1> R Cl T 0 € 0 Ii L,
HÅLLNA
HOS
VÄLLOFLIGA
BORGARESTÅNDET,
VII»
f
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
åren 1859 och 1800.
FJERDE BANDET.
STOCKHOLM,
HOS JOIL BECKMAN, li!G0,
L
Ar 1800
den 2 Maji.
1’lcnum kl. 2 e. m.
Justerades Protocolls-Utdrag för den 50 sistlidne April.
§ 2-
Till Stats-Utskottet remitterades en, med anledning af
86 § Riksdags-Ordningen, af Herr Julius Brun väckt motion,
som den 28 sistlidne April blifvit bordlagd, om statsanslag
till anläggande af electrisk telegraf emellan städerna Sundsvall
och Ostersund.
§ 3-
Af Herr A. A. Berger väcktes, med anledning af 86 §
Riksdags-Ordningen, en så lydande motion: »Länge har fråga
varit vackt, samt önskningar framställda om anläggning af
telegraflinier, dels mellan Carlstad och Philipstad, dels mellan
Carlstad och Arvika. Jag behöfver ej motivera den stora
vigt och den nytta, dessa telelegraflinier skola medföra; detta
har mer än en gång varit vitsordadt och erkändt, och sed¬
nast har Styrelsen för Telegrafverket kraftigt förordat dessa
linier, vid den framställning i ämnet, som under Riksdagens
lopp, och helt nyligen, varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.
Genom Nådig Resolution, har likväl Kongl. Majit funnit
Sig förhindrad, för närvarande, lemna Sitt bifall till dessa, af
Styrelsen för Telegrafverket förordade liniers anläggande, på
den grund, att nödiga medel härtill saknades.
Det är med anledning häraf, jag, i stöd af 86 § Riks¬
dags-Ordningen, ödmjukligen anhåller att Rikets Ständer nu
ville särskildt anslå medel för dessa tvänne telegraflinjers an¬
läggning; samt att denna min motion måtte till Stats-Utskot-
tet remitteras; förbehållandes jag mig att få till Utskottet lemna
4 De n 2 Maji.
uppgift på de, enligt uppgjorda kostnadsförslager, härför erfor¬
derliga penningebelopp.
A. A. Berger.»
Herr Thollander: Jag ber att få instämma uti och un¬
derstödja den af Herr Berger nu upplästa motionen.
Något vidare anfördes icke, och motionen remitterades
till Stats-Utskottet.
§ 4>
Uppå begäran, beviljades Herrar Bager och Berger ledig¬
het från Riksdags-göromålen under tre veckor, räknade för
Herr Bager från den 7, och för Herr Berger från den 8 i
denna månad.
§ S.
Bordlädes Bevillnings-Utskottets Betänkande, M 22, och
Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets
Betänkanden, N:ris 7 och 8.
Plenum slutades kl. J/2 3 e<
In fidem
E. G. Huneberg.
Den 3 Majt.
Plenum kl. 9 f. m.
Sedan Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter
sammanträdt, begåfvo de sig klockan V4 till 10 f. m. till
Kongl. Slottet, för att deltaga i processionen till S:t Nicolai
kyrka, för bevistande af Deras Majestäters Konungens och
Drottningens kröning.
In fidem
E. G. Runeberg.
lien S Maji.
Den 5 Maji.
Plenum kl. 11 f. in.
Sedan Herr Talmannen och Ståndets Herrar ledamöter
sammanträda begåfvo de sig till för dem utsedda ställen å
hyllningsplatsen, för att öfvervara H. Maj:t Konungens denna
dag skeende hyllning.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 9 Maji.
Plenum kl. 10 f. m.
§ »•
Justerades: Protocolls-Utdrag för den 2 dennes, samt en
del af Protocollet den 28 sistlidne April.
§ 2.
Uppå derom gjord anhållan, beviljades Herrar Berg och
Wahlbom ledighet från Biksdags-göromålen under tre veckor,
räknade för den förre från och med den 14, och för den
sednare från och med den 19 dennes;
§ 3\
Föredrogs å nyo: Bevillnings-Utskottets Betänkande, »A? 20,
angående Allmänna Bevillningen.
Härvid förekommo:
Yttrandet, pag. 18 uti Betänkandet, i anledning af Hans
Excellence Herr Grefve Löwenhjelms förslag om befrielse
ifrån bevillning för Statens embets- och tjenstemäns löner och
pensioner.
Bifölls.
fi
Den 9 Maji.
Yttrandet å samma sida, i anledning af C. A. Larssons
Ola Lassons samt Herrar Uicrlas oell Riddcrslads der omför-
miilda motioner.
Uppskjuts.
Förfa ttningsförslagets ingress.
Uppskjöts.
Art. 1 § 1 uti BevillningSstadgän, samt första yttrandet,
pag. 20, i Betänkandet.
Herr Gahn, G.: »I det af Bevillnings-Utskottet uppgjorda
och Rikets Ständers pröfning nu underställda förslag till ny
nevillningsstadga, är visserligen personliga skyddsafgiften uti
1 Art. 1 § föreslagen att utgå i närmaste öfverensstämmelse
med 1 Art. 1 § i nu gällande Bevillnings-Förordning, men Ut¬
skottet har deremot icke aktat nödigt att uti denna personela
beskattning bibehålla den lindring, som ifrån äldre tider, på
välgrundade och ännu fortfarande skäl, åtminstone hvad Öster¬
od] Vester-Dalarne samt Gagnefs socken i Säthers fögderi be¬
träffar, varit dessa och vissa andra ortermedgifven, på sätt 148
§ i 1858 års Bevillnings Förordning närmare bestämmer. I
denna § heter det nemligen: »Allmogen i Herjeådalen samt
Oster- och Vester-Dals fögderi och Gagnefs socken af Säthers
fögderi uti Stora Kopparbergs Län, äfvensom Elfsdals och
Fryksdals tingslag uti Carlstads Län, befrias till hälften från
bevillning efter 1 Art.»
Hvarken i Bevillnings-Comitéens, eller Bevillnings-Utskot-
tets härpå grundade förslag till Beviilningsstadga, har jag
kunnat igenfinna något motiv, hvarföre de omnämnde orterna,
i så många afseenden vanlottade, nu skulle beröfvas en skatte-
lindring, som de hittills åtnjutit. Huruvida några nya så
gynnsamma förhållanden för Herjeådalens allmoge äfvensom
för allmogen i Elfsdals och Fryksdals Finnskog uti Carlstads
Län nu hafva inträdt, att den ifrågavarande lindringen med
rättvisa och billighet kan dem fråntagas, derom torde de
Representanter, som antingen tillhöra dessa orter, eller om
dem hafva någon specielare kännedom, kunna upplysa; men
hvad den öfre Dalorten, omfattande Ofvan- och Nedan-Siljans
samt Vester-Dals fögderi och Gagnefs socken, beträffar, anser
jag mig icke, med den närmare kunskap om dervarande för¬
hållanden, jag under en lång följd af år varit i tillfälle att
inhemta, hvarken böra eller kunna fördölja min fulla öfver¬
tygelse, att med oförminskad giltighet ännu qvarstå de skäl,
som alltsedan skyddsafgiftens införande, på sätt den hittills
utgått, hafva förmått Rikets Ständer att åt denna del af Dal-
Uen 9 Maji.
7
allmogen medgifva en nedsättning till halfva beloppet af be-
villningen, åtminstone efter 1 Art. En karg och oblid natur,
i förening med högst ogynnsamma climatiska förhållanden,
blottställer ännu den öfra Dalorten för ofta återkommande miss¬
växter, understundom så förstörande, att inom hela kyrko-
socknar duglig säd till en enda kaka bröd icke kan af den
bortfrusna skörden erhållas. Dessutom erbjuder den i all¬
mänhet magra sandjorden ett så litet lönande jordbruk, att
det aldrig, icke ens i de bästa år, förmår att frambringa det
spanmålsbehof, som för ortens befolkning erfordras, och så¬
ledes ännu mindre att lemna något öfverskott för de derå
hvilande skattebördorna, hvilkas största tyngd ligger i en
onaturligt hög rotering, som, per medium, utgör en soldat
per */5 mantal, hvarför ock dessa jorden ålagda skatter må¬
ste hufvudsakligen bestridas med inom och utom orten sökta
arbets- och hvarjehanda binäringsförtjenster, som således re¬
dan derutinnan till en stor del offras åt Statens kraf utöfver
livad bevillningen erfordrar, såväl efter den 1, som den 2
Art. Dock, och ehuru dessa jorden åliggande onera i an¬
seende till dess ringa värde och produetionsförmåga äro större,
än att jordbruket i och för sig sielft kan dem bära, så
äro de dock betydligt mindre, än den personela beskattningen,
ehuru denna hittills utgått med blott hälften af hvad den en¬
ligt 1 Art. bort utgöra, såsom ock förhållandet varit med den
derpå baserade folkskoleafgilten. Denna beskattning har dock,
oaktadt den hittills medgifna lindringen för de omnämnda
fögderierna, uppgått under de senaste 3 åren från och med
1834 till och med 1838 till det betydliga beloppet af 27,291 R:dr
82 öre. Och att den, oaktadt den hittills åtnjutna nedsättnin-
gen, varit mer än tillräckligt betungande, visar sig bäst deraf,
att härå skedda afkortningarna under samma tid uppgått till
R:dr 3,660: 4, eller nära 15V2 procent. Utaf detta afkort-
ningsbelopp visar sig tydligen, huru svårt ifrågavarande all¬
moge redan har att bära den närvarande personela bevillnings-
bördan, som dock skulle fördubblas, om den hittills åtnjutna
lindringen komme att upphöra, hvilket naturligtvis skulle in¬
träffa, om 1 Art. 1 § i Utskottets förslag nu blefve af Rikets
Ständer antagen utan någon sådan inskränkning, som till för¬
mån för nämnde allmoge finnes bestämd i 143 § i nu gäl¬
lande Bevillnings-Förordning, en inskränkning, sorn dock fort¬
farande påkallas såväl af redan anförda skäl, som isynnerhet
deraf, att ortens ständigt växande öfverbefolkning gör den¬
samma både billig och nödvändig. Angående både billigheten
8
Den 9 Maji.
och nödvändigheten af denna skattelindring inom de ofta
nämnda fögderierna, igenfinna vi ock i Landshöfdingen Järtas
sakrika femårs-berättelse af år 1820 följande skarpsinniga
och tänkvärda yttrande: »De i bevillningsförordningarna an¬
tagna speciela skatter till en sådan lindring kunna vara förän¬
derliga och äfven mindre vigtiga; men så länge blotta arbets¬
förmågan eller personalen beskattas, gäller det stora skälet att
denna landsort är belastad med en folkmängd, som öfversti-
ger de vanliga förhållandena mellan jordbrukare och ett nå¬
gorlunda säkert producerande jordbruk, som äfven i goda år
icke har af detta jordbruk tillräcklig brödföda, ännu mindre
något öfverskott till ersättning för ofta inträffande missväxter,
och som följaktligen måste fiirvärfva sig en del af sitt uppe¬
hälle samt medel till skatternas utgörande och betalning af
skulder ifrån nödår genom binäringar, hvilkas indrägtighet
äfven beror af climatets och handelns ombytliga förhållanden.
Den relativa förlust för Stats- och Riksgäldsverken, som deri¬
genom synes uppkomma, blefve, oaktadt full bevillning erlades,
absolut större, om den jordbrukande folkmängden inom Stora
Kopparbergs Län nedsattes till ett sådant antal, att hvarje
åbo minst innehade J/8 mantal.» Så långt Landshöfdingen Järta.
Med tillämpning af de sist anförda orden, borde t. ex. Mora
socken utgöra å 80 hemman 640 hushåll, och dessa skulle
ock då hafva af jordbruket en någorlunda sjelfständig berg¬
ning för circa 4,500 menniskor. Der lefva dock nu 1,600
hushåll med 9,000 menniskor, hvaraf således hälften kan
anses utgöra en öfverbefolkning, hvilkens försörjning beror
allena af den personliga arbetskraftens användande på binä¬
ringar och arbetslörtjenster utom orten, ett förhållande, som
kan anses vara det allmänt gällande för hela den del af Da¬
larna, om hvilken nu fråga är, hvaraf tydligen följer, att, om
folkmängden derstädes vore hälften så stor, som den är, d.
v. s. om den stöde i ett normalt förhållande till ortens jord¬
bruk, så att den endast derutaf kunde förvärfva sin utkomst
och tarfliga bergning, så skulle full bevillning efter f:a och
2:a Art. der utgå till icke större belopp, än sorn nu med half
bevillning utgöres af den dubbla, men ock dubbelt fattiga be¬
folkningen.
På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag förtroende¬
fullt påkalla Vällofliga Ståndets deltagande för det Öfre Da¬
larnas fattiga, men redbara allmoge, då jag nu anhåller att,
med bifall i öfrigt till den af Utskottet föreslagna l:a Art.
1 §, Ståndet måtte fatta det uttryckliga förbehåll, att, i öf-
Den 9 Maji
9
verpnsstämmelse med lis § i nn gällande Bevillnings-Förord-
ningeri, »Allmogen åtminstone i Oster- och Vester-Dalarna,
nemligen Ofvan- och Nedan-Siljans samt Vester-Dals fögderi
och Gagnefs socken af Säthers fögderi uti Stora Kopparbergs
Län, måtte fortfarande befrias till hälften från bevillning efter
1:a Artoi och att följaktligen Betänkandet måtte blifva till
Utskottet återremitteradt, för att Utskottet måtte komma i
till lalle att på tjenligt ställe i författningarne införa behörigt
stadgande om dels fortfarande lindring i bevillningen för Oster-
och Vester-Dalarna, som jag vågar påkalla såsom både billig
och nödig, då jag deremot icke vill motsätta mig att den
förut åt samma ort medgifna lindringen i Bevillningen efter
2:a Art. nu må upphöra. En omflyttning af utskylder från
jorden på personalen skulle kunna förstöra allmogen uti detta
Län, der capitations-afgiften, hvilken för landet och städerna
steg 1820 till Riksdaler 32,524,14, utgör den mest tryckande
delen af bevillningstyngden. Den uppgår, i följd af Länets
öfverbefolkning, nära till ett tredubbelt belopp af bevillningen
för hemman och lägenheter, samt öfverstiger med 60 procent
den för alla slags fastigheter. Vid ett sådant förhållande, och
då allmogen till större delen drager bördan af denna capita¬
tionsafgift. är dess från längre tid tillbaka åtnjutna lindring i
bevillningen alldeles nödvändig lör dess bestånd. De i iie-
villnings-Förordningarna antagna speciela skälen till en sådan
lindring kunna vara föränderliga och äfven mindre vigtiga.
Men så länge blotta arbetsförmågan eller personalen beskattas,
gäller det stora skälet, att denna landsort är belastad med en
folkmängd, som öfverstiger de vanliga förhållandena emellan
jordbrukare och ett någorlunda säkert producerande jordbruk,
som äfven i goda år icke har af detta jordbruk tillräcklig
brödföda, ännu mindre något öfverskott till ersättning för ofta
inträffade missväxter, och som följaktligen måste förvärfva
sig en del af sitt uppehälle, samt medel till skatternas utgö¬
rande och betalning af skulder ifrån nödår, genom binäringar,
hvilkas indrägtighet äfven beror af climatets och handelns
ombytliga förhållanden. Den för olika delar af Länet olika
lindringen till en hälft eller 1/i i bevillningsafgifterna efter
!:a och 2:a,Art. är riktigt afmätt efter den större eller min¬
dre öfverbefolkningen i dessa serskilda trakter. Den relativa
förlust för Stats- och Riksgäldsverken, som derigenom synes
uppkomma, blefve, oaktadt full bevillning erlades, absolut större,
om den jordbrukande folkhopen inom Stora Kopparbergs Län
10
Den 9 Maji.
nedsattes till ett sådant antal, att hvarje åbo minst innehade
V8 hemman.
lierörde vanliga lindring fordras ock, om icke do extra
ordinarie afkortningarne till mångfaldig direct och indirect
skada för samhället skola blifva allmänna. Uti landsorter,
der hemmanen icke äro så styckade, som i denna, har den
skattskyldige jordbrukaren alltid någon lös egendom utöfver
hvad han för daglig nödtorft behöfver. Försök till utmätning
deraf kunna anstränga hans bemödande att förvärfva sig me¬
del till utskyldernas betalning samt öfvervinna hans tredska,
der den eger rum. Men här, mer eller mindre uti alla sock¬
nar, finnas många obesutna hemmansegare, hos hvilka något
annat, än det oumbärligaste ej kan utpantas, och sådan sträng¬
het hvarken kräfva eller ens medgifva uppbördsförfattningarne.
Så länge utskylderna ej öfverstiga denna folkhops förmåga
att genom arbete förtjena penningar dertill, undvikas sorg¬
fälligt afkortningar, för hvilka, om de blefvo mera vanliga,
än hittills, någon gräns svårligen kunde bestämmas. Uppbörds-
männen välja derföre heldre att föra till rest, än att afkorta,
hvad sådana arbetsföre, men vid uppbördstiderna medellöse
personer borde erlägga, ehuru det senare medlet visserligen
vore beqvämligare och gåfve ett skenbart bättre utseende åt
de årliga uppbördsberättelserna, vid hvilkas granskning af-
kortningarnes ringhet lättare, än restantie-summornas högre
belopp undfaller uppmärksamheten. Emedlertid hafva, isyn¬
nerhet under de sednare åren, dessa restantier, som i fordna
tider voro ojemförligt större, alltmer och mer blifvit måttliga,
samt kunnat småningom indrifvas, innan det nya uppbörds¬
året tilländalupit. De tillfälliga afkortningarne hafva alltid
varit störst och flest inom de uppbördsdistrict, der hela eller
någon del af arbetsbopen erlagt full bevillning.»
Härvid voro bilagda: i:o en promemoria, så lydande:
Enligt skriftlig uppgift från Lands-Contoiret i Stora Kop¬
parbergs Län, har den personela bevillningen efter l:a Ar¬
tikeln från Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Wester-Dahls fög¬
derier, som hittills utgått med hälften af den vaidiga buvin¬
ningen, under år
Den 9 Maji.
II
4854 utgjort 8,429: 94. afkortn. derå 733: 84.
1858 d:o 8,448: 28. d:o 776: 28.
4886 d:o 8,476: 12. d:o 772: 40.
1857 d:o 5,484: 75. d:o 683: 18.
1858 d:o 8,482: 76. d.o 694: 47.
proc.
13,81.
14,25.
14,11.
12,76.
Summa 27,291: 82. Summa 3,660: 14. medium proc. 13,41.
Uppgift å beloppet af den lindring, sorn allmogen i nedan-
nämnde delar af Stora Kopparbergs Län enligt 1855! års Krorio-
Räkenskaper erhållit, utgjordes i bevillningsafgifterna samt till
följe deraf äfven i Folkskoleafgifterna
Bevillning efter
l:a Art.
Fögderi 1,926: 25.
D:o 1,358: 42.
D:o 1,301: 95.
Summa.
Nedan-Siljans
Ofvan-Siljans
Wester-Dals
Summa 4,586: 62.
från Gagnefs Socken af
Säthers Läns fögderi . . 416: 22.
Folkskole-
afgift.
1,976: 12. 3,902: 37.
1,398: 70. 2,757: 12.
1,325: 89. 2,627: 84.
4,700: 71. 9,287: 35.
461: 77.
877: 99.
förd
och
Summa Summarum 5,002: 84. 5,162: 48. 10,165: 32.
Och 2:o en handling, af denna lydelse: »Roteringen, jemn-
tned mantal i Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans, Wester-Dahls
Gagnefs socknar af Såthe
Bjursås
Gagnef ,
Åhl . .
Leksand
öhre
Rättvik.
Mora
Orsa
Elfdalen
Wenjan
Sollerö .
Särna .
Näs . .
Jerna
Safsnäs .
Appelbo
Malugn
Lima
1 Soldat per */s
antal
Läns
fögderier.
Mantal.
4.
78.
18.
150.
6.
66.
80.
46.
25.
8.
16.
2.
15.
20.
3.
8.
35.
25.
Rotar.
13.
64.
19.
160.
11.
95.
115.
84.
52.
12.
22.
3.
15.
23.
4.
11.
44.
40.
Summa 599. 765.
12
Den 9 Maji.
Herr Swartz: Utskottet har godkännt Bevillnings-Comi-
téns åsigt, att den nya Bevillnings-Förordningen, hvartill förslag
här blifvit framlagdt, borde hvila på en så enkel och allmän-
gilltig grund, som möjligt. Genom det förslag, som innehålles
i första artikeln, är ock den personliga skyddsafgiften afsedd
att bestämmas på det enklast möjliga sätt, då densamma en¬
dast rättar sig efter rnantalspenningarne, och grunden för
deras uppbärande reglerar skyddsafgiftens utgående.
Den anmärkning, som Herr Gahn här framställt, torde
kunna sägas icke egentligen höra till paragrafen, utan möjli¬
gen böra besvaras, först då alkortningarne förekomma. Då
likväl frågan blifvit väckt, finnér jag önskligt, att Ståndet nu
uttalar sig öfver det afseende, som Ståndet vill lemna åt an¬
märkningen. Inom Utskottet har ingen af Bonde-Ståndets
ledamöter framställt någon invändning af sådan beskaffenhet,
som denna, utan hafva de tvärtom erkännt, att det icke kan
annat, än ligga en orättvisa deruti, att föreskrifva generela
lindringar för stora landsorter, då dessa lindringar skulle
komma till godo såväl dem, som kunde utgöra den stadgade
afgiften, som dem, hvilka icke dertill vore förmögna. Då
för desse sednare afkortningar alltid kunna ega rum, synes
utvägen ej stängd att handla billigt äfven emot dem, på
samma gång man fordrar att de, som kunna betala, erlägga
samma afgift, som andra. Dessutom har vid denna Riksdag
en motion blifvit väckt derom, att, i händelse det stadgandet
framgent kommer att bibehållas, att skyddsafgiften uti ifrå¬
gavarande delar af Riket icke skall utgå med mer än halfva
beloppet, åtminstone den dermed sammanhängande lölkskole-
afgiften må tillfullo utgöras. Man har nemligen funnit, att
för dessa bygder, just i följd af locala förhållanden, erfordras
icke mindre, utan tvärtom större uppoffringar, än vanligt, för
att ordna dess folkskoleväsende. Denna motion har nyligen
förevarit hos Riksens Ständer, och Borgare-Ståndet åtminstone
har, för sin del, uttalat sig öfver Utskottets deraf föranledda
Betänkande derhän, att, ehvad någon förändring i bestämmel¬
serna rörande skyddsafgiften sker eller ej, folkskoleafgiften
likväl bör efter Bevillnings-Stadgans föreskrift i denna del sig
rätta. Inom Utskottet framställdes för öfrigt blott en enda
anmärkning mot borttagandet af de undantag och befrielser
vid afgifterna enligt första Artikeln, som nu förefinnas. Denna
anmärkning gjordes af Riksdags-Fullmäktigen ./. Bergström och
rörer yrkandet, att lindring i bevillning må ega rum för Näs¬
gårds och Westerbergslags fögderier, som ännu utgöra Kungs-
Den 9 Maji.
15
gårdshjelp vid Näs Kungsgård i Stora Kopparbergs Län. Men
sedan det inom Utskottet blifvit upplyst, att denna hjelp för¬
öfrigt var i nämnde Län afskaffad, och troligen endast på
grund af misstag är för Näs Kungsgård bibehållen, hemställ¬
des till reservanten, om han icke funne lämpligast att hos
Kongl. Majit, till rättelses vinnande, anmärka det förbiseende,
som sålunda möjligen egt rum, då Kungsgårdshjelpen vid
Näs sannolikt komme att afskaflas och anledningen till den
yrkade lindringen^dymedelst försvinna. Vid sådant förhållande,
samt på grund af de skäl och omständigheter, jag för öfrigt
anfört, anhåller jag om bifall till den nu föredragna första
paragrafen, sådan den blifvit af Utskottet föreslagen, med un¬
derkännande af alla förslag till undantag från de deruti före¬
kommande allmänna bestämmelser.
Herr Talmannen förklarade sig anse den af Herr Gahn
G. framställda anmärkning lämpligast kunna behandlas, då
frågan om afkortningarne förekommer.
Herr Lindeström: Lika med Herr Gahn, vill jag ej
förneka, att äfven jag anser det vara obilligt att personela
skatter utgöras i denna province, likasom jag i allmänhet an¬
ser denna skattetitels utgående vara orättvis; men då den¬
samma ännu är för landets öfrige innebyggare bibehållen, och
man derjemte vet, att menniskor i allmänhet förmena det
vara en heder att stå i mantal, samt gerna betala för att få
den äran, finner jag, tillsvidare åtminstone, icke skäl att derom
framställa något yrkande. Att göra ett särskildt undantag för
vissa provincer, och specielt för Dalarne, vill jag för öfrigt
icke medgifva. Sedan Gefle-Dala-jernvägen blifvit färdig, är
nemligen Dalarne lika lyckligt lottadt, som de flesta andra
delar af landet, och mera än vestra Småland; och då någon
lindring icke blifvit föreslagen för denna del af landet, kan
jag icke finna något skäl förefinnas att medgifva sådant för
Vester-Dalarne. För öfrigt hafva flere af Bonde-Ståndets
ledamöter i Bevillnings-Utskottet upplyst, att i dessa trakter
finnas en mängd välmående bönder, hvilkas ställning i alla
hänseenden är bättre, än deras, som bo utanföre det afsedda
undantags-districtet. Såsom Herr Swartz dessutom riktigt
anmärkt, bör man väl bemöda sig derom, att författningen
blir så generel, som möjligt, och, om ändock individer skulle
anträffas, för hvilka en lindring bör ifrågakomma, finnes ju
alltid ett bättre medel att befria dem från skyddsafgiften,
genom afkortningar. Af dessa skäl, och då det är af vigt, att
i en allmän författning inga undantag etableras, der de kunna
14
Den 9 Maji.
undvikas, samt enär, efter hvad jag tror mig hafva visat,
detta här är fallet, yrkar jag afslag å Herr dahns framställ¬
ning och bifall till Utskottets förslag.
Herr Rydin: Jag får förklara, att äfven jag i allo delar
deras mening, som anse, att det här föreslagna stadgandet,
angående den personliga skyddsafgiften, bör gälla lika för alla,
samt inga undantag må medgifvas för den ena eller andra
orten i Riket. Fordom, då denna skyddsafgift var högre,
kunde det möjligen vara skäl att för vissa mindre lyckligt
lottade trakter och individer tillåta en befrielse från denna
bevillning, men, sedan afgiften vid sednaste Riksdag blifvit
nedsatt till 40 Öre för hvarje mansperson och 20 öre för
hvarje qvinna från och med fyllda 18 till och med fyllda
60 år, bör någon lindring i detta Statsbidrag lämpligen hvar¬
ken kunna eller böra ifrågasättas. Jag yrkar alltså bifall till
den nu föredragna första paragrafen af den föreslagna Be-
viilningsstadgans första Artikel.
Herr Ekholm: Jag instämmer uti de betänkligheter, som
af Herr Talmannen blifvit framställda, rörande lämpligheten
att, i sammanhang med den nu föredragna paragrafen, debat¬
tera det af Herr Gahn, G., gjorda yrkandet, hvilket lämpli¬
gast torde böra hvila till dess afkortningarne förekomma.
Här är nemligen fråga om en generel princip, och att då ge¬
nast fatta beslut om undantagsstadganden, anser jag icke vara
öfverensstämmande med vanlig praxis. Jag anhåller derföre,
att discussionen härom måtte tills vidare uppskjutas.
Discussionen förklarades slutad, hvarefter, uppå af Herr
Talmannen framställda serskilda propositioner, Betänkandet
och Bevillningsförfattnings-förslaget i nu fördragna del biföllos,
hvarjemte beslöts, att det af Herr Gahn, G., väckte förslag
skulle uppskjutas, till dess fråga om afkortningarne förekommer.
Andra yttrandet, å samma sida i Betänkandet.
Bifölls.
Första yttrandet, pag. 21, i Betänkandet.
Herr Schenström: Jag gillar fullkomligt den princip,
som ligger till grund för Utskottets här gjorda framställning,
men jag hemställer, huruvida, om Ståndet godkänner den¬
samma, sådan den här lyder, hinder möjligen icke må upp¬
stå för de bestämmelser, som kunna ega rum i afseende å
de olika värderingsbelopp, hvilka framdeles komma att be¬
stämmas. Jag anser derföre, att Ståndet nu blott bör besluta
om sjelfva grundsatsen, och jag föreslår då, att, i stället för
de af Utskottet här begagnade ordalag och med uteslutande
Den 9 Maji.
43
al do anförda exemplen, Ståndet, för sin dol, blott förklarar,
att de procentberäkningar, som i nämnda hänseende rui varda
af Rikets Ständer antagna, endast skola anses angifva det in¬
bördes förhållandet emellan de olika beviilningsbeloppen; »men
att, om, vid bcvillningssummans slutliga fastställande, den 1111
förslagsvis antagna procentberäkningen behöfver ökas eller min¬
skas, förhållandet emellan dessa procentberäkningar icke får
rubbas, utan bör bibehållas.»
Herr Swartz: Jag hemställer, om det bör möta någon
betänklighet att utan förändring godkänna Utskottets här fram¬
lagda förslag, då detsamma, utöfver hvad Herr Schenström
deraf antagit, icke innehåller annat, än exempel på sjelfva grund¬
satsen, och denna icke blifvit satt i fråga att af Ståndet ogillas.
Herr Werrn: Jag kan, för min del, icke finna, hvarföre
man skulle hysa betänklighet vid Herr Schenströms amende¬
ment, då detsamma tydligen angifver sjelfva principen. Det
är visserligen sannt, att Utskottets hemställan i öfrigt endast
innehåller exempel på tillämpningen, men det kan, efter mitt
förmenande, icke vara riktigt att riscjuera anförande af exem¬
pel, hvilka måhända icke blifva öfverensstämmande med verk¬
ligheten. Jag förenar mig derföre uti det af Herr Schenström
här afgifna förslag till redaction.
Öfverläggningen var fulländad, hvarefter första yttrandet,
pag. 21, antogs, så lydande: Att de procentberäkningar, som
i nämnda hänseende nu varda af Rikets Ständer antagna, en¬
dast skola anses angifva det inbördes förhållandet emellan de
olika beviilningsbeloppen, men att, om, vid bevillnings-sum-
mans slutliga fastställande, den nu förslagsvis antagna procent¬
beräkningen behöfver ökas eller minskas, förhållandet emellan
dessa procentberäkningar icke får rubbas, utan bör bibehållas.
Art. II, § 2, i Författningsförslaget och motsvarande del
af Betänkandet.
Herr Schenström: Det Betänkande, som Comiterade för
upprättande af förslag till ny författning, angående utgörande
af allmänna bevillningen, afgifvit, måste rättvist erkännas vara
af högt värde. Länge har vid våra Riksdagar klagan för¬
sports öfver de stora ojemnheter, som ega rum i beskattnin¬
gen genom bevillning, och man kan ej undgå att tillfullo upp¬
skatta de nitiska och trägna bemödanden, som Comiterade
nedlagt för vinnandet af ett bättre och rättvisare resultat; men
detta kan ej för mig utgöra något hinder att i någon del
skilja mig från de åsigter, hvilka för Comiterades arbete varit
de bestämmande. Då jag nu öfvergår till en granskning af
IG
Den ö Maji.
den nu föredragna punkten af Utskottets Betänkande, anhål¬
ler jag att få begynna den med att åberopa den grundsats,
som Comiterade ansett genomgående för alla beräkningar,
den nemligen af jemnlik beskattning, af rättvisa och billighet.
Sedermera har ock Utskottet sökt gå samma väg, och Utskot¬
tet säger, bland annat: »Under öfverläggningarne, rörande det
»ifrågavarande vigtiga ärendet, har Utskottet ock vunnit allt
»fastare öfvertygelse om det oafvisliga behofvet deraf, att
»lagstiftningen, rörande allmänna bevillningens utgörande, nu
»ordnas på sådant sätt, att alla giltiga anledningar till klago-
»mål öfver ojemnhet i beskattningen må undanrödjas, samt
»att rättvisa, billighet och jemnlikhet i detta hänseende icke
»blott såsom ghmdsatser åberopas, utan ock i författnin-
»gens alla delar igenfinnas.» Såsom Comiterade anmärkt,
äro dessa grundsatser visserligen på flera ställen i nu gällande
Bevillnings-Förordning uttalade, ehuru det icke torde kunna
förnekas, att desamma med högst ringa följdriktighet blifvit
tillämpade. Utskottets af mig nyss citerade sjel[bekännelse
förefaller föröfrigt, då man genomläser Utskottets förslag till
bevillning af fast egendom, endast såsom fagra ord utan efter¬
följd, och ofattligt är i sanning äfven, huru, efter ett sådant
program, Utskottet kunnat framkomma med ett förslag, der¬
uti orättvisan så bjert framlyser, som detta, ty är det väl
billigt, är det vä! rättvist att fast egendom på landet och
fastighet i stad skola beläggas med så olika bevillning, som
tre öre för hvarje fulla 100 R:dr af uppskattningsvärdet för
den förra, men deremot fem öre för hundradet af samma
värde för den sednare?! Det är visserligen sannt, att i allt
fall den sålunda föreslagna normen för beräkningen innebär
en minskning i den bevillning, som hittills utgått för stads¬
fastigheterna, men då Biksens Ständer uppbjudit sin förmåga
att i detta hänseende träffa det rätta, samt åvägabringa en
Bevillnings-Förordning, som har till ändamål jemnlik beskatt¬
ning af all inkomst, synas mig de af Utskottet här föreslagna
bestämmelser stå i den mest skärande strid med detta sträf¬
vande hos representationen. Och om man börjar med en
grundsats, som är orättvis, blir städse densamma i tillämp¬
ningen i samma mån obilligare, som man multiplicerar orätt¬
visan, Gårdsfastigheten skalle nemligen efter förslaget betala
2 öre för hundradet mer, än jordbruksfastighet, och således
ökas skillnaden då denna intrad behöfver fördubblas, tredubb¬
las, fyradubblas o. s. v. med 4, 6 och 8 öre etc. Utskottet
har emedlertid, pag. 23, sökt att på ett sätt, som jag, för
Ven 9 Maji.
17
min de), ej kan gilla, framställa de skäl, som föranledt Ut¬
skottet att komma till det resultat af olikhet i beskattningen,
jag anmärkt. På ett annat ställe, pag. 22, erkänner väl Ut¬
skottet, att de nuvarande taxeringsvärdena å jordbruksfastig¬
heter äro långtifrån de verkliga; men Utskottet förklarar lik¬
väl, att det icke velat ovillkorligen grunda en sådan uppskatt¬
ning på betingade köpeskillingar eller godkända hypotheks-
värderingar, utan blott ansett dem böra dervid tjena till led¬
ning. Då man likväl under flera år sett, huru denna »led¬
ning» kunnat lemna rum för ett taxeringsvärde å landet, så
eländigt, som här angifvits, eller att från år 1913 till år 1957
landtfastigheterna icke böjts det ringaste, utan det i stället in¬
träffat, att taxeringsvärdet för hemman ä landet nedgått från
444 till 410 millioner R:dr, under det samtidigt fastig heterna
i stad stigit från 87 till 190 millioner, kan man verkligen med
skäl betvifla den fulla meningen hos Utskottet, att regelbinda
landsfastigheternas uppskattande till deras rätta värden för
framtiden, och huruvida icke i allt fall jordbruksfastigheten kom¬
mer att i taxeringsvärdet hållas mycket lägre, äri städernas
gårdar, hvilka ringast skola uppskattas till dem åsatt brand¬
försäkringsvärde. Då nu — så framt de uttalade grundsat¬
serna verkligen äro afsedda att tillämpas, — man synes vilja
börja att i denna beskattningslag blifva fullt rättvis, tror jag
icke det vara tillbörligt att, för en särskild afsigt att bereda
det hela framgång, smeka ett mäktigt interesse, samt för¬
denskull i denna del afvika från det rätta, ty bos lagstif¬
taren sker sådant aldrig ostraffadt Föröfrigt är förhållandet
att hvad, som nedlägges på jorden å landet, lemnar en årligen
ökad afkastning, under det husen i städerna deremot årligen
förfalla och ständigt behöfva repareras, samt dessutom draga
dryga kostnader i brandförsäkring och communalutskylder,
hvilka sednare med hvarje år blifva allt mer och mer tryc¬
kande. Det är mig således omöjligt att finna Riksens Stän¬
der kunna ega någon billig grund att fastställa en olika upp-
skattningsprocent för de särskilda slagen af fastigheter, utan
gillar jag, för min del, det af Herr Comminister Bechman
uti hans reservation mot denna paragraf, från Bevillnings-
Comitéen upptagna, lörslag, att för fast egendom skall ut¬
göras enahanda bevillning, nemligen 4 öre för hvarje 100
R:dr af egendomens uppskattade värde, i stället för 3 och S
öre, såsom Utskottet hemställt.
Herr Lindeström: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1859 — 1860. IV. 2
i8
Den 9 Majt.
för att redogöra för de motiver, som föranledt mig att om¬
fatta och godkänna Utskottets förslag i denna del. Det är
visserligen sannt, att rättvisa bör olver allt och i allt iakt¬
tagas, men det är också lika säkert, att man icke för myc¬
ket bör rubba äldre förhållanden. Bevillning å fast egendom
kan väl, det jag ej vill förneka, anses såsom ett slags bevill¬
ning, men man kan dock förutsätta, att densamma småningom
förlorar denna temporära natur och att den efter någon tid
kommer att utgöra en fix skatt, en grundskatt. Det har nu
icke varit Utskottets mening att öka den bevillningssumma,
som bör af Svenska folket utgöras, utan låta densamma fort¬
farande förblifva 2 millioner R:dr; och för att erhålla detta
belopp, har Utskottet sökt se till att få detsamma på rättvisa
grunder så fördeladt, att hvar och en hädanefter af fast egen¬
dom, tillhörande landtbruket, må komma att tilläggas ungefär
samma bevillning, som han haft förut. Herr Schenslröms
anmärkning, att det icke måtte hafva varit Utskottets fulla
mening, att all läst egendom bör efter dess verkliga värde
taxeras, då Utskottet förklarat sig icke vilja ovillkorligen
grunda en sådan uppskattning på betingade köpeskillingar
eller godkända hypotheksvärderingar, utan blott ansett dem
böra dervid tjena till ledning, denna anmärkning tror jag icke
förtjena mycket afseende; och jag hemställer, om det hade
varit klokt af Utskottet att föreslå ett absolut stadgande till
efterföljd i denna del. En hvar vet ju, hurusom, på sed¬
nare tider, köpeaftal kommit till stånd, hvarigenom fastig¬
heterna blifvit alldeles enormt öfverbetalade, likasom äfven
hypotheksvärderingar blifvit antagna, hvilka knappt uppgått
till hälften eller till fjerdedelen af hypothekets värde. Ut¬
skottet har derför sagt, att vederbörande Taxerings-Comitéer
endast borde fästa afseende vid dessa grunder för uppskatt¬
ningen, och sedan efter samvete bestämma värdet, med hän¬
seende till den uppfattning deraf, som man och man emellan
gör sig gällande. Jag tillåter mig för öfrigt anmärka, att hit¬
intills fast egendom, tillhörande jordbruket, erlagt bevillning
med 1 ]{:dr per 1,000, eller 10 öre per 100 K:dr. Nu har
Utskottet emedlertid med sitt förslag haft till ändamål att få
Sveriges jord rättvist upptaxerad, icke så, att de betalandes
skattebördor skola förhöjas, utan blifva jemnare fördelade.
Enligt Bevillnings-Comitéens beräkningar lärer nu Sveriges
jord för närvarande vara taxerad till blott V3 af dess verk¬
liga värde. Taxeringssumman skulle således komma att be¬
stämmas tre gånger så stor, och bevillningssumman följakt¬
Den 9 Maji.
19
ligen icke behöfva bestämmas till mer än 1/3 af hvad ilen
hittills utgjort. Finance-Comitéen uppgifver åter, att jorden
icke blott är 5, ulan 5 gånger mera värd, än den är taxerad,
och om denna calcul vöre med förhållandet öfvensstäm-
mande, skulle alltså landtbruket, enligt Utskottets förslag,
komma att i bevillning erlägga SO procent mera, än hitintills.
Derföre anser jag ock, att Utskottet visliga förfarit, då Ut¬
skottet icke bestämt bevillningen för jordbruksfastighet högre,
än till 3 öre för 100 H:dr.
Hvad åter beträffar de fastigheter, som icke tillhöra landt¬
bruket, är det visserligen sannt, att dessa egendomar redan
nu äro taxerade till deras verkliga värde, men då dessa hit¬
intills lått betala 10 öre per 100 IV.dr, skulle de, om Utskot¬
tets förslag vinner bifall, komma att i bevillning erlägga en¬
dast 5 öre, och således en uppenbar nedsättning af SO proc.
komma dem tillgodo. Dessa äro de särskilda skäl, på grund
af hvilka jag anser, att någon ytterligare reduction af skatte¬
beloppen för dessa fastigheter, än den Utskottet beslutat, icke
bör ega rum. Härtill kommer, att communalafgifterna i stä¬
derna utgå dels efter fastighetsbevillning och dels efter bevill¬
ning för behållen inkomst, hvaraf följer, att, då bevillning för
fast egendom sjunker till hälften, bristen måste ersättas af
dem, som icke äro fastighetsegare, och hvilka således drabbas
af högre beskattning. Äfven ur denna synpunkt är det der¬
före af vigt att åtminstone icke ytterligare nedsätta bevillnin¬
gen för sådan fast egendom, som icke tillhör jordbruket.
Jag anhåller om proposition å bifall.
Herr Swartz: Det är alltid lätt att uppställa en vacker
grundsats och att tillvinna densamma mängdens bifall; svå¬
rare att vinna erkännande, då man lyckats att välja medel,
lämpliga för att rätt tillämpa denna grundsats. Så äfven här.
Jemnlik beskattning har varit det mål, som så väl Bevillnings-
Comitéen, som Utskottet efter bästa förstånd sökt uppnå. Att
beskatta en hvar, i mån af sin behållna inkomst, vore, efter
min åsigt, den princip, som närmast borde följas. Det är
ock denna princip, som numera tillämpas öfverallt, der man
söker införa en inkomstskatt, och hvilket i sednare tider
skett i nästan alla länder, mer eller mindre för öfrigt efter
Englands exempel. Man har lemnat å sido en persons alla
tillfälliga förhållanden, dess yrke eller verksamhet och fästat
hänsyn blott vid hans förmåga att, på grund af sina inkom¬
ster, bidraga till Statens utgifter. Här hade naturligtvis varit
mest consequent att nu tillämpa denna sats på alla, och upp¬
20
Den 9 Maji.
skatta hvar och en elter sin behållna inkomst, men den
svårigheten framställer sig snart för en hvar, som djupare
inträngt i ämnet, att egare af fastighet, enkannerligen af jord¬
bruksfastighet, näppeligen kunnna på detta sätt taxeras. Detta
har man till och med icke tilltrott sig i England, der likväl
den fördelen för en sådan åtgärd förefinnes framför förhål¬
landet här i landet, att de flesta egendomar mätas efter arren¬
det. Det är nemligen vanligt der, att egendomarne utarren¬
deras och, om man vill säga, hvad en fastighet är värd, ut¬
trycker man det genom det arrende, som af densamma utgår.
Der är dock bestämdt, att en jordegendoms behållna inkomst
skall anses uppgå till en viss del af arrendet. Inom Utskot¬
tet framställdes ock det påståendet af en eller annan landt¬
brukare, att man borde förfara på samma sätt med jord¬
brukaren, som med näringsidkaren eller capitalisten, att upp¬
skatta deras verkliga inkomst för året, afdraga de räntor,
som de betala på sin skuld, och bestämma bevillningen blott
efter den behållna inkomst, som derefter återstår. Men äf¬
ven ledamöter af Bonde-Ståndet måste erkänna, att ett så¬
dant förfaringssätt icke hade någon utsigt till framgång i vårt
land. Dessutom veta vi, att de flesta jordbruksidkare, isyn¬
nerhet af Bonde-Ståndet, alldeles icke föra några böcker, an¬
dra åter så ofullständigt, att det är omöjligt, till och med för
dem sjelfva, att redogöra för sin behållning. Det skulle vis¬
serligen ock möta ovilja, om man ville försöka öfvertyga en
bonde, att hans bostad vore värd så eller så mycket, och att
de naturliga förmånerna af gården uppginge till ett så eller
så stort belopp; han skulle aldrig erkänna ett sålunda antydt
resultat; under det åter andra jordbrukare, som an vändt stora
förlager på förbättring af deras egendom, säkerligen ej skulle
vilja erkänna såsom behållen den del af inkomsten, som ned¬
lagts på förbättringarne. Det är derjemte sedan gammalt en
vana i vårt iand, att uttrycka den fasta egendomens värde
genom capitalvärdet. Taxeringsvärdet erfordras vid så många
tillfällen, isynnerhet för erhållande al lån, att, utan tvifvel,
det vore orätt att frångå en grund, som så öfverensstämmer
med häfdvunnet bruk, då i allt läll, för att få ut denna be¬
villning, den bär, som i andra länder, måste behandlas på
olika sätt, än bevillning af annan inkomst. Man måste nöja
sig med en medelberäkning, man måste göra sig den frågan:
livad anses penningar, nedlagda i olika slags fastigheter, af¬
kasta under nu varande förhållanden, eller påräknas afkasta?
Vidare måste i betraktande tagas, att, då man ej kan ingå i
Den 9 Maji.
21
taxering af hvars och ens ställning, afdrag bör göras på den
supponerade inkomsten för den skuld, som kan anses hvila
på fast egendom i allmänhet. Så har man i Bevillnings-
Comitéen tänkt sig denna fråga, och Comitéeri trodde sig
kunna så besvara den, att det vore sannolikt, attingen nedlade
penningar, vare sig i jordbruksfastighet eller annan läst egen¬
dom, utan att räkna åtminstone 5 procent; tag bort 1/5 för
den skuld, som må hvila på egendomen, och antag 4 procent
såsom den behållna inkomst, för hvilken skatt bör betalas.
Det var samma procent, som nu gällande Bevillnings-Förord-
ning föreskrifver. Inom Utskottet förekom samma fråga,
men då sökte så många ådagalägga, att det vore en all¬
deles för hög beräkning, att supponera, alt penningar, un¬
der närvarande conjuncturer nedlagda i jordegendom, af¬
kasta 5 procent; man nöjde sig sannolikt med 4 proc. för
så placerade medel. Det ligger onekligen äfven i sakens na¬
tur, att penningar, nedlagda i jordbruksfastighet, alltid afkasta
mindre, än penningar, använda på hvad annat sätt, som helst,
ty erfarenheten lärer, att jordegendomen beständigt stiger i
värde; att derföre capitaler, placerade i jord, på detta sätt
tryggare bevaras för framtiden, än andra, samt att följakt¬
ligen man i allmänhet väl gerna nöjer sig med en mindre
inkomst af dylika capitaler, emedan man hoppas, att egen¬
domen i en framtid, antingen för en sjelf, eller ens efterkom¬
mande, skall vinna ett ökadt värde. Om man vill hafva en
sann upptaxering af egendomens värde, måste man naturligt¬
vis likväl icke för densamma lägga till grund någon annan
beräkning, än som öfverensstämmer med verkliga förhållan¬
det, ty om afkomsten antages högre, kan man vara viss om
obenägenhet hos värderingsmännen att till fulla värdet upp¬
skatta egendomen. Om det nu så förhåller sig, att för när¬
varande man icke kan räkna större behållning å en jord¬
egendom, än 4 procent, så är det af vigt att utgå från en
sådan åsigt vid uppgörandet af de grunder, som för jord¬
egendomens uppskattning böra fastställas, och jag har derföre
äfven fogat mig efter majoritetens beslut att nedsätta denna
bevillning till 3 öre från 4, som Comitéen föreslagit. Må
man väl märka uttrycket jordbruksfastighet, d. v. s. icke
fast egendom å landet, såsom motsats till fast egendom i
stad, utan den fastighet, som består i jordbruk och hvad
dertill hörer. För all annan fastighet: bruk, fabriker, bo¬
städer, lägenheter till sommarnöjen å landet eller fastigheter
i stad, måste man, efter min uppfattning, räkna en högre af-
\
22 Den 9 Maji.
komst, än af jordbruk. Så länge emedlertid man antager jord¬
brukets bruttoafkastnins utgöra 3 procent och den behållna
inkomsten 4, så och då detta öfvereosstämmer med hvad nu
gällande Bevillnings-Förordning bestämmer äfven för städerna,
ansåg jag för enkelhetens skull det önskvärdt, att ingen för¬
ändring egde rum i beräkningen af stadsfastigheter; men så
snart en skillnad förmenades böra tillvägabringas och den be¬
hållna afkomsten lör jordbruket icke bestämdes högre, än till
3 procent, kunde jag, för min del, icke finna något skäl,
hvarföre man ej skulle antaga värdet af annan fastighet till
hvad det utgör i verkligheten. Jag tror då, att penningar
icke nedläggas i annan fastighet utan full ränta; att de om¬
kostnader, som åtfölja en fastighet i stad, alltid tagas i beräk¬
ning vid bestämmandet af köpeskillingen, och att i allmänhet
afkastningen uppgår till 6 procent å värdet. Då denna ziffra
här blifvit nedsatt till 3 procent, bar Utskottet således äfven
der gjort afseende å den vid egendomen fästade skuld och
den derå utgående räntan. Det är äfven onekligt, att sådan
fastighet i stad eller på landet, som begagnas af en rörelse-
idkare, står i olika förhållande till annan fastighet. Det kan
nemligen, så föreställer jag mig, lätt hända att näringsidkare
kan komma att inräkna i skulden för rörelsen den skuld,
som visar sig å fastigheten, och en sådan fastighetsegare nju¬
ter då den fördelen att icke behöfva anse någon skuld vid¬
låda fastigheten, och nedsättningen från 6 till 5 procent har
han således sig till godo emot beräkning. Hvad Herr Linde¬
ström anfört, är äfven förtjent af stor uppmärksamhet. Man
bör nemligen komma ihåg, att en god Bevillnings-Förordning
utöfvar större inflytande på städerna, än på landsbygden.
Bevillningen ligger i de förra till grund för en mängd med¬
borgerliga rättigheter och skyldigheter, som icke ifrågakomma
på landet. Yigtigt derföre, att grunderna blifva rättvisa stä¬
dernas innevånare emellan, äfven utan afseende å landet;
vigtigt derföre, att, örn man anser, att fastighet i stad lem-
nar den afkomst, som jag antager, den uppskattas till fulla
beloppet af denna verkliga inkomst, likasom jag hoppas, att
äfven näringsidkaren framdeles blir taxerad till fulla beloppet
af sin inkomst. Derföre torde ock vara lämpligt, att ingen
jemkning vidtages i det belopp, som här blifvit föreslaget för
annan fastighet, än jordegendom, och att man i detta fall ej
etablerar någon skillnad mellan stad och land, ty hvarföre
skulle man ej för en fabrik på landet erlägga lika stor be¬
villning, som för en fabrik i stad? Inom Utskottet var verit-
Ven 9 Maji.
23
ligen stor rädsla rådande hos jordegarne i allmänhet, och af
Bonde-Ståndet i synnerhet, för den höga uppskattning af
jordegendomen, som skulle blifva följden af förslagets anta¬
gande. Här deremot har en talare yttrat sig tvifla på att
jordegendomens taxeringsvärde i någon anmärkningsvärd mån
blir förhöjdt. Jag är dock öfvertygad, att allt kommer att
gå bra, om man handlar fullt billigt i afseende å grunderna,
men strängt i afseende å deras tillämpning. Jag tror, att det
blir en väsendtlig skillnad i taxeringslängderna, om de åstad¬
kommas så, som detta förslag bestämmer, emot såsom hit¬
intills. Det är en vigtig omständighet, att förslag till taxerings¬
längd blir uppgjordt af blott få personer inom communen,
de der under en längre tid sysselsätta sig med beredningen
af denna längd och för förslaget stå uti större moraliskt an¬
svar, än de mera mångtaliga Taxerings-Comitéerna, hvartill
kommer, att Ordförande i Beredningen skulle vara en af
Konungens Befallningshafvande förordnad person, som ovill¬
korligen är skyldig att till Taxerings-Gomitéens kännedom
lemna sin enskilda åsigt om rätta uppskattningsvärdet, den
må hafva varit delad af pluraliteten i Beredningen eller icke.
Då jag nu anser, att för de närvarande förhållandena hvad
Utskottet föreslagit är passande och ändamålsenligt, hyser jag
naturligtvis på samma gång den föreställningen, att andra för¬
hållanden i en framtid kunna inträffa, som föranleda förän¬
dring. Man måste alltid noga aktgifva på verkliga förhållan¬
det och derefter jemnka de meddelade föreskrifterna, om
man vill vinna den största möjliga sanning i uppskattningen.
Med den föreställning, som jordbrukarne i allmänhet hysa om
förslaget, tror jag ock det vara af vigt för erhållande af deras
bifall att icke sträcka anspråken å dem för långt, och jag
upprepar och tillåter mig lägga Ståndet på hjertat, att en god
Bevillnings-Förordning är af större värde för städernas inne¬
vånare, än för landets, för att emellan stadssamhällenas inne¬
vånare åstadkomma en så rättvis fördelning af skattebördorna,
som möjligt. Jag yrkar bifall.
Herr Warn: Det sträfvande, som vid denna Riksdag
gifvit sig tillkänna att få en bättre Bevillnings-Förordning, ut¬
går från den tryckande känslan hos nationen af den orättvisa,
som den nu gällande Bevillnings-Stadgan innebär, och de stora
olägenheter, den medför. Denna stadga har dock i sina grund¬
principer åsyftat rättvisa, men tillämpningen har mycket skiljt
sig derifrån, och under tidens lopp uppkomna förhållanden
24
Den 9 Maji.
hafva gifvit denna helgd åt denna tillämpning, hvilken bragt oss
i det tillstånd, hvari vi nu i denna del oss befinna. Det
är oek klart, att de, som dragit fördel af ojemnheterna, och
hittills skattat litet, skola hysa farhåga att genom de nya be¬
stämmelserna mera skall komma att af dem utsugas, än hvad
de anse skäligt och rätt, ty det ligger i menniskans natur,
att hvar och en förmenar sig vara lika hårdt eller mera be¬
tungad, än hans granne, eiler att han sjelf åtminstone icke är
den gynnade. Om vi likväl skola erhålla några bättre stad-
ganden i detta hänseende, är det nödvändigt, att vi strängt
hålla oss lill hvad vi inse vara rätt. Att derföre söka mildra
eller jemnka genom afvikelser från det rätta, är att beträda
en oriktig väg, och ytterst farligt är det onekligen, att, när
man finner för sig uppställd en rättvis grundsats, frångå den
och deremot företrädesvis afse samt till grundsats upphöja
hvad, som hitintills icke varit såsom sådan erkändt, eller den
nu brukliga tillämpningen; och detta har Utskottet likväl gjort.
Utskottet vill, att beräkningsgrunden skall vara rättvis, till-
lämpningen sträng, och för att vinna detta mål har Utskottet,
i sitt raissonement rörande denna punkt, sökt påstå, att det
är rättvist, att det ena slaget af fastigheter uppskattas olika
mot det andra. På denna väg tror jag dock ej man når
målet eller att man kan lyckas köpa en rättvis tillämpning af
Bevillnings-Förordningen genom orättvist uppställda grunder.
Bättre torde det då vara, att bibehålla grundsatsen rättvis
och genom nu vidtagande åtgärder sträfva att få tillämpningen
riktig, äfven om man förutser att detta icke genast eller i
hela sin vidd kan lyckas. De skäl, Utskottet anfört för sitt
förslag, hålla dessutom icke streck. Det hufvudsakliga skälet,
att jordegendomen icke ger en motsvarande afkastning mot
annan fastighet, grundar sig på jordegarnes eget påstående,
att de uti afkastningen af sin jord endast erhålla en låg pro¬
cent på sitt för egendomsköpet och brukningen använda ca¬
pital, men undersöker man förhållandet närmare, så finner
man, att hvad de mena med afkastningsprocent, är någon¬
ting alldeles vidunderligt olika med hvad hvar och en
annan dermed förstår. En köpman eller en industriidkare
menar nemligen med inkomsten af sin egendom, hvad den¬
samma verkligen afkastar, efter afdrag endast af bruknings-
kostnaden, men då landtbrukaren talar om endast 4 procents
revenue, hvad menar han då? Jo, att, sedan han haft bostad
fritt och lefvat fritt, sedan har han genom försäljning af span-
mål eller andra producter i penningar erhållit så mycket,
Den 9 Maji.
sorn motsvarar 4 procent å capitalvärdet. Detta är således
någontig helt annat, och jag förmår ej inse, att denna olikhet
i talesätt i afseende å begreppet af netto och brutto kan vara
tillräcklig att grundlägga olikhet i beskattningen. Men härtill
kommer ock ett annat förhållande. Huru är det nemligen
möjligt, att med 4 procents afkomst af egendomen betala 6
procents ränta på den dervid fästade skuld, och likväl, när
man dör, hafva förkofrat sig; huru är detta möjligt? Jo, sva¬
ras det, helt enkelt derigenom, att fastigheten stigit i värde
och, då den försäljes, uppkommer således naturligtvis ett öf¬
verskott. Men innebär då ej den grund, man sålunda anför
såsom stöd för billigheten af en lägre beskattning, att nem¬
ligen egendomen icke afkastar mer än 4 procent, innebär
detta ej, att man gör sig anspråk på att vara fullkomligt
skattefri för den inkomst, sorn öfverskjuter denna räntefot
eller som ligger i egendomsvärdets stegring. Men stadsfastig¬
heterna? stiga de väl i värde? Ingalunda. De hafva sna¬
rare den egenskapen att försämras, att förfalla, att med hvarje
år erfordra större kostnader, ökade afdrag å afkastningen till
reparationer och underhåll samt att med tiden slutligen för¬
lora allt värde. Här har blifvit sagdt, att man borde akta
sig för att rubba äldre förhållanden. Det synes mig deremot,
som skulle man framför allt böra akta sig för att rubba äldre
rättsgrundsatser, och hela meningen med detta förslag är ju
icke eller någon annan, än att rubba en oriktig tillämpning
deraf. Jag tror ock, att dessa farhågor, alt jordbrukarne
genom förslagets antagande skulle blifva för högt uppskattade,
icke ega någon grund. Såsom försvar för denna åsigt, har
man yttrat, att på sednare åren egendomarne i allmänhet
blifvit öfver hofvar) betalade, att det varit en passion att köpa
högt och att, till följd deraf, fastigheterna icke kunna lemna
någon egentlig afkastning på köpeskillingen. Jag tror nog
detta och betviflar ej, att uppgiften i många fall är enlig ined
verkligheten, men huru skall detta missförhållande kunna af-
hjelpas? Endast derigenom, att egendomens värde icke upp¬
tages till köpeskillingens belopp, om den anses öfverdrifven;
och Utskottet har äfven förklarat, att uppskattningen icke
ovillkorligen bör grundas på betingade köpeskillingar eller god¬
kända hypotheksvärderingar, utan att dessa endast böra der¬
vid tjena till ledning, och jordegarne kunna derföre vara lull-
komligt lugna att icke blifva öfveruppskattade på grund af för
höga köpeskillingar, så mycket mera, som Bevillnings-Bered-
ningar och Taxerings-Comitéer säkerligen icke komma att
26
Den 9 Maji.
uppskatta en egendom öfver dess verkliga värde, äfven om
köpeskillingen skulle utvisa en högre ziflra. Man har dernäst
yttrat den farhågan, att detta verkliga värde skulle så mycket
öfverstiga det nuvarande taxeringsvärdet, att uppskattningen
af jorden derigenom skulle blifva obehörigen förhöjd; men
det är ju också här meningen att för detta fall göra ett af¬
drag. Enligt Utskottets förslag, skall jordegaren hädanefter
komma att skatta 40 öre, i stället för \ R:dr, hvilket belopp
således 2V2 gånger skiljer sig från deri nu gällande afgiften,
en nedsättning, som grundar sig på det antagande att jorden
i medeltal för hela Riket är 2V2 gånger mera värd, än dess
nuvarande taxeringsvärden. Detta antagande hvilar på vid¬
lyftiga uträkningar af personer, hvilka såsom ledamöter i en
Comité, hvars arbete hufvudsakligen bildar grundvalen för
detta Betänkande, satt sig in i dessa förhållanden. Det upp-
gifves älven, att Finance-Comitén kommit till ett ännu högre
resultat, så att landets egendom för närvarande icke skulle
vara uppskattade till mer än %-del af dess värde; hvadan
i detta fall förhållandet alltså icke blefve såsom 1 till 21/.,
eller 1 till 3, utan som 1 till 5; men detta har Herr Lin¬
deström, förklarat sig icke anse öfverensstämmande med verk¬
ligheten. Hvarföre då lägga detsamma till grund för beräk¬
ningen? Finance-Comitén har för öfrigt vid sina beräkningar
utgått från en helt annan synpunkt, än Bevillnings-Comitén,
och företrädesvis sökt egendomarnes absoluta värde.
Man säger ock, att stadsegendomarne böra uppskattas
högre, emedan eommunal-afgifterna äro deraf beroende, och,
om de nedsättas, uppkommer en minskning i afgifter, hvaraf
endast icke-fastighetsegarne profitera. Detta är dock ej så
säkert. Dessa skola ju ock betala efter fulla beloppet af sin
inkomst, eller vida mera, än man anser dem hittills hafva ut¬
gjort, och om meningen är att skärpa vederbörande controler,
kan man lyckas lika val för icke-fastighetsegare, som för
fastighetsegare. Få dessa skatta mindre, än förut, måste ock
den derigenom uppkommande bristen i communal-algifterna
betäckas genom skarpare controler å rörelseidkarne. I afseende
å förhållandet emellan jordbruksfastighet och andra fastigheter,
är skillnaden dessutom den, att egare af fastighet, som af
honom användes till fabrik eller till hans rörelse i öfrigt,
skall erlägga bevillning lör hela sin inkomst, men jordbru¬
karen, som icke skattar för inkomst, utan efter taxerings¬
värdet, har deremot en del af sin egendom fri frän uppskatt¬
ning, nemligen inventarierna. Derföre har ock Utskottet orätt,
Den 9 Maji.
27
då det förklarar, att det måste antagas, att taxeringsvärdena
hädanefter skola komma att betydligt stiga och att derföre
en jemkning i inkomstberäkningen ansetts påkallad, för att
vid bevillningens utgörande bereda något afdrag för de kost¬
nader, som med jordbruks-näringens bedrifvande äro förenade,
eller för det deri nedlagda förlags-capital. Någon motsvarande
fördel finnes nemligen ej för stadsfastigheterna eller för fa¬
briken; dessas egare få skatta för den verkliga inkomsten
och skillnaden drabbar således egentligen den fastighet, som
blott ger hyra, eller länderierna; men att inkomsten af dem
öfverstiger inkomsten af jordbruksfastighet med 2 procent, det
betviflar jag högeligen. Den väg. vi, efter mitt förmenande,
således hafva att vandra, är icke att förändra grundsatsens
rättvisa, utan tillämpningens stränghet, och då den princip,
som hittills legat till srund för bevillningens bestämmande,
är riktig, böra vi akta oss att frångå den, om ock man deri¬
genom skulle lyckas vinna en tillämpning, som man önskar.
Jag anhåller fördenskull, att Ståndet måtte besluta att för ali
fast egendom skall utgöras enahanda bevillning med 4 öre för
hvarje 100 R:dr af egendomens uppskattade värde.
Herr Lindstedl: Delande i allo den af Herr Schenström.
i ämnet uttalade åsigt, tillåter jag mig anföra ett ytterligare
bevis på rättvisan af en olika beskattning af fastigheten på
landet och i stad. Med jordbruksfastighet afses nemligen blott
jord å landet; men äfven i städerna finnes mycken jord, der
gräs och jordfrukter odlas. Skola nu dessa malmgårdar er¬
lägga högre skatt, än dermed närmast jemnförliga possessioner
å landet, endast derföre att de händelsevis äro belägna inom
området af en stad? Till förekommande af dylik uppenbar
orättvisa i beskattningen, anser jag, att ali fastighet bör lika
taxeras med 4 Öre för hvarje hundrade Riksdaler af upp¬
skattningsvärdet. Om åter Högtärade Ståndet skulle besluta
i enlighet med Utskottets förslag, och således bestämma en
olika fastighets-bevillning, anhåller jag att dervid åtminstone
den modificationen måtte iakttagas, att för städernas jord¬
egare beskattningen fastställes till lika belopp, som för landets.
Herr Ekholm: Det kan icke nekas, att, såsom Herr
Schenström rätteligen anmärkt, någon consequence icke står
att finna emellan Utskottets raisonnement och den slutföljd,
Utskottet i denna del derifrån härledt. Det är visserligen
sannt, att skäl kunna åberopas, hvarföre jordbruksfastigheter
böra beskattas lindrigare, än fastigheter i stad, men, då man
närmare känner förhållanderna, tror jag, att samma skäl gälla
28
Den 9 Maji.
äfven för städerna. Förhållandet är nemligen sådant, att i
dessa samhällen många betala mera, än en egendom är värd,
relativt till dess afkastning, blott för att ega en fast bostad,
som icke kan rubbas, hvilket i synnerhet är fallet med nä¬
ringsidkaren,' sorn, för sitt yrkes bedrifvande, företrädesvis
måsle fästa afseende å ett godt läge och en god local. För
min del, tror jag derföre det vara rättvist, att alla fastigheter
lika beskattas, ty jag fruktar, att, om den principen skulle
antagas, att bevillning skall utgå för jordbruksfastighet med
3 öre och för ali annan fastighet med S öre för hvarje fulla
100 R:dr af uppskattningsvärdet, man kan vara förvissad, att
ett sådant förslag kommer att accepteras af det eller de Stånd,
som äro särskildt interesserade i frågan, men att åter, om, i
afseende å taxering af jordbruksfastighet, — som hittills varit
obilligt låg — skatten bestämmes lika, som lör stadsfastighet,
förhållandet lärer blifva ungefär enahanda, som förut. Det är
visserligen ledsamt, att striden ånyo skall låga upp emellan
stad och land, men rättvisan måste man dock alltid afse i
främsta rummel, och jag tillstyrker derföre, för min del, att
för fast egendom skall utgöras enahanda bevillning med 4 öre
för hvarje 100 ll:dr af egendomens uppskattade värde.
Herr Schenström: Sedan jag begärde ordet, har Herr
Wrem fullständigt bemött de inkast, som af Herrar Swartz
och Lindeström blifvit framställda mot mitt yrkande. Jag
behöfver derföre endast tillägga några lå ord.
Jag har visserligen hvarken glömt eller förbisett, att, efter
Utskottets förslag, det nu gällande taxeringsvärdet å landet
skulle komma att förhöjas, men jag tror i alla händelser icke,
att jordbruksfastigheterna komma att uppskattas till deras
verkliga värde, utan att fastheldre den af Utskottet proela-
merade »ledningen» skall likasom hitintills begagnas att ned¬
sätta detta värde för mycket. [ städerna åter kan för der
belägna fastigheter någon sådan godtycklig reduction icke ega
rum, enär, såsom jag redan omförmält, brandförsäkringsvärdet
der ligger till grund för taxeringen.
För öfrigt hade jag sannerligen minst af allt förmodat,
att en ledamot af Bevillnings-Comilén skulle motsätta sig mift
förslag, helst han, densamme, alltid ifrat för att allmänna be-
villningen skulle läggas till grund för fördelningen af städer¬
nas communalafgifter. Och jag frågar Herr Swartz, huru
skall han kunna hoppas framgång åt denna, ined så mycken
värma omfattade, idée, då han här taxerar städernas jord till
3 öre på 100:det, men gårdarne till 5 för 100 — blir den
Den 9 Maji.
29
communala skatten på det sättet ställd på rättvis grund? —
Jag har redan vid ett föregående tillfälle protesterat mot be-
viliningsafgiftens läggande till grund för communalskatt, och
detta är eli bevis på dess obillighet. Den ömtåligaste rätt,
en commune eger, är sjelfbeskattningsrätten, och jag kommer
derföre aldrig att medgifva dess öfverlåtande till Riksens
Ständer och sålunda ytterst hänskjuta afgörandet af villkoren
för det communala lifvets bestånd och utveckling åt den för¬
seglade sedelns blinda lyckokast i det förstärkta Bevillnings¬
utskottet. Det är ock icke så mycket städernas bästa, som
betryggandet af Statens rätt, detta förslag åsyftar att befrämja.
Utskottet bekänner ju sjelft helt öppet, att Staten knappast
kan erhålla bättre biträde till utbekommande »af sin till-
»ständiga rätt, än den control och uppsigt, hvar och en vid
»uttagande af en betydligare afgift till communen utöfvar å
»sina grannar; och ju allmännare communalskatter utgå efter
»bevillningsgrund, desto allmännare skall dylik control och
»uppsigt utöfvas». Jag fortsätter mitt yrkande om enahanda
bevillning af 4 öre procent för alla fastigheter.
Herr Swartz: Såsom Herr Schenström yttrat, hyser
jag verkligen lifligt den önskan, att grunden för bevillningens
utgörande måtte fastställas så billig och rättvis, att inom hvarje
stadscommune man må finna sig nöjd att antaga dessa gunder
eller de beräkningar, hvilka hvila på dem, såsom måttstock
för alla andra afgifter inom communen. Det är ur sådan
synpunkt jag ansett det vara af vigt, att beskattningen för
capital drabbar capitalisten directe, ty med nu gällande Be-
villnings-Förordning är, just till följd af bristande föreskrift i
detta hänseende, det omöjligt för stadssamhällena att låta alla
communalafgilter utgå efter bevillning. Det är sannt, att det
på papperet synes, såsom om den skuldsatte näringsidkaren
får af långifvaren tillbaka beviliningen för det utborgade ca-
pitalet. Detta är godt och väl i fråga om sjelfva beviliningen,
men då man för närvarande lägger denna till grund för af-
gifterna till communen, får den skuldsatte näringsidkaren be¬
tala både för sig och capitalisten, utan att i detta fall af
honom njuta någon ersättning. Capitalistcn åter är sålunda
visserligen fritagen från skyldigheten att bidraga till commu-
nens utgifter, men lian är på samma gång äfven beröfvad
de medborgerliga rättigheter, som på denna förpligtelse hvila.
Det är derföre af vigt, att grunden för Bevillnings-Förordnin-
gen göres så nära öfverensstämmande med den, som i flera
städer redan antagits för samvetsnämnderna, eller att hvar
30
Den 9 Maji.
och en må komma att skatta etter sin förmåga. Om denna
samma grund komme att gälla för bevillningens utgörande,
ser jag ock intet skäl, hvarföre särskilda sådana nämnder
skulle för framtiden behöfva bibehållas, då de syfta till samma
mål. — Sannt är visserligen, att jordbruk på stadens område
lemnar större afkastning, än annat jordbruk, men det är ock
lika sannt, att taxeringsvärdet blir så mycket högre för denna
egendom, att deri fås en ersättning. Och af dem, som yttrat
sig emot Utskottets förslag i denna del, bestrider ingen, efter
^ hvad jag har kunnat förnimma, att ju icke i allmänhet jord¬
egendomen är af natur att oupphörligen stiga i värde, under
det att man deremot framhållit, hurusom stadsfastigheterna
försämras, om de ej underhållas. Detta stigande värde hos
jordegendomen föranleder stigande afgifter och, efter föreva¬
rande förslag, skulle ock fastighetsvärdet revideras endast
hvart 3:dje år, på det med större noggrannhet man må kunna
undersöka förändringarne i de förhållanden, som bestämma
taxeringen. Herr Wwrn har sagt, att, om afgiften bestämmes
till 4 öre per 100 R:dr, åstadkommes en reduction för jord-
egares bevillning, lika med den för annan rörelse. Det synes
väl så, eftersom förslaget innehåller, att bevillning för inkomst
i allmänhet skall beräknas, i stället för till 2V2 procent, till
1 procent; och denna proportion kan dessutom förefalla så
mycket lämpligare, som derigenom någon förlust för Staten
icke skulle uppstå på jordbruksbevillningen, enär, efter Comi-
terades framställning, rätta taxeringsvärdet kan antagas SV2
gånger större, än det hittills gällande. Men dervid är att taga
i betraktande, att, i sammanhang med det s. k. bevillnings-
afdragets afskaflande, det för näringsidkare tillåtes afdraga
ränta på skuld, så att den ena procenten icke beräknas på
mer, än den behållna inkomsten, hvaremot åt jordbrukare
icke kunnat medgifvas samma slags ersättning för bevillnings-
afdragets upphörande. Billigheten fordrar derföre, att sådan
ersättning lemnäs dem på annat sätt, och hvad annan utväg
finnes väl då, än att, om man i allmänhet antager 4 procent
såsom jordegendomens afkastning, derå bevilja någon procent¬
rabatt lör den skuld, hvarmed egendomen kan vara graverad.
Detta är hvad Utskottets förslag innebär, då det antager
jordbrukares behållna inkomst till blott 3 procent af jordbruks¬
fastighetens capitalvärde.
Stadsfastigheterna åter betala för närvarande 1 R:dr per
mille. Enligt Utskottets förslag, skulle de komma att erlägga
endast SO öre för hvart tusende R:dr. För egarne af sådan
Den 9 Maji
51
fastighet, hvars taxeringsvärde icke lärer komma att undergå
någon väsendtlig förändring, inträffar således en verklig ned¬
sättning till hälften, under det de fleste rörelseidkare med
visshet erhålla en högst betydlig förhöjning.
Jag tror således, att de af Utskottet tillstyrkta grunder
äro byggda på rättvisa och billighet, samt att de i sin till-
lämpning äfven skola åstadkomma så nära, som möjligt, hvad
dermed åsyftas, eller en beskattning efter rätta värdet af hvar
och ens inkomst.
Herr Ödmansson: Herr Swartz har redan så fullstän¬
digt redogjort för de skäl, hvilka ligga till grund för Utskot¬
tets förslag, att derom icke vidare behöfver talas. Jag vill
derföre blott till besvarande upptaga en och annan af de gjorda
anmärkningarne. Att, såsom Herr Warn yttrade, vid taxering
af jordegendom afseende icke fästes på åbyggnaden, är ett
misstag; ty hittills har man alltid tagit i beräkning alla till
jordbruket hörande hus, och sådant lärer väl komma att ske
äfven hädanefter. Endast sådana hus, som anses icke tillhöra
jordbruket,; skulle komma att taxeras särskildt. Herr Lind¬
stedt har missförstått Utskottets mening, då han antagit, att
bevillningen för städernas jord skulle utgå med fem öre, ty
denna bevillning faller under det l:a mom. och skulle således
utgöra endast tre öre för hvarje 100 R:dr. I afseende å
jordbrukets afkastning, som andre talare antagit uppgå till
mer än tre procent, tror jag visserligen att sådant inträffar på
större landtegendomar, som innehafvas af förmögne stånds¬
personer, men hvad deremot angår allmogen, i hvars händer
den ojemnförligt största delen af jorden befinnes, kan denna
afkastning icke räknas högre, än tre procent, helst allmogen
i allmänhet måstej betala sina jordlotter dyrare, än mången
annan, och har mindre tillfälle att använda kostnaden i och
för jordbrukets upphjelpande. Annu ett skäl till lindring i
bevillningen för jordbruksfastigheten är att jordbruket betun¬
gas med krono-, kyrko- och presttionde, rustning, rotering,
skjutsning och väglagning samt flera andra ganska dryga ut¬
gifter, som åtminstone icke i vidsträcktare mån åligga de stä¬
der, som icke hafva jordbruk, och att då t. ex. näringsidkaren
eger att från den inkomst, som skall beskattas, afräkna alla
med hans yrke förenade kostnader, får jordbrukaren deremot
icke åtnjuta något afdrag i berörde hänseende. Om jord¬
brukaren undslipper skatt för sina inventarier, så eger samma
förhållande rum äfven i städerna, ty icke eller der komma
inventarier i fråga vid beskattningen. För min del, hade jag
52
Den 9 Maji.
visserligen önskat, att lika bevillning kunnat fastställas för all
slags fastighet, men då denna mening inom Utskottet icke
kunde vinna gehör, har jag deltagit i uppgörandet af det för¬
slag, sorn nu är föremål för Högtärade Ståndets bedömande,
och hvilket förslag vunnit Utskottets så odelade bifall, att icke
en enda reservation emot detsamma blifvit afgifven.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag i denna del.
Herr Hierta: Jag delar deras åsigt, som önska likhet i
beskattningen af fastighet i stad och på landet. Det är ett
beklagligt förhållande, dock oskiljaktigt från vårt nu varande
representationssätt, att man i alla frågor, som röra beskatt¬
ning eller andra rnateriela interessen, der stad och Iand kunna
råka i conflict, måste utsätta sig lör obehaget att hvad, sorn
i det ena Ståndet beslutas, omildt bedömes i det andra; och
det är icke svårt att i detta förhållande skönja en af orsa¬
kerna till den olikhet i beskattningsgrund, som förefinnes i
Utskottets förslag, hvilket uppenbarligen röjer en fruktan, att
saken icke under annat villkor kunde genomdrifvas. Jag tror
dock att. om principen i sig sjelf är riktig, man icke bör
bäfva tillbaka för en sådan omständighet, och Herr Waern
har redan tillräckligt utvecklat skälen för lika beskattning af
all fastighet. Jag vili dock tillägga några få ord. Jag tror
att i detta såväl, som i många andra afseenden det något
sväfvande sätt, hvarpå Utskottet behandlat frågan, men hvilket
icke bör läggas Utskottet till last, emedan samma fel gått
igenom beskattningsåtgärderna från äldre tider, härleder sig
deraf, att Utskottet icke nog fast vidhållit den rätta utgångs¬
punkten, att all bevillning och således äfven bevillningen af
fastighet bör betraktas såsom inkomstskatt. Derjemte bör
man besinna, att landtegendomar i allmänhet utgöra en mera
säker egendom, än fastigheter i stad, derföre, att, om ock
understundom missväxter inträffa, det likväl kan förutsättas,
att beskattningen af en landtegendom icke utgör mera, än
hvad som motsvarar egendomens afkastning i medeltal. För
stadsfastigheters taxering gäller i allmänhet att antingen brand¬
försäkringsvärdet eller sista köpeskillingen skall tagas till norm
för uppskattningen och efter denna grund måste egaren be¬
tala bevillning, äfven om han icke är i tillfälle att hyra ut
egendomen eller till ett mycket dåligt pris, i anseende till
ofördelaktig belägenhet, eller af någon bland dessa orsaker
sjelf bebor densamma och begagnar en större lägenhet, än han
eljest skulle göra, och utan rätt till afdrag för de lägenheter,
som möjligen under längre eller kortare tid kunna vara out¬
Den 9 Haji.
33
hyrda oell således icke gifva honom någon inkomst, hvare¬
mot egaren af en landtegendom icke är underkastad bevill¬
ning för värdet af sin egen bostad. Detta kan icke sägas
öfverensstämma med den grundsatsen, att all bevillning bör
lämpas efter den verkliga inkomsten. Såsom skäl mot lika
beskattning af all fastighet, hafva Herrar Odmansson och
Swartz anfört, att näringsidkare i stad ega rätt att från be¬
hållna inkomster afdraga skuld och omkostnader, men att
jordbrukaren saknar en motsvarande rättighet. Jag vill i an¬
ledning häraf erinra, att här är fråga om en jemnlörelse, icke
emellan fastighetsegare och näringsidkare, utan mellan egare
af fastighet å landet och egare af fastighet i stad; och jag
har icke någonstädes i Utskottets Betänkande funnit uttryckt,
att egaren af fastighet i stad skulle få tillgodonjuta afdrag för
den skuld, som i fastigheten är intecknad. Det har vidare
blifvit anmärkt, att allmogen vanligen köper sin jord till så
högt värde, att afkastningen deraf icke kan räknas till mer
än tre procent, äfvensom att jordbruksegendomen har att
utgöra rustning, rotering och kyrkobyggnad, hvilket icke skulle
vara händelsen med fastighet i städerna. Detta sednare torde
icke vara så alldeles riktigt, men i allt fall är det naturligt
att, när det är fråga 0111 att värdera egendomar efter den be¬
hållna inkomsten, måste alltid en egendom, som är starkt
onererad, betraktas i annat förhållande till sin jordvidd, än
den egendom, som i afseende å skatter och utskylder åtnju¬
ter hvarjehanda friheter.
För öfrigt synes det svårligen kunna antagas att, med
den förändrade grund för egendomars taxering, som Utskottet
föreslagit, taxeringsvärdet å fastigheter på landet skulle komma
att uppdrifvas i den höga proportion, som blifvit antagen. Om
man ock icke saknar anledning till den farhåga, att grund¬
satsen af lika beskattning icke skall vinna några mera all¬
männa sympatier, då det slutliga utslaget i förstärkt Bevill-
nings-Utskott i allt fall är ovisst, tror jag dock alt, sä vida
man anser principen riktig, det är skäl för Borgare-Ståndet,
som egentligen representerar städerna, att, både i dessas och
den allmänna rättvisans interesse, bestämma sig för lika be¬
villning af all fastighet.
Herr Wallenberg: Det har blifvit sagdt, att jordegen¬
domens afkortning icke kan räknas till mer än 4 eller 3 pro¬
cent. Ett sådant antagande måste, 0111 det är sarmt, hvila
på den förutsättning, att jordegendomen är fri från skuld, ty
Borg.-Stånd. Prot. vid 'dikad. 1839 -1860. IV, 3
34
Den 9 Maji.
alt hafva sin fastighet intecknad mot en hög ränta och af
denna faslighet icke draga större inkomst, än 3 eller 4 pro¬
cent, lärer icke kunna bära sig i längden. När man bedömer
en egendoms värde efter det gångbara priset och grundar
detta värde måhända på ett svindlande köp, som blifvit af-
slutadt om en annan närbelägen egendom, i en tidpunkt då
fastigheterna blifvit nära nog en lika rörlig vara, som lösören,
är det naturligt att afkastningen i förhållande till ett sådant
värde icke blir stor. Men om, såsom jag anser vara det
rätta, fastigheter icke antagas till högre värde, än det, som af
egaren sjelf uppgifves till taxeringen, tror jag att de flesta
jordegendomar skola finnas afkasta ända till 25 ä 30 procent.
Emellertid måste en ändring ega rum, ty med en sådan upp¬
gift för ögonen, som Utskottet lemnat, eller att från år 4813
till år 4857 taxeringsvärdet för hemman på landet nedgått
från 444 till 410 millioner R:dr, lärer ingen förnuftigtvis
kunna påstå, att man längre bör vidblifva det gamla syste¬
met, hvilket efter ett eller annat århundrade skulle leda der¬
hän, att hela den Svenska jorden enligt taxeringslängderna
icke vore värd ett enda öre. Det är lätt att genom en arit¬
metisk calcul, grundad på nyssnämnda uppgift, uträkna det
år, då man i detta fall skulle hunnit till nollpunkten. Visser¬
ligen kan det icke förnekas vara en oegentlighet att för be
skattning af fast egendom antaga två olika beräkningsgrun¬
der, hvilket måste innefatta ett erkännande, att de hittills
uppgifna fastighetsvärdena icke varit fullt sanningsenliga. Men
Utskottet har härvid utgått från klokhetens synpunkt, enär
den föreslagna beskattningen funnits vara den enda, sorn kan
leda till fastigheternas uppskattning till deras verkliga värde.
Må man akta sig att af farhåga för motstånd hänga fast vid
ett föråldradt beskattningssätt oell sålunda tillintetgöra fruk¬
terna af det myckna arbete, som blifvit nedlagdt på saken.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Herr Ridderstad: På samma gång, som jag tacksamt
erkänner Utskottets bemödanden att i sitt förslag ha sökt
nedlägga många rättvisa grunder för allmänna bevillningens
utgörande; nödgas jag dock uttala den åsigt, att Utskottet icke
alltid lyckats i detta vackra sträfvande. I motsats till Ut¬
skottet, anser jag, att likhet i bevillning bör ega rum mellan
jordbruksfastighet och stadsfastighet. Till de många och ta¬
lande skäl, som för denna åsigt redan blifvit anförda, vill jag
nu blott tillägga ett enda. Det är bekant att Rikets Ständer
vid denna Riksdag fått emottaga en Kongl. Proposition, angå¬
Lien 9 Maji
38
ende communalväsendets ordnande samt att deruti föresläs
inrättandet af ett säkalladt landsting, som bland annat tiller-
kännes den rättighet att, vid vissa stora företag inom ett Län,
uttaxera dertill erforderliga medel på såväl städernas, som lan¬
dets innevånare. 1 händelse detta förslag vinner Rikets Stän¬
ders bifall, är det sannolikt, att uttaxeringen af dylika bidrag
kommer att grunda sig på 2:a Artikelns bevillning, och i så¬
dant fall tror jag det vara af vigt, att fastighets-bevillningen
är lika för både stad och land. Inträffar, hvad jag bär förut¬
satt, skulle Utskottets föreslagna beskattningsgrund otvifvelak¬
tig! i nu anmärkta afseende kunna blifva alltför mycket be¬
tungande och tryckande för städernas invånare. Jag biträder
det af Herr Schenström framställda yrkande.
Herr Ditzinger: Då man talar om principen af lika be¬
skattning af fast egendom på landet och i städerna, förut¬
sätter sådant, att de förhållanden, på hvilka denna princip skall
tillämpas, å ömse sidor äro likartade. Utskottets hufvudsäte,
jemnlik beskattning af all inkomst, torde gillas af hvar och en.
Då emellertid i nu förevarande punkt ifrågasattes att skatten
skall beräknas efter ett visst uppskattningsvärde, uppstår den
fråga, huruvida en landtegendom bör anses lemna lika stor
ränta, som en stadsegendom. I detta afseende förefinnes en
väsendtlig skillnad. En fastighet i stad fordrar, för alt gifva
afkastning, nästan intet arbete och är således i det närmaste
att betrakta såsom elt rent capital. Jordbruksfastigheten dere¬
mot har mera likhet med ett yrke, ty det är icke nog att
besitta en jordegendom, man måste på densamma nedlägga
mycket arbete, för att erhålla någon afkomst. Detta gäller
isynnerhet den mängd af smärre egendomar, som är i all¬
mogens händer. Kunde man göra någon tillförlitlig beräk¬
ning öfver den verkliga inkomsten af jordbruksfastigheter, så
borde dessa också beskattas lika med fastigheter i stad. Men
en dylik beräkning är omöjlig. Man tänke sig en bonde,
som kiipt en mindre jordegendom af några tusen Riksdalers
värde. För att komma till ett omdöme om den inkomst, en
sådan egendom lemnar, måste man först afräkna arbetskost¬
naden och, när denna blifvit afdragen, torde icke mycket åter¬
stå såsom egendomens capitalvärde. Vid sådant förhållande,
måste man tillerkänna jordbrukaren samma förmån, som blif¬
vit medgifven yrkesidkaren i stad, eller att från sin inkomst
afdraga räntan å sin skuld. Om egaren af en mindre jord¬
bruksfastighet skulle få afräkna hela brukningskostnaden, skulle
hans behållna inkomst icke blifva så stor, som räntan af en
35
Den 9 Maji.
stadsfastighet af samma värde. Det är således rätt, att. när
bevillningen skall grundas på uppskattningsvärdet, bestämma
skatten på jordbruksfastighet till en lägre procent, än skatten
för annan fastighet, och jag biträder derföre Utskottets för¬
slag, hvars antagande, enligt hvad nu blifvit antydt, skulle
medföra tillämpning af den fastställda riktiga principen om
jemnlik beskattning af ali inkomst.
Herr Ekman: Man har yttrat förundran deröfver, alt
jordegendomarne icke skulle kunna anses i allmänhet lemna
högre afkastning, än 4 eller .3 procent. Att jordegendomen i
vissa fall, och i synnerhet då den innehafves af ståndsper¬
soner, måste lemna högre afkastning, är väl temligen gifvet,
men man har icke besinnat, att större delen af jordbruks-
egendomarne befinnes i allmogens händer, och att denna all¬
moge mindre, än egaren af en fastighet i stad, räknar på att
erhålla någon högre inkomst af det i egendomen nedlagda
capital. Den, som känner förhållandet med egendomsköp på
landet, vet ganska väl, att för allmogen, som ofta icke eger
mer än hälften af hvad för egendomen blifvit betaladt, en
ränta af 3 procent i allmänhet är den högsta möjliga inkomst.
Denna är ock i de flesta fall tillräcklig för allmogen, som
sjelf verkställer det nödiga arbetet på jorden; och häruti
ligger förklaringsgrunden till det förhållande, att personer af
denna samhällsclass med en så ringa inkomst kunna förvärfva
förmögenhet, om ock sådant sker mera långsamt, än händel¬
sen är med andra jordegare. Under sådana förhållanden, anser
jag det vara välbetänkt att, såsom Utskottet föreslagit, sätta
bevillningen för fastighet å landet till en lägre ziffra, än be¬
villningen för fastighet i stad, och jag skulle således vara be¬
nägen att godkänna förslaget, såvida jag icke deremot hyste
en annan betänklighet. Denna betänklighet härleder sig från
de svårigheter, som måste blifva förenade med verkställig¬
heten af den föreslagna beskattningen, i synnerhet hvad an¬
går fastighet på landet. Huru många sådana bevillningsbe-
redningar, som af Utskottet blifvit ifrågasatta, skulle erfor¬
dras för att uppskatta alla jordbruksfastigheter inom landet,
kan väl icke med noggrannhet beräknas; men säkert miss¬
tager jag mig icke, om jag säger, att antalet skulle uppgå
till minst 3,000, och att en hvar af dessa beredningar skulle
omfatta ett så vidsträckt dist rict, att uppskattningarne, om de
skola ske med noggrannhet, komme att medtaga en tid af
åtminstone 3 veckor för hvarje beredning. Det är lätt att
inse, hvilka stora kostnader på detta sätt skulle föranledas,
Den 9 Maji.
57
och jag vågar derföre icke tillstyrka antagande af Utskottets
förslag, utan hemsläller att de grunder, soni hittills blifvit
följda vid uppskattningen af fastigheter på landet, äfven för
framtiden måtte bibehållas.
Herr Lindeström *).
Herr Brun: Jag instämmer med Herr Lindeström. Då
fastigheter i städerna, der eldfaran är större och husen måste
brandförsäkras till högre belopp, än på landet, följaktligen upp¬
skattas till högre värde, än åbyggnader på landtegendomar,
är det naturligt att, om bevillningen sättes till lika procent
af uppskattningsvärdet för all slags fastighet, jordbruksfastig¬
heterna dock i verkligheten blifva mindre beskattade, än stä¬
dernas fastigheter. Orättvisan af en högre bevillnings läg¬
gande på stadsfastigheterna, än på jordbruksfastigheterna, blelve
derjemte desto större, som jordbruksfastigheten är en produc-
tiv egendom, men stadsfastigheten deremot merändels impro-
ductif och hvars underhållande föranleder årlig, ofta ganska
betydlig utgift. Den föreslagna bevillningen skulle i synner¬
het blifva tryckande för de mindre städerna, der det för hus¬
egaren icke är lika lätt att få sina lägenheter uthyrda, som i
de större städerna, t. ex. Stockholm och Norrköping. Eli
och annan af föregående talare, som förordat Utskottets för¬
slag, tyckes mig hafva röjt temlig stor obekantskap med för¬
hållandet inom städerna i allmänhet, och den talare, som, i
fråga om afkastningen af ett mindre hemman på landet, tog
till exempel en egendom af 20,000 ll:drs värde, har derige¬
nom ådagalagt, att han hyser en ovanlig föreställning om
hemmanens relativa storlek.
Herr Rudling: 1 fråga om inkomst af hus i städerne,
tror jag det vara angeläget att skilja mellan större och mindre
städer. 1 de förra, der husen i allmänhet innehålla många
särskilda boningslägenheter, är ganska vanligt, att man köper
hus förnämligast för att hyra ut lägenheterna, och derigenom
erhålla en förmånlig afkastning af sitt capital. Så är icke
vanliga förhållandet i de mindre städerna. Behof och ön¬
skan att erhålla egen bostad utgöra merändels der anlednin-
garne till fastighetsköpen, och om köparen uthyrer en eller
annan lägenhet, är dock den hyra, han erhåller, i förhållande
till köpeskillingen för huset, så ringa, att han sjelf bor betyd¬
ligt dyrare, än hyresgästerne. Den, som bygger eller köper
*) Herr Lindeström» viii tryckningen ej afleninade anförande tryc-
kes i slutet af delta band.
5»
Den 9 Maji.
luis i småstäderna, gör det också endast för att skaffa sig
sjelf passande bostad, och ganska många af husen i småstä¬
derna begagnas endast af egarne sjelfva samt gifva följaktligen
icke någon inkomst. En föregående talare har sagt, att egaren
af en landtlastighet måste på densamma nedlägga mycket ar¬
bete för att erhålla någon inkomst, och att egare af hus i
städerna icke vidkännas något motsvarande. Jag vill erinra
den talaren att hus i städer, likasom på landet, om de icke
skola alli för mycket förlora i värde och förfalla, måste om¬
sorgsfullt vårdas och nära nog årligen förbättras, hvilket na-
turligsvis äfven erfordrar arbete och ganska betydliga kost¬
nader. Visserligen äro husen i de större städerna för det
mesta byggda af sten och således mera varaktiga, men de
erfordra dock reparationer både utvändigt på väggar och tak
och invändigt å inredning och tapetsering m. rn. De mindre
städerna äro deremot för det mesta bebyggda med trähus,
hvilka äro underkastade större husröta och deraf följande
miskning i värdet år från år, och stundom äfven ombyggnad.
Jag kommer att rösta för bevillningens bestämmande till lika
procent för landet och städerna. Jag tror icke, att den nya
uppskattningen af fastigheterna på landet skall leda till taxe¬
ringsvärdenas förhöjning utöfver 150 procent af nuvarande
värdet. Då landets fastighetsbevillning, som nu utgör 10 öre
för hvarje I00:de R:dr, af Utskottet blifvit föreslagen till 3
öre för 100:det, så förutsättes, att, derest bevillningen icke skall
minskas, så måste uppskattningsvärdet sättas 5l/3 gånger högre,
det är höjas 9!62/3 procent. Denna beräkning synes mig allt¬
för mycket öfverdrifven, och, med antagande att värdet i all¬
mänhet endast ökas med 150 procent, yrkar jag derföre, att
bevillningen bestämmes till 4 öre för hvarje 100 R:dr af upp¬
skattningsvärdet för all fast egendom, både å landet och i stä¬
derna.
Herr Rydin: Herr Lindeström framkastade en sats,
som jag icke kan lemna obesvarad, nemligen den, att fastig¬
heterna på landet, skulle vara för högt uppskattade i jemnfö-
relse med städernas fastigheter. Det är en gammal erfaren¬
het att vissa satser genom ett idkelig! upprepande blifva allt
mera insupna och införlifvade med allmänna föreställnings¬
sättet. Så ock den nu ifrågavarande, hvilken dock vid när¬
mare granskning skall finnas sakna all grund. Såsom bevis
derpå vill jag endast anföra, att, enligt Landshöfdinge-fimbete-
nas femårsberättelse^ förhållandet mellan bevillningen och
folkmängden inom landet är sådant, att af hela bevillnings-
Den 9 Majt.
39
summan belöper på hvarje person på landet I R:dr, men i
städerna icke mindre än 2 R:dr 5 öre.
Herr Waern: Jemte tillkännagifvande, att jag icke kan
instämma i Herr Rydins nu yttrade mening, vill jag, i anled¬
ning af hvad Herr Lindeström nämnde om grundskatterne,
erinra, att den af honom förordade princip, följdriktigt till-
lämpad, skulle medföra mycken orättvisa och, bland annat, leda
till det orimliga förhållande, att t. ex. bevillningen för säterier
borde, i stället för fyra eller fem öre, blifva tre öre för hvarje
100 R:dr. Beträffande den af en del talare yttrade åsigt om
angelägenheten att göra afseende på frågans sannolika utgång
vid en blifvande votering i förstärkt Bevillnings-Utskott, har
jag redan yttrat mig emot denna åsigt, och vill nu endast
tillägga, att vi äro församlade, icke för att anställa några
probabilitels-calculer öfver resultatet afen sådan votering, utan
lör att yttra vår öfvertygelse i saken och, sedan vi hört hvar¬
andras skäl, komma till ett sjelfständigt beslut. Herr Ditzinger
har till stöd för Utskottets lörslag anfört, att egaren af en
jordbruksfastighet måste, för att vinna afkastning, vidkännas
mycket arbete, hvilket icke skulle vara händelsen med egaren
af annan fastighet. Ett sådant skäl synes mig vara af alltför
subjeetiv beskaffenhet, för att kunna tilläggas någon vigt; men,
om det antagas såsom giltigt, så kunde man med lika myc¬
ken grund påstå, att den egare af stadsfastighet, som har
svårt att få sina rum uthyrda, borde vara fri från bevillning
för samma fastighet, äfvensom, å andra sidan, att den gods¬
egare, som lyckats erhålla en duglig inspektor och derigenom
kan draga en högre afkastning af jorden, än eljest, borde i
förhållande dertill högre beskattas.
Herr Sundvallson: Om också endast såsom ett önsknings-
rriål för framtiden, ville jag såsom min enskilda mening i denna
fråga uttrycka den åsigten, att ali bevillning borde afskaffas,
hvilket ock förmodligen kunnat ske utan afsaknad, derest
nödig statshushållning iakttagits, serdeles efter det åtskilliga
nya pågälder, såsom t. ex. bränvinsskatten, i sednare tider
tillkommit och ökat Statens intrader med bevillningens fler¬
dubbla belopp. Med borttagandet af det invecklade bevill-
ningsväsendet, skulle äfven mycket trassel och obehag und¬
vikas, hvarförutan Staten tillskyndades en icke obetydlig be¬
sparing af debiterings- och uppbördskostnaderna. Men då det
icke lärer vara värdi att nu på allvar framställa något sådant
yrkande, måste man åtminstone, i fråga om bevillningen,
beträda samma bana, som i afseende å andra beskattnings-
40
Den 9 Maji.
relormer i sednare tider varit med fördel beträdd, nemligen
skattejemkningens väg. Jag erkänner ock att Utskottet i grund¬
sats beträdt denna väg, då Utskottet såsom mål för den nu
föreslagna bevillnings-lagstiftningen uppställt jemnlik beskatt¬
ning af all inkomst, men vid tillämpningen synes mig Ut¬
skottet hafva alldeles frångått denna grundsats genom för¬
slaget om bevillningens bestämmande för landtbruksfastighet
till 5 öre och för stadsfastighet till 5 öre för hvarje 100 R:dr
uppskattningsvärde. Flere föregående talare hafva så till¬
räckligt belyst orättvisan i detta missförhållande, att jag, utan
att behöfva anföra vidare skäl, endast kunde instämma med
dem, som påyrkat lika beskattning för all slags fastighet. Jag
vill dock icke underlåta att constatera obilligheten af olika
fastighetsbevillning i stad och på landet med ett litet exempel,
heintadt ur verklig erfarenhet. Jag känner två personer uti
för öfrigt lika samhällsställning och lefnadslörhållanden, af
hvilka den ena köpt en i stad belägen fastighet, värd allra
minst 40,000 R:dr, och den andra en landtegendom till värde
af omkring 7,300 K:dr. Båda tillträdde ungefär samtidigt,
men det visade sig snart, att den förre icke kunde lefva på
afkastningen af sin stadsegendom, under det landtegendomen,
ehuru uppskattad till ännu lägre värde, än köpesumman, lem-
nade sin egare en ganska försvarlig och anständig utkomst. En¬
dast så mycket orri förhållandet mellan stads- och landsfastig-
heteis egentliga värden inbördes.
Utskottet grundar sina beräkningar, hvilka motiverat
Betänkandet, på förhoppningen om en inträffande betydlig för¬
höjning i uppskattningsvärdet al landtegendomar. En sådan
förhoppning, hvars uppfyllande ändock icke rättfärdigade en
olik beskattning å enahanda föremål, lemnar jag tillsvidare
derhän, och tror, att försigtigheten bjuder att endast taga i
betraktande förhållandena, sådana de äro för närvarande. Af
Betänkandet inhemtas då, att taxeringsvärdet för den fasta
egendomen i landet uppgår, för städerna till 190 millioner
och för landet lill 4!0 millioner H:dr. Om bevillning komme
att erläggas med 3 öre för 100:de af stadsfastigheternas 190
millioner och med 5 öre för 100:de af landtfastigheternas 410
millioner R:dr. så skulle städernas fastigheter, hvilkas verkliga
värde ej torde kunna antagas till högre belopp, än omkring
200 millioner R:dr, skatta 3/7-delar, men landtfastigbeterna,
ehuru, enligt ganska trovärdiga statistikers beräkningar, mot¬
svarande elt värde af minst 1,200 millioner eller, enligt Fi-
nance-Comiténs beräkning, ända till 2,000 millioner Riksdaler,
Den 9 Maji.
41
blott V^delar af Sveriges hela fastighetsbevillning. Jemnför
man nu åter det föreslagna bevillningsbeloppet, å S öre för
hundrade R:dr, å ofvannämnda verkliga värde af städernas
fastigheter, 200 millioner, med det föreslagna bevillningsbelop¬
pet k 3 öre för hundrade R:dr å det verkliga värdet af landt-
iästigheterna, 1,200 millioner, blifver missförhållandet ännu
påtagligare och utfaller så, att städernas fastigheter, ehuru
sålunda utgörande blott 1/7:del af hela fastighetsvärdet, skulle
i fastighetsbevillning erlägga mer än hälften så mycket, som
de öfriga 8/?:delarne af Rikets hela fastighetsvärde, eller hela
den egentliga fasta jordegendomen i Riket; och om man kunde
antaga den sistnämndas värde till det af Finance-Comitéen
uppgifna, eller 2,000 millioner R:dr, blir förhållandet sådant,
att på stadsfastigheterna, som under sådana förutsättningar
endast utgöra Vindel af det hela, belöpa sig 3/7:delar och på
landtfastigheterna, eller de öfriga 10/n:delarne af hela fastig¬
hetsvärdet, endast ^delar af landets hela fastighetsbevillning.
En så orimlig och mot den i Betänkandet proclamerade beskatt-
nings-likheten stridande fördelning skulle i verkligheten blifva
följden vid tillämpningen af den fördelningsgrund, som Ut¬
skottet föreslagit. Jag föranlåtes derföre yrka förkastande af
Utskottets förslag i denna del, och anhåller dessutom, att Herr
Talmannen måtte, för lättare sammanjemkning af Vällofliga
Ståndets åsigter om detta magtpåliggande ärende, framställa
tvänne särskilda propositioner öfver denna punkt, först derom,
huruvida icke bevillningen må bestämmas lika för ali slags
fastighet, och derefter om sjelfva bevillnings-procentens be¬
lopp, i hvilket sednare afseende, som torde vara af mindre
vigt, jag tillåter mig föreslå bevillningens fastställande till 4
öre å hundrade R:dr af det verkliga uppskattningsvärdet.
Herr Cedergren: Jag instämmer med dem, som yrkat
lika bevillning för fastighet på landet och i städerna. Att
för landtfastigheter bestämma en lägre bevillning torde vara
destomera obilligt, som dessa fastigheter utgöra en mera för¬
delaktig och säker egendom, än stadsfastigheter, hvilket äfven
de talare, som förordat Utskottets förslag, nödgats medgifva.
1 öfrigt äro skälen för en jemnlik beskattning tillräckligt ut¬
vecklade af Herr Waern, som i sitt anförande tydligen ådaga¬
lagt, att alkastningen af jordbruksfastigheterna kan beräknas
till fulla 4 procent, efter afdrag af icke blott egarens lefnads-
kostnad, utan äfven de till egendomens skötsel erforderliga
inventarier. Då härtill kommer, enligt mitt förmenande, än
flera förmåner, som ej äro beräknade, och hvilka kosta ega-
42
Den 9 Maji.
ren af fastighet i stad ganska dyrt, så tror jag, att fulla skäl
förefinnas för bestämmandet af en lika bevillning för landt-
och stadsfastighet, och hvarför äfven jag framställer ett så¬
dant yrkande.
Herr Wallenberg: I motsats till Herr Eltman, anser
jag, att det allmänna sträfvandet går ut på en förändring af
det sätt, hvarpå landtegendomar hittills blifvit taxerade, och
någon sämre method i detta hänseende, än den nuvarande,
lärer svårligen kunna påfinnas. För öfrigt instämmer jag
med Herr Sundvallson, som klarare, än någon annan ådaga¬
lagt orättvisan af förhållandet mellan städernas och landets
fastigheter. Jag anhåller, att Herr Talmannen måtte fram¬
ställa proposition på bevillningens bestämmande för landt-
fastighet till 3 öre, och för fastighet i stad till 4 öre lör
hvarje 100 R:dr uppskattningsvärde.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens,
hvar efter annan, framställda propositioner om bestämmandet
af bevillningen för fast egendom, antingen, såsom Utskottet
föreslagit, för jordbruksfastighet till 3 öre, och för annan
fastighet till S öre å hvarje fulla 100 R:dr af uppskattnings¬
värdet, eller till lika belopp för all fast egendom, blifvit be¬
svarade med Ja och Nej, begärdes votering; i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en voterings-proposition, så
lydande:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets hemställan, att
olika bevillning skall bestämmas för jordbruksfastighet och
annan fastighet, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet bestämt lika stor bevillning för
jordbruks- och annan fastighet.»
Med slutna sedlar, af hvilka en förseglades och atlades,
anställdes votering, som utföll med 52 Nej mot 21 Ja; hva¬
dan Ståndet beslutat lika bevillning för all fast egendom.
Herr Schenström: Sedan Ståndet nu beslutat lika be¬
villning för all fastighet, tillåter jag mig, att, med frånkän-
nande af mitt förra yrkande, hos Herr Talmannen anhålla
om proposition å bevillningens bestämmande till 3 öre för
hvarje 100 R:dr af uppskattningsvärdet.
Herr Talmannen framställde härefter särskilda proposi¬
tioner, huruvida Ståndet ville bestämma bevillningen för fast
egendom till 3, 4 eller 8 öre för hvarje fulla 100 R:dr af
uppskattningsvärdet. Dertill svarades Ja och Nej, hvarjemte
votering begärdes.
Ven 9 Maji
43
En voterings-proposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bestämmer bevillning för fastighet till tre öre
för hvarje fulla Etthundrade Riksdaler af uppskattningsvärdet,
röstar: Ja.
Den del ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bestämmes bevillning för fastighet till fyra
öre för hvarje fulla Etthundrade Riksdaler af uppskattnings¬
värdet.»
Häröfver anställdes votering med slutna sedlar, af hvilka
en, förseglad, aflades. De öfriga voteringssedlarna öppnades
och funnos innehålla 42 Nej och 14 Ja; i följd hvaraf Stån¬
det bestämt bevillningen för fast egendom till 4 öre för hvarje
fulla 400 R:dr af uppskattningsvärdet.
Utskottets, sid. 23, sist afgifna yttrande, angående bevill¬
ning af frälseränta.
Godkändes.
§ 2 i Författningsförslaget.
Herr Lindeström; Jag hemställer, om icke i den del
af 2 §, som bestämmer beloppet af fastighetsbeviliningen till
vissa öre för hvarje 100 R:dr uppskattningsvärde, bör, i en¬
lighet med Bevilinings-Comitéens förslag, tilläggas, att bevill¬
ningen utgår med motsvarande belopp, dä värdet icke uppgår
till eller öfverstiger jemna 100 R:dr, hvilken bestämmelse
troligen af glömska blifvit i Utskottets förslag utelemnad.
Herr Swartz: Jag tror att Herr Lindeströms framställ¬
ning innefattar ett misstag. Utskottet har med afsigt, och
för vinnande af en mera enkel beräkningsgrund, gifvit åt
detta stadgande en annan redaction, än deri, som förekommer
i Bevilinings-Comitéens förslag, och då det sålunda heter, att
bevillningen utgår med vissa öre för hvarje lulla 100 R:dr
af uppskattningsvärdet, torde meningen finnas vara tillräck¬
ligt tydligt uttryckt.
Herr Lindeström afstod från nyssnämnda, af honom
gjorda yrkande.
Herr Swartz: Det torde vara angeläget, att Ståndet i
allmänhet öfverlemnar åt Utskottet att affatta redactionen af
de från förslaget afvikande beslut, som redan blifvit och vi¬
dare kunna blifva af Ståndet fattade.
Herr Wa:rn: Jag instämmer destoheldre med Herr
Swartz, som det synes vara omöjligt för Ståndets ledamöter
att under discussionen tillse, i hvilka delar en förändrad re¬
daction må kunna af Ståndets särskilda beslut föranledas.
44
Den 9 Maji.
Utom hvad 2 § innehåller om beloppet af den egentliga
fastighetsbevillningen, torde redactionen äfven af sista punkten
i samma §, angående frälseränta, böra undergå förändring, i
följd af det beslut, Ståndet nyss fattat.
Ofverläggningen var slutad, och § 2 gillades, med öfver¬
lemnande till Bevillnings-Utskottet att föreslå den ändring i
redactionen, hvartill Ståndets, i fråga om lästighetsbevillnin-
gen, fattade beslut kunde föranleda.
§ 3 i Författningsförslaget.
Herr Swartz: Då i redactionen af sista momentet in¬
smugit sig en otydlighet, i det de der begagnade uttrycken
högst oriktigt angifva den mening, att frälseräntans capital-
värde skulle motsvara 5 procent af räntans belopp, hvilket
uppenbarligen innefattar en förblandning af begreppen capital
och ränta, anhåller jag att momentet måtte varda återremit-
teradt, till åstadkommande af rättelse i berörda hänseende.
Herr Rudling instämde.
Herr Wallenberg*).
Herr Swartz: Beskattningen af frälseränta har hittills,
i enlighet med 21 § af nu gällande Bevillnings-Förordning,
skett efter samma grund, som beskattning af fast egendom,
så att frälseräntans belopp först blifvit förvandlad till mot¬
svarande capital, hvarå bevillningen sedan beräknats. Det
synes mig. som en sådan beskattningsmethod äfven för fram¬
tiden bör bibehållas, enär frälseränta lagfares och i många
afseenden anses lika med fast egendom.
Ofverläggningen var slutad, och Ståndet godkände l:sta
momentet, men återremitterade 2:dra momentet af 3 §.
§ 4 i Författningsförslaget.
Tlerr Wahlström: Då stadgandet i momentet Litt. b.,
att särskildt värde skall åsättas hvarje ifrån egendom afsönd¬
rad eller mot bestämd afgift och utan arbetsskyldighet eller
tjenstbarhet upplåten lägenhet, synes oriktigt, emedan bevill¬
ningen för dylik lägenhet bör hafva ingått i beräkning vid
bestämmandet af den afgäld, som för lägenheten bör till
stamhemmanet utgöras, hemställer jag att nämnda stadgande
måtte utgå.
Herr Swartz: Det vill synas naturligt att, då en lägen¬
het blifvit på ifrågavarande sätt afsöndrad, taxeringsvärdet på
stamhemmanet kommer att sättas så mycket lägre, som vär-
') Herr Wallenbergs vid Iryckningen ej aflemnade anförande trye-
kes i slutet af detta band.
Den 9 Maji.
det på den afsöndrade lägenheten; och då hvardera innehaf-
varen bör betala den bevillning, som på hans egendom be¬
löper, anser jag det föreslagna stadgandet vara riktigt, hvar¬
före jag ock anhåller, att 4 § måtte, sådan den lyder, god¬
kännas.
Vidare anfördes ej, och 4 § godkändes.
Utskottets, sid. 24, afgifna yttrande, i anledning af Hans
Excellence Herr Grefve C. A. Löwenhielms och vice Talman¬
nen Ola Svenssons der om förmälda förslag.
Godkändes.
§ S i Författningsförslaget.
Bifölls.
§ 6, mom. 1—4 i Författningsförslaget.
Herr Wallenberg: l afseende å den princip, som här
blifvit uttalad, hyser jag många betänkligheter, hvilka jag ön¬
skar att Bevillnings-Utskottets härvarande ledamöter behagade
undanrödja. När man godkänner den grundsats, att bevill¬
ning skall erläggas för inkomst af capital eller arbete, har
man dermed uttalat den åsigt, att capitalbevillningen skall
träda, icke arbetaren, utan den verkiiga capitalisten, som lef¬
ver af frukterna af ett redan verkstäldt arbete. Det synes
dock icke böra möta något hinder, att, om den, som arbetar
och för sin inkomst deraf erlägger bevillning, lyckats samla
något mera betydande capital, äfven hans afkomst af detta
capital underkastas beskattning. Deremot finner jag olämp¬
ligt att sådan skall utgå af hvarje, aldrig så liten sparpenning.
Men min hufvudsakligaste betänklighet afser den före¬
slagna beskattningen af penningar, som blifvit nedlagda i
räntebärande obligationer eller insatta hos penningeförvaltande
verk eller enskilde. Oberäknadt svårigheten att taga reda
på föremålen för en sådan beskattning, måste denna hafva till
ovillkorlig följd, antingen att de, som förut plägat insätta sina
besparingar på depositionsräkning i någon Bank, i stället ut¬
låna sina penningar åt enskilda personer, eller ock att de
penningeförvaltande verken tvingas att ställa sina depositions¬
bevis på innehafvaren. Båda delarne skulle verka menligt
i mer än ett hänseende. Man har i sednare tider i vårt land
börjat samla en smula capitaler, tack vare i främsta rummet
Sparbankerna, men i någon mån äfven depositionsräkningarne
i de enskilda Bankerna och tillvaron af räntebärande obliga¬
tioner. Att allt detta ledt till ökad reda och ordning, på
samma gång som sparsamheten blifvit derigenom uppmun¬
trad, torde vara obestridligt. Men de goda verkningarne
46
ben f) Maji.
skulle i betydlig mån förhindras genom den af Utskottet före¬
slagna beskattningsmethod. Jag tror, att, om hvart och ett
verk, som förvaltar andras medel, får skatta till Staten för
sin rörelse, blir derigenom äfven i viss mån bevillning erlagd
för de hos verket insatta capitaler.
För öfrigt anser jag att i 3:dje punkten af denna § bör
tilläggas ett ord, som blifvit uteglömdt. Detta ord är »pen-
ningerörelse»; ty säkert är att det, förutom bolag, finnes
många, som lefva af sådan rörelse.
På grund häraf, yrkar jag återremiss af de nu före¬
dragna momenten i 6 §, på det desammas innehåll må af
Utskottet tagas i förnyadt öfvervägande.
Herr Hierta: Gerna skulle jag se, om den ena af de
beskattningstitlar, som här förekomma, finge försvinna, nem¬
ligen beskattningen af capital. Denna önskan kan tyckas be¬
synnerlig, då ingen är bättre i tillfälle att lemna sitt skatte¬
bidrag till Staten, än just capitalisten; men stadgandet om
capitalbeskattning, sådant, som det här förekommer, innebär,
enligt min tanke, en orättvisa. Då för fast egendom beräk¬
nas bevillning, utan att något afdrag medgifves för det i
egendomen insatta capital, skulle följden af nämnda stadgande
blifva en dubbel beskattning af de capitaler, som äro ned¬
lagda i fast egendom. Det förnämsta skälet mot den före¬
slagna capitalbeskattningen är dock, att i ett så capital-
fattigt land, som vårt, det måste vara af interesse att till¬
vinna sig nya capitaler och att dessa kunna utbjudas mot så
låg ränta, som möjl ig** till näringsidkarnes och jordbrukarnes
förmån. Men det är gifvet att i samma mån, som capitalet
beskattas, i samma mån söker egaren taga igen sin skada
af den, som använder hans capital. Jag tror det ock vara
möjligt att bibehålla det nuvarande stadgandet i ämnet och
likafullt åtkomma capitalisterna, ty, då man betraktar Taxe-
rings-Comitéerna såsom samvetsdomstolar, hvilka hafva att
efter kännedom och bästa öfvertygelse verkställa taxeringarne,
bör något hinder icke möta att vederbörligen beskatta en
hvar, som lefver på inkomst af capital, utan att hafva någon
synlig förmögenhet eller rörelse. Jag anhåller, på denna grund,
om återremiss.
Herr Swartz: De anmärkningar, som de båda föregå¬
ende talarne framställt, äro af synnerlig vigtig beskaffenhet,
såsom rörande en af hufvudpunkterna i hela förslaget. För
min del, kan jag icke antaga att Ståndets, i afseende å fastig-
hetsbevillningen, nyss fattade beslut innebär någonting annat.
Den 9 Maji.
47
än att åtkomsten af all fastighet antages vara 5 procent, men
att en nedsättning till 4 procent medgifves, med afseende å
deri skuld, som kan vidlåda fastigheten. Då Ståndet således,
enligt min uppfattning, genom nämnda beslut, icke frångått
Utskottets raisonnement i ämnet, hoppas jag ock, att samma
beslut icke skall anses innefatta något hinder för genom¬
förande af principen om direct beskattning af capitaler. Om
Bevillnings-Förordningen skall kunna utgöra grunden för com-
munalskatterna, måste den byggas på ungefärligen samma
grunder, som blifvit antagna öfverallt, der man åt särskilda
samvetsnämnder uppdragit att fördela communalbördorna. Den
af Utskottet föreslagna Bevillnings-Beredning är ingenting an¬
nat, än en sådan samvetsnämnd, hvilken, utan ledning af di-
recta uppgift er från de skattskyldige om deras verkliga in¬
komstbelopp, borde uppgöra förslag till taxering, hvilket skulle
underkastas pröfning af Taxerings-Comitéen; men, utan att
denna samvetsnämnd får till åliggande att direct beskatta ca-
pitalisterne, kan den icke fullt motsvara sin bestämmelse.
Herr Wallenberg tyckes hafva missförstått det af Utskottet
begagnade uttrycket »capital eller arbete», hvarmed Utskottet
endast velat säga att, ehvad inkomsten härflyter af capital
eller arbete, en hvar skall erlägga bevillning efter hela det
supponerade inkomstbeloppet. Bevillnings-Comitéen, som hy¬
ste betänklighet mot att sammanslå inkomst af capital med
inkomst af arbete, hade derföre föreslagit ett särskildt mini¬
mum för den inkomst af capital, som borde vara bevillning
underkastad; men Utskottet trodde att det skulle leda både
till enkelhet och säkerhet, att beskattningen blefve lika för
båda dessa slag af inkomst. Det är svårt att fatta, huru en
ny Bevillnings-Förordning, som, lika med den nuvarande, un¬
dantager capitalerna från direct beskattning skulle kunna an¬
ses rättvis och billig.
Den farhåga, Herr Wallenberg yttrat, i afseende å be¬
skattningen af deponerade medel, tror jag icke vara grundad.
Utskottet bar icke föreslagit, att Bankerna skulle åläggas med¬
dela uppgifter på der insatta penningebelopp, utan gäller det
1 allmänhet om capitalisters beskattning, att Bevillnings-Bered-
ningarne och Taxerings-Comitéerna skulle efter tillgängliga
upplysningar och bästa förstånd söka uppskatta en hvar till
skälig bevillning. På grund häraf, anhåller jag om bifall till
Utskottets förslag, allenast med den, enligt min tanke, behöf-
liga ändring i ordställningen, att, i stället för de i början af
2 och 3 momenten förekommande orden: »med inkomst af
48
Den 9 Maji.
capital (arbete) förstås», införas orden: »till inkomst af capital
(arbete) räknas», såsom bättre uttryckande den mening, Ut¬
skottet åsyftat.
Herr Wallenberg *).
Herr Wcern: Bland de omständigheter, som framkallat
den allmänt rådande önskan om en ny Bevillnings-Förordning,
är bristfälligheten af nuvarande stadganden om beskattning
af capitaler utan tvifvel en af de förnämsta, ty den nu gäl¬
lande föreskriften, angående bevillningsafdrag, som får ega
rum, då räntan stiger till en viss höjd, har, såsom bekant är,
i verkligheten sällan blifvit tillämpad. Jag kan derföre icke
instämma i Herr Hierlas yrkande om uteslutande af hvad
förslaget innehåller om capitalbeskattning. Herr Hierta, som
förklarat sig önska sådan beskattning, har uttryckt den för¬
hoppning, att Taxerings-Comitéerna, såsom utgörande satn-
vetsnämnder, skulle kunna, äfven utan det föreslagna stad¬
gandet, beskatta capitalister; men jag tror, att, då man god¬
känner grundsatsen, det äfven är i sin ordning att tydligt ut¬
tala densamma och dervid tillika utsätta den procent, som
anses lämplig. Att man skulle motverka capitalbildningen
genom att ålägga capitalisterne en beskattning af blott en
procent på inkomsten, synes mig ingalunda sannolikt, helst
de capitaler, som nedläggas i någon rörelse, icke kunna undgå
beskattning. En annan fråga är. om icke tvärtom uraktlåten¬
heten af denna beskattning skulle komma att verka häm¬
mande på företagsamheten i landet, hvilken torde vara lika
vigtig, som capitalbildningen.
Men jag begärde ordet för att påpeka en särskild om¬
ständighet. Sedan Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag i un¬
derdånig skrifvelse begärt utredning af väckt fråga om upp-
häfvande af grundskatt på qvarnar och densammas ersättande
genom bevillning, har, såsom bekant är, Kongl. Majit i Pro¬
position vid innevarande Riksdag äskat upplysning, huruvida
Rikets Ständer vilja genom bevillning fylla den brist i stats¬
inkomsterna, som skulle blifva en följd af nämnda grunskatts
borttagande. I anledning häraf, har Stats-Utskottet föreslagit,
att grundskatten å qvarnar måtte upphäfvas, och frågan om
bevillnings åtagande i dess ställe hänvisas till behandling af
Bevillnings-Utskottet. Då det nu förevarande förslaget inne¬
fattar ett bestämdt stadgande om bevillnings erläggande äfven
") Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kcs i slutet af delta band.
Den 9 Maji. 49
för inkomst af mjöl- och sågqvarnar, hemställer jag alltså,
att, i händelse Ståndet, såsom jag önskar, godkänner detta
stadgande, sådant dock måtte ske under förbehåll om rätt för
Ståndet att, i afseende å bevillning för qvarnar, fatta det be¬
slut, hvartill nyssnämnda, på Bevillnings-Utskottet beroende
särskilda fråga framdeles kan föranleda.
Herr Lindstedt afgaf följande förslag: »Alla embets- och
tjenstemän samt betjente af Hof-, Civil-, Minister-, Militaire- och
Ecclesiastik-staterna, äfvensom de öfriga allmänna Verk, privile¬
gierade Bolag och Inrättningar, af hvad beskaffenhet de vara
må, i städerna och på landet, skola för den sammanräknade lön,
de af en eller flera tjenster åtnjuta, antingen i penningar,
utan afseende derpå, att den fond, hvaraf anslaget skett, kunde
vara med bevillningsafgift belagd, kronotionde, spanmål från
Kronans magaziner, indelde hemmansräntor, anslagen åker
och äng, eller andra sådana lägenheter, erlägga:
af alla löner, som öfverstiga 300 t. o. m. 480 B:dr R:mt en afgift
|
|
|
|
|
|
al'
|
1
|
U:dr R
|
:rnt.
|
D:o
|
480
|
till och
|
med 600
|
R:dr
|
en afgift
|
af
|
1
|
»
|
80
|
öre.
|
D:o
|
600
|
»
|
780
|
»
|
»
|
|
2
|
»
|
80
|
»
|
D:o
|
780
|
»
|
900
|
»
|
»
|
|
3
|
»
|
80
|
»
|
D:o
|
900
|
»
|
1,050
|
|
))
|
|
5
|
»
|
—
|
|
D:ö
|
1,080
|
»
|
1,200
|
»
|
»
|
|
6
|
»
|
80
|
»
|
I):o
|
1,200
|
»
|
1,350
|
»
|
»
|
|
St
|
»
|
80
|
))
|
D:o
|
1,380
|
»
|
1,800
|
»
|
»
|
|
10
|
»
|
80
|
»
|
D:o
|
1,800
|
»
|
1,680
|
»
|
»
|
|
13
|
»
|
—
|
|
D:o
|
1,680
|
»
|
1,800
|
»
|
»
|
|
16
|
»
|
—
|
»
|
samt af alla löner derutöfver En för hundrade, kommande
den lön, som är indelad eller utgår i spanmål eller andra
persedlar, att förvandlas i penningar, efter den för orten, der
lönen utgår, näst före taxeringen satta markegång, enligt hvil¬
ken lönen åtnjutes.»
Herr Talmannen och Ståndets ledamöter åtskildes kl. 3/4
till 3 e. m., men sammanträdde åter, till fortsättning af
Plenum, kl- 6 e. m.
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, JYs 20. angående allmänna bevillningen.
borg.-Stånd. Vrot. vid Riksd 1859—1860. IV, 4
50
Den 9 Maji.
Härvid förekommo nedarinämnda §§ af förslaget till
Bevillnings-Stadga, samt delar af Betänkandet:
Bevillnings-Stadgans § 6, mom. 1—4.
Herr Swartz: En talare på f. m. yttrade, att 2:dra
punkten af 6 § skulle innehålla en otydlighet genom orden:
»äfvensom ränta och vinst å actier i bolag, der actieutdelnin-
gen icke kari inbegripas under benämning: inkomst af ar¬
bete». Jag måste medgifva att så verkligen är fallet, och
instämmer fördenskull med honom i begäran om återremiss
å denna punkt. För att uttrycka Utskottets mening, hade
der måhända bort stått: ränta och sådan vinst å rörelse, som
icke kan inbegripas under benämningen: inkomst af arbete.
De anmärkta raderna hafva blifvit tillagda till det af Bevill-
nings-Comitéen föreslagna moment. Comitéen hade nemligen
skiljt emellan inkomst af arbete och af capital. Jag tyckte
mig märka, att på f. m. en talare påstod, hurusom det vore
svårt att göra en skillnad emellan dessa olika slags inkom¬
ster. Hurudant är likväl förhållandet med en rörelses afkast¬
ning? Beräknar man icke först och främst, att rörelsen skall
lemna vanlig ränta på det derå nedlagda capital; och med
skäl kan ju derföre den del af afkastningen, som motsvarar
sådan ränta, kallas en inkomst af capital? Men rörelsen, om
den skall anses bära sig, måste derutöfver lemna en vinst,
den egentliga rörelsevinsten, som är att tillskrifva det egna
slags användande af kunskaper, tid och penningar, som i
hvarje särskildt fall med rörelsens bedrifvande är förenadt;
och denna vinst, hvad är den väl annat, än en inkomst af
arbete? För att emedlertid förekomma, att man icke fram¬
deles måtte anse, det en rörelseidkare bör betala bevillning
endast på den inkomst, som må vara honom behållen sedan
han afräknat ränta på det nedlagda capitalet, såsom hittills,
ehuru föga enligt med gällande Bevillnings-Förordning, under¬
stundom tillgått, derföre har Utskottet nu här velat samman¬
föra dessa olika slags inkomster, så att, huru man än upp¬
fattar förhållandet, fulla inkomstbeloppet må blifva under-
kastadt bevillning, Den ifrågasatta rättelsen bör ock ske en¬
dast i det syfte, att man, tvärt emot förslagets mening, icke
måtte tro, att ett bolag skall först betala för sin vinst och
actieegarne derefter särskildt för utdelningen å sina actier.
§ 9 visar, huru bevillning för inkomst af capital eller arbete
skall påföras. Den påförs bolag, der bolagets rörelse för¬
nämligast drifves, eller, i fall sådan bestämd ort icke före¬
finnes, der bolaget har sin styrelse. I slutet af Instructionen
Den 9 Maji■
51
för taxeringsförrättningarne heter det: »När vederbörande bo¬
lags eller inrättnings Diroction eller Styrelse erlagt bevillnings-
afgift både för vinst af rörelsen och för hela det i bolaget
eller inrättningen nedlagda actiecapitalet, så påföres de en¬
skilde delegarne icke bevillning för inkomst från samma bo¬
lag eller inrättning.» § 27, 7:de momentet, upptager följande
föreskrift: »Af hvarje i stad eller å landet boende och bevill¬
ning för inkomst af capital eller arbete underkastad person
skall lemnäs uppgift: a) om han af capital eger inkomst: upp¬
gift derom utan att dock beloppet närmare behöfver angifvas;
b) om han har fast egendom eller åtnjuter inkomst utom det
taxerings-district, der han är mantalsskrifven, eller har in¬
komst, derför bevillning enligt särskildt stadgad grund utgår
etc.» Åf dessa särskilda stadganden torde det vara tydligt,
att man ingalunda velat åstadkomma en dubbel bevillning,
utan att för bolags vinst bolag alltid betalar bevillning och
actieegaren endast uppger sina adier i bolaget, så att någon
bevillning för ett så placeradt capital icke blifver honom sär¬
skildt påförd.
I afseende å 3:dje punkten är anmärkt, att ordet: pen-
ningerörelse borde inflyttas näst efter ordet: handelsrörelse.
Jag har icke något deremot, ehuru jag icke tror, att det kan
betyda något, om detta ord uteslutes, ty hvad, som här blif¬
vit uppräknadt, är afsedt endast att tjena såsom exempel och
gör icke anspråk på att omfatta alla förvärfssätt, hvarigenom
inkomst kan beredas.
Eu annan talare har velat, om jag rätt fattade hans me¬
ning, framhålla obilligheten deraf, att en och samma bevill-
ningsprocent, nemligen i procent, skulle bestämmas för tjen¬
stemän och näringsidkare. Denna anmärkning rörer sjelfva
hufvudprincipen för hela detta förslag, och jag hoppas, att
den icke måtte anses ega någon vigt genom de resultater,
som man väntar skola af förslagets antagande uppkomma,
utan att man i nuvarande förhållanden har att söka anled¬
ningen till den i detta afseende gjorda erinran. Derföre att
man hittills ansett tjenstemäns inkomster vara underkastade
en noggrannare uppskattning, än näringsidkares, har man, i
nu gällande Bevillnings-Förordning, sökt bereda rättvisa ge¬
nom att bestämma en lägre bevillningsprocent för de förre,
än för de sednare. Hela det af Utskottet framlagda förslag
går deremot derpå ut, att allas inkomster skola blifva nog-
grannt uppskattade, och mig synes det vara en anledning
iner att hoppas detta, om man borttager den olika bestäm-
52
Den 9 Maji.
melsén för tjenstemän, och, med förtroende tili en noggrann
uppskattning af allas inkomster, går ett nytt ordnande af be-
villningsväsendet till mötes. Det skulle vara att underkänna
sjelfva grunden för detta förslag, om man längre ville tala
om olika bevillningsgrunder för olika personer.
Med Herr Wallenberg har jag sålunda instämt i begäran
örn återremiss af 2:dra och 5:dje punkterna uti 6 §, för er¬
hållande af de förtydliganden och tillägg, som, efter hvad jag
haft äran anföra, dervid kunna erfordras.
Herr Renström: Då en talare på förmiddagen yttrade,
att han ansåg att capitalisterne icke borde beskattas, kan jag
ej undgå att äfven yttra några ord rörande denna sak. Jag
är af alldeles motsatt tanke med denne talare i detta hän¬
seende. Jag ifrade vid sistlidne Riksdag ganska mycket der¬
för, att inkomst af capital skulle beskattas lika med inkomst
af arbete, och jag vidhåller ännu denna åsigt. Jag kan, för
min del, icke finna annat, än att det är högst orimligt att
capitalister nu icke betala den ringaste skatt till Staten, om
de än hafva aldrig så stor inkomst. Jag känner personer,
som hafva en årlig ränteinkomst af, 50 lill 150,000 R:dr och
deröfver, hvilka icke betala någon annan skatt till Staten, än
personlig skyddsafgift, som hvarje dagakarl måste betala, och
jag hemställer tili det Högtärade Ståndet, om detta väl må
kunna vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande.
Man säger, att capitalisterna, derigenom, att de lemna bevill¬
ningsafdrag på räntan, erlägga skatt till Staten. Detta är, i
min tanke, alldeles falskt. Om en capitalist utlånar sina
penningar till 5 procent, och dertill torde väl ganska stora
summor vara utlånta emot inteckning i fast egendom, så är
han ju icke skyldig att lemna något bevillningsafdrag på
räntan, och om nu en sådan person har en årlig ränteinkomst
af flera tusen Riksdaler, så är han ju alldeles befriad ifrån
att för denna inkomst erlägga den skatt till Staten, som be-
villningsafdraget på räntan anses utgöra. Huru orättvis den
närvarande Bevillnings-Förordningen å andra sidan är, i af¬
seende på beskattningen af näringsidkare, vill jag nämna, att
denna Förordning föreskrifver, att, om en näringsidkare drif¬
ver en rörelse, hvarpå han årligen lörtjenar t. ex. 10,000 R:dr,
men deraf måste utbetala 5,000 R:dr i ränta för lanta pen
ningar till rörelsens bedrifvande, då naturligtvis endast 5,000
R:dr återstå i behåll på rörelsen, denna näringsidkare likväl
är skyldig att uppgifva såsom behållen inkomst på rörelsen
10,000 R:dr. Jag hemställer till en hvar, om man väl kan
Den 9 Maji.
33
vänta sig, att un så orättvis författning skall komma att af
någon person samvetsgrant efterlefvas, och om det derföre
icke må kunna vara tid på att få denna orimliga författning
afskaffad. Man invänder häremot, att näringsidkaren, som
är skyldig uppgifva hela sin inkomst på rörelsen, utan afdrag
af den ränta, han utbetalt, af långifvaren erhållit godtgörelse
för den skatt, han måste erlägga för denna ränta, derigenom,
att bevillningsafdrag skett på räntan, men om nu närings¬
idkaren icke betalt högre ränta, än 5 proc., så har han ju
icke erhållit någon sådan godtgörelse. Man gör sig således,
såsom mig synes, ett alldeles oriktigt begrepp om förhållan¬
det, då man påstår, att näringsidkaren, genom bevillnings-
afdraget på högre ränta, än 3 proc., undfår ersättning af lån¬
gifvaren för den skatt, han erlägger till Staten, för den ränta,
han utbetalar. Så vidt jag kan fatta, undfår icke närings¬
idkaren derigenom någon sådan ersättning, utan kan endast
derom sägas, att han får låna penningarne till så mycket
lägre ränta, än 6 proc., som bevillningsafdraget utgör, .lag
har alltid hört den invändning göras af dem, som hafva mot¬
satt sig beskattning af det rörliga capitalet, att man icke kan
åtkomma capitalisten, emedan man icke kan få någon reda
på hvad han eger. Jag tror deremot, att det är vida lättare
att få reda på hvad en capitalist har i ränteinkomst, än hvad
en näringsidkare i allmänhet kan förtjena. En handlande till
exempel, som ligger i mycket stora affairer, kan derpå hafva
haft en betydlig förtjenst, men också möjligen en stor förlust,
utan att hans närmaste grannar kunna derom hafva den rin¬
gaste kännedom. Detta kan icke vara förhållandet med capi¬
talisten. Hvad en capitalist, som lefver på räntan af sina
pengar, eger, känna merändels hans grannar i det närmaste,
och det kan ej blifva särdeles svårt för Taxeringsmännen
att derom förskaffa sig en noggrannare kännedom. Det är
för mig således alldeles oförklarligt, att det rörliga capitalet
hittills kunnat undgå all beskattning här i landet. Så vidt
jag har mig bekant, har man i andra länder, der inkomst¬
skatt varit införd, och i synnerhet i England, der en sådan
skatt från äldre tider egt rum, fastän emellanåt afskaffad,
alltid i första rummet beskattat det rörliga capitalet, och jag
kan icke inse något skäl, hvarföre icke samma regel äfven
bör följas här i landet. Då nu dessutom Utskottets förslag,
att nedsätta bevillningsafgiften för inkomst från 2V2 till 1
procent, i väsendtlig mån grundar sig på den förutsättning,
att inkomst af capital kommer att beskattas lika med inkomst
54
Den 9 Maji.
al arbete, saint frångåendet af denna princip säkerligen skulle
hafva till följd, att bevillningsafgitten måste höjas till ll/2
procent, 0111 ej mera, för att få ut de 2 millioner R:dr, som
äro beräknade att genom bevillning utgå, så torde detta äf¬
ven böra utgöra ett giltigt skäl för att bifalla, hvad Utskottet
i detta hänseende föreslagit. Att jag i denna sak icke talat
för eget interesse, utan emot detsamma, anser jag mig icke
behöfva att närmare förklara.
Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.
Herr Ekholm: Få ämnen hafva varit mera discuterade,
i fråga om beskattningsväsendet, än beskattning af capilaler
och näringar. Alla hafva insett, att, om en sådan beskatt¬
ning skall finnas, är det mycket obilligt att capitalisterna
slippa undan, men man har invändt, att det är nästan omöj¬
ligt få reda på capitalisterna och deras ställning. Då Utskot¬
tet föreslår, att med inkomst af capital skall förstås »vinst
af actier i bolag» m. m., så hemställer jag till Herrarne, huru
det skall blifva möjligt att få reda på dylika förhållanden.
Jag kan icke föreställa mig, att enskilda personer eller bank¬
bolag kunna åläggas att producera sina böcker och transactio-
ner. För den allmänna crediten skulle en dylik åtgärd vara
vådlig och inverka skadligt på det allmänna förtroendet. Hvad
särskildt angår Rikets Ständers Bank, tror jag, att Fullmäk¬
tige derstädes äro af deras ed förbjudne att yppa förhållandet.
För min del, skulle jag anse nyttigast, om man kunde kom¬
ma derhän, att borttaga all bevillning, helst sedan Statens in¬
komstkällor på andra håll så ökats, att ett par millioner mera
eller mindre äro en småsak. Men om man vill fortfara på
denna bana, tror jag, att man får gå litet nogare tillväga,
och att andra controler erfordras, än de, som här blifvit före¬
slagna. I andra länder vet man, att bestämda summor äro
på förhand uppgjorda för hvarje dass, hvadan det är ganska
lätt att göra debiteringen. I Paris, Dresden, m. fl. städer be¬
talar i förhållande till folknumerären en Banquier af första
ordningen så och så många procent, en Handlande så och så
många o. s. v. Här deremot skulle Taxerings-Comitéerna
komma att hafva samma lära och skaplynne hädanefter, som
hitintills. Somliga districter skulle denna börda drabba hår¬
dare, der afundsjuka bland Taxeringsmännen är rådande. Så
t. ex. finnas samhällen, der handtverkare hålla efter handlande,
och tvärtom, hvarigenom händer, att ett sådant samhälle får
betala vida mera i bevillning, än andra, der dessa corporationer
hålla ihop. Det vöre väl, om något kunde åtgöras, för att
Den 9 Maji.
undvika dylika olägenheter, som alltid medfölja det nuvarande
systemet, och jag skulle önska, att några säkrare controler,
än de af Utskottet föreslagna, kunde uppgifvas; men i alla
fall är det visst icke min mening, att, så länge inkomst af
arbete är föremål för beskattning, capitalisterne skola derifrån
vara befriade. Jag tror emedlertid, att sådana anmärkningar
äro mot denna § framställda, att densamma bör återremit¬
teras, och anhåller jag om proposition derå.
Herr Lindeström: Jag har begärt ordet, för att besvara
tvänne talare, som på förmiddagen yttrade sig, nemligen Her¬
rar Hierta och Wallenberg. Herr Hierta gick i sanning bra
långt, då han påstod, att all skatt af capitaler borde upphöra.
Jag är nu förekommen af Herrar Swartz och Renström
samt har icke något annat att tillägga, än att det synes mig
bra likgiltigt, ur hvilken källa inkomsterna härflyta, om de
komma af capital eller arbete. Det är nog att man har in¬
komst, den må på ärligt sätt vara erhållen hur som helst,
och för denna inkomst är det väl skäligt att man skattar
till såväl communen, som Staten; jag vill icke vidare till be¬
svarande upptaga de af Herr Hierta gjorda inkast.
Deremot har Herr Wallenberg framställt en och annan
anmärkning, som är förtjent af afseende. Han har sagt. att
det vore obilligt och oriktigt, om personer, som ingått i ett
bolag, skulle betala afgift för egen del på samma gång, som
bolaget för sin vinst skattade. Jag tror icke, att Herr Wal¬
lenberg rätt uppfattat Bevillnings-Utskottets Betänkande, då
han kunnat framkomma med ett sådant påstående. Jag er¬
känner gerna, att det af Utskottet begagnade uttryck icke
är nog klart och tydligt, men emedlertid är det på flera
ställen antydt, att, om skatt för en inkomst erlägges på ett
håll, behöfver den skattskyldige icke vidare derför betala på
ett annat. I 10 § af Utskottets förslag till Bevillnings-Stadga
heter det, »att skattskyldiges alla inkomster skola samman¬
räknas och bevillningsafgiftens belopp på grund deraf bestäm¬
mas; dock med afdrag af den afgift, som han bör annor¬
städes erlägga». Det är bestämdt säkert, att Utskottets me¬
ning är den, att, om t. ex. en person är delegare i ett bolag
och derifrån erhåller inkomst samt detta bolag betalar bevill¬
ning till Staten, behöfver delegaren icke för sin inkomst an¬
norstädes erlägga bevillning Jag erkänner, att Utskottet bär
icke tydligen uttryckt, hvad det åsyftat, och jag vill der¬
före gerna bifalla, att denna § i berörda hänseende återremit¬
teras, men emedlertid är Utskottets mening i såväl denna,
86
Den 9 Maji.
som flere andra §§ temligen tydligt tillkännagifven, nemli¬
gen att, om skatt för inkomst är erlagd på ett ställe, skall
den icke ytterligare betalas på ett annat.
En annan anmärkning har Herr Wallenberg framställt.
Han har nemligen ansett, att penningerörelse borde vara
särskildt utpekad i deri punkt af förslaget, som handlar om
inkomst af arbete; men jag inser ej, hvartill delta skulle tjena.
Består penningerörelsen i diskontering, tillhör den tydligen
första morn.; består den åter i penningehandel, bör det val
vara klart för hvar och en att den måste hänföras till andra
punkten. Såsom förut blifvit nämdt, är jag förekommen af
Herrar Swartz och Renström och har icke något ytterligare
att tillägga, än att anhålla om bifall till de nu föredragna
momenterna af 6 §, helst de deruti intagna stadganden äro
så rättvisa och i det hela klara, att jag icke kan förstå, huru
någon vill sätta sig deremot.
Herr Warn: Då jag förra gången hade ordet, ville jag
icke afgifva något bestämdt yttrande, emedan anmärkning
emot ordalydelsen i momentet blifvit af en annan talare fram-
stäld, och jag trodde att någon af Bevillnings-Utskottets leda¬
möter inom Ståndet skulle besvara densamma, Sedermera
har Herr Svartz ansett att 2:a och 3:e momenten borde åter¬
remitteras, på det Utskottet måtte komma i tillfälle att pröfva
samma anmärkning. Jag förenar mig med Herr Swartz, men
beklagar om l:a momentet jemväl blifver återremitteradt.
Det synes mig såsom borde en återremiss halva ett bestämdt
syfte, och i sådant fall skulle, genom l:a momentets återre¬
mitterande, icke uttryckas annat, än att Ståndet icke är belåtet
dermed att inkomst af capital och arbete beskattas. Denna
åsigt kan jag icke hylla. Det må vara fullkomligt sannt, såsom
Herr Ekholm anmärkt, att det är svårt att taga reda på in¬
komst af capital, men jag frågar, om det vore af så väsendtlig
vigt, i händelse något misstag, med antagande af en låg be-
villnings-procent, kunde komma att begås. Jag anser att
man, för att bestämma, huruvida Utskottets förslag skall an¬
tagas eller det gamla beskattningssättet af capitaler bibehållas,
endast behöfver jemnföra dem med hvarandra; och då är jag
öfvertygad att en hvar skall finna att en sådan uppskattning, som
Utskottet föreslagit, af dertill särskildt valde personer, är vida
lämpligare, än det hittills gällande förfaringssättet, som är all¬
mänt fördömdt.
En föregående talare har erinrat, att mången har betyd¬
liga inkomster af capitaler, utan att ändock erlägga någon
Den 9 Maji.
67
skatt till Staten eller communen. Om en capitalist anser
sig ega tillräcklig säkerhet för ett capital och utlånar det¬
samma emot S procent, betalar han för sin inkomst ingen
skatt. Icke är detta rätt. Icke eller är det rätt att när-
ringsidkare skola sättas i den obehagliga ställning, som är en
följd af det föreskrifna bevillnings-aldraget. Såsom det sker
i practiken, veta vi alla ganska väl, att det sällan kommer i
fråga att de, hvilka drifva rörelse, få åtnjuta bevillningsafdrag
på penningar, som af dem upplånas; men då desse hafva
med andra att göra och t. ex. lemna förlag, äro de alltid
nödsakade att medgifva bevillningsafdrag; ty concurrencen är
så stor. Under crisen kom detta visserligen i fråga, men, då
penningetillgången är god, nödsakas förlagsgifvaren medgifva
bevillningsafdrag, men deremot icke den verklige capitalisten.
Således är den nuvarande skatten icke en skatt på capitalet,
utan på rörelsen, och det torde väl vara en orimlig beskatt¬
ning, om capitalisten skall befrias från skatt och andra nöd¬
gas erlägga densamma. Då det gamla beskattningssättet, så¬
som grundfalskt och orättvist, redan är utdömdt, hoppas jag
att Ståndet skall godkänna det nu föreslagna och således bi¬
falla l:a momentet, men deremot återremittera de begge
andra.
Herr Wallenberg: Jag kan icke ändå instämma i det
der. Så vidt jag påminner mig, hafva flere talare uttalat den
åsigt, att, när man talar om att lefva af sina capitaler, skall
det vara sådant capital, hvaraf man verkligen lefver, och icke
sådant, som här afses. Om § innehölle att capitalisterne
skulle beskattas, då vore detta alldeles rätt, men när det i
stället står capital, blir detta aldrig rätt, i synnerhet såsom
ordet här finnes närmare beskrifvet. Då det heter capital,
kan man dertill få nära nog hvad sorn helst.
I afseende å den emot 2:a mom. gjorda anmärkning
derom, att, med antagande af detsammas lydelse, det kunde
inträffa att ej allenast ett af actieegare bestående bolag finge
skatta för bolagets vinst, utan att äfven actieegarne för vin¬
sten å actierna blefvo särskildt beskattade, har Herr Linde¬
ström hänvisat till den punkt i förslaget, der det står att, om
bolag för vinsten blifvit beskattade, actieegarne äro från skatt
frie. Nå väl, det står tydligt på flere ställen, att alla bolag
skola beskattas för sin vinst, men hvarföre skall man väl då
här tala »om vinst på actier». Derigenom åstadkommes en¬
dast tvätydighet, hvadan jag fortfarande anser att dessa ord
böra tagas bort.
38
Den 9 Maji.
A pag. 16 i förslaget förekommer följande: »Dessa Be¬
redningar ega ock att, så vidt de skattskyldiges uppgilter
»hafva något sammanhang med publika verks befattning, ovä-
»gerligen af dessa undfå de upplysningar, som kunna erfor-
»dras». Detta står alldeles i strid med gällande föreskrifter,
såsom Herr Ekholm, jemväl erinrat i afseende å Fullmäktige
i Rikets Ständers Bank, hvilka genom aflagd ed äro förplig-
tade att icke uppenbara enskilda personers förhållanden till
Banken. Här står emedlertid att upplysningar skola fram¬
läggas för Beredningen, men i sådant fall kommer det der¬
hän, såsom jag på förmiddagen yttrade, att alla enskilda utlå-
ningsanstalter, hvilka gå och gälla såsom penningeförvaitande,
ställa insättningsbevis på innehafvaren. Detta kommer otvif¬
velaktig! att medföra ett högst menligt inflytande på allmänna
rörelsen och äfven på sedelstocken, ty man tvingar penninge-
verken att göra sin depositionsskuld löpande, hvilket den nu
ej är, så länge hvarje bevis är och kan vara stäldt till viss
man. Jag tycker således att denna § är alltför knapphändigt
affattad.
Herr Lindeström har sagt att det vore onödigt att i 5:e
mom. intaga det af mig påyrkade ordet »penningerörelse»,
då uti ett föregående mom. står »capital», men detta är något
helt annat. En person kan nemligen drifva stor rörelse med
andras capitaler och derpå förtjena icke obetydligt. Detta
sker genom upp- och utlåning af penningar, hvilket är en
ganska loflig rörelse, och de, som drifva en dylik rörelse, skola,
enligt momentets nuvarande lydelse, komma att skatta snart
sagdt ingenting. Derföre tror jag det vara angeläget att ordet
penningerörelse införes.
Herr Waern har påstått att capitalisterne skatta ingen¬
ting; men då man förutsätter att de lefva på sina penningar,
skatta de ju genom den indirecta beskattningen till Staten.
Af hvad sålunda blifvit anfördt, tror jag mig, hafva giltiga
skäl att påyrka återremiss af de örne första momenten.
Herr Lindeström: Då jag förra gången hade ordet,
glömde jag att besvara en invändning af Herr Wallenberg.
Han yttrade nemligen på förmiddagen, det han fruktade att,
genom §:s antagande, penningeförvaitande verk skulle blifva
ålagda att lemna uppgift om personers rörelse. Jag ber ho¬
nom noga observera det framlagda förslaget till författning.
Der Önnes icke föreskrifvet, hvarken att några allmänna verk,
eller enskilda personer skola uppgifva, med hvilka de hafva
transactioner. Ej eller är i förslaget sagdt att de, hvilka lefva
Den 9 Maji.
på sina capitaler, skola uppgifva, huru mycken inkomst de
hafva, utan blott att de af capitaler hafva inkomst, hvadan
Herr Walienbergs farhåga, att penningeförvaltande verk skulle
blifva nödsakade att ställa sina bevis på innehafvaren, är all¬
deles obefogad. Den föreslagna förordningen ger icke anled¬
ning till någon dylik farhåga, utan är det öfverlemnadt åt
Taxerings-Comitéen att, med afseende å personers lelnadsför-
hållanden, — så vida de icke särskildt skatta för någon indu¬
striel anläggning, — taxera nämnda personer såsom capita-
lister. Mig synes således att man icke har någon grundad
anledning till fruktan att antaga förslaget, och olyckligt skulle
jag åtminstone anse det vara, om man lemnade inkomst af
capital fri från skatt. Många menniskor finnas, hvilka lefva
af sina capitaler och som skulle vilja skatta till Staten, men
genom nuvarande Bevillnings-Förordning äro de likasom ex-
communicerade och ställda utom samhället, ehuru de gerna
önskade att få lemna sitt bidrag till det allmänna. Jag för¬
nyar mitt förut framställda yrkande.
Herr Brun: Jag känner mig uppmanad att i en fråga,
sådan som denna, gifva min åsigt tillkänna. Den är sådan,
att jag anser, att, om någon bör bidraga till communens och
Statens underhåll, så är det förmögenheten och öfverflödet.
Detta bjuder så väl rättvisa, som billighet, och man kan till-
lägga äfven menniskokärleken. Om detta är en sanning, åter¬
står blott att tillse, huruvida Taxeringsmännen kunna taga
reda på inkomst af capital lika lätt, som på inkomst af rörelse.
För min del, tror jag att en Taxerings-Comité har lika lätt
att taga reda på den ena, som den andra inkomsten, och med
den erfarenhet, jag, såsom ledamot af en Taxerings-Comité,
eger, har jag ofta hört beklagas att den mindre bemedlade
ofta skattar för en större inkomst, än den förmögne, hvilken,
ehuru han lefver af sina penningar, likväl måste lemnäs all¬
deles fri från skatt. På dessa enkla skäl, anhåller jag om
bifall till 6:te §.
Herr Wallenberg: Jag kan icke förstå, huru jag kan
läsa så illa, sorn jag måste göra, då Herr Lindeström försäk¬
rar att det icke är möjligt för Beredningarne att från pennin¬
geförvaltande verk framkalla upplysningar om enskilda per¬
soners ställning. Väl står det i §27 mom. 7. litt. a, att hvarje
skattskyldig person skall lemna uppgift norn han af capital
eger inkomst;» och det är sannt att inkomstens belopp icke
behöfver angifvas, men för att få veta denna, går man till
de penningeförvaltande verken, hvilka det, enligt § 28, åligger
60
Ven 9 Maji.
att ovägerligen lemna Beredningarne erforderliga upplysnin¬
gar. Dessa §§ stå ovilkorligen i sammanhang, ty, om en
person uppger det han eger inkomst af capital, men icke
huru stor den är, kunna Beredningarne utstudera densamma,
om de vända sig till de penningeförvaltande verken. Andeme¬
ningen må vara hurudan som helst, så blifver dock följden
den, att rörelsecapitalet först beskattas och rörelsen sedermera.
Jag har icke något emot att beskatta capitaler, af hvilkas
ränta egaren har sin fulla utkomst, men att ställa det så, att
den, hvilken eger en tillfällig besparing eiler ett ringa capital,
men lefver af sitt arbete, skall beskattas derföre, mäste jag
ogilla. Jag vill till stöd derför anföra ett exempel. Om två
personer hafva hvardera sin anspråkslösa inkomst eller arbets¬
förtjenst, samt den ena lefver opp förtjensten, men den andra
åter sätter af en del, då skulle den ene för det han är spar¬
sam betala skatt och den andra ej. En sådan princip är far¬
lig. Under jagande efter capitalisternas skatter, så kommer
man att med sina slag drabba de yttersta grenarna af indu¬
strien, och för något sådant bör man taga sig till vara. För
min del, tror jag ej eller att så stora capitaler finnas. Capita-
listerne i vårt land, det äro cassorna. Sedermera några en¬
kor och faderlösa barn. Här i landet äro de ytterst få, hvilka
lefva på sina capitaler och göra intet. På dem taga Taxerings-
Comitéerna nog lätt reda, utan att särskilda bestämmelser
derför gifvas. Dessutom heter det i Betänkandet, att, då taxe-
ringsmännen icke hafva någon annan förklaringsgrund till en
persons sätt att lefva, så kunna de hemta sådan från den
hyra, personen betalar, äfvensom från månsa andra omstän¬
digheter. Detta blifver ganska lätt utan att sätta in sådana
här bestämmelser, hvilka ofelbart komma att leda till myc¬
ket trassel.
Herr Ridderstad: För att rätt bedöma denna § är det
icke nog att taga i betraktande endast denna punkt, samt den
deri föreslagna bevillniag å inkomst å capital och arbete, utan
bör man jemväl äfven fästa uppmärksamhet vid 8 §, deri
det stadgas, att bevillning ej erlägges för inkomst, som ej
öfverstiger 400 R:dr. Detta tillägg ställer frågan på sin rätta
ståndpunkt. Genom denna sednare föreskrift blifva nemli¬
gen alla de personer, hvilka icke räkna, vare sig i ränta af
capital eller afkastning å arbete, större inkomst, än berörde
summa, fritagna från all bevillning. Till följe häraf komma
icke heller de mindre bemedlade enkor och faderlösa barn,
för hvilkas små capitaltillgångar Herr Wallenberg deltagande
Len 9 Maji.
lil
yttrat sig, att lida något af detta författningsförslag. Måhända
är äfven just den grundsats, som häri uttalar sig, den vack¬
raste i hela Betänkandet. Så strängt man eljest i allt söker
att utforska hvars och ens ställning, och så consequent man
upptaxerar och beskattar äfven de största tillgångar, kastar
man sig åtminstone icke öfver den torftigaste behållningen
och utkomsten. Om jag skulle göra en anmärkning mot §,
vore det icke någon af de redan framställda, utan den, att
capital och arbete blifvit sammanförda i samma cathegorie och
påförda enahanda bevillningsprocent. För min del, kan jag
likväl icke finna annat, än att capitaler företrädesvis böra på¬
läggas en högre bevillning, än arbetet. Capitalet är nemligen
den redan inbärjade behållningen af ett mångårigt sträfvande;
det är den bevarade gifna producten af förgångna ansträng¬
ningar och arbeten, det är den besparade frukten af öfver-
ståndna mödor och bekymmer; men arbetet är åter sjelfva
sträfvandet till capitalets förvärfvande. Detta arbete kan vis¬
serligen föra till ett lyckligt resultat; men osäkert är det all¬
tid. Och jag anser att det säkra, d. v. s. capitalet, under
alla omständigheter bör kunna bära högre bevillning, än det
osäkra, d. v. s. arbetet. Men enär grundsatserna i detta för-
fattningsförslag i så väsendtliga afseenden, och framförallt med
hänsyn till den nu gällande Bevillnings-Förordningen, utan all
fråga hvilar på många eljest riktiga och billiga beskattnings-
beräkningar, vill jag ej med min röst bidraga till förslagets
sönderrifvande i sådant hänseende, hvadan jag äfven gerna
skänker efter denna min anmärkning, och det desto heldre,
som antagandet af den lika beskattningen af capital och ar¬
bete eller af 6 § l:a mom. måste, efter hvad jag hoppas,
äfven leda till antagandet icke allenast af undantagsstadgandet
i 8 §, hvarom jag nyss talade, utan fastmera till antagandet
af Herr Lindeströms i samma riktning, men ännu längre
gående reservation, hvilken, enligt min uppfattning, med fullt
gilltiga skäl bevisar nödvändigheten att utsträcka undantags¬
regeln ända derhän, att alla, vare sig embetsmän eller med¬
borgare i allmänhet, som ej ega högre inkomst, än 1,300 R:dr,
fritagas från bevillning för 400 It:dr; och hvilken reservation
jag således förmodar skall vinna detta Högtärade Stånds god¬
kännande. Lika med Herr Wtern, önskar jag alltså att l:a
punkten måttej antagas; men instämmer för öfrigt med
Herr Swartz deri, att redactionen af l:a och 5:e momen¬
ten bör undergå någon förändring, ledande till mera tyd¬
lighet. Särdeles synes ett sådant förtydligande påkalladt med
62
Den .9 Maji.
hänsyn till den anmärkning, Herr Wallenberg gjort. Enär det
nemligen här i I:a morn. heter: »att med inkomst af capital
förstås, bland annat, ränta och vinst å adier i bolag;» men
9 § derjemte påför »bolag» bevillningsskatt för hela dess
totalvinst, skulle följaktligen en dubbel beskattning uppstå, hvil¬
ket naturligtvis icke kan hafva varit Utskottets afsigt. I öf¬
verensstämmelse med Herrar Swartz och Wallenberg, anhåller
jag alltså om återremiss.
Herr Lindeström; f det hela taget tror jag icke att nå¬
gon meningsskiljaktighet förefinnes emellan mig och Herr
Wallenberg. Vi erkänna ju båda att inkomst af capital bör
beskattas. Jag har ingenting annat att säga, än att jag ville ingå
på återremiss, men med det uttryckliga villkor, att Ståndet
erkänner rigtigheten af dessa båda punkter och att Utskottet
endast ålägges, att med mera klarhet gifva tillkänna, dels det
bevillning för samma inkomst icke skall på två håll erläggas,
dels ock att någon uppgift från penningeförvaltande verk å af
enskilde der insatta penningar icke må af Beredningarne kunna
fordras.
Herr Sundvallson: Innan Ståndet går att fatta definitift
beslut rörande denna §, vill jag lästa uppmärksamhet på en
omständighet, som eljest skulle kunna medföra en orättvisa.
1 första momentet af förevarande § stadgas att »för all in¬
komst, vare sig af capital eller arbete, erlägges bevillning,»
hvarefter i sista momentet upprepas, att »arrendatorer af Kro¬
nan tillhörig fast egendom erlägga ock bevillning för den in¬
komst, de af dessa arrenden åtnjuta.»
Detta sista tillägg synes endast vara en gifven följd af det
första och derföre öfverflödigt, om ej vilseledande, hvadan det
torde kunna helt och hållet utgå. Det är gifvet att en arren¬
dator skall, lika med hvar och en annan medborgare, erlägga
bevillning för sin inkomst, men, om föreskriften i sista mom.
skulle genast tillämpas, korinne man att begå en orättvisa
emot arrendatorerne af Kronan tillhörig fastighet. För när¬
varande betala dylike arrendatorer icke någon bevillning.
Denna förmån hafva de utan tvifvel tagit i betraktande vid
arrendecontracternas upprättande samt derigenom varit i till¬
fälle att åtaga sig en större arrendesumma, än eljest skulle
blifvit händelsen. Arrendebeloppet måste nemligen anses hafva
blifvit så mycket högre tillförene, men blifva så mycket min¬
dre hädanefter, som den nu föreslagna bevillningen å Krono-
arrendatorer. hvilka måste tillgodonjuta sin med Kronan con-
traherade rätt. I min tanke, vore det således obilligt och för¬
Den 9 Maji.
65
närmande mot dessa arrendatorer att genom denna författning
ålägga deni bevillning, hvilka före denna dag ingått sina con-
tracter med Kronan, och derföre anser jag det vara nödigt att
åtminstone göra följande tillägg uti sista mom. af denna §,
om detsamma eljest skall bibehållas, nemligen »vid nu gäl¬
lande contraclers utgång.»
Hvad den nu omhandlade punkten i öfrigt vidkommer,
anhåller jag få förklara min åsigt vara, att capitalister, lika¬
väl som näringsidkare och andra skattskyldige medborgare,
böra erlägga bevillning, samt förenar mig alltså med Herrar
Ridderstad och Werrn; men då jag gör detta medgifvande,
sker det under uttryckligt förbehåll att det är utan allt af¬
seende på eller något slags medgifvande på förhand deraf, att
lörslaaet, som återfinnes pag. 24 om bevillningsafdragets upp¬
bärande, bilalies; ty jag föreställer mig dels att dessa begge
frågor äro alldeles oberoende af hvarandra, dels att capitali¬
ster likaväl, som alla andra medborgare, böra erlägga bevill¬
ning för sin inkomst, sådan den är eller blifver, vare sig be-
villningsafdraget qvarstår eller ej.
Herr Swartz: I anledning af den siste talarens yttrande,
tillåter jag mig endast åberopa, det jag tror att sista punkten
i denna § ännu icke är föredragen; hvadan, och ehuru jag
nu icke vill ingå i något svaromål, jag likväl hoppas, det min
rätt att yttra mig må stå öppen.
Herr Sundvallson: Jag kan icke från någon synpunkt
godkänna detta Utskottets förslag. Såsom man vet, utgör be-
villningsafdraget 5 procent af räntan, såvida denna uppgår till
<5 procent för hundradet af capitalet, och detta afdrag kommer
gäldenären lil! godo. Den intecknade skulden i Riket utgör om¬
kring 280 millioner, och den ointecknade torde ingen hafva
reda på. Äfven å den sistnämnda kommer likväl bevillnings¬
afdrag i fråga. Om man nu emellertid håller sig endast till
den förra, som är approximativt känd, och antager, att blott
2/s-delar deraf draga 6 procent, hvarå bevillningsafdrag kom¬
mer gäldenären till godo; så skulle, derest Utskottets förslag
godkännes, detta bevillningsafdrag försvinna och en ökad utgift
af 540,000 R:dr om året sålunda uppstå för de Svenske med¬
borgare, hvilkas fastighet är intecknad. Dessa 540.000 R:dr,
hvartill bevillningsafdraget å det supponerade beloppet uppgår,
skulle i stället komma capitalisterne till godo och för dem
blifva en ökad inkomst. Det är sannt, att, enligt förslaget,
capitalisterne i stället och för härigenom ökad inkomst komma
att erlägga bevillning, men denna skatt, som utgår med 4
Den 9 Maji.
procent af inkomsten, blefve endast 3,400 R:dr. Således
skulle genom bevillningsafdragets upphörande endast de gäl-
denärer, hvilka hafva intecknad skuld, komma att betala
840.000 R:dr i räntor årligen mera, än de nu erlägga, endast
för att, så tillsägandes, bereda Staten en ökad inkomst af
3,400 R:dr. Disproportionen mångdubblas i verkligheten af
det förhållandet, att den ointecknade skuldsumma, som nu
lindras med bevillningsafdrags tillgodonjutande, men sedermera
beröfvades denna förmån, säkerligen är inom landet fullt lika
så stor, som den intecknade, så att man torde kunna antaga
att genom detta förslags godkännande Svenska debitorer åläg¬
gas en ökad beskattning, under lormen af högre räntor, till
belopp i rundt tal af minst en million R:dr, hvaraf, i aldra
bästa och samvetsgrannaste fall, Staten tillgodokomma blott
10.000 R:dr såsom ökad bevillning å räntebärande capital.
Af dessa skäl, anser jag mig så mycket mindre kunga bifalla
bevillningsafdragets upphäfvande, som detsamma redan i all¬
männa föreställningssättet sammanvuxit med begreppet, att
37/I0 procents ränta är den enda lagliga, som bör oafkortad
utgöras.
Herr Swartz: Jag kan icke förstå annat, än att Ståndet
i denna punkt redan utlåtit sig genom det beslut, hvarigenom
Ståndet godkännt Utskottets förslag, att capitalister böra directe
beskattas, och näringsidkaren således hädanefter icke för¬
skottsvis erlägga någon bevillning för upplånade capitaler.
Det borde vara nog att göra ensamt denna erinran, men det
kan vara skäl att äfven påminna sig det verkligen orimliga
eller åtminstone osammanhängande i den nuvarande föreskrif¬
ten. Det heter nu: »Som likväl låntagaren endast förskottsvis
erlägger den bevillning, hvilken för utlånte medel belöper,
vore det hans ovillkorliga rätt att detta förskott af långif-
varen återfå med fem procent af räntan för alla utlånta ca¬
pital, utan afseende derpå om de äro intecknade eller icke,
så framt nemligen räntan är till mer, än fem procent bestämd.»
Af detta stadgande framgår den orimligheten, att, om man å
ett capital har 3 procents ränta eller derunder, erlägges ingen
bevillning för denna inkomst. Om räntan uppgår till en högre
procent, skall capitalisten deremot medgifva såsom bevillnings¬
afdrag 3 procent af räntan, ehuru låntagaren icke är ålagd
att till Staten betala mer än 21/, procent. Det nuvarande
stadgandet synes mig således icke i något hänseende, oafsedt
de af Ståndet redan fattade beslut, kunna gillas; men genom
Ståndets berörda beslut hoppas jag, att denna fråga anses
Den 9 Maji.
05
redan vara afgjord, sä att indirect beskattning genom bevill¬
ningsafdrag å ränta för framtiden kommer att upphäfvas.
Ofverläggningen var slutad; och beslöts att Bevillnings-
Stadgans § 6, mom. 1, bifalles; att andra yttrandet, sidan 24
i Betänkandet, eller det, som afser bevillningsaldragets upp¬
hörande, godkännes; och att mom. 2 och 3 af berörde § 6
återremitteras.
Vid frågan om proposition å Bevillnings-Stadgans morn.
4, yttrade Herr Swartz: Beträffande 4 mom. af 6 §, hem¬
ställer jag, om icke genom en återremiss detta moment kunde
erhålla en förändrad lydelse och således vinna en större full¬
ständighet. Jag föreslår, att momentet måtte blifva så ly¬
dande: De vid, de förenade Rikenas Beskickningar hos ut¬
ländska makter anställde samt alla öfrige under Utrikes Depar¬
tementet lydande embels- och tjenstemän erlägga inkomst-be-
villning för den aflöning, de från Svenska Stalscassan uppbära.
Hittills hafva de vid de förenade Rikenas Beskickningar hos
utländska makter anställde personer, jemte aila under Utrikes
Departementet lydande, erlagt bevillning till Svenska Staten;
och genom mitt förslag skulle man ej eller hädanefter be¬
höfva uttryckligen nämna Norrmän, utan hänföra dem under
den allmänna cathegorien.
Herr Lindeström: Jag instämmer desto heldre med Herr
Swartz, som det förekommer mig rakt af stötande, att Norr¬
män skulle särskildt utpekas, då hvad man åsyftar ganska
väl kan i allmänna ordalag uttryckas.
§ 6. mom. 4, antogs af denna lydelse: »De vid de före¬
nade Rikenas Beskickningar hos utländska makter anställde
samt alla öfrige under Utrikes Departementet lydande embets-
och tjenstemän erlägga inkomstbevillning för den aflöning, de
från Svenska Statscassan uppbära.»
§ 6 mom. 5, och tredje yttrandet, sidan 24 i Betän¬
kandet.
Herr Lindeström: Då denna fråga förevar i Bevillnings¬
utskottet, motsatte jag mig så mycket jag kunde detta för¬
slag. Min öfvertygelse är nemligen den, att, om det här
föreslagna stadgandet skulle antagas, komrne man att begå en
bestämd orättvisa mot de arrendatorer, som för närvarande
på arrende innehafva Kronan tillhörig egendom, och Kronan
skulle ej eller för framtiden vinna något, ty i och med det¬
samma arrendatorerne visste, att de voro underkastade en
godtycklig bevillning, skulle de icke erlägga så höga arren-
Borg.-Stånd. Prot. vid Hiksd. 1859—1860. IV. 5
66
Den 9 Maji.
den, som hittills, utan Kronan tvärtom förlora. Jag önskar
således, att detta stadgande må helt och hållet försvinna, men,
om detta icke låter sig göra, instämmer jag i Herrar Comité-
rades förslag, enligt hvilket Krono-Arrendatorer skulle erlägga
halfva bevillningen aT den arrenderade jordens taxeringsvärde.
Herr Odmansson: Man kan icke antaga, att en arren¬
dator af Kronans egendom skulle betala så högt arrende, att
han icke kunde erlägga bevillning för inkomst. Då, enligt
förslaget, en hvar för sin inkomst får betala skatt till Kro¬
nan, så synes det åtminstone mig klart, att äfven dessa arren¬
datorer böra beskattas. Skulle de icke erlägga skatt, komme
de äfven att befrias från alla på bevillning grundade commu-
nalafgifter, och detta vore orimligt. Jag yrkar således bifall
till Utskottets förslag.
Herr Wahlström: Jag är mera böjd att instämma med
Herr Lindeström. Men om det stadgande skulle qvarstå, att
arrendatorer af Kronan tillhörig fast egendom böra erlägga
bevillning för inkomst af sina arrenden, då kan jag icke för¬
stå, hvarföre icke bevillning skall betalas äfven af arrenda¬
torer utaf Kyrko-, Academie-, Hospitals- m. 11. hemman. Jag
yrkar således, att, om arrendatorer af Kronans egendom skola
betala bevillning, det måtte tilläggas, att arrendatorer af all¬
männa inrättningar tillhörande hemman jemväl skola påföras
bevillning.
Herr Swartz: Jag tror det vara en stor skillnad emel¬
lan arrendatorer af Staten tillhörig fastighet och andra arren¬
datorer. Denna skillnad ligger förnämligast i den långa tid,
som de förras contracter omfatta, äfvensom i den optionsrätt,
som för Krono-arrendatorer numera är gällande. Det må
vara. att för arrenöeu på kortare tid bevillningen tages i be¬
räkning vid utfästande af arrendesumman, men då arrendena
afse en längre tid, tror jag, att detta är så godt som alldeles
omöjligt att göra. Bevillning) är nemligen något helt annat,
än en grundskatt. Den är icke stadigvarande, utan kan för¬
ändras vid hvilken R.ksdag som helst; och under det att den
enskildes egendoms taxeringsvärde efter en längre tids förlopp
stiger, kommer i sjelfva verket att deraf utgå en högre be¬
villning, ehuru grunden för dess beräkning är densamma. Det
är då icke mera än billigt, att arrendatorer af Kronans egen¬
dom i allmänhet erlägga någon afgift till Staten för den in¬
komst, de åtnjuta, och genom arrendecontract kan icke någon
motsvarande ersättning gifvas, då contracten omfatta längre
Den 9 Maji.
67
tider. Jag tror således det vara skäl att bifalla Utskottets
förslag.
Herr Hierta: Jag hemställer vördsamt, huruvida icke
sista momentet i 6 § må, såsom öfverflödigt, kunna uteslutas.
Om man antager l:a morn., der det heter: »För all inkomst,
vare sig af capital eller arbete, erlägges bevillning med en
procent, beräknad å behållna inkomstbeloppet», faller det af
sig sjelf, att äfven arrendatorer af såväl Krono-, som Kyrko-,
m. fl. hemman böra erlägga bevillning för deras behållna in¬
komst. Skulle man icke antaga, att under rubriken »för all
inkomst erlägges bevillning» innefattas jemväl arrendatorer,
då kunde med samma skäl göras en mängd andra undantag
och, bland dem, för embetsmän, i afseende å hvilka man på¬
står, att, då dessa påföras bevillning, man gifver med ena
handen och tager igen med den andra. Med samma skäl,
som deri, hvilken har fördel af ett visst företag, af sin in¬
komst betalar tribut till Staten, bör äfven embetsmannen
skatta för sin inkomst. Af dessa skäl, föreslår jag att detta
moment må ur förslaget utgå.
Herr Björck: För min del, kan jag icke föreställa mig,
att meningen med stadgandet i l:a mom. skulle vara sådan,
som Herr Hierta synes afse, eller att fastigheter skulle be¬
skattas på två sätt. Då man en gång har bestämt, att inkomst
utaf fastighet skall beskattas efter egendomens taxeringsvärde,
bör man icke ega att pålägga jemväl en annan beskattning.
Skulle man nu beskatta en egendom först i egarens, och se¬
dan i arrendatorns, hand, då har jag åtminstone icke förstått
författningens mening. Jag tror emellertid, att den icke är
sådan, och man har ej eller hittills hört talas om att arren¬
dator af enskild egendom skall beskattas för inkomsten af
arrendet. Derom finnes icke något stadgande i nu gällande
Bevillnings-Förordning och ej heller i detta förslag. Berörda
förslag skiljer sig från Bevillnings-Förordningen deri, att det
uppställer den regel, att all jord, som icke tillhör Kronan,
bör erlägga eganderätts bevillning. De af Herr Wahlström
omnämnda hemman hafva från äldre tider varit från bevill¬
ning Intagne, men ifrågavarande förslag undantager dem icke
i allmänhet, utan endast om inkomsten deraf tillfaller Sjuk-
och Fattigvårds-Inrättningar m. rn.; och derföre har Utskottet
icke kunnat, såsom Herr Wahlström påyrkat, föreslå beskatt¬
ning å berörda hemman. Denna fråga står således alldeles
isolerad. Jag frågar, om, sedan en författning säger, att Kro¬
nojord är undantagen från eganderätts-bevillning, en arrén-
GR
Den fl Maji.
dator skulle kunna åläggas att, jemte den afgift, som lian en¬
ligt contract betalar till Kronan för dominium, betala dess¬
utom en ytterligare afgift. Man kan verkligen sätta i fråga,
huruvida det låter sig göra, att först lemna bort sin egendom
under vissa villkor, men sedan komma efter med fordran på
bevillning. Lika med Herr Swartz, medgifver jag dock, att
saken kan förekomma annorlunda, då contract för lång tid
blifvit upprättadt, och att man för framtiden måhända bör
stadga, att en arrendator skall erlägga bevillning i den mån,
hans inkomster stiga; men om jag finner detta riktigt och
fullkomligt lagligt, emedan ingens rätt dervid trädes för nära,
kan jag likväl icke gilla, att nuvarande arrendatorer åiägges
en dylik afgift. Sådant vore, efter min tanke, ett verkligt con-
tractsbrott, ty en arrendator bör kunna trygga sig vid sitt lag¬
liga contract och icke åläggas att utgöra mera, än hvartill
han genom contractet är förbunden. Jag skulle således tro,
att denna fråga löses bäst på det sätt, Herr Sundvallson före¬
slagit, eller att stadgandet godkännes med det tillägg, att nu¬
varande arrendatorer äro fortfarande från bevillning frie.
Jag hemställer derföre, att § bör återremitteras, på det Ut¬
skottet må blifva i tillfälle att göra ett tillägg i förutnämnda
syftning.
Herr Swartz: Jag är i viss mån förekommen af Herr
Björck, som rätt uppfattat hvad Utskottet velat föreslå i af¬
seende på bevillning af jordegendom. Statens egendomar skulle
fortfarande vara fritagne, ehuru med vissa undantag, från be¬
villning, hvaremot all annan jord, jemväl sådan som tillhör
fromma stiftelser och andra dylika inrättningar, hvilka förut
varit från bevillning befriade, hädanefter skulle komma att
erlägga sådan. Denna är förslagets mening. Med afseende
likväl på de fall, då för Staten tillhöriga hemman och lägen¬
heter bevillning skall utgöras af innehafvarne, enligt mom. a
och b i § 2, torde nu förevarande moment i § 6, om mom.
i hufvudsak godkännes, kunna förtydligas, genom att. erhålla
" följande lydelse: »arrendatorer af Slaten tillhörig, från fa-
stighets-bevillning undantagen, fast egendom erlägga ock be¬
villning för den inkomst, de af dessa arrenden åtnjuta». Deri¬
genom borttoge man all den tvätydighet, som i afseende å
arrendatorer af boställen annars skulle förefinnas, ty då inne-
hafvaren af ett boställe betalar bevillning, kan det naturligtvis
icke komma i fråga att sådan skall af arrendatorn särskildt
erläggas. Det förekommer mig fortfarande, såsom skulle det
vara en ganska stor skillnad emellan de bestämmelser, hvilka
Den 9 Maji.
09
blifvit ingångna emellan Kronan och enskilde, samt den be¬
villning, som Svenska folket åtager sig och i afseende hvarå
representationen säger att den, under närvarande förhållanden,
anser att det eller det bidraget bör utgöras till statsbehofvens
fyllande genom att pålägga en viss afgift i förhållande till
hvars och ens inkomst. Jag tycker att detta är någonting
helt annat, än de emellan Kronan och dess arrendatorer in¬
gångna contracter. Det må vara att för sjelfva fastigheten,
som arrenderas, icke annan afgift erlägges till Staten, än den
i contractet bestämda, men jag kan icke finna, hvarföre en
arrendator af sådan fastighet icke skulle vara pligtig att för
den inkomst, han af det med Kronan ingångna contractet
hemtar, likasom andra medborgare, lemna sin gärd till Statens
be_hof, destohellre som dessa vid olika tidpunkter kunna vara
ganska olika. Med afseende på den skiljaktiga naturen emel¬
lan bevillning och arrendeafgifter, synes något tillägg till morn.
icke behöfvas, utan endast att, om detsamma godkännes, deråt
gifvas ett förtydligande, i enlighet med det förslag, jag fram¬
ställt.
Herr Lindeström: Jag tror att Herr Hierta betydligen
tagit fel, då han sagt att arrendatorer af Kronan tillhörig egen¬
dom i alla fall skulle erlägga bevillning. Man bör komma
ihog att för närvarande bevillning icke finnes ålagd inkomst
af jord, hvadan Herr Hierta bestämdt har orätt i sitt påstående,
att arrendatorer skulle vara underkastade sådan bevillning.
Jag yrkar fortfarande att detta mom. måtte uteslutas, ty då
en arrendator tager på arrende ett hemman, bestämmer
han naturligtvis arrendesumman just med fästadt afseende
å fördelen alt icke behöfva betala bevillning. Om arrendatorn
skall erlägga bevillning, nedsätter han ovillkorligen sitt anbud
å arrendet; och örn den pålägges nuvarande arrendatorer,
blir derigenom begången en orättvisa emot dem och ett våld
mot eganderjitten.
Herr Ödmansson: För min del, kan jag icke finna att
någon orätt sker om arrendatorer ålägges bevillning, lika med
alla andra, för sin inkomsl. Den deremot gjorda invändning,
att arrendatorer icke kunna åläggas betala mera, än arrendet,
synes helt och hållet förfalla, då i contractet stadgas, att arren¬
dator skall betala alla onera, som finnas eller framdeles blifva
pålagda. Dessutom få alla löntagare betala en likadan afgift;
ty af de löner, Kronan gifver dem, tages en del tillbaka
i bevillning. Så är älven förhållandet med boställsinnehafvare,
hvilka för sina boställen få betala fastighetsbevillning. Deruti
70
Den 9 Maji.
ligger ingen orätt, ty, såsom Herr Swartz anmärkt, ankom¬
mer det på Rikets Ständer allena att bestämma de skatter,
som skola utgå, hvilket icke kan förhindras af contracter.
Capitalisterne få ock numera finna sig uti att skatta för sina
capitaler, som förut varit fria. Jag förenar mig med Herr
Swarts, och anser, lika med honom, att ett förtydligande af
redactionen måhända är behöfligt, och att återremiss af denna
orsak bör ske.
Herr Hierta: Jag måtte hafva uttryckt mig mycket illa,
då jag kunnat så missförstås af Herr Björck, att han trott
min mening vara, att man borde beskatta arrendatorer af en¬
skild egendom för deras inkomst, likasom man beskattar capi¬
taler. Detta var ingalunda min mening, utan blott att i första
momentets bestämmelser skulle innefattas den, att arrendato¬
rer af egendomar, hvilka hittills icke blifvit beskattade, skulle
komma att skatta för inkomst. Herr Lindeström har sagt,
det jag skulle hafva tagit fel, men sedermera har han dock
kommit till samma resultat, som jag, eller att mom. borde
tagas bort. Derpå vill jag dock icke insistera, sedan jag hört
det af Herr Swartz föreslagna tillägg, i hvilket jag instämmer.
Herr Wallenberg: Jag anhåller blott att få citera ett
litet exempel. En hvar af Ståndets ledamöter känner troligen
till historien om de Trollhättska lottsedlarna. Der beskattade
Staten sina egna gäldenärer. Jag tror visserligen att det icke
vore så farligt, att på en kortare tid medgifva frihet från
bevillning för arrendatorer af Kronans fasta egendomar, men
då man tänker på att dessa arrendecontracter gälla för ända
till 50 år, så kan det hända att grunden för bevillningen
10- eller lö-dubblas, och i sådant fall komtne dessa arrenda¬
torer att spela verklige friherrar. Emedlertid bör man icke
beskatta arrendatorerne efter arrendesummans belopp, utan i
förhållande till den vinst, de hafva af sina arrenden. Att man
nedlagt en del af sitt capital i en sådan rörelse, kan inga¬
lunda förändra förhållandet, hvadan jag tror att man bör väl
betänka sig, innan man ingår på det af Herr Sundvallson
föreslagna tillägg.
Herr Rydin: Jag motsätter mig helt och hållet Herr
Wallenbergs åsigt, helst man aldrig bör hafva några bekym¬
mer lör framtiden, utan blir det då tids nog att tänka på
saken.
Herr Schenström: 1 det längsla har jag afhållit mig från
att deltaga i discussionen, då jag sjelf är arrendator af Kro¬
nojord. Ehuru jag sålunda är jäfvig, torde detta dock icke
Den 9 Maji.
71
böra hindra mig att uttala min åsigt, men deremot ämnar
jag icke deltaga i votering, om sådan kommer att ega rum.
För min del, kan jag icke finna rimligt att, sedan ett arrende-
contract emellan den enskilde och Staten blifvit uppgjordt, Ri¬
kets Ständer skulle hafva rätt att besluta, det arrendatorn
skall betala något utöfver contraherade arrendebeloppet. I
förlitande pä helgden af sina contract, hafva arrendatorer till
jordens förbättring m. m. nedlagt ganska betydliga capitaler
på af Kronan arrenderade lägenheter, och mången ser sig icke
ens kunna återbekomma dessa utlagda penningar förr, än mot
slutet af arrendetiden. Möjligheten att amortera sådana förlag
skulle i väsendtlig mån förminskas, om Utskottets förslag, hvil¬
ket förekommer mig i högsta måtto rättsvidrigt, vunne bifall.
Det af Herr Sundvallson framställda förslag synes mig dere¬
mot mera antagligt, ty då blifva åtminstone de nuvarande
arrendatorerne icke förnärmade i deras otvätydiga rätt; dock
qvarstår alltid den af Herr Lindeström ganska riktigt gjorda
anmärkning, att Staten genom ifrågavarande beskattnings vid¬
tagande ovillkorligen skall vid nya arrendecontracters uppgö¬
rande erhålla betydligt mindre afkomst af sina egendomar,
och hvilken förlust på långt när icke kan ersättas genom ifrå¬
gavarande bevillningsafgift. Man vågar nemligen ej inlåta sig
i afta), under risque att efter godtycke påläggas vidare utgifter,
derest icke arrendet upplåles till rampris.
Ett af de skäl, Herr Swartz åberopat, anser jag icke
hafva synnerlig betydelse. Han fästade vigt dervid, att inne¬
hafvare af Kronolägenheter skulle, vid förnyad utarrendering
af desamma, till lägenheterna hafva optionsrätt; men det är
ganska möjligt att han af en sådan rätt icke kan begagna sig,
ty ett så uppdrifvet »maximum» kan af vederbörande bestäm¬
mas, att det ej vidare lönar sig att innehafva arrendet.
Af dessa skäl, önskar äfven jag att redan yrkad återre-
miss mätte af Högtärade Ståndet beviljas.
Öfverläggningen var slutad, och § 6 morn. 5 samt tredje
yttrandet sidan 24 i Betänkandet återremitterades.
§ 7, första punkten.
Herr Wallenberg: Jag anhåller få fästa Ståndets upp¬
märksamhet derpå, att det icke kan vara skäl att beskatta
en näringsidkare, hvilken under ett föregående år gjort för¬
lust, och således icke för det året har någon behållning. Utom
orättvisan deri, att en person, som drifver rörelse och drab¬
bas af stora förluster, enligt förslaget, skulle komma att på¬
föras en icke obetydlig bevillning, uppstode derigenom äfven
72
Den 9 Maji.
en ytterligare orättvisa, enär det är stadgadt, att, om en per¬
son har i vinst endast 400 R:dr om året, skall han vara fri
från bevillning. Man tvingar genom ett dylikt stadgande alla
dem, hvilka drabbats af förluster, att uppgifva sig hafva för¬
tjent 400 R:dr R:mt. Förlust är och blir alltid förlust, och
der sådan inträffar, der har Kejsaren förlorat sin rätt. Staten
får, likasom den enskilde, jemka sina utgifter efter inkom¬
sterna, och detta gäller lika för capital och arbete. Af dessa
skäl, anhåller jag om afslag å de 2:ne sista mom. i l:a punk¬
ten af 7 §.
Herr Renström: .lag har emot Utskottets förslag i 5:je
momentet under Litt. d. af denna § reserverat mig, och jag
anhåller nu, att denna min reservation måtte uppläsas.
Efter att, i följd häraf, l:a punkten i Herr Renströms
vid Betänkandet fogade reservation blifvit uppläst, yttrade
Herr Renström vidare: Jag hemställer nu till det Högtärade
Ståndet, om icke Ståndet skulle finna skäligt bifalla det för¬
slag, jag i reservationen framställt, nemligen: att, om en närings¬
idkare kan styrka, att han icke haft någon behållning på sin
rörelse, utan möjligen förlust, han då icke bör erlägga bevill¬
ning för mera. än halfva den summa, en sådan rörelse, som
den han bedrifvit, anses i allmänhet afkasta. Det förefaller
mig åtminstone högst orimligt och äfven stridande emot prin¬
cipen af den föreslagna författningen, att en näringsidkare,
som icke haft någon inkomst, utan möjligen förlust, ändock
skall erlägga bevillning för hvad en sådan rörelse, som den
han bedrifvit, anses i allmänhet afkasta. Man har inom Ut¬
skottet häremot anmärkt, att, då ett'sådant förhållande inträf¬
far, att en näringsidkare kan styrka att han icke haft någon
inkomst på sin rörelse, utan möjligen förlust, Taxerings-
männen väl icke komma att uppskatta inkomsten på en så¬
dan rörelse, sorn den han bedrifvit, till det allra högsta, utan
snarare det lägsta. Det torde väl vara möjligt att Taxerings-
inännen skulle komma att förfara på detta sätt, men jag an¬
ser dock, för min del, att detta för det första icke skulle
vara så alldeles riktigt, och för det andra, att en sådan nä¬
ringsidkare då, i alla fall, skulle komma att betala alltför
mycket. Jag känner t. ex. hus i Götheborg, som bedrifva
ert så betydlig rörelse, att, om jag skulle bedöma hvad en
sådan rörelse i allmänhet borde afkasta, jag icke gerna skulle
kunna uppskatta inkomsten till mindre, än 50 till 100,000
R:dr, men hvilka hus jag likväl på samma gång specielt har
mig bekant ett och annat år baft så stora förluster, att en
Den 9 Maji.
73
underbalance på rörelsen uppstått af lika stora summor, som
de, jag i egenskap af Taxeringsman skulle anse mig vara för-
pligtad att påföra deni bevillning för, och ändå större sum¬
mor. Jag frågar då, om det väl skulle kunna vara med billig¬
het och rättvisa öfverensstämmande, att, under sådana för¬
hållanden, påföra dessa hus bevillning för den inkomst, en
sådan rörelse, som den, hvar och en af dem bedrifvit, kan
anses i allmänhet afkasta. Jag tror icke, att någon kan vilja
påstå detta. Det skulle då, i min tanke, vara vida bättre
att bestämma vissa belopp, som hvarje näringsidkare, i mån
af storleken af sin rörelse, borde erlägga bevillning för, utan
afseende på om inkomsten varit större eller mindre, eller om
förlust på rörelsen uppstått, och jag tror säkert äfven, att de
fleste näringsidkare skulle preferera att blifva beskattade på
detta sätt, framför att blifva taxerade för den inkomst, Taxe-
ringsmännen må kunna anse dem hafva haft under föregående
året. Då jag emellertid icke kan göra mig någon förhopp¬
ning om att ett sådant beskattningssätt skall blifva af Stän¬
derna antaget, och jag icke eller anser mig böra yrka, att
personer, sorn bedrifvit en stor rörelse, hvarpå de icke haft
någon inkomst, utan möjligen förlust, skola vara alldeles fria
från skatt, så synes mig väl att det jemkningsförslag, jag i
reservationen framställt, borde vinna Ständernas bifall.
Herr Swartz: Hvad början af detta första moment
beträffar, har min uppmärksamhet blifvit fästad derpå, att,
då det säges, att ifråga om inkomst får afdragas ränta å det
för rörelses bedrifvande upplånade capital, någon tvätydighet
kan förefinnas derom, huruvida capitalist, hvilken icke kan
sägas drifva penningerörelse, är berättigad att afdraga ränta
på upplånta medel från den han uppbär å utlånade. Till
undvikande af tvätydighet vill jag föreslå, att l:a mom. i 4:a
punkten af 7 § må erhålla följande lydelse: 1 fråga om den
inkomst af capital och arbete, för hvilken bevillning skall ut¬
göras, får — afräknas nemligen
a) ränta å alla upplånade capital.
Då synes det tydligt att denna punkt icke refererar sig
till något annat, än innehållet af 6 §.
Ett annat sätt att afhjelpa den ahmärkta bristen vore,
att, med bibehållande af den af Utskottet föreslagna redactio-
nen oförändrad, på lämpligt ställe i i:a mom. införa följande
tillägg: När inkomst beräknas af ränta å ullänadt capital,
får afdrag ske för ränta, som den skattskyldige utbetalt å
74
Den 9 Maji.
upplånadt capital, jemte de kostnader, som genom capitalets
förräntande förorsakas.
Hvad beträffar det moment, emot hvilket anmärkningar
af föregående talare blifvit framställde, lärer det vara svårt
för några att bestrida, det ju icke det här föreslagna stad¬
gandet synes vara alldeles orimligt, och kan det derföre tarf-
vas en förklaring angående dess tillkomst. Hufvudsakligaste
skälet är det, att bevillningen skulle kunna tjena til! grund
för bestämmande af de communala afgifterna, och derföre
ansåg man sig nödsakad alt här följa samma förfaringssätt,
som inom communerna. Det kan nemligen icke gå an att
befria från afgift till communen en större näringsidkare, äfven
om han under året lidit förluster. Hans förmögenhet måste
ändock tagas i anspråk, på det communen äfven från honom
må erhålla bidrag till fyllande af sina behof. Man kan tänka
sig en ganska stor fabriksanläggning i en mycket liten stad.
Ena året skördar fabriksidkaren en stor vinst, ett annat år
åter lider han förlust. Det är omöjligt för communen att
beräkna bidraget från fabriken annat, än på sätt och vis i
medeltal. Det har blifvit mig föreslaget, att ersätta den
punkt, som börjar med »Näringsidkare, som under året näst
före det etc.», sålunda, att punkten skulle helt och hållet
utgå, jemte den efterföljande, såsom varande alldeles obehöflig,
enär den 21 § i Instructionen för taxerings-förrättningarne
bättre uttrycker hvad man velat säga. Men då man uteslu¬
ter den förra punkten, skulle i 3:je punkten insättas ett tillägg
af följande innehåll: Har under året näst före det, för hvil¬
ket bevillning skall påföras, sådane särskilde förhållanden in¬
träffat, antingen i afseende å betydligare vinst eller förlust för
skattskyldig, att det löpande årets inkomst icke derefter skäligen
kan beräknas, eller har den skattskyldige föregående året icke
drifvit lika beskaffad rörelse, då skall taxering ske efter hvad
en rörelse, jemnförlig med den skattskyldiges, anses i allmänhet
afkasta. Att alldeles utan någon ersättning lemna denna punkt,
tror jag icke låter sig göra. Inom Utskottet föreslog jag
visserligen en annan utväg, att nemligen göra en beräkning
öfver 3 års inkomster och deraf taga ett medeltal, sålunda,
att då en fabriksidkare ett år haft en större vinst, ett annat
år en mindre och tredje året ingen eller till och med gjort
förlust, skulle deraf tagas ett medeltal. Gerna sage jag, om
någon annan kunde framställa ett bättre förslag, men jag tror
emellertid det vara alldeles nödigt att icke helt och hållet
befria ett förmöget bolag från allt bidrag till Staten och corn-
Den 9 Maji.
73
munen, derföre att detsamma under ett år, i stället för be¬
hållning, lidit förlust. Jag anhåller att få förorda det förslag,
jag här framställt.
Herr Waern: Jag delar de åsigter, som Herr Renström
framställt om olämpligheten deraf, att näringsidkare, som un¬
der ett föregående år gjort förlust, skola skatta i likhet med
hvad en rörelse, jemnförlig med den de drifvit, anses afkasta.
Denna orättvisa är så uppenbar, att den icke kan annat, än
väcka stor ovilja hos den skattdragande, som deraf drabbas,
och, för min del, anser jag olägenheten af en sådan känsla,
som att Staten är orättvis, större, än de olägenheter, hvilka
den siste talaren anfört, med hänseende till communal-beskatt-
ningen. För att utjemna olägenheterna, har jag kommit på
samma tanke, att nemligen det lämpligaste är, att taga ett
medium. Om det medför olägenhet i flera afseenden att en
rörelse beskattas det år, då idkaren deraf lidit förlust, så fin¬
ner jag äfven, att det blir förenadt med flera olägenheter,
om man vill taga ett medium. I sådant fall skulle föras
bok och räkning öfver de belopp, hvartill inkomsterna under
tre år uppgått, och medium deraf tagas; men jag kan icke
inse, att för Statsverket olägenheterna skulle blifva så stora
deraf, att en näringsidkare, som ett år lidit förlust, icke er-
lade bevillning, helst det väl i landet icke finnes någon rö¬
relse så stor, att icke Staten, utan att derifrån erhålla bevill¬
ning, ändock kan reda sig. Inkastet i detta afseende har så¬
ledes icke något värde. Hvad åter communen angår, måste
jag medgifva, att der kunna uppstå större olägenheter, i hän¬
delse en påräknad inkomst uteblifver. Om, såsom Herr
Swartz anfört, i en mindre stad finnes en stor fabrik, hvars
rörelse under året icke Iemnat någon inkomst, men commu¬
nen befinner sig i sådan belägenhet, att den behöfver bidrag,
kan jag icke se något hinder derför, att detta bidrag beräk¬
nas efter den bevillning, som fabriksidkaren under trenne år
erlagt. Detta inkast bör icke föranleda en orättvisa i för¬
slaget.
Hvad Herr Renströms förslag beträffar, är det mycket
vackert, men äfven det förefaller mig orättvist. Då man icke
egt någon inkomst, bör man icke betala någon skatt, och då
måste det till sin grund vara lika orättvist att vilja, det man
skall skatta för hälften af den inkomst, en annan likartad rö¬
relse kan anses lemna. Jag yrkar följaktligen afslag på de
två sista momenterna i denna punkt.
Herr Wallenberg: Jag är ense med Herr Waern deri,
76
Den 9 Maji.
att en modification visserligen är ganska vacker, men i prin¬
cip är det alltid orätt att vilja, det en näringsidkare, som lidit
förlust, ändock skall betala skatt. Vore här fråga om jord¬
bruket, då skulle man få böra ett annat ljud. Hvar och en
vet, att, när jordbrukaren drabbas af hagelskada och der¬
igenom lider förluster, blir det vanligtvis fråga om att derför
lemna honom ersättning, vida öfverstigande den bevillning,
som för egendomen erlägges. Jag kan icke förstå, huru ett
sådant förslag, som Utskottets, hvarken från Statens eller
communens synpunkt, kan blifva rättvist. Emedlertid bar un¬
der discussionen framträdt nödvändigheten af att skilja afgif-
ten till Staten från den communala beskattningen, ty att sam¬
manlänka dem på detta sätt, medför endast den verkan, att
afgiften till Staten blifver uppdrifven för communens skull.
Detta gäller städerna, men icke landet. Jag vidhåller min
åsigt, och yrkar afslag på de två sista momenten.
Herr Kock: 1 denna sak delar jag reservanten, Herr
Renströms, åsigt om orimligbeten deraf, att en näringsidkare,
som lidit förlust, ändock skall erlägga bevillning, och anser
derjemte, att sättet, hvarpå denna skatt skulle beräknas, är
ganska svårt. Det står, att bevillningen skulle beräknas efter
hvad en rörelse, jemnförlig med den ifrågavarande, anses i all¬
mänhet afkasta. Den der jemnförelsen eller bestämmelsen
måtte vara särdeles svår, ty en likadan rörelse kan det ena
året gifva en stor, ett annat år en mindre och stundom in¬
gen afkastning, äfvensom i den enas hand ganska mycket,
och i en annans helt litet, beroende detta dels på conjunctur-
förhållanden och dels på huru rörelsen skötes, hvadan det
alltid måste blifva svårt för taxeringsmännen att göra någon
jemnförelse. Under discussionen hafva flera talare, i synner¬
het Herr Swartz, mycket fästat sig vid nödvändigheten af att
påföra bevillning, såsom liggande till grund för de commu¬
nala afgifterna. 1 anledning häraf vill jag nämna, att det är
långt ifrån i alla städer,osom communalbeskattningen är grun¬
dad på bevillningen. Åtminstone i Malmö är bevillningen
högst sällan behöflig för bestämmande af de communala ut-
skylderna. Att, såsom Herr Wallenberg föreslagit, helt och
hållet taga bort all skatt på den näringsidkare, som lidit för¬
lust, är måhända betänkligt, men jag hemställer, om icke i
sådant fall det må vara Taxerings-Comitéen öppet att kunna
ålägga en dylik näringsidkare en minimiafgift. Endast för
detta speciela fall borde en minimiafgift finnas. På det denna
Den 9 Maji.
77
fråga må kunna närmare tagas i öfvervägande, hemställer
jag, att detta moment må återremitteras.
Ofverläggningen förklarades slutad; och följande propo¬
sitioner framställdes:
Bifalles Bevillnings-Stadgans § 7 första punkten, mom.
litt. a?
Svarades Nej: men deremot antogs, uppå särskild pro¬
position, för detta moment en så lydande redaction: »När in¬
komst beräknas af ränta å utlånadt capital, får afdrag ske
för ränta, som den skattskyldige utbetalt å upplånadt capital,
jemte de kostnader, som genom capitalets förräntande för¬
orsakas.»
Bifalles samma punkt, morn. litt b, c och d, till och med
orden: »afdragas från den inkomst, rörelsen lemnar»?
Svarades Ja.
Bifalles näst derefter följande två perioder, hvilka begyn¬
na med orden: Näringsidkare, som under året, och slutar
med dessa ord: capitalbeloppet anses lemna?
Härom voro meningarne skiljaktiga, dels i hufvudsaken,
dels om contra-propositionen vid nu begärd votering.
I det sednare afseendet röstades först öfver en voterings¬
proposition, af denna lydelse:
»Den, som vill till contra-proposition antaga återremiss
af nu discuterade moment af § 7 uti Bevillnings-Författnings-
förslaget, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, ställes contra-propositionen på afslag.»
En sedel aflades förseglad, och de öfriga voterings-sed-
Iarne innehöllo 32 Ja emot 19 Nej; i följd hvaraf uti huf¬
vudsaken röstades öfver en voterings-proposition, så lydande:
»Den, som bifaller bestämmelserna, sidan 4 af Bevill-
nings-Författningsförslaget, som begynna med orden: Närings¬
idkare, som, etc. och slutar med ordet: lemna, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras förslaget i denna del.»
En sedel aflades förseglad, en dubbel sedel ogillades, och
de öfriga befunnos innehålla 47 Nej emot 2 Ja: hvadan Ut¬
skottets förslag i omförmälda två perioder återremitterades.
§ 7, 2:dra punkten.
Gillades.
Samma §:s 5:dje punkt.
Herr Rinman, C.: Uti nu gällande Bevillnings-Förord-
ning är intagen en punkt, som handlar om vissa afdrag vid
78
Den 9 Maji.
uppskattning af den inkomst, bruk och bergverk anses lemna,
men jag hemställer, huruvida det icke må vara lämpligare att
tala om denna sak, när man kommer till den afdelning, som
handlar om afkortningarne.
Herr Waern: Då det i detta moment står, att inkomst
genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse etc. taxeras för
det löpande året och bör i allmänhet beräknas på grund af
förhållandet under näst föregångna året, så tror jag, att man
tryggt kan lemna sitt bifall till denna punkt och sedermera
återkomma till den af Herr Rinman gjorda anmärkning; men,
i afseende å behandlingen af detta moment, tror jag det vara
lämpligare att tala om anmärkningen, då man kommer till
den punkt, som handlar om afkortningarne, och icke vid före¬
dragningen af 8 §, helst de deri uppräknade undantag afse
mera personliga förhållanden, än den §, som talar om huru
bergverkens uppskattning skall tillgå.
Ofverläggningen var slutad, och 3:dje punkten bifölls.
§ 8, första punkten eller momentet.
Herr Lindeström: Jag har i min reservation, som väl
för de flestp torde vara bekant, tillkännagifvit mina åsigter i
afseende å denna §. Jag har derföre icke mycket att till-
lägga, men anhåller dock att få besvära med några få ord.
Huru ytterst stor vigt ligger på det stadgande, som Utskot¬
tet föreslagit, och huru djupt det ingriper bland massan af
folket, detta inhemtar man från Riksgälds-Contoirets Berättelse
om bevillningen för år 1858. I denna erhåller man upplys^
ning om antalet af tjenstemän, som erlagt bevillning efter en
degressiv scala och hvilka nu skulle efter en jemn scala
komma att betala mera, än förut. Det är icke mindre än
2,277 personer, som, efter Utskottets förslag, skulle få sin
bevillning fyrdubblad, icke mindre än 10,482 personer, sorn
skulle få bevillningen mer eller mindre förhöjd, men ingen
under 50 proc. Då detta är förhållandet med tjenstemän,
och desse måtte väl utgöra minoriteten bland skattdragande,
hvilken massa skulle då icke komma att orättvist beskattas,
om Utskottets förslag blefve lagl
Af Herr Swartz har det blifvit föreslaget, att, då sam¬
manräknade summan af alla årsinkomster icke öfverstiger
1,200 R:dr, skulle 400 deraf vara fria från bevillning. Äfven
om detta förslag antoges, så skulle icke mindre än 1,055
personer bland embetsmän få sin bevillning höjd emellan 50
och 100 proc., och, efter mitt förslag, skulle ändock 688 per¬
soner få bevillningen förhöjd med omkring 50 proc. Då
I)en 9 Maji.
79
Staten under 30 är erkännt, det vara en obillighet, att for¬
dra skatt af den mindre inkomsten, så blir det ännu mera
obilligt, ja rent af ohyggligt, att man nu skulle begära detta;
men om ett afdrag, på sätt Utskottet föreslagit, får ega rum,
huru skall detta väl bestämmas? Jag frågar, om detta af¬
drag skall blifva lika för alla, och om man icke skall fästa
något afseende vid den skattskyldiges ställning. Skall man
icke göra någon skillnad emellan den, som är ensam, samt
den, som har hustru och flera barn? Det är derföre jag
anhåller, att Dikets Ständer, eller åtminstone Borgare-Stån¬
det, ville med deltagande hjerta fästa afseende på deras ställ¬
ning. Herr Swarte och många andra inom Utskottet hafva,
hufvudsakligen till följd af det besvär, som skulle tillskyndas
Taxerings-Comitéerna, örn dessa skulle göra någon skillnad
emellan olika familier, ansett mitt förslag olämpligt. Men
om man behandlade alla lika, skulle olikheten blifva alltför
stor. Enligt Utskottets förslag, skulle t. ex. en embetsman,
som har 1,000 R:drs inkomst, under alla förhållanden betala
28 R:dr i sammanlagd skatt till Kronan och communen, för¬
utsatt att communalafgifterna äro 272 gånger större, än be-
viliningen till Staten, och detta således, antingen han är ogift
eller har 8 barn att försörja. Enligt Herr Swartzs förslag,
skulle han likaledes betala 21 R:dr, men, enligt mitt, endast
7 R:dr, hvilket är betydligt lindrigare. Sitter en person med
hustru och många barn, har han i sanning icke råd att be¬
tala stor skatt hvarken till Kronan eller communen. Jag an¬
håller, att Ståndet ville fästa afseende å den af mig afgifna
reservation, och beklagar, att jag icke kan framlägga mina
tankar så klart och bevekande, som önskligt vore.
Herr Waern: För min del, kan jag icke omfatta Herr
Lindeströms förslag, men anser mycket behjertansvärdt, att
man söker göra något för den dass, Herr Lindeström åsyftat
att hjelpa. Heldre vill jag ingå på Herr Swartz’s förslag,
såsom mera öfverensstämmande med sunda skatteprinciper.
Lagstiftaren bör i allmänhet akta sig att ingå i ett sådantder
reglementerande, hvaraf resultaterna kunna blifva högst ojemna.
När Herr Lindeström med så mycken känsla talar om att
man är skyldig bereda lindring ät personer med famille, men
att deremot personer utan sådan böra skatta, förutsätter han,
utan tvifvel, att bekymmer äro bara på den ena sidan, men
icke å den andra. Detta slår dock icke in. Den ogifte har
kanske icke gift sig, derföre att han har slägtingar att draga
fram. Sådant kan lagstiftaren icke bedöma, och det vore
ao
Den 9 Maji.
derföre hårdt, om den ogifte skulle betala mera, än den, som
lättsinnigt kastar sig in uti förhållanden, och således sjelf
ådrager sig bekymmer. Jag har velat exempelvis nämna detta,
men tror, att de af Herr Lindeström anförda exempel äro
mera allmänna. Min afsigt har blott varit att visa omöjlig¬
heten för lagstiftaren att ingå i detail-undersökningar. Det
ligger i skatteprincipernas natur, att de böra vara allmänna
och att den enskilde endast undantagsvis får tagas i betrak¬
tande. Om man bifaller Herr Swartzs förslag, anser jag, att
man gör allt hvad man kan. Man vinner derigenom enkel¬
het i fördelningen, på samma gång som lindring för de små
inkomsterna, utan att likväl inlåta sig på att söka skipa rätt¬
visa emellan enskilde på grund af deras individuela förhål¬
landen.
Herr Odmansson: Inom Utskottet har jag biträdt Herr
Swartz’s förslag. Jag har ansett i hög grad obilligt att de,
hvilka hafva små inkomster, icke skulle få åtnjuta afkortning
för 400 R:dr. Hvad tjenstemännen beträffar, synes det'inga¬
lunda vara med rättvisa förenligt att, då för andra en skatte-
nedsättning eger rum, desse skulle betala mera, ja till och
med flerdubbelt, än förut. Af dessa skäl, anhåller jag om bi¬
fall till det af Herr Swartz i hans reservation framställda
förslag.
Herr Schenström: En talare har förut anmärkt att, ju
längre man fortgår med pröfningen af detta ärende, desto
tydligare inser man, huru svårt, ja, nästan omöjligt det är att
ordna Bevillningslagen så, att derpå grundade utskylder kunna
tjena till efterföljd vid bestämmande af de communala afgif-
terna. Det visar sig just här, huruledes nödvändigheten att
vidlyftigt reglementera utestänger möjligheten att vinna den
rättvisa vid tillämpningen, som genom en enkel lag för com-
munalbeskattning erhålles. Staten måste omsorgsfullt utstaka
vissa bestämda grunder till ovillkorlig efterföljd af taxerings-
männen, då deremot för en samvetsnämnd uti denna del af
reglementet för communal-afgifters utgörande allenast behöfver
korteligen stadgas: att vid beskattningen skall ock afseende
fästas å personers förmåga att utgöra skatten. För en sådan
nämnd är detta stadgande icke allenast tillräckligt, utan äfven
bättre, emedan pröfningsrätten lemnäs fri till alla de mång¬
faldiga förhållanden, som i slikt hänseende böra tagas i be¬
traktande. — Detta har jag velat uttala, såsom ytterligare be¬
styrkande mitt vid remiss af Communal-Comiténs Betän-
Den 9 Maji.
81
tande afgifna yttrande mot communalskatts utgående efter
Bevillnings-Riksdalern.
Herr Lindeströms förslag anser jag ega företräde framför
det af Herr Swartz förordade, och biträder således detsamma.
Herr Widell: Jag förenar mig med Herr Swartz i det
af honom uti den afgifna reservationen framställda förslag;
och ehuru Herr Lindeströms förslag syftar åt samma mål,
eller att bereda någon lindring åt den mindre bemedlade,
fruktar jag likväl att berörda förslag in praxi blifver svårt
att tillämpa och kommer att göra förrättningarne mycket be¬
svärliga och tidsödande. Om en medelväg emellan båda dessa
förslag kunde beredas på sådant sätt, att den i Herr Swartz’s
förslag till 1,200 R:dr beräknade summan af alla inkomster
bestämdes, på sätt Herr Lindeström föreslagit, till 1,500 R:dr,
så skulle jag gerna biträda en sådan åsigt, men, enär den¬
samma icke har någon utsigt för sig, yrkar jag bifall till den
af Herr Swartz i reservationen gjorda hemställan.
Herr Swartz: Jag anhåller att med några ord få påpeka
den stora skillnad, som förefinnes emellan Herr Lindeströms
och mitt förslag. Herr Lindeström har omnämnt och jag vet
äfven att flera personer inom Utskottet, som delade hans
tanka, föreställde sig att det vore blott en debiteringsåtgärd
att göra olika afdrag för olika personer. Detta är ingalunda
förhållandet, utan det är väl en taxeringsåtgärd från början.
Må man blott tänka sig, huru det kommer att tillgå vid en
taxering. Den tjensteman, som har sig uppdraget att upp¬
rätta mantalslängden, skall till Beredningen lemna utdrag deraf,
upptagande de personer, hvilka, enligt hans tanka, böra komma
under beskattning. Beredningen liar att deri ifylla beloppen
och complettera utdraget genom att jemnföra detsamma med
mantalslängden, och se, om någon obehörigen blifvit förbigån¬
gen. Man kan lätt tänka sig, hvad besvär, som är förenadt
med upprättandet af dessa utdrag. Om mitt förslag antages,
kommer denne tjensteman, såsom Utskottet jemväl tillstyrkt,
att endast göra sig den frågan, månne den och den personen har
i årlig inkomst mera, än 400 Rtdr; men, enligt Herr Lindeströms
förslag, skulle bemälde tjensteman jemväl reda, om personen är
man eller qvinna, gift eller ogift, saint om hon har flera eller färre
barn. Om det är en qvinna, skall tjenstemannen fråga sig, otn
hon har i inkomst mera, än 150 R:dr, ty, har qvinnan 200 å
250 R:dr, ja, då är hon beskattningsbar. Ar det åter en man och
denne har i inkomst öfver 250 R:dr, då skall äfven han skatta.
Borg.-Stånd. Prot. vid Rikad. 18S9 —1860. IV. 6
82
Den 9 Maji.
Detta kommer alt medföra ett otroligt besvär för tjensteman-
nen, men ännu större för Beredningen, hvilken måste söka
att göra sig redo för huru stor inkomst hvarje person af de
mindre väl lottade classerna eger. Det blifver rent af en
omöjlighet att få reda på dessa mindre inkomster och lära
värdt det man kommer att hafva göra med så många per¬
soner, att man stundom sväljer kamelerna under det vidlyftiga
arbetet med att sila myggorna. Jag känner icke någon in¬
komstbeskattning, som går så långt ner, som till arbetsclassen,
och jag anser att minimibeloppet bör bestämmas till 400 R:dr,
på det att icke den stora hopen må komma under Taxerings-
männen. I England t. ex. var minimum förut ISO pund,
men biet sedermera faststäldt till 100 pund eller omkring
1,800 It:dr. Med afseende på förhållandena inom vårt Iand,
tror jag att Bevillnings-Comitén träffat det rätta, då den satt
minimum till 400 R:dr. Det finnes ändock mången inom
arbetsclassen, sorn har i inkomst vida mera, än detta belopp;
men må desse äfven blifva ålagda bevillning. Jag anser så¬
ledes af stor vigt, på det förslaget må blifva utförbart, att man
inskränker inkomstbeskattningsbeloppet i likhet med hvad Ut¬
skottet gjort. Väl kan det sägas, att derigenom många flere
af arbetsclassen, hvilka förut betalt bevillning, blifva derifrån
fria; men detta sker med rätta. Då Staten icke mera än för
närvarande tränger till inkomster genom bevillning, tror jag
icke att den bör ställa sina anspråk på inkomst-bevillning
längre ned, än förslaget innehåller. Den stora hopen bidrager
ändock högst betydligt till fyllande af Statens behof genom de
indirecta skatterna eller consumerande af sådana artiklar, hvilka
äro ålagda tull eller serskilda tillverkningsafgifter De personela
afgifter, som drabba en hvar, äro dessutom för denna del af sam¬
hällets medlemmar, såsom directa skatter, stora nog. Dessa utgå
icke blott till Statens, utan äfven till communens behof, och
det är verkligen icke billigt att fordra ytterligare bidrag. Både
billigheten och nödvändigheten synas alltså fordra att man
bestämmer minimum af inkomst, för hvilken skatt bör beta¬
las, till 400 R:dr. Jag har, i motsats till Bevillnings-Comiténs
förslag, hemställt att 400 R:dr skulle vara fria från bevill¬
ning, då sammanlagda inkomsten icke öfverstiger 1,200 R:dr.
Comitén hade satt denna gräns vid 1,000 R:dr. Jag har gjort
detta för att gå deras önskningar till mötes, sorn ansett att
tjenstemän i annat fall skulle blifva alltför mycket betungade,
då skattelindringen för dem förut sträckt sig till ett ännu större
belopp. Märkas bör emedlertid att, då detta förslag kommer
Den 9 Maji.
83
att utsträckas till alla classer, får det derigenom en ofantligt
ökad betydelse, i afseende å dess inflytande på Statens in¬
komster; och längre, än detta mitt förslag innehåller, tror jag
derföre det icke vara rådligt att gå med ifrågavarande lin¬
dring. Jag tror äfven att man med skäl kan antaga, det en
person, hvilken åtnjuter i inkomst öfver 1,200 R:dr, redan är
i tillfälle att utan kännbar olägenhet kunna betala full bevill¬
ning med en procent. Likasom för arbetsclassen 400 Ii:dr
torde utgöra en lämplig gräns för bevillningens bestämmande,
så anser jag äfven att 1,200 R:dr kan vara det för medel-
dassen i fråga om lindrings åtnjutande. På dessa skäl, an¬
håller jag att få förnya det af mig i min reservation gjorda
yrkande samt begär proposition i enlighet dermed.
Herr Lindeström: Det är för mig oförklarligt, att man
gör så många invändningar emot mitt förslag och anser att
detsamma skall åstadkomma så mycket besvär för Taxerings-
Comitéerna. Hvar och en, som haft att göra med dessa
Comitéer, vet väl, att det finnes ingen enda, som lemnar egen
mantalsuppgift, hvilken icke måste defilera förbi Comitén, och
icke kan det vara svårare att taxera de mindre inkomstbe¬
loppen, än de större. Afven nu åligger det Taxerings-Comi-
téerna att tillse, huruvida en person, som är öfver 60 år,
har i inkomst mera, än ISO R:dr, samt då göra derom an¬
teckning och påföra honom skyddsafgift. Jag frågar, om
Herrarne tro, att det skall föranleda ett synnerligt stort be¬
svär, om den mindre inkomsten i allmänhet blir annoterad.
Man behöfver icke fundera, huru mycket den eller den ge¬
sällen har i inkomst. Man bestämmer, att en arbetare eller
gesäll i allmänhet i den eller den orten anses förtjena så och
så mycket, och sedan är det blott en subtractionsåtgärd, Co¬
mitén har att vidtaga, i fall det finnes' afdrag för hustru
eller barn. Jag vet icke eller, hvarföre man skulle skänka
efter bevillning af sådana personer, som äro ogifte och i denna
stund till Kronan betala 1 R:dr Banco. Det förslag, Herr
Swartz förordat,} bortkastar en ganska stor inkomst för Kro¬
nan och communen, på samma gång som det icke visar något
deltagande för dem, hvilka i fattigdom ega famille att försörja.
Herr Waern hade nyss ett bra besynnerligt yttrande.
Han sade, att de, hvilka hafva ställt sig så illa, att de hafva
famille och barn att uppfostra, få skylla sig sjelfva. Dessa
voro måhända icke hans ord, men åtminstone var hans tanke
sådan. När djuren hafva den oemotståndliga'känslan att om-
vårda sina ungar, måste väl Staten visa aktning för samma
84
Den 9 Maji.
känsla hos menniska it och ej genom obilliga skatter betaga
henne möjligheten att följa densamma. Men saken må nu
gå huru sorn, helst, så anhåller jag hos Herr Talmanfien, att
frågorna komma att skiljas så, att först bestämmes den summa,
inom hvilken lindring får åtnjutas, och sedan huru stort af¬
drag får göras. Jag fortfar att yrka, det nämnda summa
bestämmes till 1,500 R:dr, men skulle någon vilja förena sig
i Herr Prosten Sondéns reservation, i hvilken nämnda summa
blifvit upptagen ända till 1,800 R:dr, vill jag icke sätta mig
deremot. Det förtjenar anmärkas, att ju högre man sätter
denna summa, desto mindre blir tillökningen i Statens förlust
och desto färre blifva de personer, som öka antalet på dem,
hvilka åtnjuta skattelindring.
Herr Brun: Jag anhåller få tillkännagifva, det jag finner
Herr Lindeström,s förslag innehålla tvänne lika riktiga, som
utmärkt vackra idéer. Den ena är en bättre sparsamhet med
Statens medel, derigenom att han icke obetingadt lemnar de
summor, som innehållas i den §, hvilken talar om befrielse
från skatt. Den andra åter är en ömmande omsorg om be¬
höfvande och verkligen obemedlade. Det är naturligt, att
behofven äro helt olika för en person, som är ensam, och
för den, som har maka och barn. Man bör lägga stor vigt
på angelägenheten deraf, att dessa barn icke endast under¬
hållas med föda och kläder, utan äfven blifva uppfostrade;
och om någon afkortning skall komma i fråga, bör den ske
just för dem, som hafva famille. Herr Lindeströms förslag
länder derjemte till båtnad för landet, då uti förslaget ligger
ett sorts erkännande, att det för Staten är af vigt att skydda
famillen. Detta kan icke vara likgiltigt för ett Iand, sådant
som vårt, der man bör befordra populationen, och detta sker,
då man tillser, att den, som eger en svärm med barn, icke
blifver allt för betungad med skatter. För min del, förordar
jag Herr Lindeströms förslag.
Herr Ridderstad: Då jag förordade bifall till 6 §, skedde
det i den förhoppning och öfvertygelse att Ståndet skulle om¬
fatta Herr Lindeströms reservation med större sympathier, än
jag nu tycker mig finna. Till stöd för densamma kunna emed¬
lertid många talande och vigtiga skäl andragas, både af ideel
och reel egenskap. Jag lemnar de förra likväl derhän, ehu¬
ruväl de hafva för sig en ganska djup resonnance inom det
allmänna länkesättet, hvarigenom reservationen också vunnit
ett varmt och lifvande förord, såväl inom den offentliga pres¬
sen, som inom discussionen — man och man emellan — i
Den 9 Maji.
85
det enskilda lifvet. Jag ölvergår i stället till förslagets reela
och practiska sida. Herr Lindeström har föreslagit, att den
skattskyldige, hvars inkomster icke öfverstiga 1,500 R:dr,
skulle njuta vissa afdrag. Nu måste man bemärka, att det
större flertalet af skattskyldige i allmänhet, i afseende till sina
inkomster, troligtvis stanna vid eller under denna summa,
samt att — man måste noga bemärka det — samt att den¬
samma summan nemligen — icke öfverstiger det aldra nöd¬
vändigaste behofvet för en lamilles tarfliga och nödtorftiga ut¬
komst. Och om fallet är sådant, är det väl då rimligt, är
det ens billigt att pålägga alla dessa — majoriteten af landets
befolkning —• hvilka nätt och jemnt kunna försörja sig och
de sina, en bevillning å inkomsterna, beräknad efter samma
procentscala, som för dem, hvilkas inkomster vida öfverstiga
de verkliga behofven? Betänkandet utvisar, att en embetsman
med 1,500 R:dr inkomst skulle få sin bevillning förhöjd från
10 till 15 R:dr, och således 50 procent. När man nu vet att
flertalet tjenstemän befinna sig inom denna cathegorie, så be¬
tungas otvifvelaktigt, genom en sålunda på en gång uppdrif-
ven bevillning, tjenstemanna-classen alltför hårdt. Flertalet
af landets öfriga innevånare, det som tillhör jordbruket, närin¬
garna och industrien, befinner sig äfven inom samma inkomst-
class. Jemväl för den är förhöjningen densamma; jemväl
också lika betungande och öfverdrifven. — Jag kan icke före¬
ställa mig annat, än att, på dessa ur förhanden varande, verk¬
liga förhållanden hemtade skäl, Herr Lindeströms reservation
är förtjent af den största uppmärksamhet. Jag må gerna
erkänna att Herr Swartz förslag, som föreslår 400 R:dr rabatt
vid en inkomstsumma af 1,200 R:dr, har med afseende till
beskattningens verkställande en beqvämare och lättare form;
men om en stor sanning och en stor rättvisa uttrycka sig i
det förra förslaget, tror jag, att man bör lemna beqvämlig-
heten derhän — och erkänna rättvisan. Ståndet skall snart
fatta sitt beslut, och, för att döma af de åsigter, som här
uttalat sig, antingen antaga Herr Lindeströms eller Herr Swartz
reservation. Jag vill derföre erinra derom, att så olika de sins
emellan än äro, så lika äro de dock i ett enda fall. Båda
två föreslå nemligen en lika undantagssumma, eller 400 R:dr
R:mt. Men under alla händelser anser jag denna från bevill¬
ning frilagne årsinkomst allt för liten. Jag tror nemligen icke
att äfven den minsta arbetarefamille skall någorlunda kunna
försörja sig dermed, beräknar man hushyra, kläder och föda
för man, hustru och barn. Och meningen kan väl icke vara
Den 9 Maji.
alt pålägga det ärliga, roen för behofvet knappast tillräckliga
arbetet — allmän bevillning. Jag föreslår således att undan-
tagssuraman måtte förhöjas till SOO R:dr R:mt. Med denna
förändring, är jag benägen att, för min del, antaga hviiketdera
förslaget, som helst, antingen Herr Lindeströms eller Herr
Swartz's.
Herr Rudling: Jag vill icke bestrida alt Herr Linde¬
ströms förslag komme att medföra mera besvär, än de för¬
slag, Utskottet och Herr Swartz meddelat, men enär mantals-
längderna skola innehålla specifika uppgifter, som gifva full
ledning åt Taxerings-Comitéerna, torde besväret dock blifva
måttligt. Icke eller finnér jag att Herr Lindeströms förslag
innebär någon princip, som är alldeles främmande för nu
gällande Bevifinings-Förordning, ty 140 § i nämnde författ¬
ning bestämmer lindring i bevillningen för obemedlade, hvilka
hafva fyra eller flera barn. Någon sådan lindring är icke
föreslagen af Utskottet. Till principen är denna lindring
i viss män enahanda, som den Herr Lindeström föreslagit,
och den har billigheten för sig. Herr Lindeströms förslag
afser hvars och ens förmåga att utgöra skatt och bereder
likväl Staten en större inkomst. En ensam person, sorn har
i årlig inkomst 400 R:dr, är icke oförmögen att i någon mån
bidraga till Statens utgifter, men en famillefader med 600
R:drs inkomst saknar ofta förmåga att skatta något. Jag ön¬
skar att den princip, Herr Lindeströms förslag innefattar, måtte
vinna bifall, men jag tror de af honom uppställda ziffror tåla
någon modification, och, för sådant ändamål, hemställer jag att
denna punkt återremitteras.
Herr Ditzinger: Hvad Utskottets förslag angår, tror jag
att i reservationerna det blifvit klart ådagalagdt, att, med an¬
tagande deraf, de lägre tjenstemännen skulle få vidkännas
ganska stora skatter, äfvensom att vid öfverskridandet af dc-n
gräns, sorn anser en inkomst af 400 R:dr böra vara från afgift
befriad, arbetaren blir tvungen att skatta. Således synes det
icke vara skäl att vidhålla Utskottets förslag.
Vid valet åter emellan de af Herrar Lindeström och
Swartz afgifna förslag, tror jag att man bör taga i betrak¬
tande några omständigheter, vid hvilka Herr Lindeström icke
fästat sig. Bland dem, som bäst äro i behof af lindring i
afseende å skatter, är enka, hvilken har 2 minderåriga barn
att försörja. Enligt Herr Lindeströms förslag, skulle från in¬
komsten såsom skattefritt afdragas: för henne ISO R:dr och
för barnen 500 R:dr eller tillsammans 250 R:dr; men, enligt
Den 9 Maji. 87
Herr Swartz’» förslag, skulle 400 R:dr vara fria från skatt,
och då det sednare förslaget således är fördelaktigare lör den
fattige samt Herr Lindeströms synes komma att medföra
mera besvär, gillar jag, för min del, Herr Swartz’s förslag.
Herr Swartz: Jag anhåller blott att få lemna en upp¬
lysning i anledning af hvad Herr Rudling yttrade. Det är
sannt att det heter i 144 § uti nu gällande Bevillnings-för¬
ordning: »De af allmogen, Som ega eiler bruka hemman,
»hvilkas värde icke öfverstiger 1,500 R:dr Runi, torpare, etc.
»skola, när de hafva fyra barn och derutöfver, af ett eller
»flera giften, under femton år, i den ålagda bevillningen, så
»långt dess belopp medgifver, njuta ett afdrag af HOöreRiks-
»mynt för hvarje barn, hvarjemte föräldrarne från mantals-
»penningar äro frikallade, likmätigt Kongl. Förordningen den
»8 Mars 1770». Det är äfven sannt att några sådana undan¬
tag icke förekomma i Utskottets förslag, men derföre bör
man icke tro att någon bårdhet blifvit begången eller att icke
någon ersättning för dessa undantag finnes. På samma gång,
som skyddsafgilten blifvit bestämd att utgå i likhet med man-
talspenningarna, och Förordningen af år 1770 frikallar of¬
vannämnda personer, under der upptagna villkor, från mantals¬
penningar, äro dessa naturligtvis också frie från skyddsafgif-
ten, hvilket förut icke varit förhållandet. Der uppkommer
således en besparing af 40+20 öre, eller tillsammans 60 öre,
motsvarande afdrag för 6 barn. Detta har jag velat påpeka,
på det man icke måtte tro att i förslaget ersättning icke
skulle finnas för den lilla minskning i bevillning, som nu
gällande förordning i vissa fall medgifver, med afseende å ett
större antal barn.
Herr Rudling: I anledning af hvad Herr Swartz nyli¬
gen yttrat, tillåter jag mig erinra, att Bevillnings-Utskottets
förslag icke innehåller någon annan lindring i bevillningen, än
att bevillning af arbete eller capital icke eger rum då inkom¬
sterna icke öfverstiga 400 R:dr, om detta förslag varder af
Rikets Ständer antaget, så föranleder detsamma icke obetydlig
förhöjning i bevillningen för arbetsfolk, hvilkas inkomst i nå¬
gon mån öfverstiger 400 R:dr. En arbetskarl och hans hustru
kunna tillsammans hafva i inkomst årligen 500 R:dr, och för
en sådan inkomst skulle de, om Utskottets förslag antoges,
erlägga i bevillning 5 R:dr. Deras beskattning blifver deri¬
genom i högst betydlig mån ökad, hvilket vore alldeles oskäligt.
Herr Lindeström: Det är en annan sak, hvarå jag tillåter
mig att lästa Ståndets uppmärksamhet, nemligen derå, att en
88
Den 9 Maji.
högst väsendtlig skillnad förefinnes mellan Herr Swartzs och
min reservation. Herr Swartz föreslår att, »när alla de utaf
»capital eller arbete uppkomna årsinkomster, sammanräknade,
»icke öfverstiga 1,200 R:dr, äro 400 R:dr derutaf fria från
»bevillning.» Det är med flit och efter moget öfvervägande,
som jag gifvit mitt förslag en annan form. Jag föreslår att
»den skattskyldige, hvars alla årsinkomster sammanräknade
»icke öfverstiga 1,500 R:dr, vare fri från bevillnings erläg-
»gande etc». Efter Herr Swartzs förslag, skulle en person,
som är egare af ett stort stenhus, värdt kanske 100,000 R:dr,
och lemnande 1,000-tals R:dr i inkomst, men hvilken der¬
jemte drifver en liten industri, ändå få njuta tillgodo afdrag
från sin inkomst på denna industri af 400 R:dr. Deremot,
eldigt mitt förslag, måste en persons alla inkomster samman¬
räknas och, endast såvida de ej öfverstiga 1,500 R:dr, får
afdrag ega rum. Deri ligger något, hvilket, efter mitt för¬
menande, är förtjent af stor uppmärksamhet. Jag har dess¬
utom velat påpeka, huru oförståndigt det vore att sätta sum¬
man till 1,200 R:dr, i stället för högre, ty flertalet af närings¬
idkare åtminstone bland handtverkare i städerna skulle troli¬
gen aldrig komma att taxeras upp till denna summa, för att
icke nödgas betala full bevillning. Ju högre man sätter af-
draget, desto bättre är det, desto friare händer har Taxerings-
Comitén.
Särskilda propositioner gjordes, och, sedan Utskottets för¬
slag blifvit förkastadt, men meningarne i öfrigt voro skiljak¬
tiga emellan Herr Lindeslröms förslag, å ena, och.Herr Swartz’s,
å andra sidan, röstades, efter begärd votering, öfver en vo-
terings-proposition, så lydande:
»Den, som godkänner Herr IAndeströms förslag till första
momentet af Bevillnings-Författningsförslagets 8 §, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet gillat Herr Swartz’s förslag til!
nämnde moment.»
En sedel aflades förseglad, och de öfriga befunnos innehålla
27 Nej emot 19 Ja\ i följd hvaraf, enligt Herr Swartz’s uti
en vid Betänkandet fogad reservation intagne förslag, § 8,
första momentet, var antagen, af denna lydelse: »När alla
de af capital eller arbete uppkomna årsinkomster, samman¬
räknade, icke öfverstiga Ett Tusende Tvåhundrade Riksdaler,
äro Fyrahundrade Riksdaler deraf fria från bevillning.»
Detta ärendes behandling fortsattes uti näst inträffande
Plenum.
Den 12 Maji-
80
§ 2.
Bordlädes följande Utlåtanden och Betänkanden, nemligen:
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets, JY2 II,
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets, N:ris 81—87,
samt Bevillnings-Utskottets, N:ris 23 och 26, till hvilka ru¬
brikerna förekomma uti Protocoll, vid ärendenas pröfning.
Plenum slutades kl. ]/4 11 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den i 2 Maji.
Plenum kl. 10 f. m.
§ l- ,
Justerades Protocollen för den 18, 21, 25 och 30 nast-
lidne April samt den 2 innevarande månad.
§ 2.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Pikets Ständers underdåniga skrifvelser: N:ris 62 och 63.
§ 3-
Herr Lindeström begärde ordet och uppläste en så ly¬
dande reservation: »Jag anhåller att i Ståndets Protocoll få
nedlägga min reservation mot det beslut, som fattades sist-
lidne Onsdagsafton, då l:sta punkten i 8:de § af det Bevill¬
nings-Utskottets Betänkande, som nu är under öfverläggning,
afgjordes.
Jag protesterar mot detta beslut derföre, att alla lön¬
tagare mellan 12 och 15 hundra R:dr, utgörande öfver 1,000
personer, derigenom på ett högst obilligt sätt fått sina skatter
nära nog fördubblade, och att, i sällskap med dem, ett ojemn-
lörligt större antal näringsidkare, kanhända uppgående till
mer an hälften af alla handtverkare och småhandlare i Riket,
på nästan samma sätt fått sina utlagor förstorade. Jag prote¬
sterar mot detta beslut derföre, att det skattefria beloppet
90
Den 12 Maji.
blifvit satt lika för alla skattskyldiga, oaktadt deras iefnads-
behof äro så himmelsvidt olika; men ännu mera derföre, att
Borgare-Ståndet derigenom låter Staten känslolöst förklara till
alfa mindre bemedlade föräldrar, att hon icke bryr sig om,
icke det ringaste fäster afseende vid deras barn, utan preten-
derar att af dem lika väl och till lika stort belopp erhålla
skatter, som hon får sådana af personer, hvilka vandra sin
bana belt allena fram genom lifvet, utan att någonsin känna
inflytelsen af de heliga pligter, som mana fadren och modren
att uppoffra allt för att vårda, lifnära och uppfostra de svaga
väsende, de framkallat till verlden.
Jag protesterar vidare mot detta beslut derföre, att Sta¬
tens rätt att erhålla skatt af sådane personer, som ganska
väl äro i tillfälle att densamma betala, på ett oförsvarligt
sätt blifvit efterlåten, ja, ända till den grad bortkastad, att,
enligt detta beslut, personer i mängd komma att finnas, som,
oaktadt de af fastighet kunna ega hur många 1,000 R:dr,
som helst, i ren, behållen inkomst, likväl äro fria från att
erlägga ett öre i skatt för de 400 K:dr, de hafva i inkomst
af capital eller arbete.
Jag protesterar slutligen mot detta beslut derföre, att
det är mig en ren omöjlighet att deri kunna uppspåra någon
princip, som ligger till grund för detsamma, utan tyckes det
blott och bart vara fotadt dels på ett luftigt hugskott, dels
på en här alldeles obefogad och i öfrigt sällan följd åtrå att
åstadkomma lindring i arbetet vid taxeringsbestyren.
§
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, JYi 20, angående allmänna bevillningen.
Härvid förekommo:
Förslaget till Bevillnings-Stadga, § 8, andra punkten,
mom. litt. a.
Godkändes.
Det af Herr Gahn, G., den 9 dennes väckta yrkande
om befrielse från personlig skyddsafgift för allmogen i vissa
delar af Kopparbergs Län.
Herr Schenström: Då, så vidt jag minnes, Herr Gahn,
hvilken nu icke är i Ståndet tillstädes, icke sjelf yrkat åter-
remiss af den punkt i förslaget, hvarå hans framställning har
afseende, anhåller jag, att frågan måtte till Utskottet åter¬
remitteras, en åtgärd, för hvars vidtagande hinder icke bör
möta, då frågan så mycket mera måste anses hafva varit
föremål för Utskottets pröfning, som Utskottets förslag inne¬
Ven 12 Maji.
91
fattar ett upphäfvande al ett nu gällande stadgande, fastän
sådant icke i Betänkandet är uttryckt. Enligt hvad jag för¬
nummit, har denna fråga också redan blifvit af ett annat
Riks-Stånd till Utskottet återremitterad.
Herr Swartz: På de skäf, jag anlörde vid det tillfälle
då Herr Gahm ifrågavarande yrkande väcktes, tillåter jag
mig anhålla, att samma yrkande måtte af Ståndet lemnäs
utan afseende.
Vidare anfördes ej, och sedan Herr Talmannen fram¬
ställt särskilda propositioner, dels å bifall, dels å afslag, och
dels å remiss till Bevillnings-Utskottet af Herr Gahrn ifråga¬
varande yrkande, af hvilka propositioner den förstnämnda be¬
svarades med Nej, samt de båda öfriga med Ja och Nej,
begärdes votering; i anledning hvaraf uppsattes, justerades
oell anslogs en voterings-proposition, så lydande:
»Den, som vill att Herr Gahrn, Gottl., framställning, i
anledning af § 8 uti Bevillnings-Författningsförslaget, hänvisas
till Beviflnings-Utskottets behandling, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås nämnde framställning.»
Votering anställdes med slutna sedlar, af hvilka en för¬
seglades och aflades De öfriga öppnades och funnos inne¬
hålla 30 Nej och 12 Ja, hvadan Herr Gahrn ofvanberörda
yrkande var afslaget.
Författningsförslaget, § 8, andra punkten, morn. litt. b,
c och d.
Godkändes.
Utskottets, sid. 27, afgifna yttrande, angående en del
af § 9.
Bifölls.
§ 9 i Författningsförslaget.
Herr Björck; Man borde icke befara något missförstånd
vid tillämpningen af denna §, hvarigenom Utskottet tydligen
haft för afsigt att bestämma, att en hvar skall beskattas der
lian bor och är mantalsskrifven, eller idkar sin handel eller
yrke. Men erfarenheten lärer, att äldre stadganden af ena¬
handa syftning varit föremål för missförstånd. Det har så¬
lunda inträffat, att t. ex. en person, som i Götheborg drifvit
sågverksrörelse och på andra orter af landet, såsom i‘ Werm¬
land och Dalarne, uppköpt timmer och sågstockar, blifvit i
dessa orter ansedd såsom timmerhandlare, och på sådan grund
fått sig påförd bevillning särskildt för uppköp af råämnen och
särskildt för läbriksrörelse. Sådant måste vara desto mera
92
Den 12 Maji.
olämpligt, sorn det lätteligen kan hända, alt den, som sålunda
uppköper varor på en främmande ort, oell blir derstädes sär¬
skildt taxerad, slutligen gör på varan en betydlig förlust.
Att en dylik beskattning skall tillintetgöra all verklig handel
med inhemska producter är, åtminstone för mig. tydligt. Jag
kan i öfrigt icke inse någon grund dertill, att Utskottet icke
i förevarande moment begagnat samma uttryck, som i lista
momentet blifvit nyttjade, i fråga om bevillningen för bolag,
hvilket synes hafva varit det lämpligaste. Såvida Ståndet
icke skulle finna min nu gjorda anmärkning obefogad, anhål¬
ler jag om återremiss af 2:dra momentet, i ändamål att det¬
samma måtte bringas i öfverensstämmelse med Sista morn,
i förevarande §.
Herr Swartz: I anledning af Herr Björcks yttrande,
ber jag få fästa Ståndets uppmärksamhet på nödvändigheten
deraf, att hädanefter, såsom hittills, ett stadgande finnes, som
bestämmer, hvarest bevillning bör påföras fabriksegare, hand¬
lande och andre näringsidkare. Örn en person drifver rö¬
relse på flera punkter af landet, eller eger handelsbodar i
särskilda städer, skulle han, enligt den grundsats, Herr Björck
påyrkat, icke för sin rörelse blifva beskattad på mer än ett
af dessa ställen, hvaraf följden åter skulle blifva, att på alla
de öfriga ställen, der samma person idkade någon rörelse,
för hvilken han skördade inkomst och utöfvade ett icke ovig-
tigt inflytande på de särskilda samhällenas angelägenheter,
han likväl icke komme att i någon mån bidraga till sådana
communalafgifter, som efter bevillning utgå. Det är möjligt,
att taxeringsmännen i ett eller annat taxerings-district kunde
komma att tillämpa ifrågavarande stadgande på ett sätt, som
icke öfverensstämmer med författningens tydligt uttryckta
mening, men ett sådant misstag vore dock af ojemn förligt
mindre betydelse, än orättvisan af det förhållande, att en för¬
mögen man, som idkade en vidsträckt rörelse, måhända ut¬
bredd, snart sagdt, öfver hela landet, skulle komma att utgöra
bevillning och deltaga i derpå grundade communalafgifter alle¬
nast på en af de orter, hans rörelse omfattar. Den inskränk¬
ning, som innefattas i den föreslagna bestämmelsen, att bevill¬
ningen påföres endast såvida den behållna inkomsten äfver-
stiger 400 Ridr, har tillkommit, med afseende å sådana per¬
soner, som drifva sin rörelse under kringvandring i landet,
exempelvis gårdfari-, smides- och hästhandlare, hvilka man
ansett böra beskattas endast på mantalsskrifningsorten, då in¬
komsten af rörelsen icke på något ställe kan antagas uppgå
Den 12 Maji.
93
till nyssnämnda belopp, .lag anser ifrågavarande stadgande
både nyttigt och nödigt, och hoppas att den anmärkning, som
deremot blifvit gjord, måtte förfalla.
Herr Wallenberg: Den siste talaren yttrade, att det
skulle vara orätt, om egaren till en fabrik, belägen inom an¬
nat taxerings-district, än hans mantalsskrifningsort, konune att
beskattas på denna ort. Jag tror dock, att. det föreslagna
stadgandet åsyftar någonting helt annat, än ett så påtagligt
beskattningsföremål, som en fabrik. Om t. ex. en köpman
verkställer ett tillfälligt uppköp af varor på annan ort, än der
han är boende, lärer sådant numera icke kunna betraktas
såsom ett intrång i den ortens handelsrättighet eller medföra
nödvändighet för samme köpman att der begagna commissio-
naire. Det är för öfrigt omöjligt att taga reda på de köpslut,
sorn i särskilda communer kunna uppgöras, angående sådana
varor, som t. ex. jern- och trävaror, i synnerhet som ingen
köpman i detta hänseende lärer lemna så specifik uppgift,
att deraf kan inhemtas, huruvida hans inkomst af hvarje
dylikt köpslut uppgår till 400 R:dr eller icke. Att fastställa
en sådan grund för taxering, som här blifvit föreslagen, vore
detsamma, sorn att antingen förlama den större aflairesverk-
samheten eller ock, hvad som är ännu värre, tvinga den att
söka omvägar, i stället för att gå rätt fram. Det finnes mer
än ett exempel derpå, att egare af grufvelotter förbruka sin
malm vid egna smältverk. En sådan person skulle, enligt
Utskottets förslag, blifva taxerad särskildt för grufbrytningen
och särskildt för malmens beredning. Emedlertid är det tyd¬
ligt, att det yttersta motivet till förslaget ligger icke deri, att
Staten må utbekomma sin rätt, utan deri, att commnnernas
skatteväsende anses böra sammanlänkas med bevillningen,
hvilket är i högsta grad olämpligt.
I 3:dje punkten af förevarande § föreslås den bestäm¬
melsen, att bevillning för inkomst af fartyg, hvaruti flere
hafva del, skulle påföras der hufvud- eller correspondent-
redaren eller om sådan ej finnes, der skepparen är mantals¬
skrifven. Bevillningen för fartyg, som hittills utgått efter
lästetalsberäkning, skulle således komma att bestämmas af
inkomsten. Det är nogsamt bekant, att skeppsrederi är ett
yrke, på hvilket måste beräknas, icke blott vanlig ränta, utan
äfven en icke obetydlig inkomst till amortering af det i rö¬
relsen nedlagda capital, emedan ett (artyg i allmänhet icke
eger bestånd längre, än 10 å 12 år. 1 följd häraf skulle
Utskottets förslag leda till den oegentlighet, att det ena capi-
9i
Den 12 Maji.
talet komme att beskattas endast efter inkomsten eller rän¬
tan, men det andra elter både ränta och amortering. Orätt¬
visan i detta förhållande blir ännu större, om, såsom det
föreslagna stadgandet föranleder, skatten för fartyg kommer
att betalas på andra ställen, än der den bör erläggas. Ett
ångbåtsbolag t. ex. utgöres icke sällan af tusentals delegare,
utplanterade i spridda delar af landet. Om jag antager att
blott Vio:(ipl af interessenterna i ett sådant bolag äro hoende
i den stad, der bolagsstyrelsen har sitt säte, så skulle, under
det styrelsen skattar för fartyget till Kronan, de öfriga 9/10-
delarne af bolagets delegare lör sin inkomst af fartyget kom¬
ma att erlägga communalafgifter, hvar och en i den stad
eller socken, der han har sin bostad. Hvad jag nu anfört
visar nödvändigheten af en sådan förändring i det föreslagna
stadgandet, att icke en aflairesverksam man må blifva tra-
casserad med skattsedlar inom en mångfald af communer,
derföre att han främjar samma communers fördel, genom
uppköp af deras producter; och i denna syftning yrkar jag
återremiss.
Herr Odmansson: I 15 §, 2:dra mom. af nu gällande
Bevillnings-Förordning stadgas, att den, som å särskilda orter
drifver handtering eller rörelse, skall påföras å hvartdera
stället bevillning för den inkomst, han der anses hafva. Ut¬
skottet har destomindre velat föreslå någon förändring i detta
stadgande, som det hvilar på den riktiga principen, att bevill¬
ning för inkomst af rörelse skall erläggas der rörelsen drif-
ves, I de händelser, Herr Wallenberg åsyftar, eller att en
person här och der i landet uppköper timmer och andra
varor, lärer särskild bevillning icke komma att påföras på de
särskilda ställen, der sådana uppköp ega rum, emedan det är
naturligt, att man endast beskattar den rörelse, som verk¬
ligen drifves, och dylika tillfälliga uppköp icke kunna få namn
af rörelse. Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.
Herr Ekman: Jag kan icke finna annat, än att de af
Herrar Björck och Wallenberg gjorda anmärkningar hafva
mycket skäl för sig, och vill, i anledning af den grundsats,
Herr Odmansson nyss uttalat, erinra, att åtminstone hvad
bruksrörelsen angår, undantag från denna grundsats egt rum,
emedan afkastningen af en grufva vanligen beskattats vid det
bruk, der malmen blifvit förädlad, i alla de fall, der grufvan
och bruket tillhört en och samma egare. Jag förenar mig
med dem, som yrkat återremiss af den förevarande punkten.
Herr Benström: Jag vill visst icke motsätta mig åter-
Den 42 Maji.
95
remiss, i fall Ståndet anser en sådan åtgärd behöflig; men
jag kan dock icke finna det vara tänkbart, att det föreslagna
stadgandet kan komma att på det sätt tillämpas, som här
blifvit ifrågasatt, eller att, om en handlande utskickar agenter
för att på särskilda orter inom landet uppköpa trävaror, span-
tnål, tackjern, ellen hvad annat, som helst, sådana uppköp
skulle blifva föremål för beskattning på alla dessa orter,
emedan jag icke kan inse, att de personer, som verkställa
dessa uppköp, kunna anses derigenom idka någon sådan han¬
del, yrke eller näring på dessa orter, som stadgandet i 2:dra
momentet af denna § alser, samt sista momentet dessutom
stadgar, att livar och en skattskyldig person, som icke erläg¬
ger bevillning för sin rörelse på den ort, der deri bedrifves,
skall påföras bevillning för densamma der han är mantals¬
skrifven. I afseende på fabriker deremot, så är förhållandet
dermed helt annat, ty sådana skola beskattas der de äro be¬
lägna. Jag tillstyrker således bifall till hvad Utskottet före¬
slagit.
Herr Björck: Det är naturligt, att jag med mitt förra
yttrande icke kunde åsyfta, att den, som idkar fabrik på en
ort, men bor på en annan, icke skulle för fabriksrörelsen be-
skaltas, der fabriken är belägen, utan min anmärkning afsåg
endast, att icke en och samma rörelse måtte för hvarje sär¬
skild del, af hvilken den kan bestå, komma att beskattas på
alla de ställen, der rörelsen på ett eller annat sätt måste
framträda, och att således t. ex. en sågverksegare icke borde
på olika orter påföras bevillning, särskildt för uppköp af tim¬
mer, särskildt för sågningen och särskildt för utskeppningen
af den sålunda förädlade varan, emedan ett dylikt beskatt-
ningssätt, i sig sjelft orimligt, dessutom måste medföra hin¬
der för rörelsen och leda till förlust för Staten. Huru är
det tänkbart att, t. ex., en ordnad spanmålshandel skall kunna
uppstå, orri köpmannen på hvarje ställe, der han genom en
commissionaire upphandlar spanmål, skulle blifva derför be¬
skattad? Jag vidhåller således mitt yrkande om återremiss,
i syftning att momentet måtte förändras till sådan lydelse,
som uttrycker, att bevillning för inkomst af rörelse skall utgå
der rörelsen är concentrerad.
Herr Swartz: Låt vara att man gagnar landet och dess
befolkning, genom att på olika ställen öppna nya vägar till
förtjenst. Det kan likväl icke bestridas, att man genom så¬
dana nya lörvärfsgrenar föranleder hopandet af en större be¬
folkning, och derigenom äfven nya behof inom de communer,
96
Den 12 Maji.
som af dessa förvärfsgrenar beröras. Jag vill icke undersöka
örn bevillningen till Staten skulle kunna med lika stor säker¬
het eller ens pä ett bättre och enklare sätt uppbäras, utan
än med en sådan fördelning, som blifvit ifrågasatt. Såsom
förhållandena nu äro, betyder Revillnings-Förordningen verk¬
ligen vida mera för communerna, än för Staten. Då det är
gifvet, att afgifterna till fattigvården och bidragen till skolorna
inom stadscommunerna komma att ulgå i mån af bevillnin¬
gen, måste det ock vara angeläget att söka erhålla bidragen
till dessa behof från det håll, der behofven äro föranledda,
och man kan, synes det mig, ensamt af denna orsak, svår¬
ligen misskänna behöfligheten och riktigheten af det före¬
slagna stadgandet. Sådant hindrar dock icke att ju ett för¬
tydligande deraf, i den syftning, Herr Björck antydt, kan vara
erforderligt till ledning för taxeringsmännen vid författningens
tillämpning, men hvad sålunda må behöfvas, är snarare en
förklaring, än en förändring af ifrågavarande moment. Jag
hemställer derföre, att Ståndet måtte låta momentet qvarstå
orubbadt och framdeles, när förslaget till fnstruction för
taxeringsförrättningarne blir föremål för pröfning, deruti göra
det tillägg, som kan anses lämpligt till förtydligande af rätta
förståndet af nu ifrågavarande stadgande.
Herr Kock: Enligt min tanke, är redactionen af före¬
varande moment så tydlig, att det icke bör kunna missförstås.
Före 1817 års Riksdag var stadgadt, att en näringsidkare,
som på särskilda ställen dref sitt yrke. skulle för hela rörel¬
sen erlägga bevillning der han var boende. Men då tillämp¬
ningen af detta stadgande visat sig vara förenad med hvarje¬
handa svårigheter, enär det för Taxerings-Comitéen i en så¬
dan näringsidkares boningsort var omöjligt att känna beskaf¬
fenheten och omfånget af hans rörelse på andra orter, in¬
fördes vid nämnda Riksdag den förändring i detta hänseende,
som innefattas i stadgandet i 13 §, 2 mom. af nu gällande
Bevillnings-Förordning. De talare, som yrkat återremiss af
förevarande moment i Utskottets förslag, tyckas dermed åsyfta
en återgång till det äldre stadgandet, som gällde före år 1818.
För min del, kan jag icke biträda en sådan mening, utan
anser, att hvarje rörelse bör beskattas der den eger rum, i
synnerhet som ett motsatt förhållande skulle innebära en
orättvisa mot vissa communer, och jag yrkar derföre bifall
till Utskottets förslag.
Herr Hierta: Jag instämmer med Herrar Björck och
Wallenberg, såvidt sjelfva syftningen i deras yttranden angår,
Den 12 Maji.
97
men hemställer, om icke den anmärkta svårigheten kan lösas
utan återremiss derigenom, att ordet »handeln» på andra ra¬
den af ifrågavarande moment uteslutes. Med denna föränd¬
ring, skulle momentet komma att åsyfta endast en mera be¬
stående handelsrörelse, som vore fästad vid en viss plats
genom tillvaron af ständigt handelscontoir. En tillfällig handel
bör deremot icke blifva föremål för beskattning, hvilken
svårligen skulle kunna controleras, men lätt föranleda hvarje¬
handa chicaner.
Herr Wcern: Hvad Herr Kock yttrat till grund för
åsigten, att Utskottets förslag bör bifallas, utan afseende på
de anmärkningar, som blifvit framställda af Herrar Björck
och Wallenberg, utgår från förutsättningen att de handels¬
rörelser, som af en och samma person på särskilda orter id¬
kas, äro särskilda rörelser, men Herr Björck deremot har
talat om det fall, att en och samma rörelse på olika stäl¬
len bedrifves. Om jag inom landet uppköper råämnen, be¬
arbetar dessa och slutligen försäljer min vara på utrikes
ort, så omfatta dock dessa särskilda verksamhetsgrenar en
och samma rörelse. Att derför påföra särskild beskattning å
hvarje ort, der en agent verkställer tillfälliga uppköp af rå¬
ämnen för denna rörelse, vore oriktigt och skulle nära nog
omöjliggöra en sådan, för landet nyttig, handel. Annorlunda
blir förhållandet, om jag, t. ex., etalderar mig såsom handlande
på olika orter, eller drifver särskilda rörelser på flera ställen.
Herr Hierlas förslag till redactionsförändring synes hvila på
en alltför fm distinction för att kunna antagas. Jag instäm¬
mer med Herr Swartz deruti, att momentet skulle kunna
qvarstå oföräridradt och nödig rättelse till vägabringas genom
ett tillägg i Instructionen. Det torde likväl icke vara rätt
practiskt att godkänna förslaget, emedan, i sådant fall, det
tillägg, som sedan kunde ifrågakomma vid behandlingen af
Instructionen, svårligen skulle kunna upptagas till pröfning.
Då det dessutom synes vara svårt att under discussionen
förena begreppen om hvad, som egentligen åsyftas, hemställer
jag att 9 §:n i sin helhet måtte varda till Utskottet åter¬
remitterad.
Herr Thollander: Jemte det jag instämmer i det ytt¬
rande, Herr Swartz sednast afgifvit, vill jag anföra ett exem¬
pel från min hemort. 1 närheten af Carlstad har under ett
af de sednaste åren blifvit anlagd en ångsåg, hvilken syssel¬
sätter arbetare till ett antal af omkring 140. Dessa äro till
Borg.-Stånd. Prot. vid Itiksd. 1859 -1860. I\ . 7
98
Den 12 Maji.
största delen boende i staden, hvaremot egaren till sågen har
sin bostad i Götheborg, och det skulle således efter den prin¬
cip, sorn under discussionen sökt göra sig gällande, icke blifva
möjligt för den förstnämnda staden att åtkomma denne såg¬
verksegare i och för bidrag till några sådana communalaf-
gifter, som äro af bevillning beroende. Man har mycket talat
om den händelse, att en person på flera ställen idkar samma
rörelse. Om uttrycket »samma» här anses liktydigt med lika
beskaffad rörelse, blir orättvisan ännu större.
Herr Kock: Om meningen är att sätta 9:e § i när¬
mare samband med instructionen och derigenom åstadkomma
ett förtydligande, vili jag icke motsätta mig en återremiss,
men betraktar jag 9:e § i och för sig, kan jag icke finna
annat, än att den fullt uttrycker hvad man önskar. Jag tror
hvarken att det varit Utskottets afsigt, eller att det skulle
falla någon Taxerings-Comité in att ålägga bevillning för ett
tillfälligt uppköp af råämnen eller för någon annan handel, än
den, som liar naturen af en fortgående eller, så att säga, per¬
manent rörelse. Jag drifver sjelf rörelse på en ort, der jag
icke är boende. För min inkomst deraf erlägger jag bevill¬
ning på samina ort, men om jag tillfälligtvis uppköper råäm¬
nen på en annan plats, blir jag derför icke beskattad å denna
plats^ utan för den vinst, som af ett sådant uppköp kan blifva
en följd, betalar jag bevillning der jag är boende.
Herr Brun: Det är vanligt i de Norrländska provincerna
att under vintermånaderna, då den hufvudsakliga trävaru¬
handeln der eger rum, infinna sig utskickade expediter från
andra orters handlande och uppköpa bjelkar och andra trä¬
varor. De köp, som af sådana lösa personer afslutas, omfatta
icke små partier, utan gälla merändels flera skeppslaster, och
uppgå således till ett ganska betydligt värde. Emellertid in¬
träffar att på samina ort sitter en bofast handlande, som har
sitt uppehälle af handel med trävaror. Båda dessa handlande
exportera sina varor, hvilka föras directe öfver hafvet till ut¬
rikes ort. Om Herr Björcks förslag aritages, skulle följden
blifva att den kringresande expediten eller hans principal und¬
gick beskattning lör sin rörelse, under det den ordentlige,
bofaste köpmannen, som icke lär kunna gå fri från skatten,
sättes ur stånd att uthärda en täflan med den förre. Jag
anser att ett undantag, hvarigenom den handel, som bedrifves
på annan ort, än den, der köpmannen är bosatt, befrias från
skattskyldighet, måste leda icke allenast till förlust förStaten,
utan äfven till skada för den ordentliga och fasta handeln.
/
Den 12 Majt.
99
Det är icke min mening att påyrka beskattning för en till¬
fällig handel, men jag tror att, om en handelsexpedit eller
uppköpare, utskickad af ett handelshus, som är beläget på
SO å 100 mils afstånd, återkommer år efter år och slår under
sig den ena skeppslasten af varor efter den andra, sådant icke
kan få namn af en tillfällig handelsrörelse. På grund af
dessa och de öfriga skäl, som under discussionen blifvit anförda
mot den af Herrar Björck och Wallenberg uttalade åsigt, an¬
håller jag, att 9:e § måtte af Ståndet godkännas.
Herr Lindeström: Jag kan försäkra, att inom Bevill-
nings-Utskottet aldrig yttrats en så afvita tanke, sorn den, att
särskild taxering på hvarje ställe skulle komma att ega runi
för en handel, som drifves på olika ställen, så att t. ex. en
Westgötehandlande finge skatta för hvarje köpslut, som han
gör under sina kringvandringar i landet. Jag vågar påstå, att
det föreslagna stadgandet är tillräckligt tydligt för hvar och
en, som vill förstå detsamma. Kan någon förståndig menni¬
ska så missförstå denna §, att han kunde föreställa sig att
deri stadgas att en handlande i Stockholm eller Götheborg,
som köpte upp spanmäl i Skåne eller tvävaror i Norrland,
skulle på dessa sednare ställen taxeras för dessa sina upp¬
köp. Jag tvifiar derpå. Paragrafens mening är ju tydligen
den, att all handel beskattas der den blifvit lagligen anmäld.
Jag yrkar bifall till § 9 i oförändradt skick och instämmer
med Herr Swartz deruti, att, om ett förtydligande anses be-
höfligt, sådant lämpligast sker genom ett tillägg i instruk¬
tionen.
Herr Wallenberg: Jag hyser icke det ringaste tvifvel
om riktigheten af den uppgift, som nyss hördes från Herr
Lindeströms läppar, eller, att Bevillnings-Utskottet icke hyst
någon så afvita tanka, som att beskatta en verksam man för
ett tillfälligt uppköp af den ena eller andra ortens producter.
Men jag hemställer till Herr Lindeström, om han icke under
närvarande discussion förnummit, att ifrågavarande stadgande
kan blifva föremål för olika tydning. Herr Brun har talat
om lösa personer, som besöka de Norrländska provincerna
och uppköpa ortens producter. Jag vet icke hvad, som skulle
hindra myndigheterna på stället att undersöka en sådan per¬
sons pass och skattsedel. Och om vid en sådan undersökning
befinnes, att den resande är köpman och skattar för sitt yrke,
skulle det vara en väl långt sträckt förkärlek för de i orten
bosatte handlande, att till deras förmån och beqvämlighet
vilja förhindra en concurrence, som har till följd, att produ¬
100
Den 12 Maji.
centen erhåller högre betalning för sin vara, än eljest. En
sådan åsigt hvilar på den hos oss välbekanta theorien, att
inbyggarne i det landskap, som närmast omgifver en stad,
äro skattskyldige till staden och böra nöja sig med det pris,
stadens välvise Borgerskap i samråd behagar fastställa för
landtmannens producter. Denna princip är dock lyckligtvis
längesedan utdömd.
Serskildt vill jag fästa uppmärksamheten på ett litet ord,
som förekommer i Utskottets förslag och bättre, än någonting
annat, visar, hvarthän det skulle leda, om man, likt Utskottet,
ville skarpt localisera den större affairesverksamheten. Det
heter nemligen, att handlande i Stockholm för den handels¬
rörelse, de derstädes idka, skola taxeras inom den församling,
der de äro mantalsskrifne. Om en i Stockholm bosatt gross¬
handlare köper t. ex. en last socker i Batavia och säljer den
flytande lasten på utrikes ort, så skulle han, enligt de anförda
ordalagen, med godt samvete kunna afföra sin vinst på denna
affaire och för densamma vara fri från både skalt till Kronan
och bidrag till communens behof, emedan han i detta fall icke
idkat handel i Stockholm. Möjligheten af en dylik tydning,
hvilken ingalunda står tillsammans med rättvisa beskattnings-
grunder, innefattar ett ytterligare skäl till återremiss, och jag
vidhåller fortfarande mitt yrkande derom.
Herr Wwrn: Det har blifvit ifrågasatt, om med »samma
rörelse» borde förstås »lika beskaffad rörelse». Uppenbarligen
är dock detta två olika uttryck för två olika begrepp. Det
är naturligt att, så snart en person etablerar sig för handel
på flera serskildta ställen, måste han, äfven om hans rörelse
på alla dessa ställen är af samma beskaffenhet, anses idka
serskilda rörelser allt efter som han eger serskilda etablisse-
menter. Helt annat är förhållandet i det fall, som här blifvit
förutsatt. Det kan icke leda till god ordning att säga, att
hvarje ort har privilegium att uppköpa och försälja de inom
samma ort befintliga råämnen. Hvad blefve väl följden af
en dylik grundsats? Säkerligen den, att en stor mängd af
de affairer, hvilka nu ega rum till vinst för den enskilde och
förmån för landet i allmänhet, icke kunde komma till stånd.
Den, som på en ort gör ett tillfälligt uppköp af varor, föran¬
leder icke derigenom någon tillökning i samma orts befolk¬
ning eller fattigvård och medför ej eller någon annan olägen¬
het, utan bidrager fast hellre till främjande af den ortens
fördelar. Jag tror att man uttalar en farlig grundsats, om
man säger, att Staten skulle äfventyra att förlora sin skatt
Den 12 Maji.
101
af cn mera vidsträckt handelsrörelse derföre, att den omöj¬
ligen kan controleras och riktiga uppgifter frän de skattskyl¬
diges sida icke äro att förvänta. Lagstiftaren hör tvärtom
alltid utgå ifrån det antagande att ärlighet förefinnes, ty, ge¬
nom att förutsätta oärlighet, framkallar man den ganska lätt.
Jag yrkar fortfarande återremiss i redan uppgifven syftning.
Herr Swartz: Jag ber att få tillägga ett ord i allmän¬
het, rörande de anmärkningar, som blifvit gjorda. Det vill
synas som skulle vi alla kunna erkänna att dessa anmärk¬
ningar icke angå annat, än några få speciela rörelsegrenar.
När man medgifver, att uppköp af landets producter hittills
icke i allmänhet utgjort föremål för beskattning, måste det
vara på högst få ställen, som en dylik taxering egt rum, och
då så är, skulle det vara besynnerligt att för dessa få un¬
dantags skull ändra en allmän-giltig regel. Jag tror derföre,
att, om man vill lemna någon förklaring öfver meningen af
det allmänna stadgande, som här är i fråga, en sådan för¬
klaring icke bör ifrågakomma annorstädes, än i instructionen
för taxeringsförrättningarne. Det skäl till återremiss, som
Herr Wallenberg velat hemta från ordet »derstädes», som
Utskottet begagnat i fråga om taxering af handlandes i Stock¬
holm rörelse, synes mig icke förtjena uppmärksamhet. Jag
kan icke antaga, att detta stadgande skulle af någon komma
att missförstås till den grad, att icke en grosshandlare i Stock¬
holm blifve taxerad för en handelsaflaire, som han från sitt
härvarande contoir uppgör i främmande verldsdelar, såvidt
afla i ren verkligen vore känd. Ordet derstädes lärer väl kom¬
ma att tagas i den bemärkelse, som blifvit åsyftad, eller att
en köpman skall beskattas serskildt för den rörelse, han id¬
kar i Stockholm, och särskildt för den rörelse, han möjligen
drifver i andra delar af landet. Det är nogsamt kändt, huru¬
som galanterihandlare och fabriksidkare m. fl. hafva handels¬
bodar på flera serskilda orter, och Utskottets mening har
varit, att såväl den ene, som den andre skulle för sin rörelse
erlägga bevillning der rörelsen bedrifves. Emot den allmänna
regel, som i Utskottets förslag innefattas, har jag icke hort
anföras någonting, som bör hindra antagandet af samma för¬
slag, hvartill jag alltså fortfarande yrkar bifall, helst Ståndet
framdeles, vid behandlingen af förslaget till instruction, får godt
tillfälle att göra de tillägg i ämnet, som kunna finnas be-
höfliga.
Herr Brun: Till hvad Herr Wallenberg anfört svarar
jag, att, om det ock antages, att. sådana utskickade handels-
102
Den 12 Maji.
expediter, som jag förut omtalat, äro försedde med pass, jag
förmodar att de i de liesta fall undgått beskattning för sin
rörelse, ehuru denna, såsom jag redan upplyst, icke inskränker
sig till mindre afläirer, utan merändels omfattar hela skepps¬
laster. I öfrigt vill jag, i anledning af Herr Wallenbergs an¬
förande, förklara, att hvad jag i ämnet yttrat destomindre
varit dicteradt af någon afund från min sida, som jag icke
idkar någon trävaruhandel, men att jag ansett mig skyldig i
detta, likasom i andra, fall tillkännagifva den erfarenhet, jag
eger, och jag kan icke hjelpa, om jag, vid fullgörandet af
denna skyldighet, stundom skulle stöta för hufvudet de mäk¬
tige i landet, som sjellve vilja hafva fria händer i allt, under
det do förmena dessa föraktade småstäder till och med så
ringa friheter, som, exempelvis, rättighet tili upplags- och transi¬
tohandel.
Herr Hierta: Oaktadt mitt förslag till redactionsändring
icke vunnit understöd, tillåter jag mig att förnya detsamma.
Hå fråga endast är att söka undanrödja en tvätydighet, tror
jag, att Ståndet, vid en närmare uppmärksamhet på innehållet
af 2:dra momentet, skall finna, att ändamålet kan vinnas genom
uteslutande af ordet »handeln» på andra raden, såsom jag förut
tillstyrkt, helst uttrycket »yrket eller näringen», som derefter
skulle qvarstå och äro hänförlige till det på första raden före¬
kommande ordet »handlande», icke kunde anses åsyfta någon¬
ting så enstaka och tillfälligt, som här väckt farhågor för en
obillig beskattning.
Herr Wallenberg: Ju mera man läser denna §, ju min¬
dre finner man sig "deraf tillfredsställd. Hå det i l:a mom.
heter, att bolag påföres bevillning der bolagets rörelse för¬
nämligast drifves, eller, i fall sådan bestämd ort icke förefin¬
nes, der bolaget har sin styrelse, kan den beskattningsgrund,
som i 2:a mom. blifvit antagen för enskilde näringsidkare,
icke tillämpas på ett bolag, som drifver en större rörelse,
vore ock denna utsträckt ända till uppköp af timmer i sjelfva
Hudiksvall. Då sådant icke kunnat vara Utskottets mening,
synes en återremiss äfven ur denna synpunkt behöflig. 1 allt
fall är det orimligt att bedöma vinsten af en rörelse efter
uppköpen, i stället för försäljningen, som hittills alltid ansetts
utgöra den rätta grunden för inkomstberäkning.
Herr Hydin: Mig synes Utskottets förslag vara alldeles
oefterrättligt. Följden af dess antagande skulle, enligt min
uppfattning af ordalagen, blifva den, att näringsidkare i en
sådan stad, som t. ex. Norrköping, hvars mesta tillverkningar
Den 12 Maji.
103
afsättas i andra delar af landet, komme måhända till 7/8:delar
att beskattas på andra orter. Enahanda blefve förhållandet
med bruksrörelsen och åtskilliga andra näringar, hvilkas pro-
dueter spridas vidt omkring i landet. Det föreslagna stad¬
gandet behöfver i detta hänseende förtydligas, och jag yrkar
derföre återremiss.
Herr Ericson: Jag kan icke begripa, huru Utskottets
förslag kunnat tydas så, som här skett. Mig synes klart, att
meningen icke är sådan, som den siste talaren uppgifvit. Det
är naturligt att Norrköpings fabriker, oaktadt deras tillverk¬
ningar afyttras på olika orter inom landet, måste beskattas
der dessa fabriker äro belägna. Likaså komma andra närings¬
idkare att taxeras för sin inkomst der yrket drifves, de må
för öfrigt sälja sina produeter hvar som helst. Annorlunda
är förhållandet, om en näringsidkare, såsom händelsen är t.
ex. med en del Norrköpings fabrikanter, på andra orter hafva
ständiga upplag till försäljning af sina tillverkningar, hvarige¬
nom de handlande å dessa orter, hvilka äfven hafva lager af
dylika varor, drabbas af communalafgifter så mycket hårdare,
som deras förtjenst, i följd af sådana upplag, blir förminskad,
liiiligheten fordrar derföre, att egarne af sådana ständiga varu-
upplag deltaga med de i orten bosatte näringsidkare i afgif-
terna till den commune, der upplagen äro inrättade.
Herr Rydin: Långt ifrån att finna det föreslagna stad¬
gandet tydligt f den mening, som den siste talaren uppgifvit,
anser jag detsamma ovillkorligen leda derhän, att den hufvud-
sakliga fördelen tillfaller de större sjöstäderna, der den mesta
afsättningen eger rum, och detta på bekostnad af tillverk¬
ningsorternas interessen. Jag vidhåller således mitt yrkande
om återremiss.
Herr Swartz: Till bemötande af Herr Rydins anmärk¬
ning, ber jag att ur nu gällande Bevillnings-Förordning få
uppläsa 13 §:s 2:a morn., som lyder: »Den åter, som å ser-
»skilda orter drifver handtering eller rörelse, påföres å hvart-
»dera stället bevillning för den inkomst, han der anses hafva».
Detta stadgande, som öfverensstämmer med Utskottets förslag,
har icke förorsakat en så befängd tillämpning, som af Herr
Rydin blifvit ifrågasatt. Jag hemställer ock, om icke den af
Utskottet föreslagna inskränkning, att beskattning skall ega
rum endast såvida den behållna inkomsten öfverstiger 400
lt:dr, kan antagas skola tjena till att förekomma en oriktig till-
lämpning af det föreslagna stadgandet.
Öfverläggningen var slutad och Ståndet godkände 9§lmom.
Den 12 Maji.
Derefter framställde Herr Talmannen proposition dels
å antagande, och dels å återremirs af 2:a momentet.
Härtill svarades Ja och Nej, och begärdes votering; i an¬
ledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en voterings¬
proposition, så lydande:
»Den, som bifaller andra mom. af § 9 i Författnings-
förslaget, ifrån och med orden: »fabriksegare, handlande eller
annan näringsidkare» till och med orden: »Fyrahundrade Riks¬
daler», röstar: Ja.
Den det ej vill röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras förslaget i denna del.»
Med slutna sedlar, af hvilka en uttogs och förseglades,
anställdes votering, som utföll med 31 Ja mot 24 Nej; hva¬
dan 2:a momentet var godkändt.
Härefter hiföllos äfven 3:e och 4:e momenten i 9 §.
§ 10 i Författningsförslaget.
Herr Wallenberg: Oaktadt den ringa framgång, jag förut
rönt, fortsätter jag dock mina anmärkningar mot Utskottets
förslag. Den betänklighet, som jag vid ett föregående tillfälle
yttrade mot Utskottets förslag i fråga om capitalbeskattningen,
bemöttes med hänvisning till 27 § 7 mom. Litt a, som åläg¬
ger capitalisten att lemna uppgift om denna sin egenskap,
dock utan att beloppet behöfver närmare angifvas. Men detta
stadgande synes stå i uppenbar strid mot nu förevarande 10
§, som talar om beräkning af alla inkomster af capital eller
arbete och sålunda förutsätter ovillkorlig skyldighet för capi¬
talisten att uppgifva beloppet af sin inkomst och detta speci¬
fikt. I sista punkten af denna § heter det att från bevill-
nings-afgiften, sådan den blifvit i sin helhet bestämd inom
den skattskyldiges mantalsskrifningsort, skall afdragas den af¬
gift, lian annorstädes bör erlägga. Det förefaller temligen
svårt, ja omöjligt, för Taxerings-Comitén i mantalsskrifnings-
orten att förskaffa sig tillförlitlig kännedom om rätta beloppet
af det afdrag, sorn sålunda bör göras, i synnerhet efter Stån¬
dets nyss fattade beslut, hvilket, om det blir lag, måste hafva
till påföljd, att det, så att säga, kominer att regna skattsedlar
öfver en verksam man.
Herr Björck: Jag har sannerligen icke förmåga att inse
rätta meningen af 10 §. I § 9 synes Utskottet haft för af¬
sigt att bestämma de olika orter, der bevillning för inkomst
af capital eller arbete bör påföras. 1 § 10 åter talas om den
inkoinstbevillning, som inom mantalsskrifningsorten skall ut¬
göras och hvarifrån afdrag får ske för den afgift, sorn annor¬
Den 12 maji.
105
städes bör erläggas. Vi hafva således här att betrakta tre
och, om Herr Wallenbergs anmärkning är grundad, t. o. m.
fyra olika bestämmelser i afseende å inkomstbevillningens er¬
läggande. Emellan begreppen utgöra och erlägga lärer dock
icke förefinnas någon egentlig skillnad, men emellan påföra
och utgöra bevillning synes Utskottet hafva velat antaga en
skillnad, som jag likväl icke kan förstå. Ty der bevillning
påföres, der måste den väl äfven komma att utgöras, och
häraf synes klart att den skattskyldige skall inom mantals-
skrifningsorten betala hela den påförda bevillningsafgiften.
Hvad är det då, som skulle afdragas? Jo, säger Utskottet,
den afgift, som bör å annan ort erläggas. Men då här endast
är fråga om den bevillning, som skall påföras och utgöras
inom mantalskrifningsorten, borde icke någon annan afgift
kunna komma i betraktande. Med ett ord, meningen af § 10
är mig icke möjlig att fatta, och jag nödgas derföre yrka åter-
remiss, såvida icke nöjaktig förklaring i ämnet nu varder
meddelad.
Herr Swartz: Jag är ledsen att denna § förefallit så
otydlig, att man icke förstått dess mening, och jag önskar att
det måtte lyckas mig att i någon mån förtydliga densamma.
Till en början får jag fästa Herr Wallenbergs uppmärksamhet
derpå, att här icke är fråga om uppgift på inkomst, utan om
den ort, der bevillning skall påföras. 1 § 9 är bestämdt,
hvarest bevillning för inkomst af rörelse skall påföras; § 10
åter afser att bestämma, hvar bevillning för inkomst af capital
skall påföras; och meningen är den att för den inkomst, en
person eger genom ränta af capital, bevillning skall påföras
inom mantalsskrifnings-orten. Då man icke velat begära be¬
stämd uppgift på den skattskyldiges inkomst af capital, utan
endast ett tiUkännagifvandé, huruvida han eger inkomst af
andra källor, än fastighet, rörelse och tjenst, äfvensom om
han eger inkomst utom sitt mantalsskrifningsdistrict, har man,
genom ifrågavarande stadgande, velat sätta Taxerings-Comitén
inom mantalsskrifnings-orten i tillfälle att inhemta kännedom
om den skattskyldiges hela förmögenhetsställning, för att deraf
sluta, om han eger inkomst af capital. En sådan operation
måste leda derhän, att den skattskyldige inom mantalsskrif¬
nings-orten påföres bevillning för den rörelse, han der drifver,
äfvensom för den inkomst, han kan ega af utlånadt capital.
Man liar här således blott velat säga, att inkomst af capital,
då sådan icke förekommer i samband med inkomst af rörelse,
beskattas å mantalsskrifnings-orten. Hvad denna § i ölrigt
106
Den 12 Maji.
innehåller, är mera en anvisning, som åsyftar, alt taxerings-
männen måtte kunna hiida sig ett omdöme om den skatt¬
skyldiges inkomst af capital, genom att bereda sig en öfver¬
sigt af hans förmögenhet på det hela. Skulle denna tanke
finnas vara mindre tydligt uttryckt, så ser jag gerna, att för¬
slag till en lämpligare redaction framlägges, men att sjelfva
meningen bör godkännas, tror jag vara en ovillkorlig följd af
Ståndets redan fattade beslut om direct beskattning af capi-
taler.
Herr Rinman, F.: Afven jag finner det föreslagna stad¬
gandet otydligt. Om meningen är, att den skattskyldiges alla
inkomster skola af Taxerings-Comitén inom mantalsskrifnings-
orten sammanräknas och afdrag sedan göras för den afgift,
som annorstädes bör erläggas, så är sådant icke verkställ¬
bar; ty huru skall nämnda Comité veta, om och till hvad
belopp den skattskyldige blifvit taxerad på andra ställen?
Meningen måste väl vara någon annan, och jag yrkar der¬
före återremiss, till åstadkommande af en tydligare redac¬
tion.
Herr Björck: I anledning af den förklaring, som blifvit
lemnad, vill jag erinra, att, om en person, som har inkomst
af yrke på annan ort, än der han är mantalsskrifven, för
denna inkomst blir der taxerad till ett visst belopp, följer ej
deraf, att han blir taxerad för samma yrke efter samma
grund inom mantalsskrifnings-orten. Der kan tvärtom, i fråga
om uppskattningen af hans inkomst af det särskilda yrket,
göra sig gällande en helt annan åsigt, än på det förra stället,
och i sådant fall skulle det föreslagna stadgandet medföra
den orättvisa, att, sedan den skattskyldiges inkomst blifvit på
serskilda ställen uppskattad efter olika grunder, skulle han
endast efter en af dessa grunder åtnjuta afdrag för en del
af bevillningsafgiften. Jag tror alltså att en omarbetning af
redactionen i § 10 är nödvändig och vidhåller mitt yrkande
om återremiss.
Ofverläggningen var slutad och § 10 återremitterades.
§ 11
Herr Watrn: I sista momentet af denna § förekom¬
mer beskattning å ett visst slags qvarnar. Beskattning på
qvarnar i allmänhet är ock intagen i 11 § af förslaget till
lnstruction för taxeringsförrättningarne, och, i afseende å dem,
är redan anmärkt, att bestämmelserna i denria del äro un¬
derkastade förändring, om Rikets Ständer fatta beslut i an¬
ledning af och i enlighet med Kongl. Maj:ts i ämnet af-
Den 12 Maji.
107
låtna Nådiga Proposition. Det förefaller mig, som om denna
Nådiga Proposition, hvilken omfattar en fråga, som Riksens
Ständer sjelfva väckt och framställt till Regeringen, eller
den om en förändring i grunderna för beskattningen af åt¬
skilliga qvarnar, äfven är tillämplig på detta moment, och
jag hemställer derföre, om icke Ståndet skulle vilja besluta
en återremiss af sista punkten af 11 §, på det att Utskot¬
tet må ega fria händer att i ett sammanhang behandla hela
frågan om bevillningens bestämmande för qvarnar.
Herr Odmansson: Lika med Herr Waern, anhåller äf¬
ven jag, att 11 § i det af honom anmärkta hänseende må
återremitteras, och detta så mycket mera, som Stats-Utskot-
tets Utlåtande, med anledning af den Nådiga Skrifvelscn i
ämnet, redan inkommit till behandling af Riksens Ständer.
Ofverläggningen var slutad, hvarefter § 11 godkändes,
med undantag af det sista momentet, som till Utskottet åter¬
remitterades.
§ 12-
Godkändes.
§ 13.
Godkändes.
Första yttrandet, pag. 28, i Betänkandet, angående § 14
i Författningsförslaget, och nämnda § i berörda förslag.
Herr Wcern: Då det af Utskottet i denna § föreslagna
stadgandet, rörande särskild bevillning för Dylta bruks till¬
verkningar, är af villkorlig natur samt ej kan komma att
tillämpas, innan den ifrågasatta regleringen af brukets förmå¬
ner och skyldigheter blifvit verkställd, hemställer jag, om
något skulle förloras på §:s återremitterande, hvilken åtgärd
deremot alltid skulle medföra den fördelen att lemna Utskot¬
tet fria händer vid frågans behandling i sin helhet. Jag an¬
håller, således om proposition å återremiss.
Återremitterades.
Utskottets andra yttrande, sidan 28, i Betänkandet.
Godkändes.
§ 13, enligt Betänkandet uti Författningsförslaget.
Herr Wallenberg: Jag kan icke neka, att jag är glad
deröfver, att för bankrörelse blifvit bestämd en annan be-
skattningsgrund, i stället för den förut varande. Jag vill
emedlertid hemställa, om det icke varit mera skäl, äfven om
en högre afgift derför skulle bestämmas, att denna afgift be¬
räknades efter beloppet af de utelöpande sedlar, som öfver-
108
Den 12 Maji.
skjuter summan af de Riks-Bankens sedlar, som Bankerna
innehafva. Om denna åsigt vinner något afseende, kunde
derifrån hemtas skäl till en återremiss, men, äfven om Ut¬
skottets hemställan i denna del erkännes oförändrad, har jag
ingenting i denna del att deremot invända.
Herr Palander: Jag kan ej förneka, att detta stadgande,
enligt mitt förmenande, legaliserar en stor orättvisa i beskatt¬
ningen; ty obilligt lärer det väl vara att, då de enskilda Ban¬
kerna erlägga vanlig bevillning för inkomst, ytterligare på¬
lägga dem stora afgifter för deras rörelse. Jag hade åtmin¬
stone önskat och trott, att icke blott enskilda Bankerna skulle
drabbas af denna särskilda beskattning, utan äfven Filial-Ban¬
kerna, hvilka hafva större fördel af sin rörelse. Att för öf¬
rigt underkasta de enskilda bankbolagen en bevillning af 2
R:dr per l,000:de, förekommer mig i allt fall alldeles för
mycket. Jag anhåller derföre, att Betänkandet, i dess nu före¬
dragna del, måtte till Utskottet återremitteras.
Herr Wallenberg: Jag anhåller att till Protocollet få
förklara, att jag icke anser någon orättvisa vara begången
genom den här föreslagna förändring i bevillningen, utan
tvärtom en väsendtlig förbättring derigenom åstadkommen.
Hittills har deremot beskattningen varit oriktig och obillig,
då det ena bankbolaget blifvit pålagdt en bevillning af 3
procent och det andra af 9 procent, och då ingen annan gräns
för beskattningen fanns, än godtycket. Afven om någon skatte-
lindring för de enskilda Bankerna hädanefter icke uppkom¬
mer, är det således alltid dock en fördel att komma ifrån
de nya bestämmelser, som den nuvarande Bevillnings-Stadgan i
detta hänseende innehåller. Man har emedlertid icke velat
någon skattelindring, ehuru visst är att de enskilda Bankerna
icke hafva något annat att skatta för sin rörelse, än hvad af
publiken tillskjutes.
Herr Lindeström: Jag erkänner, att vid det tillfälle, detta
ärende förevar i Bevillnings-Utskottet, de fleste ledamöternas
yttranden gingo derpå ut, att de enskilda Bankerna skulle på
dubbelt sätt beskattas, så att de, icke blott, i likhet med an¬
dra näringsidkare, borde erlägga bevillning efter behållen in¬
komst, utan äfven, likasom bränvins- och kortfabrikanter,
åläggas en särskild skatt; och ehuru jag ansåg en dylik sär¬
skild beskattning obillig, vann dock min mening intet understöd,
och jag tror derföre ej eller att en återremiss skulle leda
till någon ändring.
Herr Ödmansson: Jag håller Herr Wallenberg räkning
Den 12 Maji.
109
för sitt godkännande af denna §, hvars antagande jag, äfven
för min del, förordar. Hvad beträffar en talares förmenande,
att äfven Filial-Banker borde underkastas denna särskilda be¬
villning, ber jag få fästa uppmärksamhet derpå, att denna be¬
villning har afseende endast på de Banker, hvilka hafva sedel-
utgifningsrätt, och då Filial-Bankerna icke utgifva egna sed¬
lar, kan följaktligen den här föreslagna förhöjning i bevillnin-
gen icke å dem tillämpas.
Herr Brun: Jag har begärt ordet endast för att yttra
några ord, med anledning af Herr Palanders anförande, i
hvad det rörde Filial-Bankerna. Jag har dock blifvit hufvud¬
sakligen förekommen af den föregående talaren, och jag ber
att få med honom mig förena. Filial-Bankerna hafva ingen
sedelutgifningsrätt, och det är uppenbart, att den fördel, som
de enskilda Bankerna i detta hänseende åtnjuta framför Filial-
Bankerna, utgör orsaken att en särskild bevillning blifvit för
dem föreslagen att utgå. Jag godkänner § IS.
Herr Swartz: Jag har endast önskat till Protocollet för¬
klara, att, likasom jag i Bevillnings-Comitéen reserverade mig
mot beslutet att enskilda bankbolag borde påläggas särskild
bevillning, jag äfven inom Utskottet förfäktade samma åsigt,
men, såsom Herr Lindeström, redan upplyst, med så liten
framgång, att jag, endast af misströstan att vinna något bättre
resultat, velat vid Utskottets förslag låta bero.
Discussionen förklarades fulländad, och § 15, enligt Be¬
tänkandet och Författningsförslaget, godkändes.
§ 16, enligt Betänkandet och Författningsförslaget.
Herr Renström: Då jag mot denna § reserverat mig,
anhåller jag nu, att denna min reservation måtto uppläsas.
Efter det att 2:dra punkten af Herr Renströms, vid Be¬
tänkandet fogade, reservation blifvit uppläst, yttrade Herr
flenström vidare: Enligt hvad det Högtärade Ståndet häraf
torde inhemta, äro de afgifter, Utskottet i denna § föreslagit
att utländningar, som resa omkring i Riket och för egen
eller, såsom utskickade, för andras räkning bjuda ut eller
sluta handel om utländska varor, skola erlägga, jemnt dub¬
belt så höga, som de, som äro stadgade i den nu gällande
Bevillnings-Stadgan. Då jag icke inom Utskottet hört något
giltigt skäl vara anfördt för att, på så sätt, höja dessa afgif¬
ter, har jag deremot reserverat mig, samt yrkat, att de af¬
gifter, som nu erläggas af sådana utländningar, måtte för¬
blifva oförändrade. Jag fortfar visserligen att vara af den
mening, som jag i min reservation emot Bevillnings-Utskottets
110
Den 12 Maji.
Betänkande, angående allmänna bevillningen, vid sistlidne Riks¬
dag uttalade, nemligen, att sådana utländningar, som här äro
i fråga, icke böra vara underkastade någon skatt, men då
jag icke ansett mig hafva ringaste hopp om att kunna gora
denna åsigt gällande, har jag dock trott det vara rättast att
inskränka mitt yrkande till hvad jag nyss nämnt. Jag vill
emedlertid nu uppläsa hvad jag i den nämnda reservationen
vid sistlidne Riksdag yttrade om denna sak. Jag yttrade då,
som följer:
»Då det är en känd sak, att denna beskattning rätt ofta
föranledt till obehöriga tracasserier för utländske resande, och
derföre blifvit i allmänhet på det högsta ogillad, samt många
exempel skulle kunna anföras derpå att utländske resande,
genom okunnighet om deras åliggande att erlägga den stad¬
gade afgiften, blifvit af allmänne åklagaren dragne inför rätta,
emedan de gjort sig förfallne till de stadgade böterna, och
dertill jemväl kommer, att den inkomst, Staten genom denna
beskattning erhåller, utgör en sådan obetydlighet, att den icke
bör kunna tagas i betraktande, anser jag samma beskattning
böra helt och hållet upphöra. Den är en lemning af ett
system, som numera lyckligtvis icke erkännes såsom grund
för våra internationela förhållanden, och de Svenskar, som
resa utrikes för att sälja våra exportvaror, äro ingenstädes
underkastade en dylik afgift.»
Att nu gå så långt, som att yrka bifall till hvad jag i
denna upplästa reservation föreslagit, eller att sådane utländ¬
ningar, som äro omnämnde, måtte helt och hållet befrias
från skatt, skulle likväl, i min tanke, såsom jag redan
nämnt, vara utan allt ändamål och äfven mindre väl betänkt,
emedan ett sådant beslut af Ståndet möjligen kunde hafva
till följd att någon ändring i Utskottets afgifna förslag icke
kom att ske, men jag hemställer nu deremot till det Högt-
ärade Ståndet, om icke Ståndet skulle finna skäligt bifalla
det förslag, jag i min, vid Betänkandet fogade, reservation
framställt.
Jag yrkar, på grund häraf, afslag på Utskottets förslag
och bifall tijl hvad jag i reservationen föreslagit.
Herr Odmansson: Jag yrkar bifall till §:n. Erfaren¬
heten har visat, att en stor del af dessa resande handels¬
agenter komma hit med betydliga varulager, hvilka de bjuda
ut och sälja från stuga till stuga. Deras varor äro derjemte
merändels af bedräglig beskaffenhet och påtrugas den okun¬
niga allmänheten, som får erlägga dryg betalning. Herr Ren¬
Den 12 Maji.
lil
ström har sagt, att i andra länder sädane resande utländin¬
gar icke äro yinderkastade någon särskild afgift. I Danmark
äro de emedlertid ålagde att betala dubbelt mot hvad här
är föreskrifvet. Det är också icke så mycket för sjelfva
skattens skull, som jag önskar, att denna bevillning måtte
beslutas att utgå, utan fastheldre för att från landet afhålla
och bortvänja dessa parasiter på vår allmoges flärdlöshet, en¬
fald och välstånd.
Herr Lindeström: Jag är förekommen af Herr Ren¬
ström och kunde gerna sluta med att förklara, att jag med
honom i allo mig förenar. Jag anser nemligen, att det skulle
vara af Svenska nationen i högsta grad ogästvänligt handladt
att så bemöta utländingar, hvilka hitkomma i ett för landet
nyttigt ändamål. Om, såsom Herr Odmansson försäkrat,
desse kringresande agenter på ett bedrägligt sätt förfara, så
bryta de ju emot våra lagar och ådraga sig, i sådan händelse,
utan tvifvel det straff, som gällande stadganden förmå. I
likhet med Herr Renström, önskar jag derföre, att den här före¬
kommande bevillning åtminstone nedsättes till hälften af hvad
Utskottet föreslagit, såvida icke, hvad som vore mig kärast,
Ståndet skulle behaga helt och hållet upphäfva den.
Herr Werrn: Äfven jag förenar mig med Herr Ren¬
ström. Att resande utländingar missbruka sin handelsrätt,
samt understundom här etablera handel med varor, som för
öfrigt icke alltid råkat vara så goda, vill jag ej bestrida, men
jag påstår, att detta endast i sällsyntare fall är förhållandet,
likasom jag förnekar, att detta i allmänhet utgjort det ända¬
mål, som dragit dem hit. Deras härvaro medför, efter mitt
förmenande, en stor fördel för våra handlande, hvilka der¬
igenom sättas i tillfälle att, med ledning af de profver af ut¬
ländska lager, som de medföra, göra sina reqvisitioner, utan
att för detta ändamål behöfva göra en resa utomlands. Jag
skulle derföre helst, lika med Herr Renström, önska, att i
handelsärenden kringresande utländingar alldeles icke be¬
skattades, men, då vid flera föregående Riksdagar majoriteten
vidhållit den åsigt, att bevillning för dem bör ega rum, lärer
ett så radicalt förslag icke hafva någon utsigt till framgång;
men jag hemställer åtminstone, om det kan vara skäl att
oupphörligt höja denna afgift. Detta strider fullkomligt emot
hvad utländska stater emot oss Öfva. Jag har sjelf rest för
att uppgöra affairer i utlandet, och jag bekänner, att det
skulle förefallit mig högst betungande att påläggas bevillning
derföre, att jag, till undvikande af correspondence eller andra
112
Den 12 Maji.
omvägar, personligen uppgjort mina affairer, och grunden för
denna beskattning är också icke annat, än orättfärdig. Med
samma mått, man sjelf blir mätt, bör man ock mäta andra,
och jag önskar derföre att skatten måtte afskaffas, eller åtmin¬
stone att det modifierade förslag, Herr Renström framställt,
nemligen, att den här föreslagna bevillningen skall nedsättas
till hälften, måtte af Ståndet antagas.
Herr Staaff: Henna § utgår till en del från den förut¬
sättningen att utländske handelsagenter äro skyldige att uttaga
Svenskt pass. Men då Borgare-Ståndet beslutat en ändring i
passförfattningen, så och för den händelse, att detta beslut
blir Riksens Ständers samt den underdåniga hemställan, som
deraf kan blifva en följd, föranleder Kongl. Majit att företaga
en revision af författningen i sådan syftning, så kunde det
inträffa, att denna § blefve ett hinder för Kongl. Maj:ts be¬
slut, eller, om en ny författning i ämnet utfärdas, dess efter¬
lefnad deraf omöjliggöres. I anledning häraf hemställer jag,
om icke, med afseende härå, Ståndet tills vidare kunde upp¬
skjuta att fatta beslut, i afseende på denna §, och för sådant
ändamål bevilja återremiss.
Herr Berg: För min del, har jag ansett detta vara den
simplaste beskattning af alla. Jag skulle derföre ock helst
hafva velat yrka, att den helt och hållet borde ur lagstiftnin¬
gen försvinna, men då någon framgång för en sådan fram¬
ställning icke lärer vara att förvänta, önskar jag, att bevill¬
ningen för i handelsärenden kringresande utländningar åtmin¬
stone måtte bibehållas vid samma belopp, som den för när¬
varande utgör.
Herr Swartz: Bevillnings-Comitéen var så litet böjd att
besluta något särskildt stadgande uti ifrågavarande hänseende,
att Comitöen i denna del endast utlät sig på följande sätt:
»De, angående bevillning af i handelsärenden kringresande
»utländningar, pag. 20 i nuvarande Bevillnings-Förordning,
»gällande stadganden hafva blifvit införda i denna §, för den
»händelse att desamma böra bibehållas;» hvarjemte Comitéen
bifogat Betänkandet de bestämmelser, som i Danmark äro de
i ämnet gäiiande, för att rättfärdiga att Comiterade ens ifråga¬
satt ett stadgande i denna syftning; och det var på Kammar-
Rättens föranledande och i följd af de åsigter, hvilka hyllades
af majoriteten i Utskottet, som förslaget affattades så, som
det här lyder. Onekligt är att det gifves ganska olika slag
af utländske handlande och expediter. Tolkar man stadgan¬
det efter orden, skulle det kunna så förstås, ätt den före¬
Den 42 Maji.
443
slagna afgiften kunde uppbäras af hvilken utländning, som
helst, ii vilken kommer in i landet för att afsluta köp af va¬
ror. Det brukar dock icke tillämpas så för närvarande. Om
en person kommer utan profver, såsom en enskild man, den
der ämnar besöka här boende vänner, lärer han näppeligen
kunna underkastas bevillning. Men då han anländer, försedd
med profver, tycker raan sig deruti finna ett kännetecken
att han reser i ändamål att sluta handel om varor. 1 bredd
med den lifliga förbindelse, som numera råder bland folken,
borde väl kringskickandet af agenter icke kunna anses annor¬
lunda, än såsom bidragande att underlätta handeln i Riket,
hvilken af sådan orsak mindre ofta, än förr, behöfver baseras
på förbindelser med okända personer eller på aftal om varor,
på hvilka man ej sett prof. Men fallet lär vara att, jemte
sådana resande utländningar, infinna sig äfven andra med prof¬
ver, som det heter, men i stora förråd, dem de från stad
till stad, lian by till by, hembjuda till consumenten directe.
Jag kan icke föreställa mig annat, än att det är detta slags
resande, som väckt oviljan mot utländske handelsexpeditör,
och som stadgandet egentligen afser. Hade gällande författ¬
ningar om utländnings handelsrätt blifvit handhafde såsom
sig bör, synes det mig, som skulle detta särskilda stadgande
icke så mycket hafva påkallats, som nu är händelsen. Men
då polisförfattningarne visat sig vanmäktiga, har man i stäl¬
let genom denna afgift velat hålla sig skadeslös för det ofog,
som många af desse utländningar drifva. Det vore derföre
väl, om nyssnämnde författningar hädanefter komme att hål¬
las strängare i kraft, då sannolikt denna ovilja skulle för¬
svinna, som man ej kan bestrida nu är så allmän i vissa
delar af landet, hos alla classer och ej minst hos allmogen,
och i och med detsamma förnämsta anledningen upphöra till
ett sådant stadgande, som detta. För min del, är jag emed¬
lertid icke emot att deri föredragna §:n förändras i en friare
syftning. .
Herr Odmansson: Med anledning af Herr Staaffs ytt¬
randerätt det beslut, som Ståndet, rörande denna bevillning,
kan komma att fatta, står i sammanhang med den föränd¬
ring, Ståndet, för sin del, bestämt i nu gällande Passförfatt-
ning, ber jag att få lemna min värde vän den upplysning,
att här blott är fråga om utländska pass, som med berörde
bestämmelse icke afsåas.
Herr Ekelund: Jag kan ej inse obilligheten, att utländ-
fiorg.-Stånd. Vrot. vid Rikftd. 1859—1860. i V . H
114
Den 12 Maji.
ske handelsagenter, hvilka komma in i landet för att upp¬
taga ordres å allehanda slags manufacturvaror och så kallade
korta varor, hvarå de medföra profver i stor myckenhet,
samt här jemväl afsätta dessa profver, derföre påläggas be¬
villning, då våra egna handlande icke äro från sådan beskatt¬
ning befriade. Det förhåller sig icke eiler så, sorn Herr
Wcern uppgifvit, att denna bevillning undergått en ständig
förhöjning. Det är nu först, som den blifvit föreslagen att
fördubblas. Den utgjorde intill sistlidne Riksdag 37 R:dr 24
sk. R:co, och derförut 7S R:dr B:co, men jemnades till 80
R:dr R:mt vid sistlidne Riksdag. Jag vill likväl icke mot¬
sätta mig att denna afgift bibehålies vid hvad den nu är,
men dervid torde den ock böra förblifva. Denna afgift drab¬
bar föröfrigt, efter hvad jag tror mig veta, icke den, som
kommer hit för att upptaga ordres från England på stenkol,
eller från America på bomull, eller från Frankrike på vin.
icke eller den, som hitkonuner för att uppgöra köp om
Svenska producter, utan blott den, som kommer hit med
profver och vistas flera månader i landet, samt i mer eller
mindre mån äfven säljer ut varan. Jag önskar således, att
denna bevillning fortfarande till utgående qvarstår, ehuru
med hälften af det belopp, sorn Utskottet nu föreslagit.
Herr Ericson: Jag var icke i Utskottet närvarande, då
denna punkt der afgjordes, i hvilket fall jag skulle hafva
mig deremot reserverat. Jag delar nemligen fullkomligt Herr
Renströms mening, att denna bevillning är af högst odieuse be¬
skaffenhet, och jag skulle derföre helst önska, att den ur
lagstiftningen helt och hållet försvunne. Detta lärer, efter
den öfvervägande opinionen inom representationen att döma,
icke låta sig göra, men att med hundra procent förhöja det
belopp, hvarmed densamma för närvarande utgår, anser jag
deremot alldeles icke rådligt. En sådan åtgärd skulle natur¬
ligtvis väcka ett stort missnöje hos utländningen, samt möj¬
ligen äfven medföra den påföljden, att våra egna handlande i
andra länder pålades afgiftec, som hittills icke drabbat dem.
Det är dessutom sannolikt, att de utländningar, som nödgas
betala denna afgäld, hafva så mycket förstånd, att de lägga
densamma på varans pris, som derigenom för den inhemska
consumtionen fördyras. På grund häraf och med hänsyn
derjemte till de af Herr Staaff anförda skäl, anser jag, att
denna § bör till Utskottet återremitteras. Då nemligen Bor¬
gare-Ståndet, för sin del, beslutat, att passväsendet bör upp¬
höra, torde bevisen öfver dessa algifter böra åstadkommas
Den 13 Maji.
US
annorlunda, än hvad här är föreskrifvet, t. ex. genom intyg
från vederbörande tullkammare. Om föröfrigt man anser
skadligt att utländske agenter kringresa i landet, lärer det
väl vara mera principenligt och skäligt att rent af förbjuda
sådant, men då härom ju ej är fråga, vet jag ej, hvarföre
man skall försvåra deras hitkomst genom förhöjd bevillning.
Om desse agenter begå några olagligheter, böra de väl och
komma väl ock att derföre bestraffas annorlunda, än genom
så beskaffade lagbestämmelser, som träffa äfven dem, hvilka
Icke äro till förseelsen skyldige. Jag anhåller om återremiss.
Herr Björck: Jag tillåter mig att, i likhet med en före¬
gående talare, fästa uppmärksamheten derå, att det egent¬
ligen ligger i de mindre orternas interesse, att utländske han¬
delsagenter må obehindradt få besöka vårt land, emedan det
alltid måste vara svårare för en handlande i en mindre stad,
som måste inskränka sin verksamhet inom ett. ringa con-
sumtioDSområde, att göra urval af de varor, han behöfver.
och träffa personer, som kunna med sådana honom förse, än
fallet är i en större stad med vidsträcktare relationer och
lättare förbindelser med utlandet. Det är således naturligt
att det måste vara ett medel att lätta handeln för de min¬
dre städerna, att rättighet lemnäs utländningen att hitkomma,
för att emottaga ordres och sålunda sätta desse handlande i
förbindelse med fabriker på utländsk ort. Det lärer dock
ej vara att hoppas att få denna afgift alldeles borttagen ur
denna författning, då Ståndet i dag till och med beskattat
inhemsk handlande, som utsträcker sina affairer utom den
ort, der han bor. Sedan emedlertid Herr Swartz uttalat den
åsigten, att denna beskattning icke bör bibehållas, vågar äfven
jag göra framställning om dess totala upphörande. Ett enda
skäl deremot af vigt har, så vidt jag kunnat uppfatta diseus-
sionen, blifvit framställdt, då nemligen Herr Ekelund anmärkte,
att sådana resande, som hitkomma med ordres på stenkol,
bomull, vin eller dylikt, icke äro underkastade denna bevill¬
ning. Det står dock i paragraphen, att den gäller utländning,
som för egen eller annans räkning bjuder ut eller slutar han¬
del om utländska varor. Må vara, att det är svårt att taga
ut skatten af personer, om de icke medhafva prolver, så
vida de icke sjelfvilligt betala den, och att en inqvisitorisk
undersökning i detta fall är lika odieuse, som föga verkställbar,
men att vilja försona lagbudet dermed, att vissa handlande
icke äro underkastade dess föreskrifter, låter sig icke göra
emot paragraphens lydelse. Sjelfva föreskriften är i allt fall
116
Den 12 Maji.
ganska egen deri, att våra varor icke äro pålagda någon så¬
dan bevillning å de ställen, dit desse i allmänhet exporteras;
och jag föreställer mig just, hvilka klagorop här skulle höjas,
om i England det stadgandet blefve gällande, att den, som
der emottager ordres på t. ex. Svenskt jern, skulle drabbas
af särskild bevillning; men då det så icke är, hvarken i det
landet eller i andra länder, fordrar väl ock lika mycket billig¬
heten, som omsorgen om vidmakthållandet af våra inter-
nationela förbindelser, att vi icke eller beskatta dem, sorn
här sälja varor från utlandet annorlunda, än genom tull vid
varans införande. Jag anhåller, att Herr Talmannen behagade
framställa proposition på afslag.
Herr Lallerstedt; Jag förenar mig med dem, som yr¬
kat afslag. Det är gifvet, att, om denna § bifalles, man just
sanctionerar det trassel i vårt passväsende, hvaröfver man
klagar och som man önskar få aflägsnadt. Den bevillning,
hvarom här är fråga, står föröfrigt i strid med de principer,
som böra ligga till grund för all beskattning, eller att skatt
först bör erläggas, sedan sig visat, hvad inkomst man halt af
den rörelse, man drifvit. Här deremot skulle upptagas en
skatt, innan man vet om den beskattade är i tillfälle att för¬
tjena något eller intet. Det är klart, att ifrågavarande stad¬
gande tillkommit, för att hindra utländningen att directe till
småhandlanden lemna varor, och för att tvinga dessa att låta
dem gå genom våra grosshandlandes händer, hvarmed alltid
större kostnader äro förenade. Jag ser ingenting ondt deri,
att småhandlande komme i directare beröring med utlandet.
Om det i Danmark finnes en lag af samma beskaffenhet, som
den hos oss nu gällande, — säkert är dock, att minuthandlande
vinna genom directare beröring med utlandet, — så betviflar
jag dock förhållandet är sådant annorstädes. Jag yrkar afslag.
Herr Ekman: För min del, har jag aldrig hört att
några olägenheter eller någon skada uppkommit genom de
affairer, som här i landet blifvit inledda med utländska hus
genom resande utländske agenter. Tvärtom anser jag, lika
med Herrar Björck och Lallerstedt, det lända till en stor
lättnad och fördel för vår handel, att dessa resande utländ-
ningar må utan svårighet fritt få utbjuda sina varor, hvar¬
före jag yrkar, att det stadgande, som förefinnes i den nu
föredragna §:n, måtte afslås.
Herr Ericson: Då jag sist hade ordet, glömde jag nämna,
att de, angående bevillning af i handelsärenden kringresande
utländningar, gällande stadganden gifvit anledning til! en betydlig
Den 12 Maji.
117
chicane. Genom en stadsfiskals kittslighet biet i en af våra
städer en främling, som icke ditkommit i afsigt att uppgöra
några afiäirer, föremål för tillämpning af nämnde föreskrift,
samt ålagd att erlägga den derigenom bestämda afgift. Man
tillät sig till och med att skicka bud till alla de handlande i
staden, med begäran att få upplyst om denne person med
dem uppgjort slut om varor. En sådan inqvisitorisk åtgärd
alltid i hög grad odieuse, förargade äfven den resande till den,
grad, att han förklarade, att han aldrig mer skulle sätta sin
fot inom den staden, der denna händelse timade.
Herr Blancke: Jag har begärt ordet, för att förena mig
med dem, som yrkat, att detta stadgandet bör ur Bevillnings-
Förordningen försvinna. Jag är visserligen öfvertygad, att
det går med denna lag, som med andra obilliga lagar, att
den ej kommer att tillämpas, men, om den finnes, kan den
dock tillämpas, och sålunda komma att utgöra ett hinder för
folkens närmande till hvarandra. Jag anhåller således om
afslag å en bestämmelse, som vanhedrar vårt land, utan att
bereda detsamma den ringaste fördel.
Herr Staaff: Jag ber blott att, med anledning af Herr
Ödmanssvns yttrande, att jag icke observerat att här vore
fråga om utländska pass, få förklara, att, om Ståndets beslut,
rörande passförlättningen, såsom äfven åsyftande lättnad i pass¬
skyldigheten för utländningar, skulle komma att inträda, så
till vida, att de icke behöfde för sina resor inom landet vara
försedda med Svenskt pass, de controler, som här föreskrif-
vas, icke blifva möjliga att verkställa. 1 sjelfva saken för¬
enar jag mig med Herrar Björck och Lallerstedt, samt yrkar,
i följd, deraf, afslag å paragrapben.
Öfverläggningen var fulländad, och, sedan Herr Talman¬
nens proposition å bifall blifvit med Ja och Nej besvarad,
begärdes votering.
Med anledning häraf, och sedan Ståndet beslutat, att
contra-propositionen skulle ställas på afslag, uppsattes, juste¬
rades och anslogs en så lydande voterings-proposition:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets Betänkande,
JV? 20, i fråga om Författningsförslagets 16 §, och nämnde
§ i Författningsförslaget, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås Betänkandet och Författningsförslaget
i denna del.»
Voteringen, som anställdes med slutna sedlar i grund-
agsenlig ordning, utföll med 35 Nej emot 15 Ja: i följd
118
Den 12 Maji.
hvaraf 16 §, enligt lietänkandet och Författnings-förslaget,
var afslagem
G) Bevillning af uHändningar för concerter och drama*
tiska eller andra föreställningar.
§ *?•
Herr Ekelund: Då Högtärade Ståndet icke velat god¬
känna Utskottets förslag i den föregående §:n, anser jag, för
min del, att icke eller den nu föredragna bör bifallas, utan
tager jag mig friheten att yrka dess förkastande.
Herr Ridderstad: Jag gillar fullkomligt syftningen af
denna §, enär jag icke kan finna det vara annat, än lika
rättvist, som billigt, att utländningen erlägger bevillning för
sin födkrok, då af Svensk man eller qvinna sådan är före-
skrifven, oaktadt desses försörjningsmedel ofta nog torde vara
mindre inkomstbringande, än den förres. Jag tager mig blott
friheten att hos de af Ståndets Ledamöter, som deltagit i upp¬
ställningen af detta Betänkande, anhålla om upplysning derom,
hvad som egentligen menas med: »Concert». Ordet är hos
oss af ganska expansiv och vexlande betydelse. Vi hafva
sålunda concerter, sorn gifvas under hvarjehanda och flerfal-
diga benämningar, såsom t. ex. Mnsik-Soiréer, aftonunder¬
hållningar, ja — tili och med — hundfröjder; men äro nu
alla dessa concerter eller icke? Visserligen skulle det icke
förefalla mig hvarken oriktigt eller orimligt, om alla dessa
beskattades, ty de inbringa med säkerhet lika mycket, om
icke mera, än som kommer dem till del, sorn förnöja folket
med konstridning eller lindansning eller förevisande af mecha-
niska dockor eller andra mer och mindre konstiga figurer.
Vid uppräknande af dessa sednare konstfärdigheter förekom¬
mer här ett »med mera», som jag må bekänna, att jag icke
förmår dechiffrera. Skall derunder förstås Cosmoramor, Pano¬
ramor, Dioramor, Vaxcabinetter, eller hvad? Jag förnyar min
anhållan, att någon af Utskottets härvarande ledamöter måtte
härutinnan hugna mig med en benägen och bestämd förklaring.
Herr Swarts: Jag kari icke inse annat, än att just de
af Herr Ridderstad omnämnda orden »med mera» förklara Herr
Ridderstads fråga. För öfrigt förefaller det äfven mig besyn¬
nerligt, att den bevillning, som i denna § är afsedd att be¬
stämmas, blifvit satt i samband med den, som utgör före¬
målet för den föregående afdelningen af 5:e Artikeln, hvilken
afdelning (Litt. F.) man väl kan säga egentligen rörer något,
hvarigenom våra affairesmäns förbindelser med utlandet un¬
derlättas, och hehofvet af brefskrifning eller correspondence
Den 12 Maji.
119
inskränkes. Denna § är åter till sitt innehåll af helt olika
natur, då här är fråga om en verklig inkomst, som åtnjutes
medelst afgifter från allmänhetens sida för mer eller mindre
konstnärliga prestationer, och jag kan i sanning ej förstå, hvar¬
före icke likaväl för denna, som för all annan inkomst, be¬
villning skall erläggas. Jag anhåller derföre att § måtte bi¬
fallas. Jag ber endast att få göra en anmärkning vid sednare
delen af denna §, der för fullständighetens skull efter orden:
»skolande det åligga Fiskaler i stad och i köping» torde böra
tillsättas orden: »samt på landet».
Herr Ödmansson: Då Ståndet afslagit 16 § och befriat
de der omnämnde så kallade Probenreuter från all afgift,
synes det mig, att nu ifrågastälde utländske; personer, som
gå omkring här i landet och i sin fattigdom tigga om bröd
genom förevisande af markattor eller dylikt, äfven inå gå
fria från bevillning. Jag yrkar derföre afslag å denna §.
Derigenom befriar jag mig äfven att besvara Herr Ridder-
slads förfrågan om hvad i Betänkandet egentligen menas med
uttrycket: »med mera», hvari jag ingalunda skulle kunna lyckas,
ty ett detailerande deraf skulle, liksom den menskliga för¬
mågan att uppfinna allahanda konster, gå till det oändliga.
Herr Lallerstedt: Det synes mig, som om denna §
skulle kunnat mycket enklare redigeras, om man borttagit
allt hvad deruti förekommer om pass eller påskrift derå, om
qvitto å erlagda afgifter samt dess företeende, och endast
föreskrifvit, att hvar och en utländning skall, innan han får
gifva någon representation, erlägga en viss bestämd afgift.
Derigenom skulle ock förekommas allt det trassel, som ovill¬
korligen skall framkallas genom de här intagna bestämmel¬
serna. Jag kan dessutom icke finna lämpligt, att man i en
författning begagnar så obestämda ord, som »med mera», och
anhåller derföre, äfven för min del, om återremiss, på det att
Utskottet må söka att åt § gifva en annan och enklare re-
dactiori.
Herr Waern: I afseende å den föregående §:n, var jag
af deras mening, sorn ogillade Utskottets deruti framställda
förslag till bevillning, emedan jag ansåg det obilligt att be¬
skatta resande personer, som med sin härvaro endast afsågo
att underlätta handelsförbindelsen med utlandet, utan att ut¬
öfva något yrke. De utländningar åter, som här äro i fråga,
hafva en bestämd sysselsättning, i ändamål att deraf hemta
sin utkomst, och följaktligen kan jag icke finna lämpligt att
dessa alldeles fritagas från skatt, då Svenskar, som drifva
120
Den 12 Maji.
samma yrke, äro ålagde sådan skatt. Sedan dessutom Ståndet
afslagit all lindring i den personliga skydrlsa(giften, och upp¬
ställt den grundsatsen, att en hvar bör skatta till Staten, får
man icke vara så öm om dessa utländske konstmakare, som
oftast icke äro sämre lottade, än dem, som sett dagen i vårt
land. Anser dock Ståndet att beskattningen är för hög, bör
då med en återremiss icke afses att helt och hållet borttaga
denna bevillning, utan huruvida den må kunna i någon mån
nedsättas. Genom paragrafens återförvisande till Utskottet
skulle för öfrigt den onödiga vidlyftigheten i ordalagen kunna
alhjelpas, och jag hemställer derföre, om icke Ståndet i sådan
syftning skulle vilja besluta en återremiss.
Herr Hierta: Jag vill, för min del, icke eller yrka att
den här föreslagna afgiften skall helt och hållet bortfalla, eme¬
dan detta vore en alltför ensidig iiberaiité, men jag tillstår,
att jag anser § vara illa redigerad. Het kan naturligtvis
icke vara meningen att andra skola erlägga så stor skatt,
som här är i fråga, än de, som gifva föreställningar i större
scala och i dertill serskild förhyrd eller apterad local, men
icke den, som under bar himmel stiger upp på ett bord lör
att visa några taskspelarkonster eller breder ut en matta på
torget för att gå på händerna eller visa andra kroppsöfnin-
gar. I andra länder äro sådana tillfälliga förevisningar alldag¬
liga och begagnas för att förtjena ett oftast knappt lifsuppe¬
hälle genom att roa de kringstående. En gång under det jag
vistades i London på en resa, besökte jag äfven, för curiosi-
tetens skull, en dylik representation af serdeles anspråkslös
art. Der fanns nemligen en person, sorn förevisade dresse¬
rade loppor. Denria förevisning hölls i en liten kammare,
der loppornas egare sjelf bodde, och besöktes af några få
personer om dagen. Månne det väl hade varit rättvist att
låta en sådan artist betala i skatt 3 R:dr för hvarje dag, som
gör öfver tusen Riksdaler örn året,' mer än flertalet af gross¬
handlare hos oss skatta? Om §:n återremitteras, är det sä¬
kerligen lätt för Utskottet att genom en förändrad ordställ¬
ning åstadkomma en demarcationslinia emellan större förevis¬
ningar, som afse en högre beskattning på publiken, och sådana,
sorn egentligen framkallas af behofvet att sålunda erhålla ett
nödtorftigt uppehälle för konstnärens ensamma person, och
hvilka lör öfrigt icke egentligen göra någon skada, då de be¬
reda en recreation åt befolkningen, som det ju alltid kan
vara rätt nyttigt att hålla vid godt lynne. Man skulle så¬
lunda exempelvis kunna gifva början af § följande förän-
Den 12 Maji.
121
drade lydelse, hvarigenom jag tror de olägenheter förekom-
mas, sorn af den nuvarande redactionen möjligen må anses
härflyta: »Utländsk man eiler qvinna, som, emot inträdesaf¬
gift och efter kungörelse antingen i tidningarne eller genom
afficher, i dertill serskildt inrättad eller förhyrd local, för egen
räkning» etc. I den al mig sålunda angifna syftning, anhåller
jag om återremiss.
Herr Blanche: Om jag trodde att Staten skulle ådragas
någon förlust genom afskaffande af denna afgift, skulle jag
icke tala derför. Så lärer dock icke vara förhållandet; och
denna skattläggning är dessutom i hög grad orättvis. Få
konstnärer finnas, som lyckas göra någon större economisk
vinst i Sverige, äfven om de lysa med utmärkta namn. Till
och med en af de största artister i sin väg, som, föregången
af ett colossalt rykte om oöfverträffad talent och genialitet,
för närvarande gästar vårt land, torde från sin konstresa i
Norden näppeligen skörda någon materiel fördel; och hvad
de öfriga beträffar, är deras ställning än mindre afundsvärd.
Bedröfligast är det dock för sådana främlingar, som resa i
landsorterna och hafva något att förevisa, och jag skulle kunna
uppräkna många exempel i den vägen. Så kom till mig för
några år sedan en Tysk, som hade med sig sju apor. Han
annoncerade en representation här i hufvudstaden, men lycka¬
des icke derpå vinna någon behållning, utan nödgades pant¬
sätta en af aporna, för att få respengar. Han reste seder¬
mera omkring i landsorten med de öfriga, men förföljdes äfven
der af samma olur och pantsatte den ena apan här och den
andra der samt kom slutligen tillbaka till Slockholm, utan
sällskap, och gjorde ett complett fiasco. !)å det måste vara
en vinst att det icke i lagen finnes föreskrifvet hvad, sorn ej
i verkligheten kan göras gällande, anser jag denna § böra
förändras, och anhåller derföre, äfven för min del, om åter¬
remiss.
Discussionen var fulländad, och § 17 återremitterades.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åtskilj¬
des klockan */4 3 e. m., men sammanträdde åter, till fort¬
sättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ S-
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utshotlets Betän¬
kande, JW 20, angående Allmänna Bevillningen,
122
Den 12 Maji.
Härvid Idrekommo:
Bevillnings-Stadgans § 18.
Herr Schenström: Denna § står i ett oskiljaktigt sam¬
manhang med den motsvarande i Chartae- Sigillatae- Förordnin¬
gen. Det synes också som om Utskottet sjelft, med anled¬
ning al detta sammanhang, önskat återremiss af förevarande
§, då det säges: Dock har Utskottet dervid skolat tillkänna¬
gifva att förslag äro väckta och på Utskottets handläggning
ännu beroende angående upphörande om skyldigheten att be¬
lägga testamenten med stämpladt papper; och torde, i hän¬
delse någon förändring eller eftergift af denna skyldighet var¬
der af Rikets Ständer beslutad, Utskottet, med anledning deraf,
då få inkomma med lörslag till den förändring i afseende på
procentberäkningen af bevillningen för testamenten m. m.,
hvartill omständigheterna kunna anses föranleda. Afven jag
önskar att § måtte i dess helhet återremitteras och vill en¬
dast fästa uppmärksamhet på några omständigheter, som jag
anser böra af Utskottet tagas i närmare öfvervägande. Förut
har varit stadgad 6 procents bevillningsalgift för gåfva, testa¬
mente och äldre fideicommiss af fast egendom, och Utskottet
har nu nedsatt denna afgift till 4 procent. Men om man
tänker sig en sådan förändring af taxeringsvärdena, att de
komma att motsvara de verkliga värdena, så skulle den före¬
slagna procenten komma att förhålla sig till samma procent
efter nu gällande taxeringsvärden, som 3 till I, eller åtmin¬
stone i medeltal som 3 till 1, och då meningen icke är att
höja afgiften, är sålunda nedsättningen från 6 till 4 procent
alltför ringa; man har icke nog tagit ut steget. Efter min
mening, hade afgiften bort nedsättas till 23 procent af hvad
nu är stadgadt, då Utskottet deremot knappast derifrån al-
dragit mer än 23 procent. För . vinnande af ändring i nu
angilna syftning, yrkar jag återremiss af förevarande §.
Herr Odmansson: Jag tror att man måste instämma
med Herr Schenström i yrkandet om återremiss af föreva¬
rande § i dess helhet, i synnerhet som Utskottet förbehållit
sig att, om förändring eller eftergift af skyldigheten att belägga
testamenten med stämpladt papper blefve beslutad, få inkom¬
ma med derefter läinpadt nytt förslag i fråga om proeentbe-
räkningen af bevillningen.
Herr Swartz: Det torde likväl vara önskiigt, i händelse
återremiss af förevarande § ilrågakommer, att Ståndet gåfve
tillkänna om något är att anmärka mot den nu föreslagna
nedsättningen i bevillningsafgiften, oberoende af den förän¬
Den 12 Maji.
123
dring af stämpelpappersafgiften, som kan komma att ega
rum. De i § omhandlade afgifter hafva ej något samman¬
hang med inkomstbevillningen, utan hvila på helt annan grund.
De anses kunna utan afsaknad utgöras, emedan den egendom,
som här är i fråga, öfverflyttas på en person utan att denne
dertill förvärfvat någon rättighet. Så har jag åtminstone före¬
ställt mig grunden för denna afgift, och anser den således
hafva goda skäl för sig. Otvifvelaktig! är den dock för när¬
varande för högt tilltagen, och Utskottet har derföre, likasom
Comitéen, föreslagit nedsättning deri för gåfva, testamente och
äldre fidekommiss tili 4, i stället för nu stadgade 6 procent
och för förste mottagaren af nvstiftadt fidekommiss äfvenle¬
des till 4, i stället för nu föreskrifne, men sällan eller aldrig
erlagda 10 procent. Sedan Utskottet afgifvit förevarande Be¬
tänkande, har Utskottet afslutat handläggningen af förslaget
till förordningen angående stämpladt papper, ocl) jag är der¬
före i tillfälle upplysa att meningen är att föreslå, det testa¬
menten och fideicommissbref må från all stämpelafgift befrias,
men deremot bevillningen för fidekommiss, äfvensom för gåfva
af fastighet samt för testamente af läst, elier lös egendom
med full eganderätt till sjelfva egendomen, förhöjas från nu
föreslagna 4 tili S procent. Då Ståndet emellertid icke nu
kan vara i tillfälle att pröfva de motiver, hvarpå Utskottet
grundat detta sednare förslag, vill jag, för min del, icke mot¬
sätta mig den yrkade återremissen, meri önskar likväl, såsom
redan nämndt är, att Ståndet måtte uttrycka sin mening om
den här föreslagna förändringen, utan hänsyn till förslaget otn
upphörande af skyldigheten att med stämpladt papper belägga
testamenten och fideicommiss-bref.
Herr Schenström: Det var ingalunda min mening att
yrka återremiss af förevarande §, blott på grund af dess nära
sammanhang med den § i Cbartae-Sigillatse-Förordningen,
som alser samma beskattningsföremåi, som denna, utan isyn¬
nerhet med hänsyn dertill, att, då meningen otvifvelaktig! icke
är att höja bevillnings-afgiften för de här ifrågavarande arter
af fång, (ienna afgift verkligen är af Utskottet alltför högt
upptagen, under förutsättning att deri princip, Ståndet hyllat,
eller att fastigheter skola, i fråga om bevillningen, efter deras
verkliga värde beskattas, också vinner praetisk tillämpning.
Särskilt vili jag härvid fästa uppmärksamhet vid den omstän¬
digheten alt ända hittills någon inkomst ej tillfallit Staten af
fideicommisser, då en fideicommissarie ej halt anledning, än
i U
Den 12 Maji.
mindre någon skyldighet att för domstol uppvisa den hand¬
ling, hvarpå hans åtkomst grundar sig.
Herr Björck: Herr Schenström utgår från den förutsätt¬
ning, att taxeringsvärdet å läst egendom skall komma att
höjas till verkliga värdet, och jag delar hans åsigt derom ätt
sådant borde ske, men tror dock icke, att detta så säkert
skall lyckas, att man på en sådan förutsättning kan grunda
beräkningen af de bevillningsafgifter, hvarom här är fråga.
Men förhållandet må nu vara härmed huru som helst, så
måste man dock medgifva, att det icke gifves någon transa-
ction, som mera lämpar sig för bevillningsafgift, än gåfva, te¬
stamente och fideicommiss, och, om man än kan anses hafva
gått alltför långt i beskattning å död mans qvarlåtenskap,
så är sådant icke att befara i förevarande fall. Det finnes
ingen rimlig anledning att vara njugg vid bestämmandet af
Statens rätt, då det gäller egendom, som utan någon i lag
bestämd rätt förvärfvas, utan att någon motsvarande valuta
lemnäs; och äfven om taxeringsvärdet för fast egendom kom¬
mer att höjas till likhet med det egentliga värdet, synes mig
4 procents bevillning icke vara för högt tilltaget. Sedan Herr
Swartz emedlertid upplyst att meningen är att borttaga
stämpelpappersafgiften för testamenten och fideicommissbref,
så är klart att, i händelse detta förslag vinner bifall, bevill-
ningsafgiften bör än mer höjas, om annars det verkligen är
lämpligt att behålla bevillningen och borttaga stämpelafgiften.
För min del, tror jag likväl, att man bör förfara tvärtom och
att det skulle vara vida lämpligare att låta hela afgiften utgå
under form af Charta-Sigillata. Då sådane transactioner,
hvarom här är fråga, ske skriftligen, och afhandlingarne till
domstol ingifvas, vore en så beskaffad afgift lätt att uttaga
och controlen vida enklare och säkrare, än i afseende på
bevillningsafgilten. Jag förenar mig i yrkandet om återre-
miss, men ber Utskottet taga i öfvervägande om icke den af
mig nu antydda förändring borde vidtagas. Skulle Utskottet
likväl vidhålla sin uppställning, så vill jag fästa uppmärksam¬
heten på ett uttryck, som väl icke är tvätydigt, men som
dock i språkligt afseende torde tarfva förbättring. Det heter
nemligen i S:e punkten Litt. c: »annan fjermare arfvinge, för
sin lagliga arfslott, och allt hvad derutöfver är gifvet och
som icke uppgår till 1,000 U:dr capital.» Detta torde lämpli¬
gare kunna uttryckas sålunda: »annan fjermare arfvinge, för
sin lagliga arfslott och afven för hvad derutöfver är gifvet,
som icke uppgår till -1,000 Kalr»
Den 12 Maji.
12S
Herr Wcern instämde med Herr Björck.
Discussionen var slutad, hvarefter, uppå Herr Talman¬
nens framställning, 18 § blef återremitterad.
Bevillnings-Stadgans § 4.9.
Herr Björck: Jag hemställer, om icke’ förevarande §
står, om också icke i alldeles oskiljaktigt sammanhang med
den nästföregående, dock i en så nära gemenskap med denna,
att jemväl den nu föredragna bör blifva föremål för Utskot¬
tets vidare begrundande och sålunda återremitteras.
Vidare förekom ej, och § 19 återremitterades.
I sammanhang härmed, återremitterades äfven hvad i
Betänkandet, angående §§ 4.8 och 4 9, anlöres.
§ 20-
Herr Wcern: Jag hemställer, om icke förevarande, äfven¬
som 21 §:n böra åtfölja 48 och 4 9 §§:e till Utskottets vi¬
dare behandling. Om nemligen en sådan förändring bör vid¬
tagas, att bevillningsafgitten förvandlas till Charta-Sigillata-
afgift, bör denna förändring omlatta alla de under Litt. H.
upptagna fall, hvadan också alla dithörande §§ höra återre¬
mitteras.
Innan ölverläggningen fortgick, föredrogs jemväl § 21.
Herr Schenström: Den rätt, som i vårt land sjelfva inne-
hafvet, blotta possessionen af en egendom, utan någon rätts¬
grund, tillförsäkrar innehafvaren. är verkligen redan så slör,
att man icke genom ett stadgande, sådant Utskottet här före¬
slagit, för den händelse att fideicommiss öfvergår tili annan,
än närmaste arfvinge, bör uppställa ett än ytterligare hinder
för en rättmätig egare att komma i besittning af sin lagliga
tillhörighet. Man måttej kunna påfinna något lämpligare sätt
att betrygga Statens rätt till bevillning af fideicommiss i fall,
som här afses, än genom att legalisera ett fullkomligt rätts-
vidrigt förhållande; och jag kan, för min del, ej underlåta att
yrka återremiss, för vinnande af ändring i denna del af §:n.
Herr Thollander: Jag är förekommen af Herr Schen¬
ström. Ett stadgande, sådant som det af honom påpekade, i
förevarande § föreslagna, synes mig alltför mycket ingripa i
eganderätten för att böra vinna Bikets Ständers sanction.
Något annat medel måste kunna utfinnas att förmå en tred-
skande fideicommissarie att erlägga bevillningsafgift. Då
dessutom sjelfva den fideicommitterade egendomen, efter hvad
jag förmodar, måste vara underpant för denna .afgift, liksom
för andra skatter, svnes det mig alldeles öfverflödigt att antaga
ifrågavarande stadgande, och derigenom legalisera ett förhållande,
126
Den 12 Maji.
sorn möjligen skulle tillintetgöra eller åtminstone förändra be¬
stämmelserna i lideicommiss-stiftelsen.
Herr Odmansson: Jag motsatte mig i Utskottet före¬
varande stadgande, men Utskottet trodde icke att det åsyf¬
tade målet på annat sätt kunde vinnas. Jag hoppas likväl att,
om §:n återremitteras, en lämpligare utväg, än den här före¬
slagna, skall kunna påfinnas.
Herr Björck: Redan första delen af 2:a mom. i 20:e
§:n synes mig icke vara fullt adaaqvat, med hänsyn till giIna
förhållanden. Då man nemligen besinnar att, enligt lagens
föreskrift, bouppteckning efter en person skall verkställas inom
tre månader elter hans död, och bouppteckningen straxt der¬
efter till domaren ingifvas, så kan väl icke tvist om fideicom-
missrätten, äfven om sådan tvist uppstår, vara entamerad
före bouppteckningens ingifvande, och det ligger derföre i sa¬
kens natur att den nye fideieommiss-innehafvaren alltid kom¬
mer att betala bevillnings-afgiften, såvida något bevis rörande
densamma skall bifogas bouppteckningen, då denna inför do¬
maren företes. Jag tror således att detta stadgande ej är
lämpligt.
1 afseende på andra delen af samma moment, instämmer
jag i den af Herr Schenström gjorda anmärkning, men tror
likväl att deri föreslagna stadgandet skulle med någon förän¬
dring i formen kunna leda till det åsyftade ändamålet, utan
att något ingrepp i eganderätten vore dervid att befara. Om
det nemligen stadgades, att, i händelse fideicommiss öfvergår
till annan person, än närmaste arfvinge, han icke skulle er¬
hålla handräckning för att taga i besittning den fideicommit-
terade egendomen förr, än han styrkt att bevillningsafgiften
blifvit till vederbörande uppbördsman behörigen erlagd, så vore
eganderätten fullkomligen betryggad; naturligtvis under den
förutsättning att handräckning för nyss uppgifne ändamål icke
beror af det företedda qvitto för bevillningsafgiften, utan af de
handlingar, som styrka eganderätten. Jag förenar mig emel¬
lertid i yrkandet om återremiss, på det Utskottet må taga i
öfvervägande, luiru de anmärkta olägenheterna af nu föreslagna
stadganden lämpligast må kunna alhjelpas.
Herr Swartz: 21:a §:n handlar om bevillning för an-
träffadt fynd. Då, så vidt jag kan inse, denna afgift icke kan
förvandlas till Chartaj-Sigillatse-afgift, förefinnes sålunda icke
samma skäl till återremiss. som vid nästföregående §§. Nu
gällande Bevillnings-Förordning stadgar 8 procents bevillnings-
afgift för anträffade fynd, utom för sådane, som ega antiqua-
Den 12 Maji.
127
riskt och historiskt interesse. Dä nu Utskottet nedsatt af-
giften till 4 procent, och dessutom såsom minimum i afseende
på fyndets värde bestämt 1,000 K;dr, på det man fcke må
besväras med contro! öfver obetydligare fynd, så hemställer
jag, om icke Utskottets förslag härutinnan kunde godkännas,
oberoende af Ståndets beslut rörande nästföregående §§,
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter instämde.
Discussionen förklarades slutad, och, uppå framställning
af Herr Talmannen, återremitterades § 20, men § 21 god¬
kändes.
Bevillnings-Stadgans §§ 22 och 23.
Godkändes, hvar efter annan.
Bevillnings-Stadgans § 24.
Herr Wcern: Jag hemställer, om det icke är nödvändigt
att återremittera förevarande §, på grund af dess nära sam¬
manhang med de nästföregående §§, som Ståndet nyss åter¬
remitterat. Det är nemligen äfven i denna § fråga om be¬
villning af testamente och ari'.
Herr Odmansson: Herr Wcern har yrkat återremiss af
förevarande §, emedan den tarfvade förändring, i händelse
bevillningen af arf kommer att försvinna. Det har likväl
icke af någon blifvit yrkadt, att denna bevillning skulle holt
och hållet borttagas, utan endast ifrågasatts, huruvida det vore
lämpligare att den utginge i stämpladt papper, eller som con¬
tant afgift. Denna § handlar dessutom endast om stället för
bevillningens erläggande, och jag kan derföre icke inse, hvar¬
för ej denna § skulle kunna godkännas, oberoende af den
återremiss af föregående §§, som Ståndet beslutat.
Herr Schenström: Jag instämmer fullkomligt med Herr
Waern, ty det är alldeles klart att, om bevillningsafgiften för
gåfva, testamente, fideicommiss och arf förvandlas till Charta;-
Sigillatae-afgift, behöfver något stadgande derom icke i Bevili-
nings-Förordningen upptagas.
Discussionen ansågs slutad, och § 24 återremitterades.
Yttrandei, pag. 31, i Betänkandet, angående Bevillnings-
Stadgans § 24, och hvad, i afseende på bevillning för caracters-
fu II mak ter, an föres.
Herr Björck: Då nu gällande Bevillnings-Förordning
stadgar afgift för caracters-fullmakter, och sedan man nu
lyckligen öfverstått den strid, som måst utkämpas innan ett
sådant stadgande kunde komma till stånd, så synes man mig
icke, utan synnerligen talande skäl, böra borttaga en bestäm¬
melse, som visat sig så tjenlig för det dermed åsyftade ända¬
128
Den 12 Maji.
målet. Jag skulle derföre gerna se att någon af Utskottets
Ledamöter närmare redogjorde för de grunder, hvarpå Ut¬
skottet stödt sin framställning i denna fråga, och om dessa
icke befinnas desto kraftigare, anser jag att nu i detta afse¬
ende gällande stadgande må qvarstå och kommer då att yrka
återremiss af Utskottets Betänkande i denna del.
Herr Lindeström: Utskottet har icke ansett sig berät¬
tigad! att med bevillningsafgift belägga annat, än inkomst,
och att det skulle vara ett kringgående af lagens mening att
beskatta caracters-fullmakter. Man må ogilla detta titel- och
caractersväsende så mycket man vill. så ligger dock i en
sådan uppfattning deraf icke något berättigande för Ständerna
att derför pålägga bevillning. Andra medel måste användas
för att hejda titel-sjukan, och om ändtligen en beskattning i
detta fall skall ega rum, hvilket likväl jag anser oräft, så bör
den utgå i form af Charta-Sigillata, så att den beskattade
på en gång får veta hvad han för sin titel måste betala och
icke kommer att i detta afseende bero af Rikets Ständers
godtycke vid hvarje Riksdag.
Herr Swartz: Herr Lindeström har ungefärligen åter¬
gifva, hvad Bevillnings-Comitén i förevarande ämne anfört och
hvilket Utskottet åberopat till stöd för sin framställning.
Mig förefaller det i sanning högst besynnerligt att vilja pålägga
bevillningsafgift för caracters-fullmakter. Hvarföre utdelas
då dessa fullmakter? Man måste väl antaga att sådant sker
endast för att belöna utmärkta förtjenster om fäderneslandet,
och i ett land, så fattigt som vårt, må man icke undra på
att så beskaffade belöningsrnedel användas. De äro blott att
betrakta såsom ett sätt att uttrycka ett erkännande från hög¬
sta Statsmaktens eller, om man så vill, från Konungens sida
af stora förtjenster, en gagnande verksamhet, ett uppoffrande
nit för fosterlandets väl. Skall det nu vara ett privilegium
exclusivum för den bemedlade att kunna mottaga så beskaf¬
fade belöningar? Eller fordrar icke rättvisan att de må kunna
tillgodokomma hvilken som helst, som deraf gjort sig för¬
tjent, i hvilken economisk ställning han än må befinna sig?
Med en sådan uppfattning af ändamålet med caracters-full-
makters utdelande, frågar jag, hvad ligger väl för rimlighet
deri att en person skall till Staten betala en afgift, blott der¬
före att han utmärkt sig framför andra?
Detta i afseende på grunden för den af Utskottet åtalade
åsigt i ämnet. Men, säger man, detta bruk att belöna för¬
tjenster har urartat till missbruk, fåfängan söker och får lätt
Den 12 Maji.
129
3 yl i k a utmärkelser, och man måste derföre lägga; ett band
på detta tomma prål. Jag tror dock ej att man får så lag¬
stifta i afseende på missbruket, att man helt och hållet skju¬
ter å sido det rätta bruket. Det förefaller dessutom, såsom
Herr Lindeström också anmärkt, högst underligt att en per¬
son, som fått en caracters-fullmaktf, skall kunna vänta att
hvarje Riksdag få sig pålagd en högre afgift, helt och hållet
beroende af Ständernas godtycke. Han kan sålunda icke, när
han mottager fullmakten, veta, huruvida icke de afgifter, som
deraf föranledas, kunna rentaf bringa honom i economiskt
betryck, mot hvilket han, om han icke mottager utmärkelsen,
ser sig betryggad. Hur jag än betraktar saken, förefaller
mig ett sådant beskattningssystem vidrigt, och ur sann med¬
borgerlig synpunkt anser jag det böra fördömas. På det var¬
maste förordar jag derföre bifall till Utskottets framställning i
detta fall.
Herr Schenström: Det tal, som nu blifvit fördt till för¬
svar för den af Utskottet omfattade åsigt, är icke obekant
från föregående Riksdagar. Denna åsigt har i alla tider haft
sina förespråkare. Det förefaller emedlertid högst besynner¬
ligt att, då man icke rent af kan hindra att folk skola kallas
och gälla för något annat, än hvad de äro, man ej skulle be¬
gagna samma medel, som hittills, för att i någon mån dämma
för denna titelsjuka. Det är visserligen icke meningen att
bevillning skall påläggas för annat, än inkomst, men man må¬
ste dock lägga något band på fåfängan; och är man icke nöjd
med att gå och gälla för hvad man är, utan nödvändigt vill
synas vara något förmer, så är det ganska billigt att man får
betala skillnaden emellan hvad man synes vara och hvad
man verkligen är. Så litet det nu än må harmoniera med
Bevillnings-Förordningens princip, så anser jag derför, för min
del, att den nu stadgade bevillningsafgiften för caractersfull-
makter bör bibehållas.
Herr Ekholm: Om man går till grunden för nu gällande
stadgande om beviliningsafgift för caractersfullmakter, så fin¬
ner man att det tillkommit för att stäfja titelsjukan. Vi, som
äro något äldre, minnas ganska väl, huru allmän denne sjuka
var, innan berörde stadgande antogs. Det fanns knappast
någon Häradshöfding på landet, som icke skulle vara Lagman;
en mängd handlande kallades Commerce-Råder, och det var
ingalunda sällsynt att Kronofogdarne på landet fingo titel af
Assessorer. Då nu det medel, man funnit mot detta miss-
Dorg.-Stånd. Prot. vid Hiksd. 1859 -1860. IV. 9
130
Den 12 Maji.
brak, visat sig ganska verksamt, ty på sednare tider hafva
caractersfullmakter ganska sparsamt utdelats, och, som Herr
Schenström anmärkt, det icke står i Ständernas makt att
renlaf hindra detta slags utmärkelse, så kan jag icke finna,
hvarför icke samma medel fortfarande skulle bibehållas. Jag
kan dessutom icke gilla den af Herr Swartz uttalade åsigt,
att det i ett så fattigt land, som vårt, skulle vara nödvändigt
att hafva ett sådant belöningsmedel, ty man har funnit att
som oftast denna såkallade belöning tillfaller personer, som
icke i något afseende gjort sig om fäderneslandet förtjenta.
Dylika utmärkelser kunna, likasom ordnar, icke betraktas an¬
norlunda, än som uttryck af Regenlens personliga välbehag.
Det vore sålunda, efter min tanke, skadligt att borttaga den
derföre stadgade afgift; den må nu stämma öfverens med
Bevillnings-Förordningens grunder eller icke, så är den dock,
efter hvad erfarenheten visat, ganska nyttig, såsom hämsko
på fåfängan. Jag anhåller derföre om återremiss, på det
gällande stadgande om bevillningsafgift för caractersfullmakter
må äfven i den nya Bevillnings-Förordningen intagas.
Herr Dahm: Jag kan icke annat, än erkänna riktigheten
af de två nästföregående talarnes åsigter om tilldelandet af
titlar, och jag anser, för min del, den för caractersfullmakter
stadgade afgift såsom en protest från folkets sida mot dylika
ärebetygelser. Jag medger visserligen också riktigheten af
Herrar Swartzs och Lindeströms anmärkning derom, att man,
genom bestämmandet af en sådan afgift, frångår den princip,
hvarpå allmänna bevillningen hvilar, men man måste likväl
besinna, att en tom titel, så tom den också i sig sjelf är, lik¬
väl betyder något för den, som emottager den, ty den skulle
annars icke eftersträfvas; den är för honom en imaginär in¬
komst, och då han så anser den, är det ju ganska billigt att
han får betala för densamma. Jag tillstår dock att en årlig
bevillningsafgift kanske icke är så fullt lämplig, utan att den
betitlade i stället borde betala en så hög Cartha-Sigillataafgift
för caractersfullmakten, att denna afgift motsvarade årliga be-
viliningen för den verkliga tjenst, som den tomma titeln an¬
tyder. Hvad man sagt derom att man ej skall så lagstifta
mot missbruket, att bruket göres omöjligt, är lika tomt, som
den tomma titeln sjeif: det är vackra ord utan ali betydelse.
Jag tror att man gör bäst i att kasta en slöja öfver hela
detta titelväsende, och jag inskränker mig derföre till att, lika
med Herr Ekholm, yrka återremiss, på det nu gällande stad¬
gande om bevillningsafgift för caractersfullmakter må i den
Den 12 Maji.
131
nya Bevillnings-Förorduingen intagas, eller ock för sådana
fullmakter bestämmas en chartai-sigillatae-afgift, motsvarande
den årliga bevillningen för den verkliga tjenst, hvarå titeln
lyder.
Herr Björck: Het kan vara fråga om huru detta titel¬
väsende rätteligen bör betraktas. Då jag förra gången hade
ordet, uttalade jag icke någon åsigt i detta afseende, men
mig förefaller det sannolikt, att de personer, som göra sig
väl förtjenta orri sitt fädernesland, derför njuta den bästa be¬
löningen i ett allmänt erkännande af deras bemödande från
nationens, från folkets sida. Det förefaller besynnerligt att
förtjenster, så stora, att de anses böra belönas genom en hög
titel, dock olta äro för hela landet obekanta. Jag tror också
att förhållandet är, att, der belöningar för nationela förtjenster
äro på sitt rätta ställe, der äro de också öfverflödiga. Dessa
titlar medföra dessutom en viss rang, och utöfva derför icke
ringa inflytande i embetsmannalifvet, der de också mäst före¬
komma. Den embetsman, som erhåller en sådan titel, med
thy åtföljande rang, utöfver det embete eller den tjenst, han
innehar, kommer derigenom i ett falskt förhållande både till
förmän och kamrater; och huru det i dylika fall är möjligt
att reda sig inom miiitaire-ståndet, der subordinationsförhållan-
det så strängt måste iakttagas, kan jag verkligen icke fatta.
Jag tänker mig en yngre Ryttmästare, utnämnd till Major i
Arméen. Såsom yngre, måste han i tjensten lyda en äldre
Ryttmästare, men i andra fall har denne att i den yngre med
högre rang vörda en förman. Man ser sålunda att detta
titelväsende icke blott är olämpligt, utan också skadligt för
subordinationen. Jag tror vidare, att näringsidkarne, som
förut visade sig så angelägne att erhålla embetsmanna-titlar,
icke längre hafva denna åtrå, och om någon af denna dass
ännu är svag för en dylik utmärkelse, så är han också i
tillfälle att betala derför. Såsom belöningsmedel är alltså
titelväsendet skadligt för tjenstemännen och öfverflödigt för
andra, och jag skulle om sjelfva saken vilja säga detsamma,
som Herr Swartz yttrat om bevillningsafgiften, att den är
vidrig. Så tror jag också att den uppfattas af nationen,
och jag kan, för min del, icke annat, än fullfölja yrkandet om
återremiss.
Herr Lindeström: Ingen kan mera, än jag, underkänna
värdet af tomma titlar; jag hatar och föraktar allt dylikt.
Men icke få Rikets Ständer, delande, som jag tror, samma
åsigter, derför öfverträda sina rättighetec. Deras rättighet är
132
Den 12 Maji.
att beskatta Svenska folket, men det är också deras skyldig¬
het att dervid förfara rättvist. Om folket ogillar utdelandet
af titlar och obefogad rang, så lemnar Regerings-Formen re¬
presentationen anvisning om sättet att gifva en sådan åsigt
tillkänna. Motion kan nemligen väckas till behandling i All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottet, och Ständerna kunna
sedermera besluta att hos Konungen göra föreställning mot
titlars utdelande; men att förekomma detta under ett falskt
sken af bevillning, genom obefogade pliktbestämmelser för
dem, som erhålla dylika fullmakter, kan väl icke vara Rikets
Ständer värdigt. Jag kan derföre icke finna att Utskottet
handlat oriktigt i att föreslå borttagandet af ifrågavarande be-
villningsafgift, lika litet, som deri, att det icke, i stället för
densamma, föreslagit en högre chartee-sigillatae- afgift. Det är
icke på denna väg, utan genom fortsatta framställningar till
Regeringen, man skall vinna det mål, som åsyftas.
Herr Lovén: Jag är långt ifrån att vilja försvara titel¬
väsendet, men det är dock ett prerogativ för Konungen, hvil¬
ket, på sednare tider ganska sparsamt begagnadt, måste, efter
mitt omdöme, på annat, än nu föreslaget sätt, motverkas och
lämpligen endast bör genom Besvärs- och Economie Utskot¬
tet i önskningsväg beredas och framställas. Man bör öppet
hos Kongl. Maj:t begära att utdelandet af titlar och rang
måtte upphöra, men för den händelse den af mig sålunda
antydda utväg ej skulle nu anses lämplig att vidtaga, hem¬
ställer jag om återremiss, på det att, om beskattning för
caractersfullmakter verkligen fortfarande skall ega rum, denna
må bestämmas att utgå i stämpladt papper vid fullmaktens
erhållande, så att ej den, som får en så beskaffad utmärkelse,
må vara beroende af Rikets Ständers godtyckliga bestäm¬
mande af afgift derför vid hvarje Riksdag.
Herr Wallenberg: Uti en äldre discussion, rörande detta
ämne, har jag läst att vårt land är så rikt på förtjenstfulle
män, men så fattigt på mede! att dem belöna, att utmärkel¬
ser, sådane, som de ifrågavarande, böra användas, utan att
någon beskattning derföre må åläggas. För min del, tror
jag likväl det kunde vara skäl att Staten får någon inkomst
af fåfängan. 1 Tulltaxan har man vida högre beskattat luxe-
artiklar, än nödvändighetsvaror, och jag vet då icke, hvarföre
en sådan luxeartikel, som en tom titel, skulle gå alldeles fri
från skatt. Vill man hafva någon grund för bestämmandet
af bevillningsafgiften för caractersfullmakter, så synes mig
vara lämpligt att den påfördes till samma belopp, som för
Ven 12 Maji.
153
den verkliga tjenst, hvilken motsvarar titeln. Skulle detta
anses allt för drygt och att det vore lämpligare att hela be¬
skattningen utginge på en gång, vid fullmaktens erhållande,
så har jag så mycket mindre något deremot, sorn man lätt
kan tänka sig att en person visserligen kari vara i sådan
economisk ställning, att han kan mottaga en dylik utmär¬
kelse, men sedermera råka på sådant obestånd, att han ej
förmår erlägga en dermed förknippad årlig afgift.
Herr Lindeström har, till stöd för sin åsigt, åberopat att
ingenting annat, än inkomst, bör med bevillning beläggas och
proelamerat denna princip, såsom alldeles absolut. Ett sådant
skäl kunde man väl minst vänta af en ledamot i det Utskott,
som föreslagit, hvad också detta Stånd beslutat, att bevillning
skall utgöras af den, sorn lidit sådan förlust att alldeles ingen
behållning af hans rörelse uppkommit. Det enda villkor,
hvarunder jag skulle vilja ingå på borttagande af bevillningen
för caractersfullmakter, vore att en motsvarande afgift i stäl¬
let erlades till communerna, emedan det är dessa, som hafva
största olägenheten af sådane högt betitlade och i öfrigt of¬
tast ingenting betydande personer. Jag instämmer emedlertid
i yrkandet om återremiss.
Herr Rosenqvist: Jag hade icke tänkt yttra mig i före¬
varande ämne, men då discussionen nu, på sätt och vis, gått
utom Bevillnings-Förordningen och kommit in äfven på en
allmän princip, ber jag att lå anföra några ord. Man kan
icke hindra någon att gå baklänges, men nog synes Utskottet
hafva tagit ett stort steg tillbaka, då det förordat borttagande af
bevillningsafgift för caractersfullmakter. Herr Lindeström har
visserligen anfört att det endast är inkomst, som principenligt
bör med bevillning beläggas; men i tulltaxan har man lik¬
väl ganska högt beskattat luxeartiklar, och jag hemställer,
mine Herrar, om icke en tom titel är en luxeartikel, en öf¬
verflödsvara lika så väl, som någon annan. Jag kan, för
principen skull, ej annat, än yrka återremiss, på det nu gäl¬
lande bestämmelse om bevillningsafgift för caractersfullmak¬
ter må, äfven i den nya Bevilinings-Stadgan, intagas. Jag
anser det alldeles nödvändigt att något hinder lägges i vägen
för det slags depravation, som genom utdelandet af titlar och
rang åstadkommes. Medvetandet af uppfyllda pligter är, i
min tanke, tillräckligt stor belöning för en nyttig verksamhet
i det allmännas tjenst, och den, som icke dermed åtnöjes,
utan vill hafva bref på sina stora förtjenster, han må också
gerna betala lösen derför.
134
Den 12 Maji.
Herr Ekholm: .lag är visserligen tacksam derför att
föregående talare gifvit en fingervisning, huruledes Härden, i
afseende på titlar och rang, skulle kunna minskas på annat
sätt, än genom beskattning, men jag ber desse talare besinna,
att, örn också Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet, på
grund af väckt motion, för Ständerna framlade ett förslag i
sådan syftning, sorn blifvit antydt, så kunde man vara för¬
vissad att åtminstone tvänne Stånd skulle motsätta sig det¬
samma, och, äfven om det vunne Ständernas bifall, vore Sio-
nungen dock oförhindrad att derpå göra det afseende. Han
funne för godt. Jag tror derföre att vi böra behålla hvad
vi hafva, isynnerhet, som derigenom mycket godt vunnits.
Yrkena och arbetet hafva vunnit erkännande för deras egen
skull, långt mera, än förut, och man lefver numera vida
mindre öfver sina tillgångar, än tillförene. f)å man måste
antaga att hvar och en, som utöfvat en gagnande verksam¬
het, har i den inre tillfredsställelsen och sitt samvetsvittnes-
börd tillräcklig belöning för hvad lian uträttat, så vet jag
icke något skäl att borttaga den hake, man i beskattningen
för caractersfullmakter har på fåfängan, som vill brillera öf¬
ver blott skenbara förtjenster. Jag vill endast erinra om
hvilken mängd af titlar förr fanns inom detta Stånd, emot
hvad nu är förhållandet, och det synes mig icke vara väl¬
betänkt att borttaga ett stadgande, som visat sig så nyttigt.
Herr Widell: Då denna del af Comitéens Betänkande
var föremål för Utskottets behandling, mäste det hafva und¬
gått min uppmärksamhet; jag skulle annars icke underlåtit
att reservera mig mot det slut, hvari Utskottet stannat. Man
har här itivändt att det är ett ingrepp i Kongl. Maj:ts prero¬
gativ, att meddela caractersfullmakter, att ålägga bevillnings-
afgift för sådana fullmakter, men jag vill fästa uppmärksam¬
heten derpå, att till ett sådant ingrepp, om det är något, har
man redan gjort sig skyldig genom att belägga dylika full¬
makter med charta-sigillata-afgift, och jag vet derföre icke,
hvarföre man skulle hysa några betänkligheter vid att fortgå
på samma bana, om dertill, hvilket jag förmenar, (innes skäl.
Jag yrkar alltså återremiss, på det i denna Stadga, likasom i
den nu gällande Bevillnings-Förordningen, må intagas bestäm¬
melse om beviilningsafgift för caractersfullmakter.
Discussionen förklarades slutad, hvarefter, uppå Herr
Talmannens proposition, förenämnda yttrande, pag. 34, an¬
gående § 24, äfvensom hvad, i afseende på caractersfullmak¬
ter, förekommer, återremitterades.
Den 12 Maji.
155
Bevillnings-Stadgans § 25.
Ingressen.
Godkändes.
Punkten litt. a.
Herr Thollander: Jag tror att stadgandet derom, att
Hypotheks-Förenings-Directionerna skola lenina uppgift å det
värde, hvartill hvar och en af Hypotheks-inrättning emot in¬
teckning belånad egendom blifvit uppskattad, skulle kunna
ännu mer utsträckas, lör att underlätta möjligheten att få
reda på verkliga fastighetsvärdena i Riket. Händelsen är
Hendigen, att Hypotheks-Föreningarne hafva värderingsinstru-
menter icke blott öfver belånade egendomar, utan också öfver
sådana, å hvilka lån blifvit sökta och beviljade, men ännu
icke utfallit. Om således ifrågavarande stadgande ändrades
derhän, att uppgift sk lille lemnäs å värdet af hvarje egendom,
»som blifvit till belåning antagen», så skulle uppgifterna blifva
mera fullständiga, genom att omfatta flera till deras rätta
värde uppskattade fastigheter. Jag anhåller om återremiss,
för vinnande af denna ändring.
Herr Wallenberg: För min del, betviflar jag lämplig¬
heten af att i en Bevillnings-Förordning intaga föreskrifter,
som föranleda till arbete af enskilda personer, utan någon
ersättning, så vidt man kan finna, derför kommer att gifvas.
Detta är nu förhållandet, t. ex., med Ilypotheks-Foreningar
och Brandförsäkrings-inrättningar; dessa äro helt och hållet
enskilda verk, och deras agenter äro enskilda personer, som
lefva af en obetydlig provision. Huru dessa skola kunna
åläggas att iakttaga föreskrifterna i förevarande §, kan jag
verkligen icke inse. Visserligen kunna bolag, som måste af
Kongl. Majit octroyeras, vid erhållandet af octroven åläggas
en dylik skyldighet, men att sedermera förbinda dem till
efterlefnad af sådana föreskrifter, som i §:n meddelas, dertill
torde både Regeringen och Ständerna sakna befogenhet. För
min del, tror jag att det åsyftade målet enklare och bättre
skulle vinnas, om Taxerings-Comitéerna begärde sådana upp¬
gifter, hvarom här är fråga, endast för de fall, der deras
egen bristande kännedom om förhållandena gjorde sådant
behöfligt; de långa listor med uppgifter, som af §:s antagande
blefve en följd, skulle säkerligen medföra samma nytta, som
de, hvilka blifvit till Finance-Comitéen inlemnade. Jag hem¬
ställer derföre, om ej § bör återremitteras, för att ändras i
öfverensstämmelse med nu framställda anmärkningar.
Herr Swartz: Herr Thollanders anmärkning synes mig
136
Den 12 Maji.
fullt befogad, och instämmer jag derföre i anhållan om åter-
remiss för vidtagande af den redactionsförändring, han före¬
slagit.
Beträffande de af Herr Wallenberg uttalade betänklig¬
heter, så hemställer jag, om det kan vara mera orimligt att
i en Bevillnings-Förordning ålägga Hypotheks-Förenings-Di-
rectionerna skyldighet att lemna några uppgifter, än att ålägga
enskilda Bankerna en från allmänna grunder så afvikande
bevillning, som förut skett. För öfrigt tyckes Herr Wallen¬
berg hafva förbisett stadgandet i 76 §, som visar att ersätt¬
ning kan komma att gifvas för besväret med sådana, till led¬
ning vid bevillningsafgifternas bestämmande a flem nade, officiela
uppgifter, som icke utan genomgåendet af vidlyftiga handlin¬
gar eller räkenskaper kunnat meddelas. Jag önskar sålunda
att andra momentet må återremitteras, endast i det al Herr
Thollander angi Ina syfte.
Herr Lallerstedt: Att det här i landet råder en ganska
ringa benägenhet ej endast hos enskilda personer, utan äfven
hos offentliga myndigheter att meddela upplysningar, är en
känd sak, men denna obenägenhet bör icke afhålla oss ifrån
att för det ändamål, hvarom här är fråga, söka vinna upp¬
lysningar från alla håll, der de stå att vinna. Vi äro ännu i
saknad af de alldravigtigaste statistiska uppgifter, som man i
andra länder för längesedan förstått att skaffa sig. Det kan
väl icke vara för mycket hegardt, att, då det gäller att införa
en allmän författning, grundad på andra principer, än hittills
varit gällande, offentliga myndigheter lemna de uppgifter, som
för ändamålet finnas erforderliga. Man kan väl föregifva att
dessa uppgifter till ingenting tjena, men detta är endast ett
uttryck af den rådande obenägenheten att lemna sådana,
hvarom jag redan talat. Hvad beträffar de uppgifter, som
kommit Finance-Comitéen tillhanda, så kan den talare, som
derom ordat, vara ganska lugn; ty dels äro de redan, dels
blifva de för de afsedda ändamålen begagnade.
Herr Björck: Jag inser visserligen nödvändigheten deraf
att vederbörande embetsman lemna de upplysningar, som för
det här afsedda ändamålet äro af nöden, och att de ej böra
undandraga sig att efterkomma ett åläggande i denna syftning,
men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att utarbetandet
af de uppgifter, man här af domaren fordrar, upptager så lång
tid, att det knappast är tänkbart att de skulle hinna blifva
lärdiga till nästa år. Jag har för 50 år sedan tjenstgjort i
en domsaga, innefattande två härader. I ena häradet inkommo
Den 12 Maji.
157
vid hvartdera af de två årliga tingen 250 nya lagfartsären-
den, och sålunda 500 om året. Örn jag nu också antager
att dessa minskats till 400 om året, och att i det andra hä¬
radet förekommer endast hälften så många, så har dock Do¬
maren i denna domsaga att redogöra på en gång för 600
lagfarter, om han skall fullgöra föreskriften i Irsta momen¬
tet litt. a) af denna §. Nu skulle väl detta kunna låta sig
göra, om det endast gällde att uppgifva köpeskillingen för
hvarje egendom, men det skall tillika anmärkas, när försälj¬
ningen skett af föräldrar till barn, och då förbehåll gjorts
om undantagsförmåner; och skall Domaren derjemte göra sig
reda för, i hvad mån dessa omständigheter inverkat vid be¬
stämmandet af köpeskillingen, så kan man lätt finna att det
skall lörorsaka ett alldeles otroligt arbete. Om man derföre
skall ålägga Domrarne en sådan skyldighet, måste man gifva
dem tillräcklig tid för att hinna fullgöra densamma, hvilket,
efter min tanke, är dem alldeles omöjligt, om denna stadga
kommer att med nästa år tillämpas. Särskildt vill jag nämna,
att jag här icke talat för stadsdomstolarne, ty dem skall före¬
skriften icke förorsaka någon synnerlig olägenhet, då full¬
ständiga uppbudsförteckningar i alla fall alltid upprättas och
det sålunda blott gäller att afskrifva dessa; det är egentligen
endast för Domare på landet, som någon större olägenhet af
ifrågavarande stadgande skulle uppkomma.
Ilerr Ekman: Redan då det var fråga om bestämman¬
det af bevillningen för fast egendom, ansåg jag mig böra
motsätta mig Utskottets förslag, ehuru jag gillade sjelfva prin¬
cipen, emedan jag insåg att oöfvervinnerliga svårigheter skulle
möta för tillämpningen af densamma. Jag finner nu att
denna min åsigt delas af många, ehuru jag ej då fann något
medhåll. Utan tvifvel skulle föreskriften i lista momentet
förorsaka Domarne ett oerhördt besvär, och jag ifrågasätter
högeligen om man skall kunna ålägga en agent för en Brand-
försäkrings-inrättning, eller dylikt, skyldighet att lemna så
beskaffade uppgifter, som i 5:dje mom. omförmälas. Och
hvad skulle väl blifva påföljden, om en sådan person icke
åtlydde föreskriften? Om, såsom jag vågar tro, den skulle
blifva ingen, så vore det väl oklokt att antaga ett stadgande,
sådant, som det ifrågavarande. Jag anhåller om återremiss,
på det Utskottet må söka utfinna något lämpligare sätt för
erhållande af nödiga upplysningar om fastighetsvärdena, än
hvad här blifvit föreslaget.
Herr Lindeström: Jag är icke någon vän af onödiga
158
Den 12 Maji.
uppgifter, såsom jag snart skall komma i tillfälle att visa,
men hvad de nu ifrågavarande angår, så äro de ibland de
vigtigaste, som kunna finnas. Såväl i detta, sorn öfriga Stån¬
den, har blifvit beslutadt att fast egendom skall uppskattas
till sitt verkliga värde, och för utfinnandet deraf är väl nödigt
att hafva kännedom orri den under sista åren erlagda köpe¬
skilling för hvarje egendom. Men huru skulle väl detta vara
möjligt, om man ej från domstolarne derom erhåller uppgif¬
ter. Jag kan nog inse. att detta skall vålla icke ringa besvär,
men det är dock nödvändigt, och domstolarne få väl derföre
finna sig deri. Jag yrkar, för min del, bifall till l:a punkten
och återremiss af den andra i den af Herr Thollander an-
gilna syftning. Hvad beträffar 5:e punkten, anser jag äfven
den böra antagas, emedan deri omhandlade uppgifter äro nöd¬
vändiga för utrönande af fastighetsvärdet i städerna.
Herr Ekholm: En talare har påstått att det i vårt Iand
skall finnas en allmän obenägenhet såväl hos enskilda perso¬
ner, som myndigheter, att tillhandagå med begärda upplys¬
ningar. Denne talare hade likväl i sin egenskap af ledamot
i Finance-Comitéen bort hafva funnit raka motsatsen. Om
någon gång upplysningar icke kunnat meddelas, så fullständiga,
som man begärt, så kommer det sig deraf att, såsom det
gamla ordspråket säger, en tok kan fråga mer, än tolf visa
kunna svara; och just från Finance-Comitéen hafva ingått så
beskaffade förfrågningar, att de omöjligen kunnat besvarats,
med iakttagande af den samvetsgrannhet, förutan hvilken upp¬
gifterna skulle blifvit utan något värde. Så har upplysning
begärts huru stort utsädet och afkastningen är i angränsande
orter, hur förhållandet i detta afseende var för 20 år sedan,
hvilka förändringar, en fastighet undergått de sista 10 åren,
något, som säkert egaren icke sjelf vet, och så vidare. Jag
hemställer, hur det väl skulle vara möjligt för en myndighet
att besvara dylika spörjsmål; och för öfrigt, andra må tiller¬
känna dessa statistiska upplysningar så stor vigt, som helst,
så bekänner jag, att jag, för min del, hyser ganska ringa för¬
troende både till dylika upplysningar och till de systemer,
man derpå uppstaplar. Det ofantliga besvär, som, till följd af
föreskriften i l:a momentet, skulle uppstå för Landtdomare,
och hvilket Herr Björck nyss påpekat, är så i ögonen fallande,
att icke någon kan undgå att finna det. Om man nu, såsom
förhållandet verkligen varit, får på en gång förfrågningar af
dylik beskaffenhet från hvarjehanda Comitéer, till exempel
från den, som blifvit tillsatt för granskning af Polisförfattnin-
Den 12 Maji.
159
garne i städerna, från Comitén för städernas beskattning, med
flera, så försäkrar jag, att vederbörande baft ett ganska mö¬
dosamt arbete och någon vedergällning för den, som utfört
detsamma, liar icke slått att erhålla.
Herr Ödmansson: Utskottet har ingalunda förbisett det
stora besvär, som stadgandet i t:a momentet skulle förorsaka
domrarne på landet, men jag vill fästa uppmärksamheten på
att detta skulle träffa dem endast en gäng, nemligen då all¬
männa bevillningen först skulle, enligt denna stadga, påföras.
För nästa period skulle de endast hafva att förfullständiga
sina förteckningar med uppgifter för de tre nästföregående
åren. Vid detta förhållande, torde domrarne böra underkasta
sig, jag medgifver gerna, det ganska mödosamma arbete,
hvartill första tillämpningen af förevarande stadga föranleder,
och det är dessutom af Utskottet antaget att vederbörande
kunna påräkna ersättning för de arbeten, som blifva al större
omfång och medföra större besvär. Beträffande 2:a momentet,
så anser jag det, -på grund af Herr Thollanders anmärkning,
böra återremitteras. I afseende på Herr Ekmans inkast mot
lämpligheten af 3:e momentet, vill jag erinra att detta moment
icke innnehåller något annat, än hvad i nu gällande Bevill-
nings-Förordning finnes stadgadt.
Herr Warn: Den, som något känner till förhållandena,
kan ej undgå att finna att denna nya bevillningsstadga skulle
komma att förorsaka ganska betydligt besvär, synnerligen
vid dess första tillämpning, och jag finnér det derföre ganska
naturligt att man något hesiterar att bifalla nu ifrågavarande
bestämmelser. Men vi måste likväl besinna att detta är enda
villkoret att få något bättre, att det endast är med ledning af
dylika uppgifter, som de här omhandlade, vi kunna genomföra
ett nytt system, i stället för det bestående, hvars oefterrätt¬
lighet vi alia erkänna. Om vi 1111 icke antaga förevarande
stadganden, så måste vi antingen öfvergifva det nya system,
för hvilket vi redan beslutat oss, eller ock blir deraf ingen¬
ting annat, än en farce, då vi väl uttalat den sats att be vin¬
ningen af fast egendom skall utgöras efter verkliga värdet,
men deremot ingenting göra för att komma under fund med
detta värde. Sådant vore likväl icke hvarken för fosterlandet
gagneligt eller för Ständernas anseende synnerligen recom-
menderande. Jag erkänner riktigheten af Herr Thollanders
anmärkning i afseende på ordalydelsen i 2:a momentet, men
deremot anser jag ingen af nu framställda anmärkningar i
sjelfva saken förtjena något afseende, om icke möjligen den
140
Den 12 Maji.
om obehörigheten att af agenter infordra uppgifter. Jag tror
likväl att dessa agenter, likasom embetsverken, skulle komma
att visa sig ganska villige i detta afseende, och det är väl
icke eller så utan all vigt lör dem sjelfva att söka gå Ri¬
kets Ständers önskningar till mötes. Såvida vi verkligen vilja
hafva en ny Bevillnings-Förordning, anser jag oss omöjligen
kunna undgå att antaga hvad Utskottet här föreslagit, men
hvad vi derjemte både kunna och böra besluta, är att, örn
något extra arbete behöfves för fullgörande af här meddelade
föreskrifter, så bör det skäligen betalas, och då det kommer
till frågan om ersättning för det arbete, tillämpningen af den
nya författningen kommer att förorsaka, bör derlöre bestäm¬
mas godtgörelse för de extra biträden, som för detta arbete
erfordras, och synnerligen för underdomrarne på landet. Att
återremittera de under Litt. a upptagne stadganden utan annan
grund, än att det skulle blifva svårt att fullgöra desamma,
kan icke medföra någon annan påföljd, än att antingen dessa
punkter återkomma oförändrade, eller ock att vi få behålla
vår gamla Bevillnings-Förordning. I sednare fallet skulle allt
hvad vi gjort vara förloradt arbete, och jag tror att detta
Stånd kan hafva skäl att önska att bevillningen blilver på
ett mera tidsenligt och lämpligt sätt ordnad, såväl derutinnan
att fastigheter i stad och på landet blifva efter deras verkliga
värde beskattade, som ock att nödiga controler uppställas lör
näringsidkare, som visat sig icke hafva nog ömma samveten
lör att, sådane controler förutan, sanningsenligt uppgifva in¬
komsten af sin rörelse. Det måste väl vara i högsta grad
maktpåliggande att få bevillningen, som utgör förnämsta basen
för de flesta communala afgilter, så rättvist, sorn möjligt, för¬
delad. Såsom jag redan nämnt, finner jag antagandet af ifrå¬
gavarande stadganden vara alldeles oundvikligt för genomfö¬
randet af den reform, i fråga om bevillningen, sorn vi redan
beslutat och som är af behofvet så högeligen påkallad; de
svårigheter, som deraf föranledas, måste vi söka underlätta
genom tillräckliga aflöningar åt dem, som mödan drabbar.
Jag tillstyrker, på nu anförda skäl, bifall till 1 och 3 momen-
terna samt återremiss af det Ska, i den af Herr Thollander
angifna syftning.
Herr Renström instämde.
Herr Lovén: Jag är verkligen i tillfälle att vitsorda rik¬
tigheten af Herr Ekholms uppgift derom, att domare och em-
betsmän såväl i städerna, som på landet, äro alldeles öfver-
hopade med arbete för anskaffande af statistiska uppgifter,
Den 12 Maji.
141
ända till den grad, att numera knappast ett enda mål kan
algöras, utan att en anteckning derom skall i en eller annan
column af någon statistisk tabell införas. Detta låter sig dock
väl göra. så länge fordringarne på dessa uppgifter ej kunna
sträckas längre, än att de, såvidt möjligt är, blifva approxima¬
tiva, men då, såsom här, uppgifterna skulle inlemnas med
skyldighet att borga för deras riktighet, finnér jag det vida «
betänkligare. Meningen är ju ingen annan, än att vinna säker
kännedom om köpeskillingarne lör fast egendom, och jag frå¬
gar då, om ej hos oss Taxerings-Comitéerna, synnerligast i
landsorterna, utan att behöfva anlita ofliciela uppgifter hafva
kännedom om förhållandena i nämnde afseende. Men skulle
deras kännedom icke vara tillräcklig, synes mig vida lämpli¬
gare, än hvad Utskottet föreslagit, vara att Taxerings-Comi¬
téerna, på grund af vederbörande egares aflemnade uppgifter,
påföra de afgifter, som kunna anses lämpliga, med lemnad
rätt för deri skattskyldige till besvärs anförande, dervid tillfälle
honom herodes att sjelf åstadkomma den bevisning, som efter
omständigheterna kan finnas nödig. Beträffande 5:e punkten,
så lärer det väl blifva svårt nog att tilltvinga sig några upp¬
gifter af Brandförsäkringsinrättningar eller deras agenter och,
om några uppgifter från dem erhållas, torde de väl icke
kunna anses fullt tillförlitliga. Då jag jemväl gillar den af
Herr Thollander, i afseende å 2:a momentet, framställda an¬
märkning, anser jag derföre att alla 3 under Litt a uti före¬
varande § hörande punkter böra återremitteras, för att af
Utskottet tagas i närmare öfvervägande.
Herr Swartz: Vigten af de ifrågavarande uppgifterna
torde bäst ådagaläggas af de upplysningar, Bevillnings-Comi-
téen inhemtat af dylika uppgifter, dels från Hof-Rätterna för
2:ne år, och dels från samtlige Hypotheksföreningarne i Riket.
Det är väl just dessa uppgifter, som gjort klart missförhål¬
landet mellan nu gällande taxeringsvärde å fast egendom och
det verkliga värdet. Jag förstår sannerligen icke, hur man
skall bete sig, för att i afseende på beviliningen kunna införa
en ny ordning, så att den blir tillfredsställande, om man icke
är i tillfälle att basera den första taxeringen på möjligast stör¬
sta sakkännedom. Att dessa uppgifter skola förorsaka ett
ganska stort besvär första året, är visserligen sannt, men der¬
före har ock i 76 §:n blifvit föreslaget, att af Pröfnings-Co-
mitéerna få användas till vedergällning för uppgifter samt
andra omkostnader en dubbelt så stor procent af bevillnings-
beloppet för första året, som för de följande, då uppgifterna
Den 12 Maji.
endast skola upptaga do förändringar, som under året inträffat.
Då allt skulle vara forfeladt, om ej början blifver god, så an¬
ser jag af största vigt att Ståndet erkänner lämpligheten och
nödvändigheten af här föreslagna stadganden.
Herr Lallerstedt: Herr Wcern har yttrat ungefär hvad
jag hade att säga. Det är, efter min tanke, alldeles nödvän¬
digt att, såsom en följd af Ståndets redan fattade beslut, an¬
taga ifrågavarande stadganden, utan afseende på det besvär,
som de föreslagna uppgifternas meddelande kunde komma att
åstadkomma. Huru detta besvär skall godtgöras, är åter en
annan fråga, men uppgifterna äro alldeles nödvändiga, om det
skall blifva möjligt att genomföra det nya system, vi beslutat,
eller att bevillning för fäst egendom skall påföras efter verk¬
liga värdet. Man har påstått att i synnerhet domhafvande
på landet skulle genom antagandet af förevarande stadganden
blifva svårt betungade. Det kan dock icke förorsaka så stor
möda att uppsätta förteckning öfver köpeskillingar ne för de
egendomar, å hvilka första uppbudet under de senast för¬
flutna 10 år blifvit meddeiadt, med tillägg af en kort anmärk¬
ning, när försäljning skett af föräldrar till barn, och då för¬
behåll gjorts om undantagsförmåner. Sådana anmärkningar
äro alldeles nödvändiga, ty i dessa båda fall lemnar köpe¬
skillingen ensam ingen ledning för bedömandet af egendomens
verkliga värde; meningen är ingalunda att dessa undantags¬
förmåner skola närmare uppgifvas, utan endast anmärkas att
förbehåll derom är gjordt, och ett sådant arbete kunde omöj¬
ligen blifva så mödosamt, som en föregående talare velat göra
troligt. Det kunde dessutom vara ganska hälsosamt,,om man
komine till insigt örn att det sätt, hvarpå åtskilliga officiela
uppgifter i vårt land meddelas, icke är ändamålsenligt. En
reform vore mer än väl behöflig. Ar det, till exempel, icke
märkvärdigt, att, oaktadt från domstolarne under så många år
meddelats uppgifter örn inteckningarna, det icke är möjligt
att, med ledning af desamma, utröna, till hur stort belopp den
Svenska jorden är intecknad. Redan nu afgifva domhafvande
efter hvarje ting uppgifter om meddelade lagfarter, och det vore
ju en enkel sak att sammanföra dem för här afsedda ända¬
mål. Herr Swartz har omnämnt att Bevillnings-Comitéen från
Hof-Rätterna erhållit uppgifter för två år öfver köpeskillingarne
för försåld fäst egendom, och jag kan upplysa att Finance-
Gomitéen erhållit sådane uppgifter från Hof-Rätterna för ett
annat år, och hela kostnaden derför har uppgått till några
Den 12 Maji.
145
hundra R:dr, hvilket väl måtte bevisa att det ej varit något
Herculis arbete att upprätta dem.
Man har här mycket talat om obehörigheten att ålägga
agenter för enskild bank att lemna uppgifter till ledning vid
taxeringarne, och möjligt är att en eller annan af dem skulle
undandraga sig att fullgöra ett sådant stadgande. Men om
man ock endast från en del agenter erhölle uppgifter, så vore
det ju ändock något, och der underlåtenhet egt rum, vore
det ej värre än att man på annat sätt sökte finna värdet å
den egendom, hvarom fråga vore, t. ex. genom jemnförelse
med annan egendom. Jag tror verkligen icke att man i
England är så ömtålig vid undersökningar för bestämmande
af inkomst-taxan, att man ej söker på alla Iofliga vägar
erhålla nödiga upplysningar.
Jag anhåller, för min del, om bifall till l:a och 3:e punk¬
terna af ifrågavarande §, men anser den andra böra återre¬
mitteras, för att erhålla den af Herr Thollander förordade
lydelse. Den skulle derigenom blifva mera fullständig. Man
kan, på grund af Herr Thollanders egenskap al ombudsman
i en Hypoteksförening och hans till följd deraf egande sak¬
kännedom, förlita sig på ändamålsenligheten af den förändring,
han föreslagit.
Discussionen var slutad, och Ståndet godkände första och
tredje momenten, hvaremot det andra momentet återremitte¬
rades.
Punkten, Litt. b.
Herr Lindeström: Jag hemställer, om icke uttrycket
»hvarje år» borde ändras till nhvarje år derefter», emedan
annars någon kunde tro att äfven de under Litt. b omnämnda
uppgifter skulle lemnäs det år, då allmänna bevillningen första
gången kommer att enligt denna stadga påföras. Hvad i öf¬
rigt beträffar de under denna rubrik upptagne stadganden, så
finnér jag det i 3:e momentet vara alldeles öfverflödigt, och
tror att det endast skulle förorsaka besvär för Tullkamrarne.
Af Herr Fåhrcei reservation kan man finna, hvilket enormt
arbete skulle blifva följden af detta stadgande, utan att nå¬
gon nytta deraf vore att påräkna. Om jag icke missminner
mig, hafva 2 personer under loppet af 2 eller 3 månader
uteslutande sysselsatts med arbete för dessa uppgifter, och
sedan Taxerings-Comitéen nu erhållit dem, så kan jag icke
begripa, hvad ledning den deraf kan hafva. Det måtte icke
bevisa någonting om en persons inkomster, hur mycket han
importerat, då ju större delen deraf eller till och med allt
IM
Den 12 Maji.
kan vara införskrifvet för andras räkning. Jag yrkar, för min
del, afslag på denna punkt.
Herr Carlsson: Det var just emot ä:e punkten jag äm¬
nat göra anmärkning, men jag är.-deruti förekommen af Herr
Lindeström. Likasom han, tror jag ej att Taxerings-Comitéerna
kunna hafva ringaste ledning af uppgiften å en persons import
eller export, då det är en känd sak att handlande ofta be¬
sörja, i synnerhet importen, genom Commissionärer, ofta på
andra orter, än der han sjelf är boende eller drifver sin rörelse,
samt sålunda en handlande kan hafva högst betydliga inkom¬
ster, oaktadt värdet å de af honom importerade varor, enligt
Tullkammarens uppgift, är ganska ringa. Dessutom kan jag ej
fatta, huru Tullkamrarne skola kunna uppgifva värdet å infördt
gods, då något värde derå numera ej i tulltaxan upptages.
Värderingen skulle sålunda komma att bero på Tullkammar¬
personalens eget bedömande. Skulle dock Ståndet anse nö¬
digt att bibehålla denna punkt, sä anhåller jag, för min del,
att den måtte erhålla den lydelse, Herr Stats-Rådet Fåhreeus
i sin reservation föreslagit.
Herr Lindstedt: Herr Lindeslröms anmärkning, i afseende
på uttrycket »hvarje år», anser jag icke förtjena något afse¬
ende, ty så enfaldig, som Herr Lindström dervid förutsatte,
lärer väl icke någon ledamot i en Taxerings-Comitée vara.
För öfrigt instämmer jag med Herr Carlsson i afseende på
ofullständigheten och otillförlitligheten af de i 5:te punkten,
sådan den lyder i Utskottets förslag, omförmälda uppgiften.
Jag tror likväl icke det skulle vara någon nytta med att än¬
dra denna punkt i öfverensstämmelse med Herr Fährm re¬
servation, så att endast varuqvantileten skulle uppgifvas, ty
Taxerings-Comitéerna skulle icke deraf kunna bilda sig det
ringaste begrepp om varornas värde, och sålunda ej heller
om den inkomst, som derefter skulle beräknas. Jag yrkar,
för min del, afslag å denna punkt.
Herr Swartz: Jag medgifver gerna att i 5:te punkten
är nog mycket begärdt, men denna fordran framställdes i
Utskottet förnämligast af personer här i Stockholm, som äro
vana vid de uppgifter, hvarom i denna punkt är fråga. Herr
Fåhreeus gjorde ej då någon invändning i detta afseende, och,
för min del, ansåg jag då, hvad ännu är min öfvertygelse, att
stadgandet borde antagas, på det näringsidkarne ej måtte synas
vilja undandraga sig nödiga controler. Af denna anledning
tror jag ej att förslaget om uppgifter från Tullkamrarne öfver
export och import bör helt och hållet förkastas, utan antingen
Den 12 Maji.
143
antagas såsom det af Utskottet blifvit framstäldt, eller i en¬
lighet med Herr Fåhroei reservation, så att 5:te punkten kom¬
mer att lyda sålunda: »af vederbörande Tullkammare sum¬
marisk uppgift å hvarje handlandes export och import af va¬
ror till slag och myckenhet.» Det är visserligen sanntatten
sådan uppgift icke kan läggas till grund för taxeringen, men
nekas kan ej heller att den lemnar någon ledning för om¬
dömet om utsträckningen af en persons rörelse. Man måste
sedan på annan väg skaffa sig upplysning huruvida personen
importerat såsom commissionaire, eller för egen räkning.
Jag tror, såsom nämndt är, att det ej skulle vara rätt att
söka undandraga näringsidkare denna control, då fastighets¬
egare och tjenstemän tyvärr ändå äro nog böjde för den åsigt,
att man väl controlerar dem, men att näringsidkarne så myc¬
ket. som möjligt, söka rädda sig undan, då det gäller bördan
af beskattningen, sora dock bör träffa alla lika. .lag anser
det derföre oklokt att helt och hållet afslå 3:te punkten, meri
har ingenting emot att den erhåller den af Herr Fåhreeus
föreslagna lydelse.
Herr Thollander: Då Ståndet, vid behandlingen af de
under Litt. a i denna § hörande bestämmelser, beslöt antaga
den af mig vid 2:dra momentet föreslagna förändring, hem¬
ställer jag, att samma förändring må göras i andra momentet
af de under Litt. b upptagne stadgande» och att nämnde
moment lör detta ändamål måtte återremitteras.
Herr Odmansson: .lag förenar mig med Herr Swartz
i den åsigt att S:te punkten icke bör helt och hållet förka¬
stas, särdeles som, enligt nu gällande Bevillnings-författning,
afseende skall fästas vid så beskaffade uppgifter, hvarom här
är fråga, och sålunda nu föreslagna stadgande icke är någon
nyhet. Jag hemställer deremot att nämnde punkt må anta¬
gas, med den af Herr Fåhreeus i dess reservation föreslagna
lydelse.
Herr Renström: Såsom Herr Odmansson anmärkt, in¬
nehåller 5:e punkten icke något nytt, utan afleinnas äfven nu
så beskaffade uppgifter, hvarom här är fråga, åtminstone i
Stockholm och Götheborg. Lika med Herr Swartz, anser
jag det vara af vigt, att detta stadgande antages, ej derföre,
att jag tror, att de ifrågavarande uppgifterna lemna nåaon
synnerlig ledning för bedömandet af en persons inkomster,
utan derföre att anledning till misstroende mot handlande från
öfrige samhällsclasser må kunna derigenom i någon! mån före-
Borg.-Ständ. Prot. vid Riksd. 1859 — 1860. IV. 10
146
Den 12 Maji.
byggas. Ledamöterne i Utskottet från de öfrige Sländön, och
i synnerhet Irån Preste-Ståndet, visade sig synnerligen ange¬
lägne om att detta stadgande infördes, och jag anhåller der¬
före om bifall till detsamma, dock med den förändring, att
det erhåller den lydelse. Herr Fåhreeus i sin reservation
föreslagit.
Herr Kock: Det förvånar mig ganska mycket att höra
åtskillige talare, under erkännande att de i 5:te punkten om-
förmälde uppgifter äro betydelselösa, ändock yrkat bibehållande
af detta stadgande, för att ej gifva ölrige samhällsclasser an¬
ledning till misstroende emot näringsidkarne. Jag föreställer
mig dock att de öfriga Stånden, likaväl som vi, inse ända-
målslösheten af besagde uppgifter, och de fordra då säkert
icke att vi blott och bart för skens'skull skola antaga ett
stadgande, som beflnnes onödigt och onyttigt. Det torde vara
klart för hvar och en att sådane uppgifter, som de ifråga¬
varande, alldeles ingenting bevisa. En person importerar
t. ex. varor till ett värde af 100,000 R:dr och en annan för
endast 10.000 R:dr, och ändå kan den sednare förtjena vida
mera, än den förre. Sådant beror på många omständigheter;
den ena varan gifver större vinst, än en annan, den ene hand¬
landen har mera insigt eller bättre förstånd, än den andre, att
förskaffa sig billiga inköpspriser, och så vidare. Härtill kom¬
mer att man, för att undgå det misstroende, hvarom man ta¬
lat, skulle förorsaka Staten en öfverflödig och ingalunda obe¬
tydlig utgift. Huru mycket dessa uppgifter skulle kosta, kan
man finna ett exempel på af Herr Fährm uppgift, att tull¬
journalerna i Stockholm för sistlidet år upptogo ett omfång af
2,230 ark. Det erfordras i sanning ett icke ringa antal tjen¬
stemän för ett sådant arbete, hvartill stadgandet i 3:e punkten
skulle föranleda, och jag kan, för min del, icke annat än yrka
afslag å denna punkt.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter instämde.
Herr Wcern: Jag kan ej dela den siste talarens åsigt.
Det är, efter min tanka, icke så likgiltigt hvad de öfriga sam-
hällsclasserna tänka i fråga om näringsidkarnes oegennytta
och beredvillighet att draga sin behöriga andel af beskattnin¬
gens börda. Skall den reform, som med den nya bevillnings-
stadgan åsyftas, kunna genomföras, så måste alla visa sig
vara genomträngda af samma anda, som lifvat Bevillnings-
Comitén och Bevillnings-Utskottet i denna fråga, af samma
sträfvande att erhålla en rättvis och jemnlik beskattning. Det
Den 12 Maji.
147
är visserligen sannt. hvad Herr Kock yttrat, att den, som in-
porterar för 10,000 R:dr, kan förtjena mera på sin rörelse, än
den, hvars importsumma uppgår till 100,000 R:dr, men man
måste bemärka att Berednings-Comitéen har många andra ut¬
vägar att komma under fund med verkliga förhållandet, och
i afseende på handlande, som drifva samma rörelse, kan det
ej betviflas att uppgiften å hvad de importerat och exporte¬
rat iemnar Berednings-Comitén ganska god ledning. Man
vet t. ex. att en tunna sill, ett skeppund jern och många
andra varor kosta lika mycket i den ene, som den andre
handlandens hand. Deremot anser jag det vara barnsligt att
Tullkamrarne skulle lemna uppgift å värdet af hvad, som
inporteras och exporteras. Då nemligen värdet på de flesta
artiklar numera icke i Tulltaxan upptages, skulle det komma
att åsättas efter tullpersonalens godtycke eller möjligen efter
råd af någon handlande, som kunde finna sin uträkning vid
att genom oriktiga uppgifter missleda Berednings-Comitéen.
Jag föreslår derföre att Herr Fährm reservation må antagas.
Herr Wallenberg: Jag anhåller om återremiss af 2:a
momentet, i den af Herr Thollander angifna syltning. Beträf¬
fande 5:e mom. har jag intet att tillägga utöfver hvad redan
af föregående talare blifvit anfördt.
Jag yrkar afslag å femte momentet.
Herr Palander: Det måste glädja hvar och en att se
ett förslag till ny Bevillningsstadga, då vi aila känna, huru
litet tillfyllestgörande den nu gällande är, ithy att legio nu
lätt kunna undgå att erlägga i bevillning hvad författningen
åsyftar. Men för att genomföra det nya systemet, är allde¬
les angeläget att antaga nödiga bestämmelser för att contro-
lera hvars och ens inkomst, då man tyvärr ej kan antaga
att alla skola ärligt uppgifva densamma. Jag tror, för min
del, att det skulle vara föga välbetänkt af Borgare-Ståndet att
förkasta förslaget om uppgifter från tullkamrarne rörande ex¬
port och import. Visserligen bevisa väl dessa uppgifter ej
synnerligen mycket, ty en handlande med stor import kan
hafva ganska liten inkomst, under det en annan, som impor¬
terar betydligt mindre, af sin rörelse drager ganska storvinst;
men såsom ledning för omdömet betyda dock dessa uppgifter
något. Man har sagt att detta stadgande skulle föranleda
synnerligen stort besvär, men jag tror att detta inkast ej är
af någon egentlig betydelse. Hvarje år skola från tullkam¬
rarne inskickas specialer öfver export och import till General-
148
Den 12 Maji.
Tull-Styrelsen, och det vore ej då så stor tillökning i arbetet
att, i förening dermed, uppgöra uppgifter för det här afsedda
ändamålet. Vi Consuler skola vid hvarje] års slut meddela
specificationer öfver export och import, och sådane erhålla vi
ganska lätt från Tullkarnrarne. Jag tror derföre att ett stad¬
gande uti ifrågavarande syftning bör antagas, 0111 ej för annat,
så fiir att complettera den massa af controler, som Utskottet
ansett nödigt höra hopsamlas; men jag kan dock, för min del,
icke godkänna Utskottets lörslag, utan förordar bifall till Herr
Fährm reservation.
Herr Ericson: Det finnes väl icke någon, som ej anser
controler uti ifrågavarande afseende nödvändiga, men jag tror,
fiir min del, att den i J>:e punkten omhandlade skulle lända
till föga gagn. Känner man icke förut eller kan på annat
sätt utröna en persons inkomst, så kan man icke af den upp¬
gift, som deri afses, och som ofta kan vara ganska missle¬
dande, sluta sig dertill. Det är bekant att en stor del hand¬
lande i sjöstäderna införtulla varor för uppstädernas räkning,
och sålunda skulle, om uppgift å importen lades till grund för
bevillningens bestämmande, köpmännen i sjöstäderna komma
att betala bevillning för uppstädernas import. Controler äro,
som nämndt är, visserligen nödvändiga, men man bör akta
sig att stadga så många, att kostnaden för dem öfverstiger
sjelfva bevillningen.
Herr Ekelund: Jag tror icke det skulle vara välbetänkt
af Borgare-Ståndet att afslå förslaget i 5:e punkten, synner¬
ligen som detta Stånd, efter all sannolikhet, skulle blifva en¬
samt om ett sådant beslut. Icke eller skulle väl besväret
med dessa uppgifter blifva så stort, som man här tyckes an¬
taga. Om jag icke misstager mig, mäste nemligen från hvarje
Tullkammare månadtligen till General-Tull-Styrelsen inskickas
specifik uppgift å export och import, och det behöfdes ju då
endast att taga en dupplett af dessa uppgifter, för det här
afsedda ändamålet. För öfrigt innehåller ifrågavarande punkt
ingenting annat, än hvad redan finnes stadgadt i 102 §:n af
nu gällande Bevillnings-Förordning, der det heter: »Alla nö¬
diga upplysningar skola för detta ändamål noggrannt sökas,
utskeppningen, importen etc., tagas i betraktande.»
Jag tillstyrker, för min del, bifall till Herr Fährm reser¬
vation, eller heldre, då Ståndet ej förut fattat definitiva beslut
i frågan, att S:te punkten måtte återremitteras, för att erhålla
den af Herr Fåhreeus föreslagna lydelse.
Discussionen förklarades slutad, hvarefter första, tredje,
Den 12 Maji.
11!)
fjerde och sjette momenten gillades, samt det andra återre¬
mitterades.
flerr Talmannens framställning, huruvida Ståndet god¬
känner femte momentet, hiel' med enhälligt Nej besvarad.
På gjord framställning, huruvida Ståndet antager Herr
Fähroei förslag till ändring af femte momentet, svarades Ja
och Nej, samt begärdes votering.
En så lydande voterings-proposition uppsattes, justerades
och anslogs:
»Den, som antager lievillnings-Författningslörslagets 23 §,
punkten Litt. b, femte momentet, af den lydelse, som Herr
Fåhrcei reservation utvisar, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej. a 1‘slås nämnde moment af § 23 uti Bevill-
nings-Författningsförslaget.»
Omröstning skedde med slutna sedlar, en sedel aflades
förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande två af Ståndets
Herrar Ledamöter stodo, en vid hvardera sidan om Herr
Talmannen, befunnos innehålla 23 Ja emot 16 Nej; till följd
hvaraf Ståndet antagit femte momentet med följande lydelse:
af vederbörande Tullkammare summarisk; uppgift å hvarje
handlandes export och import af varor, till slag och myc¬
kenhet.
Bevillnings-Stadgans § 26.
Bifölls.
Bevillnings-Stadgans § 27.
Herr Wallenberg: Jag hemställer, om verkligen de upp¬
gifter, hvarom i denna § är fråga, skulle lända till någon
nytta eller lämpligen böra af den skattskyldige infordras.
Man synes mig hafva alldeles nog med uppgifter, då sådana
skola lemnäs af alla offentliga och enskilda verk och myn¬
digheter, ja till och med af agenter. Om de uppgifter, man
på detta sätt erhåller, kan man åtminstone förutsätta att de
äro oegennyttiga, hvilket väl svårligen kan antagas om de
skattskyldiges egne uppgifter. Dessa skola dessutom antingen
blifva ofullständiga eller ock föranleda ungefär samma arbete,
som en bouppteckning. Jag tror, för min del, att några andra
uppgifter, än de officiela, äro obehöfliga för den första taxe¬
ringen, men deremot bör det stå den enskilde fritt att in¬
komma med så många sådana, han önskar, till Pröfnings-Co-
mitéen, för att bevisa sin sak, ifall han anser sig hafva blif¬
vit af Taxerings-Comitéen orättvist beskattad. Jag yrkar, för
min del, afslag på hela denna §.
150
Den 12 Maji.
Herr Lindeström: Jag kan ej helt och hållet instämma
med Herr Wallenberg, ehuru jag erkänner att Taxerings-
Comitén, jemte de officiela uppgifter, hvarom 25 §:n handlar,
icke behöfde alla dem, som i förevarande § uppräknas Men
jag har egentligen begärt ordet lör att framställa en anmärk¬
ning, som jag anser af synnerlig vigt. Det är nemligen före¬
slaget att förnyad beskattning af fast egendom skall ega rum
hvart tredje år, och jag vill fästa uppmärksamhet på, hvilket
oerhördt besvär detta skulle förorsaka den stora allmänheten,
ett besvär, som skulle vara ganska gagnlöst, då värdet på en
egendom ej kan synnerligen förändras på 5 år. Jag ville i
stället föreslå att ny uppskattning af fast egendom verkställdes
endast hvart tionde år, så mycket heldre, som, om genom
en förbättring af egendomen värdet å densamma stiger, detta
högre värde, efter min tanke, ej omedelbart derefter bör
blifva taxeringsvärde, utan egendomen åtnjuta några friår.
Herr Ridderstad: Det synes verkligen, som om försig¬
tigheten förledt Utskottet att här gå alltför långt. Jag med-
gifver gerna att all omsigt bör användas för att få reda på
de skattskyldiges verkliga förmögenhet och inkomster, men
har man funnit ett för ändamålet tjenligt och tillräckligt me¬
del, så skall man icke söka efter flera och, såsom man
säger, lägga kaka pä kaka. Man måste dessutom besinna
att det finnes många personer, både i städerna och på landet,
som icke kunna skrifva, eller åtminstone äro ganska litet
skrifkunniga, men hvilka — enligt detta förslag—.ändock skulle
åläggas att föra ett helt bokhålleri, såvida de ordentligt skulle
kunna lemna alla de uppgifter, som i denna § omtalas. An¬
tager man nu att en skiljaktighet upptäcktes emellan de offi¬
ciela uppgifterna och den redovisning, en skattskyldig afgifvit,
så skulle naturligtvis icke blott ärendet utställas till den sed-
nares förklaring, utan missförstånd, tvister och obehag af fler-
falldig beskaffenhet uppstå, ehuru hela skiljaktigheten kanske
endast härrörde från ett skriffel af den mindre skrifkunnige.
Jag tror, för min del, att genom dessa uppgifter skulle för¬
orsakas mera trassel och bekymmer, än man någonsin kan
föreställa sig, och jag anhåller derföre att få förena mig med
Herr Wallenberg i yrkandet om afslag.
Herr Hierta: Jag tror att förevarande §, å hvilken äf¬
ven jag yrkar afslag, ej bör betraktas isolerad, utan i sam¬
manhang med 29 § och deri förekommande ansvarsbestäm¬
melser för den, som underlåter att aflemna föreskrifven upp¬
gift. Det är en af gammalt känd sak, att, när man vant sig
Den 12 Maji.
131
vid ett visst sätt att gå tillväga, så hänger sinnet så fast der¬
vid, att man ständigt handlar på samma sätt, ehuru man,
vid närmare eftersinnande, alldeles icke kan göra sig klart
hvarföre eller i hvad ändamål man så förfar. Detta är den
enda förklaring, jag kunnat finna deröfver, att föreskrift om
enskilda uppgifters afgifvande ända hittills i Bevillnings-För-
ordningen qvarstått, men då man nu velat gifva detta stad¬
gande en ännu större utsträckning, så kan jag. för min del,
ej betrakta det annorlunda, än som den oerhördaste vexation
mot deri enskilde medborgaren. Orri man närmare tänker
på saken, så förefaller det klart att, då Staten har rätt att
taga en del af den enskildes förmögenhet, så måste det också
vara ett åliggande för Staten att sjelf skaffa sig kunskap om
storheten af denna förmögenhet, utan alt genom peremtoriska
föreskrifter och stadgande af dryga plikter tillförbinda den
enskilde att bibringa Staten en sådan kunskap. I Frankrike,
der en sådan despotism anses råda i den administrativa och
exsecutiva förvaltningen, göres dock allt möjligt till lättnad för
den enskilde i afseende på beskattningen. Gomrnissarier gä
omkring i hvarje hus, för att insamla uppgifter om hvars och
ens förmögenhet och inkomster. På samma sätt tillgår äfven
i England, der särskilde embetsmän hafva sig uppdraget att
genom besök hos de skattskyldige förskaffa de upplysningar,
som för inkomstbeskattningens påförande äro af nöden. Deraf
har också Staten den fördel att, om dessa embetsmän betvifla
riktigheten af den skattskyldiges muntliga uppgifter, så är
han skyldig att med sina böcker styrka dessa. Att, såsom
nu är föreslaget, stadga att en mängd uppgifter skola aflem-
nas af personer, som icke ens äro skyldige att hålla den tid¬
ning, hvari kungörelsen om Taxerings-Comitéens samman¬
träde införes, och som icke äro i stånd att sjelfve redigera
en skriftlig uppgift, utan blifva tvungna att derför betala en
särskild person och sålunda nödgas öka bevillningsutgiften
kanske med 50 å 40 procent, anser jag, för min del, vara
ett så oerhördt cameraiistiskt tyranni, att förslaget nödvän¬
digt måste förkastas. Vi, som bo i Stockholm, känna nog
hvilken vexation utöfvas genom en af Ofver-Ståthållare-Em-
betet, sjelfmyndig!, såsom jag tror, utfärdad författning, som
ålägger hvarje skattskyldig att inlemna sin uppgift till mantals¬
skrifningen i tre exemplar, hvarigenom mången, som ej kan
skrifva dessa sjelf, tillskynclas en kostnad, lika stor, om ej
större, än hela capitationsafgiften. Då de uppgifter, som enligt
23 § skola ingifvas, måste vara fullt tillräckliga till ledning
152
Den 12 Maji.
för Taxerings-Comitéen, anser jas; de i nu förevarande §
uppräknade vara så mycket öfverflödigare, som taxerings-
männen icke äro förbundne att göra ringaste afseende å så¬
dana uppgifter, utan kunna, fullkomligt oberoende deraf, be¬
stämma bevillningen. Jag yrkar alslag å 27 § i dess helhet.
Herr Brun: Jag erkänner visserligen att det gamla
hevillnings-systemet icke är ändamålsenligt eller lämpligt, men,
å andra sidan, synes mig det nya förslaget, och isynnerhet
löreskrifterne i 25 och 27 §§, smaka alltför mycket af spio¬
nerisystem. Jag håller friheten så kär och dyrbar, att jag
icke kan, för min del, vara belåten med detta inträngande i
flera den enskildes förhållanden, hvartill de stadganden, som
Utskottet föreslagit, i sin ifver att skalla Berednings-Comité-
erna nödiga upplysningar, skulle leda. Att uppgifter skola
lemnäs, t. ex. å beloppet af de hyror, sorn för egendom i
stad årligen uppbäras, å de lägenheter, egaren sjelf begagnar,
eller som äro outhyrda, å det årliga arrendet eller hyran för
hvarje på landet belägen utarrenderad eller uthyrd fastighet,
å brandförsäkringsvärdet af sådan åbyggnad, på särskilda lust-
ställen och dermed jemnförliga mindre lägenheter, och så vi¬
dare, allt detta synes mig vara alldeles i samma manér, som
då man räknade sidenlapparne, man bar på sig, fönsterrutorna
i husen och till och med maten, man förtärde. Redan före¬
skrifterna i 25 § gå, efter min tanke, alltför mycket i detail
och ännu långt mera är detta förhållandet med de här ifråga¬
varande. Jag förenar mig, på dessa grunder, med Herrar
Wallenberg och Hierta i yrkandet orri alslag å 27 §:n.
Herr Palander: Jag är, för min del, öfvertygad att. i
händelse 27 § af föreliggande förslag vinner Ständernas bi¬
fall, sådant skall väcka den aldra största animositet, och det
skall blifva fullkomligt omöjligt, äfven med iakttagande af den
största samvetsgrannhet, att efterkomma deri meddelade före¬
skrifter. Det är naturligt att uppgifter böra lemnäs, äfven
af de skaftskyldige, men lagstiftningen får icke föreskrifva
några så minutieusa, som här är föreslaget, utan endast upp¬
ställa några helt enkla och för uppnåendet af det ändamål,
som åsyftas, alldeles oundgängliga.
Skulle det t. ex. icke, i fråga om handeln, vara alldeles
nog att sista årets behållning uppgifves? Skall deremot en
handlande lemna uppgift å försäljningssumman för de under
sista året foryttrade varor, och särskildt hvad han för egen
räkning och särskildt hvad han i commission för andra för¬
sålt, så skall, naturligtvis, detta förorsaka ett olidligt besvär,
Den 12 Maji.
155
utan att något egentligen dermed vinnes för det afsedda ända¬
målet Föregående talare hafva yrkat afslag å förevarande
§, men sådant synes mig icke välbetänkt, utan anhåller jag
att densamma må i sin helhet återremitteras, med uttryckande
af den önskan att Utskottet måtte framlägga nytt förslag,
innehållande föreskrifter, som äro enklare och lättare att
efterkomma och på samma gång föra till målet.
Herr Waern: Jag har, för min del, kommit till samma
resultat, som den nästföregående talaren, eller att förevarande
§? hör återremitteras. A ena sidan, anser jag nemligen att
man ej kan antaga allt hvad Utskottet föreslagit, men också
tror jag, å den andra, att några enklare, ej detailerade upp¬
gifter böra af den skattskyldige lemnäs. Man synes mig,
t. ex., icke kunna ingå på att uppgift skall lemnäs å belop¬
pet och värdet af de varor, som vid bruk, fabrik eller annan
inrättning och rörelse blifvit under sednast förlidna år till¬
verkade, eller förädlade, eller att ett bolag skall hafva skyl¬
dighet ingifva sådant utdrag af bolagets sednast alslutade rä¬
kenskaper, att derigenom ådagalägges den för bolagets del¬
egare uppkomna vinst och till dem verkstälde utdelningen,
samt bolagets vid årets slut egande behållning, men deremot
är det, elter mitt förmenande, icke för mycket begärdt, att
den skattskyldige uppgifver hvad det är, som skall beskattas.
Om, såsom Herr Hierta uppgifvit, i England, der beskattnings-
systemet i andra afseende» ingalunda har företräde framför
vårt, genom särskilda embetsman inhemtas de för inkomst¬
taxeringen nödiga upplysningar, så är naturligt att några upp¬
gifter från den enskilde der icke behöfvas, men, så länge
sådane embetsmän hos oss icke finnas, synes det mig ganska
tillbörligt att den skattskyldige uppgifver för hvad han skall
utgöra bevillning, eller sjelfva den grund, hvarifrån Bered-
nings-Comitéen skall utgå. Då meningen är att vi nu skola
befrias från skyldigheten att uppgifva hvad vi hafva i årlig
inkomst, kunna vi väl underkasta oss att upplysa om, t. ex.,
hvilken fastighet, vi ega, hvilket yrke, hvilken näring, vi drifva,
och så vidare. Jag anhåller 0111 återremiss, för vinnande af
ändring i nu antydda syftning.
Herr Swartz: För att inkomma på en bättre bana, i
afseende på bevillningstaxeringen, har jag, för min del, an¬
sett det vara nödvändigt att bryta med gamla former, och i
första rummet att få bort skyldigheten att uppgifva sina in¬
komster. Erlarenheten har tyvärr ådagalagt, att uppgifterna
å sådan inkomst, som icke Kunnat controlleras, oltast varit
154
Den 12 Maji.
mindre tillförlitliga, äfvensom att de lemnats, år efter annat,
utan någon tanke på det dermed afsedda ändamål. Så har
det t. ex. visat sig af de taxeringshandlingar, som Bevillnings-
Comitéen genomgått, att en skattskyldig fortfarit år efter år
att uppgifva sig för en inkomst af 400 R:dr, under det att
Taxerings-Comitéen, å sin sida, fortfarit att årligen upptaxera
honom till 4,000 R:dr. Slentrianen har så tagit öfverhanden,
att man svårligen torde kunna åstadkomma något afbrott der¬
uti, med mindre än att man alldeles frångår att af de skatt¬
skyldige fordra uppgifter om deras inkomsters belopp. För
taxeringsmännen är det, efter min åsigt, bättre att hafva inga,
än vilseledande uppgifter att rådfråga, och för de fleste skatt¬
skyldige fruktar jag att det skulle falla sig mer än svårt,
äfven med god vilja, att, genom uppgifter af skiljaktig beskaf¬
fenhet, sjelfve offentligen erkänna sina förra uppgifters bri¬
stande öfverensstämmelse med verkliga förhållandet. Fall
gifvas dessutom, då affairesmannens ställning är så ömtålig,
att han icke kan offentliggöra huru det under något visst år
förhållit sig med denj vinst eller förlust, han haft, utan att
verkligen svåra olägenheter derigenom måste för honom upp¬
komma. Det är visserligen sannt, att de skattskyldige i Eng¬
land lemna uppgift å sin inkomst, men dervid är den vigtiga
omständigheten att bemärka, att dessa uppgifter från de nä-
ringsidkande hållas hemliga för alla andra, än de få personer,
som verkställa taxeringen. Sjelfva taxeringslängden torde väl
ock der blifva föga bekant för andre, än taxeringsmännen och
några få tjenstemän, enär, så vidt jag vet, inkomstskatten i
England icke sammanhänger med några andra skatter eller
sådana särskilda omständigheter eljest förefmnas, som kunna
bidraga att dervid fästa en större uppmärksamhet från all¬
mänhetens sida. Helt olika är förhållandet här, hvarest be-
villningen lägges till grund för andra afgifter, samt åtskilliga
medborgerliga rättigheter och skyldigheter derefter afvägas.
Under så olika omständigheter må det väl med skäl finnas
önskligt, att man här i landet ville för framtiden afstå från
att, beträffande skattskyldigs behållna inkomst, förutsätta andra,
än frivilliga uppgifter, så att t. ex. en handlande framdeles
icke måtte vara ovillkorligen skyldig uppgifva, om han det
ena året haft en i allmänhetens ögon måhända orimlig vinst
och det andra en utomordentligt stor förlust. Jag vill dock
härmed ingalunda säga att ej en handlande bör taxeras efter
sin verkliga inkomst, men det är en betydlig skillnad uti in¬
tryck, som det gör på allmänheten, om han sjelf skall an¬
Den 12 Maji.
ses halva uppgifvit inkomstens belopp, eller om detsamma
blifvit af taxeringsnämnden uppskattadt. Det aldravigtigaste i
den åsyftade förändringen är derföre att taxeringen verkstäl¬
les så godt, som på egen hand af en samvetsnämnd, och för
de många här föreslagna uppgifterna från den skattskyldige
har jag, för min del, visst ingen förkärlek. De hafva blifvit
föreslagna endast för att bana väg för det nya systemet, för
att lugna dem, som möjligen kunde befara att bevillningen
skulle komma att alltför godtyckligt påföras, om icke, på
samma gång, som uppgifterna å inkomstbeloppen afskaffades,
Berednings-Comitéerna lörsåges med tillräckliga uppgifter af
annan art, att tagas till ledning vid densammas bestämmande.
Ville Rikets Ständer dela min åsigt att afgifterna till Staten,
likaväl som de till communen, kunna af eri samvetsnämnd
uttaxeras, utan behof af de inånga tvungna uppgifter från
den skattskyldige, som här ifrågasättas, skulle jag vara den
förste att helsa ett på sådan grund bygdt beslut välkommet;
och vill jag sålunda yr,ka på antagandet af förevarande §,
endast för den händelse att Ståndet, lika med mig, anser ett
sådant antagande nödvändigt, för att det nya systemet skall
kunna vinna de öfriga Ståndens bifall. Jag tror att dessa
uppgifter från de skattskyldige i sjelfva verket äro obehölliga,
då i alla fall, utom de officiela uppgifterna, uppgift kommer
att vid mantalsskrifningen meddelas å hvars och ens egendom,
rörelse och tjenstebefattning, eller det hufvudsakliga af hans
econoiniska ställning, och Beredningens ledamöter, såvida
districterna icke blifva alltför stora, nog skola förstå att lika
väl, utan några tvungna uppgifter från de enskilde, förskaffa
sig alla upplysningar, som derutöfver erfordras; men då jag,
å andra sidan, ansett, att man genom föreskrifterna i före¬
varande § skulle tillfredsställa en allmän fordran på garantie
mot godtycklighet vid bevillningens påförande, har jag på in¬
tet vis inom Utskottet velat motsätta mig dessa bestämmel¬
ser. Jag har önskat tillkännagifva denna min åsigt om upp¬
gifternas umbärlighet, för att den här må få sluta sig till
lika tänkandes, på samma gång jag påpekat de orsaker, som
föranledt bestämmelserna i förevarande §.
Herr Widell: Inom Utskottet försökte jag få detta långa
boupptecknings-instrument något inskränkt, om ej helt och
hållet borttaget, men jag lyckades icke. Man tyckes vilja
göra oss allesamman till skrifvare och gifva oss så mycket
att beställa med alt uppteckna hvad vi redan gjort, att vi
icke hinna göra något mera, och det endast för att några
186
Den 12 Maji.
nyfikna Cornitéer af alla slag skola få titta in i våra contoir,
våra böcker oell cassakistor. Denna långa lista på uppgifter,
med thy åtföljande bötesbestämmelser. går ut att »besluta oss
alla under synden», ty huru är det väl möjligt att alla skulle
kunna iakttaga dessa föreskrifter? Och iöljden för hvarje
uraktlåtenhet härutinnan är böter. Den gamla författningen
är icke så sträng, den medgifver tystnad för den, sorn icke
anser sig kunna eller böra yppa sina inkomster och närings¬
källor, och många hederliga affairesmän och industrieidkare
begagna sig af denna rättighet att »heldre tiga, än illa tala».
Det måtte väl ock vara bättre att tiga, än att lemna osanna
uppgifter; men att tiga tillätes hädanefter icke, uppgifter
skola nu pressas ur den skattskyldige, de inå blifva huru-
dana, som helst. Det kan utan tvifvel ofta vara af stor vigt
för en industrieidkare att för en concurrent hemlighålla om¬
fånget af sin rörelse; hans väl kan sättas på spel, derigenom
att hans rival får veta, hur stor hans import och export un¬
der året varit. Mig synas de uppgifter, som enligt 25 §:n
skola af allmänna verk och inrättningar lemnäs, vara fullt
tillräckliga till ledning för Herednings-Comitéerna, och dessa
skola dessutom nog förstå att skaffa de upplysningar der¬
utöfver, som möjligen kunna erfordras. Allra orimligast
förefaller det mig, att en handlande skulle uppgifva försälj¬
ningssumman för hvad han i commission för andra försållt.
Jag yrkar återremiss, i den syftning, att de uppgifter, som
böra af skattskyldige meddelas, må betydligen förenklas och
inskränkas, om de icke helt och hållet kunna derifrån befrias.
Herr Ödmansson: Jag håller, för min del, icke på före¬
varande §, isynnerhet, som jag reserverat mig mot åtskilliga
bestämmelser deri. Det lägnar mig att höra, det icke eller
Herr Swartz ovillkorligen påyrkar antagande af ifrågavarande
stadgande!), ehuru han inom Utskottet var min motståndare,
företrädesvis i afseende på 5:dje punkten under Litt. b,
eller den bestämmelse, enligt hvilken hvarje bolag skulle vara
skyldigt att uppvisa hela sin bokföring, äfvensom i fråga om
2:dra punkten, eller stadgandet, att bruks- och läbriksidkaren
samt handlande och handtverkare till taxeringsberedning skola
uppgifva, bland annat, beloppet af sina försäljningar under
föregående året. Jag tror, att en del af dessa uppgifter skä¬
ligen böra borttagas, och jag yrkar återremiss i sådan syft¬
ning.
Herr Henström: Afven jag är af den tanken, att det
skulle blifva alltför besvärligt för de skattskyldige, att till
Den 12 Maji.
1S7
Taxerings-Roredn ingen lemna alla i 27 § föreslagna uppgifter,
och att således några af dem skäligen höra uteslutas, men
jag vill derföre icke medgifva, att alla dessa uppgifter äro
öfverflödiga, utan anser, att en och annan af dem bör af de
skattskyldige ingifvas. Men hvarföre jag nu egentligen be¬
gärt ordet är, att anhålla, att Ståndet särskildt måtte yttra
sig öfver det förslag, jag i min reservation afgifvit, i afseende
på den af Herr Odmansson nyss omnämnda 3:dje punkten
under Litt. h. Min reservation lyder sålunda:
»§ 27, Litt. b, pag. 3, stadgar, att Directionen och Sty¬
relsen för hvart och ett bolag, som fått sina bolagsreglor af
Kongl. Maj:t stadfästade, och antingen står under offentlig
control, eller har inskränkt ansvarighet, enligt Kongl. Förord¬
ningen den 6 October 1848, bör aflemna, jemte andra upp¬
gifter, bestyrkt utdrag af samma bolags sednast afslutade
räkenskaper, hvarigenom ådagalägges den, under det år, dessa
räkenskaper omfatta, för bolagets delegare uppkomna vinst
och till dem verkställda utdelningar, samt bolagets vid samma
års slut egande behållning. Detta stadgande, för såvidt det¬
samma rörer sådana bolag, som hafva inskränkt ansvarighet,
men icke stå under offentlig control, har jag icke kunnat
godkänna. Jag anser det väl vara riktigt, att Directionen
eller Styrelsen för hvart och ett sådant bolag biir vara plig¬
tig, att uppgifva bolagets uppkomna vinst och den utdelning,
som till delegarne blifvit verkställd, men alldeles icke den
behållning, bolaget eger, hvilket skulle vara| detsamma, som
att uppgifva, huru bolagets affairer stå. Att, på detta sätt,
åt taxeringsmännen inrymma rättigheten att taga kännedom
om, huru dylika bolags financiela ställning kan vara, kan jag
ej finna skulle vara lämpligt. Skulle någon control deröfver
anses vara behöflig, så torde väl en sådan böra utöfvas af
annan myndighet. Jag tager mig, på grund häraf, friheten
yrka, att den sista meningen af berörde punkt, hvilken lyder,
som följer: »samt bolagets vid samma års slut egande be¬
hållning», måtte komma att utgå.»
Jag skulle nu önska att proposition måtte framställas å
antagande af detta mitt förslag. Det synes mig väl, att, om
äfven §:n i sin helhet skulle komma att återremitteras, detta
dock icke bör kunna hindra Ståndet att särskildt yttra sig,
huruvida de ord, jag föreslagit att borttagas, böra qvarstå
eller icke.
Herr Ekman: Sedan, genom Ståndets beslut, angående
2,’> §, blifvit bestämdt att åtskilliga olficiela uppgifter skola
138
Den 12 Maji.
meddelas till upplysning och ledning vid bestämmande af be-
villningsafgifternas belopp, så tror jag, för min del, att alla
uppgifter frän de skattskyldige sjelfve äro fullkomligt öfver-
flödiga; och om de antagas, såsom de här blifvit föreslagna,
skola de dessutom blifva högst förhatliga. Det är, t. ex.,
föreslaget att bruks- och fabriksidkare skola lemna uppgift å
antalet af alla vid näringen begagnade biträden och ständige
arbetare, samt till och med på antalet dagsverken, utförde af
tillfällige arbetare. Vidare skulle uppgift lemnäs å beloppet
och värdet af de varor, som vid bruk, fabrik eller annan in¬
rättning oell rörelse blifvit under sednast förlidna år tillver¬
kade eller förädlade. Nog skulle väl en bruksegare möjligen
kunna uppgifva beloppet af tillverkningen, men deremot svår¬
ligen värdet derå, aldraminst vid den tid, då uppgifterna skulle
lemnäs, emedan bruksprodueterna då ännu icke blifvit för¬
sålda. Jag bar endast velat anföra dessa exempel, för att
påpeka omöjligheten af att efterlefva de af Utskottet före¬
slagna stadganden, och det mätte väl då vara bättre att in¬
genting i detta afsende besluta, än att antaga sådana bestäm¬
melser, som det icke skulle blifva möjligt att iakttaga. Jag
skulle således helst se, att de skattskyldige helt och hållet
befriades från, att) inlemna några uppgifter, men, om sådane
likväl anses alldeles nödvändiga, att de icke må bestämmas
till flere eller andra, än som redan finnas föreskrifna. Jag
vill dock icke motsätta mig återremiss af förevarande §.
Herr Wallenberg: Då jag sist bade ordet, var ej hela
förevarande § under discussion, och jag vill derföre, sedan
nu Ståndet beslutat behandla alla dess bestämmelser i ett
sammanhang, med några ord complettera mitt föregående
yttrande.
1 första punkten under Litt. b föreslås att af fartygs¬
egare, hufvud- eller correspondent-redare skall lemnäs upp¬
gift å hvarje honom tillhörigt, under sednast förlidne år be-
gagnadt eller färdigbygdt, fartyg af minst fem lästers drägtig¬
het, och å sådant fartygs lästetal, byggnads- och förhydnings-
materiel, samt drifkraften af derå anbringad ångmachirie.
Allia dessa uppgifter tror jag dock kunna fås från Gominerce-
Collegium, och den enskilde behöfde väl då icke dermed be¬
tungas. — Enligt samma punkt, skall derjemte upplysas, huru
fartyget under sista året varit användt. Detta är säkert myc¬
ket upplysandeI För min del, har jag haft ett fartyg, som
gått på Ost-Indien, och ett på Norrköping, och jag har förlorat
penningar på båda två.
Den 12 Maji.
139
1 2:dra punkten föreskrifves, att en handlande eller handt¬
verkare skall uppgifva, huru många biträden han vid sin nä¬
ring eller yrke begagnat, samt huru många dagsverken hos
honom blifvit utförda af tillfällige arbetare. Skall detta stad¬
gande kunna efterlefvas, skall en handlande kunna hålla reda
på hvad hos honom uträttas genom tillfälliga arbetsbiträden,
så tror jag, sannerligen, det blir nödvändigt för honom att
hålla åtskillige bokhållare särskildt för detta ändamål.
I andra momentet af andra punkten åläggas Bruks- och
Fabriksidkare, med flere, att uppgifva beloppet och värdet af
de varor, som blifvit under sednast förlidna år tillverkade
eller förädlade, nola bene, »der sådant af förda räkenskaper
ådagalägges». Häraf lärer man, att det är beqvämast att inga
räkenskaper föra, ty då är man fri från dylika uppgifter.
Att en handlandes försäljningssumma icke kan lemna
den ringaste ledning för bedömandet af hans verkliga inkomst,
kan hvar och en lätt finna vid ringaste eftertanke, och att,
såsom här blifvit föreslaget, tillförbinda honom att uppgifva
hvad han sålt för egen räkning, och hvad han i egenskap af
commissionaire Jöryttrat, synes mig sannerligen vara alltför
inqvisitorisk!. Åtminstone har jag mig bekant att i pen-
ningeverk den största discretion iakttages, ifråga om hvars
och ens affairesstäNning, hvilket också är högst tillbörligt, då
ett blottande deraf kan lända till den största skada. Kan det
väl vara billigt att jag, för att iakttaga föreskrifterna i detta
moment, skall framlägga alla detailerna af min rörelse och
derigenom lemna en concurrent den ypperligaste vägledning,
under det jag på samma gång blottställer min egen exsistence?
Eller skall icke följden af ett dylikt stadgande blifva, att de
uppgifter, deri afses, blifva osanna? — 1 samma moment he¬
ter det: »börande dessutom den handlande eller näringsidkare,
hvars rörelse under nästföregående tiden drifvits inom annat
bevillnings-taxerings-district, aflemna bestyrkt uppgift å den
bevillning, som för sistförflutna år varit honom derstädes
påförd».
Man tyckes här förutsätta, att personen först flyttar till
ett annat district, uppehåller sig der någon tid och derefter
kommer tillbaka.
I 3:dje punkten föreskrifves att Directionen eller Styrel¬
sen för bolag skall lemna bestyrkt utdrag af bolagets sednast
afslutade räkenskaper, hvarigenom ådagalägges den under det
år, dessa räkenskaper omfatta, för bolagets delegare upp¬
komna vinst och till dem verkstälda utdelningar. Här bör¬
ICO
Den 12 Maji.
jar man med att fordra bevis för hvad, som ej blifvit be¬
strida J)et hade viii varit nog med att stadga, det bolag
skola lemna uppgifter å sin vinst, och att fordra bevis för de¬
ras riktighet, endast då denna skäligen kunde betviflas. Man
bör väl i allmänhet utgå ifrån den grundsatsen, att en person
bör Iros, tilldess han visat sig fara med osanning. För öfrigt
är man icke nöjd med att veta ett bolags vinst, man vill
också hafva reda på bolagets vid årets slut egande behåll¬
ning. Detta är en consequence af den ypperliga åsigten, att
rörelsen först bör beskattas och derefter capilalbeliullningen.
1 7:de punkten stadgas, att hvarje i stad eller å landet
boende och bevillning för inkomst af capital eller arbete
underkastad person skall lemna uppgift derom, huruvida han
af capital eger inkomst. Härtill lära säkerligen de flesta i
det aldra längsta svara nej. — J sista momentet af denna
punkt heter det, att uppgift skall lemnäs, i händelse någon har
tjenstehjon eller annat arbetsbiträde, eller, om han till Befäl¬
hafvare eller besättning å fartyg utbetalt arfvode eller hyra,
uppgift, angående beloppet af den lön, arfvode eller byra, som
af honom utbetalts till hvarje person, hvars sammanlagda
årsinkomster anses öfverstiga 400 R:dr. Det skall sålunda
blifva nödvändigt för en fastighetsegare, t. ex., att föra sär¬
skild bok öfver hvarje skilling, han betalar en tillfällig arbe¬
tare, ty lian kan ju aldrig veta, om icke denne af Bered-
nings-Comitéen »anses» hafva en årlig inkomst af öfver 400
R:dr, hvilket väl nästan hvarje arbetare förtjenar. Det är
likväl en ren vinst för hvarje sådan tillfällig arbetare att icke
stanna ett helt år på något ställe, emedan han då lätt kom¬
mer att anses förtjena öfver 400 Kalr.
Man har talat om att föreskrifterna i denna § tillkom¬
mit för att förebygga ovilja, men jag tror, för min del, att,
om de antagas, skola de verka i rak motsatt syftning, de
skola säkert väcka den aldra största motvilja. Det vore vida
öppnare och ärligare att förklara, det beskattningen skulle
verkställas på grund af officiela uppgifter, men att det stöde
den enskilde fritt, i händelse han funne sig för högt beskat¬
tad, att i andra instancen deröfver klaga och då inlemna alla
de uppgifter, han funne för ändamålet nödige. Det kan icke
vara rimligt att alla skattskyldige skola tracasseras, derföre
att en eiler annan kan i första instancen blifva för högt be¬
skattad; deremot bör det vara denne öppet att, på grund af
nödiga upplysningar, vinna rättelse. Jag ber Ståndet betänka.
Den 12 Maji.
lfil
om det kan vara lämpligt att återremittera förevarande §,
och om den icke heldre bör helt och hållet förkastas.
Herr Lindeström: Då endast de linder Litt a i före¬
varande § upptagna bestämmelser voro föremål för discussion,
då jag sist hade ordet, ber jag att nu, sedan Ståndet beslu¬
tat att i ett sammanhang behandla hela §:n, få förklara
att, ehuru jag anser de flesta af deri omförrnälda uppgifter
vara öfverflödiga, dock en och annan af dem synes mig ound¬
gängligen nödvändig, .lag önskar, på grund deraf, att stad-
gandena i denna § ej må helt och hållet afslås, utan att den¬
samma må återremitteras, med uttryckande af den åsigt, att
de skattskvIclige ej må med alltför mån.a uppgifter besväras,
då jag gör mig förvissad att Ståndets ledamöter i Utskottet
skola hafva all möda ospard att rensa bort alia sådana, som
icke finnas absolut nödvändige.
Herr Ditzinger: Om man betraktar det sätt, hvarpå
uppgifter till Taxerings-Comitéen hittills blifvit afgifne, och
hur vana de skattskyldige blifvit att deri se endast en tom
ceremonie, utan att närmare besinna, till hvad ändamål dessa
uppgifter meddelas, så faller det sig klart, att, då nu är fråga
om tjogtals uppgifter, stadgandet derom skulle gifva alltför
stora tillfällen och lockelser att, vid fullgörandet deraf, icke
hålla sig vid sanningen. Man kan icke vänta att uppfattnin¬
gen af dessa uppgifters vigt och betydelse skulle på en gång
så förändras, att de hädanefter blifva fullt tillförlitliga, lika
litet, som man kan påräkna att hvar och en hädanefter,
mera än hittills, skulle blifva fullt samvetsgrann i meddelan¬
det af föreskrifne upplysningar, äfven om han klart tänkte
sig det dermed afsedda ändamålet. Jag tror derför, att det
vore vida bättre att åt Taxerings-Comitéen öfverlemna taxe¬
ringen. Här i Stockholm har, som jag känner, åtminstone
inom ett yrke, några medlemmar utvalts för att uppgöra för¬
slag till bevillningens fördelning för alla af samma yrke, att
tjena till ledning för Taxerings-Comitéen, och jag är fullt för¬
vissad att fördelningen derigenom blifvit vida rättvisare, än
om den uppgjorts på grund af enskildes uppgifter. Jag an¬
ser, för min del, att några andra sådana icke böra meddelas,
än som skola aflemnas till mantalsskrifningen. Jag yrkar, på
grund häraf, afslag på §:n i dess helhet, och vill, då fråga
blir om Berednings-Comitéens organisation, särskildt yttra
mig derom, i händelse mitt yrkande, i afseende på denna §,
vinner bifall.
Borg.-Stånd. Prot. vid Rilcsd. 1859—1860 IV. 11
102
Den 12 Maji.
Herr Hierta; Jag har, för min del, ingenting emot åter-
remiss af förevarande §, men anser det derför anförda skal
icke vara nog talande. Jag tror, att den fordran, man upp¬
ställt, att några uppgifter nödvändigt måste meddelas till led¬
ning vid bevillnings-taxeringen, är tillräckligt uppfylld, genom
föreskrifterna i 25 §. Jag hemställer, om ej den discussion,
som öfver nu ifrågavarande § blifvit förd, tydligen ådagaläg¬
ger att densamma bör belt och hållet afslås, emedan be¬
stämmelserna deri äro så opractiska, att jag omöjligen kan
föreställa mig annat, än att de härleda sig hufvudsakligen
från Högvördiga Presterskapet, hvars rike, såsom vi veta,
icke är af denna verlden, hvadan det också är ganska ur-
sägtligt om de icke med tillräcklig säkerhet kunna bedöma
och afgöra verldsliga frågor. Men det är icke nog med att
stadgandena i denna § äro opractiska, de äro också par¬
tiska. I andra punkten, Litt. b, föreskrifves att Bruks-
och Fabriksidkare, jemte andra jordbruket icke tillhörande
verks och inrättningars egare, samt handlande och handtver¬
kare, med flere, som enligt 2:dra artikeln böra erlägga bevill¬
ning för inkomst af rörelse, näring eller yrke, skola lemna
uppgift å beloppet och värdet af de varor, som vid bruk,
fabrik eller annan inrättning blifvit under sednaste året till¬
verkade eller förädlade, samt å försäljningssumman för de
vid idkad handelsrörelse nämnde år föryttrade varor. Der¬
emot har man haft den omtänksamheten, eller huru man nu
må kalla det, att icke lemna dylika föreskrifter för jordbru¬
karen. Om nu återremiss beviljas, anhåller jag derföre att
dessa må åläggas uppgifva, huru mycket spanmål, de försålt,
så mycket heldre, som man vida lättare af tunntalet, jemn-
fördt med egovidden, kan bedöma en landtbrukares inkomst,
än en handlandes, på grund af uppgift om beloppet och för¬
säljningssumman å de varor, han försålt, enär det i sednare
fallet är ganska svårt att afskilja hvad, sorn bör beräknas för
rudimaterier och arbete. Förslaget är sålunda i denna del
partiskt, men det är slutligen också demoraliserande. Det är
icke möjligt att stadga så vidlyftiga föreskrifter, utan att der¬
igenom gifva uppmuntran till förbrytelser emot lagen. Mån¬
gen gång kan det vara ett absolut villkor för en persons
exsistence, att han icke yppar sin economiska ställning, och
han skall då lätt förledas att bryta emot ett sådant stadgande,
sorn det här föreslagna, genom att meddela oriktiga uppgif¬
ter, särdeles, som en dylik conventionel förbrytelse icke lärer
komma att i allmänhet betraktas såsom något brott. I detta
Den 12 Maji.
163
afseende känna vi alla, hurusom, i fråga om lurendrejeri, hvil¬
ket alla måste medgifva vara i sig sjelf brottsligt, allmänna
opinionen dock länge varit så slii, att den tagit förbrytarens
parti emot lagen, så länge denna varit orimlig.
På dessa grunder, anser jag förevarande § kunna afslås
utan all risque, destoheldre, som Taxerings-Comitéen eger
tillkalla hvarje skattskyldig för vinnande af nödiga upplysnin¬
gar, dem det åligger denne att under edsförpligtelse med¬
dela.
Herr Björck: Den, som följt förhandlingarne vid sista
Riksdagen, erinrar sig, huru allmänna klagomålen då voro
öfver oefterrättligheten af det system, som för närvarande
följes vid bevillnings-taxeringen. Alla voro ense derom att
något annat måste sättas i stället, och Rikets Ständer beslöto
derföre anhålla om nedsättande af en Comité för utarbetande
af förslag till en ny, mera tidsenlig Bevillnings-Stadga. Men
hvad var det då i den nu gällande, man fann så orimligt?
Hvaröfver var det man egentligen och hufvudsakligast kla¬
gade? Jo, just öfver föreskrifterna, angående uppgifter från
de skattskyldige om deras inkomster, hvilka föreskrifter visat
sig onyttiga och olämpliga, ithy att erfarenheten ådagalagt,
att de skattskyldiges uppgifter ingalunda voro så tillförlitliga,
att de kunde läggas till grund för bevillningsafgifternas be¬
stämmande. Hvad kunde väl då vara naturligare, än den för¬
modan, att Comitéen helt och hållet skulle taga bort dessa
föreskrifter? Och likväl finner man att de uppgifter, som,
enligt nya förslaget, böra af den enskilde lemnäs, i stället
blifvit långt flera. Jag bade gerna önskat att kunna antaga,
hvad Revillnings-Cornitéen och Utskottet föreslagit, och har
också gillat det mesta af hvad redan blifvit behandladt; men
då det visat sig att något afseende icke blifvit fästadt vid
den aldra väsendtligaste klagopunkten, måste jag uppriktigt
tillstå, att jag ej längre kan vara med om Utskottets förslag.
Fastmera tror jag att man måste bemöda sig att få bort alla
uppgifter från de skattskyldige. De ofliciela uppgifter, som
enligt 23 § böra meddelas, äro utan tvifvel tillräckliga till
ledning vid bestämmande af bevillningsaTgiftens belopp, och
dessa äro också de enda, Staten egentligen är berättigad att
infordra. Jag tager mig friheten erinra att, t. ex. i Göthe¬
borg, alla communalutskylder, bestämmas, utan att den skatt¬
skyldige behöfver. om han ej sjelf vill, lemna någon enda
upplysning till vederbörandes ledning. Dessa afgifter uttaxeras,
oberoende af allmänna bevillningens storlek, genom särskilda
i6i
Den 12 Maji.
Comiterade, sorn dervid icke äro bundne af några regler.
Hvarje år öfverens kom mes om sältet för communalafgifternas
bestämmande, och det står då en hvar fritt att förbehålla
^ig rätt att besvära sig öfver Comitérades blifvande beslut,
hvaremot, utan sådant förbehåll, besvär ej få anföras olver
deras tillgöranden. Detta förfaringssätt har nu följts i flera
år, och under hela tiden hafva endast två personer förbehållit
sig besvärsrätt, hvilket mätte bevisa ändamålsenligheten af
detta sätt att gå tillväga. Och då på sådant sätt uttaxeras
vida större algifter, än hvarom här är fråga, utan att upp¬
gifter från den enskilde visat sig erforderliga, kan jag ej fatta,
hvarföre sådana skulle vara nödvändiga för allmänna bevill-
ningens bestämmande. Jag tror det så mycket mindre, som
i S § af förslaget till förordning angående mantals- och skatt-
skrifningarnes förrättande stadgas, att hvar och en skall vid
mantalsskrifningen uppgifva den fasta egendom, han eger, den
rörelse och näring eller det yrke, han idkar, o. s. v., hvar¬
igenom, om detta förslag antages, de vigtigaste omständigheter
för bedömande af personens ställning sålunda komma till all¬
män kännedom, men om dessa uppgifter skulle anses otill¬
räckliga, så kunde de ju något förfullständigas, utan att, så¬
som i förevarande § föreslås, det må fordras, att en skatt¬
skyldig skall till ledning för bevillningsafgiftens bestämmande
ingifva en fullständig tableau öfver hela sin economie. En
annan sak är, om den skattskyldige sjelf skulle finna nödigt
att lemna vidare upplysningar, och sådana fall kunna lätt
tänkas. En person hyrer t. ex. en stor våning, och Taxerings-
Comitéen, som orri hans ställning i öfrigt ingenting känner,
men bar sig bekant eller kan lätt beräkna hvad han betalar
i hyra, uppskattar honom derefter. Nu kan dock hända, att
denne person icke har hvarken capital eller andra inkomster,
än hvad han förtjenar genom att uthyra till andra större de¬
len a] den våning, han sjelf hyrt, och i sådant fall är det an¬
geläget för honom att derom upplysa Taxerings-Cornitéen.
Meri underlåter han det, så bör han skylla sig sjelf; och jag
är, för min del, öfvertygad att der uppgifter från de skatt-
skyldige behöfvas, skola de nog komma, utan att någon skyl¬
dighet att afgifva sådana behöfver föreskrifvas. Jag anser så¬
lunda att bestämmelserna i denna § äro öfverflödiga, under
förutsättning att 5 § af förslaget till författning, angående
mardals- och skattskrifningar bifalles, och jag yrkar derföre
afslag å förevarande 27 §. Jag vill i öfrigt fästa uppmärk¬
samheten derpå att, om ej §:n afslås, det torde blifva ound¬
Den 12 Maji.
vikligt att återremittera den, då i rubriken talas orri Bered¬
nings-Comité, ehuru ännu ej blifvit beslutadt om någon sådan
skall finnas.
Herr Ridderstad: På samma gång jag förenar mig med
dem, som yrkat afslag å förevarande §, instämmer jag i den
critik, Herr Wallenberg underkastat densamma, och jag skulle
icke hafva begärt ordet, hade icke Herr Wallenberg öfver-
hoppat en bestämmelse, som jag likväl anser alltför anmärk¬
ningsvärd för att med tystnad förbigå. 1 5:e punkten stadgas,
att »hvar och en, som af enskild person eller a/ annat, än
de i 4:e punkten omförmälde bolag åtnjuter aflöning eller pen¬
sion, och hvars sammanlagda årsinkomster öfverstiga 400
R:dr, skall lemna uppgift angående beloppet af den lön eller
pension, jemte öfriga förmåner, han åtnjuter.» Men då nu
man väl i allmänhet kan antaga alt det knappt nog finnes
någon person, som arbetar, vare sig inom handtverkerierna
eller jordbruket, vare sig han tjenar bolag eller enskilde, är
gesäll, betjent eller daglönare, hvilken ej, itali han summerar
tillhopa alla sin aårsinkomster, så väl de in natura, som con¬
tant erhållna, hvilken ej, säger jag, förtjenar 400 R:dr; så
skulle, efter bedömandet i denna punkt, följaktligen också
hvarje sådan person vara skyldig att lemna en dylik uppgift;
men det är icke nog dermed, han skall äfven uppgifva »be¬
skaffenheten» af de »tillfälliga» inkomster, han »dessutom» eger.
Nu frågar jag, är väl sådant rimligt? Är det rimligt att ålägga
hvarje person att bokföra hvarje liten »tillfällig» förtjenst, och
derjemte »beskaffenheten» eller de omständigheter, som till-
förskyndat mig den? — I 6:e punkten stadgas att hvar och
en, som hor uti honom icke tillhörigt hus, skall lemna upp¬
gift å den med husegaren öfverenskomna hyran, då likväl
förut i §:n 27, momentet a, är föreskrifvet, att husegaren
skall lenina enahanda uppgift. Hvartill skall väl denna dubbla
leverance af hyrescontracter tjena? Såsom controler äro de
icke värdiga samhället. Föreskrifter, sådane som de nu på¬
pekade, äro tydligen alltför minutieusa. Det finnes en gräns,
öfver hvilken lagstiftaren icke får gå i detailbestämmel-
ser, såvida icke dessa skola blifva antingen löjliga eller för¬
hatliga. Jag erkänner villigt att det förslag, Utskottet framlagt
till Ständernas pröfning, innehåller mycket ändamålsenligt, myc¬
ket godt, men de mot förevarande § framställda anmärknin¬
gar äro verkligen så grava, att jag anser densamma böra helt
och hållet afslås.
Skulle författningen utkomma med denna §, så är den
166
Den 12 Maji.
af så inqvisitorisk art, att deri allmänna opinionen inom landet,
endast på grund af densamma, med ali rättvisa skulle uttala
sin förkastelsedom öfver verket i sin helhet.
Herr Brun: Sedan discussionen numera omfattar hela
27:e §:ri, ber jag endast få förklara att jag anser densamma
icke böra återremitteras, utan helt och hållet förkastas, eme¬
dan nästan ingenting af detta märkvärdiga opus synes mig
förtjena att antagas. Skulle emedlertid Ståndet besluta åter-
remiss af nämnde §, önskar jag, för min del, få uttala ett all¬
mänt omdöme om deri föreslagna bestämmelser, jemte en
vördsam anhållan till dem, som skola gifva oss nästa förslag.
Omdömet är, att löreskrifterne i denna § blifva förhatliga,
omöjliga att efterlefva och i hög grad demoraliserande för
nationen, under det att vi skola tyranniseras af en mängd
småaktiga påbud. Min anhållan åter är, att det nya förslag,
Utskottet kommer att afgifva, måtte blifva sådant, att dessa
olägenheter äro aflijelpta, så att hvad, som föreskrilves, blifver
möjligt att uppfylla.
Herr Rydin: Kör flera Riksdagar sedan beslöto Rikets
Ständer en öfverflöds-beskattning, och detta var ungefär nå¬
got i samma manér, som det Utskottet i förevarande § före¬
slagit, ehuru icke fullt så orimligt. Man skulle då skatta
serskildt för vin, cable, tobak och dylikt ; en possessionat borde,
till följd af detta stadgande, uppgifva om han höll sig en hus¬
hållsmamsell och en grefvinna om hon hade en informator.
Detta allt lät sig dock göra, ty man hade serskilda för ända¬
målet inrättade formulärer, men i alla fall höll sig beslutet
om detta slags beskattning endast ett par Riksdagar. Hvad
beträffar de af Utskottet här föreslagna stadganden, så äro
de, efter min tanka, fullkomligt omöjliga att efterlefva.
Och livad skall man för öfrigt göra med de ofantliga luntor,
som skulle uppkomma genom alla dessa uppgifter? Hvem
skall förvara dem och hvem skall bestå papperet? Hvilken
oerhörd nationalföriust skulle icke dessa uppgifter förorsaka!
Jag är öfvertygad att uppgifterna till fem-års-bevillnings-taxe-
ririg skulle åstadkomma en kostnad, motsvarande ett års
bevillningsafgift. Jag yrkar, för min del, helt och hållet afslag
å ifrågavarande §.
Herr Swartz: Jag har redan uttalat min åsigt att jag
icke anser de i förevarande § omförmälda uppgifter vara i
och för taxeringen oundgängligen behöfliga, och tänker således
icke eller nu uppträda till försvar för Utskottets förslag ur
m sådan synpunkt, men jag anser för min skyldighet att
Den 12 Maji.
167
upplysa att detta förslag ej tillkommit, på sätt en föregående
talare förmodat. Jag måste erinra om alt Bevillnings-Comi-
téen gifvit upphofvet till ifrågavarande bestämmelser, ehuru
Utskottet tillagt åtskilligt. Jag har hvarken inom Comitéen
eller Utskottet velat motsätta mig dessa bestämmelser, i hvil¬
kas utarbetande jag till och med deltagit, och må jag säga
att jag icke kan finna dem så orimliga och befängda, som
man här påstått. Nog inser flertalet af Ståndets Ledamöter
att Utskottets mening blifvit af åtskillige talare förtydd. I
de flesta fall bar man ej begärt mera, än svaret på de frågor,
som hvarje taxeringsman bör göra sig sjelf om den skatt¬
skyldiges ställning; man har icke fordrat andra upplysningar,
än som äro nödvändiga för att så rättvist, som möjligt, utan
inträngande i den enskildes ömtåligaste förhållanden, kunna
bestämma hvars och ens bevillningsafgift på den gifna grun¬
den af förmögenhet och sannolik inkomst. Då man funnit
det besynnerligt att Utskottet föreslagit det bruks- och fabriks¬
idkare skola lemna uppgift å beloppet och värdet af de varor,
som vid bruk eller fabrik tillverkas, så tyckes man hafva
glömt att i nu gällande Bevillnings-Förordning göres afseende
på så beskaffade omständigheter. Dessutom är det redan nu
en skyldighet att lemna enahanda uppgifter till Commerce-
Collegium, och det ej blott å stämpelbara varor, utan äfven
andra, och det skulle sålunda endast blifva att tillhandahålla
Berednings-Comitéerna desamma. Det kan, efter min tanka,
i en fabriksstad icke vara så alldeles ovigtigt att, vid bestäm¬
mandet af bevillningsafgifterna, veta, huru mycket den ene
eller andre tillverkat, och hvad handeln beträffar, gäller all¬
deles' detsamma i afseende på omsättningen, i synnerhet i
fråga om minuthandlare, hvilka man ofta hör uppskatta hvar¬
andras inkomster efter hvars och ens omsättningsbelopp. Det
är också klart att, om de handla med samma slags varor,
man deraf kan bilda sig ett begrepp om deras olika inkom¬
ster. För öfrigt tror jag att det skall blifva vida lättare att
meddela så beskaffade uppgifter, än uppgift om inkomsten,
hvilken icke bestämdt kan beräknas förr, än böckerna blifvit
afslutade, då deremot en handlande äfven derförutan vet, huru
mycket han omsatt.
Jag vill ej draga ut på tiden med att gendrifva alla
de mot Utskottets förslag i denna del framställda anmärknin¬
gar, men nog faller det hvar och en i ögonen att Herr Wal-
lenbergs påstående i fråga om 3:e punkten Litt. b, eller att
Utskottet haft för afsigt att beskatta först ett bolags vinst
168
Den 18 Maji.
för året och sedan dess egande capital, icke är annat, än en
uppenbar förtydning.
Jag tror — jag upprepar det ännu en gång — att alla
de upplysningar, som genom de i §:n föreslagna uppgifter
skulle vinnas, icke äro andra eller flera, än hvarje ledamot i
en Taxerings-Comité måste önska att ega, för att kunna bilda
sig ett tillförlitligt omdöme om de skattskyldiges inkomster,
men detta hindrar icke att jag, för min del, gerna skulle se
att de uppgifter, som af de enskilde böra lemnäs, kunde
bringas till en större enkelhet, och helst en sådan, som Herr
Björck antydt. Att få bort alla de här föreslagne uppgifter
från de skattskyldige torde emedlertid ej lyckas Utskottet, lika
litet sorn något dylikt yrkande väl kommer att från öfriga
Stånden framställas, hvadan förevarande § torde återremitte¬
ras, endast för vinnande af den största möjliga förenkling,
den säkert Utskottets Ledamöter af detta Stånd skola låta sig
angeläget vara att söka åvägabringa.
Herr Lovén: Jag vill vara kort, så mycket heldre som
man nästan kan förutse resultatet af den öfver ifrågavarande
§ förda discussion. Då man genomläser de i §:n föreslagna
bestämmelser, så kan man ej undgå att finna att de äro minst
sagdt inquisitoriska. Vanligen hålles bouppteckning öfver en
persons egendom först efter hans död, men, efter Utskottets
förslag, skulle en sådan upprättas öfver hvarje skattskyldigs
egendom hvarje år. Man skulle underkastas ett ordentligt
financielt skriftermål. Det förefaller underligt att, då man i
allt öfrigt sträfvar till frihet och enkelhet, Utskottet här velat
införa tvång och mångfald; jag kan icke inse, hvarför vi här
skulle pålägga oss tvångströja. De ollficiela uppgifter, som
enligt 25 § skola lemnäs till ledning vid bevillningsafgifternas
bestämmande, äfvensom den skattskyldiges egen uppgift, synes
mig vara för ändamålet fullt tillräckliga för taxering och de¬
bitering, och, om någon gång den enskilde skulle anse sig
vara för högt beskattad, må det stå honom fritt att efter om
ständigheterna sådant styrka och på sådan grund söka än¬
dring. Såsom bestämmelserna blifvit af Utskottet föreslagna,
försäkrar jag, för min del, att jag heldre lemnar nyckeln till
cassakistan, än underkastar mig det trassel och besvär, hvartill
efterlefnaden af dessa föreskrifter skulle leda.
Herr Rydin: Herr Swartz har yttrat att enahanda upp¬
gifter, som, enligt Utskottets förslag, skulle af Bruks- och
Fabriksidkare meddelas till ledning vid bevillningens bestäm¬
mande, redan nu måste ingifvas till Commerce-Collegium;
Den 12 Maji.
169
nKen sistberörde uppgifter gälla endast tillverkning oell värdet,
men ingalunda antalet af de biträden och ständiga arbetare,
de an vändt, eller å dagsverken, utförda af tillfällige arbetare.
För öfrigt hemställer jag, huru det väl skall vara möjligt t.
ex. för en arbetare i en småstad att uppgifva beskaffenheten
af sina tillfälliga inkomster, då han än lagar en plog, än en
klocka, än skor en häst, än reparerar ett hjul, än lappar en
stöfvel, och allt detta kanske hvarje dag. Det faller lätt i
ögonen att föreskrifter af denna beskaffenhet äro omöjliga att
efterlefva och följaktligen orimliga. Jag fortsätter yrkandet
om afslag å 27:e §:n.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter hördes instämma.
Herr Hierta: Jag vill endast, med anledning af Herr
Swartz s yttrade förmodan att detta Stånd skulle blifva ensamt
om beslutet att afslå förevarande §, fästa uppmärksamheten
derpå att, äfven om denna förmodan skulle bekräfta sig, så
att de öfriga 3 Stånden antoge Utskottets förslag, detsamma
ändock komme att gå tili förstärkt Beviilnings-Ulskott. Men
jag vill, å andra sidan, fäst a uppmärksamheten på den stora
fördelen att blifva qvitt den olidliga vexation, som ligger i de
föreskrifter, Utskottet föreslagit, angående en mängd uppgifter
från den skattskyldige, hvilkas fullkomliga borttagande just
var hufvudändamålet med Revillnings-Comitéens nedsättande.
Olägenheten af ett afslag å §:n är deremot så ringa, då nyttan
af alla deri omförmälda uppgifter nära nog kan reduceras till
noll, att jag ej insi-r, hur man kan vara tveksam om hvad,
sorn härutinnan rätteligen bör beslutas.
Discussionen förklarades slutad, och, uppå Herr Talman¬
nens framställning, afslog Ståndet 27 § i Bevillnings-Stadgan.
Bevillnings-Stadgans § 28.
Herr Lindeström: Jag anhåller att § 28 måtte återre¬
mitteras, för att erhålla en redaction, som öfverensstämmer
med Ståndets beslut, rörande nästföregående §.
Herr Wallenberg: Jag tror, att första delen af föreva¬
rande § kan antagas, sådan den nu lyder, blott med uteslu¬
tande af »§ 27», hvaremot andra delen borde helt och hållet
borttagas. Motiverna för en sådan förändring förefninas i
den öfver nästföregående § förda discussion.
Herr 1Voern: Jag tror att Ståndets Ledamöter äro allt¬
för fåtaliga och vid denna sena timma alltför trötta, för att
inlåta sig på nåara redactionsförändringar, och jag hemställer
derföre, att såväl 28, som 89 och 30 §>§, samt yttrandet, pag.
170
Den 13 Maji.
33 i Utlåtandet, angående § 29, må i ett sammanhang åter¬
remitteras.
§§ 29 oeh 30, samt det åberopade yttrandet, pag. 53 i
Utlåtandet loredrogos nu jemväl.
Herr Wallenberg: Jag vill endast, i afseende på återre-
missen af 29 §:n, lägga Utskotts-Ledamöterne från detta Stånd
på hjertat att söka få bort den till 10 procent af bevillningen
föreslagna plikt för den enskilde person, som försummar att
aflemna föreskrifvon uppgift.
JJiscussionen ansågs slutad, hvarefter, uppå framställning
af Herr Talmannen, 28, 29, och 50 §§ i Bevillnings-Stadgan,
äfvensom yttrandet, pag. 33, i Utlåtandet angående § 29,
återremitterades.
Plenum slutades kl. 3/4 11 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 15 Maji.
Plenum, kl. 6 c. m.
Ordet fördes af Herr vice Talmannen Schwan, i anled¬
ning af förhinder för Herr Talmannen.
§ *
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M 20, angående Allmänna Bevillningen.
Härvid förekornmo:
Bevillnings-Stadgans § 5!.
Herr Björck: Dä Högtärade Ståndet beslutat att helt
och hållet afslå den paragraf, som stadgar, att uppgifter till
bevillnings-taxeringen skola af enskilda lemnäs, och i den
nu föredragna paragrafen ingå stadganden, som afse dessa
uppgifter, torde det vara nödvändigt att återremittera den, på
det den må bringas til! öfverensstämmelse med de beslut,
som kunna följa af berörda åtgärd. 1 öfrigt och då här i
främsta rummet är fråga om Beredningar, hvarmed afses, att
Den 15 Maji.
171
införa en säkrare oell enklare utväg att träffa de skattskyldige
i afseende å de bidrag, som af dem skola utgöras, är denna
fråga om Beredningar onekligen af den vigt, att den bör
ådraga sig Ståndets uppmärksamhet och föranleda till yttrande
om dessa anstalters lämplighet. För min dol, tror jag vis¬
serligen, att det skulle kunna vara möjligt att undvika dessa
serskilda taxeringar, emedan jag föreställer mig, att Bered-
ningarne, sådana de här äro till verksamheten angilna, kom¬
ma att göra föga annat, än hvad som skulle kunna uträttas
af de hittillsvarande Taxerings-Comitéerna, då de ega tillgång
till de upplysningar, som i en föregående af Ståndet antagen
paragraf bestämmas. Jag medgifver visserligen, alt de kunna
vara lämpliga vid öfvergången till ett nytt beskattningssystem,
men jag kan icke öfvertyga mig, att de äro så nödvändiga,
att de för all framtid böra bibehållas. Jag har dock icke haft
tillfälle att sätta mig in i det föreslagna vidlyftiga machineriet,
som de, hvilka i Utskottet deltagit i förhandlingarne rörande
detta ämne. och jag såge derlöre gerna, att Ståndets Leda¬
möter af Utskottet ville närmare utveckla de skäl, som göra
dessa Beredningar så nödvändiga, som de af Utskottet för¬
menas vara.
Herr Swartz: Utskottet, likasom Bevillnings-Comitéen,
har ansett dessa Beredningar vara af den aldra största vigt
för ett ändamålsenligt genomförande af förslaget i öfrigt. Man
har föreställt sig att till ett noggrannt afvägande emellan med-
borgarne i ett samhälle af de skattebördor, som böra träffa
dem, fordras ett mera omtänksamt sätt för deras bestäm¬
mande, än hitintills varit fallet. De nuvarande Taxerings-
Comitéerna äro sammansatta af många personer, som under
helt kort tid fullgöra taxeringsarbetet. Beredningarne åter
skola bestå af endast få ledamöter, så tidigt tillsatte, att de
från årets början kunna sysselsätta sig med uppgörande af
det förslag till taxeringslängd, som det åligger dem att före¬
lägga Taxerings-Comitéen. I händelse från de enskilde upp¬
gifter skola lemnäs för taxeringsförrättningarne och lemnäs
till den mängd, som 27:e § föreskrifver, erfordras det utan
tvifvel ett ordnande af dessa uppgifter och ett utdragande ur
dem af ett visst resultat, som man icke kan begära skall
kunna ega rum under Taxerings-Comitéernas korta samman¬
varo. Dessutom torde det behöfvas en längre tid, än lör
närvarande är dertill anslagen, att samla de upplysningar, som
endast på enskild väg kunna vinnas och som kunna vara
nödvändiga för att göra sig ett rätt omdöme om den skatt¬
172
Den 15 Maji.
skyldiges förmögenhet och inkomster. Om ater de enskilde
befrias från alla uppgifter till Bevillnings-Taxeringen, blir det
naturligtvis desto mera nödvändigt, att det åt en Beredning
öfverlemnas att, på grund af de upplysningar, som Bered¬
ningen på enskild väg kan sig förskaffa, få elt förslag till
taxeringslängd uppgjordt, innan Taxerings-Comitéen samman¬
träder. Man har dessutom trott, att detta förslag till taxe¬
ringslängd skulle komma alt med mera omtanka och samvets¬
grannhet upprättas, om endast få personer dermed betroddes,
enär otvifvelaktigt man känner sig ega ett större moraliskt
ansvar, då några få dela ansvaret för ett arbete, än många.
Man har äfven ansett, att derigenom, att Konungens Befall¬
ningshafvande eger rätt att till ordförande och föredragande i
Beredningen såsom sitt ombud utse en viss person, man be-
redt åt det allmänna en större borgen, att dess interesse allt
ifrån början skall komma alt bevakas samt ali större opar¬
tiskhet vid bedömandet af förhållandena medborgare emellan
skall från Statens sida iakttagas, och att vid allt detta man
ändock genom Beredningarne förskaffat den skatlskyldige den
fördel, alt, då Beredningens förslag är färdigt, detsamma skall
till den skattskyldiges granskning framläggas, med rätt för
honom att, om lian är dermed missnöjd, framställa sina an¬
märkningar till den Taxerings-Comité, som sammanträder inom
den ort, der den skattskyldige bor, då denne är i tillfälle att
antingen muntligen eller skriftligen uppgifva de skäl och styrka
de förhållanden, på grund hvaraf han anser förslaget böra
ändras eller ogillas, hvaremot Comitéen åter är i tillfälle att
bemöta den skattskyldiges uppgifter med de upplysningar, som
genom Beredningens ordförande vid tillfället äro att tillgå.
Utan en sådan Beredning, som denna, gör jag mig föga för¬
hoppning 0111 en bättre uppskattning af den ena elier andra
inkomsten hädanefter, än hittills, och jag tror derföre det vara
af aldra största vigt för förslaget i sin helhet, att Riksens
Ständer antaga hvad deruti är föreskrifvet om Bevillnings-
Beredningarna.
Hvad särskildt beträffar den nu föredragna 31:a §, så
synes intet hinder möta för dess anlagande, till följd af det
beslut, sorn Ståndet fattat angående 27:e §. Uppgifter före¬
komma i allt fall från de offentliga myndigheterna och då den
31 :a § blott omnämner uppgifter i allmänhet, kan detta ut¬
tryck icke behöfva hänföras annat, än till sådana officiela upp¬
gifter, hvilka högtärade Ståndet funnit böra ingå. Jag utbe¬
der mig således, att den 3lia § måtte bifallas.
Den 15 Maji.
175
Herr Ekman: Jag tror, för min del, att Utskottet icke
saknat skäl att föreslå, att de uppgifter, som af enskilde in-
lerrmas för taxerings-förrättuingen, skola af särskilde Comi-
terade ordnas oell beredas, ty det måsto vara svårt lör de
af många ledamöter sammansatta Taxerings-Comitéerna att
kunna verkställa uppskattningen af all den egendom, för hvil¬
ken taxering bör påföras. Det torde derföre ock vara rik¬
tigt, att detta förberedande arbete uppdrages åt särskilda Be¬
redningar, men då bestämmelserna i denna paragraf stå i
sammanhang med den påföljande, anhåller jag att äfven om
dess innehåll få yttra några ord. Der föreslås, att Bevillnings-
Beredningen på landet bör utgöras af Kronofogden eiler annan
af Konungens Befallningshafvande förordnad person, som eger
tillförlitlig kännedom om ortens economiska ställning och in-
dustriela förhållanden oell hvilken skall vara ordförande och
föredragande, samt två eller tre på allmän sockenstämma
utsedde, i orten bosatte, personer, af hvilka under sistförlidna
år bevillning inom samma socken eller pastorat blifvit erlagd
efter då gällande Bevillnings-Stadgas 2:a Artikel. Tvifvelak¬
tigt torde dock vara, om Kronofogdarnes tid tillåter dem att
deltaga i Comiléer, som medföra så mycket arbete, som dessa,
åtminstone första gången de äro tillsammans Vi räkna i
landet omkring 2,500 socknar och lil Kronofogdar, till följd
hvaraf således desse tjenstemän skulle nödgas hvardera i
medeltal deltaga i 23 Berednings-Cornitéer. Jag tror, att detta
är att af dem fordra förmycket; och dels för att vinna en
närmare utredning derom, om det kan vara möjligt för Kro-
nofogdarne att åtaga sig dessa uppdrag, dels ock emedan be¬
stämmelserna i dessa paragrafer ega samband med de före¬
gående, som blifvit af Ståndet ogillade, anhåller jag att para¬
graferna 51 och 52 måtte återremitteras.
Herr Widell: Jag tror icke, att dessa paragrafer stå i
så oskiljaktigt sammanhang med de af Ståndet återremitterade,
att icke paragraferna 51 och 52 kunna bibehållas. Jag anser,
tvärtom, att de af princip böra godkännas och till och med
att de äro absolut nödvändiga för systemets ordnande; och,
om dessa Berednings-Cornitéer under de följande åren icke
få så mycket att göra, som under det första, beror det ju af
näst sammanträdande Ständer att, om de dertill eljest finna
anledning, upphäfva de stadganden i Bevillnings-Förordningen,
sorn afse Bevillnings-Beredningarnes tillvaro och verksamhet.
Hvad åter vidkommer Herr Ekmans anmärkning om svårig¬
heten för Kronofogdarna att deltaga i dessa bestyr, anhåller
17 S
Den 18 Maji.
jag att få fästa hans uppmärksamhet på några ord, som i paragra¬
fen följa straxt efter omnämnandet af Kronofogdarne. Der
står nämligen: »Eiler annan af Konungens Befallningshafvande
förordnad person;» hvadan således Kronofogdarne icke ute¬
slutande äro dertill afsedde. Säkert är det dock, att det vore
godt, om någon embetsman fungerade såsom ordförande och
föredragande i ofta nämnde Beredningar, dels derföre, att de
närmare känna ortens ställning och innevånare, dels ock eme¬
dan de ega mera vana, än enskilde, att leda förrättningarne
samt handlägga dervid förekommande göromål. Jag yrkar
derföre, att § 51 och, eftersom den 52 § blifvit i discussio-
nen inblandad, äfven denna måtte af Ståndet gillas.
Herr Renström: Hvad Herr Swartz anfört i afseende
på vigten deraf, att sådana Beredningar, som de här före¬
slagna, komma att inrättas, instämmer jag uti till alla delar
och yrkar derföre, lika med honom, bifall till föreskrifterna i
den nu föredragna paragrafen. Vidkommande åter Herr
Ekmans anmärkning, så ehuru densamma visserligen icke
hörer till denna paragraf, utan till den nästa, vill jag dock,
eftersom den blifvit framställd, besvara den och upplysa, att
det förhållandet, att Kronofogdarne äro mycket upptagne af
sin tjenstbefattning, icke blifvit i Utskottet förbisedt. Tvärtom
gjordes der samma anmärkning, men man invände då dere¬
mot, och hvilken invändning jag äfven gillar, att vederbörande
Landshöfdingar bäst böra kunna vara i tillfälle att bedöma,
huruvida desse tjenstemän kunna åtaga sig bestyret eller icke,
och att, som man för öfrigt väl mäste antaga, det endast
kommer att blifva i det fall, att annan lämplig person på
orten icke finnes att tillgå, som Kronofogdarne betungas med
sådana uppdrag, det icke eller torde vara att befara, att
någon svårighet kommer att uppstå genom detta stadgande.
Jag tror således, att Herr Ekmans anmärkning i detta afse¬
ende bör förfalla.
Herr Swartz: Jag hemställer, om icke den 5i:a § må
nu få afgöras och att det tillätes mig att sedermera yttra mig
öfver den 52:a, då den blifvit föredragen. Den förra para¬
grafen bestämmer, nemligen att Beredningar skola finnas
och utsträckningen samt omfånget af deras verksamhet, den
sednare åter handlar om dessa Beredningars sammansättning
och afser således en fråga, som kan behandlas i och för sig,
oberoende af den förslå.
Herr Kock: Jag erkänner, att jag, för min del, mycket
tvekat, huruvida en så beskaffad Bevillnings-Beredning, som
Den lo maji.
elen här föreslagna, vore behöflig eller ej. Jag medgifver
visserligen, att, om aflemnandet till tave rings förrätt ningen af
de i § 27 föreslagna uppgifter af Riksens Ständer beslutas,
det är alldeles oundgängligt nödvändigt, att förberedande åtgär¬
der vidtagas, innan Taxerings-Comitéerna sammanträda, enär
den korta tiden för deras verksamhet icke medgifver ordnan¬
det och granskandet af dessa uppgifters riktighet eller enlighet
med verkligheten. Men för den händelse, att Riksens Ständer
icke godkänna alla dessa uppgifter — hvilka jag dock, för
min del, önskar åtminstone i de flesta fall, — så hemställer
jag, om icke, vid sådant förhållande, dessa Beredningar må
kunna undvaras. Betänklighet mot deras inrättande har ock,
detta oansedt, hos mig uppstått, sedan jag af föreliggande för¬
slag funnit, att de ledamöter, som komma att utgöra en dy¬
lik Beredning, icke ega rätt att afsäga sig detta uppdrag utan
laga förfall. Det må vara sannt, alt det är hvarje medbor¬
gares pligt att deltaga i handläggningen af communens ange¬
lägenheter, men jag fruktar, att, i förevarande hänseende,
denna skyldighet skulle blifva af så onereuse beskaffenhet, att
de personer, som underkastades densammas fullgörande, blifva
nödsakade att använda en allför stor del af sin tid för detta
Beredningsarbete och icke finge tillräcklig ledighet öfrig för
vården om sina enskilda angelägenheter. Vi känna dessutom,
huru det i allmänhet tillgår i våra samhällen. Det finnes
visst många, som kunna vara villige att deltaga i de särskilda
bestyren, men det är icke sällan blott några få, som draga
arbetets tunga, och dessa blifva äfven slutligen så upptröttade
af det communala lifvets mångahanda, att de snart på inga
villkor vilja sig dermed vidare beskatta. Såsom jag i början
af mitt yttrande nämnde, är jag dock tveksam om de före¬
slagna Beredningarnes behöflighet eller icke behöflighet, och
jag vill ej eller i detta hänseende framställa något särskildt
yrkande, men, i betraktande af den nu föredragna paragra¬
fens sammanhang med den 27, tror jag likväl, att det skulle
vara klokast att återremittera äfven § 31, för att af Utskottet
tagas i närmare skärskådande, såsom beroende af den större
eller mindre utvidgningen af föreskrifterna om de särskilda
uppgifterna.
Herr Björck: Jag är, för min del, Herr Swartz tack
skyldig för de upplysningar, han behagat lemna. Jag har
deraf kommit till ett alldeles motsatt resultat mot Herr Kock.
För mig visar det sig så, alt, om Beredningarne hufvudsak¬
ligen afsåge att ordna de materialier, som dels genom de en-
176
Den 13 Maji.
skildes egna meddelanden, och dels geoom särskilda upplys¬
ningar komma Taxerings-Comitéerna tillhanda, dessa liered¬
ningar icke vore lämpliga, utan synes det mig då fast heldre,
att en sådan skyldighet icke kan anses tillhöra ett förtroende¬
uppdrag utan höra tillkomma vissa gifna personer, vare sig
Kronofogden på landet eller vederbörande tjensteman i stad.
Om således detta hade varit Beredningarnas ändamål, skulle
jag hafva motsatt mig förslaget om deras inrättande, men just
derföre, att Högtärade Ståndet förklarat, att några uppgifter
från de skattskvldige icke böra aflemnas till ledning vid Taxe-
ringsförrättningarne, just derföre anser jag dessa anstalter
vara på sin plats för närmare utredning af förhållandena.
Utan att vidare bestrida sjelfva saken, får jag derföre nu för¬
klara, att jag instämmer i deras mening, som anse, att på
den punkt, hvarpå, efter Borgare-Ståndets beslut, saken sig
befinner, Bevillnings-Beredningar äro alldeles nödvändiga. Jag
godkänner således paragrafens innehåll, ehuru jag visserligen
tror, att de sålunda uppkommande nya communalbestyren
blifva kännbara, besvärliga och tunga nog för de personer, som
kallas till ledamöter i Bereduingarne, men just derigenom, att
valet af dessa personer öfverletrinas directe åt Konungens
Befallningshafvande, föreställer jag mig, att detta val kommer
att träffa sådana medborgare, som ega särskild kännedom om
individernas ställningar och förhållanden samt att derföre deras
möda och bemödande egentligen och hufvudsakligast blir att
derom med hvarandra samspråka, och alt följaktligen de¬
ras besvär ej kommer att blifva af den nedtyngande ma¬
teriel beskaffenhet, som synes mig skulle blifva följden, om
Utskottets förslag i sin helhet antoges. bet är alltså blot t
för den händelse, att Borgare-Ståndets beslut icke blir Riks-
sens Ständers, som jag anser, att dessa Beredningar utan
nödtvång icke böra inrättas, hvaremot jag i annat fall god¬
känner förslaget, efter den af Herr Swartz gjorda utredning,
och då jag ej eller kan förneka, att Herr Swartz har rätt
deruti, att hvad i den föredragna paragrafen förekommer
om de särskilda uppgifterna gerna kan hänföras till sådana
uppgifter, som 26:e § omförmäler, finner jag också icke eller
nödvändigt att, som jag förut önskat, någon återremiss eger
rum. hvarföre jag återkallar mitt yrkande i denna del och
anhåller om proposition på bifall.
Herr Hierta: Sedan jag anmälde mig att få ordet, har
jag blifvit förekommen af Herr Björck, hvad beträffar före¬
skriften i första delen af denna 34 §, rörande Bevillnings-
Deri 15 Maji.
177
Bcredningarnes tillämnade åligganden att samla oell ordna de
aflemnade taxeringsuppgifterna, i hvilket hänseende jag, lika
med Herr Björck, anser, att dessa bestyr höra öfverleninas
åt särskildt allönade tjenstemän, emedan jag tror det vara en
regel, som hör följas i den offentliga verksamheten om ma-
chineriet skall gå väl, att man icke bör belasta enskilde med¬
borgare med så många och betungande communaluppdrag,
att de få afsmak för en institution, som dock blifvit inrättad
till frihetens och sjelfbeskattningens betryggande. Vidkom¬
mande åter Beredningarnes skyldighet alt föreslå de särskilda
bevillningsbeloppen. hvarom § vidare förmäler, kan jag icke
instämma med Herr Björck. Vi marka nemligen af den näst¬
följande 52:a §, att hvarje Bevillnirigs-Beredning bör bestå af
3, högst 4, personer, och man kan ej vänta af dessa, att de
alla skola hafva tagit den lifliga del i samhällslifvets förhål¬
landen, att de ega en närmare kännedom om de skattskvl-
diges tillstånd, förmögenhet och inkomster. Och om de icke
halva detta, hvartill skall då Beredningen tjena? Jag tror
deremot, att det just är med afseende å möjligheten att vinna
en så beskaffad detailkunskap, som Taxerings-Comitérna väljas
talrikare och bland de olika corporationerna. Och då dessa
Comitéer äro oförhindrade att fördela sig på afdelningar och
att inrätta sin arbetsordning så, att de först agera i form af
Beredningar och sedermera sammanträda inpleno och besluta,
på förslag af de särskilda afdelningarne, kan jag icke finna,
hvarföre, genom inrättande af Bevillnings-Beredningar, man
skall tillskapa två institutioner, som göra inachineriet tyngre,
än det behöfver vara. Jag kan således icke finna något till¬
fredsställande skäl att göra de ifrågakomna inrättningarne sta¬
digvarande, och jag tror för visso, att man deremot bör lör-
enkla hela inachineriet så mycket, som möjligt. Jag anser
derföre, att 51:a §, utan skada, kan afslås.
Herr Rinman, F.: Om lör taxeringarnes underlättande
det skall vara nödvändigt att en Beredning föregår Taxerings-
Comitéens sammanträdande, torde det vara alldeles ound¬
gängligt att hålla dess verksamhet skarpare afskild från Co-
mitéens göromål, än som skulle ske genom arbete på afdel¬
ningar. I Stockholm gick det lör några år sedan så till, att
Taxerings-Comitéen fördelade sig i sex afdelningar, af hvilka
hvar och en tog en viss del af staden, hvarefter alla afdel¬
ningarne sammanträdde in pleno för alt granska och besluta
om de sålunda uppgjorda särskilda förslagen. Detta gick
Horg.-Ständ. Prot. vid lliksd. 1859 — 1860. IV. 12
171!
Dtn 15 Maji.
ganska lira i början, emedan man rättade sig efter aldelnin-
garnes framställningar, men snart vidhöll man dem ej längre
och frångick dem småningom helt och hållet, och man fann
således, att afdelningarnes möda tjenade lill intet. Med denna
erfarenhet lör ögonen, fruktar jag äfven, att icke eller Bered-
ningarnes förslag komma att blifva beståndande. Om likväl
af dem något verkligt resultat skall kunna vinnas, anser jag,
lika med Herr Björck, att en stadigvarande person bör vid
dem tillsättas, för att under hela årets lopp samla och ordna
de upplysningar, som erfordras, och då det torde vara nyttigt
att Utskottet får tillfälle alt taga i öfvervägande hvad under
discussionen inom Ståndet i denna del förekommit, tror jag
det vara bäst, att paragraphen blir till dess förnyade behand¬
ling återremitterad, i hvilken syftning jag således anhåller att
Herr Talmannen måtte framställa propositionen.
Herr Warn: .lag kan icke finna, hvartill en återremiss
skulle tjena, om man icke har någon egentlig anmärkning att
göra emot sjelfva stadgandet. Mig synes, som om Utskottet
delat rätt emellan 3l:a och ö2:a §§, då den 31:a § bestäm¬
mer, alt Beredningar skola finnas, och den 52:a, huru de böra
sammansättas. Om man nu anser nyttigt, att Beredningar
finnas, bör man väl ock bifalla den del af förslaget, sorn sådant
stadgar, för att sedan kunna tillse sammansättningen. Med
Herr Hierta är jag af alldeles skiljaktig mening i Iråga om
fördelen af Taxerings-Comitéernas talrikhet samt afdelnings-
arbetets lämplighet. Erfarenheten har nogsamt bevisat, alt
ju flera personer hafva att göra med en sak, desto säkrare
kan man vara att ingenting blir gjordt, och grunden är äfven
lätt att finna, ty på ju (lere ett ansvar fördelas, destomindre
blir det och desto mindre kännes det för hvar och en sär¬
skildt, och ju talrikare en samling är, desto svårare blir den
sammanhållning, af hvilken hvarje gemensamt arbete måste
vara beroende. Jag anser derföre, för min del, att de be¬
stämmelser, som förekomma i den nu föredragna 52:a §, äro
principenliga samt riktiga, och tillstyrker jag derföre deras
antagande.
Herr Lindeström: Jag kan icke neka, att det machi-
neri, hvars verkande delar bildas af Bevillnings-Beredningarne
och Taxerings-Comitéerne, är både tungt och inveckladt, men
jag tror likväl, att det blir nästan nödvändigt att nu under
Öfvergången, då all fast egendom på landet skall undergå ny
värdering, Beredningar finnas, som undangöra detta arbete,
emedan all anledning är för handen att Taxerings-Comitéerna
*
Den 15 Maji.
179
eljest icke medhinna ett så vidlyftigt bestyr, särdeles när man
betänker, att flera personer icke arbeta så fort, som få; och
ehuru jag visserligen hyser den förhoppningen, att i en fram¬
tid dessa Beredningar skola blifva öfverflödiga, anser jag, af
anförda skäl, dem för närvarande likväl behöfliga, och anhåller
derföre om bifall till den 31:a §.
Herr Widell: Beredningsbestyren komma visserligen att
i stiirre communer blifva ganska betungande för det fätal
personer, sorn skola dermed sig befatta, samt särdeles för
Ordföranden; och inom Utskottet väcktes äfven förslag derom,
att remlin erera såväl Ordförande, som ledamöter, men om
detta hade blifvit antaget såsom grudsats, skulle säkerligen
hela förslaget hafva fallit, till följd af de stora summor, som
mäst användas för ändamålet. Om man således vill sjelfva
saken — och det hoppas jag, att Borgare-Ståndet vill —
måste man af nit för densamma ock gratis åtaga sig detta
bestyr. Då jag likväl befarar, att denna paragraf kan blifva
återremitterad eller afslagen, tillåter jag mig, till förekommande
deraf, att lästa uppmärksamheten vid fördelen af de två in-
stancerna, hvilkas olämplighet Herr Hierta antydt. De göra
nemligen taxeringsuppgifterna till en stor del öfverflödiga, ty,
om Beredningarne i första rummet upprätta förslag till taxe¬
ring och detta förslag blir tillgängligt för de skattskyldiga,
hvilka sedan inför Taxerings-Comitéen kunna anmärka de
möjliga misstagen och bristerna deri, blifva derigenom de
uppgifter, som Utskottet föreslagit och Ståndet afslagit, nästan
alldeles obehötliga. Det torde derföre vara skäl antaga den
31:a §, hvarå jag anhåller om proposition.
Herr Rudling: Med kännedom om det sätt, hvarpå de
nuvarande Taxerings-Comitéerna fullgöra sitt uppdrag, torde
man få erkänna, att en förändring är synnerligen önskvärd,
och jag vill gerna tro att de föreslagna Bevillnings-Berednin-
garne skola bidraga till en förbättrad taxering. De nya Taxe-
rings-Comitéerne, ehuru bestående af färre ledamöter, än nu
varande Taxerings Comitéer, skola utgöras af minst 9 per¬
soner, stundom flere, och så många behöfvas vttl icke för att
i första hand granska inkomna uppgifter och, med ledning af
dem, bereda taxeringen medelst upprättande af förslag till de
bevillningsbelopp, som böra påföras de skattskyldige. Skall
ett sådant förslag blifva nöjaktigt, måste det noga granskas
och den ene personens taxering jemnföras med den andres
samt nödiga jemnkningar derefter ske. Ett sådant arbete
åstadkommes lämpligast af ett färre antal personer; den mo-
180
Den 15 Maji.
ratiska ansvarigheten skall af hvarje af dem då kännas all¬
varligare och de skola bemöda sig om sådan noggrannhet, att
deras förslag icke varder af Taxerings-Comitéen casseradt —
derigenom blilver arbetet för Taxerings-Comitéen i högst be¬
tydlig män underlättadt — ty det är vida lättare att granska
ett uppgjordt förslag, än att omedelbart upprätta elt nytt för¬
slag. Jag yrkar bifall till ifrågavarande punkt.
Herr Hierta: Jag vill ej; vara envis i min åsigt, men
kan dock icke underlåta att nedlägga min reservation mot ett
oinskränkt antagande af den sats, som Herr Waern framställt,
att ju flera deltaga i ett arbete, desto sämre går det, ty då
skulle det stå rätt illa till med våra Utskott, hvilka äro gan¬
ska talrika, och värst med Bevillnings-lJtskottet, som är det
talrikaste af alla. Egentliga skälet till min tanke, att Bered-
ningarne icke kunna komma att medföra åsyftadt gagn, ligger
emedlertid deruti, att tiden icke torde medgifva dem att lemna
Taxerings-Comitéerna formliga betärikanden, i hvilka motiverna
för den påförda beskattningen finnas utredda. Det blir således
blott en naken ziffra, som Taxerings-Comitéen i hvarje fall
får emottaga, och då Beredningarne och Taxerings-Comitéerna
icke hafva tillfälle att muntligen med hvarandra conferera,
tror jag, att ändamålet vinnes lättare derigenom, att Taxerings-
Comitéerna arbeta på afdelningar samt att de ledamöter, som
gjort det första förslaget, på det gemensamma sammanträdet
deltaga i discussionen och försvara det.
Ofverlägsnineen var slutad, och § 31 bifölls.
§ 32. '
Herr Björck: Jag har att emot denna paragraf fram¬
ställa en anmärkning, som, obetydlig i och för sig, dock är af
vigt för det samhälle, jag tillhör. Här talas om grunden för
röstberäkningen, och det säges, att i öfriga städer, utom Stock¬
holm, Berednings-ledamöterna skola utväljas inför Magistraten
af de på sockenstämma röstberättigade och efter samma grund
för röstberäkningen, som der är gällande. Nu förhåller det
sig så i Götheborg, att (lera församlingar finnas, hvilka hafva
olika rösträtt: I domkyrkoförsamlingen röstas t. ex. efter
capita och i andra efter bidraget till kyrkan. Jag tror, att
det vore lämpligare, om vid ett sådant val, som detta, någon
annan grund antogs för valrättens utöfvande, och jag skulle
då vilja föreslå, att en allmän omröstning per capita infördes,
som torde vara rätt billig, då det gäller en beskattning, hvil¬
ken drabbar alla. Hvad saken i öfrigt beträffar, skulle jag
Den i o Maji.
Iltl
helst se, att i dessa Beredningar runnes åtminstone en stadig¬
varande tjensteman. Det är visserligen stadgadt, att Krono¬
fogden |ja landet skall vara ordförande i dessa Comitéer, men
att detta ej kan låta sig göra, har redan blifvit anmärkt af
Herr Ekman, och detta ligger äfven klart för ögonen, då
socknarnas antal i Riket äro 2,490 och mångå socknar sön¬
derfalla i flera district. I allmänhet torde äfven den tid, som
är åt Reredningarne fiir deras verksamhet anvisad, blifva gan¬
ska kort, emedan det vanligen drar långt om, innan mantals-
längderna blifva färdiga samt mycken tid dessutom åtgår att
derefter ur dessa längder göra de särskilda utdrag, som er¬
fordras. Det är således fara värdt, att Beredningarne icke
hinna sitt arbete färdigt inom den nödiga tiden. Det är emel¬
lertid mycket tänkbart och vore särdeles lämpligt, om för
städerna det kunde bestämmas, att en särskild tjensteman
skulle tillsättas med åliggande att tillika vara ledamot i Be¬
redningen. Så är brukligt i flere länder, och för den conti-
nuitet, som det är af nöden att upprätthålla, är äfven detta
bruk mycket lämpligt. Att för detta ändamål på landet till¬
sätta 2,490 tjenstemän, medger jag dock vara nära nog lika
omöjligt, som att Kronofogdarne skulle kunna hinna alt del¬
taga i alla Beredningarne. Då emellertid ett visst misstroende
till detta stadgande uttalats och tvifvel gjort sig gällande om
dess practiska utförbarbet, torde det icke vara ur vägen att
en återremiss eger rum, på det att Utskottet må taga i när¬
mare betraktande och tillse, om icke i städerna en viss tjen¬
steman skulle kunna tillsättas såsom ständig ledamot i Bered¬
ningarna. I allt läll qvarstår den anmärkta bristen i bestäm¬
melsen om grunden för valet, och således utgör äfven detta
motiv skäl för den återremiss, hvarom jag anhåller.
Herr Swartz: I allmänhet har den önskan hos Utskottet
gjort sig gällande, att söka göra föreskrifterna så generella,
som möjligt. Då fråga förevar om tillsättande af ledamöter
i Beredningarne, och sedan majoriteten inom Utskottet före¬
dragit att låta valet på landet försiggå på sockenstämma, i
stället för att, såsom Bevillnings-Comitéen föreslagit, låta det
förrättas af sockennämnden, länn väl Utskottet det vara en¬
klast att äfven detsamma bestämdes för stad, men då mötte
deremot den omständigheten, att i några få städer, och sär¬
skildt i Götheborg, sådana allmänna economiska angelägen¬
heter, som denna, icke behandlades på sockenstämma, utan
på Rådhuset. Med derpå fästadt afseende, beslöt då Utskottet
lili!
Den ii> Maji.
föreslå, att valen i stad skulle ske inför Magistraten, men af
de på sockenstämma röstberättigade, och efter samma grund
för röstberäkningen, som der är gällande; troende sig Utskottet
sålunda hafva undanröjt all svårighet för bibehållande i sjeltva
verket af samma valrätt för stad och land, äfvensom någon
tvätydighet eller otydlighet i bestämmelsen icke borde kunna
ega rum, då densamma refererar sig tili den allmänna Soc-
kenstämmo-Förordningen. Den rösträtt, sorn är gällande inom
den Tyska församlingen i Götheborg, utöfvas visserligen icke
i sådana ärenden, som detta, utan endast i frågor, som angå
kyrkans econornie och kyrkosamfundets inre angelägenheter.
Jag tror derföre, att bestämmelsen, långt ifrån att vara miss¬
ledande, snarare är den mest allmängilltiga, som man torde
kunna påträffa.
Då Utskottet föreslagit, att hvarje Bevillnings-Beredning
bör i stad bestå af 3, högst 4, personer, nemligen en af Ko¬
nungens Befallningshafvande till Ordförande och föredragande
förordnad Magistrats- eller annan härtill lämplig person samt
två eller tre inom Beredningsdistrictet boende personer, och
på landet af Kronofogden eiler annan af Konungens Befall¬
ningshafvande förordnad person, hvilken skall vara Ordförande
och föredragande, samt två eller tre i orten boende personer,
så har Utskottet just velat lemna utvägen öppen att få för¬
ordnad till Ordförande och föredragande den person inom
stadssamhällena, sorn befinnes lämpligast för detta bestyr.
Långt ifrån således att söka hindra den författningens conti-
nuitet, som skulle ega rum derigenom, att en och samma
person under längre tid är fästad vid dessa göromål, har man
just åsyftat detta, och då det är svårt att uppställa en be¬
stämd föreskrift, som passar in på förhållandena i alla städer,
tillåter jag mig hemställa, om icke det stadgande, som här
blifvit föreslaget, uppfyller just det ändamål, hvartill man
syftar.
Bevillnings-Comitéen trodde äfven, att Kronofogdarne i
de liesta fall skulle vara de tjenligaste personer att leda Be-
redningarnes verksamhet, och derföre nämnde äfven Comitéen
Kronofogden specielt. tilläggande dock »eller annan af Ko¬
nungens Befallningshafvande förordnad person», för den hän¬
delse, att Kronofogden icke vore för uppdraget passande eller
att hans Öfriga bestyr icke medgåfve detta ökande af göro-
målen. Olika meningar hafva dock yppats hos Landshöfdin-
garne sjelfva i afseende å lämpligheten att åt Kronofogden
ben iS Maji.
183
lemna detta uppdrag, och Ordföranden i Bevillnings-Utskot-
tet, bland andra, trodde sig icke kunna dermed betunga
deni. Bevilinings-Cornitéen inhämtade likväl icke blott Lands-
Kainererares, utan äfven Kronofogdars mening om detta stad¬
gande, och fick Comitéen deraf anledning tro att det ingalunda
vore omöjligt lör Kronofogdarne att utföra detta bestyr. Just
de resor, som Kronofogden i början af äret företager i och
för uppbörden, underlätta för honom möjligheten att inhämta
de flesta af de upplysningar, som behöfvas lör att bereda
ifrågavarande förslag, och derföre kunna äfven hans göromål
gå hand i hand med hvarandra. Min öfvertygelse är ock den.
att i de flesta fall tjenstemän på landet, sorn i stad, böra
åläggas dessa bestyr. Bäst vore utan tvifvel, om man kunde
fästa skyldigheten vid någon viss dass af tjenstemän, men
deremot uppställa sig för närvarande många hinder, och, un¬
der för handen varande förhållanden, vet jag verkligen ej, på
hvad annat sätt, än som skett, man lämpligen skulle kunna
föreslå ordnandet af dessa Beredningar och deras verksamhet,
ej heller har jag i de yttranden, som här förekommit, funnit
någon bestämd anvisning på bättre utvägar. Ur mantalsläng¬
den, sä snart den är utskrifven, åligger det, enligt 57 §, ve¬
derbörande tjensteman att till Beredningens Ordförande aflemna
utdrag, uppställda i sådan form, att Beredningen kan i dem
införa bevillningsbeloppen och taxeringsvärdena. Mantalslängden
hinner ej att på sockenstämman genomgås och gillas förr, än
längre fram, och derföre kan icke Beredningen alsluta sitt
arbete förr, än den justerade mantalslängden kommit Bered¬
ningen tillhanda, men då har Beredningen blott att tillse om
ändringar i Beredningens längd behöfva göras eller tillägg.
Jag kan emellertid ej se, att på bättre sätt kan påskyndas
Beredningens arbete, än alt låta detsamma börja så tidigt på
året, som möjligt, ehuru det ej kan afslutas förr, än längre
fram och näst löre Taxerings-Comitéens sammanträde. Jag
hemställer derföre, om icke Ståndet, utan afseende på de
under discussionen gjorde invändningar, skulle behaga god¬
känna denna paragraf, ty den har verkligen varit så mycket
afhandlad både inom Bevilinings-Cornitéen och i Utskottet, att
jag icke tror det vara möjligt för Utskottet att komma till ett
bättre förslag. Jag anhåller om proposition å bifall.
Herr Palander: Den enda framställning, jag vid denna
paragraf skulle vilja göra, har redan blifvit anlörd af Herr
Björck. Den angick sättet för val af ledamöter i Berednin-
IU
Den 15 Maji.
liarne; i hvilket hänseende Herr Björck önskade, att uttryc¬
ken skulle ändras derhän, att valen borde ske genom omröst¬
ning per capita inför städernas Magistrater. Jag delar i allo
denna mening, likasom jag äfven med den värde talaren före¬
nar mig i hans yttrande om angelägenheten att Berednin-
garnes få ta I ige ledamöter erhålla ett högst hehöfligt biträde i
sina göromål af en eller annan tjensteman. Men då det måste
vara communens ensak att bestämma det sätt, hvarpå denna
persons arbete anses böra godtgöras, önskar jag i den nu före¬
dragna § ingen annan förändring, än den af Herr Björck an¬
tydda, rörande valsättet; och instämmer jag, för sådant ända¬
mål, uti hans yrkande om återremiss.
Herr Ditzinger: Jag är visserligen öfvertygad, att de
föreslagna Bevillnings-Beredningarne komma att göra mycken
nytta samt bidraga till en rättvis fördelning af de skattskyl¬
diges bördor, men jag tror dock, att uppnåendet af detta syf¬
temål mycket beror på deras sammansättning och att detta
särskildt gäller för hufvudstaden. I de mindre städerna är
det lätt för tre eller fyra personer att ega den kännedom om
innevånarnes economiska ställning, att de kunna uppgöra ett
någorlunda rättvist förslag. I Stockholm deremot, med en
större folkmängd, är förhållandet olika. Om, enligt detta för¬
slag, fyra personer skulle utväljas inom samma församling
och för opartiskhetens skull komma att utgöras af t. ex. en
husegare, en handlande och tvänne handtverkare, så är för¬
hållandet, att. fastän de bo inom samma församling, de än¬
dock icke hafva någon säker eller ens approximativ kunskap
om öfriga församlings-medlemmars vilkor och inkomster, för
att föreslå den på taxering beroende bevillningsafgilt, sorn
hvarje skattskyldig inom districtet anses böra utgöra. Deremot
torde de olika yrkenas medlemmar, om ock boende på spridda
ställen, om hvarandras materiela ställning ega en närmare
kännedom. Till följd deraf, skulle ock, enligt mitt förmenande,
Bevillnings-Beredningarne komma att utöfva långt större nytta,
om de särskilda yrkenas medlemmar finge till ledamöter i
Beredningarne utvälja dem, för hvilka de hyste förtroende.
Jag tror. att genom en skattelista, sålunda uppgjord, en rätt¬
visare proportion emellan verklig inkomst och deremot sva¬
rande bevillning skulle blifva iakttagen. Detta är för öfrigt
något, som redan practiserats i Stockholm i ett enskildt fall.
Såsom ledamot i en Taxerings-Comité, hade jag sålunda till¬
fälle att se en sådan skattelista, der ett visst yrkes med¬
Den 15 Maji.
ms
lemmar i>lif\it taxerade af andra till yrket hörande personer,
och denria lista tillvann sig mycket förtroende inom Taxerings-
Comitén. Då i den nu föredragna paragrafen föreskrilves,
huru Bevillnings-Reredningarne i Stockholm höra tillsättas,
hemställer jag, om det icke vore lämpligast att denna para¬
graf till Utskottet återremitteras, så att för Stockholm antin¬
gen kunde bestämmas ett annat valsätt, ungefärligen öfverens¬
stämmande med det, jag tagit mig friheten att framställa, eller
ock att det lemnäs hufvudstadens innevånare öppet att sjelfve
besluta, huru deras Hevillnings-Beredningar böra samman¬
sättas.
Herr Björck: Herr Swartz har förklarat, att med ut¬
trycket om grunden för röstberäkningen i enskilda fall afsetts
dess öfverensstämmelse med hvad den allmänna Sockenstämmo-
Förordningen föreskrifver, men, vid sådant förhållande, kunde
väl meningen hafva uttryckts på detta sätt och icke såsom
nu, då man hänvisat till de särskilda valsätt, som inom olika
städer äro gällande. Jag finner således i sjelfva denna för¬
klaring en anledning till återremiss, på det att uttrycket må
blifva adeeqvat med meningen. Men hvad sjelfva saken vid¬
kommer, har jag dock den anmärkning att göra, att, då i
min hemort man icke uppgör röstlängd lör något beslut i
enlighet med Sockenstämmo-Förordningen, skulle det alltså blifva
nödvändigt att för ifrågavarande ändamål en särskild röstlängd
upprättades, hvilket, som man vet, icke kan ske utan ett
ganska vidlyftigt arbete. Det är dock orimligt att blott för
ett sådant, val, som detta, underkasta en tjensteman ett så
stort besvär. Det skulle dock icke kunna undvikas, utan,
likasom för Tyska församlingen, en särskild röstlängd uppgöres
hvarje år, så skulle Mantals-Cornmissarien hädanefter nödgas
att utarbeta tvänne längder, nemligen en för Tyska församlingen
och en gemensam för dessa valen. Det är således, skulle jag tro,
icke utan anledning, som jag å saken fästat uppmärksamhet,
och jag kan ej heller finna, att något äfventyr skulle upp¬
komma genom att till grund för valen lägga omröstning per
capita. Med åberopande i öfrigt af hvad Herr IValander i
ämnet anfört, fullföljer jag min anhållan om återremiss.
Herr Waern: Mig synes, att det skulle vara lämpligt
att vid dessa val bestämma samma grunder för deras förrät¬
tande, som vid förra Riksdagen beslöts, i fråga om Riksdags¬
mannaval, så att det finge bero på hvar och en församling,
som önskade ett annat valsätt, att detsamma besluta och få
186
Den 13 Maji.
det gällande genom Kongl. Maj:ts sanction. För alt detta
förslag måtte tagas i betraktande af Utskottet, anhåller jag
om återremiss. Jag kan för öfrigt icke undertrycka den åsig-
ten, att liela detta sätt att få den bästa möjliga sammansätt¬
ning af Beredningen utgör den svåraste punkten i hela bevill-
ningsbetänkandet, då samvetsgranna personer alltid vilja göra
hvad de företaga sig efter bästa förmåga, men när de finna
att den anslagna tiden icke är tillräcklig, så att de måste,
som man säger, slumpa, blefve följden den, att de, heldre, än
att göra sig skyldige till möjliga orättvisor, likasom de nu
varande Taxerings-Comitéerna, taga det gamla, då de icke
hinna göra tillräckliga efterforskningar för alla personer. Det
enda möjliga och lämpliga sättet att bereda rättvisa i bestäm¬
melserna är, efter min öfvertygelse, att en stadigvarande
tjensteman tillsättes, som under hela året sysselsätter sig med
att inhemta och samla upplysningar.
Herr Lindeström: Jag kan icke neka, att det förslag,
som Bevillnings-Comitéen, uti 37 § af dess Betänkande, fram¬
ställt, synes mig förenadt med stora fördelar. Cornitéen har
nemligen ansett, att ledamöterna i Bevillnings-Beredningarne
borde tillsättas af Communal-Styrelserna, på landet af Socken¬
nämnden, och i stad af de Äldste; men detta förslag mötte
så starkt motstånd i Bevillnings-Utskottet. att det icke var
möjligt att genomdrifva det. Alla, som representerade landet,
förklarade enstämmigt, att Sockennämnderna, i allmänhet ta¬
get, voro så illa sammansatta, att man icke åt dem kunde
lemna förtroendet att tillsätta personer för ett uppdrag af den
vigt, som det ifrågavarande; och städernas målsmän inom
Utskottet påstodo äfvenså, att förhållandet var alldeles det¬
samma med städernas, särdeles de mindre städernas Äldste.
Detta var anledningen, hvarföre Utskottet, efter långa öfver-
läggningar, kom till det resultat, som paragrafen i denna
del utvisar, att nemligen öfverlemna åt communen i sin hel¬
het att utse Beredningarnes ledamöter. Det må visserligen
vara sannt, hvad Herr Björck invändt, att förslaget i sin
tillämpning kan möta någon svårighet i, t. ex., Götheborg,
men jag tror ej, att man, för en enda stads skull, bör ändra
ett stadgande, som är så lyckligt funnet, att det kan tillämpas
i de öfriga, och den allmänna Sockenstämmo-Förordningen
får väl för öfrigt lof att gälla för Götheborg, likasom den
gäller för alla andra städer. Deremot kan jag ej annat, än
uttrycka min stora förundran öfver den anmärkning, som
Den 15 Maji.
187
Herr Ditzinger Ira inställt, då han vill öfverlemna dessa val
åt de särskilda corporationerna. Vi hafva ändtligen en gång
lyckligt sluppit ifrån classernas inflytande, och huru Herr
Ditzinger, sorn, efter reformens tillvägabringande, sjelf upp¬
runnit ur folkets gemensamma vilja, kan önska att ånyo sätta
lif i dessa elasser, är, i sanning, förvånande, och vore för öf¬
rigt det olycksaligaste, som skulle kunna hända. Jag proteste¬
rar emot denna återgång, och jag hoppas för visso att fram¬
ställningen icke ina vinna någon genklang inom Kepresenta-
tionen. För att återgå till sjelfva saken, så, och ehuru någon
svårighet kan vara förhunden med det förslag, som Bevill-
nings-Utskottet här framställt, tror jag dock, att det är det
enda möjliga, som kan leda till något lyckligt resultat, hvar¬
före jag anhåller, att den 52 § måtte af Ståndet gillas.
Herr Ditzinger: Icke mindre, än Herr Lindeström, är
jag emot upplifvandet af de gamla classernas befogenhet, men
jag tror dock ej, att man, för blott ett namns skull, bör förbise
särskilda förhållanden, som för vissa ändamål kunna vara af
nytta. Dä Borgare-Ståndet alslagit den paragraf, som be¬
stämmer, att uppgifter till taxerings-bevillningen skola af en¬
skilda lemnäs, är således hvad, som här erfordras, en nog¬
grann kännedom 0111 individernas inkomster, och det torde
icke kunna nekas, att denna kännedom icke kan vinnas på
något sätt bättre, än genom dem, som tillhöra hvarje metier.
Om jag nemligen tänker mig, att grosshandlande välja fyra
grosshandlande, är det ju naturligt att desse skola bättre
känna till grosshandlandenas ställning i allmänhet, än om
man, t. ex., i Storkyrkoförsamlingen skulle till ledamöter i
Uistrictets Beredning utse en grosshandlare, en husegare och
tvänne handtverkare, hvilka måhända icke ens till namnet
känna de personer, hvilkas economiska förhållanden de höra
bestämma; och sammalunda är förhållandet i hvilket yrke,
som helst. Jag håller således före, att man, af rädsla lör ett
politiskt spökelse, ej bör undandraga sig hvad, som visar sig
vara practiskt lämpligt och utförbart, hvarföre jag fortsätter
mitt yrkande om återremiss i den af mig angifna syftning.
Herr Blanche: Jag anhåller att få förena mig med Herr
Björck, synnerligen deruti, att omröstning per capita måtte
läggas till grund för val af ledamöter i de särskilda Bevill-
nings-Beredningarne. Det är just den olika röstberäkningen i
hufvudstaden, som utölvat ett döfvande inflytande pä försam¬
lingens interesse för sockenstämmans förhandlingar; och äfven
18»
Den 15 Maji.
detta oansedt skulle, om en graderad röstscala an loges såsom
norm, några få personer med större förmögenhet med lätthet
kunna commendera valen öfver och emot flertalet al innevå-
narne. Denna oformlighet, hvars undvikande för den all¬
männa andans Maklighet är mera vigtigt. lin man tror, i
communala frågor i allmänhet, är af en större vigt att före¬
bygga i en fråga af en så grannlaga natur, som den föreva¬
rande; hvarföre jag instämmer med dem, som yrkat para¬
grafens återremitterande till förnyad behandling af Utskottet
i sålunda antydd riktning.
Herr Ekman: Jag tror, för min del, att den största
svårigheten vid den föreslagna Bevillnings-Stadgans tillämp¬
ning ligger i ett nöjaktigt ordnande af Bevillnings-Berednin-
garnes verksamhet, ty, lika med Herr Wcern, håller äfven jag
före, att lång tid och mycket arbete erfordras, om deras
ledamöter skola på ett samvetsgrant sätt uppfylla sina ålig¬
ganden. Hittills har dock, efter hvad mig synes, discussio-
nen mest afsett Beredningarne i städerna. Det torde dock
icke böra lemnäs ur sigte, att på landet besväret är lika stort,
0111 icke större, för dess Beredningar, hvilka vanligen omfatta
vidlyftigare district, och om i städerna continuitet är önsk¬
värd att iakttaga, måste den således vara ännu mera behöflig
på landet. Då jag förenar mig med deni, som yrkat åter-
remiss, tillåter jag mig derföre uttrycka den önskan, att Be-
villnings-Utskottet särskildt måtte afse, om icke för Bevill-
nings-Beredningarne på landet ina kunna så ordnas, att äfven
der continuitet i förhållandena tillvägabringas.
Ofverläggningen var slutad, och § 32 återremitterades.
§ 53.
Bifölls.
§ 31.
Herr Björck: Det synes mig vara en väl långt drifven
sparsamhet, då man, såsom här blifvit föreslaget, vill åter¬
fordra från Beredningens Ordförande och ledamöter de exem¬
plar, som af dem under deras göromål begagnats. Om de
satt sig in i saken och noggrannt genomgått förordningen,
torde det vara temligen obehagligt för deras efterträdare att
mottaga de brukade exemplaren. Jag anser derfijre, att slu¬
tet af paragrafen, som innehåller föreskrift härom, bör utgå,
hvaremot jag i öfrigt icke har något emot innehållet att an¬
märka.
Herr Swartz: Det är naturligtvis af sparsamhet, som
Den IS Maji.
189
(leo anmärkta delen af paragrafen blifvit så aflättad, sorn den
här lyder. Inom Utskottet uttalades nemligen mycken tve¬
kan i afseende å tillåtelsen att gratis utdela ifrågavarande
Förordning, i betraktande af det stora antal exemplar, som
skulle komma att dertill erfordras. Derföre har ock här
dels blifvit löreslaeet, att. icke alla Ibrmulaire skulle bifogas
de exemplar, sorn sålunda utdelades, utan endast den del
deraf, som af Beredningen och de skattskyldige begagnas,
dels ock detta sista tillägg blifvit gjordt. Jag tror äfven, att
man väl kan låta detsamma qvarstå till förekommande af en
årlig, alltför stor, utdelning af exemplar; meri måhända §:n
kan behöfva förtydligas, så att det synes, hvarifrån Konungens
Befallningshafvande Ilar att bekomma de exemplar, som genom
Konungens Befallningshalvandes försorg skola vederbörande
tillställas. Jag hör nämna, att Bevillnings-Comitéen ansett,
att Biksgälds-Contoiret borde vara denna myndighet; och
önskar jag, till följd häraf, återremiss af denna paragraf, på
det att i densamma måtte inflyta, att Konungens Befallnings¬
hafvande eger frän Biksgälds-Contoiret requirera det antal
exemplar, sorn till utdelning är erforderligt.
Discussionen var fulländad, och § 54 biel' till Utskottet
återremitterad.
§ 55.
Herr Swartz: Det torde vara naturligt, att, till följd al
Ståndets, i afseende å § 27, lättade beslut, den nu föredragna
§:n till Utskottets förnyade behandling återförvisas; och tillå¬
ter jag mig derföre hos Herr Talmannen anhålla om propo¬
sition å återremiss af § 55.
Något vidare förekom ej, och § 55 återremitterades.
§ 50.
Bifölls.
§ 37-
Herr Hillström: i denna § föreskrifves, att den sednast
upprättade mantalslängden, hvilken vid föreslående af bevill-
ningsafgifternas belopp bör följas och tjena Bevillnings-Bered-
ningen till ledning, skall för sådant ändamål aflemnas till Ord¬
föranden i Beredningen; men inom hvilken tid detta allein-
nande bör ega rum. finnes här icke närmare bestämdt. Det
heter endast, att det skall ske, så snart längden blifvit i före-
skrifven ordning granskad. Går man nu TiH Utskottets för¬
slag till Förordning, angående mantals- och skattskrifningarne,
hvilket finnes bifogadt detta Betänkande, ser man af dess
190
Den 13 Maji.
10 §, att rrianfalslängdens granskning ej kan antagas vara
verkställd förr, än under loppet af April månad. Det skulle
således inträffa, att berörda längd ej komrne Beredningens
Ordförande tillhanda förr, än vid nyssnämnde månads slut,
då Beredningens göromål borde vara undanskötta. Val till
ledamöter i Bevillnings-Beredning skall nemligen, enligt Be-
villnings-Stadgans 33 §, förrättas före Januarii månads ut¬
gång, och dess arbeten böra omedelbart derefter taga sin bör¬
jan. Då nu, enligt den förevarande 57 §, ett så långt uppe¬
håll, som ända till slutet af April, kan komma att ega rum,
innan den justerade mantalslängden blifver Beredningen till¬
ställd, så skulle följaktligen Beredningen ända till dess vara
satt ur all egentlig verksamhet. I slutet af April månad böra
Taxerings-Comitéerna kunna börja sina arbeten, så vida taxe¬
rings för rättninga rne skola hinna att före .lunii månads utgång
afslutas. Det torde således befinnas nödvändigt, att en be¬
stämd tid i 57 § utsattes för mantalslängds atlemnande till
vederbörande Bevillnings-Beredning, och jag tillåter mig, i
detta afseende, föreslå början af Februarii månad.
För öfrigt stadgas i sista momentet af nu föredragna §,
att, om skiljaktiga meningar inom Beredningen sig yppa, skall,
när rösterna utfalla lika, den mening, som Ordföranden bi-
trädt, blifva gällande. Denna föreskrift kan visserligen hafva
skäl för sig, men jag förmår ej inse, hvarföre olika, ja all¬
deles motsatta grunder för bestämmandet af votum derigenom
skola fastställas bär och i Taxerings- samt Pröfnings-Comité-
erna. (Jin man jemnför 54 §, som handlar om röstberäk¬
ningen i Taxerings-Comité, befinnes, att, om rösterna iler ut¬
falla lika, skall den mening tjena till efterrättelse, som länder
till den skattskyldiges förmån. Vid Pröfnings-Comitéens öfvor-
läggningar deremot gäller i slikt fall den mening, som för
det allmänna är förmånligast. Det är, för mig åtminstone,
icke möjligt att inse motiverna till dessa olika och sinsemel¬
lan stridiga röstberäkningar, och det skulle tvifvelsutan varit
nyttigt om Utskottet derom leinnat upplysning. Med anledning
af dessa anmärkningar, anhåller jag om återremiss af 37 §.
Herr Swartz: Jag hemställer, örn det kan vara så nöd¬
vändigt att bestämma någon viss tid, inom hvilken detta
första utdrag af mantalslängden skall vara till Beredningen
öfverlemnadt. Det är visserligen sannt, såsom anmärkt blif¬
vit, att Beredningen ej kan afsluta sitt arbete förr, än den
justerade mantalslängden kommer Beredningen tillhanda. Lång
I)cn 13 Majt.
191
tiri förflyter sålunda verkligen emellan det ögonblick, då Be¬
redningen börjar sin verksamhet, och det, dä den kan den¬
samma afstilla, men jag inser ej att deri ligger något fel, ty
till så mycket mindre tunga länder då detta beredningsbestvr
för de personer, sorn fått sig detsamma uppdraget.
Hvad åter vidkommer olikheten i de särskilda stadgan-
dena för de fall, att, vid meningsskiljaktighet, omröstning
kommer i fråga, är det uppenbart att Utskottet ansett den
af Konungens Befallningshafvande förordnade Ordförandens
mening ega den vigt framför de öfrige ledamöternas, att, äf¬
ven när han stannar i minoriteten, lian ovillkorligen bör
hafva för Taxerings-Comjtéen tillkännagifva sin enskilda tanke;
och vid sådant förhållande kan jag icke finna så olämpligt,
att. om rösterna utfalla lika, den mening anses för Berednin¬
gens, sorn Ordföranden biträdt. I afseende å förhållandet
i detta hänseende med Pröfnings-Comitéerna, har Utskottet
trott sig böra föreslå det stadgande, som nyss blifvit anmärkt,
såsom en ersättning för den rösträtt, som Utskottet betagit
Landshöfdingen, och hvilken nu honom tillkommer såsom
Ordförande i Pröfnings-Comité. Efter hvad jag sålunda an¬
fört, tror jag icke, att de gjorde anmärkningarne böra inne¬
bära något hinder för paragrafens godkännande.
Herr Billström: Ingen lärer kunna bestrida angelägen¬
heten deraf, att mantalslängden blifver tillgänglig så snart,
sorn möjligt, efter mantalskrifnings-förrättningens slut, enär
denna längd icke blott skall tjena till ledning vid utarbetande
af det förslag till bevillningsafgifter, som på Bevillnings-Be¬
redningen beror, utan äfven måste ligga till grund för upp¬
görande dessförinnan af de längder, i hvilka bevillninesalgif-
terna och taxeringsvärdena skola införas. Då allestädes så
tillgår, att mantalslängden skrifves färdig under sjelfva förrätt¬
ningen samt efter dess slut af vederbörande underskrifves;
och då mantals- och skattskrifningarne skola vara fullbordade
före utgången af December månad, låter det sig alltför väl
göra, att, under den nästföljande Januarii månad, deri före-
skrifna justeringen af längden å sockenstämma ovillkorligen
varder företagen. Jag fortsätter derföre mitt yrkande om
ett stadgande i denna syftning och om återremiss af denna
punkt.
Ofverläggningen förklarades slutad, och § 37 återremit¬
terades.
§ ,38 i Eörfattningsförslaget.
192
Den lii Maji.
Hörr Billström: Hvad ja" emot denna § liar att an¬
märka, kan visserligen anses vara af mindre betydenhet, men
då angeläget är att enhet och sammanhang lörefinnas i
hvarje författning, torde sådant äfven här Liiira iakttagas. I
sednare punkten af 3It § föreskrifves, alt den inom orten
boende Beredningsledainot, som, i egenskap af tjensteman eller
utsedd ledamot af Taxerings-Comitéen, skall vid dess samman¬
träde sig inställa, bör dit medföra Bevillnings-Beredningens
fiirslag till taxering. Deremot innehåller § 42, att Ordföran¬
den i årets Bevillnings-Beredning skall, då han inställer sig
hos Taxerings-Comitéen för samma ort, medhafva de upp¬
gifter och öfriga handlingar, på hvilka Beredningen grundat
sina förslag. Det är icke antagligt, att dessa handlingar, huru
mångtaliga de än må blifva, skulle komma att uppgå till den
myckenhet, att de icke kunna af en person till Taxerings-
Comitéen fortskatTas Likgiltigt må det vara, antingen Ord¬
föranden eller någon ledamot al Bevillnings-Beredningen er¬
håller ifrågavarande uppdrag, men det synes vara tillräckligt
att blott endera dermed belastas. Jag vill icke motsätta mig
bifall till 3!i:de §:n, men, om den antages, bör, i nu antydda
hänseende, ändring i 42 § ega rum.
Herr Swartz: Orsaken till det anmärkta förhållandet
är den, att man trott det vara nödvändigt att söka förekomma
alla omvägar under den korta tid, som skulle lemnäs de
skattskyldige till att taga kännedom af Bevillnings-Berednin-
gens förslag. Bevillnings-Beredningarne torde icke hinna af-
sluta sina arbeten tidigare, än ganska kort före Taxerings-
Comitéens sammanträde, hvarförinnan Beredningarnes förslag
skola vara granskade inom de särskilda socknarne. På det
förslaget efter undergången granskning icke skall behöfva till¬
sändas Kronofogden eller den tilläfventyrs aflägset boende
person, som varit Ordförande i Beredningen, är i denna §
sagdt, att den inom orten boende Berednings-ledamot, som, i
egenskap af tjensteman eller ledamot af Taxerings-Comitéen,
skall vid dess sammanträde sig inställa, bör förslaget dit med-
töra, emedan denne person från socknen direcle begifver sig
till Taxerings-Comitéen, och således ganska väl kan medtaga
det för socknen upprättade förslag. Hvad deremot angår
stadgandet i 42 §, att der omförmälda uppgifter och öfriga
handlingar böra af Ordföranden i Bevillnings-Beredningen till
Taxerings-Comitéen medföras, så grundar sig detta stadgande
derpå, att Beredningens Ordförande har dessa handlingar hos
sig samlade, då Beredningen afslutat sitt arbete. De särskilda
Den 18 Maji.
193
föreskrifterna afse således, att allt efter som de personer,
hvilka deltagit i Bevillnings-Beredningen, hafva lätt att till
Taxerings-Comitéen medföra det ena eller andra slaget af
handlingar, sådant skall af dem besörjas; och häraf (öijer, att
den anmärkta olikheten tillkommit, icke af bristande uppmärk¬
samhet, utan med full afsigt.
Herr Biliström: Jag kan icke föreställa mig annat, än
att såväl Beredningens förslag, som de uppgifter och öfriga hand¬
lingar, hvilka i 42 § omnämnas, böra finnas samlade på ett
ställe. De skattskyldige, som ega att granska Bevillnings-
Beredningens förslag, måste för detta ändamål ovillkorligen
hafva tillgång, icke endast till sjelfva förslaget, utan äfven
till de uppgifter och öfriga handlingar, som ligga till grund
för detsamma; och då, såsom redan blifvit nämndt, samtliga
dessa handlingar böra, för sagda ändamål, på ett ställe för¬
varas, kan jag icke inse, hvarföre två särskilda personer
skulle hafva bestyret med handlingarnes transporterande till
Taxerings Comitéen.
Herr Gahn, H.: Jag tror alt Herr Billström misstagit
sig. Jag vet icke. hvartill det skulle tjena att till socken¬
stämmorna öfverlemna alla de handlingar, på hvilka Bered-
ningarnes förslag grundas. Hvad de skattskvldige hafva af
nöden, är att erfara, till hvad belopp de blifvit taxerade, på
det de må kunna bevaka sin rätt. Nödig kännedom i detta
hänseende erhålles af sjelfva förslaget, men deremot är det
för de skattskyldige icke af något interesse att skåda alla
till förslaget hörande bilagor. Jag finnér det således vara i
sin ordning att dessa särskilda slag af handlingar, hvilka
skola förvaras på olika ställen, jemväl komma att af särskilda
personer medföras till Taxerings-Comitéen.
Ofverläggnjngen var slutad, och § 38 bifölls.
§§ 39, 40 och 41.
Godkändes.
§ 42.
Herr Billström: Utom hvad jag, i afseende å denna §.
redan anfört, gifver dess innehåll anledning äfven till en an¬
nan anmärkning, nemligen, angående beloppet af den tracta-
mentkostnads-ersättning, som blifvit föreslagen för Bevillnings-
Beredningens Ordförande under hans vistelse å Taxerings-
Comitéens sammanträdesort. Jag inser icke grunden, hvar¬
för Utskottet föreslagit denna ersättning till 5 R:dr om dagen,
då i § 70 för Pröfnings-Comitéens ledamöter och öfrige der
Dorg.-Stånd, Prol. vid Itiksd. 1839—1860. IV. 13
194
Den lä Maji.
omförmälde personer blifvit i dagtractamente tillstyrkt ett
belopp af endast 3 R:dr per dag. Örn någon olikhet i detta
hänseende skall ega rum, vill det synas, sorn borde, i motsats
tili hvad Utskottet föreslagit, det högre arfvodet böra be¬
stämmas för vistelsen vid Pröfnings-Comitéens sammanträde,
emedan denna Comité samlas i Länsresidence-staden, der lef-
nadskostnaden vanligen är dyrare, än på landsbygden, hvar¬
est taxerings-lörrättningarne allmännast hållas.
Herr Swartz: Inom Utskotttet ifrågasattes, huruvida de
personer, som komma att blifva Ordförande i Bevillnings-
Beredningarne, kunde tilläggas något arfvode för det dermed
förenade, ganska stora besvär. Men då man snart fann sig
nödsakad att öfvergifva all tanke på sådan ersättning, fram¬
ställdes, såsom en utväg att bereda dem någon, om än ringa,
vedergällning, förslaget, att dessa personer skulle, för sin in¬
ställelse vid Taxerings-Comitéen, få beräkna dagtractamente,
hvilket ansågs desto lämpligare, som Taxerings-Comitéens
sammanträde alltid omfattar ett visst antal dagar, och tracta-
mentets belopp således kunde mera säkert beräknas och con-
troleras, än händelsen vore med Bevillnings-Beredningarne,
hvilkas arbeten svårligen skulle kunna uppskattas till ett
bestämdt antal dagar. Genom förslaget om 5 Riksdalers dag¬
tractamente, har Utskottet sålunda velat lemna Bevillnings-
Beredningarnps Ordförande någon liten ersättning eller åtmin¬
stone försäkra dem mot ytterligare uppoffring, i följd af de¬
ras skyldighet att inställa sig hos Taxerings-Comitéen.
Herr Hillström: Herr Swartz har visserligen förklarat
orsaken, hvarföre Ordförande i Bevillnings-Beredning fått sig
tillerkänd ersättning för sin inställelse hos Taxerings-Comitéen,
men min anmärkning, angående olikheten i beloppet af denna
ersättning och den godtgörelse, som i § 70 blifvit föreslagen
för der omförmälde personer, hvilka skola vid Pröfnings-
Comitéen sig infinna, har icke blifvit besvarad. Hvilketdera
beloppet, 3 eller 5 Ralr för dagen, som i detta afseende be¬
stämmes, må vara likgiltigt, men dagtractamentet synes i
båda fallen böra vara lika. I sådan syftning yrkar jag åter-
remiss.
Herr Swartz: Till bemötande af Herr Billströms an¬
märkning vill jag erinra, att i den nu gällande Bevillnings-
Förordningen är, så vidt jag minnes rätt, dagtractamentet för
Pröfnings-Comitéens ledamöter bestämdt till 3 R:dr, och här¬
utinnan har Utskottet icke velat göra någon ändring.
Ofverläggningen var slutad, och § 42 bifölls.
Den 13 Maji.
195
§§ 45 oell 44.
Godkändes.
8 45.
Herr Swartz: Under förmodan, att de ledamöter, hvilka
utverkat återrerniss af den § i förslaget, som angår sättet för
val af ledamöter i Bevillnings-Beredningen, äfven önska att
förevarande 43 § mätte komma under ytterligare behandling
af Utskottet, hemställer jag, om icke jemväl denna § hör
till Utskottet återremitteras.
Herr Björck: Jag instämmer med Herr Swartz, och
tillåter mig derjemte erinra om nödvändigheten att åt ifråga¬
varande stadgande gifva sådan ordalydelse, som gör det klart,
att den Kungörelse, hvars utfärdande fiär ålägges Konungens
Befallningshafvande, skall ske årligen.
Vidare anfördes ej, och § 43 återremitterades.
§ 46.
Bifölls.
§ 47.
Herr Björck: 1 denna § föreskrifves. att åtminstone en
af dem, som utses till ledamöter i Taxerines-Comitéen, bör
hafva erhållit vederbörligt uppdrag att å communens vägnar
deltaga i årets Bevillnings-Beredning. Härmed synes Utskot¬
tet hafva afsett att den person, som af Konungens Befall¬
ningshafvande förordnats till Beredningens Ordförande, icke
får väljas till ledamot af Taxerings Comitéen Då det är
sannolikt, att Konungens Befallningshafvande, der annan per¬
son, än Kronofogden, förordnas till nämnde ordförandebelätt-
ning, dertill utser någon, som eger mera noggrann kännedom
om ortens förhållanden, och följaktligen äfven måste vara
lämplig till ledamot i Taxerings-Comitéen, vill det synas, sorn
skulle det vara en ren förlust att utesluta denna person från
behörigheten att deltaga i Taxerings-Gomitéens arbeten. [
händelse den föreslagna föreskriften är att förstå på det sätt,
jag nu antvdt, anser jag en förändring behöflig, och. under
sådan förutsättning, måste jag yrka återrerniss af § 47.
Herr Swartz: Herr Björck har förstått förevarande §
alldeles så, som Utskottet önskat att den måtte uppfattas.
Utskottet, som tillagt Ordföranden i Bevillnings-Beredningen
så mycken betydenhet, som miijligt, har derföre ansett, att
denne person icke borde med sin röst få deltaga i åstad¬
kommande af vidare beslut i taxeringsfrågorna, utan endast
infinna sig hos Taxerings-Comitéen, för att der tillhandagå
med opartiska upplysningar och förhjelpa till en fullständig
196
Den IS Maji.
granskning af de uppgifter, med hvilka de skattskyldige kunna
vilja styrka sina besvär öfver Beredningens förslag till taxe¬
ringslängd. Lika med Stskillige af de talare, som i dag ytt¬
rat sig i ärnnet, har Utskottet, men ännu mera Bevillnings-
Comitéen, tänkt sig att tili Ordförande i Bevillnings-Berednin-
garne skulle förnämligast komma att utses tjenstemän, och
häruti har Utskottet funnit ett skäl mera att icke tillåta dessa
personer att med sin röst utöfva vidare inflytande på taxe-
ringarne. Jag tror ock, att man på detta sätt gifver Ord¬
föranden i Bevillnings-Beredningen en mera egendomlig och
sjelfständig ställning, än om man sammanblandar honom med
de skattskyldiges representanter. Den föreslagna föreskriften
har således tillkommit af verklig grundsats, och, som denna,
enligt min tanke, är riktig, tillåter jag mig att yrka bifall till
förslaget.
Herr Björck: Efter de upplysningar, Herr Swartz nu
meddelat, finner jag mig öfvertygad om riktigheten af den
grundsats, hvarpå ifrågavarande föreskrift hvilar. Jag från-
träder derföre mitt yrkande om återremiss.
Ofverläggningen var slutad, och § 47 bifölls;
§§ 48, 49, SO och SI.
Godkändes.
§ sa.
Herr Hierta: Af Ståndets föregående beslut, hvarigenom
§ 27 blifvit ogillad, synes blifva en naturlig följd, att § S2
icke kan antagas i vidsträcktare mån, än så vidt angår lista
momentet, som slutar med ordet »stadgadt». Och yrkar
jag derföre att öidra momentet måtte återremitteras.
Herr Björck: Mig synes lämpligast, att § 52 återremit¬
teras i sin helhet. I lista momentet talas om ytterligare
uppgifter och upplysningar, som Taxerings-Comitéen kan vilja
inhemta från de skattskyldige. Det må ankomma på sär¬
skild pröfning af Utskottet, huruvida, sedan man frångått
principen om skyldighet för de skattskyldige att lemna upp¬
gifter i allmänhet, de skattskyldige böra anses pligtige att
meddela de särskilda upplysningar, som af Taxerings-Comitéen
kunna äskas.
Häruti instämde Herrar Hierta och Lindeström.
Vidare anfördes ej, och § 52 återremitterades.
§ 53.
Godkändes.
§ S4.
Herr Ditzinger: Om, såsom här är föreslaget, omröstnin¬
Den !ä Maji.
497
gen inom Taxeririgs-Comitéen skall vara öppen, fruktar jag,
att många ledamöter skulle förhindras att gifva sin verkliga
mening tillkänna i frågor, som röra deras viinner och när¬
mare bekanta. Jag yrkar derföre återremiss, i syftning att
omröstningen måtte blifva sluten.
Herr Lindeström: Jag är förekommen af Herr Ditzin¬
ger, och vill endast tillkännagifva, att beslutet om öppen om¬
röstning fattades inom Bevilinings-Utskottet genom votering
med en ganska knapp majoritet.
Herr Björck: Vid sistlidne Riksdag, och möjligen vid
flere föregående, har fråga förekommit, huruvida omröstnin¬
gen inom Taxerings-Cornitéen borde fortfarande vara öppen
eller blifva hemlig. Men inom detta Stånd kom man lätt
nog till det resultat, att, då ledamöterna af Taxerings-Cornitéen
utöfva ett allmänt uppdrag, de icke ega att förhemliga, utan
äro skyldige att öppet uttala sin mening. Jag skulle höge¬
ligen beklaga, om Borgare-Ståndet nu härutinnan ändrat åsigt,
helst öppen omröstning utgör det enda sättet att stärka och
uppehålla det moraliska modet. På grund häraf, och då jag
äfven gillar den grundsats, som i slutet af denna § finnes
uttryckt, tillstyrker jag bifall till §:n i dess helhet.
Herr Swartz: Herr Björck har uttryckt den åsigt, som
gjorde sig gällande hos Utskottets majoritet, och hvilken äf¬
ven jag delat, desto heldre, som Taxerings-Cornitéen icke
skulle komma att bestå af mer, än 9 eller 40 personer, och
man svårligen kan föreställa sig annat, än att, vid uppkom¬
mande meningsskiljaktighet, såväl den ene, som den andre
af Comitéens ledamöter skulle finna sig pligtig att uttala de
skäl, på hvilka han önskar att heslutet i den förevarande
frågan må fattas i den ena eller andra riktningen.
Herr Lindeström: Jag tror det vara en riktig och er¬
känd sats, att votering i (rågor, som röra sak, bör vara öp¬
pen, men, när fråga är om person, sluten. Då i förevarande
fall frågan gäller att beskatta personer, och säkert är att
ovänskap och till och med förföljelser ofta skulle uppstå, der¬
est Taxerings-Comitéens ledamöter voro tvungne att öppet
tillkännagifva sin åsigt, yrkar jag afslag på Utskottets förslag
och förordar sluten votering inom Taxerings-Comitéerna.
Herr Gahn, IL: Herr Lindeström kunde hafva rätt der¬
uti, att omröstningen borde vara sluten, om det här gällde
att bedöma en persons caracter och egenskaper, men då
fråga är om att bedöma personers inkomster, tror jag, att
man icke biir af någon grannlagenhet afhålla sig från att ut-
198
Den IS Maji.
Ulla sin verkliga mening, ty något, sårande elier förödmju¬
kande kan aldrig ligga deruti, att mina inkomster blifva be¬
räknade till ett högre eller lägre belopp. Det skulle kunna
gifva anledning till förtryck af det mest förfärliga slag, om
man tilläte Taxerings-Comitéens ledamöter att bestämma skatte¬
beloppen, utan att tillkännagifva de skäl, som föranledt be¬
sluten.
Ofverläggningen var slutad, och § Si godkändes.
§ SS.
Herr Björck: Så vidt stadgandet i 2:dra punkten af §
SS bör förstås, såsom en ovillkorlig befallning till en livar
att meddela de upplysningar, som af Taxerings-Comitéen
kunna infordras, tror jag, att frågan om lämpligheten af detta
stadgande eger sammanhang med den af Ståndet redan ogil¬
lade 27 §, som handlar om de första och egentliga uppgif¬
terna från de skattskyldiges sida. Af denna orsak, och då
jag anser, att föreskrifterna i allmänhet böra uppställas så,
att inga uppgifter må kunna a (tvingas den skattskyldige, som
endast efter eget godtfinnande bör ega att meddela upplys¬
ningar om sin förmögenhetsställning, anhåller jag om åter-
remiss äfven af denna §.
Herr Swartz: Jag är i detta ögonblick verkligen oviss,
huruvida 2:dra punkten af 35 § bör förstås så, som Herr
Björck antydt, eller om icke meningen snarare varit den, att
en hvar skall ega rätt att inställa sig hos Taxerings-Comi¬
téen för att personligen och muntligen aflemna honom aflor-
drad uppgift eller upplysning. Att detta sednare varit alsig-
ten, tror jag mig kunna antaga, ehuruväl samma mening
visserligen kan anses vara uttryckt redan genom första punk¬
ten i denna §. Emedlertid medgifves gerna, att ifrågava¬
rande stadgande förutsätter ett infordrande från Taxerings-
Comitéens sida, och då Irågan i allt fall eger sammanhang
nied den af Ståndet redan ogillade 27 §, vill jag icke mot¬
sätta mig Herr Björcks yrkande om återremiss.
Vidare anfördes ej, och § 33 återremitterades.
§§ 56, 57, 58 och 59.
Godkändes.
Utskottets, sid. 57, afgifna yttrande öfver Riksdags-Full-
mäktigen Anders Anderssons från Wermlands Län motion.
Godkändes.
§§ 60, 61, 62, 63 och 64.
Biföllos.
Den 15 Maji.
1!)!)
§ 65.
Herr Björck: Lika mycket, sorn jag gillar den i 84 §:n
föreslagna utväg att inom Taxerings-Gomitéen bestämma ut¬
gången af en omröstning, der rösterna å ömse sidor utfallit
lika, eller att den mening skall gälla, sorn länder till den
skattskyldiges förmån, lika mycket måste jag ogilla hvad Ut¬
skottet, i strid härmed, föreslagit i förevarande 65:e §, eller att
vid likarladt fall inom Pröfnings-Comitéen skall gäl Ila den
mening, som för det allmänna är förmånligast. Jag kan icke
inse, huru det varit möjligt för Utskottet att på en gång er¬
känna två hvarandra så motsatta principer, som de nyss¬
nämnda, oell då, enligt ruin tanke, endast den princip är riktig,
som finnes uttalad i 54:e §:n, hvilken redan är al Ståndet
antagen, tror jag mig häruti ega grundad anledning till det
yrkande, att § 63 måtte återremitteras, för att i nu an¬
märkta hänseende bringas i öfverensstämmelse med § 34.
Herr Swartz: Såsom redan förut är upplyst, har Ut¬
skottet trott sig kunna göra denna bestämmelse i 63 § der¬
före, att Landshöfdingen, hvilken i egenskap af Ordförande i
Pröfnings-Comitéen nu har rösträttighet, enligt förslaget, icke
skulle ega sådan rätt. En annan anledning till den anmärkta
skiljaktigheten mellan 54 och 65 §§, är deri, att taxerings-
ärendet, när det hunnit till Pröfnings-Comitéen, genomgått eu
instance mera, än vid den tid, sorn afses i 54 §, och då man,
såsom af § 71 inhemtas, velat göra Pröfnings-Comitéens be¬
slut så definitivt, att detsamma hvarken af den skattskyldige
eller Kronoombudet finge öfverklagas, har man i denna om¬
ständighet funnit ett ytterligare skäl att i de fall, hvarom
fråga här är, låta den mening blifva rådande, sorn för det
allmänna är förmånligast. Detta stadgande finner jag, för min
del, nöjaktigt och jag tillåter mig derföre yrka, att § 65 måtte
af Ståndet godkännas.
Herr Björck: I anledning af hvad Herr Swartz yttrat
angående förslaget att upphäfva Landshöfdingens rösträtt i
Pröfnings-Comitéen, vill jag anmärka, att, ehuru det icke kan
förnekas, att Landshöfdingarne i allmänhet mera stå på det
allmännas, än den enskildes rätt, det dock måste vara olämp¬
ligt att antaga detta förhållande såsom grundsats och derpå
bygga en lag. Lika litet kan jag godkänna det skäl, Herr
Swartz velat hemta från den omständighet, att Pröfnings-Co-
mitéen utgör en högre instance, ty i de fall, der klagan emot
Taxerings-Comitéens beslut blifvit fullföljd af Kronoombudet,
eller Pröfnings-Comitéen på grund af egen maktfullkomlighet
200
Den f3 Maji.
flöjt bevillningsbeloppet, kan saken icke sägas Hafva genom¬
gått tvä iristancer. Hvad angår det förhållande, att besvär
öfver Pröfnings-Comitéens beslut icke skulle få anföras, synes
nian hafva utgått från den föreställningen, att sådant beslut
endast kunde komma att innefatta nedsättning i den af Taxe-
rings-Comitéen påförda bevillning. Om detta kunde antagas,
så skulle jag vara alldeles ense med Herr Swartz, men då
Pröfnings-Comitéen eger makt att besluta förhöjning i Bevill-
ningen, såväl med anledning af Kronoombudets besvär, som
äfven på eget bevåg, måste jag fullfölja mitt yrkande om
återrerriiss.
fferr Kock: Afven jag anser att i förevarande fall samma
grundsats bör gä fia för Pröfnings-Comitéen, sorn Taxerings-
Comitéen; men jag hemställer, om icke, till undvikande af en
återremiss och dermed följande omgång, beslut i detta hän¬
seende genast må kunna af Ståndet fattas.
Ofverläggningen var slutad, oell § 63 återremitterades.
§§ 66, 67, 611, 69 och 70.
Godkändes.
§ 71, jemte Utskottets, sid- 41, afgifna yttrande.
Godkändes.
§§ 72, 75 och 74.
Biföllos.
I 75-
Återremitterades till behandling, i sammanhang med
§ 27.
Utskottets, sid. 42, afgifna yttrande öfver Riksdags-Foll-
mäktigen Måns Månssons från Calmar Län motion.
Bifölls.
§§ 76. 77, 7», 79, 80, 81, 82, 83, 84, 83, 86, 87
och 88.
Godkändes.
Utskottets, sid. 43, afgifna yttrande öfver Herr Sundvall-
sons motion.
Herr Ditzinger: Skyldigheten för arbetsgifvare att an¬
svara för sina arbetares Kronoutskylder, hvilka den förre
stundom får betala lång tid efter det den skattskyldige lemnat
hans arbete, har ofta och med skäl blifvit öfverklagad såsom
ganska betungande. Jag anser att arbetarne böra, likasom
hvarje annan, sjellve svara för sina utskylder, och då polis¬
makten och Konungens Befallningshafvande alltid ega tem-
ftgen noggrann kännedom om personer i allmänhet, bör det
Den 15 Majt.
icke falla sig svart att lå reda pä den skattskyldige arbetaren,
äfven om lian vid nppbördstiden vistas annorstädes, än der
lian vid mantalsskrifningen sig uppehållit. Jag yrkar således
återrerniss af denna fråga.
Herr Swartz: Utskottet har funnit betänkligt att före¬
slå den af Herr Sundvallson yrkade förändring, helst densamma
skulle föranleda dertill, att debetsedel mäste utskrifvas för
hvarje arbetare, äfven orri hans Kronoutskylder skulle bestå
endast i den personliga skyddsafgiften. Jag har icke kunnat
föreställa mig något annat lämpligt sätt att utbekomma denna
mängd af obetydliga afgifter, än genom husbondens bemed¬
ling, så att han, hädanefter såsom hittills, skulle förskottsvis
erlägga sina arbetares utskylder, mot rättighet att derföre
godtgöra sig genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller
arbetsförtjenst. Jag tillstyrker derföre bifall till Utskottets
yttrande öfver Herr Sundvallsons motion.
Herr Sundvallson: Jag kan icke finna att serskild de¬
betsedel för hvarje arbetare skulle behöfva utskrifvas derföre,
att husbondens ansvarighet för hans utskylder upphörde. 1
frågavarande stadgande synes hafva tillkommit för att bespara
vederbörande uppbörds-tjenstemän besväret att uppsöka de
skattskyldige arbetare, som efter mantalsskrifningen flyttat
ifrån orten, men detta kan icke utgöra giltigt skäl att på ar-
betsgifvaren kasta betalningsskyldigheten för hans arbetares
skatt. Hetta onus är ofta ganska betungande: jag känner
exempel derpå, att husbonde fått vid uppbördsstämman betala
ända till 600 R:dr i utskylder för arbetare, hvilka längesedan
lemnat hans tjenst. Örn någon ansvarighet skulle åligga hus¬
bonden, borde den åtminstone vara inskränkt till det fall att
den skattskyldige vid nppbördstiden är qvar i tjensten. Rättig¬
heten för arbetsgifvaren att godtgöra sig genom afdrag på
den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst är icke mycket
värd, då arbetaren ofta kari hafva flyttat och gemenligen äfven,
just för att undgå Kronoutskylderna, flyttar långt förr, än tiden
för utskyldernas betalande inträffar, utan ringaste möjlighet
för arbetsgifvaren att någonsin hafva kunnat å arbetsförtjen-
sten afdraga Kronoutskylderna. Jag yrkar derföre att frågan
måtte återremitteras, med förständigande för Utskottet att
taga min motion i allvarligare ompröfvande, än hittills skett.
Herr Gahn, II: Om man tänker sig, hvilka kostnader
och omvägar skulle erfordras för att hos en mängd lösa per¬
soner uttaga Kronoutskylder, uppgående för hvar och en en¬
dast till några få skillingar, så skall man lätt finna Herr
202
Den 13 Maji.
Sundvallsons förslag opracliskf. Jag tror icke elier att ifråga¬
varande sladgande medför något synnerligt onus för arbets-
gifvaren, ty för husbonden är det lätt att af arbetarens första
förtjenst innehålla så mycket, sorn motsvarar den personliga
skyddsafgilten, och ingenting hindrar att i arbetscontractet
införa serskildt villkor i detta hänseende. Det är endast bri¬
sten på nödig omtanka hos arbetsgifvaren, som kan ådraga
honom förlust, i följd af bans ansvarighet lör arbetarens Kro¬
noutskylder. Någon olägenhet af ifrågavarande stadgande har,
mig veterligen, icke blifvit förspord, åtminstone på landsbyg¬
den, der det dessutom för Ivronobetjeningen skulle vara nära
nog omöjligt att hålla reda på alla lil! arhetsclassen hörande
personer, hvilka ofta ombyta vistelseort. Jag tillstyrker alltså
bifall lill Utskottets yttrande.
Herr Hierta: Ifrågavarande stadgande torde i viss mån vara
tillkommet för alt minska antalet af de afkortningar af arbe¬
tares Kronoutskylder, hvilka till stor mängd egde rum så länge
hvarje arbetare sjelf var ansvarig för sina utskylder. Emel¬
lertid kan det icke förnekas, att stadgandet innebär en tunga
för arbetsgifvaren och ett eget slag af servitut för arbetaren,
som för honom ofta gör det svårt att erhålla arbete, emedan
mången, af fruktan för följderna af denna husbondens ansva¬
righet, vid mantalsskrifningstiderna antager i sin tjenst så få
personer, som möjligt. Sedan man nu mera frångått princi¬
pen för det tvungna försvaret, utgör ifrågavarande föreskrift
verkligen, såsom Herr Sundvallson yttrat, endast en expe¬
dient för uppbördsmännen, till lättnad i deras besvär att taga
reda på Statens inkomster. J)å sådant icke kan vara med
rättvisa förenligt, instämmer jag med dem, som yrkat åter-
remiss, i syftning att Utskottet måtte tillse, om icke, med
arbetsgifvarnes befrielse från ansvarighet för deras arbetares
utskylder, annat sätt må kunna utfinnas till förekommande
af sädane utskylders afkortning.
Herr Sundvallson: Herr Gahns uppgift, att ifrågava¬
rande utskylder icke utgöra mer, än några skillingar, inne¬
fattar ett stort misstag. Jag har sjelf mer än en "äng lått
betala tjenstehjons utskylder till belopp af mellan 6 och 9
Riksdaler personen. Om sådant repeteras några gånger om
året, tror jag att summan på längden kan blifva ganska be¬
tydlig. Här i hufvudstaden har inträffat att, såsom jag förut
nämnt, en enda person måst vid en enda uppbördsstämma
utgifva icke mindre än 600 R:dr i utskylder lör sina arbe¬
tare, långt efter det de lemnat hans arbete. Sådant är all-
Den 15 Maji.
ilcles icke beroende pä någon bristande omtanka hos arbets¬
givaren. Den arbetare, sorn man vid mantalsskrifningen har
i sin tjenst, kan, såsom ganska ofta äfven inträffar, några
dagar derefter behaga gå nr tjensten. Jag eger icke att vägra
honom hans afskedsbetyg och måste utbetala hans lön, aT
hvilken jag således icke kan göra någon innehåIlning. Dess¬
utom är förhållandet på landet och i städerna väsendtligen
olika. Arbetaren på landet är i allmänhet mera bofast, än
arbetaren i en stad. På landet kommer det icke eller i fråga
att en husbonde hos sig låter skattskrifva andra personer, än
dem, som vanligen med hustru och barn bo på hans egor,
der de vanligen hafva ett stort interesse att qvarstanna, så
framt de vilja hafva tak öfver hufvudet, och de få »skillin-
gar», hvartill desses utskylder uppgå, kan väl husbonden mäkta
betala. Kronans uppbördsmän måste väl dessutom vara skyl¬
dige att göra sin tjenst, hvartill just hörer att taga reda på
de skattskyldige, och för detta ändamål stå dem många medel
till huds. Hvad tillkomsten af ifrågavarande stadgande angår,
tror jag ej, att det är serdeles gammalt. Så länge skyldig¬
heten att skaffa sig laga försvar qvarstod, fanns ej detta stad¬
gande och var ej eller behöfligt, men sedan nämnda skyldig¬
het upphört, fann man de skattskyldiges uppsökande besvär¬
ligt och lät sig angeläget vara att i Bevillnings-Förordningen
inlöra ifrågavarande föreskrift, hvilken dock onekligen står i
strid mot deri i sednare tider erkända personlighetsprincipen.
Orri arbetaren kan så vara sjelfmyndig man för sig, att han
icke behöfver eller känner sig förnärmad af det s. k. laga
försvaret, så bör han väl ock ega nog sjelfmyndighet att sjelf
betala sina personela Kronoutskylder, när de äro förfallna.
Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss för tillvägabrin-
gande af den förändring i förevarande hänseende, som af rätt¬
visa och billjghet påkallas.
Herr Lindeström: Med anledning af Herr Sundvallsons
anmärkning, att ifrågavarande stadgande tillkommit i afsigt
att lindra uppbördsmännens besvär, vill jag erinra, att detta
besvär, långt ifrån att lindras, tvärtom blifvit ökadt genom
nämnda stadgande, emedan före detsammas antagande upp¬
bördsmännens åtgärd i de fall, då den skattskyldige icke
kunde anträffas, inskränkte sig till att, sedan efterlysning få¬
fängt blifvit verkstäld, helt enkelt afskrifva hans utskylder..
Den egentliga orsaken, hvarföre ansvarigheten ålades arbets-
gilvaren, var, att man ville förekomma den förlust, som drab¬
bade Staten genom dylika afskrifningar, och detta sker nu
204
Den 13 Maji.
utan att elen ordentlige husbonden deraf liar den ringaste
skada, värd att tala om. .lag tillstyrker att Utskottets ytt¬
rande i ämnet måtte godkännas.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens,
hvar efter annan, framställda propositioner å dels bifall tili
Utskottets yttrande, dels återremiss deraf blifvit besvarade
med Ja och Nej, begärdes votering, sorn med slutna sedlar,
af hvilka en förseglad aflades, anställdes öfver följande, förut
uppsatta, justerade och anslagna voterings-proposition:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets yttrande, sidan
43, i Betänkandet, Ns 20, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde yttrande.»
Voteringen utföll med 17 Ja mot 10 Nej; hvadan Ut¬
skottets ifrågavarande yttrande var godkändt.
§ 89, 1 mom.
Herr Björck: Oaktadt Ståndet godkännt Utskottets ytt¬
rande öfver Herr Sundvallsons motion, tror jag det vara nöd¬
vändigt att återremittera 89 § lia morn., för åstadkommande
af en redactionsändring i sista punkten af samma moment,
der näringsidkare berättigas att genom afdrag å lön eller ar¬
betsförtjenst godtgöra sig för hvad lian måst utbetala i följd
af sin ansvarighet för hos honom anställde personers utskvl-
der. Meningen med detta stadgande får väl antagas vara, att
arhetsgifvaren skall ega rättighet att afdraga, icke hvad han
mäst utbetala, utan det utskyldsbelopp, för hvilket arbets-
gifvaren kommer att ansvara. Man kan icke fordra, att detta
belopp skall förskottsvis utbetalas, innan aldraget sker. Deri¬
genom kan visserligen inträffa, att Kronan, i följd af arbets-
gifvarens under tiden inträffande concurs eller annan orsak,
går miste om sin rätt; ehuru skatten af arbetarne blifvit er-
lagd; men sådant är en oundviklig följd af den grundsats, som
af Ståndet blifvit anlagen. Emellertid bör uttrycket vara
adajqvat med det förhållande, som åsyftas, och i sådant hän¬
seende påyrkar jag momentets återremitterande.
Herr Swartz: Genomläser man 4 mom. i 89 §:n, så
finner man, att ordställningen i sista punkten af l:a mom.
med afsigt blifvit sådan, som den är, och att meningen verk¬
ligen varit, att arhetsgifvaren icke skulle ega rätt att göra
sig betald för arbetarens utskylder förr, än de blifvit erlagde.
Båda dessa ställen öfverensstämma dessutom med nu gällande
stadganden; men då jag, för min del, icke kan neka, att den
af Herr Björck ifrågasatta redaclionsförändring, är af billighet
Den 18 Maji.
208
påkallad, vill jag icke motsätta mig hans yrkande om åter-
remiss.
Vidare anfördes ej, och 1 momentet af § 89 återremit¬
terades.
§ 89, 2 och 5 momenten.
Herr Björck: Het kan väl vara både nyttigt och nöd¬
vändigt. att Staten på allt sätt söker försäkra sig om alt utfå
sin skatt; men jag tror dock icke, att man bör så combi-
nera förhållandena, sorn Utskottet gjort genom föreskriften i
2:a moni., att den skattskyldige arbetaren icke skulle undfå
pass för att till annan ort sig begifva, innan han hos veder¬
börande myndighet företett bevis att lians Kronoutskylder för
det löpande året blifvit innehållna. Het blefve ett gifvet band
på den frie arbetaren, om han på detta sätt skulle vara un¬
derkastad en skyldighet att förse sig med pass, från hvilken
andra medborgare äro befriade. Jag tror ock att tillämp¬
ningen mången gång skulle blifva ganska svår. Om t. ex.
en arbetare, som på hösten blifvit mantalsskrifven hos sin
husbonde, flyttar från denne näst påföljande vår, vid hvilken
tid beloppet af hans utskylder ännu icke är kändt, så skulle
det vara hardt, om han af sådan anledning vore hindrad att
begifva sig till annan ort. Het tyckes för öfrigt vara mindre
redligt att genom en sådan föreskrift, som den ifrågavarande,
så att säga fastläsa nu gällande stadganden om skyldigheten
att taga pass, då allmänna meningen sträfvar att afskaffa detta
band på den personliga friheten. Jag föranlåtes således yrka,
att 2;a mom. i 89 §:n måtte återremitteras, för att undergå
nödig förändring i anmärkta hänseende.
Herr Swartz: Jag vill endast upplysa, att den föreskrift,
mot hvilken Herr Björcks anmärkning är riktad, blifvit bern¬
tsd från nu gällande Bevillnings-Förordning, och att Utskottet
således här ieke föreslagit någonting nytt. Hetta gäller äfven
frågan om skyldigheten att taga pass.
Vidare anfördes ej, och 2 mom. återremitterades; hvare¬
mot 3 mom. bifölls.
§ 89, 4 mom.
Återremitterades.
§ 90.
Godkändes.
§ 91.
Herr Rinman, C.: Jag tillåter mig förnya den anmärk¬
ning, jag gjorde, då fråga var om bevillning af bruksegendomar,
206
Den lä Maji.
och hvilken anmärkning då ansågs vara af beskaffenhet, att
höra tagas i betraktande i sammanhang med frågan om af-
kortningar, sorn i denna § afhandlas.
Herr Waern: Då i förevarande § säges, att afkortning
af bevillningsafgiften lår ega rum endast i de fall, som i
samma § omförmälas, tror jag det vara nödvändigt att Herr
Rinman» anmärkning, angående så kalladt restsmide vid bruk,
nu förekommer till pröfning. Enligt 72 §:n i nu gällande
Bevillnings-Förordning, skola de bruk, som blifvit anlagda
före den 1 November 1847, beskattas efter hela det privile¬
gierade smidet, men med rättighet att för restsmide, der så¬
dant eger rum, åtnjuta afdrag på ett följande års bevillning.
På det icke, vid tillämpning af de nya bevillningsgrunderna,
bevillning må komma att andra gången påföras för en och
samma tillverkning, erfordras i denna § ett tillägg, som med-
gifver afkortning äfven för nu ifrågavarande läll, och i sådant
hänseende anhåller jag om återremiss.
Herr Swartz: Jag kan icke inse att Herr liinmans
anmärkning behöfver föranleda något serskildt stadgande i
denna §. Enligt förslaget skall bevillningen af bruk för fram¬
tiden icke utgå efter samma grunder, som hitintills. Det är
icke på något ställe sagdt, att ett bruk skall beskattas för
hela dess privilegierade smide, utan skall, enligt förslaget,
bevillningen beräknas efter hvad den behållna inkomsten af
bruksrörelsen anses utgöra för året. Om en förklaring i det
anmärkta hänseendet är behöflig, hvilket jag, för min del,
icke kan finna, torde den icke böra förekomma annorstädes,
än i lnstructionen för taxeringsförrättningarne, såsom afseende
blott en biomständighet, på hvilken taxeringsmännens upp¬
märksamhet må fästas.
Herr Rinman, C.: Lika med Herr Swartz, finner jag,
att ämnet bäst lämpar sig för en i instructionen meddelad
förklaring, hvarföre med frågan torde böra anstå tills dess
förslaget till instruction blir föremål för Ståndets pröfning.
Herr Renström: Då Herr Swartz icke tyckes hafva
ratt uppfattat hvad meningen är med restsmide, ber jag att
till upplysning derom få framställa ett exempel. Om ett bruk,
som är privilegieradt för 1,800 Skeppunds smide, under ett
år icke tillverkat mer, än 1,000 Skeppund, så har, enligt hit¬
tills gällande författningar, bruket icke desto mindre fått be¬
tala bevillning för hela dess tillåtna smidesrätt och således
för 800 Skeppund utöfver den verkliga tillverkningen, men
hvaremot bruket för dessa 800 Skeppund, som kallas rest-
Den IS Maji.
207
smide, egt att tillgodonjuta afdrag på de följande årens bevill¬
ning, om tillverkningen då öfverstigit 1,300 Skeppund, per år
räknadt. Då möjligt är, att sådant restsmide ännu förefinnes
vid ett eller annat bruk, är väl äfven billigt att, i dylikt fall,
egaren får derför åtnjuta afkortning, och det synes mig, af
detta skäl, vara behöfligt att ett tillägg sker till § 91 i detta
hänseende.
Herr Werrn: Om Ståndet godkänner förslaget i 9i:a
§:n, sorn inskränker afkortningarne till der omlörmälda fall,
bland hvilka icke förekommer det nu ifrågavarande eller att
hevi Ining blifvit erlagd för restsmide vid bruk, så lärer det
icke löna mödan att sedermera ifrågasätta andra afkortningar,
än denna § innehåller. Det är således angeläget att Herr
llinmans anmärkning upptages till behandling i sammanhang
med nu förevarande fråga. Det är visserligen sannt att bru¬
ken hädanefter skulle komma att beskattas efter behållna in¬
komsten för året, men örn någon del af denna inkomst här-
fiyter från försäljning af jern, för hvars tillverkning bevillning
redan under ett föregående år blifvit erlagd, skulle inkomsten
af denna tillverkning blifva andra gången beskattad. Bort¬
tages den i nu gällande Bevillnings-Förordning medgifva rättig¬
het till afdrag för restsmide, utan att afkortning derför tillätes,
måste sådant följaktligen föraideda en orättvisa mot de bruk,
der restsmide förekommer.
Herr Swartz: Afkortning af bevillningsafgift förutsätter,
att sällan afgift blifvit till visst belopp påförd. Men af livad
i 72 §, 2:a mom. af nu gällande Bevillnings-Förordning är
stadgadt, angående beskattningen af de bruk, vid hvilka obe¬
gränsad smidesrätt begagnas, synes tydligt att det just är
viii uppskattningen af inkomsten, som man har att iakttaga
afdraget för restsmide oell att bevillningen icke bör bestäm¬
mas till högre belopp, än det, som återstår sedan detta afdrag
skett. Det är derföre destomera lämpligt att den ifrågasatta
förklaringen erhåller sitt rum i instruetionen. .lag inser icke
något skäl till en sådan omväg, som att först påföra en summa
och sedan afdraga en del deraf.
Herr Wwrn: Jag vill blott erinra, att-då ifrågavarande
anmärkning är den enda, som blifvit gjord mot § 91, svnes
yrkandet om återremiss innefatta en ganska oskyldig begäran,
jag vidhåller detta yrkande i redan uppgifven syltning.
Herr Sundoallson: Sedan Ståndet ogillat min motion,
som afsåg att arbetares Kronoutskylder skulle, likasom alla
andra skattskvldige medborgares, betalas först när de förfalla,
208
Den IS Maji.
kan jag icke underlåta att i förevarande 91 § påpeka en
omständighet, som visar, huru den ena oformligheten och orätt¬
visan föranleder den andra. Det heter nemligen i denna §,
att bevillningen efter l:a Artikeln får afkortas, då den skatt¬
skyldige aflidit före den l:a Maji det år, för hvilket denna
bevillning blifvit honom påförd. Om nu en arbetsgilvare af-
dragit sin arbetares Kronoutskylder 10, 12 eller IS månader
före den tid, då de skola betalas, och arbetaren under tiden
aflider, så kan man icke veta, huruvida arbetsgilvaren eller
sterbhuset efter den aflidne arbetaren skall tillgodonjuta denna
afkortning, ej eller på hvad sätt och efter hvilken grund en
sådan afkastning skall ega rum. Det kan ock för en sådan
atlidens utfattiua hustru och barn vara af stor vigt att i sin
möjliga nöd erhålla den lilla tillfälliga hjelp, som dessa redan
betalda, men sedermera till arbetsgifvarens fromma afkortade
Kronoutskylder utgöra. En hvar bör erhålla sitt åtminstone
enligt lagens bokstalliga lydelse: verkligheten kan blifva njugg
nog ändock vid lagens efterlefnad.
Ofverläggningen var slutad, och § 91 bifölls.
§§ 92,' 93, 94, 93 och 96.
Godkändes.
Ing ressen (sid. 1) i författningsförslaget.
Herr Warn: Den anmärkning, jag här vill göra, är icke
af någon större vigt, men jag kan icke inse nyttan af den
förändring, som blifvit vidtagen, i det Utskottet underlåtit att,
såsom hittills vanligt varit, i ingressen utsätta beloppet af den
bevillning, Rikets Ständer sig åtagit, och hvilket genom ziffrans
uttryckande blir mera allmänt kunnigt. Såvida icke giltigt
skäl till denna förändring anföres, måste jag således yrka åter-
remiss, i syftning, att ingressens uppställning måtte bringas i
öfverensstämmelse med den nuvarande lydelsen.
Herr Swartz: Jag förmodar, att Ståndet af Utskottets
Betänkande inhemta! anledningen till den ändrade uppställning,
ingressen erhållit, nemligen att Utskottet ansett den hulvud-
sakliga vigten ligga på kännedomen om de grunder, hvilka
af Rikets Ständer blifvit antagna för den bevillning, som af
Svenska folket bör utgöras. Om ock i ingressen utsattes en
viss summa, skulle denna aldrig komma att utgöra ett rik¬
tigt uttryck för verkliga beloppet af den bevillning, som efter
de fastställda grunderna komme att till Statsverket ingå; ty
en skillnad, större eller mindre, måste dervid alltid uppkomma.
För öfrigt medför den af Utskottet föreslagna uppställning en
fördel derutinnan, att, om man skulle från en Riksdag till
Den 16 Maji.
200
den andra vilja bibehå Ila Bevillnings-Förordningen oförändrad,
fastän det visade sig att intraderna efter de antagna bevill-
ningsgrunderna blefvo större eller mindre, än påräknadt vore,
man icke behöfde underkasta ingressen någon förändring,
hvilket deremot, i händelse, ingressen upptoge en viss summa,
skulle blifva nödigt för att komma sanningen närmare.
Vidare anfördes ej, och ingressen återremitterades.
Utskottets, sid. 18, afgifna yttrande öfver C. A. Larssons,
Ola Larssons samt Herrar Eierlas och Ridderslads der om-
förmälda motioner.
Godkändes.
§ 2-
Bordlädes följande Utskotts Betänkanden och Utlåtanden,
nemligen:
Stats7Utskottets, N:ris 93, 94, 93, 96, 97, 98, 99, 100,
101 och 102;
Banco-Utskottets, N:ris 19, 20, 21, 22 och 23, saint
Lag-Utskottets, M 26;
äfvensom en skrifvelse ifrån Stockholms Magistrat i fråga
om det förestående valet för Stockholms stad al Revisor öf¬
ver Stats-, Banco- och Riksgäldsverken.
Plenum slutades kl. Va 11 e- m-
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 16 Maji.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *■
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M 20, angående Allmänna Bevillningen.
Härvid förekommo:
Förslag till Instruction för Taxeringsförrättningarna vid
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1859 — 1860. IV. 11
Den lfl Maji
de linder allmänna bevillnirigen inbegripna oell af taxering
beroende algifters föreslående och fastställande.
Biföllos, hvar efter annan.
s7-
Herr Lindeström: I Iraga om de uppgifter, som af skatt¬
skyldige skola meddelas, förekommer äfven uppgift å fast
egendom. Enligt § 7, skall hvart tredje år förnyad uppskatt¬
ning deraf ega rum. Inom Utskottet gjorde jag anmärkning
deremot, att denna uppskattning allt för ofta återkommer.
Jag förnyar derföre mitt der framställda förslag, att tiden inom
hvilken förnyad uppskattning skall ske, bestämmes till 10 år.
Herr Swartz: Uti 27 §, som talar om uppgifter till
bevillnings-taxering från enskilda personer och hvilken §
återremitterades, är det väl nämndt, att uppgift af egare eller
innehafvare utaf fast egendom skall hvart tredje år meddelas;
men, utan afseende derpå om nämnde föreskrift kommer att
ur Förordningen utgå eller icke, synes mig stadgandet i nu
föredragne § af lnstructionen kunna och böra antagas. Hvad
tidsbestämmelsen angår, som en talare föreslagit skulle för¬
ändras til! tio år, så är det för närvarande föreskrifvet att
uppskattning af läst egendom skall ske hvarje år, och således
tyckes det redan vara en förbättring, som man torde böra
stadna vid, att Uppskattning icke skall ske mer, än hvart tredje
år. Genom en sådan bestämmelse bör tillräcklig uppmärk¬
samhet vinnas åt fastighets-taxeringen, hvilket man genom
förändringen äfven velat åstadkomma; och vinner man blott
detta mål, torde det icke skada, att en revision af fastighets¬
taxeringen i allmänhet sker så ofta, som hvart tredje år. Mig
synes således såsom kunde 7 § godkännas.
Herr Odmansson: Isynnerhet i början af fast egendoms
uppskattning enligt nu föreslagna grunder komma utan tvifvel
många misstag att ega rum, och derföre synes det mig, att
en förnyad uppskattning icke bör uppskjutas till hvart 10:e
år, utan är det bättre att hålla sig vid af Utskottet föreslagna
tid, eller 3 år, ty i sådant fall kommer misstaget att endast
fortfara under denna kortare tid.
Discussionen förklarades slutad, och § 7 bifölls.
§ «•
Bifölls.
§ 9, jemte yttrandet i Betänkandet, pag. 43, angående
denna §.
flen 16 Maji.
211
Herr Rinman, C.: Ifall, såsom jac: hoppas, Ståndet vill
göra afseende på de anmärkningar, som blifvit framställde i
afseende å beskattningen al stångjernsbruken, skulle jag önska,
att i 9 § tillädes ett så lydande moment:
»Då, vid uppskattning af stångjernsbrukens inkomst, näst-
förutgångna smidesårets tillverkningsbelopp bör ligga till grund,
skall för beviilningens beräknande och debitering vid de bruk,
der restsmide förefinnes och för hvilket bevillning tillförene
erlagts, från nämnda tillverkningsbelopp afdragas hvad rest-
smidet utgör, och hvarmed fortsattes så länge deraf något
återstår. Till bestyrkande af ett bruks restsmide galle, hvad
Kongl. Förordningen af den 27 April 1846, angående hammar¬
skattens utgörande, uti 11 § stadgar.»
Herr Swartz: På det Utskottet må komma i tillfälle
att taga i öfvervägande hvad Herr Rinman föreslagit, och då
under tiden, innan Utskottet hinner komma in med ett nytt
Betänkande iTdenna fråga, Kongl. Majit möjligen kommer att
stadfästa Pikets Ständers beslut angående hammarskatten,
hvilket i detta Betänkande vidröres, såsom en anledning att i
alla fall för närvarande uppskjuta frågans definitiva afgörande,
hemställer jag, att 9 § måtte återremitteras.
Vidare förekom icke, och § 9, jemte yttrandet, pag. 43,
återremitterades.
§
Bifölls.
§ 11, tillika med yttrandet, pag. 43, angående denna §.
Herr Swartz: På samma sätt, som i dylika fall förut
skett, och under afvaktan på det beslut, hvilket måste föregå
det definitiva beslutet angående förevarande ämne, torde denna
§ böra återremitteras.
På härefter framstäld proposition, blef § 11, jemte ytt¬
randet, angående denna §, af Ståndet återremitterade.
§§ 12 och 13.
Biföllos, hvar efter annan.
§ **•
Herr Kock: Denna § åberopar de uppgifter, hvarefter
Taxerings-Comitéen skall grunda beskattningen, men som nu
de i 27 § af förslaget till Bevillnings-Stadga omförmälda upp¬
gifter blifvit afslagne, hemställer jag, om icke denna § bör
återremitteras. Det heter deruti: »hvartill den årliga varu¬
omsättningen eller tillverkningen uppgår». Någon visshet,
hvartill den uppgår, kan ju icke erhållas, utan att uppgift
212
Den 16 Maji.
derom lemnäs af den, som drifver rörelsen, och då 27 §
blifvit afslagen, anhåller jag om återremiss.
Herr Carlson instämde.
Herr Swartz: Det synes mig,'såsom den gjorda anmärk¬
ningen icke skulle behöfva föranleda någon återremiss. Det
heter i 14 §: »Skulle taxeringsmännen sakna närmare känne¬
dom rörande verkliga beskaffenheten af den rörelse, om hvars
beskattning fråga är, och aflemnade uppgifter icke innehålla
tillfyllestgörande upplysning derom, böra de, på sätt dem
lämpligast synes, förskaffa sig de underrättelser, som erfor¬
dras lör rörelsens rättvisa beskattning». Officiela uppgifter
komma ju att aflernnas och meningen är ju att en del af
dessa skola belysa förhållandet med rörelsen. Således då
med ordet »uppgifter» här kan förstås de officiela och några
uppgifter från enskilde ej eller finnas åberopade, synes mig
den gjorda anmärkningen kunna förfalla.
Herr Odmansson: .lag förenar mig med Herr Swartz.
Det beror ju på en och hvar att aflemna uppgift till Taxe-
rings-Comitéen. Vill han det åter icke, så är det en annan
sak; men. om han gör det, måste väl Taxerings-Comitéen
rätta sig derefter och i öfrigt få de personer, sorn skola verk¬
ställa beskattningen, skaffa sig de upplysningar, hvilka stå att
erhålla. Då denna § icke står i sådant sammanhang med
den 27 § i förslaget till Bevillnirigs-Stadga, att förändring i
följd deraf erfordras, yrkar jag proposition på bifall.
Herr Kock: Det synes mig likväl som skulle den siste
talarens afgifna förklaring icke göra tillfyllest. Det står i 14
§, att »den inkomst, handlande, handtverkare eller annan
näringsidkare eger af sin rörelse, uppskattas med lästadt af¬
seende å, bland annat, det belopp, hvartill den årliga varu¬
omsättningen eller tillverkningen uppgår». Till hvad belopp
denna uppgår, derom kan man icke erhålla upplysning genom
några officiela uppgifter, utan måste de grunda sig på upp¬
gifter af enskilde. När man nu alslagit den 27 §, uti hvil¬
ken just talas om sådana uppgifter, så tror jag, att denna §
ändock måste hafva något sammanhang med den afslagna,
och förnyar derföre min anhållan om återremiss.
Herr Renström: Om jag icke missminner mig, så har,
sedan 27 § af Bevillnings-Stadgan, uti hvilken § det talas om
uppgifter från de skattskyldige, återremitterades, en annan §
förekommit, som blifvit bifallen, eller den 28:e, deruti äfven
uppgifter omförmälas. Vid ett sådant förhållande oell då nu
Den 10 Maji.
Ståndet dessutom beslutat, att officiella uppgifter skola allem-
nas. kan jag icke finna annat, än att denna § bör bifallas.
Herr Lindeström: Denna § innehåller icke något annat,
än en fingervisning för Taxerings-Comitéen i alseende å dess
förfarande vid bestämmande af en persons inkomst. Der
uppmanas Comitéen att fästa afseende å åtskilliga omständig¬
heter oell deribland å den årliga varuomsättningen eller till¬
verkningen. Denna § står icke alls i något beroende af den
27 § i förslaget tili Bevillnings-Stadga, hvilken afslogs, utan
innehåller blott att afseende bör lästas å »uppgifter». Nu
finnas ofliciela uppgifter, och möjligt är älven att enskilda
sådana komma att lemnäs. Då följaktligen den nu ifråga¬
varande §:n endast innehåller en vink för raxerings-Comi-
téens förfarande, samt icke på något sätt är beroende al den
27:e §, yrkar jag proposition pä bifall.
Herr Ditzinger: Det synes tydligt att denna § blifvit
uppsatt, just med afseende A skattskyldiges åliggande att lill
Taxerings-Comitéen lemna föreskrilven uppgift, hvilken lore-
skrift Ståndet icke godkännf, utan alslagit; och då i en före¬
gående § är stadgadt att Comitéen kan kalla till sig den
skattskyldige och lill honom framställa förfrågningar, kunna
dessa blifva ganska inrjvisitoriska. Det heter nemligen »Skulle
»taxeringsmiinnen sakna närmare kännedom rörande verkliga
»beskaffenheten af den rörelse, om hvars beskattning fråga
»är, och aflemnade uppgifter icke innehålla tillfyllestgörande
»upplysning derom, böra de, pä sätt dem lämpligast synes,
»förskaffa sig de underrättelser, som erfordras lör rörelsens
»rättvisa beskattning.» Det kunde således hända att Comi¬
téen fordrade ens böcker och förlore mera inquisitoriskt, än
om de skattskyldige voro ålagda att lemna uppgifter. Derföre
förenar äfven jag mig i begäran om återremiss.
Herr Ridderstad: Jag kan icke annat, än instämma med
Herr Kock och förena mig i hans begäran om återremiss.
Det heter i 14 §: »Den inkomst, handlande, handtverkare,
»eller annan näringsidkare eger af sin rörelse, uppskattas med
»fästadt afseende å härvid förekommande allmänna eller till¬
fälliga förhållanden etc». »De tillfälliga förhållandena» hän¬
visa naturligtvis på 27:e §:n, som Ståndet alslagit, hvadan väl
redactionen af denna § äfven bör ordnas i öfverensstämmelse
dermed. För min del, skulle jag tro, att meningens upp¬
ställning bör vara sådan, att den utesluter både orden »all¬
männa och tillfälliga» samt alt det endast kommer att heta,
»med afseende å härvid förekommande förhållanden». Vidare
214
Den 16 Maji.
förekommer i samina § följande: »Skulle taxeringsmännen
»sakna närmare kännedom rörande verkliga beskaffenheten
»af den rörelse, om hvars beskattning fråga är och derom
»aflemnade uppgifter icke innehålla tillfyllestgörande upplys¬
ning, böra de, på sätt dem lämpligast synes, förskaffa sig de
»underrättelser, som erfordras för rörelsens rättvisa beskatt¬
ning.» Andemeningen häri är icke eller dunkel, den hän¬
visar också till 27:e §’s spionerisystern, hvilken §, såsom förut
är nämdt, likväl redan är afslagen. På dessa skäl, anhåller
jag om återremiss, på det att redactionen af denna § må
ordnas i öfverensstämmelse med den tanke, sorn Ståndet ut¬
talat, då 27 § förkastades.
Herr Carlson: Uti § bestämmes ju, att taxeringsmännen
jemväl skola fästa afseende å det belopp, hvartill den årliga
varuomsättningen eller tillverkningen uppgår; men då den §,
som talar örn skattskyldiges uppgifter i dessa hänseenden,
blifvit af Ståndet afslagen, synes mig. att denna § behöfver
en förändrad redaction; hvarföre jag biträder deras åsigt, som
yrkat återremiss af denna §.
Herr Wwrn: För min del, finner jag visst, att, när den
27 § nedskrefs, tänkte mart sig, att skattskyldige skulle aflemna
uppgift angående de i denna § omnämnda förhållanden; men
vi hafva nu icke att pröfva annat, äri om denna § innehåller
några olämpliga bestämmelser, utan afseende derpå om den
27 § finnes eller icke. För min del, anser jag riktigt, att
taxeringsmännen vid uppskattning af en persons inkomst å
rörelse skola taga i betraktande såväl allmänna, som tillfälliga
förhållanden. Att några uppgifter, utom de ofiiciela, komma
att lemnäs, tror jag vara klart, likasom att dessa då böra
tagas i betraktande. Att taga i betraktande en rörelses be¬
skaffenhet, i jemnbredd med en handelsbods eller verkstads
läge, jemte öfriga omständigheter, finner jag vara i sin ord¬
ning och bifaller, för min del, denna §.
Herr Kock: Ett annat skäl, som bör föranleda återre¬
miss, förefinnes äfven. Det förekommer nemligen i sednare
delen af § en otydlighet. Det heter der: »Vid de fall, då en
och samma handlande eller näringsidkare samtidigt drifver
rörelse på särskilda ställen eller i olika näringsgrenar, skola
de inkomster, som härigenom uppkomma, sammanräknas och
taxeras på ett ställe, eller der han är mantalsskrifven; dock
med iakttagande af Bevillnings-Stadgans föreskrift, att bevill¬
ning för yrke, hvaraf inkomsten öfverstiger visst belopp, bör
påföras der yrket idkas». I förra perioden är det ovillkorligt,
216
Den 16 Maji.
nar till taxeringsmännen sina böcker och derigenom öppet
blottar sin ställning, så skulle, oaktadt deraf kunna hemtas
tillförlitliga upplysningar angående den handlandes förluster,
denne likväl erlägga bevillning, beräknad efter hvad en rörelse,
jemnförlig med den han drifvit, anses i allmänhet afkasta. Då
jag anser detta stadgande mindre rättvist, anhåller jag, att,
för rättelses vinnande, § måtte återremitteras.
Herr Odmansson: Med anledning af de anmärkningar,
som blifvit gjorda vid 7 §, hvilken rörer samma fråga, som
den nu förevarande, förenar jag mig i begäran om återremiss.
Herr Lindeström: Hvad !:a punkten i denna § be¬
träffar, har någon anmärkning deremot icke blifvit framställd,
och tror jag således, att Ståndet kan bifalla denna punkt;
men då åter den 2:a punkten står i stort sammanhang med
den 7 §, anser jag alldeles nödvändigt att denna punkt åter¬
remitteras.
Herr Renström instämde.
Herr Warn: Jag har icke begärt ordet, för att mot¬
sätta mig hvad den siste talaren yttrat derom, att endast 2:a
mora. borde återremitteras, men deremot det l:a bifallas,
utan, just derföre att jag anser detta l:a mom. fullkomligt
riktigt, vill jag, som icke var närvarande då den 9 § före¬
drogs, fästa uppmärksamhet derpå, att denna § står med
densamma i ganska skarp strid. Det1 heter i den 9 §, att
»vid bestämmande af värdet å brukstillverkningar skall an¬
tagas till ledning de sednast fastställda lösningspris för Kronans
hammarskattsjern samt tiondejern från samma bruk;» men
nu hafva vi förhoppning att nämnda afgilter vid denna Riks¬
dag skola försvinna. Derföre hade den 9 § bort återremit¬
teras och Ståndet dervid uttrycka den åsigt, att bruksegare
borde, liksom alla andra näringsidkare, skatta efter sin in¬
komst. Priset å jern är visserligen mycket olika vid olika
bruk, men det möter icke någon svårighet att beräkna det¬
samma efter det i hvarje ort gångbara pris och derefter göra
afdrag för råvaror och arbetskostnad, likaledes efter de i orten
derför gångbara prisen.
Ofverläggningen ansågs slutad, och, på af Herr Talman¬
nen framställda särskilda propositioner, biföll Ståndet l:a mo¬
mentet, men återremitterade det andra.
§§ 16-20.
Biföllos, hvar efter annan.
§ 21.
Herr Palander: För min del, tinner jag Utskottets för¬
Den 16 Maji.
217
slag att bestämma den skattskyldiges lefnadskostnader, och
således årsinkomster, i förhållande till hyrans belopp, möta
åtskilliga betänkligheter. En hvar vet ju huru olika förhål¬
landena i detta afseende äro i olika städer. Huru kan lef-
nadskostnaden t. ex. i Stockholm jemnföras med den i åt¬
skilliga af våra småstäder, der ganska goda våningar kunna
erhållas för 200 R:dr om året. Den, som der lefver mycket,
men i hyra betalar 500 R:dr, skulle enligt förslaget skatta
för en inkomst al endast 900 R:dr. Mig synes att den upp¬
ställda beräkningen icke kan tjena till något rättesnöre för
taxeringsmännen, hvadan jag yrkar att densamma ur förslaget
uteslutes och anser att bedömandet af en persons lefnads¬
kostnader hellre bör åt taxeringsmännen öfverlemnas. Jag
befarar att, om den uppställda tableauen åtföljer den blifvande
Bevillnings-Stadgan, skola taxeringsmännen anse sig förbundne
att följa densamma. Af dessa skäl, önskar jag att §:n åter¬
remitteras, på det ifrågavarande beräkning måtte blifva ur
förslaget utesluten. Säkrast är alt grunda uppskattningen af
en persons lefnadskostnader på locala förhållanden.
Herr Ridderstad: Jag deremot kan icke finna denna §
vara så oriktig, som den föregående talaren ansett. Man bör
nemligen noga och väl lägga märke dertill, att den af Ut¬
skottet föreslagna beräkningsgrunden för en persons lefnads¬
kostnader alldeles icke ifrågakommer, såvida icke »den skatt¬
skyldige sjelf söker dölja sin ställning;» endast i sådan hän¬
delse — icke eljest — antages hyressumman böra tjena, taxe¬
ringsmännen till ledning vid uppskattande af en persons års¬
inkomster. Retraktar man för öfrigt litet närmare den af
Utskottet uppgjorda calculen, förefaller den ingalunda så sär¬
deles orimlig. Om en skattskyldig betalar i hyra 500 R:dr,
beräknas han hafva i inkomst 900 R:dr. En famille, hvars
hyra uppgår till 500 R:dr, anses lefva upp 2,000 R:dr, och
den, hvilken i hyra betalar 1,000 R:dr, antages hafva i in¬
komst 3,000 R:dr. Detta sednare slår verkligen in med hvad
Ståndet ansett en Departements-Chefs lön böra utgöra, enär
Ståndet bestämt hans lön till sagda summa eller 5,000 R:dr,
och man antagligtvis bör kunna beräkna hans hyra till om¬
kring 1,000. Utom de af Utskottet till stöd för sitt förslag
anförda skäl, tillåter jag mig fästa Ståndets uppmärksamhet
på en §, som, då den nyligen här blifvit antagen, synes inne¬
bära öfverensstämmelse i åsigter. Uti sista mom. af 18 §
står nemligen: »Den med allmän eller enskild tjenstebefatt-
»ning förenade förmånen af fri bostad beräknas till det belopp,
218
Den 16 Maji.
»som i årlig hyra inom samma ort vanligen erlägges lör en
»bostad af enahanda antal lika beskaffade rum och lägen¬
heter.» Då således den person, hvilken innehar enskild
tjenstebefattning och derföre åtnjuter förmånen af fri bostad,
skall för densamma erlägga bevillning, då bör man visser¬
ligen icke sky att på enahanda sätt beskatta jemväl de mera
bemedlade. Jag anser således att denna § bör bifallas.
Herr Widell: Det lista morn. af 21 § berättigar taxe-
ringsmännen att, då annan tillförlitlig beräkningsgrund lör
uppskattning af inkomst utåt capital saknas, anställa jcmri-
förelse emellan, å ena sidan, den skattskyldiges alla samman¬
lagda kända inkomster, saint, å andra sidan, den skattskyl¬
diges alla sannolika lefnadskostnader; och skall skillnaden,
eller det belopp, hvarmed lefnadskostnaderna kunna finnas
öfverskjuta nämnda sannolika årsinkomster, anses utgöra den
skattskyldiges inkomst af capital. Detta stadgande anser jag
fullkomligt riktigt och yrkar derföre att detsamma måtte an¬
tagas.
Herr Palander har framställt en anmärkning emot 3:e
morn., enligt hvilket hyresbeloppet i vissa fall får tagas till
grund för beräkning af en persons årsinkomst. I anledning
deraf, får jag fästa hans uppmärksamhet derpå, att Utskottets
förslag i detta hänseende icke innehåller någon ovillkorlig
föreskrift, att detsamma skall tjena till efterrättelse, utan en¬
dast tili ledning för taxeringsmännen. Det heter ju: »Vid
»beräkning af skattskyldigs okända lefnadskostnader uti stad
»må desamma aldrig, utan att taxeringsmännen till Protocoljet
»derför uppgifva särskildt skäl, anses vara lägre, än» etc.
Således anser jag att lefnadskostnaderna, i händelse skäl der¬
för finnes, kunna och böra uppskattas högre, än det i tarif¬
fen uppställda förhållande emellan inkomst och hyra. Om
nemligen Taxerings-Comitéen, t. ex., skulle finna att i en
småstad en person erlägger i hyra 500 K:dr, är Comitéen
ingalunda skyldig att anse det nämnda person icke förtjenar
mera, än 1,200 R:dr, utan är oförhindrad att uppskatta hans
inkomst vida högre. Det heter vidare: »I öfrigt böra
af högre inkomst». Om §:n återremitteras, hvilket jag inga¬
lunda påyrkar, tillåter jag mig fästa uppmärksamhet derpå,
att orden yrkad nedsättning icke äro lämpliga, ty, om ned¬
sättning ej blifvit yrkad, men Comitéen finner skäl att ned¬
sätta en efter uppgifna grunder beräknad inkomst, bör väl
detta ändock ske. Af § synes nemligen, såsom skulle ned¬
Den 16 Maji.
219
sättning icke kunna ega rum, såvida yrkande derom icke
framstälts.
Herr Waern: Det synes mig, såsom vore den af Ut¬
skottet i förhållande till hyresbeloppen föreslagna -beräkning
af personers lefnadskostnader ganska lämplig, men jag anser
likväl orätt att derom meddela någon allmän föreskrift, såsom
här skett, helst i vissa fall lefnadskostnaden skulle anses
uppgå til! minst sju gånger hyresbeloppet. Jag hemställer, om
icke hvad här står bör vara exempelvis, men att det får
bero af Taxerings-Comitéen att elter locala förhållanden upp¬
göra scalan. Derigenom komme densamma att blifva mera
öfverenstämmande med förhållandena i orten.
Det sista momentet, deruti det heter: »Förluster, hvaraf
»capitalet drabbats under året näst före det, hvarför bevill—
»ning påföres, afräknas från egarens capitalförmögenhet och
»erlägges bevillning för den ränta, återstående capitalbeloppet
»anses afkasta», anser jag icke kunna godkännas. Det år, då
en capitalist lider större förlust, än han haft inkomst, bör han
vara fri från skatt, och först året derefter bör nämnde per¬
sons inkomst beräknas efter återstående capitalbeloppet. Att
en capitalist, som under ett år drabbats af förluster, än¬
dock skulle påföljande år erlägga bevillning för ränta å åter¬
stående capitalbeloppet, synes mig alltför hårdt, och jag fruk¬
tar äfven att en sådan föreskrift i tillämpningen komme att
éluderas. Af dessa skäl, anser jag att denna föreskrift bör
uteslutas, och att man bör hålla sig till 15 §, som innehåller
den goda regel, att hvar och en skall skatta efter sin in¬
komst.
Herr Ödmansson: Jag åter anser, att § i sin helhet
bör bifallas. Den af Utskottet föreslagna beräkning synes
mig ingalunda vara för hög. Dessutom heter det i ett sed¬
nare moment att taxeringsmännen skola, vid inkomsternas
uppskattning i förhållande till hyresbeloppen, fästa afseende
derå, »huruvida talrik famille, embetsåligganden eller annat
förhållande nödsakat till begagnande af flera eller dyrare
rum, än vanligt». Således är en hyresman väl omhuldad, och
det bör icke kunna ske honom någon orätt.
I anledning af Herr Widells anmärkning, i afseende å
orden: »yrkad nedsättnining», vill jag erinra, hurusom, i
händelse jag är egare till två hus och det ena brinner, skatt
likväl för det, som är i behåll, bör erläggas. På samina sätt,
om man förlorar hälften af sitt capital, bör man skatta för
den återstående hälften.
220
Den 16 Maji.
Herr Lindeström: Denna § innefattar, liksom den 5 4,
blott en fingervisning för Comitérade att beräkna en skatt¬
skyldigs inkomster, men utgör icke någon instruetion, som
ovillkorligen måste följas. Det är ett alldeles förskräckligt
misstag, Herr von Krcemer gjort, då han påstått, att för¬
slaget innebär en progressiv beskattning. Det föreskrifver
endast en jemnförelse emellan förhållanden för bestämmande
af en skattskyldigs inkomst. Bevillnings-Comitéen har i Stock¬
holm låtit anställa åtskilliga jemnförelser och funnit förhål¬
landena, med afseende på lefnadskostnad och hyra, i verklig¬
heten sådane, som dessa zitlror utvisa. Jag tror, att en hvar
af oss, om han gör en dylik jemnförelse, skall finna, att för¬
slaget är grundadt på erfarenhet. För min del, bifaller jag
detsamma, då det icke pä något sätt binder Taxerings-Comi-
t.éon.
Hvad sista momentet angår, har Herr Odmansson be¬
svarat de deremot gjorda anmärkningar, och jag instämmer
med honom.
Herr Ditzinger: Jag delar deras mening, som tycka att
denna scala är alltför strängt tilltagen. Att taxeringsmännen
skola komma att följa denna instruetion, tror jag så mycket
säkrare, som det heter, att »den skattskyldiges årsinkomster
skola anses uppgå till minst tre gånger hyrans, belopp» etc.
Herr Ridderstad stannade med sin granskning, der inkomsten
anses vara fem gånger hyrans belopp, och jag anser äfven
sannolikt att den, som betalar 1,000 R:dr i hyra, lefver upp
B.000 R:dr, men om man går längre ned, synes mig beräk¬
ningen orimlig. I Stockholm, t. ex., der hyrorna äro dyra,
finnas familier, hvilka, utan att ega större inkomster, likväl
behöfva många rum. Om denna fa mille hyrer en våning för
1,600 R:dr, skall lefnadskostnaden för famillen beräknas till
minst sju gånger hyresbeloppet, eller till 11,200 R:dr, men jag
tror. att mången, hvars hyresbelopp uppgår till 1,600 R:dr,
ingalunda har 11,200 R:dr att lefva på för året. Af dessa
skäl, anser jag, att § bör återremitteras och att, om någon
scala skall bestämmas, den bör stanna vid fern gånger hyres¬
beloppet.
Herr Palander: Af den anda, som genomgår förslaget
till ny Bevillnings-Stadga, finner man meningen vara att lemna
fria händer åt dem, som skola bestämma bevillningens belopp,
men då så är, förefaller det eget, att Utskottet i detta fall
velat framlägga en graderad scala till ledning för omdömet.
Hos de många Bevillnings-Taxerings-Comitéer, som komma
Den 16 Maji.
221
att sammanträda, måste olika förhållanden på olika orter,
synnerligast i städerna, uppstå. Herr Lindeström sade, att
denna scala blifvit uppgjord i enlighet med hvad erfaren¬
heten gifvit vid handen. Det är likväl icke tänkbart, att Be-
villnings-Otskottet kunnat komma till detta förslag på grund
af caleuler från många städer, utan måhända hafva sådana
blifvit uppgjorda endast för Stockholm och Götheborg. Dess¬
utom tror jag, att ingen skall våga påstå, det den, som er¬
lägger i hyra 1,000 R:dr, har mindre lefnadskostnader, än
den, som betalar 1,600 R:dr. Det skulle komma att blifva
tusentals nuancer. Den, som t. ex. i Stockholm har en vå¬
ning på Drottninggatan, betalar för densamma naturligtvis
mera, än den, hvilken bor på söder, af orsak att han
föredrager en behaglig utsigt, men icke är det derföre sagdt,
att den fiirres lefnadskostnader ovillkorligen skola vara större,
än den sednares. Jag är öfvertygad, att denna scala skall
missleda många Taxerings-Comitéer, emedan de anse sig böra
derå fästa allt lör mycken uppmärksamhet, hvadan jag an¬
håller om återremiss, för att få den graderade scalan helt och
hållet utesluten.
Herr Waern: 1 afseende å sista momentet uti denna §,
har återremiss blifvit bestridd. Jag vill, i anledning deraf,
påminna Ståndet, att 7 § i förslaget till Bevillnings-Stadga
innehåller, bland annat, följande: »Förluster, af hvilka capital
drabbats, afräknas från egarens capitalförmögenhet och er¬
lägges bevillning för den afkastning, återstående capitalbelop-
pet anses lemna.» Detta är alldeles samma stadgande, som
bär förekommer, och då 7 § återremitterades med 47 röster
emot 2, kan jag icke tro, att Ståndet på den korta tiden så
ändrat åsigter, att 21 § nu bifailes. Detta skulle alldeles
strida emot Ståndets förut fattade beslut. Att, i afseende på
lefnadskostnadernas uppskattning efter hyran, olika förhållan¬
den på olika orter förekomma är obestridligt, och om man
vill träffa det rätta, må man då uppgöra en scala för hvarje
ort. Jag yrkar fortfarande återremiss.
Herr Swartz: Den scala, som här förekommer, här¬
leder sig från Bevillnings-Comitéens förslag. Cornitéen har
sålunda sökt att vända sig till godo en beräkningsgrund, som
på sednare tider blifvit antagen i åtskilliga länder och, efter
hvad mig blifvit sagdt, sednast i Sardinien. Jag tror ock, att
man lätt nog skall finna, det lefnadskostnaderna kunna an¬
tagas stå i ett visst förhållande till den hyra, man betalar.
Att bestämma den rätta nronnrtionen beror på erfarenheten.
222
Den 16 Maji.
För att skaffa sig någon erfarenhet i detta hänseende, lät Be-
villnings-Comitéen Uppbörds-Coinmissarierna i Stockholm göra
en undersökning om hyresbeloppen i fyra särskilda qvarter,
och Comitéen blef sedermera i tillfälle att lära känna åtskil¬
liga dervarande hyresgästers inkomster. Följden af denna
undersökning blef den scala, som här förekommer; och, så-
vidt ledamöterna i Comitéen kunnat sträcka sina forskningar,
hafva de funnit ytterligare bevis från verkligheten till bestyr¬
kande deraf, att beräkningen är lämplig. Jag tror ock der¬
före, att denna scala kan, såsom en nödfallsberäkning, duga
åtminstone för Stockholm, Götheborg och Norrköping; och
Bevillnings-Comitéen har ej eller haft för afsigt att gå längre,
än att exempelvis framställa densamma såsom en beräknings¬
grund för personers inkomster i de större städerna. Bevill-
nings-Utskottet deremot gick längre och ansåg, att scalan
kunde framställas såsom lämplig att tjena till efterrättelse i
stad i allmänhet. Skulle man likväl hysa några betänklig¬
heter vid att åt den här förekommande scalan gifva en så
vidsträckt tillämpning, torde redactionen kunna så affattas,
att scalan blifver mera ett exempel eller en anvisning åt
taxeringsman, att till efterrättelse antaga denna eller någon
annan scala, som för deras district kan finnas passande. Jag
bestrider således icke återremiss, såvidt dermed endast afses,
att få scalan framställd mera såsom exempel, än som här
skett, men i öfrigt tror jag på lämpligheten af en dylik an¬
visning, då den framstår endast såsom den yttersta nödfalls-
åtgärd.
Hvad det sista momentet beträffar, må jag väl medge,
att, då samma stadgande förekommer i 7 § uti förslaget till
Bevillnings-Stadga oell denna blifvit återremitterad, sista mo¬
mentet af den nu föredragna § äfven kan synas böra åter¬
remitteras; men, för min del, önskar jag dock, att omlör-
mälde, redan beslutade, återremiss måtte få anses hafva skett
endast i det syfte, att berörda stadgande ina ur 7 g uteslu¬
tas, men qvarstå i Instructionen såsom en anvisning för taxe-
ringsmännen, huru de böra betrakta ett sådant förhållande,
sorn här vidröres. Det är mycket svårt att bestämma något slags
minimum, vare sig för en näringsidkare eller annan person,
som under ett år gjort förluster, men till följd af sina för-
mögenhetsvillkor ändock måste kännas skyldig att i en icke
alltför obetydlig mån deltaga i bidrag till Statens och com-
munens behof, något som årligen åligger hvarje medborgare.
Jag tror det vara svårt att finna något annat antagligt raison-
Ven 16 Maji-
noment lör en sådan persons beskattning, än det, som före¬
kommer i sista momentet, och anser det vara en nödtvun-
genhet att godkänna en sådan anvisning, som denna.
Herr Ridderstad: Det är ett ganska kändt förhållande,
att Svensken har den svagheten att vilja bo med den aldra
största comfort. Denna svaghet förleder honom mången gång
att bo bättre, än hans inkomster medgifva; men om nu detta
äfven kan sägas vara hans smak, så förknippar sig icke dess-
mindre dermed ett ganska stort och allmänt ondt. Oberäk-
nadt att han och hans famille, som af svaghetsskäl under¬
kastar sig modets och fåfängans anspråk.i och för en com-
fortabel bostad, derför måste uppoffra alltför mycket, för att
icke antingen nödga skuldsätta sig eller spara i andra för lif¬
vets trefnad och behof vigtigare och väsendtligare läll, upp¬
står dessutom deraf den allmänna olägenheten inom en stad,
att bostadslägenheternas antal inskränkes, hvilket — i sin
ordning — väsendtligt bidrager till att öka hyrorna. Detta
bostadsslöseri är vidare och framför allt ett ondt för den för¬
nuftiga hushållsamheten, för den mindre bemedlade, för den
fattige, för arbetaren, emedan, i den mån, som desses inkom¬
ster äro ringa och bostäderna i de sundare delarne af stä¬
derna blifvit allt för mycket upptagna, de tvingas att draga
sig tillbaka till osundare trakter, stundom till ohyggliga kyf¬
fen. Jag kan hänvisa dem, hvilka önska öfvertygande exem¬
pel härpå, till — för att nu endast hålla mig inom hufvud-
staden — trakterna af, t. ex„ Tyskbagarebergen. Jag tror,
att det ligger något moraliskt godt i detta stadgande, och, för
min del, antager jag detsamma.
Herr Waern: Det är svårt att höra den siste talarens
inkast mot hvad här blifvit anfördt, utan att besvara det.
Mig synes, att bo väl ingalunda vara någon luxe, men om
det skall såsom sådan anses, är det väl den aldra helsosam-
maste. Jag har varit närvarande vid ett tillfälle, der ut¬
märkte läkare anförde precist motsatsen mot hvad Herr Rid¬
derstad yttrade och ansågo, att vi i allmänhet hafva för litet
sund luft i våra bostäder och att dessa äro allt för trånga.
Jag kan ej eller inse något sammanhang emellan det, att en
person bor rymligt vid Drottninggatan, och en annan åter
trångt vid Tyskbagarbergen, ty, om hyrorna stegras, blifva
nog nya hus byggda och boningsplatser derigenom beredda.
Om den omständigheten, att sunda bostäder finnas, förtjenar
något afseende, så synes detta tvärtom böra ske sålunda, att
824
Den 16 Maji.
man icke genom beskattning inskränker begäret att hafva
sunda och beqvätnliga bostäder.
Medan jag nu har ordet, vill jag påpeka nödvändigheten
af att återremittera sista momentet. Det af Herr Ödmans¬
son anförda exempel, att, 0111 en person är egare af två
hus, hvaraf ett brinner, skall han ändock skatta för det åter¬
stående, finnér jag icke något bevisande, emedan först och
främst skall beskattning ega rum af den synliga förmögen¬
heten, och för det andra är det icke sagdt, att den, som är
egare till två hus, af hvilka det ena brinner, derigenom lider
någon förlust, ty detta hus kan vara assureradt, åtminstone
bör det så vara; men den, som förlorat hälften af sitt capi¬
tal, den har verkligen gjort en förlust, och af honom bör
Staten icke fordra någon bevillning.
Herr Widell: Jag är helt och hållet af Herr Ridder-
stads mening, och anser, lika med honom, det vara en luxe
af de rika att bebo alltför stora våningar, samt att detta be¬
gär gör intrång på de tarfliges behof och önskningar att hafva
sunda bostäder. De, hvilka bebo stora våningar, med flera
saloner, på de förnämligare gatorna, kunna gerna betala för
sin luxe, isynnerhet sorn derigenom göres intrång för dem,
hvilka önska en rymlig barnkammare.
Discussionen var slutad, och på af Herr Talmannen, i
enlighet med derom gjordt yrkande, framställda särskilda pro-
positioner, bifölls lista mom. i 21 §, hvaremot öfriga delar
af denna § återremitterades.
Bestämmelsen vid slutet af 21 § derom, att enskilde
delegare uti vederbörande bolag eller inrättningar i förutsatt
fall icke påföres bevillning för inkomst från samma bolag
eller inrättning.
Bifölls.
Sista yttrandet, sidan 43, i Betänkandet.
Dervid lät Ståndet bero.
Första yttrandet, sidan 44, i Betänkandet.
Gillades.
Och förslag till Förordning, angående mantals- och skatt-
skrifningarnes förrättande.
§ *•
Herr Rinman, C.: Mot denna § vill jag göra en an¬
märkning, i anledning af hvad § innehåller derom, att flera
socknar i ett fögderi kunna af en Kronofogde komma att
sammanslås till ett mantalsdistrict. Det blifver nemligen all¬
deles omöjligt att sammanslå socknar i ett fögderi, som har
Den 16 Maji.
225
en utsträckning af ända till 18 mil. Jag yrkar således åter-
remiss, lör att häruti vinna ändring.
Herr Ödmansson: Det beror alldes icke på någon Krono¬
fogde att sammanslå flera socknar till ett mantalsdistrict, ty
det står tydligen och klart, att »flera till samma fögderi och
pastorat hörande socknar eller församlingar kunna förena sig
om gemensam mantalsskrifningsförrättning;» och dertill måtte
de väl hafva rättighet, utan alla anmärkningar.
Vidare förekom icke, och § 1 bifölls.
§§ 2 och 5.
Bi föllos, hvar efter annan.
§ *•
Herr Lindeström: Emot denna § i öfrigt har jag ingen¬
ting att anmärka; men i 2:dra punkten 3:dje momentet
förekommer ett stadgande, som jag finner hvarken nödigt
eller ändamålsenligt. Det var Kongl. Hof-Predikanten Nord¬
lund, som en afton framkom med det förslaget, att egare
eller disponent af fast egendom vare, vid vite af 2 R:dr 50
öre, förbunden att af hvarje till honom inflyttad husbonde,
som sjelf icke aflemnat sitt prestbetyg till Pastor från utflytt-
ningsorten, inom ofvan bestämda tid, affordra och till Pastor
aflemna sådant bevis. Det var, såsom motionairen yttrade,
endast för att gå Statistiska Bureauen till mötes, som för¬
slaget väcktes, men då detsamma strider emot folkets vanor
och, åtminstone i Stockholms stad, skulle för vederbörande
husegare medföra mycket besvär, anhåller jag, att förslaget
måtte afslås. Det är vidare kändt att hvar och en, hur qva-
lificerad, som helst, får besitta fast egendom, och jag hem¬
ställer, om det vore passande att tillerkänna en möjligen gan¬
ska illa qvalificerad person rättighet att affordra sina anstän¬
dige hyresgäster sådana handlingar, som prestbetyg. Det tror
jag vara att gå något för långt, för att vinna det mål, Statis¬
tiska Bureauen afser. Jag anhåller om afslag å den 2:dra punk¬
ten i 3:dje momentet.
Herr Hierta: Jag skiljer mig något från Herr Linde¬
ström, i det att jag önskar afslag jemväl å 3:dje punkten i
3:dje momentet. Det ligger redan något oegentligt och olämp¬
ligt i det slags polisbefattning, Presterskapet nu innehar med
den i församlingarne inflyttande befolkning, för att derigenom
kunna gå en eller annan auetoritet tillhanda med uppgifter,
men utan någon så beskaffad förändring, hvarigenom försam¬
lingen antager en skrifvare, hvilken i prests ställe verkställer
Borg.-Stånd. Prot. vid Biksd. 1859 -1860. IV. 15
226
Den 16 Maji.
dessa anteckningar, som icke äro af någon andlig natur, kan
måhända denna polisbefattning icke tagas bort. Skulle der¬
emot, på sätt Utskottet föreslagit, det blifva en skyldighet för
husbonde eller husegare att, vid vite, till Pastor aflemna prest-
bevis från tjenstehjon eller hyresgäst, anser jag en sådan
föreskrift högst olämplig. Det finnes nemligen icke något i
sednare tider så dåligt i lagstiftningen och så litet öfverens¬
stämmande med andra i friare samhällen, som att genom
reglementerande skapa brott uti så kallade polisförseelser af
handlingar, hvilka i sig sjelfva icke äro brottsliga. Om man
antager att det är hvars och ens rättighet att Hytta från en
ort till annan, — och detta är ju garanteradt genom vår He-
gerings-Form, kan det icke vara något brott, om, vid inflytt¬
ning i en församling, man ej till presten allemnar prestbetyg.
Det må vara att detta kan vara föreskrifvet såsom en pligt,
på samma sätt, som skyldigheten att infinna sig vid hus¬
förhör; men att ålägga böter för underlåtenhet att densamma
fullgöra förefaller mig högst olämpligt. Pluraliteten af flyt¬
tande består af obemedlade och tjenstfolk; och desse äro icke
i tillfälle att känna författningarne för mantals- och skatt¬
skrifning. De hafva icke råd att prenumerera på sådana
tidningar, uti hvilka dessa författningar tryckas en gång om
året, och således blifva bemälde personer i mångå fall af
ovetenhet oskyldigt bötlällde. Jag får säga, det jag icke fin¬
ner något utgöra så starkt bevis, som detta moment inne¬
fattar, för min förmodan, att den framlagda vidunderliga Be-
villnings-Förordningen måtte hafva ledamöter al Högvördiga
Preste-Ståodet till upphofsman, ty ingenting sätter prester-
skapet så stort värde på, som att vara Polis-Commissarier
och utöfva en makt öfver folket genom prestbetyg, hvilka
icke i något annat land, än Sverige, tjena såsom ett medel
för en slags polistillsyn. Hvarken i England, der det prote¬
stantiska påfvedömet vunnit ett sådant öfvertag, ej eller i
Preussen finnas en författning om prestbetyg, af sådan be¬
skaffenhet, som här. 1 Frankrike förekomma de ej eller, och,
ehuru sådana betyg möjligen någonstädes äro brukliga, är
Sverige dock det enda land, der polistillsynen finnes under
denna form. Nu skulle, om Utskottets förslag antoges,
detta polisreglemente ytterligare skärpas genom åläggande för
egare eller disponent af fast egendom, att af hvarje dit in¬
flyttande husbonde affordra och till Pastor aflemna hans prest-
bevis från utflyttningsorten. Ett sådant stadgande anser jag
vara till den grad olämpligt, att jag tror knappt det någon
Den 16 Maji.
227
kan vara skiljaktig från den åsigt, att ifrågavarande moment
bör afslås.
Herr Swartz: Ingen lärer kunna förneka att det Sven¬
ska Presterskapet är. öfverhopadt af en mängd bestyr, som
icke tillhöra den presterliga verksamheten; och jag instäm¬
mer med Herr Hierta deruti, att verkliga polisbestyr för ord¬
ningens upprätthållande och insamlande af statistiska uppgifter
äro Presterskapet ålagda. Deremot hyser jag ej samma före¬
ställning, som Herr Hierta, att presterna äro särdeles belåtne
med dessa bestyr. Mig förekommer sannolikt, att det der¬
med förhåller sig alldeles tvärtom; och mig förefaller det icke
underligt, att förslag, sådana, som dessa, kunnat väckas och
understödjas af presterskapet, på det någon lindring deri¬
genom i deras besvär må beredas och denna tunga fördelas
jemväl på andra medborgare. Förslaget är väckt af en bland
hufvudstadens pastorer, som anser behofvet högligen fordra
ett sådant slags biträde för öfvervakandet af inflyttningar,
som här finnes föreslaget. Många personer, synnerligen inom
hufvudstaden, flytta från en församling till en annan, utan
att hvarken uttaga eller inlemna prestbevis. Det må vara
sannt, såsom Herr Hierta uppgaf, att de flesta bland dem
tillhöra sådana classer, som icke känna till gällande föreskrif¬
ter, men detta utgör, i min tanke, ett ytterligare skäl att
taga husvärdarnes uppmärksamhet i anspråk, för att under¬
rätta inflyttande personer om hvad de vid inflyttningen hafva
att iakttaga. Det är naturligt, att en prest bör veta, hvilka
personer bo i församlingen och påkalla hans själavård; och
då dessa personer icke sjelfmant anmäla sig, måste en sådan
anmälan åstadkommas från annat håll. Jag åtminstone djerfs
icke motsätta mig detta förslag, hvilket utgått från Prester¬
skapet och i Preste-Ståndet blifvit godkändt, utan tror att
billigheten verkligen fordrar det förslaget bifalles, hvarom jag
ock anhåller.
Herr Ödmansson: Jag instämmer med Herr Swartz,
och vill, i anledning af Herr Hierlas påstående, att intet land,
utom Sverige, finnes, der prestbevis efterfrågas, endast fästa
uppmärksamhet derpå att åtminstone i Danmark erfordras
prestbevis. Den arbetare från Sverige, hvilken reser till Dan¬
mark utan att vara med sådant bevis försedd, blir genast
återskickad. Jag tror derför att föreskriften om prestbevis
är till tjenstfolkets och arbetssökandes gagn och nytta; ty
om de icke kunna förete så beskaffade, är det. svårt lör dem
att erhålla tjenst eller arbete. Det är dessutom, i min tanke,
228
Den 10 Maji.
alldeles nödvändigt att en och hvar har preslbevis om ålder
och frejd, saint att detta inlemnas i den församling, dit per¬
sonen flyttar, på det presten må kunna hafva reda på dem,
som tillhöra församlingen och deras förhållanden. Jag an¬
håller alltså om bifall till förslaget.
Herr Hierta: Jag har begärt ordet för att svara på
Herr Swarlz’s yttrande. Jag betviflar icke att såväl hos Herr
Swartz, som hos många andra, en god intention för ordnin¬
gens upprätthållande ligger till grund för förslaget, men om
saken betraktas något närmare, skall man finna att det är
en onödig väg, man väljer för att hinna det afsedda målet,
och detta så mycket mera om man antager såsom pnemiss,
att Presterskapet bör befrias från en del af sina bestyr, och
i synnerhet från att vara en hjelpreda åt polisen. Hvad nu
beträffar den af Herr Swartz uppgifna anledningen till mo¬
tionen, eller att så beskaffade bestämmelser voro nödvändiga,
åtminstone här i hufvudstaden, anhåller jag få fästa uppmärk¬
samhet derpå, att dessa äro för hufvudstaden minst behöfliga.
Det betyder, först och främst, ingenting, om en person der
flyttar från den ena församlingen till den andra, utan att ut¬
taga och inlemna sitt prestbetyg, ty polisen har i alla fall
lika god reda på dem. Polisen har på sednare tider blifvit
betydligt ökad, och hvarje Polis-Commissarie har sitt district.
samt bör känna alla inom detsamma boende personer. Men
dessutom finnes i hufvudstaden en annan inrättning, eller
Ordnirigsnämnderna i församlingarna. Hvarje Ordningsman
har sitt district, och inom hvarje församling finnas 30 å 40
sådane Ordningsmän, jemte Suppleanter. Om desse iakttaga
sina förbindelser, så kunna presterna fullkomligt befrias från
den möda, som mången anser icke borde betunga dem. Att
presterna sjelfve hafva denna åsigt, bestrider jag, och tror
att en del af Presterskapet heldre skulle släppa ur sina hän¬
der sjelfva själavården, än den lilla makt, som de hafva genom
befattningen med prestbetygen, fastän de klaga öfver dess be¬
svärligheter. I hufvudstaden finnes äfven en annan inrätt¬
ning för ordningens vidmakthållande, uti de så kallade till¬
sy ningsrnäiinen, hvilka afse en mera speciel uppsigt öfver
försvarslöse personer. Dessutom hafva vi Mantalsskrifnings-
Commissarier och Polis-Commissarier, hvilka komma hem i
hvarje hus och undersöka, samt fråga värdarne, hvilka äro i
huset boende. Husegaren eiler disponenten deraf skall då
aflemna alla hyrescontracter, hvilka innehålla uppgift å alla
der boende personer, och således tjena prestbetygen, i detta
Den 16 Maji.
229
afseende, till ingenting. Slutligen hafva vi afven en rätt dra¬
conisk författning, i min tanke olagligt, utfärdad af stadens
polismyndighet, men som dock ständigt tillämpats sedan lång
tid tillbaka, hvilken föreskrifver att, om någon resande hit
till staden anländer och ligger der öfver natten, skall sådant
påföljande dag anmälas i polisen, vid vite af 10 R:dr Kunt
för den, som detta underlåter, och genom en särskild Ofver-
Ståthållare-Embetets Kungörelse är hvarje husvärd ålagdt att
vid hvarje flyttning anmäla, om någon flyttar ur eller i hans
hus. Ilå följaktligen polisen i hufvudstaden har så mångå
controler öfver möjligheten för personer att här hålla sig
dolda, då frågar jag, hvartill det tjenar att skapa en ny före¬
skrift och gifva anledning till böters åläggande. Om jag går
från Stockholm till andra städer, så är det tydligt att af
Magistraterna kan lemnäs föreskrift om dylika uppgifter, och
deremot tror jag icke att någon skall hafva att erinra,
då det tillkommer dem och polisen att hafva omsorg derom,
att icke lösa personer obehörigen smyga sig in i städerna.
På landet kan det gå till ungefär på samma sätt. Visser¬
ligen känner jag icke så noga förhållandena derstädes, men
i hvarje socken finnas Sockennämnd och Kyrko-Råd; och,
för min del, tror jag, att man äfven på landet kan få känne¬
dom om förhållandena och bibehålla ordning, utan att eta¬
blera sådada lagar, som här blifvit föreslagna.
Slutligen vill jag, i anledning af Herr Ödmanssons på¬
stående att presthevis vore nödvändiga att förete för erhål¬
lande af tjenst, erinra, att det ingalunda är sagdt att man vid
personens anställande efterfrågar deras prestbetyg. Detta in¬
nehåller icke något annat, än huruvida en person är välfräj¬
dad, — och, såsom sådan, måste en hvar anses intilldess något
af honom begånget brott blifvit anmäldt, — samt uppgift orri
han begagnat salighetsmedlen. Men det är icke alla, som
äro så noga med att han nyttjat salighetsmedlen, ty en per¬
son kan ändock vara en lika bra karl. Vanligtvis fästes stör¬
sta afseendet å en persons afsked från sin fordna husbonde.
Från hvilken sida man än må betrakta saken, tror jag, att
de ifrågavarande momenten äro öfverflödiga, hvadan jag an¬
håller om proposition på afslag.
Herr Lindeström: Då husförhörsboken ligger till grund
för mantalsskrifningen på landet, är det nödigt att densamma
hålles i complett skick. Det är vidare upplyst att husbonden
är ofta orsaken dertill att en tjenare icke aflemnar sitt prest¬
betyg, och derföre bör husbonden hafva åliggande att taga
230
Den 16 Maji.
betyget af tjenaren och ingifva detsamma. Hvad deremot
beträffar städerna och i synnerhet Stockholm samt husvär-
darne derstädes, kan jag icke finna någon anledning till allt
det obehag, som genom det föreslagna stadgandet skulle åstad¬
kommas, och den enda förmån, hvilken derigenom skulle till¬
skyndas presterna, vore den, att de icke kornrne att finna
sina inkomster minskade deraf att personer flyttade öfver
gatan och icke skrefvo in sig i en annan församling. Jag
yrkar, fortfarande, afslag å 2:a och återremiss af 3:e mom.
Herr Rudling: Det synes mig vara med god ordning
öfverensstämmande att communen erhåller tillförlitliga upp¬
gifter om inflyttade personer, och skäligen torde kunna for¬
dras, att uppgifterne meddelas af de inflyttande sjelfva eller
af dem, på hvilkas område de inflyttat. Dessa uppgifter äro i
flere afseenden nödiga. Communen sjelf måste veta, af hvilka
personer den består, och den måste äfven veta, hvilka per¬
soner, som hafva anspråk på densamma, och hvilka personer,
som äro underkastade deremot svarande skyldigheter. Utan
sådane uppgifter blifver också en tillförlitlig folkstatistik omöjlig
och om icke den största noggrannhet i dessa uppgifter iakt-
tages, så blifver statistiken besvärad med motsvarande fel. Om
de, som förändra bostad, icke göra anmälan derom både i den
commune, hvarifrån de afflytta, och i den commune, dit de in¬
flytta, så blifva de uppgifter, vederbörande lemna om folk¬
mängden, i begge communerna felaktiga. På sätt inhemtas
af statistiska bureauens circulärer, händer icke sällan, att i hus¬
förhörslängden qvarstå personer, som längesedan aflflyttat or¬
ten, och att i längderna på andra ställen saknas uppgifter på
inflyttade personer, derför att anmälan derom icke skett. Då
det således är nödigt att erhålla upplysning, hvilka personer,
som tillhöra en commune, och något lämpligare sätt för er¬
hållande deraf icke blifvit uppgifvet, så torde vara bäst att
antaga det bär föreslagna. Dessutom åligger Presterskapet
att från husförhörslängden lemna upplysningar till mantals¬
skrifningen, och huru vill man att de skola kunna fullgöra
nämnde åliggande, om de icke i föreslagen ordning erhöllo upp¬
gifter till husförhörslängden. Om jag icke orätt uppfattat en
föregående talares yttrande, har han sagt, att en mängd per¬
soner äro sysselsatta att på annat sätt anskaffa ungefär samma
uppgifter. Jag känner icke, hvilka personer denne talare med
sitt yttrande åsyftade. — Han måtte afsett något särskildt
förhållande här i Stockholm, som icke är mera allmänt kändt.
Det minst bes \ärliga och minst kostsamma sättet att anskaifa
Den 16 Maji.
231
ifrågavarande uppgifter tror jag vara, att, på sätt som hittils
utan olägenhet skett, den, som inflyttar till en församling,
skyndsamt till vederbörande pastor aflernnar sitt prestbevis,
eller ock att husegaren eller jordegaren, till hvars område en
person inflyttar, affordrar den inflyttande prestbeviset och
aflernnar det till Pastor samt, om den inflyttande tredskas
att aflemna beviset, hus- eller jordegaren derom gör anmälan
hos vederbörande. — .lag har hört berättas att i Stockholm
gå mantalscommissarierna ur hus och i hus och genomsöka
boningslägenheterna samt skattskrifva dem de anträffa. — En
sådan der husvisitation är i landsorten icke bruklig och den
anses icke eller der lämplig eller önsklig. Icke eller har
landsorten den mängd tjenstemän, som skulle erfordras för
att resa från by till by — ur hus i hus —och hålla visita¬
tion e r och mantalsskrifningar. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag. ,
Herr Rydin: Herr Merla har efter vanligheten sagt
något negativt, men icke framkommit med något positivt. Att
befria presterna från en mängd bestyr vore visserligen bra,
men hvem skall i stället sköta desamma? Hittills har det
gått bra, då bestyren blifvit ombesörjda af presterna. Om
nu andre personer skulle dela bestyren med presterna, tror
jag att det gamla ordspråket kunde tillämpas »ju flere kockar,
dess sämre soppa.» Nu åligger det presterna att utföra ifrå¬
gavarande bestyr, och jag tror det är så godt att det dervid
förblifver tills andra personen kunna anställas, för hvilka det
kommer atl vara en positiv skyldighet att ombesörja omför-
mälda bestyr. Herr Hierta har åberopat att i andra länder
brukas icke prestbetyg. Detta må till en del vara sannt,
men i Frankrike åtminstone går man till IVIairen och erhåller
bevis; och hvad mera besvär är det väl att vända sig till
presten. Herr Hierlas yttranden innehålla vanligtvis något
obestämdt, men nu yrkar jag att han måtte framställa något
positivt.
Herr Swartz: Det synes mig såsom betraktade man
denna fråga något ensidigt. Det är sagdt, att man icke så
mycket behöfver presterskapets biträde för att få reda på
befolkningen i städerna, emedan det finnes sä många andra
tillfällen att få veta, hvar den ene eller den andre uppehåller
sig. Detta må vara godt och väl, men, så länge man i all¬
mänhet icke betraktar prestbetyg, såsom Herr Hierta, och
anser dem ega så ringa värde, som han; så länge som våra
lagar och författningar bibehålla dem i syfte att veta, huru¬
252
Den 16 Maji.
vida en person är förenad med en viss församling, så länge
måste man erkänna att dessa föreskrifter äro af vigt, på det
presterna må få med församlingarna förenade de personer,
som efter författningarna tillhöra dem, men hvilka personer,
om de underlåta att anmäla sig, betraktas såsom icke till¬
hörande församlingen, och med de täta flyttningar, som här i
Stockholm ega rum, lärer det icke sällan förefalla, att per¬
soner under flera år icke tillhört någon församling, eller åt¬
njutit någon själavård. För min del, kan jag icke se annat,
än att man för kyrkans och för församlingens egen skull är
skyldig att upprätthålla den nu gällande författningen, och jag
har derföre svårt att kunna annat, än bifalla hvad här blifvit
föreslaget.
Herr Hierta: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång
anhållit om ordet, men det är alldeles nödvändigt, för att
förklara min mening. Det är ingalunda för mig främmande
att den framställning, jag råkade göra, stöter mot gamla tra¬
ditioner och hedömes omildt, men detta tager jag mig icke
mycket nära. Jag anhåller emedlertid att ånyo få fästa upp¬
märksamhet derpå, att prestbetyg såsom en poliscontrol nu¬
mera äro alldeles öfverflödiga och, om jag utgår från denna
synpunkt, kommer jag till den slutsats, att 3:e punkten, der
det stadgas, att hvarje husegare är underkastad böter, om han
underlåter att till Pastor uppge, hvilka bo i huset, är oan¬
taglig. Något dylikt stadgande har hittills icke funnits. Man-
taIs-Gommissarien kommer i städerna till hvarje hus och på
landet till det ställe, hvarest mantalsskrifningen förrättas, och
om någon då försummar att uppgifva, hvilka personer äro
boende i ett hus eller på en egendom, får han plikta, men
det är det preventiva i stadgandet om böter flir husbonde och
husegare, i fall de försumma att till Pastor aflemna prest-
bevis, som jag vill hafva hort. När mantalsskrifningen sker
en gång om året, har den till sylte att det tages reda på
hvem, som bor på hvart och ett ställe, och detta låter sig göra
utan några preventiva böter af 2 lt:dr SO öre om en dispo¬
nent af en egendom underlåter att från inflyttad husbonde
affordra och till Pastor inlemna hans prestbetyg, hvilken före¬
skrift i många fall kan leda till chicane, utan att uppfylla eller
motsvara ändamålet, helst i många fall icke något åtal ifråga-
kommer, såvida ej polismyndigheten på stället eller prosten
kommer att få reda derpå. Mig synes det nog att föreskrifva,
det prestbetyg skall kunna aflbrdras och uppvisas vid mantals-
Den 16 Maji.
253
skrifningen, hvadan, på dessa skäl, jag förnyar min anhållan
om afslag å 2:a och 3:e momentet.
Herr Rydin: Det är sannerligen icke något nytt att från
första bänken böra påstås att Stockholm är Sverige. Nu är
emedlertid förhållandet sådant, att inga Mantals-Commissarier
finnas på landet; men hvarifrån komma sådana yttranden, som
Herr Hierlas. Jo! derifrån att man icke har reda på för¬
hållanden. Han har sagt att det icke är angeläget att några
böcker föras af presterna, men huru skulle man då kunna
få reda på slägtskapsförhållanden vid frågor om arf, m. m.
Vill man bibehålla ordning och reda, måste de hittills stad¬
gade föreskrifter i detta hänseende qvarstå.
Herr Gahn, B.: Herr Hierta har ganska rätt, då han
upplyst att han icke känner till lörhållandena på landet. I
anledning deraf vill jag nämna, att på landet visserligen finnas
Sockennämnder, men icke kunna ledamöterne deri åläggas att
resa från gård till gård, för att taga reda på hvilka personer
der bo. Utom förut nämnda förhållanden, för hvilka det är
nödvändigt att ordentliga kyrkoböcker föras, vill jag påpeka
att, i afseende å fattigvården inom landet och deraf föran¬
ledda tvister, äro kyrkoböckerna den enda källa, hvarifrån
man kan hemta bevis huruvida en person tillhör en uppgif¬
ven församling. Det skulle leda till ett förskräckligt trassel,
om man icke från upplysningar ur kyrkoböckerna kunde reda
förhållandena. Ej eller kan jag tro att den nu ifrågasatta före¬
skriften kan blifva så onerös för Stockholm, hvarest husvär-
darna väl ej hafva så lång väg till sin Pastor, att de icke
ganska lätt böra kunna hinna under 14 dagar hopsamla och
till Pastor aflemna sina hyresgästers prestbetyg. Helt annat
är förhållandet på landet, der man både kan hafva en ganska
lång väg till de personer, hvilkas betyg böra hopsamlas, och
sedermera kanske ett par mil till Pastor, men då jag är öf-
vertygad om att man för god ordnings skull gerna på landet
underkastar sig detta besvär, och den på landet boende be¬
folkningen är ojemnförligt mycket större, än städernas, finnér
jag intet skäl, hvarför man, äfven om det för städerna skulle
blifva så besvärligt, sorn man här påstått, hvilket jag dock
ej tror vara förhållandet, skulle skrifva denna författning en¬
dast med hänsyn till städernas beqvämlighet. Stadgandet är
i allmänhet behöfligt och, på denna grund, bifaller jag det¬
samma.
Herr Hierta: Af de två siste talarnes yttranden ser det
ut såsom skulle jag velat afskaffa^ både kyrkoböcker och prest-
234
Ilen 16 Maji.
betyg, dä jag deremot velat bortskaffa endast det preventiva
straffet för försummelse att inlemna prestbetyg. Då det är
föreskrifvet att prestbetyg bör uppvisas vid mantalsskrifningen,
behöfves, i min tanka, ingen vidare föreskrift i detta hänse¬
ende. Visserligen är jag obekant med förhållandena på lan¬
det, men så alldeles obekant dermed är jag dock icke; och
jag vill erinra att uti mitt föregående yttrande talte jag icke
blott om Mantals-Commissarier, utan äfven om mantalsskrif¬
ning på landet. Det är möjligt att hvad jag här föreslagit i
och för lagskipningens förenklande ännu är för färskt, för att
kunna smältas af pluraliteten, men jag anhåller dock att i
protocollet få mina tankar förvarade.
Herr Lindeström: Jag har alldeles icke gjort någon in¬
vändning deremot att tjenstefolk och husbönder skulle inlemna
sina prestbetyg. I 2:a mom. är tydligen visadt, huru dervid
skall tillgå. Deremot opponerar jag mig mot den förslagna
nya föreskriften, att den ene husbonden skall affordra den
andre hans prestbetyg. Herr Gahn har erinrat att landet har
större befolkning, än städerna. Detta är sannt, men jag frågar,
huru många husbönder bo der hos andra. I städerna äro
förhållandena i detta hänseende helt olika, och t. ex. i Stock¬
holm är halfva antalet husbönder icke husegare. Om nu en
jude flyttar in i mitt hus, skall jag dä gå till judarnes Pastor
med hans prestbetyg? Och på samma sätt, om en jude är
husegare och en Christen flyttar in i hans hus, skall juden då
affordra den Christne hans prestbetyg. Detta stadgande är
helt nytt, och då vi förut hafva redt oss, tror jag att vi detta
stadgande förutan äfven hädanefter skola kunna reda oss.
Herr Thollander: De anmärkningar, som Herr Hierta
framställt, äro af föregående talare tillräckligen besvarade, utom
hvad angår anmärkningen om det stadgade bötesbeloppet. Jag
anhåller derföre att få fästa Herr Uiertas uppmärksamhet
derpå, att, om en föreskrift meddelas, bör något medel finnas
att kunna framtvinga fullgörandet deraf, ty att stadga någon
skyldighet, utan att tillika bestämma påföljd för underlåtenhet
deraf, är något oegentligt. Jag tror således' att det här före¬
slagna bötesbeloppet är ganska lämpligt, helst det finnes stad¬
gadt enahanda bötesbelopp för tjenstehjon, som underlåter att
till husbonde aflemna) prestbetyg, och för husbonde, hvilken
icke aflemnar detsamma till Pastor. Af dessa skäl, yrkar jag
bifall till 4 §, utom hvad angår 2:a moni., emot hvilket Herr
Lindeström framställt en ganska grundad anmärkning.
Herr Gahn, IL: Herr Lindeström har i sitt sista an-
Den 16 Maji.
förande gifvit elt fullständigt bevis på hvad Herr Rydin an¬
förde i afseende å första bänkens obekantskap med förhållan¬
dena på landet. Annars skulle Herr Lindeström veta att på
landet bo en massa folk, som, ehuru icke egare af de hus,
hvaruti de bo, dock äro husbönder, i den bemärkelse, som
här afses, och exempelvis vill jag omnämna landbönder, sme¬
der, torpare m. fl. Att dessa aflemnade sina prestbetyg skulle
det blifva husbondens pligt att tillse.
Herr Lindeströms frågor angående judarne anser jag lätt
besvarade, ty då desse icke hafva något prestbevis, som bör
uti våra kyrkoböcker intagas, kan husbondens åliggande i af¬
seende på dem endast vara att hos församlingens Pastor göra
anmälan om deras inflyttande.
Herr Blanche: Jag finnér, att de af Herr Hierta mot
ifrågavarande förslag gjorda anmärkningar äro fullkomligt rik¬
tiga, och anser, att desamme icke blifvit vederlagde. Herr
Hierta har visat, hvilka medel Staten har, för att få reda på,
huru många personer äro boende inom en församling, och att
nu ytterligare komma med en föreskrift af ännu mera com-
pliceradt förhållande, derpå kan jag icke ingå. Dessutom finnes
det bland de fattigare personerne mången, som icke har något
prestbetyg. Allt hvad man genom förslaget skulle vinna vore
således att få veta, huru många inom hvarje äro försedda
med prestbetyg; ty huru många personer bo i ett hus, derom
erhåller man upplysning genom mantalsskrifningen. Jag finner
i denna lag icke annat, än ett sträfvande af den kyrkliga
myndigheten att vinna inflytande, och sådant är man säker
att finna i en representation, der presterskapet spelar en så
stor röle.
Herr Hierta: Jag hemställer, om icke, för att tillfreds¬
ställa de olika meningarna, angående 3:e punkten, Ståndet
skulle vilja återremittera det l:a momentet och afslå de två
andra.
Discussionen var slutad, och Herr Talmannen framställde
följande propositioner:
l:o Behagar Ståndet godkänna l:a punkten i 4 §?
Denna proposition Idef med Ja besvarad.
2:o Behagar Ståndet godkänna 2:a punkten i 4 §?
Svarades Ja och Nej, äfvensom votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs
så lydande:
»Den, som bifaller 4 § 2 punkten af förslaget till för¬
236
Den 16 Haji
ordning, angående mantals-och skattskrifningarnes förrättande,
röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde moment.»
Voteringen, som, efter det en sedel, förseglad, blifvit af-
lagd, företogs i vanlig ordning, utföll med 31 Ja emot 14
Nej, hvadan 2:a punkten af 4 § var bifallen.
5:o Behagar Ståndet godkänna l:a mom. af 3:e punkten
i 4:e §:n?
Denna proposition biet med Ja besvarad.
4:o Behagar Ståndet godkänna 2:a mom. af 3:e punkten
i 4:e §:n?
Svarades Ja och Nej. hvarjemte begärdes votering; och
sedan, på hemställan af Herr Talmannen, Ståndet medgifvit,
att contrapropositionen finge ställas å afslag, uppsattes, juste¬
rades och anslogs följande voterings-proposition:
»Den, som godkänner 4 § 3 punkten, 2:a momentet af
förslaget till förordning, angående mantals- och skattskrifnin¬
garnes förrättande, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås nämnde moment.»
Vid härefter i vanlig ordning företagen votering, befunnos
voteringssedlarne, sedan en af dem blifvit förseglad, aflagd,
innehålla 27 Nej emot 14 Ja, hvadan 2:a momentet af 3:e
punkten uti 4;e §:n var afslaget.
S:o Behagar Ståndet återremittera 3:e mom. i 5:e punk¬
ten af 4:e §:n?
Denna proposition blef med Ja besvarad.
och 6:o Behagar Ståndet godkänna 4:e punkten af 4 §:n.
Härtill svarades Ja.
§ S.
Herr Ekelund: Det är egentligen emot S punkten i
denna §, som jag vill framställa en anmärkning. Der står,
att man skall uppgifva icke blott skeppare, utan äfven styr¬
män och machinisten För närvarande är det föreskrifvet,
att man vid mantalsskrifning skall lemna uppgift å skeppare,
men icke å styrmän och machinisten Detta faller sig också
något svårt. Befälhafvare!! är nemligen antagen för år, men
styrmän och machinister för resan eller per månad. Skepps¬
redaren känner också ofta icke, hvem som är styrman eller
af hvilka besättningen utgöres, ty denna äfvensom styrmannen
antager Befälhafvaren, som afmönstrar dem efter hvarje full¬
bordad resa. Jag anser således, att orden »styrmän» och
Den 16 Maji.
237
»machinisten) höra ur momentet uteslutas, och anhåller der¬
före om återremiss.
I 2:a momentet är det föreskrifvet, att en näringsidkare,
fastighetsegare eller tjenstinnehafvare skall inom det district,
der han är bosatt och bör vara mantalsskrifven, uppgifva all
å annan ort belägen egendom. Detta är en alldeles ny före¬
skrift. Om man är skrifven i stad, skall man då lemna upp¬
gift å egendom, som man eger inom flere socknar af Länet,
och möjligen i särskilda Län? Detta anser jag icke behöfligt
eller ändamålsenligt, utan anhåller om återremiss äfven härå.
Herr Swartz: Hvad den sista anmärkningen beträffar,
torde det vara tydligt att föreskriften om så beskaffade upp¬
gifters aflemnande tillkommit med afseende på capitalbeskatt-
ningen; och ifall Borgare-Ståndets beslut i fråga om den 27
§ af förslaget till Revillnings-Stadga skulle komma att blifva
Rikets Ständers, och således ingen uppgift i der föreskrifven
ordning lemnäs till ledning för taxeringsmännens bedömande
af en persons hela economiska ställning, torde det vara så
mycket mer behöfligt att vid mantalsskrifningarne uppgift
erhålles öfver den egendom, som en person kan ega annor¬
städes, än den ort, der han är skattskrifves innehar tjenst
eller drifver rörelse, på sätt det i 2:a momentet framställda
förslaget åsyftar.
Hvad 3:e momentet beträffar, medger jag, att det under¬
stundom kan vara svårt att lemna uppgift å styrmän och
machinister, hvarföre också detta moment torde böra återre¬
mitteras, på det att deruti måtte insättas något villkorligt eller
såvidt det är möjligt för redare att aflemna en dylik uppgift.
Meningen med förslaget i denna del är naturligtvis att få
reda på nämnde personer, så att de må komma under om-
pröfning hos taxeringsmännen. Jag tror derföre, att förslaget
i och för sig icke är oriktigt, utan att det väl kan godkännas,
endast med den ändring, jag nyss vidrörde.
Herr Wallenberg: Jag] instämmer med Herr Ekelund,
hvad 5:e punkten beträffar. Det förhåller sig nemligen så,
att på mindre båtar hafva machinister icke contract med re¬
deriet, utan helt enkelt med skepparen. På samma sätt är
förhållandet med de s. k. skepps-styrmännen. De bytas ofta
om och gå från ett fartyg till ett annat. Hvad skepparen
åter beträffar, så må stadgandet angående honom gerna
qvarstå.
Beträffande Herr Ekelunds anmärkning i afseende å 2:a
momentet, instämmer jag äfven deri med honom. Jag kan
23»
Den 16 Maji.
nemligen icke se annat, än att det deri intagna stadgandet
skulle leda derhän, att egendom beskattades på två ställen,
ty den der uppgiften att jag t. ex. eger del i en fabrik på
annan ort skulle eljest tjena till rakt ingenting. Dessutom
är i en annan § i delta förslag stadgadt, att en fabrik skall
beskattas der han finnes. Ar nu meningen icke att skatt skall
betalas två gånger, yrkar jag, att föreskriften i 2:a momentet
måtte, till förekommande af tvister, uteslutas.
Herr Lindeström; Denna § har tillkommit till fördel
för den skattskyldige. Det är stadgadt, att man skall skatta
efter den synliga egendomen. Om en person, som icke drif¬
ver någon industrie, lefver i Stockholm på sådant sätt, att man
kan förmoda, det han eger i inkomst 10,000 R:dr om året,
men icke uppgifver, att han är egare till bruk m. m., årydet
naturligt att Taxerings-Comitéen påför honom en hög beskatt¬
ning. Just till förekommande häraf har förslaget i 2:a mo¬
mentet blifvit framställdt och, för min del, bifaller jag det¬
samma.
Hvad 5:e momentet beträffar, har jag ingenting emot att
detsamma återremitteras i den af Herr Ekelund antydda
syftning.
Herr Swartz: Jag är helt och hållet förekommen af
Herr Lindeström, då jag velat lemna den upplysning, att stad¬
gandet i 2:a momentet just afser att förekomma en dubbel
beskattning.
Herr Wallenberg: Jag är tacksam för den lemnade upp¬
lysningen, men finner mig dermed icke tillfreds. Det är en
benägenhet i detta Betänkande att bevisa hvad ingen bestridt.
Om en person lefver på ett håll och har egendom på ett
annat, handlar han mot sig sjelf ganska illa, om han icke
visar sin debetsedel från det håll, der t. ex. hans bruk är
beläget. För min del, tror jag, att detta stadgande endast
leder dertill, att man kommer att säga, det den och den per¬
sonen har stora egendomar i flera delar af Riket och derföre
beskatta vi honom såsom capitalist, ehuru, då allt blir ut-
redt, man skall finna, att han eger ganska litet och att han
således skattat för sin verksamhet. Jag anhåller fortfarande
om återremiss.
Ofverläggningen förklarades slutad, och, på af Herr Tal¬
mannen framställda särskilda propositioner, biföllos första,
tredje, fjerde, sjette, sjunde och åttonde punkterna, hvaremot
andra och femte punkterna återremitterades.
§§ 5, 6 och 7.
Oen 16 Maji.
239
Biföllos, hvar efter annan.
§ 8.
Herr Thollander: 1 3:e morn. af denna § är gjordt ett
undantag från den i l:a mom. uppställda regel, att hvar och
en skall mantals- och skattskrifvas der han bosatt är eller
större delen af året sig uppehåller. Undantaget lyder sålunda:
»I allmän tjenst anställd person, med viss bestämd tjenstgö-
ringsort, skall derstädes vara mantalsskrifven». Det inträffar
på många ställen, att tjenstemän låta mantalsskrifva sig inom
tjenstgöringsorten, men uppehålla sig hela året på annan ort.
Genom ett sådant förfarande undandraga de den commune, i
hvilken de bosätta sig, alla efter bevillning utgående commu-
nala afgifter, som af andra skola utgöras. Jag anhåller der¬
före om återremiss af l:a och 3:e momenten, på det Utskottet
må taga i öfvervägande den af mig framställda anmärkning
och söka att finna ett stadgande, som förekommer den af
mig påpekade orättvisan.
Vidare förekom icke, och § 8 bifölls, med undantag af
första oeh tredje punkterna, som återremitterades.
§ »■
Bifölls.
§ 10.
Herr Billström: Jag får nu förnya den under gårdagens
Plenum, vid behandlingen af 37 § i Utskottets förslag till Be-
villnings-Stadga, af mig framställda anmärkning rörande tiden,
inom hvilken mantalslängd skall vara fullständigt upprättad
och till vederbörande aflemnad Enligt den nu ifrågavarande
§, skall mantalslängd granskas i sockenstämma under förra
hälften af April månad och sedermera så fort ske kan aflem-
nas å landet till Kronofogden och i stad till Magistraten, för
att tjena till upplysning och ledning vid bevillnings-taxeringen.
Man har här icke tagit i betraktande att nämnde längd är
oundgängligen nödig äfven för Bevillnings-Beredningen, hvars
arbeten antagligen böra vara afslutade inom den anförda tids¬
perioden. Uti förslaget till Bevillnings-Stadga har man vis¬
serligen inryckt, att mantalslängden bör vara att tillgå hos
Beredningens Ordförande och hos den tjensteman, som skall
uppgöra längderna för den blifvande taxeringen, men detta
blir ju icke möjligt, om mantalsländen ej är färdig och juste¬
rad förr, än Beredningen slutat sina göromål. Jag anhåller
derföre om den ändring i nu omhandlade stadgande, att man-
talslängderna skola afiemnas inom Januarii månads slut till
Kronofogde eller Magistrat, för att vid Bevillnings-Beredninget*
240
Den 16 Maji.
vara att tillgå. Detta låter sig mycket väl göra, alldenstund
mantalsskrifningen slutar i December, och längderne inom
första hälften af Januarii böra vara completterade, hvarefter
intet hinder möter för deras aflemnande till granskning, hvil¬
ken då kan innan sistberörde månads utgång verkställas.
Herr Rudling: Jag vill blott erinra något emot redac-
tionen. Der står, att »mantalslängden skall af Pastor tillställas
å landet Kronofogden och i stad Magistraten, för att tjena
till ledning och upplysning vid bevillnings-laxeringen för samma
år.» Längden skulle således icke allemnas till Beredningen,
men meningen är väl att Beredningen skall hafva tillgång till
densamma. Ar meningen sådan, hvilket jag förmodar, så er¬
fordras förändring i redactionen.
Herr Swartz: Det har varit mycket svårt att få tiden
att räcka till för de särskilda förrättningarne, och det har icke
varit utan att rådfråga tjenstemän, hvilka handlägga dylika
ärenden, som Bevillnings-Comitéen och Bevillnings-Utskottet
vågat framlägga sitt förslag. Det lärer möta mycken stor
svårighet att föreskrifva en så kort tid för afslutandet af
mantalslängden, som Herr Billström påyrkat, emedan för
längdens completterande åtgå flere månader, dels derföre att
man vill hafva in i längden alla de personer, som vid sjelfva
mantalsskrifnings-tillfället undgått anteckning, men sedermera,
genom åtgärd af polisen, kunnat skaffas till rätta, dels ock
derföre att mantalsskrifvarnes tid i början af året är mycket
upptagen af bestyr med Kronouppbörden. Man har således
icke kunnat föreskrifva, att mantalslängden skall vara färdig
tidigare, än förr, och den kan icke komma Beredningen till¬
handa förr, än den blifvit completterad. Det är emellertid
förutsatt, att gpnast vid årets början ett utdrag af mantals¬
längden skall tillställas Beredningen, på det allt det hufvud-
sakliga af den må vara genomgånget till dess längden blifvit
på sockenstämma justerad. Jag tror, det vore vådligt, att
göra några ändringar i dessa föreskrifter, sedan, såsom jag
nämnt, förslaget i denna del tillkommit i samråd med tjen¬
stemän, på hvilkas handläggning dylika ärenden bero, och
anhåller jag derföre om bifall till denna §.
Herr Billström: Det är för mig omöjligt att kunna inse,
huru Bevillnings-Beredningen skall kunna fullgöra sina skyl¬
digheter, i saknad af fullständiga mantalslängder. Deri kan
väl till någon del utföra sina göromål med ledning af ett
utdrag ur längden, men alldeles omöjligt är att Beredningens
arbete kan i behörig tid blifva färdigt, om den justerade
Ilen 16 Maji.
mantalslängden icke förr, än i April månad kommer Bered¬
ningen tillhanda. Det är visserligen sanet, att längden icke
kan blifva alldeles complett vid mantalsskrifnings-förrättnin-
gens slut i December, men derföre finnes också föreskrifvet
i 4 §. att Pastor skall före den IS påföljande Januarii till¬
ställa Häradssk rifva ren fullständig förteckning å alla efter sed-
n iste mantalsskrifning intill årets slut inom församlingen ti-
made förändringar, för att bifogas mantalslängden. Således
är här bestämd en terminus ultimus, nemligen den 85 Januarii,
då mantalslängden skall vara completterad, och sedan detta
skett, ser jag intet hinder för vederbörande Häradsskrifvare
att ofördröjligen öfverlemna längden till Pastor, för att gran¬
skas vid sockenstämma. Det är dessutom icke endast för Bevill-
nings-Berednihgen af vigt att erhålla mantalslängden så tidigt,
som möjligen ske kan. Afven för städerna, der cornmunal-
afgifterna vanligen bestämmas och uttaxeras i början af året,
är mantalslängden, innan denna taxering kan företagas, ound¬
gängligen af nöden. Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.
Sedan Herr Swartz instämt i anhållan om återremiss,
på det de gjorda anmärkningarne mätte komma under öfver¬
vägande, biföll Ståndet första punkten, men återremitterade
den andra
§§ *4-13.
Biföllos, hvar efter annan.
Det andra yttrandet, sid 44, i Betänkandet.
Godkändes, så vidt förslaget till Förordning angående
mantals- och skattskrifningarne är af Ståndet antaget.
Första och andra yttrandena, pag. 45, i Betänkandet.
Biföllos, hvart efter annat.
Ingressen till förslaget om Förordning angående mantals-
och skattskrifningarnas förrättande.
Herr Waern: Jag hemställer, om icke en Kongl. För¬
ordning bör skrifvas af det Stats-Råd, som utfärdar densamma;
och derföre hemställer jag att ingressen måtte läggas till
handlingarne.
Vidare förekom ej, och ingressen lades till handlingarne.
Slutligen beslöt Ståndet, på af Herr Talmannen framställd
proposition, attjtill handlingarne lägga alla de delar |af Betän¬
kandet, M 20. der framställningar af Utskottet ej skett, och
hvaröfver beslut icke blifvit af Ståndet fattade.
§ 2.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, M 21, i an-
Horg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1859 — 1860. IV. 16
2 42
Den 16 Maji.
ledning af ej mindre Kongl. Majds Nådiga Proposition, med
förslag till Förordningar, angående dels ändring i gällande be¬
stämmelser om ansvar för den, sorn träder till eller utsprider
villfarande lära, dels ock främmande trosbekännare och deras
religionsöfning, än äfven enskilda motioner i samma ämne.
Herr Wccrn: Jag hemställer, om det icke är skäl
att på förmiddagen läsa den del af Betänkandet, hvars be¬
handling förestår, så att discussionen genast får börja i efter¬
middagens plenum.
Sedan Herr Talmannen hemställt, att föredragningen må
ega rum på sådant sätt, att de serskilda §§ i förslagen, hvar
lör sig, uppläsas och discuteras, begärde Herr Blanche ordet
och yttrade:’)
Härefter upplästes motiverna till Utskottets första för¬
slag; och åtskiljdes Ståndet sedermera kl. l/t 3 e. m., för att
ånyo sammanträda till
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 3-
Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets Betänkande,
M 21.
Härvid förekom till en början Utskottets förslag (sid. 31)
till författning angående ändring i gällande bestämmelser om
ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära.
§ f*
Herr Rosenquist: Om det icke kan nekas, att Lag-Ut¬
skottets förevarande Betänkande innehåller mycket, som är
vackert, måste det dock medgifvas, att sjelfva de förslag, som
åtfölja detta Betänkande, äro egnade att uppväcka bittra kän¬
slor, bittra derföre, att andan i dessa förslag strider icke alle¬
nast mot våra grundlagar, utan äfven mot sanningens eviga
lag. Enligt min uppfattning, mäste christendomen verka icke
endast genom den blinda tron, utan äfven genom förnuftet,
såvida christendomen skall lända menskligheten till fullt gagn.
Häktet, till hvilket Lag-Utskottet vill leda hvar och en, som
icke kan omfatta de högkyrkliga lärorne, kännes lika tungt,
fastän vägen, såsom i Utskottets Betänkande, går öfver väl¬
talighetens blomsterfält. Då det skulle fordra allt för lång
tid att egna de serskilda förslagen eu fullständig granskning,
vill jag inskränka mig till att i korthet genomgå dem.
*) Herr Blanches vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
i slutet af detta hand.
Den 16 Maji.
243
I första paragrafen af Kongl. Majits förslag till Förordning
angående ansvar för den, »som träder till eller utsprider vill¬
farande lära», talas om den »rena Evangeliska läran». Jag
bekänner öppet, att, ehuru gammal jag är, jag icke rätt vet
hvad med detta uttryck bör förstås. Jag har aldrig hört
eller läst någon definition på den så kallade rena evangeliska
läran, och det skulle vara mig synnerligen kärt, om någon
af Ståndets Ledamöter behagade upplysa om verkliga bety¬
delsen af detta uttryck. Af stadgandet i S §, att böter, hvar¬
till den bötfällde saknar tillgång, skola förvandlas till fängelse,
är klart, att hvarje i fattiga omständigheter stadd medbor¬
gare, som icke är nog lycklig' att förstå kyrkans aila läro-
dogmer och icke vill erkänna hvad han icke begriper, alltid
är mogen för häktet. Detta synes mig vara allt för strängt;
men jag skyndar till det sednare af Kongl. Maj:t framlagda
förslaget tili Förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning. Enligt 1 §, åligger det christna tros¬
bekännare af annan lära, än deri rena evangeliska, som vilja
förena sig i församling, att derom hos Konungen göra an¬
sökning och dervid uppgifva sin trosbekännelse och försam-
lings-ordning. Så länge man icke lyckats utplåna stadgandet
i 16 § Regerings-Formen, att Konungen bör skydda hvar
och en vid en fri utöfning af sin religion, kan jag icke finna
befintligt att bildandet af en sådan församling göres beroende
af ansökning. Det synes vara tillräckligt, om en blott an¬
mälan sker, med uppgift på de dissenterandes lära och för¬
sam liugs-ordning. Dessutom måste den åberopade 16 §, så¬
vida den rätteligen tillämpas, innebära fullkomlig säkerhet
för samhället, då der stadgas, att Konungen skall låta en
hvar blifva dömd af deri domstol, hvarunder han rätteligen
hörer och lyder. Det är mig icke obekant, att 16 § Rege-
rings-Formen varit och är föremål för mycken strid. Man
kan tvista om tolkningen af hvilket lagbud, som helst, men,
enligt min tanke, är det ifrågavarande fullkomligt tydligt för
den, som vill uppfatta dess mening. Då Regerings-Formen i
ingressen förklaras vara Rikets »främsta» grundlag, måste den
ock hafva företräde och giltighet framför hvarje annan lag¬
bestämmelse, som strider eller synes strida emot densammas
klara bud. J 2:a mom. af nyssnämnde 1 § heter det, att, om
Konungen, »efter vederbörandes hörande, finner skäl att an-
»sökningen bifalla,» eger sålunda tillåtet främmande trossam¬
fund rätt till fri religionsöfning inorrL de af lag och sedlighet
bestämda gränser. När man sålunda underkastar religions-
Den 16 Maji.
öfning en den allmänna och sedliaa lagens bud, hvilket i och
rör sig synes erbjuda all den trygghet, sorn rimligen kan be-
eäras, och grundlagen tillerkänner en hvar rättighet att dyrka
Gud såsom hans samvete bjuder honom, är det mig omöjligt
att inse, hvarföre Konungen, före sakens pröfning, skulle höra
vederbörande, hvilket sednare uttryck förmodligen är att anse
liktydigt med Doin-Capitlet.
I 7 § förbjudes främmande trosbekännares församlingar,
inrättningar eller stiftelser att förvärfva fast egendom i Riket.
I)et öfverstiger mitt begrepp att man visat så stor rädsla
för att låta personer, hvilka utgöra medlemmar af Staten, om
de än tillhöra en främmande trosbekännelse, besitta fast egen¬
dom i Riket, mot fullgörande af dermed enligt lag förenade
lörbindelser.
10 §, 2:a mom. lyder: »Oäkta barn, som njuter under¬
håll af allmänna medel, skall, änskönt föräldrarne äro med¬
lemmar af tillåtet främmande religionssamfund, uppfostras i
den rena evangeliska läran.» Onekligen är det mycket vac¬
kert att vårda sig om nödställda barn, vare sig äkta eller
oäkta; men det vackra i en dylik handling försvinner, då
man. såsom här skett, för sin hjelp fordrar ett slags betalning,
under formen af ett dessa barn ålagdt tvång att ingå såsom
medlemmar i Stats-kyrkan.
I 14 § 1 mom. handlas om affall från den rena evan¬
geliska läran. Här återkommer detta dunkla uttryck, på
hvilket det skulle vara önskligt att det Högvördiga Preste-
Ståndet skänkte oss en tillfredsställande definition. Men, sä
länge detta ej skett, torde det för en hvar blifva svårt att
vakta sig för affall. I fråga derom innehåller förslaget, att,
om den, som affaHit, icke låter af sina själasörjares undervis¬
ning och förmaning sig rätta, skall han af Doin-Capitlet eller
dess förordnade ombud varnas. Då en sådan varning ofta
kunde komma att tillämpas mot en till mogen ålder kommen
person, med lika mycken erfarenhet, lika mycken tankekraft,
lika mycket sann Gudsfruktan, som den prestman, genom hvil¬
ken varningen skulle meddelas och hvilken måhända nyss
hunnit fullborda sina Academiska studier, kan detta stadgande
svårligen försvaras inför Guds och menniskors dom. För
öfrigt träffar man i denna § lörsta gången den föga cbristliga
benämningen »affälling,» som sedermera äfven i det följande
begagnas.
Den sista eller 17 § innehåller, i harmonie med S g
i det förra förslaget, den föreskrift att ådömda böter, i brist
Den 16 Maji.
246
af tillgång, skola förvandlas til! fängelse. Derom gäller det¬
samma, som redan blifvit sagdt i anledning af berörda 5 §;
och utan öfverdrift kan man påstå, att det icke finnes mycken
christendom i en bestämmelse, sådan som den ifrågavarande.
Efter meddelandet af de båda Kongl, förslagen, öfvergår
Utskottet till en redogörelse för de tre motioner, sorn i ämnet
blifvit väckta. Med Herr Ribbings motion, som alser ett för¬
klarande att ingen må vägras fritt begagnande af Guds Heliga
Ord i Bibeln, ämnar jag icke sysselsätta inig, emedan bruket
af den Heliga Skrift i vårt Iand icke är förbjudet. Herr
Contracts-Prosten Rundgren liar utgått från en ståndpunkt,
så vidt skiljd från den, på hvilken jag befinner mig, att jag,
lika med Utskottet, helt och hållet Icmnar hans motion å
sido. Hvad derefter angår det af mig framlagda förslag tili
dissenterlag, erkänner jag mig saker till ett förbiseende, i det
jag uteglömt ett ord i t:a §, sorn rätteligen bort hafva följande
lydelse: »Dissenter, eller sådana, sorn bekänna Christi lära
utan att vilja vara medlemmar af Stats-kyrkan. hafva fri
offentlig religionsöfning inom grundlagarnes, allmänna lagens
och sedlighetens gränser och kunna bilda församlingar, under
ledning af egne prester eller föreståndare.» Jag hemställer
på det varmaste till Ståndet, om man med skäl kan fordra
någon strängare cuntrol i detta hänseende, eller om man icke
i 19:e seklet bör anse grundlagarnes, allmänna lagens och
sedlighetens bud innefatta tillräckligt band på hvar och en,
som är nog olycklig, eller lycklig, att icke kunna omfatta
gamla testamentets alla dogmer och antaga dem såsom otvif-
velaktiga sanningar. Det kan ju hända att inom vårt sam¬
hälle, måhända till och med inom sjelfva detta Högtärade
Stånd, finnas personer, hvilka icke kunna förlika sig med före¬
ställningen att den Allsmäktige sjelf vandrat omkring på vår
jord, behäftad med menskliga svagheter, som visat sig i sådana
sinnesrörelser, som t. ex. ånger och vrede. Att min afsigt
varit att i 4 § införa ordet vilja, såsom nyss nämndt är,
synes af 15 § i mitt förslag, der det heter: »Ingen erkännes
i allmänhet hafva utträdt ur Stats-kyrkan förr, än den, efter
att hafva uppnått myndighetsåldern, har personligen infunnit
sig hos vederbörande Pastor loci och anmält sitt utträdande,
till införande i kyrkoboken.» Jag har velat anmärka detta
derföre, att Utskottet framdeles i anledning af mitt förslag
yttrar, att rättigheten alt efter behag förena sig i församling
icke ens tillkommer medlemmar af Svenska kyrkan; hvilket
yttrande för öfrigt från min sida påkallar den förklaring, att
246
Den 16 Maji.
mitt förslag icke endast afser utländning ar, utan ällaför Stats¬
kyrkan främmande trosbekännare.
För att rättfärdiga mitt förslag och visa att det icke är
till den grad vådligt, som man, åtminstone utom detta Stånd,
velat påstå, tillåter jag mig uppläsa några paragrafer ur för¬
slaget. § 2. »Nämnde prester eller föreståndare böra, innan
de i sådan egenskap erkännas, för den civila myndigheten på
stället styrka, att de af vederbörande samfund äro antagne,
samt derjemte till samma myndighet ingifva en skriftlig ed
eller försäkran att de i sin befattning vilja och skola ställa
sig Statens alla lagar till efterrättelse, samt vara sina pligter
mot samhället trogna.» Då Utskottet längre fram gifver mig
en half tillrättavisning för det jag här skulle hafva framka¬
stat ett temligen lättsinnigt förslag, ber jag att få anmärka,
att det föreslagna stadgandet så mycket mindre hör anses
lättsinnigt, sorn, efter hvad vi veta, samma stadgande sedan
mer än 14 år är gällande i Norige, utan att der hafva med-
lört någon menlig verkan. Då det vidare i samma § heter,
att dessa prester eller föreståndare äro förpligtade, bland annat,
att utfärda attester och meddela öfverheten upplysningar rö¬
rande sina församlingar, i likhet med hvad Stats-kyrkans pre¬
ster åligger, visar sig häraf, att förslaget bestämmer för dis-
senterande församling samma controler, som äro gällande för
Stats-kyrkans prester. »§ 4.» Innan någon byggnad för
Gudstjenst af dissenterförsamling begynnes, skall det anmälas
för vederbörlig civil myndighet på stället. Allmän Gudstjenst
må icke hållas för slutna dörrar.» Här lemnäs således intet
utrymme för något samhäilsvådligt hemlighetsmakeri. Allt
hvad, som behöfves, är att man aktar sig för att se spöken
på ljusa dagen. § 5. »Dissenter, antingen de tillhöra en ordnad
församling eller icke, böra för Pastor loci anmäla barns födel¬
ser och dödsfall inom en månad sedan de hafva inträffat, vid
vite af 20 R:dr för hvar vecka, anmälningen derefter uteblif-
ver. Vid anmälandet af barns födelse, skall barnets födelse¬
dag, kön och namn, äfvensom dess föräldrars namn uppgifvas.
I dessa hänseenden stadgar förslaget således för dissenter
samma ordning, som gäller för medlemmar af Stats-kyrkan.
§ 40. »De, hvilkas trosbekännelse icke tillåter ed under nå¬
gon form, afgifva vid de tillfällen, då ed kräfves, löfte eller
bekräftelse på det sätt, som Kongl. Maj:t bestämmer, hvilket
skall anses lika gällande, som om ed af dem varit aflagd.
De, hvilkas trosbekännelse icke tillåter ed i den form, som
är bestämd för Stats-kyrkans medlemmar, aflägga den i sådan
Den 16 Maji.
217
form, som Kongl. Majit bestämmer.» Något mera bör icke
skäligen kunna fordras i detta hänseende. Enligt § 11, kunna
ombud eller beställningar i Stats-kyrkan icke uppdragas åt
dissenter. § 13 »De med hänseende till lugnet och häm¬
mandet af industrien under Stats-kyrkans Sön-och Helgedagar
gällande bestämmelser äro också förbindande för dissenter.»
Desse kunna således icke störa sabbatens helgd mera, än
Stats-kyrkans medlemmar. § 14. »Vilja dissenter icke betjena
sig af de af Stats-kyrkan inrättade kyrkogårdar, äro de lik¬
väl underkastade sundhetspolisens föreskrifter angående be-
grafningar, såsom ock öfverhetens närmare bestämmelse i
afseende på valet af begrafningsplats.» Här är således sörjdt
derför, att dissenter icke ens efter sin död må kunna göra
Staten något ondt. I § IG lemnäs tillfälle för dissenter. sorn
det åstunda, att åter inträda i Stats-kyrkan, och meddelas
angående sättet för hans återgång sådane föreskrifter, som
ansetts lämpliga. § 17. »Hvar och en, som genom använ¬
dande af hevekelsegrunder, hvilka stå i strid med allmän
sedlighet, genom löfte örn timliga fördelar, bedrägliga medel
eller hotelser söker att bringa någon öfver från en trosbekännelse
till en annan, blifver, så vidt gerningen för öfrigt icke medför
högre straff enligt gällande lag, med böter från 100 till 300
R:dr och, vid förnyad dylik förbrytelse, med fängelse från 1
till 3 år eller fördubblade böter belaggd, allt efter sig före¬
teende omständigheter och domarens pröfning.» Jag vågar
tro, att 3 års fängelse är någorlunda tillräckligt straff för den,
som kunde finna sig road af proselytmakeri, hvilket emed¬
lertid sannolikt skulle i vårt land blifva en föga lönande rö¬
relse, så länge det är att hoppas att Stats-kyrkans medlem¬
mar fullgöra sin pligt och bevara en sann förtröstan till Gud.
§ 18 är helt och hållet hemtad från den Norska Dissenter-
Lagen och lyder: »För så vidt grundlagarnes bestämmelser
icke medföra undantag, förorsakar den olika christliga trosbe¬
kännelsen ingen olikhet i pligter och rättigheter.» Jag tror,
att det icke skulle leda till någon våda, om den, som förka¬
star en eller annan af Stats-kyrkans dogmer, tillätes att vara
tjensteman eller innehafva hvilken annan ställning, som helst,
i samhället.
Om man, å ena sidan, måste erkänna, att de af Utskottet
begagnade motiver äro sanna och innerligen vackra, kan man
dock, å andra sidan, icke nog förundra sig deröfver, att Ut¬
skottet från dessa motiver kommit till det resultat, som inne¬
fattas i de af Utskottet framlagda lagförslag. Det hela kan
248
Den 46 Maji.
i sanning sägas utgöra honung, blandad med mycken bitter¬
het. Jag kan emellertid icke neka mig nöjet att uppläsa ett
och annat af Utskottets intagande motivering.
»De söndringar inom Svenska kyrkan, hvilka sednast
förflutna årtionden bevittnat, hafva obestridligen i viss mån
varit förorsakade af ett djupare religiöst behof, som vaknat
hos folket. Detta behof har, vid sträfvandet efter tillfreds¬
ställelse, dels funnit Svenska kyrkans former för trånga, dels
ansett dess lära i mer eller mindre väsendtliga delar oriktig.»
Allt detta är med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
»Genom tvänne efter sednaste Riksmöte utfärdade författningar,
angående rätt att sammankomma till andaktsöfningar samt
lossande af sockenbandet, bar dock ett friare utrymme för
utveckling af det andliga lifvet inom kyrkan nu mera äfven
genom lagstiftningen blifvit öppnadt. Skiljaktigheterna, i fråga
om kyrkoordningen och liturgien, synas ock allt mer träda
i bakgrunden, i samma mån de olika åsigterna i fråga om
dogmerna framträda, och dessa påkalla oafvisligen en föränd¬
rad lagstiftning i ämnet. Förslag i sådant hänseende blef
ock, såsom bekant är, vid förra Riksmötet af Kongl. Maj:t
förelagdt representationen; men hvarken detta eller ett annat
af då varande Lag-Utskott uppgjordt lyckades vinna den i
grundlagarna löreskrifna röstöfvervigt, för att blifva Rikets
Ständers beslut. Oaktadt den splittring i åsigter, som då
hållna discussioner uppenbara, finnér man dock af dem klar¬
ligen den mening vara allmän, att frågan icke kunde falla
och att lagen i detta hänseende måste förändras.» Det har
en gång blifvit sagdt om en föreslagen grundlags ändring, att
den icke kunde falla. Det ser dock tyvärr ut, som skulle
samma grunglagsändringsförslag vid innevarande Riksdag kom¬
ma att falla; men jag önskar och hoppas till Gud att Lag¬
utskottet måtte, i afseende å nu förevarande fråga, hafva spått
sannt. »Det är till nu församlade Ständer, som lösningen af
denna fråga gått i arf, och en sådan lösning kan icke längre
utan våda uppskjutas.» Arfvet är väl icke mycket att tacka
för; men jag instämmer fullkomligt med Utskottet derutinnan,
att frågans lösning icke kan utan våda uppskjutas.
Lika med Utskottet, anser jag äfven att det icke kan vara
tvifvelaktigt, i hvilken riktning denna lösning måste ske. Den
kan icke ske annat, än i kärlekens riktning. Men Utskottet
är långt ifrån att i sitt förslag hafva följt denna riktning. Jag
uppmanar hvar och en att gå till sitt samvete och fråga sig
sjelf, om en sådan lag, som den Utskottet föreslagit, kan vara
Den 16 Maji.
249
förenlig med den Allsrnäktiges vilja. Man har länge i vårt
land, såväl sorn i andra länder, åsidosatt den eviga kärleks¬
lagens höga fordringar; men så visst, som historien vittnar att
det i detta vigtiga ämne icke duger att efter hugskott och
menskiiga beräkningar kasta fram kartor och papper, för att
derigenom hinda andens frihet inom vissa gränser, lika så
visst skall man slutligen nödgas erkänna, att ingenting annat,
än Christus och hans kärlekslag utgör den sanna grunden
leir ali, vare sig andlig eller politisk, frihet. För min del, ön¬
skar jag innerligt, att riktningen af Utskottets förslag varit
annan, än den är. »Den allmänna meningen, understödd af
protestantiska trosförvandters anrop jemväl från aflägsna län¬
der, och exemplet af lagstiftningarne hos andra folk, hvari¬
bland de öfriga Skandinaviska, visa tydligt den väg, sorn bör
beträdas.» Sannt, men skada blott att denna väg icke blifvit
af Utskottet beträdd. Det synes hafva gått långt nog, när
den Svenska ofördragsamhet framkallat från andra länder och
verldsdelar litliga adresser och ifriga böner om åtminstone en
så stor reform i den Svenska kyrkolagstiftningen, att vi komrne
att närma oss den tolerance, som eger runi i Turkiet. »Det
är religionsfrihetens stora grundsats, hvars tillämpning måste
af lagstiftaren medgifvas,» — det hade varit godt, örn vi följt
denna Utskottets anvisning, — »ehuru med den varsamhet i
sättet, som hvarje öfvergång i lagstiftningen kräfver och som
framförallt påkallas af ett ämne, så ömtåligt, som det föreva¬
rande». Det synes vara varsamhet nog, då man inskränker
den fruktade friheten inom grundlagens, den allmänna lagens
och sedlighetens område. Eller hvad mera kan man väl, å
ena sidan, begära, hvad mera, å den andra, presteras i lyd¬
nad? »Man har tvistat derom, huruvida nämnde grundsats
redan vore i våra grundlagar erkänd eller ej, och det är Ke-
gerings-Formen !6 §, som dervid utgjort föremål för olika
tydningar.» Hvarje lagbud kan, om man vill. göras till före¬
mål för skiljaktiga tolkningar; men, för min del, finner jag,
såsom redan är närnndt, ordalagen i berörda 16 § så tydliga
och klara, att, det är mig omöjligt att begripa, huru de någon¬
sin kunnat blifva missförstådda. Det måste vara hvars och
ens rättighet att sjelf säga, till hvilken religion han bekänner
sig. Eljest försvinner ali betydelse af grundlagsbudet att Ko¬
nungen bor skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin
religion. Härvid bör ock ihågkommas, att, enligt sista morn.
i meranäninda 16 §, Konungen skall låta en hvar blifva
dömd af den domstol, hvarunder lian rätteligen hörer och
Den 46 Maji.
lyder. »Redan Luthers theser, spikade på kyrkodörren i
Wittenberg, inneburo ett plakat om frihet i nämnda hän¬
seende, och Luthers verk bekräftades med vår störste Ko¬
nungs blod på slagfältet vid Lutzen. Det var genom den då
förda strid, som vårt fädernesland egde en verldshistorisk
betydelse, val endast, säger en häfdatecknare, för ett ögon¬
blick, meri nog för ett odödligt minne.» Det tyckes, att den,
sorn nedskrifvit så sanna, så varma, så hjertliga ord. icke
bort kunna vid sjelfva tillämpningen frångå den grundsats,
som i dem innefattas, och det är derföre svårt att frigöra
sig från föreställningen, antingen att författaren af Utskottets
motiver är en annan person, än författaren af de lagförslag,
Utskottet framlagt, eller ock, om motiverna om förslagen
verkligen hafva samma författare, att han skrifvit i ena fallet
con amore, men i det andra på hög befallning. »Om den
djupa betydelsen af denna kamp och af protestantismens
innersta tanke, hvilken ingalunda må anses främmande för
nu väckta fråga, yttrar sig på följande sätt en af Svenska
kyrkans högst uppsatte, tillika en af Sveriges mest frejdade
män: hvarföre, Iråcar han, stridde och föll Gustaf Adolph?
vi veta det alla: för protestantiska kyrkans bestånd, förden
rena evangeliska lära, som vi alla bekänna. Men hvad inne¬
bär denna lära egentligen? Hvarigenom skiljer den sig ifrån
andra? Visserligen också genom flera, mer och mindre vig¬
tiga. mer och mindre omtvistade lärosatser; men detta är
ingalunda hufvudsaken.» Här medgifver Utskottet, att läro¬
satserna icke äro hufvudsaken, och för att underhjelpa Ut¬
skottets argumentering i detta hänseende, skall jag längre
fram anföra några af bibelns egna ord, som röra ämnet,
»För några skolformler, hvarmed de skriftlärde i alla tider
kastat boll sins emellan, drager icke en man, sorn Gustaf
Adolph, sitt svärd, för dylika obetydligheter sätter han icke
på spel sitt eget lif och sitt rikes välfärd, och de, som be¬
trakta hans krig från sådan synpunkt, begripa i sanning in¬
genting af hans stora och klarsinnade ande». Kan man väl
läsa några sannare och vackrare motiver, än dessa, och kan
man nog förundra sig att de ledt Utskottet till framläggande
af ett sådant förslag, som det förevarande, ett verkligt cou-
sinage med det Kongl, förslaget? »Utan hufvudsaken i
protestantiska trosbekännelsen, den ledande tanken i hela
dess lärobegrepp, är ju den, att ingen mensklig myndighet,
ingon mensklig sägen skall binda vår tro, att tanken skall
vara fri inom de vidsträckta gränser, som uppenbarelsen
Den 16 Maji.
utstakat, att forskningen skall släppas lös i alla riktningar
och mänskliga förnuftet, som också är en uppenbarelse, ha
sin pröfningsrält oförkränkt.» Man kan icke nog tacka Ut¬
skottet, som sålunda uttryckligen erkännt, att äfven förnuftet
är en uppenbarelse. »Denna tanke är mensklighetens stora
fribref, den är Guds kungaförsäkran till jorden, den är Chri-
stendomens innersta märg och kärna. Utan den tanken, är
ingen utveckling möjlig af menniskoslägtets bästa anlag,
uienniskobildningen står still som ett förruttnadt vatten, eller
också öfvergår den endast till ett förfinadt och flärdfullt
barbari, och der andens frihet saknas, der kan ej heller
någon borgerlig frihet trifvas.»
Jag ber om förlåtelse att jag kanske tröttar Ståndet med
att fortsätta dessa interessanta citater. Till mitt sjelfberöm
kan jag likväl säga, att jag icke ofta tager i anspråk det
Högtärade Ståndets uppmärksamhet, och det mesta af hvad
jag kommer att anföra består i Utskottets egna vackra ord.
Jag följer således Utskottet i dess vidare motivering, der
det heter: »En så upphöjd åsigt af den protestantiska lärans
betydelse kan ej nndgå att finna genklang hos dess bekän¬
nare, minst hos det Svenska folket. Frihet i religiöst hän¬
seende ligser således i protestantismens idé: den kände be-
hofvet deraf vid sitt första andedrag och den kan ej förneka
denna frihet, utan att förneka sig sjelf, förneka sitt ursprung,
förneka alla sina segrar. Och så mäktig är denna reforma¬
tionens grundtanke, alt, såsom rätteligen blifvit anmärkt,
efter den intet Catbolskt land funnits i den bemärkelse, som
före densamma — ja, alt iner än ett sådant land, i strid mot
hufvudprincipen för den kyrka, som kallar sig deri enda sa¬
liggörande, och med uppoffrande af alla dess traditioner,
nödgats medgifva eller åtminstone i lagarne erkänna en reli¬
giös frihet, som säkert, om ock långsamt, undergräfver sjelfva
denna kyrkas bestånd; ty ingen stor tanke dör bort eller
slutar sin verksamhet förr, än han erölrat verlden. Att
tvifla derpå vore att tvifla på historien, på sanningens makt,
på försynen.» Kan man —jag upprepar den frågan —efter
dessa så obeskrifligt vackra tankar, annat, än falla i den
största förundran öfver det resultat, hvartill Utskottet kommit?
»I fråga åter om ansvar lör utspridande af lärosats, sorn
ej öfverensstämmer med de af Svenska kyrkan antagna dog¬
mer, skulle väl serskilda meningsskiftningar snarare kunna
väntas. Meri derom borde dock alla vara ense, att den fria
forskningens rätt bör med yttersta omsorg af lagstiftaren
252
Den 1(> Maji.
vårdas. Forkningens frihet är ett villkor för des.s möjlighet,
och forskningen är Statens andliga lifs element, utan den
vore detta lif snart utsläckt. Rastlös sträfvan af merinisko-
anden är det första villkoret för all utveckling; lägger den
sig till hvila på vunna lagrar, så är den död och lifvet af¬
stanna!- i alla dess riktningar. Skulle väl kunskapen örn de
himmelska sanningarne härifrån göra ett undantag? Skulle
ingen vidare "utveckling på detta fält vara möjligt? Man bör
härvid noga skilja emellan det Gudomliga ordet sjelft och den
menskliga uppfattningen deraf.» Det skulle varit önskligt,
om Utskottet något mera bestämdt angifvit sin mening, då
det vill skilja mellan det Gudomliga ordet sjelft och den
menskliga uppfattningen deraf. »Det förra är icke mäktigt
af nåeon utveckling; ty det behöfver ingen, utan förblifver i
evighet detsamma. Men den menskliga uppfattningen, be¬
gränsad såsom allt ändligt, kan ej eller här vara ofelbar, utan
måste kunna allt mer fullkomnas. Det är dock en sådan
allt klarare insigt i det för menniskan dyrbaraste, som man
hindrade genom en lag, hvilken med straff belade hvarje ytt-
radt tvifvel om riktigheten af den utläggning, menniskotanken
en gang gjort af bibelordet. Och ej blott religionsläran. utan
äfven andra vetenskaper hämmades derigenom i sin utveck¬
ling, o. s. v.»
Utskottet gör mig en oförtjent ära, då Utskottet, sid. 18.
yttrar: »Beträffande åter Herr Rosenqvists förslag, hvilket han
sjelf angifver såsom nästan blott en afskrift af den Norska
dissenterlagen, så sammanfaller detta till de tlesta af sina
hufvudprinciper i väsendtligare mån med Kongl. Maj:ts för¬
slag, än motionairen, att döma af hans anförande i frågan
inom Vällofliga Borgare-Ståndet, sjelf synes föreställa sig.»
Jag skulle vara tacksam för denna compliment, om jag ansåg
mig berättigad att taga den åt mig. Ar det så, att laglig rätt är
liktydig med nåd, att fängelsestraff är detsamma, som bötes¬
straff, att föräldrars frihet öfver sina barns religiösa upp¬
fostran betyder lika mycket, som tvång i detta hänseende,
att grundlagens boksta (liga efterlefnad är detsamma, som
grundlagsbudets tolkning på fri hand, och att tillåtelse att
förvärfva fast egendom i Riket är liktydig med förbud der¬
emot — dä har Utskottet rätt, då är mitt förslag slägt med
det Kongl. Men, i motsatt fall, innebär Utskottets sist anförda
yttrande ett stort misstag. Hvad, som deremot med skäl kan
sägas, är, att ett intimt slägtskapsförhållanöe eger rum emel¬
lan Utskottets och Kongl. Maj:ts förslag, trots alla blomster.
Den 16 Maji
235
med hvilka det förra blifvit utsiradt. För min enskilda del,
har jag icke låtit dåra mig af den fagra drägten. Meri jag
går vidare i Betänkandet. »Eli jemnförelse mellan de begge
förslagen ådagalägger lör den uppmärksamme granskaren,
hurusom nästan alla de inskränkningar, det spdnare (Kongl.
Majits förslag) innehåller, i sjelfva verket icke lägga något
harid på den religieusa friheten, utan endast iiro reglemen-
lariska föreskrifter, betryggande samhällsordningen, hämmande
proselytmakarens verksamhet samt återhållande lättsinnet, men
icke den lefvande öfvertygelsen, från att öfvergifva den kyrka,
som af grundlagarne blifvit sanctionerad såsom Sveriges stats¬
kyrka. Erfarenheten från de begge öfriga Skandinaviska Ri¬
kena jäfvar ingalunda nödvändigheten af dessa föreskrifter.»
Vi bade nyligen besök af tvänne Norske bröder, en Biskop
och en Sogneprest, och, märkvärdigt nog, voro desse fullkom¬
ligt obekanta med det, hvarpå Utskottet här anspelat. Enligt
deras utsago, hade den Norske dissenterlagen, under de 14
år den varit gällande, väl medfört en och annan mindre
olägenhet, men derjemte hos folket verkat en innerlig och
allvarlig religiositet, som förr var särdeles sällsynt. Det sa¬
des ock derföre att de goda frukterna af nämnda lag funnits
vara så öfvervägande, att man i Norrige vore betänkt på att
taga ut steget till fullkomlig religionsfrihet, och det ansågs
komma att väcka stor förundran i brödrariket, om Sveriges
Ständer skulle med ovilja upptaga förslaget om dissenter-
lagens införande äfven i vårt land. Hvad åter angår den
Danska dissenterlagen, så har jag icke deraf förnummit någon
menlig verkan, om man icke såsom sådan vill anse det för¬
hållande, att vid pass 600 mormoner tågat ut ur landet; men
jag tillstår öppet, att jag anser en sådan påföljd icke inne¬
bära någon stor nationalförlust. Såvida man icke vill upp¬
skatta menniskans, liksom lastdjurets, värde endast efter de
physiska krafternas beskaffenhet, måste det erkännas, att de
samhällsmedlemmar, hvilkas moraliska ståndpunkt icke är
högre, än den, som betingas af mormonismen, allt för väl
kunna undvaras. Utskottets ifrågavarande yttrande tarfvar så¬
ledes icke obetydlig justering »Det är dock en hufvud-
princip, hvari omförmälda tvänne förslag synas väsendtligen
afvika från hvarandra.» Jag skulle anse för en lycka, om
denna stridighet vore inskränkt till en enda punkt; men, ty
värr, är detta icke förhållandet. »Det är i fråga om rättig¬
heten för främmande trosbekännare att bilda egna församlin¬
gar, hvarföre Kongl Majits förslag fordrar såsom villkor
254
Den 16 Maji.
Konungens bifall.» Grunden till denna skiljaktighet är, å min
sida, den, att jag måste anse ett dylikt villkor öfverflödigt,
så länge 16 § Regerings-Formen skänker ifrågavarande rät¬
tighet åt Svenske medborgare. »Härvid bör doek erinras, att
rättigheten att fritt bekänna sin religieusa tro är något helt
annat, än rättigheten att efter behag förena sig i församlingar.»
3a, mine Herrar! det är godt och väl att Utskottet vill tillåta
en hvar att enskildt bekänna sin tro; men hvilket religieust
lif kan väl på detta sätt uppkomma, om icke liktänkande
jemväl få sammankomma till Gudstjenst? Månne det verk¬
ligen vore någonting så ytterst farligt, att låta ett antal per¬
soner samlas, för att inom fastställda gränser dyrka Gud på
det sätt deras samvete bjuder? Att inskränka friheten till
rättighet att endast i tysthet bekänna sin tro, vore att på ett
verksamt sätt främja det religieusa skrymteriet. »Detta sed¬
nare tillkommer icke ens medlemmar af Svenska kyrkan.»
Jag har redan antydt att den oriktiga uppfattning af min af¬
sigt, som röjer sig i detta Utskottets yttrande, hvilar på det
uteglömda ordet »vilja» i I § af mitt förslag, och att det af
i samma förslag bordt vara begripligt för Utskottet, att
förslaget är skrifvet, icke blott för utländningar, utan äfven
och i främsta rummet för Svenska medborgare. »Afven för
föreningar med rent materiela syftemål fordras i vissa fall
Konungens tillstånd.» Jag har hittills enfaldeligen föreställt
mig att det vore en väsendtlig skillnad mellan att begära till¬
stånd att anlägga t. ex. en jernväg, eller dylikt, och att be¬
gära tillstånd att söka anvisning om vägen till himmelen.
Jag har trott, att denna sednare omsorg borde vara individens
ensak, så länge han icke förbröt sig mot samhällets lagar.
Trots den djerfva analogie, som Utskottet här uppställt, vågar
jag ännu vidhålla dessa mina tänkesätt, och jag måste djupt
beklaga, om det icke blefve tillåtet hvarje menniska att välja
den väg till en bättre verld, som henne bäst synes. »Skulle
nu trosbekännare, hvilkas både läror och församlingsordningar
vore fullkomligt okända, få, utan all föregående control från
Statens sida, concentrera sina krafter i slutna samfund, så
egde man icke den ringaste garantie derför, att ej dessa syf¬
tade till samhällsfiendtliga mål.» Om Utskottet gjort sig mö¬
dan att närmare betrakta innehållet af 1, 2, 4, 5, 6, 7, 11,
13, 15, 17 och 18 §§ i mitt förslag, så skulle Utskottet der
hafva funnit mer än tillräckliga garantier mot den våda, som
här blifvit förespeglad, eller att dissenters skulle förehafva
något samhällsfiendtligt. Det är svårt för den ena nienniskan
Den 16 Maji.
255
att hindra den andra från- att vara rädd; men här träffar man
ett .bland de många spöken, som Utskottets skrämda inbill¬
ning, trots det fulla dagsljuset, uppjagat. »Och om det än
lyckades polismyndigheterna att i tid uppdaga sådana syften
och dessa samfund, i följd deraf, borde kunna upplösas, så
skulle i allt fall sjelfva upplösningen otvifvelaktig! ganska ofta
förorsaka en viss rubbning och oreda i samhället, som det
är af vigt att undvika.» Ja, det skulle verkligen vara för¬
skräckligt, om Staten någon gång funne sig nödsakad att ge¬
nom polisconstaplar upplösa en församling, hvars tillvaro an¬
sågs vådlig; men sådant inträffar, Gudi klagadt, äfven under
närvarande förhållanden, snart sagdt, dagligen, och dervid har
man numera hunnit blifva iemligen van. »Sfven den strän¬
gare polisnppsigt, som i sådant fall måste utöfvas öfver alla
främmande trossamfund, skulle utan tvifvel för åtskilliga af
dem med skäl kännas tryckande och förnärmande.» Visser¬
ligen kan det för den resande kännas något tryckande att
vara föremål för polisens uppmärksamhet; men detta obehag
är dock icke större, än att det ganska väl kan fördragas.
Jag har föröfrigt aldrig tänkt mig det religieusa elementet
såsom framkalladt af lättsinnighet. Jag tror att detta element,
hvarhelst det uppenbarar sig, eger mycket djupare och akt¬
ningsvärdare grund. »Ifrågakomna restriction är sålunda i
rent borgerligt interesse, och det är alldeles oantagligt, att
derigenom något band skulle kunna läggas på den verkligt
religieusa friheten.» Detta, såsom mig synes, i sig sjelft obe¬
gripliga yttrande får dock sin förklaring i den nästföljande
punkten, der det heter: »Ty ett antagande, att något Konunga¬
maktens beslut skulle hos oss blifva beroende af gunst eller
godtycke, vore helt och hållet stridande mot det constitutio-
nela samhällsskicket.» Jag tillåter mig fråga både Utskottet
och Eder, mine Herrar! om ett sådant antagande, som det
nyssnämnda, verkligen vore stridande mot erfarenhetens och
sanningens vittnesbörd? Eller har det i vårt land aldrig
handt, att gunst och godtycke spelat en röle och gjort sig
gällande? Kan denna fråga besvaras med nej, då är också
Sverige det lyckligaste land på jorden; ty intet annat land
saknar exempel på gunstens och godtyckets inflytande. »Men
af dessa förhållanden följer, att skillnaden i denna del mellan
Kongl. Maj:ts förslag och den Norska dissenterlagen är mera
skenbar, än verklig, eller, rättare, mera rörer form, än sak.»
Här framkastar Utskottet en tom fras, den jag lemnar i sitt
värde. Jag måste erkänna frasens makt, men jag är långt
Den 16 Maji.
ifrån att vara slaf under densamma. »En församling, hvars
medlemmar icke äro christna — och såsom sådane vill man,
som bekant är, icke anse t. ex. mormonerna — eller sorn
missbrukar sin frihet, tolereras ej eiler i Norrige och lärer
väl äfven der af Regeringen upplösas.» Härvid måste jag an¬
märka, att mitt förslag endast angår christna trosbekänare,
till hvilka jag ingalunda räknar mormonerna — en sekt, som
icke ens blifvit omnämnd af Contracts-Prosten Rundgren,
som eljest i denna fråga är min antipod. Samma vackra
anda, som från början genomgår Utskottets Betänkande, fram¬
lyser äfven i följande ord, som utgöra slutet af ingressen:
»Det är detta mål, Utskottet sökt uppnå—-dervid troget an¬
gifvande på det allmänna tänkesättet, samt följande den Hei-
leniske lagstiftarens betydelsefulla vink, som, på fråga, om de
lagar, han gifvil sina landsmän, voro de bästa, berättas hafva
genmält, att han gifvit dem de för folket lämpligaste. ! hvad
mån Utskottet lyckats närma sig detta mål, beror af Rikets
Ständer att afgöra.» Det vore visserligen önskligt, orri den
lag, som Utskottet föreslagit, kunde med sanning sägas vara
den för folket lämpligaste; men jag fruktar, att vid förslagets
uppställande det utlofvade »trogna aktgifvandet på alli: Hnna
tänkesättet» här och der råkat in på villovägar.
Utskoltet, som härefter öfvergår till behandling af Kongl.
Maj:ts förslag till Förordning, angående ändring i gällande
bestämmelser orri ansvar för den, som träder till eller ut¬
sprider villfarande lära, uttalar härvid, biand annat, den åsigt,
att ingen mensklig kunskap någonsin kan anses fulländad,
icke ens den om rätta tolkningen af det uppenbarade ordet.
Efter ett sådant erkännande, borde Utskottet icke lalla i för¬
undran deröfver, att tolkningen af det uppenbarade ordet blir
föremål för olika meningar. Men huru har Utskottet då
kunnnat finna skäl att stadga så strängt straff, som häkte, för
den, hvilken icke förmår lätta riktigheten af alla lärosatser,
som af en orthodox prest förkunnas? Längre ned, yttrar Ut¬
skottet sannt och förträffligt: »Lagen sjelf måste vara klar
och bestämd.» Men ännu bättre hade det varit, om Utskot¬
tet tillagt att lagen äfven bör vara rättvis.
På nästföljande sida läsas skälen till Utskottets förslag
att 1 §:s början skulle erhålla denna lydelse: »Den, som, i af¬
sigt att förmå annan till affall från den rena evangeliska
läran, utsprider lärosats, som deremot stridande är» etc.
För sådant utspridande, så vidt det sker genom tryck, finnes
ansvar redan stadgadt i Tryckfrihets-Förordningen. Sker det
Den 16 Maji.
deremot genom en blott skrifven afhandling, som circulerar
man och man emellan, torde det möta oöfvervinneliga svå¬
righeter att upptäcka och till ansvar befordra författaren,
utom det att hvarje försök i detta hänseende skulle med rätta
blifva stämpladt såsom en art af inqvisition. Har åter den
villfarande lärosatsen framkommit under ett offentligt före¬
drag, så är ju controlen öppen för hvar och en, och, der läro¬
satsen anses vådlig för samhället, kan densammas vidare ut¬
spridande lätteligen förebyggas.
1 fråga om det andra af de utaf Kongl. Maj:t framlagda
lagförslag, eller det, som angår främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, yttrar Utskottet, sid. 27: »Den makt,
som genom 3 § tillägges Konungen att upplösa en försam¬
ling, hvilken missbrukar siri rätt till fri religionsöfning, är en
följd af Konungens rätt att sanctionera församlingarne, och
kan, med afseende å de constitutionela garantierna och all¬
männa opinionens makt, ingalunda anses vådlig.» Att .jag, för
min enskilda del, anser ifrågavarande åt Konungen förbehållna
makt obehöflig, är en följd deraf, att jag, såsom förut är an¬
märkt, icke' vill göra Konungens tillstånd till ett villkor för
församlingars bildande, så länge rättigheten dertill, genom 18
§ Regerings-Formen, är folket ovillkorligen tillförsäkrad, f
afseende å berörde 3 §, förnyar Utskottet sin erinran att
samvets- och bekännelse-friheten är något helt annat, än rät¬
tigheten att bilda församling. Jag får, i anledning häraf, en¬
dast åberopa, hvad jag redan förut derom yttrat.
För att icke allt för mycket pröfva Ståndets tålamod,
lemnar jag det öfriga af den motivering, som föregår sjelfva
förslagen, åt hvilka jag nu endast i vissa delar skall egna en
hastig öfverblick. Jag börjar med det främsta förslaget och
dess 1 §, med hvilken Utskottet, efter en der vidtagen re-
dactionsändring, lyckats fånga så mången, ehuru jag råkat
att icke komma med i notvarpet. Enligt min tanke, erbjuder
denna § icke större säkerhet, enligt Utskottets förslag, än
efter det Kongl. Man säger, att det skulle blifva svårt att
bevisa tillvaron af den afsigt, som i förevarande § omtalas;
men det blir dock alltid till slut domaren, som skall afgöra,
huruvida afsigten varit med i spelet eller icke. Jag högaktar
domare-corpsen för dess sjelfständighet; men medlemmarne
af denna corps äro, lika som hvarje annan dödlig, under¬
kastade ofullkomligheten, och att äfven juridiska misstag kunna
ega rum, det bevisas af de många sins emellan stridiga dom-
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1859—1860. IV. 17
251!
Den 16 Maji.
sint i alldeles likartade frågor, som utgått, icke allenast från
särskilda domstolar, ulan äfven från olika divisioner af en
oell samma Hof-Rätt. Erfarenheten i detta hänseende berät¬
tigar derföre till det antagande, att, om förslaget i 1 § blif-
ver lag, skall i förekommande fall af alldeles enahanda be¬
skaffenhet den ene domaren fria, der den andra fäller, och
sådant på grund af deras olika uppfattning om afsigten hos
den tilltalade. Det mycket beprisade skydd mot förföljelse,
som man velat finna i denna §, sådan den blifvit af Utskot¬
tet uppställd, kan jag således, för min del, icke erkänna här
vara flir handen.
1 § 5 påträffas åter bestämmelsen af fängelsestraff för
den, som saknar tillgång till böter, .lag har redan uttalat
min åsigt om den öfverdrifna strängheten i detta fängelse¬
straff, hvilket, märken väl! skulle utgöra påföljden, icke för
något brott, utan för okunnigheten eller oförståndet hos den,
som icke mäktar fatta eller smälta massan af Stats-kyrkans
dogmer och derjemte har det felet att vara fattig. Utskottets
princip kan i korthet uttryckas sålunda: böter för den bemed¬
lade, men häkte för den fattige! Se der en bland de helso-
samma frukterna af den moderna christendomen! Med käns¬
lor af smärta och sorg, vänder jag tanken från denna del af
Utskottets verk och skyndar öfver till det sednare förslaget.
§ 1. Här har Utskottet, i likhet med Kongl. Maj:ts
förslag, för rättigheten att bilda församling föreskrifvit en
mängd villkor, såsom att ansökning hos Konungen skall gö¬
ras, med uppgift, angående trosbekännelse och församlings-
ordning, att vederbörande skola höras, m. m., allt glömmande
16 § Regerings-Formen, till hvilken jag ännu en gång hän¬
visar, och hvars dyrbara innehåll icke kan för ofta i minnet
återföras. Man får icke glömma, att Regerings-Formen för¬
klarats utgöra den främsta bland Rikets Grundlagar, och
hvad annat kan detta förklarande innebära, än att samma
Grundlag eger afgjordt företräde i hvarje fall, der dess bud
råkar i någon collision med andra lagar? Vill man utplåna
16 §, välan! då blir förhållandet annorlunda; men så länge
denna § <|varstår orubbad, bör den obrottsligen hållas i helgd
och få ega sin fulla, i de klaraste ord uttryckta, betydelse.
§ 7. Egentliga grunden till det förbud mot förvärfvan-
det af fast egendom, som här stadgas, kan jag icke fatta.
Det faller sig verkligen understundom svårt att gifva skäl
för sin mening. Axiomer äro så beskaffade, att de hvarken
kunna eller behöfva bevisas, och, enligt mitt förmenande, är
Den 16 Maji.
det ett axiom, att den, som tillätes att vara Svensk med¬
borgare, jemväl kan, utan någon fara för Staten, tillåtas att
besitta fast egendom i Riket.
§ 10. Innehåller ett stadgande af den hårdaste beskaf¬
fenhet, nemligen det, sorn gäller fattiga barn och bjuder, att
desse skola uppfostras i den rena evangeliska läran, änskönt
föräldrarne tillhöra annat religionssamfund. Man tanke sig,
hvilken bitter sorg genom tillämpningen af en dylik lag skulle
dragas öfver dessa föräldrar, särdeles när de äro rätt öfver-
tygade om riktigheten af sin tro. Hvilket föräldrahjerta, som
är mäktigt af något deltagande, måste icke klappa af harm
och ovilja vid tanken på följderna af en dylik lag, orri hvil¬
ken man med allt skäl kan säga, att, hvad egenskaper den
fiir öfrigt må hafva, icke är den christlig.
12 § röjer en viss afsigt att försvåra utträdandet nr
Stats-kyrkan, men är i det hela af mindre vigt och kunde
derföre utan skada qvarstå, såvida förslaget i öfrigt vore an-
tagligt.
§ 14 framlägger sjelfva det ceremoniel, efter hvilket för¬
faras skall med den, som vill ur Svenska kyrkan träda. Hit
hörer i främsta rummet anmälan hos själasörjaren, med derpå
följande undervisning, förmaning och föreläggande af en må¬
nads betänketid. Man kan med skäl fråga, orri det är tänk¬
bart, att den, sorn under större delen af en lång lefnad på
allvar begrundat lifvets vigtigaste frågor — och sådana per¬
soner finnas äfven i vårt land, måhända till större antal, än
man föreställer sig — att, säger jag, en sådan person, när
han, efter moget betänkande, kommit till en öfvertygelse, stri¬
dande mot Stats-kyrkans, skulle, så att säga, ett tu tre låta
omvända sig efter en månads rådrum till ytterligare besin¬
ning? Och för öfrigt, hvilken förödmjukelse innebär icke
denna undervisning och förmaning af själasörjaren, helst det
ofta nog kunde hända, att en till högre ålder kommen per¬
son, som under mångårig forskning gjort sig förtrogen med
själens angelägenheter, och sålunda samlat en rikare andlig
erfarenhet, blelve föremål för tillrättavisning af någon kanske
helt ung, mer eller mindre andefattig kyrkans tjenare, eller
— hvad som icke är bättre — af en i verldsliga omsorger
och andlig försoffning försjunken prest, hvars själsverksamhet
måhända under en lång löjd af år hufvudsakligen rört sig
kring omsorgerna för eget bästa? Särdeles olämpligt före¬
faller ock det uttryck, som förekommer i det följande af §,
då det heter: »framhärdar han ändå i sin villfarelse», ty då
260
Den 16 Maji.
någon skiljer sig från Stats-kyrkan, sker det icke af förhär¬
delse, utan, åtminstone i de flesta fall, af inre verklig öfver¬
tygelse.
§ 16 förklarar, att genom denna författning icke sker
någon ändring af hvad i afseende å Mosaiske trosbekännare
stadgadt är. Desse, hvilka, såsom bekant är, förneka Chri¬
stus, skulle således få i synagogorna fritt utöfva sin religion,
under det sådant vore förmenadt dem, som bekänna Chri¬
stus, men i en eller annan mindre oväsendtlig punkt afvika
från Stats-kyrkan. lr.consequencen i ett sådant förhållande
är allt för uppenbar, för att behöfva vidare påpekas.
§ 17, som, i öfverensstämmelse med det (orra förslagets
5 §, stadgar fängelsestraff för den, som saknar tillgång till
böter, utgör således en värdig slutsten i den byggnad, som
Utskottet genom detta förslag upprest.
Efter denna, i möjligaste måtto sammanträngda, gransk¬
ning af de särskilda förslagen, tillåter jag mig att uppställa
en probabilitets-calcul öfver frågans blifvande utgång inom
hvart och ett af de respective Riks-Stånden. Jag börjar, så¬
som tillbörligt är, med Ridderskapet och Adeln. Vid inträdet
i den vapenprydda salen på Riddarhuset, mötes blicken i
främsta rummet af Gustaf Wasas i fonden upphängda vapen,
hvilket icke lärer vara att anse såsom en blott prydnad för
platsen, utan äfven torde få antagas vara ämnadt att väcka
höga och fosterländska tankar hos de gamle och unge ädlin¬
gar, som här samlas till rådplägning. Det är bekant, huru¬
som denne JVasa-ättens hufvudman icke blott föreslog, utan
äfven sanctionerade en långt vådligare dissenterlag, än den,
som nu är i fråga, då han i sitt land införde Luthers lära,
i stället för Påfvens. Den tidens bullor från Hans Helighet
voro tvifvelsutan lika ampra, som den straffdom, hvilken, i
våra dagar, från samma håll, blifvit afkunnad öfver Konung
Victor Emanuel och en stor del af det Italienska folket; men
den store reformatorn skyggade dock icke tillbaka, och fol¬
ket, ehuru vida mindre upplyst, än nu, antog med tacksam¬
het den frihetsskänk, som dess ädle Konung erbjöd. En
värdig sin farfaders efterföljare, stiftade äfven Guslaf Adolph,
biträdd af sin utmärkte Rådgifvare Oxenstjerna, en dissenter¬
lag, som gällde icke Sverige, men hela menskligheten, och
hvilken, fri från all sjuklig pjunkighet, tillät en hvar att nal¬
kas sin Gud, på sätt honom bäst syntes. Med dessa två stora
minnen, fästade vid vårt Riddarhus, kan jag icke antaga an¬
nat, än en lycklig utgång derstädes.
Ven 16 Maji.
261
Vid tanken på det Högvördiga Ståndet, påminner jag
mig Pauli ord, af ungefärligen denna lydelse: »Der Herrans
frid är. der är ock frihet.» Christus sjelf sade ock till sina
lärjungar: »Deraf skola alla förstå, att J ären mine lärjungar,
om J håfven kärlek inbördes.» I läll Preste-Ståndet erinrar
sig och lägger på hjertat dessa och andra herrliga bibelställen,
är det icke troligt att samma Stånd skall motsätta sig in¬
förandet af en frisinnad dissenterlag i vårt land.
Om detta Högtärade Stånd vill jag icke tala mycket.
En bekant Biskop signade en gång Borgare-Ståndet till Na¬
tionalrepresentationens kärna. Jag är den högtaktade man¬
nen tack skyldig för denna goda tanke om det Stånd, jag
har äran tillhöra; men jag tror att utmärkelsen måste anses
förenad med det kraf, att Borgare-Ståndet söker i handling
motsvara en så dyrbar titel, den jag vill räkna till dem, för
hvilka innehafvaren icke bör åläggas bevillning. Skulle ock
utgången inom de öfriga Stånden blifva olycklig, hoppas jag
likväl att Borgare-Ståndets beslut i frågan skall komma att
innebära en desto skarpare protest mot den religieusa intole-
rancen.
Återstår det Hedervärda Ståndet. Mer än en gång har
det händt, att man med mäktiga phraser sökt gripa Bonde-
Ståndets Ledamöter, af hvilka de fleste icke haft tillfälle att
inhemta mera grundliga studier. Ett sådant försök i denria
fråga innefattar det onekligen mycket vackra talet om förva¬
randet af fädernas tro; men jag. vet något, som är ändå
vackrare, och det är att folket icke glömmer fädernas Gud
och Hans allvisa afsigter. Likasom individens ändamål icke
kan vara något annat, än att förädla sig sjelf och andra,
likaså måste Staten hafva till hufvudsyfte att allt mera framgå
i förädling. Men huru skall sådant kunna ske, om icke en
hvar af Statens medlemmar får fritt följa sitt hjertås röst i
allt hvad, som rör hans förhållande till Gud? Jag tror så¬
ledes, att, såvida Bonde-Ståndet ihågkommer den regeln, att
menniskan icke för trons skull får glömma sin Gud, någon
lära för frågans utgång icke eller i nämnda Stånd är för
händen. Skulle jag härvid hafva missräknat mig, hvilket na¬
turligtvis är ganska möjligt, så kan sådant icke hjelpas; men
i detta fall hoppas jag åtminstone, att felet icke skall anses
ligga på min sida.
Om någon frågar, hvarföre jag så varmt strider lör reli¬
gionsfriheten, så vill jag öppet uttala orsaken dertill. Allt¬
ifrån 1823 års Biksdag, har jag, ehuru obemärkt och i stil¬
262
Den 16 Maji.
het, med oförminskadt interesse följt de allmänna ärendenas
gång. Jag har derunder haft tillfälle erfara, att, trots alla
bemödanden, ingenting, eller åtminstone föga, i politiskt hän¬
seende, vunnits, som kan förtjena namn af framåtskridande,
och jag har slutligen kommit till den fasta tro, att någon
verklig politisk frihet icke är möjlig, utan i förening med
religieuse frihet. Ar det väl tänkbart att, t. ex., ett catholskt
land någonsin kan blifva fritt, så länge det förhållande fort¬
far att en statsman, regeringsmedlem eller parlamentsledamot,
som i dag sysselsätter sig med Statens angelägenheter, i
morgon träder till biktstolen, för att der, inför en myndig
prelat, öppna sitt hjerta och krypa fram med saker, som icke
i ringaste mån angå den vördige biktfadern? Man må, om
man behagar, beskylla mig för svärmeri. Jag tröstar mig
i medvetandet att jag menat väl, då jag ärligt uttalat min
öfvertygelse, att första villkoret för politisk frihet är att pro-
clamera den religieusa. Historien vittnar, att, om ock den
förra någon gång kunnat för en kortare tid tillvinnas, har
den dock allestädes, i saknad af samvetsfriheten, visat sig
vara en på lösa sanden uppförd byggnad, som vid första
vindflägt ramlat och fallit i ruiner. Också befinna sig folken
i allmänhet ännu på ungefärligen samma punkt, som för
2000 år tillbaka. Eller hvad hafva de vunnit, huru långt
finna vi dem framskridna i utveckling efter nära 20 sekler,
bestrålade af christendomens herrliga ljus? Till hvilken mo¬
ralisk ståndpunkt af heder och ära hafva de hunnit? Fråga
statsmannen, affairesmannen och öfverhufvud hvilken redlig
man, som helst. Hvilket folk i hela Europa kan vä! ännu i
denna stund med sanning sägas vara fullt moget för allt
ädelt och godt? Intet, och hvarföre? Endast i följd af bri¬
sten på en sannt religieuse grund. Det enda folk, som visat
sig i någon mån lifvadt af en sann religiositet, är det Engel¬
ska; och just deruti ligger hemligheten af denna nations öf¬
verlägsenhet. Det kan icke vara förenligt med den ende
sanne Gudens vilja, att folket indelas i classer, kaster och
racer, likasom de oskäliga djuren. Må derföre lagstiftaren i
detta så utomordentligt vigtiga ämne låta sig ledas af den
Gudomliga kärlekens evigt gällande lag, eller ock skall det i
alla tider blifva illa bestäldt med religionen och samhället på
det hela!
På dessa grunder, yrkar jag återremiss af Betänkandet,
med anhållan, att, så vida högtärade Ståndet hyser benägen¬
het för det af mig framlagda förslag till dissenterlag, Utskot¬
Den 16 Maji.
265
tet måtte förständigas att, i öfverensstämmelse dermed, af¬
gifva förnyadt Utlåtande i frågan.
Herr Thollander: Den Kongl. Proposition, som omhand¬
las i Lag-Utskottets förevarande Betänkande, innehåller för¬
slag till två särskilda Förordningar. Den ena, angående änd¬
ring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder
till eller utsprider villfarande lära, har blifvit förelagd Rikets
Ständer, på det att utur 1 Gap. Missgernings-Balken må kunna
utstrykas 5 §, som lyder sålunda: »Faller någon af ifrån vår
rätta evangeliska lära och träder till en villfarande och later
han 6ig icke rätta; då skall han förvisas Riket och njute ej
arf eller borgerlig rättighet inom Sveriges Rike, utan han får
Konungens Nåd och kommer åter, som i 7 Gap. 4 § Arfda-
Balken sagdt är.» Det andra förslaget, som angår Förordning
om främmande trosbekännare och deras religionsöfning, är
ölverlemnadt till Rikets Ständer i ändamål att ur samma
Capitel och Balk likaledes må kunna utstrykas den 4 §,
så lydande: »Utsprider inländsk eller främmande man vill¬
farande lärosats och, efter varning, dermed ej afstår; varde ock
den förvist Riket. Ar dess mening sådan» etc. Då det icke
kan bestridas, att detta utgör två särskilda, af hvarandra obe¬
roende frågor, som icke ega något inre sammanhang, hem¬
ställer jag, att hvartdera förslaget måtte få för sig discuteras
och pröfvas, helst det måste falla sig svårt att följa och sam¬
manhålla ett längre föredrag, hvilket, likt Herr Rosenqvists,
berör båda förslagen; och anhåller jag, att Ståndet måtte öf¬
ver denna min framställning i afseende å föredragningssättet
fatta beslut, innan discussionen i sjelfva saken vidare fortgår.
Flere ledamöter hördes instämma.
Herr Lallerstedt: Då båda förslagen äro af Utskottet i
ett sammanhang motiverade, och det således, icke lärer kunna
betagas Ståndets ledamöter att på en gång yttra sig öfver
både det ena och det andra, föranlåtes jag, med bestridande
af den föregående talarens framställning, yrka, att öfverlägg-
ningen må få omfatta ämnet i dess helhet.
Häruti instämde flere ledamöter.
Herr Gråå: Afven jag anser öfverläggningen böra fortgå
så, som den börjat, helst åtskillige ledamöter redan anmält
sig att få ordet, och det således, innan desse haft tillfälle att
yttra sig, torde vara för tidigt att framställa proposition om
förändring i föredragningssättet.
Öfverläggningen, i fråga om föredragningssättet, var slu¬
tad, och, på framställning af Herr Talmannen, beslöt Ståndet,
Den IG Majt.
att discussionen i saken skulle i sin fortgång omfatta Utskot¬
tets Betänkande i dess helhet.
Herr Dahm: Ehuru jag, i likhet med föregående talare,
skulle önskat ett annat resultat af Utskottets arbeten, än detta
lagförslag, anser jag mig dock icke böra bedöma det så strängt,
som han. Jag känner nemligen, huru starkt det besinnings-
lösa motståndet mot hvarje utveckling til! frihet är, och tror
att detta Betänkande innehåller allt, som nu kan ega ringaste
utsigt till framgång. Jag är tacksam för uttalandet af de
höga sanningar, hvarmed Utskottet motiverat sin framställ¬
ning, och anhåller att få framställa några betraktelser öfver
en sida af saken, som Utskottet mindre skarpt framhållit.
Det är af vigt, vid behandlingen af hvarje sak, att den
redan ifrån början kommer att benämnas med sitt rätta
namn. Låtorn oss derföre börja med att erkänna, att det är
tolerancens urgamla grundsats, sorn skall få en ny yttre form
i vårt land genom det lagförslag, som nu är under behand¬
ling. Det är således en af mensklighetens största frågor, vi
hafva, icke att lösa — ty tolerancen i allmänhet är redan
en erkänd sanning — utan blott att gifva en närmare be¬
stämning. Det beslut, vi fatta, skall träffa månget religiöst
sinne i dess djupaste grund; ty detta, hvarhelst det finnes, i
kojan eller palatset, behöfver och bar rätt att fordra frihet:
friheten att tro och bekänna, hvad det i alla händelser ändå
icke kan underlåta att tro och bekänna, utan att blifva sig
sjelft otroget. Det chrstliga, civiliserade samhället behöfver
befrielse från den förmenta skyldigheten att, medelst lagar,
som ej kunna upprätthållas, lägga tvång och bojor på den
religieusa anden, hvilka aldrig varit och aldrig kunna vara
starkare, än de »sju nya bastrep», hvarmed man, såsom det i
bibeln omtalas, band Simson, och hvilka han »slet sönder,
såsom ett vridet snöre söndergår, när det af eld lörbrändt
är». Eller hafva väl de yttre fjettrarne på anden vid påkän¬
ning någonsin visat sig starkare?
Många sekler äro ej förflutna sedan man höll Galilei
fängslad nära två decennier, derföre att Iian, i strid med
munkarnes astronomiska åsigter, vågade påstå, att jorden
rörde sig. Man ville tvinga honom att erkänna, att jorden
stod stilla, och man vann sin afsigt; men han hade ej väl
tagit ett steg utom fängelsets dörr, förr än han stampade på
jorden och utropade: »hon rör sig ändå». Hans historia år
en kort och enkel framställning af tvångets inflytande i and¬
liga ting: det öfvertygar icke och kan icke ölvertvga, men
Den 16 Maji.
263
det kail tvinga den förföljde att med munnen erkänna sig
hafva orätt, det vill säga, förvandla honom till hycklare; ty
om någon, under det han lider straff för sin öfvertygelse,
ändrar åsigt, så sker detta icke genom straffet, utan blott på
det sätt, att han genom någon tankeoperation, liktidigt med
straffet, finner att han har orätt. Eller tror väl någon, att
man kan tvinga någon förnuftig menniska att antaga, att 2
gånger 2 är S? Säge ingen att en sadén arithmetisk sanning
är af annan art, än en religieuse; ty för en troende christen är
hans religieusa tro minst lika sann, som multiplicationstaflans
sanningar. Den skulle eljest icke kunna vara honom en sä¬
ker tröst i lifvet eller i döden. Hvad äro väl då alla försök
att utöfva religieust tvång annat, än försök att göra det omöj¬
liga? Kan man väl i historiens rika exempelbok uppleta nå¬
got enda fall, der förföljelser haft goda följder, eller der straf¬
fet förvandlat en kättare till en ortodoxt troende christen?
Har icke tvärtom martyrernas blod öfverallt verkat som ett
gödningsämne på den förföljda trons mark och framkallat
nya trosvittnen? Yi hysa deltagande lör martyrerna; vi ned¬
blicka med förnämt förakt på Islams bekännare, förklarande
dem vara barbarer, derföre att de, trogna sin religions bud,
utbreda densamma med eld och svärd. Yi ömka oss öfver
den råhet, som fängslade Galilei: vi hafva släppt vetenska¬
pens forskning temligen fri, och vi kalla endast det bigotteri
enfaldigt, som försöker qväfva naturforskarens upptäckter
med ett bibelspråk; men vi vilja likväl ej låta den i 16 §
Regerings-Formen stadgade religionsfriheten blifva en sanning.
Man säger visserligen, att man ej vill förfölja någon; man
vill blott utöfva litet, högst obetydligt tvång; man vill blott
litet, litet inblanda polisen i religieusa mål, och besinnar icke,
att det lilla ändå är ett stycke af den stora orättvisan, och
att ett försvar för det lilla tvånget, då man förkastar det
stora, är alldeles af samma beskaffenhet, som ett försvar för
den lilla stölden, när man förkastar den stora.
Jag frågar, som man tusentals gånger före mig frågat:
Hade Herren Christus velat något tvång eller våld, hvarföre
upprättade han då icke något verldsligt rike; hvarföre be¬
fallde han att sticka svärdet i skidan; hvarföre näpste han
sina lärjungar då de frågade, om de skulle nedkalla eld af
himlen till att förtära dem, som icke undfingo honom, sä¬
gande: »J veten icke hvars andas barn J ären?» Jo, den
strid, han ville tända på jorden, var icke en köttslig strid,
utan en strid af ande emot ande, en sådan strid, sorn endast
266
Den 16 Maji.
kan utkämpas af den fria anden. Den andelige slalven kan
och får i denna kamp, liksom trälen i de antika republiker¬
nas strider, ej bära vapen; ty denna valplats är den fria an¬
den ensamt förbehållen, och denne slår der i samma ställ¬
ning, som Leonidas vid Thermopylee: lian kan stupa, men
lian kan icke vika, han kan icke dagtinga; ty hans samvete
förbjuder honom det.
Detta är min enkla åsigt om en sida af religionsfriheten
i allmänhet. Men om denna såsom idé skall man ej tala,
säger man. Hvarom skall man väl då tala i sådana frågor, som
denna? När fråga är att gifva en grundsats form, skall man
ej då undersöka hvad denna grundsats innehåller? Skall
man tala endast om det stoft och de stoftets former, hvari
menniskan i sin svaghet invecklat och begrafvit den Höge
Mästarens herrliga tankar? Har det hunnit så långt med
oss, att det rike, som icke skulle vara af denna verlden,
blifvit bland oss en blott verldslig makt ? Jag tror det icke,
och protesterar mot hvarje sådant påstående.
Man säger visserligen, att religionsfriheten såsom grund¬
sats ännu icke ingått i vårt allmänna rättsmedvetande, och
att hon således ännu icke kan blifva lag. Det christna bil¬
dade Sverige skulle således ännu icke erkänna sanningen af
den grundsats, genom hvars tillämpning det öfvergått från
hedendom till catholicism, och derifrån till protestantismen! —
Det anskri af smärta och ogillande, som utgått från Svenska
folket, hvarje gång någon i vårt land blifvit dömd till ansvar
för sin tro, det skulle sålunda betyda alldeles motsatsen af
hvad det sjelft sagt sig betyda! Klagoropet var väl således
ett bifallsrop till förföljelserna, ehuru jag och flera med mig
ansågo det hafva en helt annan betydelse! Besynnerligt!
Hvarföre gaf då icke missnöjet sig tillkänna lika högljudt när
den förmenta förseelsen först omtalades, som när domen föll?
Yrkandet på religionsfrihet skall vara endast en yttring
af indifferentism, det vill säga, likgiltighet för all religion, sä¬
ger man. Också lika besynnerligt! Interesse för religion,
varmt ordande derom, strid och uppoffring af lif och egen¬
dom för densamma —• det är likgiltighet! Hvem talar och
kämpar väl om en för honom likgiltig sak? Ingen, eller ock
endast den, som kan vinna något derigenom. Hvad kan väl den
indifferente vinna' genom religionsfriheten, annat än rättigheten
att vara indifferent? Men den rättigheten har han ju redan,
åtminstone har jag aldrig hört att man stadgat eller yrkat
böter, fängelse eller landsförvisning för den, som visat sig
ben 16 Maji■
Ö67
likgiltig för christendomen och alla andra religioner. Den
indiflerente måtte väl aldrig kunna misstänkas för att vilja
bilda någon sekt; — han vore då ju icke längre likgiltig —
och vill han icke detta, så har han ju fullkomlig frihet inom
nästan alla möjliga Stats-kyrkor att tiga oell vara likgiltig,
blott han vid vissa epocher i sitt lif deltager i en eller annan
för honom likgiltig religieuse handling. Man skulle med vida
starkare logisk följdriktighet kunna påstå, att de, som yrka
tvång i religieusa ting, vore indiflerenta. Ty ansåge de icke
religieus öfvertygelse vara en likgiltig sak, som man kunde
ändra efter hugskott, så skulle de aldrig vilja använda tvång.
Jag vill dock icke påstå detta, emedan jag tror, att många af
dem hafva nit om Gud, fast icke visliga; — men jag vill
fråga: hvad berättigar väl de intoleranta att, då de icke
kunna bevisa sina påståendens objectiva riktighet, insinuera
tillvaron af subjectiva fel hos sina motståndare? Hafva de
väl fått någon särskild gåfva att se in i själens djup? Och
hafva de icke denna förmåga, huru skola vi då benämna dem, som
påstå sig se, hvad de icke se, och veta, hvad de icke veta?
Det torde således finnas skal såväl för det antagande, att
religionsfriheten både ingått i allmänna rättsmedvetandet, som
ock att hon yrkats varmast och lifligast af dem, som icke
äro indiflerenta, utan sätta värde på religion, och att således
frågan både kan och bör behjertas. Derom äro väl ock me-
ningarne på detta rum ej särdeles delade. Det är endast
om vidden af former, inom hvilka man får fritt röra sig,
som man hyst olika åsigter.
Härvid har man hufvudsakligen tvistat om ordalydelsen
af 1 § i författningsförslaget, örn ansvar för spridare af vill¬
farande läror. Utskottet har valt ordalag, som möjligen göra
handlingen mindre åtkomlig för lagen, och som således mera
närma oss till religionsfrihet. Man ser häri ett fel. Jag ser
deri en förtjenst, och derföre gillar jag Utskottets mening.
Man har visserligen sagt att man är utledsen vid vinkel¬
predikanterna och den oro de sprida, men besinnar icke, att
de flesta conventikeltalare, som af okunnighet, i misshugg,
råkat blifva nya religionsstiftare, och just de, som gjort myc¬
ket väsen af sig, alldeles icke yrka utträde ur kyrkan, och
att ifrågavarande § alldeles icke, om den göres aldrig så
sträng, kan hindra orthodoxa och talföra drängar och pigor,
m. fl., från att arbeta på andras uppbyggelse, eller si» egen
lilla storhet. Den behöfver ock icke afse dem, ty 0111 dem
är på annat ställe stadgadt. Här är fråga om tolcrance mot
268
Den 16 Maji.
främmande trosförvandter och icke om discipline bland kyr¬
kans egna medlemmar. Kan det ej anses såsom nog skydd
för Stats-kyrkan, att en främmande trosbekännare, enligt 8 §,
ej får hålla föredrag för Svenska kyrkans medlemmar, vid
vite af ända till 500 R:dr? Kan väl det proselytmakeri, som
således endast får yttra sig under enskilda samtal, vara far¬
ligt för en ordnad kyrka — och kan det val, genom hvilka
lagar som helst, hindras? Hvad lärer erfarenheten?
Utskottets ändring i § 7, att Justitiaj-Canzleren och icke
Dom-Capitlet skulle ega bestämma öfver åtals anställande,
anser jag vara välbetänkt. Detta bör rätteligen tillhöra nå¬
gon, som genom sin ställning kan betrakta sakerna på afstånd
och i stort och laga så, att toleranslagen blir lika tillämpad
i de olika stiften. Jag har inga skäl att tro Dom-Capitlens
ledamöter hafva någon speciel håg för kättare-förföljelse;
men jag vet, att pluräliteten vanligen icke är mera, än ett
lika antal andra bildade menniskor, qvalificerad att bedöma
religieusa frågor och tvisten derom, alldenstund de fleste Lec-
torer tillsättas, utan att man frågar efter deras theologiska
eller juridiska kunskaper.
I 14 § af den egentliga dissenterlagen har man velat
finna ett farligt stadgande, enär deri icke bestämmes att den,
som utgår ur Stats-kyrkan, skall ingå i annan församling.
Man säger att detta legaliserar hedendornen. Jag kan icke
förstå detta; blir väl en religienx menniska hedning derföre
att hon utgår ur kyrkan? Eller blir väl en hedning chri¬
sten blott derföre att han säger sig tillhöra kyrkan? Deri,
som utgår ur Stats-kyrkan i dag, måtte väl i morgon och
många följande dagar vara ungefär lika mycket christen, som
han var förut. Sätter man christendomen i kunskap, så
måtte väl ej mycket vara glömdt; sätter man den, såsom jag
gör, i anda, så mätte väl den genom blotta utgåendet vara
föga förändrad. Ar han indifferent förut med hedniska åsig-
ter, så blir han väl ej värre derigenom, att han blott upphör
att skrymta christendom. För min del, anser jag också föga
troligt att den likgiltige skulle utgå ur kyrkan. De, som
utgå ur kyrkan, med iakttagande af alla dessa stadgade obehag¬
liga former, äro väl i allmänhet djupt religieusa menniskor,
som af samvetsscrupler bringas till detta steg. Ar det väl
dessa troende själar, som blifva hedningar, när de utgå ur
kyrkan? Ar det väl dessa, som bortlägga allt bruk af Guds
heliga ord? Ar det väl dessa, som man förmodar skola upp¬
fostra sina barn till hedningar? Nej, det antager väl ingen.
Den 10 Maji.
269
Man tyckes lägga mycken vigt uppå att. dessa s. k.
»religieuse lösdrifvare» blifva af kyrkligt inflytande alldeles
oberoende. För dem, som af ett ömtåligt samvete drifvas
ut ur kyrkan, behölver man väl i delta fall loga frukta.
Denna omtanke skall väl således hufvudsakligen afse dem,
som lemna kyrkan af religieuse likgiltighet, och då frågar jag:
hvad makt har väl kyrkan nu med dem i verkligheten, ut-
ölver makten att tvinga dem till skrymteri vid vissa tillfällen?
Hvad inflytande har kyrkan på den, som aldrig besöker
Gudstjensten, huslörhören och aldrig talar med en prest i
religieusa ämnen? Intet annat, än det, som härflvter från
den eli ristliga atmosfer, som genomtränger hela bildningen i
det samhälle, der en christen kyrka verkat och verkar. Men
detta inflytande undgår icke ens den »religieuse lösdrifvaren».
Detta verkar på juden, som lefver ibland oss, och det skulle
verka i sin mån på mahomedanen och buddhadyrkaren, om
vi hade några sådana, ty denna christliga atmosfér, det är
Guds anda, allsmäktig, som han sjelf.
Jag hyser således inga betänkligheter vid att gilla Lag-
Utskottets förslag. Visserligen stadgar det icke all den reli¬
gieusa frihet, som man kunde önska, och som framtiden
kommer att tillkämpa sig, men det torde vara alli hvad,
som nu kan vinnas, och derföre yrkar jag dess antagande,
äfven med dess brister. Har man försökt denna lag någon
tid och, såsom jag förutser, funnit, att blotta skymten af
trosfrihet är god och välsignelsebringande, så skall man väl
ej så mycket draga i betänkande att till fullo från den re¬
ligieusa anden borttaga de bojor, som det blinda nitet och
den tröga beqvämligheten i broderlig samdrägt sammannitat,
och som den tanklösa enfalden omsorgsfullt, men förgäfves,
bemödat sig hålla fria från grafrost.
Slutligen anhåller jag att få göra ett pardetailanmärkningar.
1 § i förekommer ett mindre väl valdt uttryck: »inträffade
födelser och dödsfall». De två första här anförda orden äro
nemligen nätt och jemt två, såväl grammatikaliska, som logiska
omöjligheter, hvarföre jag föreslår att de måtte ändras till:
»födelse- och dödsfall, sorn inträffat» § 8 tillåter främmande
trosbekännare att inrätta skolor för sina barn, men § 7 för¬
bjuder dem att förvärfva eganderätt tili tomt för skolhus.
Då jag icke kan inse att en kättersk skola blefve farligare
för vår Stats-kyrka om hon hålles i en local på egen grund,
än om hon hålles i en hyrd, så föreslår jag att i § 7 eller
ordet »kyrka» tillägges »skola»:. De båda §§ komma derige-
270
Den 16 Maji.
norn i mera harmonie med hvarandra. För öfrigt yrkar jag
bifall till Utskottets båda lagförslag.
Herr Staaff: Innan jag går att till vederläggning upp¬
taga de anmärkningar, som af Herr Rosenqvist blifvit fram¬
ställda mot Utskottets förslag, ber jag att få betyga den siste
talaren min tacksamhet för det sätt, hvarpå han behandlat
ifrågavarande lagförslag och hvarigenom han visat, icke alle¬
nast att han i denna fråga ställt sig på en practisk grund
och betraktat sakerna sådane de i verkligheten äro, utan
äfven att han mätt och öfvervägat såväl de svårigheter, hvilka
mota lagstiftningen i ett så grannlaga ämne, som ock omöj¬
ligheten att för närvarande uppfylla alla de önskningar, som
från skiljda håll blifvit uttalade. På samma practiska grund
har äfven jag ställt mig i denna fråga, .lag rnedgifver, att
mycket i Utskottets förslag kunnat och bordt vara annor¬
lunda; men då härvid mött åtskilliga hinder, i afseende hvarå
det torde vara nog att hänvisa till den öfverläggning i ämnet,
som i dag egt rum inom Bonde-Ståndet, har man varit nöd¬
sakad att inskränka sig till hvad man trott sig kunna få;
och det vore smärtsamt, om Borgare-Ståndet skulle vilja
förkasta den reform, som Utskottet föreslagit och hvilken,
om den komme till stånd, åtminstone kunde blifva början
till en herrlig skörd.
Jag går nu att i korthet bemöta de factiska anmärknin-
garne mot Utskottets förslag. Beskyllningen att der blifvit
slösadt med häkte och böter är temligen ogrundadf. Att i
en sådan lag, som den förevarande, utesluta alla dylika
stadganden, är icke möjligt. Detta bevisas bäst af den så
mycket berömda Norska Dissenter-Lagen, hvilken för flera
förbrytelser bestämmer ansvar af böter och, der tillgång
saknas, fängelse. Hvad, som skulle kunna tadlas i Utskottets
förslag, är således icke att detta innehåller bestämmelserom
häkte och böter, utan att dylika straffpåföljder blifvit stad¬
gade. för sådana fall, der de tilläfventyrs anses icke böra
ifrågakomma, och härom kunna meningarne vara delade. I
afseende å 14 § i Utskottets sednare förslag, har Herr Ro¬
senqvist grundat sin skarpa anmärkning på ett uppenbart
misstag, då han påstått att, enligt samma §, skulle en person,
som atfallit från den evangeliska läran, sedan han förgäfves
blifvit af själasörjaren förmanad och af Doin-Capitlet varnad,
vara förfallen till häkte. Jag uppmanar Herr Rosenqvist att
visa, hvar något sådant står skrifvet. Det är just i denna
nen 16 Maji,
271
punkt, som Utskottets förslag väsendtligen skiljer sig från det
Kongl, förslaget.
Att det i 1 § af det förra förslaget nyttjade uttrycket
den rena evangeliska läran är mindre lämpligt, måste med-
gifvas; men något bättre uttryck lärer svårligen kunna ut¬
finnas. Pröfningen af sjelfva det factum, sorn kan blifva
föremål för åtal enligt nämnda §, kommer dock alltid att i
sista hand bero på domaren. För öfrigt lemnar Norska
Dissenter-Lagen rum för alldeles samma anmärkning. Om
ock ifrågavarande uttryck vore något obestämdt, borde sådant
anses vara en vinst, emedan denna obestämdhet skulle hafva
tili följd att straffbestämmelsen icke kunde tillämpas och ge¬
nom denna omständighet alla af Herr Rosenqvist förespeglade
vådor vara förebyggda. Herr Rosenqvist yttrade ock att man
genom den ändring, Utskottet vidtagit i första § af Kongl.
Maj:ts förslag, skulle ansett sig hafva beredt ett himmelskt
skydd för religionsfriheten. Jag frågar, på hvad ställe Ut¬
skottet begagnat ett sådant uttryck. Men hvad, som kan sägas
utgöra ett företräde hos Utskottets förslag, är, att Utskottet
borttagit förbudet mot främmande lärosatsers offentliga för¬
kunnande, hvilket förbud under vissa tider och förhållanden
skulle kunna begagnas till förevändning för missbruk af den
mest vådliga art. Den S § har Herr Rosenqvist klandrat
derföre, att den stadgar böters förvandling till fängelse. Jag
hemställer, om det verkligen vore Herr Rosenqvist mening,
att, sedan en förbrytelse skett, för hvilken bötes-ansvar är
stadgadt, all påföljd skulle förfalla, der den brottslige saknade
tillgång till böterna?
Hvad angår det sednare förslaget, så innehåller dess 1
§ icke, såsom Herr Rosenqvist förmenat, något tvång för der
omlörmälda trosbekännare att förena sig i församling, utan
stadgar blott, att, för den händelse sådane trosbekännare vilja
bilda serskildt samfund, ansökning derom skall hos Konungen
göras. För min del, har jag visserligen ansett, att i detta
fall en blott anmälan, i stället för ansökning, borde föreskrif-
vas, helst samfundet, i händelse dess religionsöfning funnes
öfverskrida de bestämda gränserna, kunde upplösas; men af
den orsak, jag redan uppgifvit, har jag trott mig pligtig att
för tillfället åtnöjas med den grad af framåtskridande, som i
dessa hänseenden varit möjlig.
Herr Rosenqvist, som funnit sig serdeles upprörd af stad¬
gandet i 10 §:s 2:a afdelning, att der omförmälda barn skola
uppfostras i den rena evangeliska läran, tyckes hafva före¬
<272
Den 56 Maji.
ställt sig meningen med detta stadgande vara den, att Stats¬
kyrkans målsmän skulle såsom glupande ulfvar inställa sig
hos sådant barns föräldrar, för att med våld gripa barnet och,
trots föräldrarnes böner och tårar, insätta detsamma i skolan
till uppfostran i den Svenska kyrkans lära. Man bör dock
ihågkomma att det fall, sorn här förutsattes, endast kan in¬
träffa när barnets föräldrar äro döda eller befinna sig i den
ställning, att någon uppfostran från deras sida icke vidare är
att förvänta, i hvilken händelse det måste vara samhällets
skyldighet att bekosta barnets uppfostran. Men jag frågar,
huruvida det skulle kunna åläggas ett Lutherskt samhälle att
skicka ett sådant barn till en skola, der det kunde uppfostras
i föräldrarnes lära.
Hvad slutligen angår förbudet för främmande trosbe¬
kännare att förvärfva fast egendom i Riket, kunna väl åt¬
skilliga invändningar deremot göras; men då en Stats-kyrka,
der den finnes, äfven måste försvaras, måste det alltid blifva
consequent att Staten söker förhindra affall och icke, genom
tillåtelse för främmande trosbekännare att förvärfva fast egen¬
dom, lemnar dem allt för öppet tillfälle till utöfning af ett
storartadt proselytmakeri.
Herr Lallerstedt: Det är nu tredje gången under loppet
af innevarande Riksdag, som jag tagit ordet i denna fråga.
Jag har trott mig icke böra underlåta att i det afgörande
ögonblicket upprepa ett och annnt af hvad jag förut yttrat,
oell då jag nu uppträder i denna afsigt, utbeder jag mig Stån¬
dets öfverseende, för den händelse att jag skulle blifva något
vidlyftig. Ingen kan bättre, än jag, inse de svårigheter, som
möta för en tidsenlig lagstiftning i detta vigtiga ämne. Men
frågar man, hvarifrån dessa svårigheter härleda sig, så svarar
jag, att de hufvudsakligen härröra från beskaffenheten af den
Proposition i ämnet, som Rikets Ständer från Regeringen fått
emottaga. Denna Proposition bär tydliga spår af att vara
tillkommen under en stark påtryckning från Presterskapets
sida och nästan hvarenda § i de Kongl, förslagen vittnar om
en benägenhet att, vid sidan af den medgifna friheten, ställa
vissa inskränkande bestämmelser, i syftning, att denna frihet
alldeles icke eller blott i ringare mån skall kunna begagnas.
Det är anmärkningsvärd!, att Regeringen, vid aflåtande af Pro¬
position i en fråga, på hvars behandling i vårt iand man
med allt skäl kan säga att Europas blickar äro riktade, tillåtit
Sig framkomma med uppgifter, som äro stridande mot verk¬
liga förhållandet. Regeringens ovillkorliga pligt hade det varit
Den 16 Maji.
273
att icke fördölja sanningen, ulan säga den rent ut. I stället
för att säga att nu gällande straffbestämmelse för affall från
den rena evangeliska läran utan särdeles olägenhet kunnat
oförändrad qvarstå, hade det varit skäl att säga, att verk¬
liga olyckor af den mest upprörande art varit förenade med
tillämpningen af det stadgande, som här är i fråga. I stället
fcir att säga, att de rörelser inom Svenska kyrkan, som i sed¬
nare tider gifvit sig tillkänna, så vidt de visat en mot kyrkans
lära och ordning stridande riktning, icke varit af synnerligen
vidsträckt omfattning, hade Regeringen bordt säga alldeles
motsatsen. Men då Regeringen utgått från sådana premisser,
är det förklarligt att dess förslag blifvit sådant, som det är.
Ar det väl möjligt att svårigheten att genomföra en tidsenlig
reform skulle hafva visat; sig så stor, som nu, derest Rege¬
ringen icke ryggat tillbaka för sanningen, utan visat nödvän¬
digheten för oss att öfvergå till en lagstifning i religiöst hän¬
seende, mera öfverensstämmande med den, som i andra civi¬
liserade händer gjort sig gällande? Tron i väl, Mine Herrar!
att motståndet från Presterskapets sida i denna händelse
kunnat blifva så starkt, som det nu visar sig vara, eller att
det ens skulle varit möjligt för prester, sorn äro candidater
till Riskops-Embeten, att framkomma med sådana satser, som
innefattas i en vid Utskottets Betänkande lögad reservation,
.lag vill påminna om det yttrande, som, vid remissen inom
Preste-Ståndet af den Kongl. Propositionen, afgals af en leda¬
mot i det Högvördiga Ståndet, och hvaruti yrkades, att man
för dem, som i trosfrågor skiljde sig ifrån Stats-kyrkan, borde
utse en afskiljd vistelseort och der instänga dem, ungefärligen
på samma sätt, som Judarne behandlas i Rom. Det är be¬
tecknande, att ett dylikt förslag i våra dagar kunnat fram¬
ställas. Om man kastar ögat på den reservation, som inom
Lag-Utskottet blifvit afgifven af Preste-Ståndets Ledamöter,
så finner man der ett återljud af den bekanta sats, som under
sistlidna Riksdag framställdes af en ledamot inom samma
Stånd, eller att individens samvete måste vara underordnadt
hvad han benämnde Statens samvete. I anledning af Utskottets
yttrande, att frihet i religiöst hänseende ligger i protestantis¬
mens idée, förklara reservanterne, att detta yttrande icke kan
godkännas, om man icke skiljer inom det kyrkliga området
lika väl, som det måste ske inom det borgerliga, mellan forsk¬
ning och samhällslif, utan vill låta yttrandet gälla äfven om
opposition emot all kyrklig sammanhållning, om den enskildes
Borg.-Stånd. Prot. vid Ril(«d. 1889 — 1860. IV. 18
274
Den 46 Maji.
godtycke i en gemensam mensklig angelägenhet. Detta inne¬
bär att] den enskilde må oga frihet att tänka hvad han vill,
en frihet, den ingen makt i verlden kan betaga honom; men
ingenting derutöfver. Man vill ordna allt under Statens för¬
fogande. Jag har uppehållit mig vid ingressen till den Kongl.
Propositionen, emedan jag anser det vara representationens
ovilkorliga pligt att tillse, att de förslag, som af Regeringen
framläggas i sådana frågor, som denna, äro grundade på en
sanningsenlig framställning oro det verkliga tillståndet. Denna
uppfattning genomgår också de yttranden, som af Konungens
Rådgifvare afgåfvos under den gemensamma öfverläggningen
på Riddarhuset. Det yttrades under samma öfverläggning af
Herr Justitiae Stats-Ministein, att tillämpningen af landsförvis-
ningsstraffet för affall från den evangeliska läran ådragit oss en
obehaglig uppmärksamhet i utlandet. Dessa ordalag hade
varit passande, om frågan gällt en obetydlig sak. Men det
är icke blott en obehaglig uppmärksamhet, utan en olycklig,
en för fäderneslandet förnedrande uppmärksamhet, som blifvit
vårt land ådragen genom ifrågavarande straffbestämmelse.
Om Preste-Ståndet antager Kongl. Majcts förslag, så kan man
icke förutställa sig, att sådant sker till följd af någon insigt
om nödvändigheten att lemna en större frihet i religiöst hän¬
seende. Af de yttranden, hvilka under den gemensamma
öfverläggningen i ämnet afgåfves af ledamöter i Preste-Stån-
det, är det icke svårt att inse, att delta Stånds benägenhet
för det Kongl, förslaget har sin grund i en önskan och af¬
sigt alt få de i samma förslag meddelade straffbestämmelser
tillämpade på dem, som våga att tänka olika med Stats-kyr-
kans målsmän.
Utskottet har gjort sig mycken möda att framställa sitt,
från den Kongl. Propositionen afvikande, förslag såsom nära
öfverenstämmahde med den Norska Dissenter-Lagen och det¬
samma har äfven under denna öfverläggning blifvit framka-
stadt. Det må derföre ursäktas mig, om jag genomgår de
serskilda förslagen, för att söka visa, hvilken ofantlig skillnad
eger rum mellan nyssnämnda lag och vare sig den Kongl.
Propositionen eller Utskottets förslag. Jag skall vid denna
granskning taga till ledning Utskottets förslag och jemnlöra
detsamma, å ena sidan, med det Kongl, förslaget och, å den
andra, med Norska Dissenter-Lagen.
Beträffande Utskottets förslag »4/ S, eller det, som
angår ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande
lära, har jag att framställa en anmärkning, hvilken visar, alt
Den 16 Maji.
27Ö
det icke varit någon alsigt att reglera religionsfriheten, sorn
dicterat detta förslag, utan att man endast afsett att med¬
gifva så liten frihet, som möjligt, och att allt går ut på att
söka fasthålla en hvar i Stats-kyrkans sköte. I 2:a § stadgas
ansvar för den, som genom bedrägliga medel, hotelser eller
löften om timliga fördelar söker förmå annan till affall från
den rena evangeliska läran. Det är en väsendtlig skillnad
mellan detta förslag och Norska Dissenter-Lagen. hvilken sed¬
nare innehåller bestämmelse om ansvar för den, som söker
förmå någon att öfvergå från hvilken trosbekännelse, som helst,
till en annan — en grundsats, sorn icke förekommer i Utskottets
förslag. Om någon straffbestämmelse skall ega rum för för¬
sök af ifrågavaraede beskaffenhet, så måste, sedan religions¬
frihet blifvit medgifven, Staten anse såsom straffbart hvarje
Försök, som åsyftar att förleda någon till affall från den tros¬
lära, hvartill han bekänner sig, förutsatt att deri är i lag
medgifven.
Mot 3 §, hvilken hittills icke varit föremål för serskild
uppmärksamhet, har jag en anmärkning af synnerlig vigt.
Stadgandet i denna § är grundadt på afsigten att, oaktadt
man medgifver landsförvisningsstraffets upphäfvande, ändock
under någon form behålla detta straff, såsom ett äfventyr för
utländning, hvilken gjort sig skyldig till brott emot ä:a eller
2:a §. Jag uppmanar Lag-Utskottets här närvarande leda¬
möter att visa, om något annat lands lagstiftning företer ett
härmed jemnförligt undantagsstadgande af hårdare straff för
utländningar, än för landets egna söner, som man här sökt
införa. En sådan straffbestämmelse skulle, hvarhelst den an-
toges, åstadkomma samma olyckliga uppseende i utlandet, som
det hos oss ännu gällande landsförvisnings-straffet. Detta
stadgande är icke allenast onödigt, utan äfven fullkomligt
opractiskt; ty det kan tagas för gifvet, att den främling, som
inkommer i landet, i afsigt att här göra proselyter, alltid.skulle
se sig så mycket före, att han först förvärfvade sig Svensk
medborgarerätt, och sålunda undgick äfventyret att drabbas
af den strängare straffpåföljden.
1 A §, hvilken i det Kongl, rörslaget stadgar ansvar för
den, som tili deltagande i främmande trosbekärinares andakts¬
öfning nödgar eller lockar den, som minderårig är, har Ut¬
skottet vidtagit den förändring, att, i stället för orden: »som
minderårig är», blifvit införda orden: »som ej fyllt 21 år».
Jag hemställer, om uttrycken nödga och locka kunna anses
tillämpliga på annan, än den, som är minderårig. Eller är det
276
Den 16 Maji.
väl tänkbart att en tjugoåring någonsin skulle komma att med
våld bäras till kyrkan eller att man kunde locka honom dit
med sötsaker eller något dylikt? Jag anser det vara skäl att
bibehålla uttrycket minderårig, hvilket angifver den verkliga
meningen och uttrycker en riktig tanke.
Deremot har Utskottet i 7 § gjort en ändring, som är
på goda skäl grundad, då Utskottet åt Konungens Justitiaa-
Canzier, i stället för Dom-Capitlet, öfverlemnat pröfoingsrätten
i fråga om anställande al åtal för villfarande lärosatsers ut¬
spridande. Jag behöfver icke inför detta Stånd vidare utbreda
mig öfver fördelarne af denna ändring, oaktadt Konungens
Rådgifvare under öfverläggningen på Riddarhuset sökt försvara
förslaget att åt Dom-Capitlet förbehålla ifrågavarande pröf-
ningsrätt.
Jag öfvergår nu till det sednare förslaget. Det är eget
att förnimma, hurusom Lag-Utskottet, då det söker försvara
åsigten att främmande trosbekännare icke borde få bilda för¬
samlingar, utan serskild af Konungen i hvarje läll meddelad
tillåtelse, och att denna rättighet således icke skulle bero på
någon, en gång för alla gifven, lag, uppställer en anaiogie melian
denna fråga och frågan om octrojerande af handelsbolag. En
dylik jemnförelse är i högsta grad misslyckad. Ett religions¬
samfund bildas icke i ändamål att drifva a fia i res rörelse, eller
att göra någon materiel vinst; det uppkommer af helt andra
bevekelsegrunder och frammanas af en egen tvingande nödvän¬
dighet. Men då man utgår från ett dylikt antagande, hvari¬
genom det, som för menniskan är heligast, neddrages till det
materielas område, är det naturligt att man kommer till den
slutföljd, att, så länge Kongl. Maj:t octrojerar actiebolag, Han
äfven bör octrojera rättigheten för dem, som äro af annan
lära, än den rena evangeliska, att sammankomma till bön och
Gudstjenst. Afven i detta afseende förefinnes en betydlig
skillnad mel jan Utskottets förslag och Norska Dissenter-Lagen,
hvilken icke gör ifrågavarande rättighet beroende af något
annat, än en blott anmälan. Likaså saknas all grund dertill
att för denna rättighet skulle göras till villkor, att ett visst
antal personer förenade sig i ansökningen om bildande af re¬
ligionssamfund; ty så länge dissenters sjelfve aflöna sin prest
eller föreståndare, måste det för Staten vara likgiltigt, örn
församlingen utgöres af flera eller färre medlemmar.
Ett uttryck af serdeles sväfvande beskaffenhet förekom¬
mer i 3:e §, der det heter, att, om rättighet till fri religions¬
öfning varder missbrukad, församlingen må, efter Konungens
Ven 16 Majt.
277
förordnande, upplösas, ty under benämningen missbruk skulle
lätt kunna komma att hänföras äfven det lindrigaste och mest
obetydliga tillgörande. Hvar oell en, sorn erfarit, på hvad
sätt de religieusa lagarne här i landet blifvit tillämpade, inser
angelägenheten af att i denna lagstiftning undvika allt, som
kan gifva anledning till missförstånd. Bet bör derlöre be¬
stämdt uttryckas hvad slags missbruk, man bär åsyftar.
Lika obestämd och sväfvande är den i 4:e §:n före¬
kommande bestämmelsen, att församlings-föreståndaren åligger
att ställa sig till efterrättelse de serskilda föreskrifter, som af
vederbörande honom meddelas. På det icke utrymme må
lemnäs åt ett fullkomligt godtycke, synes det vara alldeles
nödvändigt att här säges, i hvilka afseenden och af hvilken
myndighet dessa serskilda föreskrifter kunna meddelas.
Polismaktens inblandning i religionsfrågor är alltid för¬
hatlig. Bet torde derföre vara skäl att ur 3 §:n utesluta
hvad denna innehåller angående anmälan hos Poliskammaren.
Bet bör vara tillfyllestgörande, oin denna anmälan göres hos
Magistraten, helst denna myndighet i allt fall har sig öppet
att, i händelse af behof, anlita Polismaktens biträde.
1 7:e §:n stadgas förbud för främmande trosbekännare
att förvärfva fast egendom i Riket, och man vill icke ens tillåta
dem att förvärfva eganderätt till den jord, som för utrymme
till kyrka och kyrkogård erfordras, med mindre Konungen
sådant tillåter. Det tyckes icke vara förmycket, om denna
sednare förmån blefve medgilven, utan att bero af serskild
Kongl, ynnest. Men ännu mer: att sluta af andra momentet
i 7 §:n synes meningen vara att främmande trosbekännare
icke kunde få besitta ens nödig jord till begrafningsplats. Bet
skulle vara dem bestämdt lörbudet att utan Konungens ser¬
skilda tillåtelse kunna inrätta eget sjukhus eller skolhus. Det
är tydligt, att dessa inskränkningar tillkommit af fruktan för
jesuitisk inflytelse, oaktadt farhågorna i detta hänseende blifvit
tusen gånger vederlagda. Med en allt mera stigande upp¬
lysning och den offentlighet, som i vårt land är allmän, bör
man icke hafva något egentligt att frukta för inflytelsen af
en religionssekt, som långt för detta utspelat sin röle och af
hvars tillvaro man för öfrigt i sednare tider icke försport
några anmärkningsvärda spår.
I 8 §:n, som, enligt det Kongl, förslaget, innehåller, att
skolor och andra undervisningsanstalter ej mä af främmande
trosbekännare inrättas eller upplåtas för andra, än bekännare
af deras egen troslära eller deras barn, har Utskottet sökt
278
Den 16 Maji.
åstadkomma en förbättring, genom att inskränka detta förbud
till sådana läroanstalter, der undervisning ej uteslutande med¬
delas i serskilda öfningar oell slöjder, ifet skulle således en¬
dast vara i sådana sysselsättningar, som t. ex. gymnastik, dans
och dylikt, som det skulle tillåtas främmande trosbekännares
skolor att meddela undervisning åt personer, tillhörande Stats¬
kyrkan. Jag tror icke att tillgången på skicklige lärare i vårt
land är så öfverflödig, att man bör förbjuda att nämnda skolor
besökas af Stats-kyrkans barn, utan anser det vara skäl att
häruti följa den Norska Dissenter-Lagen, hvilken i detta hän¬
seende icke innehåller något annat, än att de barn, som icke
uppfostras i den evangeliska läran, må fritagas från religions¬
undervisningen i de offentliga skolorna. I andra länder med
religionsfrihet finnas s. k. blandade skolor, hvilka besökas af
både protestanter och eatholiker, utan någon annan skiljak¬
tighet i undervisningen, än att den reiigieusa undervisningen
meddelas af olike lärare för olika trosbekännelser. Längre
torde man icke eller böra gå hos oss. Deremot hade det
varit skäl att stadga något i syftning att barn, tillhörande
dissenterande församlingar, måtte erhålla någon slags under¬
visning; men derom har man icke haft den ringaste om¬
sorg. I detta hänseende innehåller den Norska lagen den
föreskrift, att skolstyrelserna skola tillse, att dissenters barn
bibringas nödig undervisning i religionen. Här åter vill man
icke vidare fråga efter den, som en gång blifvit utstött från
Stats-kyrkans gemenskap.
Genom stadgandet i 10 §:n inskränkes i betydlig mån
rättigheten för föräldrar, som tillhöra olika religionssamfund,
att bestämma öfver barnens uppfostran. Sålunda vill man t.
ex. förbjuda en mor, som tillhör den catholska bekännelsen,
men hvars man är protestant, att få sina barn uppfostrade i
catholska läran, äfven om mannen medger det. Erfarenheten
har dock visat, och jag skulle kunna anföra flera exempel
derpå, att ganska högt upsatte embetsman i vårt land, som
varit gifte med qvinnor af catholska trosbekännelsen, sak¬
löst låtit uppfostra sina döttrar i denna bekännelse. Här har
således bruket redan gifvit helgd åt ett förhållande, som man
i förevarande lagförslag icke vill tillåta.
Den aldra största skiljaktigheten mellan Norska Dissenter-
Lagen och La g-Utskottets förslag företer sig i 14 § af samma
förslag. Enligt Norska lagen, behöfver den, som vill träda
ur Stats-kyrkan, blott göra en anmälan derom hos vederbö¬
rande prestman, till anteckning i kyrkoboken. Enligt detta
Den 16 Maji.
förslag åter, skall en sådan person först anmäla sig hos siri
själasörjare att undervisas och förmanas; vidare skall honom
föreläggas en månads betänketid: om han ändock framhärdar,
skall han blifva ytterligare varnad af I)om-Capit!et och slut¬
ligen, om äfven detta blifver utan verkan, af Capitlet förkla¬
ras vara från Svenska kyrkan skiljd. Här är således skill¬
naden oerhörd. Utom det att man i Norrige icke utstöter den
ifrågavarande personen från Stats-kyrkans gemenskap, utan
låter bero vid en blott anmälan från hans sida, behölver han
icke afbida den tid, då han uppnått 21 års ålder; ty redan
vid 19 års ålder eger han rätt att frånträda Stats-kyrkan;
men derjemte kan, enligt den Norska lagen, Regeringen på
förekommen anledning meddela serskild dispence antingen så,
att utträdandet må ske vid en tidigare ålder, än 19 är, eller
att den dissenterandes confirmation för någon tid uppskjutes.
I Regeringens förslag bestämmes ifrågavarande tidpunkt till
18 år och häruti har detta förslag ett väsendtligt företräde;
men tidsbestämmelsen i Utskottets förslag skulle tydligen
medföra den följd, att mången blefve mot sin vilja tvungen
att låta sin lörsta confirmation ske efter den Lutherska tros¬
bekännelsen, och detta skulle vara att gifva helgd åt skrym-
teriet.
Detta om sjelfva saken. Till slut några ord om den
anda, som genomgår både Regeringens och Lag-Utskottets
förslag. Utskottet har i sitt Betänkande talat mycket om
religionsfrihetens stora idée; men i Utskottets förslag förnekas
icke allenast religionsfriheten, utan äfven fördragsamheten.
Detta förslag kan icke anses hafva naturen ens af ett toie-
ranceedict, hufvudsakligen derföre, att det uppställer oupphör¬
liga inskränkningar vid sidan af den proclamerade Iriheten.
Då 1754 års lag stiftades, hade man redan upphört att med
kättarenamnet brännmärka dem, hvilkas öfvertygelse skiljde
sig från Stats-kyrkans, och man införde i stället de jemnförel-
sevis lindriga benämningarne affall och villfarande lära. Jag
hemställer, om det icke efter förloppet af lx/4 sekel kan vara
skäl att bortkasta äfven dessa uttryck. Någonting dermed
jemnförligt träffas icke i den Norska Dissenter-Lagen, hvilken
endast brukar benämningen dissenters. Härutinnan är skill¬
naden himmelsvid mellan den Norska lagen, å ena sidan,
samt Utskottets, men i synnerhet Regeringens, förslag, å den
andra.
Här har blifvit sagdt, att man borde vara practisk. Att
vara practisk i en sak af förevarande beskaffenhet kallar jag
2!tO
Den 16 Maji.
att upprätthålla landets ära och anseende, eller söka upp¬
hjelpa detta anseende, örn det befinner sig i sjunkande. Justitiae-
Ministern har vid ett tillfälle yttrat, att landsförvisnings-straffet
för affall tryckt en oförtjent pregel af ofördragsamhet på den
Svenska representationen. Om den Svenska representationen
kan anses otillräkrielig, så är uttrycket oförtjent här på sin
plats; men eljest icke. Lyckligtvis har man nu börjat tänka
på att undanrödja spåren af denna pregel och öfvergå till en
tidsenligare lagstiftning; men detta sker icke genom antagande
af ett förslag, sådant som Utskottets. Vid de tillfällen, då nu
gällande barbariska religionslagar blifvit tillämpade, hafva vi haft
någon ursäkt deruti att vår lagstiftning i detta ämne är se-
kelsgammal. Men sanctionera en lag, sådan som deri nu före¬
slagna, vare sig af Kongl. Majit eller Utskottet, och hvarje
försök, som sedan göres att ursäkta tillvaron af en föråldrad
lagstiftning, skall misslyckas.
På dessa grunder, yrkar jag ovillkorligt afslag på Utskot¬
tets Betänkande och anhåller att frågan måtte återremitteras,
med föreskrift för Utskottet att framlägga ett nytt förslag,
som, icke i tomma ord och fracer, men i verkligheten, när¬
mar sig den Norska Dissenter-Lagen, öfvertygad som jag är
att ingen lämpligare och mot tidsandans fordringar bättre sva¬
rande lag i detta ämne kan åstadkommas, än den, som gäller
bos brödrafolket och hos dem medfört välsignelserika verk¬
ningar.
Herr Blanche: Hvad skall jag väl tala i denna vigtiga
fråga! Afven det bästa, man kunde tala, blefve endast matta
genljud af de stora sanningar, som uttalats under förgångna
tider, uttalats af martyrerna, under det att deras lidanden
fyllde himmel och jord, och upprepats af deras bestörta sam¬
tid, som följt dem till deras blodiga grafvar med tårar för
offren och förbannelser för deras plågoandar. Men religions-
och samvetsfrihetens stora fråga är i dag ånyo före; Bege¬
ringen har gifvit oss en Proposition i ämnet; Lag-Utskottet
ett derpå grundadt lagförslag; och man måste yttra sig derom.
Hvad fysionpmie har nu den Kongl. Propositionen? Hen visar
med ena handen på målet, religionsfriheten, under det att
den med den andra gör vägen dertill så svår och ofarbar,
som möjligt; men icke behöfs mycken skarpsvnthet för att
upptäcka det rätta motivet för denna Kongl. Proposition. Be¬
geringen har med en beundransvärd naivitet sjelf erkänt det¬
samma, när hon öppet förklarar, att antalet af dem, som an¬
slutit sig till trossamfund, hvilkas lärosatser mer eller mindre
t
Den 16 Maji.
281
afvika från Stats-kyrkan, blifvit större, än att landsförvisnings-
straffet och förlusten af arfsrätt rimligen å dem alla kan till-
lämpas. Således är det endast omöjligheten att kunna lands¬
förvisa alla, kanske snart nog hela folket, som förorsakat upp-
häfvandet af den gamla strafflagen. Visserligen medgifver
Regeringen, att något annat verldsligt straff icke bör blifva
påföljd för affall från Stats-kyrkan; men hon föreskrifver på
samma gång flera förödmjukande åtgärder, såsom varningar
och i vissa fall äfven förlust af embete eller tjenst, åtgärder,
fullkomligt oförenliga med begreppet om religionsfrihet. De
öfriga §§ utgöra idel straffbestämmelser mot proselytmakeriet,
åt hvilket Regeringen gifvit den yttersta elasticitet. Om t.
ex. någon sann christen toge sig före att uppdraga en jemn-
förelse mellan den rena evangeliska kyrkan, sådan hon var,
innan påfvedömet tog henne om hand, och den nuvarande
Stats-kyrkan med dess gyllene högchor, broderade messhakar
och bestjernade presterskap, visserligen skulle en sådan per¬
son anses för en proselytmakare, hemfallen åt böterna, mo¬
gen för häktet. Kan man väl då anse Regeringens dissenter-
lag för annat, än ett nytt skyddsvärn för Stats-kyrkan, och
starkare just derigenom, att man, i stället för skyddslagar,
overkställbar till följd af tidehvarfvets enhälliga ogillande,
stiftat nya, som icke äro lika skarpt i ögonen fallande. Rättig¬
heten eller makten att förfölja, den man under nuvarande
förhållanden icke vågar utöfva, skall genom det Kongl, för¬
slagets antagande vinna nytt lif och ny styrka. Men om jag
skall välja mellan två onda ting, så väljer jag heldre en mera
barbarisk lag, som icke kan efterlefvas, än en mindre barba¬
risk, som kan skipas; jag tål förr en större grymhet, som
uteblir, än en mindre, som när, som helst, kan vara tillstädes.
Obegripligt, att man ännu tilltror sig kunna med dylika yttre
medel skydda Stats-kyrkan! Om någonting varit skyddadt
här i verlden, så är det väl hon. Har man icke användt
allt, som kunnat inverka på den menskliga förskräckelsen och
fasan? Har man icke användt eld och jern, kättarebål och
tortyrinstrumenter? Har man icke derjemte tagit sin till¬
flykt till allt, som kunnat anslå på den sinnliga åskådningen?
Har man icke gjort sjelfva de sköna konsterna till kyrkans
ödmjukaste tjenarinnor? Har ej byggnadskonsten gifvit henne
sina präktigaste colonner, sina stoltaste tornspiror? Har ej
sculpturen och målarekonsten egnat henne sina yppersta mä¬
sterstycken, musiken sina herrligaste toner? Och har allt
detta hjelpt? Nej, och hvarföre? Derföre, att hon sträfvat
282
Den 46 Maji.
att bli och verkligen blifvit en politisk Corporation, ett verlds¬
ligt välde med ali dess flärd oell herrskningslystnad — blifvit
raka motsatsen till hvad hon var ämnad att blifva, nemligen
en kyrka, byggd på kärlekens, försakelsens och ödmjukhetens
himmelska grunder? Detta om den Kongl. Propositionen. Nu
några ord om Lag-Utskottets förslag. Rättvisligen bör er¬
kännas, att Lag-Utskottet haft stora svårigheter att bekämpa;
men det har blifvit besegradt af deni. Utskottet har sökt
göra något af den Kongl. Propositionen; men att göra något
af intet, det ligger icke i menniskohand. Man måste vär¬
dera Betänkandets vackra poetiska form, sällsynt i våra of¬
fentliga acter; men estetiken har ej blott till uppgift att för¬
gylla ytan, hon måste äfven genomtränga sitt ämne så, att
det blir såsom guld alltigenom, ty sanningen är hennes för¬
nämsta uppgift. Hvad, sorn icke är sannt, blir icke heller
skönt, utan endast litet bladguld, som, lagdt öfver remnorna,
smeker ögat, men förvillar tanken och känslan. En för forsk¬
ningens frihet betänklig sats innefattas uti Utskottets yttrande,
att det gudomliga ordet sjelf icke är möjligt af utveckling,
utan endast den menskliga uppfattningen deraf. De heliga
skrifterna, uppsatta af profeter, evangelister och apostlar,
kunna väl icke gerna anses för annat, än den menskliga upp¬
fattningen af det gudomliga ordet; men om det äfven vore
det omedelbart gudomliga sjelft, så är det väl i hög grad
stridande mot begreppet om det gudomliga att påstå, att detta
icke är mäktigt af utveckling. »Bokstafven dödar, men anden
gör lefvande,» men allt lefvande är rörligt, framåtskridande,
stadt i en evig utveckling. Deraf den föränderlighet, som
genomgår hela skapelsen och som gör, att vi i jordens innan¬
dömen finna Iemningarne af en skapelse, som varit, men icke
mera är. Det gamla har lemnat rum för ett nytt, som äfven
i sin ordning skall bli gammalt. Men allt, som kommer i
stället, är en ny utveckling af det gudomliga, skönare och
herrligare, än det, som varit har. Utskottet hade säkerligen
icke gjort sig skyldigt till det nu anmärkta påståendet, om
det, i stället för att blott glänta på sanningens dörr, slagit
upp den på vid gafvel; om det mera tänkt på den gudomliga
rättvisan, än på den Kongl. Propositionen. Det har visserli¬
gen tänkt på håda och sökt jemka mellan dem; men att på
en gång blicka in i ljuset och mörkret, det är omöjligt.
Man berömmer Utskottet för att det från Dom-Capitlen
till Justitiae-Canzleren öfverflyttat rättigheten att bestämma om
åtal, en förändring, som dock föga kan betyda, så länge pre-
Den J6 Maji.
sterskapet, genom sin makt inom representationen, är af så¬
dan vigt för Regeringen. Icke skall lion öfvergifva sina bästa
vänner för någonting så obetydligt, som en individs menlösa
tro, och hvad betyda väl för öfrigt sympathier eller antipa-
thier i en tid, der man endast stöter på interessen! — Lika
litet, som Regeringens, gillar jag Utskottets förslag, eller något,
som hvilar på blott half rättvisa. Half rättvisa är half orätt¬
visa. Jag ansluter mig då närmare till Herr Rosenqvists för¬
slag, ty detta uppfattar något närmare betydelsen af dessa
Christi ord: Der iva eller Ire äro församlade i mitt namn,
der är jag midt ibland dem. Se der den enda grunden för
den rätta evangeliska kyrkan; men hvem bygger på denna
grund? Regeringen känner den ej; Stats-kyrkan känner, men
erkänner den icke. Eller huru hafva dessa herrliga Christi
ord kunnat ljuda genom så många sekel och ljuda förgäfves?
Kan man tänka sig något mera upplyftande, rörande och till¬
fredsställande både för tankens frihet och samvetets frid, än
dessa ord, hvaruti, liksom i en gemensam spegelbild, Guds
vishet sammansmälter med hans oändliga godhet och kärlek?
Men de hafva återstudsat, dessa ord, från cathedralens mu¬
rade stenmassor, hvilka sträckt sina tornspiror liksom armar
mot skyn, snarare för att skjuta himlen ifrån sig, än draga
den ned till sig, till den jord, hvars skydd, uppbyggelse och
tröst kyrkan alltid borde vara, men sällan, om någonsin,
varit har.
Herr Kistner: Högtärade Ståndet skulle visserligen kunna
hafva anledning tro att de liberalare åsigterna icke egt några
sakförare inom Utskottet, enär inga reservationer äro Betän¬
kandet vidfogade. Detta är dock icke förhållandet. Herrar
Staaff och Wennerström yrkade, jemte mig, inom Utskottet
att det här framlagda författningsförslaget borde uppgöras i
närmare öfverensstämmelse med den Norska dissenterlagen,
men då denna vår mening icke vann understöd af någon
enda bland Utskottets öfrige ledamöter, återstod för oss icke
annat, än att punkt för punkt genomgå den Kongl. Propo¬
sitionen och dervid söka genomdrifva de förbättringar, som
vi ansågo vara af nöden. 1 detta afseende hafva vi ock fram¬
hållit, icke mindre de anmärkningar, som Herr Lallerstedt
här uttalat, än ock dem, som vid remissen af den Nådiga
Propositionen inom Ståndet angåfvos. Sedan emedlertid ut¬
arbetandet af förslaget blifvit inom Utskottet afslutadt i den
syftning, som Betänkandet gifver vid handen, var det såväl
min, som de nämnde Utskotts-ledamöternas, afsigt att till Be¬
284
Den 16 Maji.
tänkandet foga våra reservationer med ett sjelfständigt och
liberalt förslag. Genom samtal med åtskillige ledamöter af
Bonde-Ståndet hade vi likväl tillfälle inhemta, att ett förslag
af mera frisinnad beskaffenhet, än Lag-Utskottets, icke hade
utsigt att vinna framgång inom Bonde-Ståndet, och att för
öfrigt den Kongl. Propositionen sannolikt der komme att an¬
tagas, en förmodan, som i dag beklagligen vunnit bekräftelse.
Det var vidare kändt, att denna Proposition äfven skulle
vinna framgång inom Preste-Ståndet, och efter all anledning
var det äfven att förvänta att Ridderskapet och Adeln skulle
omfatta samma åsigt. Vid sådant förhållande, ansågo vi klok¬
het och försigtighet fordra, att man icke spände hågen för
högt, genom att framkomma roed ett förslag, som man kunde
förutse icke hade att påräkna några öfvervägande sympathier.
Här har blifvit yttradt, att det icke vore någon betydlig
skillnad emellan Kongl. Maj:ts förslag och Lag-Utskottets.
Efter mitt förmenande, är denna dock i åtskilliga delar af
ganska väsendtlig beskaffenhet. 1 första rummet framställer
sig då 1 § i det första författningsförslaget, der den Kongl.
Propositionen talar om »den, som offentligen förkunnar eller
»till annans förledande annorledes utsprider lärosatser, som
»mot den rena evangeliska läran stridande äro.» Utskottet,
som ansett dessa uttryck i hög grad tvätydiga, har derföre
föreslagit, alt 1 §:s början skulle lyda så: »Den, som, i afsigt
»att förmå annan till affall från den rena evangeliska läran,
»utsprider lärosats, som deremot stridande är.» Utskottet har
vidare icke funnit lämpligt att. såsom Kongl. Majit föreslagit,
låta anställande af åtal för brott emot denna § få bero af
Dom-Capitlen, hvarföre Utskottet hemställt, att denna pröf-
ningsrätt skulle uppdragas åt Konungens Justitiae-Canzler. En
annan icke obetydlig förändring har af Utskottet blifvit vid¬
tagen i 8 § af det andra författningsförslaget, der Utskottet,
som funnit, att den af Kongl. Majit uppställda redactionen
kunde lägga hinder i vägen för medborgares fria verksamhet,
utbytt de der förekommande, till begreppen alltför omfattande
orden: »Skolor och andra undervisningsanstalter» emot ut¬
trycket: »Skolor och andra läroanstalter, der undervisning ej
»uteslutande meddelas i särskilda öfningar och slöjder», hvar¬
igenom Utskottet således från förbudet undantagit sådana un¬
dervisningsanstalter, som sångskolor, fäkt-och simskolor, m. tl.
Den hufvudsakligaste och mest genomgripande förändringen
är dock den, som Utskottet föreslagit i det andra författnings-
förslagets 14 §, der den Kongl. Propositionen stadgar, att
Den 46 Maji.
»elen, som önskar att från Svenska kyrkan öfvergå till främ-
»mande religionssamfund, dock icke skall anses från kyrkan
»skiljd förr, än lian blifvit i annat, i Riket tillåtet, religions-
»samlund upptagen.» Denna föreskrift har, efter stora stri¬
der, det lyckats att i Utskottets förslag få, så till vida, för¬
ändrad, att den, som, efter varning af vederbörande Dom¬
capitel eller dess ombud, ändå framhärdar i sin villfarelse,
om han uppnått 21 års ålder icke behöfver qvarstå i Luther¬
ska församlingen, änskönt icke kändt är, till hvilket annat
religionssamfund han ämnar sluta sig. Detta är åtminstone
en förändring af något värde, och jag är öfvertygad, att, om
de, som här talat liberalt och tadlat de af Lag-Utskottet af-
gifna förslagen, sjelfva setat i Utskottet, det skulle för dem
varit lika omöjligt, som lör oss, att åstadkomma ett annat
Betänkande, Vi böra för öfrigt besinna, på hvad punkt frå¬
gan för närvarande sig befinner. Skola vi genom vårt be¬
slut understödja deras afsigter, som önska att den Kongl.
Bropositionen vinner framgång? Jag må då bekänna, att jag
heldre skulle vilja låta bero vid hvad nu stadgadt är, än att
skänka min röst åt nämnde förslag. Men hvad är då att
göra? Bonde-Ståndet har antagit den Nådiga Propositionen.
Detsamma kommer ovillkorligen att ske i Preste-Ståndet och
är att befara hos Ridderskapet och Adeln. Der gifves dock
någon möjlighet att Lag-Utskottets förslag antages. För min
del, hade jag ämnat tillstyrka Ståndet att antaga Utskottets
förslag, men sedan jag förnummit den utgång, som frågan
erhållit hos Bonde-Ståndet, har jag frångått denna mip me¬
ning, anseende nödigt att bilda en motvigt häremot så, att
den Kongl. Propositionen icke måtte komma att antagas. Jag
föreslår derföre, att Ståndet måtte återremittera Lag-Utskot¬
tets Betänkande i sin helhet, i syftning att erhålla en författ¬
ning i så nära öfverensstämmelse med den Norska dissenter-
lagen, som våra förhållanden medgifva.
Herr Hierta: Äfven om tiden icke vore så långt fram¬
skriden, skulle, efter de vackra och lysande föredrag, till
hvilka vi här haft tillfälle att lyssna, jag icke ingått uti nå¬
gon vidlyftig undersökning af religionsfrihetens nytta och nöd¬
vändighet. Redan vid sistlidne Riksdag, så väl vid remissen
af den då i ämnet afgifna Nådiga Propositionen, som vid de
gemensamma sammanträdena på Riddarhuset, har nemligen
tillräckligt blifvit yttradt derom, för att stadga hvars och ens
öfvertygelse. Hvad åter frågan egentligen nu gäller, har den
siste talaren påpekat, då han ingått i pröfning derom, huru¬
Den 16 Maji.
vida vi borde antaga den Kongl. Propositionen, hvilket onek¬
ligen vore det vigaste sättet, att åstadkomma en förändring
af det närvarande tillståndet, eller bifalla Utskottets Betän¬
kande, eller ock återremittera detsamma, i förhoppning att
derigenom kunna åvägabringa en friare författning, något,
som jag visserligen mycket önskar, ehuru jag, ty värr, icke
derom kan hysa någon lika liflig förhoppning. Jag anhåller
således att i detta afseende få yttra några få ord. Före¬
kommen likväl i det mesta af den practiska riktning, som
Herr Kistner gifvit åt sitt anförande, tillåter jag mig endast
att fästa uppmärksamheten å den besynnerliga inconsequence,
som framstår i den Kongl. Propositionen emellan inledningen
och resultatet, sådant, som detsamma framlyser i de båda
författningsförslagen. Då Regeringen säger, att »de ansvars-
»bestämmelser för affall från den evangeliska läran, hvilka i
»lagarne influtit under tider, då samvetsfriheten ännu ej var
»till fullo erkänd, sällan kommit i fråga att tillämpas och
»utan särdeles olägenhet kunnat oförändrade qvarstå, äfven
»efter det en större fördragsamhet i trossaker vunnit insteg
»i allmänna tänkesättet, såväl inom, som utom Riket», då
Regeringen yttrat en sådan åsigt, tyckes detta gifva vid han¬
den, att det legat hos Regeringen en viss intention att fram¬
lägga ett förslag i liberalare riktning i afseende å den gamla
lagen; och då man derjemte finner, att Högsta Domstolen
instämt i Reringens förslag, kan man icke undgå att falla i
förundran öfver den märkvärdiga naivitet, som visar sig i
motsägelsen emellan preemiss och resultat. För att ge skäl
för detta mitt omdöme, vill jag i korthet hänvisa till en an¬
märkning, som ännu icke blifvit framställd, innefattande en
jemnförelse emellan 1 § i Regeringens förslag och den gamla
lagen. I det förra säges, att »den, som offentligen förkunnar
»eller till annans förledande annorledes utsprider lärosatser,
»som mot den rena evangeliska läran stridande äro, straffas
»med böter eller fängelse.» I den gamla lagen stadgas åter,
att »om inländsk eller främmande man utsprider villfarande
»lärosats och efter varning thermed ej afstår; varde förvist
»Riket.» Det är visserligen sannt att häruti en mildring in-
trädt, hvilken, såsom Herr Blanche redan antydt, Regeringen
sjelf för öfrigt erkännt hafva tillkommit endast derföre, att
straffet icke vidare kan tillämpas; men i sjelfva saken före¬
finnes en betydlig skillnad, då hvar och en, som för närva¬
rande utsprider vilsefarande lära, enligt gällande lagstadgan-
den, åtminstone är tryggad att icke blifva dragen inför dom-
Den 16 Maji. 287
Stol och ålaggd criminelt ansvar, innan varning föregått.
Detta beneficium juris har Regeringen borttagit. Om emed¬
lertid man vill uppsöka källan till den Kongl. Propositionen,
så återfinner man den i de yttranden, som uttalades vid de
gemensamma sammanträdena på Riddarhuset förlidne Riks¬
dag. Denna omständighet har redan af en föregående talare
blifvit påpekad, och jag vill således icke dervid uppehålla mig.
Jag kan dock icke undgå att erinra derom, i hvilken besyn¬
nerlig ställning Svenska Presterskapet kommit genom en sådan
förklaring — som erkände samvetsfriheten, men nekade be¬
kännelsefriheten och proclamerade skrvmteriet; — i hvilken
motsägelse detta står till de vackra och herrliga sanningar,
som, vid flera föregående Riksdagar, offentligen förkunnats af
många bland Svenska kyrkans utmärktaste och mest älskade
män. Den återgång, som sålunda hos Svenska Presterskapet
nu gifver sig tillkänna, kan jag icke härleda från något an¬
nat förhållande, än det, som en föregående talare äfven¬
ledes redan framhållit, eller att detta Presterskap, nemligen
den delen deraf, som deltager i lagstiftningen vid Riksda-
garne, icke är ett christligt Presterskap i egentlig mening,
sådant, som Frälsaren förklarade det böra vara, utan före¬
trädesvis betraktar sig såsom en politisk institution; och
att äfven Regeringen mer och mer arbetat sig in i den före¬
ställningen att betrakta det så, finner man derutaf, att den
Kongl. Propositionen antagit samma prägel, som vid berörde
tillfällen utmärkte Svenska kyrkans förnämste män. När man
nu besinnar detta, och tillika tager i betraktande, hvad som
egentligen skulle utgöra väsendet i den större frihet, som
Regeringen, genom sitt förslag, afsett att medgifva nationen,
så får jag, för min del, förklara, att jag, heldre än att an¬
taga den Kongl. Propositionen, önskar bibehålla den gamla
lagens föreskrifter oförändrade. Men jag vill icke uppe¬
hålla discussionen öfver denna del af det Nådiga försla¬
get, utan öfvergår till frågan, huruvida, för att vinna en
reform, det icke vore mest ändamålsenligt att bifalla Lag-
Utskottets Betänkande, och då Utskottet förutsatt, att en be¬
stämd afsigt att förleda till affall skall ligga till grund för
tillämpning af ansvar, är åtminstone någon control och trygg¬
het gifven. Detta öfverensstämmer ock med den anda, som
genomgår den Norska lagen. Det är således sjelfva af-
sigten, som här constituerar brottet, och om man betänker
detta, tror jag, att Lag-Utskottets förslag innefattar ett så
stort framsteg, att det kan vara skäl att antaga det. Om
28»
Den 16 Maji.
åter Ståndet, med afseende å de beslut, som dels blifvit fat¬
tade och dels förmodas komma att fattas af de andra Stån¬
den, skulle finna att målet bättre uppnås genom det förslag,
som herr Kistner framställt, vill jag foga mig derefter. Jag
får dock tillkännagifva, att jag ännu icke haft tillfälle att så
fullt begrunda detsamma, att jag kan Uttala en bestämd öf¬
vertygelse om de båda utvägarnes företräde.
Herr Thollander: Här har i ett mycket vackert och
blomstrande språk blifvit sagdt, att Lag-Utskottets förslag
icke utgår från den grundsats, som hufvudsakligen innefattas
i den christna läran, eller kärleken; att förslaget icke inne¬
håller något stadgande, som medgifver en verklig religions¬
frihet; samt att detsamma blott utgör ett torftigt tolerance-
edict, mycket annat, som afser förslagets principer, att för¬
tiga. Jag tilltror mig icke att i sä granna ord kläda de tan¬
kar, jag hyser, utan vill blott helt enkelt förklara, att Ut¬
skottets förslag sökt förverkliga, hvad landet behöfver, en
tros- och en bekännelsefrihet, som nu är landets innebyggare
betagen. Det är någonting helt annat att fritt få tro, be¬
känna och dyrka Gud efter sitt eget behag, än att genom
blott »uttalande af mot christna kyrkans stridande åsigter,
eller bedrägliga medel», förleda till affall och rubba den tro,
hvari flertalet af nationen lefvat lyckligt och tillfredsstäldt.
Jag tror, att förslaget uppfyller, hvad man, under närvarande
förhållanden, af detsamma har rätt att vänta, då detsamma
borttagit straffbestämmelserna för den, som icke vill fort¬
farande bekänna sig till den lära, hvari han blifvit uppfödd,
samt i öfrigt medgifvit tros- och bekännelsefrihet.
Herr Lallerstedt har emot 2 § af det första författnings-
förslaget erinrat, att den innefattar ett nytt stöd för Stats¬
kyrkan, då den stadgar straff för den, som »genom bedräg-
»liga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar, söker
»förmå andra till affall från den rena evangeliska läran», men
lemnar straff-fri den, som söker inverka på dissenters tro.
Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten derå, att Sven¬
ska Statsmyndigheter icke kunna företaga sig att stifta en lag
i detta hänseende för bekännare af annan lära, än den Sta¬
ten omfattar. Oegentligt vore det visserligen, om Staten före-
toge sig att bestämma, att, derföre att en baptist sökt förmå
en mormon till affall, han skall straffas så eller så. Jag tror
icke att detta tillhör Staten, så länge Staten har sin egen
religion, och jag anser derföre en lagstiftning i sådan syftning
både olämplig och obehöflig.
Den 16 Maji.
280
Herr Lallerstedt liar vidare framhållit det omenskliga,
som skulle ligga deruti, att Utskottet föreslagit att den främ¬
mande person, som blifvit fälld till ansvar för proselytmakeri
och ånyo bryter mot lagens föreskrifter, skall förvisas Riket;
men om en person inkommer i landet och, derest landets
lagar är honom obekanta, genom undergånget straff erhåller
vetskap derom, att han begått en olaglighet, är det icke mer
än rätt att han utvisas från ett samhälle, hvars lagar han
icke vill efterlefva.
4 § af det första författningsförslaget är i allt öfrigt,
utom åldern, lika med den Norska dissenterlagen, som af så
många inom detta Stånd blifvit så berömd. Anledningen,
hvarföre åldersåret blifvit bestämdt tiil 21 år, i stället för det
uti den Kongl. Propositionen begagnade ordet: »minderårig»,
har blifvit af Lag-Utskottet i dess motiver så utförligt angif¬
ven, att för den, som icke vill fatta dessa motiver, jag för¬
gäfves skulle söka att göra den tydligare.
Det andra författningsförslagets 1 § säger Herr Laller¬
stedt vara oriktig deruti, att rättigheten för dissenters att för¬
ena sig i församling gjorts beroende af Kongl. Maj:t. Det
torde likväl vara nödvändigt att församlingar, som inom Riket
bildas, till Kongl. Maj:t uppgifva sin trosbekännelse och sam¬
fundsordning, och att det må aj Konungen bero att, efter
pröfning, meddela Sin tillåtelse. Åt någon annan bör denna
pröfning icke uppdragas; och att åter låta densamma alldeles
uteblifva, samt göra församlingar berättigade att bilda sig på
en blott anmälan om sin tillvaro, kunde leda till vådor, eme¬
dan, i sådant fall, under religionens täckmantel politiska sam¬
fund kunde verka ocontrolerade.
Emot 3 § invändes, att densamma är till lydelsen allt¬
för obestämd, och att den lumpnaste anledning kan läggas
till grund för upplösning af ett trossamfund. Detta tror jag
dock icke vara möjligt, då rättigheten att upplösa en redan
bildad församling är förbehållen åt Kongl. Maj:t, och Kongl.
Maj:t i vårt Iand icke kan handla utan efter inhemtande af
råd af Sine Rådgifvare, och det lärer, vid sådant förhållande,
icke vara att befara, att oskäliga anledningar åberopas för ett
beslut, som upphäfver ett Kongl. Maj:ts föregående beslut om
tillstånd för samma samfund att exsistera.
§ 5 öfverensstämmer till alla delar med den beprisade
Norska dissenterlagen. Herr Lallerstedts anmärkning mot §
7, tror jag, hvilar på ett misstag. Herr Lallerstedt säger, att
Borg.-Stånd. Prot. vid Rilcsd. 1859—1860. IV. 19
290
Den 16 Maji.
dissenters icke kunna förvärfva egande rätt till begrafnings¬
plats för sina döda. Hittills åtminstone liar dock allmänna
språkbruket vid ordet: »kyrkogård» fästat betydelsen af be¬
grafningsplats, och ehuru i sednare tider en del af dessa plat¬
ser blifvit flyttade på längre afstånd från kyrkorna, än förut
varit fallet, lära dessa platser likväl ännu bibehålla namnet
kyrkogård och komma väl ock framdeles att så göra.
§ Jt i Utskottets sednare förslag till författning har äfven
blifvit klandrad. Jag tror dock, att den har ett bestämdt
företräde framför den Norska dissenterlagen, emedan denna
lag icke tillåter främmande trosbekännare att inrätta skolor i
Norrige, hvilket åter genom detta förslag är medgifvet. Den
Norska dissenterlagen innehåller deremot, att främmande tros¬
bekännare kan låta sina barn uppfostras i landets skolor. Nå
väl! för ett sådant direct tillträde till de allmänna undervis¬
ningsanstalterna i Sverige lägger förslaget intet hinder i vägen,
men det innehåller här dessutom ett plus derutinnan, att främ¬
mande trosbekännare blifvit berättigade att stifta skolor för
sina barn och äfven slöjdskolor för andra. Att åter medgifva
dem att inrätta skolor för undervisning, vare sig i religion
eller i humanistiska kunskapsämnen, vore vådligt, med den
kännedom, man eger om en viss sekts förmåga att, under
sken af undervisning i sistnämnde slags ämnen, söka förmå
lärjungarne att omfatta den troslära, till hvilken detta sam¬
fund sig bekänner.
§ JO, som afser den religion, i hvilken bör uppfostras
barn af föräldrar, bland hvilka blott endera makan tillhör
främmande religionssamfund, har äfven blifvit klandrad, men
i sitt klander har man förbisett, att makarne före äktenska¬
pet ega att ingå skriftligt aftal om barnens uppfostran, och
att detta aftal, sedan det blifvit inför Konungens Befallnings¬
hafvande eller Ofver-Ståthållare-Embetet uppvisadt, länder till
efterrättelse. Den dissenter, som är något omtänksam, lärer
väl, med kännedom af denna lag, icke underlåta att upprätta
ett sådant offentligt aftal, om han önskar att hans barn skola
uppfostras i en viss annan lära, än den, §:n föreskrifver.
I de allmänna reflexioner, som här blifvit uttalade
såväl om den Kongl. Propositionen, som om Utskottets för¬
slag, har man ogillat Herr Justitia^ Stats-Ministers yttrande
om deri oförtjenta pregel af ofördragsamhet, allmänna lagens
i förevarande hänseende ännu qvarstående föreskrifter på¬
tryckt nationen. Jag tror dock, att detta yttrande innebär
en fullkomlig sanning, men i allt fall torde det vara mera
Den 16 Maji.
291
skäl att vårda sig om sitt egot lands välbefinnande och lugn,
än alt se till att dess institutioner uppfylla önskningarne i
utlandet. För att ernå klanderfrihet från utlandets mer eller
mindre befogade critici, bör visserligen icke något, som betin¬
gar landets inre trefnad och frid, uppoffras.
Herr Kistner har sökt rättfärdiga sig och andra af Stån¬
dets ledamöter i Lag-Utskottet mot misstanken att ej vara
nog liberala, genom tillkännagifvandet att han ej i allo delat
Utskottets åsigter. Afven jag har hyst betänkligheter mot en
del nu föreslagna stadganden, men, om min öfvertygelse varit
så djupt rotad orri olämpligheten af hvad Utskottet föreslagit,
att jag ansett mig föranlåten att nu inför Ståndet uppträda,
för att jäfva Betänkandets anda och syftning, skulle jag utan
tvifvel hafva reserverat mig mot Utskottets beslut. Om fierr
Kistner, som nu yrkat att Betänkandet skall återremitteras i
ändamål, att Utskottet måtte tillförbindas att utarbeta ett för¬
slag i mer eller mindre öfverensstämmelse med den Norska
dissenterlagen, velat lika utförligt och grundligt, som det nu
skett, motivera denna sin åsigt i en reservation, så, hvem
vet, om icke densamma hos Riks-Stånden, ja, kanske hos
Utskottet, vunnit afseende; åtminstone hade det yrkande, Herr
Kistner här framställt, då varit mera befogadt.
Med de sannolikhetsberäkningar, man här uppgjort, rö¬
rande frågans utgång inom de öfriga Stånden, vill jag icke
sysselsätta mig, Jag tror nemligen, att det beslut, som i
detta vigtiga ämne kommer att af Borgare-Ståndet fattas, bör
grunda sig pä dess ledamöters öfvertygelse om det rätta och
icke på några andra förhållanden.
Af hvad jag sålunda anfört följer, att jag i allo vidhåller
Utskottets förslag, hvarföre jag ock anhåller om proposition
å dess antagande i sin helhet.
Herr Björck: Ehuru det ämne, som nu utgör före¬
målet för våra öfverläggningar, berör ett af samfundslifvets
vigtigaste interessen, vili jag dock icke vara vidlyftig, utan
inskränker mig endast att erinra om den historia, som till¬
hör denna fråga under den sednare tiden. Jag tillåter mig
då att fästa uppmärksamheten derpå, att det i främsta rum¬
met var de flera åtal, hvilka anställdes på grund af så kal¬
lade missbruk af den Heliga Nattvarden, som gaf anledning
till mera allmänna roligieusa rörelser i landet. Efter min upp¬
fattning, blef vid dessa tillfällen Svenska lagen tillämpad på
ett oriktigt sätt. Det är naturligt att, då mars tillät sig miss¬
bruk vid användandet af bestående lagar, sinnena skulle upp¬
Den 16 Maji.
rörås, och då man derjemte sjelf erkände missbruket, i det
man företog sig att stifta en särskild lag, som stämplade till
brott hvad, sorn förut icke varit det, men dock blifvit sä af
domstolarne ansedt; så behöfdes det icke att denna lag skulle
vara riktad emot vissa sekter, såsom den dock uppenbarligen
var, för att ett sådant förfarande skulle bära sin frukt. Man
kunde icke utfinna någon kraftigare åtgärd att gifva rörelsen
lärt, och denna utvecklades ännu mera, då Regeringen vid
sistlidne Riksdag framlade ett förslag, hvilket, efter någras
förmenande, förkunnade fullkomlig religionsfrihet, under det
att detsamma af andra ansågs proclamera en total religions-
löshet. Den sålunda afgilna Kongl. Propositionen har ock,
efter ett tredje uppfattningssätt, blifvit ansedd ega betydelsen
af ett toleranceedict; men icke eller denna upfattning är, i
min tanke, den rätta, Klan tror jag, att begreppet om tole-
rance ganska mycket missförstås, om det tillämpas på Rege¬
ringens nämnda förslag. Jag kan nemligen, för min del, icke
annorlunda fatta detta begrepp, än att detsamma innebär att
hvar och en medborgare skall, i religieust hänseende, e^a
fullkomligt lika rättigheter inför lagen, utan afseende derå,
om han bekänner sig eller icke bekänner sig till Statens reli¬
gion; och att denna grundsats icke fann sitt uttryck i det
Kongliga förslaget torde icke ens behöfva bevisas. Men oin
det således var orättvist att tillägga denna egenskap ål Rege¬
ringens berörda framställning, så var det lika orättvist att er¬
känna detsamma såsom grundadt på religionsfrihetens prin¬
cip; och, om möjligt, än orimligare att påstå, att detsamma
i sig innefattade fröet till religionslöshet. Ingendera beskyll
ningen var sann, men förslaget föll emedlertid; det bemöt¬
tes från alla sidor af ovilja. Derföre hade Regeringen att
skylla sig sjelf; och de eftergifter, hvarigenom Regeringen
trodde sig vinna intolerancens målsmän, förmådde icke bereda
förslaget någon framgång. Nu har Regeringen förnyat samma
förslag med obetydliga förändringar. Man kan då med skäl
fråga oss, sorn vid sistlidne Riksdag sökte bereda detta för¬
slag framgång inom representationen, hvarföre vi icke nu äro
böjde att antaaa samma förslag? Jag ber att få svara med
en annan fråga: Hvarföre äro väl de, som vid nämnde Riks¬
möte icke vilie vidkännas merberörde Kongl. Proposition,
hvarlöre äro väl de nu så benägne att lemna densamma sitt
bifall? I hufvudgrunderna är delta förslag alldeles detsamma,
men icke desto mindre hafva de till Preste-Ståndet hörande
ledamöterna af Lag-Utskottet, som vid sista Riksdagen ifrig
Den 16 Maji.
293
motsatte sig Regeringens framställning i ämnet, nu uppträrlt
såsom dess lika ifrige försvarare. Om det Högvördiga Stån¬
dets ledamöter af Lag-Utskottet verkligen befunne sig på en
annan ståndpunkt, än deri, som intogs af det nästföregående
Lag-Utskottets medlemmar af samma Stånd, vore denna före¬
teelse helt förklarlig, men, såsom Herr Lallerstedt redan visat,
är detta icke fallet, utan det framgår tvärtom af de vid Be¬
tänkandet fogade reservationer, att nu, likasom vid sistlidne
Riksdag, Stats-kyrkans representanter och målsmän inom Ut¬
skottet icke vilja erkänna den enskilda samvetsfriheten, utan
sätta den allmänna religieusa uppfattningen framför individens
öfvertygelse. Det kan då icke vara annat, än besynnerligt,
att förslaget finner understöd från den sidan. Man invänder
måhända, att denna eftergift är ett offer åt den allmänna
meningen, och man vill väl påstå, att denna allmänna me¬
ning numera utvecklat sig derhän, att en reform inom det
religieusa lifvets område ovillkorligen måste ske, samt att man
icke längre vågar sätta sig deremot. Men om det är besyn¬
nerligt att detta reformsträfvande erhåller understöd från
detta stationaira håll, måste i sanning det förefalla än mera
besynnerligt, om det skulle vara en sanning, att Preste-Stån-
det och Preste-Ständets ledamöter i Lag-Utskottet skulle vara
de, som företrädesvis uttryckte denna allmänna mening. Detta
har aldrig varit fallet hitintills, och jag kari äfven, för min
del, icke fatta annat, än att den allmänna meningen är vida
längre avancerad, än att den skulle nöja sig att antaga ett
förslag, så litet tillfredsställande religionsfrihetens kraf, som
det Kongl. Majit framlagt för Riksens Ständer. Den upp¬
lysta meningen i landet fordrar nemligen, så vidt jag kunnat
erfara densamma, fullkomlig frihet att tro, bekänna och dyrka
Gud, och det är också icke utan att vissa symptomer antydt,
att Regeringen varit af samma mening. Icke nog med att
Regeringen sanctionerat den lag, som vid sistlidne Riksdag
beslöts, rörande sättet och villkoren för enskildes samman¬
komster i och för religieusa ändamål, eller såkallade conven-
tiklar, utan Regeringen utfärdade äfven sjelfmant efter Riks¬
dagens slut en lika efterlängtad och kärkommen lag, som
omsider medgaf sockenbandets lösning. Om man erinrar sig
det allmänna motstånd, som vid sistlidne Riksdag af Preste-
Ståndet uppställdes emot förslaget derom, och hurusom
Preste-Ståndet afgaf en särskild protest mot de tre öfriga
Ståndens beslut i saken, för att hindra dess framgång, måste
man medgifva, att Regeringen funnit att nationens opinion
Den 16 Maji.
står framför Preste-Ståndets individuela och inskränkta me¬
ning. Men icke desto mindre har nationen icke från Rege¬
ringen erhållit något annat förslag, än det, som utgör grun¬
den för Lag-Utskottets här afgifna Betänkande, och hvilket
jag åtminstone icke anser kunna tillfredsställa den allmänna
meningen, ty det innehåller föga af religionsfrihet, hvars
vinnande just är landets uttalade önskan. Religionsfrihe¬
ten innefattar trosfrihet, bekännelse- och lärofrihet samt
frihet att hilda församlingar, rneii i Regeringens Proposition
förefinnes intet af allt detta. Den lägger tvärtom ett sådant
hand på individens tro, att den nödgar honom att, om han
icke kan uppgifva något annat tillåtet religionssamfund, till
hvilket han, efter sitt utträdande ur den Lutherska försam¬
lingen, vill sluta sig, han nödgas qvarstanna i en församlings
gemenskap, hvilken för honom icke eger något, som kan
tillfredsställa hans högre, andeliga behof. Han förbjuden der¬
jemte alt med liktänkande sammankomma på annat sätt, än
Conventikelplakatet medgifver. Om således flera personer,
än en, befinna sig i denna ställning på samma ort, och äro
med hvarandra så nära förenade i religieuse!tro, att de kunna
hålla gemensam Gudstjenst, men icke undfå Kongl. Maj:ts
tillstånd att bilda församling, äro de således, i följd af Con-
ventikelplakatets innehåll, förhindrade, icke blott att samman¬
träda till Gudstjenst, utan äfven att begå Herrans Heliga Natt¬
vard, såvida det strider mot deras öfvertygelse att undfå den
af en Luthersk prest. Hur kan man väl då, såsom Herr
.1 ristitiae-Stats-Ministern, säga, att ingen lider af detta tvång?
Det kan väl icke finnas något större lidande, än att ute¬
stängas från den Heliga Nattvarden, och man må icke invända,
att det är sådana, som äro likgiltiga för detta nådemedel,
hvilka utträda ur församlingen, och att de gerna kunna un¬
derkasta sig denna omgång för dess åtnjutande. Tvärtom
mäste det obestridligen och naturligen antagas, att dessa per¬
soner äro sådana, sorn af varm öfvertygelse hindras att qvar¬
stå i församlingens gemenskap.
Lag-lltskottet har deremot betydligen förbättrat det Kongl,
förslaget. Utskottet har åtminstone erkännt samvetsfriheten
genom den beslutade ändringen af den 14 §, och Utskottet har
äfven i öfrigt fört religionsfrihetens talan på ett sätt, som vis¬
serligen kan föranleda till en eller annan anmärkning, men
som på det hela hedrar Utskottet, och gjort detsamma för¬
tjent af fosterlandsvännens och frihetsvännens tacksamhet.
Jag kan dock icke inse skälet, hvarföre Utskottet bibehållit
Den 16 Maji
293
tvånget pä läro- och församlingsfriheten, som just utgör elt
af de utmärkande dragen i den Kongl. Propositionen. Ut¬
skottet säger ganska riktigt, att, om Svenska nationen finnér
sig föranläten att förändra sin lagstiftning, nationen då bör
göra det utan afseende a yttre förhållanden och utan att låta
binda sig af något, annat, än af Grundlagens bud; men om
således en förändring skulle ifrågakomma, hvarföre då icke
sträcka den så långt Grundlagen medgifver? Och om Grund¬
lagen icke lägger något hinder i vägen för församlingsfrihe¬
ten eller lärolriheten, hvarföre då icke tillstyrka dem? Jag
tror till och med att Grundlagen ålägger detta såsom en
skyldighet.
Utskottet yttrar vidare, med icke så liten sanning, att
Utskottets förslag i practiskt hänseende, i det närmaste, fyl¬
ler de behof och de anspråk, som man väntat få afhulpna
genom Herr Rosenqvists förslag. Men jag frågar: otn Ut¬
skottet med sitt förslag velat närma sig Norska dissenter-
lagen och syftat ditåt, om detta verkligen varit Utskottets
mening, hvarföre har då icke Utskottet heldre helt enkelt
tagit denna lag, som under likartade förhållanden redan vun¬
nit tillämpning, samt visat sina verkningar i alla riktningar?
Det måtte väl vara en fördel att promulgera samma lag,
som för till målet, då man vill just samma mål, dit den
fort. Men om man kommer närmare under fund med sa¬
ken, lärer det icke kunna förnekas att vissa skiljakligheter
förefinnas emellan Utskottets förslag och den Norska dis¬
senter-lagen. Jag säger visserligen icke, att de alla äro af
större betydenhet, men alt sådana icke saknas, lärer dock
icke undgå någons uppmärksamhet, som gjort sig med äm¬
net förtrogen. Lika med Herr Lallerstedt, vill jag då i främ¬
sta rummet fästa uppmärksamheten derå, att formen icke
är densamma. Andan uttrycker sig derjemte så ofta i for¬
men, att Herr Lallerstedt också icke har så orätt i det på¬
ståendet, att andan icke eller är densamma. Tydligt och
klart är det ju för öfrigt, att, om en lag, såsom den Norska
dissenter-lagen, redan i 4:sta § uttalar, hvad den vill, den
blir enkel och verkar, hvad den skall verka. Jag vill såle¬
des medgifva, att anmärkningen icke saknar sin vigt, men
jag kan dock icke åt densamma inrymma en så utsträckt
befogenhet, att, om i öfrigt man återfinner detsamma i Ut¬
skottets förslag, som i den Norska dissenter-lagen, man en¬
dast för formen skulle förkasta del.
Den Norska dissenter-lagen har likväl icke förcskrifvit
296
Ven 16 Maji.
den inskränkning i lärofriheten, som Lag-Utskottet bibehållit
från den Kongl. Propositionen, och om det icke kan nekas
att lärofriheten står i nära sammanhang med den fria forsk¬
ningen, lärer man icke eller kunna undgå att härutinnan
finna ett fel i Utskottets förslag.
1 afseende å de villkor, hvarunder utträde ur Svenska
kyrkan må ega runi, förefinnes ock, såsom förut redan blif¬
vit anmärkt, en betydlig skillnad emellan den Norska dis-
senter-lagen och Utskottets förslag, och jag är knappt ölver-
tygad, att den i detsamma föreskrifna varningen kan förenas
med stadgande! i 16:de § Regerings-Formen. Må vara, att
detta villkor icke innebär något phvsiskt tvång, men i psy¬
kiskt hänseende är det dock af en ganska nedtyngande be¬
skaffenhet. Om förslagpts innehåll att den, som anmält sin
önskan att utträda ur församlingen, skall af själasörjaren
undervisas och förmanas, kan det väl sägas, att denna före¬
skrift icke egentligen står i strid med nämnde paragraf, men
då det vidare stadgas, att han ytterligare skall varnas och
uppmanas att frångå den öfvertygelse, som hans samvete
manat honom att idiala, närmar sig stadslandet ett moraliskt
våld, och då berörde 16:de § bjuder, att hvar och en skall
skyddas vid en fri utöfning af sin religion, kan jag ej finna
annat, än att detsamma står i den skarpaste motsägelse mot
detta bud i Grundlagen. Jag anhåller vidare att fä fram¬
ställa några korta anmärkningar i afseende å de serskilda
paragraferna af Utskottets första förslag til! författning.
l:sta § mom. 1 har blifvit ändradt på ett sätt, som i
allo öfverensslämmer med min åsigt. Jag kan dock icke
lemna oanmärkt, att den Kongl. Propositionen alsåg sä väl
att. inskränka den fria forskningen, som att hindra lekmanna¬
verksamheten. I nämnde Statshandling är visserligen afsig-
ten att omöjliggöra denna verksamhet icke uttryckt med
tydliga ord, men att förslaget i formen framkallats af far¬
håga för densamma, anser jag icke kunna bestridas. Jag
tillåter mig att, i sammanhang härmed, ur ett nyligen ut-
gifvet arbete anföra några ord. som, i detta hänseende, ut¬
talats af en af Svenska kyrkans förnämsta pelare. »Det är
»uppenbart», säger han, »att, om någon fördömer all lek-
»mannaverksamhet, under påstående, att den hvarken har
»gjort eller kan göra annat, än andelig skada, sä betygar
»han något, som han icke känner, och hvarom han således
»icke vet, huruvida det är sanning, eller icke, ty af Guds
Den 16 Maji.
297
»ord har han i den saken visst icke något sådant uttryckligt
»vittnesbörd.»
Då för öfrigt i denna § talas om den rena evangeliska
läran, och Herr Rosenqvist frågat, hvad dermed egentligen
bör förstås, anhåller jag att, nr samma skrift, ytterligare få
uppläsa några ord, då de lemna ett ganska tillfredsställande
svar på denna frågan. »Den rena läran är till uti Guds
»rena ord, och vi behöfve således icke vara villrådiga hvar
»hon är tillfinnandes: i den meningen är således läran i sin
»renhet och fläckfrihet, alltsedan ingifvelsens dagar, för han-
»den. Men, så länge vi förstå denna rena lära ofullkomligt,
»framställe vi henne ju också ofullkomligt; der som är synd,
»der är också villfarelse, och i denna mening måste försam-
»lingen, sä sannt hon tror på hvad Guds ord förkunnar hen-
»ne oni henne sjelf, tvärt emot hvad kyrkotidningen anta-
»ger, lör sin del, och i hvad på henne ankommer, »betrakta
»den rena läran så, som vore den ett ännu aflägset mål,
»hvilket kyrkan genom sina forskningar så småningom skall
»närma sig.» Annorlunda lärer den romerska kyrkan; hon
»utropar sig som ofelbar; hon kan icke anse bekännelsen,
»såsom ett hennes eget verk, annorlunda, än att hon anser
»den Heliga Anda såsom sin egen anda. Vi åter synde i
»mångahanda målto dagligen, och behöfve alltjemt taga oss
»till vara att vi icke falle och alt vi icke blifve liggande,
»när vi fallit; vi behöfva taga oss till vara både för vår
»blindhet och för vår kunskap, ty »kunskapen uppblåser».»
För mig synes det klart, att den, som påstår sig vara ofel¬
bar i andliga ting, måste hafva orätt, och det behöfves intet
vidare bevis derföre, än beskaffenheten af hans yrkande,
och, lika med Herr Rosenqvist, tror jag det blifva svårt att
tillämpa det ifrågavarande stadgandet.
Den anmärkning, som Herr Lallerstedt gjort vid den
2:dra §, anser jag icke förtjena någon uppmärksamhet. Så
länge Grundlagen uppställer en Statsreligion, lärer det väl
icke vara möjligt för Staten att skydda andra trossamfund,
i den mening att icke dess medlemmar skola kunna lockas
till affall.
1 afseende å 3:dje § delar jag Herr Lallersledts mening,
alt det der införda stadgandet är lika oriktigt, som öfver¬
flödigt.
1 4:de § anser jag det hafva varit bättre att bibehålla
det stadgande, som Kongl. Maj:ts Proposition i denna del
298
Den 16 Maji.
innehåller; men jag vill dock icke derom framställa något
serskildt yrkande.
Den af Utskottet i 7:de § vidtagna förändring anser
jag utgöra en stor förbättring.
Det är tydligt att Regeringen är ansvarig för Justitia?-
Canzlerens åtgöranden, och om det äfven låter tänka sig att
han kan blifva utsatt för påtryckningar frän högre ort, lig¬
ger dock en motvigt deremot i denna Regeringens ansvarig¬
het för de åtal, som ske.
I afseende å det första författningsförslaget anhåller jag
om proposition å hvarje serskild paragraf, och tillstyrker bi¬
fall till dem alla, med undantag af den 3:dje. Hvad det andra
författningsförslaget vidkommer, kan jag icke undgå att fästa
uppmärksamheten å det tvätydiga i ordet »församling». Re¬
dan vid remissen af den Kongl. Propositionen framkastades
af mig den frågan, hvad med församling egentligen vore att
förstå, om dermed menades serskilda trossamfund, som egde
på en gång till Kongl. Majit inlemna sin trosbekännelse, eller
om hvarje afdelning af församlingen skulle vara nödsakad
att inkomma med serskild skrifvelse, fastän de omfattade
samma lära. Lag-Utskottet har på dessa erinringar icke
lemnat något annat svar, än att Utskottet förändrat det i
den Kongl. Propositionen förekommande uttrycket: »främ¬
mande trossamfund» till »församling», men derigenom har
saken kommit på den punkten, att, då förslaget blir lag,
hvarje afdelning är pligtig att hos Konungen göra serskild
ansökning uti det i första § uppgifna syfte. Det torde för
öfrigt böra bemärkas, att, då förslaget ölverlemnar åt Kongl.
Maj:t pröfningsrätten, med hänseende till bildande af för¬
samling, detta icke innefattar annat, än att det skall bero af
Kongl. Majit att pröfva, huruvida de serskilda trossamfunden
böra inom Staten erkännas såsom en persona moralis eller
juridisk personlighet. En dylik rätt är i andia fall i vära
lagar öfverlemnad till Kongl. Majit, och har en fullkomligt
både statsrättlig och juridisk grund. Man må erinra sig la¬
gen om actiebolag, som just hvilar på samma grund. En
sak är dock, att en församling bildar sig för att efter en
viss uppfattning öfva Gudstjenst, och en annan, alt en sådan
församling erkännes af Staten. Denna skillnad förefinnes icke
i det Kongl, förslaget, men Utskottet har den förtjensfon att
hafva insett och erkännt den.
Genom den betydliga förändring, Utskottet vidtagit i den
11 §, föijer nemligen, att alla personer, som träda ur den
Den 16 Maji.
299
Lutherska kyrkan, utan att hilda forsamlig, ega en fullkom¬
lig rätt att sammankomma till Gudstjenst, sä fort de iakt¬
taga, hvad lagen i detta hänseende föreskrifver. En sä stor
utvidgning af den religieusa friheten har Utskottet åstadkom¬
mit, genom deri här föreslagna förändringen af den Kongl.
Propositionens lydelse i denna del. Af detta inses ock, att
en verklig religionsfrihet kan ega ruin, utan att Staten af-
säger sig pröfningsrälteri, i fråga om hvilka trossamfund, som
höra af Staten erkännas, hvilken Sednare pröfningsrätt, utan
åsidosättande af religionsfrihetens grundsats, har åt Kongl.
Majit öfverlemnats. (feist skulle jag naturligtvis vilja yrka,
att hvarje individ skulle, äfven i detta läll, vara fritagen från
allt beroende af annat, än sin egen vilja, men jag vill dock
icke helt och hållet förkasta denna' inskränkning, enär den
slår i öfverensstämmelse med våra öfriga förhållanden. I
afseende å 3:dje och 4:de §§ delar jag i allo de af Herr
Lallerstedt vid dem framställda anmärkningar.
Vid 7:de § har man alldeles kastat om saken. Då
man säger, att främmande religionssamfund, med Konungens
tillstånd, må förvärfva eganderätt till den jord, som för ut¬
rymme till kyrka eller kyrkogård erfordras, så har man
nemligen, på samma gång man erkännt dem lör en persona
moralis, fråntagit dem rättigheten att anskaffa hvad de be¬
höfva för det ändamål, för hvilket de blifvit erkända. Men,
ä andra sidan, böra de visserligen nekas att köpa annan fa¬
stighet, än den, de ovillkorligen tarfva, emedan det icke bör
vara tillåtet för någon så kallad död hand att. sådan besitta,
utan Kongl. Majus tillstånd. Hvad vidare beträffar Side §,
sä utgör densamma en utvidgning af bestämmelserna i 1781
ärs religionspiacat. lietta placat har dock icke blifvit i Sve¬
rige tillämpadt, utan har det varit främmande trosbekännare
tillåtet att bilda skolor, en tillåtelse, sorn ännu i dag består,
och uppenbart är att man gått utom denna författning, då
man lagstiftar för främmande trosbekännare i allmänhet, i
stället för de blifvande församlingarne.
I 9:de § förekommer uttrycket »främmande religions¬
samfund», änskönt dt t-amma redan blifvit i lista § utdömdt.
Men dessutom, och i hulvudsaken, förefinnes anledning till
anmärkning. Jag kan nemligen icke inse, att det tillkom¬
mer lagstiftningen att ålägga Svenska kyrkans Presterskap
att förrätta vigsel, då ingendera eller blott den ena contra-
henten är medlem af ett sådant samfund, och ett dylikt
stadgande synes mig sakna all rimlig befogenhet.
300
Den 16 Maji.
I 10:de § anser jag, lika med Herr Lallerstedt, det vara
en stor brist att Utskottet icke tillsett, att barnen ovillkor¬
ligen få religieuse undervisning. Denna fråga har, vid sistlidne
Riksdag, varit mycket ventilerad, och underligt är att Rege¬
ringen icke afsett de i detta hänseende inom representatio¬
nen framställda yrkanden.
12:te § öfverensstämmer fullkomligt med det Kongl, för¬
slaget.
Med 13:de § är förhållandet detsamma.
Den li:de § är oell blir dock den väsendtligaste i hela
förslaget, och för dess innehåll har äfven Lag-Utskottet för-
värfvat sig stora anspråk på representationens och nationens
tacksamhet.
Jag förenar mig med dem, som yrkat återremiss. dock
endast med afseende å det andra författningsförslaget, emot
hvilket flera anmärkningar blifvit gjorda af den beskaffen¬
het, att full anledning torde förefinnas för Lag-Utskottet att
taga dem i noga öfvervägande.
Herr Wistelius: Då Lag-Utskottet vill medgifva rättig¬
het att ur Svenska Statskyrkan utträda, kunde gerna uttryck,
såsom »affällingar och anhängare af villfarande lära», helt
och hållet ur förslaget hafva uteslutits, och i stället de någor¬
städes begagnade orden »främmande trosbekännare, eller de,
som ur Svenska kyrkan sig anmält» heldre hafva användts.
I)å i öfrigt Utskottets Retänkande är att betrakta mera
såsom ett toleransedikt, än som ett förslag till fri religions-
utöfning, förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss,
för att få det vigtiga ärendet af Utskottet behandladt, i den
syftning, som Herr Rosenqvists förslag angifven
Ofverläggningen var slutad, hvarelter Ståndet godkände
Utskottets förslag till en Författning, angående ändring i gäl¬
lande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller
utsprider villfarande lära; hvaremot, och då Herr Talman¬
nens proposition å bifall till det förslag, Utskottet afgilvit
till en Författning, angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, med Ja och Nej besvarades, och vote¬
ring begärdes, en så lydande voteringsproposition uppsattes,
justerades och anslogs:
»Den, som bifaller Lag-Utskottets förslag till Författning,
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde förslag.»
Den 16 Maji.
301
Voteringen, som anställdes med slutna sedlar i vanlig
ordning, utföll med 21 Nej mot 17 Ja; i följd hvaraf Lag-
Utskottets Betänkande, M 21, i denna del, var till Utskottet
återremitteradt.
Plenum slutades kl. 1/i 12 e. m.
In fidem
E. Gr. Runeberg.
Den 18 Maji.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *•
Justerades l:o Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet fattade
beslut den 9, 12, IS och 16 dennes, i anledning af Bevill-
nings-Utskottets Betänkande, JYs 20, äfvensom sistnämnde dag,
i anledning af Lag-Utskottets Betänkande, M 21; och 2:o
Protocollet för den 2S nästlidne April.
§ 2.
Föredrogs å nyo Constitutions-Utskottets Memorial, M 11,
med förslag till ändring i 21 § Riksdags-Ordningen.
Herr Dahm: Då förevarande förslag till ändring af 21
§ Riksdags-Ordningen tillkommit i följd af en utaf mig inom
Constitutions-Utskottet gjord framställning, har jag begärt ordet
för att, hufvudsakligen på de skäl, som i min reservation
finnas anförda, yrka afslag å den af Utskottet föreslagna
grundlagsändringen. Meningen med det af mig väckta för¬
slaget var nemligen att erhålla ett klart och tydligt stadgande,
huru i vissa tvistiga fall borde förläras, men ingalunda att
åstadkomma någon inskränkning i den grundlagsenliga rätt,
som Rikets Ständer redan ega, hvilket likväl blefve fallet, om
den af Utskottet föreslagna förändringen godkändes. Jag får
således, under åberopande af hvad jag i min reservation an¬
fört, yrka afslag å förevarande Betänkande.
Herr Björck: Emot förevarande förslag till grundlags¬
ändring har Herr F. Rinman afgifvit en reservation, i hvil¬
ken jag anhåller att få instämma. Herr Rinman har god-