Den 30 November.
301
ken uppflyttade, men voro i behof af förökadt lärareantal,
samt till förbättring i redan anställde lärares löner.
Då det numera är elt oafvisligt behof att få nämnda
skola utvidgad, får jag vördsamt föreslå, att Hedemora stads
psedagogie måtte förändras till lägre Elementar-läroverk, med
2:ne classer, samt en Hector och en Adjunct, åtnjutande de
löner, som redan äro för deras vederlikar vid andra lägre
Elementar-läroverk bestämda.
A. F. Boman.
JVs 153.
Vördsamt Memorial.
Uti 1808 års Kongl. Stadga om jagt och djurfångst är
vid strängt ansvar förbjudet att utsätta gillrade skjutgevär,
men detta välbetänkta stadgande har föranledt den uppfin¬
ningsrika egennyttan att på ett annat, ehuru icke mindre
straffvärdt, sätt taga igen skadan. Så har t. ex. i de Norr¬
ländska provincerna de ohyggliga s. k. Elgdragen intagit de
gillrade gevärens plats och åstadkommit icke blott mycken
och onödig förödelse, synnerligast ibland de djur, hvaraf upp¬
finningen lånat namn, utan äfven menniskolif blifvit spillde.
Elgdragen bestå af uti skogen i långa sträckor försåtligt
anbragte hägnader, der och hvar försedde med öppningar,
hvaruti skarpslipade, circa två alnar långa, spjut äro fästade
vid starka, nedböjde och gillrade fjederstänger. Komma nu
menniskor eller djur intill dessa giller, så springer den s k.
fjedern upp och spjutet träffar sitt offer, hvilket väl stundom
kan lyckas att befria sig från mordvapnet, men endast för
att på något aflägset ställe förblöda och förruttna, utan att
lemna den ringaste nytta hvarken för dem, som beröfvat det
lifvet, eller för andra; men i de flesta fall spetsas djuret och
blifver qvarsittande för att undergå den mest smärtsamma
död, och då gillren sällan vitjas oftare, än hvar 8:de—!2:te
dag, händer således äfven, synnerligast under sommartiden,
att djuret, när det anträffas, är åtminstone till föda alldeles
odugligt.
På grund häraf, får jag vördsamt yrka, att de så valf för
menniskor, som djur farliga och försåtliga Elgdragen måtte,
vid lika ansvar, som för gillrade skjutgevär redan finnes
stadgadt, helt och hållet förbjudas.
502
Den 50 November.
Härjemte får jag äfven, såsom mycket bidragande tili
ett fullständigare utdödande af rofdjur, anhålla, att stadgas
måtte, att dessa få saklöst fällas, hvarhelst de träffas, å egen
eller annans mark; att Björn får holmås af hvem som helst
och hvar som helst; samt att ett vite af minst 30 R:dr Runt
måtte bestämmas för en hvar, som uppskrämmer en Björn,
hvilken veterligen, d. v. s. genom kungörande från predik¬
stolen i sockenkyrkan, eller enskildt bevisligt tillkännagivande,
är inholmad.
Om remiss till Höglofliga Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskotttet anhålles.
A. F. Boman.
M 134.
Vördsamt Memorial.
Vid sistförflutne Riksdag väcktes inom Högvördiga Pre-
ste-Ståndet af Theologiee Doctorn Säve motion om beskatt¬
ning å hundkreatur, hvilken icke då lyckades att vinna Ri¬
kets Höglofliga Ständers bifall, utan förföll, likväl genom en
ganska knapp majoritet. Då undertecknad emedlertid funnit
nämnde förslag vara ganska välbetänkt, tager jag mig fri¬
heten att härmedelst, såsom min egen, återupptaga flerr
Doctor Säves ifrågavarande motion, vördsamt påyrkande, att
Rikets Höglofliga Ständer täckas bestämma en skatt af högst
tre Riksdaler Riksmynt årligen för hvarje hundkreatur; —
öfverlemnande likväl till Höglofliga Utskottet att afgöra, hu¬
ruvida undantag härifrån bör göras för vallhundar. — Skat¬
ten tillfaller communerne, att användas till välgörande eller
allmänt nyttiga ändamål.
Jag bedjer få erinra, att i brödrariket Norrige, hvars
institutioner och allmänna förhållanden så ofta inom vårt
land framhållas och prisas, beskattningen å hundar uppgår
ända till tre Speciedaler för hvarje, eller ungefär 12 R:dr
R:mt; hvadan jag har skäl förmoda att den af mig här of¬
van föreslagna beskattning ingalunda kan anses, för hög.
Om remiss till Höglofliga Bevillnings-Utskottet anhålles.
A. F. Boman.
Den 50 November.
505
M 135.
Vördsamt Memorial.
Uti underdånig skrifvelse af den 10 December 1857,
hemställde Rikets vid sistlidne Riksdag församlade Ständer,
det Kongl. Maj:t täcktes i Nåder nedsätta en Comité af sak¬
kunnige män, för utarbetande af förslag till ändamålsenligt
ordnande af den medicinska undervisningen i Riket. Då åt-
skillige andra, likaledes vid sistlidne Riksdag i underdånighet
begärda, Comitéer kort efter Riksdagens slut tillsattes, så
förefaller det anmärkningsvärdt, att framställningen om nu
ifrågavarande Comité, oaktadt densamma hade afseende på
en för hela samhället så vigtig fråga och varit äskad såväl
af Medicinska Faculteterna, som af Sundhets-Collegium, icke
blef hos Kongl. Majit föredragen förr, än efter det Herr Stats-
Rådet m. m. Grefve II. Hamilton öfvertagit ledningen af Ec-
clesiastik-ärendena, då Kongl. Majit den i Februarii inneva¬
rande år till ledamöter i en Comité med ofvannämnde syf¬
temål i Nåder utnämnde: Medicinae Professorn vid Universi¬
tetet i Lund, P. E. Gellerstedt, Chirurgife Professorn vid Uni¬
versitetet i Upsala, C. B. Mesterton, Extra Ordinarie Medi¬
cinae Professorn vid Carolinska Medico Chirurgiska Institutet
i Stockholm, P. //. Malmsten, Stadsläkaren i Westerås Me¬
dicinae Doctorn L. M. Altin och Intendenten vid S:t Ragnhilds
Helsokälla i Söderköping Doctor G. Böttiger. Denna Comité
slutade sitt arbete den 30 sistlidne Junii och vid pass
en månad derefter inlemnades dess betänkande till Ecclesia-
stik-Departementet. Då sannolikt icke svar från vederbö¬
rande auctoriteter, till hvilkas utlåtande ifrågavarande betän¬
kande blifvit remitteradt, ännu till Kongl. Majit inkommit och
det således möjligen kan hända, att Kongl. Majit icke under
innevarande Riksdag kommer att fatta Sitt beslut i ämnet,
eller deruti hos Rikets Ständer göra någon framställning, har
jag, efter inhemtad kännedom af berörde betänkande, ansett
mig böra såsom min motion upptaga det förslag, som Comi-
téens pluralitet, med fyra röster emot en, »efter bästa förstånd
»och moget öfvervägande ansett sig böra i underdånighet fram-
»ställa såsom otvifvelaktigt det enda rätta, hvarigenom medi-
»cinska undervisningen i vårt land på ett fullt ändamålsenligt
»sätt kan ordnas» — på det Rikets Ständer må komma i
tillfälle att detsamma, för sin del, godkänna samt i öfrigt
504
Den 50 November
vidtaga de åtgärder, hvartill samma förslag finnes böra för¬
anleda.
Detta förslag lyder sålunda: Att, med indragande af så¬
väl de vid Universiteterna i Upsala och Lund befintliga Medi¬
cinska Faculteter, som af Kongl. Carolinska Medico-Chirurgi-
ska Institutet, ett enda Medicinskt Läroverk inrättas i Stock¬
holm, för hvars behof således alla de vid ofvannämnde un¬
dervisningsanstalter befintliga inrättningar och materiela hjelp¬
medel, såvidt möjligt är, skulle komma att användas.
I afseende på de närmare detailerne af detta nya läro¬
verks organisation, hänvisar jag till hvad Comitéens härjemte
bilagde betänkande (pag. 87 och följ.) i detta hänseende inne¬
håller. Comitérade hafva äfven i sitt betänkande så utförligt
och tillfredsställande motiverat ifrågavarande förslag och gendrif-
vit de inkast, som deremot skulle kunna göras, att jag äfven i
detta hänseende nöjer mig med att till betänkandet hänvisa;
må de lärde finna sig föranlåtne att tvista om, huruvida Me¬
dicinen är en practisk vetenskap, eller ej, och med all aktning
för den Medicinska vetenskapsman, som studerar vetenskapen
endast för dess egen skull, —- för den stora allmänheten
måste det dock alltid synas, som om den Medicinska veten¬
skapen, huru hög dess ståndpunkt än må vara, skulle med¬
föra ringa båtnad för samhället, om den icke gör sig gällande
i handling, eller, med andra ord, framträder äfven såsom konst.
De hufvudsakliga fördelar, som genom Comitéens ofvan¬
nämnde förslag skulle vinnas, äro: först och främst en grund¬
ligare och mångsidigare medicinsk bildning hos Sveriges
Läkare-Corps, men derjemte äfven studie-cursens förkortning
och mindre dyrhet för den studerande samt för Staten, sär¬
deles i en framtid, mindre dryga omkostnader för den medi¬
cinska undervisningen, då för närvarande de tre befintliga
medicinska läroverken i sitt nuvarande ofullständiga skick,
sammanräknadt, hafva omkring 50 lärare och oundgängligen,
om de hvart för sig någorlunda skola completteras, komma
att hafva ett antal af omkring 45 lärare, under det deremot
det föreslagna enda läroverket i Stockholm, i alla hänseenden
fullständigt utrustadt, enligt Comitéens förslag, blott skulle
hafva 25 lärare.
Men om, såsom ofvan nämnts, Comitérade, enligt min öfver¬
tygelse, genom ifrågavarande förslag, förtjenstfull! och lyckligt
löst den uppgift, som varit dem förelagd, så hafva de der¬
emot varit mindre lyckliga uti sitt så kallade Interirnsförslag,
hvilket blifvit uppgjordt under förutsättning, att det andra
1)en 50 November.
förslaget möjligen icke så snart skulle kunna sättas i verket,
och går ut på att till en slags gemensam samverkan förena
de nuvarande trenne medicinska läroverken. Bristerna uti
detta lnterimsförslag, hvilket på det hela synes mig vara en¬
dast ett lappverk, utmärkt genom ett särdeles inveekladt ma-
chineri, samt isynnerhet medföra stor olägenhet lör de stu¬
derande, hvilka enligt detsamma endast en gång om året, i
Junii månad, skulle kunna afsluta sin curs — angifvas bäst
uti det underdåniga utlåtande, som Carolinska Institutets Pro¬
fessorer öfver Comitéens betänkande afgifvit, hvarföre jag,
med biläggande af samma utlåtande, inskränker mig till att
dertill hänvisa.
Om derföre Regering och Ständer icke för närvarande
skulle finna skäligt antaga det förslag, som här ofvan blifvit
framställdt såsom det otvifvelaktigt enda rätta, torde det vara
säkrast, att tills vidare låta de trenne läroverken, hvart för
sig, bestå med sin nuvarande författning och att det erkändt
fullständigaste bland dem, eller det Carolinska Medico-Chirur-
giska Institutet, af Rikets Ständer alltid välbevåget omfattadt,
än ytterligare vinner den förökning i lärarepersonal, som me¬
dicinska undervisningen derstädes för närvarande oundvikligen
kräfver. Såsom ett alternativ till ofvan framställda motion
får jag således hos Rikets Ständer föreslå, att på Carolinska
Institutets stat måtte uppföras, dels 4,000 R:dr Runt till en
profession iphysiologie, dels 1.500 R:dr till en adjunctur i läran
om barnsjukdomarne (peediatrie) samt dels ett lika belopp,
eller 1,500 R:dr Runt till en adjunctur i psychiatrie, hvars
innehafvare tillika bör vara Öfverläkare å det nya Hospitalet
vid Conradsberg och derstädes kliniskt undervisa i sinnes-
sjukdomarnes behandling. Motiverna lör inrättandet af de
båda nu föreslagna nya adjuncturerna finnas utförligt fram¬
ställda uti Comitérades betänkande, hvarest de angifvas såsom
under alla förhållanden oundgängligen nödvändiga. Beträffande
den nya professionen i physiologie, anser jag mig böra tillägga
följande:
Physiologien afhandlar läran om lifsprocessen och under¬
söker den vexelverkan, som de olika organerna och organde-
larne uti den lefvande organismen ömsesidigt utöfva på hvar¬
andra. Denna vetenskap står naturligtvis i nära sammanhang
med anatomien och då fordom physiologien förnämligast stu¬
derades.! ur böcker, fulla med hypothetiskt antagna satser,
som mer eller mindre godtyckligt tillämpades vid förklarin-
Bil. lill Berg.-Stånd. Prat. 1859-1S60. 20
506
Uen 50 November.
gen af lifsfenomenerna, var ock undervisningen i detta ämne
vanligen anförtrodd ät läraren i anatomi. Physiologien har
emedlertid nu genom begagnande af de stora framsteg, som
chemien och physiken gjort, allt mer och mer kommit p§
spären de processer, som försiggå uti organismen och stå uti
närmaste sammanhang med den organiska materiens föränd¬
ringar, samt utgör numera en af de allra vigtigaste grund¬
läggande discipliner för den medicinska vetenskapens studium.
Flerstädes i Europa finnas derföre inrättade Physiologiska
Instituter, rikt utstyrda med laboratorier och apparater, såsom
t. ex. i Breslau, Göttingen, Munchen och Berlin och öfver¬
allt. der medicinsk undervisning grundligt och fullständigt
meddelas, finnes ock en särskild profession i physiologi. Det
må för öfrigt tillåtas mig åberopa hvad i detta hänseende
finnes anfördt uti det Kongl. Majis Proposition rörande Stats¬
verkets tillstånd och behof bifogade Stats-Rådsprotocoll, angå¬
ende nödigheten af en profession i physiologi vid Upsala Uni¬
versitet, — hvilket allt eger sin fulla tillämpning på Carolinska
Institutet, och så mycket mera som anatomiens studium van¬
ligen här i Stockholm idkas af ett långt större antal, än vid
Upsala Universitet samt derjemte den i hufvudstaden belägna
Veterinär-Inrättning lemnar tillfällen till experimenter å lef¬
vande djur, hvartill någon motsvarighet vid Upsala Universi¬
tet icke torde finnas.
Um remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
L. J. Lovén.
JVs 136.
Vördsamt Memorial.
En af Sveriges unga vetenskapsidkare, Philosophi«e Ma¬
gistern, Medicinae Candidaten O. Torell har under de sednare
åren egnat sig åt forskningar, som, genom deras omfattning,
vetenskapliga betydelse och de med dem förbundna svårig¬
heter och mödor, äro väl förtjenta af Riksens Ständers upp¬
märksamhet. Magister Torell har nemligen företagit sig, att
så fullständigt, som möjligt, undersöka den hafsfauna, som
bebor den högre och högsta Nordens haf, samt vissa af dessa
trakters märkliga geologiska företeelser. i detta ändamål
företog Herr Torell år 1857 en resa till Island, anställde be¬
tydliga insamlingar af alla slags naturalster på dess kuster
och genomfor det inre af landet i flera riktningar, för att
Den 50 November.
307
göra sig bekant med Glacierernas der så storartade fenome¬
ner. Aret derpå begat' han sig, åtföljd af numera Professor
Nordenskjöld, till Spitsbergen och har derifrån hemfört en i
hög grad värderik skörd af samlingar och iakttagelser i zoo¬
logiskt, botaniskt och geologiskt hänseende. Under nu för-
flutne sommar har Magister Torell utfört en resa på vestra
kusten af Grönland ända till Upernavik, den nordligaste der
belägna colonien. I följd af Hans Excellence Herr Utrikes
Stats-Ministerns förord, välvilligt bemött af dervarande Danska
auctoriteter, har Herr Torell kunnat, ehuru under ganska
farliga och särdeles mödosamma förhållanden, äfven der vinna
högst tillfredsställande resultater.
Efter den kännedom, som våra vetenskapsmän tagit om
alla de af Torell från dessa resor hemförda samlingar, äro de
mera omfattande och mera upplysande, än några, sorn hittills
af någon forskare blifvit förda till Europa från dessa hög¬
nordiska trakter. Sålunda t. ex. innehålla de talrika och väl
bevarade suiter af de skiljaktiga naturalster, som bebo dessa
nordliga haf från deras yta och ända ned till inemot 280
famnars djup. De hafva blifvit så förträffliga derigenom, att
Torell icke allenast eger en grundlig kännedom i ämnet och
användt en särdeles omtanka vid planens uppgörande och för¬
beredande, utan äfven ådagalagt mer än vanlig djerfhet och
ihärdighet i dess utförande.
Magister Torell har gjort alla dessa resor på egen be¬
kostnad. När man betänker, att t. ex. resan till Spitsbergen,
som varade mellan två och tre månader, utfördes på ett
särskildt i Hammarfest förhyrdt, samt för ändamålet enkom
inredt och utrustadt fartyg och att särskilda, särdeles kunnige
lotsar derför anskaffades samt att på Island dels arbetsfolk
är ytterst dyrlegdt, dels alla resor ske medelst rid- och pack¬
hästar, inser man lätt, att dessa resor icke kunnat verkställas
utan en högst betydlig kostnad, som visserligen icke under¬
stigit 10,000 R:dr. Men Magister Torell anser sig ännu böra
begagna de närmaste åren af en hittills ostörd helsa, för att
ytterligare fortsätta dessa forskningar och afser att använda
dem dels till ännu en resa till Spitsbergen, som, om möjligt,
bör företagas under nästa år 1860, dels till jemnförande un¬
dersökningar af det nordliga Norrige och dels att genomgå
och ordna det insamlade.
Det är för att befrämja en så oegennyttig och för fäder¬
neslandet hedrande vetenskaplig verksamhet, jag härmed före¬
slår, att Riksens Ständer behagade besluta att till Kongl.
508
Den 50 November.
Majis disposition ställa en summa af (8,000) åtta tusen R:dr
R:mt att, i den mån Kongl. Maji pröfvar nödigt, utbetalas
till Magister Torell för fortsättande af hans forskningsresor i
de nordliga trakterna af Atlantiska hafvet och Ishafvet samt
ordnande af derunder tillvägabragta samlingar och iakttagelser.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
L. J. Lovén.
M 157.
Vördsam Motion.
För att i möjligaste måtto förebygga de förluster, som,
efter hvad erfarenheten visat, drabba dels omyndiga derigenom,
att deras hos förmyndare innestående arfsmedel icke äro me¬
delst tillbörlige säkerhetshandlingar betryggade, dels ock inne¬
hafvare af inteckningar genom den i lag ännu qvarstående
pupillmedel tillaggda tysta förmånsrätt, äfvensom för att befor¬
dra spridning och användande af så beskaffade allmänna fond¬
papper, som redan äro, eller framdeles blifva utfärdade, får
jag vördsamt föreslå, att Riksens Ständer ville, för sin del,
besluta ett lagstadgande om ovilkorlig skyldighet för förmyn¬
dare att, till säkerhet för myndlings, hos honom innestående,
arfsmedel, anskaffa antingen fullgoda inteckningar, eller ock
sådana räntebärande obligationer, som Statsverket pröfvar för
sina fonder innebära full säkerhet, med förbindelse derjemte
att vid lagligen affordrad redovisning för förmynderskapet
styrka, att han samma obligationer för den omyndiges räk¬
ning innehar.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
/,. ./. Lovén.
JY° 138.
Vördsamt Anförande.
Under en lång följd af år har man hört ständiga, med
fog grundade, klagomål öfver oefterrättligheten i credit-
förhållandena inom handeln och industrien. Många förslag
hafva blifvit gjorda till det ondas afhjelpande och många
lagförändringar hafva härtill egt rum, utan att detta mer än
Den 30 November.
i en högst iinga mån förmått undanrödja olägenheterna.
Man står tvähågsen och nästan rådvill och vet ej hvad man
egentligen bör företaga, för att komma synnerligast bok¬
handlanden, den mindre fabricanten, handtverkaren till In¬
träde, så att de någorlunda ordentligt och inom en ej allt
för lång tid må erhålla liqvid för varor, de nödgas lemna
på credit, utan att af köparen erhålla löpande skuldlörbin-
delse eller annat värdepapper för beloppet. Dylika fordrin¬
gar, upptecknade i säljarens bok, utgöra sedan för honom
under en ganska lång tid endast ett död! capital, hvaraf han
ej kan betjena sig. Jag vet ganska väl, att man kan in¬
vända. det ingen är skyldig att sälja varor på credit, och att
det således är säljarens eget förvållande, att han på sådant
sätt har sina tillgångar lästlästa och oåtkomliga; men jag
vet äfven, att endast den, som har en ringa eller, snart sagdt,
ingen kännedom om sakförhållandena, kan göra en sådan
anmärkning. Hvar en annan vet det vara en omöjlighet
undvika att få en mängd bokfordringar, så rida säljaren vill
påräkna hafva någon afsättning af sina varor och undvika
bedröfvelsen se dem ligga osålda.
För att afhjelpa det här påpekade onda, utan att der¬
igenom förstöra handeln mot bokfordran, samt att få sådana
fordringar ordentligt, inom en ej allt lör lång tid, liqviderade,
får jag härtill hos Rikets Ständer afgifva följande förslag,
som, enligt min öfvertygelse, är både enkelt, lätt tillämpadt
och practiskt användbart.
Aret indelas i fyra qvartaler. Det första qvartalet inne¬
håller Januarii, Februarii, Mars månader, det andra April,
Maji, Junii, det tredje Julii, Augusti, September, och del
fjerde och sista October, November, December.
Inom första månaden i hvarje qvartal skola räkningar
å bokfordringar utskrilvas och tillställas gäldenärerne, hvilka
före qvartalets slut äro skyldige uppgöra liqvid med reda
penningar, eiler, då fordringsegaren det medgifver, med
accepterad räkning, löpande skuldförbindelse eller annat
värdepapper. Har liqvid ej skett inom sagde tid, vare for-
dringsegare pligtig att inom första månaden af påföljande
qvartal vid vederbörlig Domstol utsöka sin fordran. Urakt-
låtes detta, vare han sin bokfordran förlustig och gäldenären
sin skuld qvitt. Accepterad räkning, hvarå bestämd betal¬
ningstid ej blifvit utsatt, är till betalning förfallen efter det
löpande qvartalets slut.
Genom detta, som mig synes, enkla och practiska sätt
510
Den 50 November.
skulle en stor lättnad och reda åstadkommas med allt hvad
till bokfordran hörer. Inga gamla sådana fordringar komme
att finnas; allt biefve uppgjordt medan man ännu hade i
friskt minne så väl qvantum af borgade varor, som deras
pris. Mer än tillräcklig tid vore lemnad både till handels-
böckers ordentliga afslutande, räkningars utskrifvande och
de inom behörig tid oliqviderade beloppens indrifvande, då
man årligen härtill kunde använda fyra månader, fördelade
på lyra terminer af året, mot hvad nu är fallet, då allt
hopas på en gång vid hvarje års början. Inga sådana be¬
tydliga skulder skulle samlas på en hand, som nu oftast är
fallet, och säljaren ej befinna sig i den bekymrande oroande
ställning, att han, oaktadt han eger mer än riklig tillgång i
bokfordringar, för att liqvidera egna skulder, han likväl ej
vet om han eger något eller intet, ej vet om han vid för¬
fa I 1 otiden kan betala sina egna skulder, då det är honom
obekant hvad större eller mindre värde hans stora bok-
lordringar kunna hafva, då det är honom omöjligt att kunna
till behöfliga utbetalningar använda några af dessa. Han
måste genom lån, anlitande att få vänners borgensförbindel¬
ser och annat trassel söka skaffa sig niidiga utvägar, för att
kunna hälla sig uppe. Genom den skyndsammare liqviden,
medelst contant eller gångbara papper, skulle rörelsecapitalet
inom hela landet, så att säga, tre- å fyrdubblas, mot hvad
nu är lalle!. Genom qvartalsräkningars liqviderande skulle
concurser i högst betydlig mån minskas både till antal och
omfång, och så väl handlande, som andre näringsidkare ej
behöfva göra så stora förluster vid dylika tillfällen, som nu
hörer tili ordningen för dagen. Till detta gynnsamma re¬
sultat skulle ytterligare bidraga att, snart sagdt, hvarje affäires-
man hade ett lätt tillfälle att fyra gånger om året taga en
öfversigt öfver sin economiska ställning, sina fordringar och
skulder, hvilket måhända mer, än mvcket annat, skulle bi¬
draga till ordning och reda i rörelsen, afhålla mången från
svindlande olyckliga speculationer, ofta af brist på känne¬
dom om hurudana hans affairer egentligen äro; hvaremot
han, genom qvartals-uppgörelser, hade ständigt en klar in¬
sigt, huru långt hans tillgångar kunde sträcka sig. Säker¬
heten att inom bestämd, ej särdeles lång, tid få, på ett eller
annat sätt, liqvid för bokfordringar gjorde det äfven möjligt
att inom kortare tid betala egna skulder; att till vida större
belopp köpa egna förnödenheter mot contant, och derigenom
naturligtvis erhålla billigare pris. Med ett ord, en vida
Den 30 November.
311
mera allmän ordning, reda och punktlighet i alla atiäirer
skulle otvifvelaktig! uppstå, genom antagandet af här före¬
slagna föreskrifter vid bokfordringar. !»å en hvar visste att
dylika fordringar ovillkorligen måste fyra gånger om året
liqvideras, vid bestämda tider, blefve de till aldra största
belopp också liqviderade, utan anlitande af den exsecutiva
makten. Våra många banker gifva härpå det säkraste be¬
viset; ty då man vet, att ett erhållet lån ovillkorligen måste
der på en bestämd lid inbetalas, blifva de också i behörig ord¬
ning betalda, och bankerna behöfva endast för jemnförelsevis
högst obetydliga belopp företaga lagsökning och till ännu
ringare belopp göra några förluster.
Naturligtvis få ej dessa föreskrifter tydas så, att egare
af bokfordran vore skyldig att vänta på liqvid, tills qvartalet
utlupit. Det bör ju stå honom fritt att när, som helst, före
qvartalets utgång söka erhålla liqvid för försåld vara, då ej
någon bestämd betalningstid blifvit antagen. Här är endast
föreslaget den längsta tid, en bokfordran får vara gällande.
I)å jag ej tilltror mig kunna uppställa detta förslag i
lagform, får jag vördsamt anhålla, att dotia malte ske af
Lag-Utskottet, äfvensom de ändringar eller upphäfvanden af
nu gällande lagföreskrifter, hvilka blifva olämpliga, i läll
detta förslag skulle komma att vinna bifall i mer eller
mindre mån.
C. G. Rydin.
M 139.
Vördsam anhållan.
En liten bok har förliden sommar utkommit, med titel:
»Anteckningar öfver Kongl. Lif-Rustkammarens och Kongl.
Klädkammarens samlingar», författad af Mamsell Octavia
Carlén, och utgörande en historisk catalog öfver nämnde
samlingar.
Denna lilla bok vittnar om det outtröttliga arbete samt
det varma nit, hvarmed författarinnan omfattat våra histori¬
ska minnen, och är således ett företag, för hvilket Staten
står i förbindelse hos Mamsell Octavia Carlén.
Dessa dyrbara samlingar tillhöra Staten och ega ett så
oskattbart värde, att de ej ens med penningar kunna upp¬
vägas; men under de sekler, de utgjort vår stolthet och ut-
5 VI
Ven 50 November.
landningars beundran, liar, veterligen, ännu aldrig någon af
Sveriges skriftställare utfört något, i likhet med det ofvan¬
nämnda, fullständigt arbete, beträffande dem. En och annan
har visserligen försökt sig dermed, men tröttnat och upphört
redan vid början.
Den här omnämnda boken medför frenne fördelar för
Staten: för det birsta får allmänheten genom densamma reda
på och interesse för hvad Sverige eger af historiska märk¬
värdigheter; för det andra utgör den inom Kongl. Lif-Rust-
kammaren och Kongl. Klädkammaren ett slags control på
desamma, och för det tredje bidrager den till Kongl. Lif-
Rustkammarens och Kongl. Klädkammarens förkofran, genom
den i bokens inledning omnämnda uppgift, att, lill samlin-
garnes förökande, härtill passande gåfvor med tacksamhet
emottagas.
Då man tager i betraktande det högst ovanliga, att en
ensam obemedlad qvinna, som icke haft, har och sannolikt
aldrig kan få någon tjenstebefattning vid eller någon inkomst
af Kongl. Lif-Rustkammaren, utan endast af ett lågande nit
för saken och kärlek till fäderneslandets stora historiska
minnen och bragder, företagit detta, säkerligen ganska tröt¬
tande och tålainodsprölvande, arbete, anser jag det vara en
pligt af samhället, att lör detsamma gifva sin erkänsla till¬
känna genom någon liten national-belöning.
Jag föreslår alltså, att Rikets Ständer måtte förära
Mamsell Octavia Carlén en gratifica t ion af 1,000 å SOO
R:dr Runt. Då man mot brott och fel statuerar varnande
exempel, så borde äfven uppmuntrande sådana meddelas, der
nitet för samhällets ära uppenbarar sig så, som här är
fallet.
C. G. Hydin.
As 140.
Vördsamt Memorial.
Vid 1856 —5tl årens Riksdag föreslog Kongl. Maj:t i
Nåder, att, bland andra, slads-pa3dagogien i Södertelje skulle
uppföras på Elementar-läroverkens stat, såsom två-elassig
skola med (vänne lärare. Ehuru denna fråga af Rikets Stän¬
der icke dä atgjordes, anslogos 30,000 R:dr årligen till så¬
dana paedagogier, som hade böjt sig öfver folkskolan. Detta
Ven 50 November.
515
var förhållandet med Södertelje stads paedagogie, hvarföre
Kongl. Maj:t i Nåder heviljat löneförhöjning åt Rector och
anslag till en andre lärares aflöning, men till en början en¬
dast för innevarande statsreglerings-period.
Rå denna utvidgade skola, genom communens uppoff¬
ringar synnerligen val organiserad, redan under första ter¬
minen är begagnad af ett större antal lärjungar från staden
och kringliggande landsort, hvilket antal otvifvelaktig! kom¬
mer att betydligen ökas, när föräldrar och målsmän blifvit
förvissade derom, att skolan kommer på stadig fot, så har
jag, såsom ombud för Södertelje stad, funnit mig uppmanad
vördsamt anhålla, att denna stads paedagogie, i likhet med
hvad vid förra Riksdagen skedde med den i Norrtelje, måtte
upptagas på ordinarie stat bland Elementar-iäroverkens två-
classiga skolor.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet a niia lies vörd¬
samt.
J. E. Bäcklin.
M 141.
Vördsam Motion.
Enligt barbos vidfogade Landtbruks-Academiens under¬
dåniga memorial af den 10 September 1889, hemställdes till
Kongl. Majit, att Herr Johan Theophil Nathhorst måtte, vid
dess afgång från Seereterare-befattningen vid nämnda Aca-
demie, få åtnjuta pensionsrätt å Rikets Allmänna Indragnings-
stat till fulla lönebeloppet 4,800 R:dr R:mt.
Jag dristar säga, att hela Riket väntat Nådigt bifall till
denna Landtbruks-Academiens billiga och rättvisa hemställan;
men den Kongl. Regeringen har vid detta, som vid åtskilliga
andra tillfällen haft olika tankar med folket, och, till följd
häraf, äskat af Riksens Ständer en nedsättning i pensionen
af 20 procent. Det svnes mig alldeles oförklarligt, att den
Regering, som i allmänhet icke är obenägen för höga anslag
eller otacksam, när de beviljas, skall göra undantag här¬
utinnan, när det gäller den om Svenska landtbruket högst
och mest förtjente mannen i Riket. Om lönebeloppet 4,800
R:dr tillkommit genom extra löneförhöjning eller dyrtids-
tillägg, sä hade åtminstone något skäl förelunnits till den
föreslagna nedsättningen, ehuru jag, för min del, ändock all¬
514
Den 30 November.
tid skulle ogillat att Regeringen gjort bruk deraf emot Johan
Theophil Nathhorst, det Svenska rationela jordbrukets varma¬
ste vän och kunskapsrikaste befrämjare. Men Nalhhorsls af¬
löning tillhör ingendera af de bägge nämnda cathegorierna.
Den bestämdes obetingadt och på en gång till sitt närva¬
rande belopp; och, under sådana förhållanden, må man för¬
låta hvarje sann fosterlandsväns förundran öfver Regeringens
vid detta tillfälle visade propositions-njugghet.
Vänder man bladet om (sidorna 35 och 36, bilagan,
M 5) i Kongl. Maj:ts Proposition till Rikets Ständer, så ski¬
ner åter, sorn vanligt, nådenes sol på Guverneuren ä S:t
Barthelemy, Öfversten James Harlef Haasum, lör hvilken
föreslås 25 procents förhöjning i blifvande pension, och det,
oaktadt han redan är tillförsäkrad ett så stort pensionsbelopp,
4,500 R:dr, som af Landtbruks-Academien underdånigst
blifvit hegardt för Herr Nathhorst.
Alltså: pag. 35 föreslår Regeringen, såsom pension åt
Nathhorst, 5,600 R:dr, och
pag, 36, såsom pension åt Haasum, 6,000 R:dr.
Här tala namn och ziffror ett så tydligt språk, att ingen
man gerna risquerar ett ord derutöfver.
Jag tror, med full tillförsigt, att hela Svenska folket
gerna instämmer i Landtbruks-Acaderuiens gjorda framställ¬
ning, och tillåter mig, med anledning deraf, vördsammast
föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer behagade bevilja Landt¬
bruks -Secreteraren Johan Theophil Nathhorst 4,500 K:dr
R:mt i årlig pension, räknadt från den dag, då han ser sig
nödsakad lemna berörde Secreterare-befattning.
Om remiss till Ståts-Utskottat anhälles vördsamt.
F. Rosenqvist.
M 142.
Vördsamt Memorial.
Vid sistlidne Riksdag afgaf Representanten för Helsing¬
borgs stad, Herr F. Rooth, i detta Högtärade Stånd motion
om understöd till en föreslagen sammanbindningsbana emel¬
lan staden Helsingborg och Statens Södra stambana, och hade
motionairen dervid tillfälle att utveckla de fördelar, hvilka
en sådan jernvägsförbindelse genom såväl person-, som gods¬
Den 50 November.
315
trafik skulle komma att medföra. Dä denna motion vid sist-
lidne Riksdag icke lyckades leda till något resultat, ehuru
landets financiela ställning då sågs i vida fördelaktigare dager,
än nu, och anslags erhållande af Staten då voro vida lättare
att påräkna, än nu, kunde det måhända tyckas, att ett åter¬
upptagande af denna fråga vid nu pågående Riksdag icke
borde hafva ifrågakommit. Men enär nämnde jernvägsför-
bindelse utgör en lifsfråga för det samhälle, jag har den äran
att representera, och enär densamma dessutom såsom eu
föreningslänk emellan Statens Södra stambana och den blif¬
vande banan emellan Helsingör och Köpenhamn, samt så¬
lunda jemväl det Europeiska jernvägssystemet i sin helhet,
är af så stor vigt, att Rikets Höglofliga Ständer förr eller
sednare måste med interesse omfatta densamma, vågar jag
härmed vördsammast hemställa, att Rikets Höglofliga Stän¬
der till det bolag, som, efter afslutandet af nu pågående actie-
teckning, kommer att bildas för anläggande af en samman-
bindningsbana emellan staden Helsingborg och Statens Södra
stambana i den riktning, nu pågående undersökningar komma
att såsom den ändamålsenligaste utvisa, ville, under de vil¬
kor, hvilka för lån af Staten till andra jernvägsföretag blifvit
bestämda, bevilja ett låneunderstöd, motsvarande två tredje¬
delar af det belopp, hvartill kostnaderna för denna jernväg
enligt kostnadsförslag komma att utgå.
Utbedjande mig rättighet att, så fort ske kan, till Hög¬
lofliga Stats-Utskottet få aflemna chartor, kostnadsförslag och
nödiga statistiska uppgifter, rörande den föreslagna samman-
bindningsbanan, får jag vördsamt anhålla, att detta memo¬
rial måtte till bemälda Höglofliga Utskott varda remitteradt.
J. K. L. Eneman.
M 145.
Vördsamt Anförande.
Vid förra Riksdagen, då frågan förevar om en definitiv
reglering af Elementarläroverken i Riket, var äfven Söder¬
hamn af Kongl. Maj:t Nådigst föreslagen, att, i stället för der
af ålder varande psedagogie, upptagas på Elementar-lärover-
kens stat, samt sättas i närmare förhållande till Rikets öf¬
riga läroverk; men ehuru nödvändigt sådant varit, hade
516
Den 30 November.
nämnde stad icke lyckan att få räknas bland deras antal,
som af Ständerna erhöllo medel till förbättring i sina skol¬
inrättningar.
I den Nådiga Propositionen, som Kongl. Maj:t till Rikets
nu församlade Ständer afgilvit, är, angående pa;dagogierna i
Riket och deras förändring till Elementar-läroverk, anfördt,
att det ej synes nödvändigt att genom ett beslut åstadkomma
någon dylik förändring förr, än den af städernas eget be¬
hof, oaktadt i sednare tider gjord tillökning i lärarekrafter
och derom uttalade önskningar, påkallas. Med anledning
häraf, och som allmänna meningen tyckes öfverensstämma
deri, att det är lika nyttigt att hafva goda läroverk, som det
är nödvändigt att desamma äro jemnt fördelade öfver hela
Riket, anser jag för en pligt att fästa Rikets Ständers upp¬
märksamhet på det missförhållande och det vanlottade till¬
stånd, hvaruti Söderhamns stad i detta afseende befinner sig.
Den nuvarande lägre apologistskolan eller paedagogien,
som år 1621, samtidigt med stadens anläggande, der inrät¬
tades, samt grundade sig på kronotiondeanslag, hade i bör¬
jan egen lärare; men, då den för honom anslagna lönen snart
belanns vara för hans uppehälle otillräcklig, förenades skol¬
mästarebefattningen med comministraturen, hvarefter skolan
på detta sätt nu fortgått utan förändring i mer än 200 år,
eller till dess en tillfällig tillökning af en lärare detta år till¬
kom, genom det af Ständerna för detta ändamål afsatta re¬
servationsanslag.
Under denna tid har staden och omkringliggande lands¬
bygd undergått en betydlig förändring och vunnit stor till-
väst och förkofran, i jemnbredd hvarmed fordringarne på
vidsträcktare kunskaper och ungdomens tidsenligare uppfostran
äfven i samma mån gjort sig gällande; men uti skolan, der
lärjungarnes antal, i anseende till det ringa omfång af kun¬
skaper, som då erfordrades, för flera år sedan uppgick till
SO å 60, har deras antal nu, i brist af lärare, måst inskrän¬
kas till omkring hälften, utan att ens dessa kunnat få de
mest anspråkslösa fordringar af kunskaper tillfredsställda, och
hvaraf följden blifvit, att alla föräldrar, hvilka önskat lemna
sina söner en för vår tid passande och nödvändig undervis¬
ning, samt dertill haft råd och lägenhet, hafva med kostnad
och uppoffring måst sända dem till aflägsna läroverk, hvar¬
emot de medellösa fått nöja sig med det gamla och otill¬
räckliga.
Härtill kommer vidare att denna stad, som numera räk¬
Dea 50 November.
317
nar öfver 2,600 innevånare, är belägen i en folkrik trakt,
sex mil från närmaste starl, Hudiksvall, och nio mil från
Gelle, samt stadens skola den enda allmänna skolinrättning,
som finnes i Södra Helsingland, hvars folkmängd uppgår till
40,000; och slutligen att Söderhamn är bland de Norrländska
städerna i allmänhet och af öfriga jemlörlige städer i Riket,
så vidt jag kunnat finna, den enda, som är i saknad af Ele-
mentar-läroverk, hvadan man med skäl drager den slutsats,
att provincen Helsingland är uti ifrågavarande hänseende verk¬
ligt vanlottad, isynnerhet när jemnförelse sker med andra or¬
ter och dess väl ordnade samt många olika sorter skolinrätt¬
ningar. Jag dristar mig derföre vördsamt anhålla och före¬
slå, att Rikets Ständer bevilja erforderligt anslag för en lägre
Elementar-skola i Söderhamn, med tre ordinarie lärare, eller
en Rector och två Colleger, hvilket är ett oafvislig! behof,
om lärjungarne skola kunna ernå det mått af kunskaper,
som erfordras för att ingå i handel eller näringar, och hvar¬
förutan skolan alldeles icke kan uppfylla sin bestämmelse.
Jag anhåller att denna min motion remitteras till veder¬
börligt Utskott.
J. G. Ellberg.
M 144.
Vördsamt Memorial.
Redan vid tvänne föregående Riksdagar, har Åmåls stad
genom sina då varande Riksdags-Fullmäktige hos Rikets Hög-
loflige Ständer anhållit om allmänna understöd för befrämjan¬
det af en vid nämnde stad tillämnad, af behofvet högt på¬
kallad, hamnbyggnad, men vid båda dessa tillfällen hafva de
gjorda ansökningarne blifvit afslagna. Emedlertid då behof¬
vet af denna hamnanläggning vid Åmåls stad, för sjötrafiken
derstädes, likväl gjort sig allt mer och mer gällande, har jag,
som under innevarande Riksdag äfven innehafver fullmakt såsom
Representant för staden Åmål, af Magistraten och stadens äld¬
ste derstädes erhållit uppdrag att äfven hos Rikets Höglof-
liga nu församlade Ständer å nyo frambära stadens anhållan
om allmänt understöd för den tillämnade hamnbyggnaden,
hvarförutan densamma icke kan åvägabringas, och får jag,
till belysande af frågan i sin helhet, härjemte hosfoga den
af Magistraten i Åmål mig tillsända afskrift af den underdå¬
.518
Den 50 November.
niga ansökning, Magistraten derstädes tili Kongl. Majit i äm¬
net aflåtit; åberopande jag för öfrigt de skäl, som finnas upp¬
tagna i förenämnde underdåniga ansökning, hvilken, jemte
chartor och öfriga handlingar, rörande anläggningen, torde af
HögloOiga Stats-Utskottet, till hvilket Utskott jag vördsamt
anhåller alt denna min motion må remitteras, infordras.
C. G. Fridstedt.
JW 143.
Vördsamt Memorial.
Vid sistförflutna Riksdag täcktes Kongl. Majit genom
Nådig Skrifvelse (se Bill. till R. St. Prot. lia Afd. 2:a Rand.)
till Rikets Ständer öfverlemna en af Directionen för då va¬
rande Carlstads Hamn- och Canal-bolag ingifven underdånig
ansökning om statsbidrag för anläggande invid Carlstad af en
hamnbassin och canal derifrån till Kanikenäset vid Wenern,
i anledning hvaraf jemväl Rikets Ständer, på sätt Stats-Ut-
skottet uti sitt Utlåtande (M 158) tillstyrkte, beviljade staden
Carlstad af allmänna medel ett låneunderstöd af 100,000
Ridr Rimt, emot skyldighet att utföra berörde företag, samt
framgent underhålla sagde hamn- och canal-byggnad.
Då statsanslaget var begärdt af ett enskildt bolag, och
de vid underdåniga ansökningen fogade handlingar tydligen
utvisade, att staden icke egde den hamn, dit den ifrågaställda
canalen skulle ledas, men Rikets Ständer likväl beviljade lå¬
net åt communen, var det naturligt, att staden borde upp¬
fatta detta såsom en anvisning att söka återförvärfva egande-
rätt till hamnen, likasom den med fog trodde sig kunna an¬
taga, att, då kostnaden för inlösen af hamnen ej var beräk¬
nad uti det förslag, som var Rikets Ständer till granskning
förelagdt, staden kunde ega hopp att till betäckande af denna
nya kostnad vid företaget erhålla anslag utan återbetalnings-
skyldighet, helst, med högst få undantag, alla städer, hvilka
företagit sig hamnanläggningar och förbättringar, af en dylik
förmån kommit i åtnjutande.
Under sådana förhållanden, har staden Carlstad inlöst
den af ett enskildt bolag, med bidrag af statsmedel, anlaggda
hamnen jemte pråmcanalen, samt, genom afslutadt contract
med Kongl. Styrelsen för Väg- och Vatten-byggnader, för¬
bundit sig att anlägga och framgent underhålla den nya hamn-
Deri 50 November.
519
bassinen, jemte canal derifrån till Kanikenäset, till hvars ut¬
förande Rikets Städer, på sätt ofvan är nämndt, anvisat un¬
derstöd af etthundratusen riksdaler riksmynt såsom lån.
Detta åtagande skall väl ock staden söka i stadgad ord¬
ning fullgöra; men den finnér sig urståndsatt att derjemte
vidkännas hela kostnaden för inköp ifrån det enskilda bo¬
laget af den hamn, till hvilken den nya canalen skall ledas,
och har fördenskull, genom den utsedda Byggnads-Directio-
nen, i underdånighet hos Kongl. Majit vågat begära framstäl¬
lande till Rikets nu församlade Ständer af Nådig Proposition
om ett anslag, utan återbetalnings-skyldighet, af 70,000 R:dr
R:mt för ofvanoämnde företags fullbordande.
Kongl. Majit har dock endast, genom redan till Ståts-
Utskottet remittterad Nådig Skrifvelse, öfverlemnat berörde
underdåniga ansökning till Rikets Ständer, och då således
icke något bestämdt förslag är i frågan afgifvet, får jag, un¬
der åberopande af de uti Kongl. Majits Nådiga Skrifvelse
omförmälda handlingar, samt under förbehåll att framdeles
få till Stats-Utskottet aflemna ytterligare upplysningar, vörd¬
samt föreslå:
att Rikets Ständer, till fullbordandet af den vid
Carlstad under arbete varande hamnbassin, jemte
canal derifrån till Kanikenäset vid Wenern, måtte
bevilja ett anslag, utan återbetalnings-skyldighet,
af sjuttiotusen riksdaler riksmynt;
anhållande jag om remiss häraf till Stats-Utskottet.
Fr. Thollander.
As 146.
Vördsamt Memorial.
Kongl. Förordningen, angående inteckning i fast egen¬
dom, den 13 Juli 1818 föreskrifver uti 25 §, huru borgenär,
som är boende utom det härad eller den stad, der egen¬
domen ligger, hvari inteckning skett, skall förfara för att få
inteckningen förnyad, utan att behöfva uppvisa handlingen
hos den domstol, som inteckningen fastställt, men äfven vid
nu mera ofta ifrågakommande ändringar af den vunna pant¬
rätten, såsom inteckningens dödande för viss del af förskrifna
beloppet, eller uti viss del af panten eller omflyttning af den
företrädesrätt, inteckningen medför, kan det vara af lika vigt
520
Den 50 November.
för fordringsägaren att undgå det äfventyr, som är förenadt
med en intecknad handlings försändande, vare sig med posten
eller annorledes, till ofta atlägse ort. Det har blifvit bruk¬
ligt, då dylika ändringar af inteckningsrätten skola ega rum,
att fordringsegaren uppvisar handlingen hos domstol i den
ort, der han är boende, med anmälan om den åtgärd, han
önskar få vidtagen, samt derefter, med företeende af det er¬
hållna Protocollet, anmäler ärendet till slutlig åtgärd hos den
domstol, som inteckningen beviljat; men detta förfaringssätt
är icke af inteckningslagen godkändt och flera domstolar vä¬
gra fördenskull att i sådan ordning behandla förekommande
frågor.
Då emedlertid vidtagandet af åtgärder till förändring uti
inteckningsrätten torde böra, i likhet med hvad, som egt rum
i afseende på inteckningens förnyande, underlättas, så vidt
sådant kan ske utan att föranleda oreda och osäkerhet, hvad
inteckningars inbördes företräde angår; så får jag föreslå så¬
dant tillägg till 25 § uti ofvannämnde Kongl. Förordning, att
förändringar uti inteckningsrätten, ehvad de åsyfta omllvtt-
ning af förmånsrätten, nedsättning af intecknade summan, eller
upphäfvande af inteckningssäkerheten i viss del af panten, få
med laga verkan ske i enahanda ordning, som angående in-
teckningsförnyelse är stadgadt; dock torde böra föreskrifvas,
att fordringsegarens medgifvande till sådan ändring alltid skall
skrifvas på den intecknade handlingen och hans underskrift
af två vittnen bestyrkas.
Remiss till Lag-Utskottet begäres.
Fr. Thollander.
M 147.
Vördsam Motion.
Hudiksvalls Elementar-läroverk, grundlagdt år 1650, har
i mer än 200 år utgjort provincen Helsinglands enda högre
bildnings-anstalt. Intill år 1849 motsvarade detsamma de
fordna Trivialskolorna med fyra classer och en Apologist-
class. Sistnämnde år öppnades tvänne särskilda bildnings-
linier, en humanistisk och en realistisk, hvaremot den fordna
Apologistclassen indrogs. Dess uppgift lortblef, såsom förut,
att meddela undervisning intill Gymnasium, hvilket fortfor
Den 30 November.
321
till och med vårterminen 1888, hvarefter läroverket varit pä
reala linien fullständigt.
Vid sistförflutna Riksdag framlade Kongl. Majt Nädig
Proposition till Rikets Ständer om ett fullständigt läroverk,
med tolf lärare, för Hudiksvall; men i sista instancen redu¬
cerades detta förslag till ett på real-linien fullständigt läro¬
verk med en Rector och sju Colleger. Med detta omfång
börjades undervisningen höstterminen 1888, men dervid vi¬
sade sig genast, att största antalet lärjungar slöto sig till
den så kallade humanistiska eller classiska bildnings-linien,
så att af 31 ynglingar i de öfre classerna endast 8 voro
realister, men deremot 26 humanister. I följd häraf, och på
det att den vaknade hågen för alfvarligare studier icke måtte
förqväfvas, nödgades stadens och kringliggande bygdens för
saken interesserade medlemmar ingå till Kongl. Maj:l med
underdånig begäran, att läroverket genast måtte så utvidgas,
att undervisningen i humaniora äfven finge meddelas i de
högsta classerna, så att ynglingarne jemväl på den classiska
linien kunde derifrån afgå directe till Academien, hvaremot
petitionairerne förbundo sig att, till en början genom egna
contanta bidrag, aflöna den extra lärare, sorn för sådant
ändamål var oundgängligen nödvändig. Till denna uoder-
dåniga petition lemnade Kongl. Majit, under den 16 sistlidne
Junii, Nådigt bifall, och har läroverket, från och med början
af innevarande hösttermin, verkat i detta utvidgade skick.
För att nu detta läroverk må kunna vinna fullt ända¬
målsenlig organisation och motsvara ortens verkliga behof,
får jag, dertill uppmanad af innebyggarne i det landskap,
jag tillhör, och det samhälle, som valt mig till sitt ombud
härstädes, vördsamt anhålla:
att, utom de förut på stat anställde åtta lärare,
anslag till ytterligare tvänne (2:ne) sådane måtte
af Rikets Höglofliga Ständer beviljas, mot villkor,
att undervisningen vid läroverket drifves fullstän¬
digt fram till Academien på bägge de i sista läro-
verksstadgan föreskrifne hildnings-linierne.
Såsom stöd för denna begäran må anföras:
l:o) det långa afståndet, närmare 18 mil, till närmaste
högre fullständiga Elementar-läroverk, hvarigenom betydliga
svårigheter uppkomma för alla, hvilka vilja låta sina söner
fortsätta de började studierna på den lärda vägen. Härvid
beder jag få fästa särskild uppmärksamhet på den icke obe-
BiJ. lill Borg.-Stånd. Brot. 18.19-1860. 21
3S2
Den 30 November
lydliga penningeutgift, som drabbar hvarje fader, sorn har en
eller flere söner, dem han vill bibringa grundliga studier.
En resa till Gelle eller Hernösand kan, för en person, icke
göras under 20 R:dr och för fyra sådana resor om året,
nemligen vid början och slutet af de båda terminerna, blir
detta en utgift af minst 80 R:dr årligen, utom tidsspillan
samt risquen för helsan under de årstider, då både klimatet
och vägarne ofta äro otjenligast. Det behöfves icke något
stort antal ynglingar, att på detta sätt förspilla penningar
och bortnöta tid pä de långa vägarne, för att dessa kostna¬
der, sammanlagde, skola uppgå lill lika mycket, som en eller
två skollärarelöner; men den slörsta förlusten blir dock all¬
tid, alt den ädlaste och bästa vilja hos mången far gäckas
samt flera goda ämnen tili duglige och nyttige medlemmar
gå för samhället förlorade. Tillbörligt afseende torde derföre
fästas på dessa högt talande locala förhållanden; 2:o) den
årligen starkt vexande folkmängden inom provincen Helsing¬
land, som redan räknar omkring 90,000 innevånare, med ett
för kunskaper och bildning ganska tillgängligt nationallynne;
3:o) läroverkets årligen stigande förtroende, bevisadt genom
lärjungarnes terminligen ökade antal, så att de för närva¬
rande utgöra omkring 90; 4:o) den fortfarande hågen för de
classiska språken, som visar sig deruti, att älven under inne¬
varande läseår, af 44 lärjungar i de fyra högre classerna,
som åtnjuta valfrihet, endast 10 äro realister, men 54 läsa
de gamla språken, så att, om icke undervisningen, fortfa¬
rande, får meddelas på bägge bildnings-linierna, det största
antalet nödgas fortsätta sin bildning vid ett annat, på långt
afstånd från hemmet beläget, läroverk, eller ock i förtid af¬
bryta densamma; 5:o) nödvändigheten att, så vidt ske kan,
befordra den lärda bildningen i en tid, då kyrkan äfven-
tyrar brist på lärare och Staten på duglige embetsman;
6:o) otillbörligheten deraf, att enskilda personer skola nödgas
bekosta lärares underhåll vid Rikets allmänna läroverk.
På grund af dessa anförda skäl, hvartill flera kunde
läggas,*"vågar jag hoppas
att Rikets Höglofliga Ständer, för den humanisti¬
ska eller classiska undervisningens bestridande
vid Hudiksvalls Elementar-läroverk, så att de
derstädes studerande ynglingarne, äfven på den
classiska bildnings-linien, kunna afgå till Acade-
mien, anslå löner för ytterligare tvänne lärare,
hvilka, för att rätt kunna gagna, borde blifva
Y)en 30 November. 323
Lectorer, men om Rikets Ständer tinna för godt
atl tilldela endast lägre liiner, eller för Colleger,
alt lärarne då måne berättigas åtnjuta vanlig
lönegrads beräkning.
Julius Brun.
M 148.
Vördsam Motion.
I>ä vid sistförflutna Riksdag Cantors-lönerna vid de endast
på real-linien fullständiga Elementar-läroverken bestämdes,
synes en allt för stor missproportion tillkommit emellan
Såtiglärarnes vid dessa läroverk löner och deras vid de på
båda linierna fullständiga. ISO R:dr R:mt, utan stigande
lönegrad, är icke proportionerligt mot 1,000 R:dr, sorn, efter
tio års förlopp, tillfalla ämnesbröderna vid de fullständiga
läroverken. Dä bestämningen i denna fråga vid sista Riks¬
dagen tvifvelsutan uppkom genom en inisscalcul, emedan en
bestämd summa lärer afsatts, som på samtliga skolorna skulle
fördelas, och detta belopp blef för behofvet, otillräckligt, för¬
modar jag att åtskilige ledamöter inom de respective Stån¬
den, med behjertande af billighet och behof, motionera i
denna sak.
Denna min vördsamma framställning gäller derföre nu
egentligen för Cantorn vid Hudiksvalls Elementar-läroverk
B. Ö. Näsberg, hvilken snart i 27 år, på ett utmärkt och
derföre ständigt af hans förmän väl vitsordadt sätt, bestridt
Sånglärare-befattningen vid denna skola, men som, denna
långa och väl vitsordade tjenstetid oaktadt, ännu befinner
sig i samma knappa lönevillkor, som då han, för mera än
ett Ijerdedels sekel tillbaka, började sin tjenstebefattning vid
skolan. Handlingar, som närmare upplysa om Cantor Näs¬
bergs person och hans belijertansvärda ställning, bifogas här¬
jemte, med vördsam hänvisning till dessa handlingars inne¬
håll. Allt vidare ordande af mig göres också härigenom
öfverflödigt, hvadan jag blott, i stöd af dessa bilagda upp¬
lysningar och hedrande vitsord om Cantor Näsberg, får, med
fästadt afseende uppå hans långa och så väl vitsordade tjenst¬
göring samt hans behof af löneförbättring, och till slut, emedan
Hudiksvalls Elementar-läroverk nu, enligt Kongl. Resolutio¬
nen den 16 Juni! detta år, är pä öfvergång till på båda
Den 30 November.
luliema fullständigt, vördsamt begära, det Rikets Höglolliga
Ständer, med afseende uppå allt det bevekande, som är före-
bragdt, täcktes
tilldela Cantor B. O. Näsberg, för den återstående
tid, han kan komma att utöfva sin Cantors-befatt-
ning, och detta sker med hans förmäns fortfarande
goda vitsord, en löneinkomst, ungefärligen sva¬
rande emot åtminstone lägsta lönegraden för Sång¬
lärare viri på båda linierna fullständigt läroverk.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Julius Brun.
M 149.
1 i
Vördsam Motion.
Sedan Rikets Ständer vid sista Riksdag beviljat anslag
för ett på real-linien högre läroverks inrättande i Norrbot¬
ten, samt Kongl. Majit, till hvars afgörande frågan om dess
förläggande i Piteå eller Luleå blifvit öfverlemnad, förklarat
Sig till förmån för den sednare staden, har för denna com-
mune inträdt förbindelsen att sörja för det nya läroverkets
förseende med fullt ändamålsenlig undervisnings-local. Ett
nytt skolhus är för detta ändamål af nöden, enär det gamla,
som staden redan besitter, för sitt iståndsättande och läm¬
pande till den utvidgade undervisningen, skulle erfordra allt
för stora kostnader, utan att ändå motsvara tidens fordringar.
Fullt medveten af och tacksamt erkännande de fördelar,
som det nya läroverket kommer att tillskynda deras sam¬
hälle, äro stadens innevånare villige att, äfven med betydliga
uppoffringar, fullgöra sina förbindelser i afseende på anskaf¬
fande af ett nytt läroverkshus; men då det understöd från
Stiftets Byggnadscassa, som i dylika fall alltid kommit andra
städer inom Stiftet tili del, och hvarpå således äfven Luleå
gjort anspråk, blifvit detsamma lörvägradt, samt dessutom
communens tillgångar, genom andra samtida större byggnads-
och arbetsföretag — såsom ny Rådstuga, quaiebyggnad, upp-
muddring af det så kallade Tjufholmssundet, m. m., — blif¬
vit strängt anlitade under en tid, då allmänna välmågan be¬
tydligt lidit af de rubbningar i alla affairesförhållanden, som
ej minst drabbat ifrågavarande ort, hafva dessa nya förbin-
ffelser ej kunnat annat, än blifva i hög grad betungande.
Den 30 November.
Efter hvad antydt blifvit, har Stiftets Byggnadscassa,
som bekostat dyrbara byggnader i stiftsstaden och älven
lemnat betydliga bidrag till skolbyggnader i andra städer, nu
sednast till Umeå, af Consistorium förklarats urståndsatt —
äfven för framtiden — att lemna några bidrag till Luleå —
ett utslag, som, beklagligen, äfven vunnit Kongl. Maj:ts stad¬
fästelse.
Då sålunda denna mindre commune med 1,330 inne¬
vånare, hvaraf högst få kunna sägas ega någon förmögenhet,
härvid blifvit på ett ganska kännbart sätt tillbakasatt samt
hänvisad, uteslutande, till egna krafter, för utförande af ett
byggnadsföretag, som, enligt af Kongl. Ofver-Intendents-Em-
betet fastställd kostnadsplan, stiger i jemnt tal till 32,700
R:dr R:mt, har den vågat hoppas, att Rikets Ständer, be¬
hjertande detta och andra nämnda förhållanden, skulle härvid
vilja bereda den några lättnader.
Ehuru den har sig bekant, att Rikets Ständer frikostigt
beviljat stora summor till skolbyggnader, så väl i hufvud-
staden, som åtskilliga landsortsstäder, har den likväl ej velat
begära statsanslag till någon större eller mindre del af
kostnadssumman, hvaremot den vågar anhålla, att Rikets
Ständer så till vida måtte underlätta de svårigheter, som, i
synnerhet i en fattig province och under nuvarande svåra
penningeförhållanden, möta ett sådant företag, att ett lån på
någon del af kostnadssumman på fördelaktiga villkor kunde
beviljas. Jag tager mig således friheten föreslå:
att, för uppgifvet ändamål, ett lån af 20,000 R:dr
R;mt af Rikets Ständer måtte beviljas Luleå stad,
för hvilket första afbetalningen ej måtte utsättas
förr, än om 3 år, hvarunder lånet kunde få stå
räntefritt, samt de öfriga betalnings-terrainerna,
under loppet af 10 år, med för öfrigt så fördel¬
aktiga vilkor — helst genom amortering — som
kunna förunnas det ifrågavarande samhället.
Om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats¬
utskottet anhålles.
Julius Brun.
326
Den 30 November.
M 130.
Vördsam Motion.
Ett ämrii*, som sannolikt, mig förutan, kommer att fä
sin behöriga handläggning af Rikets Ständer, är nemligen
det om anslag vid denna Riksdag, i likhet med hvad vid
föregående egt rum, för befordrande af Filial-Bankers inrät¬
tande öfver allt i Riket, sä att tilläfventyrs åtminstone för
en framtid kan emotses Privat-Banks-inrättningarnes upphö¬
rande. Uppfordrad af mina committenter. Luleå stads inne¬
vånare, anser jag mig emedlertid lörpligtad att, med t i 11 -
kännagifvande att derstädes teckningen för en Filial-Bank
så till vida framskridit, att teckningssumman för närvarande
uppgår till 600,000 R:dr R:mt, hvars förhöjning till 730.000
R:dr är att emotse, vördsamt anhålla, att Rikets Höglofliga
Ständer täcktes, om också icke ett större och allmännare
anslag för dylika inrättningar vid denna Riksdag skulle
komma att beviljas, låta Norrbottens Län, för dess i Luleå
tillämnade Filial-Bank. tillgodokomma ett så stort belopp,
som, enligt nu gällande Baoco-Reglemente, andra, sedan si¬
sta Riksdagen inrättade, Filial-Banker tillgodokommit. Bland
de många andra skäl, som tala för denna min anhållan, är
ortens aflägsenhet från hufvudstaden, derifrån ortens rörelse-
capital hufvudsakligen hemtas, och nödvändigheten att, i an¬
seende till den mera lifliga handelsrörelse, som bedrilves
med grannstaten Finland, ega en hastig tillgång på erforder¬
liga rörelsemedel.
Om remiss till Ranco-LItskottet anhålles.
Julius Brun.
M 181.
Vördsamt Memorial.
Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Militiee-Boställs-Ordning
af den 23 Januarii 1836 synes mig böra undergå en full¬
ständig omarbetning, men, i afvaktan härpå, får jag vördsamt
föreslå följande, sorn jag tror, nödiga förändringar i densamma:
§ 25 upphäfves och, i stället för årsberäkning, bestäm¬
mes en årlig penninge-afgift, som af Regements-Skrifvaren
Uen 30 November.
327
debiteras oell redovisas särskildt för hvarje boställe. När
nybyggnad erfordras, må boställsinnehafvaren hos Regements-
Skrifvaren lyfta den af Syne-Rätten bestämda summan. Fin¬
nes icke så mycket penningar inne, får innehafvaren för¬
skottera och sedan, så länge som erfordras, erhålla qvitto å
sin årliga betaInings-skyldighet- Sitter han icke tiden ut å
bostället, har han att af efterträdaren bekomma hvad, som
brister, och med denne förfares på samma sätt.
Härigenom kan det icke hända, såsom nu, att en bo¬
ställsinnehafvare får helt och hållet nybygga samt hans
efterträdare knappt behöfva reparera. 66 § åsyftar detta,
men så otydligt, att den sällan eller aldrig kan tillämpas.
§ 51. Stadgandet i denna § bör äfven utsträckas till
de i 5 § nämnda byggnader m. m., ty annars kan en indel¬
ningshafvare, för att få sälja skog, endast bygga en massa
med ölverloppsbyggnader, som han sedan afyttrar.
§ 68. Liqvidationen bör, såsom oefterrättlig, försvinna.
§ 71, jemnförd med Kongl. Kungörelsen den 20 Sep¬
tember 1841. — Tiden för instrumenternas aflemnande är
för kort. Då vapenölningarne sluta i Julii och synerna skola
vara hållna före den 18 Augusti, gifves ju knappast rese-
och förrättningsdagar, enär ofta förekomma mellan 20 och
30 samt någon gång, åtminstone vid somliga Regementen,
öfver 30 syneförrättningar om året.
Härförutom hemställes, om icke Hof-Rält, såsom Ofver-
Rätt, kan anses hafva svårt att rättsligt afgöra tvister om hus-
rötebrister, samt om icke, då Syne-Rättens Ordförande i all¬
män het icke äro nog sakkunnige ibyggnadskonst etc., husrötan
borde bestämmas af Compromissarier i parternas och publika
ombuds närvaro.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott, samt
att nödiga redactionsförändringar derstädes måtte verkställas.
Alfred Grenander.
M 182.
Af Kongl. Maj;ts Nådiga Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof inhemtas, bland annat, att anslag blifvit
föreslaget till en Adjunctsbeställning i zoologi vid Universi¬
tetet i Upsala; men som zoologien vid detta Universitet för
sex år sedan utbröts från föreningen med botaniken och
fick särskild Professor och för tre år sedan försågs—äfven
328
Oen 30 November.
af statsmedel — med Conservator, då deremot de förenade
vetenskaperne mechanik och physik ännu icke på ISO år fått
en särskild Adjunct annat än i compagnie med rena mathe-
matiken och det nu efter medlet af nittonde århundradet,
ångbålarnes, electriska telegraphernes, jernvägarnes, photo-
graphiens tidehvarf, icke borde kunna ifrågasättas, att zoologien,
vare sig i vetenskapligt hänseende, eller i anseende till dess
vigt för samhället, kan på något sätt vara jemnlörlig med
de förenade vetenskaperne mechanik och physik, hvilka af
alla firat de mest glänsande triumpher, sä får jag, såsom
af billighet och vetenskapliga skäl mera påkalladt, vördsamt
föreslå:
att den af Kongl. Maj:t åt en Adjunct i zoologie
vid Universitetet i Upsala föreslagna lön i stället
måtte beviljas åt en Adjunct i mechanik och phy¬
sik vid nämnde Universitet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Alfred Grenander.
JW 1S3.
Vördsamt Memorial.
Bland de många namnkunniga män, hvilka härstamma
från den Svenska allmogen, är det få, som gjort det Svenska
namnet större heder genom oaflåtlig sträfvan i vetenskapens
tjenst, än Professoren, Medicinae Doctorn och Chirugiae Ma¬
gistern Johan Hedenborg. Född den 21 October 1787 af
bondeföräldrar i Heda socken af Linköpings Län, hade He¬
denborg redan från tidiga år att kämpa mot stora economiska
svårigheter på den långa och dyra bana, dit naturliga anlag
kallade honom. Han öfvervann dock dessa svårigheier och
hade år 1822 hunnit sluta sina medicinska studier. År 1825
åtföljde han den Svenska beskickningen till Constantinopel.
Alltsedan dess har Hedenborg, med undantag af tvänne korta
besök i hemlandet, lefvat i Orienten, ständigt sysselsatt med
forskningar i naturens riken. Mångåriga resor i de Orien¬
taliska länderna, i Arabien, Egypten, Nubien och det inre
Afrika, försvagade hans helsa genom de otroliga kropps- och
själs-ansträngningar, han var underkastad, och gjorde det
för honom omöjligt att återvända till fäderneslandet. Resul-
taterna af dessa vidsträckta resor, de derunder gjorda rika
Den 30 November.
529
samlingar af naturalster hafva likväl kominit fäderneslandet
till godo, hvarom vårt naturhistoriska Riksmuseum bär vittne.
Detta vårt Museum eger, genom Hedenborg, djurarter af den
stora sällsynthet, att de icke finnas annat än i ofullständiga
exemplar i något annat Museum.
De sednaste 17 åren, intill år 1857, har Hedenborg
med sin famille varit bosatt på ön Rhodus, alltjemnt syssel¬
satt med naturforskning och emellanåt, såvidt som hans till¬
gångar det medgifvit, hemsändande till Kongl. Vetenskaps
Academien värdefulla samlingar af mineralier, petrificater,
växter, högre och lägre djur från Rhodus, kringliggande öar
och den angränsande asiatiska kusten samt nu sednast ett
större antal Mumiekranier från Egypten, skänkte till Caro¬
linska Medico-Chirurgiska Institutet.
Hunnen till en hög ålder och med en vacklande helsa,
har Hedenborg under de sista tre åren varit hemsökt af
fasaväckande olyckor, hvilka det icke stått i hans makt att
undvika, och hvilka lemnat honom arm och, snart sagdt, ut¬
blottad på allt.
Under natten till den 24 October 1856 hemsöktes Rhodus
af en förfärlig jordbäfning, som åstadkom en vidsträckt för¬
ödelse och begrof flera hundra menniskor under ruinerna af
de sammanstörtande husen. Någon tid efter denna hemska
naturtilldragelse, inträffade att ett Turkiskt krutmagazin, be¬
läget i staden Rhodus, sprang i luften. Denna förskräckliga
olyckshändelse ökade förödelsen i hög grad och kostade en
mängd — det uppgifves ända till 900 — menniskor lifvet.
Under Junii månad 1857 besökte jag, stadd på resor i
Orienten, äfven Rhodus och fann, huru mycket ön lidit ge¬
nom dessa båda olycksbringande tilldragelser och huru He¬
denborg, med sin fru och två oförsörjda barn, härigenom blif¬
vit bragt uti en bekymmersam ställning. I förhoppning att
kunna förbättra denna och lättare, än på det så hårdt hem¬
sökta Rhodus, kunna erhålla lifvets behof fyllda, begaf sig
Hedenborg snart derefter med de sina till Cairo, Egyptens
hufvudstad. Han tillbragte der de båda sednare åren, lef¬
vande i den största indragenhet, Då ombytet af klimat
emedlertid hade ett menligt inflytande på den åldriges helsa
genom de olidligt heta somrarne i Cairo, och han längtade
tillbaka till Rhodus, som var blifvet liksom hans andra fä¬
dernesland, så beslöt han att åter begifva sig dit, för att på
ett hemvandt ställe få sluta sina dagar. Underrättelser
hade äfven ingått, att Rhodus börjat återhemta sig efter de
330
Den 30 November.
lidna olyckorna, så att möjlighet att der uppehålla lifvet ånyo
lanns lör handen.
Den 24 Junii detta år afgick han sålunda med fru och
dotter från Alexandria med ett Turkiskt ångfartyg »Silistria»,
destineradt till Khodus, — den enda ångfartygsförbindelse
mellan dessa orter, som fanns att tillgå, enär de Franska
och de Österrikiska ångbåtarne, med anledning af det Itali¬
enska kriget, för tillfället inställt sina turer. »Silistrias» rys¬
liga undergång är genom tidningarne bekant för den Svenska
allmänheten. Redan dagen elter afseglingen sprang fartyget
läck och endast genom oerhörda ansträngningar af ett antal
Österrikiska sjömän, som medföljde såsom passagerare, hin¬
drades fartyget från att genast sjunka. Ett Arabiskt segel¬
fartyg korn i sigte och anropades om hjelp. Den barbariske
Kaptenen vägrade dock att rädda passagerarne, om han icke
erhöll 80,000 Turkiska piaster, ungefär lika med 13,600
R:dr R:mt. En Österrikisk Grefve, Saluski, lemnade 30,000
piaster och sin person såsom säkerhet för det öfriga. Sili¬
strias befälhafvare, som handlade, enligt ingifvelser af den
ombord varande Paschan från Djedda — upphofsmannen
lill den blodiga massakern på de christna der — vägrade
nu att låta de christa gå ombord från Silistria till det Ara¬
biska fartyget, och, först efter två dygns dödsångest och 17
timmars underhandling med de barbariske befälhafvarne,
fingo passagerarne lemna Silistria, som några timmar sednare
sjönk ungefär 120 sjömil från närmaste land med omkring SO
menniskor, hvilka icke hunnit rädda sig. Såsom exempel
på huru ytterligt grym behandlingen af de räddade var om¬
bord på det Arabiska fartyget, må jag endast nämna, att ett
glas vatten måste betalas med ända till 6 pund Sterling.
Lifvet var nu visserligen räddadt. men allt annat var
förloradt. Allt hvad Hedenborg under långa år af sträfvan
sammansparat, uppskattadt till omkring 55,000 R:dr Runt,
var uppslukadt af hafvet. Endast egande de sönderslitne
kläder, de buro på kroppen, anlände Hedenborg med de sina
till Alexandria åter och lelde sedan der under den följande
tiden af vänners och främlingars barmhertighet. Genom
Svenske f. d. vice Consulen Pettersons bemedling, betalte
sedan Said-Pascha — Egyptens Regent — frakten för Heden¬
borg med famille till Rhodus å ett Franskt ångfartyg, samt
skänkte Hedenborg 500 francs till de oundgängligaste behof-
vens fyllande.
Emedlertid lefver Hedenborg sålunda nu, öfver 72 år
Den 30 November.
331
gammal, under svårt betryck på Rhodus, knappast egande
de nödvändigaste husgerådssaker och utan utsigt att lör sig
och de sina kunna bereda någon sorgfriare tillvaro, helst
han äfven med Silistria förlorade sina vetenskapliga manu-
scripter, såsom hans »Beskrifning öfver djuren i Sennaar
och Nublen», hans afhandling »Om Crustaceerna i Röda haf¬
vet», hans »Iakttagelser öfver foglarnes flyttning inom vänd-
kretsarne», hans »Resor i Ryssland, Turkiet, Mindre Asien,
Cypern, Syrien, Palestina, Arabien, Nublen och Sennaar».
Ett af hans vetenskapliga arbeten finnes dock, genom
en lycklig skickelse, i manuskript bevaradt, och det är hans
omfattande verk öfver Rhodus i antiquariskt, historiskt och
naturvetenskapligt hänseende, frukten af 16 års mödor och
undersökningar. Delta manuscript var nemligen någon tid
före olycksödet med Silistria sändt tili Berlin för att der
utgifvas. De dryga kostnader, som äro förenade med för¬
läggandet af ett dylikt större vetenskapligt arbete, beräknadt
att utgöra tre stora qvartvolumer med en mängd chartor
och plancher, göra det emedlertid numera omöjligt för He¬
denborg att få detsamma utgifvet och beröfva honom utsig¬
ten att åt de sina kunna bereda någon fördel för framtiden,
om icke det aflägsna fosterlandet härtill räcker honom, den
utmärkte och af olyckan hårdt drabbade vetenskapsmannen,
en hjelpsam hand.
Ehuru med skäl dragande i betänkande att betunga Sta¬
ten med ökade utgifter, måste jag dock, föranledd af min
personliga erfarenhet om Professor Hedenborgs betryckta
ställning, taga mig friheten vördsamligen föreslå;
att Rikets Ständer, med anledning af de oförvål-
lade olyckor, som drabbat Professor Hedenborg,
och såsom en belöning för de värderika naturalie-
samlingar, han under de sednare åren hem-
sändt till våra Muséer, samt såsom understöd för
utgifvandet af ofvannämnde stora arbete öfver
Rhodus, — måtte åt Professor Johan Hedenborg
anvisa för en gång en summa af Fyratusen Riks¬
daler Riksmynt.
Jag anhåller vördsamt om remiss af denna motion till
Stats-Utskottet, tillika med Professor Hedenborgs bifogade
biographie på Franska språket, utdragen ur »Vannuaire hi-
slorique et biographique, Souverains et Personnages distingués
de diverses Nations».
Alfred Grenander.
332
Den 30 November.
M 454.
Vördsamt Memorial.
Att sätta Arméens läkare i paritet med andre civile
tjenstemän synes ej enligt med billighetens fordringar, då
vid ett lältslag eller i activ tjenst, under hvilken tjenstgörings-
cathegorie desse tjenstemän, liksom militairen, måste betrak¬
tas, desse dela lika läror och lika physiska ansträngningar,
som militairen, samt derföre, i min tanke, böra anses, vid
samma lelnadsålder och i samma grad, pensionsberättigade.
Genom ett sådant pensioneringssätt kommer ej blott
Arméen att förses med tillräckligt antal yngre, friska läkare,
utan hela landet vinna fördelen af att, vid en mobilisering
af Arméen, ej till större delen och i stor utsträckning lida
brist på läkarevård, då de kring hela Riket spridde Militaire-
Läkarne måste lemna sina hem och den ofta ganska vid¬
sträckta krets, inom hvilken mången af dem utöfvar sin verk¬
samhet, ty genom tidigare bestämd pensionstid beredes möj¬
lighet för de ålderstigne, ofta bräcklige Militaire-Läkarne att
afgå från sina tjenster och lemna rum för uppträdandet af
yngre, kraftigare och lefnadsfriskare förmågor.
Arméen skulle, i sådan händelse, vid krigstillfälle icke
äfventyra att draga ut mot krigets faror, försedd hufvud-
sakligast med ålderstigne läkare, som troligen komma att till
stor del inträda i fältsjukhusen — såsom patienter, och
landet skulle vinna den fördel att ej blottas pä läkarevård,
utan öfverallt ega tillgång till de gamle, afskedade Militaire-
Läkarne, som ännu egde krafter att bestrida läkarevården
inom en inskränktare krets kring sina hem.
Af dessa här uppgifna skäl, får jag vördsammast föreslå:
att Fält-Läkare-Corpsen måtte, både med hänsyn
till lefnadsålder, tjenstgöringstid och innehafvande
rang, pensioneras på samma sätt och med samma
villkor, som Arméens befäl, dock med tillstånd
för de individer bland Militaire-Läkarne, som ega
håg och krafter att med nytta och gagn för det
allmänna fortsätta tjenstgöringen intill samma
lefnadsålder, som för civile tjenstemäns pensio¬
nering är bestämd, att, såsom för närvarande är
foreskrifvet, bibehålla lönen pä indragningsstat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Alfred Grenander.
Den 30 November.
333
JU 155.
Vördsamt Memorial.
Genom ett i äldre tider, då postväsendet ännu icke hun¬
nit sin närvarande utvecklingsgrad, tillkommet stadgande är
det Klockares skyldighet att fortskaffa Dom-Capitlens, Con-
tracts-Prostarnes och Kyrkoherdarnes embetsbref. Denna
skyldighet, ehuru obetydlig den än kan anses af den med
förhållandena mindre bekante, utgör dock för dem, som må¬
ste fullgöra densamma, en tryckande börda, enär denna post¬
föring minst tvänne gånger i månaden måste verkställas, och
då en del Klockare hafva 2 å 5 mil och någon gång der¬
utöfver till den närmast boende inom contractet, är det in¬
gen ringa sak att, under årets lopp, i och för fortskaffandet
af besagde post, hafva färdats 80 å 90 mil.
Som nu de flesta orter i Riket hafva en lättad commu-
nication och oafbruten postgång, och denna Presterskapets
rättighet, att med klockarepost fortskaffa embetsskrifvelser,
mången gång utsträckes till enskilda skrifvelsers, inbjudnin¬
gars, o. s. v., försändande, så får undertecknad vördsamt
föreslå, det måtte ifrågavarande Klockarnes åliggande öfver-
flyttas på allmänna Postverket, alldenstund Presterskapet, i
likhet med andra embetsmän, numera njuta fribrefsrätt för
sina embetsskrifvelser.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
G. O. Sundblad.
M 156.
Vördsamt Memorial.
Få bland samhällets medlemmar befinna sig i allmän¬
het sämre lottade, än Folkskolelärare, och det fordras för
dem, i synnerhet för de gifta, de största försakelser och den
möjligaste ansträngning, för att kunna förskaffa sig och de
sina en knapp lifsbergning, oaktadt Rikets Ständer egnat
folkskoleväsendet sitt varma behjertande och, Riksdag efter
Riksdag, beviljat betydliga anslag till detsammas befräm¬
jande och lärarnes försättande i förmånligare villkor. Att
nu ifrågasätta någon förhöjning i penninglönen vore mindre
334
Den 30 November.
tidsmessigt och välbetänkt, då de skattdragandes bidrag i så
många och vigtiga fall tagas i anspråk, men jag har likväl
ansett och hyser fortfarande den öfvertygelse», att en för¬
bättring i lärarnes belägenhet vore lika möjlig att genomföra,
som den är af behofvet påkallad, så framt den Kongl. Stad¬
gan, angående folkundervisningen i Riket af den 48 Junii
1842, sattes i full kralt och verksamhet, samt att orsakerna
till den missbelåtenhet med sin ställning, som så högt och
så enhälligt uttalas från Folkskolelärarnes sida, skulle, om
icke helt och hållet kunna nndanrödjas, åtminstone ganska
mycket kunna förminskas, om desse tjenstemän komrne i
obehindradt och oafkortadt åtnjutande af den dem i berördo
Nådiga Stadga tillförsäkrade rätt. Alt sådant ännu icke skett,
ehuru mer än 17 år förflutit sedan densammas utfärdande,
härleder sig hufvudsakligen deraf, att, fastän, vid 1831 års
Riksdag, § 4 mom. 1 så till vida ändrades, att 8 tunnor
lönespannmål, som dittills löstes med 80 R:dr U:int, numera
lösas efter markegångspris, hvilket gör i medeltal 16 R:dr
årlig tillökning, bestämmelserna i öfrigt qvarstå oförändrade,
i vissa fall både obilliga och obestämda, — obilliga, emedan
i sistnämnde moment tillägges Skollärare, som sysselsätta sig
med undervisningen blott sex månader om året, samma lön,
som åt dem, hvilka undervisa 9. 10, till och med 11 må¬
nader om året; äfvensom i morn. 2, att vederlaget för bete
och foder, hvilket sednare minst kan antagas till 100 lisp.
hö om året, utom halm, icke kan anses ersatt med två tun¬
nor spannmål; obestämda, emedan de i mom. 2 och 5 före¬
kommande uttrycken »tjenlig bostad och nödigt bränsle» samt
»lämpligt jordlands ställande till Skollärarens disposition», etc.,
på mångahanda sätt kunna tydas och förtydas, en omstän¬
dighet, som förnyas och besannas af den mängd tvister och
rättegångar, som förekomma emellan Folkskolelärare och
församlingsmenigheter och hvilkas menliga inflytande på under¬
visningens gång och lärares och försarnlingarnes förhållanden
till hvarandra mer än ofta lörspörjes. Till alhjelpande af
de förvecklingar, oredor och förluster, nyssnämnde 1, 2 och
3 mom. i 4 § af Högstberörde Stadga, just till fiiljd af sin
olika uppfattning, föranleder och framkallar, får jag vördsamt
föreslå följande förändrade lydelse:
Mom. 1: »Vederbörligen, enligt denna Författnings före¬
skrift, examinerad och antagen Skollärare åtnjute i åriig lön
för 8 månaders undervisning om året minst 16 tunnor spann¬
mål, hvaraf 8 tunnor erläggas in natura, hälften i råg och
Den 30 November.
335
hälften i det eller de andra sädesslag, i hvilka kronobonden
i orten utgår, men de öfriga 8 tunnorna lösas elter marke-
gSngspris; men, ålägges Skollärare af Skol-Stvrelse att under¬
visa utöfver den här ofvan stadgade tid, åtnjute han löne¬
förhöjning, i förhållande till den ökade undersvisningstiden.»
Mom. 2: »Skolläraren skall ock al församlingen förses
med tjenlig bostad, bestående af minst tvänne större rum
med kök och behöfliga uthus, samt erforderligt bränsle,
äfvensom sommarbete och vinterfoder lör en ko bör åt ho¬
nom anskaffas, eller ock, der locala eller andra förhållanden
sådant förhindra, minst värdet af 5 tunnor spannmål af före¬
nämnde sädesslag i ersättning lemnäs.»
Mom. 3: »Dessutom bör en bestämd, odlad eller odlings¬
bar, jordrymd ställas till Skollärarens disposition, dels till
brukning för eget behof af jordfrukter, dels för att lemna
tillfälle till undervisning i trädplantering och trädgårdsskötsel.»
Härigenom skulle, efter min oförgripliga mening, all
anledning till befogad klagan från Folkskollärarnes sida upp¬
höra, samt trygghet ömsesidigt vinnas: för läraren att alltid
vara försäkrad om sin tillständiga rätts bekommande och för
communen att icke varda med ohemula anspråk besvärad.
G. O. Sundblad.
M 157.
Vördsamt Memorial.
Prins Oscars Elementar-skola i Askersund, ursprung¬
ligen en enskild stiftelse, som trädde i verksamhet år 1815,
och, på grund af Kongl. Majrts Nådiga Resolution af den 21
Julii 1821, från den 1 Maji. 1826 förenades med stadens
äldre psedagogie, blef genom det af Kongl. Majit den 8 Fe¬
bruarii 1841 i Nåder stadfästade Reglemente upptagen på
de allmänna läroverkens stat, sedan gifvarne af de euskildt
sammanskjutne medlen till dess fond till Staten öfverlemnat
7,500 R:dr Runt, hvarå räntan nu utgår såsom bidrag till
aflöning åt lärarne, hvilka förr voro trenne, men nu mera
inskränkts till två, dels för att med då disponible tillgångar
kunna bereda dem bättre villkor, dels af den anledning att
lärjungarnes antal en tid nedgick till några och trettio.
Under de sednast förflutna 7 åren har detta åter varit
i nästan oafbrutet stigande, så att det under vårterminen
336
Ven 30 November.
innevarande år uppgick till 61, och (lere lexlag i nästan
alla ämnen inom skolans båda afdelningar måst bildas, så
val i anseende härtill, som till lärjungarnes olika framsteg,
hvadan undervisningen icke utan svårighet kunnat medhin¬
nas af tvänne lärare och behofvet af en tredje dass och en
tredje lärare derför mer och mer gjort och giir sig gällande.
Genom bildandet af en tredje dass och tillsättandet af en
tredje lärare, skulle visserligen den för detta samhälle oskatt¬
bara förmånen vinnas, att de lärjungar, hvilka hafva för af¬
sigt att från denna lägre undervisningsanstalt, för fortsät¬
tandet af sina studier, öfvergå till ett högre Elementar-läro¬
verk, kunde så länge, som möjligt, få i föräldrahemmet åt¬
njuta vård och tillsyn, en önskan, som, allmänt delad ej
mindre af stadens, än närliggande orters innevånare, i under¬
dånighet blifvit framställd till Kongl. Maj:t och ännu afvaktar
Kongl. Maj:ts beslut; men ett likaså giltigt och afgörande
skäl förenar sig härmed, ty skall nemligen -4:de mom. i
Kongl. Maj:ts Nådiga föreskrift af den 23 Maji 1837: »Un¬
dervisningen vid lägre läroverk bör sålunda ordnas, att öf¬
vergång till det högre läroverk, hvarest de från det lägre
afgående lärjungar vanligen fortsätta sina studier, må i möj¬
ligaste måtto underlättas», likasom den nya Skolstadgans
bestämmande, att »enkel och sammansatt Regula de Tri
m. m. böra till undervisning förekomma först i 3:dje clas¬
sen», sättas i verkställighet, så inses lätt att sådant icke är
görligt, utan på bekostnad af andra läroämnen, synnerligast
undervisningen i Tyska och Franska språken samt i de nu¬
mera vid Rikets alla Elementar-läroverk nådigst anbefallda
Naturvetenskaperna, hvilka sednare äfven skola meddelas åt
de ynglingar, som icke erna fortsätta sina studier vid högre
läroverk, utan genast vilja härifrån utgå i handel och närin¬
gar. Härigenom afhjelptes ock de hinder i undervisningens
raskare gång, hvilka hittills låtit sig mer och mindre kän¬
nas, dymedelst att från nedre afdelningen flyttning till den
högre icke kunnat medgifvas, med mindre ynglingen tillbragt
2 och ej sällan 3 år i nämnde nedre afdelning, som åter
haft till följd, att flere lexlag inom afdelningen måst finnas,
som förtrögande inverkat på det hela. Enahanda olägenhet
skulle ock undanrödjas beträffande nuvarande högre afdelning,
om ynglingar, som egna sig åt de borgerliga yrkena och vanli¬
gen qvarstanna i afdelningen till dess tiden för deras Natt-
vardsberedelse inträder, kunde efter ett eller högst 2:ne år
uppflyttas i en 3:dje dass.
Den 50 November.
587
På samma gång behofvet af en tredje lärare och en
tredje dass gjort sig gällande, har äfven nödvändigheten af
en utvidgning af meranäuinde Elernentar-skolas local, sorn
med det tillväxande antalet af lärjungar visat sig vara all¬
deles otillräcklig, gifvit sig tillkänna. Till skolan höra näm¬
ligen (vänne af staden skänkta stenhusbyggnader, af hvilka
den ena utgör Rectors hostad, med undantag af ett rum,
som begagnas till lärorum, och der den ena af skolans afdel-
ningar undervisas; i den andra byggnaden är den andra af¬
delningen af skolan inrymd. De öfriga rum, som finnas i
detta hus äro sä små, att de på intet sätt kunna användas
till lärorum. Utom den stora olägenheten, att de båda af-
delningarne icke äro under samma tak, är intetdera tillräck¬
ligt stort att tjena såsom samlingssal för ungdomen, än min¬
dre för åhörare vid examina och andra tillfällen, då den
inangrannt är församlad, likasom local för gymnastiken ännu
saknas. inseende nyttan och nödvändigheten af ett utvid¬
gande, som uppfyller ändamålet, eller större utrymme och
dermed friare luftvexling, hafva stadens innevånare, på Skol-
Directionens uppmaning om åtgärders vidtagande i detta af¬
seende, vid allmänt sammanträde å Rådstugan åtagit sig
kostnaden för upprättandet af ritning och kostnadsförslag
till ifrågavarande skolas utvidgning, lättast utförd genom
sammanbyggningen af de båda nu befintliga skolhusen; hvar¬
till dock nödiga medel icke för det närvarande kunna af
staden anskaffas.
På grund af dessa många och vigtiga skäl samt i be¬
traktande af Rikets Ständers stora uppoffringar för den all¬
männa bildningens utbredande och det kraftiga bistånd, som
vid åtskilliga tillfällen blifvit lemnadt fattigare communer,
hvilka icke sjelfva egt förmåga att bekosta nödiga förändrin¬
gar och förbättringar till beredande af lämpliga och sunda
skollocaler, tager jag mig friheten fästa uppmärksamheten
härpå, hvad staden Askersund särskildt beträffar, oell vågar,
i sammanhang dermed, vördsamt föreslå:
l:o att Rikets Ständer, i och för undervisningens lämp¬
liga ordnande vid Askersunds lägre Elementar-läroverk, beha¬
gade anslå nödiga medel till anställande och aflöning åt en
vid samma skola behöflig tredje lärare; och
2:o att Rikets Ständer, till utvidgande af ofvannämnde
skolas för det närvarande för mycket inskränkta och osunda
Bil. till Horg.-Stånd. Prat. 1859 — 1860. 22
588
Hen 50 November.
local, behagade bevilja ett anslag, stort 35,885 R:dr 88 öre
Riksmynt.
Jag anhåller om remiss häraf till vederbörligt Utskott,
der jag torde få förete ofvan åberopade planritning och kost¬
nadsförslag.
G. O. Sundblad.
M <58.
Vördsam Motion.
Provincen Gottland har under sednare tider af Konung
och Ständer rönt frikostiga uppoffringar för en förbättrad
communication med moderlandet, och Gottlands innevånare
stå derför i tacksamma förbindelser; åtskilligt återslår dock
för communicationernas förbättrande inom ön, särdeles hvad
postbefordringen vidkommer.
Postbefordringen derstädes har en längre följd af år
verkställts en gång i veckan, dels genom enskilda bidrag
och frivillig medverkan af allmogen, dels, i afseende på
expeditionen, genom frivilligt benäget åtagande — i allmän¬
het af Herrar Pastorer, — och först de sednare åren hafva
fyra särskilda ordinarie poststationer blifvit inrättade, hvilket
dock ingalunda motsvarar behofvet, enär en förbättrad sjö-
communication ofelbart måste framkalla ett större behof af
ett ordnadt postväsende inom landet.
Med anledning af hvad jag sålunda haft äran anföra,
tillåter jag mig vördsamt föreslå: det Rikets Ständer täcktes
hos Kongl. Maj:t i underdånighet göra framställning om att
postgången på ön Gottland så ordnades, att posten till och
från de nuvarande fyra poststationerna Fårösund, Slätö. Lju-
garn och Burgsvik (eller den plats, dit Kongl. Post-Styrelsen
tilläfventyrs funne lämpligare att någon af dessa stationer
förflytta) befordrades tvänne gånger i veckan; äfvensom att
en dylik postexpedition, som å de nyss antydda landtham-
narne, måtte inrättas vid Klintehamn, en af de mest trafike¬
rade och, i och för sitt läge vid de bördigaste trakterna af
landet, deraf i största behof varande landthamn, eller rättare
köping.
Med den utsträckning, Telegraph-verket inom Riket
tagit, och sedan Gottland äfven medelst telegraphförbindelse
blifvit med moderlandet förenadt, torde det icke anses för-
Veu 30 November.
389
inätet, att i en framtid äfven hoppas detta communications-
medel utsträckt öfver hela ön, hvadan jag, såsom tillägg till
hvad, som förut är anlördt, tillåter mig hemställa: det Ri¬
kets Ständer täcktes likaledes i sådant hänseende göra fram¬
ställning till Kongl. Majit i så måtto, att de af Kongl. Post¬
styrelsen framdeles antagande Postexpeditörer på Gottland
borde tillförbinda sig att, derest en telegraphlinie inom ön
af Kongl. Majit vardpr besluten, om teiegraphering inhemta
nödig kännedom och i dylikt afseende mot lämpligt arfvode
tjenstgöra.
Örn remiss till Hoglofliga Economie-Utskottet anhålles.
Rudolf Cramér.
JK 139.
Vördsam Motion.
De i §§ i och 2 af Förordningen, angående vilkoren
för försäljning af bränvin, bestämda minsta belopp, som få
säljas af andra, än af dem, som blifvit dertill särskildt be¬
rättigade, eller af idkare af minuthandel med bränvin, synas
mig ej motsvara sitt ändamål att reglera och inskränka för¬
täringen af denna dryck samt att förhindra anledningar till
fylleri.
Femton kannor bränvin äro en så ringa qvantitet, att
handeln dermed ej kan betraktas såsom annat, än minut¬
handel; och, betraktad såsom gräns emellan hvad, som får
säljas utan särskild törsäljningsafgift, och hvad, som är un-
derkastadt en sådan afgift, är denna qvantitet så liten, att
den måste gifva anledning till missbruk, dels derigenom, att
flere personer, som hvardera endast önska en mindre qvan¬
titet till direct förtäring, och i många fall ej ens skulle
tänka på denna, om ej tillfälle till sådant köp erbjödes dem,
sammanskjuta sina medel till att på en gång köpa 13 kan¬
nor, och dels derigenom, att en person, som för något till¬
fälligt behof önskar några få kannor bränvin, af denna be¬
stämmelse förledes att sträcka sitt köp till fulla 13 kannor.
Det är onödigt att säga. att i båda fallen föranledes häraf
fylleri. Då bränvinet, af dessa orsaker, är köpt, blir det
hastigt nog förtärdt.
Den, som verkligen vill göra en affär med bränvin, eller
för längre tids dagliga behof för sig och sitt hushåll vill in-
590
Den 30 November.
lägga ett förlag deraf, kan sträcka sig längre, än till 15
kannor, och den, sorn fiir tillfälligt eller några få dagars be¬
hof, vill köpa en så ringa qvantitet, må derpå väl betala
ininuteringspriset.
Särdeles påkallas en ändring uti detta stadgande med
hänsyn lill landthandel. Så länge landthandlaren får sälja
så ringa qvantitet bränvin, som 15 kannor, skola många
landthandlare etablera sig endast för att sälja bränvin och
blifva snart ingenting annat, än rnasquerade krögare, till stort
mehn för den ort, der de fiir denna närings skull bosatt sig.
Jag anser 100 kannor vara den bäst passande qvantitet;
men, om man ej vill gå så långt, må man åtminstone be¬
stämma 60 kannor såsom minsta belopp, som må säljas af
annan, än den, som erhållit rättighet att idka minuthandel
eller utskänkning med bränvin.
Bestämmelsen, att den, som erhållit rättighet att idka mi¬
nuthandel med bränvin, ej får sälja mindre, än en half kanna,
synes mig äfven oriktig. Såväl Pr den, som söker utskänk-
ningsstället för dess egen skull, som för den, som för sitt
dagliga behof af bränvin kan hålla något förråd hemma i
silt hus, är ju detta stadgande utan all tillämpning. Det
träffar endast den fattigare arbetaren, som vant sig vid den
dagliga förtäringen af en mindre qvantitet bränvin, hvilken
han helst skulle förtära hemma hos sig, men hvars arbets-
förtjenster ej sätta honom i tillfälle att deraf hålla något för¬
råd. Han blir af denna bestämmelse föranledd, att antingen
söka utskänkningsstället, då han snart vänjer sig vid krog-
lifvet, eller ock att hos minuthandlaren skuldsätta sig för en
half kanna på en gång, då det är fara för att densamma
hastigare förtäres och han allt mer och mer skuldsätter sig,
än om lagen tilläte honom att från annat ställe, än utskänk¬
ningsstället, hemta just den qvantitet, som han behöfde och
funne sig för dagen kunna betala.
För den händelse åter att flere skulle tillsammans köp
en mindre qvantitet bränvin, för att gemensamt förtära dea
hemma hos någon bland sig, så är det ju bättre att tillåt0
dem taga så liten qvantitet, de önska, än att genom en laga
bestämmelse föranleda till ett större inköp, som troligtvi-
genast förtäres, endast af den anledning, att det finnes tils
hands.
Alltid synes mig den regel riktig att icke föranleda
någon att besöka utskänkningsstället, som ej önskar förtära
sitt bränvin just der på stället.
ben 30 November.
391
Jag föreslår. att i deri nämnda förordningen, angående vil-
koren lör försäljning af bränvin och andra brända eller distil¬
lerare spirituösa drycker, de tvänne första §§ må erhålla
följande iörändrade lydelse:
§ *•
Bränvin må ej till mindre belopp, än 100 (60) kannor
säljas af annan, än den, som enligt §§ 2 eller 4 dertill be¬
rättigad är.
§ 2-
Den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med
bränvin, får ej sälja mindre, än Vedels kanna.
Jag anhåller om remiss härå till Bevillnings-Utskottet.
C. Fr. Waern.
M 160.
Vördsam Motion.
Jag anhåller härmed att få åter upptaga min först vid
184)1 års Riksdag väckta och under M 76 af Bilagor till
Borgare-Ståndets Protocoll intagna motion om rättighet för
Mosaiske trosbekännare att få bosätta sig hvarbelst inom
landet de önska och att få köpa fast egendom, hvilken mo¬
tion jag vid de 2:ne derpå följande Riksdagarne förnyade,
men som endast så tillvida lyckades att tillvinna sig Rikets
Ständers bifall, att Ständerna genom underdånig skrifvelse af
den 21 Julii 1854 hos Kongl. Majit anhöllo, att i landet
födde Judar måtte beredas rättighet att, utan Kongl. Maj-.ts
särskildta tillstånd, få bosätta sig i alla Rikets städer.
Genom Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse af den 9 No¬
vember 1854 blef också denna rättighet de Mosaiske tros-
bekännarne medgifven, och har således nu under en tid af
fem år varit gällande. Då inga menliga följder deraf hafva
inträdt, men väl fordna rådande fördomar emot Judarne nu
böra hafva upphört, anser jag det vara hög tid att äfven i
afseende på bosättning och besittning af fast egendom på
landet upphäfva för dem gällande inskränkning.
Jag anser detta icke blott såsom en gärd af rättvisa
mot Judarne, utan ock af äktning emot oss sjelfva, för hvilka
det bör vara angeläget att äfven i detta fall erkänna hvarje
Svensk medborgares likhet inför lag.
Jag föreslår derföre, att Rikets Ständer måtte genom
392
Den 30 November.
underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, atl alla in¬
skränkningar uti inom landet födde Mosaiske trosbekännares
rätt till bosättning på landet och till besittning af fast egen¬
dom, hvar som helst inom Riket, måtte upphäfvas.
För frågans fullständiga utredning, får jag hänvisa till
min ofvannämnda motion, och de discussioner, som derom
vid Irenne Riksdagar egt rum, äfvensom till Rikets Ständers
skrifvelse af den 2f Julii 1854, intagen under JW 82 uti
Espeditions-Utskottets förslag till underdåniga skrifvelser vid
1853 och 1854 årens Riksdag.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
C. Fr. Wcern.
M 161.
Vördsam Motion.
Frågan om öppnande af en segelled af minst 18 fots
djup under lägsta vattenytan frän Baggensfjärden, genom
sunden vid Boo, Baggens-Stäket och Skuru, till Saltsjöviken
Stora Wärtan, har mera än en gång varit föremål för mo¬
tioner inom detta Stånd, men beklagligen aldrig ledt till det
önskade resultatet, utan endast till mångfaldiga undersök¬
ningar.
Nyttan af detta stora och vackra företag, hvarigenom
communicationen mellan Stockholms skärgård och södra
Sverige, således äfven hela Tyskland, Danmark m. fl. länder,
förkortas med sex Tyska mil, kan af ingen bestridas, så
mycket mindre, som derigenom undvekes olägenheten att,
såsom nu, när man lemnar Stockholm, nödgas gå compassen
rund, i stället] att med en och samma vind kunna hinna
hafvet.
Således har man, enligt min åsigt, mycket illa uppfattat
detta företag, såsom blefve det endast af nytta för Stock¬
holm. Beklagligen hafva Rikets sednast församlade Ständer,
uti deras underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t, uttalat ett
dylikt omdöme; — jag påstår dock, att hela södra Sverige
och alla, som i den riktningen trafikera på hufvudstaden,
hafva fullt ut så mycket gagn af en kortare och beqvämare
seglation, som någonsin sjelfva hufvudstaden.
Företaget har en gång kunnat fullbordas, inlösen af
Skuru Bro oberäknad, för 300,000 R:dr; nu anses kostna¬
den derför komma att uppgå till 500,000 R:dr, allt i följd
Den 50 November.
301
af stegrade dagsverkspriser ra. m. Så går det, när raan
uppskjuter allmänt nyttiga löretag.
Statens mindre ymniga penningetillgångar tagas vid denna
Riksdag kanske i allt för stort anspråk för mångfaldiga ändamål,
och jag vågar således ej lör närvarande bestämdt framställa
begäran om ett så stort anslag, som ifrågavarande företag
nu synes erfordra, utan inskränker min vördsamma anhål¬
lan dertill:
att Rikets Ständer, med åberopande af den vid sednaste
Riksdag till Kongl. Majit i underdånighet gjorda framställ¬
ning, ville ånyo lasta Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet
på vigten deraf, att frågan om denna nya segelled, på ett
eller annat sätt, med snaraste måtte blifva tillfredsställande
utredd och till verkställighet befordrad, vare sig genom Stats¬
anslag eller bidrag från Handels- och Sjöfarts-Fonden.
J. G. Schwan.
Den 1 December.
JY1 162.
Vördsamt Memorial.
Vid revision af nu gällande Tulltaxa torde följande rät¬
telser och tillägg höra göras:
l:o. »Stärkelse, alla slag» har en åsatt införseltull af 6
öre pr skålpund. Som bekant är, förekommer stärkelse i
en mängd växter och deras delar, samt beredes vanligen
antingen af hvete eller potatis. Hos oss tiar potatisstärkel¬
sen, som hittills varit föremål för husslöjd å landet, fått ge¬
nom språkbruket det oriktiga namnet potatismjöl, en benäm¬
ning, som egentligen tillkommer och i utlandet älven begag¬
nas för potatis, då den blifvit med hela sin halt af närande
beståndsdelar försatt i mjölform. Se Schubarths lechnische
Chemie, vier le Ausgabe, dritter Band, pag. 139. — Skillna¬
den emellan potatismjöl och potatisstärkelse är således all¬
deles densamma, som emellan hvetemjöl och hvetestärkel3e.
Då det egentliga potatismjölet ej förekommer i handeln, men
potatismjölet blifvit i Tulltaxan upptaget bland tullfria varor,
har detta haft till följd, att potatisstärkelsen börjat att i stor
mängd importeras och, i stället att draga den åsätta tullen,
6 öre pr skålpund, inkommit tullfri, med påföljd, att den
husslöjd, hvaraf förut månget fattigt hushåll haft en behöflig
594
Den 1 December.
biförtjenst, nästan upphört. Till förekommande häraf, före¬
slår jag, att rubriken potatismjöl, såsom antydande en arti¬
kel, hvilken aldrig varit och svårligen någonsin kan blifva
föremål hvarken för import eller export, måtte utgå ur
taxan och rubriken »stärkelse, alla slag», ändras till »stär¬
kelse af hvete, potatis (så kalladt potatismjöl) eller andra
växtämnen, 6 öre pr skålpund».
2:o. i)å i Tulltaxan icke blifvit på ättika utsatt någon
styrka eller halt af syra, hvarefter den skall förtullas, utan
alla slag draga en lika tull af 23 öre pr kanna, men ättikan,
som består af vatten och ättikesyra, har sitt värde endast
utaf halten af den sednare eller syran, hvilken hos den
ättika, som begagnas i hushållningen, uppgår till högst fem
(3) procent, så har, efter det man utrikes lärt sig tillverka
en ättika af långt större styrka, denna ättika, som utom¬
lands kallas ättikesprit, börjat att i stigande mängd inför¬
tullas under rubriken ättika. Den närmaste följden häraf
är en tullförsnillning, ty, då en kanna ättikesprit, blandad med
två kannor vatten, gifver tre kannor ättika, så har för dessa
Irenne kannor blifvit i tull erlagdt blott 23 öre, i stället för 73
öre, som rätteligen skulle hafva erlagts. Men äfven andra och
ännu menligare verkningar följa häraf. Alldenstund ättika
numera tillverkas af bränvin eller andra alkoholhaltiga vät¬
skor, så kunna de inhemska ättiksfabrikanterne, hvilka måste
begagna det genom bränvinsskatten eller införseltullen hos
oss fördyrade bränvinet, icke concurrera med de utländska, som
hafva sitt råämne mycket billigare, i synnerhet i de länder,
der restitution af bränvinsskatten lemnäs vid export af så-
dane varor, såsom ättika, för hvilka bränvinet är råämne.
En icke obetydlig import af ättikesprit från Stettin och Lu¬
beck, der stora fabriker uppstått, hufvudsakligen för export
på Sverige, har också redan visat sig och torde snart så tillvexa,
att vi innan kort få hela vårt behof af denna vara fylldt
från våra närmaste grannar, och således en stor qvantitet
bränvin i form af ättika införd, utan en motsvarande tull,
under det vi sjelfve icke kunna på någon utländsk ort af¬
sätta vårt inhemska bränvin. Jag får derföre hemställa, att
den nuvarande tullsatsen, 23 öre pr kanna, bibehålies för
ättika till och med 3 procents halt af ätlikesyrehydrat;
men att på starkare ättika, så kallad ättikesprit, sättes en
tullsats af 73 öre per kanna. Skälet för den sednare tull¬
satsen är, att det hittills icke lyckats att med fördel till¬
verka ättikesprit af högre syrehalt, än 13 procent, samt att
Den 1 December.
595
vid export utifrån hit, för fraktbesparing in. m., troligen
skickas ilen starkaste vara, som kan åstadkommas. —
Skulle bränvinsskatten komma att från 60 öre per kanna
förökas, så måste tullsatsen på 5 procents ättika och ättike-
sprit höjas i proportion derefter.
3:o. På sednare tider har en vara, så kallad tungspath,
(svafvelsyrad Baryth), börjat att i stor mängd förekomma i
den utländska droguerihandeln, malen till ett fint pulver.
Tungspath är en i naturen förekommande hvit stenart, som,
i likhet med kalk och gipssten, i stor mängd förefinnes i
åtskilliga länders berg, men saknas hos oss i Sverige. Den
begagnas i malet tillstånd nästan uteslutande- såsom tillsats
vid beredningen af en mängd målarefärger, för att hos dem
åstadkomma en olika färgton, eller för att genom tillbland¬
ning frambringa billigare sorter af desamma. Då tungspath
icke är i tulltaxan upptagen, har Tull-Styrelsen vid import
af denna vara, som malen kostar i Tyskland 2V2 å 3 R:dr
Runt pr 100 belagt densamma med en importtull af 5
R:dr R:mt pr 100 ®, oaktadt alla målarefärger, med ett par
undantag, äro till införsel tullfria, hvilket för härvarande
färgfabrikanter haft nästan samma verkan, som importförbud.
Af anförda skäl, får jag derföre föreslå, att tungspath, malen
eller omalen, måtte bli, i likhet med kalk och gips, uppta¬
gen i tulltaxan bland tullfria råämnen.
Utan speciel kännedom i ämnet, men på uppmaning af
committenter, hvilkas framställning förekommit mig värd att
taga i betraktande, har jag ansett mig skyldig att fästa ve-
derbörandes uppmärksamhet härpå.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
N. /'• Lindeström.
M 163.
Vördsam Motion.
Det finnes en gammal gubbe vid Technologiska Institutet,
född den sista November 1795, och således nu på sitt 65:te
år, Conducteuren Per Christoffer Recin, föreståndare för de
mechaniska verkstäderna derstädes. Redan 1811 började
han på sitt sätt sin verksamhet i för samhället nyttiga värl
vid den då varande, så kallade Modellkammaren, Institutets
föregångare. Sedan 1840 har han, med undantag af den
396
Den i December.
tid, då Verket låg under reorganisation, oalbrutet derstädes
varit anställd. I dess samlingar linnes knappast någon mo¬
dell, som icke under hans öfverinseende blifvit tillverkad; flere,
ja ett stort antal, äro af honom eonstruerade. Men nu börja
krafterna lemna den gamle. Han har ingen enskild förmö¬
genhet, men deremot hustru och två ogifta döttrar att för¬
sörja; han kan således icke lemna sin tjenst, fast redan det
hvita hufvudet, den vacklande gången mer än nog antyda,
att det endast med öfveransträngning är honom möjligt att
komma ut dermed. Jag anhåller således, att Riksens Stän¬
der täcktes uppföra honom på indragningsstat och tilldela
honom en liten pension, hvarmed han för sina återstående
dagar, utan onaturligt släp, kunde lifnära sig och de sina.
Som jag vet att i andra Riks-Stånd motion i samma
ämne blifvit väckt, och den åldriges meritförteckning bifo¬
gad, torde jag endast behöfva att i detta hänseende dit hän¬
visa.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
N. P. Lindeström.
M 164.
Vördsamt Memorial.
I fordna dagar, under helt andra förhållanden, än nu,
utgjorde Upsala kanhända den lämpligaste platsen för Sveri¬
ges första lärdomssäte. Men tiden har förändrat allt. Nu,
mer än någonsin, har tanken behof af att komma i eon-
takt med materien, theorien med praktiken, och tvärtom.
Der så icke eger rum, är allt på tok; — och så, Gudnås,
är det också hos oss. I småhålor, utom all beröring med
verlden, ligga våra Universitet, och hufvudstaden, landets
hjerta, från hvilket allt lif skulle utgå, har man, så länge och
så mycket sig göra låtit, förhindrat att blifva den brännpunkt,
från hvilken intelligencen kunde utstråla. Att i ett nu för¬
ändra så bakvända förhållanden, är icke möjligt, men att så
småningom närma oss till ett bättre, är både möjligt och
görligt, och dessutom vår ovilkorliga pligt. — Att i en mo¬
tion på sista dagen, då hvarje minut är dyrbar, framföra alla
de skäl, så vetenskapliga, som fmanciela och politiska, hvilka
tala för saken, är icke lämpligt; men jag förbinder mig att
Den i December.
397
till Utskottet, dit den blir remitterad, framlemna dem, och
får derföre blott i få ord härined föreslå:
att, som Upsala i allo är olämpligt för upprätt¬
hållandet af den juridiska och medicinska under¬
visningen;
sorn dessa doctriner derstädes utan ändamål kosta
Staten högst betydliga summor;
som i hufvudstaden finnes den högsta juridiska
bildningen och en daglig tillämpning deraf, och
slutligen
som derstädes ett fullständigt medicinskt läroverk,
med utmärkta lärare och complett materiel, äfven
förefinnes;
så böra undervisningen och examina i dessa äm¬
nen så fort, som möjligt, nedläggas i Upsala och
förflyttas tili Rikets hufvudstad.
N. P- Lindeström.
M 165.
Vördsamt Memorial.
Hos Vällofliga Borgare-Ståndet får undertecknad göra
följande framställning, med anhållan, att den till vederbörligt
Utskott måtte remitteras.
Indragna corporalsbostället vid f. d. Adelsfahne-Rege-
Regementet, N:ris 9, 15, 20 och 25, Örum, i Hörups socken
af Christianstads Län och Ingelstads härad, innehafves på ar¬
rende af Inspectoren Oscar Löfberg under 30 år, räknade
ifrån midfastan 1818. Årliga arrendeafgiften för bostället,
hvilket utgör l7/48 mantal och innehåller 247 tunnland, deraf
120 tunnland åker samt återstoden dålig äng och betesmark,
är, jemnlikt Kongl. Kammar-Collegii Arrende-contract af den
14 Augusti 1846, bestämd till 188 tunnor, 13 kappar, hälften
råg och hälften korn, att betalas på sätt förfättningarne om
räntor i sådana persedlar utstaka.
Under de ellofva år, som Inspectoren Löfberg, hvilken i
sin ort allmännligen anses för en särdeles kunnig och driftig
landtbrukare, innehaft ifrågavarande boställe, har han derå
så bättrat och byggt, att detsamma lemnar ett berömvärdt
vittnesbörd, såväl om hans osparda arbete, som de betydliga
598
Den 1 December.
kostnader, hvilka förbättringarne medfört. Tillförlitliga vits¬
ord härom äro memorialet bifogade.
Till ersättning för detta arbete, har dock Löfberg skör¬
dat föga eller ingen inkomst. Det missöde, som i sådant
hänseende honom träffat, förtjenar att mera än vanligt be-
hjertas, emedan det förhållande inträffat, att Löfberg un¬
der de flesta arrendeåren, i större eller mindre mån, drab¬
bats af svåra förluster. På hösten 1848 föll så mycket regn,
att vicker och potatis, till ett värde af minst 1,000 R:dr,
förstördes på bostället, och den svåra vätan hade till påföljd,
att 1849 års skörd af hvete befanns alldeles förderfvad ge¬
nom brand. Förlusten härvid beräknas till minst 1,000 R:dr.
Starka och långvariga nattfroster samt stormar under våren
1830 skadade betydligt detta års vintersäd å bostället; och
inträffade, att på en nyodling af 21 tunnland endast half
skörd erhölls. Aren 1833 och 1837 var fullkomlig missväxt
ä bostället, dervid hvarken åker eller ladugård lemnade af¬
kastning, och måste, under beriirde år, en mängd kreatur
nedslagtas och större delen af koladugården till vanpris för¬
säljas. Aret 1838 rådde svår foderbrist, så att kreaturen
knappt kunde*lifnäras, och följaktligen ladugården-icke eller
lemnade inkomst.
Vid sådant förhållande, hvilket är bestyrkt af bilagde
Sockenstämmo-Protocoller och intyg, har jag, med afseende
å Löfbergs betryckta ställning, hvilken hittills icke vunnit
annat behjertande, än att Kongl. Maj:t i Nåder, med anled¬
ning af Löfbergs underdåniga anhållan, tillåtit att 1837 års
arrendeafgift för bostället finge fördelas och betalas i sam¬
manhang med 1839 och 1860 årens arrenden, icke tvekat
att hos Rikets Ständer föreslå, det måtte, i likhet med hvad
Löfberg, för bevarandet af sin bergning, föreslagit samt med
afseende å de stora och ovanliga missöden, hvaraf Löfberg,
såsom arrendator, träffats, honom medgifvas att, emot det
han ställer vederhäftig borgen, erhålla anstånd med inbetal¬
ningen af 1837 och 1839 årens arrendeafgifter för bostället
Urum, sålunda, att desamma lika till betalning fördelas på
fem år, räknade från år 1860. Då härigenom förlust icke
träffar Statsverket, men en af behofvet påkallad oundgänglig
lindring arrendator Löfberg beredes, hoppas jag till rnin fram¬
ställning vinna Rikets Ständers bifall.
P. C. Lamberg.
Den t December.
599
jn 166.
Vördsamt Memorial.
De oordningar och våldsamheter, hvilka om skeppsbord
ega rum, oftast till följd af bristande ordningsstadgar, föran¬
leda mig föreslå, att Lag-Utskottet måtte gå i författning
derom, att Kongl. Reglementet för Coopvaerdie-Skeppare och
sjöfolk af den 50 Mars 1748, jemte dithörande särskilda stad¬
gar, varda omarbetade i öfverensstämmelse med tidens ford¬
ringar och med ledning af andra civiliserade länders, för
slika fall utfärdade, statuter; hvarjemte jag uttrycker den ön¬
skan, att bemälde Utskott ville sorgfälligt vinnlägga sig derom,
att hvilande förslager till sjölag och andra speciallagar blifva
försatta i det skäck, att hinder ej må möta för deras anta¬
gande vid innevarande Riksdag.
Om remiss till vederbörligt Utskott vågar jag vördsamt
anhålla.
August Blanche.
jn 167.
Vördsam Motion.
Ett bland Rikets Ständers förnämsta åligganden borde
väl vara att tillse, att de localer, som af dem, deras delega¬
tioner eller ombud begagnas, vore sådane, att de åtminstone
någorlunda motsvarade de behof, som med dem afses. Så¬
dant är likväl på långt när icke förhållandet. Constitutions-
Utskottets sessionsrum, t. ex., är så otillräckligt, att Utskottet,
så snart dess arbeten på afdelningar upphört, vanligtvis må¬
ste söka sig en annan local i Riksgälds-Contoirets hus eller
på annat ställe. Revillnings-Utskottets sessionsrum är af så
ringa utrymme, att ledamöterne knappast få plats i rummet,
än mindre vid bordet. De rum, som äro upplåtna åt Rikets
Ständers Justitiae-Ombudsman och hans Expedition, äro mer
än tillbörligt inskränkta till utrymmet och måste dessutom
ganska ofta undergå smärre reparationer eller ordentliga lapp¬
ningar, i anseende till betydliga, alltjemt fortfarande sättnin¬
gar af yttermurarne å den flygel af Rikets Ständers hus,
eller den östra, der de äro belägna. Då nu otvifvelaktigt
400
Den 1 December.
nämnde llygel förr eller sednare måste undergå en betydlig
reparation, får jag väcka det förslag, att Riksgälds-Contoirets
Herrar Fullmäktige måtte få uppdrag att, efter undersökning,
infordra kostnadsförslag på ombyggning af östra flygeln af
Rikets Ständers hus, hvarvid tillräckliga plenirum måtte blifva
afsedda, åtminstone för de 2:ne nämnda Utskotten, jemte nö¬
diga afdelningsrum, äfvensom lämpliga embetsrum åt Justitise-
Ombudsmannen och dess Expedition, samt i öfrigt afseende
må fästas på de localer, som i öfrigt af Rikets Ständers Ut¬
skott begagnas.
Tillika anhåller jag, att Herrar Fullmäktige i Riksgälds-
Contoiret så tidigt erhålla detta uppdrag, att de, medan Ri¬
kets Ständer ännu äro samlade, hinna till Stats-Utskottet in¬
komma med förslag till ofvannämnde ombyggnader, på det
att beslut i hufvudsaken må kunna fattas och verkställig¬
heten ske innan Rikets Ständers nästa sammankomst.
F. A. Rinman.
Xs *68.
Vördsam Motion.
Då tvister uppstått, huruvida personer, som i Nåder
blifvit utnämnda till platser och befattningar vid Kongl. Hof¬
vet, böra erlägga lösen för charta sigillata och öfriga afgif-
ter å de fullmakter eller öppna bref, m. m., hvarigenom dy¬
lika platser och befattningar vid Kongl. Hofvet bortgifvas.
och dessa tvister blifvit dragna under behörig myndighets
pröfning, men ännu lära vara oafgjorda, torde, då denna tvi¬
stefråga otvifvelaktigt härleder sig från otydlighet i författ¬
ningen om stämplade pappersafgilten, rätta vägen att för fram¬
tiden förekomma dylika tvister vara att hos Rikets Ständer,
hvarifrån författningen är utgången, väcka förslag om dess
förtydligande.
Uti 4 § i mom. tredje afdelningen uppräknas bland
myndigheter, hvarifrån utgående handlingar böra charteras:
Hof-Expeditionerne. I 11 § 3:te punkten åläggas uttryck¬
ligen vederbörande tjenstemän vid Uof'-Expeditionen, att an¬
svara för de derifrån utgående fullmakters, öppna breis etc.
chartering »på sätt,» heter det, »denna författning föreskrif-
ver». Men nu föreskrifver författningen ingenting derom
med tydliga ord. 3:te §:n, som egentligen borde tillämpas,
Den 1 December.
Ml
stadgar, att fullmakter etc., hvarigenom embeten, tjenster
m. m. vid civila, ecclesiastika, militaira, samt andra stater, af
hvad namn de vara må, tillsättas och bortgifvas, böra förses
med stämpladt papper till 12x/2 procent af lönebeloppet (der¬
uti inberäknadt 71/., procent canzligebiihr), men sjelfva rubri¬
ken innehåller endast att charteringen rör fullmakter etc.
fran Kongl. Maj:ts Canzli. Då likväl från Hof-Expeditionen
utfärdas fullmakter äfven på verkliga tjenster, hvaribland
t. ex kyrkoherdebefattningar, och då icke meningen lärer
vara att personer, som erhålla hoftjenster eller titlar, skola
mera, än andra, som erhålla dylika, vara befriade från char-
tering af fullmakter etc., föreslår jag, att i S § af Förord¬
ningen om stämplade pappersafgiften måtte tydligen uttryc¬
kas, att den för Kongl. Maj:ts Canzli föreskrifna chartering å
fullmakter etc. äfven afser Hof-Expeditionen, så att nämnde
fullmakter etc., sedan canzligebiihr blifvit afräknadt, charte¬
ras till S procent af lönebeloppet.
F. A. Rinman
M 169.
Vördsamt Memorial.
Genom Nådig Skrifvelse till Rikets Ständer af den 17
innevarande månad, har Kongl. Majit, med anledning af Chri¬
stinehamns stads och Warnums landsförsamlingars underdå¬
niga ansökning, att Kongl. Majit täcktes till Rikets Ständer
aflåta Nådig Proposition, angående anvisande af ett låneunder¬
stöd för nämnde församlingars nya kyrkobyggnad, stort 78,000
Ridr Rimt, förklarat, att Kongl. Majit ville, i anseende till
de betydliga uppoffringar, församlingarne för denna byggnad
sig åtagit, i Nåder hafva meddelat Rikets Ständer berörde
framställning till det afseende, Rikets Ständer må finna sig
föranlåtne att derå fästa.
Då jag nu går att, rörande samma ämne, väcka särskild
motion, torde mig tillåtas att få åberopa de skäl, hvilka huf¬
vudsakligen redan blifvit hos Kongl. Majit för den underdå¬
niga ansökningen framställda. Sedan församlingarne år 1844
beslutat, att, i stället för deras gamla och förfallna kyrka af
trä, låta uppföra en ny af sten, börjades detta byggnads¬
företag år 1847 och blef, efter uppehåll dermed under 1880—
1882, fullbordadt sistlidet år, i enlighet med en af Herr Pro¬
402
Den 1 December.
fessoren och Oommendeuren C. G. Brunius uppgjord ritning,
samt under hans öfverinseende. Den i göthisk stil uppförda
kyrkan är, såsom den frejdade Byggmästarens namn redan
förutsätter, en utmärkt, herrlig och för sitt ändamål värdig
byggnad, hvilken torde hafva få motstycken inom vårt land.
Men också äro kostnaderna för densamma ganska betydliga
och uppgingo, enligt bokslut den 30 nästlidne April, till icke
mindre, än 288,016 R:dr Runt. De tillgångar, församlingarne
kunnat bärtill från början disponera, hafva bestått af cassa-
behållningar vid byggnadens företagande, 17,821 R:dr 32 sk.
40 r:st,, saint ett utaf Rikets Ständer vid 1844 års Riksdag
beviljadt låneunderstöd af 37,500 R:dr; men i öfrigt hafva
församlingarne dels contant tillskjutit 410,278 R:dr 5 r:st,
dels utgjort dagsverken och körslor vid byggnaden til! upp-
skattadt värde af 55,210 R:dr, så att församlingarnes närva¬
rande skuld för kyrkobyggnaden uppgår till 69,206 R:dr 14
sk. 9 r:st., allt riksgälds, hvartill komma de oundvikliga
kostnaderna för uppförande af vintergrafvar, materialbod, m m.,
för kyrkans behof. Församlingarnes skuld för byggnaden kan
följaktligen antagas till minst 75,000 R:dr R:mt, oberäknadt
skulden för det redan erhållna statslåtet; och då, på sätt of¬
van omlörmäles, församlingarne genom contanta tillskott och
naturaprsestationer under byggnadsåren hittills utgifvit det
stora beloppet af 163,488 R:dr, torde lätt inses nödvändigheten
och billigheten deraf att betalningen af ifrågavarande skuld
så ställes och fördelas, att densamma icke trycker försam¬
lingarnes innevånare öfver deras förmåga, samt att efter¬
kommande må, om än i ringa mån, till en sådan liqvid bi¬
draga. Härvid bör äfven erinras, att byggnadskostnaden icke
på förhand beräknats till det höga belopp, densamma nu ut¬
gör, utan högst betydligt öfverskjuter den uti afgifvet kost¬
nadsförslag upptagna summan, hvilket härleder sig derifrån,
att utgifter, som ej ingått i nämnde förslag, tillkommit för
anskaffande af nytt orgelverk, samt inköp af plats för bygg¬
naden, m. in., äfvensom att sättet för grundläggningens verk¬
ställande, jemte åtskilliga under arbetet inträffade missgyn¬
nande omständigheter, samt stegring i arbetslöner och pris
på effecter, förorsakat ökade, förut opåräknade kostnader.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag härmed
vördsamt anhålla, det måtte Rikets Ständer åt Christinehamns
och Warnums församlingar anvisa ett, ofvanberörde skuld
motsvarande, låneunderstöd af 75,000 R:dr R:mt, att åter¬
betalas antingen, i likhet med det vid 1844 års Riksdag be¬
Den 1 December.
553
vil jade statslån, genom erläggande af 5 procent årligen, hvaraf
3 procent såsom ränta och 2 procent till amortering af ca-
pitalet, eller ock under iakttagande af de vilkor, Rikets Stän¬
der kunna komma att för dylika lån bestämma; hvarförutan,
med anledning deraf att Christinehamns samhälle särskildt
varit under sednare åren betungadt med stora kostnader för
dels anläggning af hamnen derstädes samt jernvägen till Sjö¬
ändans lastageplats, dels ock nybyggnad af pastorsbostället,
och att för samhället snart förestår den dryga utgiften för
uppförande af ett nytt skolhus till dervarande Elementar¬
läroverk, hvilket allt försvårar medels anskaffande för den
närmaste framtiden, vördsamt hemställes, att lånet finge un¬
der viss tid, t. ex. de åtta första åren, ränte- och amorterings-
fritt innehafvas.
Till Höglofliga Stats-Utskottet, dit denna motion sannolikt
varder remitterad, anhåller jag att framdeles få aflemna de
handlingar, som för mina uppgifters bestyrkande kunna erfordras.
./. G. Wennerström,.
170.
Vördsamt Memorial.
Rå, vid sistförflutna Riksdag, Christinehamns förut¬
varande paedagogie uppflyttades på Elementar-läroverkens
stat med tre lärare, Rector och två Colleger, yttrade Rikets
Ständer, uti deras underdåniga skrifvelse till Kongl. Majit,
angående reglering af utgifterna under Riks-Statens åttonde
Hul vildt itel, bland annat, såsom skäl för denna åtgärd, att
undervisningen uti Christinehamns skola nått en jevnnförelse-
vis hög utveckling. 1 följd af nitiske och skicklige lärares
bemödanden, understödda af Christinehamns samhälles liflig»
interesse för skolans angelägenheter, har denna också, allt
sedan år 1846, äfven såsom paedagogie med endast två lä¬
rare. i verkligheten utgjort ett femclassigt läroverk, hvarifrån
lärjungarne kunnat afgå till ett högre Elementar-läroverks, det
fordna Gymnasium motsvarande, öfra afdelning. Fråga har
nu likväl uppstått, huruvida undervisningen i skolan må
kunna för framtiden upprätthållas vid sin, å förra Riksdagen
så välförtjent vitsordade, högre utveckling. I detta afseende
Bli. till Borg.-Stånd. Prof. 1859—1860. 23
5S4
Den 1 December.
förekommer nemligen, alt de uti sednast utfärdade Nådiga
Skolstadga föreskrifna väsendtliga förändringar af läsplan och
läroeurser, på samma gång deruti innefattas ett prisvärdt
bemödande att så mycket, som möjligt, hänvisa lärjungarne
ifrån ett för utbildningen af deras förstånd och sjelfverksam¬
het dödande beroende af läroboken till lärarens muntliga
föredrag, synnerligast hvad angår föreskrifterna för inhem-
tande af modersmålet, historien och christendomskunskapen,
äfven måste, då tillika flere curser blifvit utvidgade, för¬
anleda dertill att lärarens tid för hvarje särskildt lexlag (ages
i anspråk betydligt mera, än förr, då moniteurer kunnat
med framgång användas till förstärkande af lärarekraften,
hvilket deremot numera endast i ganska inskränkt mån kan
ega rum; och då härtill kommer, att femte classen nu är
två-årig och sålunda måste sönderfalla i tvänne afdelningar,
hvardera i det närmaste svarande mot en dass, äfvensom
att antalet af lärjungar i Christinehamns skola jemnt till¬
växer och för närvarande uppgår till sextio, så inses lätt omöj¬
ligheten att, utan tillökning af lärarnes antal, fortfarande uppe¬
hålla undervisningen derstädes på höjden af fem classer.
För att nu öfvergå till frågan om nödvändigheten af en
sådan tillökning, torde mig tillåtas fästa uppmärksamheten
derå, att en lärjunge, som genomgått fem classer af läro¬
verket, är medelst redan vunnen insigt i kunskapens elemen¬
ter samt vana vid studier kommen derhän, att han, dels vid
afgång till högre läroverk, föga lider af ombytet utaf lärare,
läroböcker och, såsom stundom sker, äfven undervisnings¬
system, dels ock, för den ofta inträffande händelse att han,
efter genomgången curs vid hembygdens läroverk, måste af-
sluta sina studier och inträda uti det practiska lifvet, eger
förmåga att på egen hand utbilda sig i den riktning, som
fallenheter eller lefnadsyrke föranleda; hvaremot dessa vä¬
sentliga fördelar ej kunna vinnas vid ett treclassigt läroverk,
sådant Christinehamns, med afseende å lärarnes antal, skulle
vara. Häraf följer ock att, genom inskränkning uti skolans
hittills utöfvade verksamhet, dess ändamål måste förfelas,
till betydlig skada ej mindre för Christinehamns stad, som
har mera än 2,000 innevånare och utgör hufvudpunkten för
tvänne bergslagers rörelse, än äfven och kanske mest för
omkringliggande bördiga och folkrika landsort, från hvilken
34 lärjungar, således mera än hälften af antalet 60, för när¬
varande besöka skolan. För att åtminstone i någon mån
och för tillfället söka förebygga en sådan skada, hafva också
Ven i December.
553
Christinehamns innevånare, uppå framställning af stadens
Läroverks-Collegium samt under förhoppning om Rikets
Ständers behjertande af det nu framställda behofvet, beslu¬
tat, att för nästa år af egna medel aflöna en extra lärare,
hvarigenom undervisningen i skolan, om än med någon an¬
strängning, anses möjligen kunna bibehållas vid sin hittills
varande utveckling; men för de följande åren lärer någon
utbetalning af elt sådant arfvode desto mindre kunna på¬
räknas, som stadens innevånare äro betungade af stora ut¬
gifter till flere byggnadsföretag för stadens räkning.
På nu andragna skäl för Christinehamns läroverks bi¬
bibehållande såsom femclassigt, anhåller jag vördsamt, det
behagade Rikets Ständer besluta.
att tvänne nya lärare derstädes, utom nu varande
Rector och två Colleger, må på Elementar-läro-
verkens stat uppföras och aflönas.
J. G. Wennerström.
JYi 171.
Vördsam Motion.
Åtskillige manufacturister och andre innebyggare i sta¬
den Eskilstuna hafva, i förening med en stor del af ortens
possessionater, bildat ett bolag för anläggande af en sluss till
fortsättning af Eskilstuna canal upp till stadens medelpunkt,
samt genom bolagets Direction hos Kongl. Maj:t i under¬
dånighet anhållit om Nådig Proposition till Rikets Ständer
att få åt sig upplåten den Kronan tillhöriga mark, jemte
vattenfall vid Carl Gustafs stads gevärsläctori, som i och för
den tillernade slussanläggningen erfordrades, dock med åtagen
skyldighet för bolaget att bekosta flyttning af en der på
platsen befintlig byggnad; och får jag, med kännedom af
denna särdeles nyttiga anläggning, härigenom vördsamt an¬
hålla att Rikets Ständer härtill täcktes lemna bifall; för¬
behållande mig att, sedan sig visat, huruvida Nådig Propo¬
sition i ämnet aflåtes, med fullständiga handlingar till Hög-
lofliga Stats-fJtskottet inkomma.
Oscar Schenström.
356
Den 1 December.
M 172.
Vördsam Motion.
Hos Hiöderskapet och Addri har Friherre von Schultzen¬
heim. David, anhållit, att Rikets Ständer måtte, efter upp¬
skattning af verkliga värdet, mot lifgifvande obligationer på
fyratio års betalningstid till sig lösa Köping-Hult-bolagets
jernväg från Orebro till Köping, med tillhörigheler, i anled¬
ning hvaraf och jemte det jag, för min del, icke kan under¬
låta att förena mig uti denna framställning, hvars vigt vun¬
nit ännu högre betydelse genom Kongl. Majits Nådiga Pro¬
position om statsbanas anläggande under denna statsreglerings-
period emellan Orebro och Halsberg, tillåter jag mig tillika
vördsamt föreslå och utbedja, att, så framt förberörde an¬
hållan vinner önskvärd framgång, Rikets Ständer då äfven
matte ställa medel till disposition af Chefen för Statens
jernvägsbyggnader, på det han må sättas i tillfälle att, sam¬
tidigt med byggande af vägen emellan Halsberg och Orebro,
fullborda den mycket bearbetade korta vägen från Arboga
till Köping. De skäl, hvilka tala för detta förslag, äro all¬
mänt kända, och det kan icke lida något tvifvel, att hvar
och en inser, huru vigtigt det för Statsverket vore att så
fort, som möjligt, göra fruktbärande de på denna vägsträcka
nedlagda 450,000 R:dr med en jemnförelsevis obetydlig
summa.
Oscar Schenström.
M 173.
Vördsamt Anförande.
Sedan Rikets Ständer under sednaste Riksmöte, med
hänsyn till de stora uppoffringar och synnerligen dryga kost¬
nader, Köpings stad måst vidkännas, i följd af ingånget aftal
med Köping-Hult-bolaget i afseende på åtskillige åtgärders
vidtagande vid jernvägens östra ändpunkt, beslutat, att 75,000
R:dr R:mt utaf de af bolaget i Stats-Contoiret nedsatta me¬
del skulle der förblifva qvarstående, intill dess banan blefve
öppnad för trafik till Köping, så har Herr von Hofsten, Slen
Erland, hos Ridderskapet och Adeln afgifvit motion derom,
Den i December.
357
att sagde holag måtte tillerkännas lyftningsrätt af förenämnde
belopp. Förhållandena hafva i denna sak sedan sista Riks¬
dagen icke undergått den ringaste förändring; och, ehuruväl
det måste antagas såsom alldeles gifvet, att ett Rikets Stän¬
ders beslut skall hållas i helgd, utan att kunna af efter¬
kommande Ständer godtyckligt rubbas, har jag likväl ansett
mig pligtig att på delta sätt emot Herr von Hofslens fram¬
ställning nedlägga min protest, under vördsam anhållan, att
denna min skrifvelse måtte remitteras till det Utskott, som
kommer att behandla frågan och inför hvilket jag jemväl
förbehåller mig öppen rätt att upplifva minnet af alla de
vigtiga och ännu oförändrade skäl, hvilkas betydelse Rikets
Ständer redan en gång godkännt.
Oscar Schenström.
JYs 174.
Vördsamt Memorial.
Sedan Kongl. Majit, genom Nådig Resolution af den 14
Januarii 151S9, beviljat octroj lör en Filial-Bank i Uddevalla,
med en teckningssumma af 500,000 R:dr Bunt, och sedan
delegarne, så väl i afseende på företeende af säkerhets-
handlingar, som ock contant inbetalning, fullgjort hvad härom
är föreskrifvet, så började denna bank-inrättning sin verk¬
samhet den 1 sistlidne Julii; men, ty värr, under mindre
gynnsamma förhållanden, än bolagsmännen skäligen kunnat
vänta, enär den påräknade lörsträckningen från Riks-Banken
blifvit bestämd endast till 90,000 R:dr Runt, 2/3 såsom lån,
och Vj såsom creditiv.
Att ett lika öde drabbat Filial-Bankerna i Örebro, Borås
och Hernösand, inhemtas af Rikets Ständers Revisorers nu
afgilna berättelse, och Revisorerne. naiva med rätta gjort an¬
märkning emot ett dylikt förfaringssätt.
Icke kan en Filial-Bank utöfva någon egentligen gasz-
nande verksamhet, då den skall röra sig med ett så litet
capital, att det knappast kan vara tillräckligt för en enda
större affairesman. Bolagsmännen, sorn, i förtroende till
gifna löften, hos Banken deponerat sina säkerhetshandlingar
och penningar, måste icke allenast umbära säkerhetshandlin-
garne, som på nyttigare sätt kunnat användas, och förlora
ränta på sina utlagda penningar; de torde dessutom få till¬
538
Den 1 December.
skjuta medel till betäckande af förvaltningskostnader. Och
hvarför har allt detta skett? månne derföre, att Banken sak¬
nat disponibla tillgångar, eller derföre, att tillgångarne blifvit
annorledes använda? Detta torde Banco-Utskottet bäst ut¬
reda. Emedlertid tager jag mig friheten vördsamt föreslå,
det Rikets Höglofl. Ständer täcktes besluta, att försträckning
till nya Filial-Banker icke skall ske, innan de redan organi¬
serade utfått den försträckning, som genom Rikets Ständers
beslut blifvit dem tillförsäkrad, nemligen 3/t:delar af deras
teckningssumma.
Om remiss häraf till Höglofl. Banco-Utskottet anhålles.
Paul Berg.
JU 175.
Vördsamt Memorial.
Vid sistförflutna Riksdag föreslog jag uti en då afgifven
motion, att den för bränvinstillverkningens utöfning uti gäl¬
lande författning stadgade tid måtte förändras derhän, att
tillverkarne af bränvin finge ej allenast bedrifva denna nä¬
ring årligen tvänne månader, utan äfven, efter godtfinnande,
dertill välja hvilka tvänne månader, som helst, af tiden från
och med November till och med April månad. Såsom skäl
för denna förändring, anförde jag hufvudsakligen att, enligt
hvad erfarenheten redan då ådagalagt, berörde tidsbestäm¬
melse vore i hög grad olämplig, enär vid den tid, då an¬
mälan till bränvinsbränning i större brännerier bör ske,
sädesinbergningen på de flesta orter i Riket merändels icke
ännu hunnit fullbordas, och följaktligen icke eller till sitt
resultat kan bedömas; hvarföre mången, som, i mån af skör¬
dens beskaffenhet, kunde finna det för sig fördelaktigt att
tillverka bränvin, derifrån afskräckes genom ovissheten, huru¬
vida och till hvad pris han blefve i tillfälle att anskaffa be-
höfliga råämnen. De åter, hvilka, i förhoppning om en
gynnsam conjunctur, anmält sig till bränvinsbränning, måste
verkställa sina inköp af den för ändamålet behöfliga säden,
just under den tid af året, då tillgångarne af ett förflutet
års skörd mestadels äro upprymde och den nya skörden
endast till en ringa del hunnit uttröskas, hvilket förhållande,
i anseende till de ofantliga qvantiteter säd, så väl som po¬
tatis, hvilka af bränvinspannorna uppslukas, i icke obetydlig
Den 1 December.
389
mån bidraga att uppstegra prisen på de oumbärligaste lifs-
förnödenheterna. Till economisk förlust både för tillverkarne
sjellve och för det allmänna, hade derföre jemväl stora par¬
tier mjöl och säd blifvit införskrilna från andra länder, utan
att detta eljest varit nödvändigt. Vederbörliga Utskottet var
dock af den åsigt, att någon rubbning i tiden för bränvins-
tillverkningen icke var af något verkligt behof påkallad och
att förökning i antalet af tillverkningsterminer, med åt till¬
verkarne lemnad valfrihet, skulle kunna föranleda till miss¬
bruk och försvåra den nödiga uppsigten öfver brännerierna,
hvadan Utskottet afstyrkte bifall till motionen, hvilken icke
eller rönte någon framgång hos Rikets Ständer. Behofvet
och nödvändigheten af en förändring uti föreslagna riktning
voro dock af allt för maktpåliggande natur, att längre kunna
undanskjutas, hvadan Regeringen, några månader efter Riks¬
dagens slut, fann sig föranlåten medgifva tillverkning i större
brännerier under en eller två månader af tiden från den 15
October till den 15 December, samt från den 15 Januarii
till den 15 April, hvilket medgifvande, som bekant, under
innevarande år blifvit af Regeringen förnyadt. Denna rege¬
ringsåtgärd har visat sig särdeles ändamålsenlig och, i följd
deraf, äfven tillvunnit sig allmän belåtenhet. Svårligen torde
dock förhållandet blifva lika nöjaktigt, derest det förslag,
angående villkoren för bränvinstillverkningen, som Regeringen
nu framställt till Rikets Ständer, skulle komma att göra sig
gällande. Tvärtom befarar jag högeligen att, i så fall, de
tillfredsställande verkningar, som den nya bränvinslagstiftningen
hittills visat, så väl i economiskt, som moraliskt hänseende,
så småningom äter skulle gå förlorade. En utsträckning af
bränningstiden från 2 lill 7 månader bör nemligen, så vidt
jag förmår bedöma förhållanderne, icke kunna annat, än
framkalla en betydligt ökad production, och då denna åter¬
igen dels krälver ökade qvantiteter spannmål och potatis,
dels medför en ökad consultation, skulle sålunda resultatet
af en sådan förändring blifva just det, som man genom de
sednare Riksdagarnas bränvinslagstiltning sökt motverka och
fortfarande bör, så mycket, som möjligt, söka afböja. Poga
conseqvent är det då, att, i sammanhang med detta förslag,
framhålla nödvändigheten af consumtionens förminskning och
för sådant ändamål föreslå en ökad beskattning, hvilket för¬
slag, såsom, enligt min åsigt, innebärande en ytterlighet och
derjemte en ökad eggelse till lagbrott, icke eller al mig kan
anses vara lämpligt eller ändamålsenligt. Såsom skäl för
560
Den 1 December.
bränningstidens utsträckning anföres hufvudsakligen, att den
i författningen stadgade tid dels utgör ett hinder för tillverk¬
ningens utveckling till fabriksnäring, dels medför olägenheten
att hela tillverkningsskatten sä godt som på en gång drages
ur den allmänna rörelsen. Hvad denna sednare omständig¬
het vidkommer, så alhjelpes densamma fullkomligt lika
nöjaktigt genom utsträckt frihet i valet af tid fiir tillverk¬
ningens utöfning, som genom tillverkningstidens förlängning.
Beträffande åter det hinderliga för tillverkningens utveckling
till fabriksnäring, så torde detta, i och med detsamma nyss-
berörde valfrihet förefinnes, mindre vara att söka uti brän¬
ningstidens begränsning till två månader, än deruti, att, hvad
äfven i den Kongl. Propositionen framhålles, de mindre
brännerierna hittills, i förhållande till de större, varit, lik¬
som de fortfarande äro, i icke ringa grad gynnade me¬
delst en allt för låg beskattning, i det att desammas afverk-
ningsförmåga i verkligheten är mycket större, än hvad, som
i förordningen antagits som norm för tillverknings-afgiftens
beräknande; men då man bör kunna taga för afgjordt, att
uti detta missförhållande skall, under innevarande Riksdag,
vinnas erforderlig rättelse, så torde det åsyftade målet, till¬
verkningens utveckling till fabriksnäring, nog icke vara syn¬
nerligen aflägset, enär de mindre brännerierna, så fort be¬
skattningen blir fullkomligt lika, omöjligen längre kunna
hålla sig uppe vid sidan af ångbrännerierna. Medför så¬
lunda concurrencen emellan de större och mindre bränne¬
rierna dessa sednares successiva undergång, så skall detta
icke kunna tillskrifvas någon orättvisa i lagstiftningen, hvil
ket deremot obestridligen blir fallet, om man. i enlighet
med ifrågavarande förslag, utsträcker tillverkningstiden för
de större brännerierna till 7 månader, under det att man,
fortfarande, anser sig böra inskränka tiden till 2 månader
för de mindre brännerierna.
På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig före¬
slå, att tillverkning i större brännerier må varda tillåten
under högst två månader och minst en månad af tiden mellan
den 15 October och den 15 April, med rättighet för till¬
verkare att, efter eget godtfinnande, välja hvilka tvänne må¬
nader, som helst, af de sålunda bestämda sex månaderna.
I sammanhang med denna hemställan, anser jag mig
tillika böra förnya ett till hufvudsaklig del likaledes vid
sistlidna Riksdag väckt förslag, att bränvins-distillering må i
stad såsom särskild näring få utölvas under alla tider af
Den 1 December.
561
året och med redskap af hvad beskaffenhet och storlek, sorn
helst, hvilket så mycket mindre tyckes böra förvägras, som
skäl ej finnes att försvåra, men väl att befrämja bränvinets
rening och förädling, och hvad nödig control eller tillsyn
vidkommer, erfarenheten redan visat, att denna lika lätt
kan iakttagas under den tid. bränning är tillåten, som då
denna icke får ega rum, enär, eget nog, br;invins-distillering,
oaktadt denna näring är förbjuden emellan den 15 October
och 15 December, likväl får utöfvas under den öfriga tid,
hvarunder för närvarande, i följd af Regeringens särskilda
förordnande, bränvinstillverkning är tillåten. Om remiss till
vederbörligt Utskott anhålles.
J. P. Hager.
JYs 176.
Vördsamt Memorial.
Med anledning af en vid sistlidne Riksdag inom detta
Högtärade Stånd väckt motion, funno Rikets då församlade
Ständer, i enlighet med Stats-Utskottets tillstyrkande, godt.
att för lifgifvande af planche-verket »Fordna och Närvarande
Sverige» anvisa ett belopp af 400 R:dr R:mt, att under
hvartdera af näst påföljande 5 år från Riksgälds-Contoi-
ret utgå.
Rörande ifrågavarande plancheverk är kändt, att detsam¬
ma, enligt Nådig befallning af Högstsalig Hans Majit Konung
Carl XIII, påbörjadt år 1817 af framlidne Öfverste-Lieute-
nanten och Riddaren U. Thersner, efter hans år 1828 tirnade
död blifvit fortsatt af hans sedermera jemväl aflidna Enka,
genom deras dotter, Thora Thersner, som derefter ensam
besörjt dess utgifvande: att arbetet är på en gång det äldsta
och största af ännu fortgående inhemska plancheverk, och
har till föremål bekantgörandet af de inom fäderneslandet
varande märkvärdigaste oell naturskönaste egendomar, genom
så val dessas altecknande, sorn fullständig historisk och
topografisk beskrifning deröfver: att Thersnerska verket, sorn
isynnerhet under Högstbemälde Konung och Hans Majit Ko¬
nung Carl XIV Johan samt jemväl derefter rönt uppmun¬
tran genom stundom icke obetydliga anslag eller understöd,
hvilka dock, under de sednaste åren varit för ändamålet
alltför ringa i förhållande till de dermed förenade dryga
562
Den 1 December.
kostnader, sålunda lortgått intill förra Riksdagen, att 66 häf¬
ten, innehållande mer än 270 vuer, med beskrifningar, blif¬
vit utgifna, allt i en följd, men afdelade i provincer, af
hvilka Skåne, Uppland, Östergöthland och Södermanland vöre
complett afslntade, samt Nerike, Westergöthland och Små¬
land i det närmaste fullbordade, samt att sedan förra Riks¬
dagen dels utkommit ytterligare fem häften, dels till instun¬
dande Jul utgifves ännu ett sådant häfte.
Såsom skäl för beviljande af ett årligt anslag af 400
R:dr R:mt för Thersnerska verkets fortsatta utgifvande, intill
dess detsamma hunnit blifva fullständigt afslutadt, åberopa¬
des af motionären, att utgifvaren, som odeladt gjort till sitt
lifs hela föremål att utföra sin aflidne faders plan och grund¬
idé, med fullföljande af detta högst förtjenstfulla national¬
arbete, helt och hållet saknade egna medel att dertill bi¬
draga; att arbetet ej borde ofullständigt afstadna samt att
ett dylikt anslag skulle göra det möjligt att nedsätta priset
på de efterföljande delarne af arbetet, och sålunda åstad¬
komma en allmännare spridning deraf; att Stats-Utskottet
grundat sitt vid nästföregående Riksdag gifna tillstyrkande
till likartadt anslag derå, att ifrågavarande större planche-
verk fortsattes af den förste utgifvarens efterlemnade dotter,
och att arbetets fullföljd kunde befrämjas med en så ringa
uppoffring för Staten, som den begärda: samt att då utgif-
varinnan, som fortfarande saknade egna tillgångar, och af ett
medfödt kroppsligt lidande varit urståndsatt att förskaffa sig
sådana, funnit det icke vara för henne möjligt vidare full¬
följa arbetet, om hon icke egde att påräkna ett säkert bi¬
drag till kostnaderna derför, hvilka ytterligare ökades genom
nödvändigheten att besöka utlandet och der träffa anstalter
för arbetets utförande i enlighet med den nyaste tidens for¬
dringar.
Alla dessa skäl tala ännu för den åsigt, att man icke bör
låta det vackra fosterländska företaget, som innefattas i ut-
gifvandet af ifrågavarande plancheverk afstadna, ilbrist af
uppmuntran till utgifvarinnan, som åt saken offrar hela sitt
lifs verksamhet; hvadan jag föreslår:
Att Rikets Höglofliga Ständer benäget ville fortfarande
bevilja ett årligt anslag af 400 R:dr R:ml att utgå från och
med början af nästinstundande Stalsregleringsperiod under
utgifvarinnans lifstid, så länge ifrågavarande konstverk af
henne med samma nit, som hittills, fortsätles.
Då, efter hvad utgifvarinnan hos mig anmält, det är
Den 4 December.
363
hennes iifliga önskan att kunna få under ett år uppehålla
sig i utlandet för att lära sig det i Sverige utgångna manå¬
ret af aquatinta i koppar, samt detta manér skulle gifva
arbetet mera varaktighet och värde — af desto större vigt,
då en del af de i lithographiskt tryck utgifna första uppla¬
gorna nu håller på att utgå och bilda deleeter, — så vågar
jag särskildt föreslå, att utgifvarinnan för en gång beviljas
ett särskildt anslag af sex hundrade R:dr R:mt. att derföre
kunna i ofvanberörde afsigt företaga en konstresa till utlandet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Pehr Staaff.
Jft 177.
Vördsamt Memorial.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd
och behof innehåller, under sjunde Hufvudtiteln, fortfarande
af det vid förra Riksdagen beviljade, men, i följd af inträffade
hinder, ännu icke begagnade anslaget till inlösen af Landshöf-
dinge-residenshuset i Hernösand och uppbyggande af Landt-
Stats-Embetshus derstädes.
Detta förslag återför uppmärksamheten på det skick,
hvari omförmälda inlösningsfråga nu befinner sig; och får
jag i sådant afseende äran anföra:
Sedan, vid sammanträden den 24 och 29 October 18S6,
Borgerskapet samtyckt, att till Kongl. Maj:t och Kronan afstå
och försälja Landshöfdinge-Residenshuset i Hernösand, för en
summa af sextontusen Riksdaler Riksmynt, samt att, för upp¬
byggande af ett nytt hus, med embetsrum för Landtstatens
Embets- och Tjenstemän, upplåta en, å södra sidan af sta¬
dens torg belägen, för närvarande bebyggd tomt, med staden
förbehållen rättighet att i det nya embetshuset erhålla våg¬
bod och nödigt utrymme för stadens allmänna brandredskap,
hafva, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna
Nådiga Proposition, Rikets sednast församlade Ständer, dels
medgifvit, att Residenshuset finge för Statens räkning inlösas
mot berörda summa, dels anslagit medel för uppförande af
nämnda Embetshus, hvaremot Rikets Ständer icke funnit skä¬
ligt bifalla omförmälda förbehåll om lägenheten i det nya hu¬
set för stadens våg- och brandredskap.
Då vilkoret för tomtens upplåtande sålunda icke blifvit
564
ben l December.
antaget, samt Kongl. Majit och Rikets Ständer, utöfver Bor¬
gerskapets medgifvande, i köpet af Residenshuset inbegripit
de å särskilda tomter belägna uthusen, liar Borgerskapet fun¬
nit sig försatt i den ledsamma stallning, att det nödgats vägra
köpets afslutande, en vägran, enligt hvad nedan skall utredas,
nödvändig, och sålunda icke utmärkande någon klandervärd
egennytta, eller andra mindre aktningsvärda bevekelsegrunder.
Uti de flera Kongl. Bref, som angå stadens anbud och
åtagande att förse Landshöfdingen i Länet med boställe, före¬
kommer intet, som visar, att staden tillika förbundit sig att
bygga några uthus. Kongl. Brefvet den 2 December 1782
innehåller endast, att staden, enligt den af Kongl. Majit då
fastställda ritningen, skulle, under tillsyn af Landshöfdingen,
väl och lörsvarligen uppföra Residenshuset, med tjenliga rum
för Landshöfdingen, Lands-Contoiret, Lands-Canzliet, Landt-
Ränteriet och Landtmäteri-Contoiret. Först vid af- och till-
trädessyn år 1797 emellan Landshöfdingen Friherre Bunge
och tillträdande Landshöfdingen Lindencrona, åtog staden sig
att uppföra åtskilliga uthus, och, i öfverenstämmelse dermed,
har den norr om Residenshuset befintliga uthusbyggnaden,
innehållande stall och vedbod, med mera, tillkommit, hvar¬
jemte vagnshus åt Landshöfdingen upplåtits uti den byggnad,
som finnes å ofvannämnde, för det tillämnade nya Embets-
huset afsedda tomt, och hvilken byggnad för öfrigt innehål¬
ler, för stadens räkning, Auktionskammare, Stadshäkte, Våg¬
bod, Spruthus, stadens Archiv, vedbod för Landt-statens em¬
betsrum samt åtskilliga bodar och uthuslägenheter för Råd¬
husets behof.
Då, för att undkomma de flerflaldiga obehag, hvarmed
för Borgerskapet eganderätten af Residenshuset är förknippad,
Borgerskapet beslöt att aflåta detta hus för sexton tusen
Riksdaler Riksmynt, oaktadt det ostridigt är värdt sextio tusen
Riksdaler, väcktes ingen fråga om berörda uthus, hvarföre
Borgerskapet sedermera ansett sig berättigadt att bedöma,
huruvida staden kunde och skäligen borde med dessa hus
öka sin uppoffring för det allmänna. Häremot har Borger¬
skapet funnit ett väsendtligt hinder i det här ofvan uppgifna
förhållande, att Landshöfdingens vagnshus är inrymdt i en
staden för öfrigt tillhörig byggnad, som icke gerna kan bibe¬
hållas, om det förra, elier vagnshuset, skulle afträdas, enär
en sådan gemensamhet, förr eller sednare, kommer att med¬
föra förvecklingar i fråga om underhåll och nybyggnad. Men
för att kunna afstå äfven ifrågavarande byggnad med tomt,
Den 1 December.
elier endast den sednare, nödgas staden, som icke kan und¬
vara de flere lägenheter, byggnaden innehåller, förskaffa sig
annan tjenlig byggnadsplats, och då en sådan måste vara be¬
lägen i närheten af torget och sundet, der någon obebyggd
tomt icke finnes att tillgå, kommer anskaffandet af en lämp¬
lig tomt, i stället för den förra, och dess bebyggande med of¬
van uppräknade nödvändighetshus att erfordra icke mindre
kostnad, än tjugu tusen Riksdaler och troligen något derutöf¬
ver. Denna kostnad är så betydlig, att staden, som häftar i
stor skuld för sin kyrka och andra byggnadsföretag, icke
kan bära den; och då härtill kommer, att staden byggt och
öfver 80 år underhållit Landshöfdinge-residenset, utan annan
kostnad för Staten, än den ringa bestämda hushyran, som
lill och med 1850 utgått med 200 R:dr och derefter med
800 R:dr R:mt årligen, — en summa, som måste anses sär¬
deles obetydlig i jemnförelse med hvad huset kostat och hvad
Staten under tiden utgifvit för öfriga Läns-residenshus i Ri¬
ket — så har Borgerskapet ansett sig ega giltig anledning
att undandraga sig, jag vill icke säga, fullbordandet af ett af-
taladt köp, då aftalet genom nya vilkor från andra contra-
bentens sida undanröjts, utan ingående af ett nytt köpaftal.
förenadt med betydligt större eftergifter, än hvarpå Borger¬
skapet i början ingått, desto heldre, som Borgerskapet all¬
tid dristat tro, att det icke vore Staten värdigt, att af en
ringa och skuldsatt commune fordra så beskaffade uppoff¬
ringar.
Då nu i alla händelser det är af vigt, att denna fråga
snarligen afgöres, för Staten derföre, att behofvet af nytt
Embetshus dagligen tilltager, och för staden derföre, att, om
upplåtelse skall ega rum, de nya inköp och byggnadsföretag,
som deraf för staden blifva en följd, komma att genom steg¬
rade priser blifva allt dyrare, ju längre dermed dröjes, så
får jag vördsamt föreslå:
all Rikets Ständer ville bevilja den summa af ytterligare
24,000 Riksdaler Riksmynt, eller i ett för allt 40,000 Riks¬
daler. som åt staden erfordras för upplåtelse af såväl Resi¬
denshus, som plats för Embetshus och uthus.
Jag kan med full tillförsigt påstå, att stadens anspråk
äro billiga, då man betänker:
all staden fulleligen till Kronan, genom af denna inne¬
hållna hyror, betalt residenset;
att detta i och för sig sjellt är värdt 60,000 Riksdaler;
366
Den 1 December.
att några uthus aldrig tillhört residenset, utan sådana
serskildt inrymts i stadens byggnader;
att staden genom upplåtelsen tvingas till ett högst dyr¬
bart byggnadsföretag i och för anskaffandet af hus för inrym¬
mande af sprutor, Archiv, Auctionskammare, Vågbod och
Stadshäkte, med hvilket byganadsföretag eljest skulle kunna
i 20 år anstå;
alt anskaffande af så lämplig tomt, som den ifrågava¬
rande, är omöjligt, samt någon tjenlig tomt alls icke kan er¬
hållas utan högst betydlig uppoffring; samt
att staden, för dess del, icke ryggat sitt första erbjudande
och dessutom ådagalagt sin önskan, att gå Kongl. Maj:t
och Kronan till mötes förmedelst erbjudande af kostnadsfri
tomt, tjenlig till det ifrågavarande byggnadsföretaget.
Alla dessa omständigheter torde noga behjertas af Stats¬
utskottet, dit denna min vördsamma motion torde remitteras.
Pehr Staaff.
jn m.
Vördsamt Memorial.
I)e motiver, som framkallade Kongl. Hof-Rätten öfver
.Skåne och Blekinge, på ett så nära afstånd från Götha Hof-
Rätts säte, gälla i lika, om ej högre, mått för de norra Lä¬
nen, ..och påkalla åt dessa en särskild inom desamma belä¬
gen Öfverdomstol, och detta numera i desto högre grad, som
tvistemålen, i följd af Lagmans-Rätternas indragning, öfvergå
directe till Hof-Rätt.
Billigheten och rättvisan fordra, att denna sistnämnda
göres lika lätt tillgänglig för alla Rikets innevånare; och kan
detta icke motsägas, lärer giltigheten af anspråket på en
Ofver-Rätt för Norrland ej eller kunna med fog bestridas, då
flera orter inom denna del af Riket äro belägna 100 mil och
deröfver från den Hof-Rätt, hvarunder de lyda. Detta bety¬
der dock mindre för den förmögne, men drabbar desto känn¬
barare den fattige, som saknar medel och utvägar att i den
aflägsna hufvudstaden förskaffa sig pålitlige ombud, och alltså
tvingas att nöjas med Under-Rättens dom, ehuru en sak, som
gäller 100 R:dr, vanligen är för honom af större vigt, än en
process angående flera tusen Riksdaler är för den rike.
Det kan visas, att blott Wester-Norrlands, Westerbottens,
Den i December.
367
Norrbottens oell Jemtlands Län med minst en fjerdedel af
de nu bos Kongl. Svea Hof-Rätt till behandling årligen före¬
kommande civila och criminela mål bidraga till nämnde Kongl.
Hof-Rätts sysselsättande.
Behofvet af en Hof-Rätt för de norra Länen är sålunda
gifvet. Också går folkmängden inom dessa Län till nära en
fjerdedel af hela folkmängden inom Kongl. Svea Hof-Rätts
jurisdiction, och årligen vexer, i mån af tilltagande odling,
denna befolkning.
På dessa skäl, vågar jag vördsamt föreslå inrättandet af
en ny Öfverdomstol, under benämning af Kongl. Hof-Rätten
öfver Norrland, med säte i Hernösand; och torde det Utskott,
hvilket kommer att behandla denna motion, efter inhemtande
af alla för Utskottet tillgängliga upplysningar i ämnet, äfven
yttra sig, om, jemte ofvannämnde fyra Län, hela eller någon
del af Helsingland lämpligen bör tillhöra den nya Hof-Rättens
jurisdiction.
Pehr Staaff.
M 179.
Vördsamt Memorial.
Creditlagstiftningen har under de sednare åren varit ut¬
satt för idkeliga anmärkningar, och äfven nu på slutet blifvit
föremål för väl behöfliga omarbetningar, hvarpå vi hafva ett
exempel i det förslag till ny concurslag, som å denna Riks¬
dag förekommer till behandling. Dock qvarstår ännu orörd
den del af creditlagstiftningen, som omfattar utsökningslagarne,
hvilka lagar deremot tätt och ofta varit utsatta för lappnings-
försök eller förbättringsåtgärder, mer och mindre lyckade,
men kanske oftast misslyckade, i det man gått framåt från,
än åter vacklat tillbaka till en princip, den man tyckt sig
hafva fattat, men som likväl aldrig måtte hafva stätt klar
och fast för lagstiftaren.
Framställande derföre mot utsökningslagarne den anmärk¬
ning, att de sakna en genomförd princip och lida jemväl i
tillämpningen af den osäkerhet, som vacklandet i denna lag-
stiftningsgren måste medföra, samt att i öfrigt stadgandena,
sådane de nu äro, måste sökas i mångfaldiga spridda författ¬
ningar, samt slutligen, att de ingalunda garantera en säker
och skyndsam exsecution, och sålunda ej heller till denne
568
Den 1 December.
exsecution alstra det allmänna förtroende, sorn till grund för
all slags rörelse erfordras, derest denna skall komma till möj¬
ligen högsta grad af lifaktighet, vågar jag derföre vördsamt
föreslå:
alt Rikets Ständer behagade hos Kongl. Maj:l i
underdånighet anhålla, del täckles Kongl. Mayl
lala utarbeta och för Rikets härnäst sammanträ¬
dande Ständer framlägga elt fullständigt förslag
till ny Utsökning slag, lämpad efter allmänna rö¬
relsens kraf och tidsandans fordringar.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Pehr Staaff.
JVs 180.
Vördsamt Memorial.
Medan i vårt fädernesland på sednare åren så mycket
gjorts till förbättrande af våra lagar och till mildrande af
onödig stränghet i desamma, så har dock någon uppmärk¬
samhet ej egnats åt en del af vår lagstiftning, måhända den
del deraf, som, mest hänvisande till längesedan förgångna
barbariska tidehvarf, ännu qvarstår oförändrad, — jag menar
den, hvarigenom en stackars qvinna, fastkedjad vid en rå,
utsväfvande och supig, våldsam eller blott slösande man, är
ur stånd att göra något för att skydda sig sjelf från miss-
bandlingarne, samt att för sig och sina barn rädda något af
den förmögenhet, hon i boet infört; eller, i händelse hon ej
infört någon, att af mannens stundom betydliga arbetsförtjenst
erhålla något bidrag till sitt och barnens underhåll och und¬
komma det ofta befintliga tvånget att anskaffa föda åt sin
eländige make.
Hvilken Domare har ej mångfaldiga gånger upprörts vid
anblicken af två makar, mötande hvarandra inför Domstolen,
qvinnan nedtryckt af misshandling, svält, arbete och nattvak,
mannen, försupen och rå, qvinnan fruktande och rädd, man¬
nen fräck och våldsam.
Huru ofta har ej Domaren med blödande hjerta måst
antingen helt och hållet ogilla qvinnans klagan, emedan hon
ej förstått hvarken att bära misshandlingarna eller att dröja
med anlitandet af lagen til! dess makarna först blifvit var¬
nade, ej blott af Presten och Kyrko-Kådet, utan, hvad, som
Den 1 December.
369
skänker än mindre hopp om någon verksam påföljd, inför
Consistorium — ofta beläget flen; dagsresor ifrån makarnes
hemvist, — eller ock inskränka sin åtgärd dertill, att döma
mannen till ett ringa bötesbelopp, hvilket derförutan i alla
händelser, fastän det het.es utgå af den brottsliges lott i boet,
i sjelfva verket lika mycket, ja måhända uteslutande, drabbar
den förfördelade, hvilken ofta är den, som ensam underhåller
famillen. När, såsom så ofta händer, den förfördelade och
misshandlade hustrun anhåller om laglig skilsmessa eller åt¬
minstone att få taga sina barn och sina ringa lösören, samt
bo afskiljdt från sin tyranniske man. eller begär att af man¬
nens lön eller arbetsförtjenst, eller af den gemensamma för¬
mögenheten utbekomma något ringa bidrag till sitt och barnens
underhåll, så måste Domaren, han må vara huru menskligt
sinnad, som helst, han må hafva funnit mannens uppförande
och hans misshandlingar af hustru och barn huru upprörande,
som helst, dock svara: »Nej, du får ej skiljas, du får ej nå¬
got underhåll, du får icke heller rädda dina tillhörigheter,
du får ej fly det hus, der du och dina barn misshandlas.
Du skall tvärtom återvända dit medan de tidsödande forma¬
liteterna, dem vår visa lag fordrar, fortgå och medan de flere
rättegångar handläggas, hvilka äro erforderliga för att bereda
dig rättighet till äktenskapsskillnad; haf blott tålamod, det är
en god dygd. Sedan du efter att förgäfves hafva haft din
man inför församlingens prest, förgäfves låtit honom varnas
inför Consistorium, ytterligare mot honom vunnit tre rätte¬
gångar å rad. så kan du, derest du då ännu lefver, några
år härefter påräkna att — icke genom min åtgärd, men ge¬
nom Kongl. Nåd — befrias från vidare misshandlingar och
undfå skiljsmessa.»
Hvilket hån mot den värnlösa qvinnan ligger ej i den
lagstiftning, som ej medger annat svar. Och ändock 1 huru
många tusende äro ej de qvinnor, som hvarje år göra en bit¬
ter erfarenhet om sanningen af denna skildring?
I andra familier, visserligen lyckligare, än de nyss skil¬
drade, inskränker sig mannens brottslighet dertill, att han
förskingrar den gemensamma förmögenheten, eller hvad, som
inflyter af bans lön eller arbetsförtjenst, eller lefver i lättja
och låter hustrun underhålla boet, men emedlertid skuldsät¬
ter dem gemensamt, måhända blott för att tillfredsställa sin
passion för spel eller spirituosa, måhända äfven för att, glömsk
af ära och tro och sedlighet, offra på andra qvinnor, hvilka
Bil. till Borg.-Ständ. Pral. 1859- 1860 . 24
370
Den 1 December.
han till hustruns skymfande ej sällan helt fräckt intager i
huset eller i hvilkas sällskap han icke skyr att offentligen
visa sig, att icke räkna en mängd andra till hustruns förkros¬
sande ämnade scandaler. — Hustrun ser och känner allt, hen¬
nes slägt likaså, men intet kan dervid åtgöras. Hon arbetar
för att skydda sig och barnen mot nöd; men, samtidigt der¬
med, skuldsätter mannen sig och hustrun på annat håll; och
vid utmätning, påfordrad af den värdshusvärd eller krögare,
hvars källarsal lockat mannen från hemmet, eller af dem,
som förskjutit de medel, hvarmed han underhållit den lösak¬
tiga qvinna, som förmått honom att försumma sin hustru,
sköflas boet och borttagas ofta de nödvändigaste husgeråden
för den utarbetade och förgråtna hustrun, och i och med
detsamma de sista resurserna till underhållande af de gemen¬
samma barnen.
1 andra länder kan dock Domstolen döma till skillnad
för misshandlingar. Så icke här. Den kan tillåta hustrun
att bo afskiljd från mannen, förpligta honom att utbetala bi¬
drag till hennes och barnens underhåll, vid svårt straff för¬
bjuda honom att uppsöka henne i hennes nya tillflyktsort,
— så icke här. Der kan äfven Domaren räcka den slösande
och utsväfvande mannens hustru en hjelpsam hand till räd¬
dande af hennes och barnens tillgångar och till bevarande
af hvad hon med sitt arbete förtjenar. Så ej heller här.
Det är en obestridlig sats, att en olyckas vidd kan mä¬
tas blott efter dess följder. Det är sannt. Men erfordras
väl för fulländningen af den tafla, jag tecknat, något vidare?
Skall jag behöfva återföra minnet på dessa skändliga come-
dier, som ofta nog till följd af ofullständiga äktenskapsskill-
nadslagar spelas i det menskliga lifvet, i hvilka tillställda eller
diktade äktenskapsbrott utgöra intrigen, deri mannen och en
dertill legd qvinna åtagit sig hufvudrolerna, deri tvänne legda
vittnen utföra de lika vigtiga birolerna och deraf den sorg¬
liga slutscenen spelas inför Domaren, i närvaro af en scandal-
lysten publik, — i sanning herrliga skådespel, anordnade af
en otjenlig lagstiftning, och i hvilka, till råga på allt, förtvif¬
lan understundom bringar en olycklig hustru alt påtaga sig
en äktenskapsbryterskas skändliga röle. Skall jag slutligen
ur Domstolarnes Protocoller framleta de icke sällsynta fall,
då mordet, i dess många skiljaktiga, men alltid lika fasans¬
fulla, former tillitats för att åstadkomma en skiljsmessa, som
våra lagar omöjliggjort eller åtminstone i högsta grad för¬
svårat.
Den 1 December.
571
Ingen medlem af detta Riksmöte — jag är derom öf-
vertygad — finnes, sorn ej känner, hvar inom sin ort, exem¬
pel på hvarje särskildt slag af de utaf mig sålunda beskrif-
na olyckliga äktenskap och derur härledda öfriga hemska
missförhållanden. Min skildring, huru mörk och upprörande
den än är, kan således ej beskyllas för öfverdrift; ty ingen
kan föreställa sig alla de upptänkliga sätt, som stå den elake
mannen till buds att såra och plåga hustrun. Och huru
skulle mari väl också kunna känna allt sådant. Lidandet är
tyst, i samma mån som det är djupt och verkligt. Hos hu¬
strun, aldrig så misshandlad, finnes också ofta en qvarlefva
af den gamla kärleken, som låter henne kasta en slöja öfver
de värsta gräsligheterna. Vi ömma förde lidanden, som neg¬
rerna utstå under slafpiskan, men är detta på något sätt
värre, än hvad, som ofta faller på en Svensk hustrus lott?
Nej! långt derifrån. Slafven är ofta, så att säga, född till
lidande och väntar sig ej bättre, den olycklige. Hustrun der¬
emot hoppas ett samlif, förljufvadt af kärlek och frid; hon
väntar skydd och hjelp af sin make.
Jag har tecknat det onda — återstår att bota bristerna —
må viljan vara god. Rättigheten att dertill medverka alstrar
också pligt till ett sådant medverkande, men utgör på samma
gång för Representanten ett dyrbart privilegium.
Jag vågar derföre vördsamt hemställa, att Rikets Ständer
må, genom sitt Lag-Utskott, låta utarbeta och derefter till
Kongl. Maj:ts Nådiga fastställelse i underdånighet öfverlemna
förslag till lagförändring, afhjelpande dessa brister i vår lag¬
stiftning, och beredande qvinnan i alla afseenden ett rättvist
skydd; ty skall med denna lagförändring dröjas till dess hela
vår lag hinner förnyas, så komma många tusende värnlösa
qvinnor, många tusende barn att umgälla en sådan långsam¬
het med åratals lidanden.
Jag anhåller om remiss härå till Lag-Utskottet.
Pehr Staaff.
M 181.
Motion af Herr Bäcklin, med anmärkningar och yrkan¬
den, i anledning af Kongl. Propositionen om Statens jernvägs-
byggnader.
(Återkallad den 3 December 1859.]
572
Den 1 December.
.V 182.
Vördsamt Memorial.
Uti Kongl. Majlis Nådiga Skrifvelse lill Rikets Ständer,
under M SI, är föreslaget en extra Provincial-Läkarebefatt-
ning i nordöstra Westmanland, som, enligt Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Bref den 16 November 1834, skulle hafva sin station
i Oster Wåhla härad, men då häradsboerne ej fullgjorde den
dem i det Nådiga Brefvet ålagde föreskrift om bostads an¬
skaffande åt Läkaren, bar denna fråga kommit att hvila.
Sedermera bar föreslagits, att nämnde läkarebefattning skulle
förenas med Bergslags-Läkarebefattningen i Sala, men som
sistnämnde Läkare erhåller i ordinarie lön 1,630 R:dr, med
vilkor att ej från grufvan sig på längre afstånd aflägsna, fiir
der möjligen förekommande olyckshändelser, har äfven detta
förslag förfallit. I det nu af Sundhets-Collegium uti först-
berörde nådiga skrifvelse hvilande förslag uppgifves, som sta¬
tion för Provincial-Läkaren i nordöstra Westmanland, Hud¬
dunge socken, men då troligtvis äfven detta möter samma
hinder, som förut inom Wåhla härad, så får jag härmed
vördsamt föreslå, att förenämnde Provincial-Läkarebeställning
må komma att förenas med Stads-Läkarebefattningen i Sala,
som för närvarande är ledig, och detta så mycket mer af
det skäl, att Sala är i nordost af Länet belägen och ej mer
än 2’/2 mil ifrån Huddunge sockengräns.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåiles.
Math. Wedin.
JVs 183.
Vördsamt Memorial.
Då Rikets Ständer ännu icke från Regeringen erhållit
den fullständigare utredning, rörande de s. k. paedagogierna,
eller mindre skolorna uti åtskilliga af Rikets smärre städer,
hvarom vid de tvänne sistförflutna Riksdagarne framställning
af Rikets Ständer blifvit gjord, i afsigt att dessa skolor, vid
en definitif reglering af de allmänna undervisnings-anstalterna.
må sättas i närmare förhållande till Rikets öfriga läroverk,
synes numera, för uppnående af detta önskvärda mål och
Den 1 December.
575
tillfredsställande på samma gång al tle alltjemt växande be-
hofven af en utvidgad och förbättrad undervisning för den
talrika ungdom, som finnes icke blott i de smärre städerna,
utan äfven de dem närmast omgifvande landsbygder, ingen
annan utväg återstå, än att medlemmar af Representationen,
i den män de dertill kunna vara i tillfälle, för Rikets Stän¬
der framlägga de förhållanden, som härutinnan kunna tjena
till upplysning och tillika innebära giltiga skäl, att utan vi¬
dare dröjsmål, så vidt sig göra låter, bringa de hittills van¬
lottade stadspaedagogierna uti ett ändamålsenligt och mot ti¬
dens kraf någorlunda svarande skick.
I sådant afseende, och under åberopande af den omständ¬
ligare utveckling, sorn uti tvänne inom detta Stånd afgifna
motioner redan blifvit åt omförmäldta ämne egnad, dristar
jag, elter dertill erhållet uppdrag, beträffande padagogien i
Kongelf, hvilken stad valt mig till ombud vid innevarande
Riksmöte, vörsamt anföra:
att före år 1809 derstädes funnits en lärdomsskola med
tvänne lärare, men att den ene al desse, i anseende till bri¬
stande lönetillgångar. blifvit indragen;
att lärjungarnes antal under de sednare åren utgjort om¬
kring 30 och innevarande läsetermin uppgått till 34;
att såväl stadens, som den kringliggande bördiga ortens
lolkmängd är i betydlig tillväxt;
att i följd häraf ett vida större antal elever, än det nyss¬
nämnde, otvifvelaktig! vore att påräkna och redan skulle
hafva anmält sig, derest erforderlig, ständig lärarepersonal vid
skolan förefunnes;
att behofvet af större lärareverksamhet är vordet er-
kändt, dymedelst att en extra lärare, till biträde åt den ordi¬
narie, sistlidet år blifvit af Dom-Capitlet förordnad, samt
slutligen
att skolan genom enskilde personers frikostighet är i
åtnjutande af icke obetydliga stiftelser, uppgående i capital
till omkring 9,000 R:dr R:mt, deraf räntan, enligt vederbör¬
ligen läststäldt förordnande, årligen användes till premier och
understöd åt de ynglingar, hvilka af dylik uppmuntran göra
sig förtjente.
På grund häraf, och då Rikets Ständer vid nästföregående
Riksdag till tvåclassiga läroverk uppflyttat sådana stadsskolor,
med hvilka den nu ifrågavarande, i anseende till lärjungarnes
antal och undervisningens utveckling, kan anses jemnförlig,
vågar jag vördsamt föreslå, att psedagogien i Kongelf måtte
374
Den 1 December.
uppföras å Elementar-läroverkens stat med löneanslag för en
Hector och en Collega.
Om remiss hiiraf till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
L. Billström.
M 1R4.
Vördsamt Memorial.
Vid flere föregående Riksdagar har framställning hos
Rikets Ständer blifvit gjord om bidrag af allmännna medel
till förbättrande af segelleden genom norra grenen af Götha
eif, eller den s. k. Nordre eif; men i anseende till, dels de
betydliga kostnader, detta arbete ansetts medföra, dels bri¬
stande undersökningar, har det äskade bidraget hittills icke
kunnat vinnas.
Sedan numera, på Kongl. Maj:ts Nådiga befallning, för¬
nyade undersökningar blifvit genom Styrelsens för allmänna
Väg- och Vatten-byggnader föranstaltande verkställde, hvar¬
vid kostnadsförslag upprättats, särskildt beträffande segelleden
närmast Kongelfs stad, jemte ombyggnad af en der befintlig
bro. och särskildt hvad angår elfvens fördjupning nedanför
staden till saltsjön, får jag, med öfverlemnande af de härom
mig meddelade handlingar, på anmodan af Kongelfs stads
samhälle, som valt mig till ombud vid innevarande Riks¬
möte, vördsamt anhålla, det täcktes Rikets Ständer till ut¬
förande af förstnämnde del af det ifrågaställda arbetet, nem¬
ligen uppmuddring af elfgrenen närmast Kongelf, samt om¬
byggnad af dervarande bro, bevilja en anslagssumma af 74,300
R:dr Runt, deraf I/3;del såsom lån och ^delar utan åter-
betalningsskyldighet.
Den stora nytta, icke blott för staden, utan synnerligast
för allmänna trafiken på den ifrågavarande segelleden, som
genom omförmäldta arbete skulle ernås, har uti redan afgifna
motioner, beskrifningar och förslag blifvit så fullständigt åda¬
galagd, att jag ej nu har af nöden att derom vidare orda,
utan förbehåller mig endast att till Höglofliga Stats-Utskottet,
till hvars behandling (ienna min motion torde varda remit¬
terad, få öfverlemna alla de handlingar, som för frågans be¬
dömande kunna vara af nöden.
L. Billström.
Den t December.
573
JYs 183.
Vördsamt Memorial.
Under den tid, då jernhandteringen inom vårt land var
omhuldad af åtskilliga privilegier och förmåner, var ock na¬
turligt att den skulle få vidkännas många skyldigheter och
onera. Tid efter annan, hafva emedlertid alla förmåner och
allt skydd försvunnit, utan att en motsvarande lättnad i de
många pålagorna vunnits, och handteringen drager nu den
hårdaste beskattning af aila näringar i landet, samtidigt med
de mest nedslående utsigter, som för närvarande väcka hos
denna handterings idkare rättmätiga farhågor och bekymmer.
Sedan nu redan inom detta Högtärade Stånd motion
blifvit väckt om afskaffande af hammarkatts- och tionde-
jernet, och det är att hoppas att Rikets Ständer nu skola
härtill lemna sitt bifall, är det icke härom jag nu vill orda,
utan om ett annat onus af helt och hållet communa! beskaf¬
fenhet, som sedan fordna tider ålegat jernhandteringen, men
som väl synes bora vara för densamma främmande, jag me¬
nar skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af kyrka
och prestgård.
Visserligen kan mot afskaffande af denna skyldighet in¬
vändas, att de öfrige bvggnadsskyldige inom eommunerna
derigenom blifva mera betungade, än förut; men man måste
härvid ihågkomma att denna skyldighet för bruken uppstått
först i sednare tider och i samma mån, som dessa blifvit
med sina privilegier försedde. allt till lättnad för dem, som
byggnadsskyldigheten förut ålegat, och att det bidrag, som
sålunda från bruken utgått, måste hafva varit af eventuel
eller helt och hållet tillfällig beskaffenhet, samt att rättvisa
och billighet fordra, att äfven i detta afseende jernhandterin¬
gen nu sättes i parité med hvarje annan fabriksrörelse, se- ’
dan alla dess privilegier och förmåner försvunnit. Jag får
derföre vördsamt föreslå, det Rikets Ständer ville besluta:
»att den skyldighet, som hittills ålegat stångjerns-
»bruken, att deltaga i kyrko- och prestgårds-bygg-
»nad, måtte för framtiden upphöra.»
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhåller jag
ödmjukligen.
A. ,4. Berger.
376
Den 1 December.
JW 186.
Vördsamt Memorial.
Redan vid 18S4 års Riksdag beslöto Rikets Stander att
såg- och tullmjöl-qvarnar skulle befrias från grundränta, samt
endast genom bevillning beskattas.
Då emedlertid detta beslut ännu ej ledt till något resul¬
tat, men det synes vara i sin ordning att ett Rikets Stän¬
ders beslut hålles i helgd, samt att såg- och tullmjöl-qvar¬
nar icke längre må behöfva draga den tunga och orättvisa
beskattning, som i form af ordinarie- eller grund-ränta utgår,
utan komma i åtnjutande af den befrielse härifrån, som dem
blifvit tillförsäkrad, vågar jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer vid innevarande Riksdag måtte
dels vid inkomsternas beräknande afdraga det be¬
lopp, som al såg- oell tullmjöl-qvarnar såsom
grundränta hittills utgått, dels anslå nödiga medel
såsom vederlag för den del af denna ränta, som
varit indelt, på det att under nu instundande
statsreglerings-period ordinarie räntan af såg- och
tullmjöl-qvarnar må upphöra; eller ock, för den
händelse att bristande utredning skulle göra den
af mig nu föreslagna åtgärd omöjlig, att Rikets
Ständer ville vidtaga andra nödiga åtgärder för
det åsyftade ändamålets skyndsamma vinnande.
Då Bevillnings-Utskottet i allt fall tillhörer att föreslå
den bevillning, som af såg- och tullmjöl-qvarnar rättvisligen
bör utgå, anhåller jag ödmjukligen om remiss till Stats-Ut-
skottet af denna min motion.
A. A. Berger.
JVs 187.
Vördsamt Memorial.
Rousseau, Jean Jacques, har yttrat: »Männerne blifva
hvad qvinnorna göra dem till. Viljen J göra männerne store
och dygdige, så undervisen qvinnorna och lären dem hvad
dygd och storhet är.» Hvilken djup sanning, bekräftad af
historien, som visar, att store män nästan alltid fostrats af
Den ! December.
577
högsinnade mödrar! Och likväl har denna sanning ännu icke
kunnat göra sig gällande. I sådant läll skulle man icke så
länge försummat att vårda sig om qvinnans bildande. Vis¬
serligen hafva i vårt land enskilda aktningsvärda bemödanden
varit riktade åt detta håll, men hvad har Staten gjort? Intet.
Under det man täljer i millioner de anslag, som årligen an¬
vändas för att uppfostra männer, har af Statens medel, så
vidt jag vet, icke ett öre ännu anvisats för qvinnors upp¬
fostran. Sedan man lemnat qvinnan rättighet att, när hon
vill, blifva myndig och råda öfver sin egendom, måste Staten
tillse, att hennes uppfostran blir sådan, att hon kan göra det.
Men, säger man, Staten tager för sin tjenst icke i anspråk
någon viss grad af bildning hos qvinnan; och det är sannt,
att hon nästan helt och hållet är utesluten från all offentlig
verksamhet. De rika gåfvor, försynen nedlagt hos qvinnan,
och hvilka i många fall skulle sätta henne i tillfälle att, bät¬
tre än mannen, verka för allmänt väl. förslösas ofta på sys¬
selsättningar, som, i stället för att utveckla de naturliga an¬
lagen, tvärtom förstöra dem. Man har tyckt det vara nog
att hänvisa qvinnan till det husliga lifvet. Ingen lärer be¬
strida, att hon ju icke här uppfyller sin skönaste bestäm¬
melse, men med de husliga bestyren låter mer än väl för¬
ena sig en gagnande verksamhet i det allmännas eller Statens
tjenst. Detta erkännes i den Nådiga Skrifvelse, Kongl. Majit
aflåtit till Rikets nu församlade Ständer, i anledning af den
vid sednaste Riksdag väckta fråga om undervisningens ord¬
nande för den q vinliga ungdomen. Det heter deruti, att
»qvinnans pligter äro af den art, att deras värdiga uppfyl-
»lande ofta kräfver hos henne, ej mindre än hos mannen,
»egenskaper, hvilka förutsätta en visserligen ej strängt veten-
»skaplig, men, det oaktadt, ganska omfattande allmän bildning.
»Ju mera man önskar att till hemmet förlägga ungdomens
»egentliga uppfostan och åtminstone den qvinnligas under¬
visning. desto klarare måste man ock uppfatta behofvet
»deraf, att de, åt hvilka denna uppfostran och undervisning
»hufvudsakligen äro anförtrodda, ej sakna härtill nödig bild¬
oning och erforderliga insigter. Otvifvelaktig! är ock, att
»Staten för sin tjenst skulle kunna, i vissa fall, med stor
»fördel, använda qvinnor, om sådana vore att tillgå med till-
»räckliga, ehuru ändock icke synnerligen omfattande kun-
»skaper. Man ser dagligen i andra länder, huru fruntimmer
»användas vid Telegraf-inrättningar, vid förvaltningen af mindre
»Post-Contoir, såsom biträden vid den allmänna sjukvår-
578
Den 1 December.
»den, o. s. v., der de i allmänhet med stor ordning oell nog-
»grannhet fullgöra sina åligganden; och Staten har häraf en
»aubhel fördel, då qvinnan, som på lediga stunder sjelf kan
»sköta sitt hushåll, förfärdiga sina kläder eller eljest med
»handarbete något förtjena, just derföre kan finna sig till-
»fredsställd med en aflöning, som för mannen vore otillräck-
»lig för fyllande af de oundgängligaste lefnadsbehofven.»
1 andra länder, såsom i Tyskland, Frankrike och Eng¬
land, har man längesedan insett qvinnans behof af undervis¬
ning, och beredt henne tillfälle till högre utveckling. Så har
man i dessa länders hufvudstäder och äfven i andra större
städer inrättat seminarier, som endast besökas af qvinliga
medlemmar och i hvilka dessa utbildas till lärarinnor. Det
är öfvertlödigt att orda om nyttan af anstalter, der qvinnor,
genom inhemtande af mera grundliga kunskaper, kunde danas
till att värdigt uppfostra landets ungdom och ingifva denna
en allvarligare håg för förädling och nyttig verksamhet. Det
ytliga och flärdfulla, som hittills, ty värr, allt för mycket gjort
sig gällande vid den qvinliga uppfostran, skulle genom så¬
dana anstalter småningom försvinna, och qvinnans egen för¬
ädling utöfva det bästa inflytande på kommande slägten.
Afven detta är till grundsatsen erkändt i det anförande
af Chefen för Ecclesiastik-Departementet, som åtföljer Kongl.
Maj:ts berörde Nådiga Skrifvelse; men, ehuru Kongl. Majit
funnit önskvärdt, om Rikets Ständer kunnat för ifrågavarande
ändamål redan vid denna Riksdag anslå nödiga medel, har
Kongl. Majit, då Statens tillgångar tagits i anspråk för andra
vigtiga föremål, som ej ansetts tåla uppskof, endast meddelat
Rikets Ständer den utredning af frågan, som blifvit genom
bemälde Departements-Chef åstadkommen.
Då jag likväl föreställer mig att Rikets Ständer skola
behjerta denna sak, som i vigtskålen uppväger de flesta
andra, samt att medel icke skola saknas till åtminstone en
enda bildningsanstalt för hela Riket, får jag, under åbero¬
pande af den utredning, som innehålles i Chefens för Eccle¬
siastik-Departementet förenämnda anförande, vördsamt hem¬
ställa, att Rikets Ständer måtte för ett Seminarium i hufvud-
staden, der qvinnor skulle utbildas till lärarinnor, bevilja ett
anslag, till hyra för local, löner åt lärare, samt nödig mate¬
riel, af 15,000 R:dr att årligen intill nästa statsreglerings-
period ställas till Kongl. Maj:ts disposition.
Gust. Lallerstedt.
Den 1 December.
579
M 181!.
Vördsamt Memorial.
I egenskap af Riksdags-Fullmäktig för staden Laholm,
får jag, enligt uppdrag, vördsamt föreslå, att nämnde stads
psedagogie måtte blifva förändrad till tvåclassig skola och som
sådan upptagas på Elementar-läroverkens stat. sedan stadens
innevånare, vid allmänt sammanträde inför Magistraten den
12 Maji 1858, förklarat sig villiga att, oberoende af Stats¬
anslaget, hålla sin folkskola, samt att, enligt gällande före¬
skrifter, tillhandahålla Rector vid det nya läroverket bo-
ställsgård.
Då kunskapsbegäret å alla orter inom vårt kära fäder¬
nesland visat sig göra betydliga framsteg och folkmängden är
i ständigt stigande, är äfven denna stad, belägen i en folkrik
ort, i stort behof af ett utvidgadt läroverk; och då staden
ända från år 1695 till 1809 egt Trivialskola samt har att
erbjuda passande local för den nya skolan, så torde äfven
sådant tala för bifall till den önskan, staden genom mig vå¬
gat frambära.
De ytterligare upplysningar, som för ärendets pröfning
kunna vara af nöden, förbehåller jag mig att framdeles få
inlemna till Stats-Utskottet, dit jag anhåller om remiss af
denna motion.
A. F. Fjricson.
JVs 189.
Vördsamt Memorial.
Fråga uppstod 1856 om att Kronan skulle, genom att
låta plantera träd, försöka binda de flygsandsfält, som till en
del sträcka sig vid Nissaåns utlopp i hafvet, samt att 2:ne sta¬
den Halmstads hamn tillhöriga egofigurer, den ena om 1 tunne-
3 kappland, uppskattade till 14 kapplands areal, och den andre
om 8 tunne- 10 kappland, uppskattade till 8,400 kapp¬
lands areal, skulle för sådant ändamål till Kronan afstås.
Hamn-Directionen, som mera såg på en tillfällig bespa¬
ring i omkostnader, än på hamnens verkliga gagn, utställde,
utan att likväl vara dertill bemyndigad, till Kronan Öfver-
låtelsebref på egorne, med hvilka derefter lagfarits.
380
Den 1 December.
Emedlertid liro dessa egor af alldeles omistlig beskaffen¬
het för hamnen; i thy att de äro de ende tjenlige till upp¬
lagsplatser lör hamnens pråmar etc.
I)å egorne, för hvilket annat ändamål sorn helst, saknar
allt värde, utan tvärtom medföra årliga utgifter, kan Kro¬
nan så mycket mindre anses göra någon uppoffring genom
desammas återlemnande till hamnen.
Af sådana anledningar, får jag vördsamlingen föreslå: att
Rikets Höglofliga Ständer behagade, för deras del, besluta, att
ofvan omlörinälde af Halmstads Hamn-Direetion till Kronan
afstådde egor måtte varda till hamnen återlemnade.
•lag anhåller om remiss af denna min motion till Hög-
lolliga Stats-Utskottet, dit jag ofördröjligen skall öfverlemna
alla till upplysningar i frågan tjenande handlingar.
Göran Hammar.
JV§ 190.
Vördsamt Memorial.
Under discussionen vid förra Riksdagen om Läroverkens
nya organisation, yttrade jag mig bland dem, som anmärkte
den stjufmoderlighet, hvarmed paedagogierna blifvit behandlade.
Som skäl för denna behandling uppgafs då, att frågan
derom vore så outredd, angående hvilka peedagogier, som
kunde komma i fråga att uppflyttas till lägre Elementar-läro-
verk, men att i stället en viss summa skulle anslås till aflö¬
ning åt extra lärare vid de paxlagogier, som kunde hos veder¬
börande styrka sitt behof af ökadt lärareantal.
Kongsbacka stads paedagogie kom äfven med allt skäl i
åtnjutande af denna fördel, eller att erhålla en extra lärare.
Som lärjungarnes antal under sednaste året der ytterli¬
gare ökats; anser jag så mycket mera skäl nu vara, att
nämnde paedagogie måtte uppflyttas till lägre Elementar-läro,-
verk, med 2:ne lärare på ordinarie stat, med samma löner
och förmåner, som lärare vid andra lägre Elementar-läroverk
i Riket.
Jag skall framdeles till vederbörligt Utskott aflemna vidare
handlingar till stöd lör min nu gjorda framställning.
Göran Hammar.
Den 1 December.
381
JYi 191.
Vördsamt Memorial.
Ja" lår härmed ödmjukligen anhålla om anslag eller lån
lill uppbyggande af ny kyrka i Kongsbacka, i stället för den
nu befintliga, som hotar att hvarje stund nedstörta.
Så snart ritning, kostnadsförslag och andra nödiga hand¬
lingar bekommas, skola sådana blifva ademnade till behö¬
rigt Utskott,
Göran Hammar.
M 192.
Vördsamt Memorial.
Vid sistlidne Riksdag förnyade jag en flere gånger förut
framställd fråga, om nederlags- och inrikes transito-rätt för
Rikets alla stapelstäder; men, ehuru Revillnings-Utskottets, af
Rikets Ständer godkända, yttrande i ämnet lernnade förhopp¬
ning, att åtminstone nederlags-rätt skulle beviljas de stapel¬
städer, som hade rättighet till credit-upplag, lärer dock ingen¬
ting hittills blifvit dervid tillgjordt.
Herr Widell har derföre nästlidne gårdag gjort motion i
enahanda syftning, och, jemte det jag i alla afseenden för¬
enar mig om nämnda motion, får jag särskildt anhålla, att
åtminstone de stapelstäder, hvilka genom regulier ångbåtsfart
eller annorledes hafva så beqväm communication med annan
sjö- och stapelstad, att nödig tullcontrol kan med lätthet och
säkerhet åstadkommas, måtte, emot skyldighet att bekosta en
sådan control, komma i åtnjutande af ifrågavarande förmåner.
Hvad särskildt beträffar staden Jönköping, får jag vörd¬
samt erinra, att denna stad, medelst privilegium af Konung
Gusta/ /, blifvit tillerkänd en sådan inrikes transito-rätt, jag
med min motion sistlidne Riksdag åsyftat, och jag anhåller
ödmjukligen, att åtnjutandet af berörde rättighet icke längre
varder staden förvägrad.
A. G. Hud!ing.
582
Den 1 December.
JD 195.
Vördsam Molum
En af landets vigtigare näringsgrenar är skeppsrederi,
hvilken lemnar arbetsförtjenst till inånga personer, så väl
under fartygens uppförande och utrustning, som äfven under
sjöresorna, samt derjemte för dess byggande använder betyd¬
liga Svenska producter, såsom trävaror, koppar, jern, bleck
och tjära m. m., och slutligen lemnar Staten och landet be¬
tydliga inkomster.
Svenska fartyg besegla alla haf, men beklagligen äro för-
delarne ej öfverensstämmande med deri nedlagde capitaler,
hvarföre båda Statsmakterne böra gemensamt söka bereda
allt möjligt understöd, till befordrande af skeppsrederiers
uppkomst.
Under sednare tider äro många åtgärder till ändamålets
vinnande vidtagne, men flera återstå att omfatta, hvaribland
jag i första rummet anser, att den lag bör uppbäfvas, hvil¬
ken ålägger egare till skepp, som förolyckas i utlandet, att
bekosta besättningens förseende med kläder, uppehåll och
resekostnader till hemorten, äfvensom ålägger rederierna ena¬
handa utgifter för sjöfolk, öfverleinnade, på grund af sjukdom,
till utländska Hospitaler, och hvilka kostnader ofta blifva gan¬
ska betydliga, synnerligen å mera aflägsna orter. Dessa ut¬
gifter böra här i landet, likasom i Norrige och andra länder,
bekostas af Staten, på sätt som sker med andra behöfvande
Svenske undersåter.
Jag hyser den förhoppning, att Rikets nu församlade
Ständer, på grund af motion, komma att ingifva underdånig
Skrifvelse till Kongl. Majit, med begäran derom, att en Comité
blir nedsatt, för att till nästa Riksdag utarbeta en ny sjölag,
af högsta behofvet påkallad; och torde denna Comité äfven
erhålla uppdrag att omfatta sättet för förolyckade fartygs be¬
sättningars och på sjukhus qvarlemnade sjömäns underhåll
och hemsändande, allt på Statens bekostnad.
Om remiss af denna min motion till Lag-Utskottet får
jag vördsamt anhålla.
C. W. Palander.
Den 1 December.
5113
JM 194.
Vördsam Motion.
1 alla länder tillhör det framåtskridandet att bereda bref¬
vexling till lägsta möjliga pris, och har den erfarenhet öfver¬
allt vunnits, att nedsatta portoafgifter medfört ökad inkomst
för Postverket genom breläntalets betydliga förökande. För¬
hållandet vågar jag anse skulle blifva enahanda i Sverige,
och, under denna förutsättning, får jag föreslå, att portoafgiften
för hvarje inom Sverige afgående enkelt bref skulle nedsättas
till 10 öre.
1 förening härmed, får jag äfven förorda, att noggrann
undersökning torde försiggå, huruvida ej i de dryga porto-
afgifterna för till utlandet afgående och derifrån ankommande
bref kunde äfven medgifvas någon billig nedsättning, åtmin¬
stone till och från aflägsnare länder, enär dessa portoafgifter
äro allt för tryckande för affärslifvet, samt slutligen föreslår
jag, att åtgärder vidtagas, hvarigenom kostnaderne för erhål¬
landet af utländska tidningar blifva så billiga, som möjligt, på
det för handel och näringar nyttiga och nödvändiga under¬
rättelser må kunna erhållas, utan att derföre behöfva erlägga
allt för dryga utgifter, betydligen högre, än som är förhål¬
landet i närmaste länder. Danmark och Norrige.
Om remiss af denna min motion till behörigt Utskott
får jag vördsamt anhålla.
C. W. Palander.
Jtf 19S.
Vördsam Motion.
Då Bevillnings-Utskottet kommer att företaga behandlin¬
gen af Tull-lagstiftningen, får jag förorda, att, samtidigt der¬
med, synnerlig uppmärksamhet må fästas vid Tulltjenste-
männens Sportel-Taxa, hvilken, efter sednast utfärdade Tull-
Taxa, blifvit i hög grad tryckande lör rörelsen, derigenom,
att åtskilliga betydliga varuartiklar numera förtullas efter vigt,
och hvilka ej kunna tullbehandias i Statens packhus.
Om remiss till Bevillnings-Utskottet får jag vördsamt
anhålla.
C. W. Palander.
384
Den 1 December.
JW 19ö.
Vördsam Motion.
Uti Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, angående vilkoret!
för försäljning af bränvin och andra spritdrycker, är stadgadt,
att 4/5:delar utaf de afgifter, som i stad inflyta för minuthandel
med och utskänkning af starka drycker, skola tillfalla staden,
men en sådan fördel är icke medgifven köpingar, ehuru i (le
sednares antal finnes mången, hvilken såväl i folkmängd, som
rörelse, vida öfverstiger ett ganska stort antal af landets städer.
De fördelar, hvilka, pä grund af förenämnde Nådiga
Förordning, tillfalla städerna, hafva uppenbarligen tillkommit
derigenom, att Konungen och Rikets Ständer behiertat följande
förhållanden, nemligen: att bland städernas sammanhopade
befolkningar alltid uppkomma stora behof af medel till be¬
stridande af utgifter för communala ändamål, såsom fattigför¬
sörjning, helsovård, skolors uppehållande, m. m. Att dessa
behof blifva allt större, ju mera starka drycker förtäres på
stället, fattigdom och sjuklighet tilltaga, större antal barn
blifva i behof af vård, undervisning och uppfostran genom
samhällets försorg, att communalafgilterna ökas i växande
förhållande till bränvinsutminuterings- och utskänknings afgif-
terna, samt således att billigheten fordrar, att en del af denna
afgift till staden öfverlemnas såsom ersättning för samhällets
uppoffringar och utgifter.
Men alldeles enahanda förhållanden ega rtim inom flere
af de större köpingarne samt, framför mängden, inom Ronneby
köping, på grund hvaraf jag finnér mig föranlåten väcka denna
min vördsamma motion derom, att köpingen Ronneby, belägen
i Blekinge Län, måtte af Rikets nu församlade Ständer för¬
unnas och medgifvas rättighet att af inom köpingen infly¬
tande af gifter för minuthandel med och utskänkning af brän¬
vin, i likhet med städerna, deraf få uppbära 4/ä:delar.
Såsom talande skäl för bifall till denna framställning, får
jag äran upplysa, att förenämnde köping, med närmare 2,000
innevånare och således mycket folkrikare, än mången af Ri¬
kets städer, måste vidkännas betydliga communala a fgifter,
hvilka årligen, enligt närlagde intyg, uppgå till 7,550 R:dr
R:mt, i hvilket belopp folkskoleafgiften icke är upptagen. Eli
stor tyngd har köpingen derigenom, att en mängd personer,
som ej kan herga sig på landet, inflytta och falla, förr eller
Den t December.
,3S5
sednare, köpingens fattigvård till last, på grund hvaraf fattig¬
vården ensamt uppgår till 3,000 R:dr Ruut.
Detta oaktadt, tillgodonjuter köpingen endast 500 R:dr
Runt årligen eller omkring ]/6 af det belopp, sorn inflyter för
brärivinsförsäljningsafgiften inom köpingen.
Visserligen skulle Ronneby köping med lätthet kunna
vinna stapelstadsrätt, men samhället, med en mindre rörelse,
ehuru inneslutande inom sig öfver 40 handlande och handt¬
verkare. hvilka äro borgare i Carlskrona, har ingen tillgång
uppå inkomster för aflöning af Borgmästare och Råd, beko¬
stande af tullkammare, med flera andra blifvande nödiga ut¬
gifter, hvartill kan läggas, att rörelsen år efter år aftagit, allt
efter 'sorn närgränsande skogar försvinna, och således tillgån¬
gen af virke för export icke kan erhållas.
Om remiss af denna min motion till behörigt Utskott
anhåltes vördsamt.
C. W. Palander.
M 197.
Vördsam Motion.
Länge har uppmärksamheten varit fästad på åtskilliga
inom Norrbottens Län förekommande naturtillgångar. Bland
dessa, intaga de långa lugnvattenytorna efter Luleå-eifs vatten¬
drag eller s. k. Luleå-vattnen ett framstående rum för den
lätta communication mellan det inre af landet och hafskusten,
hvartill dessa vidt utsträckta vattendrag bereda tillfälle: men
icke mindre uppmärksamhet förtjena de inom Luleå floddal
befintliga rika tillgångar, dels på bly- och silfvermalm vid
Kidkewaara och Alkawaara, dels rikhaltig och godartad jern¬
malm i Rautiwaara och Karwiks outtömliga jernmalmsberg.
I anledning häraf, har nu också på sednaste tiden ett
bolag i Luleå stad och trakten deromkring bildat sig, för att
söka undanrödja det svåraste hindret för landsortens utveck¬
ling i communicativt och industrielt hänseende, derigenom,
att detta bolag vill söka anlägga en jernväg för hästkraft
förbi de så kallade Hedens Forsar efter Luleå vatten, och
hvarigenom en 11 mil lång, eljest af lugnvatten bestående,
communication inåt landet öppnas. Häröfver har detta bolag
gjort underdånig anmälan tili Kongl. Maj:t, jemte begäran.
Bil. till Bori.-Slind. Cro(. 18S9- I8S0. 25
386
Den 1 December.
det Kongl. Maj:t läcktes till un församlade Rikets Ständer
med Sitt Nådiga förord beledsaga ansökningen, att detta bo¬
lag måtte för den ifrågavarande jernvägsanläggningen la till
2/3:delar åtnjuta låneunderstöd af allmänna medel på möjligast
billiga vilkor.
Som emedlertid det icke är med visshet kändt, hvilken
åtgärd Kongl. Maj:t behagar vidtaga med det omnämnda bo¬
lagets underdåniga framställning, så anser jag mig, med af¬
seende på ärendets stora vigt, böra tili Rikets Höglofliga
Ständer anmäla det ifrågavarande nyttiga företaget i en ort,
som, till följd af de skatter, den gömmer inom sitt sköte,
kan blifva af betydlig vigt för Riket, — samt anhålla:
att Rikets Höglodiga Ständer behagade bevilja låne¬
understöd till 2/s:delar af det belopp, hvartill
anläggningssumman för den ifrågasatta jernvägen
förbi de så kallade Hedens Forsar efter Luleå elfs
vattendrag är. enligt upprättadt och till Kongl.
Majit inlemnadt kostnadsförslag, beräknad, samt
att det måtte tillåtas, att till Rikets Höglodiga
Stats-Utskott, dit denna fråga torde blifva remit¬
terad, få inkomma 'med fullständiga handlingar,
innan ärendet hos Utskottet till handläggning före¬
kommer.
Om remiss till Höglodiga Stats-Utskottet anhålles.'
Julius Hrun.
m i9a.
Vördsamt Memorial.
Uti en vid sistlidne Riksdag väckt motion, intagen under
JtS'18ä i Bilagorna till Borgare-Ståndets Protocoll, gjordes af
mig framställning om förändring uti vilkor och tid för Rege-
ments-Läkares berättigande till pension från allmänna indrag-
ningsstaten. Då likväl någon särskild åtgärd, i anledning
häraf, icke blef af Rikets Ständer vidtagen, får jag, med åbe¬
ropande af de uti berörde motion anförda skäl, härmed å
nyo vördsamt föreslå, det Rikets Ständer ville besluta:
att vilkoret för Regements-Läkare att, efter af¬
skedstagande vid 60 års ålder, ytterligare tjenst¬
gör i 10 år, eller till fyllda 70^, må försvinna; —
Den 1 December.
387
samt att pensionen må beräknas ifrån och med
afskedstagande vid 85 års ålder, efter 25 tjensteår.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
J. G. Wennerström.
M 199.
Vördsamt Memorial.
Vid sistlidne Riksdag blef staden Lidköpings paedagogie,
som förut haft tvänne lärare, uppförd på Elementar-lärover-
kens stat, likväl endast bland de tvåclassiga med Rector och
Collega, samt följaktligen utan att erhålla ökad lärarepersonal.
Då emedlertid lärjungarnes antal vid skolan under sednaste
åren varit i jemnt och hastigt tilltagande, så att detsamma
ifrån höst-terminen år 1857 fördubblats och för närvarande
utgör 76, hvaraf 56 uti den öfra classen, finner man, att
behofvet af flere lärare är oafvislig!, hvilket redan antydes
af den omständigheten, att staden Lidköpings folknummer
uppgår till 3,374. Kongl. Majit har jemväl i Nåder tillåtit,
att en extra lärare vid skolan må anställas; och ehuru en
tredje lärares uppförande på ordinarie stat visserligen skulle
utgöra någon vinst för läroverket, kunde detsammas ändamål
likväl icke anses vara härigenom uppfyldt, enär äfven tre
lärare icke räcka till att med framgång sköta undervisningen.
Då Lidköpings skola dessutom har större antal lärjungar,
än något al de öfriga trenne lägre Elementar-läroverken inom
Skara Stift, af hvilka tvänne äro femclassiga och ett tre-
classigt, synes det lika billigt, som nödigt, att den förstnämnda
skolan icke ställes i sista rummet i afseende på lärareantalet.
Jag får derföre vördsamt föreslå, att Rikets Ständer
måtte bevilja,
det Lidköpings skola på stat uppföres såsom fem-
classigt läroverk med Rector och fem Colleger.
J. G. Wennerström.
388
Den i December.
JU 200.
Vördmml Memorial.
Den högst betydliga förhöjning i telegraferingskostnaden,
hvilken, vid införandet af ett uniformt telegrafporto öfver
hela landet, på det hårdaste drahhat åtskilliga af våra mest
betydande städer, genom affaireslörbindelser med hufvudsta-
den i ett oupphörligt behof af den dyra telegraferingen, så¬
som Gefle, Upsala, Linköping, Norrköping, Orebro och We¬
sterås, bar väckt mycken och rättvis klagan.
Om också, hvilket jag icke vill bestrida, antagandet af
ett uniformt porto för telegrammer. lika så väl som för bref,
har vigtiga skäl för sig, så bestrider jag dock på det högsta,
att det är rättast att, som nu skett, icke allenast fördubbla
afgiften för alla orter inom första telegrafzonen, utan dess¬
utom minska antalet, af ord lör enkla telegrammer från 25
till 20, hvarigenom svårigheten att för sina meddelanden
kunna begagna sig af den lägsta portosatsen blifvit ganska stor.
Telegraf- och Post-Verket äro båda att betrakta huf¬
vudsakligen såsom vehiklar för handeln oell industrien, samt
ämnade att, minskande afståndet orterna emellan, uppmuntra
till lifligare communication. Meri, blifva desse civilisationens
tjenstandar för dyrlejde, så uppfylla de föga sitt vigtiga åta¬
gande. Om telegrafverkets organisation är felaktig, om tele¬
grafstationer inrättas på ställen, der de visa sig mindre be-
höfliga, hvarigenom telegrafinrättningen åsamkat sig skulder
öfver tillgångarne, så bör väl icke derför den första telegraf¬
zonens större affairesplatser få sin telegraf-contribution för¬
dubblad.
Då tiden icke nu medgifver mig att vidlyftigare inlåta
mig på detta ämne, inskränker jag mig till att vördsamt före¬
slå, det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit begära ned¬
sättning i det nu gällande uniforma telegrafportot från 2 R:dr
R:mt till Y R:dr, förbehållande mig dock rättighet att till
Econoniie-ötskottet, dit jag vördsamt anhåller om remiss, få-
framdeles aflemna de upplysningar i ämnet, hvilka jag icke
ännu lyckats erhålla från åtskilliga håll.
C. F. Ridderstad.
Den I December.
JW 201.
Vördsamt Memorial.
Då anslaget till fångars vård och underhåll år efter år
är i stigande, och Sveriges brottmåls-statistik utgör en mörk
fläck ibland de Europeiska staternas; så måste något orga-
giskt fel i detta lands brottmålslagstiftning — då man icke
gerna kan antaga, att landets befolkning står på en lägre
punkt af upplysning och sedlighet, än de öfriga samhällenas —
ligga till grund för missförhållandet.
Detta fel återfinnes också dels i den eriminela lagstift¬
ningen och dels i en ofullständig uppfattning och tillämpning
af våra communal-lagar. Den gällande skolstadgan ålägger
hvarje commune att taga vård om demoraliserade personers
barn samt utaccordera dem hos christliga fosterföräldrar, hvil¬
ka det åligger att hålla dem i skola och föregå dem med
godt exempel. Detta lagstadgande elterlefves icke alltid eller
i allmänhet af det skäl, att det skulle föranleda till dryga
utgifter, hvadan barnen äfven få uppväxa under dåliga föräl¬
drars ledning i sedeslöshet och laster. Lika, om icke mera
olycksbringande är, att då dessa barn blifvit större, så falla
de, till följd just af den föregångna dåliga uppfostran, på ut-
sväfningar och lättja, som draga dem in i brottets hvirfvel,
hvarigenom de snart mogna för Statens fängelser och correc-
tionsanstalter. Lagarne vittna i detta hänseende någon gång
om allting annat, än om upplysning och framåtskridande. Så
snarf det kan constateras. att en person begått stöld till några
få Riksdalers värde, så är han ohjelpligen hemfallen åt fän¬
gelserna, utan att Domaren får taga i betraktande, att com¬
munen sjelf, som underlåtit att christligen vårda och upp¬
fostra honom, är mera vållande i brottet, än han, och att
stölden skett i rätter nöd, kanske för att undgå att svälta
eller frysa ihjel. Jag får, med anledning af detta olyckliga
förhållande, yrka dels skärpta controler på communal-myn-
digheterna, på det att de må tillhållas att göra sin skyldighet
mot sådana olyckliga, som sakna en rättskaffens föräldravård,
dels att, på sätt det sker i alla de samhällen, der Napoleons
lag är antagen och som närmare bestämmes i hans Code
penal, § 463, Domaren må få den föreskrift, att ingå i pröf¬
ning, icke blott af brottet sjelf, utan äfven öfver anledningarne
dertill, och, så snart mildrande omständigheter förefmnas, be-
390
Den 1 December.
siratia ett sådant brott, der' värdet af det stulna icke öfver-
stiger 10 R:dr R:mt, med förvisning till frivilligt arbetshus,
eller fem dagars enskildt fängelse.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
C. F. Ridderstad.
M 202.
Vördsamt Memorial.
I den mån industrien och omsättningen vinna i utveck¬
ling och omfång, bör lagstiftningen söka att reglera de nya
förhållanden, som uppkomma; och då äldre former icke
kunna dertill lämpas, böra derföre stadgas nya sådane, att
de både lemna fullt utrymme för den verksamhet, som
derinom skall stikå sitt mål, och förekomma alt densam¬
ma urartar till äfventyr för samhället. Bland de kraftigaste
medlen till industriens höjande och omsättningens lifvande
hafva under sednare tider framträdt bolagsföreningar till
förut okänd mängd och under former, hvilkas öfverensstäm¬
melse med lag otta varit tvifvelaktig. Om nu än lagen icke
genast kan lämpa sig efter hvarje form för aftalet, utan
tvärtom detta bör låta sig af lagen regleras, så kan det dock
icke nekas, att lagstiftningen om bolag icke utvecklats i
samma mån, som den verksamhet, den skulle bestämma, och
att denna lagstiftning är i flere hänseenden bristfällig. Det
torde knappast vara för mycket sagdt, att lagstiftningen
rörande bolag är i behof af en omarbetning, som gör afse¬
ende på de nya behofven och fullständigt reglerar hpla den
mångfald af aftal, som afse att till ett mål samla flere för¬
enades materiela, så väl som ideela, krafter. En sådan om¬
arbetning af lagens stadgande om bolag är dock icke en
uppgift för den enskilde representanten; men deremot må
han anses berättigad att fästa uppmärksamheten på någon
särskild omständighet, som medför hinder i afläireslifvet och
alltså påkallar att afhjelpas; helst då sådant kan ske, utan
att afvika från den grund, lagen bestämt för bolag i delegar-
nes personliga ansvarighet.
Om det är en sanning, att actie-bolagen ofta betraktas
med misstroende, så måste detta hafva sin egentliga grund
i den gamla föreställningen om bolag, enligt hvilken dessa
föreningar alltid medfört personlig och solidarisk ansvarig¬
Den 1 December.
391
het. Det företräde, de solidariska bolagen sålunda i allmänna
meningen ega och jemväl möjligen förtjena, bör mana till för¬
sök att göra samma form, så mycket som möjligt, lämplig
äfven för sådana företag, som eljest af många, om än olika,
anledningar ovilkorligen kräfva formen af actie-bolag. Att
detta utan särdeles svårighet låter sig göra, skall lätt blifva
klart, om man undersöker anledningen, hvarföre den solida¬
riska bolagsformen, sådan den nu befinnes, icke lämpar sig
för de större företagen. Det är en irring, då man tror, att
den personliga ansvarigheten utgör något hufvudsakligt hin¬
der derför, att icke flere personer, med olika economisk
ställning, kunna förena sig i ett solidariskt bolag. Man
glömmer då, att inträdet i bolaget kan betingas af sådane
vilkor, att delegarrie icke behöfva befara någon olägenhet
af den solidariska ansvarigheten för hvad, som sker för bo¬
lagets gemensamma bästa. För fullgörande af de bolagets
förbindelser, sorn uppkomma i följd af den administration,
som sker i öfverensstämmelse med den gemensamma viljan,
kunna delegarne lätteligen försäkra hvarandra på ett sätt,
som aflägsnar allt tvifvel. Men icke så, då det kommer
under betraktande, att, enligt lagens stadgande i 13 Gap. 2 §
Handels-Balken, bolaget är ansvarigt lör de förbindelser, en
hvar af delegarne i dess namn ingår. Det är denna rättig¬
het för en hvar af delegarne, att med laga verkan mot bo¬
laget handla i bolagets namn, som gör den ene delegaren i
ett bolag till herre öfver de ölriges hela förmögenhet och
economiska välstånd; och denna rättighet utsör det verkliga
hindret för den omtänksamme att ingå i solidariskt bolag
med andre personer, än sådane, om hvilkas oaractere och
redbarhet han varit i tillfälle att förvärfva kännedom och
otvifvelaktig visshet. För att göra den solidariska bolags¬
formen användbar äfven för mera omfattande industriela före¬
tag, som förutsatta ett större antal delegare, fordras således
knappast annat, än att lemna åt delegarne rättighet att be¬
stämma om förvaltningen på ett sätt. som gifver trygghet
derför, att bolaget icke kan skuldsättas genom annan del¬
egare, än den eller dem, som hafva bolagsmännens gemensam¬
ma och ovilkorliga förtroende. Derigenom skall vinnas den
hulvudsakliga förmån, alt den rike capitalisten kan ingå
bolag med den medellöse technikern, och i många fall skall
det solidariska bolaget träda i stället för actie^bolaget, och
således den större säkerheten för tredje man förenas med
en mera controlerad förvaltning till allas gemensamma båt¬
392
Den i December.
nåd. Det skall blifva möjligt för alfairesmannen och indu¬
striidkare!). att St sine biträden och arbetare lenina andel
r företaget och att göra dem till delegare deri; och måhända
skall icke minst på detta salt den ifrågasatta lagförändrin¬
gen visa sina välgörande följder.
Ehuru en sådan form för de solidariska bolagen, sorn
jag nu afser. icke är medgifven af den allmänna lagen och
icke eller i det nya lagförslaget finnes omförmäld, är den
dock icke alldeles okänd i vårt land. Åtminstone tillerkän-
nes af den allmänna uppfattningen en dermed öfverensstäm¬
mande tydning åt det stadgande i lagstiftningen för de soli¬
dariska Privatbank-bolagen, hvarigenom förvaltningen af dessa
inrättningar uppdrages åt en styrelse, som har att ingå af¬
tal, bindande för bolaget.
För min del, skulle jag icke anse det vådligt, att lem¬
na åt. de bolag, sorn vilja förbehålla rättigheten till aftal för
bolaget åt en eller flere delegare, frihet dertill, utan annat
vilkor, än att samma förbehåll kungjordes på samma gäng
och på samma sätt, som bolagslöreningen. Men då jag
trott mig finna, att meningarne härom äro delade och det
nya lagförslaget i likartade fall icke tillerkänner kungöran¬
det en afgörande bevisningskralt. har jag ock ansett lämp¬
ligt, att bolagets firma innefattar en antydning derom, hvar¬
före jag trott mig böra föreslå, att den eller de personer,
åt hvilka förvaltningen af bolagets angelägenheter uteslutande
är uppdragen, i firman nämnas, jemte det deras egenskap af sty¬
resmän antydes; äfvensom att icke någon annan persons
namn må i firman begagnas. Härigenom skall hvarje äfven¬
tyr af missledning förekotnmas.
Med anledning af hvad sålunda i korthet blifvit anfördt,
föreslår jag följande
Förordning om det vilkor i bolags-contract. att endast
någon eller några af bolagsmännen må begagna bolagets firma.
Lägga flera med hvarannan bolag att drifva handel eller
annan rörelse med det vilkor, att endast någon eller någre
af dem må begagna bolagets firma; är i den firma hans
eller deras namn utsatt och ej någon annans och är dertill
lagdt ordet: styresman eller styresmän, då varén, der annan
bolagsman något för bolaget sluter, de öfrige deri saklöse,
så framt det ej visas hafva till deras nytta skett; i thy fall
må de ej draga sig undan att godtgöra hvad mot den
nytta svarar.
Om remiss till Höglofliga Lag-Utskottet anhålles.
A. W. Björck.
Den 1 December.
393
J's 203.
Vördsam! Memorial.
Det af Lag-Beredningen afgifna förslag till Handels-
Balk behandlar uti 6 Cap. dels handfången pant, dels ock
underpant, åt hvilket sednare aftal Lag-Beredningen gifvit
en utsträckning, till grund hvarför åberopas tidens allmänna
behof af en utväg att gifva säkerhet i lösegendom för den,
som ej har annan att erbjuda, men icke kan undvara egen¬
domens besittning. Det kan icke eller förnekas, att, såsom
jemväl anmärkes, den form af köp, hvarunder dylika pant¬
sättningar här i landet vanligen ske, är, åtminstone till sin
verkan på borgenärers rätt, vida förkastligare, än en pant¬
sättning, som i lag har sitt berättigande. Också föreställer
jag mig, att det icke kan dröja länge, innan de bland närings¬
idkare, som nu sakna utvägar att för sitt yrkes bedrifvande
belåna sina rudimaterier, redskap och producter, skola göra
anspråk på den rättighet, som, om än i inskränkt mån, sedan
länge tillgodokommit andre, särskildt privilegierade näringar;
men jag har dock icke för afsigt att nu väcka fråga derom.
Deremot tror jag, att den rätt att ställa underpant till säker¬
het för förlag, som nu tillkommer idkare af bergsbruk och
fabriksrörelse, äfvensom några vissa andra näringar, är i
behof af ett närmare bestämmande, äfvensom af en utsträck¬
ning i anseende till den egendom, som kan pantsättas, om
än jag icke finner samma utsträckning för det närvarande
behöfva gå så långt, som Lag-Beredningen alsett. Det är
hufvudsakligen det förhållande, att förmånsrätten, på erund
af intecknadt förlag, nu hvad fabrikerne beträffar, i allmän¬
het anses inskränkt till producten, sorn jag finner tarfva
rättelse, enär det synes mig nog orimligt att förläggaren
icke ens skall ega återtaga det råämne och de verktyg, han
sjelf lernnat, oaktadt han ostridigt är berättigad att erhålla den
förädlade varan, som deraf och derigenom kan vara förfär¬
digad. Att en sådan tillämpning af lagen är oriklig, vore
måhända icke så svårt att visa; men då deri nu är allmänt
antagen och gällande, lönar en sådan bevisning icke mödan,
utan torde det vara Statsmakternas förbindelse att tillse, det
lagen får ett innehåll, som öfverensstämmer med näringar-
nes behof, utan att förnärma någon rättvisans grundsats.
Utan att vidlyftigare, än som nu skett, framställa bevis
394
Den 1 December,
för mil) åsigt, att de författningar, som handla om förlag
för bedrifvande af bergverk, bruk. fabriker och andra inrättnin-
. gar. äfvensom fiskerier, äro i behof af förbättring äfven i syfte
att åstadkomma en förenkling, så väl som ock sammanföring af
de spridda stadgandena. har jag sökt att åstadkomma ett
förslag (ill sådana lagstadganden, som skulle bestämma de
näringar, för hvilkas bedrifvande förlag med rätt (iil under¬
pant kail lemnäs; den egendom, som sålunda kon pantsättas;
den frihet, sorn i afseende på ränteattal vid förlag må ega
rum; den form, hvarunder contractet skall upprättas; den
förmånsrätt, sorn deraf följer; vilkoret! derför och sättet för
fullgörande af dessa vilkor samt för åstadkommande och
bibehållande af den offentlighet, söm erfordras. Derjemte,
och dä tvist emellan förlagstagare och förlagsgifvare jemväl
är elt ämne, som, vid en revision af förlagsförfattningarne,
så mycket mindre kan förbigås, som särskilde bestämmelser
för utredande af sådana tvister, härledde från de inbördes
räkningarna, finnas gilne; så har jag jemväl varit föranlåten
att föreslå åtskilliga tillägg till Kongl. Förordningen den 4
Maji SSSS, angående handelsböcker och handelsräkningar.
För alla dessa förslag skulle det åligga mig att särskildt
redovisa, men då de flesta af bestämmelserna hafva sin grund
uti nu gällande föreskrifter, eller ock uti det. sorn ofvan
blifvit anfördt om nödvändigheten att utsträcka förlagsrätten
med hänsigt till den egendom, som kan lemnäs till under¬
pant; så tror jag mig kunna inskränka redovisningen lör
motiverna för mitt förslag till hvad sålunda såsom anledning
och grund derför förekommer.
Särskildt anser jag mig dock böra fästa uppmärksam¬
heten på följande omständigheter:
Det hufvudsakliga stadgandet om förlag, med rätt till
underpant af lösegendom, har jag ansett böra upptagas i
10 Cap. Handels-Balken. hvars rubrik för sådant afseende
blifvit ändrad. Sjelfva lagstadgandet torde icke lämpligen
kunna finna plats på annat sätt, än genom tillägg till Cap.
af ytterligare en §. Såsom förslaget visar, har jag bibe¬
hållit alia de näringar, som nu hafva rätt att gagna förlag
mot underpant i lös egendom vid denna deras rätt, hvar¬
emot jag ansett, att enskilde arbetare i Eskilstuna fristad
och vid bergverken icke lämpligen kunna betraktas såsom
förlagstagare för de förskott, som de må erhålla, så länge
icke alla och en hvar ega att lemna, såsom underpant för
Den 1 December.
393
skuld, Ids egendom, sorn fortfarande stadnar i egarnes be¬
sittning.
Beträffande den egendom, som kan såsom underpant
lemnäs, kan val någon inskränkning anses halva skett, hvad
bergverken och bruken beträffar; men då någon anledning
till skillnad mellan dessa inrättningar och fabriker i allmän¬
het nu mindre, än förr, lörefinnes, och endast den egendom,
som verkligen kail från gäldenären uttagas, synes böra svara
föremål för underpant, tror jag. att jag i detta afseende träf¬
fat det rätta. Emot firma torde icke eller vara något att.
anmärka.
Bestämmelsen om frihet till aftal i afseende på räntan
kan icke lämpligen förekomma annorstädes, än i 9 Cap.
Handels-Balken: och om än deremot kan anmärkas, att på
detta sätt ett specielt stadgande om lörlagsaflalet förekom¬
mer framför den hufvudsak liga bestämningen om förlagets
natur i 10 Cap., så torde denna anmärkning likväl icke
finnas vara af sådan vigt, att något väsendtligt afseende
derpå kan lastas, då det icke är fråga om ny lag. utan om
inympande på en äldre af nya stadganden.
Förmånsrätten för intecknadt förlag afhandlas nu i 17
Cap. 7 § Handels-Balken. som således tarfvar endast en
förändring i full öfverensstämmelse med det föreslagna stad¬
gandet i 10 Cap. Den enda bestämmelse, som torde påkalla
särskild redovisning, afser tiden, hvarifrån förmånsrätten
räknas. Den har blifvit bestämd från den dag. då inteck¬
ningen sker. Att jag härvid lemnat å sido, hvad, i afseende
på inteckning af läst egendom, är stadgadt rörande ansök¬
ning om inteckning och förmånsrättens beräknande Irån den
dag, ansökningen derom skett, har sin grund uti det seder¬
mera föreslagna sättet för inteckningens beviljande, som icke
är beroende af gäldenärens hörande och icke eller behöfver
vara det. då formen för handlingen är bestämd och inteck¬
ning, på grund af en sådan handling, alltid måste beviljas,
med öppen rätt lör gäldenären alt sedermera väcka den
talan om contractets återgång, hvartill han må anse sig be¬
fogad; oell då jag anser, att ett contract, som i allmänhet
måste afse en kortare tid och derlöre inom två år skall
förnyas, bör kunna träda i verksamhet genast, heldst det
jemväl angår fiskerier, som bero af resor, hvilka icke tåla
uppskof, har jag trott dessa förhållanden påkalla, att för¬
månsrätten är ostridig från den dag, dä inteckningen meddelas.
De former, som afse att åt inteckningar gifva ocfi be¬
396
Den i December.
vara den erforderliga offentligheten, mäste naturligtvis finna
plats uti 7 Cap. Rättegimgs-Balken, sådant detta lagrum
lyder i Kongl. Förordningen den 15 Julii 1818. Vid redac-
tionen har jag iakttagit, att alla de oontract om underpant,
som af lagen godkännas, böra intecknas, och att Förordnin¬
gen om inteckning alltså icke bör förbigå något af dem.
Derföre har jag bibehållit hvad, som säges om inteckning
af handling, rörande nyttjanderätt, och i afseende på denna
hänvisat till hvad derom särskildt är föreskrifvet, samt der¬
efter stadgat, huruledes förlagsinteckning beviljas. Nödvän¬
digheten att öfver dessa inteckningar föra särskildt protocoll,
som, i likhet med dem, angående inteckningar i fast egendom,
insändes till Hof-Rätten, har löranledt såväl stadgandet, att
inteckning för förlag endast må ske vid lagtima Ting, som
ock en omflyttning, åtföljd i någon mån af omarbetning utaf
åtskilliga §§, hvilka måste iemna rum för de öfriga stad-
gandena, rörande förlagsinteckningen. Desse afse, dels för¬
månsrätten, dels den ränta, som derunder begripes, dels ock
tiden och forum för förnyelsen samt formen derför. Endast
beträffande den domstol, der förnyelsen skall ske, torde nå¬
gon anledning till tvekan om det lämpliga kunna ifråga¬
komma; men om man besinnar, att en fabrik lätteligen kan
flyttas, och att likväl upplysning om de gravationer, hvarmed
den är besvärad, alltid måste företrädesvis sökas, der fabri¬
ken finnes, torde stadgandet försvara sig sjelf, heldst det
måste stå i öfverensstämmelse med hvad, som föreskrifves,
rörande förlaget till fiskaren, hvilken lättare ombyter forum.
1 afseende på forum för tvister emot sådant förlag, som
afse bergsbruk, kan jag icke annat finna, än att Kongl. För¬
ordningen den S Junii 1850, angående Bergs-Tings-Rätternas
upphörande, icke alser annan ändring i 10 Cap. 17 § Rätte-
gångs-Balken, än den, att (Jnder-Rätt trädt i stället för Bergs-
Tings-Rätten, hvaraf följer, att tvister om förlager nu skola
upptagas vid den domstol, der bergverket eller bruket är
beläget, utan afseende på svarandens forum domicilii. Under
denna bestämmelse måste jemväl komma tvister om förlag
vid andre fabriker, och derföre har jag gjfvit åt samma §
en redaction, som dermed öfverensstämmer, jemte det jag
bibehållit hvad, som säges om lagfart å bruk och hamrar,
derom icke annorstädes finnes något stadgadt, samt upptagit
föresknilen beträffande tvister om uppdämning med den
närmare bestämmelse om Stads-Rättens behörighet i detta
lall, hvilken, vid en omarbetning af lagstadgandel. icke bör
Den 1 December.
.397
förbises. — Hvad 17 § i öfrigt innehåller, kan utan skada
försvinna, då 26 § hänvisar sådant till den behandling, som
vederbör.
Efter att sålunda hafva bestämt det forum, der tvister
om förlag böra handläggas, har jag funnit mig jemväl böra
tillse, i hvad mån de räkenskapsförhållanden, som mellan
förlagsgifvare och förlagstagare juppkomma, må kunna genom
handelsbok bestyrkas. Sedan jag från förlagstagare uteslutit
de fleste af dem, som icke kunna hänföras till industriidkare,
skulle det väl kunna stadgas, att de, på hvilkas rörelse förlags-
författningen kan ega tillämpning, böra anses skyldige att föra
bok och räkning, och alltså jemväl upptagas bland dem, som
omförmälas i 2 § af Kongl. Förordningen den i Maji 18SS.
Men det torde vara nog att föreskrifva, det de, hvilka gifva
förlag, böra underkastas en sådan förbindelse, äfven om de
icke i öfrigt drifva rörelse, i hvilket fall deras bok naturligt¬
vis inskränker sig till redovisning för den förlagsaffär, der¬
med de sig befatta.
1 följd häraf uppkommer för de flesta fall mellan för-
lagsgifvare och förlagstagare det förhållande, som emellan
köpmän eger rum, då de med hvarandra hafva löpande
affärer, och, efter min tanke, kunna således i allmänhet de
för berörda läll i författningen gifna föreskrifter utsträc¬
kas till förlagsgifvare och förlagstagare. I)e tillägg till för¬
fattningen, som afse räkningsförhållandena mellan gifvare
och tagare af förlag, har jag sökt redigera; men då jag
har mig bekant, att fråga blifvit väckt om upphäfvande af
handelsboks vitsord mot icke köpmän, har jag ansett mig
böra framställa jemväl ett alternativt redactionsförslag. för
den händelse att nämnda vitsord vid denna Riksdag kom¬
mer att försvinna.
Sedan jag i möjligaste korthet redogjort för det mål,
jag med mitt förslag söker, och för grunderna derför, åter¬
står endast såsom väsendtligt att utreda, hvilka af nu gäl¬
lande stadganden, som för den nya författningen skulle vika;
men om jag lyckats att åt förslaget gifva den fullständighet
och tydlighet, att deraf klart finnes, huru förlag af lagen
betraktas, formen och vilkoren derför, följderna och verk-
ningarne deraf, samt sättet att göra detsamma gällande, så
torde det icke behöfvas att vid granskningen af allt. hvad
som innehålles uti Förlagsordningen, Bergsförlattningar, Ma-
nufactur- och Handtverkeri-privilegium, Hallordningen, Kongl.
Stadgan om Nordsjö-fiskare och Reglementet för Eskilstuna
398
Den 1 December.
fristad, blottställa sig för ett förbiseende, sorn kunde med¬
föra bibehållande al något stadgande, stridande emot de för¬
ändrade föreskrifterna om förlag.
Det är derföre, som jag inskränker mig att föreslå de
förändringar oell tillägg i allmänna Lagen samt i Kongl.
Förordningen den 4 Maji 1855, deni jag nedan framställt,
samt att åt detta förslag gifva den form. att Rikets Ständer,
för sin del, måtte besluta, dels att upphäfva allt. som uti
särskilde Författningar är stadgadt, rörande förlag till och
för bergverk, bergsbruk, fabriker, handtverkerier, Nordsjö¬
fiske och arbete inom Eskilstuna fristad, med undantag dock
af hvad om förlag sägs i Handels-Ordningen den 22 Decem¬
ber 1846; och dels att nedanskrifne rum uti allmänna Lagen
och Kongl. Förordningen om handelsböcker och handelsräk¬
ningar den 4 Maji 1855 skola erhålla följande lydelse:
Handels-Balken,
Cap. 9.
§ 9.
Detta lagrum erhåller följande tillägg:
Atager sig någon att gifva förlag efter thy i 10 Cap.
14 § sägs, håfve ock rätt att betinga så stor vinst, han gitter.
Cap. 10.
Titeln ändras till följande;
Om pant och borgen, samt om underpant.
En ny § tillägges, så lydande;
§ U.
Atager sig någon att, till drifvande af bergverk, fabrik
eller annan inrättning för råa ämnens förädling, gifva förlag
i penningar eller varor mot underpant i de råa ämnen, som
frambragte eller för tillverkningen anskaffade varda, i det,
som tillverkas, och i annan lös egendom, som till verket,
fabriken elier inrättningen hörer, eller åtager man sig att,
till saltsjiifiskes idkande, gifva fiskare sådant förlag mot un¬
derpant i fångst, fartyg och fiskredskap; då skall om det
förlag afhandling, med pantförskrifning af sagde egendom,
upprättas, med dag, årtal och vittnen under.
Cap. 17.
§ 7:
3:dje momentet erhåller följande lydelse:
Har någon gil vit förlag, som i 10 Cap. 14 § är sagdt,
och låtit förlagshandlingen intecknas, på sätt i 7 § Rätte-
gångs-Balken sägs; njute i den pantförskrifne egendomen för
sin förlagsfordran förmånsrätt från inteckningsdagen: äro
Den 1 December.
599
flere förlagsafhandlingar i samma egendom intecknade; håfve
den företräde, som förr intecknad blifvit: äro de intecknade
samma dag, bafve de lika rätt.
Rättegångs-Balken,
Cap. 7.
§ 26.
Om inteckning al handling om nyttjanderätt till fast egen¬
dom är särskildt stadgadt:
§ 27.
Vill den, som åtagit sig att gil va förlag, som i 10 Cap.
14 g Handels-Balken är sagdt, låta föriagsafhandlingen in-
tecknas, lennie den in till llätten i den ort, der verk. fabrik
eller inrättning, till hvars drifvande förlaget utfått är, fin¬
nes, eller der fiskare, med hvilken aliiandlingen är gjord,
har sitt hemvist; och varde alhandlingen offentligen uppläst
och i protocollet intagen samt bevis om inteckningen å af-
handlingen meddelad.
Ej må inteckning af förlagsafhandling på landet beviljas
utom å lagtima Ting.
§ 28.
Då förlagsafhandling, efter thj i 27 § är sagdt, blifvit
intecluiad, håfve förläggaren i den pantförskrifna egendomen
förmånsrätt för sin förlagsfordran, såsom i 17 Cap. 7 §
Handels-Balken är sagdt; dock att denna förmånsrätt ej sträc¬
ker sig till ränta för längre tid tillbaka, än tre år före den dag,
då gäldenärens egendom till borgenärers förnöjande aflräddes.
§ 29.
Inteckning af förlagsaIhand ling skall förnyas inom två
år, sedan den beviljades, och ytterligare inom två år efter
hvarje förnyelse. Förnyelsen sker vid Rätten i den ort. der
verket, fabriken eller inrättningen då finnes, eller der fiska¬
ren, som förlaget är gifvet, då har sitt hemvist. Underlåtes
förnyelse, som nu är sagdt, vare inteckningen förfallen.
Vid förnyelse af sådan inteckning skall fiirfaras på sätt
om förnyelse af inteckning i fast egendom förut är sagdt.
§ 50.
Lika med nuvarande § 26.
§ 5*-
Ofver följande ärenden skola vid Härads-Rätt och Råd-
stufvu-Rätt särskilda protocoll hållas; ett öfver bevakningen
af äktenskapsförord och öfver förlagsafhandlingars inteck¬
nande, ett öfver tillsättning af förmyndare, ett öfver lagfar¬
ter med fast egendom och ett öfver inteckningar i sådan
400
Den 1 December.
egendom. 1 brädden al' hvartdera protocollet skall ock för
hvarje mål tecknas namnet på personen, som det angår,
eller egendomen, som intecknas eller uppbjudes. Har något-
dera af de mål, sagda äro, ej förevarit, varde det på sitt
ställe anmärkt.
§ 32.
Sedan Häradshöfdingen hvarje gång om året hållit Ting
i sitt Häradshöfdingedöme, sände han in till Hof-Rätten, inom
en månad derefter, protocollen i alla de mål, som i 31 §
nämnda äro, vid bot tre daler för hvarje dag, han uteblifver.
vare sig med ettdera af dessa protocoll, eller med alla. —
Rådstnfvu-Rätt gore det för hvar månad, inom fjorton dagar
derefter, vid lika bot. Ar ej anmärkning gjord, som i 31 §
sägs, dä någotdera af dessa mål icke förevarit; vare derföre
bot, som för uteblifvande med protocoll.
Cap. 10.
§ 17.
Lagfart å bruk och hamrar sökes hos Härads-Rätt.
Om uppdämning döme Härads-Rätt eller Rådstufvu-Rätt.
Tvistas om förlag till drifvande af bergverk eller af fabrik
eller annan inrättning till råa ämnens förädling eller om
fordran för ett sådant förlag, och är förlagsafhandlingen inteck¬
nad, sorn i Handels-Balken skils; döme Rätten i den ort,
der verket, fabriken eller inrättningen finnes.
Förändringar
i Kongl. Förordningen den 4 Maji 185S, angående handels-
böcker och handelsräkningar.
§ 2.
Under stadgandet i § 1 inbegripas: de, som gifva så¬
dant förlag, hvarom i Handels-Balken skils: de,
§ 20.
Mot andra, än köpmän ege handelsbok ej vitsord i fråga
om annan fordran, än den, som grundar sig på utborgning
af varor eller på intecknadt förlag, hvarom i Handels-Bal¬
ken skils.
2:dra momentet bibehålles oförändradt.
§ 25.
Denna § erhåller ett nytt moment, så lydande:
Räkning öfver intecknadt förlag, hvarom i Handels-Bal¬
ken skils, skall för hvarje år, inom tre månader efter dess
utgång, förlagstagaren af förläggaren bevisligen tillställas.
j § 24.
Ar räkningen gäldenären vederbörligen tillställd, och har
Dm i December.
101
han ej inom tro månader, sedan lian den mottog, tillsagt
köpmannen, a>t räkningen ej godkännes, eller oek klander
derå instämt till Rätten, hvarunder gäldenären, eller, om
räkningen angår intecknadt förlag till drifvande af bergverk,
fabrik eller annan inrättning för råa ämnens förädling, ver¬
ket, fabriken eller inrättningen lyder; vare då räkningen
lika utmäiningsgild. som förfallet skuldebref. Har gäldenären
genom sin påskrift räkningen godkänt; vare lag samma.
§ 25.
Har köpman försummat att räkning, hvarom i 25 §
stadgas, gäldenären tillställa eller honom derför hos Rätten
eller Konungens Befallningshafvande söka inom tid, som den
§ bjuder; så må lör den fordran handelsbok något vitsord
ej tillkomma
§ 26.
Ar emellan köpman och någon, till hvilken han varor
utborga! eller gifvit intecknadt förlag, hvarom i Handels-
Balken skils, motbok hållen och — — — uppfördt är.
I händelse handelsboks vitsord mot icke köpman i all¬
mänhet upphäfves, skola dessa förändringar ändock ega rum.
med undantag för 20 och 25 §§, hvilka då erhålla följande
lydelse:
§ 20,
Mot andre, än köpmän, ege handelsbok ej vitsord i
fråga om annan fordran, än den, som grundar sig på inteck¬
nadt förlag, hvarom i Handels-Balken skils. — 2:dra mo¬
mentet bihehålles olörändradt.
§ 23.
Det moment, som| tillägges, erhåller följande lydelse:
Räkning öfver intecknadt förlag, hvarom i Handels-Bal¬
ken skils, skall för hvarje år, inom tre månader efter dess
utgång, förlagstagaren af förläggaren bevisligen tillställas.
Denna förordning får gällande kraft för de fall. der för¬
lagsår ej räknas lika, som kalenderår, den första dagen af
det förlagsår, som börjas under loppet af år 1861. för andra
fall den 1 Januarii 1861.
För de förlag, som förut gifna äro, gäller hvad hittills
stadgadt varit, dock att de derom ingångne intecknade af-
handlingar inom slutet af år 1862 hos vederbörande Domstol
anmälas och i dess protocoll upptagas. Den förmånsrätt.
Bil. till Borg.-Ständ. Prot. 1889-1860. 26
409
Den 1 December.
sora nu åtföljer sådan intecknad alhandling, må icke gälla
utöfver 10 år från den dag, denria lag blifvit utlärdad.
Om remiss till Höglofliga Lag-Utskottet anhålles vördsamt.
A. W Björck.
M 204.
Ifrån de tider, då de maktegande underkastade allmo¬
gen, dels arbete och tjensteskyldigheter, dels på hvarjehanda
sätt tillegnade sig dispositionsrätt öfver en stor del af lan¬
dets jord, återstå i de Skandinaviska rikena ännu några qvar-
lefvor, hvilka under utvecklingen utaf rättsbegreppen och det
allmännas verkliga fördel, men. beklagligen, utan synnerlig
framgång, varit föremål för lagstiftningens bemödanden att
afhjelpa sekelsgamla orättvisor och åstadkomma rättelse.
Inom vårt land hafva visserligen flere åtgärder i sådan rikt¬
ning egt rum, och Kongl. Förordningen om skatteköp af den
49 September 1723, som onekligen betryggat en stor del af
vår allmoges ställning och varit en kraftig orsak till vårt
jordbruks förbättring, genom åboerna öppet lemnadt tillfälle
att vinna eganderätt till de af dem brukade kronohemman,
framstår såsom den säkra grund, hvarpå allmogens framtida
välfärd är beroende.
Men bland de undantag från denna rättighet, som lag¬
stiftaren ännu låtit qvarstå och, besynnerligt nog, just i den
jord, som till skatt underlagts kyrkor och Presterskap, äro
de så kallade Halländska kyrkobemmans-åboernes läge det,
som man synes med en nästan oförklarlig liknöjdhet be¬
handla. Det har varit föremål för Rikets Ständers förhand¬
lingar under de sista 40 årens flesta Riksmöten, och Rikets
Ständer hafva vid 1828—1830, 1854 och 1840 årens Riks¬
dagar hos Konungen framfört sin bestämda öfvertygelse, att
dessa kyrkohemman, af hvilka blott en del utaf räntan, eller
det så benämnda landgillet, ifrån äldre tider varit kyrkor
eller Presterskap anslagen, och i alla andra afseenden varit
ansedde, beskattade och onererade såsom vanliga krono¬
hemman, på ett oriktigt sätt blifvit underkastade Kyrko¬
styrelsernas eller Presterskapets städjorätt, hvilken, på sätt
Kongl. Kammar-Collegium, i sitt ganska fullständiga utlåtande
af den 15 Februarii 1842, utredt, varit och rätteligen är
Kronans.
Den i December.
405
Dessa ådagalagde förhållanden lörinådde äfven framlidne
H. M. Konung Oscar I att vid.1844 års Riksdag Nådigst före¬
slå Rikets Ständer en bemedlingsåtgärd. hvarigenom dels be¬
sittningsrätten till ifrågavarande hemman, såsom i likhet med
öfrige kronobönders, dels skatteköps-rättigheten åboerne till¬
försäkrades och kyrkorna för framtiden tillika bibehöllos vid sin
lagliga inkomst. Härvid förekom likväl att många af hem¬
manen, på grund al ett, utan Rikets Ständers hörande eller
begifvande, den 26 April 1626 utfärdadt Kongl. Bref, redan
blifvit utarrenderade, och, under den derigenom uppkomna
täflan, hade största delen af de talrika åbo-fatnillerna, i hopp
att Rikets Ständer skulle lyckas göra deras rätt gällande,
underkastat sig hårda villkor för alt få bibehålla sina fä¬
ders jord.
Att för all framtid stadga dessa betungande villkor an¬
sågs vara alltför obilligt, och Rikets Ständer trodde sig der¬
för icke kunna antaga det Nådiga förslaget. Så väl förut,
som äfven efteråt, intill närvarande tid, hafva ej mindre
Konungens Befallningshafvande och Kongl. Kammar-Colle-
gium, än äfven Högsta Domstolen, då fråga om eganderätten
till kyrkohemmanen på rättsväg kommit under deras pröf¬
ning, tilldömt Kronan densamma; men i åtskilliga läll, och då
bevisningen, som mäst hemtas från 200-åriga handlingar,
varit ofullständig, har åter städjorätten, på grund af sednare
tiders häfd, blifvit kyrkorna tillerkänd, oaktadt det är otänk¬
bart, att dessa hemman skulle varit ifrån den tid, Halland
hörde under Danmarks öfverherrskap, underkastade andra
förpligtelser, än de öfriga, enär man vet, på sätt dels offent¬
liga handlingar från Danska archiverne, dels Danska rätts-
lärdes utlåtanden bevisa, att. alla kyrkornas hemman i Dan¬
mark efter reformationen indrogos till Staten.
Emedlertid och då, genom Ridderskapets och Adelns
samt Preste-Ståndets skiljaktighet från de tvänne andra Riks-
Stånden. frågan om en förnyad underdånig framställning hos
Konungen vid 1886—1888 arens Riksdag förföll, och Bonde¬
ståndet särskildt i underdånighet hos Kongl. Maj:t förtröstans¬
fullt framförde till thronen åboernes förhoppningar, att åt¬
minstone, med billigt afseende på deras belägenhet, det ofvan¬
nämnda, år 1844 Nådigst afgifna, bemediingslörslagét, uti
förändradt skick, skulle vinna Kongl. Maj:ts Nådiga bifall,
och Proposition till Rikets nu församlade Ständer, i enlighet
dermed, göras, lärer Kongl. Maj-' icke ansett Sig böra an¬
befalla någon åtgärd, hvarigenom denna för en stor befolk¬
•404
Den i December.
ning vigtig* framtidsfråga befinner sig for det närvarande i
samina skick, sorn för»!.
Inom detta runi har ifrågavarande ärende, sorn vid alla
ofvannämnde Riksdagar, såsom rörande Kronans rätt och
Statens inkomster, af Höglofliga Stats-Utskottet behandlats,
vid föregående tillfällen blifvit om fa tt ad t med det deltagande,
det i så hög grad förtjenar, och jag gör mig förvissad, att
Borgare-Ståndet äfven nu bifaller remiss till samma Utskott,
af följande, i enlighet med meraberörde bemedlingsförslag
tillstyrkta, villkor för reglering af de så kallade Halländska
kyrkohemmanens förhållanden.
l:o Kyrkorna och Presterskapet i Halland försäkras om
framtida oqvaldt åtnjutande al den ränta, som, under namn af
landgille, af ålder utgått från de numererade kyrkohemmanen
i Halland; allt efter hvad jordeböckerna nu utvisa.
2:o Såsom ersättning för den städja, hvilken kyrkor
eller Presterskap i äldre tider uppburit vid förändring med
åboer å nämnde hemman, äfvensom för de arrenden, hvilka
i sednare tider blifvit, i stället för städjandet, anbefallde,
komma kyrkorna och Presterskapet att åtnjuta en förhöjd
ränta, under namn af städje-ersättning.
3;o Denna förhöjda ränta bestämmes på det sätt, alt
a) städjebrefven emellan år 1776, då realisationen befä-
stade myntvärdet, och 1826 tagas till grund för den¬
samma;
b) såsom medium af tiden mellan åbo-föiändringarne an¬
tagas omkring 20 år;
c) i följd häraf beräknas den under SO år vanliga städjan,
förvandlad i penningar, der någon andel varit på annat
sätt bestämd, tredubbel (hvilket beräkningssätt blifver
så mycket billigare till fördel för räntetagarne. som
1830 års realisation förändrat myntfoten endast till
128 skillingar eller 22/3 R:dr på Riksdalern Specie);
d) sedan sålunda medeltalet af städjans capitalbelopp blifvit
för SO år funnet, uträknas räntan derå efter S procent,
och denna ränta blifver det årliga belopp, som, under
namn af städje-ersättning, skall i all framtid af hem¬
manet utgå.
4:o Denna städje-ersättning skall, under detta namn, ut¬
öfver ordinarie räntan, uti hemmanens jordeboksränta in¬
tagas till framtida ovillkorlig efterrättelse.
S:o På sådana villkor anses de åboer och arrendatorer,
som nu innehafva hemmanen, de förre från 18S9 års början,
Den 1 December.
405
de sednare vid nuvarande arreride-contracts utgång, berätti¬
gade att fortfarande besitta hemmanen, de, deras hustrur
och barn, led efter led, såsom för krono-åboer stadgadt är.
6:0 Skulle nuvarande åbo eller arrendator önska att
genom skatteköp, på samma sätt, som krono-åbo, förvärfva
eganderätt till det kyrkohemman, som han nu innehaiver,
eller hans efterlelvande hustru och barn, skall sådant vara
dem tillförsäkradt.
7:o Vid beräknandet af skatte-köpeskillingen erlägges
densamma till Staten, jemte städje-ersättning, i enlighet med
hvad om skatteköp af kronojord stadgadt är, för den del af
räntan, som Kronan tillkommer; men till kyrkan gifves i
skattelösen ett belopp, motsvarande toll gånger den ränta,
som kyrkan årligen (efter medelrnarkegång för sistförfluten»
tio år) tillkommit.
A. W. Björck.
JY! 305.
Vördsamt Memorial.
Man har anmärkt, att Stats-revisionerna förlorat mycket
af sin ursprungligen afsedda betydelse. Orsakerna dertill
äro många, kanske främst bland dem publicitetens utveck¬
lade verksamhet och vaksamhet. Den eria, som den andra
offentliga rätten och pligten alf utöfva en granskande uppmärk¬
samhet hlir till siri följd preventiv, i samma mån, som den upp¬
fyller sin bestämmelse; och deri ligger visserligen den med
all granskning förknippade anmärkningspligtens tillfreds¬
ställelse. Så vida härigenom eller eljest anmärknings
anledningar mer och mer sparsamt erbjuda sig och detta
vore skälet till det sjunkande interesse, med hvilket Stats¬
revisionerna omlättas, så hade man visserligen icke att der¬
öfver klaga.
Men om ock. å ena sidan, villigt må erkännas, alt både
förvaltningsföreskrifter och bemödandet att dem efterlefva
under ett halft sekel gjort väsendtliga framsteg, lår likväl
icke eller, å andra sidan, förbises, att, med den stigande
samhällsutvecklingen, föremålen för Stats-revisionerna vunnit
en tillväxt i omfång och mångfald, som mer och mer ute¬
sluter möjligheten af en allt genomgående granskning. Att
icke nämna räkenskapernas ziffergranskning, åt hvilken en¬
406
Hen 4 December.
dast gcaorn missförstånd Stats-revisorerna kunnat egna sitt
till liden mycket begränsade arbete, återstår derutöfver al
redogörelsen för Statsverkets förvaltning så oändligt mycket,
att allt delta omöjligen kan hinna att med granskande upp¬
märksamhet genomgås.
Det synes följaktligen vara höa tid att söka utfinna
särskilda åtgärder, hvarigenom Rikets Ständers Revisorer
må beredas tillfälle att erfara, hvilka statsförvaltningsfrågor,
sora företrädesvis förtjena deras uppmärksamhet.
Såsom en dylik ålgärd tillåter jag mig föreslå, att Ri¬
kets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla, det hvarje
embetsverk, hvars förvaltning och räkenskaper äro under¬
kastade granskning af Rikets Ständers Revisorer, målte åläg¬
gas att vid hvart års räkenskaper foga förteckning öfver de
förvaltningsfrågor, om hvilka inom embetsverkets styrelse
olika meningar under året må hafva förekommit, jemte hän¬
visning till de Protocoll, uti hvilka de skiljaktiga meningarne
igenfinnas.
Genom denna åtgärd, som har sin motsvarighet i nu
gällande föreskrifter om bifogande till högre myndighet af
de skiljaktiga yttranden, hvilka vid en frågas behandling
förekommit, skulle, enligt min tanke, Rikets Ständers Revi¬
sorer, snart sagdt, sättas i nödvändighet att erfara de svå¬
raste brister i all förvaltning, eller sådane, som härflyta
antingen af otydlighet i författningarne eller af godtycklighet
vid deras tillämpning, i bägge fallen påkallande Revisorernes
yttrande. Det är nemligen icke i regeln antagligt, hvarken
att en fullt tydlig och bestämd föreskrift framkallar skilj¬
aktiga meningar, eller att sådane uteblifva, der godtycket vill
träda i lagbudens ställe. Och äfven i de fall, der skilj¬
aktiga meningar af annan grund uppstå, torde väl i allmän¬
het kunna förutsättas, att den omhandlade frågan egt nå¬
gon större betydelse, förtjent af Stats-revisionens uppmärk¬
samhet.
Härförutan vill det förekomma mig, som nämnde, för
embetsverken föga besvärliga, åtgärd skulle på sjelfva embets-
mannaverksamheten kunna utöfva ett ganska välgörande in¬
flytande. Kännedomen derom, att en nedlagd reservation
blefve föremål för granskning och kunde bära frukt, skulle
tvifvelsutan, å ena sidan, lifva ett alfvarligt sträfvande att
gagna och, å andra sidan, återhålla från en kanske små-
sinnad klandersjuka.
Jag anhåller om remiss häraf till vederbörligt Utskott.
A. O. Wallenberg.
Den 1 December.
407
JW 206.
Vördsamt Memorial.
Att döma af den mängd motioner, hvilka blifvit väckta
och kunna hänföras under rubriken »den financiela frågan»,
har. elter hvad man kunnat vänta, densamma ådragit sig
stor uppmärksamhet inom Representationen. Jag hade före¬
satt mig att icke öka antalet, öfvertygad, som jag var, att
ingen gren af denna fråga skulle blifva ovidrörd; men då jag,
vid remissen af den Kongl. Propositionen, rörande anskaf¬
fande af nödiga medel till jernvägsbygnader och dermed
sammanhängande ämnen, ansåg mig böra göra några erin¬
ringar, torde det nu jemväl åligga mig alt nogare bestämma
de förslag, hvilka jag trodde bättre skulle motsvara det åsyf¬
tade målet.
Jag fäster icke särdeles vigt på frågan om beloppet af
det statslån, som bör upptagas mot obligationer i utländskt
mynt; men jag biträder härvid redan uttalade åsigter, att
Staten ej må begå samma misstag, lör hvilka Hypoth>ks-
Föreningarne redan blifvit klandrade. Det är att icke ut¬
öfver behofvet öka antalet af Svenska fonderade lån i ut¬
landet. Jag erkänner äfven den vigt, man velat lägga vid
att företrädesvis upptaga det blifvande lånet i guld. Mig
synes äfven, som om det vore välbetänkt att införa det af
Kongl. Majit föreslagna systemet af perpetuela räntor med
dithörande serskild amorteringsfond. Men hvad jag icke kan
biträda, det är benägenheten att mångfaldiga den räntefot,
mot hvilken Staten upplånar penningar. Låtom oss hoppas
att totalbeloppet af landets skuldsättning stadnar inom rimlig¬
hetens gräns och att alla medel, erfarenheten gifver vid
handen, blifva anlitade, lör att på den naturliga vägen uppe¬
hålla dessa pappers värde. Ett bland dem är att känne¬
domen om lånets beskaffenhet blir så vida spridd, som möj¬
ligt, men denna kännedom sprides endast genom skeende
omsättningar, och, i händelse Staten åt sin skuld gifver flera¬
handa former, blir hvartdera betraktadt såsom ett lån för
sig. När man medgifvit capitalrabatt, så är räntefoten i
sjelfva verket likgiltig för lånegifvaren, ty han blir genom
capitalrabatten i tillfälle att betinga sig den ränta, han högst
kan åtkomma. Men för låntagaren medlör det en Önskvärd
enkelhet, om den lörskrifna räntefoten är en och densamma
408
Den i December.
pä hela det upplänade skuldebeloppet. I länder, der mar?
under århundraden, tid eiler annan, upptagit statslån under
olika former, har man sedermera tydligen ådagalagt en sträf-
van att förvandla dessa lån till en enda räntefot. I)å vi
ännu ej upptagit mer än ett lån, och detta mot en räntefot,
hvilken elter all sannolikhet, äfven om det ytterst finge bero
på långifvare, skulle befinnas vara den mest lämpliga, så
finnér jag intet hinder för Rikets Ständer att fatta beslut,
rörande räntefoten. Det är så mycket lämpligare, som jag
tror, att denna räntefot. 4V2 procent, äfven vöre den tjen-
ligaste för den inhemska upplåningen, så vida man ej vill
genom densamma i grunden rubba fastighetsvärdet, hvilket
beror i så hög grad på enskildes intecknade skuid. Det har
blifvit i tal och skrilt anfiirdt, att Statens inhemska upplåning
endast skulle hafva till påföljd, att de uti de Enskilda Ban-
kerne innestående depositionerne skulle minskas och att
penningarne skulle bäras till Riksgälds-Contoiret för utbe¬
kommande af Stats-obligationer. Det skal! älven måhända
af mången anses såsom ett försök af mig att skydda dessa
depositioner, då jag antyder, att den af Kongl. Maj:t före¬
slagna räntan, 3 procent, är alltför hög; men erfarenheten
och framtiden torde besanna att icke bankerne, utan fastig¬
hetsegare!) blir den, som i sista hand drabbas af nu icke
ens anade svårigheter, i händelse Staten på den inhemska
penningemarknaden uppträder såsom lånetagare mot hög
ränta. Ofvergårigen ifrån det olyckliga bruk, att fastigheter
på landet och i stad till en stor del innehafvas af personer,
hvilka ega en så ytterst ringa del deraf, att den icke ens
motsvarar det mest tillfälliga prisfall, till en bättre ordning,
som förutsatte att fastighetsegare åtminstone egde hälften
af den egendom, han besitter, bör och måste ske, men med
så små rubbningar, som möjligt. Sedan vår Justitiie-Ombuds-
man åskådliggjort vanskligheten af gravationsbevis och elter
crisen ett allmänt äflande att hafva sina capita ler disponibla
uppkommit, så har i sanning intecknade skuldebref mött
större svårighet för placering, än någor) kunnat förutse.
Denna omständighet anser jag böra tagas i betraktande, då
man bestämmer sig för den ränta, Staten anses böra gifva;
ty alt genast begagna den åt Staten förbehållna rätt att ned¬
sätta räntan, har otvifvelaktig! ett menligt inflytande på Sta¬
tens credit. Uttrycket perpetuela räntor får väl icke förstås
efter ordalydelsen, men, hvad man i dag förklarar beständigt
gällande, får icke gerna ändras i morgon.
Den l December.
JOS
Med hänsyn till Rikets Ständers Bank, och enär alla
synas vara ense derom, att denna vigliga institution måste
skyddas, ja, att till och med hvarje tvifvel örn dess soliditet
måste undanrödjas, så nödgas jag, för min del, förklara, att,
så länge denna bank har den större delen af sina fonder
oåtkomligen fastläst för längre tid, anser jag det icke vara
försigtigt att densamma skulle, för nu tillgänglig bankovinst,
ytterligare inköpa obligationer. Men jag inser vigten och
riktigheten utaf att Kiks-Banken så snart, som möjligt, för¬
ses med obligationer, ställda i utländskt mynt, dock utan att
sedelstocken för detta ändamål ökas; ty att utbyta sin för¬
bindelse, betalbar vid anfordran, mot en annans räntebärande,
ouppsägbara obligation, trycker ofelbart inom kort på cassan
och man torde så snart behöfva sälja den obligation, man
tillbytt sig, att hela affairen varit bäst, om den icke blifvit
gjord. Deremot anser jag. att detta tillfälle att bereda Ri¬
kets Ständers Bank en effektiv reserv icke bör lemnäs obe-
gagnadt. Om derföre det lån, större eller mindre, hvilket
kommer att beslutas, blifver tillökt med en summa, mot¬
svarande sex millioner Runt, och vid det contract, som i
och för lånets afsiutande upprättas, iakttages, att dessa sex
millioner förbehållas Rikets Ständers Bank mot den godt-
görelse, som Riksgälds-Contoiret, enligt särskild liqvid med
Rikets Ständers Bank, erhåller, och om Rikets Ständers
Bank får, såsom valuta för berörde obligationer, lemna inne-
hafvande Riksgälds-Contoirets egna obligationer och andra
från Riksgälds-Contoiret emottagna, så åstadkommes der¬
igenom en helsosam reglering emellan dessa båda Statens
verk. Pä det att icke någon betänklighet emot detta arran¬
gement skulle uppstå hos den, sorn öfvertoge lånecontractet,
borde Riks-Banken tillförbinda sig att icke inom tre års tid
afyttra någon af dessa Riksgälds-Contoirets obligationer.
För den händelse att någon skulle hafva fäst sig vid
den i Kongl. Maj:ts Proposition föreslagna ena räntefot, af
det skäl att densamma utgjorde en nödvändighet, för att
vinna enkelhet vid ränteberäkning man och man emellan,
sä må det tillåtas erinra derom, att samma enkelhet kan
vinnas med 4V2 procents ränta, om de blifvande obligatio¬
nerna utfärdas i tviinne serier: serien A å Riksmynt 2,000
R:dr och serien B å R:mt 400 R:dr, motsvarande 500 och
100 R:dr Specie. Dagränlan blir då för den förra 25 öre,
för den sednare 5 öre, hvilken både är lätt räknad och lätt
liqviderad. Att utgifva alltför små obligationer är att be¬
De» i December.
träda sparbankernas område, och redan gjorda försök i denna
syftning halva icke lemnat det förväntade resultatet.
Jag får derföre vördsamt föreslå:
l:o att en räntetot af Al/2 procent pro anno, att ha Ifä rs-
vis erläggas, bestämmes såsom Statens ränta för dess fon¬
derade skuld, vare sig att denna är förskrifven i Svensk
eller utländsk myntfot;
2:o att det statslån, hvilket i utländskt mynt kommer
att upptagas, bestämmes till en nominel summa, motsvarande
33 millioner R:dr R:mt, hvaraf 29 millioner afyttras, för att
vinna nödiga medel till jernvägsbyggnaderna och 6 millioner
afyttras till Rikets Ständers Rank.
3:o att Riksgälds-Contoiret såsom full liqvid för dessa
6 millioner 41/2-procents-obligationer af Rikets Ständers
Bank erhåller: a) Riksgälds-Contoirets, Rikets Ständers Bank
tillhöriga, obligationer,j utgifua för Bankens fordran i följd af
förskott till 1808 och 1809 års krigskostnader 3,364,000: —
b) från Riksgälds-Contoiret tillfälligtvis öfver-
tagna Hypotheks-Förenings-obligationer för 436,930; —
c) Arméens accords-amorterings-obligationer för 2,016,600: —
6,017,330: —
4:o att förberörde Riksgälds-Contoirets obligationer för
1808 och 1809 års krigskostnader såsom infriade annulleras;
hvaremot de öfrige obligationerna, hvilka Riksgälds-Contoiret,
enligt denna liqvid, erhölle, uppgående till R:dr 2,433,530
Runt, i Riksgälds-Contoiret uppföras såsom tillhörande Stats-
låns-amorteringsfonden;
5:o att den inhemska upplåningen må till det föreslagna
beloppet af fem millioner genom Riksgälds-Contoiret verk¬
ställas och de derå inflytande medel af Riksgälds-Contoiret
fruktbargöras intill dess näst sammanträdande Ständer di¬
sponera dem till fullföljande af jernvägsbyggnaderna;
6:o att detta inhemska lån målte upptagas mot obliga¬
tioner i tvänne serier: serien A å Runt 2,000 R:dr och
serien B å Runt 400 R:dr, samt att capitalrabatt, dock ej
ölverstigande 5 procent, må kunna af Riksgälds-Contoirets
Fullmäktige medgifvas.
Om remiss anhålles.
A. O. Wallenberg.
Den I December.
411
M 207.
Vördsamt Memorial.
Bland de föremål, som alli mera tilldragit sig Rikets
Ständers uppmärksamhet och påkallat deras åtgärder, är den
vigtiga frågan om en förenklad förvaltning af Statsverkets
medel. För att kunna vinna detta syftemål, är det af högsta
vigt att tillse, att alla sådana medel, som äro ställda under
Kongl. Maj:ts disposition för att till anvisade behof användas,
och hvilka i allmänhet inflyta till Stats-Contoiret och der
omhänderhafvas. icke blifva onödigtvis förvaltade på olika
ställen af serskilda styrelser. Derigenom ådrages Statsverket
fortfarande en större kostnad, än behöfligt är, och man för-
Jorar mycket i den enkelhet samt den reda och ordning,
som är ett af penningeförvaltningens första och nödvändigaste
vilkor.
I dessa hänseenden bör utan tvifvel förvaltningen af
Handels- och Sjöfartsfonden, anförtrodd åt en styrelse, be¬
nämnd Convoj-Commissariatet, tilldraga sig Rikets Ständers
synnerliga uppmärksamhet, enär, till följd af, tid efter annan,
förändrade förhållanden, denna styrelse synes kunna såsom
serskildt Embetsverk upphöra och derigenom flere icke obe¬
tydliga fördelar erhållas.
Dä jag nu går att härom väcka ett förslag, är det nö¬
digt att i största korthet beröra Handels- och Sjöfartslondens
ursprung och nuvarande beskaffenhet.
Denna fond, såsom man erinrar sig, tillkom, under namn
af Convoj-cassan, år 1723, då på alla i Svenska hamnar in¬
kommande och utgående varor lades en viss afgift eller Extra
Licent, sorn skulle tillfalla Convoj-cassan, för att förskaffa till¬
gång till utrustande af convojer och bereda andra utvägar
till Svenska handelsfartygs säkerhet mot Barbareske kapare
i Medelhafvet. Under kortare tider har Convoj-cassan äfven
åtnjutit directa bidrag af Tull-och Riksgälds-Contoirets medel,
äfvensom uppburit en serskild såkallad /asfa(gift med visst
belopp efter lästetalet för fartyg, som genomgick Öresund,
utan att vara bestämdt till Medelhafvet; men den nämnda,
från fondens början pålagda, Extralicenten har intill den sed-
naste tiden qvarstått, ehuru med olika föreskrifter angående
dess utgörande.
419
Den I December.
Den erlades såsom en alldeles egen afgift med en ofta
skiftande, ibland serdeles hög, procentberäkning ä inkom¬
mande och utgående varors värden, eller med besiämdt be¬
lopp i förhållande lill varornas qvantiteter; och den var,
tinder vissa tider, mycket tryckande.
Så fortgick det intill dess att de bekanta händelser in¬
träffade, hvilka alldeles förändrade Europas förhållande till
de folk, som bebodde Medelhafvets Afrikanska kust. Den
Franska occupationen af Algeriet befriade Svenska Convoj-
Commissariatet från många bestyr, såsom t. ex. uppköp af pre¬
senter, m. m; och man fann nu tillfälle att nedsätta afgifterna
till Convoj-Cassan. Genom åtskilliga vidtagna åtgärder, hvil¬
kas båda ändpunkter förefinnas uti Kongl. Kungörelserna af
den 6 November 1830 och den 19 Junii 1853, blef läst af-
giften alskaffad, och för utgående varor äfven Convoj-afgiften,
hvilken senare derefter icke eller skulle för inkommande
varor, såsom tillförene, utgöras enligt serskilda taxor, utan i
stället med 10 procent af tullen. Den borde ock dädanefter
kallas afgift lill Handels- och Sjöfartsfonden. Denna fond fick
också, i sammanhang härmed, en annan bestämmelse genom
förklarandet, att dess öfverskott skulle användas i allmänhet
till handelns och sjöfartens utvidgande och befrämjande. Det
Svenska fredsslutet med Marocco den 6 April 1843 borttog
slutligen den sista återstoden af hvad ursprungligen utgjort
föremål för Convoj-Commissariatets verksamhet, och tillät,
att dess medel odelade kunde pä annat sätt främja handelns
och sjöfartens gagn samt befordra deras utveckling.
Endast ett lättades ännu för att i möjligaste mån för¬
enkla uppbörden utaf den inkomst, som tililöll ifrågavarande
fond, och derom lörlögades genom Kikets Ständers beslut
vid sistliden Riksdag, samt det derpå grundade Kongl. Bref¬
vet af den 18 December 1837, hvarigenom blifvit lörordnadt,
att, i stället för afgilten till Handels- och Sjöfartsfonden, ett
bestämdt anslag af tullmedlen skal! med 730,000 R:dr till
Gonvoj-Commissariatet årligen utgifvas.
Det torde vara nödigt att härom erinra, emedan det är
klart, att nämnda förenkling i sin mån underlättar ett för¬
slag till ordnande af londens förvaltning.
Denna fonds ställande under egen, serskild styrelse var
vid dess lörsta uppkomst nödvändigt, i anseende tili löremå-
len för dess dåvarande bestämmelse. Men äfven sedan de
dermed förenade många bestyr upphört, blef det kanske svårt
att i styrelsen göra någon rubbning, bland annat, af den orsak
Ven 1 December.
415
att, efter föreningen med Norrige, en Norsk tjensteman fick,
genom Kongl, ((refvet den 30 December 4814, anställning
såsom ledamot i Convoj-Gommissariatet, hvilket derefter skulle
ombesörja de båda Rikenas utgifter till Consuler och kunde
betraktas såsom ett för Sverige och Norrige gemensamt för¬
valtningsverk. Afven detta förhållande är nu icke mera det¬
samma, sedan, till följd af de Kongl, (trefven den 20 April
och 8 Juni 1858, Consulsutgifternas verkställande öfvertagits
af Utrikes Departementet, dit Norriges andel omedelbart öfver-
lemnas, samt den Norske ledamoten i Convoj-Commissariatri
följaktligen upphört att der tjenstgöra.
Allt detta visar uppenbarligen, att serskild styrelse för
Handels- och Sjöfartsfonden icke vidare erfordras; och en
granskning af de nuvarande föremålen för dess verksamhet
skall tydliggöra, att dess| förvaltning bör åt Stats-Contoiret
anförtros.
Handels- och Sjöfartsfondens årliga inkomster bestå en¬
dast al anslaget utaf tullmedlen, 750,000 R:dr, samt infly¬
tande räntemedel, om hvilka sednare jag straxt skall nämna
några ord. Den af Kongl. Majit för fonden årligen fast¬
ställda stat afser en summa, hvilken, med tillägg af upp¬
kommande besparingar, ibland uppgår till omkring 1,000,000
R:dr R;mt. Häraf utbetalas Commissariatets aflöning, åtskilliga
pensioner och tjenste-ersättningar till bestämda belopp. Iöse-
andelarn» för Öresundska tullens upphörande, äfvensom anslag
till Sjöexpeditioner, Lots- och Fyr-inrättningen, Sjöcharle-Con-
toret, Telegrafea-ne, Quarantain.es-lnrättningen, samt Troll-
hälte- och Strömsholms Canal-hyggnader m. m. Commissa-
riatet har härvid intet annat att tillgöra, än ali, i enlighet
med slaten, utgifva hvad deri blifvit anslaget, antingen såsom
lönemedel åt tjenstemän, eller ock i större summor för vissa
upptagna ändamål, och till speciel redovisning af andra verk
och myndigheter. Men dessa bestyr äro af alldeles samma
beskaffenhet, sorn Stats-Contoirets vatdiga åligganden. Det
kan ej finnas någon enda, i ämnets egen art grundad anled¬
ning, hvarföre Stats-Contoiret icke borde fullgöra de utbetal¬
ningar, hvilka nu af Convoj-Commissariatet besörjas.
Eftersom Handels- och Sjöfartsfonden på ofvan omför-
mälda sätt blef tillgänglig för andra ändamål, än de från bör¬
jan afsedda, hafva åtskilliga gagneliga företag genom län af
fondens medel kunnat befrämjas, såsom byggnad af hamnar,
canaler, skeppsdockor, jernvägar, m. m.. hvilka lån vid 1858
års slut uppgingo till ett sammanräknadt belopp af 2,670,369
I
Det i 1 December.
R:dr 53 öre R:mt. Man må dock icke föreställa sig, att
denna utlåning skulle innefatta något för Stats-Contoiret främ¬
mande göromål, ej heller medföra något serdeles stort besvär.
Ty härvid är att märka, att sjelfva pröfningen af lånean-
sökningarne, och länens beviljande, tillkommer ensamt Kongl.
Maj:t, på hvars beslut det således i hvarje fall beror, om
och med hvilka förbehåll försträckning af fonden må med¬
delas. Stats-Contoiret skulle således, liksom nu Convoj-Com-
missariatet, icke hafva annat bestyr i detta hänseende, än
att, i enlighet med de af Kongl. Maj:t bestämda vilkoren,
utlemna lånebeloppen, förvara lånehandlingarne. samt emottaga
de årliga räntorna och capital-afbetalningarne. Lägger man
nu härtill, att lånens antal vanligen är högst ringa, att de,
till exempel, vid 1838 års slut icke uppgingo till flere, än
41, så framstår det tydligt, att eo lånerörelse, sorn icke for¬
drar mer än uppläggandet af omkring 40 serskilda conti med
låntagare, och hvarvid, i afseende å lånens beviljande, den
förvaltande myndigheten är befriad från pröfningsomsorgen,
icke kan väaa tungt i tjenstebestyrens vågskål, likasom att
den ej eller innefattar något, som icke väl låter sig förena
med den verksamhet, hvilken åt Stats-Contoiret är anvisad.
Jag tror mig i det nu anförda hafva ådagalagt, att Han¬
dels- och Sjöfartsfonden, hvarken med hänseende till upp¬
börden af dess inkomster eller till deras användande, behöf-
ver serskild styrelse, att sista hindret för en annan regle¬
ring föll, då, under det sistförflutna året, Convoj-Commis-
sariatets Norske ledamot utgick, samt att följaktligen tiden
nu är inne för ett ändamålsenligt ordnande af förvaltningen
på det sätt, att fondens styrelse upphör att vara serskild.
Det kan väl ej eller gerna ifrågasättas, att ensamt för
göromål af sådan beskaffenhet, som de redan beskrifna,
längre bibehålla ett embetsverk, med all sin collegiala. vid¬
lyftiga utstyrsel. Convoj-Commissariatet eger, jemlikt tid
efter annan meddelade stadganden, sin af Kongl. Majit för¬
ordnade Ordförande, 2:ne Ledamöter, 1 Sekreterare, 1 Can-
zlist, 1 Kamererare, 1 Cassör och Kammarskrifvare, 1 Juri¬
diskt ombud, samt 1 Vaktmästare och 1 Kammardräng, inalles
10 tjenstemän och betjente, med en stat, som, deri inbegri¬
pen hyra för embetsrum, uppgår till 11,000 R:dr. Utan
tvifvel måste en sådan stat befinnas nog hög mot det nu
varande behofvet.
Handels- och Sjöfartsfonden bör alltså förflyttas till det
embetsverk, dit Statsverkets medel, enligt antagen grund¬
Den 4 December.
415
sats, skola inflyta. Förläggandet till Stats*Contoiret af denna
nya förvaltning är äfven lämpligt af den omständighet, att
fondens Imfvudsakligaste inkomst utgöres af det årliga ansla¬
get, R:dr R:mt 750,000, utaf tullmedlen, hvilka medel just till
Stats-Contoiret ingå. Förflyttningen kan ej i verkställigheten
möta ringaste svårighet. Men må man ej tro, att den der¬
för är likgiltig, att förändringen icke är af vigt derför, att
den är enkel. Uti den del af Stats-förvaltningen, hvarom nu
är fråga, kunna endast på detta sätt tillvägabringas reda och
enhet; endast derigenom att på ett ställe samlas spridda delar,
som böra vara förenade, kan man af det hela vinna en nöj¬
aktig öfversigt, och jemväl få ett årligt, jemnförelsevis betyd¬
ligt koslnadsbelopp besparadt.
Om Handels- och Sjöfarts-fonden öfverlemnas åt Stats-
Contoiret, torde arfvoden åt Ordföranden och Ledamöter, till¬
hopa 2,200 R:dr, möjligen kunna genast besparas, äfvenledes
största delen af det belopp, 5,455 R:dr, som nu beräknas
till hyra, skrifmaterialier m. m., och måhända äfven något
mera; hvarefter, i mån af öfrige Ijenste-innehafvarnes afgång,
vidare reglering af deras befallningar borde företagas. In¬
tilldess att sådant kunde ske, synes det vara en enkel sak,
att de inom Stats-Contoiret fullgjorde de göromål, som hittills
inom Convoj-Gommissariatet ålegat dem.
Ännu ett må tilläggas. Jag åsyftar icke någon sådan
åtgärd, som kunde leda till inskränkning i den myndighet,
hvilken Kongl. Majit eger att öfver Handels- och Sjöfarts¬
fonden utöfva. Men genom fondens förflyttning till Stats-
Contoiret blefve ock denna dispositions-rätt lemnad till alla
delar oförändrad. Afven Rikets Ständers nu gilna rätt att
genom sina Revisorer granska fondens räkenskaper förblefve
enahanda.
På grund af dessa anförda skäl, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade, för sin del, besluta, att
Convoj-Commissariatet må indragas, samt Handels- och Sjö¬
farts-fonden öfverlennäs till förvaltning af Kongl. Stats-Con¬
toiret; samt
att Rikets Ständer alltså ville hos Kongl. Maj:t i under¬
dånighet anhålla, det Kongl. Maj:t. med gillande af Rikets
Ständers beslut, Nådigst täcktes förordna om de åtgärder,
som för verkställighet af nämnda förflyttning finnas nödiga.
Jag anhåller om remiss af denna motion till vederbö¬
rande Utskott.
A. O. Wallenberg.
Den I necernber.
J» 208.
Motion.
En Stats inrättning, hvilken tiden lemnat längt efter sig,
är Manufactur-Disconten, ställd under Commerce-Collegii
förvaltning. En hvar, som vill taga denna låne-anstall under
närmare skärskådande, skall medgifva, att dess längre fort¬
farande i nu befintligt skick icke gerna kan vara för det
allmänna gagneligt.
Manufactur-Disconten härleder sin tillvaro från den tid,
då skrålörfattningar och skråanda mäktigast rådde; och den
har förmått att bevara grunddragen af sin bild nästan oför¬
ändrade.
Stiftad år 17S6, genom försträckning af Riksbanken, skulle
den medelst lån understödja de fabriksidkare och manufac-
turister, som tillverkade väfnader af silke, bomull, lin, ka¬
melhår samt fina äggjerns-smiden; och dessa tillverkningar,
med tillägg af klädes-tillverkningen, äro ännu af Discont-in-
rättningen företrädesvis gynnade. Snart befanns det likväl
svårt att på förhand noga beskrifva, hvilket utseende de borde
ega, för hvilka inträde inom Disconten kunde tillåtas; och
det fick då ankomma på Kongl. Majds serskilda Nådiga pröf¬
ning, huruvida den tillväxande nya fabriks-rörelsen, eller
blott någon viss, serskild fabrik eller verkstad, kunde med-
gifvas att af låneformånen komma i åtnjutande.
Men det var gifvet, att det tilltagande antalet af manu-
facturer och fabriker skulle i tidernas längd omöjliggöra att
gynna alla lika. Man företog sig då, att indela vissa närin¬
gar i classer, bestämda efter som de ansågos förtjena att
med lån understödjas, hvarefter åt hvarje dass anvisades en
högre eller lägre procent, såsom lån af Discontens, för hela
året tillgängliga, lånesumma. På detta sätt upptagas i Manu-
factur-Discontens reglemente af den 8 Februarii 1844 trenne
classer »med afseende å deras olika art och behof af låne-
bitrade», såsom det heter. Främst i l:sta classen stå klädes¬
fabrikernas tillverkningar, och sist i den 3:dje mechaniska
spinnerier.
Klädes-fabriksidkarnes förmån är icke ensamt dertill
inskränkt. För den väfnad, som de styrka sig hafva af in¬
hemsk ull tillverkat, ökas låne-rätten till hälften. Och dess¬
utom har man sökt gynna dem medelst en serskild låne-rätt
Den 1 December.
417
i den s. k. Ull-disconten. Icke allenast Eskiltunas fristads
mannfacturister hafva fått sig tillagd en högre låne-procent,
hvilket under dessa förhållanden visserligen är billigt, utan
också deras förläggare, hvad mera må förundra, äro med-
gifne en lika förmån.
Men utom classernas område träffas, nu såsom förr,
ett antal fabriksidkare, begärande att varda inlåtue; och det
beror då på Kongl. Maj:ts pröfning af deras samhälls-nyttiga
verksamhet, huruvida deras önskan må tillstädjas.
Manufactur-Disconten uppehälles fortfarande genom ett
creditiv å Riks-Banken, hvilket liiper med 5 procents ränta
och \id början af sisllidne Riksdag utgjorde 2,700,000 R:dr
R:mt. Dess tillgångar i utestående Inrdringar och behållning
vid 1838 års början nppgingo till R:mt 4,557,297 R:dr 12
öre, hvaraf osäkra fordringar till Riint 255.693 R:dr 79 öre.
Aldrages härifrån creditiv-skulden, jemte obetald ränta derå,
så uppkommer en ren behållning för disconten af R:mt
1,598,513 R:dr 34 öre, de osäkra fordringarne deri inbe¬
räknade.
Lånen till fabrikanter och mannfacturister utlemnas pä
högst 9 månader emot 4 procent.
Det lärer väl ej kunna bestridas, alt fördelen af dessa
lån borde hufvudsakligen förefinnas i sjelfva capitalets er¬
hållande, och, att låne-anstalten derföre kunde försvaras en¬
dast under en tid, då man lånade efter stånd och classer.
Det må visserligen anses lör den enskilde fördelaktigt, att
derstädes hafva på sin räkning hvilande ett bestämdt belopp,
hvilket under hvad tid på året, han finnér för sig tjenligast,
kan uttagas emot 4 procents ränta; och det ina derföre ej
väcka förvåning att man begagnar sig af en sådan rätt; men
den båtnad, samhället skördar al att bibehålla en, för vissa
classer afskiljd, låne-inrättning, kan icke vara någon. Det är
deremot naturligt, att ett stöd, som ej mera behöfves, skall
snarare verka menligt på den kraft, som förmår att sjelf
utveckla sig.
När således låne-förmånen egentligen ligger blott i den
lägre räntan, är den under vanliga förhållanden obehöflig, och
under tillfälliga svårare penningcriser, då räntan stiger, orätt¬
vis i förhållande till andre låne-sökandes lott.
Huru vill man för öfrigt försvara, att på detta sätt en¬
dast vissa näringar oupphörligt gynnas, andra förkastas?
För att nu utskifta låne-beloppet emellan de låne-be-
Bil till Borg.-Ständ, Prot. 1839—1860 . 27
418
Den 1 December.
rättigade, beräknas värdet af deras tillverkningar under näst¬
föregående året. Förr var härvid stadgadt, att, om tillverk-
ningarne voro underkastade stämpling, ett bevis ur stämpel-
boken ock bestämde läneriitten, men att tillverkare afostäm-
pelbara varor vqro pligtige med ed styrka varornas qvantitet
och priser, ifall Commerce-Collegium pröfvade det nödigt.
Med tiden har man likväl funnit skäligt utsträcka dessa före¬
skrifter, så att det allt större antalet tillverkare utaf ostäm-
pelbara varor ovilkorligen skola gå eden, likasom, för den
händelse att Commerce-Collegium misstänker riktigheten af
inkommen uppgift å stämpelbar tillverkning, den låne-sö-
kande äfven då skall med liflig ed uppgiften fästa.
Således en rätt alt utbekomma penningelån, grundad på
egen edgång öfver egna tillverkade varors belopp oell värde!
Månne man i något annat land påträffar en dylik Stats-insti-
tution, bibehållen intill våra dagar?
Särskilda omständigheter häntyda ock på nödvändigheten
af Manufactur-Disoontens upphörande i sitt. närvarande skick.
Såsom redan är närndt, fastställes låne-rätten, efter uppgjord
fördelning, i olika classer, med en viss procent af tillverk-
nings-värdet, och denna låneprocont har, år efter år, för¬
minskats, till följd både af de låne-berättigades ökade antal
och af den i sig sjelf allt mera tillväxande produetionen inom
fabriks- och manuläctur-näringarne. Utom de åt Eskilstuna
fristads mamtfacturister och deras förläggare till i allmänhet
mindre belopp lemnade lån, har under nedannämnda år pro¬
centen för lån-sökande fabriksidkare utgjort:
År 1840 17 % i l:a ehn, 12% % i 2:a ehn, 8/, % i 3:je ehn,
» 1845 16 » i » 12 »i » 8 »i n
o 1850 15 V2 » i » 11% » i o 7% » i »
» 1855 14% » t » 10% »i » 7% » i »
» 1856 12% » i » 9%3 » i » 6s/,6» i »
» 1857 10% » i » 7% » i » 5% » i »
» 1858 9% » i » 7% » i o 4% » i »
Låne-procentens på förberörde sätt fortgående minsk¬
ning utmärker, ensamt den, att Discont-inrättningen icke
mera kan uppfylla sitt ändamål att nöjaktigt understödja
fabrikerna.
Af tillgängliga uppgifter öfver denna inrättnings fordrin¬
gar, inkomster och utgifter under åren 1819—18S0 är vidare
att inhämta: att utgifterna tilltagit mera, än inkomsterna;
att osäkra fordringar ökat sig i större progression, än
de säkra; samt
Den 1 December.
att dessutom åtskilliga summor, tid efter annan, afskrif-
vits med belopp, som under åren 1820—1850 i medeltal
utgjort 2,985 it:dr Rimt om året.
Förvaltnings-kostnaden för Manufactur-Disconten (jemte
Ull-Disconten) uppgår till det betydliga beloppet af 24,600
Ridr R:mt.
Det är upphörandet af en så beskaffad låne-inrättning,
sorn jag går att föreslå, hemställande, att låne-rörelsen måtte
på lämpligare vilkor öfvertagas af Riks-Banken, der Staten
redan eger samlad sin egentliga låne-rörelse.
Jag föijer härvid Rikets Ständers egen anvisning. Med
tanken på Mannfactur-Discontons önskvärda upplösning, be-
slöto Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag, att af inrättnin¬
gens creditiv å Riks-Banken borde R:mt 150,000 R:dr under
hvarje af åren 1858, 1859 och 1860 återbetalas, hvadan vid
nästa årsslut creditiv-beloppet nedgått till 2,250,000 R:dr Runt.
Men Rikets Ständer kunde endast indraga det beviljade
credilivet. Manufaetur-Discontens under tidens längd sam¬
lade egna behållning måste förblifva under Kongl. Majt:s dis¬
position och derföre öfverlemnas till Slats-Contoiret, för att
användas antingen till förlags-lån, eller eljest till större in¬
dustriella företags främjande.
Fråga har blifvit vackt älven om Handels- och Sjöfarts-
fondens förläggande till Stats-Contoiret, Denna fond, jemte
den, som bildades af Manufaetur-Discontens behållning, komme
då att, i afseende å förvaltningen, ställas bredvid hvarandra,
håda lill deras hufvudsakliga sytte förenade, och beredande
industriel utveckling på elt för tiden gagnande sätt.
i följd häraf, får jag föreslå:
att Rikets Ständer behagade besluta, att Riks-Bankens
ät Manufactur-Disconten lemnade creditiv bör indragas, samt
att detsamma således skall på bestämda tider till Riks-Ban-
ken återbetalas;
att, i den mån Manufaetur-Discontens lånerörelse så¬
lunda upphörde, denna rörelse i stället må, på förändrade,
lämpliga vilkor, af Handels- och Närings-Disconten öfver¬
tagas; samt
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånig¬
het anhålla, det Kongl. Majit, i sammanhang härmed, täck¬
tas, dels medgifva, att Manufactur-Discontinrättningeu finge
upphöra, och dess egna behållning öfverflyttas till vård och
förvaltning af Stats-Contoiret, för att, enligt Kongl. Majits
föreskrifter, fortfarande användas till förlags-lån eller annor-
420
Den 1 December.
ledes lill eli tidsenligt, främjande af större industriela före¬
tag, dels ock i Nåder förorda nin de öfriga åtgärder, som
af Mannfactur-Discontens upplösning påkallas.
A. O. Wallenberg.
M 209.
Vördsamt Memorial.
Jag har just nu framställt ett förslag derom, att deri
under Comtnerce-Collegii tillsyn ställda Manufactur-fonden
måtte upphöra, såsom icke vidare motsvarande sitt ändamål.
Af samma orsak, hemställer jag äfven, att den till samma
embetsverk förlagda Ull-disconten må varda indragen.
Det torde derför tillåtas mig att yttra något om denna
sednare inrättnings ändamål och ställning. Med ett tilldeladt
anslag af den då ännu befintliga, sedermera upplösta s. k.
Manufactur-fonden, stiftades Ull-disconten genom Kongl. Bref¬
vet den 19 Maji 1781, för att genom lån främja upphand¬
lingen af inhemsk ull och understödja den mindre förmögne
fabriksidkaren. Men rörelsen ansågs ej svara emot ända¬
målet, enär ullproducenterne voro utestängde från låns erhål¬
lande, samt den fördel, hvilken genom lånen tillskyndades
fabrikanterne, i allt för ringa mån delades af landtmannen.
Vid 1828—1830 årens Riksdag lemnade Rikets Ständer der¬
före ett creditiv å Riksgälds-Contoiret, för att, genom inrät¬
tandet af ett Ull-Contoir, öppna för landtmannen dittills sak¬
nade utvägar, ej allenast att få sin vara sorterad och upp¬
skattad, utan äfven att vid bristande afsättning kunna den
belåna. Medelst den äldre fondeDS tillgångar byggdes då
Ullmagazinet i Norrköping, hvarefter båda fonderna blifvit
till en enda hopslagne.
Lånen beviljas mot 4 procent ränta på högst 11 måna¬
der och till SO procent af ullens antagna värde.
Ull-discontens tillgångar utgjorde vid 18S8 års början i
utestående fordringar 114,368 Il:dr 14 öre, hvaraf i osäkra
3,049 R:dr. Dess skuld till Riksgälds-Contoiret för hvad af
creditivet, stort 223,000 R:dr Runt, blifvit begagnadt, upp¬
gick till 101,503 R:dr, samt med obetald ränta till 103,029
R:dr 71 öre, hvadan fondens behållning var 11,338 R:dr 43
öre, de osäkra fordringarne deri inberäknade.
Den 1 December.
421
Det saknar ej interesse att löija, huru lånerätten små¬
ningom utvecklat sig.
Ull-discontens Reglemente al år 1831 inskränker låne¬
rätten till förmån lör producent af inhemsk ull, hvilken
vara blifvit såsom pant inleninad; Reglementet 1835 utsträc¬
ker den äfven till dem, som genom köp deraf blifvit egare;
och Kongl. Kungörelsen den 14 Augusti 1841 till hvarje
innehafvare af inhemsk ull. Reglementet 1835 medgifver,
att den, som erhållit lån mot underpant af ull, må, innan
lånet är betaldt, från Ull-Contoiret uttaga ullen mot annan
säkerhet, och nu vet en hvar, att detta moderna uttryck
»annan säkerhet» ej är annat, än »borgen såsom för egen
skuld». Kongl. Brefvet den 11 Augusti 1837 tillåter klä¬
desfa bri ksidkare, som vid ullmarknad i Norrköping tillhand-
lat sig ull, att, med hibehålande af den honom för sådan
ull tillkommande lånerätt, genast från Ullmagazinet uttaga
och disponera den köpta ullen. Och ändteligen tillägger
Kongl. Brefvet den 14 Augusti 1841 den ytterligare fördel,
att klädesfabriksidkare, som antingen vid ullmarknad eller
directe från Svenskt schäferi uppköpt förut icke belånad
inhemsk ull samt företer producents under edelig förpligtelse
utgifva intyg, såväl att ullen är fallen vid dess schäferi, som
angående det pris, hvilket för samma ull beräknats, må,
utan hinder deraf att ullen icke blifvit i allmänt ullmaga-
zin inlagd och värderad, få af Ulldisconten, efter sig förete¬
ende omständigheter, erhålla lån för dylik ull emot godkänd
säkerhet.
Det visar sig således, att den nyare Olldiscont-fonden
till en del frångått sin första bestämmelse derigenom, att
fabriksidkare tillfullo återfått den lånerätt, de egde före år
1831, och nu kunna anses till och med mera gynnade, än
ullproducenterne, till hvilkas fördel fonden tillkom.
Men, detta oaktadt, och fastän det för någon tid sedan
brukades, att tjenstemän från Commerce-Collegium begåfvo
sig till ullmarknaden i Norrköping, försedde med Ulldiscon-
tens medel, för att der pä stället med någon större fram¬
gång utbjuda dem, har det likväl ej velat lyckats, att åt
fonden bereda en fullt nöjaktig låneafsättning. Ar 1855 ut-
gåfvos deraf åt 8 personer inalles endast 21,620 R:dr Banco,
och under det svära året 1857, då fondens utlåning var
störst, åt endast 17 personer 73,850 R:dr Banco.
Denna lilla inrättning synes sålunda kunna utan all sak¬
nad upphöra.
422
Den 1 December.
Jag får derföre vördsamt föreslå:
att Ifikets Ständer behagade besluta, att Riksgälds-Con-
toirets åt (Jlldisconten lemnade creditiv må indragas, samt
att detsamma således, i den mån utestående lån inflyta,
skall på bestämda tider till Riksgälds-Contoiret återbeta¬
las; samt
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånig¬
het anhålla, det täcktes Kongl. Majit, i sammanhang härmed,
Nådigst dels medgifva, att Ulldiscont-inrättningen finge upp¬
höra och dess samlade, mindre betydliga, egna behållning
öfverflyttas till förvaltning af Stats-Contoiret och samman¬
slås med Manufactur-discontens behållning, om äfven denne
varder dit förlagd, dels ock i Näiler förordna om de öfriga
åtgärder, som af Ull-discontens upplösning påkallas.
Jag anhåller om denna motions remitterande tijl veder¬
börande Utskott.
A. O. Wallenberg.
M 210.
Vördsamt Memorial.
Vid nästlidne Riksdag beslöto Rikets Ständer en lika
genomgripande, som helsosam reform i frågan om städer¬
nas Tolag, men del vill synas, sorn om man holt och hållet
förgätit en för den inrikes trafiquen föga mindre vigtig fråga
angående städernas Hamntaxor. Jag vill nu icke hvarken
medgifva eller bestrida Kongl. Majits rätt att, utan Ständer¬
nas hörande, beskatta trafiquen genom att stadfästa hamn¬
taxor. Sjelfva saken innefattar ingenting mer eller mindre,
än ett motstycke till de gamla landttullarne; då måste landt-
mannen vid stadsporten erlägga afgift för det. som infördes
för att consumeras i staden; nu måste landtmannen och
uppstäderna vidkännas en kostnad för det de consumera af
sådana varor, hvilka passera sjöstaden. Om denna skatt i
och för sig är olämplig, så blir den rent af orimlig, då man
besinnar, att den är olika, så att knappt två sjöstäder i hela
Sverige hafva fullkomligt lika taxor. Dessa taxor upprättas
vanligen af städerna sjelfva, förordas af Landshöfdinge-Em-
betet till Kongl. Majit, remitteras till Commerce-Collegium,
hvarifrån de återsändas till Kongl. Majit för att stadfästas,
förmodligen i sitt ursprungliga skick.
Den 1 December.
425
Att trafiquen liäraf lider, Sr sifvet, men lika säkert är,
att högiKafgifter ofia verka raka motsatsen pä beloppet, som
genom dem inflyter. Det är således icke i städernas sanna
interesse, att vara i åtnjutande af så dryga hamnumgälder,
att den regelbundna sjöcommunicationen hämmas. Jag liar
således för afsigt, att. föreslå en reglering af liamntaxor, men
enär det finnes ett annat onus på trafiquen, hvilket äfven
beror af Kongl. Mai t att undanrödja, så tillåter jag mig att,
i sammanhang härmed, få fästa Rikets Ständers uppmärk¬
samhet på det betungande sätt, hvarpå Kongl. Tullverket ut¬
öfvar sin control. Redan längesedan är bevakning till lands
vid sladstullar afskalläd och så kallad rörlig tullbevakning
införd. Ingenstädes förekommer, att den resande till lands
eller Ibror, hvilka antastas och visiteras af tull betjeningen,
få för detta nöje erlägga betalningen. Hvarföre skall då
resande till sjös eller fraktgods med ångfartyg från närmaste
grannstad icke allenast visiteras, utan äfven betungas med
kostnad? Ty all onödig kostnad, lagd på trafiquen, måste
den resande och fraklgodset i sisla hand vidkännas. Det
synes derföre vara billigt, att den tillsyn vid lossning af
ångfartyg, hvilka medföra redan förtullade eller tullfria va¬
ror, kunde lemnäs gratis, enär det onekligen är Tullverkets,
ej ångfartygens tjenst, sorn bestrides. Jag förbehåller mig
att till det Utskott, hvartill denna min motion kan varda
remitterad, få öfverlemna till ytterligare motivering upply¬
sande specialuppgifter, och inskränker mig nu att vördsamt
föreslå:
l:o att Rikets Ständer ville till Kongl. Majit i underdå¬
nighet ingå med anhållan:
a) det täcktes Kongl. Majit hädanefter endast stadfästa
liamntaxor att gälla tills vidare och icke på bestämd tid
eller för all framtid;
b) det täcktes Kongl. Majit låta upprätta förslag till ge¬
mensam hamntaxa för alla Sveriges sjöstäder, uti hvilken
skulle inrymmas, att, i likhet med; hvad i Konungariket
Danmark eger runi, fartyg endast erlägga lästafgift efter
den qvantitet gods. som utlossas, samt att ångfartyg, hvilka
underhålla en regelbunden commuuieation och kostnadsfritt
medföra Kongl, post, befrias från hamnumgälder för sjelfva
fartyget:
2:o att alla de fartyg, hvilka sednast komma från inri¬
kes ort, skola befrias från all afgift för in- och utklarering,
samt tillstädjas lossa och lasta hvilken tid af dygnet, som
424
Den i December.
helst, efter skeende anmälan på närmaste tullvakt-contoir,
utan att någon afgift, under namn al öfvertimmar eller an¬
nan förevändning, må lå uppbäras, så länge redan tull be¬
handlade eller tullfria effecter lossas eller lastas.
Om remiss anhålles.
A. O. Wallenberg.
JM 211.
Vördsamt Memorial.
Under JM 205 ibland de uti detta rum vid sistlidne
Riksdag väckta frågor igenfinnes en af mig gjord hemställan,
det Rikets Ständer måtte, uti underdånig skritvelse till Kongl.
Majit, anhålla:
att Svenska ångfartyg, som, enligt på förhand upprät¬
tade reseturer, göra reguliera resor, måtte befrias från skyl¬
dighet att, kommande från sjön, taga Kronolots.
Detta förslag bifölls af Rikets Ständer, och deras härom
afgifna skrifvelse igenfinnes under JM 127 bland Bilagona;
men, änskönt Kongl. Majit icke har alslagit den underdåniga
framställningen, befinner sig frågan i denna stund oafgjord.
Skrifvelse!! är daterad den 19 September 1857. Den an¬
mäldes i Conseilen den 18 October samma år, hvarvid ingen
annan åtgärd vidtogs, än att densamma remitterades till Sjii-
förvaltningen och General-Tull-Styrelsen. Dessa myndig¬
heter besvarade deri Nådiga remissen den S Januarii 18S8
och den 19 Julii 1859 inkom Sjöförvaltningen med förslag
lill Reglemente, som, jemte skrifvelsen m. m., remitterades
till Gommerce-Collegium den 30 Julii 1839, och der hvilar
frågan tills vidare.
Men om Scåledes frågan blifvit af Chefen för Sjöför-
svars-Departementet undanskjuten, så har man likväl ej blif¬
vit lemnad i okunnighet om det svar, som, efter fullbordad
kretsgång, kan varda att förvänta. Uti en Kongl. Majits Nå¬
diga Kungörelse af den 4 Maji 4888 göras sådana tillägg
och ändringar, att lotstaxorne för ångfartyg blifvit med mer
än 50 procent förhöjda. Uti denna Kungörelse förekommer
bland motiveringen, att den utgifvits för alt »förekomma
Lots-Verkets förfall». Chefen för Sjöförsvaret erkänner så¬
ledes att Lots-Verket befann sig i ett jemmerligt skick, och
jag finner mig icke föranlåten bestrida denna uppgift. Än
Den 1 December.
m
mer, jag är villig medgifva, d<*t jag icke fdrmärkt någon
tillstymmelse, hvarpå man skulle kunna grunda någon för¬
hoppning om ett bättre sakernas skick. Exempelvis må i
förbigående anföras, att Lots-verkets åtgärder ofta vidtagas
utan hänsyn till sjöfartens behof. Det fyrskepp, sorn, til!
följd af Ständernas initiativ och beslut, blifvit å Finngrundet
utlagdt nästliden vår, intogs, efter officiel kungörelse, redan
den 17 i denna månad, oaktadt sjöfarten ännu är obehindrad
på Bottniska viken, och änskönt fyrfartyget just nu skolat
kunna göra största nytta. På lika sätt hafva bojarna i Cal¬
mar Sund bilfvit intagna för mera än en vecka sedan, och
ångbåtsfarlen torde, elter allt utseende, komma att fortfara
ännu någon tid i detta farvatten. Meri Lots-Verket är mera
räddt om sina utlagda sjömärken, än om de sjölärtsidkande,
för hvilkas gagn och nytta man, enligt vanlig uppfattning,
anser dessa sjömärken hafva tillkommit.
Om emedlertid Lots-Verket visat sig angeläget att, ju
förr desto heldre, indraga sjömärken, så har detsamma dock
beflitat sig om att lotsar skulle stationeras der de förut
hvarken varit till finnandes eller af behofvet påkallade. På
kusten af Calmar Län finnes ett inlopp, som begagnas af
ångfartyg, då de komma söderifrån, och benämnes Kråke¬
lund; här hafva ångfartyg snart, i femton år gått fram och
tillbaka utan att se eller fråga efter någon Lots-Verkets
utskickade. Först i år har det befunnits, att man borde anse
detta inlopp tjenligt till att försörja en eller annan i öfrigt
sysslolös lots, genom att truga dess biträde på dem, hvilka
deraf icke voro i behof.
Hvad jag angaf, då denna fråga sednast behandlades,
liar ganska riktigt inträffat; lotsarne mola ångfartyg så föga
aflägset från sin egen brygga, som lämpligen ske kan, och,
när de komma ombord emot skymning, så reservera de sig
genast och fritaga sig från allt ansvar. Det är klart att, i
de flesta fall, måste ångfartygsbefälhafvarne fästa afseende
på eli dylik förklaring, men skulle det alltid iakttagas, så
blefve ångbåtscommunicationen på långt när icke så punktlig,
som den verkligen är. En lots, berättigad att uppbära lotspen¬
ningar, äfven då han sent infinner sig och vet att han icke
är behöflig, måste blifva likgiltig. Det finnes ingen rimlig
anledning, hvarföre lotsar skulle vara annorlunda, än andra
menniskor, hvilka i allmänhet ådagalägga nit, när derigenom
något står att vinna, men blifva likgiltiga, när de, utan eget
bemödande, utan alla ansträngningar, ega alt uppbära in-
426
Den t Jtectmber.
komster. Inom sjelfva Lots-Verkets personal vill jag söka
bevisningen; vid de inom-skärs-stationer, der tvånget alt
taga lots icke finnes, der ii ro lotsarrie utmärkt villige, väl
vetande, att de, endast genom nit och uppmärksamhet, er¬
hålla sina lotspenningar.
Mig synes, som om Chelen för Sjöförsvaret borde kunna
uppfatta vigten af den privata ångbåtsfloltan och glädja sig
åt dess utmärkta skick, då det torde vara temligen påtag¬
ligt att, i händelse af krig. denna ånghåtsOotta kommer väl
till pass för transporter. Det torde då befinnas vara af vigt
att på densamma blifvit uppfostrade sådane besättningar,
som icke äro främmande för och således icke behöfva gå i
ledband i våra egna farvatten. Men thyvärr synes han ej
betrakta den privata ångbåtsfloltan ur annan synpunkt, än
den af prebende åt lotsar.
Inför Ilikets Ständer, sorn redan välvilligt insett och
uppfattat billigheten deraf, att, til! ångbåtsflotfans lättnad och
communicationernas förbättrande, befrielse från skyldigheten
att taga lots varit af behofvet påkallad, behöfver icke någon
omständligare motivering nu framläggas. Jag inskränker
mig således till att fästa uppmärksamheten derpå, att. i en
tid då Staten upptager högst betydliga lån, för att tillegna
landet den vigtiga communicationsanstalt, som kallas jern¬
vägar, hör man icke förglömma att, utan någon Statens
uppoffring eller pecuniairt understöd, har på deri enskilda
företagsamhetens fria grund uppvuxit det vigtiga communi-
cationsrnedel, som vi ega i den privata ångbåtsflottan. Tid¬
punkten att betunga densamma med onödiga utgifter är sär¬
deles olyckligt vald, och jag förbehåller mig att till det Ut¬
skott, hvartill denna min motion kari varda remitterad, fram¬
deles få aflemna några special-uppgifter till ledning för be¬
dömandet af frågan.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag vörd¬
samt föreslå, det Rikets Ständer måtte uti underdånig skrif¬
velse till Kongl. Majit anhålla:
att Svenska ångfartyg, som, enligt på förhand upprät¬
tade reseturer, göra reguliera resor, måtte befrias från skyl¬
digheten att taga kronolots.
Om remiss af denna min motion anhålles.
A. O. Wallenberg.
Den i December.
427
M 212.
Vördsamt Memorial.
Fastän mångå år förflutit sedan Medicinae Candidalen
Herr Eberhard Munck af Rosenschöld lernnade sitt fädernes¬
land, torde det. dock vara Eder, Mine Herrar, väl bekant,
att denne vår ganska celebre landsman alltsedan år 1843
vistats uti Republiken Paraguay i Södra America, hvarest
han med ett ovanligt nit, uteslutande, är sysselsatt med na¬
turhistoriska samlingar och studier.
Sällan torde så mycken ihärdighet blifvit förenad med
så stor kraft att verka, och endast med den stora vana att
umbära och förmåga att med små resurser mycket uträtta,
hvaraf Doctor Rosenschöld är mäktig, bar det varit honom
möjligt att, helt och hållet åt sig sjelf öfverlemnad, kunna,
ej allenast uppehålla sig i det aflägsna land, der han vistats,
utan äfven, som redan sagdt, nästan uteslutande lefva för
en älskad vetenskap.
Hösten 1840 afreste Candidaten Rosenschöld såsom Skepps¬
läkare med briggen »Oscar», Capten A. G. Oxehufvud, befäl¬
hafvare från Stockholm. Efter det fartyget i Buenos Ayres i
October 1841 blifvit lörsåldt, qvarstadnade Rosenschöld och
sysselsatte sig intill Januarii 1845 med samlingars verkstäl¬
lande dersammastädes och i kringliggande trakter, och lyc¬
kades med den arbetsförmåga, som utmärker honom, skaflä
sig en synnerligt rik samling af hufvudsakligen insecter.
Med lästadt afseende på Rosenschölds kända nit och
interesse för naturvetenskaperna, täcktes Rikets Ständer an¬
slå en summa af 500 Riksdaler Banco för år, för den tid
af frenne år, som Oxehufvuds expedition var beräknad. Den¬
na summa, inalles R:dr 2,250 Runt, tillgodokom Herr Rosen¬
schöld under dess vistande i Buenos Ayres, men allt sedan
dess har han blifvit åt sig sjelf och egne resurser öfverlem¬
nad. Vid afresan från Buenos Ayres till Paraguay qvarlem-
nade Rosenschöld samtlige sarnlingarne i förvar hos en lands¬
man. Under Rosenschölds frånvaro, och honom ovetande,
blefvo dessa samlingar i all välmening, på det de skulle
komma fäderneslandet till godo, transporterade ombord på
Corvetten Carlskrona, och när sedermera detta fartyg hade
missödet förolyckas på kusten af Cuba, gick denna frukt af
Ständernas godhetsfulla anslag äfven förlorad för Sverige
och vetenskapen.
428
Ben 4 December.
För de värderika samlingar, Rosenschöld nu eger, hafva
såväl Engelska, som Franska Regeringarne genom deras Mi¬
nistrar erbjudit stora summor, men, fastän väl behöfvande,
har dock Rosenschöld med sann fosterlandskänsla föredrasiit
att behålla sina samlingar, enda resultatet af 49 års umbä¬
randen och träget nit.
Med rältvist uppskattande af den frikostighet, som städse
utmärkt Sveriges Rikes Ständer, när ändamålet för ett anslag
varit antingen gagnelig! eller fosterländskt, tviflar jag ej alt,
då, såsom i förevarande fall, båda dessa vilkor förenas, ingen
meningsskiljaktighet må förefinnas om riktigheten att tilldela
Candidaten Eberhard Munck af Rosenschöld ytterligare under¬
stöd, att af honom användas till fullföljande af hans natur¬
historiska forskningar samt de sålunda vunna samlingars
hemsäridande, och föreslår jag alltså vördsammast:
att Medicinae Candidaten Eberhard Munck af Rosenschöld
må tilldelas i ett för allt ett anslag af två tusen tvåhundra-
femlio Riksdaler Riksmynt, att för en gång utgå.
A. O. Wallenberg.
M 215.
Vördsamt Memorial.
Landtbrukefs stigande utveckling är af erkänd vigt, och
Rikets Ständer hafva städse med välvilja omfattat hvarje an¬
tagligt förslag i denna riktning.
Länge hyste man den åsigt att Norrland skulle vara
ett otacksamt fält för jordbrukarens flit, men, i den mån
strömrensningar och lämplig gallring af urskogarne bidragit
att afböja de på eftersornmaren fordom inträffade nattfroster,
har jordbruket visat sig mera tacksamt. Om man antager
att skogarne i tidernas längd för hardt anlitas och således
denna inkomstkälla utsinar, så återstår ingenting säkrare för
den tillväxande befolkningens utkomst, än jordbruket.
Det har. ock redan visat sig att i de ådalar, hvarest sko¬
gen blifvit redan anlitad, der vänder man sin håg och till¬
försigt till jordens odlande, men kunskapen om jordens bru¬
kande ligger i linda, likasom de vidsträckta trakter, hvilka
erbjuda sig.
Väl finnes redan en landtbruksskola i Vester-Norrlands
Län, men detta Län är särdeles vidsträckt, och, då den filif-
Den I December.
428
vit förlagd i Ångermanland, är behofvet stort att äfven er¬
hålla en dylik i Medelpad.
Jag ber derföre få föreslå att, under förutsättning att ett
särskildt Hushållssällskap varder i Medelpad bildadfc, Rikets
Ständer behagade ställa till Kongl. Maj:ts disposition nödiga
medel för inrättandet af en Landtbruksskola i Medelpad.
A. O. Wallenberg.
M 214.
Vördsamt Memorial.
Vid sistförflutna Riksdag tog jag mig friheten väcka
motion derom, att Rikets Höglofliga Ständer måtte på Rikets
Ständers Rank anvisa ett creditiv af 2 millioner Riksdaler R:mt,
att mot vissa vilkor af Kongl. Stats-Contoiret begagnas.
Ehuru denna motion icke lyckades tillvinna sig Rikets
Ständers bifall, oell oaktadt Kongl. Maj:t, uti Sin Nådiga Pro¬
position om Statsverkets tillstånd och behof, förklarat Sig
anse Kongl. Stats-Contoirets, uti underdånig skrifvelse af den
4!) sistlidne Julii, gjorda framställning om beredande af ett
dylikt creditiv icke påkalla någon vidare åtgärd, sedan Kongl.
Majit i fråga om bränvinsbränningsafgiftens bokförande med¬
delat den förändrade föreskrift, att denna afgift skall i räken¬
skaperna upptagas för det år, under hvilket skatten influtit,
har jag likväl ansett skäl förefinnas att å nyo taga denna
fråga under närmare öfvervägande. Jag vill icke bestrida,
att, genom förändrad bokföring af bränvinsmedlen, Kongl.
Stats-Contoiret kan beredas den fördelen, att ett år längre,
än eljest skulle ega rum, få behålla den del af bränvinsbrän-
ningsalgiften, som inflyter under vårmånaderna. Men häri¬
genom förekommes dock icke nödvändigheten för nämnde
Embetsverk att ständigt ligga med större cassa, än behofvet
påkallade, om ett lämpligt creditiv stöde till dess disposition.
Det är nemligen klart, att, såsom jag i min förra motion an¬
märkte, ett Verk med den högst betydliga penningeförvalt-
ning, som Kongl. Stats-Contoiret, med största försigtighet
måste hålla hand deröfver, att icke dess cassa nedsjunker tili
ett alltför ringa belopp. Jag har ock anmärkt, att under den
före 1853 och 1854 års Riksdag förflutna tid den ordinarie
statsregleringen uppgjordes så, att de åt Kongl. Stats-Contoiret
anvisade tillgångar icke fullt lörslogo till utgifternas bestri-
450
Den 1 December.
ilande. Den brist, sorn, vid jeinnförelse emellan Statsverkets
beräknade inkomster och utgifter, uppstod, anvisades då, un¬
der benämning af statsfyllnadssumma, att af Riksgälds-Con-
tontoiret, i mån af behof, till Statsverket utbetalas. Denna
s. k. statsfyllnadssumma, (hvilken vid 1851 års Riksdag be¬
stämdes till 1,185,880 R:dr, vid 1848 års Riksdag till 1,518,550
R:dr; vid 1845 års Riksdag till 1,525,360 R:dr, vid 1841 års
Riksdag till 1,505,500 R:dr, allt R:co, o. s. v.), kunde, såsom
jag förut erinrat, i sjelfva verket betraktas såsom ett på
Riksgälds-Contoiret anvisadt creditiv, i följd hvaraf Kongl.
Stats-Contoiret aldrig behöfde, så länge någon betydligare del
af statsfyllnadssumman i Riksgälds-Contoiret innestod, ega
någon synnerligen stor cassatiligång. Numera åter, då ingen
sådan statsfyllnadssumma förefinnes, är det klart, att Kongl.
Stats-Contoiret, i ovisshet om tiderna, då dess utgifter skola
ega rum, måste hålla större contant cassa, än tillförene.
Då det icke kan vara gagneligt för allmänna rörelsen,
att betydliga summor skrinläggas, endast för att i händelse
af behof kunna disponeras, får jag, på alla dessa skäl, förnya
min vid sistförfiutna Riksdag väckta motion, att, till förekom¬
mande af ett sådant, på allmänna penningestäliningen mehn-
ligt inverkande, förhållande,
Rikets Ständer måtte på Rikets Ständers Bank,
under Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers gemen¬
samma garantie, anvisa ett creditiv af Två millio¬
ner Riksdaler Riksmynt, att af Kongl. Stats-Con¬
toiret begagnas, mot skyldighet för Statsverket att
för detta creditiv, som vid hvarje års slut bör
vara till fullo betaldt, erlägga en ränta af .3 pro¬
cent, efter år räknadt, för så stor del, som af
creditivet varder lyftadt.
I sammanhang härmed, får jag jemväl hemställa:
om icke äfven för det creditiv, som Riksgälds-
Contoiret under en längre tid egt och ännu eger
att å Rikets Ständer Bank begagna, enahanda
ränteberäkning för framtiden bör ega rum.
A. O. Wallenberg.
Ven 1 December.
131
M 'ilo.
Vördsamt Memorial.
Genom det ansia", Rikets Ständer vid sednaste Riksdag
beviljade, till aflöning åt en Rector oell en Collega vid Oscars-
hamns skola, har detta samhälle och den omkringliggande or¬
ten kommit i åtnjutande af en länge saknad fördel. Den
dermed förenade skyldigheten att bygga skolhus samt hoställs-
gård för läroverkets Rector måste fullgöras, men stadens
innevånare hafva under sednast förflutna åren så öfveransträngt
sig för verkställigheten af nödige allmänna byggnader, att de
näppeligen förmå besörja den nya skolhusbyggnaden, sådan
som den, med afseende å det framtida behofvet, bör byggas.
Då nemligen stadens folkmängd på sednare åren ovaidigen
hastigt tillväxt, och detta förhållande sannolikt kommer att
fortfara, enär detsamma utan tvifvel har sin grund i stadens
för handel och sjöfart synnerligen gynnsamma belägenhet, så
är det påtagligt, att en liiroverksbyggnad, motsvarande stun¬
dens behof, inom några få år skulle blifva alldeles otillräck¬
lig. Den borde derföre tilltagas så, att den vore tjenlig ej
allenast för ett större antal lärjungar, som med all visshet
är att förvänta, utan möjligen äfven för en utvidgning af
sjelfva läroverket, så att lärjungarne der kunde erhålla någon
undervisning utöfver andra classens lärocurs. Men staden
har under sednare åren, oaktadt en för rörelsen missgyn¬
nande conjunctur, måst bygga rådhus, tullkammare med pack¬
hus och våghus, fattighus, folkskolebyggnad, samt ett hus för
telegrafinrättningen. En al behofvet högt påkallad kyrko¬
byggnad, äfvensom uppförande af embetsgård för Elementar¬
läroverkets Rector, förestå i den närmaste framtiden, och
det lärer häraf vara uppenbart, att staden, utan understöd
från det allmännas sida, icke kan förmå bygga tjenligt
läroverkshus.
Till förhoppning om erhållande af sådant understöd hem-
tar staden anledning af Rikets Ständers vid sednaste Riks¬
dagen för samma ändamål visade frikostighet emot Stifts-stä-
der, som hafva byggnadscassa, och andra för rika ansedda
samhällen, såsom Götheborg, Wexiö, Wisby, Nyköping och
Uddevalla.
Efter dertill erhållet uppdrag, får jag alltså vördsamt
begära:
432
Oen i December.
att Rikets Ständer, lör uppbyggandet af tjenligt
luis tor Elementar-liiroverket i Oscarshamn, måtte
åt staden anvisa ett understöd, utan återbetalnings-
skyldighet, af Trettiotusen Riksdaler Riksmynt.
Örn remiss af denna motion till Stats-Utskottet anhålles.
Fr. Thollander.
M 216.
Vördsam Motion.
Jag får härmed föreslå ett tillägg i lif Cap. 1 § Arfda-
Ralken, hvarigenom någon viss tid (t. ex., ett eller ett halft
år) bestämmes, hvarinom ett testamente skall, sedan det blif¬
vit bevakadt, kände närmaste arfvingar communiceras och
i allmänna tidningarrie kungöras.
Om remiss af denna motion till Fföglofliga Lag-Utskottet
anhåller jag vördsamt, äfvensom att dit framdeles få ingifva
en skriftligen aflattad redogörelse för de skäl, hvarpå jag
grundar densamma.
Alfred Grenander.
jn 217.
Rland alla de uppfinningar, genom hvilka det lyckals
menniskosnillet att, så till sägande, göra sig till herre öfver
naturkrafternas användande, finnes väl knappt någon, hvars
underbara och välgörande verkningar i civilisationens tjenst
blifvit till sm betydelse så snart och allmänt uppfattade, som
uppfinningen att begagna electriciteten för att med en hastig¬
het, större än sjelfva ljusets, kunna meddela sinatankar till
de aflägsnaste orter, utan att derifrån hindras ens af mellan¬
liggande haf. Också dröjde det icke länge efter det den
sagolika berättelsen om den electriska telegrafen hade be¬
funnits vara en verklighet, förr än de Heste nationer, både i
Europa och på andra sidan Verldsbafvet, hade försett sig
med telegraf-förbindelser mellan alla de förnämsta orter,
och äfven inom vårt land inrättades sådane med en sällspord
skyndsamhet, tack vare den mans nit och omtanke, som haft
Den i December.
433
ledningen nf dessa arbeten, oeti dem. sorn, närmast honom,
utlorl desamma.
Men i samina män, som nyttan är påtaglig af detta nya
sätt att kunna brefvexla med mera skydsamhet. än genom
den vanliga bref-befordringen genom Postverket, i samma
»nån tilltager ock behnfvet att göra dess begagnande så till¬
gängligt, som möjligt, eller, med andra ord, alt afgilterna för
detta begagnande må sättas så lindrigt, som möjligt, och detta
utgör föremålet för det förslag, som jag nu vördsamt går
att framställa.
Det är bekant att, någon tid efter de electriske tele-
graferoes första inrättande häslädes, en taxa af Kongl. Majit
fastställdes, enligt hvilken algifterna för correspondence emellan
olika såkallade zoner utgjorde En, Två, Tre och Fyra R:dr
K:mt, allt efter afstånden. för enkelt telegram om tjugufem
ord; men detta har i år blifvit ändradt lill antagande at
blott ett porto för hela Riket af Två R:dr Runt, hvarjemte
antalet ord, sorn räknas till enkelt telegram, minskats med
fem ord, eller till Tjugo.
Denna förändring, som jag har någon anledning tro icke
hafva härrört från Chefen för Inrättningen, har, enligt hvad
allmänt berättas, visat sig ganska illa beräknad. Några offi-
ciela räkenskaper för innevarande år kunna ännu icke vara
tillgängliga annat än inom verket, men al personer med an¬
språk på tillförlitlighet säges det. hvad mången äfven ansåg
böra blifva den naturliga följden, ehuru icke till den grad,
som densamma i verkligheten visat sig, att nemligen bref-
vexlingeu emellan sådana orter, som t. ex. hufvudstaden och
Norrköping, undei de följande månaderne elter förändringens
införande nedsjönk i antal af telegrammer till ungelär en tred¬
jedel af hvad det hade varit under en lika läng föregående
tid. äfvensom att detta antal lör liela Riket ifrån det enfor¬
miga portots antagande och tills nu utgör långt öfver ett tio¬
tusental mindre, än under en motsvarande lika lång tid förut.
Följden lär ock vara att, i stället för den netto-behållning,
som räkenskaperna för år 1857 utvisade, en ej obetydlig
brist nu uppstått, som mäste fyllas af Statens öfriga tillgån¬
gar, 0111 Telegrafverket skall kunna underhållas.
Så borde det dock visserligen icke vara, utom det att
Telegraf-inrättningarne, efter hvad jag bar anledning tro,
icke blott underhålla sig sjelfva, ulan gifva öfverskott i åt¬
minstone de flesta andra länder, hvarest förvaltningen är än-
Bil. till Bore.-Stånd. Prot. 1869- 18«0. 28
454
Den 4 December.
damålsenligt inrättad, så göra många omständigheter det san¬
nolikt, att just en betydlig nedsättning i afgifterna skulle leda
till vinst för inrättningen genom den stora tillökning, som
deraf komme att uppstå i den Telegrafiska eorrespon-
dencen. Detta visar sig också genom ett redan för handen
varande exempel, nemligen från Schweitz, der det högsta
Telegrafportot inom landet, enligt hvad det uppgifves i ett
statistisk arbete, är en Franc, motsvararande vid pass 72 öre,
och der likväl Telegraferingen varit så lönande, att statio¬
nernas antal, utan biträde af statsanslag, hvarmed man, såsom
allmänt är kändt, i Schweitz är högst sparsam, kunnat för¬
ökas så, att detta antal, enligt härvarande Telegraf-Styrel¬
ses berättelse, redan §r 1887 var nära dubbelt större, än i
något annat Europeiskt land i förhållande till innevånarnes
antal, enligt, hvad på den 24:de sidan af den tryckta berät¬
telsen kan inhemtas.
Kan det vä! för öfrigt betviflas, att detta snabba sätt
att meddela sig och erhålla svar från aflägse orter på hvar¬
jehanda förfrågningar skulle med en till 72 öre för de kor¬
tare afstånden af t. ex. inom trettio Svenska mil och en
lämplig förhöjning derutöfver för längre bort belägna zoner
till en kanske oberäknelig grad mångdubbla telegraferingen
icke blott i affairer, då en ojemförligt större och kanske den
största mängden ordres och underrättelser skulle sändas på
detta sätt, utan ock af enskilda meddelanden mellan anför-
vandter och vänner, som nu dock till baka hå I las af det höga
priset. Det kan, bland annat, förutses att icke en resande
ibland hundra skulle, vid framkomsten till sin bestämmelse¬
ort, underlåta att sända, med Telegrafens tillhjelp, en hels¬
ning till sina närmaste. En annan följd af en sådan ned¬
sättning, lika obestridlig, blefve, att de mera bemedlade icke
skulle vara så noggranna, som nu sker, att inskränka sig till
afsändande af enkla telegram, och således finge inrättningen
äfven härigenom igen en del af hvad genom afgiftens ned¬
sättande förlorades och detta utan motsvarande uppoffring,
emedan tio ords afsändande mera, när correspondencen är
börjad, äfvensom deras utskrifvande, icke lärer upptaga fullt
två minuters tid på hvartdera stället.
Den fråga, sorn återstår, blir således, att närmare utröna,
huruvida inrättningen, äfven med en ökad correspondence,
men med nedsatta afgifter, kunde bära sig. Någonting be¬
stämdt kan härom naturligtvis icke uppgifvas; men, utom
det talande factum, som exemplet (rån Schweitz lemnar, kom¬
Den 1 December.
435
mer man ock medelst en saunolikhelslieräkning till den slut¬
satsen, att någon Tara i detta afseende icke är å fiirde.
Om på den Tabell, som finnes den tryckta berättelsen
för är 1857 vidfogad, stationernas antal, som der upptages
till 60, jemnföres med bela antalet af de för året expedierade
telegramer. 174,864, så gör detta för hvarje station i me¬
deltal icke fullt 2,915 telegramer om året, med antagande
deraf, att, den första signaleringen inberäknad, hvarje bokstaf
i medeltal icke medtager mer än två sekunder, och att ett
enkelt telegram om 20 ord innefattar 100 bokstäfver, sä
kunna minst 240 telegramer om dagen expedieras med ett
instrument af två personer, sorn tjenstgöra sex timmar hvar¬
dera, i stället att det nyssnämnde medeltalet telograrner 2,915
för året per station, lördeladt på 304 söknedagar, icke gör
mer än omkring 9V2 om dagen för hvarje station. Räknar
man vidare, alt på de stora linierna genom Riket år 1857
expedierats ett mångdubbelt antal, I. ex. endast från de tre
orterna Stockholm, Helsingborg och Wenersborg 60,000, så
blir antalet telegramer på de öfriga 57 stationerna 63/4-dels
telegram i medeltal för hvardera. Men äfven för dem ibland
dessa, som haft den betydligaste correspondencen. har den
endast uppgått för Götheborg tili 16,756 pä året, eller några
och femtio om dagen, när söndagarna ej räknas, annars icke
fullt 40; för Norrköping till 7,268 om året, eller icke fullt
24 fiir hvarje söknedag; l"r Gefle lill 5159 för året, eller
ej fullt 17 om dagen, för Ystad, Christianstad, Carlshamn
Carlskrona och Calmar icke fullt ett tiotal om dagen, och
så vidare. Det visar sig häraf, att, hvad arbetet på sjelfva
stationerna beträffar, äfven i en del städer, som höra till de
mera befolkade, en mångfaldig större correnspondence kunde
ega rum i samma Incal och utan att öka inslrumenternas
antal, äfven om man icke lemnar ur sigte, att antalet af
telegramer icke kan vara lika hvarje dag i året, och alt ett
betydligt afseende måste göras på den skiljaktighet, som
härutinnan kan uppstå.
Likaså behöfva de generela förvaltnings-kostnaderna icke
Ökas genom en ökad correspondence. Frågan kan således
blifva derom, att dels ett ökadt antal trådar å vissa linier
måste anbringas å de redan befintlige telegraf-stolparne, och
dels flere instrument anskaffas å vissa stationer, hvilka skulle
få mer att göra, än de för närvarande kunde medhinna, och
hvilket i synnerhet kunde blifva fallet med åtskilliga mellan¬
stationer, som hafva att fortskaffa icke blott der iulemnade
436
Den ! December.
telegra mer, utan ock såmme, sorn blott genomgå stationen,
men måste der repeteras. Men tillökningen i och för des-e
utgifter kunde dock sannolikt på långt när icke uppgå emot
vinsten af en flerfaldigt ökad correspondence.
På grund af hvad nu är anlördt, föreslår jag vördsamt,
att det Utskott, till hvilket denna motion remitteras, beha¬
gade, efter infordrande af nödiga upplysningar om utgifterna
för de särskilda delarne af våra Svenska Telegraf-inrättnin¬
gar, och efter att hafva satt sig i förbindelse med Chefen för
Telegrafverket, undersöka, dels huruvida icke de nuvarande
kostnaderna för detta verk, i afseende på dess förvaltning,
kunna betydligt förminskas genom dess organiserande på
samma fot härstädes, som i Norrige, Danmark, Hamburg
eller Schweitz, dels ock genom fruntimmers antagande här,
likasom fallet är i England, tili en del i Frankrike och i
Förenta Siaterne, till biträde vid serverande af sjelfva tele¬
graf-instrumenten äfvensom till lelegramernas utskrifvande,
enär ett sådant biträde till detta, för det mesta rent meka¬
niska, arbete kan erhållas till vida billigare pris, än hvad
särskildt för delta ändamål antagne tjenstemän skäligen kunna
vänta.
Äfvenså föreslår jag, att det Höglo!]. Utskottet behagade,
på grund af denna undersökning, afgifva sitt utlåtande der¬
öfver, huruvida icke tillräckligt grundad anledning är för
handen, att, med sådane inskränkningar i förvallnings-kosl-
naden, hvartill torde höra Telegrafverkets förenande med
Generai-Post-Styrelsen under samme Chef vid den n. v. Che¬
fens för Telegrafverket afgång, en nedsättning i telegraf-
portot till två olika afgifter för olika afstånd må ega rum till
78 öre för till och med 32 mils afstånd och I K:dr 20 öre
till längre bort belägna orter inom Riket; dock utan att jag
bestämdt vidhåller dessa ziflror. Då de beräkningar, jag här
anställt, måst ske utan tillgång till närmare upplysningar om
de särskilda kostnaderna för Telegrafverkets materiel, så
anhåller jag om ynnestfullt öfverseende, i fali något misstag
skulle hafva blifvit begånget. Jag är dock förvissad, att be¬
räkningen på det hela icke skall genom en närmare pröf¬
ning leda till en motsatt slutföljd emot den, till hvilken jag
kommit, och alt fördelen af en nedsättning i afgiflerna för
den elektriska Telegrafens begagnande skall visa sig inga¬
lunda mindre, än den, som ådagalagts genom erfarenheten
om den vanliga brefvexlingens tillökning, sedan billiga fri¬
märken inrättades, i stället för den fordna posttaxan, oaktadt
Den 1 December.
437
äfven den reformen i Knöland, der den först infördes, i bör¬
jan af mängden betraklades såsom en overkställbar lantasie-
L. J. Hierta.
M 218.
Vördsam Motion.
För att vid pröfningen i Stats-Utskottet af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof kunna
göra gällande ett förslag, som angår ett af anslagen å fjerde
Hufvudtiteln, nemligen det, som angår Forsta och Andra Lif-
Gardes-Regementena, anhåller jag att, i sammanhang dermed,
nu få väcka en motion, att så väl den ena Chefslönen, som
Majorslönerna vid det ena Regementet må för framtiden in¬
dragas och båda dessa Corpser förenas lill ett Regemente. Jag
tror så mycket mindre något hinder kunna uppstå mot denna
redan vid föregående Riksdagar föreslagna åtgärd, som hvart-
dera af ifrågavarande Regementen endast utgöres af åtta¬
hundra man, af hvilka mer än tvåhundra under fredstid lag¬
ligen äro ständigt perinitterade, så att det tjenstgörande man¬
skapet vid båda Regementena tillsammans icke utgör mer än
1,200 man, eller lika med numerären vid ett af de indelta
Regementena.
Om remiss häraf anhålles.
L. J. Hierta.
M 219.
Vördsamt Memorial.
Ibland inrättningar, hvilka, på Rikets Ständers begäran
och med deras understöd, här i landet uppstått och utöfvat
en allmänt nyttig verkan, intager tvifvelsutan Biligenceinrätt-
ningen för paketers förskaffande emellan Stockholm, Göthe¬
borg och Helsingborg ett utmärkt rum; hvilken inrättning,
befordrad af patriotiskt sinnade män, utan den aldraringaste
förhoppning på enskildt gagn, åstadkoms år 1828 med ett
obetydligt understöd af statsmedel. Naturligtvis var menin¬
gen den, att, om också med uppoffring, bibringa allmänheten
den öfvertygelse!!, att den för jordbruket i hög grad betun¬
438
Den 1‘ December.
gande skjutsskyldigheten kunde småningom försvinna, samt
utbytas emot lämpligare och mindre tungt drabbande fort-
skatlningsinedel. Ändamålet kunde likvisst, i anseende till
företagets af omständigheterna betingade inskränkta omfång,
endast i ringare mån ernås. Men uppmärksamheten biet'
dock å denna angelägenhet en gång fästad, och Rikets Stän¬
der funno densamma värd af deras fortfarande behjertande,
hvadan ock år 11133 Rikets Ständer yrkade dess fortfarande
bestånd och hugnade anstalten med ett förökadt anslag af
12,000 R:dr Runt årligen, som lör ett par år sedan ökades
med ytterligare 3,000 R:dr Runt. Derefter har Diligence-
inrättningen oafbrutet bestått, ehuru till ganska tarflig, om
någon, vinst för bolaget intill detta år, då, i anledning af
jernvägsbanans anläggning emellan Arboga och Orebro samt
Töreboda och Götheborg, anstalten, i den utsträckning den
var anlagd, befanns öfverflödig och i stället särskilda Diligencer
inrättades på mellan-stationerna emellan jernvägarne, i förening
med befordring af paketer, på Kongl. Postverkets bekostnad,
ehuru antalet af platser för passagerare nu är vida mindre,
än förut egde rum. Följden häraf har blifvit, att det gamla
Diligence-bolaget måst inställa sin rörelse, sedan statsbidraget
upphört.
Den person, som emedlertid under största delen af den
förflutna tiden, eller ifrån och med år 11137 och hitintills, i
egenskap af Kamererare förestått Diligence-bolagets Hufvud-
contoir och besörjt communicationens oafbrutna gång, till all¬
män belåtenhet, har nu igenom denna förändring gått miste
om sin framtida utkomst, nemligen Herr Johun August Fur¬
stenhoff. Det lärer väl svårligen kunna lyckas för den, som
åt en allmänt gagnelig inrättning offrat hela sin medelålders
kraft och verksamhet, samt under en trägen sysselsättning
förspillt sin helsa, att kunna vinna någon ersättning för sitt
arbete, derest icke Rikets Ständer, med behjertande af dessa
omständigheter, träda emellan; och sorn den upphörda Dili-
gence-inrättningen, ehuru besörjd af ett enskildt bolag, onek¬
ligen åstadkommit allmänt gagn, utan särdeles uppoffring å
Statens sida, tager jag mig friheten föreslå, det Rikets Stän¬
der behagade till nämnde inrättnings förenämnde väl vits¬
ordade Föreståndare, hvarom närlagde betyg bär vittnesbörd,
tillslå å allmänna lndragnings-staten en årlig pension af 1,200
R:dr R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
G. F. Ekholm.
Den 1 December.
4 59
M 220.
Vördsamt Anförande.
Af en i detta högtärade Stånd utdelad och härhos bi¬
lagd brochure, benämnd: »Berättelse om Chalmerska Slöjd-
»skolan för läseåren 1857—1858 och 1858—1859, af Slöjd-
»skolans Föreståndare», inhemtas (pag. 28), att den fond,
»som, till följd af W:m Chalmers testamentariska disposition,
»föranledde läroverkets grundläggande, upp-
»gick till 109,050:
»att det dessutom eger uti fastighet och
»samlingar ett värde, minst .... 109,050:
»att det nyligen erhållit en disposition af 5,000: ^23
»dessutom dispositioner af en Björnberg, Siberg och Magnus
»till oangilna belopp, samt att läroverket på de 50 år, det
»tillvarit, så förbättrat sin economiska ställning, att den är
»minst 100 procent bättre, än den primitiva.»
Af allmänna medel åtnjuter skolan ett
årligt anslag af 10,500:
samt från Commerce-Collegium 450: jgggg.
Skolan utgör en »Tillämpnings-skola», och har nu sednast,
med 4 lärare i vetenskaper, 2 i rita och 1 i slöjd, undervisat
86 elever. Skolan har varat i 50 år. De i ltiket varande 4
Teckniska, äfven tillämpnings-, skolorna hafva i årligt anslag,
i ett för allt, hvardera 12.000 B:dr R:mt. Elevernas antal
är i medeltal 50 i hvardera, Järarnes antal detsamma, som i
Chalmerska skolan, utom 1 mindre i rita. Skolorna hafva
exsisterat något öfver 2 år. Om man nu sammanställer
dessa skolors lika verksamhet, i afseende på undervisnings-
beloppet, med det om de olika tillgångarne. blifva alla refle¬
xioner öfverflödiga och visa blott, hvar det rätta behofvet
af understöds erhållande är att finna.
De städer, hvari de 4 teckniska skolorna äro förlagde,
ha skyldighet att, för åtnjutande af statsmedel, förse skolorna
med lämpliga undervisningslocaler, samt underhålla dem; men
af Berättelsen kan jag ej finna, att Götheborgs stad lemnar
dylikt, eller, om den förut finnes, en motsvarande penninge-
ersättning. Götheborg är likväl Rikets andra stad, med öfver
50,000 innevånare, samt har stora inkomster af handel
och sjöfart. Jemnför man dermed den ofvannämnde skyldig¬
uo
Den 1 Dece/nber.
heten för de andra städerna, eller att hålla undervisnings-
localer. och tänker sig deribland tvä små uppstäder, Borås
med 3,000 och Orebro med 6.000 innevånare, samt den för
Götheborg, med dess många fabriker och anläggningar, stora
directa fördelen framför de sistnämnde, eller att erhålla kun¬
nige biträden, lätthet att få experimenter och undersökningar
verkställde, så blifva äfven der alla vidare framställningar
öfverllödiga, och jag betviflar ej, att det högsinta och uppoff¬
rande Götheborg kan och skall af egna medel bidraga till
skolans uppehållande, om den, oaktadt sina rika resourser,
skulle deraf blifva i behof; men i motsatt läll skall säkert
en af dess millionärer begärligt omfatta det tillfälle, som ho¬
nom blifvit beredt, att verka till skolans framtid och dess
oberoende af alla statsmedel, samt dymedelst sätta Rikets
Ständer i tillfälle att. under en tid, då så många skäliga an¬
språk göras på anslag för undervisningens befrämjande å ett
annat håll, med nu indragne och obehöfliga statsbidrag tilt
Chalmerska Slöjdskolan verka för kunskapers spridande till
vanlottade orter.
På grund af det anförda, får jag vördsamt föreslå: att
det bidrag af -10,300 R:dr Bunt, som Chalmerska Slöjdskolan
nu innehar af statsmedel, bli Iver indraget.
L. Wistelius.
JW 22f.
Vördsamt Memorial.
Som Rikets folkskolelärare ega alltför otillräcklig aflöning,
i allmänhet endast omkring 250 R:dr R:mt för året eller 66 öre
för dagen, medan arbetslönerna till simpla kroppsarbetare äro
minst dubbelt så höga, men detta missförhållande icke, såsom
vederbör, påaktas af allmogen och det stånd, som i främsta
rummet borde nitälska för folkskolans utveckling och full¬
komnande; tager jag mig friheten att, med Danmarks exem¬
pel i denna väg till föredöme, både hvad folkskolelärares af¬
löning och pensionering vidkommer, vördsamt föreslå:
att en del af den till folkundervisningens befräm¬
jande anslagna skyddsafgiften mätte användas till
förbättring af folkskolelärares löner så, att dessa
erhålla anständigt underhåll och folkskolan kan
påräkna duglige och nitiske lärare.
Den i December. 4it
Anhålles om remiss af denna motion till Högh Stats¬
utskottet.
J. Sundvallson.
JW 222.
Vördsamt Anförande.
Då en mängd s. k. frie arbetare af alla yrken alltför
lättsinnigt begagna sig af friheten att heldre vandra utefter
landsvägarne, och till hälften lefva endast på tiggeri och all¬
mosor, än sysselsätta sig med stadigt oell lönande arbete,
hvarigenom allt, både desse sjeifve, samhället i gemen och
yrkena i synnerhet lida, men det är nästan omöjligt att för¬
må särdeles de minst tänkande och ordentlige af dem att
medelst vederbörliga contract binda sig vid något längre och
stadigvarande arbete, om ock blott för 2 ä 3 månaders tid,
så får jag vördsammast föreslå den ändring uti hithörande
stadganden, att, till beredande af förminskad fattigvård och
framkallande af större ordning, säkerhet och arbetsamhet,
alla frie arbetare af de särskilda yrkena skola
vara försedde med ordentlige vandringsböcker,
äfven innehållande pass-sedel, och hvaruti arbets¬
givare teckna deras betyg; en med egarens un¬
derskrift bekräftad, kort anteckning i denna bok
om arbetsaftal skall ovilkorligen vara ömsesidigt
förbindande för minst 3 månaders tid, såsom laga
contraheradt; hvarförutan arbetsgivare, som i an¬
nan ordning, eller utan annat utförligare contract
antager arbetare, är hemfallen till böter från
Anhålles om remiss häraf till vederbörligt Utskott.
J. Sundvallson,
M 223.
Vördsam Motion.
Som tillgång saknas å erforderligt antal skicklige lärare
uti Rikets techniska Elementar-skolor, men vid Upsala Uni¬
versitet finnas och ytterligare kunna med lätthet utbildas så-
442
Den 1 December.
dana med theoretisk underbyggnad och mångsidighet, derest
något tillfälle för en sådan utveckling der bereddes och ut-
sigter på lönande anställningar öppnades; vågar jag vördsam¬
mast fästa Rikets Ständers uppmärksamhet å denna möjlighet,
samt för bättre oell tidsenligare tillgodogörande af de mångå
unga och utmärkta lärarekrafter, som der erbjudas, och med
den lätthet, en tecknisk läroanstalt i Upsala stad kan åstad¬
kommas, föreslå, på de grunder, Herr Häradshöfdingen Hen¬
schen närmare anförde uti sin, i samma ämne, vid förra Riks¬
dagen afgilna motion JV? 243,
att till en tecknisk Elementar-skola i Upsala stad
måtte anslås nödiga medel, i likhet med hvad
(lera andra städer förut erhållit.
./. Sundvallson.
JW 224.
Vördsamt Anförande.
Med den betryckta penninge-ställning, som nu är rå¬
dande och hotar att älven för Staten snarare ökas, än min¬
skas, torde både allmänna och enskilda anspråk på stats¬
bidrag. äfven lill produetiva och allmännyttiga företag, böra
i möjligaste måtto begränsas samt framför allt strängt afvä-
gas emot det verkliga behofvet och elt klokt, fördelaktigt
användande al Statens medel och hjelpkällor.
Vid detta Riksmöte hafva redan Iramträdt så många
yrkanden på anslag och låne-biträden till jernvägs-, stam-och
bibanor i skiljda delar af Riket, att hvarje nytt sådant kunde
botas af åtlöje, derest ej Rikets Ständer ville bedöma de
mångfaldiga önskningarne i detta hänseende efter den större
eller mindre fördel för Riket, den billighet och nödvändighet,
hvarpå de grundas. Det är också endast under förhoppning
af ett sådant fosterländskt skärskådande och ompröfvande i
stort, som jag vågar här framställa åtminstone en vördsam
påminnelse om en jernvägs-angelägenhet, hvilken tidigast af
alla dylika i vårt fosterland varit både insedd, erkänd och
af de liesta sakkunnige och auetoriteter förordad, samt hvil¬
ken äfven förr eller sednare måste, enligt hvad numera nä¬
stan enhälligt erkännes af alla, som ega ett omdöme i frå¬
gan, komma till verkställighet. Om denna påminnelse icke
vid detta Riksmöte bär annan frukt, så må den åtminstone
Den 1 December.
443
lända till vedermäle ont att ärendet ej varit alldeles förbisedt
samt utgöra en så mycket kraftigare väckelse att nästa gång
sätta detsamma främst bland alla jernvägs-Önskningar.
Anslutande mig till den allmänna å"sigten att, så vidt
görligt och rådligt är, medel xid detta Riksmöte böra i
främsta rummet beredas för vestra stambanans färdigbyg¬
gande, för att, ehuru dåliga trafikresultat de redan färdiga
17 milen deraf ännu visa, om möjligt upphemta nödig och
alsedd inkomst af denna kostsamma anläggning samt att för
öfrigt, i nästa rummet, skola afses de jernvägs-stycken å
södra stambanan, hvilka med hvarandra förbinda vigtigare
ändpunkter med större trafik och befolkning, än å (ten van¬
liga landsbyggden förekomma, våear jag erinra om den hit¬
tills förbisedda eller, rättare sagdt, undertryckta förstlödslo-
rätt, som i detta hänseende tillkommer en nordlig jernvägs-
stambana i Riket. Denna är årsbarn med första jernvägs-
tanken i Sverige, och ännu har ingen gittat på allvar betvifla,
att ej densamma, med afseende på sitt centrala läge i hjertat
af landet och rörelsen samt med hufvudstaden till sin ena
ändpunkt och i riktningen för dess äldsta och naturligaste
handelsrörelse på norra och mellersta delen af Riket, varit
både den ändamålsenligaste och för Statsverket fördelagti-
gaste början till ett större jernvägsnät. Också förordade vid
sednaste Riksdagen både Regeringen och Stats-Utskottet denna
bandel nästan i främsta rummet, ehuru en olycklig parti¬
strid, hufvudsakligen endast om riktningen, i förening med
mäktigare och lyckligare jernvägsinteressen, sedermera för¬
bisåg och undertryckte detta förord. Uti Kongl. Jernvägs-
Comiténs underdåniga betänkande vid detta Riksmöte har
man vunnit en ytterligare, å de noggrannaste undersökningar
af terrain- och trafikförhållanden och jemnförelser grundad,
bekräftelse för riktigheten af den åsigt, sorn vid förra Riks¬
mötet nitälskade för en nordlig jernvägs-stambanas anläg¬
gande från Stockholm, öster om Sigtuna-fjärden, direct till
CJpsala och vidare uti nordvestlig riktning till Sala emot Gefle-
Dala jernvägen.
Likväl har den Kongl. Regeringen icke vid detta Riks¬
möte funnit skäligt upplifva hågkomsten af alla dessa skäl
för en nordlig stambanas snara påbörjande med någon
framställning om anslag eller annat penninge-understöd för
nämnde bana, hvars påbörjande sålunda är ytterligare undan¬
skjutet till en oviss framtid, och dermed äfven hufvudstadens
och hela nordliga Sveriges skäliga anspråk på detta mäktiga
444
Den t December.
häftyg för rörelse oell cullur blifvit kastade pä framtidens om>-
sorger och ansträngningar. Det nordliga Sverige skall sålunda,
under ständigt deltagande uti ränte- och amortissements-
bördorna för Statens jernvägar uti södra och sydvestlig» de-
larne af Riket, hvilkas deltagande lili skatle-beloppen förut
icke är fullt proportionell lill de nordligare provinsernas, få
ännu minst ett decennium vänta på sjelfva begynnelsen med
beredandet af denna fördel, ehuru orterna norr om Upsala
sakna all sjöcommunication. som annorstädes så betänkligt
förminskat den påräknade jernvägs-afkomsten, och trafiken
å Gelle-btala- vägens f!3/4 mil långa bana visat ett resultat,
som man förgäfves väntat sig å den 17 mil långa vestra
stambanan.
Under sådana förhållanden, och på grund af de upplys¬
ningar, som redan lemnats uti, på enskild bekostnad af Up¬
sala stad upprättade, undersöknings-och kostnads-beräknings-
handlingar med chartor, uti Kongl. Jernvägs-Comiléns tvänne
betänkanden och öfrige handlingar, uti Regeringens Propo¬
sition förliden Riksdag, dåvarande Stats-Utskotts Betänkande
samt nu bilagde, af sakkunnig man upprättade probabilitets-
calcul öfver sannolika inkomsten af trafiken på en jernbana
emellan Stockholm och Upsala öster om Sigtuna-fjärden,
utvisande en netto-behållning af 6 procent å den beräknade
anläggnings-kostnaden, jemte öfriga documenter, som stå
Högloft. Stats-Utskottet lill buds i denna fråga, vågar jag
vördsammast fästa uppmärksamheten på rättmätigheten, be-
hofvet och fördelen för Statsverket af norra stambanans på¬
börjande inom en ej alltför aflägsen tidrymd och innan hela
sydligare delen af Riket hunnit blifva färdigt med sitt stam-
bane-system.
Utländska capitalister hafva redan uppmärksammat den
financiel» fördelen af en jernbana mellan Upsala och Stock¬
holm, såsom en vinstgifvande afiaire, samt erbjudit sig att
öfvertaga ända till två tredjedelar af hela det. till 3 millio¬
ner R:dr Runt beräknade, kostnads-beloppet, emot en pre-
ference-ränta af 3 procent derå. Men, ehuru detta vilkor
är vida billigare, än Statens jernvägs-lån, och torde kunna
ytterligare nedsättas, lärer dock redan vunnen erfarenhet af
utländska capitalisters inblandning uti Svenska jernvägs-afläi-
rer samt betänkligheten mot ett enskildt bolags inlåtande midt
uti Rikets stambane-system och å den sannolikast mest ren-
tabla delen deraf, som kan betraktas såsom ett för sig af-
slutadt helt, varna för och motverka synnerligast ett bian-
Den 1 December.
dädi ..i- och utrikes bolags öfvertagande af detta stambane-
stycke, hvarigenom hinder kunde uppkomma för nordliga
banans utsträckning uti erforderlig vidd. Dessutom torde ock
den, med hvar dag tilltagande, förlägenheten i allmänna rö¬
relsen göra några större penninge-uppofTringar å enskilda
Svenska händer för ett sådant ändamål både svåra och be¬
tänkliga, särdeles sorn de sannolikast måste drabba just den
härför inteiesserade orten i synnerhet, hvars öfriaa rörelse
deraf skulle lida större mehn, än att af nästa Ständer hoppas
och vänta verksammare afseende å denna jernviigs-önskan.
Linder sådana förhållanden och, ehuru redan uti och
närmast omkring Upsala stad ett större antal actier fördetta
företag är tecknadt, med full utsigt att när som helst erhålla
den, för de erbjudna utländska capitalernas begagnande, er¬
forderliga återstoden genom ytterligare teckning der- och
annorstädes, så att detta jernvägs-stycke skulle kunna under
nästa statsreglerings-period utföras, utan synnerliga inskränk¬
ningar uii Regeringens åflo tim byggnadsplan, och utan annat
anspråk på Statsverket förut nog båldt anlitade resourcer,
än som förlänandet af dess credit eller en billig räntegarantio
kunde innebära, vågar jag till vederbörlig granskning och
ompröfning, såsom ett alldeles nytt, men sannolikt icke för¬
kastelig!, alternativ till den hittills i afseende på enskildta
jernvägs-bolag följda understöds-methoden å Statsverkets sida,
att antingen lemna räntegarantie eller ock anslag och lån mot
låg ränta, medelst hvilka äfven ifrågavarande jernbana kunde
åstadkommas, i händelse sådant bättre accommoderade Stats¬
verket, och hvilka derföre här må uppställas såsom önsk-
ningsmål, dock heldre vördsammast föreslå följande utv äg,
sorn, i sammanhang med ett ordnant fondsystem af ränte¬
bärande statsobligationer, skulle, utan ytterligare ökad utländsk
skuldsättning, säkrast och ändamålsenligast leda lill målet.
Om det föreslagna stambane-systemet i Sverige skall
utföras på det sätt, man förra Riksdagen beslut oell vid
denna synes färdig att besluta, nemligen medelst oupphör¬
ligen förnyad utländsk skuldsättning; så skulle det antingen
komma att alldeles nedtynga vår budget eller ock, sedan en
säkerligen oundviklig reaction emot detta skuldsättnings-sy-
stern hunnit uppstå och utveckla sig, alldeles afstanna i ofull-
ändadt skick, kanske för mansåldrar. Eli gräns måste der¬
före, förr eller sednare, sättas för denna skuldsättning, men
den kan ännu göras sådan, att jernvägs-systemets fortsättande
ej derigenom afbrytes. Detta kan endast ske genom altjern-
m
Den 1 December.
vägarne hädanefter, till drygaste delen, bygga sig sjelfva. Med
tillhjelp af ett vederbörligen ordnadt och betryggadt bank-
och finance-vasende samt införandet, ju förr desto heldre, af
ränte-bärande statsobligationer, skall och bör åtkomsten af
de redan färdiga 22 milen jernvägs-stambanor i Riket, hvilka
med hvarje år ytterligare förlängas, vara, redan under nästa
Stats-reglerings period, tillräcklig för både räntor och amor-
tissement å de S millioner R:dr R:mt, hvilka, äfven enligt
Kongl. Jernvägs-Comiténs sednaste betänkande, erfordras för
den delen af norra stambanan, som ligger mellan Stockholm
och Upsala.
Regeringen har väl i sin Proposition äskat, att be¬
hållningen af denna jernvägs-afkomst skulle användas till
bygsnads-fondens förstärkning, hvarjemte den icke synes vilja
calculera densamma synnerligt högt; men i sednare fallet
ligger, om det bekräftats, endast en varning att ej fortskynda
banor, som visat sig så dåligt rentabla, samt en uppmaning
och anvisning alt i stället företaga rentablare delar af syste¬
met, och det förstnämnda förfarandet kan, i jemnförelse med
det nu föreslagna, icke annat, än onödigtvis öka den utländ¬
ska skuldsättningen för Statens stambanor. Då vidare brutto-
afkomsten å de färdiga 22 milen under sistlidne October
månad likväl öfversteg 60,000 R;dr Runt och väl bör, om
systemet eljest skall i vester och söder fortsättas, med hvarje
qvartal och vägens förlängning betydligt ökas, så synes man
icke böra betvifla det billiga antagandet, att Staten kan å
denna afkomsts behållning småningom, efter arbetets fort¬
gång linder loppet af 5 k i år, utställa räntebärande obli¬
gationer till härlör erforderligt belopp, att sålunda till både
ränta och amortissement liqvideras utan något särskildt till¬
skott från Statsverket och de skattdragande. Hvad. sorn möj¬
ligen för närvarande kan brista uti de t. ex. 230,000 R:dr
Runt årligen, eller 21.000 R:dr Runt inånadtligen, hvilka
erfordras till räntor å 3 millioner uti 3 procents obligatio¬
ner, skall säkerligen, innan halfva beloppet behölver utbe¬
talas, eller efter 1V2 års förlopp, så tillräckligen fyllas, att
nödig tillgång äfven vinnes för amorteringen.
I anledning af allt detta, vågar jag ödmjukast yrka och
föreslå, att, med frångående af Kongl. Majt:s Nådiga Propo¬
sition i dessa punkter,
Rikets Ständer måtte vid innevarande Riksmöte
besluta norra stambanans påbörjande och full¬
bordande mellan Stockholm och Upsala under nä¬
Den 1 December.
447
sta Statsreglerings-period, i enlighet med Kongl.
Jernvägs-Comiténs förslag; samt att, om lämp¬
ligare och fördelaktigare utvägar icke finnas,
medel dertill beredas genom räote-bärande Stats¬
obligationer, hvilka förräntas och amorteras med
afkoinst-behällningen å Statens nuvarande och
blifvande jernvägar.
Anhålles vördsammast om remiss häraf till Höglofliga
Stats-Utskottet.
J. Sundvallson.
JY2 225.
Vördsamt, Memorial.
Som ännu vid motions-tidens slut ingen röst höjts inom
detta Ständ för en genomgående revision af Rikets pekuniära
och financiella förhållanden och stadgande!), ehuru ställnin¬
gen synes vara ganska betänklig, ville jag ödmjukast uttala
en påminnelse härom, utan anspråk på synnerligt afseende
och framgång, men åtminstone såsom en på förhand nedlagd
reservation emot ett fullkomligt förbiseende af denna vigtiga
och omfattande fråga.
Det kan, hade jag i min ringhet tänkt, vara represen¬
tanten nyttigt och behöfligt efter Riksmötets slut och vid
ganska möjliga brytningars inträffande, att hafva i tid ut¬
talat ett varningens ord, äfven om detta skulle vara behäf-
tadt med mycket oförstånd — helst ämnet är svårfattligt —
eller dela den sannspådda Cassandras öde att icke vinna
ringaste afseende. Den fosterländskt goda viljan skall åt¬
minstone sålunda blifva lika uppenbar, som vanmakten och
oförmågan.
Ett af innevarande Riksmötes förnämsta åligganden synes
mig vara att, utan skadliga restrictioner och strypningar, be¬
trygga eganderättens helgd medelst myntvärdets consolide-
rande för framtiden.
Myntet är den allmänna värdemätaren i landet: en rubb¬
ning af dess grund eller förminskning af dess massa under
det verkliga behofvet, som bestämmes af den fosterländska
rörelsens omfång, eger de menligaste följder.
Af den riktning, handeln, consumtionen, rörelsen i all¬
mänhet hos oss tagit, i det alla utrikes affairer mera eller
44a
Den 4 December.
mindre, men alltid i sista hand, repliera på Riks-Rankens
metalliska valuta, hvilken sålunda neddrages till ett simpelt
bytesmedel och får fylla all handels-, låne-, consumtions-
och rörelse-balance, hvilket alltid mäste betraktas såsom ett
ofullkomlighets- och »osäkerhets-tillstånd» och särdeles ut i
ett land. som icke exporterar silfver — såsom Norge —,
men ändock eger silf ver till standard, mäste vara högst skad¬
ligt och betänkligt samt slutligen leda till orimlig skuldsätt¬
ning, statsbanqueroute och allmän financiel oreda, framgår den
oafvisligaste förpligtelse lör representationen att söka i tid
förekomma de eljest oundvikliga följderna af detta missför¬
hållande.
Här kan denna förpligtelse ytterligare motiveras med
följande erinringar orri bekanta sakförhållanden. Den me¬
talliska valutan i Riks-Banken har på de trenne åren, sedan sista
Riksmötes öppnande, förminskats, enligt Banko-fullmäktiges
nu afgifna berättelse, med 29,545,728 R:dr K:ml, sedelstoc¬
ken med 19 millioner och depositionerna med 7 millioner,
oaktadt under tiden i Riket indragits 20 millioner R:dr i
jernvägslåu, återstående 9 millioner i temporärt Statslån och
omkring 30 millioner i nya hypolhekslån, samt utgjorde den
15 sistlidne October endast beräknade 14.491,504: 99, men
i verklig klingande valuta befintliga endast 15,072,036: 87
Runt. En annan Representant (baron Knut Donde) har be¬
räknat hela den under åren 1856—1858 utbetalade summan
(ill 100 millioner R:dr Runt. När silfver-utvexlingen 1818
inställdes, utgjorde Bankens metalliska valuta 19,084,000 R:dr
R:mt. Man var således då vida försigtig»re, än nu.
På den nu återstående reela fonden repliera för när¬
varande: 1) Riks-Bankens hela sedelstock' och depositions-
skuld samt obegagnade creditiv- och låneförlag, nämnde dag
utgörande 44,249,082: 4t; 2) omkring 25 millioner privat-
bankssedlar, betalbara vid anfordran; 3) räntorna och amor¬
teringen å alla Statslånen, i capital 29 millioner, samt å
alla hypotheks-länen, i capital omkring 100 millioner; 4)
hela dillerencen mellan import och export, hvilken äfven kan
antagas till några milloner årligen, samt 5) räntor och capi-
tal-afbetalningar å enskilde personers utländska skulder och
blanko-creditiver.
Missproportionen mellan sedel- och annan skuld samt
metallisk tillgång är sålunda högst betänklig, och några ut-
sigter om bättre förhållanden förefinnas icke. Man eger fast¬
mera att bereda sig på den allmänna brytning, som blifver
Den 1 December.
449
en oundgänglig följd af alla egendoms- och varuvärdens re¬
dan började Återgång till normalare belopp, derunder påkän-
ningen å Riks-Bankens, efter nu vidgade affaires-förhållanden
alldeles otillräckliga, metalliska cassa, då denna skall i sista
hand betacka alla skulder till utlandet, måste blifva, jemte
låneanspråken, ännu starkare.
Ställningen är nu vida sämre och betänkligare, än nå¬
gonsin efter 1809. Med undantag af år 1843, då metalliska
cassan den 31 Dec. var 11,838,604 R:dr R:mt, Riks-Banks-
sedelstocken nära 52 och Privat-Banks-sedlarne 62/3 millio¬
ner, men, endast i följd af den i Finland circulerande Sven¬
ska sedelmassans inlösning till belopp af närmare 6 millio¬
ner, har Riks-Bankens reela fond aldrig sedan år 1809 varit
så låg, och disproportionen mellan sedlar och reel fond så
litet betryggande, sorn för närvarande. Det vid 1844 oell
1843 årens Riksdag lättade mynlförsämrings-besiutet, att
sedelstocken (inge öfverskrida metalliska fonden med 30
millioner, och dessutom ändock några betydliga creditiv-be-
lopp, synes snart bafve burit sin fulla frukt och allvarligen
hota Svenska myntvärdets bestånd. Men sådant är endast
helt och hållet uti den gamla Bank-coutumen.
Det Svenska mynt- och Bank-väsendet är, så att säga,
endast en fortlöpande kedja af banquerouter och realisationer,
som med högst 23 å 50 års mellantid oupphörligen aflöst
hvarandra, och på hvilkas utredning nationen alltid gjort
större eller mindre förluster. Jag vill icke här uppräkna
alla dessa realisationer af mynt och sedlar, men jag vill
såsom något eget och anmärkningsvärd! erinra derom, att
Rikets Ständer just nu kunna och böra fira sista realisatio¬
nens 23-års-jubileum med ett allvarligt begrundande af de
tvänne factiska sanningarne, att man 1834 började silfver-
utvexlingen från Riks-Banken under den gynnsamma och
fullt betryggande proportionen mellan sedelstock och metallisk
fond af 1 till 2, således vida fördelaktigare, än vid 1803 års
realisation, då den var såsom 3V2 8, samt att man, med
Privat-Banks-sedlarnes inräknande nu, likasom Riksgälds-sed-
larne 1834, vid detta 23-års-jubileum hunnit till den oroande
proportionen af 1 lill 3. Staten eger visserligen ingen för¬
pligtelse att inlösa Privat-Bankernas sedlar, men då redan
472 § Bankoreglementet, förmodligen med friskt' minne af
4817 års erfarenhet, då Ständerna kastade på Riks-Banken
betalnings-ansvaret för Malmö, Götheborgs och Götha canals
Bil. Ull Borg.-Stind. Prat. 185S-18«0. 29
450
Den 1 December.
diskont-papper, icke blott förutser dessa Bankers upphörande,
utan äfven ställer ett utomordentligt creditiv af, till en vac¬
ker början, 3,800,000 B:dr, utöfver all metallisk valuta och
lagbestämd sedel-utgifningsrätt, till Fullmäktiges disposition,
för slika Bankers ersättande; så torde man, med försigtighe-
tens fulla och' lagens halfva rätt, böra i Riks-Banks-sedel-
stocken inberäkna äfven Privat-Banks-sedlarne, då man ön¬
skar göra en säker calcul, och söker allvarlig bot för möj¬
liga financiela vådor.
Det märkligaste vid den nu befintliga disproportionen
mellan sedelstock och klingande valuta är, att densamma
alldeles icke tillkommit, såsom i fordna tider var vanligaste
anledningen, genom krigs-kostnaders och andra stora stats-
behofs kastande på Riks-Banken. Alla de föregående reali¬
sationerna föregingos ganska regelmessigt. af sådana åtgärder;
af brist på ett ordnadt fond-system, som skolat utjemna stun¬
dens financiela missförhållanden och skapa en, med egande-
rättens helgd och myntvärdets bestånd förenlig, stats-credit,
tillgrep man gemenligen den nära liggande utvägen att an¬
tingen försämra myntet, eller, enligt det modernaste talesät¬
tet, »slå» hela massor af credit-, creditiv-, transport- och
Riksgälds-sedlar, dem man 20 å 30 år derefter inlöste med
vissa procent af nominal-beloppet.
Vår gamla Riks-Bank liar i detta hänseende fått vid¬
kännas så betänkliga åderlåtningar af både Styrelsen och
Representationen, att det, trots alla dess banquerouter, sanner¬
ligen är högst förvånande, huru den så länge och så godt
kunnat bestå med någon in- och utländsk credit. Riks-Ban¬
ken har nemligen varit det nyare Sveriges Sehrimner, ur
hvilken man i nödens eller behofvets stund — t. o. m. för
dagligt uppehälle — skurit det ena fela stycket efter det
andra, som dock allt fått återväxa af sig sjelf, bäst det kunde.
Och man synes ännu den dag, som är, icke vilja alldeles öf¬
vergifva denna Asa-lära i stats-credit och stats-financer, ehuru
man går litet finare till väga.
1 denna anda har man väl äfven under de sednaste 25
åren användt Banko-vinsten för Statens behof, men denna
uppoffring har varit jemförelsevis obetydlig emot föregående
bidrag, och kan icke ensam nöjaktigt förklara det nuvarande
missförhållandet, som dessutom tillkommit under en sam¬
tidigt gjord ofantlig skuldsättning utrikes.
Skälen till denna, jag vill icke säga Riks-Bankens, utan
hela den finnanciela ställningens betänklighet, som naturligtvis
Den 1 December.
451
måste ökas af Riks-Bankens bemödanden och pligter att
promt honorera alla sina förbindelser, torde vara många och
mångartade. Näst en felaktig Bank-organisation och förvalt¬
ning, hvarpå jag icke kan närmare inlåta mig. men sorn
allt för mycket sprider, mot silfver inlösbara, sedlar på en¬
dast namnsäkerheter eller t. o. m. fingerade vexlar, eller
eflecter och valutor, som ej äro realisabla när som helst, der
man synes böra i stället röra sig med Stats-papper och kunna
tukta och stiilja både öfverconsumtion och speculation med
fr i ränta m. m., lärer hufvudsakliga anledningen till det
financiela missförhållandet, att bortåt 100 millioner sprungit
ur den Svenska rörelsen på 5 års tid samt att Riks-Banken
nu eger 57 millioner R:dr metallisk valuta mindre, än vid Stän¬
dernas förra sammankomst, fri sökas uti det fria handels¬
systemets oinskränkta tillämpning utan fri bank-ränta, något
spelrum för cursen, hejd å sillverutvexlingen eller någon
annan samverkande åtgärd att ställa införsel och utförsel
uti ett klokt, rättvist och fosterländskt beroende af hvarandra.
Sedan 11154 hafva utur Riket utförts, lill 1854, 50,624,500
R-.dr, och på de sista 3 åren 57,000,000 R:dr R:mt i silfver,
samtidigt med den oerhördaste skuldsättning. Den stora
handeln har härigenom kunnat betjena och uppdrifva en
tilltagande öfverconsumtion samt luxe och vällefnad, endast
medelst att ställa sina speculationer ytterst på Riks-Bankens
metalliska cassa, såsom den säkraste och minst variabla
exportvaran, i stället för att utomkring landet uppsöka ex¬
port-artiklar samt derigenom sprida llit, närighet och välstånd.
Att Riks-Bankens lånevilkor, vexelhandel och saknad af hvarje
medel att låta en svindlande speculation betala silfrets fulla
värde, jemte hela Privat-banks- och hypotheks-väsendet, som
ensamt beror af Kongl. Maj:ts Nådiga godtfinnande, medver¬
kat till detta missbruk af landets enda värdemätare, är
uppenbart: silfret. har härigenom så mycket lättare neddra-
gits till ett simpelt bytesmedel i massa, som det tillika varit
i ständigt stigande pris och föremål för hela verldshandelns
speculation.
Dessa förhållanden, jemte beursens lätthet att åtkomma
Bankens silfver t. o. ni. mot fingerade eller åtminstone ej
fullt vederbörliga vexlar, synas hafva på sednare tider sam¬
verkat till silfrets ständiga utströmmande, såsom det nor¬
mala förhållandet, hvilket icke vederlägges af den omstän¬
digheten, att metalliska valutan vid någon kortvarigare och
utomordentligare handelsconjunctur, såsom under sednaste
152
Den 1 December,
neutraliteten, sprungit upp för kort tid, men endast för att
sedermera sjunka så mycket djupare och hastigare.
Då andra länder längesedan gjort den iakttagelsen, att
silfver är en olämplig och vådlig standard, i följd af dess
stegrade efterfrågan på hela verldsrnarknaden, samt derför
antingen alldeles upphört anse silfver för hufvudstandard och
i stället antagit guld, eller ock satt guldet vid si!frets sida,
begagnande det sednare hufvudsakligen endast till småmynt;
så synes tiden äfven vara inne för Sverige, att börja länka
på en likartad reform. Dess mynt- och sedelväsende har
nu snart genomlefvat alla koppar-ålderns och silfver-ålderns
mångfaldiga vexlingar. som dock egt en oföränderlig con¬
stant, nemligen att hafva continuerligt fortskridit från den
ena myntförsämringen till den andra, och nu med stora steg
synes närma oss nödtvånget att säga silfret farväl och, med
många andra Stater, inträda uti gulda Idem. Sverige torde
ännu kunna utan brådska, öfverilning och t\ång verkställa
denna vigtiga reform, således med all den omsigt, beräkning
och försigtighet, hvilka en uti alla eganderättsförhållanden
så djupt ingripande förändring kräfver.
Då vidare Riksens Ständer sannolikt vid detta Riksmöte,
par la force des choses, besluta sig för upptagandet af ett
större utländskt lån — Regeringen har redan föreslagit 20
millioner, enskilde motionärer gått ännu längre och erlärna
röster höjts till guldels förmån, såsom klokast och fördel¬
aktigast; — synas förhållandena sjelfmant anvisa oss den
ofelbart fosterländska utvägen, både til! myntvärdets framtida
consoliderande samt till upphemtanriet af största och varak¬
tigaste fördelen af den eljest tvä lydiga och impopulära utri¬
kes skuldsättningen, att, med ändring af 1830 års rnynt-
bestämningsgrund, antaga guld till standard och till metallisk
valuta använda det nu upplånade.
Hela detta guldbelopp borde ock indragas genom fon¬
derade Statsobligationer, ungefärligen såsom Regeringen före¬
slagit för 5 millioner af detta lån, hvilka obligationer dock
utställas, utan fixt försäljningspris, dels å Svenska, dels å
främmande språk, så att äfven Sverige omsider komme i
åtnjutande af det för rörelsen och förvärfv et så oundgängliga
hjelpmedlet — fondsystem och Statspapper.
Som silfret, det Iilla, vi ega qvar, behöfves både till
nuvarande silfversedelstocks inlösning, enligt myntbestäm-
ningslagen, för så vidt den ej kan utbytas mot räntebärande
Statspapper och sedlar å guld, samt till mynt i vida y trin i-
Den 1 December.
gare mängd, än nu, och å valeurer, som ej synas böra öfver¬
skrida t H:dr Hunt; kommer det alldeles icke att besvära
reformen i annan måtto, än huru detsamma skall efter om-
vexlingen kunna uppbringas till erforderligt belopp af minst
6 millioner Rair, circulerande i allmänna rörelsen.
Men som silfret lika litet dädanefter, som hittills, lärer
förlora benägenheten att ilykta ur Bank och Rike, och syn¬
nerligast för den händelsen, att det fortfarande bibehålies
såsom Rikets ende standard, torde man böra vara betänkt på
bankmessiga och förnuftiga åtgärder att bibehålla eller åter¬
bringa det i landets rörelse, utan utländska sillverlån eller
förlustbringande och prohibitiva mesurer. Afven i det hän¬
seendet har utlandet riktat oss med bepröfvade föredömen.
Utan att närmare fästa sig vid en erfaren vetenskapsmans
(Skogmans) beräkning, att med Svenska Speciens nuvarande
intrinseka värde, cursen i Hamburg ej bör vara öfver 123
sk. S rsl.*) för alt silfver skall sjelfmant och på naturlig
väg inströmma i landet, lärer nuvarande slagskall å silfver,
blott 3/4 procent, hvilken icke ens betäcker myntningskost¬
naden, ännu mindre silfrets reimporterande från Hamburg —
härtill erfordras en slagskatt af minst 2 V4 procent — vara
alldeles för låg och vanmäktig att qvarhålla eller återbringa
silfret, äfven under formen af småmynt. Dessutom £Ör Sta¬
ten en betydlig förlust och uppsmältaren en vinst å den allt
för starka kopparlegeringen, som vid prisbestämningen icke
afses, men nästan ersätter uppsrnältningskostnaden. Det sy¬
nes vara en ganska dålig Statshushållning att sålunda förlora,
först å sjelfva myntningen, sedan å legeringen och derefter
ä reimporten af silfret. Med en något förhöjd slagskatt
skulle den Svenska Riksrnynt-sedeln inom landet icke eller
underkastas någon curs, utan circulera med enahanda credit,
sorn nu, så länge den moltages i Kronans uppbörd. Endast
i liquider med ullandet skulle agio ilrågakomma å både
sedeln och silfret; men äro då vårt sedel- och myntväsende
egentligen till för dylika liquider? Skall den stora utrikes
handeln ej förstå att bereda sig fördelaktigare och ända-
rriålsenligare bytesmedel, än Riks-Bankens klingande valu¬
ta? — Då \idure det productiva och verldshandlande Eng¬
*) Enligt noggranna beräkningar, kostar hvarje Specie, som enskild
person låter inkomma i landet, omkring A sk. 7 rst. banco, utöfver
dess Svenska myntvärde, och Riks-Banken sjelf tiar flera gånger för
132 sk. fått återköpa Specier, hvilka den sålt för 128 sk.
454
Den 1 December.
land redan 1816 måst, efter att långt förut hafva tagit guld
till hulvudstandard, för silfrets qvarhållande i landet, dock
endast till småmynt för liquider under 2 pund Sterling, derå
lägga en slagskatt af 6W/31 procent; huru skall det impro-
ducliva och starkt importerande Sverige — utan industrio
för verldsmarknaden, nied bunden bankränta, obegränsad
silfverutlörsel och saknad af fondsystem och Statspapper,
samt en alltid på Bankens metalliska fond ytterst replierande
öfverimport — kunna upprätthålla sitt myntvärde utan en
högre, ja, lika hög slagskatt, sorn i England?
Med sådana lagar är det ju alldeles intet under, att
Svenska Riks-Banken måste efter 1834 normalt laborera
med stora svårigheter att vidmakthålla sin metalliska bank¬
valuta, helst den icke eller eger samma medel, som verl-
dens alla öfriga Banker, att skydda sig emot cursförluster
och conjuncturens kastningar, nemligen bankräntans frihet.
Endast medelst densamma kan en Bank, som gifver ut sed¬
lar att vid anfordran inlösas med klingande mynt, låta betala
sig penningarnes verkliga värde lör tillfället, och förekomma
en lättsinnig eller egennyttig och beqväm silfverutströmning.
Riks-Banken bör således medgifvas full räntefrihet.
Men både den ena och andra åtgärden torde förblifva
vanmäktig, om ej tillika en grundlig revision vid detta Riks¬
möte företages: 1) af myntbestämnings- och silfverutvexlings-
lagarne i deras helhet, så att det utrikes vexelbehofvet eller
öfverimporten finnér större räkning vid exporten och export-
vexlars uppköpande, än vid den metalliska valutans utfö¬
rande ur landet; 2) af hela vår banklagstiftning i allmänhet
och lånereglementeringen lor Rikets Ständers Bank isynner¬
het; samt 3) af Riks-Bankens förvaltning under det sednaste
trienniet, utan afseende på secretessen, hvarigenom månget
fel deruti torde kunna uppdagas och lör framtiden undvikas
samt Representationen erhålla både en säker anvisning till
missförhållandets bolande och en nöjaktigare förklaring, än
Banco-Fullmäktiges sednaste berättelse öfver verkliga anled¬
ningen till det oerhörda fenomenet, att metalliska valutan
på dessa 3 år sjunkit 37 millioner, samt alltsedan 1834 visat
en constant benägenhet att sjunka.
Förmodligen skulle ock en frukt af en dylik allsidig
revision blifva (ull insigt derom, att Bankens styrelse bör
totalt reorganiseras, samt, med vidsträktare makt att lämpa
förvaltningen efter de financiela förhållandena, uppdragas
åt några få, för sakkännedom, redbarhet och drift kände
Den 1 December.
män, hvilka af Representationen medelbarligen utses, utan
afseende på stånd, att vara Riks-Bankens ständige Öfversty¬
resman, med fullt ansvar för hela dess förvaltning samt en
aflöning, som både gör dem oberoende och ställer dem oför¬
hindrade att uteslutande egna sig åt Bankens vård.
Särskildt torde ock Privatbankernas sedelutgifningsrätt
böra begränsas, i enlighet med de äldsta octroyerna för de¬
samma, till vissa bestämda proportioner af deras grundfonds-
hypothek och reela säkerhetsfonder, till hvilka åtskilliga
creditivsäkerheter alldeles icke lära kunna hänföras. Sak
samma är äfven med deras upplåningsrörelse, eller upp- och
afskrifnings- samt depositions-rättigheter, hvilka ock böra
proportioneras efter grundfonds-säkerheterna, så framt eljest ej
deras sedelutgifningsrätt grundas på egna klingande valutor.
Onskligast torde dock vara, att Privatbankerna, som i nödens
stund endast måste förorsaka strypning och eljest äro mera
eller mindre öfverflödiga, alldeles upphöra med nu egande
octroyers tilländalöpande samt ersättas af mera betryggande
penningeverk. Riket bör också endast ega ett mynt- och
sedelslag, som för mynt i landet anses. Privatbankernas
sedelstock tynger dessutom oerhördt och betänkligt på Riks-
Bankens metalliska valuta, samt försvagar den säkerhet, den¬
samma eljest innebure.
Hufvudsumman af hvad jag sålunda haft äran anföra
såsom önskligt och nödvändigt för myntvärdets betryggande
och den financiela ställningens upphjelpande, samt hvaraf
allt eller en del kan och bör verkställas, innan någon ytter¬
ligare utländsk skuldsättning ilrågakommer, torde kunna så¬
lunda sammanfattas:
Om och sedan, såsom önskligt vore, Riksens Ständer
vid innevarande Riksmöte antaga det hvilande förslaget till
ändring af 72 § Regerings-Formen, hvarigenom både silf¬
ver och guld kan blifva Riks-Bankens standard, och möj¬
ligheten beredes att erhålla guld till hufvudstandard samt silf¬
ver endast till småmynt, hvarefter Bankens Styrelse och
Reglementen böra i vederbörlig ordning förändras i nu upp¬
gifvet syfte; borde nuvarande Banko-Utskott vidare vara be¬
tänkt på nödiga förberedelser till följande åtgärder:
1) Riks-Bankens sedlar inlösas endast med pregladt mynt,
ej med plansar;
2) Slagskatten forhöjes å guldmynt till 00 procent och å
silfvermynt till 000 procent;
456'
Den 1 December.
5) Riks-Banken, nion inga andra Banker elier enskilda
personer, medgifves full och obegränsad frihet att be¬
stämma räntefoten för alla från Riks-Banken utgående
lån och creditiv, efter sig företeende curs- och andra
financiela förhållanden, och bör denna ränta vara lika
för alla slags lån;
4) Inlöres ett fullständigt organiseradt fondsystem af rän¬
tebärande Stats-Obligationer, äfven å små valörer, hvil¬
kas ränte-coupons mottagas alpari i Riks Banken och
all Kronans uppbörd. Reserv-lond och bancoviust för¬
räntas genom dylika Svenska Stats-Obligationers inkö¬
pande, för hvilka småningom herodes äfven utländsk
marknad;
5) Riks-Banken utgifver ej sedlar å lägre valeurer, än 5
R:dr Runt, och, efter standardens förändring, endast
iidösbara mot guld. I rörelsen circulera derjemte kop¬
parskiljemynt, silfvermynt, ej öfver 4 R:dr R:mts valeur,
och guldmynt ej öfver 20 R:dr Rrmts valeur, alla till
deras åsätta myntvärde och utan rätt till omvexling i
Riks-Banken;
6) Vexelköpen begränsas på det sorgfäIligaste och inskrän¬
kas endast till verkliga affairesvexlar.
Anhålles om remiss häraf till vederbörligt Utskott.
J. Sundvallson.
JV? 226.
Vördsamt Memorial.
Uti Nådig Skrifvelse af den 11 sistlidne November har
Kongl. Maj:t till Rikets Ständer öfverlemnat ett af Dess
Sundhets-Collegium upprättadt förslag till ordnande af den
civila hälsovården i Riket. Berörda förslag upptager länsvis
den tillökning i Läkarnes antal, som ansetts af behofvet på¬
kallad, och för provincen Östergöthland fem nya Provincial-
Läkare. Utom dessa, emot hvilkas behöflighet jag ej har
något att erinra, anser jag likväl Waldemarsviks köping och
den kringliggande, tätt befolkade, orten vara i största behof
af en Läkare, samt anhåller att framdeles till det Utskott,
som kommer att behandla denna motion, få aflemna de spe-
ciela upplysningar, hvarmed jag kan styrka det nu angifna
behofvet, och vågar härmed vördsamt föreslå inrättandet af
Den 1 December.
437
ytterligare ett Provincial-Läkare-district, med station för Lä¬
kare i Waldemarsviks köping.
Carl Ekman.
M 227.
Vördsamt Memorial.
Ett ibland hindren för utvecklingen och vården af de
dyrbara naturens gåfvor, hvaruppå Sveriges tillväxt beror —-
jag menar dess odlingsbara jord samt skogar — ligger uti
den, mindre på tydlig lag, än urminnes häfd sig grundande
mulbetesrättigheten. Detta så kallade mulbete och den rättig¬
het, man, åtminstone i de norra Länen, gör sig dertill, lägger
på flera ställen hinder i vägen för nyodlingar, och allestädes
för skogarnes återväxt; hvarföre jag finner skäl uti att vörd¬
samt fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på nödvändighe¬
ten, att i denna fråga få en bestämd lag uppgjord.
De olägenheter, som af det närvarande tillståndet här¬
flyta, äro nemligen:
l:o. Hinder för landets uppodling och befolkning, hvarvid
man ej bör förgäta att fästa tanken på de vidsträckta norra
Länen, hvilka företrädesvis innehålla vidsträckta odlingslägen-
heter och hafva rum tillräckligt ännu för millioner idoga in¬
nebyggare. I närvarande skick heter det visserligen att hem¬
mansegaren rår om sin skogsmark, men mulbetesrätten in¬
skränker detta dertill, att egaren får taga de växande träden,
men icke hägna omkring sin skogsmark, hvarken för att
uppodla jord, eller för att bevara skogsplantorna från att af-
betas eller förtrampas af kringirrande kreatur, ty han skulle
derigenom minska betet, hvartill helt andra personer, enligt
den gamla häfden, anse sig ha rätt. Jag anser således denna
mulbetesrätt stå, om icke i strid, åtminstone icke i harmonie
med den efter sista Riksdagen utkomna, så nyttiga lag om
jordafsöndringar.
2:o. Förhindras, såsom redan är antydt, skogarnes åter¬
växt derigenom, att hvarje vår de späda trädplantorna afbitas
eller nedtrampas; och mulbetesrätten står derföre äfven i strid
med skogsförfattningen, som påbjuder stängning och såning
efter afverkad skog.
3:o. Uppbrännas årligen betydliga skogstrakter dels ge¬
458
Den 1 December.
nom vallhjons vårdslöshet, men stundom, och emedan det
icke gäller ens egen växande skog, för att få bättre bete.
4:o. Föranledas af mulbetet flera tvister och rättegån¬
gar, som man sett afgjorda stundom på ett, stundom på ett
annat sätt.
Af det anförda torde visa sig behofvet af tidsenliga lag-
stadganden i en sådan landets lifsfråga; men huru dessa
skola skrifvas måste jag öfverlemna till Rikets Höglofliga
Ständers närmare bepröfvande.
Min motion afser blott att anhålla, det Rikets Höglofliga
Ständer behagade låta utarbeta sådana tidsenliga stadganden
beträdande mulbetesrätten, att derigenom icke förhindras hvar¬
ken jords uppodling eller skogarnes återväxt, och jag tager
mig friheten härutinnan blott hemställa, huruvida icke hem¬
mansegare skulle kunna tillerkännas rättighet att inlösa mul-
betesrättigheten på sina egande hemmans skogsmarker.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Julius Brun.
JYs 228.
Vördsam Motion.
Få provincer lära vara så vanlottade, i afseende på Ve¬
terinär-Läkare, som provincen Helsingland. Det finnes vis¬
serligen en dylik Läkare inom Länet, men denne är statio¬
nerad i residencestaden Gede, inom en annan province, fem¬
ton mil och derutöfver från de medlersta delarne af Helsing¬
land, och således, snart sagdt, utan all nytta för denna sist¬
nämnda province. Af de båda till ett Län förenade landska¬
pen, är Helsingland det betydligt större både till areal och
folkmängd. Dess vidd är 152 quadratmil, och derpå äro spridda
circa 90,000 innevånare; och för en sådan areal och ett så¬
dant antal innevånare, deraf största delen äro jordbrukare
och ega en mängd kreatur, torde det ligga alltför uppenbart
inför hvar och en, att åtminstone en Veterinär-Läkare är
behöflig. Men detta behof är derstädes så mycket mera
kännbart, som inom Helsingland, kanske mera än inom nå¬
gon annan del af Riket, vissa svårare hästsjukdomar äro
gängse, bland hvilka isynnerhet den sjukdom, som folket
emellan benämnes springorm, årligen förorsakar betydlig skada
bland hästkreaturen.
Den 1 December.
439
Af sådana skäl, samt efter särskild erhållen uppmaning,
(år jag vördsamt anhålla att afseende måtte fästas pä det
vidsträckta landskapets och den stora befolkningens behof
samt billiga anspråk, och utbedja, att Rikets Höglolliga Stän¬
der behagade anslå vanlig lön för en Veterinär-Läkare för
provincen Helsingland, för hvars stationerande inom provin-
cen det sedermera må ankomma på Konungens Befallnings¬
hafvande i Länet att utse den plats, der Veterinär-Läkaren
bäst behölves och der han med största fördel för landskapet
kan utöfva sin läkareverksamhet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsam-
Iigen.
Julius Brun.
M 229.
Vördsam Motion.
Ibland de tjenstemän, hvars löneförmåner ingalunda mot¬
svara de fordringar, som det allmänna på dem har, äro
obestridligen Hjurläkarne, hvilka äro å stat aflönade med
300 R:dr lt:mt, ett arfvode så ringa, att näppeligen någon
dräng dermed skulle kunna finna sig belåten. Ett bevis,
som gifver stöd åt denna min åsigt, har man äfven i Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets nu församlade Ständer,
i det nemligen å Stockholms Veterinär-inrättnings stat Vakt-
drängarne blifvit uppförda till 430 R:dr, eller icke mindre
än 130 R:dr högre aflöning, än Djurläkaren. På grund af
hvad anfördt blifvit, får jag vördsamt anhålla att å stat an¬
ställde Djurläkares årliga lön måtte förhöjas till Femhundra
Riksdaler Riksmynt.
A. F. Roman.
M 230.
Vördsamt Memorial.
Enligt 1 § af Kongl. Majds den 13 April 1838 utfär¬
dade förnyade Nådiga Reglemente för Auctionsverket i Stock¬
holm, eger nämnde Auctionsverk, der ej annorlunda finnes
stadgadt, uteslutande rätt att inom hufvudstaden besörja för¬
460
Den 1 December.
säljning genom offentligt utrop af all slags lös egendom, oell
är enahanda privilegium i allmänhet beviljadt Auctionsverken
i Rikets öfriga städer, i afseende på afgifterna till Auctions-
verket i Stockholm, är vidare uti 23 § af förenämnde Itegle-
mente, bland annat, stadgadt, att desamma beräknas att utgå:
å köpesumman af fastighet, skepp, ångfartyg samt däckad
båt om femton lästers drägtighet och derutöfver, äfvensom
af andelar deruti:
för 45,000 R:dr Ruut och derunder med 1V2 procent,
för hvad af inropssumman belöper från 15,000 R:dr till
och med 45,000 R:dr med 1 proc.,
för hvad af inropssumman belöper från 45,000 R:dr till
och med 130,000 R:dr Runt med l/2 procent, och
för hvad af inropssumman öfverstiger 450,000 R:dr Ruut
med V4 procent,
af actier och obligationer med 4 procent,
af juveler, guld, silfver, äfvensom alla slags handels¬
varor, då dessa säljas i så stora partier, att inropssumman
uppgår till minst !00 R:dr Runt för hvardera, med 2 proc.,
af all annan lösegendom med 5 procent. Och är vidare
stadgadt, att lör återrop af fastighet, skepp, ångfartyg och
däckad båt om femton läster och derutöfver, skall betalas
v3 af de för försäljning ofvan stadgade belopp; men för all
annan egendom beräknas afgifterna lika för återrop, som lör
försäljning.
För hvarje utropadt parti erlägges dessutom i slagafgift
6 öre och i sportelafgift 7 öre Runt.
För handelsvaror, som säljas å Börsen, erlägges, jemte
slag- och sportelafgift, 1/2 procents provision för hvad, som
säljes, men lör det, som återropas, endast slag- och sportel¬
afgift.
Vid den ringaste eftertanka måste det finnas högligen
obilligt, att försäljning tili den högstbjudande af fastighet, far¬
tyg, actier, obligationer och handelsvaror i större partier, icke
blott skall vara uteslutande privilegierad åt städerna, utan ock
att så oerhördt höga afgifter, sorn de här nu utsatte, skola
beräknas, och det icke blott om försäljning verkligen eger
rum, utan ock om återrop sker. Det är klart, att sådant
måste i hög grad motverka ändamålet, samt att dylik för¬
säljning sällan eller aldrig kan ega rum annorlunda, än af
nödtvång, såsom för sterbhus, i följd af utmätning, eller an¬
dra dylike orsaker. Hvad särskildt beträffar actier och obli¬
gationer, så är det obestridligt, att i en tid, då associations-
Den 1 December.
461
andan hunnit don utveckling, att de liesta större företag äro
grundade på adier, samt, då man här önskar införa ett in¬
hemskt fondsystem, måste dylika band på rättigheten att få
till den högstbjudande föryttra sådan egendom befinnas högst
olämpligt!. Också torde näppeligen något så orimligt förbud
exsisiera i andra Europeiska länder, der industrien vunnit
någon större utveckling. Åtminstone är i England rättig¬
heten att bortauctionera egendom i så måtto fri, att man
kan vända sig till hvilken man behagar bland de (lere, som
på entreprenad öfvertagit auctioneringen. och med hvilka man
alltså kan i hvarje särskildt fall uppgöra om betalningen för
det med auctioneringen förenade bestyr. Afgifter vid för¬
säljning af actier och publika papper äro der vanligen be¬
stämda till tre penny för ett auctionsvände af 400 pund
sterling. Att här i Sverige få införd fri täflan i detta afse¬
ende torde väl icke för närvarande låta sig göra, men att
en billig förändring i afgiltstaxorna är högligen påkallad torde
icke kunna nekas.
Jag får, på grund häraf, vördsamt föreslå, att Rikets Stän¬
der, för sin del, måtte besluta:
l:o. Att afgifterna vid försäljning af fastigheter, skepp,
ångfartyg, samt däckad båt om femton läster och derutöfver
måtte för samtlige städernas auctionsverk bestämmas till en
per mille af inropssumman;
2:o. Att för actier och obligationer för hvarje inrop,
som uppgår till 4 00 R:dr auctionsvärde och derutöfver lika¬
ledes erlägges en per mille, men att för actier och obligatio¬
ner under 100 R:dr endast erläggas slag- och sportelafgift.
3:o. Att för återrop af fastighet, skepp, ångfartyg och
däckad båt om femton läster, eller derutöfver, äfvensom för
återrop af actier och obligationer endast erläggas slag- och
sportelafgift; samt
4:o. Att för handelsvaror, som försäljas å Beursauction,
det må ankomma på säljaren att aidita Stadsmäklare eller
annan edsvuren stadens tjensteman att auctionen förrätta,
utan att derför behöfva vända sig till stadens auctionsverk,
eller, i sådant läll, till detsamma erlägga några afgifter.
Om remiss anhålles.
L. J. Hierta.
462
Den 1 December.
jn 2.11.
Ödmjukt Memorial.
Uti ett af Höglolliga Stats-Utskottets vid sistförflutne
Riksdag afgifvet Memorial, framställde Utskottet följande, så¬
som mig synes, under nuvarande förhållanden särdeles tänk¬
värda grundsatser.
»I den mån skattebidragens årliga belopp ökas oell de¬
ras utgörande medtager en större andel, än förut, utaf lan¬
dets rörelsecapital, måste det vara allt vigtigare och nödvän¬
digare att tillse, det de medel, som i skatteväg indragas i
Kronans cassör, så fort lämpligen ske kan, återigen varda
utlemnade i allmänna rörelsen, i synnerhet vid sådana tider,
då en af särskilda förhållanden föranledd tillfällig minskning
af det för affaires- och näringslifvet oundgängligen erforder¬
liga bytesmedlets och förlagscapitalets vanliga belopp hämmar
och motverkar den industriela företagsamheten, samt afsätt-
ningen af landets produeter och andra genom den enskilda
verksamheten framalstrade varor.»
Utskottet erinrade vidare om den tidsspillan, samt de
kostnader och de äfventyr, som äro förenade med det nu¬
varande remitteringssättet för de i Landt-Ränterierna och
Tullkamrarne influtna uppbördsmedel samt de från Stats- och
Riksgälds-Contoiren till landsorten afgående penningesmnmor,
samt hemställde, om icke det förfaringssätt, som till undvi¬
kande af penningeförsändningar med posterna mellan Stock¬
holm och de orter, hvarest Rikets Ständers Bank har Låne-
Contoir, blifvit föreskrifvet genom Kongl. Förordningen den
19 September 1857, finge äfven iakttagas vid remisser af
allmänna medel mellan hufvudstaden och de städer, der så
kallade Filial- och Privat-Banker finnas inrättade, nemligen
att de medel, hvilka skola från en af dessa städer lill huf¬
vudstaden remitteras, eller från den sednare staden till de
förra försändas, må i dervarande Bank-inrättning insättas emot
anvisning, enligt hvilken de sålunda insatta medlen skola å
uppgifven ort vid anfordran, eller vid bestämd tid, hållas an¬
visningens innehafvare tillhanda. Då både Filial- och Pri-
vat-Bankernes rörelse och ställning controleras af Statens
embetsmyndigheter, och då det allmänna, så länge något icke
förekommer att anmärka emot dessa Bank-inrättningars rö¬
relse och förvaltningssätt, ingalunda har skäl att förvägra dem
Den 1 December.
463
samma förtroende, hvarmed nämnde inrättningar af de en¬
skilde samhällsmedlemmarne omfattas, och hvars orubbade
fortvaro utgör vilkoret för desammas oafbrutna verksam¬
het, så syntes det Utskottet, att någon skälig anledning till
betänklighet emot en sådan åtgärd icke kunde hemtas från
farhågan, att det allmännas säkerhet derigenom äfventyrades.
I)e åtgärder, Stats-Utskottet, i enlighet med dessa åsig-
ter, föreslog, voro dock af så genomgripande beskaffenhet
och framställdes under en af den då nyss inträffade penninge-
crisen så oroad sinnesstämning hos Representationen, att nå¬
gon framgång åt förslagen icke var att påräkna. Dessutom
lörefunnös i afseende på sjelfva förslagen sådana felaktigheter,
att desamma i deras dåvarande skick icke borde bifallas.
Deremot vågar jag hoppas, att, sedan man numera hunnit
inhemta fullständig erfarenhet utaf fördeiarne af postremiss-
vexlars begagnande, hinder icke skall möta för bifall till mitt
härmed framställda förslag: att Rikets Ständer, för sin del,
ville fastställa följande stadgar, rörande ifrågavarande ämne:
1:o. Derest icke tillfälle erbjuder sig att begagna det
genom Kongl. Förordningen den 19 September 1657 före-
skrifna sätt för penningars försändande medelst Låne-Contoi-
rens anvisningar, böra Landt-Ränterierne, Tullkamrarne och
andra embetsmyndigheter i de städer, der Filial eller Enskild
Rank finnes, träffa aftal derom, att de penningar, som från
Ränteriet, Tullkammaren eller öfrige embetsmyndigheter skola
till de förvaltande verken i Stockholm levereras, må i Filial-
eller Enskilda Banken insättas mot erhållande af så kallad
postremissvexel på beloppet, utställd antingen å Rikets Stän¬
ders Bank eller å i Stockholm varande, med solidarisk an¬
svarighet af Kongl. Majit octroyerad, Enskild Bank. Dylik
vexel bör i allmänhet vara ställd att inlösas vid uppvisandet;
dock må det ankomma på det med Filial- eller Enskilda Ban-
kerne träffade aftalet, huruvida för särskilda fall vexlarne få
utfärdas på högst tre dagars sicht. Den sålunda erhållna
remissvexeln bör med näst afgående post till vederbörande
embetsverk insändas, och åligger det detta sednare att, efter
vexelns emottagande, densamma sednast näst påföljande sökne¬
dag till accept eller iidösen på vederbörligt ställe förete.
2:o. De förvaltande embetsverken i Stockholm höra vid
penningars afsändande till embetsmyndigheter utom Stockholm,
derest icke det genom Kongl. Förordningen der 19 Septem¬
ber 1857 anvisade sätt för penningeförsändningar kan begag¬
nas, träffa aftal med i Stockholm inrättadt, af Kongl. Majit
4«4
Den 1 December.
octroyeradt Enskildt Bank-bolag derom, att de penningar,
sorn till nämnde embetsmyndigheter skola afsändas, må i så¬
dan Bank insättas mot erhållande af postremissvexel på be¬
loppet, utställd å Filial-Bank eller Enskild Bank i den stad,
dit penningarne skola afgå; och bör, i afseende å vexelns be¬
skaffenhet, samt dess företeende till accept eller inlösen, iakt¬
tagas de i förestående punkt gifria föreskrifter.
5:o. Skulle Filial- eller Enskild Bank underlåta att i
behörig ordning inlösa å densamma utställd vexel, bör den
embetsmyndighet, som erhållit sådan vexel, genast iakttaga
hvad vexelstadgan samt lag och författningar i thy fall stadga;
hvarjemte anmälan om förhållandet bör göras hos Kongl.
Maj:t, Som i Nåder täckes pröfva, huruvida samma Bank må
anses hafva gjort sig förlustig rättigheten att för publique verks
och inrättningars räkning utfärda eller emottaga remiss- vexel,
derom Nådig Kungörelse i sådant fall jemväl torde böra utfärdas.
1 händelse af bifall, härtill torde Rikets Höglofliga Stän¬
der hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att nödiga före¬
skrifter, i öfverensstämmelse härmed, varda genom utfärdad
Nådig Förordning vederbörligen meddelade.
L. J. Hierta.
M 232.
Vördsamt Memorial.
Till långifvares förmån har bysättningstvånget blifvit stad¬
gadt i lag, och den ene medborgaren medgifvet, att, till säker¬
het för en annans fordran, pantförskrifva åt denne sin per¬
sonliga frihet för lifstiden. Men pantförskrifning af friheten
är icke mindre rättskrärikande, än sjelfva slafveriet, eller att
för penningar sälja sig till träl. Den personliga friheten är
något, som medborgaren icke bör få pantsätta under hvilken
form som helst, framför allt ej uti ett fritt samhälle. Be¬
greppen om menniskorätt och menniskovärde uppresa sig lika
mycket deremot; och är det hög tid, att i civilrätten gifva
åt dem full betydelse och helgd. Och hafva långifvare och
fordringsegare vunnit något på denna orättvisa, att kunna
taga pantförskrifning på låntagares personliga frihet? Visst
icke. Om en eller annan haft fördel deraf, har det stora
flertalet deremot förlorat derpå, och förlorat långt mera. By¬
sättningstvånget har undergräft creditens grundvalar. Dessa
Den 1 December.
463
äro: arbetsamhet och hushållning. Bysättningstvånget har
alltför mycket vänjt långifvare att lemna dessa creditens
sannskyldiga elementor utur sigte och att blindt lita på, det
låntagare icke skulle våga blottställa sig för den hotande fa¬
ran af den personliga frihetens förlust. Men, såsom erfaren¬
heten vittnat, afskräcker bysättningstvånget icke en bland
tusende från lifgifvande af löpande skuldsedlar.
Jag föreslår och yrkar, fördenskull, borttagande af by¬
sättningstvånget helt och hållet från vår lagstiftning, ock ut¬
plånande af denna qvarlefva från en äldre tids barbari; och
långifvarne skola derpå vinna långt mera, än slösaren och
vinglaren. Det blir blott de sednare, som förlora, när de
förre hafva laglig utväg att genom skyndsam utmätning kom¬
ma i besittning af gäldenärens egendom, och att skyndsamt
kunna tvinga en tredskande gäldenär till cession och concurs.
Om remiss af denna motion till Höglofliga Lag-Utskottet
anhålles vördsamt.
A. Ludvig Holmqvist.
M 233.
Vördsamt Memorial.
Som det ej gifves någon bestämmelse om den ersättning,
som hör tillkomma Kronobetjent för försäljning af å landet
utmätta lösören, och villrådighet ofta uppstått, huruvida
ersättning till Kronobetjent för syneförrättningar, som af en¬
skilde personer påkallas, bör beräknas efter gällande Rese¬
reglemente eller efter andra punkten af Kongl. Förordningen
den 30 November 48S5, angående arfvode för auction å ut¬
mätt fastighet å landet, så föreslås:
l:o att den, som å landet verkställer auction a utmätta
lösören, måtte berättigas att, jemte skjuts och dagtractamente,
enligt ofvannämnde Nådiga Förordning, åtnjuta viss lämplig
procent af auetionssumman, äfvensom slagafgift, och
2:o att den Kronobetjent, som, enligt förordnande, å lan¬
det inom sitt tjenstgöringsdistrict verkställer syner i enskilda
mål, måtte derför erhålla skjuts och tractamente efter gäl¬
lande Resereglemente.
Upplysas bör, att det ej sällan inträffar, att, på ett af¬
stånd af 1, 2 och 3 mil från hemvistet, utmätes en mängd
Bil. till Borg.-Stind. Prot. 18i>9—1860. 30
m
Den 1 December.
lösegendom, som endast med stor kostnad kan forslas till
Sockenstugan. Länsmannen är derföre tvungen att utlysa
och hålla auction uti gäldenärens hemvist. För sjelfva resan
blir han nätt och jemnt ersatt, om han får beräkna skjuts
efter en häst och i R:dr SO öre om dagen, enligt 18SS års
Förordning; men för den tidsödande och med stort besvär
förenade indrifningen af auctionsmedlen har han ej en enda
skilling.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Pehr Staaff.
Jtä 234 (muntlig)
af Herr Staaff, om det under Kongl. Kammar-Collegium ly¬
dande Kammar-Årchivets förändring till ett särskildt obero¬
ende embetsverk.
(Återkallad den 3 December.)
JYs 253.
Vördsamt Memorial.
Sedan Kongl. Comitéen för jernvägsundersökningar i Ri¬
ket uti underdånigt Betänkande utförligt motiverat behofvet
och fördelen af en jernvägsbibanas anläggande från Asker¬
sund till den nu i Kongl. Propositionen föreslagna vestra
stambanan, anhåller jag, på de grunder, ofvannämnde Kongl.
Comité åberopat, om statsanslag för omnämnde bibana, hvil¬
ken så väl i strategiskt hänseende, sorn för hufvudbanan, ef¬
ter sannolik beräkning af trafikens närvarande, sig härigenom
än vidare ökande, betydlighet blifver fullt så räntebärande,
som sjelfva hufvudbanan.
Utan att vidare orda om nyttan, behofvet, ändamåls¬
enligheten och den strategiska vigten af nu föreslagna jernvägs-
bibana, ville jag vördsammast yrka,
att den af Kongl. Jernvägs-Comitéen föreslagna bi¬
banan emellan Askersund och vestra stambanan
måtte, samtidigt med sistnämnda hufvudbana, före¬
tagas till utförande och fullbordas under nästingå¬
ende statsregieringsperiod.
Anhålles om remiss häraf til! Höglofliga Stats-Utskottet.
G. O. Sundblad.
Den 1 December.
M 236.
Vördsamt Memorial.
På landsbygden eger enhvar frihet att, vid auetioners
anställande, genom antaget ombud verkställa auetionsförrätt-
ningen; i stad åter är denna rättighet inskränkt och tillkom¬
mer endast Magistraten eller af densamma förordnad Auctions-
kammare-Föreståndare. Detta förhållande har ofta varit före¬
mål för klander, enär det innebär ett tvång och inskränker
den, hvar och en tillkommande, ej mindre naturliga, än lag¬
liga rättigheten att på bästa sätt och efter eget godtfinnande,
vid förefallande behof, realisera sina tillhörigheter. Förutsatt,
att ett trångmål, en tvingande nödvändighet föranleder en
handlande, handtverkare, fabriksidkare eller hvilken annan
person, som helst, i samhället, att på en gång och i hast för¬
yttra sina tillhörigheter, måste han fördenskull vända sig till
den offentliga auetoriteten, på hvars behag det ankommer,
huruvida försäljningen kan försiggå inom en eller flera vec¬
kor, äfvensom redovisningen fördröjas. Att detta måste mehn-
ligt inverka icke blott på affaireslifvet i allmänhet, utan också
på den enskildes ställning, är tydligt och klart, ty om enhvar
eger rättighet att afsätta, hvad honom tillhör, hvad man kal¬
lar underhand eller i smärre partier, så bör han cj heller
förvägras, endast för det han är stadsbo, rätt att, när honom
lyster, sjelf verkställa en sådan afsättning i stort och på en
gång, hvilket sker genom auction. Då enhvar är skyldig att.
på utsatt tid eller förfallodag, ovilkorligen betala sina skulder
och infria sina förbindelser, bör han också vara oförhindrad
att bereda medlen dertill, och, i händelse af en oförmodad
förlust eller misslyckad speculation, kunna genom den person,
som eger hans förtroende, medelst offentligt upprop få för¬
yttra, hvad han till betäckande af sin skuld kan vilja för¬
sälja. För öfrigt är det tvifvelaktigt, huruvida icke den myn¬
dighet, som nu utöfvas af städernas Magistrater, att ensamme
förrätta auetioner, är en sjelftagen rätt, hvilken saknar stöd
af lag, endast tillkommen för att rikta städernas styrelser,
genom den på flera ställen temligen höga försäljningsprocen-
ten, eller ock grundad på föråldrade privilegier, sorn böra
upphäfvas, emedan de lägga hinder i vägen för eganderättens
fria och ovilkorliga utöfning.
468
Den 1 December.
Med anledning häraf, får jag föreslå:
att rättighet till auctions förrättande i stad, utan
någon särskild afgilts erläggande till stadens cassa
eller tjenstemän, hädanefter må vara för hvarje
välkänd person öppen.
uti Bilagor till Vcillofliga Borgare-Ståndets Protocoll vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm 1859 och 1860.
Pag. 226 råd. 11 ofvanifrån står 1858 läs 1858 1,890,173.
G. O. Sundblad.
Rättelser
» u 27
227 » 7
» » 39
228 » 7
233 » 28
» »
» 19
u 27
» 1858 » 1858 910,173.
» 1858 » 1858 781,117.
» 1858 » 1858 30,24.
» 1858 » 1858 261.
» 1858 » 1858 30,100.
» en quantitet af 150 Skepp, läs en
quantitet af 150,000 Skepp.
Namn-Register.
B.
Hager M i 75.
Berg » 119, 174.
Berger » • 98, 186.
Billström » 185, 184.
Björck » 80, 202, 203, 204.
Blanche » 3, 106, 166.
Boman » 40, 41, 132, 158, 134, 229.
Brun » 8, 84, 147, 148, 149, 130, 197.
227, 228.
Bäcklin » 28, 63, 66, 140, 181.
C.
Carlson M 16, 17, 18, 65, 64.
Cramér »138.
D.
Dahm JW 9, 10, 73, 74.
E.
Ekelund M 89, 127.
Ekholm »219.
Ekman » 126, 226.
Ellberg » 143.
Eneman » 87, 142.
Ericson » 107, 188.
F.
Fridstedt
M 15, 27, 144.
Gr.
Gahn, fl JW 31. 98. 99.
Grape » 37, 97.
Grenander »14, 23, 24, 25, 26. 42, 43, 100
151, 152, 153, 154. 210,
Gråå »62.
H.
Hammar M 189. 190, 191.
Hierta » 75, 76, 77, 78, 108, 109, 110
11!, 217, 218, 230, 231.
Hjertström »46.
Holmqvist » 128, 129, 150. 131, 232.
K.
Kistner M 32, 53. 34, 35, 36, 102, 103.
Kock »79.
L.
I.a Herstedt M 187.
Lamberg » 125, 124, 125, 165.
Lindeström » 162, 163, 164.
Lindstedt » 115, 116, 117, 118.
Lovén » 135, 136, 137
p.
Palander JY° 193, 194, 195. 196.
R.
Renström M 20, 45.
Ridderstad ...... » 1, 2, 6, 7, 88, 89, 90, 91, 92
/
Rinman, C. M 60, 61, 95, 96.
Rinman, F. A » 167, 16!!.
Rosenqvist »4, 13, 141.
Rudling » 101, 192.
Rydin » 8, 72, 158, 139.
$.
Schenström M 44, 171, 172, 17 3.
Schwan » 105, 161.
Staaff » 38, 39, 47, 48, 49. SO, 81, 82.
83, 84, SS, 56, 87, S8, 85, 86,
176, 177, 178, 179, 180, 233.
234.
Sundblad » 155, 156, 157, 235, 236.
Sundvallson » 19, 81, 82, 83, 221, 222. 223.
224, 225.
T.
Thollander M 145, 146, 215.
Trägårdh » 112, 113, 114.
W.
Warm M 104, 159, 160.
Wahlbom » 11, 12, 21, 22, 69, 70, 71, 122.
Wallenberg » 205, 206, 207, 208, 209. 210,
211, 212, 213, 214.
Wedin »182.
Wennerström » 169, 170, 198, 199.
Widell » 29, 67, 68, 120 121.
Wistelius • • » 220.
Ö.
Ödmansson
M 50.