslag, hemställa till de särskilda Stånden att förena
sig om ett så lydande förslag till beslut: om icke kronans
öfverloppsmarleer och sådana trakter af oafvitlrade skogar
i Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Westernorrlands, Jemtlands,
Westerbottens och Norrbottens län, hvilka finnas dertill tjen-
liga, borde för kronoparker förklaras, ställas under vård
och förvaltning af skogsstyrelsen samt behandlas efter så¬
dana, på vetenskapliga reglor grundade hushållningsplaner,
som afse skogens framlida bestånd och högsta afkastning;
dock alt hinder derigenom ej må läggas för afvittring af
skogsanslag till redan anlagda hemman och nybyggen.
De talare, som på det enskilda sammanträdet och inom
utskottet isynnerhet motsatte sig det uti betänkandet fram¬
lagda förslaget, sökte uppgifva, att den innersta meningen
dermed vore, att ali afvittring skulle afstanna. Detta är an¬
ledningen, hvarföre i det af mig uppplästa förslaget blifvit
tillagdt den meningen: att hinder derigenom icke skulle läg¬
gas för afvittring af skog å redan anlagda hemman och
nybyggen. Alltsammans afser naturligtvis blott, att Kongl.
Maj:t skulle erhålla något stöd för de provisionela åtgärder,
som kunna blifva af nöden för att, till dess skogsstyrelsen
hunnit utse, hvilka trakter som tjenligast lämpa sig till
kronoparker, nybyggen under tiden icke må komma alt an¬
läggas så, alt derigenom hindras bildandet af kronoparker af
tjenlig form och så stor vidd, att de med ekonomisk fördel
må kunna skötas. Denna tid, under hvilken undersökningen
skulle ske, har chefen för skogsstyrelsen förklarat blifva
ganska kort, oell nybygge-intresset kan derigenom således
icke vållas någon synnerlig skada. Men om mari, enligt an¬
dre talares önskan, skulle vänta med förslagets genomförande,
till dess afvittringen blifvit i sin helhet fullbordad, skulle sa¬
ken komma att uppskjutas för en lång tid, åtminstone 25 till
50 år; och då vore det också nära nog så godt att genast
öfvergifva all tanke på verkställandet, emedan vid den tiden
säkerligen icke skulle återstå något för kronan, som gjorde
lien A November.
891
det mödan värdt att der införa någon rationel skogshus¬
hållning.
För öfrigt rörer frågan i Dalarne endast Lima med Tran¬
strands kapell och Orsa socknar. Elfdalen samt Särna och
således blott en jemförelsevis ringa del af provinsen. [Norr¬
land, några socknar i Westerbotten och Pajala socken samt
sedan hufvudsakligen Lappland. För att nu slippa gå der
tillväga på samma sätt som i Westergötland, att man först
låter skogen gå ilrån staten för att sköflas, och sedermera
återköper den förödda marken, för att först efter hundratals
år på den åter få mogen skog, måste det väl vara bättre,
att, medan staten bar någon skogsmark qvar, man tager un¬
dan, hvad som är nödvändigt, för att der åvägabringa en
ordnad hushållningsplan. Detta nödvändiga tillkommer det
skogsstyrelsen i första band att bedöma. Sedan skall försla¬
get underställas Kongl. Maj:ts pröfning och alla vederbörande
skola deröfver höras. Dervid blir det således äfven öppet
för dem, som spekulerat på nybyggen, att få bevaka sin
talan.
Att myndigheterna skulle vilja lägga hinder i vägen för
kolonisationen, anser jag vara en lika orimlig som obefogad
misstanke. Huru skulle man väl kunna tro, att skogsstyrel¬
sen, som af den i förslaget omnämnda »högsta afkastningen»
icke får en skilling, skulle fara fram så, att den sloge under
sig all oafvittrad mark, blott för att hindra anläggande af
nybyggen; men om man deremot skulle låta nybyggarne, eller
rättare deras herrar, sågverksegarne, slå under sig för sina
ändamål så mycket de ville på goda skogsmarker, är det
klart, att det sedermera för kronan icke skulle återstå några
stora trakter disponibla, ty med små duger det svårligen, att
grundlägga en sådan förvaltning, som här afses, minst i Norr¬
land. Möjligen kan det gå för sig i de södra provinserna;
om jag icke har orätt, har man äfven der ansett nödvändigt,
att markerna förenades i ett enda större skogshushållnings-
distrikt. Detta vill man göra t. ex. med Svältorna i Wester¬
götland, men då visade landshöfdingen, huru svårt det vore
att få ett sammanhängande stycke, blott ett stycke, som vore
så stort, alt det enligt skogsstyrelsens åsigt kunde användas
till kronopark. Man bör derföre icke sammanblanda frågorna
och säga, att Kongl. Maj:t vill bibehålla alli och icke lemna
något till nybyggarne. Detta har ju aldrig varit meningen.
Man lärer väl få antaga, att generaldirektören och öfriga skogs¬
styrelsen samt Kongl. Maj:t icke äro fiendtliga mot landets
899
Oen i November.
kolonisation, sorn det visserligen ligger i det allmännas intressa
att befrämja. Det är ju ock det allmännas rätt och bästa,
de bevaka. De äro icke exportörer, icke sågverksegare, de
draga icke af skogshandteringen någon skälig vinst och de
hafva således ingen enskild fördel att förfä k ta gent emot det
allmänna bästa. Man kan derföre vara förvissad, att den
enskilda kolonisationen och anläggningen af kronoparker komma
att behörigen vägas mot hvarandra.
Kronoparker anläggas för ett dubbelt ändamål, dels för
att tjena till exempel, huru en skogspark bör behandlas, och
dels för att bereda staten en inkomst. De äro således äm¬
nade att å ena sidan blifva mönsterparker samt å den andra
derjemte — hvad som lätt kan ske — blifva för kronan en
källa till betydlig behållning. Derigenom beröfvas ingalunda
ortens innebyggare någon arbetsförtjenst, utan blir tvärtom
sådan dem tillförsäkrad i all framtid, hvaremot det nu på¬
gående sköflingssystemet endast kan bereda dem en hastigt
öfvergående vinst.
I skogsstyrelsens berättelse för år 1862 finner man, att
det af vetenskapsmän blifvit beräknadt, att skogen för sin
återväxt fordrar en tidrymd af 2 till 500 år; tvåhundra år
är det minsta. Kan man väl tro, att en fattig nybyggare,
eller, ännu mindre, en sågverkspatron skall hysa någon känsla
af ömhet för dem, som lefva 200 år härefter, och lemna nå¬
got i behåll åt dem! Härtill kommer, hvad Norrland beträf¬
far, det olyckliga förhållandet, att, om icke noggrann hushåll¬
ning med den der växande skogen iakttages, de isande fjell—
vindarne förstöra växtligheten och hämma odligen, så att
landet slutligen måste blifva en ödemark. Då man för ögo¬
nen har sådana intyg, är det icke underligt, om äfven de,
som äro fullkomligt opartiska, blifva varma för saken, så att
de icke vilja låta hvar och en röfva åt sig kronans skog,
hvarigenom icke blott detta statens stora kapital skulle små¬
ningom förödas, till nytta blott för de enskilda intressena,
Utan äfven växtligheten skulle för framtiden försvinna.
Att vi redan hunnit långt på denna väg, hvars slutpunkt
är tillintetgörande af all civilisation i dessa nordliga bygder,
derför ha vi egentligen att tacka de nya statsekonomiska
åsigterna, hvilka, tyvärr, år 1810 åstadkommo en fullkomlig
revolution i de gamla och goda grunderna för hushållningen
med och vården om Statens skogar, samt sedermera utveck¬
lades och bekräftades af 1823 års Ständer och genom 1824
års cirkulär. Erfarenheten bör väl således hafva lärt oss,
Den 4 November.
893
att, om äfven den teoretiska sats, som hyllar frihandelsprin¬
ciperna, må vara riktig i andra hänseenden, den dock torde
böra något modifieras, då frågan afser en framtid af 2 till 500
år. Det må väl så vara, att i afseende å skogsafverkningen
man följt detta system i andra länder; men det får dervid
icke förbises, att saken der icke är så farlig, emedan åter-
växten är snabbare. Staten har ock der mycken skog, och
i betänkandet nämnes också, att i skogsstyrelsens nyssnämnda
berättelse finnes anmärkt, att i andra länder kronoskogarne
upptaga en ytvidd af J/10 till och med 1/3 af hela landets
skogsareal då i Sverige deremot den blott uppgår till 1/g0.
Vi hafva emellertid emot oss icke blott sågverksintres-
set, exportörernas, spekulanternas och andra enskilda intressen,
utan med dem hafva älven de ideela intressena lörenat sig,
derföre att dessa fått en olycklig anstöt af det Utskottets för¬
slag, af hvilket Herr Schenström hoppas sådana underverk,
att nemligen Staten i vissa fall skulle taga under sin uppsigt
äfven de enskilda skogarne. Jag förmodar visserligen, att
detta förslag skall förkastas i alla fyra Stånden, men det
har dock gjort det onda, att det likasom kastat en skugga
öfver Utskottets förslag i sin helhet och gjort detsamma obe¬
hagligt. Det är derföre, som jag ännu en gång upprepar,
att det är nödvändigt, att man icke blandar bort frågorna
och af missnöje med Utskottets förslag, rörande de enskilda
skogarne, låter förleda sig att rösta emot det af oss nu be¬
handlade, hvars antagande är af så oändligt stor vigt, icke
blott för Norrland, utan för hela fäderneslandet.
Vi hörde också, hurusom finansministern prisade betän¬
kandet i denna del; och orsaken dertill lärer dels varit den,
att detsamma är riktigt och bör verka välgörande, men dels
äfven, att, då Ständerna vid 1854 oell 1858 årens riksdagar i
sina då aflåtna underdåniga skrifvelser, angående skogshushåll¬
ningen, icke utläto sig om alla nödiga punkter, regeringen väntat
på en ytterligare skrifvelse från Rikets Ständer, för att äfven
i dessa punkter få ett stöd för sitt förslag, innan det bringas
till utförande. Det går då icke an, att Ständerna vänta på
regeringen, ty då skulle säkerligen ingenting lili af.
Faran för ett uppskof ligger älven deruti, att under ti¬
den, medan en hämmande författning veterligen är i görnin¬
gen, det är klart, att sågverksegarne och spekulanterna skola,
att jag så må säga, rusa till och låta en mängd med men-
niskor begära nybyggen. Visserligen har jag sett i förra ti¬
der, att regeringen afslagit nybyggesansökningar på den grund,
894
Den 4 November.
att de varit gjorda af sågverksegare eller deras ombud; men
jag vet dock icke, om detta är fullt lagligt, och i allt fall är
det numera ej praxis, utan nu bifallas alla dylika ansökningar,
utan långa undersökningar.
För öfrigt vill jag erinra, att, då man föreslog att genom
ökade tulltaxor å skogsprodukter hämma skogsförödelsen, så
hänvisades man till skogslagstiftningen. Man sade, att detta
icke skulle ske genom tullar, utan genom förbättringar i för¬
fattningen om skogshushållningen. Och då det åter, såsom
nu, är fråga om sådana, då finner man ett lika ihärdigt mot¬
stånd, och då säges det, att det icke skall ske genom dem
heller.
Såsom Herr Hjerta redan påpekat, är den på sednare
tider medgifna obegränsade utsyningsrätten orimlig, och den
har också ledt till de största orirnligheter. Vid Mo sågverk
kom sålunda egaren, genom en både skandal-artad och löjlig
tilldragelse, att få 71,000 tunnland af kronans mark alldeles
till skänks. Kronan kunde visserligen skänka bort den, då
ingen bevisligen hade eganderätt dertill; men är det rim¬
ligt att så hushålla med kronans inkomstgifvande domäner.
Redan Gustaf I lät genom 1542 års plakat, sådant det är ci-
teradt i det påbud, som angående skogarne finnes i bergs-
författningarne, dateradt den 19 December 1683, förklara,
»att alle sådane egor, som således ohygde liggia Herran ifrån
ägoskilnaden och bygdelagerne, höra Ofverheten och Sveriges
Krono til och ingen annan», och samma grundsats finnes äf¬
ven uttalad i Carl XI:s nvssberörda »förordning och påbud,
angående skogarne och hvad thorvid i acht tagas bör», af den
19 December 1683. Den nyssomtalade skänken till Mo såg¬
verksegare var icke afsigtlig. Sågverksegarens på olaglig häfd
och deraf uppkommen äldre skänk grundade rätt till stock¬
fångst var så beskaffad, att han endast skulle hafva 1000
stockar om året. Han fick det ock en tid bortåt. Men då
sedermera kronan ville utbyta den mot en viss areal, räk¬
nades, enligt uppgift af en trovärdig man, ej så, att de tusen
trädena växa till i mån af 300 år, utan man gaf honom i
stället på en gång 500,000 fullmogna träd.
En stackars millionär från vestra delen af landet skulle
också hafva årligen 1000 träd; och då han fått sitt skifte,
som skulle gifva honom denna alverkning om året, var han
dermed missnöjd, samt påstod sig hafva fått för litet. Man
räknade derför trädena, som han fått; och det befanns då,
att han endast fått 25,000 träd i stället för 1000. Med dy¬
Den i November.
895
lika händelser för ögonen är det väl icke underligt, om man
vill åt staten förvara något af den skogsmark, som den
har qvar.
I allmänna tidningar har man ock litet emellan tillfälle
att läsa om den betydliga åverkan, som eger rum å våra
skogar. Detta hörer väl egentligen icke hit; men det är
dock klart, att, om kronan förbehåller sig vissa trakter, som
ställas under fövaltning af skogsstyrelsen, skogen der skall
bättre förvaras och förvaltas, än i allmänhet eljest skulle
kunna ske.
På grund af allt hvad jag nu anfört, anhåller jag således,
att den nu föredragna punkten måtte godkännas med den
ändring och tillökning, jag föreslagit.
Herr Hierta: I denna fråga finner man, att så mycket
förarbete blifvit gjordt och så många personer med erfa¬
renhet både om skogarnes lokala beskaffenhet och skogs¬
hushållningen i allmänhet hafva derulinnan yttrat sig på
olika salt hos skogskomitéen, hos Rikets Ständer och hos
Kongl. Majit, alt det måsie förekomma hvar och en, som
icke varit i tillfälle aft egna en mera allvarlig uppmärksam¬
het åt alla hithörande förhållanden, vågadt att i ämnet fram¬
komma med yttrande och förslag. Jag har följaktligen äm¬
nat att vara en stilla åhörare af de öfverläggningar, som
komma alt hållas, och blott sluta mig till någon af de åsig-
ter. som dervid kunde framträda. Med denna föresats har
jag ock bevistat det enskilda sammanträde, som hölls å
Ståndets klubbrum i förrgår afton. Under åhörande af den
diskussion, som der egde rum, visade sig för mig tydligen,
att tvänne meningar — eller om man så vill, tvänne par¬
tier, stå starkt mot hvarandra: den ena meningen eller par¬
tiet, som anser, att, särdeles med afseende å de norrländska
skogarne, för ortens uppodling största möjliga utrymme
borde lemnäs åt de enskilde att der bosälta sig; och det
andra, som till förekomm nde af misshushållning vill un¬
dantaga åt kronan större marker i egenskap af kronopar-
ker. Då jag fann dessa partier stå rustade mot hvarandra
och beredda till en strid, der segern måste medföra i det
ena eller andra fallet motsatta verkningar, föll det mig in
att eftertänka, huruvida det icke vore möjligt att belrakta
frågan från en synpunkt, hvarigenom båda intressena kunde
närmare sammansmältas.
Af de upplysningar, som varit att inhemta såväl uti Ut¬
skottets förevarande betänkande, sorn under den enskilda
896
Den i November.
diskussionen i ämnet, framgår tydligen, att staten eller de,
som skulle bevaka statens rätt i fordna tider, icke till fullo
insett skogarnes rätta värde och deras behöflighet för fram¬
tiden.
Från första början betraktades, såsom det finnes antydt
på sidan 9 af delta betänkande, skogarne i de norra länen
såsom andra allmänningar. Man ansåg, att odlingen och
nyttjanderätlen å dem icke behöfdc inskränkas, utan att fast
heldre åigärder borde vidtagas för deras upprödjning och^be-
bygeande och således fick hvem sorn helst, som ville ned¬
sätta sig å dessa skogar, rättighet, att der rödja åker och
äng, samt behålla hvad de rödja t. Det dröjde också icke så
länge, förr än denna frikostighet från statens sida ledde till
missbruk, likasom i hvarje annat lall, der de enskilda intres¬
sena få inträde och rotfästa sig. Här var det bergverkens
intresse, som gjorde sig gällande hos de makthafvande och
förmådde dem till en författning, hvarigenom rättigheten lill
bosättning betydligt inskränktes. Men derigenom uppkom
ock en annan orättvisa, enär kronans rätt dervid icke blef
bevakad, utan åt bergverken nära skänktes alla de sålunda
undantagna kronomarkerna lör att »bergverken till nytta»
mellan bruken fördelas. Sålunda tillkom den bekanta för¬
ordningen om rekognitions-skogarne, hvarigenom bruksegaren
fingo sig tilldelade många tusende tunnland, blott mot skyl¬
digheten att erlägga en afgäld af en eller ett par skillingar
årligen per tunnland. Delta var en småsak, hvarför de
fingo egendomar, hvilka i framtiden blefvo synnerligen dyr¬
bara och hvilka de sedermera ansågos besitta med egan-
derätt.
Derefter utfärdades en särskild författning om stock¬
fångst, rörande hvilken å det enskilda sammanträdet i lörr-
går af kompetenta bedömare — chefen för finansdeparte¬
mentet, chefen för skogsstyrelsen och ordföranden för Ut¬
skottet — sådana framställningar gjordes, att deri tydligen
påpekades, att kronans egendomar blifvit lemnade till pris
åt rollystnaden eller — som de uttryckte sig — att det
vore ett spektakel och en skandal med det sätt, hvarpå
man med dem hushållat. Nu är' frågan, huru delta skall
för framliden förebyggas, då alla till en viss grad visa sig
vara ense derom, att misshushållning varit och är för han¬
den. Det enda botemedlet har pluraliteten ansett vara det.
som Utskottet i sin första hemställan föreslagit, eller att
sådana trakter å kronans öfverloppsmarker och oafvittrade
neri i November.
897
skogar i landris der angifna nordligare delar, hvilka finnas
dertill tjenliga, inrättas till kronoparken likasom ock att rät¬
tigheten till nybyggens anläggande än ytterligare inskränkes.
Dervid har det emedlertid fallit mig in — och ju mer jag
har tänkt derpä. desto mera har det blifvit för mig klart —
att genom detta botemedel, som söker att begränsa landels
verkliga uppodling, man kominer till en annan ytterlighet,
som icke är bättre, då man derigenom slänger rättigheten
för nybyggare lör en längre tid och å andra sidan kronopar-
kerna kosta kronan så mycket, att det blir i längden en
uppäten behållning.
Deremot synes mig dpt egentliga felet, som Utskottet
dock icke här påpekat, vara att söka deruti, att man för
att åstadkomma kolonisation i de norrländska provinserna
ansett nödvändigt, alt staten icke blott borde upplåta till¬
räckligt utrymme för obemedlade hushåll, sorn ville flytta
dit, att der upprödja jorden och föda sig samt erhålla skog
till vedbrand, utan jemväl ansett det vara en skyldighet för
staten att skänka bort så stort kapital ät hvarje kolonist,
att han genom afhuggande af den skog, som han fått, kunde
bereda sig tillgång alt genom försäljning af densamma så¬
som sin egendom och icke genom behållningen af sin ar-
betslörtjens! uppodla jorden. Hvad har nu blifvit följden af
detta systern? Ingen annan än den, att sådana nybyggare,
som anmält sig, obegripligt 1102, utan att de hafva haft något
kapital och med två loma händer, icke blott lätt rättighet
att efter deri skatt, hvartill de anmält sig, få insynad större
eller mindre del af kronans öfverloppsmarker ända till helt
mantal, utan jemväl att dessa insyningar varit af så stort
omfång, att de utgjort från och med 2,300 till och med
10,000 tunnland, hvilka staten sålunda bortslösa t.
Då man tager detta i betraktande, kommer man till
den obestridliga slulsatsen, att det varit ett af de mest obe¬
tänksamma förfarande vid tilldelande af n; byggen, som är
orsaken till den egentliga misshushållningen med skogarne,
hvaröfver man nu så bittert klagar. Ty en annan följd af
det följda systemet har belt naturligt varit den, alt då ge¬
nom en blott anmälan det varit möjligt att få så stora
skogstrakter till skänks, detta förhållande mäste väcka rof-
lystnaden hos personer, soto endast genom anläggning af
sågar vid vattenfallen och genom att vidtala andra att upp¬
träda såsom nybyggare set! sig i tillfälle att åtkomma stora
distrikter såsom sin egendom. Det har ofta till oell med
Uorj/.~Stånd ProI. vid Kikad. 1S6S —1863, VI. 37
898
T)en 4 November.
inträffat, att, sedan sågverksegarn** förskjutit hvad som för-
fattningarne ålägga nyhyggarne, nybyggarne sjelfva icke bott
på stältet, utan blott för skens sku'1 så mycket blifvit gjordt,
att de \cV.e skulle blifva nybyggesräften förlustiga.
En annan följd häraf har ock blifvit den, som af flera
talare från Norrland äfven framhållits, att nästan all odlings¬
bar jord, åtminstone den. som icke ligger högre upp i landet,
blifvit helt och hållet upptagen.
Den egentliga effekten af systemet har således endast
varit den, att sedan kronan afhändt sig eganderälten, förhin¬
dras kolonisationen, i stället för att befordras, emedan, då en
nybyggare numera vill nedsätta sig i dessa trakter, han måste
köpa marken af dem, som fått jns primi occupandi.
Vid betraktande af allt detta har jag fördenskull an¬
sett det hufvudsakliga botemedlet vara att söka deruti, att
en förändring göres i sjelfva principen för upplåtelsen åt
enskilda, så att man icke längre ansåge staten böra eller
behöfva skänka bort stora kapital i skog åt nybyggarne,
utan de nybyggare, som hädanefter anmälde sig till utsyning,
finge så mycket af odlingsbar mark. som kunde erfordras
till deras bergning, jemte skog till husbehof; men att, för
att erhålla kapital till uppodlingen, ifall sådant icke redan
fanns, de finge söka sig arbetsförtjenst hos andra genom
skogshygge eller dylikt och sålunda bereda sig tillfälle att
förvärfva en besparad penning att uppodla nybygget.
Om man vilt söka föredöme, huru saken i detta fall
bör behandlas, finnas exempel från Nord-Amerika. Vi veta,
hurusom, då befolkningen i detta land ännu var ringa, hvem
sorn helst, fick der sätta sig ned, och att personer furmos,
som slogo under sig stora sträckor och till dem förvärfvade
sig ett slags häfd i trakter, som sedan blifvit mycket be¬
folkade, så att de, som kommit efter, blifvit de andras skatt¬
dragare. Bland annat har jag speciel! hört om ett sådant
fall i trakten af Niagara-fallet, der en person, utan egen
förtjenst eller värdighet, sålunda förvärfvat sig egendom af
många millioner; men en stark agitation, som nästan öfver-
gick till revolution, har dock numera der uppstått, i ändamål
att få upphätd tians eganderätt.
Emellertid fann Förenta Staternas regering inom kort
nödvändigheten att inskränka rättigheten för den enskilde
att, mot en ringa penning, ockupera så stora områden som
helst, — hvilket svarar mot hvad hittills egt rum i Norr¬
land, — och en bland de frågor, som inom amerikanska
Den 4 November.
899
kongressen gaf anledning till synnerligen långa öfverläggnin-
gar, var jost den, huru man skulle kunna få en lämplig
lagstiftning, som, utan att lägga hinder i vägen för landets
uppodling, dock stadgade en sådan gräns, att den förstkom¬
mande icke komme i tillfälle att bemäktiga sig eganderät-
ten på bekostnad af andra, som komine efter.
Det torde icke kunna bestridas, att någon rättvis grund
ligger i en sådan tanke,emedan eganderätten från början är nå¬
gonting konventionell. Det kan icke sägas annat, än att en sak,
som ingen eger, den ega alla, hvilket med andra ord vill
säga slaten, såsom representant för alla. Fördenskull är
det ock statens pligt att tillse, att icke eganderätten öfver-
flyttas ifrån alla på hvem som helst enskild till förfång för
andra, hvilkas idoghet fordras för att befolka landet.
Mot denna åsigt, såsom jag nu framställt den och hvil¬
ken äfven i går afton yttrades, anfördes från andra sidan
med få ord, att det icke ginge an att på detta sätt inskränka
nybyggesrätten till ett mindre område, emedan erfarenheten
visat, att behofvet vore lika stort fortfarande, som det varit
hitintills. Det var ungefärligen så, som den nämnda åsigten
vederlädes; men jag anser, att delta icke är någon veder¬
läggning alls, ty om man fortfar på den beträdda vägen, är
jag för min del ölvertygad, att, så länge en dylik begräns¬
ning i orilingsrätten icke göres, de enskilda icke skola un¬
derlåta att lillskansa sig, hvar och en, så mycket som möj¬
ligt af kronans jord.
Deremot tror jag icke, att man vinner det afsedda än¬
damålet genom Utskottets förslag, hvilket synes mig vara
för mycket prohibitistiskt. Men då å andra sidan det i min
tanke vore äfventyrlig! att bibehålla den författning, som i
detta hänseende nu är gällande, har jag för min del ansett,
att man dock skulle kunna gå in på Utskottets ifrågavarande
förslag med ett tillägg af ungefärligen denna beskaffenhet:
att Rikeis Ständer skulle hos Kongl. Maj:l anhålla, det
Kongl. Majit må förordna att, lill undvikande af obehörigt
bortskänkande af kronans marker, ej åt nybyggare må lem¬
näs mera skog, än som nr nödvändig till husbehof.
Jag må härvid dock erkänna, att det endast är såsom
ett mindre ondt i stället för ett större, som jag vill antaga
Utskottets egentliga förslag; men jag tror, att Rikets Ständer,
om de lemna det si 11 godkännande, under tiden innan nästa
riksdag skola komma till klar insigt, att det är så dyrt för
kronan alt hålla kronoparker, alt den utväg, som jag försökt
900
pen 4 November.
antyda, snarare bur anlitas. Denna skulle bestå deruti, att
man indelade statens skogar i vissa lotter, hvilka kunna af-
yltras till ett visst försäljningspris, hvarigenom dels staten
kunde få något för denna sin egendom, men den enskilde
också få intresse att bevara den på samma sätt, som egen-
domsinlresset bjuder i de sydligare länen.
Jag vill icke vara vidlyftigare, utan anhåller endast att
få skriftligen aflemna mitt amendement.
Herr Will: DS man tager i betraktande, hvarom här
är fråga, så finner man. alt Utskottet icke löreslagit något
annat, än att staten skall behålla en del af den egendom,
som staten ännu eger (pär i de norrländska skogarne, Det
gilves väl knappast någon del af den svenska statens egen¬
dom, hvilken så bortslösats som kronoskogarne.
Man minnes tvifvelsutan, hurusom för flera riksdagar
sedan det agiterades, att jordbrukarne skulle erhålla egande-
rält till kronans ekskogar, och sedan Dikets Ständer oupp¬
hörligt gjort framställningar derom lill Kongl. Majit, samt
just på detta rum rop höjts örn förträffligheten att öfver¬
lemna dessa skogar till enskildas bruk, gal regeringen slut¬
ligen efter och ekskogarrie fingo lösas emot en så ringa
penning, att de erhöllos nära nog lill skänks, nemligen 24
skilling banko för hemmanet för rättigheten att disponera
all framdeles uppväxande ekskog, samt alla redan befinlliga
eller framdeles blifvande furustorverkslräd. För de befint¬
liga ekarne betalades ett par, tre skilling stycket. Sedan
kronoskogen sålunda blifvit bortskänkt eller bortslösad, har
staten nödgats från främmande länder köpa nödigt ekvirke
(ill flottans behof och fått betala lika rmänga riksdaler för
hvarje kubikfot, som man vid försäljningen betingat sigskil-
lingar tor en hel ek. Likaså bar staten lått hemta mast¬
träd från Tyskland, för hvilka kostnaden gemenligen upp¬
gått till 800 rdr rrut per stycke, sedan man sålt dem hemma
för några skil linga r.
Då staten omsider beslöt sig för detta afyttringssystem, fö-
respeglades det, huru förträffligt ekskogen skulle blifva vårdad.
Man sade: bur är det tänkbart, att de enskilde skulle bry
sig om att egna en ordnad och rationel skötsel åt skogspar¬
ker, till hvilka de icke hafva full eganderätt? Man bortskänkte
derföre dessa skogar och resultatet har blifvit, att ekskogen
i det aldra närmaste försvunnit på krono-skatte-jorden. Vöre
det nu klokt att göra på samma sätt med kronans egendom
i Norrland?