Den 1 Augusti.
601
dast få hänvisa till Constitutions-Utskottets Protocoll, hvilka
ådagalägga, att dessa olikheter belöpa sig till en eller annan
ordlörändring och ingenting mera.
Herr Björck: Jag vill endast tillkännagifva, att mitt yr¬
kande om alslag blott afsåg ordalydelsen i Utskottets förslag,
och att, sedan jag nu erfarit att min föregående uppfattning
af Herr Lovens förslag varit grundad på ett missförstånd,
äfven, jag anser mig böra understödja sistnämnde förslag.
Ofverläggningen var slutad, och, med ogillande af Utskot¬
tets lörslag, hänvisade Ståndet, såsom dess gemensamma tanka,
till Constitutions-Utskottet en så lydande redaction af Tryck-
frihets-Förordningens 1 § 11 mom. och 4 § 2 moni.: »§ 1
ll:o Af allt hvad, som tryckos, ehvad det är skrifter, plan-
cher eller musicalier, vare Boktryckaren pligtig att från upp¬
lagan aftaga och utan betalning aflemna i Stockhom till Ju-
stitiai-Stats-Expeditionen och i Rikets öfriga städer till Justi-
tiae-Stats-Ministerns på stället varande Ombud så många full¬
ständiga och felfria exemplar, att Kongl. Biblioteket och de
under Riket lydande Universiteter erhålla ett hvardera, hvil¬
kas aflemnande bör verkställas hvarje år i tvänne omgångar,
sålunda, att före slutet af Junii och December månad leve¬
reras, hvad under halfåret näst före det sista blifvit tryckt.
Underlåter någon detta etc.
§ 4 2:o Till befrämjande af detta ändamål — — sed¬
nare, än skrifter, musicalier och plancher till försäljning eller
spridande — — lörordnade Ombud. Boktryckaren, — —
som denna föreskrift underlåter — — stadgadt är.»
§ »0-
Föredrogs, å nyo, Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkande, M II,
i anledning af väckta motioner om förändring i vissa delar
af Kongl. Förordningen den 27 November 1857, angående
villkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker.
Härvid förekommo:
Yttrandet, sid. 2.
Herr Waern: Jag är visserligen tacksam för den be¬
stämmelse, Utskottet föreslagit, i afsigt att förekomma den
såkallade »salningen», och hoppas att, genom full tillämpning
af detta stadgande, den största af de öfverklagade olägen¬
heterna skall afhjelpas. Men då flera sådane qvarstå, hade
det varit önskligt, om Utskottet tillstyrkt en förhöjning i det
minimum, som hittills varit bestämdt för bränvinsförsäljning
Den 1 Augusti.
af annan, än den, som eger rätt till minuthandel med eller
utskänkning af bränvin. Det motiv, Utskottet anfort för sitt
afstyrkande i denna del, kan jag icke gilla. Hvad, som kan
sägas gälla för antagande af 15 kannor såsom minimum, sy¬
nes mig i ännu högre grad tala lör ett minimum af 14, 12
eller 4 kanna, och jag kan icke finna, att den samhällsclass,
som har råd att på en gång köpa 15 kannor bränvin, före¬
trädesvis eger anspråk på consideration från lagstiftarens sida.
I sjelfva verket är både den ena och andra ziffran godtyck¬
lig; men då en gräns mäste finnas, tror jag den enda rätta
normen vara att söka i det qvantum, som rimligtvis kan
förutsättas utgöra det minsta förlag för den, som drifver
bränvinshatidei. Ett parti af 15 kannor är onekligen allt för
litet för att kunna såsom förlag betraktas, och jag är öfver-
tygad att man tryggt kan sätta beloppet fyra gåncer så högt,
utan fara att derigenom betunga dem, som handla med brän¬
vin. Det kan icke vara annat, än i högsta grad orättvist, att
den, som för sitt eget behof köper 15 kannor bränvin, icke
skulle vara skyldig att betala samma skatt, som den, hvil¬
ken köper ett mindre parti. På grund häraf föreslår jag,
att Ståndet måtte bestämma ifrågavarande minimum till 60
kannor.
Herr Björck: Jag tror det i allmänhet vara bäst att
så mycket, som möjligt, lemna förevarande författning ovid¬
rörd. Det kan med skäl ifrågasättas, om icke rätta sättet
att fördyra bränvinet är att beskatta endast sjelfva tillverk¬
ningen och i sammanhang dermed införseln af utländska spiri¬
tuosa. Den utväg, som här blifvit af motionairerne före¬
slagen, låter likväl försvara sig, så vidt man dermed afser
att hindra kroglifvet; men hvad angår den enskilda hushåll¬
ningen, synes det ej vara skäl att vidtaga någon förändring
i nu gällande föreskrifter. Särskildt vill jag fästa uppmärk¬
samheten derpå, att förevarande lag gäller alla spirituosa, så¬
väl främmande, som inhemska. På grund häraf, och då det
torde kunna antagas att den numera hårdt beskattade krö-
garen i allmänhet ej förser sig med större förlag, än en half,
högst en hel ankare, tillstyrker jag bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Herr Bidderstad: Jag instämmer med Herr Björck, och
tror Utskottets afstyrkande vara välgrundadt. Föreställom
oss ett byalag, bestående af 15 eller 20 personer, sorn ville
förskaffa sig bränvin från närmaste stad. I stället att för
detta ändamål inskicka hvar sitt kärl, skulle, enligt förslaget,
Den 1 August i.
603
desse personer blifva nödsakade att hämta bränvinet i ett
enda kärl och sedan dela varan sig emellan. I)å detta inne¬
fattar ett obehörigt intrång i den fria sjelfbestärnningsrätten,
som bör tillkomma en och hvar, yrkar jag bifall till Utskot¬
tets framställning.
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande bi¬
fölls.
Första yttrandet, sid. 3, jemte § (44) 43 i författnings-
lörslaget.
Herr Björck: Jag fruktar, att man här är på vägen
att taga ett steg, för hvars hela verkan man icke gjort sig
reda. Utan att derom yttra mig närmare, vill jag endast
erinra, att nu gällande författning i ämnet grundar sig på det
förslag, som afgals af ett vid 1834 års Riksdag för detta
ändamål särskildt tillsatt Utskott, hvilket åstadkom en så nog¬
grann utredning af frågan, att man endast med största för¬
sigtighet bör inlåta sig på ändringar af författningen. Jag
yrkar, på grund häraf, afslag å förevarande punkt.
Herr Wcern: Behofvet af här ifrågavarande stadgande
ådagalägges nogsamt deraf, att för närvarande saknas all be¬
stämmelse om ansvar för den öfverträdelse, hvarom här är
fråga. Huru mån man än må vara om författningens bibe¬
hållande i oförändradt skick, synes man dock icke böra sträcka
sin ifver ända derhän, att man vill skrifva en lag, utan att
tillika stadga ansvar för dess öfverträdande. Derföre, och då
föröfrigt ingen anmärkning blifvit gjord mot Utskottets för¬
slag, yrkar jag, att detsamma måtte bifallas.
Vidare anfördes ej, och Utskottets förslag godkändes.
Andra yttrandet, sid. 11,
Herr Dahm: Förevarande motion afser att undanrödja
en olägenhet, som icke är ringa, eller att ångfartygen icke
måtte .förvandlas till flytande krogar under lustfärder, eller
vid tillfällen då fartyget i hamn afbidar afgångstimman. Det
torde för ganska få vara obekant, hurusom ett ångfartygs
besök på lustresa vid herrgårdar och andra ställen ditlockar
en talrik allmoge, som till öfvermått förplägar sig, hvaraf
följden vanligen blir oljud, slagsmål och öfvervåld. Till före¬
kommande häraf, och då meningen med ångfartygens ut-
skänkningsrätt icke kan vara någon annan, än att bereda passa-
gerarne tillgång på nödvändighetsvaror, föreslår jag följande
enkla stadgande: »Utskänkning å ångfartyg till andra, än far¬
tygets passagerare vare förbjuden.»
Herr Rydin: Herr Dahms förslag är väl enkelt på pap¬
604
Ven 1 Augusti.
peret, men tillämpningen deraf skulle säkerligen falla sig nå¬
got kinkigare. Eller huru skulle det vara möjligt att der¬
öfver utöfva någon control. Det behöfves ju endast att man
uppgifver sig vara passagerare, och så snart någon lemnat
denna uppgift, som det oftast torde vara omöjligt att contro-
lera, kan han supa så mycket han behagar. Jag anser for¬
slaget vara alldeles opractiskt, och tillstyrker bifall till Ulskot-
tets hemställan.
Herr Ridderstad: Jag instämmer med Herr Rydin. Det
af motionairen omförmälda missbruk att passagerare-ångfar¬
tygen blifvit ett slags flytande krogar, som tili mehn för
landsbygdens befolkning höllos öppna för en och hvar, som
Sön- elier hvardag satte sin fot inom relingen, medan far¬
tyget låg vid land, är säkerligen i högsta grad öfverdrifvet.
Åtminstone har jag, — vid de många tillfällen, jag åtföljt
ångfartyg—icke haft tillfälle att bemärka något sådant. Jag
vill äfven fästa uppmärksamheten derpå, att i sednare tider
uppstått så kallade nattfartyg, hvilka anträda sina resor om
qvällarne. Den, som ämnar åtfölja ett dylikt fartyg, instäl¬
ler sig vanligen ombord kl. 6 å 7 på aftonen, och jag tror
att det icke skulle vara till fördel för en sådan resande, om
det vore honom förmenadt att på fartyget intaga den afton¬
måltid, hvaraf han kan vara i behof.
Jag anser motionen vara i hög grad omogen och till¬
styrker derföre Utskottets framställning.
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande bi¬
fölls.
Yttrandet, sid. 43, jemte en från Hedervärda Bonde-
Ståndet ankommen inbjudning i ämnet.
Utskottets yttrande godkändes, och inbjudningen lades
till handlingarne.
Första yttrandet, sid. 14, jemte § 26 i författnings-
förslaget.
Herr Hierta: För Utskottets förslag i I momentet af
denna § synas goda skäl förefinnas; men hvad angår 2:a mo¬
mentet, tror jag, att derigenom en alltför stor makt blifvit
lemnad åt städernas myndigheter, som de skulle kunna be¬
gagna helt och hållet efter subjectiva tycken, utan någon
allmänt gällande regel. Ehuru nyttigt det må vara att före¬
komma bränvins försäljning och förtäring i allmänhet, kari
jag icke finna annat, än att det skulle vara att alltför myc¬
ket försvåra möjligheten för de personer, som åtagit sig en
viss afgift för utöfning af bränvinsförsäljning, om de skulle
Den t Auguut i.
blifva underkastade en sådan obestämdhet, som detta förslag
åsyftar. Man torde ej eller böra belt och hållet förbise den
omständigheten, att skatten för tillverkning och försäljning
af bränvin är tagen i anspråk för en högst betydlig andel
af Statsinkomsterna; och ehuru jag icke tillhör deras antal,
som anse en moralisk grund förefinnas för detta slags be¬
skattning. tror jag dock, att man, sedan densamma en gång
blifvit antagen, icke bör motarbeta de resultater, som deraf
påräknas. Jag hemställer derföre om afslag å 2:a momentet.
Herr Dahm: Det har blifvit anmärkt, att denna §
skulle innebära en förnärmelse mot dem, som köpt rättig¬
heten att försälja bränvin. Men härvid måste besinnas, att
rättigheten erhållits endast på viss tid eller under villkor att
kunna inskränkas, och att, då man framgår i den riktningen
att inskränka bränvinsförsäljningen mer och mer, utgör denna
inskränkning endast en fortsättning af hvad, som blifvit bör-
jadt. Det är sannt att dessa stadganden hafva ett under¬
ligt utseende; men sådant är helt naturligt, emedan de äro
påkallade af ett exceptionelt fall, nemligen superiet. 1 följd
häraf skulle jag, i stället att, såsom Herr Hierta, söka be¬
gränsa bränvinslagstiftningen, fastheldre vilja än vidare ut¬
sträcka densamma i så måtto, att den åt vederbörande myn¬
dighet i stad här medgifna rättighet blefve gällande äfven
för landet. Med afseende å innehållet af 25 §, ville jag så¬
ledes föreslå att 26 § måtte erhålla följande lydelse: »Ve-
»derbörande myndighet ege att bestämma, hvilka tider på
»dygnet minuthandel med och utskänkning af bränvin må
»vara tillåten. Skulle anledning förekomma dertill att ut-
»skänkning af bränvin bör förbjudas i stad vid marknad eller
»något af de öfriga tillfällen, som i föregående § nämnas, eger
»vederbörande myndighet att jemväl derom meddela före-
»skrift». Det inses lätt, att, då man erkännt Statsmyndighe¬
ternas rättighet att på detta sätt göra inskränkning i brän¬
vinsförsäljningen, consequencen fordrar, att denna rättighet
äfven till landet utsträckes. Jag är ock öfvertygad, att myn¬
digheterna icke skulle begagna samma rättighet i andra fall,
än der sådant af behofvet fullt påkallades. Hvar och en,
som erfarit de förderfliga följderna af bränvins utskänkning
på landet vid något af de i 25 § omförmälda tillfällen, skall
nödgas erkänna, att den lilla skada, som genom ifrågava¬
rande stadgande kunde tillfogas utminuteraren, icke i någon
mån kan jemnföras med det myckna onda, som denna hand¬
tering åstadkommer bland allmänheten.
806
Den i Augusti.
Herr Rudling: Den i 26 § 2;a mom. medgifna rättig¬
het för vederbörande myndigheter i stad att tillfälligtvis in¬
ställa bran vinsförsäljning synes mig vara grundad på goda
skäl. Det är bekant att under marknader och andra dylika
tillfällen stundom uppstå slagsmål på stadskrogarne. Om
myndigheterna då icke egde makt att låta stänga krogen,
skulle oordningarne på ett betänkligt sätt ökas. Jag tror
derföre, att ingen, som älskar ordning, bör motsätta sig ifrå¬
gavarande förslag, hvilket jag, för min del, tillstyrker, med
förklarande att jag icke har något emot förbudets utsträc¬
kande äfven till lapdsbygden, der det dock torde vara min¬
dre behöfligt, än i städerna.
Herr Rydin: Ehuru jag icke förväntar någon synnerlig
vinst af det här föreslagna stadgande, tror jag, att detsam-
mas tillvaro i många fall skulle vara helsosamt; och då jag
icke kan antaga att vederbörande myndigheter skulle i otid
begagna sig af rättigheten att förbjuda bränvinsförsäljning,
tillstyrker jag bifall till förslaget.
Herr Hierta: Jag instämmer med de föregående ta-
larne deruti, att det är ett stort ondt, som uppenbarar sig
i följderna af bränvinssuperiet under större folksamlingar.
Men om man vill söka förekomma detta onda genom lag¬
stiftningen, måste sådant ske genom mera bestämda före¬
skrifter, än ett blott öfverlemnande åt vederbörande att efter
omständigheterna förfara så, som dem godt synes. Anser man
det vara skäl att tillåta städernas myndigheter att vid ett
inträflädt slagsmål låta stänga krogen, så må man derföre i
denna § uttryckligen medgifva en sådan tillåtelse. Jag kan
likväl icke dela den för öfrigt vackra och optimistiska tanke,
som här blifvit uttryckt, att myndigheterna aldrig skulle
missbruka sin makt. Kunde man hysa en sådan föreställning
om myndigheter i allmänhet, så behöfdes icke mångå lagar
och reglementariska föreskrifter; ty det heter ju, att en god
domare är bättre, än en god lag; men erfarenheten gifver
tillräckligt stöd för det påstående, att våra myndigheter icke
alltid äro så kloka och visa, att lagarne kunna anses um¬
bärliga. Mot det af Herr Dahm föreslagna amendement till
!:a morn. skulle jag icke hafva något att invända, såvida
denna föreskrift vore meddelad och kungjord innan entrepre-
nadauctionerna för bestämmande af utskänknings-skatten
företagas. Men särdeles obilligt måste det vara, om, sedan
utskänkaren förbundit sig att för sin rörelse erlägga en viss
hög afgift, myndigheterna skulle ega att efter behag förordna
Den I Augusti.
om inskränkning i tiden för rörelsens utöfvande. Då för
slaget således i mer än ett hänseende synes tarfva en om¬
arbetning, hemställer jag, om icke detsamma må till Utskot¬
tet återremitteras.
Herr Ridderstad: Städernas Magistrater och Polis ut¬
göra den enhet, som der representera den allmänna ordnin¬
gen. Att åt dessa myndigheter skänka all den styrka, som
är nödvändig för ordningens upprätthållande, måste derföre
vara af största vigt. Det kan icke förnekas, att städernas
krogar äro egentliga källan till flertalet af de oordningar, som
ega rum. Nykter, är den Svenske medborgaren i allmänhet
lugn, fredlig och laglydig, men i sitt berusade tillstånd blir
han ofta motsatsen. Det är således angeläget att Magistra¬
terna ega rätt att i det allmännas interesse vid sjelfva källan
söka förekomma de skadliga följderna. Man mäste dämma
i bäcken, för att icke sedermera genom oordningarnes växande
å och ström se alla sina bemödanden gäckade. Entrepre-
neureri, som åtagit sig en viss afgift för utskänkning af brän¬
vin, måste, då han på förhand visste att ifrågavarande makt
blifvit tillerkänd myndigheterna, underkasta sig lagens följder.
Då erfarenheten redan ådagalagt behofvet och nyttan deraf
att vid tillfällen af störse folksamlingar bränvinsutskänknin-
gen, när omständigheterna sådant påkalla, inskränkes, hvar¬
före skall man då hindra att rättigheten dertill genom lag
tillerkännes Magistraterna? Kanske kunde man genom denna
lag rädda månget menniskolif, som eljest skulle gå förloradt.
Man vet att menniskolif ofta spillas vid krogdörrarne. Jag
yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Lallerstedt*).
Herr Rudling: Det vore beklagligt, om man. såsom
Herr Hierta anser, icke kunde hysa så stort förtroende till
Polismyndigheterna, att man tilltrodde dem att bedöma när
behof inträffade att låta tillstänga en krog. Om den värde
talarens misstroende i detta hänseende grundar sig på någon
hans erfarenhet om hufvudstaden och ordningen der, så vore
sådant rätt illa; men jag tror icke att detta kan vara för¬
hållandet. Det är icke antagligt att någon myndighet af en
blott nyck eller ett infall skulle söka förhindra en loflig
näring; och om det inträffade, skulle ett sådant tilltag säker¬
ligen icke undgå att blifva föremål för laga åtal. Jag hade
') Herr Lallerstedls vid tryckningen ej aflentnade anförande tryc¬
ke! i slutet af detta band.
Den i Augustt.
i sanning föreställt mig, att man skulle hysa mera förtro¬
ende till myndigheterna, än till krögarepersonalen.
Herr Hierta: Jag her att få fästa de siste talarnes
uppmärksamhet derpå, att deras onekligen vackra afsigt, den
jag för Öfrigt delar, skulle vinnas, om genom en redactions-
förändring i förslaget blefve bestämdt, vid hvilka tillfällen
myndigheterna skulle ega att vidtaga ifrågavarande åtgärd;
men omöjligen kan jag nöja mig med den obegränsade makt,
som innefattas i det af Utskottet här begagnade uttryck:
»Skulle anledning förekomma dertill att utskänkning af brän-
»vin bör förbjudas etc.» Herr Dahm har väl sökt att göra
redactionen något närmare bestämd; men jag finner äfven i
hans förslag en lucka, och tror, på sådan grund, att ända¬
målet bäst vinnes genom återremiss. I anledning af Herr
Rudlings mot mig riktade appell i fråga om myndigheternas
urskiljningsförmåga, vill jag öppet förklara, att jag till dem
icke kan hysa något särdeles förtroende i det fall, hvarom
bär är fråga, emedan jag af erfarenhet känner, att Polis¬
myndigheterna, i synnerhet på de ställen, der de icke kunna
öfvervakas af offentligheten, lätt förledas till att handla god¬
tyckligt och despotiskt. I)å nationen bör hafva att trygga
sig vid det af vår nuvarande Konung antagna valspråket att
»land skall med lag byggas», vet jag icke, hvarföre just de,
sorn på grund af laglig rättighet befatta sig med utskänkning
af bränvin, skulle vara undantagne från åtnjutandet af denna
ett lagbundet samhälles välgerning och sålunda på sitt sätt
kunna anses fogellria. Jag har alltid, så långt jag förmått,
bekämpat och ämnar äfven för framtiden, så vidt på mig
ankommer, bekämpa godtycket, hvarhelst och under hvilken
form det än vill framträda.
Herr Björck: Det lider intet tvifvel, att en bland re¬
presentationens förnämsta uppgifter är att söka från godtyck¬
lig behandling skydda hvarje medborgare, han må för öfrigt
sysselsätta sig med bränvinsförsäljning eller hvilken annan
loflig handtering, som beläst. Hvad sjelfva saken angår, så
innefattar 1 inom. 26 § ett stadgande, som länge varit af
behof påkalladt. Det torde inom landet knappt finnas någon
stad, der icke Magistraten ansett sig berättgad vidtaga den
åtgärd, hvarom här är fråga, oaktadt nu gällande lag icke
uttryckligen medgilver en sådan rätt. Meri då denna rätt.
obestridligen bör finnas, är det ock i sin ordning att ett
stadgande derom i författningen införes. Emellertid hade
det varit önskligt, om Utskottet här valt ett lyckligare ut¬
Den 1 Augusti.
tryck, än »vederbörande myndighet», hvars rätta betydelse
otvifvelaktig! skall blifva underkastad mycken tvist, åtmin¬
stone i de städer, der polismakten är delad mellan Magistra¬
ten och en Polismästare. Jag skulle derföre vilja recom-
mendera återremiss af första momentet, på det Utskottet
måtte söka utfinna eif lämpligare och mera bestämdt uttryck,
i stället för det nyssnämnda.
I fråga äter om 2 morn., har meningen dermed uppen¬
barligen blifvit af Herr Rudling orätt upplättad, då han an¬
tagit att mom. blott innebär en tillåtelse för stadsmyndig¬
heterna att i anledning af inlrätfädt slagsmål låta tillstänga
en krog; ty att polisen i ett dylikt fall eger rätt alt hälla
utskänkningsstället stängdt, till dess man lyckats att återställa
ordningen, derom har, mig veterligen, ännu aldrig någon tvist
uppstått. Men hvad, som afses med förevarande förslag, skulle
vara en rättighet lör vederbörande myndighet (denna må nu
vara Magistraten eller någon annan), alt vid ett tillfälle, då
i stad skall hällas en stämma, beväringsmönstring eller nå¬
got dylikt, decretera och förklara, att under bela den lid,
förrättningen pågår, försäljning af bränvin icke på något ställe
i staden må ega rum; och om detta verkligen är meningen,
anser jag stadgandet vara så opracliskt, att det aldrig skall
vinna tillämpning. Ingenting vore väl orimligare, än att, t.
ex. under en marknad, som hålles i hufvudstaden och räc¬
ker 14 dagar, förbjuda all försäljning af bränvin på de hun¬
dradetals krogar, som har finnas. 1 andra orter äro väl för¬
hållandena icke så storartade; men hvad, som icke hör till
det ovanliga, är, att i en stad med 2 eller 3 krogar hålles
marknad, sorn varar i 2 dagar, och icke ens vid sådane
tillfällen lärer det låta sig göra alt inställa all bränvinsför-
säljning i staden, endast derföre att en marknad der hålles.
Förevarande 26 § handlar blott om försäljning af bränvin i
siad. men Herr Dahm har ifrågasatt ett tillägg, åsyftande
dess utsträckning äfven tili landsbyggden. För landet har
dock lagen redan sörjt i 25 §:n, och jag tror att Herr
Dahms tillägg innefattar en sammanblandning, som endast
skulle åstadkomma mycken oreda. Man bör lör (ifrigt ihåg¬
komma a 11 ^ förhållandena i stad och på landet äro väsendt¬
ligen olika. På landet finnes inom ett vidsträckt område
blott ett enda ställe, der bränvinsförsäljniug eger rum. De,
som besöka, detta ställe, samlas der uteslutande för detta
ändamål, och bränvinsförsäljningen kan således der under
Borg.-Stånd. Prof. rid Itthsd. 1859 —1860 V. 59
610
Den i Augusti.
vissa omständigheter förbjudas. Men helt annorlunda är för¬
hällandet i en stad, och man kan icke med skäl fordra att
dess innevånare skulle i en hast förändra sina lefnadsvanor,
derföre att en tillfällighet i staden sammanfört en främman¬
de befolkning. Jag skulle derföre helst önska afslag å 2
moni., men då sådant icke torde öfverensstämma med Stån¬
dets mening, hemställer jag om äterremiss af 26 § i dess
helhet, i ändamål att, till förebyggande af godtycke, de fall,
då ifrågavarande rättighet skulle få begagnas, malte så myc¬
ket, som möjligt, inskränkas, och framför allt att det måtte
blifva bestämdt, hvad med »vederbörande myndighet» rätteli¬
gen hör förstås.
Herr Rydin: Det skall vara mia likgiltigt, om Ståndet
med eller utan förändring godkänner Utskottets förslag, eller
helt och hållet afslår detsamma, emedan det, enligt min tan¬
ke, är mindre behölligt; men med kännedom om de stora
svårigheter, som inom Utskottet varit förenade med frågans
behandling, måste jag på det högsta motsätta mig en åter-
remiss, emedan jag fruktar att sådant skulle hafva till på¬
följd alt allt det goda, denna författning innehåller, blefve
nära nog tillintetgjordt.
Herr Rudling: Herr Björcks anförande visar att han
uppfattat 2 momentet i Utskottets förslag på annat sätt, än
jag. Såsom redan är nämndt, hade jag föreställt mig me¬
ningen vara den, att vederbörande myndighet skulle ega att
låta stänga ett ntskänkningsställe, då fara vore för handen
att der började oordningar skulle komma att under någon
längre tid fortfara. Det är dock möjligt att förslaget behöf-
ver förtydligas och. om i detta syfte yrkas återremiss, har
jag ingenting deremot. Jag vill nämna att just i den stad,
der jag är boende, finnes för krogarne meddelad en särskild
ordningsstadga, som, jemte uppmaning till krögaren att söka
bibehålla god ordning på stället, tillika innehåller den be¬
stämda föreskrift, att, då något ordningen störande uppträde
på en krog förefinnes, vederbörande polismyndighet genast
skall låta tillsluta krogen. Det synes mig ingalunda olämp¬
ligt alt en sådan rättighet varder i nu ifrågavarande lag ut¬
tryckligen medgifven, på sätt UtskottPts förslag äfven lärer
åsyfta.
Herr Ridderstad: Då jag nyss förordade Utskottets
förslag, skedde det under föreställning att den rättighet,
hvars medgifvande derigenom åsyltas, blott i exceptionella
fall skulle kunna begagnas. Jag erkänner, att jag heldre
Ven 1 Augusti.
611
slaller mig under del godtycke, som en ansvarig myndighet
i ordningens namn möjligen kan utöfva, än jag underkastar
mig godtycket hos en rusig person. Emellertid medgifver
jag, att, om det föreslagna stadgandet uppfattas så, som Herr
Björck uppfattat detsamma, man har goda skäl att vara tvek¬
sam, ty. enligt denna uppfattning, skulle myndigheternas rätt
Elifva utsträckt allt för långt, och vida utöfver hvad jag före¬
ställer mig hafva varit Utskottets mening. Jag förenar mig
derföre med Herr Björck i hans yrkande om äterremiss.
Herr [Herta: Jag hegärde ordet för att söka skingra
Herr Rydins farhåga för följderna al en återremiss. Då Stån¬
det redan godkännt föregående delar af Betänkandet, tror jag,
att den omarbetning af ifrågavarande §, sorn ansetts behöf¬
lig, bör kunna snart nog och utan särdeles svårighet af Ut¬
skottet verkställas; men ett försök att nu inom Ståndet
åstadkomma en tillfredsställande redactionsförändring torde
icke utfalla lyckligt. I anledning af Herr liidderslads sista
yttrande, vill jag endast fästa haus uppmärksamhet derpå,
att vid de liesta tillfällen, då man haft anledning beklaga sig
öfver godtycke från maktinnehafvarnes sida, den godtyckliga
åtgärden verkligen varit i ordningens namn vidtagen.
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande, jerne
26 §:n i författningsförslaget, återremitterades.
Andra yttrandet sid. 54.
Herr Dahm: På de grunder, som äro anförda i Herr
Olivecronas reservation, anhåller jag, att Ståndet måtte bi¬
falla Prosten Lundholms förslag om tillägg af ordet »torgdag»
i 1 mom. af ifrågavarande §.
Vidare anfördes ej, och Utskottets yttrande bifölls.
Tredje yttrandet sid. 14,
Herr Dahm: 1 2 moni. af ifrågavarande § stadgas,
att bränvin vid Ting ej må säljas annorlunda, än vid målti¬
der åt spisande gäster. I hvilken ringa grad detta förbud
respecteras, torde för få vara obekant. Vanligen tillgår det
så, att den, som försäljer bränvinet, framställer på disken
elt antal smörgåsar af en fingerändas storlek. Hvarje sup
bränvin, som utlemnas, ål följes af en sådan smörgås och dä
anses köparen vara en spisande gäst. Det är dock klart
alt en dylik handel i sjelfva verket icke är något annat, än
en naken utskänkning af bränvin. Utskottet yttrar, att det
yore högst tvifvelaktigt, om man genom att vid ifrågavaran¬
de förrättningar helt och hållet förbjuda l)rä,uvinsptskänkuing
skulle lyckas förekomma alt, såsom nu någongång händer,
612
Den 1 Augusti.
en eller annan af Tingsmenigheten framträdde öfverlaslaii lill
dombnrdet. Då det emellertid är constaleradt, att man ge¬
nom ett dylikt förbud lyckats förebygga oordningar vid mark¬
nader, vet jag ej, hvarföre icke förbudet kan antagas med¬
föra samma goda verkan äfven vid Tingstillfällen. Det he¬
ter vidare i Betänkandet, att olägenheterna af ett sådant lör-
bnd hufvudsakligen komme att drabba Domaren och hans
biträden samt Nämnden. Detta k3n icke vara y tträdt på
fullt allvar. Jag Ivan icke tro, att någon Domare eller Nämnd
skulle beklaga saknaden af krog påjTings-stället, eller befin¬
na sig sämre under vistandet der derföre, att någon utskänk¬
ning af bränvin icke egde rum. Af dessa skäl, och då l ing
obestridligen äro jemnförliga med de förrättningar, vid hvilka
bränvinsutskänkning enligt 1 mom. är förbjuden, anhåller
jag, att Ståndet mätte, med bifall till Prosten Sondéns re¬
servation i denna del, besluta tillägg af ordet »Ting» i nyss¬
nämnda moment.
Herr Ridderstad: Det ligger en djup orättvisa i den
anklagelse, som blifvit riktad mot Svenska folket genom på¬
ståendet att den vid Tingsställen närvarande menigheten ofta
öfverlaslar sig på ett sätt, som är kränkande för domstolen
och rättskipningen. Rättens närvaro på stället måste ingifva
en helt annan känsla såväl hos de rättsökande, som hos de
vittnen, hvilka der framstå. Man erfar väl ofta hvarjehan¬
da olycksfall från marknadsplatserna, men ännu har icke, så
vidt jag känner, förnummits något sådant från våra Tings¬
ställen. Jag kari icke finna annat, än att förevarande mo¬
tion är lika omogen, som en och annan af de föregående,
och förordar derföre bifall till Utskottets framställning.
Herr Rydin: 1 orter, der Tingen fortgå under flera
veckor, skulle det vara högst orimligt att stadga ett sådant
förbud, som motionairen här föreslagit. Nog har bränvinet
i vårt land vållat mycket ondt, men icke äro väl följderna
deraf till den grad förfärliga, som motionairen tyckes före¬
ställa sig, och, i jemnförelse med andra länder, är superiet
hos oss icke särdeles öfverdrifvet. Jag hemställer alltså att
motionen måtte lemnäs utan afseende.
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande bi¬
fölls.
Första och tredje yttrandena, sid. lä.
Återremitterades, i följd af förut beslutad återremiss af
26 § i författniugsförslaget.
Yttrandet, sid. 16.
Ven i Augusti.
613
Herr Dahm: Då jag specielt känner, på hvad sätt
ifrågavarande stadgande plägar tillämpas, föranlåtes jag vid¬
hålla mitt af Utskottel aistyrkta förslag. Det är icke ovan¬
ligt att, till exempel på så kallade nykterhetsvärdshus, åt
gästerna bjudes bränvin och, ehuru flaskan alllid står fram¬
me och betalning erlägges, heter det naturligtvis att ingen
bränvinsförsäljning egt rum. På detta sätt förvandlas lätt nyk-
terhetsvärdshuset till krog. Utskottet anmärker väl, att de i ifrå¬
gavarande § förekommande orden »salubod för handel med an¬
dra, varor, än bränvin» skulle innefatta det af mig åsyltade
förbud, men då jag, lika med Prosten Sondén, tror att begrep¬
pet salubud icke blifvit så bestämdt, att det kan omfatta både
ölstugor, mjölk- och bröd-magaziner, nykterhetsvärdshus
m. m., hemställer jag, att Ståndet måtte godkänna det i
Prosten Sondéns reservation framställda förslag till förändrad
lydelse af 51 §.
Herr Rydin: Då den af motionairen åsyftade mening
redan finnes tydligen uttryckt i det nuvarande stadgandet,
anser jag ali förändring deraf öfverflödig, och yrkar derföre
bifall till Utskottets hemställan.
Herr Werrn: Ordet »utdelning», som här förekommer,
anser jag innefatta en hög grad af tvätydighet. I föregåen¬
de S:te §, som angår villkoren för utskänkning af och mi¬
nuthandel med bränvin, göres skillnad emellan stad och Iand
i så måtto, som utskänkning (örbjudes på båda ställena,
men minuthandeln endast på landet. Då nu i 31 § begag¬
nas uttrycket utdelning, kan sådant lätt gifva anledning till
den oriktiga uppfattning, att derunder äfven bör lörstäs mi¬
nuthandel. Jag föreslår derföre, att ordet »utdelning» må
utbytas mot »utskänkning».
Herr Ridderstad: Om man vid formulerandet af en
författning äflas att lagstiftande följa i spåren hvarje, äfven
den minsta, företagsamhet, skall man, långt ifrån att uppfylla
lagstiftningens höga bestämmelse, endast göra lagbuden för¬
hatliga, att icke säga löjliga. Derhän skulle man ock
komma genom antagande af nu förevarande förslag, hvilket
jag finner vara lika småaktigt och omoget, som flera af
dess föregångare; och anhåller jag fördenskull, att det¬
samma, såsom Utskottet visligen tillstyrkt, må lemnäs utan
all uppmärksamhet.
Herr Björck: Det är visserligen bekant, alt denna §
af en del underdomstolar blifvit oriktigt tillämpad i så måtto,
att en person, sorn vunnit laglig rättighet att idka minut¬
614
Den 1 Augusti.
handel med bränvin och andra varor, ansetts till ansvar för¬
fallen derföre att han från sin salubod utlemna! bränvin i
minut. Men det är ock lika nogsamt bekant, att Hof-Rät-
terna upphäft sådane orimliga domslut i hvarje fall, der
de blifvit öfverklagade. Förevarande § angår, såsom orda¬
lagen uttryckligen angifva, endast den, som icke handlar
med bränvin, oell vid sådant förhållande kan ordet »utdel¬
ning» icke betyda annat, än utskänkning af bränvin supvis.
Att försälja bränvin i större partin, än IS kannor, är hvars
och ens ratt, och någon anledning till inskränkning i denna
rätt kan rimligtvis icke hämtas från §:ns nuvarande lydelse.
I följd häraf, anser jag någon ändring deraf icke behöflig
och yrkar bifall till Utskottets framställning.
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande
bifölls.
Första yttrandet, sid. 18, jemte § (35) 34 i författ-
ningsförslaget.
Herr Thollander: Mot Utskottets förslag i 1 morn. har
jag ingenting att erinra, men mot 2 mom. kan med skäl
invändas, att der icke blifvit nog bestämdt uttryckt, hvad
man egentligen åsyftat. Het kan nemligen icke vara någon
förbjudet att i en bod, der utminutering af bränvin får ega
rum, köpa den tillåtna quantiteten, vare sig för eget behof
eller, enligt anmodan, för andras räkning. Den olägenhet,
som man med det föreslagna stadgandet velat afhjelpa, ät*
utan tvifvel den, att en person, som icke lörvärfvat minu-
teringsrätt, skulle kunna kringgå författningen genom att till
försäljning åt särskilde requirenter uppmäta i mindre kärl
ett ringare quantum bränvin, än 13 kannor, men likväl ej
utlemna det sålda förr, än sistnämnda kanntal vore tingadt
och betaldt. Men, enligt förslaget, skulle den, som eger rätt
till minuthandel med bränvin, vara förmenadt att till flere
personer försälja det quantum bränvin, som han är berät¬
tigad att afyttra till en hvar af dessa personer särskildt.
Det bör derföre uttryckas, att ifrågavarande stadgande icke
afser någon annan, än den, som ej eger rätt att idka mi¬
nuthandel med bränvin, helst det icke bör vara någon för-
vägradt alt af sina grannar mottaga uppdrag att för deras
räkning köpa bränvin, förutsatt att handeln sker i den ord¬
ning, lag föreskriiver. Jag vill tillika upplysa att Bonde-
Ståndet redan återremitterat denna §. på grund af samma
anmärkning, som nu blifvit af mig framställd.
Herr Ridderstad: 1 mom. af Utskoltets förslag lyder
Oen 1 Augusti.
615
sålunda: »Byte af bränvin mot bränvin eller andra varor,
äfvensom utlåning af bränvin, vare lika med bränvinsförsälj-
ning ansedd». Om jag således har ett partie bränvin och
utbyter detta mot t. ex. spanmål, så skulle detta altal få
namn af en bränvinsaffäire. Men hvarföre icke lika gerna
kalla den en spanmålsafläire? Den ena varan är väl lika
god, som den andra; men om man anser spanmålen såsom
en ädlare vara, än bränvinet, hvarföre då icke gifva afTairen
det ädlaste namnet och kalla den en spanmålsafTaire? Det
2:dra mom., med hvilket det l:sta har ett ostridigt, om än
aflägset, sammanhang, lyder som följer: »Köper någon brän¬
vin gemensamt med en eller flere, eller för 2 eller fleras
räkning, för att mellan dem delas, vare ansedd, som hade
han det ensamt köpt och åt hvar och en af de öfrige sålt
dennes andel». Jag antager alt ett byalag, bestående af 20
delegare, i en bråd tid, t. ex. skördetiden, skickar en per¬
son till staden att för deras gemensamma räkning köpa 20
kannor bränvin. Skulle det väl vara rimligt, om i detta
fall en hvar af dessa delegare vore nödsakad att sända sär¬
skildt käril till alhämtning af sitt cjuantum bränvin? Sådant
skulle dock blifva en nödvändig följd af det föreslagna stad¬
gandet, hvilket innefattar ett ingrepp i den fria sjellbestäm-
ningsrätten och i sjelfva verket berör en af dessa små lag¬
stiftningsfrågor, med hvilka det icke är Rikets Ständer vär¬
digt att sig befatta. På grund häraf, förkastar jag, för min
del, Utskottets förslag.
Herr Rydin: Behofvet af förevarande stadgande åda-
galägges nogsamt af det kända förhållande, att många miss¬
bruk egt rum genom byte af bränvin mot bränvin, och att
sådant byte af vederbörande auctoriteter ansetts lagligt.
Jag tillstyrker förslaget.
Herr Björck: Jag fruktar att man här inlåtit sig på
en väg, der man, huru hög grad af skarpsinnighet man än
må besitta, dock till slut skall nödgas gifva tappt. 1 före¬
varande ämne äro enkla och klara bestämmelser redan med¬
delade, och jag tror att man dermed måste låta sig nöja.
Försöker man att gä mera i delail, så löper man fara att
inveckla sig i en mängd svårigheter och motsägelser, med
den påföljd, att lagen snart förlorar allt anseende. Det är
och förblir omöjligt att skrifva eri lag, som icke lemnar nå¬
got utrymme för dem, som vilja kringgå densamma, och förgäf¬
ves skall lagstiftaren bemöda sig att i detta hänseende upp¬
ställa något oöfversligligt hinder.
616
nen 1 Augusti.
Antager man nu att l:sta morn. i Utskottets förslag är
af behof på kalladt, så har detta moni. derjemte den förtjen-
sten, att det är begripligt och har sin tydligt uttryckta me¬
ning. Men huruvida detsamma kan sägas om 2:dra och
3:dje morn., lemnar jag derhän. Dessa morn., långt ifrån
att ens sig emellan ega öfverensstämmelse, stå tvärtom i
den mest uppenbara strid mot hvarandra. I 2:dra mom.
heter det, att den, som köper bränvin gemensamt med en
eller (lere eller för fleres räkning, skall anses och behand¬
las såsom hade han det ensamt köpt; men i 3:dje mom.
deremot säges, att den, som säljer bränvin, med vetskap om
sådan gemensam handel, skall anses såsom hade han till
hvar och en af köparne föryttrat hvad på denne kommit;
och således skulle köparen betraktas såsom ensam köpare,
men säljaren deremot anses såsom den der sålt till hvar
och en bland dem, hvilka stått bakom den synlige köparen.
När sålunda en och samma handling i lagen caracteriseras på
två alldeles motsatta sätt, visar sig uppenbart att man är inne
på en falsk väg. Huruvida detta försök att undanrödja en
speciel olägenhet skulle lyckas, är åtminstone mycket tvif¬
vel underkastadt; men den säkra följden deraf vore, att la¬
gen blelve föraktad och en ny sporre gifven åt dem, som
sysselsätta sig med att uttänka medel att kringgå lagen;
och jag vill derföre afråda från försöket. Jag yrkar afslag
på 2:dra och 3:dje morn., hvilka, som jag nu tror mig haf¬
va visat, sins emellan äro så stridiga, att de omöjligen i en
och samma lag kunna erhålla plats.
Herr Dahm: Jag bot vidar, att de, som motsätta sig
ifrågavarande förslag, erfarit någonting om de otäcka följ¬
derna af den så kallade »salningen» i småstäderna. En del
af dessa följder har jag redan i min motion påpekat, och
jag skulle nu, derest jag icke fruktade att upptaga Ståndets
tid, kunna lemna en fullständigare, i bjerta färger hållen
beskrifning öfver förhållandet. Man bör visserligen i all¬
mänhet akta sig att reglementera för mycket, men, såsom
jag förut anmärkt, utgör hela bränvinslagstiltningen någon¬
ting exceptionell, hvarpå man icke kan tillämpa denna all¬
männa grundsats. Det har blifvit sagdt, att en motsägelse
skulle ega rum mellan 2:dra och 3:dje mom. Detta beror
alldeles på sättet huru man uppfattar saken, och, för min
del, kan jag icke finna att någon motsägelse här eger rum.
Tvärtom tror jag, att dessa två mom. stå i nära öfverens¬
stämmelse med hvarandra, emedan man på båda ställen, så
Dcv 1 Augusti.
817
att säga, tagit för pannan den person, man ansett möjlig
att åtkomma. Likasom, enligt 2:dra morn., köparen skulle
dömas för sin handling, bestående deruti att han för andras
räkning på olofligt sätt köpt bränvin, likaså skulle, enligt
3:dje morn., köpmannen blifva ansvarig för sin handling,
att sälja bränvinet till en person, som, köptnannen veterli¬
gen, representerat flera. Detla kan icke med fog sägas in¬
nebära någon motsägelse, och jag vidhåller mitt yrkande om
bifall lill förslaget.
Herr Wejern: Om jag, ifråga om att meddela regle-
mentariska föreskrifter, icke kan gå så långt, som Herr
Dahm, så kan jag ännu mindre instämma i Herr Björcks
åsigt, att man bör öfvergifva allt reglementerande och för¬
klara att här icke kan skrifvas mer, än hvad, som redan
är skrifvet. Jag tror fastheldre, att väre lagkarlar icke
äro så okunnige, att de ej förmå skrifva tydlig Svenska.
Hvad sjelfva saken angår, anser jag att tillräcklig utredning
om de öfliga missbruken blifvit åstadkommen, för att icke
låta förhållandet alldeles strafflöst fortfara, och att således
ett stadgande i ämnet är af behof pä kal ladt. Måhända er¬
fordrar dock förslaget någon förändring, och då jag icke vill
åtaga mig att på stående fot omredigera §, tror jag att en
återremiss deraf skulle vara den lämpligaste åtgärden.
Herr Hierta: För händelse af återremis*, anhåller jag
att Utskottet måtte taga i betraktande den olägenhet, som
skulle blifva en följd af bifall till l:sta moni., eller att allt
byte och all utlåning af bränvin blefvo förbjudna. Det är
klart att, om stadgandet i lista mom. blir lag, en person,
som bor aflägset ifrån stad, icke skulle, om han tillfälligtvis
behöfde ett hallt stop bränvin, kunna af sin närmaste granne
låna delta, och detta måste väl vara ett bra långt sträckt
lagtyranni. Om man ock utgår från den åsigt alt bränvins-
lagstiltningen är en undantags-lagstiftning, tror jag det dock
icke vara skäl att drifva den till höjden af orimlighet. Må
man derföre gå så långt, som skäligt vara kan, utan att
allt för mycket stöta för hufvudet den enskildas rätt att
råda öfver sin egendom.
Herr Ridderstad: Hvarje lag måste hvila på en mo¬
ralisk rättsprincip. Men månne det lagförslag, som nu före¬
ligger till pröfning, eger en sådan grund? Ingalunda. Det
innebär tvärtom ett frö till den största oreda och demora¬
lisation. Om man antager att t. ex. ett byalag ville försöka
att kringgå stadgandet i 2:dra morn., föreställer jag mig att
618
Den 1 Augustt.
detsamma ganska lätt skulle kunna hos grannarne uppväcka
lust till ett spioneri, hvars demoraliserande egenskap kun¬
de tränga in ända i famillerna. Delta stadgande, likasom det i
det 5:dje morn., anser jag höra till det slags lagstiftning,
som undergräfver det moraliskt-ädla och förtroendefulla i
tänke- och handlingssätt, och i stället föranleda och fram¬
kalla försök att kringgå lagens hud. Lika med Herr
Björck, tror jag derföre att förslaget i dess helhet bör för¬
kastas.
Herr Cedergren').
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande,
jemte § (55) 54 i författningsförslaget, återremitterades.
Andra yttrandet, sid. 18 och 19.
Herr Hierta: Den underdåniga framställning, som här
tillstyrkes, skulle blifva öfverflödig, såvida Ståndet behagade
besluta upphäfvande af motsvarande § i nu gällande författ¬
ning; men då sådant svårligen lärer kunna ske utan en
återremiss, hemställer jag att frågan måtte till Utskottet
återförvisas. Skälet är, att det numera blifvit fullkomligen
constateradt att föreskriften derom, att bränvin, som till
salu hålles, icke må understiga 6 proc. styrka, är i högsta
grad orimlig och skadlig, emedan det visat sig att, oaktadt
superiet i allmänhet aftagit, antalet af såkallade deliranter i
betydlig mån ökats, sedan nyssnämnda föreskrilt tillkom.
Såsom man vet, är det egentligen dagsverkare och andre
arbetare, hvilka hafva sin sysselsättning under bar himmel,
som hafva för vana att supa mycket bränvin, och desse kunde
förr, när bränvinet såldes till och med nollgradigt, dagligen
förtära 6 å 7 supar och ännu mera. Mången af dem, som
fått en sådan vana, märker icke att bränvin af 4 eller 5
graders styrka måste åstadkomma en helt annan och för-
derfligare effect på helsan. Då bränvinet genom en ökad
sprithalt undergår den förändring, att en person, som förtär
blott 2 jurnlrur sprit, kan förlora lifvet, så vet man, å an¬
dra sidan, att bränvinet, i samma mån dess sprithalt för¬
minskas, blir till sin verkan mindre vådligt. Detta är redan
af erfarenheten så tillräckligt bekräftadt, att någon vidare
utredning derom icke erfordras, och den föreslagna skrifvel¬
se!] i ämnet är således alldeles obehöflig.
Herr Rydin: Äfven jag anser en förfrågan hos Kongl.
*) Herr Cedergrens vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes i slutet af detta band.
Den 1 Augusti.
619
Maj:t om skadligheten af bränvinssupandet öfverflödig, sS
mycket mer, sorn Regeringen och hela nationen derom re¬
dan ega tillräcklig erfarenhet. Men hvad angår Herr Biet-
tas yttrande ifråga om det mer eller mindre skadliga af
ringhaltigare bränvin, är jag icke af alldeles samma tanke.
Jag vill i detta hänseende blott erinra, att Sundhets-Colle-
gium tillstyrkt till och med 6-gradigt bränvin och att Utskot¬
tet nedsatt denna ziffra till 5 grader. Det är väl sannt att
det starkare bränvinet framkallar ett hastigare rus; men för¬
delen ligger deri, att det icke blir så många supar om da¬
gen, som eljest.
Herr Lallerstedt*).
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande åter¬
remitterades.
Första yttrandet, sid. 19, jemte § (35) 56 i författ-
ningsförslaget.
Herr Björck: Enligt min öfvertygelse, skulle det af
Utskottet här föreslagna tillägg icke medföra någon synner¬
lig nytta, men deremot leda till stor orättvisa mot alla dem,
sorn bo vid kusten. Om det än icke kan förnekas att stad¬
gandet i dess nuvarande skick lätt föranleder till smuggling,
så syres dock den här föreslagna föreskriften innefatta ett
alltför stort ingrepp i näringsidkarens rätt att fritt och utan
onödiga omvägar afsätta sin vara. Jag föranlåtes derföre
afstyrka det föreslagna tillägget.
Herr Lallerstedt: I motsats till den föregående talaren,
anser jag ifrågavarande tillägg alldeles nödvändigt. Det är
icke nog dermed att det nuvarande stadgandet kan föranleda
insmuggling af bränvin, ty det är fullt constateradt att så¬
dan smuggling under sednare åren verkligen egt rum på Rikets
vestra kust i ganska stora quantiteter. Dervid har gemenligen
så tillgått, att skepparen, sedan han på en ort intagit sin brän-
vinslast och försett sig med tillverkningshevis samt verkställt
aflastning på annan inhemsk ort, sedermera, en gång i besitt¬
ning af ett tillverkningsbevis, som han kunnat behålla efter
aflastningen, afseglat till Danmark, der fått drawback och
derefter infört bränvin i Sverige såsom inhemsk tillverkning.
Det tyckes vara tid att sätta en gräns för ett dylikt oskick,
äfven om deraf skulle föranledas någon olägenhet för dem,
som handla med bränvin. Att vid lörsändandet af en last
'*) Herr Lallerstedls vid iryckningen ej aflemnade anförande tryc¬
ke? i slutet af detta band.
020
Den 1 Augusti.
bränvin, hvars värde visserligen icke är obetydligt, requirera
en Tullvaktmästare, kan icke vara förenadt med särdeles
stor kostnad och betyder föga, i jemnförelse med den nu¬
varande lättheten att kringgå en gällande författning. Jag
yrkar bifall till förslaget.
Herr Widell: Med den kännedom, jag eger om det
myckna lurendrejeri af bränvin, som föröfvats, icke på ve¬
stra, utan på sydvestra kusten af Riket, delar jag Herr
Lallersledts åsigt om nödvändigheten af det föreslagna tilläg¬
get, hvilket jag hört försvaras till och med af bränvinstill-
verkare sjelfve, under förklaring att de skulle vara mindre
utsatte för concurrence i följd af utländskt bränvins insmugg¬
lande, om Utskottets förslag blefve lag, och att olägenheter¬
na af skyldigheten för afsändaren att requirera tullbetjening,
skulle uppvägas genom fördelen af ett större skydd mot
olaglig införsel.
Herr Lindstedl: Utan tvifvel är det föreslagna tillägget
högst nödvändigt till förekommande af smuggling; men då
det kan ifrågasättas, huruvida det här begagnade ordet »far¬
tyg»i äfven innefatter mindre farkoster, och icke obetydliga
quanliteter bränvin ostridigt kunna med båt fortskaffas, hem¬
ställer jag, om icke, till förekommande deraf, att den, som
till bränvins transporterande begagnar båt, må anses befriad
från ifrågavarande skyldighet, orden »med fartyg» kunde
uteslutas, så att §:ns lydelse blefve följande: »Då bränvin
sändes saltsjövägen, bör o. s. v.
Herr Brun: Jag kan icke fatta, huru det skulle blifva
möjligt att fullgöra föreskriften i 2:dra mom. om aflemnan-
de af tillverkningsbevis. Vid de större brännerierna tillver¬
kas, såsom bekant är, tusentals kannor bränvin. Antåg att
denna tillverkning försäljes i några få större quantiteter,
som derefter afyttras på flera händer i mindre poster.
Den, som köpt en af dessa, vill till annan ort afsända ett
eller annat fat bränvin och begär derå förpassning, men
huru skall han kunna anskaffa det tillverkningsbevis, som,
enligt 2:dra morn., skulle blifva ett villkor för vinnande af
förpassning? Meningen kan väl icke vara att tillverkaren
skall utfärda särskildt bevis för hvarje, den minsta del af
varan, som kan ifrågakomma till transport. I följd häraf
anser jag ifrågavarande föreskrift, såsom omöjlig att efter¬
lefva, icke kunna antagas.
Herr Björck: Samma anmärkning, som Herr Brun nu
gjort, framställdes af mig vid en föregående Riksdag, men
Den 1 Augusti.
6<!l
det svarades då, att stadgandet om tillverkningsbevis för
bränvin funnits sedan långliga tider, och att, ehuru detta
stadgande medgafs icke vara tillämpligt, någon ändring lik¬
väl icke vore lämplig. Förmodligen befinner man sig ännu
på samma punkt härutinnan. Min vid första mom. nyss
gjorda invändning, den jag fortfarande anser riktig, vill jag
dock icke vidare fullfölja, emedan jag förutser att den icke
skulle leda till något resultat, då man icke synes vilja akta
den frihet, som den lagliga handeln bör åtnjuta. Särskildt
måste jag anmärka en uppenbar omening i 5:dje mom. Detta
lyder sålunda: »Sådant bevis bör åtfölja bränvin, då det, utan
att sändas saltsjövägen, fores mellan inrikes orter eller i större
partie, än ÖO kannor». Detta innefattar ju ingen sund tan¬
ke. Skall mom. förstås så, att allt bränvin, som transpor¬
teras mellan inrikes orter, om det ock icke utgör mer, än
ett halfstop, bör åtföljas af tillverkningsbevis? Och om detta
är meningen, hvad vill det då säga att man inskränkt stad¬
gandet till större partie, än 60 kannor. Omeningen, som
uppenbarligen tillkommit derigenom, att man vid momentets
omskrifning bibehållit från den förra författningen ordet
»eller», skulle dock helt och hållet försvinna genom detta
ords uteslutande, och jag föreslår derföre en sådan för¬
ändring.
Herr Ridderstad: Genom antagandet af denna § skulle
man otvifvelaktig! tillintetgöra all bränvinshandel, åtminstone
för dem, som bo vid kusterna. Ivan det ligga någon rim¬
lighet i ett stadgande, som skulle hafva till följd att för
hvarje försäljning af hränvin, till huru ringa quantitet som
helst, nödvändigt påkalla tullbetjening? Jag tror att det
icke skulle falla någon in att med dylika band betunga nå¬
gon annan näring, än bränvinshandeln, som dock numera
är att anse såsom en verklig industrie, hvilken, sedan den
en gång blifvit beskattad och tillverkningen blifvit begränsad
inom ett visst minimum, bör vara fritagen från äfventyret
att kringskäras genom allehanda småaktiga inskränkningar i
den frihet, som tillkommer hvarje industrigren. Jag är öf-
vertygad att det skulle ingifva ett oangenämt begrepp om
Rikets Ständers sätt att utöfva sin lagstiftningsmakt, om
den föreslagna bestämmelsen antoges, och hemställer der¬
före, att densamma måtte af Ståndet förkastas.
Öfverläggningen var slutad, och Utskottets förslag bi¬
fölls, endast med den förändring, att ordet »eller» i 3:dje
momentet utgår.
622
Den 1 Augusti.
Herr Lallersledt').
På framställning af Herr Talmannen, beslöt Ståndet att
med den af Herr Lallerstedt ifrågasatta åtgärd skulle anstå,
till dess sig visat, huruvida förevarande § varder af Rikets
Ständer godkänd.
Andra yttrandet, sid 19.
Herr Widell: Då förevarande fråga tyckes ega något sam¬
manhang med en föregående §, som är återremitterad, hem¬
ställer jag om återremiss jemväl af Utskottets yttrande,
angående §:n 40.
Herr Ridderstad: Enär nu endast fråga är om brän¬
vin och bränvinsförsäljning, och jag så ihärdigt yttrar mig,
skall jag måhända anses af det Högtärade Ståndet som en
bränvinsadvokat; men jag ber att deremot få bemärka, atf
jag uppträdt, efter min uppfattning, till försvar för en på
kloka, förnuftiga och rättvisa grunder lagligt ordnad brän-
vinsförsäljningsrättighet — och det i strid mot en — i före¬
varande förslag framträdande, annan advokatyr, som, i be¬
traktande af hvars och ens naturliga köpsluts- och för¬
säljningsrätt, sannerligen kan betraktas såsom bränvinsadvo-
katyr. Jag yrkar förkastande af förslaget, hvilket jag anser
innefatta en så uppenbar orimlighet, att man derpå icke
behöfver spilla flera ord.
Vidare anfördes ej, och Utskottets yttrande godkändes.
Utskottets, sid. 20, sist afgifna yttrande.
Herr Ridderstad: »livar sak må gälla så godt den
kan», är en gammal sats, som blifvit erkänd i alla tider
och för hvilken äfven vår tid måste böja knä. För min
del, gör jag dock härutinnan ett undantag för den sats, som
här till slut af motionairen blifvit framställd. Herr Dahms
förslag går ut på ett åliggande för domaren att vid tillämp¬
ning af bränvinsförsäljningslagen pröfva när lagens mening
blifvit kringgången och fälla den anklagade till ansvar, äf¬
ven om lagens bokstaf icke skulle synas öfverträdd. Denna
sats tror jag nemligen icke böra kunna få gälla någonting.
Detta förslag har Utskottet också besvarat i följande orda¬
lag: »Då allmänna lagen i 1 Cap. 11 § Rättegångs-Ralken
stadgar, att domaren skall noga pröfva lagens rätta mening
och grund och derefter döma, anser Utskottet någon särskild
föreskrift, angående den ifrågavarande författningens tolk¬
*) Herr Lallerstedt* vid tryckningen ej afletniiade anförande tryc¬
ke! i slutet af detta band.
Den 1 Augusti.
62 3
ning icke erfordras». Jag instämmer i detta svar och hem¬
ställer, lika med Utskottet, att motionen äfven i denna del
icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Vidare anfördes ej, och Utskottets yttrande bifölls.
Utskottets öfriga framställningar, äfvensom de delar af
författningsförslaget, som här ofvan icke äro omförmälda,
godkändes.
Slutligen lades till handlingarne Utdrag af Hedervärda
Bonde-Ståndets ProtocoII denna dag, genom hvilket Med-
Stånden voro inbjudna att förena sig uti Bonde-Ståndets,
med afslag å Betänkandet, fattade beslut, att V5 af nämnde
medel, såsom hitintills, bör tillfalla Länens Hushållnings-
Sällskaper, V5, odeladt, städerna och 3/ä fördelas emellan
Stads- och Lands-communerna, allt Länsvis, i förhållande
till hvarderas folkmängd, att af dem användas till commu-
nernas behof.
§ «•
Föredrogos, ånyo, och godkändes, hvart efter annat,
sammansatta Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottets Betänkanden:
M 12, i anledning af väckt motion, angående rättighet
för Ronneby köping att, i likhet med städer, få uppbära */s
af inom köpingen inflytande afgifter för minuthandel med
och utskänkning af bränvin; samt
JM 15, i anledning af väckt motion, angående tillägg
till 6 § 1 mom. af gällande Handels-Ordning.
§ 12.
Justerades Protocolls-Utdrag, angående Ståndets denna
dag fattade beslut.
§ 13.
Bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden, N:ris 145 och 146,
samt Lag-Utskottets Betänkanden, N:ris 41, 42 och 45.
§ Il-
Herr Berger begärde och undfick ledighet fran Riks-
dagsgöromålen fjorton dagar, räknade från den 8 dennes.
Plenum slulades kl. 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 4 Augusti.
Den 4 Augusti.
Plenum, kl. 10 f. m.
§ '•
Justerades Protocollet lör den 20 sisllidne Julii oell
Protocolls-Utdrag öfver några af Ståndet den 1 innevarande
månad fattade beslut.
§ 2‘
L<öredrogos, ånyo, Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkanden:
M 125, I anledning af väckt motion om förändrade
föreskrifter, rörande Lazaretternes styrelse och förvaltning.
Herr Ekman: Utskottet har afstyrkt bifall till den
gjorda framställningen, emedan motionairen icke uppgifvit
några brister, hvilka genom den ifrågasatta Instructionen
skulle blifva afhjelpta, och Utskottet derjemte förväntar, att
Kongl. Sundhets-Collegium, under hvars öfverinseende Läns-
Jazaretterna numera äro ställde, skall företaga upprättandet
af en instruetion, som af behofvet kan anses påkallad. För
min del, anser jag dessa motiver icke tillräckliga för Ut¬
skottets hemställan, att motionen icke må till Rikets Stän¬
ders åtgärd föranleda. Lazaretternas ställning är för när¬
varande ganska besynnerlig. Ue ega icke några bestämda
inkomster, utan först sedan Rikets Ständer år 1813 åtogo
sig curhusafgiften, hafva de deraf erhållit en mindre andel.
Hetta förhållande gör att det är obestämdt, huru stora me¬
del äro för Lazaretternas disposition att påräkna, och att de,
i följd deraf, befinna sig i ett tillstånd, som icke motsvarar
tidens fordringar. De för Lazaretterna nu gällande iristruc-
tioner hafva varit gällande 40 å 60 år och, utan att
motionairen påpekat något särskildt stadgande såsom olämp¬
ligt, synes dessa instruetionérs ålder utgöra ett tydligt be¬
vis på behofvet af deras omarbetning. Jag anser således
skäligt att bifalla motionen och att en underdånig skrifvelse
af det innehåll, motionairen föreslagit, måtte af Rikets Stän¬
der allåtas.
Herr Lovén: Afven jag hade önskat att Utskottet fä¬
stat afseende å motionen och låtit densamma föranleda till
Den 4 Augusti.
623
en annan hemställan, än som nu skett. Vid det förhållande
att hvad, som rörer medicinalverket, är under omarbetning
och att Kongl. Maj:t är betänkt på en reorganisation af
Sundhets-Coliegium, synes det mig icke vara ur vägen att
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet fästes å Lazaretterne och att
deras reorganisation, i sammanhang med ofvanstående frågor,
kommer under öfvervägande. l)å motionairen icke begärt
något annat, instämmer jag med Herr Ekman samt yrkar
alslag å Betänkandet och bifall till motionen.
Herr Odmansson: Det finnes icke några allmänna in¬
rättningar, hvilka äro så litet omhuldade af Staten, som
Läns-lazaretterna. Väl har man sagt, att Lazaretterna kunna
påräkna andel i kurhus-afgiften, men det beror på depute¬
rade, om de sätta denna afgift så hög, att Lazaretterna er¬
hålla något deraf, och således kan man icke påstå att detta
utgör tillräckliga tillgångar. Emellertid äro Lazaretterne in¬
rättade hufvudsakligen för de fattige och mindre bemedlade.
Utskottet har ansett, att Kongl. Sundhets-Coliegium, hvilket
öfverinseendet öfver Lazaretterna numera tillkommer, skall
vidtaga de förändringar, som i afseende på Lazaretternas or¬
ganisation och förvaltning må vara behölliga. Om Kongl.
Sundhets-Coliegium fullgör detta åliggande, skall Collegium
alltid hafva ett stöd uti Rikets Ständers framställning; af
dessa skäl, yrkar äfven jag afslag å Utlåtandet och bifall
till motionen.
Herr Gråå: Till Stats-Utskottet har blifvit öfverlemnad
en motion, hvilken står i nära sammanhang med förevarande
Betänkande. Den angår begärd löneförhöfning till Lazaretts-
läkarne. Med Lazarelterna eger i allmänhet det förhållande
rum, alt, ehuru inom Länen, curhusalgiften blifvit ökad. den
Lazaretterna deraf tillkommande andel är så föga betyd¬
lig, att den på somliga ställen icke räcker till för utgifter¬
nas bestridande. Då nu fråga blifvit väckt om löneförbätt¬
ring åt Lazaretts-Läkarne och om Lazaretternes ordnande
på ett tillfredsställande sätt. betvifiar jag icke att denna
fråga skall komma under allvarlig pröfning. Då jag emel¬
lertid, för min del, anser nyttigt att Sundhets-Coliegium ta¬
ger befattning med Lazaretternas omorganisation, men det
kunde hända att sådant icke skedde, om man läte bero vid
Utskottets hemställan, instämmer äfven jag i Herr Ekmans
yrkande.
Öfverläggningen ansågs slutad, och, med afslag till Be-
Borg.-Stånd. Prat. vid Itthai. 1839-1860. V. 40
626
Ven 4 Augusti.
länkandet, beslöt Ståndet, för sin del, att Rikets Ständer
måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täckes i Nå¬
der låta, antingen genom en Comité eller på annat lämpligt
sätt, upprätta förslag till allmänna stadgar för Lazaretternas
styrelse och allt hvad med dessa Inrättningar eger samman¬
hang, och till Rikets näst sammanträdande Ständer öfver¬
lemna samma förslag, derest icke Kongl. Majit skulle, utan
denna åtgärd, täckas fatta Sitt Nådiga beslut i frågan.
JV? 124, i anledning af väckt motion om förändrade före¬
skrifter. i afseende å de rusthållare åliggande skyldighe¬
ter, dels då manskapet beordras till fångbevakning, dels un¬
der krig.
Bifölls.
M 125, i anledning af väckt motion om förändrade
föreskrifter, rörande rernonteringen vid indelta Cavallerie-Re-
gementena.
Bifölls.
M 126, i anledning af väckt motion om inrättande af
Heders-Domstolar för Arméens Officerscorpser.
Herr Ridderstad: Jag beklagar, alt Utskottet afstyrkt
den väckta motionen om inrättandet af Heders-Domstolar.
Jag tillåter mig fästa uppmärksamhet på det uppträde, sorn
å Djurgården nyligen egt rum. och då sådant kunnat inträffa,
synes det mig lia bort vara hög tid att vidtaga tjenliga mått
och steg, förmedelst hvilka representationen uttalat ett kraf¬
tigt ogillande. Hade en Heders-Domstol nu funnits och detta
mål dit hänskjutits, skulle processen säkerligen hafva blifvit
ganska kort och erhållit en nöjaktig utgång. Det må vara
att Heders-Domstolar icke stå väl tillhopa med vår tids lag¬
stiftning i allmänhet, men, å andra sidan, skulle man äfven
helt rätt och slätt kunnat betrakta och anse dem såsom
jurv-inrättningar, hvilka, efter hvad man har sig nogsamt
bekant, inom alla länder, der de finnas, utöfva ett oändligt
stort moraliskt inflytande.
Herr Lovén: Jag hadp icke trott, att jag skulle behöfva
uppträda till försvar för Utskottets hemställan, då denna, en¬
ligt min tanke, har sin grund i sakens egen beskaffenhet och
det åberopade exemplet här icke är på sin plats. Heders-
Domstolar synas mig vara inquisitoriska tribunaler, som
kunna döma, men ändock vara oantastliga för sina beslut.
De äro dessutom oförenliga med andra medborgares ställ¬
ning till allmänna lagen, och jag inser icke något skäl, hvar-
T)en i Augusti.
827
före man skulle införa ett undantagssladgande för militärer.
Jag anhåller följaktligen om bifall till Betänkandet.
Herr Ridderstad: Efter den juridiska belysning frågan
nu fått, må jag gerna villigt erkänna, att motionens innehåll
icke är sådant, att det af mig åberopade exemplet kunnat
hänföras under en så beskaffad Heders-Ponistol; men om
dessa Domstolar tili sin idée blifvit erkända, anser jag att.
äfven om desamma icke kommit att utöfva någon bindande
juridisk kraft, de icke dessmindre kommit att vaka olver
bevarandet och upprätthållandet af en stark hederskänsla hos
militären. Endast tanken derpå, att man likväl alltid kunnat
komma att stå lill svars inför en sådan Domstol, åtminstone
inför dess moraliska omdöme, skulle lia varit en mäktig
häfstång emot sådana uppträden, sorn det af mig antydda.
1 fordna tider utöfvade de ett stort inflytande: hvarför skulle
de icke äfven nu göra det? En falsk och oriktig esprit de
corps verkar skadligt äfven utom arméen; det vore således
icke utan sin vigt för det allmänna, ifall något lämpligt me¬
del funnits att justera den inom sig sjelf. Jag har i ämnet
talat vid flere Officerare, särdeles inom landtarméen; och
alia hafva tyckts vara ense deri, att, då duellen, hvad bättre
är, numera hos oss kan anses moralitet bannlyst, arméens
opinion, uttalad förmedelst en organiserad Heders-Domstol,
kunde i hvarjehanda förekommande frågor vara af omstän¬
digheterna påkallad.
Jag beklagar den utgång, frågan fått, utan att, då åsig-
terna inom Ståndet synas vara fullt bestämda, vilja yrka nå¬
gon förändring deri.
Herr Björck: Jag tror, att Utskottet med ett hufvud,
sakligt skäl vederlagt motionairens framställning, då det sa¬
uer: »Det är vanligen inom särskilda classen dylika slags
hedersloreskrifter söka göra sig gällande, naturligt nog med
desto stiirre kraft, i samma mån sådana classers uppfostran,
verksamhet och stallning hålla dem mer afskiljda från öfriga
medborgare.» Det är just denna uppfattning af militäryrket
och af hederns fordringar inom detsamma, som gör ali Ar¬
méens Officerare, om särskilda Heders-Dornslolar för dem
inrättas, skola komma att bilda en ännu mera isolerad dass
i samhället, än hitintills. Om man medger att begreppet om
(leder olika uppfattas inom Arméen och bland bildade per¬
soner i allmänhet, bör man icke gifva kraft åt denna upp¬
fattning genom att inrätta de af motionairen föreslagna He-
ders-Domstolar, utan tror jag i stället att man bör akta sig
628
Den 4 Augusti.
att gå en dylik uppfattning till mötes, och, för min del, bi¬
faller jag Betänkandet.
Discussionen ansågs slutad, och Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets Betänkande, JVs 126, bifölls.
JM 127, i anledning af väckt motion om upphörandet af
Statsanslaget till Kongl. Theatern och Tlieaterns upplåtande
åt enskilde.
Bifölls.
JSs 128, anledning af väckt motion om ändring i Kongl.
Stadgan, angående Fjerdingsman.
Bifölls."
M 129, i anledning af väckta motioner om förändrad
lagstiftning, i afseende på Kronohemman och nybyggen.
Bilölls.
JSi 130, i anledning af väckta motioner örn ändring
i de angående fattigvården i Riket gällande föreskrifter.
Bilölls.
och JSi 131, i anledning af väckta motioner, rörande
villkoren för kyrkors sammanbyggnad.
Bifölls.
§ 5-
Ånyo föredrogs Utdrag af Högloflige Ridderskapet och
Adelns Protocoll den 18 sistlidne Julii, innnhållande dels
Ridderskapets och Adelns beslut, i anledning af Lag-Utskot-
lets Utlåtande, JM 39, dels inbjudning till Borgare- och
Bonde-Stånden att instämma uti Ridderskapets och Adelns
beslut, rörande lydelsen af det här alsedda Författningsför-
slagels §§ 1, 2, 3, 4, 5, 20 och 30.
Härvid förekommo:
§ l'
Herr Ekholm: För min del, finner jag icke något skäl
för Ståndet att frångå sitt fattade beslut, utan anhåller att
inbjudningen måtte alslås.
Herr Gråå: Innan Ståndet fattar beslut i anledning af
den gjorda inbjudningen, anser jag det böra utredas, huru¬
vida denna fråga redan är af tre Stånd bifallen. I annat
läll kunde följden af inbjudningens antagande blifva ett upp-
rifvande af Rikets Ständers beslut, hvarigenom oreda komme
att uppstå.
Herr Thollander: I anledning af den siste talarens
yttrande, får jag upplysa, alt Ridderskapet och Adeln samt
Preste-Ståodet antagit Kongl. Majrts Proposition i afseende
å 1 § uti förevarande lagförslag, hvaremot Borgare- och
Den 4 Augusti.
629
Bonde-Stånden godkännt Utskottets förslag. För min del. till¬
styrker jag Ståndet, såvida äfven för mord en mildring i
straffet bör kunna ega rum, att vidblifva sitt en gång I a t ta de
beslut.
Herr Björck: Så vidt jag, vid en flyktig uppläsning af
ifrågavarande inbjudning, kunnat inhemta, afser densamma en
sådan punkt, angående hvilken en vidlyftig discussion här
egde rum; och då denna punkt vidrör en hufvudsaklig grund
i förslaget samt Ståndet efter moget omdöme fattat sitt be¬
slut, tror jag icke att det nu kan vara skäl att frånträda
berörda beslut, utan hemställer till Ståndet, huruvida det
icke må vara lämpligt alt vidblifva beslutet och lemna in¬
bjudningen å sido.
Ofverläggningen var slutad, och. sedan Herr Talmannen
tillkännagifvit, att inbjudningen afser I, 2, 5, 4, S, 20 och
50 §§, äfvensom att Utskottets hemställanden, angående be¬
rörda §§, blifvit afslagna af Ridderskapet och Adeln samt
Preste-Ståndet, som derinot antagit Kongl. Maj:ts förslag i
dessa delar, men att Borgare- och Bonde-Stånden godkännt
Utskottets förslag, i afseende å nämnda §§. lade Ståndet,
med vidblifvande af sina förut lättade beslut, inbjudningen
till handlingarne.
Föredrogs, ånyo, meddeladt Utdrag af Hogvördiga Preste-
Ståndets Protoeoll för den 18 sisllidne Julii, innefattande
nämnda Riks-Stånds beslut, i anledning af Banco-Utskottets
Utlåtande, M 27, och inbjudning till Med-Stånden alt i detta
beslut sig förena.
Herr Gråå: Innan Ståndet erhållit, svar på äterremis-
sen af Banco-Utskottets ifrågavarande Betänkande, anser jag
Ståndet förhindradt att fatta beslut öfver den gjorda inbjud¬
ningen och anhåller derföre att densamma måtte lå hvila
på bordet, till dess återremissen blifvit besvarad.
Herr Björck: Ståndet har återremitterat Banco-Utskot¬
tets Memorial, JY° 27, i sammanhang med Utskottets förslag
angående det högsta belopp, som Fullmäktige skulle ega att,
i Hamburg. Altona eller Berlin hafva för Bankens räkning
stående. Bägge dessa frågor äro af Slåndet opröfvade och,
att döma efter discussionen, synes meningen hafva varit att
komma till ett motsatt resultat mot Preste-Slåndet, eller alt
Fullmäktige skulle ega att när sorn helst hafva ett förhöjdt
belopp för Bankens räkning slående på utrikes ort. Det
skulle då vara underligt att nu antaga inbjudningen, hulken
630
Den 4 Augusti.
jag, för ruin fiel, yrkar mätte läggas till handlingarne, såvida
Ständet icke anser alt inbjudningen skall hvila till dess svar
ä återremissen ankommit.
Herr tVcern: På grund af hvad de föregående talarne
yttrat, hemställer jag att Preste-Slåndets nu föredragna inbjud¬
ning måtte fä hvila, tilldess Ståndet från Banco-Utskottet er¬
hållit svar å äterremissen. En skyldig uppmärksamhet for¬
drar att man icke nu lättar beslut angående inbjudningen
och sedermera pröfvar sjelfva hnfvudfrågan.
Discussionen var slutad, och Ståndet beslöt, att Preste-
Slåndets ofvanberörda inbjudning skulle hvila på bordet, till
dess Borgare-Ståndet erhållit svar, i anledning af återremiss
af Banco-Utskottets Utlåtande, M 27.
§ ä.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Utlåtande, M 31, i
anledning af Riks-Slåndens beslut öfver Betänkandet, M 23,
nied förslag till reglering af Bankens lane- och creditivrö-
relse samt om användande af upplupen, odisponerad Banco-
vinst.
Härvid förekommo:
Första punkten.
Lades, med gillande, till handlingarne.
Andra punkten.
Lades till handlingarne.
Tredje och fjerde punkterna.
Voteringspropositionerna godkändes.
Femte punkten.
Herr Renström: Jag tager mig friheten hemställa, om
det icke må kunna vara skäl att Ståndet instämmer i det
af Hidderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet fattade be¬
slut, enligt hvilket, vid utlåning från Allmänna Discont-fon-
den, räntan skall af Fullmäktige bestämmas till minst 3 och
högst 6 procent. För min del, finner jag detta vara det rätta
och instämmer således i sagde beslut.
Herr Odmansson: Jag åter yrkar att Borgare-Ståndet
måtte vidblifva sitt beslut. Den Allmänna Disconten är egent¬
ligen till för de mindre bemedlade, hvilka behöfva smärre
lån och hafva svårt att betala ränta. Det synes mig då icke
billigt alt af dem vilja taga högre ränta, än hittills; och om
man skulle bestämma räntan till minst 3, högst 6 procent,
är jag öfvertygad att densamma alltid komme att blifva 6
procent. Jag önskade således att Ståndet icke förändrade sitt
fattade beslut i denna fråga.
Den 4 Augusti.
651
Ståndet \idblef sitt fattade beslut och godkände vole-
ringspropositionen.
Sjette, sjunde, åttonde, nionde, tionde, elfte oell tolfte
punkterna.
Biföllos, hvar efter annan.
Anmälan, pag. 11.
Ståndet lät dervid bero.
§ 6.
Föredrogs ånyo och godkändes Lag-Ulskottets Utlåtande,
M 40, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets
Betänkande, JVs 19, i fråga om antagande af ny lag, angå¬
ende skillnad i äktenskap.
§ 7-
Ånyo föredrogs meddeladt Utdrag af Hedervärda Bonde-
Ståndets Protocoll för den 2S sistlidne Julii, hvarigenom Bor¬
gare-Ståndet inbjudits att, med frångående af fattadt beslut,
förena sig uti Preste- och Bonde-Ståndens beslut, i fråga otti
en väckt motion, angående ett låneanslag af 20,000 B:dr
R:mt åt Marmorbruks-idkaren Schram.
Herr Lindstedt: Då Bonde-Ståndet, ehuru det mest
skattdragande af alla Stånd, likväl med välvilja omfattat
Herr Schrams industriella företag och åt honom beviljat ett
lån af 20,000 R:dr R:mt, samt inbjudit Borgare-Ståndet alt i
detta beslut instämma, och Preste-Ståndel äfven Infallit be¬
rörda lån och frågan derom här föll genom endast en röst,
hoppas jag att Ståndet nu icke skall sätta sig emot ett före¬
tag, som har allmänna opinionen för sig. Jag anhåller der¬
före att Ståndet, med frånträdande af sitt förra beslut, ville
antaga inbjudningen.
Herr Ekholm: Då jag icke var närvarande, när Bor¬
gare-Ståndet fattade sitt beslut i förevarande fråga, är jag
således oförhindrad att nu bevilja det begärda låneunderstö¬
det; och ehuru jag måhända icke skulle, då ärendet förra
gången förevar, hafva lemnat ruin röst för det ifrågasatta
länet, gör jag det likväl nu, isynnerhet som jag är öfver-
tygad att, om frågan kommer till omröstning i Förstärkt Ut¬
skott, lånet då blifver beviljadt.
Herr Odmansson: Jag var ej heller närvarande, då
detta ärende förra gången hos Ståndet behandlades, men då
jag finnér billigt att det begärda låneunderstödet beviljas,
instämmer jag med Herr Ekholm.
Herr Brun: Som jag icke var närvarande, då Ståndet
fatlade sitt beslut angående denna fråga, får jag förklara,
632
Den 4 Augusti.
det jag anser företaget, såsom varande nytt i landel, förtjent
af ett låneunderstöd, hvilket jag således får förorda, och följ¬
aktligen, för min del, bifaller dpn gjorda inbjudningen. Jag
delar fnllkomlgt Herr Lindstedts åsigt, att, då Ronde-Stån-
det, hvilket är det mest skattdragande, beviljat lånet, man
hor kunna hoppas att Rorgare-Ståndet gör detsamma.
Herr Björek: Denna sak har utgjort, föremål för öfver¬
läggning inom Ståndet, sorn ock derom fattat sitt beslut.
Det må vara möjligt att, om de Ståndets ledamöter, hvilka
dä voro borta, i stället, likasom nu, varit tillstädes, frågan
kunnat erhålla en annan utgång, men just denna omstän¬
dighet visar vådan af inbjudningar Irån Utskott till Ständen
och emellan dessa inbördes. Inbjudningar må kunna för¬
svaras af häfden, men, för triin del, anser jag, att, örn de
skola kunna behandlas, böra de ankomma innan Ståndet har
fattat sitt beslut. Då inbjudningar deremot komma derefter,
ma Ståndet visserligen kunna upphäfva sitt beslut, men
detta dock endast i det fall att nya skäl blifvit liirebragte,
och dessa så talande, alt olika meningar inom Ståndet icke
uppstå. Deremot synes det mig icke kunna komma ifråga,
att en inbjudning skall vinna någon framgång, då ett Stånd
omrösta! öfver en fråga, och således skulle blottställa sig lör
en ny votering, hvilken kunde erhålla en motsatt utgång
inot den förra. Jag föresäller mig således, alt man hör så¬
som allmän grundsats antaga, att en inbjudning, som an¬
kommer elter det ett Stånd algjort en fråga, icke bör kun¬
na leda till ändring i annat fall, än att Ståndets ledamöter
derom äro ense. Sådant är icke förhållandet i denna fråga,
och såvida man hör akta sig för olägenheterna och vådorna
af inbjudningar, hemtar jag häraf anledning att tillstyrka,
det inbjudningen måtte afslås. enär densamma icke kan vinna
enhälligt bifall. Jag anhåller följaktligen, att Ståndet måtte
vidblifva sitt beslut och afslå inbjudningen.
Herr Ekman: Vådan af en gjord inbjudning är icke
så stor. som man här antydt, fy den utväg står alltid öppen
alt, om man befarar, det de närvarande skola bifalla inbjud¬
ningen och derigenom fatta ett beslut i strid emot Ståndets
förut uttalade åsigt, kan ju en inbjudning alltid begäras på
bordet. Jag var icke närvarande, då holvudfrågan alhandla-
des, och biträder, för min del. inbjudningen.
Herr Berg: Ehuru jag inom Stats-Utskottet och i
Ståndet biträdt det här begärda anslag, anser jag mig likväl
icke kunna antaga den gjorda inbjudningen, pä skäl, som af
Oen 4 Augusti.
653
Herr Kjörck blifvit andragne. Mia synes för öfrigt såsom
borde man icke ofta begagna sig af inbjudningar oell, dä
några nya skäl här icke blifvit anförde, yrkar jag afslag å
inbjudningen.
Herr Ekholm: .lag kan icke neka, att de af Herr
Björck anförda skäl arn af synnerlig vigt och i allmänhet
böra lända till efterrättelse, men det är dock en väsendtlig
skillnad då en fråga förfallit genom af pluraliteten fattade
beslut och då en fråga befinner sig på den ståndpunkt, som
denna. Emot en sådan inbjudning, sorn den nu ifrågavarande,
bör man icke hafva något att erinra, enär, i händelse den
afslås, omröstning i Förstärkt Stats-Utskott kommer att ega
ruin. Då jag tror resultatet deraf blifva detsamma, som om
inbjudningen anlages, ser jag icke något ondt deri att man
söker förekomma en onödig marche i det förstärkta Utskot¬
tet, och bifaller derföre, för min del, inbjudningen, isynnerhet
som det vöre önskligt om Rikets Ständer nita ville beqväma
sig lill ett dylikt förfarande.
Herr Waern: I den händelse en fråga är genom Rikets
Ständers beslut afgjord, anser jag en inbjudning, åsyftande
ändring i beslutet, grundlagsvidrig. Herr Ekman har yttrat,
att, då lian icke var närvarande vid hufvudfrågans behand¬
ling, anser han sig nu kunna biträda den gjorda inbjudnin¬
gen. I en sådan åsigt kan jag icke instämma. Mig synes
det icke likgiltigt, om Ståndet vill bibehålla någon consequence
i sitt handlingssätt, att, då några nya skäl icke blifvit an¬
förda, nu frångå ett fattadt beslut. Skulle Ståndet visa sig
så vacklande i sina åsigter, tror jag, att det skulle förlora
sitt anseende hos folket. Hvarföre har man nu förordat in¬
bjudningens antagande? Jo, endast för att derigenom bespara
sig besväret att gå in i Riddarhus-Salen och votera. Då ett
sådant skäl icke af mig kan godkännas, yrkar jag, att Stån¬
det måtte vidblifva sitt beslut och afslå inbjudningen.
Herr Brun: I allmänhet vill jag erkänna riktigheten
af hvad Herr Waern yttrat, men jag tror dock att man bör
taga i betraktande de omständigheter, under hvilka Ståndet
fattade sitt beslut i frågan, och ihågkomma att detsamma
berodde på en röst. En annan sak är ock den, att iakttaga
ett consequent handlingssätt. I detta afseende vill jag erinra,
att det icke är länge sedan Ståndet anvisade en million R:dr
till industriella företag, och Stats-Utskottet har, vid tillstyr¬
kandet af samma anslag, tänkt sig att berörda anslag i för¬
sta rummet borde användas för tillverkning af jernvägsma-
631
Oen 4 Augusti.
teriel, en ny industrie här i Sverige. Äfven här är fråga
om ett nytt industrielt företag, men skillnaden är den att,
då för förra ändamålet begärdes en million R:dr, begär man
här endast 20,000 R:dr, och jag förmodar att medel finnas
till detta, jemnförelsevis, obetydliga belopp.
Herr Rydin: Såvidt jag kan fatta, är här icke fråga
om att sila mygg, utan att svälja ganska stora kameler.
Det är nemligen fråga om ingenting annat, än huruvida från¬
varande ledamöter skola kunna kullkasta ett af de närva¬
rande fattadt beslut. Denna princip synes åtminstone mig
högst vådlig. Jag var närvarande, då frågan om ett lån åt
Marmorbruks-idkaren Schram hos Ståndet behandlades, och
voterade jemväl för anslaget, men, det oaktadt, måste jag
rösta emot inbjudningen, ehuru jag tror, att frågan vinner
i förstärkt Stats-Utskott. Jag yrkar således att inbjudnin¬
gen måtte afslås.
Herr Rinman, F.: Herr Ekholm har önskat, att Stån¬
det ofta måtte antaga inbjudningar, och, för min del, har jag
icke något emot en sådan önskan, såvida den afser antagan¬
det af inbjudningar från Utskott; men att deremot antaga
inbjudningar från Med-Stånden, kan mången gäng vara
vådligt. Vi hafva derpå ett ganska färskt exempel angående
ett af Ranco-Utskottet nyss behandladt Betänkande, N:o 31.
En fråga var der afgjord af tre Stånd, och således hade Ri¬
kets Ständer derom fattat sitt beslut. Det fjerde Ståndet
aflät en inbjudning, som också antogs af två Stånd, hvari¬
genom uppkom ett annat Rikets Ständers beslut, än det, som
nyss förut var lagligen tillkommet. Om nu blott ett Stånd
antagit inbjudningen, hade Rikets Ständer kommit att i för¬
stärkt Utskott rösta öfver en fråga, som redan hade varit
afgjord. För min del, kan jag icke antaga den nu gjorda
inbjudningen.
Discussionen förklarades slutad, och, med vidblifvande
af förut fattadt beslut, lade Ståndet protocolls-utdraget till
handlingarna.
§ «•
Föredrogs den på Ståndets bord hvilande frågan om in¬
bjudning till Med-Stånden att förena sig i Rorgare-Ståndets
beslut, vid pröfning af 10S:te punkten uti Stats-Utskottets
Utlåtande, N:o 123, angående regleringen af utgifterna under
Riks-Statens Åttonde Hufvud-titel.
Herr Rudling: Frågan om anvisandet af ett anslag åt
Jönköpings skola är af två Stånd återremitterad till Stats¬
utskottet och, vid sådant förhållande, synes mig icke något
Den 4 Augusti.
635
hinder förefinnas för aflåtandet af den utaf mig föreslagna
inbjudning.
Vidare förekom icke, och Borgare-Ståndet beslöt att
inbjuda de öfriga Riks-Stånden att i Borgare-Ståndets ofvan-
nämnde beslut instämma.
§ ».
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Constitu-
tions-Utskottets Memorial, N:o 52.
§ 10
Ånyo föredrogs och lades till handlingarne Bevillnings¬
utskottets Memoria], N:o 31, angående verkställd omröstning,
i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande tull-
bevillningen.
§ 41-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Banco-
Utskottets Utlåtande, N:o 52.
§ I2-
Ånyo föredrogos och biföllos Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 145, i anledning af väckta motioner, angående för¬
ändring af sättet för markegångsprisens bestämmande; och
N:o 146, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse,
angående väckt fråga om förhöjning i ersättningen till svaga
soldatrotar.
§ 43.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Lag-Ut¬
skottets Betänkanden, N:ris 41—43.
§ 44.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, N:o 104.
§ ,S’
Bordlädes nedannämnda Utskotts Betänkanden, Utlåtan¬
den och Memorial: l:o Constitutions-Utskottets, N:ris 53—
56; 2:o Stats-Utskottets, N:o 147; 3:o Sammansatta Lag-,
samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets, N:o 24;
och Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets N:ris 132
— 144.
§ 46.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver Ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. J/4 1 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
636
Den 8 Augusti.
Den 8 Augusti.
Plenum kl. 10 I. m.
Justerades ett Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet den 4
i denna månad fattadt beslut, äfvensom Protocollen för den
23, 26 och 28 sistlidne Julii, angående återremitterade delar
af Stats-Utskottets Utlåtande, J\t 125.
§ 2.
Beviljades ledighet från Riksdagsgöromålen åt Herr Ce¬
dergren under tre veckor, räknade från och med den 9 den¬
nes, samt åt Herr Lindsledt under 10 dagar, räknade från
och med den ll:e dennes.
§ 3.
Föredrogs å nyo Constitutions-Utskottets Memorial, JW 32,
med förslag till ändring i 16 och 22 §§ Riksdags-Ordnin-
gen, rörande villkoren för valbarhet till Riksdagsman.
Herr Bager: Ehuru det kan synas något eget att, med
bibehållande af vår representations nuvarande ståndsindel-
ning, uti grundlagen göra så beskaffade förändringar, som
den nu föreslagna, hvilken på sätt och vis innebär en paro-
diering af sagda organisation, har jag dock icke för afsigt
att uppträda med några anmärkningar mot sjelfva idéen, som
framkallat ifrågavarande förslag. Tvärtom gillar jag fullkom¬
ligt förslagets syfte att, medelst en successiv amalgamering
af de olika Stånden, utplåna ståndsprincipen, för att sålunda
slutligen ernå det så länge eftersträfvade målet, nationalre¬
presentationens fullständiga ombildning på ett rationelt, med
tidens fordringar öfverensstämmande sätt. Deremot kan jag
icke förlika mig med den form, hvarunder förslaget här fram¬
träder. Jag anser det nemligen icke vara förenligt med den
bestämdhet, tydlighet och klarhet, som böra utmärka en Grund¬
lag, att i särskilda stadgande!) annullera hvad, som på an¬
dra ställen uti densamma finnes uttryckligen föreskrifvet.
Derigenom uppkommer mellan stadgande!), som afse samma
frågor, en collision, som icke kan vara i sin ordning. Om
Utskottet deremot, i stället för att genom det föreslagna
stadgandet paralysera föreskrifterna angående valbarheten,
lien 8 Augusti
657
beslutat att helt och hållet borttaga de föreskrifter, genom
hvilka valbarheten inskränkes till det Stånd, der man eger
valrätt, tror jag att dymedelst skulle vunnits ej allenast större
redighet, consequence och sammanhang, utan derjemte äfven
bättre utsigt till framgång för förslaget. Förutom denna an¬
märkning, tillåter jag mig göra ännu en i afseende på före¬
skriften huru förhållas bör, om en och samma person skulle
utses till Riksdagsman i mer än ett Stånd. Enligt Utskottets
förslag, skulle sådan person väl vara berättigad att sjelf be¬
stämma, hvilkendera kallelsen han ville mottaga; men om
någon, sedan han blifvit vald i tvänne valdistrikt, afsäger sig
uppdraget på båda ställen, för hvilketdera districtet skulle
han då, om han för afsägelsen icke kan förebära laga binder,
kunna åläggas fullgöra det erhållna uppdraget? Derom är
intet stadgadt. En föreskrift i detta hänseende torde likväl
icke kunna anses öfverflödig, om man tager i öfvervägande,
att uti 17:e § 2:a mom. Riksdags-Ordningen uttryckligen
stadgas, att Riksdagsman, som vald blifvit, ej må, utan lag¬
liga hinder, kunna sig derifrån undandraga? Såvida detta
stadgande skall bibehållas, och man icke vid en så beskaffad
casus, som den anförde, skall sväfva i ovisshet om hvad,
som rätteligen bör iakttagas, tyckes det således vara nöd¬
vändigt bestämma, dels att den, som blifvit vald i mer än
ett valdistrict, bör, derest han icke kan visa laga förfall,
vara förpligtad fullgöra ettdera af uppdragen, dels hvilketdera
detta bör vara. Giltigheten af den valdes hinder för Riks¬
dagsmannakallets emottagande borde för öfrigt, enligt min
åsigt, underställas valmännens pröfning, och, om afsägelsen
af dem godkännes, i så läll icke kunna af domaremakten
underkännas. Utan att vilja, för min del, motsätta mig för¬
slagets antagande, har jag dock ansett mig böra framställa
de nu gjorda anmärkningarne, för den händelse desamma
skulle befinnas förtjente af uppmärksamhet.
Herr Thollander: Af Betänkandet inhemtas, att motio¬
nären i Coristitutions-Utskottet med sitt förslag haft till syfte
åvägabringandet af en sådan ändring uti Riksdags-Ordningens
föreskrifter, att en hvar, hvilken egde de egenskaper, som
fordrades för behörigheten att vinna inträde uti ett af repre¬
sentationens fyra Stånd, jemväl blefve valbar i de öfriga.
Jag tror dock ej att Constitutions-Utskottet lyckats lösa den
uppgift, som motionären sålunda föresatt Utskottet. Enligt
mitt förmenande, eger nemligen genom förslaget icke full
reciprocitet rum emellan alla fyra Riks-Stånden, det enda
633
Den 8 Augusti.
villkor, som kan och bör bereda detsamma framgång. Påtag¬
ligt är ju att ingen af de tre ofrälse Ståndens medlemmar
kan, på grund af förslaget, vinna inträde på Riddarhuset; och
det är således endast till fördel för Ridderskapet och Adeln,
som förslaget sett dagen. Denna dass af samhället saknar
förut icke representationsrätt; och att inrymma densamma
ett ytterligare tillfälle till deltagande i representationens öf~
verläggningar, torde derföre vara temligen öfverflödigt. Det
har blifvit sagdt af Utskottet, att det ifrågavarande förslaget
är af den beskaffenheten, att, om allmänna tänkesättet verk¬
ligen är benäget för en ombildning af vår national-represen-
tations former, detsamma utgör ett frö, hvarur på lugn och
organisk väg kunna uppspira helt och hållet nya former.
Jag tror ock på möjligheten af nya former; men jag betvif-
lar att dessa i någon mån kunna motsvara behofvet af en
sådan ändring i vår representation, som jag förmodar att en
hvar representant eftersträfvar, att nemligen hvar och en
skall vara valbar till representant under vissa qvalificationer,
utan afseende uppå om han tillhör ett serskildt Stånd, eller
icke. Jag anser, med ett ord, att detta förslag icke bereder
en sådan förändring, som upphäfver ståndsskillnaden. Jag är
visserligen lifligt öfvertygad att någon vigtigare angelägenhet
för Svenska folket näppeligen gifves, än den, som rörer re¬
presentationens ombildning; men derföre tror jag dock ej,
att detta förslag bör antagas eller göras hvilande, och detta
dels af de skäl, jag nu tillåtit mig anföra, och dels äfven af
dem, som innefattas i Herr Bagers anmärkningar emot sjelfva
formen. Jag kommer derföre att rösta emot förslaget.
Herr Dahm: De anmärkningar, som af några talare
blifvit framställda emot sjelfva formen för det lagförslag,
Constitutions-Utskottet här afgifvit, äro på visst sätt riktiga.
De hafva icke heller undgått Utskottets uppmärksamhet; men,
då man vill försöka att i den riktning, som desse talare an-
tydt, ändra Grundlagen, har man träffat på, snart sagdt, oöf-
vervinneliga svårigheter. Det skulle åstadkomma rubbning
af en mängd förhållanden och en ändring af en mängd §§
i Grundlagen, som vore af så stor betydenhet, att man icke
kunde motse möjligheten af dess genomförande. Derföre
åtnöjde man sig att i de serskilda §§, som beröra ifrågava¬
rande förhållande, uttrycka den mening, att den, som är val¬
bar i ett af Stånden, äfven bör vara valbar i de öfriga. Man
säger väl att i sådant fall valbarhets-qualificationerna äfven
bordt försvinna ur andra §§ af Grundlagen, än de här ci¬
Den 3 Augusti.
639
terade. Detta åsyftade man äfvet), men förslaget var före¬
nadt med svårigheter. Såsom §:r> här lyder, skulle, förme¬
nas det vidare, det vara svårt att bestämma det fall, när
och huruvida en person vore berättigad att afsäga sig Riks¬
dagsmannakallet, då han blifvit vald i två Stånd. Till en
sådan misstydning eller tveksamhet ger åtminstone icke 16:e
§:n anledning, uti hvilken uttryckligen föreskrifves, att, väl-
jes någon till Riksdagsman uti mer än ett Stånd, ege han sjelf
bestämma hvilkendera kallelsen han antager. Detta medgif¬
vande innebär dock icke någon rättighet för den valde att
bestämdt afsäga sig uppdraget på begge hållen, utan endast
rättighet att välja dem emellan. Det ena måste han således
alltid antaga; och jag anser derföre denna anmärkning icke
förtjena afseende.
Den föreslagna §:n innefattade blott en fördel för Rid¬
derskapet och Adeln; och då Ridderskapet och Adeln redan
förut egde representationsrätt, vore den öfverflödig. Jag för¬
mår dock icke inse, huru §:n i sin nya lydelse skall kunna
tillskynda Ridderskapet och Adeln någon förmån. Meningen
har ju tvärtom varit den, att derigenom bereda en fördel
för representationen i allmänhet. Man har nemligen dermed
velat uttrycka den tanken, att man borde åstadkomma ett
försök att sammanblanda de olika Stånden så mycket, som
möjligt; och detta förslag verkar äfven, efter mitt förme¬
nande, till denna tankes realiserande, visserligen långsamt,
men säkert och oemotståndligt. Efter ett antal år skall följ¬
den otvifvelaktig! blifva den, att alla fyra Riks-Stånden se
likadana ut; och, då detta skett, hafva älven i samma ögon¬
blick alla hinder bortfallit för en genomgripande förändring
af vår representation. Det är visserligen sannt att denna
följd af Grundlags-förändringen måhända icke inträffar förr,
än i en långt aflägsen framtid; men bättre sent, än aldrig.
Jag tror således, att, genom att förklara detta Grundlagsför¬
slag hvilande, vi möjligen kunna ernå ett resultat, som vi
alla eftersträfva, och jag lemnar derföre detsamma mitt bi¬
fall, särdeles som jag icke kunnat finna att de inkast, som
af föregående talare blifvit deremot anförda, äro af den be¬
tydelse, att anledning från dem bör hemtas till förslagets
förkastande.
Herr Berg: Jag kan icke understödja detta förslag,
emedan jag finner detsamma vara hvarken nödigt eller nyttigt.
Under min Riksdagsmannatid har jag gerna biträdt sådana
framställningar till förändring i vår representation, som afsett
640
Den 8 Augusti.
att till deltagande i ständerförsamlingens förhandlingar in¬
rymma hittills orepresenterade medborgare, hvilka varit der¬
till behörige. Men en Grundlagsändring af sådan beskaffenhet,
som den här förevarande, vili jag icke medgifva. Herrar
Bager och Thollander hafva redan tydligt och fullständigt
framvisat de olägenheter, som genom dess antagande skulle
uppkomma; och då äfven jag, för min del, tror att ett bifall
till detta Constitutions-Utskottets Betänkande skulle medföra
den påföljd, att representationen erhölle en lör densamma
föga behaglig sammansättning, finner jag mig föranlåten att
afstyrka förslaget.
Herr Rinman, F.: Det är obestridligt att dej inedbor-
gare-classer, som ega att välja ombud för att vid Biksdagarne
bevaka landets interesse, böra hafva fria händer vid sitt val,
så att de må kunna lemna detta maktpåliggande uppdrag åt
dem, för hvilka de hysa förtroende; och då onekligen före¬
liggande förslag närmar sig detta mål, skulle jag vilja lemna
detsamma mitt bifall. Jag tror dock icke att genom dess
antagande mycket vinnes, emedan sannolikt det icke ofta in¬
träffar, att något Stånd går utom sig och inom districtet väl¬
jer ombud ur en annan Corporation. Och då för närvarande
valen alltid ske Ståndsvis, kan jag icke dela Herr Dahms
illusion, att efter några år alla fyra Stånden skulle vara lika.
Herr Bagers fråga, om en person blifvit vald i två Stånd
och afsäger sig båda valen, hvilket val skall blifva det gäl¬
lande, — denna fråga förstår jag icke. Om en person afsäger
sig förtroendet att vara Biksdagsman, skall afsägelse!) ju pröf-
vas, och grunden kan. lagliga förhinder naturligtvis undan¬
tagna, icke blifva någon annan, än den, att den valde förkla¬
rar sig icke kunna antaga valet i t. ex. Borgare-Ståndet, eme¬
dan han antagit detsamma i Preste-Ståndet. Jag lerrmar för¬
slaget mitt godkännande.
Herr Lovén: 1 den mån man, af skäl, som äro väl be¬
kanta, uppgifvit hoppet att vinna en hornogene representation
genom alla Ståndens sammansmältning, och i stället måst in¬
skränka sig till att småningom omdana den nuvarande Stän-
derförsamlingen genom inrymmande i de särskilda Stånden af
hittills orepresenterade samhällsmedlemmar, har man ock
varit betänkt på sätt att åstadkomma det sednare; och jag
finner då det, som af Constitutions-Utskottet här blifvit för¬
sökt, för ändamålet mest lämpligt. Minst hade jag ock vän¬
tat att i Borgare-Ståndet, som hittills visat sig föga hålla på
ståndsprincipen, utan med beredvillighet upptagit bland sig
Den 8 Augusti.
641
tillförene orepresenterade elementer, få höra invändningar emot
den princip, hvilken, efter hvad Herr Dahm ganska riktigt
yttrat, kommer att i sin tillämpning leda till ett mål, som vi
alla i sjelfva verket eftersträfva.
Hvad åter angår Herr Bagers anmärkning emot sjelfva
formen för förslaget, att nemligen den, som blifvit vald på
tvänne ställen, skulle genom en elusion af författningen kunna
undandraga sig valet och anmäla sin afsägelse på håda hållen,
hör man besinna, att en dylik afsägelse grundar sig på tvänne
omständigheter. J)en första är afsägelse för absolut hinder,
som till sin giltighet skall prölvas af vederbörande auctoriteter,
och den andra är en så beskaffad afsägelse af val på ett
ställe, hvarigenom den valde gifver tillkänna att han antagit
uppdraget på ett annat. Jag anser derföre förslaget vara nö¬
digt och nyttigt, och förklarar det på sådan grund hvilande
till nästa Riksdag.
Herr Bydin: Om Hidderskapet och Adeln samt Preste-
Ståndet icke funnes såsom serskilda Stånd, skulle jag vara
benägen att lemna detta förslag mitt bifall; men. då dessa
eorporationer för närvarande intaga ett afskiljdt och begrän-
sadt rum inom vår representation, vill jag, för min del åt¬
minstone, icke medgifva åt dem en tillökning i de rättigheter,
som de hittills af ålder egt utan några deremot svarande skyl¬
digheter. Och om detta förslag blefve antaget, huru skulle
väl Riksdagsmanna-arfvodet komma att utgå? Skall Preste-
Ståndet betala till en representant i Borgare-Ståndet, eller
tvärtom, eller huru skulle väl det pecuniära förhållandet ord¬
nas? Borgare-Ståndet komme i sådant fall för öfrigt att ut¬
göras mest af Prester; ty man vet ju af gammal erfarenhet,
huru svårt det är att erhålla någon tjenlig person, som kan
eller vill uppoffra sin tid åt Riksdagsmannakallet. Men Pre-
sten har icke att skylla på några sådana hinder, han tar sig
en vicarie, och är sedan lös och ledig, huru länge som helst.
Men, hvart skulle det väl hära ett förslag med sådana följ¬
der? Hvilket resultat skulle väl våra Riksdagar medföra för
landets frihet samt förkofran och individens trefnad med frenne
embetsmannastånd? Det vore att afsäga sig all den medbor¬
gerliga frihet och sjelfständighet, som vi nu ega. För närva¬
rande är det någorlunda halft om halft, men slutligen växer
väl bureaucratien oss öfver hufvudet. En amalgamering af Stån¬
den anser visserligen äfven jag önskvärd; men detta mål kan
icke uppnås förr, än Ridderskapet och Adelns ledamöter börja
Horg.-Stånd. Prol. vid Itikod, 18B9 —1860. V. 41
642
Den 8 Augusti.
att, såsom Stånd, välja och väljas, i egenskap af medlemmar
af ett tvåkammar-system, der både öfver- och underhuset ut¬
göres af samma elementer, alla utgångna ur nationens fria
val. Så är dock ännu icke förhållandet, och då det fram¬
lagda förslaget, enligt min öfvertygelse, dessutom innebär ett
oöfvervinnerligt hinder för framtida förbättring af Ständerför-
samlingen derutinnan, att Adel och Prester genom detsamma
skulle erhålla en dubbel representationsrätt, som det vore
omöjligt att omkullkasta, kan jag icke annat, än afstyrka för¬
slagets antagande, och anhåller om proposition derå.
Herr Ridderstad: Borgare-Ståndet är på sednare tider
det enda Stånd, som i ren liberal anda öppnat sina dörrar
för att emottaga hittills orepresenterade elementer, samt till
och med medlemmar af andra Stånd. Landet har derföre
ock sin uppmärksamhet företrädesvis fästad å Borgare-Ståndet
såsom det enda Stånd, hvilket consequent och tidsenligt gått
i spetsen för landets constitutioriela utveckling och framåt¬
skridande. Man har också hos detta Stånd sett den mäktiga
häfstång, förmedelst hvilken en genomgripande förändring af
vår urgamla och föråldrade representation förr eller sednare
skall hlifva genomförd, och detta så mycket hellre, som de
öfriga Stånden, med ifver försvarande siri slutenhet, stängt
sina dörrar för hvarje försök af de orepresenterade att vinna
delaktighet i lagstiftningen. Såväl vid sistlidne Riksdag, som
äfven vid detta Riksmöte har på Constitutions-Utskottets bord
hvilat en motion af en bland detta Stånds mest framstående
representanter, hvilken, måhända just till följd af de privile¬
gierade Ståndens, nyss af mig antydda, obenägenhet för poli¬
tiska reformer, gått ända derhän att han velat i Borgare¬
ståndet inrymma alia hittills orepresenterade medborgare i
hela landet, ja! han har till och med gått ännu längre, ty
man måste vä! bemärka, att, enligt besagde motion, valrätt
skulle tillkomma alla hitintills orepresenterade, men derjemte
och derutöfver att valbarheten skulle blifva oinskränkt, utan
afseende å det Stånd, hvartill den valde egentligen vore att
hänföra. I det nu under discussion varande Betänkande har
Constitutions-Utskottet utgått från ungefärligen enahanda syn¬
punkt, om också Utskottet icke gifvit sitt förslag hela det af
motionairen önskade oinskränkta omfånget; detta Betänkande
föreslår nemligen att i städernas representation inrymma alla,
naturligtvis under vissa qvalificationer, i städerna bosatta per¬
soner, ståndsskillnaden oberäknad. Den medborgerliga anda,
som i allmänhet lifvar och leder det Högtärade Ståndet, lif-
Den 8 Augusti.
643
vade och ledde äfven Ståndets ombud i Constitutions-Utskot-
tet vid frågans behandling. I går justerades en annan, snart
inkommande motion, som äfven gäller 14 §:n, men ett annat
moment af densamma. Den afser nemligen bergslags-repre-
sentationen, som hittills varit i Grundlagen medgifven, blott
med det villkor, att de utsedde Fullmäktige icke tillhörde
något annat Riks-Stånd. I går justerades, som sagdt, ett för¬
slag till grundlags-förändring i detta ämne, derutinnan detta
villkor blifvit utstruket. Jag är öfvertygad att den frisinnade
anda, som lifvat Borgare-Ståndet allt hitintills, äfven framgent
skall gifva sig tillkänna, och mana Ståndet att consequent
fortgå på den en gång beträdda banan, för att sålunda slut¬
ligen öppna ögonen på de öfriga Stånden, samt småningom
inom dem bereda framsteg åt samma liberala åsigter och
tänkesätt. Ett omslag i Ståndets opinion vore numera, jag
vågar säga det, ett för framåtskridandets sak verkligt ne¬
derlag, som, om det ock skulle vara en söt lukt för en viss
meningsbrytning inom landet, dock visserligen icke skulle
glädja, utan tvärtom djupt smärta den sanne fosterlands¬
vännen.
Så snart Ridderskapet och Adeln, säger man, inom sig
erkänner valprincipens tillämpning, blifver Ridderskapet och
Adeln likstäldt med de öfriga Riks-Stånden; men också först
då, tillägger man vidare, blifver det lämpligt att inrymma
frälsemän valbarhet inom hvilken del, som helst, af represen¬
tationen. Jag måste öppet tillkännagifva, att jag, icke såsom
sjelf varande frälseman, utan endast och allenast såsom med¬
borgare, icke kan dela denna åsigt. Jag anser nemligen att
det tvärtom vore i representations-reformens interesse höge¬
ligen att beklaga, i fall Ridderskapet och Adeln företoge sig
en så förnuftig förändring och utväg, emedan, om man nå¬
gonsin verkligen vill lycnas upphäfva fyrdelningen, sträfvandet
derför utan tvifvel eger sitt bästa stöd i den orimlighet, som
kallas sjelfskrifvenhet. Upphäf den, och de fyra Stånden blifva
lika många fasta falanger, som svårligen någonsin skola kunna
genombrytas. Det är också derföre jag alltid skulle beklaga
den dag, då valprincipen såsom grundsats adopterades af vårt
första Stånd, utan att en fullständig förändring i vår repre¬
sentation i och med detsamma blefve bragt till Stånd. Men
just för att uppnå detta mål, är det af vigt att Borgare-Stån¬
det fortfarande öppnar sina dörrar för alla Ståndsclasser, eme¬
dan detta förhållande måste lära det sjelfskriftia Ståndet inse
det stora fosterländska värdet af att kunna väljas till natio¬
644
Den 8 Augusti.
nens ombud, i stället för, och såsom motstycke dertill, att,
på grund af en medfödd sjelfskrifvenhet, utöfva en lagstiftares
ansvarsfulla pligter. Detta är den första Riksdag, då en liten
lection i detta ämne gifvits Ridderskapet och Adeln, och jag
kan försäkra att densamma utöfvat icke ringa inflytande på
tänkesätten, samt att mer än en af Riddarhusets ledamöter
afundats den ära, som redan kommit frenne frälsemän till
del. Jag må erkänna att, då jag efter förra Riksdagen läste
det af Ständerna då fattade beslut, som ändrade 14 §:n Riks-
dags-Ordningen, jag icke uppfattade detsamma så, som det
sedermera blifvit tydt. Jag följde dock med uppmärksamhet
ärendets gång, och jag såg, huru man i hufvudstaden intog
frälsemän bland de valberättigade, en grundsats, som likaledes
äfven erkändes af de för valen nedsatta Comitéer. 1 det
samhälle, af hvilket jag är en ringa medlem, hade jag likväl
ännu intet anspråk att, vare sig såsom valberättigad deltaga i
stadens Riksdagsmannaval, eller att inträda såsom dess ombud
i Rorgare-Ståndet; men en vacker dag emottog jag från Ma¬
gistraten en förteckning på de valberättigade, å hvilken, mig
ovetande, mitt namn fanns upptaget. Jag gladde mig häröf¬
ver, och gladde mig än mer, då jag, såsom ett uttryck af mina
committenters förtroende, blef vald lill Riksdagsman. Till följe
af de besvär, som deröfver anfördes, och hvilka blifvit genom
trycket offentliggjorda, torde något hvar känna detailförhål-
landerna dervid, äfvensom att jag blef två gånger vald, den
sednare gången med större majoritet, än den förra. Jag kom
hit, tveksam ännu huru Ståndet skulle emottaga mig; jag
blef invald lill suppleant i Constitutions-Utskottet och, då denna
fråga der förekom, följde jag densamma med tyst uppmärk¬
samhet, emedan jag icke ville deltaga i en discussion, som
möjligen skulle kunna anses beröra mig; då det skred till
proposition, hördes intet yrkande på afslag framställas från
något af de fyra Stånden, utom ett enda »nej.» Visserligen
finnes Retänkandet nu åtföljdt af några reservationer, men de
äro af Ridderskapets och Adelns samt Preste-Ståndets Utskotts-
ledamöter; och att reservanternas antal är större, än hvad
opinionen för Ögonblicket tyckes gifva vid handen, är deras
ensak. Jag tillsporde emedlertid genast Rorgare-Ståndets le¬
damöter i Utskottet, och de förklarade mig, att beslutet vore,
enligt deras åsigt, i ailo befogadt och rättvist.
Jag tror äfven att Ståndet både kan och bör fortgå på
samma liberala bana, som Ståndet redan med framgång be-
trädt, och jag tror tillika att Ståndet af en dylik consequence
Den 8 Augusti.
645
icke har något att befara ; jag tror det förra derföre, att ett sådant
förfarande ytterligare bekräftar Borgare-Ståndets fosterländska
och frisinnadp svmpathier, och det sednare, emedan valbar¬
heten ligger i valrättens händer, och alltså ingen kan vinna
inträde inom denna kammare, utan att ega de borgerliga val-
corporationernas förtroende.
Herr Kistner: Det förslag, som Constitu t iöns- ötskol tet
i sitt nu föredragna Memorial framlagt för Rikets Ständer,
utgör blott en fortsättning af de åsigter, som hitintills vid
flera Riksdagar gjort sig gällande. Det kan väl då icke
vara meningen att stadna på halfva vägen, och jag skulle
högeligen beklaga, om reactionaira tänkesätt nu gåfve sig
hos Borgare-Ståndet tillkänna. De anmärkningar, som här
blifvit framställda mot förevarande förslag, äro sådana, som
i allmänhet framhållits i Bonde-Slåndet, då fråga varit att
insläppa nya elementer i detta Stånd; samma anmärkningar
skulle väl ock hafva blifvit framstälda vid sistlidne Riksdag,
då i Borgare-Ståndet hittills orepresenterade samhällsclasser
funno inträde. Detta skeddp likväl ej, och della derföre,
alt redan då opinionen var stadgad, att en förändring i vår
närvarande representativa författning skulle utgå från Bor¬
gare-Ståndet till de öfriga Stånden. Af dessa skäl, anser
jag, att Ståndet bör consequent fortgå på den frisinnade
hana, som det redan med framgång bet rädt.
Herr Rydin har satt i fråga, hvem som skulle aflöna
de ledamöter af Adeln eller Preste-Ståndet, hvilka af stads-
cornmunerna möjligen komma att väljas till deras ombud
vid Riksmötet. Delta ligger ju i öppen dag. Hafva rom-
munerna valt dem till representanter, äro communerna na¬
turligtvis äfven plistiga att aflöna dem såsom sådana. Om
åter Herr Rydins tvifvel afser det förhållandet, att äfven
den sålunda valde personen bör deltaga i arfvodets ut¬
görande, får jag fästa hans uppmärksamhet deruppå, att just
inom detta Högtärade Stånd sådana fall inträffat, der den
valde icke sjelf bidragit till arfvodesbeloppet. De Magi¬
st ratspersoner, som haft den äran att deltaga i Ståndets öf-
verläggningar, hafva icke, i denna egenskap, varit underka¬
stade några personliga afgilter. Jag förmodar således icke
att Borgare-Ståndet skall afslå delta Betänkande, som i sig
innefattar en följdriktig utveckling af ett föregående beslut,
och jag får förklara, att jag, åtminstone med min röst, kom¬
mer att lemna detsamma mitt understöd.
Herr Werrn: Afven jag anser, att detta förslag, såsom
846
Den 8 Augusti.
Hörr Kistner rikligt caracteriserat detsamma, utgör en fort¬
sättning af föregående beslut, oell jag kan derföre icke an¬
nat, än understödja det. Den enda anmärkning, som emot
detsamma skulle kunna framställas,-vöre den, alt det hade
varit önskligt att detsamma erhållit en ännu mera vidsträckt
omfattning, så att flere medborgare hade blifvit valbare.
Många personer, som visat sig vara förtjenta af sina commit-
tenters förtroende, förlora nemligen under nuvarande förhål¬
landen valrätt och valbarhet derigenom, att de erhålla vissa
embeten. Detta är fallet med, till exempel, Magistratsper-
soner, hvilka erhålla Häradshöfdingebeställningar: de uteslu¬
tas, oaktadt möjligen blott en mening råder om deras ut-
märkthet, såsom representanter. Jag skulle derföre med
glädje hafva sett, om valbarheten erhållit något mera vid-
gadt omfång, så att den äfven blifvit desse pnrsoner till¬
erkänd.
Här hafva åtskilliga invändningar blifvit framställda
mot förslaget, dem jag önskar bemöta. Den första var deh,
som gjordes af Herr Bager, att af det föreslagna nya lag-
stadgandet man svårligen kunde bedöma, huruvida den på
tvänne ställen valde vore skyldig att emottaga kallelsen, då
han eger att afsäga sig den, hvar han det vill. Den här
gjorda förändringen i paragrafens lydelse åsyftar dock en¬
dast att lägga ytterligare ett laga skäl för afsägelsen till
dem, som förut finnas. Domarens pröfning qvarstår ju all¬
tid hädanefter, såsom hittills, och det kan ju äfven förutsät¬
tas, att Domaren icke pröfvar afsägelsen giltig förr, än tiden
för besvären förflutit, och det visar sig att inga besvär vid
annat valställe blifvit anförda. Sådana vanliga laga skäl,
söm sjukdom och dylikt, behölver jag ej omnämna. Jag
kan således icke inse att någon förlägenhet eller tveksam¬
het kan af denna föreskrift uppkomma.
Hvad åter vidkommer Herr Rydins anmärkningar, är
det olvi (vela k tigt, att, om detta förslag icke vinner Ståndets
bilall, orsaken härtill är att söka uti den farhåga, som
Herr Rydin äfven betonat, att den uppspädning af andra
elementer, som Borgare-Ståndet skulle komma att vidkän¬
nas, blefve fiendtlig mot de åsigter, som hittills i detta
Stånd varit rådande, och menlig för omvårdnaden af städer¬
nas interessen; men, mine Herrar! icke lära vi vä! kunna
påstå, att det blott är vi. som känna Borgerskapets tänke¬
sätt. Hvad hindrar således, att den härigenom valde är i
fullt åtnjutande af sina committenters förtroende, likasom det
Den 8 Augusti.
647
kan Ilända, att han är den ende, som är i tillfälle alt åtaga
sig ett uppdrag, hvilket, såsom detta, är förenadt med nöd¬
vändigheten af en längre tids frånvaro från hemmet och
dess sysselsättningar. Och om man också för ett ögonblick
antager möjligheten att Herr Rydins farhågor skulle för¬
verkligas, är det dock ovillkorligt, att, om den grundsats,
hvarpå förslaget hvilar, är riktig och om den omfattas af
någon del af nationen, den omsider skall göra sig gällande
genom deras val. Och om de valde den ena Riksdagen
visar sig hylla mindre tidsenliga åsigter samt bidraga till
mindre gagnande beslut, kan detta misshållande vid en kom¬
mande Riksdag rättas af deras committenter. Samma skäl för
öfrigt, som Herr Rydin anfört, för att bevisa presternas
lämplighet för Riksdagsmannakallet, till följd af deras affaires-
frihet, som gör det möjligt för dem att med större lätthet,
än andra, detsamma emottaga, gäller fullkomligt lika väl
om Magistratspersonerna. Det kan emedlertid ju icke blifva
fråga om annat, än att välja den, som har det största för¬
troendet, men om någon gång det skulle hända, att en per¬
son blefve vald, hvars tanke- och handlingssätt icke af hans
committenter gillades, innebär ett sådant förhållande i sig allt
för stor anledning till farhågor, alt detsamma skulle i til¬
lämpningen så mångfaldigas, att vådor deraf kunde uppstå,
hvarföre det begångna felet säkerligen snart skulle finna
sitt correctiv.
Hvad åter beträffar det inflytande, som ett antagande
af detta förslag skulle komma att utöfva på en total om¬
bildning af vår representation, kan jag icke eller dela Herr
Rydins åsigt, att, derföre att förslaget bereder tillfälle för
Adelns och Preste-Ståndets ladamöter att ingå i de folk¬
valda Stånden, desse skulle risquera att gå i mistning af den
anda af liberalitet, som hitintills företrädesvis utmärkt deras
sträfvanden, samt blifva conservativare, så till hållning, som
tendencer. Jag är af en alldeles motsatt mening. Just der¬
igenom, nemligen, att medlemmarne af de privilegierade
Stånden medgilvas rättighet att, genom folkets val. deltaga i
de bägge öfriga Ståndens förhandlingar, måste nationens tän¬
kesätt, som der egentligen söka att finna sitt uttryck, på dem
utöfva sitt inflytande och reformera dem. Förslaget skulle
sannolikt äfven komma att medföra den vigtiga följden, att
rättigheten för Ridderskapet och Adeln att, på grund af
sjelfskrifvenheten, utöfva Riksdagsmannakallet, blefve i vä¬
sendtlig mån inskränkt. Ivan man väl undra, att vårt första
648
Den 8 Augusti.
Stånd för närvarande icke vill afstå från detta sitt prero¬
gativ, så länge någon annan utväg för deni icke finnes att
erhålla inträde inom representationen. Men så snart någon
möjlighet förefinnes för dem att väljas af folket, hafva de
ick något vidare skäl att hålla på sin exclusivitet, hvilken
mångå af dem säkerligen inse icke vara gagnande hvarken
för dem eller landet.
Jag kan således icke eller i denna invändning finna
något hinder för ett gillande af detta förslag. Det bör sna¬
rare med glädje emottagas al hvarje sann fosterlandsvän,
ty. om representationen skall vara hvad den bör vara och
uttrycka folkets tänkesätt, höra ock inga svårigheter möta
för folket att till ombud välja dem, som det anser bäst vara
egnade att framhålla dessa tänkesätt samt att arbeta för de
mål, som af dem betingas. Så länge deremot hinder i detta
hänseende i Grundlagen förefinnes, måste alltid tvifvel råda,
huruvida den opinion, sorn inom representationen gifver sig
tillkänna, är den, som delas af hela landets befolkning, eller
den allenast, som hos vissa Ståndsberättigade classer är den
förherrskande, .lag anser således förslaget, från hvilken syn¬
punkt man än må betrakta det, nyttigt samt nödigt, ochjan-
håller derföre på det varmaste, alt detsamma måtte af Stån¬
det förklaras hvilande till Grundlagsenlig behandling vid
nästa Riksdag.
Herr Swartz instämde.
Herr Lindeström: Den största olycka, som vidlåder
vår representation, är, att densamma finnes fördelad på fyra
rum. En annan är den, att valbarheten inom de särskilda
Riks-Stånden är så inskränkt, — en inskränkning, som för
öfrigt utöfvar sin mest tryckande verkan på de bägge folk¬
valda Stånden. För att i sin mån frigöra vår representa¬
tiva författning från dessa, för landets constilutionela, indu-
striela och mercantila framåtskridande menliga missför¬
hållanden, har Constitulions-Utskottet afgifvit detta förslag,
som dessutom utgör en fortsättning på den bana, Utskottet
vid sistlidne Riksdag började beträda. Jag kan derföre, för
min del, icke annat, än lemna Utskottets sträfvande allt
milt erkännande; hvarföre jag ock med min röst under¬
stödjer den af Utskottet här föreslagna utsträckning af val¬
bar hetsqualifica tionen.
Herr Sundvallson').
*). Herr Sun civ all sons vid tryckningen ej aflemnade anförande
tryckes i slutet af detta band.
Den it Augusti.
649
Herr Sundblad: Jag ber få tillkännagifva, att jag i
allo lorenar mig i Herr Sundvallsons sakrika och upplysande
anförande, saint att jag följaktligen, lika med honom, yrkar,
att Gonsti t ut ion s-Utskottets förevarande Betänkande malte af
Ståndet afslås.
Herr Ridderstad: Länge och allmänt har man förebrått
de Irenne öfriga Stånden en slags conservativ iritolerance, då
fråga varit om förbättringar och förändringar i vår repre¬
sentation. Skulle detta högtärade Stånd — hitintills egent¬
ligen det enda framåtskridande — nu förkasta Constitutions-
Utskottets här framlagda förslag, som syftar till ett dylikt
mål, skulle Ståndet derigenom — man kan utan öfverdrift
säga det — öfvergå till samma intolerance, gifva stöd och
kraft åt den nyss antydda obenägenheten, samt i och med
detsamma sätta inseglet under status quo; och jag skulle
både varmt och djupt beklaga, i fall ett sådant, mot alla
frisinnade tendencer stridande, beslut denna Riksdag skulle
blifva Borgare-Ståndets. Anseende det således af vigt att
Borgare-Ståndet, genom antagandet af detta förslag, fortfa¬
rande bibehåller sin ärofulla plats såsom förtrupp för tide¬
ll va rf ve ts stora idéer och för nationens framåtskridande ?
förmåga att emottaga och tillegna sig deni. ber jag ock.
medan jag har ordet, att få hernola en invändiung, som här
uttalats mot de materiela följderna af den föreslagna Grund¬
lagsändringen. Man har nemligen uppkastat den frågan:
»hvem skall väl, om de olika Ståndens medlemmar fritt få
väljas till ombud inom hvilken del af nuvarande representa¬
tion, som helst, hvem skall väl i sådant fall erlägga arfvo-
det åt dessa, för de särskilda Stånden främmande, elemen¬
ter? Om en sådan håga skulle kunna uppstå, får jag fästa
uppmärksamheten deruppå, att efter ali anledning i ingen
stad till Riksdagsman kommer att väljas någon person, der¬
est han tillika icke är böjd att erlägga sin andel i de för
ändamålet belöpande afgifter
Till sjelfva saken åter. Med anledning deraf, alt man
af den pågående debatten, och de åsigter, då uttalat sig,
hvaraf man skulle draga den slutsats, att Ståndet har för
afsigt att förkasta Betänkandet, tillåter jag mig alt fram¬
ställa en fråga: hvad innebär detta förslag? Hvad annat, än
att i Grundlagen sanctionera en princip, hvars vigt är omät¬
lig, — en princip, som icke, jag säger det med tillförsigt,
kan jäfvas af någon, som erkänner det constitutionela sam¬
hällets vigt och betydelse, hvilket partie han må tillhöra, den
680
Den 8 Augusti.
principen nemligen, som öppet proclamerar alla medborga¬
res rätt alt söka lörvärfva sig det valberätligade folkets för¬
troende och, i stöd af detta förtroende, deltaga i medborgs-
mannalifvets vigtigaste förhandlingar, utöfvandet af en lag¬
stiftares pligter. El t underkännande af denna upphöjda
grundsats inom detta Ständ vöre i sanning mer, än nedslå¬
ende, emedan det bevisade, att Borgare-Ståndet, då det gällde
dess enskilda interessen, befunne sig på samma ti 11baka¬
sk r i d a n d e ståndpunkt, som de trenne öfriga Stånden. Jag
anhåller fortfarande om bifall.
Ofverläggningen var slutad, och, sedan Her Talmannens
propositioner å de föredragna Grundlagsförslagens antagande
till hvilande blifvit med Ja och Nej besvarade, begärdes
votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, sorn vill, att förslagen till ändring ,i 16 och 22
§§ Riksdags-Ordningen, enligt Constitutions-Utskottets Me¬
morial, JK 82, skola till Grundlagsenlig behandling vid nästa
Riksdag förklaras hvilandp, röstar Ja.
Den det ej vill, röstar Nej.
Vinner Nej, förklaras, såsom Ståndets gemensamma
tanke, att ifrågavarande förslag anses, såsom hvarken nö¬
diga eller nyttiga, icke böra antagas.»
Voteringen utföll med 22 Ja mot 19 Nej; hvadan Stån¬
det, för sin del, förklarade de framställda förslagen till änd¬
ring i 16 och 22 §§ Riksdags-Ordningen hvilande till Grund¬
lagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
§ 4.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skiifvelser, N:ris 105 och 106.
§ ä.
Föredrogs, ånyo, Banco-Utskottets Memorial, JK 52,
angående föreskrifterna i l:sta, 2:dra och 3:dje Artiklarne
af Banco-Reglernentet.
Härvid förekommo:
Usta, 2:dra, 5:dje och S:de punkterna.
Godkändes, hvar efter annan.
5:te punkten.
Herr Thollander: Det synes mig ovedersägligt att Banco-
Utskottet, genom det här föreslagna stadgandet, begått en
orättvisa emot Bankens tjenstemän. Jag yrkar derföre, att
den reservation, som Riks-Archivarien Nordström afgifvit,
Tten 8 Augusti.
651
måtte blifva Ståndets beslut. Ostridigt ar att ovissheten om
egande löneförmåner och deras varaktighet måste verka häm¬
mande på göromålens gång inom Banken. Rikets Ständer
hafva för öfrige civile embets- och tjenstemän beviljat det
s. k. dyrtids-tilläggets uppförande såsom löneförhöjning på
ordinarie stat, under villkor, att den, som emottoge denna
förbättring i sin ställning, skulle underkasta sig den vidsträck¬
tare tjenstgöringsskyldighet, som af en förändring i göromålen
kunde blifva en följd, och på enahanda villkor synes mig
Bankens tjenstemän böra komma i åtnjutande af lönetillök-
ningen, såsom anslag på ordinarie stat.
Riks-Banken har under de sista 20 åren undergått tvänne
organisationer. Vid 1840—41 och 1853—54 årens Riks¬
dagar indrogos tillsammans 71 tjenster i Banken. Det är
naturligt att genom dessa indragningar utsigterna till befor¬
dran för de qvarvarande blifvit i betydlig mån aflägsnade.
Det har ock visat sig alt tvänne af Bankens tjenstemän, som
då innehade ordinarie tjenster på förordnande, men hvilka
befattningar då indrogos, ännu efter 14 år icke erhållit ordina¬
rie beställning. Att öka denna olägenhet för tjenstemännen i
Rikets Ständers Bank, genom att ytterligare aflägsna möjlig¬
heten för dem att med visshet beräkna en stadig årslön,
vore icke välbetänkt.
Hvad åter särskildt Commissarierne vidkommer, vill jag
erinra, att de hafva solidarisk ansvarighet såväl för Bankens
sedeltillgång, som för silfverfonden; att denna ansvarighet är
af ganska stor betydenhet, och att derjemte ingen nedsättning
blifvit ifrågasatt för Rikets öfrige embets- och tjenstemän. I
deras löneförmåner ingå dessutom tjenstgöringspenningar, hvilka
icke förekomma i andra verk; hvartill kommer, att Bankens
tjenstemän icke åtnjuta ferier. Af dessa skäl, är det jag an¬
håller att Ståndet, med pfslag å Utskottets här gjorda fram¬
ställning, måtte, för sin del, godkänna den af Riks-Archiva-
rien Nordström uttryckta mening.
Herr Ekholm instämde.
Herr Lindeström: Jag älskar sparsamhet lika mycket,
som trots någon; men jag vill att den skall utöfvas med
rättvisa och billighet. 1 detta fall låter det sig dock icke
förnekas att Banco-Utskottet hårdhändt förfarit med tjenste¬
männen i Rikets Ständers Bank, då Utskottet icke velat med¬
gifva den, en gång beviljade, löneförhöjningens uppförande
på ordinarie stat. Utskottet förebär visserligen såsom skäl,
att Banken har att förvänta en ny organisation; men deremot
652
Den B Augusti.
kan dock invändas, hvad äfven Herr Thollander anmärkt, att
Banken på 20 år undergått tvänne organisationer; och jag
är öfvertygad att, så länge Rikets Ständer hafva befattning
med Banken, den aldrig blir fullständigt organiserad, utan
kommer att utgöra föremål för oupphörliga förändringar. Yrid
sådant förhållande, är det obilligt att Bankens tjenstemän
skola än vidare nödgas lefva på oviss fot. Och huru är det
väl ställdt med desse tjenstemän? Ingen af Rikets öfrige
löntagare har en så trägen tjenstgöring, som de; de äro bundne
vid sina göromål å embetsrummet från klockan 9 f. m. till
klockan 2 e. m. hvarenda dag året om. Och hurudan är
väl deras sysselsättning? Lemnar den dein tillfälle att ut¬
veckla sin förmåga åt annat håll, så att, om så skulle blifva
af nöden, de kunna på annat sätt försörja sig? Ett ständigt
penningeräknande länder visserligen icke till utbildning af an¬
lag eller erfarenhet. Huru förhåller det sig slutligen med
deras avancement? Det gifves ingen del af embetsmanna-
corpsen, der befordringen går långsammare, än i Rikets Stän¬
ders Bank. Det är vanligen först vid 40 års ålder, som
tjenstemannen der ernår ordinarie befattning, erhåller första
lönegraden. Hårdt och orätt är det då af Rikets Ständer att
så bemöta sina egne tjenstemän, på samma gång de visa sin
liberalitet emot Statens. Jag förenar mig derföre med Heri
Thollander, och yrkar bifall till Riks-Archivarien Nordströmt
reservation.
Herr Ekman: De föregående talarne hafva beskyllt
Banco-Utskottet för orättvisa, då Utskottet icke föreslagit den
tillfälliga löneförhöjningens uppförande på ordinarie stat. Atl
Banco-Utskottet förfarit både obilligt och obehörigt, derest
Utskottet påyrkat indragning af detta dyrtidstillägg, vill äf¬
ven jag medgifva. Detta har Banco-Utskottet dock icke gjort,
utan Utskottet har tvärtom tillstyrkt löneförhöjningens fort¬
farande utgående, och Utskottet säger äfven i motiverna till
sitt förslag, att Utskottet icke tvekat att understödja Banco-
Fullmäktiges hemställan i detta hänseende, för så vidt den
icke afser att förhöjningen i löner och arfvode» nu skulle
tilläggas egenskapen af fast aflöning. Dessa förhållanden, som
Utskottet här åberopat till stöd för sin hemställan, att nämnde
förhöjningar för närvarande icke borde göras fasta, innefattas
hufvudsakligen i den nu ifrågasatta organisationen af Rikets
Ständers Bank. Det är bekant, att Finans-Comitéen erhållit
uppdrag att uppgöra och afgifva förslag lill en dylik föränd¬
ring af Bankens förvaltning och verksamhet. Detta förslag
Den 8 Augusti
653
kan möjligen redan vid innevarande riksmöte komma att un¬
derställas Ständernas pröfning; men säkert är att det kom¬
mer att ske nästa liiksdag, oell under sådana förhållanden
torde Banco-Utskottet icke hafva saknat skäl för sin, i den
nu föredragna delen af Betänkandet gjorda och här klan¬
drade framställning, hvilken jag derföre anhåller måtte af
Ståndet med bifall bemötas.
Herr Wallenberg: Jag instämmer med Herr Ekman,
men ber att tillika få fästa uppmärksamheten å det motiv,
Herr Thollander egentligen anfört, såsom skäl för en ändring
i Banco-Utskottets här gjorda framställning. Herr Thollander
har nemligen åberopat det förhållandet, att vid tvänne under
de sedriaste båda tiotalen inträffade organisationer 71 af tjen-
sterna i Banken blifvit indragna. Detta är en sanning; men,
långt ifrån att bevisa, hvad det skall bevisa, vittnar detta
förhållande mer än mycket om nödvändigheten deraf, att man
icke fastlåser sig för framtiden, isynnerhet då allmänheten
temligen högljudt påkallar en ny organisation af Riks-Banken.
Jag hemställer ock, huruvida vi icke infunno oss vid detta
Riksmöte under den temligen säkra förhoppningen att det¬
samma skulle blifva en Finance-Riksdag, och att vi skulle
åstadkomma storverk, i afseende å Rikets Ständers Bank.
Men, om man jemnför förutsättningen med resultatet, hvad
har väl blifvit, af allt detta? och hvar är väl i sjelfva verket
motståndet att söka emot alla reformer i denna väg? Just
inom Rikets Ständers Banks egna murar. Detta är så sanni,
att det icke låter fördölja sig. Jag tror för öfrigt att Riks-
Banken nog behöfver och behåller sine utmärkte tjenstemän,
samt att desse icke hafva att förvänta någon förnärmelse i
sina rättigheter eller fördelar af Rikets Ständer; och om man
jemnför deras ställning med de tjenstemäns, som directe
hafva med Statsverket att göra, torde den visserligen befin¬
nas vara till banktjenstemännens fördel. Då för öfrigt Baneo-
Utskottet här icke föreslagit någon inskränkning i, utan tvärt¬
om tillstyrkt bibehållandet af, den reglering, som vid sistlidne
Riksdag bestämdes, och hvilken omfattar den s. k. tillfälliga
löneförhöjningen, innebär Betänkandet i dess nu föredragna
del, efter mitt förmenande, ingen återgång i bestående för¬
hållanden eiler någon orättvisa emot Bankens embets- och
tjenstemän, hvarföre jag således tillstyrker dess antagande.
Herr Björck: Den lönereglering, som vid sistlidne Riks¬
dag fastställdes för Riks-Banken, afsåg väl att försätta Ban¬
kens tjenstemän i jemnförlig ställning med öfrige civile em-
654
Den 8 Augusti.
bets- och tjenstemän, hvilka njuta sina löner af Staten. Den,
åt desse beviljade, sednaste löneförhöjningen utgick i allmän¬
het med 33V3 procent, och i många fall med ända till 50
procent. För Bancoverkets löntagare bestämdes deremot det
af tidens förhållanden betingade tillägget i deras löner efter
samma grund, eller 35V3 procent af den äldre lönen, för
dem alla. Det är således gifvet att, om löneförhöjningen för
desse tjenstemän borttoges, deras nuvarande inkomster skulle
komma att minskas med 25 procent. För Statens tjenste¬
män har emedlertid någon nedsättning i deras förbättrade
lönevillkor icke blifvit ifrågasatt med mera, än 40 procent af
det nominela beloppet, men äfven denna nedsättning har blif¬
vit af Rikets Ständer afslagen. Häraf synes det alltså böra
följa, att Rikets Ständer, i afseende å Bankens embets- och
tjenstemän, uttala den mening, att den vid förra Riksdagen
åt dem medgifna löneförbättringen bör bibehållas och fram¬
gent komma dem till godo.
En annan sak är deremot frågan om lönetillökningens
uppförande på ordinarie stat. Lika med Herrar Ekman och
Wallenberg, tror jag visserligen, att den reorganisation, sorn
förestår Riks-Banken, gör det opractiskt och oklokt att för
närvarande gifva tillökningen i lönerna en sådan form, hvar¬
igenom den tjensteman, som vid en ny organisation kan använ¬
das, men sådant vägrar, blir i tillfälle att stegra sina anspråk
utöfver hvad, som på grund af fullmakten kan fordras. A
andra sidan, tror jag deremot det vara representationens
ovillkorliga pligt att tillse, att genom de beslut, som fattas,
man icke tillfogar desse tjenstemän en orättvisa, som man
icke vill att Stålens tjenstemän skola vederfaras. Frågan är
således här helt enkelt den, huruvida Bankens tjenstemän
förlora något derigenom att deras nu egande löner icke upp¬
föras på bestämd stat. Det kan då icke nekas, att af en
dylik anordning förlust kan inträffa, för den händelsen att
Banko-Fullmäktige finna sig nödsakade att, med begagnande
af den rätt, som 57 § af nu gällande Banco-Reglemente dem
medgifver, på pensionsstat förflytta en eller annan tjensteman,
som icke uppnått den erforderliga pensionsåldern, äfven emot
hans vilja. Nu förklarar Banco-Reglementet en afskedad
tjensteman berättigad att i pension åtnjuta hela sin lön. Men,
om tydligt är. hvad Utskottet äfven längre fram i Betänkan¬
det föreslår, att detta stadgande endast syftar derhän att de,
som redan äro eller kunna varda till pension berättigade,
skola ega att vid pensionens bestämmande få sig till godo
Den 8 Augusti
633
beräknad den tillfälliga löneförhöjningen, måste naturligtvis
följa att en sålunda i förtid ur verksamhet försatt tjensteman
icke kommer i åtnjutande af samma förmån. Såvida likväl
ofvannämnde rättighet fortfarande åt Fullmäktige inrymmes,
biir äfven otvifvelaktigt en tjensteman, som utan eget förvål¬
lande och mot sin vilja uppföres på pensionsstat, tillgodonjuta
all den rätt, honom ytterst kan tillkomma. Men om detta i
Reglementet uttryckligen föreskrifves, lärer icke någon orätt¬
visa blifva begången emot Bankens tjenstemän derigenom att
deras löner icke uppföras på ordinarie stat. Jag har således
egentligen ingenting att anmärka emot antagandet af den nu
föredragna 5:te punkten af Betänkandet; men jag har likväl
velat på förhand göra detta förbehåll, för att, då fråga blir
om pensionsväsendet, grunderna för pensionernas beräkning
må bestämmas så, att alla de personer, som till och med
1863 års slut af Banco-Fullmäktige komma att förflyttas på
pensionsstat, berättigas att erhålla fulla lönen i pension.
Herr Eliholm: Man synes fästa synnerlig vigt vid den
omständigheten, att Riks-Banken skall undergå en ytterligare
reorganisation, och man förmenar att Bankens tjenstemän af
sådan anledning tillsvidare endast böra provisoriskt aflönas;
men detta är ju äfven förhållandet med Statens Collegier och
öfrige embetsverk, sorn likväl numera fått de vid sistlidne
Riksdag beviljade löneförhöjningarne upplörde på ordinarie
stat. Jag kan då i sanning icke inse, hvarföre Ständernas
egna verk skola vara vanlottade; hvarföre jag, med åbero¬
pande i öfrigt af de skäl, Herr Thollander anfört, och hvilka
jag finner särdeles talande, lika med honom, yrkar bifall till
Riks-Årchivarien Nordströms reservation.
Herr Lindeström: Om det, af Herr Björck här fram¬
ställda, särskilda amendement skulle antagas, blelve resul¬
tatet i sjelfva verket intet annat än det, som uppkommer
genom antagandet af Riks-Archivarien Nordströms reserva¬
tion; hvarföre jag, för att bespara omgången att besluta öfver
flera särskilda propositioner, men framför allt för att vinna
besparing i tid. fortfarande, anhåller, att berörde reservation
mätte vinna Ståndets bifall.
Herr Eltman: Just för att tillgodose de tjenstemän,
hvilka under de år, som komma att förflyta, innan den till-
ämnade reorganisationen af Riks-Banken hunnit blifva verk¬
ställd, behöfva från sina tjenster afgå, är det, som Utskottet
i en sednare punkt föreslagit att den tillfälliga löneförhöjnin¬
gen bör läggas till grund för bestämmandet af pensionernas
656
Den 8 Augusti.
belopp. Jag anhåller derföre att Ståndet må besluta om den
nu föredragna punkten, sådan den här lyder; hvaremot, då
föredragningen af Betänkandet fortskridit till ll:te punkten,
rätta stället torde vara att öfverväga, huruvida i 57 § af
Banco-Reglementet någon ändring bör företagas.
Herr Dydin; Afven jag anser det vara rättvist och bil¬
ligt att den tillfälliga löneförhöjning, som vid sednaste Riks¬
dag beviljades Bankens embets- och tjenstemän, nu uppföres
på ordinarie stat, under förbehåll att den, som ingår på den
nya staten, skall vara pligtig underkasta sig den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden, som af en
reorganisation utaf Riks-Banken kan blifva en följd; hvarföre
jag ock yrkar att Ståndet måtte besluta, i enlighet med Riks-
Archivarien Nordströms reservation.
Herr Björck: Jag har genom det af mig framställda
förslaget alldeles icke velat lägga något hinder i vägen för
antagandet af den nu föredragna punkten af Betänkandet.
Då jag sist hade ordet, förklarade jag tvärtom uttryckligen
att jag förbehöll mig att vid lt:te punkten göra den af mig
uttryckta mening gällande.
Jag vill emedlertid fästa Herr Lindeslröms uppmärksam¬
het å den betydliga skillnad, som i sjelfva verket förefinnes
emellan milt förslag och Riks-Archivarien Nordströms reser¬
vation, om man till grund för bedömandet tager Finance-
Comitéens redan utarbetade och offentliggjorda arbeten. Denna
Comité har nemligen, som vi vete, föreslagit att Riks-Banken,
sådan den nu är organiserad, skulle fördelas i tvänne sär¬
skilda Banker. Den af de båda, som fortfarande skulle be¬
nämnas Rikets Ständers Bank, skulle hufvudsakligen komma
att befatta sig med sådana affairer, som tillhöra en Deposi¬
tions- och Vexel-Bank. Men för en dylik bankrörelse blefve
endast ett ringare antal tjenstemän erforderligt, så att af de
vid Riks-Banken i närvarande ögonblick engagerade 67 per¬
soner icke mera, än 20 eller 25 behölde bibehållas. Det
skulle således komma i fråga att afskeda omkring 40 tjenste¬
män. Om nu åt dem bland de fyratio, som voro användbare
för arbetet i den andra Svenska Banken, bjödos motsvarande
förmåner, skulle dock omöjligen, i händelse det Nordslrömslia
förslaget adopterades, desse personer kunna tillförbindas att
ingå i den nya Banken, utan skulle de kunna påstå sin rätt
att tå lemna sina tjenster, samt afgå med full lön i pension.
Men då man kan förutsätta en sådan möjlighet, är det icke
rätt att sätta Bankens tjenstemän i tillfälle att begagna sig af
Den 8 Kugusli.
657
en sådan förmån, utan böra Riksens Ständer, såsom förval¬
tare af Riks-Banken, förfara så, att, då en indragning af Ban¬
kens stat är att förutse, från tjenstemännens sida anspråk
icke må dervid kunna väckas å högre belopp, än som på
grund af fullmakten bör dem tillkomma. Jag finnér således,
ur denna synpunkt, Utskottets bär gjorda framställning rättvis.
Men, å andra sidan, är det äfven billigt att, om man anser
att tjenstemännen, så länge de stanna qvar på sina platser,
böra tillgodonjuta de löneförmåner, hvilka vid sistlidne Riks¬
dag för dem bestämdes, de, som af en eller annan af dem
icke förvållad anledning i förtid förflyttas på pensionsstat, icke
eller lida minskning i sina rättigheter.
Herr Wallenberg: Jag ber att få fästa uppmärksam¬
heten å en fråga, som står i nära sammanhang med den till-
ämnade reorganisationen af Rikets Ständers Bank; jag menar
förslaget om inrättande af en allmän hypoihekscassa. Jag
tror att detta förslag innefattar en öfverfiytlning från Riks-
Banken af all fastighetsbelåning, och jag kan icke inse, hvad
tjenstemännen i Låne-Canzliet i sådant fall skulle få att göra.
l)e skulle deremot utan tvifvel blifva förträfflige i det nya
verket, som äfven blefve Statens; och äfven i denna omstän¬
dighet finner jag således ett ytterligare vigtigt och talande
skäl för det beslut, hvaruti Banco-Utskottet här stadnat. Jag
fortfar i min anhållan om bifall.
Discussionen var fulländad, och, sedan Herr Talmannens
proposition å bifall blifvit med Ja och Nej besvarad, begärdes
votering.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller femte punkten uti Banco-Utskottets
Memorial, Jt? 32, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet fattat beslut, i enlighet med Herr
Riks-Archivarien Nordströms reservation i denna punkt.»
Voteringen utföll med 27 Ja emot 1,3 Nej; hvadan Ut¬
skottets Betänkande i dess nu föredragna 5:te punkt var af
Ståndet gilladt.
6, 7, 8, 9 och 10 punkterna.
Biföllos, hvar efter annan.
11 punkten.
Herr Björck: Med åberopande af hvad jag nyss ytt¬
rat, hemställer jag, huruvida icke den rätt, som, enligt nu
Dorg.-Slånd. Prot. vid Rikid. 18S9—1860. V. 12
Den 8 Augusti.
föredragna punkt, medgifves deni, hvilka vid pensioneringen
äro att hänföra under de eathegorier, som närmare omför-
mälas i 84 och 88 §:ne af Banco-Heglementet, äfven må till¬
erkännas dem, som, på grund af 87 §:n, mom. 1 af berörde
reglemente, på pensions-stat förflyttas. Detta mom. lyder
sålunda: »Då sådant för göromålens säkra och skyndsam-
»ma gång finnes oundgängligen nödigt, kunna Fullmäktige på
»pensionsstat förflytta en tjensteman, som af ohjelpligt sjuk-
»domstillstånd eller afgjord oförmögenhet är förhindrad att
»vidare gagna Verket, oaktadt han sig ej om afsked anmält,
»samt, i sådana lall, anordna hela lönen såsom pension,
»ehvad de föreskrifva lefnads- och tjensteåren äro uppnådde
»eller icke.»
Nyligen har inom Banco-Styrelsen fråga varit om en så¬
dan förflyttning, hvilken ock måste ske, oaktadt det ännu
icke var afgjordt, om den tillfälliga löneregleringen, med thy
åtföljande förbättrade villkor, skulle blifva för framtiden be¬
ståndande eller icke, och den sålunda afskedade tjensteman-
nen fick också blott åtnjuta sin gamla lön i pension. Detta
var hårdt; men hvad skulle man göra? Ett sådant förhållande
kan dock ånyo inträffa, och det är väl ingalunda förenligt
med den grundsats af rättvisa, hvarpå den beslutade löne¬
regleringen hvilar, att, äfven om denna reglering icke är
definitiv, på sådant sätt minska en tjenstemans påräknade
fördelar.
Herrar Hierta och Renström hördes instämma.
Herr Ekman: Afven jag instämmer med Herr Björck
till en del. S7:de §:n handlar om rättighet för Fullmäktige
att pä pensions-stat uppflytta den tjensteman, som af ohjelp¬
ligt sjukdomstillstånd eiler afgjord oförmögenhet är förhin¬
drad att vidare gagna Verket. Att den tillfälliga iöne-förhöj-
ningen må läggas till grund lör pensionsberäkningen för så-
dane tjenstemän, som tillhöra den förstnämnda caihegorien,
anser jag vara mycket välbetänkt; men att tillägga denna
förmån äfven ät sädane, som al oförmögenhet —såvida icke
denna härleder sig från sjukdom eller annan giltig anledning
— att sköta sin tjenst måste förflyttas på indragningsstat,
kan jag icke finna vara med en sträng rättvisa förenligt.
I allt fall torde det dock blifva nödvändigt att denna punkt
återremitteras, pä det att Herr Björcks till densamma gjorda
amendement mätte komma under Utskottets pröfning. Jag
anhåller således om proposition å återremiss.
Herr Hierta: Med anledning af Herr Ekmans sednaste
Den 8 Augusti.
659
yttrande, vill jag erinra, att för de fall, han åsyftar, att oför¬
mögenheten är förvållad af tjensternannen sjelf, andra §§
finnas, som föreskrifva, huru dervid kan förfaras, för att be¬
stämma ansvaret i mån af försummelsen; hvaraf åter följer,
att, om Herr Björcks förslag godkännes, detsamma icke ut-
eör något hinder för Banco-Styrelsen att i sådant hänseende
bevaka Bankens rättigheter, enligt hvad stadgarne närmare
bestämma.
Ofverläggningen var slutad, hvarefter Ståndet för den
il punkten antog följande lydelse: »För den eller dem, som
under åren 1861, 1862 och 1865, på grund af §,§ 54, 55
och 57, 1 morn., kunna varda på pensions-stat förflyttade,
utgår pensionen till belopp, motsvarande så val hela lönen,
som den derå beviljade tillfälliga förhöjning.»
Den skedda anmälan, sidan 12.
Dervid lät Ståndet bero.
§ «■
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, JYi 41, i
anledning af väckta motioner om upphäfvande af bysättning.
Herr Björck: Den fråga, vi nu gå att behandla, är för
den allmänna crediten af största vigt, och ehuru jag, för min
del, i väsendtlig män gillar Utskottets förslag, tror jag dock,
att frågan behöfver blifva föremål för någon öfverläggning,
innan förslaget obetingadt antages. Hvad jag då först vill
fästa mig vid, är sjelfva formen af förslaget, sorn tyckes mig
innefatta någon motsägelse. Det heter nemligen i första
punkten, att i det fall, som der förutsättes, bysättning skall
gäldenären åläggas, der borgenären det äskar, och gäldenä-
ren ej gitter hos Konungens Befallningshafvande eller vid
Domstol, å tid, som dertill honom föresättes, med ed styrka,
att han pj eger annan tillgäng, än hvad uppgifvet är. Sedan
man sålunda åt beinälde myndigheter öfverleinnat pröfnin-
gen, (örefaller det något besynnerligt alt i nästföljande punkt
läsa detta stadgande: »Fullgör gäldenär, som sålunda by-
»satt blifvit, derefter den edgång, varde ur häktet lösgifven.»
Detta stadgande står icke rätt väl tillsammans med det före¬
gående, af hvilket måste följa att gäldenären, om han full¬
gör eden, icke blifver bysatt. Annorlunda vore förhållandet,
om man icke bestämt viss dag för edgången och sagt att,
såvida gäldenären icke går eden, skall bysättning honom
åläggas. Men denna mening är icke i förslaget uttryckt med
sådan tydlighet, som är nödig i en lag af förevarande be¬
skaffenhet hvarföre jag ock tror, alt, vid tillämpningen, skulle
Don 8 Augusti.
komma att tillgå så, att gäldenären. på borgenärens yrkande
derom, verkligen blir genast bysatt och qvarhålles i häktet
till dess han fullgör eden. Oaktadt jag godkänner förslagets
syfte, tror jag således att anledning förefinnes till en återre-
miss, i ändamål att Utskottet måtte tillse, orri icke den
oegentlighel, jag nu anmärkt, må kunna genom en annan
ordställning afhjelpas.
Elvad sjelfva saken beträffar, torde den hufvudsakligaste
betänkligheten hos dem. som, lika med mig, gilla förslagets
idée, vara den, huruvida det må vara lämpligt att borttaga
bysättningstvänget i afseende å vexlar, så länge detta tvång
fortfar i andra länder, med hvilka Sverige står i handelsför¬
bindelse. Att härutinnan bestämma sig torde falla sig svårt
för något hvar, och jag må bekänna, att jag icke fullkomli¬
gen inser följderna af bysättningens upphörande i detta fall.
Ehuru jag sålunda hyser någon tvekan, förekommer det mig
dock, sorn skulle förslagets antagande icke vara förenadt
med någon synnerlig våda, då Utskottet bibehållit den rätt,
som nu tillkommer borgenären, att försäkra sig mot äfven-
tyret att gäldenären söker vika undan och taga med sig sin
egendom, och ännu mindre blir faran, i händelse det? hvilande
förslaget till ny concurslag vinner godkännande, liet måste
alltid vara af vigt att tillse, det icke Sveriges credit i för¬
hållande till utlandet kommer att rubbas; men jag tror det
icke i allmänhet kunna sägas, att bysättningstvänget varit
begagnadt för utländska vexelskulder. Åtminstone kan jag
icke erinra mig något enda dylikt fall, ehuru jag tillhör ett
samhälle, der en sådan åtgärd företrädesvis bort komma i
fråga, om den af handelsförhållanderna föranleddes. Det
enda, som inträffat, är, att några dagar ku,nnat förflyta, hvar¬
under gäldenären hållit sig undan för att få tillfälle att göra
sig i ordning till concurs; men någon annan skada har, mig
veterligen, icke träffat borgenären. Emellertid hemställer
jag om återremiss, i syftning att den af mig anmärkta oklar¬
het i förslaget måtte blifva undanröjd.
Herr Kistner: Ifrågavarande förslag är hämtadt från
och utgör en ordagrann afskrift af Lag-Beredningens förslag i
ämnet. Den föreskrift om edgång, som deruti innefattas,
kan visserligen synas öfverflödig, orri man anser att by sätt¬
nings t vå nge t, utan afseende å sådan edgång, bör nndanrödjas
och endast qvarstå för det läll, att gäldenären råkar i con-
curstillstånd. Men meningen med förslaget är den, att man
icke skall behöfva i sådant tillstånd försätta hvarje på obe¬
Den 8 Augusti.
Cii l
stånd kommen gäldenär, älven om han vöre den största tras¬
hank, och man har ansett att han genom edgängen skulle
fullgöra hvad, som åligger gäldenär i concurs. för att styrka
att han icke eger andra tillgångar, än han uppgifvit. Hvad
angår Herr Björcks anmärkning mot redactionen och hans
yrkande om återremiss, vill jag icke motsätta mia detta yr¬
kande, ehuru jag tror att den af Utskottet begagnade ord¬
ställning icke bör gifva anledning till missförstånd.
Skälen för den föreslagna förändringen äro tillräckligt
utvecklade i Betänkandet. Det är hufvudsakligen creditens
stärkande, sorn man åsyftar. Det är just genom bysältnings-
tvangets tillvaro, sorn procentaren kan, utan annan säkerhet,
åt lättsinnige ynglingar utlemna betydliga summor, hvilket
han deremot skulle draga i betänkande att göra, derest han
icke egde i sin hand detta obarmhertiga medel att af lån¬
tagarens slägtingar och vänner tilltvinga sig betalning.
Herr Hierta: Hvad angår förslagets redaction, förefaller
det rriig, som skulle den af Herr Björck yttrade betänklighet
försvinna, om man närmare betraktar och med hvarandra
jemnför förslagets särskilda delar. Af en sådan jemnlörelse
visar sig nemligen tydligt, att frågan om den tid, som skall
föreläggas gäldenären att med ed styrka sin uppgilt, är ett
föregående, och den edgång, som i andra punkten omtalas,
ett efterföljande, hvarvid ordet »sålunda» syltar pä det fall
att gäldenären icke varit i tillfälle att aflägga deri ed, hvar¬
om i första punkten förmäles. Betydelsen af det föreslagna
stadgandet bör följaktligen icke blifva något tvifvel under¬
kastad. Deremot har det förekommit mig. sorn skulle eri
tvätydighet Törefinnas i de första raderna af Utskottets till¬
styrkande, der del heter: »det måtte Rikets Ständer, under
»förutsättning att förslaget till cone urslag vinner bifall, för sin
»del, besluta en författning af följande innehåll.» Det synes
nemligen oklart, huruvida Utskottets mening varit, att den
förutsättning, som här omtalas, skulle innefattas i Rikets
Ständers beslut, eller blott vara en presumtion, gjord i sam¬
manhang med beslutet. Till undanrödjande af denna tväty¬
dighet, och då jag i sjelfva saken delar den åsigt, sorn blif¬
vit af Herr Kistner uttalad, hemställer jag, att förslaget
måtte godkännas, endast med uteslutande af de nyss anförde
orden: »under förutsättning att förslaget till concurslag vin-
»ner bifall.»
I fråga örn den betänklighet mot bysättriingstvångets
afskaflånde, sorn blifvit yttrad med afseende å vexelcrediten,
662
Ben 15 Augusti.
delar jag Herr Björcks tanka, att denna betänklighet icke är
grundad, men vill tillika fästa uppmärksamheten derpå, att
ifrågavarande lagförändring icke synes innefatta upphäfvaride
af det stadgande i vexellagen, pä grund hvaraf acceptanten
af en vexel, då han blifvit till Rätten instämd, kan inmanas
i häkte, derest han icke på sagdan dag betalar. Detta blir
klart, om man besinnar, att, enligt förslaget, bysättning skulle
kunna åläggas endast då full tillgång lill skuldens gäldande
icke finnes hos gäldenären, men att deremot, enligt vexella¬
gen, icke någon utmätning ifrågakommer, utan gäldenären, i
brist af betalning, genast är förfallen till häkte. Under för¬
utsättning att denna tanke är riktig, förfaller ock del af Herr
Olivecrona i hans reservation anförda skäl för bysättnings-
tvängets bibehållande, eller att det stränga hot, som deruti
innefattas, bör qvarstå.
Herr Wallenberg: Jag instämmer i Herr Hiertas yr¬
kande om uteslutande af hvad förslaget innehåller angående
förutsättning af bifall till det hvilande Concurslags-förslaget,
helst det alltid är vanskligt att på sådant satt sammanknippa
flera frågor. Hvad för öfrigt angår nu förevarande förslag,
så anser jag detta vara ett bland de bästa, som utgjort
föremål för Rikets Ständers pröfning. Vi hafva nyligen be¬
slutat upphörandet af handelsboks vitsord. Lyckas man nu
derjemte att få bysättningstvånget afskaffadt och möjligen
äfven att blifva qvitt de förderfliga lösöreköpen, så kan det
med skäl sägas att vid denna Riksdag blifvit uträttadt långt
mera för creditens bästa, än vid de flesta föregående Riks¬
möten. Elt par reservanter hafva yttrat betänklighet mot
upphäfvande af bysättningstvånget i afseende å utländska
vexlar. Jag vill derföre erinra, att under det de flesta här
brukliga vexlar äro dragna i utländskt mynt och betalbara
på främmande platser, händer det deremot högst sällan att
någon vexel i utlandet blir dragen på Sverige. Sedan ett
bättre skick i vexelväsendet numera blifvit infördt, synes
det ock, som skulle strängare tvångsåtgärder icke vara be-
höfliga för vexelskulder, än för hvilken annan transaction,
som helst. För den händelse vexellagens stadgande om
häkte skulle, såsom Herr Hierta förmenar, anses fortfarande
gälla, äfven efter antagandet af förevarande förslag, hoppas
jag att sådant endast skall ega rum under öfvergången
från det gamla till det nya systemet.
Herr Thollander: Hvad angår den tvätyighet, som Herr
Björck lyckt sig förmärka i redactionen af Utskottets för¬
Den 8 Augusti.
663
slag. så har Herr Hierta redan tillräckligt visat att någon
sådan tvätydighet der icke finnes. Det är naturligt att gäl-
denären icke skulle kunna bysättas förr, än sig visat att
han icke gitter gå den förelagda eden. Har han vägrat att
aflägga denna ed, så by sä I tes han, inen blir frigifven, om
han sedan fullgör edgången. Jag tror således att någon
återremiss för åstadkommande af en redactionsförändring
icke är behöflig. Herr Hierta liar förmenat, att af ordala¬
gen i förslaget skulle följa, alt vexellagens stadgande, angå¬
ende skyldighet för acceptant att vid bristande liquid genast
träda i häkte, skulle komma att fortfarande qvarstå. Sådan
är dock icke meningen af förslaget, hvilket tvärtom åsyftar
bysättningstvångets försvinnande för hvarje annat fall, än
de, som i slutet af förslaget omförinäias, och vid hvilka man
blott afselt att bereda borgenären säkerhet på gäldenärens
person, att han icke må vika undan, men ingalunda något
medel att framtvinga betalning.
Inom Utskottet ifrågasattes att göra undantag för utländ*
ska vexlar, just med hänsyn dertill, alt de läuder, med
hvilka Sverige står i handelsgemenskap, ännu bibehålla by¬
sättningstvång^' för accepterade, men icke infriade, vexlar.
Utskottet trodde sig likväl kunna nästan med visshet antaga, att
vexelaffairer aldrig grunda sig på möjligheten för borgenären
att tilltvinga sig betalning genom bysättningstvångets använ¬
dande, och att, der utländningen lemnat credit åt en Svensk
köpman, sådant icke skett under förutsättning, å creditgif-
varens sida, att han för utbekommande af sin fordran skulle
behöfva anlita bysättningstvånget, utan fast heldre på grund
af lördringsegarens förtroende till den persons vederhäftig¬
het, med hvilken han inträdde i affairesförbindelse. I öfrigt
mötte för Utskottet stor svårighet att definiera uttrycket
utländska vexlar, och jag tror att en hvar, som ville för¬
söka att utfinna en nöjaktig definition, skulle deruti miss¬
lyckas, emedan det icke låter sig göra att mellan begrep¬
pen utländsk och inländsk vexel uppdraga en skillnad, som
alltid kunde ega bestånd. Det har blifvit vrkadt att det
vid Utskottets tillstyrkan fästade villkor, i afseende å Con-
curslag-förslagets godkännande, borde försvinna, så att, ehvad
nämnde förslag blefve antaget eller ej, det nu ifrågavarande
mätte träda i verkställighet. Utskottet har dock icke vågat
utesluta delta villkor, emedan i den föreslagna nya Con-
curslagen flera utvägar, än de, som i nu gällande Concurs-
lag förefinnas, blifvit anvisade för fordringsegaren att tvinga
664
Den 8 Augusti.
gäldenären alt på en gång åt borgenärerna afstå sin egen¬
dom. Utskottet har nemligen ansett, att, då, under nuva¬
rande förhållanden, bysättning utgör icke blott en af de om¬
ständigheter, som berättiga borgenären att få gäldenären för¬
satt i concurstillstånd, utan också kanske det verksamma¬
ste medlet i detta hänseende, det icke vore rådligt att upp¬
häfva bysättningstvånget förr, än den nya concurslagpn
trädt i verket. Man har ansett att det skulle vara vansk¬
ligt att på detta sätt göra den ena bestämmelsen beroende
af den andra; men jag tror att sådant icke kan undvikas,
aldra minst i fråga om creditlagstiftningen. Af de Betän-
kanden, som från Lag-Utskottet inkommit, visar sig tydligt,
huru nära samband de särskilda delarne af denna lagstift¬
ning med hvarandra ega och att en förändring i en af dessa
delar ofta ovillkorligen påkallar förändring äfven i en an¬
nan. På grund häraf, och då någon invändning icke blifvit
gjord mot sjelfva den princip, hvarpå Utskottets förslag livi¬
lar, anhåller jag att detsamma måtte varda godkändt.
Herr Rydin: För min del, har jag ingenting att an¬
märka mot syftningen af Utskottets förslag, som jag der¬
emot anser ändamålsenligt; men. hvad jag icke kan gilla,
är den edgång, som, enligt förslaget, skulle åläggas gälde-
nären, emedan en sådan edgång icke kunde tjena till annat,
än att skapa menedare i tusental, och sålunda leda till en
ökad demoralisation. Jag anser det vara tillfyllestgörande,
om gäldenären får, genom en offentlig försäkran på heders¬
ord, bekräfta den uppgift, han lemnat angående sina tillgån¬
gar, och sådant vid äfventyr att varda ärelös, i händelse
hans försäkran befinnes osannfärdig. För åstadkommande
af en redactionsförändring i enlighet härmed, yrkar jag
återremiss.
Herr Rudling: Herr Hiertas förmenande, att vexella-
gens stadgande om häkte i visst fall skulle fortfarande vara
tillämpligt, äfven om Utskottets förslag blefve lag, synes
mig vederlagdt genom ordalagen i förslagets sista moment,
som lyder: »Ej må i annan ordning, än nu sagd är, bysätt¬
ning gäldenär åläggas, utom i de fall, som i 5 § i Kongl.
Förordningen den 10 Junii 1841 äfvensom i Concurslagen
nämnda äro.»
Hvad angår redactionen af 1 och 2 morn., finner jag,
lika med Herr Björck, att dessa sakna önskvärd öfverens¬
stämmelse, hvarföre jag ock instämmer i Herr Björcks yr¬
kande om återremiss. I förslaget nämnes icke, huru för¬
Ven 8 Auyusti.
faras skall med sådan gäldenär, åt hvilken, af en eller an¬
nan orsak, edgång icke kan anförtros. Man får väl antaga,
att hysättning i sådant fall icke komine att ega ram; men
ett stadgande derom torde dock icke vara öfverflödigt.
Herr Björck: Det förhåller sig med förevarande fråga,
som meri många andra, eller att ju mera man intränger
deri, desto flera svårigheter framställa sig. Jag börbigår
till en början den anmärkning, som blifvit gjord mot den
första delen af Utskottets tillstyrkande, och håller mig en¬
dast till sjelfva författningsförslaget. Detta börjar sålunda;
»Med upphäfvande af de angående borgenärs rätt att erhålla
bysättning å gäldenär i särskilda författningar meddelade
sladganden, så vidt de stå i strid med nedanstående, för¬
ordnas som följer.» Herr Hierta har redan anmärkt, att
härunder icke skulle innefattas vexellagen, hvilken således
komrr.e att bibehålla sin gällande kraft, och jag fruktar, att,
om man] inskränker sig lill att på detta sätt rubricera de
författningar, som skola anses upphäfda, man snart nog rå¬
kar i samma hrydsamma ställning, som den, hvilken för¬
anleddes af Kongl. Förordningen den 10 Junii 1841 rörande
bysätining. Det är bekant, hurusom genast efter utfärdan¬
det af denna Förordning en allmän tvekan om rätta förstån¬
det deraf i landet uppkom, och huru Kongl. Majit deraf
tog Sig anledning att i bref till Svea Hof-Rätt den 29 Octo-
ber 1842 meddela den förklaring öfver nyssberörda Förord¬
ning, att, sedan genom samma Förordning 10 § i S Cap.
Utsöknings-Balken blifvit upphäfven, bysättning ej borde
ådömas på den grund, att vid utmätning hos gäldenär till¬
gångar att gälda med saknas, samt att följaktligen stadgan¬
det i Förordningens 4 § ej hade afseende på fordringar i
allmänhet, utan endast på sådane fordringar, för hvilka efter
särskilda författningar bysättning egde rum. Man hade nem¬
ligen, genom att i 1841 års Förordning upphäfva 10 § i 5
Cap. Utsöknings-Ralken, satt sig i strid mot Förordningens
innehåll, och detta gaf anledning till nyssnämnda förklaring.
Men det dröjde icke längre, än till nästföljande Riksdag, förr
än man fann denna förklaring stå i uppenbar strid med för¬
fattningens mening, och den 19 Maji 1845 utfärdades en ny
Förordning »angående borgenärs rätt att efter anställdt ut-
mätningsförsök använda bysättning», genom hvilken Förord¬
ning den år 1842 meddelade lagförklaringen upphäfdes. Då
således lagstiftningen i detta ämne förut varit föremål för
en mystification^till följd al oklara begrepp och vilseledande
666
Den 8 Augustt.
uppfattning, må man taga sig till vara att icke ännu en
gång komma på samma punkt, hvartill man dock, såsom
förhållandena nu visa sig, synes vara på ganska god väg.
Hvad nu angår Herr Uiertas åsigt att det omnämnda
stadgandet i vexellagen skulle komma att ega bestånd jemte
nu ifrågavarande lag, så synes denna åsigt riktig, om man
uteslutande fäster sig vid de två första mom. af Utskottets
förslag; men då man läser äfven det sista moni., som inne¬
håller alt bysättning icke må i annan ordning, än föregå¬
ende mom. stadga, gäldenär åläggas, utom i de fall, som i
5 § af Kongl. Förordningen den 10 Junii 1841 äfvensom i
Concurslagen nämnda äro, så finnér man, att detta undan¬
tag icke omfattar vexellagen, hvars omförmälda stadgande
således måste anses genom författningen upphäfdt. Då lik¬
väl frågan blifvit föremål för olika meningar, anser jag all¬
deles nödvändigt att rubriken får en bestämdare lydelse
och ett klarare innehåll. Beträffande den af mig gjora an¬
märkning mot redactionen af 1 och 2 moni., så kan man
måhända leta sig till den rätta meningen; men det är dock
onekligt att den sammanbindning af de särskilda satserna,
som blifvit gjord genom det i 2 mom. förekommande ordet
»sålunda», gör tanken i högsta grad oklar och måste verka
den tveksamhet, jag förut anmärkt. Det är derföre angelä¬
get att åtminstone ordet »sålunda» uteslutes, så att det andra
mom. kommer att innefatta ett fristående och af det före¬
gående oberoende stadgande. Dessa äro de två väsendtli-
gaste anmärkningar, som af förslaget föranledas, och jag
hemställer, om de icke äro af beskaffenhet att förtjena ett
närmare begrundande, helst här är fråga om en lag, icke
blott för Domaren och de exsecutiva myndigheterna, utan
äfven för hvar och en enskild, som med annan person inlå¬
ter sig i penningetransactioner.
1 fråga derom, huruvida det må vara lämpligt att bort¬
taga bysättningstvånget annorlunda, än i sammanhang med
stiftandet af en ny Concurslag, medgifver jag gerna sanno¬
likheten deraf, att, i händelse en sådan lag blefve antagen,
bysättning mera sällan skulle komma i fråga, men tror i
allt fall, på grund af den förtjenstfulla motivering, Utskottets
Betänkande innehåller, att man har fullkomlig anledning att
upphäfva bysättning, åtminstone i allmänhet. Om det så¬
lunda erkännes att bysältning bör försvinna, vet jag icke,
hvarföre man ej bör närma sig detta mål så mycket, som
möjligt. Om man ock kommer till det resultat, att bysätt¬
Den 8 Augusti.
667
ningen icke kan lielt och hållet horttagas förr, än en ny
Concurslag trädt i verket, skulle man dock, genom upphäf¬
va nde af bvsättningstvånget flir löpande reverser, sätta en
gräns för procenteri och ocker, samt förhindra creditens
missbruk af sädarie låntagare, hvilka icke hafva att erbjuda
annan säkerhet, än sina personer. Redan härigenom vunnes
en betydlig förmån, och jag tror derföre tiden vara inne att
afskaffa bysättning, äfven om man skulle anse densamma
böra tills vidare bibehållas för vexlar, hvilket måhända
kunde hafva skäl för sig, och dessutom icke vore förenadt
med särdeles stor våda för creditens missbrukande, emedan
det är gifvet, att, om vexeln blefve den allmänna formen för
skuldförbindelser, sådant skulle nödga en hvar, som ville in¬
låta sig i affairer, att dervid gå tillväga med all möjlig för¬
sigtighet och besinning.
I anledning af Herr Rydins anmärkning mot lämplig¬
heten af den edgång, hvars införande förslaget åsyftar, må
det erinras, att gäidenärsed föreskrifva i Concurslagen och
att, så länge eden der qvarstår, den äfven måste bibehållas
i nu förevarande lali, till undvikande af concurs, der så¬
dan icke är alldeles nödvändig.
I motsats till Herr Rudling, tror jag, att något stad¬
gande icke behöfves för det fall, att eden icke kan anförtros
gäldenären. Något sådant stadgande har hittills icke fun¬
nits, och jag har icke erfarit annat, än att Domstolarne än¬
dock lyckats ganska val reda sig. Då frågan dessutom är
af beskaffenhet att böra blifva föremål för ett allmännare
lagstadgande, kan en speciel bestämmelse i ämnet icke
lämpligen finna rum i en sådan författning, som den nu
förevarande.
Herr Staaff: Hvad angår det med Utskottets förslag
förenade villkor, som innefattas i orden: »under förutsätt¬
ning att förslaget till Concurslag vinner bifall», så hafva
dessa ord tillkommit derföre, att Utskottet, oaktadt visserli¬
gen önskande göra sitt förslag så radicalt, som möjligt, dock
icke vågade taga steget fullt ut annorledes, än under nyss¬
nämnda villkor, som åsyftar att, till förmån för en utländsk
fordringsegare, i stället för utvägen att för vexelskuld anlita
bysättningstvång, skulle förefinnas utvägen att ofördröjligen
få gäldenären försatt i concurs; men kan bysättningen jem¬
väl för vexelskuld, oberoende af annan tvångsutvägs substi-
tuerande, försvinna, så vill jag gerna dertill medverka. Be¬
träffande ingressen till den föreslagna författningen, vill jag
668
Ven 8 Augusti.
icke motsätta mig Herr Björcks yrkande om återremiss, i
ändamål att det måtte blifva närmare uttryckt, hvilka för¬
fattningar skola genom den nya lagen anses upphäfda. Der¬
emot kan jag icke erkänna att redactionen lider af någon
sådan brist på sammanhang, som Herrar Björck och Rud¬
ling tyckt sig finna. Tvärtom synes mig förslaget alldeles
tydligt derutinnan, att vid bysättningsåtgärden äro fästade
två villkor, nemligen: det ena, alt borsenären önskar bysätt¬
ning, och det andra, att gäldenären undandrager sig den ho¬
nom förelagda edgången, samt att, först sedan dessa båda
förutsatta läll inlräflat, bysättning kan ega rum. Men pä
det denna icke må blifva everldelig, har det varit nödvändigt
att stadga, på hvad sätt gäldenären skall kunna åter blifva
lösgifven. Derom handlas i det 2 morn., hvarest meningen
också ovillkorligen fordrar dét der begagnade ordet »salunda»,
som hänför sig till det föregående mom. och just påpekar
det enda fall, lör hvilket bysättningstvånget i allmänhet blif¬
vit bibehållet. Långt ifrån att missleda, är derföre det an¬
märkta uttrycket fastheldre egnadt att, i förening med det
efterföljande ordet »derefter», undanrödja all fara för miss¬
tydning af det föreslagna stadgandet. I öfrigt vill, i enlig¬
het med det ofvan antydda, jag tillkännagifva, att jag anser
bvsättningens upphäfvande äfven kunna och böra gälla vexel-
skulder, så att jemväl i detta hänseende steget tages fullt
ut. Angående Herr Bydins anmärkning mot den föreslagna
edgångens lämplighet, äfvensom Herr Rudlings hemställan
om särskildt stadgande för den händelse, att eden icke kan
gäldenären anförtros, hänför jag mig till hvad Herr Björck
derom yttrat.
Af hvad jag sålunda anfört följer, att jag, medgifvande
återremiss i afseende å ingressen, för öfrigt yrkar bifall lili
Utskottets förslag.
Herr Kistner: Med särdeles fägnad har jag hört flere
af afläiresmännen inom detta Stånd påyrka antagande af före¬
varande förslag, oberoende af det livilande förslaget till ny
Concurs-Lag. Inom Utskottet framställde jag enahanda yr¬
kande, hvarvid jag dock hyste någon tvekan, på grund af
dels andre ledamöters yttrade tanka och dels de upplysnin¬
gar, jag hade inhämtat under enskildt samtal med en afläires-
man. Då jag emellertid nu förnummit, att min egen åsigt
vunnit stöd hos personer med större förmåga att bedöma
frågans inverkan på den allmänna crediten och vårt förhål¬
lande till utlandet, är jag glad att kunna lemna nyssnämnda
Den 8 Augusti.
669
betänkligheter å sido, och yrkar återremiss af Betänkandet,
för vinnande af sådan ändring i förslaget, att detsammas
godkännande icke må blifva beroende af bifall till det hvi-
lande.concurslagsförslaget.
Öfverläggningen var slutad, och Betänkandet återremit¬
terades.
§ 7.
Föredrogs, ånyo, Lag-Utskottets Betänkande, M 42, i
anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning, i
fråga om upprättande af bouppteckning, äfvensom rörande
vård af död mans bo.
Härvid förekommo:
Utskottets sid. 17 afgifna yttrande.
Herr Sundvallson: Efter den vidlyftigare utredning af
förevarande ärende, hvilken jag haft tillfälle lemna uti min
härom väckta och i detta Betänkande behandlade motion,
torde mina yttranden nu kunna begränsas till några an¬
märkningar öfver den motivering, som Höglofliga Utskottet
anfört för dess partiela afstyrkande. Denna motivering före¬
kommer mig vara både ny och besynnerlig. När man icke
gittat bestrida befogenheten af de yrkanden i sak, hvilka
jag tagit mig friheten att, uti något förändrad form mot
tillförene, framställa till det Höglofliga Utskottets och Rikets
Ständers förnyade ompröfning — och hvilka man endast
och uteslutande haft att behandla; — har man gått på si¬
dan om hufvudfrågan och bland följderna af dess godkän¬
nande uppsökt några skengrunder för afslag å min fram¬
ställning. Olyckan har dock velat, att dessa skengrunder
egentligen tala emot eller afstyrka något, sorn hvarken före¬
slås eller tillstyrkes uti min motion. Sålunda vill man först
likasom påstå, att jag yrkat den så kallade boupptecknings-
procentens alskaffande; men ingenting mindre, än detta.
Såsom äfven synes af Utskottets i Betänkandet lemnade re-
cite af min motion, sönderfaller densamma uti tvänne alter¬
nativ: det förra föreslår den ändring af 9 Gap. 1 § och 42
Cap. 2 § Ärfda-Balken, att sterbhusdelegare i städerna må,
i likhet med Rikets alla öfrige innebyggare, till bouppteck¬
nings- och arfskiftes-män välja den de hafva förtroende för;
det sednare alternativet, som helt och hållet omfattar det
förra, yrkar en fullständig förändring af hela 9 Cap. samma
Balk, i enlighet med Lag-Beredningens förslag, som oförändradt
upptages. Här talas sålunda ej ens om sjelfva bouppteck-
ningsprocenten eller dess belopp. Likväl vänder Utskottet
670
Oen 8 Augusti.
den egentliga tyngden af sitt bevisningsförsök — och något
mera har det ej kunnat åstadkomma — emot det första
alternativet, men icke sådant det lyder ens i Betänkandets
citat af min motion, utan såsom hade jag och min medmo-
tionaire inom Bonde-Ståndet föreslagit afskalfande, nedsättning
eller jemkning af bouppteckningsprocenten eller någon för¬
ändrad billigare grund för dess utgörande och användande.
Utskottet har sålunda, med fix blick på denna ömtåliga pro¬
cent, råkat något advocatoriskt opponera sig mot och söka
förringa befogenheten af ett yrkande, hvilket, om än en
möjlig följd af lagförändringen, dock endast uppställts af det¬
samma, utan direct eller berättigad anledning dertill i sjelfva
motionerna. Ett sådant förfarande måste jag finna besyn¬
nerligt: det röjer en predestinerad obenägenhet för det egent¬
liga förslaget, en obenägenhet, som saknar directa och all¬
mängiltiga skäl för sitt tycke.
Bland alla andra sociala och juridiska missförhållanden,
att ej säga orättvisor, som föranledas af nu gällande lagstift¬
ning i denna del eller snarare kanske endast af den tradi-
tionela tolkning och tillämpning af hithörande lagbestämmel¬
ser, hvilken vederbörande af gammal vana och praxis sig
tillåta, nämnde jag visserligen uti motiveringen för den yr¬
kade lagförändringen — och kunde icke undgå att nämna
— äfven sjelfva boupptecknings- och arfskiftes-procenten,
men jag berörde dem alldeles icke såsom directa föremål
för någon lagstiftningsåtgärd nu, utan endast såsom en vid¬
underlig historiskt-legislativ ihålighet, som ingen critik tål,
ehuru den tillika och, det oaktadt, utgör det mest öfverkla-
gade och påfallande, sterbhus af olika förmögenhetsvillkor
högst ojemnt och derföre äfven orättvist drabbande resultat
af dessa legislativa missförhållanden i allmänhet och det
lagstadgade undantagsförhållandet isynnerhet, att nemligen
oprivilegierade sterbhusdelegare i städerna ej skola i thy fall
ega samma dispositionsrätt öfver sin arffällna lagliga egen¬
dom, som Rikets alla öfriga sterbhusdelegare. Skildringen
af dessa missförhållanden hade blifvit ofullständig, om ej
stridande mot verkligheten, derest jag härvid med fullstän¬
dig tystnad förbigått en factor, som i dessa hänseenden spe¬
lar en så förhatlig och framstående röle. Men sjelfva slut-
tillämpningen, hvartill Utskottet egde att uteslutande hålla
sig, är dock så långt ifrån hvarje direct yrkande på mera-
nämnda procents afskaffande, att den fastmera lemnar hela
den econoiniska lagstiftningen härom alldeles orubbad, sådan
ben 8 Ängusli.
671
den nu befinnes för både stad och land, samt hvarken näm¬
ner eller yrkar upphäfvande af de flerfaldiga stadganden,
som reglera denna sida af saken.
Detta mitt sätt att behandla frågan var för öfrigt icke
föranledt af något förbiseende, utan fullkomligen afsigtligt
och beräknadt; jag lemnade med flit berörda stadganden i
orördt skick, så sjelftaget och obefogadt detsamma än kan
förefalla, emedan jag fortfarande är lika öfvertygad om de¬
ras behöflighet, som om deras mindre ändamålsenlighet. Ty
äfven om mitt förslag vunne det afseende, som det för rätt¬
mätighetens skull förtjenade, lära förmodligen dessa stadgan¬
den om procentens belopp m. m. hädanefter blifva lika be-
höfliga för sterbhusdelegare i städerna, som motsvarande
bestående stadganden äro det för sterbhusdelegare på lan¬
det. Fastän nu föreslagna valfrihet förunnades de först¬
nämnda, skulle ofelbart förekomma, att sterbhusdelegare i
städerna försummade bouppteckningen inom laga tid, i föl/d
hvaraf det ålåge »domaren» att, jemlikt lagens stadgande,
tillhålla slike försumlige sterbhusdelegare fullgöra denna sin
skyldighet; och, då Rätten vid sådant förhållande eger att
såväl i stad, som på landet, nämna och tillförordna förrätt-
ningsmän, måste äfven såväl för stad, som landsbygd finnas
någon lag, som bestämmer ersättningen för dylika förrätt¬
ningar eller, med andra ord, sjelfva procentens både grunder
och belopp. Långtifrån att min motion afsett eller yrkat
sistnämnda författningars upphäfvande, såsom Utskottet all¬
deles oriktigt och utan allt skäl låtit påskina, förordar den
fastmera och förutsätter deras fortfarande helgd vid tillämp¬
liga fall. Afsigten med allt detta ligger sålunda i öppen
dag och borde icke gerna kunnat föranleda ringaste miss¬
förstånd, aldraminst hos en så skarpsynt och lagsynt myn¬
dighet, som det Höglofliga Utskottet. Bisaker synas nu i
dess Betänkande hafva fått nog mycket inkräkta på och
undanskymma sjelfva hufvudfrågan, som, hvad denna spe-
ciela del vidkommer, tydligen endast går ut derpå att äfven
i detta hänseende ställa borgerliga sterbhus i städerna uti
fullkomlig juridisk paritet med landets öfrige medborgare.
Och detta torde icke eller böra motverkas af en fosterländsk
och rättvis lagstiftning.
Till yttermera bestyrkande af denna åsigts fulla befo¬
genhet, tillåter jag mig erinra det Vällofliga Ståndet om
Kongl. Kesolutionerna den 8 Julii 1761 och deri 5 December
17615, samt Kongl. Brefvet till Göt Da Hof-Rätt den 8 Julii
672
Den 8 Augusti.
1761, hvilka ännu för landsbygdens innevånare bestå i gäl¬
lande kraft, oaktadt de sjellve ega välja bouppteckningsman.
Dessa stadganden medgifva att vid bouppteckningar och arf-
skiften i allmogens sterbhus må »i arfvodvis lön» uppbäras
1 daler 16 öre siifvermynt af hvarje hundrade efter upp-
teckningssurnman, der Härads-Rätten måste tillförordna bo¬
uppteckningsman.
Af det nu anförda torde vara uppenbart för en hvar,
att de positiva yrkandena i min motion, endast hvarå Lag-
Utskottet egt fästa vederbörligt afseende, skulle i sina di-
recta och indirecta följder vid tillämpningen leda till full¬
ständig likställighet i alla dessa afseenden mellan städernas
och landsbygdens oprivilegierade sterbhusdelegare, och det
hade varit emot befogenheten af detta rättmätiga yrkande,
som det Höglofliga Utskottet bort måtta sina hugg, om det
eljest verkligen tilltrott sig kunna åstadkomma någon ölver-
tygande bevisning för motsatsen och haft några giltiga rätts¬
grunder för ett afstyrkande. Det missförstånd eller förbi¬
seende af motionens egentliga innehåll, hvartill Utskottet nu
gjort sig skyldigt, enligt hvad Betänkandet utvisar, före¬
faller så mycket underligare, som detsamma å 12 sidan
af detta sitt Betänkande rikligt angifver förslagets lörsta
alternativ vara: »den ändring af 9 Cap. 1 § och 12 Gap.
2 § Ärfda-Balken, att sterbhusdelegare i städerna må åt¬
njuta samma rättighet, som alla Rikets öfrige innebyggare,
nemligen att lill boupptecknings- och arfskiltes-förrättare
välja den de hafva förtroende för; sämjas de ej om valet,
varde, då anmälan derom sker, förrättningsman af Rätten
förordnad. Den, som bouppteckning förrättar, tage sig till
biträde två ojäfvige män».
Då detta redan är lag för största delen af Rikets inne¬
byggare, kan åtminstone icke jag finna något rimligt eller
berättigad! skäl alt förmena borgerlige innevånare i städerna
enahanda rättighet, och sålunda hålla dem uti ett relativt
förmynderskapstillslånd med thy åtföljande skattskyldighet
nnder städernas Magistratspersoner. För att fullända Betän¬
kandets haltlöshet, nödgas också Utskottet sjelft vidgå något
sådant. Fäster man nemligen någon uppmärksamhet vid
de skäl för afslag, hvilka Utskottet uppsökt på sidan om
hufvudfrågan, så finner man genast att äfven desamma,
ehuru hit icke hörande, ingalunda tala för denna orättvisas
bibehållande i allmänna lagen. Utskottet vidgår fastmera
sjelft orri denna procent, att »afgiften kunde synas mindre
Oen 0 Augusti.
673
billig,» men vill dock icke ens tillstyrka dess medelbara af*
skaffande, emedan »densamma utgjorde en väsendtlig del af
Magistraternas aflöning,» och »ett borttagande eller en för¬
minskning af ifrågavarande afgift vore lika förnärmande
för varande Magistratspersoner, som för städerna sjelfva».
Det är dock uppenbart, alt »varande Magistratsperso-
ner» måste pä annat salt beredas ersättning för härigenom
möjligen uppstående sportelförlust; men detta är en com-
munal rättsfråga, som icke eger det ringaste att skaffa med
allmänna lagen: nödiga förändringar uti den sednare böra
alldeles icke bero af nägra conimunala considerationsförhål-
landen. Detta motiv är sålunda lika sökt, sorn otillräckligt.
Vidare säger Utskottet, som, äfven då det omsider vill
vttra några ord om den egentliga frågan, svårligen kan
släppa procentåsigten, att bifall (ill detta motionairernas för¬
slag »kunde blifva betungande lör sterbhusdelegare, hvilka
derigenom nödgades, förutom den för Magistratspersonerne
bestämda procent, jemväl utgifva särskild ersättning till de
al sterbhusdelegare tillkallade förrättningsmännen,» samt att
»vinsten således vore tvifvelaktig».
Detta är det högsta, det mest talande skäl för afslag å
berörde framställningar, hvartill Utskottet kommit. Men de
tarfva sannerligen icke mycken vederläggning. Vidkom¬
mande först den vinståsigt, hvarifrån det Höglofliga Utskottet
tagit sig friheten att bedöma den föreslagna lagreformen;
så lärer någon hvar finna ett sådant motiv och ett sådant
betraktelsesätt lika egendomligt, som obefogadt, då här en¬
dast bör alses, om och huruvida genom lagförändringen
större allmän rättvisa befrämjas, men alldeles icke hvarken den
enes eller den andres större eller mindre economiska »vinst»
af lagförbättringen. Man lärer i öfrigt icke få räkna eller
beräkna sig till, hvilka förändringar äro nödvändiga eller
skäliga uti allmänna civil-lagen; pn högre och a11 mangiIti¬
ga ro grunder mäste de byggas. Eljest torde dylika reform-
trågor endast blifva smaksaker, med obegränsadt spelrum
för det subjecliva godtycket; och, såsom en i det hänseen¬
det fullt gällande motsats till Utskottets vinståsigt af denna
sak, kan jag icke underlåta försäkra, att mig och flera an¬
dra synes vinsten alldeles icke vara så tvifvelaktig, som Ut¬
skottet förmodar. I det hänseendet dristar jag åberopa ett
helt Riks-Stånds mening: Bonde-Ståndet har redan, med
godkännande af mitt yrkande, återremitterat denna punkt af
borg,~Slånd. Prot. vid Ktktd. 1846- 1860, V. 43
G74
Den fl Augusti.
Hetacikandof, och jag har ingen anledning förmoda, alt detta
skett för att skada städernas innevånare. Fastheldre vågar
jag antaga, att det Hedervärda Ståndet dervid ledts af öf¬
vertygelse!! att såmedelst hafva tillgodosett en bättre och
jemnlikare rättvisa i detta fall, och den vinsten kan aldrig
vara tvifvelaktig. Men vore också vinsten »tvifvelaktig» af
en lagreform, som uppenbarligen grundar sig på allmän rätt¬
visa och al hvars förmåner Rikets fleste innebyggare sedan
länge funnit sig väl, så borde, synes del, ändock icke Lag¬
utskottet upphäfva sig till förmyndare i detta fall för tal¬
rika. bildade samhällsclasser eller alla oprivilegierade sterb¬
husdelegare i städerna, för att bereda dem en större eller
otvifvelaktigare »vinst», än de sjelfve nogsamt förstå att be¬
reda sia medelst den yrkade rättighetens begagnande eller
uraktlåtande.
Och härmed äro vi inne på det andra stora motivet
för Utskottets afslag A denna punkt eller den befarade
dubbla ersättningen till förrättning smännen. Det skälet kan
jag ännu mindre fatta, än »vinstens tvifvelaktighet». Ty
det är uppenbart att dubbel ersättning aldrig kan ifråga¬
komma, derest sterbhusdelegare ej begagna sig af den äska¬
de valfriheten. Den vådan är sålunda endast en löjlig fic¬
tion. Jag känner likväl ej eller någon lag, som ovillkorli¬
gen tillerkänner Magistraterna rättighet att uppbära så kal¬
lad bouppteckningsprocenl i städerna, och förmodar att Lag-
Utskottets härvarande ledamöter icke försumma citera den,
om den finnes. Det är, såsom jag redan sagt i min motion,
kanske endast genom gammalt bruk, samt fintlig tolkning
af 9 Cap. 1 § Ärfda-Balken och några economiska stadgar
om procentens belopp från de sterbhus i städerna, der Ma-
gistratspersoner förrätta bouppteckning, som vederbörande
kommit till delta sitt förmenta privilegium. Kongl. Förord¬
ningen den 1 Mars 1749 förbjuder, i anledning af anförda
klagomål, Magistratspersoner alt taga högre, än V2 å 1/3
procent, och Kongl. Förordningen den 10 December 1756,
som upplifvar den förstnämnda, medgifver högst 1 procent
för inventeringen och l/2 för arfskifte!, men ingendera för¬
länar Magistratspersoner något uteslutande privilegium å dessa
förrättningar. Utskottet saknar sålunda laga skäl för sin
farhåga i afseende på den dubbla ersättningen: den kunde
aldrig komma att utgå, lika litet som deri nu utgår till Ma¬
gistratspersoner för andra dylika förrättningar, än som af
dem verkställas, och ej eller allestädes i Riket ens då. De
Den !t Augusti.
07S
Hr ondast genom en härdragen tolkning a' 9 Gap. l§Ärfd -
Balken, jemnförd med o Iva miam rida Kongl. Förordningar om
procentens belopp, sorn man deducerat sig till den nu van¬
liga practiken i detta hänseende. Huru osäker och vack¬
lande denna deduction är, och dermed äfven hela detta lilla
privilegii-väsende i städerna, finnér man dessutom lätt deraf,
att- berörde lagens rum, 9 Cap. 1 § Arida Balken, alldeles
icke stadgar, det Borgmästare och Bäd skola förrätta upp¬
teckningen, utan endast att de skola »nämna hänne, eiler
flere redelige män, som thel förrätta».
Och huru vill man slutligen sammanställa den alldag-
liga tillämpningen häraf i Rikets småstäder, der Magistraten
»nämner» sina egne ledamöter, med den allmänna och lag¬
liga grundsatsen, hvaruti lagen intet intrång medgilver, att
alla laga förrättningsmän skola vara ojäfvige? Så länge
Magistratspersoner betrakta dessa procenter såsom dem lag¬
ligen tillkommande sportler, måsle de ju anses jäfvige och
förhindrade att slika förrättningar verkställa. Delta hinder
skulle just upphöra för Magistratspersoner, om förevarande
förslag blefve lag och uppdraget beroende endast på sterb-
husdelegarnes förtroende.
På grund af alla dessa skäl, yrkar jag att Vällofliga
Borgare-Ståndet måtte, med ogillande af Utskottets andragna
skäl för alsia», samt med godkännande af grundsatsen i
lörsta alternativet al min motion, det sterbhusdelegare i stä¬
derna må sjellve välja boupptecknings- och a risk i ftes-för räl¬
ta re, återremittera Betänkandet i denna punkt, på det Ut¬
skottet må tå tillfälle närmare formulera sjelfva ordalagen
lör beslutet.
Herr Kistner: Herr Sundvallsons påstående att Utskot¬
tet genom att vidröra bouppteckningsprocenten inlåtit sig i
pröfning af en fråga, som icke i motionen omhandlas, vill
jag endast besvara med den upplysning att Herr Sundvall-
sons tryckta och bland Ståndets Ledamöter utdelade motion
bär följande, ganska läsliga rubrik: »Örn bouppteckningsprocenl
i städerna.» Då nu Utskottet, som sväfvade i stor villrådig¬
het om motionens egentliga syfte, upptagit till behandling
båda de frågor, som deri omnämnas, tror jag att Utskottet
icke förfarit oriktigt, utan fastmera visat motionairen myc¬
ken uppmärksamhet. Hvad sjelfva saken angår, tror jag
mig endast behöfva yrka bifall till Utskottets afstyrkande.
Herr Lindeström: Lika med Herr Sundvallson, beklagar
jag, att Utskottet fästat allt för litet afseende på motionen.
Deri ii Augusti.
Det händer, tyvärr, ganska ofta i vårt land, att den egendom,
sorn tillhör ett sterbhus, lemnäs till rot åt hvarjehanda auc-
toriteter. Af sådan egendom utgår nu, såsom bekant är,
först afgift för bouppteckningen med 1 procent, derefter af¬
gift för arfskiftet med ty2 procent, vidare fattigprocenten och
slutligen stämpelafgift. Allt detta sammanlagdt uppgår till
enorma summor, i synnerhet i städerna. Då ett dylikt sätt
att beskatta sterbhusen, hvilkas belägenhet i allt fall icke
sällan är beklagansvärd, synes allt för hårdt, tror jag, att
motionen förtjenst någon större uppmärksamhet från Utskot¬
tets sida, och yrkar jag derföre återremiss.
Herr Lindstedt: Ehuru äfven jag har äran vara leda¬
mot af en stads Magistrat, anser jag mig dock kunna ganska
opartiskt yttra mig i denna fråga, ty den fördel, mig af bo-
uppteckningsarfvodet tillskyndas, är så obetydlig, att mina
äsigter deraf icke taga någon inverkan.
Vidkommande rättigheten för Magistraterne att förrätta
bouppteckning i städerna, så måste den, säges hvad som
helst, vara obestridlig. 1 § 9 Gap. Arfda-Balken stadgar
att Borgmästare och Råd skola nämna 2 eller flere redlige
män, som bouppteckning förrätta, men det står icke att
desse män skola utses utom Magistraten, således är Borg¬
mästare och Råd oförhindrade och behörige att välja inom
sig, och så är äfven lagens mening, och så har gått till allan tid
och deraf hafva samhällena funnit,sig väl och någon klagan
öfver orättvisa har aldrig försports under de 20 år, jag
handlagt dylika ärender.
Borttagandet af denna Magistratens rätt tror jag icke
vara för communerna till någon förmån dels för ordningens
skull och dels derför, att i så läll skulle de inkomster, Ma¬
gistraten häraf åtnjuter, på annat sätt godtgöras, hvilket för
en del communer skulle blifva kännbart nog. Vid detta sista
skäl kan likväl möjligen icke vara anledning att så särdeles
fästa sig, ty jag anser, att, om Statsmakterna beröfva städer¬
nas drätsel denna inkomst, så blir det Statens pligt att ge¬
nom anslag godtgöra densamma, hvadan jag icke anser saken
vara farlig för städerna, och är det således icke med afse¬
ende å deras inkomst, som jag sätter mig emot förslaget.
Men deremot är det en annan omständighet, som jag anser
här vara långt vigtigare, nemligen den oreda och det trassel,
som uppkomma, om bouppteckningsförrättningarne lemnäs
till hvilken som helst. Man talar om landsbyggdens förmån
härutinnan. Jag försäkrar likväl att den fördelen är ringa
Den 8 Augusti.
(>77
afundsvärd. I en del orter finnes det väl personer, som för¬
ena redbarhet och förmåga att uppgöra bouppteckning och
arfskiften, men på andra tvärtom. Vill man endast infinna
sig vid ett Ting, så skall man härom få full visshet, då man
der får se inkomma de mest orediga och ofullständiga bout-
redningshandlingar.
Så skulle äfven fallet härutinnan blifva i städerna.
Hvilka skulle väl blifva bouppteckningsförrättare? Jo sanno¬
likt degraderade länsmän och dylike, som bjödo ut sig för
bästa priset. Hvilken säkerhet har man att en bouppteck¬
ning blir ärlig, då den hålles i ett sterbhus, der den elter-
lefvande maken är af mindre redbara grundsatser och som
då naturligtvis äfven väljer förrättningsmän af samma ull.
Hvilken säkerhet har man för att desse förrättningsmän,
bundne hvarken af heder eller ed, icke ordna så, att boets
ställning blir framställd helt annorlunda, än den är, till skada
för både arfvingar och fordringsegare? alls ingen!
Herr Sundvallson: Min motion har kantänka varit expo¬
nerad för mycken förvillelse och missförstånd inom detHög-
loflige Utskottet, men att den också varit blottställd för nå¬
gon ensidighet uti uppfattningen, märkes allt för väl på den
siste laglärde talarens yttrande. Då denne är Ledamot af
Lag-Utskoftet, kan jag icke med likgiltighetens tystnad all¬
deles förbigå hans försök att rättfärdiga sig sjelf och öfrige
medledamöter af detta Utskott, ehuru sådant eljest vore
öfverflödigt. Jag har derför begärt ordot endast för att med
några erinringar upplysa och bemöta Herr Kistner i största
korthet.
Om man får taga hans andragande!! efter orden, låter
det verkligen såsom skulle Utskottet, hvars talan och rätt¬
färdigande han här synes vilja utföra, endast hafva genom¬
läst titelbladet å det särskildt gjorda aftryck af min föreva¬
rande motion, hvilket jag ombesörjt för utdelning till några
liktänkande Riksdagsmän och hvaraf något exemplar fallit
i Herr Kislners och Lag-Utskottets händer. Både motionens
öfriga och egentliga innehåll samt äfven det referat deraf,
som förekommer i sjelfva förevarande Betänkande och hvil¬
ket synes mig fullt tillräckligt för bibringande af en klar
och oförvillad uppfattning af hufvudfrågan, tyckas deremot
hafva blifvit alldeles förbisedda. Åtminstone kan man, efter
Herr Kislners anförande, icke komma till någon annan slut¬
sats om honom sjelf. Om man uppmärksamt genomläser
Betänkandet i dess helhet, synes dock den åsigten vinna
(>7«
Den o Augusti.
mycket stöd, att Herr Histner icke står ensam bland Lag¬
utskottets Ledamöter i detta hänseende; ty endast detta
tryckta titelblad, men alldeles icke de positiva yrkanden,
som först förekomma uti slutet af min motion såsom slut¬
resultat af hela den gjorda motiveringen och raisonementet,
har förledt, men alldeles icke berättigat Utskottet att, på
sätt nu skett, tala om och mot saker, hvarom ingen fråga
var elier ingen motion väckts, såsom skulle det talet i nå¬
gon mån vedersäga befogenheten af de yrkanden, hvarpå
motionen utgår och hvilka uti påtagligen tydliga ordalag an-
gifvas. Jag medgilver således gerna både tillvaron och oegent-
ligheten af det tryckta titelbladet: man må tolka det såsom
en enfald eller ärlighet af mig, som nogsamt finner att ett
bifall till första alternativet i min motion skulle föranleda
mycken jemkning och modification äfven af boupptecknings-
och arfskiftesprocenterna samt deras nuvarande orimlighet
och obillighet i de aldra flesta fall. Men om också detta
till någon del blelve en följd af mitt förslags godkännande,
hvilket jag icke vill förneka, fastmera erkänna såsom varan¬
de ett bland motiven för detsammas afgilvande; så måste
jag dock bestrida Lag-Utskottet och Herr Kistner all rättig¬
het att, endast af denna supponerade följd samt af ett genom
mig särskildt, extra officium, ombesörjdt tryckt titelblad till
min motion, hämta någon anledning till det förbiseende af
motionens positiva yrkanden, hvilket Betänkandet och Herr
Kislners anförande bekräfta. Ty med hvad rätt fästade Ut¬
skottet ringaste uppmärksamhet vid min tryckta brochyr
i ämnet och titelbladet å densamma, då det egde att tillgå,
och borde i denna såsom i alla andra frågor* det på remiss
från Riks-Stånden eger att behandla, endast rätta sig efter,
den officiela skrifvelsen från Ståndet om och jemte min re¬
mitterade motion? Referatet å <2:te sidan af Betänkandet,
der, såsom' jag tillförene ådagalaggt, hufvudfrågan riktigt och
tydligen angifves, betager ock Herr Kistners invändning emot
mina yttranden samt hans quasirättfärdigande af Utskottets
tillvägagående all vigt och betydelse. Lika litet har den
omständigheten, att jag bland mycket annat uti min moti¬
vering äfven talat om dessa procenters obillighet m. m.,
kunnat berättiga Utskottet att nästan uteslutande söka skäl
emot mitt alltför befogade hufvudvrkande uti blotta talet
härom, helst sjelfva procentfrågan dervid endast egnas en
sidoblick och blott, står uti ett indirect förhållande till huf-
vudsaken. Med samma skäl hade eljest Utskottet äfven
Den 8 Augusti.
679
kunnat åstadkomma något försvar för t. ox. likstolens bibe¬
hållande, och, då densamma, liknelsevis, äfvenledes nämnes i
min motivering, deraf hemta ytterligare stöd lör sitt afstyr-
kande af mitt förslag att förläna sterbhusdelegare i städerna
samma valfrihet i detta läll, som landets öfriga innevånare.
Det ena hade varit lika egentligt eller oegentligt, sorn det
andra, och likheten mellan bouppteckningsprocent-beskatt-
ningen i städerna samt Iikstolsväsendet skulle hafva fullkom¬
ligen berättigat Utskottet till en dylik fortsättning af sina
deductioner. Man hade derigenom erhållit ett ytterligare
skäl emot förslaget, utan att derför hafva behöft gå mycket
längre på sidan om hufvudfrågan, än när man talar om pro¬
centen. Af allt detta torde Herr Kistner finna, att Utskot¬
tet ovillkorligen bort strängt hålla sig till mitt förslag, sådant
det förekommer både i min motion och å t2:te sidan af
Betänkandet.
Hvad i öfrigt beträffar frågan, som dock egentligen icke
hörer hit, huruvida detta sportelväsende i städerna är lag¬
ligt eller icke, ett privilegium eller icke; så lära åsigterna
derom skifta efter tycke och smak, som alltid äro mycket
olika och hvarom man har svårt förena sig, derest objectiva
grunder icke få gälla. Men att Magistraterna oell, såsom
det synes, äfven Lag-Utskottet gerna vilja hafva detsamma
betraktadt såsom ett embetsmannaprivilegium, hvilket skulle
lägga oöfverstigeliga hinder i vägen för en befogad förändring
af Allmänna Lagens stadgande i 9 Cap. Arfda-Balken, torde
icke kunna godkännas, af skäl och på grunder, hvilka jag
nyss haft tillfälle så utförligt ådagalägga, att någon vidare
bevisning deremot här är öfverflödig.
Äfven Herr Lindsledt har försökt, gendrifva mina på¬
ståenden och lemna Lag-Utskottet någon succurs. Han
skulle vara fullkomligt opartisk i frågan, emedan hans spor-
telförtjenster af den nu bestående lagstiftningen i detta fall
varit mycket obetydliga, och vill förmodligen af detta, full¬
komligen oomtvistade förhållande hemta ökad styrka åt sin
bevisning, likasom hans Rådmanserfarenhet skulle hafva full¬
ständigare utvecklat hans omdöme om detta ärende. På
grund af hvad jag redan anfört, måste jag dock något be¬
tvifla det sednare argumentet, då han börjar sitt sakanförande
med påståendet att Magistratspersonerna i detta fall äro uti
sin fulla göda rätt, samt fortsätter det med bestridandet att
de äro, under uppgifna villkor, jäfvige. Om Herr Lindsledt
under sin Rådmansverksamhet inhemtat Lagens rätta mening
680
Den 8 Augusti.
nied jäf för nytta eller skada af ett förevarande ärende,
hvilken insigt borde vara oskiljaktig från blotta domareeden;
så skulle jag ega något förtroende för hans juridiska omdöme
i saken. Jag är dock öfvertygad om att han i så fall svår¬
ligen kunnat bestrida riktigheten af den åsigt, jag förut här¬
om utvecklat. Nu lägger Herr Lindsledt sjelf med sitt mot¬
sägande påstående den förmodan mig allt för nära till hands
att ej begagnas, nemligen att, då han uti en så vigtig ele-
mentarfråga för en practicerande jurist visat sig så naiv
och otillförlitlig, att han kunnat påstå en Rådman eller Ma¬
gistratsperson vara af jäf oförhindrad verkställa förrättningar,
hvaraf denne dock skördar större eller mindre direcl vinst,
alltefter förrättningens och uppskattningens beskaffenhet, han
äfven torde vara lika incompetent att bedöma öfriga delar
af denna fråga, såsom den bedömas bör. Jag vågar derföre
lemna återstoden af Herr Lindstedts bevisning i dess fulla
värde, likväl med den slutanmärkningen beträffande de om¬
talade många och svåra oordningar, som skola förefalla i sterb¬
hus på landet och förespeglas stunda äfven i städerna, så snart
dervarande sterbhusdelegare i gemen förunnades den af mig
yrkade valfriheten i detta hänseende, att några så beskaffade
oordningar äro mig obekanta. Men skulle några enstaka
försummelser i detta fall hafva förekommit; så torde skul¬
den dertill icke böra tillskrifvas dervarande sterbhusdelegares
urgamla och oqalda rättighet att till förrättningsmän välja
dem de hafva förtroende för, utan Härads-Rätterna, hvilka
ega tillse att, vid slika försummelser, redelige och ojäfvige
förrättningsmän förordnas. Då enahanda förpligtelse äfven¬
ledes åligger »Domare» i stad, kan alldeles ingen våda upp¬
stå af bifall till min motions första del, hvarföre jag vidhål¬
ler mitt yrkande om återremiss.
Herr Lovén: Går man till grunden af frågan och efter-
lorskar orsaken lill den olikhet, som eger rum i föreskrif¬
terna, angående bouppteckningars förrättande på landet och i
städerna, så torde man finna, att orsaken icke ligger i den
uppgifna omständigheten, att det i städerna skulle möta
större svårigheter att få bouppteckningar i behiirig ordning
förrättade annorledes, än genom Magistratspersoner; ty för¬
hållandet är snarare motsatsen. Egentliga grunden till det
nu brukliga sättet för bouppteckningar i städerna ligger
ulan tvifvel deruti, att man dymedelst velat bereda städerna
en inkomst, hvilket på sin lid måhända kunde vara billigt.
Men onekligt är att städernas innevånare derigenom beröf-
Den 8 Augusti.
681
vas en rättighet, sorn tillkommer andra medborgare. Jag
kan således icke finna annat, än att motionen är grundad
på lull billighet, och då Utskottet inskränkt sig till att en¬
dast bedöma verkan af den föreslagna bestämmelsen, utan
att vederlägga de giltiga skäl, som i motionen äro anförda,
föranlåtes jag instämma i föregående talares begäran om
återremiss.
Herr Björck: Man må säga hvad man behagar om
Utskottets sätt att behandla frågan, så kan det dock icke
nekas att densamma blifvit i Betänkandet ternligen fullstän¬
digt utredd. Man skulle väl kunnat fordra att Utskottet i
främsta rummet vidrört hvad, som utgör hufvudsakliga före¬
målet för motionen; men consequencen af saken fordrar
dock den ordning, som af Utskottet blifvit följd, då Utskot¬
tet först behandlat frågan huru död mans bo skall vårdas
och derefter frågan om sättet för boupptecknings förrättande
och afgiften derför. Detta om lörmen. Hvad sjelfva saken
angår, förhåller det sig så, som Utskottet anmärker, eller
att i nu gällande lag saknas all garantie för vården om död
mans qvarlåtenskap. Derom finnes lör närvarande nästan
ingenting stadgadt, utan lagen utgår från det antagande, att
sterbhusdelegare alltid finnas, som äro tillräckligt ärliga, och
aldraminst förutsättes, att de kunna förslösa egendomen
till förfång för borgenärer och frånvarande arfvingar. En
sådan godtrogenhet är annars icke vanlig och låter knappast
försvara sig. Det kan väl icke förnekas, att lagen härutin¬
nan tarfvar pn grundlig förändring; men denna förändring
bör icke ske i den riktning, att säkerheten förminskas, utan
faslheldre så, att en verklig garantie vinnes mot’förskir>gring
af boet; och, för min del, tror jag att Utskottet förfarit med
god urskiljning, då Utskottet icke sträckt förändringen längre,
än att den fullt inpassar med de stadganden i ämnet, som
icke blifvit underkastade någon förändring.
I fråga om Magistraternas rätt att verkställa bouppteck¬
ningar och uppbära afgiften derför, tror jag, alt de i detta
ämne nu gällande föreskrifter icke härröra ensamt från af-
sigten att härigenom bereda städerna en inkomst. De utvä¬
gar, som på landet erbjuda sig att få bouppteckningar verk¬
ställda pä ett sätt, som försäkrar arlvingarne och boets bor¬
genärer om deras rätt, äro så ringa, att lagstiftaren icke ens
tänkt på att befatta sig dermed, utan lemnat denna ange¬
lägenhet beroende af omständigheterna och den allmänna
ärligheten. Deremot har man trott sig kunna och böra gå
682
Den 8 Augusti.
till väga på annat sätt i städerna, emedan der finnas stän¬
diga myndigheter, som äro ansvariga för 6ina åtgärder. Det
hufvudsakliga i lagens misstag var ot' ifvelaktigt, att den
förnämsta vigten fastades vid uppteckningen al den aflidnes
bo, i stället för det första omhändertagandet deraf, på hvil¬
ket egendomens vård egentligen heror, och det är endast
på grund af detta omhändertagande, som en af boet utgå -
ende betydligare afgift kan försvaras. Sammanblandningen
af dessa särskilda åtgärder har vållat alt saken kommit på
den punkt, der den nu befinner sig. Emedlertid är det nu¬
mera ett factum, att bouppteckningars förrättande i städerna
anses tillhöra Magistratspersonerne. hvilka i delta afseende
icke kunna vara mera jäfvige, än andre edsvurne uppteck-
ningsmän. Man kunde visserligen låta arfvodet för boupp¬
teckningen bero på öfverenskommelse emellan förrättuings-
männen och sterbhusdelegare!!; men sådant skulle möjligen
medföra en frestelse för de förre att åsätta allt för låga
värden, lör alt sålunda bereda en lindring i de öfriga algif-
ter, som af sterbhuset böra utgå. Så vidt mig är bekant,
har någon verklig klagan öfver oskäligt hög värdering all-
drig blifvit lörspord; men deremot hafva Magistratsperso¬
nerne sjelfve, af fruktan att ådraga sig misstänka för egen¬
nyttigt förfarande, stundom funnit sig försatte i en obehag¬
lig ställning, då de dock endast fullgjort sin pligt atl göra an¬
märkning mot uppgifna värden, som de ansett för låga. I
allt fall, och ehuru många skäl tala för den åsigt, att lag¬
stiftningen i förevarande ämne bör vara lika för stad och
land, tror jag det vara ovillkorligen nödvändigt att, innan nå¬
got i sådant hänseende göres, åstadkomma särskild reglering
inom hvarje stad, i (råga om sältet att bereda Magistrats¬
personerne ersättning för den förlust i inkomster, som af
den föreslagna förändringen måste blifva en följd.
I sammanhang härmed kan jag icke underlåta att be¬
klaga, alt Borgare-Ståndet vid ett föregående tillfälle bifallit
det Betänkande, hvarigenom Lag-Utskoltet afstyrkt en före¬
slagen bestämmelse derom, att arlskiften skulle till domsto-
larne ingifvas och i dess archiv förvaras, för att för fram¬
tida behof vara att tillgå. Behofvet af en sådan åtgä d kan
icke bestridas. Huru ofta inträffar icke, att, till exempel,
en fader är förvaltare af sina barns egendom, sedan modren
aflidit? Elan får då om händer alla till boet hörande hand¬
lingar, hvilka han efter behag kan undanhålla, utan att arf-
vingarne hafva något band på honom i detta hänseende.
Den 0 Augusti.
683
Sjelf har jag narr än en sång, då jag haft uppdrag af ut¬
ländsk man alt åstadkomma utredning angående förhållan¬
den, som rört en afliden persons qvarlåtenskap, och dervid
tillgång lill arfskifte! efter honom varit behöflig!, nödgats
med skam bekänna, att det, i följd af brist i vår lagstift¬
ning, varit omöjligt att tillrättaskaffa en sådan handling. Om
ock deri nu anmärkta olägenheten är mindre kännbar i stä¬
derna, emedan der förrättade bouppteckningar och arfskifte!)
vanligen förvaras i myndigheternas arrhiv, så är förhållan¬
det helt annorlunda på landet, der, i afseende å arfskifte!),
en sådan ordning i allmänhet icke iakttages, och märkligt
är att frågan om en reform härutinnan just inom Bonde-
Ståndet rönt mesta motstånd.
Jag yrkar bifall till den föredragna 1:sta punkten, lika¬
som jag ock tror. att Utskottets förslag i sednare punkten
bör godkännas.
Herr Lindstedt: lita!) att på något sätt jemnföra mig
med Herr Sundvallson i lagkunskap och omdömesförmåga i
allmänhet, vill jag blott erinra, att Flerr Sundvallson, då
han säger sig icke ega någon erfarenhet om den oreda, som
för närvarande utmärker bouppteckningsväsendet på landet,
visat sig vara bekajad med samma okunnighet, som han
lagt mig till last, så framt icke antagas får, att Herr Sund¬
vallson har något särskildt skäl att i detta läll sätta sitt
ljus under skeppan. Jag vidhåller derföre mina uppgifter
och instämmer i Herr Björcks yttrande, hvarigenom Herr
Sundvallsons invändningar, enligt min tanke, blifvit till fullo
vederlagda
Herr Sundvallson: Ej ulan farhåga att med mina små
närliggande anmärkningar Öfver förevarande Betänkande re¬
dan hafva tagit det Vällofliga Ståndets tid och uppmärk¬
samhet i allt för stort anspråk, nödgas jag besvära med
några ytterligare erinringar. De föreföllo mig förut vara
alldeles öfverflödiga. men. sedan uppgifter och påståenden
förekommit, i syfte att gendrifva nästan allt hvad jag i äm¬
net anfört, samt med tydligt anspråk att förtjena ett vida
större afseende, torde följande påminnelser tarfvas till jemri-
vigtens återställande och förekommandet af förhastade om¬
dömen i hufvudsaken.
Det är Herr Björcks oväntade anförande, som jag ville
bemöta med några ord, dicterade dels af förundran öfver
att höra honom framställa en så genomskinlig bevisning
för bibehållandet af en obillig undantagslag, dels af lefvande
684
Den 8 Augusd.
öfvertygelse om skefhetcn och oriktighetpn uti liera delar
al hans uppgifter.
Först måste det högeliden förundra mig, att Herr Björck
kunnat finna Utskottets utredning oell motivering så till¬
fredsställande och lillfyllestaörande, sorn lian sagt. Detta
kan dock bero af den synpunkt, hvarifrån saken betraktas,
men från synpunkten af allmän rältvisa — och hvarje an¬
nan mäste vara vilseledande — kan denna Utskottets utred¬
ning icke annat, än förefalla mig högst otillfredsställande.
Våra tycken i denna punkt äro sålunda diametralt motsätta
hvarandra: det heror på hvilka objectiva grunder kunna
andragas för den ena eller andra åsigtens riktighet.
Hedan den yttre omständigheten, att Utskottet trott sig
nöjaktigt affärda detta vigtiga ärende på endast 26 rader,
hvilka den afstyrkande motiveringen upptager i detta Betän¬
kande, deraf hälften eller 43 rader dock egnas åt en fråga
som ligger helt och hållet på sidan om hufvudsaken och
hvarmed Utskottet icke haft någon egentlig rätt att sig be¬
fatta, ännu mindre att på sin uppfattning deraf grunda något
afslag å min motion, torde nogsamt visa, alt ärendets utred¬
ning, som beror af många gamla förhållanden och institutio¬
ner samt berör högst vigtiga och ömtåliga famille- och
eganderätts-angelägenheter, dem Utskottet egt alt taga i
historiskt och civilrättsligt betraktande, långt ifrån är eller
kan vara tillfredsställande för andra, än dem, som önska ett
slags dictatoriskt afslag, eller utan några skenbara grunder.
Kastar man vidare den flyktigaste blick på sjelfva hal¬
ten och innehållet af Utskottets sålunda i största knapphän¬
dighet tillhopakomna argumenter emot mitt förslag; så äro
dessa, såsom jag nyss visade, i afseende på det första alter¬
nativet uti min motion, dels alldeles icke till hufvudsaken
hörande, dels uppenbart stridande mot verkliga förhållandet,
samt i öfrigt allt för skefva och underlägsna. Och hvad
beträffar det sednare alternativet, har Utskottet insnärjt sig
sjelft i sådana motsägelser, att man endast behölver upp¬
visa, för att vederlägga, desamma. »Utskottet har icke kun¬
nat — säges det — (inna en fullständig omarbetning af hela 9:de
Gap. Arfda-Balken vara al behofvet påkallad;» dock torde
»gällande lag vara allt för ofullständig i fråga om föreskrif¬
ter rörande vård af en afliden persons qvarlåtenskap». Så¬
dana löreskrilter saknas dock så godt som alldeles. »Sakna¬
den af sådana föreskrifter, som de nu föreslagna, är dock
högst vådlig», rn. m., som man kan läsa i Betänkandet.
Den 8 Augusti.
685
Medelst delta raisonnemcnt tror sig Utskottet hafva tillräck¬
ligen motiverat afslag ä sednare alternativet af min motion,
på samma gång det förmenar sig gifvjt allt behöfligt stöd
åt Herr Dalmans, sorn blott utgör en liten del deraf, men
eger deri förtjensten att visligen hafva förbigått den öm¬
tåliga 4 § i Lag-Beredningens förslag, hvarutinnan den äskade
valfriheten tillerkännes borgerliga sterbhusdelegare i stä¬
derna. Sådan är consequeneen och halten uti detta Betän¬
kande. I afseende härpå förtjenar äfven anmärkas, att Ut¬
skottet ej eller kunnat, såsom en löregående talare likale¬
des velat insinuera, medelst silt myckna tal om »oordnin¬
gar» i sterbhusangeläaenheter på landet, hemta något skäl
fdr sitt afslående votum från förbiseende å min sida af nö¬
dig omsorg om död mans bo. Min motion innehåller fast¬
mera fullständigare föreskrifter i det hänseendet, än Utskot¬
tet, hvilket synes endast velat undgå hvarje tillämpning af
4 § i Lag-Beredningens förslag, funnit vara »af behofvet på¬
kallade», trots »saknaden deraf är högst vådlig.» Denna
djerfva antithes är, såsom det synes af Betänkandet, icke
min, utan Lag Utskottets. Långt ifrån att mitt förslags an¬
tagande i dess helhet skulle föranleda »oordningar» älven i
borgerliga sterbhus i städerna, lärer en hvar opartisk finna,
att det snarare skulle leda till större reda och omvårdnad,
än nu äro möjliga. Det var derföre, som jag tog mig fri¬
heten alt till antagande föreslå hela 6 Gap. af Lag-Bered¬
ningens förslag till Arfda-Balken, i stället för det nu gäi-
lande 9 Cap.
Under sådana omständigheter måste det i ytterligare
grad förundra mig, att Herr Björck forordar Herr Dal¬
mans förslag, på samma gång han söker vedersäga och
motarbeta mitt, som dock är vida fullständigare. Månne
äfven den der 4 § förekommer honom lika afskräekande
och förfärlig, som den förekommit Utskottet? Herr Dal¬
mans förslag i 5:ue §§ utgör ingenting annat, än Usta, 6:te
och 7 §§ af Lag-Beredningens oftanämnda 6:te Gap., nästan
alldeles ordagrannt afskrifna. Consequeneen uti detta hand¬
lingssätt är derföre så fin och omärklig, att åtminstone icke
jag mäktar skönja den.
Herr Björck har äfven haft åtskilligt att förmäla om
anledningen till eller deri historiska uppkomsten af nu gäl¬
lande lagstiftning i denna fråga. Men, ehuru jag naturligt¬
vis saknar alla anspråk på större juridisk trovärdighet i
detta hänseende, än Herr Björck, dristar jag dock till den
686
Den 8 Augusti.
kraft och verkan, sanningen kan ega, äfvpn i delta fall hysa
temligen olika öfvertygelse mot Herr Björcks samt till och
med alldeles bestrida riktigheten äfven al dessa hans upp¬
gifter. En hvar, som vill hafva en mening i detta ämne,
torde böra ega sig bekant, att 1749 års Kongl. Förordning
om procentbeloppen i städerna, hvilken, såsom nyss anmärk¬
tes, endast utgör ett förbud för Magistratspersoner att, der
de förrätta bouppteckningar, tillägga sig högre ersättning
derför, än 1/2 å V3:dels procent för inventeringen, men all¬
deles icke lerrmar bemälde vederbörande något uteslutande
privilegium å dessa förrättningars verkställande med deraf
följande sterbhusprocenter, just tillkommit i anledning af
städernas klagomål deröfver, att Magistratspersonerna ej i
thy fall ställt sig Kongl. Förordningen för Förmyndarekam¬
maren i Stockholm, af den 27 April 1667, till vederbörlig
efterrättelse. Denna sistnämnda Förordning har sålunda tyd¬
ligen gifvit första anledningen och upphofvet till denna sterb-
husbeskattning i städerna, och Herr Björck lärer svårligen
kunna framdraga någon annan urkund. Något allmänt gäl¬
lande stadgande härom fanns före eller vid denna tid icke
för städerna, hvilkas innevånare ditintills synas hafva varit
i oqualdt utöfvande af samma rättighet, som innebyggare
på landet, att till slika förrättningsmän kalla och bruka
hvem som helst. Rådfrågar man nu denna urkund om för¬
hållandet i hufvudstaden och anledningen till beskattningens
införande derstädes; så visar sig uppenbarligen, att man med
den föreskrifna stérbhusprocenlen afsåg att bereda Förmyn¬
darekammaren i Stockholm en behöflig inkomst, men allde¬
les icke dess Magistratspersoner några löneemolumenter.
Annu mindre kunde derföre samma Förordning afse att be¬
reda Magistratspersoner i Rikets öfriga städer några sådana
förmåner eller rättigheter, då densamma icke ens nämner
någon annan stad, än Stockholm. Förmodligen inbringade
dock detta nya stadgande vackra summor, hvarföre det nya
beskattningspåhittet snart vann efterföljd uti de mindre stä¬
derna, som ej kunde motstå frestelsen att härutinnan imitera
hufvudstadens exempel. Slika föredömen hafva alltid varit
mycket smittosamma. Att döma af den efterföljande lag¬
stiftningen i ämnet, hafva vederbörande, som i Rikets små¬
städer förvandlade denna Förmyndarekammare-beskattning
till en personlig lönesportel för sig sjelfva, i början åtnöjt
sig med l/2 procent, hvilket ännu qvarstår i Stockholm och
Götheborg, der en starkare communalanda synes hafva bät-
Ven 8 Augusti.
<>87
Ire bevakat innevånarnes urgamla rättighet; men under årens
lopp ofverskred man snart della billigare procentbelopp så,
att högljudd klagan deröfver fördes, och slutligen äfven på
1740:laiet frambars inför Thronen med den påföljd, att Ma-
gislratspersoner uti 1749 års Förordning uttryckligen för¬
bjödos fordra eller taga högre procent för inventeringar uti
borgerliga sterbhus, än oftanämnda Kongl. Förordning för
Stockholms Förmyndarekammare af 1667 bestämde. Nu
gällande 1756 års Kongl. Förordning gör häruti ingen annan
förändring, än att densamma fördubblar det sålunda stad¬
gade maximum, hvaröfver vederbörande ej utan ansvar få
gå. Det är sålunda alldeles icke på tydlig och beskrifven
lag, utan endast på gammal, hittills oöfverklagad, plägsed
och praxis, som detta personliga privilegium skulle grundas
och städernas innevånare vara för everldeliga lider förplig-
tade till denna skattskyldighet under sina Magistratsperso-
ner. Deri har dock aldrig varit annat, än en tillfällig per¬
sonlig sportelinkomst för de förrättningar, dem anbetrotts,
helst dylika economiska specialsladganden icke bryta allmän
lag, hvilken både uti 1754 års lagcodex och 1845 års Kongl.
Förordning endast tillerkänner Borgmästare och Råd rättig¬
heten och skyldigheten att »nämna rcdelige män, som egen¬
domen uppteckna och värdera», trien icke ens nämner, ännu
mindre stadgar, någon så beskaffad skattskyldighet. Det är
beklagligt nog, att specialsfadgandena om det högsta tillåtliga
procentbeloppet ej längesedan måst vid tillämpningen vika
för detta allmänna lagens bud.
Herr Björck har vidare fästat sig vid ersättningsfrågan
och påstått att dess reglering borde föregå sjelfva lagför¬
ändringen eller lagförtydligandet, så att nuvarande Magi-
stratspersoner bereddes nödig remuneration för den förlust,
som skulle dem tillskyndas genom det förmenta privilegiets
borttagande. Herr Björck vill sålunda göra en nödig och
rättmätig lagreform i detta hänseende beroende af en eco-
nomisk specialfråga, som dessutom är endast af communal
natur och alltid måste förblifva en ensak mellan de sär¬
skilda städerna och deras Magistratspersoner. Det är tyd¬
ligt att nuvarande Magistratspersoner måste beredas ersätt¬
ning för den sportelforlust, hvilken de kunna visa hafva
uppkommit i följd af förändrad lagtillämpning i detta fall,
och de ega lagliga medel i händerna att göra denna sin
rätt gällande. Men. innan ersättningen kan bestämmas, bör
erfarenheten först visa, huru stor denna förlust blifver, då
688
t)en 8 Augusti.
det är sannolikt att, äfven elter lagförändringens inträdande,
mängden af sterbhusdelegare kommer att fortfarande gifva
Magistratspersonerna detta förtroende, ehuru godvilligt och
efter öfverenskommelse om arfvodets belopp. Förlusten och
ersättningen kunna derföre ej bestämmas efter något annat,
än skillnaden, som uppkommer mellan nuvarande och blif¬
vande sportelinkornster för bouppteckningar, och denna lärer
ingen kunna på förhand bestämma. Jag är således äfven i
denna punkt af alldeles motsatt åsigt, som Herr Björck,
helst jag icke kan finna någon möjlighet att reglera denna
ersättning eller förmå Magistratspersoner derpå ingå, så länge
den nu brukliga lagtolkningen får ohejdadt fortfara. En
communal reglering på förhand af sportelersättningen bröte
ej eller allmänna lagens stadgande i detta fall, om eljest
detta sportelväsende på lag grundas, såsom dess förfäktare
vilja påstå. Lagregleringen måste derföre föregå och under¬
lätta sportelregleringen. I öfrigt böra val icke dessa, att så
säga, legala orättvisor lemnäs orubbade, blott för bekymret
huru den comrnunala ersättningsfrågan, som först derefter
kan uppslå, skall lösas. Bekänner man sådana grundsatser,
blifver hvarje lagförbättring och reform oskälig eller åtmin¬
stone beroende af villkor och betinganden, som aldrig kunde
fullständigt fyllas.
Herr Björck bestrider slutligen mitt förmenande, att
Magistratspersoner skulle vara jäfvige verkställa dessa förrätt¬
ningar, när de sjelfve uppbära procent efter egen värdering,
såsom en deras lagliga lönerättighet, samt påstår att Magi¬
stratspersoner äro af jäf lika oförhindrade förrätta en bo¬
uppteckning, som en gatu-, byggnadssyn eller dylikt. Åbe¬
ropande i detta fall hvad jag nyss sökt ådagalägga om be¬
greppet af laga jäf, nemligen, att deri förrättningsrnan. som
uppenbarligen eger personlig nytta eller skada af. till exem¬
pel, de värden, han åsätter den boförtecknade egendomen,
ovibkorligen måste anses och vara jäfvig, enligt Svensk lag,
vill jag icke härom vidare tvista med min lagfarne vedersa¬
kare, utan endast erinra honom derom, att detta är en rent
juridisk domstolslråga, som ej kan slitas på detta rum, men
nog i sinom tid blifver prölvad af Konungens Högste Dom¬
stol, så snart någon sterbhusdelegare förstår att riktigt fram¬
ställa den till vederbörligt afgörande, hvilket, underligt nog,
ej ännu synes varit händelsen.
Herr Sundblad: Då Herr Sundvallson väckte ifråga¬
varande motion, tog jag mig friheten att understödja den-
Den i! A ut/nili.
6«ö
samma. Under den tid, sorn sedermera förflutit, har jag icke
lunnit anledning att ändra min åsigt, och jag beklagar att
Lag-Utskottet kommit till ett så ogynnsamt resultat, som
detta Betänkande utvisar. Det synes vara utom allt tvifvel,
att Magistrats-personerne, hvilka, såsom Herr Sundvallson
redan anmärkt, icke ega någon i lag grundad rätt att verk¬
ställa uppteckning och värdering af död persons ho, äro i
högsta grad jäfvige att dermed taga befattning, emedan deras
inkomst af förrättningen Ökas i samma mån, som värderin¬
gen göres hög. Såsom bevis på beskaffenheten al dylika vär¬
deringar, må anföras, hurusom i våra småstäder ej sällan in¬
träffat att fastighet, hvilken, efter föregången värdering af
Magistraten, utbjudits på concursauction, dervid blifvit såld för
en summa, som med 20 eller 25 procent understeg det be¬
lopp, hvartill fastigheten af Magistraten blifvit uppskattad.
Det gifves ock exempel att i sterbhus, der tillgångarne varit
15 å 20,000 R:dr, men skulderna vida öfverstigit denna
summa, slägtingarne till den aflidne måst anskaffa och betala
boupptecknings - umgälderna innan deras urarfva-ansökning
blifvit mottagen och pröfvad. Jag kunde vidare uppgifva mer
än ett fall, der hela den lilla behållningen i ett fattigt sterb¬
hus åtgått till bouppteckningsarfvode, så att, då förut okände
skulder sedermera blifvit upptäckta, icke den ringaste tillgång
till deras betalning funnits. På det Utskottet må komma i
tillfälle att nogare öfverväga saken och afgifva förslag till af-
hjelpande af nu anmärkta och andra dylika olägenheter, hvilka
tdl en del förorsakas af den orimliga föreskriften att boupp-
teckningsprocenten skall utgå af summa inventarii, i stället
att, såsom billigheten fordrar, beräknas efter behållningen, yr¬
kar jag återreiniss af Betänkandet.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens,
hvar efter annan, framställda propositioner å bifall och åter-
remiss blifvit besvarade med Ja och Nej, begärdes votering;
i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en vote-
rings-proposition, så lydande:
»Den, som bifaller den första hemställan uti Lag-Utskot¬
tets Betänkande, JVs 42, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet i denna del.»
Votering anställdes och utföll med 20 Ja mot 15 Nej;
hvadan Utskottets ifrågavarande yttrande var godkändt.
Herr Talmannen och Slåndets Herrar Ledamöter åtskilj-
Borg. .Stånd. Prot. vid Rikad. 1889—1860. V, 44
H90 Den 8 Augusti.
cies kl. 3/4 till 3 e. m., meri sammanträdde äter, till fortsätt¬
ning af
.Plenum, kl 6 e. in.
§ 8.
Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets Betänkande,
JVs 42, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstift¬
ning, i fråga om upprättande af bouppteckning, äfvensom rö¬
rande vård af död mans bo.
Härvid förekom Utskottets tillstyrkan, sidorna 18 och 19.
Herr Sundvallson: Då detta högtärade Stånd uti mina
ungdomligare traditioner framstår såsom ett slags politiskt
ideal af rättskänsla Och liberal följdriktighet; kan jag, oaktadt
det öde, första alternativet af ruin i ämnet väckta motion på
förmiddagen rönte inom detta Stånd, icke underlåta att fort¬
sätta mina andraganden, öfvertygad såsom jag är, att man
icke eller vid detta tillfälle skall låta ett motsatt handlings¬
sätt komma sig till last uti en angelägenhet, som så nära
och uteslutande angår städernas innevånare. Med denna min
förutfattade åsigt, kan jag nemligen icke betrakta det beslu¬
tade afslaget annorlunda, än såsom ett ogillande af den om¬
ständigheten att första delen af detta mitt reformförslag en¬
dast var partiel, så att ett godkännande deraf i alla läll skulle
lemnat många brister oalhulpna uti denna lagstiftningsgren.
Det är derföre så mycket mera glädjande att nu kunna be¬
reda det Vällofliga Ståndet ett förnyadt tillfälle att bevisa
rättmätigheten af min traditionela uppfattning om detsamma,
medelst ett mera genomgående och omfattande beslut i äm¬
net, som i det liberala rättsinnets anda med ens afhjelpte
alla här befintliga lagstiftningsbrister. Den sednare delen af
min motion erbjuder just ett sådant, mycket lämpligt tillfälle
till en fullkomligare reform. På förmiddagen var det endast
fråga om 4 § af 6 Cap. i Lag-Beredningens förslag, som en¬
dast åsyftade att förläna städernas innevånare i gemen en
nödig valfrihet, i afseende på bouppteckningsmän: nu deremot
gäller det hela nämnda Capitel, hvars godkännande skulle
reglera hela sterbhusväsendet på ett ändamålsenligt och önsk-
värdt sätt. Utskottet har ock, likväl mera i sak, än i form¬
liga ordalag, tillstyrkt en del af denna min framställning,
nemligen den lilla delen deraf, som tillika innefattas uti Herr
Dalmans motion. Utskottet har således öppnat dörren för
Den 8 Augusti,
691
reformerandet af detta Capitel, och den enklaste följdriktighet
synes derföre bjuda att man stiger på och tager steget fullt
ut: Utskottets partiela tillstyrkande bör vara en god och till¬
förlitlig borgen för att man på denna väg alldeles icke går
vilse, ehuru dess kända försigtighet, eller hvad dess återhåll¬
samhet bör benämnas, manar oss att stanna, likasom på
sjelfva tröskeln. Nyheten verkar ofta så på vissa sinnen,
men något annat egentligt skäl för denna varsamhet kan jag
icke spåra i Utskottets Betänkande. Låtom oss litet närmare
granska detsamma. Utskottet finner Herr Dalmans förslag
både ändamålsenligt och behöfiigt, på samma gång det anser
mitt, som helt och hållet inbegriper Herr Dalmans, vara nä¬
stan motsatsen. Hetta är förunderligt, då I § uti hans för¬
slag endast är en afskrift af 4 § uti nämnda Gap. af Lag-
Beredningens förslag, 2 § dito af den 6 § och 3 § dito af
den 7 §, ord för ord lika lydande med motsvarande §§ af
min, från samma auctoritet hämtade, motion. Här gäller så¬
lunda icke längre den gamla identitetslagen, att »detta är
detta», hvilket dock Utskottet söker bevisa på följande sätt.
På samma gång detsamma, för motivering af Herr Dalmans
förslag, icke kan eller vill förneka att »gällande lag är allt
för ofullständig, i fråga örn föreskrifter, rörande våld af en
afliden persons qvarlåtenskap», att »sådana föreskrifter till och
med så godt, som alldeles saknas», äfvensom att »saknaden
af sådana föreskrifter, som de nu föreslagna, är högst vådlig,
så väl för frånvarande sterbhusdelegares, som för boets bor¬
genärers rätt» m. m., »har Utskottet icke kunnat finna en
fullständig omarbetning af hela 9 Gap. Arfda-Balken vara
af behofvet påkallad, och motionairen har icke eller sjelf när¬
mare angifvit de särskilda omständigheter, som skulle göra
en sådan omarbetning nödig». Allt detta står på en och
samma 17 sidan af Betänkandet. Mig synes visserligen denna
antithes både något djerf och ologisk, men Utskottet finner
denna sin bevisning tillfyllestgörande för att tillstyrka bifall å
dessa frenne §§ uti Herr Dalmans motion, samt afslag å
hela andra alternativet uti min motion. En liten del af Lag-
Beredningens förslag skulle sålunda bättre och säkrare af¬
hjelpa »den vådliga saknaden af nödiga föreskrifter» i detta
hänseende, än hela förslagscapitlet! Det synes dock vara
påtagligt att hvad, som sålunda säges om behöfligheten af
föreskrifterna i Las-Beredningens 1, 6 och 7 §§, med samma
skäl och befogenhet, i ännu större grad, äfven gäller hela
detta Capitel: derhän hade Utskottet, om ock blott för conse-
G92
Den 8 Arnjus ti.
quencens skull, ovillkorligen hort utsträcka sitt ampla erkän¬
nande deraf, att bättre och fullständigare föreskrifter tarfvas i
detta hänseende. Då nu likväl så ej skett, synes mig dettta
högtärade Stånd, hvilket saken närmast rörer, böra, åtmin¬
stone för sin del, uti beslutet ådagalägga mera följdriktighet
och bättre afseende på yrkandets både rättmätighet och be¬
höflighet.
Det medgifves gerna och pligtskyIdigast att Lag-Utskottet
är en stor auctoritet, för hvars åsigter man må böja sig;
men det torde, å andra sidan, icke eller kunna förnekas att
Lag-Beredningen är en, minst sagdt, lika stor och tillförlitlig
auctoritet. Och då här nu endast framställes oförändradt och
yrkas bifall till ett dess förslag, som dessutom rönt ett par-
tielt godkännande af sjelfva Lag-Utskottet, bör obenägenheten
mot legislativa nyheter, om någon sådan äfven har skulle
förefinnas, icke kunna skydda sig med påståendet att det är
något nytt, oöfverlagdt och ogranskadt gårdagsproject, hvartill
Ståndets bifall äskås; det är tvärtom ett af utmärkta och
vetenskapligen bildade juridiska notabiliteter utarbetadt och
granskadt lagförslag, som, i öfverensstämmelse med tidens for¬
dringar och i full conformitet med 1754 års lags öfriga inne¬
håll, compietterar betänkliga luckor i denna sednare och be¬
reder rättvisa och jemnlikhet uti ett vigtigt socialförhållande.
Ehuru någon vidare auctoritet ej kan behöfva åberopas
.för nödvändigheten och befogenheten af denna lagreforms vid¬
tagande just nu, må dock äfven nämnas, att jag härom råd-
lört mig med jurister af distinction, som granskat och god-
kännt de positiva delarne af mitt förslag. Det är således
icke på eget bevåg och af blott enskild öfvertygelse, sorn
detta förslag framstälts, utan med full visshet derom, att den
föreslagna reformen är både nyttig, nödig och välbefogad.
På alla dessa skäl, samt med åberopande af och i conse-
quence med hvad jag härom på förmiddagen egde äran an¬
föra, vågar jag vördsammast yrka det afseende på denna
sednare del af min motion, att hela 9 Cap. Arfda-Balken ut¬
bytes mot 6 Cap. af Lag-Beredningens meranämnda förslag
till samma Balk. Och som detta förslag helt och hållet om¬
fattar och inbegriper Herr Dalmans motion, hvilken redan
rönt Utskottets bifall och derföre äfven torde kunna påräkna
Ståndets; så biel ve ett sådant beslut ett godkännande både
af Herr Dalmans och min motion. Jag yrkar derföre, af
flerdubbel anledning, afslag å sista punkten i Utskottets Be¬
tänkande, samt bifall till min framställning, sådan den åter-
Den 8 Augusti.
605
gifves på 12, 13 och 14 sidorna af Betänkandet, linder ru¬
briken: »Om vård och uppteckning af sterbhus.»
Herr Björck: Vid öfvervägande af förevarande ämne
har jag, i motsats till den föregående talaren, kommit till den
öfvertygelse, att Utskottet saknat allt skäl att sträcka sitt till¬
styrkande längre, än som skett. Om man nemligen granskar
de i 6 Capitlet af Lag-Beredningens förslag förekommande
bestämmelser, så skall man finna att inga utaf dem äro för
lagskipningen nya eller främmande, utom föreskrifterna i de
3 §§, hvilkas antagande Lag-Utskottet här tillstyrkt. Det
är visserligen sannt alt åtskilliga andra i nämnde Capitel in¬
tagna föreskrifter icke förekomma i Hällande lag, men praxis
har ersatt denna brist, så att dessa föreskrifter ändock efter-
lefvas. Vid sådant förhållande, och då det här icke gäller
att stifta en ny lag, utan endast att complettera en redan
befintlig med föreskrifter, som saknas, och hvaraf behofvet
är kännbart, torde det icke vara hvarken nödigt eller lämp¬
ligt att gå längre, än Utskottet tillstyrkt. Jag anhåller der¬
före om bifall till Utskottets förslag.
Herr Kistner: Man kan icke begära att Flerr Sund-
vallson skall så kunna sätta sig in i förevarande ämne, att
han förmår bedöma, huru mycket den af honom föreslagna
förändringen skulle ingripa i andra delar af lagstiftningen, och
hvilken mängd af lagförändringar, som skulLe blifva en ound¬
gänglig följd af bifall till hans förslag. I)å emedlertid Utskot¬
tet gått Herr Sundvallsons önskningar till mötes och gjort
afseende på hans motion, så vidt det varit möjligt, utan att
göra en fullkomlig omarbetning af gällande lagstiftning i hit¬
hörande delar till en oundgänglig nödvändighet, så synes mig
Herr Sundvallson hafva allt skäl att vara belåten. Jag yrkar
bifall till Utskottets förslag.
Herr Sundvallson: Den, som uppmärksamt genomläser
6 Cap. af Lag-Beredningens förslag, skall lätt deruti finna en
hel mängd stadganden, hvilka alldeles saknas uti nuvarande
9 Cap. Arlda-Balken, ja, vida liera, än som upptagas uti Herr
Dalmans motion. Då detta förhållande, som tillräckligen
skönjes af sjelfva Betänkandet, ej kan vara Ståndets ledamö¬
ter okändt och dessutom lätt uppdagas vid flyktigaste blick
i Betänkandet, anser jag mindre nödigt att här söka uppräkna
och påpeka, hvilka alla dessa bestämmelser äro. Detta fac¬
tum är således obestridligt och häfves alldeles icke af några
toma gensägelser.
Beträffande vidare påståendet, att den allmänna practiken
694
Den <> Augusd.
eller lagtillämpningen och tolkningen completterar de saknade
föreskrifterna och vådliga luckorna i nu gällande lag; så kan
det visserligen vara godt och väl att befintliga brister sålunda
afhjelpas, men det kan också vara och är ganska illa att
practiken och slentrianen skola behöfva tillgripas lör lagens
completterande vid dylika rättsfall. Denna practiska tillämp¬
ning och complettering af bristande lag äro, tyvärr, ganska
olika pä olika ställen; de variera efter de särskilda Rätternas
och Magistraternas olika uppfattning, ja, efter särskilde leda¬
möters personliga tycke och smak; en sådan practik kan al¬
drig af någon sin ålderdom, den må vara huru stor, som
helst, helgas och rättfärdigas, eller beredas likställighet med
beskrifven lag, hvilken den aldrig kan ersätta; den hvilar dess¬
utom, hvilka optimistiska åsigter man derom än må hysa,
dock ytterst endast på den subjectiva rättskänslan, sorn ofta
kan vara ensidig nog, eller på godtycke och slentrian, hvilka
aldrig kunna tillerkännas hedern och värdigheten af tillbörliga
legislativa garantier. Då jag sålunda icke i något hänseende
och aldraminst i lagskipning kan, med Herr Björck, lida god¬
tyckets och slentrianens auctoritet, måste jag, för min ringa
del, alldeles underkänna detta hans lika oväntade, som van¬
mäktiga försvar för Utskottets motivering.
Men om denna practik, såsom Herr Björck påstår, redan
på ett förnuftigt och rättmätigt sätt upptagit i tillämpningen
alla de behöfliga bestämmelser, som förefinnas i 6 Gap. af
Lag-Reredningens förslag, — jag vill för ett ögonblick adop¬
tera denna åsigt; — hvilken skulle då vådan eller olägen¬
heten vara af att nu upphöja dessa bestämmelser till allmänt
gällande lag? Detta förhållande måste ju fastmera vara ett
ökadt skäl att intaga dem i lagen, att föreskrifva dem till
allmän efterlefnad. Detta vore just rätta gången', som bör
följas vid alla lagreformer. Derigenom införes ej i lagen nå¬
got nytt, främmande och obepröfvadt stadgande, som saknar
motsvarighet i den medborgerliga seden och rättsbegreppet,
utan man upphöjer endast, man adlar och helgar den goda
seden, bruket och practiken till beskrifven och allom lika
gällande lag; så sätter man ock lagen i stället för godtycket.
Från hvilkendera sidan, Herr Björck vill att hans inkast
skall betraktas, kommer man sålunda endast till den slut¬
satsen, att lagstiftningen i ämnet är otillräcklig, ända derhän
att den enskilda practiken måste öfverallt taliler qualiter Kom¬
plettera luckorna, samt att således den yrkade lagförändringen
är både behöflig och nyttig.
Den 8 Augusti.
Å Herr Kistners förmodan att jag möjligen icke kunnat
försätta mig in uti alla hithörande förhållanden, och derföre
något ensidigt eller skeft bedömer frågan, erfordras icke an¬
nat svaromål, än att hänvisa till mina yttranden. En sådan
oförmåga, som vore både möjlig och ursäktlig, då jag icke
eger annan personlig rättsauctoritet att stödja mig på i detta
hänseende, än mitt naturliga rättsinne och dess ledning, lärer
dock icke kunnna blifva något större fel hos mig, än hos
Lag-Utskottet, som, att döma af detta Betänkande, synes
hafva afstyrkt bifall till min motion egentligen derföre, att
detsamma ej försatt sig in uti ifrågavarande förhållanden, så¬
som jag skildrat dem. Den oförmågan måste jag dock obe-
tingadt vidkännas att kunna försätta mig in uti Utskottets
tankegång: den kan jag, af förut uppgifna skäl, hvarken följa
eller godkänna.
Då jag slutligen icke yrkat något annat, än antagandet
af Lag-Beredningens förslag, torde vidare och bättre grunder
derför icke kunna anföras, samt min motion utan vidare be¬
tänklighet om ompröfning obetingadt bifallas. Men för att
bringa beslutet i öfverensstämmelse med Bonde-Ståndets re¬
dan lättade, lärer ärendet böra till Utskottet återremitteras,
med föreläggande för detsamma att inkomma med förnyadt
Utlåtande, baseradt på upptagandet af hela 6 Gap. i Lag-
Beredningens förslag. I detta syfte yrkas derföre återremiss.
Herr Kistner: Att Herr Sundvallson ej gjort för sig
rätt klart, hvarom frågan egentligen är, torde bäst framgå
deraf, att han talat om Magistraternas olika tolkning och
lagskipning i fråga om bouppteckning och vård af död mans
egendom. Naturligtvis hafva Magistraterna dermed icke det
ringaste att skaffa, utan, hvad städerna beträffar, tillkommer
det, såsom hvar och en, utom Herr Sundvallson, säkert kan¬
ner, Rådstufvu-Bätterna. Så enkla förhållanden boede dock
vara kända af den, som föreslår en genomgripande förän¬
dring i derom gällande lagstiftning. Jag yrkar, fortfarande,
bifall till Utskottets förslag.
Discussionen var slutad, och på Herr Talmannens fram¬
ställning, huruvida Ståndet bifaller Utskottets ifrågavarande
tillstyrkande, svarades Ja och Nej, samt begärdes votering.
En så lydande voterings-proposition uppsattes, justera¬
des och anslogs:
Den, som bifaller det sednare tillstyrkandet uti Lag-
Utskottets Betänkande, N:o 42, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
696
Den 8 Augusti.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet i denna del.»
Votering företogs härefter på vanlist sätt och befanns
hafva utlällit med 24 Ja emot 8 Nej, tillfölje hvaraf Slåndet
bifallit Utskottets å sidorne 18 och 19 förekommande
försias.
§ 9.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o 43, i
anledning af gjorda framställningar om ändring uti och til¬
lägg till vissa delar af 7 Capitlet Rättegångs-Balken, sådant
det lyder uti Kongl. Förordningen, angående inteckning i
last egendom, den 13 Julii 1818.
Härvid förekornino:
Utskottets hemställan, sid. 26.
Herr Björck: Utskottets förevarande förslag synes haf¬
va sin hnfvudsakliga anledning i en framställning från Ri¬
kets Ständers Justitiae-Ombudsman. Hos honom har före¬
kommit anmärkning deremot, alt en Domstol i Riket ansett
sig ej kunna bevilja förnyelse af inteckning på grund af
skuldebref, med mindre skuldebrefvet, i händelse det för
sådant ändamål uppvisades inför annan Batt, än den, som
inteckningen beviljat, blifvit i Protocollet vid den Domstol,
der uppvisningen skedde, ordagrannt intagen. Justitiae-
Ombudsmannen bar icke tillåtit sig att anställa åtal mot den
'Domstol, som sålunda förfarit, utan ansett lämpligt att hos
Rikets Ständer göra hemställan om förklaring eller ändring
af 25 § uti Kongl. Förordningen, angående inteckning i fast
egendom. Såvida detta nu må anses såsom ett medgifvande
å hans sida, att en förändring af nämnde § erfordras, för
att densamma rätteligen skall kunna så förstås, som alla
Rikets Domstolar, med undantag af en enda. ty dt dem, så
är jag med Justiliae-Omhudsmannen fullkomligt ense; men
skall man åter lörstå hans tvatydiga framställning så, att
han, likasom Utskottet, uppfattat denna enda Domstols tolk¬
ning af 25 § såsom förtjent af åtal, så kan jag icke annat,
än ogilla hans uppfattning. Emedlertid måste jag förklara,
att jag anser Lag-Utskottet hafva öfverträdt sin befogenhet
både i formell och ännu mer i reelt hänseende, då det ut¬
tryckligen såsom felaktig stämplat den enda uppfattning af
ifrågavarande §, som med en sund lagtolkning är öfverens¬
stämmande. Del kan icke vara någon Jurist obekant, att
inteckningsstadgan angående sättet för inteckninghandlingens
intagande i protocollet begagnar samma uttryck, dä det gäller
beviljande af intekning, sorn dä den gifver föreskrifter om
Den 8 Augusti.
697
intecknings-förnyelse, i det fall, att inteckningsharidlingen för
sådant ändamål uppvisas för annan domstol, än den, sorn
inteckningen beviljat, nemligen ordet »införas», och alt följ¬
aktligen, om dermed menas »ordagrannt intagas», då Iråga
är om intecknings beviljande, ordet måste hafva samma be¬
tydelse i afseende på förnyelse deraf, men då detta för dein
af Ståndets ledamöter, som ej äro jurister, torde vara obe¬
kant. har jag velat lasta deras uppmärksamhet derpå, med
hemställan, om icke en hvar, af förut fattade meningar ej
förblindad, menniska måste anse det i sin ordning att sam¬
ma uttryck i samma lag ty des pä samma sätt. Delta är nu
hvad Bådstufvu-Rälten i Götheborg gjort, och denna lagtolk¬
ning har Lag-Utskottet förklarat vara »felaktig.» Föreställer
sig då Lag-Utskottet, att Domstolarne hafva rätt att tyda
lagen utan afseende på ordalydelsen, och skall man icke ge¬
nom att tillerkänna dem en sådan rättighet anförtro medbor¬
gares rättigheter åt Domaremaktens godtycke? Mig synes
det vara uppenbart att den tydning, Rikets Domstolar gil vit
ät 23 §, är en misstydning af såväl ordalydelsen, som me¬
ningen deri; meri då en Domstol vågat tolka ordet »införas»
i denna § på samma sätt, som det, enligt allas medgifvande,
mäste förstås i lista §:n, så har Lag-Utskottet funnit denna
tolkning felaktig, och Justitiae-Ombudsmannen har till och
med gått så långt, ali lian ifrågasatt ett åtal härför såsom
möjligt. Jag hemställer, hvad anseende en Justitiae-Ombuds-
man skall kunna bibehålla, om han anser åtal kunna anstäl¬
las för ordagrann tillämpning af lagen. Han hade väl i
stället bort raisonnera alldeles tvärtom och förklara, att Gö¬
theborgs Rådstufvu-Rätt varit den enda Domstol i landet,
som tydt lagen sådan den lyder, och ej för beqvämlighet
tillåtit sig afvika från dess både bokstaf och mening. På
sådant sätt föreställer jag mig att den förnämste vårdaren af
lagskipningen i Riket hade bort uttala sig. Jag anser det
fåfängt att bestrida framgången af sjelfva förslaget, roen jag
kan icke annat, än på det högsta ogilla det raisonnement,
hvarmed det blifvit motiveradt, och som icke har något an¬
nat stöd, än det lumpna, att beqvämligheten infört den tyd¬
ning af gällande stadgande, hvilken man sökt framhålla så¬
som den rätta. Jag tror, att Lag-Utskottet så mycket min¬
dre bort adoptera denna uppfattning af saken, som Utskottet
föreslagit en förändring af den ifrågavarande §. Om det
vore alldeles tydligt att Götheborgs Rådstufvu-Rätt misstagit
sig i tolkningen deraf, hvarför skulle väl då förändringen
698
Den 8 Augusti.
behöfvas? Men detta är alldeles icke tydligt, utan man har
tvärtom funnit, att den allmänna tydningen är misstydning,
oell man liar derföre ansett nödigt att upphöja niisstydningen
till lag.
Jag liar, såsom nämnd! är, icke ansett mig kunna mot¬
verka förslaget, utan har endast velat med det anförda fram¬
ställa saken i dess rätta belysning för dem, som ej vant sig
vid missbruket, och derföre utan fördom och partiskhet kun¬
na döma i frågan.
Herr Lindeström: Jag erkänner villigt, att jag ej för¬
mår följa Herr Björck i utvecklingen af förevarande ämne,
deri han eger så stora och grundliga insigter; men mig sy¬
nes klart, att den af (Jlskoltet föreslagna ändring, på sam¬
ma gång den innehåller alla för ändamålet nödiga bestäm¬
melser, måste förekomma ali misstydning, hvadan jag ej kan
annat, än yrka bifall till densamma.
Herr Thollander: Justiliae-Ombudsmannen. som icke
sjelf är i tillfälle all på detta rum försvara sig mot de
stränga förebråelser, Herr Björck mot honom riktat, lärer
icke heller, med afseende på grunden för de obefogade an-
märkningarne, behöfva af någon annan försvaras. Jag lern-
nar således detta å sido, och vill blott erinra att det icke
kan vara rätt grannlaga att framkasta tillvitelser mot en från¬
varande, helst då denne icke är i tillfälle att inför samma
åhörare kunna göra sitt försvar gällande.
Hvad beträfTar Herr Björcks utfall mot Lag-Utskottet
och deu upptuktelse, han ansett lämpligt gifva detsamma,
derföre att Utskottet vågat kalla felaktig en lagtolkning, sorn
endast af Götheborgs Rådstufvu-Rätt blifvit följd, så tror jag,
att Lag-Utskottet kan taga sig detta ganska lätt, då Utskottet
till stöd för sin åsigt kan åberopa, att den delas af Ofver-
Domstolarne, sorn flera särskilda gånger ogillat Götheborgs
Rådstufvu-Rätfs förfaringssätt uti ifrågavarande afseende.
Jag öfverskattar icke värdet af praejudicater, då de angå rätts¬
grundsatser, men i fall, sådane som detta, då det ej gäller
något dömande, utan en simpel notarialätgärd, ett inregistre¬
rande eller ett anmärkande af en handlings innehåll, i ända¬
mål att ådagalägga dess identitet, är det vanligt att llnder-
Domstolarne ställa sig Ofver-Rätternas derom gilna beslut
till efterrättelse; men då Götheborgs Rådstufvu-Rätt envisats
att anse sin uppfattning af 25 § fnteckningssladgan såsom
den enda rätta, sä är naturligt att nämnde §, för vinnande
af enhet i lagskipningen, bör förändras, så att all misstyd-
Den 8 Augusti.
69!)
liing förekommes, neli Lag-Ulskoltet bör skatta sig lyckligt
att del kunnat framlägga ett förslag till ändring, hvarmed
till och med (ten härvarande ledamoten i Götheborgs Råd-
stlifvii-Rätt synes vara belåten.
Herr Kistner: Herr Björck synes mig vid detta till¬
fälle hafva något förhetsat sig och glömt den moderation och
blygsamhet, som annars alltid utmärka hans föredrag. Jag
hetviflar ingalunda, alt Götheborgs Rådstufvu-Rätt är högst
utmärkt, men det kan väl ändock vara möjligt att den nå¬
gon gåiig misstager sig. Eller är väl denna Rådstufvu-Rätt
så ofelbar, att dess tydning af ifrågavarande lagparagraf nöd¬
vändigt måste vara den rätta, oaktadt den slår i strid med
alla andra Under-Rätters, Götha Hof-Rätts och Högsta Dom¬
stolens uppfattning af densamma? Denna aktningsbjudande
enhällighet synes mig hafva hort varna Herr Björck att ej
med så stor ifver uppträda för Götheborgs Rådstufvu-Rätt i
förevarande fråga. Herr Björck har utkastat den beskyll¬
ningen mot öfrige Domstolar, alf de endast för beqvämlig-
hels skull tolkat 23:dje §:n annorlunda, än Rådstufvu-Rätten
i Götheborg, men det måtte väl vara klart för hvar och en,
att det är vida beqvämare att intaga en handling i dess hel¬
het, än att derur utplocka contentan. Dertill kommer, att
det sednare förfaringssättet leder till billigare lösen, än orri
inteckningsbandlingen ordagrannt intages, och det tyckes då
vara. minst sagdt, obilligt att vilja påbörda Domstolarne låga
moliver, dä de på samma gång underkasta sig ökadt besvär
och minska vederbörandes kostnader för expeditionslösen.
Domstolarne bade väl för detta sitt förhållande förtjent nå¬
got annat, än förebråelse lör beqvämlighet.
Då emellertid Herr Björck ej yrkat förkastande af för¬
slaget, har jag. å min sida, ej skäl att framställa något yr¬
kande.
Herr Odmansson: Jag tror, för min del, att Göthe¬
borgs Rådstufvu-Rätt ganska riktigt förfarit, då den, på grund
af lagens föreskrift, såsom villkor för inteckningsförnyelses
beviljande fordrat, att inteckningshandling, som för intecknin¬
gens förnyande uppvisas inför annan Rätt, än den, som in¬
teckningen beviljat, skall hafva blifvit ordagrannt intagen i
protocollet vid den Rätt, der uppvisningen skedde; men på
samma gång synas mig öfriga Domstolar hafva haft goda skäl
för sig, då de ansett det i nämnde fall vara tillräckligt att
anmärka innehållet af inteckningshandlingen. Det är visser¬
ligen sannt att skuldebref af fullkomligt lika innehåll kunna
7(10
Den 8 Augusti.
på samma dag vid samma domstol hafva blifvit intecknade,
och att sålunda missförstånd skulle kunna ega ruin, om ej
ärendets nummer i inteckningsprotocollet vid den Rätt, som
inteckningen beviljat, upptages i Protocollet, der inteeknings-
handlingen, för vinnande af inteckningslörnyelse, uppvisas,
men ännu har man likväl aldrig hört att sådant inträffat,
och då genom den föreslagna förändringen onödig vidlyftig¬
het af inteckningsprotocollen skulle förekommas, anhåller jag
om bifall till densamma.
Herr Wallenberg: Jag aktar mig noga för att inlåta
mig i tvister mellan de lärde; men då man här vädjat till
dem, som icke begripa saken, anser jag mig böra yttra några
ord. Med all aktning för deras åsigt, som velat spara lösen
genom att i inteckningsprotocollet endast anmärka inteck-
ningshandlingens hufvudsakliga innehåll, tror jag det dock
vara vida riktigare att betrygga fordringsegares säkerhet ge¬
nom att in exlenso införa handlingen. Det händer ju gan¬
ska ofta att skuldebref å samma belopp och med samma
fordringsegare och gäldenär samtidigt intecknas, men vilkoren
kunna i ett eller annat afseende vara olika, och då, enligt
förslaget, endast skulle korteligen antecknas handlingens in¬
nehåll, skulle ju lätt, i händelse förslaget vunne bifall, kun¬
na inträffa, att för villkoren ej så noga redogjordes, att icke
misstag kunde uppkomma och stora förluster förorsakas.
Jag är för öfrigt ense med Herr Kistner derom, att det må¬
ste vara besvärligare att af en inteckningshandling utdraga
contentan, än att införa den i dess helhet, och då genom
det sednare förfaringssättet hvarje misstag skulle förebyggas,
synas mig alla skäl tala för detsamma. Mig förefaller det
obehöfligt att inteckningshandlingar skola, för vinnande af
förnyelse, få uppvisas vid annan Domstol, än den, som in¬
teckningen beviljat, men om sådant, oaktadt våra numera
lättare communicationer. fortfarande skulle vara nödigt, anser
jag det, till förekommande af misstag och betryggande af
fordringsegares rätt, böra stadgas, att en sålunda uppvisad
inteckningshandling skall i protocollet ordagrannt intagas,
hvadan jag i sådan syftning anhåller 0111 återremiss.
Herr Kjörck: Om man kunde kasta en beskyllning för
prejeri på den, som tillämpat lagens tydliga föreskrift, skulle
visserligen mycket vara vunnet för dem, som annorlunda
tolka ifrågavarande lagbestämmelse; men då hvar och en
känner, att, hur vidlyftig en revers än må vara, det sällan,
om ens någonsin, skall lyckas att få en expedition ur inteck-
Ueu il Augusti.
701
ningsprotocollet utspunnen till 2 ark, lära alla insinuationer
åt det hållet vara förgäfves.
1 fråga om grannlagenhet, hemställer jag till Herr Thol¬
lander, om det är grannlaga af Lag-Utskottet att slå ner öfver
en enskild domstol och stämpla dess förfaringssätt i ett ser¬
skildt fall såsom felaktigt samt derjemte hafva det anspråk
att ingen skall våga uttala sig emot detta Utskottets beteende.
Mig åtminstone synes Utskottet hafva handlat föga grannlaga
och vida öfverskridit sin befogenhet både genom sin catego-
riska dom öfver denna domstol och derigenom, att Utskottets
ledamöter för detta sitt omdöme fordra en så absolut helgd,
att ingen skulle få deremot opponera sig. Att icke Rådstufvu-
Rätten i Götheborg felaktigt förfarit, det åtager jag mig att
bevisa för alla dem, hvilkas sunda förnuft icke är förmörkadt
af fördomar och förut fattade meningar. Det heter i l:a §
af 7:e Capitlet Rättegångs-Balken, sådan den lyder i Kongl.
Förordningen, angående inteckning i fast egendom, den 13
Julii 1818. »Vill borgenär sig till säkerhet låta inteckna gäl-
denärs fasta egendom, söke. det hos Rätten i det härad eller
i den stad, der egendomen ligger, och lagge derhos in skul¬
debref, eller annan handling, hvarpå fordran sig grundar; och
varde det offentligen uppläst och uti Rättens inteckningspro-
tocoll infördt.» Lydelsen af 23:e §:n åter är följande: »Då
inteckning förnyas skall; uppvise borgenär inför Rätten den
intecknade handlingen i hufvudskrift, och skrifve domaren
inteckningsförnyelsen derå. Ar borgenärs hemvist utom det
härad elier den stad, der den egendom ligger, hvari inteck¬
ning skett; må han dock inför Rätten i den ort, hvarest han
bor, förete inteckningshandlingen, att i dess inteckningsproto-
coll införas etc.» Om nu, såsom alla medgifva, ordet »införas»
i l:a §:n betyder, att inteckningshandlingen skall i protocollet
ordagrannt intagas, så frågar jag, om icke samma ord måste
anses betyda detsamma i 23:e §:n. Har då den domstol,
som så tydt ifrågavarande lagstadgande, förlärit oriktigt?
Hvarje förnuftig menniska måste väl dertill svara nej. Har
jag då icke skäl att beklaga mig, och har icke Lag-Utskottet
öfverlrädt sin befogenhet, ej blott i formelt, utan äfven i reelt
hänseende? Jag tror, att det skall blifva ganska svårt att
vederlägga den bevisning, jag förehragt, och, ehuruväl Göthe¬
borgs Rådstufvu-Rätt är den enda domstol, som tolkat ordet
»införas» lika, då det förekommer i ena, som i andra §:n af
samma lag, så vågar jag dock öppet påstå, att denna dom¬
stol tydt lagen rätt och derföre bör njuta äran, samt alt de
702
nen 8 Augusti.
öfrige domstolarnes förfarande icke öfverensstämrner med ia-
gens uttryck liga bud. Det gäller icke här domstolarnes antal,
utan hvad lagen innehåller, och den låter icke tumma sig
efter deras antal, som tolka den. Ganska underligt förefaller
det mig, att Utskottet afslagit förslaget om en ändring, som
är ganska likartad med den nu ifrågavarande, nemligen för¬
slaget att kunna få inteckning hel och hållen eller till någon
del dödad genom att uppvisa den intecknade handlingen i huf-
vudskrift vid annan Rätt, än den, der dödandet skall ske, och
sedermera vid sistnämnde domstol förete den andra Rättens
protocoll i ärendet. För min del, kan jag icke se någon
större (ära vid att postponering på sådant sätt verkställes, än
att inteckningsförnyelse så tillgår, .lag ogillar dock icke Ut¬
skottets förfarande härutinnan, men kan icke underlåta att
finna det högst inconsoquent af Utskottet att i sin motivering
restrictivt tolka inteckningsstadgan i fråga om intecknings dö¬
dande, men deremot gifva åt densamma en extensiv tydning,
då det gäller intecknings förnyelse. Det måtte dock bevisa,
att Utskottets ledamöter varit fångne under fördomar.
Jag tror mig nu hafva fullständigt vederlagt, hvad mot
mitt föregående yttrande blifvit anfördt, och, såsom närnndt
är, har jag mot Utskottets förslag ingenting alt anmärka.
Herr Kistner: 1 anledning af Herr Wallenbergs uttalade
åsigt om lämpligheten deraf, att inteckningshandlingen inextenso
införes i protocollet vid den Rätt, der den i ändamål af för¬
nyelse uppvisas, ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå,
att i afiåireslifvet så tillgår, att man endast fäster sig vid på¬
skriften på inteckningshandlingen om inteckningens förnyande,
och föga frågar efter hvad protocollet innehåller. Har man
hufvudhandlingen vederbörligen påtecknad, så är man i af¬
seende på säkerheten fullt tryggad, och något ordagrannt in¬
förande af handlingen i protocollet är för detta ändamål icke
behöfligt.
Herr Staaff: Jag var icke tillstädes vid discussionens
början, men kom nog tidigt för att höra den förebråelse för
ogrannlagenhet, som Herr Björck riktat mot Lag-Utskottet
derföre, att det ogillat Götheborgs Rådstufvu-Rätts åsigt om
villkoren för beviljande af inteckningsförnyelse. Jag måste
på det högsta opponera mig mot en sådan beskyllning. Herr
Björck bör ihågkomma, att det just är Götheborgs Rådstufvu-
Rätts förfaringssätt i fråga om inteckningsförnyelse, som är
sjelfva orsaken till och grunden för Justitiae-Ombudsmannens
hemställan till Rikets Ständer om en sådan förändring, som
Den It Augusti.
705
Utskottet nu föreslagit. Då nu Utskottet vid frågans behand¬
ling ej funnit något nytt i .lustitiae-Ombudsmannens förslag,
utan endast ett förtydligande eller en förklaring af hvad gäl¬
lande inteckningslag föreskrifver, så följer ju deraf, att Ut¬
skottet mäste anse för felaktig den tolkning, som Götheborgs
Rådstufvu-Rätt gifvit åt ifrågavarande lagstadgande. Att uttala
denna åsigt måtte sålunda ej kunna anses såsom bevis på
ogrannlagenhet å Utskottets sida, då det endast är en nöd¬
vändig följd af det slut, hvartill Utskottet kommit i afseende
på den fråga, det hade att behandla. Man kan väl icke rim¬
ligen fordra, att Utskottet skolat gå så långt i undfallenhet
för Götheborgs Rådstufvu-Rätt, hvars namn för öfrigt icke
blifvit i Betänkandet omnämndt, att Utskottets ledamöter för¬
klarat, att de väl ansågo alla landets öfriga domstolar hafva
tolkat 25 §:n i inteckningsstadgan riktigt, men att de ej der¬
med ville säga, att Götheborgs Rådstufvu-Rätt tydt den fel¬
aktigt. Ett sådant haltande skulle väl varit Utskottet föga
värdigt.
Beträffande den jemnförelse, Herr Björck uppställt emellan
beviljande och förnyande af inteckning, vill jag fästa uppmärk¬
samheten derpå, att det emellan dessa båda acter är en högst
betydlig skillnad. Beviljandet af inteckning är den act, som
grundlägger inteckningsförhållandet, och det är då naturligt
att den handling, hvarpå detsamma grundas, skall i proto-
collet införas. Det heter också derom, att handlingen skall
offentligen uppläsas och i Rättens protocoll intagas. Deremot
föreskrifver icke 25 §:n, att inteckningshandling skall för vin¬
nande af förnyelse offentligen uppläsas eller ordagrannt inta¬
gas, och sådant är icke heller då behöfligt. Huru nu än
dermed må förhålla sig, skulle den af Herr Wallenberg åsyf¬
tade säkerhet genom inteckningshandlingens ordagranna inta¬
gande ej på sådant sätt vinnas, emedan ju på samma dag 10
serskilda inteckningar kunna beviljas pä grund af fullkomligt
lika lydande handlingar, och följaktligen skulle det ordagranna
införandet i protocollet, då de för intecknings förnyelse uppvi¬
sades, lika litet skydda för misstag, som om innehållet endast
korteligen anmärktes, ett misstag, som aldrig kunde med sä¬
kerhet lörekommas, med mindre påskriften på originalhand¬
lingen upptoge numret, hvarunder ärendet finnes i inteck-
ningsprotocollet infördt. Detta är dock ingenstädes i lag före-
skrifvet, men om numret, såsom vanligen är förhållandet, fin¬
nes tecknadt å handlingen, kan det ju, lika väl, som andra
omständigheter, anmärkas, utan att handlingen behöfver orda¬
704
Deri 8 Augusti.
grannt intagas. Jag mäste, för min del, yrka Infall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Lovén: Då, på sätt här upplyst blifvit, gällande in¬
teckningslag, i fråga om den handling, hvarpå fordran sig
grundar, begagnar samma uttryck, då det gäller beviljande af
inteckning, sorn då den handlar cm intecknings förnyelse, nem¬
ligen ordet »införas», så kan, efter mitt förmenande, den dom¬
stol aldrig anses hafva felaktigt förfarit, som, då en inteck-
ningshandling i ändamål af inteckningsförnyelse uppvisats, in¬
tagit densamma in exlenso. Ett sådant omdöme om denna
domstols åtgörande skulle icke heller hafva ifrågakommit, om
den icke upphäft sig till domare öfver de högre domstolarne
genom att följa sin åsigt, äfven sedan den blifvit af dessa
underkänd. Detta ensamt är grunden hvarföre Götheborgs
Rådstufvu-Rätts förfaringssätt ansetts oriktigt.
Hvad sjelfva saken beträffar, så, ehuru någon olägenhet
ännu icke försports deraf att hufvudhandlingen vid inteck¬
ningens förnyelse ej in exlenso i protocollet intagits, tror jag
dock detta skulle medföra större säkerhet. Under loppet af
10 år kunna på ett skuldebref åtskilliga påskrifter orri ränte-
afbetalningar och dylikt hafva tillkommit, hvilka det kan vara
af vigt att hafva i protocollet förvarade. Det skulle derföre,
efter min tanka, vara i sin ordning att fordringshandlingen
ordagrannt intoges i protocollet, antingen der den för vinnande
af förnyelse uppvisas, eller der förnyelsen beviljas. Men då
emellertid, såsom nämdt är, någon olägenhet icke uppkommit
af det förfaringssätt, som hittills allmännast iakttagits, att en¬
dast anmärka innehållet af inteckningshandlingen, samt det
ordagranna införandet skulle föranleda mera skrifvande och
större vidlyftighet, torde det vara skäl att låta bero vid hvad
Utskottet föreslagit, dertill jag alltså anhåller orri bifall.
Herr Ekman: Jag tilltror mig icke afgöra, huruvida
Götheborgs Rådstufvu-Rätt eller Rikets öfriga domstolar för¬
farit rätt uti ifrågavarande fall, och vill derföre afhålla mig
från allt omdöme derom. Men deremot kan jag icke under¬
låta att, lika med Herr Wallenberg, finna det vara af ytter¬
sta vigt för betryggande af fordririgsegares rätt att inteck-
ningshandling, som, i ändamål af intecknings förnyelse, uppvisas
vid domstol, varder i dess protocoll ordagrannt intagen.
I ett skuldebref kunna finnas många förbehåll, af ganska
stor, ehuru icke i ögonen fallande, betydelse, hvilka lätt blifva
förbisedda, om endast handlingens innehåll skall korteligen
anmärkas. I’å det den oreda och de förluster, som derigenom
Den 8 Augusti.
70S
lätteligen kunna förorsakas, ma för framtiden förebyggas, yr¬
kar jag att handlingen må i protocollet, der den för förnyelse
uppvisas, in extenso intagas och anhåller i sådan syftning om
återrerniss.
Herr Rudling: Rörande tvisten om rätta förfarings¬
sättet med en inteckningshandling, som, i ändamål af in-
teckningsförnyelse, uppvisas vid annan Domstol, än den,
sorn inteckningen beviljat, kan jag meddela den upplysning,
att åtskilliga andra Domstolar uppfattat ordet »intagasu i 23
§ af gällande inteckningsstadga på samma sätt, som Göthe¬
borgs Rådstufvu-Rätt. Men då denna uppfattning blifvit af
Olver-Rätterna underkänd, hafva de Under-Domstolar, som
gillat densamma och derföre äfven sjelfva, då handlingar
för inteckningsförnyelse blifvit hos dem uppvisade, i Proto¬
collet ordagrannt intagit handlingarne, dock på grund af
kännedom om praxis i Ofver-Rätterna, ansett sig ej böra
förvägra inteckningsförnyelse, oaktadt inteckningshandlingar-
ne ej blifvit in extenso intagne i Protocollet vid den Rätt,
der de för sådant ändamål uppvisats.
Herr Kistner har, vid besvarande af Herr Wallenbergs
framställning om vigten deraf, att handlingen ordagrannt in¬
tages, yttrat att Protocollet öfver förnyelse af inteckning, då
den intecknade handlingen, för vinnande af förnyelse, blifvit
vid annan Domstol uppvisad, vöre för afiairesmän af föga be¬
tydelse och att handlingen, med derå tecknadt presentatum,
vore dem fullt tillräcklig; men jag ber få lästa uppmärksam¬
heten derpå, att beviset å iuteckningshandlingeo om densam¬
mas uppvisande vid annan Domstol, än den, som beviljat
inteckningen, icke kan utvisa att inteckning vid vederbörlig
Domstol blifvit förnyad, och att följaktligen Protocoll om
förnyelsen vid sistnämnda Domstol är nödigt för ådagaläg¬
gande att förnyelse skett.
Herr Kistner: Herr Rudling har här vidrört ett excep¬
tionell förhållande, i afseende hvarå jag medgifver att Prolo-
collet öfver uppvisandet af inteckningshandling, i ändamål
att vinna inteckningsförnyelse, är nödvändigt, men detta för¬
hållande var icke här afsedt, utan fråsan var derom, hvad
vigt och betydelse Protocollet i allmänhet egde i affaires-
lifvet, och det var i afseende derå, och med hänsyn till den
fullkomliga säkerhet, som ligger i sjelfva inteckningshand-
lingen, med derå tecknadt bevis, som jag yttrade att aflaires-
manneri lade föga vigt vid Protocollet, och att det derföre
Harg.-Stånd Prat. rid SiW. 1859 -1860. V. 13
7(l(i
lie>i t! Augusti.
för honom vore temligen likgiltigt om handlingen i Protocol-
let ordagrannt intoges eller blott till innehållet anmärktes.
Herr Rudling: Såvidt jag kan förstå, är här ej fråga
om annat, än att vinna inteckningsförnyelse genom att upp¬
visa inteckningshandlingen vid annan Domstol, än den, som
inteckningen beviljat, och det var sålunda icke, såsom Herr
Kistner påstått, något exceptionelt förhållande, jag vidrörde,
utan just det förhållande, som ensamt tiar afses. Betän¬
kandet föranleder icke till discussion om förnyelse af in¬
teckning i det fall, att inteckningshandlingen företes vid sam¬
ma Domstol. som beviljat inteckningen.
Herr Thollander: Jas torde endast i korthet få upp¬
lysa, att ingen talat om att Götheborgs Rådstufvu-Kätt för¬
farit felaktigt, i fall den ordagrannt i Protocollet intagit en
inteckningshandling. som der uppvisats i ändamål att vid
annan Domstol vinna inteckningsförnyelse. utan förhållandet
är, att Götheborgs Kådstufvu-Rätt vägrat att bevilja inteck¬
ningsförnyelse på den grund, att inteckningshandlingen, som
blifvit, för vinnande af sådan förnyelse, uppvisad vid Stock¬
holms Rådstufvu-Rätt, ej tili sistnämnde Domstols Protocoll
ordagrannt intagits.
Herr Wallenberg: När de lärde komma i dispute, hän¬
der lätt att den oinvigde får rätt till slut. En af Lag-Ut¬
skottets egne ledamöter har nu sjelf medgifvit, att det för
ett visst särskildt fall icke vore ur vägen att intecknings¬
handlingen ordagrannt i Protocollet intoges, och jag tror,
för min del, att det för alla möjliga läll skulle vara nyttigt.
Om, såsom förslaget lyder, innehållet endast korteligen skall
anmärkas, kan det ju hända att en Domare, då det är fråga
örn inteckning i 19 hemman, i stället för att uppräkna dem,
skrifver »hemmanet N. N. m, fl.» hvilket just skulle blifva
en hygglig affaire. Då det icke skulle förnärma någons rätt
att handlingen in exlenso i Protocollet intages, vidhåller jag
milt yrkande i sådan syftning.
Herr Gråå: Det är icke ovanligt, då två parter tvista,
alt den, som förlorar, äfven elteråt vidhåller sin åsigt att
han har rätt. .lag vill ej påstå att Götheborgs Rådstulvu-
Rätt handlat felaktigt deri, att den ansett inteckningshand¬
ling, som uppvisas i ändamål att vinna inteckningsförnyelse
vid annan Domstol, böra i Protocollet ordagrannt intagas,
men, då Rådstufvu-Rätten en gång förlärit efter denna åsigt
och åtgärden blifvit af Ofver-Domstolen underkänd, visar
det dock en ganska besynnerlig ihärdighet, att fortfarande
Den 8 Augusti.
707
tillvägagå på samina sått. Den bokstafsmening, hvarpå
Götheborgs Rädsiufvu-Kätt härvid stöder sig, synes mig bäst
caracteriseras genom följande tirad i Betänkandet: »Men, äl¬
ven om Utskottet medgifver att ett lyckligare uttryck för
angifvande af lag-budets rätta betydelse kunnat väljas,
kan dock Utskottet icke annat, än finna en sådan tillämp¬
ning deraf, som Justitiae-Ombudsmannen anmärkt, bero på
en alltför inskränkt bokstafstolkning och ett förbiseende af
lagens rätta grund och mening, hvilken ej kan vara annan,
än att den intecknade handlingens identitet tydligen skulle
framstå genom Protocolls-Utdraget från den främmande Dom¬
stol, der handlingen blifvit i hufvudskrift uppvisad». I öfrigt
och då den föreslagna lagförklaringen synes tillvinna sig
Ståndets bifall, torde således ej vara någon tvist om sjelfva
saken. Beträffande åter det nu framställda yrkandet att
inteckningshandling, som uppvisas lör vinnande af inteck-
ningsförnvelse vid annan Domstol, skulle i Protocoliet, der
uppvisandet skedde, in extenso intagas, så är det just mot¬
satsen af hvad Justitiae-Ombudsmannens framställning afser,
och då icke någon motion i sådan syftning blifvit väckt-
saknar Lag-Utskottet anledning att till pröfning upptaga
detta yrkande.
Herr Kistner: Jag vill endast, med anledning af Herr
Wallenbergs sista yttrande, som tyckes antyda att han fallat
saken så, som om meningen vore att. inteckningshandling,
som ingifves till Domstol för vinnande af inteckning, icke
skulle ordagrannt i Protocoliet intagas, utan endast lill inne¬
hållet anmärkas, fästa uppmärksamheten derpå, att något
sådant alldeles icke blifvit ifrågasatt, utan att lörslaget ju
endast och allenast afser det lall, då inteckningshandling upp¬
visas vid en Domstol, för att vinna inteclmingsförnyelse vid en
annan.
Herr Björck: Flere af Ståndets ledamöter hafva, sedan
jag sist hade ordet, instämt i Utskottets påstående att Gö¬
theborgs Rådstufvu-Rätt förfarit felaktigt i det fall, hvarom
här är fråga, men jag har icke eller af deras skäl kunnat
derom öfvertygas. Hvad först beträffar Ofver-Domstolarnes
preejudicat, som man åberopat, så kunde man väl vara ense
derom, att ingen Domstol är bunden af några prsejudicater,
att ingen Svensk Domstol bör i lagskipningen erkänna an¬
dra band, än Sveriges Rikes Lag, och att man måste döma
efter den, om också Högste Domstolen än sä ofta upphäf-
ver derpå grundade domslut. Det må väl ingen påstå att
70!{
Den !! Augusti.
det ar Högste Domstolen, som liar rätt emot lagen, och
jag tror icke det skall lyckas göra den åsigten gällande, att
Under-Domstolar högre skola akta praejudicater, än lagens
tydliga bud. Det är sålunda icke värdt att söka bevisa, det
Götheborgs Rådstufvu-Rätt förfarit oriktigt, dermed, att Of-
ver-DomstoIarne ogillat dess åtgärder. Ingen kan väl påstå,
att icke Götheborgs Rådstufvu-Rätt uti ifrågavarande fall
följt lagens tydliga föreskrift; ingen kan väl förneka att gäl¬
lande inteckningsstadga begagnar ordet »införes» lika väl, då
det gäller uppvisande af inteckningshandling för vinnande af
förnyelse, som då fråga är om intecknings beviljande, och
ingen lärer väl tilltro sig bestrida att i sednare fallet ordet
»införas» skall tolkas med »ordagrannt intagas». »Orda-
grannt införas» heter det hvarken i lista eller 25:dje §.
Den Domstol, som nu tolkat ordet »införas» i 23:dje § på
samma sätt, som alla medgifva att det måste tydas i lista
§, den måtte väl i lagen sjelf hafva ett stöd för sitt förfa¬
ringssätt, som är kraftigare, än alla auctoriteter och all
praxis. Det må nu vara, att Domstolarne i allmänhet eman-
ciperat sig (rån lagens uttryckliga bud i detta fall, men vill
man söka ett försvar derför, så bör man väl icke göra det
genom att kasta skulden för olaglighet på den enda Dom¬
stol, som förfarit lagligt. Men, säger Herr Gråå, Götheborgs
Rådstufvu-Räfts tillämpning af 25:dje § stödjer sig på en
alltför inskränkt bokstafstolkning och ett förbiseende af la¬
gens rätta grund och mening. Jag påstår likväl tvärtom
att lagens mening är och bör vara, att inteckningshandlin-
gen skall ordagrannt intagas i Protocollet, der den uppvisas,
i ändamål att vinna inteckningsförnyelse vid annan Domstol.
Det är ingalunda sällsynt att på samina dag inteckning be¬
viljas i samma egendom på grund af två särskilda, lika ly¬
dande, skuldebref å lika belopp. Antag nu att t. ex. A.
och B. samtidigt vid Götheborgs Rådstufvu-Rätt erhålla in¬
teckning i samma fastighet, på grund af lika lydande skulde¬
bref. Inom 10 år uppvisa båda på samma dag sina skulde¬
bref vid Stockholms Rådstufvu-Rätt, för att vinna inteck¬
ningsförnyelse. Råda erhålla påskrift om uppvisandet, men
B. tror detta vara tillräckligt, hvaremot A. utlöser Protocoll
och får, på grund deraf, inteckningen förnyad vid Göthe¬
borgs Rådstufvu-Rätt. Sedan emellertid tiden för förnyelse
är tilländalupen, blir B. underrättad om sitt misstag och,
för att godtgöra det, utlöser han, som nu förutsättes vara
en mindre hederlig person, och som har sig bekant att A.
Ilen J1 Augusti.
700
lått sin inteckning förnyad, ett Protocolls-Utdrag deröfver
och lägger det till sitt skuldebref. Hur skall man då, syn¬
nerligen om skuldebrefven äro löpande, kunna afgöra, hvil¬
kendera, A. eller B., verkligen fått sin inteckning förnyad
och hvilken, som försummat det? Om deremot skulde¬
brefven vid uppvisandet ordagrannt upptagas i Protocollet,
skall det alltid finnas någon omständighet, sorn skiljer, någon
olikhet, som kan tjena till rättelse, i händelse ett sådant be¬
drägeri skulle försökas. Jag tror derföre att lagstiftaren
haft ganska grundade skäl, då han i 23:dje § begagnat or¬
det »införas» alldeles sä, som i i:sta §, och att han menat
just hvad han sagt. Ehuru jag, då jag förut bade ordet,
ej velat motsätta mig den föreslagna förändringen, utan gif-
vit vika för andras åsigter och det sträfvande elter beqväm¬
lighet, som för dem synes ligga till grund, tror jag dock,
med hänsyn till den oreda, hvartill förslagets antagande kan
leda, det vara rättast att en för inteckningsförnyelse vid an¬
nan Domstol uppvisad inteckningshandling ordagrannt i Pro¬
tocollet intages. Men dertill fordras icke, såsom några ta¬
lare ansett, någon återremiss. utan helt enkelt a/slag å Ut¬
skottets förslag, ty det ordagranna införandet är, såsom jag
hoppas hafva visat, redan föreskrifvet. Jag anser mig der¬
före böra sluta med att yrka afslag å Utskottets framställ¬
ning.
Discussionen förklarades slutad, och Utskottets hemstäl¬
lan, sid. 26, bifölls.
och Yttrandet, sid. 27.
Bifölls.
§ 10- , .
Föredrogs, ånyo, men bordlädes ytterligare Uonstitutions-
Utskottets Memorial, Jfs 53, med förslag till åtskilliga änd¬
ringar i Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen, angåen¬
de Riksdags hållande hvarje år.
§ 14
Föredrogs, ånyo, Constitutions-Utskottets Memorial, M
54, angående en af Riksdags-Fullmäktigen Ola Jönsson från
Malmöhus Län anmäld anledning till anmärkning.
Herr Hierta: Jag vill icke försöka vinna någon änd¬
ring i det slut, hvartill Constitutions-Utskottet uti förevaran¬
de Memorial kommit, men mot ett af Utskottet lör dess
hemställan anförda motiver kan jag icke underlåta att ned¬
lägga min protest. Utskottet förklarar den anmärkta Råd-
gifvare-åtgärden icke vara af sådan beskaffenhet, att å den-
710
Den 0 Augustt.
samma, betraktad ensam för sig, kan grundas ett omdöme,
huruvida Stats-Rådets ledamöter uti deras rådslag om all¬
männa mått och steg icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta,
eller om någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet
och drift sitt förtroende-embete utöfvat. Detta raisonne-
ment synes utvisa, att Constitutions-Utskottet hyser den åsigt,
att 107 § Regerings-Forrnen ej skulle kunna tillämpas utan
på det samlade resultatet af de under de före Riksdagens
början närmast förflutna tre åren i Stats-Rådet förda Proto-
coll, men att ett enstaka mål vore otillräckligt att föranleda nå¬
gon åtgärd från Stats-Utskottets sida. Detta är dock, efter
min tanke, en vidunderlig åsigt, och föregående Riksdagar
hafva nogsamt visat, att Constitutions-Utskottet, långt ifrån
att framställa regeringsåtgärderna till ett gemensamt bedö¬
mande, tvärtom just följt den methoden, att, så att säga,
sönderplocka dem och framställa dem i särskilda punkter,
samt öfver hvarje punkt afgifva sitt utlåtande. Deraf har
också uppkommit den plägsed, att Talmännen, vid föredrag¬
ning af Decharge-Betänkandet, i de respective Stånden vid
hvarje särskild punkt framställt proposition, huruvida Stån¬
det anser den föredragna punkten föranleda till anmälande
af den önskan, att Kongl. Majit ville ur Stats-Rådet och
ifrån Embetet skilja en eller annan af Rådgifvarne. Det är
också just detta förfaringssätt, som paralyserat den constitu-
tionela garantie, som S!!09 års lagstiftare inlagt i nämnde §
af Regerings-Formen; ty jag tror icke att vår Regering un¬
der de sistförflutna 30 åren alltid varit så ofelbar, att den
ej mer, än en gång kunnat gifva rättvis anledning till en
anmälan enligt 107 §, om Constitutions-Utskottet vid före¬
gående Riksdagar hyllat samma åsigt, sorn den nuvarande
Constitutions-Utskott proclainerat, för att undgå yttra sig
öfver den af Riksdags-Follmäktigen Ola Jönsson anmälda
anmärknings-anledning.
Jag anser det ej utan vigt att hafva framställt denna
anmärkning mot Utskottets förfarande, men jag vill ej drifva
saken längre, emedan, äfven om, såsom jag tror, Ola Jöns¬
son haft ganska goda skäl för sin anmälan, och de nyut-
nämnde Adelsmännen ej utmärkt sig på sätt, Grudlagen
fordrar, något resultat af denna anmälan dock svårligen lä¬
rer kunna vinnas. Jag har derföre endast velat anhålla om
plats i Protocollet för detta mitt yttrande.
Herr Björck: Möjligen har det, såsom Herr Hierta
anmärkt, inom de andra Stånden mött bestridande från Tal¬
Uen !! Augusti.
71!
männens sida att, vid behandlingen af dechargebetänkande^
få proposition framställd annorlunda, än om hvarje punkt
särkildt; men, så långt min Riksdagsinannaerlärenhet räcker,
har detta icke varit förhållandet inom Borgare-Ståndet, utan
Ståndet har varit oförhindradt att taga i betraktande alla
de mot Rådgifvarne framställde anmärkningar och på en
gång, i anledning af deni, afgifva sitt omdöme. Detta Stånd
har sålunda icke skäl att beklaga sig öfver sine Talmän i
detta afseende, och Herr llierlas anmärkning är således icke
tillämplig på alla Stånd.
Deremot instämmer jag fullkomligt med Herr Hierta i
hans anmärkning mot Constitutions-Utskottet, derföre att Ut¬
skottet icke i sin framställning, i anledning af Stats-Råds-
Protocollernas granskning, redogjort för hvad af hvarje Råd¬
gifvare blifvit tillgjordt, och särskildt uttalat sig. huruvida en
hvar och alla uppfyllt sitt kall. Såsom vi minnas, förfor
nuvarande Constitutions-Utskott icke på detta sätt, men huru
mycket detta, efter min tanka, än är att klandra, kan, å an¬
dra sidan, ej nekas, att Ståndet har att vidkännas den för¬
sumligheten att icke deremot hafva framställt någon anmärk¬
ning, då dechargebetänkandet behandlades. För egen del,
kunde , jag visserligen till mitt urskuldande anföra att jag
var af sjukdom hindrad att i behandlingen deltaga, men der¬
på ligger väl föga vigt. Då emellertid Ståndet vid inneva¬
rande Riksdag lemnat den fullständigaste decharge, som sedan
J5J23 kommit någon Ministére till del, lärer man väl lä finna
sig deri, och endast hålla sig till den fråga, som nu är före¬
mål för behandling.
I afseende på denna fråga, kan jag ej annat, än instäm¬
ma med motionairen. Det synes mig ganska betänkligt att
ingen af Stats-Rådets Ledamöter framställt anmärkning vid
Kongl. Maj:ts nyligen fattade beslut att i adligt stånd upp¬
höja åtskillige personer. Det har af motionairen blifvit an¬
märkt att förstärkning af adelsståndet strider emot tidens
anda och riktning, och att upphöjandet i adligt stånd under¬
håller konstlade samhällsbegrepp, som motverka nationens lyft¬
ning och utveckling i högre sedlig mening. Med skäl kan
väl också sägas, att ingen enda af de personer, som hugnats
med denna utmärkelse, varit så framstående eller så utmärkt
sig. som Grundlagen fordrar, såsom villkor derför. Det må
vara att upphöjandet i adligt stånd numera icke kan betrak¬
tas såsom någon synnerlig utmärkelse, men att Grundlagen
så ansett det, kan ej nekas, och det måtte då vara Stats-
712
Den 8 Augusti.
Rådets skyldighet att tillse, det ej andra personer må ihåg-
kominas, än dem allmänna meningen dertill bestämt, på
grund af de egenskaper, för hvilka Grundlagen medgifver
en sådan belöning. Jag frågar då, om någon inom detta
Högtärade Stånd eller i liela landet tänkt sig de nyligen
adlade personerna såsom föremål för en dylik utmärkel¬
se. Jag tror det icke, utan vågar påstå att hvarje Svensk
man från Ystad till Haparanda, med undantag af dem saken
närmast gällde, med öfverraskning emottog underrättelsen
derom. Om så är förhållandet, så är det i sannig mer än
underligt att alla Stats-Rådets Ledamöter låtit saken pas¬
sera utan anmärkning. Nog hade det varit skäl att Stats-
Rådets Ledamöter, för hvilka det tillämnade nådebeviset
icke kunde vara obekant, på förhand underrättat Konungen,
att tilldelandet deraf skulle väcka hela nationens förvåning.
Hade Konungen erhållit en sådan upplysning, kan man väl
antaga att Han funnit anledning uppskjuta med utmärkelsen
till dess de ifrågavarande personernas förtjenster blifvit na¬
tionen mera bekanta.
Men då jag sålunda anser motionairen hafva haft giltig
anledning till anmärkning, tror jag dock icke att Rådgifvar-
nes förfarande härutinnan är af beskaffenhet, att man derpå
kan grunda något omdöme om deras olämplighet. Jag tror
att Stats-Rådet betraktat frågan ur allmän synpunkt och
ansett det göra föga till eller ifrån, om några personer upp¬
höjdes i adligt stånd, samt att det derföre varit obehörigt
att deremot göra några föreställningar. Jag gillar ej denna
underlåtenhet, men jag vill, å andra sidan, icke påstå att
Rikets sannskyldiga nytta derigenom är åsidosatt, emedan
jag är öfvertygad att den ej beror på några adelsutnämnin-
gar. Man må uppböja så många man vill i adligt stånd, så
är jag förvissad att den utveckling, hvari vi äro stadde, ej
derigenom skall kunna hämmas och att hvarje försök att på
den vägen sätta en damm för framåtskridandet skall miss¬
lyckas. Så hafva utan tvifvel äfven Stats-Rådets Leda¬
möter tänkt, och jag anser det derföre klokast att låta bero
vid Utskottets hemställan.
Herrar Staaff och Kistner instämde.
Herr Lindeström: Hvad dechargebetänkande beträffar,
så är icke nu rätta tillfället att derom tala. Hvad angår
förevarande fråga, instämmer jag gerna med Herr Hierta i
den åsigt att Riksdags-Fullmäktigen Ola Jönssons framställ¬
ning icke lörtienar något afseende, och jag tror det slut,
Ven ii Augusti.
7i3
livartiil Utskottet kommit, hafva så mycket mera skäl för sig,
som livar och en, hvilken känner de förhållanden, hvilka
föregingo den klandrade Regeringsåtgärden, till och med har
anledning att vara tacksanr mot Stats-Rådets Ledamöter att
icke mer skedde, än som verkligen blef händelsen.
Herr Hierta: Jag ber få tillkännagifva att det ingalun¬
da var min mening att framställa något klander emot Tal¬
männen för deras förfaringssätt vid behandlingen af decharge¬
betänkande!, och aldraminst mot Rorgare-Ståndets Talman,
hvars förfaringssätt vid föregående Riksdagar jag ej känner;
utan jag ville endast säga att ett sådant föredragningssätt,
som jag klandrat, är en naturlig följd af Constitutions-Utskot-
tets method att sönderplocka Regeringsåtgärderna i särskilda
punkter; och säkert är också att i Rikets såkallade första
Stånd föredragningen af nämnda Betänkande sker punktvis.
Discussionen ansågs slutad, och Utskottets hemställan
godkändes.
§ *2.
Föredrogs å nyo Constitutions-Utskottets Memorial, M
SS, med voteringspropositioner, rörande det uti Constitutions-
Utskottets Memorial, M 38, framställda förslag till ändring i
Riksdags-Ordningens föreskrifter om Preste-Ståndets repre¬
sentationsrätt.
Voteringspropositionerna godkändes.
§ 13
Föredrogs, å nyo, Förstärkta Constitutions-Utskottets
Memorial, M 86, med anmälan om verkställda omröst¬
ningar.
Herr Hierta: Ibland de omröstningar i förstärkt Con-
stitutions-Utskott, för hvilka detta Memorial redogör, före¬
kommer jemväl en angående förslag till ändring i 12:te §
Regerings-Formen. Såsom bekant är, innehåller denna § att
Konungen eger ingå i afhandlingar och förbund med främ¬
mande makter, sedan Han deröfver hört Stats-Ministern för
Utrikes Ärendena och någon annan tillkallad Stats-Råds-
Ledamot. I stället har nu blifvit föreslaget att hela Stats-
ftådet skall höras i sådane frågor, likasom öfver andra Re¬
geringsärenden. Högtärade Ståndet erinrar sig likaledes att
redan vid sistlidne Riksdag antogs, att hvila till afgörande
vid den nu pågående, ett förslag till förändring häruti, hvil¬
ket lydde sålunda: »Konungen eger att sluta afhandlingar
och förbund med främmande makter, sedan, enligt 8 §,
Stats-Rådet deröfver blifvit bordt.» Denna 8 § åter stadgar,
714
Den 8 Augusti.
att Stats- It adels samtlige Ledamöter, der de icke laga förfall
ega, skola öfvervara alla mål af synnerlig vigt och omfatt¬
ning, som i Stals-Rådet förekomma och Rikets allmänna
Styrelse röra, men att i andra mål Konungen må fatta be¬
slut, derest tre af Stats-Råden jemte vederbörande föredra¬
gande tillstädes äro.»
Detta förslag hade likväl det missödet att blifva vid den
slutliga pröfningen afslaget af de två, såkallade första Stånden.
Kort derefter väcktes i Constitutions-Utskottet samma för¬
slag ånyo, dock med någon skiljaktighet, vare sig för att
undanrödja hvarje hinder, som kunde hemtas från en del
afhandlingars mera obetydliga beskaffenhet, eller för att icke
på minsta sätt såra någons ömtålighet. Constitutions-Utskot¬
tet har nemligen i sitt förslag bibehållit den gamla redac-
tionen af 12 §. så vidt den rörer afhandlingar med främ¬
mande makter, i hvilka Konungen eger ingå, sedan Han, en¬
ligt föregående §, deröfver hört Stats-Ministern för Utrikes
Ärendena och någon annan Stats-Rådets Ledamot, men för¬
bund må ej afslutas innan, enligt 8 §, -Stats-Rådet deröfver
blifvit hördt.
Detta förslag har 1111. sedan det först blifvit af 3 Stånd
bifallet och af Högvördiga Preste-Ståndet afslaget, enligt Grund¬
lagen blifvit föremål för omröstning i förstärkt Constitutions-
Utskott och dervid antagits att hvila till afgörande vid nästa
Riksdag.
Det är icke denna sakens utgång, som föranledt mig
att här taga ordet, utan den dermed förenade omständigheten,
att det visat sig såsom ett factum, och således äfven en
möjlighet, att inom den delegation af 80 Ledamöter bland
Svenska folkets Ombud, som röstat öfver dessa vigtiga ären¬
den, icke mindre än Trettiofyra Ledamöter kunnat finnas, som
röstat emot förslaget. Denna sakens utgång är egnad att
ingifva en grundad farhåga att förslaget jemväl vid nästa
Riksdag kan blifva förkastadt, och det är med anledning
deraf, som jag ber få yttra några ord, emedan jag anser
det vara af vigt att allmänna tänkesättet beredes för frågans
slutliga afgörande.
Går man tillbaka till början af vårt närvarande Stats¬
skick, så finner man att grunderna derför äro hemtade från
nödvändigheten att sätta en gräns för det personliga god¬
tycket. Olikheten med det föregående Statsskicket i afseen¬
de på sjelfva omfånget af Konungamakten och dess förhål¬
lande till folket är ganska obetydlig, emedan 1809 års Grund-
Den li Augusti.
713
lagsstiltare, linder oron att framför allt ifrån det nära upplösta
tillståndet så snart, som möjligt, komma till ett stadgadt sam¬
hällsskick, förklarade såsom lörsta omsorgen att bilda en
stark Konungamakt. Derföre uppställdes också inga positiva
beräkningar emot den verkställande makten, hvars olika trå¬
dar förenades i Konungens hand. Förnämsta skillnaden emot
det föregående var, att man ej längre ville lemna Konun¬
gens personliga vilja utan ett moraliskt stöd och icke heller
utan motverkan från de, likväl af Konungen sjelf utsedde
Rådgifvarnes sida. i händelse den förra skulle urarta till full¬
komlig godtycklighet. Derföre yttrade 180!) års lagstiftare
i motiverna till Constitutions-Utskottets förslag: »Makten att
styra tillkommer, efter Utskottets förslag, odeladt Konungen,
men Hans beslut kunna icke förhastadt fattas, icke bestäm¬
mas efter ensidiga underrättelser och råd af dolda personer,
utan ansvarighet. Unn mäste i alla mål låta Sig upplysas af
ett offentligt Stats-Håd, hvars ledamöter, ställde under ansva¬
righet, icke blott för deras yttrade rådslag, utan för deras
tystnad, då de bort råda, måste sjelfve sorgfälligt söka upp¬
lysningar för att bevara sitt lif, sin välfärd och sin heder.»
— Sedan Utskottet hade framställt detta såsom hufvudgrun-
den för det monarkiskt lagbundna Statsskicket, kan det väl
icke betraktas annat, än som en inconsequence att. i afseende
på förbund med främmande makter, borttogs en stor del af
det stöd och den control. som med Stats-Rådets hörande af-
sågs. Man måste ovillkorligen fråga sig sjelft om afslutandet
af förbund, med främmande makter är en mindre vigtig re¬
geringsåtgärd. än alla andra, som dagligen- förekomma, och
lör hvilkas afgörande hela Stats-Rådets hörande erfordras.
För att erhålla ett svar på denna fråga, behölver man ej gå
längre, än till nuvarande Constitutions-TTtskotts Betänkande i
ämnet. Det heter der: »Regeringsformen har strängt vid¬
hållit den grundsatsen, att Konungen icke må utan Rådgif¬
varnes hörande lätta beslut i något allmänt ärende. Med
samma sorgfällighet Grundlagen förbehåller Konungen ensam
beslutanderätten, söker den äfven att till ansvarighet för be¬
sluten binda Rådgifvarne. Den stadgar derföre, att uti alla
mål Konungen skall inhemta råd och upplysningar af Stats-
Rådet. Huruvida samtlige eller endast en del af Stats-Rådets
ledamöter böra höras, beror i allmänhet, ehuru med vissa
undantag, på ärendenas större eller mindre vigt och bety¬
denhet. Så stadgar 8 §, att Stats-Rådets samtlige ledamöter,
der de icke laga förfall ega, skola öfvervara alla mål af syn¬
710 Den li Augusti.
nerlig vigt och omfattning, sorn i Stats-Rådet förekomma och
Rikets allmänna styrelse röra; men att i andra mål Konun¬
gen må fatta beslut, derest tre af Stats-Råden, jemte veder¬
börande föredragande, tillstädes äro. Ifrån denna allmänna
regel göres undantag för corn mando- och ministeriela mål.
I afseende å dessa sednare, innehåller 11 §, att Konungen
må låta bereda och handhafva dem på det sätt, Honom lämp¬
ligast, synes; och tillhör det Stats-Ministern för Utrikes Ären¬
dena att dessa mål inför Konungen föredraga och anmäla, i
närvaro af någon annan Stats-Rådets ledamot. Denna före¬
skrift om behandlingen af ministeriela mål, eller sådane, som
röra Rikets förhållande till främmande makter, frångår dock
Regerings-Formen, när frågan gäller vissa för Riket särdeles
vigtiga ärenden. 13 § bjuder derföre, att Konungen, då Han
vill börja krig eller sluta fred, bör till ett utomordentligt
Stats-Råd kalla Stats-Rådets samtlige ledamöter, för dem
framställa de skäl och omständigheter, som dervid till öf¬
vervägande förekomma, samt äska deröfver Stats-Rådens
yttranden, hvilka de skola hvarför sig till protocollet afgifva;
egande Konungen derefter makt att fatta och utföra de be¬
slut, som Han för Riket nyttigast finner. Det förhållande, att
Konungen, enligt 12 §, eger att i afhandlingar och förbund
med främmande makter ingå, sedan Han deröfver hört endast
Stats-Ministern för Utrikes Ärendena och någon annan till¬
kallad Stats-Rådets ledamot, ansåg nästlidne Riksdags Con-
stitutions-Utskott icke med Grundlagens anda förenligt eller
med dess öfriga föreskrifter följdriktigt sammanhängande.
Visserligen kunde det inträffa att Konungen funne nyttigt
ingå i afhandling med utländsk stat om frågor af underord¬
nad vigt; men, å andra sidan, kunde icke förnekas, att såväl
afhandlingar, som förbund med främmande makter ofta vore
bestämmande för ett lands icke blott yttre, utan till någon
del äfven för dess inre förhållanden under en längre följd af
år, och blefve således stundom vida mer ingripande i dess
öden, än till och med ett krig, för hvars vidtagande likväl
erfordrades att Stats-Rådets samtlige ledamöter, de der icke
förfall ega, skola vara tillstädes. Utan att på något sätt vilja
underkänna vigten och värdet af Konungens rätt att allena
besluta i dylika frågor, ansåg dock Constitutions-Utskottet det
vara, om någonsin, i dessa ärenden maktpåliggande att Ko¬
nungens beslut grundade sig på en mångsidig pröfning och
fosterländska rådslag.
Den fl Augusti.
717
Constitutioiis-Utskottet har denna motion i öfvervägande
tagit, och dervid ej lemnat utan uppmärksamhet, att en stor
del afhandlingar med främmande magter icke äro af den be¬
tydenhet. att för deras afslutaride kan hehöfvas hela Stats-
Rådets hörande; men att deremot förbund ofta kunna på
Riket hafva lika stort inflytande, sorn frågor om krig eller
fred, hvilka sistnämnda äfven kunna af ett ingånget förbund
blifva en oundviklig följd; och dessa ärenden således borde
med enahanda betänksamhet behandlas och underkastas sam¬
ma mogna pröfning, hvilket ändamål lämpligast torde vinnas
genom att ställa föreskriften i 12 § i närmare öfverensstäm¬
melse med den uti 15 §.»
Jag kan icke misstaga mig om opinionen i detta Stånd,
då jag tror att hvar och en af Ståndets ledamöter måste
gilla denna Constitutions-Otskottets klara och oförtydbara
framställning och den slutsats, hvartill Utskottet kommit.
.lag går ännu längre och påstår att intet oförvilladt förstånd
kan förneka sanningen deraf.
Men hvaraf kommer det sig då, att det dröjt så länge,
innan något förslag till ändring i den mot Grundlagens anda
så uppenbart stridande bestämmelsen blifvit väckt? Jag vill
försöka att förklara det. Det första tiotalet af år efter det
nya Statsskickets införande framlefdes i fullkomlig menlöshet,
och hela nationens känsla uppgick i förväntande beundran,
för en stor personlighet. »Ille faciel», tänkte man, och fol¬
ket var ännu så ovant att sätta sig in i constitutionella för¬
hållanden, att man måste ursäkta att den nyssnämnda in-
consequencen icke bemärktes, särdeles som någon politisk
press ännu ej fanns. Uppmärksamheten under de följande
10 åren absorberades af det fmanciella tvångsmål, hvari lan¬
det befann sig. och det var först långt in på I820:talet, som
en politisk anda vaknade och någon critisk blick på de con¬
stitutionella garantiernas verkliga beskaffenhet började fram¬
skymta hos nationen. Häri har man att söka anledningen
att vid de första Riksdagarne efter det nya Statsskickets in¬
förande någon anmärkning icke förspordes öfver den blunder,
1800-års grundlagsstiftare begått, då de lemnat en så stor
och föga controllerad makt åt Regenten personligen i så
maktpåliggande angelägenheter.
Men att, sedan frågan en gång blifvit vackt, man ibland
den elitecorps af Svenska folkets ombud, som det förstärkta
Constitutions-Utskott måste anses utgöra, skall kunna finna
54 personer, som röstat emot ett förslag, sådant som det
718
Oen 8 Augusti.
förevarande, det tillstår jag, har mer, än något annat, vid den¬
na Riksdag väckt mina bekymmer och min förfäran. Afser
då detta förslag att inkräkta på Konungamaktens prerogati-
ver, eller innefattar det något anarkiskt element? Ar det ens
tänkbart att den mest ömtåliga sjelfkänsla hos en Regent
skall kunna finna sig förnärmad deraf, att i frågor, sorn obe¬
stridligt kanske äro mera vigtiga och följedigra för fosterlan¬
det, än de flesta andra, som Regeringen har att afgöra, fatta
Sitt beslut i närvaro af samma Rådgifvare, som enligt lag
måste vara tillstädes i frågor af mindre vigt? Nej, ty Ko¬
nungens makt att allena besluta skulle fortfarande qvarstå.
Det afser endast att, i enlighet med de grundsatser, hvarpå
vårt Statsskick hvilar, införa säkerhet mot de misstag, som
Fursten, personen, menniskan likaväl, som andra menniskor,
är utsatt för att begå, och för hvilka Han, i afseende på för¬
hållandet till främmande makter, är så mycket mera blott¬
ställd, som man vet att alla möjliga medel från Cabinetter-
nas sida användas för att öfverlista och bedraga hvarandra.
Faran är i våra dagar så mycket större, som det allt mer
och mer blifvit bruket att Regenterna personligen trä flas
eller genom brefvexling meddela sig med hvarandra, äfven i
Statssaker. I ett förtroligt ögonblick kan, vid ett sådant
sammanträffande, en Furste lätt förledas att gifva ett löfte,
som han anser sig sedermera icke kunna frångå, om icke
Grundlagen ställer bredvid honom controllen af ansvarige
Rådgifvare.
När man ser dessa förhållanden, som äro så uppenbara
för hvar och en, och som stå att läsa på hvarje blad af
dagens historia, så skulle det i sanning vara omöjligt att för¬
klara, huru 34 Ledamöter af Svenska folkets representanter
kunnat votera emot ett så enkelt, naturligt och vigtigt för¬
slag, som det ifrågavarande, om man icke tillika visste att
det finnes en stor del personer, som betrakta Konungen så¬
som en Försyn för folket, åt hvilken man obetingadt bör
öfverlemna sig, och som de nära nog äro färdiga att falla
ned och tillbedja. Det är visserligen icke min mening af t
sådana representanter finnas inom detta rum, likasom jag
icke tror att bland det förut omnämnda antalet af de tret¬
tiofyra någon af detta Högtärade Stånd befunnit sig; men jag
frågar i alla fall, om den sorglöshet, som tillkännagifver sig
uti en så stor minoritet, om denna saknad af känsla för en
af de närmaste constitutionella nödvändigheter är nationen
Drn !i Augusti.
71!*
värdig och om det icke är tid att vakna upp ur en sådan
politisk dvala.
Jag har yttrat dessa ord, för att rikta allmänna upp¬
märksamheten på förevarande fråga och på det hvar och en
i sin stad må söka undanrödja hindren för antagandet af det
maktpåliggande förslaget vid kommande Riksdag.
Herr Lindeström: Mycket af hvad Herr Hierta yttrat
kan jag icke annat, än gilla, men den omständigheten, att så
många af Ledamöterna i förstärkt Constitutions-Utskott röstat
emot det ifrågavarande förslaget, finner jag deremot, i motsats
till Herr Hierta, högst naturlig och lätt förklarlig. Den har
helt simpelt sin grund i den oriktiga position, de båda folkvalda
Stånden intagit emot de öfriga Riks-Stånden, skärande dem beg¬
ge öfver en kam. Rikets första Stånd är åtminstone icke
så fiendligt mot friheten och framåtskridandet, som det stän¬
digt afmålas, men den afvoghet och ovilja, för hvilken det
nästan ständigt varit föremål hos de folkvalda Stånden, har
ganska naturligt tvungit det, för egen sjelfbevarelse, att söka
stöd hos Regering och Presterna, och framkallat detta olyck¬
liga motstånd mot nyttiga och tidsenliga reformer, om hvilket
Riksdagslörhandlingarne bära vittne och som så djupt måste
beklagas.
Något vidare anfördes icke, och Utskottets anmälan lä¬
des till handlingarne.
§ ««•
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Stats-Utskot-
tets Memorial, N:o 147, i anledning af erhållen återreiniss
å Utlåtandet, N:o 101, i fråga om förändrade grunder för
mjöl- och sågqvarnars beskattning.
§ ,s-
Ånyo föredrogs Sammansatta Lag-, samt Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottets Betänkande, N:o 24. i anled¬
ning af väckta motioner om utfärdande af ny Sjölag; hvilket
Betänkande gillades.
§ ««•
FÖredrogos å nvo Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkanden, Memorialer och Utlåtande:
jy» 132, i anledning af väckt motion om tillägg till och
ändring i gällande Förordningar om jagt och djurfång.
Bifölls.
JH 133, i anledning af väckt motion, angående ändrin¬
gar i nu gällande författningar om jagt och djurfång.
Bifölls.
720
Den 8 Augusti.
JYi 154, i anledning af väckt motion om colonien S:t
Bartlielemys skiljande från Svenska Kronan.
Bifölls.
JVJ 13S, i anledning af väckt motion, i fråga om skil¬
jande af Landshöfdinge- och Militär-Befälhafvare-embetena på
Gottland.
Herr Björck: Jag föreställer mig att en hvar måste
medgifva att egentliga motivet för Utskottets afstyrkande af
bifall till den motion, som i förevarande Betänkande blifvit
behandlad, är att det General-Guvernörskap, som i 46 § Re¬
geringsformen förbjudes, efter Utskottets tanke, icke kan jemn-
föras rned den på Gottland organiserade Styrelse, åt hvilken
handhafvandet af Ons administrativa och militaira angelägen¬
heter blifvit uppdragen. Jag skulle också, för min del, tro att,
om förhållandet varit det motsatta, så att Militaire-Befälhafva-
ren på Gottland verkligen vore, hvad i 46 § Regeringsformen
kallas, General-Guvernör, det är otänkbart att detta slags sty¬
relse, emot Grundlagens uttryckliga förbud, så länge kunnat
fortfara. Jag erkänner gerna att jag ej förstår hvad rned
General-Guvernörskap menas, men att dermed förstås något
annat, än den befattning, Landshöfdingen och Militaire-Befälhaf-
varen på Gottland innehar, måste jag derför antaga. Jag
tror sålunda icke något annat vara att göra, än att godkänna
Utskottets hemställan, såvida icke någon kan visa att General-
Befälhafvarens på Gottland befattning verkligen är sådan,
att den bör hänföras under 46 § Regeringsformen, i hvilket
fall Utskottets hufvudsakliga och enda egentliga skäl för¬
faller.
Herr Rydin: Oaktadt allt hvad Herr Hierta anfört
mot mitt påslående att på Gottland icke finnes någon mili-
taire, måste jag vidhålla min åsigt i detta afseende. Icke
kan väl den Gotlländske bonden, derföre att han är skyldig
påkläda sig soldatrocken och undergå exercis, kallas mili-
taire, då den vapenöfning, han är underkastad, endast alser
eget försvar, och han icke kan comrnenderas utom ön. Om
nu en af dessa vapenskyldige ikläder sig egna byxor oell
en vapenrock, hvad är han då? Är iian bonde eller sol¬
dat? Eller är han kanske hälften af hvardera? Men, äfven
om militaire lunnes på Gottland, så följer deraf ingalunda,
att dess styresman kan betraktas sorn General-Gouvernenr.
En sådan måste, såsom jag nämnt, hafva absolut makt i
civilt, ecclesiastikt, juridiskt och mi I i ta i risk t afseende; han
skall väl icke vara en Turkisk Pascha, men lian mäste
Den 8 Augusti.
721
hafva en fullkomligt despotisk myndighet. Styresmannen
på Gottland skulle, äfven om militär der funnes, ej vara
General-Gouverneur mer 'än till hälften, och vid det förhål¬
lande att ön verkligen icke har någon militärst}rka, så är
lian det endast till V^del. Jag yrkar, fortfarande, bifall lill
Utskottets hemställan.
Herr Hierta: På Herr Rydins anförande anser jag mig
icke behöfva ingå i något svaromål, men tillåter mig erinra
att, då Grundlagen stadgar att någon General-Gouverneur
inom Riket icke må förordnas, så är val med detta stad¬
gande icke blotta titeln afsedd, utan det embete, den befatt¬
ning, som titeln utmärker. Söker man då att göra för sig
klart, hvad med denna befattning förstås, så synes man mig
icke kunna komma till annat resultat, än att dermed menas
föreningen af den militära och civila myndigheten öfver en
del af landet. Hvad beträffar den ecclesiastika och juri¬
diska myndigheten, så har väl aldrig någon hört att en Ge-
neral-Gouverneur innehaft dessa, så att han kunnat fungera
som prest eller domare. Men det är föreningen af deri ci¬
vila och militära makten, sorn ansetts vådlig, och som gif-
vit anledning till stadgandet i 46 § Regerings-Formen, ehuru
man försummat att definiera begreppet Gouverneurskap. Det
lärer val icke kunna nekas, att, om också i lugnare tider¬
man ej behöfver hysa någon farhåga för följderna af en så¬
dan maktfullkomlighet, det dock kan gifvas tillfällen, då den
civila och den militära myndigheten böra controlera hvar¬
andra, och att det sålunda är olämpligt alt de äro hos sam¬
me person förenade. Mig synes derföre motionairen hafva
förfarit ganska riktigt, då han. åberopat 46 § Regerings-For-
men, såsom utgångspunkt för sin framställning om Lands-
höfdinge- och Militär-Belälhafvare-Embetenas skiljande från
hvarandra, och sedan frågan en gång är väckt, torde det
icke vara nog att affärda den med ett sådant raisonnement,
som det Utskottet förutskickat sin hemställan om afslag å
motionen. Utskottet yttrar att anledning ej torde vara för
handen att tillstyrka Landshöfdinge- och Militär-Belalhaf-
vare-Embetenas åtskiljande, emedan ett särskildt förhållande
här företer sig med afseende på fins från fasta landet af¬
lägsna belägenhet, till följd hvaraf öns förbindelse med den
öfriga delen af Riket under en längre tid af året är afbru¬
ten, eller i hög grad försvårad. Hvar och en finner dock
att detta icke är svar på tal. Att ej aflägsenheten från
Horff -Stånd Prat. nid ttilcsd 1359 —1860 V , 46
7!t 2
Den !i Augusti.
fastlandet, utgör något hinder för att de håda ifrågavarande
befattningarne förvaltas af två särskilda personer, kan ett
barn begripa. Också har jag aldrig hört någon sätta ifråga
att föreningen af Landshöfdinge- och Militär-Befälhafvare-
einbetena är* nödvändig, utan det är endast för besparings
skull, som man ansett den böra ega rum. Militär-Befäl-
hafvarens arfvode är så ringa, att det för närvarande be¬
traktas endast som en lönetillökning åt Landshöfdingen.
Men det hinder, som ligger häri för embetenas åtskiljande,
måtte dock vara en ringa sak att afhjelpa, om det verkli¬
gen är ratt att de icke äro förenade hos en person. I så¬
dant läll måste naturligtvis beviljas anslag för desse embets-
mäns tillräckliga aflönande hvar för sig.
Utskottet yttrar vidare, att en sådan förändring i orga¬
nisationen. som den af motionairen föreslagna, i händelse af
ett fiendtligt öfverfall, icke torde befordra, utan snarare
verka hioderligt för ett hastigt vidtagande af erforderliga
försvarsåtgärder. Detta förutsätter likväl att den civila och
militära myndigheten skulle handla fiendtligt emot hvarandra,
hvilket likväl lika litet får antagas i fråga om Gottland, som
om andra Län i Biket. Sker ett fiendtligt infall i Skåne,
så måste naturligtvis den civila myndigheten räcka den mi¬
litära handen, och om den icke eör det, så lär nog embets-
marinen vara att beklaga och få stå till ansvar. Föreställ¬
ningen att ett motsatt förhållande vore möjligt är väl icke
något, hvarpå man får grunda ett påstående att föreningen
af den civila och militära myndigheten hos en person är
nödvändig, ty då skulle den ju vara det öfverallt. Slutligen
heter det: »enär för öfrigt ej är vordet uppgifvet att någon
olägenhet uppstått deraf, att Landshöfdinge- och Militär-
Befälhafvare-embetena på Gottland varit hos samma person
förenade under hela den förflutna tiden af nära femtio år,
hvarunder detta förhållande egt rum. samt motionairen jem¬
väl tillkännagifvit, att ej eller nu någon förähdring af sam¬
ma förhållande vore af behofvet påkallad; så hemställer Ut¬
skottet etc.» Jag rnedgifver visserligen att några större olä¬
genheter af den nuvarande organisationen ännu icke försports,
men jag har mig likväl bekant, att under en viss Lands¬
höfding på Gottland ganska mycket klagades deröfver, att
han. såsom Militär-Befälhafvare, begick mången godtycklig
handling, hvilken han, som i öfrigt var känd för en rätt¬
skaffens man, säkert sjelf skulle ogillat, orri han icke befun¬
nit sig i den ställning, att han hos sig förenat både den ci¬
Den 8 Augusti.
723
vila oell militära myndigheten. .Ina kari sålunda icke finna
alt något enda af de skäl, Utskottet anfört, vederlägger det
principenliga i den behandlade motionen.
Beträffande Herr Hydins påstående, att ingen militär
finnes på Gottland, så hörer detta till de illusioner, som
Herr Rydin trott sig se hos sina motståndare i denna fråga,
men som vidlåda honom sjelf.
Herr Lovén: Då motionairen för sin framställning
hemtat stöd från 46 § Regerings-Formen och förmenat alt
deri förekommande förbud mot tillsättande af General-Gou-
verneurer skulle vara tillämpligt i fråga om den på Gott¬
land organiserade styrelse, må det tillåtas mig att, till led¬
ning för bedömandet af hvad med General-Gouverneur rätteli¬
gen skall förstås, nämna några ord om den ställning, en så¬
dan person intog, så länge General-Gouverneurer ännu fun-
nos. Annu för SO år sedan hade Skåne en General-Gou¬
verneur, och denne hade öfvermyndigheten både öfver Ko¬
nungens Befallningshafvande och militärmyndigheterna, och
utgjorde sålunda en delegation från Konungamakten. Detta
inträffar ingalunda med styresmannen pä Gottland, som icke
står öfver, utan, jemte vederbörande tjenstemän, sjelf utgör
Konungens Befallningshafvande och derjemte, till följd af sär¬
skilda förhållanden, fått sig den militära myndigheten på
ön uppdragen. Hans befattning är sålunda en helt annan,
än den en General-Gouverneur innehade, och då Grundla¬
gen icke definierar detta begrepp, samt icke förbjuder att
åt en person öfverlemna både den civila och militära myn¬
digheten i en del af landel, kan jag icke annat, än yrka bi¬
fall till Utskottets hemställan, hvilken för öfrigt synes mig
tillräckligt motiverad.
Herr Lindeström: Våra Grundlagar hafva icke lemnat
någon definition på General-Gouverneurskap, och någon så¬
dan har jag icke eller annorstädes i Svensk skrift kunnat
finna, men, om man vädjar till språkbruket, så måste man
medgifva att dermed ingenting annat kan förstås, än en be¬
fattning, som i sig förenar den civila och militära myndig¬
heten öfver en viss del af landet, ty att med General-Gou¬
verneur skulle förstås en Turkisk Pascha, hvartill Herr Ry¬
din velat göra honom, kan man väl icke gerna föreställa
sig. Och om denna min uppfattning är riktig, så är verk¬
ligen den på Gottland organiserade styrelse ingenting annat,
än ett General-Gouverneurskap. Jag tror derlöre att motio¬
nairen haft ganska grundad anledning att, med stöd af 46
72 i
Den 8 Augusti.
§ Regerings-Formpn, yrka åtskiljande af de båda embeten,
som hos styresmanen på nämnde ö äro förenade, oell hvilka
icke utan stora olägenheter, såsom motionairen också påvi¬
sat, kunna af samma person förvaltas. Jag biträder sålunda
yrkandet om återremiss.
Herr Rydin: I)et är visserligen svårt, att bestämma
hvad, som skall förstås med en General-Gouverneur, meri
man kan dock från andra länder, der sådane styresmän till¬
förordnas i provincer, som befinna sig i belägringstillstånd,
hemta någon ledning för sitt omdöme i detta afseende. En
sådan person förenar hos sig den ecclesiastika, juridiska-,
administrativa och militära myndigheten, och är ett slags
vice Konung. Hvad General-Befälhafvaren och Landshöf¬
dingen på Gottland beträffar, så har lian icke att skaffa
hvarken med den ecclesiastika eller juridiska myndigheten,
utan endast med den administrativa och militära, men som på
Gottland icke finnes någon militär, så exsisterar i sjelfva
verket icke eller denna sistnämnda myndighet och Lands¬
höfdingen på Gottland är sålunda egentligen ingenting an¬
nat, än en vanlig Landshöfding. Den folkbeväpning, som
finnes på ön, kan nemligen icke sägas vara militär, ty
den kan icke commenderas utom ön, och när soldatrocken
aflägges, är det också slut med soldaten. Befolkningen är
soldater och bönder på samma gång och att, vid ett sådant
förhållande, skilja emellan den civila och militära myndig¬
heten skulle nästan vara omöjligt och vore dessutom icke
rådligt med afseende på öns afskiljda läge och den enhet i
styrelsen, som till följe deraf är så nödvändig, för att ha¬
stigt kunna vidtaga erforderliga försvarsåtgärder, i händelse af
ett fiendtligt anfall. När sedan trupper anlända från fasta
landet, är hans militära öfvermyndighet på ön slutad, och
då, såsom nämndt är, nationalbeväringen på Gottland icke
kan såsom militär betraktas, så är ju Landshöfdingen mi-
litärmyndighet en chimére mera, än en verklighet. Den är
icke större, än som är nödvändig för betryggande af öns
försvar vid ett första anfall. Med hänsyn till detta ändamål,
som åsyftas med den åt Landshöfdingen uppdragna militära
makten, är det också ganska naturligt att platsen besattes
med en person, som eger militäriska insigter. Att emed¬
lertid uppfatta hans militäriska myndighet så, att densam¬
ma, i förening med den civila, skulle göra honom till Gene¬
ral-Gouverneur, bevisar en oredig uppfattning af förhållan¬
dena. Om man tar dessa i betraktande, ligger ingenting
Ueii 8 Augusti.
725
oegentligt i den makt, sorn är styresmannen olver Gottland
anförtrodd, utan allt är tvärtom ordnadt så, som sia bör,
och jag kan derföre icke annat, än yrka bifall till Utskot¬
tets hemställan.
Uiscussionen förklarades slutad, och Betänkandet, JU
155, bifölls.
JU 136, i anledning af väckt motion om ulgifvande från
trycket af sammandrag af alla de författningar, som röra
bebyggande, vård och underhåll af civila och ecclesiastika
boställen.
Bifölls.
JU 157, i anledning af väckt motion om slöjdskolors
inrättande i hvarje Län.
Bifölls.
JU 138, i anledning af återremiss af Betänkandet, JU 38.
Lades lill handlingarne.
JU 159, i anledning af Biks-Ståndens skiljaktiga beslut,
i anledning af Betänkandet, JU 44.
Lades till handlingarne.
JU 140, i anledning al återremiss af Betänkandet,
JU 75.
Lades till handlingarne.
JU 141, i anledning af återremiss af Betänkandet,
JU 88.
Lades till handlingarne.
JU 142, i anledning af ätbrremiss af Betänkandet,
JU lil.
Lades till handlingarne.
JU 143, i anledning af återremiss af Betänkandet,
JU 112.
Lades till handlingarne.
och JU 144, i anledning af återremiss af Betänkandet,
JU 113.
Lades lill handlingarne.
§
Föredrogs och bordlädes Utdrag al Höglofliga Bidder-
skapets och Adelns Protocoll den 1 uti innevarande månad,
hvilket innehöll ej mindre nämnda Biks-Stånds beslut, i an¬
ledning af Sammansatta Bevillnings- Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkande, JU 11, öfver
väckta motioner om förändring i vissa delar al Kongl, bör-
ordningen den 27 November 1857, angående villkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
720
Oen 8 Augusti.
spiritueusa drycker, är. älven inbjudning (ill de öfriga Riks-
Stånden alt instämma uti de af Ridderskapet och Adelil i
ämnet fattade beslut, som innehöllo afvikelser ifrån Utskot¬
tets förslag.
§ *»•
Bordlädes Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets Utlåtande, JW 21, och Banco-Utskottets
Memorial, M 53.
§ t».
Justerades Protocolls-Utdrag öfver al Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. '/2 *0 l<-
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 11 Augusti.
Plenum kl. 10 t. m.
§ ••
Justerades Protocollet för den 26 nästlidne Julii, efter¬
middagen.
§ 2.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial, M
53, med förslag till åtskilliga ändringar i Regerings-For-
men och Riksdags-Ordningen, angående Riksdags hållande
hvarje år.
Herr Björck: Det skulle måhända åligga representa¬
tionens melemmar, så den ene som den andre, att med nog¬
grannhet undersöka, huruvida, sedan Constitutions-Utskottet
här antagit en ny grundsats i afseende å tiden för Rikets
Ständers sammanträden, de förändringar, som, i sammanhang
dermed, af Utskottet blifvit gjorda i Regerings-Formen och
Riksdags-Ordningen, fullkomligt motsvara förslagets syfte, så
ock huruvida alla de ändringar, hvilka af den nya grundsatsen
bordt föranledas, här blifvit behörigen iakttagna. Men dä
omständigheterna icke tillåtit mig att företaga en sådan gransk-
lien 11 Augusti.
727
ning, tilltror jag mig lör närvarande icke att i detta hänse¬
ende afgifva något yttrande, utan förbehåller mig endast att,
sedan jag erfarit hvad andra Ståndets Ledamöter kunna
hafva att i nämnde hänseende anmärka, deröfver vidare
yttra mig.
Hvad sjelfva saken angår, tror jag, att Utskottet haft
goda anledningar att gå motionairens önskan till mötes, och
att den enda utväg, som erbjuder sig att med mera snabb¬
het tillvägabringa tidsenliga förbättringar i våra Grundlagar,
innefattas just i den föreslagna bestämmelsen, att Rikets
Ständer skola oftare, än hittills, sammankomma, likasom jag
äfven anser det förhållande, att de valde Riksdagsmännen
skulle för en längre tidrymd bibehålla sitt uppdrag, utgöra
en väsendtlig förbättring, emedan de sålunda måste blifva i
tillfälle att närmare följa de allmänna ärendena, hvilkas
fortgång vid behandlingen hos Rikets Ständer derigenom ock
borde betydligt underlättas. Ehuru jag således är en bland
dem, som gilla förslaget till dess hufvudsakliga syfte^och
innehåll, tror jag dock att detta syfte skulle i icke ringa
mån motverkas af den omständighet, som af ett obetingadt
bifall till förslaget blefve en följd, eller att en ifrågasatt
Grundlagsändring icke skulle kunna slutligen antagas förr, än
efter det nya val af Riksdagsmän skett. Utskottet har i
delta hänseende gifvit vika för de två främsta Riks-Ståndens
önskan att det nu varande förhållandet måtte fortfara, en
önskan, hvartill egentliga anledningen är att söka i den svå¬
righet, hvarmed alla Grundlagsändringar nu är oförenade och
hvilken i viss mån utgör ett villkor derför att dessa Stånd
skola bibehålla sin nuvarande exceptionella ställning i sam¬
hället. Jag tror dock att Utskottet borde söka tillvägabringa
en sammanjemkning af meningarne härutinnan och utverka
bemäida två Riks-Stånds bifall till en sådan förändring i nu
antydda hänseende, som underlättar möjligheten af Grund¬
lagsändringars skyndsammare genomförande.
Härförutan har jag i förslaget anmärkt en brist i prin-
cipielt hänseende, hvilken möjligen kunde hafva till följd,
att, äfven om förslaget blefve godkändt af alla fyra Riks¬
stånden, Regeringen dock skulle finna anledning att vägra
sitt bifall dertill. Denna brist består deri, att Utskottet icke
lemnat i Regeringens händer rättigheten att under de 3 år,
för hvilka Hiksdagsmannavalen i de tre valda Stånden skulle
blifva gällande, upplösa Riksdagen och förordna om val af
nya Representanter. Det är utan tvifvel i constitutionella
728
Oen 11 Augusti.
samhällen en af Regeringens förnämsta rättigheter i förhål¬
lande till representationen, att genom en sådan åtgärd kunna
vädja till folket, för att erfara, huruvida de personer, som
för tillfället utöfva representantkallet, i verkligheten motvara
folkets önskningar, och en dylik Regeringens rättighet är i
synnerhet nödvändig, då valen skola ske för så lång tid,
som här blifvit föreslagen, eller 3 år. Det är således i för¬
slagets eget interesse, sorn jag, jemte förklarande att jag ön¬
skar hulvudsakligt bifall dertill, likväl hemställer om åter-
remiss i den syftning, att Utskottet måtte föreslå ett tillägg,
hvarigenom stadgas, att Regeringen, såsom nämndt är, eger
makt att upplösa Ständer-församlingen och, i sammanhang
dermed, förordna om nya Riksdagsmannaval, när omständig¬
heterna anses sådant påkalla.
Herr Waern: I afseende å det allmänna af frågan, in¬
stämmer jag fullkomligt med Herr Björck och tror att Ut¬
skottets förslag, såsom innefattande en högst vigtig förbätt¬
ring' i vårt constitutionella samhällslif, är ett af de bästa
bland de förslag, som på lång tid blifvit Rikets Ständer före¬
lagda. För att vidare utreda nyttan deraf, kunde ganska
mycket sägas, men, då Utskottet sannt och riktigt uppfattat
frågan, tror jag mig icke behöfva vidlyftigare yttra mig i
hufvudsaken. Deremot har jag i afseende å detailerna en
invändning att göra, och denna är att, då det visat sig att,
under nuvarande förhållanden, Statsregleringens uppgörande
erfordrar en tid af ända till 10 å 12 månader, det synes
nära nog omöjligt atf detta arbete skulle kunna medhinnas
på fyra månader, som, enligt förslaget, klefve den längsta
tiden för Ständernas sammanvaro. Men då härvid erbjuder
sig den utväg att Konungen genom utlysande af Urtima
Riksdag kan bereda Rikets Ständer tillfälle att afsluta be¬
handlingen af sådane ärenden, som icke tåla uppskof, och
bestämmelsen i allt fall synes vara ämnad att endast utgöra
ett öfvergångsstadgande, hvilket, så fort ske kunde, skulle
komma att upphäfvas, vill jag nu icke påyrka någon för¬
ändring i detta hänseende.
Vidare anser jag, lika med Herr Björck, en väsendtlig
brist ligga deri, att förslaget icke erkänner Konungens rätt
att upplösa Riksdagen och förordna om nya val. En sådan
makt bör ovillkorligen tillkomma Regeringen, emedan man
endast på detta sätt kan förebygga vådan af regerande Stän¬
der, en våda, som nogsamt bestyrkes genom erfarenheten
och icke eller blifvit förbisedd af Sveriges utmärkte häfda-
Ben 11 Augusti.
72!)
tecknare Geijer. Hätskheten mellan partierna kan tänkas så
liflig, att Rikets Ständer derigenom låta förleda sig till att
lätta obehöriga beslut, och för dylika händelser är det i
sin ordning att Regeringen på antydda sätt kan vädja till
folket.
Hvad angår Herr Björcks yttrande om önskvärdheten
deraf, att Grundlagsändringslörslag, som blifvit väckta vid
en Riksdag, må kunna, till vinnande af större skyndsamhet,
slutligen pröfvas vid nästföljande Riksmöten, äfven om nya
Riksdagsmannaval dertill icke egt rum, så instämmer jag
fullkomligt i syftningen af detta yttrande. Men då det torde
blifva svårt, om ens möjligt, att vinna de två första Ståndens
samtycke till en förändring härutinnan, tror jag att Borgare-
Ståndets beslut icke bör göras beroende af en sådan om¬
ständighet, hvarigenom hela förslagets framgång äfventyras,
helst möjlighet i allt fall gifves att till någon del afhjelpa
den anmärkta olägenheten, emedan Regeringen, om dess
värma för ett väckt Grundlagsändringsförslag är tillräckligt
stor, kan omedelbart elter Riksdagens slut förordna om val
till nytt Riksmöte, i hvilken händelse hinder icke möter att
då få förslaget af Ständerna slutligen pröfvadt.
Emellertid, och på det Ståndet måtte få tillfälle till en
närmare granskning af förslagets särskilda delar, hemställer jag
att detsamma måtte punktvis föredragas.
Herr Ekholm: Det är med särdeles tillfredsställelse,
som jag inhemtat att Constitutions-Utskottet förordat för¬
slaget om årliga Riksdagars hållande, och att endast få bland
Utskottets Ledamöter anmält reservation mot beslutet. Onek-
ligt är att ett bland de väsendtligaste felen, som vidlåda vår
representativa författning, ligger i den outhärdeliga längden
af Riksdagarne, emedan derigenom naturligen uppkommer en
likgiltighet och nedslagenhet i sinnena, som icke kan annat,
än utöfva det mest menliga inflytande på samhällslifvet.
Förhoppningarne att förevarande förslag skall medföra väl¬
görande verkningar i detta hänseende synas mig ock vara
af Utskottet tillräckligt motiverade.
En sådan förändring i förslaget, som af de föregående
talarne blifvit påkallad, i syftning att möjliggöra Grundlags¬
frågors snabbare behandling vid Riksdagarne, anser väl äfven
jag i hög grad önskvärd. Men en hvar kan lätt inse, huru
vanskligt det skulle vara att ifrågasätta en dylik förändring,
emedan densamma ofelbart skulle möta det starkaste mot¬
stånd från deras sida, med hvilkas inleressen det icke vore
730
Den 11 Augusti.
förenligt att Grundlagsändringsförslag, särdeles af så genom¬
gripande beskaffenhet, som en ombildning af sjelfva repre¬
sentationen, kunde genomdrifvas på två årligen efter hvar¬
annan följande Riksdagar. Jag fruktar med skäl att blotta
påpekandet af denna grundsats skulle hafva hela förslagets
undertryckande till följd, och det är endast från denna syn¬
punkt, som jag anser älventyrligt att från Utskottet fram¬
kalla ett tillstyrkande i nämnde syfning.
Hvad åter angår påståendet att det skulle vara ett vä¬
sendtligt beting för det constitutionella samhällsskicket, att
Regeringen tillerkändes makt att upplösa Riks-lörsamlingen
och förordna om nya val, tror jag, att en sådan bestämmelse
under närvarande förhållanden, och så länge Regeringen eger
ett absolut veto i de flesta mål, ingalunda är behöflig. Vore
representationen sammansatt efter principen af allmänna val,
så kunde ett dylikt Regeringens vädjande till nationen vara
ändamålsenligt. Men detta är nu destomimlre af nöden, som
det gifves många utvägar för Regeringen att göra Ständernas
beslut kraftlösa, och jag tror att vår historia, åtminstone
efter införandet af landets nuvarande representativa författ¬
ning, nogsamt bevittnar, att ett sådant medel, som det ifrå¬
gavarande, icke någonsin behöft af Regeringen användas.
Jemte det jag således tillstyrker Utskottets förslag oför-
ändradt, vill jag icke motsätta mig Herr Wcerns yrkande
om förslagets föredragande punktvis, ehuru jag befarar att
följden deraf skall blifva en ändlös discussion, ledande till
någonting helt annat, äti ett nyttigt inflytande på den allmänna
sinnesstämningen.
Efter det Herr Talmannen förklarat, att han ansåg sig
böra efterkomma Herr IVcerns, i afseende å föredragnings-
sättet, gjorda yrkande, föredrogos, hvart efter annat, Utskot¬
tets förslag till ändring i
Regerings-Formen.
§§ 49, 50, SI, 83 och 58.
Lemnades utan anmärkning.
§ «*•
Herr Björck: 1 enlighet med hvad jag förut yttrat,
har jag hyst betänklighet mot att biträda förslaget i före¬
varande 81 §. Men då jag icke kan underkänna vigten af
den anmärkning, som Herrar Waern och Ekholm framställt,
eller att man genom att drifva sina anspråk längre, än Ut¬
skottet gjort, måhända skulle motverka förslagets framgång,
anser jag mig icke böra vidhålla min åsigt och vill derföre,
Deri 41 Augusti.
731
lör min del, låta bero vid Utskottets tillstyrkande, dock med
deri reservation, hvartill mitt föregående anförande i ämnet
föranleder.
Herr Rinman, F.: Herr Björck har lagt vigt på en
snabbare behandling af grundlagsändringsförslag, men jag tror
det vara ännu vigtigare att sådane ärenden blifva med om¬
sorg och grundlighet utredda. Detta, jemte öfvertygelsen om
nödvändigheten att i fråga om hvarje förslag till ändring i
Grundlagarrie vädja ti*l folket, har föranledt den af Utskottet
föreslagna bestämmelsen, att nya val ovillkorligen skola
ega rum mellan den Riksdag, då ett dylikt förslag blifvit
väckt, och den, hvarunder förslaget kommer att definitivt
pröfvas.
Herr Hierta: Ehuru ingenting egentligen kunde behöf¬
va sägas till försvar för 81 §, sedan den af en talare der¬
emot framställda anmärkning numera blifvit af honom från-
trädd, vill jag dock, såsom ett tillägg till Utskottets motiver,
erinra, att, enligt denna §, en större skyndsamhet i behand¬
lingen af grundlagsändringsförslag, än för närvarande är möj¬
lig, uppenbarligen j visst fall skulle vinnas, enär dylika för¬
slag kunna väckas och förklaras hvilande äfven vid den
Riksdag, som hålles näst före den, hvartill nya val skola
ega rum.
Herr Lallerstedt: Jag kan icke inse nödvändigheten af
att så långt nppskjuta afgörandet af grundlagsfrågor, som
Utskottet föreslagit. Då man önskar årliga Riksdagar, är
det väl derföre, att ärendena må blifva med större skynd¬
samhet behandlade. Hvarföre då häri göra ett undantag för
grundlagsfrågor? Om denna § antages, skulle förhållandet
blifva att dylika frågors afgörande kunde komma att för¬
dröjas öfver flera Riksdagar. Till dessa frågors begrundande
synes ett års rådrum vara alldeles tillräckligt, och då här¬
till kommer att Regeringen, till förhindrande af omogna eller
förhastade förslag, eger veto, kan jag icke finna äfventyrligt
om ett väckt grundlagsändringsförslag får till slutlig pröfning
förekomma vid den nästföljande Riksdagen, oberoende deraf,
huruvida nya val föregått eller ej. Det synes vara på tiden
att någon åtgärd vidtages, hvarigenom ändringar i grundla-
garne må kunna fortare, än hittills, till vägabringas. Sådant
förhållandet nu är, har man desto svårare att vinna för¬
bättringar i Grundlagarne, som motståndarne få längre tid
på sig och interesset för saken slappas, innan beslut i ämnet
kan lättas.
732
Meri il Augusti.
Herr Ödmansson: I strid mot föregående talare, anser
jag Utskottets förslag ganska välbetänkt. Det livilar på
samma princip, som för närvarande är gällande, eller att ett
väckt grundlagsändringsförslag icke bör vid de två Riksda¬
gar, hvarunder det förekommer till behandling, pröfvas af
samma personer, och att derföre nya riksdagsmannaval skola
föregå den slutliga pröfningen. Det är väl sannt att Rege¬
ringen eger sitt veto; men denna motvigt är icke alltid till¬
räcklig. Det är naturligt att opinionens påtryckning under
två på hvarandra följande Riksdagar måste göra det svårt
för Regeringen att begagna sitt veto. Jag yrkar, på grund
häraf, bifall till Utskottets förslag.
Herr Schenström: I afseende å denna §, är en reser¬
vation afgifven af en bland Utskottets ordinarie ledamöter,
nemligen Contracts-Prosten Tegnér, som ansett en nödig var¬
samhet vid grundlagsstiftning fordra, att de från en Riks-
dags-period såsom hvilande förklarade grundlagsändringsför¬
slag blifva under den följande perioden till afgörande åter
upptagna i samma ordning, som de af näst föregående Stän¬
der blifvit bordlagda, eller under det första, det andra eller
det tredje året. Af denna tanke, som äfven blifvit delad
af en bland Rorgare-Ståndets ledamöter inom Utskottet, sy¬
nes man böra hämta en varning mot att i fordringen på
skyndsamhet i behandlingen gå så långt, som Herr Laller¬
stedt. För öfrigt anser jag, lika med Herrar Björck och
Ekholm, att, om man önskar framgång åt saken, man icke
bör genom öfverdrifna anspråk göra den alltför mycket af-
skräckande. Jag tillstyrker bifall till 81 §, och tror att den
ifrågavarande bestämmelsens antagande är af största vigt.
Hade jag icke varit hindrad tillstädesvara i Utskottet, <iå ären¬
det der behandlades, skulle jag således i allo delat reservan¬
tens mening.
Herr Kistner: Orsaken till stadgandet, att grundlags¬
frågor icke må afgöras förr, än efter verkställda nya riks¬
dagsmannaval, är naturligtvis den, att omogna grundlags¬
ändringsförslag icke må kunna vinna framgång. Men om
Utskottets förevarande förslag antages, skulle följden blifva att
grundlagsändringars genomförande kunde fördröjas ända till A
år, och denna olägenhet synes mig fullkomligt uppväga den
belarade vådan af ärendenas mindre omsorgsfulla behandling.
1 följd häraf, och då den tid af åtta månader, som skulle förflyta
från den ena Riksdagen till den andra, medgifver tillräckligt
rådrum för en hvar att stadga sin mening, tror jag att Ror-
Den 11 A uff usti.
735
gare-Ståndet utan all betänklighet kan understödja den åsigt,
att ett vid den ena Riksdagen väckt förslag till ändring i
grundlagarne skall vid den nästföljande till afgörande före¬
tagas, äfven om nya riksdagsmannaval icke mellankommit.
Herr Widell: Ett par talare hafva anmärkt att anta¬
gandet af 81 § skulle kunna hafva till följd, att man i af¬
seende å Grundlags-reformer icke kunde gå fort nog fram¬
åt. Men det linnes en annan våda för hvilken man bör
taga sig till vara. Genom den af desse talare påyrkade för¬
ändring skulle nemligen Rikets Ständer kunna komma att
lida en inskränkning i sina constitutionela rättigheter, och
sålunda kunde man troligen, tvärtemot de nämnde talarnes
önskan, komma att gå alltför fort baklänges eller i mot¬
satt riktning till den, man åsyftar, om Grundlagarne kunde
hastigt förändras. Om, såsom tänkbart är, valen till en
riksdagsperiod egt rum under en stark påtryckning ofvan¬
ifrån, så skulle någon gång i en framtid en reactionär Re¬
gering för tre på hvarandra följande Riksdagar inom hvart
och ett af de tre valda Stånden kunna disponera ven majori¬
tet, som vore benägen att främja reactionära syftemål. Rå
jag, för min del, önskar förebygga en dylik fara. kan jag
icke annat, än tillstyrka Utskottets förslag i dess oförändrade
skick.
Öfverläggningen var slutad, och Utskottets förslag till
ändring i 81 § Regerings-Formen antogs att hvila till grund¬
lagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
§§ 93, 96, 98, 100, 103 och 108.
Lemnades utan anmärkning.
§ 109.
Herr Wcern: I afseende å bevillningens bestämmande
i den händelse, som här förutsättes, eller att Rikets Ständer
icke innan Riksdagens slut staten reglerat eller ny bevill¬
ning sig åtagit, stadgar 109 § Regerings-Formen, att i detta
fall den förra bevillningen skall fortfara intill nästa Riksdag.
Härutinnan föreslår nu Utskottet den förändring, att stad¬
gandet i denna del skulle lyda sålunda: »och fortfare den
förra bevillningen intill påföljande års lagtima Riksdag».
Intetdera är dock enligt med verkliga förhållandet, som är,
att bevillningen alltid fortfar till slutet af det år, då Rikets
Ständer åtaga sig ny bevillning. Jag föreslår derföre, att
redactionen, i enlighet härmed, må rättas så, att slutet i punk¬
ten Olifver så lydande: och fortfare den förra bevillningen
754
Deri 11 Augusti.
intill slutet af del dr, under hvilket Rikets Ständer ny bevill¬
ning till bestämdt belopp sig äta gil .
Herr Hierta: Det i denna § föreslagna ovillkorliga stad¬
gande att Riksdag ej må räcka längre, än 4 månader fränden
dag, då Konungen låtit om Statsverkets tillstånd och behof
Rikets Ständer underrätta, kan jag, för min del, icke god¬
känna. Den goda afsigten har utan tvifvel varit att genom
ett sådant strängt stadgande undanrödja ett af de förnämsta
hindren, som man ansett komma att möta antagandet af
förslaget i dess helhet. Men om man närmare betraktar
sammanhanget, måste det erkännas såsom någonting vidun¬
derligt, att statsmakterna genom en bestämmelse af ifråga¬
varande beskaffenhet skulle försätta sig i ett slags omyn-
dighetstillstånd, genom att på förband stänga möjligheten att
utöfver viss tid fortsätta en rådplägning, äfven om både Re¬
geringen och alla fyra Stånden skulle anse sådant erforder¬
ligt, och att denna tid på köpet tilltages så kort, att det
största tvifvel måste uppstå, om ärendena med våra former
skola medhinnas. Förslaget innebär derigenom en princip,
hvars vidhållande i en constitutionel stat är nästan omöjligt.
Det är gifvet att fall kunna inträffa, der det vore angeläget
att Riksdagen må kunna, med Konungs och Ständers sam¬
tycke, utöfver den i allmänhet bestämda tiden fortfara för
slutlig behandling af sådana ärenden, hvilka icke kunna af-
brytas, utan att Rikets väl derigenom äfventyras. Hvilken
utväg har man då att tillgripa? Ingen annan, än att Ko¬
nungen upplöser Riksdagen på sagdan dag, efter att hafva
kallat Rikets Ständer att till urtima Riksdag åter samman¬
träda dagen efter det upplösningen skett. Men då skulle
det blifva helt och hållet beroende på Regeringen att be¬
stämma, hvilka ärenden vid den urtima Riksdagen skulle
förekomma, och häruti anser jag ligga en stor våda. Det
är lätt att inse, att, om under en Riksdag förspordes en
stark påtryckning från nationens sida till genomförande af
en eller annan vigtig reform, som för Regeringen vore min¬
dre behaglig, så hlefve det en ringa konst för Riksdagstac-
tiken att uttänja förhandlingarne till dess de bestämda fyra
månaderne förflutit och Riksdagen upplöstes. På detta sätt
blefve det möjligt att under en ganska lång tid fördröja af-
görandet af de aldra vigtigaste frågor, och det vådligaste här¬
vid vore att Regeringen hade Grundlagen på sin sida. Med
anledning häraf, hemställer jag, att Rorgare-Ståndet måtte
förklara såsom nödig och nyttig den förändring i det före¬
lien 11 Augusti.
755
slagna stadgandet, att Riksdag rnå kunna längre, än fyra må¬
nader fortfara i det fall, att Konungen antingen Sjelf sådant
föreslår och Ständerna samtycka, eller också, på Ständernas
underdåniga framställning i ämnet, dertill (einnar bifall. Jag
fruktar att man utan dylik bestämmelse hvarje Riksdag
skulle råka i ett ganska svårt dilemma.
Herr Widell,: I motsats till den föregående aktade
talaren, tror jag, att nödvändigheten fordrar deri inskränkning
i tid, som här är i fråga, och förutan hvilken landet säkert
skulle med fasa emotse ständiga Riksdagar. Med den kände
benägenheten hos en del af landsorternas representanter att
uppehålla sig i hufvudstaden. har man ock skäl att befara,
att Riksdagstactiken snarare skulle komma att gå ut på att
förlänga Riksdagarne, än att påskynda deras afslutande. Om,
såsom jag anser nödigt, för Riksdagen bestämmes en termi¬
nus ultimus, är det ock sannolikt att Rikets Ständer, med
detta mål för ögonen, skulle inrätta sitt arbete derefter, och
att således åtminstone de vigtigaste ärendena kunna inom
den utsatta tiden afslutas. Jag tillstyrker bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Schenström tillkännagaf att han hufvudsakligen in¬
stämde i Herr Widells yttrande.
Ofverläggningen var slutad, och första samt tredje mo¬
menten lemnades utan anmärkning; hvaremot Ståndet, vid
andra momentet, förklarade, såsom dess gemensamma tanka,
alt, i stället för orden: »fort/are den förra bevillningen intill
påföljande års lagtima Riksdag», skola införas dessa ord:
nfortfare den förra bevillningen intill slutet af det år, under
hvilket Rikets Ständer ny bevillning till bestämdt belopp sig
åtaga.
Herr Hierta: Då jag ansett den af mig yttrade åsigt
hafva så ringa sympathie för sig, att jag icke velat besvära
Ståndet med votering deröfver, tillåter jag mig till protocollet
yttra min öfvertygelse, att framtiden skall visa olägenheterna
af den praescriptionstid, som nu blifvit beslutad. Detta hin¬
drar mig dock icke att tillräckligt uppskatta den goda af-
sigten hos dem, som gillat Utskottets förslag i denna del, på
samma gång, som jag erkänner möjligheten deraf, att den
olägenhet, jag påpekat, betyder mindre, än äfventyret att för¬
slaget i sin helhet kunde blifva om intet.
Riksdags-Ordningen.
§§ 2, 3, t) och tO.
Lemnades utan anmärkning.
736
Den II Augusti.
Herr Waern: 1 enlighet med den a!' Herr Björck och
mig redan yttrade åsigt, föreslår jag, att slutet af l:a punk¬
ten och början af 2:a punkten mätte förändras till följande
lydelse: »lagtima och urtima Riksdagar, såvida icke Ko¬
nungen nya val förordnar. Valen böra verkställas o. s. v.
Herr Ekholm: På grund af hvad jag förut och flere
värde talare sedermera ytterligare yttrat i ämnet, tillstyrker
jag antagande af Utskottets förslag i oförändradt skick.
Herr Rinman, F.: 1 de constitutionella Stater, der Ko¬
nungen eger rätt att upplösa representationen och förorda om
nya val, väljas representanterne för en tid af Gere år. Men
då, enligt förevarande förslag, Riksdagsmannavalen skulle gälla
endast för 3 år. kan en dylik rättighet icke vara behöflig
eller lämplig. Om det redan under den första af de 3 Riks¬
dagar, som tillhöra en och samma Riksdagsperiod, skulle be¬
finnas att Rikets Ständer icke gilla det Regeringssystem, som
Ministéren omlättat, så torde det icke gå an för Regeringen,
att så snart efter Riksdagsmannavalen upplösa Riksförsam¬
lingen och vädja till folket. Inträffar åter stridigheten mel¬
lan Regeringens och representationens åsigter under den tredje
Riksdagen, så vore nyssnämnda åtgärd obehöflig, emedan i
allt fall nya val för den kommande Riksdagsperioden skulle
förrättas. Det vore således egentligen vid den andra eller
mellersta Riksdagen, som det kunde komma i fråga för Re¬
geringen att begagna ifrågavarande rättighet. Men äfven då
återstår blott en kortare tid innan de ordinarie valen skola
ega rum. Då, vid sådant förhållande, det icke synes vara
skäl ätt införa det af Herr Wccrn påyrkade stadgande, som
för vår samhällsförfattning hittills varit alldeles främmande,
förordar jag Utskottets förslag utan all förändring.
Herr Björck: Alla de talare, sorn yttrat sig i ämnet,
hafva varit ense derom att den af mig påyrkade förändring
eger stöd i en allmänt erkänd constitutionel grundsats, och
tvisten tyckes således endast gälla frågan, huruvida lämpligt
må vara att här göra denna grundsats gällande. Med våra
nuvarande representativa former, som förutsätta nya val till
hvarje Rikets Ständers sammanträde, har det naturligtvis
icke varit förenligt att i Grundlagen inrymma någon rättig¬
het för Regeringen att förordna om nya val, emedan Rege¬
ringen kan upplösa Riksdagen efter A månader, och nya val
i allt fall för en kommande Riksdag måste ske. Men, så¬
vida man antager det system, som nu är ifråga och hvilket
Den 11 Augusti.
737
går derpå ut att Riksdagsmannaval^) skulle blifva gällande
för tre på hvarandra följande Riksdagar, kan jag icke se,
huru den omnämnda grundsatsen skulle kunna uppehållas,
med mindre Regeringen lemnades den makt, som af Herr
Waern och mig blifvit påyrkad.
Att, såsom Herr Rinman uppgifvit, en sådan makt icke
skulle vara Regeringen medgifven i andra främmande länder,
än der representantvalen ske för längre tid, än 3 år, tror
jag icke vara förhållandet. I England, det enda land, der,
mig veterligen, representantkallet fortfar mer än 3 år, äro
valen gällande för 7 år, och, ehuru det flera gånger der blif¬
vit ifrågasatt att inskränka denna tid till 3 år, har man, i
sammanhang dermed, aldrig yrkat att Regeringen skulle gå
miste om sin rätt att upplösa parlamentet.
Likaså tror jag att Herr Rinman misstagit sig i sin
föreställning att Regeringens ifrågavarande rättighet hufvud¬
sakligen skulle komma att användas i afseende å den val-
corporation, som är samlad vid den andra Riksdagen under
en period. Jag tror det fastheldre kunna antagas att till-
lämpningen i allmänhet skulle ega rum vid det första sam¬
manträdet. Det synes naturligt att, om Regeringen finnér
sig icke inom representationen hafva att påräkna något stöd
för sina åsigter, Regeringen måste tillse, huruvida dessa må
kunna förlikas med de grundsatser, som inom representatio¬
nen göra sig gällande, eller icke. I sednare fallet återstår
för Regeringen ingen annan utväg, än att vädja till folket,
för att erfara, huruvida äfven dess mening står i strid mot
Regeringens, och, om detta blir händelsen, är det att hoppas
att Regeringen skall derefter lämpa sina åsigter. Vid sådant
förhållande, har man icke skäl att under de påföljande två
Riksdagarne befara någon brist på enhet i Regeringens och
representationens tänkesätt.
Om man icke vill antaga den förutnämnde grundsat¬
sen, oaktadt dess riktighet icke kunnat bestridas, är sådant
detsamma, som att frivilligt underkasta sig alla de olägen¬
heter, hvilka af nödiga samhällsförbättringars fördröjande
måste blifva en följd, och att ställa ett mäktigt hinder i vä¬
gen för ernående af det mål. hvartill man sträfvar. En
annan omständighet, som bevisar sakens störa vigt, är att
en fortfarande antagonism emellan Regeringen och represen¬
tationen ofelbart skulle framkalla en häftig agitation och
äfven i många andra fall medföra menliga verkningar inom
Borg, ~Stdnd. Brot, vid Riltsd. 1859 — 1860. V. 47
73ii
Den 11 Augusti.
landet. Någon anledning att helara missbruk från Regerin¬
gens sida är icke heller för handen; ty, genom att i otid
begagna sin makt, äfventyrar Regeringen att erhålla en re¬
presentation, som i antagonism mot Regeringen går ännu
längre, än den upplösta. På grund häraf, tillstyrker jag an¬
tagande af det tillägg i ll:e §:ns fl:a morn., som Herr Wwrn
föreslagit.
Herr Staaf]'*).
Herr Wa>rn*).
Herr Ekholm: Jag kan, för min del, alldeles icke med¬
gifva, hvad en talare under discussionen förmenat, att de,
som vilja antaga Constitutions-Utskottets här framlagda grund-
lagsändringsförslag, i allmänhet ansett dylika förbehåll böra
ega rum, som de af Herr Waern föreslagna. Jag har tvärtom
sagt, att i vårt land, med dess fyrdelta representation och i
öfrigt egendomliga förhållanden, uppställandet af sådana con-
stitutionella förbehåll icke äro af nöden. Det är endast, der
representationen tillsättes genom folkens omedelbara val, som
de, efter min åsigt, behöfvas. Om Herr Warm förslag bi-
falles, kan det deremot lätt hända att, om Regeringen fattar
misshag till den personal, som bildar ständerförsamlingen,
Kongl. Majit nästan för hvarje Riksdag kan föreskrifva nya
val, hvarigenom den continuitet, som man nu anser så önsk¬
värd, då riksmötena komma att blifva af kortare varaktighet,
skulle gå förlorad. Jag hyser visserligen den öfvertygelsen,
att de valcollegier, som för närvarande utöfva Svenska folkets
valrätt, föga skola hörsamma dylika uppmaningar, utan tvärtom
continuera förtroendet, då de veta, att de delegerade uttrycka
folkets opinion och att vädjandet således tjenar till intet. Om
man hemtar ledning för bedömandet från den erfarenhet,
som vi i detta hänseende kunnat vinna, tror jag icke att,
sedan fyrdelningen infördes, ett enda exempel skall kunna
anföras, der ett dylikt vädjande varit behöfligt, och jag tror
till och med att knappast, sedan Gustaf Wasas tid, någon
kallelse till folket att uttala sin opinion förekommit. Det
tiar för öfrigt icke kunnat undgå att väcka min förundran,
att denna fråga blifvit framställd från det håll, som skett,
ty hvar och en borde väl finna att Regeringen har tillräck¬
lig makt ändå och att förslaget endast skulle hafva till följd
att utså nya tvistefrön emellan Regering och Ständer. Jag
anhåller, fortfarande, om bifall till paragrafen.
') Herrar Staaffs och Weerns vid (ryckningen ej aflcninade anföranden
tryckas i slutet af detta band.
Den lt Augusti.
7.39
Herr Hierta:- Jag kan icke dela den farhåga, sorn Herr
Waern här uttalat, att, om icke det af honom väckta amen¬
dement antages, Utskottets förslag skulle komma alt leda till
regerande Ständer, och jag anser att den icke är något an¬
nat, än ett politiskt spöke, då man besinnar den stora makt,
Regeringen genom den nu varande fyrdelningen eger. Icke
destomindre är jag dock benägen att lemna mitt bifall till
Herr Woerns yrkande, och detta hufvudsakligen derföre att,
då i allt fall svårigheter torde möta att få detta förslag an¬
taget, man bör gå de särskilda önskningarne så långt, som
möjligt, till mötes, flir att undanrödja dessa svårigheter. Att,
såsom Herr Ekholm förmenat, ett bifall till Herr Woerns för¬
slag skulle leda till en ständig upplösning af Representationen
från Regeringens sida, fruktar jag icke, emedan det icke är
så lätt att bringa till stånd nya val. Jag tror snarare, att
förslaget i sina verkningar skulle komma att' väcka hos na¬
tionen ett så stort politiskt interesse, att det måste tillhaka-
verka på Regeringen, och resultatet af detsamma torde så¬
lunda blifva något helt annat, än det man påräknar. Jag
kan således icke finna att några olägenheter, men väl för¬
delar, kunna uppkomma genom ett antagande af Herr Wcerns
här gjorda framställning, hvarföre jag ock lemnar densamma
mitt godkännande.
Herr Lovén: Ehuru jag ingalunda vill underkänna vig¬
ten af de skäl, Herrar Waern och Björck anfört för ett til¬
lägg till denna § i antydd syftning, ber jag dock att få fästa
uppmärksamheten deruppå, att här endast blifvit ifrågasatt
att inrymma åt den ena statsmakten rättighet att vädja till
folket. Consequencen lärer dock fordra att äfven folket till-
erkännes samma befogenhet på det att, om nationen finner
sig hafva begått ett misstag vid utseendet af de ombud, som
bilda Ständerförsamlingen, nationen må kunna justera sina
val. Men då utväg dertill ej blifvit beredd genom det väckta
amendementet, kan jag, för min del, icke komma till annat
resultat, än att Herr Wcerns framställning bör afslås, och
Constitutions-Utskottets förslag, i denna del, oförändradt an¬
tagas, om proposition hvarå jag äfven anhåller.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
särskilda propositioner blifvit med Ja oell Nej besvarade,
samt votering begärd, uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voterings-proposition:
»Hen, som lemnar utan anmärkning förslaget, enligt
7411
Den 11 Augusti.
Constitutions-Utskottets Memorial, M S3, till 11 § 1 morn.
Riksdags-Ordningen, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vimer Nej, förklaras, såsom Ståndets gemensamma tanke,
att efter orden: »Urtima Riksdagar», i detta momentskola til¬
läggas dessa ord: »så vida ej Konungen nya val förordnar»,
och att den andra meningen i detta moment må begynnas
med ordet: »Valen», i stället för orden: »Dessa val».
Voteringen utföll med 35 Nej emot 1!! Ja; i följd hvaraf
Ståndet vid första momentet förklarade, såsom sin gemen¬
samma tanke, att efter orden: »Urtima Riksdagar» i della mo¬
ment skola tilläggas dessa ord: »sd vida ej Konungen nya
val förordnar», och att den andra meningen i detta moment
må begynnas med ordet: »Vulen», i stället för dessa ord:
»Dessa val».
Andra momentet lemnades utan anmärkning.
§§ 14 och 17.
Lemnades utan anmärkning.
§ 21.
Herr Waern: Det har alltid lörefallit mig att det upp¬
träde, då de valda Ståndens Representanter aflemna sina fullmak¬
ter och erhålla sina poletter, icke egentligen motsvarar sitt
ändamål. Granskningen af fullmakterna må kunna ega rum,
utan att Ombuden äro närvarande. De vid tillfället förda
Protocoll kunna lemnäs till Stånden, och Stånden kunna der¬
efter fatta sina beslut. Jag hemställer derlöre om icke full¬
makterna böra insändas före Riksdagens början för att un¬
dergå vederbörlig granskning. § 21 torde således böra erhålla
följande lydelse: »Ridderskapets och Adelns ledamöter legiti¬
mera sig, på sätt Riddarhus-Ordningen föreskrifver. Preste-,
Borgare- och Bonde-Ståndens ledamöter insända sina fullmak¬
ter, minst fyra dagar innan Riksdagens början, till Justitiae-
Stats-Departementet. Fullmakternas granskning, hvars före¬
mål är att undersöka, huruvida fullmakterna blifvit utfär¬
dade i den form, som nästföljande § föreskrifver, skall sist
den dag. Riksdagen börjar, vara fulländad etc.»
Herr Rinman. F.: Jag kan, för min del, icke gilla det
yrkande, Herr Wcern här framställt. Det torde blifva svårt
att ålägga de nyvalde Riksdagsmännen att före Riksdagens
början insända sina fullmakter. Dessutom förefaller mig detta
vara ett så speoielt stadgande, att, om ingen annan anmärk¬
ning emot Utskottets här gjorda förslag förefinnes, än som
i detsamma innefattas, det icke ensamt lärer böra utgöra ett
Deri ti Augusti.
741
tillräcklig! skäl lill en förändring, särdeles, som det icke står
i något sammanhang med hnfvudsaken. Jag anhåller der-
löre örn bifall till § oförändrad.
Herr Rudling: Jag är af alldeles samma tanke, som
Herr Rinman, och vill blott tillägga att, då Kidderskapets och
Adelns ledamöter legitimera sig i eldighet med Riddärhus-
Ordningen, och granskningen af deras behörighet till delta¬
gande i Representationens förhandlingar medtager längre tid,
än för de öfrige valde Omhuden, tror jag icke att någon
synnerlig tidsutdrägt skall uppkomma, genom att följa deri
ordning för fullmakternas uppvisande, sorn Constitutions-Ut-
skottet här föreslagit.
Herr Björck: Jag tror, för min del, alt Constitutions-
Utskottet kunnat och hort afgifva ett förslag, hvarigenom de
valde Riksdagsmännens legitimation till tiden förkortas. Jag
vill dock fästa uppmärksamheten deruppå, att en förändring
af Grundlagens hud i detta hänseende icke blifver af så
stor vigt, som tillförene, emedan det endast är vid den för¬
sta af de tre Riksdagar, för hvilka Ombuden väljas, sorn i
allmänhet en sådan granskning kan komma i fråga och med¬
taga någon längre tid. I)å samma Representation bibehålles
under de följande tvänne Riksmötena, måste naturligtvis detta
stadgande under denna tid förblifva i overksamhet, och såle¬
des blott hvar tredje Riksdag komma att tillämpas, utom för
särskilda läll af omval. Det är dock en fråga, som verkligen
med allt fog kan uppkastas, huruvida icke vid de tillfällen,
då de nyvalde Representanterne nyss anländt lill Riksdags¬
orten och ännu äro obekante för hvarandra och föga initie¬
rade i det representativa lifvet, -—huruvida under sådana för¬
hållanden det icke kan vara en fördel att någon tid förflyter,
innan Utskottsvalen ske, så att en och hvar må kunna göra
sig underrättad om de olika opinioner, som hos de nyvalde
Representanterne kunna förefinnas; och den erfarenhet, som
jag under mitt icke så korta deltagande i Riksdagarnes för¬
handlingar haft tillfälle förvärfva, har gjort mig öfvertygad
derom att. oaktadt den ofta upprepade klagan öfver den långa
tid, som förflyter, innan Riksdagarne vanligen träda i verk¬
samhet, denna tid likväl långt ifrån att vara onyttigt förspild,
snarare är nära nog nödvändig, för att inhemta kännedom
om andan och tendencerna inom de särskilda Stånden. Men
om således jag icke anser olämpligt att, hvad Grundlagen
lör närvarande härutinnan föreskrifver, fortfarande, förblilver
gällande, vill jag dock icke förneka alt i Herr Wwrns för-
742
Den 11 Augusti.
slag kan förefinnas en större enkelhet, och att detsamma,
från den sidan sedt, må förtjena afseende, men, då dertill
kommer att svårighet i allt fall torde möta för förslagets an¬
tagande hos de öfrige Stånden, lärer det vara klokast att lör-
blilva vid Constitulions-Utskottets framställning i denna del,
som jag derföre anhåller måtte af Ståndet gillas.
Discussionen var fulländad, och § 21 lemnades utan an¬
märkning.
§ 22.
Herr Widell: Till följd af Herr Wcerns vid 11 § väckta
amendement, som af Ståndet antagits, torde en förändring i
fullmakternas lydelse vara af nöden, hvarå jag anhåller att
få fästa Ståndets uppmärksamhet.
Herr Waern: Med anledning af hvad under denna de¬
batt förekommit, får jag nämna att jag ämnat föreslå, att 2
momentet af denna § skulle erhålla följande lydelse: »att
vid den Lagtima Riksdag, som börjar den 18 nästkommande
Januarii, samt vid de öfriga Lagtima och Urtima Riksdagar,
hvilka inträffa» intill dess nya val varda i grundlagsenlig
ordning föreskrifna. Jag anhåller att Herr Talmannen be¬
hagade framställa proposition härå.
Herr Björck: En förändring i fullmakternas lydelse är
nödvändig och följer af ändringen i 11 §, men det torde
dock vara behöfligt att i sådant afseende den nu föredragna
§ lill Utskottet återremitteras, för att sättas i öfverensstäm¬
melse med Ståndets föregående beslut. Jag anhåller således
om proposition å återremiss.
Herr Sundvallson ').
Herr Lindeström: Jag tror, att man äfven bör fästa af¬
seende å den omständigheten att Kongl. Maj:t, om en Lag¬
tima Riksdag blifvit upplöst, genast derefter kan samman¬
kalla en Urtima, och att således ett nytt Riksmöte kan komma
att inträffa före den 18 Januarii. Het torde derföre, äfven af
detta skäl, vara' nödvändigt att Ståndet, så till vida, återremit¬
terar denna §, att densamma må omredigeras, i enlighet med
Ståndets beslut i 11 §.
Herr Werrn: Riksdags-Ordningen föréskrifver, att valen
till Riksdagsmän skola vara fullständigt afslutade innan den
18 Januarii, men bestämmer tillika att, om Urtima Riks¬
dag inträffar, Representanterne skola derförinnan infinna sig
*) Herr Sundvallsons vid tryckningen ej a limmade anförande
tryckes i slutet af delta liand.
Den II Augusti.
å Riksdagsorten. Jag kan således icke inse att någon änd¬
ring är ai' nöden, men, då anmärkningar blifvit framställda
vid mitt förslag, vill jag gerna förena mig med de talare,
sorn yrkat att § skall återremitteras, under uttryckande af
den gemensamma tanke, att densamma bör omredigeras till
öfverensstämmelse med Ståndets vid ti § fattade beslut.
Herr Ericson: Jag anhåller, att den nu föredragna §
helt enkelt återremitteras, för att sättas i öfverensstämmelse
med Ståndets, rörande detta Memorial, fattade beslut.
Discussionen förklarades slutad, och § 22 hänvisades åter
till Constitutions-Utskottet, med den af Ståndet förklarade ge¬
mensamma tanke, att § biir till lydelsen omarbetas, för att
ställas i öfverensstämmelse med Ståndets beslut, angående
Riksdags-Ordningens II §, 1 moni.
§ 23.
Lemnades utan anmärkning.
§ 23.
Utskottets förslag, att nuvarande § 23 bör utgå, antogs
It hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
§§ 26 (ny 23), 27 (ny 26), 27 (nv), 2ff, 29, 33. 37
och itt.
Lemnades utan anmärkning.
§ M-
Herr Waern: Den af Utskottet här föreslagna grund¬
lagsändringen har skett för att åstadkomma besparing i Riks¬
dagstiden. Det har ofta inträffat att, då motioner remitterats
till Utskotten, innan remisserna skett, yttranden algifvits, som
upptagit 80 eller 60 ark. Att förekomma den stora vidlyf¬
tighet i arbetet för Canzlierna, som häraf måste härflyta, och
den derigenom uppkommande tidsutdrägt, har Utskottet trott
att den Riksdagsman, som önskar att utförligare yttra sig,
bör uppsätta och aflemna sitt yttrande skriftligen. Förslaget
är således, efter mitt förmenande, både nödigt och nyttigt,
hvarföre jag, för min del, lemnar det utan anmärkning.
Herr Rudling: Den här föreslagna förändringen har en¬
dast skett för att åstadkomma en besparing i tid. Det in¬
träffar nemligen ofta att, då ärenden remitteras till ett Utskott,
remissen är åtföljd af yttranden, hvilka understundom upp¬
taga 80 eller 60 ark. Utskriften måste vålla stort besvär
för Canzlierna samt icke så ringa tidsutdrägt, innan ärendet
kommer Utskottet tillhanda. För att förekomma dessa före¬
nade olägenheter, har Utskottet trott att de Riksdagsmän,
som ville yttra sig vidlvltigare. borde sjelfva uppsätta och
Ben II Augusti.
inom en viss kortare lid alterlina sina anföranden skrin
ligen.
Herr Rinman. F.: Såsom Herr Rudling redan anmärkt,
var det åtskiliige ledamöter inom Constitutions-Utskottet, som
yrkade detta tillägg, derföre att Utskotten icke kunna börja
sina arbeten förr, än vederbörande remisser från Stånden
kommit dem tillhanda. Jag fruktar dock, lika med Herr
Warn, att, om denna föreskrift godkännes, remisserna i all¬
mänhet komma att uppskjutas i trenne dagar, och att det¬
samma sålunda skulle hafva till följd snarare Riksdagarnes
förlängande, än deras förkortande. l)et torde derföre vara*
lämpligast att förblifva vid det gamla, och att således icke
antaga förslaget i denna § till hvilande.
Herr Ekholm: Jag förenar mig med Herr Rudling. Jag
har aldrig funnit mig bunden af sådana föreskrifter, som den
i detta fall nu gällande, och det är ledsamt att en sådan
praxis inritat sig hos Riksdagsmännen, att ett längre uppehåll
för ärendernas utarbetande skalf behöfvas. Om ingen före¬
skrift i detta hänseende meddelas, kommer det att gå hädan¬
efter, som hitintills, att ärenderna uppehållas och tiden onö¬
digtvis förspilles. Då för öfrigt Utskottet inskränkt motions¬
tiden, synes mig detta förslag, som leder till en stor förkort¬
ning af Riksdags-ärenderna, vara förtjent af uppmärksamhet.
Jag anhåller derföre, att § måtte af Ståndet lemnäs utan an¬
märkning.
Herr Ditzinger: Det af Constitutions-Utskottet vid den
nu föredragna 49 § fogade villkor, att hvarje Ståndsledamot
skall inom tre dagar, sedan han sig yttrat, aflemna anföran¬
det skriftligen uppsatt till Protocollet. gäller endast, för så
vidt detsamma skall åtfölja remissen till Utskottet; men denna
omständighet innebär intet hinder att ett efter denna tid upp¬
satt yttrande äfven sedermera kan till Utskottet öfverlemnas.
Det finnes således, efter mitt förmenande, ingen fara att an¬
taga Utskottets förslag, sådant det här lyder, hvarföre jag
ock lemnar detsamma mitt bifall och anhåller om propo¬
sition derå.
Herr Schenström: Jag anser det vara oundgängligen
nödvändigt att det af Utskottet här gjorda tillägg af Ståndet
antages, såvida det skall blifva någon möjlighet att få Riks¬
daga rne alstutade inom den tid af fyra månader, som för¬
slaget bestämmer. Jag yrkar derföre, för min del, bifall till
éea. här gjorda, grundlagsändringen.
Den 11 Augusti.
Herr Sundvallson').
Herr Rudling: Jag tilläter mig fästa uppmärksamheten
deruppå, att endast för det fall att yttrandet afgifves, då en
väckt fråga remitteras till Utskott, föreskriften är gifven att
yttrandet bör inom trenne dagar skriftligen aflemnas. Denna
föreskrift innefattar icke något hinder derför att, om ytt¬
randet lemnäs sednare, det äfven då kan komma Utskottet
särskildt tillhanda. Så har skett flere gånger tillförene och
äfven under detta Riksmöte. Föreskriften afser blott att ären-
dernas behandling icke bör uppehållas för uppsättandet af
vidlyftiga Protocoll. Jag anhåller om bifall till Memorialet i
denna, del.
Öfverläggningen var slutad, och § 49 lemnades utan an¬
märkning.
§ 36.
Herr Björck: 1 denna paragraf har Utskottet upptagit
en åsigt, sorn redan i en föregående fråga vid denna Riks¬
dag gjort sig gällande, den nemligen, att motionstiden bör
förkortas, men Utskottet har gått ännu längre, än då var
meningen, och inskränkt denna tid ända till tio dagar. För
min del, håller jag dock före att Utskottet vid denna grund¬
lagsändring haft full anledning att undersöka, huruvida icke
något lämpligare sätt skulle kunna utfinnas att nedtvinga mo¬
tionernas antal, än att inskränka motionstiden. Jag har all¬
tid varit af den öfvertygelsen, att ingen tid i detta hänseende
bör vara bestämd, utan att det alltid må stå hvarje Riks¬
dagsman öppet att under hela Riksdagens lopp, när som helst,
göra de framställningar, hvartill lian kan finna sig befogad,
och att correetivet mot missbruk af denna obegränsade mo¬
tionsrätt vore att söka deruti, att Stånden, med en viss plu¬
ralitet, egde att vägra remiss, för så vidt Stånden funne för¬
slagen mindre tidsenliga eller eljest af beskaffenhet att icke
böra den Riksdagen komma under behandling. Jag vidblif-
ver denna min åsigt, och jag tror, att, om lagen sä upp¬
ställdes, densamma skulle leda derhän, att mera bestämda
majoriteter skulle komma att bilda sig inom Stånden och
att frågor, som ville söka att göra sig gällande emot majo¬
ritetens åsigter, icke kunde vinna framgång, andra fördelar
att förtiga. Men ehuru jag således icke kan gilla den grund,
hvarpå den nu gällande lagen i detta fall livilar, och från
*) Herr Sundvallsons vid tryckningen ej aflemnade anförande trye-
kes i slutet af detta band.
746
hen II Augusti.
hvilken Utskottet utgått, må jag dock tillkännagifva, att, då
ingen anledning förefinnes lill förhoppning om framgång för
de grundsatser, jag sålunda slädse hyllat och nu ultalat, jag
anser det vara consequpnt handladt af Utskottet, att Utskot¬
tet föreslagit en inskränkning i motionstiden, och jag har
med mitt yttrande derföre icke heller afsett något annat, än
att få min särskilda mening för framtiden i protocollet för¬
varad.
Herr Wairn instämde.
Herr Hierta: Jag anser den inskränkning i motionsti¬
den, som här blifvit föreslagen, vara hvarken nödig eller
nyttig, särdeles sedan Ståndet förklarat sig antaga tyra må¬
nader, såsom den gränsbestämning i tiden, inom hvilken
hvarje Riksmöte bör vara afslutadt. Den enda olägenheten
af den nu varande, mera utsträckta, motionstiden har varit
och är den, att de, som icke skynda sig. ej (å sina fram¬
ställningar afgjorda, innan Riksdagens slut. Deremot skola
säkerligen många olägenheter uppkomma, om motionstiden
inskränkes till tio dagar. Bäst och öriskligast vore visser¬
ligen, om, såsom Herr Björck äfven ansett, åt hvarje Stånd
kunde förvaras rättigheten att förhindra motionernas remit¬
terande, om dertill anledning vore förhanden, men som ett
beslut i sådan syftning erfordrar anmärkning vid 49:de §,
hvilken redan är antagen, lärer det ej gå an att derom fram¬
ställa något yrkande. Emellertid vore det, efter mitt för¬
menande, lyckligt, om motionstiden kunde bibehållas, sådan
den hittills varit bestämd, emedan ofta, likaväl som det å
ena sidan må medgifva? att en tid af trettio dagar kan leda
till en flod af motioner, det å andra sidan likaväl kan hän¬
da att, då man vet, att Riksdagarnes längd är begränsad in¬
om fyra månader, föreningar kunna bilda sig inom de sär¬
skilda Stånden, hvilka samråda om, hvilka motioner, som
böra väckas, och hvad, som om dem bör sägas, innan re¬
miss sker, just för att komma till den förkortning i Riks¬
dagstiden, som detta förslag afser. Jag föreslår derföre, alt
detsamma måtte af Ståndet förklaras vara hvarken nödigt
eller nyttigt.
Herr Lindeström: Anledningen till det här gjorda för¬
slaget har varit den, alt Utskotten så mycket förr må kun¬
na taga motionerna under granskning. För öfrigt tror jag,
att genom detta förslag motionstiden blifvit betydligt utvid¬
gad. Riksdagsmän väljas nemligen på en gång för frenne
Riksdagar, och hvar och en af dem har således tillfälle att
Den II Augusti.
747
linder ferierna sälta sig in i de ämnen, rörande hvilka de
hafva för afsigt alt göra framställningar till representationen.
Jag anhåller om bifall.
Herr Ekholm: En bland de största olägenheter, hvar¬
under representationen länge suckat, har varit motionstidens
obehöfliga längd och det derifrån härrörande oändliga flödet
af motioner. Det är också bekant att de liesta motioner
blifva utarbetade, sedan Riksdagen börjat. De, som äro af
mera framstående vigt och afse mera genomgripande refor¬
mer, har man god tid att begrunda, innan Riksdagen öppnas,
och de hafva vanligen också dessförinnan tillkommit. Den
långa motionstiden har, å andra sidan, framhaft i dagen mo¬
tioner, hvilkas syftning man knappt kan' begripa, och ännu
mindre de förslag till förändringar, som man vill åstadkom¬
ma. Om deremot, såsom Herr Hierta antydt, det lemnades
tillfälle åt de ledamöter af representationen, som det önska¬
de, att samråda om de ämnen, i hvilka framställningar må
göras, skulle det kunna blifva ett helt annat sätt att tillver¬
ka motioner, än vid den för närvarande vid hvarje Riksdags
början i stor scala upprättade motionsfabrik. Detta är det
enda sättet att få motionerna att aftaga, hvarföre jag också
lemnar förslaget i denna del mitt bifall.
Herr Rinman, F.: Med anledning af Herr Hiertas sed-
naste yttrande, vill jag upplysa, att, enligt Utskottets förslag,
valen till Riksdagsmän böra ske i September månad. Det
är således ganska rundlig tid lör de valde representanterna
att utarbeta sina motioner, och i alli fall är det blott till
den första Riksdagen, som tiden möjligen kunde vara mera
knapp; till de andra hafva de deremot så mycket längre tid
att bringa motionerna i ordning. Jag anhåller om proposi¬
tion å bifall.
Discussionen var fulländad, och § 86 lemnades utan
anmärkning.
§§ 62, 63, 64, 68, 66, 67, 611, 76 och 78.
Lemnades utan anmärkning.
§ 8°.
Herr Ekholm: Denna paragraf torde böra undergå
jemkning i enlighet med förut faltadt beslut, hvarföre jag
anhåller att densamma, för sådant ändamål, till Ulskoltet
återremitteras.
Herr Rinman. F: Den nu föreslagna förändringen al
80:de §:n står, efter mitt förmenande, icke i ovillkorligt
sammanhang med det af Utskottet framställda förslag. Jag
748
Ven il Augusti.
anser således, alt §:n må oförändrad bifallas, och anhåller
om proposition derå.
Herr Hierta: Då Ståndet tillerkännt Kongl. Majit rät¬
tighet alt upplösa Riksdagar, och då denna rätt i visst fall
äfven skulle kunna ega sin befogenhet i afseende pä Lagtima
Riksmöten, torde denna paragraf böra ställas i öfverensstäm¬
melse med detta beslut.
Herr Rinman, F.; Med anledning af Herr Hiertas här
uttryckta mening, får jag nämna, att jag icke tror det haf¬
va varit Ståndets mening att Konungen må ega att upplösa
Riksdagarne, innan de fyra månader förflutit, som för deras
sammanvaro äro i lagen bestämda, utan först sedan denna
tid är förbi. Det yrkande, som Herr Hierta byggt på detta
antagande, torde således böra anses förfallet.
Herr Werrn: Jag instämmer med Herr Rinman. Mitt
till 11 § fogade amendement afsåg, att de valde Riksdagsmännen
skulle vara utsedde för 5:ne år, så vida Konungen icke nya
val förordnar, men detta förslag åsyftade alldeles icke att
åstadkomma någon ändring i representationens constitu-
tionella rätt att vara samlad under en tid af 4 månader.
Jag yrkar, att § 80 lemnäs utan anmärkning.
Herr Hierta: Då jag nu finner meningen med detta
förslag vara sådan, som Herr Werrn angifvit den, afstår jag
från yrkande om proposition å min framställning.
Herr Lindeström: Jag anhåller om bifall till den nu
föredragna 80:de §:n.
Ofverläggningen var slutad, och § 80 lemnades utan
anmärkning,
§
Lemnades utan anmärknins.
§ 82.
Körslaget, att denna § må utgå.
Antogs att hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa
Riksdag.
§ 3-
Föredrogs å nyo Utdrag af Höglofliga Ridderskapets och
Adelns Protocoll den 1 uti innevarande månad, hvilket in¬
nehöll ej mindre nämnda Riks-Stånds beslut, i anledning af
Sammansatta Bevillnings-, Lag- saint Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets Betänkande, M 11, öfver väckta motio¬
ner om förändring i vissa delar af Kongl. Förordningen den
27 November 1837, angående villkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa dryc¬
lien 11 Augusd.
749
ker, än sifvén inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att in¬
stämma uti de af Hidderskapet och Adeln i ämnet fattade
beslut, som innehöllo afvikelser ifrån Utskottets förslag.
Det upplystes, alt, i fråga om 3:dje momentet af § (38)
36 uti författningsförslaget. i afseende hvarå Ridderska-
pet och Adeln uteslutit ordet: eller, hade Borgare-Ståndet
fattat enahanda beslut, hvadan inbjudningen i denna del icke
ansågs till någon åtgärd föranleda,
I öfrigt vid biel Borgare-Ståndet dess i de af Ridderska-
pet och Adeln anmärkta delar faltade beslut, och lade Rid¬
derskapets och Adelns omförmälda Protocolls-Utdrag till
handlingarne.
§ *■
Föredrogs å nyo och bordlädes andra gången Sam¬
mansatta Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Beona-
inie-Utskottets Betänkande, N:o 21.
§ 3
Ä nyo föredrogs Banco-Utskoltets Memorial, JYs 33, i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i fråga om
användande af upplupen odisponerad Banco-vinst.
Voterings-propositionerna godkändes.
§ 6.
Föredrogs Utdrag af Höglofliga Ridderskapets och Adelns
Protocoll den 8 uti innevarande månad, af hvilket inhemtades,
att Ridderskapet och Adeln antagit Lag-Utskottets Betänkan¬
de, M 41, i anledning af motioner om upphäfvande af by¬
sättning, endast med den förändring, att de uti inledningen lill
författningsförslaget förekommande orden: »under förutsättning
att förslaget till Concurslag vinner bifall», uteslötos, uti hvil¬
ket beslut de öfriga Riks-Stånden voro inbjudna att sig
förena.
Herr Björck: Borgare-Ståndet har beslutat återrerniss
af det Betänkande, sorn inbjudningen omfattar. Denna åter-
remiss afsåg, som jag tror, bland annat, en sådan ändring i
rubriken, som Ridderskapet och Adeln beslutat, och lill hvars
antagande detsamma inbjudit Borgare-Ståndet. Det torde
emellertid vara lämpligast att pröfva nödvändigheten af denna
förändring gemensamt med öfriga förändringar, som af Stån¬
det blifvit satta i fråga, hvarföre jag hemställer, att den nu
föredragna inbjudningen måtte hvila, till dess svar på åter-
remissen från Lag-Utskottet inkommit.
Något vidare anfördes ej, och beslöts, att Ridderskapets
7S0
nen 18 Augusti.
och Adelns lin föredragna inbjudning skulle hvila på bordel,
lill dess nytt UllStande i äiunet från Las-Utskottet inkommit,
§ 7.
Bordlädes nedannämnda Utskotts Utlåtanden och Betän¬
kande!), nemligen: Stats-Utskottets: N.ris 148—181 och 153—
186; Sammansalta Bevillnings-, F-,ag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottets: JVs -14; samt Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs-och Economie-Utskottets: Nrris
28 — 27.
Kubrikerna förekomma i Protocoll vid ärendenas pröf¬
ning.
§ 8.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser: Nrris 107—11.3.
Plenum slutades klockan */•> 3 p- ln-
In fidem
E. Gr. Runeberg.
Den 15 Augusti.
1’lenum, ki. 12 på dagen.
§ *•
Justerades: l;o Protocolls-Utdrag öfver al Ståndet den
11 innevarande månad fattade beslut, och. 2:o återstående
ilelen af Protocollet för den 11 sisth Julii, jemte de delar af
Protocollen för den 1 och 8 i denna månad, hvilka innefatta
återremisser.
§ 2.
1’å hemställan af Flerr Talmannen, beslöt Ståndet att
nästa Lördag den 18 dennes företaga val af F.edamöter och
Suppleanter i förstärkt Banco-Utskott.
§ 3.
Föredrogs å nyo Sammansatta Stats-, Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets Utlåtande, JV? 21.
i anledning af ej mindre återremiss i vissa delar, än äfven
Den IS Augusti.
731
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i andra delar af Utskottets
Relänkande, J\s 7, innefattande yttrande så val öfver Kongl.
Majds Nådiga Proposition om förnyad författning, rörande
utskrifningssätlet och inrättningen af Allmänna Bevärings¬
manskapet sorn ock öfver enskilda motioner i samma ämne.
Härvid förekommo:
Yttrandet, sidan 1, angående de §§ af förlattningsför-
slaget, hvilka af tre Riks-Stånd äro gillade.
Uades, med godkännande, till handlingarne.
Hemställan, i afseende A 4 §.
Herr Björck: Af den redogörelse, som Utskottet till en
början lemnat i afseende 3 de respectiva Riks-Ståndens be¬
slut i Iräga om en förnyad författning rörande ulskrifnings-
sättet och inrättningen af Allmänna Beväringsmanskapet, fin¬
nér man, att de flesta §§:ne blifvit af tre Stånd godkände
och att man således har att vänta en lag i öfverensstäm¬
melse dermed. För min del. tror jag, att detta, lagförslag
kommer att erbjuda så många anledningar till klander, att
jag skulle önskat, det den af inig påyrkade fullständiga
granskning deraf ledt till ett annat resultat, än som varit
fallet. Jag tror, att liera af de hufvudsakliga bestämmelser,
som vunnit tre Stånds godkännande, vid tillämpningen skola
visa sådana olägenheter, att lagen om beväringsskyldighelen,
i stället för att omfattas med välvilja, skall emottagas med
obenägenhet och att beväringspligten kommer att kännas och
verkligen blifva eti vida tyngre börda, än den behöfver vara,
utan att förbättringen i institutionen likväl motsvarar ända¬
målet. Emellerlid är det nu icke tillfälle för den enskilde
representanten att söka göra sin mening gällande, utom i al¬
seende å de frågor, hvilka ännu stå öppna för Ståndets pröf¬
ning. och hvarom jag nu vill yttra mig.
Hvad då angår 4 §. hafva emot densamma åtskilliga
anmärkningar framställts, som Utskottet, i anledning; af åter-
reinissen, här till besvarande upptagit. Bland dem förekom¬
mer först frågan angående undantag från skyldigheten att
utgöra beväringspligten, iYJig synes nemligen oförmågan och
oljenligheten för krigstjenst icke böra så starkt begränsas,
sorn Utskottet gjort, hvadan orden »alldeles, otjenlige», borde
så förändras, att ordet »alldeles» utginge. Utskottet är af an¬
nan mening och tror, att missbruk lätteligen skulle kunna
ega rum, om ordet alldeles bortföll**. Emellertid är det icke
värdt att tvista om ifrågavarande ord, då tvä Stånd bifallit §
i denna del.
752
Den 15 Augusti.
Den andra invändningen mot §, sorn af mig framställ¬
des, afsåg att i lagen borde bestämmas några allmänna grun¬
der, som kunde lända till befrielse från beväringspligten för
dem, hvilka i Rikets tjenst äro anställde. Utskottets förslag
innehåller att undantag fingo ega ruin, då Kongl. Majit' med
afseende å Rikets sannskyldiga nytta och behof finner skä¬
ligt från beväringspligten fritaga. För min del, tror jag, att man
skulle kunna bestämma några allmänna grunder för ett sådant
åtgörande från Regeringens sida, likasom jag anser nödigt att
i 2:dra mom. några bestämmelser införas, i stället för det nu
föreslagna stadgandet, som lyder sålunda: »Skulle för öfrigt
några särskilda eller ömmande omständigheter sig förete i
afseende å den, sorn utskrifvas bör; eller skulle någon, hvars
beväringsskyldighet ännu fortfar, önska att blifva frän den¬
samma fri, för att kunna till främmande land utflytta, ege
Kongl. Majit, uppå derom gjord anmälan, tor hvarje fall be¬
slut meddela.» Jag tror knappt att något land finnes, der
icke en särskild lagstiftning i delta hänseende gifves eller der
för vissa ömmande fall frihet från beväringspligten icke i
lag är bestämd. Så t. ex. om en enka har en enda son,
af hvilken hennes uppehälle beror, bör detta vara en an¬
ledning till befrielse från skyldigheten att deltaga i bevärin¬
gen. Det låter sig således göra att meddela bestämda före¬
skrifter för frihet från beväringen, men jag medger att det
är vida beqvämare, om man, på sätt Utskottet gjort, skjuter
saken ifrån sig. De skäl. Utskottet anfört, äro förtjenta alt
ådraga sig en större uppmärksamhet. Det heter nemligen:
»Lika litet i det förra, som i det sednare hänseendet — ehu¬
ru de kunde hafva lika god rätt.» Det kan icke undgå att
fästa uppmärksamhet, att Utskottet gör anspråk, attén hvar,
som icke vill godkänna en princip af den beskaffenhet, som
den ifrågavarande, skall, ehuru han icke tager del i Utskot¬
tets arbete och således icke har mer än sin röst i Ståndet,
likväl vara pligtig att framlägga ett lagförslag, såvida han
vill att något afseende skall fästas på hans invändning. Det
må vara att en anmärkning icke är förtjent af afseende, men
pröfningen deraf får dock icke vara beroende af en persons
förmåga att derjemte uppgöra ett lagförslag eller icke. Frå¬
gan är emellertid den, om man skall öfverlemna åt Kongl.
Maj:t att i detta hänseende reglera eller om vissa bestärnda
grunder derför skola i lag finnas. Denna fråga undgår man
icke att besvara derigenom att man säger, det representan¬
ten, sorn framställt anmärkningen, varit oförmögen att upp¬
Den IS Augusti.
733
ställa några hesta mm el ser, sorn kunna tjena till efterrättelse
för alla möjliga fall. Detta är ett nog starkt hopp i bevis¬
ningen, för att finna plats i ett Utskotts-Betänkande. Det synes
i öfrigt såsom skulle Utskottet föredraga en profning utan
någon lag framför bestämda föreskrifter, och det vill vara
mig alldeles tydligt att Utskottet tänkt sig, det vi för närva¬
rande skulle stå under en så faderlig styrelse, att allt kunde
ät den öfverlemnas och att vi icke behöfde någon lag. Det
synes verkligen såsom ville Utskottet på detta sätt återföra
samhället till siri barndom och lemna allt åt Begeringens
godtycke. Jag tror dock icke, att vi för närvarande befinna
oss på den ståndpunkt, att sådana grunder för en författ¬
ning kunna antagas, och jag föreställer mig, att Utskottets så
beskaffade mening inom delta Stånd icke skall vinna många
anhängare. I sjelfva saken anser jag icke annat vara att tillgöra,
än att helt enkelt utesluta alla från befrielse att deltaga i
beväringen, hvilka icke kunna bestämdt uppgifva några om¬
ständigheter, som göra dem dertill oförmögne, och emeller¬
tid afvakta den tiden, da Regeringen finner sig föranlåten att
framlägga ett förslag om befrielse i vissa fall från bevärings-
pligten. Jag hemställer derföre, att 4 § måtte så till vida
ändras, att den frikaliar endast de uppräknade personerna
samt således slutar med orden: »vid hvarje bruk», och att,
hvad § i Usta mom. för öfrigt innehåller eller om rättighet
för Kongl. Majit att frän beväringspligten fritaga vissa per¬
soner. måtte helt och hållet utgå. Likaså anser jag, att den
i 2:dra mom. åt Kongl. Maj:t i detta hänseende lemnade rätt
— hvarmed förstås nåd, ehuru Utskottet icke velat godkän¬
na detta uttryck, — bör försvinna; men då 2:dra mom. der¬
jemte innehåller något om frihet för dem, som vilja från
Riket utflytta, och jag jemväl derom framställt anmärkning,
anhåller jag få lästa uppmärksamhet derpå, att Utskottet icke
gifvit något skäl för sitt stadgande, utan endast åberopat den
omständigheten att detsamma af två Stånd blifvit godkändt.
Jag tror, att, om man vill vara så sträng i att lägga hin¬
der för personers utflyttning, dä må ett stadgande i denna
syftning lemnäs, hvilket är alldeles bestämdt, men icke, så¬
som här förekommer, låta Kongl. Maj:t ega att i hyarje sär¬
skildt fall derom meddela beslut. Det bör vara en ovill¬
korlig rättighet för hvar och en, som fullgör lagens före¬
skrifter, att fä till främmande land utflytta.
Borg -Stind Pro t nid Rikti. 1859-1860 V. 48
734
Oen 13 Augusti.
Det är visserligen sannt. att, då man, pä sätt jag före¬
slagit, borttager för Kongl. Maj:t rättigheten att frikalla frän
fullgörande af beväringspligten, dä ömmande omständigheter
sig förete, man möjligtvis kan anses begå någon orättvisa
eller åtminstone vara för sträng i sina fordringar, men då
lagen måste vara allmän och, i fråga om allmänna skyldig¬
heter, det icke bör bero på Kongl. Maj:ts nåd att frikalla
den ene från en skyldighet, som ålägges den andre, får man
dock nöja sig med en lag, så uppställd, som jag föreslagit, och
sedermera hoppas att från Kongl. Maj:t (å emottaga en Pro¬
position, som bestämmer'de fall, i hvilka afseende å vissa
omständigheter får göras. Då jag har mig bekant, att i an¬
dra länder lagar derom förefinnas, torde det icke vara svårt
för Kongl. Maj:t att derom inhemta underrättelse och seder¬
mera göra en tillämpning deraf på våra fiirhållanden.
Herr Lallerstedt').
Herr Björck: Det är omöjligt att mina yttranden, då
denna fråga förra gången utgjorde föremål för Ståndets be¬
handling, skulle kunna tydas derhän, såsom ansåge jag att
beväringsskyldigheten nu nått sin höjd. Sådant var icke för¬
hållandet. Tvärtom var jag ense med Herr Lallerstedt derom,
att beväringen är långt ifrån hvad den kan och bör blifva
samt att åtgärder böra vidtagas för densammas utveckling,
men, i fråga om sättet för en sådan utveckling, har jag icke
kunnat öfverensstämma hvarken med Herr Lallerstedt eller
med Utskottet. Man har trott sig hafva utgått från en rik¬
tig grund, då man afsett att åt manskapet bereda större öf¬
ning, och för detta ändamål föreskrifvit att detsamma skall
exercera två år. Äfven jag anser, att man ingått pä den
rätta vägen, men tror det vara alldeles för bittida att, se¬
dan man sålunda börjat att grundlägga hvad, som bör sökas,
eller krigsöfningar för Arméen, man nu alskär sjelfva den
utgångspunkt, hvarpå det nya systemet hvilar, nemligen att
alla dertill tjenlige skola undergå vapenöfning. Jag tror det
vara klokare och riktigare att först låta denna åsigt blifva
allmän, så att folket till en början underkastar sig en längre
öfningstid, hvarefter man småningom kan öka sina lordrin¬
gar. Nu har i Utskottets förslag icke bibehållits något an¬
nat, än den dubbla exercisen, men man har både inskränkt
*) Herr Lallerstedts vid tryckningen ej aflemnade anförande trye-
kes i slutet af detta band.
Den 15 Augusti.
755
antalet af dem, som skola undergå öfning, och derjemte ve¬
lat bilda särskilda corpser. Om del framdeles skulle kom¬
ma derhän, att det hehöfdes en sådan utväxt på sidan om
beväringen, tror jag, att man bort låta tiden verka och icke
gå alltför skyndsamt tillväga med stiftande af en lag, som
icke har sin rot i fordna fiirhållanden; och jag föreställer
mig, att missnöjet hos dem, hvilka komma att känna sig af
lagen tryckte, skall blifva fullt så starkt, som om bevärings-
väsendet vore här i landet alldeles okändt. Jag befarar att
olägenheter skola komma att visa sig, så snart denna för¬
fattning skall träda i verket, men det är dock förgäfves att
numera derpå spilla några ord.
Herr Lallerstedt har ansett nödigt att Kongl. Maj:t skulle
ega att pröfva, huruvida i allmän tjenst anställde personer
böra erhålla befrielse frän beväringsskyldigheten. Jag un¬
drar, om Herr Lallerstedt afser att Kongl. Majit skall an¬
ställa pröfning för hvarje särskild person i Statens tjenst,
huruvida denne skall vara underkastad beväringsskyldighet
eller icke. Jag kan icke föreställa mig något sådant, utan
tror, att Kongl. Majit, efter pröfning af corpsernas förhål¬
landen till Staten, skall utgifva några allmänna, bestämda
föreskrifter, hvilka i detta hänseende komma att lända till
efterrättelse. Då blir frågan deri, om icke Regeringen redan
nu hade bort ingå i pröfning af dessa förhållanden och fram¬
lagt ett förslag i detta hänseende för Rikets Ständer, samt
huruvida det icke är deras pligt att förbehålla sig en sådan
pröfning. Det är denna constitutionela rätt, sorn jag trott
att Rikets Ständer icke böra lemna ifrån sig, och det är
emot ett motsatt förfarande, sorn jag protesterar. Jag kan
således icke finna, att det är någon nödvändighet att denna
rätt skall förbehållas åt Kongl. Majit, enär jag är viss derom,
att Kongl. Majit icke ämnar för hvarje särskild tjenst ingå
i en dylik pröfning, utan alt Kongl. Majit kommer att der¬
för bestämma vissa grunder, och det är af denna anledning,
som jag önskar att ett förslag i detta hänseende hade blif¬
vit framlagdt. Då detta icke sker, yrkar jag att Rikets
Ständer nu måtte förklara, det icke något undantag får ega
rum, utan att 1 § skall ega sin fulla tillämpning.
Hvad beträffar dem, som vilja utflytta ur landet, har
Herr Lallerstedt, lika med mig, utgått Irån den grundsats,
att en sådan rättighet icke får vägras, meri, för min del,
anser jag att Kongl. Majit icke må kunna bevilja någon en
sådan frihet med mindre, än att denne i fredstid underka-
7 .•><;
Uen lä Augusti.
star sig den föreskrift™ afgiften och i krigstid ställer arnian
person i sitt ställe. Då jag upptog samma förslag, som Ut¬
skottet framlagt, skiljde jag mig endast deri, att mitt för¬
slag innebär en ovillkorlig rättighet till utflyttning. Nu sä¬
ger Herr Lallerstedt att personer kunna föregifva, det de
flytta ur landet, för att undgå beväringsskyldigheten, och
elter uppnådda 25 års ålder hit återvända, men jag tror
icke att sådana speciela läll böra afses i ett lagförslag, och
det så mycket mindre, som fäderneslandet aldrig kommer
att neka att i sitt sköte återupptaga den, hvilken förgäfves
i utlandet sokt sin trefnad. På dessa skäl, fullföljer jag
milt förut framställda yrkande.
Herr Lallerstedt*).
Herr Hierta: Jag har, då denna fråga förra gången
förevar, yttrat mig ganska utförligt derom, och anser, fort¬
farande, att den ifrågavarande lagen, sådan som den nu
kommer alt beslutas, skall blifva ganska betungande för
landet, utan att i någon väsendtlig mån åstadkomma ett
resultat,, som motsvarar den ökade börda, hvilken deraf blif-
ver följden. Då detta yttrande endast är ett upprepande af
min förut uttalade åsigt, men densamma utan tvifvel har
många motståndare inom Ståndet, så anhåller jag alt blott
få hänvisa till de fullständiga skäl, hvilka jag då tog mig
friheten anföra. Sedan Utskoltets förslag i de flesta läll,
genom tre Stånds beslut, blifvit godkändt, så torde det icke
vara mycket vunnet med att uppehålla sig vid de fall, der
Stånden stannat i olika beslut. Jag skall ock, i anledning
deraf, inskränka mig till endast en §, som längre fram före¬
kommer; men jag har icke kunnat undgå att, i följd af
hvad Herr Lallerstedt yttrade, nedlägga min reservation.
Ehuru det är helt naturligt att beväringen, då den inkallas
till andra årets exercis?, skall visa skicklighet i handgrepp
och maneuvrer, tror jag likväl icke, att man deraf kan hämta
så lysande förhoppningar, sorn den siste värde talaren gjort;
ty det är icke allt bestäldt med det, om beväringsynglingar-
ne på det sättet vunnit någon mera öfning. Det finnes också
andra intyg al erfarenheten, som säga, att detsamma, som bevä-
ringsynglingarne lära sig fullkomligare under det andra årets
exercise, det hinna de mycket väl att lära sig, om ett verk¬
ligt fälttåg kommer i fråga, emellan dess öppnande, det vill
*) Herr Lallersledts vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes i slutet af detta band.
Den IS Augusti.
757
saga sammandragningstiden, och intill dess en samman¬
drabbning med fienden komme i fråga. Det bör väl obser¬
veras att jag härigenom icke vill balva sagt, att en recrut
under en så kort tid kan blifva lika god soldat, som en
krigsvan trupp; men väl gäller det om den öfning, som er-
hålles genom de två-åriga, i stället för ett-åriga mötena.
Det kan synas så, som strede man här om ord, men det
finnes på vissa håll ett särskildt stort interesse att framhålla
den omätliga fördelen af två-årig exercise, äfvensom att
indraga landets söner inom Arméens reglementariska och
disciplinaira förhållanden, alt sådant lätt. kan alstra en tro
på att dessa två-åriga möten äro alldeles nödvändiga för
försvaret; och det kan derföre vara fullt skäl att inom detta
Stånd förklara, det man icke obetingadt delar en sådan
åsigt. Jag har dessutom förra gången, då detta ämne före¬
var, tillräckligt utförligt sökt ådagalägga, hvad framtiden också
torde utvisa, att, såvida vi vilja hafva ett fullständigt försvar
för vårt land, helt andra anordningar, än de genom den nu
förevarande lagen ifrågasatta, måste vidtagas, och har nu
blott att upprepa detta.
Discussionen ansågs slutad, och, sedan Herr Talmannen
framställt särskilda propositioner, dels på bifall till Utskot¬
tets hemställan, dels på Herr Björcks och dels på Herr
Lallerstedts förslag, men dessa propositioner med blandade
Ja och Nej besvarats, samt votering äskats, blef, för be¬
stämmande af contraproposition i hufvudvoteringen, uppsatt,
justerad och anslagen följande voteringsproposition:
»Den, som önskar till contraproposition Herr Björcks
förslag, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, antages Herr Lallerstedts förslag till contra-
proposition».
Vid i vanlig ordning anställd votering, befunnos vote-
rings-sedlarne, al hvilka en, förseglad, blifvit allagd, innehålla
23 Ja emot 18 Nej; hvadan contrapropositionen skulle
ställas å Herr Björcks förslag.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs denna vote¬
ringsproposition :
»Den, som bifaller l:de § af för fa ttningslorslaget, enligt
Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eeonomie-Utskot-
tets Betänkande, AI 7, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
758
Den 15 Augusti.
Vinner Nej, antages denna §:s lydelse, enligt Herr
Björcks förslag».
Votering anställdes i vanlig ordning efter upprop; och
sedan en sedel blifvit, förseglad, aflagd, befunnos de öfriga,
vid öppnandet, innehålla 82 Ja emot 20 Nej, i följd hvaraf
Ståndet godkännt Utskottets hemställan.
Hemställan, angående 6 §.
Herr Lallerstedt*).
Herr Björck: Så vidt jag erinrar mig från den discus-
sion, som föreföll då frågan förra gången här behandlades,
så ansåg man då klart och gifvet att de ifrågavarande före¬
skrifterna alldeles icke funnos i Bevillnings-Stadgan. Sedan
Bevillnings-Utskoltels Betänkande, angående allmänna bevill-
ningen, blifvit återremitteradt, är det möjligt att Utskottet,
vid omarbetning, insatt de ifrågavarande föreskrifterna, meri
i det förra förslaget förekommo de icke i Bevillnings-Stad¬
gan, utan i ett särskildt fiirslag, angående mantalsskrifnin¬
gen. Såvida det sammansatta Utskottet icke utredt att
denna grund för Borgare-Ståndets beslut är felaktig, och
såvida Bevillnings-Utskottet icke ändrat sitt förslag, tror
jag. att Borgare-Ståndet haft full befogenhet till sin anmärk¬
ning och att Ståndets beslut i denna del grundar sig på
lactiska förhållanden. Under sådana omständigheter, anser
jag, att man icke bör frångå sitt beslut, och jag yrkar så¬
ledes att Ståndet måtte vidblifva detsamma.
Vidare förekom icke, och 6:te § bifölls.
Hemställan, angående § 7, morn. 1.
Herr Björck: .fa, här har Utskottet verkligen gjort sig
litet lustigt, men då det är Utskottet sjelft, som uppträder
lustigt, torde ingen annan deraf träffas. Det ligger i sakens
natur, att med »manskap» icke kari förstås annat, än de
ynglingar, hvilka äro i beväringsåldern, i synnerhet som 7:de
§ kommer elter den Irsta, hvilken talar om dem, som lyda
linder beväringslagen. Således tror jag. att den tillrättavis¬
ning, som Ståndet af Utskottet här erhållit, är alldeles otill¬
ständig, likasom att den i Utlåtandet uttryckta anda af bit¬
terhet derföre, alt man vågat göra några anmärkningar emot
Utskottets förslag, ingalunda är på siri plats. Mig synes
att Utskottet, om det velat visa tillbörlig aktning mot Stån
det, kunnat helt enkelt lemna utan afseende de framställda
') Herr Lallerstedts vid tryckningen ej aflemnado anförande tryc-
kes i slutet af detta band.
Den 15 Augusti.
759
anmärkningar, hvilka icke funnits förtjenta af någon upp¬
märksamhet. Jag tror att Ståndet i denna, likasom i den
nyss föregående frågan fattat ett riktigt beslut, och det torde
derföre vara skäl att tillse, huruvida Ståndet, på sätt Ut¬
skottet hemställt, bör frångå detsamma. Den hos Ståndet
gjorda anmärkning har utgått derifrån, att man talat om
skillnad emellan det till Arméens och Flottans bevärings-
områden hörande manskap, innan man i någon föregående
§ sagt att en sådan fördelning skall ega rum. Mig före¬
faller detta olämpligt, då först i en sednare § talas om
fördelning af manskapet emellan Arméen och Flottan. An¬
ledningen till anmärkningen var således att man infört i
7:de § tillämpningen af ett stadgande i en sednare §, och
Ståndet fann denna anmärkning så riktig, att densamma
blef Ståndets beslut, hvilket jag ock yrkar att man nu
måtte vidblifva.
Herr Lallerstedt *).
Öfverläggningen var slutad, och Utskottets hemställan
bifölls.
Mom. 2.
Godkändes.
Yttrandet, angående § 11, mom. 1.
Herr Hierta: Det hufvudsakliga skalet, som Utskottet
anfört, för att förmå Borgare-Ståndet att frångå sitt beslut,
är att Utskottet finner det vara mindre lämpligt »att till
legokarl skulle få användas en person från Irämmande Län,
i fråga om hvilken Kongl. Maj:ts vederbörande Befallnings¬
hafvande, inför hvilken mönstringen förrättas, icke kunde
ega hvarken tillgång till närmare upplysningar om hans
frejd, eller säkerhet, det icke karlen tagit lega för annan
inom annat Län, om hvilket allt kunde ifrågakomma skrift-
vexlingar. de der alltid vållade tidsutdrägt och ofta oreda».
Härvid är att märka, att detta skal anförts redan i Utskot¬
tets förra Betänkande och har varit underkastad! ompröfning,
innan Ståndet fattade sitt beslut. Utskottet har emellertid
tillrått Ståndet att frångå delta beslut, hvilket jag deremot
anhåller att Ståndet täcktes vidblifva, synnerligast som de
sednare, af Utskottet framhållna, skäl förefalla mig lika be¬
tydelselösa, som det förra. Det heter nemligen: »hvadan
och enär det icke eller synes genom Borgare-Ståndets be¬
*) Herr Lallerstedts vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes i slutet af detta band.
760
Den 15 Augusti
slut kunna åt särdeles många beredas den lättnad, sein med
beslutet torde hafva varit åsyftad». Afven detta skäl synes
mig sväfvande, ty, om det ligger rättvisa i Ståndets beslut,
är det alldeles likgiltigt, om en eller hundra eller tusen deraf
kunna draga nytta. Det sista skälet, som Utskottet anfört,
är, att ifrågavarande stadgande blifvit hemtadt från 1812
års författning och hittills utan olägenhet varit tillämpadt.
Härvid torde man möjligen kunna framställa den frågan,
huruvida Utskottet vet så säkert, att stadgandet icke föran-
ledt någon olägenhet. Jag tror, att, då denna fråga förra
gången så grundligt afhandlades, ligger deri ett stort skäl
för Ståndet att vidblifva sitt beslut.
Vidare förekom icke, och, med vidblifvande af Ståndets
förut fattade beslut, lades den gjorda hemställan till hand¬
linga rne.
Yttrandet, angående § 11, mom. 2.
Lades till handlingarne.
Yttrandet, angående § 16.
Lades till handlingarne.
Yttrandet, angående § 32.
Herr Hierta: Jag erinrar mig icke fullkomligt, men vill
minnas, att 32 §, såsom den af Utskottet föreslogs i förra
Betänkandet, afviker något i ordalagen från den här citerade
motsvarande § i hittills gällande Förordning. Denna § lyder
sålunda: »Skulle några af de utskrifne hafva undergått van¬
hederliga straff eller vara för vanlrejd och liderlighet kände,
må etc.». Berörda § tyckes icke kunna vara underkastad
någon misstydning, men detta förefaller mig vara händelsen
med den af Utskottet föreslagna §, såvida egenskapen af »li¬
derlighet» kommer att utgöra en särskild cathegorie, på grund
hvaraf personer kunna uteslutas ur ledet. Man vet nemligen,
att det finnes många slag af liderlighet, och vi hörde vid
förra Riksdagen en sinnrik ledamot af Preste-Ståndet yttra,
att »vår tid utmärker sig för en last, nemligen industriel
liderlighet». Man vet ock att det till och med kan gifvas en
eslhetisk liderlighet, och det är icke utan att det ligger någon
sanning i den citerade talarens yttrande, ty, såsom man såg
vid den påföljande crisen, funnos verkligen personer, hvilka
i hög grad hade gjort sig skyldige till industriel liderlighet.
Jag hemställer, om det må vara lämpligt att personer, kände
för ett sådant slag af liderlighet, skulle undanskjutas från be-
väringslederna. Detta lärer väl icke kunna blifva fallet, och
ikaså finnas (lera slags liderlighet, t. ex. passion för spel.
Den lä Augusti
761
sora dock icke gör en person otjenlig att stå i ledet. Jag
tror att Borgare-Ståndet framlagt goda skål för sitt beslut,
och tycker att Utskottet varit allt för ömtåligt, då det icke
kunnat göra den af Ståndet ifrågasatta ändringen. På dessa
skäl, hemställer jag, att Ståndet måtte vidblifva sitt fattade
beslut.
Herr Björck: Herr Hierta har begått ett misstag, ty
Ståndet har icke fattat något beslut, utan återremitterat denna
§, för att erhålla ett lämpligare uttryck, än det, som före-
fanns, eller rättare, för att belt och hållet få bort det stad¬
gandet, hvarigenom en person kunde stämplas för en last, i
och för hvilken han icke vore sakfälld. Jag kan icke eller
gå in på att det skulle tillkomma krigsbefälet att stämpla en
person med vanfrejd, ty detta tillhör lagen, och ingen annan.
Jag önskar således, för min del, att Ståndet måtte utesluta
orden: »eller för liderlighet kända». Det må vara att den
gamla lagen kunde försvaras, ty der heter det: »vanfrejd och
liderlighet». Således kunde en heväringsyngling icke endast
för liderlighet uteslutas från ledet, men, sedan man skiljt dessa
ord från hvarandra, skall detta kunna blifva fallet.
Discussionen förklarades slutad, och § 52 antogs, enligt
dess lydelse i Betänkandet, M 7, med uteslutande af orden:
»eller för liderlighet kände».
Yttrandet, angående § 33.
Herr Björck: Utskottet har här försökt att vederlägga
de inom Ståndet mot denna § framställda anmärkningar, och
dervid gått tillväga på det af mig förut anmärkta sätt att
söka bevisa olämpligheten af anmärkningarne. Det heter nem¬
ligen i Utskottets framställning sålunda: »Men' den åsigten,
att en förbrytare icke rättvisligen skulle kunna bestraffas
efter sitt samhälles antagna lagar, så framt dessa icke blifvit
för honom särskildt uppläste, är för criminal-lagstiftningen ny
och torde här desto mindre behöfva af Utskottet gendrif-
vas, som väl ingen lärer ifrågasätta att icke den nu före¬
slagna författningen, angående den allmänna beväringen, skall,
sedan den en gång bifvit i öflig ordning promulgerad, gälla
till efterrättelse för de beväringsskyldig, äfven innan de
blifvit inmönstrade.» Ja, det är klart att denna författning
skall gälla för dem, innan de blifva inmönstrade, emedan det
är just denna författning, som ålägger dem inmönstringen,
och således böra de beväringsskyldige taga kännedom om
samma författning, men om densamma bör så skrifvas, att
de derjemte böra inlåta sig på en undersökning af helt andra
762
ben IS Augusd.
lagar, hvilkas innehåll är för dem okändt, detta är just frå¬
gan, hvilken Utskottet icke bordt underlåta att besvara, och
den kan icke anses vara utredd genom hvad Utskottet anfört.
Det må nu vara huru som helst med redactionen af den cri-
ticerade §, så tror jag att deruti icke bör stadgas annat
straff, än civil påföljd. Det är nu icke värdt att söka vid¬
lyftigt deducera denna åsigt, utan jag hemställer blott att
stadgandet om ansvar måtte utgå och § i stället erhålla föl¬
jande lydelse: »Beväringsskyldig etc. — skall uti krigstid i
sitt ställe och på sin bekostnad sätta duglig karl, men i freds¬
tid skall af honom erläggas ett belopp, svarande emot årets
vapenöfnings-frihels-afgift.» Jag vill icke påstå att denna re-
daction är så alldeles bra, då densamma på stående fot blif¬
vit uppgjord, men den uttrycker dock meningen.
Vidare förekom icke, och Ståndet antog en sådan lydelse
af § 33: »Beväringsskyldig eller legokarl, som, i afsigt att
undandraga sig beväringspligten, rymmer eller afstympar sig
någon lern, skall uti krigstid i sitt ställe och på sin bekost¬
nad sätta duglig karl; men i fredstid skall af honom erläggas
ett belopp, svarande emot årlig vapenöfnings-frihets-afgift.
Förslaget, angående § 34.
Godkändes.
Förslaget, angående § 55.
Godkändes.
Förslaget, angående § 37.
Herr Björck: Så vidt jag kunde uppfatta de anmärknin¬
gar, som inom Borgare-Ståndet framställdes, syntes det mig
såsom den anmärkning, hvilken äfven jag biträdde, eller att
Rikets Stander borde få sin pröfningsrätt sig förbehållen, var
den vasendtligaste, från constitutionel synpunkt betraktad.
Denna anmärkning är ock den svåraste att frångå. Det oak¬
tadt, har Utskottet ansett anmärkningen så obetydlig, att den
icke förtjent något afseende, och detta öfverenstämmer med
Utskottets åsigt att några lagbestämmelser för beväringen
icke erfordras, utan att allt bör öfverlemnas åt Kongl. Majit.
Jag kan ändock icke ändra min uppfattning af frågan, utan
måste, fortfarande, yrka på att Ståndet icke måtte medgifva
åt Regeringen någon fri dispositionsrätt af beväringsfonden.
På dessa skäl, hemställer jag, att ur § måtte uteslutas föl¬
jande: »efter Kongl. Maj:ts disposition och emot vanlig redo¬
visning.»
Något vidare anfördes icke, och § 37 godkändes, med
Den 15 Augusti
765
uteslutande af orden: »elter Kongl. Maj:ts disposition och emot
vanlig redovisning.»
Förslaget, angående § 40.
Godkändes.
Tillstyrkan, pag. It.
Herr Björck: Såvidt alla beväringseliter, hvilka icke
befordras till Under-Officerare, icke skulle hafva annan tjenst¬
göring, än det öfriga beväringsmanskapet, är det visserligen
riktigt att kostnaden för deras beklädnad utgår af ifrågava¬
rande anslag, men om beväringseliterna komma att bilda en
särskild trupp, så är det väl lämpligt att, då en särskild
fond för beväringens utveckling i detta hänseende blifvit bil¬
dad, också kostnaden derför bestrides af samma fond. Jag
skulle således icke kunna afstå från denna anmärkning, om
icke Ståndet redan i afseende på 57 § fattat ett beslut, som
gör det mindre väsendtligt, om kostnaderna tagas från det
ena eller andra hållet; ty, enligt nämnda beslut, kommer det
att bero på Rikets Ständer, huru beväringsfonden skall an¬
vändas. Af dessa skäl, vill jag således icke motsätta mig
hvad Utskottet här föreslagit.
Vidare anfördes icke, och berörda tillstvrkan godkändes.
§ *•
Föredrogos ånyo och bordlädes, hvart efter annat, andra
gången Stats-Utskottets Memorialer, JY2 148 och 149.
§ 5-
F'öredrogos ånyo Stats-Utskottets Memorial och Utlå¬
tanden:
JVJ 150, med förslag till voterings-proposition, i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i fråga om anvisande
af låne-understöd åt Christinehamns stads- och Warnums
landsförsamlingar.
Voterings-propositionerna godkändes.
M 151, i anledning af väckta frågor om inlösen af
Riksgäldssedlar, hvilka icke blifvit inom den bestämda prae-
scrip tion stiden till invexling företedda.
Härvid förekommo:
Tillstyrkan, sidan 7.
Godkändes.
Och hemställan, å samma sida.
Herr Grape: Då Stats-Utskottet icke har ansett sig
böra taga någon befattning med den del af min motion, som
handlar om inlösen af 42 sedlar, lydande å daler koppar¬
mynt, anhåller jag, att denna del af motionen måtte remit-
76 -i
Deri IS Augusti
terås till Banco-Utskottet, eller att det måtte mig tillåtas att,
på grund af 56 §:n Riksdags-Ordningen, väcka ny motion i
ämnet.
Herr Björck: För min del, anser jag bäst att Herr
Grape i nästa Plenum väcker ny motion, såvida hans förslag
skall vinna afseende, och emellertid yrkar jag bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Herr Billström: Ifall Rikets Ständer skulle bifalla hvad
Utskottet här föreslagit, hade Herr Grape förlorat ali rätt
att vid denna Riksdag ytterligare bereda framgång åt sin
genom motionen uttryckta önskan. Enär Stats-Utskottet för¬
klarat sig obehörigt att upptaga ärendet till pröfning, sak¬
nade Utskottet jemväl all befogenhet att tillstyrka någon åt¬
gärd från Rikets Ständers sida, med afseende å motionen;
och jag yrkar derföre att Utlåtandet måtte läggas till hand-
lingarne.
Herr Gråå: För min del, tror jag, att Herr Grape är
oförhindrad att väcka ny motion, ty den redan väckta är
icke af Stats-Utskottet ogillad, utan har Utskottet endast,
enär de ifrågavarande sedlarne äro af Rikets Ständers Bank
utfärdade, ansett det icke tillkomma sig att med frågan om
deras inlösande taga befattning.
Herr Schenström: Då ledamot af Banco-Utskottet har
rättighet att der väcka motioner, så anser jag, att Herr Gra-
pes framställning inom Utskottet kan upptagas.
Herr Staaff: Jag kan omöjligen, lika med Herr Gråå,
finna, att någon rättighet för Herr Grape att väcka motion
i ämnet återstår, om denna Utskottets hemställan bifalles,
ty skulle jag få, med anledning af en utaf mig förut väckt
motions ogillande, anse mig berättigad få framkomma med
en ny motion i samma ämne, då kunde motioner oupphör¬
ligen väckas. Rättast anser jag] vara att Utskottets hem¬
ställan, utan vidare afseende, lägges till handlingarne och Herr
Grape lemnäs öppet att i nästa Plenum aflemna ny motion
i ämnet.
Herr Grape: På samma sätt synes det mig, att, om
Ståndet godkänner Utskottets hemställan, är min rätt afsku-
ren, då Stats-Utskottet ganska cathegoriskt här sagt, att mo¬
tionen i denna del icke föranleder till någon åtgärd; men
om Ståndet beslutar att lägga Utskottets hemställan till hand¬
lingarne och lemnar mig öppen rätt att i nästa Plenum väcka
särskild motion, så synes saken gestalta sig på annat sätt.
Herr Björck: Såvidt jag kan minnas, afsåg Herrera-
Den 15 Augusti.
705
pes motion, att sedlarne skulle inlösas af Statsverket. Nu
liar Utskottet sagt, att de ifrågavarande sedlarna å daler
kopparmynt icke äro för Statens räkning utgifna, och såle¬
des har Utskottet icke kunnat annat, än hemställa, att mo¬
tionen i denna del icke må hifallas. Men nu är det ju fråga
om att sedlarne skola inlösas af Rikets Ständers Bank, och
detta är ju en alldeles ny fråga, fullkomligt skiljd från den
föregående, och således kan jag icke finna, att något hinder
möter för tillämpning här af 56 § Riksdags-Ordningen. Jag
anhåller om bifall till Utskottets hemställan och anser att
Herr Grape är berättigad att sedermera väcka motion om
sedlarnes inlösande af Rikets Ständers Bank.
Herr Grape: Jag minnes icke om motionen innehöll
att sedlarne skulle af Statsverket inlösas; men i allt fall tror
jag rätta behandlingen här vara den att Utskottets hem¬
ställan icke bifalles, utan lägges till handlingarne.
Herr Staaff: Jag tillåter mig fästa uppmärksamhet på
hvad Herr Grape i motionen anfört och att han icke före¬
slagit huru sedlarna skulle inlösas, utan endast att inlösen
deraf måtte ega rum. Då Stats-Utskottet, vid det upplysta
förhållandet att sedlarne å daler kopparmynt voro af Rikets
Ständers Bank utfärdade, fann att motionen icke tillhörde
Utskottets behandling, hade det bort förklara sig vara hin-
dradt att ingå i pröfning af motionen. I sådant fall, anser
jag att man kunnat bifalla Utlåtandet i denna del, men, om
detta nu sker, tror jag att Grundlagen icke medgifver väc¬
kande af någon ny motion.
Herr Gråå: Den af Herr Staaff föreslagna åtgärd har
icke kunnat vidtagas af Stats-Utskottet. enär Utskottet icke
inom åtta dagar efter motionens emottagande återlemnat den¬
samma.
Discussionen ansågs slutad, och Utskottets hemställan
godkändes, med rättighet för Herr Grape att väcka särskild
motion om ifrågavarande sedlars inlösen af Rikets Ständers
Rank.
M 153, i anledning af väckt motion, angående klockare¬
lägenheternas i Skåne befrielse från erläggande af den s. k.
helgon-skylden.
Bifölls.
M 154, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående utbyte af f. d. Förare-bostället vid Södermanlands
Regemente V4-dels mantal Wreta emot Kronoskatte-hom-
766
Den 15 Augusti.
manen Kroberga Westergården, V2> och Östergården, Vedels
mantal, i Nyköpings Län.
Bifölls.
Och Jts 155, i anledning af väckt motion, angående upp¬
hörande af den dagsverks-skyldighet, som åligger de till Roma
Klosters Kungsgård hörande Nährs och Skenholmarne.
Bifölls.
§ 6.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången. l:o Sam¬
mansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Econo-
mie Utskottets Utlåtande, 14; och 2:o Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets Utlåtanden,
N:ris 25—27.
§ 7.
Bordlädes nedannämnda Utskotts Memorialer och Utlåtan¬
den: Constitutions-Utskottets, N:ris 57—59; Bevillnings-Ut¬
skottets, N:ris 34—56; och Allmänna Besvärs- och Econo¬
mie-Utskottets, N:ris 145—155.
§ «•
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutade kl. V2 3 e• m-
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 18 Augusti.
Plenum kl. 10 1. m.
1 enlighet med Ståndets förut fattade beslut att i dag
välja ledamöter i Förstärkt Banco-Utskott, och sedan Stån¬
det bestämt antalet af suppleanter till åtta, samt beslutat
Den 18 Augusti.
767
att desse sednare skulle särskildt utses, företogs nu val till
ordinarie ledamöter, hvarvid de flesta rösterna tillföllo ne-
danuppräknade ledamöter:
Herr
|
Gråå,
|
32
|
röster.
|
»
|
Kinman, F..
|
40
|
»
|
»
|
Lindeström,
|
23
|
»
|
»
|
Lovén,
|
23
|
»
|
»
|
Waern,
|
32
|
»
|
»
|
Henström,
|
23
|
»
|
))
|
Swartz,
|
23
|
»
|
»
|
Grape,
|
22
|
»
|
»
|
Dahm,
|
2S
|
»
|
»
|
Cramér,
|
24
|
»
|
|
Ekholm,
|
39
|
>)
|
»
|
Odmanson,
|
22
|
»
|
»
|
Gahn, G.,
|
39
|
»
|
»
|
Ericson,
|
25
|
»
|
»
|
Lamberg,
|
31
|
»
|
»
|
Wistelius,
|
59
|
))
|
»
|
Hammar,
|
25
|
»
|
»
|
Grenander,
|
58
|
))
|
»
|
Wahlström,
|
59
|
»
|
»
|
Kistner,
|
39
|
|
»
|
Widell,
|
59
|
))
|
Sedan utgången af det förrättade valet sålunda blifvit
af Herr Talmannen tillkännagifven, erhöll Herr Staaff ordet
och yttrade: *).
Herr Billström: Lika med Herr Staaff, tror äfven jag,
att, då han anmält sig för att framställa sin nu gjorda an¬
märkning, innan resultatet var kändt, och då denna anmärk¬
ning afsåg valsättet, han ock bort få yttra sig före valför¬
rättningens slut, likasom andra anmärkningar i afseende å
valsedlarne antecknas och företagas, innan valresultatet blifvit
tillkännagifvet och pröfvadt. Detta är för öfrigt första gån¬
gen inom representationen, man begått det tilltaget att trycka
och colportera tryckta vallistor, och jag hoppas, att det äfven
blir den sista. Åtminstone måtte väl icke Borgare-Ståndet
vidare vilja blottställa sig för en dylik chicane.
*) Herr Slaaffs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
i slutet af detta band.
708
Den 18 Augusti.
Jag delar älven Herr Staaffs mening, att de tryckta sed-
larne äro märkta, med hänseende till de öfriga valsedlarne,
som äro skrifna. Det är ganska lätt att skilja de förra från
de sednare. Man behöfver blott betrakta deras baksida för
att finna, att de äro tryckte; och då nu alla dessa sedlar
äro af samma innehåll, följer deraf uppenbarligen att de alla
måste anses vara märkta, med hänsyn till de öfriga. Jag
yrkar, att voteringen casseras.
Herr Wallenberg: Jag kan icke dela de föregående ta-
larnes åsigt, att tryckta valsedlar böra anses såsom märkta,
så mycket mindre, som Grundlagen icke derom innehåller
något bestämdt stadgande. För öfrigt voterar man ju för
närvarande med sedlar af olika pappersslag. Det klandrar
man ej, och dock är det lätt att med ett enkelt ögonkast
på sedlarne finna, om till den ena sedeln är begagnadt ett
mera mörkblått papper, än till den andra, eller icke. Skulle
man alltid vara lika noggrann och sträng, som man här visar
sig vara, borde man derföre aldrig gilla andra valsedlar, än
dem, som äro skrifna på samma slags papper, ty annars
kunna de lätt ifrån hvarandra serskiljas. Jag tror dock, att
klanderbegäret egentligen härleder sig derifrån, att allt, som
är nytt, anses betänkligt och vådligt.
Herr Slaajfs anmärkning förvånar mig så mycket mera,
som, efter hvad jag trott mig märka, Herr Staaff sjelf en
stund stod vid Herr Talmannens sida, för att controllera val¬
sedlarne, utan att någon invändning emot deras riktighet af
honom då framställdes.
Jag anser ingen olaglighet vara begången och yrkar god¬
kännande af det skedda valet.
Herr Ekholm: Jag åter kan, lör min del, icke finna
annat, än att det anmärkta valsätlet är stridande emot Grund¬
lagens föreskrifter. 55 § Riksdags-Ordningen bestämmer
att omröstningarne i sak alltid skola vprkställas med
tryckta och omärkta, enkla, slutna och hoprullade sedlar.
Deremot heter det i 71 §, som här eger sin tillämlighet,
att vid alla tillfällen, då personer komma under omröstning,
namnsedlarne, så framt de skola blifva gällande, böra vara
enkla, slutna, hoprullade och omärkta. Här förutsattes så¬
ledes tydligt att sedlarne i detta fall, för att vara gällande,
böra vara skrifna. — Hade det åter varit meningen att
äfven vid dessa val tryckta sedlar finge begagnas, skulle
väl vid någon föregående Riksdag inom Borgare-Ståndet ett
sådant förfaringssätt blifvit practiseradt. Detta har dock,
oen lii Augusti.
/
769
efter hvad jag vet, aldrig varit fallet; och om sådant varit
tillåtet förut, år jag öfvertygad att det äfven förut hade blifvit
begagnadt. Utan att begå någon indiscretion, tror jag mig
kunna yppa en hemlighet, som står i nära sammanhang med
denna fråga. Under den tid, jag tjenstgjorde i Hof-Canzlers-
Kxpeditionen, hände det. att jag vid en Riksdag nattetid fick
sitta uppe och skrifva valsedlar, som sedermera begagnades
i ett visst Riks-Stånd, hvarvid det besynnerliga fenomenet
inträffade, att dessa listor alltid blefvo de segrande, ffade
det ansetts grundlagsenlig! att trycka dessa sedlar, skulle
man väl otvifvelaktig! hafva anlitat denna tidsbesparande ut¬
väg, men enär en sådan expedient då icke befanns lämplig,
lärer den äfven nu af Ståndet böra fiirkastas. Jag förenar
mig derföre uti det af Herr Staaff framställda yrkande.
Herr Gråå: Den siste talaren har förmenat att endast
skrifna sedlar finge vid valförrättningar begagnas. Det finnes
dock intet stadgande i Grundlagen, som uttryckligen förbju¬
der att vid dessa tillfällen använda tryckta eller lithografie-
rade sedlar lika väl, som skrifna. 33 § Riksdags-Ordningen
löreskrifver, att vid omröstningar ja och nej sedlarne alltid
skola vara tryckta och omärkta. Tryckt är således en om¬
ständighet och omärkt en annan. Uti den §, som i föreva¬
rande fall eger tillämplighet, bestämmes väl icke, om namn-
sedlarne skola vara tryckta eller ej, men det är icke heller
förbjudet att de må vara tryckta; om då i öfrigt ingenting
förekommit, som deremot kan lägga något hinder, finnér jag,
för min del, att de sedlar, hvilka varit tryckta, äro antag¬
liga och att det skedda valet följaktligen bör godkännas.
Herr Waern: Jag instämmer med Herr Gråå. Föröf¬
rigt anser jag, att 33 § Riksdags-Ordningen är i denna fråga
den alldeles afgörande. Den bestämmer nemligen, att vid
omröstningar voteringssedlarne skola vara tryckta och omärkta,
enkla, slutna och hoprullade etc. Märkta sedlar och tryckta
äro således tvänne helt skiljda saker och jag kan, vid sådant
förhållande, icke finna, hvad det kan inverka på en omröst¬
ning, om de dervid begagnade sedlarne äro tryckta eller
lithografierade. Jag anhåller derföre att det nyss afslutade
valet måtte förklaras gällande.
Herr Ridderstad: Det är utom all fråga, att det här
klandrade valsättet är något ovanligt, och att det äfven-i
sina consequencer leder till åtskilliga besynnerligheter.
Vidkommande för öfrigt tvisten derom, huruvida de af
Bo’}.-Stånd. Prat. vid Ittkid. IS59- 1860. V. 49
770
Den 18 Augusti.
Herr Wallenberg utdelade voteringssedlarne böra anses för
märkta eller omärkta, kan jag, såsom sjelf boktryckare,
meddela, att tryck alltid bildar så kallade mattor på bak¬
sidan af papperet och att tryckta valsedlar således icke kunna
annat, än betraktas såsom märkta. Vill man borttaga dessa
så kallade mattor, måste man särskildt pressa dem, men
dessa valsedlar äro opressade. Jag förenar mig derföre med
dem, som yrka att de vid det nu förrättade valet begag¬
nade tryckta sedlar böra casseras och antingen ny votering
verkställas eller de tryckta valsedlarne afräkna» och den
redan verkställda voteringens utgång derefter bestämmas.
Herr Staaff').
Herr Dahm: Jag instämmer med dem, som yrka valets
godkännande. Jag kan nemligen, för min del, icke finna,
att valsedlarne äro mera märkta derföre, att de äro tryckta,
än om de skrifvas på olika papper. Och hvarföre ar det
väl egentligen, sorn Grundlagen stadgar, att dessa sedlar
skola vara omärkta? Jo, hufvudsakligen med afseende å
voteringar, då en sedel skall afläggas och förseglas. På
grund häraf och enär i allt fall Grudlagen icke bestämdt
förbjuder begagnandet af tryckta sedlar, kan jag icke bi¬
träda deras mening, sorn fordrar de tryckta sedlarnes cas-
serande.
Herr Thollander: Det lärer icke vara någon hemlighet
för någon, vare sig inom eller utom Ståndet, att listor pläga
uppgöras och utdelas till de väljande, sorn förut samman-
trädt för att öfverenskomma om det blifvande valet. Ehvad
således dessa listor äro skrifna eller tryckta, torde det be¬
finnas vara lika lämpligt eller olämpligt att tala om »ledband
och slängpiska». Att Grundlagen icke förbjuder begagnandet
af tryckta valsedlar, har för öfrigt redan blifvit ådagalagdt af
föregående talare, och jag kan derföre i intet läll medgifva
att de tryckta sedlarne casseras. Hvad, som deremot kan
blifva föremål för pröfning, må vara, om det nyss förättade
valet skall anses ogjordt och göras om ånyo eller icke, men
alldeles ej, huruvida de vid valet begagnade sedlar, som
varit tryckta, skola ogillas och undantagas. Jag anser emed¬
lertid, för min del, valet hafva försiggått i vanlig och
grundlagsenlig ordning, hvarföre jag yrkar dess godkän¬
nande.
*) Herr Staaffs vid Iryckningen ej aflemnade anförande tryckes i
slutet af detta band.
Den 48 Augusti.
771
Herr Björck: Jag har icke kunnat undgå att fästa mig
vid Herr Dahms förmenande, att Grundlagen skulle bestäm¬
ma, att valsedlarne böra vara omärkta i oell för det fall,
att en sedel bör undantagas, så att Talmannen icke må
dervid kunna visa sig partisk f r det ena eller det andra
interesset. Detta är dock icke händelsen, ty Grundlagen
fordrar alt voferingssedlarne skola vara ornärkta, så väl då
en sedel skall afläggas och förseglas, som då detta ej behöf-
ver ske, hvilket just är förhållandet i fall, sorn det nu ifrå¬
gavarande.
Man har ock tvistat om rätta förståndet af 74 § Riks-
dags-Ordningen. Det är visserligen sannt, alt i denna § icke
förekommer något uttrycklist förbud att begagna tryckta
valsedlar, men om detta är sannt, så är det ock, å andra
sidan, lika visst, att det icke är någon förtjenst att införa en
ny tillämpning af Grundlagen, hvilken icke öfverensstämmer
med hvad, som förut ansetts vara dess verkliga mening, ty
det lärer val icke på den sidan kunna förnekas, att aldrig
tillförene val förrättats med tryckta sedlar. Det måste
således medgifvas, att, om också ett dylikt förfaringssätt vid
valförrättningen icke är rent af förbjudet, detsamma dock
står i strid med den praxis, sorn hittills varit gällande, och
jag hemställer, om den icke är af något värde. Jag före¬
ställer mig till och med, att den här klandrade åtgärden,
att vid val begagna tryckta sedlar, i sjelfva verket icke kan
förenas med det constitutionella Statsskickets idée, örn ock,
efter hvad jag redan rnedgifvit, man från Grundlagen icke
kan hemta något bestämdt förbud deremot, ty man bör icke
förebära, att missbruk derigenom icke skola uppkomma; att,
huru man än betraktar saken, införandet af detta bruk skall
lägga band på den enskildes fria sjelfbestämningsrätt lärer
icke kunna förnekas. Det vore derföre önskligt att ett så¬
dant sätt att votera, som det, till hvilket vi nu varit vittne,
icke måtte vinna häfd inom Borgare-Ståndet, särdeles som
detsamma, jag upprepar det, efter mitt förmenande, står i
den skarpaste strid med verklig god och på constitutionell
grund hvilande praxis. Jag medger dock. att jag icke kan
bestämdt påstå, att de tryckta sedlarne måste anses märkta,
och jag kan derföre också icke framställa något yrkande
om det skedda valets Gruudlagsvidrighet.
Herr Billström: Herr Björck har redan yttrat, hvad
jag ämnat anmärka, i anledning af Herr Dahns påstående,
att föreskriften, att voteringssedlarne böra vara omärkta,
772
Den 18 Augusti.
tillkommit hufvudsakligen för det fall, att en sedel bör af
Talmannen undantagas och förseglas, samt att de tryckta
sedlarne icke böra anses för märkta. Det är nemligen på¬
tagligt alt sedlarne icke få vara märkta, äfven då ingen se¬
del aflägges förseglad. För öfrigt vidhåller jag påståendet,
att de tryckta sedlarne äro att betrakta såsom märkta. Efter
hvad redan blifvit erinradt, kan man ju på deras baksida
se. att de äro tryckta, och, så vida icke alla sedlarne äro
tryckta samt innehålla samina nama, är det således lätt för
hvem, som helst, att se, huru hvar och en röstat.
Herr Staaff*).
Herr Boman *).
Herr Wallenberg: Det val. som nyss blifvit förrättadt,
lärer väl icke af någon kunna sägas vara af någon betydelse
i afseende ä de olika åsigterna. Det kan således icke kal¬
las något partival. Det torde derföre icke heller vara be-
fogadt eller ens lämpligt att här lala om chicaner, scandal
och dylikt, men jag hemställer, dä det är tydligt bestämdt,
att Grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen, huruvida det
kan vara rätt att här uttala ett eget omdöme i stället för
Grundlagens bud, och det skulle följaktligen förundra mig,
om Herr Talmannen skulle anse sig befogad att framställa
proposition å en sålunda tillkommen mening.
Hvad åter beträffar Herr llidderstads yttrande om de
ifrågavarande sedlarnes egenskap af märkta, är dermed icke
värre, än att det kan märkas örn en sedel är tryckt eller
icke förr, än den blifvit upprullad. Jag yrkar, fortfarande,
valets godkännande.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å godkännande af det förrättade valet blifvit med
Ja och Nej besvarad, samt votering begärd om contrapro¬
positionen, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:
»Den, som vill, att contrapropositionen skall ställas på
ogillande af lemnade aderton tryckta voteringssedlar, rö¬
star Ja.
Den det ej vill, röstar; Nej.
Vinner Nej, ställes contrapropositionen derpå, att nytt
val skall verkställas.»
Sedan denna votering utfallit med 29 Ja emot 21 Nej,
*) Herrar Slaaffs och Bomans vid tryckningen ej aflemnade anfö¬
randen tryckas i slutet af detta band.
Den 18 Augusti.
775
samt till contraproposition i den slulliga voteringen följ¬
aktligen var antagen deras mening, sorn yrkat att de tryckta
sedlarne skulle ogillas, uppsattes, justerades oell anslogs en
voteringsproposition af följande lydelse:
»Den, som vill, att det skedda valet skall godkännas
röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, ogillas lemnade aderton tryckta voterings-
sedlar.»
Denna votering utföll med 26 Ja emot 22 Nej; hvadan
det skedda valet var af Ståndet godkändt.
Härefter valdes lill Suppleanter, med skyldighet atl
tjenstgöra, efter behof, i följande ordning:
Herr
|
Berg, sorn erhöll
|
22
|
röster
|
»
|
Rosenqvist
|
21
|
»
|
»
|
Bager
|
21
|
»
|
»
|
Wennerström
|
21
|
i)
|
»
|
Selggren
|
20
|
»
|
»
|
Rudling
|
20
|
))
|
|
Holmqvist
|
19
|
))
|
»
|
Palander
|
17
|
»
|
hvarvid ordningen, emellan dein, som undfått lika mångå
röster, bestämdes af nummerföljden för de al dem repre¬
senterade städer; om hvilka val underrättelse skulle ge¬
nom Utdrag af Protocollet meddelas,
§ 2-
Med anledning af 36 § Riksdags-Ordningen, upplästes
af Herr Lindeström en motion om förtydligande af det beslut.
Rikets Ständer fattat, angående tull å” ättika, blandad med
bränvin.
Denna motion var så lydande:
»Vördsamt Memorial.
Vid Förstärkta Bevillnings-Utskottets sammanträde den
16 dennes fattades det beslut att »ättika, blandad med sä
myckel bränvin, att den icke är tyngre, än vatten, skall förlul-
las sä, som holle den halfva sin vigt aleohol.» Till följe af
detta beslut ha Rikets Ständer infört i tulltaxan en alldeles
ny och hittills fullkomligt okänd artikel nätlika, blandad med
bränvin» och derjemte öfverlåtit åt importören att efter
eget godtycke verkställa blandningen bäst han behagar, en¬
dast bindande honom vid det stadgande, att, om hans bland¬
ning är tyngre, än vatten, skall derföre erläggas en tull lika
med ättikans, eller 6 öre per skålpund, men är deri deremot
774
Den 18 Augusti.
lika tung eller lättare, befalas derföre i tull 22'/2 öre per
skälpund. Preste- och Ronde-Stånden, som fattat detta be¬
slut på grund af en enskild Riksdagsmans reservation, öfver
hvilken hvarken Bevillnings-Utskottet eller någon vetenskaplig
auctoritet halt tillfälle att yttra sig, lia säkerligen lika litet,
sorn majoriteten af det Förstärkta Bevillnings-Utskottet be¬
räknat följderna af detsamma. Till en början, hvad vill det
säga att blandningen är lika tung med vatten? Hvar och
en vet att vallen har en olika vict vid olika temperatur.
Men om man också antager, fast sådant alldeles icke blifvit
uttryckt, att meningen är vattnets vigt vid 15 graders vär¬
me, huru skall Tuliljenstemannen bete sig lör att reducera
blandningens specifika vigt vid t. ex 20 graders köld eller
några och 50 graders värme till denna temperatur. Några
reductionsfabeller finnas icke och torde svårligen, så alt de
blifva användbara lör practiska behof, kunna uträknas, då
ättika af all möjlig styrka och beskaffenhet får blandas med
sprit af all möjlig styrka. Första försöket alt tillämpa det
nya stadgandet möler således nästan oöfvervinnerliga svårig¬
heter. Hur många procent alcohol innehåller vidare en
blandning, som är lika tung med valten? Reservanten berät¬
tar väl, alt en Attiksfabrikant berättat för honom att, om
15 procent ättika blandas med 80 procent sprit tills bland¬
ningen får samma specifika vigt med vatten, då skall denna
blandning innehålla 18 procent alcohol. men, ehuru jag, för
min del, finnér det föga lämpligt, knappt tillständig! att på
så lösa uppgifter stifta lagar, är det dock sjelfklart att, om
ännu starkare ättika begagnas, ännu mera alcohol kan in¬
rymmas i denna blandning. Förutsatt emellertid att en så¬
dan blandning blott innehåller 18 procent, hur utfaller tull-
behandlingen efter det nya stadgandet, i händelse Rikets
Ständer icke komma att ytterligare förklara sig deröfver.
Enligt både nu vara: de och blifvande tulltaxa, skall för alco¬
hol betalas 45 öre i tull per skålpund. En vätska, som in¬
nehåller 18 procent alcohol, bör således, i enlighet dermed,
lörtullas med 8,1 öre per skålpund, men förklara sig Rikets
Ständer ej tydligare, kommer den härefter att förtullas med
6 ötp. Denna vätska skulle emellertid blifva ett förträffligt
rudimaterial lör våre Ättiksfabrikanter och de erhöllo sitt
utländska bränvin med blott 53 procents förhöjning af brän-
vinsskatten, då den verkliga tullen derå är bestämd till 80
procent. Annu långt värre utfaller dock resultatet, i fall Herrar
importörer reqvirera ättika, som är blandad med så mycket
Den 8 Augusti.
773
sprit, att blandningen iir lättare, än vatten. Det är omöjligt
att bestrida, att, om blandning af ättika och sprit göres lag¬
lig, är 1 kanna ättika och 99 kannor sprit en lika laglig
blandning, som 99 kannor ättika och 1 kanna sprit, ja om
blott spår af ättika finnes, om hon blott ingår som en ho-
möopatisk beståndsdel i blandningen, är det i alla fall en
blandning af ättika och sprit. Denna blandning kan impor¬
tören, om stadgandet lemnäs ofiirtydligadt, lagligen tilltvinga
sig att få förtullad efter 2Uöre per skålpund, ehuru den,
såsom nästan endast innehållande alcobol, borde förtullas
efter 45 öre per skålpund. Nu är hränvinsskatten, efter 60
öre per kanna, endast 23 öre på skålpundet alcohol; således
skulle bränvin härefter kunna inkomma i landet för en tull,
som icke vore obetydligt mindre, än hränvinsskatten. Detta
kan naturligtvis aldrig varit Rikets Ständers mening med
sitt i det Förstärkta Utskottet fatlade beslut. Man finner
emellertid häraf, hur vådligt det lätt kan blifva, om omogna
hugskott, eller, hvad ännu värre är, om illistiga af godtro¬
genheten framburna förslag, särdeles om de gälla techniska
frågor, på stående fot afgöras, utan att underställas sakkun¬
niga och ojäfviga personers pröfning. Med samma skäl, som
en blandning af ättika och bränvin förtullas, som om den
innehölle halfva sin vigt alcohol, med samma skäl borde
man ock låta en blandning af spannmål och caffe förtullas,
sorn om den innehölle halfva sin vigt caffe. Men då kan
man också vara säker på att knappast något annat kaffe
skulle inkomma, än sådant, i hvilket man i hvarje bal inka¬
stat några korn hvete eller andra sädesslag, och Riket skulle
till hälften förlora den betydliga tullintrad, som nu erhålles
på artikeln caffe.
Af hvad jag nu haft äran anföra torde emellertid uppen¬
bart följa att en förklaring öfver eller ett förtydligande af
det lättade beslutet är af behofvet ovillkorligen påkalladt.
Så vidt jag kan fatta meningen med detta beslut, går det
väl blott ut på att förhindra insmuggling af bränvin på ät¬
tika, genom att belägga detta bränvin med en högre tull, än
vanligt, och då torde väl beslutet bäst kunna öfversättas så¬
lunda :
Skulle, vid ättikas förtullning, anledning förekomma att
ättikan är uppblandad med bränvin, då bör chemisk under¬
sökning verkställas, för att utröna mängden af den inblandade
alcoholen, som belägges med dubbel tull mot hvad annars är
föreskrifvet.
776
Den 18 Augusti.
Jag öfverlemnar ät Revillnings-Utskottet, dit jag anhål¬
ler att denna motion måtte remitteras, att för öfrigt redigera
förklaringen på lämpligaste sätt.»
FJerr 7?tydin: Jemte det jag i allo förenar mig i Herr
Lindeströms nu algifna skriftliga framställning i anledning af
utgången af den vid innevarande Riksmöte, så under för¬
handlingar inom representationen, som inom pressen och
genom särskilda stridsskrifter, omhandlade ättikslrågan, an¬
håller jag att derjemte få anföra ett sakförhållande, som
möjligen icke torde vara oförtjent af Bevillnings-lJtskottets
uppmärksamhet. Om nemligen ättika försattes med sprit
och mättas med soda, uppkommer ättikssyrädt salt, hvar¬
ifrån spriten sedan genom distillering kan skiljas. Genom
den af det förstärkta Bovillnings-lJtskottet bestämda tullsats—
beräkningen å ättika, skulle det blifva en vinst för specula-
tionen att importera ättika under dylik bunden lorm. Då
likväl en sådan verkan af tullbestämmelsen icke kan hafva
varit afsiglen att åstadkommas, lärer dess möjlighet äfven
birra förekomrnas och, för sådant ändamål, tullen å denna
vara bestämmas i enlighet med Herr Lindeströms förslag.
Något vidare anfördes ej, och motionen, jemte Herr
Rydins anförande i ämnet, blef till Revillnings-Utskottet re¬
mitterad.
§ 3-
Vice 'Talmannen Herr Schwan begärde ordet och ytt¬
rade: Herr Talman! Mine Herrar! Då jag baft den äran
att blifva utsedd lill en af de deputerade, som af Ståndet
erhållit bemyndigande att, å dess vägnar, bevista Deras Ma¬
jestäters kröning i Norrige, anser jag mig skyldig att an¬
mäla min återkomst samt tillika i korthet redogöra för det
sätt, hvarpå jag uppfattat och sökt fullgöra detta hedrande,
meri ansvarsfulla uppdrag. Enligt Rikets Ständers beslut,
blef åt deputerade öfverlemnadt att sjelfve uppsätta den
underdåniga lyckönskningsadressen, som vid kröningstillfället
borde af dem aflemnas. Min skyldighet vore visserligen att
här uppläsa den, men då jag förmodar att densamma till
sitt innehåll redan är af Ståndets ledamöter känd, emedan
den funnits i hufvudstadens tidningar införd, återstår för mig
blott att uttrycka den önskan, att adressen lyckats tillvinna
sig Ståndets bifall och — jag utber mig att få säga det -—
äfven Expeditions-Utskottets benägna öfverseende.
Vi anlände på vår resa först till Sundsvall, der vi på
ett festligt sätt cmoltogos. Del kunde icke falla oss in att
Ven 18 Augusti.
777
räkna (Inlia emottagande våra personligheter lili del, utan
betraktades det al' oss såsom en gärd af aktning åt Rikets
Ständer, hvarföre vi också icke underläto att, å representa¬
tionens vägnar, derför aflägga vår förbindliga tacksägelse. Så
snart vi beträdt Norriges område, mölles vi af en välvilja, som
aldrig bör, aldrig kan af oss förglömmas. — Visserigen vän¬
tade vi, att den nordiska gästfrihetens häfdvunna lag skulle
bjuda väre Norske bröder att skänka oss ett vänligt och
förekommande bemötande, men det hjertliga, öppna, vackra
och ridderliga sätt, hvarpå vi emottogos, beredde oss den
angenämaste öfverraskning, hvaraf minnet ännu på vår lef-
nads afton skall vara oss en hägring al en hänsvunnen, glad
och lycklig lid. Icke eller detta tilldelade vi oss sjelfva,
utan den egenskap, i hvilken vi uppträdde; och jag tror
mig nu tillräckligt känna tänkesätten i naholänderna, för att,
utan att begå ett misstag, kunna uttala den öfvertygelsen,
att, om äfven några förvecklingar lör dagen ännu förmörka
ytan, i djupet af folken på båda sidor om Kölen lefver en
innerlig önskan att vara förenade och ett lifligt sträfvande
att i verkligheten uppnå delta mål. Våra bröder vestan-
fjells inse lika väl, som vi, alt deras styrka är vår ära,
och vårt anseende bland nationerna deras vinning, och jag
vågar försäkra, att de tänkesätt af högaktning och delta¬
gande, som inom Norrige uttalades för Sverige, verkligen
voro så varma, att jag icke förmår återgifva dem så, som
pligt och känsla visserligen skulle det fordra.
Det var en glädje att inträda i detta land, ty vid första
steget på den Norska jorden befinner man sig redan på en
väg, ordnad på ett sätt, som man i sanning icke hade för¬
väntat. Norriges communicationsanstalter förtjena verkligen
att blifva mera kända inom Sverige, än mången tror. Det
råder en eleganre i utförandet af deras brobyggnader, som
utör en stor skillnad med våra anläggningar af samma slag.
Det gifves också ingen uppoffring, som icke Stor-Thinget i
detta hänseende underkastar sig, och jag tror mig icke säga
för mycket, om jag påstår att inom tio år inga backar
mer skola finnas i det fjell rika Norrige. Interresset för com-
municationssystemet är der också vaket samt lefvande, och
hvad Norrmännen lifligt önska, är, att snart blifva förenade
med Sverige genom en jernväg, som, mer än något annat,
för närvarande skulle befrämja ett närmande båda folken
emellan.
Kröningen i det gamla Nidaros förrättades i det sekel¬
778
Ven 18 Augusti.
gamla templets chor, och Ständernas deputerade hade vid
denna ceremonie sig anvisad en plats, mera ärorik, än vi
haft rätt att fordra. I Trondhjem omfattades vi med en
välvilja, hvars like jag visserligen icke vill förneka kan fin¬
nas, men den var dock sådan, att hvarje port stod oss öp¬
pen, och man fick knappast se oss förrän vi genast vänligen in¬
bjödos af så väl värd, som värdinna, att anse deras hus såsom
vårt eget. Det kan visserligen icke förnekas att hos denna
stolta och fria nation på djupet af det nu rådande tänke¬
sättet ligger något, som är — jag vill ej kalla det miss¬
nöje — men dock en sorg öfver ögonblickets förvecklingar
och missförstånd. Der, likasom här, ser man dock med för¬
troende tiden an och hoppas alt den skall godtgöra stun¬
dens lidanden och att spänningen emellan nationerna en
gång, snart måhända, skall upphöra och jemnvigten åter¬
ställas på ett hedrande och tillfredsställande sätt. Sådant
var vårt emottagande i kröningsstaden, och vi bemyndiga¬
des att till Eder, mine Herrar, återföra uttrycken af de
gamle Trondernas hjertliga och förbindliga välgångshelsnin-
gar; och har detta uppdrag ännu mera, än förut, stärkt
min öfvertygelse att, om det funnes ett lifligare samband
emellan de folk, som »Seveberget löder samman», förenin¬
gen i tidens fullbordan skulle blifva hvad den borde vara,
men, thyvärr, nu icke är.
En beklaglig erfarenhet hade vi dock tillfälle att göra
i Norrige, och det var den, att den Svenska litteraturen der
var lika främmande, som den Norska är för oss, och det
var nästan icke möjligt att finna någon Svensk bok i landet.
Man klagade också allmänt att i det fallet förbindelsen
emellan de båda länderna, likasom postväsendet, icke fort¬
gått i utveckling, utan befann sig på ungefär samma stånd¬
punkt, som för 30 eller 40 år tillbaka.
Constitutionens inflytande på det Norska folket var märk¬
bart vid första inblicken i landets förhållanden. Så träffade
vi redan på Sul, första skiftet i Norrige, en ålderstigen qvin¬
na, som helsade oss med de så vänliga och så oförgätliga
orden: »Hjertligt välkomna till Norrige!» Hos henne, denna
ålderstigna, hvilken också var den sista, som, när jag lem-
nade Norrige, så vänligt räckte mig handen, såg jag Grund¬
loven. den alla åldrar känna och så högt värdera. Så är
det öfverallt, och den förtjenar äfven att vara känd och
högt värderad denna Grundlov, som framkallat till lif och
verksamhet allt hvad Norrige nu eger kraftfullt och stort.
lién 18 Augusti.
779
Detta allmänna interesse hos alla stånd och åldrar är icke
minst lefvande hos den ädlare delen af vårt slägte, som
förljufva!- våra dagar och hvars rättigheter väl ännu icke
blifvit så erkända, sorn de borde vara, men som dock sä¬
kerligen förr eller sednare får sin rätt genom lagstiftningen
bekräftad och bevarad. Den Norska qvinnan lemnar ingen
af tidens vigtigare tilldragelser obeaktad, ingen politisk fråga
går henne förbi, utan ali af henne discuteras, och i detta
fall står den Norska nationen långt framför oss; ty ett hand¬
lingssätt, som sålunda från (irundlagen hemtar sin styrka,
mäste hafva till följd att Norrmännen skrida längre framåt
på den constifutionela banan, än vi här i Sverige sannolikt
komma att göra — vi, som äro s§ liknöjda för vår egen
grundlag, så man, som qvinnor. Denna Grundlag är sanner¬
ligen icke eller af beskaffenhet, att den för sig kan väcka
nationens kärlek och interesse, och böra vi derföre i detta
hänseende hemta det exempel från brödrafolket, att, om
vi vilja åstadkomma något stort och fosterländskt, vi ovill¬
korligen så ombilda vår Statsförfattning, att den i sig
innebär impulsen dertill för kommande tider och släglen.
Den Norska Grundloven har visserligen, äfven den, sina fel
och brister, ty ingenting menskligt har ännu blifvit skapadt,
som icke i tidens längd på ett eller annat sätt tarfvar om-
skapning eller förbättring, men. dessa fel oaktadt, skall Nor-
riges Grundlov, jemnford med andra Staters, städse intaga
en hög och afundsvärd plats.
Om dessa mina ord kunde nå till Norrige, skulle jag
icke nog kunna uttrycka den belåtenhet och den odelade
aktning, sorn det myckna stora och ädla i dess samhälls-och
samlundslif ingifvit mig. Kort var väl min vistelse i dessa
natursköna fjellbygder, men om det tillätes mig att bedöma
hela den Norska nationen efter de gamle Trondernas afkom-
lingar, är det mig en glädje och ett behof att bär offentli¬
gen hembära brödrafolket min högaktning och tacksamhet.
Herr Talmannen svarade: Jag torde icke misstaga mig
om stämningen inom Borgare-Ståndet, då jag nu, å Ståndets
vägnar, till vår aktade och ärade vice Talman hembär en
gärd och erkänsla för den interessanta skildring, Herr vice
Talmannen lemnat oss af sin resa. Det kan icke sägas
annat, än att Borgare-Ståndet, vid utseendet af ledamöter i
den till Deras Majestäters Konungens oell Drottningens krö¬
ning i Norrige härifrån afgångne Deputationen, träffat ett
godt och lyckligt val; och vi skatta det för vår skyldighet
780
Uen 18 Augusti.
att nu betyga Herr vice Talmannen vår förbindelse för det
sätt, hvarpå Herr vice Talmannen representerat Borgare-
Ståndet i brödralandet. Hjertligen förena vi oss i att helsa
hans lyckliga återkomst till Riksdagen och utbedja oss att
samfäldt få vara inneslutne i hans vänskap och välvilja.
§ *■
Till Banco-Utskottet remitterades en, med anledning af
86 § Riksdags-Ordningen, denna dag af Herr Grape väckt
motion, så lydande: »Sedan jag, uti afgifven och till Hög-
lofliga Stats-Utskotfet vederbörligen remitterad motion, an¬
hållit att Rikets Höglofliga Ständer behagade medgifva in¬
lösen af, samma motion bilagde, förutom åtskilliga Riks-
gäldssedlar, 42 st. sedlar å Daler kopparmynt, till samrnan-
räknadt belopp af 480 Daler, har Höglofliga Siats-Utskottet,
enligt dess under M 181 afgifna Utlåtande, icke ansett sig
böra taga befattning med den del af motionen, som omhand-
Jar ifrågavarande Dalerssedlar, enär dessa af Rikets Stän¬
ders Bank äro utfärdade; till följe häraf och med stöd af
86 § Riksdags-Ordningen, får jag härmedelst vördsamt för¬
nya min anhållan att Rikets Höglofliga Ständer behagade
lemna sitt bifall till inlösen af oftanämnda Dalerssedlar, samt
att denna min motion varder till Banco-Utskottet remitterad.»
§ 5-
Herr Boman*).
Herr Bäcklin: Lika med Herr Boman, får äfven jag
reservera mig emot Ståndets i afseende å de tryckta val-
sedlarne nyss fattade beslut, och ber derjemte få i Proto-
collet antecknadt att jag icke deltagit i valet af Suppleanter.
Dessa reservationer antecknades.
§ 6-
löredrogos, å nyo, Stats-Utskottets Memorialer:
148, i anledning af återremiss af 20:de och 22:dra
punkterna i Stats-Utskoitets Utlåtande, M 120.
Herr Staaff').
Herr Björck: Det är utom all fråga att medel till den
här ifrågasatta utgiften skulle kunna beredas, om blott den¬
samma vore af den vigt, att Statsverket ansåges böra derföre
inlåta sig på ytterligare låneoperationer. Sådant kommer ock
af Stats-Utskottet att föreslås Rikets Ständer, men om just
ifrågavarande anslag är af beskaffenhet att betinga en dylik
')• Herrar Bomans och Staaffs vid tryckningen ej aflemnade an¬
föranden tryckas i slutet af detta band.
Den 18 Augusti.
781
framställning, det vågar jag i sanning betvifla. För så vidt
förhållandet hittills blifvit utredt, kan man, å andra sidan,
säga att i Riksgälds-Contoiret inga medel finnas att tillgå.
Jag hemställer, af dessa skäl, till Herr Staaff och Ståndet,
huruvida icke förevarande anslagsfråga kan anstå till nästa
Riksdag. Jag medgifver visserligen, att Haparanda för det
afsedda ändamålet är förtjent af "understöd, då denna stad
hör komma i åtnjutande af förbättrade communicationsanstal-
ter lika väl, som andra städer, men jag tror att man äfven
hör fästa något afseende å förhållandena i verkligheten,
hvilka icke alltid tillåta att alla anslag, som böra beviljas,
kunna utgå på en gång. Jag anhåller derföre om bifall till
Utskottets hemställan i denna del.
Herr Staaff").
Herr Gråa: Jag förenar mig med Herr Björck och
vill tillägga, att någon motion om lån till utförande af en
hamnbyggnad vid Haparanda aldrig blifvit afgifven. Ett stats¬
anslag är väl hegardt å 34,000 R:dr R:mt, men någon anty¬
dan har icke blifvit gjord derom, att staden önskat erhålla
detta anslag under form af lån. Jag anhåller om proposition
å bifall.
Herr Brun: På de af Herr Staaff anförda skäl, förenar
jag mig uti det yrkande, han gjort, att Ståndet måtte, för sin
del, bevilja anslaget åt hamnbyggnaden vid Haparanda.
Discussionen var fulländad, och ett lån af 54,000 R:dr,
mot vanliga villkor, af Statens medel till en hamnbyggnad
vid Haparanda beviljades.
Den sednare hemställan i Memorialet lades, med god¬
kännande, till handlingarne.
Och M 149, med förslag till voterings-proposition,' i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i fråga om stats¬
bidrag för iståndsättande af Linköpings Domkyrka.
Herr Waern: Emot det i detta Memorial till Rikets Stan¬
der öfverlemnade förslag till voterings-proposition har jag
afgifvit reservation, emedan, såsom jag deruti uttryckt mig,
jag icke kan anse förevarande fråga vara i någon mån af
Rikets Ständer afgjord, utan votering i Förstärkt Stats-Utskott
böra ega rum först om contra-proposition emellan, å ena si¬
dan, Ridderskapets och Adelns samt Preste-Ståndets och, å
andra sidan, Ronde-Ståndets beslut, samt derefter i hufvud-
*) Herr Slaaffs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes i
slutet af detta band.
782
Den 18 Augusti.
votering mellan Borgare-Ståndets och det af förenämnde Stånds
beslut, som vid votering om contra-proposition erhållit majoritet.
Till de skäl, som reservationen innehåller, kommer faran,,af den
af Utskottet här uppställda princip i dess consequencer, enär
sålunda 3:ne Stånd kunna undertrycka det 4:de Ståndets me¬
ning, utan att dessa Stånd fattat sins emellan sammanstäm¬
mande beslut. Jag anhåller derföre att Ståndet, med ogil¬
lande af den föreslagna voterings-propositionen, ville god¬
känna den af mig i början af min reservation uttryckta och
här ofvan citerade åsigt.
Herr Ridderstad: Jag må erkänna att, vid genomläs¬
ning af Herr Wcerns reservation, jag ett ögonblick ansåg den¬
samma till syftning samt innehåll riktig och befogad, men
ju mera jag satt mig in i Grundlagens ordalydelse i detta
fall, desto mera har jag blifvit öfvertygad att Herr Wcerns
sätt att se frågan härleder sig från en oriktig constitutionel
uppfattning. Reservationen grundar sig på föreskriften i 69 §
Regerings-Formen. Herr Waern har påtagligen uppfattat det
häri förekommande uttrycket »sammanstämmande», såsom om
dermed borde förstås att ordalagen i de särskilda besluten
skulle vara lika lydande. Detta kan dock icke vara Grund¬
lagens mening. Med orden: sammanstämmande beslut afses,
efter mitt förmenande, blott att besluten böra vara i hufvud-
sakliga delar sammanstämmande. Så har äfven Utskottet
här raisonnerat, och jag tror att Utskottet dertill af Grund¬
lagens lydelse varit fullt befogadt, hvarföre jag ock, för
min del, godkänner Utskottets, i öfverensstämmelse dermed,
afgifna förslag till voterings-proposition, samt anhåller att
detsamma också måtte af Ståndet gillas.
Herr Björck: Under föregående Riksdag framstod sam¬
ma mening, som Herr Wcern i sin reservation uttryckt; och
saken erhöll då den utgång att, med undantag af de få, som
yttrade sig för denna åsigt, en öfvervägande majoritet inom
Ståndet förklarade sig för den tillämpning af Grundlagens
föreskrift i detta hänseende, som Stats-Utskottet här vidhållit
och föreslagit. Jag tror för öfrigt, att grunden för en olika
mening endast är att hemta från en viss tolkning af det i
den citerade § förekommande ordet »sammanstämmande»,
hvilket icke gerna kan göras till enahanda med »lika lydande»,
eller dylikt, utan måste naturligtvis uttrycket hafva en sär¬
skild betydelse, hvars beskaffenhet inhemtas af språkbruket,
då Grundlagen skall efter ordalydelsen tolkas; och jag frågar
då, om flera meningar framställas, hvilka, med mer eller
Den 18 Augusti.
783
mindre olikheter i uppställningen, i hufvudsyftet sträfva till
ett visst mål, afsedt att vinnas partielt eller i sin helhet, jag
Irågar, huruvida icke sådana meningar, om också icke till
ordalydelsen lika, böra anses sammanstämmande? Um det
nu så förhåller, sig, då är ock Grundlagens mening förklarad,
men om man icke så ser saken, kommer man till ganska
besynnerliga resultater. Man vet att här tvänne Stånd an¬
visat en summa af 30,000 R:dr att utgå såsom anslag, ett
Stånd — Borgare-Ståndet — beviljat 15,000 R:dr såsom an¬
slag och 15,000 R:dr såsom lån, hvaremot det fjerde Stån¬
det afslagit allt anslag, men bifallit anvisande af ett stats¬
bidrag af 15,000 R:dr såsom lån. Efter den tillämpning, som
Stats-Utskottet här ansett sig böra iakttaga, blir uppställnin¬
gen af besluten så beskaffad, att frenne Riks-Stånd, för ifråga¬
varande reparationsarbeten, beviljat elt anslag af 15,000 R:dr,
hvilket således bör utgå, hvaremot, i afseende å den åter¬
stående hälften af det begärda statsbidraget, alla fyra Stån¬
den väl beslutat, att densamma skall utgå, men under olika
form, då Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet till¬
styrkt dess utanordnande såsom anslag, men de båda andra
Stånden såsom lån, emellan hvilka båda beslut votering alltså
bör anställas. Om deremot Herr Wcerns åsigt skulle göra
sig gällande, så skulle votering komma att anställas emellan
anslag å 30,000 R:dr å ena sidan, och anslag å 15,000 R:dr
samt lån å 15,000 R:dr, oaktadt frenne Stånd äro ense om
första hälften af statsbidraget. Det kan icke nekas, att, med
dylikt förfaringssätt, det skulle kunna lyckas att genom för¬
stärkta Stats-lJtskottet tillintetgöra ett Rikets Ständers beslut.
Grundlagen bestämmer dock tydligen, att endast i de frågor,
hvarom Rihs-Slånden varit af skiljaktiga tankar, omröstning
skall ega rum, men att i de delar, der någon skiljaktighet
icke förefinnes i frenne Stånds beslut, der skall votering icke
ifrågakomma, utan saken afgöras i enlighet med de frenne
Ståndens mening. Jag anser derföre Herr Wcerns tolkning
af Grundlagen icke befogad eller ens välbetänkt, och anhåller
derföre att det af Utskottet här framlagda förslag till vote-
rings-proposition måtte af Ståndet gillas.
Herr Wwrn: Jag har redan yttrat mig i bufvudsaken,
och jag har ånyo begärt ordet, endast för att rätta ett miss¬
förstånd. Den siste talaren har nemligen yttrat att, om min
särskilda mening skulle antagas, det skulle kunna inträffa att,
om frenne Stånd beslutat ett anslag, frågan derom likväl
skulle kunna dragas till Förstärkt Ståts-Utskott, och ett Ri¬
784
lien 18 Augusd.
kets Ständers beslut sålunda upprifvas oell måhända tillintet¬
göras. Jag har dock tvärtom med min framställning velat
försäkra hvarje Stånds rätt att underkänna pröfningen af en
anslagsfråga endast i det fall, då densamma icke blifvit ge¬
nom de öfriga Ståndens beslut redan afgjord; men, genom
antagandet af Stats-Utskottets Memorial i denna del, skulle
åter följden blifva den, att ett helt Stånds beslut icke komme
under ompröfning. Det torde för öfrigt möta lika liten svå¬
righet att uppställa fyra beslut, der en sak är gemensam,
som fyra andra der ingen dylik gemensamhet förefinnes. Då
dessutom Grundlagen talar om »skiljaktiga» tankar, såsom
motsats mot »sammanstämmande» beslut, och icke mot mer
eller mindre sammanstämmande, bör väl detta uttryck icke
få betyda något annat, än enahanda, så att icke en tillfällig
tydning deruti inlägger ett annat begrepp.
Ofverläggningen var slutad, och voterings-propositionen
godkändes.
§ 7'
A nyo föredrogs Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkande, JYl 14,
i anledning af väckta motioner, angående ändring i gällande
författningar, rörande ansvaret för lurendrejeri; hvilket Be¬
tänkande bifölls.
§ »•
Föredrogos, å nyo, Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkanden:
JY3 2S, i anledning af väckta motioner om ändringar i
nu gällande föreskrifter, rörande villkoren för afsöndring af
jord och andra lägenheter å landet.
Härvid förekom till behandling Utskottets första ytt¬
rande, rörande Herr Hiertas motion.
Herr Hierta: Jag kan icke finna annat, än att Utskot¬
tet i sina motiver för afstyrkande af min motion uppenbarat
en syftning, som kan kallas något reactionär, om man jemn-
för innehållet af detta Betänkande med hvad samma Utskott
vid föregående Riksdag i samma ämne yttrat. Utskottet
förmenar nu, att alla de, som på närmare håll tagit kän¬
nedom om den jordbrukande classens ställning, äro ense
derom, att, så framt tillåtelsen till jordafsöndringar utsträck¬
tes derhän, att derigenom befrämjades anläggandet af torp
och backstugor med mindre jordomfång, än som erbjudei
åtminstone en möjlighet till utkomst, skulle sådant medföra
ett högst skadligt inflytande på allmogens tillstånd, såväl i
Den 18 Augusti.
785
moraliskt, som i oconotniskl hänseende. Vid sistlidne Riks¬
dag uttalar sig Lag- orh Economie-Utskottet i Betänkandet,
M 27, pä följande sätt: »Beträffande först afsöndringar pä
viss tid af högst femtio är, anser Utskottet den genom Kongl.
Kungörelsen den 20 November 1829 medgifna rätt att af¬
söndra lägenheter af minst ett halft tunnlands vidd inom en
half mil frän städer samt köpingar kunna utsträckas, så att
sislherörda inskränkning upphäfves. Då vid ifrågavarande
afsöndringar af jord på viss tid meningen icke kan vara,
att arbetaren skall lefva af afkastningen af sin lilla jordbe-
sbtning, ulan endast att han skall ega ett hem, men såsom
lörsörjningsmedel hufvudsakligen påräkna sitt arbete, anser
Utskottet icke lämpligt att utsträcka minimum utöfver hvad
sålunda blifvit stadgadt för städernas grannskap, elfer att
föreskrifter meddelas om beskaffenheten af den jord, som
må på viss tid upplåtas, allenast att en sådan lägenhet bil¬
das af en enda egofigur.»
»Hvad åter angår afsöndringar under full egande rätt,
anser Utskottet det genom Kongl. Förordningen den 13 Julii
1853 införda stadgande, att för sådan afsöndring erfordras
besutenhet, mindre lämpligt. Berörda stadgande måste i
väsendtlig mån försvåra, om ej i de flesta fall omöjliggöra
den genom medgifvande! af sådana afsöndringar alsedda utväg
för en arbetare att icke allenast för sig, utan äfven för sin
hustru och barn förvärfva elt eget hem.» Ehuru således
det Sammansatta Utskottet vid sistlidne Riksdag icke till¬
styrkt rätt till afsöndring af jord i så vidsträckt mån, som
af mig blifvit motionerad, kan det kock icke nekas att det
raisonnement, hvarpå den förra Riksdagens Utskott grundat
sitt medgifvande af en utvidgning af denna rätt utöfver den
gräns, inom hvilken densamma förut varit inrymd, är vida
liberalare, än hvad Utskottet här tillstyrkt, då på det ena
stället Utskottet förklarar, att vid en dylik jordstyckning
meningen icke kan vara att arbetaren skall lefva af afkast¬
ningen af sin lilla jordbesiltning, utan endast att han skall
ega ett hem, men hafva sitt arbde såsom egentligt fiirsörj-
ningsmedel, men Utskottet i närvarande stund deremot icke
vill belrämja anläggandet af torp och backstugor med mindre
jordomfång, än som erbjuder en möjlighet till utkomst, eme¬
dan, enligt Utskottets förmenande, en dylik utsträckning af
jordafsöndringsrätten skulle medlöra en högst skadlig inver¬
kan på allmogens tillstånd så väl i economiskt hänseende.
Horg. - SI ami. Prat. vid Htksd. 18V9-— 1860. \ . 50
786
Den 18 Augusti.
sotn i moraliskt. Det lärer likväl vara allmänt bekant att
detta är en fråga', om hvilken tankarne länge varit delade
och som under den förflutna tiden, både före och efter in¬
förandet af vårt nya Statsskick, varit föremål för mången
liflig strid samt till och med icke ssknat sina farliga poin-
ter för partiernas- ställning vid våra Riksmöten; men det
torde äfven vara kändt att lika val här, som i andra län¬
der, de illiberala åsigter, hvilka gällde under föregångna ge¬
nerationer och som antogo den palriarkaliska satsen, att in¬
gen egde att besitta eller köpa någon jordlott, utan att vara
född på jorden, att, säger jag, dessa föråldrade åsigter nu¬
mera måst vika, likasom att ingenstädes, der sådant skett,
några olägenheter blifvit deraf försporda. Det finnes, utan
tvifvel, personer, som ännu vilja påstå alt redan den grad
af jordafsöndringsrätt, sorn för närvarande är inedgifven, med¬
fört mindre välgörande verkningar, men jag fruktar att
desse upprätthållare af fordna tiders förhållanden icke hafva
några facta att stödja sig vid, utan att tvärtom erfarenhe¬
tens verklighet vittnar emot dem. Jag tillåter mig alt, i
sådant hänseende, åberopa hvad, som tilldrog sig under för-
handlingarne vid det landtbruksmöte, som hölls här i huf-
vudstaden, jag tror år 1849, och hvarom tidningarne äfven
meddelade utförliga underrättelser. Vid detsamma utgjorde
en af de frågor, som voro framställda till mötets besvarande,
just den, huruvida tillåtelsen till en friare jordstyckning
och rättigheten att anlägga byggnader på små tomter å lan¬
det vore nyttig eller icke. Personer från aflägsna landsor¬
ter uppträdde emot hela hemmansklylningssystemet, och om
det vore tillåtet att citera specialiteter, skulle jag vilja åter¬
föra i minnet hos dem, sorn med deltagande följde mötets
öfverläggningar, hurusom en för sin sakkunskap och sin san¬
ningskärlek lika utmärkt, som känd personlighet, Herr Ex¬
pedit iöns-Secretera ren Richert, då uppsteg och bemötte denna
mening, under förklarande att han bodde inom en half mil
från Lidköping, samt att i denna trakt funnos flera backstu¬
gor och personer, som voro bosatta på små tomter, och
han tilläde, att hela orten icke hade erfarit någon olägen¬
het af dessa personer, utan att de hade visat sig vara flitiga
arbetare, hvilka odlade sin lilla jordlott af i medeltal ett
tunnlands vidd, och för öfrigt genom sitt arbete förvärfvade
sitt uppehälle. En närvarande ledamot från ett annat Län,
dåvarande Ofver-Post-Directeuren, Friherre Hugo Hamilton
uppträdde äfven och intygade att förhållandet vore detsam-
Den 18 Augusti.
787
tua med de små lägenheter, som funnos lill stort antal nära
staden Orebro, och att innehafvarne af dessa små jordlotter
vore laglydigt folk, sorn icke utöfvat någon menlig inverkan
på sedligheten i orten elier bland traktens öfriga befolkning.
Om man ock uteslutande lefver i den föreställningen att dy¬
lika afsiindrade jordlotter endast och allenast bebygaas af
fattigt folk, synes det således, som om tillförlitliga intyg
vore att tillgå deruppå, att saken icke är så farlig, som
mången föreställer sig, men om man åter tänker sig frågan
ur allmän eller principiel synpunkt, är det ju klart att de
personer, som hafva tillfälle att besitta ett eget hem. skola
vara mera trelna och idoga samhällsmedlemmar, än de,
som drifvas från det ena stället till del andra, och aldrig
hafva erfarit hvad det vill säga att ega en huslig härd. I)e,
som hafva sin torfva för sig, äro naturligtvis interesserade
utaf att hemma hafva det så trefligt, som möjligt, och iakt¬
taga derföre i sina vanor och sin vandel mera ordning och
sparsamhet, just för att kunna tillfredsställa detta begär,
som sålunda blir en moder för många dygder. En dylik
erfarenhet torde ock specielt min granne, Herr Grape, haft
tillfälle inhemta, sedan i trakten af Gefle ett stort bomulls¬
spinneri på sednare tider blifvit anlagdt. Der hafva upp¬
stått en mängd små byggnader för små hushåll, de flesta
blott med en liten täppa dertill, och efter gamla theoder
hade Gefle icke bort tillåta uppkomsten af denna colonisa-
Iion, utan i stället drifvit dess grundläggare ur sin närhet.
Detta har Gefle icke gjort, och min värde vän, som här re¬
presenterar denna stad och dess interesse!), torde kunna in¬
tyga att Gefle derutinnan handlat väl, då dessa colonister i
icke ringa mån torde hafva bidragit till rörelsens liflighet,
utan att deras uppförande mer, än andras, gifvit anledning
till missnöje eller klagomål. Men nu uppstår ett särskildt
förhållande, om en dylik jordrymd är belägen i grannska¬
pet af en stad, det förhållandet nemligen, att ganska många
jordlotter finnas, sorn blifvit inköpta och bebyggda af stånds¬
personer eller förmögnare folk. och erfarenheten från andra
länder har äfven bevittnat, att i mån, sorn handel och indu-
strie tilltaga, det blir ett behof för innevånarne att flytta
öfver gränsen af staden, hvaraf följden således blir den, att
stadens område utväxer genom förstäder. I England finnes
ingen skillnad i lagen bestämd emellan de områden, som
benämnas stad och land, och möjligheten lill dylika utflytt¬
ningar går der således val för sig, men huru skall man
788
Den 18 Augusti.
bära sig åt omkring städerna i Sverige, der staden icke är
i besittning af egen jord i grannskapet, utan är nödsakad
att för byggnader utom staden afsöndra jord från landtegen*
domar, såsom förhållandet är, till exempel, omkring Stock¬
holm? Det lofvärda sträfvande! att för en besparad penning
förvärfva plats för egen bostad kan här omöjligen tillfreds¬
ställas, såvida icke det blir tillåtet för hvar och en med¬
borgare att förskaffa sig tomt af huru stor eller liten be¬
skaffenhet, som helst. Kring hufvudstaden blir under när¬
varande förhållanden en dylik parcellering så mycket mera
omöjlig, sedan jernvägsförbindelser ändtligen börjat komma
i gång, som det är gifvet att personer, som vilja undvika
stadens mindre sunda luft och för sådant ändamål önska
att åt sig afsöndra en jordlapp för att bebygga den, icke
kunna våga att nedlägga något capital för vinnandet af detta
sitt älsklingsmål, sä vida de icke medgifvas att lörvärfva
jorden under ständig besittningsrätt. Af hvad jag 1111 haft
äran anföra torde tillräckliga skäl förefinnas för en återre-
tniss, på det att Utskottet måtte taga i betraktande, antingen
huruvida min motion må kunna i sin helhet antagas, eller
om åtminstone detta alternativt kan ske i afseende å sådana
orter, som äro belägna inom en mil från stad. Jag tillåter
mig således anhålla om proposition å återremiss.
Herr Staaff: Då jag låtit anteckna mig såsom reser¬
vant emot detta betänkande, torde jag i korthet böra an¬
gifva i hvilken syftning. Jag får i sådant hänseende för*
mäla. att jag fullkomligt delar Herr [Jierlas åsigt i ämnet,
och att jag anser, att det af Herr Hierta framställda första
alternativet företrädesvis bör antagas derföre, att, efter mitt
förmenande, jorden, såaom skapad att gifva menniskorna ej
blott bostad, utan äfven näring, bör kunna af hvem, som
helst, till huru stor eller liten del. som helst, förvärfvas,
och att, lill följd häraf, den lagstiftning är riktig, som grun¬
dar sig på rättighet för en hvar att förvärfva större eller
mindre del deraf; men om detta alternativ icke vinner Stån¬
dets bifall, torde åtminstone det andra alternativet utan
våda kunna antagas, tillåtande jag mig lör öfrigt att fästa
uppmärksamheten deruppå, att i ett så folkfattig! land, som
Sverige, jordstyckningen är enda utvägen att lå uppodlade
de befintliga odlingsbara vidderna, åtminstone i någon större
stil och scala.
Herr Ekholm: För min del, har jag verkligen aldrig
delat deras farhågor, som ansett, att en för långt drifven
Den 18 Augusti.
789
st vek ning af de särskilda jordlotterna skulle medföra för
samhället vådliga följder, .lag iror tvärtom, att i de länder,
der man adopterat grundsatsen af en större frihet i detta
hänseende och tillåtit, en dylik jordafsöndring i nära nog
obegränsad grad, erfarenheten bevittnat, att den samhälls-
class, som sålunda hildas och blir dornicilierad, utmärker
sig lör trefnad, idoghet saint medborgerlighet och derjemte
är långt mindre fattig samt samhällsrådlig, än den, snart
sagdt. laglösa dass, som. under namn af stattorpare, allt¬
mera utvidgas och inkräktar på fattigvårdsanstalterna. Jag
förmenar derföre ock alt en återremiss af Betänkandet i
denna del så mycket mindre hör förvägras, som Borgare¬
ståndet städse visat sig med interresse omfatta den mindre
bemedlades rätt och det dessutom är bekant att 2:ne af de
öfriga Riks-Stånden beslutat en dylik åtgärd, i syftning af
motionairens hufvudsakliga förslag.
Herr Lovén: Här har under discussionen blifvit upp¬
gifvet, att den grundsats i national-economien, hvars riktighet
motionairen velat vindicera, länge varit föremål för en liflig
strid. Medgifvande delta förhållande och då nu för första
gången det är mig lemnadt tillfälle alt i della hänseende ut¬
tala mig, får jag lörklara. alt jag obelingadt släller mig un¬
der deras fana, som försvara den naturliga rättigheten lör
en hvar alt förvärfva så stor del jord. som lien kan betala,
naturligtvis utan alt derigenom lörnärma andras eganderält.
Man har visserligen framhållit de olägenheter, som förmenas
skola uppkomma genom jordens fördelning i små parceller
och hvilka egentligen skulle bestå deruti, att sålunda komme
att uppväxa en backstugusittande dass, som vore oförmögen
alt sig försörja och fördenskull slutligen skulle falla fattig¬
vården till last. Men, å andra sidan, lärer det dock icke
kunna förnekas, att blotta vissheten att ega den torfva jord,
der hemmets härd blifvit lästad, framkallar en trefnad, en
idoghet och slräfsamhet, som icke står att återfinna hos ilen
nämnde samhällselassen, hvilken, sedan staltorparesystemet
adopterades, verkligen kan sägas utgöras af nomader. På
grund af den af mig nyss antydda naturliga rättsgrunden och
med stöd i öfrigt al hvad jag haft tillfälle i ämnet inhämta,
förenar jag mig om det af Herr Hierta i hans här behand¬
lade motion framställda första alternativ och yrkar återre¬
miss i denna syftning.
Herr Grape: Del harie i sanning varit önskliat, alt Herr
Hiertas förevarande motion af det Sammansatta Utskottet fått
790
ben 18 Augusti.
röna en större uppmärksamhet. Såsom Herr Hierta nyss
antydde, kan jag verkligen af egen erfarenhet intyga, att de,
som varit i tillfälle att förvärfva en egen torfva, huru an¬
språkslös till sitt omfång den än må vara, i allmänhet äro
mera sparsamma och arbelssamiDa samt i sin vandel iakt¬
taga större stillhet och regelbundenhet, i förening med en
större ordning i göromålen, än deras vederlikar af den lösa
befolkningen. Af dessa skäl och af dem, Herr Hierta i öf¬
rigt anfört, förenar jag mig derföre i begäran om återremiss,
pä det att Utskottet, vid ärendets förnyade behandling, må
komma till ett annat resultat.
Herr Hahm: Det raisonnement, som förekommer i för¬
sta raderna af Utskottets Utlåtande, beträffande Herr Hierlas
motion, att nemligen det icke vore hvarken rätt eller klokt
att medgifva en obegränsad jordafsöndringsrätt, detta raisonne-
ment har alltid förefallit mig vara ungefär detsamma, som
om någon skulle säga: »l)u lår icke köpa en half aln kläde
derföre, alt du icke deraf kan förfärdiga dig byxor och rock.»
En af handelns första principer är väl dock den, att, om man
får köpa eller sälja det hela, man ock eger rätt att köpa
eller sälja en del. Det är visserligen möjligt att systemet
att sönderdela jorden i huru hög grad, som helst, kan med¬
föra vissa svåra fiiljder, men min tro är dock den, att de,
som påslå sådant, äro skyldiga motsidan bevis med stati¬
stiska data på denna sats, och jag håller till och med före
att det icke ar möjligt att bevisa, alt de, som äro i besitt¬
ning af ett mindre stycke jord, derföre skola vara eller blif¬
va fattigare och mera demoraliserade, än de, som ingen jord
ega. Exempel hafva ju bär blifvit anförda på ställen, der
befolkningen sköter sitt jordbruk såsom binäring, utan att
vara djupare sjunken i economiskt och andeligt elände för
det; och om ytterligare bevis skola anses vara af nöden,
kan jag dermed stå till tjenst. Äfven jag bor bland en be-
lolkning, som idkar jordbruk såsom binäring till handtverk,
till fiske, till dagakarlsarbele, och jag känner äfven folk, som
icke halva dylik binäring, men jag vet alldeles icke att jord¬
bruket gjort dem något ondt. Man har anfört exempel från
Frankrike och man har talat om parcelleringens skadlighet,
men de Franska parcellerna halva ju under en längre tids¬
följd lemna! sitt land de tappraste och dugligaste soldater i
verlden, och då lör några år sedan landet hehölde upptaga
lån af ett eller annat hundrade millioner, var det just från
egarne till dessa parceller medlen ställdes till Kejsarens dis¬
Den 18 Augusti.
791
position. Men dy lika dras vittna väl icke hvarken mn fat¬
tigdom eller demoralisation. Jag anhåller fördenskull alt
Betänkandet, i hvad det alser Herr fJiertas lörsta framställ¬
ning, till Utskottet återremitteras.
Deremot bestrider jag, i likhet med Utskottet, allt af¬
seende å det andra alternativet, enligt hvilket egare af jord,
belägen inom en mil från stad, skulle inrymmas fri dispo¬
sitionsrätt öfver deras egendom, ty jag iir öfvertygad alt en
dylik tillåtelse skulle hafva till följd, att denna mil blelve
fylld med en större mängd af arbetare, än möjligheten vore lill
arbetsförtjenst, och alt, dä de voro bosatta på jordlotter, allt
för små, för att ensamt bringa dem näring, de skulle komma
att falla fattigvården till last mera i de samhällen, som be-
Itinno sig närmare städerna, än andra.
Herr Sundblad: Vid 1831 års Riksdag yttrade jag
mig i denna fråga, dels i min då i Lag- och Economie-Ut-
skottet afgilna reservation, och särskildt i detta Stånd, i all¬
deles enahanda syftning, som Herr Hiertas nu ifrågavarande
motion alser. Jag har icke sedan dess förändrat tänkesätt
härom, titan förenar mig med Herr Hierta och de Herrar,
som önska framgång åt frågan. Jag tror, i motsats till hvad
Herr Dahm yttrat, all någon skada elier olägenhet icke vöre
lör städerna att befara, örn man beviljade rättighet ät hvar
och en att efter behag köpa så stor jordbit pä landet när¬
mast desamma, som de hafva penningar till. utan tvärtom
nyttigt för både köpare och säljare.
Herr Björck: Lii af de föregående lalarne har uttryckt
en mening, som är min. Jag har också icke begärt ordet
för alt göra något tillägg till hvad han i ämnet yttrat, ulan
derföre, att en omständighet lästat min uppmärksamhet,
hvilken jag icke kan undgå att påpeka, den nemligen att
Utskottet funnit lämpligt att denna dag år 1860 åberopa de
äsigter, som omfattades af 1853 års i saken nedsatta co-
initéer. De yttranden, som afgålvos af dessa comitéer, och
som härflöto frän missnöje med hemmansklyfningsförordnin-
gen, utmärkte sig för reactionära sträfvande!), hvilket man
för öfrigt kunde förutse, med kännedom af de personer, som
i dessa comitéer, särdeles den af Regeringen tillsatta all¬
männa, blefvo utsedde såsom ledamöter. Man hade tili syf¬
temål att försöka vinna ett upphäfvande af den ringa grad
af frihet, som var medgilven genom 1827 års förordning om
hemmansklyfning och jordafsöndring, och åsigterna voro äf¬
ven vid denna tid bia mycket upparbetade i denna riktning
792
Den 18 Auyusli.
Men dessa åsigter, sorn i comiterades betänkande!) funno
sitt uttryck och äfven af 1851 års Riksdag godkändes oell
framburos lill Kongl. Majit, dessa åsigter började dock att
småningom förändras, långsamt visserligen, men det kom lik¬
väl snart nog en tid, dä rörelsen i allmänna tänkesättet blef
I illiga re samt fick mera fart, och detta var, då de talrika
ntvandringarne lill Amerika inträffade. — Denna företeelse,
hvars erund lika litet, som dess tillvaro, var möjlig att miss¬
känna eller förneka, öppnade deras ögon, som i allmänhet
arbetat emot tidens riktning, och visade dem, att de beträdt
en falsk och fiir samhällets utveckling menlig bana. Kom
så året 1848 med dess händelser, hvilka utgjorde ett uttryck
i stort al det i tidens anda inneboende sträfvandet efter stör
re frihet så i socialt, som i politiskt hänseende, och hvilka till
en början bidrogo att föra denna fråga framåt till en mera
tidsenlig och billig lösning. Dessa utbrott af folkviljan qvaf-
des dock snart af reactionen, och Regeringarne ingåfvos
härigenom mera tillförsigt och sjelfförtroende. Det är ock
derifrån, man torde kunna spåra anledningen dertill, att år
1853 Regeringen, utan afseende å hvad i denna fråga före¬
gått och utan att taga kännedom om landels önskningar, ut¬
talade i de motioner, som vid flera Riksdagar blifvit i ämnet
väckta, oaktadt de icke medfört någon påföljd, samt stödjan¬
de sig vid 1855 års af landet ingalunda uppburna comitéer
och vid hvad 1834 års Riksdag i saken åtgjort, egenmäk¬
tigt ändrade 1827 års författning och utfärdade förordningen
af den 13 Julii 1853, hvilken således kan anses såsom ett
resultat af 1853 års länscomitéers åsigter, och bearbetnin¬
gar. Allmänna meningen harie öfver dessa comitéers ten-
dencer och bemödanden längesedan uttalat sitt missnöje, och
det var af detta förhållande gifvet, att den nypromulgerade
författningen skulle i sina hufvudgrunder ogillas, hvarföre
också Regeringen, till följd af opinionens påtryckning, fann
sig föranlåten att den 12 November 1858 utfärda en ny för¬
ordning, hvilken hufvudsakligen åsyftade att återföra ställ¬
ningen till den ståndpunkt, hvarpå den befann sig till följd
af författningen af år 1827. Tidpunkten emellan åren 1827
och 1858 har således gått Utskottets uppmärksamhet alldeles
förbi; men om också härigenom låter förklara sig att Ut¬
skottet icke behagat observera hvad, som i detina fråga un¬
der nämnde tid lörelupil, hade man likväl åtminstone kun¬
nat och bordt lörvänla, att Utskottet skulle hafva ställt sig
på 1827 års botten, hvilken är fullkomligt stridande emot
Den 4It Augusti.
795
den, sorn lagstiftningen i delta hänseende intog år 4833.
Och om det säll, hvarpå Utskottet i stället uppfattat det
vigtiga ämnet, i oell för sig är högeligen att beklaga, är det
väl ännu mera oförmodadt att i Betänkandet träffa skäl, som
icke blott afse motionen och dess afslyrkande, ulan äfven
kunna anses syfta åt innehållet af 48S8 års förordning. Att
undanrödja denna har dock icke Utskottet funnit lämpligt,
utan snarare framhållit denna förordning såsom tjenlig att
bibehålla. 1 detta förhållande visar sig således äfven en
motsägelse.
Här har talats om den s. k. parcelleringen och dess
förmenta skadlighet. Jag påminner mig att jag helt nyligen
i en tidning läste en ganska inleressant notice, som kan tjena
tiil att belysa just denna fråga. I Ilhenprovinserna, der
parcelleringen i sednare tider blifvit ovillkorligt medgifven,
hade nemligen parcellerna minskats i antal, och den oin¬
skränkta tillåtelsen till delning hade, i stället för att åstad¬
komma en obegränsad jordstyckning, verkat ett emot det
befarade alldeles motsatt resultat. Om det äfven måste an¬
tagas att en obegränsad frihet någon gång och i början skju¬
ter öfver målet, visar sig häraf, att den dock alltid går till¬
baka igen och reglerar sig efter naturliga förhållanden. Jag
finnér i detta förhållande en förnyad anledning att återkom¬
ma till hvad jag alltid har påstått, att inom näringslifvet allt
bör vara fritt öfver allt och i alli, och således äfven här, ty
frihet är bättre, än de bästa reglementen. Frän den sidan
är jag öfverens med Herr Staaf]'. Frågan kan dock visser¬
ligen hafva olika facer, om man betraktar den särskildt för
land och särskildt för stad; men om man motsätter sig ali
utveckling i den ena eller andra riktningen, till följd af åt¬
skilliga, mer eller mindre inbillade, farhågor, befinner man
sig onekligen på den ståndpunkten, att man fört v ifla r om det
rättas snara seger, och då gör man det naturligtvis icke blott
practiskt omöjligt att medgifva den här omtvistade rättighe¬
ten för städerna, utan man motverkar äfven den fria bosätt¬
ningen, der den af naturliga förhållanden framkallas, denna
bosättning, som utgör grunden för alla större communer el¬
ler stadssamhällen. Det är dock blott så, som städerna na¬
turligen komma till, att, der dylika förhållanden mana till
bosättning, lagen icke lägger hinder i vägen, utan lemnar
bosättningen fri. Delta är till sjelfva sin grund och i sin bör-
jan icke en Statens, utan en communens angelägenhet; och
om man äfven der vill siv ra bosättningen, begår man der-
794
Den 18 Augusti.
före ett misstag, hvarigenom man kommer derhän, att man
icke kan undgå att finna hvad här, tyvärr, ofta varit fallet,
att stadscommuner blifvit anlagda, der de icke lämpligen
bort anläggas, i stället för alt låta dessa samhällen i det
stora samhället uppspira omedvetet och af sig sjelft. Detta
misstag hafva vi begått utan att dervid lästa synnerligt af¬
seende, och dock är det icke likgiltigt, mine Herrar, att det
tätare sammanboendet må kunna skapa sig sjelft öfver allt,
der naturliga förhållanden det medgifva, emedan den när¬
mare beröring, som närboendet medför, både i industriell,
commercielt och nationelt hänseende är af vigt för fosterlan¬
dets (ramtid. Jag förenar mig derföre i det framställda yr¬
kandet om återremiss.
Ofverläggningen var slutad, och Betänkandet, i dess nu
föredragna del, biet till det Sammansatta Utskottet återre-
mitteradt.
I öfriga delar bifölls Betänkandet.
Jt? 26, i anledning af väckta motioner om upphörande
eller förändring af Lärares vid Universiteten och Elementar-
Läroverken räll till presterlig tjensteårsberäkniog.'
Herr Dahm: Det är verkligen skakande att i början af
Betänkandet läsa den skildring af Presterskapets ställning, som
motionairen uppdragit. Den hör dock icke till denna fråga,
och man behöfver således icke dermed sysselsätta sig, men,
då motionairen begagnat den såsom en inledning till sin fram¬
ställning, tillåter jag mig att i förbigående gifva det Högvör-
diga Ståndet anvisning på ett radicalt och ofelbart sätt att
undanrödja det obehagliga i situationen. Må blott Prester-
skapet afsäga sig sin privilegierade ställning samt upphöra att
betrakta sig och göra anspråk att anses såsom en politiskt
mäktig dass, — se der det enkla botemedlet!
Hvad derefter sjelfva frågan beträffar, så berörer den
tvänne institutioner, skolan och kyrkan, hvilka båda för Sta¬
ten äro af den största vigt. Hvad först kyrkan beträtfar, och
dess ställning till saken, så veta vi, att för några år tillbaka
skollärarne egde att räkna dubbla år. Skolan var en trappa,
öfver hvilken man hastigt steg in i kyrkans högchor och or¬
dinerades till prest. Anställningen vid skolan var en öfver-
gångsställning, som banade väg till en tidig befordran inom
kyrkans område, och kyrkan har ock, säger Utskottet, skolan
att tacka för många af sina yppersta själasörjare. Detta är
en sanning, men det var dä, det. På den tiden och under
då varande förhållanden kunde det verkligen vara nyttigt för
Den 18 Augusti.
795
kyrkan alt erhålla förstärkning från skollifvets sfer, men hu¬
rudan är händelsen nu? Det är numera icke de unga årens
raskhet och kraft, som kyrkan vinner från detta fält. Skol¬
läraren egnar sig icke åt detta kall förr, än han varit gift
under många år, och då i hufvudsaklig afsigt att sålunda
bereda sig en lugnare verksamhetskrets på sina gamla dagar,
.lag vill dermed icke hafva sagt, att hans ålder är så hög,
att han icke oförvitligt kan fullgöra sina nya åligganden, men
hvad han sökt var dock lugnet i en stilla dal undan skollif¬
vets bråk och bekymmer, och likväl är det i våra dagar just
raske och rörlige Christi stridsmän, som kyrkan för sitt be¬
stånd, sin lifaktighet och sin förkofran löreträdesvis har af
nöden. Ofvergången från skolans till det presterliga kallets
pligter var följaktligen, men är icke mera för kyrkan af vigt.
Har då skolan någon nytta utaf, att dess män ega den enkla
tjensteårsheräkningen ? Öfverhufvud har hon deraf hvarken
godt eller ondt, ty man vet, att, genom vidtagna anordningar,
skolmannen hädanefter kunna se, hvad de alltid bort, i skolan
sitt lifs uppgift, och det egentliga målet för sina framtida
sträfvanden. Den enkla årsberäkningen kommer ock, efter
den nya regleringen, att mera sällan för dem möjliggöra be¬
fordran inom kyrkan, äfven af rent economiska skäl, då en
skollärare numera icke kan emottaga hvilket pastorat, som
helst, utan förlust i jemnförelse med redan egande inkom¬
ster. Presternas antal inom skolan blir derföre årligen mindre.
Vid sådant förhållande kan motionairens förslag, efter
mitt begrepp, icke annat, än verka gagneligt för båda par¬
terna, hvarföre jag ock yrkar att detsamma af Ståndet gillas.
Herr Brun: Då detta ärende behandlades inom det
sammansatta Utskottet, var jag icke der närvarande, men om
jag det hade varit, skulle jag icke hafva godkännt en sådan
framställning, Utskottet här afgifvit. Deremot kan jag icke
annat, än i allo gilla det slut, hvartill Herr Dahm kommit,
att nemligen det icke är rätt att pensionera gamla skollärare
på det sätt, att de ölverflyttas på det kyrkliga området och
befordras till pastorer. 1 likhet med flera andra, har äfven
jag ofta sett och erlärit de olägenheter, som af ett dylikt för¬
farande uppkomma, och kan derföre vitsorda befogenheten af
Herr Dahms yrkande, hvilket jag med min röst får under¬
stödja.
Herr Lallerstedt *).
•) Herr Lallcrslcdts vid tryckningen ej allemnade anförande tryc¬
kos i slutet af detta band.
796
Den 16 Augusti.
Herr Kistner: Såsom Ståndet torde hafva sig bekant,
har jag deltagit i ett annat Utskotts öfverläggningar, oell har
derföre icke kunnat inom Lag-Utskottet öfvervara denna frå¬
gas behandling. Herr Staaff bar äfven hedt mig tillkänna¬
gifva, att han ej heller varit i Utskottet vid tillfället närva¬
rande, så att beslutet måtte hafva blifvit fattadt i en temligen
knapp vändning.
Hvad åter beträffar sjelfva saken, delar jag den åsigt,
som af föregående talare blifvit i detta hänseende uttalad. Då
emedlertid frågan torde böra i åtskilliga delar närmare öfver-
vägas, anser jag det vara lämpligare att Ståndet, i stället för
att genast lemna motionen sitt bifall, ville återremittera Be¬
tänkandet, hvarå jag anhåller om proposition.
Herr Lovén: Jag bar blott velat tillkännagifva, att jag
förenar mig i den af Herr Dahm uttryckta åsigt samt att
jag äfven gillar det af samme talare framställda redactions-
förslag. Genom detsamma beredes icke blott fördel åt för¬
samlingen, utan' blir, genom tjensteårs-beräkningens upphö¬
rande, äfven presterskapets interesse tillgodosatt. Då det lik¬
väl torde vara lämpligare att genom en återremiss Utskottet
blir i tillfälle att taga frågan i närmare öfvervägande, i enlig¬
het med den af Ståndet uttalade mening, instämmer jag äfven
med Herr Kistner och yrkar följaktligen att Betänkandet
återförvisas till förnyad behandling i den syftning, jag an-
gifvit.
Herr Ellberg: Jag anser mig böra tillkännagifva, att
äfven jag icke varit i Utskottet närvarande, då denna fråga
der afgjordes. Jag förenar mig derföre med dem, som här
yrkat bifall till motionen.
Herr Widell: På detta Betänkande torde kunna tilläm¬
pas en omvändning af det gamla ordspråket, att de frånva¬
rande alltid hafva orätt, ty här tyckes det verkligen, som
om de frånvarande skulle hafva rätt. Jag erkänner villigt,
att skolläraren icke bör trängas med de egentliga kvrkans
män om befordran. Det presterliga kallet kräfver onekligen,
om det rätt skall skötas, friska krafter och en vocatio interna,
hvilka icke sällan torde finnas hos skolläraren, som hunnit
till SO å 60 år, före hvilken ålder hädanefter svårligen någon
skollärare med enkel tjenstårs-beräkning kan hoppas erhålla
pastorat. Ett sätt att förekomma eller minska detta intrång
på det kyrkliga området från skolans sida vore att minska
pensionsåldern, så att skollärarne blelve pensionsmessige vid
tidigare år. Jag yrkar återremiss.
lien 18 Augusti.
797
Herr Sundblad ").
Ofverläggningen var slutad, och Betänkandet återremit¬
terades.
Och JYl 27, i anledning af vackt motion om förändrad
classificering af Rikets pastorater.
Herr Lallerstedt').
Herr Brun: Jag har icke heller varit närvarande vid
denna frågas behandling, och det förefaller mig derföre verk¬
ligen, då så många andra af Ståndets ledamöter varit vid till¬
fället frånvarande, sorn om motionen blifvit afgjord i en knapp
vändning, såsom en talare ganska träffande uttryckt sig. Jag
delar för öfrigt den åsigt, som Herr Kyrkoherden Otterström
i sin motion uttalat, och förenar mig derföre i Herr Laller-
stedls yrkande om återremiss.
Herr Björck: Jag kan icke neka, att jag finner, om
icke underligt, så dock ledsamt, att Ståndets ledamöter inom
det sammansatta Utskottet vid tillfällen, då de kunnat och
hort göra sina åsigter gällande, varit förhindrade att der när¬
vara. Af detta förhållande har ock blifvit en naturlig följd,
att Ståndet derifrån hemtat giltig anledning att återremittera
det nyss behandlade Betänkandet, M 26, och att Ståndet an¬
tagligen kommer att vidtaga samma åtgärd med det föreva¬
rande, på det att de åsigter, som omfattas af de Utskottets
ledamöter, som tillhöra Ståndet, må erhålla utsigt att vinna
anhängare bland de öfriga Ståndens delegerade i Utskottet.
Jag har dock egentligen begärt ordet för att fästa upp¬
märksamheten uppå livad jag äfven förut tillåtit mig påpeka,
att nemligen frågan om löneinkomsterna endast bör behand¬
las i sammanhang med regleringen af Presterskapets tjenst-
görings-skyldighet och inbördes förhållande. Utskottet sjelft,
så conservativt det i detta fall än är, medgifver dock, att
sammanhang eger rum mellan dessa frågor, och anser der¬
före, att, då de icke för närvarande kunnat af Utskottet
gemensamt behandlas, den rubbning i pastoraternas nuva¬
rande indelning och i åtskilliga dermed sammanhängande an¬
dra förhållanden, som motionairens förslag i och för sig skulle
föranleda, bör förhindras. Det är visserligen sannt, att frå¬
gan om Presterskapets löneinkomster numera har föga ut¬
sigt att kunna komma att behandlas i sammanhang med den
ifrågasatta classificeringen af Rikets pastorater, emedan i dag
*) Herrar Sandblads och Lallerstedts vid tryckningen ej afleinnade
anföranden tryckas i slutet af delta band.
798
Den 18 Augustt.
blifvit i Ståndet utdeladt ett Betänkande, sorn afstyrka all
åtgärd i detta hänseende, men jag tror icke desto mindre, att
Utskottets nu föredragna framställning bör återremitteras. Det
är nemligen en uppenbart oriktig åsigt, att större verksamhet
kräfver större lärdom. Prestens verksamhet är densamma i
pastorat, hvilka innesluta en mindre folkmängd, som i dem,
hvilka äro mera befolkade. Det kan ej eller antagas att
större lärdom skänker större förmåga af verksamhet, än den
ringare lärdomen, ty de, som egnat sitt lif mera uteslutande
åt studier, hafva vanligen förstört sin helsa i ungdomen och
äro vid en mera framskriden ålder icke i besittning af samma
vigeur och härdighet i krafter, som de, hvilka i yngre år fört
ett rörligare lefnadssätt, under det de derjemte sysselsatt sig
med boken. Lärdomen utgör således alldeles icke något cri-
terium på förmåga att sköta större pastorat. Man kunde väl
säga, att, om en högre lärdom verkade till befordran i yngre
år, antagandet af s. k. lärdomsmeriter såsom grund för be¬
fordran till kyrkans bättre platser kunde ega någon grund,
emedan derigenom med det högre vetandet komme att före¬
nas den rika erfarenheten, samlad under en längre verksam¬
het bland ett större antal olika individer. Det kunde låta
säga sig så, men att i allt fall lärdomen icke kan eller bör
utgöra någon grund för bibehållandet af den nuvarande class-
indelningen, anser jag icke kunna förnekas, och någon grund
för befordran utgör den i detta hänseende alldeles icke. Jag
förmodar deremot att den grund för indelningen, som iriotio-
nairen föreslagit, är den enda riktiga. Derigenom lära pasto-
raterna blifva hvarken för stora eller för små. Jag anser
många och goda skäl tala för bifall till motionairens framställ¬
ning, hvarföre, på det att densamma ännu en gång må
underställas Utskottets pröfning samt våra dervarande leda¬
möter lemnäs tillfälle att i behandlingen deraf deltaga, jag
anhåller, att Betänkandet till Utskottet återremitteras.
Discussionen förklarades fulländad, och Betänkandet åter¬
remitterades.
§ 9‘
Föredrogos å ny o och bordlädes andra gången: Constitu-
tions-Utskottets Memorialer, N:ris 57 och 59, samt Bevill-
nings-Utskottets Utlåtanden, N:ris 54. 35, och 56.
§ 10-
Föredrogos Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets
Utlåtande, Betänkande och Memorialer:
Ilen 22 Augusti.
799
N:ris 143, 146, 147. 148 och 149.
Bordlädes andra gången.
As ISO, i anledning af återremiss af Betänkandet,
As 93.
As 131, i anledning af återremiss af Betänkandet, A! 94.
As 132, i anledning af återremiss af Betänkandet, As 93.
As 133, i anledning af återremiss af Betänkandet, M 98,
M 134, i anledning af återremiss af Betänkandet, M 99,
och M 135, i anledning af återremiss af Betänkandet,
M 122.
Dessa sex Memorialer lades till handlingarne.
§ *«
Bordlädes nedannämnda Utskotts Utlåtanden oeh Betän-
kanden, nemligen:
Stats-Utskottets N:ris 152, 156 och 157.
Bevillnings-Utskottets N:ris 37 och 38.
Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottets, M 13,
samt Banco-Utskottets N:ris 54—36.
Rubriquerna förekomma i Protocoll vid ärendenas slut¬
liga pröfning.
§ 12-
Justerades Protocolls-Utdrag öfver al Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 3/4 5 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 22 Augusti.
Plenum, kl. 10 f. m.
§ *•
Justerades Protocollen lör den 2S och den 28 sistlidne
Julii samt en del af Protocollet för den l:a i denna månad.
800
Den 22 Augusti.
§ 2.
Föredrogos å nyo Constitutions-lJtskottets Memorialer:
JW 37, ined förslag till ändring i 14 §:n 3 morn. Riks-
dags-Ordningen, angående Bruksegare.? representationsrätt.
Herr Staaff: Jag kan, lör min del, icke gilla den grund
för röstberäkningen, Utskottet här föreslagit. Utskottet er¬
känner sjelft att det icke förbisett att den olägenhet, som hit¬
tills egt rum och väckt mera allmänt klander, eller att en
enda större bruksegare möjligen kunde ensamt tillsätta Riks¬
dagsman uti sitt valdistrict, fortfarande kom ine att qvarstå.
Då så är förhållandet, och dertill kommer att, derest denne
större bruksegare är den för representantkallet mest lämplige
inom districtet, han omöjligen kan erhålla förtroendet, om han
sjelf deltager i valet, så synes den föreslagna röstberäknings¬
grunden verkligen vara högst olämplig, ja rent af dåraktig.
Den orättvisa, som ligger deri att en enda röstande kan af¬
göra valet, skulle också, med tillämpning af den nya röstbe¬
räkningsgrunden, blifva så mycket större och mera i ögonen
fallande, som en mängd smärre bruksegare då skulle komma
att undertryckas och deras röster blifva utan all betydelse.
Utskottet har visserligen »för att, såsom det heter, i någon
mån tillmötesgå yrkandet om ändring i berörda afseende,
trott sig böra i sitt förslag intaga den föreskrift, att, i hän¬
delse de valberättigade inom något valdistrict öfverenskomma
om ändring i valsättet, sådan ändring må kunna ske, derest
Konungen, efter vederbörandes hörande, pröfvar skäligt den¬
samma fastställa.» Men för det första skola sådane öfverens-
kornmelser säkerligen blifva ganska svåra att åvägabringa, då
nian ihågkommer att äfven vid åstadkommandet af sådan öf¬
verenskommelse de smärre bergsbruksidkarne alltid skulle
komma att ligga under och att sålunda det ändrade förhål¬
landet i afseende på valsättet, som åsyflas, endast komme
att exsistera på papperet. Då grundlagsförändringar vidtagas,
så bör man väl tillse att de blifva så tidsenliga och i så con-
stitutionel anda, som möjligt, och, då förslaget om årliga Riks¬
dagar här behandlades, beslöt också Ståndet ett tillägg i
constitutionel syftning till Utskottets förslag, nemligen om rättig¬
het för Konungen att anbefalla nya val. Jag frågar nu om
något lämpligare tillfälle till ett stort framsteg på den consti-
tutionela banan, eller det, som skulle ligga i antagandet af per
capita-om röstning, kan gifvas, än just detta; något så ovan¬
ligt eller nytt i per capita - omröstningen förefinnes ej heller, då
densamma redan eger runi inom Preste-Ståndet; och bland
Den 22 Augusti.
»01
bruksegare finnes så mycken bildning, att ett sådant valsätt
icke skulle medföra den ringaste våda. .lag yrkar derföre
att Constitutions-Utskottets förslag i denna del må underkän¬
nas, och Ståndet såsom sin gemensamma tanke förklara att
Riksdagsmännen från bergsbruksdistricterna böra väljas genom
omröstning per capita.
Herr Wcern: Den af mig väckta motion, med anled¬
ning hvaraf Constitutions-Utskottets förevarande förslag till¬
kommit, är mycket vidsträcktare, än hvad detta förslag sy¬
nes antvda. Utskottet har dels sönderdelat motionen och
dels ej till besvarande upptagit hvad deri förekommer an¬
gående representationsrättighet för fabriksidkare på landet.
Utskottet, som icke nämnt något särskildt om anledningen
att ej till pröfning upptaga denna del af min motion, hår en¬
dast motiverat sitt förfaringssätt med den allmänna förklarin¬
gen. att dess framställning vblott afser sådane ändringar,
hvilka af nödvändighetens kraf äro påkallade.» Muntligen
har jag hört uppgifvas det skäl för Utskottets tystnad i fråga
om den af mig för fabriksidkare på landet föreslagna re¬
presentationsrätt, att bergsbruksegarne sjelfva skulle vara
emot detta förslag och önska att läbriksidkarne pä landet
fingo representationsrätt gemensamt med städerna, hvilket
dock Utskottet funnit omöjligt, emedan rösträtten i städerna
bestämmes efter hvars och ens bidrag till staden; och Ut¬
skottet har, vid sådant förhållande, icke funnit skäligt föreslå
någon representationsrätt alls för dessa fabriksidkare, .lag
kan likväl icke inse, hvarlöre ej de, likaväl som bergsbruks¬
egarne, skola vara representerade, och framför allt måtte
väl de sednares önskningar i detta afseende icke betyda nå¬
got eller förtjena något afseende. Om bruksegare, likasom
Bonde-Ståndet, helst vilja vara för sig sjelfve och icke gerna
se att nya elementer bland dem inrymmas, så är delta ett
förhållande, som icke får tagas med i räkningen, om saken
i sig sjelf är riktig. Det är dessutom tydligt att bergsbruks-
egarues representationsrätt ej derigenom skulle lida något
intrång, enär de åtminstone i lika många valdistricler, som
de nu ega välja Riksdagsmän, äro de öfvervägande, så alt
de icke hafva det ringaste att befara al den förändring, jag
tillstyrkt. Af den utredning, jag lemnat angående antalet af
fabriksegare på landet och deras lillverkningshelopp, visar
sig att denna samhällsclass är ganska talrik och betydande.
Jag hemställer, på dessa skäl, att Ståndet såsom sin gemen-
borg.-Stånd Prot. vid ilikad. 18S9 —1860. V. 51
802
Den 22 Augusti.
samina tanke inS förklara att alla fabriksegare på landet
böra lå representationsrätt.
Jag har också i ruin motion yrkat att valdistrieterna
måtte i Grundlagen bestämmas. Utskottet har ansett detta
önskligt och jemväl föreslagit att Bergs-Ofverstyrelsen skulle
upprätta förslag till districtfördelning, som borde af Kongl.
Majit, elter vederbörandes hörande, fastställas, men Utskottet
har dervid vidhållit den olämpliga bestämmelsen att fördel¬
ningen skall uppgöras så, att i det närmaste ett lika bevill-
ningsbelopp belöper sig å hvarje valdistrict. Denna grund
lör fördelningen kan jag omöjligen finna riktig eller med
Grundlagens anda öfverenstämmande; icke eller är den
tillämpad i fråga om städernas representationsrätt. Det enda
rätta synes mig vara att districterna bestämmas utan afse
ende på storleken, endast med hänsyn till orternas läge och
så, att de bruksegare och fabriksidkare, ifall äfven dessa
blifva representerade, hvilka stå i liflig beröring med hvar¬
andra och följaktligen känna hvarandra, komma att till¬
höra samma valdistrict. De, som på sådant sätt naturligen
höra tillsammans, kan det icke vara lämpligt att fördela på
olika districter, lika litet som det skulle vara lämpligt att
afskilja t. ex. från Stockholm eller Götheborg en del och
lägga till någon mindre stad, lör att i afseende på represen¬
tationsrätten göra städerna lika stora. Efter nu gällande stad¬
gande, verkställes dist rict fördelningen, så som bekant är, af Rergs-
Ofverstyrelsen vid hvarje Riksdag sålunda, att, sedan sum¬
man af alla tillverkningarnes sammanräknade värden blifvit
utrönt samt huru stort värde, i följd deraf, svarar emot en
Fullmäktig, fördelas bergsbruken i fem valdistrict, så att i
det närmaste ett på tillverkningsvärdet grundadt, mot en
Fullmäktig svarande, röstetal må finnas inom hvarje valdi¬
strict. Denna indelningsgrund har till följd att en enda
bruksegares dödsfall, concurs, eiler upphöjande i adligt stånd
kan vålla en väsendtlig förändring i alla districternas indel¬
ning och gör att samma bruksegare komma att höra än till
ett, än till ett annat valdistrict, utan afseende på hvad berö¬
ring eller gemensamma interessen, de hafva med hvaran¬
dra. Så har t. ex. vanligen ett bruk i Dalarne blifvit lagdt
till valdistrictet i Upland, oaktadt det med bruken der icke
har något gemensamt, och Norra Dalslands bruksegare,
som hafva gemensamma interessen med bruksegarne i Verm¬
land, hafva, sådant oaktadt, endast en eller två gånger fått
rösta tillsammans med denna province, och för öfrigt antingen
Den 22 Augusti.
805
med brukseg.)ine i Nerike eller Småland. Detta är dock
oformligt och medför, såsom jag antydt, de båda stora olä¬
genheterna att gemensamma interessen åtskiljas och att di-
stricterna oupphörligen mäste förändras, hvartill kommer
att. så vidt jag kan fatta, ingen förnuftig grund finnes, hvar¬
före tillverkningsbeloppet eller, efter Utskottets förslag, bevill-
ningsbeloppet skall vara lika stort för hvarje valdistricl. Olä¬
genheterna af de ständiga förändringarne i districtindelningen
har nu Utskottet velat förekomma derigenom, att fördelningen
skulle för längre tid fastställas, men då Utskottet derjemte
föreslagit, att, i händelse förändrade förhållanden skulle göra
ändring i districtfördelningen af nöden, sådant skulle ega
ruin, så är derigenom i sjelfva verket vägen öppnad för åter¬
gång till det gamla; skillnaden är ingen annan, än att det,
etter förslaget, skulle vara förändring i bevillningsbeloppet,
i stället för i tillverkningsbeloppet, som komrne att föror¬
saka ny districtsindelning. Och huru skulle väl fiergs-Öfver-
styrelsen kunna afgöra, när förhållandena skola anses så
mycket förändrade, att ny fördelning bör ega ruin? Det enda
practiska och rätta är, efter min tanke, att districterna i
Grundlagen hesta las. Kör den händelse att nu fabriks¬
idkare på landet skulle tillerkännas representationsrätt, har
jag föreslagit toll valdistricter, hvilket förslag jag vidhåller.
Om deremot representationsrätten ej utsträckes till fabriks¬
idkare, så vore ganska lätt att bestämma vald istricterria för
bruksegare. Jag vill, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den vanliga fördelningen i detta fall, föreslå, att första val-
districtet komrne att utgöras af första, andra och tredje
Bergmästare-districten, innefattande Norrbottens, Vesterbot¬
tens, Yrester-Norrlands, Jemtlands, Gefleborgs, Upsala och
Stockholms Län; andra valdistrictet af fjerde Bergmästare-
districtet eller Kopparbergs och Vestmanlands Län; tredje
valdistrictet af femte och sjette Bergmästare-districten, eller
Orebro och Skaraborgs Län; fjerde valdistrictet af sjunde
Bergmästare-districtet, omfattande Vermlands och Elfsborgs
samt Götheborgs och Bohus Län; samt femte valdistrictet
af åttonde och nionde Bergmästare-districten, eller Söder¬
manlands, Östergöthlands, Calmar, Gottlands, Jönköpings,
Kronobergs, Blekinge, Christianstads, Malmöhus och Hal¬
lands Län.
Hvad angår Herr Slaaffs förslag, så hyser jag lika varma
sympathier, som någon, (ör den lika rösträtten oell skulle an¬
se det högst önskligt att den här kunde införas, men jag
804
Ven 22 Augusti.
kan ej undgå fästa uppmärksamheten på en ganska slör
svårighet, sorn deraf skulle blifva en följd, nemligen i afse¬
ende på fördelningen af Riksdagsmanna-arfvodet. Hur skulle
val detta regleras? Skulle icke den lika rösträtten också
medföra skyldighet att lika bidraga lill Riksdagsmans aflö-
nande? Detta skulle dock blifva ganska kännbart för min¬
dre bruksegare, oell denna omständighet bar otvifvelaktig!
bland bruksegarne i betydlig mån motverkat sympathierna
för den lika rösträtten. Det är säkert också af denna an¬
ledning och med hänsyn till det motstånd mot införande af
/)cr-ca/>!fa-omröslning, man från de öfriga Stånden måste
förvänta, som Utskottet bär valt samma väg. som i afseende
pä städerna förut blifvit beträdd att åt de valberättigade
sjelfva lemna att öfverenskomma om valsättet, och något
mera fruktar jag ej lör närvarande kan vinnas. Ty utom
den svårighet, jag påpekat, ifråga om afgiften till Riksdagsmans
aflönande. och di t motstånd, förslaget om lika rösträtt skulle
bos de öfriga Stånden röna, kan man väl skäligen antaga,
att Kongl. i\1aj:t ej skulle gifva Sin sanction åt ett beslut i
sådan syftning, då Han vägrat den för de städer, somder om
anhållit. Så mycket jag derför än, för egen del, hyllar åsig-
ten om den lika rösträttens lämplighet, åtminstone i fråga
om bruksegare, kan jag ej anse det klokt att nu såsom
Ståndets gemensamma tanke uttala denna åsigt och der¬
igenom göra hela förslaget beroende af denna frågas ut¬
gång.
På grund af hvad jag anfört, hemställer jag att Ståndet
må såsom sin gemensamma tanke förklara att andra fabriks¬
egare på landet må erhålla representationsrätt likaväl, som
bergstiruksegare, och gemensamt med dem, samt att districts-
indelningen må i Grundlagen bestämmas.
Herr Renström instämde.
Herr Ekman: Då den af Herr Waern väckta motion,
som föranledt förevarande förslag, skulle behandlas i Utskot¬
tet, anmodades jag. liksom öfrige Ledamöter från bruks-
districterna, att inom Utskottet deltaga i en enskild öfver¬
läggning i ämnet. Vid detta tillfälle förordade jag Herr
Wcerns motion till alla delar och måste sålunda, för min
del, vara fritagen från beskyllningen att ej vilja inrymma
representationsrätt åt fabriksidkare på landet. Det skulle
vara öfverflödigt upprepa de delar i Herr Wcerns för¬
slag, som synas mig mest förtjenta af uppmärksamhet,
sedan Herr Waern så fullständigt redogjort för detsamma.
Den 22 Augusti.
805
Att bestämmandet af districterna skulle medföra ganska*
väsendtliga fördelar i afseende på valet, derom är älven
jag ölvertygad, i samma mån jag icke kan förbise den*
menliga inverkan, de ständiga förändringarne af valdistric-
terna måste utöfva. Jag tror att Utskottets i detta alse¬
ende framställda förslag ej skulle leda till några svårig¬
heter, men vill dock i denna punkt förena mig med Herr
Wrem.
I afseende på sättet lör omröstningen, tror jag icke att
något annat, än bevillningen för inkomst af rörelsen, bör läg¬
gas till grund för röstberäkningen. Per-capila-onirosinius:
skulle, efter min tanke, medföra de svåraste olägenheter och
jag måste derföre motsätta mig Herr Staaffs derom fram¬
ställda förslag. Till stöd derför har Herr Staaff anfört att.
med bevillningen såsom röstberäkningsgrund, det inflytande,
en större bruksegare kan utöfva på Riksdagsmannaval inom
sitt district, skulle blifva än mera öfvervägande, sedan Bergs¬
män erhålla rösträtt, och den orättvisa, som ligger i detta
öfvervägande inflytande, sålunda blifva ännu mera i ögonen
fallande; men mig synes den utsträektare representations¬
rätten tvärtom komma att motverka det öfvervägande infly¬
tandet af en enda, ty det är väl naturligt att detta skall
blifva mindre, då de röstandes antal blir större. För öfrigt
tror jag att det lika väl i afseende på brnksdistricterna, som
städerna är lämpligt att åt dem sjelfva öfverlämnäs att öf¬
verenskomma orri annat -'valsätt, i händelse de valberättigad)?
så finna för godt, och att Utskottets förslag i detta afseende
sålunda bör vinna bifall. Jag tager mig friheten fästa upp¬
märksamheten derpå, att detsamma också redan blifvit al
två Stånd godkändt.
Jag hemställer, för min' del, att Utskottets förevarande
förslag rriä i dess helhet antagas, endast med den af Herr
Warn i afseende på districlernas bestämmande föreslagna
förändring.
Herr Swartz: Jag kan ej undgå lasta Ståndets upp¬
märksamhet derpå, att den af Utskottet föreslagna grund lör
röstberäkningen som oftast koinme att saknas, om en ny.
Bevillnings-Förordning, i enlighet med de grunder, Rikets
Ständer redan till största delen godkännt, blifver antagen.
Röstberäkningsgrunden skulle nemligen vara bevillningen lör
inkomsten af bruksrörelsen, men, enligt förslaget till den nya
Bevillnings-Stadgan, skulle i taxeringslängden ej komma att
utsättas bevillningsafgift för hvarje särskildt slag al rörelse
80(>
Den 22 Augusti.
Bruken skulle så beskattas, att för bruksfastigheten upptoges
en särskild bevillning, men behållna inkomsten af brukets
rörelse skulle, för beräkning af bevillningen, sammanslås med
egarens inkomst af annan rörelse och, i händelse lian är vid
bruket mantalsskrifven, jemväl med räntan å bans utlånta
capitaler. Det blefve derföre måhända icke synligt i taxerings-
längden ens hur stor inkomst, bruksrörelsen skänkte. Man
kan ju också tänka sig att ett bruk under ofördelaktiga cori-
juncturer ej gilver mer, än räntan å fastighetsvärdet, i hvil¬
ken händelse egaren, som sålunda ej erlade någon inkomst-
bevillning för bruksrörelsen, blefve utan rösträtt. Oftast skulle
dock inträffa att bevillningen för inkomst af bruksrörelse vore
sammanräknad med bevillning af inkomst af annan rörelse
eller af capital, och om än någon gång en bruksegare er¬
lade bevillning endast för inkomst af bruksrörelse, skulle så¬
lunda i de aldra flesta läll den grund, Utskottet uppställt för
röstberäkningen, komma att saknas. Det torde dock vara
olämpligt att i ett nytt grundlagsförslag, såsom allmän regel,
intaga en bestämmelse, som sällan och endast undantagsvis
kan efterföljas. Dessutom — om det annars är tillåtet att
begagna detta tillfälle för att uttrycka önskningar — så före¬
kommer det mig, då. efter Borgare-Ståndets nuvarande orga¬
nisation, detsamma ej kan anses representera näringarnes,
utan städernas interesse, som det skulle vara mera öfverens¬
stämmande med nu gällande system, att alla på landet bo¬
ende, som böra vara representerade, inrymdes i de Stånd,
hvilka representera landet. Detta dock endast i förbigående.
På grund af min anmärkning, i afseende på förslagets prac-
tiska olämplighet, till följd hvaraf jag anser det oantagligt,
måste jag rösta för afslag å detsamma.
Herr Ekholm: För min del, instämmer jag helt och
hållet i det af Herr Werrn framställda förslag till uttryck af
Ståndets gemensamma tanke, men anser likväl att ett tillägg,
i afseende på valsättet, borde göras i den af Herr Staaff an-
gifna syftning. Det kan icke bestridas att, hvad Herr Staaff
yttrat, i detta afseende är fullkomligt riktigt, och att man åt
ingen samhällsclass med större säkerhet och lugn kan öfver¬
lemna att genom omröstning per capita utse sina Ombud,
än åt bruksegarne, som till största delen utgöras af väl-
bergade, upplysta och fördomsfria personer. Den öfvervigt,
den nuvarande röstberäkningsgrunden gifvit åt större bruks¬
egare, ända derhän att en enda persons röst emot alla de
andra röstande kan afgöra valet, är så i ögonen fallande orätt¬
Den 22 Augusti.
807
vis och löjlig, att jag anser det onödigt att vidare tala derom.
Kn sådan omröstningsgrund öfverensstäinmer dessutom all¬
deles med den liberala anda, som utmärker denna samhälls-
class. Såsom en medelväg emellan det nu gällande och det
al Herr Staaff föreslagna valsättet, skulle jag dock vilja hem¬
ställa, att Ståndet såsom gemensam tanke, jemte hvad Herr
Waern föreslagit, förklarade att omröstning till valen inom
bruksdistricterna bör ske efter graderad scala, med t. ex.
högst fem röster, då en röst antages motsvara minsta be vin¬
ningen. Skillnaden i rösträtt blefve då icke så stor. att man
hade att befara något öfvervägande inflytande af rikedomen.
Herr Staaff: Det har visserligen blifvit sagdt att Ut¬
skottets förevarande förslag redan blifvit af två Stånd anta¬
get, ocb att således icke mycket är att vinna för dem, som
önska förändring deri, men jag tror likväl att det är af vigt
för kommande Ständer att Ståndet uttalar sin mening i detta
ämne, äfven om den icke nu kan göra sig gällande. För
min del, instämmer jag fullkomligt med Herr Waern, i fråga
om representationsrält för fabriksidkare på landet, men i af¬
seende på valsättet vidblifver jag min nyss uttalade åsigt, att
omröstningen bör ske per capita. Man har sagt att införan¬
det af detta valsätt skulle vara en otjenst emot de nya ele¬
menter, man vill inrymma bland bruksegare, och i allmänhet
mot de mindre bemedlade af den samhällsclass, hvarom här
är fråga, emedan deraf skulle blifva en nödvändig följd att
alla de valberättigade skulle bidraga lika till sin Riksdagsmans
aflönande. Men om detta verkligen är en nödvändig conse-
quence af val per capita, så kan det icke hjelpas oell kan
icke gälla som skäl emot ett sådant valsätt, om detta annars
är till principen riktigt. Jag tror likväl icke att valsättet
per capita borde medföra skyldighet för valmännen att lika
bidraga till Riksdagsmanna-arfvodet. .lag vill. i detta afseende,
endast erinra, att ju hvarje medborgare har lika rätt att
njuta af samhällslörmåner och begagna statsinstitutioner, så¬
som domstolar och andra dylika inrättningar, ehuru hvar
och en till deras underhållande endast bidrager i förhållande
till sin inkomst, och enahanda borde väl förhållandet blifva
i detta fall. För öfrigt har man påstått att den öfvervigt,
större bruksegare hittills haft, skulle motverkas och blifva
mindre, då bergsmän inkommo, men denna invändning eger
ju sin riktighet endast under förutsättning att alla förena
sig mot en; och det ligger i sakens natur att den af Utskot¬
tet föreslagna röstberäkningsgrund innebär en orättvisa mot
so»
Den 22 Augusti.
bergsmännen, hvilkas röster då skulle blifva af högst obetyd¬
lig vigt emot de större bruksegarnes. , I anledning al Herr
Warm anmärkning att Regeringen, efter hvad erfarenheten,
i afseende på städerna, gifvit vid handen, sannolikt ej skulle
sanctionera ett beslut om val per capita inom bruksdistric-
terna, så ber jag få erinra att med städerna är ett helt an¬
nat förhållande. Det var icke Rikets Ständer, som uttryckte
sin åsigt att per-capita-omröstning borde antagas, utan enskilda
coinrnuner, och Regeringen hade följaktligen då vida lättare
att underkänna denna åsigt, än förhållandet skulle blifva, i
fall densamma af Rikets Ständer uttalades. Just deri att,
efter hvad vi sett, enskilda öfverenskoinmelser om antagande
af per-capita-omröstning ej vunnit Regeringens sanetion, hvil¬
ket bäst bevisar att man har föga hopp att på den af Ut¬
skottet föreslagna enskilda öfverenskommelsens väg komma
till målet, synes mig ligga ett synnerligen vigtigt skäl för
Ståndet att uttala sig för den lika rösträtten. Det har blifvit
erkändt, att valsättet per capita här, om någonsin, är på sin
plats, och då till och med motståndare erkänna att det utan
lära kunde öfverlemnas åt bruksegarne att på detta sätt utse
sina Ombud, så hemställer jag, om det kan vara Borgare-
Ståndet, som alltid tjenar framåtskridandets sak, värdigt att
skjuta undan principen, då ett så lägligt tillfälle erbjuder sig
att få densamma ytterligare inympad på vårt representations-
väsende. Jag yrkar, fortfarande, bifall till mitt lörslag, att
Ståndet måtte såsom sin gemensamma tanke uttala, att val
till Riksdagsmän inom bruksdistricterna må förrättas genom
omröstning per capita.
Herr Schenström: I Constitutions-Utskottet har jag så
till vida biträdt Herr Wwrns förslag, att jag villigt medgaf
att fabriksidkare på landet, lika väl som bruksegare, böra
hafva representationsrätt, men deremot kan jag icke dela Herr
Wwrns åsigt, att fabriksidkarne skulle utöfva denna rättighet
gemensamt med bruksegarne, efter vissa districter på landet,
utan tror att det för städerna skulle vara en ganska väl¬
kommen och nyttig förstärkning, om fabriksegarne, likasom
bruksegare och bergsmän, på dem fördelades, för att gemen¬
samt med städernas innevånare utvälja Representanter.
Den af Herr Sivartz anmärkta svårighet, att finna den af
Utskottet föreslagna grund för röstberäkningen, torde icke
vara så stor eller oöfvervinnerlig, som han synes antaga, ty,
om i Grundlagen bestämmes att bevillningeri för inkomst af
bruksrörelse skall utgöra grunden för bruksegares rösträtt, så
l)en 22 Augusti.
809
matte det viii vara en lätt sak att så förändra den rent reg-
lementariska föreskriften om taxeringslängderna, att denna
bevillning särskildt upptages.
Att briiksdistrieterna i Grundlagen bestämmas anser jag
nyttigt, och förenar mig, i detta afseende, med Herrar Wwrn
och Ekman.
Hvad slutligen angår det af Herr Staaff väckta förslag
om införande af per-capita-omröstning för bruksegare, så, och
ehuru jag delar denna åsigt, tror jag dock att detsamma ej
skulle vinna bifall af öfriga Stånden, och att följaktligen ett
beslut af Borgare-Ståndet i denna syftning skulle blifva utan
resultat.
Herr Rinman, F.: Såsom Herr Wwrn upplyst, har
Constitutions-Utskottet sönderdelat hans motion, och på åt¬
skilliga af hans framställningar icke afgifvit något svar. För¬
hållandet är, att, då den förändrade lagstiftningen örn bergs-
handteringen gjorde en förändring i stadgandet om bergsbruks-
egares representationsrätt oundgängligen nödvändig, Utskottet
fann skäligt att i detta Betänkande endast afgifva förslag till
sådane ändringar, sorn voro oundvikliga för att bringa Grund¬
lagens föreskrifter i 14 § 5 mom. Hiksdags-Ordningen i
öfverensstämmelse med 1839 års Förordning, angående ut¬
sträckt frihet för bergshandteringen. Den del af Herr Wwrns
motion, som afsåg representationsrätt för fabriksegare på lan¬
det, behandlades särskildt, men Herr Wwrns förslag i detta
afseende vann icke bifall inom Utskottet. Orsaken till detta
resultat ligger i de svårigheter, sorn af föregående talare re¬
dan blifvit antydda, ithy att fabriksegarne på landet ej gerna
kunde fördelas på städerna, då de ej bidraga till stadsutskvl-
derna, hvilket utgör grunden för stadsinnevånarnes rösträtt,
och Utskottet jemväl fann det betänkligt att gifva fabriks¬
egare representationsrätt gemensamt med bruksegarne, då
desse sjelfve belunnos derför obenägne. Hvad per-capila-
omröstningen angår, så hade något förslag derom i allmän¬
het icke blifvit väckt. Om så varit förhållandet, hade Ut¬
skottet säkert företagit detsamma till behandling särskildt och
utan sammanhang med det nu föreliggande, för att ej göra
de förändringar i S mom. af 14 § Hiksdags-Ordningen, hvilka
ej böra uppskjutas, beroende af en fråga, derom meningarne,
efter hvad vi redan hört, äro ganska delade. Det har också
blifvit föreslaget att districterna skulle i Grundlagen bestäm¬
mas, och nog kunde detta låta sig verkställa, men derigenom
skulle dock förorsakas den olägenhet, att 14 § Riksdags-
810
Den 22 Augusti.
Ordningen, som redan är tillräckligt vidlyftig, blelve det ännu
mera, och dessutom skulle man, hvad som är vida betänk¬
ligare, genom att i Grundlagen intaga och uppräkna bruks-
districterna, ingå på den econorniska lagstiftningen och binda
Konungen, i fråga om förändring af Bergmästaredöinena, efter
hvilka, enligt Herr Wcerns förslag, districterna skulle bestäm¬
mas. Bättre vore då att de indelades efter Länen, ehuruväl
äfven dessa kunna af Konungen ändras. Jag tror sålunda
icke att det vöre lämpligt att i Grundlagen upptaga district-
indelningen, synnerligen som man väl kan vänta att, om
densammas reglerande, såsom Utskottet föreslagit, öfverlem-
nas åt Bergs-Ofverstyrelsen, fördelningen kominer att byggas
på sådana grunder, att den ej så snart kan eller behölver
ändras.
Herr Swarts har yrkat afslag å Utskottets förslag såsom
onödigt och onyttigt, emedan det skulle komma att stå i strid
med den förmodade nya Bevillnings-Stadgan, men om i Grund¬
lagen intages den bestämmelse, att bevillningen för inkomst
af bruksrörelse skall utgöra grunden för bruksegares rösträtt,
så blefve väl kommande Ständer nödsakade vidtaga sådana
mått och steg, att bestämmelsen kan tillämpas och blifva en
sanning. Den förändring i den nya Bevillnings-Stadgan, som
för sådant ändamål erfordrades, vore ej svår att tillväga¬
bringa.
Herr Ekholm har framkastat ett förslag om graderad
röstscala för bruksegare, men att för denna samhällsclass in¬
föra en bestämd röstberäkning, då sådant ej är föreskrifvet
för städerna, synes mig vara olämpligt. Utskottet har ansett
sig böra, såsom allmän grund för bruksegares representations¬
rätt, uppställa bevillningen för inkomsten af bruksrörelsen,
men derjemte tillåta de valberättigade, alldeles såsom förhål¬
landet är med städerna, att öfverenskomma om annat val¬
sätt, och detta synes mig vara fullkomligt riktigt, .lag kan,
för min del, icke finna att Utskottets förslag hvarken i ena
eller andra afseendet behöfver förändras, och jag yrkar der¬
före att detsamma i dess helhet må antagas att hvila till
grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Herr Gahn, /].: Så länge man ej kan lyckas åväga¬
bringa en mera genomgripande förändring af vårt represen-
tationsväsende i allmänhet, tror jag icke heller att en så full¬
komlig omskapning af bruksegares representationsrätt, som
här blifvit yrkad, är hvarken behöll ig eller på sin plats.
Hela representationens sammansättning har ännu caracteren
Den 22 Augusti.
811
deraf, afl man sökt inrymma deri alla mera framstående
samhällsclasser och näringsgrenar. Borgare-Ståndet repre¬
senterar hufvudsakligen näringarne inom städerna. Visser¬
ligen har på sednare tider en eller annan af stadsmanna-
näringarne 11 y t tat ut' på landet, men de bibehålla dock sam¬
ma caractere: en garfvare i staden och en garfvare på lan¬
det äro i alldeles enahanda ställning och hafva samma in¬
teresse!). Vill man derföre gifva dylika näringsidkare på
landet representationsrätt, och jag medgifver alt de kunna
ega anspråk derpå, så är det i fullkomlig öfverensstämmelse
med nu gällande representationsystem att de fördelas på stä¬
derna och rosia gemensamt med dem. Bergsbruksrörelsen
är deremot en isolerad näring af mera egendomlig caractere,
hvilken derföre, så länge classrepresentation eger rum, bör
hafva särskilde representanter, och jag tror sålunda att Ut¬
skottet förfarit ganska riktigt, då det ej föreslagit andra för¬
ändringar i afseende på bergsbruksegares representationsrätt,
än som äro oundgängligen nödvändiga, till följd af den sed-
naste lagstiftningen angående bergshandleringen.
I afseende på yrkandet att bruksdistricternas omfång
skulle i grundlagen bestämmas, så tror jag att sådant skulle
vara högst olämpligt. Jernhandteringen befinner sig för när¬
varande i ett sådant utvecklingsstadium, att de territorier,
som nu bestämdes efter ungefärligen enahanda tillverknings-
belopp, skulle inom några få år blifva hvarandra så olika i
detta afseende, att en ny fördelning vore oundgängligen nöd¬
vändig, hvilken dock skulle blifva ganska besvärlig att till¬
vägabringa, om derföre erfordrades en grundlagsförändring.
Jag tror icke att Utskottets?förslag i detta afseende skulle leda
till någon olägenhet, då icke, såsom hittills, districterna hvarje
Biksdag skulle bestämmas, hvilket haft till följd att den a11-
draminsta förändring i tillverkningsbeloppet föranledt förän¬
drad indelning af districterna, utan endast i allmänhet borde
tillses att tillverkningsvärdet vore något så när lika i alla
districten. I fråga om den lika rösträtten, sä medgifver jag
att bruksegare äro den dass, för hvilken detta valsätt är
företrädesvis lämpligt, men då Utskottet föreslagit att det åt
de valberättigade sjelfve skulle lemnäs att öfverenskomma
om valsättet, så tror jag att detta är allt hvad, som behöfs.
•lag är också öfvertygad att, om förslaget, i denna del vinner
bifall, de flesta valdistricter skola antaga, om också icke
per capita-omröstning, så åtminstone omröstning elter gra¬
derad scala; men då man medgifvit städerna att sjelfva be¬
812
Den 22 Augusti.
stämma valsättet, synes det icke vara i sin ordning att Stän¬
derna nu ovillkorligt föreskrifva på hvad sätt bruksegare
skola utse sina ombud, ulan må man väl kunna medgifva
bruksegare samma frihet till godvillig öfverenskommelse i
detta afseende, som man beviljat städernas innevånare ; minst
synes det mig vara lämpligt att det är i Borgare-Ståndet, man
påyrkar ett sådant tvång.
Jag delar Herr Swartz betänklighet mot förslaget, med
anledning af svårigheten att utreda hvad en bruksegare er¬
lägger i bevillning särskildt för inkomst af bruksrörelse, och
det vore derföre, efter min tanke, lämpligare att bibehålla
tillverkningsvärdet såsom grund för röstberäkningen. Visser¬
ligen kunde detta, sedan hämmarskatten blifvit upphärd, ej
på samma sätt, sorn hittills, bestämmas, men det vöre väl ej
omöjligt att Bergs-Öfverstyrelsen kunde uppgöra ett medel¬
pris, hvarefter tillverkningsvärdet skulle beräknas. Men då
emellertid svårigheten att utfinna hevillningen för inkomst af
bruksrörelsen väl bör kunna öfvervinnas, synnerligen som
den nya bevillningsstadgan ännu icke är antagen, utan det
står Ständerna öppet att bestämma att denna bevillning skall
såsom särskild rubrik i taxerings-längderna upptagas, vill jag
ej för denna betänklighets skull motsätta mig Utskottets för¬
slag, utan anhåller alt detsamma må antagas att hvila till
grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Herr Waern: Hvad först angar Herr Staaffs förslag om
/ver-ca/5 lfa- o rn r ö s t ri i ri g, hvari Herr Ekholm velat göra den
modificalion, alt omröstningen borde ske efter graderad scala,
så har jag redan förut yttrat att jag hyser personliga sym-
pathier för den lika rösträtten, men deremot kan jag ej dela
den åsigt, att Ständerna ovillkorligen böra bestämma val¬
sättet, utan anser den väg, man inslagit i afseende på stä¬
derna, äfven här vara den lämpligaste. Het är utan tvifvel
onödigt att orda om fördelarne af den lika rösträtten, men
just emedan de äro så stora, bör principen fiiras Iram pä
allmänna öfvertygelsens väg. Så varmt jag derföre, för egen
del. Önskar denna reform i vårt representalionsväsende, så
anser jag densamma icke lämpligare kunna genomföras, än
derigenom att åt de röstegande sjelfve öiverlemnas att be¬
stämma valsättet. På grund af hvad jag anmärkt i afseende
på bidraget till riksdagsmanna-arfvodet. tror jag ej att sym-
pathierna för den lika rösträtten till en början blifva syn¬
nerligen stora bland bruksegaren, och ännu mindre torde de
blifva belåtne med Herr Ekholms förslag, enär de sannolikt
Ven 22 Augusti.
»15
skulle önska scalan ännu lägre graderad, och det synes mig
derföre klokast alt icke påt vi riga röstegande något bestämdt
valsätt, utan låta allmänna öfvertygelsen så småningom mog¬
na för det rätta och bästa.
Beträffande Herr Swartz anmärkning, så skulle jag hö¬
geligen beklaga, om de svårigheter, han befarat, skulle för¬
anleda uppskof med en förändring, sorn är så oundgängligen
nödvändig. Flere talare bafva dock redan anmärkt, hvad
också är min tanke, att det ej skulle falla sig så synnerli¬
gen besvärligt att få särskild uppgift på bevillningen för in¬
komst af bruksrörelse. Herr Rinman har i della afseende
yttrat, att Bevillningsstadgan mäste rätta sig efter grundlagen,
och det är utan tvifvel också riktigt, men jag anser, för min
del, att någon förändring i Bevillningsstadgan ej är för ända¬
målet behöflig, emedan det är en rent economisk åtaärd,
som Konungen eger vidtaga, att bestämma, det taxeringsläng-
derna skola särskildt upptaga bevillning för inkomst al bruks¬
rörelse. Af än mindre betydenhet anser jag Herr Swartz’
inkast, att den af Utskottet föreslagna grund för röstheräk-
ningen ibland skulle alldeles saknas, enär det kunde hända
att en bruksrörelse icke gal någon inkomst alls. Visserli¬
gen är bruksegares ställning ganska precaire, men sällan lärer
det väl inträffa att rörelsen ej gifver någon inkomst, och om
också delta undantagsvis skulle vara fallet, så stöde det ju
en sådan bruksegare öppet, om han ville deltaga i val af
representant, att ändå uppgifva sig för inkomst. Jag har
ganska noga öfvertänkt denna fråga, men icke kunnat finna
någon annan lämplig grund för röstberäkningen, än bevill¬
ningen för inkomst af rörelse. 1 många städer är dessutom
bevillningen efter 2:dra artikeln antagen såsom det bestäm¬
mande i afseende på rösträtten, och der möta ju alldeles
samma svårigheter, för hvilka man här vill rygga tillbaka.
För öfrigt måste man besinna, att, hur stora dessa svårighe¬
ter än må vara, så är det dock alldeles omöjligt alt bibe¬
hålla den nuvarande röstberäkningsgrunden. Man kan icke
beräkna tillverkningsvärdet efter hammarskatten, sedan nå¬
gon hammarskatt icke mera finnes; något nytt måste ovill¬
korligen antagas.
Af Herr Gahns yttrande visar sig att förslaget om re¬
presentationsrätt för fabriksidkare på landet verkligen skulle
möta motstånd hos bruksegarne, men jag kan dock icke deri
finna tillräckligt skäl för Utskottet att ej i elt särskildt Be¬
tänkande derom yttra sig. Ar förslaget i sig riktigt, bör
»14
Den 22 Augusti.
det väl icke undertryckas derföre, alt det skall komma att
möta motstånd från ett eller annat håll; och hvad detta
motstånd beträffar, så är det af alldeles samma beskaffenhet,
som det Bonde-Ståndet visade i fråga 0111 utsträckt repre¬
sentationsrätt inöm nämnde Stånd; det stöder sig nemligen
på den åsigten att inga andra, än en genomgripande förän¬
dring af vårt representationsväsende, höra vidtagas, en åsigt,
som Borgare-Ståndet genom sitt beslut i frågan visade sig
ogilla. Också kunna vi väl vara ense derom, att man hör
antaga hvarje ändring till ett bättre, fast man ej på en gång
kati få allt.
1 fråga om bestämmandet af districterna, så kan jag ej
se att derför möter något hinder i den omständigheten, att
nya bruk kunna anliiggas i ett distrikt och gamla försvinna
i ett annat, ty att det ingenting bör betyda att districterna
äro olika i afseende på tillverkningsvärde eller bevillnings-
belopp, tror jag mig hafva visat med exemplet af städerna,
hvilka, de mindre lika väl, som de större, äro representerade.
Hvad Herr Rinman invändt derom alt man genom bestäm¬
mandet af districterna skulle falla inom det econorniska lag¬
stift ningsområdet, kart jag ej godkänna. Det torde dock i
detta afseende vara olämpligt all föreviga Bergmäslaredö-
mena genom att lägga dem till grund för indelningen, hvil¬
ken heldre bör bestämmas efter Länen. Att dessa kunna af
Konungen förändras, utgör icke något hinder, då de dock
otvilvolaktigt komma att qvarstå oförändrade lika länge, som
detta stadgande kan komma att gälla. Jag hoppas att det¬
samma, långt innan någon förändring af Länen ifrågakom-
iner, skall hafva blifvit omgestaltadt i afseende på valsättet.
Jag vidhåller mitt förslag till alla delar.
Herr Ekelund instämde.
Herr Wistelius: Instämmande med Herr Staaff, vågat-
jag hoppas, att denna vigtiga fråga måtte här vinna den
lyckliga utgång af lika rösträttens erkännande såsom princip
vid alla sådane val, der utgången bör bestämmas ej endast
af rikedom och förmögenhet, utan älven af intelligencen och
den medborgerliga och fosterländska andan, att månget missför¬
hållande och obelåtenhet med det nuvarande valsättet skola
derigenom hälvas.
Herr Lindeström: Åtskilliga af Ståndets Ledamöter haf¬
va med synnerlig värma förordat den lika rösträtten äfven¬
som Herr Wcerns förslag att alla fabriksegare på landet
skulle erhålla representationsrätt gemensamt med bergbruks-
ven 22 Augusti.
815
egarne; men jag hemställer till Ståndets eftersinnande, huru¬
vida det kan vara sannolikt att bfuksegarne skulle blifva
belåtne med att dela sin representationsrätt med garfvare,
färgare, qvarn- och stampegare, med flere, synnerligen om
alla skulle hafva lika rösträtt. Vi minnas, hvilka häftiga
strider för icke länge sedan utkämpades angående den lika
rösträtten, och att nu åter väcka dem till lif, anser jag så
mycket mindre lämpligt, som här blott är fråga om en nöd¬
vändig redactionsförändring, hvars genomförande endast skulle
försvåras, om deri jemväl inkastades en principfråga. Ut¬
skottet har ju dessutom gått deras önskan, sorn äro vänner
af den lika rösträtten, ganska mycket till mötes, då det före¬
slagit att brukspatronerna skulle få samma rätt, som stä¬
derna, nemligen att genom öfverenskommelse sinsemellan
göra förändring i röstberäkningen. Beträffande Herr fVcerns
nyssnämnda förslag, så mötte det inom Utskottet ganska
häftigt motstånd, synnerligen bland Bonde-Ståndets Ledamö¬
ter, som ingalunda ville förlora alla dessa fabriksidkare, som
nu ofta nog tillhöra detta Stånd. Genom bergsmännens hän¬
förande till brukspatronerna, i fall detta skulle blifva lag,
ansåg sig Bonde-Ståndet redan hafva gjort en så stor för¬
lust, att det på intet sätt hade lust att ingå på att göra
några flere.
Herr Swartz farhåga att bevillningen för inkomst af
bruksrörelse ej skulle kunna särskildt uträknas, anser jag ej
vara grundad. Detta måtte väl icke vara svårare, än att
utreda huru stor bevillning en handlande eller fabriksidkare
i stad, som tillika är husegare, erlägger särskildt för rörel¬
sen, och jag tror sålunda icke att den nya bevillningsstad-
gan skulle lägga något hinder i vägen för antagande af Ut¬
skottets förevarande förslag. Deremot instämmer jag full¬
komligt i Herr Sicarlz' önskan att fabriks- och bruksidkare på
landet måtte erhålla en annan plats inom representationen,
än i Borgare-Ståndet, och jag hoppas att den tid icke är
aflägsen, då denna önskan skall gå i fullbordan.
För öfrigt, och då det ej synes mig lämpligt att i en
grundlags § reglementera om gränserna för bruksdistricten,
instämmer jag med Herr Rinman i detta afseende, och får,
på grund af hvad jag anfört, anhålla att Utskottets förslag i
dess helhet må antagas att hvila till grundlagsenlig behand¬
ling vid nästa Riksdag.
Herr Swartz: Jag kan icke neka att det förekommer
mig oväntadt att min i fråga om tillämpligheten af föreva¬
816
Den 22 Augusti.
rande förslag, så vidt det angår röstberäkningsgrunden, nyss
framställda anmärkning ej befunnits vara af mera vigt. Mig
förefaller solklart att den i sådant afseende föreslagna grun¬
den verkligen oftast kommer att saknas. Man har fästat
sig vid att jag yrkat afslag å förslaget, dermed jag anses
hafva förklarat det för onödigt och onyttigt, men jag har lik¬
väl endast menat att det är olämpligt, troende att ett mera
ändamålsenligt kan uppgöras till afbjelpande af den stridig¬
het, sorn förefinnes emellan 1859 års förfaltning om hergs-
handteringen och ifrågavarande grundlags §. Man har sagt
att det ej skulle vara svårare att uträkna det bevillnings-
belopp, hvarefter bruksegares rösträtt skulle beräknas, än
bevillningen för röstberättigade i städerna. Men skillnaden
är ganska stor. Jag föreställer mig att i de städer, der
rösträtten beräknas efter bevillningen, hvar och en valberät¬
tigad persons liela bevillning utgör grunden för hans röst¬
rätt, och, för att vara valberättigad i stad, måste man vara
der mantalsskrifven. Så är icke förhållandet med en bruks¬
egare. Han kan vara mantalsskrifven i stad och ändock
hafva rösträtt för bruk å landet. Det är ock om honom
uttryckligen sagdt att det endast skulle vara bevillningen för
hans inkomst af bruksrörelsen, sorn finge läggas till grund
för hans rösträtt. Men sådan bevillning kommer icke att
blifva honom särskildt påförd, utan blir inbegripen i bevill-
ningssumman för ali den inkomst, som den skattskyidige an¬
ses ega på ett och samma ställe, så att, såsom jag förut
påpekat, om bruksegaren besitter förmögenhet uti utlånade
capitaler och är vid bruket bosatt saint der äfven drifver
rörelse af annat eller andra slag, så mäste den för honom
uti en enda summa upptagne inkomstbevillning anses bestämd
ej blott efter inkomsten af bruksrörelsen, utan jemväl efter
räntorna å hans utlånade capitaler och inkomsten af hans
andra näringar. Vid sådant förhållande, må man icke eller
föreställa sig att det alltid är möjligt för uppbördsmännen
att särskildt beräkna bevillningen för det ena eller andra
slaget af inkomst, ty möjligheten deraf beror på om taxe-
ringsmännen i längden anfört det af dem antagna beloppet
af hvarje slags olika inkomst, äfvensom om inkomsterna,
sammanräknade, öfverstiga det belopp, att lindring i bevill¬
ningen icke behöft ega rum. Jag kan sålunda ej inse annat,
än att mitt mot förslaget i denna del gjorda inkast är fullt
befogadt. En utväg att erhålla en annan mera lämplig grund
för röstberäkningen synes mig också ligga nära till hands.
Den 22 Augusti.
»17
Då nemligen Bergs-Öfverstyrelsen bestämmer valdistricterna
efter tillverkningens belopp, så kunde ju, då detta sålunda
är kändt, och i fall man invänder att beloppet icke kan läg¬
gas till grund för beräkningen af värdet, som kan vara
olika vid särskilda bruk, uppdragas åt en comité i hvarje
valdistrict att värdera tillverkningen från hvarje bruk. Deri¬
genom skulle man komma till en grund för röstberäkningen,
som mera öfverensstämde med den nuvarande och hade det
företräde framför den af Utskottet föreslagna, att deri endast
angåfve betydenheten af den näring, som skall representeras.
Det skulle verkligen förvåna mig om Ståndet fortfarande
icke funne skäl att fästa afseende vid min anmärkning mot
Utskottets förslag, på grund af hvilken jag ej kan annat, än
vidhålla mitt yrkande om afslag å detsamma.
Herr Björck: En tillfällighet förorsakade, att jag icke
från början öfvervarit behandlingen af detta ämne, och jag
gjorde derföre kanske rättast att deröfver iakttaga tystnad,
men discussionen har dock berört interessen af den beskaf¬
fenhet, att jag ej kan underlåta att yttra några ord.
Så vidt jag kunnat finna, har Herr Swartz tydligt och
klart ådagalagt, att den grund, Utskottet här uppställt för
röstberäkningen, icke mera är practisk. Gå vi tillbaka till
våra grundlagars tillkomst, så finna vi att de uppvuxit på
stånds- och classindelningens grund, men vi kunna också ej
undgå att finna att denna basis ej längre låter sig fasthållas,
att de råmärken, man upprest emellan särskilda samhälls-
classer, hålla på att nedbrytas och att hela detta konstlade
machineri är utslitet. Något nytt måste sättas i stället, och
jag frågar om det, under sådane förhållanden, kan vara lämp¬
ligt att i Grundlagen och i fråga om representationsrätten
antaga bestämmelser, som hvila på denna föråldrade dass-
indelningsgrund, och om icke, likasom man ansett sig böra
öfvergifva den gamla grunden för beskattningen, det jemväl
kan vara tid att icke längre hafva Grundlagens stadganden
om representationsrätten bundne och beroende af beskatt-
ningslagarnes vexlande bestämmelser. Vi måste väl i detta
hänseende böra ställa oss på en basis, som har någon fram¬
tid för sig, och det kunde, synes mig, nu vara tid att utta¬
la grundsatsen om per-capita-o m ros t n i ng. Det är besynner¬
ligt för öfrigt att detta betraktas som något nytt. Detta
valsätt är ju gammalt i Preste-Ståndet, och vid alla de för¬
sök, som varit å bane att reformera Ridderskapet och Adeln
Borg -Stånd. Prot. vid Rikld. 18S9-1860. V. 82
818
Den 22 Augusti.
samt för nämnde Stånd införa val, har något annat valsätt
aldrig varit ifrågasatt, än genom omröstning per capita. Då
sålunda den lika rösträtten redan finnes inom ett Stånd och
inom ett annat alltid varit ämnad att antagas, då fråga varit
om införandet af val, kan det väl då, när det gäller att inom
Borgare-Ståndet införa en ny grund för representationsrättens
utöfvande, vara skäl att antaga någon annan, än den lika
rösträttens, äfven om någon annan kunde påhittas, som utan
svårighet kunde tillämpas. Och då nu detta icke låter sig
göra, har man icke då dubbel anledning att antaga det val¬
sätt, som mest öfverenstämmer med vår ståndpunkt i poli¬
tisk utveckling. Jag skulle* nemligen tro, att, sedan stads-
communerna fått rättighet att bestämma om valsättet, all¬
männa meningen allt mer och mer närmar sig per-capita-
omröstningen, ehuru detta valsätt, till följd af Regeringens
vägrade sanction, ej ännu hunnit göra sig allmänt gällande.
I de flesta städer är valsättet till sine resultater sådant, att
omröstning per capita knappast skulle utfalla annorlunda;
och hvarföre skulle man då icke kunna införa sistnämnde
omröstningssätt för bruksegarne? Om någon samhällsclass
skall kunna mäta sig med presterna i bildning, så är det
väl deras, och jag tror icke att de skulle hafva någon anled¬
ning att betrakta såsom ett våld, om det bestämdes att de¬
ras representanter skulle utses genom omröstning per capita,
ehuru det låter så på en representant från denna dass, hvil¬
ken fällt yttranden, som tyckas mig smaka af åsigter, de
der ej borde hafva några målsmän inom detta Stånd. Jag
hoppas dock och tror att, om också opinionen bland denna
representants committenter icke är för den lika rösträtten,
detta valsätt dock i allmänhet snart skulle med välvilja om¬
fattas. Jag kan icke, för min del, finna någon anledning att
icke antaga detta valsätt, äfven om representationsrätten
utsträckes så långt, som Herr Wcern föreslagit. Herr Lin¬
deström har visserligen förmenat, att bruksegarne i sådant
fall icke skulle vilja bland sig upptaga fabriksidkare på lan¬
det, men om verkligen bruksegarne stå på denna punkt af
politisk uppfattning, så är dock deras mening icke den be¬
stämmande, utan det är Rikets Ständer, som afgöra frågan.
För min del, förordar jag Herr Wcerns förslag i detta afse¬
ende, ehuru jag anser att fabriksidkare på landet heldre
borde till representation fördelas på städerna, derom jag också
väckt motion. Men hur är det, kan någon säga, med så-
dane åsigter möjligt att förorda Herr Wcerns förslag? Jag
flen 22 Augusd.
819
svarar, emedan jag, då jag icke kunnat göra min egen me¬
ning gällande, hellre, än intet, tager ett förslag, sorn synes
mig egnadt att bidraga till ombildande af vårt representations-
väsende.
Jag vill för öfrigt blott yttra några ord om bruksdi-
strictsindelningen. Mången tyckes anse likgiltigt om de be¬
stämmas eller icke; men man har likväl i andra länder,
t. ex. Preussen, sett, huru en reactionär Regering begag¬
nat rättigheten att förändra districtena, för att göra sig af
med personer, som för sina frisinnade tänkesätt gjort sig
förhatliga, sålunda att, genom en godtycklig förändring af
valdistrictena, sådane personer förflyttats till valkretsar, der
de icke varit kända. Med detta förhållande för ögonen, kan
jag ej annat, än finna frågan om valdistrictenas bestämmande
vara af ganska stor constitutionel betydelse, hvadan jag an¬
ser olämpligt att districtfördelningen öfverlemnas åt en ad¬
ministrativ myndighet. Visserligen borde den till en början
uppgöras af Bergs-Ofverstyrelsen, såsom Utskottet föreslagit,
men då förändring sedermera kunde ifrågakomma, synes den
mig böra af Borgare-Ståndet beslutas och uppgöras. Jemte
det jag biträder Herr Wcerns förslag om representationsrätt
för fabriksidkare på landet samt Herr Slaaffs om införande
af per-capila-omrösning, hemställer jag derföre att, sedan di¬
strictena blifvit af Bergs-Ofverstyrelsen, på grund af tillverk¬
ningsvärdet, bestämda, den förändrade indelning, som seder¬
mera kan finnas af behofvet påkallad, må af Borgare-Stån¬
det beslutas och uppgöras, för att af Kongl. Maj:t fast¬
ställas.
Herr Lindeström; Jag tror att det är af vigt att under
discussionen ihågkomma och fasthålla hvad, som egentligen är
föremål lör öfverläggningen. En förändring af S mom. 14 §
Riksdags-Qrdningen har blifvit nödvändig, med anledning af
den sednaste lagstiftningen angående bergshandteringen och
beslutet om hammarskattens upphörande. Utskottet har nu
framlagt ett förslag till ändring af nämnde grundlagsstadgande,
icke för att till principen ändra densamma, ty sådant kunde
lätt komma att möta motstånd och föranleda förslagets för¬
kastande, utan blott för att göra det möjligt för bruksegare
att utöfva sin representationsrätt, och frågan är nu endast,
huruvida Ståndet, med godkännande af detta förslag, anser
bevillningen för inkomst af bruksrörelsen böra antagas såsom
röstberäkningsgrund, i stället för det efter priset för ham-
marskattsjernet beräknade tillverkningsvärdet. Men att här¬
Den 22 Augusti.
med combinera förhoppningar om ett nytt representationsför¬
slag, anser jag vara olämpligt, såsom något för det behand¬
lade ämnet fullkomligt främmande. Ständerna äro oundgäng¬
ligen tvungna att ändra nu gällande bestämmelse angående
röstberaknings-grunden, men detta är icke förhållandet med
frågan om representationsrätt för fabriksidkare på landet och
om valdistrictenas bestämmande, derom det står vederbörande
öppet att särskildt väcka förslag i Constitutions-Utskottet, om
de så finna för godt.
Herr Billström: Den tillrättavisning, som den siste värde
talaren ansett lämpligt att gifva Ståndet, är, enligt min upp¬
fattning, fullkomligt obehörig. Det förevarande öfverläggnings-
ämnet är ingalunda så inskränkt, som denne talare förmenat.
Utskottets Memorial är nemligen löranledt af en utaf Herr
Wcern väckt motion, hvilken innehöll ett förslag af vida större
omfång, än den föga väsendtliga förändring, hvarom Utskot¬
tet här gjort framställning. Herr Wcern hade i sin motion
föreslagit dels att fabriksegare på landet måtte tilldelas repre¬
sentationsrätt, i likhet med bergsbruksegare, dels ock att di-
strictindelningen skulle i Grundlagen bestämmas. Då denna
motion i Utskottet behandlades, var jag, på grund af erhållen
permission, frånvarande, men om jag varit tillstädes, skulle
jag i allo hafva biträdt Herr Wcerns förslag. Att, såsom en
föregående talare påstått, det ej skulle vara lämpligt att de
hittills icke representerade fabriksidkarne erhölle valrätt ge¬
mensamt med bergsbruksegare, utan att de snarare borde i
sådant afseende sammanslås med städernas innevånare, kan jag
alldeles icke medgifva. Tvärtom synes det mig, att, sedan
alla bergverksegare numera, genom den sednaste lagstiftnin¬
gen angående bergshandteringen, kommit i samma cathegorie,
sorn andre fabriksidkare, det skulle vara fullkomligt i sin ord¬
ning att desse sednare finge representalionsrätt gemensamt
med de förre.
Och hvad districterna angår, så lärer väl ingen vilja be¬
strida de menliga följder, som deras täta förändring medför,
då samma bruk vid, snart sagdt, hvarje Riksdag flyttas från
ett district till ett annat. Genom inrymmandet af flere val-
berättigade i de särskilda districterna skulle ock eri omreg¬
lering i framtiden mindre ofta blifva behöflig, och när den
ansågs erforderlig, vore det väl ingen särdeles svårighet att
åstadkomma en sådan, fastän indelningen funnes i Grundlagen
bestämd.
I fråga åter om valsättet, förenar jag mig helt och hållet
Den 22 Augusti.
821
med Herr Staaff'. Skälen för den lika rösträtten trafva si
väl af honom, sorn af Herrar Björck och Waern blifvit sä
tillräckligt utvecklade, att jag anser mig derom icke behöfva
något tillägga, helst hvar och en af Ståndets Herrar ledamöter
säkert gjort sig så noga reda för denna fråga, att mina upp¬
lysningar icke vore af något gagn. Omröstning efter en gra¬
derad scala, såsom Herr Ekholm tillstyrkt, torde befinnas
destornera olämplig, som en dylik röstgrund icke är af vår
Grundlag känd eller antagen. Vida bättre vore, om, enligt
Utskottets förslag, de valberättigade lemnades öppet att sjelfva
om valsättet öfverenskomma. Skulle emellertid förslaget att
införa omröstning per capita ej lyckas att göra sig gällande,
så innebär dock Herr Swartz inkast ej något hinder för an¬
tagande af den röstberäkningsgrund, Utskottet tillstyrkt. Det
vore, såsom redan blifvit erinradt, en ganska lätt sak att vid
bevillnings-taxeringen särskildt bestämma, huru mycket af
en valberättigad persons inkomst borde anses härflyta från
den rörelse, på grund hvaraf rösträtt komme att utöfvas; och
om ett sådant valsätt, som Utskottet här föreslagit, blefve an¬
taget, så skulle det väl ovillkorligen åligga vederbörande taxe-
ringsförrättare att på omförmäldt sätt förfara. För öfrigt och
derest förslaget till ny bevillnings-förordning vinner Rikets
Ständers bifall, står det ju Ständerna vid nästkommande Riks¬
dag, då nu ifrågavarande Grundlagsförslag först kan blifva
antaget, öppet att i bevillnings-förordningen intaga sådane be¬
stämmelser, som för rösträttens tillämpning kunna finnas
nödiga.
Jag anhåller, på grund af hvad jag anfört, att Ståndet
måtte återremittera förevarande Memorial, med uttryckande
af den gemensamma tanke, att fabriksegare på landet böra
erhålla representationsrätt gemensamt med bergsbruksegare,
att valdistrictena må i Grundlagen bestämmas och att valen
böra ske per capita.
Herr Staaff: Om förhållandet vore sådant, att det be¬
rodde på bruksegarne sjelfve att bestämma, huruvida fabriks¬
idkare på landet skulle erhålla representationsrätt gemensamt
med dem, så kunde det af Herr Lindeström mot en sådan
reform anförda skäl hafva någon betydelse, men då denna
samhällsclass, lika litet som någon annan, kan isolera sig och
ställa sig ulom Statsmakternas ingripande, utan måste under¬
kasta sig hvad dessa bjuda, så saknar detta Herr Lindeströms
argument allt värde. Hvad beträffar Herr Lindeströms an¬
märkning derom, att här ingalunda är fråga om allmänna val,
822
Den 22 A ugusti.
utan endast om att antaga en ny grund för röstberäkningen,
sedan den hittills gällande, till följd af sednare tidens lagstift¬
ning i fråga om bergsbandteringen, blifvit otillämplig, så ber
jag få fasta uppmärksamheten derpå, att, då man nu måste
antaga en ny basis för representationsrättens utöfvande. så är
det väl i sin ordning att antaga den grund, som det allmänna
politiska medvetandet erkänt såsotn den enda rätta. Jag tager
mig slutligen friheten lägga Ståndets Herrar ledamöter på
hjertat, att det ligger den största vigt och betydelse på hvad
utgång denna fråga får, ty, om Ståndet lemnar detta tillläile
obegagnadt att uttala sig för den lika rösträtten, så skola mot-
ståndarne mot detta valsätt derpå i många år stödja sina
bearbetningar mot detsamma, och kanske lyckas att för flera
tiotal af år undanskjuta en reform, för hvilken tiden redan
hiognat. Då jag gör mig förvissad att Borgare-Ståndet ej
härtill vill medverka, hoppas jag bifall till mitt förslag.
Herr Gahn, U.: En talare från en af Rikets större
städer har yttrat att det numera skulle vara omöjligt att bi¬
behålla classprincipen, såsom grund för representationsrätten.
Men någon princip måste man dock böra följa, och man må¬
ste väl antingen hålla sig till den af Grundlagen antagna
grund, att representationsrätt skall tillkomma vissa samhälls-
classer, eller ock bestämma att den skall utöfvas efter be¬
stämda territorier. Man må nu hylla hvilka af dessa princi¬
per, som helst, så synes man mig dock böra vidhålla en af
dem ren och oblandad. Detta skulle likväl icke blifva för¬
hållandet, om man tillerkände personer, på grund utaf deras
egenskap af fabriksidkare, representationsrätt efter vissa di-
stricter, utan man skulle derigenom blanda tillsamman båda
de nyssnämnda olika grunderna för representationsrätt. För
öfrigt bör man väl vid uppgörande af valdistricter tillse att
sådane valberättigade komma att rösta gemensamt, som känna
hvarandra, stå med hvarandra J beröring och hafva gemen¬
samma interessen. Detta blefve ej händelsen, om fabriksegare
erhöllo representationsrätt efter stora, flera Län omfattande
districter. Fabriksidkarne skulle icke känna hvarandra, och
ännu mindre bruksegarne, hvilka med dem ej hafva ringaste
beröring, då desse deremot med hvarandra hafya ständiga
affairesförbindelser och gemensamma interessen. Det tyckes
derföre vara vida naturligare att fabriksidkarne erhålla repre¬
sentationsrätt gemensamt med städernas innevånare, hvilka
utöfva med deras närbeslägtade handteringar och till hvilka
de stå i aflairesförhållande. Deremot skulle jag icke hafva
Den 22 Augusti.
823
»ågot emot Herr Björcks förslag att all representationsrätt
skulle utölvas efter vissa territorier, med städerna såsom cen¬
tralpunkter, allenast denna princip consequent och oblandad
genomfördes.
Herr Björck har också påstått att någon representant
från bruksdistrictena skulle hafva förklarat att bruksegarne
ej vore benägne för den lika rösträtten, men jag har icke
hort någon annan fälla ett sådant yttrande, och sjelf har jag
icke gjort det. Jag har alldeles icke talat om mina commit-
tenters åsigt i frågan, utan endast förklarat att jag länn det
olämpligt och obehöfligt att Ständerna definitivt bestämde, det
bruksegarne skulle utse sina ombud genom omröstning per
capita, då städernas innevånare lernnats öppet att sjelfva öf¬
verenskomma om valsättet, utan att det, efter min tanke,
vore i sin ordning att på samma sätt, såsom Utskottet också
föreslagit, det medgafs bruksegarne att antaga det valsätt, de
sjelfva kunde finna lämpligt.
Jag yrkar, fortfarande, bifall till Utskottets förslag.
Fferr Wahlström; Då man af erfarenhet känner, huru
svårt det är att tillvägabringa ändringar i Grundlagen, tror
jag det vara klokast att så mycket, som möjligt, begränsa före¬
varande ändringsförslag och sålunda lemna frågorna om di-
stricternas bestämmande och per capita-omröstningen att i
serskildt Betänkande af Utskottet behandlas, på det man icke,
genom att sammanväfva dem med Utskottets här framlagda
förslag till en af behofvet så högt påkallad ändring, må lägga
hinder i vägen för eller äfventyra detsammas antagande. Jag
anser derföre att man bör åtnöjas med hvad Utskottet före¬
slagit och skulle till och med vilja hemställa att man antoge
endast den i början af förslaget tillstyrkta ändringen, så att
ä:e momentets början komme att lyda sålunda: »Utom Fahlu
bergslag ege ock de öfrige bergsbruken, hvarunder inbegripas
alla inrättningar till förädling af mineral-rikets producter och
som ej äro att anse såsom handtverkerier, att, fördelade uti
5 valdistrict, till Borgare-Ståndet utse 5 Fullmäktige etc.,»
samt att, i fortsättningen, momentet må ega samma lydelse,
som för närvarande, allenast med uteslutande af några rader
i den mening, som börjas med orden: »med valen förhålles»
och slutar med »allmänt gångbara pris», så att det kommer
att heta: »Med valen förhålles sålunda, att Styrelsen öfver
bergverken bör, när Riksdag inträffar, uppgöra grunderna tor
denna representationsrätt efter värdet af förra årets tillverk¬
ning, beräknadt efter det i hulvudstaden allmänt gångbara
824
l)en 22 Augusti.
pris.» Man skulle på delta sätt komma ifrån saken, utan att.
införa någon ny röstberäkningsgrund, oell att tillverknings¬
värdet skulle kunna beräknas, äfven sedan harnmarskatten
upphört, bevisas bäst derutaf, att värdet af åtskilliga mineral¬
rikets förädlade produeter icke heller hittills kunnat efter
harnmarskatten beräknas. Oin man skall inlöra en ny grund
för representationsrätten, så är det utan tvifvel oriktigt att
icke antaga deri lika rösträtten, men, om man nu bibehåller
den gamla röstberäkningsgrunden, så har man icke uttalat sig
hvarken för eller emot per capita-om röstningen, och sålunda
icke för framtiden gifvit dess motståndare något vapen i
händerna.
Jag upprepar derföre, att man bör i samma Betänkande
inskränka sig till så få ändringsförslag, som möjligt, och hellre
i serskilda Betänkande!! söka i Utskottet få framställda de
öfriga här önskade ändringar, på samma sätt, sorn man i Be¬
tänkandet JYs 58 har ett annat särskildt förslag, som äfven
föreslår ändring i nu förevarande Grundlags-paragral. Då man
erfarit, att Preste-Ståndet bifallit M 57, men afslagit Jt? 58,
så, om dessa förslag varit i samma Betänkande framlagda,
hade otvifvelaktig! hela saken blifvit af Preste-Ståndet afsla-
gen. Denna erfarenhet bör man således göra sig till godo.
Jag hemställer sålunda, att Ståndet måtte återremittera
det Memorial, som nu utgör föremål för behandling, samt
dervid såsom sin gemensamma tanke förklara att Utskottets
förslag måtte antagas, med den deri af mig föreslagna förän¬
dring.
Herr Waern: Beträffande Herr Wahlströms hemställan
att de af mig tillstyrkta förändringar af 5:e momentet måtte
i serskilda Betänkanden behandlas, tillåter jag mig erinra att,
då det ej finnes mer än ett 5:e moment, det väl varit i sin
ordning att jag, såsom uttryck af Ståndets gemensamma tanke,
föreslagit alla de förändringar, jag deri ansett nödiga. Detta
hindrar naturligtvis icke Utskottet att behandla förslaget i
hur mångå Betänkanden, det behagar.
Discussionen förklarades slutad, och, sedan Herr Talman¬
nen redogjort för de under discussionen framställda yrkanden,
gjordes af Herr Talmannen proposition på bifall till Utskottets
förslag, hvilken proposition besvarades med Ja och Nej, hvar¬
jemte begärdes votering.
Efter en kort discussion, hvaruti Herrar Björck och
Waern deltogo, angående de voterings-propositioner, som borde
uppställas, uppsattes, justerades och anslogos:
Den 22 Augusti.
f:o. en så lydande voteringsproposition:
»Den, som vill, att Constitutions-Utskoltets nu discute-,
rade förslag, i afseende å röstberäkningsgrunden, skall an¬
tagas till Grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag, rö¬
star Ja.
Ren det ej vill, röslar Nej.
Vinner Nej, anses Ståndet hafva, såsom sin gemensam¬
ma Janke, förklarat, att lika rösträtt må föreskrifvas.»
Voteringen, i vanlig ordning anställd, befanns hafva ut¬
fallit med 28 Ja emot 19 Nej; i följd hvaraf Ståndet be¬
slutat att till Grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag
antaga Constitulions-Utskottets förevarande förslag, i afseende
på röstheräkningsgrunden.
2:o. en voteringsproposition af denna lydelse:
»Den, sorn vill, att till Grundlagsenlig behandling vid
nästa Riksdag skall antagas Constilutions-Utskottets förslag,
att, utom Fahlu Rergsiag, ega ock de öfriga bergsbruken,
hvarunder inbegripas alla inrättningar till förädling af mine¬
ralrikets producter, och som ej äro att anse såsom handt-
verkerier, att. fördelade uti fem valdistrict, inom sig till
Rorgare-Ståndet utse fern Fullmäktige, röstar Ja.
Den det ej vill, röstar Nej.
Vinner Nej, förklaras, såsom Ståndets gemensamma
tanke, att valrätt må tillkomma äfven andra fabriksegare
å landet.»
Omröstning företogs i vanlig ordning och befanns hafva
utfallit med 28 Nej emot 21 Ja; hvadan Ståndet beslutat, såsom
sin gemensamma tanke, förklara, att valrätt må tillkomma
äfven andra fabriksegare å landet; och
3:o. en voteringsproposition af följande innehåll:
»Den, sorn vill, att Ståndet skall, såsom sin gemen¬
samma tanke, förklara, att valdistrictens indelning må uti
Grundlagsparagrafen införas, röstar Ja.
Den det ej vill, röstar Nej.
Vinner Nej, kommer detta förklarande icke att ega rum.»
Den häröfver på öfligt sätt anställda voteringen befanns
hafva utfallit med 23 Ja emot 19 Nej; och hade Ståndet
sålunda beslutat, att, såsom sin gemensamma lanke, förklara,
att valdistrictens indelning må uti Grundlagsparagrafen in¬
föras.
JYs 38, med förslag till ändring i 14 § 1 och 5 mo¬
menten Riksdags-Ordningen.
Herr Waern: Jag kan, för min del, så mycket mindre
820
Den 22 Augusti.
halva något att erinra emot Utskottets förevarande förslag,
som detsamma ingick i min motion om ändringar i 4 och
S momenten af 14 § Riksdags-Ordningen, men, likasom i
fråga om nästföregående Memorial, anser jag alt Utskottet
jemväl här kunnat och bort gå ett steg längre. Äfven med
antagande af Utskottets förslag, kommer nemligen att qvar¬
stå, att ingen bruksegare är valberättigad, som icke är valbar,
ty, ehuru orden »i öfrigt ingen må välja, om han ej valbar
är», skulle ur 5:te mom. utgå, koinine dock alt bibehållas
den längre neri i samma moment förekommande bestämmel¬
sen: »och må ingen å denna längd (öfver alla inom valrii-
striclet valberättigade) upptagas, som icke minst 3 år före
den dag, då Riksens Ständer skola sammanträda, varit bruks¬
egare i Riket eller der idkat annan sådan näring, som hö¬
rer till förädlingen af mineralrikets producter.» Då jag
icke kan finna ringaste skäl, hvarföre en sådan inskränk¬
ning i valrätten skall ega rum mera på landet, än i stä¬
derna, i afseende å hvilka, såsom bekant är, någon dylik
föreskrift icke finnes, hemställer jag, att Ståndet, såsom sin
gemensamma tanke, må förklara att nyss citerade mening
må ur 5:te momentet utgå.
Herr Rinman, F.: Öfver Herr Wcerns nu väckta för¬
slag har någon öfverläggning inom Utskottet icke egt rum,
och jag hemställer, huruvida icke Herr Wcern skulle finna lämp¬
ligt att framställa detsamma såsom särskild motion inom
Constitutions-Utskottet, och att emedlertid Utskottets före¬
varande förslag måtte oförändradt antagas.
Herr Wcern: Jag har, såsom jag nämnt, redan i Con¬
stitutions-Utskottet väckt samma förslag, som nu, men då
detta icke föranledt något svar från Utskottets sida, så och
då det står i oskiljaktigt sammanhang med den förändring,
Utskottet här tillstyrkt, kan jag icke se att någon annan
utväg återstår mig för att få mitt förslag i denna del af
Utskottet behandladt, än att söka få detsamma, såsom ut¬
tryck af Ståndets gemensamma tanke, til! Utskottet hän-
visadt.
Flere af Ståndets Herrar ledamöter instämde.
Discussionen var slutad, hvarefter, på Herr Talmannens
framställning, Ståndet beslöt, såsom sin gemensamma tanke,
förklara, att följande ord böra ifrån 44 § S mom. Riks¬
dags-Ordningen uteslutas: »Och må ingen å denna längd
upptagas, som icke minst tre år före den dag, då Riksens
Ständer, enligt Riksdagskallelsen, skola sammanträda, varit
Den 22 Augusti.
827
bruksegare i Riket, eller der idkat annan sådan näring, som
hörer till förädling af mineralrikets producter.»
och M 59, i anledning af Riks-Ståndens beslut, rörande
Constitutions-Utskottets i Memorialet, JW 51, framställda för¬
slag till ändring i 1 § 14 mom. och 4 § 2 mom. Tryck-
Irihets-Förordningen.
Ståndet vidblef sitt beslut och godkände voteringspro-
positionerna.
§ 3-
Föredrogs, ånyo, Bevillnings-Utskottets Utlåtande, M
31, i anledning al ej mindre gjorda anmärkningar emot
vissa delar, än äfven Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i af¬
seende på andra delar af Betänkandet, JYS 20, angående
Allmänna Bevillningen.
Härvid förekommo, efter i Utlåtandet följd ordning:
l:o. förslaget till Bevillniogs-Stadga.
Ingressen.
Yttrandet, sid. 2 i Utlåtandet, bilölls.
Art. 1 och 11.
Y'ttrandena, sidorna 2 och 3 i Utlåtandet, lades till
handlingarne.
a) Bevillning af fast egendom.
§§ 2-5.
samt Förslaget till § 2 i Författningen.
Utskottets hemställanden, sid. 5, och det första, sid. 6,
i Utlåtandet.
Herr Schenström: Hvarken rättvisa eller billighet med¬
gifva, att Borgare-Ståndet frånträder sitt i denna fråga redan
fattade beslut, men då man numera icke kan hysa stora
förhoppningar att denna Ståndets åsigt skall kunna göra
sig gällande, så och på det derjemte orättvisan af en olika
bevillning för jordbruk och annan fastighet må blifva så
liten, som möjligt, skulle jag vilja föreslå att Borgare-Stån¬
det, för sin del, bestämde bevillningen för jordbruksfastig¬
het till 3 öre, och för all annan fastighet till 4 öre för
hvarje fulla 100 Rdr af uppskattningsvärdet. Om det en¬
dast gällde bestämda 5 öre för stadsfastighet, då för jord¬
bruksfastighet skulle erläggas 3 öre, skulle jag icke hysa
några betänkligheter vid att ingå på delta Utskottets förslag,
men då man besinnar att dessa ziffror endast angifva pro¬
portionen och att de möjligen kunna komma att mångdub¬
blas, så synes mig verkligen skillnaden blifva allt för stor
för att kunna rättfärdigas. Då jag icke ser, hvarfiir de öf-
828
Den 22 Augusti.
riga Stånden skulle önska så mycket högre bevillning lör
stadsfastigheter, vid det kända förhållande att de äro och
fortfarande måste förblifva ganska höga, ja, till fulla värdet
uppskattade, men deremot för alldeles säkert måste antagas,
att jordbruksfastigheter aldrig komma att åsättas ett dess
verkliga värde på långt nära motsvarande belopp, hoppas
jag alt ett förslag, som, med antagande af 4 öres bevill¬
ning för annan fastighet, nedsatte bevillningen för jordbruks
fastighet, skulle inom Med-Stånden vinna bifall.
Herr Lindeström: Jag erkänner gerna alt Borgare-
Ståndets vid frågans första behandling faltade beslut var till
sin princip fullkomligt riktigt, ty om jag köper en egendom
på landet, så påräknar jag dervid lika stor revenue af mina
penningar, som om jag ti11handlar mig en fastighet i stad,
och jag bör derföre, från theoretisk synpunkt sedt, skatta
lika för den ena, som den andra fastigheten. Men det fin¬
nes dock vissa omständigheter, som vid frågans practiska
bedömande ej få förbises. Ali skatt på fastighet, således
äfven den så kallade eganderätlsbevillningen, öfvergår snart
till en slags grundskatt, hvilken köparen vid köpets afslli¬
fa nde tar i beräkning. För att finna egendomens egentliga
och rätta värde afräknas alla onera, så att, om, till exempel,
en egendom är behäftad med sådane till ett belopp af 100
Rdr, sä är egendomens värde derigenom minskadt med den
summa, hvarå 100 Kdr utgör vanliga räntan. Hvad blir då
följden, om skatten å fastighet i hast höjes? Jo, att capi-
talvärdet sjunker i samma mån, så att, om skatten för en
egendom höjes med SO Hdr, så blir dess capitalvärde 1,000
Rdr mindre. Detla raisonnement lärer väl ingen kunna ve¬
derlägga, och således skulle, om bevillningen för fastighet
på landet hastigt ökades, sådane fastigheter plötsligen falla i
värde. Nu är visserligen föreslaget, att för jordbruksfastig¬
het skulle erläggas, i stället för 10 öre, endast 3 öre på 100
Kdr taxeringsvärde, men detta dock under förutsättning att
dessa fastigheter, hvilkas uppskaltningsvärde för närvarande
i allmänhet motsvarar endast en tredjedel och ofta blott en
fjerdedel och ännu mindre af det verkliga, skulle till sitt
lulla värde uppskattas. Följaktligen utgör 3 öre icke någon
nedsättning af den förr erlagda bevillningen, utan ungefär
lika mycket, som för närvarande erlägges, men deremot
skulle 4 öre blifva en ganska betydlig förhöjning, hvarige¬
nom komrne att förorsakas större capitalförlust för alla dem,
som på credit tillhandlat sig jordbruksfastigheter, än de
Den 22 Augusti.
1129
möjligen kunde bära. Hur är deremot förhällandet med
stadsfastigheter? Jo, att de, som hittills, lika med landet,
utgjort 10 öre i bevillning, enligt Utskottets förslag, skulle,
oaktadt de redan äro till sii t fulla värde uppskattade, ej be¬
läggas med mera, än 3 öres bevillning, och att sålunda, om
förslaget vinner bifall, halfva bevillningen blifver för sådane
fastigheter efterskänkt, under det bevillningen för jordbruks¬
fastigheter förblefve densamma, som hittills, och till och
med komme att något förhöjas. Jag frågar om det, vid så¬
dant förhållande, är billigt att fordra en ytterligare nedsätt¬
ning i bevillningen för stadsfastigheter, och (innes det väl
någon rättsgrund för ett sådant anspråk?
En annan sak af ganska stor vigt är härvid att taga i
betraktande. I städerna utgöras nemligen i allmänhet com-
munalafgifterna efter bevillningen dels för fast egendom,
dels för inkomst af rörelse och capital. Då nu hälften af
fastighetsbevillningen eiterskänktes, skulle detta för fastig¬
hetsegare medföra en motsvarande nedsättning i communal-
utskylderna. Om jag, till exempel, supponerar att sådane i
Stockholm utgöras efter bevillning för fastighet till ett be¬
lopp af 100,000 Rdr, skulle dessa, till följd af den nya Be-
villnings-Förordningen, komma att minskas till hälften och
således SO,000 Rdr ytterligare utgift blifva fördelad på sta¬
dens samtlige skattskyldige, hvarigenom, under förutsättning
att husegares och icke-husegares bevillningsbelopp är lika
stort, icke-husegare skulle (å en tillökning i sina commu-
nalutskylder af 25,000 Rdr.
Vid betraktande af dessa förhållanden, kan jag icke
finna något rimligt skäl att höja bevillningen för jordbruks¬
fastighet öfver eller sänka bevillningen på annan fastighet
under hvad Utskottet föreslagit, och då en sådan förändring
deremot skulle, såsom jag hoppas hafva visat, förorsaka
ganska betänkliga olägenheter, kan jag ej annat än \rka
bifall till Utskottets förslag.
Herr Swartz: Lika med Utskottets majoritet, har jag
ej kunnat frångå den öfvertygelse, att olika beskattning å
jordbruksfastighet och annan fastighet är det enda billiga
och rätta. Det förekommer mig alldeles gifvet att, under
nuvarande penningeförhållanden, jordbruksfastigheter betalas
efter vida högre värde, än som efter gällande räntefot mot¬
svaras af afkastningen, med hänsyn till den trygghet, detta
sätt att placera sina capitaler erbjuder. Det är nu Borgare-
Ståndet ensamt, som beslutat lika bevillning för all fastig¬
830
Den 22 Augusti.
het. Preste- och Bonde-Stånden halva båda godkänt prin¬
cipen om olika beskattning, och Utskottet har deri haft stöd
för vidhållande af denna princip. Hvad bevillningsafgiftens
belopp beträffar, så hafva Preste- och Bonde-Stånden anta¬
git 3 öre lör all annan, än jordbruksfastighet. Bonde-Stån¬
det har derjemte godkänt Utskottets förslag om 3 öre för
jordbruksfastighet, och torde Bidderskapet och Adeln, så vidt
man kan sluta af den discussion, som föregick återremissen
af Utskottets förslag i denna del, ej vilja hafva högre bevill¬
ning å sistnämnda slags fastighet, under det att Preste-Stån-
dets åsigt att bevillningen derför bör höjas lill \ öre ej kan
sägas hafva något stöd hos Borgare-Ståndet, hvars beslut
om detta bevillningsbelnpp för jordbruksfastigheter hvilar
på grundsatsen om lika beskattning å all fastighet, en grund¬
sats, som deremot Preste-Slåndet lörkastat. Af denna be¬
handling har man all anledning att antaga att Utskottets
förslag vid frågans slutliga afgörande skall röna framgång.
Preste-Ståndet lärer redan hafva frånträdt sitt förut fattade
beslut och slutit sig till Utskottets, och för den goda sakens
skull vore önskligt att jemväl Borgare-Ståndet biträdde det¬
samma. Ett hufvudsyfte med förslaget till den nya Bevill-
nings-Förordningen är att sanningen mera, än hittills, skall
träda fram, att egendomarne skola blifva uppskattade till
sitt fulla värde, och det torde icke kunna nekas att det är
större sannolikhet för att detta mål skall vinnas, om bevill¬
ningen för jordbruksfastighet bestämmes till endast 3 öre,
då jordbruket i sin helhet ej skall kunna sägas derigenom
hafva blifvit beskattadt högre, än förut. Att stora olikheter
i taxeringslängderna, det oaktadt, skola uppkomma, är gan¬
ska naturligt och just hvad, som åsyftas, ty det är medbor¬
gare emellan, som skyldigheterna behöfva utjemnas. Åtskil¬
liga jordegendomar finnas nemligen, som redan äro tillräck¬
ligt beskattade, under det andra i sjelfva verket borde draga
ä eller 10 gånger högre skatt, än för närvarande. Om för¬
hållandet i framtiden blifver ett annat, så att jordbruks¬
fastighet är ätt anse såsom hvarje annan fastighet eller för-
värfsgren, af hvilken man' fordrar den gängse räntan å det
nedlagda capitalet, så finnes ju ej något hinder för att då
göra beskattningen lika. Så mycket skulle emedlertid vara
vunnet genom den nu ifrågavarande förändringen, att jord¬
bruksfastigheterna i afseende på beskattningen kommit upp
till sitt rätta värde, och någon tyngd för städerna skulle den
föreslagna olikheten i beskattningen alldeles icke medföra,
Den 22 Augusti.
831
ty, såsom en talare också anmärkt, klefve den nuvarande
bevillningen å stadsfastigheter genom förslagets godkännande
nedsatt till hälften.
Jag tror sålunda att både billighets- och klokhetsskäl
tala för antagande al Utskottets förslag, till hvilket jag alltså
utbeder mig Ståndets bifall.
Herr Renström: Det kan visserligen synas, som om
Utskottets förslag, att bestämma en lägre bevillningsprocent
för det ena slaget af fastigheter, än för det andra, ej skulle
hvila på någon rättsgrund, men då i betraktande tages alt
köpare af jordbruksfastigheter, i anseende till den större
säkerhet, som anses ligga i sådan egendom, nästan alltid för
dessa fastigheter betala så högt, att de icke för köpeskillin¬
gen påräkna samma inkomst, som köpare af fastigheter i
stad, samt beräkningen af bevilln ngsprocenten elter fastig¬
hetsvärdet helt och hållet grundar sig på den inkomst, egen¬
domen anses i medeltal lemna, så kan jag dock, för min del,
ej (inna annat, än att, då nu hvarje faslighet bör uppskattas
till sitt fulla värde, hvartill den kan säljas, det äfven är skäl
att bevillningsprocenten för jordbruksfastighet, som lemnar
en mindre inkomst för köpeskillingen, än fastighet i stad,
bestämmes något lägre. Detta har utgjort ett af de motiver,
som föranledt mig att inom Utskottet biträda detta förslag.
Hvad, som dock egentligen härtill föranledt mig, har varit,
att derigenom kunna inom Utskottet förmå representanterna
lör jordbruksinteressel att antaga hufvudgrunderna för för¬
slaget till den nya bevillningsstadgan, hvilket säkerligen icke
hade skett, om ej städernas representanter hade gått deras
önskningar till mötes i delta hänseende. Jag hemställer då,
hvilketdera som varit det bästa, antingen att låta förslaget
hell oell hållet falla, eller att ingå på denna jemkning. Huf-
vudändamålet med den nya bevillningsstadgan är, efter min
uppfattning, det. att derigenom kunna erhålla en någorlunda
tillförlitlig uppskattning af jordens värde inom Riket, och
detta ändamål anser jag vara af den stora vigt. att Ständer¬
na, för alt vinna det, icke böra göra afseende på, om äfven
Staten derigenom, till en början, skulle komma att vidkännas
en betydlig uppoffring. Nu torde väl ock kunna få antagas,
att, i den mån bevillningsprocenten för jordbruksfastighet
sättes låg, uppskattningsvärdet skall blifva så mycket högre,
och detta har utgjort ett ytterligare skäl för mig att bi¬
träda Utskottets förslag i detta hänseende. Om vid nästa
Riksdag, då den nya bevillningsstadgan, i fall den al Stan-
832
Den 22 Augusti.
derna antages, varit i 2:ne Sr gällande, det skulle visa sig
att uppskattningen af jordbruksfastigheterna i allmänhet icke
varit sådan, sorn man förväntat sig, så finnes ju icke något
hinder för då församlade Ständer att kunna annorlunda be¬
stämma bevillningsprocenten. Jag anser emellertid, på grund
af hvad jag nu anfört, Utskottets förslag vara -fullt antagligt,
hvarföre jag anhåller om bifall dertill.
Herr Lindstedl: Då denna fråga sednast förevar inom
»letta Stånd, höjde sig ingen enda röst för olika bevillning å
jordbruks- och annan fastighet, men deremot utvecklades de
mest talande skäl för lika bevillning å all fastighet. Utskot¬
tet har nu icke framlagt något enda nytt skäl för sitt för¬
slag, utan endast hänvisat till de gamla, hvilka ej här för¬
mådde göra sig gällande. Jag kan, vid sådant förhållande, ej
finna någon anledning, hvarför Ståndet skulle frånträda sitt.
en gång lättade beslut. Att på courtisens väg och genom att
ådraga städerna en obillig skatteförhöjning, på samma gång
man tillskyndar Staten en högst betydlig förlust, genom jord¬
bruksfastighetens beskattande med endast 4 öre per 100
K:dr, söka bereda framgång åt förslaget till ny bevillnings-
stadga, synes mig icke rätt, vore detta fiirslag än aldrig så
förträffligt. — Man har befarat att communerna skulle lida
förlust, om bevillningen för stadsfastighet bestämdes till 4
öre, men detta skulle, efter mitt förmenande, aldrig kunna
blifva förhållandet, ty äfven der communal-utskylderna be¬
räknas efter bevillningen, står det ju communerna öppet att,
efter sig företeende behof, höja desamma huru mycket, sorn
helst, efter ett visst förhållande till bevillningsprocenten.
Jag yrkar således, att all fastighet skall beskattas med
4 öre för 100 R:dr.
Herr Hierta: Då man, såsom Herr Lindeström, börjat
med att erkänna riktigheten af den grundsats alt all läst
egendom bör lika beskattas, så bör man sannerligen hafva
ganska vigtiga skäl för alt, i fråga om så stora delar af
landets fasta egendom, som det här gäller att i detta afse¬
ende åtskilja, göra undantag från denna grundsats. Det mest
practiska sätt att undersöka, i hvad mån Herr Lindeslröms
argumentation håller stånd, tror jag vara att gå till ziffran.
Skillnaden emellan den bevillning, Borgare-Ståndet bestämt
för jordbruksfastighet, och den, Utskottet föreslagit, eller 1
öre för hvarje 100 K:dr, gör för 10,000 R:dr 1 R:dr, för
100,000 R:dr 10 R:dr, samt för 1 million, 100 R:dr. Nu
hemställer jag, om det är sannolikt att en person, som eger
Den 22 Augusti.
833
en fastighet pä 10,000 R:dr, skulle göra något väsen för t
R:drs högre bevillning, om egaren till en fastighet, värd
100,000 R:dr, skulle anse det så himmelsskriande att betala
10 R:dr, eller om millionären skulle blifva ruinerad genom
att erlägga 100 R:dr mer i bevillning, synnerligen då bevill-
riingen i alla fall blefve mindre, än hvad den nu är. Jag
tror det icke, och då enhet i beskattningen så mycket som
möjligt bör eftersträfvas, kan jag ej finna annat, än att Stån¬
det bör vidblifva sitt i frågan förut fattade beslut.
I afseende på taxeringsvärdet har mycket blifvit ordadf,
och den gamla tvisten har åter dykat upp, huruvida fastig¬
heter på landet betalas öfver deras värde och om de gifva
lägre afkastning, än stadsfastigheter. Jag tror att tankarne i
detta afseende äro så delade, af den anledning, att man räk¬
nar helt olika inkomsterna på landet och i staden; det fin¬
nes många förmåner vid en landtegendom, som icke tagas
med vid beräkningen af afkastningen. Men såsom allmän
sats tror jag man kan antaga att ingen klok menniska an¬
vänder sina penningar på inköp af en egendom, som skän¬
ker mindre fördelar, än en annan. Om också den afkast¬
ning. som vanligen beräknas, är mindre, så måste dock fin¬
nas andra fördelar, hvarigenom detta uppväges, och sädane
förmåner äro i afseende på jordbruksfastigheter den säker¬
het, de skänka för capitalets bevarande, och den möjlighet,
som förefinnes att allt mer och mer förbättra dem, och
hvari man väl egentligen har att söka lösningen till den gå¬
tan att så beskaffade fastigheter betalas utöfver sitt värde
för ögonblicket.
f afseende på communalskatternas sammanhang med
fastighetsbevillningen och Herr Lindeströms yttrade förmo¬
dan att communalutskylderna skulle komma att nedsättas i
samma proportion, som denna, så tillåter jag mig erinra
att, när per-mille-afgillen nedsattes från 2 till 1, så pålade
Sockenstämmo-Nämnden här i hufvudstaden helt enkelt en
sådan förhöjning i de derefter beräknade utskylder, att de
fortfarande blefvo oförändrade, och jag ser icke det ringaste
hinder för vederbörande communer att uti lörevarande fall
tillvägagå på alldeles enahanda sätt, då ingen författning fin¬
nes, som föreskrifver att communal utskylderna skola be¬
stämmas efter bevillningsbeloppet.
Jag tror sålunda att Ståndet bör vidblifva sitt förra be¬
slut, och jag kan alldeles icke gå in på att man skall låta
Borg.-Stånd. Prat. vid Rikad. 1859—1860. V. 83
854
Pen 22 Augusti.
leda sig a( den tanken att, om ett godt förslag icke kan vin¬
na framgång, så bör man hellre nöja sig med ett sämre, än
med inlet. Finner man saken i sig sjelf god, så bör man
väl, för sin del, lemna bilall deråt, obekymrad hvad andra
derom må tänka och besluta.
Herr Sundblad instämde.
Herr Odmansson: En talare har påstått, att, då denna
fråga första gången här behandlades, ingen enda röst höjde
sig för olika beskattning af jordbruks- och annan fastighet;
men detta är alldeles icke förhållandet, ty både jag och flere
andra talade för bifall till Utskottets förslag, icke, såsom här
blifvit sagdt, för att courtisera den ene eller andre, utan af
verklig rättskänsla. Den comitée, som med så mycken om¬
sorg och besvär utarbetat förslaget till den nya hevillnings-
stadgan, har kommit till den öfvertygelse, att jordbruksfa¬
stigheters uppskattningsvärde i allmänhet ej är högre, än att
det bör ökas till 2 och l/2 gånger mera, för att utvisa verk¬
liga värdpt, hvaremot uppskattningsvärdet i städerna redanär
tillräckligt högt. Om nu antages, hvad här är förutsatt, att
jordbruksfastigheters taxeringsvärde kommer att motsvara
deras verkliga värde, så skall den föreslagna bevillningen för
sådane fastigheter genom värdets förhöjning 272 gånger komma
att förhålla sig till bevillningen för stadsfastigheter, bibehål¬
lande deras förra värden, som 73 till 30.
Man har sagt att det för jordbrukaren skulle föga be¬
tyda, om han betalar 3 eller 4 öre i bevillning, och jag med-
gifver gerna att de större fastighetsegarne kunna stå ut med
det högre beloppet, men för den fattigare delen af befolk¬
ningen, som köper sig 2 å 3 tunnland jord för 4, 3, ja till
och med 6 hundra R:dr tunnlandet, är skillnaden verkligen
icke någon obetydlighet. Deremot är det lör Staten af föga
vigt, om den erhåller ett öre mer eller mindre i bevillning.
Om Borgare-Ståndet bifaller Utskottets förslag i denna del,
kan man förvänta sig mindre motstånd mot den nya bevil 1-
ningsstadgans antagande från Ridderskapets och Adelns samt
Bonde-Ståndets sida; och om, mot förmodan, uppskattningen
af jordbruksfastigheterna icke skulle visa sig motsvara för¬
väntninga rne, i afseende på den blifvande bevillningens be¬
lopp, finnes ju ej något hinder att framdeles, med erfaren¬
heten till ledning, jemka bevillningsprocenten efter sig löre-
teende omständigheter. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Bager: Jag gillar fullkomligt de af Herr Hierta
uttalade åsigter. Då köpeskillingen för jordbruksfastighet,
Den 22 Augusti.
83S
likaväl som lör fastighet i stad, rättar sig efter den afkastning,
egendomen Jemnar, bör man, efter mitt förmenande, utan
att synnerligen misstaga sig, kunna antaga, att all slags fa¬
stighet i allmänhet gifver ungefärligen lika stor inkomst.
Om någon är betänkt på att köpa sig en egendom på lan¬
det, så lärer han icke underlåta att taga i öfvervägande,
huruvida han kan af densamma påräkna så stor inkomst,
som motsvarar den ränta, han af köpeskillingen, på annat
sätt använd, kan erhålla, hvarföre jag vågar högeligen be¬
tvifla, att jordbruksfastigheter i allmänhet betalas så högt,
att de endast gifva 3 procent å köpeskillingen. Att sådane
egendomar ej så sällan blifva öfverbetalta, är sannt, men
detta är dock äfven förhållandet med fastigheter i städerna
och utgör sålunda icke något giltigt skäl att olika beskatta
jordbruks- och annan fastighet: och om, såsom Herrar Swartz
och Renström antydt, man ofta vid inköp af jordbruksfastig¬
het fäster mindre afseende på afkastningens storlek, än på
säkerheten att af en redan förvärfvad förmögenhet kunna
påräkna en stadigvarande, örn än måttligare inkomst, så
vittna slika läll om tillvaron af förmögenhetsomständigheter,
som ej synas böra uti ifrågavarande hänseende påkalla nå¬
gra considerationer från lagstiftningens sida. För öfrigt är,
såsom Herr Hierta visat, difierencen, om för jordbruksfastig¬
het i bevillning erläggas 3 eller 4 öre för hvarje 100 R:dr
af uppskattningsvärdet, alltför obetydlig, att på ringaste sätt
kunna inverka på jordbruksfastigheternas värde. Jag anhål¬
ler följaktligen att Ståndet må vidblifva sitt förut i denna
fråga fattade beslut.
Her Waern: Jag kan ingalunda dela Herr Lindstedts
tanke, att det ej skulle vara så farligt, om vi icke erhöllo
en ny bevillningsförordning, emedan vi i sådan händelse all¬
tid hafva den gamla, utan tvärtom anser jag på det högsta
önskligt att det nya förslaget måtte vinna bifall; men det
finnes dock pris, hvarmed denna förändring i vår bevill-
ningslagstiftning skulle köpas alltför dyrt, och ett sådant
vore, efter min tanke, att vinna målet genom att hylla en
orättvis princip. Någon orättvisa kan jag, för min del,
icke finna deri, att ett slag af fastigheter skall bära S pro¬
cents bevillning, under det för ett annat erlägges endast 3
procent: att med en sådan orättvisa köpa sig en ny bevill¬
ningsförordning, derpå kan åtminstone icke jag ingå. Det
heter beständigt att jordbruksfastigheter icke gifva så stor
afkastning, som fastighet i stad, men jag bestrider riktighe¬
836
Den 22 Augusti.
ten af denna allmänna åsigt, ty den beror endast och alle¬
nast på ett olika språkbruk, då det gäller afkastning af landt¬
bruk och då fråga är om inkomst af andra näringsgrenar.
Då man talar om en köpmans eller fabriksidkares inkomst,
så menar man allt hvad näringen gifver, med afdrag endast
af omkostnaderna fördensammas bedrifvande, då deremot i en
jordbrukares inkomst icke inräknas bostaden och underhållet
för honom och hans famille, husfolk och kreatur, utan en¬
dast hvad jordbruket derutöfver skänker, efter afdrag af
alla kostnader derför. Häri ligger egentliga grunden till
den allmänna föreställningen, att jordbruksfastighet gifver
mindre afkastning, än annan fastighet. Man har velat för¬
klara det förhållande, att capitalen nedläggas i jordbruks¬
fastigheter, oaktadt de gifva mindre afkastning, än om de
på annat sätt användas, dermed, att detta sätt att placera
capitaler erbjuder större säkerhet, men jag kan icke finna
annat, än att många öfriga näringsgrenar äro lika säkra, och
denna förklaring synes sålunda icke vara tillfyllestgörande.
Men om också jordbruksfastigheter verkligen skulle gifva
något mindre inkomst af derpå användt capital, så måste
man ihågkomma att jordbrukaren är befriad från bevillning
för byggnader, kreatur och redskap, hvilket deremot icke
är förhållandet med fabriksidkare. Det är ett icke obetyd¬
ligt afdrag i bevillningsbeloppet för jordbrukaren. Hvad an¬
går Herr Ödmanssons uppgift att, om jordbruksfastigheterna
blefve till sitt rätta värde uppskattade, bevillningen för dem
efter 3 öre skulle komma att förhålla sig till bevillningen
för stadsfastighet efter 3 öre, som 73 till 30, så hvilar den
på ett fullkomligt misstag; proportionen kunde icke blifva
någon annan, än den angifna; men väl kan och bör, om
uppskattningen riktigt verkställes, förhållandet till den gamla
beskattningen blifva olika. Obilligheten af den olika be¬
skattningen blifver synnerligen i ögonen fallande, om man
föreställer sig att två personer bo bredvid hvarandra, af hvilka
den ene endast har ett boningshus, men den andre derjemte
ett stycke jord. Nu skulle den sednare, som är lycklig nog
att ega jord, slippa med 5 öres bevillning för sin jord, utan
att huset finge uppskattas, under det den andre, som en¬
dast eger ett boningshus, ingalunda bättre, än grannens, för
dess värde måste erlägga 3 öre.
Huruvida man, genom att bifalla en så orättvis ojemn¬
het i beskattning, skall kunna bidraga till att få det
nya bevillningsförslaget antaget, känner jag icke, men huru
Hen 22 Augusti.
»37
än dermed må förhålla sig, så tror jag icke att vi till led¬
ning för vårt omdöme böra hafva annat, än hvad vi finna
rättvist, och då jag, för min del, ej så kan anse Utskottets
förevarande förslag, yrkar jag att Ståndet må afslå detsam¬
ma och vidblifva sitt i ämnet förut fattade beslut.
Herr Swartz: Jag hade icke ämnat vidare yttra mig
i frågan, då jag är viss om att de, som anse den olika be¬
skattningen af jordbruks- och' annan fastighet orättvis, äro
lika fast och orubbligt öfvertygade derom, som jag om mot¬
satsen, men jag kan icke undgå att, i afseende på Herr
Wcerns nyss anförda exempel, fästa uppmärksamheten derpå,
att för den mindre lägenheten, der jordegendomen är utan
betydenhet, otvifvelaktigt betalts ett, i jemnförelse med af-
kastningen, lägre pris, än för den större och att sålunda olik¬
het i bevillning är i sin ordning. Egentligen begärde jag
dock ordet, för att påpeka det uppenbara misstag, som en
talare råkat begå, då han yttrat, att någon skulle hafva an¬
sett bevillningen för stadsfastighet stå i sådant sammanhang
med communalutskylderna, att nedsättning af den förra, i
och för sig, skulle för fastighetsegarne medföra en motsva¬
rande minskning i de sednare. Det är väl alldeles påtagligt
att något sådant samband emellan dessa båda slags utskyl-
der ej kan ega rum, men väl det, att, örn bevillningen ned-
sättes till hälften för fastighetsegare, under det att den ökas
eller åtminstone icke förminskas för andra classer af stä¬
dernas innevånare, så kommer, i alla fall, der bevillniugen
ligger till grund för communalutskylderna, fastighetsegarnes
andel i nämnde utskylder att betydligt minskas i förhållande
till de icke fastighetsegande skattskyldiges. Något annat har
icke eller i sjelfva verket blifvit sagdt.
Herr Lindeström: Jag borde knappast åter taga ordet,
då jag icke har något nytt att säga; men innan Ståndet
fattar sitt beslut, torde det tillåtas mig att ännu en gång
påminna derom, att, genom antagande af Utskottets förslag,
den nu stadgade bevillningen för stadsfastighet skulle ned¬
sättas till hälften, under det icke den ringaste minskning
i bevillningen för jordbruksfastighet komme att ega rum.
Jag tycker verkligen att städerna kunde vara dermed be¬
låtna och att det icke är dem tillständigt att påyrka en yt¬
terligare efterskänkning. lieklaga måste jag dessutom, att
jag, efter hvad discussionen visat, så litet uttrycker Ståndets
tanka i denna fråga, och jag är verkligen tveksam, om jag,
som gjort mig till regel att, så vidt möjligt är, ställa mig
838
Hen 22 Augusti.
dgnna till efterrättelse, meri nu, mot min bestämda öfverty¬
gelse, svårligen kan följa denna föresats, bör deltaga i omröst¬
ningen i förstärkt Bevillnings-Utskott, der frågan naturligtvis
till slut ändå kommer att afgöras.
Herr Schenström: Det förvånar mig verkligen, att Herr
Lindeström fortfarande med sådan bestämdhet påstår, att
antagandet af Utskottets förslag skulle medföra en nedsätt¬
ning i bevillningen för stadsfastighet till hälften af nu stad¬
gade belopp, då likväl uppmärksamheten blifvit fästad derå,
att den uppgifna Siffran, som endast utmärker proportionen,
skulle kunna, om så funnes nödigt, vid upptäckt af den
verkliga statsbristen, fördubblas, tredubblas o. s. v., allt efter
behof, och det sålunda alldeles icke är giUet att någon
nedsättning komme att ega rum.
Herr Odmanssons inkast, att det för fattigt folk på lan¬
det skulle blifva betungande med en bevillning af A öre,
torde lämpligast bemötas dermed, att det äfven i städerna
finnes fattigt folk, och att för dem S öres fastighetsbevill-
ning måste kännas ännu mera tryckande, än A öre för min¬
dre bemedlade jordbruksegare, i afseende på sammanhanget
emellan fastighets-bevillningen och communal-utskylderna i
städerna, vill jag, utöfver hvad derom redan blifvit yttradt,
endast tillägga att i de flesta Svenska städer bevillningen icke
utgör grunden för communal-utskyldernas uttaxerande.
Discussionen förklarades slutad, och, på Herr Talman¬
nens framställning, huruvida Ståndet bifaller Utskottets för¬
slag, angående bevillning för jordbruks- och annan fastighet,
svarades Ja och Nej, samt begärdes votering.
En så lydande voteringsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets förslag, an¬
gående bevillning å fastigheter, nemligen för jordbruksfastig¬
het tre öre för hvarje fulla Etthundrade R:dr af uppskattnings¬
värdet, och för all annan fastighet fem öre för hvarje fulla
Etthundrade R:dr af nämnde värde, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, vidblifver Ståndet dess beslut, angående lika
bevillning för all fastighet och bestämmandet till 4 öre för
hvarje fulla 400 R:dr af uppskattningsvärdet».
Omröstningen, i vanlig ordning anställd, befanns hafva
utfallit med .35 Nej emot 1.3 Ja; tillfölje hvaraf Ståndet
vidblifvit dess beslut, angående lika bevillning för all fastig-
Den 22 Augusti.
839
het och bestämmandet till fyra öre för hvarje fulla Etthun¬
drade R:dr af uppskattningsvärdet.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åtskilj¬
des kl. V2 3 e. m., men sammanträdde åter, till fortsättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 4.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet förmidda¬
gen denna dag fattade beslut.
§ S-
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Utlåtan¬
de, JW 54.
Härvid förekommo:
Utskottets hemställan, sidan 6 i Utlåtandet, samt för¬
slaget till § 2 i författningen.
Herr Gråå: Då Borgare-Ståndet beslutat att bevillning
för all fastighet skall utgå med fyra öre för hvarje fulla
Etthundrade R:dr af uppskattningsvärdet, blir deraf en na¬
turlig följd, att de delar af 2 §, som afse fastigheter, böra
omredigeras. Jag anhåller således, att 2 § af Ståndet väl
må godkännas, men med iakttagande af de förändringar i
densamma, hvartill Ståndets föregående beslut föranleda.
Herr Björck: Jag vill fästa uppmärksamheten uppå,
att, såsom en följd af Ståndets beslut, beträffande bevillnin-
gen å fastigheter, sista momentet i 2 § af författningsförsla-
get, som bestämmer, att »frälseränta räknas till sådan fa¬
stighet, som upptages i mom. 2:o af denna §», blir öfver¬
flödigt, eller att detsamma åtminstone bör undergå någon
förändring.
Herr Swartz: Jag kan, för min del, icke finna, att
Ståndets beslut i afseende å fastighetsbevillningen gör stad¬
gandet i sista momentet af 2 § alldeles öfverflödigt, utan
bör detsamma, efter mitt förmenande, lyda sålunda: »Frälse¬
ränta räknas såsom fastighet».
Öfverläggningen var slutad, hvarefter Ståndet, dels med
iakttagande af den förändring, hvartill Ståndets å förmidda¬
gen vidblifna beslut, i afseende å fastighetsbevillningen, kan
föranleda, och dels med följande redaction af sista menin¬
gen: Frälseränta räknas såsom fast egendom, godkände § 2,
enligt Utskottets förslag.
§ 3-
840
Den 22 Augusti.
Utskottets två yttranden, sidan 7 i Utlåtandet.
Lades till handlingarne.
Utskottets hemställan, rörande morn. 2 i § 3, jemte
förslaget till denna §.
Herr Gahn. H.: 1 följd af Ståndets beslut, rörande
fastighetsbevillningen, torde det blifva nödvändigt att stadga,
att frälseräntas capitalvärde uppskattas till 25 gånger samma
räntas belopp efter näst föregående års markegång.
Herr Swartz instämde.
Herr Björck: Då det moment af denna §, som hand¬
lar om frälseräntas capitalvärde, redan från annat håll blif¬
vit föremål för anmärkning, vill jag erinra, att sista satsen
af detta moment erhållit en lydelse, i hvilken torde ligga
en motsats af den mening, som i sjelfva verket är afsedd
att dermed uttryckas. Det heter nemligen der: »Dock iakt-
tages, att frälseräntas capitalvärde alltid utsättes i fullt riks-
dalerstal, så att möjligen öfverskjutande öresbelopp icke be¬
räknas, derest icke detsamma öfverstiger 50 öre, i hvilket fall
värdet ökas till fullt riksdal ersta!». Om således öresbelop¬
pet icke öfverskjuter SO öre, skulle, efter denna ordställ¬
ning, värdet komma att ökas till fullt riksdalerstal. Det
torde emellertid vara just motsatsen, som § i denna del
vill innehålla, och jag hemställer derföre, alt orden »i hvil¬
ket falin förändras till »i annat falin, hvarigenom meningen,
som jag tror, erhåller sitt rätta uttryck.
Herr Swartz: Jag tror, för min del, att det af Herr Björck
anmärkta uttrycket är alldeles riktigt. Det står, att öfver¬
skjutande öresbelopp icke skall beräknas, derest icke det¬
samma öfverstiger 50 öre, i hvilket fall värdet ökas till fullt
riksdalerstal. Detta vill ju med andra ord säga, att, om
öresbeloppet icke öfverstiger SO öre, faller det bort, men att,
om deremot detsamma öfverskjuter SO öre, upptages det
som fullt riksdalerstal. Jag anhåller således, att § i denna
del måtte af Ståndet, oförändrad, antagas.
Discussionen ansågs fulländad, och biel' förslaget till §
3, mom. 2, antaget, med den förändring, att början skall
lyda sålunda: nFrälseräntas capitalvärde uppskattas lill tjugu¬
fem gånger del belopp, etc.
s4-
Hemställan, sidan 8 i Utlåtandet, gillades, och hvad,
sidan 9, förekommer, lades till handlingarne.
§§ G-*»-
Första yttrandet, sidan 10 i Utlåtandet, bifölls.
Den 22 Augusti
Ml
Det andra, å samma sida, lades till handlingarne.
Första yttrandet, sidan II i Utlåtandet, lades till hand¬
lingarne.
Andra och tredje yttrandena, å samma sida, biföllos.
Yttrandet, vid slutet af sidan 12 och början af sidan 13.
Herr Schenström: Utskottet har, i afseende å 8 eller
sista momentet af § 6, icke vårdat sig om att lyssna till
trenne Stånds återremiss, då Utskottet, ehuru af de i Utlå¬
tandet här anförda skäl, som hemtats från Ståndens discus-
sioner i ämnet, det synes vara alldeles visst och ovedersäg¬
ligt, att den af Utskottet, i detta hänseende, föreslagna be¬
villning är orättvis, och derföre icke bör till utgående anta¬
gas, då, säger jag, Utskottet, sådant oaktadt, likväl vidblifvit
sin åsigt i denna del; och detta förfarande måste i så myc¬
ket högre grad väcka min förundran, som Utskottet, till stöd
för sin förnyade framställning i ämnet, icke gittat förebringa
några giltiga eller hållbara skäl. Jag yrkar derföre afslag å
Utskottets här gjorda hemställan. Om åter Ståndet icke
skulle vilja dertill lemna sitt bifall. — och enär Utskottet, på
sätt dess motiver utvisa, föreslagit denna beskattning, för att
från Kronans fasta egendom, hvilken icke rimligen kan be¬
läggas med eganderätts-bevillning, sålunda undfå ersättning, —
skulle jag önska att Ståndet, i följd af denna Utskottets up¬
penbara afsigt, ville medgifva ett tillägg till 6 §:s sista mo¬
ment, så att det oafsedda missförhållandet icke må inträffa,
att arrendatorer af Kronans fasta egendom komma att för
densamma erlägga högre belopp, än som bevillningen efter
fastighetsvärdet skolat utgöra, d. v. s. att ifrågavarande stad¬
gande skulle erhålla den lydelse: »att arrendatorer af sådan
»Kronan tillhörig fast egendom, för hvilken bevillning, enligt
»§ 2, icke utgöres, erlägga bevillning för den inkomst, de af
»dessa arrenden åtnjuta, dock ej till högre belopp, än egande-
»rätts-bevillningen, i händelse den blifvit fastigheten åsatt.»
Alla andra arrendatorer i Riket äro frie från all afgäld af
arrendet, och man bör väl då, om man vill iakttaga rättvisa
och billighet lika för alla, icke ställa så till, att Krono-arren-
datorerne utan all anledning blifva oförvålladt lidande. —
Jag skulle således helst se, om högtärade Ståndet ville helt
och hållet afslå denna beskattningsgrund, såsom klok hvar¬
ken i slatseconomiskt hänseende eller i statsfinancielt, men
att, om Ståndet icke skulle finna sig föranlåtet att godkänna
detta mitt yrkande, Herr Talmannen, i sådant fall, behagade
842
Dev 22 Augusti.
framställa proposition å det af mig till sista mom. af § 6
föreslagna tillägg.
Herr Swartz: Med anledning af Herr Schenströms ytt¬
rande, anhåller jag att få uppläsa den del af Utskottets moti¬
vering, som dermed står i sammanhang, enär de af Utskottet
sålunda anförda skäl, efter mitt förmenande, i sig innefatta
en fullständig vederläggning af Herr Schenströms åsigter. Ut¬
skottet yttrar sig i saken, som följer: »Eldigt Utskottets i §
»2 framställda förslag, skall för all inom Riket belägen fast
»egendom, med undantag af Statens, af egaren erläggas be-
»villning. I enlighet med detta stadgande, kommer alltså be-
»villning att utgöras för den jord, som tillhör fromma stiftel-
»ser och andra dylika inrättningar. Detta är också anlednin-
»gen, hvarföre arrendatorer af så väl enskildes, som fromma
»stiftelsers egendom, ansetts böra från bevillning för inkomst
»af arrendet befrias, men deremot inkomstbevillning böra ut-
»göras af Krono-arrendatorer. En väsendtlig skillnad före-
»finnes ock emellan dylika och andra arrendatorer, och denna
^skillnad ligger förnämligast i den långa tid, som de förres
»contracter vanligen omfatta, äfvensom i den optionsrätt till
»arrendet, som numera är dem tillerkänd. Då uppskattnings-
»värdet å den enskildes egendom, i följd af derå nedlagde
»kostnader och verkställda förbättringar, stiger, kommer i
»sjelfva verket att deraf utgå en högre bevillning, ehuru
»grunden för dess beräkning är densamma. Det synes der-
»före också vara billigt att arrendatorer af Kronans egendom,
»i den mån de deraf hafva behållen inkomst, derför erlägga
»någon afgift till Staten. De contracter, som emellan Kronan
»och den enskilde ingås, kunna och böra egentligen icke
»hafva något samband med den bevillning, som Svenska fol-
»ket, genom Rikets Ständer, vid hvarje Riksdag sig åtager.
»Utskottet hyser således, fortfarande, den åsigt, att innehaf-
»vare af sådana fastighetsarrenden, som med Kronan äro af-
»slutade, böra för sin inkomst derå betala bevillning.» Till
hvad Utskottet sålunda anfört vill jag lägga, att, genom ifråga¬
varande stadgande, det val kan hända, att Krono-arrendator
lör sin inkomst ett år kan få större bevillning, än som skulle
utgöras, om han vore egare till den jord, han brukar, men
lika troligt är dock, att han ett annat år får betala mycket
mindre, ty skillnaden i uppskattningssättet ligger deruti, att
vid andra fastigheter bevillningen utgår efter medeltals-intra¬
derna, beräknade för en längre tid, hvaremot denna bevill¬
ning utgöres i enlighet med uppskattningen efter hvarje års
Den 22 Augusti
843
inkomst. Arrendatorn befinner sig alltså uti olika ställning
med jordegaren i så måtto, att honom hålles räkning hvarje
år för de missöden eller ofördelaktiga förhållanden, som un¬
der året må hafva verkat till förminskande af hans vanliga
inkomst. Vid taxeringen af hans behållning afdrages ock
ränta på hela den del, han upplånat af det capital, som han
nedlaggt i sin jordbruksrörelse, Han kan ej, såsom jord¬
egaren, lida af någon i fastigheten intecknad skuld. Arren¬
datorn kan således anses såsom en hvar annan yrkesidkare,
och derföre har ock, enligt min åsigt, Utskottet både kunnat
och bort föreslå ett lika sätt för hans taxerande, grundande
sig på den inkomst, han af arrendet åtnjuter. Många skäl
synas mig således tala för bifall till Utskottets här gjorda
hemställan, som jag derföre ock yrkar måtte godkännas.
Herr Lindeström: Under hela den tid, denna fråga varit
föremål för öfverläggningar inom Utskottet och de särskilda
Hiks-Stånden, har jag städse motsatt mig yrkandet att arren¬
datorer af kronojord skola för sin inkomst betala bevillning,
men då pluraliteten inom Utskottet vidblifvit sin åsigt att
inkomst-afgilt bör dem afTordras, så, och då jag vill förutse,
att erläggandet af en dylik skatt kan föranleda dertill, att
jordbruksidkare i allmänhet få betala' bevillning för sin be¬
hållna inkomst, har, på grund häraf, och ehuru jag förut
bestridt all taxering af denna natur, jag nu ändock ansett
mig böra godkänna Utskottets här gjorda hemställan, om pro¬
position hvarå jag anhåller.
Herr Gahn, tl.: Af alldeles samma skäl, som Herr
Schenström yrkat att Ixrono-arrendatorerne böra vara frie
från bevillning derföre, att en dylik beskattning minskar de¬
ras egande inkomster, kunde man ock säga, att alla Statens
löntagare böra vara derifrån frikallade, eftersom Staten redan
bestämt att deras löner böra utgå med ett visst nominelt
belopp, men då emedlertid Riksens Ständer beslutat att de
personer, som för sina tjenstebefattningar njuta lön af Staten,
böra, äfven de, lemna bidrag till Statens utgifter, hör, i full
consequence med detta beslut, del föreskrifvas, att äfven Krono-
arrendatorer skola till samma ändamål contribuera. Jag fin¬
ner således Utskottets hemställan i denna dei lika följdriktig,
som befogad, och skänker densamma derföre mitt bifall.
Herr Odmansson: Jag förenar mig med Herr Swartz.
Till följd af de stora fördelar, som äro med Krono-arrendena
förenade, dels derigenom att arrendecontracten vanligen om¬
fatta en längre tid af oftast ända till 30 år, och dels äfven
8 U
Den 22 Augusti.
genom den optionsrätt till arrendet, som numera är medgif-
ven, hafva innehafvarne af dessa fastighetsarrenden lemnats
tillfälle att handla och vandla med egendomarne efter behag,
och med snart sagdt lika mycken frihet, som om de vore i
ständig, oqvald besittning af den jord, de bruka. De öfver¬
låta sina arrenden mot god betalning från man till man, och
kronojorden kan sålunda, under den tid, som ett contract
omfattar, icke sällan öfverflyttas på fyra eller sex händer.
Desse arrendatorer äro sålunda, i visst hänseende, att betrakta
såsom sjelfständige jordegare, och om bevillning icke påföres
dem för deras årliga inkomst af arrendet, skulle de blifva
frie från alla afgifter till Staten eller dess allmänna behof.
Jag kan för öfrigt icke inse, hvarföre en dass af medbor¬
gare, hvilken dessutom öfverhufvud befinner sig i en ganska
bergad ställning, skall vara frikallad från skyldigheten att ge¬
nom en ringa del af sin inkomst upprätthålla och befrämja
samhällets ändamål, en skyldighet, som hvarje annan med-
borgareclass är tillförbunden att uppfylla Jag anhåller om
proposition på bifall.
Herr Schenström: I anledning af Herr Gahns emot mig
riktade argumentation, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
uppå, — hvad äfven Herr Galin torde erinra sig, — att Sta¬
tens embets- och tjenstemän i långliga tider varit påförde
bevillning, men att Kronans arrendatorer deremot aldrig varit
för sin inkomst beskattade. För dem bland dessa, som för
närvarande innehafva med Kronan afsiutade arrendecontract,
är det väl ock något eget att på en gång blifva underkastade
en alldeles ny och för dem opåräknad beskattning, de må
nu hafva fem, tre eller till och med blott ett år qvar af sin
arrendetid. Skulle derföre min begäran om alslag icke vinna
Ståndets bilall, tillåter jag mig ännu en gång anhålla om pro¬
position å mitt andra, alternativa, förslag. Bevillnings-Utskot-
tet har ju icke velat att innehafvarne af sådana arrenden,
som med Kronan äro afsiutade, skola erlägga andra afgifter,
än dem, som andre egare och innehafvare af fastigheter äro
tillförbundne. Nå väl! Hvarföre då icke i handling utföra
dessa principer? Hvarföre då icke förordna, att värdet af
Kronans fasta egendom skall på ziffran bestämmas? Upp¬
skatta Statens domäner, — hvilket, i statistiskt hänseende,
vore högst interessant, — och förklara helt enkelt och utan om¬
svep, att Krono-arrendatorerne skola betala egendomsbevill-
ning i Kronans ställe. Detta vore dessutom en ren fördel
för innehafvarne af dessa arrenden, ty genom det stadgande,
Den 22 Augusti.
«4S
hvars innehåll jag här tillåtit mig såsom orättvist anmärka
och bestrida, skola arrendatorerne helt säkert komma att
vidkännas vida högre afgifter, än genom en föreskrift i nämnde
syftning, enär, vid tillämpning af det nu debatterade förslaget,
det kan för alldeles visst antagas att taxeringsmännen komma
att använda ett sådant nit vid uppskattning af denna, högst
obilliga, bevillningsafgilt. att Kronans arrendatorer komma att
påföras en långt högre egendoms-bevillning, än någon an¬
nan fastighet i hela landet, hvilket åter så mycket mindre
bordt och kunnat vara Bevillnings-Utskottets afsigt, som, utom
det skäl, jag redan angifvit, det kan. enligt hvad jag äfven
förr i denna sak yttrat, vara högst tvifvelaktigt, huruvida
Ständerna ega att föreskrifva dessa arrendatorer, hvilka också,
i händelse af krig, hafva extra rotering sig ålagd, en helt
och hållet ny afgäld utöfver deras med Statsverket upprät¬
tade contract, hvilket utgjort enda grunden för det af dem
erbjudna arrendet.
Herr Ödmansson: Herr Schenström har visserligen full¬
komligt rätt att det radicalaste vore föreskriften derom, att
Kronans arrendatorer böra betala eganderättsafgift, men med¬
delandet af en så beskaffad föreskrift ligger dock icke inom
spheren af Riksens Ständers maktfullkomlighet. Riksens Stän¬
der kunna endast bestämma, att Kronan skall erlägga bevill¬
ning för sin fasta egendom, men Ständerna kunna icke öfver¬
flytta denna skyldighet på Kronans arrendatorer.
Herr Björck: Det synes visserligen, som om en orätt¬
visa skulle kunna sägas blifva begången emot de nu varande
innehafvarne af Kronans lästighetsarrenden, om, sedan dessa
personer redan afslutat contract med Kronan om bruknings¬
rätt för viss tid af dess jord, Kronans målsmän, Riksens
Ständer, begagna sin lagstiftningsrätt för att pålägga dem en
börda, som icke var påbjuden eller ens påtänkt att påbjudas,
då contractsvillkoren bestämdes; men; äfven orri man, å an¬
dra sidan, ställer sig på den ståndpunkt, Utskottet här intagit,
och derifrån betraktar saken, kan man, så vidt jag kan finna,
ytterst blott komma till den slutsats, att det är tvist under-
kastadt, huruvida det kan vara rättvist att nuvarande Krono-
arrendatorer erlägga bevillning utöfver de arrendebelopp, de
förbundit sig att till Kronan utgöra, och man lärer, vid så¬
dant förhållande, icke kunna annat, än medgifva att det må¬
ste vara både lämpligare och billigare att Riksens Ständer
icke göra sig skyldiga till en åtgärd, som till sin grund kan
vara föremål för olika meningar och som derjemte till sin
846
Den 22 Augusti.
moraliska halt är tvåtydig. Jag skulle derföre från föreva¬
rande stadgande, sådant det här lyder, vilja göra ett undantag
för de arrendatorer, hvilka, på grund af äldre contracter, inne¬
hafva och bruka Kronans jord.
Herr Swartz: Man kan tänka sig, att Kronan gjort le-
veranscontract med en handtverkare om en leverans af den
betydenhet, att handtverkaren i flera år är ensamt dermed
sysselsatt. Det kan då sägas att leverantören ingick på con-
tractet derföre att han beräknade att bevillningen å den för¬
tjenst, han derigenom hoppades vinna, skulle inskränka sig
till en procent, men en Riksdag kommer emellan, och Rik¬
sens Ständer besluta att bevillningen skall utgå med 8 pro¬
cent af det behållna förvärfvet. Månne, i sådant fall, uti det
med Kronan afslutade leveranscontractet kan ligga någon grund
för näringsidkaren att undgå att betala den högre bevillning,
som sålunda blifvit pålagd hvarje annan medborgare. Jag
tror det ej. På samma sätt eger en tydlig skillnad rum mel¬
lan de bestämmelser, hvilka grunda sig på contract mellan
Kronan och dess arrendatorer, och den bevillning, som Rik¬
sens Ständer fastställa att utgå efter behållen inkomst för
hvar och en samhällsmedlem, och hvilket beslut Krono-arren-
datorerna väl äfven få underkasta sig. Det synes mig så¬
ledes icke finnas något skäl att lör dem föreskrifva något
undantag, helst vid en reglering, så allmän och omfattande,
som denna. Om jag ej misstager mig, är det för öfrigt icke
någon väl grundad uppgift, att arrendatorer tillförene icke varit
underkastade bevillning. Efter hvad jag tror mig veta, ut¬
gick en sådan afgift till det allmänna af dessa personer ända
till 1840 års Riksdag, intill hvilken tid alla arrendatorer er-
lade bevillning, men då anmärktes orättvisan af alt låta en¬
skilda arrendatorer betala bevillning för sina arrenden, då
egaren till den af dem brukade jord genom eganderätts-be-
villningen betalt bevillning för all den afkastning, som hem-
tades af egendomen, och på denna grund, borttogs stadgandet
om arrendebevillningen i sin helhet. Detta beslut, torde man
kunna påstå, afsåg dock ej att tillämpas på Krono-arrendato-
rer eller innehafvare af arrenden från fromma stiftelser eller
andra dylika inrättningar. Jag kari således icke annat, än
vidblifva min i ämnet redan uttalade merum:, och anhåller
följaktligen fortfarande om proposition å bifall till Utskottets
förslag, oförändradt.
Herr Schenström: Sedan Herr Björck framhållit den
orättvisa, som skulle komma att tillfogas de gamla arrenda-
Den 22 Augusti.
847
torerne genom att pålägga dem den här ifrågasatta nya be¬
skattningen, hemställer jag till Ståndet, huruvida, då det
dessutom kari befaras att de gamla arrendatorerna i rätte¬
gångsväg kunna återkräfva den bevillning, sorn sålunda korn-
me att af dem utkräfvas, huruvida, säger jag, det icke vore
klokt att stadgandet inskränkes sålunda, att det endast
skulle komma att tillämpas vid nya contracter om arrrenden
af Kronans fasta egendom. Till detta amendement till det
här omtvistade stadgandet inskränker jag min förut gjorda
framställning.
Herr Widell: Kronans arrendatorer få väl, likasom
andra skattdragande, hvilka påläggas ökad bevillning, tåla
sig dermed och underkasta sig att Rikets Ständer utöfva
sin grundlagliga rätt att beskatta nationen. Det förslag till
bevillningsförordning, som nu är å bane, afser ju för öfrigt
äfven att högre beskatta Statens Embets- och Tjenstemän,
och jag tror ej att de hafva någon laglig rätt att klaga, om
Riksens Ständer skulle komma att höja den bevillning, som
hittills utgått af deras löner, och följaktligen lära väl
också Krono-arrendatorerna få tiga och lida, i händelse Stän¬
derna skulle finna billigt att beskatta inkomsten af deras
arrenden. Antager man dessutom, att jorden afkastar 3
procent af capitalvärdet, torde den inkomst, som beräknas
för arrendet i allmänhet, icke komma att öfverstiga denna
beräkningsgrund, hvarföre ock någon stor olikhet icke lärer
uppkomma i beskattningen emellan innehafvare af krono-
arrenden och egare af jord. Jag förmår således icke inse,
att någon obillighet eller våda kan härflyta af (örslagets
antagande, hvarföre jag, för min del, äfven kommer att af¬
gifva min röst i sådan syftning.
Herr Lindeström: På förmiddagen har Ståndet antagit
såsom princip, att all fast egendom skall efter sin revenue
erlägga lika afgäld till Staten. För principens skull borde
väl Ståndet äfven på eftermiddagen besluta, att Krono-arren-
datorer för revenuen af sina arrenden, — som utgör deras
inkomst, — skola betala lika stor bevillning, som alla andra
medborgare för sin inkomst. Såsom jag nämnde, då jag
nyss hade ordet, skulle, genom antagandet af det nu före¬
dragna stadgandet, ett godt steg vara taget framåt, för att i
framtiden komma derhän, att jordbruksidkare, i likhet med
andra näringsidkare, få för afkastningen af sin industrie be¬
tala bevillning, och det är just på denna grund jag godkän¬
Den 22 Augusti.
ner Utskottets här gjorda hemställan, om proposition hvarå
jag, fortfarande, anhåller.
Herr Swartz: Förmodligen hafva flere af de närvaran¬
de gjort samma erfarenhet, som jag, eller att contracter
emellan communer och arrendatorer af stadsjord alltid varit
så affattade, att de uttryckligen ålägga arrendatorerna, så¬
som ett särskildt villkor, skyldigheten att utgöra alla de
onera, af hvad namn de vara må, som antingen vid tiden,
då contractet uppgöres, tillhöra eller framdeles tillkomma
den arrenderade jorden.
Desse arrendatorer äro således genom sine contracter
ingalunda fritagne från ökade utskylder, vare sig till Staten
eller communen, såvidt sådana efter allmänna grunder och
i behörig ordning beslutas af dem, som ega beskattnings¬
rätten utöfva; de äro genom sine arrenden allsicke försatte
i någon undantagsställning till andra medborgare, hvilka äro
skyldige att efter tidens kraf deltaga i de förhöjda tillskott,
som erfordras till samhällets gagn. Jag kan icke tro annat,
än att de mellan Kronan och dess arrendatorer afslutade
contracter innehålla något förbehåll af samma syfte, ty Kro¬
nan kan väl icke ingå i ansvar derom, att Krono-arrendatorerne
icke skola vidkännas någon förhöjning i communalafgifter,
eller i sådant hänseende vara befriade från att draga lika
tunga med alla andra, som bo i den ort, der krono-arrendet
innehafves. De, som ega utöfva Svenska folkets sjelfbeskatt-
ningsrätt, och gäller detta såväl om communen, som Staten,
kunna, vid uppgörandet af allmänna grunder för tillfälliga
gärder, omöjligen vara bundne genom något så på sidan om
saken liggande, som ett af annan myndighet afslutadt con-
tract om nyttjanderätten till en egendom. Skulle af sådan
anledning anspråk på undantag framställas, vare sig i laglig
väg eller eljest, från arrendatorers sida, lära de väl icke
kunna röna någon framgång.
Herr Schenström: I anledning af Herr Swarlzs sedna-
ste yttrande, får jag nämna, att de contract mellan commu¬
ner och enskilde eller enskilde emellan, h.vilka jag haft till¬
fälle att se, alltid varit så affattade, att egaren åtagit sig att
sjelf erlägga egendomsbevillningen och icke arrendatorerne.
Hvad åter beträffar de contract, som äro afslutade emellan
Kronan och dess arrendatorer, betviflar jag att i dem något
stadgande förekommer, som kan gifva anledning att befara,
att en sådan ny afgift för arrendatorerne till Statsverket
skulle komma i fråga, som den här föreslagna, och det är
Oen 22 Augusti.
849
dock Riksens Ständer, hvilka här äro att betrakta såsom
Svenska Staten, hvaremot det är Kronan, som täger intra¬
derna. I allt fall icke blott tror jag, utan är jag fullkom¬
ligt förvissad att, om rättegång skulle inledas i anledning af
den genom detta stadgande Krono-arrendatorerna påförda
bevillning, de i rättegångsväg ovillkorligen skulle vinna re¬
stitution. och är det väl då klokt af Riksens Ständer att så
handhafva sin makt som lagstiftare, att domare-corpsen fin¬
ner sig nödgad att jäfva befogenheten deraf i dess conse-
quencer?
Herr Gahn, U.: Jag kan, för min del, icke finna att
detta stadgande tiar något sammanhang med de contract,
som Kronan upprättat med sina arrendatorer. Här är ju
alldeles icke fråga om att ålägga arrendatorerna någon fa-
stighetsbevillning. I sådant fall skulle man med skäl kunna
pretendera att Kronan sjelf erlade denna afgift till det all¬
männa. Meningen med denna så mycket omtvistade före¬
skrift är väl således icke att bestämma rättsförhållandet
mellan Kronan och arrendatorerna, utan deremot uppenbar¬
ligen ingen annan, än helt enkelt den att påföra en sam-
hällsclass bevillning för sin inkomst, och det är i sådant
fall alldeles likgiltigt, om denna inkomst härleder sig från
med Kronan afslutade arrenden eller från någon annan in-
dustrie; och då man nu har för afsigt att åstadkomma en
allmän reglering af de medborgerliga bidragen till Staten, bör
väl ock den del af samhällets medlemmar, som kallas Kro¬
nans arrendatorer och hvilka hittills undgått all bevillning,
äfven betala skatt till de allmänna behofven efter sin be¬
hållna inkomst. Om alltså detta stadgande betraktas såsom
en inkomstbevillning, hvilket det, efter hvad jag tror mig
hafva visat, i sjelfva verket är, förfaller i och med detsam¬
ma allt hvad Herr Schenström haft att deremot andraga,
och något hinder lärer följaktligen icke möta att godkänna
detsamma, sådant det i Utskottets förevarande förslag lyder.
Jag utbedjer mig derföre hos Herr Talmannen proposition
å bifall.
Öfverläggningen var slutad, och Utskottets nu föredragna
hemställan blef af Ståndet godkänd.
Då derefter af Herr Talmannen framställd proposition
å bifall till det af Herr Schenström föreslagna tillägg vid nu
afgjorda framställning besvarades med blandade Ja och Nej,
Borg. Stånd. Prot. vid Rikid. 1859—1860. V* 54
850
Den 22 Augusti.
samt votering begärdes, uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:
»Den, som vill att fid stadgandet om bevillning af in¬
komst af arrenden om Kronans fasta egendomar skall tilläg¬
gas, att detta stadgande skall tillämpas endast vid nya con-
tracter om sådana arrenden, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, blifver detta tillägg icke antaget».
Voteringen utföll med 29 Nej emot 14 Ja, hvadan
Herr Schenströms tillägg var afslaget.
Första och andra yttrandena, sidan 14 i Utlåtandet, an¬
gående § 7, punkten 1, mom. litt. a, b, c och d.
Herr Wcern: Jag kan, för min del, visserligen icke
annat, än medgifva, att, med afseende å de beslut, som i
föregående delar af detta förslag blifvit fattade, Utskottet
kan hafva rätt i sitt raisonnement att, sedan man antagit
att bevillningen skall beräknas å behållna inkomstbeloppet,
de uti § 7, punkten l:o, under litt. a, b, c och d föreslagna
stadganden kunna ur § helt och hållet uteslutas; men det
förefaller mig, att det, efter dessa moment följande, stad¬
gande bör bibehållas, derutinnan det bestämmes, att, »då
till rörelses bedrifvande användes egendom, lägenhet eller
åbyggnad, fiir hvilken fastighetsbevillning erlägges, skäligen
beräknad arrende- eller hyresafgift må afdragas från den
inkomst, rörelsen lemnar». Vid nämnande af »behållen in¬
komst» kan nemligen detta förhållande vanligen icke af sig
sjelft förstås eller tagas i beräkning, ty få lära väl de vara,
som bokföra arrende- eller hyresafgift för byggnader, hvilka
tillhöra dem sjelfva. Den princip, som Bevillnings-Comitéen
uppställt samt Utskottet i dess förra Betänkande, M t'0, äf¬
ven antagit, och hvilken innehåller, att ingen bör mer,
än en gång betala bevillning för en och samma sak, synes
mig vara så riktig, att den aldrig bör lemnäs ur sigte, der
den lian komma i fråga att tillämpas; och jag hämtar äfven
från denna grundsats stöd för min anhållan om proposition derå,
att, då mom. a, b, c och d ur § utgå, det sista, af mig nyss
citerade, mom. bör qvarstå i denna § eller ock införas på
lämpligt ställe i förslaget till Instruction för Taxeringsförrätt-
ningarne.
Herr Lindeström: Alla de föreskrifter, som Bevillnings-
Comitéen och Utskottet i dess Betänkande, JH 20, lemnat
om hvad, som skulle afdragas från bruttoinkomsten, för att
kunna bestämma storleken af den verkliga behållningen, alla
Den 22 Augusti.
851
dessa föreskrifter fann Utskottet, vid den förnyade behand¬
ling af ärendet, alldeles onödiga att särskildt i författningen
intaga, emedan hvarje förståndig menniska i alla fall ändå
kände till dem. Det är ju helt naturligt att man icke kan
tala om behållen inkomst, derest icke från bruttoafkastningen
afräknas hvad, som åtgått till hyra, räntor, aflöningar, m. m.
Det torde väl således icke vara skäl att i lag beskrifva
hvad, som menas med en individs eller corporatiorrs netto¬
behållning eller behållna inkomst, då en hvar lärer väl, thy
förutan, af sitt sunda förstånd nogsamt veta, hvad detta ut¬
tryck vill betyda. Jag anhåller således, att Ståndet ville
lemna Utskottets nu föredragna framställningar sitt bifall.
Ofverläggningen var slutad, och nämnde yttranden gil¬
lades.
Den första hemställan, sidan 15 i Utlåtandet.
Herr Bager: I öfverenstämmelse med hvad Herr Pro¬
sten Sondén i sin reservation på ett öfvertygande sätt åda¬
galagt, anser äfven jag, för min del, att det stadgande, som
nu debatteras, icke kan försvaras hvarken ur rättvisans eller
klokhetens synpunkt. Då en näringsidkare erlägger Ekatt
för sin inkomst under för honom gynnsamma förhållanden,
synes det väl ock, som skulle billigheten fordra, att han i
någon mohn befrias från bevillningsafgift, då motgångar i
hans företag beröfvat honom sin förut egande inkomst och
måhända derjemte tillskyndat honom capital förlust. Att på
samma gång taxeringsmä nen äro förpligtade att efter bästa
förstånd och samvete påföra den skattskyldige de afgifter,
som böra af honom erläggas, att på samma gång genom ett
stadgande, som innebar en uppenbar orättvisa, sätta taxe-
ringsmännen i frestelse att afvika från den utstakade, rätta
vägen, är en lagstiftningsåtgärd, hvilken omöjligen kar. leda
till något tillfredsställande resultat. Om man vili åstadkom¬
ma ett sträiigt och samvetsgrannt iakttagande af lagens bud
i afseende å taxeringsförrättningarne, bör man ock, efter
mitt förmenande, undvika hvarje stadgande, som endast ut¬
gör en påtaglig stötesten för taxeringsmännens omdöme och
rättskänsla, och då förevarande stadgande är af denna be¬
skaffenhet, kan jag icke annat, än yrka dess ogillande.
Herr Lindeström: Om Ståndet bifölle Utskottet: här
gjorda framställning, skulle Ståndet förneka hela den anda,
som genomgår detta Betänkande. Det har antagit såsom
den oafvikliga grundsatsen att en hvar bö? skatta efter sin
behållna inkomst, men förevarande stadgande förc-krifyer
852
Den 22 Augusti.
deremot, att man skall skatta, äfven när man ingen inkomst
har. Inom Utskottet förebar visserligen jordbruksinteresset
att jordbruksnäringen får skatta likaväl under dåliga, som
goda år, likaväl vid missväxt, som då herrliga skördar van¬
kas. Detta är obestridligen en sanning, men man bör dock här¬
vid ihågkomma att jordbruket skattar efter medium af en fler¬
årig afkastning, och att de goda åren således ersätta förlusterna
under de dåliga. Den inkomstbevillning, som här är i fråga
att utgöras, beräknas deremot icke efter samma grund, och
jag kan derföre icke finna annat, än att sjelfva stadgandet,
sådant det här lyder, innefattar ett förskräckligt afsteg ifrån
rättvisa och billighet. Jag anhåller derföre att momentet
måtte ur författningsförslaget helt och hållet uteslutas.
Herr Renström: Lika med de båda näst föregående
talarne, yrkar äfven jag att det ifrågavarande stadgandet
måtte ur författningen utgå. Då inom Utskottet, vid första
behandlingen af frågan om allmänna bevillningen, den åsig-
ten icke kunde göra sig gällande, att en näringsidkare, som
under året näst före det, för hvilket bevillning påföres,
gjort sådane förluster, att någon behållning på rörelsen icke
uppkommit, icke skulle erlägga någon bevillning, fogade jag
vid Utskottets förra Betänkande, angående allmänna bevill¬
ningen, en reservation, deruti jag framställde det förmed¬
lingsförslag, att en sådan näringsidkare icke skulle erlägga
bevillning för mera, än halfva den summa, en sådan rörelse,
som den han bedrifvit, kunde anses i allmänhet afkasta, i
den förhoppning att detta förslag skulle af de andra Stån¬
den antagas, meri som denna min förhoppning icke gått i
fullbordan, har jag dock nu, vid närmare betänkande och
på grund af hvad, som vid ärendets förnyade behandling
inom Utskottet förekommit, funnit mig föranlåten frångå
detta förslag och i stäfiet förena mig i den reservation,
Doctor Sondén vidfogat Utskottets förevarande Utlåtande.
Doctor Sondén tillstyrker deruti, att det af Utskottet före¬
slagna stadgandet, watt näringsidkares inkomst för löpande
året, äfven om han under det näst föregångna året gjort
förluster, likväl icke får beräknas till lägre belopp, än hvad
en sådan rörelse, som den han bedrifver, anses i medeltal
afkasta», måtte helt och hållet uteslutas, och detta anser
jag ock vara det enda rätta. Jag kan icke föreställa mig,
att någon kan finna, att det nämnda stadgandet hvilar på
den ringaste rättsgrund, och, såsom Herr Lindeström redan
anmärkt, innebär detsamma äfven en skärande motsägelse
Den 22 Augusti.
853
mot den anda, som i öfrigt genomgår denna författning,
hvilken bjuder att en hvar är skyldig erlägga bevillning för
sin behållna inkomst, men icke för en rörelse, sorn icke
lemnat någon inkomst. Hvad, som, i min tanke, i väsendt¬
lig mohn bidragit till att Utskottet fattat det beslut, att före¬
slå ett så orimligt stadgande, som detta, har varit, att en
mycket framstående ledamot inom Utskottet från detta Stånd
allt jemnt framhållit att communalskatterna böra grunda sig
på bevillningen och att det derföre vore nödigt att stadga,
att en näringsidkare, äfven om han under något år icke
haft någon inkomst, utan möjligen förlust, ändock bör på¬
föras bevillning för hvad en sådan rörelse, som den han
bedrifver, anses i medeltal afkasta, emedan det annars skulle
inträffa, att en person, eller ett bolag, som bedrefve en stor
rörelse, skulle undgå att erlägga några communalskatter,
om rörelsen något år icke lemnade någon inkomst, hvilket
skulle kunna vara betänkligt för det samhälle, der denna
rörelse bedrefves. Jag kan, för min del, icke gilla den
åsigten, att communalskatterna böra utgå i förhållande till
bevillningen till Staten. Jag anser tvärtom, att dessa skatter
icke böra hafva något sammanhang med hvarandra. Jag
inser mycket väl att det icke går an att en näringsidkare,
som bedrifver en stor rörelse, befrias ifrån att erlägga de
communalskatter, som vanligen påföras honom, äfven om
han under något år icke har någon inkomst, utan möjligen
förlust, emedan det säkerligen, i de flesta fall, skulle blifva
alltför kännbart för andra, mindre bemedlade medlemmar
af det samhälle, han tillhörde, om de communalskatter, som
blifvit af honom erlagde, skulle på dem fördelas, men något
sådant skäl finnes ju icke för att denna näringsidkare bör
erlägga bevillning till Staten under det år, han icke haft
någon inkomst på sin rörelse. Jag beder att få fästa det
Högtärade Ståndets uppmärksamhet på att det är en stor
skillnad emellan om communalskatterna utgå, eller om be¬
villningen utgår. Communalskatterna måste under alla för¬
hållanden utgå, emedan de till största delen äro behöflige
för utgifter, som icke kunna uppskjutas, såsom till exempel
för underhåll af fattigvård, aflöning af vissa tjenstemän m. m.,
men hvaremot väl ingen lärer kunna påstå, att någon olä¬
genhet för Statsverket kan uppkomma derigenom, att en
och annan näringsidkare något år icke erlägger bevillning.
Jag kan således icke finna, att den satsen, att communal¬
skatterna böra utgå i förhållande till bevillningen, någon-
Den 22 Augusti.
städes är tillämplig, och hvad jag tror mig kunna bestämdt
säga, är, att den åtminstone icke är det i Götheborg, der
eommunalskatterna uttaxeras af samvetsriämnder, som alltid
vid sådan uttaxering taga i betraktande förmögenhetsvillkor
och många andra omständigheter. Såsom mig synes, böra
de skattskyldige äfven vara berättigade alt afdraga eommu¬
nalskatterna på den inkomst, för hvilken bevillning skall ut¬
göras, emedan jag icke kan inse något skäl, hvarföre bevill¬
ning skall erläggas för ett belopp, som ovillkorligen måste
till communen utgå.
Härmed allt må nu vara huru som helst, så lärer väl
i alla fall ingen kunna påstå att det föreslagna stadgandet
är billigt och rättvist, och som följden af ett så orättvist
Stadgande otvifvelaktig! måste blifva, att näringsidkare i all¬
mänhet aldrig blifva taxerade för deras verkliga inkomst,
enär det väl är att förmoda, att, om taxeringsmännen äro
nödsakade att det ena året påföra en person bevillning för
en inkomst, som de veta att han icke haft, de ett annat år icke
skola påföra honom bevillning för hela den inkomst, de
anse honom hafva haft, äfvensom att de skattskyldiges egna
uppgifter blifva lika otillförlitliga, som de hittills varit, och
att sålunda samma oefterrättlighetstillstånd, som hittills egt
rum, i afseende på bevillningstaxeringen, äfven hädanefter
kommer att fortfara, kan jag, för min del, ej annat, än pro¬
testera emot ett dylikt stadgande.
Jag förnyar således mitt yrkande att det ifrågavarande
momentet måtte utgå.
Herr Björck instämde.
Herr Hierta: Flere talare hafva under denna discus-
sinn framställt alldeles samma åsigter, som jag hade velat
yttra. Jag kan således inskränka mig att med dem mig
förena, och vill blott tillägga den förhoppningen att, om
förevarande fråga skulle komma till förstärkt Bevillnings¬
utskott, de värde ledamöter af de öfrige Riks-Stånden, —
ty ingen af Borgare-Ståndet lärer väl komma att rösta för
detta förslag, — som bilda majoriteten inom Utskottet, måtte
tänka på och besinna, att, allt ifrån stiftandet af vårt nuva¬
rande statsskick, ännu icke i någon Bevillningsförordning man
vågat framkomma med ett så reaclionärt, för alt icke säga
rent af abderitiskt, förslag, som det förevarande, att, då man
icke eger någon behållen afkastning för året af sin näring,
man icke förthy skall skatta för inkomst, i likhet med hvad
andra förtjenat_på samma rörelse. Jag yrkar afslag.
Den 22 Augusti.
Herr Ödmansson: .lag anser mig böra tillkännagifva,
att äfven jag varit af samma tanke, som Herr Prosten Son¬
den och de ledamöter af Utskottet, hvilka med honom sig
förenat, ehuru jag icke anmält någon reservation. Inom Ut¬
skottet anfördes dock såsom skäl, bland andra, för det här
framlagda förslaget, att ett handelshus ett år väl kan hafva
gjort förluster, men att sjelfva firman dock kan vara så myc¬
ket värd, att huset blott för namnets skull bör skatta.
Emedlertid instämmer jag med dem, som yrkat bifall till re¬
servationen.
Herr Swartz: Jag hyser numera samma föreställning,
som Prosten Sondén, och tror, att uteslutandet af ett sådant
stadgande, som detta, eller något annat ditåt syftande, icke
kan komma att medföra någon väsendtlig olägenhet. Jag
tror detta, på de skäl, Prosten Sondén anfört i sin vid detta
Betänkande fogade reservation. Så alldeles oerhördt torde
det dock icke vara att föreslå en bestämmelse om ett mini¬
mum af bevillning. Vår nu gällande Bevillnings-Förordning
har godt om sådana bestämmelser. Ben ålägger sålunda
exempelvis bruk bevillning efter det smide, hvarå privile¬
giet lyder, och icke efter den verkliga tillverkningen. Det
medgifves visserligen bruket alt under kommande år smida
fritt så mycket, som restsmidet utgör, men sjelfva principen
för beskattningen är likväl densamma, som den, hvilken i det
nu behandlade och så skarpt klandrade stadgandet funnit
sitt uttryck.
För öfrigt vill jag tillkännagifva, att, om denna fråga
kommer att hänskjutas till förstärkt Bevillnings-Utskott, jag
visserligen icke ämnar skilja mig från dem, som här förut
yrkat detta stadgandes uteslutande ur den utfärdade nya Be-
villnings-Förordningen.
Herr Hierta: Icke för att fullfölja ett så obehöfligt syf¬
temål, som att vilja verka på en öfvertygelse, hvilken synes
nära nog enhällig, utan af samma skäl, som förra gången,
för att söka göra denna compacta opinion gällande hos leda-
möterne af de öfriga Riks-Stånden, hvilka äro af olika tan¬
kar, har jag å nyo begärt ordet, blott för att, med anledning
af Herr Ödmanssons yttrande, angående värdet af vissa han¬
delsfirmor, erinra, att det är ganska sällsynt att en mera
solid firma, om den ock under ett år gjort så stora förlu¬
ster, att den icke haft någon behållning af sin rörelse, der¬
före skulle vilja alldeles undandraga sig att betala skatt.
Det ligger nemligen i naturen af en sådan rörelse, att man
856
Den 22 Augusti.
icke gerna vill helt och hållet yppa sin ställning, då man
gjort förluster, för att derigenom erhålla en minskad bevill¬
ning, utan att man heldre underkastar sig att betala samma
afgifter till Staten under det mindre lyckliga, som under det
mera gynnsamma året.
Hvad åter Herr Swartz yttrat om privilegierade stång-
jernsverk, står icke med denna fråga i något sammanhang.
Den dessa verk påförda bevillning är icke någon inkomstaf-
gift, ulan en fix skatt, en grundskatt, och till naturen af
denna skatt hörer, att, då den är bestämd, bruksegaren icke
kan komma att skatta mera, än denna fixa afgift, äfven om
han under ett lyckligt år för sin vara njuter två gånger så
hög betalning, som under ett föregående.
Herr Gahn, H.'):
Ofverläggningen förklarades fulländad, och Utskottets
första hemställan, sidan 15 i Utlåtandet, afslogs.
Hvad i öfrigt tillstyrktes å samma sida, äfvensom å si¬
dan 16 i Utlåtandet, godkändes.
Första yttrandet, sidan 18.
Herr Werrn: Vid denna punkt är af Herr Swartz af-
gifven en reservation, innehållande lörslag till ett stadgande,
som, enligt min tanke, är enklare och lättare att tillämpa, än
Utskottets. Då frågan förra gången förevar, stannade Bor¬
gare-Ståndet i det beslut, att inkomst af 400 U:dr icke skulle
vara underkastad någon bevillning och att, så länge inkom¬
sterna icke öfverstego 1200 R:dr, 400 R:dr deraf borde vara
skattfria. Herr Stcarlz har nu gjort den modification, att
bevillning icke skulle ega rum för inkomst, som icke upp¬
går lill 400 R:dr, och alt, när inkomsten icke öfverstiger
1800 R:dr, 500 R:dr deraf skulle vara frie från bevillning,
Då detta öfverensstämmer med den åsigt, som jag förut in¬
om Ståndet uttalat och sökt göra gällande, anhåller jag om
proposition å nyssnämnda af Herr Swartz framställda
förslag.
Herr Ödmansson: Om det belopp, för hvilket frihet
från bevillning skal) ega rum, riedsättes till 500 R:dr, skulle
sådant medföra den, i min lanke, orimliga följd, att sådane
personer, som t. ex. Rättare, Tegelslagare och andra tjen¬
stehjon, hvilka med egna lianders arbete förvärfva sitt uppe¬
hälle, blefvo underkastade bevillning; och som detta icke
*) Herr Gahns, B. vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc¬
ke: i ilutet af detta band.
Den 22 Augusti.
857
kan vara med billighet öfverensstämmande, anhåller] jag att
Ståndet måtte vidblifva sitt redan fattade beslut, enligt hvil¬
ket ifrågavarande belopp skulle utgöra 400 R:dr.
Herr Lindeström: Ehuru jag erkänner att Herr Swartz’
förslag är förtjent af uppmärksamhet, om det än icke för¬
anleder någon lindring i taxeringsbesväret, tror jag dock att
detta förslag, hvilket framkom i sista ögonblicket af sakens
behandling inom Utskottet och således icke kunnat blifva
föremål för något yttrande från Utskottets sida, i sjelfva
verket icke är af den vigt, som man vid första påseendet
kunde föreställa sig. För Taxerings-comiléen är det ofta nog
ett vida lättare arbete att taxera hundratals personer, tillhö¬
rande arbetsclassen, än att laxera en enda köpman. I
Stockholms Taxerings-comilée händer det icke sällan, att en
hel förmiddag användes till fastställande af bevillningsbelop-
pet för en enda större näringsidkare, hvaremot frågan om
arbetarens bevillning, hvilken lätteligen bestämmes efter det
för orten gällande dagsverkspriset, vanligen är expedierad på
några få minuter. Då jag icke kan finna något skäl, hvar¬
före Kronan skulle efterskänka sin rättighet att taga skatt af
de personer, som i årlig inkomst hafva 300 å 400 R:dr, och
hvilkas antal icke är obetydligt, tillstyrker jag bifall till Ut¬
skottets förslag.
Hvad angår Herr Wcerns anmärkning mot bestämmel¬
sen att skattskyldig skulle njuta lindring i bevillningen för
hvarje hemmavarande äkta barn under 42 års ålder, så
betvifiar jag, att någon på allvar vill påstå att icke Staten
är pligtig att göra afseende på den skattskyldiges famille-
förhällanden eller att icke goda skäl tala för Utskottets för¬
slag i denna del. Den lag, som strider mot rättvisa, kan
svårligen vinna tillämpning, och säkert finnes ingen Taxe¬
rings-comilée i hela Sverige, som det skulle falla in att lika
högt beskatta två, till lika stor inkomst ansedda, personer,
men al hvilka den ena är ogift och den andra är fader för
5 eller 6 barn. Enligt Herr Swartz förslag, skulle dock
dessa två personer komma att betala lika mycket i bevill¬
ning. Jag kan icke finna att tillämpningen af Utskottets för¬
slag i ringaste mån skulle medföra svårighet eller ökadt be¬
svär för Taxerings-comitéerna, emedan det endast förutsätter
en enkel debiteringsåtgärd, som skulle åligga Häradsskrifva-
ren och säkerligen i de flesta fall vore simplare att verk¬
ställa, än debiteringen till och med af mantalspenningarne
och personliga skyddsafgiften.
888
Ven 22 Augusti.
Herr Gahn, H. ; Uppenbarligen har det varit Utskottets
mening att, genom det bevillningsfria beloppets nedsättning
till 500 R:dr, från skattskyldighet undantaga daglönare och
andra till arbetsclassen hörande personer, men härvid har
Utskottet begått ett misstag, emedan nämnda minimisumrna
utan tvifvel skulle medföra skattskyldighet fiir större delen
af dem, hvilka Utskottet velat derifrån befria. Sålunda be-
finnes, att årsinkomsten t. ex. fiir en torpare, hvilken, utom
daglönen, som åtminstone kan räknas till 78 öre, har sitt
torp jemte kofoder och andra små förmåner, i det hela öf-
verstiger 300 R.dr. För denna inkomst skulle således, om
den samvetsgrannt uppgilves, bevillning komma att betalas.
Detsamma blefve händelsen med en dräng, om man sam¬
manräknar årslönen, omkring ISO R:dr, med kosthåll och
andra förmåner. En förhöjning af ifrågavarande ziffra synes
således nödvändig, och som jag tror att Herr Swartz’ för¬
slag härutinnan träffat det rätta, tillstyrker jag bifall till sam¬
ma förslag.
Herr Werrn: Lika med Herr Lindeström, tror jag. att
fall kunna inträffa, der Taxerings-comitéen kan och bör taga
den skattskyldiges familleförhållanden i betraktande, men
deremot skiljer jag mig från Herr Lindeslröms mening så
tillvida, som jag anser det icke vara möjligt att genom lag¬
stiftning bestämma, när och i hvad mån afseende på sådane
förhållanden skall fästas. Utskottets förslag inedgifver skatte-
lindring endast för den skattskyldige arbetarens egna barn,
men huru ofta händer det icke att arbetaren har att för¬
sörja syskons barn eller andra slägtingar? Förefinnas icke i
detta fall samma skäl till lindring i bevillningen? Jag anser
att just en föreskrift, sådan som den af Utskottet föreslagna,
måste föranleda, att den ene blir för hårdt beskattad i för¬
hållande till den andra, och tror det derföre vara bäst att
utan alla detailbestämmelser öfverlemna saken till taxe-
ringsmännens pröfning och behjertande. För öfrigt synes
mig att Staten icke bör gifva anledning till annan föreställ¬
ning hos arbetaren, än att, om han gifter sig utan tillräck¬
liga medel att underhålla famille, han får skylla sig sjelf
för följderna, likasom ock att Staten icke bör utfästa något
praemium för den, som bidrager till befolkningens ökande.
Af dessa och förut anförda skäl, förordar jag, fortfarande,
Herr Swartz’ förslag.
Herr Lindeström: Obestridligen har det varit Utskot¬
tets mening att från all bevillning befria den egentliga ar-
Den 22 Augusti.
859
hetsclassen, d. v. s. drängar och pigor eller i allmänhet lag¬
stadda tjenare; men ingalunda har Utskottet åsyftat denna
förmåns utsträckande till de frie arbetarne, så mycket min¬
dre sorn desse, enligt nu gällande bevillningsstadga, ganska
ofta ålägges bevillning af ända till 1 R:dr 50 öre, till och med
alldeles oberoende af deras inkomst. Inom Utskottet upp¬
lystes af flere bland Bonde-Ståndets Ledamöter, att genom
antagande af 400 R:dr, såsom det minsta beskattningsbara
inkomstbeloppet, de fleste gerningsmän på landet skulle blifva
fritagne från bevillning, ehuru de hittills varit sådan under¬
kastad, och det var på grund häraf, som Utskottet ansåg
sig böra nedsätta beloppet till 500 R:dr.
Mot Herr Swartz förslag kan med skäl anmärkas, att
dess tillämpning skulle leda till samma orimliga följder, som
tariffen för chartering af bouppteckningar, så att, då t. ex.
en person med 599 R:drs årsinkomst vore alldeles fri från
bevillning, skulle deremot den, hvars inkomst uppgick till
400 R:dr, få erlägga bevillning och alla deraf beroende com-
munalafgifter, och således till följd af alla dessa onera till
slut få en mycket mindre totalinkomst, än den late eller
tanklöse, som genom sitt arbete mindre förtjenade.
I anledning af Herr Wcerns yttrande i afseende å bil¬
ligheten deraf att den i sednare delen af punkten föreslagna
lindring tillgodokomme äfven den skattskyldige arbetare, som
åtagit sig att försörja syskons harn eller andra slägtingar,
vill jag erinra, att en hvar, enligt såväl naturens, som bor¬
gerlig lag, är ovillkorligen pligtig att underhålla sina egne
barn, men att en sådan skyldighet icke eger rum i hänse¬
ende till andra anhöriga. Emellertid erkänner jag gerna att
det vöre önskligt om stadgandet kunde utsträckas derhän att
ifrågavarande lindring tillgodokomme den skattskyldige för
hvar och en person, som han lagligen bör underhålla. Jag
fruktår dock att en sådan utsträckning skulle föranleda allt
för mycken inveckling och svårighet vid tillämpningen, och
yrkar derföre, fortfarande, bifall till Utskottets förslag äfven i
denna del.
Herr Swartz: Herr Lindeström har erinrat, hvad också
nom Utskottet framhölls, att, om man icke sätter minimi¬
beloppet så lågt, som 500 R:dr, skulle många personer gå
fria från bevillning, hvilka hittills fått sådan erlägga med
ett belopp, stundom uppgående till 1 R:dr 50 öre. Jag an¬
ser det vara en verklig förtjenst hos lagstiftningen, om den
på detta sätt fritager den stora arbetsclassen från erläggande
860
Den 22 Augusti.
af direct bevillning, som medlemmarne af denna dass nu
betala och äfven framdeles skulle få betala, i fall beskatt¬
ning komme att ega rum för så ringa inkomst, att den blott
obetydligt öfverstege 300 R:dr. Det förefaller mig nemligen,
som de många, enligt författningarne, utgående personella af-
gifterna, till fattigvård, skolor, sjukhus m. m. skulle utgöra
en alldeles tillräcklig tribut från den stora massan, i synnerhet
om man besinnar att dertill komma hvarjehanda personella
afgifter till communerna och att den indirecta bevillning, som
utgöres i form af consumtions- eller tull- och tillverknings-
afgifter, hufvudsakligen drabbar just denna dass af medbor¬
gare. Rättvisan synes derföre fordra, att direct bevillning
icke utgår af andra samhällsmedlemmar, än sådane, hvilkas
inkomst är större, än den egentliga massans af befolkningen.
Jag har trott att 400 R:dr vore den summa, som antyder
en bättre ställning, än flertalets af arbetsclassen, och att man
således af den, som eger denna inkomst, med skäl kan fordra
bevillning. Enligt det förslag, jag tagit mig friheten fram¬
lägga, skulle 300 R:dr alltid få afdragas, från inkomst, som
icke öfverstiger 1800 R:dr. Efter denna grund skulle den.
hvars inkomst är uppskattad till 400 R:dr, komma att i be¬
villning erlägga 8 R:dr, som alltså blefve den minsta afgiften,
och ett lägre belopp, än detta, synes mig icke böra påkalla
så omständliga former, som en taxeringsförrättning och der¬
med sammanhängande åtgärder förutsätta.
Hvad angår Utskottets förslag om en viss lindring i
bevillningen, beroende på antalet af den skattskyldiges hem¬
mavarande minderåriga barn, så uppskattar jag fullkomligt
den goda afsigt, som legat till grund för detta förslag; men
jag kan icke finna att det skulle vara af någon synnerlig
vigt för den skattskyldige, om han finge åtnjuta ett så ringa
afdrag på bevillningen, som SO öre för hvart barn; och då
dessutom den föreslagna bestämmelsen, såsom Herr Waern
redan visat, hvilar på en felaktig princip, kan jag icke an¬
nat, än afstyrka Utskottets ifrågavarande framställning, under
uttryckande af den naturliga Önskan att mitt eget förslag i
ämnet måtte vinna Ståndets godkännande.
Ofverläggningen var slutad, och Ståndet beslöt, att för¬
sta momentet eller perioden skulle innehålla följande lydelse:
»Bevillning för inkomst af capital eller arbete eger icke rum,
när alla de af capital eller arbete uppkomna årsinkomster,
sammanräknade, icke uppgå till fyrahundra Riksdaler.
När alla de af capital eller arbete uppkomna årsinkom-
Den 22 Augusti-
861
sier, sammanräknade, icke öfverstiga ett tusen åttahundra
Riksdaler, äro trehundra Riksdaler deraf fria från bevill¬
ning.»
På Herr Talmannens framställningar, huruvida Ståndet
ville antaga eller afslå det sednare momentet, eller det, som
afser skattskyldigs befrielse för hvarje hemmavarande äkta
barn under tolf års ålder från bevillning för 30 R:dr af den
taxerade inkomsten, svarades Ja och Nej; hvarjemte vote¬
ring begärdes. I anledning häraf uppsattes, justerades och
anslogs en voteringsproposition, så lydande:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets förslag, sid. 18
i Betänkandet, JVl 54, angående skattskyldigs befrielse för
hvarje hemmavarande äkta barn under tolf års ålder från
bevillning för 30 R:dr af den taxerade inkomsten, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås detta förslag.»
Votering anställdes och utföll med 29 Nej mot 41 Ja;
i följd hvaraf sednare momentet var afslaget.
Andra yttrandet sidan 18.
Lades till handlingarne.
Utskottets sidorna 19 och 20 afgifna särskilda yttranden,
angående §§ 8, 9 och 10.
Godkändes.
§§ 6, 9 och 80 i författningsförslaget gillades, äfven¬
som dels § 7 godkändes, med uteslutande af detta moment:
»Näringsidkares inkomst för löpande året får dock icke, äfven
om han under nästföregående året gjort förluster, beräknas
till lägre belopp, än en sådan rörelse, som den han drifver,
i medeltal anses afkasta», dels § 8 gillades, med den förän¬
dring, hvilken öfverensstämmer med beslutet öfver första
yttrandet eller förslaget, pag. 18 i Utlåtandet.
Första yttrandet sidan 21.
Dervid lät Ståndet bero.
Andra yttrandet sid 21, samt yttrandet sidan 22.
Godkändes.
Yttrandet å sidan 23.
Lades till handlingarne.
Yttrandet sidan 24, jemte § 16 i författningsförslaget.
Herr Renström: Då jag emot Utskottets förra Betän¬
kande, rörande denna fråga, reserverade mig, i den syftning,
att bevillningen af utländske handlande och handelsexpediter
måtte bibehållas vid de nuvarande beloppen, som icke utgöra
mera, än hälften af hvad Utskottet föreslagit, skedde sådant
862
Den 22 Augusti.
på grund af den öfvertygelse, jag hyste och ännu hyser,
att en liberalare åsigt i detta hänseende icke kunde vinna
framgång. Jag gillar visserligen det beslut, Borgare-Ståndet,
vid behandlingen af denna fråga förra gången, fattade, nemli¬
gen, att de ifrågavarande afgifterna skulle helt och hållet
försvinna, men med afseende å den stora majoritet, som,
vid ärendets förnyade behandling inom Utskottet, yttrade sig
för principen om bibehållandet af dessa afgift» r, har jag dock
trott det vara ändamålslöst att ånyo framlägga min reser¬
vation, hvilken emellertid nu blifvit af en annan Utskottets
Ledamot, Herr Carlsson, upptagen. Ehuru jag således är af
den tanke, att de nämnda afgifterna borde alldeles afskaffas,
anser jag mig likväl icke böra påyrka detta, emedan jag
förutser att ett sådant beslut af Ståndet icke skulle leda till
målet, och som jag tror att det enda, som möjligen kan
vinnas, om frågan kommer att genom Förstärkt Bevillnings¬
utskott afgöras, är det, att till contraproposition emot Ut¬
skottets förslag uppställes, att afgifterna förblifva oförändrade
vid hvad de nu äro, hemställer jag till det Högtärade Stån¬
det, örn icke Ståndet skulle finna skäligt frångå sitt förra
beslut och i stället nu besluta, att afgifterna af utländske
handlande och handelsexpeditör skola förblifva vid nu gäl¬
lande bestämmelser.
Jag anhåller att Herr Talmannen behagade härom fram¬
ställa proposition.
Herr Carlson: Lika med Herr Renström, har jag icke
kunnat dela Utskottets beslut om fördubbling af bevillningen
för utländske handelsexpediter. Det är väl sannt att genom
desse inledas handelsafläirer om utländska varor till ganska
stora belopp, föranledande en icke obetydlig tillökning i im¬
porten af dylika mer eller mindre öfverflödiga varor. Men
denna olägenhet afhjelpes icke genom skattens förhöjning,
hvilken endast komme att drabba landets egna innevå¬
nare. Jag instämmer således i Herr Renströms yrkande
att nu gällande bestämmelser i ämnet måtte bibehållas oför¬
ändrade.
Herr Björck: Om jag minnes rätt, blef, vid ärendets
förra behandling, Utskottets förslag i denna del af Borgare-
Ståndet förkastadt, på grund af föregången noggrann utred¬
ning af ämnet, och då skäl saknas för Ståndet att frångå
sin sålunda uttalade mening, hemställer jag att beslutet måtte
vidhållas.
Herr Widell: Det vore visserligen önskligt, om Borgare-
Den 22 Augusti.
863
Ståndet vidhöll sitt förut i ämnet fattade beslut, hvarigenom
den orättvisa beskattningen mot resande utländske handels¬
expeditör skulle undanrödjas; men jag befarar att, om Ut¬
skottets nu förevarande förslag förkastas, Ståndets nämnda
beslut vid votering i Förstärkt Bevillnings-Utskott skulle
hafva ringa utsigt till framgång, enär opinionerna inom Ut¬
skottet tycktes vara särdeles bestämda. Ehuru erkännande
rättvisan af denna beskattnings borttagande, tror jag således
klokheten bjuda att Ståndet antager det förslag,'som i Herr
Carlsons reservation är framstäldt.
Herr Cramér: Äfven med fara att Ståndets mening
kan blifva undertryckt genom votering i Förstärkt Bevill-
nings-Utskott, yrkar jag att Ståndet måtte vidblifva sitt förut,
på god grunder, fattade beslut i ämnet.
Herr Gahn, H.: Jag kan icke finna det vara skäl för
Ståndet att frångå sitt förra beslut, blott af beräkning på
en gynnsammare utgång vid votering i Förstärkt Bevillnings¬
utskott; ty orättvisan af ifrågavarande beskattning är gifven,
ehvad beloppet fastställes till äO eller 100 Kdr. Ziffran be¬
tyder här mindre, än det oriktiga i sjelfva principen om
formen för beskattningen. I händelse denna icke kommer
att belt och hållet försvinna, tror jag att det lyckligaste vore,
om skatten blefve bestämd till 100 Bdr, emedan det i så¬
dant fall borde vid en kommande Riksdag gå desto lättare
för sig att få denna orimliga beskattning helt och hållet
upphäfd.
Häri instämde Herrar Lindeström och Sundblad.
Herr Carlson: Jag fortfar i min anhållan att, med
frånträdande af sitt förra beslut, Ståndet behagade i föreva¬
rande punkt antaga det bevillningsbelopp, som för närva¬
rande är gällande, och, i enlighet hvarmed, jag tagit mig fri¬
heten afgifva min reservation. Jag har visserligen ingenting
emot att denna bevillning helt och hållet borttages, men,
vid betraktande af den stora majoritet, som uttalade sig
bland de öfriga Ståndens ledamöter i Utskottet, är det san¬
nolikt att dessa Stånd komma att antaga Utskottets förslag,
och för att få det mindre beloppet till contraproposition i
det Förstärkta Utskottet, är det, som jag, i likhet med ett
par föregående talare, yrkar bifall till min reservation.
Herr Lindstedl: Då jag, för min del, icke biträdt Stån¬
dets förra beslut i ämnet, utan fastheldre yrkat att någon
skatt borde bestämmas för i landet kringresande utländska
864
Den 22 Augusti.
handelsexpeditör, föranlätes jag ock tillstyrka Utskottets nu
förevarande förslag. Skulle Ståndet finna skäligt besluta en
nedsättning af beloppet, vill jag foga mig derefter; men att
helt och hållet borttaga denna bevillning, vore icke välbe¬
tänkt, och en sådan åtgärd måste jag derföre på det högsta
motsätta mig.
Herr Swartz: Jag beklagar, att Utskottet af hvad inom
de tre öfriga Riks-Stånden förekommit ansåg sig förhindradt
att lemna allt det afseende åt Borgare-Ståndets beslut och
de derför anförda motiver, hvartill Utskottet eljest tycktes
hafva böjelse. Emedlertid tror jag, att, såvida man skall
kunna ega någon förhoppning att vid en kommande Riksdag
få upphäldt ifrågavarande, kanske det mest obilliga af alla
de stadganden, förslaget innehåller, det är bäst och för sa¬
ken nyttigast att, såsom af de fleste talarne redan blifvit
yrkadt, Borgare-Ståndet vidhåller sitt förra beslut och genom
ett rent afslag å Utskottets förevarande framställning söker
befrämja en förbättrad lagstiftning i ämnet, äfven om detta
mål icke förr, än i en mer eller mindre aflägsen framtid
skulle kunna vinnas.
Ofverläggningen var slutad, och Utskottes förslag afslogs.
Första yttrandet, sid. 25, jemte § 17 i för fa ttningsför-
slaget.
Godkändes.
§§ 18—21 och § 24.
Hänvisningen till ett särskildt Utlåtande lades till hand-
lingarne.
Yttrandet, sid. 26.
Herr Hierta: Om jag icke minnes orätt, stadnade Bor¬
gare-Ståndet, vid frågans föregående behandling, i det beslut,
att bevillningsavgift för carecterslullmakter skulle fortfara.
Under sådan förutsättning, anhåller jag, att Ståndet, med af¬
slag ä Utskottets framställning, måtte vidblifva det lättade
beslutet.
Herr Lindeström yrkade bifall till Utskottets förslag.
Vidare anfördes ej, och, med ogillande af Utskottets
förslag, beslöt Stån et, att afgiften för caractersfullmakter
äfven hädanefter skulle ega rum.
Herr Lamberg föreslog inbjudning till Hedervärda Bon¬
de-Ståndet att instämma i Borgare-Ståndets nu fattade beslut.
Herr Swartz: Såvida Ståndets nu fattade beslut om
Den 22 Augusti.
863
bibehållande af afgift för caracferesfullmakter skall kunna
leda till någon påföljd, synes det nödvändigt att någon grund
för beräkningen af denna afgift tillika fastställes, .lag tillå¬
ter mig derföre hemställa, att Ståndet måtte besluta någon
bestämmelse i delta hänseende.
Herr Lindeström: Jemte det jag instämmer med Herr
Swartz, får jag hemställa, huruvida det kan vara skäl att
till Bonde-Ståndet aflåta sådan inbjudning, sorn Herr Lam¬
berg föreslagit, då det med temlig säkerhet kan antagas, att
frågan i allt fall blifver föremål lör votering i Förstärkt Be-
villnings-Utskott.
Herr Widell: Då Ståndet beslutat att afgiften för
caracferesfullmakter fortfarande skall ega rum, tror jag här¬
uti äfven innefattas, att afgiften bör utgå efter samma grund,
som hittills, och, vid sådant förhållande, sync-s någon vidare
bestämmelse i ämnet icke vara af nöden.
Herr Swartz: I anledning af Herr Lambergs inbjud-
ningsförslag, torde jag lå erinra, alt Bonde-Ståndet, lika med
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, redan vid för¬
sta behandlingen af Utskottets förslag till ny Bevillnings-
Stadga gillat Utskottets åsigt, att någon bevillning för carac-
teresfullmakter icke vidare borde utgå; och då Bonde-Stån¬
det, vid pröfning af Utskottets nu förevarande Utlåtande, re¬
dan i första hand fattat sitt beslut i ämnet, tror jag att en
inbjudning i den syftning, som Herr Lambergs förslag afser,
numera icke skulle vara på sitt rätta ställe.
Herr Björck: Det beslut. Borgare-Ståndet nu fattat,
kan, enligt min tanke, icke på annat sätt förstås, än att
Ståndet ansett de i 3 Art. 37 och 38 §§ af nu gällande
Bevillnings-Förordning meddelade stadganden angående afgift
för caracteresfullmakter böra bibehållas. Man kunde vis¬
serligen ifrågasätta, huruvida icke, sedan bevillningsprocen-
ten i allmänhet blifvit minskad, en nedsättning äfven i denna
afgift borde ega rum, men derom har icke något förslag
blifvit väckt, och då ifrågavarande stadganden angå ett ämne,
som är fristående och icke eger något ovillkorligt samman¬
hang med öfriga delar af författningen, tror jag något hin¬
der icke möta för det förklarande från Ståndets sida, att
nu gällande bestämmelser, angående afgift för caracteresfull¬
makter, skola fortfarande ega kraft; hvarå jag alltså anhål¬
ler om proposition.
Borg.-Ståni. Prol. vid Hlkld. 18S8- 1860. V. 35
866
nen 22 Augusti.
Ofverläggningen var slutad, och Ståndet beslöt, att nu¬
varande föreskrifter i fråga om afgift för caracteresfullmak-
ter, skulle, fortfarande, gälla.
Herr Lambergs inbjudningsförslag afslogs.
Plenum slutades kl. ’/2 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 25 Augusti.
Plenum kl. 10 t. m.
§ *•
Justeardes Protocoll den 20 sistlidne Junii, samt den
7 och 18 derpå följde Julii.
§ 2.
Föredrogs och lades till handlingarne Utdrag af Hög-
lofliga Ridderskapets och Adelns Protocoll den 22 dennes,
af hvilket inhemtades, att till Ridderskapets och Adelns Pro¬
tocoll blifvit aflemnade så väl Rikets Ständers Deputerades
underdåniga adress till Deras Majestäter Konungen och
Drottningen vid Deras Majestäters Kröning i Norrige, som
ock Hans Majit Konungens derå i Nåder afgifna svar, och
att Ridderskapet och Adelil beslutat meddela dessa hand¬
lingar till de öfriga Riks-Ständen.
§ 3-
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Utlå¬
tande, M 54, i anledning af ej mindre gjorda anmärknin¬
gar emot vissa delar, än äfven Riks-Ståndens skiljaktiga be¬
slut, i afseende på andra delar af Betänkandet, JW 20, an¬
gående allmänna Beviilningen.
Härvid förekomino af förslaget till Bevillnings-Stadga:
§ SS.
Herr Swartz: Jag befarar, att ett tryckfel i andra
punkten insmugit sig, då det heter: »Af hvarje inom Riket
bildad Hypotheks-Inrättnings-Direction: uppgift å det värde,
hvartill hvar och en af samma Hypotheks-Inrättning till be-
Den 25 Augusti.
867
läning anmäld egendom» etc. Detta af torde böra utbytas
mot i, så att lydelsen af nä rinda punkt blifver lika med
stadgandet i 2:dra punkten af mom. Litt. b. Jag tillåter
mig alltså hemställa, att Ståndet måtte besluta en sådan
ändring.
Vidare anfördes icke; och denna § godkändes, enligt
Utlåtandet och förtättningslörslaget, med rättelse af det
tryckfel, att uti 2:dra punkten å andra raden efter orden:
hvar och en bör införas ordet: i, i stället för ordet: af
hvilket nu der finnes.
§ 26.
Utlåtandet och förslaget godkändes.
§ 27- .
Herr Odmansson: Då detta ärende sista gången inom
Ståndet förevar, hemställde jag, att actiebolag icke måtte
åläggas större skyldigheter i afseende på uppgifter i och för
taxering, än andra bolag eller enskilda personer. Jag vet i
sanning icke, hvarföre elt sådant åläggande nu blifvit bibe¬
hållet. Såsom man vet, få Directioner elier Styrelser för
bolag ofta teckna ansvar för bolagets affairer såsom för
egen skuld, och, för min del, tror jag, att deras egna affaires-
lörhållanden lätteligen sknlle blottställas, om det här före¬
slagna stadgandet godkändes, hvadan jag yrkar detsammas
ogillande.
Herr Ekman: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr Ödmansson. Det synes mig såsom då enskilda per¬
soner, hvilka drifva samma rörelse, som bolag, kunna taxe¬
ras utan att den enskilde behöfver lemna någon uppgift,
borde det ock vara lika lätt att taxera actiebolag. För mig
är det oförklarligt, hvarföre actiebolagen skulle åläggas en
sådan skyldighet, hvarifrån den enskilde befrias; och, då vid
behandlingen af Bevillnings-Utskottets Betänkande, M 20,
Ståndet beslöt, att alla föreskrifter i 27 § skulle utgå, yr¬
kar jag, att Ståndet måtte vidblifva detta beslut.
Herr Lindeström: Det är en betydlig skillnad emellan
actiebolag och enskilde personer. Då den enskilde skall
beskattas, förefinnes en mängd criterier, hvarefter man kan
bedöma hans inkomster, men delta är icke förhållandet med
bolag, och för att icke helt och hållet famla i mörkret vid
taxeringen, så har Be vil I nings-Utskottet föreslagit, att upp¬
gift å den, enligt sednast afslutade räkenskaper, för bolaget
uppkomna vinst skulle lemnäs. Jag kan icke föreställa mig,
att meddelandet af dessa upplysningar skulle förorsaka sär¬
868
Den 2S Augusti.
deles stort besvär, och jag kan ej eller förena tnig med
dem, hvilka påstått att en sådan uppgift icke skulle till
något tjena, enär den kunde göras vilseledande. För min
del, har jag icke anledning antaga att dessa actiebolag skola
nedlåta sig till falska uppgifter, utan tror att Comitéerna
deraf få mycken nytta.
Herr Ekelund: Jag instämmer till alla delar med Her¬
rar Ödmansson och Ekman. Jag kan nemligen icke se, att
Comitéen behöfver flera uppgifter i afseende å actiebolags
affairer, än i afseende å enskildes, eller att de uppgifter,
man kan förskaffa sig om enskilde personer, icke också med
lika säkerhet kunna erhållas angående bolag. Nu skulle
det åligga bolag att före April månads utgång hvarje år in¬
sända utdrag af bolagets sednast afslutade räkenskaper, ut¬
visande beloppet af den för bolaget uppkomna vinst. Då
det likväl oftast händer att bokslutet icke medhunnits före
April månads utgång, så finner jag deruti en ökad anled¬
ning att anhålla om afslag å 27 §.
Herr Ödmansson: Om jag hörde rätt, så ansåg Herr
Lindeström, att man icke skulle kunna få reda på actiebo¬
lags affairer annorledes, än genom de ifrågasatta uppgifterna,
men detta motsäges helt och hållet af erfarenheten, ty jag
åtminstone känner flera stora actiebolag, på hvilkas affairer
man har bättre reda, än enskildes. Detta är ock naturligt,
ty då ett sådant bolag ofta består af ända till hundra per¬
soner, kunna dess affairer icke hållas så tysta, som den
enskildes.
Herr Renström: Jag är af alldeles motsatt tanke med
den nästföregående talaren. Då denna punkt förra gången
förevar hos Ståndet, yrkade äfven jag afslag på densamma,
eller ock återremiss, af det skäl, att ett tillägg då var gjordt,
som Utskottet nu uteslutit. Det förra förslaget innehöll nem¬
ligen, att ett sådant bolag, som nu är ifråga, tillika skulle
lemna uppgift å dess egande behållning, d. v. s. huru affai-
rerna stodo. Detta fann jag vara högst olämpligt, men der¬
emot kan jag icke anse det vara obehöfligt att ett sådant
bolag ålägges att lemna uppgift å den uppkomna vinsten.
Man kan väl i allmänhet icke bedöma ett sådant bolags affai¬
rer på samma sätt, som den enskildes, emedan många för¬
hållanden göra att man bättre kan få reda på hvad den en¬
skilde affairesmannen förtjent eller förlorat, och jag kan dess¬
utom icke eller finna annat än att det ju äfven är ganska
riktigt och i sin ordning att ett bolag, som fått sina bolags-
lien 28 Augusti.
869
reglor af Kongl. Maj:t stadfästade, och som antingen står
under offentlig control, eller har inskränkt ansvarighet, åläg-
ges en sådan skyldighet, som Utskottet föreslagit. Jag yrkar
således bifall till Utskottets förslag.
Herr Grape: I likhet med föregående talare, finner äf¬
ven jag detta stadgande mindre lämpligt, ty jag tror icke att
Taxerings-Comitéen får mycken ledning af dessa uppgifter, då
jag befarar att en sådan uppställning verkligen kan gifvas åt
ett bokslut, att ett betydligt belopp af vinsten afföres under
hvarjehanda rubriquer, såsom slitage å machiner, byggnaders
försämring, m. m. Då synes mig bättre att stadgandet icke
qvarstår, och jag förenar mig derföre med dem, som yrkat
afslag..
Öfverläggningen var'slutad, hvarefter, vid gjorda propo¬
sitioner, olika meningar förspordes och votering begärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets i Utlåtandet,
M 34, gjorda hemställan, angående § 27 i författningsförsla-
get, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, beslutar Ståndet, alt, med ogillande af § 27
i förlattningsförslaget, godkänna, hvad Bevillnings-Utskottet i
öfrigt hemställt, pag. 29 i Utlåtandet, JV! 34.»
Voteringen, i stadgad ordning företagen, utföll med 32
Ja emot i3 Nej; i följd hvaraf § 27, enligt förslaget, var
bifallen.
§ 28.
Herr Wcern: Uti det sednare momentet af 28 §, enligt
Bevillnings-Ulskottets Betänkande, JYs 20, fanns icke blott ett
stadgande, som rörde de skattskyldiges uppgifter, hvilket bör
utgå, utan der var äfven intagen föreskrift om skyldighet för
de publika verken att lemna alla de upplysningar, som Be-
villnings-Beredningarne kunde önska, men denna föreskrift
bör väl icke helt och hållet försvinna. På grund häraf, har
Preste-Ståndet beslutat att en sådan föreskrift skulle intagas
i 38 § af detta förslag, äfvensom i 82 § af Instructionen för
Taxerings-Comitéerna. Jag har icke något emot att 28 §
bilälles, men hemställer, att detta måtte ske med fria hän¬
der för Ståndet att pröfva, huruvida ett stadgande, angående
publika verks skyldighet, i detta hänseende, må på annat
lämpligt ställe införas.
Herr Swartz: I sista momentet af 28 §, sådan den i
870
Den 25 Augusti.
Betänkandet, M 20, var affattad, hette det: »Dessa Berednin¬
gar ega ock att, så vidt de skattskyldiges uppgifter hafva
något sammanhang med publika verks befattning, ovägerligeo
af dessa undfå de upplysningar, som kunna erfordras.» Nu
äro »de skattskyldiges uppgifter» borttagna, och detta har
varit anledningen dertill att denna föreskrift blifvit borttagen.
Jag är icke i tillfälle för ögonblicket att kunna hänvisa till
det ställe i förslaget, der det qvarstår skyldighet för veder¬
börande embetsverk att lemna alla de upplysningar, som af
Taxerings-Comitéerna kunna pålordras, men jag vågar tro
att ett stadgande derom qvarstår. 1 52 § träffar jag på några
ord, rörande detta ämne. Såsom den 52 § nu är föreslagen
att lyda, heter det: »Skulle Taxerings-Comitéen i § Sä
är stadgadt.» I § 35 åter, heter det: »Uti ofvanberörda Kun¬
görelse — — på sätt § 28 stadgar, densamma från veder¬
börande infordra.» Då på flera ställen förekomma dylika
stadganden, tror jag att desamma innebära en alldeles till¬
räcklig anvisning för Taxerings-Comitéen, å ena sidan, att hos
vederbörande embetsverk anmäla sig till upplysningars er¬
hållande, likasom för embetsverken att aflemna dem, hvadan
jag icke tror att, på sätt Herr Wcern yrkat, något förbehåll
här är behötligt.
Herr Waern: Det förhåller sig ganska riktigt så, som Herr
Swartz uppgifvit, att i 35 och 52 §§ finnes intaget åliggande för
Bevillnings-Beredningens Ordförande och Taxerings-Comitéer att
att »der sådan uppgift eller annan för bestämmande af bevillnings-
afgiftens belopp behöflig upplysning saknas, på sätt § 28 stadgar,
densamma från vederbörande infordra»; men om man genom¬
läser dessa §§, finner man att de innehålla endast bestämd
föreskrift för Beredningens Ordförande och Taxerings-Comi¬
téen att från vederbörande hemta upplysningar, men icke ett
enda ord om skyldighet för dem att lemna begärda upplys¬
ningar, och derföre tror jag att Ståndet bör förbehålla sig
frihet att vid 55 § göra ett tillägg i den af mig förut an¬
tydda syftning.
Vidare anfördes ej, och § 28 godkändes, med förbehåll
af fri pröfning vid behandling af §§ 35 och 52, angående
publika verks skyldighet att lemna uppgifter.
§§ 28 och 30.
Herr Rinman, F.: Jag vill blott anmärka att i 29 §
förekommer ett tryckfel. Det heter nemligen: »Vid i under¬
låtenhet etc.», men det bör naturligtvis heta: »Vid underlåten¬
Den 23 Kugusti.
871
het etc.» I följd häraf anhåller jag att 29 § måtte godkän¬
nas, endast med uteslutande af ordet i.
Första yttrandet i Utlåtandet bifölls, och vid det sednare
lät Ståndet bero; äfvensom §§ 29 och 30 gillades, endast
med uteslutande på första raden uti § 29 af ordet i emellan
orden Vid och underlåtenhet.
§§ 31—34.
Biföllos, hvar efter annan.
§ 33.
Herr Wcern: Jag har blifvit illa underrättad om Preste-
Ståndets beslut, ty af ett Protocolls-Utdrag från detta Stånd
finnér jag att § 33 af detsamma blifvit, oförändrad, antagen,
och att tillägget införts vid 32 §. Då man laser 33 §, före¬
kommer det såsom hade Utskottet ansett att det vore till¬
räckligt med de ord, hvilka der förekomma, eller: »Uti ofvan-
berörda Kungörelse — — från vederbörande infordra.» Det
förefaller emedlertid mig såsom något borde i denna § in¬
tagas, ty ordet »vederbörande» står der så allmänt, att det
verkligen kan sättas i fråga, om med vederbörande menas
äfven embetsverken; men äfven om man förbiser detta, så
är dock ingen ovillkorlig skyldighet stadgad för dem att be¬
svara de frågor, som af Beredningarnes Ordförande kunna
framställas. Derföre anser jag att ett tillägg i sådant afseende
är behöfligt, och yrkar proposition i enlighet dermed.
Herr Swartz: Emot det tillägg till § 33, som Herr
Wwrn föreslagit, har jag ingenting att anmärka. Utskottet
har hållit stadgandet i de ordalag, hvaruti det blifvit afTattadt,
derföre att åtskilliga af i 23 § omförmälda uppgifter skola
lemnäs af Brandförsäkrings-Inrättningar, Assurance-Bolag och
andra Verk, hvilka icke precist kunna betraktas såsom offent¬
liga Verk, och således ej eller bestämdt åläggas att lemna
sådana uppgifter. Derföre har det ansetts nog att i 33 §
föreskrifva, att genom Kungörelse vederbörande skulle erin¬
ras om aflemnande af uppgifter i så väl ett, som annat afse¬
ende, äfvensom att det skulle åligga Beredningens Ordförande
att infordra ej blott sådana uppgifter, utan äfven andra, om
behofvet så skulle fordra. Skall ett tillägg göras, på sätt
Herr Wcern yrkat, bör detta följaktligen afse endast offent¬
liga Verk, öfver hvilka Staten eger att förfoga.
Öfverläggningen var slutad, och § 33 antogs, enligt Ut¬
låtandet och författningsförslaget, med följande tillägg: »Det
åligger publika embetsverk att ovägerligen lemna de uppgifter
som äskås.»
872
Den 25 Augusti.
§§ 36, 37, 38 och 40, samt yttrandet, sidan 34, i Ut¬
låtandet, angående sistnämnde §.
Hvad Utlåtandet och förslaget, i dessa delar, innehålla,
gillades.
Inbjudningen till Preste- och Bonde-Stånden, sidan 33, i
Utlåtandet.
Lades till handlingarne.
§ **•
Gillades, enligt Utlåtandet och förslaget.
§ «.
Tillkännagifvandet, sidan 33 i Utlåtandet, lades till hand¬
lingarne.
§§ 44 och 43.
Biföllos, enligt Utlåtandet och förslaget.
§§ 47 och 31.
Utlåtandet, i dessa delar, lades till handlingarne.
§ S2.
Herr Wwrn: Det beslut, Preste-Ståndet, i alseende A
denna §, fattat, och hvilket är grundadt på de af mig förut
anförda motiver, lyder sålunda: »egande Taxerings-Gomitéerne
ovägerligen af dessa embetsverk och myndigheter undfå de
upplysningar, som kunna erfordras». Jag hemställer, att detta
beslut jemväl af Borgare-Ståndet måtte fattas.
Vidare anfördes ej; och § 32 godkändes, enligt Utlåtan¬
det och förslaget, med ett så lydande tillägg efter ordet stad¬
gadt å femte raden af 16 sidan i lörfattningsförslaget: »egande
Taxerings-Comitéerna ovägerligen af dessa embetsverk och
myndigheter undfå de upplysningar, sorn kunna erfordras».
§§ 34 och 33.
Biföllos, enligt Utlåtandet och författningsförslaget.
§§ 56 och 62.
Lades till handlingarne.
§ 65.
Herr Ekman: Jag anhåller att Ståndet måtte vidblifva
sitt förra beslut, och att följaktligen i 2:dra mom. af denna
§ slutorden: »den, som för det allmänna är förmånligast»
måtte utbytas mot orden: den, sorn länder till den skattskyl¬
diges förmån.
Herr Swartz: Jag yrkar bifall till Utskottets förslag,
och tror att Ståndet så mycket heldre bör kunna lemna det,
som 71 § i detta förslag innehåller, att den i nu gällande
Bevillnings-Stadga medgifna oinskränkta besvärsrätten skall
bibehållas.
Den 23 Augusti.
»75
Öfverläggningen var slutad, och § 63 bifölls, enligt Ut¬
låtandet och författningslörslaget.
§§ 67, 79, 82, 84, 85 och 91.
Lades till handlingarne.
§§ 71, 74, 75, 76, 77, 78, 80, 83, 88, 89 och 96.
Biföllos, enligt Utlåtandet och förslaget.
Förslaget till Instruction för Taxerings-förrättningarne.
§§ *—5-
Utlåtandet, i afseende härå, lades till handlingarne.
§§ 4, 5, 6 och 7.
Utlåtandet och förslaget godkändes.
§§ 8 och 10.
Utlåtandet, i denna del, lades till handlingarne.
§ 9-
Herr Waern: Utskottet har på ett särdeles lätt sätt öf-
vergått de anmärkningar, som emot denna § inom Borgare-
Ståndet framställdes. Utskottet har icke omtalat deras be¬
skaffenhet och icke med ett enda ord besvarat dem. 1 den
gamla Bevillnings-Förordningen förefinnes ett särskildt stad¬
gande för bruksegare, på det att Statsverket alltid skulle vara
lörsäkradt om en inkomst och bruksegaren icke blifva för
högt taxerad. J)e privilegierade bruken taxerades för det
privilegierade beloppet, och skulle minst 1/12'-del oell högst
V3:del anses såsom egarens behållna vinst af hvarje skeppund
smide. Således skulle bruksegaren alltid skatta efter det
smide, för hvilket bruket var privilegieradt och alltid anses
hafva i vinst minst Veidel. Om han något år icke smidde
hela det belopp, hvartill han egde rättighet, var honom med-
gifvet att ett annat år afdraga detta s. k. restsmide. Således
har bruksegaren erlagt bevillning i förskott, hvilken han ett
annat år egde att återfå. Om nu ingen bestämmelse i detta
hänseende fattas, så afskär man en bruksegare rättigheten att
återfå den bevillning, han förskottsvis erlagt. Detta är orättvist
i sig sjellt och ganska båldt mot bruksegarne, ty det är icke
fråga om några obetydliga belopp. Jag har från Commerce-
Collegium erhållit uppgift å restsmidet vid 1858 års slut. Det
utgjorde vid ofria bruk 460,530 Skeppund. Dessutom finnes
restsmide äfven vid de till fritt smide öfvergångna verken,
men för dem föror icke Commerce-Collegium någon räkning,
utan åligger detta Häradsskrifvare!! i orten. Derföre har jag
ej eller någon tillförlitlig uppgift härom, men man har fört
en tabell öfver restsmidet vid dessa verk, då de från ofria
öfvergingo till fria, och sammanlagda beloppet utgjorde sedan
874
Den 28 Augusti.
år 1846, då den nya Förordningen utkom, 861,000 Skeppund.
Det är emedlertid tydligt att detta belopp förminskats, se¬
dan bruksegarne erhållit tillåtelse till fritt smide. Men något
måste alltid qvarstå, hvilket, tillagdt de 460,830 Skepp, vid
de ofria bruken, gör det för bruksegarne till en för deras
välfärd ganska väsendtlig rättighet att återfå bevillning, som
förskottsvis blifvit erlagd. Nu har afdraget hittills kunnat
ganska enkelt tillgå, emedan såväl den under förflutna år
förskottsvis erlagda, som den för ett löpande år påförda be-
villningen båda hänfört sig till ett visst skeppundtal smide, så
att man, då öfversmide egt rum, utan svårighet kan derifrån af¬
draga det så kallade restsmidet, eller det skeppundtal, för hvil¬
ket bevillning redan förut blifvit erlagd; men, enligt den nya
Förordningen, skulle något stadgande icke förekomma om viss
bevillning för visst smide, utan bruksegarens bevillning dels
utgå för värdet af hans fastighet, dels för inkomsten af hans
rörelse — i båda lallen utan något på förhand bestämdt för¬
hållande till det skeppundtal, han under året smidt. Svårig¬
heten ligger således deruti att restsmidet är bestämdt i skep¬
pund, men bevillningen hädanefter endast beräknas i pen¬
ningar. Jag tror, att man enklast skulle möta denna svårig¬
het, om man förvandlade restsmidet i penningar efter 10 års
medium af hammarskattspriset, och om man ansåge en bruks-
egares vinst hafva utgjort 1/i2;del af det penningebelopp, hvar¬
till hans restsmide på detta sätt blifvit förvandladt, samt att
han således för denna tolftedel i förskott erlagt bevillning,
hvars belopp åter bör beräknas efter de grunder, som derför
i nu gällande Bevillnings-Förordning finnas bestämde. Jag
föreslår derföre följande tillägg till 9 §: För de stångjerns¬
bruk, der restsmide eger rum, sker afdrag på det sätt all skep-
pundtalet af restsmidet förvandlas lill penningar efter medium
af de för åren 1851—1860 fastställda lösningspris för Kro¬
nans hammarskatljern, hvaraf 1/12:del anses utgöra bruks¬
egarens vinst. Denna uträknas till capital efter fem procent,
och af den capital-summa, som derigenom uppkommer, beräk¬
nas en för tusende, hvilket afdrages från bruksegarens bevill¬
ning för rörelsen.
Herr Swartz: Det kan icke nekas att Herr Waern har
rätt, då han klagar deröfver att Utskottet i sitt Utlåtande
nog knapphändigt behandlat de omständigheter, hvarå Borgare-
Ståndet fästat uppmärksamhet; men jag kan försäkra att dessa
omständigheter ingalunda undgått att pröfvas, ehuru Utskottet
måhända bort anföra några motiver hvarföre de framställda
Den 25 Augusti.
875
anmärkningarne blefvo lemnade å sido. De voro gjorda en¬
dast i ett Stånd och derför ansåg Utskottet sig icke behöfva,
i anledning af dem. framkomma med något särskildt yttrande.
Dessutom kan det väl icke nekas att stora svårigheter skulle
möta, om en sådan vidräkning blefve föreskrifven, som den
Herr Wwrn föreslagit. Före år 1846, då den nya Förord¬
ningen utkom, hade bruksegare aldrig att för restsmide vänta
ersätlning för redan erlagd bevillning, med mindre än de
något år smidde mera, än det skeppundtal, för hvilket de
voro privilegierade. Bevillning utgick nemligen det ena året
efter det andra för ett minimum och, endast i det fallet
att de hade smidt mera, kunde afdrag för restsmide ifråga¬
komma.
Om hammarskatten nu komme att upphöra, kan man
säga, att anspråk hos bruksegare kunna finnas att få ersatt
den hammarskatt, som för restsmide blifvit erlagd. Det kan
vara godt och väl att bruksegare slippa för framtiden att be¬
tala hammarskatt, men det står dock fast att den ene har
betalt mera hammarskatt, än den andra, i förhållande till den
tillverkning, han verkligen haft, hvadan på sådan grund an¬
språk på ersättning måhända vore befogadt. Mig synes dock
fördelen att för framtiden slippa erlägga något minimum vara
för bruksegare så stor, att de dermed borde låta sig nöja,
men, om en vidräkning skulle föreskrifvas, komme den att
medföra mycket besvär för så väl Bevillnings-Beredningarne,
som Taxerings-Comitéerna, om afseende skall fästas å rest¬
smide, då en bruksegare taxeras för bevillning. Beloppet af
restsmide är, såsom vi hafva hört, ganska stort. Det upp¬
går till omkring 300,000 Skepp., eller nästan lika mycket,
som landets hela årliga tillverkning. Att restsmidet icke är
jemnt fördeladt, kan tagas för afgjordt, utan förhåller det sig
nog så, alt ganska många bruksegare hafva alls intet rest¬
smide, under det att andra hafva restsmide till högst betyd¬
liga belopp. Det förhållande skall då med säkerhet inträffa,
hvarpå jag, vid föredragningen af Constitutions-Utskottets Me¬
morial, JYs 57, angående bruksegares representationsrätt, fä¬
stade uppmärksamhet. Enligt detta Memorial, skulle nemligen
bruksegares bevillning ligga till grund för deras rösträtt vid
riksdagsmannaval, men det är uppenbart att någon bevillning
för vissa bland dem alls icke komme att utföras för ett eller
två år, om man skulle anse, att de i följd af restsmide för¬
skottsvis erlagt bevillningen. Enda möjligheten att på ett
enkelt sätt reglera denna sak synes mig vara att, om ersätt¬
876
Den 25 Augusti.
ning skall lemnäs bruksegare för restsmide, denna ersättning
bör utgå alldeles särskild från Statsverket, vare sig att fråga
derom vid denna Riksdag kan genom en väckt motion bere¬
das eller att vid nästa Riksdag afgifves en Kongl. Proposition,
som innefattar en fullständig utredning af de ersättnings¬
belopp, hvilka kunna komma i fråga. Mig synes angeläget
att frågan om ersättning för restsmide icke sammanblandas
med den bevillning, som, enligt den nu föreslagna Förordnin¬
gen, hädanefter skulle komma att erläggas. Jag vågar der¬
före yrka, att något afseende nu icke fästes vid den af Herr
Wcern gjorda anmärkning, utan hemställer, att frågan om er¬
sättning för restsmide måtte hos Rikets Ständer på annat
sätt blifva anhängiggjord.
Herr Renström: Jag har egentligen icke annat att säga
om denna sak, än hvad Herr Swartz redan anfört. Jag
vill dock nämna, att, så vidt jag kan erinra mig, det icke
inom Utskottet fanns någon, som kunde bestrida, att det ju
icke vore rättvist att bruksegare fingo tillgodonjuta ersätt¬
ning för restsmide. Det var, såsom jag tror, hufvudsakli-
gast med afseende på de svårigheter, som skulle komma
att uppstå derigenom att, vid bevillningens påförande, afdrag
skulle göras för sådant smide, sorn Utskottet icke ansåg sig böra
tillstyrka bifall till det förslag, som inom Borgare-Ståndet blif¬
vit väckt i detta hänseende. Herr Swartz har nu äfven anfört
flere andra skäl för Utskottets förfarande vid behandlingen
af denna fråga, och jag kan, för min del, icke eller annat,
än gilla dessa skäl. Jag tror, lika med honom, att det
nämnda förslaget skulle vid tillämpningen möta ganska stora
svårigheter och att bruksegarne derföre heldre böra på an¬
nat sätt söka sin ersättning.
Herr Ekman: De båda talarne, som försvarat Bevill-
nings-Utskottets Utlåtande, hafva fäst sig vid svårigheten att
tillgodoräkna en bruksegare den bevillning, som han för¬
skottsvis erlagt. Jag medgifver visserligen, att det kan
komma att blifva förenadt med mera besvär för Taxerings-
Comitéerna att verkställa en sådan efterräkning, än om Ut¬
skottets förslag bi Calles, men om i en dylik efterräkning lig¬
ger rättvisa, så bör man väl icke uraktlåta att utöfva sådan,
derföre att det är förenadt med besvär, och rättvist måste
det väl vara att en bruksegare får räkna en förskottsvis
erlagd afgift sig till godo. Jag tror icke alt svårigheterna
vid verkställigheten blifva oöfvervinneliga. För min del, an¬
ser jag Herr Wcerns förslag antagligt och biträder detsam¬
Den 23 Augusti.
877
ma, likväl med en modification. Herr Swartz anförde,
att någon efterräkning icke borde ifrågakomma förr, än
en bruksegare för året smidt utöfver det privilegierade
smidet. Detta tror jag böra för framtiden iakttagas, på det
Kronan må vara förvissad om en inkomst, och då det har
varit stadgadt att beskattningen för de bruk, hvilka öfver-
gått till fritt smide, skulle bestämmas efter ett minimum al
400 skeppunds tillverkning per härd för året, så synes mig,
att något afdrag för en bruksegare icke bör ifrågakomma
förr, än han under året tillverkat utöfver minimum. Detta
tillägg till Herr Wcerns förslag synes mig ensidigt, på det
Kronan må vara tillförsäkrad att erhålla bevillning äfven af
bruk, som hafva restsmide.
Herr Wcern: Jag värderar visserligen Be vil Inings-Ut¬
skottets motiver, likasom den af Herr Swartz åt bruksegare
gifna hänvisning att vända sig till Statsverket för erhållande
af ersättning; men först och främst är det ovisst, hvad Stats¬
verket i sådant fall kan komma att göra, och för det andra
tyckes det mig icke vara alldeles rätt att erkänna sin skuld,
men förklara att man nu icke vill derå fästa afseende. Då
bevillning förskottsvis blifvit upptagen, synes det mig full¬
komligt riktigt och naturligt att detta förskott återbetalas
genom afdrag å den blifvande be vil Iningen. Att svårigheter
dermed skulle vara förenade, nekar jag bestämdt. Comitéer,
skulle ju i orterna blifva tillsatta alldeles som hitintills och för
dem uppstode ingen svårighet att förvissa sig oin det belopp,
hvartill restsmide uppginge, och, om detsamma förvandlades
likasom hitintills, skulle någon större svårighet derför icke möta,
än för närvarande. Man får i sådant fall sätta in en del af
72 § i nuvarande Bevillnings-Förordning och denna blefve
lika lätt att tillämpa, som hitintills. Allt, som behöfves, är
endast att förvandla restsmidet i penningar. Hela svårighe¬
ten blifver således att förvandla skeppundtalet restsmide i
penningar och afdraga detsamma frän bevillningen, i stället
iör att, såsom hittills skett, göra afdraget från skeppundena
smide. Det är den enda förändring, som behöfves, och det
erfordras blott att sätta de blifvande Bevillnings-Berednin-
garne i tillfälle att betrakta förhållandena likasom förr, en¬
dast att man föreskrifver sättet för restsmidets förvandling
i penningar. Mitt förslag har jag redan uppläst och, enligt
detsamma, skulle, sedan skeppundtalet af restsmide blifvit
till penningar förvandladt efter medium af 10 års lösnings-
pris för Kronans hammarskattsjern, den vidare behandlingen
878
Dev 2S Augusti.
försiggå i likhet med stadgandet i 72 §, eller sä, att Vi2:c*e!
ansåges utgöra bruksegarens vinst och denna förvandlas till
capital efter 5 procent, hvarefter af den sålunda uppkom¬
mande capitalsumman skulle beräknas en för tusende, hvilket
afdrages från bruksegarens bevillning för rörelse. Om man
nu anser någon svårighet ligga deri, att det kunde inträffa
det en eller annan bruksegare hade så stort restsmide, att
aldraget skulle kunna uppsluka hela hans bevillning för
året och Staten derigenom förlora på så sätt, att en större
brist af anvisade medel uppstode, kan man ju, till förekom¬
mande deraf, föreskrifva, att afdrag icke må uppgå till mera
än hälften af bevillningen för året. Om det af Herr Ekman
yrkade tillägg, att något afdrag icke skulle få ske förr, än
en bruksegare tillverkat under året utöfver brukets fordna pri¬
vilegium, bifalles, är klart att ett sådant afdrag får under följan¬
de år ega rum, och då tror jag, att de inkast, som man här
gjort, skola vara häfda. Alt gifva en anvisning på Statsver¬
ket innebär icke någon säkerhet att ersättning erhålles och,
för min del, anser jag det vara mycket lättare för Taxerings-
Comitéerna att genomgå de hittills gällande föreskrifterna,
än för Statsverket att genom något embetsverk eller sär¬
skild Comitée låta företaga en ny utredning. Jag fortfar
alltså i mitt framställda yrkande.
Herr Swartz: Det synes mig vara en särdeles stor
olägenhet af Herr Wcerns förslag, att, enligt detsamma,
Taxerings-Comiléerna under mångå år skulle komma att
tillämpa, jemte de nya grunderna för bevillningens utgöran¬
de, älven de gamla. Derigenom skulle de vänja sig vid
att fortfarande tänka på ett minimum, hvarförutan förslaget,
efter mitt förmenande, icke skulle kunna anses innefatta nå¬
gon full rättvisa, ty det är ju emellan V12:cid och V3:del,
som Taxeriogsmännen haft att bestämma vinsten, hvaremot
Herr Wcern vill antaga beräkningen öfver allt hafva skett
efter endast yi2:del.
Tvänne förslag hafva framställts, för att hindra det icke
hela en bruksegares bevillning för ett år blefve honom till¬
godoräknad i och för restsmide. Det ena förslaget går der¬
på ut, att någon ersättning för restsmide icke skulle till¬
komma en bruksegare förr, än han under året tillverkat
öfver det hittills stadgade minimum, och det andra förslaget
åter innehåller, att icke högre afdrag för äret skulle få åt¬
njutas, än som motsvarar hälften af bevillningen. Jag
kan icke inse annat, än att af allt detta kommer att följa
Den 25 Augusti.
879
mycken godtycklighet och osäkerhet samt att framfor allt
det kommer att verka menligt på den nya Bevillnings-För-
ordningen att under liera år framhållas sådane stadganden,
hvilka ligga till grund för den gamla. Mig synes önskligt,
att på en gång komma ifrån de gamla föråldrade föreskrif¬
terna och antaga de nya; och då något tvifvel icke finnes
att ju Rikets Ständer skola medgifva att af Statens medel
lemnäs ersättning åt bruksegare till det belopp; som pröfvas
skäligt, så synes mig att man vid nuvarande tillfälle icke
bör indraga något derom i den nya Bevillnings-Förordningen,
hvarföre jag fortsätter mitt yrkande att något tillägg här
icke måtte införas.
Herr Gahn, H.: Jag har visserligen hört påstås, att
det skulle möta stora svårigheter, om det af Herr Waern
föreslagna tillägg antoges, men jag har icke hört uppgifvas,
hvari dessa svårigheter skulle bestå. För mig är det ock
omöjligt att utfinna, hvaruti dessa verkliga svårigheter skulle
kunna komma att bestå, utan anser jag att operationen ganska
lätt kunde utföras; och hvad Taxeringsmännen angår, tror
jag att de mycket hastigt skulle lära sig att begripa och
tillämpa författningen. En talare har hufvudsakligen synts
frukta för den smitta, som denna qvarlefva från den gamla
Förordningen skulle kunna medföra för den nya Förordnin¬
gen och Taxeringsmännen, men det kan väl icke ligga så
stor fara deri, enär berörda Förordning i långliga tider varit
gällande och således ej lär kunna anses så fördömlig, att
hvarje den ringaste påminnelse om dess stadganden bör
såsom pesten undvikas.
Herr Swartz har vidare påpekat, att någon full rättvisa
icke skulle ligga i Herr Wcerns förslag, då Vjstdel af värdet
per skeppund restsmide skulle beräknas såsom bruksegarens
vinst. Jag medgifver, att derigenom icke kommer att
ske bruksegaren full rättvisa, men jag tror dock icke att
man bör ingå i sådana detailer, att man för lång tid till¬
baka efterser, huruvida bruksegaren förut betalt efter V9:del,
V, -del eller Vi2:del, ty detta gör så litet till saken, att det
icke är förtjent af något afseende. För öfrigt kommer för¬
lusten af denna beräkning att drabba bruksegaren, men
ingalunda Kronan; och, för min del, tror jag att bruksega¬
ren bör vara nöjd, om han får afdrag för Vindel eller den
lägsta vinst, han ansetts böra hafva på sin tillverkning.
Man har derjemte, såsom en svårighet \id förslagets
tillämpning, påstått, att det skulle medföra en alltför känn¬
880
Den 23 Augusti.
bär förlust för Kronan, om för något bruk ett års hela be¬
villning komme att försvinna. Detta är förebygdt genom
Herr Wcerns sednare förslag, som jag finner ganska lämp¬
ligt, eller att icke mera, än hälften af beviilningen för ett
år finge afräknas.
Hvad angår den anmärkningen att genom förslaget kunde
inträffa, att en bruksegare vid riksdagsmannaval finge ingen
eller mindre rösträtt, derföre, att afdrag af bevillning för
restsmide egde rum, synes denna anmärkning icke förtjena
något afseende, enär förslaget om förändrad grund för bruks-
egares representationsrätt är väckt vid denna Riksdag och
således icke kan komma att tillämpas förr, än efter nästa
Riksdag, hvadan således minst 6 år komma att förflyta,
innan någon tillämpning kan ega rum, och derförinnan torde allt
restsmide vara betaldt. För att få reda på restsmidet, kan
man blott låta förse Häradsskrifvarne med officiela uppgifter
på det belopp restsmide, hvart och ett bruk har, och ålägga
Häradsskrifvarne att förete dessa uppgifter vid Revillnings-
Reredningarnes och Taxerings-Comitéernas sammanträden.
Jag finner således alls ingen svårighet i Herr Wwrns för¬
slag, utan får fördenskull tillstyrka bifall till detsamma,
med det af Herr Waern sedermera gjorda tillägg, att icke
mera, än hälften af en bruksegares bevillning får årligen
aldragas.
Ofverläggningen var slutad, hvarefter Utlåtandet och
förslaget gillades, med ett så lydande tillägg: »För de stång¬
jernsbruk, der restsmide eger rum, sker afdrag derför på
det sätt, att skeppundtalet af restsmidet förvandlas till pen¬
ningar efter medium af de för åren 1831—1860 fastställda
lösningspris för Kronans hammarskattsjern, hvaraf1/^ anses
utgöra bruksegarens vinst. Denna uträknas till capital efter
fem procent, och af det) capitalsumma, som derigenom upp¬
kommer, beräknas en för tusende, hvilket afdrages från
bruksegarens bevillning för rörelsen. Dock må ej mer, än
hälften af beviilningen för något år afdragas».
§§ 11, 12, 14, 13 och 18
Utlåtandet och förslaget gillades.
§§ 13, 16, 17, 19 och 20.
Utlåtandet, i dessa delar, lades till handlingarne.
§ 21.
Herr Björck: Så vidt jag kan finna, öfverensstämmer
det föga med Rorgare-Ståndets beslut, angående taxering af
inkomst utaf rörelse, då denna drabbats af förluster, om
Den 2S Augusti.
881
Ståndet skulle godkänna hvad Utskottet här har föreslagit.
Det är väl klart att, likasom aflairesmannen undgår att be¬
tala bevillning, då hans förtjenster icke ersätta lidna för¬
luster, så bör äfven capitalisten vara befriad från bevillning,
om han förlorar mera, än han haft i inkomst. Jag kan så¬
ledes icke finna att det ligger någon billighet i Utskottets
förslag, hvarföre jag yrkar att Ståndet måtte afslå det¬
samma.
Herr Swartz: Lika litet, som det synes mig, att ett
under något år genom gåfva erhållet capital Jian anses så¬
som en persons årsinkomst, af sådan beskaffenhet, att be¬
villning derför bör utgöras, lika litet kan den förlust, hvar¬
igenom elt capital förminskas, böra lända capitalisten till
befrielse från bevillning för hans för året i vanlig ordning
påräknade och verkligen hafde inkomster. Ett är att för¬
lora räntan på ett capital, och ett annat att förlora sjelfva
capitalet. Skillnaden är tydlig, och i det fall, att capitalet
blifvit nedsatt genom lidna förluster, blir ju ränteinkomsten
för nästa år så mycket mindre, i följd hvaraf bevillningen
då kommer att rättas derefter. Mig synes, att denna skill¬
nad bör bibehållas, så att vederbörande Taxeringsmän derpå
må fästa uppmärksamhet. För min del, anser jag förslaget
riktigt och önskar bifall till detsamma.
Herr Renström: Jag kan alldeles icke gilla den siste
talarens åsigt. Den sats, denne talare inom Utskottet drif-
vit och nu äfven vidhåller, att förluster, af hvilka capitalet
drabbats, böra afräknas från egarens capitalförmögenhet och
bevillning erläggas för den afkastning, återstoden af ca pita I-
beloppet anses lemna, synes mig vara högst orimlig, och
jag kan ej fatta, huru någon kan vilja påstå, att detta kan
vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande. Hvad
Utskottet egentligen menar med förluster, som drabbat ca¬
pitalet, kan jag icke eller finna är rätt klart. Om en per¬
son till exempel eger 100,000 R:dr, som han utlånar mot
6 procents ränta, så har han derigenom en ränteinkomst af
6,000 R:dr, men om nu denna person något år gör en för¬
lust på 6,000 R dr eller mera, så har han ju under ett så¬
dant år icke haft någon inkomst. Efter min uppfattning af
Utskottets förslag, äfvensom på grund af hvad den siste ta¬
laren anfört, bör en sådan person likväl under det år, han
sålunda icke haft någon inkomst, erlägga bevillning för 6,000
R:dr, och den förlust, han lidit, tillika med lefnadskostnaden,
Borg.-Stånd. Prof. tild Siktd. I8B9-1860. V. S6
882
Den 93 Augusti.
afräknas från hans capitnlförmögenhet, och jag hemställer
till en hvar, om detta sätt att beskatta capitalisten väl kan
vara det, rätta. Jag kari, för min del, icke inse, hvarföre
capitalisten skulle beskattas annorlunda, än näringsidkaren
och löntagaren, nemligen för den inkomst, han i verklighe¬
ten haft, och icke för en inkomst, som för honom gått för¬
lorad, och då nu häraf följer, att Utskottets förslag i detta
hänseende, i min tanke, icke allenast är stridande emot all
rättsprincip, utan äfven emot det beslut, Ståndet förut fattat,
i afseende på näringsidkare, som gjort sådane förluster, att
någon behållning på rörelsen icke uppkommit, så instämmer
jag i Herr Björcks yrkande om afslag derå.
Herr Ödmansson: I anledning af det af Herr Renström
anförda exempel, vill jag framställa en annan liknelse. Om en
person eger två hus och det ena brinner ned, då frågar jag,
om egaren icke får betala bevillning för det andra. Ena¬
handa är förhållandet, om jag eger två capitaler och förlorar
det ena. Jag yrkar således bifall till §, sådan den af Ut¬
skottet nu blifvit föreslagen.
Herr Gahn, FL: Jag är förekommen af den siste tala¬
ren och kan icke annat, än anse såsom en capitalförlust,
men icke såsom en minskad ränteinkomst, de förluster, af
hvilka ett capital drabbas. Om man skulle tillämpa den af
Herr Björck uttalade åsigt i afseende å all industrie, så skulle
en industriidkare, som under ett år haft ganska betydlig
vinst, men hvars fabrik sista dagarne af året brinner upp, an¬
ses hafva haft ingen inkomst under året och derföre befrias
från bevillning. För min del, anser jag en sådan tolkning
icke vara riktig, utan godkänner Utskottets förslag.
Herr Waern: Jag kan icke förstå någotdera af de utaf
Herrar Ödmansson och Gahn anförde exempel. Herr Gahn
säger, att, om en näringsidkare under året haft betydlig
vinst, men fabriken sista dagen af året brinner upp, skall
han ändock skatta för vinsten. Detta påstående är icke öf¬
verensstämmande med Ståndets beslut. Ar fabriquen assu-
rerad, då får något afdrag i anledning af densammas för¬
störande icke ega rum, men i annat fall behöfver egaren
icke betala bevillning.
Nu frågas, om capitalisten bör skatta i likhet med
näringsidkaren och fastighetsegaren, och Herr Ödmansson sä¬
ger, att någon skillnad dem emellan icke bör förefinnas.
Dervid inträffar dock, efter mitt förmenande, den högst be¬
tydliga skillnad, att en fastighetsegare skattar för sin synliga
Den 25 Augusti.
885
förmögenhet, men sådant är icke förhållandet med capitali¬
sten, hvilken, lika med näringsidkaren, beskattas för sin in¬
komst. Hittills hafva märga capitalister icke erlagt någon
skatt, och då man nu vill införa en beskattning på capitalet,
är meningen att förfara grymmare mot capitalisten, än mot
andra. Den naturliga påföljden häraf skulle blifva, att denna
skatt eluderades, och på det sådant icke må ske, tror jag.
att lagstiftaren bör iakttaga rättvisa. På dessa skäl, yrkar
jag afslag å Utskottets i denna del af §:n framlagda förslag.
Ofverläggningen var slutad, hvarefter Utlåtandet och
förslaget gillades, med uteslutande af detta moment:» Förlu¬
ster, af hvilka capitalet drabbats under året näst före det,
hvarför bevillning pålöres, afräknas på egarens capitalför-
mögenhet, och erlägges bevillning för den afkastning, åter¬
stående capitalbelopp anses lemna.»
Förslaget till Förordning, angående mantals- och skatt-
skrifningarnes förrättande.
§ 4-
Herr Lindeström: Den punkt, som nu utgör föremål
för öfverläggning, lyder sålunda: »Vederbörande disponent
af fast egendom, i stad eller på landet, vare ock, vid ena¬
handa vite, förbunden att af hvarje till honom eller hans
egendom inflyttad husbonde, som sjelf icke till Pastor aflem-
nat prestbevis från utflyttningsorten, inom ofvan bestämda
tid affordra och till Pastor aflemna sådant bevis». Då denna
punkt förra gången var föremål för Rikets Ständers behand¬
ling, blef densamma afslagen af Borgare-Ståndet och återre¬
mitterad af Ridderskapet och Adeln. Det är besynnerligt
att Utskottet icke fästat mera afseende på de anmärkningar,
som blifvit gjorda, ty man kan väl icke tänka sig något be¬
fängdare, än att en disponent af fast egendom skulle vara
förbunden att affordra en dit inflyttad husbonde hans prest¬
betyg och aflemna detsamma till presten. Jag tror det skulle
förefalla ganska eget för Herrar Riksdagsmän, när de komma
hit från landsorten, om värdinnorna, hos hvilka de bo, af-
fordrade dem deras prestbetyg. Föreskrift derom finnes i
förslaget och det kan ju ganska lätt hända att värdinnorna
komma med dylika pretentioner. Lika löjligt vore det, om
judar, som äro husvärdar, skulle affordra christna deras
prestbevis, för att aflemna dem till presten, och tvärtom.
Meningen kan väl icke vara någon annan, än att prester-
skapet skall erhålla uppgift å de personer, som bo i för¬
samlingen, och dertill fordras blott att värdarne ålades att
884
Deri 2!5 Augusti.
lemna sådana uppgifter på sina hyresgäster, men att en
hop personer, hvilka på intet sätt äro dertill qualificerade,
skulle få handskas med andras prestbetyg, synes mig så
olämpligt, att jag icke kan annat, än afstyrka Utskottets
förslag.
Herr Gahn, H.: Då denna fråga förra gången förevar,
ansåg jag, att det för god ordning och kyrkoböckernas full¬
ständighet var nödvändigt att husbönder tillsågo, det hyres¬
gäster aflemnade sina prestbetyg. Jag fästade då uppmärk¬
samhet derpå, att, om detta icke vore så nödvändigt för
städerna, vore det dock angeläget för landsorten, synnerligast
då fråga är om utredning af en persons försörjningsort. Herr
Lindeström har beskärmat sig öfver att en Riksdagsman till och
med skulle kunna blifva affordrad prestbetyg af sin värdinna,
som kanske vore judinna, men detta kommer väl icke i fråga
i annat läll, än om han ämnar här qvarstadna, ty eljest
qvarstår han väl skrifven i sin hemort, men också om nå¬
got sådant skulle ifrågakomma, så finnér jag icke något chi-
caneust deri, att en värdinna, hon må vara hvem som helst,
affordrar honom och till pastor aflemnar hans prestbetyg.
På dessa och de af Utskottet anförda skäl, hemställer jag,
att Borgare-Ståndet ville bifalla Utskottets förslag.
Herr Swartz: I likhet med Utskottets majoritet, har
jag ansett den i förevarande § föreslagna control nyttig och
behöflig samt anhåller derföre om bifall till den 4 §:n.
Herr Björck: Lika med Herr Lindeström, gillar jag den
mening, som hos Ståndet allmänt gjorde sig gällande, då
denna fråga förra gången der behandlades, nemligen att nå¬
got olämpligare svårligen kan finnas, än hvad detta förslag
innehåller. Jag vill inskränka mig till att åberopa de af
Herr Lindeström anförda skäl, och jag har begärt ordet en¬
dast för att söka gifva en form åt den proposition, hvilken
jag anser böra framställas. Jag föreslår, att densamma måtte
lyda derpå, att 2:a mom. i 5:e punkten af 4:e § helt och
hållet utgår och att 3:e mom. godkännes, med uteslutande
af orden »eller disponent».
Öfverläggningen var slutad, och andra momentet i 3:e
punkten, enligt förslaget, afslogs, och i samma punkts 3:e
mom. uteslötos orden: eller disponent. I öfriga delar gillades
Herr Ekman: Uti l:a mom. af S §:n föreskrifves, att
det skall åligga husbonde att meddela uppgift angående be¬
Den 25 Augusti.
loppet af hvar och en af sina tjenares löneförmåner, när
detsamma öfverstiger 300 R:dr för år. Å denna föreskrift
kan jag icke annat, än yrka afslag. Jag vet icke, huru en
sådan föreskrift skulle kunna fullgöras, utan att medföra allt
för mycket besvär för en husbonde, som t. ex. i en fabriks-
rörelse sysselsätter och aflönar arbetare per styck. Skulle
en sådan uppgift anses erforderlig, bör det vara arbetarens
skyldighet att sjelf uppgifva hvad han förtjenar, och hus¬
bonden icke åläggas att meddela en dylik uppgift. Jag an¬
håller följaktligen om afslag å denna del af 5:e §.
Herr Bager: Sedan skattskyldig näringsidkare blifvit
befriad från åliggandet att aflemna inkomstuppgift, vill man
nu ålägga husbönder att angifva deras egna tjenares löne¬
förmåner, när dessa öfverstiga 300 R:dr för år. Detta an¬
ser jag icke öfverensstämmande med den consequence, som
i hvarje, och således äfven i denna, författning bör iakttagas.
Att dessa uppgifter dessutom icke kunna innebära någon
tillförlitlig ledning för beskattningen, bör för öfrigt vara lätt
att inse, om man tager i betraktande, att flertalet af tjenare
äro i åtnjutande af fri kost och fri bostad, hvilka förmåner
kunna mycket olika uppskattas. På grund häraf, så väl
som på de af Herr Ekman anförde skäl, yrkar således jem¬
väl jag, att ifrågavarande föreskrift må utgå, äfvensom att
det i samma punkt föreslagna stadgande att egare eller hu¬
vudredare för fartyg bör uppgifva styrmäns och machinisters
årliga löneförmåner, derest desamma öfverstiga 300 R:dr om
året, desslikes må uteslutas.
Herr Lindeström: I likhet med Herrar Ekman och
Bager, önskar äfven jag, att de ifrågavarande momenten
måtte uteslutas. Då frågan härom förevar i Bevillnings¬
utskottet, tror jag att nästan alla ledamöter af Borgare-
Ståndet motsatte sig förslaget i denna del, men de blefvo
öfvervoterade. På de skäl, som förut blifvit anförda, an¬
håller jag att första och femte momenten i 5:te §:n måtte
afslås.
Herr Ridderstad: Samma svårighet, som, enligt en ta¬
lares yttrande, skulle i afseende å fabriksidkare möta för
meddelande af uppgift å de tjenares löneförmåner, hvilka
öfverstiga 300 R:dr om året, samma svårighet skulle äfven
inträffa på landet vid afgifvandet af dylika uppifter. Huru
skall man kunna uppgifva statfolkets inkomster? Skola
desse beräknas efter markegångsprisen eller efter torgprisen?
886
Den 25 Augusti
För min del, inslämmer jag i deras mening, som påyrkat
att stadgandet derom måtte uteslutas.
Ofverläggningen var slutad, och ifrån första momentet
uteslöts denna bestämmelse: »Dessutom skall det åligga
husbonde att meddela uppgift angående beloppet al hvar
och en af sina tjenares löneförmåner, när detsamma öfver-
stiger 300 R:dr för år»; och ifrån femte momentet borttogos
dessa ord: »samt, så vidt möjligt är, styrmän och machini-
ster å samma fartyg, äfvensom desses mantalsskrifningsort
och årliga löneförmåner, derest desamma öfverstiga 300
R:dr». I öfrigt godkändes § 5, enligt förslaget».
§ 8.
Bifölls, enligt Utlåtandet och förslaget.
§ 10.
Herr Lindstedt: I Usta mom. af 3 § heter det: »Man¬
talsskrifning förrättas i allmänhet af Häradsskrifvaren i or¬
ten, men i stad, der denna förrättning icke lämpligen kan
af Häradsskrifvaren verkställas, eger Wår Befallningshafvan¬
de att. såvida icke särskildt stadgande derom redan är med-
deladt, efter Magistratens hörande, bestämma, åt hvilken af
stadens tjenstemän befattningen med mantalsskrifningens för¬
rättande skall uppdragas». I 2:dra mom. af.denna § före-
skrifves, att mantalslängden skall före slutet af nästföljande
Mars månad, vid bot af 3 R:dr Runt, för hvarje dag, som
dermed fördröjes, af Häradsskrifvaren atlemnas tili veder¬
börande Pastor; men då det händer, att i stad annan person,
än Häradsskrifvaren kan erhålla uppdrag att förrätta man¬
talsskrifning, hemställer jag, att samma ansvar måtte drabba
denne, som Häradsskrifvaren, för försummelse att aflemna
mantalslängder, och löreslår alltså ett tillägg i öfverensstäm¬
melse dermed.
Herr Swartz: Jag anhåller blott att få fästa uppmärk¬
samhet derpå, att 15 § i förslaget till Förordning, angående
mantals- och skattskrifningarne, skulle blifva oförändrad.
Då deruti föreskrilves att »alli hvad här ofvan är stadgadt,
rörande Häradsskrifvarens tjensteåligganden och öfriga be¬
styr, gäller äfven för den tjensteman, som enligt § 5 fått
sig uppdraget att mantalsskrifning inom stad verkställa», tor¬
de det vara öfverflödigt att göra ett sådant tillägg, som Herr
Lindstedl föreslagit.
Ofverläggningen var slutad, och § 10 bilölls, enligt Ut¬
låtandet och förslaget.
§ 11
Den 25 Augusti.
887
Herr Widell: Jag tager mig friheten fästa uppmärk¬
samhet på att 6 mom. i 11 § uti Belänkandet, JM 20, lydde
sålunda: »Den, genom hvars oriktiga eller ofullständiga upp¬
gift någon skattskyldig kommer att ur mantalslängden ute¬
slutas och undgå att stadgade skattebidrag erlägga, skall
böta t\å R:dr och ersätta hela det belopp, den uteslutne
personens skattebidrag utgöra». Genom sednare förslaget
har detta moment blifvit betydligen skärpt och har detta
skett i ändamål att husbönder icke skulle underlåta att upp¬
gifva sina tjenares och underhafvandes löneförmåner. Som
Ståndet nu har afslagit detta moment, hemställer jag, att
41 § rnålte bibehållas vid den lydelse, nämnda § hade uti
Utskottets Betänkande, JM 20.
Vidare anfördes ej, och sjette momentet antogs, enligt
Betänkandet, JM 20, och hvad i Utlåtandet, JM 34, angående
nionde momentet, sidan 54, anföres, lades till handlingarne.
Utskottets öfriga hemställanden, sidan 54 i Utlåtandet,
samt hvad sidan 55 tillstyrkes.
Gillades.
§
Föredrogos och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till underdåniga skrifvelser, N:ris 114—120.
§ »■
Föredrogos, å nyo, Bevillnings-Utskottets Utlåtanden:
JM 35, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, dels
i fråga om bevillning af gåfva, testamente, fideicommiss,
arf och fynd, dels angående upphörande af föreskrifterna
om stämpelpapper å testamenten och fideicommissbref.
Herr Schenström: Ehuru jag icke hyser någon förhopp¬
ning om framgång, tillåter jag mig dock anmärka, det jag
finner den bevillning, som här blifvit föreslagen, eller fem
för hundrade, alltför hög, i synnerhet om man besinnar att,
enligt den Bevillnings-Förordning, hvilken hädanefter kom¬
mer att gälla, den fasta egendomen på landet skulle blifva
högre uppskattad, än hittills.
Vidare anfördes ej, och Utlåtandet bifölls.
och JM 36, i anledning af återremiss af en del af Ut¬
skottets Utlåtande, JM 24, angående folkskoleafgiftens utgö¬
rande.
Bifölls.
§ 6.
Föredrogs, ånyo, Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
88»
Den 25 Augusti.
skottets Utlåtande, M 145, i anledning af Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut öfver Betänkandet, M 28.
Första och andra punkterna.
Biföllos.
Tredje punkten.
Herr Dahm,: Då denna fråga förra gången hos Stån¬
det förevar, hade jag tillfälle att uttala mina åsigter om
utanläsning af Catechesen, och jag har egentligen ingenting
att invända mot den af Utskottet tillstyrkta underdåniga
skrifvelsen, emedan densamma är oskyldig, i synnerhet sorn
hvad deri begäres redan förut är antingen praxis eller lag.
Först anhåller man nemligen att Kongl. Majit måtte före¬
skrifva, det Luthers Lilla Catheches skall utgöra grunden
för christendomsundervisningen. Såvidt jag kan finna, är
detta redan praxis, ehuru något stadgande i detta hänseende
icke förefinnes, och jag hemställer, huruvida det kan vara
försigtigt att föreskrifva, det en Cateches, den må vara af
Luther eller hvilken annan som helst, ensam skall utgöra
grunden för undervisning i christendom.
Det andra, hvarom man skulle anhålla, är, att Lilla
Catechesen bör läras utantill; dock att utanläsning ej åIäg-
ges lärjungarne innan de genom föregående mundtlig under¬
visning förmått att någorlunda redigt uppfatta innehållet.
Då jag för några månader sedan förklarade, det jag icke
ansåg utanläsning för något så ondt, som andra, emedan
den kunde vara nödvändig, der läraren vore oskicklig, och
för öfrigt nyttig eller skadlig, allt efter som den användes,
ville jag icke då, lika litet som nu, att det skulle före-
skrifvas, att hela eller någon del af Catechesen ovillkorligen
borde läras utantill. Det lärer väl nemligen ej kunna be¬
stridas att, om en lärjunge kan återgifva religionens san¬
ningar med andra ord, än som stå i Catechesen, bör detta
godkännas af läraren, och jag hemställer derföre, att ordet
ebor» i skrifvelsen åtminstone måtte utbytas mot ordet må
och att således utanläsning icke må komma i fråga, såvida
läraren icke finner det gagneligt för lärjungen och såvida
denne icke på annat sätt förmår fatta och bevara det, som
i Catechesen framställes.
Vidare innehåller den tillstyrkta skrifvelsen en anhållan
att den förklaring öfver Luthers Lilla Catheches, som är
eller varder antagen, bör begagnas såsom handledning vid
religionsundervisningen. Om man vill taga bort utanläsning,
så är dtt på sin plats att tillägga detta.
Den 26 Augusti.
889
Slutligen önskar man att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
lämpliga åtgärder för erhållande af en för omförmälda syfte
lämpad cateches-förklaring. Dessa åtgärder äro, såsom vi
alla veta, redan vidtagne, och häraf finner man således, att
hvad Utskottet föreslagit, redan är verkstäldt. Skrifvelsen
skulle således i det hela blifva intet-sägande och sväfvande;
men detta bevisar för mig icke annat, än vanskligheten af
all lagstiftnings försök att i detail reglementera i afseende
å det lärosätt, som bör begagnas vid undervisning i chri-
stendom eller något annat ämne. Detta måste ensamt till¬
höra den paedagogiska methodiken. Hufvudsaken är att
söka hilda duglige lärare, hvilka förstå att meddela under¬
visning. Och när förhållandet är sådant, anser jag att Ri¬
kets Ständer icke böra kladda med något dylikt, som här
blifvit föreslaget. Både såsom representant och lärare, må¬
ste jag protestera emot sådane minutieusa föreskrifter, som
man här ifrågasatt, och jag vill reclamera lärarens frihet
att undervisa på det bästa sätt, han förstår och förmår, med
fästadt afseende å lärjungarnes förmåga att fatta och min¬
nas. På dessa skäl, afstyrker jag bifall till den föreslagna
underdåniga skrifvelsen.
Herr Ridderstad: Om jag ej missminner mig i afseen¬
de å de yttranden, som här fälldes, då denna fråga förra
gången förevar, så gick Ståndets mening väl ut på inskränk¬
ning af utanläsningen af Catechesen, men dock icke ända
derhän, alt äfven Lilla Catechesen borde upphöra att läras
utantill. Och ehuruväl jag delar den åsigten, att den nu¬
varande utanläsningen bör betydligt begränsas, kan jag dock
— under inga händelser — dela Herr Dahms nu gjorda
Iramslällning att ordet »bör», som i detta Betänkande åläg¬
ger utanläsning af Lilla Catechesen, skall utbytas mot ordet
»må», som skulle öfverlemna beslutet derom ät det indivi-
duela godtycket. För min del, är jag utaf den öfvertygelsen
att hvar och en bör hafva i minnet väl bevaradt — för att
också hafva det bevaradt i själ och hjerta — christendo-
mens förnämligaste hufvudmeningar; derförutan skall man
omöjligen kunna construera hvarken inför sitt förstånd eller
sin känsla de höga och heliga sanningar, som Bibeln —
både i det gamla och nya testamentet — lemnat oss såsom
förgångna tiders bästa arfvedel. Jag anser, i få ord, att
Lilla Catechesen »bör» läsas och kunnas utantill. Ofverlem-
nar man bestämmandet af utanrdsningen häraf åt det en¬
skilda tycket, hvilken, jag frågar blott, skall detta bestäm-
890
Den 25 Augusti.
mande tillkomma, lärjungen eller läraren? I det förra fallet
skola 99 bland 100, derom kan man vara öfvertygad, ej
lära sig det ifrågavarande pensum; i det sednare fallet skola
deremot 99 bland 100, derom kan man vara lika öfverty¬
gad, anbefalla utanläsningen. Blotta striden härom mellan
lärjungen och läraren anser jag i högsta grad vidrig — ja,
till och med vådlig. J öfrigt instämmer jag med den före¬
gående talaren deri, att detta Betänkande eger sina stora
ofullkomligheter. Här heter det till exempel, att Luthers
Lilla Cateches skall utgöra grunden för christendomsunder-
visningen. Men om äfven detta hitintills varit i practiskt
hänseende förhållandet, lärer man väl ändock få medgifva
att den egentliga och rätta — ja, enda — grundvalen för
undervisningen består i Nya Testamentet. Min anmärkning
gäller det oriktiga i sjelfva distinctionen, — hvad sjelfva
saken angår, tager den sig nog ut i alla fall. I allmänhet
kan man med allt fog anmärka mot Betänkandet det sväf-
vande deri, hvarigenom man också ännu i denna stund be¬
finner sig nära nog i samma läge, som förut. För min del,
kan jag åtminstone ej med visshet säga, ehuruväl jag ge¬
nomläst skrifvelsen med uppmärksamhet, huruvida man verk¬
ligen här uttagit ett steg eller icke. Öfverhufvud synes re¬
sultatet i skrifvelse-förslaget inskränka sig till en blott
»anhållan», att utanläsning icke skall åläggas lärjungarne
innan de genom föregående mundtlig undervisning förmått
att någorlunda redigt uppfatta innehållet, en anhållan, som
likväl, enligt Herr Rundgrens afgilna reservation, till och
med lärer vara temligen öfverflödig, enär ett sådant förfa¬
rande, å lärarens sida, redan skall vara föreskrifvet i före¬
talet till Catechesen.
Hvad utanläsningen i allmänhet beträffar, stödjer jag
mina åsigter i thy fall på ett utlåtande, afgifvet af en af
kyrkans mest frejdade män, nemligen Biskop Agardh. Han
yttrar: »För det första, är catechesutanläsningen en plåga
för lärjungen, som derigenom får motvilja för christendo-
men redan från början, såsom sin svåraste lexa. För det
andra profaneras och ohelgas christendomen genom det tank¬
lösa upprepandet. För det tredje tränga christendomens höga
läror derigenom hvarken till hjertat eller förståndet. För
att kunna oförhindradt upprepa stycket från början till slut,
nödgas lärjungarne fästa sig framför allt vid orden, vid lju¬
det. Så snart de glömt ett ord i ett stycke, stanna de
tvärt af.
Ven 2S Augusti.
891
»Man använder visserligen äfven frågor vid undervis¬
ningen i andra ämnen. Men de användas der på hell annat
sätt, än som sker vid christendomsundervisningen. Sedan
lärjungen genomläst ett lärostycke för sig sjelf, förhöres
han nemligen af lärarne, i ändamål att lära känna, huruvida
lärjungen rätt uppfattat det lästa. Läraren gör alldeles fria
frågor, och lärjungen svarar fritt med egna ord och eftersom
han fattat det lästa. Detta är ett förträffligt lärosätt, be¬
kant under namn af det socratiska. Ty läraren kan der¬
vid rätta, utvidga och vidare förklara det lästa. Minnet
tages visserligen i anspråk hos lärjungen, men det är be-
grepps-minnet, icke ord-minnet.
»Det är ej sådana begrepps-frågor och svar, som an¬
vändas vid Svenska ungdomens christendoms-undervisning.
Både frågor och svar äro öfverlasta, såsom rolerne vid ett
skådespel. Läraren har sin röle att framsäga, lärjungen sin;
men för säkerhets skull behåller läraren boken för att tjena
till sufflör både för sig och lärjungen. När ett ord i det
inlärda stycket blifvit af lärjungen glömdt, så tiger han tvärt,
och det ända intill dess läraren tillhviskar honom detta ord,
då åter ordströmmen kommer i gång, uti hvilken detta ord
utgjorde liksom en fördämning. En del lärare göra sig icke
ens besväret att sufflera det glömda ordet, utan skicka lär¬
jungen helt enkelt tillbaka, att läsa om igen hela stycket
för det han glömt ett ord.
»Det är ©tvifvelaktigt att ett sådant lärosätt icke blott
binder begreppet vid ord, utan borttager äfven den vördnad,
hvarmed christendoms-lärorna borde uppfattas.
»Hvar och en känner svårigheten för lärjungen att lära
utantill den så kallade lång-catechesen, och man erkänner
således allmänt nödvändigheten att icke alltför hårdt ansträn¬
ga lärjungarnes ord-minne. Ty om än några få af dessa
äro utrustade med ett förträffligt sådant, finnas likväl många,
som hafva yttersta svårighet alt uppläsa prosaiska stycken
ordagrannt.
»Alla år händer derföre att allmogens barn förvägras
att admitteras till nattvarden, emedan de icke kunna per¬
fect lång-catechesen utantill, ty lång-catechesen förvexlas
ofta i vårt land med chiistendoms-kunskapen. Ofta blifva
lärjutigarne på detta sätt bortvisade flera år å rad, till för-
äldrarnes största bedröfvelse. Ofta ledsna de slutligen vid
att försöka, och många komma derigenom aldrig att gå till
892
Den 23 Augusti.
nattvarden, utan förblifva i detta afseende hvad kyrkolagen
kallar ochristne».
Detta yttrande, enkelt och klart afgifvet af en af vårt
lands störste tänkare, samt dessutom en frejdad kyrkans
tjenare, bör hafva ett öfvervägande vitsord.
För min del, föreställer jag mig väl att i det läge, som
frågan sig nu befinner, man icke kan hafva hopp att kom¬
ma längre, än skrifvelseförlaget gifver vid handen, utan att
man för denna Riksdag mäste låta det bero dervid; men
beklaga måste jag dock, att det Högtärade Ståndet icke, då
frågan förra gången förevar, instämde och förenade sig med
Bonde-Ståndet i det beslut att ingå till Kongl. Maj:t med
en underdånig skrifvelse, »att utanläsning af den Lindblomska
cateches-förklaringen eller den, som i dess ställe kan varda
antagen, skulle upphöra, och blott begagnas till ledning för
och af läraren, samt såsom läsebok för barnen». Frågan
hade otvifvelaktigt då befunnit sig vida längre framskriden,
än fallet nu är.
Herr Björck: Man har uppmanat oss till försigtighet
och man har sagt att Rikets Ständer befatta sig med vansk¬
liga saker, då de vilja reglementera i en fråga, sådan som
denna. Om saken verkligen befunne sig på den punkt,
att man icke hade någon erfarenhet derom, så frågar
jag, om man, det oaktadt, icke borde, åtminstone till en
början, söka uppgöra förslag till ett reglemente. Hvarje ny
sak behöfver ju en form, för att göra sig gällande. Sedan
en sak kommit i gång, ser man hvad, som är lämpligt eller
icke, och i de flesta fall kommer man derhän, att något
reglemente icke behöfves, utan att detsamma kan tagas
bort. Men om det är fråga om en gammal sak, hvilken
visat sig uppenbarligen vara på afvägar, då förefinnes en
dubbel anledning att reglementera, för att bringa saken på
sin rätta ståndpunkt, och detta reglemente måste bibehållas
till dess missbruken blifvit undanröjda. För min del, tror
jag att denna sak befinner sig på en sådan ståndpunkt, att
det är alldeles nödvändigt att reglementera, och hvarföre, jo
emedan praxis utvecklat sig så, att undervisningen genom
cateches-läsningen, i stället för att vara fruktbringande för
lifvet, blifvit motsatsen. Om en lag stiftats i afseende å
Catechesens innan- och utanläsning, kan man väl säga att
detta är likgiltigt, såvida en praxis har utvecklat sig, som
går öfver lagen. Om man anser missbruk i denna praxis
förefinnas, så är ett reglementerande nödvändigt, men den,
nen 23 Augusti.
895
sora finner den nuvarande praxis vara den bästa, har icke
något skäl att befatta sig med en reglementering. Jag tror
att meningarne i detta fall äro temligen ense, och om man
vill granska reservationerna, finner man att de innefatta ett
erkännande deraf, att Catechesens föredragning sker på elt
sätt, som icke kan vara meningen. Nu säger man att,
derföre att missbruk ega rum, bör väl icke hela saken
utdömas och att man är i tillfälle att visa, huru det verk¬
ligen bör tillgå der, hvarest missbruk icke finnas. Jag frå¬
gar emellertid, om det bör meddelas sådane bestämmelser,
som här finnas föreslagna, och i detta hänseende anser jag
inga anmärkningar kunna göras, helst förslaget endast inne¬
bär att utanläsning icke får, innan föregången mundtlig un¬
dervisning, åläggas lärjungarne. Del lärer väl icke vara
obekant att Presterskapet har, utan någon laglig rättighet,
fordrat att personer, för att kunna få begå H. H. Nattvard,
skola kunna Catechesen utantill. Skulle förslaget antagas
såsom lag, så kunde hvar och en uteslutas från Nattvarden,
som icke lärt sig Luthers Lilla Catheches utantill. Jag
anser att det ligger en stor fara i det uttryck, som Utskot¬
tet begagnat, och att detsamma bör på något sätt ändras.
Af dessa skäl, tillåter jag mig föreslå två ändringar i Ut¬
skottets tillstyrkan, nemligen att orden »och bör läsas utan¬
till, dock» uteslutas och att sammanbindningen blifver »grun¬
den för cateches-undervisningen eller att utanläsning ej åläg-
ges» etc. Då har man antydt att utanläsning bör ske, men
icke förr, än lärjungarne genom mundtlig undervisning för¬
mått alt någorlunda redigt uppfatta innehållet, samt icke
af äldre personer. Slutligen anser jag att 3 fjerde raden
nedifrån emellan orden »begagnas» och »såsom» bör, för
mera tydlighets skull, införas ordet »endast». Man har
derigenom uttryckt att förklaringen öfver Luthers Lilla Ca-
teches bör begagnas endast såsom handledning vid religions¬
undervisningen. Jag anhåller derföre om proposition på bi¬
fall till Utskottets förslag, med de två ändringar, som af
mig blifvit framställda.
Öfverläggningen kommer att, i anseende till den långt
framskridna tiden, fortsättas uti eftermiddagens Plenum
denna dag.
§ 7.
Herr Thollander begärde och erhöll fjorton dagars le¬
dighet från riksdagsgöroroålen, beräknade från den 27 dennes.
894
nen 25 Augusti
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åtskiljdes
kl. »/2 3 e. m., men sammanträdde åter, till fortsättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 8-
Fortsattes föredragning af Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottets Utlåtande, M 145. i anledning af Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut öfver Betänkandet, JW 28.
Herr Lovén: Ehuru jag inom Utskottet deltagit i hand¬
läggningen af detta ärende, måste jag tillstå, att med hvad
nu blifvit föreslaget jag ingalunda är tillfredsställd. Orsaken
dertill är, att den förevarande frågan, sådan den först blif¬
vit framställd, enkel och klar, samt allmänneligen af opino-
nen understödd, sedermera blifvit under dess behandling, och
isynnerhet genom de i olika syften beslutade återremisserna
deraf, så stympad och brouillerad, att det för närvarande är
nästan omöjligt att åter samla de spridda delarne och sam¬
mansätta dem till ett helt. Som man vet, hade från början
Kyrkoherden Wennerström i sin motion, bland annat, påyr¬
kat en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, angående
praemier för författande af tjenliga läroböcker i christendo-
men. Denna del af ämnet blef afgjord genom trenne Stånds
beslut; Utskottets afstyrkande bifölls och frågan förföll.
Återstår således frågan om utanläsningen. I detta hänse¬
ende äro meningarne icke delade. Allmän har den klagan
varit, att utanläsningen blifvit missbrukad; hvad, som borde
vara regel, hade förblifvit undantag, och undantaget hade
upphöjts till regel. Utskottet har nu sökt släfja detta miss¬
bruk, som motionairen påpekat, och som jag tror att det
är Rikets Ständers åtgärd att rätta. Emedlertid har dock
under behandlingen i Utskottet, genom votering och parla-
mentering, Utskottets Betänkande endast blifvit, hvad man
brukar kalla, halft om halft.
Onekligt är visserligen, att det förslag, som Herr Björck
på förmiddagen afgifvit, närmast och lämpligast uttrycker
hvad med motionen från början afsågs att åstadkomma;
och jag skulle icke eller vara emot att helt enkelt för¬
ena mig i Herr Björcks framställning, med iakttagande af
de uteslutningar i Utskottets Betänkande, som han påyrkat,
men då jag befarar, att, om ett dylikt beslut fattades och
möjligen äfven en återremiss derutaf komme att påkallas,
Den 25 Augusti.
895
frågan skulle utdragas så, att densamma under den återstå¬
ende delen af Riksdagen icke kunde afslutas; och då, å andra
sidan, det är af vigt, att en compact och enhällig menings¬
yttring från Rikets Ständers sida banar sig väg till Timo¬
nen, inskränker jag .mig för närvarande att tillstyrka anta¬
gande af Utskottets förslag, sådant det är i förevarande Be¬
tänkande formuleradt.
Herr Talmannen meddelade, att, enligt nyligen ankomna
Protocolls-Utdrag, det nu föredragna Utlåtandet blifvit af
Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet godkändt, hvar¬
emot Preste-Ståndet detsamma afslagit.
Herr Grenander: Med erkännande, att Herr Björcks
förslag är bättre, än Utskottets, så och enär jag icke kan
hoppas framgång för en längre sträckt reform, än Betänkan¬
det innefattar, inskränker jag mig att yrka dess godkän¬
nande. Med detta tillkännagifvande skulle jag kunna sluta
i sak, men då Herr Dahm utfarit emot Betänkandet, anser
jag mig skyldig att bemöta hans anmärkningar. Herr Dahm
har nemligen fört talet uppå, hvad läraren egentligen egde
för frihet och att det vore otillständigt af Utskottet att reg¬
lementera i ett ämne, sådant, som det förevarande. Men
hvad är väl då — jag frågar det — hvad är väl i sjelfva
verket orsaken dertill, att Utskottet »reglementera!»? Jo,
just religionslärarnes eget missbruk af lärarelriheten. Jag
anhåller om proposition å bifall.
Herr Hierta: Det förefaller mig tydligt, att Utskottet
vid behandlingen af frågan om catechesutanläsningen råkat
komma in i hvad man i dagligt tal benämner en återvänds¬
gränd, och att den reservation, som blifvit afgifven af Herr
Doctor Rundgren, med hvilken jag under Riksdagen i öfrigt
sällan haft lyckan att sympatisera, här riktigt caracterise-
rat egenskapen af frågan, då han yttrar, att »Utskottet före¬
slår såsom lag, hvad hittills gällt endast såsom praxis, och
gifver dermed ett godt stöd åt alla dem, som betraktat
detta i sakens natur liggande förhållande såsom godt och
nödvändigt. Och hvad angår den förmenta nyheten, som
skulle ligga i lista momentet, eller att utanläsning ej får
åläggas förr, än barnet begriper hvad det lär sig utantill, så
är denna nyhet åtminstone 50 år gammal, enär den finnes
att läsa i den »erinran för skollärare», hvilken finnes inta¬
gen framför den antagna Lindblomska catechesen.» Jag
skulle läsa upp mera, men om det, som jag uppläst, inne¬
håller en sanning, måste man medge, att Utskottet, genom
896
Den 25 Augusti.
det sätt, hvarpå det sökt hjelpa sig ur svårigheterna, kom¬
mit till någonting, som är hvarken hackadt eller male).
Deremot finner jag, för min del, att den lösning af förveck¬
lingen, som Herr Björck angifvit, i afseende å sak, är till¬
fredsställande, nemligen att Utskottets förslag till underdånig
skrifvelse väl skulle kunna godkännas, om ur detsamma
uteslutes satsen: och bör läsas utantill, hvarvid det nästföl¬
jande ordet: dock förändras till men, likasom att ordet: endast
tillsättes på ett annat ställe. Jag gillar således icke orda¬
lagen, sådana de i Utlåtandet förekomma, utan förenar mig i
detta hänseende om Herr Björcks amendement, men icke
på samma sätt, som en annan talare, hvilken, i sak instäm¬
mande med Herr Björck, framställde såsom vådligt att an¬
taga Herr Björcks förslag derföre, att en opinionsyttring i
ämnet från Ständernas sida derigenom möjligen skulle kom¬
ma att uteblifva. Sedan Herr Talmannen behagat meddela
oss från de andra Stånden nyss ankomna Protocolls-Utdrag,
hvilka utvisa, att 2:ne Stånd godkänt Utlåtandet och det 3:dje för¬
kastat det, är det visserligen möjligt att så kan blifva fallet,
men jag tror, att Borgare-Ståndet hvarken behöfver eller
bör fästa afseende derpå, utan anser det egentligen ligga
makt på den omständigheten, att i en sak, hvilken, såsom
denna, angår det allmännaste undervisningsämnet för Sven¬
ska nationen, Ståndet uttrycker sin tanke om det rätta, utan
afseende å Grundlagens påföljd i formen. Jag vill dessutom
erinra, hvad för öfrigt borde vara Ståndet väl bekant, att
om i sådana frågor, som röra den allmänna undervisningen,
en framställning ock kommer från Rikets Ständer gemen¬
samt, såsom uttryckande dess enhälliga opinon, så anses ju,
enligt den tolkning, som allt hittills varit gjord af Grundla¬
gen, utan invändningar från Ständernas sida, Kongl. Maj:t
icke formelt skyldig att fästa annat afseende, än Han beha¬
gar, ehuru det visserligen praesumeras, att Han skall lyssna
till den andra Statsmaktens röst. Deremot kan det å andra
sidan inträffa — och har äfven inträffat — att, om Kongl.
Maj: t icke skulle finna skäligt att lemna Sitt godkän¬
nande af hvad ett Riks-Stånd beslutat eller om ett tillstyr¬
kande af en sådan åtgärd vore för Regeringen svårt att
afgifva, det dock är Regeringen obetaget att ex nobili offtcio
taga i öfvervägande de skäl, som tala för denna särskilda
mening, samt göra sig underrättad om orsakerna till splitt¬
ringen i åsigter Stånden emellan, och besluta med ledning
af sålunda inhemtade upplysningar. Och då slutligen de
Ven 23 Augusti.
897
Ständ, som antagit Utskottets förslag oförändradt, pä visst
sätt, såsom Doctor Rundgren caracteriserat det, velat genom
lag älägga såsom skyldighet hvad, som hittills endast gällt
såsom praxis, och en praxis, hvilken just är den, som man
allmänt öfverklagat och hvars fortvaro man velat för framti¬
den förhindra, då så är förhållandet, synes mig, äfven af
denna anledning, vara skäl att hålla sig fast vid hvad man
anser vara absolut rätt, och detta anser jag vara, att, om man
i öfrigt vili gå in på Utskottets förslag att Luthers lilla
cateches skall ulgöra grunden för christendomsundervisnin-
gen, så bör likväl det bestämda stadgandet att den skall
läras utantill, det vill säga äfven förklaringarne, försvinna.
Med detta raisonnement tror jag mig äfven hafva bemött
e'n invändning, som man ofta gör, att man bör jemka sina
tycken i afseende å formen efter andras önskningar, blott
man håller på sjelfva saken. Ett sådant handlingssätt bör
väl icke ogillas i vissa fall, men likväl endast då, när det,
som föreslås i egenskap af jemkning, är bättre, men, om det
är sämre, är, efter mitt förmenande, en sådan princip för¬
kastlig, och detta i ännu högre grad, när saken gäller fall,
för hvilka förut ingen föreskrift finnes. Jag håller således
före att många skäl tala för den åsigten, att Ståndet icke
bör för jemknings skull godkänna Utskottets här framlagda
skrifvelseförslag.
Herr Ridderstad*).
Herr Widell: Om det förhåller sig så, som Herr Rid¬
derstad förmenat, att antagandet af förevarande skrifvelse¬
förslag vore det enda sältet att få fram till Regeringen en
opinionsyttring i ämnet från Rikets Ständer, skulle jag vis¬
serligen icke vara den, som motsatte mig elt bifall lill Be¬
tänkandet; men enär jag anser att Herr Björcks redaction
af ordalagen innefattar en förbättring af synnerlig vigt, på
samma gång den uttrycker hvad, som med framställningen
åsyftas, så och då genom en inbjudning till Med-Slånden
någon svårighet icke möter att få densamma godkänd såsom
den lämpligaste formen för Rikets Ständers beslut, kommer
jag, för min del, att med min röst understödja Herr Björcks
amendement.
Herr Björck: Om sjelfva saken skulle förfalla derige-
') Herr Ridderstad! vid" tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes i slutet af detta band.
Hare-Stånd. Prut. vid Pikld. 1889-1860 V. 37
898
Den 2ö Augusti.
nom, att Ståndet fattade ett beslut, som till formen vore
något afvikande från det, vid hvilket Ridderskapet och Adeln
samt Bonde-Ståndel slädnät, skulle jag visserligen hafva
dragit i betänkande att framlägga ett förslag af sådan forin
till Ståndets pröfning och godkännande; men jag kan omöj¬
ligen föreställa mig alt så kan blifva förhållandet. Jag är
tvärtom förvissad derom, att, om Ståndet skulle gilla mitt
förslag och derefter utfärda en inbjudning till de båda
nämnda Med-Stånden att uti Ståndets beslut sig förena, eri
dylik inbjudning af dem skall blifva antagen, men om äfven
icke detta skulle blifva fallet, kan jag ej finna annat, än
att, sedan Irenne Stånd beslutat all en underdånig skrifvelse
i ämnet skall till Kongl. Majit aflåtas och Rikets Ständer
derjemte uttalat den hulvudgrundsatsen i afseende på dess
innehål], att den så kallade lilla catechesen skall utgöra
grunden för christendomsundervisningen, men att utanläsning
ej ålägges lärjungarne förr, än de förmått uppfatta innehål¬
let, samt att förklaringen öfver denna cateches endast bör
tjena såsom handledning vid undervisningen,—jag tror, säger
jag, alt, då skrifvelsens innehåll sålunda är bestämdt, ett re¬
sultat ovägerligen skall följa, äfven om det blefve nödvän¬
digt att förmå det 4:de Ståndet att deltaga i omröstning i
Förstärkt Utskott om ordalydelsen. Jag är således öfver-
tygad, att, om Ståndet behagar omfatta mitt amendement,
saken ingalunda skall komma att förfalla; hvarföre jag oek
tillåter mig att fullfölja mitt yrkande, under förhoppning att
detsamma inom Ståndet må tillvinna sig understöd.
Herr Bager*).
Herr Sundvallson: Jag har icke begärt ordet för att
utbreda mig öfver eatechesutanläsningen, sådan den i Rikets
offentliga skolor vanligast bedrifves; jag anser densamma
obefogad och tror, att Ståndet är ense om denna åsigt, utan
jag har anmält mig endast för att, med anledning af Her¬
rar Hierlas och Ridderstads raisonnement, meddela några
upplysningar om frågans inre historia, hemtade från Utskot¬
tets förhandlingar. Om jag fattade Herr Hierta rätt, var
han af den mening, att Herr Björcks skrifvelseförslag egde
företräde framför Utskottets, och detta derföre, att i det
förra vore uteslutna några ord, som förekornrno i det sed¬
nare, och genom hvilka Utskottet, såsom Doctor Rundgren
') Herr Bagers vid tryckningen ej ailemnade anförande tryckes
i slutet af detta band.
Den 25 Augusti.
899
caracteriserat det, skall hafva velat genom lag ålägga såsom
en skyldighet utanläsning af en del af catechesen, hvarom
hitintills något egentligt stadgande icke förefunnits. Det¬
samma påstod Doctor Rundgren i Utskottet, men hans för¬
menande bief der vederlagdt och det till och med så, att
jag sannerligen minst af allt hade förväntat, att han skulle
återkomma med sitt inkast under form af en reservation.
Enahanda påstående inom Utskottet genmäldes genast med
det inkastet utaf någon biand Borgare-Ståndets ledamöter, att
detsamma måtte grunda sig på något missförstånd eller för¬
biseende af gällande föreskrifter, enär alla prestbetyg, som
utfärdas enligt vederbörligen fastställda formulär, innehålla
besked både om utan- och innanläsning af Luthers både
lilla och stora cateches. Utanläsningen vöre sålunda verk¬
ligen lagligen anbefalld af den -eller de myndigheter, som
sanctionerat prestbetygsformuläret. Och när denna gensä¬
gelse, som torde vara ovederlägglig, likväl af åtskillige Pre-
ste-Ståndets ledamöter, på försök att ändock rättfärdiga bi¬
behållandet af det gamla utanläsningsofoget, ytterligare be¬
möttes med den anmärkningen, att »det slår mycket i prest-
betygen: der står ock om giftermål eller ledighet dertill,
men ingen lag föreskrifver ändock att man skall vara gift;»
så svarade samme Borgare-Ståndsledamot, alt om det sed¬
nare likväl vore såtillvida föreskrifvet, att man antingen
skall vara gift eller ogift, ty det tredje mellantillståndet vore
icke tillåtligt. Lika litet, som giftermålsuppgilterna stodo
för ro skull i prestbetyasformulären, lära väl derföre äfven
uppgifterna om catechesutanläsningen göra det, samt den
sednare derföre verkligen böra anses vara vederbörligen
föreskrifven. Med denna controvers upplöstes helt naturli¬
gen den grundliga och långdragna discussionen i ett half-
draget löje, som fullbordade utanläsningsförsvararnes neder¬
lag inom Utskottet, så att man svårligen kunde föreställa
sig att detta Rundgrenska argument skulle gå igen under
formen af reservation.
Öfverläggningen var slutad, och, sedan Herr Talmannens
proposition å bifall blifvit med Ja och Nej besvarad samt
votering begärd, uppsattes, justerades och anslogs en så ly¬
dande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets i Utlåtandet, M 145, sidan 4, gjorda framställ¬
ning, oförändrad, röstar Ja.
Den det ej vill, röstar Nej.
900
Den 25 Augusti.
Vinner Nej, antages förslaget, med de förändringar, att
orden: och bör läsas utantill, dock pä femte och sjette ra¬
derna uteslutas: att sammanbindningen blifver: grunden för
christendomsundervisningen, men alt utanläsning ej älägges
etc., och att på nionde raden emellan orden begagnas och
såsom införes ordet endast.»
Voteringen utföll med 28 Ja emot 10 Nej; i följd
hvaraf Utlåtandet, Jtä 145, var af Ståndet gilladt.
§ 9-
Föredrogos ånyo Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Utlåtanden och Betänkanden:
JYi 146, i anledning af väckt motion om förändring i
sättet för upprättande af de statistiska tabeller, som nu i
Justitise-Stals-Expeditionen uppgöras.
Bifölls.
M 147, i anledning af väckta motioner derom, att
qvinna må kunna förordnas till bestridande af vissa för
benne passande tjenstebefattningar.
Herr Ridderstad*).
Något vidare antördes ej, och Retänkandet bifölls.
JY2 148, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
öfver Betänkandet, M 61.
Första och andra yttrandena, sidorna 1 och 3 i Utlåtandet.
Lades till handlingarne.
Tredje, fjerde och femte yttrandena, sidorna 3 och 4 i
Utlåtandet.
Godkändes.
Sjette yttrandet, sidan 4 i Utlåtandet.
Herr Björck: Jag heställer, huruvida icke förslaget i
denna del, såsom det blifvit af Adeln och Preste-Ståndet
ändradt, leder till ett annat resultat, än hvad Borgare- och
Bonde-Stånden åsyftat, då de lemnat Utskottets lörsta fram¬
ställning i saken sitt bifall. Här har nemligen blifvit infördt,
att aflöningen skall fördelas »på löngifvarne», i stället för att
aflöningsbeloppet ifrån början varit afsedt att regleras emel¬
lan löngifvare och löntagare. Jag föreställer mig, att Utskot¬
tet här menat, att antingen Adelns och Preste-Ståndets re-
dactionsförslag skall antagas, eller att, om Utskottets förslag
skulle komma att bibehållas, borde i detsamma tilläggas
orden: »eller, i händelse af ledighet, Contracts-Prostens.» Ut-
*) Herr Ridderstads vid tryckningen ej aflemnade anförande
tryckes i slutet af detta band.