Den 17 December.
601
endast böra betingas af kärleken eller den enskilda bö¬
jelsen.
Herr Witt; Man har bär yttrat en åsigt, hvilken jag
på det högsta vill motsätta mig, den nemligen, att äktenska¬
pet skulle vara till endast och allenast för propagationen.
Den heliga skrift gifver dock anledning till ett annat anta¬
gande; ty der heter del, att qvinnan ar gifven mannen till
en hjelp, hvadan det inbördes biståndet mellan makarne
torde vara hvad som med äktenskapet hufvudsakligast afses.
Alven jag har läst nya testamentet, utan att der finna något
enda ställe, der de blandade äktenskapen förbjudas. Hvar
och en bör ega rätt att afgöra, med hvem han vill ingå äk¬
tenskap, och skulle valet dervid falla på en mosaisk tros¬
bekännare, så bör lagen derför icke lägga något hinder i
vägen. Den kristna och judiska religionen äro lika gamla;
ty redan straxt efter det syndafallet timat gafs löftet om verl-
dens frälsning genom qvinnans säd, och hela den väsendtliga
skillnaden emellan de begge troslärorna är nu endast att de
kristna redan funnit sin messias, då deremot judarne vänta
sin. Någon så stor skillnad finnes icke emellan de begge
religionerna, att, man derför bör motsätta sig äktenskapet
emellan deras bekännare, helst man vet, att sådana äkten¬
skap, ingångna i Köpenhamn emellan svenska undersåter,
redan existera och, efter hvad man sport, icke medföra nå¬
gon olägenhet. i)å således lagen, som förbjuder äktenska¬
pen emellan krisina och judar, icke efterlelves och ingen
tvingas att efterlefva den, samt densamma sålunda ådagalagt
sin egen obehöflighet och vanmakt, anser jag detta som ett
ytterligare skäl att rösta för dess afskaffande.
Diskussionen var slutad, och Lagutskottets betänkande
M 8 godkändes.
§ 8.
Föredrogs ånyo och godkändes Expeditionsutskottets
memorial M 8, i anledning af väckt motion om upphörande
af tryckningen utaf Riksståndens protokollsutdrag.
§ »•
Vid förnyad föredragning af Lagutskottets utlåtande JW
9, i anledning af väckt motion om ett tillägg i 17 kapitlet
»« .§ rättegångsbalken samt om ändring al föreskrifterna,
rörande embelsmannaed och läkareattester, blef samma ut¬
låtande ånyo hordlagdt.
§ '0.
Föredrogs ånyo och godkändes Expeditionsutskottets
602
Den 17 December.
memorial M 7, angående tryckning af ytterligare SOO exem¬
plar utaf de inom Presteståndet väckta motioner.
§ »»•
Föredrogos ånyo följande allmänna Besvärs- och Eko¬
nomiutskottets betänkande»:
JM 7, i anledning af väckt motion om dels öfverlem¬
nande till Kongl. Majit af Herr G. M. Stjcrnsvärds förslag
till landtlörsvarets ordnande, dels förändradt tillsättande tills
vidare af regementschefer med flera befattningar.
Bordlädes.
JM 8, i anledning af väckt motion i fråga om postför¬
valtares arfvode för tidningars afsändning och utdelning.}
Bordlädes.
JM 9, i anledning af väckt motion om åtgärders vidta¬
gande till beredande af sysselsättning och arbetsförtjenst åt
manskapet vid de värfvade trupperna.
Godkändes.
JM 10, i anledning af väckta motioner, rörande polisvä¬
sendets ordnande i småstäderna och på landsbygden m. m.
Bordlädes.
JM 11, i anledning af väckt motion, rörande ordnandet
af lazaretts- och kurhusväsendet i riket.
Godkändes.
§ *2.
Föredrogos ånyo följande Statsutskottets memorialer:
JM 12, i fråga om ytterligare kanslistarfvoden för Ut¬
skottets behof.
Godkändes.
JM 13, med äterlemnande af väckt motion om tillägg i
15 § af Kongl, kungörelsen den 13 November 1860, angå¬
ende den allmänna beväringen.
Bordlädes.
§ 13-
Herr Ridderstad erhöll ordet och yttrade, att sedan, på
sätt protokollet för den 15 dennes utvisar, Ståndet förklarat
remiss till utskott icke kunna beviljas å en af Herr Staaff
väckt motion JM 167. angående föreskrifter i afseende å
antagande af undervisningsböi ker för läroverken samt anslag
för uppmuntran lill goda läroböckers Digifvande, Herr Rid¬
derstad, i anseende till Herr Staaffs frånvaro, upptagit den¬
nes förslag såsom sitt eget och delat detsamma i två mo¬
tioner, hvilka Herr Ridderstad, med åberopande af 56 §
Den 17 December.
005
riksdagsordningen, till grundlagsenlig behandling nu aflem-
uade, nemligen
M 307, angående föreskrifter i afseende å antagande af
undervisningsböcker för läroverken i riket, och
M 508, om anslag till belöningar för goda läroböckers
författande rn. m.
Och blefvo dessa motioner, hvar efter annan, remitte¬
rade den förra, eller M 307, till Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomiutskottet samt M 508 till Statsutskottet.
§
Bordlädes:
l:o Utdrag af hedervärda Bondeståndets protokoll den
10 dennes, med inbjudning i anledning af Allmänna Besvärs-
och Ekonomiutskottets betänkande M 6.
2;o Följande Utskotts memorial, utlåtanden och betän-
kandcu nemligen:
Statsutskottets JYs 14—18;
Bankoutskottets J\t 10—15;
Lagutskottets M 10, samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets M 12, 13,
14, IS, 16 och 17;
3:0 Utdrag af hedervärda Bondeståndets denna dag hållna
protokoll, innefattande delgifvande af samma Riksstånds be¬
slut att medelst en deputation hos Herr friherren m. m.
N. Ericson framställa Ståndets önskan, att Herr friherren
ännu någon tid måtte chefsbefattningen för statens jernvägs¬
bygnader bibehålla.
§ lä.
Justerades protokollsutdrag, angående af Ståndet denna
dag lättade beslut.
§ 16-
Herr Talmannen tillkännagaf, att till honom blifvit öf-
verlemnade 50 inträdeskort till svenska akademiens högtids-
sammankomst den 20 dennes för de Ståndets ledamöter, som
önskade bevista sammankomsten, och att dessa inträdeskort
efter slutadt plenum komme att för Ståndets ledamöter hål¬
las tillgängliga.
§ 17
Ledighet från riksdagöromålen beviljades, på derom
framställd begäran: Herr Lundberg tre veckor från och med
den 2 Januari nästkommande år och Herr Aschan fjorton
dagar från den 27 dennes.
604
Den 17 December.
Herr Talmanen och Slåndets ledamöter åtskildes kloc¬
kan % 3 eftermiddagen, men sammanträdde åter till fort¬
sättning af
Plenum kl. 6 e. m.
§ 18.
Justerades § 4 i protokollet för den 10 innevarande
månad, äfvensom protokollsutdrag, angående inom Ståndet
denna dag fattade beslut.
§ 19-
Jemlikt Ståndets beslut, antecknadt under § 21 i proto¬
kollet för den 13 dennes, företogs nu öfverläggning i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts i samma § omförmalda nådiga propo¬
sitioner, rörande jernvägsbyggnaderna i riket, hvarvid ordet
först lemnades
Herr vice Talmannen Murén: För så vidt Kongl.
Maj:ts nådiga proposition alser förslag till anläggande af
stambanor för södra, östra och nordvestra systemen, kan
jag affatta mig ganska kort. Dessa förslag äro tillkomna i
fullt konstitutionel ordning på tillstyrkan af chelen för sta¬
tens jernvägsbyggnader och hela statsrådet. Detta galler
ock sammanbindningsbanan genom Stockholm. Vi hafva, allt
sedan statens befattning med jernvägarne började, varit vana
att emottaga propositioner i denna fullt konstitutionela form.
Skulle något i afseende å dessa förslag återslå att önska,
vore det alt nyssnämnda banor blifvit på en gång längre ut¬
sträckta; ty den långsamhet, hvarmed ett arbete bedrifves,
är icke någon fördel, utan tillhör jag den läran, att ju for¬
tare ett arbete verkställes, desto förr erhålles reveny. Vare
derföre icke sagdt, att man bör öfverskrida måttan; men det
är icke med god hushållning öfverensstämmande att så ställa
till, att mot slutet af statsregleringsperioderna arbetena må¬
ste inskränkas och en mängd ingeniörer tjena för blott half
sold ; ty detta är nyttigt, hvarken för staten, ingeniören eller
arbetaren. Eft talande exempel i dotia fall är bansträck-
ningen emellan Falköping och Jönköping. Det kapital, sorn
på denna fvansträckning är nedlagdt, är dödt, till följd af be¬
slutet vid sista riksdagen, att banan ej skulle fullbordas un¬
der påföljande statsregleringsperiod. Det oaktadt är samma
system bibehållet nu i den Kongl, propositionen. Vägarne
Oen 17 Decembert
603
från Porla och Arvika samt genom Östergötland skola en¬
dast påbörjas. Nog tror jag, att arbetena kunna utsträckas
längre, utan att man behöfver befara brist på arbetsstyrka.
Att låna upp för hvarje riksdag är icke ekonomiskt; tog
man ett större lån på en gång, erhnlle man det på billigare
vilkor. Det lider icke tvifvel, att lika mycket, som nu be-
gäres, skall komma att fordras nästa riksdag för hvad som
då skall byggas, ocii nog hade det varit med god ekonomi fören¬
ligt att på en gång låna upp penningar till fullbordande under
nästa statsregleringsperiod af nordvestra och östra banorna.
Likväl får jag vara belåten med hvad som blifvit föreslaget i
afseende å dessa äfvensom södra banan, då de äro utstakade
att anläggas i den ändamålsenligaste riktning. Men med af¬
seende på den norra banan äro förhållandena alldeles mot¬
satta. Förslaget om denna bana är tillkommet på ett eget
sätt och bär icke de älskligt konstitutionela dragen, som vi
äro vana att igenfinna hos sådana förslag. Dess tillkomst
kan förliknas vid den operation, som i kirurgien kallas kejsar¬
snitt. Det är nemligen icke utgånget från civil- eller finans¬
ministern, utan från ett konsultativt statsråd och understödt
endast af krigs- och ecklesiastikministrarne. Vore det fråga
om en militärväg, kunde detta möjligen haft skäl för sig; som
kyrkväg är den utan tvifvel för dyr och såsom militärväg har
den blifvit underkänd af flertalet ledamöter i den sednaste
jernvägs-komitéen. Ej af strategiska, utan af statsekonomiska
och firianciela skäl är denna bansträckning af komitéen före¬
slagen. Nog borde väl civil- och finansministrnrno hafva un¬
derstödt förslaget, för att det skulle komma till Ständerna,
då dessa ministrar äro de, som böra ansvara för att vägen
anlägges i ändamålsenlig riktning. Det är angeläget, att Stän¬
derna fästa sig vid att de erhålla förslag, tillkomna i fullgod
konstitutionel ordning. Detta är icke förhållandet med före¬
varande, som blifvit tillstyrkt endast af trenne, men afstyrkt
utaf alla de sju öfriga statsråden, och hvaribland fyra enhäl¬
ligt förordat Herr statsrådets för civilärenden förslag om
norra stambanans sträckning kortaste vägen, öster om Sig-
tunafjärden, till Upsala, Sala och Storvik; och endast af det
skälet anser jag, att detsamma icke bör af Rikets Ständer adop¬
teras. Det vore ett ledsamt prejudikat, om så skulle ske.
Då jag kom till riksdagen och betraktade ställningar och för¬
hållanden, huru en landshöfding och en biskop från trakter,
dit den nu föreslagna bansträckningen leder, alltför sjukliga
och svaaa. för att underkasta sia riksdaasaöromålen. måste
606
Den 17 December.
hit för att öfvervara Utskottstillsättningen, och huru Utskotts¬
valen i detta Stånd utföllo, måste jag medgifva, att det synes,
att den föreslagna sträckningen måtte hafva stora sympatier
för sig i Statsutskottet. Naturligtvis vill man dock hafva ett
förslag, som kunde understödjas; men sä är icke fallet med
detta, då just de två ansvarige statsråden icke tillstyrkt detta,
utan i stället på ovederläggliga skäl framställt ett helt annat
förslag, som af chefen för statens jernvägsbyggnader utarbe¬
tats och framlagts på den tid hans utlåtande infordrades. Detta
har besynnerligt nog icke skett nu, ehuru det eljest alltid
varit brukligt, Mycket orätt vore derföre att godkänna ett
på så sätt tillkommet förslag och (»tvifvelaktigt lär vä! Stats¬
utskottet komma att af sådan anledning förkasta detsamma.
Vi veta, att chefen begärt afsked. Måhända härrör detta deri¬
från, att hans utlåtande ej blifvit infordradt. Dessa betänk¬
ligheter i formen äro tillräckliga skäl för yrkandet, att Stän¬
derna ej måtte godkänna förslaget, och, om ej vägen lägges i
den af de ansvarige statsråden och chefen för statens jern¬
vägsbyggnader föreslagna riktningen, så är det vida bättre, att
ingen jernväg norrut denna riksdag blifver besluten. En annan
besynnerlighet i formen förekommer äfven. Kongl. Majit
kallar denna bana för norra stambanan och stöder sitt för¬
slag på en komité, som dock icke velat kalla denna ban-
sträckning för norra stambanan, utan benämner den för »lämp¬
ligaste riktningen för en jernväg norrut från hufvudstaden».
Komiterade hade ock otvifvelaktigt skäl till en sådan be¬
nämning af sitt jernvägsförslag; ty ehuru de visserligen från
Stockholm gå norrut, så vika de dock straxt utanför staden
vestvart, öfver, utefter och emellan Mälarens segelleder, öar
och vikar. Det är sålunda en jernväg för Westmanland och
Dalarne, och kanske är meningen dermed äfven en samman¬
bindning med Köping—Hult-banan, att på sådant sätt komma
till Göteborg. Den blir på detta sätt icke en norra stambana,
utan en provins-väg, och det är mer än underligt, att Kongl.
Majit kunnat följa komitéen på dessa irrfärder. Förslaget
skiljer sig dock äfven från komitéens yttrande. Denna före¬
slår, att banan skulle gå till Korsnäs, derifrån den väl icke
kan fortsättas vidare norrut, då de der befintliga höga bergen
deremot lägga ett oafvisligt hinder, Kongl. Majit åter, att den
skall gå till någon lämplig punkt inom Dalarne. Möjligen
kunde man i detta fall välja By socken, den sydostligaste i
Dalarne, och derifrån leda jernvägen till Storvik, i hvilken
händelse den kunde blifva en norra stambana i den ändan af
jjen 17 December,
607
vägen åtminstone. Hade detta varit regeringens afsigt, hade
det ock varit önskligt, att regeringen uttalat, hvilken punkt
ansetts lämpligast. Detta i afseende på formen. Angående
sjelfva förslaget har jag ej mycket att säga. Landshöfdingen
Bennich och Grefve Taube hafva i sina reservationer till ko-
mitéens betänkande fullkomligt uttömt ämnet. Att göra jern¬
vägen emellan Upsala och Stockholm öfver 8 mil låns, dåden
endast behöfver vara 6 mil, kan icke annat än väcka förun¬
dran. Upsala är dock den vigtigaste punkten i norra Sverige
för jernväg norrut. Påståendet, att Upsala helt och hållet
beror af akademien, är ett fullkomligt misstag; akademien
har alltid funnits, men ej ökats i samma proportion, som folk¬
mängden. Upsala är det rika Uplands snart sagt enda stapel¬
plats, — ty Enköping kan ej dermed jemföras, — omgifven
af de bördigaste slätter. Landtbruket i Upland har börjat gå
uppåt, och det är till följd af detta landets uppåtgående, som
äfven staden stiger. Den har nu snart 10,000 innevånare,
och skall inom kort öfvergå Gefle i folkmängd. Upsala är
derföre för jernvägarne en vigtig plats, vigtig äfven för dess
närhet med Stockholm. Skola jernvägar bära sig, böra di¬
stanserna mellan hufvudpunkterna göras så korta, som möj¬
ligt. På vägen öster om Sigtunafjärden är afståndet mellan
Stockholm och Upsala endast 6 mil och på den skulle pas¬
sagerare-plats i andra klassens vagnar kosta tre riksdaler, på
den vestra åter, med öfver 8 mils distans, fyra riksdaler. 1 förra
fallet kunde sålunda jernvägen i billighet täfla med ångbåtarne.
Låt vara, att ångbåtarne kunna sätta ned sina priser. Det
kan jernvägen äfven göra; men det blir svårare att sätta ned
från fyra riksdaler, än från tre. Enahanda blir förhållandet
i afseende å varutrafiken. Upsalas införsel utgöres mest af
specerier o. d., som lika gerna kunna gå på jernväg, om den
lägges på det kortare afståndet, som på ångbåt. Hvad för¬
loras i öfrigt, om man lägger vägen till Upsala öster om Sig¬
tunafjärden? Alla äro ense derom, att jernvägen skall gå till
Sala, och vid sådant förhållande är det bra likgiltigt, om man
kommer dit öfver Upsala; och landet på ömse sidor af den
af Kongl. Majit föreslagna bansträckningen är redan så väl
försedt med kommunikationsmedel, att jernvägen der ej skulle
gifva så stor afkastning. Afven detta är i de af mig åbero¬
pade reservationerna fullt utredt. — Det är för mig såsom
norrlänning hardt att läsa, att komitéen underkänt behofvet
för Norrland af jernvägsförbindelse med det söderut belägna
landet. Komitéen säger nemligen, pag 79, att innan de norr¬
60(5
Den 17 December.
ländska provinserna, genom att sammanbinda medelst kanaler
och jernvägar de djupt in i landet liggande sjöar och delvis
segelbara floder, tillgodogjort sig de källor till förkofran och
välmakt, af hvilka de äro i besittning, och pä denna väg hun¬
nit närma sig det stora framtidsmålet, kunna de icke sägas
hafva något egentligt behof af jernväasförbindelse med det
inre och söder om dem belägna landet; och pag. 81, att för
närvarande saknades tillräckliga skäl, för att med dryg kost¬
nad öppna för Dalarne och Norrland en kommunikationsled,
hvilken väl förmenas blifva för dem af gemensam nytta, ehuru,
såsom det ock medgifves, mindre för Dalarne, än för Norr¬
land, men som icke skall blifva i stånd att i någon vidsträcktare
mån tillfredsställa någondera af dessa landsdelars önskningar
och fördelar. Detta synes mig vara ett underligt räsonnemang.
Jag förstår ej, hvarföre icke en jernväg öfver Upsala till Sala
och derifrån till Gefle—Dala-jernvägen skulle kunna tillfreds¬
ställa Dalarne lika så mycket, som Norrland, då det väl icke
kan begäras, att staten skall bygga stambanor särskildt för
hvarje provins. För Norrland vore visserligen fördelaktigast,
att jernvägen ginge rakt på Gefle; men den krokväg, som ge¬
nom sträckningen till Sala uppkommer, är ej att fästa sigvid,
då genom den Westmanland och Dalarne jemväl lå tillgodo¬
njuta iordelarne af jernbanan. Staten kan ej bygga mer an,
att jag så må säga, sjelfva medelpunkten af systemet, hvar¬
ifrån bibanor må utgrena sig genom enskildas företagsamhet.
Chefen för statens jernvägsbyggnader har ock förordat Stock¬
holm—Upsala—Sala-vägen, och man har intet skäl att miss¬
tänka honom för partiskhet eller okunnighet. Jag tror, att
efterverlden skall en gång beundra de jernvägs-sträckningar,
som äro anlagda efter hans förslag; men att, om denna jern¬
väg kommer att anläggas i den sträckning, den Kongl, pro¬
positionen upptager, den skall utgöra ett undantag från de
öfriga stambanorna. Man bygger icke ostraffadt jernvägar i
orätta riktningar. Orebro—-Hult-vägen är derpå ett varnande
exempel. När grefve Rosen, med lifligt intresse för jernvägs-
anläggningar, återkom från ett längre vistande i utlandet till
Sverige, önskade han att bereda äfven oss de fördelar, som
han funnit jernvägarne i andra länder medföra. Han ville
först anlägga en jernbana emellan Stockholm och Upsala, men
han fann der inga sympatier; Stockholm ville ej understödja
honom, Upsala ville eller kunde det icke. Hade emellertid
förslaget gått igenom, hade den första jernvägen blifvit vinst¬
gifvande, och skulle hafva lyftat vårt begrepp om detta kom-
nen 17 December.
609
munikationssätts fördelar. Grefve Rosen motte bättre sym¬
patier i Orebro, der man beslöt den minst lofvande jernvägs-
anläggning, mellan två insjöar. Detta förslag blef visserligen
redan vid början af arbetet så förändradt, att man i stället
bygde emellan tvänne hamnar vid samma insjö. Då detta
ej bar sig, vände man; men tog olyckligtvis då vägen åt Ar¬
boga i stället för åt Köping, i hvilket sednare fall banan dock
bort kunna blifva något mindre misslyckad, än hvad nu är
händelsen. Nu åter laborerar den under knappa förhållanden
och dess egentliga inkomst härflyter från en bibana från bergs¬
lagen, Nora—Ervaila-vägen.
Vid komité-betänkandets afgifvande har enigheten ej va¬
rit stort större, än i konseljen. Meningsskiljaktigheterna hafva
varit så stora, att af komitéens sju ledamöter två utgjort plu¬
ralitet för den föreslagna sträckningen. Det förefaller verk¬
ligen mvsteriöst, men betänkandet gifver dock detta förhål¬
lande vid handen. Undersökningar hafva ej af komitéen blif¬
vit anställda på hela den föreslagna sträckan, utan har komi¬
téen följt föregående kornitéers och friherre Ericsons under¬
sökningar, såvida dessa sednare omfatta den nu föreslagna
sträckningen, och för öfrigt stödt sig endast på förutsättningar
och antaganden. Betänkandet är således bygdt på de lösaste
grunder. Af den Kongl, propositionen finner man visserligen,
att kapten Nerman sedermera anställt lokalundersökningar
samt upprättat planer äfvensom kostnadsförslag, enligt hvilket
kostnaden för banan från Örsundsbro öfver Sevalla till Sala,
i längd utgörande 8 mil 18,880 fot, beräknats till 2,90),838
rdr, samt för en bana från Sevalla till Westerås, 1 mil 21,287
fot i längd, till 1,039,136 rdr, eller endast omkring 330,000
rdr milen, ehuru dessa banor skulle byggas med samma ma¬
teriel och styrka, som statens andra stambanor. Reservanterne
säga dock, att dessa undersökningar böra betraktas med var¬
samhet. Jag anser det omöjligt att bygga den föreslagna jern¬
banan för detta pris; men skulle ingeniör-vetenskapen gått så
framåt, att den af Kongl. Majit föreslagna banan kan byggas
efter ett sådant pris, bör äfven kostnaden för anläggning af
jernväg öster om Sigtunafjärden kunna i samma proportion
nedsättas och denna bana således i alla fall blifva billigare, än
den förra.
Jag rekommenderar till Statsutskottets synnerliga upp¬
märksamhet hvad jag i konstitutionelt hänseende mot propo¬
sitionen anmärkt, och tror med tillförsigt, att Statsutskottet ej
liorg.-Ständ. Prot. vid Riksdagen 1862—1865. I, 39
610
Den 17 December.
skall komma att lemna något prejudikat af menligt inflytande
för kommande tider.
Herr Hullman: Då jag uti afgifven motion, jemte yr¬
kande af bifall till de af Kongl. Majit begärda anslag för på¬
börjande af arbetet ä nordvestra stambanan, anhållit, att Ri¬
kets Ständer ville derutöfver bevilja så stor tillökning i an¬
slaget för banan från Porla till Kristinehamn, att densamma
måtte kunna under nästa statsregleringsperiod fullbordas,
har jag önskat att nu yttra några ord. Dervid anser jag
mig icke böra besvära med någon framställning af den stora
politiska, strategiska och merkantila betydelse, som nord¬
vestra stambanan i sin helhet eger, enär den allmänna me¬
ningen härom synes vara stadgad. Icke heller torde jag be¬
höfva anföra de skäl, som tala för mitt ofvanberörda förslag
om Porla-Krislinehamnsbanans snara fullbordande, enär de
blifvit af andra motionärer utförligt utvecklade. Deremot
anser jag det icke vara gagnlöst att nu meddela några upp¬
lysningar, angående beskaffenheten af den trafik, som kan
antagas uppkomma på banan från Arvika till Kongsvinger,
hvarföre jag nu dertill inskränker mig.
Att med någon större noggrannhet bestämma, huru denna
trafik skall i sina särskilda delar komma att gestalta sig,
torde icke låta sig göra; men dess stora vigt kan dock lätt
inses, då man betänker, att ifrågavarande bana sätter i före¬
ning det folkrikaste och bördigaste medlersta Sverige, som
eger stora sjöar oell lättade kommunikationer, och det med¬
lersta Norrige, som från Kongsvinger genomskäres af sins¬
emellan förenade kommunikationsleder, bestående af 19 1/4
mils jernvägar, lä 3/4 mils ångbåtsleder och 9 mils chaus-
séer. Redan nu förekommer icke obetydlig handel emellan
vestra Wermland och Norrige genom försäljning af kreatur
och ladugårdsprodukter, spanmål samt jern och trävaror;
men det är gifvet, att en jernväg skaili dessa trakter, liksom
annorstädes, utvidga denna handel och åstadkomma en omge¬
staltning och mångdubbling af trafiken. Försäljningen från
vestra Wermland af lefvande kreatur är redan nu så liflig
och allmän, att kreaturspriserna der helt och hållet rätta
sig efter dem i Kristiania. Denna handel bedrifves vanligen
genom i socknarne kringresande uppköpare, som föra de
uppköpta kreaturen till Kristiania eller trakten deromkring.
Men då det är stora svårigheter uuderkastadt och på krea¬
turen menligt inverkande att föra dem lä å 18 mil land¬
väg, så skulle en jernbana särdeles underlätta och utvidga
Den 17 December.
611
denna trafik samt derigenom verka ytterst välgörande på
denna orts ladugårdsskötsel neli landtbruk. Den stora dalen
efter Glommen från Kongsvinger upp till Elverum och der
ofvanför, d. v. s. hela Österdalen, åt hvars innevånare skogs¬
afverkning förskaffat ett visst välstånd, är årligen i behof af
spanmål, hvilket ofta är rätt betydligt, enär frosten icke säl¬
lan förstör äringen, och som fy lies dels från Sverige, dels
från Kristiania. Men när jernbanan emellan Arvika och
Kongsvinger blifvit fullbordad, skall ganska säkert hela Öster¬
dalens spanmålsbehof tagas från Sverige, nemligen från Näs
härad i Wermland och från Westergötland. Att redan nu
spanmål går denna väg bevisas deraf, att under sistlidet år
på Byelfvens vattendrag fraktades till dess norra ända omkring
53,000 tunnor diverse sädesslag, hvaraf omkring hälften se¬
dermera fördes till Norrige. Jernförsäljningen på Kristiania
kommer genom en jernbana från Arvika att helt och hållet
förändra sig. Genom de på sista 10 åren betydligt höjda
arbets- och körlönerna kunna de svenska jernbruken icke
sälja sitt jern i Kristiania så billigt, som förr, och då tullen
på jern tillika blifvit nedsatt i Norrige, har man börjat taga
jern från Göteborg till Kristiania. Men en jernbana från
Arvika skulle göra, att bruken utefter Glafsfjorden finge lät¬
taste afsättningen på Kristiania, och medlersta Norriges jern-
behof skulle till största delen komma att fraktas på Arvika-
banan, hvartill äfven skulle bidraga den omständigheten, att
jern från Sverige är, när det införes landvägen lill Norrige,
tullfritt. Då priserna i utländska marknader är betydligt
högre å Kristiania trävaror, än Göteborgs, så är troligt, att
en mängd virke, åtminstone af gröfre dimensioner, skulle söka
sin afsättning i verldsmarknaden öfver Kristiania; ty redan
nu låta några svenska sågverksegare på vinterföre köra sin
planktillverkning af gröfre dimensioner till Kongsvinger, för
att derifrån afgå på jernbanan. Vidkommande slutligen per¬
sontrafiken, så är det otvifvelaktig!, att denna skulle på ifrå¬
gavarande bana blifva högst betydlig, enär tusentals perso¬
ner af allmogen utvandra hvarje vår på arbete till Norrige
och återkomma på hösten, och innevånarne i de banan när¬
mast omgifvande socknar redan nu trafikera mera på Norrige,
än Göteborg, ehuru från Arvika en lätt och snabb kommu¬
nikation med Göteborg om sommaren underhålles af 3 ång¬
fartyg. Men betydligast skall naturligtvis dennajtrafik blifva,
först när hela nordvestra banan blir fullbordad.
Då således betydlig rörelse är att emotse på ifrågava¬
012
Den 17 December.
rande bana från Arvika till riksgränsen, då det af Kongl.
Maj:t och jernvägskomitéen anses ligga i Sveriges intresse, att
stambanan i alla händelser hertil- Arvika, och då norrmän¬
nen enligt behöriga undersökningar bäst kunna möta vår
bana vid Eda och så godt som stå färdiga att börja arbetet
dermed, hvarföre det är angeläget att vår banas ändpunkt
mot Norrige blifver snart bestämd, så anser jag, att nu för¬
samlade Rikets Ständer böra, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning om denna banas påbörjande under nästa stats-
regleringsperiod, beredvilligt lemna det af Kongl. Majit der¬
till äskade anslag, 1,000.000 rdr rmt.
Herr Renström: Då jag af Herr vice Talmannens an¬
förande finnér, att diskussionen på en gång kommer att om¬
fatta alla de af Kongl. Majit föreslagna jernvägarne, ber
jag nu att i afseende på några af dem få framställa en och
annan anmärkning.
Hvad först angår södra banan, så finnes säkerligen icke
någon skiljaktighet i meningarne derom, att det af Kongl.
Majit äskade anslag för fullbordandet af denna bana bör be¬
viljas; men jag anser mig dock böra vid detta tillfälle ut¬
trycka den önskan, att Ständerna icke, såsom förut skett,
genom att precist bestämma den summa, som årligen får
disponeras för arbetena derå, måtte lägga hinder i vägen för
att densamma skall kunna göras färdig fortare, än hvad
som på förhand beräknas, om sådant låter sig göra. Jag
ifrade vid sistlidne riksdag mycket derför, att arbetena å statens
jernvägar skulle få bedrifvas med all den fart, som kunde
ske; men detta bestriddes då på det kraftigaste af några le¬
damöter af detta Stånd. Hvad nytta och fördel dermed åsyf¬
tades för landet, har jag icke ännu kommit underfund med;
men det kan väl vara möjligt, att den, som besitter högre
åsigter i siatsekonomiska angelägenheter, inser detta. Emel¬
lertid har dock, såsom bekant är, friherre Ericson på eget
bevåg fullbordat vestra stambanan ett år tidigare, än Stän¬
derna föreskrifvit, och jag förmodar väl, att icke någon kom¬
mer att påyrka, att han härför skall ställas till ansvar.
Vidkommande dernäst norra banan, så kan jag ej neka,
att jag, på grund af de anföranden, som blifvit afgilua till
statsrådets protokoll rörande denna bana, kommit i mycken
tvekan, hvilketdera som må kunna vara för landet det för¬
delaktigaste, antingen den anlägges på östra eller vestra si¬
dan om Sigtunafjärden. Enligt hvad de nämnda anförandena
till statsrådets protokoll utvisa, är tydligt, att inom statsrä-
Den 17 December.
613
dets ledamöter den meningen var den öfvervägande, att ba¬
nan borde anläggas på östra sidan, emedan 4 statsråd och
deribland föredraganden bestämdt uttalade sig lör denna
sträckning, och 5 dessutom, nemligen excellenserne De Geer
och Manderström samt grefve Platen, yttrade, att om än
icke för denna gång anslag för en bana öster om Sigtuna-
fjärden kunde erhållas, de dock ansägo det vara af högsta
vigt, att en sådan bana framdeles kom att anläggas, men
hvaremot endast 3 bestämdt uttalade sig för anläggningen p§
vestra sidan. Jag har förut aldrig, det jag kan påminna
mig, frångått eller röstat emot de förslag, regeringen fram¬
lagt rörande sträckningen af statens jernvägar, och jag vill
icke heller säga, att jag nu kommer att göra det; men jag
är dock, som sagdt är, livad denna bana angår ännu tvek¬
sam, huru jag bör göra härmed, samt kommer derföre att
afvakta Statsutskottets närmare utredning af saken, innan jag
bestämmer mig i detta afseende.
Jag kommer nu till sammanbindningsbanan genom liuf-
vudstaden. I afseende på denna bana är jag ledsen att säga,
det jag ej kan undgå att utdala åtskilliga betänkligheter. Detta
är för mig så mycket mera obehagligt, som jag vet, att an¬
läggningen af denna bana utgör en af friherre Ericsons älsk¬
lingsidéer, och jag äfven förutser, att hvad jag nu går att
yttra kommer alt uttydas såsom afundsjuka emot hufvud-
staden, hvilken känsla aldrig hos mig kan uppstå; meri jag
anser mig i alla läll böra säga min mening rent ut om
denna sak.
Min fullkomliga öfvertygelse är, att de olägenhet-, denna
bana skulle komma att förorsaka, icke blott för trafiken på
de platser och gator, hvaröfver den skulle komma att gå,
utan älven för segelfarlen på Mälaren, genom brons anlägg¬
ning öfver Riddargården, skulle blifva så stora, att de vida
skulle öfverväga de fördelar, densamma skulle komma alt
medföra. Jag har varit i tillfälle att se belägenheten af ban-
gårdarne i ganska många, om icke de finsta större städer i
Europa; men jag kan dock icke påminna mig, att jag nå¬
gonstädes sett, att jernbanorna, fiir att komma till någon
centralpunkt inuti staden, varit framdragna genom de för¬
nämsta och mest besökta stadsdelarne, hvilket här skulle
blifva fallet. Väl har jag på några ställen sett, såsom i Lon¬
don och Manchester, alt jernbanor gått fram genom mycket
besökta stadsdelar; meri dessa banor hafva då varit så an¬
lagda, att de gått öfver taken på husen och icke au niveau
614
Den 17 Debember.
med gatorna, hvarigenom de icke kunnat åstadkomma något
hinder för trafiken på dessa. Dessa anläggningar kunna så¬
ledes icke jemföras med den, som här är i fråga, eller an¬
föras såsom exempel på, att jernbanor i dessa städer äro
anlagda öfver mycket trafikerade platser. Att anlägga den
ifrågavarande banan här i hufvudstaden, på sätt föreslaget är,
skulle, såsom mig synes, vara ungefär detsamma, som att i
Paris anlägga en bana för lokomotiv öfver Place de la Con¬
corde eller någon af boulevarderna, eller i^London öfver
Trafalgar square eller någon dylik plats, och jag frågar hvem
som helst, som något känner till förhållandet i dessa städer,
om det väl kan vara tänkbart, att ett sådant projekt der
skulle vinna gehör. Jag tror det åtminstone icke. Visser¬
ligen innehåller förslaget, att trappor för fotgängare och i
nödfall äfven körbanor skulle komma alt anläggas under
jernbanan till Riddarholmen och Kungsholmen; men man har
icke alls tagit i betraktande de olyckor, som möjligen kunna
uppslå derigenom, att banan skulle komma att framlöpa öf¬
ver så trafikerade platser, som här äro ifråga, såsom att
hästar kunna blifva skrämda och skena och menniskor vara
inne på banan i det ögonblick, bantåget passerar, och jag
hemställer till en hvar, om icke denna omständighet är af
så stor vigt, att den förtjenar att härvid tagas i ett allvar¬
ligt öfvervägande. Efter de observationer, jag kunnat göra,
hafva nästan alla bangårdar i de större städerna i andra
länder varit belägna vid någon af de yttre gränserna af stä¬
derna, med undantag af några i London, hvilka dock varit
så anlagda, att de icke på något sätt hindrat trafiken på ga¬
tor och allmänna platser, och jag kan derföre icke finna,
att om här i Stockholm skulle finnas 2:ne bangårdar, hvaraf
den ena vöre belägen i ena ändan af staden. Stockholm der¬
igenom skulle vara mera vanlottadt, än de flesta andra större
städer i Europa. Jag medgifver alltför gerna, att det har
stor svårighet med sig, att bangården är liggande på söder;
men jag tror mig dock hafva nu visat, alt olägenheterna af
sammanbindningsbanan skulle blifva ändå större. Härtill
komma nu* vidare de hinder, som bron öfver Riddarfjärden
skulle komma att förorsaka för segelfarten på Mälaren,
hvilka hinder komiterade, som afgifvit betänkande i frågan
och som tillstyrkt förslaget om sammanbindningsbanan, sjelfve
tyckas anse vara temligen stora. Jag vill nu äfven i kort¬
het vidröra de fördelar, som sammanbindningsbanan enligt
Den 17 December.
613
bemälde komiterades betänkande skulle komma att med¬
föra.
Komiterade framhålla i detta hänseende i första rum¬
met transitofarten genom Stockholm.
Hvad denna fördel angår, så anser jag för min del den¬
samma vara så ringa, att den knappast är \ärd alt nämna.
Då Stockholm är en ändpunkt, der större delen af så väl
gods, som passagerare, de må komma från söder eiler norr,
otvifvelaktig! kommer att qvarstanna, kan jag verkligen ej
inse, huru det kan blifva möjligt, att någon transitofart af
betydenhet någonsin kan komma att ega rum genom Stock¬
holm. Det gods, som egentligen skulle kunna påräknas att
passera härigenom, vore i min lanke sådant, som kan kom¬
ma alt afsändas från Göteborg til! städerna norr om Stock¬
holm; men detta kan jag ej föreställa mig kan blifva af nå¬
gon särdeles betydenhet.
Dernäst framhålla komiterade den stora fördel, som
skulle komma att uppstå derigenom, att bangården förflytta¬
des till en mera centralt belägen punkt i närheten af salt¬
sjöns och Mälarens sammanllöde.
Detta medgifver jag visserligen kan hafva skäl för sig;
men jag vill dock härvid anmärka, att den nu föreslagna
platsen för bangården alldeles icke är så belägen, attafstån-
det derifrån till någon hamnplats vid saltsjön är mycket kor¬
tare, än ifrån Södermalm till en sådan plats, och att gods
derifrån således måste i alla fall transporteras en temligen
lång väg, antingen på sidospår, om sådana kunna anläggas,
eller på kördon, för att komma till hamnplats vid saltsjön.
Vidare framhålla komiterade fördelarne af att, i hän¬
delse af krig, kunna skyndsamt transportera trupper och
krigsmateriel från söder till norr och så tvärtom, om denna
bana anlägges. Dessa fördelar kan jag omöjligen finna äro
af den stora vigt, att de böra utgöra något skäl för att an¬
lägga denna bana, emedan jag icke kan föreställa mig, att
något kan gå förloradt derigenom alt banan icke finnes.
Och slutligen framhålla komiterade, såsom ett huf-
vudsakiigt skäl för att banan bör anläggas, den omständig¬
heten, att en stor besparing i driftkostnaderna skulle komma
alt uppstå derigenom, alt en gemensam bangård funnes för
vestra och norra banan. Denna sistnämnda omständighet fin¬
ner jag visst må kunna förtjena att tagas i betraktande, eme¬
dan jag ieke kan bestrida, att ju en besparing i driftkostna¬
derna verk lisen bör kunna esa rum. om en gemensam ban¬
616
l)en 17 L ccember.
gård finnes för båda banorna, men jag anser mig dock böra
härvid erinra, att jag tror, att denna besparing skulle blifva
så obetydlig, att den på långt när icke skulle motsvara kost¬
naden för anläggningen af denna bana.
Komiterade yttra, att huru lågt man än må upp¬
skatta rörelsen på denna hana, den ändock icke kan blifva
så obetydlig, att icke genom en något förhöjd afgift för
hvarje person och för hvarje centner gods räntan på an¬
läggningskostnaden skall kunna betäckas.
I delta afseende är jag af alldeles motsatt tanke med
komiterade. Efter mitt förmenande skulle staten omöjli¬
gen kunna bestämma så höga afgifter för denna korta bit, att
dessa afgifter skulle betacka räntan på anläggningskostnaden
för banan, emedan de då troligen skulle blifva så höga, alt
det skulle kosta vida mindre att taga kördon, särdeles då i
betraktande bör tagas, att hvar helst bangården är belägen,
det må vara på söder eller norr, kördon ändock i de flesta
fall mäste begagnas, både af passagerare och för gods.
Afven har jag hört påstås af dem, som ifra för anlägg¬
ningen af denna bana, att en betydlig trafik derå skulle
komma att uppstå derigenom, att stadens innevånare skulle
deraf begagna sig för att gå ifrån söder till norr och så
tvärtom.
Denna beräkning tror jag för min del är alldeles fel¬
aktig. Jag deremot är al den tanke, att de flesta personer,
som icke vilja till fots gå denna korta väg, skola preferera
alt taga en droska, då de kunna med denna komma direkte
till det ställe de önska sig, framför att fiirst gå till bangår¬
den och köpa biljett och sedermera vid framkomsten gå ifrån
bangården till det ställe de ämna sig.
På grund af allt detta skulle jag för min del vilja före¬
slå, att frågan om sammanbindningsbanan genom hufvudsta-
den måtte lemnäs åt framtiden och att deremot nu ett sådant
anslag måtte beviljas, som kan vara behöfligt för anläggning
af bangård på lämplig plats å Norr för norra banan, äfvensom
för nödig utvidgning af bangården på Söder.
Jag vill nu äfven nämna några ord om nordvestra banan.
Beträffande denna bana, så synes det mig vara af högsta vigt
och med statens egen fördel förenadt, att anslaget för den¬
samma ökas med ett sådant belopp, att den under nästa stats-
regleringsperiod kan göras färdig från Porla till Kristinehamn.
Det är i min tanke odisputabelt, att då denna bana blifver
färdig till Kristinehamn, deri kommer att lemna staten en god
Den 17 December.
617
inkomst, hvaremot, om den kommer att stanna vid Degerfors,
inkomsten på denna bandel torde blifva högst ringa, om ens
någon, och hvaraf således följer, att det nedlagda kapitalet på
denna bandel skulle komma att under en längre tid, eller in¬
till dess återstoden af banan till Kristinehamn hunne fullbor¬
das, ligga nästan ofruktbart. Efter den kännedom, jag har om
förhållandet, är Kristinehamn en ändpunkt, der betydliga qvan-
titeter af stångjern, tackjern, jernmalm, spanmål och andra
varor årligen koncentrera sig, och det borde väl kunna få an¬
tagas, att dessa varor skola komma att till stor del på jern¬
banan transporteras.
Herr vice Talmannen har framhållit vigten deraf, att de
medel, som anvisas för jernvägsbyggnaderna, måtte blifva till¬
räckliga för att arbetena må kunna fortgå med oförminskad
lärt och att således icke någon viss summa för hvarje år måtte
bestämmas. I detta afseende instämmer jag helt och hållet
med Herr vice Talmannen. Jag har redan, då jag yttrade
mig om södra banan, uttryckt den önskan, att Ständerna icke
genom att precist bestämma den summa, som årligen finge
användas för arbetena å sagda bana, måtte lägga hinder i vä¬
gen för att densamma göres färdig fortare, än hvad som på
förhand kunde beräknas, och denna min önskan gäller äfven
hvad angår de nya banorna, som nu äro ifråga. Detta gif-
ver mig anledning till att fästa uppmärksamheten på ett förslag,
som vid sistlidne riksdag utgjorde föremål för mycken strid,
då frågan om medels anskaffande för jernvägsbyggnaderna var å
bane, nemligen ett förslag, som gick ut på att upptaga ett större
lån, än som för tillfället behöfdes, på det att staten icke skulle
blifva nödsakad att upptaga allt för många små lån, hvarigenom
dess kredit kom alt lida. Frågan var då om att öka det seder¬
mera upptagna jerrivägslånet med det belopp, som erfordrades
för fullbordandet af södra banan, eller JO millioner rikdaler,
på så sätt, att obligationerna för dessa 10 millioner rdr icke
skulle få afyttras, förr än efter Ständernas sammanträde denna
riksdag, men öfverenskommelse emellertid träffas vid kontrak¬
tets uppgörande om den öfriga delen af det nämnda länet, att
dessa obligationer skulle beräknas såsom tillhörande sagde lån,
och hvarigenom detta lån, i stället för att utgöra 28 millio¬
ner riksdaler, skulle komma att anses utgöra 58 millioner
riksdaler. Hade nu detta skett, och hvaremot jag icke tror,
att något hinder skulle hafva mött å de personers sida,
som kontraherade om den öfriga delen af lånet, så skulle de
ifrågavarande obligationerna vid denna tid sannolikt hafva kun-
618
Den 17 December.
nät säljas till 5 eller 6 procent högre kurs, än hvartill staten
kan upptaga ett nytt lån, och hvaraf således följer, att staten
derpå skulle haft en vinst af den lilla nätta summan af
lein eller sexhundra tusen riksdaler. Detta framhölls äfven
ganska riktigt vid sistlidne riksdag, men hjelpte till ingenting.
Jag hoppas likväl, att om en sådan sak vid denna riksdag
kommer i fråga, Ständerna skola bättre inse statens fördel i
detta afseende. Meningen med hvad jag nu anfört vore der¬
före att hemställa till höglofliga Statsutskottet, om icke Ut¬
skottet skulle finna skäl att afgifva ett förslag till Ständerna,
som åsyftade, att på de vilkor, som voro i fråga vid sistlidne
riksdag och hvarom jag nyss nämnt, upptaga ett så stort lån,
som må kunna erfordras för jernvägsbyggnaderna både under
nästa statsregleringsperiod och den derpå följande, på det att
Ständerna icke måtte behöfva att vid nästa riksdag återigen
upptaga ett lån för sagda ändamål. Dermed skulle, såsom
jag tror, för det första vinnas, att statens kredit skulle bättre
bibehålla sig; för det andra, att en stor vinst för staten skulle
komma att uppstå på de obligationer, som komme att afyttras
några år efter den tid, kontraktet om lånet uppgjordes, och
för det tredje, att penningar icke skulle komma att saknas
för att bedrifva arbetena å jernvägarne med större fart, än
som på förhand kunde komma att beräknas, om sådant skulle
låta sig göra.
Ofverläggningen afbröts af anledning, nästföljande § ut¬
visar.
§ 20.
Föredrogos och godkändes Expeditionsutskottets förslag till
Rikets Ständers underdåniga skrifvelser:
JVs 2, i anledning af sökt eftergift af återstoden å ett sta¬
den Cimbrishamn meddeladt hamnbyggnadslån, och
JU 3, i anledning af sökt befrielse för Markaryds för¬
samling i Kronobergs län från skyldigheten att betala återsto¬
den af det för dess kyrkobyggnad från riksgäldskontoret ut-
gifna lån.
§ 21.
Fortsattes den enligt § 19 påbörjade, men afbrutna öf-
verläggningen i fråga om jernvägsbyggnaderna i riket.
Herr Ljungberg: Likasom ett ofta upprepadt bruk af
starka och irriterande läkemedel plägar hos individen döfva
känslan af deras i allmänhet förstörande inflytande, så kan
stundom hos nationen hvad någon tid ansetts i hög grad
vådligt och förderfligt, en annan tid betraktas såsom varande
Den 17 December.
619
af ringa eller ingen betydenhet. På detta sätt har hos oss
den öfverdrifna betänksamhet, hvarmed representationen, ännu
för 11—12 år sedan, behandlade frågan om Sveriges förse¬
ende med jernvägar, i sednare åren gifvit rum för en öf
vermåttan hetsig ifver att, snart sagdt på en gång, öfverdraga
landet med dylika kommunikationslinier, en otålighet, som
skulle synas förundransvärd, om den icke öfverensstämde med
vår kända benägenhet att hasta från den ena ytterligheten till
den andra. Jag erkänner lifligt jernvägarnes gagneliga infly¬
tande på produktionens och industriens lyftning m. m., men
eli är att värdera en sak, elt annat att isasta allt öfverbörd
för att ögonblickligen tillegna sig densamma. Det är lärorikt
att se tillbaka på våra jernvägsföretags historia. Vid den för¬
sta riksdagen (åren 1847—1848), då någon större uppmärksam¬
het egnades denna fråga, beviljade Rikets Ständer, icke utan
mycket betänkande, en räntegaranti till 4 procent för en pri¬
vat jernvägsanläggning emellan Orebro och Hult, jemte ett
lån 66,666 rdr 52 sk. banko till en annan mindre jernväg;
vid nästföljande riksdag beviljades för ett sådant företag an¬
slag utan återbetalningsskyldighet till belopp af 73,000 rdr
banko, äfvensom lån af 130,000 rdr samma mynt. Kom så
1835—34 årens riksdag, då en Kongl, proposition afläts om
statens omedelbara medverkan till jernbanors anläggning, med
anledning hvaraf Ständerna för tvänne stambanors anläggning
beviljade det för den tiden betydliga beloppet 3 millioner rdr
banko, hvilket nu skulle betraktas såsom den största småsak,
jemte lån till belopp af 1,833,353 rdr 32 sk. samma mynt.
Vid påföljande 1886—38 årens riksdag beviljades för vissa
större jernvägsanläggningar, som borde på statens bekostnad
utföras, 19,600,000 rdr, samt till lån för enskilda jernvägar,
till en del i förbindelse med kanalanläggningar, 2,370,000 rdr.
Då upptogs för sådant ändamål för första gången ett utlänsktlån
till belopp af 20 millioner rdr rrut. Vid 1839 års riksdag bevil¬
jades till fortsättning af statens jernvägsbyggnader 23 millio¬
ner, äfvensom till trenne särskilda jernvägsföretag såsom lån,
2,626.000 rdr; och nu har Kongl. Maj:t för dylika anläggningar af
allmän och enskild natur äskat 31,715,000 rdr. Vid afhörande
af det crescendo, som i dessa bevillningar uppenbara sig,
måste man utan tvifvel anse Sverige vara ett rikt land; men
det guld, som skimrar i de stora talen, är till större delen
främmande. Om det nu föreslagna 25-millionerslånet upptages,
skola vi inom 6 år hafva för ett enda kommunikationsmedel
skuldsatt landet för 70 millioner rdr, på samma lid hypoteks-
620
Den 17 December.
banken äfven i utlandet upplfinat 50 millioner och nu är på
väg att upptaga ett nytt lån till lika belopp. Detta vid hvarje
riksdag återkommande behof af utländska lån kan icke i läng¬
den blifva helsosamt för landets kredit; det skall icke blott,
då man alltjemt öfversvämmar penningemarknaden med sven¬
ska papper, höja långilvarnes fordringar, utan det måste äfven
ingifva mången utlänning den föreställning, att svensken icke
förstår att i sina företag iakttaga måtta och att han är på god
väg att ruinera sig m. m. d., som bör undvikas; och när vi slut¬
ligen icke kunna eller vilja längre låna, skola vi måhända in¬
träda i en kris. vida svårare, än den sednast genomgångna. En
ledamot af Ståndet, vår nuvarande Talman, har vid förra riks¬
dagen varnat för detta oupphörliga upplåningssvstem och till-
rådt Ständerna att heldre upptaga större lån. Det sista rådet
hafva vi följt, men icke det förra. Vi upptaga stora iån, men
låna icke desto mindre alltjemt. Då man i andra länder upp¬
tager dylika lån, bestiga de sig ofta blott tili en tredjedel eller
deromkring af budgeten och förnyas dock icke vid hvarje
representationens sammanträde, eller ens hvart tredje år; hos
oss uppgick det vid sistlidne riksdag beslutade lån till nära
fulla beloppet af våra statsinkomster, och det nu föreslagna
lånet uppgår till tre fierdedelar af den beräknade inkomst¬
budgeten.
Våra statsintägter hafva genom välbetänkta förändringar
i lagstiftningen och gynsamma konjunkturer stegrats till nära
dubbla beloppet af hvad de utgjorde det år, då stambanorna
först beslötos och vi arisågo oss kunna, dels med statens
medel och dels med inhemska lån, bestrida dessa banors
byggnad, kvilken Ständerna vid lliS4 års riksdag ansågo sig
»icke böra med allt för mycken ifver påskynda»; men det
synes, som man belraktade denna tillväxt i statens financiela
tillgångar såsom vore den oss gifven endast Sill medel för att
kunna bestrida högre ränteliqvider, icke till stöd för utveck¬
landet af en sjelfständig verksamhet på ifrågavarande område.
Under det vi sålunda betrakta låneutvägen såsom alldeles na¬
turlig och den enda tänkbara för jernvägsföretagen, framkalla
de ökade statsinkomsterna stegrade och till stor del obefogade
anspråk på statens kassa, och vissheten, att staten i alla huf-
vudriktningar bygger jernbanor, framkallar en demoraliserande
kappränning emellan de enskilda intressena.
Sedan jag sålunda dristat uppträda emot jernvägsfrågans
finansiela behandling, är det kanske alltför förmätet att äfven
yttra en afvikande mening i den mera rent statsekonomiska
Den 17 December.
621 ,
sidan af denna fråga; men jag kan dock icke underlåta att
göra den anmärkning, att någon gräns bör sättas för vårt
statsbyggnadssystem, samt att det väl icke bör antagas såsom
osviklig regel för all framtid, att allt hvad man behagar benämna
»stambanor» skall af staten byggas. Så förfares i allmänhet
ingalunda i andra länder. Då man vid riksdagarne framträdt
med alldeles motsatta påståenden i dessa afseenden, i det några
påstått, att statsbyggnadssystemet är i alla civiliserade länder
regel, andra att det i samma länder är utdömdt eller blott
såsom undantag tillämpas, ber jag att få upplysa, att af de 29
jernvägslinier, som år 1888 räknades i Preussen, 11 äro bygdå
och förvaltade uteslutande af enskilda bolag; att i Frankrike
sådana bolag numera hafva fyra gånger större andel i jern-
vägarne, än staten, och att denna deras delaktighet i sednare
åren varit i stigande. Ar 1839 hade t. ex. uti de på jern¬
vägar uti Frankrike nedlagda kostnader staten 29,6, kompa¬
nier 69,3, samt departementer och kommuner m. m. 1,1 pro¬
cent; men år 1887 staten endast 20 och departementer m.
fl. 0,8, då kompanierna hade 79,2 procent. Intill Maj 1861
hafva jernvägarne i samma land kostat 4,651 millioner francs,
deraf staten tillskjutit endast 811, men privata sällskaper 3,800
millioner. I Belgien voro, i slutet af år 1837, 1311 kilome¬
ter jernväg anlagda, deraf 798 af kompanier och 713 af sta¬
ten. I Ryssland företogs den stora jernvägen från Petersburg
till Warschau år 1832 af staten, men i Maj år 1837, då en¬
dast 42 werst voro färdigbygda, öfverlemnades densamma,
jemte fyra andra banor, åt ett enskildt bolag. Bekant är, att
i England alla jernvägar byggas af enskilda kompanier. Vid
sådant förhållande, och då i de länder, hvaruti staten tagit
större del i dylika företag, ett sträfvande visar sig att derifrån
frigöra honom, torde väl kunna ifrågasättas lämpligheten att
principielt och uteslutande belasta statsverket med dylika in¬
dustriföretag. Om det åt enskilda bolag öfverlätes att under
behörig tillsyn bygga en eller annan af de många »stamba¬
nor», som nu och framdeles påtänkas, skulle staten undgå
att i alltför stor skala uppträda såsom jernvägsentrepenör, att
belasta sig med ökade förvaltningsbestyr med dertill hörande
tjenstemannapersonal, att blottställa sin kredit och att se sina
högre intressen äfventyrade och landets representation sprängd
genom de enskilda intressena. Det är möjligt, att de enskilda
bolagen icke lika skyndsamt, som staten, skulle kunna utföra
dessa företag; men det finnes andra och högre intressen, än
skyndsamhetens, som i detta fall måste tagas i betraktande.
622
Den 17 December.
Örn äfven de nu begärda 26 millionerna (ill stambanor beviljades,
kan till nästa riksdag icke någon annan bana blifva fullbordad,
än på sin höjd den södra; men har man redan börjat de öf¬
riga, af Kongl. Maj:t föreslagna, måste de fortsättas; sedan
kommer en bana uppåt Norrland i fråga, och allt skall ske
på statens bekostnad och genom lån. Man måste så ordna
denna angelägenhet, att vi undgå en oupphörligt stegrad skuld¬
sättning; men detta kan ske endast med det vilkor, att vi
nedstämma våra fordringar på en jernvägsnätets skyndsamma
fullbordan, hvilken i allt fall icke kan ernås. I stället för a(t,
såsom regeringen föreslagit, fortfarande vidga dessa arbetens
utsträckning, bör man redan vid denna riksdag göra en början
med en moderatare uppfattning af denna angelägenhet. Hvad
tvingar oss att, då vi icke utan lån och en stor tillökning i
arbetspersonalen det kunna, redan vid denna riksdag påbörja
t. ex. den norra och nordvestra banan. Om vi anslå de me¬
del, som blifvit äskade till södra banan äfvensom till östra
banan åt Norrköping, i anseende till denna fabriksstads bety¬
denhet, och slutligen till den del af sammanbindningsbanan i
Stockholm, om hvars nödvändighet alla synas vara ense, nem¬
ligen vägen ned tili jernvägen, så uppstår, när de för enskilda
bolag begärda S millioner tilläggas, blott ett behof af 20,543,000
riksdaler, hvaraf staten sjelf i redan uppgifna tillgångar samt
antagliga öfverskott eger vid pass åtta millioner; och erfordras
således endast ett lån af cirka 12 millioner rdr. Det är icke
min afsigt att ifrågasätta en så stor moderation i en tidpunkt,
då man ännu anser sig icke kunna göra något bättre, än att
låna, ju mera desto bättre; men för att likväl göra en början
till denna opinionsvinds lugnande och för att gifva utlandet
en antydan, det vi befinna oss på återgång tili det normala
förhållandet, vill jag föreslå, att man för denna gång endast
må upptaga ett lån af 20 millioner; och hemställer jag till
Statsutskottet, att det i sitt blifvande utlåtande må åtminstone
gifva någon antydan om nödvändigheten, att staten hädanefter
inskränker sina jernvägsbyggnader till sådana dimensioner, att
de kunna i hufvudsaklig mån med dess egna tillgångar utföras.
Derjemte anser jag Utskottet böra närmare begränsa det nu allt¬
för obestämda begreppet »stambanor», samt för sin del an¬
gifva, hvilka jernbanor, som, utom de redan påbörjade, böra
efter dess åsigt på statens bekostnad utföras. T)m vi icke
under hela denna och kanske andra följande generationer skola
se svenska staten alltjemt öka sin skuldbörda och de enskilda
intressena vid riksdagarne spela en rol, lika menlig för repre¬
Den 17 December.
623
sentationens styrka och sjelfständighet, som för dess anseende,
så måste vi beträda en annan väg, än den, på hvilken vi nu
befinna oss. Detta förslag skall möta lifligt motstånd från alla
sidor; ty det vill synas, som inom representationen blott fun¬
nes tvänne läger och som dessa vore hvarandra motsatta blott
i fråga om jernviigarnes sträckning, ej om sjelfva systemet,
hvarom man föga gör sig bekymmer; men jag har likväl icke
ansett mig böra tveka att midt uti den passionerade striden,
hvarthän man först och i rikaste mått skall lyckas draga sta¬
tens medel, inkasta ett besinningens ord, och jag tror, att om
det icke förklingar ohördt, representationen skall hafva vunnit
en af de vackraste segrar, segern öfver sig sjelf,
Herr Brun: Öfver Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
Rikets Ständer angående statens jernvägsbyggnader kan jag
ej underlåta att, i hvad den Kongl, propositionen rör norra
stambanan, göra väsentliga anmärkningar.
Norra stambanan. Så lyder öfverskriften på denna del
af den Kongl, propositionen; och det må icke förundra nå¬
gon, om den, som känner hvad Sverige eger norr om sin
hufvudstad, hvad riket för sitt ekonomiska välbestånd, sin
vidare utveckling, sin folktillökning samt sin politiska styrka
och sjelfständighet eger i det egentliga norra Sverige, värdt
att taga reda uppå, uppskatta och vårda, — finnér vid ge¬
nomläsandet af denna del af den Kongl, propositionen redan
i sjelfva öfverskriften ingenting annat, än en oriktig skylt.
Jag hade föreställt mig, — och den Kongl, propositio¬
nen har icke rubbat mig i denna min föreställning — att
den större areal af riket, sorn Sverige eger norr om sin
hufvudstad, ja, redan den hälft deraf, som ligger norr om s.
k. Svea land och heter Norrland, skulle i stöd af rättvisa,
billighet oell statsklok beräkning nu kunna och böra fullt
tillmätas det värde, den vigt och betydelse för staten och
riket, att en norra stambana, utdragen från hufvudstaden,
numera icke skulle kunna ifrågasättas, utan att, såsom sin
vigtigasfe uppgift, afse att i kommunikativt hänseende när¬
mare förena med sydliga delen af riket denna norra hälft;
att, såsom sitt hufvudsakliga ändamål, underlätta och betjena
trafiken från den norra stora riksdelen, hvilken, enligt hvad
kändt är, i följd af sina stora och rika naturtillgångar och
sin för arbetsamhet och intelligens utmärkta folkstam går
med långt raskare och större steg framåt i önskvärd, för
sig och hela riket gagnande utveckling, än hvad de sydligare
landskapen kunna göra, men som mera, än halfva året,
824
Den 17 December.
längre tiel än dessa sistnämnda ligger afstängd genom till¬
frusna hamnar från sjökommunikationer med det öfriga
riket, och derföre bättre, än detta, behöfver en jernbana till
lättnad i sin långa väg och sina årligen tillväxande behof af
en oafbruten och lifligare gemenskap med den öfriga delen
af riket och aflarsverlden i allmänhet.
Den Kongl, propositionen synes emellertid ställa något
annat, om ock ouppgifvet mål högre, eftersom den ifråga¬
sätter att till en början draga norra stambanan i en helt
annan riktning, än den nordliga, — mera nemligen i vester,
än norrut, — och sedan på långa och för norrlandstrafiken
alldeles otjenliga Krokvägar omsider till någon punkt
— inom Dalarne. Jag hemställer till [fikets Ständer, om en
sådan bana kan i sanning blifva för Sverige en norra stam¬
bana, och om den ens kan bära detta namn; om denna af
Kongl. Majit proponerade jernväg, som är föreslagen att gå
öfver mälarehalföarne Bro och Håbo, derifrån efter mälare-
stranden till ungefär midt emellan Westerås och Sala, och
från sistnämnde stad ifrågasattes att gå »till någon lämplig
punkt inom Dalarne» — om, säger jag, denna väg har nå¬
gonting mera af en norra stambana, än det toma, för stör¬
sta delen af det egentliga norra Sveriges intressen betydel¬
selösa namnet.
Att Norrland således icke kan helsa välkommen ifråga¬
varande Kongl, proposition, är naturligt. Det kan deruti
blott läsa, att landet fortfarande står misskändt eller att
dess ihärdiga, rastlösa arbete på de vidsträckta odlingsfälten
och i skogarne, — som likväl år för är vidgar rikets frukt¬
bärande jord, ökar dess befolkning och förer flera millioner
riksdaler i statskroppen, — ännu icke rätt uppskattas eller
lemnäs förtjent afseende, utan att detta stora land, med en
mångdubbelt större befolkning och med ofantliga naturtill¬
gångar och ressurser för framtiden, ådrager sig mindre upp¬
märksamhet, än några obetydliga punkter inemellan mälare-
vikarne och norr om denna sjö, som jemförda med hela
Norrland utgöra så godt, som platt intet. Lägger man här¬
till den billiga fordran, Norrland kan hafva på någon smula
andel och fördel af de stora stambanorna, och att det är
just vid anläggningen af en norra stambana, som Norrland
kan hafva att vänta någon sådan andel och fördel för sig,
så må det icke väcka förundran om den, som är sänd såsom
representant för en ort i Norrland, icke kan åtnöjas der¬
med, att man så tillsägandes undfägnar Norrland med ett
Deli 17 December.
tomt namn, sorn blott tillintetgör de hos Norrland länge och
tåligt närda förhoppningarne, — under det man gifvet' till
ett par mälareöar, till Westmanland och Dalarne hvad som
dock sjelfva namnet tydligen angifver såsom af sedt och rätteli¬
gen tillhörande det egentliga norra Sverige och nu också bort
i verkligheten komma detsamma till del.
Sannolikt skall det kända mälareintresset, som redan
sökt så många slingringar åt vester med Sveriges norra
stambana, samt gammal qvarlefvande fördom mot Norrland
hafva till hands tvänne anmärkningar; den ena, att Norrland
icke kan lemna tillräcklig sysselsättning åt en söderut gå¬
ende jernväg, och den andra, att Norrland får en jernvägs-
förbindelse med södra Sverige genom att fara först från
Gestrikland lill Dalarne, 8 mil, och sedermera från Dalarne
öfver Sala, Sevalla, Örsundsbro till Stockholm. Jag får på
sådana emotsedda anmärkningar svara, att Norrland förmår
gifva tillräcklig sysselsättning åt en jernbana, som, utdragen
icke från Dalarne, såsom den Kongl, propositionen ifrå¬
gasätter, utan från en för den norrländska rörelsen na¬
turlig och tjenlig punkt på Gefle—Dala jernväg, och hvil¬
ken punkt aldrig bör väljas vestligare än Storvik, snarare
östligare, nedgår mot Stockholm i försvarligt räta linier,
såsom först till Sala, från Sala direkte till Upsala och
från Upsala raka vägen öster om Sigtunafjärden till Stock¬
holm.
Sala och Upsala hafva af ålder varit vigtiga handels¬
platser för Norrland och de skola fortfarande komma att
blifva det, på grund af dessa städers centrala läge hvar i
sin ort, och hvilket framför allt gäller orri Upsala, som är
och måste förblifva den naturliga hufvudorten för Uplands
stora och bördiga spanmålsproducerande slättland. Vid Se¬
valla och Örsundsbro deremot hafva norrlänningarne ingen¬
ting att uträtta.
Man skall kanske slutligen vilja anmärka, att det gör
icke så mycket, em norrlänningarne få kroka några mil
fram och tillbaka emellan Örsundsbro och Upsala; men på
denna invändning får jag svara, att det är krokväg nog för
Norrland, om stambanan från Upsala drages öfver Sala upp
till Gefle—Dala-jernvägen; men denna krok på vägen kan billi¬
gas, emedan Sala är en punkt af någon betydelse; men att utan
någon större allmän och fullgiltig anledning formera krokar på en
jernväg, som har ett bestämdt och öfvervägande hufvudmål för
sin anläggning och hvilket väl för Sverige en norra stambana
Borg.-Stånd. Prot. vid fitfrsd. 1862—1863. I. 40
G26
Den 17 December.
måste hafva, ett sådant krokande, hvarigenom det stora
hufvudmälet förloras, kan icke vara gagnelig!. Sådant, stri¬
der också helt och hållet emot antagna grundregler, vanlig
beräkning och erfarenhet om jernvägars anläggning och tra¬
fiken å dem.
Tager man, beträffande Norrland, i betraktande den be¬
tydliga rörelse med jordbruk, boskapsskötsel, trävaruexport,
jernhandtering, skeppsbyggnad, handel m. m., som redan fö¬
refinnes i detta stora land; den redan betydliga folknummer,
öfver en half million, som Norrland för närvarande eger,
samt den hastiga folktillökningen, som i Norrland är relativt
mycket större, än i det öfriga riket; de snart sagd/ obegrän¬
sade tillfällen, som gifvas för flera generationer till utvidg¬
ning af odlingarne och förtjenst derjemte af skogar, bergs¬
bruk m. m.; den idoghet, liflighet och upplysning, som så
högt utmärka de norrländska provinsernas allmoge, och
man derjemte erinrar sig, dels de vackra resultater, som
samtliga de norrländska jernvagarne lemnat, der trafiken
långt öfverträffa! hvilka andra jernvägars som helst i södra
delen af riket, dels att den ifrågavarande stambanan —
såvida nemligen den blir (ör Norrland ändamålsenligt anlagd
— genom sin anslutning till Gefle—Dala-jernvägen, hvilken
vid södra gränsen af Norrland skär tvärs öfver landet och
så att säga uppfångar hvarje resande jemte de norrländska
produkterna, måste komma att upptaga och betjena ali
person- och varutrafik från och till hela Norrland under
vintermånaderna, och äfven under sommarmånaderna erhålla
icke obetydligt gods och framför allt betydlig persontrafik,
enär färden på jernväg emellan Stockholm oell Gefle kan
ske på kortare och bestämd tid, samt för billigare pris,
än sjöledes genom de långa skärgårdarne och öfver Alands
haf. hvarest man otta är utsatt för uppehåll genom mist
eller sjötjocka samt storm och icke sällan blir plågad af
sjösjuka, och man slutligen till allt detta lägger den ej obe¬
tydliga vigten för Norrland att öfver Gefle ega en lätt för¬
bindelse med det rikt spanmålsproducerande Uplands cen¬
tral- och stapelort. Upsala stad, hvilken lätta förbindelse
Norrland hittills saknar: så torde det kunna inses utaf
litet hvar, huru myckel norrlandstrafiken betyder för en norra
stambana, och huru mycket å andra sidan denna bana, rätt
lagd, kan bidraga att höja och utveckla ett land, der så stora
materiela ressurser finnas och der det tillika hos sjelfva fol¬
Oen 17 December,
627
ket finnes en inneboende frisk och kraftfull håg att göra sig
naturens gåfvor till godo.
Från Gefle har man tillfälle, likasom från Stockholm,
alt fara längre norrut efter behag med de efler norrländska
kusten från stad till stad gående ångbåtar.
Uppå dessa anförda skäl, jemte flera andra, är det
min fasta öfvertygelse, att en norra stambana, som anläg-
ges med, beräkning att betjena Norrland, skall blifva en af
de mest trafikerade och mest vinstbringande bland statens
jernbanor.
Detta beträffande Norrlands ställning till Sveriges norra
stambana.
Betraktar man den af Kongl. Majit proponerade jern-
vägssträekning för öfrigt, så förekommer den lika obegriplig,
lika gåtfull. Utgår man från hufvudstaden och jemför med
hvarandra de båda olika linierna, Stockholm—Upsala och
Stockholm—Örsundsbro, hvilka på 8,840 löt när aro lika
långa, så finner man, att den af Kongl. Majit föreslagna li¬
nien Stockholm—Örsundsbro. 6 mil 260 löt lång, löper öf¬
ver hallöarne Bro och Håbo, dervid jernbanan på bada sidor
om sig och tält intill sig skulle få till granskap segelbara
vatten, hvilka den på ej mindre än tre särskilda ställen un¬
der denna väglängd anträffar med ordentliga lastageplatsen.
nemligen vid Stäket 2 x/2 mil, vid Kalmar sund 4 x/4 mil och
vid Örsundsbro 6 mil från Stockholm. Hvad skall val en
jernbana på denna väg kunna upphemta? Utan tvifvel intet
af det värde, som för en jernvägsanläggning förtjenar att
nämnas.
Linien Stockholm—Upsala, 6 mil 6,100 fot, har segel¬
bart vatten blott på ena sidan om sig, oell detta på något
längre afstånd från banan, som på denna väg derjemte alls
icke träffar detta vatten eller någon dess lastageplats, förr
än framme vid Upsala stad. På östra sidan om sig har
banan bär Stockholms och Upsala läns stora fastland, hvil¬
ket, i saknad af lättare kornmunikationsanstalt, ovilkorligen
måste komma att anlita jernvägen för all sin forsling och
trafik till angränsande städer och orter, och hvaraf betydlig
vinst för banan måste uppkomma på samma gång, som ba¬
nan, anlagd på denna sida om Sigtunafjärden. skulle i högsta
grad gagna landets innebyggare.
Sammanbindningsbanan Örsundsbro—Upsala, 2 mil 11,600
löt lång, gör, sammanlagd med banan melian Örsundsbro
och Stockholm, denna vestra jernvägssträckning emellan
028
Pen 17 December.
Stockholm och Upsala 2 mil 3,760 fot längre, än den östra
raka jernvägen emellan Stockholm och Upsala skulle blifva,
och hvaraf helt naturligt följer, att den vestra, längre och
dyrare vägen mellan Upsala och Stockholm måste blif¬
va betydligt mindre trafikerad, än den östra, kortare
och billigare jernbanan; och genom denna sin onödiga, för.
trafiken förderfliga längd samt sitt olämpliga, svårt åtkom¬
liga läge i öfrigt inemellan mälarevikarne blefve slutligen
denna vestra bansträckoing äfven för Upsala stad samt om-
gifvande och i öster belägna stora rikt bördiga slättland så
godt som utan all nytta.
Linien Upsala—Sala måste, i följd af sitt läge, få en
större sidotrafik, än linien Örsundsbro—Sala, och ojemförligt
mycket större, än linien Örsundsbro—Sevalla—Sala, och detta
på grund af de oemotsägliga, naturliga skäl och förhållan¬
den, att den förstnämnda af dessa linier, Upsala—Sala, ligger
midt inuti ett fastland, hvarest lättare kommunikationsan-
stalt saknas och jernvägen derföre måste komma att upp¬
taga landets forsling och trafik, då deremot de andra linierna
och i synnerhet den af Kongl. Maj:t omfattade Örsundsbro-
Sevalla-linien löpa efter kusten af Mälaren, der intill-liggande
landsbygd förut eger beqväm och ordnad vattenkommunika¬
tion, hvilken, såsom bekant är. åt trafiken erbjuder billigare
vilkor, än någon jernbana förmår lemna, och som derföre
helt säkert skulle komma att beröfva en härstädes anlagd
jernväg så godt sorn all inkomst af det intill liggande landet,
med undantag endast för den tid, då Mälaren är frusen.
Det förekommer utaf alla dessa anförda skäl således
oförklarligt, huru en sådan bansträckning, som den, hvilken
den Kongl, propositionen innehåller, kunnat sättas i fråga,
aldrahelst under namnet norra stambanan. Såsom redan är
visadt, kan den ifrågavarande bansträckningen, hvarken ur
geografisk eller statsekonomisk synpunkt sedt, gå och gälla för
Sveriges norra stambana eller såsom sådan gagna, och man
kan icke heller upptäcka, att på annat sätt rikets Öfvervägande
större allmänna gagn och intressen genom ifrågavarande ban-
sträcknings antagande blifva främjade, utan snarare, såsom
det vrll synas, tillbakasätta; ty de stora och vigtiga landsde¬
lar norr om hufvudstaden, hvilka framförallt äro i behof af
en lättad kommunikation, och som en verklig norra stam¬
bana skulle kunna i hög grad gagna och vidare utveckla, samt
hvilka å sin sida skulle i ersättning gifva banan eller staten
en rik vinst. — dessa landsdelar äro enligt det Kongl, för-.
Den 17 December.
629
slaget till hufvudsakligaste del förbigångna, under det alt ba¬
nan i stället dragits ned i Mälarens segelbara vikar och vat¬
ten, der en jernväg måste vara aldra minst behöflig och der
den tvifvelsutan kommer att få så godt som ingenting att
hemta eller förtjena. Man behöfver ju blott betrakta de olika
banrayonerna, så framträder saken genast klar. För linien
Stockholm—Upsala—Sala går banrayonen högt inpå fasta lan¬
det, der segelbart vatten eller lätt kommunikationsanstalt sak¬
nas; banrayonen för linien Stocholm—Örsundsbro—Sala lig¬
ger redan betydligt ute i Mälarens segelbara vikar och vatten
och banrayonen Stockholm —Örsundsbro—Sevalla —Sala, d. v. s.
den af Kongl, Majit omfattade, ligger slutligen till fullt upp
halfva sin vidd i Mälaren. Och detta märkvärdiga val, —
oaktadt ingen anmärkningsvärd skillnad förefinnes å jordmån
och fruktbarhet efter de olika linierna, men väl den skillnad,
att hemmantalet, åker, äng och afrösningsjord samt befolk-
nings-numerären redan äro större omkring den öfra, på fast¬
landet belägna linien, än omkring den nedra vid Mälarestran-
den och Sevalla, och man naturligtvis har att för visso emotse,
att det odlingsbara landet skall betydligt förkofra sig i pro¬
duktion och befolkning genom en jernbanas tillkomst, men
deremot, att hvad som är vatten alltid måste förblifva im-
produktift, synnerligen för en jernbana.
Bland annat i Kongl. Maj:ts proposition, som ådrager sig
betraktarens uppmärksamhet, är den å sid. 16 intagna, på
kapten G. N. Nermans lokal-undersökningar sig grundande
kostnadsräkning för jernbansanläggningen från Örsundsbro öf¬
ver Sevalla till Sala samt från Sevalla till Westerås, som för
den sammanlagda banlängden 7 mil 7,157 löt upptager an¬
läggningskostnaden till 3,940,671 rdr. Enligt all erfarenhet
vid jernvägsbyggnader i vårt land och särskildt genom chefens
för statens jernvägsbyggnader sakrika redogörelse i detta äm¬
ne vet man, att jernbanor af den bredd och öfverbyggnad,
som statens, i medeltal kosta per mil 800,000 rdr (i andra
länder kosta de betydligt mera) och att det endast för en
eller några mil under utomordentligt gynsamma förhållanden
låtit sig hittills göra att verkställa anläggningen något betyd¬
ligt billigare. Men en så billig anläggningskostnad som 850,000
rdr per mil för 8 fots spårvidd och med den solida öfver¬
byggnad, som användes på statens stambanor, och detta der¬
jemte under en sammanhängande längd af öfver 7 mil,
hafva väl få jernvägsbyggare hört talas om och än mindre
lyckats få egen erfarenhet utaf. — Jag anser, att äfven här
GSO
Den 17 December.
hade det varit önskvärdt och naturligtvis mera betryggande
för Ilikets Ständer, att i den Kongl, propositionen fått emot¬
taga uppgifter från den högt förtjente chefen för statens jern-
vägsbyggnader, friherre Ericson, och jag kan icke annat än
framställa såsom en särskild anmärkning emot den Kongl, pro¬
positionen, att uppgifter och betänkande från chefen för statens
jernvägsbyggnader nu helt och hållet saknas för den norra
stambanan.
De anmärkningar, som vidare skulle kunna framställas
emot den Kongl, propositionen angående norra stambanan och
den komité-behandling, denna fråga sist rönt, vore allt lör
många att här upptagas. Jag vill ej taga upp tiden med att
anföra hvad som förut vid (lera tillfällen och af olika perso¬
ner är framstäldt, och hvilka anmärkningar Rikets Stander uti
särskilda handlingar hafva att tillgå. Jag åberopar likväl, så¬
som skäl emot den Kongl, propositionens godkännande utaf
RiKets Ständer: l:o den utredning af frågan, som Kongl,
jernvägskomitéen ar 18S9 aflemnat; 2:o chefens för statens
jernvägsbyggnader år 1856 uttalade åsigt om företrädet af
den östra bansträckningen emellan Stockholm och Upsala;
3:o Reservationerna vid den under detta år för frågans vidare
utredning satta särskilda komités underdåniga betänkande,
som äro afgifna af komitéens ordförande Herr landshöfdingen
Bennich och af Herr grefve Taube, samt slutligen de båda
statsrådens anförande till statsrådsprotokollet, hvilka, såsom
innehafvare af civil- och finans-portföljerna, närmast stå an¬
svarige inför Ständer och land för regeringens åtgörande i
denna fråga.
Beträffande den under innevarande år i nåder förordnade
komités underdåniga betänkande och det slut, hvarvid plurali-
teten inom denna komité stannat, så kan jag ej undgå att i
sammanhang med det ofvanstående förklara, det jag anser
denna komités verk, sådant det efter alla omröstningar, me-
ningssammanjemkningar m. m. i form af pluralitetens förslag
framstår, vara bland det minst tillförlitliga, sorn för en jern-
vägsfrågas utredning kunnat lemnäs.
Till slut tager jag mig friheten fästa Statsutskottets leda¬
möters och öfrige Rikets Ständers uppmärksamhet uppå, att
en Kongl, proposition angående statens jernvägsbyggnader till¬
förene vä! aldrig lär hafva framkommit till Ständerna i det
skick, som den närvarande, i hvad den rörer norra stambanan,
och ännu mindre vunnit Rikets Ständers godkännande. —
Här visar sig nemligen, att ansvarige föredraganden, Herr stats¬
Den V7 J ecember.
651
rådet Lagerstråle, jemte det honom i afseende på frågans be¬
skaffenhet i ansvar närmast slående statsrådet, chefen för
finansdepartementet Herr friherre Gripenstedt, hafva till stats¬
rådsprotokollet afgifvit sina särskilda meningar af samman¬
stämmande innehåll, men i fullkomlig strid emot den mening,
Kongl. Maj:t omfattat och hvilken af Kongl. Maj:t omfattade
mening i underdånighet förordats endast af tre bland stats¬
råden, och detta utaf cheferne för ecklesiastik- och krigs-
ärenderia jemte ett konsultatift statsråd, hvilka antagligen
kunna anses vara med jernvägsfrågorna mindre förtrogne och
hemmastadde, än de statsråd, under hvilkas behandling och
departement dylika frågor höra och på hvilkas ansvar af-
görandet af sådana frågor också mera direkt hvilar.
Detta under vårt konstitutionela samhällsskick anmärk
ningsvärda förhållande torde kunna ensamt utgöra giltig an¬
ledning för Rikets Ständer att icke bifalla ifrågavarande del
utaf den Kongl, propositionen i det skick, hvaruti den nu be¬
finner sig.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag
vördsamt yrka, det Rikets Ständer måtte besluta, i öfverens¬
stämmelse med hvad Herrar statsråden Lagerstråle och Gri¬
penstedt uti sina till statsrådsprotokollet afgifna yttranden an¬
fört, att norra stambanan mätte anläggas från Stockholm till
Upsala möjligast raka vägen öster om Sigtun af järden och från
Upsala likaledes i möjligast raka riktning till Sala, hvarefter
på närmare undersökning och pröfning samt kommande Ri¬
kets Ständer sedermera må bero att fortsätta den norra stam¬
banan till någon, lör upphemtande af den norrländska trafiken,
tjenlig punkt på Gefle—Dala jernväg.
Detta mitt anförande anhåller jag måtte få åtfölja till
Statsutskottet, för att tagas i betraktande vid behandlingen af
Kongl. Majrts nådiga proposition angående norra stambanan.
Herr Rydin: Jag är i den lyckliga belägenheten att ej
hafva enskildt intresse för någon bana, utan är fullkomligt
neutral i frågan. Dock kan jag ej underlåta att yttra några ord
i anledning af siste talarens utgjutelse!' om Norrland. Hade
jag varit norrlänning, skulle jag ej hafva framkommit med ett
sådant anförande, som Herr Bruns. Som jag varit riksdags¬
man sedan 1834, har jag mig väl bekant, att Norrland inga¬
lunda blifvit förgätet, utan att tvärtom troligen ingen provins
erhållit så många anslag, som Norrland. Det erhöll först ett
dylikt till dess många strömrensningar och uppbär, sedan några
år tillbaka. SO.OÖO riksdaler årligen till förbättring af lands¬
652
Den 17 JJecember.
vägar, och eger dertill rättighet att äfven deltaga i det all¬
männa anslaget härtill. Dessutom har Norrland, såsom bekant
är, under sju år erhållit understöd af staten för missväxt, till
dess man slutligen trodde sig finna, att missväxten hufvud-
sakligast för det året fanns till endast på papperet. Jag hem¬
ställer, om under sådana förhållanden det är billigt att ned¬
sätta andra provinser, för att höja Norrland. Man har rätt
att tala för sig sjelf, men ej att motsätta sig fördelar för an¬
dra. De södra provinserna äro lika goda och kanske ändå
ett strå hvässare, än Norrland. Men så snart det varit fråga
om anslag, har det alltid hetat: Norrland, Norrland, Norrland
och ännu en gång Norrland.
För öfrigt anhåller jag få fästa uppmärksamheten vid en
sak, hvarpå man hittills icke tänkt, men som jag anser Stats¬
utskottet böra taga i noggrannt öfvervägande. Vi hafva re¬
dan jernvägar i flera riktningar och än flera få vi; det är
derföre angeläget att tänka på deras underhåll. Det är be¬
kant, huru kort tid sleepers räcka. Innan skogarne blifva
för dyra, är det derföre skäl, att staten inköper sådana för
erhållande af sleepers. Annu kan man på vissa orter er¬
hålla skog för mindre än SO rdr tunnlandet. Inköpte staten
sådan i åtskilliga delar af riket till ett belopp af omkring
50,000 tunnland, erhölle staten tillräcklig skog för jerrivägar-
nes behof i aila tider, såväl till sleepers, som vagnar och bygg¬
nader. Kostnaderna derför, omkring 250,000 riksdaler, skulle
betala sig på högst få år. Transporten af skogseffekterna
skulle ej kosta något; ty den kunde ega rum, då lastvagnarne
återvände tomma; och veden, som erhölles, skulle ersätta
huggningskostnaden. Jag hoppas, att Statsutskottet tager detta
i öfvervägande.
Herr Lovén: Till en början vill jag förklara, att den
siste talarens ordalag förefallit mig väl stränga, och det för¬
vånar mig ej, att samme talare är fri från allt ortintresse i
afseende å jernvägsfrågan, då han redan fått jernväg till Bo¬
rås. Andamålet med diskussionen är att sätta Statsutskot¬
tet i tillfälle att inhemta Ståndets opinion till ledning för
dess utlåtande i frågan. 1 likhet med Herr vice Talmannen
vill jag dock ej fästa mig vid de af Kongl. Majt nu före¬
slagna bansträcknii gar, hvarom tvist ej är, eller den södra,
östra och nordvestra. Likväl hade det varit önskligt, om den
södra banan blifvit dragen ännu något mera österut, för att
tillgodogöra de delar af landet, som eljest blifva i saknad
af jernväg, äfvensom att den nordvestra banan, hvilken har
Den 17 December.
635
politiska och slatsekonomiska skäl för sig samt blifvit af
komitén och chefen för statens jernvägsbyggnader förordad,
utsträckts på en gång till Kristinehamn.
Hvad beträffar den norra banan, kan man ej nog tala
derom. Det är ett eget förhållande att, då denna bana re¬
dan af 1855 års komité blifvit utstakad öster om Sigtuna-
fjärden samt denna riktning derefter blifvit förordad såväi af
friherre Ericson år 1886, som af 1858 års jernvägskomité, så
hafva med ens så många betänkligheter deremot yppat sig,
att man icke kan annat än häpna deröfver. Det förefaller
mig, att man i detta hänseende en gång sett ganska klart,
men att sedan från flera håll samlat sig de enskilda intres¬
senas dimmor, hvilka beklagligen bortskymt det ursprung¬
liga målet. För mig är det ännu ganska tydligt, att med
en norra stambana måste åsyftas en bana från Stockholm
norrut, så rak som möjligt. Den rakaste vägen vore ock
att gå öster om Sigtunafjärden till Upsala, samt vidare till
Gefle och Norrland; men af goda skäl har man ansett, att
vägen borde sträcka sig inåt landet lill Sala. Jag kan der¬
före ej finna annat, än att de starkaste skäl tala för en bana
till Upsala och derifrån till Sala samt vidare till den punkt
på Gefle—Dala-jernvägen, der trafiken från Norrland lämpli¬
gast kan ansluta sig. Komitéens utredning af frågan är
oklar och af de yttranden, som inom statsrådet afgifvits,
kan man knappast se, hvar pluraliteten ligger. Orsaken till
denna skiljaktighet i meningarne ligger enligt mitt förme¬
nande deri, att man velat tjena för många, hvaraf följden
blifver, att man gagnar ingen. Man har icke kunnat förbise
Uplands och Norrlands rättmätiga fordringar; men har också
velat se Westmanland och södra Dalarne tillgodo samt att
åstadkomma förening med Köping—Hult-banan. dag vill vis¬
serligen äfven tilldela dessa . provinser fördelen af jernväg,
men anser icke, att den bör gifvas på bekostnad af den möj¬
ligaste raka väg till Norrland. Dessutom är frågan om in¬
köp af Köping—Hult-banan alltför aflägsen, för att vid denna
riksdag blifva föremål för Ständernas behandling. Hvad jag
nu yttrat har föranledts af de i saken tillgängliga handlin¬
gar och jag anser mig deraf icke bunden, då frågan, efter
ytterligare utredning af Utskottet, förekommer till slutligt
afgörande.
Beträffande sammanbindningsbanan genom Stockholm
har en talare yttrat några varnande ord. Jag är honom
tacksam derför, men tror, att varningen är öfverflödig. Denna
634
Den 17 December.
bana är en utaf friherre Ericsons vackraste idéer och bör
icke lemnäs ur sigle. Den kommer icke, på sätt Herr Ren¬
ström förmenat, att inverka hindrande på seglationen på Mä¬
laren, då enligt det sednaste förslaget bro i stället för bank
skall anläggas från jernvägen till Kornhamn. Jag förordar
denna bana såsom nyttig för Stockholm; och vill jag för
min del fästa den vigt vid sammanbindningsbanan, att, äfven
om de stridiga åsigterna i fråga om rätta sträckningen af
norra banan skulle vålla, att beslut deri ej vid denna riks¬
dag kommer att fattas, åtminstone genomsprängning till jern¬
vägen bör företagas och lämplig plats för ny bangård an¬
skaffas enligt friherre Ericsons förslag.
Herr Ekholm: Jag får till en början förklara, att jag ej
vill anses igenom hvad jag nu kommer att yttra hafva bun¬
dit händerna på mig såsom ledamot i Statsutskottet; men
då så många olika åsigter bär blifvit framställda, ber jag
att få taga dem något närmare i skärskådande. Tvänne le¬
damöter hafva vändt sig emot den konslitutionela sidan af
regeringens förslag och uti sättet, hvarpå det framkommit,
velat se ett brott emot grundlagarnp. Detta kan jag för
min del icke inse, eller att ens något inkonstitntionélt före¬
kommit; men skulle desse talare finna något grundlagsbrott
begånget, må de då framställa anmärkning mot Konungens
rådgifvare, att i enlighet med grundlagarne behandlas. Det
förundrar mig, att Herr vice Talmannen fäster så mycken
vigt vid, att chefens för civil- eller finansdepartementet me¬
ning om norra stambanans sträckning icke blifvit den i stats¬
rådet gällande. Det lät likväl icke så på förmiddagen, då
fråga var om tulltaxan. Herr vice Talmannen kunde då
icke nog skarpt klandra, att Kongl. Majit följt föredragan¬
dens åsigt, utan blef finansministern af Herr vice Talmannen
ganska illa tilltvålad. Hvad för öfrigt menings-skifjaktighe-
ten inom statsrådet beträffar, kan jag ej finna den hafva va¬
rit så särdeles stor. Icke annat än jag kan förstå, hafva
sex statsråd i hufvudprinciperna varit alldeles af samma
tanke. Herr vice Talmannen har äfven påstått, att, då för¬
slaget om norra banan tillkommit på salt, Herr vice Tal¬
mannen förmenat, kunde denna bana betraktas endast såsom
militär- eller kyrkväg. Skall någon bana nödvändigt be¬
traktas såsom det ena eller det andra, torde Upsala-banan
snarare med hänsyn till teologiska fakulteten i Upsala kunna
anses såsom en teologisk väg. De strategiska skäl komi-
terade, under adopterande af general Hazelii åsigter, i be¬
Ven 17 December.
635
tänkandet anfört för norra stambanans anläggande vester orri
Sigtunafjärden, torde utgöra betänkandets svagaste sida. Man
har tidt neli ofta antagit, att Slockholm är en lätt sårbar
punkt såsom ständigt hotad af vår östra granne. Jag tror
dock, att Stockholm ej så särdeles behöfver befara ett fiendt¬
ligt anfall ifrån det hållet och mindre nu, än tillförene; men
skulle hufvudstaden verkligen hotas, är det väl påtagligt, att
från intet håll större truppstyrka kan till dess försvar på¬
räknas, än på en jernväg vester om Sigtunafjärden, på hvil¬
ken de inom Upland, Westmanland, Nerike och Dalarne
föilagda flera regementen och kårer inom kort skulle kunna
sammandragas till Stockholm. På de andra vägarne åter
kunna inga andra regementen erhållas, än från kustlandet,
hvilka väl behöfvas för kusternas försvar. Jag tror derlöre
af dessa mäktiga skäl, att i detta afseende vägen vester om
Mälaren är att föredraga. Och ehuruväl igenom ångbåtar
trupper kunna sommartiden hastigt nog befordras vester
ifrån, bör man dock besinna, att insjöarne ofta vårtiden äro
impraktikabla för is, medan yttre segelleden till Stockholm
och kusterna deromkring är öppen till och med sex veckor
tidigare. De statsekonomiska och kommersiela skäl, komi-
téen anfört, tala torde hända än mera lorden vestra, änden
östra sträckningen.
Herr vice Talmannen och Herr Brun hafva anmärkt
såsom en försummelse, att chefen för statens jernvagsbygg-
nader ej blifvit öfver komitéens betänkande hörd. Detta har
dock varit så mycket mindre behöfligl, som han, på satt af
betänkandet ock inherntas, redan långt före detta yttrai sig
i saken, likasom äfven de delegerade af 1858 års komité,
hvilka reste omkring i landsorterna, för att taga reda på lo¬
kalförhållandena och orternas önskningar. Hvad särskildt
Westmanland beträffar, måste jag beklaga, att komitéens ut¬
låtande ej utfallit i enlighet med den opinion, som vid sam¬
manträde inför dessa delegerade och Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i länet var den allmänt gällande. Att friherre
Ericson ej blifvit hörd öfver betänkandet är för öfrigt väl ej
märkvärdigare, än att, då friherre Ericson, såsom ledamot
uti den år 1855 af Kongl. Majit tillsatta jernvägskomité, af-
gifvit ett särskildt från komitéens betänkande afvikande för¬
slag, hvarken de öfrige komitéledamöterne eller väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hördes öfver förslaget, hvilket med
jernvägsfart föredrogs i konseljen och antogs.
För min del kan jag väl icke så noga veta, huru vid
636
Den 17 December.
Kongl. Maj:ts beslut i fråga om norra stambanan varit an¬
ledning dertill, att friherre Ericson tagit afsked; men jag kan
icke tro, att en man med så upphöjda tänkesätt och hvars
skicklighet blifvit så erkänd, tagit afsked, derföre att han en
enda gång icke fått sin vilja Iram. Jag tror detta så myc¬
ket mindre, som af Kongl. Majds proposition om nationalbelö-
ning åt friherre Ericson synes, att dennes medverkan vid
jernvägsarbetena än vidare är att påräkna.
Herr vice Talmannen har äfven talat om vissa kombi¬
nationer vid valen af Statsutskottets ledamöter och han har
deruti velat se ett omedelbart sammanhang med detta ko-
mité-bctänkande. Då man ihågkommer händelserna vid
1836—1838 årens riksdag, bör man noga akta sig att vid¬
röra en så ömtålig sträng. För min del får jag förklara,
alt jag ej låter dagtinga med mig i politiska eller andra all¬
mänt vigtiga frågor, derföre att ett antaget lokalintresse
skulle förmodas draga mig åt sidan
Många finna besynnerligt, att ifrågavarande bana från
Stockholm kallas norra stambanan, ehuru den straxt norr
om Stockholm antager en mera vestlig sträckning och först
från Sevalla och Sala går norrut. För min del skulle jag
haft mer att invända, om den gått i rak nordlig riktning, eme¬
dan den då stannat i Oregrund. Kongl. Maj:t har ej före¬
slagit någon punkt på Gefle-Dala-jernvägen, der norra stam¬
banan skulle med denna förenas, och meriingarne om den
mest lämpliga föreningspunkten äro delade äfven i de andra
Stånden. Jag har hört innevånare i Bergslagsorterne förklara,
att, om dessa banor förenades vid Brovallen, skulle Dalar¬
nes intresse blifva fullt tillgodosedt. Vidare har jag hört,
att sträckningpn till Korsnäs skulle vara fördelaktig, men
att lutningen för banans anläggande till Storvik skulle vara
så betydlig, att kostnaderna borde afskräcka från banans
sträckning dit. Jag tror emellertid, att tillförlitliga under¬
sökningar ännu icke skett, och lärer väl inom Statsutskottet
upplysningar komma alt infordras, innan beslut fattas. Man
har påstått, att vestra vägen skulle vara en promenad mellan
öar och skär; men förhållandet är, att afståndet från vatten
blefve för denna väg mycket större, än för den östra banan
till Upsala. Dessutom blifver vestra vägen betydligt billi¬
gare. Hållna undersökningar visa, att denna bana öfver Ör¬
sundsbro till Sala skulle komma att kosta 7,428,179 riks¬
daler och deremot Stockholm - Upsala—Sala—vägen 9,222,106
riksdaler. Man har väl ifrågasatt trovärdigheten af dessa
Den 17 December.
637
undersökningar; men ehuru uti komitébetänkandet siffrorna
blott äro approximativ beräknade, har dock sedermera nog¬
grann undersökning öfver sträckningen Örsundsbro, Sewalla,
Westerås och Sala blifvit anställd af behörig person och
visat ett mera gynsamt resultat, så att man derpå kan
tillförlitligen bygga.
Man har vidare sagt, att Upsala vore en vigtig handels¬
plats och derföre borde hafva direkt förbindelse med Stock¬
holm, och det har anförts såsom bevis derpå, att dess folk¬
mängd under de sednare tiderna så ofantligt tilltagit. Detta
sista har sin riktighet; men skälet dertill ligger ingalunda
uti en stigande handel och industri, utan deri, att många fa¬
miljer på någon kortare tid flytta in till Upsala för sina barns
uppfostran och sedan efterträdas af andra. Under de flera¬
handa försök man gjort, att nedsätta den ena vägen på den
andras bekostnad, har man sagt, att efterverlden skall gifva
sitt pris åt friherre Ericsons jernvägsförslag, såsom de enda
förnuftiga, hvaremot alla andra skola famlat i mörkret. Jag
har all möjlig aktning för friherre Ericson; men jag tror
dock, att det finnes en hel mängd andra vetande personer i
landet, hvilka, med erkännande af friherre Ericsons förtjen-
ster såsom konstruktör och ledare, kunna tillmäta sig kon¬
sten att förslå, hvarest en bansträckning bäst bör anläggas.
Då i afseende å sjelfva saken man besinnar, att icke
mindre än SO millioner blifvit anslagna till jernvägar söder
om Mälaren, som denna riksdag torde komma att ökas med
ytterligare sexton millioner, lärer det ej kunna anses förmätet,
om äfven provinser i medlersta Sverige norr om Mälaren
väcka anspråk på alt komma i åtnjutande af jernvägar och
anslag från statens sida, som hittills uteblifvit. För min del
anser jag till och med icke obilligt, att staten bekostade två
linier från Stockholm norrut, en till Upsala och Gefle och
en till Sevalla, Sala och Hedemora. Jag är ej emot en sär¬
skild jernväg öfver Upsala till Gefle; men jag hyser få för¬
hoppningar, att någon jernväg till de norrländska provin¬
serna ännu på lång till kan till vägabringas. — Herr Brun
må tala huru mycket han vill om Norrlands ressurser, idog¬
het och företräde framför andra provinser. De, sorn känna
de norrländska produkterna, veta väl, att de i afseende å
beskaffenhet och varuvärde ej äro så betydliga, att det skulle
för närvarande löna'sig att derför anlägga jernväg i rak
sträckning norr om Gefle. Huru det kan komma att gå i
en mera aflägsen framtid, återstår att tillse. För öfrigt har
638
Den 17 December.
Norrland hela vintern slädföre, som under den tiden af året
fullt ersätter jernvägar; och skola sådana i Norrland anläg¬
gas, anser jag lämpligast, att de anläggas transversalt inifrån
landet till kusten, men ej rakt norrut. Jag har med leds¬
nad åhört Herr Bruns ordande om fördomar och afvoghet
emot Norrland; jag hyser för min del ej sådana och har
ej heller hört andra göra det. Det stränga omdöme, Herr
Rydin fällde öfver Norrland, kan skäligen qvittas med Herr
Bruns yttrande, att komiterades utlåtande var förvånande
och oefterrättligt, — ett hardt omdöme, sorn jag icke tror, att
någon annan vill biträda. Hvar och en har sin öfvertygelse
oell då den på ett hofsamt och sansadt sätt framställes, bör
man för densamma vara befriad från tillmålen.
Jag öfverlemnar åt Statsutskottet alt bedöma frågan och
får ännu en gång upprepa, att jag ej anser mig bunden af
hvad jag nu yttrat, utan skall jag efler samvetsgrann pröf¬
ning i Utskottet bestämma mitt beslut i frågan.
Herr Beronius: Då den diskussion, som nu pågår, blott
är en skärmytsling före den egentliga striden, så vill jag ej
uppehålla tiden med att nu vederlägga de inkast, som af fö¬
regående talare blifvit gjorda mot den föreslagna utsträck¬
ningen af norra banan. Jag vill blott förklara, att jag i
delta hänseende hyllar mig till komiterades utlåtande och
Kongl. Majlis proposition. De skäl, hvarpå propositionen
grundas, äro tillräckliga att vederlägga skälen emot, och Herr
Bruns anmärkningar ega enligt mitt förmenande ingen gil¬
tighet. Orsaken till komitéens förslag var, att man ansett
provinserna norr om Mälaren, såsom mycket sädesproduce-
rande, böra tillgodoses, hvartill dessa provinser äro så myc¬
ket iner berättigade, som, då frågan först förevar
om en stambana vester ut från Stockholm, de voro
designerade att blifva de lyckliga, ehuru de vid föl¬
jande riksdag blefvo eltersatta för provinserna söder 0111
Mälaren. Herr vice Talmannens klander öfver banans namn
förtjenar icke stort afseende; ty betraktas banans sträckning
efter dess slutpunkt, är namnet fullt befogadt, då den slutar
i en punkt längre norrut än Gefle. Det måste dröja länge,
innan Norrland kan få jernväg norr om Gefle. Landets be¬
skaffenhet gör anläggningskostnaden alltför dyr. Den bästa
jernvägen lör Norrland är efter en berömd författares ytt¬
rande Bottniska viken och Östersjön. Herr vice Talmannen
har sagt, att Stockholm —Upsala—-Sala-vägen är lika för¬
månlig för Dalarne, som Örsundsbro —Sevalla—Sala. Detta
Den 17 December
659
är dock icke förhållandel. Dalarne behöfver företrädesvis
kommunikation med den sädesproducerande delen af West¬
manland, hvarifrån det hemtar stora qvantiteter spanmål,
uppgående till SO å 60,000 tunnor årligen, och dessa skulle
ej kunnna fås på Upsala—Sala-vägen. Herr vice Talman¬
nen har äfven nämnt, att om vägen drages upp till Korsnäs,
den ej kunde komma längre. Detta har säkerligen blifvit
sagdt, för att afskräcka från vägens sträckning dit och för
att få den dragen till en punkt närmare Gefle, såsom Stor¬
vik. Jag är dock i tillfälle upplysa, att vid Korsnäs öppnar
sig en dalsänkning, genom hvilken jernvägen enligt under¬
sökning! mycket beqvämt kunde fortsättas till Insjön, hvar¬
igenom hela Siljansdalen, den folkrikaste trakten i Dalarne,
finge lättad kommunikation med det nedre landet. Vidare
har Herr vice Talmannen förklarat, att om vägen anlades i en¬
lighet med komitéens förslag, densamma skulle komma i
onaturlig riktning, och förespegla! den samma öde, som Kö¬
ping—Hult-banan. Något onaturligt i den föreslagna rikt¬
ningen kan jag ej inse, såvida man utgår från den åsigt, att
jernvägen snarare bör läggas, der trafik redan i hög grad
förefinnes, än der den först efter en längre tid kan komma
att uppstå, och hvad Köping—Hultbanan beträffar, är myc¬
ket tvifvel underkastadt, huruvida icke denna kommit att
bära sig, derest den blifvit färdigbygd. Att rörelsen å vä¬
gen mellan Örebro och Arboga gått med förlust har föran-
ledts deraf, att denna bandel varit isolerad; men när Köping
—Hultvägen på börjades, skedde sådant under beräkning, att
densamma skulle komma att utgöra en länk i en blifvande
stambana mellan Stockholm och Westerås; och hade så
skett, hade denna bana stått sig bra. Herr Lovén har
nämnt, att vederbörande haft dimmor för ögonen, då de fö¬
reslagit norra banans förläggande vester om Sigtunafjärden.
Mig synes tvärtom, att man i afseende å denna sträckning
sett ganska klart; men att dimmor förefunnits, då man be¬
slöt vestra stambanans anläggande söder om Mälaren. Jag
vill nu ej längre uppehålla; men förbehåller mig att, sedan
Statsutskottets utlåtande inkommit, få yttra mig öfver frågan
i sin helhet.
Herr Cygnaeus: Efter mitt förmenande förtjenar Herr
justitie-statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den
21 nästlidne November samt hans deruti gjorda förslag rö¬
rande norra stambanan mycken uppmärksamhet.
640
Ven 17 December.
1 hufvudsaklig öfvererenstämmelse dermed, och på det
rättvisa må vederfaras så väl den ena som andra provinsen,
anser jag för min del, att tvänne banor böra läggas norrut
från Stockholm, den ena raka vägen lill Upsala och vidare
till Gefle, den andra öfver Stäket till Sevalla och vidare öf¬
ver Westerås till närmaste punkt på Köping—Hult-jernvä-
gen, hvilken sistnämnda bör sammanbindas med statens jern¬
vägar. Men om anslag till dessa båda jernvägar norrut för
närvarande icke skulle kunna påräknas, bör dock efter milt
förmenande sådant beslut om dessa banors byggande nu icke
fattas, som för framtiden omöjliggör verkställandet af en
sådan plan. För öfrigt förordar jag på det varmaste den
så kallade sammanbindningsbanan genom Stockholm.
Herr Ditzinger: En föregående talare har yttrat tänkvärda
ord i afseende å möjligheten för staten att bygga jernvägar med
egna medel och framhållit faran af den utsträckning, den ut¬
ländska skuldsättningen tyckes taga; men då skuldsättning
en gång är börjad och ändring ej lär komma alt ega rum,
så är ej värdt att derpå spilla ord. Deremot vill jag något
vidröra norra banan. Då man yttrar sig i jernvägsfrå-
gor, är det naturligt, att man icke kan göra sig fri från lo¬
kala intressen, och då jag villigt medgifver. att Stockholms
intresse inverkar på mitt omdöme i denna fråga, må andra
ock tillstå, att äfven de stå under inflytande af något ort-
intresse.
En talare har fäst sig vid namnet och derifrån hemtat
skäl för förslagets olämplighet. Det är väl dock banan, som
är hufvudsaken, sjelfva namnet betyder föga. Det härleder
sig för öfrigt derifrån, att banan till Norrige blifvit benämnd
nordvestra banan, hvarmed i annat fall den norra banan
lämpligast kunnat benämnas. I afseende å banans sträck¬
ning är det af vigt att göra sig reda för, hvart man vill.
Nu äro alla öfverens om, att denna bana bör gå till Sala.
Lika vigligt, som att landsbygden erhåller fördelarne af jern¬
väg, lika vigtigt är det ock att sammanbinda städer; ty des¬
sa äro medelpunkten för rörelsen och handeln. Fyra städer
äro här ifråga att sammanbindas, Stockholm, Upsala, We¬
sterås och Sala. Den af Kongl. Majit föreslagna vägen mel¬
lan Stockholm och Sala går midt emellan de två andra.
Det är visserligen sannt, att man härigenom får längre väg
till Upsala, än om banan ginge rakt på denna stad; men att
till hvarje stad bygga en jernväg från Stockholm kortaste
vägen är icke med våra tillgångar förenligt, och rättvisan
Den 87 December.
6 il
fordrar derföre en sådan jemkning, alt så många sorn möj¬
ligt kunna komma i åtnjutande af fördelarne. En talare
har yttrat, att om jernvägen ginge rakt på Upsala, kunde
man komma dit för tre riksdaler riksmynt, då deremot
kostnaden derför på den föreslagna vägen skulle blifva fyra
riksdaler. Detta är sannt; men om man ser på Westerås’
intresse, huru stor skulle icke disproportionen blifva. Att
vägen vester om Sigtunafjärden skulle komma att beröra
Mälarens vikar är älven sannt; men långt ifrån att detta är
ett fel, anser jag det fördelaktigt, och då den motsatta ba¬
nan likaledes berör segelbart vatten, kunna de, som försvara
den banan, ej med fog framställa denna omständighet såsom
en anmärkning mot den vestra sträckningen. Vidare har man
anmärkt, att meningarne i komitéen varit så splittrade, att
man ej kunde se, för hvilkendera af de två sträckningarne
pluraliteten uttalat sig; men då tre ledamöter bestämdt ytt¬
rat sig för deri vestra sträckningen och de öfrige två, hvilka
haft ett tredje förslag, som dock icke fick några anhängaie
inom komitéen, vid val emellan östra och vestra sträcknin¬
gen förenat sig med de tre förstnämnde, är således plurali-
teten för den vestra sträckningen afgjord. På grund af
hvad jag nu anfört, biträder jag denna del af förslaget.
Hvad sammanbindningsbanan genom Stockholm beträf¬
far, är det svårare att bestämma sig, utan en närmare ut¬
redning. Sedan jag studerat komiterades betänkande, har
dock min benägenhet för banan ökats. De fleste äro ense
om att bangården på söder är olämplig, och många lära ej
motsätta sig jernvägens dragande ner till stadsgården. Man
Ilar sagt, att kostnaden för sammanbindningsbanan vore allt
för stor, då den uppgår till 3,070,000 riksdaler; men jern¬
vägen till stadsgården kostar 960,000 rdr, och afräknar man
detta belopp jemte kostnaden för en särskild bangård på
norrmalm för norra banan med erforderlig materiel och
reparationsverkstäder, blifver kostnader) för sammanbind¬
ningsbanan, som i och för sig sjelf är för kommunen af
stort värde, icke så betydlig. Värsta anmärkningen mot
komitéens betänkande i detta fall är, att sammanbindnings¬
banan skulle lägga hinder i vägen för annan kommunikation.
I afseende härå är det likväl ej utredt, huruvida dessa olä¬
genheter äro så stora, att de öfverstiga de förmåner, som ge¬
nom banan kunna vinnas. Såsom jag redan yttrat, är jag
ej nu beredd att bestämdt uttala mig i detta fall; men visst
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd, 1862—1863. |,
Den 1? December.
är, att utlandets städer offrat ofantliga summor på sammän-
bindningsbanor, och jag tror, att man bör betänka sig, in¬
nan man säger nej till Kongl. Maj:ts proposition i den¬
na del.
Herr Wilt: Jag har begärt ordet endast för att uttrycka,
det jag anser särdeles önskvärd!, att jernvägen till Norrige
så snart som möjligt bringas å bane. Lättade kommunika¬
tioner äro industriens och civilisationens mäktigaste häfstän-
ger, och intet bidrager så att förbrödra folken. Då för 40
år sedan någon svensk sällan besökte Köpenhamn till följd
af de ringa kommunikationerna, var förhållandet mellan
Svenskar och Danskar mindre vänligt; men numera, då
ångbåtar flera gånger om dagen passera mellan Sverige
och Köpenhamn, täfla de begge folken alt öfverträffa hvar¬
andra i vänligt bemötande. Så skall ock en jernbana till
Norrige närma oss bröderne på andra sidan fjällen. Man
står nu på ömse sidor om Seveberget och talar ej sällan
om de eftergifter, det tillmötesgående, man tycker sig hafva
skäl att fordra från den andra sidan; men man har så
svårt att sjelf taga ut steget. Den ädla, högsinnade norr¬
ska nationen har nu bjudit oss att gå dem till mötes,
och all billighet fordrar, att vi efterkomma deras önsk¬
ningar.
Jag tror, att delta smala jernband öfver norska fjellen
skulle mer, än många andra förbindelser och öfverenskom¬
melse^ bidraga att förbrödra Svenskar och Norrmän och så¬
ledes icke blott medföra de vanliga industriel och kom-
mersiela fördelar, som följa af jernvägar, utan derjemte
åstadkomma en sammanknytning emellan tvänne folk, hvilka
alltid böra vara med hvarandra fast och innerligt före¬
nade.
Herr Lallerstedt: En talare på första bänken har yttrat
något, som syftade derpå, att om vi icke vore ruinerade, vi
dock skulle vara på väg till ruin. Den tid är lyckligtvis redan
förbi, då man med sådana" ord kunde åstadkomma någon ver¬
kan; de finna icke vidare någon genklang inom detta Stånd.
Ingen beklagar numera den skyndsamhet, hvarmed våra jern-
vägsarbeten blifvit bedrilna, knappast de, som för icke så länge
sedan höllö mest igen. Den hetsiga ifver, hvarom man ta¬
lar, har fastheldre varit en lycklig patriotisk stämning, för
hvilken vi ej behöfva skämmas. Man upplyser oss, att jern-
vägsförslagen vid våra riksdagar icke gå längre tillbaka än
till 1848, och vill med befintligheten af redan fullbordade
Den 17 December.
G13
jernvägar ådagalägga, att vi gått hetsigt tillväga. Men luiru-
dant var förhållandet vid den tiden i andra länder? Frank¬
rike egde då ganska få jernvägar. Tyskland egde val flera,
men ändock obetydligt mot hvad det nu eger. För blott ett
par år sedan hade hela medlersta och södra Italien nästan
inga jernvägar, och nu lärdas man på sådana vägar från Tu¬
rin ända till Ancona och från Rom till Neapel, att icke tala
om den mängd af banor, som i denna del al Italien äro under
anläggning. 1 stället för att tala om hetsig feber, borde man
tacka Gud, för det att Sverige vid jernvägsanläggningarne nå¬
got så när följt med andra länder.
Det låter sig icke göra att med exempel från utlandet
bevisa olämpligheten deraf, att i vårt land stambanorna blif¬
vit anlagda på statens bekostnad. Man framhåller, att i Frank¬
rike en stor del af jernvägarne äro bygdå af enskilda bolag,
och tror sig bevisa något genom att anföra nakna siffror.
Men man tyckes icke känna förhållandet med de franska
jernvägarne. Staten har der upplåtit anläggningen åt gynnade
bolag, och dessa hafva på förhand af staten erhållit ofantliga
summor i understöd äfven för jernvägar, sorn man visste
skulle lemna en ganska stor afkastning, och det har händt
att, när bolagen missräknat sig, staten genom nya uppoffrin¬
gar löst till sig halffärdiga vägar, som den med ytterligare un¬
derstöd lemnat åt nya bolag. Hvilka skamliga inflytelser på
alla håll, som dervid gjort sig gällande, är allmänt bekant; de
hafva stundom föranledt skandalösa rättegångar. Ar det ett
sådant system, som man nu hos oss vill införa? Man har
hemtat exempel äfven från Tyskland. Jag är i tillfälle att
uppgifva verkliga förhållandet,i den tyska kejsarstaten. För
icke många år sedan egde Österrikiska staten vinstgifvande
jernvägar till betydliga sträckor, men måste för penning¬
betryck och följaktligen till underpris öfverlåta dem till ut¬
ländska bankirer, som derpå..gjorde en lysande affär. Månne
detta var någon lycka för Österrike? Helt nyligen har ita¬
lienska regeringen, det är sannt, lemnat betydliga jernvägs-
anläggriingar i enskildas händer. Dervid gick så till, att ita¬
lienska regeringen afslutade kontrakt med en f. d. finans¬
minister, som, efter hvad tidningarne uppgifvit, med en vinst
af åtskilliga millioner öfverlät verkställigheten på ett engelskt
bolag, som, sedan det skördat millioner, lemnade verkställig¬
heten åt ett annat bolag o. s. v. Ligger häruti någonting,
sorn kan göra oss ångerköpta? Neji Sverige har handlat klo¬
kast, då det för egen räkning anlagt stambanorna, hvarigenom
6U
Den 17 December.
de, andra fördelar oberäknade, blifvit bättre oell billigare an¬
lagda, än de eljest skulle blifvit. Man kan väl säga, att stam¬
banorna hade bort byggas af enskilda bolag, och jag vill för
ett ögonblick antaga, att man, efter det olyckliga försöket
med Köping—Hult-banan, upplåtit anläggningen af de nu be¬
slutade stambanorna åt enskilda bolag. Jag antager, att den
värde talaren menar inhemska bolag, oell frågar honom, hvar¬
ifrån de skulle tagit penningarne? Jo, naturligtvis i utlandet;
ty fi>r den inhemska industrien behöfvas mer än väl alla inom
landet tillgängliga kapitaler. Månne enskilda bolag kunnat i
utlandet få penningar på billigare vilkor, än staten. Ingalunda.
De hade fått nöja sig med vida sämre vilkor, än staten, och
redan derigenom hade landet genast gjort en stor förlust.
Svenska krediten i utlandet hade blifvit beroende af det sätt,
hvarpå sådana bolag der fullgjort sina förbindelser. Vi hafva
sett, huru ett jernvägsbolag skött sina affärer och hvad infly¬
tande det utöfvat på vår kredit i England. Derest icke sven¬
ska staten sjelf anlagt stambanorna, utan lemnat dem åt en¬
skilda bolag, så skulle dessa kanske alldeles hafva förstört
vår utländska kredit. Den är nu mycket god, och detta just
derföre, att staten sjelf uppträdt som låntagare. Sedan staten
på billiga vilkor fått sina behof fyllda från utlandet, hafva
alla besparingar inom landet kunnat användas för näringarnes
och handelns behof, och vi hafva sålunda, på ett lika lyckligt
som naturligt sätt, kommit till det inhemska fondsystem, hvar¬
om man vid föregående riksdagar så mycket talat, utan alt
ratt vetat hvad man velat. Under sednare åren hafva för
allmänt nyttiga ändamål flera fonderade lån, som tillsammans
utgöra ganska betydliga belopp, blifvit, hufvudsakligen genom
ett kändt bankirhus i hufvudstaden, upptagna inom landet.
För de af Stockholms stad, stora Kopparbergs bergslag och
egaren af Finspong gjorda lån hafva obligationerna knappt ut-
bjudits, förr än de funnit afnämare. Och det har, hvad som
för några år sedan skulle ansetts alldeles otroligt, lyckats ett
enskildt jernvägsbolag att mot fonderade obligationer på gan¬
ska goda vilkor upptaga ett större lån. Dessa äro de lyckliga
följderna deraf, att staten sjelf anlagt stambanorna med ut¬
ländska penningar, och man borde icke klaga, der endast an¬
ledning tili belåtenhet finnes.
Det är så långt ifrån att Sverige, genom sina lån för jern-
vägsanläggningarne, blottställt sin kredit, att denna tvärtom
med hvarje lån blifvit bättre och bättre. Visserligen är det
sannt, att ju mer man lånar, desto mera sätter man sig i
Den 17 December.
643
skuld; men det går an att skuldsätta sig och på samma gång
förbättra sin ställning och sin kredit; och det är detta, som
den svenska staten gjort. Beviset ligger nära till hands. Det
andra jernvägslånet var billigare, än det första, och det tredje
billigare, än det andra. Derjemte har den stigande svenska
statskrediten i allmänhet höje svenska krediten i) utlandet.
Så har hypoteksbankens andra lån erhållits billigare, än det
första. Det är också naturligt, att de fortsatta statslånen icke
skola förminska, utan snarare höja svenska krediten, så länge
vi låna för produktiva ändamål. Långifvarne, och det är
alltid de, som bestämma en låntagares kredit, veta ganska väl,
att vi göra detta, och man må säga hvad man vill, så är
dock deras omdöme härvidlag ensamt afgörande. Om vi, i
likhet med så många länder, lånsde till improduktiva än¬
damål, skulle vår kredit deremot blifva sämre med hvarje
nytt lån.
Jag vill nu öfvergå till ett annat ämne. En talare från
rikets andra stad har uppträdt mot sammanbindningsbanan
genom hufvudstaden. Han har påstått, att fördelarne af denna
bana icke skulle motsvara kostnaderna. Men huru har han
trott sig bevisa detta? Jo han har ur sednaste jernvägs-
komités betänkande plockat ur de uppgifna fördelarne och
mot hvar och en af dem satt hela anläggningskostnaden. Ett
sådant sätt att bevisa är något ovanligt. Sällan lärer väl ett
företag vara sådant, att hvarje fördel i och för sig motsvarar
kostnaden. Det är väl alla fördelarne, sorn skola vägas mot
denna, och om detta sker i afseende på sammanbindnings¬
banan genom Stockholm, så ramlar hela den bevisning, som
den värde talaren uppstaplat. Man framställer den slöra vå¬
dan deraf, att ifrågavarande bana skulle komma att löpa öf¬
ver så många trafikerade ställen inom hufvudstaden. Det
märkvärdiga ligger dock deruti, att en bana kan dragas in
genom södermalm, öfver staden och ut genom norrmalm,
utan att egentligen skära mera än två trafikerade punkter,
nemligen vid riddarholms-bron och nya kungsholms-bron. Att
det i större utländska städer icke är någonting oerhördt att
låta jernvägen skära trafikerade, ja de lifligast trafikerade punk¬
ter, är lätt att visa. Man påstår, att det icke skulle falla nå¬
gon in att i Paris lägga en jernväg på »Place de la concorde»
eller på Boulevarderna; men nu bär det icke bättre till, än
att just på Place de la concorde gått en jernbana på den
stora gatan längs Seinen till Passy. Denna bana var väl icke
anlagd för lokomotiv, utan för hästar, som midt på gatan
646
Den 17 December.
sprungo i galopp. Om den befarits med lokomotiv, hade den
derföre ieke blifvit vådligare för trafiken. Hvad Boulevar¬
derna angår, så är, om jag ej misstager mig, förslag redan på
allvar väckt, att midt på dem anlägga en jernbana för loko¬
motiv. Men eftersom talet kommit på Paris, så vill jag upp¬
lysa Herrarne, att der finnes en jernbana, som är ämnad att
gå rundtomkring Paris och sammanbinda de nuvarande ban-
gårdarne. Af denna bana, sorn kommer att skära en mängd
gator och alla till staden gående chausséer, är en stor del re¬
dan färdig. Under mitt vistande i Paris sistlidne år gick jag
en söndag, då en stor massa menniskor, åkande och gående,
färdades fram och åter, på den del af denna bana, som lö¬
per genom S:t Mande, och jag må bekänna, att jag alls icke
förvånades öfver djerfheten att låta banan skära trafikerade
punkter. Så enkelt förekom det mig. Genua lemnar ett än
mera slående exempel. Sorn Herrarne veta, ligger Genua på
en mot Medelhafvet sluttande höjd, och längs stranden löper
en gata med en husrad på ena sidan och hamnen på den
andra. Denna gata är en af de mest trafikerade i hela verl-
den. Nåväl 1 Den norr ifrån till Genua kommande jernvägen
går i en tunnel genom den höjd, hvarpå staden ligger (all¬
deles som här skulle blifva förhållandet med den söder ifrån
kommande banan), och passagerarne stiga af vid den stora
bangården, som ligger en bit från strandgatan. Deremot fö¬
res allt det gods, som ärämnadtatt gå vidare på Medelhafvet,
på en jernbana, som går tvärsöfver strandgatan ner till ham¬
nen. Då jag förlidet år besökte Genua, bodde jag under
några dagar på ett hotel midt emot det ställe, der jernbanan
skär strandgatan, och hade ett godt tillfälle att oupphörligt
höra lokomotivets pipande och se, huru det gick fram och
åter mellan stationen och hamnen. Det finnes icke något
stängsel öfver gatan och ingen vaktare synes till; loko¬
motivet kommer med så sakta fart, att om någon händelse¬
vis skulle befinna sig på banan, han blir sakta undanskjuten.
Jag vill icke tala om Lyon eller Brugge; ty många af Her¬
rarne hafva förmodligen, liksom jag, rest midt igenom dessa
städer. Jag kan dock icke neka mig nöjet att anföra ett all¬
deles färskt exempel, som visar, att man icke skyr att, der
det kan ske, draga jernbanor in i större städer och skära tra¬
fikerade punkter. Jag håller i handen ett nummer af Börsen
Halle för den <0 December 1862, således ganska färskt. Det
innehåller Hamburger senatens koncession för en direkt bana
mellan Lybeck och Hamburg. Der står, att denna bana skall
Den 17 December.
647
dragas au niveau öfver uppgifna gator i Hamburg, med vil¬
kor att tågen icke få stanna eller upplägga varor pä dem.
Och ändock hade en talare på riddarhuset, enligt tidningarnes
uppgift, påstått, att man i Hamburg icke alls vore missnöjd
med att hafva bangårdarne belägna långt utom staden och
på främmande område, såsom i Harburg. Nu är dock för¬
hållandet, att man vill med ofantliga kostnader lägga broar
öfver begge Elbearmarne och föra jernvägen från Harburg in
i Hamburg. Men jag kunde anföra exempel i oändlighet för
att visa, huruledes öfver allt, der naturen icke lagt oöfver-
stigliga hinder i vägen, man är angelägen att sammanbinda
afbrutna jernbanor. Jag vill tala om Köln. Der finnes en
jernvägsstation på hvardera sidan om Rhen, och dessa sak¬
nade länge sammanbindning. För några år sedan anlade man
med ofantliga kostnader en fast bro öfver Rhen, icke långt
från den förut befintliga flottbron. Man lärer icke bestrida,
att Rhen är ett befaret, ja mycket befaret vatten. Fartyg
gå i hvarje stund upp och ned, och likväl klagar ingen öfver
hämmad segelfart. Exemplet från Köln är så mycket intres¬
santare, som det företer mycken likhet med hvad som här
skulle blifva förhållandet. I Köln har man den gamla flott¬
bron för åkande och gående och den nya bron för jernvä¬
gen; här skulle vi få slussen för de förra och den så fruk¬
tade mälarebanken för den sednare. Annu ett exempel må
anföras. För att den direkta jernvägen mellan Lauenburg
och Luneburg icke skall hindras af Elben, byggas på båda
stränderna båthamnar, mellan hvilka ångbåtsfärjor försedda
med skenor genast skola föra anländande jernvägståg från
ena stranden till den andra. Öfverallt samma bemödande att
sammanbinda jernvägar, der de äro afbrutna. Man går öfver
floder och sjöar och man genombryter berg; man skonar icke
ens Alperna. Man säger oss, att många större städer hafva
flera bangårdar, och vill, att detta skall gälla såsom bevis,
att Stockholm icke bör hafva mer än en bangård. Men huru
vill man föreställa sig, att trafiken skulle medgifva London
och Paris att ega blott en bangård. Der man måste hafva
flera hangårdar, söker man dock att, så vidt ske kan, genom
sammanbindningsbanor förena dem.
Då jernvägen kan med jemförelsevis ringa kostnad dra¬
gas midt igenom Stockholm och en bangård här är fullt till¬
räcklig, finnes så mycket mindre skäl att uppskjuta anlägg¬
ningen af sammanbindningsbana, som expropriatioriskostna-
den med hvarje år blir större och större. Vi, som med
648
Den i 7 /,eceniber.
beundran omfatta Herr Ericsons förslag, kunna vara lugna
för framgången deraf. Ingen blåser i kull det. Hvarje gång
man gjort anmärkningar mot förslagets detaljer, hvilka Herr
Ericson för öfrigt ännu icke definitivt framlagt, har han ge¬
nom de enklaste anordningar genast undanröjt dem. Man
fann det (underligt för trafiken, att genomfarten af bron skulle
ega rum vid Flugmötet; den är nu lörlagd mot södra bergen,
der ingen trafik hindras. Man påstod, att stora svårigheter
skulle möta, då det ena fartyget skulle gå upp och det andra
ner genom broöppningen; nu föreslås två broöppningar, den
ena för uppgående och den andra för nedgående fartyg. Man
klagade, att bron skulle upptaga för mycket rum för den
mängd fartyg, som ofta ligga förtöjda i Mälaren framför slus¬
sen ; nu äro duc dalber föreslagna att anbringas vid bron,
så att fartygen kunna vid dem fastgöra, i stället för att ligga
på svaj, hvarigenom tvärtom utrymme besparas. Då öfver-
farten vid riddarhusbron och kungsholmsbron ansetts kunna
hindra trafiken, har Herr Ericson föreslagit, att de trafikerande
på förra stället skola färdas öfver och på det sednare under
jernbanan. Derjemte är det numera meningen att förse ba¬
nan med trottoirer, på hvilka man kan komma gående från
fatburen ända till Clara. Det torde snart blifva svårt att mot
Herr Ericsons förslag göra några anmärkningar, som hafva
sken af giltighet.
Jag understödjer ifrågavarande förslag, emedan det är
snillrikt, ja bland de snillrikaste någon jernvägsingeniör ut¬
tänkt. Detta förslag har väl förekommit mången ganska en¬
kelt. Ja, det är också enkelt, enkelt som Columbi ägg. Det
var ingen konst att få det stående, sedan Columbus ställt det
på sin spets. Jag vill för öfrigt ingalunda bestrida enkelhe¬
ten i Herr Ericsons förslag; det snillrika är alltid enkelt.
Förslaget är vidare praktiskt; ty det företag, som det afser, är
lätt verkställbar och skulle i hög grad befrämja förbindelsen
inom hufvudstaden. Detta företag blir derjemte vinstgifvande.
Den värde talare, som här påstått motsatsen, får ursäkta, att
jag i det fallet har större förtroende till Herr Ericsons, än
hans beräkningar. Jag har hört Herr Ericson säga, att han
är så viss om att sammanbindningsbanan skall blifva vinst¬
gifvande, att om ett enskildt bolag finge anlägga densamma,
han ville deri ingå med ett så stort belopp, som han kunde
göra disponibelt. Nå väl, om ifrågavarande förslag är snill¬
rikt samt det afsedda företaget både praktiskt och vinstgif¬
vande, hvad kan man mer begära. I, mine Herrar, som mot-
Ven 17 December.
C4P
arbeten detta förslag, visen oss andra, sorn understödja det,
ett förslag, som i högre grad förenar dessa tre egenskaper;
men om I icke k unnen det, så upphören med edert mot¬
stånd, som i allt fall blir vanmäktigt.
Det må tillåtas mig att, innan jag lemnar ordet, yttra
något om östra stambanan. Medan de flesta andra provinser
hafva jernvägar till större eller mindre utsträckning, eger
Östergötland ännu ingen jernväg. Man måste medgifva, att
denna provins, som framför nästan alla andra provinser bort
hugnas med jernvägar, hittills visat en tålmodighet, som borde
låta provinsen hoppas att nu ändtligen få se sina rättmätiga
anspråk tillfredsställda. Hedan äro 50 millioner använda till
statsbanor och för nästa statsreglering äro 30 nya millioner
föreslagna att användas;..och ändock skola stambanorna endast,
så att säga, titia in i Östergötland. Inom provinsen råder
en allmän önskan, att östra stambanan måtte under nästa
statsregleringsperiod fullbordas till Linköping; ty först då får
denna bana en större betydelse för provinsen. Jag anser för
min pligt att af alla krafter understödja ett så rättmätigt an¬
språk, hvarå Statsutskottet icke kan undgå att fästa uppmärk¬
samhet, helst om, i anseende till den förbistring, som råder
i meningarne om norra stambanans sträckning, ingen stam¬
bana norrut vid denna riksdag blefve besluten, och i följd
deraf äfven sammanbindningsbanan i Stockholm komme alt
uppskjutas.
Herr vice Talmannen Murén: Jag får förklara, att jag
icke skulle hafva något emot, om förbistringen rörande norra
stambanans sträckning leddo derhän, att intet beslut derom
vid denna riksdag träffades, och visserligen vore det enligt
mitt förmenande bättre lör landet att få ingen bana norr
om Stockholm, än att få en sådan, som i den Kongl, propo¬
sitionen blifvit föreslagen. Deremot anser jag det skulle
vara en stor riksförlust, om ej redan nu en samtnanbind-
ningsbana genom hufvudstaden blefve besluten. Det lör-
undrar mig att få höra så många betänkligheter mot detta
förslag af en affärsman från en så stor handelsstad, som
Göteborg. En värd talare näst före mig har så omständligt
vederlagt dessa betänkligheter, alt han besparat mig mödan.
Ett par omständigheter vill jag dock påpeka. Herr Ren¬
ström påslår, att transitotransporten genom hufvudstaden från
Göteborg norrut skulle blifva obetydlig; men hvarföre skail
man uteslutande lästa sig vid sådan transport af Göteborgs-
varor. Göteborg bar äfven varor att hemta norrifrån och
630
Den 17 December.
Östergötland, särdeles Norrköping, och Småland göra stora
affärer på Norrland t. ex. i kreatur m. m. Enligt min åsigt skulle
transitofarten derföre icke komma att blifva obetydlig. .Vien
utom den stora fördelen af en sådan bana för transito-, varu- och
persontrafiken, så besparar man äfven derigenom alltid den
stora kostnad, som åtföljer anläggandet af en särskild ban¬
gård för den norra banan med åtföljande reparationsverk¬
städer och materiel m. m. Man har sökt genom exempel
från större städer i utlandet visa, att sammanbindningsbanor
der ej anläggas. Dertill kunna finnas många orsaker. Jern-
vägarnes historia är ej heller särdeles lång. Man tänkte till
en början ej på nyttan af gemensamma bangårdar; men ett
faktum är, att man numera med oerhörda kostnader börjat
anlägga sammanbindningsbanor. Det talas nu mycket om
att anlägga ny bangård i stadsgården; men dertill lemnar
denria plats på långt när icke utrymme och hvarom hvar
och en kan öfvertyga sig, om den tages i betraktande och om
man tillika betänker, hvilken mängd af varor, som vid en
sådan ändpuukts-station skall komma att hopa sig, så snart
trafiken hinner tillväxa. I)e slöra farhågor att menniskor
skulle blifva öfverkörda och för hästar, som skulle skena,
äro väl ej så allvarsamt menade. Ingen menniska skulle lå
begifva sig in på banan; ty för den personliga trafiken skulle
på de ställen, der något för dem vore att befara, antingen
en bro byggas öfver eller under banan. På Gefle—Dala-
jernvägen, hvilken sträcker sig öfver platser med stor trafik,
har man ej niärkt någon olägenhet deraf. Körvägen stän-
ges medelst grindar, då tåget skall passera, och hästar stå
ofta ganska tätt invid, utan att blifva skrämda, oaktadt jern-
vägstrainen i anseende till banans starka lutning der mäste
göra starkare fart och derföre åstadkommer mera buller,
än här skulle blifva förhållandet. Här i Stockholm skulle
en föreningsbana endast på två ställen korsa trafikerade plat¬
ser, men på intetdera stället är trafiken betydligare. En så¬
dan bana skulle säkert blifva så vinstgifvande, att om staten
icke bygger den, skall säkerligen ett bolag snart bilda sig
för en anläggning al denna bana genom Stockholm och till
dess hamnplatser, pä sätt friherre Ericson föreslagit.
Hvad norra vägen beträffar, ber jag få erinra ännu en
gång, att Upsala är den vigtigaste platsen, man på den vä¬
gen kan uppsöka, och i anseende till den täta befolkningen
derstädes och i trakten deromkring, kan påräknas stor per¬
sontrafik. Gefle—Dala-jernvägen, som endast berör städerna
Oen 17 oecemher.
654
Gefle och Fahlun med tillsammans 18,000 innevånare och
med en ganska gles befolkning i banrayonen dessa städer
emellan, inbringar för persontrafiken nära 100,000 riksdaler
på året. Beräknar man efter samma grund banan emellan
Stockholm och Upsala, hvilka städer räkna 150,000 inne¬
vånare, borde denna bana, om den \ore lika lång, på persontra¬
fiken inbringa 700,000 riksdaler, eller då den endast är cirka
*/3delar lång emot Gefle-banan, omkring 170,000 rdr, helst
om i beräkning tages, att landet deremellan är starkare be-
folkadt. En annan omständighet, som också talar emot norra
banans dragning till Örsundsbro och vidare till Upsala, är
den, att man på detta sätt kommer in på ett nytt system
för statens jernvägsbyggnader, det nemligen, att staten äfven
skulle anlägga bibanorna, och detta måste man pä det all¬
varligaste motsätta sig, såsom varande ett alltför farligt preju¬
dikat. Det af en föregående talare gjorda meddelandet, att
en bana kan från Korsnäs dragas norrut, nemligen till Siljans-
dalen, är icke någon vederläggning af mitt yttrande, att norra
stambanan icke kan fortsättas norrut från Korsnäs; ty Siljan
ligger derifrån rakt vesterut. Med norra stambanan menas
naturligtvis en sådan, som äfven kan tillföra Norrland för¬
delar. Och det är säkert, att om banan skulle dragas till
Korsnäs, kunde den ej komma i denna mening längre norrut,
utan skulle man då blifva tvungen att från en punkt 6 eller
7 mil längre österut draga banan norrut och derigenom låta
hela don stora Norrlandshandeln göra en alldeles för kost¬
bar krokväg, för att komma till sina hufvudsakliga a/sätt¬
ningsorter. Det har äfven blifvit yltradt, att man ej skulle
kunna bygga jernvägar uppåt Norrland. Bolaget för Gefle—
Dala-banan har dock redan varit betänkt pä att från Jädrans
station anlägga en grenbana 5 mil norrut, för att i en
framlid dragas vidare genom Ockelbo och Skogs socknar
fram till Bollnäs och vidare till den stora insjön Dellen. På
detta sätt skulle banan komma att genomstryka Gestrikland*
och Helsinglands bördigaste nejder. Derigenom komme man
äfven i direkt förbindelse med Ljusneelfvens och Dellens
vattendrag, hvarifrån man har ångbåts- och jernvägskommu-
nikationer med Söderhamn och Hudiksvall; man kunde se¬
dan gå vidare till Sundsvall, frän hvilken stad en ny och
beqväm kommunikationsled är under anläggning, för att öf¬
ver Östersund gå till Norrige. Det är väl sannt, att allt detta
ej nu kan ske; men man torde icke behöfva afbida mera än
15 å 20 år, för att begreppen om jernvägsanläggningar ut-
652
Den 17 December.
bildat sig helt annorlunda, än hvad de nu äro, och då skall
nog äfven denna bansträckning icke allenast anses möjlig,
utan äfven för en af de mest nyttiga och behöfliga. Herr
Ekholm nämnde, att man i Dalarne sagt, att banans sam¬
manbindning med Gefle—Dala-jernvägen icke lämpligen kunde
verkställas vid annan plats, än Korsnäs, i anseende till terrän¬
gens beskaffenhet. Det är möjligt, att för banans sträckning
till Robertsholm terrängen är mindre lämplig, derigenom alt
denna plats ligger ganska högt; men till Storvik, som är be¬
läget icke allenast lägre än Robertsholm, utan äfven vida
lägre än Korsnäs, är terrängen ganska beqväm, på sätt
majoren Adelsköld efter anställd okulär undersökning in¬
tygat.
En talare har sagt, att enskilda bolag och ej staten
skulle bygga jernbanor. Det lönar föga att tvista om det
ämnet. Det har länge varit ventileradt och det är möjligt,
att det är bättre; men säkert är, att, om ej staten bygt
jernvägarne, hade vi i denna stund ej haft många sådana,
och, på det sätt våra jernvägar blifvit bygdå, är det en
lycka, att staten öfvertagit bestyret dermed. En annan fråga
är, om staten skall behålla dem eller arrendera ut dem;
men det är en fråga, som framtiden får tänka på. Att sta¬
ten skuldsatt sig för dessa banor, anser jag ej vara någon
fara. Att låna för krigsmaktens eller embets- och tjenste-
mäns underhåll vore att ruinera sig; men icke gör man det,
om man lånar till produktiva företag, såsom till jernvägs-
byggnader. Det vore tvärtom bra mycket mer misshushåll¬
ning att ej bygga jernvägar, förr än staten kunde göra det
med egna medel; ty då de äro vinstgifvande, är det en för¬
lust för hvarje år, man dermed uppskjuter.
Herr Ekholm har tillvita! mig, att jag beskyllt rege¬
ringen att hafva handlat mot grundlagarne. Det är ett miss¬
tag af Herr Ekholm. Jag sade endast, att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition saknade de älskliga konstitutionela
dragen, som vi äro vane att igenfinna i förslag utgångna
ifrån regeringen. Det torde vara en stor skillnad mot att säga,
att legeringen handlat grundlagsvidrigt. Herr Ekholm har
också talat om den vestra sträckningens företräde i strate¬
giskt hänseende; men jag tror, att den ena sträckningen i
detta fall är lika bra som den andra, och då man kan för¬
vänta, alt krig i dessa trakter ej kommer att föras annat
än sommartiden, torde de regementen, Herr Ekholm om¬
nämnt, lika lätt kunna sammandragas genom ångbåtar på
Den 17 December.
653
Mälaren. 1855 års komité föreslog väl vestra sträckningen;
men detta skedde under förutsättning att vestra stambanan
skulle gå norr om Mälaren. Sedan den nu blifvit förlagd
söder om Mälaren, är förhållandet helt annat. Herr Ekholm
har också vidrört 1856 års riksdag och utskottsvalen då.
Jag medgifver, att Herr Ekholm icke har kära minnen från
den tiden, då den sträckning för vestra banan, han önskade,
eller norr om Mälaren, förkastades. Mina tillgöranden vid
den riksdagen kan jag ock stå till svars för, hvilket ögon¬
blick som helst, och jag har intet att förebrå mig. Nu li¬
kasom då anser jag för en lycka, att vestra banan blifvit
dragen söder om Mälaren, i anledning af Herr Ekholms
replikerande af mitt yttrande om orsaken till friherre Eric¬
sons afskedstagande, får jag förklara, att jag ej sagt, att fri¬
herre Ericson tagit afsked till följd af denna mot hans åsigt
bestämda sträckning af norra banan, utan endast att detta
afskedstagande måhända härleder sig derifrån, alt han icke
tillfrågats om sin åsigt rörande densamma. Emellertid torde
man medgifva, att det för honom skulle blifvit bra obehag¬
ligt och motbjudande att taga hand om och utföra ett ar¬
bete, hvars plan han icke gillar. Man har talat om vestra
sträckningens företräde för Dalarne med afseende på dess
spanmålsbehof. Men detta behof kan Dalarne få fyldt lika
bra på en Upsala—Sala-bana, som på den nu föreslagna sträck¬
ningen. För öfrigt tror jag icke, att Dalarnes behof af span-
mål är så särdeles stort och icke behöfver det alltid, såsom
en föregående talare yttrat, importera SO å 60,000 tunnor
spanmål. Förra sommaren utskeppades till och med från
Dalarne 20,000 tunnor hafre.
Herr Dahlström: Ehuru det stora antal till Kongl...Majit
ingifna petitioner från jordegare och andra innevånare i Öster¬
götland och Kalmar län, med framställning om de flerfal-
diga fördelar, som, enligt petitionärerries förmenande, ej
mindre för landet i allmänhet, än ock särskildt för de östra
delarne af riket skulle uppkomma derigenom, att den före¬
slagna stambanan genom Östergötland utlades öster om sjön
Sommen, icke vunnit något afseende uti Kongl. Maj:ts nu
afgifna nådiga proposition angående statens jernvägar, samt
detta förslag sålunda anses förkastadt. anser jag mig dock
härom böra uttala min öfvertygelse, särdeles som jag ej för¬
mår inse, att förkastandet af samma förslag grundar sig- på
fullt giltiga skäl.
654
Den 17 J) ecember.
Den af Kongl. Maj:t år 1834 förordnade komité, för att
uppgöra förslag till stamjernbanornas riktning rn. m., föreslår,
uti sitt den 50 September samma år afgifna betänkande i äm¬
net, att de såkallade stambanorna måtte blifva fem tili antalet,
nemligen:
Vestra stambanan från Stockholm norr om sjön Mälaren
till Göteborg;
Norra stambanan öfver Giresta och Upsala till Gefle;
Nordvestra stambanan öfver Kristinehamn och Arvika
till norska gränsen;
Ostra stambanan från Stockholm öfver Södertelge, Ka¬
thrineholm, Norrköping, Linköping, Mjälby och Tenhult till
den södra vid Götaström och med utgrening till Jönkö¬
ping; samt
Södra stambanan, utgående från den Vestra vid Falkö¬
ping öfver sjön Stråken, Axamo, Götaström, Lagaådalen till
Malmö, med bibana från Axamo till Jönköping.
Som bekant är, vann detta förslag icke bifall; men der¬
emot blefvo följande al Kongl. Maj:t uti dess afgifna nådiga
proposition framställda principer i afseende på stambanornas
riktning fastställda, nemligen: »att de stambanor, som på sta¬
tens bekostnad byggas, böra framdragas förnämligast genom
de orter, hvilka i anseende till sin aflägsenhet från vatten¬
kommunikationer af dessa icke kunna draga fördel; att följ¬
aktligen en stambana blott undantagsvis bör i en längre sträck¬
ning framgå para Helt med en närbelägen segelled, men deremot
korsa eller beröra densamma vid sådana punkter, der den
inre rörelsen antingen redan befinries eller kan emotses blifva
för vissa orter koncentrerad, samt att afståndet emellan stam¬
banornas ändpunkter i möjligaste mån bör förkortas till be¬
sparing såväl i byggnadskostnad, -sorn i tid och transportkost¬
nad, dock under iakttagande af att, så vidt sådant utan
längre omvägar kan ske, stambanorna jemväl beröra de punk¬
ter, som till följd af ett för inre rörelsen gynsamt läge eller af
större produktion mest äro i behof af kommunikationer och
väl belägna för bibanors anslutande».
Sedan Rikets Ständer vid 1856—1838 årens riksdag an¬
visat ett särskildt anslag af 150,000 rdr för företagande af
noggranna undersökningar angående stambanornas rätta läge,
blef äfven nu en särskild komité tillsatt, hvilken den 8 No¬
vember 1859 afgaf sitt betänkande, hvilket till väsendtlig del
legat till grund lör det beslut, Rikets Ständer vid sistlidne
riksdag fattade i fråga om södra Stambanans riktning och hvar-
Den 17 December.
igenom bansträckningen från Finjasjön genom Lagaådalen till
Jönköping utbyttes mot en östligare sträckning mot sjön Sa¬
len till Nässjö. Men äfven nu bibehållas de oegentliga be-
nämningarne af södra stambanan, för att dermed beteckna
sträckningen från Malmö öfver Nässjö och Jönköping till Fal¬
köping, samt af östra stambanan för sträckningen från Ka¬
thrineholm öfver Norrköping, Linköping och Mjälby till Nässjö,
i stället att förändra benämningarne så, att man med södra
eller sydöstra banan betecknar sträckningen mellan Malmö och
Kathrineholm, samt deremot betraktade sträckningen mellan
Falköping öfver Jönköping till Nässjö såsom en samman-
bindningsbana emellan vestra och södra stambanorna. Man
kom genom ett sådant bibehållande af de gamla benämnin¬
garne, sodra stambanan (Malmö—Falköpingssträckningen) och
östra stambanan (Nässjö—Kathrineholmssträckningen), i nöd¬
vändighet att först yttra sig om södra banans lämpligaste
läge, med afseende på dess förening med vestra stambanan,
i stället för att i framsta rummet undersöka lämpligaste sträck¬
ningen af en stambana emellan Malmö och Kathrineholm, hvaraf
följden blef, att sedan man, för att icke låta södra stambanan
alltför mycket aflägsnas från Jönköping, bestämt Nässjö såsom
den nordostligaste punkten för denna bana, man sedermera
vid bestämmandet af Ostgöta banans riktning måste utgå från
Nässjö och låta denna bana, i strid med de först antagna
principerna, löpa parallelt med Vettern på ett afstånd från
denna stora segelbara sjö af endast 2 å 3 mil.
Det synes således häraf, att egentliga skälet, hvarföre
Ostgötabanan skulle komma att anläggas utefter Vettern, varit
det, att södra stambanans nordostligaste punkt icke blifvit för¬
flyttad mera östligt, så att banan ifrån Malmö till Linköping
blefve i möjligaste mån förkortad. Då likväl komitéen icke
uttalat detta skäl, har den sökt göra troligt, att på östra sidan
om sjön Sommen skulle förefinnas så betydliga lokalhinder,
att all tanke på stambanans framdragande i denna riktning
borde öfvergifvas; och detta utan att komitéen ansett behöfligt
att låta undersöka utförbarheten af en jernbana, anlagd i kor¬
taste riktningen emellan sjön Salen och Linköping. Först un¬
der sistförflutne sommar blef en dylik undersökning på en¬
skildes bekostnad verkställd; och eldigt chefens lör statens
jernvägsbyggnader till Kongl. Majit afgifna underdåniga me¬
morial har anläggningen af en jernväg, från sjön Salen på östra
sidan om Sommen till Linköping, befunnits icke allenast utförbar,
utan ock 10,450 fot kortare, än den föreslagna vägen på vestra
636
Den 17 December.
sidan; och beträffande de förespeglade lokala svårigheterna för en
anläggning på östra sidan, så synas desamma, jemförda med de
svårigheter, hvilka på flera ställen förekomma på den redan
fullbordade vestra stambanan, icke i ringaste man förefinnas;
hvilket bäst synes deraf, att kostnaden för 1.7 mil 9,200 fot eller
nära 17 V4 mil jernväg endast utgör 12,463,428 rdr eiler
omkring 722,000 rdr pr mil, då deremot anläggningskostna¬
den för Askersund—Orebro upptages till '933,900 rdr pr mil.
Jemförd med kostnaden för den af Kongl. Bfaj:t nu föreslagna
jernvägssträckningen emellan Kathrineholm och Norrköping,
hvilken för 4 mil 2,930 fot utgör 4,934,033 rdr, visar sig an¬
läggningen för vägen öster om Sommen särdeles lätt och billig,
enär vägsträckan emellan Norrköping och Kathrineholm skulle
komma att kosta omkring 990,000 rdr pr mil eller nära
270,000 rdr mera pr mil, än den för sin oländighet förkastade
bansträckningen öster om sjön Sommen. Visserligen har ge¬
nom mångåriga undersökningar och derigenom vunna förbätt¬
ringar i planerna för väganläggningen vester om sjön Sommen
vunnits en sådan nedsättning i kostnadsförslagen, att kostnaden
för denna väg, som upptages till 17 mil, beräknas till endast
11,958,286 rdr eller omkring 691,000 rdr pr mil; men den
skillnad, som för hela vägsträckan skulle uppgå till 347,142
rdr, är dock icke af någon betydenhet, ifall det skulle befin¬
nas, att sträckningen öster om sjön Sommen i öfrigt vore för
landet gagneligare och af behofvet mera påkallad, än den
vestra. Det torde ock med all visshet kunna antagas, att ge¬
nom noggrannare och fullständigare undersökningar, än de,
som under den korta tiden af mindre än 4 månader under
innevarande års sommar medhunnits och med de ringa lill-
gångarne kunnat bekostas, man skall lyckas så förbättra pla¬
nerna för en jernväg öster om sjön Sommen, att icke allenast
väglängden skall blifva betydligt kortare, än sorn nu uppgif¬
vits, utan ock lutnings- och kröknings-förhållandena blifva be¬
tydligen förmånligare, än som vid den första undersökningen
visat sig, oell att till följd häraf icke allenast den höga kost¬
naden, utan äfven öfriga omständigheter, som blifvit anförda
mot den östra riktningen, skola så utjemnas, att förmånerna
af den östliga riktningen framför den vestliga skola blifva all¬
deles påtagliga; och den uti chefens för statens jernvägsbygg-
nader uti ofvanberörda underdåniga betänkande framsiällda
anmärkning derom, att linien från Falköping öfver Jönköping
och Tenhult, för att träffa östra alternativet, måste förlängas
med 1 mil 10,000 fot, till följd hvaraf en förökad kostnad af om¬
Den 17 December.
657
kring 826,000 rdr skulle uppkomma oell att verkliga prisskillna¬
den till fördel för vestra linien sålunda skulle utgöra 1,567,112
rdr, försvinner dock, om man besinnar, att södra stambanans
nordligaste punkt blir förflyttad t mil 10,000 fot öster om
Nässjö samt följaktligen komme att gagna en vidsträcktare
ort, än om den blott berörer Nässjö; och besinnar man der¬
jemte, att möjligheten af en bibanas anläggning från stambanan
öfver Ekesjö ut till Östersjön härigenom betydligen underlättas,
måste ock rnedgilvas, att kostnaden för den tillökade vägläng-
den icke bör eller kan upptagas såsom någon tillökad kost¬
nad för bananläggningen emellan Malmö och Kathrineholm.
Deremot kan med skäl påstås, att örn jernvägen förlägges
öster om sjön Sommen och i sådan riktning, att densamma
komme i Kinda båtleds granskap, kostnaden för anläggningen
af den för hela Kindaorten samt trakterna ända till Wim¬
merby eljest så högst behötliga Kinda kanal kunde undvikas,
hvarigenom skulle uppkomma en besparing, fullt motsvarande
det belopp af 1,367,142 rdr, hvarmed kostnaden för den östra
sträckningen beräknats komma att öfverstiga den vestliga.
Jemte det jag anhåller, att detta yttrande måtte till hög-
lofliga Statsutskottet öfverlernnas, tager jag mig friheten hem¬
ställa, om icke de här ofvan anförda skäl för södra banans
anläggande i mera ostlig riktning, än uti Kongl. Maj-.ts nådiga
proposition föreslås, äro af den beskaffenhet, alt det skulle
anses nödigt att låta anställa ytterligare undersökningar, an¬
gående sträckningen emellan sjön Salen och Linköping, innan
Rikets Ständer uti detta för landet så vigtiga ämne besluta.
Herr Carlson: Den siste talaren har väckt motion om
östra stambanans alternativa dragande öster om sjön Sommen
och har nu uti ett klart och omfattande föredrag gifvit ytter¬
ligare stöd för sin mening. Jag vill härmed gifva tillkänna,
att jag förenar mig med honom i afseende å önskvärdheten
och vigten af besagda riktning af ifrågavarande jernbana. Se¬
dan skedda undersökningar på begge sidor om Sommen gifvit
vid handen, att den vestra sträckningen skall ega företräde
framför den östra, så kan det måhända synas förmätet att
vilja framhålla motsatsen; men det synes mig, att de af Herr
Dahlström påpekade skäl väl förtjena att hes Statsutskottet
komma i ett noggrannt öfvervägande. Det är väl nemligen
en stor fördel, att banan drages kortaste vägen och midt ige¬
nom landet, hvarjemte densamma i sådant fall kan beröra så
väl Sommens, som Kinda båtleds vattendrag, till trafikens stora
itorg.-Stånd. Prot. vid fliksd 1862-1863. I. 42
Den 17 December.
förökande. Men framför allt vunnes den väsentliga förmånen,
att en bibana ut till östra kusten blefve ett par mil kortare,
än hvad eljest blifver händelsen, och att en sådan bana i en
icke aflägsen framtid lärer komma att byggas är väl otvifvel¬
aktig!, antingen det kommer att ske på (fet allmännas bekost¬
nad, eller af enskilde med statens understöd. Herr Rydin
föreslog, att staten borde för jernvägarnes framlida behof in¬
köpa skogar, der sådana i jernvägarnes närhet till billigt pris
kunde erhållas. Skulle ett sådant förslag vinna afseende, så
anhåller jag få fästa uppmärksamheten på. att just i trakterna
öster om Sommen äro dylika skogar i betydlig mängd att
tillgå. På grund af hvad jag sålunda anfört, instämmer jag i
Herr Dahlströms gjorda framställning.
Herr Brun*).
Herr Hierta: Borgareståndets glesnade bänkar och den
redan långt framskridna tiden skulle utgöra tillräckliga skäl
för mig att ej taga till ordet, så vida ej några fakta här blif¬
vit anlörda, som jag ej anser riktiga.
Herr Renström har uppgifvit, att friherre Ericson slutat
vestra stambanan ett är före den bestämda tiden. Detta torde
ej vara fullt öfverensstämmande med verkliga förhållandet, då,
så vidt jag kan påminna mig, enligt Rikets Ständers beslut
vid förra riksdagen tiden för denna banas fullbordande utsattes
till detta års slut, och arbetet sålunda blifvit färdigt blott 2 V2
månader före den bestämda tiden. Hvad norra banan be¬
träffar, erkänner jag, att genomläsandet af komiterades betän¬
kande gjort mig ganska villrådig, hvilken bansträckning är
den fördelaktigaste, hvarföre jag anser mig/ närmare böra stu¬
dera handlingarne i ämnet, innan jag bestämmer mitt om¬
döme. Jag tillåter mig endast i anledning af diskussionen an¬
märka, alt allt hvad som yttrats om det norrländska intresset
för närvarande är öfverflödigt, då det vid denna riksdag ej är
fråga om att gå längre, än till Sala, hvilken punkt är bestämd
att af jernvägen beröras, antingen den kommer att gå öster
eller vester om Sigtunafjärden. Beträffande vägen Stockholm
—Sala har man betviflat den af kapten Nerman lemnade
uppgift, att densamma skulle kunna byggas för 350,000 rdr
pr mil. Jag kan dock deruti ej se något omöjligt. Friherre
Ericson har sjelf förklarat, att, ehuru vissa delar af vestra
banan kostat ända till 1,400,000 rdr milen, såsom till exem-
") Herr Bruns vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
Deri 17 December.
059
pel på sträckan emellan Stockholm och Kathrineholm, så hafva
andra åter bygts för mindre än 500,000 rdr, nemligen på
sträckan mellan Kathrineholm och Töreboda.
Angående sammanbindningsbanan genom Slockholm iiro
meningarne ganska mycket delade. Detta visade sig vid ett
möte, som med afseende å denna bana hölls i Stockholm för
någon tid sedan, lag skulle nästan vilja antaga, att öfvervä¬
gande antalet af de närvarande vid det tillfället voro för denna
bana, och obestridligt är det bättre att halva en bangård, än
två. Men för min del anser jag dock de betänkligheter, Herr
Renström framställt mot denna bana, ej hafva blifvit af på¬
följande talare i sak vederlagda. Det har visserligen blifvit
sagdt, att förslaget är både snillrikt, praktiskt och vinstgif¬
vande; men genom detta argument äro de betänkligheter,
hvilka Herr Renström grundat på sakförhållanden, ej häfda.
Herr Renström har sagt, att transitofarten skulle blifva obe-
tyglig. Deremot har blifvit invändt, bland annat, att trans¬
porten af kreatur från Småland till Norrland skulle blifva
ganska stor. Derom tror jag det ej är mycket värdt att tala.
Dessa kreatur skulle säkerligen blifva norrlänningen alli för dyra.
Sammanbindningsbanans anhängare hafva äfven påstått, att
denna icke skulle komma att beröra mer än tvä trafikerade
platser. Förhållandet är dock, att den skulle komma att på tre
ställen korsa trafiken, nemligen vid kött-torget, riddarholms-
bron och nya kungsholmsbron. De exempel från utlandet,
Herr Lallerstedt åberopat, anser jag ej hålla streck. Den jern¬
väg, Herr Lallerstedt påstått går öfver Place de la Concorde i
Paris, är ingen jernväg med lokomotiv utan endast en häst¬
bana för en omnibus, förspänd med ett par hästar, och den
går icke tvärs öfver torget, utan långt på sidan om detsamma
långs efter en sidoallé af Champs Elysée. Jag tror dessutom,
att den nu är borttagen; åtminstone såg jag icke denna om¬
nibus sistliden sommar. Jernvägen i Genua, likasom den i
Lyon, framhöllos af Herr Lallerstedt redan vid det af mig
förut omnämnda mötet; men de uppgifter, som då lemnades
om dessa banor, vederlädes några dagar derefter af en nyss
från en resa till Italien hemkommen person genom en utför¬
lig artikel i en härvarande tidning. Enligt hans påstående
stannar passageraretrainen i Genua vid det i ena ändan af
staden belägna stationshuset, hvarefter endast godsvagnarne
mycket långsamt fortskafifas på ett spår ner till och utåt
hamnen, på samma sätt som här skulle bli fallet, om vestra
banan framdrages till stadsgården och spår derifrån lades till
660
Den 17 December.
skeppsbron. De tvänne jernbanorna till Köln hafva visser¬
ligen, såsom Herr Lallerstedt anfört, blifvit sammanbundna;
men sammanbindningsbanan går icke i jemnhöjd öfver någon
gata inuti staden, utan är lagd nära yttre delen deraf bakom
Kölnerdömen, och man åker sedan öfver husen, till dess man
kommer utom stadens område, åtminstone så vidt det kan
skönjas fran det inre af kupéerna. Jag vill också citera
några exempel från utlandet. Med Paris och London kan
Stockholm ej jemföras, då de förra städerna äro så betydligt
större. I hvardera af städerna Rriissel och Leipzig, hvilka
äro af jemförlig storlek med Stockholm, äro två bangårdar,
och har man der ej tilltrott sig föra jernvägen genom stä¬
derna. I Briissel finnes visserligen en föreningsbana lör gods-
trafiken, men den går omkring staden, icke i jemnhöjd öf¬
ver någon mera trafikerad gata. så vidt jag vet. l)å nu
ifrågavarande sammanhindningsbana skulle komma ej blott
att afskära en plats för den dagliga torghandeln, utan äfven
hindra trafiken till riddarholinshamnen, så medför densamma
så svåra olägenheter, att de torde mer än uppväga fördelarne,
ehuru, jag medgifver det, Stockholmsboerna böra vara tack¬
samma för Ständernas frikostighet, om de vilja gifva dem en
present, sådan som denna.
En talare har nämnt, att Östergötland skulle blifvit
mycket tillbakasatt. Detta gifver mig anledning att kasta en
blick tillbaka på jernvägsfrågans historia. Då vid 1833 års
riksdag det första anslag beviljades till påbörjande af vestra
stambanan, ifrågasattes af allmänna meningen icke annat, än
en bana genom landet vesternt norr om Mälaren och, ifrån
en punkt på denna bana i Westergötland, en bana genom
Jönköping söderut till Malmö. Man drömde då icke ens om
några vidare uppoffringar; förslaget om ett system af jern¬
vägar på statens bekostnad ansågs blott för en fantasi, som
aldrig kunde komma att verkliggöras. Sedermera tillsattes
är 1833 en komité, som fick i uppdrag att yttra sig öfver,
huru jernvägar i en framtid borde komma att anläggas. En
olycklig idé bemäktigade sig denria komité. Den ritade upp
på kartan, i hvilka riktningar jernvägar borde byggas, och
kallade dessa viigar stambanor, hvilket ord sedermera blif¬
vit en riktig trollformel, hvarmed man trodde sig kunna
trotsa hvarje hinder. Men ej nog dermed. När friherre
Ericson biel chef för statens jernvägsbyggnader, öfverlemna-
des till honom i sammanhang med bestyret med de beslu¬
tade jernvägarnes utförande komitéens utlåtande att deröfver
Den 17 December.
G6I
ytira sig. Nu var signalen gifven. Alla de särskilda ort¬
intressena kommo hvar pä silt bäll och ryckte den så mäk¬
tig vordne mannen i rocken, och det vore icke underligt,
om nästan hvem som helst skulle råka att svindla något
vid ett sådant förhållande och möjligen äfven ändra åsigter.
J)å det hvarken kan göra min ställning hällre elier sämre,
tillåter jag mig förklara, att jag anser det för en stor olycka,
att friherre Ericson, pä samma gång han hlef chef lör sta¬
tens jernvägshyggnarier, tillika fick ett så väsentligt infly¬
tande på afgörande!, hvar jernvägarne skulle läggas.
Huru var väl emellertid förhållandet, då regeringen, på
grund af friherre Ericsons utlåtande vid 11156 års riksdag,
framlade silt förlag om ett system till ständerna. Oaktadt
Statsutskottets tillstyrkande afslogs det, under åberopande af
de med dess utförande förenade ofantliga kostnader, och
ständerna anslogo vid den riksdagen medel blott lill fortsät¬
tande af den vestra och södra banan. På enahanda sätt
förfor man vid sista riksdagen. Något jernvägssystem i den
omfattning, här omtalats, har således hittills aldrig antagits,
utan Rikets Ständer hafva alltjemt bibehållit den grund¬
tanke, som vid li!55 års riksdag gjorde sig gällande, nem¬
ligen alt man borde hålla sig till dessa två banor, den vestra
och den södra. Vid denna riksdag har man gått längre.
Det är naturligt, att under det jungfruliga tillstånd, hvaruti
vi i afseende å jernvägars bedömande befinna oss, nian skall
framställa såsom egentliga motivet för jernvägars byggande
att, om än jernvägarne icke kunna betala hvarken ränta å
de upplånade kapitalen eller hela underhållskostnaden, de lik¬
väl skola medföra en indirekt nytta, som fullt motsvarar
uppofiringarne, såsom en talare med den mest sangviniska
optimism här jemväl ytirat. Man må dock icke förtänka
mig, att jag hyser den åsigten, att vi äfventyra rätt myc¬
ket, om vi ej något tillbakahålia den ifver, hvarmed vi nu
skuldsätta oss. Man anser kanske mina åsigter antiquerade;
jag försäkrar dock, att jag är lika stor entusiast, som någon
annan, för jernvägsanläggningar; men jag tror på möjlighet
att erhålla jernvägar till billigare pris, så att de både kunna
betala sin underhållskostnad och gifva ränta på anläggnings¬
kapitalet, och hvarigenom afven flera orter skulle kunna
komma i åtnjutande af fördelarne utaf jernvägar. Den ränta,
staten nu erlägger på jernvägslånen, uppgår till 2,600,000
riksdaler örn året, och skall riu ytterligare upplagas det af
Kongl. Maj:t äskade belopp, 26,515,000 riksdaler, så stiger
662
Den 17 December.
räntan till 4 å 5 millioner årligen. Jag frågade för någon
tid sedan en person, hvar han trodde det skulle komma att
stanna, om vid denna riksdag vår skuld i utlandet komme
att okas så, att räntan uppgick till nyssnämnda belopp? Jo!
svarade han, vi skola icke stanna, utan bara låna mera och
bygga; det går bra, ty landets produktion ökas och tullin¬
komsterna stiga till följd af jernvägsanläggningarne i full
jemnbredd med tillökningen i utgifter. Men om vi upphöra
att låna, invände jag. I skolén icke upphöra, blef svaret.
Jag anser visserligen denna man mer sangvinisk, än någon
inom detta stånd; men jag måste förklara, att vid 1853 eller
18S6 års riksdag hördes ej så sangviniska idéer, som nu.
Dessa hafva så utvecklat sig, att man numera anser ingen
fara att skuldsätta staten, blott det uppgår till många millio¬
ner och sker för att bygga jernvägar. Jag vill i detta hän¬
seende anställa en jemförelse med ett främmande land, till
exempel Italien. Man har sagt, alt Italien gjort stora upp¬
offringar för erhållande af jernvägar och i detta afseende
gått förbi oss. Men oaktadt delta land, med dess 25 millio¬
ner innevånare, är långt rikare iin Sverige, har det dock ej
tilltrott sig bygga två parallela stambanor på statens be¬
kostnad. Jag har hört en mycket bildad utlänning, som nå¬
gon tid uppehöll sig här, säga, att Sverige måtte vara det
rikaste land i verlden, då staten här kan bygga så mycket
jernvägar på så kort tid. Detta nämner jag endast derför,
att jag tror, att om man något återhölle skuldsättningen,
skulle man handla i det allmännas intresse. Man har sagt,
att den direkta bevillningen är en småsak; den är det dock
icke för de fattigare folkklasserna; och är vår ställning så
blomstrande, vore det icke väl att kunna tillskynda de fat¬
tiga en lindring i denna afgift? Jag för min del påstår det
åtminstone, och jag kan här icke underlåta att gifva hommage
åt ett yttrande på riddarhuset af statsrådet friherre Gripen¬
stedt, hvilket refererats i tidningarne, att penningarne äro
bäst använda, då de stanna i de skattskyldiges fickor. Jag
vill ej i förevarande fråga strängt tillämpa denna sats, såsom
varande inkonseqvent med Borgareståndets program, att man
vid denna riksdag ytterligare skulle, om så behöfves, låna 25
millioner; men om det finnes ett sätt att för billigare pris
bygga jernvägar, och om man derigenom k unde tillfredställa
de särskilda orternas fordringar, så vore detta väl bättre, än
att blott falla ner och tillbedja friherre Ericson, såsom man
nu gör, oaktadt det visat sig, att de af honom bygdå jern-
Den 17 December.
663
vägar, om man vill sammanrä kna allt, kosta staten 20 pro¬
cent mer, än det medelpris, som i det ursprungliga försla¬
get uppgafs. En talare har sagt, att jernvägarna i Sverige
anläggas med mindre kostnad, än i utlandet. Afven derom
har varit en kontrovers emellan Statsutskottet vid förra riks¬
dagen och friherre Ericson. Men då en annan talare upp¬
gifvit, att kostnaden lör jernvägar uppgått i utlandet ända
till 1,200,000 riksdaler i medeltal, har han säkert afsett de
dubhelspåriga banorna. Åtskilliga utländska banor äro billi¬
gare, än medeltalet af de svenska. Slutligen tår jag erinra,
att man ännu ej med visshet kan uppgifva rälta kostnaden
för våra jernvägar, då, enlig! hvad jernvägsstyrelsen sjelf
upplyst, materiel i tillräcklig mängd ännu ej anskaffats.
Herr Hesselgren: Ehuru jag kunde hafva åtskilligt att
anföra med anledning af den Kongl, propositionen, vill jag
likväl med afseende å den långt framskridna tiden för när¬
varande fästa mig endast vid ett pär punkter; men innan
jag inlåter mig i hulvudfrågan, måste jag på det högsta be¬
klaga, att 2:ne ledamöter på första bänken, som haft ordet
löre mig, tyckas hafva fästat alltför ringa vigt vid frågan om
sammanbindningen genom hufvudstaden och banan norrut
derifrån.
Om hufvudstadens representanter icke utan skäl fått
uppbära förebråelsen att de vid föregående til Hällen förbi¬
sett dess sanna intresse, så önskar och hoppas jag, att vi
icke nu skola göra oss skyldiga till samma förebråelse, och
då den nu ifrågasatta sammanbindningsbanan icke kan anses
såsom ett hufvudstadens enskilda intresse, utan ett allmänt,
som kommer hela landel till del, så tvekar jag icke, alt på det var¬
maste förorda densamma, och att anläggningen nu bör be¬
slutas i sammanhang med banan, som kommer att gä norrut.
Behofvet af vestra stambanans framdragande från den af¬
lägsna platsen pä södermalm, der stationen nu är belägen,
till någon mera central punkt inom hufvudstaden vid lämp¬
lig hamnplats, kan icke bestridas, och att Stockholms stad
insett detsamma, visar sig äfven deraf, att, sedan chefen för
statens jernvägsbyggnader föreslagit att genom en i södra
bergen utsprängd tunnel framdraga banan till jernvägen, staden
gått i författning om anskaffande af plats för jernvägens
utrymmande och förläggande på annat håll. Då man nu har
allt skäl att förmoda, det anslag kommer att beviljas för en
bana gående norrut från hufvudstaden, måste såsom en gif¬
ven följd deraf äfven en bangård anläggas på norrmalm,
664
Den 17 December.
och om då från kostnaden för sammanbindningsbanan afräk-
nas hvad sorn åtgår för vestra banans framdragande till
jernvägen, äfvensom de besparingar, hvilka erhållas genom
en gemensam bangård för vestra och norra banorna, finner
man, att sjelfva sammanbindningsbanan icke skulle komma
att kosta iner än en och en half midion riksdaler; minus
hvad som kommer att besparas senom en minskad bygg¬
nadskostnad och ett mindre antal tjenstemän m. m. Ehuru
jag gerna hyllar mig till dem, hvilka påvrka besparing nied
statens medel och varna för alltför stor skuldsättning, vill
jag dock ej gå så långt, i detta afseende, att jag förbiser de
fördelar, som genom ett sådant arrangement skola tillskyn¬
das icke allenast hufvudstaden, utan derjemte hela den tra¬
fikerande allmänheten. Mycket bar val af ett par talare or¬
dats om de svårigheter, hvilka skulle möta för banans an-
lägg ande genom staden; men dessa svårigheter äro, i jemfö¬
relse med fördelarne, enligt min åsigt så ringa, att de ej
förtjena att omnämnas.
Beträdande norra banans sträckning, Ilar jag förut byst
dm åsigt, att banan bör läggas vester om Sigtunafjärden,
bland andra skäl äfven derföre, att denna sträckning elter
min öfvertygelse häst ölverensslämmer med Stockholms af¬
färs- och handelsintresse; och ehuru jag väl ännu hyser
denna åsigt, vill jag derföre nu icke bestämdt yttra mig i den
frågan, utan förbehåller mig alf, sedan densamma blifvit i
Utskottet, såsom jag hoppas, lyckligen löst, få slutligen när¬
mare pröfva och bestämma mig i detta afseende.
Herr Ljungberg,: Det är ett lätt sätt att vederlägga
sina motståndare att påbörda dem uttryck, som de icke baft.
Jag bar icke, såsom Herr Lallerstedt påstått, yttrat, att na¬
tionen är på väg att blifva ruinerad, endast att ett oupphör¬
ligt lånesökande kan ingifva utlänningen denna orikliga före¬
ställning. Till berni tande af samme talares påstående, att
Frankrike först i sednare åren och då, lika brådskande som
Sverige, bygt jernvägar, tillåter jag mig erinra, att Frankri¬
kes lörsta jernbana från S:t Etienne till Andrezieus konce-
derades år 1825, men ali samina land ännu i slutet af 1841
blott bade SS2 kilometer jernväg anlagda. Under de första
18 åren bygde således det rika Frankrike öfverhufvud la¬
get endast 2,9 svenska mil om året, då Sverige under de 14
år, som förflutit sedan det första statsbidrag lör en jernväg
bär lemnades, bygt vid pass 87 mil sådan väg eller i me¬
deltal 6,2» svenska mil årligen. Under de sednaste årtion¬
Den 17 December.
665
dena har Frankrike, äfvensom England, med ifver fortskyn-
dat sina jernvägsbyggnader; men relativt har, sedan år 1854,
Sverige än mera lorserat sina anläggningar af samma slag;
och nu vill man ändock i stegrad progression fortsätta stats-
byggnadssystemet, utan att, som det synes, lia gjort sig full
reda för målet, hvartill man kan och bör komma, eller eris
vilja höra talas om någon gräns gör den utländska skuld¬
sättningen. Ingen bet v i fia r, att staten kan med större lätt¬
het, än enskilda bolag, upptaga utländska lån och med större
skyndsamhet anlägga jernvägar; men frågan är icke ensamt,
huru snarf landet skall vara med jernvägar ölverdragel; och
att älvenlyra statens kredit och representationens oaflåtliga
söndring, med thy åtlöljande vanmakt, under liera decennier,
är att betala denna skyndsamhet allt lör dyrt. Under förut¬
sättning att man icke fortfarande ärnar gå till väga med den
feberaktiga otålighet, sorn nu herrskar, skulle bolag äfven
inom landet kunna erhålla medel lill sina jernvägsbyggnader.
Åsigtcn att icke staten bör anse sig förpligtad att bygga alla
stambanor skall för öfrigt nog framdeles göra sig gällande,
såsom den säkerligen äfven längesedan framträdt, om ej en
lycklig tillfällighet låtit ledningen af dessa arbeten falla i
särdeles goda händer. Att äfven enskilda banor kunna byg¬
gas väl. samt alt de kunna anläggas till billigare pris, än
statens, har Gefle—I)ala-banan visat. Det är ett misstag,
att Sverige ensamt upplager län för produktiva ändamål;
skillnaden mellan utlandets praktik och vår är blott den, att
främmande nationer äfven vid dylika upplåningar iakttaga en
viss måtta. Om, såsom Herr Lallerstedt anfört, de sednare
svenska lånen erhållits till bättre pris, än det lörsta, har
detta till väsentlig del härrört af andra orsaker, än en ökad
statens kredit; konjunkturerna voro icke goda, dä de första
lånen upptogos, och man har påstått alt, mod större nit och
drift å de svenska negotiatörernes sida, det s. k. tolf-
millonerslånet kunnat erhållas Idl bättre vilkor, än detsamma
upptogs. Skulle Herr Lallerstedt verkligen vilja påslå, att
ett system, sådant som det af honom förordade, icke inne¬
bär någon våda, samt att landets kredit icke skall lida, om
vi oaflåtligen och i oändlighet, riksdag efter riksdag, upp¬
träda såsom lånsökande på den europeiska penningemark-
naden?
Herr Ridderstad: Jernvägsfrågans vigt är obestridlig.
Den har blifvit till en feber med hufvudvärk vid hvarje
riksdag. Alla landsändar vilja tillegna sig jernvägar, val ve¬
666
Den 47 December.
tande, att goda kommunikationer utgöra gruudvilkoret för
industriens och företagsamhetens utveckling. Under de mång¬
åriga strider, som inom representationen egt rum angående
jernvägsnätets sträckningar, har Östergötland alltid visat sig
lugnt, ja om det tillåtes mig begagna ett vulgärt, men träf¬
fande uttryck, lugnt som en filbunke. Men under detta
lugn har en stark tillit till framtiden funnits. Östergötland
kan ej undgå veta, att det utgör en af landets bördigaste
och rikaste provinser, och hyser den fasta tillit till repre¬
sentationen, att då dess tur en gång kommer, all rättvisa
skall detsamma vederfaras samt provinsen upptagas i jern-
vägsnätet. Derigenom skall provinsen visserligen tillskyndas
fördelar från det allmännas sida; men Östergötland skall äf¬
ven i rikt mått återgälda dem till förmån lör det allmänna,
och fråga kan blifva, huruvida landet i sin helhet eller pro¬
vinsen deraf skall skörda den största profiten.
Ett par af dagens talare hafva visat mycken förskräc¬
kelse för det stora omfång, jernvägarne och den dermed för¬
knippade skuldsättning fått. En af desse talare anmärkte,
att man ej »drömde» härom för några år sedan. Detta be¬
visar dock, att man nu vaknat opp, och ett vaket tillstånd
är för ett land bättre, än ett drömmande. Samme talare har
ock förklarat, att det var en »olycklig idé», då man 1886
öfverlemnade åt friherre Ericson en så stor makt i afseende
å jernvägsbyggnaderna. Mig synes tvärtom, att idéen var
mycket lycklig. Jernvägsfrågan blef derigenom, så vidt möj¬
ligt var, ryckt ur den småsinnta egennyttans och partiskhe¬
tens händer samt lagd i oveldens, oegennyttans och den stora
förmågans. Vidare har denne samme talare beklagat det
jungfruliga tillstånd, hvari vi vid bedömandet af jernvägarne
befinna oss. Det jungfruliga deri är dock en förvillelse.
Landets jernvägsarbete!) och hvad dermed eger gemenskap
vittna om, att det står en verklig man der bakom, en man,
klokt beräknande, kraftigt framåtgående. Hela företaget är
en affär i stort, och om någon, sä skall den betala sig. Det
oaktadt försöker man skrämma oss med den växande skuld¬
sättningen — en metod, som visserligen kan med fördel
begagnas af dem, som redan fått sina ortintressen tillfreds¬
ställda eller hafva säkert hopp om att snart få det. Så har
under diskussionen af sådana talare yttrats: att det är orätt,
att staten skall bygga alla stambanor; att vår kredit är i
fara; att om vi ej äro ruinerade, vi dock äro på god väg att
blifva det; att vi måste upphöra med den utländska skuld-
Den 17 Jjtcember
667
sättningen rn. m., och om ändå allt detta icke hjelper, så
griper man i sin förtviflan efter den sista ressursen, den sista
fasaväckande argumentationen, den nemligen, att realisatio¬
nen står på spel. Huru inånga gånger har man ej hört
detta nödrop och ändå består realisationen. Ungefär samma
skri hörde man äfven, då Göta kanal anlades. Men till hvil¬
ken höjd har icke landet sedan i följd af kanalen utvecklat
sig. Finnes val någon nu, som med skäl skulle kunna ön¬
ska att vara af med kanalen? Den är nu en af rikets för¬
nämsta källådror till materiel förkofran. Statsskulden må
sålunda gerna ökas, n. b. så framt detta sker för val be¬
räknade produktiva ändamål. Jag fruktar numera icke för
sådan skuldsättning, snarare då för hypoteksbankernas.
Hvarje öre staten skuldsätter sig för jernvägarne, vet man
går dit; men hypoteksskulden vet man ej alltid, hvart den
tager vägen. Jag må bekänna, att då jag förra gången för
upp till riksdagen, det skedde med uppsåt att strängt hus¬
hålla med statens medel. En vacker dag korn regeringen med en
proposition om anslag af tjugofem millioner riksdaler för
jernvägarne. Jag häpnade. Några veckor derefter väckte
en representant en lånemotion på öfver femtio millionei för
samma ändamål. Jag intogs af förskräckelse. Men då jag
såg, huru Rikets Ständer ruljerade med millioner, försvann
slutligen både häpnad och förskräckelse. I närvarande stund
ångrar jag ganska mycket, att jag ej understödde det sed¬
nare låneförslaget. Hade dett a gått igenom, så hade landet på
en gång uppgjort affären med utlandet, lånepapperen hade
lupit under ett namn, en serie, och säkerligen kunnat fås
på bättre vilkor.
Under diskussionen har blifvit yttradt, såsom en an¬
märkning emot den Kongl, propositionen, att man hos oss
börjar med allt för många banbitar, utan att sluta någon så
fort ske bör och kan. Denna anmärkning är riktig. Att
börja förutsätter väl äfven att sluta; men först sedan man
slutat, kan man draga parti af början. Alt derföre så skynd¬
samt som möjligt sluta det man börjat, är en klok åtgärd.
Nu ämnar man börja med en bit från Norrige och en bit
till Norrige, med bitar här och der. Systemet får derige¬
nom utseende af lappverk och fördelarne motsvara icke ge¬
nast kostnaderna. Hvarföre icke söka med samma skynd¬
samhet fullborda den så kallade östra banan, som den vestra?
Hela det norra Sverige finge derigenom tio mil genare väg
till det södra och till utlandet, således en besparing i både
668
Den 17 December.
penningar och tid. Stockholm skulle ej förlora derpå. Se¬
dan vestra stambanan blef färdig, finner man nu dagligen
på hotelernas matsedlar både ostron, hummer och rödspot-
tor. Östergötland skulle måhända äfven kunna lia åtskilliga
läckerheter att bjuda på, som icke vore alt förakta, utan
skulle gifva malsedlarne elt ännu större aptitligt värde.
betraktar man den Kongl, propositionen om norra stam¬
banan, så har den sina anmärkningsvärda egenheter. Man
vet, att friherre Ericson varit emot banans dragande vester
om Siglunaljärden. Den föresläs likväl, ulan alt friherre
Ericson derlörinnan blifvit öfver detta förslag hörd. Och
statsråden sedan? Af propositionen finnér man, att Hans
Majit Konungen förenat sig med tre al dem; men hvart
hafva de öfriga sju tagit vägen? jo, vi lå rätt på dem i re¬
servationerna.
Med öfverraskning har,jag hört tal emot sammanbind-
ningsbanan i hufvudsladen. Jag hade i sanning icke väntat
det hvarken från någon stockholmare eller göteborgare. För
min del kan jag icke annat än understödja denna samman¬
bindning. Den är i högsta grad snillrik och djerf. Man
behölver blott tänka sig den sprängd fram genom granitber¬
gen på söder och oemedelbart derefter löpande öfver (vänne
vattendrag, för alt inse, att, den skulle blifva elt njtt under¬
verk, märkligare än do sju grekiska tillsammans. Jag slu¬
tar med den önskan, att vi med afseende på våra jernvägs¬
bygnader ej mätte stanna i portgången, ulan med svenska
kartan för ögonen klokt och välbetänkt, såsom männer an¬
slår, fullgöra hvad denna karta i förevarande hänseende
bjuder och befaller, och ej hysa någon fruktan för den
skuldsättning, som för ändamålets vinnande erfordras. För
min del ogillar jag icke den Kongl, propositionen, snarare
den diskussion, som i anledning af densamma denna afton
blifvit i Ståndet förd.
Olverläggningen i anledning af ifrågavarande den 27
sistlidne November till Statsutskottet remitterade nådiga pro¬
position förklarades slutad, och skulle utdrag al della pro¬
tokoll, innefattande de i ämnet afgifna yttranden, utskrilvas
och till Statsutskottet ölverlemnas.
Plenum slutades kl. 12 på natten.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 20 December.
669
Den 20 December.
Plenum kl. 11 f. m.
§ *■
Justerades protokollet för den 29 sisllidne November.
§ 2.
Föredrogs ånyo Statsutskottets memorial 15, med
återlemnande af en utaf riksdagsfullmäktigen Ola Jönsson
från Malmöhus län väckt motion om tillägg i IS § af Kongl,
kungörelsen den 15 November 1860, angående den allmänna
beväringen; dervid, enär omförmälda motion icke var för
Ståndet tillgänglig och upplysning saknades om det beslut,
hedervärda Bondeståndet i anledning af förevarande memo¬
rial må hafva fattat, Borgareståndet på framställning af Herr
Talmannen beslöt, att memorialet skulle ytterligare hvila
på bordet, tilldess Bondeståndets {nämnda beslut blifvit
kändt.
§ 3-
Föredrogs ånyo Lagutskottets utlåtande J\° 9, i anled¬
ning af en inom hedervärda Bondeståndet väckt motion om
ett tillägg till 17 kapitlet 16 § rättegångsbalken, samt om
ändring i föreskrifterna rörande embetsmannaed och läkare¬
attester.
Herr Henschen*).
Sedan i anledning af Herr Carléns begäran om motio¬
nens uppläsande. Herr Talmannen tillkännagifvit, att den¬
samma icke fanns bifogad Utskottets utlåtande, hvilket så
vidt kändt var, ännu icke hos hedervärda Bondeståndet varit
föremål för pröfning, beslöts, att utlåtandet skulle än vidare
hvila på bordet, till dess underrättelse ingått om Bondestån¬
dets i ämnet fattade beslut.
') Herr Henschens anförande, hvilket i anseende till hans sjuk¬
dom vid tryckningen ej aflemnats, tryckes vid slutet af detta band.
670
Den 20 December.
§
Föredrogos ånyo och bi föllos, livart efter annat, All¬
männa Besvärs- och Ekonomiutskottets betänkanden:
M 7, i anledning af väckt motion om dels öf¬
verlemnande till Kongl. Maj:t af Herr G. M. Sljernsvärds
förslag till landtförsvarets ordnande, dels förändradt tillsät¬
tande tills vidare af regementschefer med flera befattnin¬
gar; samt
JYs 8, i anledning af väckt motion i fråga om postför¬
valtares arfvode för tidningars afsändning och utdelning.
§ s-
Ånyo föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskot¬
tets betänkande JV§ 10, i anledning af väckta motioner
rörande polisväsendets ordnande i småstäderna och på lands¬
bygden m. m.
Härvid förekommo:
l:o Utskottets yttrande pag. 7, med anledning af deri utaf
friherre Creutz väckta motion.
Bifölls.
2:o Utskottets hemställan pag. 9, med anledning af Herr
von Köchs motion.
Herr Eliman: Jag kan icke tillbakahålla den anmärk¬
ningen, att Utskottet synes a Ht för lätt behandlat Herr von
Köchs ifrågavarande motion. Åklagare- och polisväsendet på
landet befinner sig ingalunda i det skick, som vederbör, och
ända sedan år 1823, då motion först väcktes om åstadkom¬
mande af en förändring härutinnan, har frågan derom städse
varit å bane. Vid 1854 och 1838 årens riksdagar begärde
Rikets Ständer sednast, att regeringen måtte utarbeta ett för¬
slag till en tidsenlig organisation af polisväsendet; men oak¬
tadt fyra år sedan dess förflutit samt de upplysningar från
justitie-kanslerns sida. som före förslagets uppgörande anses
böra infordras, utan tvifvel blifvit aflemnade, har dock så
litet blifvit i ämnet vidgjordt, att en ny motion angående
samma fråga nu åter blifvit väckt, och dertill af justitie-
kansleren sjelf. Saken är af mycken vigt, och det är der¬
före önskligt. att Ständerna måtte till Kongl. Majit ingå med
förnyad begäran, att ett förslag måtte utarbetas och fram¬
läggas till Ständernas pröfning, så snart sig göra låter. Jag
anhåller om återremiss af motionen.
Herr Isberg: Den organisationsfråga, som gjorts till fö¬
remål för ifrågavarande motion, beror redan på Kongl.
Den 20 December.
671
Maj:fs nådiga pröfning, och motionären har i sin egenskap af
justitie-kansler deri afgifvit embetsutlåtande, till följd hvaraf
det torde böra anses mindre lämpligt att, på samma justitie-
kanslers nn afgifna motion och före nu på pröfning bero¬
ende frågors afgörande hos Kongl. Majit, återigen ingå till
regeringen med en ny framställning i ämnet, och hvilken
framställning, den der endast skulle blifva ett återuppre¬
pande af hvad förut blifvit andraget, komme att egentligen
innebära en påminnelse, som, om den tarfvas för ärendets
skyndsammare behandling, lärer kunna af motionären sjelf
såsom justitie-kansler bäst och med största hopp om fram¬
gång åstadkommas, utan att Rikets Ständer behöfva eller
böra dermed besvära Kongl. Majit.
Herr Odmansson: Enligt hvad rubriken till betänkandet
utvisar, tyckes i Herr von Kocks motion afses jemväl en för¬
ändrad polisordning för städerna. Förslag härtill har dock re¬
dan af en dertill utsedd komité blifvit afgifvet och hvilar för
närvarande i Kongl, civildepartementet, hvarifrån det snart
torde blifva för allmänheten synligt.
Hvad polisväsendet på landet angår, så måste visserligen
medgifvas det olämpliga deruti, att åklagare- och uppbörds-
mannabeiättningar utöfvas af samma personer; men dervid
bör man taga i betraktande, dels att deras göromål till följd
af den förstnämnda befattningen äro ganska inskränkta, då
folket på de flesta ställen, såsom t. ex. i min hemort, lef¬
ver mycket ordentligt och fridsamt, samt dels att åklagarne
såsom sådane icke hafva några särdeles inkomster, utan ega
sin bergning just af den lön, de såsom uppbördsman tillgodo¬
njuta, hvarföre de ock, i händelse densamma förlorades, nöd¬
gades sköta sina åklagaretjenser på ett för dem mera indräg-
tigt, men lör allmänheten mera obehagligt sätt. Det torde
således hafva sina svårigheter att åstadkomma någon förän¬
dring härutinnan, ledande till ett i alla hänseenden godt re¬
sultat. Frågan om polisen i städerna hvilar emellertid under
Kongl. Majits pröfning, och som nödiga upplysningar numera
blifvit inhemtade, torde det åsyftade förslaget snart vara att
emotse.
Herr Carlén.- En del af de anmärkningar, som af Herr
Ekman blifvit framställda, ega visserligen sin befogenhet; men
sådant lärer, efter hvad jag kan finna, icke för det närva¬
rande kunna inverka på saken. Sättet för omorganisering af
åklagaremakten beror nemligen , på de ännu sväfvande frå¬
gorna, dels huruvida åklagaren skall ega del i böterna eller
672
Den 20 December.
ej, och dels huruvida rättegängssättet vid våra domstolar kom¬
mer att blifva ackusatoriskt eller inqvisitorisk!. Af sådan an¬
ledning tillstyrker jag bifall till betänkandet.
Herr Sommelius: Jag tager mig friheten att upplysa, att
det hufvudsakligen var på de af Herr Carora anförda grunder,
som Utskottet afstyrkte motionen, äfvensom af den anlednin¬
gen, att från Kongl. Majit väntades förslag i ämnet. Härtill
kommo derjemte åtskilliga omständigheter, som gjorde det be¬
tänkligt att antaga förslaget, och hvarom de i Utskottet när¬
varande ledamöter af Bondeståndet lernnade närmare upp¬
lysningar.
Herr Schenström: Med anledning af Herr Ödmanssons
yttrande, att förslag till en ny polisförfattning för städerna re¬
dan skulle finnas utarbetadt, anser jag mig böra upplysa, att
denna uppgift troligen hvilar på något missförstånd, och att
förmodligen afses den af en särskild komité utarbetade ord¬
ningsstadga för städerna, i hvars granskning jag varit i till¬
fälle att deltaga, hvarföre jag ock kan upplysa, att uti den¬
samma icke det ringaste finnes infördt angående polisväsendet
eller dess ordnande.
Herr Ljungberg: Allmänna Besvärs-och Ekonomiutskottet
har för princip, att så litet som möjligt och endast i högst
vigtiga fall besvära Kongl. Majit med några erinringar. I
förevarande fall har ej eller förekommit några skäl, som kun¬
nat förmå Utskottet att handla annorlunda, desto heldre, som
man har sig bekant, att frågan för närvarande är beroende
af Kongl. Majits pröfning. Skulle regeringen behöfva några
påminnelser att skynda med förslagets aflattande och fram¬
läggande för Ständerna, så har man ansett justitiekansler!! stå
thronen så nära, att han sjelf utan svårighet kan framställa
de erinringar, som kunna erfordras.
En klagan har försports deröfver, att åklagare-funktio¬
nerna i allmänhet ej blifva vä! skötta, och detta har luifvud-
sakligast tillskrilvits den fåtaliga personal, åklagare-makten
har till sin disposition. Det torde derföre vara mindre väl¬
betänkt att fråntaga kronofogdarne all befattning med landt-
polisen och öfverlemna den endast åt länsmännen, innan ännu
de åklagare blifvit tillsatte, som äro afsedde att vara statione¬
rade i de särskilda provinserna, för beifrande af brott samt
särskilda åtals utförande.
Diskussionen var slutad, och Utskottets hemställan pag. 9
bifölls.
Den 20 December.
C73
§ 6.
Föredrogs, men bordlädes ånyo, Statsutskottets memorial
m t4.
§ 7-
Föredrogos ånyo, hvart elter annat, Statsutskottets utlå¬
tanden:
J\s lo, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående jordafsöndring från kaptensbostället Bredaryd Norre¬
gård för utvidgning af Bredaryds församlings kyrkogård.
Bifölls.
M 16, i anledning af Kongl. Majds nådiga proposition,
angående upplåtelse åt Eskilstuna öfre kanalbolag af plats
på Carl Gustafs Stads gevärsfaktoris område för en sluss-
anläggning.
Bifölls.
M 17, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående åtgärder till behöfvandes undsättning i missväxtår.
Härvid förekommo:
I, 2, 3 och 4 momenten.
Biföllos.
5:te mom.
Herr Björck: Jag vill endast fästa högtärade Ståndets
uppmärksamhet på ett tryckfel, som insmugit sig i första ra¬
den af ifrågavarande 5:te punkt, der det står: »missväxter af
felslagna skördar», hvilket uppenbarligen bör vara: »missväx¬
ter och felslagna skördar». Dessa ord böra derföre utbytas
emot hvarandra; men med denna förändring, anser jag, att
punkten bör af Ståndet antagas.
Vidare anfördes ej, och S:te momentet godkändes med
den förändring, att ordet »af» på momentets första rad ut¬
byttes mot ordet »och»;
samt M 18, i anledning af förre bokhållaren i riksgälds¬
kontoret J. E. Lindbergs ansökan om förhöjd pension.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogos ånyo och bitöllos, hvart efter annat, följande
Bankoutskottets utlåtanden:
J\t 10, i fråga om afskrifning af åtskilliga vid lånekon-
toret i Wisby balanserade fordringar.
M 11, i anledning af ett utaf handlanden C. A. Wahl¬
berg gjordt ackordsanbud.
JH 12, i fråga om årligt understöd för extra ordinarie
kontorsskrifvaren vid lånekodtoret i Malmö C. G. Lohman;
Horg.-Stånd. Prot. vid Riksdagen 1862—1868. I, 43
674
Den 20 December.
och JW 13, i anledning af förre vaktmästaren vid banko-
diskontverket J. M. Eklunds ansökning om erhållande af
pension.
§ ».
Föredrogs ånyo Lagutskottets memorial J\s 10, med
återlemnande af väckt motion örn ändring i föreskrifterna,
angående aflöningen åt folkskolelärare och deras tjeusteålig¬
ga ndeu; dervid Herr Talmannen tillkännagaf, att, så vidt kändt
var, nämnda memorial ännu icke utgjort föremål för pröf¬
ning af högvördiga Presteståndet, inom hvilket ifrågavarande
motion blifvit väckt.
Herr Hullman: Jag har nyss i Presteståndet öfvervarit
förevarande frågas afgörande, som så utfallit, att motionären
på det sätt förändrat sitt förslag, att han afstått från den del,
som afser regleringen af folkskolelärarnes löner, såsom endast
ett accidentale, och endast bibehållit förslaget beträffande för¬
ändringen i deras tjensteåligganden. Motionen, i sin nya form,
har af Presteståndet blifvit remitterad till Lagutskottet, och
jag hemställer derföre, om icke enahanda beslut äfven i detta
Stånd bör fattas.
Herr Henschen').
Vidare anfördes icke, och på framställning af Herr Tal¬
mannen beslöts, att ifrågavarande memorial skulle hvila på
bordet, tilldess protokollsutdrag angående Presteståndets i äm¬
net fattade beslut ankommit.
§ 10- .. . ,
Ånyo föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskot¬
tets betänkande JT? 12, i anledning af väckt motion om upp-
häfvande af 84 § i Kongl, förordningen den 6 September
1842, angående truppers och persedlars fortskaffande.
Herr Witt: Det förundrar mig, att Allmänna Besvärs-
och Ekonomiutskottet icke afstyrkt ifrågavarande motion, i
likhet med så många andra. Jag för min del anser förslaget
alldeles oantagligt. Då man sätter i fråga att borttaga 84 §
i 1842 års Kongl, förordning, så torde det vara af vigt att
göra sig reda för såväl hvad som stadgas uti nämnda §, som
äfven uti 78 § af samma förordning. Den sistnämnda inne¬
håller, att »utgift af hvad beskaffenhet som helst ej må ske
annorlunda, än moLbehörigt qvitto. Kan den, som betalning
uppbär, ej sjelf skrifva, skall utbetalningens riktighet och bo¬
*) Herr Uenschens anförande, hvilket i anseende till hans sjuk¬
dom vid tryckningen ej aftemnals, tryckes vid slutet af detta band.
Den 20 December.
673
märkets egenhändighet bestyrkas af två personer, hvilka un¬
der namnen utsätta sina yrken och hemvist.» Ingen utbetal¬
ning får således ske utan qvitto; men som penningar ofta
måste utlemnas för verkställda transporter till en mängd per¬
soner och i ganska små poster, då det blefve ganska svårt,
ja hardt när omöjligt att erhålla skriftliga qvittenser af hvar
och en, så stadgas i 84 §, huru vid dylika fall bör förfaras
och huru ett generelt qvitto kan erhållas. Denna sistnämnda
§ har motionären önskat få upphäfd, såsom han yttrar, för
undvikande af ett onyttigt besvär såväl för kommunalstäm¬
ma, som kronobetjening, och onödig tidsutdrägt för de skjut¬
sandes liqvid. Jag vet dock ej, hvilken vinst härigenom skulle
kunna beredas och huru man sedermera skulle förfara, för
att vid förekommande tillfällen kunna erhålla det nödiga an¬
tal qvittenser.
Af egen erfarenhet är jag i tillfälle att upplysa, det ofant¬
liga svårigheter som oftast skola komma att yppa sig, ifall
förevarande betänkande skulle slutligen bifallas. Vid utstämp-
ling och afverkning af ekar för flottans behof har stundom
händt, såsom t. ex. förlidet år i Skåne, att 24,000 kubikfot
ekvirke skolat afsändas till lastplatser, och enligt författniu-
garne fordras för en sådan transport 5000 hästar; och som
samma hästar ej kunnat användas hela vägen, utan ombyte
måste ske, så har hästarnes antal under hela vägen uppgått
till minst 6000. För hvarje par hästar och stundom lör hvarje
häst har medföljt en körsven, hvarigenom antalet af de skjut¬
sande uppgått till omkring 4000 personer, hvilka skolat af¬
lemna qvitto öfver uppburen skjutslega, dervid man fått åt¬
nöja sig med det qvitto, som i 84 § omnämnes. Skulle nu
84 § borttagas, så skulle med anledning deraf dessa 4000
qvittenser skriftligen aflemnas, bestyrkta af två personer, i
händelse utgifvaren icke vore skrifkunnig, och jag hemställer,
huruvida härigenom skulle beredas någon lättnad åt krono-
betjeningen. Tvärtom tror jag det lämpligaste sättet att gå
till väga är det, som tillförene praktiserats, nemligen att, se¬
dan vid i kyrkan utlyst sammanträde de, som fortskaffa! per¬
sedlar för kronans räkning, fått afhemta sin liqvid och för¬
teckning öfver de skjutsande och den dem tillkommande skjuts¬
lega blifvit af vederbörande pastor vid sockenstämman upp¬
läst, utan att någon anmärkning skett till protokollet, så an¬
ses i och med detsamma tillräckligt qvitto vara lemnadt.
Allt annat förfarande anser jag endast medföra onödigt be¬
svär och tidsutdrägt, såväl för de skjutsskyldige, hvilka, i
076
Den 20 December.
händelse egenhändiga qvittenser erfordrades, sjelfva mäste upp¬
bära och qvittera skjutslega!) hos kronobetjeningen, utan att
till densammas uppbärande kunna skicka sina barn eller drän-
dar, sorn ock för vederbörande embetsmyndigheter, hvilka i
sina räkenskaper skulle nödgas införa en besvärlig och ofant¬
lig massa af onödiga qvittenser.
Utvägar, likartade med den, som är föreskrifven i 84 §
af den ifrågavarande författningen, äro äfven på andra håll vid¬
tagna lör erhållande af behöriga qvittenser å de små sum¬
mor, som ofta måste utbetalas för kronans räkning. Jag vill
omnämna ett förfaringssätt, som synes mig ganska ändamåls¬
enligt och som länge varit begagnadt såsom verifikation för
kompanicheferne för krono-timmermans-kåren med flera ar-
betskårer i Karlskrona, det nemligen: att en gång i månaden
sammankallas hela personalen tili mönstring af kommendanten,
som gör förfrågningar, huruvida alla utbetalningar riktigt för¬
siggått, dervid uraktlåtenhet att framställa någon anmärkning,
angående den hvar och en tillkommande liqvid, gäller såsom
qvitto för den förflutna tiden.
Skulle i stället för dessa mönstringar under hvarje af
de adöningar, som circa 30 gånger om året verkställas med
ett kompani om 160 man, erfordras egenhändiga qvittenser
af hvar och en utaf dessa, så skulle massan af qvittenser under
ett år uppgå till icke mindre än omkring 8000. På enahanda sätt
kan lämpligen förfaras, då det gäller förskaffande af qvitten¬
ser å medel, som i små poster för kronans räkning blifvit
utbetalda. Om en allmän tillfrågan sker, huruvida de, som
varit berättigade till liqvid, erhållit sin rätt fullt ut, genomgått
uppläsa förteckningen öfver dem i kyrkan eller vid något an¬
nat allmänt sammanträde, samt någon anmärkning dervid ej
göres, så kan man anse, att ett så fullständigt qvitto erhållits,
som man någonsin kan önska sig. Den ifrågavarande 84 §
anser jag derföre med allt fog böra qvarstå uti 1842 års
Kongl, förordning och yrkar derföre afslag å betänkandet.
Herr Isberg: Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets
nu förevarande betänkande har så sent blifvit delgifvet Stån¬
det, att man måhända ej hunnit att vederbörligen taga känne¬
dom om detsammas innehåll. Detta har troligen gifvit an¬
ledning till det misstag, hvartill föregående talare gjort sig
skyldig, då han icke tillräckligt skiljt emellan stadgandena i
78 och 04 §§ i 1842 års Kongl, förordning. Den först¬
nämnda § stadgar, att ingen utbetalning i fall, som här ifrå¬
gavarande, får ske utan emot qvittenser, hvaremot 84 §:s
Den 20 December,
677
stadgande afser att genom i sockenstämma uppläsande förteck¬
ning å de skjutsandes namn och skjutspenningarnes belopp
m. m. liksom ytterligare verificera, hvad som redan måste
anses tillräckligen verificeradt medelst förenämnda qvittenser,
helst dessa, då de af fogden insändas till Konungens befall¬
ningshafvande, skola åtföljas af utgångna ordres orh fastställd
marcheroute, med hvilka således qvittenserna skola öfverens¬
stämma. Det är dessutom icke obekant, huru vanligtvis till¬
går, då nämnda förteckningar uppläsas; detta har hittills skett
enligt föreskrift vid sockenstämma, der med anledning af ären¬
dets föga vigt ofta ingen af församlingsboarne velat inställa
sig, så att icke sällan pastor nödgats efterskicka ett par per¬
soner, för att kunna få förteckningarna af dem, ej sällan utan
föregående granskning, påtecknade. På sådant sätt erhålles
sannerligen ej någon kontroll utöfver redan afgifna qvittenser;
och som i följd häraf 84 § synes vara alldeles öfverflödig
samt dess afskaffande ledande till lättnad i vederbörandes be¬
svär, får jag för min del förorda betänkandet.
Herr Bovin: Lika med Herr Isberg anser jag, att Herr
Wills åsigt i denna sak stödjer sig på någoi missförstånd om
rätta tolkningen af ifrågavarande paragrafers stadganden. In¬
gen kronofogde torde väl för statens räkning utlemna några
medel, utan att med detsamma förskaffa sig qvitto, då såsom
här finnes särskildt stadgadt, att egenhändiga qvittenser er¬
fordras, lika litet som han kan hafva förhoppning att från
statskontoret erhålla några penningar, derest icke hans redo¬
görelse är al förestående, behöriga verifikationer åtföljd.
Har på annat sätt praktiserats i Karlskrona, är det icke
att rekommendera till efterföljd och torde icke kunna för¬
ringa de omständigheter, som tala för bifall till betän¬
kandet.
Herr Will: Jag vidhåller hvad jag förut yttrat och vå¬
gar till stöd derför åberopa sista punkten i oftanämnda 84 §.
På enahanda sätt bör ock den till »qvarlervärdarne erlagda
betalning för truppers förplägning verificeras.» Häraf synes
tydligen, att något anna! qvitto, än nämnda verifikation, så¬
dan den i 84 § finnes bestämd, ej tarfs as, och det är också
det enda qvittens, sorn i allmänhet aflemnas. Om i en del
provinser och län en annan praxis gjort sig gällande, är mig
obekant; men det vet jag, alt i åtskilliga län, der ekhygge
af mig för statens räkning blifvit verkstäldt, så tillgått, som
jag uppgifvit, nemligen att qvitto ej aflordrats hvar och en
skjutsande, utan förteckning öfver dessa och den dem till¬
678
Den 20 Debembtr.
kommande skjutslega i kyrkorna upplästs. Om man i andra
orter gör sig mera besvär med samlande af qvittenser, sä
anser jag det vara helt onödigt och alls icke i författningen
föreskrifvet.
Herr Bovin.- Jag borde visserligen tveka att uppträda
emot Herr Wills auktoritet, då jag är viss, att han är öf-
vertygad om sanningen af hvad han nyss anfört; men jag
finner mig dock föranlåten att fortfarande bestrida, att så
tillgår, som han nppgifvit. 78 § innehåller, att »utgift af
hvad beskaffenhet som helst ej må ske annorlunda, än mot
behörigt qvitto. Kan den, som betalning uppbär, ej sjelf
skrifva, skall utbetalningens riktighet och bomärkets egen-
händighet bestyrkas af två personer, hvilka under namnen
utsätta sina yrken och hemort.» Jag hemställer nu, om nå¬
gon kronans embetsman i strid med nämnda §:s uttryckliga
stadgande skall våga göra någon utbetalning utan emot före¬
skrifvet qvitto.
Herr Sommelius: Såsom ledamot af Allmänna Besvärs-
och Ekonomiutskottet får jag upplysa, att dess ifrågavarande
betänkande hufvudsakligast tillkommit på yrkande af Ronde-
ståndets ledamöter inom Utskottet, hvilka framhöllo det
olämpliga och besvärliga i 84 §:s stadganden. Presteslåndets
ledamöter intygade jemväl, huru otilllörlitlig den verifikation
vore, som erhålles genom uppläsande af den i § omnämnda
förteckning, dervid ofta ingen vore närvarande, utan perso¬
ner särskildt fingo tillkallas, för att erhålla den i paragrafen
föreskrifna påteckning.
Herr Ljungberg: Jag var, att börja med, icke särdeles
benägen för bifall till Herr prosten Sondéns ifrågavarande
motion, enär jag ansåg både lämpligt och behöfligt, det all¬
mogen lemnades tillfälle att vid något allmänt sammanträde
öfverse och granska förteckningarne. Men när såväl Preste-
ståndets ledamöter ifrade för 84 §:s borttagande såsom va¬
rande utan all nytta, som äfven Bondeståndets ledamöter vi¬
sade det största intresse för motionens framgång, ansåg jag
mig ej böra motsätta mig densamma, helst jag icke kunde
förneka, att en i allmänhet betydelselös garanti föga förtje¬
na r att bibehållas.
Herr Witt: Jag vill endast fråga, huru man tror det
skall kunna gå till att anskaffa de tusentals qvittenser, som
vid forsling af persedlar för kronans räkning ofta komma
i Iråga. Ofta bor den skjutsande 3 mil ifrån länsmannens
hemvist, och han tordt- derföre ej bry sig om att resa denna
Den 20 December.
679
väa fram och tillbaka, för alt uppbära skjutspenningar och
deröfver afgifva qvitto. Detta medför ett alltför stort besvär,
vida mer betungande, än att, såsom nu praktiseras, vid soc¬
kenstämma anmäla sig för erhållande aT betalning. Man
kan ej heller begära, att då kronoskjuts verkställes, läns¬
mannen skall slå vid hvarje lass och utlemna penningar och
emotta qvillenser, ej heller att han för sådant ändamål skall
resa omkring öfver allt i sitt distrikt.
Att ovilkorligen fordra dylika särskilda och egenhändiga
qvittenser förefaller mig lika orimligt, som om man lill en
person, som på allmän bekostnad skolat resa, t. ex. från
Stockholm till Gefle, vid återkomsten ej ville utlemna några
penningar, derföre att han från hvarje under vägen passerad
gästgifvaregård ej medförde qvittens öfver erlagd skjutslega.
Herr Henschen *).
Herr Hultman: Jag har mig bekant och kan upplysa,
att åtminstone i Wermlands län begge de ifrågavarande §§
i 1842 års Kongl, förordning tillämpas, så att både före-
skrifven längd vid sockenstämma uppläses och särskilda qvit¬
tenser aflemnas. Den svårighet, som Herr Will anmärkt
skulle ligga uti att från alla håll anskaffa qvittenser, anser
jag vara af mindre betydenhet, då länsmännen vanligtvis
lätt nog med fjerdingsmännens biträde anskaffa desamma.
Dylika egenhändiga qvitlenser saknas derföre ej heller i
kronolögdarnes redogörelse och äro de egentliga gällande
verifikationerna, hvaremot förteckningarnas uppläsande vid
sockenstämma endast anses som en tom formalitet.
Herr Börjeson; Frågan är här alldeles icke om de i
78 § omnämnda qvittenser, hvilkas behöflighet icke torde
vara tvifvel underkasladt, utan frågan gäller, huruvida krono¬
fogdens redogörelse skall vora åtföljd af den i 84 § om¬
nämnda verificerade förteckning, hvilken, på skäl motionen
och utskottsbetänkandet upptaga, synes vara helt och hållet
öfverflödig. Såsom ledamot i Utskottet har jag bilrädt be¬
tänkandet och jag hemställer nu äfven, att detsamma måtte
bifallas.
Herr Isberg: Jag tror, att äfven Herr Wills sednaste
yttrande, lika som det första, grundar sig på ett misstag.
Herr Witt låter påskina, att 84 § skulle göra de i 78 §
omnämnda qvittenser öf\erflödiga, samt alt man derföre i
*) Herr Henschens anförande, hvilket i anseende till hans sjuk¬
dom vid tryckningen ej aflemnats, tryckes vid slutet af detta hand.
680
Den £0 December.
allmänhet icke besvärade sig med att anskaffa sådana. Om
på detta sätt fortares i Karlskrona, är det, enligt hvad jag
redan visat, fullkomligen olagligt, och man bör då se till,
att gällande författningar der bättre efterlefvas.
pjerr Witt: Jag upprepar åter, hvad jag förut sagt, att
det ej är i Karlskrona, utan i de län, der jag för kronans
räkning varit sysselsatt med ekhygge, som jag vunnit den
erfarenheten, att särskilda qvittenser icke erfordras.
Herr Ekerot: Såsom ledamot i Allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottet har äfven jag tillstyrkt bifall till ifrågava¬
rande motion, hufvudsakligast med anledning af de anmärk¬
ningar, som af åtskillige ledamöter i såväl Preste- som
Bondeståndet gjordes emot lämpligheten af 84 §:s stadgande.
Jag röstar derföre fortfarande för bifall till motionen;
men vill endast göra den anmärkningen, att ej olämpligt vore,
om årliga sammandrag, helt summariska, gjordes öfver den
förrättade kronoskjutsen, samt att dessa sammandrag vore
tillgängliga vid utlyst sockenstämma, på det att den, som då
ville bevaka sin rätt, skulle ega tillfälle dertill.
Ofverläggningen förklarades slutad, och Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomiutskottets betänkande M 12 bifölls.
§ 11
Föredrogos ånyo och bi föl los, hvart efter annat, All¬
männa Besvärs- och Ekonomiutskottets betänkanden:
JM 15, i anledning af vackt motion om afskaffande af
nu brukliga biskopsskrud.
JM 14, i anledning af väckt motion om förändrad
grund för fördelningen af roteringsskyldigheten.
M 15, i anledning af väckt motion, angående förän¬
dring i sättet för uppbörd af augmentsräntorna;
och JM 16, i anledning af vackt molien om ändring i
Kongl, förordningen den 1 Oktober 1858, angående tillverk¬
ning, värd och försäljning af krut.
§ 12‘
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekomiutskot-
tets betänkande JM 17, i anledning af väckt motion om
tillägg till Kongl, kungörelsen den 22 Maj 1852, i afse¬
ende på minderåriga personers användande vid fabriker och
handtverk.
Herr Ekman: Jag är ingalunda någon vän af tvångs¬
lagar; men då man har att kämpa med oförstånd och okun¬
nighet, torde det någon gång blifva en nödvändighet att an¬
taga dylika författningar, för att kunna komma till det efter-
Den 20 December.
681
sträfvade målet. Hvar och en, sorn något närmare tagit
reda på tillståndet med folkskolorna, vet allt för väl, huru
ringa framgång de hafva rönt, hvilket åter till stor del be¬
ror på svårigheten att förmå barnen till att bevista dem.
Söker man hos föräldrarne ändring, så mötes man ofta
med svaret, att de sjelfva icke åtnjutit någon skolundervis¬
ning och ändock kunnat draga sig fram, hvadan de anse, att
barnen ej heller äro i behof af sådan. När det förhåller
sig så, synes behofvet påkalla en lag, genom hvilken föräl¬
drarne, som i allmänhet visa sig angelägne att få sina barn
vid 12 år anställda å någon fabrik, också tvingas att, för
vinnandet af detta mål, låta barnen derförinnan bevista sko¬
lan och der inhemta det i författningarne stadgade minimi-
luinskapsmått. Lika med Utskottet vill jag icke antaga, det
lagstiftaren vid utlärdandel af den föreskrift, enligt hvilken
barn under tolf års ålder icke må anställas i arbete, afsigt-
ligt förbisett att stadga, det något visst kunskapsmått der¬
förinnan bort förvärlvas; tvärtom skulle jag vilja tro, att
denna brist härleder sig från något förbiseende af frå¬
gans vigt.
Jag anhåller på dessa skäl om afslag å betänkandet.
Herr Ljungberg: Det af doktor Rundgren väckta för¬
slag synes mig icke praktiskt. Motionären vill nemligen, så¬
som vilkor för ett barns anställning vid fabrik, föreskrifva,
att detsamma skall innehafva ett visst kunskapsmått; men
jag frågar, huru skall man förfara med sådana barn, som
icke söka anställning vid fabriker och manufakturer? Det
af motionären afsedda ändamål skulle således endast till en
ganska ringa del komma att uppnås. Jag tror ej heller, att
det i moraliskt hänseende vore tjenligt att föreskrifva något
visst kunskapsmått för barn, som önska vinna arbete vid
fabriker; ty det kunde då lätt hända, att de i stället öfver-
lemnade sig till lättja och osedlighet. Då dertill kommer,
att vid de flesta fabriker tillfälle numera finnes beredt der
anställda barn att erhålla undervisning, anhåller jag för min
del om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Berggren: Medel för uppfostran äro undervisning
och arbete. Då det ena af dessa försummas, är det väl,
om det andra begagnas. Förhindrar man hain, hvilkas
uppfostran vårdslösas, ifrån arbete, så blir följden den, att de
vänja sig vid lätlja och andra olater, sorn af densamma al¬
stras.
esa
Den 20 December.
Att föräldrar understundom visa försumlighet vid sina
barns uppfostran, är en beklaglig sanning, äfvensom att för¬
äldrar finnas, som påslå, det deras barn lika väl, som de
sjelfva, kunna taga sig fram utan att lära sig något; men
detta förhållande afhjelpes icke genom motionärens fiirslag
att förbjuda barns anställning vid fabriker, innan de in-
herntat ett visst kunskapsmått. På dessa skäl bifaller jag
betänkandet.
Herr Lovén: Het är icke obekant, att vid förra riks¬
dagen en likartad fråga väcktes; men vid öfverläggning der¬
om i såväl Utskottet, som hos Stånden, gjorde sig den åsigt
gällande, alt genom antagande af ett dylikt förslag skulle
man på fabriksegare hvälfva den skyldighet, som i allmän¬
het åligger barnens föräldrar och målsmän eller vederbö¬
rande skolstyrelser. Derjemte ansåg man att, om föräldrar
låtit sina barn försumma skolgång, skulle man, genom att
beröfva barnen rättighet att användas vid fabriker, undan¬
rödja det stundom för dem enda lämpliga medel och möj¬
liga tillfälle till gagnande verksamhet, samt liksom sanktio¬
nera fortfarandet af elt sysslolöst och lättjefullt lif. På dessa
ännu ovederlagda skäl och då upplyst blifvit, att i Norrkö¬
ping, hvilket samhälle motionären nu, likasom förra gången,
egentligen afsett, labriksegarne haft den berömvärda om-
ta rikan att låta ombesörja undervisning åt de barn, som an¬
vändas i fabriker, tror jag, att man nu icke kan komma till
något annat resultat, än det, som blef en följd af förra riks¬
dagens behandling af denna fråga, hvadan jag i öfverens¬
stämmelse dermed yrkar bifall till nu föredragna betän¬
kande.
Herr Ekerot: Då lagstiftaren ser till, att barns fysiska
krafter icke öfveransträngas i fabrikerna, anser jag, alt han
gjort tillräckligt härutinnan. Att åter vilja föreskrifva
ett visst kunskapsmått vid en tolfårig ålder tyckes mig vara
både obilligt och oklokt, enär utvecklingen af ett barns för-
ståndsgåfvor är högst olika. Dessutom är det ett kändt för¬
hållande, att många med starka fysiska krafter äro i psy¬
kiskt hänseende svagt begåfvade, och det vore då hårdt för
ett sådant barn, om det icke skulle kunna erhålla anställ¬
ning vid en fabrik, derföre att det icke förvärfvat sig ett
sådant kunskapsmått, folkskolestadgan föreskriiver såsom mi¬
nimum, synnerligasl som erfarenheten på flera ställen visat,
att ett ganska stort antal af de barn, hvilka besöka folksko¬
Den 20 December.
68S
lan, icke förvärfvat detta kunskapsmått, då de vid tolf års
ålder afgå från skolan.
Flera fabriksegare hafva ock, troligen i följd häraf, in¬
rättat skolor lör meddelande af undervisning åt de barn,
som hos dem användas i arbete. Det synes mig äfven be¬
synnerligt, att motionären föreslagit ett dylikt korrektiv, för
att förmå endast ett visst antal barn, sorn lemna folkskolan,
att hafva inhemtat ett bestämdt kunskapsmått, då alia för¬
äldrar äro skyldiga att hålla sina barn i skolan och det
åligger skolstyrelsen att deröfver hafva tillsyn.
Om man nu icke kunnat bibringa ett barn med klena
förståndsgålvor det ifrågasatta kunskapsmåltet, så frågas,
huru detta skall genom exceptionela tvångslagar låta sig
göra. Lika så väl skulle man kunna föreskrifva, att den,
som ej till exempel vid 22 års ålder hade tagit filosofiska
graden, skulle icke sedermera hafva rättighet dertill, och
ehuru ingen borde gilla ett dylikt förslag, måste man dock
medgifva detsamma vara mindre orimligt, än det af motio¬
nären framställda; ty vid en mognare ålder måste förutsät¬
tas dels större arbetsförmåga, dels fastare vilja att uppnå
det föreskrifna målet.
På de skäl, jag nu haft äran anföra, bifaller jag Utskot¬
tets betänkande.
Herr Hierta instämde.
Herr vice Talmannen Murén: Jag anhåller att få in¬
stämma med den siste talaren och vill tillika lemna den
upplysning, att vid en större fabrik, med hvilken jag har
bestyr, emottagas ofta barn med klena kunskaper, hvilka
vid fabriken erhålla undervisning. Skulle barnen undergå
någon examen, innan de kunde erhålla anställning vid fabri¬
ker, blefve deraf följden, att många barn komme att afvi-
sas. I stället uppfostras nu barnen vid fabrikerna och be¬
redas der till sin första nattvardsgång, samt gå sedermera
ut att tjena som drängar och pigor, enär vid fabriker i all¬
mänhet icke ensamt större personer kunna användas. Mig
synes det vara en fördel för löräldrarne att få sina barn
uppfostrade, klädda och födda, hvarigenom de ej, såsom må¬
hända eljest blefve fallet, komma att falla fattigvården till last.
Motionens syfte är visserligen godt; men den har det felet,
som alla andra tvångslagar, att icke vara praktisk. Förbudet
att i fabriker emottaga barn under tolf år medför flera
olägenheter. Många barn äro nemligen före denna ålder re¬
dan så utvecklade, att de mycket väl kunde användas vid
(384
Den 20 December.
fabriker; men delta är ej tillåtet. ! annat fall komme bar¬
nen att förr, än nu sker, erhålla undervisning jemte kläder
och föda, hvadan de sluppe att, såsom nu ofta händer, gå
omkring och tigga sin föda.
Herr Ekman: 1)3 jag finner, att det af mig gjorda för¬
slag icke röner något medhåll, är del ej heller att hoppas
någon framgång åt detsamma; men jag har likväl ånyo be¬
gärt ordet, för att bemöta ett par yttranden, som här blifvit
fällda. Man har erinrat, att den ifrågasatta föreskriften vore
obehöflig, enär det redan ålåge skolstyrelserna att tillse, det
föräldrar och målsmän holle sina barn i skola. Detta kän¬
ner jag ganska väl; men erfarenheten har ock visat, huru
ringa berörda åliggande kan efterlefvas. I städer är det
isynnerhet svårt att hålla tillsyn deröfver, att barn besöka
skolan, och tvinga föräldrar att skicka deni dit. Emellertid
anser jag angeläget att, då föräldrar finnas, som äro nog
oförståndiga att ej hålla sina barn till skolgång, något medel
bör utfinnas att förmå dem dertill. Då benägenheten hos
föräldrar är temligen allmän att så tidigt som möjligt
söka anställning för barnen å fabriker, synas mig lagstiftarne
handla både klokt och vist, om det föreskrefves, att ett barn,
för att vinna anställning vid en fabrik, borde förut hafva
förvärfvat sig ett visst kunskapsmått och detta destoheldre,
som det af motionären föreslagna kunskapsmått är så ringa,
att barn, som vid rätt ålder borja sin skolgång, i allmänhet
vid 9 års ålder böra kunna hafva inhemtat detsamma. Jag
yrkar derföre fortfarande bifall till motionen.
Diskussionen ansågs slutad, och Allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottets betänkande JW 17 bifölls.
§ l3‘
Föredrogs ånyo utdrag af hedervärda Bondeståndets
protokoll den 10 dennes, innefattande inbjudning till de öf¬
riga Riksstånden att instämma i förstnämnda Riksstånds be¬
slut, hvarigenom Allmänna Besvärs och Ekonomiutskottets
betänkande M 6, i anledning af väckt motion, angående
ändring i 2 § i mom. af Kongl, förordningen den 11 Juli
1862, rörande reglering al presterskapets inkomster, bifal¬
lits med vilkor, att näst efter orden »den ledamot» tillägges:
»och den suppleant.»
Herr Ekman: Då Kongl, förordningen af den 11 Juli
detta år stadgar att, jemte utseende af en ledamot, en supp¬
leant äfven skall väljas, så är det naturligtvis ett förbise¬
Oen 20 December.
sas
ende hos Utskottet, att ordet »suppleant» icke finnes utsatt,
i följd hvaraf jag anhåller, att inbjudningen måtte antagas.
Häri hördes flere ledamöter instämma.
Vidare förekom ej, och Ståndet antog inbjudningen
samt lade protokollsuldraget till handlingarne.
§ U' o ,
Föredrogs ånyo utdrag af hedervärda Bondeståndets pro¬
tokoll den 17 dennes, innefattande meddelande af samma
Riksstånds beslut att medelst en deputation hos chefen för
statens jernvägsbyggnader, öfversten m. m. friherre Nils
Ericson, framställa Ståndets önskan, det Herr friherren ännu
någon tid måtte chefsbefattningen för statens jernvägsbygg¬
nader bibehålla.
Herr Talmannen yttrade, att då ifrågavarande proto¬
kollsutdrag, hvilket mot slutet af det sistlidne onsdags för¬
middag hållna plenum ankommit med begäran om skynd¬
sam behandling och i följd deraf då blifvit till bordläggning
anmäldt, funnes icke innefatta annat, än ett delgifvande af
Bondeståndets berörda beslut, och dylika delgifvanden i all¬
mänhet icke föredroges inför Ståndet, utan efter gjord be¬
hörig anteckning i kansliet förvarades. Herr Talmannen för
sin del ansåg omförmälda protokoilsutdrag icke erfordra
annan åtgärd, än att läggas till handlingarne.
Herr Lallerstedt: Bondeståndet måste naturligtvis, då
det delgaf Borgareståndet sitt beslut, haft någon meningfder-
med. Sedan man nu vet, att friherre Ericson afgifvit ett ne¬
kande svar till Bondeståndets deputation, kan det naturligt¬
vis icke blifva fråga om att från detta Stånd afsända någon
deputation til! bemälde friherre. Detta är så mycket min¬
dre nödigt, som Borgareståndet, då frågan om pension åt
öfverste Ericson här förevar, allmänt uttryckte sitt bekla¬
gande öfver hans afgång.
Borgareståndets åsigt i detta fall är känd såväl för re¬
geringen, som friherre Ericson, hvadan jag hemställer, att
Ståndet nu endast måtte uttala den förhoppning, att rege¬
ringen icke måtte underlåta att använda alla medel, för att
förmå friherre Ericson att qvarstanna på sin plats och åter¬
taga den ingifna afskedsansökningen. I annat fall kari det
möjligen inträffa, att vid behandling af regeringens propo¬
sition om ytterligare anslag till jernvägar, mången skall
tveka att bifalla åtskilligt af hvad deri innehålles, om fri¬
herre Ericsoti icke längre blir qvar såsom chef för statens
jernvägsbyggnader.
686
Den 20 December.
Herr Ekholm: För min del gillar jag Herr Talman¬
nens uppfattning af Bondeståndets mening med delgifningen
af dess ifrågavarande beslut; men deremot kan jag ej för¬
stå, hvad Herr Lallerstedt med sitt yttrande'afser. Oin hans
mening dermed varit, att Borgareståndet skulle beträda
samma betänkliga väg, som Bondeståndet, måste jag deremot
protestera. Det beror nemligen på Kongl. Majit allena att
till- och afsätta förtroende-embetsmän, och det synes mig
derföre, såsom ville man nu upplifva minnet från den så
kallade frihetstiden, då Ständerna blandade sig i regeringens
bestyr.
Ofverste Ericson har dessutom rönt så många sympa¬
tier från Rikets Ständers sida, att man bör undvika att gå
tillväga på nu föreslagna sätt, hvilket i framtiden kan blif¬
va ganska betänkligt. Om man tänker sig, att ett eller an¬
nat statsråd önskade gå bort eller blefve af regeringen ent-
ledigadt, då lemnar jag derhän, hvartill sådana opinionsytt¬
ringar från Ständernas sida, som här blifvit ifrågasatta,
skulle tjena.
Jag protesterar således mot hvarje åtgärd i det syfte,
som Herr Lallerstedt föreslagit.
Häri instämde flere ledamöter.
Herr vice Talmannen Murén: För min del kan jag
icke instämma med Herr Ekholm och jag tror tillika, att hans
uppfattning al Herr Lallersledts yttrande är oriktig. Jag an¬
ser ej heller, att Herr Talmannens åsigt om Bondeståndets
mening vid meddelande af sitt beslut är riktig. Bondeståndet
har ingalunda afsett, att det insända protokollsutdraget skulle
stanna i detta Stånds kanslirum, utan att derigenom Ståndet
skulle erhålla kännedom om hvad Bondeståndet beslutit. Att
detta varit Bondeståndets mening, men ingalunda att inbjuda
Ståndet till deltagande i en deputation till öfverste Ericson,
synes mig vara fullkomligt klart, enär Bondeståndet, oaktadt
det gjorda meddelandet, genast alsände deputationen till öfverste
Et •icson. Herr Lallerstedts afsigt har icke varit någon annan,
än att Ståndet, genom den debatt, som här kunde uppstå,
skulle uttala sin saknad öfver friherre Ericsons bortgång och
önskan att han mätte qvarstanna. För min del har jag upp¬
fattat Ståndets sympatier i afseende å öfverste Ericson så¬
lunda, att Ståndet gerna såge, det han qvarstannade på sin
plats, äfven om det från Bondeståndet gjorda meddelande icke
egt rum.
Den 20 December.
687
En talare har erinrat om frihetstiden och vådan af att
ingripa i Konungens prerogativer. Att nu likasom då olika
åsigter förefinnas, är gifvet; men det beror på, huru de yttras,
och då man dervid icke öfverskrider skrankorna för sin be¬
fogenhet, hyser jag åtminstone ingen fruktan.
Herr Lallerstedt: En talare på andra sidan har prote¬
sterat emot mitt yttrande; men denna protest är lika öfver¬
flödig, som hans framkallande af skuggor från frihetstiden.
Jag tillåter mig fästa den värde talarens uppmärksamhet der¬
på, att jag icke föreslagit vidtagande af någon åtgärd, utan ta¬
lat emot hvarje sådan; men då Bondeståndet visat den nöflig-
heten att meddela Borgareståndet sitt beslut, tror jag hötlig-
heten fordrar, det vi böra gifva tillkänna, hvarföre vi icke kunna
deruti instämma.
Herr Hierta: Jag åter anser Herr Talmannens uppfatt¬
ning af meningen med det från Bondeståndet gjorda medde¬
lande riktig och instämmer med den, som föreställt sig, att detta
protokollsutdrag icke afsett annat, än att Ståndet skulle kunna
erhålla kännedom om Bondeståndets beslut. Då emellertid
Bondeståndet särskildt föreskrifvit, att dess beslut om deputa¬
tion till öfverste Ericson skulle Medstånden delgifvas, förmo¬
dar jag, att en särskild mening dermed varit afsedd, och att,
då inom Ståndet finnas många stora beundrare af öfverste
Elieson, man haft för afsigt att vid föredragning af ofvanbe-
rörda meddelande väcka motion om en deputation jemväl från
detta Stånd till bemälde öfverste. Detta förekoms emellertid
derigenom, att inbjudningen bordlädes.
Hvad angår Herr Ekholms yttrande, att genom en sådan
åtgärd, som den af Bondeståndet föreslagna, vi skulle komma
in på den väg, som man under frihetstiden beträdde, tror jag
visserligen detta omdöme vara för strängt; men anser dock,
att en dylik deputation till någon kronans embetsman icke är
på sin plats, isynnerhet här, då man i alla fall vet, att all¬
männa meningen är, att öfverste Ericson måtte qvarstanna
såsom byggmästare af jernvägar, hvilket han till allas till-
fredställelse utfört. Ett dylikt förfaringssätt skulle kunna
leda dertill, att en och annan högt uppsatt embetsman sökte
denna väg, för att förmås att qvarstanna på sin plats,
hvilket icke synes mig fullt konstitutionsenligt.
Herr Brun: Jag biträder Herr Lallerstedts mening och
anser hvad Borgareståndet förut yttrat med afseende på öf¬
verste Ericsons utmärkta förtjenster innefatta en tillräcklig an¬
ledning för regeringen att, då den känner Ståndets önskningar»
688
Den 20 December.
söka förmå denne utmärkte man att qvarstanna på sin plats.
För min del önskar jag uppriktigt, att Bondeståndets åtgöran¬
den mätte vinna framgång. De spöken, Herr Ekholm fram¬
hållit, äro här icke på sin plats, och det förvånar mig, att en
person, som vid så många föregående tillfällen talat om fri¬
het för Stånden och dess enskilda medlemmar, vid detta till¬
fälle vill bära fram dylika historiska skuggbilder och förskräcka
oss att uttala våra tankar.
Herr Alander: Jag instämmer med Herr Lallerstedt och
Herr vice Talmannen, samt är fullt belåten dermed, att den
nu förda diskussionen får i protokollet inflyta. Derjemte vill
jag erinra, att öfverste Ericson icke fungerar såsom någon
embetsman, utan innehar ett förtroendeuppdrag, som han blif¬
vit öfvertalad att emottaga och med hvilket han så länge
fortfarit, företrädesvis af den anledning, att han ytterligare blif¬
vit öfvertalad dertill.
Herr Lovén: Då Bondeståndet i ett ämne, som delia,
hvilket icke inom motionstiden blifvit väckt, genom utdrag af
dess protokoll meddelat Ståndet underrättelse om ett fattadt
beslut, anser jag, att med detta protokollsutdrag afsetts något
mera, än vanligtvis med dylika utdrag är fallet, samt att det¬
samma följaktligen icke bort stanna i Ståndets kansli, utan
komma till Ståndets kännedom. Utan att ingå i bedömande
om befogenheten af den ifrågasatta opinionsyttringen, vill jag
tillkännagifva, det jag uppfattat frågan på samma sätt, som Herr
Lallerstedt. Då det nu icke ifrågakommer att deltaga i nå¬
gon deputation, hvilket jag ej heller skulle anse lämpligt, hem¬
ställer jag, att i anledning af det gjorda meddelandet måtte till
Bondeståndet atlemnas det svar, att Borgareståndet under en
föregående debatt redan uttalat sin åsigt i detta ämne.
Herr Hierta: Jag vet icke, hvad ett svar egentligen
skulle innehålla; men jag hemställer, om icke de ledamöter af
Ståndet, som påyrka ett sådant, kunde sjelfva i deputation
afgå till Bondeståndet och tillkännage sina åsigter.
Herr vice Talmannen Murén: Jag anhåller att få läsa
upp de sista orden i protokollsutdraget, hvaraf visar sig, att
meddelandet icke skett endast för kansliet, utan varit stäldt
till Ståndet. Det heter nemligen: »och skulle om detta Bon¬
deståndets beslut de öfriga Biksstånden underrättelse meddelas»,
Häraf visar sig, att Ståndet varit fullt befogadt att få del
af Bondeståndets beslut, åt hvilket jag önskar all framgång.
Herr Ekholm: Det sätt, hvarpå Herr Lovén ansett, att
Borgareståndet skulle svara i anledning af Bondeståndets med¬
Den 20 December.
689
delande, saknar exempel i riksdagsannalerna. Då jag fördri¬
stat mig att protestera emot ifrågasatta depulationsbråk, må
det gälla endast för min egen räkning; och om Herr Brun
deröfver förundrar sig, hvilket han må förbehålla sig sjelf,
synes dock ytlringen deraf föga öfverensstämma med hans
eljest blygsamma och anspråkslösa sätt att gifva sin mening
tillkänna.
Herr Brun *).
Herr Henschen *').
Herr Ekman.- För min del instämmer jag med Herr
Lallerstedt, men hemställer, om icke den här förda diskussio¬
nen i anledning af det utaf Bondeståndet gjorda meddelande,
angående en deputation till öfverste Ericson, må få anses så¬
som svar på berörda meddelande, utan att genom något pro¬
tokollsutdrag eller afsändande af en deputation till Bondestån¬
det derom lemna nämnda Stånd någon underrättelse.
Herr Lovén: Jag afstår från det af mig gjorda förslag
och förenar mig med Herr [Mllerstedt.
Ofyerläggningen ansågs slutad, och omförmälda protokolls-
utdrag lades till handlingarne.
§ *3.
Justerades protokollsutdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
§ 48-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades, på derom
gjord anhållan, Herr Hedman under tre veckor, räknade från
och med den 10 instundande Januari, och Herr Henschen un¬
der 14 dagar, räknadt från den 27 innevarande månad.
§ 47.
Bordlädes följande Utskotts memorial och utlåtanden:
Konstitutionsutskottets M 4.
Bevillningsutskottets M 3.
Lagutskottets JVs:ris 11 och 12.
§ !8.
Herr Talmannen erinrade att, enligt hvad förut blifvit
’) Herr Bruns vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
**) Herr Henschcns anförande, hvilket i anseende till hans
sjukdom vid tryckningen ej aflemnats, tryckes vid slutet af detta band.
liorg.-Stånd Prat. vid Rikad. 1862—1868. 1. 44
C9C Den 20 December.
tillkännagifvet, nästa plenum komme att ega rum Lördagen
den 27 dennes.
Plenum slutades kl. '/2 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 27 December.
Plenum kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 30 nästlidne November.
Vid förnyad föredragning af Statsutskottets memorial M
13, med återlemnande af väckt motion om tillägg i 18 § af
Kongl, kungörelsen den 13 November 1860, angående den all¬
männa beväringen, lades memorialet till handlingarne med
förklarande, att Borgareståndet ansåg motionen tillhöra Lag¬
utskottets behandling.
§ 3-
Föredrogs ånyo Lagutskottets utlåtande Jt? 9, i anledning
af väckt motion om ett tillägg till 17 kap. 16 § rättegångs¬
balken samt om ändring i föreskrifterna rörande embets-
manna-ed och läkareattester,
Herr Henschen *).
Herr Carlén: Det synes mig alldeles klart, att ena de¬
len af denna motion innefattar en lagfråga och den andra en
ekonomifråga. Vid sådant förhållande kan jag ej finna, att
(Jtskottet kunnat handla annorlunda, än det gjort, och, med
*) Herr Henschens anförande, hvilket i anssende til! hans sjukdom
vid tryckningen ej aflemnats, tryckes vid slutet af detta band.
Den 27 December.
691
föranledande af SI § rikdagsordningen, är det derföre otvif
velak tigt, att motionen bör efter ämnenas beskaffenhet delas,
för att kunna afgöras af de Utskott, hvartill ämnena grund-
lagsenligen höra. Jag vill påminna mig, att Herr Henschen
sjelf i Utskottet förklarade sig villig dela motionen, så att icke
ens från hans sida binder deremot möter.
Herr Stråle").
Herr Henschen*').
Sedan Herr Talmannen erinrat om den behandling, Stån¬
det egnat åt Lagutskottets utlåtande JYs 4, hvarigenom till
Borgareståndet återleinnats en af Herr Ekerot väckt motion
(Jts 17) oin vissa ändringar i föreskrifterna angående edgång,
begärde Herr Ekholm ordet och yttrade:
Ehuru jag ej kan finna någon skillnad emellan Herr
Ekerots motion och den nu ifrågavarande, dock, som upplyst
blifvit, att Bondeståndet, hvarifrån denna motion emanerat,
återremitterat densamma till Lagutskottet, tror jag lämpligast,
att Ståndet vidtager samma åtgärd, helst den del af motionen,
som berörer vittneseden, obestridligen tillhör Lagutskottet.
Herr Odmansson: Jag kan icke dela Herr Henschens
och Herr Ekholms åsigter. Första delen af motionen bör
ovilkorligen af Lagutskottet ensamt behandlas, den andra der¬
emot af sammansatta Lag-och Ekonomiutskottet. I följd häraf
kan jag icke se annat, än ait motionen bör delas, hvarföre jag
instämmer med Herr Carlén.
Herr Henschen **).
Herr Lovén: Då otvifvelaktig! är, att första delen af före¬
varande motion bör af Lagutskottet behandlas, synes lämpli¬
gaste sättet att reda denna fråga vara, att återremittera mo¬
tionen till bemälda Utskott, hvilket i afseende på sednare de¬
len a densamma, som berör enahanda ämne, ehuru af eko¬
nomisk lagstiftnings natur, har att sammanträda med All¬
männa Besvärs- och Ekonomiutskottet.
Herr Ödmansson: Jag anhåller endast att i anledning af
Herr Henschens sista yttrande få förklara, att jag begått ett
misstag, då jag uppgaf, att sednare delen af motionen borde
af sammansatta Lag- och Ekonomiutskottet behandlas. Min
mening var, att dert tillhörde Ekonomiutskottets handläggning.
*) Herr Stråles vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckos
vid slutet af detta band.
") Hezr Benscliens anföranden, hvilka i anseende till hans sjukdom
vid tryckningen ej afleinnats, tryckas vid slutet af detta band.
602
Den 27 December.
Öfverläggningen var slutad, och med uttryckande af den
åsigt, att ifrågavarande motion bör af Lagutskottet behandlas,
lade Borgareståndet utlåtandet till handlingarne.
§ 4'
Föredrogs ånyo Lagutskottets memorial M 10, med åter-
lemnande af en inom högvördiga Presteståndet väckt motion
om ändring i föreskrifterna, angående aflöningen åt folkskole¬
lärare och deras tjensteåligganden.
Etter det af ankommet utdrag utaf högvördiga Preste-
ståndets protokoll för den 20 dennes inhemtats, att motionären
frånträdt den del af motionen, som afser förökad lön åt folk¬
skolelärare, lade Borgareståndet ifrågavarande memorial till
handlingarne med förklarande, att Ståndet ansåg motionen till¬
höra Lagutskottets behandling.
§ 3.
Föredrogs ånyo Statsutskottets memorial M 14, med ett
af chefen för statens jernvägsbyggnader afgifvet underdånigt
utlåtande i anledning af Rikets sednast församlade Ständers
underdåniga skrifvelse, angående åtgärder till beredande af
besparing i anläggnings- samt drift- och underhållskostnaden
för statens jernvägar.
Herr Will: Innan detta praktstycke af försvarsskrift läg-
ges till handlingarne, anhåller jag få fästa uppmärksamheten
på en omständighet. Pag. 8 i memorialet läses: »Då den år¬
liga vinst, som uppkommer genom besparing af dragkraft vid
användandet af stigningar af 1 :100, kan uppskattas till 578,600
rdr, men deremot räntan å det inbesparade byggnadskapitalet,
i fall stigningar af 1 : 60 blifvit begagnade, ej skulle uppgå
till högre belopp än 165,750 rdr, så följer häraf, att vid den
blifvande trafiken å de förenade vestra och södra stambanorna
årligen kommer att inbesparas en summa af minst 400,000
rdr, derigenom att maximum för stigningarne blifvit antaget
tili 1: 100 i stället för 1: 60, och denna slags besparing står
i direkt förhållande till trafikens storlek och kommer så¬
ledes att i samma mån som denna ökas.» Friherre Eric¬
son har blifvit tvungen att till sitt försvar låta detta komma
lill Ständernas kännedom och derigenom tydligen ådagalagt,
att han tillskyndat staten en årlig besparing af minst 400,000
rdr. Häruti böra Rikets Ständer se ett nytt och kraftigt skäl
att bevilja friherre Ericson den föreslagna nationalbelöningen
af 200,000 rdr, som icke utgör mer än halfva besparingen
för ett enda år.
Den 27 December.
693
Herr vice Talmannen Murén: Jag beklagar, alt jag, upp¬
tagen al samtal, försummade alt vid föredragningen yrka upp¬
läsande af förevarande memorial, som innehåller så mycket
lärorikt. Jag kan emellertid icke underlåla att vid detta till¬
fälle uttrycka min förundran öfver ett par uttryck i den in¬
gress, hvarmed Statsutskottet inledt detta friherre Ericsons
utlåtande. Der står bland annat, att sedan Kongl. Majit i
anledning af Rikets Ständers vid sista riksdagen aflåtna under¬
dåniga skrifvelse om närmare undersökning angående alla de
förhållanden, som röra jernvägarnes ekonomi, den 18 Januari
1861 infordrat friherre Ericsons underdåniga utlåtande, denne
»först» den 20 sistlidne November ingifvit detsamma till Kongl.
Majit. Huru bör väl detta ordet »först» rätteligen tydas?
Alser Statsutskottet dermed ett klander mot friherre Ericson,
så hade detta bort vara tydligare uttaladt, eller skall det väl
betyda, att regeringen ej ansett sig vara i behof af utlåtandet
för afgifvande af proposition, rörande fortsättning af statens
jernvägsbyggnader. Som sagdt är, jag kan icke förstå, hvad
Utskottet med ordet »först» menat, men torde kanske derom
blifva upplyst af någon utaf Utskottets ledamöter inom detta
Stånd. Likaledes är det ej lätt att inse, hvad Utskottet me¬
nat med den straxt derefter följande tiraden, att Utskottet nu
öfverlemnade utlåtandet till Rikets Ständer, »under erinran,
att de yttranden i afseende på vissa detaljer af jernvägarnes
anläggningssätt, hvilka chefen för statens jernvägsbyggnader i
nämnda utlåtande upptagit, icke äro Rikets Ständers, utan till¬
höra enskilda motionärers framställningar i ämnet.» Afven
detta är säkerligen skrifvet med afsigt. Skulle väl friherre
Ericson svarat på annat, än han rätteligen bort, eller skulle
väl Ständerna ej kännas vid allt hvad i skrifvelsen tili Kongl.
Majit anförts och således vilja på enskilda motionärer kasta
skulden lör en åtgärd, som Utskottet vid sista riksdagen sjelf
föreslog Ständerna? Såvidt jag kan fatta, har friherre Eric¬
son i sitt underdåniga memorial citerat de ämnen, Rikets Stän¬
ders skrifvelse innehåller, såsom han ock säger i början af
memorialet, »att han till utredande upptoge hvarje af de i
Rikets Ständers skrifvelse vidrörda frågor i den ungefärliga
ordning, desamma i den underdåniga skrifvelsen förekomma».
Rikets Ständers skrifvelse har således innehållit allt det, som
föranledt friherre Ericsons svar. Jag må säga, att denna Ri¬
kets Ständers skrifvelse förefaller mig märkvärdig jemväl der¬
före. att deri fordras en undersökning, hvilken redan förut
blifvit åvägabragt, eller huruvida jernvägar icke skulle kunna
694
Den 27 December.
byggas för billigare pris, då nemligen friherre Ericson redan
en gång förut förklarat, att det ej vore möjligt att åstadkom¬
ma ändamålsenliga jernvägar för bättre pris, än dittills. Ri¬
kets Ständers skrifvelse innehåller nemligen, bland annat: »Ri¬
kets Ständer hafva tagit ifrågavarande ärende i öfvervägande,
och ehuru Rikets Ständer funnit en undersökning för utrö¬
nande, huruvida den för arbetena å statens vestra och södra
stambanor beräknade kostnaden kunde nedsättas genom större
eller mindre förändringar i det antagna och hittills följda bygg¬
nadssystemet för statens jernvägar och en för sådant ända¬
mål erforderlig granskning af grunderna för byggnadssättet
ej kunna eiler böra ega rum i fråga om fullföljandet al bygg¬
nadsarbetena å nämnda, redan påbegvnta banor, hafva Rikets
Ständer likväl ej förbisett, att den väckta frågan om beredande
af den största möjliga besparing i de utgifter, hvilka för jern¬
vägars anläggning och drift samt underhåll erfordras, utgör,
med-hänseende till byggnadssättets bestämmande och trafikens
första ordnande vid framtida jernvägsföretag samt reglering
af trafikanstalterna å de redan beslutade och under byggnad
varande statsbanorna, en angelägenhet af den vigt för landets
ekonomiska välstånd, att densamma utan tvifvel förtjenaroch
fordrar att särskildt uppmärksammas.» Hade Kongl. Maj:t
ansett den af Rikets Ständer begärda undersökning vara så
vigtig, hade Kongl. Maj:t säkerligen ålagt friherre Ericson
att tidigare inkomma med den nu afgifna förklaringen; men
helt säkert har Kongl. Majit, såsom mig tyckes, med mycket
fog ansett dessa förfrågningar vara af beskaffenhet att icke
erfordras för afgifvande af proposition i ämnet. Emellertid
har friherre Ericson ställt sig regeringens befallning till åt¬
lydnad och resultatet är, att han klart och tydligt visat, att
vid byggandet af statens jernvägar intet mer ändamålsenligt
och billigt system kan följas, än det nu antagna. Då vi äro
inne på detta ämne, kan det icke skada att tillägga något till
hvad friherre Ericson yttrat. RiKets Ständer hafva visserli¬
gen i sin skrifvelse uppgifvit, att i Tyskland och Frankrike
brutto-inkomsterna af trafiken på jernvägarne under de sed¬
nare åren uppgått till ett belopp af omkring 240,000 rdr för
svensk mil, men Ständerna hafva deremot icke upplyst, om
jernvägarne der bygts för billigare pris, än i Sverige. Då
roan gifver upp det ena förhållandet, bör man äfven uppgifva
det andra. De utländska jernvägarne stå i allmänhet till högre
anläggningskostnad, än våra, och de gifva dock i allmänhet
en ganska god dividend, som vid cn del uppgår ända till 22
Den 27 December.
695
procent, hvilket jag, hvad särskildt Tyskland beträffar, är i
tillfälle styrka genom den tablå, omfattande åren 1842 —1860,
jag bekommit af svenska postdirektören i Hamburg, med hvil¬
ken jag legat i korrespondens för erhållande af uppgifter här¬
om. Den beräkning, Rikets Ständer i sin ifrågavarande märk¬
värdiga skrifvelse gjort öfver resultaterna af' de färdigbygda
banorna, förtjenar alldeles intet afseende; ty hvar och en torde
väl veta, att man icke kan bedöma, hvad profit man af jern¬
vägar kan hafva, förr än desamma blifvit fullfärdiga och så¬
som sådana någon längre tid trafikerats. Förenämnda mig
meddelade tablå utvisar ock riktigheten af detta mitt påstå¬
ende, och den egna erfarenheten jag har af Gefle—Dala-jern-
vägen bestyrker än ytterligare detsamma. Många voro, sorn
arbetade mot anläggningen af denna jernväg; man gjorde de
oblidaste spådomar, och då densamma, färdig fem mil, endast
gaf 500 rdr per dag, triumferade motståndarne, enär uträk-
nadt blifvit, att densamma, för att bära sig, måste gifva 1500
rdr dagligen. Men sedan jernvägen blifvit fullt färdigbygd
till] sin ändpunkt, Fahlun, och ortens industriela förhållanden
hunnit lämpa sig efter den nya kommunikationen, har jern¬
vägen inbringat icke blott 1500 utan 2000 rdr och derutöfver
per dag. Häraf visar sig, huru litet det är att fästa sig vid
beräkningar, gjorda på ännu ofullbordåde bansträckningar, ett
förhållande, som styrkes äfven af erfarenheten i utlandet.
Jag skulle med anledning af de anmärkningar, hvilka jag
framställt mot Utskottets ingress, kunna begära återremiss af
memorialet, såvida jag ej vore öfvertygad, att Utskottets här¬
varande ledamöter skola lemna förklaring öfver de anmärkta
besynnerligheterna. Jag hemställer derföre, att memorialet
måtte läggas till handlingarne; men anhåller, att till protokol¬
let få uttrycka min tacksamhet till friherre Ericson för det
utmärkt klara och upplysande sätt, hvarpå han besvarat Ri¬
kets Ständers skrifvelse.
Herr Swartz: Den föregående talaren har såsom besyn¬
nerligt och klandervärdt anmärkt, att Utskottet erinrat, att de
yttranden i afseende på vissa detaljer af jernvägarnes anlägg-
ningssätt, hvilka friherre Ericson i sitt utlåtande upptagit, icke
äro Rikets Ständers, utan tillhöra enskilda motionärens fram¬
ställningar i ämnet. Jag finner dock denna erinran fullkom¬
ligt på sin plats, och jag är Utskottet derför tacksam samt
vill blott anmäka, att det kanske varit mera med förhållandet
öfverensstämmande, om Utskottet i stället för enskilda motio¬
närers sagt en enskild motionärs framställning. Förutskickande
696
Den 27 December.
den önskan, att Ständerna hädanefter, såsom hittills, ej må
alltför mycket fördjupa sig i debatten rörande tekniska frå¬
gor, anhåller jag få i minnet återkalla, huru Rikets Ständers
vid sistlidne riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse, angående
åtgärder till beredande af besparing i kostnaderna för statens
jernvägar, tillkom.
Vid Statsutskottets utlåtande den 2 April 1860, angående
fortsatt utförande af jernvägsarbeten för statens räkning och
anvisande af dertill erforderliga medel, hade Herr Hierta bi¬
fogat en reservation, hvari han bland annat reserverat sig
mot Utskottets åtgärd att, med frångående af r i ksgä Idsa fdel -
ningens förslag, förorda begärdt anslag för södra och vestra
stambanorna, utan att granska, huruvida de icke kunde byg¬
gas billigare, än enligt det uppgjorda kostnadsförslaget. En
sådan granskning, sorn Herr Hierta föreslagit, hade, efter
hvad Herr Hierta tillika upplyste, pluraliteten på afdelnin¬
gen ansett medföra alltför vidtomfattande arbete, som öfver¬
steg Utskottets lid och krafter, hvarjemte afdelningen höll
före att, i afseende å sjelfva arbetet och kostnaden derför,
Rikets Ständer ej hade annan utväg, än att med förtroende
öfverlemna åt Kongl. Majit alt låta besörja öfverinseende!
dervid. Afdelningen fann emellertid de af Herr Hierta an¬
förda skäl förtjena det afseende, att afdelningen anmodade
honom att sammanfatta det hufvudsakliga deraf skriftligen,
för att meddelas friherre Ericson. Så skedde; och på sär¬
skild^ framställningar af Herr Hierta erhöllos svar af fri¬
herre Ericson och öfverstelöjtnanten Beyer, af hvilka enligt
afdelningens beslut det ena skulle intagas i betänkandet.
Dermed var Herr Hierta ej tillfredsställd. Han förmenade, att
friherre Ericson företrädesvis uppehållit sig vid en omstän¬
dighet, som dock icke egentligen utgjort föremål för anmärk¬
ning. nemligen vid nödvändigheten att icke begagna brantare
lutningar å jernbanorna än i till 100 eller krökningar af
mindre radie än 1 på 1000, hvarjemte Herr Hierta redo¬
gjorde för orsaken, hvarföre friherre Ericson icke ansett ske¬
nor af mindre vigt, än de föreslagna af 21’/2 skålp. för lö¬
pande fot, böra användas ; men att deremot flera af Herr
Hiertas anmärkningar blifvit af friherre Ericson med tyst¬
nad förbigångna. Dessa anmärkningar upprepade Herr Hierta
i reservationen, deri han hemställde, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att i och
för fullföljandet af statens jernvägsarbeten tillförlitliga un¬
derrättelser måtte på det sätt, som Kongl. Maj:t lämpligast
Den 27 December.
C97
syntes, så skyndsamt som möjligt inhemtas från andra län¬
der, hvarest jernvägar begagnas under förhållanden, som i
afseende på befolkning och produktion kunde anses jemför-
liga med Sveriges, om de metoder såväl i afseende på bygg¬
nadssätt som driftmateriel, hvilka ansåges kunna leda till
största möjliga besparing, som vore förenlig med vinnandet
af hufvudsyftemålet vid dessa inrättningar, äfvensom sär¬
skildt i hvad mån hastigheten af resor på jernvägar kunde
inverka på driftkostnaden och i följd deraf tillökningen deri
erfordra tyngre och kostbarare lokomotiver samt derigenom
äfven nedläggandet af en större kostnad för jernskenor och
hvad i öfrigt tillhörde den så kallade öfverbyggnaden. Denna
reservation blef utan allt inflytande på Borgareståndets be¬
slut i anledning af Utskottets utlåtande, och af sådan anledning
gjorde Herr Hierta af reservationen en motion, hvarigenom
lians förslag åter blef föremål för öfverläggning i Statsut¬
skottet, som deröfver afgaf utlåtande, deruti Utskottet, efter
att hafva redogjort för Herr Hiertas anmärkningar och fri¬
herre Ericsons svar å desamma, samt kalkylerat öfver för¬
hållandet mellan inkomster och utgifter, fann förhållandet i
detta sednare hänseende så oti Ifredsställande, att med af¬
seende å vigten att såväl i och för det vidare ordnandet af
trafikanstalterna å statens redan påbörjade banor, som med
hänseende till framtida jernvägsföretag, alla de förhållanden,
som röra jernvägarnes ekonomi och hvad dermed eger ge¬
menskap, måtte med begagnande af den erfarenhet, som vid
dylika anläggningar inom och utom landet vunnits, blifva
noggrannt oell fullständigt undersökta och utredda samt vid
jernvägstrafikens inrättande äfvensom vid förekommande frå¬
gor om statens medverkan och bidrag för jernvägsförbindel-
sers åstadkommande tillämpade, Utskottet ansåg sig böra
tillstyrka, att Rikets Ständer, med underdånig anmälan om
hvad i ärendet förekommit, matie hos Kongl. Majit anhålla,
att närmare undersökningar i nyss be rörd a hänseenden mätte
af Kongl. Majit, på satt lämpligast syntes, varda föranstal¬
tade och till Rikets näst sammanträdande Ständers känne¬
dom meddelade. Vid föredragning af detta utlåtande i Bor¬
gareståndet föreföll endast en obetydlig diskussion. Herr
Warn och Herr Hierta utvexlade återigen sina åsigter örn
fördelarne och olägenheterna af det i Sverige antagna jern-
vägssystemet, och Herr Kock ansåg Utskottets framställning
obehöflig, ehuru han, vid det förhållande att densamma blif¬
vit af tre Stånd antagen, ej ville motsätta sig bifall der-
698
Den 27 December.
till. För mig är det tydligt, att Rikets Ständer ej gillat
framställningen i annan mening, än att, om någon person
tror, att jernvägarne kunna med iakttagande af mer bespa¬
ring anläggas och denna person derom påyrkar utredning,
sådan i Guds namn må ske, på det Ständerna må hafva åda¬
galagt åhåga för besparing. Beklaglig var emellertid den
undfallenhet. Statsutskottet och Rikets Ständer visade för en
motionärs ifriga yrkande. 1)8 Kongl. Majit erhöll en sådan
framställning, var det naturligt, att den ej kunde remitteras
till annan person, än chefen för statens jernvägsbyggnader;
ty i första rummet måste göras klart, på hvilken grund det
nuvarande systemet är bygdt och huruvida man vid dess an¬
tagande med försigtighet och omtanka gått till väga. Först
i en framlid låter det sig göra att bestämma, huruvida sy¬
stemet varit det‘'rätta eller icke. Den föregående talaren
har visat, huru svårt det är att bedöma, hvad inkomster
kunna väntas af en bana, innan densamma blifvit fullbordad
och hunnit inverka på industrien nog länge, för att affärs¬
förhållandena kunna gest a 1 ta sig i öfverensstämmelse med
dftuva kommunikationsväsendet.
Det synes mig numera temligen klart, efter den för¬
nyade och fullständiga utredning, friherre Ericson lemnat i
afseende på de beräkningar, som ligga till grund för nuva¬
rande system, att detsamma måste betraktas såsom särdeles
ändamålsenligt, och att det är orimligt att vilja bygga banor
af lång utsträckning på samma sätt, som helt korta om 2 å
5 mil, hvilka blott hafva till ändamål att transportera de
tyngsta produkter. Friherre Ericson har yttrat i sitt me¬
morial, att med stöd af hvad han anfört, dels angående grun¬
derna för det byggnadssystem, som med statens jernvägar
användts, dels beträffande en jemförelse mellan statens och
inom landet utförda mindre jernvägars kostnad och ändamål,
samt åberopande såväl de förklaringar, han afgifvit öfver de
af Rikets Ständer emot nämnda system upptagna anmärk¬
ningar eller ifrågasatta förändringar, som äfven hvad han i
afseende å trafikens resultater framlagt, vågade såsom sin
orubbliga öfvertygelse framhålla, att det byggnadssystem,
som vid utförandet af statens jernvägar följts, vore det för
ändamålet rätta, och att, om det äfven måste medgifvas, att
vid bestämmandet af grunderna för detta system, de fram¬
tida förhållandena till en del beaktats mera, än de närva¬
rande, så måste å andra sidan erkännas, att vid afvägandet
af hvad som kunde vara ändamålsenligt för ett verk af den
Den 27 December.
699
framtida betydelse, som landets stambanor, det är nödvän¬
digt att snarare taga ett steg framom det närvarande, än
tvärtom. Jag vågar tro. att ej många representanter, finnas,
som ej dela friherre Ericsons åsigt om betydelsen af statens
stambanor, och jag hoppas, att de utan afseende på det för¬
hållande, att inkomsterna för tillfället ej äro nog tillfred¬
ställande, ej längre skola tveka alt icke blott tillstyrka utan
äfven fordra fortsatt fullföljande af statens jernvägar efter
samma princip, som hittills. Bland annat är det väl klart
för en hvar, att man bör söka med statens stambanor förena
andra; och man har sett glädjande exempel på, huru ingeniö¬
rer, som vilja åstadkomma billigare jernvägsanläggningar,än
statens, gå tillväga, såsom till exempel banan mellan Ystad och
Eslöf, der spårvidden är lika med den på statens banor, men
skenor och lokomotiver lättare. Det är sannolikt, att enahanda
byggnadssätt kan med fördel användas på mer, än ett håll,
der banorna äro kortare och rörelsen icke kan antagas blifva
så stor, att starkare lokomotiver äro behöfliga. Jag före¬
ställer mig föga olägenhet vid att ombyta lokomotiv, då trai-
nen inkommer på statens banor; last- och passagerarevag¬
nar ombytas ej, och för deras skull erfordras ingen särdeles
skillnad i skenornas tyngd. Olägenheterna af att bibanorna
ej hafva samma spårvidd som stambanorna, visar Boråsba¬
nan, som är bygd med smalare spårvidd. På den begagnas
lastvagnar af samma storlek och i öfrigt af samma kon¬
struktion, som på statens, men, för bibanans smalare spår¬
vidd skull, måste hjulen på vagnarna sitta längre in på axlarne,
och endast derföre kunna dessa för stambanan eljest afpas-
sade vagnar icke der framgå. Jag är ock öfvertvgad, hvad
man än deremot må hafva sagt, att verkligen många intres¬
senter redan beklaga, att Boråsbanan ej är bygd med bre¬
dare spårvid.
Herr Hierta kan jag visserligen vara tacksam för det
han framkallat en utredning från friherre Ericson af sådan
beskaffenhet, som detta memorial, hvarigenom landets inne¬
vånare lätteligen kunna öfvertyga sig om lämpligheten af
det hittills följda byggnadssättet, men jag hoppas och önskar,
att Herr Hierta och Statsutskottet icke måtte fördjupa re¬
presentationen i tekniska frågor, som den är alldeles inkom¬
petent att bedöma; och ehuru jag ej vill anse dem fullkom¬
ligt främmande för våra öfverläggningar så till vida, att de
tjena till underlättnad för bedömandet af den ekonomiska
delen af frågan, tror jag dock, att de tekniska frågorna bort
700
Den 27 December.
behandlas förut af ingeniörer med erfarenhet och sådant an¬
seende, att man åt deras uppgifter kan skänka synnerligt
afseende. Den enskilde motionären, som ej är tekniker eller
ingeniör, han må hafva studerat aldrig så mycket, lär dock
svårligen lyckas att tillvinna sig större anseende, än det,
friherre Ericson så rättvisligen eger. Det synes mig ock
ligga i sakens natur, att om några verkliga grundfel i pla¬
nen förefunnes, tvifvelsutan, med den tillgång på ingeniörer
vi ega, mer än en skulle framstått, för att uppdaga dessa
fel och yrka förändring. Allmänna opinionen hade, för att
blifva öfvertygad om behofvet alt ändra plan och slå in en ny
bana, bort derpå förberedas, och sannolikt är, att regeringen
äfvensom friherre Ericson äro så måne om eget anseende
och landets sanna väl, att de längesedan skulle hafva vidta¬
git förändringar, derest sådana al uppdagade förhållanden på¬
kallats. Mindre modifikationer i trafikväsendet äro väl att
motse och friherre Ericson nämner sjelf derom i sitt me¬
morial. 1 den mån rörelsen ökas, kunna olika tåg inrättas.
Då kanske skall skillnad ega rum mellan godståg, snälltåg
och blandade tåg och Iokomotiverna derefter inrättas.
Jag anser på grund af hvad jag nu anfört friherre Eric¬
sons memorial innebära alla de garantier, nationen kan ön¬
ska för ett lyckligt resultat af det jernvägssystem, som an¬
tagits, och hvilket jag derföre önskar måtte äfven för fram¬
tiden följas.
Herr Hierta: Då Kongl. Majrts nådiga proposition om
anslag till fortsättande af statens jernvägsbyggnader öfver-
lemnades till Rikets Ständer, åtföljde, såsom bilaga till den¬
samma, det memorial af chefen för statens jernvägsbyggnader,
sorn är föremål för denna öfverläggning. J;< tfa memorial in¬
nefattar ett utlåtande, föranledt af föregående Ständers be¬
gäran att undersökningar måtte, på sätt Kongl. Majit lämpli¬
gast syntes, varda föranstaltade och meddelas nu försam¬
lade Ständer med afseende å vigten deraf, att såväl i och
för det vidare ordnandet af Irafikanstalterna å statens re¬
dan påbörjade hanor, som med hänseende till framlida jern-
vägsföretag, alla de förhållanden, som röra jernvägarnes eko¬
nomi och hvad dermed eger gemenskap, måtte med begag¬
nande af den erfarenhet, som vid dylika anläggningar inom
och utom landet vunnits, blifva noggrant och fullständigt
utredda samt vid jernvägstrafikens inrättande äfvensom vid
förekommande frågor om statens medverkan och bidrag för
jernvägsförbindelsers åstadkommande tillämpade. Då emel¬
Den 27 December.
701
lertid icke något annat, än detta memorial, med anledning af
en sådan begäran nu blifvit ifrån Kongl. Maj:t meddeladt
och, enligt hvad af den Kongl, propositionen inhemtas, ej
heller vid denna riksdag lärer komma att meddelas, så an¬
såg Statsutskottet sig böra, emot hvad annars i dylika fall
är vanligt, låta särskildt trycka och utdela detsamma till
Riksståndens kännedom. I slutet af sitt memorial har Ut¬
skottet likväl tillagt, att »Utskottet framdeles under riksda¬
gens lopp kommer att i sammanhang med behandlingen af
jernvägsfrågorna taga i öfvervägande de uti utlåtandet gjorda
framställningar.»
Vid sådant förhållande, och då det förevarande doku¬
mentet endast är meddeladt ad notitiam, men Statsutskottets
mening icke varit, att det skulle blifva föremål för någon
öfverläggning inom Riksstånden i förväg, innan det blifvit fö¬
remål för handläggning i Utskottet gemensamt med jernvägs¬
frågorna i deras helhet, skulle jag såsom ledamot på Ut¬
skottets riksgäldsaldeining, som dessa frågors behandling i
första rummet tillhör, nu icke heller begärt ordet, för att
upptaga Ståndets tid med en i det hela öfverflödig diskus¬
sion om de ämnen, som i utlåtandet vidröras, itali man här
bade upplättat Utskottets mening på sätt den finnes i dess
memorial tillkännagifven och för närvarande lagt det till
bandlingarne, för att, om så behagas, framdeles upptagas i
sammanhang med de betänkanden, som Utskottet kommer att
afgifva i hufvudsaken.
Det förundrar mig likväl ingalunda, om ett utlåtande af
denna beskaffenhet blifvit emottaget oell läst med stort in¬
tresse, om man tager i betraktande den prestige, som i flera
fall af naturliga skäl omgifver en man med den skicklighet,
friherre Ericson eger såsom administratör och byggmästare;
emedan det förtroende, som han i dessa hänseenden förtjenar,
verkat derhän, att allt hvad han säger äfven i andra fall af
en stor mängd betraktas såsom trosartiklar, om hvilka nå¬
gon närmare undersökning icke erfordras och knappt bör
tillåtas. Det medgifves ock, att den, som endast läser detta
utlåtandet, snart sagdt nödvändigt måste deraf ledas till den
föreställningen, att Rikets Ständer med sin begäran vid sista
riksdag farit fram i fåvitsko, och äfven detta finge man väl
uthärda med tålamod, intilldess närmare upplysningar hinna
lemnäs.
Men som derjemte sista riksdags Statsutskottet nu har
blifvit direkt interpelleradt af flere bland de föregående ta-
703
flen 27 December.
larne med begäran om åtskilliga upplysningar, och jag i an¬
ledning af min reservation vid sista riksdagen blifvit direkt
provocerad och af den siste talaren Herr Swartz, fastän i
höfliga ordalag, ganska skarpt medtagen för mina tillgöran¬
den i denna sak, sä må det ursäktas, om jag tror, att det
skulle innebära en feghet å min sida, ifall jag såsom den
ende här närvarande, hvilken vid sista riksdagen dellog i ar¬
betena på riksgälsafdelningen och dessutom utan tvifvel ge¬
nom min motion föranledde den underdåniga hegäran orri
undersökningar, som ingick från Rikets Ständer till regerin¬
gen, skulle låta det. som här blifvit yttradt, passera utan allt
genmäle, så mycket mera, som de värde talarrie, efter hvad
mig synes, förbigått ganska väsendlliga omständigheter i af¬
seende på frågans historik och tydligen icke tagit kännedom
om eller minnas rätta förhållandet dermed. I öfrigt undrar
jag visst icke på, att särskildt de båda talarne, sonVsist ytt¬
rat sig, gjort hvad de kunnat, för att nu genast taga adar på
friherre Ericsons utlåtande och på grund deraf söka få en
opion bildad, att några modifikationer i trafikrörelsen eller
jernvägarnes anläggning till vinnande af bespaiing icke få
sättas ifråga, och hvad Herr Swartz beträffar, så har han
en särskild anledning dertill såsom representant för ett sam¬
hälle, för hvilket han har i uppdrag att söka förskaffa det
en fortsättning af jernvägen Irån Kathrineholm utan något
slåss förändring, så att lian, jag hoppas att uttrycket icke
må misstydas, dervid är helt och hållet i sin roll.
För öfrigt må det tillåtas mig härvid äfven förutskicka
den anmärkningen, att det icke tillhör jernvägsfrågorna en¬
samt, der direkta materiela intressen tvista om att tillegna
sig det rnesta.de kunna få af det allmänna, utan det är nå¬
gonting vanligt till och med inom de spekulativa vetenska¬
perna, att när tvist uppstår emellan olika systemer, så bilda
sig partier för och mot, hvarvid det ofta inträffar, att an-
hängarne af ett system blifva vida mer ifriga, än de, som
stå i spetsen för detsamma, och stundom mera passionerade
i samma mån, som de mindre haft tillfälle eller gjort sig
mödan att närmare undersöka de faktiska förhållanden, hvarpå
omdömet om det ena eller andra systemets företräden och
brister bör grundas.
För besvarande af de anmärkningar, hvarmed Statsut-
skotet blifvit interpellerad!, måste jag nu kasta en hastig
återblick på perioden lör jernvägsfrågornas första tillkomst
såsom föremål för ständernas behandling. Det var riemli-
Den 27 December.
703
gen vid 1853—1834 årens riksdag. Regeringen aflat då en
proposition af den 16 November 1833, hvari yttrades, att
»det nit för jernvägsanläggningar, sorn mer och mer inom
riket låtit sig förnimma, borde anses förtjent att af landets
styrelse och representation tagas i betraktande; men då
jernvägsbyggnader icke kunde ulan ansenliga kostnader ut¬
föras, och för vinnande af dertill erforderliga medel de i or¬
terna för saken intresserade efter alla anledningar i de fle¬
sta fall hade för afsigt att på ett eller annat sätt anlita sta¬
tens medverkan, kunde Kongl. Majit icke förbise vigten och
angelägenheten af en i tid föregående pröfning, hvilka jern-
vägslinier borde anses vara af beskaffenhet att företrädesvis
utgöra föremål för statsunderstöd, samt huru och under hvad
vilkor statens mellankomst malte anses kunna ega ruin med
största lördel för det allmänna ur såväl administrativ som
finansiel synpunkt. Kongl. Majit hade till följd häraf upp¬
dragit åt chefen för topografiska kåren, generalmajoren Akrell.
att afgifva yttrande oell förslag, rörande ett systematiskt be¬
stämmande af hufvud- eller stamlinier för jernvägskornmu-
nikationer inom riket; och generalmajoren Akrell hade i
slutet af samma år underställt Kongl. Maj:ts pröfning »eli
preliminärt utkast, antydande den riktning i allmänhet, hvar¬
uti efter hans förmenande stamlinierna borde sträcka sig i
ett framtida jernvägssystem för södra och medlersla delarne
af landet.» Jag har gjort denna citation, för att få bedja om
Herrarnes uppmärksamhet på den omstämdigheten, som blir
af vigt i sammanhang med hvad vidare förekommer, att
nemligen, då uti det citerade talas om stamlinier, så gaf re¬
geringen ännu ingalunda åt detta ord den betydelsen, att
dessa linier skulle vara detsamma som statsbanor, det vill
säga, det förutsatte icke, att de skulle byggas på statens be¬
kostnad och rörelsen drifvas för statens räkning.
Uti det ifrågavarande preliminära utkast, hvari styrel¬
sen för väg- och vattenbyggnaderna äfven hade instämt, i
afseende på åsigterna om banornas hufvudriktningar, omför-
mäldes då redan förslagsvis ett jernvägsnät, innefattande en
norra bana genom Upsala till Gefle; en vesterut, norr om
Mälaren till Svartå bruk och derifrån två utgreningar, den
ena genom Westergötland till Göteborg, den andra genom
Wermland till Norrige samt en söderut, först till Södertelje
och sedan i alternativa sträckningar till Linköping med sär¬
skilda utgreningar derifrån, en tili Wimmerby, Wexiö och
704
Den 27 December.
Karlshamn och en genom Jönköping, Wernamo och Ljungby
till Lund och Malmö.
Med anledning häraf påkallade Kongl. Majit Ständernas
uppmärksamhet på tvänne hufvudfrågor, den första, i hvilken
mån och på hvad sätt staten borde befrämja anläggandet af
större eller mindre jernvägar, och den andra, hvilka så be¬
skaffade jernvägar borde i främsta rummet befordras till
verkställighet.
Uti denna samma Kongl, proposition förekom tillika det
märkliga, att »enligt sammanstämmande uppgifter af flere er-
farne ingeniörer och på grund af den redan tili en del der¬
om äfven härstädes vunna erfarenhet, anläggningskostnaden
inom Sverige för en mil jernväg med enkel bana och fem
fots spårvidd, afsedd att begagnas med lokomotiver, kan an¬
tagas under vanliga förhållanden komma att i medeltal ut¬
göra 335,555 rdr 16 sk. banko, kostnaden för driftmateri-
elen inberäknad». Jag ber att få fästa Berrarnes synnerliga
uppmärksamhet på denna regeringens uppgift, ingalunda för
att sälta i fråga, att jernvägarne verkligen flade kunnat ut¬
föras för denna summa i medeltal; tvärtom ber jag uttryck¬
ligen, att man ej må tillägga mig en sådan mening,jutan jag
gör det af följande skäl. Regeringen yttrade nemligen vi¬
dare följande: »längden af de till anläggningen ifrågasatta
»tvänne hufvudsaklig asle stamlinierne», såsom de kallades, från
Stockholm till Göteborg, med afdrag af vägen mellan Kö¬
ping och Hult, och den andra från Stockholm till Malmö,
om den skulle utföras i den utsträckning, som generalmajor
Akrell i sitt utkast alternatift förutsatt, beräknades utgöra,
så vidt det utan föregående topografiska undersökningar kun¬
de bestämmas, sammanräknadt ungefär 103 mil», och om
dertill lades dels fortsättning från vestra banan till norska
gränsen, dels en bana norrut från Stockholn) till Gefle,
»uppginge längden af alla stambanorna till ungefär 142 mil,
hvilka samtliga banor, hvaraf den förnämsta och tili utfö¬
rande angelägnaste naturligen vore den, som afsåge förbin¬
delsen mellan Stockholm och Göteborg, antagas, med afdrag
för den del af sistnämnda bana, som redan vore under bygg¬
nad, erfordra ett totalbelopp af 47,535,333 rdr 16 skilling
banko» (71 millioner rdr rmt).
Nu följde i det Kongl, förslaget det, hvarpå jag egent¬
ligen ville bedja att få fästa uppmärksamheten, att efter en
verkställd beräkning af den procent, som skulle åtgå för
ränta och amortering å det ursprungliga kapitalet och för
Den 27 December.
703
kostnaden af noggranna, topografiska undersökningar, föreslog
Kongl. Maj:t, simsorn följd af de sålunda utvecklade förhål¬
landen och fiir den pröfning och medverkan, som på Rikets
Ständer ankomme, »att såsom grundsats antaga, atl hädan¬
efter icke några jernvägsstarnlinier i Sverige må anläggas
och utföras annorlunda, än medelst statens omedelbara för¬
sorg och på dess bekostnad.»
Ilar hafva vi således den första upprinnelsen till den
besynnerliga och, enligt min uppfattning, till sina följder för
staten så olycksaliga definitionen på stambanor och sältet för
deras anläggning, hvarigenom dörren öppnades för alla de
särskilda lokalintressenas lystnader att erhålla fördelar på
statens bekostnad; men jag tillåter mig fråga enhvar af
eder, mine Herrar, om någon enda finnes, som tror, att vare
sig generalmajoren Akrell, som gjorde det preliminära utka¬
stet till de så kallade stamlinierna, eller regeringen, som
meddelade detsamma åt Ständerna, hade ansett lör någon
möjlighet att föreslå stambanornas anläggande pä statens be¬
kostnad i en sådan utsträckning, som nyss blifvit omförmäldt,
i fall man då föreställt sig, att kostnaden skulle blifva så
bety d I i g t högre, som den sedan visat sig. Orsaken, hvarföre
jag anser denna punkt så vigtig att betänka, är å ena sidan,
att om kostnaden, emot hvad vi sednare känna, hade kun¬
nat inskränkas till en half million riksdaler riksmynt per
mil, så hade förhållandet med jernvägarnes renta bi lit e t blif¬
vit väsendtligt olika, emot hvad den nu hotar att blifva i
många år, då det förekommer mig, att de beräkningar, man
gjort öfver betäckandet af underhållskostnaden, varit alltför
optimistiska, och å den andra, att i den verkliga anlägg¬
ningskostnaden, om man vill räkna rätt, bör ingå allt hvad
det kostar staten, likaväl som en enskild, som gör någon
anläggning, mäste bokföra allt hvad han har för densamma
utgifvit.
Jag skall nu bedja att i största korthet få visa, huru
härmed förhåller sig.
Enligt ofliciela uppgifter utgjorde anslagen före år 1838
sammanlagdt rdr 7,300.000: —
För åren 1838—1861 53,100,000: —
För år 1862 6 730.000: —
Tillkommer obetaldt vid detta årets slut 2,850,000: —
Summa nedlagd byggnadskostnad rdr 50,200,000: —
Borg:Stånd. Prat. vid Riksd. 1802—186S. i. 43
Ven 27 December.
Transport SO,200,000: —
Härtill komma, utan att beräkna rän¬
tor af statsanslag inom landet, räntor på den
utländska skulden å det första länet fränden
1 Januari 1858 8,830,000: —
Räntor på det sednare lånet från den 1
Maj 1860 till 1862 års slut 3,909.553: 33.
Summa rdr S9,959,355: 35.
Under denna tid har blifvit bygdt: vestra stambanan
eirka 44]72 mil, inberäknadt Örebro—Halsbergs-banan, och
den södra från Malmö till Liatorp 14 saint Mullsjön till
Falköping 5 l/v tillsammans 62 mil. Divideras nu kostna¬
den 59 959,553 rdr 55 öre med miltalet 62, så finner man,
att statens verkliga kostnad blir icke 800,000 utan 966,765
riksdaler per mil, och detta likväl med en vida mindre
materiel, än som kommer att erfordras. Annu helt annor¬
lunda visar sig förhållandet, om man sammanräknar hvad
staten får utgifva i räntor och amorteringar. Detta gör för
de två hittills upptagna lånen 2,600,000 riksdaler örn året,
eller sammanräknadt för 40 år, till dess amorteringen blif¬
vit fullbordad, 104 millioner, hvilket fördeladt på 64 mil
gör 1,666,666 rdr per mil; men om man räknar ränta på
ränta med fem procent, så skulle hela sammanräknade ut-
gilten vid amorteringstidens slut utgöra ej mindre än 514
millioner, eller nära fem millioner riksdaler för hvarje af
de hittills bygdå sextiofyra milen, med afdrag likväl af
hvad jernvägarnes afkastning under tiden kunnat återbära
utöfver drift- och underhållskostnaden. I häpnen öfver den¬
na oerhörda summa, mine Herrar, och åtskilliga skola anse
det för en orimlighet alt framkomma med en sådan beräk¬
ning. Siffran är likväl, efter hvad jag tror, icke för hög,
om man behagar räkna efter, och framställandet deraf kan
ej vara alldeles oriktigt, om man besinnar, att samma ut¬
ländska lånekapital, om det på ett klokt sätt användes till
näringarnes direkta förläggande i låneväg, icke blott borde
betala ränta på ränta ät långifvaren, utan äfven blifva till
nytta för låntagaren, som finge använda medlen i sin rörelse,
och att det å andra sidan kan sättas i fråga, huruvida den
indirekta nyttan af jernvägarnes byggande på statens bekost¬
nad och för dess räkning skall svara emot uppoffringen,
samt om det icke vid sådant förhållande och med utsigt till
så enorma utgifter snarare bör räknas till beröm än tadel,
Den 27 December.
707
att man söker utröna, huruvida icke samma ändamål m5
kunna vinnas med mindre kostnad.
Att Rikets Ständer icke heller helt och hållet förbisett
äfventyret af de uppoffringar, sorn jernvägsbyggnarier på
statens bekostnad i så vidsträckt skala skulle medföra, vi¬
sade sig vid den följande riksdagen. Oaktadt jernvägsapti-
ten då redan hade hunnit väckas i alla landsorter och faslän
ganska få ännu kunde göra sig reda för de närmare förhål¬
landena, fastän förtroendet för öfverste Ericson, som hade
af Konung Oscar fåll sig uppdraget det allenastyrande be¬
fälet öfver jernvägarnes utförande, var så obegränsadt, att
ingen enda anmärkning gjordes öfver det annars exempel¬
lösa förhållandet, att regeringen snart sagdt obesedt antog
och framlade till 1356 års Ständer friherre Ericsons förslag
till det så kallade systemet och till jernvägarnes sträcknin¬
gar, fastän antagandet af detta system äfven förordades af
Statsutskottet, så förklarade dock Ständerna ett allmänt sy¬
stem för statens jernvägsanläggningar icke böra antagas; och
äfven vid den sistförflutna riksdagen 1859—1860 vidblefvo
Ständerna samma åsigt och stannade vid beslutet om den
vestra banans färdigbyggande och fortsättning al den södra
ungefär så långt, som nu sedan skeft.
Det är likväl klart, att med afseende på den omätliga
vigt för landets produktion och på allt det ökade lif, som
underlättade kornmunikationsanstalter i så många hänseen¬
den medföra, ett system för jernvägars utbredande öfver
landet i sig sjelf mäste vara i hög grad önskvärdt och icke
skulle möta något motstånd, om ej kostnaderna vore så af-
skräekande och hotade att, om man ej val ser sig före,
ådraga nationen betydligt ökade skatter, åtminstone enligt
den hittills vunna erfarenheten, att man redan nu får betala
i ränta och amortering, utan ersättning af inkomsterna, mera
än hela den direkta bevillningen, och om 25 millioner ytter¬
ligare skola lånas vid denna riksdag, omkring dubbla belop¬
pet af denna bevillning, eller med andra ord, icke blott allt
hvad den enskilde har att betala till kronan pä sin debetsedel,
utan lika mycket lill derutöfver. Detta förutsågs också af
mångajredan vid sista riksdag.
Vid sådant förhållande frågar jag, om det icke är en
både loflig och naturlig önskan, ja än mera, om det icke
var en pligt hos dem, som vid förra riksdagen fingo upp¬
drag att i Statsutskottet förberedande handlägga jernvägs-
frågorna, att söka tillse, att den största möjliga hushållning
708
toen 27 December
i sättet för dessa anläggningar mätte ega rum. Härtill kom
också den omständigheten, sorn man vid handlingarnes ge¬
nomgående i Statsutskottet omöjligen kunde undgå att fästa
sig vid, emedan det inom hela vår regerings historia sedan
år 1809 troligen aldrig förr inträffat, att fastän regeringen
vid 18i55 års riksdag hade uppgifvit, a't jernvägar kunde
byggas för en half million rdr rint för milen, fastän rege¬
ringen i en proposition till Ständerna hade yttrat, att detta
stödde sig »pä flere erfarne ingeniörers sammanstämmande
omdöme och till en del äfven på redan vunnen erfarenhet»,
fastän det, på sätt jag nyss visat, tydligen var i förlitande
på denna uppgift, som Ständerna hade antagit regeringens
förslag om att staten skulle bygga jernvägar för egen räkning
och pä egen bekostnad, och fastän hela frågan om statens
medverkan sålunda fick ett helt annat utseende, då kostnads-
förslaget af öfverste Ericson höjdes till mer än hälften af
det förut uppgifna, eller till 780,000 rdr per mil, som ut¬
gjorde medeltalet af den beräkning, öfverste Ericson lemnat
af det hela, så tog regeringen den saken så lätt, att den
icke ens fann nödigt att höra någon af »de flere erfarne in-
geniörerne», hvilkas omdöme den sjelf förut åberopat, ja re¬
geringen lät icke ens höra några »vederbörande», det vill
säga hvarken styrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, eller
jernvägskomitéens öfrige ledamöter, för att tillse, huruvida
någon utväg kunde finnas att häfda det en gång på visst
sätt gifna löftet i afseende på kostnaden af ett företag, som
uppgick till många millioner. Jag frågar än en gång, om
icke allt skäl då var för handen för en eller flere af Stats¬
utskottets ledamöter, alt just med afseende på möjligheten
af jernyägarnes utbredande söka komma till en undersök¬
ning, om ej sådana besparingar i byggnadssättet kunde vin¬
nas, alt, sedan man stannat vid de två hufvudsakliga stam¬
banornas byggande för statens räkning, det kunde låta sig
göra för enskilda bolag att med lånehidrag från staten anläg¬
ga billigare jernvägar, som hade utsigt att bära sig.
Härtill koni nu också, att erfarenheten gaf vid handen,
dels att flera jernbanor med smalare spårvidd redan blifvit
anlagda inom vårt eget land med ojemförligt billigare kostnad,
än statsbanorna, och hvilka det oaktadt beläras med lokomo¬
tiv och kunna besörja en ganska stor trafik både af gods och
passagerare samt väl betala sig; att flere erfarne ingeniörer
understödde den tanken, att ett sådant system vore tillämpligt
i större skala, och att man hade exempel på åtskilliga utländ¬
Den 27 Leccmber.
709
ska banor, hvilka blifvit anlagda för vida mindre kostnad, än
våra statsbanor i medeltal, om man jemför alla de förhållanden,
som böra tagas i betraktande. Bland annat bör jag ock nämna,
att någon tid före sista riksdag blef en artikel synlig i en
af hufvudstadens tidningar, angående billiga jernvägar. Denna
artikel fästade min uppmärksamhet, emedan den syntes vittna
om sakkännedom och praktisk blick. Med anledning af äm¬
nets stora vigt sökte jag derföre få reda på författaren och
erfor, att det var en civilingeniör, som nyss hade hemkommit
från Förenta Staterna i Amerika, der han en tid vistats hos
öfverste Ericsons broder, den namnkunnige John Ericson och
sedermera varit hans agent härstädes med afseende på hans
varmluftmaskiner. Detta gaf mig anledning att, när jag kom
in på Statsutskottets riksgäldsa(delning, anmoda bemälde in¬
geniör att benäget lemna mig åtskilliga uppgifter och en pro¬
memoria öfver en del frågor, som föranleddes af den Kung¬
liga propositionen, af öfverste Ericsons förslag och af anmärk¬
ningar, som man hade hört yttras under iernvägsbyggnadens
bedrifvande* här närmast intill hufvudstaden. Bemälde inge¬
niör hade äfven den välviljan att lemna mig en sådan pro¬
memoria, och då jag hade all anledning tili den tanken, att
han haft tillfälle att i detta ämne samtala med John Ericson,
hvilken med all möjlig aktning för hans brors, friherre Eric¬
sons, ovanliga administrationsförmåga, likväl såsom mekanikus
och i kunskaper om jernvägsbyggnader måste anses mera be¬
vandrad, än friherren, eftersom John Ericson egnal en stor
del af sin lefnad specielt åt detta fack, så måtte det icke
kunna väcka någon förundran, 0111 jag inom Utskottet för¬
sökte att ådstadkomma närmare efterforskningar med anled¬
ning af de data, som sålunda kommit mig tillhanda. Annu
ytterligare stärktes min öfvertygelse, att någonting i detta hän¬
seende borde vara möjligt att åstadkomma, deraf att en bland
de största auktoriteter, som finnes inom jernvägsfackel, fri¬
herre von Weber uti en afhandling, hvilken såsom bilaga
åtföljde Leipziger Iilustrirte Zeitung för den 26 September
1857, lemnat uppgifter om kostnaden för de tyska jernba-
norna, hvilka syntes särdeles anmärkningsvärda. Der före¬
kommer nemligen, att i Tyskland intill slutet af året 1856
blifvit bygdå 1,416 tyska mil jernbanor, hvilka tillsammans ko¬
stat något öfver 500 millioner thaler. Divideras denna summa
i rundt tal med 1,400, så får man i medeltal en kostnad af
214,215 thaler för tysk eller 521,323 thaler för svensk mil,
svarande eller 2 mark Hamburger banko per thaler mot
710
Dm 27 Deceihbcr.
Säl,861 rdr rint. Tages då härvid i betraktande, att en stor
del af dessa banor äro dubbla, att i de flesta fall expropriatio-
nerna af jordområdet måst vara vida dyrare, än i Sverige,
och att i anseende till trafikens beskaffenhet materielen är
vida betydligare, så måste deraf framgå, att såvida friherre
von Webers uppgifter äro riktiga, så hafva de tyska banorna,
om afdrag göres för de förhållanden, jag nyss nämnt, i medel¬
ia! blifvit bygdå billigare, än våra banor.
En annan anledning till förmodan, att besparingar kunde
göras, hade hemtats af en brochyr, som för några år sedan
utgals af numera kaptenen i väg-och vattenbyggnadskåren Herr
Nerman, hvari framställdes såsom sannolikt, alt betydliga be¬
sparingar kunde göras i öfverbyggnaden å banorna, en åsigt,
som man äfven vid denna riksdag sett till en viss grad un¬
derstödd på riddarhuset af en ledamot, sjelf engagerad vid
jernvägsbyggnaderna, äfvensom af en bland arbetscheferne, kap¬
ten Frykholm. Det syntes ock vara en naturlig tanke, att på så¬
dana delar af en jernväg, hvarå trafiken ej kan påräknas lika
liflig, som vid ändpunkterna, t. ex. emellan Kathrineholm
och Töreboda på vestra banan, borde lokomotiverna i mån
deraf Kunna begagnas mindre tunga och sålunda äfven ske¬
norna göras lättare. Slutligen äro alla författare, som skri!vit
om jernvägarne, ense derom, att motståndet vid en mycket
stor hastighet i farten tilltager så betydligt, att detta medför
behof af betydligt ökade lokomotiver; och i ett af de beröm¬
daste arbeten i England, kalladt »our iron roads», hvilket jag
bär kan förevisa, uppgifves enligt undersökningar, anställda af
ingeniören Nikolas FFoods, en tabell, sorn visar, att detta motstånd
beräknas tilltaga något när som qvadraten af hastigheten,
hvarvid författaren tillägger, att denna åsigt väl torde vara
underkastad betydliga modifikationer, men dock på det hela kan
antagas såsom riktig.
Jag bör verkligen erkänna, att det var jag, som på grund
af alia nu uppgifna anledningar iörst inom riksgäldsafdelningen
vid sista riksdagen var nog dristig att väcka den frågan, huru¬
vida icke i sammanhang med frågan om anslagen till statens
jernvägar äfven borde söka tillses, om någon besparing i bygg¬
nadssättet kunde tillvägabringas. Då. likasom nu, var det
emellertid så tillstäldt, att penningarne snart voro slut och
behofvet af nya anslag stod för dörren, om ej arbetena skulle
afstanna. Att på förhand undersöka något idet afseende, som
jag hade satt i fråga, dertill var således ingen tid. Emeller¬
tid fann dock riksgäldsafdelningen de faktiska anmärkningar,
Deti 27 December.
711
som blifvit framställda, förtjena det afseende, att jag anmo¬
dades skriftligen affatta dem, hvarefter de remitterades tili
utlåtande af jernvägsstyrelsen. Uti det svar, som Herr öfverste
Ericson lemnade derpå, påstods bland annat, att den uppgift
jag hade erhållit derom, att man i Amerika bygt en betydlig
mängd jernvägar billigare, än statens jernvägar här kosta, ut¬
gjord ett misstag, såvida dermed förstodes andra, än provisio-
nela jernbanor, i hvilka sedan måste läggas mera kostnad för
att fullborda dem. Detta jemte åtskilligt annat gaf mig an¬
ledning att afgifva påminnelser, hvarvid jag bland annat vid-
fogade ett utdrag ur chefens för finansdepartementet i Förenta-
Staterna officiela berättelse, hvilket utdrag också sedan bifo¬
gades min reservation vid Statsutskottets betänkande och upp¬
tager ej mindre än lCf! svenska mil jernväg derstädes, hvil¬
kas anläggningskostnad i medeltal är billigare, än våra stam¬
banor, oaktadt arbetslönerna i Amerika äro två om ej Ire
gånger högre, än här. Detta gaf anledning att ånyo höra che¬
fen för statens jernvägsbyggnader, hvilken då inkom med tvänne
särskilda utförligare skrifter.
Vid föredragningen af denna skriftvexling fanns likväl ve¬
derläggningen af mina anmärkningar icke fullt tillfredsställande.
Men det var icke blott detta, som sedan gaf Statsutskottet anled¬
ning att föreslå och Rikets Ständer att bifalla den underdå¬
niga anhållan hos Kongl. Majit om en utredning, som de före¬
gående ärade talarne tillåtit sig att lägga både Statsutskottet
och Ständerna till last, nästan som om det hade varit ett ondt,
och som Herr Swartz haft den godheten att anse hafva till¬
kommit hos både Utskott och Ständer blott af undseende för
mig såsom motionär. Det var äfven den otillförlitlighet, som
hade visat sig i de uppgifter om produktionsförhållanden i
särskilda provinser, hvilka blifvit lagda till grund för den för¬
ändrade riktning, chefen lör statens jernvägsbyggnader hade
föreslagit för den södra banan; det var den förvånande olik¬
heten i kostnadsförslagen i afseende på vissa delar, som blifvit
uppgifna till ett vida lägre pris på den linien, hvilken nu lör-
ordades, än på den föregående; det var den omständigheten,
att den aldra ginaste vägen, ehuru undersökt, blifvit förbigån¬
gen i det betänkande, som framlades för Ständerna — hvilket
allt är kändt sedan sista riksdagen och en del uttryckligen
erkändt af vederbörande sjelfva, — det var slutligen beräkningen
af förhållandet mellan inkomsterna och underhållskostnaden,
som föranledde, att Statsutskottet ansåg en sådan utredning
nödig.
712
Hen 27 I eceinber.
Denna utredning har emellertid icke kunnat erhållas och
jag kommer nu till förhållandet med sjelfva det memorial, som
gifvit anledning till denna öfverläggning.
Uti det betänkande, som låg till grund för Rikets Stän¬
ders skrifvelse, upptog Statsutskottet icke blott ett samman¬
drag af de anmärkningar, som i motionen hade förekommit,
utan äfven rätt utförligt det svar, som chefen för statens jern-
vägsbyggriader derå hade afgilvit. Allt detta finnes i JM 169
ef den samling, som innehåller Rikets Ständers underdåniga
skrifvelser. När detta inkom till Kongl. Majit, var det en na¬
turlig tanke nog, att chefen för statens jernvägsbyggnader,
som här till en viss grad var part i saken, borde få tillfälle
att i första hand förklara sig, och att Ständernas underdåniga
skrifvelse sålunda remitterades till hans utlåtande, hvilket
skedde den i8 Januari 186!. Men hvad gjorde då friherre
Ericson? Han gjorde sig åtminstone icke brådtom, ty han
lät saken hvila i nära två år eller jemt sålänge, att den af
Ständerna begärda utredningen icke blef möjlig; ty han inkom
med sitt svar först efter denna riksdags början, eller i sist-
lidne November. Och hvad innehöll detta svar? Jo alldeles
detsamma, endast i ett par punkter något vidlyftigare fram-
stäldt, men en stor de! ord för ord blott en afskrift af det
utlåtande, som redan vid förra riksdagen afgafs till riksgälds-
afdelningen. Här har således troligen för första gången inom
våra embetsverks historia inträffat, att Rikets Ständer på en
underdånig begäran om en utredning erhållit till svar en
handling, som i sjelfva verket icke innefattar annat, än ett
upprepande till en del ord för ord af det, som Ständernas
egen skrifvelse innehåller. Oaktadt detta anmärkningsvärda
förhållande, har likväl Statsutskottet icke deröfver tillåtit sig
något annat omdöme, än en påpekning med ett enda ord, att
chefen för statens jernvägsbyggnader dröjt i nära två år med
afgifvande af en förklaring, som af det skäl. jag nyss har
nämnt, lika väl hade kunnat lemnäs inom några dagar, och
likväl har man icke dragit i betänkande att nästan förebrå
Statsutskottet, att det dristat sig att med det enda ord et försl
påpeka, huru saken blifvit behandlad.
Hvad nu sjelfva memorialets innehåll beträffar och deri
vederläggning, det skulle anses innefatta på anmärkningarne,
så torde det vara öfverflödigt, och jag vill det ej helier, att
trötta Ståndet med en genomgående kritik deraf, då Statsut¬
skottet förbehållit sig en sådan; men jag måste dock i för¬
bigående vidröra några hufvudpunkter.
I>en 27 December.
713
Dervid ber jag först få fästa uppmärksamheten på den
delen, som angår anmärkningarne derom, att flera utländska
jernvägar synas hafva blifvit bygdå till billigare pris i medel¬
tal per mil räknadt, än de svenska. Det är i detta afseende
temligen anmärkningsvärd!, att då i min reservation vid Stats¬
utskottets jernvägsbetänkande vid förra riksdagen finnes en ur
officiel handling hemtad förteckning på jernvägar i Förenta-
Staterna af ej mindre än 160 svenska mil sammanräknadt,
således mer än dubbelt så mycket, som de södra och vestra
stambanorna tillsammans, hvilka i medeltal kostat mindre, än
våra stambanor, ett förhållande, redan i och för sig af den
betydenhet, att det synes hafva förtjent att göras till föremål
lör en närmare undersökning om beskaffenheten och byggnads¬
sättet af dessa jernvägar, så har friherre Ericson, som inga¬
lunda saknade kunskap härom, emedan denna förteckning varit
remitterad till hans utlåtande, funnit för godt att helt och
hållet, med tystnad förbigå denna omständighet.
Ärendets behandling afbröts af anledning, nästföljande två
§§ utvisa.
§ 6.
Föredrogs ånyo Konstitutionsutskottets memorial M 4,
med anmälan om Riksståndens beslut i anledning af de sedan
sistlidne riksdag hvilande grundlagsändringsförslag; och blef
samma memorial till Expeditionsutskottet öfverlemnadt.
§ 7.
Föredrogs och godkändes Expeditionsutskottets förslag till
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse JYs 4.
^ § 8.
Fortsattes den enligt § S påbörjade, men afbrutna öfver-
läggningen i anledning af Statsutskottets memorial Jtä 14.
Herr Hierta: Jag återtager, der jag nyss slutade, och ber,
att högtärade Ståndet täcktes fästa sin uppmärksamhet på
hvad som finnes fullständigt upplyst af sista riksdagens tryckta
handlingar, att då jag, såsom ett bland de föremål,som i min tanke
förtjenade en närmare undersökning, först hade meddelat en mig
lemnad uppgift derom, att i Förenta Staterna i Norra Amerika
flera allmänt befarna jernbanor funnos, hvilka hade kostat mindre
i medeltal per mil, än medelkostnaden för våra statsbanor,
och chefen för statens jernvägsbyggnader i sitt första svar till
riksgäldsafdelningen hade förklarat detta så, att dylika banor
måste vara endast af provisorisk beskaffenhet, och jag med
anledning deraf efter en officiel handling, som nyss nämndes,
meddelade den vid min reservation bifogade förteckningen på
714
Den 27 December.
ej mindre än 14 särskilda jernvägar om tillsammans 168
svenska mils längd, alla anlagda efter år 1846 och alla full¬
bordade, med specifika uppgifter om hvarderas längd, kost¬
nad, totalinkomster för sista året, då uppgiften lemnades, samt
antalet tågmil, som varit beresta af passagerare och godståg,
af hvilket allt tydligen synes, att trafiken derå svarar åtmin¬
stone fullt ut emot den, som kan påräknas på våra stats¬
banor, så har friherre Ericson helt och hållet med tystnad
förbigått denna vigtiga anmärkning. Jag hemställer likväl till
en hvar, sorn är det minsta oveldig, om icke en sådan
officiel uppgift var nog vigtig, när frågan här var om millio¬
ner, för att med anledning deraf söka inhemta några närmare
underrättelser, och huru det välskall kunna förklaras, att per¬
soner icke dess mindre finnas, som i sin blinda beundran för
den maktegande chefen gå ända derhän, att de till och med vilja
lägga motionären och sista riksdagens Statsutskott till last,
att ens hafva kunnat sätta i fråga någon närmare utredning;
jag hemställer också, om vid det förhållande, som jag upp¬
gifvit, det kunde vara Rikets Ständers mening, att den be¬
gärda utredningen skulle bero helt och hållet på friherre Eric¬
son, och allramest, huruvida meningen kunde vara, att man
alls icke skulle få någon utredning.
Deremot finnes i memorialet en uppgift om medelkost¬
naden på de tyska jernvägarne, vida högre, än på våra stam¬
banor; men det är svårt att fatta, huru dermed kan förhålla
sig, då man jemför denna uppgift, hvars källa icke är när¬
mare uppgifven, med den jag för en stund sedan omnämnde,
och än mer om man tager i betraktande, att friherre von We¬
ber talat, om de samtliga lyska banor, som voro anlagda
före 1887 och hvaraf de flesta torde vara dubbelspåriga. Här
torde också få anmärkas, att då enligt friherre Ericsons kost¬
nadsförslag af år 1836 medelkostnaden för våra stambanor
skulle vara 738,000 riksdaler,—det uppgifves nemligen, att en
sammanräknad väglängd af 135 3/4 mil kunde beräknas till
113.700.000 rdr, — så säges det nu, att medelkostnaden går till
800.000 rdr, således redan nära 30,000 rdr öfver det första
kostnadsförslaget. Utan att nu vidare uppehålla mig vid denna
omständighet, kan jag dock icke underlåta att fästa uppmärk¬
samheten derpå, att friherre Ericson sjelf nu yttrar, angående
vestra banan, att rörelse-materielen derå är långt ifrån full¬
ständig, och dessutom är det väl bekant, att för sjelfva jern¬
vägen behof af nya sidospår och andra tillägg oupphörligt
tillkomma, så att det till och med blifvit ett talesätt, att en
Den 27 December.
jernväg aldrig blir riktigt färdig, utan är ett evighetsarbete.
Vid detta förhållande torde det icke vara alltför öfverdrifvet,
om man antager, att då de utgifter, som en tilltagande tra¬
fik påkallar, sedan banan är färdig måste här såsom öfver¬
allt bekostas af intägterna, ännu ett hundratusental riks¬
daler per mil kan medtagas för de vestra och södra stam¬
banorna, och huru går det då med behållningen. Det torde
derföre vara bäst att lemna åt framtiden att bedöma den be¬
räkning, som chefen för statens jernvägsbyggnader gjorde af
kostnaden för stambanornas underhåll, då han sistlidet år
sjelf uttryckte sin tillfredsställelse att kunna öfverlemna till
riksgäldskontoret 500,000 rdr, såsom behållen inkomst redan
af statens järnvägstrafik. Det stod icke väl tillsammans med
den nu gjorda förklaringen om ett ytterligare behof af mate¬
riel. Emellertid var det naturligt, att allmänheten, som icke
kari närmare bedöma saken, när den erfor, att 500,000 rdr
behållen inkomst aflemnades, skulle deraf ledas till den före¬
ställningen, att jernvägarne redan bära sig och gifva öfver¬
skott.
Det vare långt ifrån mig att draga i tvifvelsmål Herr
friherre Ericsons skicklighet såsom byggmästare och admini¬
stratör, jag anser den tvärtom särdeles utmärkt; men då man
satt i fråga föregående Statsutskotts och Ständers berättigande
att söka åstadkomma besparingar i anläggningskostnaden, så
tillåter jag mig att ytterligare framdraga exemplet af en jernväg
af samma spårvidd inom vårt eget land, som stambanornas,
och örn hvilken ingen kan hafva bättre kännedom, än Herr
vice Talmannen, nemligen Gefle—Dala-banan. Enligt uppgif¬
ter, som på begäran blifvit mig benäget lemnade af Herr
majoren Adelsköld, som bvgt denna bana, kostade den, då
den var färdig och afsynad, 700,000 riksdaler per mil, med
7 lokomotiver, 17 passagerarevagnar och 214 lastvagnar på
8 '/2 mils längd. Likväl bygdes denna bana under ganska
ofördelaktiga förhållanden, under de år, då arbetslönerna voro
stin högst, i till en del obebodda trakter, der bostäder sär¬
skildt måste uppslås åt arbetarne. allt för att drifva på arbe¬
tet äfven vintertiden. Antager man nu, att lika stor trafik
skulle kunna väntas på statsbanorna, som på Geflebanan. så
att i proportion lika s>or materiel per mil räknadt behöfdes,
så skulj.e på vestra banans 48 mil (inberäknadt banorna Hals¬
berg—Orebro och Falköping—Mullsjö) erfordras 59 V2 lokomo¬
tivet-, 96 passagerarevagnar och 1,208 lastvagnar. Enligt fri¬
herre Ericsons uppgift finnas nu på vestra banan 26 loko-
716
Den 27 December.
motiver, 106 passagerarevagnar och 367 lastvagnar. Det ännu
behöfliga, för att komma upp till likhet med Geflebanan, skulle
således vara 13 l/2 lokomotiver .... 673,000 —
samt 841 lastvagnar å 2,102,300 —
2,777,300 —
hvarifrån afgår för 4 passagerarevagnar
å 3000 . . , . 20,000 —
Summa 2,737,300 IUIr.
Denna summa, fördelad med miltalet 48, ger en kostnad per
mil af 37,447 rdr, som bör tilläggas kostnaden af vestra ba¬
nan ytterligare, innan dess materiel är i samma skick, som
Geflebanans; men derjemte får anmärkas, att i de förutnämnda
700.000 rdr per mil för Geflebanan äfven var inberäknad rän¬
tan på dess skuld. Huru det skulle förhålla sig med priset
på stambanorna, om man vill räkna hvad de med räntor ko¬
sta staten, har jag förut visat; emellertid gör den verkliga bygg-
nadskostnaden med materiel, om det beräknas lika på båda,
såsom högtärade Ståndet sjelf torde finna, för den vestra ba¬
nan, som likväl till omkring hälften genom Nerike och en
del af Westergötland har den gynsammaste terräng, omkring
160.000 eller minst 130,000 rdr per mil utöfver kostnaden
för Gefle—Dala-banan, som förer en sådan massa af tungt
gods, och redan detta torde utgöra ett bevis, att statens jern¬
vägar icke stå staten till ett så billigt medelpris, som man
vanligen föreställer sig, äfven under medgifvande att omsorg
och skicklighet i öfrigt icke dervid blifvit sparade. Häraf
kari man ock sluta till verkligheten af den behållning, som
friherre Ericson anser de hittills bygdå jernvägarna komma
att lemna utöfver underhållskostnaden, hvilket blifvit en före¬
ställning hos så många. Verkliga förhållandet härmed kom¬
mer för öfrigt att visa sig nu snart, sedan den vestra banan
blifvit färdigbygd, men framträder först riktigt, när trafiken
har räckt några år. För närvarande tillåter jag mig blott
säga, att det vore särdeles lyckligt, men förundransvärdt, om
jernvägsrörelsens behållning bär i landet skulle utvisa en an¬
nan och fördelaktigare proportion emellan befolkning och pro¬
duktion å ena och behållen inkomst af trafiken å andra sidan,
än hvad man finner öfverallt annorstädes. Men äfven under
antagande, att statens jernvägar skola betacka underhållskost¬
naden — och längre har friherre Ericson sjelf ännu icke be¬
stämdt vågat gå i sin förutsägelse — månne det ej skulle
vara lyckligt, om ett system kunde utfinnas lill sådana be¬
Den 27 December.
717
sparingar, att staten äfven finge tillbaka de utgifter, som den
måste vidkännas årligen för ränta och amortering på anlägg¬
ningskostnaden och hvilka, om 23 milloner nu ånyo lånas,
komma att uppgå till öfver i millioner årligen? När faktiska
uppgifter lemnäs, sorn gifva stor sannolikhet deråt, att sådana
besparingar kunde vinnas, niir detta omdöme funnit stöd hos
män af facket, som räknas bland de utmärklaste på sin tid,
när Ständerna begärt en utredning, angående alla dessa för¬
hållanden, hvarmed meningen väl icke kunde vara, att ingen
annan skulle få tillfälle att yttra sig, änden, som redan förut
hade blifvit hörd och som var part i saken, när regeringen
ändock infordrar friherre Ericsons förklaring, när han göm¬
mer handlingarne ända till dess Ständerna ånyo sammanträdt
och det således är för sent att anställa den begärda utredningen,
och när Ständerna slutligen få tillhaka i det närmaste samma
utlåtande, som redan förut kommit dem till handa och hvaraf de
sjelfva i sin egen skrifvelse anfört ett sammandrag, — så före¬
brår man till och med Statsutskottet, att hafva haft den för¬
mätenheten att anmäla för Rikets Ständer, att friherren först
efter nära tvänne år inkommit med ett utlåtande, som redan
till största delen låg färdigskrifvet!
Nu kommer jag till utlåtandets innehåll i afseende på
det tekniska, och får till en början medgifva, att friherre Eric¬
son synes hafva alldeles rätt i sitt räsonnemang på sidorna
6, 7, 8 och 9, angående fördelen af att så vidt som möjligt
utan alltför stora kostnader icke hafva en större lutning eller
stigning på jerribanorna, än af 1 till 100. Dervid är blott en
sak att anmärka, och det är, att riktigheten af denna sats
aldrig har blifvit satt i fråga hvarken af mig eller någon an¬
nan inom det förra Statsutskottet, Emellertid har Herr fri¬
herren dragit en stor (ördel af denna sin utförliga bevisning
af hvad ingen har bestridt — nemligen att pluraliteten bland
dem, som läsa förklaringen, men icke läst Ständernas skrif¬
velse, nödvändigt skola föreställa sig, att motsatsen af hvad
friherren bevisar blifvit påstådd, och härvid skall man natur¬
ligtvis draga den slutsatsen, att de, som gjort anmärkningen,
farit i få vitsko, och få en föreställning derom, att äfven de
öfriga anmärkningarne äro obetänkta.
1 afseende på hastigheten på de utländska jernbanorna
har friherre Ericson, till vederläggning af hvad derom yttra¬
des under förra riksdagen, uppgifvit, »att det 37 mil långa af-
ståndet mellan Berlin och Cöln tillryggalägges med vanliga
passageraretåg på 14 timmar 13 minuter och med kurirtåg
718
Den 27 December.
på 12 timmar 30 minuter. Detta har sin riktighet i afseende
på det sistnämnda eller kurirtåget om natten och med mor¬
gontåget från Herlin. Men tiden är i sjelfva verket 50 mi¬
nuter längre i anseende till tidsskillnaden emellan Berlin och
Cöln och detta visar sig äfven deraf, att tiden för snälltåget
från Cöln är angifven 50 minuter längre. Jag får blott an¬
märka, att tiden lör denna resa blifvit förkortad en half tim¬
ma sedan den tid, då uppgiften gjordes. Man reste nemligen
då klockan 7 från Berlin, i stället att det nu sker klockan
V28; deremot fortfar ännu resan mellan Berlin och Hamburg,
38 tyska eller 23 y3 svenska mil, att upptaga 8 timmar; en¬
dast natt-tåget går på sex timmar, hvilket ock fanns af mig
anmärkt.
Dessa omständigheter anfördes för öfrigt endast såsom
bevis på, huru det utgjorde eri erkänd sak, att en mycket
stor hastighet vore mycket dyr, dels genom den betydligt
ökade slitning, som deraf åstadkommes på banorna, och dels
genom den stora tillökning i lokomotivernas kraft och tyngd,
som hastighetens ökande erfordrar. I detta afseende citera¬
des bland de anmärkningar, som förra riksdagen lemnades till
friherre Ericsons besvarande, efter uppgift af utländska för¬
fattare, att man i allmänhet antagit, att den kraft, som erfor¬
dras för alt framdraga en viss last eller tyngd på jernvägar,
måste förhålla sig i det närmaste såsom qvadraten af hastig¬
heten, så att vid fyra mils hastighet fordras ett lokomotiv af
fyra gånger så stor kraft, som vid två mils hastighet. Denna
sats har friherre Ericson, på sid. 13, förklarat vara fullkomligt
oriktig och mot erfarenheten alldeles stridande, och till bevis
derpå meddelat på sid. 14 en tabell, uttryckande lastens mot¬
stånd att öfvervinna i engelska skålpund. Enligt denna tabell
är motståndet vid 8 mils fart 2 x/2 gånger större, än vid 2
mils fart, eller förhåller sig såsom 3,130 <t± till 1,275
Detta må nu vara alldeles riktigt i afseende på lastens mot¬
stånd, men jag vill blott anmärka, att friherre Ericson ute-
lemnat en faktor, som dock äfven måste ingå i beräkningen.
Om man nemligen, för att förklara detta så enkelt som möj¬
ligt, tänker sig att ett lokomotiv är satt i rörelse, utan åtföl¬
jande last, och att dess drifhjul, örn det har 10 alnar i om¬
krets, för att gå två mil i timmen, skall rulla omkring en
gång i sekunden, måste då ångcylinderns piston under sam¬
ma sekund göra ett slag fram och ett tillbaka. Men om
lokomotivet skall gå 8 mil i timmen, så måste drifhjulet rulla
omkring fyra hvarf i sekunden och pistonerna göra fyra slag
Den 27 December.
719
fram och fyra tillbaka. Men härtill åtgår nödvändigt fyra
gånger så mycket ånga under samma tid, som om pistonen
drifves blott ett hvarf fram och tillbaka; ty ångan, som drif¬
ver pistonen, måste alltid hafva samma spänning och släppas
ut för hvarje slag af pistonen. Men för att frambringa fyra
gånger så mycket ånga, fordras en panna med fyra gånger
så stor eldyta samt ett större förråd af vatten i samma mån,
hvilket betydligt ökar tyngden af lokomotivet; tager man se¬
dan sjelfva lastens ökade motstånd, dels i följd af större frik¬
tion emot banan och i lager, dels i följd af luftens ökade mot¬
tryck 2 l/2 gånger större vid 8, än vid 2 mils hastighet, en¬
ligt tabellen, och multipliserar detta med den fyra gånger slörre
åtgången af finga, så utvisar facit häraf behofvet af en 10
gånger större kraft i lokomotivet vid 8, än vid 2 mils ha¬
stighet. Det synes mig derföre vara förhastadt af friherren
att uppgifva den anförda satsen, såsom alldeles stridande mot
erfarenheten. Ännu påtagligare är, att den ej behöfver leda
till den slutsats per absurdens, som Herr friherren dragit på
samma sida 14, då han velat ådagalägga anmärkningens grund¬
löshet genom att visa, det enligt densamma lokomotiver af
ända till 280 tons skulle erfordras vid 40 mils hastighet, emot
10 tons vid 2 mils hastighet. Man behöfver blott komma i
håg, att det finnes åtskilliga delar af ett lokomotiv, såsom
hjul och underlag, hvilkas tyngd kan antagas vara lika på ett
lokomotiv med större kraft, som på ett mindre, äfvensom sjelfva
ångmaskinens tyngd icke behöfver tilltaga lika mycket, som
dess kraft; men ostridigt är, att cylindrar, som skola öfver¬
vinna 2 V2 gånger större motstånd i lasten, äfven måste vara
något tyngre, och att en panna, som skall frambringa fyra
gånger mera ånga, måste blifva betydligt tyngre, än en för
fyra gånger mindre ånga.
Hvad friherre Ericson yttrat på sidan 8, då han först
säger: »erfarenheten gifver vid handen, att ett lokomotiv ar¬
betar fördelaktigast och med mesta besparing, då det dagligen
tillryggalägger en väglängd af 20 högst 28 mil», men på sam¬
ma gång derifrån hemtar den slutsatsen, att man kan gå med
mera hushållning på en bana af en mils, än af 20 mils längd,
derföre att ett lokomotiv på en mils bana kan gå 20 gånger
om dagen, men på 20 mils bana blott en gång, det är för
mig ofattligt. Premissen måste, så vidt jag begriper, leda till
ett motsatt resultat. Ty om man tänker sig lika mycket
gods vara att föra på hvarje mil af den längre banan i me¬
deltal, som på den en mil långa banan, så är det ju solklart
720
Den 27 December.
att lokomotiverna äfven skola kunna framföra godset billigare
per mil på den långa, än på den korta banan, enligt friher¬
rens eget antagande och då nödvändigt alltid bränsle måste
gå förloradt, medan lokomotivet på den kortare väntar. Lika
besynnerlig och tvärtemot rätta förhållandet synes mig längre
ned på samma sida den slutsats, friherre Ericson vill draga
deraf, att de små banorna i Wermland för det mesta äro stäng¬
da under fem månader örn året-, »tillföljd hvaraf en ytterligare
anledning finnes», säger Herr friherren, »att i möjligaste måtto
minska anläggningskostnaden». Finnes då icke alltid, jag frå¬
gar det, en sådan anledning att hushålla så mycket som möj¬
ligt på alla banor? Men den slutsatsen jag ville draga af det
påpekade förhållandet är, att om det visar sig, att dessa
smalspåriga banor kunna gifva god ränta på anläggnings¬
kostnaden, oaktadt de drifvas blott sju månader om året,
de skulle bära sig än bättre, om de kunde drifvas alla tolf
månaderna.
En annan del af förklaringen på sid. 6 angår den frågan,
huruvida icke sådana lokomotiver kunde här användas, som
begagnas i Amerika, å hvilka tyngden är fördelad på flera
sammankopplade hjul och således på flera punkter af jern¬
vägen, samt att i följd deraf samma last med dessa lokomo¬
tiver kunde dragas fram med en stigning af 1 till BO, som
annars med en stigning af 1 till 100 och i kurver af mindre
radier i följd af hjulställningens rörlighet under vagnen. Härpå
har friherre Ericson icke svarat annat, än att ett lutnings-
förhållande af högst 1 på 100 är vida bättre, än af 1 på 80
eller på 60. Detta är sanrit, men utgör icke svar på frågan;
och vidare, att det system, som följes i hela Europa med af¬
seende på axlarnes och hjulens förening, nemligen att hjul-
axlarne ej kunna vridas ur sitt mot lokomotivets medellinier
vinkelräta läge, ännu anses för det fördelaktigaste hvad säker¬
heten beträffar, och att det Amerikanska systemet med rör¬
liga hjulaxlar, ehuru fördelaktigt vid kurver med små radier,
likväl bar den olägenheten, att axlarne slitas mera, att kon¬
struktionen blir mindre tillförlitlig samt att dels till följd deraf,
dels till följd af den mindre stadiga rörelsen, säkerheten i vä¬
sendtlig mån lider, att- man aldrig kan göra sig oberoende af
centrifugalkraftens verkan och så vidare. Härvid ber jag få
anmärka, att då, såsom friherren sjelf på ett annat ställe an¬
märkt, de tyska och engelska vägarne sällan hafva en större
lutning, än på 500, och sällan kurver af mindre radie, än
1 på 1300, så var det naturligt, att de nu brukliga vagnarne
Ben 27 JJeceinber.
721
bäst svarade mot ändamålet der. Eget nog deremot, hvad be¬
träffar att säkerheten al'de amerikanska vagnarne, enligt hvad
friherren yttrar, skulle vara mindre, så säger Lardner i sin Eco-
nomy of railways, äfvensom Ritter Gerstner, densamme, sorn
började anläggningen af jernvägen mellan Petersburg oell Mo¬
skau, att de amerikanska lokomotiverna med sina hjul hafva
den fördelen, att de gå mindre lätt ur spåret. Här var ju i
alla läll blott fråga om, huruvida det icke kunde löna mödan
att skaffa sig en sådan vagn, som den ifrågavarande, för
att se, huru den förhåller sig. Det synes åtminstone mycket
besynnerligt, att sådana vagnar, om de icke hade någon för¬
del, som förtjenade afses, skulle allmänt begagnas i Förenta
Staterna, ett land, hvilket har lika mycket jernvägar, som
hela Europa tillsammans med undantag af England.
De öfriga delarne vill jag, för att ej blifva alltför vid¬
lyftig, nu förbigå, då Statsutskottet dessutom sagt, att det
skall vidare taga memorialet i betraktande. Jag bör ändock
utbedja mig Ståndets öfverseende, för det jag alltför länge
pröfvat dess tålamod; men det hade visst ej skett, om jag
icke blifvit uppfordrad. Det är i frågor sådana, som dessa,
ganska svårt alt uppträda, om också blott för att svara på
en interpellation, då den andra parten redan af andra skäl
fått den allmänna meningen om ofelbarhet så mycket för sig,
som här är fallet, der man för öfrigt ännu eger så liten er¬
farenhet och de flesta äro obekanta med ämnet, i anseende
till de tekniska spörjsmål, som deruti ingå, samt allt hvad
som rörer kostnaden af anläggningar och materiel och jern-
vägarnes rentabilitet först af framtiden kan definitift afgöras.
Jag tror likväl, att jag vågar försvara, att de, som haft sig
anförtrodt att deltaga i första hand i pröfningen af frågan
om statens bidrag till jernvägsanläggningarne, hafva varit både
berättigade och pligtige att söka i möjligaste mån tillse och
utforska, på hvad sätt dessa dyrbara och af behofvet påkal¬
lade inrättningar måtte kunna erhållas med minsta uppoffring,
svarande mot ändamålet, och af denna anledning har äfven,
så vidt jag förstår, fullt skäl funnits att yrka på en utredning
af förhållandet med de smalspåriga banorna och resultatet
deraf, äfvensom att yttra sin förundran öfver, att hela detta
kapitel blifvit förbigånget med tystnad, oaktadt både under
sista riksdag och under den sedan förflutna tiden flera data
blifvit uppgifna, som förtjenade uppmärksamhet, om de be-
funnos sanna, eller i annat fall vederläggning. Man synes i
Horg .-Stånd. Prot. vid Rilcsd. 1862— 1863. 1, -S ii
722
Den 27 December.
allmänhet hafva föreställt sig, att dessa banor icke skulle mot¬
svara behofvet för trafiken och att besparingen låg blott i an¬
läggningen och vore obetydlig. Jag har emellertid här några
uppgifter från trafikchefen, meddelade från Söderhamn — Berg-
viksvägen, om 4 fots spårvidd, enligt hvilka trafik-kostnaden
per mil för ett lokomotiv, som drager i5 vagnar med 2,600
centner gods, blott utgör 2 rdr 67 öre, eller om 2 rdr per mi!
tillägges för lokomotivets slitning och till reparationskostnad, 4
rdr 67 öre, då deremot friherre Ericson begärt al Borås-
bolaget, i händelse dess bana blifvit bredspårig och skolat tra¬
fikeras med statens materiel, 7 rdr SO öre per mil. Dess¬
utom förekommer, att den så kallade döda vigten på 4 fots
banan är 1 */2 tons mindre, än på den breda banan, och lika
mycket i verklig transportförmåga af gods vinnes således för
hvarje vagn. Ar väl detta förhållanden, som böra förbigås
med tystnad, och förtjenar det åtminstone icke alt undersökas?
Lokomotiverna på denna bana kosta blott hälften, emot på
statens, och det synes då tydligt, att en besparing genom
detta system skulle vinnas, om man icke på förhand hade
satt sig före, att icke ens vilja höra på hvad derom kan
sägas.
I afseende på den förskräckliga vådan af omlastning,
som man framhåller, för att afskrämma från smalspåriga ba¬
nors begagnande, så har samma person anställt en beräk¬
ning, grundad på erfarenheten af omlastningskostnaden från
båt till vagn, och deraf kommit till det resultatet, att orn-
lastningskostnad från vagn till vagn, när dessa äro placerade
nära hvarandra och om arbetarne äro ständigt sysselsatta,
skulle utgöra för de flesta varor ’/2 öre per cerilner, lör
stångjern än mindre, för en tolft tretums, niotums, fjorton-
fots plank fem öre, för styckegods ett öre. Om detta är
riktigt, hvilket väl åtminstone måtte förtjena närmare un¬
dersökas, så tillåter jag mig fråga, om det icke är nästan
barnsligt att, när det är fråga om att kunna bespara millioner,
tala om en sådan småsak, hvilken icke uppgår till halfva trans¬
portkostnaden för en enda mil? Man har ock i detta afseende ett
exempel uti Linz-Zambach-banan i Österrike, hvilken har blott
3 l/2 fots bredd. Oaktadt den banan är blott 5!/2 svenska mil lång
och stöter in till den stora Elisabeth-banan, hvilken har sam¬
ma spårvidd, som de tyska banorna i allmänhet, och oak¬
tadt en ofantlig mängd gods, synnerligen salt, föres på den
förra banan och till det mesta öfvergår på den sednare, så
har bolaget likväl icke funnit skäl att lägga ut spåret bre¬
Den 27 December.
725
dare, för att undvika omlastning, Detta torde också lemna
ett talande bevis på, alt Boråsbolaget ej handlat i fä vitsko.
då det beslu‘it bygga sin bana 4 fot bred; det hade enligt
min tro haft än mera fördel af 3l/2 fots spårvidd. Också
har jag hört sägas, att ingen annan, än stadens representant
här vid riksdagen, anser något misstag i detta afseende vara
begånget af bolaget.
Jag slutar med att anmärka, att jag tror, att om de
fleste nu anse friherre Ericson hafva rätt i allt hvad han an¬
fört, och hvilket icke har egentligt sammanhang med hans
utmärkta förmåga såsom byggmästare och arbetschef, den
man villigt bör erkänna, så tviflan jag likväl, att han skall
få rätt i hvad han i sin skrift till sista riksdagens Statsut¬
skott anförde såsom ett hufvudmotiv, hvarföre inga bespa¬
ringar i byggnadssättet borde afses, då han nemligen yttrade,
att »kostnaden glömmes», men arbetet finnes qvar. Jag tror
för min del verkligen, att om vi fortfara att på delta sätt
låna 23 millioner för hvarje riksdag, så äro vi snart vid den
punkten, der de skattdragande skola få en dryg känning af
jernvägarne, och skulle då ett kria mellankomma, så fruk¬
tar jag, att det skulle stå illa till med vår kredit hos utlän¬
ningen ; med egna medel blefve det vä! omöjligt att föra
detsamma. Måhända skall man då, fastän för sent, ångra att
hafva förfarit alltför summariskt mot dem, som haft den
djerfheten att sätta i fråga, att man borde anlägga jernvä¬
garne så, att de kunna betala både underhåll och ränta.
Herr Brun: Lika med Herr vice Talmannen anser jag
det icke hafva varit på sin plats, att Utskottet såsom en an¬
märkning mot friherre Ericson i memorialet infört, att han
»först» den 20 sistlidne November inkommit med sitt under¬
dåniga utlåtande, likasom jag äfven finner den erinran öf¬
verflödig, att de yttranden i afseende på vissa detaljer af
jernvägarnes anläggningssätt, hvilka friherre Ericson i sitt
utlåtande upptagit, icke äro Rikets Ständers, utan tillhöra
enskilda motionärers framställningar i ämnet. Hvad den
sednare tiraden beträflär, finner jag det helt naturligt, att
friherre Ericson i sitt sednare memorial besvarat allt hvad
Rikets Ständers skrifvelse innehöll, då Statsutskottet vid
förra riksdagen ej fann de förklaringar, han förut lemnat,
tillfredsställande Jag är öfvertygad, att Herr Hierta med
sina framställningar haft ett godt syftemål; men Herr Hierta
får ursäkta, att man ej kan sätta samma lit lill hans upp¬
gifter, som till friherre Ericsons. Val har jag icke med
724
Den 27 December.
uppmärksamhet följt liela Herr Hiertas långa anförande; meri
af hvad jag hört har jag doek funnit, att en del af de utaf
honom gjorda anmärkningar är oriktig. Så påstod Herr
Hierta, att Gelle—Dala-jernvägen icke kostade mer än 700,000
rdr milen och ville deraf leda sig derhän, att byggnadssättet
vid statens jernbanor är för dyrt. Jag förmodar, att Herr
vice Talmannen, som allra häst känner till Gefle—Dala-
jernvägen, upplyser Herr Hierta om orsaken, att denna bana
kunnat byggas till sådant pris; men det bör falla sig klart
redan deraf, alt pä Gefle—Dala-jernvägen finnas flera curver
och större stigningar, än på statens banor, och man har ej
heller för denna vägs anläggande behöft spränga sig genom
berg eller fylla sjöar. Lägg allt detta, jemte något tyngre
rails, som finnes på statens banor, lill kostnaden för Gefle—
Dala-jernvägen, sä har Herr Hierta 800,000 rdr fullt upp.
Vidare nämnde Herr Hierta, att friherre Ericsons uppgift örn
förhållandet mellan lokomotivernas dragkraft och deras tyngd
ej skulle vara att lita på. Alven i detta fall lemnar oss
Gefle—Dala jernväg en upplysning om hvad som är ekono¬
miskt klokt, i det nemligen, att Gefle—Dala jernvägsbolag
funnit med sin fördel förenligt alt skaffa sig tyngre lokomo¬
tiver, än dem staten eger på sina banor. Jag har också
sett, hvartill det ledt, att lokomotiver hafva styrka, men ej
tillräcklig tyngd. Lokomotivets maskineri och hjul röra sig
då visserligen, men sjelfva lokomotivet står qvar på samma
punkt. Herr Hierta har också nu nat, att Herr Murén talat
för den större spårvidden af särskildt intresse för Gefle —
Dala-vägen, som har lika spårvidd med statens banor. Jag
ber med anledning deraf få upplysa Herr Hierta, att äfven
jag har intresse lör en liten jernbana, men den är blott af
4 fots spårvidd; men jag måste det oaktadt bekänna, att
flere ingeniörer ansett det bättre, om denna bana kunnat
byggas bredare, emedan derå då lättare kunde framföras de
stora tyngder, som transporteras, utan att lokomotiverna be-
höfde löpa fram och tillbaka sä inånga gånger, sorn på en
smalare bana med svagare lokomotiver fordras, om en större
forsling skall kunna fullgöras.
När man i öfrigt i betänkandet jemför föregående Stats¬
utskottets framställningar med friherre Ericsons uppgifter,
angående prisskillnaden mellan hästbana och lokomotiv ba¬
nor, mellan bred- och smalspåriga, mellan ISrskålpts skenor
och sådana af 21:skålp. m. m., så anser jag, man bör vara
friherre Ericson särdeles tacksam för den sakrika redogö-
Den 27 December.
725
reise, han lemnat till bevis för fördelen af det system, som
hittills blifvit följöt, och hvilket icke grundas pä åtskilliga
obekanla och opröfvade ingeniörers uppgifter eller pä en
mängd olika flygskrifter, utan på grundlig erfarenhet och
sakkännedom ; och jag anser derföre, att man har allt skäl
att vara belåten med friherre Ericsons förklaring, samt att
det varit väl, om Utskottet haft bättre reda på förhållan¬
dena, innan det framställde sina anmärkningar, hvilka man
nu funnit sakna skäl för sig,
Herr Björck: Jag har tillförene under denna riksdag
icke deltagit i diskussionen ifråga om jernvägarne. Detta
har skett icke derföre, att jag förändrat min åsigt, att jern-
vägsanläggningarne icke böra fortskyndas och att man bör
akta sig för alltför hastig och stor skuldsättning. Men då
jag funnit, att vi befinna oss under intrycket al en makt,
sorn vi icke kunna och kanske icke böra motstå, fiar
jag velat, så rnycket på mig kari ankomma, undvika tvister,
som nog i sinom tid taga ut sin rätt, likasom jag fortfa¬
rande anser angeläget, att vi framgå med omtänksamhet och
försöka göra oss till godo de läror, som af erfarenheten kunna
hemtas. Då förevarande diskussion egentligen rör sig kring
Statsutskottets memorial, derutöfver den ej eller bör sträc¬
kas, synes det mig nödvändigt, att de, som klandra Utskot¬
tet, närmare rubricera sina anmärkningar; ty af hvad som
hittills blifvit framstäldt kan jag icke förstå, huruvida man
menar, att Utskottet gjort orätt, som framlagt friherre Eric¬
sons memorial, elier om man velat, att Utskottet skulle hafva
med eget utlåtande beledsagat detsamma. Det bör väl med-
gifvas, att Utskottet ej bort undanhålla ständerna friherre
Ericsons förklaring, för att derigenom sätta ständerna i till¬
fälle att bereda sig för behandlingen af jernvägsfrågan vid
denna riksdag, hvilket enligt Statsutskottets äfvensom min
enskilda åsigt bör underlätta arbetet; men det är tillika klart,
att det varit för tidigt för Utskottet att redan nu göra nå¬
gon tillämpning af friherre Ericsons utlåtande. Utskottet har
derföre endast ansett sig för närvarande böra för ständerna
framlägga friherre Ericsons memorial utan annan redogö¬
relse, än som erfordras för att göra rättvisa åt regeringen,
åt Rikets Ständer, åt en enskild motionär och åt friherre
Ericson; alla hafva de derpå anspråk.
Hvad först beträffar regeringen, kunde det ej annat än
gifva anledning till anmärkning, att den behandlat Rikets
Ständers skrifvelse så knapphändigt, i det att den blott in¬
726
Ven 27 December.
fordrat utlåtande från friherre Ericson, men ej från väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen, hvartill grundlagens bud, att
vederbörande myndigheter skola i förekommande frågor hö¬
ras, dock bort mana regeringen, så framt den måhända icke
blifvit derifrån hindrad genom att friherre Ericsons utlå¬
tande så sent inkommit, alt regeringen ej kunnat höra öf¬
rige vederbörande, utan atl försena Utskottets arbete. Vi¬
dare måste Statsutskottet göra rättvisa åt Rikets Ständer vid
förra riksdagen. Detta skedde derigenom, att Utskottet
erinrade derom, att en mängd yttranden i skrifvelse!] till
Kongl. Maj:t icke voro Rikets Ständers, utan tillhörde en
enskild motionär; och till denna erinran fanns så mycket
större skäl, som friherre Ericson nästan på hvar sida i ut¬
låtandet gjort sig skyldig till ett misstag, då han citerar Ri¬
kets Ständer i stället för den enskilde motionären. Mot
motionären ville ock Utskottet gifva den rättvisa, att ej vin¬
dicera såsom Rikets Ständers de äsigter, han i ämnet fram¬
ställt, och hvilka förutsätta en sakkunskap, hvaraf representa¬
tionens ledamöter i allmänhet icke äro i besittning. Slutli¬
gen borde man äfven göra rättvisa åt friherre Ericson. Man
måste framhålla hans försummelse att under två år dröja
med besvarandet af Rikets Ständers skrifvelse. Hade han
gjort sig reda för den behandling, som ärendei kräfde, skulle
han säkerligen långt förut hafva inkommit dermed och hans
vänner böra ej stöta sig öfver, att man är bunden vid hans
yttrande, då eljest andra auktoriteter kunna hunnit blifva i
saken hörde. Men å andra sidan måste man ock göra fri¬
herre Ericson den rättvisan, atl låta detta förtjenstfulla utlå¬
tande komma till Rikets Ständers kunskap. Jag vågar för
min del visserligen icke fälla något omdöme öfver detta ut¬
låtande; men det har varit för mig glädjande höra, att de,
sorn tro sig ega sakkännedom, funnit detsamma nöjaktigt.
Medan jag ännu har ordet, kan jag ej underlåta yttra
några ord i anledning af det klander, som blifvit framstäldt
mot förra riksdagens Statsutskott. Det är visserligen sannt,
att klandret kan anses drabba Ständerna in corpore, som god¬
känt Utskottets klandrade utlåtande och dymedelst gjort det¬
samma lill sitt eget. Men i första rummet lära val de fel
och förtjenster, som utlåtandet kan ega, böra återfalla på
Statsutskottet. Utan att nu vidröra föregående strider om
jernvägarne ber jag dock få fästa uppmärksamhet derpå, att,
då statens jernvägsarbeten påbörjades, säker undersökning
saknades om jernvägarnes rätta sträckning och anläggnings¬
Den 27 December.j
727
kostnad, och de, sora voro med vid 1886 års riksdag, veta
mer än väl, att kostnaden då antogs blifva vida ringare, än
livad sora sedan visat sig blifva förhållandet. Vid sista riks¬
dagen ansåg man derföre ganska svårt att, utan vidare un¬
dersökning, bevilja de anslag, regeringen äskade flir jern-
vägsarbetenas fortsättande. Derföre kan jag ej heller anse det
annat än såsom en ovärderlig förtjenst hos den afdelning af
Statsutskottet, som ingick i pröfning af de uppgjorda kost-
nadsförsiagen äfvensom af de med hänsigt till kostnaden
lämpligaste sträckningarne. Den, som läst riksgäldsafdelnin-
gens förslag, kan ej neka, att en sådan undersökning var
både nödig och nyttig och lade i dagen många fel i kalky-
lenie. Öfverstelöjtnant Beyer blef förekallad inför Utskot¬
tet och kunde i flera afseenden icke meddela nöjaktiga upp¬
lysningar. Planen var ock sådan, att den näppeligen kunde
väcka förtroende, och öfverstelöjtnant Beyer erkände, att
hvarken han eller friherre Ericson granskat densamma, utan
att den blifvit uppgjord af underordnade, hvilka handlat på
egen hand utan ledning och kontroll af förmän. Lägges här¬
till, att friherre Ericson och öfverstelöjtnant Beyer sjelfve
medgifvit, att bergmästare Troilius gjort alla undersöknin¬
gar, beträffande sträckningarne, så inskränker sig utredningen
till hvad denna och underordnade personer åstadkommit.
Utskottet bör således för sitt åtgörande erhålla beröm i
stället för klander. Det kan väl hända, att i afseende å det
tekniska förhållandet var annorlunda; det är jag icke i till¬
fälle att bedöma; men den satsen, att man genom egen och
andras erfarenhet lär, så länge man lefver, har äfven här
besannats, och friherre Ericson, med all sin talang, har i
afseende å jernvägsbyggnader erhållit lärdomar, allt intill
denna stund. Jag är äfven i tillfälle framdraga bevis derpå,
att han under arbetenas fortsättning ändrat åsigter i många
afseenden, såsom i fråga om sträckningen af jernbanan så¬
som riksbana, i fråga om I.aga- eller Nässjö-liniens före¬
träde och många gånger i fråga om sammanbindningsbanan
i Stockholm. Jag framdrager detta alls icke såsom ett fel
hos friherre Ericson. 1 mina ögon är det tvärtom en för¬
tjenst, att han etter vunna djupare insigter erkänt oriklig-
heten af sina förut hysta åsigter. Jag finnér derföre fullkom¬
ligt på sin plats, att fiiherre Ericson eller andra, som hafva
jernvägsarbetena om händer, anmodas redogöra, på hvad
punkt konsten att anlägga jernvägar sig befinner och om
utvägar lör besparing dervid stå att finna, men deremot orik¬
72!!
Den 27 December.
tigt, att representanter, som eljest ifra för ärendenas nog¬
granna behandling, klandra, att Utskottet äskat en ytterli¬
gare utredning i förevarande fall, helst då den kunnat åstad¬
kommas så lätt sorn här, och icke kosta friherre Ericson
så särdeles mycken möda, då i de aldra flesta fall hans nu af-
gifna memorial endast är ett upprepande af hvad han redan
förut anlört.
Herr vice Talmannen Murén: Det är ledsamt, att tiden
skall vara så långt framskriden. Jag kan dock icke finna
mig i att lemna Herr Uicrtas besynnerliga kalkyler och på¬
ståenden utan svar. Icke mindre än vid tre särskilda till¬
fällen under den korta tid, riksdagen varat, har jag blifvit
förhindrad att uppträda mot de af Herr Hierta gjorda fram¬
ställningar derigenom, att han så länge upptagit Ståndets
tid och dymedelst förebvgt att blifva vederlagd. Denna
gång bar han dock varit allt för rask i sina beräkningar,
att jag skulle kunna tillåta dem få passera obesvarade. Der-
förinnan beder jag dock att först få vända mig mot Herr
Björcks påstående, att Statsutskottet blifvit för nu föreva¬
rande utlåtande klandradt. Härtill har åtminstone icke jag
gjort mig skyldig. Då jag sednast hade ordet, anhöll jag
endast, att af Utskottets ledamöter inom detta Stånd få upp¬
lysning om ett par i utlåtandet förekommande uttryck, hvars
betydelse jag icke kunde rätt fatta. Denna upplysning har
jag äfven erhållit, och det har blifvit uppgifvet, att ordet
»först» skulle afse ett klander mot friherre Ericson och en
ursäkt för regeringen, som ej förr fått del af friherrens ifrå¬
gavarande memorial, att ej hafva i ämnet hört andra auk¬
toriteter. Det har likväl stått i regeringens makt att »ålägga
friherre Ericson att lörr, än som skett, afgifva den inlordra-
de förklaringen, derest regeringen ansett sådant nödigt. En
dylik åtgärd vidtages ofta; men har i detta fall icke egt
rum. Det kan således icke efter min åsigt läggas friherre
Ericson til! last, att han dröjt med afgifvandet af sitt ut¬
låtande; men 'isar deremot, att regeringen ansåg sig icke
behöfva dessa upplysningar för angifvande af sin proposi¬
tion till Ständerna om anläggning af statens stambanor. Man
har äfven sagt, att. friherre Ericson i sitt memoria! till besva¬
rande upptagit frågor, hvarom upplysning icke af /{ikels Slän-
der äskats. Detta påstående är så till vida sannt, att det
varit enskild motionärs framställningar, som framkallat fri¬
herre Ericsons svar; men dessa framställningar innehållas
dock i Ifikets Ständers skrifvelse i ämnet.
Den 27 December.
729
Jag öfvergår nu till bemötande af åtskilligt utaf hvad
Herr Hierta andragit, ehuru jag ej kan till besvarande upp¬
taga allt, hvad han andragit; ty då nödgades jag uppehålla
Ståndet ännu längre, än Herr Hierta gjort. Bland annat har
Herr Hierta påstått, att friherre Ericsons uppgifter om kost¬
naden för jernvägars anläggande i andra länder afse banor
med dubbel spårvidd och att dessa uppgifter således icke
vöre i sak bevisande. Detta är likväl ett fullkomligt grund-
falskt påstående; ty friherre Ericson säger ju tydligen: »an¬
gående jernvägars kostnad i -andra länder får jag i underdå¬
nighet meddela, att kostnaden per svensk mil för banor
med enkel och samma spårvidd, som de svenska stambanornas,
i medeltal utgör» etc.
Vidare har Herr Hierta, fiir att bevisa, att statens jern¬
vägar ej äro så billiga, som man-velat låta påskina, jemfört
kostnaden (ör dessa med den. hvarför enskilda jernbanor
inom landet blifvit anlagda, och derigenom kommit till det
resultat, att statens banor stå vida högre i pris. i det dessa
kostat 890,000 rdr, men t. ex. Gelle—Dala-jernbanan endast
700,000 rdr milen. Utom det. att det är olämpligt att jem¬
föra de på statens bekostnad anlagda jernbanor med dem, som
den enskilda företagsamheten åstadkommit, är det ock härvid
att märka, delsatt Söderhamnsbanan i sjelfva verket kostarmera,
än Herr Hierta uppgifvit, hvilket kan ses af det öfver nämnda
bana upprättade och hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förvarade kostnadsförslag, dels att enskilda bolag icke hafva
råd att bygga jernbanor med samma soliditet, som dem sta¬
ten anlägger, utan måste bygga till en del endast proviso¬
riskt, såsom förhållandet är med Gefle—Daia-jernvägen,
hvarom majoren Adelsköld äfven kunnat meddela Herr Hierta
närmare upplysning, om Herr Hierta behagat derom tillspörja
honom. Så äro t. ex- broarne på statens jernvägar (.bygdå
af sten med dubbla fästen, under det man på Gefle—Dala-
jernvägen mås! nöja sig med till en del endast provisionela
träbroar. Vidare äro railerna på statens jernbanor i V2 (3>
tyngre per fot, än på Gefle—Dala banan. Skenorna äro äfven
bättre qvalificerade och derföre dyrare. I korthet sagdt, allt
på statens banor är bygdt solidare, och man bar dervid
med rätta afsatt banornas längre bestånd. För öfrigt är det
klart, nit kortare banor kunna anläggas med lättare redskap
och enklare rörelsemateriel, och. som sagdt är, jemlörelsen
emellan statens banor och enskilda blifver alltid i många af¬
seende!) haltande och otili för I i t lig.
750
Den 27 December.
Hvad beträffar den ingeniör, Herr Hierta åberopat och
sorn skulle arbetat under John Ericson, vore det högst in¬
tressant att veta hans namn. Jag tror sannerligen icke, att
han biträdt John Ericson vid jernvägsbyggnader, då jag icke
tror, att John Ericson sjelf någonsin utfört sådana. Då man
vill framkomma med faktiska uppgifter, bör man låta sig
angeläget vara att dervid jemväl angifva källan, hvarifrån
dessa uppgifter hemtats, och leda dem i bevis, såvida man
vill hafva anspråk på att något afseende å deni skall lästas.
Vidare har Herr Hierta sagt, att hvad friherre Ericson
i sin skrifvelse yttrat om skillnaden i anläggnings- och drift¬
kostnader, genom ett maximum för stigningarne af 4 på
400 i stället för 4 på 60, icke vore af Rikets Ständers
skrifvelse påkalladt, Jag ber i detta hänseende få fästa
uppmärksamheten derpå, att i denna skrifvelse står, bland
annat, följande: »att, i följd af sitt byggnadssätt, de amerikanska
Iokomotiverna med samma kraft Kunde framdraga samma
tyngd på starkare stigningar, än Iokomotiverna på Englands
jernvägar, ungefär i förhållande sorn 4: 150 i stället för 1:
400, äfvensom med de förstnämnda Iokomotiverna kurver
med V3 mindre radier kunde utan olägenhet befaras.» Stän¬
dernas skrifvelse har således gifvit friherre Ericson fullt
skäl att äfven i detta afseende yttra sig, och anmärkningen
til 1 ba ka fa Iler således på Herr Hierta sjelf. Det medför ej
ringa tillökning i anläggningskostnaden, att undvika större
stigning och små kurver, och vinsten deraf är, såsom friherre
Ericson visat, stor genom minskade driftkostnader, och vi
böra derföre vara honom tacksamma för hans kloka anord¬
ningar i detta fall.
Vidkommande frågan om företrädet emellan jernbanor
med bred eller smal spårvidd, så är densamma mycket om¬
tvistad. I en tidningsartikel såg jag en gång, att en ingeniör
här i landet framställt det påståendet, att man i England
ansåg den smala spårvidden fördelaktigare, än den breda.
Detta påstående eger sin riktighet, för så vidt dermed afses
hvad man i England förslår med bred och smal spårvidd.
Men förhållandet är, att den i England brukliga smala spår¬
vidden är just densamma, som blifvit använd på våra jern¬
banor. 1 Eng!ando har man mycket experimenterat med
olika spårvidder. Ar 4843 hade man der icke mindre än 7
sådana. Detta antal bar dock sedermera så inskränkts, att
der för närvarande icke användas flera än två olika spår¬
vidder, nemligen den ursprungliga s. k. Stephensoriska och denjs.
k. Brunnelska. De utmärkta ingeniörerne Brunnels, faderoch son,
Den 27 December.
751
voro synnerligen fallna för stora dimensioner. Fadren bygde
tunneln under Themsen och sonen, som bygt jätteskeppet
»Great Estern», anlade äfven »Great Western»-jernvägen och
antog för densamma en lörut osedd bredd al sju fot, under
löi utsättning att derigenom komma till hastigare fart, än på
den förr i England vanliga spårvidden; men det visade sig
snart, a;t de på den sednare gingo lika fort, och för att
kunna kommunicera med de med vanlig spårvidd försedda
jernvägar, sorn tillstötte »Great Westerns», måste en skena
innanföre den andra inläggas, så att de nu pä denna jernväg
hafva begge spårvidderna; och det är just dessa begge spår¬
vidder, d<n Stephensonska smala, samma som våra stamba¬
nor hafva, och den Brunnelska breda, som striden i Eng¬
land gällt. I Irland hafva de en annan, nemligen 5 fot 5
tum bred. Här har man emellertid påstålt, att den borde
vara ännu smalare, än den våra stambanor hafva, ja, en in¬
geniör bar till och med gått så långt, att han ansett 2 l/.2
löts spårvidd vara tillräcklig. Detta är, så vidt jag kan
förstå, alldeles orimligt. Jag tror således, att den bos oss
använda spårvidden är den för oss bästa. Kostnaden skulle
visserligen kunna minskas derigenom, alt skenorna gjordes
lättare; men deraf skulle ostridigt följa, att man icke kunde
på jernbanorna föra så stora och tunga laster, hvarförutan
slitningskostnaden skulle blifva större, såsom ock erfarenhe¬
ten vid Gefle—Dala-jernvägen visat. Det hade otvifvelaktig!
varit fördelaktigare, om man haft råd att på denna bana
offra 800,000 rdr pr mil, i stället för 730,000 rdr, sorn den
nu kostar, utan att dock, såsom jag förut nämnt, banan än¬
nu befinner sig i fulländadt skick.
Ytterligare har Herr Hierta talat om, att statens jern¬
vägar stå vida dyrare, än enligt det ursprungliga iörslaget,
och han har vid ett föregående tillfälle uppgifvit skill¬
naden till 20 procent. Härvid är dock att märka, att
enligt friherre Ericsons förslag,— med de äldre har han aldrig
haft att göra, — kostnaden beräknats till cirka 750,000 rdr
per mil. Nu bar det, enligt Herr Hiertas påstående, visat sig, att
kostnaden stigit tili 830,000 rdr; men detta gör ingalunda, på sätt
Herr Hierta behagat påstå, en förhöjning af tjugo procent utan
endast af cirka tolf procent; men då man är i farten att klan¬
dra, kalkylerar man ej så noga, blott det blir till favör för den
åsigt, man vill göra gällande. Det är sannerligen ingen lätt
sak att kalkylera kostnaden för en jernväg. Kostnaden
lör Gefle—Dala-banan beräknades ursprungligen skola
752
Den 27 December.
uppgå till 3,600,000 riksdaler, materielen deri inbegri¬
pen. Att bygga jernvägen för denna summa visade sig
dock snart omöjligt, och majoren Adelsköld uppgjorde der¬
före ett nytt förslag, enligt hvilket kostnaden skulle belöpa
sig till 5,100,000 rdr. i det skick jernvägen nu befinner
sig kostar den emellertid 6.200,000 rdr. Det är naturligt,
att under arbetets fortgång erfarenheten alltid blifver rikare
och derigenom inträffar, att man för vinnande af bästa möj¬
liga resultat måste underkasta sig större kostnader, än man
frän början beräknat. Om man ock tilltror sig hafva an¬
ledning till klander, men hvilket jag dock i detta fall till
alla delar bestrider, så bör man likväl alltid dermed gå
varsamt till väga och hvilket här är så mycket behöfligare,
för att icke utsätta sig för det äfventyret, att friherre Ericson
skulle draga sig tillbaka och för framtiden vägra att tillhan¬
dagå med de upplysta råd, som för jernvägsanläggningarnes
fortsättande kunna vara att påräkna af hans mångsidiga insigter
och rika erfarenhet.
För att söka lägga i dagen, huru ovanligt dyra våra
jernbanor äro i jemförelse med andra länders, har Herr
Hierta jemväl åberopat friherre von Webers uppgifter om
medelkostnaden för de tyska jernbanorna, hvilken förmenas
betydligt understiga kostnaden för våra. Hvilka dessa tyska
banor äro, har Herr Hierta ej omnämnt; men förmodligen
afse de härom lemnade uppgifter andra banor, än dem fri¬
herre Ericson i sitt memorial omförmält, ja kanske tili och
med endast hästbanor. 1 sammanhang härmed har Herr
Hierta påslått, att anläggningskostnaden för Gefle—Dala-
jernvägen endast uppgått till 700,600 rdr per mil, deri inbe-
räknadt äfven ränta. De räntor, sou» i denna kostnad blif¬
vit inberäknade, utgöra dock endast räntor på de mindre
kapitaler, bolaget af enskilde för ändamålet upplånat, och
ej å hvad för jernvägsbyggnaden bekommits såsom försträck¬
ning af staten eller å de belopp aktieegarne inbetalt. Den
beräkning, Herr Hierta gjort öfver kostnaderna för statens
jernvägar, gränsar nästan till det vidunderliga, och åtminsto¬
ne för mig har det varit alldeles omöjligt att följa hans ra¬
ska kalkyler och egna dem den sorgfälliga granskning, äm¬
nets vigt kraft. Jag kan derföre icke nu i detalj upptaga
och vederlägga alla Herr Hiertas påståenden och beräknin¬
gar; men säkert ar dock, att man ej kan med visshet be¬
stämma kostnaden för en jernväg, innan den blifvit fullt fär¬
dig, och endast af sådan anledning torde Herr Hiertas be¬
Den 27 December.
733
räkningar ej kunna tillmätas någon vigt. För öfrigt anser
jag det vara skäl att innehålla med alla nedslående beräk¬
ningar, intill dess byggnaderna blifvit fullt färdiga, då det
nog skall visa sig, att statens jernvägar, i förhållande till sin
soliditet, äro de billigaste, som i något land blifvit bygdå.
Slutligen har Herr Hierta visat sig synnerligen rädd för
utländsk skuldsättning för utsträckning af statens stambanor.
Ja, hvem är icke det! Men vill man hafva jernvägar, må¬
ste man ock beqväma sig att från främmande länder an¬
skaffa dertill erforderliga medel, då man sjelf icke eger så¬
dana, och om vi betrakta förhållandet i andra länder, der
dylika arbeten företagits, skola vi linna, att flera bland dem,
som ej befinna sig i bättre financiel ställning, än vi, gjort
vida större uppoffringar för jernvägars erhållande, såsom
Frankrike och Italien, hvilket sistnämnda land, oaktadt de
betydliga jernvägar det redan eger, nu ytterligare uppgjort
kontrakt om en ytterligare sträcka af cirka 840 engelska
eller omkring 126 svenska mil på ganska depensiva vilkor,
som til! exempel alt staten erlägger i subsidier till det en-
treprenerande bolaget tjugo millioner francs samt förbinder sig
lill ersättning, i händelse byggnadskostnaden öfverstiger hvad
som beräknats, likasom ock att ersätta hvad som möjligen
kan komma att brista i beräknad bruttoinkomst af trafiken
m. m.
Den långt framskridna liden hindrar mig alt nu vidare
orda.
Herr Witt: I anledning deraf, att inom detta Stånd
motion väckts om en nationalbelöning åt friherre Ericson, tog
jag mig nyss friheten påpeka, att friherre Ericson i sitt ifråga¬
varande underdåniga memorial tydligen bevisat, att han genom
sina kloka anordningar årligen besparat staten dubbelt så myc¬
ket, som hela den ifrågasatta nationalbeiöningen. Efter det
denna erinran blifvit gjord, har'en talare förklarat, att friherre
Ericsons lörenämnda bevisning varit opåkallad och att i itikets
Ständers underdåniga skrifvelse icke funnits något, som gifvit
friherre Ericson anledning att dermed framkomma. Herr vice
Talmannen har redan påpekat, att friherre Ericsons framställ¬
ning i detta hänseende frammanats af skrifvelsen, och tillåter
jag mig att till ytterligare bevis derpå citera hvad i skrifvelsen
lörekommit, som förauledt detta friherre Ericsons svar. Der
står: »Vidare har det blifvit anmärkt, att enligt uppgjord be¬
räkning skulle, endast genom begagnande af jernvägsskenor om
18 i stället för 211/,, skålpund, uppstå en besparing af nära
754
Den 27 December.
40,000 rdr pr mil; att möjligheten att begagna lättare skenor
samt en mindre dyr anläggning i flera andra afseenden äfven
berodde på olikheten af vagnarnes konstruktion och huruvida,
såsom förhållandet vore med de vagnar, som begagnades i
Amerika, dessa fördelade tyngden på jemförelsevis flera punk¬
ter af jernvägen, hvarjemte, i följd af sitt byggnadssätt, de
amerikanska lokomotiverna med samma kraft kunde framdraga
samma tyngd på starkare stigningar, än lokomotiverna på Eng¬
lands jernvägar, ungefär i förhållande som 1: 80 i stället för
4 :100». Vid sådant förhållande hemställer jag, om icke fri¬
herre Ericsons nyss berörda bevisning varit på sin plats och
örn det icke snarare med fog kunnat läggas honom till last,
om han vid besvarandet af skrifvelse!] underlåtit lemna
upplysning om de olika kostnaderna vid lägre och högre
stigning.
Herr Sicartz: Herr Björck kar sagt, att Statsutskottet
med sitt memorial haft för afsigt att gifva rättvisa åtalia, och
har derföre Utskottet företagit sig att strängt klandra ej mindre
regeringen, för det den öfver Rikets Ständers skrifvelse ej in¬
fordrat utlåtande från andra, än chefen för statens jernvägs¬
bygnader, än äfven bemälde chef, för det han så sent inkom¬
mit till regeringen med den infordrade förklaringen. Men in¬
nebär verkligen detta klander rättvisa?
Det har nu, likasom ganska ofta förut, talats om otillför¬
litligheten af de först uppgjorda kalkylerna öfver anläggningskost¬
naden samt inkomsterna och utgifterna på jernvägarne. Det
bör dock besinnas, att dessa kalkyler icke kunnat vara annat
än sannolikhets-beräkningar. Uppskrämda af de målningar,
som i detta hänseende framhöllos för Rikets Ständer, ingingo
dessa till Kongl. Maj:t med sin under denna diskussion ofta
omhandlade skrifvelse. Ingenting är väl då naturligare, än att
regeringen deröfver infordrade utlåtande från friherre Ericson,
hvilken uppgjort beräkningarne och planen för jernvägsbyggna-
derna. Ingenting är väl heller naturligare, än att friherre
Ericson dröjde med afgifvande af utlåtandet, på det att de
inom landet fullbordade jernvägarne mätte hinna att skämta
så mycken erfarenhet som möjligt till ytterligare ledning för
frågans rätta bedömande. Det är kändt och erkändt, att fri¬
herre Ericson ej blindt fasthållit sina idéer, utan att han all¬
tid sökt att af erfarenheten draga nytta, och sannolikt är så¬
ledes, att han vid afgifvande af sitt utlåtande velat gå till
väga med all möjlig sorgfällighet. Att regeringen haft fullt
förtroende till friherre Ericsons granskning af förhållandena
Den 27 December.
73S
visar sig deraf, att regeringen ej tidigare affordrat honom ut¬
låtandet, samt att Kongl. Maj:t vid afgifvande af proposition
till denna riksdag, angående statens jernvägsbyggnader, tagit
detsamma under pröfning och funnit det tillfredsställande. Det
är således ej längre friherre Ericson, utan regeringen sjelf,
som förordat den fortsatta tillämpningen af det hittills följda
systemet. Man säger, att regeringen bort infordra väg- och
vattenbygnadsstyrelsens utlåtande. Jag har mig icke bekant,
att denna styrelse någonsin haft att göra med statens jern-
vägsanläggningar, ulan tror, att dessa varit uppdragna åt fri¬
herre Ericson ensamt, som derföre ock representerat den enda
underordnade myndighet, hvars utlåtande regeringen i detta
fall haft konstitutionel pligt att inhemta. Hvad man anmärkt
mot den formela behandlingen af Rikets Ständers skrifvelse,
anser jag derföre ej blott obefogadt, utan äfven orättvist. Man
bör ej vara blind för de farhågor och förhoppningar, som i
denna fråga stå emot hvarandra; men omständigheterna synas
bjuda den största försigtighet att ändra det redan antagna sy¬
stemet, och jag hoppas, att Statsutskottet måtte lägga detta
varmt på hjertat.
Herr Hierta: Jag beklagar, att nödgas å nyo uppträda;
men högtärade Ståndet lärer finna, att jag blifvit provocerad
dertill, då man tillåtit sig att framställa mitt förra yttrande
såsom en väfnad af oriktiga uppgifter, åtminstone i de delar,
hvilka Herr vice Talmannen upptagit till besvarande. Jag
måste dervid anmärka, att Herr vice Talmannen, då han upp¬
lättat hvad jag yttrat med afseende på frågans historik, säker¬
ligen icke måtte halva läst hvarken Statsutskottets stora be¬
tänkande vid förra riksdagen i jernvägsfrågan, än mindre min
reservation, ej heller rätt hört, hvad jag i dag yttrat. Herr
vice Talmannen har upptagit mitt anförande så, som om jag
hade velat påstå, att de jernvägar vi nu hafva, hade kunnat
byggas vida billigare äfven efter det system, som blifvit följdt.
Jag har likväl särskildt och uttryckligen sagt, att frågan egent¬
ligen rörde fortsättningen af jernvägsbyggnaderna, och huru¬
vida dessa för statens räkning och på dess bekostnad böra
sträcka sig utöfver de två stambanor, som redan blifvit be¬
slutna. Den ärade talaren har vidare påstått, att jag begått ett
misstag, då jag sagt, att Statsutskottet aldrig satt ifråga den
sats, hvarom friherre Ericson utbredt sig i sitt memorial, att
det i allmänhet hade till besparing att göra högsta lutningen
pä statens jernbarior såsom 1 till 100 i stället för 1 på 60,
ocb han har äfven anfört tillvaron af detta sednare lutnings.
756
Oen 27 December.
förhållande på Geflebanan såsom ett bevis emot mig derom,
att i fall det hade varit en statsbana och lutningen skolat re¬
duceras till 1 på 100, så hade den visst blifvit dyrare, än
stambanorna i medeltal per mil räknadt. Jag skall då bedja,
att Ståndets ledamöter täcktes ånyo genomläsa det utdrag, som
på sidan 6 förekommer ur anmärkningarne, för att öfvertyga
sig, att der ej var fråga om att lutningsförhållandena borde
göras större, än 1 på 100, utan om möjligheten att begagna
lokomotiver af amerikansk konstruktion, derföre att dessa an¬
ses kunna genom sin beskaffenhet draga samma last uppför
en lutning af 1 på 80, som de engelska med 1 på 100, och
detta är ju något helt annat, ehuru, ifall detta bekräftade sig,
deraf kunde följa, att man med sådana lokomotiver äfven
skulle kunna begagna lutningen af 1 på 80. Det finnes in¬
genstädes yrkadt, att denna lutning borde antagas såsom norm,
och hade något sådant varit yttradt, så hade friherre Ericson
sjelf ganska säkert icke underlåtit att citera det. Det bör
kanske ej heller glömmas, att statens banor i svårare terräng,
såsom emellan Stokholm och Södertelge, kosta ända till 1,400,000
rdr milen. Hvad åter angår lutningen af 1 på 60 på en del
af Geflebanan, så lärer den, enligt hvad man tillförene hört
yttras såsom skäl för dess bibehållande, vara en ovilkorligt nöd¬
vändig följd af terrängens beskaffenhet och landets höjning,
och att denna icke alltid kan trotsas äfven af staten, derpå
har man ett bevis i friherre Ericsons eget förslag att bibe¬
hålla en dylik lutning på den stambana, hvilken såsom en del
af det bekanta systemet skulle gå till Robertsholm. Sådana
exempel finnas äfven i andra länder, hvarest man annars sö¬
ker undvika eller förminska lutningarne ännu mera, än bär,
t. ex. på den så kallade Semmeringbanan, som går öfver Al¬
perna, der lutningen är ända till 1 på 50 och der man be¬
gagnar lokomotiver med ända lill 12 kopplade hjul, för att öka
adheesionen på railerna.
Vidare har Herr vice Talmannen, med anledning af hvad
jag anförde derom, att regeringen vid 1853 års riksdag till
Ständerna uppgifvit jernvägarnes kostnad lill en half million
rdr per mil i medeltal, upptagit detta yttrande så, som om
jag hade sagt, att de icke borde kosta mera. Herrarne hafva
likväl alla hört, att jag uttryckligen reserverat mig emot en
sådan tydning, och jag lemnar derföre åt enhvar att bedöma
detta sätt att upptaga andras ord.
Det har ock blifvit mig lagdt till last såsom en oriktig¬
het i afseende på det i memorialet uppgifna priset på utländska
Ven 27 December.
757
banor, att jag yttrat, att det måste menas dnbbelspåriga, då
likväl friherre Ericson särskildt yttrat, att detta pris gällde
enkelspåriga. Det är sannt, att lian gjort det; men lian har
icke citerat sin källa, då jag deremot uppgifvit friherre von
Webers utsago och tillkännagifva, hvarifrån jag herntat den.
Jag kan derföre icke annat än fortfara att tro, det friherrens
uppgift måste innehålla något misstag i afseende på den om¬
ständighet, jag nu nämnt. Herr Murén har trott, att friherre
von Weber vid sin uppgift endast afsett några smalspåriga
mindre banor i Tyskland. Herr Murén har då icke hört, att
den uppgiften angick medelpriset af alla de banor, som hade
blifvit bygdå till slutet af år 185(5 och tillsammans utgjorde
1,100 tyska mil.
Herr vice Talmannen Murén: Herr Hierta behöfver visst
icke urskulda sig för den utredning af ämnet, Iian påfordrat,
utan bör man tvärtom vara Herr Hierta tacksam för den
omtanke och det outtröttliga nit, han städse visat i fråga om
jern vägsan läggningar ne.
Förutskickande den upplysning, att jag ej läst Statsut¬
skottets betänkande i jernvägsfrågan vid förra riksdagen eller
Herr Hiertas reservation dervid, utan endast Rikets Ständers
skrifvelse och svaret derå, vid hvilket förhållande det icke
heller kan anmärkas mot mig att halva förbisett namnet på
den ingeniör, hvilken skulle hafva arbetat under John Eric¬
son och som Herr Hierta i dag åberopat, anhåller jag att i
anledning af Herr Hiertas sista anförande få yttra några ord.
Då II err Hierta pä så sätt ändrat sin förut gjorda upp¬
gift, angående dubbelspårigheten å de utländska banor, hvilka
friherre Ericson i memorialet pag. 3 otnförmäler, att Herr
Hierta med samma uttryck endast velat hafva påpekat, att
friherre Ericsons uppgift, att berörda banor voro bygdå
med enkel spårvidd, skulle härleda sig från ett förbiseende
å friherre Ericsons sida, och att samma banor förmodligen
äro bredspåriga, har jag ingenting annat att i detta afseende
tillägga, än alt jag är förvissad om, att friherre Ericsons
uppgift är fullkomligt sanningsenlig och att något misstag i
uppgiften icke förefinnes hos honom, utan snarare hos Herr
Hierta sjelf.
Hvad beträffar de försök med olika lokomotiver, Herr
Hierta vrkat böra anställas, så ber jag få erinra, att dylika
försök långt före detta blifvit gjorda. Så har man i Öster¬
rike förfärdigat lokomotiver att gå med S hjul, men detta
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksdagen 1862—1863. I, 47
738
Den 27 December.
liar man funnit för den invecklade mekanismens skull sär¬
deles oändamålsenligt. På Gefle—Dala-,jernvägen har man
begagnat lokomotiver med 3 kopplade hjul, i afsigt att der¬
med kunna framdraga tyngre laster; men inom kort befanns,
att dessa brötos i kurverna, hvarföre man ock upphörde
med begagnande af sålunda konstruerade lokomotiver. Se¬
dan dess liar man på denna bana begagnat andra tre-kopp¬
lade, som äro ändamålsenligare; men äfven dessa äro olämp¬
liga, emedan de fordra insides-cylindrar, hvilka äro svårare
att bibehålla och reparera, hvarförutan de äro krumaxlade i
stället för att hafva raka axlar, sorn alltid äro säkrare.
Då Herr Hierta uppgifvit kostnaden för statens jernvä¬
gar, befarar jag, att han deri inräknat jemväl sådant, som
sedermera skall säljas eller användas på andra vägar, äf¬
vensom de förberedande arbetena på flera bansträckningar,
som ännu ej äro färdiga och hvilkas värde utgör en gan¬
ska vacker summa. Vöre ej förhållandet sådant, är det icke
tänkbart, att Herr Hierta kunnat fä lipp anläggningskostna¬
den till så högt belopp. Det är emellertid af vigt, att vid
uppgörande al hvilken kalkyl sorn helst taga alla faktorer i
beräkning.
Öfverläggningen var slutad, och Statsutskottets memo¬
rial Jfs 14 lades till handlingarne.
S 9-
Hvart efter annat föredrogos ånyo och bordlädes andra
gången Bevillningsutskottets memorial M 3 och Lagutskot¬
tets memorial JV2 11.
§ 10.
Föredrogs ånyo och bilölls Lagutskottets betänkande M
12, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition om anta¬
gande af en författning, angående förnyande af svensk myn¬
dighets beslut, sorn förlorat sin exsekutiva kraft i främmande
stat.
§ H
Enär den tid nu var tilländalupen, för hvilken Ståndet
valt de två ledamöter, som, jemlikt 47 § riksdagsordningen,
böra bevista Talmanssammanträdena, beslöt Ståndet, på hem¬
ställan af Herr Talmannen, att i nästinträflfande plenum an¬
ställa nytt val af ledamöter och suppleanter i berörda af¬
seende.
§ 12-
Bordlädes följande Utskotts memorial, utlåtanden och be-
tänkanden:
Den 27 December. 739
Lagutskottets M 13.
Statsutskottets JYs 19 och 20.
Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets M 18—30.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag, angående Ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. i e. in.
In fidem
E. G. Björkman.
740
Tillägg till l:sta Bandet.
Sid. 406.
Herr Staaff: Jag ber att med några ord få bemärka,
hvad Herr Dahm mot min motion invändt, i det han hufvud¬
sakligen klandrat den för illiberal syftning och sökt göra den
af mig afsedda granskningskomité förhatlig genom att åt den¬
samma gifva namnet »censur-komité», en syftning och en be¬
nämning, som Herr Dahm säkerligen tagit ur luften, enär
viii något det ringaste odiöst icke lärer innebäras i mitt för¬
slag. Emellertid torde jag få fästa uppmärksamheten derpå,
att detta mitt förslag ingalunda är någon ny idé i Sverige. I
detta hänseende ber jag få fästa Herrarnes uppmärksamhet
på följande omständigheter, hvilka inhemtas i 4828 års läro¬
verks-komités betänkande.
1S71 utsattes och stadgades bestämda läroböcker och
författare; — 1649 uppgafs hvilka böcker borde begagnas,
intill dess bättre författades; — 1693 års skolordning icke
blott bestämmer böcker och upplagor och viss qvantitet af
deras innehåll för hvarje klass, utan tillägger, att de auktorer,
som både vid gymnasier och skolor blifvit föreskrifna, skulle
enhälligt brukas öfver hela riket och ingen hafva makt dik¬
tera egna praecepta.
4724 föreskrefvos bestämda läroböcker; men om ändring
var nödig, så skulle förfrågan ske hos biskop och konsisto¬
rium. — 1807 och 1820 årens skolordningar upptaga icke
dessa föreskrifter och 1828 års komitéer ansågo dem olämp¬
liga;— ty, sådana de voro, innehöllo verkligen desamma tvång
och en förhatlig om än indirekt censur och skulle derföre
verka hämmande på unga författare, om än uppmuntrande
för de gamla. Men deremot fann komitéen icke något olämp¬
ligt i ett förslag, ungefär enahanda till syftning med mitt.
Komitéen säger nemligen:
»Enär man således icke lärer kunna undgå att i detta
»afseende tillita penningebidrag, så hemställer komitéen i un-
»derdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder anslå eD
741
»någorlunda tillräcklig förlagsfond till läroböckers utgifvande
»af trycket. Men på det att denna fond, ifall den kommer
»att finnas, icke måtte missbrukas, så borde endast den läro-
»bok, som skolrevisionen eller dertill förordnad auktoritet an-
»sett i hvarje läroämne tjenligast, tryckas på allmän bekost¬
nad. Till förmån för ungdomen borde den böra säljas till
»ett bestämdt nedsatt pris; men deremot till uppmuntran för
»författaren hela försäijningsbeloppet blifva hans vinst. Innan
»någon ny lärobok till begagnande vid elementarläroverken
»antages, borde den således vara granskad och godkänd; men
»åt eforerne öfverlemnas att i samråd med lärarne bland
»de af revisionen godkända läroböcker välja dem, som de i
»hvarje läroämne ansåge för hvarje läroverk lämpligast; lä-
»randes eforerne icke underlåta att meddela hvarandra sina
»åtgärder i detta afseende.»
Hvad är det väl nu för hufvudsaklig skillnad mellan
komitéens förslag och mitt, eller finns det väl ens någon an¬
nan skillnad, än derutinnan, att jag kallar gransknings-institu-
tionen »nämnd», då deremot komitéen kallar den »revision.»
Herr Bahm anser mina betänkligheter mot den af mig
öfverklagade mångfald och skiftning af läroböcker af jem¬
förelsevis mindre vigt. Han har dock icke lyckats häfva
dessa betänkligheter, utan de qvarstå till hela deras betydelse
hos mig och, jag förmodar, äfven hos många andra. Jag har
i detta hänseende gjort mig till organ för en inom landet va¬
rande alls icke obetydlig opinion.
Som bevis på den alltför stora olikheten mellan läro¬
böcker, hvilkas antagande ej i någon mån göres beroende af
någon slags gemensam statens kontroll eller myndighet, må
nämnas, att ett hastigt genomögnande af åtskilliga, ehuru ej alla
läroverks-programmer visar, att t. ex. i biblisk historia före¬
komma ej mindre än 10 särskilda läroböcker, i svensk hi¬
storia 10, i geografi 6, i aritmetik 7, i algebra 6, geometri 5,
tysk gramatik 6, engelsk d:o 9 (somliga i förening med läse¬
bok), grekisk 7, latinsk 8 och svensk 10.
Kan det nu anses rimligt eller sannolikt, att bland ett
sådant antal böcker i samma ämne icke några skulle vara
af ett jemförelsevis högre, andra af ett medelmåttigt värde
och möjligen en och annan äfven under medelmåttan? På¬
minnom oss blott den grundliga recension af Lyths tyska läro¬
bok, hvarmed för några dagar sedan Herr Hierta uppfriskade
Ståndet.
743
Bland den läroboks-Iitteratur, jag nu omnämnt, har jag
dock icke vidrört de läroböcker, som äro kanske de mest
skiftande och mångfaldiga af alla, jag menar explications-
böckerna i den moderna litteraturen. Här kan väl ur na¬
turliga skäl författande i egentlig mening ej så mycket
komma i fråga, då egentligen samlandet, kombinerandet och
ordnandet äro hufvudsak; men sjelfva valet är här desto-
mer maktpåliggande, ju rikare fältet är. Vore en vägledning
härvidlag olämplig eller onödig? I läroverks-programmen
förekomma vid ett eller annat läroverk vissa dramatiska ar¬
beten af Schiller och Shakespeare, om hvilkas lämplighet för
barnaåldern framför andra arbeten af samma författare tan¬
karne kunna vara ganska delade, om också i öfrigt aldrig så
eniga i öfvertygelsen om dessa mästerverks förträfflighet i
och för sig. Hamlet t. ex. är ett mästerstycke; men är den
väl lämplig, är den ens begriplig för skolgossen. Den före¬
kommer dock i 6:te klassen af Luleå elementarläroverk; och
i sammanhang härmed må det vara väl värdt att ihågkom¬
ma valet mellan krestomatier och sammanhängande arbeten,
då en ganska vigtig skillnad i pedagogiskt afseende förefinnes
mellan dessa olika slag af arbeten.
Då nu så är, då en sådan oreda eger rum i valet af
läroböcker, så vågar jag fråga, vore ej en åtgärd behöflig,
hvarigenom de bättre läroböckerna vunne ett offentligt er¬
kännande samt derigenom banade sig väg till ett större an¬
tal läroverk, utan att derföre åläggas elier påtvingas någon lä¬
rare? Vore ej den uppmuntran, en författare genom ett sådant
erkännande vunne, dyrbar? Skulle det ligga något förödmju¬
kande uti en lag, som vore lika för alla? Behöfves det nå¬
gon större grad af mod, för att sålunda framträda, än det,
som fordras för att omedelbart och utan föregående gransk¬
ning anmäla eller anbefalla sin egen bok till ungdomens be¬
gagnande?
I allmänhet gäller att, om äfven det stora flertalet af
böcker vore goda. det dock alltid qvarstår, att sjelfva deras
plan och metod ofta äro alltför vidt skilda, att böra förekomma
inom samma lands läroverk. Man vet, huru olika språk¬
undervisningen kan bedrifvas, huru olika grammatikor efter det
äldre latinska mönstret äro uppställda mot dem, deri sats¬
läran blifvit tillämpad. Likaså hvilken väsendtlig skillnad det
t. ex. är mellan de olika sätten att med eller utan mellan¬
radig öfversättning, med eller ulan omedelbart sammanhang
med gramatiken grundlägga språkstudier.
774
Religion fanns långt före Kristus. Med religion torde
man nemligen icke höra förstå något annat, än tron på och
till bedja ndet af ett högre, evigt väsende, samt den sedelag,
som till samhällets och slägtets lycka och välsignelse ovil¬
korligen måste gruppera sig deromkring. Man skulle också
kunna säga, att religionen funnits i alla tider. Enligt den
mosaiska trosbekännelsen har den funnits allt sedan skapel¬
sens första tid. Kristendomen deremot är endast 1862 år
gammal, räknadt från Kristi hörd. Men äfven med lifligt
erkännande af kristendomens upphöjda, rena och kärleksrika
väsende, är den dock ingenting annat än en art af religion,
en kult. Hvarje särskild trosbekännelse är' det, hvarken
mera eller mindre. Men det ligger nu i hvarje kults natur
att under tidernas längd hårdna i vissa ensidigheter, stanna i
vissa trossatser, petrificeras i en eller annan dogm. Så för¬
sjönk sjelfva judendomen. Den blinda tron och ceremoni¬
erna blifva hufvudsak i stället för den lefvande andan. Så
har det i många stycken äfven inträffat med kristendo¬
men. Och jag behiifver i detta fall blott erinra om katolicis¬
men, som ledt den kristna läran till den mörkaste trosblind-
het och krassaste materialism. Liksom också Kristus straf¬
fade fariseerna och de skriftlärde hos judarne för deras re¬
ligiösa syndafall, straffade äfven Luther påfvarne oell kato¬
licismens skriftlärde för deras. Protestantismen torde icke
heller kunna undandraga sig den anklagelse att jemväl äl¬
vin hafva stannat eller hårdnat i en liss halfdöd ställning,
som skulle kunna påkalla en ny Luthers straffdom. Mena
reservanterne med religion den sedolära, som predikades
al Kristus, då hafva de rätt; men mena de deremot de
dogmer, man sedan uppställt, så misstaga de sig. Kristus
predikade aldrig några dogmer; med Gud, öfverallt Gud, såsom
nåd, kärlek och försoning, förkunnade han endast den rena
och lefvande sedeläran. Och sedligheten har intet att frukta
al de nu föreslagna äktenskapen. För att på erfarenhetens
fasta grund bevisa detta, behöfver roan endast erinra om, att
de redan finnas införda i många länder, såsom t. ex. i Nord¬
amerika, utan att man någonsin hört, att sedligheten deraf
lidit eller atl äktenskapet förlorat i helgd; utan har detta
11 ärtom hållits fullt ut lika mycket i ära, som i de länder,
der en statskyrka omhuldar det med sin inskränkande lag¬
stiftning.
Religionen, uttryckande Guds eviga vishet och kärlek,
skulle kunna vara en enda för hela verlden, för hela men¬
775
kärlek och försoning såsom ilen enda rätta grund, på hvil¬
ken man kunde hygga. På intet ställe — åtminstone hvad
jag kan erinra mig — yttrar han sig om de yttre formerna
och ceremonierna, utan afser hans lära endast rriensklighe-
tens sedliga utveckling, grundad på en motsvarande inre.
Tvänne yttre formaliteter eller bruk omnämnas val af evan-
gelisterne såsom sammanhängande med den religiösa kulten,
nemligen dopet och nattvarden; roen på intet ställe återfin¬
nes någon föreskrift eller lalas det örn äktenskapet och vig¬
seln. .lag har åtminstone förgäfves sökt derefter. Men icke
nog härmed. Andra frågor tränga sig äfven på tankarne.
Således, till hvilken trosbekännelse hörde väl Kristi egen mo¬
der? Förmodligen till den, i hvilken hon blifvit uppfödd. Hon
tillhörde alltså den mosaiska trosbekännelsen — och likväl
var hon Frälsarens nior och Han hennes son. An mera. Om
bibeln ej bedrager oss. så finnes ingen folkstam pä jorden,
med hvilken Gud umgicks så mycket, som med judania. Han
korn till dem ari i stormen, än i åskan, än i lågorna. Samme
Gud, som vi tillbedja, kallade också judarne ■—sitt folk. Annu
i dag lånar också vår egen trosbekännelse, Kristi lära, af
judendomen grundvalen för hela sin sedelag. Det är nem¬
ligen från judendomen, som vi hafva de tio budorden. Alla
Kristi trosbekännare hafva också ännu i dag samma grund¬
satser i sedligt hänseende, som judarne. Vi befinna oss så¬
ledes icke i fiendtlig ställning till hvarandra, utan äro vi
bröder i budorden, i sedeläran. För oss alla gäller också
de minnesvärda orden, att mill menniskoslägte är eli blod»
och att »kärleken är lagens fullbordan.» Dessa lika enkla
som sanna, till samhäIIslitvet såväl som till menniskohjerta!
talande ord. förkunnade såsom grundsatser för slägtena af
allas vår mästare, borde också blott i och för sig sjelfva
vara tillräckliga att tillbakavisa alla de invändningar, reser-
vanterne gjort mot förslaget.
Herr doktor /lundgrens yttrande angående betänkandet
visar, att, huru stor teolog han än må vara. han dock gjort
sig saker lill dit betänkliga misstaget att hafva förblandat
kristendom och religion.
Herr Rundgren säger, att förslaget innebär ett förbise¬
ende af den grundval, hvarpå äktenskapet, familjen och
samhället hvila, nemligen den kristliga grunden, enär religio¬
nen icke längre erkännes såsom del samband, sorn förenar
makarnas hjerlan.
Herr Rundgren förblandar här kristendom och religion.
772
länska förslag hufvudsakligast endast af sagda Stånd blifvit
med helig salvelse jordfästade. Det vore öfverflödigt att här
och tili särskildt nämna några af dem; Borgareståndet har
dem sig säkerligen derförutan nogsamt bekanta. Men äfven
i dag pågår inom Presteståndet en strid rörande en vigtig
principfråga — en fråga, sorn borde vara helig framförallt
för detsamma, alldenstund det är en af dessa frågor, som
har sin rot i den rnenskliga kärleken och sin krona i sed¬
ligheten; men örn man har läst de reservationer, som någre
al Presteståndets ledamöter bifogat sjelfva utskottsbetänkan-
det. kan man icke betvifla utgången. Jag upprepar, alf det
ingifver mig vemod.
Med den största uppmärksamhet har jag genomläst be¬
tänkandet. Alldeles oemotståndligt har dervid i första rum¬
met den frågan framstått lill granskning och pröfning för
mig, på hvilken grundval hvarje samhälle måste hvila, hvad
sorn utgör dess högsta vilkor, dess medel och inål? Alla de
statsvetenskapliga författare, som jag läst, hafva enstämmigt
besvarat frågan dermed, att samhällets lifsprincip utgöres af
sedligheten. Afven jag är derom ölvertygad. Sedligheten är
samhällets högsta uppgift. Det är derföre ock sedligheten,
som i allt måste vårdas och befordras. Men nu frågas, huru
och på hvad sält skall det ske ? Många torde svara: genom
stränga lagar, genom tvång. Men tvång och lagar säga mig
icke hvad jag bör göra, utan blott hvad jag icke bör göra.
De äro till sin natur endast negaliva. I)e angifva endast
den väg, jag bör vandra, för att ej kränka den yttre sede¬
lagen; inen för såvidt sedligheten skall blifva lefvande och
sann, sä måste den uppväxa ur ett verkligt sjelfmedvetande.
Derförutan kan den aldrig blifva något i och för sig sjelf.
Sedligheten måste följaktligen stödja sig vid och (ifvås af en
positiv kraft. Och detina kraft — är vår inre frihet, ä
fall sedligheten icke utvecklar sig ur det fria, moraliskt rena
sjelfmedvetande^ är den blott och bart ett sodomsäple, som
inom söt glänsande skal rymmer endast förruttnelse och död.
Reserv a nterne hafva hestrid! lagförslaget om äkten¬
skap mellan kristne och mosaiske trosbekännare hufvudsak¬
ligen på den grund, att det elter deras förmenande står i
strid med karakteren af vårt kristliga samhälle. Jag erkän¬
ner, att jag ej förstår delta argument. Har väl vår frälsare
— Kristus — i något afseeende, i lära eller lif framställt
yttre bruk och ceremonier såsom väsentliga och bestäm¬
mande för hans anhängare? Han predikade endast frihet,
771
emedan grunden igenfinnes i det urgamla begreppet oin svensk
lag. Förevarande motion alser förändringar dels i handels¬
baden, dels ock i särskilda förordningar, beroende af den
Kongl. Maj:t förbehållna lagstiflningsrätt. De motionerade för
ändringarne i handelsbaden kunna ej åvägabringas utan båda
statsmakternas gemensamma vilja, och då^nyssberörda förord¬
ningar icke kunna förändras i strid med allmänna lagens stad-
ganden, så och enär dessutom representationen ej bör med¬
gifva någon utsträckning åt den ekonomiska lagstiftningsrätten
anser jag för min del förevarande motion böra af Lagutskot¬
tet behandlas. Sjelf har jag ock vid en föregående riks¬
dag väckt motion i en med denna likartad fråga. Densamma
blef till Lagutskottet hänskiuten och hade till följd ändring i
ett af handelsbalkens stadgande!).
Sid. 560.
Herr Henschen.- Jag har fått den upplysning, att Stats¬
utskottets riksgäldsafdelning ämnar till behandling först före¬
taga frågan om södra stambanan, och derföre böra de, som
vilja yttra sig öfver denna bana, så fort som möjligt lem¬
näs tillfälle dertill; hvaremot jag hemställer, att diskussio¬
nen om den norra banan mätte uppskjutas till något längre
fram, då jag och de, som med mig vilja yttra oss i afse¬
ende på denna bana, kunna vara dertill bättre beredde.
Sid. 560.
Herr Henschen: Då flere af Ståndets ledamöter redan
blifvit permitterade och en del af desse till och med alrest,
hemställer jag, att diskussionen måtte företagas löre den af
Herr vice Talmannen föreslagna dag.
Sid. 594.
Herr Ridderstad: Jag erkänner gerna och öppet, att jag
varit och är en vän till presterskapet, det sannt protestan¬
tiska presterskapet, emedan medlemmar af detsamma ingri¬
pit vägledande och upplysande i min uppfostran samt väckt
i mitt hjerta kanske de ädlaste känslor, jag eger. Men då
jag gång efter annan erlär, huru detta presterskap, som borde
vara bildningens och ljusets apostlar, bekämpar och mot¬
sätter sig sådana idéer, som tidehvarfvet med förkärlek ut¬
arbetat och den medborgerliga utvecklingen kräfver och er¬
känner, intages jag af vemod. Sålunda har jag med vemod
funnit, huru vid flera riksdagar många frisinnade och foster-
770
Man har anmärkt, att afkastningen af Tumba skulle vara
ringa; så särdeles obetydlig är den dock icke; ty, såsom af
räkenskaperna inhemtas, utgjorde den år 11589, 74,689 rdr,
och år 1660, 32,604 rdr. År 11561 nedaick den val till blott
8.911 rdr; men ehuru minskningen i inkomsterna är beroende
af tillfälliga omständigheter, såsom statskontorets hehof af
charta sigillata m. m., har dock gifven förlust icke något år
inträffat.
Sid. 552.
Herr Björck: Herr Lindström har så fullständigt och
klart redogjort för denna fråga, att ingen tvekan bör förefin-
nas derom, att ju icke bankofullmäktige förfarit riktigt och
gjort sig reda för saken. Den sportelinkomst, som genom
11588 års bref fråntogs myntproberare!!, kunde icke vara någon
annan än den, som myntverket dittills skolat sjelf betala till
myntproberaren, men icke den afgift, som banken enligt 1831
års bref blifvit förpligtad att till myntproberaren erlägga för
sådant silfver och guld, som banken ville låta vid mynt¬
verket probera. Sistberörda bref tillerkänner myntproberaren
för dylik probering icke allenast 8 skilling banko för hvarje
silfverplants, utan äfven den qvantitet silfver, som för pro-
beringens verkställande måste till prof aftagas. Skulle verk¬
ligen genom 1888 års bref myntproberaren hafva förlorat
denna sportelinkomst af 8 skilling banko för hvarje proberad
plants, så skulle han äfven förlorat den qvantitet silfver, han
egt att för profningen af hvarje plants aftaga, och således
sjelf vidkännas förlusten af profsilfret. Hvarken 1888 års bref
eller något annat stadgande befriar banken från erläggande af
berörda afgift, och på regeringen, ej på fullmäktige ankommer
det att göra ändring i 1831 års bref. Jag tror derföre, att
fullmäktige ej kunnat handla annorlunda, än de gjort.
Sid. 558.
Herr Björck; Det är en gammat tvist, huruvida i all¬
männa lagen förekommande stadgande!) rörande hushållnings-
mål skola i lagstiftningsväg behandlas annorlunda, än lagens
öfriga bestämmelser. För min del anser jag, att man i detta
hänseende bör strängt hålla sig till grundlagens ord. Dessa
innehålla, att lagstiftande makten i frågor rörande allmän civil¬
lag tillkommer Konung och Ständer gemensamt. Att grund¬
lagen med allmän civillag måste afse alla lagstadganden af
civil natur, som förekomma i allmänna lagen, är uppenbart,
min del håller jag före, att motionen kunnat i befintligt skick
remitteras, emedan de deri afhandlade ämnena förhålla sig
till hvarandra såsom orsak och verkan och lika med andra
sammansatta frågor bort af sammansatt Utskott behandlas;
men då remiss redan blifvit af Ståndet vägrad, kan jag nu¬
mera icke insistera derpå.
Sid. 537.
Herr Björck: Jag hemställer, att vidare behandling af
denna fråga må hvila, till dess Herr Ridderstad afgifvit mo¬
tionen såsom sin egen, behörigen delad.
Sid. 547.
Herr Björck: Såsom l:a § i berättelsen tydligen utvisar
och af en talare äfven yttrats, afser densamrna endast revi-
sorernes anmärkning, att val af inspekterande fullmäktig icke
skulle hafva under år 18S9 iakttagits. Den upplysning, Herr
Lindström lemnat i anledning af denna anmärkning, har ock
befunnits nöjaktig, så att fråga nu endast är om den valdes,
Herr doktor Nordlunds, lämplighet till befattningen. I detta
afseende åberopar jag hvad Herr Hierta anfört och får för
min del förklara, att knappt någon bland fullmäktige är mera
lämplig för befattningen, än dotstor Nordlund. Han innehade
denna plats, innan nuvarande fullmäktige tillträdde sina be¬
fattningar, och desse hafva ej funnit anledning till ändring i
det omdöme, företrädarne uttalat i afseende å hans skicklig¬
het för uppdraget. Derjemte får jag erinra, att valet sker
med slutna sedlar, så att någon personlig ansvarighet för va¬
lets utgång ej kan ifrågakomma.
Vid närmare skärskådande af hvad Herr Stråle yttrat,
finner jag uppenbart, att han ej velat påyrka återremiss till
Utskottet. Han har efter min uppfattning endast velat fästa
uppmärksamheten på nuvarande förvaltningen af Tumba bruk
och nödvändigheten att skilja Tumba från banken, i samman¬
hang hvarmed Herr Stråle framhållit, att Utskottet bort till
Ständerna inkomma med förslag till åtgärder för Tumba bruks
försäljning.
Jag instämmer med Herr Stråle, att det vore nyttigt,
om Tumba kunde försäljas, dertill enligt Herr Stråles för¬
menande Utskottet i revisorernes berättelse kunnat hemta
anledning; dock hade man med lika skäl kunnat önska, att,
om Herr Stråle velat en sådan förändring, han såsom revisor
uttalat sina åsigter bestämdare, än som skett.
Borg.-Ständ, Prot. vid Riksd. 1862— 1868. I, -49
768
jag instämt i hans reservation. Enligt min åsigt har Utskot¬
tet icke varit befogadt att på anförda grunder vägra mottaga
en motion, som blifvit remitterad af Ståndet; ty Utskottet
eger icke sålunda tillvita ett Stånd att hafva handlat i strid
mot 51 § riksdagsordningen.
Sid. 533.
Herr Björck: Den tydning, Herr Trägårdh nu gifvit åt
sin motion, öfverensstämmer så fullkomligt med uttrycken och
motiverna i densamma, att jag för min del aldrig trott den
afse annat, än hvad Herr Trägårdh nu uppgifvit. Jag har
ock vid ett föregående tillfälle framställt detta, och hade mo¬
tionen fattats så från början, hade frågan ej befunnit sig i dess
nuvarande oklara skick; ty just den utsträckning utöfver hvad
Herr Trägårdh afsett, som man velat gifva åt hans motion,
har gjort, att Borgareståndets inbjudning om tillsättande af
särskildt Utskott icke blifvit af tvänne Stånd antagen. Då,
såsom saken nu står. klart är, att det särskilda Utskottet ej
skulle komma att befatta sig med anslagsfrågor, utan endast
med hvad som i öfrigt kan röra elementarläroverken, samt
den utsträckning i Utskottets verksamhet, som Bondeståndet
beslutit, eller att Utskoltet jemväl skulle upptaga och be¬
handla väckta frågor rörande folkskolorna, synes lämplig, så
vill jag ej motsätta mig inbjudningen.
Sid. 535.
Herr Björck: Jag anser denna fråga tillhöra Stats¬
utskottet.
Sid. 535.
Herr Björck: Frågor om förändring af pedagogier till
elementarläroverk hafva alltid förut blifvit af Statutskottet
behandlade, då dylik förändring icke kan åvägabringas utan
ansagl; och yrkar jag derföre, att i likhet dermed föreva¬
rande motion måtte till Statsutskottet remitteras.
Sid. 537.
Herr Henschen: Jag tror, att Herr Ridderstads hem¬
ställan ej kan afslås, då motionen blifvit väckt inom motions¬
tiden, och att, då remiss icke före motionstidens slut blifvit
al Ståndet förvägrad, sådant nu icke gerna kan ske. Med
stöd af 56 § riksdagsordningen anser jag dessutom, att mo¬
tionären när som helst kan sjelf återupptaga motionen. För
767
utskottets behandling. Skola nu alla sådana motioner delas,
så vill jag fråga: hvartill skola de sammansatta Utskotten
tjena? Vi hafva ju förut sett, att förslag, som innefattat gan¬
ska skiljaktiga ämnen, blifvit upptagna af ett Utskott och se¬
dan behandlats af detta, jemte ett eller två tillkallade. För¬
slag rörande bränvinslagstiftningen kunna t. ex. ganska väl
delas i tre delar, nemligen angående straffbestämmelserna,
samt bevillningen och den ekonomiska afdelningen; men de
hafva dock städse remitterats till och upptagits af samman¬
satta- Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet.
Enär en af Lagutskottets ledamöter, som vid denna frå¬
gas afgörande tillhörde majoriteten, nu är i Ståndet närva¬
rande, torde man komma i tillfälle att få höra de skäl ut¬
vecklas, som grundläde pluralitetens beslut; men dessa skäl
rubba dock icke min öfvertygelse, att Utskottet i denna fråga
mindre lämpligt upphäft sig till domare i en sak, som Stån¬
det redan afgjort, och således mästrat det sednare, samt helt
och hållet gått utom sin befogenhet, då det anmärkt, att mo¬
tionen enligt 51 § riksdagsordningen varit olaglig och att
Ståndet således förfarit grundlagsvidrigt genom att bevilja
remiss af densamma.
Sid. 526.
Herr Henschen: Genom motionärens beredvillighet kan
visserligen svårigheten för närvarande afhjelpas, men för fram ¬
tiden har man ingen vinst deraf; ty dylika frågor skola stän¬
digt komma åter och Ståndet gjorde derföre klokast, om det
nu uttalade en bestämd åsigt i ämnet. Hvartill tjena sam¬
mansatta Utskott, om de ej skola behandla motioner, som in¬
nehålla olika frågor, som med hvarandra hafva sammanhang.
Visserligen kan detta sammanhang vara närmare, än uti ifrå¬
gavarande fall, såsom emellan orsak och följd; men äfven om
detta nära samband saknas emellan frågorna, böra de kunna
behandlas i sammansatta Utskott. Så kunna t. ex. frågor i
bevillnings- och tull-lagstiftningen ganska väl skiljas i ekono¬
miska och kriminela, men hafva dock ständigt behandlats i
sammansatta Utskott. Jag betviflar derföre, huruvida Lag¬
utskottet handlat rätt, då det vägrat att upptaga Herr Alan-
ders motion, och jag kan icke gilla den motivering, sorn lig¬
ger till grund för beslutet. Jag har också anmält min reserva¬
tion deremot; och med mig instämde en annan ledamot af Utskot¬
tet, Grefve Hamilton, ehuru af utlåtandet synes, såsom skulle
766
gratis skola af boktryckare aflemnas; men det oaktadt kan
jag icke annat än sätta mig emot förslaget, såsom i flera af-
seenden oriktigt, orättvist och skadligt. Genom förslaget lin¬
dras visserligen boktryckarens skyldigheter; men sådana åläg¬
gas deremot dem, sorn tillförene icke varit dermed belastade,
hvarigenom på ena sidan, att så säga, återtages hvad på den
andra blifvit efterskänkt. Jag lemnar derhän, huruvida någon
rättvisa kan ligga deruti, att då det Kongliga och universiteter-
nas bibliotek gratis erhålla exemplar af allt hvad från trycket
utkommer, denna förmån förnekas riksarkivet. Hvarföre
skall detta undantag ske? Ar det icke lika nödvändigt för riks¬
arkivet, som för biblioteken, att få sina samlingar fullstän¬
diga? Om detta medel beröfvas riksarkivet, återstår lör det¬
samma ej annat, än att köpa de erforderliga exemplaren af
utkomna arbeten eller ock blifva i ständig saknad deraf. Man
talar ock såsom skäl häremot om behofvet att lindra riks¬
arkivets besvär med att ordna alla de tryckalster, som allt¬
jemt dit öfverlemnas. Jag tror dock ej, att riksarkivet ön¬
skar någon sådan lindring, utan fastheldre fortfarande vill
komma i åtnjutande af den rättighet, som grundlagen nu till¬
erkänner detsamma. Samma skäl tala för att riksarkivet
skall erhålla sin andel af från trycket utkomna arbeten, sorn
biblioteken; ty det torde icke kunna bestridas, att de tryckta
afhandlingarne äro af lika värde och hehöfva lika noggrannt
förvaras, som de handskrifna.
Jag finner mig derföre föranlåten att yrka afslag å för¬
slaget, om ock endast af den anledningen, att riksarkivet icke
må betagas möjligheten att komplettera sina samlingar.
Sid. 523.
Herr Henschen: Jag vill upplysa högtärade Ståndet, att,
innan Lagutskottet bestämde sig för att återsända ifrågava¬
rande motion, en ganska lång diskussionen inom detsamma
egde rum, angående det lagenliga i ett sådant förfarande. För
min del fann jag mig icke föranlåten att instämma med ma¬
joriteten; och jag tager mig friheten att varna Ståndet för
vådan att hylla de principer, som Utskottet här uttalat. Blir
Utskottets hemställan bifallen, så hafva vi att förvänta åter-
remiss af en hel massa motioner, som, väckta såväl i detta
Stånd, som isynnerhet inom Bondeståndet, till Lagutskottet
remitterats. Det skulle då blifva att skrifva om och dela en
hel mängd motioner, som innefatta ämnen, hörande dels till
Lagutskottets och dels till Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
76S
inom någon af de sednare blifvit slutade och man skrider till
afgörandet, en ledamot reser sig och hemställer, huruvida ett
tillräckligt antal finnes närvarande, för att ett lagligt beslut
skall kunna fattas, och derefter verkställes räkning. Det före¬
slagna stadgandet är ej heller opraktiskt, utan tvärtom ganska
praktiskt. Hvad angår Bondeståndets af en talare omnämnda
förfarande vid ett uppgifvet tillfälle, så måste jag anmärka, att
hela Ståndet då satte sig på tvären. Det hade således gjort
hvarken till eller ifrån, om nu föreslagna §:s stadgande fun¬
nits i grundlagen. Jag hoppas, att Borgareståndet biläller detta
förslag, som, efter hvad jag försport, redan af tre Stånd är
antaget.
Sid. 509.
Herr Lallerstedt: Då jag nyss uppgaf, att ifrågavarande
förslag blifvit i tre Stånd antaget, begick jag ett misstag; ty
det lärer verkligen vara afslaget i Presteståndet. Men det
synes mig, som borde Borgareståndet i sista rummet förkasta
detsamma. Den mening, som här uttalat sig emot förslaget
af den anledning, att det skulle blifva besvärligt, om hälften
af ståndsmedlemmarne skulle nödgas närvara vid alla frågors
afgörande, vittnar om föga förtroende till ståndsledamöternes
intresse för förekommande frågor. Att, i händelse förslaget
blefve antaget, motionernas aflemnande i behörig tid skulle
kunna förhindras, enär en större del ledamöter under deras
uppläsande kunde aflägsna sig, tror jag icke kan befaras; ty
om ock inom detta Stånd 40 personer skulle aflägsna sig, så
är det antagligt, att 50 skola stanna qvar. Man bör väl för
öfrigt kunna hos ståndsrepresentanterne förutsätta tillräckliga
moraliska skäl, som mana till uppfyllandet af åtagna skyldig¬
heter, utan att polisens mellankomst behöfver påkallas. Ehuru
jag icke vill påstå, att det föreslagna antalet af 30 är det
lämpligaste, röstar jag dock för bifall till förslaget.
Sid. 523.
Herr Sundvallson: Jag har med afsigt dröjt att begära
ordet allt hittills, i förbidan på att någon af de många talare,
som i ämnet yttrat sig, skulle vidröra en omständighet här¬
vid, som förefaller mig ega den största vigt. Men då jag
förgäfves väntat derpå, finner jag mig föranlåten att yttra
några ord. Om jag rådfrågade min egen fördel, kunde jag, så¬
som boktryckare, icke vara annat än tacksam för den med
förslaget alsedda inskränkning i antal af arkivexemplar, som
764
tillgå, om Ståndet icke bibehölles vid dess i 21 § detsamma
tillförsäkrade pröfningsrätt.
Genom tillämpning deraf råkar man ej heller på något
sätt i kollision med 90 § regeringsformen, såsom en annan
talare velat påstå vara följden af ofvanstående tolkning. Or¬
det grundlag i sistnämnda § betyder grundlagarne i allmän¬
het; ty annars skulle 21 § riksdagsordningen och 90 § re¬
geringsformen motsäga hvarandra, och då frågar jag, hvilken¬
dera § man rätteligen borde löija ? Om t. ex. Herr Carlén
ville följa den 90 § och jag den 21, tror jag tvisten säkrast,
bäst och lämpligast kunna lösas genom en jemförande sam¬
manställning af håda dessa lagrum.
Af dessa skäl yrkar jag proposition på afslag, då rät¬
telse af förslagets fel nu icke står att vinna på annat sätt.
Men förslaget eger ock sina stora förtjenster. Om deri
ena, nu granskade delen af § är både vådlig och inkonstitu¬
tionel, så är den öfriga delen deremot fullt riktig och än¬
damålsenlig. Häraf följer, att denna första del bör i vanlig
ordning rättas, innan § kan i dess helhet antagas.
För närvarande har nemligen icke något Riksstånd så
vidsträckt pröfningsrätt i afseende å dess medlemmar, som
Borgareståndet, hvilket eger tillämpa både 14 och 18 §§
riksdagsordningen. Nu har man äfven i föreslagna § tillagt
13 och 13 §§ och sålunda velat förläna Preste- och Bonde¬
stånden samma pröfningsrätt, som Borgareståndet redaneger;
men ehuru detta är fullkomligt riktigt, kan man dock icke
deraf hemta giltig anledning till antagande af förslaget, så¬
dant det i öfrigt och i sin helhet lyder.
Sid. 507.
Herr Lallerstedt: Det är verkligen intressant att erfara,
att Ridderskapct och Adeln nu eger så många målsmän inom
detta Stånd, oaktadt förargelsen här varit ganska allmän öf¬
ver det förhållande, sorn ej sällan egt rum, att vigtiga frågor
blifvit på riddarhuset afgjorda, då endast ett högst ringa antal le¬
damöter varit närvarande. Ridderskapet och Adeln torde
dock bedja Gud bevara sig för sina vänner; ty detta Stånd
har redan antagit förslaget och dermed tillkännagifvit sitt ogil¬
lande af förenämnda förhållande. Detta förslag är icke alle¬
nast välment, utan äfven välgrundadt. Hvarken för våra egna
embetsverk och allmänna inrättningar eller för andra landers
parlamentariska församlingar saknas i detta afseende nö¬
diga föreskrifter. Ofta erfar man att, sedan öfverläggningarne
763
exprimera min åsigt om vigten af grundlagens stadganden i
dessa hänseenden; men detta oaktadt vill jag nu, om ock
blott för erinringens skull, yttra några ord i ämnet. Svårli¬
gen finnes för en representation någon dyrbarare rättighet,
än den att fritt och oberoende kunna konstituera sig sjelf,
utan någon inblandning af andra myndigheter med hvad
namn det vara må. Detta förslag åsyftar en inskränkning i
representationens rättigheter och afser att ställa sjelfva dess
konstituering under domaremaktens pröfning och skön. Låtom
oss derföre undersöka, hvad grundlagen säger om nu ifråga¬
varande pröfningsrätt. Det finnes enligt riksdagsordningen
två sätt att granska riksdagsmäns behörighet, nemligen i en¬
lighet med 19 eller 21 §§. Om de väljande anföra besvär
öfver ett val, skola dessa behandlas enligt 19 §, med Stån¬
dets pröfningsrätt oförkränkt likväl enligt 21 §. Domare-
makten eger icke vid anförd klagan alt ingå i något annat
än den formela prölningen af saken, ej heller att inlåta sig
i denna formela pröfning i vidsträcktare mån, än klagomå¬
len medgifva. Till dessa mäste hela domarepröfningeu be¬
gränsas.
Om en klagande besvärar sig, men icke i besvärsskril-
ten framdrager alla de begångna felen vid ett val, så kan
domstolen icke heller draga dem under sin pröfning, de må
vara huru påtagliga och svåra som helst. Häraf följer, att
om klagan icke föres i vederbörlig vidd öfver olagligheter,
hvilka vid ett val blifvit begångna, skulle detsamma såsom
laga kraftvunnet komma att hafva bestånd, derest ingen
pröfningsrätt sedermera tillkomme representationen enligt
21 §. De rföre bör rättigheten att granska i sista hand till¬
komma Stånden, och för min ringa del håller jag strängt på
denna rättighet.
Man kunde ju för exempel antaga, att domaremakten
genom en kitslig klagan från riksdagsmannakallet aflägsnade
en behörig person på längre elier kortare tid, blott lör att
tysta en för klaganden besvärlig stämma eller för att förinta
ett för honom eller någon annan menligt algörande votum.
Huru skulle dylika missbruk kunna förekomrnas, om härvid
finge bero, eller huru skulle ett Riksstånd eljest å andra
sidan från sina förhandlingar och beslut utestänga inflytan¬
det af ganska obehöriga personer? Kollisionen kunde blifva
ganska betänklig, särdeles i oroliga och partidigra tider.
För min del vet jag i sanning icke, huru det skulle
762
nu förste legationssekreterare vid italienska beskickningen i
Paris och heter Artom. I Preussen, detta kristligt byråkra¬
tiska Preussen, har nyligen en jude vid namn Meijer blifvit
beklädd med en diplomatisk post. Och hos oss kan en jude, om
de gjorda medgifvandena vinna regeringens sanktion, pndast
få anställas i det allmännas tjenst såsom läkare eller lärare
i slöjd och skön konst. Det finnes dock i Upsala en docent
af mosaiska trosbekännelsen, som af sina kristna kamrater
blifvit tillagd ett betydande resestipendium och dermed gjort
vidsträckta resor i ullandet. Må väl, denne man, sorn lofvar
att blifva en prydnad för det vetenskapliga Sverige, kan icke
vid universiteterna få en professorsbefattning i den vetenskap,
Sorn han med så mycken framgång studerat. Det tillhör
Borgareståndet att med sådant allvar yrka på judarnes eman¬
cipation. att inga trångbröstade högkyrkliga sofismer derför
kunna lägga sig i vägen. Presteståndet kari gerna vägra att
bland sig upptaga andra elementer, såsom det nyss gjort med
skollärarne; men det kan i längden icke hindra Borgarestån¬
det alt förläna både valrätt och valbarhet åt de elementer,
som Borgareståndet vill bland sig upptaga. Jag röstar för
bifall till ifrågavarande förslag, under det jag beklagar, att
det icke åt judarne inrymmer både valrätt och valbarhet,
samt hemställer slutligen, att Herr Talmannen mätte föreslå
Ståndet att enhälligt bifalla samma förslag.
Sid. 49 S.
Herr Ditzinger: Jag inskränker mig till att instämma
med dem, som anse, att den i 21 § riksdagsordningen orn-
förmälda pröfningsrätt, som i sista hand tillkommer repre¬
sentationen, icke bör afstås, om den ock sällan kommer att
af den utöfvas, och yrkar derföre afslag å detta förslag, hvars
rätta betydelse i alla fall synes vara tvist underkastad.
Sid. 503.
Herr Sundvallson: Herr Trägårdh har talat om doma¬
remaktens helgd såsom en dyrbar per la för samhället. Detta
erkännes; men jag anser det ock vara en ännu dyrbarare
perla för en riksförsamling att få konstituera sig sjelf. Den
sednare står öfver den förra, och domaremaktens helgd kan
icke vara heligare och högre, än nationalrepresentationens.
Vid förra riksdagen tog jag någon del i de förhandlin¬
gar, som förmodligen gifvit hufvudsakliga anledningen till
detta lagförslag, och hvarunder jag hade tillfälle utförligare
761
anhåller, på grund af den här förda ölverläggningen, att
Ståndet måtte enhälligt bifalla förslaget.
Sid. 494.
Herr Ditzinger: Jag är förekommen af de föregående
talarne, men kari icke underlåta att anmärka, alf, då valrätt
tillerkändes mosaiska trosbekännare, man hade bort på sam¬
ma gång medgifva dem rätt att kunna väljas till riksdags¬
män. Detta förslag innefattar emellertid ett steg framåt för
förverkligande af grundlagens bud om religionsfrihet, hvar¬
före jag bifaller detsamma.
Sid. 495.
Herr Lallerstedt: Jag är öfvertygad, att inom Borgare¬
ståndet ingen röst skall höjas mot. ifrågavarande förslag; men
då jag på förmiddagen åhört Presteståndets diskussion i frå¬
gan, vill jag, på samma gång jag ger uttryck åt den djupa
bedröfvelse, jag deröfver känner, hemställa, om icke ett
enhälligt bifall af Borgareståndet skulle vara en värdig pro¬
test mot Presteståndets alslag. De satser, som Prestestån¬
dets majoritet predikat, äro så stridande mot vår tids upp¬
lysning, att de icke kunna få passera obemärkta. Så påstod
en talare att, om valrätt förlänades några hundra judar,
skulle detta trycka en okristlig prägel på hela representa¬
tionen. Han hade dock icke bort förgäta, denne talare, att
just den församling, som har den lyckan att ega honom lill
kyrkoherde, fått elter en nyligen afliden jude mottaga fri¬
kostiga donationer lör kristliga barmhertighetsinrältriingar.
Jag tror, att denna jude ådagalagt ett kristligare sinnelag, än
de högkyrkliga ledamöter inom Presteståndet, som motsätta
sig hvarje framsteg i humanitetens intressen, som aldrig kunna
vara främmande för den sanna kristendomen. Afven efter
de medgifvande!), som blifvit gjorda till förmån för judarne,
står dock Sverige genom sin lagstiftning om dem ännu på
det lägsta trappsteget af religiös fördragsamhet. Jag hop¬
pas, att Sverige icke skall blifva det allra sista landet, som
förlänar judarne fulla medborgerliga rättigheter; men då bör
ingen tid förloras. I ett af de länder, der judarne varit värst
förtryckta, nemligen Dalien, äro de nu fullständigt emanci-
perade. Del finnes judar i parlamentet, och till alla embe¬
ten hafva de tillträde. Jag kan upplysa, att en al Cavours
förnämsta förtroendemän, som af honom användes i de mest
grannlaga diplomatiska beskickningar, var en jude. Han är
7 6'0
Sid. 472.
Herr Sundvallson: Det är en uppenbar orimlighet, att
en fjerdedel i representationen skall tillkomma blott tre tu¬
sen myndige personer, och denna orimlighet skulle elter min
uppfattning icke minskas genom att på riddarhuset inrymma
femton ofrälse egare och innehafvare af jord på landet. Sä¬
kert är tvärtom, att denna förstärkning, då dertill komme
skyldighet för adeln att för sig utse representanter genom
val, skulle konsolidera en institution, som öfverlefvat sig sjelf
och ej hviIar på sannt representativa grunder.
På dessa samt de af Herrar Merla och Björck anförda
skäl röstar jag för afslag.
Sid. 4S7.
Herr Henschen: Ett ytterligare skäl, hvarföre detta för¬
slag bör antagas, är, att den i riksdagsordningens 14 § 4
mom. intagna nu gällande bestämmelsen att icke hura till
annat riksstånd äfven är begagnad i 18 §, ehuru en sådan
blott negatif bestämmelse icke lämpligen kan begagnas på
två ställen, utan bör denna negation endast stå på ett ställe.
Sid. 400.
Herr Lindeström: En ändring af 5:te moni. i 14 § riks¬
dagsordningen måste ega rum af den anledning, dels att några
priviligierade inrättningar icke finnas och dels att den nu
stadgade beräkningen efter värdet af förra årets tillverkning
icke vidare är gällande, då såväl hammarskatten som tionde-
jernet numera äro borttagna. Någonting annat mäste således
sättas i stället, och det lanns då ingen annan grund, än be-
villningen för rörelsen. Detta står visserligen i strid med
den i bevillningsstadgan uttalade principen om summarisk
beskattning lör inkomst af kapital eller arbete, men det är
icke omöjligt att i detta hänseende ändra bevillningsförord-
ningen. Således vill jag icke motsätta mig detta förslag,
utan bifaller detsamma.
Sid. 400.
Herr Lallerstedt: Med anledning af Herr Gahns yttrande
faller mig i minnet en stor författares yttrande om judarne:
»hvarje gång jag möler en jude, känner jag en benägenhet
att blotta mitt hufuid och bedja honom om tillgift för alla
de oförrätter, som mina förfäder tillfogat hans förläder». Jag
7i>9
tionstiden qvarblifva för utarbetande af vissa ärenden. Vi¬
dare har Herr Rydin tillåtit sig gifva Ståndet tillrättavisning
för opassande yttranden. Jag tror verkligen, att den till stor
del återfaller på Herr Rydin sjelf, och får förklara, att jag
icke känner, huru »vinden» i denna fråga blåser.
Framför allt vill jag fästa uppmärksamhet derpå, att, om
vid behandlingen af Utskottets förslag om årliga riksdagar,
prorogationsrätt förut funnits, hade jag gerna bifallit nämnda
förslag; men då så icke var förhållandet och jag icke hyste
något hopp om framgång åt nu förevarande förslag, ansåg
jag förslaget om årliga riksdagar olämpligt och biträdde der¬
före ej detsamma.
Ett par talare hafva ansett illa, att Utskotten sökte pe¬
netrera frågorna, och särskildt att Lagutskottet vid behand¬
ling af dithörande ärenden jemförde andra länders lagstiftning.
Det är ju dock Utskottens bestämmelse att gå till botten med
frågorna; och jag kan ej finna annat, än att det är en för¬
tjenst af Utskotten att söka upplysningar från andra länder,
om något godt der kan vara att hemta. Aro Utskotten vid
denna riksdag icke väl tillsatta, så har jag deruti ingen del,
då jag ej varit elektor, och bristen kan ju hjelpas genom att
utse skicklige suppleanter. Jag yrkar fortfarande bifall till
förslaget.
Sid. 472.
Herr Henschen: Då jag är öfvertygad, att hvarje för¬
ändring underlättar införandet af än flera, att genom för¬
ändringar de gamla lögningarne allt mer brista och alt Stån¬
dens utspädning bidrager till den stora representationsrefor¬
men, biläller jag förslaget. Det har blifvit under diskus¬
sionen yttradt, att uti Konstitutionsutskottet vid sista riksda¬
gen ledamöterne af Borgare- och Bondestånden motsatt sig
förslaget; men Utskottets betänkande gifver vid handen, att
tvärtom endast Adelns och Presteståndets ledamöter reser¬
verat sig mot detsamma. Genom antagande af detta förslag
skulle landtadeln, som tros vara af liberalare tendens, mera
än hittills komma att deltaga i representationen, och der¬
igenom att ofrälse ledamöter erhöllo säte och stämma på
riddarhuset skulle utspädningen af det första Ståndet be¬
fordras.
På dessa grunder röstar jag bifall till förslaget, ehuru
jag skulle önskat, att ett större antal ofrälse personer, än
förslaget innehåller, fått plats på riddarhuset.
arbeta ett förslag i enlighet med dess åsigt; och månne det
icke skulle kunna med skäl antagas, att, om Konstitutions¬
utskottet vid denna riksdag finge qvarstanna, medan riksdagen
för öfrigt prorogerades, vi kunde erhålla ett ändamålsenligt
representationsförslag, äfven om regeringen underläte att af¬
gifva något sådant. Det har visserligen försports, att en Kongl,
proposition i ämnet är att förvänta; men någon visshet der¬
om finnes icke, likasom icke heller om möjligheten af dess
antagande. Skall under sådana förhållanden frågan lemnäs
derhän?
Emot redaktionen af det föreslagna 2:dra momentet i
109 § regeringsformen och f!0 § riksdagsordningen tillå¬
ter jag mig göra en anmärkning, hvilken visserligen icke är
af sjnnerlig vigt, men som jag icke anser onyttig, för att i
protokollet få förvarad rätta tolkningen af momentets orda¬
lydelse. Sedan i l:sta momentet blifvit bestämdt, att riksdag
ej må räcka längre än frenne månader från den dag, Konun¬
gen låtit om statsverkets tillstånd och behof Rikets Ständer
eller deras Statsutskott underrätta, samt att, derest Ständerna
vid nämnda tids förlopp icke hade riksdagsärendena afgjorda,
de hos Konungen egde äska riksdagens fortsättande någon
viss tid af högst en månad derelter, Konungen ej egde makt
förhindra det; så säges i 2:dra momentet: »Har Konungen
låtit riksdag fortfara utöfver den tid af tillsammans fyra må¬
nader» etc. Det förefaller mig icke nog tydligt uttryckt, hvar¬
ifrån de lyra månaderna i detta sista moment skola räknas,
ehuru naturligt är, att tiden bör beräknas efter det Konun¬
gen afgifvit proposition om statsverkets tillstånd och behof.
Sid. 4f>4.
Herr Henschen: Egentliga anlednigen, hvarföre jag be¬
gärde ordet, härrörde af' Herr Sundvallsons anmärkning mot
redaktionen af det föreslagna andra momentet i 109 § rege¬
ringsformen. Men som sedan dess Herr Rinman nöjaktigt
vederlagt Herr Sundvallsons påstående, att redaktionen kunde
gifva anledning till tvätydighet, har jag i detta afseende intet
att anföra. Då jag nu har ordet, anhåller jag emellertid att
få bemöta hvad en eller annan talare andragit, sedan jag sist
yttrade mig.
Herr Rydin har hegått ett misstag derigenom, att han
sammanblandat prorogation i riksdag med Utskotts samman¬
varo under uppskofstiden. Detta är dock två skilda saker,
ehuru jag anser det af vigt, att vissa Utskott under proroga-
737
hetstidens sekreta och sekretissime Utskott. Hvar och en,
som något studerat historien om denna tid, vet iner än väl,
att dessa Utskotts verksamhet var helt olika med den, som
skulle komma att utöfvas af de Utskott, hvilka under proro-
galionstiden skulle ifrågakomma, då dessa Utskott egentligen
blott skulle vara lil redande, hvaremot de förra hade beslu¬
tanderätt med Rikets Ständers makt.
I öfrigt anser jag förslaget vara en konstitutionel utveck¬
ling af största vigt och värde för landet, utan vådor och full¬
komligt förenlig med nuvarande ståndsinrättning. Jag tror
jemväl, att prorogationsrätten skali ersätta årliga riksdagar,
utan att hvarken beröfva Ständerna några rättigheter eller
vara förknippad med de olägenheter, som skulle åtfölja årliga
riksdagar, olägenheter, dem jag ansåg vara så stora, att jag
derföre röstade emot detta förslag; — hvilket jag nu begag¬
nar tillfället omnämna, då jag icke yttrade mig, när denna
punkt af Konstitutionsutskottets memorial behandlades. Dess¬
utom skall enligt min tanke nu förevarande förslag be¬
främja införandet af årliga riksdagar och göra dem möj¬
liga med våra nuvarande representativa former; ty genom
prorogationsrätten förfaller just hvad som enligt mitt förme¬
nande mest talade emot införandet af årliga riksdagar, eller
att riksdagsgöromålen ej skulle medhinnas. J tet ta förslag bör
derföre föregå det om årliga riksdagar.
Man har förmenat, att nedsättande af komitéer skulle
göra prorogation af riksdagar öfverflödig; men det bör icke
förbises, att det är helt olika, om Ständerna sjelfva tillsätta
Utskott för utarbetande af förslag, hvilka alltid sålunda blifva
ett uttryck af representationens vilja, än om regeringen för
ärendenas utredning väljer komite-ledamöter efter dess eget
skön, hvartill kommer, alt genom detta förslag mycken gen¬
väg och lättnad i ärendenas utredning och behandling kunna
vinnas, då Utskotten sluppe granska komitéernas arbeten.
Såsom ytterligare bevis på riktigheten af denna sats vill jag
erinra om 1848 års represenlationskomité. Hade represen¬
tantförsamlingen då kunnat prorogeras och Konstitutions¬
utskottet under uppskofsliden förblifva qvarsittande, så hade
representationsfrågan säkerligen redan varit löst eller åtmin¬
stone närmare sin lösning, än nu är händelsen. Det är be¬
kant, att berörda komité bestod af heterogena elementor,
hvilkas åsigter ej kunde samrnanjemkas, och att resultatet af
deras arbeten biel' ett otillfredsställande lappverk. Så skulle
ej hafva inträffat, om dåvarande Konstitutionsutskott fått ut-
756
I alla händelser synes det mig orimligt, att, om Konun¬
gen och alla fyra Stånden skulle önska riksdagens uppskju¬
tande, sådant under nuvarande förhållanden dock icke låter
sig göra. Något sådant förmynderskap finnes ej i andra kon-
stitutionela länder, der tvärtom prorogationsrätt är ofta be¬
gagnad.
Jag ber högeligen, att, då Borgareståndet vid föregående
riksdagar bifallit detta förslag. Ståndet nu icke måtte afslå
detsamma. För min del biträder jag på det lifiigaste för¬
slaget.
Sid. 461.
Herr Sundvallson: Då de stora och vigtiga skäl, som
tala för antagande af detta förslag, redan blifvit under dis¬
kussionen framhållna, kan jag fatta mig helt kort. — Jag vill
blott bemöta åtskilliga af de mot bifall till förslaget andragna
betänkligheter, hvilka samtliga synas mig vara blotta chi¬
li! é re r.
Herr Stråle har förmenat, att de former, i hvilka repre¬
sentationen för närvarande måste röra sig, äro för tunga för
antagande af detta förslag. Det förefaller mig i hög grad an-
märkningsvärdt, att Herr Stråle icke.-snarare funnit formerna
för tunga för årliga riksdagar, dem Herr Stråle förordade.
Emot det förslaget kunde verkligen detta skäl med fog anfö¬
ras. — Samme talare har sagt, att prorogationen skulle leda
till osjelfständighet hos representationen. Detta kan jag san¬
nerligen icke fatta. Jag kan ej se, att de Utskott, som un¬
der prorogationstiden qvarstanna, kunna vara utsatta för större
påtryck från regeringen, än då representationen i sin helhet
är församlad. — Vidare har Herr Stråle sagt, att genom för¬
slaget representationens initiativ skulle gå förloradt. Jag kan
icke förstå, hvad Utskotten skola göra med initiativ, då deras
bestämmelse blott skulle vara att utarbeta vissa till dem hän¬
skjuta frågor; och i alla händelser, med hvad sken till kon
seqvens kan den åberopa ett sådant skäl, som röstat för an¬
tagande af öde punkten i Konstitutionsutskottets förslag, en¬
ligt hvilket bland annat motionsrätt vid urtima riksdagar ej
skulle Rikets Ständer tillkomma? Afven detta skäl kunde med
mera befogenhet åberopas emot förslaget om årliga riksdagar,
emot hvars antagande Herr Stråle icke hyste några betänk¬
ligheter.
Herr Rydin har stridt med ändå olyckligare vapen, än
Herr Stråle, då lian såsom skrämskott begagnat sig af fri-
753
blifvit alslaget af tvänne Stånd, utan endast af Presteståndet.
Att Borgareståndet 1111 skulle vilja gifva Presteståndet ett hand¬
tag, kan jag icke förmoda. En annan talare har velat skråmma
Ståndet dermed, att förslagets antagande skulle väcka frihets¬
tidens sekreta Utskott till lif igen. Har denne talare sig kun¬
nigt den makt, som låg i detta Utskotts händer, så förefaller
mig hans yttrande såsom ett olämpligt raljeri. Sekreta Ut¬
skottet hade absolut afgörande makt och styrde både Konung
och Ständer. Samme talare har i likhet med en ledamot af
Bondeståndet velat förmena, att iedamöterne i det eller de
Utskott, som under prorogationstiden skulle komma att qvar¬
stanna, skulle blifva utsatta för påtryck från regeringens sida
och ej kunna bevara sin sjelfständighet, derföre att de äro
ensamme kan tänka och ej hafva väktare omkring sig. En
sådan insinuation hade jag ej väntat mig. Utskottsledamö-
terne äro väl ej sådane barn, att de, blott de lemnäs några
månader ensamma, behöfva skyddsenglar omkring sig, för att
bevara sin sjelfständighet. Och hvad skulle väl regeringen
kunna genomdrifva, då dessa Utskott lika litet, som de nu¬
varande, skulle hafva beslutande rätt? De skulle ju hafva rätt
endast att utarbeta och bereda ärendena.
Vidare har det blifvit sagdt, att erfarenheten ej ådagalagt
behofvet af detta förslag. Detta är dock ett fullkomligt miss¬
tag. Nästan hvarje riksdag gifver bevis derpå, att Rikets
Ständers sammanvaro måst förlängas endast till följd deraf,
att ett eller annat Utskott icke hunnit afsluta sina göromål
samtidigt med de öfriga. Vid denna riksdag lärer Lagut¬
skottet blifva ett prof derpå, synnerligast om det väntade
förslaget till ny sjölag kommer under dess behandling; ty jag
kan ej se annat, än att Utskottet redan är i konkurstillstånd.
Huru lyckligt skulle det icke vara, om Utskotten hunne gå
till botten med de till deras handläggning hörande ärenden af
mer vidlyftig och genomgripande beskaffenhet. Jag vill såsom
exempel endast anföra det till Lagutskottet remitterade förslag
till ny strafflag, och nyttan af att få jemföra det med ut¬
ländska lagar och förslagen till norska kriminal-lagen, hvilket
allt nu ej medhinnes.
Man har gått så långt i misstag, att man sagt, att Ri¬
kets Ständer genom förslagets antagande skulle förlora sitt
initiativ. Detta kan jag sannerligen icke begripa, då nemligen
riksdagen icke skulle kunna prorogeras under motionstiden,
utan först sedan den för riksdagen i grundlagen bestämda tid
förflutit.
754
inan får efter egen mening skrifva detaljerna, kan principen
lätt eluderas. Under nuvarande förhållanden bör man icke
i detta afseende hysa någon fruktan; men tiderna kunna
ändras.
Vidare har man sagt, att en omarbetning af tulltaxan
och bevillningsförordningen vid hvarje riksdag ingalunda er¬
fordras. Men hvem har sagt, att detta nu bör ske? Någon
föreskrift derom finnes icke i grundlagen. Men det kan dock
icke skada att. genom nya sådana författningar från hvarje
riksdag påminna derom, att Rikets Ständer allena bestämma
bevillningen. Det är ganska nyttigt för den händelse att Ri¬
kets Ständer ville vägra att åtaga sig någon sådan bevillning.
Visserligen säger man, att de af mig anmärkta fel äro sådana,
att de kunna afhjelpas; men då detta kan låta sig göra, hvar¬
före skulle man väl då nu, innan förslaget omarbetats och
felen blifvit rättade, brådska att antaga ett med många brister
behäftadt förslag. På grund häraf och hvad som vid de en¬
skilda sammanträdena vttradt blifvit finner jag mig förhindrad
att för närvarande bifalla förslaget.
Sid. 457.
Herr Henschen: Jag beklagar, att ett så allmännyttigt
förslag, som förevarande, icke tyckes vilja föranleda någon
diskussion, och jag kan icke finna orsaken dertill i annat än
dåligt lynne, till följd af den utgång, ett föregående förslag till
grundlagsändring erhållit i andra Stånd. Det synes, som om
vissa talare ej skulle önska några förbättringar i riksdags-
maskineriet, utan vilja, att alla befintliga olägenheter i detsamma
skola qvarstå, för att såmedelst framtvinga en allmän represen¬
tationens ombildning. Men, mine Herrar, icke bevaras väl
den politiska friheten genom att hylla den hemska läran, att
ändamålet helgar medlen, eller att våldföra ölvertygelsen vid
en frågas afgörande, för att vinna ett för samma fråga främ¬
mande mål. För min del anser jag detta förslag vara ett af
de vigtigaste, som blifvit framställda, synnerligast derföre, att
vidlyftiga och mer genomgripande reformer derigenom kunna
på en enda riksdag genomföras mer helgjutna. Jag vill ock
fästa uppmärksamheten derpå, att i Konstitutionsutskottet,
som under flera riksdagar behandlat detta förslag och således
bör antagas hafva närmaste kännedom om förslaget, ingen
reservation deremot blifvit afgifven, hvarjemte jag, i anled¬
ning af en föregående talares yttrande, tillåter mig erinra,
att vid nästlidne riksdag förslaget icke, såsom han uppgifvit,
763
att yttra sig så ofta, han viii, eller att erhålla votering Re¬
geringen skulle sedan kunna tvinga Ständerna att åtskiljas,
innan de fått fram de ärenden, som al' allmänna meningen
mest påkallas. Statsutskottets göromål komme genom förän¬
dringen ingalunda att minskas. Lagutskottet skulle ej medhin¬
na att i detalj granska något större förslag, t. ex. det väntade
till allmän civillag, till kyrkolag m. fl., utan blefve det för
detta Utskott, då fråga vore om större lagförslag, nödigt att
utan närmare granskning af-eller tillstyrka förslagen »i klump».
Går man tillbaka till Statsutskottet, så är detaljgranskningen
derstädes högst vigtig i afseende på statsregleringen och inne¬
bär en garanti, som för folkfriheten är nästan lika vigtig,
som t. ex embetsmännens oafsättlighet.
Man har påstått, att något verkligt konstitutionel! lif icke
finnes, med mindre riksdagar årligen hållas. Det finnes dock
och utvecklar sig i Norrige, utan att jag hört någon fråga
derifrån i detta syfte; och deri finnér jag ett ytterligare stöd
för min mening. Härtill kommer, att förslaget i sina detaljer
icke mig veterligen af någon annan, än Utskottets ledamöter,
undergått granskning; och hvem ansvarar i detta afseende? 1
öfrigt hafva Konstitutionsutskottets en del medlemmar i re¬
servationen sistlidne riksdag yttrat åtskilligt, som är ganska
tänkvärdt.
En talare, som före mig erhöll ordet, har yttrat, att om
riksdagarne blefve årligen, skulle riksdagsmännen visa större
skarpsinnighet och arbetskraft; men hvarföre kunna de icke
också nu begagna sådana goda egenskaper. En annan talare
inom detta Stånd har påstått, att det arbete i Statsutskottet,
som nu erfordrar 10 månader, skulle kunna gå på 4 måna¬
der; men hvem svarar för att riksdagsmännen framdeles skulle
komma att arbeta med större ifver, än hittills. Någon förän¬
dring i deras natur tror jag icke skulle komma att ega rum,
derföre att riksdagsmännen årligen valdes, för att årligen vara
tillsammans blott 4 månader. Följden deraf blefve den, att
regeringen komme att vara herre öfver alla detaljer. Det
hörer nemligen till det parlamentariska styrelsesättet, att folk¬
representationen framställer önskningar och att regeringen
derefter utarbetar förslag, svnnerligast i hvad det angår de¬
taljerna. Om rikets Ständer ej komme att hafva tid att ingå
i granskning af detaljerna, kunde det medföra ganska vådliga
följder; ty jag tror. att en hvar, som försökt sig med uppsätt¬
ning af lagförslag, kommit lill erfarenhet deraf, att blott
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksdagen 1862—1863. I, 48
752
tankar komma fram till Ständerna. Min anmärkning afseren
längre framtid. Jag tror icke, att förslaget skulle vinna plu-
raliteten för sig, derest man icke hade något annat i kikarn,
nemligen att de af mig påpekade förvecklingar, som förslagets
antagande skulle åstadkomma, nödvändigt skulle framtvinga en
radikalare ändring af hela representationen, samt att folkmak¬
ten på en sådan ändring skulle vinna. Om fosterlandet genom
sådana förvecklingar komme i fara, skulle det väl alltid räd¬
das. Men historien visar, att folkmakten icke alltid vunnit
något på förvecklingar; ty om sådana nppkomtne under en
kraftfull regering, skulle den lätt nog kunna rycka makten åt
sig. Kunde man med visshet veta, att ett nytt representa¬
tionsförslag komme att vid denna riksdag föreläggas Rikets
Ständer och vid nästa riksdag antagas, då vore det likgiltigt,
huru det ginge med ifrågavarande förslag; man har ej mor¬
gondagen i sin hand och vet ej, huru man kunde reda sig
med ifrågavarande förslag, om det klefve lag.
Dessutom vill jag fästa uppmärksamhet derå, att regeringen,
äfven om den så önskade, icke enligt förslaget kunde under
fyra månader upplösa en lagtima riksdag, samt att regeringen
kunde låta urtima riksdag fortfara åtta månader, tills lagtima
åter börjades. Således kunde man komma att få tolf månaders
riksdag årligen, nemligen fyra månaders lagtima och åtta må¬
naders urtima. Regeringen skulle således kunna hota Stän¬
derna med att härstädes få gå sysslolösa, om de icke biföllo
regeringens förslager. Jag vet en kyrkoherde, som för mig
med flere andra omtalade, huru kyrkoherdar på det sättet
drefvo igenom saker, att de oupphörligen läto kalla sockne-
boerne tillsammans till stämmor om samma sak samt qvar-
höllö dem på sådana så länge, att socknemännen slutligen ut¬
tröttade bilöllo den ihärdige ordförandens förslag. Ofta gör
ledsnaden, att man hellre ger med sig, än täres bort deraf.
Man har i denna sak talat om landtadeln; men jag vet
icke, om erfarenheten gifvit anledning att af densamma vänta
sig så mycket. För öfrigt vore det ingalunda önskligt, att
Adeln under hela riksdagen skulle fortfarande vara så talrik,
som i början; ty det vore ju orimligt, att hvarje votering i
detta Stånd skulle upptaga en tid af två timmar. Ingalunda
skulle det påskynda ärendena, om bland Ridderskapet och Adeln
2 å 500 i stället för, såsom nu är brukligt, 40 å 50 deltoge
i förhandlingarne.
Ville ett parti eller regeringen genom sina agenter up¬
pehålla en sak, så vore det lätt, enär man ej kan neka någon
7ät
tare är tillfälle att begära anslag. Genom årliga riksdagar
bomme riksdagskostnaderna äfven att ökas, synnerligast i
följd af riksdagsmännens resor till och från riksdagsorten,
äfvensom derigenom, att riksdagstiden blefve längre. Man
vili taga bort de nu brukliga ceremonierna vid riksdagarne.
Detta går nog för sig utan årliga riksdagar, men de taga
icke särdeles mycken tid i anspråk. Hvad motionstiden an¬
går, komme den, som enligt förslaget skulle vid hvarje riks¬
dag blifva 10 dagar, ingalunda att förminskas; ty 3 gånger
10 är 30 eller samma antal dagar, hvarunder motioner nu
vid riksdag få väckas. För öfrigt tror jag, att just genom
motionstidens fördelning antalet motioner komme att ökas;
ty, hvad mig sjelf angår, måste jag medgifva, det jag under
de sista dagarne af motionstiden skrifvit motionerna. Då
detta troligen är fallet med de fleste bland riksdagsmännen,
tror jag, att på de 10 dagarne skola komma att författas
lika många motioner, som nu sker på 50 dagar, hvartill
kommer, att, då representanterne skulle väljas för tre riks¬
dagar, de sannolikt emellan riksdagarne, synnerligast då de
erforo några missbruk eller någon ny idé rann dem i hå¬
gen, icke kunde afhälla sina fingrar frän motions-fabrikation.
Derifrån hindras de fleste nu af tanken att det icke är sä¬
kert att de blifva återvalde. I denna fabrikation ligger vis¬
serligen icke något ondt; men ingalunda kan man säga, att
genom motionstidens bestämmande till endast 10 dagar hvart
är motionerna under de tre åren komme att förminskas.
Om förslaget innehöll: l:o att riksdag, såvida den icke på
fyra månader kunde slutas, finge på grund af 3 Stånds be¬
slut och Konungens samtycke förlängas; och 2:o att vid ur¬
tima riksdag Ständerna tillerkändes rätt att framlägga förslag
till öfverläggning, då skulle jag icke vara emot förslaget; men
nu, då jag i afseende derå hyser åtskilliga betänkligheter, som
icke blifvit häfda, röstar jag emot detsamma.
En tredje sak, som jag emot förslaget viii anmärka, är
att, om vid en riksdag man icke hunnit afsluta Statsreglerin-
gen eller något annat större ärende, måste man vid den på¬
följande ånyo börja med densamma, enär den sednare riks¬
dagen icke kan betraktas såsom en fortsättning af den förra.
Om Statsutskottet således medhunnit en del af statsreglerin-
gen, går det icke an att vid nästkommande riksdag fortsätta
statsregieringen, utan måste man med densamma börja på
nytt; och då nya personer kunde komma att sitta i Utskottet,
borde det också vara dem tillåtet att yttra sig och låta sina
750
den dervid högst nödiga konseqvens att iakttagas. Således
förutsätta de, som vilja antaga förslaget, att den af mig på¬
pekade svårigheten är möjlig att afhjelpa, förmodligen utan
att den för folkfriheten högst nödiga detaljgranskningen af
budgeten måste ölvergifvas. Men just derföre, att något för¬
slag till afhjelpande af denna brist icke i sammanhang med
detta förslag blifvit frarnstäldt, förkastar jag detsamma. En
statsreglering blefve möjligtvis verkställbar, om förslag från
Statsutskottets afdelningar finge ingå direkte till Stånden,
utan någon granskning i Statsutskottets plenum; men ett dy¬
likt förslag är dock icke Utskottets och grundlagen kan ej
heller på detta sätt nu tolkas. Hvarje af Statsutskottets af¬
delningar består af tolf personer; och huru majoriteten der
uppkommer är beroende af de sätt, hvarpå fördelningen af
hvarje Stånds ledamöter mellan afdelningarne verkställas.
Deraf kan inträffa, att man från en afdelning erhåller ett
helt olika utlåtande mot det, som skulle hafva kommit från
Utskottets plenum; och de ärenden, hvilka tillhöra Statsut¬
skottet, äro ingalunda af så obetydlig beskaffenhet, att de
icke äro förtjenta af en granskning i Utskottets plenum, hvar¬
förutan Stånden icke få kännedom af de olika tankarne inom
detsamma.
Att förslagets antagande skulle medföra några fördelar,
medgifver jag gerna. Så t. ex. skulle genom årliga riksda¬
gar det parlamentariska styrelsesättet förberedas. Men ehuru
jag erkänner detta och icke t v i fl a r, att denna förändring skal!
komma, helst den ligger i sjelfva tidsandan, befarar jag dock,
att flera olägenheter deraf skola härflyta. Jagten efter port¬
följer skall nemligen tilltaga, och om än detta annorstädes
kan hafva både godt och ondt med sig, tror jag, att sådan
jagt här i landet icke kan lända till något godt, så länge
som statsråden äro domare i ekonomiska mål och afgöra
administrativa ärenden, hvarpå hela orters väl och ve äro
beroende. Man älskar ju sjelfständighet hos en hvar och
den är synnerligen nödig hos en minister. Men om denne
tror siri ställning hotad, frestas han lätt till medgifvanden. Att
småningom införa det parlamentariska styrelsesättet må vis¬
serligen hafva en helsosam verkan; men att nu göra det,
kan icke ske utan större ändringar, än den ifrågavarande.
Genom årliga riksdagar skulle budgeten ökas; ty detta har
erfarenheten visat. Detta vill jag icke klandra, förutsatt att
utgifterna icke stiga öfver vanliga inkomsterna; men det
ligger i sakens natur, att den skall lättare stiga, då det of-
749
Sid. 422.
Herr Lindeström: Äfven jag instämmer i motionen och
önskar densamma all möjlig framgång, så mycket heldre,
som enligt min åsigt ifrågavarande Kongl, förordning, derest
den icke i enlighet med motionarens förslag 'andras, i sig in¬
nefattar stora hinder för införande af allman näringsfrihet.
Sid. 439.
Herr Henschen: Dä jag vid två enskilda sammanträden
yttrat mig angående denna fråga, vill jag nu icke trötta
Ståndet med att upprepa hvad jag då anförde, isynnerhet
som- delta skulle föga gagna, enär utgången af frågan här i
Ståndet redan är gifven. Men jag vill nu erinra, att enligt
81 § regeringsformen Konstitutionsutskottet eger att hos
Rikets Ständer föreslå blott de ändringar i grundlagarne, som
det anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verk¬
ställa. Den nu föreslagna ändringen i regeringsformen och
riksdagsordningen kan ingalunda sägas vara »högst nödig»,
enär med förut gällande stadgande!) riksdagar under SO år
hållits och landet under samma tid gått framåt i välstånd
samt politisk och social utveckling. Emedan således försla¬
gets antagande icke är »högst nödigt», borde det, om det
skulle anlagas, vara både »nyttig! och möjligt alt verkställa.»
Nyttigt vore det, om lördelarne af dess antagande vida öf-
vervägde dermed förenade olägenheter. Några orsaker der¬
till, att lördelarne icke kunna anses så mycket öfvervägande
olägenheterna, skall jag vidröra. Och vill jag i afseende å
orden »möjliga att verkställa» blott erinra, att dessa ord icke
kunna tagas absolut elter lydelsen, utan måste afse dels
möjligheten eller sannolikheten alt få förslaget i laga ord¬
ning godkändt, dels ock de genom förslagets antagande upp¬
kommande nya stadgandenas förenlighet nied de äldre och
den verkan de skulle hafva på behandlingen af de ärenden,
erfarenheten visat nästan städse förekomma och som man
således kan vänta såsom alltjemt återkommande. Hit hörer
statsregleringen. Och för de flesta torde det vara bekant,
hvad man härom i allmänhet anfört såsom skäl emot för¬
slagets antagande. Jag trotsar hvilken ledamot i Statsutskot¬
tet som helst, alt med handen å hjertat påstå, att enligt nu
gällande arbetsordning kan på en tid af mindre än fyra må¬
nader verkställas en större statsreglering. Men om detta
icke kan under en riksdag medhinnas, utan statsregleringen
skall plockvis vid flera riksdagar uppgöras, då kommer icke
748
allmänna bildningen, och föreläsningar deri kunna med fram¬
gång följas af begge könen. I andra länder besökas de of¬
fentliga föreläsningssalarne ganska mycket af damer. Så
åhörde jag för några år sedan i Bordeaux en föreläsning öf¬
ver Carl XH, då auditoriet till större delen bestod af damer.
Af synnerlig vigt är det, att föreläsningarne regleras så, att
begge könen deraf hafva nytta. Naturvetenskaperna äro
förut representerade i Stockholm, och äfven i andra af de
utaf motionären föreslagna ämnena hållas här redan föreläs¬
ningar. Det vore visserligen nyttigt, om praktisk lagfarenhet
kunde i hufvudsladen föreläsas, men jag anser, att föreläs¬
ningar i administratif rätt skulle vara än mera nyttiga.
Mycket skulle väl vara att härom orda ; men jag vill
nu ej vara vidlyftigare, utan inskränker mig till hvad jag re¬
dan yttrat för bifall till motionen.
Sid. 413.
Herr Lallerstedt: Jag har begärt ordet endast för att
upplysa, att kostnaden för den föreslagna telegrafanläggnin¬
gen mellan Skånska kusten och Rugen ej på långt när kom¬
mer att uppgå lill det belopp, den föregående talaren upp¬
gifvit, och jag hemställer, att Utskottet vid behandlingen af
denna fråga måtte söka att få del af de emellan vårt kabi¬
nett och det danska vexlade depescher i anledning af stän¬
dernas beslut vid 1837 års riksdag, rörande ifrågavarande
telegrafanläggning. Det torde blifva lärorikt nog att taga
kännedom om dessa depeschers innehåll.
Sid. 419.
Herr Lindeström: Att det ämne, min motion afhandlar,
af nationen ej med likgiltighet betraktas, slutar jag deraf,
att så många utmärkte män nitälska för motionens sylte;
men då jag tillika nu förmärker, alt den ej har några sym¬
patier för sig inom Ståndet, och det egentligen är derpå,
jag bygt mitt hopp om framgång, vill jag gå de uttalade
önskningarne till mötes och återtaga densamma. Jag hop¬
pas dock, att endast den omständighet, att ämnet åter blif¬
vit väckt, skall förorsaka, att frågan kommer till lifs. så att
vi en gång må komma underlund med, att vi kunna på ett
bättre sätt, än genom detta vederstyggliga titulerande utan
måtta, begagna våra tungor.
in
och oangenäm att behörigen handhafva, ja så svår, då fråga
är om kamrater och deras läroböcker, att granskningen nå¬
gon gång deraf neutraliseras. I allt fall — genom den nuva¬
rande anordningen finnas ju nu redan i Sverige flera hundrade
granskningsmän eller, om Herr Dahm älskar mera det or¬
det, »censorer». Ar det då icke bättre att antaga en anord¬
ning, hvarigenom censorerne i stället blifva några få, fastän
de i allt fall omfatta hela riket.
Att Herr Hierta nu finner Lylhs tyska lärobok förträff¬
lig kan ej annat än förundra den, som åhörde hans sednaste
förkastelsedom deröfver; men så är det med åsigter. De
vexla oupphörligen, då de ej äro bygdå på säker grund.
Förebråelsen att tiden för mycket upptages af diskussio¬
ner före remisserna förefaller lindrigast sagdt högst besyn¬
nerlig, då den kommer från en representant, hvilken, såsom
Herr Hierta, hitintills icke låtit knappt något enda ämne
halka förbi, utan att på det mest fullständiga sätt från alla
möjliga sidor belysa och utveckla detsamma inför de mest
uppmärksamma åhörare.
Sid. 411.
Herr Lallerstedt: Jag anhåller att på det lifligaste få in¬
stämma i motionen; men jag kan, lika med föregående tala¬
ren, ej underlåta den anmärkning, att motionären ej väl valt
de ämnen, i hvilka de föreslagna föreläsningarne i hufvudsta-
den böra hållas. Det är väl sannt, att dessa endast förslags¬
vis i motionen uppräknats, och det låter sig ej heller göra
att uppställa något visst system lör dessa föreläsningar. Det
kan dock icke skada att före remissen uttrycka en åsigt,
huru de skola regleras. Hufvudsaken är, att föreläsningar
hållas i sådana ämnen, som man kan vänta skola följas med
lifligare intresse och i hvilka obekantskapen är större, än i
andra; men man måste framför allt vara viss på, att skick¬
lige lärare slå att finna.
I allmänhet torde det vara lättare att säga, i hvilka äm¬
nen föreläsningar icke böra hållas, än att bestämdt uppgifva
hvad som skall föreläsas. Till sednare slaget räknar jag i
första rummet ett ämne, som motionären ej upptagit, nem¬
ligen nationalekonomi. Detta ämne är af den största vigt
och det har på de sista tiderna blifvit så populärt behand¬
lad!, att det med lifligaste intresse bör kunna följas af en
oci) hvar. Lika med en föregående talare anser äfven jag,
att litteratur-och konsthistoria utöfvar stort inflytande på den
746
år afgifva nödiga förslag till undervisningsministeriets appro¬
bation. Uppgiften härom har jag hemtat ur reklor Anders¬
sons af (rycket utgifna reseberättelse.
Afven inom vårt land hafva män med inom skolverl-
den stadgadt anseende och i åtnjutande af stort och allmänt
förtroende yttrat åsigter, fullkomligt enahanda med dem, jag
lagt tili grund för mitt förslag. Lunds skolkollegium afgaf
nemligen ett yttrande till 4848 års läraremöte, deri läses föl¬
jande uti ifrågavarande hänseende ganska märkliga yttrande:
»Då det nästan är omöjligt att få en korrekt upplaga
af psalmboken och den heliga skrift, oaktadt en stor mängd
deraf årligen utkommer, så kan man ej mycket undra öf¬
ver, att läroböckerna äro behäftade med fel. Väl vore der¬
före, om icke allenast vissa läroböcker, af hvilka vi hafva
flera rätt tjenliga i åtskilliga läroämnen, lör elementarläro¬
verket bestämdes, utan det äfven blefve lag, att när en ny
upplaga skulle utgifvas, densamma uigåfves under kontroll
af vissa censorer, af staten tillsatta. Bäst vore alt, då en
lärobok antages, författaren finge ett visst salarium och lä¬
roboken uigåfves på elementarläroverkets bekostnad. Såsom
nu är stäldt, förorsakas genom dåliga upplagor mycket ondt,
och genom den stora olikheten uppkommer ofta nära nog en
babylonisk förbistring.»
Bland de män, sorn undertecknat nämnda yttrande, läses
främst rektor Sommelii namn. Detta var flerr Sommelius
år 4848. Vi hafva nu nöjet ibland oss räkna Herr Somme¬
lius. Återstår derföre nu att höra, hvad Herr Sommelius i
delta ämne år S862 tänker.
Sid. 410.
Herr Staaf]': I anledning af Herr Dahms ytterligare an¬
förande nödgas jag åter taga ordet för några ögonblick. Det
är ett stort misstag att tro, det i Tyskland icke gifvas stränga
granskningsåtgärder i afseende på de läroböcker, som få be¬
gagnas. Ehuru jag icke fullständigt känner de särskilda ty¬
ska lagstiftningarne i detta hänseende, är jag dock fullkom¬
ligt säker derpå, att i flera af de tyska staterna inga läro¬
böcker få allmänt begagnas, som icke äro af undervisnings¬
ministeriet approberade. Hvad Herr Dahm menar dermed,
att den ene läraren är liksom mera egnad att undervisa ef¬
ter syntetisk metod och den andre efter analytisk, är mig
icke gifvet att fatta. Jag hemställer, huruvida icke den
granskriirigsrätt, eforus och skolkollegierna nu utöfva, är svår
74S
»muntligen, — roen märkte alltid att, der kunskapen blef
»vidsträckt, der var den osäker och att der den blef säker,
»der var den för inskränkt. Till bokens slut kunde jag dock
»sällan eller aldrig komma. Jag vågade till en början icke
»tro, att en allmänt godkänd lärobok ej skulle kunna inläras,
»utan ansåg felet ligga bos mig och mina elever. Småningom
»uppstodo och klarnade dock mina misstankar mot läroboken,
»i synnerhet sorn jag, vid afhörandet af examina vid några
»andra in- och utländska skolor, hade tillfälle göra enahanda
»iakttagelse, sorn i min egen klass; kunskapen var nästan
»öfverallt stympad eller osäker, der tjocka läroböcker begag-
»nades. Jag utrotade derföre den stora boken och bar deraf
»funnit goda frukter. Se der orsaken till mitt uttalade ogil-
»lande.»
Oaktadt denna förkastelsedom, mine Herrar, lefver ännu
Hartmans geografi och regerar vid åtskilliga läroverk, såsom
exempelvis i Lund.
Men det angifna förhållandet utgör icke blott ett exem¬
pel i det af mig omnämnda hänseendet, utan det utgör också
ett bevis, huru grymt och hejdlöst censuren gör sig gällande
bos den enskilde pedagogen — (då är den naturligtvis förlåtlig).
Det är blott då ordningen kommer till staten, till det all¬
männa, som bekostar läroverket, som den blir tadelvärd
denna censur, inskränkte den sig också blott till den ringa
granskning, jag ifrågasatt, en granskning, som uteslöt endast
det uppenbart odugliga och lemnade valet fritt mellan det öf¬
riga; ty ihågkommen, mine Herrar, att här omöjligen någon
mannamån skulle kunna ligga till grund, då nämnden icke
finge til! antagande anbefalla någon viss lärobok. Men jag
hade så nära glömt, hvad jag ämnade yttra. Författaren,
kritikern, censorn, som nedskref sina anförda ord rörande Hart¬
mans geografi (de läsas i pedagogisk tidskrift för år $8-48),
var ingen annan än min värde vän och nuvarande motstån¬
dare, Herr Dahm, och som Herrarne hörde, han nöjde sig
icke att underkänna, att ogilla, att afråda boken, nej, han rent
af utrotade densamma. Något så grymt har dock aldrig in¬
gått i mina afsigter.
Jag går nu att fästa Herrarnes uppmärksamhet derpå,
att inom skolverlden ganska gällande auktoriteter tala till för¬
mån för mitt förslag. Den danska lagstiftningen i ämnet
stadgar, att rektorerne, rörande bland annat de läroböcker,
sorn skola begagnas, de författare, som skola läsas i hvar
skola, böra vid insändandet af undervisningsplaner för hvarje
önskligt eller ens drägligt? Är det icke uppenbart, att af dea
mängd läroböcker i de skiljda ämnena, som förefinnes, några
måtte företrädesvis vara de öfriga ojemförligt öfverlägsna, och
böra icke dessa företrädesvis begagnas? Skulle icke detta
företräde kunna på det af mig föreslagna sätt utrönas; och
saknas det väl i vårt land personer, som med opartisket,
ädelhet i afsigter och orubblig sjelfständighet förena den er¬
farenhet och de kunskaper, som för ändamålet fordras. Jag
tror, att svaren på alia dessa frågor ligga temligen nära till
hands och ostridigt utfalla i gynnsam syftning för de åsigter,
jag förfäktat. Herr Dahm har emellertid yttrat, att förslaget
skulle döda ali fri täflan emellan författare af läroböcker och
således hindra allt vidare läroboks-författande. Det skulle så¬
ledes vara illiberal! till sitt syfte och böra från frihetens syn¬
punkt bekämpas. Ja, Herr Dahm har gått så långt, för att
riktigt förqväfva det späda fostret, att han kallar detsamma
censur. Faseliga ord; hur grymt i sina konseqvenser. De
af mig föreslagna granskningsmän skulle således vara censo¬
rer och komma att utöfva en förhatlig befattning. Jag ber
dock Herr Dahm lugna sig; här är ju icke frågan om något
annat, än statens naturliga rätt att, då den aflönar lärare,
också tillse, att dessa icke utlära något annat, eller riktigare,
lära efter andra metoder, än rätt och gagneligt är, ja något
ännu mindre, eller att förekomma det icke uppenbart skad¬
liga metoder och underhaltiga läroböcker må vid undervis¬
ningen begagnas till men för densamma och till onödig kost¬
nad för lärjungarne eller deras föräldrar; — en omständighet,
sorn icke heller saknar sin stora vigt i ett fattigt Iand.
Ett exempel torde jag få framlägga, huru envist läro¬
böcker bibehålla sig, äfven om den pedagogiska litteraturen i
ämnet gått aldrig så mycket framåt. Ett sådant exempel är
Hallmans geografi. Härom ber jag få uppläsa följande ytt¬
rande af en inom skolverlden framstående och utmärkt man.
Yttrandet lyder sålunda:
»Innan jag öfvergår till besvarandet af dessa frågor, må
»det tillåtas mig att motivera mina åsigter, angående de stora
»geografiska läroböckerna. Jag kom som oerfaren lärare till
»en skola, der Hartmans berömda bok var antagen som läro-
»bok. Jag sökte initiera mig i densamma, tyckte den vara
»god och började undervisningen derefter. Jag läste med
»små barn, jag läste med 16 års ynglingar, jag ändrade me-
»toder, begagnade kartritning, uppgjorde kurser och pluggade
Detta gäller mer och mindre om alla ämnen. Ty i
dem alla kunna olika åsigter och metoder ingå såsom bestäm¬
mande faktorer.
Kan under sådana förhållanden det anses annat än orik¬
tigt, att t. ex. vid olika läroverk inom samma slift, med hvilka
organisation afsetts, när gossen skall från det ena mindre två-
eller fem-klassiga öfvergå till ett annat fullständigare fem- eller
sju-klassigt, lärjungen vid det mindre begagnar andra läro¬
böcker, än gossarne i motsvarande klasser af det större, till
hvilket han skall öfvergå.
Men flera sådana förhållanden finner man i läroverks-
programmen.
Några exempel utan onågot urval, blott efter som jag rå¬
kat se redogörelserna. I Amål läses Ekmans geometri, i lägre
klassen af Carlstad Euclides; i samma klass af sistnämnda
läroverk begagnas Yckenbergs latinska språklära, i Amål en
annan; i Karlshamn Landgrens svenska språklära, i Karls¬
krona Schweders; i Lund Barl/is bibliska historia, i Lands¬
krona Eklunds. Emellan båda dessa läroverk, närbelägna
hvarandra och tillhörande samma stift, förekomma olikheter
i läroböcker jemväl i afseende på engelska och matematik,
i Jönköping läses geografi efter Stein och Plathon, i Grenna
efter Dahm. 1 Strengnäs läses biblisk historia af Iluhner,
i Eskilstuna af Kurtz; hvarförutan vid sistnämnda båda
läroverk begagnas alldeles olika läroböcker i geometri och al¬
gebra. I Göteborgs stift har Marstrand emanciperat sig från
alla syskonläroverken, hvad franska språket beträffar, i det
derstädes läses Guinchards lärobok, som till uppställning och
terminologi är alldeles olika mot den eljest allmänt nyttjade
Olde. Slutligen väcker det också förundran, alt bland svenska
historier Gumelii ännu här och der förekommer.
Under den allmänna klagan, som nu råder öfver träng¬
seln mellan en massa af läroämnen, synes lämpligt att i all¬
mänhet hålla sig till så få och så elementära läroböcker som
möjligt. I sanning tyckes det icke då, med hänsigt till lär-
jungarne, vara något för mycket, att vid ett och samma läro¬
verk förekomma, såsom t. ex. nu i Stregnäs inom latinska
grammatikens område, ltabes större och mindre grammatikor
samt dessutom specialarbeten, »Hedners konstruktionslära» och
vBromans Consecutio Temporum.»
Kan väl det virrvar uti ifrågavarande hänseende, hvaraf
jag nu frandagt en sann teckning, vara ändamålsenligt och
773
niskoslägtet. Kulterna kunna aldrig blifva det; de skifta ef¬
ter olika traditioner, olika bildningsgrad, olika verldsåskåd-
ning. Man bör derföre ock noga skilja dem emellan. Re¬
ligionen skänker verlden endast frid och lycka, förädlande
med sitt ljus slägternas lif; de olika trosbekännelserna der¬
emot hafva mer än en gång tecknat verldshistoi iens blad
med strider och våldsamheter af den fasansvärdaste natur.
Må man bland tusende blodiga skräckscener erinra sig Carl
den stores krig mot Sachsarne, korståget mot Albigenserne,
Hussiternas förföljelse, Mohrernes fördrifvande ur Spanien, Hu-
genottkrigen i Frankrike, Bartholomeinatten, striderna i Eng¬
land under Stuartarnas tid, omvändelsevåldet i den nya verl¬
den och trettioåriga kriget. Till alla dessa fejder och grym¬
heter har icke religionen, icke sedligheten gilvit anledning,
utan de olika kulterna, sådana de framträdt beherskade och
besjälade af olika dogmer.
Jag tror också icke, att de af presterne afgifna reserva¬
tionerna äro skrifna i religionens, utan endast i dogmernas
namn.
För min del ger jag min röst åt betänkandet.
Sid. 600.
Herr Henschen: Lika med en föregående talare hade
jag förmodat, att ifrågavarande förslag skulle bifallas enhäl¬
ligt utan någon diskussion; men då sådan nu uppkommit
och jag gerna vill bidraga dertill, att genom de olika åsig-
ternas uttalande hithörande vigtiga begrepp blifva klarare
och redigare, anser jag mig böra derom yttra några ord;
dock ernar jag, för att ej trötta Ståndets ledamöter, söka
afhålla mig ifrån någon egentlig recension af det, som före¬
kommit, vare sig det Kongl, förslaget, Utskottets betänkande
eller det myckna, mer eller mindre riktiga, som under dis¬
kussionen här blifvit yttradt. En sådan afhållsamhet är
desto tjenligare, som under en dylik muntlig diskussion om
ett praktiskt föremål det vanligen är onödigt, ofta vådligt
att beträda den egentliga doktrinens och de mer abstrakta
begreppens område.
1 Lagutskottet har jag deltagit i ärendets handläggning
och lörordat det Kongl, förslagets antagande, fastän jag an¬
sett, att deremot kunde göras en eller annan anmärkning.
Jag har tillstyrkt förslaget, emedan det, om, såsom jag hop¬
pas, det blir lag, skall kraftigt bidraga att för den stora all¬
mänheten klargöra skillnaden mellan begreppen kyrka och
stat, äktenskap och vigsel m. m. dylikt. Liksom kemisten
medelst några droppar i en grumlig massa åstadkommer
fällning och klargöring, så skall ock denna lag (en liten
droppa bland massan af de borgerliga lagar, som vidröra
kyrkliga förhållanden) påskynda den redan började upplös¬
ningen af den här i landet hufvudsakligen ännu existerande
olyckliga och okristliga föreningen mellan staten och kyr¬
kan (eller kyrkorna).
Betänkandet är uppsatt af Lagutskottets talangfulle se¬
kreterare, hvilken jag, då betänkandet i Utskottet upplästes, för
motiveringen bernhar min tacksamhet. Jag gjorde det äfven
derför, att han i motiveringen icke inblandat de i äldre be¬
tänkande!) från samma Utskott (under föregående riksdagar)
alltför mycket inmängda allmänna satser och fraser, som,
vanligen herntade från den filosofiska rätts- och samhällslä¬
ra!), äro och i århundraden varit underkastade mycket tvif¬
vel, samt derföre orsakat många strider. Ulen ehuru mo¬
tiveringen har denna negativa, icke ringa förtjenst, har dock
vid denna motivering inträffat, hvad %id en dylik vanligen
inträffar och måste inträffa, nemligen att den ej blir sådan,
att den till alla delar kan fullt godkännas af hela den plu¬
ralitet, sorn godkänt slutsatsen (här sjelfva tillstyrkandet),
•lag anmärker detta, emedan jag mot motiveringen icke re¬
serverat mig, ehuru jag önskat, att Utskottet icke hade deri
yttrat, att det »lärer böra antagas, att kyrkolagen» (ursprung¬
ligen) »innebar ett förbud för jude att här i riket ingå äk¬
tenskap» *). Väl är det sannt, att kyrkolagens stiftare synas
hafva utgått från den förutsättning, att sådant äktenskap icke
skulle komma i fråga, hvarföre ock derom icke något, vare
sig förbud eller tillåtelse uttryckligen stadgats i nämnda
lag; men enär det, sorn ej är förbjudet, bör i allmänhet an¬
tagas vara tillåtet i dylika afseenden, anser jag sådant äk¬
tenskap icke vara i eller genom kyrkolagen förbjudet.
Beträffande åter nu gällande författningar, så alldenstund,
på sätt nyss nämndt är, kyrkolagen ej innefattar förbud,
samt, såsom i betänkandet äfven anmärkts, dels genom in¬
ledningen lill Kongl, förordningen den SO Juni -1JJ58 utan
undantag eiler inskränkning upphäfts det för judarne den
27 Maj 1702 utfärdade reglemente, genom hvars 2ö.dje §
judarne här i landet förbjudits ingå giftermål med andra, än
sina trosfiirvandter, dels enligt samma förordnings lista §
*) Vare sig med jude eller s. k. kristen (?)
777
»mosaiske trosbekännare, födde i Sverige eller som, utrikes
ifrån inkomne oeh i riket bosatte, blifvit eller blifva af
Kongl. Majit till Svenske undersåter upptagne skola» derefter
»i alla hänseenden vara ställde i lika rättsförhållanden med
öfrige Svenske undersåter enligt Svensk lag, samt åtnjuta
enahanda rättigheter och förmåner, som tillkomma svenske
undersåter i allmänhet, utan andra inskränkningar, än Sveri¬
ges grundlagar för utrikes födde män eller främmande tros-
kekännare bestämma eller i denna förordning särskildt stad¬
gas», dels ock hvarken i samma förordning eller i någon
derefter utfärdad författning mosaisk trosbekännare förbju¬
dits gifta sig med en svenska kyrkans medlem; fördenskull
anser jag, att något förbud i detta afseende icke finnes.
För denna min mening har jag erhållit en mycket svår fö¬
rebråelse al en bland fosterlandets lärdaste jurister; meri de
skäl, han dervid anförde, hafva icke rubbal min åsigt. Ehuru
jag nu dels af denna orsak, dels ock på andra grunder an¬
tager, att icke något förhud existerar, önskar jag dock, att
ifrågavarande lagförslag af Rikets Ständer godkärmos, på det
att ej blott allt vidare tvifvel i delta afseende må förekom-
mas, utan ock, hvad vida vigtigare är, borgerligt äktenskap
(ett äktenskap utan någon kyrklig vigsel) må af svenska lag¬
stiftningen erkännas såsom i alla afseenden »fullkomnadt» och
lika giltigt, som vöre det med dylik vigsel besegladt.
I frågan, huruvida sådant äktenskap kan i allmänhet
anses okristligt och om det bör tillåtas, hafva två talare re¬
dan gilvit några antydningar, som jag erkänner vara till de¬
ras hufvudtendens riktiga. Och den, sorni önskar härom
erhålla grundligare kännedom, kan finna den i de afhand-
lingar, som författats dels af den stora vetenskapsmannen
och strängt lutherska teologen, superintendenten d.r A. G,
Rudelbach, nemligen »om det borgerlige aegteskab, Kjöben¬
havn ISäld, dels ock af de skrifter, två bland vårt lands
lärdaste och skarpsinnigaste jurister, juris professorerne och
rioktorerne Johan Holmbergsson och Carl Johan Schlyter
författat, och som tryckts, Holmbergssons år 1845 samt Schly-
lers år 1856.
Man har här talat om äktenskapet såsom bygdt på
kristendomen, »på en rent kristlig grund», och tyckes hafva
trott, att äktenskapets egentliga ändamål skulle förfelas, om
den ena makan vore mosaisk trosbekännare och den andra
en s. k. kristen. 1 anledning deraf, och ehuru jag ville af¬
hålla mig från den egentliga vetenskapens område, Ivan jag
771!
ej undgå anmärka, att äktenskapets första och egentliga or¬
sak är könsskillnaden; ty örn den ej funnes, skulle den in¬
tima förening, vi kalla äktenskap, ej komma i fråga.
Men om än könsskillnaden är äktenskapets första och
egentliga orsak, kari man dock icke endast deri finna tillräck¬
lig orsak till äktenskapets stiftande. Flera orsaker måste fin¬
nas, och af dem alla måste kunna slutas till äktenskapets
egentliga ändamål. Dessa orsaker finnas dels i skaparens an¬
ordning att till menniskoslägtets vidmakthållande och förök¬
ning (hvilket var ett oändligt högt och stort mål) erfordras
personer af olika kön, dels ock deri, att dessa personer hafva
ej blott andliga egenskaper, bland hvilka kärleken är högst*)
utan ett evigt mål, föreningen med Gud. Om vi nu besinna,
att kärlek (in abstracto) ej finnes utan föremål (in concreto),
hvilket uti ifrågavarande afseende är makan, så kunna vi
med tillhjelp af erfarenheten i lifvet sluta dertill, att äkten¬
skapets ändamål är menniskoslägtets och kärlekens vidmakt¬
hållande och förökande, samt derigenom äfven ernåendet af
menniskornas högsta, eviga mål, föreningen med Gud. — Att
menniskoslägtets förökning dock är äktenskapets mest primi¬
tiva och egentliga ändamål, synes af det första bud Herren Gud
gaf de två först skapade: varer fruktsamme, föröker eder
och uppfyller jorden» (1 Mos. 1: 21!). Men sedan man an¬
märkt, att könsskillnaden är första och egentliga orsaken till
den ifrågavarande intima föreningen, bör äfven anmärkas, att
det ömsesidiga fria samtycket mellan en man och en qvinna,
som begge äro lagligen oförhindrade att gifta sig med hvar¬
andra, utgör det vigtigaste och nödvändigaste, att icke säga
enda hufvudsakliga vilkoret för äktenskapets början och giltig¬
het (»Consensus facit nuptias»). Men till äktenskapet, enligt
dess idé, fordras dessutom två för denna förening väsendt-
liga egenskaper, nemligen kärlek och oupplöslighel för hela
den tid, begye makarna lefva (Mathei 19: 8 och 9). Kärlek
bör. enligt äktenskapets idé, vara både dess första anledning
eller orsak och tillika öka äktenskapets väsentliga vilkor eller
lifsprincip. Dock kan man icke neka, att ett verkligt äkten¬
skap kan existera och tyvärr ofta finnes utan egentlig kärlek,
vare sig såsom äktenskapets första anledning, eller dess lif¬
gifvande princip under äktenskapets fortvaro. Deremot vill
jag icke med namnet äktenskap beteckna någon mellan man
och qvinna ingången aldrig så intim förening, som är öfver-
*) 1 Kor. 13: 13.
enskommen för kortare tid, än endera makans lifstid, och som
således saknar den andra nyssnämnda egenskapen d. v. s.
oupplöslighet för hela den lid, hegge makarna lefva. Alltså
måste man efter min uppfattning antaga propagationen såsom
äktenskapets första och egentligaste ändamål, samt duration
eller oupplöslighet såsom äktenskapets väsendtligaste känne¬
tecken och ena hufvudhår akter.
Med propagationen sammanhänger naturligtvis makarnes
skyldighet att uppfostra sina barn. Men denna skyldighet, äf¬
vensom skyldigheten att inbördes älska, hjelpa och söka för¬
ädla hvarandra m. m., som med ett rätt äktenskap följer,
vågar jag, vid jemförelse med det primitiva ändamålet, icke
anse för annat, än något sekundärt, ehuru högvigtigt. Man
torde nemligen icke kunna neka, att af positiv lag erkända,
således i socialt hänseende verkliga äktenskap tyvärr existera
utan inbördes kärlek och öfriga ofvannämnda förmåner.
1 afseende å det, hvarom här egentligen är fråga, bör
jag vidare anmärka, att, om än en verkligt troende kristen icke
bör gifta sig med en mosaisk trosbekännare (1 Kor. 7; 39—
slutet), följer icke deraf, att den borgerliga lagstiftningen (sta¬
ten) bör förbjuda giftermål emellan sådana bekännare och så
kallade kristna. — Från kristendomens första början, då den
kristna kyrkan herrligast blomstrade och var vida skild från
staten, erkände denna kyrka de så kallade blandade äkten¬
skap, såsom lagliga och behöriga, derest de voro enligt romer¬
ska lagen ingångna.
Alldenstund nu det, som jag anfört såsom tillhörande äkten¬
skapets väsende eller vilkor för dess verklighet, nemligen det
ömsesidiga fria samtycket och äktenskapets oupplöslighet för hela
den tid, begge makarna lefva, skulle äfven utgöra nödvändiga vilkor
för de ifrågavarande äktenskapen emellan en mosaisk trosbe¬
kännare och «*n så kallad kristen, samt äktenskapets egent¬
liga ändamål, propagationen, ja äfven kärlek och inbördes
hjelp, kunna vinnas vid de nu ifrågavarande så kallade blan¬
dade äktenskapen, anser jag mig icke hafva något hufvudsak¬
lig! att anmärka mot det nådiga förslaget.
Herr Björck har under diskussionen yttrat, att kristen¬
domens första bekännare ej insågo skillnaden mellan kyrka
och stat; men detta yttrande tillkom af förhastande; ty (jag
vet det) Herr Björck känner noga, att denna skillnad aldrig
framlrädt Och kunnat inses klarare, än under den tid kristna
kyrkan var grymt förföljd af den romerska staten. Sedan
den romerske kejsaren Constantin den store, som man van¬
780
ligen säger, upphöjt, men rätteligen bör säga, nedsänkt den
kristna religionen till statsreligion, så biet motsatsen mellan
kyrka och stat fördunklad, och så uppkom det olyckliga och
okristliga förhållande, som i sednare tider betecknats med
namnet statskyrka.
Man har talat om en kristen »stat». Enhvar vet val,
att icke stater, utan blott menniskor kunna blifva kristna och
evigt saliga. Staten är inrättad för tiden, mennishorna äro
skapade för evigheten. Åtskilligt ganska riktigt är i fråga om
»kristen stat» redan anmärkt af Herr Carlén. Dock bör med-
gifvas, att man nog förstår hvad med »kristet samhälle», »kristen
stat» menas, nemligen en sådan, som hyllar kristna religio¬
nen. Men detta bör ske derigenom, att alla hinder för dess verk¬
ningar undanrödjas, så att individerna, medborgarne blifva
sanna kristna; hvarefter nog statsinrättningarne göras sådana,
att de bäst lämpa sig för kristendomens ändamål.
Jag instämmer med Herr Björck deri, att presterne ej
böra åläggas viga mosaisk trosbekännare med evangelisk,
och tillägger, att man ej bör ålägga prester eiler andra att
mot deras samvete företaga någon andlig förrättning, vare sig
den heliga nattvardens utdelande eller emottagande eller
annat slikt.
Då jag är förvissad, att både Biskop Bring och andra i
detta afseende framstående ledamöter af Presteståndet inse,
att banden emellan kyrka och stat, här såsom i andra civili¬
serade så kallade kristna länder, oundvikligen komma att upp¬
lösas, förundrar det mig, att desse upplyste män motsätta sig
hvarje steg, som tages för att småningom och fredligt verk¬
ställa denna upplösning. De önska väl ej, att den må ske
revolutionärt?
Hedan år 1838 började jag arbeta för religionsfrihetens
befrämjande här i landet. Då jag år 18S7 såg de fyra Riks¬
stånden samlade på Riddarhuset, för att i saken öfverlägga,
fick älven jag derom yttra mig der; och jag slöt då mitt ta!
med förklaring, att jag i det stora sammanträdet såg en mor¬
gonrodnad, som bådade lull dag. Denna morgonrodnad har
tilltagit äfven vid sednaste riksdag; och ifrågavarande pro¬
position är en frukt af det inbrytande ljuset.
Sid. (ilik).
Herr Henschen: Som ännu icke blifvit bekant, på hvad
sätt denna fråga i Bondeståndet afgjorts, anser jag, att högt-
781
ärade Ståndets nyss fattade beslut i afseende å Statsutskottets
memorial JVJ 13 älven bör tillämpas i förevarande fall.
Sid. 674.
Herr Henschen: Jag anser deremot, att ärendet i detta
Stånd icke bör till behandling företagas förr, än på officiel
väg blifvit kunnigt, hvad beslut Presteståndet deruti fattat.
Sid. 679.
Herr Henschen: De svårigheter, som man anmärkt för¬
knippade med förteckningarnes uppläsande på sockenstämma,
torde väl nu komma att förfalla, då sockenstämman försvin¬
ner och kommunalstämman träder i dess ställe. För min del *
anser jag det väl behöfligt, att en revision försiggår på stället;
ty genom den granskning, som hos Kongl, kammarrätten
sedermera verkställes, vinnes ingen upplysning, huruvida all¬
mogen verkligen fått ut sin rätt.
Sid. 689.
Herr Henschen: För min del tror jag det hade varit
lämpligast att bifalla Herr Talmannens framställning; men då
diskussion uppstått, vill jag tillkännagifva, det jag är en bland
de många, som önska, det öfverste Ericson måtte fortfara i
sin befattning. Såsom man vet, är en framställning i annat
afseende gjord till Rikets Ständer angående öfverste Ericson;
och vid detta tillfälle torde det vara lämpligt att gifva sina
åsigter tillkänna. 1 anledning af denna diskussion och en
förut bär förd sådan, önskar jag, det Statsutskottets ledamö¬
ter måtte påskynda behandlingen af den utaf Herr Laller¬
stedt väckta motion; och då denna fråga hos Ståndet före¬
kommer, torde rätta tidpunkten vara inne att afgöra, om en
deputation till Öfverste Ericson bör afgå.
Sid. 691.
Herr Henschen: Då jag förra gången hade ordet, glömde
jag fästa uppmärksamheten derpå, att Bondeståndet redan
återremitterat motionen till Lagutskottet. Detta är en om¬
ständighet, hvarpå man äfven bör göra afseende. Med an¬
ledning af Herr Carlius anmärkning vill jag erinra, att, just
på det att dels eli enda sådant ämne, om hvilket stadganden
finnas i flera författningar, dels ock flera ämnen, som af nå¬
gon tillfällig omständighet måste, åtminstone tillsvidare, sam¬
manföras i en enda författning, måtte blifva i Utskott konse-
qvent och efter samma princip behandladt, hvilket ej gerna
eller så säkert kan ske, om frågan skall handläggas af flera
Utskott, hafva de sammansatta Utskotten tillkommit. Exem¬
pelvis må erinras, att ett sådant sammansatt Utskott hand¬
lägger författningarne om bränvinstillverkning och försäljning,
ehuru dessa författningar innehålla dels beskattningslag, som
Bevillningsutskottet eljest skulle handlägga, dels kriminal-lag,
som eljest Lagutskottet skulle utarbeta, dels ock polis-stad-
ganden samt andra sådana saker, som tillhörde Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomiutskottets utredning. För att nu få dessa
frågor ändamålsenligt och konseqvent behandlade, blifva mo¬
tioner, rörande bränvinstillverkning och försäljning, remitte¬
rade till Bevillningsutskottet, såsom det i afseende å ämnet
principala; hvarpå deputerade från detta sammanträda med
deputerade från Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
utskolten, hvarefter dessa deputerade från tre Utskott, såsom
ett särskildt Utskott, behandla hela frågan, ehuru den ostri¬
digt kunde behandlas i hvardera af de tre Utskotten, som då
skulle taga hvar sin del af ämnet. Men detta har grund-
lags-stiftaren icke velat, emedan det hela — förslagen till
dessa begge författningar — då skulle lätt kunna blifva min¬
dre sammanhängande och principenligt. På samma sätt be¬
handlas åtskilliga sammansatta frågor, t. ex. frågorna om be-
väringsskyldigheten, vissa ämnen rörande tull-lagstiftningen
m. fl. Jag vet icke, hvarföre sammansatta Utskott skulle
finnas, om de ej skulle behandla sammansatta frågor och
motioner, som innehölle mål af olika beskaffenhet, äfvensom
de mål, hvilka förhålla sig till hvarandra som orsak och ver¬
kan, eller stå till hvarandra i ett innerligare kausal-för-
hållande.
Hvad beträffar Herr Carléns yttrande, att jag skulle ön¬
skat dela denna motion, i händelse Ståndets blifvande beslut
dertill föranledde, får jag förklara, att detta är en miss-upp-
fattning af Herr Carlén, enär min framställning i detta hän¬
seende endast afsåg delning af en utaf mig i enahanda ämne
väckt motion. Jag fortsätter mitt yrkande om återremiss.
Sid. 691.
Herr Henschen: Då Herr Odmansson medgifvit, att förra
delen af motionen tillhör Lagutskottet och den sednare sam¬
mansatta Lag- och Ekonomiutskottet, samt motionen således
åtminstone till 3/4 bör af Lagutskottet behandlas, så måtte
val detta redan i och för sig utgöra tillräckligt skäl att hän¬
785
visa motionen till Lagutskottet; och om Ståndet behagar taga
i betraktande de talande skäl, jag redan förut anfört till stöd
för en sådan åsigt, tror jag ingen tvekan böra förefinnas der¬
om, att motionen bör till Lagutskottet återremitteras.
Sid. 696.
Herr Henschen: Jag har i Utskottet reserverat mig emot
Utskottets förevarande utlåtande och åberopat den reservation,
jag i en annan fråga vid Utskottets betänkande afgifvit. Ut¬
skottets räsonnemang går ut på, att frågan ej tillhör Utskot¬
tets behandling, såsom motiv hvarför blifvit uppgifvet, att mo¬
tionen afhandlade ämnen af olika beskaffenhet och sålunda
vore stridande mot SI § riksdagsordningen. Häremot är
dock att erinra, att det ingalunda tillkommer ett Utkott att
bedöma, huruvida en grundlagsparagraf blifvit af ett riks¬
stånd öfverträdd. Men det finnes äfven andra skäl, som visa,
att Utskottet oriktigt förfarit, hvarföre jag yrkar, att utlåtandet
måtte till Utskottet återremitteras. Ifrågavarande motion af~
ser inskränkning i stadgandena rörande edgång. Nu är det
visserliaen sannt, att motionen till en del berör den lagstift¬
ning, som tillkommer Konung och Ständer gemensamt, och
till en del den, som genom grundlagen är uppdragen åt Ko¬
nungen allena; men då motionen endast innefattar ett ämne,
nemligen edgång, och grunden för inskränkning i ena fallet
äfven gäller för inskränkning i det andra, anser jag. att motionen
bör behandlas af ett Utskott, hvilket i detta fall vill säga sam¬
mansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet.
De närmare skälen för denna min åsigt har jag utvecklat i
en annan reservation rörande Lagutskottets utlåtande öfver en
af mig väckt motion i samma ämne, som förevarande, och
till hvilken reservation jag hänvisar. Men utlåtandet, hvari
den finnes, har ännu ej inkommit till Riksstånden, och som
jag torde vara på permission borta, då detsamma kommer att
inom Ståndet föredragas, begagnar! jag detta tillfälle för att
förklara, det jag anser äfven min motion böra af Lagutskot¬
tet behandlas, i följd hvaraf jag yrkar, att såväl deri nu un¬
der behandling varande, som äfven min berörda motion måtte
till Lagutskottet återremitteras. Men skulle detta mitt yr¬
kande icke vinna bifall, är jag beredd att dela min motion.
A