PROTOCOLL,
HÅLLNA
HOS
I
VÄLLOFLIGA
BORGARE-STÅNDET,
VII)
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1859 och 18(10.
TREDJE BANDET.
STOCKHOLM,
IIOS JOII, BECKMAN, 1800.
Ar 1860
den 3 Martil.
Plenum kl. 11 f. m.
§ 1-
Justerades de fyra första §§ af det den 16 sistlidne
Februarii e. m., förda Protocoll, äfvensom Protocollerna för den
22 och 23 i samma månad.
§ 2.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Memorial, JYs 62, i an¬
ledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut och meddelade åter-
remisser i den uti Stats-Utskottets Betänkande, M 51, be¬
handlade frågan, angående de för fortsättningen af Statens
jernvägsbyggnader erforderliga medels upplåning mot Stats¬
obligationer å utländskt mynt.
Härvid förekommo:
Ingressen.
Lades till handlingarne.
Yttrandena, angående tredje och sjette punkterna af Be¬
tänkandet, JU 51.
Gillades.
Hvad som, i öfrigt, förekommer, i afseende på stycket,
näst efter sjette punkten, å sidan 25 af Betänkandet, J)k 51.
Lades, med Ståndets vidblifvande af förut fattadt beslut,
till handlingarne.
Yttrandet, angående åttonde punkten af Betänkandet,
J»? 51.
Herr Waern: Då denna punkt sist var föremål för Stån¬
dets behandling, yrkade Herr Wallenberg att orden »och be¬
fullmäktiga» skulle tilläggas näst efter ordet »utse» i det af
Stats-Utskottet framställda förslag. För min del, ansåg jag det
då betänkligt att så hastigt, och innan man hunnit göra sig
närmare reda för saken, besluta denna förändring; men sedan
jag under tiden hört det vara Fullmäktiges i Riksgälds-Con-
toiret önskan att erhålla ett dylikt bemyndigande, och då
derigenom möjligen skulle beredas tillfälle till låne-trans-
actionens hastigare afslutande, har jag numera ingenting att
i
Den 3 Martti.
erinra mot det föreslagna tillägget, utan hemställer till Stan
det att besluta ett sådant, för att dymedelst söka gifva låne-
underhandlingarne en raskare fart.
Herr Renström: Jag anser det äfven vara af högsta vigt, att
ett sådant tillägg sker i 8:de punkten af Stats-Utskottets Betän¬
kande, M SI. som den föregående talaren föreslagit. Meningen
med detta tillägg är visst icke den, att Fullmäktige i Riksgälds-
Contoiret skola undfå rättighet att bemyndiga det ombud,
som de må komma att antaga, för att på utrikes ort under¬
handla om lånet, att definitivt afsluta låne-affairen, innan om¬
budet derom, antingen per telegraf eller med posten, inhem-
tat Fullmäktiges yttrande, utan endast att Fullmäktige må
ega att till detta ombud på förhand aflemna fullmakt att af¬
sluta aflairen, på det att, om underrättelse till Fullmäktige
från ombudet ingår att ett sådant anbud blifvit gjordt på lå¬
net, som Fullmäktige anse vara skäl antaga, ombudet då må
kunna vara i tillfälle till att, så snart Fullmäktiges svar derpå
till ombudet ingår, genast afsluta aflairen. Efter hvad jag
hört berättas, skall mycken anledning hafva varit för handen
till att det förra jernvägslånet hade kunnat undfås i London
på billigare villkor, än hvarpå detsamma sedermera i Frank¬
furt upptogs, om icke underhandlingen derom hade måst af-
brytas, just af det skäl, att ombudet icke hade fullmakt med
sig, för att kunna definitivt afsluta aflairen, och det är för
att undanrödja ett sådant hinder för ombudet att kunna iakt¬
taga ett gynnsamt tillfälle att uppgöra contract om det blif¬
vande lånet, som jag anser det föreslagna tillägget i 8:de
punkten af förut omnämnde Utskotts-Betänkande vara af nö¬
den. Jag kan icke eller inse, att Staten kan löpa den rin¬
gaste risque derigenom, att Fullmäktige erhålla en sådan ut¬
vidgad rättighet, som den, hvilken innefattas i sagde tillägg i
i!:de punkten. Det måste väl falla af sig sjelft, att Fullmäktige
komma att utfärda en instruction för det ombud, de utse,
för att på utrikes ort underhandla om lånet, och om Full¬
mäktige i denna instruction föreskrifva, att ombudet icke eger
att begagna sig af fullmakten för afslutandet af lånet, innan
Fullmäktige dertill lemnat deras bifall, så synes mig väl äf¬
ven att man kan vara säker om att ombudet derefter kom¬
mer att rätta sig. Man kan väl nemligen icke rimligen före¬
ställa sig, att Fullmäktige till ett så vigtigt uppdrag skola
utse en person, som skulle kunna till den grad missbruka
förtroendet, att han handlade emot en dylik föreskrift. Jag
hemställer således till det högtärade Ståndet, om det icke må
Deri 5 Marlit.
S
kunna vara skäl bifalla det föreslagna tillägget i den förut
omnämnda punkten.
Herr vice Talmannen Schwan: För min del, ser jag ej
att det föreslagna tillägget kan skada, utan att jag derföre tror
att det synnerligen skulle gagna. Men en önskan, som jag vill
begagna vid detta tillfälle att framställa, är att Fullmäktige i
Riksgälds-Contoiret, innan ombud utsändes för att underhandla
om det beslutade Statslånet, måtte utsätta bestämd dag för
emottagande af anbud på lånet och derom införa tillkännagit-
vande i de utländska tidningarne, minst 3 ä 6 veckor före
den sålunda bestämda dagen, så att publicitet och concurrence
må ega rum. Så tillgick vid upptagandet af vårt första Stats¬
lån år 1850, om jag ej misstager mig, och jag beklagar i
sanning att man ej sedermera tillvägagått på samma sätt.
Ett förnyande af förfaringssättet vid afslutandet af 12-millioners-
lånet önskar jag verkligen att ej få upplefva, utan genom
offentligt tillkännagifvande i god; tid att Sverige beslutat upp¬
taga ett Statslån i utlandet bör tillfälle beredas till fri och
öppen tällan emellan dem, som kunna vara hugade att lemna
ett sådant lån. Högst obehagligt är att höra, det vi, i fråga
om Statslån, transigera på annat sätt, än det i alla andra län¬
der vedertagna.
Herr Ekholm: Het kan väl hända att det föreslagna
tillägget skulle vara fördelaktigt, men jag kan ur laglig syn¬
punkt ej finna, hur Ståndet skall kunna ändra sitt, rörande
denna punkt redan fattade, beslut, då hvarken Utskottet före¬
slagit förändringen, eller någon inbjudning dertill, såvidt jag
känner, från annat Riks-Stånd ankommit. Om någon inbjud¬
ning ej ingått, och jag skall utbe mig att blifva derom upp¬
lyst, så yrkar jag att Slåndet må vidblifva hvad det i äm¬
net förut beslutat.
Herr Warn: 1 hvad Herr Ekholm anmärkt kan jag,
för min del, ej se något hinder för antagande af det föreslagna
tillägget. För öfrigt har det blifvit mig sagdt såsom bestämdt,
att Ridderskapet och Adeln skulle i dag aflåta inbjudning rö¬
rande denna punkt till de öfriga Stånden, och att en sådan
ej redan anländt, har säkerligen sin grund endast deri, att den
ännu ej hunnit blifva färdig att hitsändas.
fferr Björck: Utom det att ett formelt hinder, såsom
Herr Ekholm anmärkt, möter för den föreslagna förändrin-
den, skulle den, såvidt jag kan finna, ej leda till något mål.
I)å den punkt, hvarom fråga är, innehåller, att Fullmäktige i
Riksgälds-Contoiret skola ega rättighet att utse ombud för
6
Den 5 Marlit.
bedrifvande af erforderliga underhandlingar om det beslutade
Statslånet, så kan jag ej förstå annat, än att de derigenom
också blifvit berättigade att befullmäktiga dessa ombud att
göra hvad för låneunderhandlingarnes bedrifvande kan finnas
nödigt. Åsyftar man åter något mera; vill man åt Fullmäk¬
tige i Riksgälds-Contoiret hafva inrymd rättighet att bemyn¬
diga ombuden till lånets afslulande, så behöfs en större för¬
ändring, än den Herr Wcern föreslagit, ty endast genom detta
tillägg skulle Fullmäktige, efter min tanke, ej erhålla i rin¬
gaste mån vidsträcktare rätt, än som redan innehålles i den
nuvarande ordalydelsen. Vid detta förhållande, och såsom
frågan nu förekommit, anser jag Ståndet ej hafva annat att
göra, än vidblifva sitt förut rörande denna punkt fattade beslut.
Discussionen var slutad, hvarefter Ståndet, med förkla¬
rande, att det vidblifver sitt förut lättade beslut, lade yttran¬
det till handlingarne.
§ 3-
Föredrogos å nyo och biföllos, hvart efter annat, All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkanden:
JU 51, i anledning af väckt motion, med afseende å tiden
för beståndet af enskildt ingångna öfverenskommelser om pa-
storaliers utgörande.
JU 52, i anledning af väckt motion om upphörande af
den till Landskrona kyrka ifrån vissa landsförsamlingar ut¬
gående tionde-spanmål.
JU 55, i fråga om skyldighet att för uppläsande å pre¬
dikstol aflemna handling in dupplo, när bevis öfver uppläsan¬
det fordras.
JU 54, i anledning af väckt motion om utfärdande af ny
Förordning, rörande strömmings-tionde.
Och JU 55, i anledning af väckt motion om de s. k.
presthåpornes pä Oland ställande till byarnes disposition.
§ 4-
Föredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottets Betänkande, JU 56, i anledning af väckt motion
derom, att Kongl. Stadgan den 51 Januarii 1855, angående
mått och vigt, måtte till sin verkan någon tid suspenderas,
samt om antagande af ett universelt system för mått, mål
och vigt.
Härvid lörekommo:
Utskottets första hemställan, sidan 12.
Godkändes.
Utskottets sednare yttrande, sidan 15.
Den 5 Martti.
7
Herr Lallerstedt: Det är verkligen en framtidsfråga, som
afhandlas i förevarande Betänkande. Visserligen kan man låta
andra nationer tänka för den Svenska, men jag tror, för min
del, att det ej skulle vara olämpligt om Ständerna ingingo till
Regeringen med en anhållan i den af motionairen föreslagna
syftning. Det är bekant, att efter den senaste stora verlds-
expositionen i Paris en Comité, bestående af ombud från de
flesta af Europas Stater, nedsattes för att verka för genom¬
förandet af den storartade idéen om ett universalsystem för
mått, mål och vigt. Till hvad resultat denna Comité kommit,
har jag mig icke bekant, men jag vet att arbetet blifvit med
mycken ifver bedrifvet, och det kunde sannerligen ej skada,
att äfven från vårt land visades något interesse för framgången
af den stora saken. Jag hemställer derföre att den punkt af Be¬
tänkandet, som nu behandlas, må till Utskottet återremitteras.
Discussionen förklarades slutad, och Ståndet biföl! jemväl
detta Utskottets yttrande.
§ »•
Föredrogs ett, efter det Borgare-Ståndet beslutat, i anled¬
ning af Stats-Utskottets Memorial, Jt? 62, ankommet Utdrag
af Protocollet, hållet denna dag hos Höglofliga Ridderskapet
och Adeln, och innefattande dels sistnämnde Riks-Stånds be¬
slut, angående berörda ämne, dels inbjudning till Med-Stånden
att sig förena i den af Ridderskapet och Adeln beslutade för¬
ändring af åttonde punkten i Stats-Utskottets Betänkande,
JtH 31, enligt hvilken nämnde punkt skulle erhålla följande
lydelse:
»Att det må vara Fullmäktige i Riksgälds-Contoiret obe¬
taget att, om sådant finnes lämpligt eller nödvändigt för låne-
transactionernas afslutande, inom eller utom Fullmäktige utse
ombud, för att, enligt af Fullmäktige utfärdad instruction,
bedrifva eller afsluta dervid erforderliga underhandlingar och
öfverenskommelser; äfvensom att åt serskilde Deputerade
uppdraga bestyren med det afslutade lånets indragning samt
ränte- och amorterings-licjuidernas verkställighet, jemte här¬
med förenade åligganden.»
Herr Björck: Den redaction, som ifrågavarande punkt
skulle erhålla, om Ridderskapets och Adelns inbjudning an-
toges, innebär ett fullständigt bemyndigande för Fullmäktige
i Riksgälds-Contoiret att åt sina utsedde Ombud uppdraga, ej
ej allenast bedrifvandet af låneunderhandlingarne, utan också
lånets afslutande. Då jag, för min del, anser det nödvändigt,
att Fullmäktige erhålla en så vidsträckt rättighet och att der-
8
Den 5 Marlit.
igenom ingenting äfventyras, har jag ej anledning motsätta
mig inbjudningen, och då ordalydelsen derjemte är tydlig och
klar, så att någon betänklighet från den sidan ej möter, hem¬
ställer jag till Ståndet att, i anseende till den förändrade ställ¬
ning, frågan sålunda nu fått, frånträda sitt nyss i ämnet fat¬
tade beslut och antaga Ridderskapets och Adelns inbjudning.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter instämde.
Något vidare anfördes icke, och Ståndet antog, med från¬
trädande af sitt förut denna dag, rörande förevarande punkt,
fattade beslut, Ridderskapets och Adelns inbjudning.
§ 6.
Föredrogos och bordlädes Constitutions-Utskottets Memo¬
rial, M S, samt Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial,
N:ris 65—74.
§ 7-
Herr Ditzinger begärde ordet och yttrade: Sedan Herr
vice Talmannen blifvit vald till Fullmäktig i Rikets Ständers
Bank, och af sådan anledning ej längre kan fungera såsom
Suppleant i Ranco-Utskottet, hemställer jag att någon annan
af Ståndets Herrar Ledamöter må med det snaraste till sist¬
nämnde befattning utses, så mycket heldre, som göromålen
i Utskottet med denna månad blifvit nästan dagliga.
Ståndet remitterade, på Herr Talmannens derom gjorda
framställning, detta ärende till Ståndets Herrar Electorer.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 12 middagen.
In fidem
E. G. Runeberg.
ben 7 Marlii.
Den 7 Marlii.
Plenum kl. 11 f. m.
§ ‘
Justerades Protocollet för den 15 nästlidna Februarii.
samt förut ej uppläst del af Protocollet den 16 i samma
månad.
§ 2.
Upplästes ett så lydande Val-Protocoll:
»Ar 1860 den 7 Martii sammanträdde Borgare-Ståndets
Herrar Electorer och valde till ständig Suppleant-ledamot i
Banco-Utskottet Herr A. G. Rudling. Som ofvan.
In fidem
E. G. Björkman.»
På hemställan af Herr Talmannen, beslöt Ståndet, att
nuvarande andre Suppleant-ledamoten i Banco-Utskottet, Herr
Palander, inträder, såsom den förste, och att Herr Rudling,
som blifvit vald i ledighet efter Herr vice Talmannen Schwan,
kommer att innehafva egenskap af andre Suppleant i nämnda
Utskott.
Underrättelse härom skulle genom Utdrag af Protocollet
vederbörande meddelas.
§ 3-
Herr Rudling tillkännagaf, att Ståndets ledamot, Herr P.
Berg, i följd af ett förliden gårdag, genom fall, inträfTadt ben-
brolt, kommer att under någon tid förhindras ifrån delta¬
gande i Riksdags-göromålen.
I anledning häraf, och efter framställning af Herr Ceder¬
gren, öfverlemnades till Ståndets Herrar Electorer att utse
en ytterligare Suppleant-ledamot i Stäts-Utskottet.
§
Uppläste Herr Talmannen dels en inbjudning till Ståndet
att öfvervara det föredrag, som denna dag, klockan 6 e. m.,
hålles uti Kongl. Krigs-Vetenskaps-Academien, angående pla¬
nen för Stockholms befästning, dels underrättelse att femton
insända inträdeskort för denna sammankomst äro att tillgå,
hvilka efter Pleni slut utdelas.
10
Den 7 Marlit.
§ »•
Herr Talmannen tillkännagaf, att i sednast hållen Tal-
mansberedning öfverenskommelse blifvit träfTad att föreslå
respective Riks-Stånden besluta, att nästkommande Lördag,
den 10 dennes, till behandling företaga Constitutions-Utskot-
tets främst på föredragningslistan förekommande Memorial,
JY° 5, angående fullbordad granskning af de i Stats-Rådet
förda Protocoll.
I anledning häraf, och på framställning af Herr Talman¬
nen, beslöt Ståndet att den 10 innevarande månad till be¬
handling företaga nämnda Memorial, hvilket nu ånyo bord¬
lädes.
§ 6.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande,
JYi 63, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående afsöndring af jord från Regements-Pastors-bostället
Westerhus, till utvidgande af Jemtlands Hästjägare- och Fält-
jägare-Corpsers mötesplats å Frösön.
Föredrogs å nyo, men bordlädes ytterligare, Stats-Utskot¬
tets Utlåtande, M 64.
§ »•
Föredrogos å nyo och biföllos, hvart efter annat, Stats-
Utskottets Utlåtanden:
M 65, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående utbyte af Skogvaktare-bostället Nytorp mot Krono-
fjerdings-bostället Lilla Tjärbruket i Wester Rekarne härad
och Södermanlands Län;
JYs 66, i anledning af Kongl. Maj.ts Nådiga Proposition
om anvisande, såsom boställe åt Länsmannen i södra distric-
tet af Faurås bärad i Hallands Län, af det till Kronan in¬
dragna, f. d. Förste Landtmätare-bostället, 2/3:dels mantal,
M 5, Kärreberg, Sven Andersgård i Alfshögs socken af
nämnda härad, i stallet för nuvarande Länsmans-bostället, 3/8
mantal, M 1, Thorsjö Henric, i Gunnarps socken;
M 67, i anledning af väckt motion, angående sättet för
bestämmande af medel-markegångspriset å räntebräder i Jön¬
köpings Län, och
M 68, i anledning af väckt motion, angående befrielse
från onera för ett af Skellefteå stad inköpt hemman.
§ 9.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, M 69, i an¬
Den 7 Martil.
11
ledning af väckta motioner, angående stubbörens anslående
till fattigvård och odiingshjelp, m. m.
Herr Staaff: Då obestridligt är att skogen är af natu¬
ren, liksom jemväl af lagstiftningen, ämnad till oskiljaktigt
understöd för hemmansbruket, då sådant uppstår, och Kro¬
nan endast, i följd af afvittringens fördröjande, kan vara i till¬
fälle att till för jordbruket främmande ändamål disponera sko¬
gens afkastning, men ett normalt förhållande häruti bör åväga¬
bringas, yrkar jag bifall till Riksdags-Fullmäktigen Almqvists
motion, och att förthy ett beslut måtte fattas derom, att
stubbörena i de norra orterna måtte användas till uppodling
af de odlingslägenheter, som ligga på eller tillgränsa de norra
Krono-allmänningarne.
Herr Berger: Om man ock må medgifva vigten af att
understödja odlingsföretag i Rikets nordliga provincer, bör det
dock ihågkommas, att stubbören tillhöra Statens ordinarie
inkomster, hvilka jag anser olämpligt att anvisa, vare sig för
hvad ändamål, som helst. Vi hafva i vårt Iand så tillräck¬
ligt af indelningar förut, att raan icke bör öka dem med nya.
Vill man understödja ett företag, må sådant kunna ske genom
directa och till zifTran bestämda anslag, och Statsverket få be¬
hålla sina inkomster. Endast på sådant sätt kan reda och
ordning i fmancerna vinnas; och erfarenheten visar tillräckligt
de mångå olägenheter, som städse förekomma till följe af
det i äldre tider antagna sättet att till vissa behof anslå vissa
inkomster. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag.
Herr Rinman, C.: Lika med Herr Staaff, önskar ock
jag antagande af Riksdags-Fullmäktigen Almqvists förslag,
hvarigenom, enligt min öfvertygelse, uppodlingarne i de norra
länen bäst skulle främjas.
Herr Staaff: Med all respect för Herr Bergers åsigt, ber
jag få erinra att här ligger ett rättsförhållande till grund för
mitt yrkande. Staten eger icke rimligen rätt att, genom skogs-
afkastningens dragande till främmande ändamål, omöjliggöra
eller försvåra all framtida odling.
Herr Wcern: Fordom var det brukligt att för vissa be¬
hof anslå vissa inkomster, så snart dessa med de förra egde
något sorts sammanhang. Men i samma mån de stora olä¬
genheterna af detta system blifvit insedda, bestående deruti
att, ehvad sambandet emellan inkomsterna och behofven än
kunde vara, förhållandet emellan inkomsterna och de af be¬
hofven föranledda utgifternas belopp dock deraf var alldeles
oberoende, och ingalunda efter hvarandra afpassade, utan då
12
Den 7 Martti.
i ett fall fonder bildades utan ändamål för deras användning,
förefunnos i ett annat behof, som ej kunde fyllas, tiar man
öfvergifvit systemet och antagit som grundsats att låta alla
Statens inkomster ingå till Statsverket, men deremot för de
särskilda behof, som förefinnas, anvisa särskilda, elter dem
afpassade, anslagssummor. Denna sednare bana är onekligen
den rätta, och en afvikelse derifrån synes mig ingalunda på¬
kallad af de förhållanden, Herrar Staaff och Rinman omför-
mält. Jag yrkar alltså bifall till Utlåtandet, helst den utred¬
ning af ämnet, som hittills blifvit åstadkommen, funnits vara
alltför ofullständig, för att kunna leda till den af motionairen
åsyftade fördel för Norrland. Varder frågan återremitterad,
så kommer Utskottet att sakna allt annat stöd för ett förslag
i nämnda syftning, än den knapphändiga utredning, motionen
innefattar, tillika med nyssbemälde talares nu afgilna yttran¬
den, och det är derföre icke sannolikt att det önskade målet
i allt fall vid denna Riksdag skall kunna vinnas.
Herr Staaff: Herr Woums yttrande framkallar den an¬
märkningen, att, mig veterligen, något serskildt anslag för
odlingens befrämjande inom Norrland aldrig egt rum, och
aldraminst hafva derföre gjorts några uppoffringar, motsvarande
stubbörenas värde. Att stubbörena tillhöra Statsverkets ordi¬
narie intrader bestrider jag.
Herr Berger: Till bemötande af Herr Slaaffs invänd¬
ning, att stubböres-afgiften icke skulle tillhöra Statens ordi¬
narie intrader, vill jag erinra, att denna afgift inbegripes i de
90,000 R:dr, hvilka i Kongl. Maj:ts Proposition angående Stats¬
verkets tillstånd och behof, under titeln »Ordinarie eller Stän¬
diga Inkomster», i 25 punkten upptagas såsom »Extra medel
och uppbörder». Inkomsten af stubbören har, enligt hvad
på Utskottets lnkomst-Afdelning upplystes, vanligen utgjort
omkring 40,000 R:dr, och således nära hälften af allt hvad
som bland Statsverkets ordinarie inkomster finnes i 25 punk¬
ten upptaget och beräknadt.
Herr Brun: Med den kännedom, jag eger om de Norr¬
ländska landskapen och vigten utaf att derstädes, i hvad man
kan, underhjelpa och befordra odlingsföretagen, kan jag icke
undgå att biträda den af Herr Staaff uttalade åsigt, och in¬
stämmer i hans välgrundade yrkande om ärendets återremit¬
terande till Utskottet.
Herr Staaff: Innan frågan afgöres, ber jag Er, mine
Herrar, taga i noggrannt öfvervägande den rättvisa båtnad,
Den 7 Marlit.
13
motionen, om den bifölles, skulle bereda odlingen i de norra
Länen.
Ofverläggningen var slutad, och Utlåtandet bifölls.
§ 4«.
Föredrogos å nyo saint godkändes, hvart efter annat,
Statskottets Utlåtanden:
Jtf 70, i anledning af väckt motion, angående ersättning
till åtskilliga personer inom Hållnäs församling för oriktigt
erlagd strömmingstionde till Pastor i nämnda församling;
M 71, i anledning af väckt motion, angående befrielse
för egare af skattefrälsehemman från utgifvande af forsellön
å räntespanmäl, och
M 72, i anledning väckt motion, angående eftergift af
arrende för ett halft mantal, M 2, Hårstorp, i Dörby socken
af Calmar Län.
§ 4*-
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Stats-Utskot-
tets Memorial, M 73, i anledning af erhållen återremiss å
Utlåtandet, M 39, angående öfverlåtelse till Allmänna Barn¬
husinrättningen i Stockholm af en utaf Stockholms Stads och
Läns Curhus begagnad tomt.
§ 42.
Föredrogs å nyo, men bordlädes ytterligare, Stats-Utskot-
tets Utlåtande, M 74.
§ 43.
Bordlädes följande Utskotts Betänkanden och Memorial,
nemligen:
Sammansatta Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets: N:ris 1, 2 och 3;
Lag-Utskottets: M 19, samt
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets: N:ris 38,
39 och 40.
§ 44.
Justerades Protoeolls-Utdrag, angående Ståndets denna
dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. 12 på dagen.
In fidem
E. G. Runeberg.
14
Den 10 Martti.
Den 10 Martii.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *
Justerades Protocollet för den 29 sistlidne Februarii.
§ 2.
På af Herr vice Talmannen Schwan väckt förslag, be¬
slöt Ståndet, att Herrar Electorer må under pågående Ple¬
num välja en ytterligare Suppleant i Stats-Utskottet.
§ 5.
Herr vice Talmannen Schwan yttrade: Det torde vara
Ståndets samtlige ledamöter kändt, att Herr Paul Berg, ak¬
tad och afhållen af sina kamrater, rönt missödet af ett ben¬
brott och blifvit derigenom hindrad att deltaga i våra öfver-
läggningar. Såsom en gärd af aktning och kamratskap, hem¬
ställer jag, om det icke vore lämpligt att till Herr Berg från
Borgare-Ståndet afsända ett bild, för att erhålla underrättelse
om hans helsotillstånd, och hvarom vi under pågående Ple¬
num kunde få inhemta, såsom jag hoppas, lugnande under¬
rättelse.
Sedan Ståndet enhälligt instämt i Herr vice Talmannens
hemställan, afsändes ett bud till Herr Berg i ofvanuppgifna
ändamål.
§ 4’
Med tillkännagifvande, att uti sednast hällne Talmans-
conference blifvit föreslaget, att val af Electorer till utseende
af Comiterade för Tryckfrihetens vård skulle förrättas Ons¬
dagen den 21 innevarande månad, hemställde Herr Talman¬
nen, om Ståndet beslutar, att nämnda val skall å ofvanupp¬
gifna dag företagas; och blef berörde hemställan med Ja be¬
svarad.
§ S-
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial, M S,
angående fullbordad granskning af de i Stats-Rådet förda
Protocoll.
Sedan, pä framställning af Herr Talmannen, Ståndet be¬
slutat att Memorialet i sin helhet skulle discuteras, erhöll Herr
Den 10 Martil.
IS
Gråå ordet och yttrade: Det måste utgöra en glädjande förete¬
else för Representationen och landet, att Constitutions-Utskottet,
vid granskning af de i Stats-Rådet förda Protocoll, funnit an¬
ledning till så få anmärkningar, som nu varit fallet. Af de
anmärkningar, som blifvit framställde, äro väl tvänne af be¬
skaffenhet, att i constitutionelt hänseende förtjena uppmärk¬
samhet, nemligen den andra'och den tredje. Den förra an¬
går Norske mäns anställande i Utrikes-Departementet och
den sednare befordringar till militaira platser, utan att ve¬
derbörande Departements-Chef deröfver afgifvit yttrande. För
min del, anser jag likväl dessa anmärkningar ieke vara af
den grava beskaffenhet, att tillämpning af 107 § Regerings-
Formen bör ifrågakomma. De tvänne öfriga anmärkningarne
åter röra speciela förhållanden och äro af underordnad vigt,
ehuru desamma må anses fullt befogade. Om nu härtill
läggas de tvänne anmärkningar, som blifvit framhållne i re¬
servationerna, af hvilka den ena angår en befordringsfråga
och träffar egentligen en ledamot, som numera från Consei-
len afgått, och den andra afser den omständigheten, att en
ledig tjenst icke blifvit tillsatt, så torde likväl erkännas att
dessa sednare anmärkningar äro af föga betydenhet. Vid så¬
dant förhållande, tillstyrker jag, det Ståndet måtte afgifva
det förklarande, att Stats-Rådet på ett tillfredsställande sätt
uppfyllt sin pligt och fullgjort sitt vigtiga uppdrag, samt att
följaktligen full decharge åt Stats-Rådet må lemnäs.
Ofverläggningen var slutad, och, instämmande med Herr
Gråå, beslöt Borgare-Ståndet, att full decharge må Stats-
Rådet meddelas för den tid, som den af Constitutions-Utskot¬
tet i Memorialet, JM S, anmälda granskning af de i Stats-
Rådet förda Protocoll omfattar.
§ 6-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, M 64, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, i fråga om öf¬
verlåtelse till innehafvarne under full eganderätt, mot erbju¬
den lösen, af det s. k. Odelska Appreteringsverket i Stock¬
holm.
Herr Rydin: Jag anhåller om uppläsande af den utaf
Herr Prosten Wåhlander afgifna reservation.
Sedan berörda reservation blifvit uppläst, fortfor Herr
Rydin: Om man icke hade en mångårig erfarenhet af Ri¬
kets Ständers ovilja mot allt hvad Svensk industrie heter,
skulle det i sanning väcka förundran huru det nu föredragna
Betänkandet kunnat framkomma. Det så kallade Odelska
16
Den 10 Martn.
appreteringsverket är en skänk till sidenfabriksidkarne i Stock¬
holm. Odel fick rättighet att handhafva verket samt till¬
erkändes en säker och ständig besittningsrätt deraf för sig,
hustru, barn och efterkommande, med villkor att verket i
alla tider underhölles. Detta har icke skett, utan hafva Odels
efterkommande försummat villkorets uppfyllande. Följden
häraf har varit att Fabriks-Societeten icke kunnat begagna
appreteringsverket. Stats-Utskottet hade således helt enkelt
kunnat skilja Odels arfvingar från nämnda appreteringsverk
och öfverlemna detsamma åt Fabriks-Societeten, men i stäl¬
let har Stats-Utskottet föreslagit att bereda nämnda arfvin¬
gar en förmån. Ett sådant förfarande är alldeles detsamma
som om ett postångfartyg skulle gå emellan Stockholm och
Stettin och man sade till Gaptenen att, så länge han med
ordentlighet fullgjorde sina åligganden, finge han behålla be¬
fattningen, men då Gaptenen illa uppfyllde sina åligganden,
fartyget til I föl le honom. Vid en föregående Riksdag hade
Odelska arfvingarna blifvit ålagda att förbättra appreterings¬
verket med en kostnad, öfverstigande 6,000 R:dr B:co. Nu
har Utskottet tillstyrkt att arfvingarna mot en löseskilling af
22,500 R:dr skulle tilläggas egande- och dispositions-rätt till
en egendom, värd minst 100,000 R:dr, allt Riksmynt. Der¬
uti ligger icke någon rättsprincip, helst Siden-Fabriks-Socie-
teten derigenom tvingades att bygga sjelf ett appreterings¬
verk; och vid sådant förhållande anser jag att Fabriks-Socie¬
teten med rätta kunde göra anspråk på hela lösesumman.
Vanligtvis blifver den, som icke sköter sina åligganden, bort¬
körd, men Odelska arfvingarna, hvilka illa fullgjort hvad
dem ålegat, skulle få en present af omkring 50,000 R:dr
B:co. Stats-Utskottet har, efter min åsigt, icke handlat rätt,
då det tillstyrkt något sådant, hvadan jag anhåller att Stån¬
det måtte besluta i enlighet med Prosten Wåhlanders reser¬
vation. Att löseskillingen skulle ingå till Kongl. Commerce-
Collegium och fråntagas dem, som dertill hade laglig rätt,
kan jag icke medgifva.
Herr Kock: Jag tror det vara en oriktig uppfattning
af Herr Rydin, om han anser att Rikets Ständer hysa nå¬
gon ovilja mot de inhemska näringarna. Tvärtom hafva Stän¬
derna, och serskildt Borgare-Ståndet, omhägnat näringarna med
all möjlig omsorg och beredvilligt bidragit till dessas utveck¬
ling. Det beslut, hvartill Stats-Utskottet i förevarande fråga
kommit, finner jag väl grundadt. Den primitive egaren af
appreteringsverket innehade detsamma med full eganderätt,
Den 10 Marlii.
17
under uppfyllande af vissa villkor blef denna eganderätt öf-
verlåten på egarens hustru och efterkommande. Dessa vill¬
kor äro numera omöjliga att uppfylla. Den förste egaren
var nemligen en man af folket: de sednare innehafvarne hafva
icke varit det, och deraf har följt att de föreskrifna villko¬
ren icke kunnat uppfyllas och att appreteringsverket varit
utan dermed afsedt gaen för sidenfabrikanterna. Således sy¬
nes det mig att Borgare-Ståndet icke kan göra annat, än god¬
känna Utlåtandet. Om sidenfabrikanterna framdeles behöfva
något bidrag för inrättande af ett nytt appreteringsverk, tror
jag att andra utvägar, än de reservanten angifvit, dertill före¬
finnas. Yi hafva nemligen en Manufactur-discont, som är
inrättad just för sådana ändamål, som det ifrågavarande, och
hvarifrån vid behof dylika bidrag lemnäs. Att Staten åt nå¬
gra enskilde industriidkare skulle göra en present, anser jag
icke rätt, och anhåller derföre, på detta och öfrige anförde
skäl, om bifall till Utlåtandet.
Herr Rydin: Hvad Herr Kock yttrat, låter ganska vac¬
kert, men, för min del, fäster jag mig endast vid de villkor,
som innefattas i 2 § af 1759 års Manufactur-privilegier, der
det heter, att Odel skulle »få njuta en säker och beständig
»besittningsrätt af det inrättade siden-appreteringshuset, med
»tomt och åbyggnad, för sig, hustru, barn och efterkoinman-
»de, med det uttryckliga villkor, att siden-appreteringsverk,
»till fabrikernas gemensamma betjening, der i alla tider un-
»derhölles, samt huset, verktygen och inrättningen af honom
»och hans efterkommande vidmaktholles.» Detta har icke
skett, och jag frågar, om sidenfabriksidkarne derföre skola
lida någon förlust. Hvad moral ligger väl i en sådan åsigt?
För min del, kan jag ej annat, än anse att en orättvisa begås
inot Fabriks-Societeten, om man beröfvar den dess egen¬
dom. Jag förnyar alltså min anhållan om bifall till Prosten
Wåhlander s reservation.
Herr Gråå: Jag anhåller att få erinra derom, att ap¬
preteringsverket tillhör Staten och icke någon annan, men
att detsamma under vissa villkor blifvit upplåtet till Odel
och hans efterkommande. Nu, då fråga blifvit väckt derom
att Staten icke längre skall behålla ifrågavarande verk, och
Staten är öfverens med innehafvarne deraf om detsammas
frånträdande, kan jag icke inse att sidenfabriksidkarne hafva
något dermed att göra eller kunna lägga hinder i vägen för
berörda åtgärd. Emedlertid vill jag icke bestrida, alf, om
Dorg.-Stånd. Prot. vid Riked. 1859—1860. lil. 2
18
Den 40 Martil.
siclenfabriksidkarne skulle anlägga ett appreteringsverk, samt
önska att för sådant ändamål undfå anslag eller lån, nödiga
medel dertill må kunna dem beviljas, men frågan derom
står icke i något sammanhang med den nu föredragna och
bör ej eller deruti inblandas; hvadan jag anhåller om bifall
å Utlåtandet.
Discussionen förklarades slutad, och Herr Talmannen
framställde denna proposition. Behagar Ståndet godkänna
StaIs-Utskottets Utlåtande, JK 64?
Härtill svarades Ja och Nej, hvarjemte votering be¬
gärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande, JK 64, rö¬
star: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, beslutar Ståndet, i enlighet med Prosten
Wåhlanders vid Utlåtandet fogade reservation.»
Votering anställdes i vanlig ordning med slutna sedlar,
efter upprop. En sedel aflades förseglad, och de Öfriga be-
funnos, vid öppnandet, innehålla 39 Ja emot 16 Nej, i följd
hvaraf Stats-Utskottets Utlåtande, JK 64, var bifallet.
§ r.
Af anledning, § 3 af detta Protocoll utvisar, meddelade
Herr Talmannen, att Herr Berg, jemte uttryckande af sin tack¬
samhet till Ståndet för den honom visade uppmärksamhet
och välvilja, lemnat det svar, att han, ehuru sängliggande,
befinner sig så väl, som han under förhanden varande om¬
ständigheter kunde göra, äfvensom att han förmodade, det
benbrottet för framtiden icke skulle komma att medföra nå¬
gra menliga följder.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, JK 74, dels i
anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående Leckö
Kungsgårds användande till ekplantering, dels öfver väckta
motioner om utarrenderande af vissa delar af nämnda|Kungs-
gård, samt om anslående af en derunder lydande hemmans¬
del till boställe åt Folkskoleläraren i Otterstads församling.
Härvid förekommo:
l:a punkten.
Herr Staaff: Den historik öfver ämnet, som af Utskot¬
tet blifvit framlagd, visar, att det af Kongl. Maj:t afgifna för¬
slag tillkommit i följd af Rikets Ständers egen framställning
Den 10 Marlii.
19
och jemlikt utsedde förrättningsmäns utlåtanden. Dessa ut¬
låtanden och de vid Betänkandet fogade reservationer vinna
i styrka af den företeelsen, att från äldre tider ekskog växt
vid Leckö. Att frångå den plan, som af 1829 års Ständer
antagits, finner jag icke lämpligt och alldra minst på de af
Utskottet anförde skäl. Kronan eger dispositionsrätt öfver
en för ändamålet tjenlig egendom. Denna egendom är just
nu ledig till användning. Der har af ålder växt ek. Detta
trädslag behöfves i och för flottans behof. Ekplanteringen,
om ej genast, så dock i en framtid, lemnar skälig utsigt till
fullt så god afkastning, som utarrenderingen skulle medföra.
De af Utskottet anförde vetenskapsmäns yttranden, hvilka
äro lösryckta ur sitt sammanhang, förtjena icke synnerlig
uppmärksamhet, helst de ej äro afgifne för ett sådant fall,
som nu är i fråga. Mig synes det vara en pligt mot våra
efterkommande, att icke lemna obegagnadt tillfället att åt
landet bereda egen tillgång på ekskog, äfven om den af-
sedda egentliga nyttan deraf först efter tvänrie sekler skulle
kunna hemtas, ty vårt lands everdliga sjelfbestånd bör dock
vara ett värdigt föremål för Rikets Ständers omtanka. För
min del, finnér ja" dessutom i alla händelser Utskottets skäl
för alstyrkande af den Kongl. Propositionen outvecklade och
deras vigt förringas jemväl, då man af uttrycken förnimmer
att Utskottet icke sjelft varit öfvertygadt om balten af de¬
samma. Af denna anledning, instämmer jag i Herr Skogmans
reservation och yrkar afslag å Utlåtandet samt bifall till den
Kongl. Propositionen.
Herr Brun: På sätt en föregående talare yttrat, hafva
Rikets Ständer förut ansett denna fråga af helt annan vigt,
än nuvarande Stats-Utskott; och, för min del, kan jag icke
finna de skäl, på grund af hvilka Stats-Utskottet tillstyrkt
afslag på den Kongliga Propositionen, antaglige. Deremot in¬
nehålla de vid Utlåtandet fogade reservationer och ett af
Generai-Directeuren Ros hos Höglofliga Ridderskapet och
Adeln algifvet anförande, — hvilket, såsom jag förmodar,
är för Herrarne bekant, — mycket värdt alt betänka. Stats-
Utskottet har såsom skäl åberopat den ringa framgång, hvar¬
med ekplanteringen här i landet blifvit bedrifven. Derpå
har i reservationen svarats, att misstag här, likasom i andra
länder, blifvit begångna, men att det derföre icke blifvit vi-
sadt, att ekplanteringen förfelats. Vidare säges i Stats-Ut-
skottets Utlåtande, att man bör »gå med varsamhet tillväga
i en sak af förevarande beskaffenhet, der det är fråga om
20
Ven 10 Martil.
att efter en tidrymd af icke mindre än (vänne sekler åt ef¬
terkommande bereda en förmån.» Mig synes det icke vara
rätt att på detta sätt raisonnera. Det må vara riktigt, då
fråga är om individen, men individen och Staten kunna icke
med hvarandra jemnföras. Angående de af Utskottet åbero¬
pade utmärkte vetenskapsmäns yttranden, — hvarmed för¬
modligen afses Professoren Fries, — vågar jag påstå, att
hans åsigt, det ekträden skulle vara i aflagande i Norden,
gäller ett betydligt längre tidsmoment, än 200 år, och dess¬
utom tillåter jag mig anmärka, att den climatförsämring, som
har sin grund i en småningom aftaganrie jordvärme, motver¬
kas af andra förhållanden. I vårt land hafva under sednare
tider, genom odlingarnes utvidgande, frostnästenas vidsträckt¬
het och antal blifvit betydligen förminskade och detta har
visst gifvit oss full ersättning för den minskning, vi kunna
lidit på jordtemperaturen.
Utskottet säger vidare, att fyrfaldiga tvifvelsmål upp¬
stått i fråga om lämpligheten af Leckö Kungsgårds använ¬
dande till ekplantering. Detta påstående hvilar på en gan¬
ska löslig grund. Kungsgårdens läge är nemligen icke så
nordligt, att den icke derföre är fullkomligt tjenlig för det
afsedda ändamålet, och den ligger lägre öfver halsytan, än
Wisingsö och Wettern. Det är bekant, att jordmånen på
Kållandsö är djupare och bättre, än på Wisingsö, äfvensom
att eken icke växer väl annorstädes, än i djup jordmån.
Vidare har Utskottet sagt, att det ekvirke, som på Kungs¬
gården kan frambringas, icke är af beskaffenhet, att det kan
uppfylla Flottans behot; men, enligt hvad reservanterno och
General-Directeuren Ros anfört, är virket tvärtom ganska
bra. Utskottet anför vidare, att för en plantering af ifråga¬
varande beskaffenhet syntes en mindre dyrbar jord, än upp¬
odlad åker, kunna med fördel användas. Denna åsigt är dock
alldeles oriktig, ty träd, som icke hafva duglig jordmån, kun¬
na icke tillbörligen utveckla sig. Tallen kan växa på en
mager jord, men icke eken. Utskottet ömmar för att för¬
vandla odlad jord till skog, och i allmänhet är väl detta
rätt, men här håller denna åsigt dock icke streck. Det är
sannt, hvad General-Directeuren Ros ganska riktigt anfört,
att den ifrågavarande jordarealen är af ringa betydenhet, då
fråga är om uppnående af ett så vigtigt mål, som att bereda
Sverige egen tillgång på ekskog, och derigenom lemna ett
bidrag till bevarandet af vårt lands sjelfbestånd, helst så
ofantliga sträckor i stället finnas att uppodla i och för fram¬
Den 10 Marlii.
21
bringandet af spanmål. Att afkastningen af Kungsgården, ge¬
nom densammas utarrenderande, skulle blifva så förmånlig, i
jemnförelse med den afkomst, som genom jordens användande
till ekplantering kunde erhållas, tror jag icke vara enligt
med förhållandena; men utan tvifvel skall man i en framtid
ångra sig, om den Kongl. Propositionen nu icke bifalles och
åtgärder vidtagas för beredandet af ekskog. Erfarenheten
visar, hurusom trädslagen, åtminstone de ädlare, för hvarje
år blifva dyrare, och något skäl tyckes mig icke finnas för
det antagandet, att en så vigtig produet, som trä, framdeles
kan erhålla ett lägre värde, än den nu eger, utan, enligt
mensklig beräkning, kommer detta värde att stiga, men icke
att lalla. Om för 100 år tillbaka man hade tänkt på för¬
delen af stora ekplanteringar, skulle en sådan omtanka i
våra dagar hafva blifvit särdeles högt uppskattad, och då
jag är säker pä att ekskog om 200 år kommer att ega ett
vida högre värde, än för närvarande, yrkar jag afslag å Ståts-
Utskottets Utlåtande och bifall till den Kongl. Propositionen.
Herr Hierta: Stats-Utskottet har, i min tanke, på ett
tillfredsställande sätt, i resumén upptagit de skäl, hvilka böra
kunna antagas innefatta motiverna för det slut, hvartill Ut¬
skottet kommit, men då en talare förklarat, att dessa moti¬
ver äro outvecklade och obestämda, tillåter jag mig för
högtärade Ståndet nämna, att denna fråga inom Utskottet
var föremål för en hel förmiddags öfverläggning och att
meningarna i början voro delade, men att slutligen en stor
öfvervigt blef för det slut, hvaruti Utskottet stannat. Detta
ådagalägges bäst deraf, att emot Betänkandet blifvit afgifne
endast tvänne reservationer, deraf den ena är af Herr von
Printzencreutz, hvilken såsom Suppleant deltog i beslutet.
Han har åberopat föregående Ständers lättade beslut och
ansett, att man borde iakttaga consequence, men detta är
icke nödvändigt i sådana fall, der man sett, att föregående
Ständer begått misstag och synnerligast i Statseconomiska
frågor, i afseende ä hvilka tiden gått framåt och medfört
en större reda i begreppen. Tvänne hufvudsakliga skäl
gjorde sig inom Stats-Utskottet gällande för tillvägabringande
af pluralitet vid voteringen. Det första skälet utgjordes af
de upplysningar, som innefattas i Professoren Fries’ Bota¬
niska Notiser. Enligt desamma, har en väsendtlig climat-
förändring i Norden egt rum, som gör att ekperioden lör norra
och medlersta Sverige är förbi. Väl växer eken ännu der¬
städes. men ingalunda sä. som i fordna tider. En af Ut¬
Deri 10 Martii.
skottets ledamöter, hvilken är Officer vid Flottan och således
naturligtvis hyser förkärlek för att dess materiel må kunna
erhållas inom landet, — jag menar Herr Capitaine-Lieute-
nanten Skogman — sökte jäfva Professoren Fries’ yttrande,
derigenom att han framställde detsamma såsom en veten¬
skaplig hypothes och androg ett par tirader, hvilka skulle
göra nämnde vetenskapsmans åsigter tvifvelaktiga. Han an¬
förde ett exempel från Bohus Län, der climatet är ungefär¬
ligen lika med vid Leckö, och visade, att der i en trakt
växte ek, som ej finnes annorstädes under samma zon och
latitud; men på andra ställen i Notiserna finnas för berörda
förhållande anförda andra skäl, hvilka icke kunna jäfvas,
och dessa hemta dessutom styrka al andra argumenter. Det
andra skälet var det, att ledamöter af Bonde-Ståndet, som
bo omkring Leckö och ega kunskap om förhållandena, samt
ekarnes växtlighet derstädes, enstämmigt förklarade, att de
ekar, hvilka växa vid Leckö, icke äro af beskaffenhet, att
vara tjenligä till skeppsvirke, enär de sakna nödig fasthet,
hvilket ansågs vara en följd deraf, att Leckö vöre utsatt för
nordliga vindar.
Andra skäl framdrogos jemväl, exempelvis den eventu¬
aliteten, att under 200 år omständigheter kunna inträffa,
som kunna förstöra planteringen. Detta skäl kan icke jäf¬
vas; men derjemte bör äfven tagas i betraktande, att, om
man, på ena sidan, beräknar hvad Kronan uppoffrar, derige¬
nom att egendomen icke utarrenderas, och, å andra sidan,
vinsten af ekplanteringen om 200 år samt att arrendemedlen
under åren kunde förräntas, skall man finna, att ekarne
komma att kosta mångfaldigt mera, än om man köpte dem
från andra orter. Slutligen har man anfört, att, om ekplan¬
teringar skulle verkställas, vore det lämpligare att dertill an¬
slå någon Kronans egendom i Skåne, der climatet är mil¬
dare och eken följaktligen skulle växa fortare och blifva
bättre. Alla dessa omständigheter synas, åtminstone mig,
så talande, att man icke kan komma till något annat slut,
än Utskottets.
En annan omständighet, som icke bör förbigås, är, att
fråga om ekplantering vid Leckö utgått från en favoritidé
hos Hof-Jägmästaren Ström, en i sitt fack ganska förtjent och
nitisk man, hvilken för sin tid här i landet egde måhända
de största insigter i skogshushållning, men han stod dock
icke på den vetenskapliga ståndpunkt, hvartill man genom
sednare tiders forskning lyckats komma. En talare har
r
Den 10 Martil. 23
sagt, att, om ock ekvirke genom ekars plantering vid Leckö
klefve dyrare, skulle detta betyda föga för det allmänna.
Detta kan sägas om nästan hvad som helst, om man så be¬
hagar, men derigenom jäfvas dock icke det påståendet, att,
om för planteringen väljes något ställe i en mera sydligt
belägen province, går eken bättre till och blifver för dess
användande till skeppsvirke tjenligare. Jag anser mig icke
vidare behöfva omorda den controvers, som under 4 k S
timmar egde rum i Utskottet, och den öfvervägande plurali¬
tet, hvarmed beslutet fattades, utan anhåller om hifall till
Utlåtandet i den nu föredragna punkten.
Herr Cedergren: Det må ursäktas, att jag föreställt
mig, det knappast någon inom detta Stånd, hvars flertal le¬
damöter tillhör det practiska eller affaireslifvet, skulle upp¬
träda med förord för denna, enligt Kongl. Maj:ts Proposition,
föreslagna ekplantering. Ehuru jag är ovan talare, har jag
dock begärt ordet, för att yttra mig i denna vigtiga ange¬
lägenhet. Enligt min föreställning, måste man, vid denna
saks bedömande, göra sig tvänne frågor: kan ek verkligen
för närvarande växa och frodas inom vårt land, synnerligast
på den ifrågavarande Kungsgårdens jord, och, om förhållan¬
det är sådant, skall då eken om 200 år stå der högburen
och, efter hvad man beräknat, vara tjenlig såsom virke
för Flottans behof? För min del, tror jag det icke och ve¬
tenskapsmän hafva gifv.it styrka åt denna min föreställning.
Professoren Fries säger nemligen, att der ek fordom frodats,
står den nu aftynande och med förtorkade kronor. Jag tror,
att, om man företoge en plantering, hvilken vore afsedd att
först om 200 år lemna såsom skörd, ehuru osäkert, ett om
än godt och passande virke för Flottans behof, medförde
detta för landet dock allt för kännbara uppoffringar. Tvänne
talare hafva i afseende på den af Professoren Fries anförda
tid, under hvilken ekens växtlighet skulle aftaga, påstått, att
han dermed afsett en tidrymd långt öfver 200 år, och jag
finner äfven denna mening återgifven i en af reservationerna.
I anledning deraf, anhåller jag att få uppläsa, hvad Profes¬
soren Fries uti sina Botaniska Notiser l:sta bandet sidan 103
yttrat: »Våra ädlaste löfträds utbredning har i sednare
tider inskränkts, icke vidgat sig. I en gammal uråldrig
granskog, der ek numera ej finnes i grannskapet, har jag
under det tjockaste mosslager funnit så väldiga ekstammar,
att jag tvekar, det maken till dem nu lefver i Sverige. Vid
Femsjö finnes nu icke en tiondedel ek mot för femtio år
24
Den 10 Marlit.
sedan, och huru aftynande, med förtorkade kronor, stå ej
ekarne på Dalelfvens stränder, utan att man ser någon enda
ung och frodig»; och i 2:dra bandet, pag. 36, säger han:
»Ekens period synes öfverallt i Norden vara i altagande; i
större delen af det nordiiga Ryssland är den redan utgången,
ehuru man ännu har ekstubbar qvar, och huru aftynande
stå nu icke ekarne på Dalelfvens stränder och de flesta
orter hos oss». Det är deraf tydligt, att der fordom ekar
vuxit, stå de nu aftynande, och om man går tillbaka till det
af Rikets Ständer vid 1828—50 årens Riksdag fattade be¬
slut, tyckes det, såsom hade de förutsett, att ekar icke i
allmänhet skulle trifvas i Sverige, då de utpekat vissa plat¬
ser såsom tjenliga för ekplantering; men bland dem finnes
icke provincen Westergöthland omnämnd.
Hvad den eeonomiska frågan beträffar, anförde en leda¬
mot på Riddarhuset, i anledning af den år 1828 afgifna Nå¬
diga Proposition, i fråga om planteringshagars anläggande
för Statens räkning, ali den ek, som på sådant sätt skulle
erhållas, blefve otroligt dyr, och genom uppställda ealculer
sökte han visa, att det capital, stort 700,000 R:dr R:co, som
ansåges för verkställigheten af sådane planteringar erforder¬
ligt, efter tillägg af ränta på ränta med endast 3 procent
pro anno, skulle inom loppet af 130 år uppgå till en sum¬
ma af nära 39 millioner R:dr, i följd hvaraf hvarje cubik-
fot ekvirke, från dessa planteringar upphemtad, skulle kom¬
ma att kosta 20 å 30 R:dr; ali, då man icke kunde bedö¬
ma, om Sverige efter 200 års förlopp behöfde någon skepps-
flotta och huruvida, om den ock behöfdes, den ej då skulle
kunna eller måste byggas af annat, än ek, vore det mera
gagnande att rent af icke bry sig om hela denna anstalt,
utan köpa eken hvar man kunde få den för bästa pris, inom
eller utom landet; samt alt Rikets Ständer borde hos Kongl.
Maj:t anmäla, del de, för deras del, beslutat, att, med un¬
dantag af hvad redan vore utsynt, Kronoskattehemman hä¬
danefter skulle åtnjuta fri och obehindrad dispositionsrätt af
å hemmanen växande ekar, samt att Rikets Ständer der¬
emot ville bevilja nödiga medel till Flottans behof af ekvirke,
uppå derom framställd särskild Proposition.
Då denna fråga på Afdelningen förevar, anfördes, bland
andra skäl för en ekplantering, den stora vinst, som Staten
derigenom skulle tillskyndas. Af en reservant är det anta¬
get, att på tunnlandet kunde påräknas ända till 140 ekar
af i medeltal 30 cubikfots innehåll, och om man antager
Den 10 Marlii.
ss
hvarje ek till ett värde af 100 Rör, skulle detta göra en
besparing på 200 år af 11,000 R:dr per tunnland. Detta
tyckes visserligen vara mycket, men om Kungsgården utar¬
renderas på 200 år, tror jag icke, det skall kunna nekas,
att Staten derigenom erhåller större inkomst; och då jag
ihågkommer, hurusom, vid behandling af jernvägslånefrågan,
Herr vice Talmannen yttrade, att jordbruket är vår rikaste
förvärfskälla, och då detta, enligt min öfvertygelse, är en djup
sanning, kan jag, för min del, icke tillstyrka, att man tilltäp¬
per någon minsta åder för denna förvärfskälla. Tvärtom
tror jag, att man bör framkalla hvarje sådan, och jag har
föreställt mig, att, när Ständerna vid denna Riksdag beslutat
att upptaga lån för att dermed bygga nya och fullborda re¬
dan påbegynta jernvägar, de derigenom velat bereda lättare
communicationer för framförandet af jordbruksalstren samt
upphjelpa handeln och näringarne, och på detta sätt fram¬
kalla flera förvärfskällor. Under sådana förhållanden skulle
det åtminstone förefalla mig underligt, om man ansloge en
så stor areal, som den nu ifrågasatta, till ekplantering, för
att om 200 år i lyckligaste fall på tunnlandet hemta en
skord, värd 11,000 R;dr. Tillförene har man utgått från den
åsigt, att flytta träden från slätterna, eller den odelbara
jorden, och det är oss alla bekant, att det program, som
nyligen utgått till Franska nationen för näringarnes förbätt¬
rande, i afseende på landtbruket uttalar samma åsigt, men
hos oss vill man förfara på ett motsatt sätt.
Jag vill lemna några zifleruppgifter, uteslutande beräknin¬
gen af ören, för att visa den förlust, som Staten skulle lida
genom ifrågavarande ekplantering. Det kan icke nekas, att
arbetet är ett capital och att, hvad jorden frambringar, lika¬
ledes är ett capital. Detta capital kan ock förstoras. Anta¬
ger man, att Staten för ett tunnland kunde i årligt arrende
erhålla 20 R:dr, gör detta på ä år 100 R:dr. Om, i stället
för att låta jorden ligga obrukad eller oproductiv genom
dessa ekplanteringar, densamma utarrenderas och dessa 100
R:dr förräntas, på så sätt, att man för hvarje år lägger ränta
till capital, erhåller man efter 6:te året 125 Rör. Det
10:de året har man 236 R:dr, det 20:de 630 R:dr, det 50:de
1,271 R:dr, det 50:de 1,017 Rör, det lOOöe 50,117 och
det ISOöe 579,113 Rör. Ville man vid det lOOöe året stanna
och då köpa ekvirke för Flottan, bereddes Staten derigenom
en icke obetydlig econoinisk vinst. Om Staten åter fortginge
och förräntade medlen under 200 år, skulle den för 1 tunn¬
Den 40 Martti.
land hafva en behållning af öfver 6V2 millioner Il:dr, hvil¬
ket skulle endast för 300 tunnland, eller den areal af den
bästa jorden, som skulle ifrågakomma att upplåtas till den
ifrågavarande ekplanteringen, göra omkring 1,9S0 millioner.
Man skall måhända säga: så förfar ej Staten med sina till¬
gångar; men jag har, i anledning af den vinst, man åbero¬
pat Slaten skulle göra på de ifrågavarande ekplanterin¬
garna, trott mig böra göra denna jemnförelse, hvilken tyd¬
ligt visar, att de skördar, som kunna upphemtas hvarje år,
för landet utan tvifvel medföra flerdubbelt eeonomiska fördelar.
Af dessa skäl, anser jag det vara bättre, att Staten köper
det för Flottans behof erforderliga ekvirke, än att Leckö an¬
vändes på sätt föreslaget blifvit, och yrkar derföre bifall till
Utlåtandet.
Herr Palander: Det är beklagligt, att erfarenhet åda¬
galagt, hurusom under de sednast förflutna decennier skog i
vårt land icke blifvit så omhuldad, som fordom. Synnerli¬
gast visar detta sig i afseende på ekarne, det första träd¬
slaget, hvilka blifvit nästan tillintetgjorde och hvartill lag¬
stiftningen i väsendtlig mån bidragit. Vi lefva i ett tide¬
hvarf, då man finner, att eken icke vidare växer i de pro-
vincer, der den fordom frodats. Det är då icke för tidigt,
om Rikets Ständer nu omfatta tillfället att för framtiden be¬
reda tillgång på ek. Denna ågärd skulle icke endast för
Flottans behof blifva gagnelig, utan äfven från en annan syn¬
punkt medföra välsignelserika verkningar. Man önskade ju
numera, att trädplanteringar öfver allt må vinna framgång,
och jag vågar påstå, att, om Rikets Ständer med än större
uppoffringar, än som nu blifvit ifrågasatte, besluta plantering
af ekar i större scala, skall detta inverka välgörande på den
enskilde. Skulle hvarje landthushållare tänka på den långa
tid, som fordras för skogs tillvext, skulle han tänka, att
först i barnbarns tid nytta vore att hemta af dylika plante¬
ringar, då skulle sannolikt många sådana icke komma till
stånd. Jag förmodar, att exemplet af ekplantering, såsom
innebärande ett bevis på Ständernas uppmärksamhet å skogs¬
hushållningen, skulle blifva fruktbärande; och uppoffringen
för Staten skulle blifva ganska obetydlig. Man kan väl, så¬
som den siste värde talaren, göra beräkningar om den lyck¬
liga ställning, hvari landet om 200 år skulle befinna sig,
derest Leckö utarrenderades och arrendesumman oupphör¬
ligen blefve ca pita liserad; men om Kongl. Maj:ts Proposition
icke vinner framgång, utan Kungsgården utarrenderas, hvem
Den 10 Martu.
27
svarar väl då lör att de belopp, som derför erhållas, kom¬
ma att capitaliseras ? Man har såsom stöd för Utskottets
tillstyrkan åberopat yttranden af Professoren Fries. En
hvar måste hysa aktning för vetenskapsmäns åsigter, men
äfven af dem kunna misstag begås; och om man betraktar
den andra sidan på medallien, finner man, att personer med
erfarenhet och vetenskapligt omdöme kommit till annat re¬
sultat, än Professoren Fries. Vidare har man sagt, att före¬
gående Ständer begått misstag; sådant har skett och kom¬
mer framgent att ske, men det blifver en skyldighet för
kommande Ständer att godtgöra och förbättra dylika miss¬
tag. För min del, tror jag, att, om Rikets Ständer afslå
den nu ifrågavarande Kongl. Propositionen, begå de deruti
ett stort misstag, som under kommande tider icke kan till¬
intetgöras, emedan, i sådant fall, Leckö kommer, till följd
af ett vid förra Riksdagen faltadt beslut, att utarrenderas
och tillfälle således icke blifver att under kommande Riks¬
dagar använda denna Kungsgård till ekplantering. F.n talare
har påstått, att Skåne vore rätta orten för ekplantering. Jag
medger, att sådan plantering kan verkställas på många stäl¬
len, om jordmånen är tjenlig, och exempelvis vill jag anföra,
att södra delen af Calmar Län, Gottland och Blekinge varit
präktiga ekorter. Ekarne voro då Statens egendom, men
hafva nu öfvergått till de enskilde. Mig synes icke välbe¬
tänkt af Rikets Ständer att nu skjuta ifrån sig tillfället att
erhålla en ekplantering; och på grund af hvad jag nu halt
äran anföra, anhåller jag, att Kongl. Maj:ts Proposition måtte
godkännas, destoheldre som jag är öfvertygad, att de af In-
komst-Afdelningen för tillstyrkande af bifall till densamma
anförda skäl vida öfverväga de af Utskottet till stöd för
Utlåtandet åberopade.
Herr Wahlström: Man har yttrat, att Rikets Ständer
skulle handla ineonsequent, om de icke biföllo den aflåtna
Kongl. Propositionen, då de förut antagit en Nådig Proposi¬
tion i samma ämne. Detta är ett misstag. Saken är den,
att, innan denna fråga al Regeringen väcktes vid 1828—30
årens Riksdag, hade Regeringen sjelf låtit på ett högst för¬
tjenstfull! sätt undersöka förhållandet, och först, såsom det
dä hette, »sedan undersökning af ekeskogarnas nuvarande
»beskaffenhet blifvit slutad i alla de Län, hvarest detta träd-
vslag bäst trifves», föreslog Regeringen, att ekplanteringar
mätte verkställas i Östergöthland, Småland, Skåne och Ble¬
kinge. Wester göthland var icke ens ifrågasatt. Huru kan
28
Den 10 Martii.
man då påslå, att en vägran af Leckös upplåtande till ek¬
plantering skulle strida emot beslutet år 1829? Och skulle
än visse talares uppfattning af hvad i frågan förekommit vid
Riksdagen 1828—30 vara den rätta, så lärer väl dock ej
deraf kunna dragas den oundvikliga slutföljd, att ekar nöd¬
vändigtvis måste planteras just på Leckö.
Att eken »bäst trifves» i södra och östra delarne af
Sverige, var en kännedom, som vår Regering, i saknad och
oförvillad af Skogs-Styrelsen, redan på 1820-talet förskaffat
sig. Detta bekräftas ock af alla växtgeografiska Verk och
Chartor, om hvilka man med verklig häpnad finnér, att
Skogs-Styrelsens Chef ej eger den ringaste kunskap, så vidt
man får döma af hans här utdelade och åberopade anföran¬
de. »Lika nordligt» är den trollformel, hvarmed han tror
hela saken kunna afgöras. Helt annat uppgifva sakkunniga
vetenskapsmän. T. ex. på Agardhs anchologiska Charta visar
det sig, att eken växer vida högre i norr på östra, än på
vestra kusten af Sverige. Den går i öster ända upp om Dal-
elfven, nota bene norr om dess utlopp, då den åter på ve¬
stra kusten ej går högre mot norden, än till Strömstad. Dess
gräns böjer sig först ett stycke mot söder, springer sedan i
en kil genom Dalsland långt upp i vestra Wermland, der den
ett ögonblick nalkas Hasselns gräns, men går sedan åter mot
söder i trakten af Carlstad och drager sig Öster om Wenern
ända ned till närheten af Westergöthlands gräns, hvarefter
den åter böjer sig norr ut mot Örebro och Köping, samt
skjuter sedan mera direct nordligt öfver Sala ända till upp
om Gefle. Häraf finner man, att Leckö, om man betraktar
punkterna Strömstad, Carlstad och Skagern, ligger allt för
nära ekens nordliga växtgräns, för att kunna vara lämplig
för ekplantering, hvaraf afkomst först om 200 år kan väntas,
helst då man känner Professor Fries’ yttrande att ekträdet
är i aftagande i Norden och allt mer drager sig åt södern,
så att dess nordliga växtgräns successive skjutes tillbaka.
Huru långt denna dragning åt södern om 200 år hunnit, och
huruvida Leckö då ens mera befinner sig inom ekens växt¬
gräns, lärer ej nu kunna förutsägas; men att dessa omstän-
ständigheter böra föranleda stor tvekan att der nu anlägga
dyrbara ekplanteringar, kan svårligen förnekas. Man har
framkastat att Professor Fries’ yttrande endast har afseende
på långa verldshistoriska epoker; men detta förfaller, då
han angifver iakttagelser under de sista femtio åren från sin
Den 10 Martil.
2.9
egen hembygd, och samma förhållande har jag i min barn¬
dom hört observeradt af allmogen vid Wenerns stränder.
Detta förnekas nu af Herr General-Directeuren Ros och
hans eftersägare, och den förre utbrister: »Det hade varit mer
»än önskvärdt, att Utskottet namngifvit någon af de utmärkte
»vetenskapsmän, på hvilka syftas.» Kanske hade det dock
varit ännu önskvärdare, om Skogs-Styrelsens Chef långt för
detta på egen hand hade funnit sig angeläget vara och från
sin pligt oskiljaktigt, att taga kännedom om det ej synnerli¬
gen omfångsrika quantum, som belöper sig på Sveriges Skogs-
litteratur. Han hade då undgått att blotta egen okunnighet
i dessa frågor och att på villovägar inleda andra, som hand¬
lat, under förutsättning, att Skogs-Styrelsens Chef egde vits¬
ord inom eget fack.
Hvad, som klarast ådagalägger Herr General-Directeu-
rens bristande insigt i ämnet, är hans länga utflykt angående
nde climaliska förhållandena.» Hade han egt den ringaste
kännedom orri hvad vetenskapen upplyser, skulle han genast
insett, att här alls icke är fråga om några climalförändrin¬
gar. Ty under det man iakttagit, att ekens nordliga växt-
gräns småningom drager sig allt mera ned åt söder, har
man i motsats dertill funnit, att bokträdet åter tränger sig
allt högre upp emot norden. Redan detta visar ju genast,
att dessa förändringar ej hafva något att göra med climatet,
utan att just den successiva förändringen i »jordmånen»
(hvarom Herr Ros med lika säkerhet yttrar sig) äfvensom
andra naturförhållanden dervid äro verksamma. Vetenska¬
pen visar ock, att det är ekträdets egen växtkraft, som är i
aftagande i Norden. Huru litet climatet har med dessa sa¬
ker att göra, visar sig af hvad som redan är anfördt, att
nemligen eken på östra kusten går upp till Dal-elfven, men
på vestra endast till Strömstad, ehuru allmänt kändt är, att
»climatet» är betydligt mildare på vestra, än på östa kusten.
Ett motsatt förhållande åter är med bokträdet, som på vest-
kusten närmar sig ekens nordliga växtgräns ända till blott
7 å 8 mils afstånd, enär det anträffas ända upp i trakten af
Uddevalla, då det deremot pä östra kusten triives blott sö¬
der om Calmar. Afvenbokens gräns åter skär vertikalt all¬
männa bokens gräns. På samma sätt variera äfven de öf¬
riga trädslagens gränser, och ingen af dem följer isotherm-
Jinierna eller de climatologiska gränserna.
Det har varit lika nödigt, som obehagligt att ingå i den¬
na kritik, då alla här uppträdande talare, som försvarat Re-
30
Den 10 Marlii.
geringens Proposition, mer eller mindre tipprepat Herr Ge-
neral-Directeurens satser, som förmodligen ej minst impone¬
rat genom sitt förhäfvande öfver Stats-Utskoltets »bristande
sakkunskap». Hvar denna är verkligen till finnandes, torde
nu vara ådagalagdt, Annu obehagligare skulle det vara att
följa Herr General-Directeuren i hans dels sanningslösa, dels
motsägande, uppgifter, såsom då han på ett ställe säger, att
Utskottet »afstyrkt nästan all ekplantering i Sverige», och på
ett annat talar om Utskottets »förkastelsedom öfver all ek¬
plantering i Sverige.» Jag vill med sådant icke upptaga
Högtärade Ståndets tid. Men en beskyllning är så grof, att
jag ej kan stillatigande förbigå den. Herr General-Directeu¬
ren behagar yttra om Stals-Utskottet: »Man är i sanning
»frestad tro, att helt andra omständigheter och förhållanden,
»än de, som i Betänkandet uttalas, inverkat på beslutet.»
Jag förklarar denna förnärmande insinuation om dolda och
för saken främmande syften hos Utskottet vara ovärdig en
Kronans Embetsman, hedrad af Kongl. Maj:t med ett högt
förtroende: och jag anser Herr General-Directeuren vara mig
uppriktig tack skyldig, om jag genom denna offentliga till¬
rättavisning lyckas för framtiden betaga honom vidare på¬
kommande frestelser att förgripa sig mot Bikets Ständer eller
någon af deras Fördelningar.
Herr Wcern: Jag kunde inskränka mig till att instäm¬
ma med den föregående talaren och anhålla om bifall till
Utskottets Utlåtande, men, då Utskottet blifvit angripet af Ge¬
neral-Directeuren Ros i dennes på Riddarhuset afgifna och
särskildt tryckta anförande, har jag derom velat yttra några
ord. Först påstår General-Directeuren, att, om Utskottets
förslag godkännes och den Kongl. Propositionen om Leckös an¬
vändande till ekplantering afslås, innefattar detta ett upprifvande
af Rikets Ständers vid 1828 års Riksdag lättade beslut. Detta
är dock ett misstag, ty Rikets Ständer yttrade då. att ekplante¬
ringar borde företrädesvis verkställas i sydliga delarne af Riket.
Detta beslut stödde sig på ett förslag af Kongl. Majit, deruti så¬
som tjenliga till ekplantering nämndes Östergöthland, Småland,
Blekinge och Skåne. Det är tydligt, att detta Rikets Ständers
svar på den Nådiga Skrifvelse!) åsyftade, att de tre sistnämnde
provincerna skulle föredragas framför Östergöthland; och We¬
stergöthland var uti Ständernas skrifvelse icke ens omnämndt.
Nu har Kongl. Majit aflåtit en Kongl. Proposition till Rikets
Ständer, deruti Han icke begärt uppfyllande af något löfte,
utan framlagt ett förslag om Leckö Kungsgårds användande
Den 10 Marlii.
31
till ekplantering, och det är vår skyldighet att besvara den¬
samma och dervid säga, om vi anse att Leckö är för ända-
damålet lämpligt eller ej. Stats-Utskottet har nu, såsom mig
synes, på giltiga grunder förklarat Leckö icke vara tjenligt
till ekplantering, och om Ständerna gilla Utskottets åsigt, haf¬
va de derigenom icke upprifvit något föregående beslut, isyn¬
nerhet som Utskottet icke yttrat sig emot ekplantering i all¬
mänhet, utan tvärtom sagt, alt det vore bättre, om Krono-
parker och Krono-allmänningar i sådant afseende blefvo an¬
vände, och Utskottet har dervid hänfört sig till den vid 1828
—30 års Riksdag afiåtna underdåniga skrifvelse. Det är
tydligt, att man här bort inskränka sig till besvarande endast
af den frågan, huruvida Leckö är för ekplantering tjenligt el¬
ler icke. Utskottet har såsom hufvudsakligt motiv anfört, att
man bör gå tillväga med yttersta varsamhet der det är fråga
om att efter en tidrymd af icke mindre än tvänne sekler åt
efterkommande bereda en förmån, samt att derföre med all
den noggrannhet, som är det menskliga förutseendet möjligt,
bör undersökas om det åsyftade ändamålet, hvarför erfor¬
dras så långvariga uppoffringar, verkligen eller åtminstone
med stor sannolikhet kommer att vinnas. Det synes mig
verkligen hafva varit skäl, att Skogs-Styrelsen låtit anställa
noggranna undersökningar om lämpligaste platsen för verk¬
ställande af ekplantering, innan detta förslag afgifvits. Så
länge sådana saknas, förekommer det sannolikt, att Regerin¬
gen valt Leckö hufvudsakligen derföre, att denna Kungsgård
snart blilver ledig, men icke på grund af förutgången pröf¬
ning. Skogs-Styrelsen har icke fästat något afseende å hvad
Professoren Fries yttrat angående ekens framtid häri landet,
men det synes verkligen hafva varit skäl för Styrelsen att
deråt egna mera uppmärksamhet, då man ser det sätt, hvarpå
dess Chef yttrar sig, för att vederlägga Professoren Fries.
Han åberopar i sådant afseende ett intyg af Secreteraren i
Landtbruks-Academien, enligt hvilken ekens nordligaste gräns
i Sverge är Daleilven, — en upplysning om hurudant för¬
hållandet nu är, som kunnat erhållas af hvilken skolgosse
som helst — men sorn icke alls inverkar på förevarande
fråga, som rörer framtiden. Det bör äfven anmärkas, att i
afseende å denna fråga General-Directeuren Ros så slarfvigt
genomläst Utskottets Betänkande, att han kan yttra följande:
»Det hade varit mer än önskvärdt, att Utskottet namngifvit
någon af de utmärkte vetenskapsmännen, på hvilka syltas».
32
Den 10 Marlii.
Hade han tagit kännedom af Herr Skogmans reservation, hade
han deruti funnit namnet Fries utsatt.
Man har, i anledning af Professoren Fries’ upplysning
derom, att ekträden skulle vara i aftagande i Norden, yttrat,
att den tidrymd, hvarom Professoren Fries talar, är betydligt
längre, än den af 200 Sr, som för ifrågavarande plantering
blifvit beräknade. Om förhållandet är sådant eller att ekträ¬
den äro i aftagande i Norden, anser jag åtminstone icke skäl
att grundlägga ifrågavarande etablissement så nordligt, som
nu är föreslaget, helst man väl bör afse att erhålla mer än
en skörd, men hvarje sådan fordrar 200 år.
Stats-Utskottet har sagt, att planteringens läge, hufvud¬
sakligen på en ö, vöre utsatt för vindarnas åverkan. Detta
har blifvit besvaradt dermed, att planteringen vöre skyddad
mot nordliga vindar, men det har likväl icke blifvit upplyst,
om den hade skydd jemväl emot andra vindar.
Innan man beslutar sig för att använda den bästa åker¬
jorden i Sverige till ekplantering, torde det vara skäl att nog¬
granna undersökningar anställas för utrönande deraf, huru¬
vida icke på gränsen af Blekinge eller södra delen af Calmar
Län lämpliga platser förefinnas, och att man icke, endast
derföre att en Kungsgård blifver ledig, föreslår densammas
användande till plantering af ekar. Man har i sanning an¬
språk på vidtagande af större förberedelser, än här egt rum,
innan ett dylikt förslag framlägges.
Då jag yttrat mig om det af General-Directeuren Ros
afgifna anförande, hvartill jag anser mig hafva haft så myc¬
ket mera skäl, som detsamma blifvit bland Rikets Ständer ut-
deladt, kan jag icke undgå att beklaga att deruti finnes åt¬
skilligt, som jag icke anser passande. General-Directeuren
har, till exempel, ansett det vara tillständigt att yttra, det
»man är i sanning frestad tro att helt andra omständigheter
och förhållanden, än de, som i Betänkandet uttalas, inverkat
pä Utskottets beslut». Ett sådant yttrande kan dock icke an¬
ses vara med parlamentarisk takt öfverensstämmande. Sam¬
ma är förhållandet med andra insinuationer, hvarmed han
framkommit. Det är emot ett Embetsverk som han yttrar
sig sålunda: »Considerationernas makt är dessutom ganska
stor vid arrende-auctioner, då för Kronans räkning utarrende-
ring sker, och man kan icke förutsätta, att den icke också
här gör sig gällande». Det är i sanning ledsamt, att ett så¬
dant yttrande blifvit fälldt, men straxt derefter tillägger han,
att, »om Leckö öfverlåtes för ekplantering åt Skogs-Styrelsen,
Den 10 Marlii.
33
den fördel kunde beredas nuvarande arrendatorn, att på bil¬
liga villkor ännu under 7 års tid innehafva de fruktbaraste
delarne af egendomen». Det tyckes verkligen sorn om Ge-
neral-Directeuren Ros, trots den fördömelse, han uttalat emot
considerationer, här framkastat hvad considerationer dock kun¬
na göra. För min del, anhåller jag om bifall lill Utskoltets
Utlåtande.
Herr Boman: Det finnes förhållanden och omständighe¬
ter, som vid hastigt påseende synas ringa och obetydliga, men,
då de tagas i närmare öfvervägande, blifva al ganska stor be¬
tydenhet. Sådant är förhållandet med den sak, som i dag
skall algöras. Frågan gäller ingenting mer eller mindre, än
om ek skall finnas i landet eller ej samt om i en framtid
man skall nödgas förskaffa sig utifrån det nödvändigaste ma¬
terialet för örlogsflottans hellof. En talare har visat, huru
virke skulle kunna erhållas, om landet icke frambringar så¬
dant, nemligen genom att köpa sådant. Jag medger att detta
låter sig göra, fy, sedan man en gång beträdt den utländska
skuldsättningsbanan, kan man visserligen läna penningar utom¬
lands och äfven utrikes derför köpa virke, men ett sådant
förfarande finner jag åtminstone icke klokt. Det kan nem¬
ligen hända att grannsämjan en gång blifver störd, och då
kan icke ens för penningar ekvirke erhållas. Saken är utaf
stor vigt, hvarföre jag ock noggrannt genomgått Betänkandet
och sökt att göra mig reda för Utskottets motiver. Jag har
uppställt denna redogörelse och vill punkt för punkt genomgå
motiverna. Man har här åberopat hvad åtskilige ledamöter
i Ronde-Ståndet, hvilka bo i närheten af Leckö, yttrat om
den der växande ekens beskaffenhet, äfvensom uppställt cal-
culer öfver den förlust, Statsverket skulle lida genom nämnda
Kungsgårds användande till ekplantering. Afven dessa inkast
har jag förutsett.
Stats-Utskottel har först uttalat den åsigt, att man borde
gä med varsamhet tillväga i en sak af förevarande beskaf-
lenhet, men det synes mig såsom hade af vederbörande till¬
räcklig varsamhet blifvit iakttagen, enär under tidrymden ifrån
år 1849 till 1857, af våra uti Skogshushållning kunnigaste per¬
soner blifvit uti samtliga Rikets Län, der ekplantering kan
komma i fråga, icke allenast anställda de noggrannaste un¬
dersökningar om hvilka af Kronans lägenheter till en sådan
plantering vore användbarast och ijenligast och. elter jemn-
förelse emellan alla de algifna särskilda uppgifterna, det visat
borg.-Stånd. Prot. vid biksd. 1859— 1860. lil. 3
Den 10 Marlii.
sig, att Leckö, i anseende till läge och jordmån egde före¬
trädet, utan äfven Skogs-Styreisen derefter, för full säkerhets
vinnande i detta afseende, ansett sig böra föranstalta om en
ytterligare den aldra noggrannaste undersökning genom jord¬
borrningar och analys af jordarterna samt om ställets elima-
tiska förhållanden och om beskaffenheten af de på stället be
fintliga ekar, äfvensom af barrskogen och dess förmåga af
återväxt, med mera. Efter allt detta har utlåtande först blif¬
vit enhälligt afgifvet af de skogstjensteman, som förrättat un¬
dersökningen, att Leckö egde bestämdt företräde vid ekplan¬
tering. och man kan med skäl fråga, om ej både varsamhet
sålunda varit iakttagen och nödiga samt noggranna undersök¬
ningar försiggått.
Vidare anför Stats-Utskottet, såsom skäl för afstyrkandet
af den Kongl. Propositionen:
I:o) Utmärkte vetenskapsmäns yttranden derom att ek¬
träden vore i aftagande i Norden, som icke är för deras od¬
ling tjenlig.
Det är ganska sannt, att eken blifvit allt sämre århun¬
drade från århundrade i Sverge. Tysklands störste veten¬
skapsmän hafva gjort samma anmärkning i afseende å ekarne
i sitt land, men tillagt, »att sådant är fullt naturenligt i den
mån eken blifvit allt mera förpassad ifrån den lägre och dju¬
pare jorden, som inkräktas af åkerbruket, tili höjderna och
kullarne, der jordmånen i allmänhet är för mager och torr
för ekens trefnad- Fortsättes denna method allt vidare, slu¬
tar eken med att ifrån Nordens stoltaste och ädlasle träd
nedstiga till ett dvärgträd». Samma förhållanden, som af
desse vetenskapsmän ansetts orsaka ekens utgång i Tyskland,
lära väl äfven verka till samma följder i Sverige.
2:o} Att genom undersökningen icke blifvit utrönt, att
det ekvirke, sorn på Leckö frambringas, blir af beskaffenhet
att kunna användas för Flottan.
Herr Hierta har nämnt detta, men uppgiften är icke san¬
ningsenlig, ty det är bestämdt inlygadt i Skogs-Styrelsens Be¬
tänkande, att Leckö fordom varit beväxt med vacker ekskog
och ej längre sedan, än år 1826 utsågs och utstämplades en
mängd det utsöktaste ekvirke å Leckö för Flottans räkning
af en utaf dess skickligaste Constructions-Officerare, Öfver¬
sten «/ Bornemann. Således är nu visadt, att ek kan trif¬
vas på Leckö och att jordmånen dertill är lämplig.
3:o) Att en ekplantering på Leckö skulle blifva utsatt
för vindarnas åverkan.
Den 10 Martii.
35
Denna uppgift visar påtagligen, huru föga nogräknadt
Utskottet varit vid valet af skäl. Kållandsö, å hvilken Leckö
är belägen, är nemligen genomskuren al bergshöjder, som ut¬
gå i Wenern, och innesluter i sig flera smärre sjövikar, som
genom smala sund intränga inuli sjelfva Ön. Dessa bergs¬
höjder äro alla bevuxna med barrskog, hvilken der har stor
trefnad, och bilda rundt omkring ön, hvars odlade jord ligger
lågt, likasom i en hög krans ett skyddsvärn å alla sidor
emot sjövindarne samt göra climafet å ön, hvars vegetation
uppfriskas af de mindre vattnen ini ön, i allmänhet särdeles
behagligt. Bästa beviset för climatets tjenlighet är. att val¬
nötträden vid Leckö, nästan utan undantag, hvarje år gifva
mogen frukt. Jag har visserligen icke många gånger varit
på Leckö, men tvänne gånger har jag dock besökt Kungs¬
gården och sett dess belägenhet samt tror icke att någon
skall kunna jäfva det omdömet, att Leckö genom bergshöjder
är skyddad för vestliga och nordliga vindar.
4:o) Att jorden vore för dyrbar, såsom bestående af upp¬
odlad åker af särdeles god beskaffenhet; och Herr Cederyren
har genom en calcul sökt visa den förlust, som skulle till¬
skyndas Kronan, om Leckö användes till ekplantering.
Härvid måste man komma ihåg, att de 7i!5 tunnland
åker, som finnas till Kungsgården, icke ligga i en fi¬
gur, utan äro fördelade på de särskilda gårdarne samt till
en stor del äfven ingå uti torpen och lägenheterna. Minsta
delen utgör hufvudgårdens åkerareal, hvilken är indelad i 7
gärden af omkring 30 tunnland. Ett sådant besås årligen
med hvete 15 å 20 tunnor, någongång deröfver, samt gifver
öfverhufvud 10:de å I2:te kornet i afkastning. Ar detta nå¬
gonting så ytterligt dyrbart, en hvete-afkomst af högst 200 å
250 tunnor, att Kongl. Majds Proposition derföre bör afslås?
Uti Skaraborgs Län är ännu icke 100:de-delen af hvete-
jorderi å den stora lerslätten i vestra delen af Länet tillgodo¬
gjord. Tusentals tunnland sådan jord af utmärkt beskaffen¬
het vänta blott på tjenlig skötsel, och årligen skrider hvete¬
odlingen der framåt /ned ganska raska steg. — Men hela
denna slätt är icke, oaktadt dess ypperliga jord, tjenlig till
ekplantering, emedan den ligger öppen för vindarna och har
brist på vatten. Jag frågar, om det verkligen icke vöre för
dyrbart, att för en årlig skörd af 250 tunnor hvete afstå den
Kongl. Propositionen, helst sakkunnige män funnit Leckö Kungs¬
gård tjenlig för det afsedda ändamålet.
56
Oen 10 Martii.
Sto) Att landet synes behöfva få skog heldre förvandlad
till åkerjord, än tvärtom.
Man är nästan frestad att härvid tro, det Utskottet i tan¬
karna förirrat sig till Norrland. I Skaraborgs Län anse för
närvarande de klokaste landthushåliarne, att skogsodling med
hvarje dag blir ett allt mera oafvislig! behof, ty på tjenlig
åkerjord är der stort öfverflöd, men på skog lika stor brist.
6:0) Missförhållandet mellan den inkomst, Staten skulle
erhålla af egendomen utarrenderad, och om den upplätes till
ekplantering.
Den högsta arrendesumma, sorn lärer kunna ifrågasättas,
är 8 å 10,000 R:dr Runt. Om Kungsgården uppiåtes till ek¬
plantering, bör deremot ihågkommas, att den med barrskog
bevuxna arealen, omkring 2,000 tunnland, hvilken vid utarren-
dering icke tages i beräkning att lemna någon inkomst, (en¬
ligt gällande författningar), kommer att efter rationella skogs-
hushåliningsgrunder behandlas. Denna skog var före dona-
tionstiden mycket vacker och innehöll en mängd storverks-
och mastspireträd, men är för närvarande hårdt medtagen:
dock bör, innom ett tiotal af år, densamma börja att gifva
afkastning vid gallring och Skogs-Styrelsen harberäknat den¬
na afkastning till minst 8 ä 9,000 R:dr årligen, när skogen
hunnit att växa bättre till; en åtkomlig skogstillgång vid Leckö
skulle ock blifva af ett oskattbart värde för den närliggande
skoglösa sädesslätten, Rackeby, Örslösa, Löne, Skalunda, Tå¬
deneds, med flere socknar. För hvarje år snart sagdt har ve¬
den stigit i pris på den orten och när Kronan till vinst för
sig och båtnad för den enskilde kan ordna en skogshushåll¬
ning derinvid, vore det föga välbetänkt att uraktlåta det.
Längre fram, då ekarne hunnit något växa upp, sä att gall¬
ring kan ske, tillkommer en inkomst äfven häraf, som för
hvarje år allt mera ökas och säkert är, att inom 50 år Sta¬
ten skall hafva en betydligt större inkomst af Leckö, skött
såsom skogsegendom, än i fall den utarrenderades.
Utskottet har, till stöd för sin tillstyrkan att Kongl.
Maj:ts Proposition skall af Rikets Ständer afslås, endast an¬
fört sina tycken, sina förmodanden, utan att beledsaga detta
med ett enda säkert bevis. Deremot har Regeringen Iramlagt
skäl för sin mening, hvilka alla blifvit stödda på sakkunnige
mäns omdömen och undersökningar, och den har ej eiler
fattat denna, mening i någon slags brådska, utan efter nog-
grannt skärskådande af de framlagda grunderna och mogen
pröfning deraf. Att, sedan Rikets Ständer sjelfve begärt, det
Den 10 Martti.
37
ekskog måtte planteras till oell med i mycket större scala,
än som blifvit föreslaget, Rikets Ständer nu skulle ogilla Re¬
geringens åtgöranden och förkasta Dess Proposition, på grund
af obestyrkta förmodanden och lösa betänkligheter, förefaller
icke riktigt. Hvilken bör man mest tro? Stats-Utskottets
majoritet, eller Skogs-Slyrelsen samt Skogs-Statens tjenstemän?
Hvilka halva största sakkännedomen? Finnes någon af denna
Stats-Utskotlets majoritet, som kan säga: »jag har varit på
stället och noga studerat alla de förhållanden, vi uppgifvit,
samt förstår också allt hvad dermed eger gemenskap grund¬
ligen». För mig faller det sig naturligare att i detta ärende
mera lita på insigtsfull personers i yrket omdöme, det be¬
känner jag öppet. Vidare förefaller det mig i hög grad mot¬
bjudande att, när Regeringen väl och grundligt behandlat ären¬
det och haft den tillit och visat det förtroende för Rikets
Ständer, att underställa deras pröfning frågan, då det berott
på Kongl. Majit att Ensam afgöra den, och sålunda handlat i
full constilutionel anda, svara härpå med etl afslag, slödt,
snart sagdt. endast på Stats-Utskottets tycke och godtycke.
Detta kan då åtminstone icke ingifva verkställande makten
för framtiden det förtroende till den andra Statsmakten, som
fortfarande vore önsklig.
På dessa skäl, yrkar jag afslag å Stats-Utskottels Utlå¬
tande och bifall till det af Utskottets Inkomst-Afdelning i
ämnet algifna förslag.
Herr Blanche: Jag har begärt ordet, för att förena mig
med dem, som talat för Utskottets Utlåtande. Mig synes det
nemligen innebära en misshushållning, att verkställa ekplan¬
tering i åkerjord, i synnerhet då man sväfvar i ovisshet, om
det afsedda resultatet kan vinnas. Ar det naturens mening
att rikta ett land med ett eller annat trädslag, drager den
nog sjelf försorg derom, att detsamma växer; men om genom
konst naturen skall suppléeras, misslyckas det rätt ofta. Trä¬
den knyta i sådant fall ogerna sina kronor och om de äfven
få ett präktigt yttre, blifver dock det inre ihåligt och saftlöst.
Genom vetenskapen är för öfrigt utrönt, att vårt climat blifvit
alltmera otjenligt för ekplantering, och kastar man en blick
omkring sig, se vi derpå många exempel. Sällan ser man i
medlersta Sverige några verkligt vackra ekar, deras löf svartna
innan ens högsommarens sol lyst på dem, deras kronor, allt¬
mera glesnande, bjuda en sparsam skugga, de börja nästan
skräpa på den jord, hvars prydnad de borde vara.
Hvad angår jordmånen på Leckö, lärer densamma, enligt
58
Ven 10 Martii.
deras utsago, som bebo denna ort, vara vattensjuk och såle¬
des i hög grad olämplig till ekplantering. Jag har hört upp¬
gifvas, att landet derigenom skulle beredas en financiel vinst,
men af Herr Cedergren har det i stället blifvit fullkomligen
ådagalagdt, att landet skulle drabbas af en stor förlust under
många år. Hafva vi penningar, nog få vi virke äfven till de
största flottor. Det finnes intet hinder så stort, att det icke
kan öfverstigas på guldstegen. För öfrigt hoppas jag, att det
techniska snillet skall komma att ännu vinna många stora
segrar i verlden, och det är möjligt, att i en framtid man icke
skall bygga andra fartyg, än af jern. För min del, förespår
jag detta, och om sådant inträffar, tror jag, att våra efter¬
kommande skola få rätt roligt åt våra financiela dårskaper,
hur behagligt det än susar i ekskogens kronor.
Herr Brun: Under antagande att de undersökningar,
som blifvit verkställda vid Leckö och Wisingsö, icke äro fo¬
tade på lösliga grunder, kan jag ej finna, att hvad, som blifvit
anlördt till fördel för Utskottets Betänkande, är att fästa sig
vid. Då så är, kan jag icke föreställa mig, att det icke finnes
skäl, som tala för bifall till Kongl. Maj:ts Proposition. Det
kraftigaste skäl deremot skulle vara de climatiska förändrin-
garne, som under längre tider fortgått, och till stöd för hvilka
man åberopat intyg af Professoren Fries. Om han vore här,
tror jag, att han skulle förklara sina yttranden på ett nöjak¬
tigt sätt. De climatiska förändringarne uppkomma genom
minskad jordvärme. Detta sker mycket sakta och andra för¬
hållanden lemna derför full ersättning, nemligen odlingarnes
framsteg. En annan orsak, som icke beror på jordvärmens
minskning, förefinnes, hvarföre ek och andra växter flyttas
från de platser, der de fordom växt. Det är nemligen be¬
kant, att all vegetation, sedan den en gång uttömt de ämnen
i jorden, som för densamma voro tjenliga, önskar förflyttning
till andra platser, och detta är orsaken dertill, att ek och
andra träd icke numera gerna växa der de tillförene frodats.
Detta är ock anledningen, hvarföre på de ställen, der förut
vuxit tall och gran, nu heldre växer löfskog. Detta beror
icke på climatförändringar, utan derpå att barrskogen förbru¬
kat de ämnen, som för densamma voro tjenlige, och att den
samtidigt afsöndrat från sig ämnen, hvilka åt en annan vege¬
tation bereda mera trefnad för dess fortkomst. Nu är fråga
om att plantera ek uti jord, som en längre tid varit begagnad
för jordbruket, och, för min del, hyser jag icke något tvifvel
om att ek uti sådan jord skall växa. Att Westergöthland
Den 10 Martn.
39
icke finnes upptaget bland de provincer, hvilka år 1829 anså-
gos tjenliga för ekplanteringar, betyder icke så mycket, då
provincen Småland, hvars läge är högre, än Westergöthlands,
bland dem' finnes inbegripen. Kållandsö är dessutom inne¬
sluten af Wenerns vatten. Skulle man gå tillväga såsom åt-
skillige talare här föreslagit, vore det icke skäl, att egna nå¬
gon vård åt skogarne, utan bäst att hugga ned åtminstone
all ekskog, och derigenom bereda sig en tillfällig vinst. En
sådan åsigt kan jäg icke dela, utan förnyar mitt yrkande om
afslag å Stats-Utskottets Utlåtande och bifall till Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition.
Herr Lallerstedt: Den omständighet, att Rikets Ständer
vid 1828—1830 årens Riksdag hos Kongl. Majit gjort fram¬
ställning om åtgärders vidtagande i och för ekeplantering, an¬
ser jag icke i och för sig innebära något skäl att nu dermed
anställa försök. Jag anser det i hög grad betänkligt, att, om
Rikets Ständer vid något tillfälle ingått till Kongl. Majit med
anhållan om vidtagande af en eller annan åtgärd, medgifva Rege¬
ringen att, sedan omständigheter och åsigter förändrats, sätta
Ständernas beslut i verkställighet. I detta afseende tillåter jag mig
erinra om en Förordning, som för några år sedan utfärdades,
angående inskränkning i rättigheten till hemmansklyfning. En
Minister uppgräfde nemligen en gammal skrifvelse från Ri¬
kets Ständer och tillstyrkte, på grund deraf, berörda Förord¬
ning, hvilken dock väckte så allmänt missnöje i landet, att
den några år derefter måste upphäfvas.
Jag vill icke bestrida, att försök med ekplanteringar för
Statens räkning böra anställas, men huruvida det är skäl att
dertill anslå Leckö, beror på två omständigheter, hvilka förut
måste utredas. Deri första är, huruvida på den trakt, der Leckö
är belägen, man kan hoppas, att ekplantering skall lyc¬
kas. Väl har Utskottet deremot anfört en lärd mans åsigter,
men jag kan icke finna, att detta innefattar tillräckliga bevis,
att icke vid Leckö ekplantering, behörigen verkställd, skall
lyckas. En föregående talare har sagt, att naturen nog hjel¬
per sig sjelf, och att menniskan kan ingenting dervid uträtta.
Man ser ock, huru olika växtligheten är, då naturen sköter
sig sjelf och då den understödjes af menniskan. Det är möj¬
ligt att, der ek förut växt, deri numera icke väl trifves, rnen
det är derföre likväl icke sagdt, att, om tjenliga platser der
utses och plantering elter rationella grunder verkställes, den icke
skall lyckas. Det är bekant, hurusom man sträfvat alt flytta
fruktträn och andra ädla trädsorter mer och mer mot norden
40
Den 10 Mar lii.
och att man deruti lyckats. Då fråga är om plantering af
ekar, bör man icke tala om ek, som planterar sig sjelf. Det
må vara möjligt, att, der under sekler ek växte, den icke mera
trifves, af anledning att den sugit ur jorden dess näringsme¬
del. Men man vet att, om man vill plantera träd, der sådane
förut stått, är det vanligt att bortföra den gamla utsugna jor¬
den och i stället fora dit frisk jord.
Den andra omständigheten, som för frågans bedömande
måste utredas, är, om jordmånen å Leckö Kungsgård är gyn¬
nande för anställande af försök uti ifrågavarande riktning. Den
ene säger, att jordmånen är gynnande, den andre åter, att
den är missgynnande. I denna omständighet bör en utred¬
ning kunna ske, oberoende deraf om man sedan vill ingå på
det föreslagna försöket. Det är alldeles omöjligt att bedöma
frågan i dess nuvarande skick. Jag håller före, att ärendet
bör återremitteras och att Utskottet bör i vetenskapligt hän¬
seende infordra yttranden och söka förskaffa sig närmare
upplysningar om de locaia förhållandena på stället, innan de¬
finitivt beslut fattas.
Den financiela sidan af frågan bör icke för mycket fram¬
hållas, ty det är Statens pligt att anställa sådana försök, som
öfverstiga de enskildes krafter. I vår tid har man en sär¬
deles håg och lust för planteringar, och det är icke Kikets
Ständer ovärdigt att för detta ändamål göra uppoffringar och
derigenom visa vägen åt enskilde. Genom enskilda associa¬
tioners försorg hafva under sednare tider plantering af ädla
löfträd blifvit befordrad. Det förtjenar i sanning uppmärk¬
samhet, att genom odlingens framsteg vissa trädsorter allt
mer och mer försvunnit, så att i många delar af landet det
är svårt att erhålla virke till hvarjehanda redskap. Så t. ex.
hafva oxe], lönn och rönn blifvit alltmera sällsynta. Samma
förhållande är det med eken. Den har försvunnit från åk¬
rarna, sedan den enskilde erhöll fri dispositionsrätt till
alla der växande ekar. Ur Statseconomisk synpunkt anser
jag derföre, att ekplantering på Statens bekostnad bör ega
rum, äfven om någon uppoffring för Staten blefve nödig. Att
passande localer för ek finnas i medlersta Sverige, är säkert,
då omkring hufvudstaden och på åtskilliga öar i Mälaren eken
växer och frodas. Deraf drager jag äfven den slutsats, att
Leckö är en för ekplantering lämplig local; men anhåller om
återremiss för frågans närmare utredning.
Herr Hierta: Jag tillstår, att jag icke trott, det dis-
cussionen skulle vinna en sådan utsträckning, som deri redan
Den 10 Martti.
41
erhållit, då emot de factiska skäl, hvilka af Utskottet blifvit
anförde, man framställt endast fraser och suppositioner. Man
har sagt, att det vore angeläget att inom landet anskaffa
materiel för Flottans behof och att denna åsigt skulle tillin¬
tetgöras genom bifall till Stats-Utskottets förevarande Utlå¬
tande; men Stats-Utskottet har deruti icke sagt, att man icke
bör söka inom landet plantera ek, utan endast att, på de af
Utskottet andragna skäl, Leckö Kungsgård vore dertill otjenlig.
Af samina art är det uttrycket, att, sedan Sverige inlåtit sig
på den utländska skuldsättningsbanan, kunde penningar utrikes
upplånas och för desamma ekvirke derifrån köpas. Jag tror
det dock vara ådagalagdt, att man genom Leckös användande
till jordbruk skall förtjena mera, än om ekplantering der verk¬
ställdes, och att man för det uppkommande öfverskottet kan
köpa ek. Vidare har man framkastat suppositioner, sådane
som den, att, om man nu kunde' fråga Professoren Fries,
skulle han förklara sitt yttrande på ett för ekplantering nöj¬
aktigt sätt, men detta innefattar en supposition, att Profes¬
soren Fries skulle mundtligen yttra sig i strid med sina Bo¬
taniska Notiser. Detta kan jag åtminstone icke, för min del,
antaga. Likaledes måste det anses såsom en supposition, att
ekplantering är tjenlig vid Leckö, emedan Utskottet icke be¬
visat, att en sådan plantering der icke kan lyckas. Det är
dock icke nog dermed, utan, innan man företager en sak,
hvilken först efter 200 år skall bära frukt, måste det vara
bevisadt, att företaget skall lyckas. Jag hade önskat, att icke
behöfva pröfva Ståndets tålamod med att vidare yttra mig,
men åtskilliga' objectiva skäl emot Utskottets Utlåtande hafva
blifvit framställda, och jag anser mig böra söka att undan¬
rödja desamma. Herr Boman har åberopat jordborrningar
vid Leckö och, på grund deraf, funnit jordmånen derstädes
tjenlig till ekplantering, men om det är sannolikt, att ek växte
vid Leckö, innefattar detta argument icke något bevis mot
hvad personer, som bo i trakten, yttrat, och dessa hafva afgif-
vit det omdöme, att eken derstädes icke erhåller nödig fast¬
het. Jo, säger Herr Boman, eken vid Leckö måste vara
tjenlig till skeppsvirke, då Öfversten von Bornemann der ut-
stämplat ekar, användbara för Flottan. Denna omständighet
undanrödjer ingalunda Utskottets omdöme, ty frågan är egent¬
ligen den, om de ekar, som genom plantering skulle komma
att växa på Leckö, skulle motsvara de uppoffringar, Staten i
sådant fall finge vidkännas. Denna är frågan och ingen annan.
1 detta afseende måste yttranden af personer, som bo på orten,
.48
Den 10 Martti.
gälla mera, än borrningar i jorden; och äfven om man antoge
för godt, att ekar vid Leckö nu växa, är det dock icke bevi-
sadt, att om 200 år sådana vore att tillgå, ty förändringar
kunna under tiden inträffa, på sätt Professoren Fries uppgif¬
vit. Om det står fast, såsom Herr Brun anfört, att orsaken,
hvarföre ek icke växer på de orter, der den förut vuxit, icke
ligger i förändrade climatförhållanden, utan beror af brist på
näringsämnen i jorden, hvilka blifvit förbrukade, kan det ju
hända, att, om ek nu planteras vid Leckö, den icke biifver
af beskaffenhet, att för Flottans behof kunna användas. Under
discussionen i Stats-Utskottet uppstod fråga derom och då le¬
damöter af Bonde-Ståndet påstodo, att den vid Leckö växande
ek icke vore till skeppsvirke tjenlig, förklarade Capitaine-
Lieutenanten Skogman, att, om densamma icke kunde använ¬
das till annat, dugde den åtminstone till krokvirke. Jag väd¬
jar till andra ledamöter inom Utskottet, om jag i denna upp¬
fattning misstagit mig, men får tillika erinra, att meningen
med ekplantering icke är att erhålla krokvirke, utan stora
högväxta ekar, hvilka innehålla någon valuta för de dermed
förknippade uppoffringar.
Herr Lallerstedt har sagt, att lummiga ekar växa på
Mälarens öar, men detta bevisar icke, att de innehålla full¬
god kärna, och för öfrigt har genom Herr Wahlströms an¬
förande redan blifvit upplyst, att ek växer bättre på Sveriges
östra, än vestra kust. Sålunda tror jag mig nu hafva undan¬
röjt de skäl, som på den motsatta sidan blifvit anförde; och
jag anhåller, att Ståndet ville undvika att återremittera frå¬
gan, utan, om pluraliteten är af den tanke att Leckö bör an¬
vändas till ekplantering, då förena sig med en af reservan¬
terna. Jag tror mig nemligen på förhand kunna försäkra,
att någon förändring i Utskottets öfvertygelse genom en åter-
remiss icke står att vinna, utan att Utlåtandet återkommer
sådant det nu blifvit framlagdt, och att endast förlust af tid
derigenom skulle uppstå.
Ofverläggningen var slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition: Behagar Ståndet godkänna Ståts-
Utskottets utlåtande i l:sta punkten af dess Betänkande,
jn 74.
Svarades Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller första punkten af Stats-Utskottets Ut¬
låtande. M 74, röstar: Ja.
ben 10 Martii.
45
Ben det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet afslagit nämnde punkt och be¬
slutat, att Leckö Kungsgård, med tillhörande hemman och lä¬
genheter samt inventarier, må, på sätt Kongl. Maj:t behagat
i Nåder föreslå, från och med den 44 Martii 1061 för Kongl.
Maj:ts och Kronans räkning användas till ekplantering och för
sådant ändamål vid nämnde tid ställas under förvaltning af
Skogs-Styrelsen, med bemyndigande för denna att afyttra de
inventarier, som för inrättningens behof ej vidare befinnas
nödiga.»
Votering anställdes i vanlig ordning, och befunnos vote-
ringssedlarne, vid deras öppnande, innehålla 44 Ja mot 14 Nej,
hvadan Stats-Utskottets yttrande i l:a punkten af Betänkan¬
det, JVs 74, var bifallet.
2:dra punkten.
Bifölls.
Och 3:e punkten.
Bifölls.
§ 9-
Föredrogos ej mindre Expeditions-Utskottets skrifvelse-
förslag, Ni 59. än äfven samma Utskotts, med afseende derå,
afgifva Memorial, Ni 6.
Skrifvelseförslaget godkändes, och Memorialet lades till
handlingarna.
§ 10-
Föredrogos och biföllos Expeditions-Utskottets förslag till
Rikets Ständers underdåniga skrifvelser, N:ris 40—42.
§ il-
Föredrogos ånyo Bevillnings- samt Allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottets Betänkanden:
Ni 1, i anledning af väckta motioner, angående förän¬
dring i åtskilliga delar af nu gällande stadganden, rörande
nederlags- och transito-rätt.
Bordlädes andra gången.
Ni 2, i anledning af väckta motioner om vissa ändringar
i Seglations-Ordningen.
Bifölls.
Och JYi 5, i anledning af väckt motion, om revision af
Tullverkets Sportel-Taxa.
Herr Palander: Sedan jag väckt motion i förevarande
ämne, har en i December månad utkommen ny Sportei-taxa
u
Den 10 Martil
medfört åtskilliga af de utaf mig åsyftade förändringar, men
några brister vidlåda ändock Tullverkets Sportel-taxa. Jag
tror derföre, att Utskottet med allt för lätt hand behandlat
frågan, och jag kan icke erkänna riktigheten af det slut, hvar¬
till Utskottet kommit. Det står nemligen i Betänkandet föl¬
jande: »Under nu anförda förhållanden, och då det i allmän¬
het beror af inkomna varors egare att undgå den omförmälda
afgiften derigenom, att godset öfverlemnas till tullbehandling
i Kronans packhus eller våg, hvilket jemväl, när så ske kan,
mest öfverensstämmer med det allmännas interesse». Jag
tillåter mig fästa uppmärksamhet derpå, att jag erkännt och
fortfarande erkänner, det Statens tjenstemän böra vara för-
sedde med tillräckliga inkomster och att någon nedsättning
deruti i allmänhet icke bör ega rum, men vägning af inkom¬
mande utländskt gods vid godsegares enskilda magazin medför
dock för tulltjenstemännen allt för betydliga inkomster. Så¬
som exempel derå vill jag anföra, att, då till Götheborg årli¬
gen införtullas SO å 60,000 tunnor sill, här uppkommer deri¬
genom en sportelinkomst för tulltjenstemännen af emellan S
och 6,000 R:dr. Jag hemställer, om det är tänkbart, att dessa
tunnor sill kunde transporteras till Kronans packhus och der
vägas. Utskottet säger, att den tjensteman, som vid en dylik
vägningsförrättning är närvarande, derför bör hafva en lämp¬
lig ersättning, synnerligast som förrättningen icke kan anför¬
tros å den lägsta bevakningspersonalen. Så går dock icke
till, utan, om sill m. fl. varor i enskild mans packhus skola
vägas, sker detta icke under uppsigt af föreståndaren för
tullkammaren, utan af en tullbetjent, hvilken väger 2 å 3
tunnor och derefter bestämmer vigten för det hela. Den derför
bestämda afgift är allt för hög, och jag tror, att, då Rikets Stän¬
der nedsatt tullen på spanmål, sill m. m., men tullen å dessa
varor numera bestämmes efter vigt, har trafiken derigenom fått
vidkännas en stor och obillig afgift. Jag anhåller derföre om
återremiss och vill fästa uppmärksamhet derpå, att, om Rikets
Ständer bestämma tullen å salt efter vigt, i stället för per
tunna, skall Sportel-taxan medföra en betydlig förtjenst för tull¬
tjenstemännen, ehuru deras besvär derigenom icke ökas.
Herr Renström: Det kan icke förnekas, att ju de sport¬
ler, som, genom den Kongliga Kungörelsen af den 3:dje De¬
cember 1842 blifvit tillagda Tulltjenstemännen, äro temligen
höga, och att således någon nedsättning deruti skäligen bör
ega rum. Efter hvad jag tror mig kunna bestämdt säga,
utgöra dessa sportler vid Götheborgs Packhus, endast för
ben 10 Marlii.
vägningen af sådana varor, som äro omförmälda linder Litt.
b. oell hvarför afgiften iir bestämd till 3 rimst. Banco per
Lisp., åtminstone 6,000 R:dr Riksmynt. Denna afgift utgör
nemligen
för 1,000 't£ . . . . 121/, skillingar Råneo;
» .... 100.000 fl . . circa 26 R-.dr Banco
och för En Million ft . . . . 260 R:dr Banco,
eller i rund Summa 400 R:dr R:mt,
och antager jag nu, alt 15 Millioner ft vägas på andra stäl¬
len i staden, än i Packhuset, hvilket jag anser vara lågt be-
räknadt, då nästan allt Caffe och allt Socker, som importe¬
ras till Götheborg, väges utom Packhuset, så uppgår afgiften
för dessa varor, efter denna beräkning, till den summa,
jag nyss nämnt, eller 6,000 R:dr R:mt. Denna summa kun¬
de väl icke anses vara så serdeles stor, om den skulle fördelas
på alla Tulltjenstemännen i Götheborg, men då nu förhållan¬
det är, att densamma fördelas på blott 2 eller 3 tjenstemän
vid Packhuset, så torde den dock kunna få anses vara nå¬
got för stor. Den, sorn för öfrigt har någon kännedom om,
huru det tillgår med vägningen af varor derstädes utom
Packhuset, vet ganska väl, att större delen af dessa varor
vägas på den så kallade Skeppsbron och att Tulltjenstemän¬
nen derigenom alldeles icke få vidkännas något ökadt arbete,
eller de olägenheter, som Utskottet synes hafva föreställt sig.
Jag bedor att i afseende härpå få upplysa, att på de platser,
der sådan vägning sker, små flyttbara contoir äro på stadens
bekostnad inrättade, der Tulltjenstemännen kunna föra deras
räkenskaper lika så väl, som på deras contoir i Packhuset,
och äfven sitta beqvämt. Om jag ej missminner mig, så
blefvo äfven för några år sedan klagomål af de trafikerande
i Götheborg anförda hos General-Tull-Styrelsen öfver de höga
afgifterna för dylika vägningar, men dock utan att något af¬
seende derpå lastades.
Nu är frågan emellertid den, huruvida det tillkommer
Ständerna, att alls taga någon befattning med denna sak.
Elter hvad jag har anledning tro, är förhållandet sådant, att
reglerandet af Sporteltaxan för Tulltjenstemännen är en ad¬
ministrativ åtgärd, som endast tillkommer Regeringen. Skulle
detta verkligen vara förhållandet, så kan jag ej inse att Stän¬
derna kunna tillgöra något annat i denna sak, än att besluta,
att en underdånig skrifvelse skall afgå till Kongl. Maj:! för
att begära, att Kongl. Majit täcktes låta anställa en revision
af den nu gällande Sporteltaxan för Tulltjenstemännen och
4(i
Den 10 MartiL
dervid lemna de trafikerande tillfälle till att yttra sia der¬
öfver, i ändamål att få utrönt nm någon nedsättning i de
nuvarande afgifterna må kunna ega rum eller ej. .lag instäm¬
mer. på grund häraf, i Herr Palanders yrkande om återremiss
af Betänkandet.
Herr Hierta instämde.
Vice Talmannen Herr Schwan: .lag fruktår, att de zifTer-
uppgifter, som till stöd för begäran om en återremiss blifvit
anförda, hvila på misstag. Åtminstone hvila de af Herr Pa¬
lander meddelade på ett misstag, då han påstår att Sportel-
taxan i Götheborg medför endast för artikeln Sill en sportel-
inkomst af 8,000 R:dr R:mt för Tulltjenstemännen derstädes,
fin tunna Sill upptages i Tullverkets Specialer till 200 ®
eller 2 centner. Packad, väger en tunna Sill 12 L®, och
opackad, circa 10 L®. Om jag nu antager vigten till 10 L®
och ihägkommer att, genom Kongl. Kungörelsen den 7 De¬
cember sistlidna år, afgiften för Sill blifvit nedsatt till 2 öre
per centner, gör detta för 80,000 tunnor 2,000 R:dr och icke,
såsom Herr Palander uppgifvit, 8,000 R:dr.
Hvad Herr Renström yttrat angående den fastställda af¬
giften af 3 rst. Banco per L® vid vägnins af inkommande
utländskt gods i eller vid godsegarens enskilda magazin, är
jag ej i tillfälle att nu besvara, men jag tror att detta ytt¬
rande tål att närmare skärskådas. Ståndet bör akta sig att
röra på dylika ämnen, ty nian kan derigenom lätt komma
in på afvägar samt fråga uppstå om våg- och stämpelalgif-
terna. Städerna, — i synnerhet Stockholm och Götheborg —,
incassera genom dessa afgifter så stora belopp, att man gör
bäst uti att icke röra vid dessa orimliga afgifter, hvartill
städerna icke ega någon grundad rättighet, utan hvilka hvila
pä losan sand. Nu har emedlertid Kongl. Maj:t nedsatt af¬
giften å Sill och om man för öfrigt skall tala om sjelfva
saken, tror jag det rättigheten alt väga i eget magazin lätt
föranleder missbruk, och det skulle kanske kunna lemnäs
ganska sakrika upplysningar om, huru det vid dylika väg-
ningar i fordna dagar och innan Tulltjenstemännen erhöllo
den ifrågavarande afgiften tillgick. För min del, anser jag
icke nyttigt att nedsätta dessa sportler och gå tillbaka till
det förfarande, som förut egde rum. Jag tror knappast att
inom någon styrelsegren i landet finnes så mycken ordning
och samvetsgrannhet, som i Tull-Styrelsen; och vid sådant
förhållande synes det rnig oklokt att vilja nedsätta ifrågava¬
rande sportel. Jag vill ingalunda motsätta mig en återremiss,
Den 10 Marlit.
47
men jag ber dock Ståndet väl betänka sig, innan en återre-
rniss beslutas. Klokast anser jag att bifalla Betänkandet och
anhåller om proposition derå.
Herr Wallenberg: Jag kan ickp finna något skäl för
afslag ä motionärens framställning i den omständigheten, att
oegentligheter i afseende å andra afgilter förefmnas. Man
bör betrakta hvarje sak för sig, och mig synes såsom hade
Herr Palander anfört goda skäl för sitt yrkande. Det under
Momentet Litt. C. upptagna tractamente åt tull betjente, hvilka
förordnas till bevakning vid lastning eller lossning utom den
i Seglations-Ordningen bestämda tid, har Utskottet icke vid¬
rört. Nu är det allom kändt, att i vårt land seglationen på
sin höjd under 2/3-delar af året är öppen, äfvensom att de
långa sommardagarne icke kunna jemnföras med vinterdagar-
ne; och derföre anser jag det vara alltför rundligt tilltaget
i fråga om de timmar, hvilka såsom öfverlimmar skola upp¬
tagas och beräknas. För min del, kan jag icke inse, hvar¬
före icke Tullverket sjelft bör betala för de åtgärder, som
för trafiken erfordras. Hvarföre skall man särskildt betala
då lossning verkställes ett par timmar längre, än vanligt?
Sådana sportler synas mig olämplige och då bevakningen i
alla fall går och patrullerar, ser jag icke, hvarföre ett ar¬
bete, som kan verkställas på qvällen, skulle uppskjutas till
påföljande dag. För ätt få denna punkt utredd, yrkar jag
alltså återremiss.
Herr Palander: Herr vice Talmannen har kommit till
ett annat resultat, än jag, derigenom att han ansett vigten
af en tunna Sill böra beräknas till 2 centner. Denna be¬
räkning är dock icke riktig, utan bör en tunna Sill upptagas
till 2V2 centners vigt, och då uppgår inkomsten för Göthe¬
borgs Tullkammare lill det belopp, jag Iramstälit. Herr
Wallenberg har riktat några anmärkningar mot de i Mom.
Litt. C. omnämnda tractamenten åt tullbetjenter. Denna af¬
gift är dock icke betungande för allmänheten, och då man
dessutom vet, att dessa tullbetjenter äro svagt aflönade, an¬
ser jag, att, då de arbeta olver tiden, vare sig vid lossning
eller lastning, betalning till dem gerna må utgå. För öfrigt
är det egentligen mot Mom. Litt. B., som den af mig väckta
motion blifvit riktad, men genom den i December månad
utfärdade Kungörelse har, såsom jag förut omnämnt, dock
Sporteltaxan blifvit till hälften nedsatt, utgörande en ej obe¬
tydlig lindring.
Herr Odmansson: Det kan väl vara sannt att i de större
48
Den 40 Mar lii.
städerna, såsom Stockholm och Götheborg. Tullverkets Spor¬
teltaxa medför ganska stora inkomster, men icke är detta
förhållandet i de mindre städerna, utan äro Tulltjenstemän-
nen derstädes väl fiirljente af de sportler, som dem kunna
tillkomma. I Landskrona finnes ett sockerbruk, som im¬
porterar en betydlig quantilet råsocker, och egarne deraf be¬
tala gerna det åt Tullbetjenterne stadgade fractamente för
att få varan införd på brukets magazin, i stället att den¬
samma skulle intagas på Packhuset och sedermera genom
egarnes försorg föras till magazinerna. Erfordras en ned¬
sättning i detta arfvode, ingår nog Tull-Styrelsen medlörslag
derom. 1 afseende på tractamente för Tullbetjenter yid be¬
vakning å annan, än den i Seglations-Förordningen bestämda
tid, instämmer jag med Herr Palander, så att detta tracta¬
mente gerna må dem tillkomma. Jag yrkar bilall till Ut¬
skottets Betänkande.
Vice Talmannen Herr Schwan: Med den värde repre¬
sentanten från Carlskrona vill jag ogerna vara i någon rne-
ningsstrid om addition och subtraction, men i fråga om vig¬
ten af en tunna Sill, kan jag icke medgifva att densamma
uppgår till mera, än två centner. Jag vill dock gå den värde
representanten till mötes och antaga vigten till 2x/2 centner.
Men på 50,000 tunnor gör en afgift af 2 öre per centner
icke 5,000 K:dr, utan 2,500 U:dr. Emedlertid lönar det icke
mödan att vidare strida om 50 proc., utan då Herr Palan¬
der sjelf medgifvit, att genom den förut åberopade Kongl.
Kungörelsen hulvudsakliga syftemålet med motionen är vun¬
net, anhåller jag om bifall till Betänkandet.
Herr Ekelund: Om vid den tid, då Herr Palander
väckte ifrågavarande motion, skäl dertill förefunnits, har lik¬
väl sedermera blifvit upplyst, att i December månad sist-
lidne år utfärdats en ny sporteltaxa, hvarigenom afgiften för
en tunna sill, — det egentliga föremålet för motionen, —
blifvit nedsatt från 5 rst. Banco per Lisp., motsvarande
ungefärligen 4 skill. R:gs eller 8 öre för tunnan, till 2 öre
per centner eller 4 öre för tunnan; och dermed anser jag
att man bör kunna vara nöjd. Man är i allmänhet skyldig
att låta väga en inkommande vara i Packhuset, eller Victu-
alievågen, men, om någon hellre önskar att vägningen sker
i dess eget magazin, kan han gerna derföre betala 2 öre
per centner sill. Vigten af en tunna sill kan ej beräknas
högre, än till 2 centner; ty om man antager, att en tunna
sill väger 45 å 47 Lisp. brutto och derifrån drager taran,
Den 10 Marlii.
49
40 procent, återstå 9 å 10 Lisp. netto, och en afgift af 4
öre på en tunna sill, vägd i egarens magazin, besparar ho¬
nom den sannolikt mycket högre afgiften för varans trans¬
porterande dit ifrån Packhuset eller Victualievågen.
Med anledning al den utaf en talare gjorda anmärk¬
ning, att Ulskottet icke besvarat motionen i hvad den rörer
Litt. C., synes af Betänkandet, att hvad deri omförmäles
tillhör Utskottets egen redogörelse, och icke varit något
specielt yrkande af motionairen. För min del, kan jag icke
annat än anse billigt, att tullbetjeningen erhåller ersättning
för bevakning vid lossning och lastning, som sker före eller
efter deri bestämda tiden, hvadan jag bifaller Betänkandet.
Herr Lindsledt: Den här ifrågavarande afgiften synes
mig icke böra synnerligen upptaga Ståndets dyrbara tid.
Att mot en afgift af endast 3 rst. få sina varor vägda
i eget magazin, är en så stor fördel, att jag icke förstår,
huru någon vill påstå, att denna afgift är för hög. Uppgår
afgiften i en eller annan stad till något högre belopp, visar
detta blott att mycken rörelse der eger rum. Man har på¬
stått, att tiden för beräkningen af det traktamente, hvartill
tullbetjente äro berättigade vid bevakning under lossning
eller lastning, utom den i Seglations-Ordningen bestämda tid,
borde inskränkas, men då en tullbetjent börjar sin tjenst¬
göring kl. 6 om morgonen och håller i till kl. 8 på afto¬
nen, anser åtminstone jag, att, om någon elter denna tid
önskar lossa eller lasta, det icke vore för mycket, att den
tullbetjent, som förordnas att dervid vara tillstädes, erhåller
särskild betalning. På dessa skäl, bifaller jag Betänkandet.
Överläggningen var slutad, och Ståndet godkände Bevill-
nings- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets Ut¬
låtande, JM 5.
§ 12.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången, Lag-Ut¬
skottets Betänkande, JM 19, samt Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets Utlåtanden, N:ris 38—59.
§ 13-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottets Memorial, JM 40. i anledning al Riks-Ståndens skilj¬
aktiga beslut, rörande Betänkandet, JM 19.
Herr Billström: Sedan Borgare - Ståndet bifallit All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkande, JM 19,
endast med den förändring, att 2:ne ord blifvit uteslutna
Horg .Stånd. Prot vid lliksd 18S9 —1860. lil. 4
so
Den 10 Marlii.
från den i samma Betänkande föreslagna underdåniga skrif¬
velse!) , kan det vara likgiltigt, om nu ifrågakomne inbjud¬
ning antages och de utmönstrade orden sålunda få qvarstå;
härom är ej värdi att tvista; men då det ämne, som i sagde
Betänkande afhandlas, påtagligen icke är något önsknings-
mål, utan ligger inom civillagstiftningens område, måste jag
protestera mot behandlingen af delta ärende, såsom icke till¬
hörande Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet. För
att inse och erkänna hvad jag nu anmärkt, behöfver man
endast läsa rubriquen till Betänkandet, M 19, så lydande:
»Betänkande, i anledning af vackt motion om lag till begrän-
»sande af fångars rätt att förvalta sin egendom och begagna
»andra medborgerliga rättigheter». Ingen lärer väl vilja be¬
strida, att frågor om rätt att råda öfver och förvalta sin egen¬
dom, eller om utöfning af andra medborgerliga rättigheter,
ingå uti den civila lagstiftningen, som tillkommer Konung
och Ständer gemensamt. Vill man vidare taga kännedom
om den motion, som gifvit anledning till det nämnda Betän¬
kandet, så finnér man att deri ifrågasattes behofvet af en
Lag-Comité, hvilken skulle till nästinstundande Riksmöte ut¬
arbeta förslag till fyllande af den anmärkta lagbristen. För
en hvar lärer vara väl bekant, att i vår civillag finnas Ivå
capitel, af hvilka det ena afhandlar, »hvilka som böra stå
under förmyndare», och det andra, »huru förmyndare skola
förordnas».
Under båda dessa capitel falla de ämnen, Economie-
Utskottet företagit sig' att handlägga, nemligen huruvida
fångar böra stå under förmyndare samt huruledes dessa
skola begäras och förordnas. Härom hade ovillkorligen
Lag-Utskottet bort yttra sig och derefter Rikets Ständer fatta
sitt beslut. Grundlagsenlig kan icke någon hemställan hos
Regeringen göras om en lagstiftning på administrativ väg
härutinnan.
På dessa skäl, anhåller jag att få nedlägga min protest
mot detta ärendes behandling.
Herr Björck: Det är tydligt, att den af Herr Grefve
Löwenhjelm väckta motion åsyftar en lagstiftningsfråga och
äfven kan såsom sådan betraktas, men jag delar likväl icke
Herr Billslröms åsigt, att Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottet, genom den behandling, motionen erhållit, ingripit i
lagstiftningen. Utskottets förslag afser endast att bemyndiga
någon auctoritet att hos vederbörande domstol göra anmälan
då en långe ansåges icke kunna sjelf sköta sina angelägen¬
Den 10 Marlii.
SI
heter; men, sedan en dylik anmälan blifvit gjord, skulle det
naturligtvis bero pä domstolen att deröfver höra lången och
möjligen dennes anförvandter, samt derefter, om behofvet
så fordrade, men icke eljest, förklara fången omyndig och att
det således icke kunde tillåtas honom att under fängelsetiden
förvalta sin egendom. Jag kan icke finna annat, än att det
är en stor skillnad, alt berättiga en förvaltande myndighet
att tillkännagifva det en åtgärd påkallas, och att förordna
huru en domstol, i afseende på sjelfva åtgärden, bör för¬
fara. Dä denna fråga förra gången behandlades, förbisåg
jag ingalunda dess sammanhang med lagstiftningen, men då
frågan alsåg endast vidtagande af en åtgärd till fångens
egen säkerhet och fördel, fann jag icke den af Herr Bill¬
ström, framställda betänklighet grundad. Det behöfver icke
stå i lagen, att det skall åligga vederbörande alt hos dom¬
stol anmäla det en fånge blifvit insatt i häkte och att hem¬
ställa huruvida förmyndare lör honom är behöflig. Rege¬
ringen kan, så vidt jag förstår, utan Ständernas hörande,
ålägga Fång-Styrelsen att anmäla hos domstol det en häktad
person är i behof af förmyndare för förvaltning af sin egen¬
dom. Detta tillhör icke lagstiftningen. Af discussionen i
Preste-Ståndet har jag inhemtat, hurusom ärendet der blif¬
vit betraktadt såsom en lagstiftningsfråga och Betänkandet
på sådan grund afslaget; men detta har icke kunnat ändra
min åsigt, då man inskränker sig till hvad Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottet föreslagit. Angående de af
Borgare-Ståndet ur Utskottets förslag uteslutna orden »upp¬
draget och», kan jag icke påminna mig, i hvad sammanhang
orden förekomma; hvadan jag anhåller om uppläsande af
Utskottets hemställan i Utlåtandet, M 19.
Sedan berörda hemställan blifvit uppläst, fortfor Herr
Bj örck: Anledningen tiil de ifrågavarande ordens uteslu¬
tande är tydlig, enär man var tveksam örn det icke kunde
anses betaget andre myndigheter, än den omförmälde, att
göra en anmälan, som borde vara en hvar öppen; men då
en sådan inskränkning icke ovillkorligen följer deraf, att en
viss myndighet fått sig en sådan anmälan både uppdragen
och ålagd, må den omständighet, att ordel »uppdragen» kom¬
mer att qvarstå, icke utgöra hinder för förslagets antagande;
hvadan jag tillstyrker inbjudningens antagande.
Herr Billström: Skillnaden mellan att begära en per¬
sons ställande under förmyndare och att pröfva, om skäl
dertill förefinnas, har ingalunda undfallit mig, men äfven
Den 10 Marlii.
med erkännande af denna skillnad, kan jag icke frångå, att
rättigheten alt begära, det en person sättes under förmyn¬
dare, är i och för sig en fråga, som tillhör civillagstiftnin-
sen och hvilken ingalunda kan i administrativ ordning af
Kongl. Majit pröfvas och afgöras. Fastän nu Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottet inskränkt sin hemställan der¬
till, att föreslå Rikets Ständer att hos Kongl. Majit anhålla,
att den communalmyridighet, som Kongl. Majit dertill lämp¬
ligast finnér, må få sig uppdraget och ålagdt, att, om förmyn¬
dare för häktad person erfordras, derom hos vederbörlig dom¬
stol göra anmälan, så är dock frågans verkliga egenskap
att ingripa i enskilda rättsförhållanden dermed icke undan¬
röjd, och dessutom qvarstår obesvarad en annan del af mo¬
tionen, nemligen yrkandet, att fånge under vissa omständig¬
heter skall förlora sina medborgerliga rättigheter. Så väl
det ena, som det andra, hade, enligt min åsigt, ovillkorligen
bordt al Lag-Utskottet behandlas.
Vidare förekom icke, och den till Borgare-Ståndet gjor¬
da inbjudningen antogs.
§ 1*
Enligt hos Herrar Electorer denna dag hållet, nu upp¬
läst Protocoll, var Herr Holmqvist vald till ytterligare Supp¬
leant i Stats-Utskottet; och skulle vederbörande om detta
val genom Utdrag af Protocollet underrättas.
§ is,
Bordlädes följande Betänkanden, nemligen: tio. All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets, M 37; 2:o. Ban-
co-Utskottets, M 18; och 5:o. Stats-Utskottets, M 73.
§ 16-
Justerades Protocolls-Utilrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. ty4 3 e- m-
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 14 Marlit.
33
Den 14 Martti.
Plenum, kl. 10 f. m.
§ 1
Justerades Protocollet för den 3 dennes.
§ 2-
föredrogs, å nyo, Sammansatta Bevillnings- samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkande, M 1,
i anledning af väckta motioner, angående förändring i åtskil¬
liga delar af nu gällande stadganden, rörande nederlags- och
transito-rätt.
Härvid förekommo:
Utskottets första yttrande.
Herr Odmansson: Sedan Bevillnings-Utskottet i ett före¬
gående Betänkande hemställt, att nederlagsrätt å bränvin och
sprit ej må upphöra samt Rikets Ständer dertill lemnat sitt
bifall, torde det Sammansatta Utskottets här gjorda framställ¬
ning äfven böra godkännas; om proposition hvarå jag således
tager mig friheten anhålla.
Flere hördes instämma.
Något vidare anfördes ej, och yttrandet bifölls.
Andra yttrandet.
Bifölls.
Tredje yttrandet.
1 mom.
Herr Widell: Sedan frågan om en utvidgning af neder-
lagsrätten genom tvänne Stånds bifall till Utskottets fram¬
ställning i den nu föredragna delen af dess Betänkande, för
denna Riksdag, ty värr, kan anses fallen, vill jag icke upp¬
taga Ståndets dyrbara tid med en utveckling af de skäl,
som tala för en dylik åtgärd, eller en utförligare vederlägg¬
ning af Utskottets motiver deremot. Jag kan likväl icke undgå
att i ämnet yttra några ord. Den grundsats af lika rätt
emellan Rikets stapelstäder, hvars allmängiltighet, befogenhet
och vigt jag sökt framhålla i min motion, är icke ny. Bor¬
gare-Ståndet har vid flera föregående Riksdagar egnat den¬
samma sitt bifall, och jag hoppas derföre, att Ståndet äfven
vid detta tillfälle vidhåller sin härutinnan sålunda uttryckta
S4
Den 14 Marlit.
mening. Såsom Utskottet, upplyser, samt äfven i öfrigt torde
vara bekant, är nederlagsrätten inskränkt till vissa stapel¬
städer. En utsträckning af denna rätt har väl sedermera egt
rum och, bland andra städer, har äfven Marstrand blifvit af
densamma delaktig; men denna omständighet skall ej afhålla
mig att yrka samma förmån för de öfriga stapelstäder, som
icke kommit i åtnjutande deraf. Utskottet anser nu, att Ri¬
kets Ständer, genom sitt bifall till 1!!56 års Tull-Comiterades
förslag, ej åsyftat att åt alla stapelstäder bereda fördelen af
nederlagsrätt. Utskottet säger nemligen, att då Comiterade
föreslagit, att nederlagsrättighet må beviljas alla de stapel¬
städer, som hittills egt creditupplags- eller »antingen all¬
män eller för särskilda varor beviljad nederlagsrätt», detta
sednare uttryck svårligen kan anses åsyfta de under litt. a),
utan blott de under b), c) och d) omnämnda städer, emedan
i annat fall förslaget helt enkelt bort lyda på nederlagsfrihet
för alla stapelstäder. Det kan visserligen så synas, men Be-
villnings-Utskottet har dock, vid besvarande, sistlidne Riksdag,
af en återremiss i ämnet från Borgare-Ståndet, i sitt Betän¬
kande, M 26, sålunda förtydligat Comiterades hemställan, att
»då sistnämnda förmån» — af nederlagsrätt för särskilda
varor — »tillkommer alla stapelstäder, ingen skulle blifva un-
»dantagen, som vore i tillfälle att åstadkomma sådana bygg-
»nader och inrättningar, som för behörig tullcontrol äro ound-
»gängligen nödiga». Detta bestämda förklarande hade ingifvit
mig förhoppning att denna Riksdags Bevillnings-Utskott skulle
med välvilja omfatta en förnyad framställning i saken, och
sålunda åt våra stapelstäder i allmänhet delaktighet i neder-
lagsfrihetens förmåner beredas. Så långt om nederlagsrätten.
Beträffande åter transitorätten, har Utskottet icke rätt upp¬
fattat syftningen af min motion, då Utskottet förmenar, att
transitorätten endast skulle betyda ett medgifvande att trans¬
portera oförtulladt styckegods inrikes orter emellan, hvilket,
efter Utskottets mening, icke borde tillåtas, derest icke god¬
set i första införselorten blifvit, efter angifning till nederlag
eller creditupplag, vederbörligen packhusbehandladt. Men i
min motion har jag utsträckt definitionen af inrikes transito¬
rätten derhän, att denna rättighet skulle innebära, icke blott
att tullbara varor, hvilka äro destinerade till en stapelstad
från utrikes ort, men inkomma med skeppslägenhet till annan
stad i Riket, må, under iakttagande af nödiga controler, kunna,
utan föregående tullbehandling å inloppsorten, derifrån med
annat fartyg afsändas till den stad, dit de äro destinerade,
Den 14 Mar lii.
55
och derstädes, i öfverensstämmelse med författningen, tull-
behandlas; utan äfven att tullbara varor må kunna på lika
sätt uttagas från nederlag eller creditupplag i en stad, för
att transporteras till hvilken annan stapelstad, som helst, och
tullafgifterna på det sednare stället erläggas. En så beskaf¬
fad rättighet för alla stapelstäder lärer icke kunna anses vara
med någon våda förenad att medgifva. Importvarorna kunna
då åtminstone icke förevitas att vara oundersökta, eller deras
beskaffenhet outrönt, och att då! få uttaga från nederlag i
Götheborg t. ex. 50 säckar caffe och först i Warberg tull¬
behandla dem, torde icke vara någon öfverdrifven begäran.
Ofver denna del af den inrikes transitorätten har Utskottet
emedlertid icke utlåtit sig. Af en dylik rättighet skulle Sta¬
ten visserligen icke erhålla förökade tullinkomster, men en
jemnare fördelning af städernas intrader skulle sålunda bere¬
das. Genom det sätt, hvarpå tolagsersättningen sistlidne
Riksdag reglerades, blef en del af stapelstäderna lidande, då
artiklarne »omalen spanmål och hampa» befriades från tull,
enär det egentligen är gröfre varor, hvilka i större mängd
åtgå till consumtion för den mindre bemedlade classen, som
importeras i de smärre stapelstäderna, der således, genom
denna åtgärd, tulluppbörden och, i följd deraf, äfven tolagen
väsendtligen förminskats. Transitorättens inrymmande åt alla
stapelstäder, åtminstone med den utsträckning, jag angifvit,
är derföre så mycket mera af nöden, som, efter hvad jag
redan tagit mig friheten yttra, tolagsersättningen derigenom
skulle komma att jemnare fördelas, så att icke de större
stapelstäderna uppsluka nästan allt för de mindre. Jag får
alltså yrka, att Borgare-Ståndet måtte, för sin dol, besluta att
dels hemställa till Kongl. Maj:t att nederlagsrättighet måtte
beviljas alla de stapelstäder, som hittills egt creditupplagsrätt,
eller antingen allmän eller för särskilda varor beviljad neder¬
lagsrätt; dels ock anhålla, att inrikes transitorätt, till den ut¬
sträckning, som ofvan antydts, måtte af Kongl. Maj:t, genom
allmän författning, i Nåder beviljas alla de Rikets stapelstäder,
hvilka ega de i Herr Rudlings motion omnämnda lätta com-
municationer med hvarandra, oberoende af den nederlags-
eller creditupplagsrättighet, som Kongl. Maj:t kan finna skäligt
i Nåder medgifva de stapelstäder, som derom göra underdånig
ansökan.
Herr Rudling: Jag förenar mig om det slut, hvartill
Herr Widell kommit, likasom äfven om större delen af de
skäl, han förebragt. Jag har endast några få ord att tillägga.
36
Den 14 Martii.
Hvad då först beträffar nederlagsrätten, inhemtas af Utskottets
Betänkande, att Tull-Comiterade föreslagit allmän nederlagsrät-
tighet åt de med creditupplagsrätt redan försedda stapelstäder,
samt att General-Tull-Styrelsen i den utarbetade nya Tull¬
stadgan hemställt, att berörde förmåner måtte medgifvas de
stapelstäder, hvarest tulluppbörden under en föregående fler¬
årig period utgjort minst 50,000 K:dr R:mt. Jag ville önska
att detta förslag vunne nådigt bifall, och det hade varit väl,
om Rikets Ständer äfven, för sin del, gjort underdånig fram¬
ställning i ämnet.
Hvad åter den så kallade inrikes transitorätten vidkom¬
mer, har Utskottet icke yttrat sig (ifver förslaget i den vid¬
sträcktare syftning, Herr Widell antydt; mendet vore väl, om
detsamma kunde bifallas åtminstone i den mån Utskottet upp¬
tagit frågan, så att det blefve tillåtet lör de mindre städerna
att, efter omlastning, få, under nödig tulluppsigt, lill sig sjö¬
ledes införda och derstädes tullbehandlade de varor, som,
till dem adresserade, ifrån utrikes ort ankomma till andra
stapelstäder. De handlandes förmåga i dessa smärre consum-
tionsorter medgifver nemligen icke så stora varu-inköp å
productionsorten, att fartyg kunna fullastas med deras requi-
sitioner. Dessa, relativt ringa till beloppet, taga följaktligen
endast en del af ett fartygs drägtighet i anspråk, och det vore
alltså en väsendtlig fördel lör dessa importstäder, om den
dem tillhörande delen af lasten å inloppsorten genast finge
frånskiljas fartygets öfriga innehåll samt, utan föregående
uppackning, under vederbörlig tullcontrol föras till deras
hamnar för att der tullbehandlas. Godsegaren sluppe derige¬
nom först och främst den olägenheten, att antingen sjelf nöd¬
gas resa till den större stapelstaden för att besörja förtull-
ningen och vid varornas tullbehandling bevaka sin rätt, eller
ock att derom anlita ombud, hvilket åter ådrager honom onö¬
diga kostnader, så mycket mera besvärande som denna ut¬
väg icke alltid är så säker. Vidare befriades importören ock
från den än större olägenheten att besörja ompackning af
varorna, hvilka vid tullbehandlingen rubbas ur sitt läge, upp-
rifvas och åter vårdslöst nedläggas, så att de under transpor¬
ten lätt taga skada, hvilket isynnerhet är fallet med så kal¬
lade korta varor, som äro mer ömtåliga. Den inrikes tran¬
sitorätten vore en stor välgerning för våra mindre stapelstä¬
der, och borde derföre, om den ej kunde utsträckas till dem
alla, dock åtminstone medgifvas sådana, som genom regulier
ångbåtslarl, genom jernvägsförbindelse eller annorledes hafva
ben 14 Martii.
57
beqväm communication med annan sjö- eller stapelstad. Om
derjemte varuegarne åtaga sig att bekosta för transporten
erforderlig tullcontrol och om en tullbetjent medföljer trans¬
porten för att tillse att allt rätteligen tillginge, tror jag icke
att något kunde vara att befara genom medgifvande af ofta-
nämnda rätt. Vid 1833 och 34 årens Riksdag beslöto ock
Rikets Ständer en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, att transitorätt måtte äfven Rikets mindre stapelstä¬
der beviljas. Oaktadt erbjudande af tulluppsigt på godsega-
rens bekostnad, har dock ansökning i denna väg icke bi¬
fallits och, hvad som är ännu mer besynnerligt, denna rätt
har icke en gång medgifvits, då vederbörande haft privile¬
gium att en sådan rättighet åtnjuta. Jönköping förunnades
ett sådant privilegium af Konung Guslaf II Adolf genom ett
Kongl. Bref den 17 November 1627. Detta Kongl. Bref är så
lydande: »Gustaf Adolf, med Guds Nåde etc. Wår ynnest etc.
tillförene häfver et. Wår undersåtare then menige man uti
Wår stad Jönköping, underdånigst andragit, huruledes theras
gods, som the inbeställa ifrån främmande Land, icke får pas¬
sera fritt och obehindrat, efter theras Privilegiers lydelse, öd¬
mjukligen bedjandes WI Nådigast ville therutöfver hand hålla.
Så alldenstund Wl icke allenast Nådigast ville them sam¬
ma Tullfrihet unna, utan ock Nådigast efterlåtit, att theras
Gods icke skal) förstämplas än i förenämnde Jönköping, och
thess affallande stämpelpenningar läggjas staden till godo, be-
falie WI eder allvarligen, att J, när the sitt Gods angilvit
hafva och nöjackteligen certeficeradt, tå låta thet Tull och
Accis fritt ouppslagit passera, utur hvad sjöstad the thermed
arrivera. Rätter eder härefter. Af Wadstena etc.
Gustavus Adolphus.»
Oansedt detta privilegium, på grund hvaraf staden hos
General-Tull-Styrelsen hemställt, att transitorätt mätte den¬
samma tillerkännas, blef, som sagdl, denna dess begäran af-
slagen. Då emellertid någon risque af tullförsnillning icke rim¬
ligtvis kan uppkomma, så vidt som varutransporten verkstäl¬
les under iakttagande af nödig tullcontrol, hvilken derjemte
af godsegaren sjelf bekostas, och då onekligt är, att transito-
rätten för de mindre stapelstädernas trefnad och förkofran
är af utomordentlig vigt, anser jag sä väl rättvisa, som bil¬
lighet fordra, att denna rättighet medgifves dessa städer i all¬
mänhet, eller att densamma åtminstone förunnas dem, som
genom regulier ångbåtsfart eller annorledes hafva beqväm
communication med annan sjö- eller stapelstad.
58
Den 14 Marin.
Herr Ridderstad: Herrar Widells och Rudlings förslag
om nederlagsfrihet äfven för Rikets mindre stapelstäder har
blifvit af Economie-Utskottet förkastadt derföre, att allmän
nederlagsfrihet, efter Utskottets förmenande, lämpligen icke
bör tillerkännas andra städer, än dem, som ega förmåga atti
vidsträcktare mån underhålla directa handelsförbindelser med
utländska afsättningsorter. Hetta innebär i sjelfva verket ingen¬
ting annat, än ett underkännande af de mindre städernas bil¬
liga rättsanspråk, för att bilda ett monopolium för våra större
stapelstäder. Jag är också förvissad, att, om icke frågan genom
2:ne Stånds redan uttalade bifall till Utskottets framställning,
redan fallit, flere af de större städernas representanter nu
skulle höja sina röster och försvara bibehållandet af den in¬
skränkning i nederlagsrätten, som för närvarande lyckliggör
dem på de mindres bekostnad. Sådan är menniskonaturen:
man är mycket restrictiv och — i politisk måtto — conserva-
tiv då det rör ens egna fördelar; men — Gudbevars — till
åsigterna liberal då det rör andras. Nu ligger också i den
tystnad, som de större stapelstädernas ombud iakttaga, ingen¬
ting besynnerligt. De veta sig ju redan segrat — tillfölje af
två andra Stånds beslut. Det inger lugn. Underbara äro
deremot det Sammansatta Utskottets principer. Samtidigt med
detta dess Betänkande, hvilar nemligen på Ståndets bord ett
annat, deruti Utskottet förordar en till dess behandling öfver-
lemnad motion om landthandelns framskjutande till 1 mil
nära städerna. Deri grundar Utskottet sitt bifall just på
upphäfvandet af ett monopol; bär deremot stödjer sig dess
afslag på bibehållandet af ett sådant. Jag har icke kunnat
undgå att fästa uppmärksamheten på en så i ögonen springande
inconsequence. Vill man emedlertid verkligen en fri handel,
bör lika rättvisa utgöra dess grundval, och ur sådan synpunkt
anser jag till och med Herrar Widells och Rudlings motioner
icke ens hafva sin fulla utsträckning, utan att samma för¬
mån af upplagsrätt bör tillerkännas Rikets alla städer. Då
icke dess mindre äfven det nu väckta och här debatterade
förslaget är ett godt steg framåt på denna väg, kommer jag,
under ogillande af Utskottets så väl motiver, som beslut, att
med min röst understödja dess antagande.
Herr Ekelund: Frågan om förändring i åtskilliga delar
af nu gällande stadganden rörande nederlags- och transito-
rätten har vid flera föregående Riksdagar varit föremål för
representationens ompröfning. Då emellertid den nu före¬
dragna delen af Bevillnings- och Ecouomie-Utskottets Betan¬
Den 14 Marlit.
59
kande endast anaår nederlagsrättigheterna, och icke transito-
rätten, sorn ej förekommer förr, än i sista punkten, inskrän¬
ker jag denna gång mitt yttrande till det nuvarande öfver-
läggningsämnet, med hänseende hvartill jag endast ber att få
förklara, att, enligt min åsigt, det vore orätt, om Ständerna
beslöto en allmän nederlagsfrihet för alla stapelstäder. Jag
tror icke, att en sådan åtgärd väl låter sig göra, ett sakför¬
hållande, som för öfrigt vid liera tillfällen blifvit utredt och
ådagalagdt. Men de stapelstäder, som hafva grundade skäl
för sin önskan att erhålla rätt till nederlag, äro ju oförhin¬
drade att derom ansöka hos Kongl. Majit, som, efter pröf¬
ning, beslutar; och då så beskaffade framställningar äro un¬
derkastade behofvet af en dylik pröfning, löljer deraf, att den¬
samma bör ske för hvarje serskildt läll samt icke a priori
i allmänhet medgifvas. Vi hafva sett, att på nämnde väg
denna förmån blifvit af Kongl. General-Tull-Styrelsen före¬
slagen att förunnas flere städer, såsom Warberg, Sundsvall,
Hernösand, Umeå och Piteå, samt att genom serskilda Kongl.
Resolutioner beviljats nederlags- och creditupplagsrätt åt Sunds¬
vall, creditupplagsrätt åt Warberg, och nederlagsrätt åt Mar¬
strand; men derföre att flere stapelstäder ansetts böra komma
i åtnjutande deraf, innefattar detta förhållande i sig icke ett
dylikt berättigande för alla. — Jemte det jag tillstyrker bi¬
fall tili Utskottets framställning i denna del, tillåter jag mig
nämna, att till de under litt. c) uppräknade städer, hvilka ega
nederlagsrätt för alla till införsel lofgifna varor, bör tilläggas
Gefle, som fick samma rättighet sig tillerkänd genom Kongl.
Kungörelsen den 15 Julii 1845.
Herr Bäcklin: 1 motsats mot den siste talaren, anser
jag, att det »låter sig val göra» att utsträcka nederlagsrätten
äfven till Rikets mindre stapelstäder, och jag tror för öfrigt,
att i det allmännas, i consumenternas interesse en dylik åt¬
gärd är af så väl billighet, som rättvisa påkallad, ty det är
klart, att varor, som införskrilvas af köpmän i dessa mindre
städer, der nederlagsfrihet ej finnes, och hvilka, till följd häraf,
måste uppläggas i släder, hvilka åtnjuta denna förmån, del
är, säger jag, tydligt, att dessa varor härigenom skola vid¬
kännas åtskilliga kostnader för deras genomseende och tull-
behandling m. m., hvilka kostnader, i relativt ringa grad be¬
tungande, om alia importstäder egde upplagsrätt, nu läggas
på sjelfva godset och sålunda ytterst komma consumenterna
till last. 1 en tid dessutom, som på allt sätt kämpar för
och söker utvidga handelns frihet, torde, äfven ur denna syn¬
60
Den 14 Marlii.
punkt det monopol, som tullagen tillägger våra större städer,
böra försvinna. Jag tillåter mig serskildt fäst-a uppmärk¬
samheten å förhållandet i detta hänseende med staden Ny¬
köping. Detta samhälle eger visserligen icke den till 30,000
R:dr uppgående årliga tulluppbörd, som, enligt gällande före¬
skrifter, erfordras lör att erhålla nederlagsrätt, men personer
finnas der ändock, hvilka införskrifva varor till ett sådant
värde, att i tull för dem erläggas 16 å 17,000 Ridr. Dessa
varor magasineras nu uti en stad i närheten, som har upp-
lagsrätt, och följaktligen af detta, densamma icke tillhöriga,
gods oafkortadt njuter ali den fördel, som genom en ökad
tolag härflyter. Detta kan jag ej annat än finna i hög grad
obilligt. Jag yrkar derföre afslag å Utskottets hemställan i
denna del samt bifall till Herrar Widells och Rudlings mo¬
tioner.
Herr Palander: Jag hade ej ämnat på detta Betänkande
spilla några ord, sedan detsamma blifvit af Sine Stånd anta¬
get; men jag kan likväl icke underlåta att protestera mot
det sätt, hvarpå Utskottet behandlat denna vigtiga fråga. Jag
hade 'verkligen trott, att Utskottet, i stället för att leda sig
till den åsigt, att hvarje stapelstad skulle ega fria händer att
i nådcväg hos Kongl. Majit anhålla om nederlagsrätt, jag
hade i sanning trott, att Utskottet skulle göra en framställ¬
ning i den syftning, att alla stapelstäder skulle vara till ne¬
derlagsfrihet berättigade, så framt de kunde bevisa, att de
egde packhusbyggnader jemte öfriga controler, som erfor¬
dras, på det Staten icke må vidkännas någon förlust genom
upplagsrättens utvidgning. Jag har sjelf erfarenhet om ver¬
kan af underdåniga ansökningar för vinnande af denna för¬
mån. Carlskrona sökte nederlagsrätt, med erbjudande af
brandfria magaziner, men olyckan var, att de trafikerande,
på grund af en rättegång, hade ådragit sig Tuil-District-
Chefens inom orten afvoghet; och ehuru så väl Landshöfdin¬
gen, som öfrige vederbörande understödde stadens begäran,
bl ef den likväl icke af Kongl. Majit bifallen. Jag inskränker
mig till att yrka afslag å Utskottets framställning, beklagande
derjemte, att jag fått höra en af representanterna för staden
Norrköping här söka tillintetgöra för andra städer den för¬
mån, hvaraf hans egen redan är i lycklig besittning.
Herr Rudling: Här har blifvit sagdt, att detta Betän¬
kande redan blifvit af Sine Stånd gilladt, och att det således
icke vore värdt att fatta något annat beslut. Mig synes dock,
att man bör besluta hvad man anser vara skäligt och rätt,
Den 14 Marlit.
C,i
utan afseende på de öfriga Ståndens åtgöranden. Jag an¬
håller derföre fortfarande, att Borgare-Ståndet måtte, för sin
del, antaga Herr Widells förslag. Särskildt tillåter jag mig
fästa uppmärksamheten derå, att transito-rätten redan för
närvarande, ehuru i mindre mån, kan begagnas af åtskilliga
städer. Oförtullade collys kunna nemligen genom paketpost
befordras til! sina adresser ifrån den gränsort, till hvilken
de inkommit, och i adressorten förtullas. När nu en sådan
rättighet är medgifven för små varubelopp, hvarföre skulle
densamma ej kunna utsträckas äfven till större quantiteter,
då varuegaren underkastar sig och bekostar de conlroler,
som erfordras, att någon förlust för Staten ej må genom
försändningen uppkomma. Hvad åter angår nederlags-rätlen,
så är det sannt, att för de minsta stapelstäderna, der tull¬
inkomsterna äro obetydliga, det är ett svårt onus att under¬
hålla de byggnader, som för erhållande af nederlags-räft ut¬
göra ett oundvikligt villkor: men, då de ej kunna erhålla
den ifrågasatta rättigheten utan motsvarande skyldigheter,
lärer det väl få öfverlemnas åt och bero af dessa städer
sjelfva att bestämma, om de ega förmåga att underkasta sig
denna utgift. Jag yrkar bifall till Herr Widells förslag.
Herr Eneman: Under discussionen har bär yttrats, att
nederlags- och credit-upplags-rättigheterna vore monopol,
hvarmed de större stapelstäderna gynnades till förfång för
de mindre. Jag tillåter mig då erinra, att detta monopol
åtminstone har en rätt betydlig utsträckning, enär största
antalet af Sveriges stapelstäder åtnjuter detsamma, samt en¬
dast 4 eller 5 äro derifrån uteslutna; och dessa få samhäl¬
len, hvilka, sålunda excluderade, äro nödsakade att från
andra städer förse sig med sitt behof af utländska varor,
kunna ej göras delaktiga af nämnda förmån, emedan de
icke äro i besittning af den vidsträckta handelsverksamhet,
som utmärker Uikets öfriga stapelstäder. Hvad åter tran¬
sito-rätten beträffar, synes det Sammansatta Utskottet icke
hafva kunnat komma till annat resultat, än Betänkandet i
denna del innehåller, ty äfven med erbjudande att varuega¬
ren bekostar nödiga controler, kan likväl svårligen en till¬
räcklig och fullt betryggande bevakning åstadkommas eller
upprätthållas vid försändandet mellan landets städer af ej
tullbehandladt gods, likasom äfven ansvar omöjligen lärer kun¬
na stadgas för de fall, då varor under transporter förkomma.
Jag anser således, att förevarande Betänkande bör af Stån¬
det godkännas, i hvilken syftning jag hos Herr Talmannen
««
Den 14 Martti
anhåller om proposition. Hvad Herr Palander tillåtit sig
anföra om den förmodade anledningen dertill att Carlskrona
icke redan erhållit nederlagsrätt, torde knappast vara lämp¬
ligt att till vederläggning upptaga.
Herr Ekelund: Afsigten med mitt uppträdande i denna
fråga har lika litet nu, som tillförene varit att förneka vare
sig Carlskrona eller någon annan stad en förmån, som redan
eges af den stad, jag har äran repsesentera. Om Herr Pa¬
lander så uppfattat mina ord, har han högeligen misstagit
sig. För öfrigt torde i sjelfva saken tillräckligt redan vara
anfördt för att ådagalägga, att något annat här icke är att
göra, än att bifalla Utskottets framställning, hvilken i allt
läll icke synes sakna sitt fulla berättigande, om man, med
Utskottet, tager i betraktande, att allmän nederlagsfrihet
lämpligen icke bör tillerkännas andra städer, än dem, som
ega förmåga att i vidsträcktare mån underhålla directa han¬
delsförbindelser med utländska afsättningsorter, hvartill, efter
hvad Utskottet visat, äfven kommer, att på Kongl. Maj:ts
Nådiga afgörande redan beror ett af vederbörande afgifvet
förslag, i följd hvaraf, om det bifalles, nederlagsfriheten
skulle i flera hänseenden vinna utsträckning till förmån för
handeln. Denna sista omständighet, eller att hos Kongl.
Majit hvilar till handläggning ett förslag, hvarigenom neder-
lagsrätten skulle komma alt utsträckas till alla stapelstäder,
som för närvarande åtnjuta rätt till creditupplag, d. v. s.
icke mindre än 19, bör, vid frågans bedömande, icke lem¬
näs ur sigte. Vid sådant förhållande, torde det nemligen
vara skäl att, innan någon åtgärd vidtages från Riksens
Ständers sida, afvakta Kongl. Majlts beslut. Ett motsatt
representationens förfarande vore, efter min uppfattning, lika
oriktigt, som ogrannlaga.
Hvad Herr Palander tillåtit sig anse såsom motiv tili
det afslag å sökt nederlagsrätt, som drabbat Carlskrona, lem-
nar jag i sitt värde. Den beskyllning för partiskhet, han
behagat rikta emot den dåvarande Tull-District-Chefen i or¬
ten, torde, lindrigast sagdt, vara obefogad.
1 anledning af Herr Rudlings sednaste yttrande, tager
jag mig friheten fästa uppmärksamheten derå, att detsamma
icke angår denna punkt, utan först den, som å sista sidan
af Betänkandet återfinnes. Jag uppskjuter derföre att der¬
öfver utlåta mig, till dess densamma blifvit föredragen, samt
inskränker mig för tillfället att yrka bifall till den åsigt,
Utskottet här uttalat.
Den ii Mar lii.
63
Herr Staaff instämde med Herr Rudling.
Vice Talmannen Herr Schwan: Mina åsigter i tullag¬
stiftningen torde vara fullkomligt kända, och ingen .lärer väl
i detta hänseende åtminstone kunna med fog beskylla mig
att jag icke är tillräckligt liberal. Men min liberalism hvi¬
la r ytterst på den ansvarighet, den omvårdnad och laglyd¬
nad, som utgöra grundvalen för genomförandet af all rörelse
i tullväg inom vårt land. Det gilves tvänne sätt att befor¬
dra denna rörelse; det ena är att medgifva alla möjliga fri¬
heter och lättnader åt sådana samhällen, der någon större
lifaktighet i commercielt hänseende ej finnes; det andra
åter är, att skänka dessa förmåner åt de stapelstäder, som
redan ega en dylik rörelse. På de ställen, hvilka sålunda
utgöra en depot för handelsbytet, och der tulluppbörden,
till följd häraf, uppgår till betydliga summor, der kan också
nödiga tullcontroler upprätthållas, likasom de äfven böra det
för att bevaka allas rätt, Statens så väl, som de enskildes.
Men i de smärre städerna — hvem kan begära, att en tull¬
personal skall i dem stationeras för att utöfva sagde bevak¬
ning? Sådant är icke tänkbart. Med den kännedom för
öfrigt, man eger om den nuvarande Tull-Styrelsens frisin¬
nade åsigter specielt i det ämne, som här debatteras och
hvilket ju i allt fall är och förblifver ett önskningsmål, och
då man derjemte vet, att Tull-Styrelsen till Kongl. Maj:t
öfverlemnat underdånigt förslag till en så kallad tullag, sy¬
nes det mig. som skulle samtlige Herrar Representanter af
Borgare-Ståndet kunna gifva sig till tåls och afvakta Kongl
Maj:ts beslut; och om detsamma ej skulle utfalla till för¬
mån för de städer, som böra ihågkommas med en utvidgad
nederlagsrätt, då kan det vara både skäligt och rätt att nästa
Riksdag göra underdåniga påminnelser i sådan syftning. Men
jag påstår, att ingen stad, som eger det minsta anspråk i
denna del, kommer att finna det otili fredsstä lid t eller i sak¬
nad af den frihet, som önskas. I detta afseende har Herr
Ekelund, efter mitt förmenande, så riktigt dechiffrerat Be¬
tänkandet, att jag tror, att detsamma, utan vidare deduc-
tion till dess försvar, allt för gerna kan bifallas, såsom med¬
förande samma resultat, sorn med en Rikets Ständers under¬
dåniga skrifvelse i ämnet skulle afses.
Herr Lindstedt instämde.
Herr Kock: Jag kan ej underlåta att, i hvad på mig
ankommer, framställa en anmärkning mot en föregående ta¬
lare, som genom sitt yttrande utkastat eller åtminstone kun-
64
Den 14 Martil.
nät utkasta ett tvistefrö emelian Rikets större stapelstäder
och de mindre, ithy att han förmenade, att ingen röst från
de större släderne här höjde sig i denna fråga, emedan den¬
samma innebure ett interesse, som icke vore med de mindre
städernas förenligt, som tvärtom fullkomligt stridde deremot.
Ett sådant yttrande är, lindrigast sagdt, olörsigtigt. Jag kän¬
ner, för min dei, icke till någon dylik partiskhet eller af-
voghet emellan de af vårt gamla lands betydligare eller min¬
dre betydliga comrauner, som kallas städer, och svårligen
lärer Eder erfarenhet, mine Herrar, jäfva mina ord. Jag vet
ej, om den stad, jag har den äran här representera, tillhör
antalet af de större städerna eller de mindre; men om den
skulle räknas till de förre, så får jag förklara, att jag vill,
att alla städer, som deraf äro i behof och som kunna åstad¬
komma dertill nödiga kostnader, utan undantag, förunnas
nederlagsrätt. Jag anser emedlertid, att Utskottet svårligen
kunnat komma till annat beslut, än det, som i den nu före¬
dragna delen af dess Betänkande innefattas, då frågan är på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende; men icke desto mindre,
om flertalet af smärre städernas representanter önska att i
ämnet erhålla en opinionsyttring af Borgare-Ståndet, vill jag
gerna, såsom ett uttryck af min benägenhet att utvidga ne-
derlagsrättens periferie, biträda den åsigt, att Betänkandet i
denna del bör till det Sammansatta Utskottet återremitteras.
Herr Ödmansson: Jag förenar mig med Herr Kock.
Den stad, jag representerar, har vidsträckta rättigheter i det
hänseende, hvarom här är fråga, och jag önskar, att alla
Rikets stapelstäder måtte komma i åtnjutande af dessa för¬
måner i lika grad. Jag är följaktligen äfven, för min del,
benägen att bevilja en återremiss, så vida icke Ståndet före¬
drager att aflåta en serskild underdånig skrifvelse i ämnet
till Kongl. Majit.
Herr Lamberg: Jag anhåller fä tillkännagifva, att jag,
i hufvudsaken delande den af Herr Kock uttryckta mening,
förenar mig med honom i yrkande af återremiss å Betän¬
kandet i dess nu föredragna del.
Herr Trägårdh: Jag anhåller få antecknadt i Protocol-
let, att jag instämmer med Herr Schwan samt att jag följ¬
aktligen godkänner det Sammansatta Utskottets här gjorda
framställning.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
serskilda propositioner blifvit med Ja och Nej besvarade, be¬
gärdes votering; men som skiljaktiga meningar sig yppat om
Den 14 Marlit.
OS
contra-proposilionen, skreds forst till votering i detta af¬
seende.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som vill, att contra-propositionen ställes å beslut
om nederlagsrättighels utsträckning till alla de stapelstäder,
sorn hitintills egt creditupplagsrätt, eller antingen allmän eiler
för särskilda varor beviljad nederlagsrätt, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, ställes contrapropositionen på återremiss.»
Voteringen anställdes i vanlig ordning och utföll med
3(5 Nej emot 21 Ja; i följd hvaraf Ståndet beslutat att till
contra-proposition i den hufvudsakliga voteringen antaga åter¬
remiss.
Derefter uppsattes, justerades och anslogs en voterings¬
proposition af följande lydelse:
»Den, sorn bifaller Bevillninas- samt Allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottets Betänkande, M 1, i nu föredragna
punkt, angående Herrar Widells och Rudlings motioner om
stapelstäders nederlagsrätt, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet, i denna del.»
Vid den votering, som med anledning häraf och i före-
skrilven ordning förrättades, stadnade 29 Nej emot 2ft Ja;
hvadan Betänkandet i denna del var till Utskottet återremit-
teradt.
2 mom.
Herr Grenander: Då Warberg år 18S8 hade en tull¬
uppbörd af 44,000 R:dr och denna under året 18S9 ännu
mera ökat sig, tror jag, att Utskottet saknat skäl för sin
åsigt, att min motion lör närvarande bör förfalla. Jag yr¬
kar derföre alslag å Utskottets hemställan i denna del, men
om Ståndet icke skulle vilja dertill samtycka, anhåller jag
om återremiss för utrönande deraf, om ej staden Warberg
förtjenar nederlagsrätt, utan afvaktan af Kongl. Maj:ts beslut
öfver General-Tull-Styrelsens framställda förslag, angående ne-
derlagsfrihetens utsträckning.
Vidare anfördes ej, och sedan Herr Talmannens propo¬
sitioner å bifall dels till Utskottets, samt dels till Herr Gre¬
nanders förslag, blifvit med Ja och Nej besvarade, äskades
votering.
I anledning häraf, och efter det Ståndet, till följd af
Horg.-Stånd. Prat. vid Hiksd. 1859—1860. fil. S
66
Pen 14 Mqtfåi-
Herrar Grenanders och Schenslröms yrkanden, förklarat, att
contrapropositionen skulle slällas å återremiss, uppsattes, ju-
sterade? och anslogs en sä hdande voteringsproposition:
»Den, sorn bifaller Bevillnings- samt Allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottets Betänkande, JVs 1, i nu föredragna
punkt, angående yrkad nederlagsrätt för staden Warberg,
röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet, i denna del.»
Voteringen, som förrättades med slutna sedlar i vanlig
ordning, utföll med 50 Ja emot 25 Nej; i följd hvaraf Ut¬
skottets yttrande i denna del var af Ståndet gilladt.
Fjerde yttrandet.
Herr Widell: Sedan högtärade Ståndet beviljat återre-
miss å det Sammansätta Utskottets Betänkande i hvad det¬
samma rörer nederiagsrätten, anhåller jag, att enahanda be¬
slut äfven måtte fattas i afseende å den nu föredragna frågan
om inrikes transitorätt. Då jag sist hade ordet, tillät jag
mig att fästa uppmärksamheten derå, att Utskottet icke i sin
helhet lill behandling upptagit eller utlåtit sig öfver min mo¬
tion i denna del, och jag meddelade då äfven, att jag under
transitorätt äfven innefattat tillåtelsen att frän nederlag eller
creditupplag i en stad uttaga och försända tullbara varor till
hvarje annan stapelstad, för att först vid ankomsten dit tull-
behandlas. En så beskaffad rättighet torde vara af ganska
oskyldig art. Man kan ej heller i afseende på densamma
invända, hvad Utskottet anfört, att importvarorna icke voro
undersökta, ty, då godset, efter angifning till nederlag eller
credit-upplag, blifvit vederbörligen packhnsbehandladt, är det
ju så till beskaffenhet, som mätt och vigt fullständigt utrönt.
All den risque, Statsverket genom förslagets antagande kunde
löpa, vore att varorna förginges under vägen, men andra va¬
ror komma då i stället, hvadan förlusten i tullinkomst för
Staten i allt fall blelve ingen. En allmännare utsträckning
af denna rättighet, sådan jag den definierat, innebär således
ingen våda för det allmänna och medför icke heller något
intrång i de större stapelstädernas rätt, så mycket mindre,
som denna dilatation fastheldre tillskyndar äfven dem en för¬
del. Tänkom oss nemligen, att ett fartyg, t. ex. från Lon¬
don eller Hamburg, inkommer till Nyköping för att lasta
spanmål. Tillfälle gifves då för en importör i Stockholm
att med detta fartyg, som annars skulle anländt till Sverige
i baklast, införskrifva ypfor, samt omlasta dem i Nyköping
L
Den 14 Martn.
67
för alt först i liufvudstaden tullbehandla dora. Att Stor bland
handelslältnader den, som nu debatteras, lör de smärre sta¬
pelstäderna är af en påfallande vigt, har jag redan i det före¬
gående sökt bevisa. Det är visserligen sannt, att (lera af
dessa smärre städer icke kunna taga emot en så dyr pre¬
sent, som nederlags-och creditupplagsrätt, lill följd af de kost¬
samma byggnader och inrättningar, som dertill erfordras, men
just genom inrymmande åt dessa samhällen af inrikes tran-
sitorätt skulle denna brist, om icke tilt fullo ersättas, dock
göras betydligt mindre kännbar, och regleringen af tolags-
ersältningen, sorn nu länder de större stapelstäderna till
fördel, skulle derigenom älven komma de mindre städerna
till godo för de yaror, sorn af dera consumeras. Jag yrkar
återremiss.
Vice Talmannen Herr Schwan: Den siste talaren har
på ett mycket medgörligt sätt sökt undvika skärmytslingen
emellan de större stapelstäderna och de mindre, och för Stock¬
holm har han utfundera!,, att, om varor ankomma lill Ny¬
köping, tillhörande liufvudstaden, det vore en fördel för Stock¬
holms handlande att få dem hittransporterade för att här tull¬
behandla dom. Vår köpmannacorps bör vara honom för
denna hågkomst af dess interesse mycket tacksam. Men så
är det likväl. Man vill, att alla möjliga lättnader skola be¬
viljas handel och rörelse, men controlerna, dem glömmer
man. SO säckar caffe möter väl ej någon svårighet att be¬
vaka, om de fraktas med ångfartyg, men om de föras med
seglande fartyg, som använder dagar, för att icke säga veckor,
på resan till destinationsorten, skall då en tullbetjent vara ombord
hela denna tid och bevaka det lilla varupartiet både natt och
dag? Och om den eftersträfvade tillåtelsen att föra oförtul-
ladt styckegods från hamn till hamn skulle medgifvas, huru
skulle väl, å ena sidan, den personal, som tullverket för när¬
varande har använd i sin tjenst, vara för en sådan uppsigt
tillräcklig, och huru skulle det väl, å andra sidan, blifva möj¬
ligt att till motsvarighet af behofvet öka antalet af denna per¬
sonal, som, till följd af climatiska förhållanden, är nödsakad
att under sex månader af året förtjena icke allenast hvad
sorn erfordras till dess uppehälle under denna tid, utan äfven
så mycket, att den kan lefva de öfriga sex månader, då seg-
lationen ej är öppen? Man talar väl om nödvändigheten af
en obegränsad transitorätt för att förekomma varornas ska¬
dande genom deras ompackning. Detta argument har dock
sin skenbara tillämplighet endast och allenast för ett visst
68
Ven 44 Marlit.
slags gods, nemligen rnanufacturvaror, men gäller ingalunda
caffe eller socker eller dylika specerivaror, som icke rubbas
till sitt innehåll genom en legal undersökning. Hvad vore för
öfrigt vinsten af en dylik transportfrihet? Man skulle, säges
det, derigenom slippa att erlägga tull, innan man erhåller
varorna. Men då man i allt fall en gång måste vidkännas
denna kostnad, kan jag icke finna den stora fördelen af en
oundgänglig liquids fördröjande, helst rnanufacturvaror icke
kunna så föras. En colly sådana varor är ofta värd 8 å
10,000 R:dr. Om den spårlöst försvinner, hvem skall ersätta
Staten dess förlust? En ny colly, säger Herr Widell, ja, för
den får Staten visserligen en motsvarande tullinkomst, men
den, som redan kommit i allmänhetens händer på ett olag¬
ligt sätt, drabbas icke af denna afgift. Jag tror, att man går
för långt i sina anspråk. Anser man verkligen rätt, att tull¬
bevakningen, utan att en sådan åtgärd betingas af nödvändig¬
hetens kraf, skall dragas från det stora ändamål, hvars upp¬
fyllande med densamma alses, att skaffa Staten inkomster,
för att tjena vissa individuela biändamål? Jag anhåller om
bifall till Utskottets framställning i denna del.
Herr Widell: Herr vice Talmannen har icke behagat
lyssna till den modification, som jag i mitt näst föregående
yttrande inrymde i min framställning om en allmännare tran-
sitorätt derigenom, att jag förenade mig om Herr Rudlings
amendement, afseende, att denna rättighet måtte beviljas åt¬
minstone de stapelstäder, hvilka, genom regidier ångbåtsfart
eller annorledes, hade så beqväm corn mu nica tion med annan
sjö- eller stapelstad, att nödig tullcontroll kunde med lätthet
och säkerhet åstadkommas. Derigenom förfaller, skulle jag
tro, till en stor del Herr vice Talmannens anmärkning om
långväga transporter på flera dagar, för att icke säga veckor,
och tullpersonalens i Riket otillräcklighet för att medgifva 1
eller 2 vaktmästares medsändande till bevakningens besörjande
under en så långsam färd. För öfrigt afsåg jag ej, att varorna
skulle på ett olofligt sätt från fartyg eiler åkdon undansnillas,
då jag yttrade, att, älven om godset under transporten ginge
förloradt, Staten ju alltid får ersättning för sin sålunda min¬
skade tullinkomst genom motsvarande afgift för andra i stället
införda nya varor. Jag tänkte mig nemligen, att ångfartyget
skulle kunna förolyckas och varorna på sådant sätt tillintet¬
göras. Dessutom finnes i våra större stapelstäder en mängd
extra vaktmästare, hvilka visserligen icke skulle försmå den
förtjenst, som genom transportbevakningen kunde dem till¬
Den 14 MarUi.
69
skyndas. 1 allt fall är det hufvudsakligen principen af alla
stapelstäders lika berättigande nied hänseende till de privile¬
gier, hvilka för närvarande gynna endast några få bland dem,
jag genom min motion velat vindicera; och det är egentligen
i sådan afsigt jag redan framställt och nu tillåter mig förnya
min anhållan om återremiss äfven af den nu föredragna
punkten.
Pierr Rudling: Då näst föregående punkt i Betänkandet,
sorn angick nederlagsrätten, förevar till behandling, yrkade
Herr Widell, i sammanhang dermed, Ståndets bifall äfven till
ett af honom formuleradt beslut rörande den inrikes transi-
torätten; och det var med anledning derutaf, som jag då
anförde några skäl, hvilka jag, för min del, ansåg tala till
förmån för Herr Widells väl motiverade framställning. Detta
mitt yttrande tillåter jag mig nu att åberopa samt anhåller,
på grund derutaf, att äfven denna del af Betänkandet måtte
till Utskottet återremitteras. Hvad nederlagsrätten beträffar,
kommer densamma sannolikt att beviljas endast på de ställen,
hvilka ega förmåga att uppfylla de villkor, som betinga dess
åtnjutande; men transitorätten är, just till följd af detta för¬
hållande, för de mindre stapelstäderna af långt större vigt, än
rätten till nederlag, hvilken, afven medgilven, af många icke kan
begagnas. Herr Eneman påstår visserligen, att den handels-
lättnad, som med transitorättens utvidgning afses, icke kan
åvägabringas, emedan den ej låter med säkra tullcontroler
sig förena, samt att varorna kunna under transporten för¬
komma. Men om, på egarens bekostnad, en tullbetjent till
godsets bevakning; medföljer, saknas väl icke erforderlig con
trole och om den olyckan skulle inträffa, att fartyget förgås,
lärer val risquen för Staten att förlora tullen icke vara större,
än risquen för godsegaren att förlora varorna. Jag kan såle¬
des icke finna, att de invändningar, som blifvit gjorda emot
Herr Widells förslag i denna del, kunna tillerkännas något
afseende, och förnyar derföre hos Herr Talmannen min an¬
hållan om proposition på återremiss.
Discussionen förklarades fulländad, och sedan Herr Tal¬
mannens proposition å bifall blifvit med Ja och Nej besvarad,
äskades votering; i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en voteringsproposition, så lydande:
»Den, som bifaller Bevillnings- samt Allmänna Besvärs-
och Economie-lltskottets Betänkande, M 1, i nu föredragna
4:e punkt, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
70
Den 14 Mart».
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet i denna del.»
Voteringen, anställd i vederbörlig ordning, utföll med 33
Ja emot 23 Nej; hvadan fjerde yttrandet var godkändt.
§ 3-
Åter föredrogs Lag-Utskottets Betänkande, JW 19, i an¬
ledning af väckt motion om antagande af en ny lag, angående
skilnad i äktenskap.
Härvid förekom ino:
Utskottets hemställan, pag. 11, eller första punkten.
Herr Staaff*).
Herr Rudling: På samma gång jag till en stor del
gillar de motiver, hvilka grundlagt Utskottets förevarande för¬
slag, synes det mig dock, som skulle detsamma i den form,
hvarunder det i Betänkandet framträder, föranleda åtskilliga
betänkligheter. Herr Staaff har här sagt att Utskottets me¬
ning vöre, att slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag,
jemte stridighet i lynne och tänkesätt, skulle sammanlagdt er¬
fordras för att till skilnad i äktenskap må dömas. Detta har
jag likväl icke af förslagets ordställning kunnat finna. Utskottet
hemställer nemligen, att till skilnad i äktenskap må dömas
»jemväl när den ena makan beträdes med slöseri, drycken-
»skap och våldsamt sinnelag, samt när en sådan stridighet i
»lynne och tänkesätt hos begge makarne sig yppar, som, un-
»der ständiga utbrott, slutligen öfvergår till uppenbart hat».
Det förefaller mig, som vore Utskottets mening, att dels slö¬
seri, dryckenskap och våldsamt sinnelag, samt dels stridighet
i lynne och tänkesätt skulle innefatta tvänne särskilda skäl
till äktenskapets upplösning; hvarjemte de föreslagna varnings-
graderna synas mera specielt afse sistnämnda förhållande af
bristande öfverensstämmelse i åsigter och sinnelag. Att lik¬
väl förslagets syftning icke är sådan, har Herr Staaff genom
sitt olvanberörda yttrande gifvit vid handen. Nu synes det
ej eller att slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag be¬
höfva på en gång förefinnas, för att verka skilsmessa ma¬
kar emellan. Dryckenskapen kan ju vara stegrad till en så¬
dan grad, att densamma, i förening med ett obändigt lynne,
omöjliggör en sammanlefnad, äfven utan slöseri, och ena¬
handa kan förhållandet vara med detta fel, utan att det åt¬
följes af ett öfverdrifvet begär till spirituosa. Jag anser till
följd af allt detta nödvändigt, att förslaget blir uppstäldt så,
*) Herr Staaffs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes t
ilutet af detta band.
ben ti Marlii.
7 i
att anledning till tvätydighet iriä varda undanröjd, och an¬
håller jag, af Sådan anledning, hos Herr Talmannen om pro¬
position å återremiss.
Herr Odmansson: I olikhet med min värda vän, Repre¬
sentanten för Jönköping, finner jag mig ganska belåten med
Utskottets förslag; och jag tror, för min del, det vara bättre,
att de frågor, som i detsamma innefattas, afgöras af domstol,
än i administrativ väg, då denna myndighet är i tillfälle att
höra presterskapet Samt närmaste grannar och vänner till
dem, som önska en upplösning af sin äktenskapliga förenirig.
Derigenom vinnas nemligen otvifvelaktigt säkrare upplysningar
om makarnes sammanlefnad och anledningarne till deras even¬
tuel missnöje, än som kunna inhemtas af ransakningsproto-
coller och skriftliga bevis från vederbörande. Herr Rudlings
hufvudsakliga och egentliga anmärkning a Iså g förslagets redac-
tion, hvilken han icke fann affattad i nog bestämda termer.
Detta frainginge tillräckligt derutaf, att, efter hvad han på¬
stod, Herr Staaff förklarat Utskottets mening vara, att både
slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag samt stridighet i
lynne och tänkesätt på en gång fordrades, för att döma till
skilnad i äktenskap. Så har jag likväl icke uppfattat hvar¬
ken förSlagets ordalydelse eller Herr Staaffs yttrande. Jag
har nemligen ansett, att slöseri, dryckenskap och våldsamt
sinnelag, å ena makans sida, tillsammans bilda ett skäl till
skilsmessa, samt stridighet i lynne och tänkesätt hos båda
makarne i och för sig det andra. Jag kan likväl ej undgå
att erkänna befogenheten af Herr Rudlings invändning att
slöseri och våldsamt sinnelag utan dryckenskap, likasom
dryckenskap och våldsamt sinnelag utan slöseri böra vara
fullt berättigande orsaker till äktenskapsskilnad, och på det
att i förslagets uppställning en rättelse i sådan syftning må
vinnas, anhåller äfven jag om återremiss.
Herr Staaff: Herr Rudling har missförstått mig. Jag
har aldrig sagt annat, än att slöseri, dryckenskap och våld¬
samt sinnelag utgöra en cathegorie, hvarunder skilnad i äk¬
tenskap kan ifrågakomma, samt stridighet i lynne och tänke¬
sätt en annan. Det är gifvet, att, när de tre förstnämnda
anledningarne förefinnas tillsammans, fullt skäl till skiljsmessa
eger rum, men, om blott en eller två bland dem inträffa
samtidigt, bör en upplösning af det äktenskapliga bandet ej
medgifvas med mindre stridighet sig yppar.
Herr Thollander: Mot sjelfva den grundsats, som ledt
Utskottet vid uppställandet af ifrågavarande förslag, har nå¬
72 Den 14 Martti.
gon anmärkning icke blifvit framställd. Hvad man mot för¬
slaget haft att erinra, har endast gällt redactionen. Jag beder få
fästa uppmärksamheten derpå, att Utskottets förslag, i likhet
med 1810 års Förordning, förutsätter två särskilda fall, hvilka,
hvartdera för sig, skulle innefatta laglig anledning för domstol
att bevilja skilnad i äktenskap, i stället att frågan nu är be¬
roende af Konungens Nåd. Sålunda innehåller förslaget, att,
när den ena makan beträdes med slöseri, dryckenskap och
våldsamt sinnelag, samt när en sådan stridighet i lynne och
tänkesätt hos begge makarna sig yppar, som under ständiga
utbrott slutligen öfvergår till uppenbart hat, domstol i hvart¬
dera af dessa två fall, hvilka icke behöfva med hvarandra
concurrera, eger att döma till skilnad i äktenskapet. Ingen
bör kunna misstaga sig derom, att meningen med förslaget
är den, att antingen allt, som omtalas i den förra punkten,
eller ock allt, hvad som närnnes i den sednare punkten, måste
vara för handen innan äktenskapsskilnaden må tillåtas. Efter
Herr Rudlings och, om jag ej missminner mig, äfven Herr
Staaffs uppfattning, bar det föreslagna stadgandet ansetts med¬
föra en inskränkning i orsakerna till äktenskapsskilnad. Nå¬
gon sådan inskränkning är dock icke åsyftad af Utskottet,
hvars afsigt endast varit, att dessa frågor, i stället att bero
på Kongl. Maj:ts Nåd, skulle behandlas och afgöras af dom¬
stol, som, i följd af de oeniga makarnes personliga hörande
och undersökningen i öfrigt, alltid måste ega en klarare åskåd¬
ning af förhållandet och behofvet af äktenskapsskilnad, än
den föreställning, sora kan vinnas blott genom läsning af hand-
lingarne. I fråga om förslagets sista del, eller den, som in¬
nehåller, att Domaren ej må bevilja skilnad med mindre
bevis företes om undergångna sådana varningsgrader, 14 Cap.
1 § Giftermåls-Balken bestämmer, har man yttrat tvifvel,
huruvida denna föreskrift vore hänförlig till båda de fall, då
Domaren eger bevilja äktenskapsskilnad. Jag vågar tro, att
förslagets uppställning är sådan, att den icke tillåter ett dy¬
likt tvifvel, och att förslaget tydligen uttrycker Utskottets
mening, att i hvartdera al ifrågavarande fall de omförmälda
varningsgraderna böra föregå äktenskapsskilnaden. Det skulle
eljest blifva alltför lätt att tillvägabringa upplösning af äkten¬
skapet, hvilket bör hållas i helgd så länge någon anledning
finnes till antagande att tiden och varningar kunna medföra
förändring i tänkesätten och bringa den felaktiga makan att
återvända till sina pligter. Jag tillstyrker alltså Utskottets
förslag.
Den 14 Mariii.
75
Herr Wahlbom: Då slöseri, dryckenskap och våldsamt
sinnelag redan utgöra laga orsaker till äktenskapsskilnad,
och frågan således, enligt mitt förmenande, rör sig endast
derom, huruvida nämnda anledningar till äktenskapsskilnad
böra, enligt 1810 års Förordning, behandlas af Kongl. Majit
i nådeväg, eller tillhöra domstols pröfning, torde det icke vara
behöfligt att vid detta tillfälle i någon vidlyftigare mån yttra
sig öfver dessa äktenskapsskilnads-anledningars större eller
mindre lämplighet. Jag inskränker mig derföre till att för¬
klara, det jag delar Utskottets mening, och tror att det skulle
leda till mera enhet i besluten, rörande likartade frågor, om
domstolarne komma att handlägga äktenskapsskilnadsmål, äf¬
ven i förenämnde afseenden, än om de fortfarande komma
att tillhöra Kongl. Maj:ts pröfning. Denna förändring skulle
dessutom blifva fördelaktig för det lägre folket, som mången
gång har svårt att komma till thronell med dylika framställ¬
ningar, men för hvilket det är vida lättare att anlita dom¬
stols biträde. Jag anser icke mycket behöfva ordas derom,
huruvida slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag böra
antingen hvart för sig, eller alla tillsamman, utgöra anledning
till äktenskapsskilnad. Detta kommer naturligtvis alltid att
blifva föremål för domstolens bedömande. Likasom det kan
inträffa att en person, utan att vara begifven på drycken¬
skap, är slösare i sådan grad, att han försätter sitt bo i vida
sämre skick, än mången drinkare, likaså kan man tänka sig
att en person, ehuru hvarken drinkare eller slösare, är till
lynnet så våldsam, att detta sinnelag, i och för sig, kan af
domstolen anses innefatta giltig anledning till äktenskapsskil¬
nad. Jag förordar alltså antagande af Utskottets förslag.
Herr Rudling: Då jag förra gången hade ordet, åbe¬
ropade jag Herr Staaffs uppfattning af Utskottets förslag, alt
slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag skulle berättiga
till äktenskapsskillnad, endast då de tillsammans eller på en
gång förekomma, Det var emot denna uppfattning jag tillät
mig att göra några erinringar. Väl är det sannt, att nu gäl¬
lande förordning i ämnet upptager nämnda skillnadsorsaker
på samma sätt, som Utskottets förslag, men man bör besinna
att en lag, som skall tillämpas af domstol, måste, för alt icke
blifva missförstådd, vara mera begränsad, tydlig och bestämd,
än behöfligt är för en lag, hvars tillämpning beror på Ko¬
nungens nåd, och sålunda förutsätter en vidsträcktare pröf-
ningsrätt. Den fiireslagna förändringen synes mig önskvärd
derföre, att domstolen är i tillfälle att anställa en mera nog-
Ucii 14 Marlit.
granh ransakning om förhållandet åkta makar emellan och
derigenom bilda sig en klarare föreställning om detsamma,
än den, som, under målets handläggning hos Kongl. Majit,
kan vinnas genom de ofta ofullständiga upplysningar, hand¬
lingarna innehålla. Ehuru, enligt min åsigt, sföseri, drycken¬
skap och våldsamt sinnelag böra, hvar för sig, kunna utgöra
anledning till äktenskapsskillnad, måste dock sådant bero på
omständigheterna i hvarje fall. Det låter nemligen tänka sig,
att till exempel ert man, som är begifven på dryckenskap,
men utöfvar denna last utom sitt hus, derigenom icke be¬
svärar hustrun i sådan grad, att hans dryckenskap bör för¬
anleda äktenskapsskillnad. Emellertid äro nyssnämnda tre
orsaker sammanställde i förslaget, utan att deri antydes att
en hvar af dem kan föranleda till äktenskapsskillnad; och då
en af Lag-Utskottets egne Ledamöter under förevarande dis-
cussion uppfattat förslagets mening annorlunda, än jag tror
den böra uppfattas, här man väl skäl antaga ätt det före¬
slagna stadgandet äfven skall kunna af andra missförstås1.
Dét synes derföre vara nödigt att redactionen undergår en
förändring, så att stadgandet blifver mera bestämdt.
Herr Ekholm: Då de anmärkningar, Herr Rudling fram¬
ställt mot redactionen i Utskottets förslag, redan blifvit af
andra talare till (ullo vederlagda, irtskränker jag mig till att
påyrka antagande af samma förslag.
Herr Ödmansson: Till försvar för redactionen af Ut¬
skottets förslag har blifvit anfördt, att den öfvrrensstämmer
med redactionen i 1840 års Förordning. Men om denna till
sin uppställning föga tydliga Förordning kunnat vara tillfyl¬
lestgöra nde så länge ärenden af ifrågavarande beskaffenhet
tillhört Kongl. Majlis pröfning i nådeväg, så är dock tedac-
tionen i nämnda Förordning icke lämplig för en lag, äm¬
nad att tillämpas af domstol, hvilken mäste döma efter be¬
stämda föreskrifter. Jag fortsätter alltså yrkandet om åter-
remiss.
Herr Staaff: Med anledning af Herr Rudlings sednare
yttrande, beder jag att få hemställa, om det låter tänka sig,
att en man kan vara behäftad med dryckenskapslasten eller
ega ett våldsamt sinnelag, utan att hustrun skulle deraf i
mer eller mindre mån lida o el ler finna sig af följderna i gan¬
ska hög grad besvärad. Åtminstone är sådant, enligt min
uppfattning, alldeles omöjligt.
Hvad redactionen af Utskottets förslag angår, tror jag
icke att någon våda är att befara deraf, att den makt, sorn,
Den H Marlii.
7$
enligt 1810 å¥s Förordning, nu tillkommet Konungen, sädan
deri är, öfverflytta» på domstolarne, åt hvilka män utan skada
kan öfverlemna den vidsträcktare pröfningsrätt, som denna
makt innefattar. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till
Utskottets förslag.
Herr Björck: Jag tror, att det icke varit serdeles för¬
månligt för förslaget, att Lag-Utskottet ej upptagit saken till
pröfning i dess helhet, utan inskränkt sig till ätt föreslå öf-
verflyttning till domstolarne af den rätt, sorn nu i förevarande
(ali tillkommer Kongl. Majit. Att denna rätt är Konungen
förbehållen, saknar allt stöd i våra samhällsförhållanden. l)et
härleder sig från kyrkans föreställningssätt och detta har åter
sitt ursprung i den canoniska rätten. Man kan ock ulan
fara för misstag säga, att dén Lutherska kyrkan härutinnan
står på rent Calholsk grund. Emellertid är det en Stor för¬
mån, att man kommit så långt, sorti skett, eller att man ifrå¬
gasatt öfverflyttning af denna pröfningsrätt från Konungen
till domstolarne. Men härvid har man likväl i sjelfva ver¬
ket gjort en icke obetydlig inskränkning i möjligheten af
äktenskaps upplösning.
Herr Staaff har redan erinrat, att 1810 års Förordning'
blifvit tydd på sådant sätt, alt de i denna Förordning an-
gifna orsaker till äktenskapsskillnad ansetts vara der antörda
endast såsom exempel, och att i följd deraf Kongl. Majlis pröf¬
ningsrätt, i sjelfva verket, sträckt sig vida längre. Genom
nu föreslagna stadgande, sorn är begränsad! till dessa exem¬
pel, skulle således uppkomma en inskränkning i möjligheten
att vinna upplösning af olyckliga äktenskap. Häruti ser jag
dock icke något hinder för antagande af förslaget, hvilket i:
allt fall har sin stora förtjenst deri, att det gör ifrågavarande
grunder för äktenskapsskillnad, så att säga, allmänna. Men
det är, i min tänka, en olycklig lagstiftning, som lägger men-
niskans sinnelag och inre väsende till grund för domarens
tillämpning af lagen. Jag tror, att icke samhället i allmän¬
het, och ännu mindre domaren, har ätt skaffa med det inre
sinnelaget, utan att det tillhör domaren att uteslutande be¬
döma gerningarne och på dem allena grunda sitt tillgörande;
Bland nyare lagar finnes ej eller någon, som uppställer
grunderna för äktenskapsskillnad på sådant sätt, som skett
i 1810 års Förordning och nu förevarande förslag. Den
Franska lagen, hvilken, likasom den nyaste Engelska, be¬
stämmer, såsom grund för äktenskapsskillnad, endast följ¬
derna af den ena makans sinnelag, då detta framträder i
76
Den 14 Marla.
handling mot den andra makan, begagnar i detta hänseende
termerna misshandel och grof förolämpning. Det lärer ej
eller vara något tvifvel undeikastadt, att domaren i allmän¬
het bör inskränka sig till pröfning af sjelfva handlingen, men
icke stödja sitt domslut på den förmodade grunden tillhand¬
lingen. Också intager i våra nyare lagar den inre bevekelse-
grunden till en handling endast en underordnad plats och
medför afseende endast i det fall, att gerningen otvätydigt
antyder grunden derföre; åtminstone har ett sådant moment
der icke blifvit uttryckt i ordalag, jemnförliga med dem, som
Utskottet här nyttjat. Jag tror derföre, att den föreslagna
lagen, om den blir gällande, icke erhåller någon lång fram¬
tid, utan föreställer mig, att man snart nog skall finna sig
föranlåten att, såsom grund för äktenskapsskillnad, antaga de
bestämmelser, hvilka lörefinnas i det nya lagförslaget och
hvilka i det närmaste öfverensstämma med andra civiliserade
länders lagstiftning. Om jag således icke kan med gladt
hjerta biträda Utskottets nu föreliggande förslag, anser jag
mig dock böra understödja detsamma, såsom i allt läll inne¬
fattande en väsendtlig förbättring i det nuvarande förhållan¬
det. De anmärkningar, som här blifvit gjorda mot redactio-
nen af förslaget, äro, enligt min tanke, alldeles obefogade
och hafva af andra talare redan blifvit till fullo vederlagde.
Herr Staaff: Om det ock inedgifves, att förslaget, så¬
som Herr Björck anmärkt, innebär ett slags inskränkning i
orsakerna till äktenskapsskillnad, så uppväges denna olägen¬
het deraf, alt hvad, sorn nu beror pä godtycke eller nåd,
enligt förslaget skulle blifva en rättighet. Genom antagande
af det föreslagna stadgandet, sådant det är, (och längre torde
man för närvarande icke kunna komma), skulle domstolarne
visserligen erhålla rätt att bedöma lada, men endast der
dessa innefatta bevisning derom, att förhållandet mellan ma¬
karna öfvergått till hat och bitterhet. Visserligen skulle jag
funnit mig mest tillfredsställd, om Utskottet framlagt förslag
till en lag, byggd på den theorie, Herr Björck förordat, men
då delta icke varit möjligt, är jag tacksam för och måste
låta mig nöja med det resultat, hvartill Utskottet kommit.
Herr Kock: Det torde icke finnas någon, som ej delar
motionairens åsigt om nödvändigheten att bereda lättade ut¬
vägar tili upplösning af olyckliga äktenskap. Men mot Ut¬
skottets förslag har hos mig uppstått en betänklighet, den
jag anhåller att få underställa de lagkunniges pröfning. En¬
ligt nu gällande föreskrifter, skola oeniga makar undergå åt¬
Den l A Mar lii.
77
skilliga varningsgrader och, sedan dessa äro genomgångna,
är frågan om äktenskapsskillnad i de flesta läll beroende på
Kongl. Maj:ts algörande i administrativ väg. Utskottet har
föreslagit att dylika frågor i stället skola behandlas af dom¬
stol i åtskilliga andra fall, än no är förhållandet. Men jag
hemställer, om icke en sådan förändring möjligen skulle
kunna, i stället att förkorta, snarare förlänga en olycklig
makas lidande, i följd af den tidsutdrägt, som är förenad med
målens behandling vid domstol och fullföljande genom alla
instancerna. På landet är icke ovanligt alt ett mål hand-
lägges under tre å fyra Ting, innan det blir med slut afhul-
pet. Om målet derefter drages under Hof-Rättens pröfning,
torde dess Utslag sällan kunna emotses på kortare tid, än
ett eller två år, och huru lång tid, som erfordras för må¬
lets afgörande hos Högsta Domstolen, är nogsamt bekant.
Jag har trott mig icke höra underlåta fästa uppmärksamhe¬
ten på denna omständighet, som på saken möjligen kan haf¬
va en verkan, motsatt den man söker.
Herr Staaff: I min hemort har aldrig, och jag tror
icke eller annorstädes inom landet, en domare undandragit
sig att, der trängande nöd varit förhanden, behandla mål af
ifrågavarande beskaffenhet utan omgång och, om hehofvet
fordrat, utsätta urtima Ting, hvartill han, såsom bekant är,
eger laglig rätt. Det är ock gifvet, att sådana mål äfven af
de högre domstolarne blifva behandlade med den skyndsam¬
het, som af ärendets vigt och ömtåliga beskaffenhet påkal¬
las. Om ock något dröjsmål skulle inträffa, uppväges detta
fullkomligt deraf, att den oskyldiga makan under tiden är
skyddad mot våld och misshandling. Jag vill dessutom fä¬
sta uppmärksamheten derpå, alt äfven under nu varande
förhållanden betydlig tidsutdrägt kan föranledas derigenom,
att den brottsliga makan öfverklagar domstolens beslut i en
eller annan af de frågor, hvilkas behandling måste föregå
äktenskapsskillnaden. Jag tror således, att någon olägenhet
af förslaget icke i detta hänseende är att befara, men vill
icke desto mindre betyga Herr Kock min tacksamhet för
den välvilja och lofvärda omtänksamhet, som dicterat hans
nyss gjorda framställning.
Herr Lovén: Utskottets förslag har hos mig väckt vissa
betänkligheter, som icke blifvit undanröjda genom hvad un¬
der discussionen förekommit. Sålunda har jag ansett tvif¬
velaktigt, huruvida Utskottets mening varit, att den utväg till
äktenskapsskillnad, der den ena makan blifvit beträdd med
78
Den 14 Marlii.
;slös,eri, dryckenskap eller våldsamt sinnelag, som hittills va¬
rit medgifven, skulle komma alt försvinna derigenom, att
dylika frågor, såsom Utskottet föreslagit, öfverlemnades till
domst.olar.nes afgörande. Om delta varit meningen, så fruk¬
tar jag, att man, genom antagande af Utskottets förslag, sna¬
rare skulle gå ett steg tillbaka, än framåt. Men jag tror
att förslaget icke utesluter nyssnämnda utväg att hos Kongl.
Majit söka äktenskapsskillnad, och att det således innebär,
icke en ändring af, utan ett tillägg till 1810 års Förordning,
Det tyckes mig, som skulle man hafva galt väl långt, då
man ifrågasatt, huruvida, enligt förslaget, både slöseri, dryc¬
kenskap och våldsamt sinnelag skola vara förhanden och
conslaterade, för att skillnad i äktenskap, på grund af för¬
slagets lörsta punkt, må kunna beviljas. I detta hänseende
hafva nu gällande föreskrifter af Kongl. Majit blifvit tilläm¬
pade på det sätt, att äktenskapsskillnad beviljats, när hos den
felaktiga makan dryckenskapen gått så långt, att han 3 eller
4 gånger blifvit dömd till ansvar för fylleri, eller då han för
slöseri blifvit ställd under förmyndares inseende. Hvad an¬
går äktenskapsskillnad på grund af stridighet i lynne och
tänkesätt, instämmer jag med Herr Björck deruti, att det all¬
tid måste blifva svårt för domaren att bestämma när denria
stridighet skall anses hafva öfvergått till'uppenbart hat, och
skulle helst önska att ingenting af hvad, som rörer lynnet
och de,t inre sinnelaget, må kunna tagas till skäl för dom¬
slutet, hvilket allenast bör grundas på bevisning om yttre
företeelser. Hvad slutligen beträffar den tvekan, som här
blifvit yttrad i afseende å sista punkten i förslaget, anser jag
tydligt, att föreskriften om undergångna varningsgrader bör
hänföras till alla de fall, som i de föregående punkterna
omtalas. Emellertid tror jag, att frågan kan tåla en åter-
remiss, på det Utskottet må kunna ytterligare öfverväga den¬
samma och afgifva ett, till innehållet mera bestämdt, förslag,
särdeles i afseende å den omständighet, huruvida mål af
ifrågavarande beskaffenhet skola uteslutande tillhöra dom¬
stoiarnes behandling, eller om Kongl. Maj:ts pröfnirigsrätt i
ett eller annat fail må bibehållas.
Herr Trägårdh: Jag anser Utskottets förslag kunna
antagas och är, för min del, benägen att godkänna detsam¬
ma. Men för deri händelse återremiss varder beslutad,, vill
jag lästa uppmärksamheten derå, att redactionen kan i ett
fall blifva tydligare och i ett annat fall bättre, än den nu
är. Den blefve tydligare, om, i stället för ordet »samt» ä
Den JL4 fylarlii.
79
femte raden i förslaget, infördes ordet »ejler», och bättre, ,om
de på nästföljande råd förekommande orden »under ständiga
utbrott» uteslötos. Hetta senare uttryck sy nes mig icke
egentligt, då det naturligtvis icke är möjligt alt utbrott af
stridighet i lynne och tänkesätt ständigt ega rum, utan tider
mäste gifvas, då dylika utbrott icke förekomma.
Herr Thollander: En talare har ifrågasatt, om Utskot¬
tets mening varit, att äktenskapsskillnad fortfarande skulle
kunna hos Kong). Maj:! sökas och vinnas på grund af de
orsaker, som i förslaget omnämnas, fastän den föreslagna
förändringen blefve antagen. Sådant har dock icke varit
Utskottets mening. Med full besinning har Utskottet ned-
skrifvit de ord. som läsas på de första raderna af försla¬
get: »med ändring al hvad i Kongl. Förordningen den 27
April 1810 för nedanpämnda fall finnes stadgadt»; och det
har således just ingått i Utskottets syfte att undanrödja till¬
fället att i uppgifna fallen hos Kongl. Maj:t begära skillnad
i äktenskap. Det har vidare blifvit anmärkt, att det i för¬
slaget förekommande uttryck »under ständiga utbrott» vore
oegentligt. Om det ock medgifves, att detta uttryck, hvil¬
ket är hemtadt från nu gäjlande författning, skulle kunna
utan skada bortfalla, bör man (Jock å andra sidan besinna,
att det icke är de ständiga utbrotten i och för sig, utan den
verkan af dessa utbrott, hvilken uppenbarar sig i ett inbör¬
des hat mellan makarna, som skulle utgöra orsak till äkten¬
skapets upplösning, ty der sådant hat icke förefinnes, och
kärlekshandel mellan makarna således icke kan anses vara
slitet, bör skillnad i äktenskapet icke ega rum, emedan man
i sådant fall har anledning hoppas, att utbrotten af stridig¬
heten i lynnet skola kunna förekommas. Det låter ganska
väl länka sig, att dylika utbrott understundom inträffa, men
att deremellan makarnas inbördes förhållande är ganska
god). Man har yelat tyda Utskottets förslag så, sorn skulle
dryckenskap ensamt kunna ulgöra orsak till äktenskaps¬
skillnad. Detta bar dock lika hiet insått i Utskottets afsigt,
som att slöseri i och för sig skulle föranleda till äktenska¬
pets upplösning. Den maka, som vili värna sig mot följ-
derna af den andra makans böjelse för slöseri, har alltid
deri utvägen öppen alt söka skillnad i boet, och någon an¬
nan laglig påföljd bör icke föranledas af en sådan böjelse,
helst slösaren ofta är af ett mildare sinnelag, sorn tillåtpr
en lycklig sammanlefnad, oaktadt hati jpke kan iakttaga
hushållning. I afseende å våldsamt sinnelag, kan förslaget
80
Den 14 Marlii.
icke, utan misstydning, förstås på sådant sätt, som skulle,
efter livad en talare synes hafva antagit, en sådan sinnes¬
beskaffenhet, utan afseende på mot hvem den uppenbarar sig
i handling, utgöra skillnadsorsak. Det är nemligen icke
en makas våldsamma sinnelag i och för sig, utan effecten
deraf, när den riktas mot den fridsamma makan och verkar
upplösning af kärlekshandel, som bör grundlägga domstolens
beslut om äktenskapsskillnaden. Slutligen ber jag att få
erinra, att förevarande förslag till ändring i 1810 års För¬
ordning står i närmaste samband med det förslag till för¬
ändring af 14 Cap. Gifterinåls-Balken, som Utskottet i Be¬
tänkandets sednare del framlagt, och jag hoppas, att ett när¬
mare aktgifvaride på sistnämnda förslag skall undanrödja ali
grund för den af Herr Kock yttrade fruktan, att de i före¬
varande punkt föreslagna bestämmelser skulle kunna för¬
länga en oskyldig makas lidande.
Öfverläggningen var slutad, och första punkten god¬
kändes.
2:dra punkten:
Herr Staaff: Mot Utskottets förslag i denna del äro
reservationer algifna af Herr Olivecrona och Biskop Anjou i
syftning, att den nu föreskrifna varningen inför Dom-Capit-
let måtte bibehållas. 1 motsats härtill, vågar jag påstå, att
ingen af de föreslagna förändringarne är så behöflig, som
just borttagandet af denna varningsgrad, hvilken ingenting
annat uträttat, än att parter blifvit besvärade med onödiga
resor till en väglängd, i de norra provincerna stundom upp¬
gående ända till flera och tjugu mil. Jag kan icke med¬
gifva riktigheten af den sednare reservantens påstående, att
varning af högre myndighet ofta är djupare gripande. Jag
tror läst heldre, att varning af en lägre myndighet, som
står folket närmare och åtnjuter dess förtroende, i allmän¬
het är mera verksam och kan meddelas med tillbörlig både
hjertlighet och skärpa, lika väl, som en varning af Dom-
Capitlet. Såsom stöd för nyssnämnda påstående, yttrar re¬
servanten, att »fleres försök kan gifva större sannolikhet, att
någon gång den sida hos den felande träffas, som för var¬
ning och råd är öppen och tillgänglig». Val har jag mig
bekant, att Dom-Capitlet är en ganska mangrann myndig¬
het, men jag har ännu aldrig erfarit att dess samtlige leda¬
möter yttrat sig på en och samma gång. Det torde fä an¬
tagas, att i Dom-Capitlet, likasom hos andra myndigheter,
ordet föres af den främste ledamoten och att denne således
Deri Vt Marlii.
ensam i Dom-Gapitlets namn meddelar varningar af ifråga¬
varande beskaffenhet. Pä annat ställe i reservationen läses
följande: »Denna seger (öfver den felaktiga makans tank¬
löshet, utsviifningsbegär, m. m.) hoppas man i det längsta,
tinder det Kyrkan och Staten träda emellan, den förra för
att genom bön, förmaning och undervisning förbättra, den
sednare för att genom yttre tvångsmedel skydda de lidande,
maka och barn, för våld, kif och armod». Därvid må dock
anmärkas, att under detta Kyrkans förbättringsforsök lätte¬
ligen kan bända, att deri ena makan slår ihjäl den andra,
och sålunda gör dennas lidande helt kort.
I öfrigt ber jag få fästa uppmärksamheten på det, i min
egen reservation föreslagna, tillägg af en ny paragraf, hvar¬
med åsyftas alt bereda den misshandlade makan en utväg
att undgå vidare våldsamhet under tiden tills Domarens be¬
slut om skillnad till säng och säte hinner utverkas. Någon
vådlig påföljd af den föreslagna flytt ningen kan icke befa¬
ras, då denna är ställd i sammanhang med förhållandets
anmälande till laglig beifran. Jag anhåller örn bifall till
Utskottets framställning, med tillägg af mitt nu sednast om-
förmälda förslag, såsom en tredje paragraf i 14 Capitlet Gif¬
te r rn ä I s- Ha I k e 11.
Herr Lovén: I fråga om upphörandet af nu gällande
föreskrift om oeniga makars varning inför Dom-Capitlet, in¬
stämmer jag i motionairens åsigt och det slut, hvartill Utskot¬
tet kommit, enär denna varningsgrad numera bör kunna und¬
varas. Men jag begärde ordet för att hemställa om den för¬
ändring i redactionen af den föreslagna 2:a §, att orden: »och
nyttjar der begges gods och egendom» måtte utgå. Dessa
ord skulle kunna, såsom de i förslaget förekomma, anses inne¬
fatta ett bland villkoren för äktenskapsskillnad i det fall, hvarom
fråga är, och möjligen föranleda till ett försök att eludera
hela stadgandet derigenom, att den maka, som drifver den
andra ur huset, låter denna medföra sin andel i boet och
sålunda endast nyttjar sin egen andel. Denna förändring synes
desto heldre böra ega rum, som de anförda orden, enligt min
tanke, äro alldeles öfverflödiga.
Herr Ekholm: Jag kan icke inse någon nödvändighet
för en ledamot af Ufskottet att, såsom här skett, ingå i cn
vederläggning af de vid Betänkandet fogade reservationer,
innan ännu någon af Ståndets ledamöter yttrat sig mot Ut¬
skottets förslag. Ett dylikt förfarande tjenar till ingenting
Berg.-.Stånd. Prot. vid Riksd. 18Ö9-1860. III. 6
82
Den 14 Martil.
annat, än att onödigtvis förlänga discussionen. Helt annat
vore förhållandet, om reservationerne innefattade några sådane
insinuationer mot motionairen, hvilka denne kunde hafva skäl
att bemöta, men sådant har icke inträffat i förevarande fall.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag och vill blott erinra,
att de i 2:a § begagnade ordalag, hvilkas uteslutande den
siste talaren påyrkat, icke utgöra någonting nytt, emedan de
förefinnas i nu gällande lag. För öfrigt är det föga sannolikt,
att någon afvittring mellan makarna skall ega rum, der den
ena makan drifver den andra ur boet.
Herr Staaff: 1 anledning af Herr Ekholms mot mig
riktade förebråelse, får jag förklara, att jag tror det icke
kunna vara en motionaire förmenadt, att, då med Utskottets
tryckta och utdelade Betänkande följa likaledes tryckta och
utdelade reservationer, söka på förhand undanrödja den be¬
nägenhet att förkasta Betänkandet, som dessa reservationer
möjligen kunnat verka hos en och annan af Ståndets leda¬
möter, äfven om en sådan inverkan icke genom någons före¬
gående yttrande gifvit sig tillkänna. Till bemötande af Herr
Lovens anmärkning, vill jag endast erinra, att det uttryck i
2:a §, hvarvid han lästat sig, ordagrannt återfinnes i nu gäl¬
lande lag och hittills icke visat sig medföra någon olägenhet
eller utgöra hinder för skillnad till säng och säte. Utskottet
har i sitt förslag sökt att göra så få afvikelser från det nu
varande stadgandet, som möjligt, i hopp att förslaget desto
lättare skulle vinna framgång.
Ofverläggningen var slutad, och andra punkten bifölls.
Härjemte beslöts, att 14 Caj). 3 § Giftermåls-Balken må
undfå denna lydelse:
»Nu kan så illa åtbäras, att man eller hustru, af vrede
»och ondska, slå hvarandra blå eller blodiga, lama eller lytta;
»plikte då, som i Missgernings-Balken skiljs. Förnyas det våld,
»ege då den misshandlade att från den brottslige flytta; an-
»mäle dock förhållandet, för laga åtgärd, hos vederbörande
»presterskap och kronobetjent.»
§
Föredrogs ånyo samt godkändes Allmänna Besvärs- och
Eeonomie-Utskottets Betänkande, JVs 38, i anledning af väckta
motioner om åtgärder till beredande af sabbatens värdiga
firande.
§ #■
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs-och Eeonomie-Utskottets
Betänkande, M 39, i anledning af väckta motioner om än-
Den 14 Mariii.
115
(Irina; i Handels-Ordningen den 22 December 1846, samt der¬
med sammanhang egande författningar.
Härvid förekornino:
l:a punkten.
Herr Wistelius: Att en förändring af nu varande före¬
skrift, rörande detta ämne, är af behof påkallad, torde vara
allmänt erkändt, åtminstone af köpmän. Det må förundra,
att någon reservation mot Utskottets hemställan icke blifvit
afgifven, men man bör derföre icke tro, att en ändring är
obehöflig. För mången är det nogsamt bekant, att vid an¬
sökningar oin burskap blifvit företedda betyg, utgilna af per¬
soner, hvilka kalla sig lärare i bokhålleri och skrifkonst, men
om hvilka man ofta ganska väl enskildt känner, att de mot
god betalning lemnat sanningslösa intyg, ehuru deras trovär¬
dighet icke kunnat offentligen ifrågasättas. Det är detta miss¬
bruk, som Herr Wahlbom med sin motion åsyftat att före¬
komma, och jag hemställer derföre, att Ståndet måtte, med
alslag å betänkandet, godkänna motionairens förslag.
Herr Wahlbom: Då jag med mitt förslag icke åsyftat
någon inskränkning i Konungens Befallningshafvandes och
Magistraternes pröfningsrätt, bade jag trott, att Utskottet icke
skulle använda denna omständighet såsom skäl lör afstyr-
kande af min framställning, helst jag just önskat pröfnings-
rättens underlättande genom en föreskrift om hvilka personer
må anses behörige att lemna intyg af ifrågavarande beskaf¬
fenhet. Jag anhåller om alslag å Betänkandet och bifall till
min motion.
Herr Staaff: Alven jag önskar bifall till Herr Wahl¬
boms motion, och vill fästa uppmärksamheten derpå, att det
torde finnas få competencebetyg af den otillförlitliga beskaffen¬
het, som de intyg, hvilka stundom läggas till grund för be¬
viljande af handelsrättighet. Frågan kan synas obetydlig, men
följden af nuvarande föreskrifter har visat sig vara den, att
mångå bland dem, som erhållit rättighet att idka handel,
funnits icke vara bättre hemmastadde i sina stycken, än att
de uppgöra räkningar, hvilka icke allenast äro obegripliga och
derigenom vålla svårigheter för dornstolarne att utreda upp¬
komna fordringstvister, utan äfven medföra stora vådor för
folket, som, på grund af besynnerliga räkenskapsmethoder,
ofta blifvit ganska hardt betungadt. Det tyckes icke vara för
mycket fordradt, att den, som öppnar handelsbod, liksom i stad,
så på landet, underkastas tillförlitliga controler i afseende ä
det kunskapsmått, som är föreskrifvet. Jag yrkar antagande
u
Den 14 Marlit.
af Herr Wahlboms motion, oell vill, såsom ytterligare bevis
för behofvet af det föreslagna stadgandet, åberopa den om¬
ständighet, att motion i enahanda syftning blifvit väckt äfven
inom Bonde-Ståndet af en Riksdagsman från min hemort.
Herr Ödmansson: Jag instämmer i de föregående talar-
nes yrkande desto heldre, som äfven jag erfarit, att personer,
hvilka sökt handelsrättighet, företett kunskapsbetyg, utgifna
af föga sakkunnige personer; och då sådana betyg vanligen
måste betalas ganska dyrt, är det äfven i de sökandes eget
interesse, att en åtgärd vidtages i den syftning, motionen afser.
Herr Cramér: Afven jag anser närmare bestämmelser
i förevarande ämne behöfliga, och förenar mig derföre i fö¬
regående talares yrkande om afslag å Betänkandet och bifall
till Herr Wahlboms motion.
Herr Carlson: På grund af de skäl, som under dis-
cussionen redan blifvit anförda, får äfven jag understödja
Herr Wahlboms motion.
Herr Boman: Jag instämmer med de föregående ta la r-
ne desto heldre, som jag under två Riksdagar, såsom Leda¬
mot af Economie-Utskottet, baft tillfälle att höra de klagomål,
hvilka från olika delar af Riket låtit förspörja sig öfver följ¬
derna af den lösliga ordställningen i Handels-Ordningens ifrå¬
gavarande föreskrift. Under behandlingen i nämnda Utskott
af en, vid förra Riksdagen väckt, motion, i samma syftning
som Herr Wahlboms, upplyste en af Utskottets Ledamöter,
att han, som af Handels-Föreningen i den stad, der han var
boende, erhållit uppdrag att undersöka företedda handelsbe-
tyg, erfarit, att dylika betyg ofta voro till innehållet sannings-
lösa och, såsom bevis på hvilken trovärdighet, en del af så¬
dana intyg förtjena, anfördes af samme Ledamot, att han en
gång sett ett betyg, hvaruti lästes, att den ifrågavarande per¬
sonen kunde räkna, såsom orden lydde, »quarter och species».
Detta exempel innefattar det mest talande bevis på beskaf¬
fenheten af dylika examinatorers insigter i räknekonsten,
och något vidare torde icke behöfva anföras för att ådaga¬
lägga behofvet af det stadgande, Herr Wahlbom föreslagit.
Herr Brun: Då jag tillhör det Utskott, från hvilket fö¬
revarande Betänkande u!gått, vill jag tillkännagifva, att jag
icke biträdt pluralitetens beslut. Min mening, som i Utskot¬
tet blef undertryckt, är, att, då lagen stadgar ett ganska
strängt straff för den handlande, som, när han nödgats afträda
sin egendom till borgenärers förnöjande, befinnes icka hafva
fört riktiga böcker, det ock är i sin ordning alt en tag atif-
Den 14 Marin.
!IS
las, som, i harmonie nied denna straffbestämmelse, fiiresklif¬
ver på livad sätt en person, hvilken ämnar börja handels¬
rörelse, skall visa sig ega det kunskapsmål!, lagen såsom
villkor derför bestämmer. Det ligger i sakens natur, att
det för Konungens Befallningshafvande måste vara svårt alt
bedöma tillförlitligheten af handelsbetyg, när sådane, som nu,
kunna utgifvas, snart sagdt, af hvilken som helst, oell att
det i väsentlig mån skulle underlätta pröfningen, om bety¬
gens meddelande blefve uppdraget åt vissa behörigen quali-
ficerade personer. Den anmärkta svårighelen eger rum äl¬
ven för städernas Magistrater, ehuru i långt ringare grad, än
för Konungens Befallningshafvande, hvars pröfning förutsätter
behofvet af närmare kännedom om förhållandena inom e
vidsträckt landsbygd. Också förefinnas talrika bevis på de
okunnighet, som råder hos många af våra landthandlande
Ett stadgande i den syftning, sorn det föreslagna, måste således
vara af högsta behof på kalladt, och jag bifaller, för min del,
Herr Wahlboms förslag.
Herr Bäcklin: Då äfven jag baft tillfälle att se betyg af
ungefär samma beskaffenhet, som dem Herr Boman omtalat,
och anser närmare sladganden i ämnet nödiga, tillstyrker jag
afslag å Betänkandet och bifall lill Herr Wahlboms motion.
Herr Ridderstad: Ehuru jag icke har anledning för¬
moda, alt i den stad, jag representerar, någon handelscandi-
dat grundat sin ansökning på så klena betyg, som här blif¬
vit omförmälda, anser jag mig dock af andras klagomål öfver
bristande skicklighet hos en del handlande och af den här
allmänt uttalade önskan 0111 skärpta conlroler i detta hän¬
seende föranlåten att förena mig i yrkandet, att Herr Wahl¬
boms motion måtte vinna Ståndets godkännande.
Herr Lovén: Då jag inom Utskottet dollagit i ärendets
behandling, anser jag mig skyldig att nu yttra några ord. 1
hufvudsaken har jag biträdt Herr Bruns åsigt, atl, då landt¬
handlande, i händelse af concurs, äro underkastade samma
ansvar, som i allmänhet är stadgadt för underlåtenhet att
föra ordentliga handelsböcker, det jemväl är nödigt tillse, att
de, som egna sig åt denna handel, äro så qualificerade, att
de kunna föra sådana böcker. Bland de liera förslag, i af¬
seende å sättet för denna tillsyn, som inom Utskottet före-
kommo, var ock det, som af mig framställdes, eller, att den,
hvilken sökte rättighet att å landet idka handel, borde, an¬
gående sin insigt i bokföring, förete betyg af handelsförenin¬
gen i närmaste stad och att detta skulle vara tillräckligt för
itG
Den 14 Marlii.
att crhälla Konungens Befallningshafvandes tillåtelse. Då
nämnda förslag rönte motstånd, emedan handelsföreniugarne
ansågos jäfvige att yttra sig i ämnet, ifrågasattes att betygen
skulle ut färdas af Kronofogden eller Häradsskrifvare!) i orten,
men icke eller detta förslag kunde vinna framgång, lin stor
lättnad skulle dock obestridligen uppstå för Konungens Be¬
fallningshafvande, om genom en författning klefve föreskrif¬
va, hvilka betyg i förevarande hänseende borde ega gällan¬
de kraft. Jag hemställer att Ståndet mätte, antingen med
alslag § Betänkandet, antaga Herr Wahlboms motion, eller
ock besluta återremiss i den riktning, jag nu antydt.
Herr Björck: Med ledsnad har jag förnummit, att man
i allmänhet anser sig hafva skäl att klaga öfver det sätt,
hvarpå handlande vinna rättighet att idka sin näring. Ehuru
det icke ligger inom min egen erfarenhet att anledning till
sådana klagomål förefinnes, vågar jag icke bestrida att på
ett eller annat ställe fall inträffat, som kunnat föranleda en
allmännare önskan om en föregående strängare undersökning,
angående handlandes förmåga att föra ordentliga böcker.
Men jag tror och hoppas, att, om man gifver sig litet tåla¬
mod. några restrictiva föreskrifter icke skola erfordras. I
allmänhet torde det kunna antagas, att det ringa anspråket
pä handlandes kunskapsmått skall kunna lättare fyllas i sam¬
ma män, som den allmänna undervisningen varder förbättrad
och vinner i utbredning och omfattning, och det skall säkert
icke dröja länge förr, än hela den ifrågavarande föreskriften
i Handels-Ordningen blir öfverflödig redan på den grund, att
det icke ens skall komma i fråga att någon egnar sig at
handels idkande utan att ega dertill erforderliga kunskaper.
Det finnes redan vissa slag af handelsrörelse, som kun¬
na drilvas af personer, hvilka icke ega den ringaste kunskap,
exempelvis månglerihandeln, sorn är fritagen från all con-
trol i detta hänseende. Men hvarifrån kommer det, att för¬
fattningen för andra slag af handel fordrar bevis om ett
visst kunskapsmått? Onekligen från lagens stadgande, att
handelsböcker ega vitsord i rättegångar. Men om, såsom jag
föreställer mig, detta vitsord i sin nuvarande utsträckning
snart nog kommer att upphöra och endast gälla köpmän
emellan, skall-den handelsbok, som icke blifvit med ordning
förd, af sig sjelf lörlora all kraft, och följden af den hand¬
landes okunnighet sålunda falla tillbaka endast på honom
sjelf. Man bör ock besinna, att 1846 års Handels-Ordning,
hvilken erkänner näringsfriheten såsom princip, är att anse
Den ii Marlii.
»7
såsom en öfvergång frän det gamla skråsystemet, och om
jin sinnena, vid den tid denna författning antogs, icke voro
alldeles mogna för att bortkasta allt tvång mot handelsrät¬
ten, var dock meningen uppenbarligen den, att småningom
söka komma lill full frihet. Englands och Frankrikes lian*
delslagar föreskrifva alldeles inga villkor lili ifrågavarande
hänseende, icke ens någon föregående anmälan: de afse en¬
dast garantier för Statens inkomst af handeln. I sistnämnda
land tillgår det så, att, sedan en handelsrörelse blifvit bör¬
jad, infinner sig hos den handlande en tjensteman, sorn gör
sig underrättad om rörelsens beskaffenhet och omfång, hvar¬
efter köpmannen får emottaga räkning på sin skatt och, se¬
dan denna blifvit erlagd, har han i och lör sitt yrke med
det allmänna icke vidare att skaffa. Jag hade visserligen
önskat, att Ståndet mätte se saken från denna sida, men då
jag derom icke eger någon förhoppning, återstår för mig
endast att understödja Utskottets hemställan, att motionerna
i ämnet icke målte till någon åtgärd föranleda.
Häruti iusliimde Herr Warn och flere bland Ståndets
öfrige ledamöter.
Herr Hierta: Jag finnér mig lill en del förekommen
af Herr Björck. Det kan väl icke bestridas att Herr Wahl¬
boms motion har ett vackert syfte, då den alser att genom
närmare föreskrifter angående det sätt, hvarpå landthandlande
böra styrka sig ega nödiga insigler i konsten att skrifva och
lora räkenskaper, skydda sådana handlande från älventyret
att, i händelse af concurs, dömas till fängelsestraff. Men
jag tror, att de skäl, Utskottet anfört till stöd för sitt al-
styrkande af motionen, ega full giltighet. Genom alt före¬
skrifva af hvilka personer intyg i förevarande hänseende böra
meddelas, skulle man komma alltför långt i detailbesläm-
melser. Jag kan icke förlika mig med detta hetygsväsende
och finner något mycket motbjudande i den preventiva lag¬
stiftning, som utgår från föreställningen, att hvar och en,
som öppnar handelsbod, skall vara dertill af samhället pri¬
vilegierad och icke ega frihet att, utan ett sådant patent, på
ärligt sätt förvärfva sitt uppehälle. En sådan föreställning
grundar sig på samma förmynderskapsregel, som en af våra
skalder uttryckt i de bekanta orden »Till dörr vill man ha
mig för bondens bo och till lås för tiggarens säck.» Det
var icke denna åsigt, som gjorde sig gällande i 1754 års
lag, hvilken fastlieldre utgick från den tanken, att hvar och
en samhällsmedlem vöre skyldig att se sig sjelf för sä godt
ben 14 Marlit
Fian löi tnAdile; och det är tydligt att, om en landthandlande,
som gör eonctirs, Sdragit andra personer förlust, skulden der¬
för icke ensamt är köpmannens, utan lika mycket deras, sorn
af lättsinne gifvit honom för stor credit. Jag kan icke inse,
hvarföre man nödvändigt vill påtruga personer en credit, som
de icke sjelfve förstå alt tillvinna sig. I öfverensstämmelse
med dessa åsigter, tog jag mig friheten vid Riksdagens bör¬
jan väcka en motion derom, att all fordringsrätt, sorn grun¬
dar sig endast pä handelsbok, mätte upphöra, emedan jag
tror alt det vore en välsignelse för landet, om utborgningar
på credit komma att försvinna i hvarje annat fall, än dä de
grunda sig pä rent personligt förtroende. Detta sylte skulle
dock motverkas genom det af motionarren föreslagna stad¬
gande, som ytterst hvilar på principen om credithandelns
utsträckande sä långt, som möjligt; och jag kan derföre icke
annat, än yrka biläli till Utskottets afstyrkande af motionen.
Herr Ditzinger: Dä hvar och en måste vara bäst i
tillfälle att bedöma sin egen skicklighet och förmåga, följer
deraf, att den, som företager en handelsrörelse utan alt be¬
sitta dertill erforderliga kunskaper, må skylla sig sjelf, helst
det ligger i köpmannens eget interesse ait kunna skrifva och
räkna så mycket, som för hans yrke är nödigt. Jag tror
derföre, att nuvarande föreskrifter i ämnet äro alldeles till¬
räckliga, och yrkar, lika med Herr Hierta, bifall till Ut¬
skottets yttrande, i den förhoppning, att inom en icke afläg¬
sen framtid alla hinder för en fullständig näringsfrihet skola
bortfalla.
Herr Lamberg: Då jag tror det kunna antagas, att fler¬
talet af dem, sorn drifva handel på landet, saknar de kun¬
skaper, hvilka dertill äro nödvändiga, anser jag mig häruti
ega tillräckligt skäl till det yrkande, att Ståndet måtte an¬
tingen afslå Utskottets hemställan och godkänna Herr Wahl¬
boms förslag, eller ock återremittera ärendet till vidare be¬
handling af Utskottet.
Herr Wistelius: Jag vill blott fästa uppmärksamheten
derpå, att det här icke är fråga om att införa några restrictio-
ner, utan om att åstadkomma en control deröfver, att de
betyg, som, enligt författningen, i förevarande hänseende
skola företes, måtte vara verkliga betyg. Må man heldre
utstryka hela villkoret, ari låta det närvarande förhållandet
blifva oförändradt, ty sådana föreskrifterna 1111 äro, medföra
de mera skada, än gagn, och försätta vederbörande myndig¬
heter i största förlägenhet om den grad af trovärdighet, som
Den 14 Martti.
8ö
bör tillmätas företedda betyg. Herr Björck yttrade förhopp¬
ning, att den tid snart skulle komma, då handelsböckers vits¬
ord icke mera egde rum. Men denna tid är ännu icke kom¬
men och, så länge vitsordet qvarstår, måste det således vara
nödigt tillse, att villkoren för handelsrättighetens utöfvande
blifva behörigen fullgjorda.
Herr Lindeström tillkännagaf sig instämma med Herr
Björck.
Herr L.ovén: Jag kan icke finna, att det föreslagna stad¬
gandet innefattar någon inskränkning i näringsfriheten. Det
åsyftar endast att bereda en lättnad vid pröfningen af de be¬
tyg, som företes af personer, hvilka söka rättighet att idka
handel, och detta ändamål har man t rott sig vinna genom
att föreskrifva af hvilka sådana betyg, för att anses gällande,
böra vara utgifna.
Herr Ekholm: Det har redan blifvit anmärkt, att för¬
slaget icke åsyftar någon restriction af friheten att förvärfva
handelsrättighet. Otillräckligheten af nuvarande föreskrifter,
hvilka icke gifva säkerhet för tillvaron af ens det minsta
kunskapsmått, som, enligt författningen, hos den handlande
fordras, är tillräckligt ådagalagd. Köpmannens behof af kun¬
skaper betingas dessutom icke ensamt af hans skyldighet att
föra bok och räkning, ty hans skrifkonst tages i anspråk vid
många tillfällen, såsom vid varurequisitioner m. m., och han
måste förstå att räkna för att kunna inlåta sig i penninge-
vexel och dylika transactioner med andra personer Hvad
angår Herr Hiertas af honom nyss omförmälda motion, vill
jag blott tillkännagifva, att densamma för närvarande är un¬
der behandling i Lag-Utskottet; och huru pass välbetänkt
denna motion är, skall visa sig när den i sinom tid blir före¬
mål för Ståndets öfverläggning. Emedlertid yrkar jag åter-
remiss af nu förevarande fråga.
Herr Wahlbom: Obekant med förhållandena i främ¬
mande länder, måste jag bedöma frågan efter dem, som löre-
finnas i vårt eget land. Afven om 1846 års Handels-Ord-
ning bör anses utgöra blott en öfvergång till ett fritt närings-
system, kan jag icke deruti finna något hinder lör förslagets
antagande, ty det är naturligt att, när öfvergången är full¬
bordad och författningen alltså upphör att gälla, de uti den
gjorda tillägg och ändringar också förfalla. De, som påstått,
att den handlande, hvilken försummat att förskaffa sig nödiga
kunskaper, må skylla sig sjelf för följderna, torde finna skäl
att något modifiera detta påstående, om de betänka att hvar
90
Den 14 Marlit.
och en, som börjar en handel, gör del, icke under förutsätt-
ning alt han skall sluta med att göra concurs, utan fastmera
i förhoppning att hans företag skall lyckas. För den hän¬
delse Ståndet skulle behaga godkänna mitt förslag, eller ock
besluta ärendets återremitterande, hemställer jag, att det
måtte tillåtas mig, så till vida, ändra redactionen i förslaget,
att orden: »högre undervisningsanstalt» utbytas mot ordet:
»Elementar-läroverk».
Herr Gahn, II.: Så vidt jag af discussionen kunnat in¬
hemta, härröra de öfverklagade olägenheterna, icke från nå¬
gon otillräcklighet af nuvarande stadgande, utan derifrån, att
detta stadgande icke blifvit behörigen efterlelvadt. Föreskrif¬
ten, att betyg uti ifrågavande afseende skola företes hos
Konungens Befallningshafvande, fullgöres icke dermed, att
den sökande uppvisar en papperslapp, på hvilken står skrif-
vet ett namn och intyg att han eger det föreskrilna kun¬
skapsmåltet, utan måste förutsätta skyldighet för Konungens
Befallningshafvande att pröfva, om den person, som utgilvit
betyget, varit dertill competent. J)et vill synas, som skulle
denna skyldighet icke sällan blifvit åsidosatt. 1 afseende å
Herr Wahlboms förslag, må anmärkas, att lärare vid Ele-
mentar-läroverken i allmänhet icke kunna anses ega någon
närmare insigt i sådan räkenskapsföring, som fordras för en hand¬
lande, samt att uttrycken: »annan vetenskapligt bildad per¬
son» och »annan trovärdig person» innefatta högst svälvande
begrepp, och lemna åt Konungens Befallningshafvandes pröf¬
ning fullt ut lika mycket utrymme, som det nuvarande stad¬
gandet. i)å således den föreslagna bestämmelsen, enligt min
tanke, är alldeles obehöflig och icke lemnar någon ytterligare
garantie i det hänseende, som åsyftas, yrkar jag bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Fridstedt: För min dol, hade jag önskat att mera
afseende blifvit fästadt å Herr Wahlboms motion, som åsyf¬
tar att fylla en lucka i nuvarande lagstiftning, genom att före¬
skrifva, af hvilka de betyg böra vara utgifna, som fordras
för vinnande af handelsrättighet. Erfaranheten har ådagalagt
behofvet af en sådan föreskrift; ty det har mången gång in¬
inträffat, att en person, som, på grund af företedt intyg om
det stadgade kunskapsmåttet, erhållit tillstånd att idka handel,
sedermera funnits sakna, snart sagdt, all kunskap. Jag under¬
stödjer derföre Herr Wahlboms motion, dock med den för¬
ändring, att äfven städernas Handels-Föreningar förklaras be¬
höriga att meddela betyg af ifrågavarande beskaffenhet.
lien 14 Marlii.
!!6
Herr Brun: Det nr förvånande att liera, att man sät¬
ter så ringa tillit till den vetenskapliga bildningen, på samma
gång, som man dock sträfvar att utvidga de högre undervis¬
ningsanstalterna. En föregående talare liar frånkännt lärarne
vid våra Elementar-läroverk skicklighet i räknekonsten. Detta
var i sanning ganska oväntadt; jag hade trott det vara såsom
allmän regel antaget, att desse lärare besitta tillräcklig skick¬
lighet i räknekonsten för att examinera dem, hvilka söka
handelsrättighet. Jag förstår icke, huru man kan förneka,
att det skulle underlätta pröfningen af betyg utaf ifrågava¬
rande beskaffenhet, om den myndighet, som har att verk¬
ställa denna pröfning, vet att betygens utgifvare egt förmåga
att bedöma förhållandet. Om ock, såsom Herr Björck an¬
märkt, det vitsord, lagen nu tillerkänner handelsböcker, snart
skulle komma att upphöra, tror jag det i allt fall vara skäl
att söka befordra allmän redbarhet, genom att controlera till¬
varon hos handelsclassen af den smula hildning eller hyfs¬
ning, hvarom här är fråga. Man säger, att en hvar må
skylla sig sjelf för löljderna af sin okunnighet. Mig synes
det vara riktigare, orri man såg till att den ena lagbestäm¬
melsen stod i harmonie med den andra. Den, som börjar
handel, gör sig icke gerna den föreställningen, att han skall
blifva ruinerad; han hyser fastheldre den Ulligaste förhopp¬
ning om framgång. Det hör också besinnas, att landthandel
utgör en retelse för sådana personer, som sakna böjelse för
allvarligare sysselsättningar, och idkarne af detta yrke äro
derföre öfverhufvud mycket sämre, än de borde vara. Bland
dem finnas många, som knappast kunna skrifva sitt eget
namn. Bland talrika bevis, som kunde anföras på den okun¬
nighet, man ofta träffar hos landthandlande, får jag anföra ett.
Det hände för icke längesedan, att en landthandlande, som
hos en af Stockholms grosshandlare ville requirera ett forte¬
piano åt sin dotter, uttryckte denna önskan genom att i re-
quisitionen skrifva en 4 och en nolla samt derefter ordet
»piano». Detta exempel talar för sig sjelft. Att, såsom här
skett, åberopa mönster från utländsk ort, anser jag öfver¬
flödigt. Förhållandena inom vårt eget land gifva tillräcklig
ledning för omdömet, om man blott brukar sitt sunda för¬
stånd. Jag kan icke finna annat, än att motionairens förslag
åsyftar goda ändamål, och jag fortfar derföre att understödja
detsamma.
Herr Grape: I likhet med flera föregående talare, tror
jag att nu varande stadgande i ämnet är tillräckligt. När prof-
92
Den li Marlit.
ningen af frågor om handelsrättighets meddelande är öfver-
lemnad ät Konungens Befallningshafvande och Magistraterne.
mäste det förutsättas, alt dessa myndigheter icke godkänna
andra betyg, än dem, som äro utgifna af behöriga personer;
och den sökande, som försett sig med mindre trovärdigt be¬
tyg, får skylla sig sjelf, om hans ansökning i följd deraf blir
afslagen. Jag tillstyrker således bifall till Utskottets hem¬
ställan, och gör mig den förhoppning, att med våra nuva¬
rande bildningsanstalter sådana fall, som af några talare här
blifvit anförda, icke skola kunna ofta inträffa.
Herr Schenström: Herr Wahlbom har ifrågasatt den
redactions-förändring i sitt förslag, att orden »högre under¬
visningsanstalt» utbytas mot ordet »elementar-läroverk». Men
då vi ännu icke kommit på den punkt, att alla undervisnings¬
anstalter i städerna höra till elementar-läroverken, hemställer
jag att, i stället för de förstnämnda orden och hvad derefter
i förslaget följer, måtte införas orden »allmän skola i stad
eller cameraltjensteman».
Herr Wistelius: Då åtskilligt i redactionen af motio-
nairens förslag synes tarfva förändring, frånträder jag mitt
yrkande om bifall till förslaget och förenar mig med dem,
som begärt återremiss.
Herr Ridderstad: Det förefaller anmärkningsvärd!, att
i en tid, då anspråken på bildning i allmänhet tillväxa, man
vill åsidosätta den hilliga fordran, som innefattas i Herr Wahl¬
boms motion. Om Sveriges handelscorps, allt ifrån den främ¬
ste grosshandlaren ned till den ringaste minuthandlande, skall
kunna, såsom corps, intaga en värdig plats och mäta sig med
hvad utlandet i detta hänseende har att uppvisa, så måste
medfemmarne af denna corps besitta den grad af bildning,
som är för dem behöflig. I annat fall kan man med säker¬
het bebåda minskning i dess anseende, oförmåga att höja sig
till verklig affairesmessighet, bristande kännedom om både
den inhemska och utländska marknaden, samt oskicklighet
vid böckernas förande, hvilket ganska lätt kan inverka skad¬
ligt och förderfligt, icke blott på köpmannens eget affairesljf,
utan — och hvad som värre vore — på allmänhetens. Ar
1857 krossade blancorytteriet (lere, än en af våra stora affaires-
män —• det härflöt från oklokhet i beräkningarna — samma
olycka kan lätt drabba äfven minuthandlanden, eger lian ej
tillräcklig förmåga att sätta sig riktigt in i de affairesförhål-
landcn, inom hvilka han rör sig. En verklig köpmanna-upp¬
fostran är vigtig, emedan den utbildar omdömet i sak, hvadan
Den 14 Martti.
95
elen också utgör ett al' do första villkoren för köpmannen,
såvida han skall kunna sköta sitt yrke såsom han bör. Jag
känner icke, hvilka föreskrifter, som i utlandet äro gällande
i det hänseende, hvarom fråga är, men hvad jag vet är, att
utlandet eger mer än ett handels-institut, vid hvilka de
ynglingar, som tänka egna sig åt handel och köpmansskap,
söka förvärfva sig erforderliga kunskaper. Afven Svenskar
hafva begifvit sig dit. Jag känner flere sådana. Och just
de, hvilka i utlandet förvärfvat en sann köpmans-uppfostran —
livad do till och med knappt nog äro i tillfälle att erhålla här,
utgöra till flertalet vår egen handelscorpss mest framstående
män.
Det anspråk, som nu blifvit väckt, är, enligt min tanke,
ingalunda förmätet, utan tvärtom ganska måttligt. Här är
icke fråga om att lägga några hinder emot någons företag¬
samhet, emot någon handels-candidats fria sjelfbestämmelse-
rätt eller att i något fall hämma affaireslifvet i allmänhet; utan
frågan är, att i det allmännas rättmätiga och stora interesse
ålägga den enskilde åtminstone så pass mycken aflairesskick-
lighet, att han må kunna utöfva sin verksamhet någorlunda
betryggande både för sig och kunder. — Om köpmannen
gäller lika väl, som om hvarje annan, den regeln, att han be-
höfver veta livad han gör. Endast narren tror sig vis, alla
kunskaper förutan.
Jag yrkar att Betänkandet i denna punkt måtte återre¬
mitteras.
Herr Wahlbom: Jag medger gerna hvilken redactions-
förändring som helst i mitt förslag, men vill, med anledning
af Herr Schenströms framställning, föreslå utbyte af ordet
»högre» mot ordet »allmän», sä att Jydelsen af förslaget i
denna del skulle blifva följande: »meddelas af lärare vid all¬
män undervisningsanstalt i stad etc.»
Herr Hierta: Med anledning af den vältaliga appell, som
innefattas i Herr Ridderslads sist afgifna yttrande, vill jag
erinra, att det gifves ett par yrken, för hvilkas idkare någon
föreskrift icke finnes meddelad i det hänseende, hvarom fråga
är. Jag tror mig hafva så mycket större anledning påminna
härom, som både Herr Ridderstad och jag tillhöra denna dass
af yrkesidkare, ehuru, hvad mig beträffar, jag kan sägas en¬
dast qvarstå i arméen. Jag menar boktryckeri- och tidnings-
redacteursyrkena. Säkerligen skall ingen kunna påstå att nå-
gotdera af nämnda yrken gått tillbaka eller försämrats, utan
fast heldre hvar och en medgifva att desamma vunnit både
Den i-i Martn.
i quantitet och qualitet, sedan dessa yrken blefvo fria. Jag
tror således, att Herr Ridderstad och jag kunna från våra
enskilda förhållanden hemta anledning till en slutsats, alldeles
motsatt den, hvartill Herr Ridderstad kommit.
Herr Eneman: Så länge den föreskrift i vår lagstift¬
ning qvarstår, att den, som söker rättighet att idka handel,
skall ådagalägga sin skicklighet dertill, tror jag det vara nö¬
digt att tillse, att de intyg, som i detta hänseende meddelas,
ega så mycken trovärdighet, som möjligt, och då ökade con-
troler härutinnan visa sig vara af behof påkallade, anhåller
jag att Ståndet måtte afslå Utskottets framställning och bifalla
flerr Wahlboms motion i ämnet.
Herr Ridderstad: Det ligger en viss grad af sanning i
hvad Herr Hierta yttrade, då han framställde sig sjelf och
mig såsom exempel i förevarande hänseende. Jag ber dock
att få erinra, att Herr Hierta och jag, både såsom publicister
och boktryckare, sortera under grundlagarne. Detta i all¬
mänhet. Hvad publiciteten särskildt angår, kan det icke vara
Herr Hierta obekant, att en ganska stark opinion funnits inom
landet, och som äfven uttalat sig vid flera än ett Riksmöte,
att — hvad de så kallade »ansvaringarne» beträffar — något
kunskapsmått borde åläggas dem, åtminstone, och det tyckes
med mycket fog, att de skulle kunna skrifva Svenska språket
någorlunda hjelpligt. Hvad boktryckeriyrket för öfrigt angår,
så är jag Herr Hierta mycket förbunden, som nu erinrat
om detsamma. Jag sättes nemligen derigenom i tillfälle att,
såsom sjelf varande boktryckare, aflägga min förbindliga tack¬
sägelse för det nit och den verksamhet, hvarmed han städse
omfattat det, och således i väsendtlig mån bidragit att inom
vårt land höja yrket till den högre ståndpunkt, hvarpå det¬
samma sig nu befinner. Men då jag tacksamt erkänner
detta, måste jag också erinra derom, att yrkets framsteg icke
skett — och icke heller kunnat ske utan ökade anspråk på
lärlingarnes och konstförvandternas kunskap och skicklighet.
Herr Hierta har också, om jag ej allt för mycket bedrager
mig, ganska verksamt deltagit i stiftandet af det Boktrvckeri-
Societetens reglemente, hvari dessa anspråk bestämmas och
utkräfvas. Herrarne tro måhända, att en boktryckare af egen
magtfullkomlighet kan göra en boktryckerilärling till konst¬
förvandt. Så är likväl ej fallet. I hvarje stad, der tvänne
boktryckerier finnas, skall lärlingen vid det ena tryckeriet
undergå ett prof — eller examen vid det andra tryckeriet —
och först, om han dervid visar sig ega tillräcklig skicklighet,
Den 14 Martti.
9S
kan lian anmälas hos Societeten till konstförvandt. Inom bok¬
tryckeriyrket, der Herr Hierta spelat en ganska ingripande
röle, har Herr Hierta sålunda insett och erkännt nyttan och
nödvändigheten af ett visst kunskapsmått, ehuru han i nu
förevarande fall motsätter sig det. 1 de städer återigen, der
endast ett enda boktryckeri finnes, bero de vid detsamma
anställde liirlingarnes utnämnande till konstförvandter—natur¬
ligtvis efter förutgånget förslag af boktryckeriegaren — ute¬
slutande af Societetens discretion.
Hvad jag 1111 haft äran anföra, torde få anses innefatta
ytterligare stöd för behofvet af en föreskrift i den riktning,
Herr Wahlboms motion åsyftar.
Olverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
propositioner å dels bifall till Utskottets hemställan, dels åter-
remiss, blifvit med Ja och Nej besvarade, begärdes votering;
i anledning hvaraf, efter det Herrar Wahlbom och Schenström,
med frånträdande, hvar för sig, af sitt förslag till redactions-
förändring, förenat sig i yrkandet om återreiniss, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition, så lydande:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, M 59, l:a punkten, röstar; Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Tinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Med slutna sedlar, af hvilka en aflades förseglad, anställ¬
des votering, som utföll med 27 Ja mot 2G Nej; hvadan för¬
sta punkten var godkänd.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar ledamöter åtskiljdes
kl. 3/4 3 e. m., men sammanträdde åter, till fortsättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 6.
Fortsattes föredragning af Allmänna Besvärs- och Econo-
mie-Utskottets Betänkande, JYs 59.
Härvid förekommo:
Andra punkten, angående Handels-Ordningens 6 §, 1
mom., i fråga om handelsfrihet å landet.
l:o Utskottets yttrande, pag. 17.
Herr Björck: Jag måste, ty värr, taga för afgjordt, att fler¬
talet af Ståndets ledamöter delar den af Utskottet uttalade
åsigt i förevarande ämne och således anser tiden ännu icke
vara inne för medgifvande af den vidsträcktare handelsfrihet,
96
Den 14 Marlit.
som motionairens förslag åsyftar; men, för min del, vill jag
protestera åtminstone mot de motiver, Utskottet lagt tili
grund för sin framställning. Det ser ut alldeles som om Ut¬
skottet föreställt sig att beskaffenheten af varorna, sjelfva sor¬
teringen af varulagret skulle öfva inflytande pä det industriel
lifvet. Det arsannt, att, om landthandlande!! endast köpsla¬
gar med inhemska producter. afsättningen af dessa möjligen
kan blifva större, men icke mindre sannt måtte det väl vara
att något ondt icke kan ligga deri, att consumenten, om han
behöfver utländskt gods, är i tillfälle att erhålla detta i när¬
heten af sitt hemvist och utan att derföre behöfva besöka
en aflägset belägen stad. Skulle jag stå ensam med denna
min mening, vill jag endast hafva den såsom protest i pro-
tocollet intagen, men jag skulle helst önska, att Betänkandett
i denna punkt återremitterades.
Herr Selggren: Jag har, vid frågans behandling i Ut¬
skottet, reserverat mig mot det slut, hvari Utskottet stannat,
men det ringa understöd, jag då rönte, har gjört mig tvä-
hogsen, om jag vidare skall drifva mitt yrkande. Efter mitt
begrepp, är den skillnad i afseende på de till försäljning
medgifne varor, hvilken man uppställt emellan handlande i
stad och på iand, fullkomligt godtycklig och saknande allt
stöd af rättsgrunder. Utskottets föregifvande, att tiden ännu
icke är inne för beviljande af vidsträcktare handelsfrihet,
förråder också, att skälen i öfrigt för Utskottets åsigt äro
mycket svaga, antingen de hemtas från faran af den utländ¬
ska näringsflitens coneurrence med den inhemska, eller från
behofvet att skydda våra landsbor från luxens frestelser.
Då en vara är till införsel medgifven, måtte det betyda
föga, örn den försäljes på landet eller i staden. Man måste
dessutom något tänka på landthandlarne, sedan de nu en
gång erhållit rättighet att drifva handel på landet. Man
har haft mycket att anmärka såväl emot deras skicklighet,
som deras redbarhet, men äro dessa anmärkningar befogade,
så är det öfverklagade förhållandet en ganska naturlig följd
af det föga liberala system, sorn vill utrota eller med alle¬
handa band kringgärda deras rättigheter. Ej höjer man det
moraliska värdet hos cn person, genom att undantagsvis
underkasta honom lagar och bestämmelser, som ej tillämpas
på andra och ej kunna efterlefvas, utan endast föranleda
chikaner och trassel. På denna grund yrkar jag att Rikets
Ständer måtte, i underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t göra
framställning derom, att rättighet måtte lemnäs åt handlande
Den 14 Martti.
97
på landet att, i likhet ined deni i städerna, (å forsaIja så
väl inhemska, som alla slags utländska, till införsel lofliga
varor.
Herr Grape: Ej eller jag kan godkänna de motiver,
på hvilka Utskottet grundat sitt afslag å inotionairens begä¬
ran att landthandlare måtte tillåtas försälja alla lofligeri in¬
förde utländska varor. Ständigt hör man den gamla refrai-
nen, att »tiden ej ännu är inne», oeh likväl, hvarhelst man
lossat de hand, sorn förflutna tider och då varande förhål¬
landen pålagt industrie och näringar, har sådant visat sig
vara till landets sanna båtnad. Jag är, för min del, öfver-
tygad, att på samma sätt utaf en vidsträcktare frihet uti nu
ifrågavarande afseende endast nyttiga verkningar skola följa;
och, på denna grund samt de af Herr Selggren i öfrigt an¬
förda skäl, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan och bi¬
fall till inotionairens framställning.
Herr Doman: Denna fråga har vid tvänne föregående
liiksdagar varit föremål för öfverläggning, såväl i Utskottet,
som hos Ståndet. Den var då, sorn nu, en ömtålig fråga för
de stora stapelstäderna. Det gäller nemligen, huruvida dem
skall tillåtas att utskicka sina colportenrer på landsbygden,
för att utprångla allehanda onyttigt utländskt kram. Herr
Björck har, för den händelse Utskottets framställning vinner
bifall, reserverat sig emot de motiver, hvarpå framställnin¬
gen blifvit grundad, nemligen att ett lösgörande på en gång
af alla de band, som i handels- och närings-lagstiftningen
tillförene funnits nödiga, skulle hafva en förlamande verkan.
Detta är dock en sats, hvars riktighet Herr Björck i sjelfva
verket måste erkänna. Då i hufvudstaden hundratals handt-
verks-horgare måst nedlägga sin rörelse, emedan de ej kun¬
nat betala de dermed förenade ntskyIder, så är detta ganska
betecknande, och det är väl icke att undra på, om man sö¬
ker förekomma att äfven hvarje salubod på landet öfver-
lastas med detta utländska kram, sorn för hufvudstadens
handtverksidkare visat sig vara så ruinerande, derigenom,
att de saknat arbete och utkomst i sina yrken. För min
del, anser jag Utskottets hemställan vara ganska välbetänkt
och yrkar bifall till densamma.
Herr Ekholm: Jag instämmer i det närmaste med den
näst föregående talaren. Om landthandlare medgåfves oin¬
skränkt rätt att föryttra alla slags varor, skulle derigenom
uppkomma otaliga missbruk, till landtfolkets stora skada.
Horg.-Stånd. Prot. vid Ililtsd. 1889—18GO. lil, 7
98
Den 14 Martti.
Man skulle snart fil se, att handelsbodarne pä landet, i stäl¬
let att innehålla för allmänheten nyttiga förnödenheter, skulle
ölverhopas med onyttigt kram, som lättrogenheten komme
att tillhandla sig. Att helt och hållet borttaga nu gällande
stadgande i afseende på de varuslag, hvarmed landthandlare
eger bedrifva handel, anser jag, för min del, vara högst
vådligt; skulle handel med ett eller annat slag af varor,
utöfver hvad nu är tillåtet, böra landthandlare medgifvas,
kan sådant ske, utan att allmän frihet i detta afseende be-
höfver beviljas.
Herr Staaff: Ehuru jag måste såsom riktig erkänna
den princip, att hvar och en till handel berättigad också
bör ega rätt att handla med alla slags varor, tror jag dock
att tiden ännu icke är inne att bevilja fullkomlig frihet i
detta hänseende åt landthandlare, och att Utskottet sålunda
haft goda skäl för sin framställning, hvadan jag tili densam¬
ma yrkar bifall.
Herr Fridstedt: Efter den kännedom, jag eger om landt-
handeln, är jag fullt ölvertygad, att det skulle vara till icke
ringa skada, om landthandlare skulle erhålla lika rätt med
stadsboer att handla med alla slags varor. Hen tid skulle
icke vara långt aflägsen, då dessa handelsbodar på landet
skulle befinnas uppfyllda med allehanda onyttigt kram, som
landtfolket, utan afseende på behofvet, skulle förledas att
köpa. Jag anser derföre vara välbetänkt af Utskottet att
hafva tillstyrkt afslag å en motion i sådan syltning, som
den betänkandet i förevarande punkt afhandlar, och jag yr¬
kar derföre bifall till Utskottets framställning.
Herr Ditzinger: Utskottets hemställan, med anledning
af Håkan Olssons motion, och de derför uppställda motiver,
kan jag ingalunda gilla. Jag tror, för min del, icke att man
genom dylika inskränkningar, som den nu gällande, i fråga
om de varuslag, hvarmed landthandlare ega drifva handel,
skall kunna hindra landtfolket att skaffa sig hvilka varor,
som helst, ty det står dem ju alltid öppet att å marknader
och genom stadsresor erhålla sådant, som landthandlarne ej
hafva att afyttra. J)et står ej väl tillsammans med de frisin¬
nade åsigter, i fråga om handel och näring, som sista tiden
lyckats göra sig gällande, att reglementera örn hvilka varor,
den till handel berättigade skall ega att afyttra, och jag kan
ej dela den af Utskottet uttalade mening. Men då nästa
punkt i förevarande Betänkande innehåller ett förslag i
framåtskridande riktning, och det ej vore klokt att på en
Den 14 Marlit.
99
gång fordra för mycket, vill jag ej motsätta mig det resul¬
tat, hvartill Utskottet i nu förevarande punkt kommit, i för¬
hoppning alt det frisinnade Rorgare-Ståndet ej skall mot¬
sätta sig den i nästa punkt föreslagna utsträckningen af han¬
delsfrihet på landet.
Herr Gahn, II.: Min vid föregående Riksdagar vun¬
na erfarenhet har visserligen lärt mig, att det är förgäf¬
ves att inom detta Stånd söka genomdrifva någon förändring
af nu gällande bestämmelser örn de varuslag, hvarmed landt¬
handlande eger drifva handel; men jag vill dock gifva till¬
känna, alt jag nu, som förr, icke finner något antagligt skäl
för bibehållande af nu stadgade inskränkning i detta afse¬
ende. Det enda skäl, man med något sken af sanning kan
anföra, och sorn här äfven blifvit åberopadt, nemligen att
småstädernas handel skulle lida, om landthandlare medgåf-
ves oinskränkt rätt att handla med alla lofligen införda ut¬
ländska varor, kan jag, för min del, icke godkänna, ty all¬
mänhetens beqvämlighet och nytta sältas af mig framom
några småstäders fördel, och jag yrkar derföre, ehuru utan
hopp om framgång, afslag å Utskottets hemställan och bifall
till motionairens framställning.
Vice Talmannen Herr Schwan: Genomläser man Stån¬
dets Protocoller för de sista 50 ä 40 åren, så skall man
finna, att, då det gällt förändringar af närings- och handels¬
lagstiftningen i frisinnad riktning, ständigt samma visa sjun¬
gits, som nu, att nemligen tiden icke ännu är inne. Det är
i sanning påkostande att ständigt höra dessa gamla fraser;
tonen i detla Stånd, i öfrigt så liberal, ja stundom ända till
öfverdrift, är en helt annan, så fort det gäller Ståndets egna
privilegier, egna fördelar, egna häfdvunna fördomar. Det
måtte väl vara en obestridlig sanning, att det för landsbyg¬
dens befolkning är vida fördelaktigare, att kunna när som
helst göra sina uppköp hos en närboende landthandlare, än
att en å två gånger om året för sådant ändamål nödgas
göra en långväga marknadsresa. I den landsort, der jag
bor, är befolkningen ganska välmående, men den skulle vara
det ännu mer, om den icke på dessa olycksaliga marknader
bortslösade hela sin besparda arbetsförtjenst. Ovana, som
de äro, att se all den grannlåt, som vid sådane tillfällen
uppdukas, blir dem lockelsen, oftast understödd af bränvi-
nets inflytelse, allt för oemotståndlig; de köpa så länge en
enda skilling återstår, och ej sällan göra de skulder, sedan
penningarne tagit slut. Om de hos landthandlaren hade till-
100
Den 14 Marlii.
fjilie alt se det kram, som på marknader utbjudes, skulle
de väl kanske första året förledas till hvarjehanda onödiga
uppköp, men genom vanan att ständigt se dylikt kram, skulle
frestelsen snart försvinna och folket småningom lära sig att
rådfråga tiilgångarne och behofvet. Derigenom skulle dess¬
utom insparas den dryga tid, som nu förspilles på de äfven
i moraliskt hänseende så föga uppbyggliga marknadstillställ—
ningarne. För min del, anser jag det omöjligt, att vårt
landtbruk skall kunna frodas utan landthandel. Det synes
väl vara en småsak, om en bondgumma kan hos en landt¬
handlande erhålla en Riksdaler för ett par skålpund smör,
men, i fall hon genom sina på sådant sätt gjorda besparin¬
gar kan förse hushållet med caffe, .socker och dylikt, utan
att mannens arbetsförtjenst behölver tillgripas, så skall deri
ligga den kraftigaste eggelse för allmogen att utvidga och
förbättra sin ladugårdsskötsel. Den egna fördelen är här¬
utinnan den bästa läromästaren. Genom att uppköpa landt-
mannens producter, skall sålunda landthandlaren blifva af
allra största betydelse för landtbrukets och ladugårdssköt-
selns utveckling. Jag hoppas ingalunda, att Ståndet, på de
af mig anförde skäl, skall afslå Utskottets framställning, men
vågar hemställa, att åtminstone återremiss måtte beviljas.
Herr Ekholm: Jag ber om ursäkt, alt jag ånyo nödgas
upptaga Ståndets tid med några ord i förevarande fråga.
Den siste värde talaren bar beklagat, att de under de tret¬
tio å fyratio nästfördutna åren i enahanda syftning, som nu,
väckta anspråk alltid rönt motstånd, men öfvertygad sorn
jag är att en än större utsträckning af friheten till handel
pä landet skulle lända allmänheten till föga båtnad, ser jag
i detta motstånd icke något ondt. Erfarenheten har veder¬
lagt förespeglingarna om lyckliga resultater af medgifvande!!
i denna syftning; och säkert är att, om motionairens fram¬
ställning vunne bifall, skulle handelsbodarne på landet, i stäl¬
let lör caffe, socker och andra förnödenheter, snart komma
att innehålla endast såkallade korta varor, dem profryttare,
såväl från utlandet, som från våra egna städer, i mängd ut¬
bjuda och med hvilka det, i anseende till det billiga priset,
skulle vara vida lättare att fylla en bod, än med andra för
allmänheten nyttiga varuslag. Skulle man tro Herr vice
Talmannens försäkran om landthandelns omätliga vigt för
landtbruket, sä skulle ju den ambulatoriska landthandel vara
nyttig, och likväl hör man från alla båll klagas öfver dess
fördertliga verkningar. För min del, tror jag sannerligen icke,
Den 14 Marlit..
101
alt de afloppsdiken för landtmannens besparingar, sorn ge¬
nom fullkomligt fri landthandel skulle beredas, blelvo hälso¬
samma för landtbruket. Den bruksegare företrädesvis, jag
vet icke af hvilken giltig anledning, medgifna rättighet att
hålla handelsbod har alstrat många missbruk, dem man, i
saknad af nödiga controler, ej kunnat förhindra; hvad nytta
denna rättighet tillskyndat landtlblket, lemnar jag derhän; sä¬
kert är att den på de liesta ställen varit till ganska stor
skada. Jag kan således ej annat, än vidhålla mitt yrkande
om bilall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Lovén: Fullkomligt ointeresserad i förevarande
fråga, vill jag endast gifva tillkänna hvad, som förekommit
vid densammas behandling i Utskottet. Om vänner af han¬
delsfriheten skola kunna fatta ett sådant beslut, som det,
hvari Utskottet stannat, måste särskilda omständigheter der¬
till föranleda. Det skäl. som hufvudsakligen bestämde Ut¬
skottet, var öfvertygelsen att den frestelse till uppköp af
onyttigt utländskt kram, för hvilken landtfolket blefve blott-
stäldt, ifall rnotionairens yrkande vunne Ständernas bifall,
skulle vara elt större ondt, än den nu gällande inskränknin¬
gen i afseende på de varuslag, hvilka landthandlande ega af¬
yttra. Jag medgifver gerna att man derigenom tagit sig ett
slags förmynderskap lör landtfolket, men jag hemställer till
Herr vice Talmannen, örn icke det också är ett slags för¬
mynderska]) att vilja förhindra bruksinspektorer och bruks¬
arbetare att bortslösa sina arbetslörtjenter på marknader.
För egen del, har jag icke varit i tillfälle att på inhemtad
kännedom om förhållanderna grunda någon bestämd åsigt i
denna fråga, men då jag ansett att man bör med försigtig¬
het tillvägagå vid lossandet af de band, som blifvit genom
en föregående lagstiftning handel och näringar pålagde, har
jag förenat mig med pluraliteten i Utskottet, hvilket genom
sin hemställan i nästa punkt visat sig hysa liberala åsigter
i fråga om handelsfrihet.
Herr vice Talmannen Schwan: Herr Ekholm har i sitt
anförande gifvit det bästa skäl för afslag fl Utskottets fram¬
ställning. Han har anmärkt de missbruk, som ega rum till
följd af det bruken medgifna? privilegium att hålla handel.
Det är utan tvifvel sannt, att sådane missbruk ske, men de
skulle naturligtvis helt och hållet förebyggas i och med det¬
samma man bifölle rnotionairens förslag om tillåtelse för
landthandlare att försälja alla slags inhemska och lolligen in¬
förda utländska varor; den derigenom uppkommande con-
102
Den 14 Mar i ii.
currence skulle göra hvarje missbruk omöjligt. För öfrigt
förefaller det mig besynnerligt att i den bergslag, der jag
är bosatt, hvilken ingalunda är så obetydlig, då ända till
60.000 skeppund jern årligen der tillverkas och skeppas från
Köping, ej vid ett enda bruk någon handelsbod, mig veterli¬
gen, finnes, och det skulle i sanning vara interessant att fä
veta om någon enda sådan exsisterar i hela Westmanland.
Hvad beträffar det förmynderskap, som jag, efter Herr
Lovens påstående, velat tillvälla mig öfver bruksfolket, så
består det endast deri, att jag önskat bereda möjlighet för
bruksarhetarne att på en eller två mils afstånd uppköpa sina
förnödenheter, i stället att pä marknader förslösa sina be¬
sparingar på onyttigt kram och dervid hvarje gång uppoffra
tre å fyra dagar, under hvilka allt arbete vid bruken stan¬
nar. Det är ett sådant oskick och medför så mycket ondt,
att husbönderna sannerligen skulle vara benägne att göra de
största uppoffringar, om någon möjlighet förefunnes att få
marknaderna afskafläde. Jag har härvid isynnerhet haft för
ögonen allt det oskick och alla de oordningar, som utmärka
marknaderna i Köping, men jag förmodar att förhållandet
ingalunda är bättre i andra städer.
Herr Lamberg: Jag inskränker mig till att instämma
med Herr Ekholm och anser tiden ej ännu vara inne att
medgifva den vidsträcktare handelsfrihet, som motionairens
förslag åsyftar.
Herr Schenström: Jag måste vitsorda Herr vice Talman¬
nens påstående, att någon handel ä bruk inom tre mil ofvanom
Köping för närvarande icke exsisterar och ej eller funnits der,
sedan Herr vice Talmannen blef Bruksegare i den delen af
Westmanland. Men före den tiden var sådan handel i ganska
stort flor, och i den omständigheten att den numera upphört
ser jag, för min del, ett bevis att Köping på ett för orten
tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål såsom handelsplats.
Hvad beträffar Herr vice Talmannens anmärkning om oord-
ningarne vid Köpings marknader, så hörer detta icke hit,
och dessutom lärer väl med full rättvisa kunna påstås att
Köping i detta afseende alls icke utmärker sig framför an¬
dra städer i Riket.
Discussionon förklarades slutad, hvarefter, uppå Herr
Talmannens framställning, huruvida Ståndet bifaller Utskot¬
tets ifrågavarande yttrande, Ja och Nej svarades, samt vote¬
ring begärdes.
Uen 14 Martii.
103
En så lydande voteringsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, M 59, den gjorda hemställan, pag. 17,
röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet, i denna del.»
Omröstning löretogs med slutna sedlar. En sedel afla-
des förseglad; och de öfriga, vid hvilkas öppnande två af
Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en vid hvardera sidan om
Herr Talmannen, befunnos innehålla 33 Ja emot 16 Nej,
hvadan Ståndet bifallit Utskottets yttrande, pag. 17.
2:0 Utskottets hemställan, pag. 18.
Herr Schenström: Under sistlidrie Riksdagen var det
endast tolf Ledamöter af detta Stånd, som biträdde då¬
varande Utskotts i enahanda syftning, som nu, gjorda fram¬
ställning i förevarande fråga. De mångfaldiga skäl, som
blifvit anförda mot antagande af Utskottets förslag, måste
inom detta Ilögtärade Ständ antagas vara så allmänt kända,
att de ej behöfva upprepas. Något vidare ordande i ämnet
skall säkerligen icke eller rubba den enes eller andres öf¬
vertygelse, och jag anser mig derföre böra inskränka mig
till att helt enkelt yrka afslag å Utskottets hemställan.
Herr vice Talmannen Schwan: Afven med fara att
blifva en af de tolf tecknade, förklarar jag högtidligt att jag,
för min del, önskar bifall till Utskottets framställning. Jag
har visserligen icke det ringaste anspråk på att kunna rubba
någons öfvertygelse och ej synnerligt hopp oni att Ståndet
nu skall fatta ett klokare och värdigare beslut i förevarande
fråga, än vid sista Riksdagen, men allt hopp har jag ännu
icke förlorat, ännu vill jag tro på möjligheten att Herr Schen¬
ström skall blifva en af de tolf och den åsigt, till hvilken
jag bekänner mig, sålunda vinna en lysande seger.
Herr Grape instämde.
Herr Lamberg: Dä denna fråga behandlades på Ut-
skotts-Afdelningen, talade flere Ledamöter för ett fullkomligt
Ingifvande af landthandel, så att salubodar å landet skulle
kunna få anläggas huru nära stad som helst; andra återigen
ansågo att afståndet borde begränsas till högst 1 mil från
stad, till hvilken sistnämnde åsigt, som äfven blef Afdelnin-
gens beslut, jag, så att säga, tvangs att sluta mig, för att åt¬
minstone vinna detta resultat. Jag hade likväl helst önskat
bibehållandet af det nuvarande afståndet, nemligen 3 mil
Den 14 Marlii.
ifrån närmaste stad, inom hvilket öppen salubod ä landet ej
får finnas, och röstade jag äfven härföre i Utskottet.
De skäl, Utskottet anfört för sitt beslut alt tillstyrka den
ändring i Handels-Ordningen att öppen salubod å landet ma
få anläggas på 1 mils afstånd från närmaste stad, kan jag
ej godkänna. Jag anser en sådan utvidgning i handelsfrihe¬
ten å landet icke alls behöflig, ej eller nyttig, hvarken för
landet, än mindre för städerna.
Att de större städerna och sådane städers handlande,
som ega transito- och nederlagsrätt, ej hafva någon olägen¬
het, utan snarare fördel af landthandel, vill jag ej bestrida,
då dessa städers köpmän vanligen blifva förläggare för
landthandlarne, men ait köpmännen i de städer, som sakna
nyssnämnde förmåner, deremot hafva allt skäl till klagan iifver
det intrång, som denna handel, med den utsträckning, den re¬
dan har, förorsakar dem, och att klagomålen skulle bli ännu
större och rättmätigare, om den blefve än mera utvidgad,
tror jag mig kunna försäkra, likasom att en sådan ytterli¬
gare utvidgning i handelsfriheten å landet skulle alltför men¬
ligt inverka på dessa städers bestånd.
Jag är icke någon ovän till frihet i handel och närin¬
gar, utan tvärtom, men då denna frihet utsträckes alltför
långt till förfång för städerna, så kan jag ej annat än mot¬
sätta mig samma, synnerligen som jag är fast öfvertygad,
att den hvarken är nyttig eller behöflig för landet, men, om
än så vore, så bör man väl äfven se något på städernas in¬
teresse och bestånd. Jag yrkar alltså afslag å Betänkandet
i denna punkt och bibehållande af stadgandet i 6 § 1 mom.
Handels-Ordningen, angående afståndet för salubods anläg¬
gande å landet.
Herr Cramér: Jag kan ej dela den af nästföregående
talare framställda uppfattning af förevarande fråga. Jag tror
ingalunda att den utsträckning af handelsfriheten på landet,
hvilken Utskottet föreslagit, skulle lända städerna till något
mehn, och med den åsigt, jag för öfrigt hyser, att handel
och näringar böra fä fritt utveckla sig, kan jag ej annat än
yrka bifall till Utskottets framställning.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter hördes instämma.
Herr Ridderstad: Kort elter sedan jag anländt hit, så¬
som ombud lör staden Linköping, mottog jag från Handels-
Föreningen derstädes en skrifvelse, med anhållan, att jag —
i möjligen förekommande fall — skulle söka bevara handeis-
corpsen vid dess innehafvande förmåner. Don motion, före¬
Den 14 Martti.
105
varande Betänkande behandlar, liar gifvit mig anledning att
öfverlägga med mig sjelf, huru jag — för min del — borde
betrakta och behandla saken. Dervid har jag tyckt mig fin¬
na, att frågan är af tvåfalldig natur; nemligen, å ena sidan,
sedd och bedömd från synpunkten af städernas interessen, och,
å den andra, sedd och bedömd från landsbygdens. Och om
nu detta är förhållandet, följer otvunget deraf, att, derest mo¬
tionen och Betänkandet voro förenliga och gagnande för bägge
desses stora interessen, så borde desamma obetingadt antagas,
ja! till och med att, ifall Utskottets förslag medförde verk¬
lig nytta för någondera, vare sig särskildt för staderna eller
för landet, så talade alltid redan ganska mycket i det all¬
männas namn för dess antagande. Men skulle det deremot
— vid närmare pröfning — finnas, att hvarken landet eller
städerna vunno på förändringen, utan att densamma tvärtom
verkade skadligt för båda, så bör den naturligtvis icke elier
komma till stånd, utan, i motsats till det första antagandet,
lika obetingadt förkastas. Jag tror, för min del, äfven att
förändringen skulle skada såväl landet, som städerna, och det
af följande skäl.
Ali aflärs-omsättning, all handel förutsätter, såvida den
skall utveckla sig på ett för det allmänna fördelaktigt sätt,
concurrence. Concurrerice kan icke ega rum annorstädes, än
der ett större antal köpmän tälla med hvarandra. Der denna
täflan saknas, faller handeln lätt i den godtyckliga egennyt¬
tans hand. 1 städerna är handeln beroende icke blott af den
varierande coursen i allmänhet, utan af köpmännens korsande
beräkningar, hvadan varupriserna blifva rörliga och föränder¬
liga ; hvaremot naturligtvis priserna på landsbygden, der köp¬
mannen befinnes oberoende af all medtäflan, alltid skall komma
att i mer eller mindre mån fixeras af hans godtycke. God¬
tycket står nemligen här beskyddadt just af landtköpmannens
isolerade ställning. 1 stället att gagna handeln i allmänhet,
landets stora varuomsättning, med ett ord, trafiken, genom att
steg för steg gifva landthandel fri, hvilket Betänkandet på¬
tagligen afser, skadade man den således uppenbart. Man
skadar städerna genom att förminska deras egenskap af att
vara affärslifvets egenteliga marknads-platser; man skadar
landsbygden genom att underlägga densamma den utom all con¬
currence stående köpmanna-godtyckligheten. Concurrencen
är handelns lil, ja! den är, så att säga, dess samvete; den
är dess lil, alldenstund den sporrar åt alla håll till nya be¬
räkningar, underhåller speculationsandan, samt gör varuvär-
106 Ven 44 Martiin
flena ständigt varierande, snart sagdt lefvande; den är dess
samvete, ithy att den lär köpmannen, lika sä väl sorn köpa¬
ren, att efter conjuncturen för dagen bedöma hvarje affär
för sig, lär nemligen köpmannen hvad han bör taga för en
vara och köparen hvad han bör gifva för densamma. Ar
handeln deremot isolerad, nian concurrence, blilver den snart
—- alla chancer tala åtminstone derför — både liflös och —
— samvetslös. Landthandlaren skall steg för steg göra sig
till herre öfver allmogen, trycka och pressa den allt hvad
han kan; och i sin ordning skall likaledes landthandlaren
blifva ett rof för sin förlagsman, nemligen fiir grosseuren. I
sistnämnda hänseende har »tlandels-Föreningen i Stockholm»
redan gifvit en liten vink derom; den har nemligen visat oss,
huruledes de större affärsmännen hafva för böjelse att tiil-
vägagå med de mindre.
Såsom ett talande bevis på landthandelns förderfliga verk¬
ningar, vill jag anföra gårdfarihandel!!. Denna handel har re¬
dan länge varit utdömd af den allmänna opinionen, och hvar¬
före? Jo, emedan den å de olika ställen, der den drager
fram, varit isolerad och utan concurrence. I hvarje koja slår
den upp sin boutique och utbjuder sitt kram, under före¬
speglingar om godt pris och lång credit, framför allt det sed¬
nare. Armodets oell fattigdomens barn, ledde — de. lika
väl som många andra — af lättsinnet och fåfängan, lockade
och förblindade af de vackra försäkringarna, göra sina upp¬
köp, utan att rådfråga tillgångarna och det verkliga behofvet;
och på sådant sätt uppstår det en skuldsättning från koja
til! koja, från by till by, från socken till socken, som endast
ännu mera ökar fattigdomen, och det på ett förfärligt sätt,
emedan den i sjelfva verket intecknar till och med sjelfva
arbetskraften.
Nyligen hafva vi voterat ett utländskt Statslån på 25
millioner riksdaler; meri för huru många millioner tron J,
mine Herrar, att stattorpare, dagsverkare, tjenstedrängen och
tjenstefiickan stå i skuld hos gårdfarihandel ? Jag vet väl
att det ej är Staten, som bär denna skud; men det är fara
värdt att gäldenären sjelf, den fattige arbetaren, ej eller kan
bära den.
På detta sätt har emedlertid gårdfarihandeln dragit be¬
kymmer öfver landet, och det bland dess minst lyckligt lot¬
tade befolkning; och samma följder skola äfven handelsbo-
darne på landsbygden framkalla.
Jag erinrar mig följande minnen från en resa i Bohus¬
Den 14 Marlii.
107
länska skärgården. Under en sommars vistande der, liörde
jag omtalas, att på en holme i grannskapet af Marstrand —
jag vill minnas att det var Klädesholmen — den största fat¬
tigdom skulle exsistera; oell jag, liksom många andra, gjorde
en utflygt dit. Jag anlände. Armodet på stället var i ögo¬
nen springande. Jag fann der en massa af usla kojor, nä¬
stan lutande lill förfall, väggar lill och ined stöttade af stoc¬
kar för att ej falla tillhopa, och en folkhop alldeles motsva¬
rande bostäderna, fulla karlar, bleka och förtärda qvinnor,
samt trasiga barn. Men mot allt detta elände contrasterade
på det mest skärande sätt en eller ett par bättre byggnader.
Jag frågade då rormanneri efter egaren till detta hus, och
fick till svar, alt det tillhörde en handelsman, hvarjemte han
tilläde att de andra husen beboddes — detta var hans ord
— af dennes torpare eller dagsverkare. Då jag häröfver
uttryckte min förvåning, jemte den förmodan att holmens
alla innevånare voro sjelfständiga, egne fiskare, svarades att
förhållandet väl vore sådant, men att de, oupphörligt skuld¬
sättande sig hos köpmannen, icke kunde anses ens vara egare
af sig sjelfve, att de under vintern, då fisket i väsendtlig
mån upphört och följaktligen behofven vore mest påträngande,
både nödigt och onödigt skuldsatte sig, samt sålunda icke ens
rådde om sitt eget arbete för den kommande sommaren, utan
att detta — eller dess afkastning — tillhörde köpmannen.
Och så lefva de år från år, icke i ett minskadt, utan tvärt¬
om ständigt ökadt elände.
Man har under denna och föregående Riksdagar talat
om bränvinets förderfliga verkningar på nationen, huru det
undergräfver folkets krafter och skapar laster och brott. Jag
erkänner riktigheten häri. Men det är icke blott bränvinet
i och för sig sjelft, som åstadkommit allt det onda. Det onda,
till hvilket bränvinet lagt grunden, har det dermed förenade
behofvet att erhålla det, att köpa det, liksom fullkomnat.
Begäret efter bränvin går nemligen alltid hand i hand med
skuldsättning eiler tiggeri. Sålunda skuldsätter sig mången
arbetare för ett rus, och blifver på två vägar — rusets
och skuldsättningens — en trasa under fordringsegaren. Den
i sitt arbete eljest friaste man förvandlas derigenom till en-
kastboll, ett nådehjon, för att ej säga en slaf, under den
kanske blott egennyttigt förskolterande burgenheten. Huru
mången husbonde har ej sålunda lemnat sitt statfolk och
sina tjenare bränvin i afräkning å lönen; och man kan vara
förvissad om att landthandlaren lika litet skall spara på
108
Den 14 Martil.
kannorna, så länge en enda skilling af tjenstefolkets lön fin¬
nes att af husbonden utkräfva. Se der, mine Herrar, en
skuldsättning i minut, och ändå en riktig kungsgata för ar¬
modet. Jag medger att taflan är mörk, meri jag tror att
den är sann.
Vid sisllidne Riksdag förekom samma fråga, som den,
hvilken vi nu behandla, eller nära nog enahanda. Motionen
var då väckt af Herr Murén. För att sätta mig in i ämnet,
har jag uppmärksamt genomläst den då förda discussionen,
och jag har deraf i mera än ett fall funnit stöd för min me¬
ning. Jag tager mig friheten att anföra hvad ett par talare
yttrade.
Herr Bäckström upplyste: «I anledning af Herr Murens
motion, beder jag få upplysa, att i min hemort finnes sock¬
nar med 6 å 7 landthandlande samt att i dessa socknar all¬
mogens välstånd märkbart sjunkit och dess hemman inteck¬
nats af de handlande, eller öfvergått i deras händer.»
Herr Berglund anförde: »Jag har en annan erfarenhet
af landthandeln, än flerr Gahn, ehuru jag är Irån samma
ort, som han, och jag beder få föra honom till minnes att det
finnes en ort, belägen fyra mil i norr från Linde, benämnd
Nya Kopparberget, som beboddes af endast välbergadt folk,
till dess landthandlande derstädes fingo nedsätta sig och drif¬
va sitt skadliga yrke, med åtföljande bränvinsminutering. Nu
äro hemmanen derstädes intecknade och välmågan försvun¬
nen samt till och med flere hemman öfvergångne i herremäns
händer.»
Dessa yttrande bekräfta fullkomligt min åsigt i föreva¬
rande ämne.
Man har sagt mig, att städerna i utlandet äro omgifna
af en så kallad fredsmil; det är nu likaledes endast en sådan
fredsmil, sorn man vill tillerkänna och medgifva Sveriges stä¬
der. Men jemnför man folkmängden i utlandet och här, så
torde det icke vara för mycket att hos oss gifva fredstnilen
en utsträckning af tre Svenska mil. Proportionen emellan
utlandet och oss torde då blifva någorlunda lika.
Jag kunde sluta här, men i detta ögonblick föresväfvar
mig en märklig företeelse, tillhörande våra dagar, hvarom
jag ej kan underlåta att vid detta tillfälle yttra några ord.
1 Europas stora politiska lif har på sednare tider den
tanken sökt från mer än ett håll göra sig gällande, att de
små Staterna äro hinderliga för den Europeiska culin-
ren, ja! lör den mensklig» utvecklingen; att följaktligen desse
Deri Vt Marlii.
109
äro lill mera skada, än gagn, samt alt det sålunda icke borde
finnas annat än stora Stater, hvilka — naturligtvis — skulle
uppblomstra och utveckla sig pä de mindres ruine. Jag lemnar
för tillfället det riktiga och oriktiga i detta föreställningssätt
derhän: men samma lanke har vid detta, och jag vågar til¬
lägga det, äfven vid föregående Riksmöten sökt vinna insteg
med afseende till våra städer. Afven desse har man nemli¬
gen förklarat öfverflödiga, rötnästen, hinderliga för det all¬
männa framåtskridandet, ruttna köpingar, fiendtliga mot den
allmänna utvecklingen, bölder, skadligt inverkande på det
allmänna välbefinnandet, ja! jag har till och med hört repre¬
sentanter önska, alt de, till fromma för landet, måtte sopas
hort från marken. För min del, tror jag likväl, att de stora
behöfva de ,må, att de stora och små städerna behöfva hvar¬
andra; att landet framför allt behöfver begge delarna. Lan¬
det kan ej blifva hvad städerna bora vara, lika litet som
städerna kunna blifva hvad landet är. Landet är jordbruk
och partiella näringar; staderna äro handel och näringar ex
professo. — Landet är den stora produetionen; städerna om¬
sättningen. Sköta de sig äfven hvar och en på sitt sätt, så
går det dem aldrabäst. Icke dessmindre sträfva de stora
städerna, liksom de stora Staterna, att tillintetgöra de min¬
dre, uppsuga dem i sig, för att höja sig på de mindres un¬
dergång. Tanken är dock osund, osund både hvad Staterna
och städerna beträffar.
På de skäl, jag här anfört, yrkar jag afslag å Retän-
kandet och hoppas ätt flertalet af Ståndets Ledamöter skall
med mig derutinnan instämma.
Herr Lovén: Då jag vid förra Riksdagen ej hade lyc¬
kan att vara representant och sålunda ej fick höra de kraf¬
tiga skäl, på grund af hvilka hela Ståndet, med undantag af
tolf Ledamöter, förkastade dåvarande Economie-Utskotts, i
samma syftning som nu, gjorda frarnställan, har jag i stället
sökt höra hvad under nu pågående discussion blifvit mot
Utskottets förslag anfördt. Jag måste tillstå att jag icke blif¬
vit öfvertvgad, och då nu till följd af jernvägsanläggningarne
inträffar, att på åtskilliga ställen, såsom till exempel Töre¬
boda, handelsbod nödvändigt måste med det snaraste anläg¬
gas, utan afseende på afståndet från stad, har jag ännu mer
styrkts i den tanken, att den af Utskottet löreslagna föränd¬
ring borde genomföras, och jag kan ej fatta att någon olä¬
genhet deraf skulle följa. Hvad beträffar den målning, som
nästföregående talare med mästarehand uppdragit, vill jag fä¬
110
Den 14 Marlit.
sta uppmärksamheten derpå, alt det resultat, hvartill han kom¬
mit, galler landthandel i allmänhet och till någon del näst¬
föregående punkt i Utskottets Betänkande, men har deremot
icke någon tillämpning på den nu förevarande.
.lag yrkar bifall till Utskottets framställning.
Herr Ekholm: Till de skäl, sorn redan blifvit anförda
för alsing å Utskottets framställning i förevarande punkt,
vill jag lägga ännu ett, sorn synes mig vara af icke ringa
vigt, nemligen att, om landthandel medgifves en sådan ut¬
sträckning, sorn nu föreslagits, sådant ovillkorligen kommer
att ske på de mindre städernas bekostnad, utan att för landt-
folket medföra någon synnerlig fördel. I)e måste nemligen
ändå fara till staden för att afsätta sina produeter, ty aldrig
har jag hört att landthandlare bruka uppköpa landtmanna-
varor, såsom smör, ägg, ved eller spanmål, och det är na¬
turligtvis då fördelaktigare för landsortsbefolkningen att äf¬
ven göra sina uppköp i staden. Såsom afsättningsorter för
landtmannens produeter, äro dessa mindre städer af största
vigt, och jag är öfvertygad om att befolkningen på landet
med stort missnöje skulle se dem gå deras undergång till
mötes. Hvad jag med visshet vet och exempelvis vill näm¬
na, är, att den stad, jag representerar, iir för ortens span-
målsafsättning af stor betydelse. På dessa och andra, vid
förra liiksdagen anförda, skäl, yrkar jag afslag å Utskottets
Betänkande i denna del.
Herr Lindstedl: För min del, tror jag ej att en ut¬
sträckning af den i 6 § Haridels-Ordningen af den 22 De¬
cember 1846 medgifna rättighet, att idka handel på landet,
skulle medföra någon sann båtnad. Dessa handelsbodar på
landet äro som oftast ingenting annat, än lönkrogar, ej säl¬
lan uppslagna vid sjelfva kyrkan. Visserligen är ansvaret
för lönkrögeri på sednare tider betydligen skärpt, men för¬
brytelsen är naturligtvis icke derigenom omöjliggjord; den
bedrifves nog så försigtigt, att ej åklagaremakten kan åt¬
komma densamma. Man vill påstå, att den föreslagna för¬
ändringen skulle för allmänheten medföra så stor nytta ge¬
nom det lättare tillfället till erhållande af de för dem erfor¬
derliga handelsvaror, men jag tror icke att denna, såsom ett
hufvudsakligt skäl framhållna, omständighet vid närmare
granskning håller stånd, ty dä landthandlarne ej förmå upp¬
köpa landtmannaprodueter, utan dessa måste forslas till sta¬
den för att afyttras, kan ju landtmannen iler till vida bättre
pris, än hos landthandlaren, förse sig med nödige handels¬
Ben 14 Marlii.
lil
varor. För landet skulle sålunda den föreslagna förändrin¬
gen, så vidt jag kan fatta, ej medföra någon verklig fördel,
men städernas bestånd skulle derigenom fullkomligen under-
gräfvas. De höga skatter, som äro dem pålagda, och som
lika samvetsgrann^ som på landet, uttaxeras, skulle de omöj¬
ligen kunna utgöra, om rörelsen droges ifrån dem genom
en än mera utsträckt frihet till handel på landet. Jag tror
derföre att det skulle vara ganska farligt att beträda en så¬
dan lagstiftningsbana, som deri af Utskottet föreslagna, och
jag anhåller derföre om afslag å Utskottets hemställan.
Herr Bäcklin: Till en början ber jag alt fä instämma
i det af Herr Ekholm afgifria yttrande. Hans beskrifning pä
förhållandet i Westerås träffar äfven in på Nyköping. Jag
har, för min del, aldrig hört att landthandlare uppköpa landt-
mannaprodueter, sådane som mjölk, smör, ägg etc., oell än
mindre spanniål. För öfrigt skall jag anhålla att få uppläsa
en i Dagligt Nya Allehanda ur Köpings Tidning reproduce¬
rad artikel, sorn väl i afseende på vissa satser kan tåla nå¬
gon jemkning, men dock i dess helhet synes mig ganska
hehjertansvärd. Den lyder sålunda:
»Ibland de Utskotts-Betänkanden, som vid Riksdagen un¬
der sednare tiden afgifvits, förljenar att särskildt omnämnas
Economie-Utskottets tillstyrkande af väckt motion det öppen
salubod på landet hädanefter må anläggas pä 1 mils afstånd
ifrån närmaste stad, i stället för förut bestämda 3 mil.
Blefve detta Betänkande Rikets Ständers beslut och sedan af
Regeringen stadfäst, skulle det gripa djupt in i många för¬
hållanden, alldenstund den hufvudsakliga, ännu qvarstående
skillnaden emellan stad och land derigenom upphäfdes. Dä
redan förut fabriker och handtverk få lika väl idkas å land,
sorn i stad, ehuru ä förra stället ulan några derför aflagda
prof, der sådane i stad erfordras, skulle, om äfven rättighet
att anlägga handelsbod, snart sagdt öfver allt, å landet roed-
gåfves, väl ingen annan väsendtlig skillnad emellan stad och
land qvarstå, än åliggandet för deni, sorn bo i stad, att sjelf-
ve ensamme draga kostnaden för lagskipning, polis, krono¬
uppbörd, m. m„ hvilket allt å landet bekostas af Staten, d.
v. s. stad och land gemensamt. Vore detta de af gammalt
så kallade stadsmannanäringarnes utflyttande till landsbygden
af något gagn för landet i sin helhet uti sedligt och econo-
miskt afseende, vore derom naturligtvis intet annat än godt
att säga; ty då finge väl städernas innevånare trösta sig med
att den uppoffring, de gjorde, skedde för det allmänna bästa.
112
neri ii Marlii.
Nu åter synes denna förändring just för landsbygden medföra
de största olägenheterna, hvadan vi äfven hört flere tänkande
landtman djupt beklaga, om en sådan förändring af Konung
och Stämler skulle tillvägabringas. Obestridliga, närmaste
följden häraf blefve den, att consumtionen af mestadels ut¬
ländska, till stor del öfverflödipa, varor komme att högst be¬
tydligt ökas, då de i hvarje socken och by utbjödos och
borttrugades, hvaremot landets egen production skulle min¬
skas i samma mån, sorn tillfället till afsättning förminskades
eller upphörde. Man synes nemligen icke hafva besinnat,
att, då landtmannen nu begifver sig till staden, sker det min¬
dre för att der göra uppköp, än för att afyttra sin säd, sin
mjölk, smör, kött. fläsk, fisk, ägg m. m., hvilket allt nästan
uteslutande i städerna vinner afsättning, alldenstund alla på
landet boende sjelfve merändels frambringa sina behof deraf.
f>å dessa varor i städerna afyttras. verkställes visserligen
äfven der uppköp för behofvet, till följd af de billiga pris,
som större omsättning och flere medtäflare inom yrket måste
framkalla framför den monopoliserade landthandlarens. OpP"
höra deremot städerna att vara, hvad de af naturen äro äm¬
nade till, den kringliggande landsortens handels- och bytes¬
platser, så skola de äfven med detsamma upphöra att vara
landsbygdens afsättningsort för dess producter, utan att man
framkallat någon annan i stället. Men production utan af¬
sättning låter knappt tänka sig, ty den vara, som endast med
svårighet kan afyttras, tröttnar man snart att producera.
Det är derföre i närheten af städer, köpingar, bruk och fa¬
briker, med ett ord, der en tätare befolkning bereder till¬
fälle till afsättning, som åkerbruk och boskapsskötsel vunnit
någon lyftning. Detta bekräftas äfven af alla tiders erfaren¬
het, att ju mera blomstrande städerna i ett land äro, desto
högre stiga jordbruk och alla landtmannanäringar, hvaremot
jorden i derifrån aflägsna trakter står ojemnförligt lägre i
värde och dess odling drifves med mindre omsorg. Häraf
framgår då såsom en gifven följd, att, derest Statsmakterna
verkligen allvarligt önska lyfta jordbruk och landtmanna¬
näringar, bör deras ögnamärke vara att genom lämpliga för¬
fattningar söka befrämja afsättningsorters uppkomst och till¬
växt, emedan just derigenom sjelfva jordbruket kraftigast
uppmuntras. Sådan är grundsatsen i de flesta andra länder,
och sådan har den äfven här varit under våra bästa Rege¬
ringar i förra tider. Och dessa landthandlande, som man
nu synes vilja framkalla i hvarje by, vid hvarje vägskilnad,
Den 14 Marlit.
115
huru skola de kunna lefva pä en så obetydlig varuomsätt¬
ning, som i allmänhet blir fallet, om Economie-Utskottets
förslag vinner framgång, utan att hålla sina varor orimligt
dyra. Deras afsättligaste vara, bränvinet, skall väl hålla dem
skadeslösa, tänker man, men inom kort torde just lättheten
att i hvarje stuga åtkomma denna lifsdryck, hvars förtäring
man eljest tyckts vara på god väg att inskränka, undergräfva
hela befolkningens icke blott sedlighet, utan äfven förmåga
att inköpa några andra öfverflödsvaroy, för hvilkas kring¬
spridande man nu tyckes arbeta med så mycken ifver. Här¬
emot invändes säkert, att bränvin icke får säljas annat än i
större partie och att en del ut- och inländska handelsvaror
äro och förblifva landthandlarne förbjudne att afyttra, men,
utom sjelfva det förkastliga, som ligger uti framtvingande af
ständiga frestelser till lagöfverträdelser, torde man ock böra
erinra sig, huru svårt och nästan omöjligt det redan nu är
för landsbygdens otillräckliga polis att upptäcka och lagligen
beifra lagöfverträdelser, helst med den tröga och ofullkom¬
liga lagskipning, som der förefinnes, då ting någonstädes hål¬
las endast en, ingenstädes mera än två eller tre gånger på
hela året. Man har med rätta anfört såsom Guslaf den
3:djes största fel, att han genom brännerier och krogars an¬
läggande på landsbyggden försvagade folkets sedliga kraft,
och nu tyckes man vara på god väg att öfver allt vilja in¬
rätta bränvinsbodar; ty sådana blifver dock llertalet af de
förordade öppna salubodarne, hvilka derjemte af församlin¬
garna sjelfva icke kunna hindras, enär samma Utskott af-
slagit derom väckt motion. Vi tro det alltså ligga icke blott
i landsbygdens och dess innevånares, utan i hela fädernes¬
landets sanna interesse, att detta och dylika, kanske väl¬
menta, men omogna, förslag förkastas, helst man längesedan
i många landsändar med allt skäl klagar öfver alt dylika
salubodar nu få hållas öppna pä tre mils afstånd ifrån när¬
maste stad, hvarigenom således ingen behöfver hafva mera
än 1% mils väg för inköp af sina verkliga eller inbillade
behof. Att de redan nu stundom förefinnas på vida närmare
afstånd, derpå lemnar vår närmaste omgifning flera bevis
och derjemte äfven en fullständig bekräftelse på hvad vi of¬
van yttrat om landsbygdens bristande eller vanmäktiga polis
och på den sedliga förslappning, som häraf blir en följd.»
Med anledning af hvad jag nu anfört, får jag yrka al-
slag ä Utskottets Betänkande, men, om detsamma skulle god-
Borg.-Stånd. Prot■ vid Riksd. 1859—1860. lii. 3
114
Den 14 Martn.
kännas, hemställer jag til! dem, som ifra för fredsmilen, om
det ej vore bättre att borttaga äfven den. Städernas hand¬
lande kunde då anlägga handelskojor utanför stads-staketet
och dymedelst undgå de utgifter, som äro förenade med han¬
dels bedrifvande inom detsamma. Detta vore också ett ra-
dicalt medel att på en gång få bort de mindre städerna, hvil¬
ket utan tvifvel vore bättre, än alt låta dem någon tid fram¬
släpa ett tynande lif, som förr eller senare måste slockna.
Herr Fridstedt: Jag instämmer hufvudsakligen med
Herr Schenström, men vill dock tillägga några ord. Jag ej
blott befarar, utan är fullt öfvertygad derom, att, i händelse
rättighet beviljas att anlägga salubod en mi! från stad, icke
allenast de mindre städerna skola deraf lida, utan äfven
landtfolket få ganska dyrt plikta för en sådan utsträckning
af handelsfriheten. Om man får en handelsbod i hvarje by,
skall frestelsen till onödiga uppköp blifva allt för stor; den,
som förut kanske knappast en gång i månaden haft anled¬
ning att komma till staden, skall liera gånger i veckan be¬
söka den närbelägna handelsboden och der, utan att råd¬
fråga behofvet och tillgångarne, uppköpa den ena grannlåten
efter den andra, till vida högre pris dessutom, än i staden.
Jag kan derföre, för min del, ej annat än afstyrka bifall till
Utskottets förslag.
Herr Carlson: Äfven jag är af den tanken, att allt
för många handelsplatser på landet skola vara till skada, ej
blott för de smärre städerna, utan äfven för landet; och får,
på grund af hvad flere föregående talare i denna syftning
anfört, yrka afslag å Utskottets framställning.
Herr Wistelius: Jag förenar mig med Herr Schenström
och yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Herr Ditzinger: 1 fordna tider har man mycket lag¬
stiftat, för att bringa småstäderna till blomstring. Man nöjde
sig icke då med att hindra ali handel på landet, utan man
föreskref i hvilken stad eller köping allmogen skulle få
sälja sina landtmannaproducter och bestämde det pris, hvar¬
till de egde föryttra deni. . Men man lyckades icke att ge¬
nom dylika konstlade medel sätta dessa städers handel i
något flor. En värd ledamot har vältaligt sökt visa, hur
vådlig den föreslagna förändringen skulle vara för landtfol¬
ket, derföre att landthandlarne icke skulle hafva några con-
currenter, men det förefaller mig som en motsägelse, att,
såsom concurrencens målsman och i dess namn, motverka
denna förändring, ty nekas kan väl icke att densamma just
Den 14 Marlit.
Ilä
är i coneurrencens sanna, rätt förstådda interesse. Påståen¬
det att concurrence finnes i städerna, men ej på landet, före¬
faller mig högst märkvärdigt, ty om landtmannen ej kan få
sälja sina producter hos landthandlanden, utan mäste föra
dem till staden, så skall nog den egna fördelen lära honom
att der uppköpa sina förnödenheter, om han kan erhålla
dem för bättre pris, än hos landthandlanden, och denne skall
sålunda icke på grund af bristande concurrence kunna ut¬
öfva något handelstyranni. Då jag ej kan biträda sådana
restrictiva lagstiftningsåtgärder, som, under pretext af om¬
tanka för folkets väl, hämma industriel utveckling, så kan
jag ej ammat än yrka bifall till Utskottets, i frisinnad anda
afgifna, förslag.
Herr Boman: Sanningen af det gamla ordspråket, att
tycke och smak äro ganska olika, bar discussionen i före¬
varande ämne tydligen ådagalagt. För min del, tycker jag
Economie-Utskottets förslag har kommit allt för tidigt. Om
man vill målet, så måste man göra något, för att på rättvis
väg hinna det. Detta har man härvidlag uraktlåtit; man
vill åt landthandeln vindicera samma rättigheter, som äro
handeln i städerna medgifna, utan att taga i betraktande
de många och stora onera, som tynga städernas handel, men
hvaraf landthandeln icke i ringaste mån besväras. Hur ju¬
det väl möjligt, att städernas handels-borgare, med sina
dryga hyror och sina många och betydliga communal-utskyI-
der, under sådana omständigheter skulle kunna uthärda con-
currencen med s. k. landthandlande. En föregående talare
har hoppats på bifall till Utskottets framställning, på grund
af detta Stånds kända liberalitet, men i sanning, äfven om
Ståndet afslår Utskottets förslag, kan man icke klaga öfver
någon brist på liberalitet hos Borgare-Ståndet. Det har
Riksdag efter Riksdag visat prof derpå. Man måste visst
vara liberal, så långt möjligt är, men sjelfupphållelsedriften
får man dock icke helt och hållet offra på liberalismens
altare. Det är icke nog att städernas handlande skulle
blifva lidande, i fall den vidsträcktare handelsfrihet, Utskot¬
tet för landet föreslagit, af Ständerna medgifves; afven öfriga
städernas innevånare skulle följderna utaf ett sådant med¬
gifvande kännbart drabba, genom ett småningom aftynande
af städernas affaireslif. Under discussionen har framhållits,
att ej landthandlande uppköpa iandtmannaproducter. För
min del, ser jag i denna omständighet endast en fördel; ty
länge har man, och det ej utan grundade skäl, klagat öfver
116
Den 14 Martti.
de stegrade priserna på lifsförnödenheter i städerna, och om
nu landthandlarne uppträdde som mellanlänk emellan landt-
mannen, såsom producent, och städernas innevånare, såsom
consumenter, skulle priserna å sådane varor än ytterligare
komma att höjas. Jag kan, för min del, ej finna något skäl
för bifall till Utskottets framställning, så mycket mindre, som
Herr Ridderstad denna Riksdag väckt en motion, åsyftande
fullständig revision af Handels- och Handiverks-Författnin-
garne. Jag föreställer mig, att Kongl. Maj:t, som icke är
främmande för dessa ämnen, i hvilka Han flera gånger fått
mottaga framställningar från Ständerna, bäst kan pröfva,
huruvida en förändring af Handels-Ordningen i förevarande
punkt är af behofvet påkallad. Jag tillstyrker, för min del,
afslag å Utskottets framställning.
Herr Bager: De läror, som ifrågavarande förslags an¬
tagande, enligt åtskillige talares åsigt, skulle medföra för
städerna, vågar jag anse vara mera inbillade, än verkliga.
Skulle städernas bestånd icke vara fotadt på säkrare grund,
än den, som förbudet för handelsbods anläggande ä landet
på närmare afstånd, än 3 mil, anses innebära, vore det i
sanning beklagligt. Uti vårt land finnas dock flera städer,
mellan hvilka afståndet icke är större, an 1 ä 2 mil; och
hafva dessa, oaktadt den concurrence, som, alltsedan deras
uppkomst, dem emellan varit rådande, kunnat tillväxa och
förkofra sig lika bra och lika fort, som andra, flera mil
från hvarandra belägna, städer, tyckes den täflan, som kan
utgå från några, på en mils afstånd å landet kringspridda
salubodar, icke rätt gerna kunna för någon stad blifva af någon
ruinerande verkan. Men äfven om den föreslagna förändrin¬
gen verkligen skulle uti åtskilliga trakter komma att med¬
föra någon förminskning uti de fördelar, som berörde skydd
påstås lemna städerna, så utgör denna omständighet likväl
icke för mig något giltigt skäl att förkasta Utskottets för¬
slag. Jag anser mig nemligen icke böra betrakta frågan
uteslutande ur stadsinteressets synpunkt, utan tror det vara
nödvändigt, att jemväl något taga i öfvervägande, hvad landt-
mannainteresset påkallar. Gör man detta och vill man icke
helt och hållet tillsluta ögonen för de många och stora olä¬
genheter, som nu gällande föreskrifter tillskynda landtman-
nen, bör man, enligt min åsigt, svårligen kunna bestrida
billigheten och rättmätigheten af de anspråk, som nu uti
ifrågavarande hänseende blifvit framställde; lör min del åt¬
Den 14 mar lii.
117
minstone, känner jag mig uppmanad att med min röst bi¬
träda Utskottets hemställan.
Herrar Swartz och Lindeström instämde.
Vice Talmannen Herr Schwan: Om jag också icke
är mäktig af ett så poetiskt blomsterspråk, som en före¬
gående värd talare, så vill jag dock, så godt jag förmår, på
vanlig prosa och med användande af den enklaste räknekonst,
söka bemöta lians argumentation emot Utskottets förslag i
förevarande punkt. Han har fruktat för det beroende, hvari
landt folket skulle komma till landthandlaren, till följe af
dennes isolerade ställning och det monopolium, han på sådan
grund komme att utöfva. Men jag hemställer då till den
värde talaren, om icke landthandlaren på tre mils afstånd
från stad är i en mera isolerad ställning, mera kan sägas
hafva monopolium på den kringliggande bygdens handel, än
en köpman, som uppsloge sina bopålar på blott en mils af¬
stånd från staden, och örn icke denne sednare handlande
har en vida svårare concurrence att uthärda, än den förre.
I min enfald tror jag, att Utskottets förslag just går ut pä
att förebygga handelns monopoliserande. Man har också
sagt, att ej landtmannen kan få sina producter afyttrade
hos landthandlaren. Jag tror dock icke att förhållandet är
sådant; men om icke handeln på landet drifves med samma
kraft, som i städerna, om landthandlaren ej alltid kan upp¬
köpa hvad landtmannen har alt aflåta, hvad är väl orsaken
dertill, om icke våra restrictiva handels-författningar. Fun-
nos ej dessa orimliga och omenskliga lagstadganden, skulle
landthandeln slå ner sina bopålar öfver allt, der localen
vore tjenlig för handel och näringar, och den skulle då
också fä en högre lyftning. — Man har också sagt, att några
klagomål ej försports öfver nu gällande lagstiftning i före¬
varande afseende. Detta är utan tvifvel sarint, så vidt man
väntat att klagomålen skulle komma från städernas innevå¬
nare; och jag tviflar högeligen, att de, under närvarande
lagstiftning, någonsin skola inse, att handel med fördel kan
bedrifvas på andra ställen, än i städerna. Men i samma
stund frihet att anlägga handelsbod hvar, som helst, medgif-
ves, skulle hvarje omtänksam stadshandlande, som egde nö¬
diga capitaler, blifva den förste att etablera lilial-contoir på
landet, och de skulle ej låta öfverflygla sig af andra.
Nog förefaller det besynnerligt, att ett, två mil från
Götheborg befintligt, samhälle, med 2,000 innevånare, icke
eger en handelsbod, eller alt Trollhättan, med en befolkning
11»
Den 14 Martn.
af 17 ä 1800 personer, egen församling och egen Krono¬
betjening, eget Post-contoir oell hvarest under seglationstiden
är den lifligaste, kanske den största i hela landet, rörelse,
icke skall få hafva en köpman, endast derföre, att det lig¬
ger blott 6 fjerdingsväg från Wenersborg. Jag är fullt för¬
vissad, att, om en sådan frihet beviljades, sorn den Utskottet
föreslagit, Wenersborgs köpmän sjelfve ej skulle vara sena
att skada sig boutiquer vid Trollhättan. — Man har också
befarat, att städerna skulle gå under genom den täflan, som
skulle blifva en följd af vidsträcktare handelsfrihet för lan¬
det. Jag frågar då, hvarföre man ej, lör att förebygga de
vådliga följderna af concurrencen, bestämmer, att endast ett
visst, inskränkt antal handlande får finnas i hvarie stad,
liksom förhållandet förr var med Apothekare i Stockholm;
huru förklara att inom en och samma stad, på samma
gata, hörn om hörn, bodar etableras för alldeles samma
varors försäljning, och häremot göras aldrig några invänd¬
ningar, minst af köparne; och hur hafva Konungen och
Rikets Ständer kunnat göra sig skyldige till något så irra¬
tionel, som att grundlägga städerna Köping och Arboga på
endast 7 fjerdings vägs afstånd från hvarandra? En af
dem måste tydligtvis raseras, och det är endast frå¬
ga om hvilkendera vi skola utvotera. Annu värre är det
med Malmö och Lund, synnerligen sedan man baft den
oklokheten att genom en jernväg nästan tillintetgöra det af¬
stånd af 6 fjerdingsväg, som skiljer dem åt. Det kan ju
hända att någon, lockad af deri ringa kostnad och tidsförlust,
en resa till Malmö numera medför, faller på det orådet att
i Malmö uppköpa sina förnödenheter, hvilka lian väl der
erhåller för bättre pris, men som lian i alla fall bort till¬
handla sig i Lund af skyldig omtanka för denna goda stads
bestånd. Dock, jag vet det väl, det tjenar ingenting till att
i detta ämne framlägga några skäl för mina motståndare.
Jag lyckönskar dem tili den seger, de komma att vinna; det
är en seger för denna dag och för denna Riksdag, men
innan kort skall en seger i en motsatt riktning vinnas. Jag
är i sanning erkänsam för de upplysningar, Herr Bäcklin
genom den upplästa, på äkta Westmanlandsspråk aflatlade,
tidningsartikeln bibringat mig, men det måtte i alla fall
vara en sjuk sak, man fäktar för, då man så der behöfver
att kring land och Rike söka argumenter för att bemöta en
motsatt opinion. Det var likaledes högst interessant, att genom
Herr Ridderstad få höra hvad Herrar Bäckström och Berg¬
Den 14 Marlit
lund vid förra Riksdagen haft att förmäla. Rättvisan for¬
drade likväl, att man äfven uppläste hvad de med desse
båda Herrar olika tänkande i detta ämne andragit, men,
för min del, vill jag ej besvära Ståndet med uppläsning af
gamla Protocoller. Jag anhåller om proposition på bifall
till Utskottets framställning.
Herr Renström instämde.
Herr Sundblad: Jag har inom Utskottet voterat emot
detta beslut, ehuru jag vid den Riksdag, som tillstyrkte han¬
delsrättighet å landet Irenne mil från stad, medverkade till
ett sådant resultat, hvilket jag tror ännu böra bibehållas, och
icke kan vara så brådtom med att det behöfver för närva¬
rande förändras. Men, lika med vice Talmannen, tror äfven
jag, att den tid icke är alldeles så långt borta, då det blir
en nödvändighet att bevilja friare handelsrätt å landet, se¬
dan jernvägarne blifvit färdiga, då vid mänga stationer for¬
dras att få köpa hvad man blir i behof utaf. Men jag tror
ock, att många af de små städerna då tvingas att af Rikets
Ständer begära löneanslag för sin polis och Borgmästare etc.
som de då omöjligen sjelfve kunna aflöna.
Herr Brun: Säkerligen finnas på båda sidor de, som,
af omtanka för folkets väl, sökt göra sig klart reda för före¬
varande fråga, och, för egen del, vågar jag påstå att jag är
en af dem. Jag har sökt betrakta saken ur denna högre
synpunkt och dervid frågat mig, hvad nytta städerna utöfva
för landet, för hela Riket. Vi erkänna säkert alla, att intet
önskligare mål finnes, än att bringa landets modernäring,
jordbruket, till blomstring. Men månne städerna i detta af¬
seende! äro likgiltiga, eller kunna de i någon mån bidraga
till denna uppblomstring? Om jordbruket hunnit den alldra-
största utveckling, hvart skulle man väl taga vägen, om man
ej hade städerna, der man kunde afsätta jordbrukets produc-
ter? Hvarthän leda vi våra vägar? jo till städerna, såsom
varande våra afsättuingsorter för jordbrukets alster, och det
är i samma syfse, som vi göra så stora uppoffringar på jern-
vägsanläggnirigar. Städernas tillvaro är sålunda af största
vigt lör jordbrukets utveckling. När så är, och städerna,
efter hvad vi känna, derjemte hafva ganska dryga utgifter för
sin domstol, sin polis och sitt communalväsende, samt de flesta
åtminstone af stapelstäderna måste uppoffra ganska betydliga
summor på hamnanläggningar, så synes mig icke kunna jäfvas,
att det är i landets sanna interesse att så lagstifta, att man
ej undergräfver städernas bestånd och derigenom tillintetgölr
120
Den 14 Marlii.
möjligheten lör landsorten att kunna afsätta sina producler.
En talare har visserligen förmenat att landthandlande lika
väl, som städernas handlande,'kunna uppköpa landtmannapro-
dueter, men så är förhållandet alldeles icke, utan är det
endast i städerna, som landtmännen ega någon säkerhet att
få afyttra hvad de producerat. Landthandlarne drifva egen-
teligen endast försäljning lill landets innevånare, men hafva
högst sällan lägligt att uppköpa landsortens produeter, eller,
med andra ord, att befordra landlmannaproduction och ex¬
port, som dock är den största nytta, handeln uträttar. På
de skäl, jag anfört, kan ej eller jag godkänna det slut, hvar¬
till Utskottet kommit.
Herr Hierta: Det råder en viss benägenhet hos dem,
som hylla mera liberala åsigter i förevarande fråga, att här¬
leda den af motståndarne uttalade mening från en viss trång-
sinthet. Jag är icke af denna tanka. Då man sett högt ak¬
tade Ledamöter af detta Stånd uppträda mot den föreslagna
förändringen, är man skyldig att respectera deras åsigter
och jag är, för min del, förvissad att de utgå från den tan¬
ken, att småstäderna ej skulle kunna ega bestånd, om lan¬
det erhölle den vidsträcktare handelsfrihet, som Utskottet fö¬
reslagit. Men, å andra sidan, få de, som hysa denna mening,
ej förtänka någon, om han uttalar en motsatt åsigt. Jag vill
lägga några ord till hvad af föregående talaren blifvit anfördt
för bifall till Utskottets framställning. Man vet att under
fordna tider inom detta Stånd hyllades än mera illiberala
åsigter, men tiden, som försätter hälleberg och förstör privi¬
legier, skrifna på fårskinn, har älven i detta afseende öfvat
sitt inflytande. Mot den tanken, att småstäderna skulle för¬
störas genom en mera utsträckt handelsfrihet på landet, vill
jag framställa en erfarenhet, som ej kan jäfvas, från andra
länder. Man har ansett grundvillkoret för Englands välstånd
och rikedom vara att det för hvar och en, vare sig utländ¬
ning eller infödd, är tillåtet att i stad eller på land uppslå
sin verkstad eller handelsbod, utan något tillstånd, ja utan
att ens behöfva förete något slags betyg. Och likväl har
man ej sett någon förminskning i städernas befolkning; tvärt¬
om hafva städerna, då de blifvit anlagda på platser, tjenliga
lör handel och industrie, ständigt tilltagit i storhet och rike¬
dom, mer än i något annat land. Jag vill väl ej påstå att
likheten mellan England och Sverige i detta afseende är
fullkomlig, men man måste dock vara berättigad att af det
anförda draga den slutsats, att en vidsträcktare handelsfrihet
Den 14 Marlii.
121
för landet ej absolut skulle leda till småstädernas förfall.
Så, som i England, är, såsom jag tror, förhållandet äfven i
Frankrike.
Ej utan skäl har man här utmärkt landthandlarne så¬
som frätdjur på allmogen, genom den bränvinsförsäljning, de
bedrifva, men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att, om
s.å förhåller sig, så är det en följd af det monopolium, som
landthandlarne för närvarande innehafva; på ganska vid¬
sträckta områden finnas endast en å två landthandlare och
de hafva följaktligen godt tillfälle till missbruk. Herr vice
Talmannen Schwan har tydligen ådagalagt att, om den före¬
slagna utvidgningen af handelsfrihet på landet bifölles, små¬
städernas handlande, som stå i communication med produ¬
centerna i de större städerna, skulle blifva de första att an¬
lägga handelscontor på landet. Jag ber att få tillägga att,
om en landthandlande nedsatte sig i grannskapet af en stad,
sä är det ej sannolikt att han lika lätt, som städernas hand¬
lande, skulle komma i direct beröring med producenten och
engros-köpmannen; ty det skulle medföra större omgång
att af landthandlande!!, såsom mantalsskrifven på landel, utfå
en fordran, än af en handlande i stad, och commissionairer
och spediteurer skulle derföre ej gerna åtaga sig så beskaf¬
fade aflairer.
En omständighet, som under discussionen blifvit mycket
betonad, är att landthandeln, om än större frihet åt den¬
samme medgåfves, skulle taga bort förtjensten för småstä¬
derna. Möjligen skulle delta i ett eller annat läll kunna in¬
träffa, men i allmänhet tror jag att landthandlaren, som en¬
dast har att tillfredsställa landtfolkets dagliga behof, förser
sig med hvad han behöfver hos någon köpman i närmaste
stad, der hans credit är bättre känd, än till exempel i Stock¬
holm eller någon annan af de större och mera aflägsna stä¬
derna. Häri ligger, efter mitt förmenande, botemedlet mot
det så mycket befarade onda af den föreslagna förändringen.
Man har vidare anmärkt, att ej landet har så stora
skattebördor att draga, som städerna, och derföre ej eller
bör erhålla lika handelsrättigheter; men de högre skatter,
städerna betala, äro endast afgifter, som emotsvaras af förde¬
lar, af hvilka städerna ensamt äro i åtnjutande, såsom gatu¬
lysning, polis, förvaltning och dylikt, och man kan väl ej
rimligen begära att den, som ej bor i stad, skall i sådana
utgifter deltaga. Om man ingår på Utskottets nu framlagda
förslag, så skall det icke dröja många år, innan man hö¬
122
Den 14 Martn.
geligen skall förundra sig öfver att ett så ringa medgifvande
ät landet kunnat röna så stort motstånd, då man i andra af-
seenden så betydligt framskridit i liberal riktning. Jag för¬
ordar bifall till Utskottets framställning.
Herr Rydin: Jag hade ej tänkt yttra mig i förevaran¬
de fråga, då så många hanlande äro tillstädes; men under
discussionen har jag hort anspelningar, som jag anser ej
böra med tystnad förbigås. Hvad, sorn blifvit yttradt, har
kommit mig att tänka på fabeln om kyrkråttan och råttan
i en ost. Likasom den sednare, i sitt rika öfverflöd, förmä-
les med mycken salfvelse hafva talat om, hvilken herrlig
dygd försakelsen är, så är det ganska lätt för städer, sådane
som Stockholm, Norrköping och Götheborg, med sina rika
inkomster i tolag, vågpenningar och vågafgifter, att råda till
eftergift och att handla liberalt. Märkvärdigt är också att
det endast är ombuden från de större städerna, som talat i
denna syftning. Ett helt annat språk förde dessa städers
ombud, då det gällde reglerandet af tolagsfrågan; de voro
då så hjertinnerligen gråtmilde och eftergifne. Denna fråga
är ännu öppen, och det vore derför kanske klokast af dem
att taga skeden i vackra hand och ej alltför högljudt lof¬
sjunga egna förtjenster. För mig är det fullkomligt likgil¬
tigt, om handelsbod skall få anläggas en eller tre mil från
närmaste stad, men hur man än må tänka i sjelfva saken,
så bör man dock afhålla sig från alla kränkande anspel¬
ningar.
Herr Trägårdh: Jag vill endast hemställa till Herr
Bäcklin, att den af honom upplästa tidningsartikeln ej må i
Protocollet inflyta, helst vådan af ett sådant exempel är up¬
penbar. Protocollet skulle sålunda kunna komma att onö¬
digtvis belastas med ett alldeles nytt element, och om det
blir brukligt att till Ståndets Protocoll dictera tidningsartik¬
lar, skall det innan kort komma att innehålla en hel tid-
ningspolemik.
Herr Staaff: Jag instämmer med dem, som yrkat af-
slag å Utskottets framställning. Jag anser omständigheterna
ej så trängande, att någon utsträckning af handelsfriheten på
landet för närvarande bör beviljas.
Beträffande Herr Hiertas påstående, att landthandlaren
hämtar sitt varulager från närmaste stad, emedan han ej an¬
norstädes har credit, ber jag att få erinra, att detta påstående
ingalunda håller stånd. Tyvärr hafva landthandlare mycken
credit äfven i de större och mera aflägsne städerna, och framför
Den 14 Martil.
123
allt i Slockholm. Från min hemort har ännu ingen yng¬
ling, vare sig hur obemedlad som helst, begifvit sig hit i
afsigt alt göra uppköp för handels bedrifvande, som ej åter¬
vänd! med ett stort varulager, erhållet på credit, utan den
ringaste säkerhet. Detta har också haft till loljd en otrolig
mängd concurser af landthandlare i Norrland; vid ett enda
Ting, helt nyligen, handlades ej mindre än ti å 9 sådane,
och det visade sig dervid att de hufvudsakligaste fordrings-
egarne voro medlemmar af Stockholms köpmannaförening,
och till och med under ilera bevakningsinlagor lick man läsa
Herr Hiertas eget värda namn.
Herr Bäcklin: Med anledning af Herr Trägårdhs hem¬
ställan, ber jag att få erinra, att vid remissen af Herr Dal¬
mans motion någon af Ståndets Ledamöter uppläste ej en,
utan (lera tidningsartiklar, som i Protocollet inllöto; och jag
kan derför ej finna, hvarföre ej detsamma nu skulle kun¬
na ske.
Herr Boman: Jag har begärt ordet endast för att gran¬
ska några satser, som under discussionen blifvit framställda.
Man har sagt, att, dä det finnes städer, som ligga hvarandra
närmare, än tre mil, och ändock gå framåt i välstånd, så
skall ej en nära intill en stad belägen salubod på landet
kunna verka skadligt för staden. Jag ber dock att få erinra,
alt skillnaden är ganska betydlig. Då de närbelägna städer¬
na hafva enahanda skyldigheter och utgifter, är det ju gan¬
ska naturligt att de kunna med hvarandra concurrera, och
att de ej göra hvarandra något förfång, hvaremot förhållan¬
det emellan stads- och landthandlanden är helt olika. Herr
Hiertas jemnförelse emellan landthandel i England och Sve¬
rige håller ej streck. Detta lands talrika befolkning gör att
städerna der kunna uthärda concurrence med en fri landt¬
handel, hvilken deremot i vårt glest befolkade land skulle
fullkomligt undergräfva handlandernes i de mindre städerna
bestånd. För att visa Borgare-Ståndets consequence, ber jag
att fä erinra om hvad, som passerade på förmiddagen, då
frågan om transitorätten förevar. Stapelstädernas ombud för¬
summade då ej att framhålla svårigheten att controlera varu-
sändningen inrikes orler emellan, och man förebar dä att en
och annan colly skulle lätt under transporten kunna undan¬
skaffas, men nu tilltror man sig att kunna controlera hun¬
dratals nya landthandlare och de varor, hvarmed de lagligen
ega rätt att handla. 1)3 det gäller de mindre städernas rätt,
har nian vanligtvis svårt att vilja lyssna dertill. Såsom en
124
Den 14 Marlii.
framhållen desert för dessa städer, har man sökt göra sanno¬
likt att, om Utskottets förslag vunne bifall, skulle det just
blifva de mindre städernas handlande, som i första rummet
anlade handelsbodar på landet. Dermed förhåller sig emel¬
lertid alldeles, som Herr Rydin beskrifvit genom anförandet
af den gamla fabeln om råttan; och jag är också öfvertygad
att ej representanterne för våra småstäder skola låta förleda
sig af dylika förespeglingar. Herr vice Talmannen har med
profetisk blick förutsett frågans utgång i detta Stånd; jag
skulle vara mycket tacksam om den blefve sådan han förut¬
sagt. Säkert skola de mindre städerna hålla sina repre¬
sentanter räkning för att de ej skygga tillbaka att öppet ut¬
tala sin mening i denna fråga; och jag skulle åtminstone ej
vilja återse den stad, hvars ombud jag har den äran att vara,
om jag ej sökt motverka det af Utskottet framställda förslag.
Herr Widell: Lika litet, som jag vill se en pepparkaks-
kista utanför min skoldörr, lika litet vill jag se en handels¬
bod med sitt kram i hvarje by på landet, bland en flärdfri
allmoge med enkla seder. Man har alldeles nog af handeln
med luxeartiklar i städerna, och jag anser ingalunda nödvän¬
digt att den flyttas ut öfver allt ,på landet. Med anledning
af Herr Ridderslads berättelse om tillståndet på Klädesholmen,
vill jag upplysa att, sedan der ej mera finnas några hand¬
lande, som försälja bränvin o. d., är allmogens economiska
tillstånd mycket förbättradt. Då handeln med nödvändighets¬
varor är fri på landet, så är detta, efter min tanke, allt hvad
som behöfves, och jag instämmer med dem, som yrkat af¬
steg å Utskottets Betänkande.
Herr Ridderstad: Enär Herr Hierta uppträdt såsom
försvarare för den obegränsade frihandeln, vill jag — särskildt
med afseende till honom — framställa ett exempel på de
olika verkningarne af den fullkomligt fria och af den något
begränsade handelsrättigheten. Vi hafva, som jag förmodar,
i några hundra år haft bokhandel — en fri sådan — men
af aldra ömkligaste steg. Den ene efter den andre gjorde
cession eller undandrog sig redovisning. Några förläggare i
hufvudstaden, med Herr Hierta i spetsen, inseende nödvän¬
digheten att komma ifrån ett sådant oefterrättlighetstillstånd,
bildade derför en Bokhandelsförening och öfverenskomtno,
att ingen dädanefter skulle få nedsätta sig som bokhandlare
utan föreningens tillstånd. Sedan den tiden har det blifvit
ordning med bokhandeln, och concursernas antal har i betyd¬
lig mån förminskats.
Den 14 Martti.
Jag begagnar slutligen äfven detta tillfälle att hembära
Herr Widell min tacksamhet för det att han bekräftat min upp¬
gift om eländet och fattigdomen på Klädesholmen, samt de
af mig angifna orsakerna dertill, på samma gång jag icke
kan undertrycka att uttala min glädje deröfver, att välstån¬
det nu — sedan landthandlarne blifvit bortvisade — börjat
slå rot och uppblomstra. I denna Herr Widells upplysning
och förklaring ligger det kraftigaste bevis för riktigheten af
min nyss uttalade åsigt om landthandelns förderfliga verk¬
ningar.
Herr Hierta: Jag är ganska erkännsam för Herr Rid-
derstads framställning, emedan jag derigenom kan komma i
tillfälle att nämna några ord om förhållandet med denna För-
lagsförening, om hvilken de allmänna tidningarne haft så
vanställande uppgifter, att det sannerligen ej är underligt, om
folk i allmänhet derom hyser de mest förvirrade begrepp.
Jag vill då nämna, för det första, att jag ej stått i spetsen
för denna förening, ehuru jag är medlem af densamma, och,
för det andra, att det är betydlig skillnad emellan bokhandel,
såvidt Förlagsföreningen har dermed att skaffa, och annan
handel. Det är nemligen icke fråga om andra bokhandlare,
än sådana, som endast äro förläggarnes commissionairer och
ej sjelfva ega sitt lager. Föreningens bestämmelser hindra
naturligtvis ingen att för egna medel inköpa böcker af för-
läggarne eller hvem annan han vill, och att dermed drifva
handel. Föreningen afser endast sådana, som, utan att ut¬
lägga egna medel, göra anspråk på förtroendet att såsom
commissionairer drifva bokhandel. Herr Ridderstad torde så¬
lunda inse, att någon bevisning för hans åsigter om handels¬
frihet ej kan hemtas från det af honom anförda exempel,
såsom gällande en helt egen casus.
Herr Lamberg: En föregående talare har erinrat om
det gamla ordspråket, att tycke och smak äro olika, och san¬
ningen deraf har verkligen discussionen öfver förevarande
ämne tydligen lagt i dagern. Då jag sist hade ordet, till-
kännagaf jag, det jag ingalunda betviflade att den af Utskot¬
tet föreslagna förändring skulle vara i de större städernas
interesse, men, i de mindre städernas interesse, hemställer jag
till Ståndet att väl betänka sig, innan det lemnar sitt bifall
till Utskottets framställning.
Herr Trägårdh: Då Herr Bäcklin ej vill bifalla min
till honom gjorda hemställan, så förfaller naturligtvis frågan
derom; men jag vill dock fästa uppmärksamheten derpå, att
126
Den 14 Martn.
det af honom åberopade praejudicat ingalunda är tillämpligt
på förevarande fall, emedan de vid remissen af Herr Dal¬
mans motion upplästa tidningsutdrag icke voro annat, än an¬
föranden i samma fråga, hållna i de öfriga Riks-Stånden, och
sålunda icke hade caracteren af ledande artiklar, hvilket der¬
emot är förhållandet med den af Herr Bäcklin föredragna
tidningsuppsatsen.
Discussionen var slutad; och, uppå Herr Talmannens
hemställan, huruvida Ståndet godkänner Utskottets Betänkande
i nu föredragna del, svarades Ja och Nej, hvarjemte votering
äskades.
En så lydande voterings-proposition uppsattes, justerades
och anslogs:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, J\s 39, der gjorda hemställan, pag.
18, röstar: Ja.
Den del ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås nämnde hemställan.»
Votering skedde med slutna sedlar. En sedel aflades
förseglad; och de öfriga, vid hvilkas öppnande två af Ståndets
Herrar Ledamöter stodo, en på hvardera sidan om Herr Tal¬
mannen, befunnos innehålla 32 Nej emot 18 Ja, till följe
hvaraf Ståndet afslagit Utskottets hemställan, pag. 18.
Och tredje punkten, angående 25 §, sådan den lyder i
Kongl. Kungörelsen den 7 Februarii 1832, om ändring i sät¬
tet för vinnande af rättighet till handel å landet.
Herr Björck: Jag har ej begärt ordet för att söka
åstadkomma någon ändring i hvad Utskottet föreslagit uti
förevarande fråga, så mycket mindre, som motionairen icke
förmått ställa densamma på dess rätta punkt, utan jag har
endast velat fästa uppmärksamheten derpå, att, innan Kongl.
Kungörelsen den 7 Februarii 1852 utkom, hvar och en egde
nedsätta sig på landet, som handlande, hvar han fann för
godt, utan något medgifvande af Socknenämnden, eller annan
pröfning af Konungens Befallningshafvande, än den, som af-
ser personens qualiflcationer och ställets belägenhet, med hän¬
sigt till afståndet från närmaste stad. Nämnde Kungörelse
gjorde således en inskränkning i då gällande handelsfrihet på
landet. Söker man anledningen till denna inskränkning, så
skall man finna den i de stora politiska tilldragelserna år
1848. Vid 1851 års Riksdag gjorde man allt för att till¬
intetgöra den frihet för handel och näringar, som 1846 års
författningar medgifvit, och hade det varit möjligt, skulle
Den 14 Mqrtii.
127
man åter hafva infört det gamla skråtvånget. Man ansåg de
politiska rörelserna leda sitt ursprung från medelclassen, och
man ville derföre pålägga denna dass de gamla banden från
Medeltiden. Det var på sådant sätt nu gällande lagstiftning
i förevarande ämne tillkom. Det kan väl icke vara för myc¬
ket att nu, efter sju år, återgå från dessa, af sådan anledning
tillkomna, inskränkande bestämmelser till den frihet, som, re¬
dan år 1846, ansågs lämplig. Discussionen i dag har dock
icke gifvit mig ringaste hopp om en förändring i sådan syft¬
ning, men jag har likväl velat erinra om det sätt, hvarpå
nu gällande stadganden tillkommit.
Något vidare anfördes icke, och Ståndet godkände Ut¬
skottets i denna punkt gjorda hemställan.
§ 7.
Herr Talmannen tillkännagaf, att i sednast hållen Tal-
mans-conference öfverenskommits att föreslå respective Riks¬
stånden besluta att nästkommande Lördag, den 17 i denna
månad, till behandling företaga Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottets Betänkande, J\t 37, i anledning af väckta
motioner, rörande Sveriges och Norriges ömsesidiga förhål¬
landen.
I anledning häraf, och på framställning af Herr Talman¬
nen, beslöt Ståndet att den 17 innevarande månad till be¬
handling företaga nyssnämnda Betänkande, hvilket nu å nyo
bordlädes.
§ «.
Föredrogs å nyo, men bordlädes ytterligare, Banco-Ut-
skottets Memorial, M 18.
§ »■
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande,
M 73, i anledning af väckt fråga om anslags beviljande åt
Adjuncten Magister O. Torell för en vetenskaplig resa till
Norra Ishafvet.
§ 10.
Bordlädes Lag-Utskottets Betänkande, M 20, samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkanden, N:ris
41, 42 och 43.
§ 1*
Justerades Protocolls-Utdrag, angående Ståndets denna
dag fattade beslut.
§ 12.
Uppå derom framställd begäran, beviljades Herr Bäcklin
128
Den 1-4 Marlii.
ledighet från Riksdags-göromålen under en och en half vecka,
att räknas från den 19 i denna månad.
Plenum slutades kl. 9 e. m.
In fidem
E. Gr. Runeberg.
Den 17 Martn.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1
Justerades Protocollet för den 7 i denna månad.
§ 2 .
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottets Betänkande, 37, i anledning af väckta motioner,
rörande Sveriges och Norriges ömsesidiga förhållanden.
Härvid förekommo:
Första punkten, pag. 33, eller det tillstyrkande, att
Rikets Ständer må i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
anhålla, det Kongl. Majit täcktes genom en af Svenske och
Norske män bestående Comité, eller på annat sätt, som Kongl.
Majit pröfvar lämpligare, låta verkställa revision af Stadgan
för föreningen emellan Sverige och Norrige och uppgöra
förslag till ett ytt fullständigt föreningsfördrag, samt der¬
efter till Rikets Ständer och Norriges Storthing aflåta Nå¬
dig Proposition, med förslag till fullständigt ordnande af
föreningsförhållandena de båda Rikena emellan.
Herr Dahm: Då jag går att yttra mitt bifall till Ut¬
skottets förslag i första punkten, må det tillåtas mig att
med få ord få beteckna den synpunkt, hvarifrån jag anser
unionen vid revisionen böra betraktas. Våra fäder tänkte en
gång en stor tanke, den, att Nordens folk pä ömse sidor
fjellet skulle blifva ett politiskt samhälle, utan att den ena
nationen uppgått uti den andra. Denna tanke har länge rul-
vat i våra bröst; men den måtte ej hafva hvilat på riktiga
förutsättningar, ty under det snart halfva sekel, sorn vi ruf-
ben 17 Mar lii.
val derpå, har dock derur ej k täckts några handlingar, hvar¬
igenom tanken blifvit en för oss mera välgörande verklighet.
Vi slå målet nu föga närmare, än 1014. Mången skulle
säga: fjermare, och hänvisa på det brus, som nu går genom
allt Sverige. Afven jag är ej okunnig om stormen; äfven
jag har sett, huru missnöjets kärl småningom fyllts med
dikt och sanning och slutligen flödat öfver bråddarne; men
jag ser i detta förhållande blott en eris i en långsam sjuk¬
dom, som bådar en god utgång. Icke början af slutet på
unionen, ulan början af slutet på lörvecklingarne. Denna
storm betyder visserligen, att man funnit sig bedragen i sin
väntan; men den betyder äfven, att den känslopolitik, som
var Svensk f r 50 år sedan, ännu är folkets politik: den
fulla känslan vill alltid gifva mycket, men väntar också att
få skörda, utan att så noga göra sig reda för, huru och på
hvad sätt skörden skall kunna framkallas; och — hvad
värre är — samma känsla öfvergår till liflig harm, när
hon finner sig bedragen på skörden, bemött med stel for¬
dran på småsitinad rätt och otidig fruktan för aldrig tilläm¬
nad kränkning.
Det kalla förståndet deremot är ej så gifmildt, det sår
ej. utan att beräkna utsädets Iröbarhet, och myllans kraft,
och climatets art. Det missräknar sig, detta oaktadt, äfven
det, men det harmas icke öfver en misslyckad skörd, det
öfvergifver ej arbetet, fast det varit förgäfves, utan forskar
efter orsaken och söker lärdom af olyckan.
Det är till denna beräknande förståndspolitik, vi må¬
ste öfvergå, det är till den jag hoppas vi skola komma, när
den sprakande fyrverkeripiecen brunnit ut. Vi måste af¬
lägga känslans ovana att harmas, ty harm pryder illa Stats¬
mannen, och söka orsaken till vårt bedragna hopp icke en¬
dast på ena, utan på båda sidor fjellet, icke endast utom,
utan äfven till någon del inom de af oss sjelfva gjorda an-
ordningarne; liksom naturforskaren, då han icke lyckas lösa
en vetenskaplig uppgift, icke söker orsaken till sin motgång
i nyckfulla naturkrafters vidriga lek, utan i sin egen oför¬
måga att ordna dem så, att de befordra hans syfte. Och,
liksom han efter misslyckandet genast skyndar att pröfva
sina förutsättningar och examinera alla factorer, förkasta
det, som skadar, och tillägga det, sorn brister ,så böra äfven
vi med kallt hufvud taga de unionela frågorna sådana, sorn
de äro, och söka ordna dom så, att saken bringas lill en
god utgång.
Borg.-Stånd. Prot. vid lliksd. 1839—1860. lil. 9
450
Den 17 Marlit.
Ty Nordens enhet är en politisk uppgift af en sådan
vigt, att man icke genom ett eller annat misslyckadt försök
hör afskräckas ifrån att arbeta på dess lösning.
Svensk och Norrman hafva så mycket gemensamt, äro
i så många afseende» lika ställde, och främst af alla lik¬
heter står den, att den enes fall för utländskt våld ound¬
vikligt äfven medför den andres. Skola vi väl då låta
mensklig oskicklighet och uppjagade nationela passioner åt¬
skilja hvad Gud med så starka band förenat!
Men skall icke bandet brista, så måste alla föreningens
villkor noga undersökas, alla rättsförhållanden utredas, hvart-
dera Rikets rätts-sfer noga bestämmas, ju förr desto bättre;
laga arfskifte uppgöras, möjlighet beredas att utan bråk
slita unionela tvister och ingenting leranäs oklart; ty intet
förstånd förmår uträkna, hvilka spöken, som kunna ur mörk¬
ret framträda för passionens öga.
Det är derföre jag understödjer Utskottets förslag att
ännu en gång försöka en revision af föreningsfördraget, men
ined det uttryckliga förbehåll, att Sverige ej dervid skall
spela rolen af den ensamt medgifvande parten. De ensidiga
concessionernas tid må å vår sida vara förbi, eller också de
obehöriga fordringarnes och anspråkens å båda sidor. Grund¬
lovens 1 och 42 §§ anvisa tydligt Rikenas ömsesidiga »full¬
komligt lika» ställning. Deri må ingen rubbning ske. Vi
hafva hittills gifvit mycket och haft intet gagn och föga
tack. Icke som skulle jag vilja påstå, att vi haft rätt att
fordra tacksamhet derför, att våra fäder skänkt Norriges
Rike friheten och nästan lilvet; ty hafva de, som jag tror,
deruti handlat politiskt klokt och blott uppfyllt sin pligt så¬
som en human nation, så hafva vi, deras söner, väl skyldig¬
het att inlösa deras gifna löften efter tractaternas ordaly¬
delse, men ingen rätt att fordra tacksamhet, eiler att åter¬
taga hvad, sorn en gång blifvit frivilligt skänkt.
Utskottet har ej tilltrott sig uppräkna alla de oklara
oell otillfredsställande punkter i unionen, som tarfva revi¬
sion. Jag tilltror mig det än mindre, och hvad än värre
är, jag tror ej ens att någon nu kan göra det fullständigt,
ty ingen lärer kunna beräkna, på hvilket fält misstron kan
plantera draktänder. Onskligt vore derföre, att den unionela
representation, som, enligt Utskottets förslag, skulle hand¬
lägga de unionela ärendena, blefve permanent, och således
kunde sammanträda, när Konungen funne dess åtgärd nödig.
Den 17 Marlit.
151
Det är (lotta tillägg till Utskottets förslag, jag utbeder mig
få föreslå detta högtärade Stånd.
Särskildt anhåller jag få fästa Ståndets uppmärksamhet
på ett par af de svåraste unionela missförhållandena: den
illa ordnade Interims-Regeringen och Konungens inskränkta
disposition öfver Norriges försvarsmedel. De fel, hvarmed
stadgarne härom äro behäftade, behöfver jag här icke an¬
tyda, emedan de äro allmänt kända. Jag vågar derföre till
Ståndet hemställa, huruvida det icke vore skäl att hos Ko¬
nungen anhålla, att Han, oberoende af revisionen, ville fram¬
ställa Proposition till vederbörande om skyndsamt afhjelpande
af dessa oformligheter. Det vore att begära något nyttigt
och practiskt, och icke att, såsom i Ståthållarefrågan, fara
efter ett tuurit moln, som endast för en mycket frisk natio-
nalfantasie kan framstå såsom en jätte.
Då jag för öfrigt förklarar mig instämma med det re¬
sultat, hvartill Utskottet kommit, mäste jag dock på det be¬
stämdaste bestrida riktigheten af de motiver, hvilka Utskot¬
tet framlagt för sitt beslut. De utgå från högst egendom¬
liga åsigter och äro utvecklade med en så högst egendomlig
dialectik, att jag ej kan underlåta att deröfver framställa
åtskilliga eritiska anmärkningar.
Dervid förbigår jag helt och hållet den historiska in¬
ledningen, ehuru åtskilligt kunde anmärkas emot såväl der
anförda facta, som deras tolkning, och vänder mig mot Ut¬
skottets, hufvudsakligen pag. 27 börjande, försök att bevisa
det obevisliga: Norriges underordnade ställning. Utskottet
påstår, att båda Staternas »fullkomliga likställighet» icke är
i föreningsfördragen »med tydliga ord stadgad», och ej eller
såsom allmän grundsats fastställd; men synes här fullkom¬
ligt glömma eller förbise, att 42 § Norriges Grundlov just
talar om »Grundsaetningen om fuldkommen Lighed imelletn
begge Rigerne», ty skillnaden mellan orden fullkomlig lik¬
ställighet och fuldkommen Lighed torde vid närmare betrak¬
tande ej vara större, än mellan orden: grundsats och grund¬
sanning; och skall någon skillnad förefinnas, så kan den väl
ej uppfattas annorlunda, än att »likhet» är mera omfattande,
än »likställighet». Då således Rikenas fullkomliga likhet
finnes icke endast såsom lag. utan såsom grundsats stadgad,
tvärtemot Utskottets påstående, och Utskottets utgångspunkt
befinnes fullkomligt oriktig, så följer nästan af sig sjelft. att
alla försök att genom slutledningar bevisa olikheten måste
misslyckas. Ett af de olyckligaste försök i denna riktning
152
Uen 17 Marlii.
förekommer, pag. 28, der det heter: att »Norriges förplig-
telser i vissa fall ej äro desamma, utan mindre, än Sveriges;
och att Sveriges ställning i unionen skulle derigenom blifva
lägre, än Norriges, om likställighet i rättigheter vöre förenad
med till Norriges förmån gjorda olikheter i förpligtelser».
Detta, minst sagdt besynnerliga raisonnement upprepas för
bättre minne skull -4 gånger pag. 29, 30 och 31, på hvilket
sistnämnda ställe det arnplifieras derhän, att »Sveriges främre
ställning är den enda form för föreningen, som icke skulle
göra Sveriges ställning i föreningen uppenbart lägre, än Nor¬
riges». Likhet i politiska rättigheter skulle sålunda ej kunna
finnas utan likhet i makt, utskylder, territorium ui. m.l
Erinra vi oss då icke att hos oss, och hvarje annat välord¬
nat samhälle, alla medborgare äro personligen lika frie, inför
lag lika berättigade, ehuru de i alla andra afsenden äro
olika, och att ingen endas rätt inför lag bestämmes af hans
skattebidrag. Skulle man af denna likhet i rättigheter och
olikhet i skyldigheter vilja bevisa, att den, som betalar mera
till Staten, just genom detta sitt större bidrag blir under¬
ordnad den, som betalar mindre? Om tvänne olika starka
dagsverkare arbeta för samma dagspenning, blir väl den
starkare förvandlad till den svagare, just derföre att han är
starkare, men ändå ej får större rätt till lön? Vi sitta här
00 städernas ombud, och ingen är väl bland oss, som skulle
vilja för sig yrka större politisk rätt och en främre stall¬
ning, ehuru säkert ingen af oss och ingen af de städer, vi re¬
presentera, betala lika skatt. Således skulle, efter Utskottets
sätt att bevisa, den af oss, som betalar högsta skatten eller
representerar den mest skattande staden, vara underordnad
alla de öfriga; ty öfver eller under skall det vara: likhet
är icke möjlig, enligt Utskottets vidunderliga logik. Hvem
inser icke orimligheten af denna bevisning och att slikt kan
gillas endast vid tider, då den lugna besinningen icke är
hemma. Ty skall detta bevisa någonting, så bevisar det
just att Sverige factiskt är i en underordnad ställning. Detta
finner hvar och en absurdt; men hvarföre försöker man be¬
visa Sveriges främre ställning med en slutledning, som bevi¬
sar motsatsen?
l)å jag nu i korthet ådagalagt oriktigheten af Utskottets
grundtanke, så faller i och med densamma hela den derpå
uppförda äfventyrfiga byggnaden; hvarföre jag inskränker
mig till att yrka bifall till Betänkandets första punkt, ehuru
Den 17 Marlit.
133
jag på det bestämdaste ogillar och förkastar Utskottets der¬
för aodragna, både okloka och orik tiga, motiver.
Det förslag, sorn Herr Dahm afgaf till särskild proposi¬
tion, var så lydande: »Att Itikets Ständer måtte bos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t ville, utan
afvaklan på den begärda revisionen, redan under nu pågå¬
ende Riksdag och Stor-Tliing aflåta förnyade Nådiga Pro¬
positioner om förändring i Riks-Actens stadganden, angående
den i vissa fall föreskrifna Interims-Regering, samt derjemte
till pågående Stor-Thing göra Nådig framställning om sådan
förändring af Norska Grundloven, hvarigenom Konungen er¬
håller lika rätt att sammandraga och använda de Norska
stridskrafterna till lands och sjös, som flan, enligt Regerings-
Forrnen, eger öfver de Svenska».
Herr Hierta: Jag anhåller att genast få tillkännagifva
att jag instämmer i den slutsats, hvartill Utskottet kommit,
i första punkten af dess Betänkande, i afseende å nödvändig¬
heten att befordra en revision af Sveriges och Norriges
unionella förhållanden; men att jag deremot ej kari gilla Ut¬
skottets slutsats i anledning af Herr Dalmans motion. Jag
kan likväl, då detta Utlåtande nu är föremål för Ståndets
pröfning, icke underlåta att framställa en betraktelse, sorn
påträngt sig mig, och hvilken jag är ölvertygad delas af hvar
och en, som har någon erfarenhet af våra Riksdagsförhand¬
lingar, den nemligen, att, då stora frågor förekomma, hvilka
länge sysselsatt den allmänna uppmärksamheten, de flesta, sorti
uppträda i den rådplägande församlingen, redan afgjort med
sig sjelfva sin mening, och således pä förhand hafva, som man
säger, sin voteringssedel p§ fickan, och det kunde således
måhända synas onödigt att upptaga tiden med att yttra sig i
en sådan sak. Det ärende, som nu utgör föremål för discus-
sionen, är att räkna till antalet af sådana frågor, och jag vet,
under den tid, sorn jag deltagit i det politiska lifvet, knappast
någon, som inom kort tid blifvit både enskildt och offentligt
så ventilerad, som denna; hvarken fråsan om den såkallade
sjuttiotvåan, eller om ändring af 72 §:n Regerings-Formen,
ryktbar sedan 1831 års Riksdag, eller om Cabinettscassan
vid 1810 års Riksdag, eller frågan om Representationens om¬
bildning 1811. Derföre skulle jag ock, om jag nu hade att
afgifva min röst såsom Ledamot af Ridderskapet och Adeln
eller af Preste-Ståndet, icke anse det vara mödan värdt alt i
en redan så mycket omtalad sak spilla bort en dyrbar tid,
emedan inom dessa Stånd i alla sociala frågor, likasom i
Den 17 Marlit.
hvarje ämne, sorn rör samhällets utveckling och framåtskri¬
dande, majoriteten städse är färdig att med ecraserande
tyngd tillbakavisa hvarje försök alt följa tiden åt, under det
i frågor, som gå ut på att befordra Statsidéen med uppoffring
af det folkliga elementet, den är lika beredd att votera för
högre Statsanslag, flvad denna fråga särskildt vidkommer,
är det dessutom klart att den verldsliga och andliga aristo-
cratien, såsom genom ett inre band med hvarandra förenade,
måste hysa en instinktlik obenägenhet emot det demoerati-
ska element, som utgör grunden för Norriges hela författning
och som till en stor del skapat och upprätthållit den frihet
och sjelfständighet, som Norrmännen visa en sådan obenä¬
genhet att släppa ifrån sig. Helt annat är dock förhållan¬
det inom de folkvalda Stånden. Dessa hysa genom sin ställ¬
ning en naturlig benägenhet för detta samma folkliga element,
från hvilket de leda sitt upphof, och det finnes således icke
ringaste skäl att antaga att någon af dessa Stånds medlemmar
skulle afgifva sin voteringssedel i en sak, hvars vigt hvar och
en känner, då densamma rörer förhållandet emellan tvänne
nationer, utan att förut samvetsgrant öfverlägga med sig
sjelf hvad de anse rätt vara. Jag är också ölvertygad att
hvar och en, som talar här, är i detta afseende förvissad att
andra handla efter en aktningsvärd öfvertygelse. Men då jag
talar om att hvar och en bestämmer sin mening elter det
rätta, uppfattar jag härvid icke det rälta i samma betydelse,
som detta ord bar hos de två första Stånden, emedan jag ej
vill påbörda dem att icke äfven de förfara efter sin uppfatt¬
ning af det rätta. Men begreppet om hvad, som är rätt, är
i och för sig ett elastiskt och sväfvande begrepp, då frågan
är att bestämma hvad man dermed vanligen menar, så att
man till och med gått så långt, att man yttrat: när jag dric¬
ker, så är det rätt. Sedermera har denna fråga, såsom all¬
mänt är bekant, varit ett föremål för dagliga bearbetningar
i tidningar och för enskildta samtal i alla kretsar, och detta
har på ett förvånande sätt tilltagit under de sista dagarne,
sedan Eeonomie-Utskottets Betänkande inkommit, och man
kan också icke dölja för sig sjelf att, oaktadt alla de. enligt
min öfvertygelse, tydliga och bindande skäl och bevis, som
vid remisserna af motionerna anfördes för den åsigten, att
Svenska Representationen och Regeringsmakten hvarken en¬
ligt Norriges Grundlag, eller det föreningsfördrag, som ligger i
Riks-Acten, eller i några historiska upplysningar vid tillkom¬
sten af dessa Statshandlingar eger någon anledning att inblanda
Ven 17 Marlit.
153
sig i frågan om Biks-Ståthållareskapet, så tyckes dock den
motsatta öfvertygelsen på de sista dagarne hafva vunnit ett
betydligt område, så alt utgången nu kan vara oviss lill och
med i Borgare-Ståndet. Hos den stora mängd, som egnar
sin uppmärksamhet åt ett samtalsämne för dagen endast i
förbigående, kan denna förändring ganska lätt förklaras, niir
det gäller en så kallad natiorialfråga oell man, på ena sidan,
icke försummat att, såsom bevis å densamma, åberopa dels
icke obefogade klagopunkter öfver oginhet å Norrmännens
sida emot de förslag härifrån, som afsett ett inbördes när¬
mande emellan brödrafolken genom ömsesidiga medgift anden,
dels också inbillade förnärmelse!-, dervid det ej sparats på
utrop angående det Norska folkets förmenta trots mot Sverige
i allmänhet. Hvad åter Ledamöterna af detta Stånd beti lit¬
tar, och då man kan vara ölvertygad, att hvar och en afgil-
ver sin röst efter hvad han anser vara rätt, icke blott på
grund al ett flyktigt intryck eller känsla, utan på grund af
utredda sakförhållanden, måste det förutsättas, att, om me¬
ningarna i detta ögonblick öfvervägande lula till bifall för
Economie-Utskottets Betänkande, så torde detta hafva sm
grund deri, att Betänkandet anses innehålla sådana factiska
upplysningar, sorn lemna ett bindande bevis för de slutsatser,
till hvilka Utskottet kommit i sina förslag. Jag har äfven,
för min del, med uppmärksamhet sökt genomgå Betänkan¬
det, lör att erfara, om jag deruti kunde finna en anledning
att frångå min vid remissen uttryckta mening. Men långt
ifrån att detta varit fallet, har jag i Utskottets pracmisser
tyckt mig finna så mycken ensidighet och brist på ovald, så
stora underlåtenheter att omnämna historiska upplysningar,
som vederlägga de slutsatser, Utskottet dragit af det, som
blifvit anfördt, alt det ej är att undra på, om de, som läsa
Betänkandet utan alt kunna eller gifva sig tid att. närmare
undersöka hvad, som deruti blifvit afglömdt, verkeligen måste
blifva ledda till den conclusion, att Utskottets löislag är både
rättsenlig! och logiskt. Detta utan tvifvel dristiga påstående
anser jag mig förpligtad att styrka med bevis medelst en
granskning af alla de punkter i Utskottets recite, på hvilka
förslaget om bifall till Herr Dalmans motion blifvit grundad!,
äfvensom att i korthet få vidröra den öfversigt, som Betän¬
kandet lemnar åt sjelfva motionerna.
1 sådant ändamål tillåter jag mig påpeka, hurusom Grefve
Anckarsvärd i sin motion åberopar Norriges afträdande genom
Kielerlractaten såsom utgångspunkten för föreningen med
156
Den 17 Marlit.
Sverige och såsom »Sveriges Stafsrättsliga rätt lil! Konunga-
»riket Norriges oinskränkta införlifvande med Sveriges Krona
»under enahanda förhållanden, som Storfurstendömet Finland
»under så många seklers lopp var förenadt med Sverige.»
Visserligen har molionairen sjelf tillagt, att, såsom det heter,
»det inträffade, att Norriges folk af sin Ståthållare, Prins
»Christian Fredrik, aggadt, till uppror, motsatte sig tractatens
»fullgörande, hvarigenom Sverige nödgades att ytterligare med
»vapenmakt tillkämpa sig Norriges underkastelse.» »Men den-
»na underkastelse», har Grefven tillagt, »blef dock, genom
»den så kallade föreningen, ordnad på ett sätt. som ådaga-
»lade, huru Sveriges urgamla ära och historiska anseende,
»såsom från hedenhös Skandinaviens mäktigaste Stat, från alla
»synpunkter åsidosattes af den Svenska Regentens och Dess
»Svenska Rådgifvares vidunderliga och allt annat än Svenska
»politik.» Redan en sådan framställning, som denna, från en
så gammal och vördad kämpe för frihet och lagbundet sam¬
hällsskick, som Herr Grefve Anckarsvärd, måste vara egnad att
göra ett starkt intryck på alla de läsare, som ej äro i till¬
fälle att närmare granska innehållets historiska beskaffenhet.
Det är,också ganska förklarligt, att Herr Grefven, som sjelf
genomielvat den period, då Sverige gjorde den stora förlu¬
sten af Finland och genom en påföljande politik gick miste
om dess återvinnande saint derutöfver måste vidkännas an¬
dra uppoffringar, ännu kan känna en frisk smärta häröfver
och deraf föranledas till klagan, då 'mari i föreningen med
Norrige utan tvifvel ej har fått det slags ersättning för Fin¬
land elier åtnjutit den större fördel, som många troligen fö—
(reställt sig skulle hafva vunnits genom en sammansmältning
af Sverige och Norrige. Det är derföre alldeles icke min
mening att lägga Grefve Anckarsvärd till last, att han under
detta intryck talat om Kielertractaten såsom utgångspunkt
och rättsgrund för föreningen, så mycket mindre, som man
sett en annan Ledamot vid denna Riksdag i Högvördiga Pre-
ste-Ståndet försöka en formlig bevisning, som dock blifvit
formligt vederlagd, för samma skefva påstående.
Icke desto mindre måste det vara påfallande, att Econo-
mie-Ulskottet ej funnit nödigt att serskildt och mera bestämdt
fästa uppmärksamhet på villfarelsen af detta antagande samt
icke eller af den vilseförande uppgiften, »att Sverige hade med
»vapenmakt tillkämpat sig Norriges underkastelse», då det
likväl i sjelfva inledningen till Riks-Acten är uttryckligen in¬
taget, att föreningen blifvit ej af vapen, utan af den fria öl-
Ven 17 Marlit.
157
vertygelsen lillvägabragt genom Norska Stor-Tingets beslut,
— hvilket utan tvifvel icke exsisterat om Norrige hade blif¬
vit eriifradt — samt genom frivillig öfverenskommelse. Likaså
hade bort anmårkas den oriktiga supposition, som förekom¬
mer i Herr Grefvens motion, i slutet af sidan 3 i Betän¬
kandet, att utlandet ej kände något annat konungarike Nor¬
rige, än det genom tractalen i Kiel från Danmark afsöndrade
och med Sverige förenade, till följd hvaraf unionsrepresenta-
tionen tillhörde och måste ensamt .tillhöra Sverige, såsom
det främsta af de förenade Rikena. De förenade Konunga¬
rikena kallas likväl i alla diplomatiska handlingar oell cabi-
neltsskrifvelser les royaumes uni’s, icke le royäume uni, de
Suéde el de Norrege, hvilket tyckes tillräckligt vederlägga
Herr Grefvens antagande.
Herr Grefven Inar vidare, utan minsta anmärkning från
Utskottets sida, gjort en skildring af föreningens beskaffen¬
het, som icke kan förfela ett visst intryck på den med sak¬
förhållandena mindre bekante, då lian, såsom det synes i
slutet af sidan 2 i Betänkandet, jemnfört detsamma, å ena
sidan, med Svenska och Polska kronornas förening pä eli och
samma Konungahufvud, och, på den andra sidan, med Calmar-
Vnionen och hänvisat till historien om de följder, dessa för¬
eningar medlört. Hvar och en, åtminstone inom detta Stånd,
känner likväl den himmelsvida skillnaden, såväl emellan nyss¬
nämnda föreningars beskaffenhet sinsemellan, som emellan
hvardera af dem och föreningen emellan Sverige och Norrige.
Emellan Polen och Sverige fanns icke ringaste tecken lill
samband, annat än det tillfälliga, att Sigismund för sin per¬
son bar än det ena, än det andra landets krona på sitt huf¬
vud, då deremot Sverige och Norrige äro enligt förenings-
fördraget oskiljaktiga från hvarandra, icke blott genom gemen¬
sam Successions-Ordning samt Konunga-, Thronföljare- och
Förmyndareval, äfvensom Interims-Regering, utan ock derige¬
nom att de, sjelfständiga hvar för sig uti inre förhållanden
genom särskilda grundlagar och samhällsinrättningar, utgöra
och äro representerade såsom en oskiljaktig Stat med gemen¬
samt interesse i alia politiska förhållanden, som röra utlandet.
Calmar-Unionen åter stod ju långt närmare en sådan amal-
gamation, som den en viss fraction nu synes eftertrakta emel¬
lan Sverige och Norrige, då Danska fogdar huserade här i
landet. Men hvad biel' följden häraf? En sinnestämning, som
slutligen stegrades derhän, att det Danska oket afkastades och
föreningen upplöstes. Svenska nationen räknar perioden af
158
Den 17 Marlit.
denna upplösning ännu såsom ett af de mest romantiska och
i kärt minne förvarade skiften af sin historia.
Uti Herr Dalmans motion har, såsom det hufvudsakliga
stödet för Rikets Ständers yrkade inblandning i fråga örn
Stålhållare-Embetet, blifvit anlördt, enligt reciten på sidan 6
i Betänkandet: »När dåvarande Kron-Prinsen al Sverige, Carl
»Johan, medelst conventionen i Moss ingick uppå att antaga
»den af Norska folket vid Riksförsamlingen i Eidswold be-
»slutade eonstitulion, skedde sådant med förbehåll om vissa
»ändringar deri, hvilka, efter öfverläggning med Norska fol-
»kets Representanter, skulle bestämmas. »Denna öfverens-
»kommclse ratificerades af Konung Carl XIII, efter anmälan
»och pröfning i Svenska Stats-Rådet den 30 Augusti 1814,
»hvarvid uttryckligen förklarades, att den Norska Stalsförlatt-
»ningen skulle vinna laglig krall, sedan de lör begge Rikenas
»förening oundgängliga jemkningar och rättelser deri egt rum.
»I enlighet med detta Svenske Konungens, af Svensk Embets-
»man contrasignerade beslut, egde sedermera, vid det i Oc-
»tober månad i Christiania sammankomna Urtima Stor-Thiug,
»underhandlingar rum mellan å Sveriges sida utsedde Comrnis-
»sarier samt Stor-Thinget, dervid, bland annat, den förändring
»i Eidsvvoldska constilutionen beslutades, alt Konungen skulle
»ega att till Riks-Ståthållare i Norrige utnämna antingen en
»Norrman eller Svensk. Det var först i följd af, och med
»bekräftelse af, denna tractatmessiga öfverenskommelse mel-
»lan Norska folkets Representanter, å den ena, och Sveriges
»Cornmissarier, å andra sidan, som Konung Carl XIII gaf sin
»sanction åt Norriges Grundlag».
Syftemålet med denna historik kan endast hafva varit
alt finna ett bevis för nödvändigheten af Sveriges samtycke,
innan Riks-Ståthållare-Embelet kan upphäfvas, dels deruti att
ratificationen af öfverenskommelsen i Moss skett af Konung
Carl XIII i Svenskt Stats-Råd, dels att de omnämnde Gommis-
sarierne varit utsedde ä Sveriges sida. Det bör kanske också
icke nekas, att, om så vore, så läge deri verkligen någon
anledning till ett stöd för motionen. Men beklagligen för¬
håller det sig ej så. Conventionen i Moss biel' hvarken ra¬
tificerad al Konung Carl XIII eller i Svenskt Stats-Råd; man
kan på det tryckta docnmenlet läsa, att den blifvit ratificerad
af Carl Johan, å Konungens vägnar, och alldeles icke i något
Stats-Råd, hvilket sednare likväl antydes af Utskottet på sidan
9 i Betänkandet. Vidare är att marka, att instruetionen för
<de Svenske Commissai ierne aldrig blef föredragen eller beslu-
Den 17 Marlit.
13!>
lad i Svenskt Siats-Råd, utan helt och hältet utom detsamma;
och slutligen ses det af sjelfva påskriften om antagandet af
Norriges Grundlov, att densamma icke är antagen och un¬
dertecknad af Carl XIII, utan af Carl Johan, på grund
af Konungens fullmakt, samt att den från samma ögonblick
var antagen till efterföljd under det omnämnda förbehållet
af Sveriges Ständers constilutionela rätt i de delar, sorn
rörde vår Kegerings-Form. Dessutom är alt märka, att Stor-
Thinget vid de ifrågavarande underhandlingarna afslog många
af Commissarierna framställda förslag till ändring. Man finner
sålunda vid närmare granskning, att alla de praemisser, hvarpå
herr Dalman grundat sin motion, innefatta sådana misstag,
att just den caracter, han deri velat finna, saknas; men detta
borde Utskottet likväl icke underlåtit att specielt påpeka.
Deremot har Herr Dalman riktigt anmärkt, alt 112 §:n i
Grundlagen, som handlar om sättet, huru den kan ändras,
stadgar, att en förändring deri aldrig får strida mot Grund¬
lagens principer; men hvem skall döma om ett Grundlagshud
är af principiel natur, annat än Stor-Thinget, å ena, och Ko¬
nungen med Norskt Stålråd, som skall pröfva Stor-Thingets
beslut, å den andra sidan. Icke kan det blifva Svenske Stän¬
derna eller det Svenska Stals-Rådet, ty det är ganska möjligt
att dessa icke ens hafva någon reda på, när en sådan fråga
förekommit i Norska Stor-Thinget, hvars för handlingar de ej
äro skyldige att följa, eller i Norska Regeringen. Detta bär
ock visat sig de gånger förut, då frågan om Riks-Ståthållare-
Embetets upphäfvande varit föremål för Konungens pröfning
i Norskt Siats-Råd, utan att Svenska Stats-Rådet deruti in¬
blandat sig.
Vid en af Riksdagsmannen Anders Jansson från Werm¬
land väckt motion, som omförmäles af Utskottet, tillåter jag
mig anmärka såsom en uppgifven förnärmelse från Norska
sidan, att Norrmännen inom Svenska området begå hvarje¬
handa förbrytelser, för hvilka de under närvarande förhål¬
landen ej kunna bringas till någon laga ansvarighet och näpst,
enär de trotsigt förklara, att de ej erkänna den Svenska la¬
gen såsom för dem förbindande, eller underkasta sig den¬
sammas bestämmelser. Detta är verkligen, efter mitt för¬
menande, en så betänklig sak, att, om det sa förhåller sig,
så har man val det alkira största skäl till klagan öfver ett
trots, som icke bör eller kan uthärdas. Och hvad skall val
allmänheten tänka, när den läser sådant. Men om uppgiftet»
åter icke är sann — och jag vädjar till hvarje jurist inot»
140
Ven 17 Marlii.
Ståndet, huruvida något tvifvel finnes derom, alt hvilken, som
helst, som begår brott inom Svenskt område, äfven måste un¬
derkasta sig att ansvara inför Svensk domstol och efter Svensk
lag, om han gripes och åtalas derför — om den vidrörda
uppgiften icke är med verkligheten öfverensstämmande, så
torde äfven detta gravamen förlora sin vigt såsom ett bevis
på Norrmännens sträfvande att rifva föreningen sönder.
Jag ber nu att få öfvergå till Utskottets eget Utlåtande,
der det på sidan 11 heter, att, »sedan det den 4 November
blifvit för Stor-Thinget tillkännagifvel, att de Svenske Commis-
sarierna, på Hans Svenska Majestäts vägnar, antogo Norska
Grundlagen, valde Stor-Thinget samma dag till Norriges
Konung Carl XIII, hvarefterGrundlagen don 10 November af
Kron-Prinsen, på Konungens vägnar och enligt dennes fullmakt,
sanclionerades»; men det lorde tillika,' såsom här ganska
vigtigt, böra anmärkas, alt detta skedde icke under Svensk,
utan under Norsk conlrasignation, hvilket strider emot den
föreställningen, att Grundloven skulle kunna betraktas såsom
ett contract mellan Norrige och Sverige, annat än i hvad
det förstnämnda förbehållet arigifver.
På sidan 14 af Betänkandet, hvarest talas om 1813 års
Conslitutions-Utskott. och dess förslag i afseende på Riks-
Acten, tillåter jag mig anmärka, såsom en brist, att Utskot¬
tet öfverhoppat eller förbigått det Betänkande, som rörer
sjelfva grunderna för föreningen, och hvilket lemmar bevis
derpå, att Ständerna icke bekräftat eller yttrat sig om några
andra stadganden i Grundloven, än dem, som finnas i Riks-
Acten. Detta är dock en väsendtlig handling, som, när den
bifölls af Sländerna, måste anses afgörande i afseende , på
desse Ständers egen uppfattning af föreningen. Man läser
der, att Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer »alt till Norska
»folket afgifva en högtidlig förklaring, att de genom sitt er-
»kännande ytterligare vilja besegla den emellan Norrige och
»Sverige» — här vore det anmärkningsvärdt att Norrige står
nämndt framför Sverige —• »redan verkställda förening under
»samma Konung oell» derjemte äfven erkänna Konungariket
»Norrige såsom eli frill och sjelfständigt Rike.» »Då begge
»länderna ega folkens borgerliga frihet, skyddad genom egna
»Grundlagar, väntar Svenska folket af denna förening en
»styrka inom den Nordiska hallon.» — Vidare, i afseende på
40 §: — — »att Utskottet anser de förhållanden, som till
»följd af föreningen mellan Sverige och Norrige uppkommit,
»,väl i det afseendet constitutionela, ali de bestämma villkoren
Den 17 Martii.
lil
»för dessa begge Rikens förening under en gemensam Styrelse,
»men ej af den egenskap, såsom i något afseende medförande
»ändring i grunderna för nägotdera Rikets inre samhälls-
11förening.»
Detta erkännande å Ständernas sida al' en fullkomlig
jemnlikhet båda Rikena emellan, att Riks-Acten bestämmer vill¬
koren för föreningen, oell att denna förening icke i något af¬
seende medför ändring i grunderna för någotdera Rikets inre
samhällsförening, samt att denna är skyddad genom egna
Grundlagar, är v i g t i g t och afgörande i afseende pä förenin¬
gens natur. Huru då förklara att dessa upplysningar kunnat
af Utskottet helt och hållet utelemnas? Månne det kan kal¬
las utredning? Vid sidan 19 af Betänkandet förekommer,
att Stor-Thingets Constitutions-Comité af år 1856, uti ett Be¬
tänkande angående flaggan och flera andra förhållanden, rö¬
rande Norriges ställning i unionen, erkännt att »vissa härom
»väckta klagopunkter voro svårare att afhjelpa derföre, att
»de härleda sig från unionsacternas brister och ofullständig-
»het, hvarföre de troligen endast kunde athjelpas genom att
»fullständiga sjelfva unionsstadgandena så, att dessa komme
»att innehålla unionsmessiga bestämmelser för åtskilliga, högst
»vigtiga punkter, till hvilkas rättsliga afgörande hvarken Nor-
»riges Grundlag elier den särskildt upprättade Unionsacten
»erbjöd tillräckliga utvägar.» Men äfven här har Utskottet
förbisett, att 1830 års Constitutions-Comité uti Utlåtandet
yttrat, »alt Grundlagen kan ändras af Norriges Slor-Thing
och Konung i alla paragrafer, utom dem, som finnas i Riks-
Aden intagna.
Nyssnämnda uraktlåtenhet är så mycket mera anmärk¬
ningsvärd, sorn Utskottet till stöd för en helt annan mening
citerat från en annan Comilés Betänkande, att »Norriges
»Grundlag, med hänseende till de grundsatser och stadgan-
»den, som vidkomma föreningen med Sverige, nödvändigt tnå-
»ste betraktas och gälla såsom det ursprungliga unionsdocu-
»mentet mellan Sverige och Norrige.» Ty om man äfven
antager detta sednare, så måste det ju ock antagas att 112
§:n i samma Grundlag, såsom en del deraf, icke kan ute¬
slutas från detta unionsdocument, och då är vägen anvisad,
huru äfven sådana bestämmelser deruti, som den om Riks-
Slåthållare-Embetet, kunna ändras af Norriges Konung och
Stor-Thiuget, utan någon inblandning från Svenska sidan.
Vidare har Utskottet citerat, allt från samma Betänkan¬
de, att Comiténs Norske Ledamöter blott gifvit sina röster
m
Den 17 Martil.
för vissa i deras tankar betydliga eftergifter å Norriges sida,
under förutsättning och villkor, att, »hvarhelst, genomförandet
»af likhetsgrundsatsen oell föreningens väl fordrar någon så-
»dan eftergift å Svenska sidan, densamma måtte medgifvas
»med lika broderlig välvilja, samt att de Norske Ledamö¬
terna ansett ett sådant fall vara lör handen uti stadgandet
»i 14 § i Grundloven, hvari åt Svensk man är lemnad lika
»rätt med Norsk att bekläda Norriges högsta och vigtigaste
»embete.»
Detta yttrande å den Norrska Comiténs sida har man
under discussionerna ofta hört åberopas, såsom ett car-
dinaldoeument, som skulle bevisa, att Norrmännen sjellve an¬
sett Ståthållare-Embetets upphäfvande bero på en eftergift
från Svenska sidan, som man då naturligtvis egde rätt både
att gifva och förvägra. Men härvid företer sig nu den lilla
biomständigheten, att, om meningen öfverst på 24 sidan af
Betänkandet läses till slut, så finnér man der orden: »utan
att någon motsvarande rättighet är gifven åt Norsk man i
Sverige.» Det är då solklar!, att de Norske Ledamöternas
anspråk på eftergift å Svenska sidan alldeles icke afsåg frå¬
gan om Ståthällare-Embetet, ulan endast att Norsk man borde
hafva i Sverige en rättighet, motsvarande den, som Sverige
eger genom Svensk mans räll att bekläda Riks-Stålhållare-
Embetel. Likväl har man aldrig hört dem, som yrkat på
Sveriges inblandning, upptaga äfven den sednare delen af
meningen.
Slutligen har Utskottet äfven, på sidan 26, framställt en
historik öfver förhållandena vid de tillfällen, då fråga i Stor-
Thingen förevarit om Kiks-Ståthållare-Embetets afskafiande,
och dervid anfört, att ett beslut af 1834 års Stor-Thing om
Embetets upphäfvande blifvit den 26 påföljande Augusti af
Konungen afslaget. Men här har Utskottet åter underlå¬
tit både att nämna, att denna vägran af sanction beslöts
i Norskt Stats-Råd, och motivet dertill, som alldeles icke
rörde den omständigheten, att en Svensk kan nämnas till
Ståthållare, men att den Norrska Regeringens sammansätt¬
ning derigenom komme att blifva bristfällig och att ett an¬
nat embete borde sättas i stället.
Jag har nyligen på ett enskildt sammanträde, som hål¬
lits rörande detta ämne, hört ett yttrande framställas såsom
skäl till bifall för Utskottets Betänkande, att man hade den
aktning för Norrmännen, att de väl skulle tåla vid ett ärligt
ord frän Svenska sidan i afseende på dessa frågor; men se¬
Den 17 Marlit.
145
dan Betänkandet nu blifvit genomgånget i alla de punkter,
på hvilka Utskottet grundat sitt förslag i afseende pä Herr
Dalmans motion, och sedan det deraf visat sig, på hvad sätt
Utskottet, ej mindre än motionairerne, behandlat det historiska
af föreningens tillkomst, — om något afseende fästes vid de af
mig påpekade vigtiga omständigheter, som Utskottet förbisett,
— så mäste man känna sig befogad att fråga, om det kan kal¬
las ett ärligt ord, som man genom antagande af detta Ut-
skolts-Betänkande skulle uttala till Brödrafolket?
Sedan de förmenta historiska grunderna för Herr Dal¬
mans motion nu blifvit undanröjda, sorn jag vågar hoppas,
med obestridliga bevis, så hafva motståndarne ännu åberopat
ett annat, nemligen 38 § i Norska Grundlagen, som handlar
derom, att för båda Bikena gemensamma ärenden skola be¬
handlas i Svenskt Stats-Råd, tnen i närvaro af två Norske
Stats-Råds-Ledarnöter, under hvilken paragraf man sökt draga
frågan om Ståthållare-Embetets upphäfvande. Men sedan
det, på sätt äfven Riksdags-Fullmäktigen Paul Hedströms
reservation innehåller, blifvit visadt, att Riks-StåthåIlaren, så¬
som Ordförande i Regeringen uti Christiania, blott har en
röst derstädes, lika med de öfriga Stats-Råden, och att denna
Regering endast har att göra med Norriges inre ärenden,
samt sedan det blifvit ådagalagdt, att han aflägger ed på
Norska Grundlagen, är ansvarig inför Norsk Riks-Rätt och
således helt och hållet Norsk embetsman och Norsk under¬
såte, sä har äfven denna strategiska position måst uppgifvas.
Slutligen bar man då hört framletas sådana klagopunkter,
som att Hans Majit Konungen, uti det Norska exemplaret af
Kungörelsen om Hans uppstigande på Thronen, af eftergif¬
ven het för Norrmännen, icke kallat sig Carl XV, utan endast
Carl — något, som dock icke tyckes vara mycket värre, än
att den Höge Farfadern uti offentliga handlingar icke kallade
Sig Carl XIV Johan, utan blott Carl Johan. Ja, man har
till och med hört förutsättas, såsom möjliga anspråk hos
Norrmännen för att åstadkomma full likställighet, att en af¬
liden Konungs begrafning hvar tredje gång bör ske i Nor¬
rige, och att en Drottning, som väntade sin nedkomst, hvar¬
annan gång bör resa dit, på det Norrige måtte kunna räkna
ett lika antal inlödde Prinsar eller Prinsessor, som Sverige.
Jag kan icke neka, att dessa, från skiljda håll sammanletade,
heterogena anmärkningsanledningar, likasom praemisserna i
Herr Dalmans motion, komma att påminna mig den bekanta
besvärjelsescenen i operan Friskytten, deri jägaren Casper
1 u
Den 17 Martti.
är sysselsatt att stöpa frikulor af allehanda ingredienser:
»först det högra ögat af en vipa och sedan det venstra af
ett varglo, och sä några glasbitar af sönderbrutna kyrkfön¬
ster. och ändå fordras, för att åstadkomma det påräknade
resultatet, att ropa: Hjelp Samiel!» Jag önskade blott, att
det oväder, man nu försöker besvärja upp emot Norrmännen
och deras sjelfbestämningsrätt, icke måtte i en framtid kom¬
ma att erinra om det stället i F risk ytten, der Samiel yttrar:
»Sex skott gå fritt; det sjunde är mitt!» 1 sjelfva verket
tror jag dock visserligen icke, att följderna af ett bifall till
Herr Dalmans motion kunna blifva af så vådlig natur, som
några befara, ehuru det måste störa det goda förhållande,
som på de sednare åren allt mer inträdt mellan Svenskar
och Norrmän. Jag vill nemligen fästa uppmärksamheten
derpå, att den ena delen af förslaget för Norrmännen icke
innebär något värre, än att de kunna få ännu någon tid be¬
hålla sitt Riks-Ståthål la re-Embete, som dock sannolikt aldrig
mera blir tillsatt med någon Svensk. Deremot torde det
sätt, hvarpå Utskottet behandlat den Norska frågan, om det
understödjes genom Ständernas bifall, öfver hela Norrige
komma att anses så förnärmande tor de Norska Statsmak¬
ternas rätt att sjelfva bestämma om sin Grundlag i de delar,
hvarom icke särskildt förbehåll är gjordt genom Riks-Acten,
att Norrmännen, när deras beredvillighet påkallas för en re¬
vision af unionsfördraget och för medgifvanden åt Sverige,
helt enkelt lägga armarne i kors och svara: Vi äro nöjda
med det vi hafva och tänka icke gå in på några af edra
önskningar. Än sedan? Hvad skola vi då gora här i Sveri¬
ge? .Skola Norrmännen med våld tvingas till eftergifter?
Men detta kan icke ske utan Konungens bifall och medver¬
kan. Under tiden skulle det dock kunna hända, hvad man
redan sett exempel på under Carl Johans tid vid tillfällen,
då hela Norska folket stått såsom en man emot afgifna
Kongliga Propositioner om införande af adel och absolut veto,
med mera, att Konungen finner mera sin räkning vid och
mera statsklokt att icke utsätta sig för ett helt folks miss¬
nöje, än att skrida till ytterligheter för att tillfredsställa an¬
språken af en nationel uppbrusning hos ett, om också för
ögonblicket talrikt, partie härstädes. Eiler skall Svenska all¬
mogen kanske taga musköten på axeln och marchera mot
Norrige för att åstadkomma en broderligare förening eller
en starkare real-union? Men innan den tiden torde man
kunna förutsäga, att uppbrusningen nog laggt sig och sansen
Den 17 martil.
återvänd!. Hela resultatet blifver dä, alt Sverige genom
Ständernas åtgörande vid denna Riksdag har försvårat icke
blott återställandet af sympatien mellan brödrafolken, utan
ock all lör oss önskad påföljd af en revision.
På grund af det nu anförda, yrkar jag afslag på Belän¬
kandet, i hvad det rörer Herr Dalmans motion, så mycket
heldre, som Utskottet icke ansett sig kunnat tillstyrka hvad
Herr Dalman föreslagit, utan i stället framkommit med en
önskan, som innehåller en förtäckt begäran, att Konungen
måtte a Islå Stor-Thingets beslut, emedan pröfningen deraf,
enligt Grundloven, måste ske, medan Stor-Thinget är tillsam¬
mans, oell Utskottets förslag således, såsom i sig sjelft inne¬
fattande ett oting, äfven i det hänseendet icke precist kan
sägas innefatta ett »ärligt ord till Norrmännen». Deremot
instämmer jag i önskan om en revision, hvartill jag dock,
med ogillande af Utskottets motiver, ber alt få afgifva ett
annat förslag, så lydande:
»Då det föreningsband, som blifvit knutet emellan Sve¬
rige och Norrige, oaktadt den långa tidrymd, under hvilken
det egt bestånd, icke synes hafva i önskvärd mån förmått
framkalla det ömsesidiga förtroende mellan de båda folken,
som vid föreningens stiftande varit afsedt att utgöra dess
stiirsta styrka, och då det måste vara af synnerlig vigt, att
noggranna och fullständiga bestämmelser finnas angående så¬
dana ämnen, som röra de båda nationernas ömsesidiga rät¬
tigheter och skyldigheter, på det att icke i afseende på dem
meningsskiljaktigheter mätte kunna uppstå, hvilka skulle för¬
lama föreningens kraft och motverka dess syftemål, hafva
Rikets Ständer, söm ansett att grunden till dessa missförhål¬
landen måste sökas, icke i afsöndrade interessen, hvilka huf¬
vudsakligen böra vara desamma, utan i löreningsfördragets
brister, funnit sig böra inför E. K. M., såsom Unionens hög¬
sta upprätthållare och vårdare, nedlägga sina bekymmer i
detta hänseende och i underdånighet anhålla, att E. K. M.,
till afhjelpande af de brister och den ofullständighet, som
vidlåda nu gällande föreningsfördrag,
måtte täckas genom en af Svenske och Norske
män bestående comité, eller på annat sätt, som
K. M. pröfvar lämpligare, låta verkställa revision
af stadgarne för föreningen melian Sverige och
Norrige, och uppgöra förslag till ett nytt full¬
ständigt föreningsfördrag samt derefter till Rikets
Horg.-Stånd. Prot. vid lliksd. 1859— 1SC0. lil, 10
146
Den 17 Marlii.
Ständer och Norriges Stor-Thing aflåta Nådig Pro¬
position roed förslag till fullständigt ordnande af
föreningsförhållandena de båda Rikena emellan.
Och hafva Rikets Ständer, efter de öfverläggningar, som
rörande detta vigtiga ärende egt rum, för sin del, ansett, att,
i det uppgifna ändamålet, nedannärnnda ämnen synnerligen
förtjena att upptagas, utredas och närmare bestämmas, nem¬
ligen: sättet för Konunga-, Thronföljare- och Förmyndare¬
vals anställande, Interims-Regeringens sammansättning och
verksamhet, Unions-Konungens dispositionsrätt öfver Arméen
och Flottan samt försvarsverkets ordnande efter en gemen¬
sam plan; grunderna för utgörandet af bidrag till gemen¬
samma kostnader, formen för en unionel representation, m. fl.;
och finnande Rikets Ständer genom beredandet af en så be¬
skaffad fullständig revision intet hinder vara lagdt för en
skyndsammare behandling af sådana unionela frågor, hvilka
tinder tiden af E. K. M. kunde finnas böra föreläggas de
båda Rikenas representationer.
Öfverlemnande till E. K. M:s visa och aldrig hvilande
omsorg detta maktpåliggande ärende i hela dess vidd, äro
Rjkets Ständer förvissade att, genom en lyckligare lösning
af uppgiften att ordna föreningsförhållandena, en ny borgen
skall beredas för ett älskadt fäderneslands framtida väl, dess
ära, dess anseende och dess tillvext i yttre, som i inre styrka.»
Då första punkten af Betänkandet för närvarande egent¬
ligen utgör föremål för öfverläggning, men Herr Hierta yttrat
sig äfven öfver den tredje, eller Utskottets tillstyrkande, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hålla att den af Norska Stor-Thinget, för dess del, beslutade
ändring i Norriges Grundlag, hvarigenom det i samma Grund¬
lag intagna unionela stadgande, att till Ståthållare i Norrige kan
utnämnas antingen en Norrman eller en Svensk, skulle kom¬
ma att upphäfvas, icke må af Kongl. Majit till pröfning före¬
tagas Inrr, än i sammanhang med de förändringar af eller
tillägg lill föreningsbcstämmelserna, som af den begärda re¬
visionen kunna föranledas, hemställde Herr Talmannen och
Ståndet beslöt, att sistnämnda punkt skulle i discussionen
inbegripas.
Herr Lovén: Då denna fråga inom Ståndet förra gån¬
gen förevar, yttrade en aktad talare, hvilkens ord alltid för¬
tjena uppmärksamhet, att, för ett rätt bedömande af förhål¬
landena mellan Sverige och Norrige, man bör intaga en
ståndpunkt, derifrån man, oförvillad af fördomars och fidei-
Den 17 Marlii.
147
sors dimmor, kan klart och tydligt skåda föremålet. Jag
uppfattade dessa ord såsom ett råd, har följt detsamma un¬
der frågans vidlyftiga behandling inom Utskottet och deraf
funnit mig tillfredsställd.
Mina åsigter om Betänkandets hufvudmomenter äro i
reservationen uttalade; men frågans vigt, såsom beriirande
ej mindre det förllutna, närvarande och tillkommande, än ock
föreningens bestånd, uppkallar mig att här framställa några
reflexioner, mera af moralisk och politisk, än juridisk beskaf¬
fenhet, heldst af det sednare slaget vi haft mer än nog.
Med anledning af såväl ett och annat uttryck i Grefve
Anckarsvärds motion och Utskottets Betänkande, som ock af
hvad under discussionerna förekommit, kan man ej nog be¬
klaga förvillelsen hos dem, som föreställa sig, att Norriges
eröfring genom vapenmakt, om den kunnat tillvägabringas,
varit lyckligare och mera önskvärd, än hvad som inträffat.
Väl vet historien att omtala, hurusom antingen råa, obildade
och oordnade samhällen, för alt blifva delaktiga af civilisa¬
tionens fördelar, blifvit undertryckta af och sammansmält
med redan ordnade välden, eller ock redan utlefvade folk,
för att undergå nödig föryngringsprocess, blifvit införlifvade
med kraftfullare nationer. Intetdera af dessa förhållanden
inträffade här. Sverige och Norrige äro tvänne odalfolk, stain-
förvandter, nästan årsbarn, uppvuxna tillsammans, hafva upp¬
hunnit samma bildningsgrad och ega begge lika varm och
ren fosterlandskärlek. Dessutom, att ej tala om den Neme¬
sis divina, som förr eller sednare alltid gör sin rätt gällande
i afseende på våld och förtryck, framställer sig till jemnfö-
relse förhållandet till ett underknfvadt folk, till hvilket man
af fruktan för hämndens utbrott ej kan tala annorlunda, än
med vapen i hand, och ett på öfvertvgelsens väg förenadt
folk, hvilket man kan se ärligt och öppet i ansigtet och med
hvilket uppkomna stridigheter kunna roed förnuftsskäl ut-
jem nas.
I’a sednare sättet uppfattades föreningen af de män,
som 1814 inledde densamma, äfvensom af 1815 års Rikets
Ständer, hvilka yttrade sin tillfredsställelse deröfver, att ej
vapnens makt, utan ömsesidig öfvertygelse grundat unionen.
De räckte handen fullt ut till broderligt handslag, värdigt ett
högsinnad! folk.
1 afseende på möjligheten af Norriges underkufvande, må
man ock, utan att smickra fåfängan eller blotta svagheten,
rådfråga 1815 års generation, som kände förhållandet bättre.
148
Den 14 Marin.
än den närvarande tiden; och man vädjar i afseende på un-
dorkufningsrättigheten visserligen ej nu förgäfves till de Riks¬
stånd, sorn nyligen högtidligt uttalat protest mot våld och
förtryck utifrån, under antagande af hvarje folks rätt att sjelf
ordna sina angelägenheter.
Således långt ifrån att klandia, bör man tacka dem,
som inledde och stadgade föreningen, fortsätta på den bana,
de utstakat och beträdt, samt bygga på den grundval, de
lade, den enda, på hvilken en varaktig föreningsbyggnad kan
uppföras.
Obemärkt bör ej eller lemnäs, att föreningen är ett verk
för sekler. Den är att förlikna vid ett träd, ämnadt att bära
frukter för kommande slägten. Hvad, som skall vara länge,
måste länge förberedas och, i afseende på föreningen, fort¬
går ännu denna förberedelsetid. Lycka och medgång hafva
under föreningens forlvaro kommit Nordens folk till del.
Sådana förhållanden äro mindre tjenliga att bilda och befästa
vänskap och förtroende, hvilka bäst och med största varak¬
tighet inledas i motgångens och pröfningens tider.
1 fråga om begge Rikenas likställighet såsom grund¬
tanke för den tillämnade revisionen, åberopar jag min, Be¬
tänkandet bilagda, reservation och tillägger, att man här från¬
gått hvad föreningsstiftarne uttalat och menat. Man tyckes
hafva glömt, hvad förut är sagdt och lofvadt, eller, hvad
ännu värre är, man vill advocera bort det. Ostridigt är,
att ett lands egentliga styrka ligger i kärleken till foster¬
landet och medborgarnes samhällighet. Ett bevis för denna
min åsigt hemtar jag ur den i Utskottets Betänkande, pag. 50,
med ett visst vemod, till försvar för en nästan motsatt åsigt,
antydda svårighet för Unions-Konungen att bevaka begge Ri¬
kenas gemensamma bästa, då deri antydes en lättare åstad¬
kommen sammanhållighet inom ett mindre talrikt folk, med
en homogent bildad representation, än hos ett talrikare folk,
med en mera konstlad samhällsförfattning.
För öfrigt — sedan man i allmänhet kommit till den
öfvertygelse!), att rätta värdet hos såväl nationer, som en¬
skilda, mera bör sökas i det inre, än på ytan, borde man
förvänta, att vi hade vuxit ifrån dessa så kallade rangstrider
eller tvister om yttre företräden; men äfven häri synes af
Utskottets Betänkande en reaction i tänkesättet vara pä väg
att inträda; och jag skulle önska att man ej en dag kommer
att i afseende derå, ehuru utan anspråk på full tillämplighet,
åberopa ett uttryck af Frithiofs skald i ett välbekant festtal:
Den 17 Marlit.
119
»Ett förmögladt slägte har uppkrupit ur jorden och vi¬
sar för den förvånade verlden anspråk och fördomar, sorn
man skulle trott längesedan förmultnade i farnillegrafvarne.»
Äfven i denna del af frågan vädjar jag till de djupa le¬
derna af folket, den stora allmänheten, för hvilken rangord¬
ningen är obekant.
I öfrigt, om man vill vinna hvad, som åsyftas, bör man
ej fordra mer, än hvartill man eger rätt. Med tillämpning
häraf på Norriges folk, frågas, om det med känslan af sitt
värde och sin rätt protesterar emot den nu ä Svensk sida
yrkade företrädesrätten, hvart vill man då komma med re¬
visionen ?!
Af handlingarne har jag haft godt tillfälle bedöma
ofullständigheten af och bristande formaliteter i hvad är lftll
gjordes för föreningens tillvägabringande. Detta, jemte se¬
dermera inträdda invecklingar, hvilka, enligt min åsigt, varit
eli följd, mindre af Norrmännens förnärmande af vår rätt,
än af deras yrkande att tillgodonjuta sin rätt, har emellertid
väckt och underhållit ett misstroende, som, om det ej ut¬
plånas, kan växa och antaga hotande dimensioner, och som
försvårar tillmötesgåendet i sådana frågor, som, rätt uppfat¬
tade, leda till begge Rikenas fördel. Under sådana förhål¬
landen, önskar äfven jag en fullständig och sträng revision
af föreningsförhållandena, och tillstyrker densamma i enlig¬
het med det af Herr Hierta afgifna förslag, i och hvarmed
den af Utskottet begagnade, konstsvarfvade, motivering kom¬
mer att förfalla.
Herr Björck *).
Herr Staaff: Sedan Herr Björck med det denne talare
egna, klara och öfvertygande framställningssätt utredt frågan,
är i bevisningsväg väl föga att tillägga, men i en fråga, som
denna, anser jag det vara hvarje representants pligt att fram¬
lägga sina åsigter och hvar i sin mån bidraga till frågans
lösning.
•lag röstar för revisionen, men, i olikhet med Herr Björck,
kan jag icke, då jag, lika med honom, godkänner grunderna
för Utskottets motivering, antaga Herr Hierlas förslag der¬
till, som alls icke framhåller beskaffenheten af den likstäl¬
lighet, som må inom unionen ega rum. Att ett principat
tillgodokommer Sverige har Herr Björck ådagalagt, liksom
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes i
slutet af detta band.
150
Den 17 Marlit.
jemväl beskaffenheten deraf. Detta principat, det må nu till
omfånget vara huru obetydligt som helst, är dock en unio¬
nens beståndsdel och jemväl för dess bestånd oundgängligen
nödvändigt, emedan en Statsrealunion med full likställighet
mellan contrahenterna ej låter tänka sig, såsom utförbar.
Då nu motiveringen bör innehålla de åsigter, man verkligen
hyser, och skäl att undandölja dem ej förefinnes, emedan
ett sådant undandöljande skulle motverka afsigten med revi¬
sionen, så antager jag jemväl Utskottets motivering.
Frågan om Ståthåliareskapet förekommer nu i ordnin¬
gen. För att bevisa Sveriges rätt i detta afseende, erfordras
hvarken att åberopa Kielertractaten eller eröfringens, vapen¬
maktens rätt, ty lyckligtvis fotar sig icke Sveriges rätt i
denna fråga på sådan grund. Danmark hade, sorn man kan
kalla det, abandonnerat Norrige. Detta sednare Rike beslöt att
utgöra en makt för sig. För sådant ändamål uppgjordes och
antogs en grundlag i Eidsvold. Emellertid ifrågakom en
union med Sverige, som förut utgjorde ett sjelfständigt Ko¬
nungarike. Men för denna förening blelvo åtskilliga föränd¬
ringar i Norriges Eidsvolder-Grundlag nödiga. Bland dessa
förändringar, som aftalades mellan Svenska commissarier och
Norska Stor-Thinget, var en, som jemväl inflöt i Norska grund¬
lagen, eller den om inrättande af ett Ståthållareskap och dess
beklädande med Norsk eller Svensk man. Då nu således
detta stadgande, som synbarligen afsåg att, i en tid, då så
kunde i unionelt afseende erfordras, Konungen egde vid
Norriges styrelse begagna 0111 Svenska förhållanden kunnige
män, tillkom, såsom en i följd af föreningen eller unionen
nödig förändring, så är det väl uppenbart att stadgandet rö¬
rer både Sverige och unionen. Att detta stadgande emel¬
lertid icke inflöt i Riks-Acten, som endast rör sådana stad-
ganden, de der afse Sveriges constitutionela rätt, var natur¬
ligt och upphäfver ej stadgandets unionela beskaffenhet, helst
Riks-Acten om upphäfvandet af de unionela, men dock ej af
unionelt-constitutionel natur varande, stadgande!) icke inne¬
håller ett ord. Då nu stadgandet rör Sverige och unionen,
lärer väl frågan om dess upphäfvande icke kunna af Norskt
Stor-Thing och Norsk Styrelse ensidigt behandlas, utan tvärt¬
om böra handläggas såsom rörande begge länderna och för¬
thy jemväl ligga inom det område, derinom Svenska Stän¬
derna ega rätt att till Konungen frambära sina önskningar.
Bland dessa önskningar är en den, att frågan 0111 upphäf¬
vandet af Ståthållare-Embetet måtte förekomma till afgörande
Den 17 Marlit.
först i sammanhang med de förslag, som i följd af den
begärda revisionen kunna komma att framläggas. Man har
sagt att, då Norriges grundlag fordrar svar under pågående
Stor-Thing å det fattade beslutet, det af Sverige ifrågasatta
dröjsmålet skulle innefatta en vägran, ett förtäckt afslag.
Detta är icke sannt. Det är ej Sveriges fel att Norriges
grundlag innehåller ett dylikt stadgande; men detta stadgan¬
de gör dock uppskofvet icke till afslag, utan endast till ett
afslag för det närvarande. Med andra ord, Ständernas ifråga¬
satta begäran uttalar icke behof af och grunder för en vä¬
gran — endast ett uppskof.
Herr Björck har uppmanat till varsamhet i discussio-
nen. Ja väl; men så långt får varsamheten icke sträckas,
att hvad motsidan frammanat skall bli outtaladt.
Lika med Herr Dahm, anser jag att man kan söka på
ömse sidor fjellen efter orsaken till förvecklingarne och miss¬
nöjet. Hvar den skulle anträffas, åtminstone i hufvudsakli-
gaste måtto, det tror jag den förflutna tidens erfarenhet lät¬
teligen anvisar. Samme talare har antydt förutsättningarnes
och bcräkningarnes oriktighet; men voro dessa förutsättnin¬
gar från Svensk sida oberättigade? Herr Lovén påminner
om Ständernas högsinthet llllä. Har den väl någonsin upp¬
hört? Herr Hierta har talat om det inre Ryssland. Dess
ärenden går icke den, som värjer sin rätt: sålunda lika litet
någon af dem, som tillhöra den sida, hvarå jag befinner mig,
som någon af motsidan. Norrige skall ej gifva efter för ho¬
telser, säger samme talare, och ber oss betänka följderna.
Kan vårt öppna ord i unionens sanna interesse så missför¬
stås af våra bröder på andra sidan fjellen, då visar det blott
att det inre brodersbandet redan är brustet och då är icke
unionen längre berättigad. Må den då hellre — hvad dock
Gud förbjude — upphöra.
Herr Rosenqvist: Då, sannolikt, en hvar kommer att
yttra sig i de vigtiga frågor, som i dag äro föremål för Ri¬
kets Ständers pröfning, så torde möjligen förlåtas, att äfven
jag yttrar mina åsigter.
Jag skall bjuda till att vara enkel, lättfattlig och på kö¬
pet — kort.
Skulle detta villkorliga löfte kunna hållas, så gör det
Högtärade Ståndet en ganska god affär, under närvarande
vanskliga politiska conjuncturer.
Rörande revisionsfrågan, förenar jag mig med Herrar
132
Den 17 Marlii.
Dahm, Hierta och Lovén. Beträffande Riks-Ståthållarefrågan,
mäste jag utbedja mig några minuters tålamod. —
Herr W. F. Dalman har utan tvifvel menat väl; ingen
bestrider honom denna förtjenst. Men han är ofullkomlig,
Iian, som en hvar bland oss. Till följe häraf får hans ut¬
sago icke obetingadt antagas såsom, trosartikel, hvarken i Sven¬
ska eller Norska frågor. — På dessa skäl, ber jag vördsamt
få framställa några anmärkningar vid så väl sjelfva motio¬
nen, som Utskottets, med anledning af densamma, afgifna
Utlåtande.
Att Rikets Ständer ega rättighet inför Thronen frambära
sina önskningar är obestridligt — och, till missförstånds und¬
vikande, skulle jag vilja repetera detta erkännande minst
1000 gånger. Ja — de kunna rätlsenligt bedja om allt hvad
dem lyster. Men en annan fråga är: om de böra i tid och
otid besvära Regeringen; och man får icke glömma att det
likväl alltid ligger i Regeringens skön att bifalla eller afslå
dylika framställningar. När Ständerna erinra sig detta, torde
de lätt inse nödvändigheten af att icke utan goda skäl eller
tvingande omständigheter, medelst önskningars framställande,
liksom intränga på Regeringsmaktens område. Serdeles väl¬
betänkta måste åtminstone alla dylika framställningar vara.
Låtom oss tillse om Herr Dalmans motion var och är
så beskaffad, samt om Utskottet behandlat den efter förtjenst.
Norska Stor-Thinget har anhållit hos Carl XV, att Han
måtte täckas sanctionera beslutet om upphäfvande af Riks-
Ståthållare-Embetet i Norrige. Denna frågas beskaffenhet
mäste ju vara antingen unionel eller icke. I förra fallet stad¬
gar Riks-Actens 3 §, huru den skall behandlas. I senare hän¬
delsen angår den hvarken Sveriges Konung eller Sveriges
Ständer. Antagom att frågan är af unionel beskaffenhet.
Kan man då en minut betvifla Unions-Konungens rättvisa?.
Skall Han kunna glömma sin dubbla ed? Skall Han under¬
låta att häfda de förenade Rikenas rätt?
Jag svarar härtill, obetingadt, ett trefallt Neji Och det
så mycket hellre, som H. M., sannolikt, förlorade mest sjelf
— om Han bröte sin ed och sina förbindelser.
Ytterligare. Kan man en enda minut tvifla på de Sven¬
ska Stats-Rådernas fosterlandskänsla, insigter och förmåga?
Jag kan det ickel
Tror man verkligen att Rikets Ständer bättre uppfatta
regeringskallets tunga och heliga pligter, än Regeringen sjelf?
Jag tror det icke!
Den 17 Martil
135
Ilar man någon anledning att misstänka Sveriges Ko¬
nung eller de Svenska Stats-Råderna för bristande Svenskhet?
Icke — så vidt jag vet.
Hvad åsyftar man då med den tilltänkta underdåniga
skrilvelsen, så vidt den berörer Riks-Ståthållarefrågan? Vill
man spela hjelpare, der ingen hjelp behöfves, der ingen hjelp
blifvit begärd? Och hvartill skulle sådant tjena?
Efter mitt begrepp, och i bästa fall, till — ingenting!
Men hafva deremot Ständerna otur, så kunna de ganska lätt
komma att göra ett ståteligt fiasco, nemligen i händelse Re¬
geringen icke alls behagar lyssna till de välvisa råden; och
så alldeles omöjligt är det väl icke eller att hela affären
kan komma att sluta med en Nådig påminnelse till de Hög-
lolliga Ständerna, att det ännu är Sveriges Konung, som re¬
gerar i Sverige, Norriges i Norrige och Unions-Konungen i de
begge förenade Rikena, — äfvensom att, när någon af desse
Konungar behöfver Rikets Ständers råd och hjelp, beträffan-
de regeringsärenders skötande, så är Han icke blygare, än att
Han, på vanligt vis, en sådan hjelp äskar, försmående, icke
utan skäl, den privata vägen och den privata hjelpen.
Vilja nu Ständerna verkligen, onödigtvis, blottställa sig
för en slik utgång?! Mig förekommer den Dalmanska mo¬
tionen, så vidt den afser Norska Riks-Ståthållarefrågans lös¬
ning, på grund af hvad anfördt blifvit, lika öfverflödig, som
opolitisk, hvadan jag vördsamt hemställer att densamma måtte
lemnäs utan allt afseende.
Jan anhåller att ytterligare få tillägga några ord, för att
stärka min redan afgifna bevisning.
Huru skulle det upptagits af detta Högtärade Stånd, onf
Regeringen sökt, naturligtvis på eli klokt och fint sätt, att,
i önskningsväg, utverka uppskof — eller gifva fingervis¬
ning — i t. ex. de Rathsmanska och Wallenberg ska frå¬
gorna? — — —
Sannolikt icke rätt väl!
Lika helig, som hvarje Stånds rätt är, att, i enlighet med
grundlagarne och utan påtryckning, få besluta i de ämnen,
hvilka uteslutande tillhöra Rikets Ständer, lika helig är för
mig Konungens och Regeringens rätt att, utan den andra
Statsmaktens välvilliga biträde eller mellankomst, få ostörde
regera enligt grundlagarnes föreskrifter.
De enklaste rättsprinciper, likasom vanlig grannlagenhet,
bjuda, öfverallt, en och hvar, individ eller Corporation, att
Den 17 Mar lii.
icke onödigtvis blanda sig i sådana saker, med hvilka man,
ärligt taladt, egentligen ingenting har att skaffa.
Denna lika goda, som gamla regel böra Rikets Ständer
aldrig förgäta, hvarken nu eller framdeles.
Dessutom tillåter jag mig erinra: att det är Konungens
pligt och Stats-Råder nas skyldighet att, utan Ständernas bi¬
träde, kunna läsa grundlagarne. Derföre hafva de sin höga
rang och sitt rikliga apanage. Men skulle en gång så in¬
träffa, emot all rimlig förmodan, att hela vår Regering icke
förmådde fatta ordalydelsen i en eller flera grundlags-§§,
utan hjelp af Rikets Höglofliga Ständer; då är sannerligen
en så beskaffad Regering icke en hårsmån för god att, är¬
ligt och öppet, sjelf, på kändt manér, begära råd. — Intill
dess detta skett eller sker, anser jag hvarken rätt passande
eller fullt värdigt för Rikets Ständer att gå åstad emot en
upplyst Regering, nyss hedrad med detta Stånds amplaste
decharge.
Men — invänder man — huru gick det till med den
Italienska frågan ? Och är icke Sverige oss lika kärt, som
Italien?
Härtill svaras: Carl XV är icke Konung uti Italien
och har ej eller der, såsom här och i Norrige, för sig utsta¬
kade. vissa lagar och former, efter hvilka Han ovillkorligen
skall och mäste regera.
Jemnförelsen passar således icke. Dock — i bönen för
Italien lemnades Regeringen en upplysning, hvilken icke stod
att finna i våra grundlagar; men en bön för eller emot Nor¬
ska Riks-Ståthållare-Embetets afskaflände eller för denna frå¬
gas uppskof, är just derför öfverflödig, emedan grundlagarne
i delta fall måste vara för Regeringen minst lika tydliga, som
för representationen — och dertill är bönen mindre behörig,
emedan grundlagarne måste af Regeringen följas, antingen
Ständerna önska det eller icke.
Att i slika fall, som dessa, vilja, oåtsporde, spela rådgif¬
vare — synes mig icke innebära något vänligt, godt eller
nyttigt, utan snarare utmärka ett, efter mitt omdöme, orätt¬
vist misstroende.
Jag förnyar min begäran derom, att motionen, i den
del, jag vidrört, måtte lemnäs utan afseende och att Utskot¬
tets förslag äfven må få dela samma lott och öde.
Herr Rudling: Jag anser en revision af förenings-
fördraget mellan Sverige och Norrige högst nödig, och jag
önskar att fördraget måtte blifva sådant, att det tillfredsstäl¬
Den 17 Mar lii.
13S
ler begge Kikenas skiiliga anspråk. Jag instämmer derföre
i det slut, hvartill Utskottet kommit i första punkten af sitt
ifrågavarande Betänkande; men jag kan icke gilla Utskottets
motivering af beslutet, utan finner Herr Hicrtas förslag mera
antagligt, hvarföre jag ock förenar mig om bifall till detsamma.
Hvad åter angår frågan om Norska Ståthållare-Embetet,
så kan jag icke godkänna Utskottets framställning, och jag
vill derföre i korthet redogöra för min åsigt uti denna fråga
och de skäl, på hvilka jag kommer att rösta för afslag å
denna punkt. Jag kan hvarken af hvad Utskottet i Betän¬
kandet andragit, eller af hvad jag eljest hort, i ämnet, finna
ådagalagdt, att stadgandet i Norska Grundlagens 14 §, att till
Ståthållare må utnämnas antingen en Norrman eller en Svensk,
är af unionel beskaffenhet, eller att detsamma i någon mån
rörer Sveriges rätt, och jag anser följaktligen upphäfvandet
af nämnda stadgande icke vara beroende på samtycke från
Sveriges sida. Jag vill lör närvarande lemna å sido tvisten,
huruvida andra stadganden i Norska Grundlagen, än de i
Riks-Acten upptagna, numera äro unionela, och huruvida icke
de grundlagsbestämmelser, som Riks-Acten icke upptager, af
nämnde orsak numera kunna af Norriges Stor-Thing, med
bifall af Norriges Konung, ändras, utan Sveriges hörande. Jag
vill betrakta frågan från en annan synpunkt. Man har sagt,
att Norska Grundlagen vore ett föreningsfördrag, och att,
enär det ifrågavarande stadgandet i densamma tillkommit
efter förslag af Svenske Konungens Commissarier vid unio¬
nens ingående, så vore nämnde stadgande unionelt. Dess
unionela beskaffenhet skulle således vara en följd deraf, att
de Svenske Commissarierna velat hafva detsamma intaget
i Grundlagen. Men skulle nämnda förhållande betinga stad¬
gandets unionela beskaffenhet, så skulle såsom unionela stad¬
ganden äfven anses, icke allenast de öfriga förändringar och
tillägg, som Commissarierna påyrkat och fått bifallna, utan
äfven de stadganden i Eidsvolds-constitutionen, som Commis¬
sarierna gillat, och hvilka derföre förbiifvit oförändrade. Allt
i Norska Grundlagen vore da unionelt, och Norrmännen egde
icke utan Sveriges bifall få någon ändring i sin Grundlag.
Ett sådant påstående torde dock befinnas alltför orimligt, och
följa k t ligen får väl medgifvas, att meranämnde stadgande icke
är unionelt derföre att det tillkommit i följd af Svenske
Commissariernas yrkande. Man mäste taga i betraktande att
Cominissarierna och de, hvilka, jemte deni, fått uppdrag att
granska Eidsvolds-constitutionen i sin helhet, otvifvelaktigt
156
Den 17 Marlit.
haft till åliggande alt föreslå alla sådana ändringar och tillägg,
hvilka kunde befinnas nödiga för att Grundlagen måtte mot¬
svara, icke allenast de anspråk, Sverige hade i unionelt af¬
seende, utan jemväl anspråken af Norriges blifvande Konung
i afseende å Norriges inrikes styrelse. Då får väl ock med-
gifvas, att icke andra stadganden äro unionela, än de, som
beröra de begge Rikenas ömsesidiga rättigheter, icke de, som
röra Norriges inrikes styrelse. Följaktligen måste sjelfva lag¬
budens innehåll, men icke ordningen, i hvilken de tillkommit,
betinga deras caracter af unionsvillkor, och för att kunna be¬
döma, huruvida stadgandet om Ståthållare-Embetet är unionelt,
måste man således tillse hvad slags embete det der Ståthål¬
lare-Embetet är. Dervid inhemtas af Norska Grundlagen, att
Ståthållaren, gemensamt med Norska Stats-Råds-Ledamöterna,
skall vid de tillfällen, Konungen förordnar, förvalta Norriges
inrikes styrelse; att Ståthållaren, i likhet med andre Norske
embetsmän, utnämnes af Norske Konungen i Norskt Stats-
Råd; att han, äfven i likhet med andre Norske embetsmän,
skall svärja tro och lydnad åt Konungen och Norska con-
stitutionen, att han med Norska Stats-Råds-Ledamöterna har
en collegial befattning, och, då skiljaktiga meningar inom
Stats-Rådet yppas, tvänne röster, samt att han, i likhet med
Norske Stats-Råds-Ledamöterna, står under Norska ansvarig¬
hetslagen och kan ställas inför Norsk Riks-Rätt. Deremot
har Ståthållaren icke någon skärskild befattning med Svenska
eller unionela angelägenheter, och han är följaktligen endast
att betrakta såsom Norsk embetsman. En talare har sagt,
att Ståthållaren, om han till börden är Svensk, förblifver
Svensk undersåte, och icke Norsk, men jag får dervid erinra,
att, då han besvurit Norska Constitutionen^så torde han väl
äfven få anses såsom Norsk undersåte så länge han innehar
sitt Norska embete. Har nu Sverige att befatta sig med
Norriges inrikes styrelse och förvaltning, eller har Sverige nå¬
gon rätt att blanda sig i frågan huru Norriges inrikes styrelse
och förvaltning skall besörjas och af hvilka embetsmän in¬
rikes styrelsen skall bestå, så är ock frågan om Norska Ståt-
hållare-embetet en unionel fråga; men har Sverige icke en
sådan rätt, eger Norrige och Norriges Konung att, oberoende
af Sverige, förordna om sin inrikes styrelse, så är icke eller
frågan om Ståthållare-Embetet någon unionel fråga. I nämnda
afseende synes den af de förenade Rikena ömsesidigt antagna
Riks-Acten vara bestämmande. Denna handling, som ock,
enligt min åsigt, utgör det definitiva föreningsfördraget emel¬
Oen 17 Marlii.
157
lan de begge Rikena, och, enligt dess ordalydelse, innehåller
villkoren för den emellan Sverige och Norrige trälTade före¬
ningen under en Konung, bestämmer jemväl uttryckligen, att
de förenade Rikena skola vara i åtnjutande af särskilda re-
geringslagar. Men kunde man val kalla Norriges regerings¬
lag »särskild», om ändringar i densamma vore beroende på
bifall från Sveriges sida, och hurudan vore väl Norriges sjelf¬
ständighet, om Sverige egde lägga hinder i vägen för ord¬
nande af Norriges inrikes styrelse och förvaltning? Stadgan¬
det i Norriges Grundlag, att till Ståthållare må nämnas antin¬
gen en Norrman eller en Svensk, utgör endast ett prerogativ
för Norriges Konung, som derigenom fått en vidsträcktare
valfrihet vid embetets tillsättande. Det förhåller sig dermed
på lika sätt, som med stadgandet i Sveriges Regerings-Form,
att Konungen kan till åtskilliga embeten befordra utländske
män. Bestämmelserna om Norska Ståthållare-Embetet finnas
endast i Norska Grundlagen, och de stå der icke såsom ett
fördrag emellan Sverige och Norrige, utan såsom ett fördrag
emellan Norriges Konung och Norriges folk, såsom ett för¬
drag, hvilket Norriges Konung och Norriges folk kunna ändra
eller upphäfva på lika sätt, som andra icke unionela stadgan-
den i Norska Grundlagen. Ifrån en sådan synpunkt har frå¬
gan äfven förut varit betraktad. Då enahanda förslag till
grundlagsförändring år 1854 antogs af Stor-Thinget och hem¬
ställdes till Norriges Konung, spordes icke deremot någon
anmärkning från Sveriges sida, och otvifvelaktigt hade frågan
äfven nu fått hafva sin ostörda, lagliga gång, om icke fråga
om revision af föreningsfördraget förut blifvit framställd. Man
har sagt, att det vore klokt och för Sverige förmånligt, att
söka ställa Ståthållarefrågan i beroende af revisionen, och att
derom göra underdånig framställning i önskningsväg. Jag kan
icke förena mig derom. Det, som icke är rätt, kan icke
eller vara klokt, och dessutom synes mig lösningen af frågan
om revisionen icke hafva något att vinna, snarare mycket
att förlora genom den behandling, som hittills egnats Ståthål¬
larefrågan. Utskottets förslag synes mig också formelt felak¬
tigt, enär Norska Stor-Thingets framställning i afseende å
Ståthållare-Embetet, jemlikt 80 § i Norska Grundlagen, må¬
ste anses vara af Konungen förkastad, såvida Han icke ut¬
tryckligen gillar densamma innan Stor-Thinget åtskiljes, och
frågan följaktligen icke grundlagsenlig! kan ajourneras intill
dess den begärda revisionen hunnit verkställas. Kanske har
dock Utskottet ansett sig icke skäligen kunna uttala en ön¬
isa
Den 17 Marlit.
skan om afslag och således velat på en afväg komma till
samma resultat.
På dessa grunder, och då jag varmt nitälskar för den
ifrågasatta revisionen och innerligen önskar, att förenings-
fördraget måtte blifva sådant, att det tillfredsställer de bägge
förenade Rikena, men jag deremot finnér Ståthållarefrågan
icke å Sveriges sida ega annan vigt, Un den, som uppkommit
deraf, att den blifvit ett omsorgsfullt odladt trätofrö, som,
derest det fortfarande får tillvexa, icke torde undgå att i si¬
nom tid bära sorgliga frukter, hvartill jag ingalunda vill bi¬
draga, så ämnar jag rösta för afslag å Utskottets tillstyrkande
i 3:dje punkten och anhåller om proposition på afslag.
Herr Ericson: Ofta förekomma frågor, vid hvilkas be¬
handling i Stånden man icke anser behöfiigt att yttra sig,
antingen derföre att man finner discussionen taga en riktning,
sora öfverensstämmer med egen opinion, eller derföre att de
skäl, man för ändamålets vinnande tänkt anföra, redan af
andra talare blifvit begagnade. Men det gifves äfven vissa
frågor, som äro af den stora vigt, att på sättet för deras af¬
görande kan bero, huruvida de mest välgörande eller do
olyckligaste följder deraf kunna uppstå, och der således, om
man än icke tror sig kunna derigenom inverka på andras
öfvertygelse, man dock är angelägen att åtminstone fritt få
uttala sin opinion och få densamma i Protocollet förvarad.
Ibland dessa frågor anser jag den nu förevarande böra räknas;
ty den kan för Sveriges framtid blifva af stor betydelse.
Saken har nu en så lång tid blifvit behandlad både af
pressen och man och man emellan, att man svårligen kan
komma med något nytt. Jag vill således inskränka mig till
att uttala mitt eget omdöme, grundande sig på den anspråks¬
lösa förmåga, jag har, att uppfatta densamma.
Jag anser att de förändrade allmänna förhållanden, som
uppkommit under den långa tid sedan Riks-Acten antogs, i
förening med de händelser, som under samma tid förekom¬
mit, gjort en noggrann revision af denna Riks-Akt, som bör
innefatta alla de bestämmelser, som äro af nöden för för¬
eningen mellan Sverige och Norrige, af behofvet högt påkal¬
lad, och jag kan således icke annat, än biträda det resultat,
hvartill Utskottet kommit i första punkten af dess Utlåtande,
med anledning af Grefve Anckarsvärds motion, ehuru jag
måste ogilla och protestera emot de för Norrmännen sårande
motiver, Utskottet begagnat för att komma härtill, och, lika
med Herr Björck, är benägen att sluta mig till det af Herr
Den 17 Marin.
159
Hierta nyss upplästa förslag till den underdåniga framställ¬
ningen hos H. M. Konungen. Men, på samma gång jag detta
gör, kan jag för ingen del bifalla den tredje punkten. Skä¬
len dertill äro, att jag vill att Sveriges Ständer skola vara i
sin fulla rätt, då de fordra den ifrågavarande revisionen, och
att de icke skola försvaga densamma derigenom, att de der¬
med förena en begäran om uppskof med Kongl. Maj:ts pröf¬
ning af Norska Stor-Thingets beslut om upphäfvande af Ståt-
hållare-Embetet, intill dess revisionen försiggått, — en be¬
gäran, liktydig med den om vägran, enär en uteblifven sanction
å ett lagförslag, innan Stor-Tbinget åtskiljes, så är att anse,
enligt Norska Grundloven, och en revision icke rimligtvis
lärer förutsättas vara kommen till stånd eller dessförinnan
afslutad, — en begäran, som dessutom, af helt naturliga skäl,
icke kan vara egnad att uppväcka broderliga tänkesätt hos
Norrmännen, och hvari åtminstone icke jag vill deltaga. Att
Sveriges Ständer icke äro i sin fulla rätt då de blanda sig
i frågan om upphäfvande af Ståthållare-Embetet, synes mig
tydligt, då de §§ i Grundloven, hvilka handla om detta em¬
bete, nemligen den 12, 13 och 14, alldeles icke finnas uti
Riks-Acten, som bestämmer de genom föreningen emellan
Sverige och Norrige uppkomna constitutionela förhållanden
och villkor, och deri de dock, så vida Rikets Ständer skulle
ega rättighet sig dermed befatta, bordt vara intagna. Då de
nu detta icke äro, utan endast förekomma i Grundloven, der
jag icke kan finna annat än att alla §§, utan undantag, äro
af samma natur, så följer deraf, att för ändring deraf, enligt
112 §, icke erfordras mera, än Stor-Thingets beslut och Ko¬
nungens sanction i Norskt Stats-Råd, såsom det också hit¬
tills alltid tillgått. Skulle nu, hvilket jag icke kan tro, mera-
nämnde §§, genom förbiseende, icke kommit in i Riks-Acten,
så är sådant nu för sent att ångra. Aro de deremot med
afsigt uteslutna, så måste man anse att de endast röra Nor-
riges Konung och Norriges folk, och att de således kunna
ändras, enligt 112 § i Grudloven; ty icke kan man rimligtvis
antaga, om man ansett dem så vigtiga, som man vill låta
påskina, att man icke då skulle i denna 112 § hafva gjort
ett undantag, rörande förändring af så väl dessa, som flera
andra §§. Den omständigheten, att Konungen, som Norsk
Konung, enligt 14 §, kan till Ståthållare utnämna äfven en
Svensk, kan väl icke berättiga Sveriges Ständer att taga hand
om frågan; ty då skulle ju, exempelvis, ehuru emot förmo¬
dan, om det föll Stor-Thinget in att berättiga Konungen vid
100
Den 17 Martil.
något tillfälle begagna sig af en Dansk till embetet, men,
efter en eller annan tidrymd, funne olämpligheten deraf och
derföre föreslog borttagande af detta stadgande, Danska Riks¬
dagen likasåväl kunna taga sig anledning att blanda sig der¬
uti. Vore Norrige förenadt med Sverige under en suverän
styrelseform, kunde det måhända vara af vigt att hålla på
den rättigheten att utnämna en Svensk till Ståthållare, om
man ansåg sig ega en sådan rättighet; men nu kan jag icke
inse den ringaste fördel deraf för Sverige, om man också
icke dermed skulle framkasta ett trätofrö och åstadkomma
en förödmjukelse, då dessutom en sådan embetsman, om än
Svensk, måste vara underkastad ansvar endast inför Norska
Stor-Thinget. Också har man sedan längre tid tillbaka icke
sett detta embete tillsatt.
Af allt det nu anförda, och ehuru mycket mera vore
att säga, hemtar jag full anledning att begära proposition på
afslag af Utlåtandets tredje punkt.
Herr Grape: Beklagas må, att våra förhållanden i af¬
seende å det Norska folket och unionen gestaltat sig på
sådant sätt, att de i dag utgöra föremål för Rikets Ständers
pröfning och öfverläggning; men, då så är, anser jag det
vara en pligt för hvarje enskild representant att öppet uttala
sin öfvertygelse och uppfattning af förhållandet. Detta ut¬
talande skall, från min sida, blifva så kort som möjligt. Då
man rättvisligen erkänner det Norska folkets varma foster¬
landskärlek och samfundsanda, måste man med desto större
bedröfvelse beklaga, att dessa upphöjda egenskaper visat sig
vara förenade med oaflåtliga anspråk på enskilda fördelar,
under det till och med de mest billiga fordringar från Sve¬
riges sida, om dessa än åsyftat inbördes gagn och för båda
folken gemensamma fördelar, blifvit mötta med ringa grann¬
lagenhet och aktning. Under sådana förhållanden, synes en
vidräkning vara af verkligt behof påkallad i bägge natio¬
nernas sanna interesse. Rörande denna fråga är dock redan
så mycket ordadt, att jag nu icke vill trötta Ståndet med
ett upprepande. Jag vill blott, jemte förklarande, att den
olikhet i uppfattning af förhållandena, som visat sig vara
för handen, innebär ett ytterligare stöd för öfvertygelsen om
nödvändigheten af en noggrann revision och behofvet af
mera bestämda stadganden, tillkännagifva, att jag med min
rost biträder Utskottets, på dess förtjenstfulla och sakrika
utredning grundade, förslag, om jag än icke i allo kan in¬
stämma i de motiver, som af Utskottet blifvit begagnade.
Den 17 Martii.
Jag anhåller om proposition på bifall till det slut, hvartill
Utskottet kommit.
Herr JVarn: Beträffande fiirsta punkten i Betänkandet,
har någon meningsskiljaktighet ännu icke blifvit förspord I
afseende å det resultat, hvartill Economie-Utskoltet kommit,
men väl derom, huruvida Borgare-Ståndet borde godkänna
Utskottets motiver eller i deras ställe antaga andra. Denna
fråga har dock hittills blifvit berörd endast i så måtto, att
en talare framlagt förslag till förändrad framställning i ärn*
net och att en annan talare bestämdt uppträdt mot samma
fiirslag. Jag skulle högligen beklaga om på utgången af
denna fråga komme att inverka den meningsskiljaktighet,
som förefinnes i en annan. Det bör erinras, att den ifråga¬
satta förändringen ingalunda åsyftar att tillintetgöra den gäl¬
lande kraften af hvad Utskottet anfört, eller att i motiverna
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse få inryckt något,
som talar emot den af Utskotlet uttryckta åsigt, men då det
är naturligt, att, orri Rikets Ständer godkänna Betänkandet
sådant det är, Expedilions-Utskottet kommer att taga den
der begagnade motivering till grund för sitt förslag till Ri¬
kets Ständers underdåniga skrifvelse i ämnet, torde det vara
skäl att egna en närmare uppmärksamhet åt denna motive¬
ring, Jag vill då till en början fästa mig vid hvad Utskot¬
tet yttrat sidan 27 i Betänkandet, der det beter; »Men,
ehuru således den politik, som vid föreningens stiftande
upptog Norrige deri såsom ett fritt och sjelfständigt Rike,
icke förtjenar alt klandras etc.». Delta omdöme om 1814
och ISIS års politik synes mig lika olämpligt, som obehöf-
ligt, och jag anser, att allt ordande om beskaffenheten af
samma politik bör undvikas. Men detta är dock den minst
vigtiga anmärkning, jag har att göra. Några rader längre
ned i Betänkandet läser man följande: »Den historiska fram-
ställning af förhållandena, som här ofvan blifvit gjord, visar,
huru Norriges Stor-Thing, sedan det, elter Konung Oscars
anträde till Regeringen, fått uppfyllda nästan alla sina förut
framställda önskningar i detta hänseende, sådant oaktadt
icke upphört att fortgå i sitt nyssnämnda sträfvande, utan
åter upptagit detsamma i försöken att borttaga Ståthållare-
Embetet. till hvilket äfven Svensk man kan nämnas o. s. v.».
Och huru detta sträfvande blifvit caracteriseradt af Utskot¬
tet, inhemtar man af den näst föregående punkten, der Ut¬
skottet säger: »att i Norrige sträfvandet gått ut på att. sna-
Borg,-Stånd. Prot. vid llilcsd. 18119—1860. lil. n
162
Den 17 Martu.
rare afvärjande, än befordrande allt, som kunde leda till
gemenskap lolken emellan, för Norrige förverkliga den ställ¬
ning inom föreningen, som man ansett sig ega att grunda
på åsigten att unionens hufvudprincip vöre fullkomlig jemn¬
likhet mellan de båda förenade Rikena». Lämpligheten af
att i ett document af den officiela natur, som en Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t, förevita
Norrmännen ett sträfvande att afvärja allt, som kunnat leda
till gemenskap folken emellan, vågar jag betvifla. Men jag
kommer nu till det, som jag i all synnerhet anser utgöra
ett hinder för antagande af Ulskottets motivering; och detta
är den förtviflan, som Utskottet, i fråga om möjligheten att
tillvägabringa full likhet i skyldigheter mellan de båda fol¬
ken, uttryckt i sådana fraser, som t. ex. följande: (sid. 30)
»Så länge derföre fullkomlig likhet i praestationer till det
gemensamma bästa icke kan förverkligas, så länge blir en
likställighet i rättigheter elt oting för hvar och en, som icke
tror Sverige färdigt och villigt att inom föreningen intaga en
underordnad ställning», och denna (sid. 51): »att likhet i
skyldigheter mellan de båda Rikena i allt fall ej lärer kunna
åstadkommas». Dessa och dylika uttryck synas mig särdeles
opassande att begagna såsom motiv för en framställning,
hvilken just afser likställighet i skyldigheter, som i rättighe¬
ter mellan de båda Rikena. En omständighet, som lörtje-
nar att tagas i betraktande, är ock den, att yrkandet om
en revision sannolikt kommer att inom Norrige icke alle¬
nast gifva anledning till ganska olikartade föreställningar,
utan äfven hafva till följd, att mången, som tror, att detta
yrkande åsyftar alt alldeles ensidigt främja Sveriges inte-
ressen, derföre anser sig både kunna och böra motsätta
sig den önskade revisionen, såsom varande ett uttryck al en
mindre välvillig sinnesstämning inom Sverige emot Norr¬
männen. Sådant bör man söka undvika; och då i fråga om
sjelfva saken någon olikhet i meningarne icke förefinnes,
hvarföre det är att antaga, ait beslutet härom skall blifva
alldeles enhälligt, hoppas jag att äfven den af Herr Hierta
föreslagna motivering utan särdeles gensägelse skall vinna
Ståndets godkännande.
Helst hade jag sett, att den tredje punkten af Betän¬
kandet blifvit föremål för särskild behandling, men då dis-
cussionen blifvit utsträckt till denna punkt, måste jag nu
yttra mig äfven derom. De, som påstått, att stadgandet i
14 § af Norriges Grundiov vore af unionel beskaffenhet och
Den 17 Marlii.
1G3
alt Sverige derföre egde rätt och skäl att inblanda sig i frå¬
gan om förändring af samma stadgande, halva till stöd lör
detta påstående hufvudsakligen anfört, dels att i converitio-
nen i Moss icke gjordes andra förändringar i Norriges Grund-
lov, än de, som voro nödvändiga i följd af föreningen med
Sverige, och dels att ifrågavarande stadgande tillkommit
efter förslag af de Svenske Commissarierne. Men då, så¬
som bovist är, de af desse Cominissarier föreslagna ändrin¬
gar, berörande 70 särskilda punkter, omfattade de mest olik¬
artade, till stor del uteslutande Norska, lörhållanden, hvilka
blelvo antagna i icke mindre än 56 punkter, saint en stor
mängd af dessa stadgandet) således icke eris med bästa vilja
kunna anses vara af unionel beskaffenhet, så torde deri be¬
visning, som blifvit grundad på detta förhållande, icke vara
fullt riktig. I fråga om tillkomsten af och ändamålet med
det Norska Ståihäilare-Embelet, får man ej eller förglömma,
att, vid den tid föreningen skedde, Genera l-Gouvernetirer voro
ganska vanliga. SSdane embetsman hade länge funnits i
Sverige, der man endast fern år före föreningen funnit sig
föranlåten att i Grundlagen införa förbud mot General -
Gouverneurers tillsättande inom Riket. Det Norska Ståthål-
lare-Embetets inrättande får således icke direct tillskrifva?
den omständighet, alt Norrige blef med Sverige förenadt.
Detta embete eger ej eller något samband med unionen.
Ått Norrige.? Konung berättigades att tili Norsk Ståthållare
nämna älven Svensk man, var blott en indirect följd dels
deraf, att Norrige förenades med ett Rike, hvars större vigt
i unionen (delta företräde må gerna medgifva.?) gjorde alt
Konungen under större delen af året kom me att västas utom
Norrige, och dels deraf, att Konungen nyss förut varit i
strid med Norrmännen och att han således under dåvarande
tidpunkt måste bättre känna samt hysa större förtroende till
sina Svenska undersåter. Men påståendet, att den ifråga¬
varande bestämmelsen innebär någon Sveriges öfverhöghet
öfver Norrige, vederlägges redan deraf, att samme Commis-
sarier, som föreslogo dalina bestämmelse, äfven föreslogo
fullkomlig likhet i indigenatsrättigheter mellan de båda fol¬
ken. Efter deras förslag skulle Svensk man kunna tillsättas
till hvilket embete som helst i Norrige, likasom Norsk man
till hvilket embete sorn helst i Sverige. I ett förslag till så
ömsesidigt fullkomligt lika rättigheter kunde ingen suppre-
malhie ligga förborgad. Att Norrmännen antogo detta för¬
slag i afseende på Ståthållare-Embetet, men förkastade det
164
Den 17 Martu.
i afseende pä alla andra embeten, mäste äter tillskrifvas
att de då ansågo det i ena fallet lämpligt, i det andra icke
lämpligt, men visserligen icke att de eftersträfvade en un¬
derordnad ställning i unionen, hvilket icke kan förutsättas.
Hvarken i sjelfva framställningen af Commissariernas förslag,
eller i sättet för dess antagande ligger således något bevis
för Sveriges förmenta öfverhöghet.
Herr Björck yttrade, att de, som ansett ifrågavarande
stadgande icke vara unionelt, grundat sin åsigt derpå, att
alla andra stadsanden i Norska Grundlagen genom Riks-Actens
tillkomst upphört alt vara unionela. Något sådant har åt¬
minstone icke af mig blifvit yttradt. Deremot är, såsom
jag tror med skäl. sagdt, att vid upprättandet af Riks-Acten
1815 intogos deri de stadganden, som ansågos vara af unio-
nel beskaffenhet, och att de, sorn då icke ansågos vara unio¬
nela, icke eller sedermera kunnat blifva det, derföre att de
fortfarande qvarstått i Norska Grundlagen. Herr Björck på¬
stod vidare, att de i Riks-Acten omnämnda constitutionela
förhållanden endast afsett de stadganden, som tillkommit på
grund af det vid sanctionen af den Norska Grundlagen gjor¬
da förbehåll om Rikets Ständers constitutionela rätt i de
delar, som kunde medföra förändring i Sveriges Rikes Rege-
rings-Form. Men Riks-Acten innehåller flera stadganden, som
icke beröra Rikets Ständers constitutionela rätt, och delta
inträffar redan med Irsta §:n, sorn handlar örn ämnen, i
hvilka Konungen, enligt Urte och 12:te §§ af Regerings-For-
men, företrädesvis måste ega rätt att meddela Sin sanction,
oberoende af Rikets Ständer, Också har man af en talare
inom Preste-Ståndet, som ifrigt förordat Herr Dalmans mo¬
tion, hört framställas det besynnerliga påstående, att l:sta §
i Riks-Acten skulle vara att anse såsom tillhörande ingres¬
sen, ehuru nämnda § uppenbarligen utgör en integrerande del
af sjelfva författningen. Herr Björck gaf en förklaring på
betydelsen af ordet »constitutionel», som jag fullkomligt gil¬
lar, men hvilken troligen förkastas af de fleste bland dem,
som i öfrigt dela Herr Björcks åsigter. Han sade nemligen
att med constitutionela förhållanden borde förstås de, som
constituerade eller utgjorde unionen; men denna förklaring
strider emot påståendet, att Riks-Acten icke upptager andra
stadganden, än dem, som beröra de constitutionela förhållan¬
dena mellan Regering och folk. Af hvad Herr Björck yttrat,
följer för öfrigt, att den Norska Grundlagen skulle innehålla
icke mindre än tre serskilda slag af stadganden, nemligen
Den 17 Marlii.
l:o dp, som egentligen utgöra Grundloven och om hvilka det
vore Norriges ensak att besluta; 2:o de constitulionelt unio-
nela stadganden, som äro upptagna i Riks-Acten, och 3:o
andra unionela stadganden. som dock icke aro constitulionelt
unionela. Detta förefaller mig dock vara en finhet i
distinctioner, som svårligen kari läggas till grund för det stats-
rättsliga förhållandet mellan tvänne folk. Herr Björcks upp¬
fattning i detta hänseende strider ock mot hvad 1815 års
Constitutions-Utskott yttrat i ämnet. I detta Utskotts Betän¬
kande läses nemligen följande: »att Utkottet ansåge de för¬
hållanden. som till följd af föreningen mellan Sverige och
Norrige uppkommit, väl i det afseende conslitutionela, att
de bestämde villkoren för dessa begge Rikens förening un¬
der en gemensam Styrelse, men ej af den egenskap, alt de,
såsom i något afseende medförande ändring i grunderna för
någotdera Rikets inre samhällsförening och Styrelse, till de¬
ras bestämning behöfde vara underkastade det behandlings¬
sätt, som den Svenska Grundlagen för afgörande af Grund¬
lagsfrågor föreskrefve;». Constitutions-Utskottet utlåter sig
här i fråga om de olika egenskaper, af hvilka Grundlagens
stadganden kunna vara, och talar dervid endast otn två slag,
nemligen dels sådana, som bestämma villkoren för de begge
Rikenas förening under en gemensam Styrelse och dels så¬
dana, som kunde medföra ändring i grunderna lör ettdera
Rikets inre samhällsförening och styrelse. Den distinction,
som i detta hänseende göres i Riks-Acten, är likaledes in¬
skränkt till blott två slag af stadganden. Det heter nemli¬
gen deruti: »alltså halva vi, lagliga Ombud för Sveriges och
Norriges Inbyggare, ej trott Oss kunna på ett värdigare och
högtidligare sätt tor kommande tider befästa villkoren för
den mellan Sverige och Norrige träffade föreningen under en
Konung, men med åtnjutande af serskilda Begeringslagar, än
då vi öfverenskommit att i en serskild Riks-Act innefatta
och upptaga förenämnde villkor», således, å ena sidan, »Riks-
Aden», å den andra, »serskilda Regeringslagar».
Hvad nu angar det Norska Ståihållare-Embetets beskaf¬
fenhet, hvarifrån Herr Björck äfven sökt hemta bevis för
sin åsigt att ifrågavarande stadgande är unionelt, så måste
det vara angeläget att tillse om denna embetsman har till
uppgift att bevaka Sveriges interessen i Norrige, eller endast
att deltaga i sistnämnda Rikes inre styrelse; ty deraf är
dock Irågan ytterst beroende. Går man då till 15 § i Nor¬
riges Grundlov, så finner man der stadgadt: att Konungen
166
Ven 17 Mar lii.
linder sin frånvaro uppdrager Rikets »indvorles» styrelse lili
vice Konungen eller Ståthållaren, tillika med minst leni af
Siats-Rådets Ledamöter; att dessa skola lora Regeringen i
Konungens namn och å Hans vägnar, och att de skola obrotts¬
ligen elterlefva, jemte Grundlagens bud, den särskilda in-
struclion, sorn Konungen meddelar. Hvad år således ända¬
målet med denna inrättning? uppenbarligen det Norska Ri¬
kets inre styrelse; vore Ståthållaren tillsatt lör att bevaka
Sveriges rätt, så skulle detsamma tillkomma äfven de fem
Norske Slats-Råds-Ledamöter. som med honom dela Rege¬
ringsbestyret; men någonting så orimligt har jag dock ännu
icke hört uppgifvas. Likasom den åberopade 13 § tydligen
visar, att Ståthällare-Embetet är ett Norskt embete och in¬
genting annat, så ådagalägges detta ytterligare genom anta¬
gen praxis, att denne embetsman tillsattes af Norriges Ko¬
nung i Norskt Slats-Räd, lyder under Norsk lag och är an¬
svarig inför Norsk Riks-Kätt. Af allt delta följer, att det
omtvistade stadgandet i Grundlovens 11 § icke i någon mån
är al unionel beskaffenhet.
Detta från rättens synpunkt. Vill man åter betrakta
saken ur klokhetens synpunkt, så förefaller det mig som
skulle den revi-ion, vi önska, omöjligen kunna ske på annan
grund, än ömsesidigt förtroende. Hvarje yrkande om en re¬
vision, som utgår från sDäfvandet för Sveriges öfverhöghet
eller från anspråket på Norrmännens erkännande af en dylik
öfverhöghet, skall derföre aldrig kunna annat, än förfela sitt
ändamål. Om ock Norrmännen för ögonblicket skulle foga
sig efter Sveriges önskningar, så ligger det dock i unionens
art, att ett verkligt närmande mellan de båda (olken måste
vara grundadt på ett fortvarande förtroende. Den enda union
af styrka är ock derföre en union af verkligt ömsesidigt för¬
troende. Då det förhåller sig så, måste man ock i klokhe¬
tens interesse både kunna och böra medgilva Norrmännen
att med sin Konungs samtycke ordna sin inre styrelse på
det sätt, som de anse för sig bäst passande. Man har sagt,
att Norrmännen med tålamod borde alvakta resultatet af re¬
visionen. Men här är icke fråga om tiden, utan om det
sätt, hvarpå man går tillväga, och orsaken till det dröjsmål
med Ståthållarfrågans afgörande, som man vill påkalla. Den¬
na orsak ligger i den oriktiga föreställningen att det ofta be¬
rörda stadgandet, angående Norska Slåthållare-Einbelet, är
unionelt — en föreställning, desto mera sårande för brödra¬
folket, som den förutsätter ett erkännande af Norrmännen, att
Den 17 Marlii.
167
de i fråga oin vissa delar af Norrig.es Grundlov icke halva
något att säga. Kan man väl tänka sig att en nation, mot
hvilken man framställer dylika anspråk, skall vara benägen
att ingå i någon underhandling med det folk, som vill göra
dessa anspråk gällande. Det är sannt, hvad Herr Björck an¬
märkt, att Norrige har mycket att vinna genom unionens
förbättring; men, såsom Norrman, skulle jag anse mig icke
kunna lida någon större skymf, än den, man nu är sinnad
att tillfoga brödrafolket genom förklarandet, att Norska Grund¬
lagen icke är Norrmännens enskilda egendom och att de icke
kunna deröfver fritt förfoga, utan, i fråga om minst 36 pa¬
ragrafer af samma lag, skola vara underkastade den föröd¬
mjukelsen, att icke kunna vinna någon förändring, med min¬
dre Sverige dertill leinnar sitt medgifvande. Då man erkän¬
ner, att det stadgande, hvars upphäfvande blifvit af Norska
Stor-Thinget beslutadt, icke medför den ringaste hytta, kan
jag icke inse hvad vinst man skulle hafva deraf, att delta
stadgande qvarstår, under det man söker åstadkomma en
närmare utredning angående de unionela förhållandena. Orri
således både rätt och klokhet bjuda det Svenska folket att
icke inblanda sig i en sak, som uteslutande rörer Norrmän¬
nen, förfaller all grund för Economie-Utskottets i 3:dje punk¬
ten framställda förslag och, för min del, tillstyrker jag alslag
å detsamma.
Herr Benström: lfa denna fråga nu redan blifvit, dels
genom Utskottets Betänkande, dels genom de discussiorrer,
som derom förefallit i Stånden, och dels genom pressen, på
ett så fullständigt sätt utredd, att något vidare icke torde
kunna anföras för utredandet deraf, har jag endast begärt
ordet för att i korthet tillkännagifva, huru jag uppfattat saken.
Jag yttrade vid remissen af Grefve Ancltarsvärds mo¬
tion, att jag ansåg att Norriges anspråk på eftergifter från
Sverige länge hade varit allt för obilliga, och att tiden der¬
före kunde vara inne att sätta en gräns för dylika anspråk,
då de icke åtföljdes af motsvarande skyldigheter. Jag vid¬
håller ännu denna mening, och jag anser det således äfven
vara af högsta vigt, att en sådan revision af stadgarne för
föreningen emellan Sverige och Norrige kommer att ega rum,
som Utskottet i l:sta punkten af Betänkandet tillstyrkt Rikets
Ständer att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Majit täcktes låta verkställa. Detta allt oaktadt,
kan jag dock icke gilla, hvad Utskottet i 3:dje punkten af
detta Betänkande tillstyrkt. Af allt hvad jag hittills hört och
168
Den 17 Murtii.
sett vara anfördt, för att ådagalägga, att stadgandet i 14 § af
Norska Grundlagen, rörande Ståthållareskapet, vore ett unionelt
stadgande, sorn Norrige icke skulle kunna, utan Sveriges
medgifvande, förändra, har jag icke blifvit öfvertygad om att
så verkligen förhåller sig. Det är väl sannt, att detta stad¬
gande i Norska Grundlagen tillkommit på grund af förenin¬
gen med Sverige, men då nu på andra sidan tages i betrak¬
tande, att detta stadgande icke blifvit intaget i Riks-Aeten,
och deraf följer, att Svenske Ständerna icke äro berättigade
att dermed taga någon direct befattning, samt upphäfvandet
af Ståthållare-Embetet föröfrigt, i min tanke, är en fråga,
som endast rörer Norriges inre styrelse och förvaltning, så
kan jag icke eller (inna, alt det skulle vara Ständerna vär¬
digt att deruti vilja inblanda sig. Jag anser mig böra här¬
vid erinra, att Norska Stor-Thingets beslut att upphäfva Ståt¬
hållare-Embetet egentligen icke går ut på annat, än att för¬
ändra detta embete till ett Stats-Ministers-Embete, sedan det
visat sig att de funetioner, som tillhöra Ståthållare-Embetet,
alldelses icke äro af den beskaffenhet, att landet har något
gagn af en sådan Embetsman, och det torde väl få medgif-
vas, att, om Sverige nu skulle kunna förhindra Norrige att
vidtaga en sådan förändring i organisationen af dess inre
styrelse, Norrige då icke skulle kunna betraktas såsom ett
fritt och sjelfständigt land. Jag kan ej föreställa mig, att
andemeningen af fördraget med Norrige kan vara sådan. Så¬
som ett bevis på dessutom att tillsättningen af Ståthål¬
lare i Norrige hittills alltid ansetts vara en helt och hållet
Norsk regeringsåtgärd, hvarmed Sverige icke haft att skaffa,
vill jag äfven nämna, att alla Ståthållare i Norrige, med un¬
dantag endast af den förste, varit utnämnde i Norskt Stats-
Råd. Jag har väl hört personer yttra, att, om frågan om
Ståthållare-Embetets upphäfvande endast komme att på be¬
hörigt sätt behandlas, det vill, efter dessa personers åsigt,
säga, att frågan underkastas Ständernas pröfning, säkerligen
icke många personer inom den Svenska representationen fin¬
nas, som skola motsätta sig Norriges önskan i detta hänse¬
ende. Det kan visst vara möjligt att detta skulle blifva för¬
hållandet, men jag beder dock att härvid få anmärka, att,
om Utskottets förslag att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att Stor-Thingets beslut om
Ståthållare-Embetets upphäfvande icke måtte af Kongl. Majit
till pröfning företagas förr, än i sammanhang med de föränd¬
ringar af eller tillägg till föreningsbestämmelserna, som af den
Den 17 Martu.
109
begärda revisionen kunna föra niedas, skulle vinna Ständernas
bifall och Kongl. Maj:t derefter komme att rätta Sig, Stor-
Thingets l>eslut då i alla läll icke kan vinna Kongl. Maj:ts
sanction, utan kommer att förfalla, emedan, om saction derå
skall meddelas, denna då måste lemnäs före Stor-Thingets
slut, hvadan Ständernas begäran om uppskof med sanctio-
nen är det samma, som att begära att Stor-Thingets beslut
måtte alslås. Jag öfverlemna!- till en hvar att bedöma, att,
om Norrige nu verkligen är berättigadt till att, utan Sveriges
hörande eller samtycke, besluta, att den ifrågavarande för¬
ändringen i Grundlagen skall ske, hvilket jag, för min del,
tror att Norrige är, huru sårande det då icke måste vara
lör Norska nationalkänslan, att Sverige likväl gör påstående
om att Norrige icke eger att, utan Sveriges medgifvande,
vidtaga en sådan åtgärd. Det är denna omständighet, som
jag i synnerhet anser att Siänderna böra noga taga i öfver¬
vägande vid beslutets fattande i denna fråga. Jag bar redan
sagt, att Norriges anspråk på eftergifter från Sverige länge
varit obilliga, och att tiden må kunna vara inne att sätta en
gräns derför, men jag kan derföre icke linna, alt det skulle
vara högsinnadt handladt af Sverige, att, såsom repressalier
härför, påyrka någonting, som för Norrige kunde vara krän¬
kande, eller som icke skulle vara med billighet och rättvisa
öfverensstämmande. Man har, ibland annat, såsom skäl för
begäran om uppskof med sanctionen af Stor-Thingets beslut,
äfven framkastat, att, om sanctionen meddelades, Norrige se¬
dermera icke skulle vilja underkasta sig någon revision af
fördraget, eller åtminstone göra många flera svårigheter vid
att ingå på några billiga jernkningar deruti, än om sanctionen
icke lemnäs. Jag tror verkligen att detta är ett stort miss¬
tag af dem, som göra sig en sådan föreställning. Min öfver¬
tygelse är tvärtom, att, om Sverige nu, i denna för Norrige
så ömtåliga fråga, visar brödrafolket sin välvilja och benägen¬
het att icke vilja på något sätt inkräkta på dess frihet och
rättigheter, detta kommer att blifva den kraftigaste upp¬
maning för brödrafolket, att vid en skeende revision af för¬
draget gå alla Sveriges billiga och på rättvisa grundade önsk¬
ningar till mötes.
Jag får, på grund af allt detta, yrka bifall till lista punk¬
ten af Betänkandet, men deremot afslag på 3:dje punkten,
nied anhållan att densamma måtte läggas till handlingarne.
Ofverläggningen, i anledning af Allmänna Besvärs- och
170
Den 17 Mardi.
Economie-Utskottets Betänkande, JU 37, fortsattes i Pleni-
sammanträdet, eftermiddagen denna dag.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åtskilj¬
des kl. 3/4 ^11 5 e. m., men sammanträdde åter, till fortsätt¬
ning af
Plenum, kl, 6 e. m.
Föredrogos och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga Skrifvelser: N:ris 43, 44, 43,
46 och 47.
§ *■
Fortsattes öfverläggning, angående första och tredje punk¬
terna af Allmänna Besvärs- samt Economie-Utskottets Betän¬
kande, JU 57.
Herr Dahm: Då jag på förmiddagen hade ordet, visste
jag icke att discussionen fick omfatta mer än första punkten
af Betänkandet. Jag anhåller derföre att nu få yttra mig
öfver den tredje, och att få angifva de skäl, på grund hvaraf
jag yrkar afslag å Herr Dalmans motion.
Det har i dag talats om att denna sak bör bedömas ur
rättens synpunkt. Detta är ock, hvad jag ämnar göra. Jag
anmärker då först, att det icke torde finnas mera än tvänne
slags rätt: en, som kan härledas ur sakens egen natur, och
en, som uppkommer genom öfverenskommelse, lag eller dy¬
likt. Ligger det nu i naturen af föreningen mellan två sjelf-
ständiga och lika berättigade Riken, att en medborgare i det
ena skall hafva rätt att kunna blifva högste embetsman i det
andra? Nej. Finnes detta uti något contract emellan Sverige
och Norrige bestämdt såsom en Sveriges rätt? Ater nej.
Grundloven bestämmer endast såsom en Norriges Konung
tillkommande rätt att till Ståthållare i Norrige utnämna en
Svensk; men denne namnes icke i den ordning, Svensk lag
iöreskrifver, han blir icke en Svensk embetsman, icke ett
Sveriges Ombud i Norrige, som för sina åtgöranden såsom
sådan är ansvarig inför Sveriges lag, utan han nämnes af
Norriges Konung till Norsk embetsman, svär Norsk embets-
mannaed, njuter Norsk lön, handlägger Norriges angelägen¬
heter och är ansvarig, enligt 73 och 86 §§ af Norriges
Grundlag. Hvad kan väl en sådan embetsman lagligen vara
för Sverige? Ingenting, ej ens en laglig rapportör? I samma
Den 17 Marin.
171
ögonblick lian blir Ståthållare förlorar han ju nätt och jemnt
alla de qvaiilieationer, sorn tillhöra en Svensk embetsman.
Af den lagliga Svenskheten står ingenting annat qvar, än bör¬
den, liksom vore han embetsman i hvilket annat land, som
helst. Skall detta stadgande derför kunna anses röra Sverige
på sådant sätt, att Sverige ur detta förhållande kunde här¬
leda något rättsanspråk på deltagande i lagbudets förändring,
då skulle också alla jordens folk vara berättigade att deltaga
i förändring af 28 § Regerings-Formen, der Sveriges Konung
berättigas att till Svenska embeten utnämna utländningar; ty
denna § tillerkänner utländsk man alldeles samma »rätt» till
Svenska embeten, som 14 § Norriges Grundlag tillerkänner
Svenske män att blifva Ståthållare i Norrige. Hvad skulle
vi väl säga om främmande folk skulle vilja hindra oss att
upphäfva detta stadgande? Och likväl äro stadgandena om
det ena och det andra landets »rätt» nästan ordagrannt lika
uttryckta. Är nu Sveriges rätt i denna sak ingen och Sve¬
riges lagliga gagn deraf intet, huru kunna vi då blanda oss
deri? Helt annorlunda var Danske Konungens rätt att ut¬
nämna en Dansk man till Dansk, inför Danmark ansvarig,
Ståthållare i det Danska Norrige.
Den Svenske Ståthållaren i Norrige var fordom möjligen
någonting nyttigt för Norrige. Embetet framstår för den
opartiske forskaren såsom ett medgifvande åt Unions-Konun-
gen att få till Norriges gagn använda en Svensk man, såsom
en van hand och en opartisk hjelp vid ordnandet af dess
unga samhälle; det är allt. Denna mening är ock i offent¬
liga handlingar från den tiden antydd. Vilja Norska Stats¬
makterna frånsäga sig denna rätt, må det vara deras ensak.
Den må se ut, som en Svensk hegemonialrätt; men öfver¬
höghet öfver en »fri, sjelfständig och fullkomligt likberättigad»
(se 42 g Norriges Grundlov) är en logisk motsägelse; anspråk
derpå ett politiskt oförstånd, ett foster af nationalfålänga, hvil¬
ket, så långt man kan spåra dess fjät i historien, alltid kom¬
mit olyckor åstad.
Att unionens utländska angelägenheter skötas af Sverige,
har man velat anse såsom ett practiskt bevis på Sveriges
öfverhöghet. För mig visar det sig dock blott såsom ett öf-
vertagande af ett unionelt besvär, liksom när en bolagsman
åtager sig att vara correspondentredare i ett bolag, utan att
derföre grubbla på öfverhöghet.
Men, säger man, utan detta villkor hade contractet aldrig
kommit till stånd; det är ett af Sverige ensamt tillagdt villkor,
172
Den 17 Martil.
och kan således icke utan vårt bifall upphäfvas. Det skall
vara ett skarpt bevis. Lätoin oss derföre se äfven det kallt
i synen.
Huru upprättas väl ett contract mellan X och Y? Jo,
X föreslår ju vissa villkor och Y andra, och af dessa delar
uppkommer ölverenskommelsen, som i sin helhet står i sam¬
ma ställning till deni båda. Ty icke kunna de af Y före¬
slagna villkoren hafva andra egenskaper, än de, som X fram¬
ställt. På samma sätt förhåller det sig med ifrågavarande
contract. Vissa delar deraf äro af Norskt ursprung, andra af
Svenskt; meri hela contractet måste, oberoende af ursprunget,
vara lika mycket gällande; och är Norska Grundlagen ett
contract, så kan ingen enda dess del upphäfvas af den ena
contrahenten ensam såvida icke contractet medgifver
detta. Men nu bestämmer Grundloven, huru han må lag¬
ligen förändras; och i dessa bestämmelser förbehålles ingen
rätt åt Sverige, såvidt Grundloven icke medför förändring
eller modificationer i Sveriges Rikes Regerings-Form. Hvilka
dessa delar ansågos vara, är äfven genom contract bestämdt.
Hetta contract är Riks-Acten. UTver det, som icke finnes
der, hafva vi ingen contractsenlig rätt. Hetta må vara illa
eller väl, klokt eiler oklokt, detta hör icke till saken, som
nu är i fråga; men mig synes det vara alldeles klart att vi
ej i detta fall kunna ega en rätt, som vi oss icke förbehållit.
Vilja Sverige och Norrige inflytta flera §§ af Grundloven i
Riks-Acten och förvandla dem till gemensam egendom, så
kan detta icke ske annorlunda, än genom en sådan frivillig
öfverenskommelse, som den af 1815, då Riks-Acten antogs.
Men Grundloven, det oss emellan slutna contractet, inne¬
håller, att en förändring af densamma ej må motsäga Grund¬
lovens principer. Nu uttrycker, säger man, stadgandet om
Ståthållareskapet en princip, och således får det icke ensidigt
upphäfvas. Henna princip skulle väl då vara öfverhöghets-
principen, men denna princip kan icke, utan våld på all logik,
deduceras ur detta stadgande. Deremot finnér man lätt, att
den princip, som fullkomligt tydligt och bestämdt uttalas ifrån
första till sista § af Grundloven, är principen af Nordens
förening och Norriges frihet och sjelfständighet. Det är denna
höga, ädla princip, hvilken inga förändringar få motsäga.
Detta är våra fäders löfte till Norrige, som vi måste hålla i
ärlig helgd, som vore det gifvet af oss sjelfva.
Utskottet tiar också ej föreslagit någon inblandning i
Norriges angelägenheter, det har blott helt anspråkslöst be-
Ven 17 Marlii.
173
”Iiit uppskof med handläggning deraf. Jag kan icke ens
gilla detta, ty vi veta alltför väl, att denna obetydliga begä¬
ran innebär detsamma, som begäran om afslag. Hvarföre
icke sjunga rent ut? Har Sverige rätt att fordra mera,
hvarföre fordrar man det icke med tydliga ord? Hvem be¬
rättigar oss att utan skäl skänka bort landets välfångna rätt?
Men är hela vår rätt obeiislig, hvilket Utskottet med be¬
stämdhet erkänner, då det förklarar, natt Rikets Ständer icke
vega befogenhet att i beslut om ändring eller upphäfvande af
»samma stadgande deltaga», är vår rätt således ingen till det
hela, huru kunna vi på samma obevisla grunder fordra nå¬
gon del deraf? Här måste det heta: allt eller intet. Den ur
samma rot uppväxta rätten är hel och odelbar, den måste
vara helt och hållet vår, eller ock lia vi ingen del deri.
När jag talar orri vår rätt att begära uppskof, kan jag
naturligtvis ej vilja bestrida Ständernas rätt att, enligt 60 §
Riksdags-Ordningen, framföra en Önskan till Konungen i
hvilket ämne, som helst; men af denna rätt kan icke här¬
ledas rätten att i hvad ämne, som helst, önska hvad, sorn
helst. Jag kan ju hafva rätt alt tala till en person, utan
att hafva rätt att af honom begära hvad, sorn helst.
Jag har alltid märkt, att humanitetens fordringar vun¬
nit genklang i detta Slånd. Nåväl, det är en humanitetens
fordran, hvars tolk jag nu varit; det är också i dess och
den Svenska ärans namn jag yrkar alt man icke ens med
fjäderlätt hand må vidröra ett annat folks fri- och rättig¬
heter, så kärt oss är att alltid med hogburet hufvud kunna
fordra samma aktning för våra egna.
Det är, på dessa och på flera andra lika allmänt be¬
kanta grunder, jag yrkar, att Ståndet ville besluta, att icke
till Konungen framställa någon önskan, rörande tid, sätt
eller rum för behandling af Ståthållare-frågan, utan, med
ogillande af Utskottets Betänkande i denna punkt, lägga det
till handlingarne.
Herr Wistelius: Af alla de talare, sorn här uppträdt,
har ingen bestridt, att en revision af föreningsfördraget
mellan de båda Rikena är behöflig, ehuru flere hafva mot¬
satt sig de grunder, på hvilka Utskottet tillstyrkt en sådan.
Äfven jag, som anser en revison behöflig, kan ej gilla den
af Utskottet förebragta motivering, utan förenar mig heldre
i Herr flierlas förslag, hvilket eger den obestridliga lörtjen-
sten att utgå från en unionsvänlig synpunkt. Huru der¬
emot en revision skall kunna åstadkommas på de af Ut-
174
Den 47 Marlit.
skottet uppställda grunder, kan jag icke inse. Norrige är ett
fritt och sjelfständigt Rike, grundsatsen af dess jemnlikhet,
med Sverige blef redan 18J5 af Konung och Svenska Stän¬
der erkänd. Huru vill man dä med någon rimlighet antaga,
att Norrmännen ens skulle inlåta sig på några förhandlingar
om en sådan revision, i fall man från ena sidan framträdde
med ett program, uti hvilket man frångär de öfverenskom-
melser om båda Rikenas likställighet och fulla sjelfständig¬
het, hvilka tillförene blifvit träffade? Följden deraf blefve
endast alt någon revision ej blefve utaf, och att allt Romme
att förblifva på samma sätt, som hittills. Jag kan således
icke gilla den motivering, hvarpå Utskottet grundar sitt till¬
styrkande af en revision.
Hvad tredje punkten i Betänkandet angår, eller Utskot¬
tets hemställan, med anledning af den utaf Herr Dalman
väckta motion, yrkar jag, att densamma ej må till annan
åtgärd föranleda, än att den lägges till handlingarne.
Herr Thollander: Innan jag uttalar min åsigt, rörande
det slut, hvartill Economie-Utskottet i förevarande fråga
kommit, ber jag få göra några erinringar med anledning af
ett under den föregående discussionen fälldt yttrande. Herr
Hierta har sagt, att, om Norsk undersåte begår brott i Sve¬
rige, undgår han icke att dragas inför Svensk domstol och
dömas efter Svensk lag. Detta är sanni, om nemligen brot¬
tet är sådant, att han derför kan genast häktas. Men Svensk
domstol måste följa Svensk lag, och den, som känner Svensk
lag, vet ock att den ej medgilver häktning för hvilket brott
som helst. Och om nu en Norrman begår ett brott, för
hvilket han ej kan genast häktas, äro alla försök af Svensk
domstol fåfänga att få den tilltalade inställd lill ransaknings
undergående. Så är händelsen i tullförbrytelser, vid skogs¬
åverkan, m. m., der all åtgärd å Svensk domstols sida måste
upphöra, emedan de Norska auctoriteterna vägra att lemna
handräckning till Norske undersåters inställande vid Svensk
domstol, vare sig såsom anklagade eller vittnen, hvilket jag
af egen erfarenhet, dels såsom landtdomare, dels såsom
stadsdomare i en gränsstad, kan intyga. Jag har velat säga
detta, emedan Herr Hierta förklarat, hvad man yttrat i detta
hänseende, vara osanning.
Af Herr Dahms sednaste yttrande finner jag, att den
genomförda deduction, Herr Björck framlagt till bevis derpå,
att stadgandet om S tå t h ä 11 a res k a pe t i Grundiovens 14 § är
af unionel natur, ej slagit an, och jag anser det icke sanno¬
Den 17 Martti.
173
likt, att jag, genom anförande af ytterligare bevis, om bättre
vore att tillgS, skulle lyckas bibringa Herr Dahm och öf¬
riga med honom lika tänkande en annan åsigt i denna fråga.
Genom Utskottets fullständiga utredning, rörande tillkomsten
af Grundlovens 14 §, äfvensom genom de följdriktiga slut¬
satser, Utskottet ur fullt utredda och bevista förhållanden
drager, anser jag likväl, för min del, det vara alldeles
obestridligt,| att nämnde § innehåller en bestämmelse rö¬
rande föreningen mellan Sverige och Norrige, hvilken be¬
stämmelse ej, utan förnärmande al Sveriges rätt, kan änd¬
ras eller upphäfvas. endast genom beslut af Norriges
Representation och Styrelse. Rikets Ständers rätt att till
sin Konung framställa en underdånig önskan, rörande denna
fråga, är väl ock, vid sådant förhållande, obestridlig. Det
återstår då blott att undersöka, huruvida en så beskaffad
underdånig hemställan, som Utskottet i 3:dje punkten före¬
slagit, skall främja eller motverka den revision af förenings-
fördraget, om hvars behöflighet meningarna synas icke vara
delade. Att upphäfvandet af Grundlovens 14 § betraktas af
Norrmännen såsom en för dem särdeles vigtig angelägenhet,
bevisas deraf, att frågan derom ofta varit föremål för Stor-
Thingets handläggning. Jag hyser, för egen del, ej mycken
förhoppning orri Norriges beredvillighet, alt. ehvad 14 § i
Grundloven qvarstår oförändrad eller ej, tillmötegä Sveriges
Rikes Sänders önskan om revision af unionsbestämmelserna,
men, om ett uppskof kan beverkas i afgörandet af den Grund-
lags-ändringsfråga, som Norrmännen för närvarande synas
anse såsom den vigtigaste, så är åtminstone den förhopp¬
ning berättigad, att Norrige, äfven å sin sida. skall medverka
till fullständigt ordnande af föreningsförhållandena de båda
Rikena emellan. Af hvad jag nu anfört följer, att jag bi¬
faller så val första, som tredje punkten i Utskottets Be¬
tänkande.
Hvad särskildt beträffar den af Herr Hierta föreslagna
motivering för beslutet i lista punkten, kan jag, för min
del, ej godkänna densamma, enär jag icke derur kan här¬
leda det slut, hvartill Utskottet kommit. Jag yrkar således,
att Utskottets motiver böra oförändradt antagas, då det i
allt fail är Rikets Ständer obetaget att, när förslag till skrif¬
velse från Expeditions-Utskottet inkommer, i densammas moti¬
vering göra de ändringar, som kunna finnas af behofvet på¬
kallade.
Herr Rinman, F.: Sverige och Norrige ega så många
476
Den 47 Martn.
interesse» med hvarandra gemensamma, att jag af fullt hjerta
önskar unionen mellan de båda Rikena så stark, som möj¬
ligt. För Sverige är unionen hufvudsakligen af vigt derföre,
att det, i händelse af krig österil'rån, ej behöfver vara utsatt
för anfall på samma gång vesterifrån, såsom händelsen var
under den tid, detta Rike var förenadt med Danmark. Att
Norrmännen år 4J144 ej obetingadt underkastade sig, utan upp¬
ställde villkor för föreningen med oss, anser jag att vi höra hålla
dem räkning för, ty en nation, som utan förbehåll utbyter
sin förra politiska ställning möt en ny, anser jag ej vara
mycket värd. Jag tror ej eller man bör förtänka dem. att
de varit ömtåliga om sin nya constilution och alt de visat
mycken försigtighet vid hvarje försök till ändring i densam¬
ma. Ett constitulionelt samhälles flender äro i allmänhet,
å ena sidan, den otyglade democratien, å den andra sidan,
despotismen. Nedifrån hade Norrmännen ingenting att be¬
fara. Deremot dröjde det icke länge, innan, uppifrån, åtskil¬
liga förslag gjordes till inskränkning i deras, genom före¬
ningen dem tillförsäkrade medgifvande», och, då Sverige är
ett mäktigare land, än deras, må man ej så mycket undra
på, om de befarade, att Svenskarne ville, om så behöfdes,
understödja deras Regent i dess fordringar, och att de med
misstroende upptogo de försök till närmande, som från Sve¬
riges sida blifvit gjorda. De hafva visserligen härutinnan
onekligen gått allt för långt. En revision af föreningsför-
draget är derföre nu af nöden, äfven af det skäl, att de
militäriska förhållandena, hvilka, efter min tanke, äro ett
af hufvudändamålen med föreningen, må blifva bättre ord¬
nade. Såsom vi veta, eger Norriges Konung ej rätt att börja
anfallskrig, och äfven i afseende på försvarskrig är Hans
makt så inskränkt, att en fiende skulle kunna intränga i
landet, innan nödiga försvarsanstalter hunnit constitutionsenligt
vidtagas. Flera andra förhållanden finnas också, hvilka böra
på ett bättre sätt ordnas. Men, ehuru jag således önskar
revisionen så fullständig, som möjligt, anser jag icke att
Ständerna böra inlåta sig på någon speciel fråga, eller ingå
till Konungen med några särskilda hemställanden i detta
fall. H vad Ståthållare-Embetet angår, bestrider jag ej, att
frågan derom är af unionel natur; men, då ingenting finnes der¬
om stadgadt i Riks-Acten, och Ständerna aldrig förut blifvit
i detta ämne tillfrågade, anser jag det nog, att Ständerna en¬
dast i allmänhet anhålla hos Kongl. Maj:t om en revision
af föreningsfördraget, dä Kongl. Maj:t ej lärer underlåta att,
Den 17 Marlit.
177
om Han så lämpligt finner, uppskjuta frågan om Ståthällare-
skapets upphäfvande, på det den må i sammanhang med en
blifvande revision behandlas. På grund af hvad jag nu
yttrat, yrkar jag bifall lill första punkten af Betänkandet,
men a (slag å den tredje.
Herr Ekholm: Sedan discussionen blifvit så uttänjd,
som nu är fallet, anser jag grannlagenheten fordra, att jag,
med uppoffrande af den möda, jag nedlagt på det opus, jag
här har i- handen, inskränker mig till att med några ord
uttala min öfvertygelse i den fråga, som är under öfverlägg¬
ning. Jag bekänner, att jag ej hoppas kunna förändra nå¬
gons öfvertygelse i denna sak, och ämnar derföre icke göra
så, som en annan värd ledamot, hvilken, oaktadt enahanda
erkännande och ehuru han tog för gifvet att hvar och en
af oss, vid sin uppkomst i Plenum, hade voteringssedeln på
fickan, likväl fann för godt att uppehålla Ståndet under hela
feni qvart. Jag bekänner också, att jag anser sådana der
långa tal vara en förspild möda. då man genom pressen och
på måga andra sätt kan förskaffa sina åsigter en långt större
publicitet, än de här kunna erhålla.
Jag får alltså tillkännagifva, att jag, för min del, ej fin¬
ner någon betänklighet vid att adoptera Utskottets åsigter.
Dock vill jag värja mig från den tanken, att jag skulle in¬
stämma i deras åsigt, som förmena, att det varit mera bå¬
tande för Sverige, om det, år 1811, med vapenmakt lagt
Norrige under sig. .lag gillar tvärtom den högsinnade politik»
sorn då följdes, och hvilken bort öfvertyga Norrmännen om
Svenska folkets högsinnade tänkesätt och hos dem framkalla
en föresats om att i broderlig samdrägt gå kommande öden
till mötes. Då nu emedlertid ej kan förnekas, att det i
Norska Grundloven förekommande stadgande, alt Konungen
eger rätt att till Ståthållare utnämna Svensk man, är af
unionel natur, enär det icke kan antagas, att Norrmännen
sjelfmant intagit ett sådant stadgande i deras Grundlov, tyc¬
ker jag, att hvad Utskottet föreslagit är lill den grad billigt
och försonligt, att jag icke förstår, huru det i Brödrariket
kunnat blifva föremål för något ogillande. Utskottet har
icke föreslagit något, som på minsta vis kan anses förnär¬
mande för Norrige; det har endast föreslagit, att Ståthållare-
skapslrågan må uppskjutas, för att behandlas i sammanhang
med andra frågor, rörande hvilka en revision är behöflig.
För öfrigt kan jag icke anse det vara mera kränkande för
Dorg.-Stånd. Prot. vid Diksd. 1859— 1860. Hl. 12
178
Oen 17 Martti.
Norrige, att ifrågavarande plats kan besättas med en Svensk,
än det är t. ex. för Irland, att dess Lord-Lieutenant tages
från England, eller att i Canada, som dock har sitt eget
parlament, högste embetsmannen är en Engelsman, destohel-
dre, som vi ej i Norrige ega någon med officiel egenskap
utrustad person, ej ens en Consul, som, i händelse al behof,
bevakar våra interesse!! derstädes. Vi sjelfva hafva varit
sa liberala, att vi tillåtit Kongl. Majit att gifva högsta befä¬
let öfver vår Armée åt en utländning, således äfven åt en
Norrman, men en Svensk kan ej ens naturaliseras i Norrige
utan Stor-Thingets bifall. Ståthållaren är för öfrigt utrustad
med så liten makt, att han ej gerna kan blifva för Norrige
menlig. Jag är emedlertid öfvertygad, att, om dessa för¬
hållanden kunde på annat tillfredsställande sätt ordnas, Sve¬
rige ej skulle hålla på sin företrädesrätt i detta hänseende.
I min skriftliga uppsats hade jag haft för afsigt att nå¬
got castigera den bristande grannlagenhet och de förnär¬
mande utlåtanden, hvilka en talare på förmiddagen tillåtit
sig mot de med honom olika tänkande. Men, för att ej
uppväcka några obehagliga controverser, och då jag vill
iakttaga ali möjlig korthet, afstår jag derifrån och inskrän¬
ker mig till att önska bifall till Betänkandets första och
tredje punkter.
Herr Lovén: Jag anhåller om Ståndets benägna öfver¬
seende för det min svaga stämma ånyo tager dess uppmärk¬
samhet i anspråk ; men jag visste icke, då jag på förmid¬
dagen hade ordet, att discussionen fick omfatta jemväl tredje
punkten af Belänkandet, och jag anhåller derföre att nu få
yttra några ord om densamma.
Till en början ber jag likväl (å upptaga några under
discussionen fällda yttranden, hvilka synts mig ej böra lem¬
näs helt och hållet oanmärkta. Man har här talat om uni¬
onens upplösning: delta är ett ord, hvilket jag hade önskat
att ej lå höra på detta rum. Man får icke glömma, att den
närvarande generationen emottagit föreningen ej såsom för-
ytterlig egendom, utan på sin höjd såsom en förläning eller
fidekommiss, att öfverlemnas åt efterkommande, till hvilkas
gagn och bästa den egentligen blifvit afslutad. Man har vi¬
dare talat om de båda folkens amalgamalion. Jag ber dem,
hvilka hysa en sådan föreställning, besinna, huruvida det
ens är tänkbart, att Norrige, ett fritt och sjelfständigt Rike,
med en frisk, lefvande nationalkänsla och ett ungdomligt,
eonstitutionelt lif samt i besittning af en enkel Statsförfatt¬
Den i7 Martii.
ning, skulle sjelfmant uppoffra sin nationalitet oell påtaga
sig den tunga rustningen af en fyrdelt representation.
Jag öfvergår nu till sjelfva frågan och fortsätter der jag
på förmiddagen slutade, nemligen med bifall till Diskottets tilU
styrkan i afseende på den Anckarsvardska motionen, ehurti
på andra grunder, än de af Utskottet andragna. Härmed
hade jag ock önskat att det fått vara punkt. Men olyckligt*
vis återstår Herr Dalmans motion, hvilken, ehuru tillkommen
i all välmening, jag är derom öfvertygad, brouillerat en i sig
ren och klar fråga och, likasom en inkastad brandfackla, tändt
eld och lågor i sinnena och medelst den stridighet, som don*
samma ensamt inom oss alstrat, ger en klar antydning om
det intryck, densamma kommer att utöfva på det broderfolk,
som frågan närmast rörer.
Att här juridiskt utveckla ämnet, torde vara Utan ända*
mål, och åberopar jag i detta afseende endast min i frågan
afgifna reservation. Helst hade jag önskat att denna fråga*
afskild från den andra, blifvit särskildt behandlad, men deri
pluralitet, som dicterat Utskottets Betänkande, och som der¬
för bör ensamt inför samtid och efterverld ansvara, har an¬
norlunda beslutat. Utan att bedöma andras motiver, synes
mig dock, såsom denna fråga varit äinnad till ett retmedel,
för att uppegga nationalkänslan. En sådan verkan har ej
eller uteblifvit, men tvifvelaktigt kan vara, om denna verkan
blir välgörande.
Ur det virrvarr af särskilda meningar, sorn angående
Hiks-Ståthållare-Kmbetets afskaffande sökt göra sig gällande,
framgår på sin höjd den slutföljd, alt frågan är tvifvelaktig.
Från min synpunkt betraktad, är hon dock enkel och klar.
För min åsigt talar: att samma fråga förut varit, opåtaldt å
Sveriges sida, väckt och bedömd; alt Utskottet sjellt med-
gifvit densamma ej angå Kikets Ständer; att under sådana
förhålländen, oberäknadi de hinder, den kan medföra för till*
vägabringande af den önskade revisionen, det ej kan vara
klokt, välbetänkt och grannlaga, att, genom bifall till motio¬
nen, äfven i den modifierade form, som Utskottet begagnat,
sätta Unions-Konungen i förlägenhet om det beslut, Han bör
fatta, samt likasom antyda ett misstroende till hans vilja el¬
ler förmåga alt besluta det, som lör föreningens, och såle¬
des äfven för Sveriges bästa, är det nyttigaste, Annat hadd
förhållandet varit, om Konungen, tveksam i sitt val, påkal¬
lat Ständernas yttrande, Nu deremot liar man tagit sig tä»
ino
Den 17 Marlit.
lan i en sak, der man medgilver sig ej ega någon, eller lik¬
som gifvit Konungen råd, som flan ej begärt.
Under sednare dagarne har man, i tal och skrift, låtit
påskina nödvändigheten att, medelst bifall till Utskottets Be¬
tänkande, gifva ett stöd åt Konungens Svenske Rådgifvare,
under förespegling att, i annat fall, lara vore för deras af¬
gång. Befogenheten eller ens möjligheten deraf, att perso¬
ner, som så nyligen fått fullständig decharge för förvaltnin-
ningen af deras vigtiga embeten, skulle fordra eller behöfva
något sådant stöd. låter ej tänka sig. isynnerhet då samma
fråga, utan föregående behandling af Rikets Ständer eller
Svenskt Stats-Råd, fått förut oanmärkt passera.
I sammanhang härmed och till rättelse för dem det ve¬
derbör, har jag ansett mig ej böra lemna obesvarad en för¬
såtligen framställd insinuation derom, att de, som röstade
för alslag å Herr Dalmans motion, ginge makttns ärenden
och arbetade för envälde. Just i den omständigheten, att jag
varmt och af innersta bjerta älskar och värderar mitt eget
lands constitution, ligger grundskälet, hvarföre jag öfvervakar
och påyrkar, alt broderfolket må åtnjuta, hvad det har rätt
att fordra, aktning för sin Grundlag. Man (änke sig härvid
i Norriges ställe och erinre sig den christliga regeln: »Allt
hvad J viljen menniskorna skola göra Eder, det gören J ock
dem!»
Herr Lallerstedt: Ingen kan lilligare, än jag, önska en
revision af det bristfälliga föreningsfördraget emellan Sve¬
rige och Norrige. Det är så uppgjord t, att det förr eller
sednare måste leda till förvecklingar. Ingen Regent i verl-
den befinner sig i en så egen ställning, som Unions-Konun-
gen: Han är constilutionel Konung i Sverige, men Han är
det ock i Norrige. 1 den förra egenskapen bör Han rätta
sig efter Svenske Ständerna och Rådgifvarne, och i den sed¬
nare efter Norska Stor-Thinget och Rådgifvarne, men hvad
skall, så länge ingen unionel representation finnes, vägleda
Honom i de fall, då begge länderna stå emot hvarandra
med stridiga fordringar? Han är i sådana läll öfverlemnad
åt sig sjelf, och bar endast att göra ett val, sorn, på samma
gång det tillfiesställer det ena landet, måste väcka missnöje
i det andra. För att undanrödja förvecklingar af detta slag,
är det oundgängligen nödvändigt, att en unionel representa¬
tion ästadkomrnes, och jag biträder således Utskottets derom
gjorda förslag; men då det är unionens befästande, som lig¬
ger mig om hjertat, ogillar jag på det högsta de skäl, på
Den 17 Marlii.
181
hvilka samma förslag är grundadt. JM är icke värdi alt
tala om en revision, så vidt man icke vill låta den utgå
från medgilvandet från Svenska sidan att, i afseende på de
hegge Rikenas inbördes förhållande till hvarandra, den jemn¬
likhet, som vid unionens ingående tillförsäkrades Norrige,
fortfarande skall ega rum. Under den offentliga discussio-
nen har den öfverhöghet, som man påstått Sverige böra ega
öfver Norrige, mer och mer krumpit ihop. I början talade
man vidt och bredt om principale och accessorium, men
man fann snart att dessa benämningar i statsrättsligt hänse¬
ende icke hade den betydelse, man velat gifva dem. Med
accessorium betäcknas i slatsrättsläran rätt och slätt ett pro-
vincielt förhållande, och derhän ville man dock icke sträcka
anspråken mot Norrige. Utskottet har stannat vid att för
Sverige yrka ett obestämdt »företräde», och under| öfverlägg¬
ning inom detta Stånd har en talare, med hvilken många
instämt,, slutligen medgifvit, att jemnlikhet väl egde rum i
afseende på de unionsförhållanden, som äro reglerade genom
Riks-Acten; hvaremot den i öfrigt icke skulle förefinnas.
Man hade således öfvergifvit sina första positioner, och jag
tror att icke eller den sista förskansningen, bakom hvilken
man nu söker hålla stånd, kan försvaras. Jag är i tillfälle
att vederlägga Herr Björcks theorie med en offentlig hand¬
ling, utfärdad ett par år elter unionens ingående och under¬
tecknad af den, som, å Sveriges vägnar, ensam bestämde
unionsvillkoren. Uti en den 26 October 1818 meddelad Re¬
solution uppå Stor-Thingets framställning om förändring af
Konungatiteln i acter, som angingo endast Norrige, och så¬
ledes i ett ämne, hvarom Riks-Acten intet stadgar, erkänner
Carl XIV Johan att de två Rikenas förhållande till hvaran¬
dra ger Norrige rätt till fullkomlig reciprocitet, destoheldre,
som 1 § i Norriges Grundlag innehåller, att Norrige är elt
fritt och sjelfständigt Rike, och det tillägges att detta erkän¬
nande blifvit högtidligen lagdt i dagen uti den på en fullkomlig
likställighet byggda, emellan bägge Rikenas representanter
upprättade, Riks-Act, hvarigenom Svenska Ständerna på con-
stitutionsenligt sätt förordnat om alli hvad Norriges Grund¬
lag innehåller angående Rikenas förhållande till hvarandra.
Dessa klara och tydliga ord af den, som mer än någon an¬
nan i detta fall måste ega vitsord, kunna desto mindre jäf-
vas, som de öfverensstämma med hvad, som finnes uttryckt
i de offentliga handlingarne från 1811 och 1815. Det Sven¬
ska Contitutions-Utskottet erkände, i sitt år 1815 afgifna och
182
Den 17 Marlit.
af alla Stånden bifallna Betänkande, Norriges fullkomliga
jemnlikhet och förklarade, att efter Riks-Actens upprättande
hvartdera Riket skulle orubbligen bibehållas vid sin Grund¬
lag. Denna åsigt är dessutom närmare utvecklad i en af
dep högt förtjente Silverstolpe författad utredning, som fin¬
nes i Utskottets Betänkande åberopad. Detta må vara nog
för att ådagalägga, hurusom, i afseende på de förenade Rike¬
nas inbördes förhållande, fullkomlig jemnlikhet vid unionens
ingående både varit afsedd och blifvit i offentliga handlin¬
gar uttryckt. Det synes mig, som skulle vittnesbörden från
Unionstiden förtjena mera afseende, än nu lefvande perso¬
ners tycken och meningar.
Man har i denna fråga mycket lagt an på den foster¬
ländska känslan. Ingenting har för mig varit mera upprö¬
rande, än denna fega fruktan, som, för att bevara Sveriges
moraliska företräde inom unionen, yrkar på en lagparagraf.
Sverige, som så mäktigt ingripit i verldshändelserna, Sverige,
ined sina stora minnen, skulle kanske Ripa fara att derför-
utan ställas i skuggan af Norrige. Visst icke. Jag är till¬
räckligt Svensk för att icke i detta hänseende hysa några
farhågor. Det skulle i allt fall icke hjelpa, om man hade
en lagparagraf att peka på. Har icke inom Tyskland Öster¬
rike haft ett lagstadgadt företräde, men detta har icke hind¬
rat Preussen att ega det moraliska företrädet, och det hade
berott af sistnämnde land, att ega det i ännu högre grad,
än förhållandet varit. Det är med stater, som nied indivi¬
der; det företräde, som icke grundas på andras erkännande,
har intet värde. Historien visar de olyckliga följderna, när
stater med gemensamma interessen sins emellan tvista om
företrädet. Hvad var det, som bragte friheten i det gamla
Grekland till undergång? Hvad är det, som i våra dagar
försvagar Tysklands politiska makt? Strider af samma slag,
som den man nu vill uppväcka emellan de förenade Rikena.
Om Ständerna antaga Utskottets argumentation, så skulle,
i afseende på en del af tvistepunkterna, all vidare discussion
å Svenska sidan vara afklippt. När man yrkar på revision
af ett beslående contract, hvarmed man är missnöjd, bör
man stanna vid att bestämma de punkter, i hvilka man vill
att den andre contrahenten skall medgifva rättelse, och icke,
såsom Utskottet till en del gjort, på förhand afgöra dem, ty
detta är stridande mot begreppet af revision. Det måste er¬
kännas, att man, under öfverläggningen inom detta Stånd,
undvikit att upprepa denna mängd af både rimliga och orim¬
Den 17 Marlit
185
liga klagopunkter mot Norrige, som under sednare tiden lå¬
tit förnimma sig; och man har deruti gjort väl. Likväl har
min aktade vän, Herr Björck, ställt ett par al honom vid¬
rörda förhållanden i en något tvåtydig dager. Han har sagt,
att Norrmännen icke erkänna tillvaron af en realunion emel¬
lan de begge Rikena. Detta är ett misstag; alla upplyste
Norrmän erkänna en sådan union, och det vore fåfängt att
icke vilja göra det. Enligt Riks-Acten skall, när ingen till
Thronen arfsberättigad Prins finnes, Thronföljareval genom
deputerade från begge Rikena anställas. Detta utgör, annat
oberäknad!, tillräckligt bevis för realunionen.
Ingenting har i Sverige väckt mera harm, än de anspråk,
som i Norrige blifvit väckta angående Konungens namnchiffer.
Herr Björck har talat om dessa anspråk på ett sätt, sorn
icke är utan att vara förvillande. Det torde tillåtas mig att
upplysa, under hvilka omständigheter dessa anspråk fram¬
kommit och hvad betydelse de kunna tillmätas. Det är
sannt att vid 1836 års Stor-Thing fråga väcktes, bland an¬
nat, om namnchiffern. Man vet att det var vid detta Stor-
Thing, som, till följd af Carl Johans olyckliga politik, det
ultra Norska partiet helt och hållet fick ölverhanden, och
att Konungen slutligen upplöste Thinget. Emellertid hade
man i Christiania på förhand lått kännedom om upplösnings-
decretet, och dagen före Stor-Thingets upplösning algaf Con-
stitutions-Comilén ett Betänkande, hvaruti, bland annat,
framställdes det anspråk, att Norrige skulle ega sin egen
namnchiffer. Linder sådana omständigheter framträdde detta
anspråk vid 1856 års Stor-Thing, der det naturligtvis icke
erhöll någon vidare behandling. Hvarken vid 1856 års ur¬
tima Stor-Thing, som några månader sednare öppnades, eller
vid påföljande Stor Thing har, så \idt jag vet, fråga varit
väckt om namnchiffern. Alt en tidning i Norrige bragt sa¬
ken på tal, lärer väl icke betyda mera, än de mer eller min¬
dre orimliga anspråk mot Norrige, som i Svenska tidningar
kunnat förekomma. För öfrigt har Norska Regeringen ge¬
nom en redan den 8 Julii 1839 utfärdad resolution förklarat,
att vid alla sådana tillfällen, då till Hans Majit Konungens
företrädares, Konungarne Carl XIlBs och Cati XIV Johans
namn blifvit fogade ordningstal, skall, i likhet dermed, ordnings—
talet den femtonde lögas lill Hans Majits namn. Denna be¬
stämmelse är satt i verket, utan att något missnöje gil vit sig
tillkänna; och dermed torde man i Sverige kunna låta sig
nöja.
184
ben 17 Marlii.
Att unionen icke burit de frukter, hvilka man hoppades
att deraf skörda, liar Herr Björck ansett Norrige ensamt
hafva, rörsky (lat. Sverige har, såsom han uttryckte sig, en¬
dast gjort sig skyldig till likgiltighet mot Norrige. Jag an¬
ser denna skuld icke vara så ringa, som den värde talaren
yttrat. Man klandrar med rätta Norrige för att det under¬
stundom inom unionen ensidigt fullföljer sina interesse!), men
om något skulle från Svenska sidan motverka detta ensidiga
sträfvande, icke är det likgiltigheten, utan dess motsats.
J)enna likgiltighet liar dock icke hindrat Norrmännen alt
misstänka Sverige för amalgamationsplaner, och äfven derom
har samma talare fällt några ord. Henna misstanka har,
Gud skall veta det, varit alldeles grundlös. Likgiltighet
liar verkligen sträckt sig derhän, att den icke ens medgilvit
möjligheten af sådana planer. Det är tillräckligt bekant,
huru farhågor i detta afseende kunde hos Norrmännen upp¬
stå och näras; de äro ett foster af Carl Johans politik. Man
har svårt att förstå, huru det kunde lyckas honom, att från
Sig afvända och på Svenska nationen vältra Norrmännens
rättmätiga missnöje för Hans försök att inskränka Norriges
frihet. Het var genom besoldade Svenska tidningar, som
Norrmännen hibragtes den falska föreställningen alt Carl Jo¬
hans politik var ett uttryck af Svenska folkets åsigter, och
sålunda uppkom i Norrige denna fruktan för Svenska amal¬
gamationsplaner, hvilken medfört så menliga följder.
Man säger att revisionen skall återföra unionen till hvad
den ursprungligen varit. Dermed vore föga vunnet; den må¬
ste gå längre. Jag har redan ådagalagt nödvändigheten af
en unionel representation. Hen största förebråelse, som, i
min tanka, kan göras unionens stiftare, är att de icke tänkt
på att åstadkomma en sådan representation, som dock är den
enda och rätta vägen till en framtida sammansmältning emel¬
lan stater, i det förhållande till hvarandra, som de förenade
lljkena äro. Till en början skulle denna representation en¬
dast omfatla färre angelägenheter, främst dock försvaret, men
småningom allt flera oell liera dragas under densamma, tills
slutligen de gamla representationerna kommo att qvarstå en¬
dast såsom representationer för två stora communer. Det
är sannt, att de smärre staterna måste sammanslås för att
vinna styrka utåt, men, om det icke sker frivilligt, skapar
man i stället svaghet. Sen på Italien! Det är icke Sardi¬
nien, som uppslukar de mindre staterna; det är dessa, som
kasta sig i Sardiniens sköte.
Den 17 Mar lii.
183
.lag nämnde Italien. Om vi gora någon framställning i
afseende på Ståthållare-Embetet, så skulle vi göra motsatsen
mot hvad vi gjorde, då vi uttryckte våra sympatier för Ita¬
liens frihet. Jag bf hofver icke erinra, att vi då yrkade att
Italienarne måtte sjelfva få bestämma öfver sitt öde. Af den
teorie, som man nu söker göra gällande, till stöd för Sveriges
rätt att inblanda sig i Ståthållarefrågan, följer att Norrige
icke skulle få råda öfver siri egen Grundlag. De paragrafer
i Eidsvolder-Grundlagen, som, till följd af conventionen i Moss,
undergingo förändringar, uppgå till icke mindre än 54. Men,
strängt taget, skulle efter denna teorie, sorn anser Norska
Grundlagen såsom ett contract emellan Sverige och Norrige,
ingen paragraf i densamma kunna utan Sveriges samtycke
förändras eller upphäfvas. Man har funnit orimligt, om Nor¬
rige skulle få förändra den paragraf i Norska Grundlagen,
som stadgar att Konungen skall bekänna sig till den Evan-
geliskt-Lutherska läran; men denna paragraf är oförändrad
upptagen ur Eidsvolderconstitutionen.
Meri man vill kanske påstå, att, utom de i Riks-Acten
upptagna stadganden, finnas i Norska Grundlagen här och
der stadganden, hvilka man, när de ingenstädes äro uppräk¬
nade, kan efter behag tillägga egenskapen att vara unions-
stadganden. Då skulle man, hvarje gång det hlefve fråga
om förändring eller upphäfvande af sådana stadganden, löpa
fara att framkalla förvecklingar emellan de begge länderna.
Man ser inga vådor i att biträda Utskottets förslag i
afseende på Herr Dalmans motion. Detta kan bero derpå,
att man ej sträcker blicken nog långt. Jag fruktar verkliga
vådor af Utskottets förslag, om det af Ständerna bifalles.
Det ligger icke utom möjlighetens gräns, att en tredje makts
inblandning i våra inbördes angelägenheter deraf kunde blifva
följden, och detta skulle, efter mitt förmenande, vara lika för¬
ödmjukande för Sverige, som Norrige. Vi böra akta oss att
blanda Europa i en tvist, som kanske skulle blifva ett mot¬
stycke till Holsteinska frågan.
En talare bredvid mig har påstått, att, med den juridi¬
ska rätten på sin sida, går man icke Rysslands ärenden.
Men jag vill erinra denne talare örn 1788 års händelser,
hvilkas följder äro bekanta. Det är för öfrigt en stor skill¬
nad emellan juridisk rätt och politisk rätt. Deri förra måste
strängt utkräfvas, .derpå hvila samhällenas bestånd. Med
den politiska rätten är förhållandet annorlunda; den kan läm¬
pas efter omständigheterna och måste understundom inskrän¬
186
Den 17 Marlii.
kas, om man icke vill sluta med att förlora alla rättigheter.
Hvarföre har Österrike förlorat JLombanliet; hvarföre hafva
de Italienska små-Furstarne förlorat sina länder? Emedan
de utkräfde den herrskarerätt, de egde, och icke förstodo att
foga sig efter omständigheterna. Så stor är skillnaden mel¬
lan juridisk och politisk rätt; men det är icke första gången,
som de sammanblandas. Om den politiska rätten skall an¬
ses som ett nödankare, så är den ett nödankare, hvarpå man
stundom måste lätta, om icke statsskeppet skall gå i qvaf.
Jag omfattar det af Herr Hierta framställda förslag till
beslut, i afseende på första punkten af Utskottets Betänkande,
och instämmer i Herr Dahms tillägg till Utskottets förslag,
angående framställning till liongl. Maj:t om angelägenheten
att, utan afbidan på den föreslagna revisionen, förändra dels
föreskrifterna i Kiks-Acten rörande Interims-Regeringen, dels
2S § Norska Grundlagen angående Konungens dispositionsrätt
öfver Norska arméen. I)e närvarande politiska förhållandena
göra ett skyndsamt ordnande af dessa förhållanden till en
trängande nöd\ändighet.
Hvad angår tredje punkten, så yrkar jag afslag å Herr
Dalmans motion.
Man har mycket talat om Svenska Stats-Rådets ställ¬
ning till frågan om Ståthållareskapet, och påstått att, om
Ständerna icke skulle göra afseende å Herr Dalmans motion,
flere eller färre af Stats-Rådets ledamöter skulle afgå. Om
Konungens Rådgifvare velat göra denna fråga till en cabi-
nettslråga, så hade de utan tvifvel begärt en allmän samman¬
komst, der de kunnat öppet uttala sina åsigter. Om Stats-
Rådets ledamöter beslutat att iakttaga tystnad i en fråga,
som fått en så stor politisk betydelse och i så hög grad
upprört sinnena, så hafva de dermed tydligen gilvit tillkän¬
na, att de ämna rätta sig efter Ständernas beslut, huru det
än utfaller. Man måste väl mera rätta sig efter hvad Stats-
Rådet gör och låter, och icke efter hvad, som rörande deras
afsigter hviskas man och man emellan. Konungens nuva¬
rande Rådgifvare hafva dessutom helt nyligen af Ständerna,
och särdeles af detta Stånd, erhållit ett så eclatant förtroende-
votum, att deras ålgång ur Stats-Rådet omedelbart derefter
icke rimligen kan ifrågasättas. Detta förtroendevolum skoia
de säkert tyda som en uppmaning att äfven i de större po¬
litiska frågorna gå landets önskningar till mötes. Då man
har anledning till den förmodan, att Regeringen vill, i allt
hvad på henne ankommer, befordra en revision, som tryggar
Den 17 Marlit.
187
oell befästar unionen, sä bör man kunna hoppas, att Rege¬
ringen, i sammanhang med de förslag, sorn i sådant afseende
komma att upprättas, äfven låter uppgöra förslag till om¬
bildning af den Svenska representationen, ty, utan en genom¬
gripande representationsförändring i Sverige, är ingen närmare
anslutning emellan de begge Rikena möjlig.
Herr Gråå: 1)3 jag i alla väsendtliga delar instämmer
i det sakrika anförande, Herr Björck pä förmiddagen algil vit,
behofver jag, för egen del, ej yttra mig omständligare i don
fråga, som nu ar under discussion. Herr Björck har så
klart och fullständigt utredt frågan, att föga torde vara att
tillägga. Han har emellertid ansett sig böra göra den con-
cession, att de af Utskottet, för tillstyrkandet af en revision
af löreningsfördraget mellan de förenade Rikena, förebragta
motiver må utbytas mot den motivering, som af en annan
bland Ståndets ledamöter blifvit här föreslagen. Jag anser
visserligen, för min del, Utskottets motiver vara både bin¬
dande och tillfyllestgörande, och en förändring af dem således
icke behöflig, men vill likväl icke motsätta mig det nya för¬
slaget, sä vida nemligen dermed ej åsyftas ett underkännande
af de skäl, Utskottet anfört.
Härmed kunde jag nu visserligen sluta; men jag kan
likväl ej underlåta att särskildt yttra några ord, med anled¬
ning af det, här och annorstädes, gjorda påståendet, att frå¬
gan om Stålhållareskapet ej vöre af unjonel natur. Man har
stödt det nämnda påståendet derpå, att 14 § i Norska Grund¬
lagen ej är ibland de §§, som, vid 181S års Riksdag, ölver-
lemnades till Constitutions-Utskottets behandling. Läser man
handlingarrie från den tiden, finner man emellertid deraf, att
endast sådana unionela frågor utgjorde föremål för nämnda
Utskotts behandling, som voro af constilulionel natur. Men
att i Norska Grundlagen ingå äfven andra unionela bestäm¬
melser, än dessa, anser jag, för min del, alldeles obestridligt.
Till stöd härför vill jag endast hänvisa till den utredning,
Utskottet, sid. 34, gifvit och hvilken synes mig alldeles till¬
fyllestgörande. Det heter der: »af dessa förhållanden anser
Utskottet klart framgå, att Norriges Grundlag af den 4 No¬
vember 18L4 tillkommit genom underhandlingar mellan Sve¬
rige, å ena sidan, representeradt af dess Konung genom Hans
Commissarier, och, å den andra, Norrige genom dess Stor-Thing;
att de mera vigtiga af de stadganden, som rörde båda län¬
derna, blifvit, med afseende på det inflytande, dessa kunde
hafva på Sveriges Grundlagar, hanskjutna till Rikets Ständers
188
Den 17 Martti.
pröfning och, till följd af dessas beslut, intagne i en särskild
Riks-Act, hvars bestämmelser icke kunna utan Rikets Stän¬
ders bifall ändras; men att de flera stadgande!) i Norriges
Grundlag, hvilka äro af beskaffenhet att röra äfven Sverige,
utan att dock hafva fått plats i Riks-Acten, härigenom icke
förlorat sin egenskap att vara emellan Sverige och Norrige
aftalade föreningsbestämmelser, och att följaktligen, ehuru ej
egande sammanhang med Sveriges Grundlagar och derföre
ej, såsom constitutionelt unionela stadganden, Rikets Stän¬
ders beslutanderätt underkastade, dock såsom unionsbestäm-
melser ej kunna utan samtycke från Sveriges sida upphäfvas
eller förändras på sådant sätt, att Sveriges rätt derigenom
minskas». Och på följande sida yttrar Utskottet: »Det skulle
i sanning utmärka en besynnerlig ställning för Sverige inom
föreningen, om, på samma gång de unionela bestämmelser
i Norriges Grundlag, hvilka icke influtit i Riks-Acten, skola
tjena Sverige till efterrättelse, dessa samma stadganden kunde
utan Sveriges samtycke ändras eller upphäfvas. Utskottet
anser derföre, i öfverensstämmelse med de af Utskottet of¬
van uttalade åsigter, det vara utom allt tvifvel, att stadgan¬
det i 14 § af Norriges Grundlag, att till Ståthållare i Nor¬
rige kan nämnas äfven Svensk man, hvilket stadgandes till¬
varo af Norriges förening med Sverige betingats och till följd
af densamma, medelst underhandlingar mellan Sverige och
Norrige, i sistnämnda lands Grundlag influtit, innefattar en
bestämmelse rörande föreningen melian Sverige och Nor¬
rige, hvilken, med bibehållen helgd åt båda Rikenas vid för¬
eningen stadgade rättigheter, icke kan af Norrige ensamt,
utan samtycke från Sveriges sida, ändras eller upphäfvas».
Hvad är det nu för befattning, Rikets Ständer skola taga
med detta ärende? Ingen annan, än att ingå till Kongl. Majit
med en underdånig anhållan, det Kongl. Majit ville låta frå¬
gan orri Ståthållareskapet företagas i sammanhang med en
blifvande revision af öfriga stadganden, rörande föreningen
mellan Sverige och Norrige. Rikets Ständer besluta ingen¬
ting, vare sig i afseende på fortfarandet eller upphäfvandet
af ifrågavarande embete. De uttrycka blott en önskan; och
detta bör väl ej kunna anses såsom något otillständigt eller
Rikets Ständer ovärdigt. Att en sådan, al Ständerna uttryckt,
önskan skulle i Norrige väcka obehag, är väl möjligt; men
Norrmännen halva, å deras sida, under den tid af 43 år,
Norrige varit med Sverige förenadt, vidtagit åtskilliga åtgär¬
der, hvilka ej varit egnade att väcka synnerlig belåtenhet i
Den 17 Martti.
1«0
Sverig»', utan att Svenskarna derföre förlorat tålamodet eller
låtit förleda sig till någon bitterhet emot Norrmännen, och
vi ega då rätt att vänta, att reciprocitet äfven i detta afse¬
ende må ega rum. Jag tror ej eller, att genom antagandet
af tredje punkten i Betänkandet något allvarsamt hinder skall
kunna uppstå för verkställande af den föreslagna, af förhål¬
landena högt påkallade, revisionen af föreningslördraget mel¬
lan de båda Rikena. För min del, bifaller jag alltså både
första och tredje punkterna af Betänkandet.
Herr Bager: Då jag uti den utomordentliga ifver och
värma, hvarmed påståendet om Ståthållarefrågans unionela
egenskap blifvit lörfäktadt, trott mig finna ett vittnesbörd
om att denna uppfattning af frågan härflyter från en fast
och aktningsvärd öfvertygelse, har jag kännt mig så mycket
mera uppmanad alt efter bästa förmåga begrunda de för
berörde påstående anförda skäl. Jag har derföre äfven med
all möjlig uppmärksamhet genomgått den utförliga utredning
af ämnet, som innefattas uti förevarande Betänkande. Men
huru allvarligt jag än öfvervägt de deruti framlagda argu¬
menter, så har jag dock af desse icke i någon mån kunnat
rubbas i den öfvertygelse, jag förut fattat, att hvarje in¬
blandning från Sveriges sida uti frågans afgörande, den må
ske i hvad forin som helst, måste vara oberättigad. Då
jag emedlertid redan vid remissen af Herr Dalmans motion
motiverat denna min åsigt någorlunda utförligt, och då frå¬
gan i öfrigt blifvit pro & contra på ett så grundligt och
fullständigt sätt ventilerad, att sannolikt en hvar derom stad¬
gat sin öfvertygelse, tillåter jag mig nu endast i kort¬
het framställa några anmärkningar emot don deduction, hvar¬
på Utskottet stödjer sitt för sia gr. Uti denna, liksom uti de
fleste deductioner i samma syftning, påträffas sjelfva punctum
saliens uti framhållandet af de omständigheter, hvarunder
Norska Grundlagen tillkommit. Att detta skett genom under¬
handlingar mellan Sveriges Konung, å ena sidan, represente¬
rad genom Svenske Commissarier, och, å den andra. Norrige,
genom dess Stor-Thing, innebär nemligen för Utskottet ett
tillfyllestgörande skäl att betrakta nämnde Grundlag såsom
ett mellan Sverige och Norrige upprättadt contract, deruti
följaktligen icke blott sådane-stadganden, som blifvit intagne
uti Riks-Acten, utan äfven flera andra — hvilka, har Ut¬
skottet dock icke uppgifvit — vore att anse såsom mellan
de båda Rikena aftalade bestämmelser, som icke utan sam¬
tycke från Sveriges sida skulle kunna ändras eller upphäf-
190
Den 17 Martn.
vas. Antagom nu, att denna utgångspunkt är den rätta;
hvad följer väl då deraf. Har ett contract en gång kommit
till stånd, så måste väl äfven sammas innehåll af contrahen-
terna ömsesidigt respecteras» Hvarje försök att sträcka sina
anspråk eller fordringar utöfver contractets innehåll; att mot¬
sätta sig tillämpningen af vissa punkter deruti eller att gå
vid sidan om detsamma, bör naturligtvis af hvarje rättän¬
kande ogillas. Men — månne det icke är just ett dylikt
förfaringssätt, man genom antagandet af Utskottets förslag
skulle komma att göra sig skyldig till. Sedan man en gång
ingått på och godkannt Norriges Grundlag i dess helhet och
således äfven de stadganden, deruti man erkännt Norriges rätt
att, såsom ett sjelfständigt och oberoende Rike, besluta de
förändringar uti Grundlagen, som det sjelft kan finna nöd¬
vändiga, och då denna åt Norrige inrymda beslutanderätt
icke, i hänseende till sin kraft och verkan, gjorts beroende
af Sveriges samtycke uti andra frågor än sådäne, som inne¬
fattas uti de i Uiks-Acten intagna stadganden, hvad kan det
väl då annat vara, än en kränkning af det så kallade con-
tractet, om Sverige nu efteråt försöker tillvälla sig en rätt
i afseende på behandlingen af Norriges Grundlag, som, pa¬
ralyserande den Norrige ensamt tillerkända beslutanderätten,
hvarken uti ifrågavarande Grundlag eller sedermera uti Riks-
Acten blifvit Sverige förbehållen och som derföre måste sö¬
kas, vid sidan om dessa författnings-acter, — uti underhand-
lingarne, som derom egt rum? Att Norska Grundlagen vid
de båda Rikenas förening skulle bli föremål för underhand*
ling, ligger i sakens natur; men då den aktning, en bestå¬
ende Grundlag kräfver, icke bör kunna vara beroende af
sättet för densanunas tillkomst, och någon fråga om den¬
sammas tolkning på historisk grund icke gerna kan uppstå
i andra fall, ari då lagens föreskrifter äro otydliga och hvar¬
andra motsägande, så bör följaktligen icke eller den om¬
ständighet, att Norriges Grundlag tillkommit genom under¬
handling med Svenske Commissarier, kunna erbjuda Sverige
någon rätt utöfver den, som uti samma Grundlag blifvit
Sverige tillförsäkrad. Skulle man beträda den väg, som Ut¬
skottet utstakat för Rikets Ständer, så skulle ju med detsam¬
ma äfven bestämmandet af hvilka paragrafer uti Norska
Grundlagen, som böra anses vara af unionel beskaffenhet och
hvilka ej komma att bli helt och hållet beroende af ett god¬
tyckligt bedömande; ja, ett consequent fortgående på denna
väg skulle slutligen leda ända derhän, att Norrige icke skulle
Den 17 Marlii.
191
finnas berättigad! lill någon enda förändring uti sin Grundlag,
med mindre Sverige dertill lemnade sitt samtycke; i öfver¬
ensstämmelse hvarmed man äfven finge betrakta alla sedan
1815 af Norrises Stor-Tliing beslutade och af Norriges
Konung sanctionerade Grundlagsförändringar såsom lika månsa
brott emot unionsvillkoren. Med iakttagande af en logisk
slutledning, torde det, så vidt jag förmår bedöma frågan,
vara nära nog oundvikligt att komma till ett slikt resultat,
så fort man icke vill medgifva, att Riks-Acten omfattar alla
de stadganden. som man vid densammas upprättande ansett
sig kunna tillägga egenskapen af contract och hvilka man
der t i 1 Ifölje velat undandraga en ensidig behandling. Förgäf¬
ves har jag uti den historiska utredningen af frågan efter¬
sökt någon förklaringsgrund dertill, att man, i enlighet med
Utskottets uppfattning, uti Riks-Acten endast intagit några
af de unionela villkoren, men uteslutit andra likabeskafTade
och öfverlemnat dem, hvad deras tillvaro och omfång vid¬
kommer, åt en godtycklig tolkning. Läser man ingressen
till Riks-Acten, så påträffar man deremot der följande be¬
stämda förklaring: »alltså hafva vi, lagliga Ombud för Sve¬
riges och Norriges inbyggare, ej trott oss kunna på ett vär¬
digare och högtidligare sätt för kommande tider befästa vill¬
koren för den mellan Sverige och Norrige träffade föreningen
under en Konung men med åtnjutande af särskilda Rege-
riugslagar, än då vi öfverenskommit, att i en särskild Riks-
Act innefatta och upptaga förenämnde villkor alldeles såsom
de ord för ord härefter följa:» Här talas icke endast om
några villkor, utan om villkoren för den mellan Sverige och
Norrige träffade föreningen, hvilket, enligt min åsigt, måste
berättiga till den slutsats, att hvad, som icke upptagits i Riks-
Acten, ej eller varit ansedt såsom hänförligt lill förenings-
villkoren. Skulle äter, vid sammanförandet af de stadganden,
uti hvilka Sverige ansågs interesseradt, något förbiseende
hafva egt rum, så tyckes det likväl vara föga förenligt med
Sveriges värdighet, att nu, efter förloppet af ett halft sekel,
söka få detta alhjeipt pä det af Economie-Ulskottet, beträf¬
fande stadgandet om Ståthällare-Embetet, nu föreslagna sätt.
Att för öfrigt något förbiseende åtminstone icke varit vållande
till att ej detta stadgande fått sin plats uti Riks-Acten, torde
man dock så mycket heldre kunna antaga, som Ståthållare-
Embetet icke endast omnämnes uti en paragraf, utan finnes
vidrördt på flera ställen i Grundlagen och således varit mer
bil tillräckligt i ögonen springande för att ådraga sig contra-
192
Ben 17 Marlii.
henternas uppmärksamhet. Dä nu emellertid Utskottet för¬
klarar oftanämnde stadgande innefatta en bestämmelse, som
icke kan af Norrige ensamt, utan Sveriges medgifvande, änd¬
ras eller upphäfvas, tyckes det, som om Utskottet, i öfver¬
ensstämmelse med denna åsigt och i enlighet med motionai-
rens yrkande, äfven borde ansett frågan böra dragas under
Rikets Ständers pröfning. Så långt har Utskottet dock icke
trott sig kunna gå. Tvärtom säger Utskottet sig, på grund
deraf, att stadgandet ej blifvit i Riks-Akten intaget, icke
kunna godkänna åsigten om Rikets Ständers befogenhet att
i beslut om sammas upphäfvande deltaga. Hvilka förenings-
bestämmelser kan det väl då vara, hvilkas förändring eller
borttagande icke bör komma under Rikets Ständers pröfning?
Förmodligen endast sådane, hvilkas unionela caracter kan
bli föremål för ett godtyckligt bedömande? Men på hvad
sätt skola då frågor om slika stadgandens förändring behand¬
las eller afgöras? Utskottet säger visserligen, att af det nu
ifrågavarande stadgandets egenskap att vara en föreningsbe-
stämmelse måste följa, »att det tillkommer Unions-Konungen,
att deröfver slutligen besluta, och att frågan om ändring der¬
uti bör behandlas i samma ordning, som rörande tillämpnin¬
gen af andra unionela stadganden varit följd»; men, mig ve¬
terligen, finnes dock hvarken uti Norriges Grundlag eller uti
Riks-Acten någon enda bestämmelse, enligt hvilken en af
Stor-Tbinget beslutad förändring af ett unionelt stadgande
skulle kunna behandlas i samma ordning, som ett lika be-
skaffadt stadgandes tillämpning. Jag skulle derföre tro, alt
icke något Stor-Things-beslut rörande stadganden, som verk¬
ligen äro af unionel natur, bör kunna af Konungen sanctio-
neras, med mindre Rikets Ständer först dertill lemnat sitt
bifall. I)å nu den ifrågavarande, af Stor-Thinget beslutade,
Grundlagsförändring icke är af beskaffenhet alt kunna kom¬
ma under Rikets Ständers pröfning, så måste äfven, elter
min uppfattning, deraf framgå, alt berörde stadgande icke är
unionelt och således icke eller kan blifva föremål för Unions-
Konunsens, utan endast och allenast Norriges Konungs san-
ction eller förkastelse. I öfverensstämmelse med denna upp¬
fattning, vägrade äfven Konungen år 1834, då Stor-Thinget
likaledes hade beslutat Ståthållare-Embetets indragning, Sin
sanctiori till detta beslut, —• icke uti sammansatt Svenskt-
Norskt, utan endast uti Norskt'Stats-Råd; och då emot detta
sätt att behandla frågan förut icke förnummits den ringaste
anmärkning från Rikets Ständers sida, samt de unionela rätts¬
Den 17 Marin.
195
förhållandena möllan Sverige och Norrige sedan dess icke
undergått någon förändring, inser jag ej, på hvad grund sam¬
ma fråga nu skulle afgöras i annan ordning, än da. Om man
för öfrigt tager i öfvervägande, att Ståthållaren utnämnes och
endtledigas uti Norskt Stats-Råd; att Sverige icke i ringaste
mån bidrager till denne embetsmans aflöning; att Stor-Thin-
get, om det så finnér för godt, skulle kunna vägra anslag
dertill; att Ståthållaren för utöfningen af sitt embete är an¬
svarig, icke inför Rikets Ständer, utan endast inför Stor-
Thinget; att han följaktligen kan ställas under tilltal inför
Norsk Riks-Rätt och, derest han skulle söka befrämja Sven¬
ska interessen på bekostnad af Norriges, i så fall skulle
blottställa sig för action, så synes det mig ensamt af dessa
omständigheter vara tydligt och klart, att Ståthållare-Embe-
tet icke är något unionelt, utan blott och bart ett Norskt
embete, hvilket för Sverige saknar all betydelse och vigt.
Dä nu, enligt 80 § uti Norriges Grundlag, alla de Stor-Things-
beslut, som icke vid Stor-Thingets upplösning uttryckligen af
Konungen antagas, anses såsom af Honom förkastade, skulle
emellertid en framställning, sådan, som den Utskottet före¬
slagit, komma att innebära en underdånig anhållan om att
det af Stor-Thinget fattade beslut om ifrågavarande, för
Sverige fullkomligt betydelselösa, embetes indragning måtte
af Kongl. Maj:t varda förkastadt, på samma gång som denna
anhållan skulle utgöra ett försök från Rikets Ständers sida
att inblanda sig uti ett beslut, deruti Econoinie-Utskoltet
dock sjelff, på grund deraf att stadgandet angående berörda
embete saknas i Riks-Acten, uttryckligen förklarat Rikets
Ständer icke ega någon befogenhet att deltaga!
Förtrytelsen, som frammanats af Norriges misstänksam¬
het och oginhet mot alla från Sverige utgångna förslag i
och för föreningsförhällandenas ändamålsenligare reglerande,
må vara huru naturlig, huru välgrundad, som helst; till alvi-
kelser från rättvisans och billighetens stråt bör man dock icke
deraf låta förleda sig. Hvarje sådant felsteg bestraffar sig
sjelft. För att kunna uppträda med framgång när det blir
fråga om vigtiga, magtpåliggande angelägenheters ordnande
de båda nationerna emellan, bjuder ensamt klokheten att
icke nu uti en fråga, deri Sverige, såvidt jag kan finna, icke
eger det ringaste interesse, icke den ringaste fördel att be¬
vaka, söka tillmäta sig en rätt, som saknar all positiv grund.
Måtte Sverige derföre nu, såväl som alltid, finna sin ära, sin
Borg.-Stånd. Prot. vid Itiksd. 1859-1860- lii 13
194
Den 17 Martii.
tillfredsställelse uti ådagaläggandet af ett värdigt, högsinnadt
och aktningsbjudande handlingssätt, hvarken smickrande eller
sårande det folk, som med oss är förenadt! Detta är min
lifliga önskan, då jag nu, i öfverensstämmelse med hvad jag
anfört, yrkar afslag på Utskottets hemställan i 5:dje punk¬
ten och bifall till förslaget i första punkten, med utbyte af
Utskottets motivering emot den af Herr Hierta föreslagna.
Herr Kock: Att menirigarne äro delade i den fråga,
som nu utgör föremål för öfverläggning, hafva vi haft till¬
fälle att erfara under den långa discussion, som i dag före¬
varit inom detta Stånd. Och det är ej blott emellan repre¬
sentanterna för skilda orter meningsskiljaktighet råder; det
har visat sig. att äfven ombud från en och samma plats
hysa, rörande denna fråga, alldeles motsatta åsigter, såsom
exempel hvarpå jag tillåter mig erinra om de yttranden,
hvilka i dag blifvit afgilna af Representanterna för Rikets
andra stad. Ett lika förhållande inträffar nu, då jag går att
uttala en åsigt, motsatt den, som blifvit uttalad af den näst¬
föregående talaren, min aktade kamrat, med hvilken jag an¬
nars, i många fall, har den lyckan att öfverensstämma. Men
icke kan det derföre falla någon af oss in att förutsätta hos
den olika tänkande ett mindre mått af fosterlandskärlek, el¬
ler någon afvoghet mot brödrafolket. Vi vilja, utan tvifvel,
alla samma mål, ehuru vi söka det på skiljda vägar. Hvad
mig sjelf beträffar, har jag haft fyrfaldiga tillfällen att göra
bekantskap med Norrige och Norrmännen, och jag har alltid
hos dem tyckt mig finna, jemte en stark frihets- och sjolf-
ständighetskänsla, mycken välvilja för Sverige. Det oaktadt,
har jag alltid funnit liggande på bottnen hos dem den far¬
hågan, att Norrige i en framtid skulle komma att, såsom en
province, amalgameras med Sverige. Vi veta alla, att denna
farhåga är ogrundad, och troligen finnes det icke en enda
Svensk man, som skulle önska att i något hänseende göra
Norrige Sverige underdånigt. Då nu emellertid en sådan
farhåga finnes, är det allt skäl att söka undanrödja densam¬
ma, och detta synes mig lättast konna vinnas derigenom, att
man söker undanrödja de anledningar till stridigheter, som
förefinnas de båda folken emellan. Det är bekant, att de
förmåner, hvarpå Norrige tid efter annan gjort anspråk, nä¬
stan aldrig blifvit af Sverige vägrade, hvaremot, då Sverige
någon gång framställt några önskningar, dessa merändeis
blifvit af Norrmännen afslagna. Då jag lifligt Önskar, att
alla anledningar till misshälligheter emellan de båda folken
Den 17 Marlit.
195
må undanrödja?, och jag anser att detta skulle i väsendtlig
män vinnas genom den af Eeonomie-Utskotttet tillstyrkta re¬
vision af föreningsfördraget mellan Sverige och Norrige, så
biträder jag, för min del, första punkten af Betänkandet.
Likväl kan jag ej neka, alt den af Utskottet gifna motivering
förefaller mig väl skarp och måhända ej är hållen i en nog
värdig ton, för att läggas till grund för en Rikets Ständers
skrifvelse i ett så grannlaga ämne, som det förevarande.
Den liknar på flera ställen mera en tidningspolemik, än en
lugn utredning af den sak, som är i fråga. Jag vore der¬
före benägen att, med underkännande af Utskottets motive¬
ring, i stället sluta mig till det af Herr Hierta framställda
förslag, dock med förbehåll att hufvudsaken derigenom ej
förfelades.
Hvad tredje punkten angår, kan jag ej finna, att man
genom densammas godkännande skulle göra sig skyldig till
någon orättvisa mot Norrmännen, och jag hyser derföre, för
min del, ej någon betänklighet vid att bifalla äfven denna punkt.
Godkännes den af Ständerna, har dermed ej skett något värre,
än att man beslutat ingå till Kongl. Maj:t med en underdå¬
nig anhållan, att Kongl. Maj:t ville företaga frågan om Ståt-
hållareskapets upphäfvande i sammanhang med en blifvande
revision af föreningsfördraget mellan Sverige och Norrige.
Det är visserligen sannt, att, om Kongl. Maj:t fäster afseende
vid denna begäran, har Stor-Thingets, för dess del, lättade
beslut om St3 thä I la resk a pets upphäfvande blifvit för denna
gång afslaget, men detta vore väl icke något så farligt, då
det ju stöde nästa Stor-Thing öppet att förnya samma begä¬
ran och något hinder säkerligen då icke funnes för bifall
till densamma, om, såsom jag hoppas, Norrmännen under
tiden visat sig villige att ingå på en revision af förenings¬
fördraget. Huruvida frågan om Ståthållareskapet är af uni-
onel beskaffenhet, derå anser jag, efter den klara och full¬
ständiga utredning, Herr Björck deråt egnat, öfverflödigt att
nu närmare inlåta mig, utan inskränker mig till den förkla¬
ring, att jag i allo gillar hans uppfattning af densamma.
Mig synes stadgandet i Norska Grundlagen, att Konungen
eger rätt att, om Han så finner godt, till Ståthållare utnämna
Svensk man, vara en åt Sverige förbehållen rättighet, då det
ju var Norrige, som öfverläts till Sverige, och icke tvärtom.
Något principat eger Sverige för öfrigt icke, annat än det,
som oundvikligen måste uppstå derigenom att, då föreningen
bildades, det var nödvändigt alt endera i yttre hänseende
196
Den 17 Martil.
skulle, ehuru å bådas vägnar, föra ordet, och hvilkendera
detta ock hade tillkommit, bör den andre ej finna sitt anse¬
ende deraf på något sätt lidande.
Hvad den så ofta åberopade likställigheten angår, med¬
ger jag gerna att den bör finnas, men jag påstår att den ej
finnes, så länge rättigheter och skyldigheter ej äro lika §
båda sidor. En föregående talare har redan påpekat en mängd
omständigheter, som ådagalägga, att en sådan likställighet
ej kommit till stånd. Utom det att Unions-Konungen ej har
lika dispositionsrätt öfver Norriges krigsmakt, sorn öfver Sve -
riges, har Han ej eller, såsom Norsk Konung, några medel
att disponera öfver, i händelse sådant vid ett hastigt påkom¬
met krig vore af nöden. För sådana eventualiteter finnas
hos oss, genom 63 § Regeringsformen, tvänne creditiver an¬
visade, men något motsvarande finnes icke i Norrige. Skulle
en brytning i de politiska förhållandena inträffa, som gjorde
Norska krigsmaktens användande behöflig!, eger således Ko¬
nungen ej några medel att disponera, innan Stor-Thinget hun¬
nit sammanträda och anvisat sådana. Jag har blott velat
påpeka denna omständighet, bland många andra, för att visa
nödvändigheten af ett bättre ordnande utaf de förenade Rike¬
nas förhållanden till hvarandra, och jag tror ej eller att
Norrmännen skola vara obenägne härför, utan att de tvärtom
skola beredvilligt gå våra önskningar till mötes, helst då de
sett, huru vi alltid beviljat hvad de begärt, utan att derför
hafva fått något i utbyte. Dessa beständiga eftergifter kunna
ej alltid fortfara; det har kunnat gå till en tid, men en gång
måste det stadna. Svenska folket tyckes nu hafva mognat
till den öfvertygelsen, att ett ordnande af de båda ländernas
ömsesidiga förhållande bör ega rum, och, för min del, tror
jag, att detta lämpligen kan ske i sammanhang med frågan
om Ståthållareskapets upphäfvande.
Jag vill emellertid ej uppehålla Ståndet längre, helst det
är troligt, att flere ledamöter anmält sig att erhålla ordet,
och jag inskränker mig derföre att yrka bifall till såväl för¬
sta, som tredje punkten af Betänkandet.
Herr Schenström: Jag begärde ordet näst efter det Herr
Björck afgifvit sitt värderika yttrande och ville blott till¬
kännagifva, att jag instämmer uti hvad han yttrat, likväl
mod den skillnad, att jag ej kan biträda den concession i
afseende på motiveringen, hvarmed han slutat. Herr Björcks
deduetion förtjenar, enligt mitt omdöme, det högsta loford.
Den gick alltigenom logiskt och parallell med Utskottets
Den 17 Marlit.
197
motivering; den vederläde ej i en enda punkt Utskottets fram¬
ställning, utan gaf, tvärtom, ät densamma ett ytterligare stöd.
Så mycket större skäl anser jag mig då ega att icke in¬
stämma i Herr Björcks conclusion, utan finner jag mig i allo
böra bifalla hvad Betänkandet, i afseende på första punkten,
innehåller.
Härvid kunde jag stanna, men jag kan icke underlåta
att tillägga några ord. med anledning af ett under discussionen
fälldt yttrande. Man bar sagt, att det vore lumpet att be¬
gagna Stålhållarefrågan såsom ett lockbete, hvarmed vi skulle
förmå Norrmännen att gå in på de concessioner, vi af dem
äska. För min del, anser jag detta vara en mycket oriktig
uppfattning af saken. Det är nu lörsta gången efter förenin¬
gens stiftelse, som Ständerna äro i tillfälle att tolka förenings-
fördraget mellan de båda Rikena, och det är då af vigt att
de visa sig hålla på föreningens principer och ej bortkasta
en enda af dem. De meningsskiljaktigheter, som härvid
yppat sig så väl bland oss, som möjligen äfven i landet,
betyda föga; ty det finnes väl ingen Svensk, med känsla för
frihet och sjelfständighet, som ej önskar en stark union, så¬
som varande villkoret för ett starkt och fritt Skandinavien.
Jag är också öfvertygad om att Norska nationen är alltför
ädel, för att iättvilligt såras deraf, att ett manligt ord här
uttalas, och jag vill gerna tro, att den hädanefter skall med
beredvillighet gå våra uttalade önskningar om en fullständig
realunion till mötes, och ej fortfara i det hittills visade sträf-
vandet att mer och mer afsöndra sig från brödrariket, hvaraf
Norrmännen sjelfve ej kunna hafva annat, än skada.
Jag yrkar bifall jemväl till tredje punkten af Betän¬
kandet.
Herr Rydin: Den vigtiga fråga, som nu discuteras,
sönderfaller i tvänne delar, af hvilka den ena omfattar den
formela, den andra den reela sidan af saken. Hvad den
formela sidan angår, är den redan så vidlyftigt discuterad,
att jag ej behöfver derom yttra mig, utan inskränker mig
till att förena mig med Herr Björck, som åt denna sida af
saken egnat en så fullständig utredning, att jag bet villar, det
något väsendtligt kan vara att tillägga. Deremot anser jag,
att frågans reela sida blifvit alltför litet vidrörd och att i
afseende på densamma ej blifvit tillräckligt framhållet allt,
som förtjenar alt tagas i betraktande. Denna sida angår
behöfligheten eller obehöfligheten för Sverige af Ståthållare-
skapets bibehållande för framtiden. I det afseendet får jag
198
Den 17 Martil.
bekänna, att jag anser Ståthållareskapet alldeles nödvändigt,
och att det vore högst betänkligt, om Sverige afsade sig
den rätt, som dermed är förenad. Ståthållare-Embetet är,
enligt min tanke, det enda band, som förenar Sveriges och
Norriges inre styrelse.
Man har talat om, huru ofta Sverige räckt Norrige
handen under de 45 år, Rikena varit med hvarandra förenade,
och huru Norrige nästan alltid afslagit de framställningar,
som från Sveriges sida blifvit gjorda. Men hvar ligger det
hufvudsakliga skälet till att så har skett? För min del, är
jag öfvertygad, att det förnämligast bör sökas i den omstän¬
digheten, att Unions-Konungen alltför sällan begagnat Sig af
Sin rätt att till Ståthållare nämna Svensk man. Hade i
Norrige ständigt funnits en Ståthållare, som varit Svensk, så
skulle de flesta framställningar, som från Sveriges sida blif¬
vit gjorda, hafva på helt annat sätt blifvit behandlade och
afgjorda. Man har visserligen påstått, att Ståthållaren vore
en Norsk embetsman, men detta påstående anser jag icke
hålla stånd, då det ju icke kan bestridas, att han der handlat
och styrt i Unions-Ivonungens ställe. Just från den omständig¬
heten, att Ståthållare-Embetet så länge stått obesatt, tror
jag man till stor del kan härleda det groll och de misshällig-
heter, som pä sednare tiden uppstått.
I sammanhang med hvad jag nu anfört, kan jag ej
underlåta att påpeka det märkvärdiga förhållandet, att, under
det Sverige i hela den öfriga civiliserade verlden eger sina
Ombud — Ministrar, Consuier o. s. v. — eger det i Norrige
ej en enda person, som bevakar dess interessen och till hvil¬
ken en Svensk vid sin ditkomst, i händelse af behof, kan
vända sig. Norrige deremot är hos oss representeradt af ej
mindre än tre personer. Jag tror icke, att detta kan sägas
vara ett rätt ordnadt förhållande till brödrariket. Hvar och
en vid vestra kusten och gränsen boende kan åtminstone
vitsorda de menliga följderna af sakernas nuvarande skick.
Jag vill anföra ett annat fall, för att visa. till hvilka
olägenheter och olyckor det kan leda, att Sverige ej eger
någon person i Norrige anställd, som, vid inträffande behof,
bevakar våra interessen. Antag, att ett krig utbröte, och att
en Svensk armée biel ve commenderad till Norrige, för att
biträda vid dess försvar. Huru skulle det då gå? Der
funnes ingen, som egde någon kännedom om våra förhållan¬
den, våra behof o. s. v., ingen, som ginge vårt befäl till¬
handa med det biträde, som kunde erfordras. En Svensk
Den 17 Mar lii.
General, sorn befunne sig i utlandet, skulle nog veta att taga
sig fram. Men i Norrige — huru skulle han der bete sig?
Läge han inquarterad på ett ställe och begärde fram t. ex.
ett par hästar, skulle han troligen erhålla till svar: »vi äro
ett fritt och sjelfständigt folk, och behöfva ej emottaga några
befallningar». Hvad nytta tror man väl vår armée skulle
kunna uträtta, då den på alla punkter stötte på en sådan
»sjelfständighet»? Och med hvad interesse skulle den strida
för ett folk, som visat så liten håg att gå oss till mötes?
Vid ett sådant tillfälle vore en Svensk Ståthållare alldeles
nödvändig, så vida vår armée ej skulle gå sin undergång till
mötes. Och nu vili man likväl medgifva, att detta embete
belt och hållet afskaflas, under påstående, att dess bibehål¬
lande ej länder Sverige till den ringaste nytta. För min del,
hyser jag en alldeles motsatt tanke, och jag är öfvertygad,
att dess upphäfvande skall, förr eller sednare, leda till
unionens upplösning. Det är på denna sida af saken jag velat
fästa Herrarnes uppmärksamhet. För öfrigt har jag ingenting
vidare att tillägga, än att jag bifaller så väl första, som
tredje punkten af Betänkandet.
Herr Hierta: Jag ber min vän Herr Ekholm ej vara
orolig deröfver, att jag för andra gången erhållit ordet. Till
hans lugnande vill jag nämna, att mitt anförande denna gån¬
gen ej skall upptaga flera minuter, än det förra, enligt hans
uppgift, upptog qvart-timmar.
1 förbigående torde det tillåtas mig att först vidröra
ett yttrande af Herr Rydin, angående en omständighet, som
visserligen i och för sig må vara rätt betänklig, men som
likväl icke torde böra inverka på utgången af den fråga,
som nu discuteras. Herr Rydin har sagt, att en Svensk
Befälhafvare, som befinner sig i Norrige, ej egde ens så
stor makt, att han der kunde commendera fram ett par
hästar. Detta är visserligen, såsom jag förut sagt, en gan¬
ska betänklig omständighet, men jag tillåter mig härvid erinra,
att en Norsk Befälhafvare i Sverige skulle befinna sig i all¬
deles samma ställning. Icke eller han skulle kunna com¬
mendera fram några hästar, såvida nemligen han ej förut
satt sig i förbindelse med Konungens Befallningshafvande
och utverkat dess reqvisition derå. Herr Rydin har vidare
klandrat den omständigheten, att vi ej i Norrige ega några
Consuler. Men det är klart, att, i fall Consuler verkligen
äro behöflige i Norrige, så måste det vara Svenska Regerin¬
200
Ven 17 Marlii.
gens sak att anställa sådane, och att således saknaden deraf
icke kari läggas Norska nationen till last.
Men jag har egentligen begärt ordet med anledning af
Herr Björcks anförande, i hvilket så många af Slåndets leda¬
möter förklarat sig instämma. Herr Björck är utan tvifvel
en mycket rättslärd och skarpsinnig man, vid hvars åsigter
och yttranden allt afseende bör fästas. Det torde vid detta
tillfälle vara så mycket mera skäl att deråt egna uppmärk¬
samhet, som, enligt mitt förmenande, hvad Herr Björck
denna gång anfört, ej håller fullt streck inför logiken. Herr
Björck har sagt, att, innan Riks-Acten upprättades, var
Grundloven det enda unionsdocumentet. Detsamma är redan
förut sagdt, och jag vill ej bestrida, att så förhåller sig.
Men om således hela Grundloven är tillkommen på grund
af öfverenskommelse och samtycke från Sveriges sida. så
måste delta äfven gälla om 112 §, hvilken säger, huru änd¬
ringar i Grundloven skola åvägabringas. Och i denna §
finnes ej med ett enda ord antydt, att Sveriges samtycke
fordras för ändring, vare sig af den ena eller andra §,
Också har stadgandet i 112 § alltintill denna dag blifvit
tillämpadt utan att anmärkning deremot blifvit gjord utaf
Sveriges Rikes Ständer. Men, säger Herr Björck, det gifves
vissa §§ i Grundloven, hvilka äro af contractsenlig natur,
och derföre ej kunna ändras utan Sveriges samtycke. Detta
säges likväl med ölverhoppande af 112 §, deri något sådant
undantag ej namnes. Men, äfven om man medgåfve att
så vore, ligger det likväl något dunkelt och oklart uti hvad,
som egentligen menas med »Sveriges samtycke». När bör¬
jade detta vara ett nödvändigt villkor för ändringar i Grund¬
loven? Redan vid unionens tillkomst, eller först med Riks-
Actens upprättande? Jag fordrar, att man först förklarar,
hvad detta uttryck egentligen betyder, innan man begagnar
det såsom ett argument för Sveriges rätt att ingripa i det
andra Rikets lagstiftning. Emellertid vill jag nu icke ingå
i någon motbevisning till det nämnda påståendet, utan nöjer
mig med att hänvisa till den critik deraf, som Herrar Werrn,
Rudling och Bager redan praesterat.
Såsom någonting ganska anmärkningsvärdt, kan jag ej
underlåta att påpeka, huru anspråken beträffande Ståthållar-
frågan efter hand mer och mer stigit i applicaturen, såsom
man säger. Då Herr Dalmans motion först discuterades på
Riddarhuset, hörde man alla säga, att det ingalunda var
någons mening att vilja förhålla Norrige dess rätt att af-
Den 17 Marlit.
201
skaffa Ståthållareskapet, hvilket visat sig vara både öfverflö¬
digt och onyttigt, då det så många år kunnat stå obesatt.
Nu deremot, sedan Economie-Utskottet afgifvit sitt Betän¬
kande, liar man sett och hört yttras i allmänna tidningar,
äfvensom af åtskilige bland Riks-Ståndens Ledamöter, att Ståt-
liållareskapets bibehållande vore högst nödvändigt, och sednast
hafva vi hört en så gammal och erfaren Riksdagsman, som
Herr Rydin, hylla denna åsigt. Utan att inlåta mig på sjelfva
frågan, vill jag blott fästa uppmärksamheten derpå, huru lätt
man i frågor, sådane som denna, der man ej står på en
tillräckligt bred basis, kommer från det ena motsatta påståen¬
det till det andra. För öfrigt vill jag blott tillägga det, att
jag tror den ledamoten haft orätt, som sagt, att en talare
på förmiddagen haft förnärmande utlåtanden mot de med
honom olika tänkande. Jag är öfvertygad, att, hurudan ut¬
gången af denna sak än må blifva, någon splittring mellan
Ståndets Ledamöter deraf ej skall uppkomma, ulan samma
enighet och broderlighet, som hittills varit rådande, äfven
hädanefter fortfara.
Herr noman: Af aktning för de många talare, hvilka
fiire mig haft ordet, äfvensom för de säkerligen icke få, hvilka
ännu komma att uppträda, vill jag undvika all vidlyftighet
och endast i korthet tillkännagifva min åsigt rörande föreva¬
rande fråga.
Under discussionen hafva somliga talare förklarat sig
gilla Utskottets hemställan angående den begärda revisionen,
men ogilla de motiver, på hvilka Utskottet grundat denna
hemställan. Andra talare hafva sagt sig gilla Betänkan¬
det i hvad det rörer den Anckarsvärdska motionen, men ogilla
det, i hvad det rörer den Dalmanska. För min del, antager
jag obetingadt Utskottets Betänkande, sådant det är. Jag
gillar fullkomligt Utskottets motivering, ehuru jag gerna med-
gifver, att den just icke är så alldeles honungssöt, men den
talar ett öppet, kraftigt, Svenskt språk, och detta är tillräck¬
ligt lör att jag skall skänka den mitt bifall.
Att upptaga till granskning alla de satser, som under
den långa discussionen blifvit här uttalade, anser jag vara
öfverflödigt. Men jag kan ej underlåta att med några ord
bemöta ett par uttryck, som förekommit dels under förmid¬
dagens, dels under eftermiddagens discussion. Man har vädjat
till Borgare-Ståndet, om ej dess vid décharge-betänkandets
behandling yttrade goda tanke 0111 Konungens Rådgifvare vore
alldeles tillräcklig för att med fullt förtroende öfverlemna denna
202
Den 17 Martii.
fråga till dem. Hvad mig angår, liar mitt förtroende till Ko¬
nungens nuvarande Rådgifvare ej blifvit rubbadt. Men det
förefaller mig underligt, att de Herrar, hvilka ansågo det
tillständigt att gifva Regeringen en fingervisning, då frågan
angick det Italienska folket, nu äro så ifrige att motsätta sig
hvarje meningsyttring från Representationen, dä frågan gäller
ett med oss sjelfva förenadt folk, och följaktligen kan anta¬
gas vida närmare beröra nationens interessen, än förra gån¬
gen var fallet.
En talare har tillåtit sig att likna Herr Dalmans mo¬
tion och hans förhållande till densamma vid en scene ur
Friskytten. Jag vet icke om det är denna talares mening,
att alla de inom Ståndet, hvilka talat för Utskottets hem¬
ställan med anledning af den Dalmanska motionen, skola
anses tillhöra de onda andar, hvilka representeras af Samiel.
Hvad jag anser mig veta, efter att hafva afhört den discus-
sion, som i dag föregått i detta Stånd, är det, att det skall
befinnas temligen obehöfligt för mig och de med mig liktänkande
att anropa Samiels hjelp. Snarare torde det vara skäl för
dem, hvilka önska Herr Dalmans motion under bordet, att,
när vi vid den stundande midnattstimman samlas omkring
voteringsurnan, uppstämma ett: »hjelp Samiel!»
Herr Billström: Hvad Economie-Utskotlet i första och
tredje punkterna af Retänkandet föreslagit, anser jag i allo
böra bifallas. Jag har ej kunnat finna, att de motiver, på
hvilka Utskottet grundat sitt tillstyrkande af en revision, blif¬
vit i ringaste mån vederlagda genom de anmärkningar, som
här blifvit gjorda; icke eller kan jag inse, att det ligger nå¬
got anstötligt eller för Norska nationen sårande i det sätt,
hvarpå Utskottet deducerat sin tillstyrkan. Anförandet af
historiska sanningar och verkliga fada kunna icke vara för
någon förnärmande. Herr Hiertas förslag åter synes mig
desto mindre antagligt, som deri saknas all egentlig motivering.
Hvad särskildt tredje punkten angår, så har man på¬
stått, att Ståthållareskapet vore ett helt och hållet Norskt
embete och att frågan derom ej anginge eller egde något
interesse för Sverige. Jag ber, med anledning häraf, få fästa
uppmärksamheten derpå, att, enligt S § Riks-Acten, alla
unionela ärenden skola föredragas och beredas i Norska Stats-
Rådet i Christiania, hvilket åligger att deröfver afgifva Be¬
tänkande, innan beslut fattas i sammansatt Svenskl-Norskt
Stats-Råd. Vid tillfällen, då dylika ärenden förekomma, vore
det obestridligen af stor nytta, om i Norska Regeringen i
Den 17 Marlii.
203
Christiania funnes en person, som noga kände och följaktli¬
gen kunde lemna upplysningar om Svenska förhållanden och
vederbörligen bevaka Sveriges bästa, utan att Norriges inte¬
resse derför behöfde åsidosättas. Jemväl af detta skäl, tror
jag det kan förtjena att närmare betänkas, huruvida det må
vara lämpligt, och för Sverige likgiltigt, att Ståthållareska-
pet afskaffas. i alla händelser måste jag bestrida, att frågan
derom afgöres, utan Sveriges hörande, och jag finner derföre,
hvad Utskottet härutinnan tillstyrkt, vara fullkomligen be-
fogadt.
Herr Lamberg: Jag har ej begärt ordet för att med
något långt anförande trötta Hogtärade Ståndet, utan vill,
min vana trogen, söka vara så kort som möjligt; annars
skulle väl äfven jag kunnat åstadkomma ett långt tal, ty
ämnet är rikt, ehuru redan temmeligen uttömdt både i tal
och skrift; jag tror derför ej det kan gagna till något att
spilla många flere ord derpå, synnerligen som jag är fast
förvissad, att en hvar af Ståndets ledamöter, långt innan han
i dag inträdde på detta rum, bildat sin öfvertygelse och så¬
ledes ej genom långa och granna tal låter rubba densamma.
Jag anser dock att det är hvarje Representants skyldighet
att, om blott med några få ord, fritt och öppet uttala sin
mening i denna vigtiga fråga, och derför har äfven jag velat
på detta enkla och okonstlade sätt tillkännagifva min. Jag
är ingen fiende till Norska nationen, utan hyser tvärtom all
vänskap för den och önskar den, af uppriktigaste hjerta, allt
möjligt godt, men jag är Svensk, och, som sådan, kan jag ej,
hvarken af fegt undseende, considerationer eller andra moti¬
ver, medgifva att Sveriges rätt på något sätt fiirnärmas. Jag
har, efter min ringa förmåga, noga granskat förhållandena
både mot och med, och dervid kommit till den innerliga
öfvertygelse!!, att Svenska representationen med full rätt kan
och bör ingå till sin Konung med en sådan anhållan, som
Economie-Utskottet föreslagit i 3:dje punkten, och lika sä¬
kert, som att ingen makt i verlden, hvarken genom lock
eller pock, skall hindra mig ifrån att efter bästa förmåga
värna mitt fosterlands rätt, när jag finner den på något sätt
förnärmad, lika visst skulle jag slutit mig till den motsatta
sidan, om jag kunnat öfvertygas om att den har räll. Man
må kalla mig fantast, illiberal eller hvad man behagar, så
står jag dock fast vid denna min mening, så länge jag ej
kan ölverbevisas om att jag misstagit mig.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag, rörande Dalman-
204
Den 17 Martn.
ska motionen och godkänner följaktligen äfven första punk¬
ten af Betänkandet.
Herr Selggren: Då jag inom Utskottet deltagit i be¬
handlingen af detta ämne och till alla delar instämmer i det
afgifna Betänkandet, har jag egentligen begärt ordet för att
bemöta några anmärkningar, som mot detsamma blifvit gjorda,
men då dessa, så vidt de rora opartiskheten af Utskottets
framställning, ej delas af många, torde jag, till tidens vin¬
nande, kunna inskränka mig till ett i korthet sammanfattadt
försvar för Utskottets, af flere talare ogillade förkastelse af
den så kallade likställighets-principen.
Huru i en real-union tvänne sjelfständiga Stater kunna
intaga en fullkomligt lika ställning, utan att föreningens
ändamål förfelas, hörer till de uppgifter, som ännu icke blif¬
vit losta och förmodligen aldrig kunna lösas. Utgången af
de försök, som i denna riktning blifvit gjorda eller komma
att göras, för att ordna förhållandet emellan Sverige och
Norrige, kommer säkerligen icke att göra något undantag.
Hvad den kraftfulla vilja, som vid föreningens början ledde
dessa Rikens öden, egentligen mente med sitt tal om en
fullkomlig jemnlikhet emellan dem i alla frågor, som rörde
deras gemensamma styrelse, kan vara svårt att afgöra; men
då Sveriges Ständer fogade sig efter denna vilja, framskym¬
tade omisskännligt i då varande Constitutions-Utskotts Be¬
tänkande den föreställningen, att slutliga syftet var de båda
folkens sammansmältning till ett. Om någonsin denna illu¬
sion delades af Svenska folket, så var del åtminstone för en
kort tid. Förhållandena hafva sedan utvecklat sig derhän,
att numera intet annat återstår, än att, om möjligt är, ur
andra, men framför allt rättvisa, grunder, ordna förhållandet
emellan båda folken, utan att det ena förnärmar det andras
nationalitet.
Man måste beklaga, att i dessa förhandlingar från unio¬
nens början ligger föga uppriktighet, och det är ej skäl
från Svensk sida att fortgå i samma anda. Om ett folk,
som i styrka och deraf beroende politisk vigt förhåller sig
till ett annat, dermed förenadt, som 12 till S, säger, att det
är jemnlikt och inom föreningen likställigt med det sednare,
så säger det något, på hvilket hvarken det sjelft eller nå¬
gon annan tror. Sådant har, efter min tanke, obestridligen
förhållandet varit emellan Sverige och Norrige, och sådant
måste det blifva, så länge man på deras förening vill till-
lämpa jemnlikhets-grundsatsen i dess allmännelighet. Ösan-
Den 17 Mar lii.
SOS
ningen har här, såsom alltid, gifvit anledning till misstankar,
misstankarne till öfverdrifven ömtålighet med åtföljande an¬
språk, och dessa åter till allmän obelåtenhet med hela unio¬
nen. Ar det då skäl att fortsätta å denna bana och än
yttermera tala om en jemnlikhet, som icke finnes och i
följd af sakens natur aldrig kan finnas? Man må för denna
jemnlikhet arbeta huru mycket man vill, så lärer man icke
kunna göra Norriges odlingsbara areal, dess folkmängd, dess
naturliga tillgångar lika med Sveriges, således icke eller
åstadkomma någon likhet i förmågan att bära utgifterna för
den del af förvaltningen, som kan vara gemensam, och,
hvad vigtigast är, för det gemensamma försvaret. Jemnlik¬
het således i frihet, i sjelfständighet, i hvarje ädelt sträf¬
vande för det helas väl, men också ett öppet och ömsesi¬
digt erkännande att den icke i allt kan ega rum!
I fråga om Betänkandets tredje punkt, må jag bekänna,
att, örn någon skulle kunna ådagalägga, att, vid föreningens
ingående, Norska folket utaf tacksamhet eller ren artighet
mot det Svenska, utan någon påtryckning från Sveriges sida,
införde i sin Grundlag bestämmelsen om Ståthållareskapet
och dess anförtroende åt Svensk man, så skulle jag vara
den förste, som ogillade det slut, hvartill Utskottet i denna
punkt kommit. Men då icke ens något försök blifvit gjordt
att ådagalägga detta; då deremot Sveriges ansvarige Stats-
Råd år 1814 förklarade frågan om Ståihållareskapet vara
af den vigt, att någon eftergift i anseende dertill ej kunde
ega rum; då den således såsom ett af Sverige yrkadt villkor
intogs i det ursprungliga unions-fördraget eller Norriges
Grundlov; då den ej genom Riks-Actens antagande under¬
gått någon inskränkning eller förändring; och då slutligen, å
Norsk sida, fierfaldiga gånger blifvit medgifvet, att detta stad¬
gande, hvarigenom åt Svensk man är lemnad lika rätt med
Norsk man att bekläda Norriges högsta och vigtigaste em¬
bete, är en åt Sverige beviljad förmån, så kan jag, för min
del, ej annat än anse denna bestämmelse, den må nu vara
af större, eller mindre, eller ingen vigt, höra till dem, som
vid unionens ingående aftalades, hvaraf följer, att den ej
kan ensidigt upphäfvas, utan måste, när den ej ingriper i
Sveriges Grundlag, behandlas, som ä § af Riks-Acten före-
skrifver. Jag röstar för bifall till Utskottets Betänkande, så
väl i dess tredje, som första punkt.
Herr Bäcklin: Förevarande ämne är redan så grund¬
ligt discuteradt, att jag ej tilltror mig kunna tillägga något
206
Den 17 Martn.
till dess ytterligare utredande. Jag inskränker mig derföre
till den förklaring, att jag kommer att, i min mån, med¬
verka till antagande af hvad Utskottet föreslagit.
Herr Blanche: Om jag skall tala uppriktigt, vet jag i
detta ögonblick knappt hvad jag skall säga; så besynnerligt
förefaller mig det, som nu tilldrager sig här. Det synes,
som vore i denna stund logiken förlamad och rättvisan
stadd på flykt, med folkrätten i sällskap. Antingen har en
fullständig anarchie inträdt i rättsbegreppen, eller också be¬
finna vi oss i ett tillstånd af yrvakenhet, som hindrar oss
från att se klart, känna innerligt och tänka förståndigt. Till
heder för vårt tidehvarf, vill jag antaga det sednare förhål¬
landet, och det har också all sannolikhet för sig. Sverige
har, hvad Norrige beträffar, varit invaggadt i vissa illusioner,
hvarutur det för icke så länge sedan vaknat. Men för dessa
illusioner rår hvarken Sverige eller Norrige, och Norrige
allra minst. När Norrige fick sin fria Statsförfattning, tack
vare lyckliga conjunctnrer, och kände sig lyckligt deraf, hur
kände sig Sverige då vid den tiden? Likaledes lyckligt,
och var till och med förtjust uppöfver öronen, ty det fanns
knappast en af tusen, som kände det rätta förhållandet;
nästan alla lefde i den föreställningen, att Norrige var ett
eröfradt land; alla den tidens tidningar och brochurer öf-
versvämmade af loford öfver Carl Johan, hvars segerrika
svärd lagt Norrige till Sverige, och derigenom i dubbelt
mått ersatt oss förlusten af Finland. Visserligen tyckte en
och annan, att samma segerrika svärd allt för väl hade
kunnat bibehålla Pommern och Rugen; men man borde icke
begära orimligheter, hette det. Allenast man i ena vågskå¬
len hade Norrige, kunde man gerna lägga i den andra Fin¬
land, Pommern, Rugen och till på köpet några säckar guld,
några kannor blod, upphemtadt från slagfältet. Vågskålen
med Norrige stod ändå som vore deri fastnitad vid jorden.
Sådant var förhållandet den liden, sådan var den illusion,
hvaruti vårt land invaggades, och olver vaggan spände hof-
smickret och ett bedraget folks blinda afgudadyrkan sitt
flor, för att icke någon näsvis fluga skulle väcka den slum¬
rande.
Men under det vi sofvo, utvecklade sig Norrige med
en förvånande växtlighet; från Slor-Thing till Stor-Thing tog
det fasta på sin frihet och sträfvade att bli en aktad med¬
lem af det Europeiska Statsförbundet, och just som vi bör¬
jade gnugga oss i ögonen, ty man kan icke sofva i evighet,
Den 17 Marlii.
207
hörde vi till vär stora öfverraskning, hurusom Norrige med
stöd af sin Grundlov förvärfvade sig den ena rättigheten
eller fördelen efter den andra. Men alla dessa rättigheter
och fördelar ansågo vi såsom obilliga och Sveriges rätt för¬
närmande anspråk, just till följd deraf att vi icke ännu upp¬
fattat grunden för dem, eller att Norrige, i stället för att,
såsom vi inbillat oss, vara ett eröfradt Iand, i ett slags pro-
vincialförhållande till Sverige, tvärtom var ett Rike, som,
ehuru under samma Krona, som vi, likväl hade sin egen
constitution, och denna till och med vida bättre och friare,
än vår. Så uppkom det första missnöjet med Norrige, och
nödropet blef nästan allmänt, när Norrige fick sin egen
flagga. Det var ju högst obilligt att ett land, som hade en
handelsflotta, dubbelt så stor, som vår, skulle få sin egen
flagga. Så ansågo vi det vara, vi, som för vårt eget Riks¬
vapen gjutit strömmar af blod på slagfältet. Men saken var
den, att vi, med blicken pä det förflutna, började väga våra
vinster och förluster mot hvarandra, och när vi funnit att
vi, för vår egen del, vunnit nästan intet, men förlorat så
mycket, sökte vi någon att anklaga derför, och i vår yrva¬
kenhet vände vi oss mot Norrige, liksom var det Norrige,
som uraktlåtit att återge oss Finland — Norrige, som bort¬
slumpat Pommern och Rugen. Men viljen J anklaga någon,
mine Herrar, så anklagen skuggan i Bernadottes/ca grafchoret,
men icke ett land, sorn har den stora förtjensten att för¬
svara hvad det eger. Afven vi ha egt en verklig fri Stats¬
författning, nemligen den af 1720. Men den läto vi rycka
ifrån oss, utan att en klinga blottades till dess försvar, utan
att en arm höjdes för densamma.
Dock betydde det der missnöjet mindre, så länge det
endast förspordes i tidningarna samt man och man emellan,
och det var nära att alldeles dö bort, då dessa olycksaliga
Riddarhusmotioner sågo dagen endast för att bringa mörker
och förvirring i allas sinnen. Obegripligt att man kunnat
misstaga sig om deras rätta caracter! De hafva utgått från
detta Riddarhus, som i Norrige icke får finnas; de under¬
stödjas ifrigast af denna prelatur, som i Norrige icke får
någon makt; de bära dessutom dragen af den gamla cabi-
nettspolitiken: man vill så gerna förminska Norriges demo-
cratiska styrka, men likväl derstädes bibehålla sin populari¬
tet, och derför skall man skjuta framför sig ett helt folk,
obekymrad om den oenighet, man derigenom åstadkommer,
väl vetande att det är i folkens oenighet, som Konungarnes
208
Den 17 Martti.
styrka ligger. Detta har man ej insett eller velat inse.
Jag fritager dock från dessa intriger mina gamla politiska
vänner, till hvilka jag förr så gerna lyssnat. De represen¬
tera den s. k. »rena Svenskheten», de bära den blågula fanan,
och nog är den vacker den. Men sliter man från denna
fana de rättvisans och sanningens emblemer, som våra fäder
fästat vid densamma och som förde med sig segerns lagrar
och Guds välsignelse, då — då blir det endast en färgad
trasa, af folken missaktad, af himlen öfvergifven!
Herr Björck, min eljest så utmärkte ståndskamrat, fin¬
ner icke mer än 40 å 50 §§ i Grundloven vara af fullkom¬
ligt unionel natur. Om så är, hvad är då den egentliga
Riks-Acten? Eller är meningen att Norrige liar tvänne
särskilda Riks-Acter. Men hvar har det då sin Grundlag?
Hvar är Grundloven? Lös mig den gåtan, den som kan!
Jag tycker just hvad Norrmännen skola bli storögda, när
de. som i nära 30 år med stolthet öfverräkna! paragraferna
i sin Grundlov, seende i dem sin frihets fasta värn, nu helt
oväntadt se, huru Sverige på icke mindre än 40 å 30 förut
okända vägar tränger in i Norriges statslif. Det är just
detsamma, som att skjuta Sveriges gräns in i halfva Norrige.
Nåväl, mine Herrar, sedan vi nu skickat paragraferna såsom
förbud, kunna vi ju nästa vår komma efter sjelfva, för att
presentera för Norrige — hvad? kanske vår Adel och vårt
Preste-Stånd.
Och man tror att detta sätt att behandla Norrige skal!
förmå detsamma till de frivilliga eftergifter, vi fordra. Samma
varelse, som man skonlöst drager vid håret, begär man af
att han af god vilja skall kyssa ens händer! På det sättet
dresserar man djur, men icke folk och allraminst sådane
folk, som en gång smakat frihetens behag, sjelfständighetens
sötma. Nej, mine Herrar, jag ser splitets och hatets tistlar
ånyo vårdas af beställsanuna händer. Men när tvänne smärre
folk lefva i osämja och strid, och dessa folk till granne
hafva en mäktig envåldsstat, då är faran omätlig och histo¬
rien visar oss följderna deraf.
Det gamla Greklands stater tvistade på ungefär samma
sätt. Athen, med sin höga cultur, pockade på öfverhöghet
öfver de andra staterna, som å sin sida icke hade mindre
anspråk. Men bäst de tvistade, kom Macedonien med sin
Alexander i spetsen och lade i eviga bojor Greklands fiihet
och med denna en cultur, som var forntidens ljus och ära
— lade dem så, att de aldrig reste sig mera, ty det land,
Den 17 Mar lii.
som burit så mycket skönt, 'ädelt och stort, är numera knap¬
past annat än sjöröfvares nästen.
Macedonien finnes ej mer, men icke är det brist på
Alexandrar, och mer än en gång under denna discussion har
jag lyckt mig se den hemska skuggan af Österns örn breda sig
ut icke blott öfver Norska Finnmarkernas kuster, utan äfven
öfver Östersjöns fria strand. Ack, mine Herrar! Det var dock
icke så längesedan Norriges ungdom gästade vårt land och
vår hufvudstad. Den, som deltagit i de fester, som då gåfvos,
den, som lyssnat till jubelropen vid ankomsten och sett tå-
rarne i afskedets stund, den glömmer dem aldrig. Och
detta sköna band, som ungdomen knutit, det skola vi, Rikets
Fäder, i vår vishet förstöra! Dessa ovärderliga skatter af
vänskap och kärlek, dem skola vi begrafva i en afgrund af
ovilja och hat. När sådant kan ske, då må det ursäktas
om man djupt harmas öfver deri tid, som är, och med hjär¬
tat, öfverfullt af bedröfvelse, motser den tid, som kommer.
Herr Trägårdh: I afseende på första punkten, eller
frågan om revision af föreningsfördraget, är jag af samma
mening, som så många förut bär yttrat, eller att en revision
är högst behöflig och att Utskottets tillstyrkande således är
fullt befogadt.
Beträffande deremot tredje punkten, angående Herr Dal¬
mans motion, har jag från början hyst samma åsigt, som
jag nu uttalar, eller att jag anser all slags opinionsyttring
till Kongl. Maj:t från Rikets Ständer i denna sak vara opå¬
kallad och motbjudande. Man må nu, såsom representant,
vara af hvilkendera meningen, som helst, angående sättet för
frågans behandling af Konungen, antingen i egenskap af
Unions-Konung i sammansatt Stats-Råd, eller såsom Norriges
Konung i Norskt Stats-Råd; och man må vidare, för egen
del, anse, antingen att Stor-Thingets ifrågavarande beslut örn
Riks-Ståthållare-Embetets upphörande böra fslås eller bifallas,
eller ock pröfvas i sammanhang med förväntade förslag från
den tillämnade revisionen, så följer likväl icke häraf, att
Rikets Ständer, hvilka hvarken ega att i pröfningen deltaga,
eller blifvit af Konungen anmodade att härom yttra sig,
böra, med stöd af 60 § Riksdags ordningen, framföra någon
deras allmänna önskan i denna fråga, som jemväl i formelt
hänseende är fullt förberedd, så att den numera beror en¬
samt på Konungens afgörande, helst det kan vara skäl be¬
fara, att Svenska representationens mellankomst, särdeles
Dorg.-Stånd. Prot. vid IWcsd. 1859— 1860. HI. a
210
Den 17 Martti.
med en sådan framställning, som Utskottet föreslagit, kan
komma att motverka eller försvåra ej mindre det önskvärda
närmandet emellan de begge folken till föreningens befästande,
än äfven de med revisionen i öfrigt afsedda ändamål, då
deremot uteblifvandet af all dylik inblandning eller opinions¬
yttring ingalunda kan såra den Svenska nationalkänslan, eller
innebära förbiseende af Sveriges rätt och värdighet, elier i
ringaste män förnärma Sveriges sanna interesse!).
Ehuru jag alltså, lika med flere af reservanterna inom
Utskottet samt åtskillige föregående talare, anser, alt Herr
Dalmans ifrågavarande motion ej bör till någon Rikets Stän¬
ders åtgärd föranleda, skulle jag dock helst önska, att denna
mening blelve af dem inom detta Stånd, hvilka hysa den,
uttryckt något motiverad, ungefär på följande sätt, nemligen, att
Borgare-Ståndet anser sig desto mindre böra ingå
i pröfning, huru\ida den af Norska Stor-Thinget
beslutade ändring i Norriges Grundlag, hvarige¬
nom skulle komma att upphäfvas det i samma
Grundlag intagna stadgande, att till Ståthållare i
Norrige kan utses antingen en Norrman eller
en Svensk, afser en unionel bestämmelse, som
Ståndet är förvissadt, alt Kongl. Maj:t, vid frå¬
gans afgörande, i allt fall iakttager de förenade
Rikenas värdighet.
Jag tager mig alltså friheten föreslå, att contraproposi¬
tionen mätte få denna lydelse, som synes mig lämpligare,
än blott ett cathegoriskt förklarande, att motionen ej till
någon åtgärd föranleder.
Herr Schwan: Om det ej stått att läsa i en tidning,
att opinionen skulle straffa den, som ej handlade fosterländskt,
hade jag ej ämnat yttra mig i frågan, så mycket mera som
interesset i landet redan börjat slappas. Följderna af de
beslut, som nu fattas, kunna blifva oberäkneliga, och ingen
kan se så långt in i framtiden, att han kan veta, huru bro¬
dertvisten skall slutas. Norrmännen hafva visat oss mycken
otacksamhet och bort hafva bemött oss helt annorlunda. Detta
Norrige är rikt på anspråk, men fattigt pä tillgifvenhet, och
dess tanke synes vära att blifva ett eget Rike. Om vi hade
några Norrmän här, skulle jag velat fråga dem, hvad allt
de ville hafva och om det då en gång vore slut, så att
Ständerna en gång för alia måtte kunna besluta hvad, som
fordrades, för att göra unionen till en verklighet, eller ock
kunna göra slut på densamma. Deras tillgifvenhet är af
Den 17 Martil
211
den beskaffenhet, att man ej kan sätta ringaste lit dertill,
hvadan man hör tillse, om unionen borde omgestaltas eller
förvandlas till ett blott förbund. I sednare fallet inkommer
likväl frågan på det politiska området oell då beror det åter
på, om Europa tillåter det, så mycket mera som det ej
ligger i tidens ande att stycka Stater, utan tvärtom. Norriges
alvoghet förvånar mig så mycket mera, som det ej är
mera än 20 år sedan, som vi höllö på att få krig för en
dess hamn vid Ishafvet. Norrmännens historia känner jag
ej mycket till, men då de nu vilja kalla Kungen för Carl
den 4:e, så måtte det åtminstone vara 400 år mellan deras
Carl den l:e och vår Carl den 13:e, eftersom de ej synts
till i historien under den tiden, och finnér jag det märkvär¬
digt, att de kunna äflas att på sådant sätt gifva tillkänna,
att de ej varit något under en så lång tid. Jag bifaller så¬
ledes lista punkten och öfverlemnar åt Ståndet att välja
mellan Utskottets och Herr Hiertas motiv. Hvad 3:dje punk¬
ten angår, anser jag den ej vara mycket att fästa sig vid,
helst Ståthållare-Embetel afled med den siste Ståthållaren.
Jag beklagar att Konungen, vid Sin sista resa till Norrige,
reste dit utan att åtföljas af Sine Svenske Rådgifvare, men
beklagar ännu mera, att Han ej dröjde der i 3 dagar till
och sanctionerade Stor-Thingsbeslutet, då vi troligen sluppit
dessa tvister. Majoriteten synes gerna vilja medgifva Em-
betets afskaffande, i utbyte mot andra eftergifter. Ett så¬
dant köpslagande kan väl anstå enskilde män om enskilda
saker, men är icke värdigt för nationer. Då de gifva något,
böra de säga: vi gifva det, håfven J något att gifva igen,
så är det bra. Hela striden gäller blott om vi såsom objudne
gäster skola infinna oss på Ståthållare-Embetets begrafning,
eller om Norrmännen ensamme skola få ställa om den.
Men äfven ur en annan synpunkt är denna tvist beklaglig,
nemligen i fråga om Ministérens afgång. Att Stor-Thingets
beslut bi fa lies, anser jag för alldeles afgjordt, men ställningen
hade varit helt annorlunda om 2 Stånd stannat mot 2, i
stället för att nu möjligen alla 4 bifalla Utskoltets förslag,
ty i förra fallet hade vi kunnat slippa att alla 10 Stats-Råden
begära afsked, hvilket i sednare fallet lär bli den oundvik¬
liga följden. Då hade vi ock sluppit den ledsamheten att
för en Norsk fråga se hela vårt Svenska Stats-Råd resignera.
Klokast och rättast vore derföre att lägga 5:dje punkten till
handlingarna.
Herr Fridstedt: Jag skall ej uppehålla Ståndet med
Den 17 Marlit.
något långt anförande, utan anhåller endast få förklara, att
jag i allo gillar och antager, hvad Utskottet i förevarande
Betänkande föreslagit.
Herr Holmqvist: Jag har endast velat tillkännagifva,
att jag anser en revision af föreningsfördraget mellan de
förenade Kikena vara af beholvet högt påkallad, äfvensom
att jag anser stadgandet derom, att Konungen eger att till
Ståthållare utnämna Svensk man, vara af unionel natur.
Jag kan derföre ej finna annat, än att man handlar både
politiskt klokt och juridiskt rätt, då man bifaller, hvad Ut¬
skottet härutinnan föreslagit.
Herr Ditzinger: Att en revision bör ske, och att man
vid densamma bör gå tillväga med allt allvar, derom tyckes
alla vara så ense, att jag anser öfverflödigt att derom vidare
orda. Deremot kan jag ej underlåta att nedlägga min pro¬
test mot det sätt, hvarpå Utskottet motiverat sin tillstyrkan
af en revision. Ty vill man ernå ett tillfredsställande re¬
sultat, måste man utgå från en unionsvänlig synpunkt och
ej framkomma med några för Norrmännen kränkande an¬
språk.
I afseende på StSthållareskapet, har en aktad talare pä
motsidan medgifvit, att frågan derom vore tvistig. Men om
hon så anses i Sverige, äro deremot i Norrige alla ense
derom, att Norriges Konung och Sfor-Thing ensamme ega
rätt att ändra detta stadgande i Grundloven. Jag tror der¬
före, att det skulle alstra stort missnöje i Norrige och till¬
intetgöra alla bemödanden om ett bättre ordnande af de
unionela förhållandena, om Rikets Ständer nu inginge till
Kongl. Majit med en anhållan om uppskof med Ståthållare-
skapsfrågans afgörande, då ett uppskof härvidlag i sjelfva
verket vore detsamma, som ett förtäckt afslag. Men, då
discussionen redan blifvit långt utdragen, vill jag ej ytterli¬
gare förlänga densamma, utan inskränker mig till att yrka
afslag å tredje punkten al Betänkandet.
Herr Gahn, H.: Jag ämnar ej göra någon efterskörd
af de argumenter och skäl, som möjligen af föregående talare
iemnats obegagnade; men, då man här påstått, att det skulle
medföra en stor lära för landet, om man bilolle, hvad Ut¬
skottet tillstyrkt, vill jag tillkännagifva, att, ehuru jag anser
mig vara Ilka god Svensk och lika varmt älska mitt foster¬
land, som någon, jag icke desto mindre ej hyser någon fruk¬
tan för att i 1'rotocollet blifva antecknad såsom en al dem,
hvilka gillat Betänkandet.
Den 17 Mar lii.
2i3
I afspende på behöfligheten af pn revision, instämmer
jag helt och hållet med Utskottet; i afseende på motiverin¬
gen, i det allra närmaste: jag skulle endast hafva önskat,
att några uttryck deri varit mindre skarpa. Herr Hiertas
förslag kan jag deremot icke biträda. Deri föreslås visser¬
ligen en revision, men utan att tillräckliga motiver derför
uppgifvas; och jag hemställer till Ståndet, huruvida det må
anses lämpligt, att Ständerna ingå till Kongl. Majit med en
dylik anhållan, utan att tillika angifva skälen, hvarföre, och
de mest framstående punkter, hvaruti Ständerna önska en
sådan revision verkställd.
En talare har sagt, att det icke ginge an godkänna Be¬
tänkandet, emedan Expeditions-Utskottet då komme, vid den
underdåniga skrifvelsens uppsättande, att helt enkelt afskrifva
Economie-Utskottets motivering. Detta tror jag icke man
behöfver befara. Den kommer visserligen att läggas till
grund för Expeditions-Utskottets skrifvelseförslag, hvilket lik¬
väl icke hindrar Expeditions-Utskottet att vidtaga de ändrin¬
gar och jemkningar, som kunna anses lämpliga. I alla fall
ega ju Ständerna rätt att, då skrifvelseförslaget inkommer,
deri göra de ändringar, de kunna finna nödiga. Jag tror så¬
ledes icke det är någon fara att bifalla Betänkandet i dess
helhet. Det vore ej eller lämlipgt, sedan nu två Stånd an¬
tagit det, sådant det är, att Borgare-Ståndet antoge en skilj¬
aktig motivering.
I afseende på Ståthållareskapsfrågan, anser jag det vara
tillfullo hevisadt, att vi befinna oss på fullt rättsenlig grund,
dä vi yrka, att densamma skall såsom en unionel angelä¬
genhet anses och behandlas. Icke desto mindre instämmer
jag med Herr vice Talmannen deruti, att det varit önskligt,
det Hans Majit Konungen vid Sin sednaste resa till Norrige
driijt qvar ytterligare några dagar i Christiania och genast,
på stället, sanctionerat Stor-Thingets beslut om Ståthåilare-
Embetets afskaffande. Frågan hade då ännu icke erhållit
den fullständiga utredning och belysning, som sedermera in¬
träffat, och en sanction af det ifrågavarande Stor-Things-
beslutet skulle derföre vid den tiden ej hafva ådragit sig
synnerlig uppmärksamhet i Sverige. Men då så icke skedde,
och frågan sedermera blifvit här upptagen, fullständigt ut¬
redd och föremål för allmänna uppmärksamheten, anser jag,
att det skulle vara både oklokt och opolitiskt, såväl med af¬
seende på vårt förhållande till Norrige, som på egna förhål¬
landen, att nu ånyo visa undfallenhet för Norrmännens pre-
214
Den 17 Mardi.
tenliorier, och att man dock icke gerna kan underlåta att
bifalla hvad Utskoltet, i afseende härå, föreslagit.
Jag bifaller alltså, för min de], både (örsta och tredje
punkterna af Betänkandet.
Herr Grenander: Min önskan är att så litet sorn möj¬
ligt trötta detta Högtärade Stånd och jag skulle icke ens nu
begärt ordet, om jag icke förnummit att jag, såsom tillhö¬
rande den Utskotts-Afdelning, som ursprungligen beredt ären¬
det, anses halva en skyldighet att icke iakttaga fullkomlig
tystnad.
Meningsstrider hafva förekommit så väl här inom Stån¬
det, som i Utskottet. Mina åsigter, rörande nu ifrågavarande
punkter, finnas hufvudsakligen uttalade i Utskottets Betän¬
kande, som jag i dessa delar biträdt. Jag respecterar dock
andras deremot stridande mening, fastän jag icke funnit mig
och med mig liktänkande hafva att å vår sida räkna på
samma förmån tillbaka och, huru förvissad jag än är att
Utskottet icke gått öfver sin befogenhet samt att det för sina
tillstyrkanden bjudit goda och antagliga skal, erkänner jag
villigt att min förmåga är alltför otillräcklig alt jag skulle
våga tilltro mig att uppträda såsom dess sakförare. Vid
detta förhållande, är det lyckligt för mig att hafva den öf-
Vertygelsen att saken och Betänkandet tala tillräckligt för
sig sjelfva och att dessutom Utskottets åsigter i Herr Björck
fått den mest upplysande försvarare. Det gläder mig att en
representant, om hvars sjelfständighet i åsigter blott är en
mening, kommit till ett så bestämdt resultat och äfven merj
så bestämda ord uttalat det, men jag har svårt att inse,
hvarföre så väl Herr Björck, som Herr Kock i afseende pä
Utskottets motiver för revision skulle vilja utbyta dessa mot
de af Herr Hierta föreslagna. Hvarje sak bör väl benäm¬
nas med sitt rätta namn, och då man erkänner saken, förstår
jag ej, hvarföre man skall rygga tillbaka för de mest adee-
qvata ord att uttrycka den. Utskottet har med sorgfällighet
sökt undvika det stötande i uttrycken. Ordet »principal ställ¬
ning» förekommer ej i Utskottets Betänkande, men om syftet
med den föreslagna revisionen är att återföra den ur sina
rätta hjulspår komna unionen, kan man väl svårligen undgå
att tala om Sveriges »främre ställning».
Här hafva vi af en Ledamot hört talas oin partisak och
det synes verkligen förhålla sig så, att partisinnet gripit en
och annan, ty eljest är mig oförklarligt, huru man kunnat
tillåta sig dessa uttryck om »Utskottets oärlighet», om »ett
Den 17 Martii.
2 lä
inre Hyssland», som skulle befordras genom detta förslag,
saint om försvunnen folkrätt och rättvisa m. m.
Al verkligt humana vedersakare tyckes mig äfven Eco-
nomie-Utskottet kunnat förvänta att blifva behandladt med
mera grannlagenhet.
Svenske Bröder och Ständs-Bröder böra väl ock låta
hvarandra tillgodnkomma något af den menniskovänlighet,
som jag är förvissad alt vi alla äro benägne att visa våra
Norska bröder, äfven om meningsskiljaktigheter skulle före-
linnas, huru de ömsesidiga förhållandena brödrafolken emel¬
lan skola tillrättaställas. Hvarföre skola vi väl förkättra
hvarandras, på redlig öfvertygelse grundade olika åsigter?
Måtte vi icke åstadkomma split och oenighet inom oss sjelfva
och må vi icke göra oss sakre till kärlekslöshet eller bri¬
stande grannlagenhet mot hvarken Norska eller Svenska brö¬
der; men härföre behöfver ingen sky att oförstäldt uttala
hvad han anser rätt och sannt.
Jag kan icke, medan jag har ordet, underlåta att ut¬
trycka min förundran öfver den ängslan, sorn blifvit uttalad
för de rysvärdt utmålade följder, som den föreslagna fram¬
ställningen 0111 en revision af föreningsfördraget och om Ståt¬
hållarefrågans behandling i sammanhang dermed kunna kom¬
ma att medföra.
Sådana exclamationer från Sverige fruktar jag skola
mera, än allt annat inom Norrige uppväcka passioner i frå¬
gor, der de icke borde finnas; och förefinnes verkligen en
sådan ömtålig och ovänlig sinnesstämning, att så beskaffade hos
Kongl. Majit från Sveriges Bikes Ständer framställda önsknin¬
gar, som de ifrågavarande, kunna på så fasanstulit beskrifna
sätt uppreta Norrmännen, då fruktar jag att missförhållan¬
dena brödrafolken emellan beklagligen redan kunna sägas
hafva nått sin eulminationspunkt.
.lag yrkar bifall tili nu ifrågaställa punkter af Utskot¬
tets Betänkande.
Herr Cedergren: Alla talare, som uppträdt i denna frå¬
ga, hafva varit ense derom, att en revision af föreningsför¬
draget mellan de förenade Rikena är nödvändig. Deremot
hafva meningarne varit mycket delade, ej mindre i afseende
på de af Utskottet anförda motiver, än äfven rörande Utskot¬
tets tillstyrkan med anledning af den Dalmanska motionen,
rörande den af Norriges folk begärda ändring i sin Grund¬
lag. Jag har begärt ordet för att tillkännagifva, det jag i
sistnämnda afseende instämmer med de talare, hvilka yttrat
216
Den 17 Marlii.
den åsigt, från rättslig synpunkt sedd, alt denna fråga ej
bör af Svenska representationen upptagas, såsom endast rö¬
rande Norska folket och dess Konung. Äfven från klok¬
hetens synpunkt betraktad, tror jag denna fråga ej bör (en¬
ligt Utskottets förslag) sammanställas med begäran om en
revision, ty, om sä skulle ske, åstadkommer eller framkallar
man derigenom en motsatt verkan, än hvad man åsyftar, el¬
ler likasom utkastar ett frö till än ytterligare splittring na¬
tionerna emellan och till ett ondt, hvars följder man ej på
förhand kan beräkna.
Följaktligen yrkar jag alslag å tredje punkten, hvaremot
jag biträder den första, dock med antagande af den utaf
Herr Hierta föreslagna motivering.
Herr Ridderstad: Tiden är långt framskriden, Ståndets
otålighet lillkännagifver sig ljudbart. Man måste fatta sig
kort.
Då jag vid remissen af den Dalmanska motionen hade
tillfälle att fullständigt uttala mina tankar, och jag sedan dess
icke fått några anledningar att förändra dem, behöfver jag
också icke vara omständlig.
Hvad första punkten i Economie-Utskoltets Betänkande
angår, gillar jag den till alla delar. Jag gör det derföre, att
jag anser revisionen öfverensstämmande icke allenast med
Sveriges bästa och interessen, utan äfven med Norriges, men
framförallt med den gemensamma unionens. Jag gillar alltså
ej mindre den slutsats, hvartill Utskottet kommit, än äfven
motiverna derför; och kan — i sammanhang härmed —
icke annat, än på det högsta afstyrka antagandet af Herr
Hiertas föreslagna nya motivering, enär den i sanning icke
innehåller någonting. Vili man likväl saken, måste skä
derför äfven gifvas.
Beträffande tredje punkten, eller frågan om Ståthållare-
skåpet, vill jag till de många skäl, som redan äro anförda
för dess unionela caracter, äfven lägga ett. Det är sannt,
att jaa vid ett föregående tillfälle redan framställt det; men
detta tillfälle var mera enskildt. Det är likaledes sannt, att
en af talarne pä förmiddagen upptagit och sökt vederlägga
det; men, efter min öfvertygelse, lyckades han ej deri, och
jag återupptager derför samma bevis.
Det Norska Stor-Thingets första vigtiga och stora vote¬
ring — den 20 October 1814 — angick frågan om, huruvida
Norrige skulle förena sig med Sverige eller icke. Denna
votering utföll med den betydliga pluraliteten af 72 röster
Den 17 Martii.
217
mot 5 till förmån för föreningen. Den andra stora och vig¬
tiga voteringen, sorn omedelbart derefter företogs, gällde frå¬
gan örn Konungaval skulle företagas, innan man blifvit ense
om Grundloven eller icke, hvarvid bestämdes, med ej min¬
dre än 15 röster mot 30, att Grundloven först skulle discu-
teras och fastställas saint Konungaval derefter verkställas.
Norriges förening med Sverige var således definitivt beslutad
och afgjord före Konungavalet, hvilket äfven vill säga att
unionen exsisterade innan någon Unions-Konung ännu fanns.
Det var också i denna ställning, eller Norrige, represente-
radt af Stor-Thinget, och Sverige, representeradt af den ord¬
nade Konungamaklens lagligt utsedde fullmäktige, Coinmis-
sarierna, som underhandlingarne började om villkoren för
föreningen eller om Grundlovens innehåll. Sålunda genom-
gicks också densamma från och med den 1 § till och med
den 112. Sålunda öfverenskom man om och fastställde ge¬
nom ömsesidigt beslut den II § om Ståthållai eskapet, äf¬
vensom 38 § orri styrelsesättet i uniouela frågor. Och häraf
följer nu äfven, att dessa §§, 14 och 38, oafvisligt äro af
unionelt-contractmessig natur; detta är bindande, detta är
klart.
På grund af hvad jag sålunda y ttrat, anser jag att dessa
två §§ äro, för att så uttrycka mig, de två fasta gångjern, län¬
kar eller hakar, hvarpå föreningen mellan Sverige och Nor¬
rige hänger. Norska Stor-Thingets afsigt är nu att bryta
bort den ena af dem. Sker det, är min öfvertygelse den,
att föreningen mellan Sverige och Norrige sedermera skall
gnissla i stormen fram och tillbaka på den återstående, tills
föreningen faller sönder af sig sjelf.
Herr Björck har sagt, att Grundloven är af contracts-
enlig beskaffenhet. Afven jag anser den så. Deremot har
Herr Hierta likväl anmärkt, att 112 § i Grundloven angifver
sättet för Norrmännen att förändra densamma. Det är lika¬
ledes sannt; dock förbiser Herr Hierta dervid, att sagde 112
§ bokstafligen underkänner Norska Stor-Thinget alla princi-
piela förändringar, utan endast medgifver det rättighet till
»Modificationer i enkelte Bestemmelser».
Tiden tillåter mig icke att till besvarande upptaga de
mindre lyckliga angrepp, som en af motsatta sidans talare
tillåtit sig mot vårt eget fädernesland, om »Svenskhetens en¬
sidighet» o. s. v.; men då han yttrat, att Sveriges fana är
snart blott en »trasa», vågar jag spörja, hvilka de äro, som
Den 17 Marin.
nu hålla på att sönderrifva den? Herrarne må sjelfva be¬
svara frågan.
Slutligen har samma talare äfven sagt, att man till vå¬
ren kunde fä presentera Adel och Prester för Norrmännen.
Må vara; men om tanken på denna presentation härflyter
derifrån, att man länge ansett det gifvet att dessa Stånd
skulle troget qvarstå på de Svenska åsiglernas sida, så är
det nu tillfälle för talaren att på samina gång för Norrmän¬
nen äfven presentera Bonde-Ständet, hvilket, efter hvad som
nyss blifvit bekant, likaledes med stor pluralitet anslutit sig
till samma åsigter; och, misstager jag mig icke alltför myc¬
ket, skall äfven detta Högtärade Stånd snart befinna sig på
samma sida, då presentationen af vårt lands alla fyra Riks¬
stånd kan blifva fullständig.
Herr Ekelund: För att, om möjligt, kunna åstadkomma
en den ömsesidigt mest nyttiga och tillfredsställande förening
de båda brödrarikena emellan, — en förening, som icke blott
så benämnes, utan som äfven är det i den vackraste och
sannaste verklighet, önskar också jag en revision af stadgarne
för föreningen, och jag bifaller derföre Utskottets förslag i
första punkten.
Jag bifaller äfven Utskottets förslag i 5:dje punkten, med
afseende på Ståthållare-Embctet, och jag gör det på de skäl,
som blifvit i Utskottets Betänkande och af flere föregående
talare anförda, samt ledd härtill icke af någon retlig eller
ömtålig känslofullhet, utan af den efter lugnaste pröfning
vunna öfvertygelse!! om hvad jag anser vara såväl rätt, som
klokt.
Herr Wallenberg ').
Herr Sundblad: »Hvad den första punkten beträffar el¬
ler Grefve Anckarsvärds motion, så har jag icke något emot
en revision af föreningslördraget emellan Sverige och Nor¬
rige, utan tvärtom anser en sådan af högsta vigt påkallad,
men är af den olikhet med Utskottet, att den icke bör grun¬
das på den, i min tanka, falska princip, att Sverige har nå¬
gon principal-eller öfverhöghetsrätt att åberopa öfver Nort ige.
Jag vågar hänvisa till Herr Lovens reservation, uti hvilken
jag instämt.
Hvad åter angår tredje punkten, åberopar jag ett skrift¬
ligt anförande, som jag nu aflemnar.»
') Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
Ues i slutet af detta band.
Den 17 Marlii.
219
I)elta anförande upplästes och var så lydande: »Dä
redan sä mycket är taladt och skrifvet i denna Iråga
och åtskilliga värderade ledamöter inom Ståndet här än vi¬
dare i dag utvecklat detta ämne, torde det synas opåkalladt
att jag Uppträder; jag kan ej neka mig att ändå, såsom He-
presentant, uttala min öfvertygelse, en öfvertygelse, sorn jag
vet delas utaf de fleste af mina aktade committenter. Jag
har icke för afsigt att fästa mig vid de fina juridiska hår-
klyfverier om hvad, som möjligen kan vara rätt eller orätt
i denna fråga, dertill eger jag ej förmåga. Jag lernnar åt
jurister att klyfva det hårstrå, hvarpå denna fråga hänger. Jag
anser Herr Dalmans motion, i och för sig sjelf, likasom den
sak, hvarom den handlar, vara af så föga vigt, att den ej
borde hafva kunnat gifva anledning till en så ovanlig strid,
och jag anser den rättsgrund, hvarpå den hvilar, högeligen
osäker. Det må tillåtas mig att med några ord vidröra den
hufvudfråga, omkring hvilken hela Betänkandet rör sig, nem¬
ligen deri Svensk-Norska unionen, denna union, hvarom man
yttrat och dagligen hör yttras: att det är en förening att
gråta åt. Jag tror att de, som påstå något sådant, hafva
orätt, och att de ej väl betänkt, hvad de säga, ty min säkra
förhoppning är, att elter hundra år skall denna förening ut¬
göra Nordens styrka och hälstången lör dess inre utveckling
samt yttre politiska förhållanden, och då skall detta votum
utfalla helt annorlunda, än nu. Vi hafva då slutat våra tvi¬
ster, men vära efterkommande skola välsigna den dag, då
deras läder uttalade sin öppna bekännelse om allt godt, som
de ansågo denna union innebära. Denna förening är ett po¬
litiskt problem, som det icke tillhör dagen eller en mansål¬
der att lösa; det tillhör och är kommande generationer för¬
behållet alt deröfver uttala sin dom. Jag beklagar mycket
den split, som denna fråga nu väckt, men jag hoppas dock,
att detta icke skall utöfva något menligt inflytande på den
jemna och lugna utvecklingen af våra unionela förhållanden.
Det förekommer mig, snart sagdt, barnsligt, att någon
kan begära, det frukterna af denna union skulle kunna skör¬
das efter 40 år, likasom en närmare förening mellan tvänne
folk, der det gäller utrotandet af sekelsgamla fördomar och
förenandet af stridiga politiska åsigter, skulle kunna ske med
en dylik lätthet. Man behöfver aldrig så litet känna histo¬
rien, för att finna, huru löslig den grund är, hvarpå dessa
skördemän bygga, som väl vilja skörda goda frukter, der de
ingenting utsått, annat än split och osämja. Tvänne stridiga
220
Den 17 Marlii.
enskilda interesse!] kunna knappast förenas på en mansålder,
och nu vill man, efter endast 40 år, att denna union med
ett folk, med ett land, sorn man först vann genom makt¬
språk, garanteradt af såkallade stormakter, skall vara full¬
mogen, och då detta ej är fallet, är man genast färdig att
säga, att det är en förening att gråta åt. Man vill lägga detta
maktspråk, denna Kieler-tractat till grund för sin principala
ställning i unionen och derpå stödja sina anspråk, tagande
sålunda till hjelp en, både ur mensklighetens synpunkt för¬
derflig, och ur statsrättslig synpunkt fördömlig, grundsats, —
Jag vill bekänna mig till en annan grundsats, och kan icke
annat, än uttala den tillfredsställelse, jag känner deröfver,
att Sverige, hvars politik alltid varit ren inför Europas ögon,
med frånträdande af de rättsbegrepp, hvarpå Kielertractaten
bygdes, genom conventionen i Moss frivilligt upptog Norrige
såsom en broderstat, ställande detta land och dess folk på
full jemnlikhetsgrund med sig sjelf. Från denna ståndpunkt
böra och måste vi derföre betrakta hvarje moment af den
fråga, som nu förehafves till behandling.
Till stöd för hvad jag sagt om den framtid, jag anser
denna union innebära, vill jag anföra ett exempel ur histo¬
rien, det må gälla hvad det kan. Jag ber att få åberopa
föreningen mellan England och Skottland, tvänne länder, som,
efter blodiga och till intet gagnande fejder, nu till ömsesidig
belåtenhet finna sig utgöra eli helt med ett gemensamt par¬
lament. Om någon hade för tvåhundrade år sedan sagt en
Skottländsk Glan, att så skulle gå till slut, skulle han icke
allenast ihjälslagit spåmannen, ulan utkrält en blodig hämd
på hela hans slägt. Men denna förening åstadkoms icke på
en mansålder, utan under loppet af många, för längesedan,
snart sagdt, till både namn och fejder, nu glömda generatio¬
ner. Förhållandet mellan Sverige och Norrige är visserligen
icke i de liesta hänseenden lika, som förhållandet mellan
England och Skottland, emedan vi ej mera behöfva frukta
några sådana strider och ej eller hafva så många histori¬
ska och politiska svårigheter att öfvervinna Yri behöfva nu
ingenting annat, än tålamod, en upplyst Regerings och upp¬
lysta folkrepresentanters samt en sansad press’ förenade be¬
mödanden, för att vinna, hvad som af denna union af dess
stiftare alsågs. Den lärdom, vi af detta anförda exemplet
emedlertid kunna hämta och som bör ingifva oss det tålamod,
vi sakna, är, alt England nu är ett mäktigt land, att Skott¬
land, som förut var ett olyckligt Iand, nu är ett bland de
Den 17 Martti
221
lyckligaste länder på jorden, och att den generation, som nu
der lefver, välsignar en förening, som deras fäder gräto åt.
Jag har velat uttala detta, icke derföre att det egentligen be¬
rör frågan direcle, utan derföre att jag i sammanhang med
frågans behandling hört uttalas den mening, att heldre må
unionen upplösas, än att den skall beslå på samma grunder,
som de närvarande, äfvensom derföre alt jag velat, i min
mån, bemöta det oupphörliga klandret öfver en politik, som
icke införlifvade Norrige med Sverige, såsom en province,
utan ställde det bredvid oss, såsom ett fritt och sjelfständigt
land. Jag vill tillägga: Hafva vi då icke haft nog af genom
eröfring vunna provincer? Historien gifver vid handen, att
de tider, då vi egde sådana, icke voro de lyckligaste lör vårt
land, om de ock tillskyndade oss några ärofulla dagar, fastän
denna ära ofta vanns på bekostnad af vårt inre välstånd och
med dyrbara uppoffringar. Det må väl medgifvas, att det
möjligen känts påkostande, att se en del af dessa provincer
fränn ekås oss, som under våra blodiga tider och bekymmer
delat våra bragder, men jag kan ej eller undgå erkänna den
sanning, det vi ej nog kunna prisa det lugn och det anseende,
vi nu njuta, ehuru tillbakavisade inom vår sjel('ständiga och
fria halfö.
Ställande mig på denna basis af likställighet med Sve¬
rige, som sålunda, genom tractater och frivillig öfverenskom¬
melse, blifvit Norrige beviljad, kan jag ej vid genomgåendet
af de lagar och statshandlingar, som angå denna union, nå¬
gonstädes finna en enda paragraf, som med tydliga ord lag¬
ligen berättigar Sveriges Ständer att blanda sig i Norska
Stor-Thingets beslut i Ståthållarefrågan. Jag kan ej finna,
att Norriges Grundlag eller Riks-Acten någonstädes tillägger
Sverige denna öfverhets-rättighet, som några synes vilja kalla
Ståthållare-Embetet för, och anse detsamma vara, ej eller
kan jag någonstädes i Grundlagen finna, att detta embete
omtalas, såsom en unionel rättighet, som ej af Norriges Stor-
Thing ensidigt kan behandlas, utan Sveriges hörande i denna
fråga. Jag har visserligen hört utmärkta personer uttala en
motsatt åsigt samt söka bjuda skäl derför, meri dessa skäl
hafva ej kunnat öfvertyga mig, och, tills detta sker, måste
jag följaktligen motsätta mig på det högsta hvarje försök att,
på sidan om besvurna Grundlagar och unionshandlingar, söka
göra förmenta rättigheter och anspråk gällande, som ej grunda
sig på fullt klara och tydligt bestämda motiver. Jag åbe¬
ropar för öfrigt den reservation, en aktad ledamot af detta
222
Den 17 Martii.
Stånd afgifvit, Iivari jag förenat mig. Jag tager mig fri¬
heten anföra några rader ur ifrågavarande reservation: »Un¬
der föregifvande, att i Grundloven ännu skulle qvarstå åt¬
skilliga i Riks-Acten ej intagna bestämmelser, genom hvilkas
förändring eller upphäfvande hinder kunde uppstå för unions-
Konungen att behörigen fullgöra Sina i afseende på styrel¬
sen af båda Rikena åtagna förbindelser, har man velat ifrå¬
gasätta eller bestrida Norriges sjelfbestämningsrätt i afseende
på denna dess Grundlov; men äfven med antagande att så¬
dant kan vara förhållandet, behöfver man för gendrifvan-
det af derpå grundade påståenden endast hänvisa till hvad
Grundlovens 112 § bjuder angående samma lags principer,
hvilka aldrig kunna eller få utgöra föremål för ändrings¬
förslag. Till en sådan princip kan ej ur något antagligt skäl
hänföras frågan om Stäthållare-Embetet, hvilket endast afser
Norriges inre förvaltning, oberoende af föreningen med Sve¬
rige, och, i afseende på hvilket embetes tillsättande, den till
upphäfvande nu föreslagna § i Grundloven, medelst den Ko¬
nungen lemnade mera utsträckta frihet i valet af person,
lillerkännt Svensk man ej rättighet alt blifva utsedd, utan en¬
dast behörighet och möjlighet att kunna utses. Under så¬
dana förhållanden och då i ofvannämnde 112 § i Grundloven,
utan annat, än här antydt, undantag för samma lags princi¬
per, är medgifven Norriges ordentliga Stor-Thing rättighet
att i föreskrifven ordning besluta öfver väckta förslag till
förändringar i Grundloven, Norriges Konung dock alltid Sin
rätt förbehållen att, med hänsyn jemväl till sin egenskap
af Sveriges Konung, på sätt Han lämpligast finnér, tillse och
bedöma, huruvida den föreslagna Grundlagsförändringen må
vara af omständigheterna påkallad och bereda dermed åsyf¬
tad fördel, utan att menligt inverka på de förenade Rikenas
ömsesidiga rätt och inbördes förhållanden; samt i afseende
på den af Norriges Stor-Thing, för dess del, beslutade och i
föreskrifven ordning till Norriges Konung nu hänskjutna frå¬
gan om ändring i en enkel bestämmelse i 11 § af Norriges
Grundlov, denna fråga ej utgör föremål för Sveriges Rikes
Ständers behandling; ej eller uppgifna vigtiga skäl och om¬
ständigheter, nu mera än tillförene, då samma fråga varit
Konungens Nådiga pröfning underställd, påkalla Rikets Stän¬
ders särskilda uppmärksamhet och tillgörande, anser jag mig
i allt detta ega grundade skäl till etc.»
Jag vill till ofvan anförda tillägga, att, då dessutom Ståt¬
hållare-limbetel icke är af den beskaffenhet; att det på nå¬
Den 17 Marin.
225
got satt rubbar unionen ('Iler beröfvar Sverige någon dess
lagliga rätt oell fördel, utan tvärtom detta embete på sednare
tiden varit af allmänna meningen utdiimdt och synes vara
fullkomligt öfverflödigt, efter det ej ens varit besatt, så vill
det synas mig, som man här fört mycket väsen för ingen¬
ting. Man har hört talas om »Påfvens skägg» och jag befa¬
rar att man just hållit på med detta »skägg».
Det har förekommit mig högst anmärkningsvärd!, att en
i många fall önskvärd revision af unionsförhållandena blifvit
föreslagen, ehuru jag ej till alla delar kan gilla de motiver,
sorn ligga lill grund för detta förslag, pä samma gång, som
man till lif framkallat en obetydlig tvistefråga, hvilken man
bearbetat till höger och venster, för att åstadkomma så myc¬
ken oreda, som möjligt. Jag frågar i det sunda förnuftets
namn, hvad är meningen härmed? Är del för att (rån stånd¬
punkten af en härigenom irriterad och uppspelad sinnesstäm¬
ning lägga denna tvistefråga till grund för en önskad revi¬
sion? Eller hvarföre har detta skett? Till svar på den
frågan, har jag ej hört andragas annat talande skäl, än detta:
»Det är nu hög tid att sätta en gräns (ör Norrmännens små¬
aktighet. öfvermod och vår eftergifvenhet». Det ser nästan
ut, sorn en af de »Svenska hetsigheterna» här tagit fritt
spelrum, som en häftig påkommande ånger med ens kom¬
mit öfver ett visst parti, med hänseende till det lugn och
den lycka, vi njutit i 50 år, hvarunder vi i fred och ro fått
utveckla våra inre förhållanden. Det synes mig vara ett
obehörigt utbrott af en viss national-fåfänga, som icke tål
att se Norrige bredvid sig, såsom ett sjelfständigt land, ett
land, sorn med en förvånande hastighet utvecklat sina kraf¬
ter, genom hvilka krafter det i nödens stund, om det gäller,
skall sältas i tillfälle att bättre och säkrare häfda Nordens
anseende, frihet och sjelfständighet, än såsom en med oss
införlifvad province.
På grund af hvad jag således haft äran andraga, yrkar
jag alslag å Betänkandet i hvad Dalmanska motionen rörer.
Herr Brun: Enär uti dessa för vårt land och hela
den Skandinaviska hallon vigtiga frågor så tillräckligt blifvit
redogjordt, först uti Economie-Utskottets Betänkande och se¬
dermera genom allt det myckna, som deröfver under en
tid blifvit både taladt och skrilvet, och nu till sist utaf livad
flere utmärkte4alare inom detta Stånd andragit, så bör man
ej allenast kunna hafva stadgat sitt omdöme, utan nu också
inskränka sitt yttrande dertill, alt i möjligaste korta ordalag
224
Den 17 Marlit.
tillkännagifva sin åsigt. Det är också blott för detta ända¬
mål. sorn jag begärt ordet. Således får jag korteligen för¬
klara att jag anser den ifrågasatta revisionen af förenings-
fördraget emellan Sverige och Norrige nödvändig, såvida det
för framtiden skali kunna blifva någon välsignelse med hela
unionen. Riks-Ståthållare-Embetet lära vi Svenskar val också
hafva något att skaffa med, enär detta Embete tillkommit
helt och hållet för unionens skull. Annars hade detta Riks-
Stålhållare-Embete icke funnits. Jag bör icke upptaga tiden
med att utveckla vidare skäl för mina åsigter, ty de skäl,
som jag fullkomligt gillar, finnas i Economie-Utskottets Be-
tänkande. Jag anser också att, hvad i detta Betänkande
förekommer, rättfärdigar fullkomligt de önskningar och for¬
dringar mot Brödrariket Norrige, hvilka hvarje Svensk man
och vårt gamla ädelmodiga, men derföre väl icke förtryckta
land mäste hafva. — Här har visserligen af några talare
gjorts liera, som det skulle synas, graverande anmärkningar
emot Economie-Utskottets Betänkande. Så har en talare
sagt att detta Betänkande är till sin hållning ensidigt. Detta
omdöme tycker jag deremot lämpar sig fullkomligt just på
hvad denne talare anfört och på hela den agitation, som
under en tid oaflåtligen bedrifvits för att silka förmå Rikets
representanter att underkänna Utskottets Betänkande. Vi¬
dare har en annan talare påstått, att Sveriges skuld i miss-
hälligheterna är större, än Norriges. Norrige har nemligen
ideligen blifvit bemött med likgiltighet, heter det. Men, jag
vill då fråga, har då Sveriges ständiga undfallenhet för
Norriges anspråk, har all dess visade oegennytta och dess
vanskaplighet mot Norrige platt intet värde, eller får allt
detta icke inlagas med i räkningen? Samme talare har till
slut gått så långt, att han påstått, det »inga skäl och intet
förstånd» finnes i Economie-Utskottets Betänkande (i hvad
det rör Ståthållarefrågan) och hos dem, som instämma deri.
Delta var ett nästan djerft påstående, men hvad detta vitt¬
nar om, det öfverlemnar jag till en hvar att sjelf bedöma.
Jag bör ej vidare upptaga den i afton långt framskridna
tiden. Nog af, jag tycker mig hafva funnit af allt, som
från början till slut förekommit, att vår sak är god, och
jag hyser den förhoppning, att Norriges eget folk skall på
helt annat sätt emottaga erinringarne och önskningarne från
Sverige, än dess bär tillstädesvarande förespråkare tyckas
vilja göra. Jag röstar för bifall till Economie-Utskottets
första och tredje punkter.
Deri 17 Martii.
225
Herr Hammar: Då jag anser det vara hvarje repre¬
sentants skyldighet att uttala sin mening i förevarande vig¬
tiga fråga, har jag velat lill protocollet tillkännagifva, att
jag i hufvudsaken förenar mig med Herr Björck. Jag skulle
ej eller, för min del, haft något emot att biträda den af
Herr Hierta föreslagna, enklare motivering; men då två Stånd
redan godkännt Utskottets motivering, antager jag samma.
Herr Lindeström: Då liden är långt framskriden, in¬
skränker jag mig till att tillkännagifva, att jag bifaller första
punkten af Betänkandet, men yrkar afslag å den tredje.
Jag gör det sistnämnda af det skäl, att vi, genom godkän¬
nande af denna punkt, mera skulle aflägsna oss från, än
närma oss till det mål, som vi säkerligen alla lifligt önska:
ett snart och lyckligt afhjelpande af de brister, som vidlåda
föreningsfördraget mellan de båda Rikena.
Herrar Wahlbom, Eneman och Kistner förklarade sig
bifalla, hvad Utskottet i första och tredje punkterna af Be¬
tänkandet föreslagit.
Herr Widell tillkännagaf, att han i allo instämde i de
af Björck, i förevarande ämne, uttalade åsigter.
Discussionen var slutad; och, sedan Herr Talmannen re¬
dogjort för de, i afseende på första punkten, sid. 53, i Ut¬
skottets Betänkande, gjorda yrkanden, innefattande dels obe-
tingadt bifall till hvad Utskottet i afseende på denna punkt
anfört och hemställt, dels bifall till Utskottets hemställan
om revision, men ogillande af de till stöd för densamma
anförda motiver, dels antagande af det utaf Herr Hierta
framlagda förlag, dels ock slutligen bifall lill det af Herr
Dahm framställda, och af Herr Lallerstedt biträdda, amende¬
ment, framställde Herr Talmannen proposition på bifall till
första yttrandet, eller tillstyrkandet, pag. 33, hvilken pro¬
position blef med Ja besvarad.
Herr Wairn begärde derefter ordet och yttrade: Jag
anhåller, att Herr Talmannen behagade upplysa derom, huru¬
vida Herr Talmannens proposition omfattade jemväl de af
Utskottet framställda motiver. För min del, fattade jag sa¬
ken så, att frågan nu gällde endast Utskottets hemställan i
afseende på den föreslagna revisionen, och att således sär¬
skild proposition skulle göras rörande motiveringen.
Häri hördes åtskillige af Ståndets Ledamöter instämma.
Med anledning af Herr Wcerns nu gjorda förfrågan,
förklarade Herr Talmannen propositionen hafva afsell en-
Borg,-Stånd. Prot. vid Riksd, 1859 — 1860, lil. 15
226
Den 17 Mani.
dast den af Utskottet gjorda hemställan om revision, och
att Herr Talmannen ämnat göra särskild proposition, an¬
gående motiverna.
Herr Boman: Det lärer väl vara första gången, man i sär¬
skilda propositioner sönderdelar och upptager en och samma
punkt af Utskotts gjorda hemställan och de till grund för
densamma liggande motiver. För min del, måste jag mot¬
sätta mig elt sådant förfarande.
Herr Ekholm: Det synes mig besynnerligt, att, då två
Stånd redan godkännt Utskottets Betänkande, såväl i afseende
på motiveringen, som i afseende på den gjorda hemställan
om revision, man här söker åvägabringa ett skiljaktigt be¬
slut. Jag tycker, att man gerna kunde spara sig det be¬
sväret, då det icke är troligt att något dermed vinnes.
Herr Björck; Herr Talmannens proposition var på
bifall till Utskottets hemställan i första punkten, och kunde
val då ej afse annat, än sjelfva revisionen, men ej motiverna,
hvarföre jag anser Herr Talmannen oförhindrad att derå
göra särskild proposition.
Herr Billström: Då den af Herr Talmannen fram¬
ställda proposition lydde på bifall till Utskottets förslag i
första punkten, och undantag dervid ej gjordes för de i
punkten anförda motiver, måste val denna i sin helhet an¬
ses vara af Ståndet bifallen.
Herr Rudling: Efter min uppfattning, har frågan om
revisionen blifvit behandlad så, att man haft att vänta ser¬
skild proposition angående motiverna. Utskottets, pag 35, i
Betänkandet, gjorda hemställan innehåller icke något om de
motiver, på grund hvaraf Utskottet anser en revision böra
ske, och, enär olika meningar yttrats angående motiverna,
trodde jag att serskild proposition rörande deni skulle ske —
samt att den proposition, som framställdes, endast hade afse¬
ende på den punkt, som innefattar Utskottets hemställan —
och icke på motiverna, som förut äro upptagne.
Herr Lallerstedt: Propositionen må hafva omfattat eller
icke omfattat Utskottets motiver, så lärer, då under öfver-
läggningen en annan motivering, än den af Utskottet fram¬
lagda, blifvit föreslagen, votering öfver densamma ej kunna
förvägras, om sådan af någon bland Ståndets Ledamöter be-
gäres.
Vice Herr Talmannen Schwan: Jag hemställer likväl
till Herr Lallerstedt, om ej, i sådant fall, den från Utskottets
Den 17 Martti.
227
afvikande motiveringen hade hort begäras till contraproposi¬
tion mot Utskottets framställning i första punkten.
Herr Warn: Jag kan ej eller instämma med Herr
Lallerstedt, ty, om Herr Talmannens proposition verkligen af-
sett äfven motiverna, hade den föreslagna serskilda motive¬
ringen bort genast till contraproposition begäras. Men, se¬
dan Herr Talmannen upplyst, att propositionen afsett endast
den af Utskottet tillstyrkta revisionen, anser jag det vara en
sjelfskrifven sak, att proposition 1111 göres angående moti¬
verna. Jag anhåller derjemte få tillkännagifva, att jag, för
min del, ej kommer att begära votering, helst tiden är långt
framskriden och det i alla fall ej synes mycket troligt att
något dermed skulle vinnas.
Herr Hierta: Då de fleste, som yttrat sig ogillande om
Utskottets motivering, i hufvudsaken biträdt det af mig fram¬
lagda förslag, ville jag, med afseende derpå, att flertalet af
Ståndets Ledamöter synes dela den motsatta åsigten, hem¬
ställa till dem, som biträdt mitt förlag, att afstå från begä¬
ran om votering, då dermed troligen endast skulle förorsa¬
kas en onödig tidsutdrägt. För min del, är jag nöjd med att
hafva min, från Utskottets afvikande, mening i Protocollet
förvarad.
Discussionen ansågs slutad; och, sedan Herr Talmannen
ytterligare tillkännagifva, det hans mening varit att först
framställa proposition på Utskottets hemställan, i afseende
på revisionen, och att på utgången häraf skulle bero, om
serskild proposition komme att göras, rörande motiverna, sä,
och efter det Herr Talmannen erinrat derom, att det säker¬
ligen icke vore med Ståndets vilja öfverensstämmande, att
ett beslut skulle kunna anses vara genom någon öfverrump-
ling tillkommet, framställde Herr Talmannen proposition på
bifall till de af Utskottet anförda motiver, hvilken proposi¬
tion blef af Ståndet med öfvervägande Ja besvarad.
Det af Herr Dahm föreslagna amendement till Utskot¬
tets i första punkten gjorda hemställan afslogs.
Herr Talmannens derefter framställda proposition på bi¬
fall till tredje yttrandet, eller Utskottets tillstyrkande, pag.
35 och 36, besvarades med Ja och Nej, hvarjemte votering
begärdes.
I anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
voteringsproposition, s.å lydande:
»Den, som bifaller tredje punkten uti Allmänna Besvärs-
och liconomie-Utskottets Betänkande, M 37, röstar: Ja.
228
Den 17 Martn.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås närande punkt.»
Votering anställdes i vanlig ordning med slutna sedlar,
efter upprop, och utföll, efter det en sedel blifvit ailagd för¬
seglad, med 39 Ja emot 21 Nej, i följd hvaraf Utskottets
hemställan i tredje punkten var bifallen.
Herr Blanche begärde ordet och yttrade: Mot det af
Ståndet nu fattade beslut anhåller jag att få anmäla min re¬
servation, för att dymedelst ytterligare fritaga mig från an¬
svaret för de följder, som ur detta beslut kunna härflyta.
Herr Lallerstedt: Af samma anledning, som Herr Blanche,
anhåller äfven jag att få reservera mig emot Ståndets nu
fattade beslut.
Herr Hierta: Afven jag reserverar mig mot det nu fat¬
tade beslutet, och jag vädjar på samma gång från den me¬
ning, som nu visat sig öfvervägande, till den oförvillade me¬
ning, hvilken jag är öfvertygad om ett år härefter skall vara
rådande.
Reservationer anmäldes vidare af Herrar Dahm, Ceder¬
gren, Ditzinger Lovén, Rosenqvist, Ericson, Wistelius, Linde¬
ström, Rudling, Ellberg, Sundblad, Lindstedt, Wcern, vice Tal¬
mannen Schwan, Renström, Trägårdh, F. Rinman och Bager.
Plenum slutades kl. 11 e. m.
In fidem
E. Gr. Runeberg.
Den 21 Martu.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *•
Herr Grape begärde och erhöll ledighet från Riksdags-
göromålen under 14 dagar, räknade från den 31 dennes.
§ 2.
I enlighet med Ståndets förut fattade beslut, skulle den¬
na dag väljas dels sex Electorer, för att, jemte de af öfriga
Stånden valde, sammanträda till utseende af Comiterade
Den 21 Martti.
229
för Tryckfrihetens vård, dels Suppleanter, för att, i händelse
af Electorers förfall, i deras ställe inträda; och sedan Stån¬
det heslutat, att val af Eleclorer och Suppleanter skulle,
hvart för sig, verkställas, och att de sednares antal skulle
blifva två, företogos dessa val, hvart efter annat; dervid ut-
sågos till
Eleclorer:
Herrar Selggren med 26 röster.
Cramér
|
|
24
|
»
|
Ekman
|
»
|
20
|
i)
|
Rydin
|
»
|
22
|
»
|
Eneman
|
»
|
23
|
|
och Grenander
|
»
|
24
|
»
|
samt till
Suppleanter, att i nedannämnda ordning i tjenstgöring
inträda:
l:o Herr Wedin med 25 röster,
och 2:o Herr Wallenberg » 19 »
Underrättelse om dessa val skulle genom Protocolls-
Utdrag meddelas.
§ 3'
Fortsattes behandling al Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottets Betänkande, M 57, i anledning af väckta
motioner, rörande Sveriges och Norriges ömsesidiga förhål¬
landen; hvarvid törekommo:
2:dra punkten, innefattande det yttrande, pag. 33, hvar¬
igenom afstyrktes bifall till Herr A. Ribbings motion, som
afsåg tryckning af Unions-Comitéens Betänkande, med der¬
till hörande handlingar.
Herr Grenander: Såsom min vid Betänkandet fogade
reservation utvisar, har jag icke delat Utskottets i denna
punkt uttalade åsigt, utan föreslagit Utskottet att hemställa
om en underdånig skrifvelse i den syftning, Herr Ribbings
motion afser. Denna min mening vidhåller jag ännu, ehuru
hufvudsyftet af mitt förslag, som var, att, genom tryckning
af ifrågavarande handlingar, gifva Rikets Ständer en ledning
för bedömande af förhållandena mellan Sverige och Norrige,
numera icke kan dermed afses. För den föreslagna åtgär¬
den talar dock fortfarande en omständighet, som, enligt min
tanke, innnelättar tillräckligt skäl, och det är den, att of¬
fentliggörandet af Unions-Comitéens Betänkande och förslag
skulle borttaga den nu temligen allmänna föreställningen, att
man vill hemlighålla det, som i dessa handlingar innefattas.
230
Den 21 Marlii.
Jag yrkar således afslag å Utskottets framställning, och an¬
håller att Ståndet måtte antaga mitt förslag.
Herr Lovén: Med afseende å den synpunkt, från hvil¬
ken jag betraktade det statsrättsliga förhållandet mellan Sve¬
rige och Norrige, under det frågan behandlades i Utskottet,
var det naturligt, att jag, af skäl, som i min reservation äro
närmare utvecklade, önskade, att ifrågavarande handlingar
måtte komma till allmänhetens kunskap för att tjena till
nödig ledning vid hufvtidfrågans afgörande. Då emellertid
andra åsigter gjort sig gällande hos Rikets Ständer, hvilkas
beslut jag måste respectera och ställa mig till efterrättelse,
finner jag mig nu uppmanad att lika ifrigt, som jag förut
önskade handlingarnes tryckning, påyrka deras återförpas¬
sande till den hylla, hvarifrån de varit nedtagna. Med från¬
gående af mitt i reservationen gjorda tillstyrkande, får jag
således yrka, att Herr Ribbings motion icke måtte vinna nå¬
got afseende.
Herr Dahm: Efter hvad jag erfarit, hafva åtskillige
Ledamöter af Economie-Utskottet icke kunnat taga fullstän¬
dig kännedom af de handlingar, om hvilkas tryckning fråga
blifvit väckt, emedan dessa, såsom handskrifna, del6 äro svåra
att läsa, dels utgöra en stor, afskräckande lunta. Att inne¬
hållet af dessa handlingar, om de icke tryckas, kommer af
samma skäl alt utgöra en hemlighet älven för flere Leda¬
möter i den Comité, åt hvilken den blifvande revisionen af
unionsförfattningen kommer att uppdragas, är sannolikt, eme¬
dan det svårligen blefve möjligt att taga fullständig känne¬
dom om handlingar, i volume uppgående till, jag vill icke säga,
ris, men åtminstone många böcker påpper. Blifva handlin¬
garna deremot tryckta, kunna de för mången lemna mate-
rialier till en grundligare undersökning. Mig synes derföre
skäl vara att de befordras till trycket, helst en forskning
deri icke kan skada, och anledning är, att ämnet fortfarande
skall omfattas med samma ifver och värma, som hittills. Ark¬
talet, som nu är betydligt, men i tryck skulle blifva ansen¬
ligt reduceradt, bör derföre icke afskräcka från företaget.
Af dessa skäl, tillstyrker jag afslag å Utskottets hemställan
och bifall till Herr Ribbings motion.
Häruti instämde flere Ledamöter.
Herr Lallerstedt: Det är ett misstag att tro, att Unions-
Comiténs Betänkande utgör en sådan lunta, att man deraf
bör låta afskräcka sig från att trycka den. Jag har sjelf
haft i mina händer ett exemplar af nämnda Betänkande,
Den 21 Marlii.
251
tryckt på Norska språket och upptagande allenast 4 å 5 ark,
Unions-Comiténs Betänkande har allt hittills varit undanhållet
offentlighet. Sedan den Norska Regeringens utlåtande olver
detta Betänkande afgals, och många år hafva sedermera för-
llut.it, har frågan af det Svenska Stats-Rådet blifvit lemnad
utan all handläggning, och jag betviflar att det funnits en
enda Svensk Minister, som genomläst handlingarna i ämnet.
Säkert är att dessa under åratal varit liggande på en hylla
i Justitiae-Stals-Expedition, öfverhöljda af damm, och att den,
som sökt någon upplysning i frågan, blifvit affärdad med det
besked, att handlingarne circulerade mellan Stats-Rådets Le¬
damöter. Det tyckes kunna vara på tiden, att framdraga i
ljuset en handling, som så länge hållits förborgad för all¬
mänhetens blickar, och derjemte allt hvad med sakens be¬
handling å Sveriges sida eger sammanhang, på det man måtte
komma under fund med hvar felet ligger. Jag tillstyrker
derföre, att Borgare-Ståndet mätte bifalla Herr Ribbings mo¬
tion, utan afseende å hvad två Riks-Stånd redan i ämnet be¬
slutat.
Herr Wahlbom: Jag har icke funnit mig tillfredsställd
af de skäl, Utskottet anfört för sitt afstyrkande af Herr
Ribbings motion. Deremot delar jag den af Herr Grenan¬
der uttalade åsigt och får, på de grunder, hans reservation
innehåller, instämma i hans deri framställda förslag.
Herr Ridderstad: Jag erkänner, att jag, då l:sta och
3:dje punkterna i Betänkandet voro af Borgare-Ståndet god¬
kända, ett ögonblick ansåg, att äfven den förevarande 2:dra
punkten borde bifallas. Men då under hufvudfrågans be¬
handling åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda mot de af
Utskottet i l:sta punkten begagnade motiver, och man för
dessa anmärkningar sökt ett stöd i Unions-Comitéens Proto-
coller, anser jag nödvändigt alt dessa Protocoller tryckas,
på det man måtte kunna bedöma om anmärkningarna äro
befogade eller ej. Unions-Comitéens Betänkande utgör för
öfrigt ett historiskt document; om detta eger större eller
mindre betydenhet, kan på det hela vara likgiltigt, men så
länge det hålles hemligt, kunna deremot framställas hvilka
anmärkningar som helst, utan att någon control deröfver är
möjlig. Sannt är att ifrågavarande handlingar blifvit tryckta
i Norrige, men dervid bör märkas, att sådant skett endast
i form af extracter. Sålunda lärer, efter hvad jag hört
uppgifvas, aflidne Presidenten von Hartmansdorffs reserva¬
tion, sorn utgör en vigtig del af det hela, icke igenfinnas i
252
Den 21 Mar lii.
den Norska upplagan; och denna omständighet innefattar
ensamt tillräckligt skäl att från Sveriges sida påyrka harid-
lingarnes offentliggörande. Att i en så vigtig sak, som den
förevarande, se på omkostnaderna, synes mig vara ungefär¬
ligen detsamma, sorn att vilja hushålla med svafvelstickorna.
Herr Dydin: Afven jag anser att ifrågavarande tryck¬
ning hör ske, men tror, att den utan skada kan inskränkas
till Unions-Comitéens förslag och moliver samt de afgifna
reservationerna. På detta sätt begränsadt, skulle arbetet
icke blifva af större omfång, ari ett af våra vanliga Utskotts-
Betänkanden på ungefär 7 elier 8 ark.
Herr Staaff: Instämmande i yrkandet om ifrågavarande
handlingars tryckning, vill jag, med anledning af Herr Ry-
dins yttrande, endast erinra, att, då de mot Unions-Comi¬
téens Betänkande afgifna reservationer lära innehålla hän¬
visningar till särskilde Ledamöters, vid särskilda tillfällen
afgifna och i Comitéens Protocoller införda yttranden, det
följaktligen, för vinnande af nödig fullständighet, är angelä¬
get att äfven Protocollen blifva tryckta.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till Utskottets hemställan besvarats med
öfvervägande Nej, beslöt Ståndet, att Rikets Ständer måtte
i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta till trycket befordra Unions-Comitéens
ifrågavarande Betänkande, med dertill hörande förslag till
Förenings-Act och reservationer, jemte öfriga dithörande nö¬
diga handlingar-, samt låta desamma utdelas till Rikets Stän¬
der och till öfriga, åt hvilka på allmän bekostnad tryckte
handlingar pläga utdelas.
4:de punkten, innefattande den hemställan, att Rikets Stän¬
der måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t uttala den
önskan, att förslag till ordnande af de ömsesidiga handels- och
rättsförhållandena kunde för de förenade Rikena varda an¬
tagna, samt anhålla, att Kongl. Maj;t täcktes häråt lemna Nå¬
dig uppmärksamhet, och, då Kongl. Maj:t så lämpligt finner,
vidtaga åtgärder, till förverkligande af Rikets Ständers önsk¬
ningar i dessa hänseenden.
Bifölls.
§ *■
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial, M 18, med
förslag till vissa förändrade föreskrifter, angående förvalt¬
ningen och utlåningen af Stats-lånefondens medel.
Den '21 Marlii.
255
Sedan, pä begäran af Herr Wallenberg, hans vid Me¬
morialet fogade reservation blifvit uppläst, erhöll
Herr Wallenberg ordet och yttrade:*).
Herr Gahn, H.: i afseende å tredje punkten, är jag
af olika tankar med Herr Wallenberg, och anser alt, då de
med Stats-lånefonden sammanhang egande förhållanden se¬
dan sistlidna Riksdag undergått förändring, villkoren för ut¬
låning från denna fond jemväl böra förändras. Sedan be-
sluladt blifvit, att Stats-lånefonden skall liquideras medelst
det lån, som för Statens jernvägsbyggnader kommer att
upptagas, och fonden således blir att anse såsom utgörande
en slags reserv-cassa för Riksgälds-Contoiret, ehuru förval¬
tad af Ranken, synes det icke vara skäl alt för framtiden
belasta Stats-länefondens låntagare med högre ränta eller
provision. Deremot instämmer jag fullkomligt med Herr
Wallenberg i fråga om olämpligheten af alt utlåningsräntan
fiir Stats-lånefonden sammanknippas med utlåningsräntan
för Handels- och Niirings-Disconten, emedan denna är af
helt aiinan natur, än den förra, och räntans bestämmande
för hvardera fonden således kan bero af helt olika grunder.
Jag föreslår derföre, alt räntan för försträckningar från
Stats-lånefonden måtte bestämmas till 6 procent, så mycket
heldre, som Ranco-Fullmäktige nyligen i denna syftning gjort
framställning hos Banco-Ulskottets Canzlie- och Finans-Af-
delning. Att sätta räntan högre, än 6 procent, skulle der¬
emot bidraga till en onaturlig stegring af allmänna räntan i
landet. Den 3:dje punkten i förslaget bör derföre, enligt
min tanka, förändras till följande lydelse: »att vid denna
utlåning må intill 1800 års slut erläggas ränta och provision
i enlighet med hvad, som i 30 § 2 mom. af 1838 års Baneo-
Reglemente finnes stadgadt, hvaremot från och med 4861
års början berörda provision kommer att upphöra och för
försträckningar från Stats-lånefonden att beräknas 6 proc.
ränta, som i förskott afdrages». Jag tror, att, genom denna
bestämmelse, räntan likväl blifver så hög, att ingen lånhaf-
vare onödigtvis söker omsättning. Att Stats-lånefonden skall
komma att blifva en andra upplaga af allmänna Disconten,
såsom Herr Wallenberg i sin reservation yttrat, derför hyser
jag ingen fruktan, ty, då medlen äro bestämda att användas
till jernvägsbyggnaderna och, enligt den i 6;te punkten före-
') Herr Wallenbcrgs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes i slutet af detta band.
254
Den 24 Martti.
slagna föreskrift, ovillkorligen måste vara indragna till Riks-
gälds-Contoiret inom 4862 års slut, är det gifvet, att 1862
års Ständer, äfven om de ville hafva något undseende med
de sednast tillkomne låntagarne, icke kunna medgifva dem
något anstånd med inbetalningar, som äro påräknade för ett
visst ändamål och till största delen då redan måste vara
använda till jernvägsbyggnaderna. Icke eller kan jag dela
Herr Wallenbergs åsigt, att nya lån från denna fond icke
böra utgifvas efter innevarande års slut. Skälet, hvarföre
medlen böra tillsvidare hållas ute i rörelsen, ligger icke i
någon afsigt att uteslutande hjelpa de personer, som nu
häfta i skuld till Stats-lånefonden, utan deri, att det under
nuvarande penningeställning icke skulle vara helsosamt att
på en gång ur rörelsen indraga en så stor summa. Med
undantag af den förändring i 3;dje punkten, som jag nyss
förordat, tillstyrker jag således bifall till Utskottets förslag.
Herr Renström: Jag kan, för min del, icke annat, än
gilla den förändring, Herr Wallenberg i sin reservation före¬
slagit af 3:dje punkten. På sätt Herr Wallenberg i reserva¬
tionen yttrat, skulle Banco-Fullmäktige icke kunna rimligtvis
nedsätta disconton å de medel, som utlånas från Handels-
och Närings-Disconten, om räntan derå sättes i beroende
af räntan för Stats-lånefonden, äfven om penningetillgången
skulle kunna dertill föranleda, och detta tror jag icke skulle
vara förmånligt hvarken för Ranken elier allmänheten. Jag
anser det vara af högsta vigt dessutom att någon sporre fin¬
nes på de personer, som innehafva lån af Stats-lånefonden,
att söka så fort möjligt är inbetala dessa lån, så vida man
vill förekomma, att dessa lån till stor del icke skola blifva
utestående i åratal utöfver den föreskrifna tiden, och något
lämpligare sätt att vinna ett sådant ändamål finnes, i min
tanke, icke, än alt för sagde lån bestämma en högre ränta,
än för andra lån. Jag kan icke eller finna, att de personer,
som innehafva dessa lån, kunna hafva ringaste skäl att der¬
öfver beklaga sig. Det bör icke vara dem förmenadt att
få inbetala dessa lån när som helst, och om nu tiden för
inbetalningen af en del deraf utsträckes intill slutet af år
4862, så har ju derigenom, i alla fall, skett dem en faveur,
som de icke kunnat göra beräkning på, då de erhöllo lånen.
Jag skulle för öfrigt vilja föreslå, att icke blott de medel,
som nu äro influtna af Stats-lånefonden, genast inbetalas
till Riksgälds-Contoiret, utan att äfven all vidare utlåning af
denna fond hädanefter installes, och att medlen, i den mån
Oen 21 Marlii.
255
de inflyta, likaledes inbetalas till Riksgälds-Contoiret, men
med rättighet likväl för Discont-Directionerne att, efter godt¬
finnande, bevilja omsättningar af de utestående lånen, då af-
betalningar derå ske. Skulle detta mitt förslag dock icke
gillas, så yrkar jag i stället, att ett sådant moment måtte
tilläggas näst efter 4:de punkten, som Herr Wallenberg i
reservationen föreslagit.
Herr Palander: Man måste beklaga, att landets när¬
varande econorniska ställning är sådan, att den icke medgif-
ver inbetalning af det så kallade 12-millionerlånet genom å
Statslånefonden inflytande medel, såsom från början var
äinnadt, utan att Rikets Ständer funnit behöfligt vidtaga så¬
dana förändringar i föreskrifterna angående Statslånelondens
förvaltning, som åsyfta att derifrån utgifna lån icke skola
med kraft indrifvas inom den först bestämda tiden. Vi veta
ock, att Rikets Ständer beslutat, att Ranken med en del af
sina vinstmedel skall deltaga i det nya utländska jernvägs-
lånet. Fråga är nu väckt om alt medgifva något anstånd
ät de låntagare, som häfta i skuld för lån af den olyckliga
Statslånefonden. Herr Wallenberg har yrkat bibehållande
för framtiden af den höga ränta och provision, som för dessa
lån hittills blifvit erlagda. Jag vädjar dock till hvars och ens
bedömande, om sådant vore rättvist, när Riks-Banken blir i
tillfälle att hädanefter innehafva denna skuld mot den lägre
ränta, som af Riksgälds-Contoiret kommer att erläggas för
det nya utländska lånet. Man säger, att låntagare icke
hafva fog till klagan, då det står dem fritt att inbetala sina
lån. Detta är lätt sagdt. Men om inbetalningen vore så
lätt verkställd, hade någon särskild åtgärd till låntagarnes
lättnad icke behöft ifrågasättas. För min del, kan jag icke
finna annat, än att ett sådant beslut, som Herr Wallenberg
påkallat, skulle innefatta barbarism eller åtminstone en hög
grad af obarmhertighet mot dessa olyckliga låntagare. Att,
såsom Herr Wallenberg vidare yttrat, Statslånefonden skulle,
genom möjlig eftergifvenhet hos nästkommande Ständer, blif¬
va förvandlad till en allmän discont, JV? 2, behöfver man
icke frukta, om man besinnar, att af det ifrågavarande 12-
millionerlånet en fjerdedel redan är återbetald till långifva-
ren, samt att, enligt den föreslagna bestämmelsen, en annan
fjerdedel redan i instundande Junii månad komme att af-
betalas, och de derefter återstående 6 millionerna att efter
hand amorteras under åren 11161 och 1862. Det kan såle¬
des antagas, att alla från Statslånefonden utgifna lån blifva
236
Den 21 Marlii.
före nästa Riksdag infriade, med undantag af dem, som bero
på lagsökning, om sådan eris kommer i fråga, hvilket jag
betviflar. Den siste talaren nämnde om behofvet af en
sporre till lånens återbetalning. Jag vet väl, att en sporre
mången gång är behöflig och nyttig, men tror, att det under
nuvarande förhållanden skulle vara särdeles obarmhertigt
att begagna ett dylikt instrument mot Statslånefondens lån¬
tagare. 1 fråga om räntefoten, biträder jag Herr Gahm
förslag, att räntan måtte bestämmas till 6 procent. Hvad
åter angår Herr Wallenbergs yrkande om borttagande af
ordet »företrädesvis» ur 4:de punkten, anser jag att detta
ord utan skada kan qvarstå, helst, på sätt under en före¬
gående discussion är upplyst, angående utlåning af Statslåne¬
fondens medel utom Stockholm, utlåning åtminstone vid
Malmö Låne-Contoir skett mot ganska goda reverser utan
åtföljande realsäkerhet. Jag ser icke något skäl att nu
skärpa föreskrifterna i detta hänseende, och tror detta vara
desto mera obehöfligt, som Statslånefonden redan under in¬
nevarande år kommer att förminskas till hälften och snart
nog skall helt och hållet upphöra. På dessa skäl, tillstyr¬
ker jag bifall till Utskottets förslag, allenast med den för¬
ändring, att räntan, såsom Herr Gahn föreslagit, bestämmes
till 6 procent.
Herr Boman: För min del, yrkar jag bifall till Irsta,
2:dra, 4:de, 5;te och 7:de punkterna i Utskottets förslag.
Hvad åter angår den 3:dje punkten, kan jag icke neka, att
Herrar Wallenbergs och Gahm anmärkningar äro ganska
riktiga, och att Banco-Fullmäktige skulle råka i en ledsam
collision genom föreskriften, att Statslånefondens utlåningsränta
borde rättas efter utlåningsräntan i Handels- och Närings-
disconten. Men lika litet kan jag gilla eller finna billigt att
bibehålla den nu varande höga räntefoten för lån från Stats¬
lånefonden, helst ändamålet med dess indragning i landet
var att hjelpa de för tillfället tryckta näringarne. Jag bi¬
träder derföre Herr Gahm förslag om räntans bestämmande till
6 procent. Vid 6:te punkten vill jag anmärka det oriktiga i
att utan behof indraga fonder ur lånerörelsen. Lika med
Herr Doctor Sandberg, yrkar jag derföre antagande af det
förslag, Kongl. Maj:ts Proposition innehåller, eller att tiden
för Statslånefondens indragning utsträckes till 1863 års slut.
Sannt är, att man derigenom för någon tid får en allmän
discont, Jtä 2, men jag inser icke någon våda deraf, om
Riks-Banken eger medel till grundläggning af ett nytt discont-
Den 21 inartii.
257
verb. Discontrörelsen är en ganska indrägtig rörelse, som
icke är att försmå, och, för min del, har jag ingenting der¬
emot, att Staten pä detta sätt skördar en vinst, som eljest
skulle stanna i enskilda personers fickor.
Herr Lallerstedt: Jag är ense med dem, som anse
någon sammanblandning af särskilda fonder icke böra ega
rum; men hvad jag anser angelägnast är, att den höga ränta,
som nu erlägges för lån från Statslånefonden, äfven emot
ganska goda säkerheter, måtte upphöra. Om Staten nu kan
skaffa sig lindrigare villkor, än förr, inser jag icke det rin¬
gaste skäl att utlåningsräntan] qvarstår oförändrad. Att
denna från början sattes så högt, som skedde, var en olyc¬
ka, ty derigenom stegrades räntefoten i allmänhet till
en onaturlig höjd, till skada för handeln och näringarne.
I andra länder är det vanligt, att, så snart man finner ned¬
sättning af räntan kunna ega rum, en sådan i ögonblicket
verkställes. Jag instämmer således i Herr Gahns förslag
om bestämmande af 6 procent ränta, förskottsvis erlagd,
men tror likväl, att det icke går an att absolut fixera rän¬
tan vid denna ziffra. Jag har någon anledning till den för¬
modan, att Rikets Ständer innan kort skola få emottaga en
Kongl. Proposition, angående utvidgad frihet i afseende å
ränta för papper, ställda på kort tid. Om en sådan frihet
blifver medgifven, skall följden deraf under den närmaste
framtiden utan tvifvel blifva en stor fluctuation i räntan.
I händelse penningetillgången vid lånets indragning blefve så
god, att utlåning från Statslånefonden till 6 procent ränta
icke kunde mot fullgoda säkerheter ega rum, skulle, om det,
såsom Utskottet i 6:te punkten föreslagit, berodde på öfver¬
enskommelse emellan Fullmäktige i Banken och Riksgälds-
Contoiret, huruvida afbetalningar finge göras före den be¬
stämda tiden,! Banco-Fullmäktige måhända nödgades att, för
att få medlen ullånta, antaga mindre goda säkerheter. Ett
motsatt förhållande låter ock tänka sig, eller en minskad
penningetiilgång, som hade till följd att räntan för utlåning
från Handels- och Närings-disconten höjdes utöfver 6 pro¬
cent. I detta fall vore det orimligt att hafva utlåningsrän¬
tan för Statslånefonden fixerad till 6 för hundradet. Med
afseende å dessa förhållanden, är det nödigt, att vid räutans
bestämmande till 6 procent tillägga det förklarande, att
Banco-Fullmäktige likväl må kunna höja eller sänka räntan,
allt efter sorn den ena eller andra åtgärden af särskilda
omständigheter påkallas. Mot uteslutande af ordet »företrä¬
238
Den 21 Martil.
desvis» i 4:de punkten kunde jag väl icke hafva något att
erinra, men jag hemställer till Herr Wallenberg, om man
icke bör hysa det förtroende till Banco-Fullmäkiige, att or¬
det »företrädesvis», om det bibehålies, skall tagas efter sin
egentliga betydelse, så att lån på borgen beviljas endast när
andra säkerheter icke kunna erhållas. Väl är det sannt, att,
under den förflutna tiden, utlåning från Statslånefonden skett
under sådana omständigheter, som icke kunna gillas, hvar¬
före denna utlåning ock varit föremål för anmärkning inom
Banco-Utskottet, men med den uppmärksamhet, som blifvit
fästad vid det anmärkta förhållandet, tror jag, att man för
den närmaste framtiden icke har att befara vidare utlåning
af denna beskaffenhet. Af hvad jag nu yttrat följer, att jag
icke anser annan ändring i 3 punkten af Utskottets förslag
behöflig, än att hvad densamma innehåller om samman¬
blandning af särskilda fonder utgår, och att utlåningsräntan
bestämmes till 6 procent, med rättighet för Banco-Fullmäk-
tige att, under utomordentliga förhållanden, höja eller sänka
räntan. I öfriga delar biträder jag Utskottets förslag.
Herr Staaff: I fråga om 3:dje punkten är jag före¬
kommen af Herr Lallerstedt och instämmer i det af honom
framställda yrkande, helst det icke är rimligt att till norm
för utlåningsräntan i Statslåne-fonden taga den ränta, som
gäller för utlåning från Handels- och Närings-Disconten, då
denna ränta alltid måste vara mera fluctuerande, än den förra.
Hvad den 4:de punkten angår, yrkar jag bibehållande af or¬
det »företrädesvis», såsom innefattande tillräcklig fingervisning
för Banco-Fullmäktige att icke antaga blotta namnsäkerheter
utöfver hvad behofvet kräfver. I öfrigt vill jag blott an¬
märka, att jag funnit redactionen i 6:te punkten mindre tyd¬
lig i afseende å den föreslagna rättigheten för Banco-Full¬
mäktige att med Fullmäktige i Biksgälds-Contoiret öfverens¬
komma om de för hvarje år bestämda inbetalningarnes verk¬
ställande å andra terminer, än de, som i början af punkten
omnämnas. Denna rättighet, hvilken, enligt min tanke, bör
omfatta samtliga ifrågavarande inbetalningar, och således jem¬
väl den, som skulle ske i Junii månad detta år, kan dock
genom den uppställning, som blifvit gifven åt punkten, anses
vara inskränkt till inbetalningarna under, såsom det i försla¬
get heter, de sistnämnda 2 åren, eller 1861 och 1862.
Herr Gråå: Lika med Herr Wallenberg, finner jag
olämpligt att räntan för försträckningar från Statslåne-fonden
Den 21 Marlit.
239
ställes i beroende af räntan för utlåning från Handels- och
Närings-Disconten. Denna sednare ränta är underkastad för¬
ändringar i följd af vexlande conjuncturer, hvilket deremot
icke bör vara förhållandet med den förra. För Statslåne-
fonden torde alltså böra bestämmas en fix ränta, något hö¬
gre, än den vanliga räntan i Handels- och Närings-Discon¬
ten, eller 6 procent; men ingalunda bör, såsom Herr Laller¬
stedt föreslagit, denna bestämmelse beledsagas med det för¬
klarande, att räntan må kunna höjas eller sänkas efter om¬
ständigheterna, helst, hvad förhöjningen beträffar, mera än
sex procent ej synes böra ifrågakomma, så länge denna är
den högsta ränta, som genom lag är bestämd. Deremot
tror jag det vara billigt, att läntagarne medgifves en lättnad
deruti, att den hittills bestämda provisionen af 2 procent för
framtiden upphör, helst Banken icke kommer att göra för¬
lust på det hela, om, såsom antagas bör, de utgifna länen
varda till capital och ränta inbetalade. Lika med Herr
Wallenberg, anser jag att nya lån af Statslåne-fonden icke
böra efter innevarande års slut beviljas, hvilket ock är öf¬
verensstämmande med Rikets Ständers vid sistlidna Riksdag
fattade beslut. Likväl torde det vara billigt, att de låntagare,
hvilka såsom sådane finnas qvarstående vid innevarande års
slut, äfven erhålla någon lindring genom tillåtelse att efter
denna tid omsätta sina lån. Den farhåga, som här blifvit
yttrad, att Banken kunde blifva öfverhopad med penningar,
kan jag för öfrigt icke dela. Då meningen icke är att bilda
någon ny och fortfarande discontinrättning, utan endast att
bereda läntagarne all den lättnad, som kan medgifvas, anser
jag att ordet »företrädesvis» bör ur .4:de punkten uteslutas.
Jag är således ense med Herr Wallenberg, med det enda
undantag, att jag, i motsats till hans åsigt, anser provisionen
böra upphöra.
Herr Billström: De anmärkningar, som här blifvit fram¬
ställda mot Utskottets förslag, äro redan vederlagda af före¬
gående talare, isynnerhet af Herr Lallerstedt, som rätteligen
erinrat, att det skäl, som från början föranledde bestäm¬
mande af en högre ränta för lån från Statslåne-fonden, nem¬
ligen att Staten sjelf måste vidkännas en utomordentligt dryg
ränta, kommer att med utgången af detta år försvinna, der¬
igenom att lånet då blifver till fullo inbetaldt. När således
ingen anledning vidare förefinnes att fordra högre ränta vid
utlåning från denna fond, än för lån af Riks-Bankens fon¬
der, tror jag det icke eller vara skäl att fixera räntan till
240
Den 21 Marin.
6 procent, såsom här blifvit yrkadt. Huru det för öfrigt
skulle låta förena sig att stadga en fix ränta och på samina
gång tillåta räntans sänkande och höjande, efter omständig¬
heterna, kan jag icke förstå, då det ena ovedersägligen inne¬
fattar ett upphäfvande af det andra. Lika litet kan jag finna,
att bestämmelsen af lika ränta för Statslåne-fonden, som för
Handels- och Närings-Discont-fonden, skulle kunna medföra
någon sammanblandning af dessa begge fonder, eller att,
såsom Herr Wallenberg i sin reservation antagit, betydliga
outlånta behållningar skulle kunna uppkomma i sistnämnda
fond, under det en mängd otillfredsställda lånsökande i Stats¬
låne-fonden funnes. Sådant är ju icke tänkbart, då de låri-
sökande, som icke få sina behof tillfredsställda i den ena
fonden, naturligtvis skola vända sig till den andra. Att ute¬
sluta ordet »företrädesvis» ur 4:de punkten, synes icke vara
behöfligt, isynnerhet, om, såsom Herr Wallenberg yrkat, ut¬
låningen från Statslåne-fonden icke kommer att fortgå län¬
gre, än till innevarande års slut. Icke kan väl meningen
vara, att af de låntagare, som då finnas qvar, fordra annan
eller större säkerhet, än den de från början lernnat, och
detta, oaktadt deras skuld under tiden blifvit genom omsätt¬
ning minskad. — I samma mån skulden minskas, i samma
mån borde väl ock anspråken på säkerhet minskas; åtminstone
lärer icke från det förhållande, att lånesumman genom afbe¬
talning nedgått, anledning kunna hemtas att fordra större sä¬
kerhet, än som förut i afseende på en högre summa befun¬
nits tillfyllestgörande. För öfrigt har erfarenheten ännu icke
visat några vådliga följder af utlåningen mot namnsäkerket.
Jag vill i detta hänseende åberopa, att, enligt nyligen vun¬
nen upplysning, utgöra lagsökningarne för lån som hos Läne-
Gontoiret i Malmö blifvit från Statslåne-fonden utgifna, icke
mer an en femtedel af dylika lagsökningar vid Låne-Contoiret
i Götheborg, hvarest lånen till största delen blifvit utlemnade
mot realsäkerhet. Detta visar att utlåningen mot namn¬
säkerheter i sjelfva verket icke är så vådlig, som man här
låtit påskina.
I 4:de punkten har Herr Wallenberg yrkat den föränd¬
ring, att all utlåning från Statslåne-lönden måtte med detta
års slut upphöra; men då Rikets Ständer redan bifallit, att
till inbetalning af det så kallade 42-millionerslånet må an¬
vändas en del af det nya jernvägslånet, på det Statslåne-
fondens låntagare måtte erhålla ett längre rådrum med sina
skulders infriande, synes det som skulle verkan af detta be¬
Den 21 Marlii.
241
slut upphäfvas om Herr Wallenbergs nyssnämnda yrkande
godkändes. Det är visserligen sannt, att medlen, efter den
föreslagna tidens förlopp, luinde utlånas genom Riksgälds-
Conloiret; men, då det måste tagas för gifvet, att lån från
Riksgälds-Contoiret endast komme att utgifvas i större sum¬
mor lill ett fätal personer, hvilka sedermera i sin ordning
säkerligen skulle begagna tillfället, att utlåna medlen i mind¬
re poster mot högre ränta, så blefve följden häraf den, att
en stor dol af räntevinsten tillfölle Statens låntagare, i stället
för att den helt och hållet kunde komma Staten sjelf till
godo.
Det har vidare blifvit ifrågasatt, att den föreslagna rät¬
tigheten för Fullmäktige i Banken och Riksgälds-Contoiret
att sinsemellan öfverenskomma om förändrade terminer för
verkställande af inbeialningarne till Riksgälds-Contoiret borde
utsträckas äfven till de 3 millioner Riksdaler, som i början af
nästkommande Junii månad skulle till Riksgälds-Contoiret in¬
levereras. Detta torde dock vara desto mindre nödigt, som
för närvarande i Statslåne-fonden finnas outlånta omkring 2
millioner Riksdaler, hvilka kunna användas till berörde in¬
betalning, och derjemte kan med säkerhet antagas, att den
återstående 3:dje millionen äfven innan Junii månad skall
inflyta. Hvad slutligen angår den yttrade farhågan att man
vid nästa Riksdag hade att emotse en anhållan om ytterli¬
gare uppskof med länens inbetalning till 1862 års slut, så
saknar denna farhåga all grund; ty nästa Riksdag inträffar
ej förr, än i October 1862, och innan motion i ämnet hinner
att väckas och blifva underkastad Rikets Ständers pröfning
och beslut, är den bestämda inbetalningstiden sannolikt re¬
dan exspirerad. På grund al hvad jag nu yttrat, tillstyrker
jag bifall lill Utskottets förslag i dess helhet.
Herr Ekelund: Då det är bekant, att många af de
förhållanden, som föranledde upptagandet af 12-millioner-
lånet, ännu fortfara, anser jag billigheten fordra, att den för
Stats-lånefonden hittills gällande höga ränta af 8 procent
för framtiden, så vidt möjligt är, nedsättes. Utskottet har i
5:dje punkten af förevarande Memorial föreslagit samma
ränta, som gäller för utlåning från Handels- och Närings-
Disconten, men, efter Memorialets tryckning, har Utskottet
kommit i erfarenhet deraf, att ifrågavarande ränta lämpligast
bestämmes tili 6 procent, förskottsvis erlagda. En sådan
förändring i Utskottets förslag anser jag ock vara på goda
Dorg.-Stånd. Prot. vid Riktd. 1859—1860. lil. 16
242
Deri 21 Marlit.
skäl grundad. Deremot kan jag hvarken biträda Herr Lal-
lersledts förslag orri rättighet för Banco-Fullrnäktige att, oak¬
tadt räntan bestämdes till 6 procent, höja och sänka räntan
efter omständigheterna, eiler instämma i Herr Wallenbergs
yrkande om ett tillägg till 4:de punkten, hvilket tillägg synes
mig desto mera obehöfligt, som, enligt Utskottets förslag i
4:de punkten, utlåningen skulle verkställas under Banco-Full-
mäktiges tillsyn och control samt efter af dem meddelade
föreskrifter. Icke eller kan jag finna att Herr Staajfs an¬
märkning mot redactionen af 6:te punkten är befogad, då
det står Banco-Fullmäktige fritt att, efter öfverenskommelse
med Fullmäktige i Riksgälds-Contoret, när som helst verk¬
ställa medlens inbetalning, och de 3 första millionerna i alla
händelser skola vara liquiderade vid början af nästkommande
Junii månad. Den utsträckning af lånetiden, i enlighet med
Kongl. Majits Proposition, som af Herr Boman blifvit förordad,
synes mig icke önskvärd, utan anser jag fördelaktigt att
bestämma liä62 års slut såsom den tidpunkt, vid hvilken
lånen böra vara infriade. Hvad slutligen angår ordet »före¬
trädesvis» i 4:de punkten, hvars bibehållande Utskottets Le¬
damöter af Bonde-Ståndet i synnerhet ansett vigtigt, tror äf¬
ven jag, att detta ord bör qvarstå, helst man derigenom be¬
främjar det ändamål, som sökes. Jag biträder alltså Ut¬
skottets förslag, allenast med den ändring i 3:dje punkten,
som blifvit af Herr Gahn förordad.
Herr Thollander: Lika med föregående talare, har jag
ingenting att erinra vid lista och 2:dra punkterna i Utskot¬
tets förslag. Hvad åter angår den Sidje punkten, som gäller
räntan för lån från Stats-lånefonden, tror jag att Herr Wal¬
lenbergs förslag icke bör antagas. Det må vara orätt, att
räntan, hvilken icke är annat, än priset på den vara, som
kallas penningar, blifvit genom lag bestämd, men då så är,
måste man på det högsta beklaga att Rikets Ständer san-
ctionerat ett förhållande, som är stridande mot samma lag.
En förändring bör ock derföre så fort ske kan åvägabringas,
och jag tror att den sker lämpligast på det sätt, som Herr
Gahn föreslagit, eller att räntan bestämmes till den högsta
lagligen tillåtna, med föreskrift att den bör förskottsvis af-
dragas. Att nedsättningen af räntan skulle öfverlemnas åt
Banco-Fullmäktiges godtfinnande, måste jag afstyrka, emedan
jag anser nödigt, att penningarne så fort ske kan, utan rubb¬
ning i de allmänna penningeförbållandena, varda ur rörelsen
indragne, och att låntagarne hänvisas till de källor, sorn hit¬
Den 21 Marlit.
245
tills varit vanliga. En sådan indragning af medlen skulle
påskyndas, dels derigenom, att räntan bestämdes till 6 pro¬
cent, att förskottsvis erläggas, dels genom uteslutande af
ordet »företrädesvis» ur 4:de punkten, så att endast real¬
säkerheter framdeles finge antagas. Detta må icke anses
innebära något misstroende till Banco-Fullmäktiges förmåga
att bedöma erbjudna namnsäkerheter, men jag tror, att, ge¬
nom en dylik inskränkning, de lånsökandes antal skulle för¬
minskas och fondens tillgångar snarare blifva disponibla att
till Riksgälds-Contoiret inbetalas. Om ock något belopp af
Stats-lånefondens medel för någon tid skulle komma att
ligga räntelöst, är jag öfvertygad att hinder icke skall, möta
för Banco-Fullmäktige att få öfverlemna en sådan tillgång
till Riksgälds-Contoiret, för att der göras fruktbärande på
annat sätt, än efter Banco-Reglementets föreskrifter. Jag
instämmer alltså med Herr Gahn, i fråga om räntans be¬
stämmande till 6 procent, och med Herr Wallenberg, i yr¬
kandet om borttagande af ordet »företrädesvis» i 4:de punk¬
ten; men tillstyrker i allt öfrigt bifall till Utskottets förslag.
Herr Wallenberg ’).
Herr Kock: Efter hvad i denna fråga blifvit sagdt och
återsagdt, har jag, för min del, intet att tillägga, utan får
endast tillkännagifva att jag bifaller alla punkter i det nu
föredragna Betänkandet, med undantag endast af den 3:dje,
hvilken jag önskar måtte förändras i den syftning, Herr
Gahn föreslagit, och som jag till mitt nöje hör, att Herr
Wallenberg äfven biträder. Att deremot bestämma räntan
å ifrågavarande medel till 8 proc., att föreskrifva dess be¬
talande förskottsvis, eller att medlen skola vara återbetalda
inom 1860 års slut, vöre att göra utlåningen från Banken
omöjlig och öfverflytta densamma till Riksgälds-Contoiret,
hvilket icke har en sådan utlemningsrätt, som Riks-Banken,
till följd hvaraf, mot Riksens Ständers mening, Stats-låne¬
fondens medel icke skulle komma att tilldelas lånebehöfvande
i mindre scala, utan endast till större verk och inrättningar.
Herr Grape instämde.
Ofverläggningen var slutad, hvarefter, uppå af Herr
Talmannen framställda särskilda propositioner, Usta och 2:dra
punkterne af Betänkandet gillades, oförändrade, hvaremot,
och sedan Herrar Lallerstedt och Staaff afstått från sina yr-
') Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc¬
ke! i slutet af detta band.
244
Den 21 Martti.
kanden, 3:dje punkten antogs, med en så lydande förändring
af sednare perioden, »hvaremot, ifrån och med 1861 års
början, berörde provision kommer att upphöra och för för¬
sträckningar från Stats-lånefonden att beräknas sex procents
ränta, som i förskott afdrages».
I afseende å 4:de punkten, gjorde olika meningar sig
gällande, hvarjemte votering begärdes.
Med anledning häraf, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller 4:de punkten, enligt Banco-Utskottets
Memorial, M 18, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bifalles denna punkt, med uteslutande af
ordet: företrädesvis».
Deröfver i vederbörlig ordning anställd votering utföll
med 51 Ja emot 22 Nej; i följd hvaraf 4:de punkten var
af Ståndet godkänd.
Vid derefter af Herr Talmannen gjord särskild framställ¬
ning å det af Herr Wallenberg till denna punkt föreslagna
tillägg, svarades Ja och Nej, samt äskades votering; i an¬
ledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så ly¬
dande voteringsproposition:
»Den, som bifaller det af Herr Wallenberg föreslagna
tillägg efter 4;de punkten, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, finnes detta tillägg icke böra antagas».
Voteringen, förrättad med slutna sedlar i vanlig ord¬
ning, utföll, sedan en sedel blifvit aflagd, förseglad, samt
en dubbel sedel ogillats, med 26 Ja emot 24 Nej; hvadan
Ståndet, för sin del, antagit Herr Wallenbergs näst efter 4:de
punkten föreslagna tillägg, af denna lydelse: »Ej må lån
på längre tid, än sex månader, eller nya lån, efter inneva¬
rande års utgång, från Stats-lånefonden utgifvas: vederbö¬
rande Låne-Directioner dock medgifvet att bevilja omsättnin-
ningar af vid 1860 års utgång utestående lån, i den mån
beslutad indragning kan sådant tillåta».
5:te punkten.
Gillades.'
öde punkten.
Uppå Herr Talmannens proposition å bifall till detina
punkt, svarades Ja och Nej, äfvensom votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
Den 21 Martti.
245
»Den, som bifaller 6:te punkten, enligt Banco-Utskottets
Memorial, M lif, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, antages denna punkt, med den förändring,
att af den vid 11560 års slut utestående delen af Stats-låne-
fonden, elier 6 millioner Riksdaler, skola utur lånerörelsen in¬
dragas och till Riksgälds-Contoiret öfverlämnäs 2 millioner
Riksdaler om året under åren 1861, 1862 och 1865, på de
tider, då behof och öfriga omständigheter sådant påkalla och
medgifva».
Voteringen, anställd i vanlig ordning med slutna sedlar,
utföll med 45 Ja emot 6 Nej; i följd hvaraf nämnde punkt
var godkänd.
7:de punkten.
Bifölls.
§ s-
Föredrogs ånyo och bordlädes, andra gången, Lag-Utskot¬
tets Betänkande, M 20.
§ «•
Föredrogos ånyo Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottets Betänkanden:
M 41, i anledning af väckt motion, angående sättet för
tillsättandet af lediga Pastorat, om hvilkas delning fråga
blifvit väckt, först efter förre innehafvarens afgång.
Bifölls.
M 42, i anledning af väckta motioner om upphörande
af skyldigheten för resande inom Sverige, samt för Norrmän
vid resor till Sverige, att vara försedde med pass.
Herr Kock: Då de motioner, som ligga till grund för
Utskottets här afgifna tillstyrkande, endast afse skyldigheten
att vid resor inom landel vara med pass försedd, finnér jag
helt naturligt att Utskottet icke kunnat komma till annat re¬
sultat, än Betänkandet utvisar. Jag är ock med detsamma,
i och lör sig, rätt belåten, ehuru jag ingalunda vill förneka,
att jag med än större glädje skulle lenmat det mitt bifall,
om Utskottet hatt anledning att taga steget längre ut och in
på gebietet af det utländska passväsendet, som otvifvelaktigt
för den resande medför långt svårare hinder och besvär, än
det inländska. Detta missförhållande är isynnerhet märkbart
i södra delen af Skåne, och specielt i dess kuststäder, hvilka
äro underkastade stora olägenheter och i hög grad i sin tra¬
fik betungas af skyldigheten att för resor till Danmark med¬
hafva passersedlar. Jag behöfver, för att ådagalägga detta,.
246
Den 21 Marlii.
blott åberopa förhållandet från den stad, jag representerar.
Malmö har omkring 17,000 innevånare, och på 20 minuters
afstånd derifrån ligger en annan stad med 8,000, hvarjemte
den omkringliggande bygden eger en ganska talrik befolkning.
Communicatiorien med Danska kusten är också derifrån högst
liflig, och jag tror icke att jag mycket feltager mig, om jag
antager, att personaltrafiken i medeltal uppgår till 100 per¬
soner per dag. Dagar hafva funnits, då densamma räknat
ända till 3—400 personer. Hvilket besvär och hvilken tids¬
spillan måste icke drabba denna mängd resande af förplig¬
telse!! att, för ofta blott ett par timmars besök på Dansk
botten, förskaffa sig passersedlar, hvilka för öfrigt icke lända
till någon nytta eller ens erfordras, ty, så snart man beträdt
den Danska jorden, frågar ingen elfer dessa säkerhetskort, li¬
kasom i Danmark hela passersedelväsendet numera är upp-
häfdt. Om dock den genom den ringaste control åvägabrag-
tes, vore icke så mycket att deremot anmärka, men detta än¬
damål, som skulle utgöra det enda skälet för dess bibehål¬
lande, kan omöjligen ernås. I Malmö går det så till, att
från Lands-Canzliet nedskickas en packe med blanketter
till bilietförsaIjningscontoiret, der en yngling sitter, som efter¬
frågar den resandes namn samt, utan vidare undersökning el¬
ler fordran å legalisation, inskrifven detsamma i passersedeln;
man erlägger sina 25 öre och dermed anses ali nödig con¬
trol vara iakttagen samt den resande för en säker passage¬
rare. Att likväl, äfven med denna passersedelcontrol, både
tjufvar och skälmar kunna helt obehindradt slippa igenom
dess säkerhetscordon har man, andra exempel att förtiga,
nyligen erfarit, då de allmänna bladen berättat, hurusom en
yngling, jag tror hans namn var Rosenberg, som här istock¬
holm förölvat en betydligare stöld från Konstmakaren Phi¬
lippe, från Calmar begat sig till Malmö och derifrån ganska
ledigt lyckades komma öfver till Köpenhamn. Detta bevisar,
att detta tvångssystem alldeles icke uppfyller sitt ändamål,
och dess upphälvande vore derföre en önskvärd sak. För
att få ett ungefärligt begrepp om de svårigheter och olägen¬
heter, som äro med detsamma förbundna, behöfver man blott
föreställa sig, att, om man ämnade företaga en färd från huf-
vudstaden till Drottningholm, Södertelje eller Waxholm, man
skulle vara nödsakad att förskaffa sig passersedel för en så¬
dan resa, och jag undrar i sanning, om icke en dylik in¬
skränkning i den personliga friheten skulle här väcka en storm
af ovilja och klander. Besynnerligt är derföre, att icke pas-
Den 2 i Mar lii.
247
sersedeiväsendet afskaffa?, desto heldre, som det i sina con-
sequencer leder till de största orimligheter. Om man, till
exempel, reser från Helsingborg till Malmö med ångbåt, ål¬
man sålunda tvungen att å förstnämnda ställe förse sig med
passersedel endast derföre, att ångaren lägger till vid Kö¬
penhamns redd, om man också icke sätter sin fot på Dansk
jord och blott har staden i sin åsyn. Vid färd från Malmö
till Helsingborg, bryr man sig åter sällan om att taga ut pas¬
sersedel, utan att af denna uraktlåtenhet röna något obehag.
Allt detta vittnar emellertid derom, att sjelfva författningen
är, så att säga, utlefvad samt oförenlig med nutidens förhål¬
landen. Alt i gällande kraft bibehålla sådana gamla lagar
och författningar är, efter mitt förmenande, nära nog löjligt,
likasom det visserligen är i hög grad oklokt, enär det näp¬
peligen gifves någonting farligare, än att allmänheten får en
sådan föreställning om gällande påbud, att deras efterlefnad,
långt ifrån att befrämja samhällets ändamål, tvärtom tjenar
till att tracassera och ridiculisera laglydnaden. Ehuru denna
framställning af förhållandena för närvarande icke kan med¬
föra någon påföljd, har jag dock ansett det icke vara onyt¬
tigt att vid detta tillfälle derå fästa Ståndets uppmärksamhet.
För öfrigt och hvad beträffar den del af det vigtiga ämnet,
som legat inom omfånget af Utskottets handläggning, anhål¬
ler jag om bifall till det slut, hvartill Utskottet i dess nu
föredragna Betänkande derutinnan kommit.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter hördes instämma.
Herr Lallerstedt: Jag tror näppeligen, att det gifves nå¬
got land i hela den civiliserade verlden, med undantag må¬
hända af Österrike och Ryssland, der den resande är under¬
kastad sådant passtrassel, som i Sverige. Icke minst an¬
märkningsvärdi är det förhållande, som fortfarit intill sed¬
nare tiden, att, då utländningar anlända till Sverige.de mäste
lemna sina utländska pass och tvingas att taga Svenska, för
att lå resa omkring i vårt land. Deremot kunna vi på våra
Svenska pass, sedan de blifvit af härvarande utländske agen¬
ter viserade, resa omkring i andra länder. I detta fall,
om i något, borde dock internationela bruk vara gällande,
och jag skulle derföre önska, att utländning under vistelsen i
Sverige medgålves samma frihet i nämnde hänseende, som vi
utomlands, der, sedan man en gång kommit öfver gränsen
pass sällan efterfrågas. Enligt våra Svenska författningar,
eger deremot hvarje hållkarl makt att antasta den resande
och, om denne ej är fullt documenterad, föra honom ur hans
248
Den 21 Mar lii.
väg till vederbörande Lands-Canzlie. Det tyckes dock verk¬
ligen vara på tiden att dylika antideluvianska stadganden ur
vår lagstiftning försvinna, och jag anhåller derföre, att Stån¬
det måtte i Utskottets förslag till beslut utbvla ordet »in¬
skränkas» mot »upphöra». Att bibehålla, men ytterligare be¬
gränsa denna skyldighet, tjenar till intet. Bedragaren är all¬
tid väl försedd med pass, och ju större skälm han iir, desto
lättare är det honom att, vare sig genom köp, stöld, eller för¬
falskning, förskaffa sig pass. Det är endast hederligt folk,
som icke råkat uppfylla de i lagen föreskrilna formaliteter,
hvilka äro utsatta lör tracasserier och uppehåll på sin färd.
I England och America affordrar man aldrig resande pass,
och en dylik inquisition skulle der blifva ansedd såsom den
grofsta förolämpning. 1 Belgien och Holland händer det
mycket sällan att pass efterfrågas. — Jag bifaller Utskottets
Betänkande, med det af mig föreslagna amendement, hvarå
jag hos Herr Talmannen utbedjer mig serskild proposition.
Herr Lovén: I detta Betänkande har jag deltagit, fullt
öfvertygad om nödvändigheten att resande befrias från skyl¬
digheten att vid resor inom landet vara med pass försedd.
Benna förpligtelse föranleder icke sällan stora obehag och
det har till och med gått så långt, att en Landshöfding inom
sitt eget Län blifvit affordrad pass samt, i saknad deraf, va¬
rit nära att chicaneras. Inom Utskottet yttrade jag för öf¬
rigt samma tanka, som Herr Lallerstedt, eller att ordet »in¬
skränkas» borde utbytas emot »upphöra», ehuru tanken må¬
hända blefve lämpligare uttryckt, om satsen erhölle följande
form: »att vara försedda med pass må upphöra eller inskrän¬
kas». Hvad åter beträffar den af Herr Koch påpekade svå¬
righet, som för närvarande är förbunden med en resa från
Sverige till Danmark, är detta förhållande lika allmänt kändt,
som det är öfverklagadt, och Utskottet, skulle visserligen äf¬
ven, i sin mån, halva sökt förhindra passersedelväsendets
fortvaro, men då inga motioner i sådan syltning blifvit till
Utskottets behandling öfverlemnade, har Utskottet icke kun¬
nat deröfver yttra sig. Jag bifaller, för min del, Utskottets
Betänkande i sin helhet, med det af Herr Lallerstedt dervid
afgifna amendement; men om Borgare-Ståndet, med afse¬
ende å frågans beskaffenhet, skulle föredraga att i ämnet fatta
ett serskildt beslut, torde detta lämpligast ske genom en åter-
remiss. för att sätta Utskottet i tillfälle att i vidsträcktare
mån taga frågan i öfvervägande.
Herr Hierta: Jag förenar mig om det amendement,
Den 21 Martil.
24!)
som Herr Lallerstedt framställt, meri anhåller tillika om
återremiss, på det att Utskottet måtte blifva i tillfälle att
yttra sig mera bestämdt, äfven i afseende å frågan om lätt¬
nad i gällande passföreskrifter, dels för Svenskar, som resa
utomlands, och dels rörande skyldigheten för utländske re¬
sande att under vistelsen i vårt land utbyta sina pass mot Sven¬
ska. Jag täger mig friheten, att i detta hänseende till Ut¬
skottets öfvervägande recommendera. huruvida icke någon
nedsättning borde ega rum i den stämplade pappersalgift,
som gällande författningar föreskrifva å pass till utlandet,
och hvilken afgift, för den mindre bemedlade rätt betun¬
gande, är högre i Sverige, än kanske i något annat land,
med undantag måhända af Ryssland. Med antagande af ett skäl,
som i Utskottets Betänkande förekommer, att passföreskrif¬
terna utgöra ett medel att ertappa förrymde brottslingar, och
som bildar det egentliga motivet till passfvångets bibehållande,
tillåter jag mig fästa uppmärksamheten derå, att denna ut¬
väg att ertappa förbrytare numera blifvit mycket underlättad,
sedan telegraferna tillkommit, samt detta till och med så myc¬
ket, att man väl för detta ändamål kan umbära passväsendet.
I afseende å frågan om pass för resor inom landet, ber
jag få nämna, att i Frankrike, Tyskland, och specielt i Preus¬
sen, sådane icke lör inlödde resande efterfrågas; i Tysk¬
land erhåller den resande i stället ett kort, hvilket gäller
för hela året, för att kunna när som helst fiirevisas, för att
styrka sin identitet. Hvad Frankrike beträffar, vet jag af
egen erfarenhet, att då man är försedd med Svenskt pass,
som blifvit här viseradt, man endast behöfver uppvisa det¬
samma vid gränsen, för att få obehindradt passera samt fär¬
das genom hela landet, samt i det hotel, der man tager in,
nion att det icke behöfver förevisas eller påtecknas af poli¬
sen i Paris eller att för resan tillbaka öfver gränsen någon
ytterligare åtgärd erfordras. Vid en resa i södra Frankrike
under det oroliga året 18tift, svarades mig, då jag presen¬
terade mitt pass i polispreferturen i Lyon, att jag ej be-
höfde någon visering inom landet, och jag tror ej, att det
nu är annorlunda. För oss ligger det dessutom ett icke
ringa interesse deruti, att ej försvåra för utländningen möj¬
ligheten att besöka vårt land, emedan deras vistande här¬
städes. och hvad de derunder depensera, för oss utgör en
val behöflig inkomst till ersättning för de medel, som utgå
ur landet, derigenom, att antalet af Svenskar, som resa ut¬
rikes, numera är betydligt större, än loir.
Den 21 Mar lii.
Herr Rydin: Här har blifvit sagdt, alt i Frankrike
icke begagnas, för resor inom landet, pass, utan kort, hvil¬
ket skulle vara bättre. Jag kan dock. för min del, icke
finna någon skillnad i sjelfva saken, och då synes inig verk¬
ligen benämningen vara en fullkomligt likgiltig och under¬
ordnad omständighet. Hvad åter beträffar klagomålen öfver
de stränga passföreskrifterna i vårt land, vill jag visserligen
ej förneka, att de kunna hafva lör sig mycken befogenhet;
men sjelfva passväseniiet kan dock i allt fall icke upphäf-
vas, enär det icke gifves någon annan möjlighet att ertappa
förrymde brottslingar, landstrykare och skälmar. Deremot
skulle jag af allt hjerta önska, alt det krångel och obehag,
som resande för närvarande hafva att utstå vid våra gästgif-
varegårdar, hejdades derigenom, att gästgifvaren beröfvades
rättigheten att uppträda som poliskostapel och affordra den
resande pass. Då man icke förthy vore skyldig att ett så¬
dant medhafva samt detsamma derjemte icke vinner i kraft
genom dess uppvisande för en rå och kitslig gästgifvare
eller hållkarl, vore med en dylik tidsenlig reform ingen våda
för samhället förenad. För vinnande af detta önskvärda
mål, är jag derföre benägen att förena mig med dem, sorn
yrkat återremiss.
Man har slutligen under debatten ogillat, att utländ¬
ingar skola vara förpligtade att vid ankomsten hit utbyta
sina pass emot Svenska. Jag finner dock detta stadgande
helt naturligt; ty hvart skulle det väl taga vägen, om främ¬
lingar egde rätt att på landsbygden resa omkring med Ryska,
Spanska eller Chinesiska pass, som ingen förstår? Och
huru skulle det derjemte vara möjligt eller ens tänkbart,
att ålägga vederbörande att för sådant ändamål inhemta alla
verldens språk?
Jag anhåller hos Herr Talmannen om återremiss i af
mig här ofvan angifven syftning.
Vice Talmannen Herr Schwan: Jag kan icke neka,
att äfven jag önskar, att detta Betänkande måtte till Utskot¬
tet återremitteras, ehuru icke på alldeles samma grunder,
som under discussionen anförts till stöd för en sådan åtgärd.
Herr Koch har lemnat en interessant beskrifning af de olä¬
genheter, passersedelskyldigheten medför, och önskvärdt vore
äfven i sanning, att, genom dess upphäfvande, den internatio-
nela communicationen med Danmark blelve underlättad. Om
resande befriades från detta onus, hyser jag dessutom den
säkra förhoppning, att den control, som är nödvändig att
Den 21 Marlii.
2i>l
vidmakthålla för dem, som färdas emellan Svenska kusten
och Köpenhamn, lättare kan genom en noggrann uppsigt
från Tullverkets sida åstadkommas.
Hvad vidkommer passväsendet i Frankrike, om hvilket
af någre talare åtskilligt här blifvit ordadt, är min erfaren¬
het af en motsatt beskaffenhet. Pass har vid mina resor
inom detta land mer än en gång blifvit mig affordradt, och
just i dag har jag läst en i Dagbladet införd artikel om en
Actrise och en verkligen ovanlig Borgmästare i en af Frank¬
rikes städer, hvilken artikel berör detta ämne och kan tjena
till alt gifva en vink derom, huru med den omordade Fran¬
ska passfriheten i verkligheten sig förhåller, på samma
gång den lemnar en målning af sederna i delta galanteriets
land, som är rätt picant. I afseende åter på våra Svenska
passförfattningar, är det ett rysligt tvång på den personliga
friheten, att vi, vid resor inom vårt eget land, icke (å för¬
flytta oss Irån en ort till en annan, utan att vara försedde
med pass. I detta fall är vår Skjutsförordning, likasom
Pass-stadgan, så sträng, att, när en resande kommer till en
hållkarl, det kan falla denne in att icke låtsa känna honom,
och det står då i hans makt att icke blott neka den re¬
sande häst, om han icke förmår styrka sin identitet, utan
äfven att föra honom till Kronofogden i orten, samt, om
denne händelsevis ej är hemma, nödga honom att göra en
opåräknad resa till Residenset på ett föga angenämt sätt.
Denna fråga hänger således nära tillsammans med gällande
Skjutsförordning, som samtidigt tarfvar granskning och re¬
form. Den medgifver sålunda, bland annat, i sin vishet åt
visse bland oss obestridlig rätt att. mot företeende af pass,
få hästar, men månge finnas, hvilka icke ega denna rätt.
En sådan ordning i vår upplysta tid är ett barbari. Jag
anhåller derföre om återremiss, på det att Utskottet måtte
blifva i tillfälle att taga äfven detta ämne i öfvervägande
samt i dithörande lagstiftning föreslå de ändringar, som,
efter hvad jag tror mig hafva visat, onekligen äro af nöden.
Herr Trägårdh: I anledning af Herr Lallerstedts ytt¬
rande, att utländska resande vid ankomsten till Sverige äro
förbundne att uttaga Svenska pass, tillåter jag mig upplysa,
att detta eger sin tillämplighet endast för sådane utländnin-
gar, som ämna idka handel i Sverige och hvilka erhålla
dylika pass på samma gång de erlägga bevillning för sin
rörelse. För andra främlingar gäller denna föreskrift der¬
emot icke, så vida de icke det önska. Jag har, lill följd
252
Den 21 Mardi.
af min tjenstebefattning, sjejf erfarenhet i denria väg, oell
jag känner personer, sorn meri utländska pass. Ryska, men
mest Italienska, under flera års lid rest omkring i vårt
land.
Att återremittera Belänkandet, tror jag flir (ifrigt icke
tjena till något i det afseende, Herr Kock påyrkat det, och
specielt för upphäfvande af passersedeluttagnings-tvånget i
Skåne vid färd till Danmark, emedan det ärende, som nu
utgör föfemål flir vår behandling, endast afser inländska re¬
sande, äfvensom Norrmän, vid resor inom Sverige. Deremot
skulle en dylik åtgärd möjligen icke vara utan sin nytta i den
af Herr vice Talmannen antydda syftning, på det Utskottet
måtte närmare bestämma sin åsigt om skyldigheten att i
de fall. Herr vice Talmannen omnämnt, vara med pass för¬
sedd, enär Utskottet blott hemställer, att Rikets Ständer
måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i Nådigt öfver¬
vägande, huruvida icke denna skyldighet i allmänhet må
kunna inskränkas. Måhända ligger dock i denna generela
framställning denna tanke tillräckligt uttryckt. Jag bifaller
derföre Utskottets förslag heldre, än jag förenar mig med
dem, som begärt återremiss.
Herr F/neman: Då jag vid många tillfällen både sett
och erfarit de stora olägenheter, som drabba resande af
skyldigheten att i Helsingborg förskaffa sig passersedlar för
ofta blott några timmars resa till Danmark, är jag visserli-
gen benägen att förena mig med dem, hvilka yrkat återe-
miss å Betänkandet, om derigenom ändamålet — hela pass¬
väsendets afskaffande — kunde vinnas, men enär jag, lika
med Herr Trägårdh, icke tror, att denna fråga för närva¬
rande. i brist af uti sådan syftning afgifna motioner, kan
blifva föremål för Economie-Utskottets behandling, inskrän¬
ker jag mig att yrka bifall lill Utskottets framställning.
Herr Lallerstedt: .lag bar under öfverläggningen i denna
fråga icke yttrat annat, än hvad jag känner. Jag har sagt,
att utländska resande, som ankomma till Stockholm, äro
nödsakade att, om de vilja fortsätta resan till andra delar af
landet, förse sig med Svenska pass. Detta är förhållan¬
det, så vida icke någon ändring deruti skett på den sedna-
ste tiden.
Hvad åter vidkommer passväsendets beskaffenhet utom¬
lands, har jag derom icke uppgifvit annat, än hvad min
egen erfarenhet gifvit mig vid handen. Jag har vistats
många år utrikes och under hela denna tid reste jag fritt
Den 21 Martn.
255
omkring med mitt Kongl. Svenska pass på fickan, utan att
behöfva något kort, och jag kan försäkra, att, under mina
flera resor i Frankrike, man blott en enda gång frågade
efter mitt pass, och det skedde då, efter hvad jag seder¬
mera inhemtade, endast för att tillfredsställa några resandes
nyfikenhet. Jag svarade, att jag icke hade något sådant
med mig, och jag bade deraf icke ringaste olägenhet. Den
väl utstyrda historien, som Herr vice Talmannen från Dag¬
bladet meddelat Ståndet, har allt utseende att vara en tid¬
ningsanka och torde icke kunna jä(va mina ord. I afseende
å förevarande fråga, tillåter jag mig för öfrigt fästa upp¬
märksamheten derå, att meningen alldeles icke är att upp¬
häfva förmånen att få pass, när man det önskar, utan endast
skyldigheten att vara dermed försedd.
En talare har här yttra t, att föreskriften för utländska
resande alt under vistelsen i vårt land hafva Svenska pass
är nödvändig, på det att vederbörande må kunna förstå sig
på dem. Svenska auctoriteter behöfva dock för detta ända¬
mål endast se efter om Svensk myndighet viserat passet.
Sålunda kan man i Italien, der det Svenska språket är full¬
komligt okändt, resa omkring med Svenskt pass, blott det
är af en Italiensk agent viseradt och försedt med några Itali¬
enska ord. Detta visar, att det är alldeles likgiltigt på hvad
språk passen lyda, vöre det ock på Chinesiska. Jag förnyar
min anhållan om bifall till Utskottets framställning, med den
af mig föreslaana förändring.
Herr Bahm: Jag biträder, för min del, i allo Utskot¬
tets här afgilna Betänkande så mycket heldre, som jag sjelf
hade färdigskrifven en motion i samma syftning. Hvad be¬
träffar den erfarenhet, man här åberopat, rörande passväsen¬
det i Frankrike, inser jag icke, att den kan hafva något in¬
flytande på denna fråga. Hvilket bruket utrikes i detta hän¬
seende än må vara, är väl oss likgiltigt, om blott vi inse,
att den ifrågavarande pass-skyldighetens bibehållande numera
är för oss obehöflig. För öfrigt är jag af samma tanka, som
Herr Lallerstedt, likasom jag äfven helt och hållet förenar
mig med Herr Rydin i hans önskan, att resande böra få
skjuts, utan att behöfva för hvarje gästgifvare eller hållkarl,
som fordrar det, uppvisa sitt pass. Jag skulle dock vilja
hafva denna Herr Rydins framställning uttryckt i full con-
sequence sä, att hvarken gästgifvare, hållkarl eller någon an¬
nan, eho det vara må, borde vara berättigad att efterfråga
resandes pass.
2S i
Den 21 Mar lii.
Herr Trägårdh: Till den af mig nyss framställda an¬
märkning emot Herr Lallersledts yttrande ansåg jag mig så
mycket mera befogad, som Herr Lallerstedt icke specielt
omnämnde de utländningar, sorn anlända till Stockholm, utan
i allmänhet dem, som besöka Sverige. Hurudan åter cou-
tumen uti ifrågavarande hänseende är i Stockholm och om
alla utländska resande der skola nolenles volenles förse sig
med Svenska pass, äfven då de icke resa i handelsärenden,
känner jag icke. Då Herr Lallerstedt vidare yttrat, att Sven¬
skar, som resa utomlands, få fritt passera öfverallt med sina
Svenska, af utländske agenter viserade pass, får jag upplysa,
att förhållandet i denna del är alldeles enahanda i Sverige,
emedan utländningar här få sina pass försedda med påskrift
på Svenska språket, hvarefter de öfver hela landet kunna
uppvisas och gälla, som Svenska pass, så att i detta hänse¬
ende en fullkomlig reciprocitet lörefinnes.
Herr Wahlbom: .lag anser, för min del, att det skulle
vara betänkligt, om Riksens Ständer uti ifrågavarande hän¬
seende fatta ett annat beslut, än Betänkandet utvisar, enär
det tvifvelsutan är med en god ordning och trygghet öfver¬
ensstämmande, att resande äro skyldige att medhafva pass.
Jag anhåller derföre hos Herr Talmannen om proposition å
bilail till Utskottets framställning i denna del oförändrad.
Herr Eneman: I anledning af Herr Hiertas yttrande,
har jag ansett mig böra tillkännagifva, att uti det från Be-
villnings-Utskottet algifvande förslag till ny chartse-sigillatae-
förordning afgiften för det stämpelpapper, hvarmed pass böra
beläggas, blifvit till beloppet betydligt nedsatt; samt att Ut¬
skottets afsigt med denna förändring varit, att icke i fram¬
tiden, då frågan om hela passväsendets afskaffande säkerli¬
gen å nyo förekommer, emot en sä beskaffad åtgärd den
invändning med något sken af skäl skall kunna göras, att
statscassan derigenom går i mistning af en för densamma
behöflig och påräknad inkomst.
Discussionen förklarades fulländad, och sedan Herr Tal¬
mannens proposition å bifall blifvit med blandade Ja och Nej
besvarad, begärdes votering.
I anledning häraf, och efter det Ståndet beslutat, att
till contraproposition antaga Herr Lallersledts förslag, uppsat¬
tes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, JVs 12, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Den 21 ftlarlii.
235
Vinner Nej, bifallos Utskottets hemställan, med införan¬
de af ordet: upphöra, i stället för ordet: inskränkas.»
Voteringen, som anställdes med slutna sedlar i vanlig
ordning, utföll, etter det en sedel blifvit aflagd förseglad, med
31 Nej emot iS Ja, i följd hvaraf Utskottets hemställan var
godkänd, med införande af ordet: upphöra, i stället för or¬
det: inskränkas.
Och M 43, i anledning af väckta motioner om ändrin¬
gar dels i Kongl. Stadgan den 21 Januarii 1855 om mått
och vigt, oell dels i Kongl. Maj:ts under samma dag utfär¬
dade Nådiga Instruction för Justerare af mått och vigter.
Härvid förekommo;
Första punkten, angående Herr Bäclilins och Riksdags¬
mannen Lönns förslag om rättighet att använda gamla vig¬
ter jemväl efter 1862 års slut.
Herr Berger: Utskottet yttrar i den nu föredragna för¬
sta punkten af dess Betänkande, att genom tillämpning af de
tili 1855 års Kongl. Stadga om vigt oell mått gifna föreskrifter
enskilde näringsidkare onekligen tillskyndas en betydlig kost¬
nad, sorn lör mången kan medföra en kännbar uppoffring.
För min del, tror jag dock, att denna befarade kostnad blir
i högsta måtto obetydlig och i hvarje fall så ringa, att den
icke kan tillmätas sådan vigt, att en gifven författning, innan
den ens hinner träda i verkställighet, skall derföre förändras
eller delvis annihileras. Det är väl sannt, att de nya vig-
terna icke så väsendtligen skilja sig från de gamla victualie-
vigterna i vissa fall, samt att en och annan kan anse det
vara likgiltigt, om den ena tackjernslödjan har alldeles ena¬
handa form och utseende, som den andra af samma tyngd,
eller icke; men en väsendtlig fördel ha de nya lödjorna
framför de gamla derutinnan, att å de förstnämnde skola
zitfrorna, som utmärka vigten, vara vid gjutningen anbragte;
och denna omständighet bör icke alldeles förbises vid denna
frågas afgörande. Undersöker man nu närmare den bespa¬
ring, som man förmenar sig tillskynda den enskilde närings¬
idkaren, i fall Utskottets framställning blifver bifallen, så
skall man lätt finna, att denna reducerar sig till en obetyd¬
lighet, enär blott få af de gamla vigterna passa in med det
nya systemet och ganska mänga af de nu brukliga victualie-
vigterna i allt fall mäste bortläggas, t. ex. de på 2, 3 & 4
L® m. fl., samt andra förut ej befintliga, exempelvis de pä
50 ® eller 2V2 L®, anskaffas. — Följden blir att en nä¬
ringsidkare, som vill begagna några af sina gamla vigter, i
236
Den 21 Marlit.
allt fall mäste för satsens completterande skaffa sig åtskil¬
liga nya, och således i sin rörelse begagna en brokig sam¬
mansättning af gamla och nya Iödjor!
Då den ringa kostnad, sorn den nya författningen synes
åstadkomma, blott uppstår för en enda gång, kan det väl ej
vara skäl att. sedan man lyckats få en författning, sorn åsyf¬
tat enhet och reda sä väl i mynt. som mått, mål och vigt,
söka åstadkomma en ändring härutinnan och en återgång
till den fordna oegentligheten genom att legalisera 2:ne sor¬
ter vigter i Riket, allraminsl sedan de nya vigterna redan
blifvit på ganska många ställen inom Riket införda. Det är
dessutom vanskligt att till en så obestämd tid, som Utskottets
»tills vidare», uppskjuta den beslutade reformen. Sju års
betänketid har lemnats för anskaffande af de nya vigterna
och de tvänne år, som deraf ännu återstå, synas mig fullt
tillräckliga för ändamålet. Ombytet blir jir lika svårt när
det inträder, och en gång måste det väl ändå ske, och då
är det väl så godt först, som sist! Jag anhåller om afslag
å Utskottets förslag i denna del.
Herr Gahn, H.: I motsats mot den föregående talaren,
anser jag det deremot vara af vigt. att Utskotlets förslag bi-
falles. Det är dock en dryg laxering, som pålägges allmän¬
heten genom föreskriften, att de gamla vigterna skola casse-
ras för den minsta afvikelse från den fastställda modellen.
Vid ett bruk, t. ex., der någon rörelse drifves, och följaktli¬
gen några Skfb vigttödjor behöfvas, förorsakar detta stadgan¬
de emedlertid en kostnad af kanske 100 R:dr B:co eller
mera, ty för de gamla vigterna, som vanligen äro tillverkade
af ett dåligt och föga användbart jern, är nästan ingen er¬
sättning att påräkna. Jag kan för öfrigt icke fatta, att nå¬
gra olägenheter kunna uppkomma derigenom, att icke alla
vigter äro af alldeles samma form. Det är ju på den på¬
slagna stämpeln och på vederbörlig justering vigternas be¬
skaffenhet beror; formen gör väl intet. Jag anhåller således,
på nu i korthet anförda skäl, om bifall till Utskottets Betän¬
kande, M 43.
Herr Berger: Jag vili blott, med anledning af Herr
Gahns yttrande, i hvad detsamma alsåg de vid våra bruk
begagnade vigter, fästa uppmärksamheten derå, att dessa ut¬
göras af bergs-vjgter, hvilka i allt falt måste upphöra, så
att denna omständighet icke inverkar på den fråga, vi nu
behandla.
Herr Wistelius: Jag instämmer med Herr Gahn. Kost¬
Den 21 Mar lii.
237
naderna för reformens genomförande äro verkligen ej sä
obetydliga, son» från ett visst håll fiirespeglas. De nya vig-
terna äro betydligt dyrare, än de gamla, så mycket mera,
som deras gjutning fordrar en ofantlig noggrannhet, då bly¬
beläggningen skall så noga afvägas, att densamma icke blir
tjockare, än att stämpeln redigt synes, samt icke med mer
än 2 linjer få öfver- eller understiga vigternas öfra plan.
Vigternas utseende är väl för öfrigt likgiltigt, då stämpeln,
som utvisar deras verkliga värde, är påslagen, och då der¬
jemte tillämpning af de gilna föreskrifterna skulle blifva för
de mindre bemedlade ytterst kännbar, anhåller jag om bi¬
fall till Utskottets förslag.
Herr Brun: Denna fråga blef inom Economie-Utskottet
med mycken omsorg behandlad och, efter noggranna öfver-
läggningar, kom man till det resultat, Betänkandet utvisar.
Man ansåg det vara onödigt, att vigter af det gamla vigt¬
systemet, som kunna passas in i det nya, casseras derföre, att
de ej ega de nya vigternas form. Om de äro kantiga eller
runda kan väl ock vara temligen likgiltigt, endast de i öf¬
rigt uppfylla ändamålet. Dessutom tillåter jag mig fästa
uppmärksamheten derå, att, då fråga är om kostnaden för
de nya vigtlod jorna, det icke blott är sjelfva inköpet, man
bör afse. utan äfven transporten, hvilken ofta är lika be¬
tungande. Likaså inträffar det icke sällan, att de gamla
vigterna, som i stället skulle försäljas, behöfva fraktas så
läng väg för ändamålet, att det ej lönar sig att föra dem
med sig. De få då fortfarande stå qvar hemma till dess de
rosta bort och sålunda blifva alldeles obrukbara, enär de i
så beskaiTadt skick erfordra en tjockare blybeläggning, än
författningen medgifver. Jag bifaller Betänkandet.
Herr Lovén: Detta ärende gaf inom Utskottet anled¬
ning till en ganska vidlyftig discussion. De af Herr Berger
anförda skäl blefvo der ingalunda underkända; man sträfvade
tvärtom att intaga en så opartisk ståndpunkt, som möjligt.
Till bevis derpå, tillåter jag mig nämna, att då man å ena
sidan ville tillse, att de, som begagna vigter, åtnjöto en skä¬
lig lindring vid reformens genomförande samt befriades från
besväret med vigternas omgjutning, man å andra sidan sökte
försätta sig i köparens ställe, hvilken vid sina upphandlingar
borde få se vigter af den nya formen i bruk, hvarförutan
det såsom grundsats otvifvelaktig! är rättast, att, när en för¬
fattning blifvit gifven, den äfven bör träda i verkställighet.
17
25B
Den 21 Martil. ]
Men det, som inom Uts'kottet bildade det egentligen talande
skälet för dess beslut, var förhoppningen, att svårigheterne
vid de gifna föreskrifternas tillämpning och de deraf härfly¬
tande förluster skulle kunna undvikas genom alt någon tid
fortfarande behålla vigterna af det gamla systemet. Jag de¬
lar denna Utskottets mening och bifaller derföre, för min del,
dess i sådan syftning här afgifna Betänkande.
Vice Talmannen Herr Schwan: Herr Berger har gan¬
ska riktigt anmärkt, ali nyttan för våra bruk af ett bifall
till detta Betänkande svårligen står att förklara, då bergs¬
vigt och tackjernsvigt ej eger något förhållande af paritet
med victualievigt, hvarom här är fråga, och jag hemställer
till Herrar hruksegares eget omdöme, om de då kunna draga
någon fördel af ett ytterligare uppskof med den nya författ¬
ningens tillämpning. Jag åtminstone känner icke ett enda
bruk, som ej längesedan ändrat sin bergs- och tackjernsvigt
till öfverensstämmelse med det nya systemet. Någon orub¬
bad gräns i tid, någon ultimus terminus bör väl dessutom
finnas, efter hvars förlopp det nya vigtsystemet, hvars anta¬
gande Riksens Ständer beslutat, skall vinna sin slutliga till-
lämpning. Här har dock Utskottet gått så långt, att Ut¬
skottet föreslår, att »de gamla vigterna må äfven efter
»är 18*52 tills vidare få oinjusteras och begagnas.» Delta
blir ett deras eviga begagnande. Jag kan ändtligen icke un¬
dertrycka en annan anmärkning, som af denna debatt hos
mig framkallats. Kongl. Majlis förnyade Nådiga Fnstruction
för Justerare af mått och vigter föreskrifver, i dess 15 §,
huru stort det remedium af bly får vara, som erfordras för
stämplarnes påsättande och vigternas jemkning till behörig
tyngd. Nu behagar en talare bär förklara, att denna före¬
skrift icke bör tillämpas på de gamla vigterna, utan att på
dem blyskorpan må kunna göras ändå tjockare. På detta
sätt skulle man i everdiiga tider erhålla tvänne olika slag af
vigter. Och hvad är väl då ändamålet med den nya regle¬
ringen? Ar det icke, alt mått. mål och vigt skall blifva
uniformt i hela landet?! Och detta så både tids- och princip¬
enliga sträfvande skall kullkastas af oss, af Borgare-Ståndet!?
Jag anhåller om afslag å Betänkandet i dess nu föredrag¬
na del.
Herr Gahn, H.: Det tyckes, som mine Herrar mot¬
ståndare anse mig nog enfaldig att icke känna, hvilka vigter
hufvudsakligen vid våra bruk begagnas. Jag nämnde i mitt
anförande ingalunda bergs- och tackjernsvigter, och ehuru
Den 21 Martii.
239
jag kanske ej uttryckligen omnämnde victualievigten, kunde
naturligtvis ingen annan sorts vigt menas, emedan endast
denna vigt liar samma vigtenhet, som den nya vigten, hvil¬
ken jag hoppas man icke vill förneka äfven vid bruk måste
begagnas. Att jag åter såsom exempel antydde förhållandet
just vid ett bruk, kommer sig helt enkelt derutaf, att rörel¬
sen med spanmål och victualievaror der vanligen är större,
än vid en landtegendom, och således behofvet af vigtlödjor i
samma mån äfven större.
Herr vice Talmannen har fattat Utskottets yttrande så¬
som ett tillstyrkande att fortfarande få väga efter den gamla
vigten, hvarigenom man således för framtiden skulle erhålla
(vänne vigtsystem. Gifvet är dock, att de gamla vigterna,
för att tillåtas vara i bruk, skola justeras i centner och
mark; och hela skillnaden vore således den, att man finge
behålla dessa vigter, omjusterade, ehuru de i formen skilja
sig från de nya, hvilka äro nästan cylindriska, under det de
förra äro något mera coniska. Men om dessa vigter icke
beläggas med mera bly, än författningen medgifver, kan jag
omöjligen fatta faran eller inconsequencen af deras begag¬
nande ännu någon tid. Man kommer ju derigenom alldeles
icke från det åsyftade ändamålet af enhet i det nva syste¬
mets tillämpning. Likalitet grundad är den farhåga, samme
talare uttalat, att, genom ett bifall till detta Betänkande, man
aldrig skulle lyckas komma ifrån olikheten i vigtlbrmer. I)e
gamla vigterna mäste ju en gång blifva utslitna, så att de
till sin beläggning tarfva mera bly. än författningen medgif¬
ver, lill följd hvaraf de slutligen måste casseras.
Herr Wallenberg *).
Herr Brun: Jag har begärt ordet i anledning af Herr
vice Talmannens yttrande, att en Ledamot skulle hafva
här ifrågasatt de gamla vigternas beläggning med ett tjoc¬
kare blylager, än författningen medgifver. Om det var mig
Herr vice Talmannen sålunda apostropherade, hvilket jag af
debatten har anledning förmoda, får jag förklara, att Herr
vice Talmannen alldeles missuppfattat mina ord. Jag sade
nemligen tvärtom, att en tjockare blybeläggning, än stadgan
föreskrilver, naturligtvis icke kan för de gamla vigterna ifråga¬
komma, samt att de således endast böra få begagnas så län¬
*) Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
kes i slutet af detta band.
260
Ilen 21 Marlii,
ge, som de för sin justering icke erfordra ett öfverskridande
i detta hänseende af författningens innehåll.
Hvad åter beträffar den befarade olikheten i vigtsystem
genom ett bifall till Utskottets förslag, torde det icke böra
lemnäs ur sigte, att detta förslag ingalunda afser införandet
af mera, än ett system för mått och vigt. Frågan är i hela
sin enkelhet blott denna, vid hvilketdera man mera bör fä¬
sta sig, vid vigternas form eller vid den kosinad, som för
deras inrättande efter den nya modellen måste utgifvas. Så¬
som jag redan förut antydt, delar sig i detta afseende Ut¬
skottets åsigt, å hvars godkännande jag hos Herr Talmannen
anhåller om proposition.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
serskilda framställningar dels å bifall, dels å afslag å före¬
varande punkt blifvit med Ja och Nej besvarade, äskades
votering; i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller l:sta punkten i Allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottets Betänkande, M 43, röstar; Ja.
Den det ej vill, röstar; Nej.
Vinner Nej, afslås denna punkt.»
Voteringen, som förrättades i grundlagsenlig ordning,
utföll med 31 Ja emot 11 Nej; hvadan Betänkandet var af
Ståndet gilladt.
2:dra, 3:dje, 4:de, 5:te och 6;te punkterna.
Godkändes, hvar efter annan.
§ 7.
Bordlädes, första gången, nedannämnda Utskotts Belän-
kanden, nemligen: Sammansatta Bevilloings-, Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets: JYs 4, samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets: N:ris 44—49; till
hvilka rubrikerna förekomma i Protocol! vid ärendenas pröf¬
ning.
§ 8.
På derom gjord begäran, erhöll Herr Wcern ledighet
från Riksdagsgöromålen under 3 veckor, räknade från och
med den 24 uti innevarande månad.
§ 9-
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
§ 10-
lfrån Med-Stånden ankomna Protocolls-Utdrag, som nå¬
Den 21 Marlit. 261
gon tid varit å Ståndets bord tillgängliga, lades till handlin-
garne.
Plenum slutades kl. 1/J 3 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 24 Martti.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *•
Justerades Protocollet för den 10 uti innevarande månad.
§ ».
Föredrogs det Protocoll, hvilket den 22 dennes hållits
hos Rikets Ständers Herrar Electorer för val af Comiterade
för Tryckfrihetens vård, och hvaraf inhemtades, att till be-
mälde Comiterade blifvit utsedde: Herr Riks-Antiquarien,
Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden, Bror Emil Hildebrand,
Herr Professoren, Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden Lars
Magnus Enberg, Riks-Archivarien, Commendeuren af Kongl.
Nordstjerne-Orden, Herr Johan Jacob Nordström, Kongl. Bi-
bliothekarien, Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden, Herr
Johan Elias Rydqvist, Herr Ifof-Rätts-Assessoren, Friherre
Carl Gustaf Leyonhufvud, samt Herr Professoren, Riddaren
af Kongl. Nordstjerne-Orden Nils Haqvin Selander.
På framställning af Herr Talmannen, beslöt Ståndet,
att underrättelse härom skulle genom utdrag af Protocollet
meddelas till Expeditions-Utskottet, med anmodan att upp¬
sätta förslag till ej mindre Förordnanden för de valde, än
äfven Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, med anmälan
om valet, till Kongl. Maj:t.
§ 3-
Herr Odmansson begärde ordet och yttrade: Då jag
sistlidne Lördag, den 17 dennes, var af sjukdom hindrad
att deltaga i Ståndets behandling af Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets Betänkande, rörande Sveriges och Norri-
262 ben 24 Martu.
%
ges ömsesidiga förhållanden, anhåller jag att till Protocollet
iå anmärkt, att jag delar deras åsigt, hvilka godkände första
och tredje punkterna i berörde Betänkande.
s4-
1*öredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, J\I 20, i
anledning af dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, med för¬
slag till Förordning, angående mord, dråp och annan miss¬
handel, dels ock enskilda motioner i enahanda ämne.
Herr Schenström: Jag anhåller, att, vid behandlingen
af förevarande Betänkande, hvarje § måtte särskildt komma
under ompröfning, samt att Ståndet må besluta, att, i hän¬
delse Betänkandet, såsom jag har skäl förmoda, blifver i en
eller flera delar återremitteradt, Utskottet må vara oförhind-
radt att föreslå de ändringar äfven i godkända delar deraf,
hvartill återremisserna kunna föranleda.
Herr Kistner: För min del, tror jag det vara rättast,
att först hvarje § särskildt prölvas och att sedan rubrikerna
företagas till granskning. I sådan ordning hafva vid de
föregående tvärme’ Riksdagarne Lag-Utskottets Betänkanden,
med förslag till Förordningar angående rån och stöld, samt
förfalskning och bedrägeri, inom detta högtärade Stånd jem¬
väl blifvit föredragna.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter hördes instämma.
Discussionen var slutad; och Ståndet beslöt, att först hvarje
§ särskildt skulle företagas till granskning, och derefter In¬
ledningen till Förordningen, samt rubrikerna till lagens sär¬
skilda afdelningar, med Lag-Utskottet förbehållen rättighet
att, i händelse Betänkandet i någon eller några delar åter¬
remitteras, äfven uti godkände delar deraf föreslå de föränd¬
ringar, till hvilka återremisserna må anses böra föranleda.
Härefter förekommo:
§'•
Herr Wahlbom: För min del, hyser jag betänkligheter
vid att godkänna det af Utskottet i denna § gjorda tillägg.
Då man borttagit lifsstraff för dråp och bibehållit det endast
för det gröfre brottet mord, så, ehuruväl begreppet mord i
förevarande förslag blifvit gifvet en vidsträcktare omfattning,
än det har enligt nu gällande Lag, anser jag dock fulla skäl
icke förefinnas att lägga i Domarens hand rättighet att för
detta brott ådöma ett lindrigare straff. En sådan mildring
bör, efter min tanka, endast i nådeväg kunna beviljas. Det
slut, hvartill Utskottet kommit i fråga om benådningsrätten,
kan jag icke gilla. Om denna åt Konungen i Grund-Lagen
Den 24 Marlit.
263
förbehållna förmån tidtals blifvit mera utsträckt, kan man,
efter mitt förmenande, likväl icke säga, att den blifvit miss¬
brukad.
Herr Staaff: Då det är ett ostridigt factum, att under
de sednare årens lagskipning benådningsprincipen ofta gjort
sig gällande, äfven i fråga om mord, och det likaledes är
obestridligt att förmildrande omständigheter vid detta brott
kunna förekomma, har Utskottet ansett det vara i sin ord¬
ning att Domaren medgafs rättighet att, på grund af sådana
omständigheter, ådöma ett mildare straff, än det såsom regel
för detta brott bestämda, på det ej benådningsrättens utöf¬
ning måtte i oändlighet utsträckas. Då det är naturligt, att
det af Utskottet tillagda stadgande ej skulle tillämpas, utan
der synnerligen mildrande omständigheter verkligen voro lör
handen, kan jag i detta stadgande ej se något ondt, och yr¬
kar derföre att denna §, sådan den af Utskottet blifvit upp¬
ställd, måtte bifallas.
Herr Lovén: Ehuru jag i allmänhet hyllar den åsigt,
som på sednare tider gjort sig gällande, att åt Domaren bör
medgifvas en viss latitud i afseende å straffbestämmelser för
samma brott, så tror jag dock att ett medgifvande af denna
princips tillämpning på förevarande fall skulle vara mindre
välbetänkt, helst derigenom, enligt Utskottets förslag, benåd-
ningsrätten blefve lagd i Domarens hand, i stället för det
denna rätt, såsom hittills egt rum, bör vara ensamt förbe¬
hållen Konungen, Hvilken med den omfattande öfverblick af
alla förekomna omständigheter, som den afslutade ransak-
ningen och lagtillämpningen erbjuda, bäst är i tillfälle att
systematiskt genomföra benådningsgrundsatsen. Jag yrkar
derföre bifall till denna §, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts
Proposition.
Herr Kistner: Jag måste uppriktigt tillstå, det jag inga¬
lunda hade väntat att inom detta Stånd några betänkligheter
skulle finnas mot det af Utskottet i förevarande § gjorda
tillägg. I min tanke, är det ett ganska stort steg framåt på
rättsidöens bana. Då lagen måste vara ett uttryck af hvad
som är rätt, och det ej kan nekas att ett mord kan begås
under sådane omständigheter, för hvilka rättvisa och billighet
påkalla ett mildare straff, än det i allmänhet för detta brott
stadgade, så bör väl också lagen innehålla en straffbestäm¬
melse, som ur rättvisans synpunkt motsvarar sådane om¬
ständigheter. Utskottet har anlört exempel på ett mord,
begånget under synnerligen mildrande omständigheter; många
2fi4
lien 24 Marlii.
andra skulle kunna uppräknas, och jag vill nämna ett, som
icke för länge sedan omtalades ifrån Amerika. En man
hade anledning misstänka sin hustru att stå i ett alltför in¬
timt förhållande till en af hans vänner. Under föregifvande
att han reste bort, gömde mannen sig och öfverraskade hu¬
strun och vännen i en ställning, som ej lemnade rum för
något tvifvel om deras brottslighet. Den förolämpade man¬
nen, som försett sig med pistol eller något dylikt skjutvapen,
sköt sin brottslige vän, och saken Lief derefter föremål för
Jurys behandling. Jag frågar nu, om ett mord, begånget
under sådane omständigheter, rättvisligen bör straffas med
lifvets förlust, likasom ett mord, föröfvadt utan alla mild¬
rande omständigheter, eller om icke lagen rimligen bör inne¬
hålla en lindrigare straffbestämmelse för fall, sådana som
det omnämnda. Då det dessutom är att förmoda, att döds¬
straffet inom en icke aflägsen framtid kommer att ur vår
lag helt och hållet utgå, torde det ej vara olämpligt att för¬
bereda sinnena på en sådan förändring genom den af Ut¬
skottet föreslagna mildring i straffet äfven för det grofsta
brott, då synnerligen mildrande omständigheter äro dermed
förenade. Jag yrkar derföre bifall till denna §,■ sådan den
lyder i Utskottets Betänkande.
Herr Odmansson: Jag skulle, för min del, icke hysa
några betänkligheter vid att bifalla det af Lag-Utskottet till
förevarande § gjorda tillägg, om jag ej befarade att Utskot¬
tets förslag, äfven om det vunne Ständernas bifall, icke
skulle af Kongl. Maj:t sanctioneras; men då vi sålunda skulle
risquera att gå miste om en lag, som vi dock så val behöfva,
yrkar jag bifall till §, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts Pro¬
position.
Herr Wahlbom: Jag vill endast anmärka, med anled¬
ning af det exempel, som Herr Kistner omnämnt, att många
sådana skulle kunna anföras, som bevisa vigten af att straf¬
fet mildras, men att också många kunna åberopas för mot¬
satsen. I alla fall är väl alltid brottet mord enahanda, och
de förmildrande omständigheter, som understundom dermed
torde vara förenade, kunna, efter min tanke, ej så väl pröf-
vas af Domaren, som af Konungen. Då man dessutom, så¬
som Herr Ödmansson anmärkt, har att befara, det Kongl.
Maj:t ej skulle godkänna det af Utskottet gjorda tillägg, och
vi sålunda möjligen kunde komma att gå miste om en lag,
hvaraf vi så väl äro i behof, anser jag det fortfarande be¬
tänkligt att antaga berörda tillägg.
Den 24 Marti?.
265
Kerr Trägårdh: Jag anhåller att få uppläsa en del af
Herr Dom-Prosten Knös’ reservation mot det af Utskottet i
förevarande § gjorda tillägg.
»Mot det af Utskottets pluralitet vid slutet af 1 § gjorda
tillägg — — — får jag reservera mig af följande skäl: 4;o)
Detta tillägg innehåller en för Svensk lagstiftning hittills
okänd nyhet, sorn strider icke allenast mot vår nu gällande
Lags stadganden om straff för mord, utan' ock mot ordaly¬
delsen och syftningen i Lag-Comitéens förslag till allmän
Criminal-Lag, Lag-Beredningens förslag till StrafT-Balk och
det af Kongl. Maj:t nu i Nåder afgifna Lag-förslaget, efter
som i alla dessa Lag-förslag den ifrågavarande § förekom¬
mer i alldeles enahanda ordalag och utan det ofvan anförda
af Utskottets pluralitet gjorda tillägget; 2:o) Detta tillägg kan
icke anses ega fast grund i det allmänna rättsmedvetandet,
då hvarken de högre Domstolar, som öfver Lag-Comitéens
förslag till allmän Criminal-Lag utlåtanden afgifvit, eller
Högsta Domstolen, vid granskning af det nu förevarande
Kongl. Lag-förslaget, yttrat ett ord om nyttan och behöflig-
heten af ett sådant tillägg; 3:o) Detta tillägg synes mig
innebära en inre motsägelse, eftersom bestämmelsen: »syn¬
nerligen mildrande omständigheter» icke, efter min uppfatt¬
ning deraf, kan sammanslå med den i den närmast före¬
gående satsen gifria definitionen på mord, hvarjemte, om ock
motsägelsen skulle kunna bortförklaras, följden blefve, att
hvad, som bör betraktas såsom sällspordt undantag, skulle i
viss mån till regel upphöjas; 4:o) Icke eller synes mig af
olikheten i den definition på mord, som är gifven i 1734
års lag (»försåtligen och i löndom») och den, som i det Kongl.
Lag-förslaget förekommer (»i uppsåt att döda, med berådt
mod») skäl för det gjorda tillägget kunna hemtas, ty, om
än i visst hänseende den förra definitionen är inskränktare,
så är den ock i annat hänseende både obestämdare och vid¬
sträcktare, emedan, såsom Lag-Comitéen i dess, förslaget till
allmän Criminal-Lag bifogade, motiver, sid. 48, yttrar, »af
orden försåtligen och i löndom ej följer att gerningsmannen
åsyftat den andras död, eller ens föreställt sig den såsom en
möjlig påföljd af gerningen»; 5:o) Detta tillägg utgår från en
sammanblandning af rättens och af nådens begrepp, hvilkas
olikhet lagstiftningen icke kan misskänna, utan att löpa i
strid mot både de religieusa och de philosophiska principer,
på hvilka rättsvetenskapen ytterst hvilar och hvilkas tillämp¬
ning äfven fordrar, att det största och svåraste brott måste
266
l)en 24 Martti.
beläggas med det största och svåraste straff såsom constant
regel, från hvilken endast från nådens, men icke från rät¬
tens synpunkt, undantag kan medgifvas; 6:0) Om ock genom
det ifrågavarande tillägget, så framt det skulle komma att i
lagen intagas, en lindring i den högsta Domaremaktens göro¬
mål och ansvar kunde beredas, så skulle denna lindring
åstadkommas endast genom att till de lägre Domstolarnes
bedömande öfverflytta, hvad som måste förutsätta den vid¬
sträcktaste och allsidigaste öfverblick af hela rättstillståndet
i landet, äfvensom den klarsyntaste och mognaste pröfning
af hvarje serskildt fall, en öfverblick och en pröfning, som
endast hos lagens och samhällsordningens högste Vårdare och
Hans rådgifvare kan med full säkerhet påräknas. Endast
härigenom kan ock full enhet och likstämmighet vid afgö¬
rande af dylika ytterst magtpåliggande och stundom mycket
invecklade mål beredas».
På grund af dessa skäl, anhåller jag om bifall till ifrå¬
gavarande §, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts Proposition.
Herr Slaaff: Det är visserligen sannt att det af Ut¬
skottet gjorda tillägg innehåller ett för Svensk lagstiftning
hittills okändt stadgande, men i tillämpningen är det dock
ingenting nytt. Dessutom, om denna bestämmelse är riktig
och motsvarande rättsmedvetandet, så ligger väl i dess ny¬
het icke något ondt.
Herr Wahlbom har uttalat den åsigt, att Konungen
bättre, än Domaren, är i tillfälle att pröfva de omständigheter
vid ett brott, hvilka böra verka till lindring i straff; men,
för min del, tror jag tvärtom. Endast Domaren, som har
den brottslige framför sig, kan bilda sig en rätt lefvande före¬
ställning om personens lynne och bildningsgrad samt i deras
rätta dager se de förhållanden, under hvilkas inflytelse brot¬
tet föröfvats. Konungen kan deremot endast ur Protocoller
hemta kännedom om brottet och den brottslige, och hur
klar och fullständig beskrifningen än måtte vara, kan den
dock icke bibringa en så lefvande föreställning, som om per¬
sonen vore tillstädes och tillgänglig för åskådning. Såsom
ett ytterligare vigtigt skäl för bifall till det af Utskottet
gjorda tillägg, vill jag fästa uppmärksamheten på faran af
en alltför vidt utsträckt utöfning af benådningsrätten, hvar¬
igenom lagen nödvändigt måste förlora sin helgd.
Herr Blanche: Troligen skall ingen misstänka mig för
att ej gerna se åt domaren anförtrodd så vidsträckt rättig¬
het, som möjligt, att göra afseende på de mildrande om¬
l>cn 24 Marin,
267
ständigheter, under hvilka ett mord föröfvats; men jag hem¬
ställer, om icke en sädan lindring i straff, som hör blifva
en följd af mildrande omständigheter vid ett sådant brott,
innnehålles i 3 §, då det heter: »hvar som med uppsåt att
döda, men af hastigt mod, beröfvar en annan lifvet, dömes
för dråp till straffarbete på lifstid». Det af Herr Kistner
anförda exempel minnes jag ganska väl, men förhållandet
var dock, att den förolämpade mannen ej straxt efter upp¬
täckten af det brottsliga förhållandet hämnades på förföra¬
ren, utan sedermera stämde möte med honom och dervid
dödade honom. Men detta var ej något mord, utan ett dråp,
enligt den beskrifning, 3 § derpå lemnar; i uppsåt att döda,
sammanträffade han med sin hustrus förförare och beröfvade
honom af hastigt mod lifvet. Då sålunda 3 § innehåller ett
stadgande för det fall, att ett mord blifvit under mildrande
omständigheter föröfvadt, ser jag ej, hvartill det! af Utskottet
i 1 § gjorda tillägg skulle tjena.
Herr Kistner: Det brott, jag exempelvis omnämnt,
kan ingalunda kallas dräp, utan har tydligen caracteren af
mord, synerligen om förhållandet är sådant, sorn Herr
Blanche uppgifvit, nemligen att den förorättade mannen först
någon tid efter upptäckten af hustruns brottslighet dödade
förföraren och sålunda tydligen gjorde det efter förut fattadt
beslut. Jag vidhåller fortfarande min åsigt, att Utskottets
tillägg bör vinna bifall, om ej lagen skall förlora sin helgd.
Det är naturligt, att, om lagen för mord stadgar ett straff,
som är strängare, än hvad rättvisa och billighet kräfva, så
skall benådningsrätten allt lör ofta komma att utöfvas och
lagen förlora all kraft.
Herr Blanche: Då jag sist hade ordet, glömde jag att
åberopa 2 mom. i 3 §. Det heter der: »var gerningsman-
nen, utan egen skuld, genom svår förolämpning eller syn¬
nerlig misshandel, af den dräpne till vrede retad» etc. Detta
moment passar just in på den gifte mannen i det af Herr
Kistner anförda exemplet; han var svårt förolämpad, utan
egen skuld, och deri låg den mildrande omständigheten, som
gaf åt hans brott caracteren af dråp, då det utan denna
omständighet skulle varit moni. Då nu 5 § upptager de
mildrande omständigheter, under hvilka en menniska kan
beröfva den andra lifvet, kan jag ej fatta, hvarföre man i §
1, som handlar om mord, sådant det i vära gamla lagar
caracteriseras, skall behöfva att tala om mildrande omstän¬
digheter.
2615
Den 24 Martii.
Herr Kock: Jag bekänner att jag hyser stor farhåga
för att yttra mig i lagfrågor, då jag, såsom icke jurist, ej
är eller kan vara hemmastadd i andra sådana, än de, som
i speciela fall stå i sammanhang med det allmänna practiska
lifvet; men jag kan dock ej afhålla mig från att uttala vissa
betänkligheter, som jag hyser mot den af Utskottet före¬
slagna 1 §. Denna § skulle val innehålla en princip, huru¬
vida dödsstraff skall finnas eller icke; och i första delen af
§ stadgas verkligen, att detta straff skall bibehållas, men
då i sednare delen öfverlemnas åt domaren att, vid ransak¬
ning om mord, pröfva, huruvida mildrande omständigheter
förefinnas, som böra verka till nedsättning i straffet, och en
sådan pröfning naturligtvis kan föra till helt olika resultat,
så är derigenom den i första delen af § uttalade princip i
sjelfva verket upphäfd. Vidare är genom det af Utskottet
till förevarande § gjorda tillägg — kanske det vigtigaste
mom. i hela lagen — latituden lemnad fullkomligen obegrän¬
sad; men, med all aktning för vår Domarecorps, befarar jag
att den, i fråga om tillämpningen af latitud-systemet, ännu
ej i allmänhet vunnit den omfattande erfarenhet, den utbild¬
ning och det kunskapsmått, att det skulle vara rådlig! att
latituden lemnades så öppen och obegränsad, som den kan¬
ske borde vara. Heldre skulle jag vilja att dödsstraffet helt
och hållet upphäfdes, än att först etableras principen af dess
bibehållande och sedan denna princip nära nog upphäfves
genom ett särskildt tillägg, såsom i Utskottets förslag skett.
Herr Björck: Då jag ej öfvervarit discussionen från
dess början, utbeder jag mig Ståndets ursäkt, ifall jag skulle
göra mig skyldig till upprepande af hvad redan förut blifvit
Vttradt.
Innan jag inlåter mig på någon granskning af 1 §, kan
jag ej underlåta att förutskicka den anmärkning, att stora
svårigheter äro förknippade med methoden att delvis för¬
ändra strafflagen; svårigheter, som ökas i samma mån de
särskilda författningarne blifva flera, till dess det slutligen
blifver nära nog omöjligt att sammanjemka dessa nya speci-
alstadganden med de ännu bestående i den gamla brottmåls¬
lagen. Detta kunde visserligen vara en grundad anledning
att uppskjuta antagandet af förevarande förslag, till dess det
återstående af den nya strafflagen för Ständerna framlades;
men då Regeringen ej numera vid innevarande Riksdag kan
göra detta, och en förbättrad lag om brott mot person är af
behofvet högeligen påkallad, tilltror jag mig ej att på sådan
Den 24 Marlit.
26?»
grund söka motverka förslagets framgång. Det torde vara
bäst att taga hvad som bjudes och söka göra det så använd¬
bart och lämpligt som möjligt.
Beträffande de mot Utskottets tillägg till förevarande §
framställda anmärkningar, vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att mord, enligt förslaget, är något helt annat, än i
nu gällande lag. Enligt denna, ingår försåt i caracteren af
mord; man skall hafva sökt särskildt tillfälle att fullbor¬
da gerningen, då deremot, enligt förslaget, ensamt uppsåt
jemte berådt mod att föröfva gerningen constituera mord.
Deri ligger också tvifvelsutan anledningen till Herr Kocks
reflexion att dödsstraffet synes komma att tillämpas för
brott, som möjligen lämpligare annorlunda bestraffas, och att
nämnde straff torde kunna helt och hållet utdömas; och då
man vill utsträcka begreppet af mord, kan det verkligen
vara skäl att, i sammanhang dermed, se till, om ej dödsstraf¬
fet verkligen bör upphäfvas och det lämpliga straffet för den
mindre svåra gerningen'' göras bestämmande för hela den
art af brott, som sålunda blifvit sammanförde, lika så väl,
som, efter Kongl. Majds förslag, straffet för det svårare
brottet nu skall bestämma, huru äfven det mindre svåra
skall anses. Jag tror dock icke att vi ännu befinna oss på
den punkt, att vi med framgång kunna yrka dödsstraffets
afskaffande, utan är tvärtom öfvertygad att allmänna menin¬
gen ännu är för bibehållande af detta straff; men då man
nu vill belägga ett mindre svårt brott med samma straff,
som hufvudsakligen afser ett svårare; hvad kan väl vara
rimligare, än att domaren sättes i tillfälle att, vid bedöman¬
det af brottet, taga i betraktande mildrande omständig¬
heter? Om latitud-systemet är riktigt, så kan det väl i in¬
tet fall vara mera på sin plats, än då det gäller menniskors
lif och der tillämpningen af lagen i hela dess stränghet,
med förbiseende af alla mildrande omständigheter, skulle
vara kränkande för allmänna rättsmedvetandet. Då jag tager
i betraktande den olika caracteren af mord, enligt nu gäl¬
lande lag och Utskottets bestämning deraf, kan jag ej annat,
än understödja Utskottets förslag. Jag är fullt öfvertygad,
att, om man bibehölle begreppet mord i den betydelse, det
nu har, skulle det ej vara svårt att genomdrifva den åsigt
att lindrigare viljadråp ej borde med dödsstraff beläggas,
och det kan väl då ej vara skäl att motsätta sig det före¬
slagna tillägget, sedan begreppet mord blifvit så utvidgadt,
att ett dylikt viljadråp derunder innefattas.
270
Den 24 Mar lii.
En annan anmärkning mot detta tillägg är, att derige¬
nom benådningsrätten skulle blifva overksam, enär Högsta
Domstolen ej skulle kunna på grund af redan pröfvade för¬
mildrande omständigheter tillstyrka nåd. Men Lag-Utskottet
har derföre visligen tillagt ordet »synnerligen», dermed be¬
tecknande att domaren har att tillämpa det lindrigare straf¬
fet endast då omständigheterna äro så förmildrande, att det
skulle såra det allmänna rättsmedvetandet, om dödsstraff
ådömdes. Der omständigheterna ej äro sådane, skola dock
andra förmildrande omständigheter kunna förekomma; och
pröfningen af dem är förbehållen åt Kongl. Majit, som alltså,
på grund deraf, kan genom nåd fria från dödsstraffet. Jag
finner sålunda förevarande § till idéen riktig och till upp¬
ställningen lämplig.
Då Herr Blanche sammanfört stadganderne i lista och
3:dje §§, har detta utan tvifvel berott på en oriktig upp¬
fattning af dessa stadgande!). Visserligen förutsättes såväl i
lista, som i 3;dje §, uppsåt att döda, men i lista § antages
gerningen ske med berådt mod och i 5:dje § deremot af
hastigt mod. Mord har väl, enligt förslaget, ej caracteren af
försåtlig handling, såsom i nu gällande lag, men det skall
dock vara en förut betänkt och öfverlagd handling. Det är
sålunda i dessa §§ fråga om två till sin caractere väsendtli¬
gen olika brott, dem Herr Blanche sammanblandat genom
att förvexla förmildrande omständigheter vid det ena med
definitionen på det andra.
Jag yrkar, för min del, bifall till förevarande §, och
anhåller, att Ståndet nu måtte uttala sig bestämdt om sjelf¬
va principen deri, äfven om återreiniss för en eller annan
mindre väsendtlig ändring skulle ifrågakomma.
Discussionen var slutad och § 1 godkändes.
§ 2.
Herr Wahlbom: Jag anhåller att få anmärka att, om
sista momentet i första § skall utgå, bör förhållandet blifva
enahanda med hvad i 2 § förekommer om mildrande om¬
ständigheter.
Herr Björck: Denna § har, såsom man sett, framkal¬
lat ganska stora meningsskiljaktigheter. Högsta Domstolens
fleste Ledamöter hafva funnit betänkligt att i denna författ¬
ning intaga några stadganden om försök till brott. I vår nu
gällande lag äro visserligen i ett eller par fall försök till
brott med straff belagda, men i allmänhet har vår brottmåls¬
lag afhållit sig från att constituera sådana åtgärder, som icke
Den 24 Martti.
271
medfört det fullbordade brottet, såsom serskilda brott. Nu
är likväl klart, att civilisationen fordrar en lagstiftning jem¬
väl för försök till brott, och Lag-Beredningen har i sitt för¬
slag till strafflag gått ända derhän, att bestämma straff ej
blott för fullbordade, utan äfven för ofullbordade försök. Der¬
ifrån kunde man möjligen hemta anledning att betvifla lämp¬
ligheten att nu börja lagstifta om försök till brott, då sådant
endast kan ske halft och theorien i sin helhet ej kan genom¬
föras. För min del, finner jag dock förevarande § böra bi¬
behållas, men hemställer, om icke, med hänsyn till den oer¬
farenhet vid tillämpning af försökslagstiltningen, som hos
våra Domare måste förutsättas, det vore lämpligt att så be¬
gränsa stadgandet, att det endast afsåge fullbordade försök,
och på detta brott uppställa tydliga och säkra criterier. Det
kan lill och med vara tvifvel underkastadt, huruvida det ens
är lämpligt att här stadga straff för fullbordadt försök, i det
fall, att ingen skada skett. Läser man Utskottets motiver,
så framgår derur tydligen, att försöket, om det ej orsakat
skada, ej bör straffas, och Utskottet har sålunda sjelft afvikit
från den grundsats, det uppställt. Då jag medgifvit, att för¬
sök till brott böra straffas, men ändock anser sådane för¬
sök, som icke medfört skada, böra lemnäs ostraffade, på den
grund att bestämda criterier på fullbordade och ofullbordade
försök saknas, är det klart, att min framställning afser en¬
dast, om tidpunkten är lämplig att nu gå så långt, som Ut¬
skottet gjort; och att frågan således endast är en practisk
fråga om tiden; och det är från denna synpunkt, som jag
anser, att, då försökstheorien först införes, det är lämpligt
så inskränka omfånget af de försöksbrott, som böra under¬
kastas straff, att dit ej komme att hänföras äfven fullbordade
försök, då de ej medfört skada, liksom ej eller ofullbordade
försök. Visserligen har detta från andra sidan blifvit bestridt,
men, på det Utskottet må komma i tillfälle att taga saken i
ytterligare moget öfvervägande, anhåller jag om återremiss.
Herr Kistner: Herr Björck säger sig gilla första mo¬
mentet i förevarande §, men ej så det andra, hvilket han väl
finner vara theoretiskt riktigt, men ej practiskt lämpligt. Det
är tydligt att det måste vara fullt constateradt, att försök
till mord egt rum, innan straff kan ifrågakomma, men, sedan
försöket blifvit fullt bevisadt, bör det väl ej rimligen blifva
ostraffadt, derföre att ringa eller ingen skada deraf följt. Om
till exempel någon i afsigt att döda en person afskjuter en
bössa mot honom, men kulan endast gör en lätt rispa i an-
272
Den 24 Marlii.
sigtet på den, mot hvilken skottet lossades, sä bör väl ej den
skjutande blifva strafflös endast derföre att han träffade så
illa. Då man besinnar att försöket, för att kunna straffas,
måste vara fullt bevisadt, kan jag, för min del, icke finna
några betänkligheter vid att bifalla äfven sista momentet i
förevarande §.
Herr Thollander: Såsom i Kongl. Majits Proposition
blifvit föreslaget, har Utskottet ansett att försök till mord
borde straffas utan afseende på den effect, försöket må hafva
medfört. Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att bestäm¬
melsen i denna §, om straff för försök, ej är den enda i fö¬
revarande förslag; ett dylikt stadgande förekommer i fråga
om förgiftning i 2 mom. af 20 §. Äfven vår nu gällande
Lag belägger försök till förgiftning med straff; och som, då
en gång Lag-Beredningens förslag, till strafflag i sin helhet
kommer under öfverläggning, man har att vänta en mera
genomförd lagstiftning i fråga om straff för försök till brott,
har Utskottet trott det vara klokt alt nu göra början med
införande af denna lära, genom att med straff belägga försök
till de grofsta brotten, dels för att vänja lagskipningen vid
bestraffning af försök, dels ock för att se, huru detta af all¬
mänheten uppfattas. Jag yrkar, på dessa grunder, bifall till
Lag-Utskottets förslag.
Herr Rudling: Det är endast mot redactionen jag har
att göra anmärkning. Kongl. Majits Proposition föreslår straff¬
arbete på lifstid endast i det fall att af gerningen kommer
svår kroppsskada, men Utskottet uppställer såsom regel nämn¬
de straff för detta brott och straffarbete, från och med 6,
till och med 10 år, endast der mildrande omständigheter fö¬
rekomma. Af §:ns sista morn., der skadan uttryckligen in¬
går såsom straffbestämningsgrund, kan man visserligen draga
den slutsats i afseende å lista morn., att det strängaste straf¬
fet icke bör tillämpas, då ej synnerligen svår skada inträffat,
men detta är dock ej så tydligt uttryckt, att icke misstag vid
lagskipningen kan ega rum. Utskottet har sannolikt ändrat
§:n med anledning af den i Högsta Domstolen gjorda anmärk¬
ning att, om straffet uteslutande mates efter den större eller
mindre kroppsskada, som gerningen förorsakar, kan uppkom¬
ma den följd, att ett ofulländadt och, såsom sådant, för sig
sjelf mindre straffvärdt försök, hvilket tillfälligtvis föranledt
svårare kroppsskada, blifver hårdare bestraffadt, än ett vida
straffbarare och fulländadt försök, deraf ringa eller ingen
skada kommit. Men då nu emedlertid meningen lärer vara
Den 24 Mar lii.
273
att beskaffenheten al skadan alven skall ingå såsom bestäm¬
mande moment i fråga om straffet, synes mig sådant böra
tydligt och klart uttryckas; och på det Utskottet må komma
i tillfälle såväl att i delta afseende göra nödig ändring i re-
dactionen, som äfven att i sammanhang dermed öfverse §:n
i dess helhet, anhåller ja" örn återremiss.
Herr Björck: Herr Rudlings anmärkning är verkligen
befogad. — Kongl. Majit har i 2:dra §:n uppställt tre slag af
kroppsskador, nemligen svår, mindre svår och ringare, och
denna indelning forlgår sedan i Capitletom såramål uti ll:te,
43:de och 14:de §§:ne. Andra §:n omfattar alla de kropps¬
skador, hvilka, då fråga biilver om såramål, hvar för sig al-
handlas i nämnde tre §§. Nu har Lag-Utskottet utan tvif¬
vel åsyftat enahanda gradation, så att tre slag af kroppsskada
skulle motsvara de tre olika straffbestämmelserna, meri deri¬
genom alt man i tillägget om förmildrande omständigheter
velat, så att säga, sammanslå mindre svår kroppsskada med
andra mildrande omständigheter vid tillfogande af all sådan
skada, som ej kan hänföras till sista morn., har redactionen
onekligen blifvit otydlig. Jag instämmer derföre i Herr Rud¬
lings anhållan om återremiss, så mycket heldre, som all möj¬
lig tydlighet bör uti ifrågavarande afseende iakttagas, helst
det är lörsta gången man i denna lag distinguerar emellan
tre olika slag af kroppsskador.
Något vidare anfördes icke, och §:n 2 återremitterades.
§ 3-
Herr Wahlbom: Jag anser 2 mom. af denna §, sadanl
det lyder i Kongl. Maj:ts Proposition, vara bättre, än i Ut¬
skottets förslag; men om likväl detta sistnämnda skulle vin¬
na bifall, yrkar jag att i uttrycket »må straffarbetet kunna
inskränkas» ordet »kunna» mätte utgå. Stadgandet skulle
derigenom, efter min tanka, vinna i bestämdhet. — Lika an¬
märkning gör jag rörande ordet »kunna» uti 4 och 5 §§.
Herr Kistner: Ehuru ordet »kunna» i sista mom. af
förevarande § icke förekommer i Kongl. Maj:ts Proposition,
har likväl Lag-Utskottet ansett sig böra insätta detsamma,
emedan, då det i enahanda sammanhang alltid förekommer
i de på sednare tider utfärdade criminal-författningar, nem¬
ligen författningen om stöld och rån, äfvensom i den om be¬
drägeri, det skulle kunna blifva förvillande lör Domaren, om
ett annat uttryckssätt begagnades i denna lag.
Borg.-Stund. Vrot. vid Riksd. 1859 — 1860. III. 18
274
Den 24 Martti.
Herr Björck: Att i förevarande § lemnäs åt Domaren
frihet att göra afseende på mildrande omständigheter finner
jag vara i full consequence med stadgandet i 1 §. Jag skulle
dock i detta fall vilja hafva åt Domaren ännu större frihet
medgifveu, och har derföre ingenting emot att ordet »syn¬
nerligen» utgår.
Herr Wahlboms anmärkning mot ordet »kunna» mäste
jag i theoretiskt hänseende gilla; men man har sagt, att det
blifvit upptaget, af den anledning att samma uttryck före¬
kommer i lörfattningarne om rån och om bedrägeri. Jag
lemnar derhän hvad vigt detta skäl kan ega, synnerligen
som man väl vid nästa Riksdag kan hoppas få färdigt det
återstående af den nya strafflagen och man naturligtvis dä,
vid sammanjemkriingen af de särskilda, förut utkomna för¬
fattningarna. kommer att borttaga de oegentliga uttryck, som
i dem influtit. Då emellertid Herr Wahlboms anmärkning
synes mig förtjena afseende, förenar jag mig med honom i
anhållan om återremiss.
Herr Rudling: Uttrycket »må kunna» begagnas ej blott
i denna, utan äfven i andra §§, der den Kongl. Propositio¬
nen endast har ordet »må», såsom i §§ 1, 2, 4 och S. Ef¬
ter min åsigt, bör en lagtext icke innehålla öfverflödiga ord,
och jag hemställer derför om det ej må öfverlemnas till
Utskottet att derutinnan göra de ändringar, till hvilka nu
framställda anmärkningar kunna föranleda.
Herr Staaf/': Såsom Herr Björck nämnt, har ordet
»synnerligen» i denna § inkommit i consequence med stad¬
gandet i 1 §, och, för min del, anser jag också consequencen
nödvändigt fordra att det bibehålies. Hvad åter beträffar
uttrycket »rnå kunna», så är jag ej synnerligen böjd för det¬
samma, men inom Utskottet ansåg man det böra antagas,
emedan det blifvit begagnadt i författningarne om stöld och
rån, samt om bedrägeri. Skulle emellertid Ståndet ej anse
en sådan likhet i uttryckssätt med dessa författningar er¬
forderlig, så har jag, för min del, icke något emot att ordet
»kunna» utgår, synnerligen som, efter mitt förmenande, stad¬
gandet derigenom skulle vinna i tydlighet och bestämdhet,
och jag föreslår derföre att § må återremitteras.
Herr Lovén: Då jag förra gången hade ordet, yttrade
jag den åsigt, att jag ansåg en latitude i afseende på straff¬
bestämmelser för ett brott böra åt Domaren lemnäs, men
att tillämpningen af denna princip på mord syntes mig vara
vådlig, hvadan jag ej eller gillade det af Utskottet i första
Den 24 Marin.
275
§ gjorda tillägg. Jag vidhåller detina min mening, men i
fråga om 2 och 3 §§ tror jag deremot latituden böra blifva
så stor, sorn språkbruket medgilver. Om ordet »kunna» i
2 § borttages, skulle Domaren ej hafva något val; han vore
då inskränkt i afseende på straffarbetets nedsättning till 2
år. I 3 § är väl förhållandet icke sådant, men jag anser
dock ordet »kunna» böra älven der bibehållas, såsom varande
ett tydligt uttryck för den latitude, som denna § vill lemna
åt Domaren.
Herr Trägårdh: För min del, anser jag Domarens rät¬
tighet att modifiera straffet inom de i lagen utstakade grän¬
ser vara lika stor, antingen man uttrycker denna rättighet
med ordet »må», eller med »må kunna», och jag kan således
ej deraf hemta någon anledning att yrka borttagande af or¬
det »kunna»; men då det af Utskottet begagnade uttrycket
endast är en onödig språkförändring, hemställer jag, att ordet
»kunna» öfverallt, der det förekommer i detta sammanhang,
måtte utgå och det i Kongl. Maj:ts Proposition begagnade
uttryckssättet i stället antagas. För sådant ändamål anhål¬
ler jag om återremiss.
Herr Thollander: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att uti det förslag till lag om mord, dråp och annan
misshandling, som Kongl. Maj:t öfverlemnade till Högsta
Domstolens granskning, förekommer uttrycket »må kunna»
öfver allt, der Utskottet begagnat detsamma, och att, utan
uppgifven anledning, ordet »kunna» blifvit borttaget i försla¬
get, sådant det till Rikets Ständer öfverlemnats. Utskottet
har, då det gällt nedsättning i straff, på grund af förmild¬
rande omständigheter, begagnat uttrycket »må kunna», i lik¬
het med språkbruket i de på sednare tider utkomna crimi-
nal-författningarne, men deremot, då fråga varit om förhöj¬
ning af straff, till följd af försvårande omständigheter, brukat
ordet »må». Genom hela lagen har Utskottet iakttagit denna
skillnad och trott sig sålunda mera exact uttrycka hvad
man menade. Jag anser, för min del, uttrycket »må kunna»
böra bibehållas. Då den återstående delen af brottmåls-
lagen hinner blifva färdig och fråga blir om en codifiering
och allmän revision af criminal-författningarne, står det ju
Ständerna öppet att göra den förändring i språket, som kan
finnas nödig och lämplig, men alt i denna speciela författ¬
ning begagna ett annat uttryckssätt, än det i sednare tiders
brottmålslagstiftning vedertagna, skulle endast leda till tve¬
kan och osäkerhet hos Domaren.
276
Den 24 Martti.
Sedan discussionen förklarats slutad, återremitterades § 3.
Herr Björck: Jag hemställer, om icke, med anledning
af Ståndets beslut om återremiss af 3 §, äfven denna § bör
återremitteras.
Herr Wahlbom instämde.
Något vidare anfördes icke, hvarefter § 4 återremitte¬
rades.
§ S
Herr Björck: Mot denna § har jag ingenting annat
att anmärka, än att ordet »men», såsom mig synes, blifvit
oriktigt begagnadt. Jag kan ej fatta, hvarföre detta ord blif¬
vit användt, i stället för det i Kongl. Maj:ts Proposition före¬
kommande »ocb», såvida man ej dermed velat påpeka mot¬
satsen emellan berådt mod, som i 4 § omhandlas, och ha¬
stigt mod, som är det utmärkande för misshandlingen enligt
3 §. Då man emellertid läser 3 § ensam och utan sam¬
manhang med den föregående, stöter ordet »men» örat och
dess användande på sådant sätt är dessutom stridande mot
vanlig lagstil. Jag yrkar derföre återremiss af denna §,
synnerligen som äfven i den förekommer uttrycket »må
kunna».
Herr Wahlbom instämde.
Discussionen förklarades slutad, och Ståndet återremit¬
terade jemväl 5:te §.
§§ G. 7, 8, 9 och 10.
Godkändes, livar efter annan.
§ Il-
Herr Walhbom: Vid jemnförelse emellan Utskottets upp¬
ställning af denna § och det förslag, Herr Olivecrona i sin
reservation algifvit, har jag, för min del. funnit detta sednare
hafva ett afgjordt företräde och jag anhåller derföre om upp¬
läsning af detta förslag.
Herr Thollander: Den redaction af förevarande §, som
Herr Olivecrona föreslagit, upphäfver helt och hållet den
princip, som genom stadgandet i § finnes uttryckt. I Kongl.
Maj:ts till Ständerna öfverlemnade förslag heter det: »dömes,
om skadan skedde med berådt mod, etc.» Således innehöll
detta förslag att intet straff skulle följa, om ej skada inträf¬
fat, men, enligt Herr Olivecronas förslag, skulle ensamt det
berådda modet eller uppsåtet att göra skada medföra straff.
Utskottet har förändrat redactionen så, alt det i dess förslag
heter — — »och var sådan skada åsyftad etc.» emedan Ut¬
Den 24 Martti.
277
skottet ansett att straffbestämmelserna i denna § endast då
borde tillämpas, när någon af de i § uppräknade skador
inträffat och verkligen varit åsyftad, men att deremot, om
någon misshandlade en annan, fullkomligt likgiltig för hvad
skada deraf kunde uppkomma, en sådan misshandling ej
bnrde lika hårdt straffas, emedan den skadan ej blifvit med
berådt mod tillfogad. Jag anser derföre Utskottets redaction
hafva företrädet.
Herr Rudling: Utan att vilja förena mig om oförändradt
antagande af Herr Olivecronas förslag och äfven utan att
bestrida att detsamma i viss mån kan vara bättre, än Ut¬
skottets, önskar jag återremiss af detta sednare, på det re-
dactionen må blifva något tydligare. Utskottets afsigt med
förslaget är utan tvifvel sådan, som Herr Thollander nu
framställt den, men jag tror icke att detta blifvit nog tyd¬
ligt i förslaget uttryckt. Förevarande § afser otvifvelaktig!
det brott, som vår nu gällande lag kallar nidingsverk, men
då det i förslaget heter: »var sådan skada åsyftad, dömes,
om gerningen skedde etc.» så skulle denna redaction kunna
gifva anledning till en felaktig tydning af lagbudet, derhän,
att, om t. ex. någon föresatt sig att afskära örat på en annan,
men, under försöket dertill, i stället råkat att afskära hans
näsa, så skulle den svårare straffbestämmelsen ej vara på
en sådan misshandling tillämplig. Jag tager för afgjordt, att
Utskottet ej menat så, men redactionen, sådan den nu är,
leirinar verkligen rum för en sådan tydning. Vidare torde
få erinras, att i förenämnde period: »var sadan skada åsyf¬
tad, dömes, om gerningen skedde med berådt mod», ordet
»gerningen» torde utbytas mot ordet »dem enär lag-försla¬
get väl lärer afse, att icke allenast våldsgerningen, utan jem¬
väl skadan skett med berådt mod.
Herr Wahlbom: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr Rudling. Herr Olivecronas uppställning af § synes
mig vara så tydlig och klar, att den ej lemnar något öfrigt
att önska. Redactionen af Utskottets förslag är deremot
sådan, att den verkligen kan ge anledning till den misstyd¬
ning, Herr Rudling påpekat.
Herr Staaff: Om det i Utskottets förslag hette — »och
var den inträffade skadan åsyftad» — så vore Herrar Rud-
lings och Wahlboms anmärkningar riktiga, men då ordet »så¬
dan» naturligtvis omfattar alla de i § uppräknade slag af
skador, så förtjena dessa anmärkningar, i min tanke, icke
något afseende.
278
Den 2-4 Marlii,
Herr Björck: Jag kan ej annat, än biträda Herr Rud-
lings mening i fråga om betydelsen al ordet »sådan» i före¬
varande §. Jag är äfvenledes ense med Herr Wahlbom der¬
om, att Herr Olivecronas förslag är bättre, än Utskottets;
men på den gemensamma sammankomsten i går fastades
uppmärksamheten derpå, att den likhet i uppställningen af
11, 12, 15 och 14 §§, som af Utskottet iakttagits, ithy att
handlingen, såsom det brottet caracteriserande, omtalas först,
skulle gå förlorad, om man öfverginge till Herr Olivecronas,
på annat sätt uppställda, förslag; och då denna likhet synes
mig böra bevaras, föredrager jag att öfverlemna åt Utskot¬
tet att undanrödja de oegentligheter i dess förslag, som
blifvit anmärkta, och jag yrkar derföre återrerniss.
Herr Rudling: Med anledning af Herr Staaffs yttrande,
vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att redactionen af en
lag bör vara så tydlig och klar, alt ej blott domaren, ulan
äfven menige man med lätthet kunna förstå den.
Herr Staaff: Med all aktning för Herrar Björcks och
Rudlings åsigter, så kan jag, för min del, icke se någon
otydlighet i redactionen af Utskottets förslag. Hvad skulle
väl »sådan» betyda, om icke hvilken som helst af de i §
uppräknade skador?
Discussionen var slutad, och S 11 återremitterades.
S 12-
Herr Wahlbom: Likasom i afseende på 11 §, får jag
anhällaj att^Herr Olivecronas förslag till 12:te § uppläses,
emedan jag anser detsamma bättre, än Utskottets.
Herr Olivecronas fiirslag uplästes.
Herr Wahlbom: Jag anhåller om proposition på åter-
remiss.
Flere af Ståndets Herrar ledamöter instämde.
Då något vidare ej anfördes, beslöt Ståndet återremit¬
tera § 12.
§ 13.
Godkändes.
§ 14.1
Herr Wahlbom.:J l)å ordet misshandel är nytt och ännu
icke erhållit en bestämd betydelse, åtminstone i lagspråket,
så anhåller jag att Ståndet behagade antaga Herr Olivecro¬
nas % förslag till denna §, och jag ber derföre att detsamma
måtte uppläsas.
Herr Björck: Jag skulle tro, att ett af de mål, man
numera vid lagstiftningen åsyftar, är att finna ord, som orri-
Den 24 Martti.
279
fatta hela genera, så att man ej må behöfva att, såsom i
Herr Olivecronas förslag skett, genom exempel förklara
hvad man menar. Vid försöket att stifta en ny lag, kan
man derföre ej undgå att införa nya termer. Men kan man
väl säga, att ordet »misshandel» numera ej är till sin bety¬
delse tillräckligen bestämdt? Under rubriken mord och
dråp har afhandlats sådan misshandel, hvaraf döden följt; i
41, 12, och 13 §§ sådan, som förorsakat svårare kropps¬
skador och mindre lyten, och i förevarande § omtalas miss¬
handel, som medfört ringare eller ingen skada. Begreppet
är genom dessa §§ så tydligt och klart definieradt, att nå¬
gon misstydning vä! ej gerna kan ega rum. Det är icke
möjligt att skrifva en lag enkel och allmän, om ej sådane
ord begagnas, och det ifrågavarande synes mig så nära be¬
tecknande hvad det är ämnadt att uttrycka, att något bättre
svårligen lärer kunna finnas. Jag kan derföre ej, såsom
Herr Walhbom, tillstyrka antagandet af Herr Olivecronas
förslag, ty man skulle derigenom i lagstiftningen komma in
på en alldeles motsatt väg mot den, jag anser såsom den
rätta.
Utskottet har i § ej gjort skillnad emellan misshandel
med berådt mod och af hastigt mod, och det kunde kanske
vara skäl att yrka införandet af denna skillnad, då den af
Lag-Beredningen blifvit iakttagen; men då strafflatituden i §
är ganska stor, och gerningen, löröfvad af hastigt mod, kan
medföra sådan skada, att den, från objectiv sida betraktad,
ofta kan uppväga den yttersta ondska hos gerningsmannen,
vill jag ej, af denna anledning, yrka återremiss, ehuru jag
helst önskat att Lag-Beredningens förslag härutinnan lagts
till grund fiir Utskottets.
Herr Kistner: I afseende på betydelsen af ordet »miss¬
handel» är jag förekommen af Herr Björck. Herr Olive¬
crona har i sitt förslag endast uppräknat några få slag af
sådan misshandel, som denna § afser; den kan ske pä många
andra sätt, såsom t. ex. genom hårdragning och dylikt. Jag
hemställer, om det verkligen kan vara skäl att i allmänhet
i lagstiftningen begagna exempel för att tydliggöra sin me¬
ning, och om det icke är bättre att begagna generela be¬
nämningar, ord, som beteckna genera. I afseende på Herr
Björcks anmärkning att Utskottet icke, såsom Lag-Berednin¬
gen, gjort skillnad emellan berådt och hastigt mod, vill jag
nämna, att, då här endast är fråga om misshandel, hvarå
ringare eller ingen skada följt, Utskottet ansett en sådan
880
Den 24 Marlit.
skillnade ej vara lämplig, synnerligen som en ganska stor
latitude i afseende på bötesbeloppet blifvit domaren Iemnad.
Herr Wahlbom: Het är möjligt, att det endast är jac.
som icke finner betydelsen al ordet »misshandel» rätt tyd¬
lig, och kanske jag framdeles får bätlre reda på livad der¬
med egentligen förstås; men i går vid ett enskildt samman¬
träde hörde jag likväl, att meni niarne i detta afseende voro gan¬
ska olika. Somliga ansågo »våld» innefatta ett vidsträcktare be¬
grepp, än »misshandel», andra deremot tvärtom. Ser man på öf-
verskrilten till författningen, der det heter; »mord, dråp och
annan misshandel», så synes det, som om misshandel der
omfattade både mord och dråp och allt annat våld emot
person. Mig förefaller det, som om detta ord betecknade
ett våld, som är förenadt med något större physiskt lidande,
men deremot icke en obetydlig »kuffning eller dylikt, som
elter vanligt språkbruk kallas oiredande eller förgripelse,
Af Herr Olivecronas redaction kari deremot icke något miss¬
förstod uppstå, särdeles sorn åtskillga fall exempelvis äro
anförda, och lör ytterligare tydlighet skulle man kunna till-
lägga ännu några ord, för att beteckna mindre förolämpnin¬
gar. Man skulle på sådant sätt undvika den misstydning,
hvartill ordet »misshandel», orri det antages, otvifvelaktig!,
åtminstone i början, skall gifva anledning. Jag anhåller der¬
före om återremiss, på det Ulskoltet må taga i öfvervägande,
huruvida icke en redactionsförändring af denna §, i enlighet
med Herr Olivecronas förslag, lämpligen skulle kunna åväga¬
bringas.
Herr Staaff: För min del, anser jag ordet »misshandel»
hafva en vidsträcktare betydelse, än »våld», och omfatta alla
de af Herr Olivecrona uppräknade slag af ofredande. En
förändring i sådan syftning, som Herr Olivecrona föreslagit,
skulle otvifvelaktig! vara en för lagskipningen ganska menlig
inskränkning.
Beträffande Herr Björcks anmärkning om införande i
denna § af skillnad emellan misshandel med berådt mod
och af hastigt mod, så vill jag lästa uppmärksamheten derpå,
att lägsta graden af misshandel här är belagd endast med
ringa penningeböter; och äfven om det är ett ganska obetyd¬
ligt brott, ohjectivt tacet. kan det dock i sig innefatta så
beskaffad subjectiv straffbarhet, sorn skulle söra penningeböter
olämpliga. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets lör.slag i
denna g.
Herr Lovén: l)å jag i allmänhet är af den åsigt, att
Den 24 Marlit.
281
man i lagparagrapher så mycket, som möjligt, bör undvika
detailbestämmelser, så anser jag Utskottets förslag i denna
§ hafva ett afgjordt företräde framför Herr Olivecronas, och
jag skulle derföre vilja godkänna §, sådan Utskottet upp¬
ställt den.
Herr Trägårdh: Jag har endast velat erinra, att jag
redan förklarat, det jag hyser betänkligheter i afseende på
begagnandet af ordet »misshandel». Jag har blifvit hänvisad
att uttala min åsigt härutinnan, då rubrikerna blifva föremål
för öfverläggning, och jag torde då komma att föreslå, att
ordet »misshandel» må utgå öfverallt, der det i förevarande
förslag förekommer, samt annat uttryck i stället använ¬
das, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Herr Olivecronas
mening.
Sedan discussionen förklarats sluiad, blef § 14 godkänd.
§ IS.
Herr Rudling: 2:dra mom. af denna § stadgar, att
den, som deltagit i misshandel, hvaraf följt ringare skada,
än som i 11 § sägs, skall dömas till böter från och med S
till och med 100 Kör. Då detta mom. omfattar äfven så¬
dan skada, som 13 § omförmäler, och sålunda alser jemväl
en gröfre misshandel, än den, som näntnes i 14 §, samt
sistnämnde § likväl ålägger böter från och med 5 till och
med 200 It:dr, så synas berörda särskilda straffbestämmelser
ej stå i något rättsenligt förhållande till hvarandra. Bötes¬
beloppet i 2:dra mom. af 15 §, är tydligen allt för ringa i
jemnförelse med ansvarsbestämmelsen i 14 §; och jag yr¬
kar derföre återremiss, på det ändring derutinnan måtte
vinnas.
Herrar Wahlbom och Björck, med flere af Ståndets
Herrar ledamöter, instämde.
Något vidare anfördes icke, och § IS återremitterades.
§ 16.
Herr Wedin: Det förefaller mig, som om ordalydelsen
i denna § ej vore så tydlig, att icke den skulle kunna leda
till osäkerhet i tillämpningen. Sedan åtskilliga lifsfarliga va¬
pen blifvit uppräknade, heter det: »eller reser annat lifslar-
ligt vapen». För min del, förstår jag icke hvad med ordet
»reser» förstås, och då det gifves många andra slag af lika
lifsfarliga vapen, än de i §:n uppräknade, hemställer jag, om
icke dessa exempelvis anförda borde utgå och helt och hål¬
let åt Domaren öfverleinnas att bestämma om ett vapen är
lifsfarligt eller icke, a lidra heldst som första Domstolen of-
882
Den 24 Martu.
tas! är i tillfälle alt få se det vapen eller tillhygge, sorn be¬
gagnats. Dessutom synes det föreslagna bötesbeloppet vara
nog lindrigt i jemnförelse med det i 14 § antagna, då till
exempel en örfil skulle kunna komma att straffas nied bilter
ända till 200 Ridr, men deremot det brott, sorn förevarande
§ omhandlar, nied högst 50 Ridr. såvida skada icke skett,
ehuruväl det endast berott på slumpen att en stor olycka
ej timat. Jag anhåller, för min del, att § måtte återremit¬
teras.
Herr Wahlbom: I motsats mot Herr Wedin, skulle jag
snarare önskat att några flera exempel på lilsfarliga vapell i
förslaget uppräknats, enär villrådighet om rätta förståndet af
detta uttryck ofta hittills egt runi. Hvad beträffar ordet »re¬
ser,» så är det hemtadt ur vår nu gällande lag och är så
begripligt och träffande, att det val förtjenar att i den nya
lagen upptagas. Jag har icke någon anmärkning att fram¬
ställa emot denna §. utan bifaller densamma.
Herr Björck: Två diametralt motsatta meningar hafva
låtit höra sig, den ena yrkande mera geuorda, den andra
mera speeiela bestämmelser, än Utskottets förslag i föreva¬
rande § innehåller. Jag vill fästa uppmärksamheten derpå,
att förslaget motsvarar Herr Wedins önskan, så vidt språk¬
bruket medgifvit. i lista mom. af §:n är förutsatt, att nå¬
got våld ej ulöfvas, men, i afseende på de serskildt uppräk¬
nade vapnen, gäller straffbestämmelsen, blott man med den
företager sådan åtgärd, som serskildt om hvart och ett af
dem i §:n säges, men deremot i fråga om andra lifsfarliga
vapen endast då man »reser» dem, det vill säga sätter vap¬
nen i en ställning, som visar att man har uppsåt att dermed
göra skada. Att i ond afsigt draga en knif eller spänna en
bössa är således liktydigt med att resa ett annat, i §:n ej
omnämndt, lifsfarligt vapen, men då språkbruket ej tillåter
att begagna uttrycket »resa» en knif eller en bössa, för att
beteckna den handling, hvarigenom inan sätter dessa vapen
i sådant skick, att de äro färdiga att brukas, så har man
varit nödsakad att serskildt uppräkna dessa slags vapen. Men
att gå längre i detailbestänunelser, än hvartill denna nödvän¬
dighet föranledt, vill jag, för min del, ej lillråda.
Beträffande bötesbeloppet i lista inom., så, då något
våld ej skett och man förr till och med hyllade den grund¬
satsen att »hött är med ingo bott», synes mig Utskottet haft
goda skäl att ej föreslå högre bötesbelopp, än från och med
10 till och med SO Ridr.
Den 24 Marlii.
285
Herr Staaff: Herr Björck har förekommit mig och
fullgjort en skyldighet, sorn annars ålegat mig, såsom leda¬
mot af Lag-Utskottet. Jag kan ej fatta grunden för Herr
Wahlboms önskan att i förslaget få uppräknade ännu flera
exempel på lifslärliga vapen, och kan ej eller frångå den
åsigt att, sedan man tydligen och klart bestämt sjelfva huf-
vudbegreppet, det är olämpligt att genom en mängd detail-
hestämmelser medverka till en mängd möjliga inskränknin¬
gar i detsamma.
Herr Wahlbom: Jag vill endast lästa uppmärksamhe¬
ten derpå, atl jag ej yrkat någon förändring af förevarande
§, utan endast, med anledning af Herr Wedins yttrande, ut¬
talat den åsigt, alt, orri någon förändring ifrågakommer, jag
heldre skulle Önska den i sådan syltning, att flera exempel
på lifsfarliga vapen uppräknades, än så, att de nu i förslaget
Upptagna derur uteslötos.
Herr Trägårdh: Jng tror, lör min del, det skulle vara
lämpligare, om i afseende på bötesbeloppet bestämdes en la-
titude emellan 10 och 100 K:dr, med serskild hänsyn till de
i vissa landsorter ofta förekommande iterationerna af det
brott, förevarande § omhandlar.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter hördes instämma.
Discussionen var slutad, och 16 § bifölls.
§ 17.
Herr Hierta: Jag har i allmänhet ej velat blanda mig
i discussionen öfver förevarande ämne, såsom egentligen till¬
hörande jurister ex professo, hvilka, på grund af sin erfaren¬
het och sysselsättning vid lagskipning, bäst förmå intränga i
andan af det framlagda förslaget; men jag kan dock icke un¬
derlåta att, med anledning af 17 §, yttra några ord. Det
heter i denna §, att, om någon under utöfning af laga rät¬
tighet att aga den, som under hans lydnad står. tillfogar ho¬
nom skada, och den är så ringa, som i 14 § sägs, så må
han derför ej till straff lällas. Går man så till 14 §, så finner
man att den omfattar äfven så svår misshandel och deraf
följande, sä betydlig skada, att straffet i allmänhet ansetts
böra bestämmas ända till 200 H:dr, eller sex månaders fän¬
gelse. Jag hemställer, om det kan vara billigt att aga,
som kan medlöra så'svår skada, skall få strafflöst mdelas.
Förut hade man straff lör blånad och blodvite, men, såsom
jag tror, qvarstå ej dessa benämningar i nya förslaget, och
man kan nu icke veta, huru långt man vid utölningen af sin
rätt att aga får gå i tilldelandet af sår och tdånader. Jag
2»4
Den 24 Martil.
ber att få omnämna en händelse, som för några få år se¬
dan passerade här i Stockholm och som väckte ett ej ringa
uppseende. En piga anklagade sin husbonde för misshand¬
ling. Hon bevisade i Poliskammaren att husbonden slagit
henne med knytnäfvarne i ansigtet, så att blånader och blod-
viten deraf uppkommit och näsan blifvit sönderrifven, men
Poliskammaren förklarade att våldet ej kunde hänföras till
annat, än loflig husaga. Om nu Utskottets förslag i denna §
antages, så skola, med skydd af densamma, skol lii ra rne kun¬
na, under utöfning al skolagan, på det grymmaste misshandla
sina lärjungar, utan att derför kunna ställas till ansvar. Jag
anhåller om återremiss af förevarande §, på det Utskottet
må gifva en bestämd definition på deri skada, man strafflöst
skall få tilldela den, sorn man har rätt att aga.
Herr Grenander instämde.
Herr Staaff: Jag kan icke neka att hvad Herr Hierta
anfört, till stöd för sin begäran om återremiss, är fullt befo¬
gad!, och jag vill, för min del, ej motsätta mig hans yr¬
kande.
Herr Trägårdh: För min del. anser jag återremiss af
förevarande § vara alldeles nödvändig.
Discussionen förklarades slutad, hvarefter § 17 återre¬
mitterades.
Herr Björck: Jag har ingen annan anmärkning emot
förevarande §, än att densamma, efter mitt förmenande, bort
stadga ansvar för vållande till skada, som inträffat till följd
af misshandel enligt 14 §. Då enligt 19 § straff ej skall
ådömas för sår eller annan kroppsskada, som sker af våda,
så skulle man kunna sluta, att straff skall ådömas för vål¬
lande till alla slag af sår eller annan kroppsskada. Då nu
emellertid vållande till så ringa skada, som 14 § åsyftar,
svårligen kan inträffa, och det ej kan tillkomma Domaren
att constituera brott, om hvilka lagen ingenting vet, så skall
säkert den ouppmärksamhet, hvartill man i förevarande §
gjort sig skyldig, blifva fullkomligt oskadlig, och jag vill der¬
före icke på denna grund yrka återremiss af § i fråga, utan
nöjer mig med den, sådan den är.
Godkändes.
Herr Björck: Hvad, som förekommer i 1 mom. al fö-
§ 18-
19.
odkändes.
§ 20.
Den 2-4 Martil.
283
revarande §, gillar jag fullkomligt; det har siu motsvarighet
i vår nu gällande lag. Men jag kan ej afhålla mig från att
uttala mina betänkligheter i fråga om lämpligheten att med
straff belägga så beskaffade försök, som i andra morn. om¬
talas. Med den ringa utveckling, läran om försök till brott
hos oss vunnit, torde det hafva varit klokast att ännu ej göra
dylika tillgöranden, som egentligen ej kunna kallas försök,
utan endast aflägsna förberedelser, till föremål för brotlmåls-
lagstiftningen, synnerligen som, efter hvad erfarenheten gif-
vit vid handen, någon våda af ett dröjsmål dermed, till dess
försökstheorien blifver i sin helhet genomförd i vår straff¬
lag, icke gerna kan vara att befara. — Jag ämnar dock ej
motsätta mig förslaget i denna del, utan vill endast hafva
min mening derom i protocollet förvarad.
Herr Staaff: Jag vill endast nämna att 2 mom. i före¬
varande § blott är en nödvändig consequence af hvad förut i
förslaget blifvit antaget i fråga om försök till mord.
Sedan discussionen förklarats slutad, godkände Ståndet
§ 20.
§ 21
Herr Björck: Då Lag-Utskottet här kommit in på ett
så beskalfadt brott, som ej är riktadt mot viss person, utan
mot menniskors lif eller helsa i allmänhet, kan jag ej un¬
derlåta att fästa uppmärksamheten derpå, att under denna
cathegorie höra åtskilliga förbrytelser, som utaf Utskottet blif¬
vit förbigångna. Det capitel i Lag-Beredningens förslag,"som
handlar om allmänt farlig förgiftning, innehåller jemväl bestäm¬
melser om spridande af pest eller annan för menniskor smittosam
sjukdom, men detta har lika litet i Kongl. Maj:ts Proposition,
som i Lag-Utskottets förslag blifvit vidrördt. Man må nu
söka försvara detta ulelemnande huru som helst; man må
påstå att allmänna rättsmedvetandet ännu ej klart uppfattat
utspridandet af smittosam sjukdom såsom brottsligt, sä gif¬
vas dock åtskilliga andra till samma dass hörande brott,
oro hvilka ej detsamma gäller, och dem consequencen hade
fordrat att här upptaga. Denna ofullständighet är emedler¬
tid en naturlig följd af methoden att vid lagstiftningen lös¬
rycka vissa delar ur deras sammanhang med det hela, och
behandla d<jm fristående. Olägenheterna af ett sådant för¬
faringssätt komma att ännu skarpare framträda längre fram
i förslaget. Jag yrkar dock ingen förändring, på grund af
denna anmärkning, utan har endast velat påpeka en af de
många bristerna i den lagstiftningsmethod, som vi nu följa.
28G
Den 24 Marlit.
Herr Staaff: I)e af Herr Björck anmärkta olägenheter¬
na af partiel lagstiftning äro obestridliga. Emellertid, dä
fråga först uppstod om en författning, sådan som den före¬
varande ,gällde ännu gamla quarantainesförfattningarne iall sin
skärpa, och behofvet att i strafflagen upptaga bestämmelser
om införande af pestsmitta och dylikt lät sig derföre föga
märka. Sedermera har man ej funnit lämpligt att i en spe¬
ciel författning, sådan som denna, upptaga bestämmelser, som
de af Herr Björck åsyftade, synnerligen som det af Herr
Björck afsedda slag af brott kan hänföras under i före¬
varande förslag upptagna cathegorier, och man dessutom kan
hoppas att i en snar framtid få anmärkta bristen afhjelpt
vid en förestående omarbetning af brottmålslagen i dess
helhet.
Då något vidare ej anlördes, biet § 21 godkänd.
§§ 22 och 23.
Godkändes, hvar efter annan.
§ 24.
Herr Schenström,: Under discussionen i går vid en ge¬
mensam sammankomst voro meningarne mycket olika, i frå¬
ga om val af det uttryck, som vore det lämpligaste, der Ut¬
skottet begagnat ordaställningen »vid födseln eller snart der¬
efter». Hogsta Domstolen har föreslagit ett dygn efter föd¬
seln, och i vår nu gällande lag heter det, som vi veta, »vid
sjelfva födseln och derefter». Då emellertid alla voro miss¬
nöjde med det af Utskottet begagnade uttryckssätt, och me¬
ningarne ej kunde förena sig om något annat, anhåller jag
om återremiss, på det Utskottet må taga i öfvervägande, om
ej en lyckligare lösning af frågan skulle kunna påfinnas, än
den Utskottet nu gifvit.
Herr Wahlbom: Jag ber att få instämma med Herr
Schenström och tillägga den önskan att, om § återremitte¬
ras, Utskottet måtte tillse, om man ej efter ordet »födseln»
kunde sätta punkt, eller ock begagna det uti vår nu gällan¬
de lagstiftning befintliga uttryck, som i mer än hundra är
tillämpats, utan att, så vidt jag känner, gifva anledning till
misstydning, såvida man ej vill, i likhet med Högsta Dom¬
stolen, bestämdt begränsa tiden, hvilket dock ej torde vara
fullt lämpligt.
Herr Staaff: Jag medger gerna att ordet »snart» ej är
vackert, men det är likväl det enda, som med nödig kort¬
het uttrycker meningen af ifrågavarande stadgande. Orsa¬
ken, hvarför qvinnan mildare bedömes för ett barnamord,
Den 24 Marlit.
2117
begånget straxt eller lödseln, är det exalterade tillstånd, Iivari
Imri dervid liefinner sig, och till följd hvaraf hon ej kan an¬
ses sä tillräkneiig. som under vanliga förhållanden skulle
vara fallet. Nu är det ett factum, att detta exalterade till¬
stånd fortfar än kortare, än längre tid hos olika suhjecter.
Begagnas ordet »straxl», så är det uppenbarligen af alltför
inskränkande betydelse, och bestämmer nian någon viss tid,
så stöter man på den svårigheten, att den för den eria qvin-
nan är för lång, sé att hon kunde komma i åtnjutande af
lagens mildhet äfven sedan grunden för ett mildare bedö¬
mande upphört, meri deremot för kort för en annan, sorn
sålunda skulle kunna komma alt straffas såsom fullt tillräk¬
neiig för ett barnamord, begånget i sådant exalterad! till¬
stånd, som lagen betraktat såsom straffmildringsgrund. Or¬
det »snart.» deremot bibehåller åt Domaren en, med afseende
på cjvinnornas olika natur, viii behöflig pröfningsrätt, och jag
yrkar derföre att delta ord må antagas, synnerligen som
man ej, oaktadt många försök, kunnat påhitta något bättre.
Att, såsom Herr Wahlbom föreslagit, begagna samina uttryck,
som i nu gällande lag förekommer, kan ej vaia skäl, då
det är så obestämdt, att det passar in pä hur lång tidsrymd,
som helst, efter födseln, vore det också Sf å 10 år. Det är
visserligen lyckligt att ett så obestämdt uttryck ej alltsedan
1734 gilvit anledning till misstydning, men den omständighe¬
ten är likvisst icke något tillräckligt skäl att upptaga det i
en ny lag.
Herr Kistner: i Lag-Utskottet egde en ganska vidlyftig
discussion rum, innan man beslöt sig för att begagna ordet
»snart». Såsom vi känna, förekommer i den Kongl. Propo¬
sitionen i stället »straxt», och orri Borgare-Ståndet återremit¬
terar förevarande § lör ändring i redactionen, så skall Ut¬
skottet säkerligen upptaga det i Kongl. Maj:ts Proposition
begagnade ordet. Men jag hemställer likväl om det kan vara
skäl att begagna ett uttryck af så inskränkande betydelse,
att det knappast kan sägas omfatta några lä timmar, då
qvinnans af födsloplågorna tillkomna abnorma tillstånd ibland
förtfar ett helt dygn och derutöfver. Att, såsom Herr Wahl¬
bom föreslagit, bibehålla det gamla uttrycket i nu gällande
lag skulle ej väl låta sig göra, ty då man der af sjelfva
sammanhanget, hvari det förekommer, lätteligen kan fatta
dess betydelse, sä skulle förhållandet deremot icke blifva så¬
dant i den nya lagen, hvarest uttrycket komme att stå lös¬
ryckt ur det sammanhang, som hittills förebyggt all misstyd¬
2811
Den 24 Martil.
ning. Vid sådant lörhSIlande, och då något annat lämpligt
uttryckssätt ej kunnat uppgifvas, anser jag det klokast alt
antaga det af Utskottet föreslagna,
Hprr Wahlbom: Om jag åberopat min erfarenhet till
stöd för mitt påstående, att uttrycket i nu gällande lag ej
gilvit anledning till misstydning, sä hade jag sannerligen al¬
drig kunnat föreställa mig, såsom möjlig, en sådan uppfatt¬
ning deraf, som Herr Staaffs. 1 öfver 20 år har jag funge¬
rat som domare, men ännu aldrig hört någon tolka uttryc¬
ket »vid sjelfva födseln och derefter» så, att det skulle kun¬
na omfatta ända till 10 år efter födseln, och säkerligen var
detta icke heller Herr Staajfs verkliga mening. Men då ej
eller ordet »snart» utmärker ett visst bestämdt tidsmått, utan
lemnar åt domaren att pröfva, huru lång tid i hvarje ser¬
skildt fall skall dermed förstås, så kan jag, för min del, ej
se, hvarföre det skulle vara bättre, än uttrycket i nu gäl¬
lande lag, synnerligen då erfarenheten hittills ådagalagt, att
sistnämnda uttryck ej förorsakat någon olägenhet. Jag vid¬
håller mitt yrkande om återremiss, på det Utskottet må taga
i öfvervägande, huruvida ej ett lämpligare ord, än det nu
begagnade »snart», må kunna påfinnas.
Herr Trägårdh: För min del, finner jag uttrycket »snart
derefter» vida lyckligare valdt, än det i Kongl. Maj:ts Propo¬
sition förekommande »straxt derefter»; och då något bättre,
än det förstnämnda, svårligen torde kunna finnas, anser jag
förevarande § böra antagas, sådan den af Utskottet blifvit
föreslagen.
Herr Lovén: Då, såsom öfverskriften till denna och
nästföljande §§ antyder, desamma handla om brott af helt
egen beskaffenhet, måste man naturligtvis söka välja så tyd¬
liga och bestämda uttryck, att någon tillämpning af dessa §§
på andra, än dermed åsyftade fall, ej kan, till följd af miss¬
tydning, ifrågakomma. För min del, anser jag det af Utskot¬
tet begagnade uttryck »snart derefter» vara vida bättre, än
hvad för öfrigt blifvit föreslaget, och jag anhåller derför
om bifall till den af Utskottet antagna redaction.
Herr Björck: Jag kan ej neka, att uttrycket »snart
derefter», i min tanka, är bättre, än både »straxt derefter»
och det i nu gällande lag förekommande »vid sjelfva föd¬
seln och derefter». Att bestämdt begränsa tiden, till exem¬
pel till ett dygn eller dylikt, är tvifvelsutan olämpligt, och
man måste verkligen taga sin tillflykt just till ett sådant
uttryck, som i afseende på tiden lemnar en viss pröfnings-
Den 24 Martti.
289
rätt ät Domaren. Jag tror dock att ordet »snart» i föreva¬
rande fall är stötande för örat och dessutom kan gifva an¬
ledning till misstydning; och då det ej kan vara något ondt
uti att Utskottet sättes i tillfälle att ytterligare eftersinna,
om ej ett bättre uttryck skulle kunna påhittas, vare sig att
man, såsom jag i går vid en gemensam sammankomst hörde
föreslås, vill antaga uttrycket »i sinnesvånda vid och fortfa¬
rande efter födseln», eller något annat, så anhåller jag om
återremiss.
Herr Hierta: Jag ber att få upprepa hvad jag yttrade,
då jag sist hade ordet, att jag nemligen ej hyser något an¬
språk på att kunna framkomma med anmärkningar af sådan
vigt, sorn måste tilläggas hvad de practiskt lagfarne hafva
att i förevarande ämne andraga; men det är en omständig¬
het, som i afseende på förevarande § fastat min uppmärk-
aamhet. Såväl denna § nemligen, som den 25:te och 27:de
handla endast om oäkta barn, och det ser således ut, som
orri qvinna, hvilken gjort sig skyldig till brott enligt nämnde
§§ mot sitt äkta barn, skulle gå strafflös. Möjligen torde
dock på något annat ställe i lagen finnas stadgande om dy¬
lika brott i fråga om äkta barn, och jag anhåller att derom
blifva upplyst.
Herr Wahlbom: Med anledning af Herr Hiertas förfrå¬
gan, vill jag upplysa att lagen på annat ställe sörjt för be¬
straffning af sådane brott, som i de af honom uppräknade
§§ omformälas, då brotten blifvit mot äkta barn föröfvade.
För öfrigt hemställer jag, om det ej vore skäligt att göra
en concession åt dem. som yrkat återremiss, då det ju ej
kan skada att Utskottet fortsatte försöket att, om möjligt,
finna ett bättre uttryck, än det nu begagnade.
Discussionen förklarades slutad, och Ståndet återremit¬
terade § 24.
§ 25.
Herr Rudling: Då i förevarande § förekommer samma
uttryck, som föranledt återremiss af den nästföregående, så
yrkar jag att äfven denna § måtte återremitteras.
Något vidare anfördes icke, hvarefter § 25 återremit¬
terades.
§ 2(i.
Godkändes.
§ 27.
Herr Wahlbom: I denna § är förutsatt, att uppsåt icke
Horg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1859—1800- III. 19
290
Den 24 Martti.
funnits hos qvinnan. Då detta emellertid icke blifvit uttryck¬
ligen nämndt, ehuruväl både i de nästföregående och den
nästefterföljande § förekomma tydliga bestämmelser i af¬
seende på uppsåtet., så yrkar jag återremiss af förevarande
§, på det i densamma må inflickas något uttryck, som tyd¬
ligen tillkännagifver att här förutsattes det uppsåt ej finnes.
Jag medgifver visserligen att misstydning väl svårligen kan
ifrågakomma, men alldeles omöjligt är det icke. och det
vore derföre skäl att, på sätt jag antydt, förekomma denna
möjlighet.
Herr Kistner: Jag kan, för min del, ej fatta, huru ett
tillägg, sådant som Herr Wahlbom föreslagit, skulle kunna i
denna § inflyta, eller hvartill det skulle tjena, då i afseende
pä det i § omhandlade brott det är fullkomligt likgiltigt och
på straffet icke inverkande, om förut faltadt uppsåt funnits
eller icke. Detta är dessutom ett särskildt fall, som icke
står i något sammanhang med de i nästföregående och näst¬
efterföljande § förekommande. Jag protesterar derföre emot
Herr Wahlboms begäran om återremiss.
Sedan discussionen förklarats slutad, blef § 27 godkänd.
§§ 28, 29, 30, 51, 52, 53, 34 och 53.
Godkändes, hvar efter annan.
§ 56.
Herr Björck: Af förbiseende uraktlät jag alt mot 30
§ framställa en anmärkning, den jag nu anhåller att få till
Protocollet antecknad. Det heter i slutet af § »dock må.
der brottet är med synnerligen mildrande omständigheter
förenadt, kunna dömas, i förra fallet till straffarbete på 10
år etc.» Då man här föreslagit ovillkorligen 10 år, har
man afvikit från den regel, som i allmänhet blifvit följd och
som synes mig äfven här hafva bort iakttagas, nemligen att
lemna åt Domaren en viss latitude. Lämpligare, än hvad
Utskottet här föreslagit, tyckes mig vara att bestämma
strafftiden från 6 till 10 år. Då den discussion, försla¬
get i sin helhet föranledt, naturligtvis kommer att åtfölja
de återremitterade delarne deraf, har jag velat framställa
denna anmärkning till det afseende, Utskottet kan finna skä¬
ligt att. derå fästa.
Ståndet godkände § 56.
§ 37-
Herr Thollander: I likhet med Herr Professor Olive¬
crona, har jag reserverat mig emot Utskottets förslag i före¬
varande §, anseende sådan misshandel, som deri afses, dä
Den 24 Marlit.
291
den fnröfvas mot maka, böra lika hardt, straffas, som dylik
misshandel å skyldeman i rält uppstigande led. En sådan
grundsats är antagen i vår nu gällande lag; och om också
det emellan makar icke finnes samma vördnadsförhållande,
som emellan barn och föräldrar, så tror jag dock att ett
brott, föriifvadt af den ena makan mot den andras lif, är
lika svårt och lika störande inverkar på samhällsordningen,
som om ett barn dräper sin fader eller faderfader; och jag
yrkar derföre fortfarande att förevarande § må i så måtto
förändras, att ordet »maka» uppflyttas i 1 mom.
Herr Wahlbom: Dä jag är förekommen af Herr Thol¬
lander, vill jag inskränka mig till att med honom instämma
och ber endast få tillägga att, om också ej emellan makar
finnes samma vördnadsförhållande, som emellan barn och
deras föräldrar, så exsislerar dock emellan dem, som genom
äktenskap blifvit förenade, ett förhållande af lika stor och
djup betydelse, nemligen den kärlek, som dem emellan bör
ega rum. Den ömsesidiga kärleken och den ständiga ge¬
menskapen och sammanvaron förena makar med lika kraf¬
tiga band, sorn vördnaden pålägger barn i förhållande till
skyldeman i rätt uppstigande led, och om den ena makan
förgriper sig emot den andras lif, bör derföre hans straff
icke blifva ringare, än om ett barn på samma sätt förgriper
sig emot sina föräldrar, eller andra skyldeman i rätt upp¬
stigande led.
Herr Staaff: Jag kan ej annat, än försvara Utskottets
förslag. Någon anledning att uppflytta ordet »maka» i 1
mom. finnes, efter min tanka, icke, då det, såsom Herr
Thollander medgifvit, är ostridigt, att ej emellan makar fin¬
nes samma vördnadsförhållande, som emellan barn och för¬
äldrar, och det just är detta vördnadsförhållande, som helt
och hållet grundat straffbestämmelsen i 1 mom. Jag måste
bekänna, att jag anser det för samhället vida vigtigare att
^vördnaden emellan barn och föräldrar bibehålles, än att kär¬
leken emellan makar skyddas, ty der denna är slut, der är
deri det helt och hållet, dä deremot vördriadsbandet emellan
barn och deras föräldrar aldrig helt och hållet upplöses;
och då detta förhållande är det aldra ömtåligaste i samhäl¬
let, måste hvarje brott, sorn derpå störande inverkar, pä det
strängaste bestraffas. Den ena makans säkerhet mot den
andras misshandel synes mig vara tillräckligen skyddad ge¬
nom bestämmelserna i 2 mom.
Herr Hierta: Det har alltid förefallit mig som en orätt-
292
Den 24 Marlii.
visa, att hafva alltför skärpta straffbestämmelser för brott,
begångna emot föräldrar, emedan, då sådane förbrytelser be¬
gås, det egentligen alltid är föräldrarnes fel. Man skall
knappast i hela verldshistorien kunna uppleta ett exempel,
der ej en sons våld emot sin fader ytterst har sin grund i
den vanvårdade uppfostran, sonen fått i föräldrahemmet. Då
barn sålunda misshandla sina föräldrar, så är det väl icke
ett rättvist straff, dessa lida, men det är dock något, som de
sjellva förskyllat, och straffet för en sådan misshandling bör
derföre, i min tanka, icke vara mycket svårare, än för ena¬
handa brott emot andra personer.
Men det är ännu en annan anmärkning, jag har att
framställa. Det synes icke, huruvida meningen är att uttryc¬
ket »skyldeman i rätt uppstigande led» skall innefatta jem¬
väl fader till oäkta barn. Visserligen tyckes det så böra
vara, der blodsbandet är fullkomligen kändt, men ovisst är
det väl om samma förhållande bör ega rum, då fadren icke
frågat efter sitt barn, utan öfverlemna! det åt nöd, elände
och brott. På det Utskottet må komma i tillfälle att taga
i öfvervägande, huruvida icke undantag i afseende på de
skäpla straffbestämmelserna bör för sådant fall göras, an¬
håller jag om återremiss af förevarande §.
Herr Kistner: Jag vill hemställa, om det ej är mera
upprörande att se ett barn misshandla sin fader, än den
ena makan den andra, äfven om af denna misshandel döden
skulle följa; och då förhållandet onekligen så är, kan det
ej vara lämpligt alt belägga dessa förbrytelser med enahanda
straff. Den heliga, djupa vördnaden för föräldrarne, som
hos barnet alstras i dess tidigaste år, bör fortgå genom hela
lifvet; något helt annat, något vida mindre samhällsvigtigt,
ehuru onekligen äfven det har stor betydelse, är det kärleks¬
band, som bör förena makar.
I afseende på Herr Hiertas anmärkning i fråga om
oäkta barns misshandel å föräldrar, så kunde det väl hafva
skäl för sig att sådan misshandel mildare bestraffades, an
enahanda brott, af äkta barn begångna; men då oäkta barn
sannolikt snart erhålla rätt till arf efter föräldrarne och så¬
lunda i rättigheter blifva likställda med äkta, sä synas de
mig äfven böra hafva samma lörpligtelser i afseende på
föräldrarne.
Herr Rudling: Med all aktning för de motiver, hvilka
åberopas af dem, som vilja, att misshandel å maka bör uti
förevarande § beläggas med samma straff, som är stadgadt
Den 24 Martti.
293
mot sådan misshandel å skyldeman i riitt uppstigande led,
kan jag likväl ej dela nämnde äsigt, emedan emellan makar
icke förefinnes det vördnadsförhållande, som ligger till grund
för det strängare straff för brott emot föräldrar och skylde¬
man i rätt uppstigande led. Jag önskar sålunda ingen för¬
ändring af §:ns innehåll, utan har endast hegart ordet, för
att framställa en anmärkning mot redactionen, hvilken synes
mig ej nog exact. Det heter i sista mom. »sker dråp å
maka, stjuf- eller svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,
husbonde eller annan, under hvars lydnad man står etc.»
Ordet man refererar sig här icke till något föregående ord;
lämpligare synes mig vara att åt detta morn. gifva följande
lydelse: »Dräper någon maka, stjuf- eller svärföräldrar, fo¬
sterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan, under hvars
lydnad han står.» Det kunde äfven gå an, att, i stället för
ordet »man», insätta ordet »Dråparen» — eller annorledes
förändra redactionen. Sådan den nu är, tror jag den är fel¬
aktig.
Herr Lovén: Jemte det jag i allo instämmer i Herr
Hiertas amendement, anser jag det alldeles nödvändigt att
noga taga i öfvervägande, huruvida oäkta barns våldsgerning
emot föräldrar bör beläggas med samma straff, som ena¬
handa brott, af äkta barn föröfvadt. I afseende på det sam¬
manhang, hvari Herr Kistner velat sätta denna fråga med
den om oäkta barns arfsrätt efter föräldrar, erkänner jag
detsamma, men tager mig dock friheten erinra att det ej gerna
går an att nu stadga för oäkta barn samma skyldigheter,
som för äkta, under den förespegling att likhet i rättighet
till arf efter föräldrar sannolikt framdeles kommer att dem
tillerkännas. Jag yrkar således återremiss af förevarande §,
på det att Utskottet må laga i öfvervägande Herr Hiertas
framställning.
Herr Staaff: Jag var verkligen betänkt på att i Ut¬
skottet framställa ett yrkande i enahanda syftning, som Herr
Hiertas, men öfvergaf denna tanke, emedan jag förutsåg att
en sådan framställning skulle röna alltför stort motstånd. Då
emedlertid uppmärksamheten blifvit riktad på detta förhål¬
lande, begagnar jag tillfället att förklara, att jag delar de af
Herr Hierta uttalade åsigter. Det är ostridigt att förhållan¬
det emellan föräldrar och äkta barn är något helt annat, än
den ställning, hvari de oäkta stå till sina föräldrar. Un¬
der det den ömmaste föräldravård sträcker sin skyddande
hand öfver det äkta barnets första år och leder dess upp¬
294
Den 24 Marit.
fostran ända tilldess det kan vandra på egen hand, får som
oftast det oäkta gå sin egen väg, utan den ringaste ledning,
blottstäldt för nöd och elände. Med så ringa rättigheter, sorn
oäkta barn åtnjuta, borde onekligen deras skyldigheter emot
föräldrar vara mindre, än som åligga äkta barn, eller kan¬
ske, rättare sagdt, oäkta barns afsteg från sina skyldigheter
emot föräldrar borde mildare bedömas. Hvad Herr Kistner
anfört har ej föranledt någon ändring al mina åsigter i detta
afseende, ty vård och uppfostran är något helt annat, än
egodelar, och, äfven om förslaget om arfsrätt för oäkta barn
går igenom, skall dock skillnaden emellan deras och äkta
barns förhållande till föräldrarne alltid förblifva väsendtligen
olika. Jag instämmer derföre med Herr lHerta i anhållan
om återremiss.
Herr Grenander instämde med Herrar Lovén och Staaff.
Herr Kistner: På det Utskottet ej må misstaga sig om
ändamålet med den återremiss af förevarande §, som Slån-
det sannolikt kommer att besluta, anhåller jag att proposi¬
tion måtte framställas serskildt derom, huruvida Ståndet an¬
ser ordet »maka» böra i 1 mom. uppflyttas, och serskildt,
rörande Herr Hiertas yrkande, i fråga om oäkta barn.
Herr Wahlbom: Om återremiss af förevarande § be¬
slutas, så tror jag att beslutet bör gälla § i dess helhet, på
det Utskottet må vara oförhindradt att taga i öfvervägande
de anmärkningar, som i öfrigt kunna emot densamma fram¬
ställas.
Discussionen förklarades slutad, och Ståndet återremit¬
terade § 37.
§ 38.
Herr Staaff: Jag hemställer, om icke Ståndet, på grund
af sitt beslut i afseende på nästföregående §, måste åter¬
remittera jemväl den förevarande, såsom likaledes rörande
misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led.
Något vidare anfördes icke, hvarefter § 58 återremitte¬
rades.
§§ 59, 40, 41 och 42.
Godkändes, hvar efter annan.
§ «■
Herr Björck: Jag har flera gånger förut påpekat bri¬
ster i förslaget, föranledda af sättet att delvis förändra straff¬
lagen, och jag kan ej eller nu underlåta att fästa uppmärk¬
samheten på en inconsequence, hvartill denna lagstiftnings-
method ledt.
Deri 24 Martn.
298
l)å Utskottet i denna och andra under samma rubrik
hörande §§ inlåtit sig på ändringar al' gällande stadganden
om de i lagen från gamla tider såkallade edsörebrotten, sfi
hade väl varit i sin ordning att- här upptaga alla dessa. Men
tiu förekommer t. ex. ingenting om qvinnofrid, om tings¬
frid. om olaga häktning, med flera. Och om man ansett sig
sakna skäl att i denna författning upptaga alla fridsbrott, så
hade man väl åtminstone bort låta sig angeläget vara att
få in sådana, hvilkas förbigående måste förorsaka den stör¬
sta oreda och osäkerhet i lagskipningen. Det är lätt att
framdraga fall, då det, i händelse förslaget, sådant det nu
är, vinner bifall, skall blifva svårt för domaren att afgöra,
om han har att tillämpa gamla eller nya lagen. Om till
exempel någon under Gudstjenst tager en annan med våld
derifrån och förer honom, mot hans vilja, till annat ställe,
hvilken lag skall då tillämpas, eller hur skall man för ett
sådant fall sammanjemka gamla och nya lagens stadganden?
— Någon förändring lärer väl ej nu kunna vinnas, men jag
har dock velat rikta uppmärksamheten på förslagets stora
bristfällighet i detta afseende, i hopp att Regeringen sålunda
skall finna nödvändigheten alt vid nästa Riksdag för Stän¬
derna framlägga det återståe nde af strafflagen, eller åtmin¬
stone de delar deraf, som stå i sådant sammanhang med
förevarande förslag, att de ej bort derifrån skiljas.
Med anledning af de två i denna afdelning förekomman¬
de, förut i förslaget icke begagnade, orden »våld» och »vålds¬
gerning», vill jag tillkännagifva, att jag ej delar deras me¬
ning, sorn anse »misshandel» vara till sin betydelse vidsträck¬
tare, än »våld»; tvärtom är, efter min tanke, detta sednare
vidsträcktare, då nemligen detta ord, som, lika med de fleste
sådane ord, har två betydelser och uttrycker både genus och
species, tages i sin generela bemärkelse.
Herr Kistner: De af Herr Björck framställda anmärk¬
ningar ega, utan tvifvel, sin riktighet, men de olägenheter,
lian påpekat, hafva så mycket mindre i denna partiela för¬
ändring i brottmålslagstiftningen kunnat undgås, som Utskot¬
tet med sitt förslag ansett sig icke böra öfverskrida de i
Kongl. Majlis Proposition utstakade gränser.
Herr Wahlbom: Jag anhåller att få instämma i de af
Herr Björck vid förevarande § gjorde anmärkningar, och vill
dessutom, beträffande redactionen, fästa uppmärksamheten
vid ett uttryck, som möjligen skulle kunna gifva anledning
till villrådighet i afseende på tillämpningen. Då det nemli-
296
Den 24 Marlit.
gon talas om »våldsgerning å den, som bevistar Gudstjenst»,
så skulle detta kunna anses tillämpligt äfven på dom, som
kort före eller efter Gudstjensten befunno sig på kyrkoval¬
len, synnerligen som något serskildt ansvar för brott emot
kyrkofriden icke i förslaget förekommer. Jag hemställer
derföre, om icke förevarande §, på grund häraf, borde åter¬
remitteras.
Herr Kistner: Beträffande Herr Wahlboms villrådighet
huruvida uttrycket »bevista Gudstjenst» gäller äfven om den,
som befinner sig på kyrkovallen, så faller det sig i mitt
tycke ganska klart att, om Gudstjenst hålles på kyrkovallen,
så är uttrycket tillämpligt pä den, som under Gudstjensten
der vistas, men i annat fall icke.
Herr Grenander instämde med Herr Björck.
Discussionen förklarades slutad, och Ståndet godkände
§ -23.
§§ 44, 45 och 46.
Godkändes, hvar efter annan.
§ 47.
Herr Kistner: Ordet »pinar» har af Utskottet blifvit
insatt, i stället för det i Kongl. Majds Proposition begagnade
»misshandlar». Jag har visserligen icke reserverat mig der¬
emot, men har dock funnit förändringen olämplig. Hvad man
velat uttrycka är att söka tvinga någon till bekännelse, men
detta kan ske på många andra sätt, än genom att pina,
hvilket är liktydigt med att tillämpa groft och hårdt lidande,
eller tortyr. I)å emellertid försöket att tvinga till bekän¬
nelse bör straffas, äfven om dervid ej användes tortyr, så
anser jag ordet »pinar» böra utbytas emot »misshandlar».
Herr Thollander: Just den obestämdhet, som ännu rä¬
der i afseende på betydelsen af ordet »misshandla», har för-
anledt Utskottet att utbyta delta i Kongl. Maj:ts Proposition
begagnade uttryck emot ordet »pinar», som förekommer i
1734 års lag. Jag anser detta utbyte vara fullt befogadt,
enär pinande utmärker bäde physiskt och psykiskt våld, båda
lika straffvärda då något af dem användes i ändamål att
tvinga någon till bekännelse. Jag yrkar derföre att ordet
»pinar» måtte bibehållas, såsom mera vidsträckt till sin be¬
tydelse, än ordet »misshandlar», och mera uttömmande hvad
lagstiftarne önskat uttrycka.
Herr Björck: Jag' kan ej ingå på Herr Thollanders
åsigt, att ordet »pina» är vidsträcktare till sin betydelse, än
ordet »misshandla»; tvärtom måste detta sednare vara vid¬
Oen 24 Martti.
297
sträcktare, dä det omfattar säväl griifre, som lindrigare våld,
och icke eller ligger deri någon tvetydighet, efter hvad jag
förut sökt visa. Det utmärkande för det brott, som före¬
varande § åsyftar, är afsigten att tvinga någon till bekän¬
nelse, och jag kan icke finna det vara i frihetens interesse
att beteckna delta brott med ett ord af inskränkande bety¬
delse; fast mera bör man, så vidt språket medgifver, ut¬
sträcka de gränser, inom hvilka detta brott är åtkomligt för
straff. Att söka tvinga någon till bekännelse, är ett af de
mot samhällsskicket mest stridande tillgöranden, jag kan
tänka mig, och jag vet knappast något annat, om icke brott,
riktade mot andras lif, som kan dermed jemnföras. Jag
delar fullkomligt den af Herr Kistner uttalade mening och
yrkar återremiss, på det ordet »misshandla», som i Kongl.
Maj:ts Proposition förekommer, måtte i förslaget åter upp¬
tagas.
Herr Lovén: Mig synes hvarken ordet »misshandla»
eller ordet »pina» rätt uttrycka hvad man här åsyftar. För
min del, skulle jag vilja föreslå uttrycket »tvingar man an¬
nan genom våld eller hot», men, på det Utskottet må kom¬
ma i tillfälle att välja något ännu lämpligare, anhåller jag
om återremiss.
Herr Björck instämde.
Herr Trägårdh: Skäl äro anförda, hvarför både ordet
»misshandla» och ordet »pina» synas, hvart för sig, kunna
lämpligen användas; men om återremiss beviljas, hemställer
jag. huruvida icke båda tillsammans kunde begagnas, så att
det komme att heta: »pinar eller misshandlar man an¬
nan etc.».
Herr Wahlbom: Efter min uppfattning, utmärker ordet
»misshandla» mera physiskt våld, men deremot »pina» både
physiskt och psychiskt; och då man kan tvinga älven genom
psychiskt våld, synes mig det sednare, af Utskottet begag¬
nade uttrycket vara lämpligare, än det, som förekommer i
det Kongl, förslaget. Då emedlertid äfven Herr Lovens för¬
slag tvifvelsutan har skäl lör sig, anhåller jag om återre¬
miss, på det Utskottet må taga i noggrannt öfvervägande,
hvilket uttryck bäst motsvarar hvad man vill hafva sagdt.
Herr Thollander: I afseende på Herr Loréns förslag,
vill jag erinra, att det ej uttrycker hvad med förevarande
§ i dess nuvarande lydelse åsyftas. Det är nemligen det
våldsamma försöket att förmå någon till bekännelse, som bär
belägges med straff, utan afseende derpå,, om bekännelse
298
Ven 24 Martti.
verkligen blir följden deraf eller ej. Herr Lovens förslag
motsvarar således icke hvad man egentligen ville säga.
Herr Staaff: Elter åhörande af discnssionen öfver före¬
varande §, har jag kommit till den slutsats, att det kan
finnas fall. då pinande ej är misshandel, och tvärtom. Jag
anhåller derför om återremiss, på det något mera exact
uttryck må af Utskoitet väljas.
Di scussionen var slutad, hvarefter § 47 återremitte¬
rades.
§§ 48 och 49.
Godkändes, hvar efter annan.
§ 50.
Herr Wahlbom: Jag anhåller att få göra en hemstäl¬
lan. 1 gamla lagen är särskildt ansvar stadgadt för våld
mot person å kyrkovall och tingsstad, eller på väg till eller
ifrån kyrka och Ting; hvaremot här icke förekommer nå¬
got, som antyder att ofredande på sådarie ställen skall så¬
som försvårande omständighet anses. Då det i 2 mom.
stadgas, att våldförande å torgplats eller å marknad är en
lörsvårande omständighet, så borde väl detta med lika eller
ännu mera skäl gälla om våldet föröfvas å kyrkovall eller
tingsstad, äfven om man icke vill utsträcka stadgandet jem¬
väl för våld å väg till och ifrån sådana ställen. Jag anhål¬
ler, på sådan grund, om återremiss.
Herr Kistner: Då det i 1 mom. af förevarande § stad¬
gas, att såsom försvårande omständigheter skall anses vålds¬
gerning å annan »då allmänt ärende förehalves», så kan icke
sägas att bestämmelse huru ofredande pä kyrkovall och
tingsstad skall betraktas, ty nämnde stadgande är naturligt¬
vis derpå tillämpligt. Jag tror derföre icke, såsom Herr
Wahlbom, att kyrkovall och tingsstad särskildt behöfva
nämnas.
Herr Wahlbom: Om meningen är att uttrycket »vålds¬
gerning å annan, då allmänt ärende förehalves» skall inne¬
fatta jemväl ofredande å kyrkovall och tingsstad, så och
då det tvifvelsutan är af vida större vigt, att fred och lugn
råder på sådana ställen, än t. ex. på sockenstämma, läsför-
hör' eller landtmäteri-forrätlning, hade de! väl varit mera
skäl att nämna kyrkovall och tingsstad, än de i förslaget
uppräknade, synnerligen som de förra äro i gamla lagen
fredlysta, men deremot ej de sednare. Jag fäster uppmärk¬
samheten älven dervid, att det icke kan antagas, att kyrko¬
vall och tingsstad äro fredlysta ställen derföre, att vålds-
Den 24 Martii.
290
gerning i sjelfva kyrkan eiler domstols sessionsrum medföra
ett förhöjd t ansvar.
Herr Odmansson: Jag instämmer med Herr Wahlbom.
Gamla lagen Iredlyser kyrkovall och tingsstad, och nog är
det lika nödvändigt att der upprätthålla ordning och lugn,
som t. ex. å sockenstämma eller landtmäteri-förrättning.
Jag förenar mig derföre i anhållan om återremiss.
Flere af Ståndets Herrar ledamöter hördes instämma.
Herr Lovén: Alven jag instämmer med Herr Wahlbom,
så mycket mera. som 43 § alser endast våld mot personen,
men deremot ej talar något om ställets fred. Ett tillägg i
den syftning, Herr Wahlbom antydt, vore derföre ganska
befogadt.
Herr Björck: Jag vill endast såsom ett ytterligare skäl för
återremiss tillägga, att, då gamla lagen har särskildt stad¬
gande äfven för lindrigare brott mot kyrko- och tingsfred,
men den nya författningen icke uttryckligen nämner något
derom, det kan vara tvifvelaktigt för domaren, om han skall
döma dylika förbrytelser efter gamla lagen, eller om dess
ofvanberörda stadganden i afseende på kyrko- och tingsfred
skola anses upphäfna och sådana förseelser subsumerade
under förevarande §. Denna tvätydighet bör på lämpligt
sätt undanrödjas.
Sedan discussionen förklarats slutad, biel § 50 åter¬
remitterad.
§ Si-
Herr Hierta: Jag hade trott att någon annan skulle
i anledning af den nu upplästa § begära ordet, men då så
ej skott, vågar jag emot denna § framställa några oförgrip¬
liga anmärkningar.
Till en början synes det hafva varit nödigt att denna
afdelning af författningen, innan den uppställde de särskilda
straffbestämmelserna för envig, först definierat detta be¬
grepp. I saknad af en sådan definition, måste man nu jemn-
föra dessa straffbestämmelser med de på andra ställen i
författningen förekommande. Det heter då i 2 mom. af
denna §: »var det aftal gjordt, att enviget ej skulle utan
enderas död slutas, och kommer död deraf; dömes till straff¬
arbete på lifstid». Då man nu vet, att vid envig sällan
båda contrahenterna gifvit anlgdningen, utan merändels den
ene varit egentligen vållande, så skulle ju kunna hända, att
den ene, med fullt uppsåt att döda, tvingar den andre att
ingå på ett sådant villkor, att enviget ej skall utan enderas
500
Den 24 Martti.
död slutas. Om nu denne sednare ljuter döden, sä kan jag ej
inse annat, än att den förre begått mord. Ser jag då på
1 § i förslaget, så skall mord bestraffas med lifvets förlust.
Vidare heter det i 51 §: »lår någon i envig svår kropps¬
skada; vare gerningsmannen förfallen till straffarbete från
och med 2 till och med 6 år», men 11 § bestämmer för
svår kroppsskada, tillskyndad med berådt mod, straffarbete
från och med 6 till och med 10 år. Man finnér häraf, alt
skillnaden i straff för samina förbrytelse, utöfvad i envig
eller under andra förhållanden, är ganska stor. En sådan
skillnad har förut icke funnits, och jag hemställer, om nu
kan vara skäl att införa en sådan.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag att förevarande
§ måtte till Lag-Utskottet återremitteras.
Herr Lovén: Jag hade helst önskat att någon lagstift¬
ning om envig ej funnits, ty derigenom har man på visst
sätt legaliserat detsamma; och då jag ej ser att icke för¬
hållandena i afseende å envig kunna subsumeras under all¬
männa lagens stadgande, yrkar jag att §§ om envig må ur
förevarande lagförslag helt och hållet ulgå.
Herr Kistner: Ifrågavarande afdelning af förslaget har
varit mycket omtvistad, och somlige hafva velat gå ännu
längre i nedsättande af straffet för envig, än Utskottet före¬
slagit. Duellsförbrytelser hafva i alla tider betraktats ur helt
annan synpunkt, än andra våldsamheter mot person, och be¬
traktas ännu i andra länder på sådant olika sätt, hvarifrån
också i dessa länder den mildare bestraffningen af dessa för¬
brytelser härledt sig. Vid en öfverläggning, som 1 föreva¬
rande ämne i går hölls, och hvarvid äfven militärer voro när¬
varande, yttrade desse, att det skulle vara en stor olycka
om lagförslaget ginge igenom, så att straffarbete skulle kom¬
ma att för envigsbrott ådömas, ehuru visserligen de nu före¬
slagna straffbestämmelserna äro vida mildare, än de för dråp
i lag stadgade. Att en mildring af dessa straffbestämmelser
sker, anser jag vara rätt och tidsenligt, men tror dock att
man bör stadna vid hvad Lag-Utskottet föreslagit och yrkar
derföre bifall till förevarande §.
Herr Gråå: Då 1682 års Duellsplacat tillkom, var det
behöfligt och af tidsomständigheterna framkalladt, men se¬
derna hafva sedan dess förändrats, så att åtminstone i vårt
land dueller högst sällan, om någonsin, på sednare tider före¬
kommit. Sålunda har duelispiacatet blifvit antiqueradt och
tillämpningen deraf, så vidt mig är bekant, icke kommit i