I» 0 0 T 0 C 0 L L,
HÅLLNA
HOS
VÄLLOFLIGA
BORGARESTÅNDET,
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
åren 1859 och 1800.
FÖRSTA BANDET
STOCKHOLM,
HOS JOH. BECKMAN, 1859.
År 18.5»
den 20 October.
§ *•
Sedan Rikets Ständer, jemlikt G9 § i Sveriges Rikes
Ständers beslut den 10 Mars 11158 och elter det Kongl. Majit,
genom öppet Nådigt bref och påbud af den 10 sistl. Junii
erinrat Rikets Ständer att den 15 uti innevarande månad till
Lagtima Riksdag här i hufvudstaden sig infinna, berörde dag
sarnmanträdt och Riksdagen ytterligare blifvit sistnämnde dag,
med vanlig högtidlighet, genom Riks-Härolden offentligen kun¬
gjord, så hade, enligt Riksdags-Ordningens föreskrift, de af i
städerna boende Borgare, öfrige idkare af yrken, som till bor¬
gerliga näringar räknas, samt egare eller innehafvare, med stän¬
dig besittningsrätt, af hus och tomter, och Bergsbruks-Di-
stricten utsedde Fullmäktige, efter Kongl, Maj:ts Nådiga be¬
fallning, gifven genom serskildta anslag, inlemnat hos Hans
Excellence, Justitiae Stats-Ministern, Commendeuren med stora
korset af Kongl. Nordstjerne-Orden, Herr Friherre Louis De
Géer, deras fullmakter till anteknande och granskning.
Efter att hafva i dag emottagit behöriga inträdes-polet-
ter, sammanträdde Borgare-Ståndets Herrar Fullmäktige kl.
V4 12 f. m. uti den för dem anvisade local i Rikets Stän¬
ders hus å Riddarholmen, hvarvid Herr Grosshandlaren Fred¬
rik Adolf Rinman med klubban äskade ljud och yttrade:
»Mine Herrar!
Då, i följd af 2:ne Ledamöters tillfälliga opasslighet, det
ansetts tillkomma mig att till Eder uttala första helsnings-
ordet på detta rum, fullgör jag detta åliggande, i det jag be¬
der Eder vara välkomna till det nu ingångna Riksmötet.
Vigtiga samhällsfrågor vänta att under detta Riksmöte
erhålla sin lösning. Bland dem fordrar i synnerhet ordnan¬
det af våra fmanciela förhållanden att blifva föremål för en
noggrann pröfning, en samvetsgrann omvårdnad. Våra for¬
mer äro tunga och tidsödande. Måtte håg och krafter icke
svika under arbetet!
4
Den 20 October.
Serskildt får jag helsa välkomne de Ledamöter, som, på
grund af den under sednaste Riksdag antagna utsträckning i
Borgare-Siåndets valrätt, äro här närvarande. När Borgare-
Ståndet upptog bland sig nya medlemmar, var det under den
säkra förhoppning, att denna åtgärd, då den vidgade repre¬
sentationsrätten och med Ståndet förenade friska krafter, skulle
in ed fia icke blott Ståndets, utan samhälls-inrättningens båt¬
nad och välgång. Måtte våra förhandlingar lända till foster¬
landets ära och lycka!»
§ 2.
Herr Grosshandlaren Rinman tillkännagaf, att under-
teknad, Secreterare i Borgare-Ståndets Canzli-Dii ection, blif¬
vit anmodad att hos Ståndet föra Protocollet, till dess Secre¬
terare hunnit blifva utnämnd och sin befattning tillträda.
§ 3-
Efter anmälan af Herr Grosshandlaren Rinman, att han
af Hans Excellence, Herr Justitiae Stats-Ministern emottagit,
dels en förtekning på Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöter vid
innevarande Riksdag, dels ock ett Protocolls-utdrag, angående
verkställd granskning af de till Herr Justitiae Stats-Ministern
af Ståndets Ledamöter ingifne fullmakter, blefvo dessa hand¬
lingar lagde å Ståndets bord.
§
Uppå derom gjord framställning af Herr Grosshandlaren
Rinman, utsågos Herr Grosshandlaren L. J. Hierta och Bureau-
Chefen, Herr Expeditions-Secreteraren, Riddaren af Konung Carl
Xllks samt al Kongl. Nordstjerne-Orden L. J. Lovén till Depute¬
rade, för att, å Ståndets vägnar, hos Kongl. Majits tjenstgörande
Kammarherre inhämta underrättelse om dag och tid, då Kongl.
Majit i Nåder täckes lemna företräde åt den Deputation,som, jem¬
likt Riksdags-Ordningen, har att hos Kongl. Majit i underdånig¬
het anhålla, det Talman och vice Talman måtte varda i Nå¬
der utnämnde, hvarefter beiriälde Deputerade bortgingo.
Vid återkomsten från Kongl. Slottet, tillkännagaf, å De¬
puterades vägnar, Herr Expeditions-Secreteraren Lovén, det
Kongl. Majit låtit, genom Dess tjenstgörande Kammarherre, i
Nåder förklara Sig vilja i morgon, Fredagen den 21 dennes
kl. 11 f. m., emottaga Deputationen i Konung Gustaf lilis
sängkammare, 2ine trappor upp i Kongl. Slottet; i anledning
hvaraf Herr Grosshandlaren Rinman hemställde, om Ståndet
genast ville skrida till val af Deputerade; och blefvo, efter
någon discussion, som ansågs icke behöfva i Protocollet in¬
flyta, utsedde 23 Ledamöter, tili deltagande i den Deputation,
Den SiO October.
sorn i morgon komme alt hos Kongl. Maj:t, ä Ståndets väg¬
nar, i underdånighet anhålla otn Talmans och vice Talmans
utnämnande; de öfrige Ledamöterne af Ståndet obetaget att
medfölja, om de så behagade.
Härefter beslöt Ståndet, för nyssberörda ändamål, sam¬
manträda i morgon Fredag den 21 dennes kl. 1/2 11 f. m.
Ståndets Herrar Ledamöter åtskiljdes kl. V2 1 e. rn.
In fidem
August Rundqvist.
Den 21 October.
§ *•
Efter det Ståndet denna dag samlats vid den i Proto-
collet sistlidne dag bestämda tid, kl. V2 11 f. m., och någon
stund förflutit, begåfvo sig i Deputation 23 af Ståndets Leda¬
möter. anförde af dess främste närvarande medlem, Herr
Grosshandlaren, Commendeuren af Kongl. Wasa Orden. Rid¬
daren af Kongl. Nordstjerne-Orden Johan Gustaf Schwan, till
Kongl. Slottet, för att, enligt Kongl. Maj:ts meddelade Nådiga
tillstånd, anhålla om Talmans och vice Talmans utnämnande.
Efter återkomsten från Kongl. Slottet, framträdde Herr
Borgmästaren, Assessoren och Riddaren af Kongl. Nordstjerne¬
orden G. F. Aslrn' till Talmansstolen, äskade ljud med klub¬
ban och yttrade:
»Herrar Ledamöter af Vällofl. Borgare-Ståndet!
Hans Majestät Konungen har i Nåder utnämnt mig att
under innevarande Riksmöte vara Talman hos Vällofl. Bor¬
gare-Ståndet.
Då jag nu för andra gången tillträder detta ansvarsfulla
kall, kan jag icke begära Ståndets öfverseende i så rikt mått,
som det gafs mig under förra Riksdagen, då jag, opröfvad,
hedrades med utmärkelsen att föra Talmansklubban. Den
erfarenhet, jag dervid kan hafva inhemtat, gör likväl min
närvarande ställning betänkligare. Edra anspråk kunna vara
större och äro följaktligen för mig svårare att uppfylla. I
alla händelser är och blifver det mitt svekfria uppsåt, mitt
högsta mål att, med grundlagen till ögonmärke, oväldigt leda
öfverläggningarne samt derigenom söka tillvinna mig och bi¬
6
Den 21 Oelober.
behålla Edert odelade förtroende. Sålunda kan jag ock vara
förvissad om Eder vägledande välvilja, Eder vänskapsfull till¬
gift, när min tanke svigtar eller mina krafter svika. Det
gläder mig att Ståndet äfven vid denna Riksdag fått tillegna
sig den man, hvars egenskaper såsom ledamot af ständerför-
samlingen hvarken kunna förnekas eller förgätas och hvars
närmaste plats vid min sida utgör för mig ett säkert och
osvikligt stöd. Af erfarenhet vet jag, att jag icke förgäfves
innesluter mig i Herr vice Talmannens vänskap.
Vid de sista Riksdagarne hafva stora och vigtiga sam¬
hällsfrågor blifvit genomförda. Exempelvis, skulle kunna åbe¬
ropas det stigande interesse, hvarmed folkskolorna och landets
bildningsanstalter i allmänhet blifvit omfattade, förbudens
borttagande ur tullagstiftningen, .den i sekler omtvistade, men
omsider erkända tullfriheten i Öresund, de beslutade och kraf¬
tigt fortsatta jernvägsföretagen, de af tidens och tänkesättets
riktning framkallade besluten angående Rikets Ständers gemen¬
samma öfverläggningar och utvidgningen af städernas repre¬
sentationsrätt. Dessa, med flera, till det constitutionella stats¬
skickets utveckling, den allmänna bildningens gagn. fosterjor¬
dens och den Svenska industriens trygghet och förkofran af-
gjorda frågor torde utan fara kunna till framtidens skärskå¬
dan hänskjutas.
De arbeten, som nu förestå Eder, mine Herrar! äroicke
mindre vigtiga och betydelsefulla. Med denna Riksdag bör¬
jar ett nytt tidskifte i Rorgare-Ståndets historia. Första an¬
blicken inom dessa murar ådagalägger, att de gamla grän¬
serna äro utflyttade på medborgerl ghetens rika odlingsfält.
Om en och annan Ledamot i detta Stånd under förflutna ti¬
der företrädesvis betraktade sig såsom ombud för sin valort
eller sitt yrke, så bör nu mer icke någon förgäta, att han i
främsta rummet representerar sitt Fädernesland. Denna upp¬
fattning af riksdagsmannakallets åligganden eger i det nya
grundlagsbudet ett ytterligare stöd för tanke och handling.
Måtte utöfningen af dessa åligganden allt framgent göra sig
gällande med det ädla nitets öppenhet, med den bepröfvade
erfarenhetens urskiljning, med den upplysta sakkännedomens
mognad, i förening med den sjelfständighet, som icke dag-
tingar med berömmet, men ej heller trotsar morgondagens
granskande öga! Det gamla Borgare-Ståndet möter helt sä¬
kert i dessa välönskningar sina nya bundsförvandter, åt hvilka
det förtroendefullt öppnade vägen. Det gläder sig åt den nya
förändringen och betraktar henne såsom en föreningsbrygga
Den 81 October.
T
öfver tidens ström emellan det förflutnas minnen och fram¬
tidens förhoppningar.
Må Borgare-Ståndets alla Ledamöter med förenade kraf¬
ter, med ömsesidig välvilja räcka hvarandra handen i samma
sträfvan för Konungens och Landets ära, för sanningens och
rättvisans segrar på den lagbundna ordningens område!
Emottagen, mine Herrar! dessa helsningsord såsom ett
återsken af mina egna tänkesätt. De äro desamme på Tal¬
mansstolen, som de skulle hafva förblifvit på bänken. De
betyda väl icke mycket i det bela, men det klappar dock
ett varmt hjerta under meningen. Tillönskande Eder alla
lycka och välsignelse i de förestående rådslagen och besluten,
anhåller jag och utbeder mig vördsamt, att alltid få vara
omfattad af Eder ynnest, välvilja och vänskap.
Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!»
Herr vice Talmannen Schwan yttrade derefter: Om jag
är rätte mannen att föra det nya Ståndets talan, det jag icke
vet, så får jag med sann glädje hälsa Herr Talmannen väl¬
kommen åter till Talmansstolen, för att såsom vår förman
leda våra öfverläggningar. Det är för oss alla en sann glädje
att Herr Talmannen kommer till oss vid deri bästa hälsa och
med öfverskott af krafter. Om denna Riksdag icke blifver
olik sina föregångare, komma dessa krafter nog att behöfvas
och på mer än ett sätt att pröfvas. Af oss, äldre Riksdags¬
män, bar Herr Talmannen alltid varit högt älskad och vär¬
derad. För de nya, som nu första gången här inträdt och
icke känna Herr Talmannen såsom ordförande, bör det vara
en behaglig känsla att erinra sig, det Herr Talmannen var
den, som med klubbslag fästade det beslut, de hafva att tacka
för sitt inträde på detta rum. Endast ett tuppfjät kan vis¬
serligen sägas derigenom vara taget på representations-refor-
mens bana; men ett vackert föredöme gaf dock Borgare-
Ståndet, då det uppoffrade V4:del af dess representationsrätt
och inrymde bland sig dittills orepresenterade samhällsclasser.
Måhända har Borgare-Ståndet derigenom öppnat vägen till
fria val, hvarförinnan detta Stånd icke kan sägas uttrycka
den allmänna opinionen i landet. Något är dock redan vun¬
net. Vi hafva sett de ansträngningar, hvarmed de gamla
classerne sökte, genom både tillåtna och otillåtna medel, verka
på Riksdagsmannaval. Men ansträngningarne kunde intet
förmå. De voro, såsom döendes rop. Efter min tanke, hvi-
lar på Borgare-Ståndet ett större ansvar nu, än förut. Med
oaflåtlig och spänd uppmärksamhet komma vära tillgöranden
n
Den 91 Oetober.
att. följas af allmänna opinionen. Jag kan ej och vågar ej
gifva något råd, men jag tager mig friheten hemställa, huru¬
vida det icke må ligga i Ståndets sannskyldiga interesse att,
med förglömmande af gamla fördomar oss äldre emellan, 'i
söka närma oss alla till hvarandra i åsigter och derefter verka
såsom en compact massa på fosterlandets angelägenheter.
Då gå vi säkert till målet och tillvinna oss allas aktning och
förtroende.
Till Herr Talmannen beder jag få uttrycka min förbind¬
ligaste tacksägelse för de vänliga ord, han till mig yttrat.
Ofver min svaga förmåga eger Herr Talmannen alltid att dispo¬
nera, och anhåller jag att i Herr Talmannens vänskap städse få
vara innesluten.
§ 2.
1 likhet med hvad vid flere löregående Riksdagar egt
rum, fattade Ståndet, efter Herr Talmannens framställning,
det beslut, att under öfverliiggningarne all titulature för Herr
Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter skall uteslutas.
§ 3.
På framställning af Herr Talmannen, beslöt Ståndet till
dess Secreterare under innevarande Riksdag antaga den ende
sökande, som dertill sig anmält, Magistrats-Secreteraren i
Stockholm, Herr Lagmannen, Commendeuren af Kongl. Vasa¬
orden och Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden, Juris
Utriusque Doctor Edvard Gabriel Runeberg, hvarefter bud
affärdades, som skulle uppkalla Herr Lagmannen, för att om
Ståndets sålunda fattade beslut underrättas.
§ i-
Upplästes de i § 3 al Protocollet för nästlidne dag om-
förmälde handlingar, lydande sålunda:
l:o »Förtekning å Yällofl. Borgare-Ståndets Ledamöter vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm år 1859.
Öfver-Class.
Jtä 1. Stockholm.
Rådmannen, R. N. O J. F. Gråa.
Grosshandlaren, C. V. O.. R. N. O. J. G. Schwan.
Grosshandlaren F. .4. Rinman.
vice Auditeuren A. T. Blanche.
Jouveleraren G. .4. Cedergren.
Minuthandlaren R. Ditzinger.
Grosshandlaren L. ,/. Hierta.
Chemiske Fabrikören N. P. Lindeström.
Den 24 Oelober.
9
Bureau-Chefen, Expeditions-Secreteraren, R. C. Xlllts O., R.
N. O., L. J. Lovén.
Bryggeriidkaren, f. d. Lieutenanten F. Rosenqvist.
JM 2. Götheborg.
Rådmannen A. W. Rjörck.
Grosshandlaren, R. N. O., S. Renström,.
Grosshandlaren, R. N. O., C. F. Warn.
Första Classen.
JM 3. Norrköping.
Handlanden W. M. Ekelund.
Handlanden och Fabrikören J. E. Sicarlz.
JM 4. Gefle.
Rectorn, Magistern J. Selggren. •
Rådmannen E. D. Grape.
JM 41/2. Bergsbrukens 4:a Valdistrict.
Bruksegaren C. Rinman.
JM 5. M almö.
Handlanden C. J. Kock.
Andra Classen.
As 6. Carlskrona.
JM 7. Upsala.
Boktryckaren J. O. Sundvallson.
JM 8. Calmar.
Rectorn, Magistern O. E. L. Dahm.
JM 9. Wisby.
Handlanden m. m., R. V. O., R. Cramér.
JM 40. Westerås.
Borgmästaren G. F. Ekholm.
Tredje Classen.
JM 44. Westervik.
Handlanden C. F. Carlson.
JM 42. Uddevalla.
JM 45. Landskrona.
Borgmästaren, R. V. O., J. Ödmansson.
Al 44. Nyköping.
Handlanden ./. E. Bäcklin.
Al 45. Fahlun.
Åldermannen A. F. Boman.
JM 45Fahlu Bergslag.
Bergsmannen J. G. Gahn.
As 46. Christianstad.
Grosshandlaren A. F. Ericson,
fO
Den 21 October.
JM 17. Carlshamn.
Borgmästaren B. Trägårdh.
JM 18. Ystad.
Handlanden P. C. Lamberg.
JVi 19. Örebro.
Handlanden L. Wistelius.
JM 19V2- Bergsbrukens 4:de Valdistrict.
Brukspatronen E. P. V. Gahn.
.3? 20. Jönköp i n g.
Borgmästaren, Assessoren, R. N. O., G. F. Asker.
JM 20V2. Bergsbrukens 2:a Valdistrict.
Brukspatronen C. Ekman.
JM 21. Linköping.
JM 22. Lund.
Borgmästaren L. Billström.
JM 23. Carlstad.
Borgmästaren F. Thollander.
JM 23%. Bergsbrukens 5:e Valdistrict.
Bruksegaren A. A. Berger.
JM 21. Borås.
Fabrikören C. G. Hydin.
JM 25. Halmstad.
Handlanden m. m., G. N. Hammar, J:or.
JM 26. Helsingborg.
Skeppsclareraren m. m., Ph. Mag., J. K. L. Eneman.
JM 27. Hernösand,
v. Häradshöfdingen P. Staaff.
JM 28. Wenersborg.
Rådmannen C. G. Fridstedt.
JM 29. Sundsvall.
Grosshandlaren A. O. Wallenberg.
Fjerde Classen.
JM 30. Warberg.
Auditeuren J. M. A. Grenander.
JM 31. Arboga.
Rådmannen A. L. Holmqvist.
JM 32. Christinehamn.
Rådmannen, v. Häradshöfdingen J. G. Wennerström.
JM 33. Köping.
Borgmästaren C. M. O. Schenström.
JM 34. Wexiö,
v. Häradshöfdingen F. M. Wahlbom.
Den 21 October.
JYl 35. Söderköping.
Se JY! U.
JK 36. Hudiksvall.
Apothekaren J. J. Brun.
JYl 37. Mariestad.
JK 38. Sala.
Rådmannen M. Wedin.
JYf 59. Wadstena.
Grosshandlaren S. G■ Lallerstedt.
JYl 40. Hedemora.
Se JYl 13.
JYl 40V2. Bergsbrukens 3:te Valdistrict.
Bruksidkaren J. G. Wahlström.
JYl 41. Söderhamn.
Färgeriidkaren ./. G. Ellberg.
JYl 42. Umeå.
Se JYl 27.
JK 43. Piteå.
Borgmästaren, R. W. O., L. R. Kistner.
JYl 44. Luleå.
Se JK 36.
JK 43. Eskilstuna.
Se JK 33.
JK 46. Lidköping.
Se JK 32.
JYl 47. Eksjö.
Se JK 34.
A* 48. Sölvitsborg.
Se JK 18.
Femte Classen.
JK 49. Marstrand.
Rectoren G. E. Widell.
JYl 30. Skara.
Se JYl 39.
JYl 51. Skenninge.
Se JYl 39.
JYl 32. Nora.
Se JK 33.
JK 53. Askersund.
Handlanden G. O. Sundblad.
JYl 54. Philipstad.
Se JK 32.
|
12
|
|
Se
|
JM
|
34.
|
Se
|
JM
|
22.
|
Se
|
JM
|
13.
|
Se
|
JM
|
43.
|
Se
|
JM
|
43.
|
Rådmannen M.
|
Se
|
JM
|
14.
|
Se
|
JM
|
62.
|
Se
|
JM
|
31.
|
Se
|
JM
|
30.
|
Se
|
JVs
|
20.
|
Se
|
JM
|
30.
|
Se
|
JM
|
53.
|
Se
|
JM
|
49.
|
Se
|
JM
|
24.
|
Se
|
JM
|
16.
|
Se
|
JYi
|
53.
|
Se
|
JM
|
62.
|
Se
|
JM
|
38.
|
Se
|
JM
|
28.
|
JM
Den 21 Ocloher.
JM 55. Wimmerby.
JM se. Kongelf.
JM S7. Engelholm.
JM 58. Strengnäs.
JM 5!). Thorshälla.
JM 60. Enköping.
JM 61. Sigtuna.
JM 62. Öregrund.
Lindstedt.
JM 65. Södertelje.
JM 64. Norrtelje.
JM 65. Lindesberg.
JW 66. Ulricehamn.
JM 67. Hjo.
JM 68. Sköfde.
M 69. Mariefred.
JM 70. Fahlköping.
JM 71. Alingsås.
JM 72. Laholm.
JM 73. Trosa.
JM 74. Östhammar.
JK 75. Säther.
JM 76. Amål.
77. Skanör med Falsterbo.
Den 21 Oclober.
43
M 78. Falkenberg.
M 79. Kongsbacka.
Se Jt? 23.
JU 80. Cimbritshamn.
Se M 17.
Jtf 81. Strömstad.
JYs 82. Grenna.
Capitainen, It. S. O., N- F. Hjertström,.
JU 83. Waxholm.
JW 84. Östersund.
Se M 36.
M 83. Haparanda,
M 86. Skellefteå.
M 87. Borgholm.
M 88. Oscarshamn.
och 2:o »Utdrag af Prolocollel, hållet inför Hans Excellence
Herr Justitia Stals-Ministern vid Lagtima Riksdagen i
Stockholm den 19 Oclober 1839.
§ 2-
S. I). I öfverensstämmelse med 21 § Riksdags-Ord-
ningen, hade Hans Excellence Herr Justitia Stats-Ministern,
sedan Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamöter den 17 innevarande
månad till honom aflemnat sina Riksdagsmannafullmakter,
anmodat nämnde Stånds Fullmäktige i Rikets Ständers Bank
och Riksgälds-Contoir att denna dag vid fullmakternas gransk¬
ning, för upplysningars afgifvande, tillstädesvara; och infunno
sig till följd häraf nu å dertill anvisadt rum inom Kongl.
Slottet följande af bemälde Fullmäktige, nemligen: Grosshand¬
laren ni. tn. F. Schartau, Grosshandlaren m. m. C. 1).
Arfvedsson, Rådmannen C. C. Hörnstein, Grosshandlaren m.
m. And. Berg och Handlanden rn. m. A. M. Brinck, men
Justities Borgmästaren m. m. G. Holm hade anmält sig af
emhetsgörornål från inställelse hindrad.
Under den härefter företagna granskningen af de ingifna
fullmakterna inhemtades, att uti en af de fullmakter, Råd¬
mannen J. G. Wennerström företett, icke finnes, på sätt det
i 22 § Riksdags-Ordningen meddelade formulär innehåller,
uttryckligen uppgifvet, af hvilken stads Borgerskap uppdraget
14
Den 21 October.
blifvit lemnadt, men då någon tvekan i berörde hänseende
i allt fall icke syntes kunna uppstå, enär fullmakten är date¬
rad i Christinehamn samt undertecknad aT nämnde stads
Magistrat och Äldste, ansågs af den anmärkte omständigheten
hinder ej möta för meddelande åt Rådmannen Wennerström
af polett för Christinehamns stad; dock skulle förhållandet i
Protocollet Vällofl. Borgare-Ståndet till kännedom anteknas.
1 en del andra fullmakter bemärktes väl äfven några
mindre afvikelser ifrån ofvannämnde formulär, hvilka dock,
såsom endast bestående i utbyte eller uteslutande af ser¬
skilda ord, utan att derigenom meningen förändrades eller
fullmakterna saknade nödig fullständighet, icke ansågos böra
till fullmakternas ogillande föranleda; och skulle således in-
trädespoletter till samtlige anmälde Ledamöter af Ståndet
utdelas.
Från Carlskrona, Uddevalla, Linköping, Mariestad, Wax¬
holm, Thorshälla, Sigtuna, Skanör med Falsterbo, Falkenberg,
Strömstad, Haparanda, Skellefteå, Borgholm och Oscarshamn
hade ej någon fullmäktig sig anmält; hvarjemte från Malmö,
hvilken stad, enligt 14 § Riksdags-Ordningen, är pligtig att
ställa två Riksdagsfullmäktige, endast en sådan, Handlanden
C. J. Kock tillstädeskornmit; Och upplyste Hans Excellence
Herr Justitia Stats-Ministern, att han af tillgänglige handlin¬
gar inherntat, att, sedan Riksdagsmannaval för Linköping och
Carlskrona blifvit verkställda, men, i anledning af deremot
anförda besvär, af Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshaf¬
vande genom meddelade beslut ogillade, har Kongl. Majit,
medelst serskilda Utslag den 12 och 19 sistlidne September,
Dess Befallningshafvandes berörda beslut gillat; alt, sedan
Grosshandlaren Paul Berg hos Kongl. Majlis Befallnings¬
hafvande i Götheborgs och Bohus Län öfverklagat det för
Uddevalla stad skedde Riksdagsmannaval, hvarigenom Berg
blifvit till fullmäktig för staden utsedd, samt yrkat att från
nämnda uppdrag blifva befriad, men Kongl. Majits Befallnings¬
hafvande, genom beslut den lil Augusti innevarande år, Bergs
besvär ogillat, så har Kongl. Majit, i anledning af Bergs i
underdånighet fullföljda yrkande att från Riksdagsmannakallet
vinna befrielse, medelst Utslag den 10 i denna månad för¬
klarat Sig ej finna skäl att i Dess Befallningshafvandes nämnda
beslut göra ändring; att, sedan likaledes Handlanden J.
P. Bager, hvilken, jemte Handlanden Kock, blifvit till full¬
mäktig för Malmö stad utsedd, hos Magistraten derstädes
gjort ansökning om befrielse från befattningen, men Magi¬
Den 21 October.
15
stråten förklarat berörde ansökning icke kunna afseende sig
tillvinna, har detta Magistratens förklarande blifvit af Lands-
höfdinge-Embetet i Malmöhus Län den 25 sistlidne Augusti
och af Kongl. Majit genom Utslag den 19 påföljde Septem¬
ber gilladt; samt att, sedan det för Waxholms stad skedda
Riksdagsmannaval blifvit hos Landshöfdinge-Embetet i Stock¬
holms Län öfverklagadt, men bemälda Embete genom beslut
den 11 sistlidne Augusti förklarat sig ej kunna besvären till
pröfning upptaga, har Kongl. Majit i Utslag den 12 påföljde
September, med tindanrödjande af nyssnämnda beslut, visat
målet åter till Kongl. Majits Befallningshafvande.
Hvad sålunda förekommit, skulle genom Utdrag af Proto-
collet meddelas Vällofl. Borgare-Ståndet, äfvensom förtekning
å de anmälde Ledamöterna borde Ståndet tillställas. Ar och
dag, som ofvan.
Ex Prolocollo
Karl Joh. Berg.»
Och beslöt Ståndet, uppå Herr Talmannens proposition,
att det upplästa Protocollet. i hvad det angår flere städers
underlåtenhet att ställa ombud för sig, skulle tills vidare blifva
å Ståndets bord hvilande.
§ 3-
Efter anmälan, förekom Herr Lagmanen Runeberg, dervid
Herr Talmannen yttrade: A Borgare-Ståndets vägnar, får jag
äran meddela, att Ståndet enhälligt utsett Herr Lagmannen
och Commendeuren att vara Ståndets Secreterare under inne¬
varande Riksmöte. Då jag lyckönskar Herr Lagmannen att
åter tillträda den plats, Herr Lagmannen under en lång följd
af Riksdagar med så mycken utmärkelse innehaft, lyckönskar
jag på samma gång Ståndet och isynnerhet mig, som åter
får påräkna ett tillförlitligt stöd i Herr Lagmannens rika
erfarenhet. Måtte Herr Lagmannen med oförsvagad helsa få
utöfva sitt mödosamma värf!
Till svar härå, yttrade Herr Lagmannen Runeberg:
Högädle Herr Talman, Mine Herrar!
Nära trettioett år äro förflutne, sedan Borgare-Ståndet
första gången hedrade mig med förtroendet att vara dess
Secreterare. Ett tacksamt minne af i rikt mått åtnjuten
ynnest, vänskap och välvilja under ätta Riksdagar, då värde¬
rika tillfällen varit mig beredda att egna min verksamhet för
Fäderneslandet i Vällofl. Borgare-Ståndets tjenst, har följt mig
under den tid, som framgått, följer mig under min öfriga
46
Den 24 October.
jifstid. Det i dag förnyade förtroende, hvarigenom jag äfven
vid innevarande Riksmöte inträder i befattningen, såsom Vällofl.
Borgare-Ståndets Secreterare, är för mig särdeles dyrbart.
Med betygande af min vördsamma erkänsla för detta för¬
troende, förenar jag försäkran om mitt oaflåtliga bemödande
att med ifver för mitt kall egna mig deråt: anseende det för
en sällspord lycka att vara verksam i det af mig högt ak¬
tade Borgare-Ståndets tjenst, och anhållande att få vara inne¬
sluten uti Herr Talmannens och Borgare Ståndets Herrar
Ledamöters ynnest och välvilja.
Herr Lagmannen Runeberg öfvertog nu Protocollsförin-
gen, som af underteknad lemnades.
In fidem
August Rundqvist.
% fi¬
lippi Herr Talmannens framställning, beslöt Ståndet till
Secreterare!! uppdraga att låta besörja tryckning i 200 exem¬
plar af förtekning å Ståndets Ledamöter, till hvilken för¬
tekning kostnaden bestrides af Ståndets Canzli-Cassa; och
skulle å denna förtekning hvar och en Ledamots bostad
utsättas.
§ 7.
Den under förra Riksdagen gällande Ordnings-Stadga upp¬
lästes och antogs att äfven vid denna Riksdag tjena till efter¬
rättelse; i sammanhang härmed beslöts, att offentlighet vid
Ståndets öfverläggningar genast skulle ega rum.
§ #■
Herr Talmannen anmodade Ståndet att utse Ledamöter
i den Deputation, hvilken, å Ståndets vägnar, skall, nästa mor¬
gondag vid middagstiden, aflägga de vid hvarje Riksdags bör¬
jan vanliga helsningar till de Respectiva Med-Stånden; och
bestämdes, efter någon öfverläggning, att denna Deputation,
som anföres af Herr Fredrik Rinman, i öfrigt skall utgöras
af nedannämnde 48 Ledamöter, nemligen:
Herrar Cedergren, Ditzinger, Lindeström, Swartz, Selg¬
gren, Carl Rinman, Dahm, Bäcklin, Gottlieb Gahn, Lamberg,
Wistelius, Eneman, Staaff, Grenander, Holmqvist, Wahlbom,
Widell och Hjertström.
Till de tal, som vid dessa helsningar skola hållas, upp¬
sättas förslag af Secreteraren.
§ ».
Anmäldes, att ett större antal ansökningar inkommit till
Den 21 October.
17
Notarie- och Canzlist-beställningar hos Ståndet vid innevarande
Riksdag, äfvensom till Vaktmästare-befattningar.
Uppå Herr Talmannens framställning, beslöt Ståndet att
utse, elter Herr Talmannens förslag, fyra ibland Ståndets Her¬
rar Ledamöter, åt hvilka, jemte Herr Talmannen och Secre-
teraren, det uppdrogs att, efter ansökningshandlingarnes gransk¬
ning, inkomma med förslag, angående ej mindre Notariers och
Canzlisters antal och tillsättning, än äfven derom, hvilka må
till Vaktmästare hos Ståndet antagas.
Till Comiterade i berörde ändamål föreslog Herr Tal¬
mannen Herr vice Talmannen Schwan, samt Herrar Björck,
Kock och Billström.
Herr Schwan: Jag önskar att frikallas ifrån detta upp¬
drag, enär jag ej mår väl; men jag anser mig höra vid detta
tillfälle fästa en särskild uppmärksamhet på en omständighet,
som angår Protocollsföringen hos Ståndet. För flera Riks¬
dagar tillbaka infördes hos Ridderskapet och Adeln snabb¬
skrifning; och jag inser icke något skäl, hvarföre icke ena¬
handa sätt skulle kunna hos Rorgare-Ståndet begagnas. Er¬
farenheten har visat, att Ståndets Ledamöter, då Riksdags¬
tiden något framgått, fått vänta länge på Protocoll, som dess¬
utom ej varit sannt uttryck af talares åsigter. För aftvinna
det ändamål, man hitintills förgäfves sökt, erfordras snabb¬
skrift; och, om ej denna kan vid innevarande Riksdag hos
Borgare-Ståndet införas, synes det dock vara af vigt, att
principen godkännes, för att vid en kommande Riksdag
tillämpas.
Uppå ytterligare proposition af Herr Talmannen, utsågos
till Comiterade i omförmäldta afseende Herrar Lovén, Björck
Kock och Billström.
Herr Wcern: Jemte det jag instämmer uti den af Herr
Schwan uttalade önskan om snabbskrifts begagnande vid Proto-
colls-föringen i Ståndet, hemställer jag, att en Notarie må
antagas, med skyldighet att vid Pleni slut uppsätta talares
yttranden, som på detta sätt kunna skyndsamt uti tidningarne
införas. För allmänna opinionen i landet är det af stor vigt
och nytta, att få kännedom om förhamllingarnes gång. Efter
mitt omdöme, bör en Notarie, med nämnde åliggande, antagas.
Herr Björck: Det torde vara lämpligt att i minnet åter¬
kalla, huruledes vid föregående Riksdag lifliga öfverläggningar
egde rum om medel att låta Riksdagsförhandlingarne, så
snart, som möjligt, komma till allmänhetens kännedom. För¬
slag framställdes, men man ansåg svårighet möta att komma
Horg.-Stånd. Prot. vid Kxktd. 1889-18CtV J. 2
1J!
Den 21 October.
till det mål, man sökte, nemligen ett fullt säkert återgif-
vande, kort efter öfverläggnings sint, af talares yttranden.
Man bör nu söka komma till det önskade målet, oberoende
af de andra Riks-Stånden. Huruvida Stals-Verket må med
särskild kostnad för denna protocollslöring belastas, vill jag
lemna derhän. Emedlertid skulle ju Notarier kunna antagas,
med förbindelse alt, elter en viss ordning dem emellan, på
nu ifrågasatt sätt tjenstgöra; oell orri älven särskild kostnad
skulle härvid befinnas oundgänglig, som ej anses kunna af
Stats-Verket utgå, torde Ståndets enskilda Cassa böra lör
ändamålet anlitas, helst densamma, efter hvad jag antager,
sådant medgifver. .lag hemställer, att den väckta frågan må
tili Comiterades utlåtande öfverlemrias.
Herr Merla: Afven jag instämmer i det önskvärda af
det väckta förslagets framgång; och, utan att motsätta mig
detsamma, anser jag mig böra upplysa att bos Ridderskapet
och Adeln bar försök ett par gånger skett, meri ej lyckats,
att genom Ståndets Canzli genast lemna tillfredsställande sam¬
mandrag af förhandlingarne till allmänhetens kännedom. Må¬
hända har dock svårigheten der varit större, i följd af öfver-
läggningarnes större vidlyftighet. Jag befarar likväl, att den
tjensteman, som erhåller uppdraget, skulle åläggas en större
börda, än den han kunde bära. Deremot, och, då erfaren¬
heten orri det otillfredsställande skick, hvaruti referaterna af
Ståndsledamöternes yttranden lemnäs till allmänhetens känne¬
dom genom tidningarna, synes utgöra anledningen till den
väckta motionen, vågar jag tro, att deri nyssnämnda olägen¬
heten i det väsendtliga blefve alhjelpt derigenom, att, vid
Canzlisters antagande, för dem bestämmes det åliggande, att,
lika med Notarier, omvexlande, i tour med hvarandra under
kortare stunder af Ståndets sammanträden, efter en viss ord¬
ning emellan Notarier och Canzlister, föra protocoll. i ända¬
mål, att, genast elter det talarens yttrande blifvit afgifvet,
detsamma uppsätta. Detta vore visserligen något nytt, men
är egentligen intet annat, än det, som redan tillhörer tid¬
ningsreferenter, och detsamma, som utöfvas i de flesta råd-
plägande församlingar i andra länder, der ordagranna discus-
sionsprotocoll löras.
Ofverläggningen förklarades slutad, hvarefter Herr Tal¬
mannen föreslog, och Ståndet beslöt, att till de uisedde Co¬
miterades utlåtande öfverlemna Herrar Schwans, Watrns
och Iherias förslag.
Den 21 Oclober.
19
§ «0.
Vice Talmannen Herr Schwan hemställde, och Ståndet
heslöf, uppå Herr Talmannens proposition, att skrifvelser skulle
aflåias till Konungens Befallningshafvande i Jönköpings och
Skaraborgs Län, dels med tillkännagifvande, att Fullmäktigen
för städerna Jönköping och Iljo, Herr Asker, blifvit af Kongl.
Maj:t i Nåder utsedd att vid denna Riksdag vara Borgare¬
ståndets Talman, dels med begäran, alt Konungens bemälde
Befallningshafvande ville ombesörja, den förre förstaden Jönkö¬
ping, och den sednare för staden Hjo, nytt val, till utseende
af annan Fullmäktig.
§
Uppläste Herr Talmannen det tal, som kommer att, å Stån¬
dets vägnar, hållas vid den i Riksdags-Ordningens 23 § före-
skrifna underdåniga uppvaktning hos H. M. Konungen och
den Kongl. Famillen, äfvensom det tal, hvilket till Kongl. Maj:t
å Riks-salen, vid Riksdagens öppnande, kommer att af Herr
Talmannen, å Ståndets vägnar, i underdånighet hållas; hvilka
tal af Ståndet godkändes, hvarjemte, för det af Herr Tal¬
mannen förutsatta fall, att H. M. Enke-Drottningen Desideria
särskildt emottager underdånig uppvaktning, Ståndet förkla¬
rade någon föregående uppläsning hos Ståndet af det tal, sorn
Herr Talmannen dervid kominer att i underdånighet hålla,
icke erfordras.
§ *2.
Herr Lovén inlemnade en af Fullmäktigen för Oregrund,
Osthammar och Norrtelje, Herr Lindsledt, underteknad skrift,
hvaruti anmäldes hans sjukdomsförfall, hvilket i Protocollet
antek nades.
Plenum slutades kl. x/2 1 å middagen.
In fidem
E. G. Huneberg.
20
Den 22 October.
I)en 22 October.
Plenum kl. 11 f. m.
§ *•
Herr Talmannen tillkännagaf:
att, enligt meddelad underrättelse, emottaga H. M. Konungen
och den Kongl. Famillen Riks-Ståndens i Riksdags-Ordningens
25 § föreskrifna underdåniga uppvaktningar klockan 7 i dag
e. m., af hvilken anledning Ståndets Ledamöter behagade
samlas i dag e. m. klockan */2 7 å Riddarhuset, för att der¬
ifrån begifva sig till Kongl. Slottet;
att två Kongl. Maj-.ts Ofverste-Kammarjunkare infinna sig
hos Ståndet omkring klockan 12 denna dag, för att inbjuda
till Riksdagspredikan och det derefter skeende Plenum Ple-
norum å Riks-salen;
och att, enligt underrättelse af Kongl. Majrts Öfverste-Kam-
marherre, voro 30 af Ståndets Ledamöter, jemte Secrete-
raren, af Kongl. Maj:t inbjudne till middag Måndagen den 24
dennes å Kongl. Slottet; och anteknades de Ledamöter, som
till nämnde antal, i berörde afseende, sig anmälde.
§ 2.
Upplästes och godkändes de af Secreteraren uppsatta för¬
slag till tal, som komma att till Respectiva Med-Stånden hål¬
las af Herr Ordföranden för Ståndets i dag afgående Hels-
nings-Dcputation.
§ 3-
Riksdags-Fullmäktigen lrån Jemtland Nils Larsson an¬
kom med en Deputation af det Hedervärda Bonde-Ståndet
och framförde dess första helsning, som af Herr Talmannen,
å Borgare-Ståndets vägnar, besvarades, hvarefter Depulationen
utbeledsagades.
Herr Fredric Kinman afgick med Ståndets Deputation
till Med-Stånden; och, med Deputationen återkommen, anmälde
Herr Rinman Med-Ståndens vänliga återhelsningar.
§ »■ ..
Företrädde två Kongl. Maj:ts Ofverste-Kammarjunkare,
hvilka framförde Kongl. Maj:ts Nådiga inbjudning till Herr
Den 22 Oclober.
21
Talmannen och Ståndet att Måndagen den 24 dennes, klockan
11 f. m., vara Kongl. Maj:t till mötes uti S:t Nicolai kyrka
flir Riksdagspredikans afhiirande, och derefter begifva sig
till Rikssalen, för att inhämta, hvad Kongl. Maj:t har att
Rikets Ständer meddela.
Herr Talmannen yttrade, att han och Ståndet i djupaste
underdånighet emottaga den Nådiga inbjudningen, samt an¬
hålla, att till Kongl. Majit måtte återföras Herr Talmannens
och Ståndets underdåniga vördnadsbetygelser.
Herrar Ofverste-Kammarjunkare afträdde, på vanligt
sätt utbeledsagade.
§ 6.
Hvar efter annan, ankommo Deputationer från IJögvör-
diga Preste-Slåndet samt Höglofliga Ridderskapet och Adeln,
anförda, den förra af Herr Biskopen i Götheborgs Stift, Leda¬
moten af Kongl. Nordstjerne-Orden. Magister Guslaf Daniel
Björck, samt den sednare af Ofverste-Kammarjunkaren,
Commendeuren med stora korset af Kongl. Nordstjerne¬
orden m. m., Herr Grefve Eric Åugust Lewenhaupt, hvilka
Deputationer, hvar för sig, tolkade sina Slånds första liels-
ningar till Borgare-Ståndet, å hvars vägnar de af Herr Tal¬
mannen besvarades.
Deputationerna blefvo på vanligt sätt utbeledsagade.
Plenum slutades kl. nära 1 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
Den 24 October.
Plenum kl. '/, 11 f. m,
§ 4
Justerades de två skrifvelser, om hvilka uti § 10 af
Protocollet den 21 dennes förmäles, den ena till Konungens
Befallningshafvande i Jönköpings, och den andra till Konun¬
gens Befallningshafvande i Skaraborgs Län.
22
Den 24 Oclober.
§ 8.
Upplästes de, för organisationen af Ståndets Canzli, ut¬
sedde Comiterades afgifna Utlåtande, af denna lydelse:
»Vällofliga Borgare-Ståndet liar till utsedde Comiterades
förberedande handläggning öfverlemna! inkomna ansökningar
till Notarii- och Canzlist-heslällningar samt Vaktmästare-
helattningar hos Ståndet vid innevarande Riksdag, äfvensom
Comilerade erhållit iippd rag a 11 sig utlåta i de frågor, som
vid Plenisammanträdet den 21 dennes blifvit väckta, angå¬
ende sätt och ordning för Protocohslöring hos Ståndet.
Comiterade hafva först tagit dessa frågor i öfvervägande,
hvarvid förekomma:
l:o. Uppmärksamhetens fästande på fördelen af snabb¬
skrifning och någon åtgärd, i ändamål att införa detta sätt
att föra Protocoll vid Ståndets förhandlingar.
Comiterade finna detta förslag, såsom förut oberedt. icke
kunna för närvarande föranleda till annat, än den hemstäl¬
lan, att Ståndet behagade uttala den åsigt, att, vid framdeles
skeende tillsättningar af Notarii- och Canzlist-beställningar
hos Ståndet, särskildt afseende skall fästas på sådane sö¬
kande, som ådagalägga sig ega skicklighet uti snabbskrif¬
ning, ehuru den tillsättning, som nu eger rum, sker, obero¬
ende af nämnda förhållande, enär detsamma icke förut varit
antaget, såsom vilkor, och tillsättningen, för göromålens
gång, icke kan uppskjutas.
och 2:o det förslag, att en Notarie må antagas, med
skyldighet att fora discussions-protocoll, som bör vid pleni
slut vara uppsatt, hvarefter det må kunna blifva för all¬
mänheten tillgängligt.
Jemte det Comiterade, i afseende härå. tillstyrka, att,
vid nu skeende tillsättning af Canzlister. likasom vid sed-
nasfe Riksdagar egt runi, förbindelse för dem. som dertill
antagas, må bestämmas att, i nion af behof, vid Prolocollet
tjenstgöra, hemställa Comiterade, att, vid protocollslöring hos
Ståndet, den ordning löreskrilves, att, vid hvarje samman¬
träde, ett Protocoll föres af en Notarie, som är för det helas
uppsättning ansvarig, meri att derjemte ett andra Protocoll
föres af erforderligt antal Notarier och Canzlister, omvex¬
lande, för kortare tider, under sammanträdet, med förbin¬
delse för hvar och en af deni att, på grund af sina arilek-
ningar, hafva talares yttranden, i hulviidsakfigt sammandrag,
vid Pleni slut, uti vigiigare ärenden, så vidt sig göra låter,
färdiga uppsatta, för att af talarne justeras; hvilket förslag
Den 24 Oclober.
23
torde antagas, för alt genast tillämpas, såsom ett försök,
huruvida ändamålet på detta sätt må kunna vinnas.
Vid det förslag, som Comiterade afgifva för tillsättning
af Notarier och Canzlister, hafva Comiterade dels afsett de
egenskaper, som för nyss antydda ändamål erfordras, dels
behöfligt antal tjenstemän, hvilket ej kati förutsättas vid
denna Riksdag blifva mindre, än vid föregående, dels, vid
jeinnförelse af sökanderne, ibland hvilka sig anmält sju till
Notarii-, tjugoåtta till Canzlist-, samt två alternative till No-
tarii- eller Canzlistbeställningar, hämtat stöd för omdömet,
hvad beträffar vid föregående Riksdagar eller Riksdag an¬
ställde, af då vunnen kännedom om skicklighet och förmåga,
samt, i afseende på nya sökande, af de upplysningar, som
varit tillgängliga; på hvilka grunder tillstyrkos:
l:o att fyra Notarier för Protocollsföring antagas hos
Borgare-Ståndet vid denna Riksdag;
2:o att dertill förordnas Arcfiivarien hos Kongl. Maj;ts
och Rikets Svea II *f-Ratt Ernsi Guslaf Björkman, Copisten
vid Kongl. Justitiae-Canzlers-Expeditionen, Vice Häradshöf¬
dingen Fredric Wilhelm Gahn, Extra Ordinarie Canzlisten
uti Kongl. Ecclesiastik-Departementets Expedition Carl Na¬
poleon Sandström, samt Vice Häradshöfdingen, Philosophiae
Magistern Eskilander Thomasson;
5:o alt Ståndet må antaga Canzlister: fyra, som genast
inträda i tjenstgöring, och fyra, som dertill inkallas, vid till¬
ökning af göromålen inom Canzliet;
4:o att till de fyra förstnämnde Canzlisterne fnrordnas:
Canzlisten uti Kongl. Justitiae-Stats-Expeditionen, Herr Ni¬
canor Becker, Canzlisten uti Kongl. Förvaltningen af Sjö-
ärenderna Albin Engelbert Johansson. Extra Ordinarie Can¬
zlisten uti Kongl. Krigs-Collegium, Philosophiae Magistern
Jonas Ollo Beronius, samt Extra Ordinarie Canzlisten uti
Kongl. Civil-Departementets Expedition Wilhelm Julius Modigh;
S:o att till de fyra Canzlisterne i del sednare afseemlet
förordnas: Canzlisten i Kongl. Stats Gonloiret, Philosophiae
Magistern Gabriel Lindberg, Philosophiae Magistern F. Sten¬
mark, Mof-Rätts-Vice-Notarien E. A. Hernblom, samt Hol-
Rälts-Vice-Notarien Olof Christian Ahlström;
och 6:0 att för alla desse tjenstemän gäller, att de äro
tills vidare antagne, hvarjemte, såsom ofvan nämnes, Can¬
zlisterne äro förbundne att, i mon af behof, vid Protocollet
tjenstgöra; Och bör hos Ståndet lördt Protocoll sednast i
21
Den 24 Oclober.
åttonde dagen efter det Plenum, dä det hålles, vara, i helt,
färdigt till justering.
Fjorton hafva sökt Vaktmästaretjenäter; och Comiterade
föreslå: l:o att sex Vaktmästare antagas, samt 2:o att der¬
till utses tills vidare Beurs- Vaktmästaren Pehr Daniel Sand¬
ström, Vaktmästaren hos Stockholms Borgerskaps Äldste
Carl Johan Lenholm, förre Hall-Bätts-Vaktmästaren J. Sund¬
qvist, Extra Ordinarie Stadstjenaren Carl Guslaf Boström,
Extra Ordinarie Vaktmästaren uti Bikets Ständers Riksgälds-
Contoir Guslaf Victor Thunholm, samt Extra Ordinarie Stads¬
tjenaren E. O. Winblad. Stockholm den 24 October 1859.»
Herr Gråå: Ibland de förslag, som i det nu upplästa
Utlåtandet innefattas, förekommer ett. gående derpå ut att,
jemte det egentliga Protocollet, ett serskildt biprotocoll
skulle föras i mera sammanträngd form, för att, efter slutadt
Plenum, hållas allmänheten tillhanda. Emot detta förslag
har jag ingenting att påminna, så framt det låter sig genom¬
föras. Men emot det gjorda tillägget att Ledamöterne skulle
vara pligt ige att genast justera sina i biprotocollet upptagne
anföranden nödgas jag reservera mig. Det torde knappast
vara möjligt, äfven om benägenhet dertill förefunnes, att,
under pågående Plenum, då uppmärksamheten är fästad på
de behandlade ärendena, fullgöra ett sådant åliggande och
att straxt efter Plenum, som ofta slutas sent på middagen
eller aftonen, fullgöra det, torde äfven i de flosta fall blifva
svårt, om icke omöjligt, synnerligast då vidlyftigare ärenden
förekomma, i hvilka samme Ledamot mångå gånger såsom
talare uppträdt. För min del, tror jag således att en Leda¬
mot icke kan i allmänhet såsom sitt yttrande erkänna något
annat, än det, som i det fullständiga och egentliga Proto¬
collet kommer att intagas.
Herr Björck: Comiterades mening har ingalunda varit
att betaga någon Ståndets Ledamot den af Herr Gråå yr¬
kade jusleringsrätt, utan här har a Isetts ej annat, än att
talares yttranden i hulvudsakligt sammandrag skola vara vid
Pleni slut tillgängliga för den Ledamot, som vill begagna sig
af rättigheten att då justera sina anföranden; i hvilket af¬
seende redactionen af förslaget torde förtydligas.
Herr Renström: Mig synes det vara obestridligt, att den
justering, som bär blifver öppen för hvarje Ledamot vid
Pleni slut, ej betager honom den mera speciela justering,
ben 24 Oelober.
sorn iian är i tillfälle att utöfva, sedan Protocollet i det liela
blifver framlagdt inom stadgad tid.
Herr Fredric Rinman: Jag finnér det vara klart, att
den första justering, hvilken här öppnas tillfälle att genast
utöfva, ej är bindande, i afseende på en sednare justering,
sedan Protocollet blifver i det bela uppsatt.
Ofverläggningen var slutad, och Fterr Talmannen fram¬
ställde det ahnina Utlåtandet, i belt, till afförande.
Herr Ekholm: Jag hemställer, otn icke hvarje punkt
af Utlåtandet mätte, särskildt, föredragas. Detta är i syn¬
nerhet nödvändigt, i fråga om Notarii- och Canzlist-bestaII-
ningarnes tillsättning, då, i afseende på en eller annan per¬
son, meningarne kunna vara delade. Ibland de föreslagne
Notarierrie förekomma Archivarien Björkman och Vice Hä-
radshöldingen Gahn, om hvilkas antagande ingen skiljaktig¬
het är att förmoda, då de förut tjenstgjort hos Borgare-
Ståndet, i enahanda egenskap, till Ståndets belåtenhet. Ej
eller synes något vara att erinra emot förslaget, i hvad det
rörer Extra Ordinarie Canzlisten Sandström, som äfven ge¬
nom föregående tjenstgöring hos Ståndet tillvunnit sig för¬
troende; men, för min del, finner jag mig förbunden, att, på
grund af den kännedom, jag eger om Hof-Rätts-Notarien,
Vice Häradshöfdingen Poppii utmärkta insigter och skicklig¬
het, och med afseende på den af honom derjemte företedde
hedrande tjenstelörtekning, förorda honom till den Ijerde
Notariiplatsen, öfvertygad, att han skall, om han dertill för¬
ordnas, med all noggrannhet, och till Ståndets Ledamöters
tillfredsställelse, fullgöra sina åligganden.
Herr Björck: Det har visserligen varit för Comiterade
svårt att välja möjligen lämpligaste Notarier ibland de många
sökanderne. Hvad de tre förstnämnde beträffar, har valet
grundats på redan vunnen kännedom om deras ådagalagda
skicklighet. Hvad åter angår den Ijerde, Vice Häradshöf¬
dingen Thomasson, har uppmärksamheten företrädesvis blif¬
vit på honom fästad, då han styrkt sina större insigter ge¬
nom aflagda Academiska lärdomsprof och dermed förenad
practisk sysselsättning med hedrande vitsord. Huruvida Vice
Häradshöfdingen Poppius, som Herr Ekholm förordat, må
vara lämpligare till Notarii-befattning hos Ståndet, är svårt
att afgöra, då Poppius, så vidt al handlingarne kunnat in-
hemtas, ej varit i tillfälle att visa sin större eller mindre
förmåga att uppfatta och återgifva munteliga yttranden.
Jag finnér icke skäl att frångå Comiterades på tillgängliga
Den 24 Oclober.
upplysningar grundade förslag, angående Vice Häradshöfdin¬
gen Thomasson, såsom en af Ståndets Notarier.
Herr Odmansson förklarade, att äfven han är i tillfälle
att vitsorda Vice Häradshöfdingen Thomassom sällsporda
skicklighet, dels i följd af grundliga Academiska studier, dels
på grund af vunnen practisk erfarenhet, i hvilket afseende
Herr Odmansson upplyste, att Thomasson sednast varit hos
Stockholms llådslufvu-Rätt tjenstgörande.
Ofverlägeningen var slutad, och. uppå Herr Talmannens
proposition, godkände Ståndet Comiterades Utlåtande, i dess
helhet, med det af Herr Björck gjorda tillägg.
§ 3-
ProtocoIIet för den 20 dennes justerades.
§
Herr Ekholm hegärde ordet och yttrade: I afseende på
Protocolls-justering vid föregående Riksdagar, har, efter hvad
bekant är, stundom inträffat, att talare längre tid uppskjutit
att genomläsa och justera sina anföranden. Att olägenheter
häraf uppstått, är obestridligt; och ehuru det är mindre be¬
hagligt att derom väcka fråga, har jag dock ansett mig böra
fästa uppmärksamhet på behof af någon föreskrift, hvarige¬
nom detta uppehåll må förekommas; i hvilket afseende jag
föreslår, att det skall åligga Ledamot att, inom åtta dagar,
efter det Prolocoll uti Canzlirummet Iramlägges, anlörande
juslera, vid äfventyr, att hans anförande eljest intages sådant
det af Ståndets Canzli blifvit upplättadt.
Herr Björck: Jag vill ej motsätta mig en föreskrift, för
att vinna det ändamål, Herr Ekholm åsyftat, utan att likväl
underkasta mig det äfventyr, han tillstyrkt- I allmänhet har
jag sökt att vara ordentlig med justering af mina yttranden;
det kan dock under nuvarande Riksdag hända, hvad under
de föregående Riksdagarne inträffat, att, i man af Riksda¬
gens fortskridande, öfverhopande sysselsättning gör justering
inom viss bestämd tid ej blott svår. ulan äfven omöjlig. Af
sådant skäl, har jag stundom förut måst uppskjuta justering
af eli eller annat anförande; och något älventyr, sorn icke
är i Grundlagen bestämdt, kan jag icke underkasta mig.
Herr Benström: Jag motsätter mig icke ett stadgande,
i det af Herr Ekholm uppgifna afseende, men bestrider den
föreslagna påföljden.
Herr Fredric Rinman begärde frågans bordläggning.
Herr Gråå: Häruti instämmer jag. Ett ytterligare skäl
för uppskof vid justering af talares anförande är äfven det,
Den 24 Oclober.
37
att föregående talares yttranden, som föranledt svar, icke äro
lemnade.
Öfverläggningen var slutad, och den af Herr Ekholm
väckta fråga bordlädes.
§ s.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter af-
gingo kl. 3/t 11 f. m. till S:t Nicolai kyrka, hvarest Riks-
dags-predikan liiills, och begåfvq sig. efter Gudstjenstens slut,
till Rikssalen, der Kongl. Majit täcktes i nåder öppna Riks¬
dagen och lät meddela Rikets Ständer berättelse om hvad i
Rikets Styrelse sedan sista Riksdag sig tilldragit.
lii fidem
jEJ. G. Runeberg.
Den 25 October.
Plenum kl. 11 f. m.
Samtlige, pä sätt Protoeollet den 24 dennes utvisar, an¬
tagne Notarier och Canzlister företrädde och underrättades af
Herr Talmannen, alt de blifvit lörordnade att Itos Ståndet
tjenstgöra vid denna Riksdag, under de vilkor, som Ståndet
nämnde dag bestämt, i hvilket afseende särskildt meddelades,
l:o alt hos Ståndet fördt Protocoll sednast å åttonde dagen
efter det Plenum, då det hålles, bör vara till justering fär¬
digt, och 2:o att Notarier och Canzlister ega att af Secrete¬
rare!! inhämta föreskrift om de göromål, som dem vidare
åligea. Afträdde.
§ 2.
Föredrogs ånyo Herr Ekholms motion om ordning och
tid för justering al Ledamöters algifna yttranden.
Herr Kjörck: För min enskilda del, hoppas jag kunna
undvika att blifva efter med justeringen af mina yttranden
inom Ståndet; men jag hemställer, om icke billigt är, att nu,
likasom tillförene, rådrum med justeringen medgifves, till dess
yttrandets aflemnande påkallas af Protocollens tryckning.
'21!
Den 2o Oclober.
Herr Wallenberg: Jag förordar bifall til! motionen, alle¬
nast med det tillägg, att, derest i Ståndets tryckta Protocoll
kommer att inflyta något yttrande, sorn icke blifvit af talaren
justeradt, vid samma yttrande göres hänvisning till en note,
som angifver den person, af hvilken yttrandet blifvit till Pro-
tocollet upptättadt.
Herr Gråå: I)å jag var en bland deni, som i går be¬
gärde denna motion på bordet, anser jag mig skyldig att yt¬
tra några ord i ämnet. Jag vidhåller den åsigt, jag då hyste,
att den af motionairen föreslagna tid af 8 dagar i många fall
torde blifva alltför knapp, och att det åsyftade ändamålet
lämpligen skulle kunna vinnas genom bestämmelse af 14 da¬
gars tid för ifrågavarande justering. Då under Riksdagens
lopp göromålen hopa sig och vidlyftigare ärenden, sådana, så¬
som tulltaxan, bevillningsstadgan m. m., blifva föremål för
förhandlingarne inom Ståndet, torde dock ofta inträffa, att
det för mången Ledamot blir omöjligt att hinna genomse sina
yttranden äfven inom en tid af 14 dagar. Jag hemställer
derföre, att beslutas måtte, att hvarje under de första må¬
naderna af Riksdagen inom Ståndet afgilvet yttrande skall
vara justeradt inom 14 dagar, men att längre fram tiden för
justeringen utsträckes så, att denna bör vara verkställd sed¬
nast 14 dagar, förrän yttrandet skall befordras till tryckning,
hvilken tidpunkt desto heldre låter utan svårighet bestämma
sig, som de tryckta Protocollen utdelas häftevis och hvarje
Ledamot derigenom sättes i tillfälle att bedöma, när hans
yttranden böra vara att för tryckningen tillgå.
Herr Wcern: Om den tid, inom hvilken en Ledamot,
som yttrat sig till Protocollet, må vara skyldig att hafva
justerat sitt yttrande, beräknas, icke, såsom man antagit, från
det yttrandet fälldes, utan, såsom lämpligare synes, från den
dag, detsamma blifvit till justering aflemnadt, anser jag samma
tid kunna i allmänhet bestämmas till mindre, än 14 dagar.
Förslaget, att denna tid, sedan Riksdagen något längre fram¬
skridit, skulle göras beroende af Protocollernas tryckning, före¬
faller deremot mindre lämpligt, enär en Ståndsledamot svår¬
ligen på förhand kan i hvarje läll bedöma, huru snart tiden
för tryckningen af ett visst Protocoll inträffar. Då emedler¬
tid något längre rådrum för justeringen icke sällan kan vara
behöQigt, föreslår jag den bestämmelse, att Ståndets Secre¬
terare, när han anser Protocollens tryckning påkalla justering
af något yttrande, skall åtta dagar förut derom tillsäga den
Ledamot, som yttrandet afgifvit, och hvilken då bör vara
Den 25 Oclnber.
ovilkorligen förbunden att inom sistnämnda tid sitt yttrande
justeradt aflemna.
Herr Gahn, II.: Mig synes den af motionairen föreslagna
bestämmelse icke böra meddelas. Det kan ofta inträffa, att
en Ledamot af sjukdom eller bortresa under erhållen ledig¬
het blir förhindrad att inom den ifrågasatta tiden justera nå¬
got sitt yttrande. Att sådant skulle medföra den ovilkoriiga
påföljd, att yttrandet komme att i ojusteradt skick i Proto-
collet införas, vore, enligt min tanka, icke lämpligt, .lag tror
derföre bäst vara att låta förblifva vid hvad hittills brukligt
varit, eller att en hvar bör justera sina yttranden, så fort
möjligen ske kan.
Herr Hierta: Dét torde för Ståndet ej vara af obetydligt
interesse att få sina Protocoll färdiga så snart, som möjligt,
jemväl ur synpunkten af skyndsamhet med Protocollens tryck¬
ning. Skäl synas derföre vara förhanden för bifall till Herr
Ekholms motion, så vida de svårigheter, som af en och an¬
nan talare blifvit deremot uppställda, kunde undanrödjas. Så¬
dant torde, så vidt den af Herr Gahn yttrade betänklighet
angår, låta sig göra genom tillägg af orden: »der ej laga för¬
fall inträffar» eller något dylikt. Hvad åter angår den af
andre talare fruktade olägenhet, att göromålens mängd fram¬
deles skulle omöjliggöra det föreslagna stadgandets iakttagan¬
de, så synes all farhåga härutinnan böra försvinna, om be¬
slutet förklaras gällande endast tills vidare, eller till dess ökade
göromål föranleda Ståndet att annorlunda besluta.
Herr vice Talmannen Schwan: För dem, som känna
hittills antagna sätt för Protocollsjusteringen inom detta Stånd,
är det icke obekant, alt ett yttrande, som innefattar svar på
en annans anförande, ofta icke kan justeras lörrän detta sed¬
nare blifvit af vederbörande talare genomsedt och godkändt.
Då Borgare-Ståndet beklagligen icke vid sitt Protocoll egt
snabbskrifvare, har den nämnda justeringsmethoden lemnat
ett för mången talare kärkommet tillfälle att efteråt på pap¬
peret justera sina åsigter, i händelse han i sitt muntliga löre-
drag råkat begå ett misstag eller låtit undfalla sig någon upp¬
gift, som icke varit enlig med verkliga förhållandet. Det har
i dylikt läll varit honom lätt att vid justeringen gifva sitt
yttrande en sådan lydelse, att hans misstag icke alltför bjert
sprungit allmänheten i ögonen. Då man föröfrigt svårligen
lärer kunna uti ifrågavarande hänseende meddela sådana före¬
skrifter, som blifva helt och hållet bindande för Ståndets
Ledamöter, tror jag rådligast vara att låta bero vid hvad hit¬
30
Den 23 Qctober.
tills vanligt varit, helst discussioner icke sällan förekomma,
der en och samma Ledamot nödgas uppträda, såsom svarande
part mot en mängd anmärkningar, och det i sådana fall ofta
blir honom omöjligt att justera sina yttranden, innan de der¬
uti besvarade anmärkningar blifvit i Protocollet upptagna.
Herr Ekholm: Jag vore benägen att ingå på någon modi-
fication af mitt förslag; men att, såsom den siste talaren yr¬
kat, låta hell och hållet bero vid det ganda, anser jag out-
härdeligt. Något bättre sätt lör justeringen måste kunna ut¬
finnas. Jag ber att få i minnet återkalla, hurusom en af
detta Stånds mest framstående Ledamöter vid föregående
Riksdagar, Herr Thore Petré, ehuru en bland dem, sorn aldra-
mest belastade Ståndets Protocoil, alltid med särdeles raskhet
verkställde justering af sina yttranden. Till och med då han
under Riksdagen vistades på sin hemort, hvilket inträffade
ganska ofta, var det sällsynt, att han icke i hemmet genom¬
såg sina anföranden och i rättan tid öfversände dem till tryck¬
ning. Hå Protocollens tryckning, ehuru, efter min tanka, all¬
deles ändamålslös, öfverensstäinmer med Grundlagens före¬
skrifter. måste dervid bero; men lör Ståndets anseende anser
jag nödigt, att någon ändring vidtages i den rigtning, fram¬
ställningen afser.
Ofverläggningen var slutad och, på framställning af Herr
Talmannen, besliits, att det i allmänhet, då icke laga förfall
inträffade, skulle åligga hvarje Ledamot al Ståndet, som i
någon fråga lill Ståndets Protocoil sig yttrat, att hafva juste¬
rat sitt yttrande inom åtta dagar, sedan detsamma, skriftligen
uppsatt, blifvit afieinnadt; men att, då längre fram under
Riksdagen "bromålen ökats, det skulle stå sådan Ledamot
öppet att utöfver nämnda tid dröja med justeringen, dock ej
längre, än att tryckningen af Ståndets Protocoil derigenom
icke uppehälles.
§ 3-
På gjorda ansökningar, beviljades Postmästaren M. Lind¬
stedt, vid innevarande Riksdag ombud för släderna Oregrund,
Norrtelje och Osthammar, samt Fullmäktigen för städerna
Westervik och Söderköping, Handlanden C. F. Carlsson, i
anseende till deras med läkarebetyg styrkta förfall af sjuk¬
dom, ledighet från Riksdagsgöromålen, hvardera, under tre
veckor.
§ *■
Herr Talmannen anmodade Ståndet att bestämma tid
för val af de två Ledamöter, hvilka, jemlikt 47 § Riksdags-
Ven 2!> October.
31
Ordningen, böra bevista Talmanssammanträdena, äfvensom
Suppleariter dervid, oell sedan, på särskilda framställningar,
blifvit beslutadt, att nämnda val skulle nu ega rum och blifva
gällande för en månad, företogs med slutna sedlar val till de
ordinarie Ledamöterne, hvilket val utföll sålunda, att
och
Herr
|
Gråå
|
erhöll
|
30
|
röster,
|
»
|
Schwan
|
»
|
42
|
»
|
»
|
Billström
|
»
|
6
|
»
|
»
|
Björck
|
|
3
|
»
|
»
|
Hierta
|
|
2
|
»
|
»
|
Waern
|
»
|
1
|
röst,
|
»
|
Wahlström
|
»
|
1
|
»
|
»
|
Sundblad
|
»
|
t
|
» ; liv;
|
'an voio utsedde
|
för en
|
månad att
|
hvadan Herrar Gråa och
sammanträdena.
Vid härefter anstäldt val af två Suppleanter för de ordi¬
narie Ledamöterne, erhöllo
Herr Billström 5i röster,
och
Waern
Björck
Kock
Ekholm
Waldström
Hierta
Ekelund
Bydin
Berger
2 it
17
12
3
2
1
1
1
1
röst,
» ; och voro således till Supplean¬
ter i omförmäldta afseende valde Herrar Billström och Waern.
§ s.
Herr Talmannen anmodade Ståndet att utsätta dag för
val af Ståndets Electorer, hvilka hafva att utse Ledamöter i
de genom Riksdags ordningen bestämda Utskott, hvarjemte
Herr Talmannen tillkännagaf, att Electorernes antal vid sist-
förflulna Riksdag var 30.
Sedan Herr vice Talmannen Selman hemställt, att be¬
rörda val måtte bestämmas att ega rum i nästinträffande Ple¬
num, oeh Herr Björck vrkat, att frågan om Electorernes an¬
tal måtte afgöras, innan tiden för valet utsattes, begärde Herr
Schwan ordet och yttrade: Enligt min tanke, är det temli-
gen likgiltigt, hvilkendera frågan först blir föremål för afgö¬
rande; men det synes mig nu vara på tiden att skrida till sjelf¬
va valet.
32
Ven 23 Oclober.
l)å jag i dag går att förnya det förslag, sorn jag redan
förlidne Riksdag tog mig friheten väcka om ett förökadt an¬
tal Electorer, så kunde jag visserligen göra denna min fram¬
ställning ganska enkef och kort, om den endast rörde Eder,
mine Herrar, hvars förutfattade åsigter äro mig nogsamt
kända. Men förslaget rörer icke endast Borgare-Ståndet.
All förändring i det hittills brukliga sättet att välja Electorer,
den må vara af mer eller mindre ingripande art och beskaf¬
fenhet, inverkar otvifvelaktig! på bär fattande beslut, och så¬
ledes äfven på Riksdagens gång och dess resultater, hvadan
jag anser mig skyldig här i korthet upptaga de skäl, jag här
vill och kan frambringa. Jag önskar också, att discussionen
häröfver måtte blifva underkastad offentlighetens granskning.
Man kallar oss numera det nya Borgare-Ståndet. Om
ej valen öfverallt mäktat framkalla ett nytt politiskt lif, så
har åtminstone en så glad företeelse onekligen gifvit sig till¬
känna inom Stockholms valdistrict, ty vi halva för första
gången frigjort oss från att välja, så till sågandes, personen,
utan i stället de principer, han hyllat och ansetts represen¬
tera. Det medelbara val-sättet, antaget såsom princip inom
de flesta val-kretsar, har sedan den 14:de paragrafens i Riks-
dags-Ordningen nya redaction, antagen vid sista Riksdag,
blifvit förändradt til! ett omedelbart val-sätt. Detta var ett
stort steg på den constitutionella banan. Det befriade de val-
berättigade från val-sättet med Electorer, som ej är annat,
än ett slags förmynderskap, hvarigenom makten hos den stora
majoriteten öfverllyttades på en minoritet, kallad Electorer.
Val-sättet genom Electorer är ett ingrepp uti möjligheten för
en val-berättigad att medelst direct afgifna röster uttrycka
den opinion, han hyser om den eller de, han anser bäst
passande till utöfning af representant-kallet.
Och detta, — enligt min åsigt, hvar och en val-berätti-
gads ovilkorliga rättighet, — är det hufvudsakliga skäl, hvar¬
före jag från ett färre till ett större antal önskar öfverflytta
rättigheten att utse Electorer, hvilka åter ega rättighet att till¬
sätta Utskotts-Ledamöter, som onekligen mäktigt inverkar på
Riksdagens gång, ehuru ej till den grad, man förmodar, på
Riksdagens slutliga resultater, hvilket också vitsordas af den
erfarenhet, de sednare Riksdagarne oss lemnat.
Till så hög grad var förmyhderskapet hos oss häfdvun-
net, att från och med 1809 till och med 1854—5S årens
Riksdag var Electorernes antal endast 16. Vid sistnämnda
Riksdag ökades detta antal till 20, vid den derpå följande
Den 23 Oclober.
35
Riksdagen 1840—41 förhöjdes antalet till 24, och vid Riks¬
dagen 1844—43 än vidare till 30, hvarvid det sedermera
förblifvit.
Milt förslag vid förra Riksdagen var, att öka antalet
Electorer från 30 till 30. Men då denna framställning på
den mera enskilda sammankomst, Ståndets Ledamöter å Rör¬
sen hade förlidne Söndag, ansågs af dem, hvilka hylla en
friare åsigt, såsom ett alltför starkt steg på emancipationens
bana, och deremot antalet 40 såsom det högsta, man kunde
våga på, så vill jag också såsom en medelväg föreslå ziff-
ran 40.
Den 28:de § i Riksdags-Ordningen lemnar Ridderskapet
och Adeln samt Preste- och Borgare-Stånden rättighet att ge¬
nom Electorer tillsätta Ledamöter i Utskotten. Här är så¬
ledes antalet af Electorer öfverlemnadt åt hvarje Stånd att,
efter sig företeende omständigheter, sjelf bestämma. Något
grundlagsvidrigt finnes således icke i nu gjorda förslag.
Gerna vill jag undvika någon discussion om sättet, huru val
af Electorer inom detta Högtärade Stånd vid sist förflutna Riks¬
dagar blifvit åvägabragt. Men uppfordras jag dertill, så skyr
jag ingalunda offentligheten. Utan att till lif åter väcka gamla
och obehagliga tilldragelser, hemställer jag vördsamt, att vi
endast må hålla oss till närvarande förhållanden. Vi synas
alla vara derom öfverens, att den 28 § i Riksdags-Ordningen
så må blilva förändrad, att vi från det medelbara, eller val¬
sätt genom Electorer, öfvergå till den omedelbara val-ordnin¬
gen. Följdriktigt borde detta finna genklang hos det nya
Borgare-Ståndet, hvars samtlige Ledamöter, såsom jag tror,
hafva för sin härvaro att tacka det sednare val-sättet.
Förnekas kan väl icke, att man med allt skäl kan för¬
utsätta en större collectiv förmåga hos 40, än hos 50 Elec¬
torer, att bland Ståndets Ledamöter, vanligen circa 60 när¬
varande, utse passande Utskotts-Ledainöter.
Man anlör visserligen, att, när dessa 40 Electorer sam¬
manträda, det vöre svårare att der offentligen discutera Ut-
skotts-Ledamöternes lämplighet, enär, snart sagdt, hvar och en
af dessa 40 måste lemnäs en plats i Utskott, än om antalet
vore inskränkt, såsom det nu är, till 30. Men så är ej min
tanke. Ty oss emellan, mina Herrar, frånvarande eller när¬
varande, måste man ej rygga tillbaka lör att öppet uttala
sina åsigter, enär personliga considerationer under intet vilkor
få göra sig gällande hos den, som sig det ansvarsfulla Riks-
dagsmanna-värlvet åtagit. Sådan var också den opinion, som
Horg.-Ständ. l‘rot. vid Kikvti. 1859- 1880. L 3
54
Den 23 Öclober.
hyllades vid de sista Riksdagsmanna-valen i hufvudstaden,
der antalet valmän inom hvarje valkrets uppgick till omkring
700. Vi uppträdde der och offentligen uttalade våra åsigter
om dagens större frågor. Minst borde vi på Stockholms¬
bänken uttala den öfvertygelse!!, att valen, just i och för
detta offentliga uppträdande och den offentliga discussionen
om vår egen och andras lämplighet för riksdagsmanna-värf-
vet. hatt en mindre tillfredsställande utgång.
Men nog för denna gång. Jag förbehåller mig rättighe¬
ten att, allison; discussionen fortgår, få framdraga de ytter¬
ligare skäl, jag möjligen kan hafva att anföra. Min framställ¬
ning kan genom votering blifva underkänd; min öfvertygelse
kan ingen majoritet undertrycka. Den dag varder kommande,
då del nya Borgare-Ståndet kan bittert komma att ångra,
att det ej rastlöst fortgår på reformernas, nu för oss sent
omsider banade, stig.
Herr Ekholm: I motsats till Herr vice Talmannens nyss
yttrade mening, yrkar jag bibehållande af det antal Electorer,
som vid sista Riksdagen bestämdes. De skäl, hvarpå detta
yrkande grundas, äro så ofta anförda och så väl bekanta,
att jag anser deras upprepande vid detta tillfälle öfverflödigt.
Herr Gråa: Det kan i och för sig vara likgiltigt, om
Ståndet väljer 30 eller 40 Electorer; men jag inser ej något
giltigt skäl att frångå det förra antalet. Då Grundlagen före-
skrilver, alt Borgare-Ståndet skall genom Electorer välja Ut-
skotts-Ledamöter, måste sådant innebära, att detta val bör
förrättas icke af Ståndet samfäldt, utan af en större eller
mindre del af dess medlemmar. Om en ändring af denna
föreskrift anses nödig, må den på grundlagsenlig väg tillväga-
bringas, men det kan icke vara lämpligt att genom ökandet
af Electorernas antal till 40 eller 30 söka kringgå densamma.
Då antalet af Borgare-Ståndets Electorer under flere af de
sednaste Riksdagarne utgjort 30, har det alltså varit större,
än hos någotdera af de öfriga Stånden, af hvilka Ridderska-
pet och Adeln valt 23, Preste-Ståndet 24, och Bonde-Ståndet
likaledes 24 Electorer. Jag yrkar derföre, alt Electorerne
nu, likasom förut, måtte väljas till antal af 30.
Herr Rydin: Jag instämmer med Herr vice Talmannen
och vågar påstå, att ziffran 30 är den mest olämpliga för
Electorernes antal, så länge Ståndets personal utgör 60, eller
deromkring. Från hvar och en af de sednaste Riksdagarna,
dervid Electorernes antal va rit 30, ega vi den sorgliga erfa¬
renhet, att genast vid Riksdagens början, i följd af Electors-
Den 25 Oclober.
55
valet, inom Ståndet bildat sig två hvarandra motsatta, nästan
lika starka, partier, hvilkas stridighet i åsigter gifvit sig luft
i en under hela Riksdagen fortfarande bitterhet, som för öf-
verläggningarne varit ingenting mindre, än helsosam. Till de
skadliga följderna af denna söndring räknar jag ock den sup-
prematie, som inom Electorerne vanligen uppstått och föran-
iedt det kända förhållande, att, vid ordnandet af de särskilda
partiernas leder, mången bland Ståndets Ledamöter, till sin
stora förundran, blifvit satt i en cathegorie, till hvilken han
icke hört. För att för framtiden förekomma någonting dy¬
likt, önskar jag, att Electorernes antal nu höjes till 40. Vill
man öka det ännu mer eller återgå till någon lägre ziffra,
t. ex, 20 eller 16, så biträder jag ett sådant beslut långt
heldre, än att det olyckliga 3ö:talet bibehålies.
Herr Wallenberg: .lag vill blott anmärka, att de moti¬
ver, hvilka Herr vice Talmannen anfört för sitt förslag, lika
väl lämpa sig till ziffran 00, sorn till ziffran 40. Förmodligen
kommer Herr vice Talmannen att vid denna Riksdag i grund¬
lagsenlig ordning väcka motion om ändring i sättet för val
af Utskotts-Ledamöter; och i detta önskvärda fall torde all
tvist i ämnet för framtiden blifva förebyggd. Som sakerna
nu stå, tillstyrker jag vidblifvande af det hittills vanliga an¬
talet 50 Electorer.
Herr Grape: Det synes mig i högsta måtto inconseqvent,
att, sedan det gamla Rorgare-Ståndet medgifvit en liberal ut¬
sträckning af grunderna för dess sammansättning, man vid
den första fråga, som rörer en valförrättning inom Ståndet,
söker hindra framgången af ett i frisinnad anda affattadt för¬
slag. Helst skulle jag se, att hvar och en af Ståndets med¬
lemmar finge deltaga i val af Utskotts-Ledamöter; men då
sådant icke kan ske annorledes, än genom en förändring af
Grundlagen, förenar jag mig med Herr vice Talmannen i för¬
slaget om förhöjning af Electorernes antal till 40.
Herr Gahn, fl.: Då jag biträder deras mening, som yr¬
kat bibehållande af antalet 30, sker det derföre, att detta
antal ungefärligen motsvarar hälften af Ståndets personal, och
att öfverskridandet af denna hälft uti ifrågavarande läll, en¬
ligt min tanke, skulle innebära en förtydning af Grundlagens
föreskrift om val genom Electorer. Jag skall dock gerna
lemna min röst till förändring af denna föreskrift, i händelse
förslag derom blifver väckt.
Herr Lallerstedt: Att tiderna förändra sig, är en erfaren¬
het, som man ofta får göra. 1 de flesta fall sker förändrin-
36
Deu 25 Octobtr.
gen lyckligtvis till ett bättre, men stundom äfven till ett
sämre. Det sednare anser jag vara förhållandet nu, då från
det håll, der man tillförene alltid understödt förslag om till¬
ökning i antalet af Borgare-Ståndets Electorer, visar sig ett
starkt motstånd mot sådan tillökning. Om man går tillhaka
till föregående Riksdagars öfverläggningar i detta ämne, så
finner man, att hvarje gång något förslag i nämnde syftning
inom detta Stånd blifvit väckt, — och sådant har inträffat
icke mindre, än fyra gånger, — förslaget utgått från den li¬
berala sidan, och icke rönt motstånd från någon, som i all¬
mänhet hyllat frisinnade åsigter. Ståndet har hvarje gång
enhälligt och utan votering bifallit den ifrågasatta tillökningen.
Orsaken, hvarföre en motsatt mening nu synes vilja göra sig
gällande, torde då ligga i den sednast antagna omineusa ziffran
30, hvilken dock, såsom Herr Hydin tydligen visat, är den
sämsta, man kan välja, så länge antalet af Ståndets Ledamö¬
ter håller sig omkring 60. Man måste derföre under nuva¬
rande förhållanden gå under eller öfver ziffran 30, så vida
man vill vara logisk. Det första förslag, sorn afsåg att öka
Eleclorernes antal, väcktes vid 15!34 års Riksdag af en bland
den liberala sidans mest framstående Ledamöter och mötte
nära nog intet motstånd. Antalet förhöjdes från 16 till 20.
Vid 1840 års Riksdag, då antalet ökades till 24, yttrades
under öfverläggningen i ämnet af Herr Waern S:or. de libe¬
rala åsigternas målsman, att, ju större Electorernes antal vore,
desto mera närmade man sig till folkval. Herr Petré förkla¬
rade denna åsigt rigtig, och Herr Ekholm instämde. Det
förslag om förhöjning af Electorernes antal till 30, som vid
15!44 års Riksdag framställdes, rönte ett kraftigt understöd
af Herr Petré och gick utan motstånd igenom.
Mot nu ifrågavarande förslag är anmärkt, att Grundlagen
skulle utgöra ett hinder för dess antagande. Det är klokt, att
man inskränkt sig att anföra detta enda skäl; ty det kan
låta höra sig, så länge man icke nogare granskat saken.
Man tyckes föreställa sig, att Grundlagens ändring är behöf¬
lig, fiir att kunna besluta en önskad förhöjning af Electorer¬
nes antal. Jag vågar dock påstå, att den nuvarande före¬
skriften lem nar fullt utrymme för den mening, man vill göra
gällande. Skulle man, derföre att en Grundlags-paragraf med
mer eller mindre skäl kan anses innefatta en mening, som
skulle utgöra hinder för en friare tolkning, tillgripa den ut¬
vägen att ändra ordalagen, så skulle man nödgas allt för ofta
göra grundlagsändringar. Ehuru, vid stiftandet af en lag,
Den 23 Oc/ober.
37
någon viss mening kan hafva derför legat till grund, följer
väl icke deraf, att, om den lemnar rum för en mera vidsträckt
tolkning, det icke skulle gå an att göra en sådan tolkning.
Huru det i England är möjligt att reda sig med den mängd
af gamla lagar, som der ännu äro gällande, förklaras just
deraf, att Engelsmännen icke ändra sina lagar, så länge dessa
lemna något utrymme för tillämpning af grundsatser, som
öfverensstämma med tidsandan. Hos oss har man gått en
annan väg. Ett enda exempel derpå må anföras. Regerings-
Formens 16 § innehåller, såsom bekant är, ett stadgande,
angående samvetsfrihet. Detta stadgande är uttryckt i de
klaraste och mest oförtydbara ordalag; men icke destomindre
har man lyckats att beröfva det sin rätta betydelse och vill
nödvändigt införa nya föreskrifter i ämnet. Jag anser det
vara särdeles angeläget, att Borgare-Ståndet eller den öfver¬
vägande del deraf, som hyllar framåtskridandets sak, och dit
äfven jag räknar mig, handlar conseqvent, och dertill hörer,
att än vidare utsträcka Electorernes antal. Man har yttrat
sig mot en sådan utsträckning derföre, att den ej kan göras
så fullständigt, som ske borde. Detta är ett inkast, som icke
förtjenar afseende. För min del. vore jag benägen för huru
stor tillökning, som helst. Att man denna gång stadnat vid
talet 40, har skett af intet annat skäl, än att frågan om en
större utsträckning rönt motstånd, och att man derföre velat
gå olika tänkandes mening till mötes. Jag förordar motionen,
läggande mine Ståndsbröder på hjertat, att icke taga intryck
af det tillfälliga och stundens tycke, utan betrakta saken från
grundsatsernas synpunkt. Den, som det gör, kan i föreva¬
rande fråga icke hafva mer, än ett val.
Öfverläggning!'!! var slutad. Herr Talmannens, hvar ef¬
ter annan, framställda propositioner dels å bestämmande af
Electorernes antal till 40, och dels å vidblifvande af fö'ra an¬
talet 30, besvarades med Ja och Nej; hvarjemte votering
begärdes; Och i anledning häraf uppsattes, justerades och an¬
slogs en voterings-propositi >n, så lydande:
»Den, som vill, att nuvarande antal Electorer af 30 bi¬
behålies, röstar: Ja.
Den, det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet beslutat., att Electorernes antal
skall blifva 40.»
Omröstning anställdes med slutna sedlar, af hvilka en
förseglades och aflades. De öfriga votering^sedlarna, vid hvil¬
kas öppnande en Ledamot af Ståndet stod på hvardera sidan
Den 2ä Oclober.
om Herr Talmannen, befunnos innehålla 30 Ja och 24 Nej;
i följd hvaraf Ståndet beslutat, att Electorerne skulle utgöra 30.
J)å Herr Talmannen härefter frågade, om Ståndet ville
utse Electorer i nästa Plenum, begärde Herr Rinman, V. A.
ordet och yttrade: På Stånds-Ledamöternes namn ännu icke
blifvit genom anslag å taflan kungjorda, hemställer jag att
med val af Electorer måtte anstå till nästa Thorsdag.
Herr Ekholm instämde.
Herr Kock: Den omständighet, att Stånds-Ledamöternes
namn icke blifvit å taflan anslagna, synes mig ej utgöra skäl
alt fördröja Electorsvalet. Om för anställande af sådant val
Plenum biefve utsatt till i morgon afton, torde en hvar få
tillräcklig tid för justering af sitt omdöme. Jag fruktar att
Borgare-Ståndet genom ett längre uppskof skulle ådraga sig
förebråelsen för onödig tidsutdrägt, helst val af Electorer inom
de öfriga Stånden torde komma att ega rum under morgon¬
dagen.
Herr Ekholm: Såsom en bland de äldre af Ståndets Le¬
damöter. är jag väl bekant med mina kamrater från föregå¬
ende Riksdagar. Deremot finnas bland de många nykomne
åtskillige, som jag ännu icke känner ens till namnet. För
mig skulle det derföre vara svårt, om ens möjligt, att på den
korta tiden af ett dygn förvärfva den kännedom om hvars
och ens tänkesätt, som är nödvändig för att kunna bestämma
sig i fråga om val af Electorer; och måhända skall sådant
för mången annan falla sig svårare, än för mig. Det tyckes
således icke vara obilligt, om man erhåller det obetydliga
rådrum, som blifvit ifrågasatt.
Herr Talmannen upplyste, att någon förtekning å Stån¬
dets Ledamöter icke vanligen blifvit anslagen förr, än val
skett af Utskotts-Ledamöter, hvilkas namn då på nämnda sätt
k lingö ras.
Herr Björck: Lika med Herr Rinman, anser jag nödigt,
att Ståndets Ledamöter lemnäs tillfälle att besinna sig på
Electorsvalet; men jag fruktar, att, om dermed dröjes till
Thorsdagen, sådant kunde föranleda svårighet för Electorerne
att fullgöra sin skyldighet inom den i Grundlagen stadgade
tid. För Electorerne är onekligen mera tid och öfverlägg¬
ning af nöden, än Ståndet numera kan behöfva för att be¬
stämma sig i afseende å Electorsvalet. Jag biträder derföre
Herr Kocks förslag att sistnämnda val måtte ega rum i mor¬
gon afton. z
Herr Billström: För min del, anser jag både önskligt och
Den 23 Oclober.
59
behölligt, att Ståndet nu, såsom förr varit vanligt, får en dags
rådrum att betänka sig på Electorsvalet, helst någon förtek¬
ning öfver Ståndets Ledamöter ännu icke finnes på anslags-
taflan. Att för nämnde val hålla ett aftonplenum, kan ej
vara nödigt, då göromålen, äfven med beräkning af Electors¬
valet, ännu icke äro flera, än att deras handläggning godt och
väl kan medhinnas under förmiddagen. i)å det för öfrigt för
tidens vinnande är temligen likgiltigt, om Plenum för ifråga¬
varande ändamål hålles på Onsdags afton eller Thorsdags för¬
middag, hemställer jag, att Electorsvalet måtte utsättas till
sistnämnda tid, i hvilket fall Electorerne kunde sammanträda
Fredagsförmiddagen och tillsättningen af Utskotts-Ledamöter
sålunda ändock ske inom den i Grundlagen föreskrifna tid.
Ofverläggningen var slutad, och Ståndet beslöt, på fram¬
ställning af Herr Talmannen, att val af Electorer skulle för¬
rättas i det Plenum, som komme att anslås till nästa Thors¬
dag, den 27 dennes, kl. 10 förmiddagen.
§ 6.
I fråga om tryckning af Ståndets Protocoll vid inneva¬
rande Riksdag beslöts, på Herr Talmannens framställning,
att Protocollerna skulle tryckas i 200 exemplar och bilagorna
till ett antal af 30 derutöfver; hvarjemte Ståndet uppdrog åt
Secreteraren att med Boktryckare aftala om vilkoren för
ifrågararande tryckning och med förslag i ämnet lill Ståndet
inkomma.
§ 7-
Föredrogs och lades till handlingarna den tryckta Berät¬
telsen om hvad i Riket och dess styrelse sig tilldragit sedan
sista Riksdag.
Plenum slutades kl. 1 e. m.
In fidem
E. Gr. Runeberg.
Den 27 October.
Den 27 October.
Plenum kl. 10 1. m.
§ *■
Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr Fridstedt allemnat
af Herr Justitiae Stats-Ministern utfärdad polett för Herr Paul
Berg, såsom ombud vid denna Riksdag för städerna Udde¬
valla och Mariestad, samt att Herr Berg, som genom Kongl.
Maj:ts Nådiga Utslag blifvit ålagd att vara Riksdagsman, och
icke varit beredd att genast hit afresa, anhållit om ledighet
under 5:ne veckor, räknade från denna dag; hvilken anhållan
af Ståndet bifölls.
§ 2.
Uti Protocollet skulle anteknas, att Herr Widell, som
redan erhållit polett, såsom ombud för staden Marstrand,
styrkt sig vara ombud äfven för staden Strömstad, hvilket
blifvit å förutnämnda polett anteknadt.
§ *•
Justerades Protocolls-utdrag för den 23 i denna månad.
§ 4-
Jemnlikt Ståndets den 25 af innevarande månad fattade
beslut, företogs nu val af Ståndets Electorer; och befanns,
vid öppnande af valsedlarna, ibland hvilka en, som innehöll
endast 28 namn, förklarades ogiltig, samt rösternes uppsum-
mering, att till Electorer blifvit utsedde:
Herr vice Talmannen Schwan med 50 röster.
» Gråd 52 »
» Rinman, F. A 31 »
» Blanche • . 48 »
» Cedergren 51 »
» Hierta 51 »
» Björck 52 »
» Waern 46 »
» Swartz 50 »
» Grape 46 »
» Kock 50 »
» Bahm 52 »
» Ekholm 50 »
» Bäcklin 36 »
Den 27 Oclnber.
41
Herr Boman 57 röster.
« Ericson 46 »
» Wistelius 31 »
» Gahn, H 48 »
» Billström 51 »
» Thollander 45 »
» Berger 49 »
» Hammar 36 »
» Staaff 33 »
» Fridstedt 54 »
« Wallenberg 47 »
» Grenander 43 »
» Schenström 56 »
» Lallerstedt 48 »
» Wahlström 35 »
och » Kistner 32 »
Förtekning å Electorerne skulle anslås i Ståndets Ses-
sionsrum och å klubben; hvarjemte åt Herr vice Talmannen
Schwan uppdrogs att, för val af Ledamöter i Utskotten, Elec¬
torerne sammankalla.
Plenum slutades kl. % 12 f. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 29 October.
Plenum kl. 1 e. m.
§ Ä-
Efter anmälan, företrädde Ombudet för staden Linkö¬
ping, Boktryckaren, f. d. Lieutenanten, Herr Carl Fredric Rid¬
derstad, hvilken uppvisade sin erhållna Riksdagsmanna-polett
och intog sin plats ibland Ståndets Ledamöter.
§ 2.
Herr Talmannen tillkännagaf, att till Ståndets bord in¬
42
Den 29 Oclober.
kommit ett försegladt Convolut, hvilket öppnades och upp¬
lästes, oså lydande:
»År 1859 den 29 October sammanträdde Vällofl. Borgare-
Ståndets Herrar Electorer och valde till Ledamöter i
Constit u tion s-Utskottet:
Herrar F. A. Rinman,
A. Th. Blanche,
Fr. Rosenqvist,
O. E. L. Dahm,
L. Billström,
O. Schenström.
Stats-Utskottet:
Herrar J. F. Gråå,
G. A. Cedergren,
L. J. Hierta,
A. W. Björck,
C. F. Wcern,
Paul Berg,
A. Berger,
G. Hammar,
J. G. Wahlström.
Bevillnings-Uts kottet:
Herrar J. G. Schwan,
N. P. Lindeström,
S. Renström,
J. E. Swartz,
E. D. Grape,
R. Cramér,
J. Odmansson,
J. E. Bäcklin,
A. F. Ericson,
L. Wistelius,
J. K. L. Eneman,
G. E. Widell.
Banco-Utskottet:
Herrar R. Ditzinger,
W. M. Ekelund,
C. Rinman,
C. J. Kock,
Den 29 October.
<45
Herrar FL. Gahn,
C. Iileman,
C. G. Fridstedt,
A. O. Wallenberg,
L. G. Lallerstedt.
Lag-Utskottet:
Herrar G. F. Ekholm,
F. A. Thollander,
Pehr Staaff,
L. Ii. Kistner.
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet:
Herrar L. ./. florén,
J. Selggren.
A. F. Boman.
G. Gahn,
P. C. Lamberg,
C. G. Rydin,
C. L. Holmqvist,
.4. Grenander,
J. Brun,
J. G. Ellberg,
G. O. Sundblad.
F. Hjertström.
Expedition s-Utskottet:
Herrar R. Trägårdh,
F. AL Wahlbom,
J. G. Wennerström,
Stockholm som ofvan. In fidem
E. G. Björkman.»
Och skulle Protocolls-Utdrag häröfver till Ståndets främste
Ledamot i hvarje Utskott och Ordföranderne i Utskotten
expedieras, samt förtekning öfver Utskotts-Leda mö terne i
Sessionsrummet och å Ståndets klubb anslås.
Plenum slutades kl. 1/2 2 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
ii
Den 2 November.
Den 2 November.
Plenum kl. 12 middagen.
§ *• ,
Herr Talmannen anmälde, att Herr Grosshandlaren J.
P. Bager aflemnat polett, såsom Ombud för staden Malmö.
Herr Bager, som var tillstädes, helsades af Herr Talmannen,
å Ståndets vägnar, välkommen och intog derefter sin plats
ibland Ståndets Ledamöter.
§ 2.
Herr Talmannen tillkännagaf, att Ombudet för staden
Carlstad, Herr Thollander, styrkt sig vara Fullmäktig jemväl
för staden Oscarshamn.
§ 3
Herr vice Talmannen Selman erhöll ordet och yttrade:
När Rikets Ständer antogo nu gällande Successions-Ordning,
beslöto de äfven, att Carl Johan, som blifvit till Svea Rikes
Kronprins utkorad, skulle, efter Carl den Trettondes död, till
Sveriges Konung krönas och hyllas samt Riket styra. Då
Successions-Ordningen afser Carl Johans ättlingar, anser jag
det vara en otvungen slutföljd af berörde beslut, att jemväl
hvar och en af dem, som uppstiger på Sveriges thron, bör
och måste krönas. Kröningen är en religieuse ceremonie af
hög och vördnadsvärd betydelse, genom hvilken bandet emel¬
lan staten och kyrkan lastare tillknytes. Jag tror. att vi icke
böra förgäta eller ändra, utan fastmera i helgd bevara den
urgamla sed, som bjuder, att Svea Rikes Konungar krönas.
1 Preste-Ståndet är beslut redan fattadt, att frambära en un¬
derdånig önskan, det Hans Majit Konungen täcktes under
denna Ständernas sammanvaro låta fira Sin och Sin Höga
Gemåls kröning. Min vördsamma framställning är, att äfven
detta Högtärade Stånd, för sin del, ville besluta, att i under¬
dånig adress anhålla, det Hans Majit Konungen täcktes ut¬
sätta någon dag under nu pågående Riksmöte för Sin och Sin
Höga Gemåls kröning; att Ridderskapet och Adeln samt Ronde-
Ståndet måtte genom Protocollsutdrag inbjudas att i ett så¬
dant beslut deltaga, samt, i händelse de detsamma biträda,
Expeditions-Uiskottet. anmodas uppsätta förslag till en gemen¬
sam underdånig adress, att, efter sedvanligt bruk, till Hans
Den 2 November.
45
Majit Konungen fram lein nas af Herrar Talmän oell Depu¬
terade.
Herr Hierta: Hedan före början af detta Plenum spred
sig bland Ståndets Ledamöter underrättelsen, att i den sist
hållna Talmans-Conferencen fråga varit, att en Ledamot af
hvarje Stånd borde anmodas väcka motion om en adress an¬
gående Hans Majit Konungens kröning. Jag tager, i följd
häraf, för afgjordt, att Hans Majit vår nu regerande Konung
kominer att krönas, likasom med föregående Konungar skett,
men i afseende på tiden för denna ceremonie kunna tankarne
möjligen vara olika. Jag anhåller derföre, att, antingen ge¬
nom Herr Talmannen eller någon af de vid Conferencen när¬
varande Ledamöter, få upplyst, huruvida anledningen, att
denna fråga blifvit ämne för öfverläggning i Talmans-Confe¬
rencen, möjligen varit någon vink eller derom yttrad önskan
från högre ort, i hvilket läll Rikets Ständer säkert med be¬
redvillighet skola gå en sådan önskan till mötes. Om der¬
emot så icke varit förhållandet, torde kanske Hans Majit
Konungen Sjelf önska uppskof med kröningen, helst man
ännu befinner sig i sorgen efter Hans Majlis Högstsalige Fa¬
der; och jag anser derföre den äskade upplysningen kunna
tjena till ledning för Ståndets beslut, rörande den föreslagna
adressen.
Herr Schwan: Någon vink, vare sig från högre eller
lägre ort, har jag aldrig emottagit och kommer icke heller
att någonsin emottaga. Jag har handlat efter hvad jag an¬
sett rätt och tillbörligt. I)et var icke i Talmans-Conferen-
cen, som frågan om kröningen först bragtes å bane. Talmän
och vice Talmän hade redan vid en föregående sammankomst
derom rådplägat, enär brukligt varit, att genast vid början
af Riksdagen efter ett Regentombyte väcka motion om den
nye Konungens kröning, ett förhållande, hvarom Herr Hierta
kan öfvertyga sig, om han genomläser Ståndets Protocoll i
frågan vid 1044 års Riksdag, då Konung Oscar uppstigit på
Sveriges thron. Att kröningen skulle firas nu, kan icke vara
meningen, synnerligen som Hans Majit Konungen, efter hvad
vi känna, med det snaraste ämnar begifva sig till Norrige.
För min del, skulle jag dessutom anse en sådan ceremonie
midt i vintern vara högst vådlig; och, efter all sannolikhet,
kommer den icke att försiggå förr, än fram på våren nästa
år. Icke desto mindre anser jag rätt, att frågan derom nu
blifvit väckt, och då Herr Hierta ej anfört något, som be¬
visar motsatsen, förnyar jag min (ramställning.
4 (i
Den 2 November.
Herr Talmannen uppläste ett från Högvördiga Preste-
Ståndet ankommet Protocolls-utdrag öfver bemälda Stånds
denna dag fattade beslut, dels att till Kongl. Majit frambära
den underdåniga önskan, det Kongl. Majit täcktes, efter ur¬
gammal vördnadsvärd sed, låta fira Sin och Sin Höga Ge¬
måls kröning under Rikets Ständers nu pågående samman¬
varo, dels ock att anmoda Expeditions-Utskottet uppsätta för¬
slag till gemensam skrifvelse derom, så framt Med-Stånden,
efter inbjudning, beslutet biträdde.
Herr Hierta: .lag ber att få anmärka, det min mening
ingalunda varit, att motsätta mig den föreslagna adressen,
utan endast att begära upplysning, på hvad sätt frågan i Tal-
mans-Conferencen uppkommit, hvartill jag blifvit föranledd
af berättelsen, att i Conferencen blifvit föreslaget, att motion
om kröningen i alla fyra Stånden samtidigt mätte väckas.
Herr Billström: Då jag, i egenskap af Suppleant, varit
närvarande i Ta I tn a n s - Co n lere n ce n, anser jag mig, i anledning
af Herr Hiertas anföranden, böra upplysa, att framställning
om en adress från Rikets Ständer, angående kröningen, väck¬
tes i sist hällne Talmans-Conference af Herr Landtmarskal-
ken, hvarvid ifrågasattes, om det ej vöre lämpligt, att någon
Ledamot, helst vice Talmannen, i hvarje Stånd derom fram¬
ställde förslag.
Ofverläggningen var slutad, och, uppå Herr Talmannens,
hvar efter annan, framställda propositioner, beslöt Ståndet,
att till Kongl. Majit frambära underdånig anhållan, att Han
under 1111 pågående Riksmöte täcktes låta fira Sin och Sin
Höga Gemåls kröning, samt att Expeditions-Utskottet skulle
anmodas uppsätta förslag till den underdåniga skrifvelse!! der¬
om, så framt de öfriga Riks-Stånd, som icke ännu lörehaft detta
ämne, instämma i de af Preste- och Borgare-Stånden i detta
afseende redan fattade beslut.
§ *■
Herr '1 almannen tillkännagaf, dels att uti Talmans-Con¬
ference sistlidne gårdag föreslagits, det Plena hos Riks-Stån-
den tillsvidare skulle hållas Onsdagar och Lördagar, då ej
särskilda omständigheter annorlunda fordrade, h\ ilket förslag
Ståndet, uppå framställning af Herr Talmannen, för sin del,
biföll, dels att i berörde Talmans-Conference den önskan gjort
sig gällande, att, i fråga om remisser lill Utskott af motio¬
ner, som synas kunna blifva, föremål för sammansatta Ut¬
skott, i allmänhet remiss måtte beslutas allenast till ett Ut¬
skott, och dervid till det, som i Grundlagen främst nämnes:
Den 2 November.
47
Riks-Slånden obetaget, att i särskildta fall till sammansatt
Utskott remittera; hvilken önskan Herr Talmannen dock an¬
sås icke böra föranleda till något beslut från Ståndets sida.
§ '»•
Herr Talmannen anmälde, att till Ståndets bord an¬
kommit:
4:o Rikets Ständers Revisorers Rerättelser, angående
Ranco-verket åren 18S7 och 18i>8.
Berättelserna remitterades till Banco-Utskottet.
2:o Justitia} Ombudsmannens Embets-Berättelse för år
18S7 och bemälde Embetsmans Berättelse till innevarande
Riksdag, åtföljd af Berättelse från Tryckfrihets-Comiterade.
Remitterades till Lag-Utskottet.
3:o Stats-Utskottets Memorial M 1, jemte ett exemplar
af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående Statsverkets
tillstånd och behof.
Memorialet lades till handlingarne, och den Kongl. Pro¬
positionen på bordet.
och 4:o Stats-Utskottets Memorial, M 2, angående Ut¬
skottets tjenstepersonal.
Bifölls.
§ 6-
Herr Ridderstad begärde ordet och yttrade: Jag har
vågat begära ordet för att hemställa, om icke val af Supp¬
leanter i Utskotten, så fort ske kan. bör verkställas. Jag
känner ej praxis i detta Stånd, men jag har mig bekant, att
i de tre Med-Stånden väljas Suppleanter ungefär samtidigt
med de ordinarie Utskotts-Ledamöterna, och jag vet ej nå¬
gon anledning för Borgare-Ståndet alt derutinnan annorlunda
förfara. För dem, som vid valet komma i åtanka, är det
af vigt att snart derom erhålla kännedom, på det hvar och
en må kunna med sin uppmärksamhet följa företrädesvis ären¬
dena i det Utskott, för hvilket han blifvit antagen; ty att
med samma uppmärksamhet löija alla Riksdags-ärenden lärer
ej vara möjligt.
Herr Gråa: Grundlagen föreskriiver icke att ständige
Suppleanter i Utskotten skola väljas. Något behof deraf fö¬
refinnes icke heller för det närvarande. Emedlertid har bland
någre Ståndets Ledamöter fråga uppstått om val af sådana
Suppleanter, men man har trott tiden dertill icke vara inne,
då ilere Representanter, som hitförväntas, ännu icke hunnit
inställa sig. För min del, anhåller jag, att med valet af stän¬
dige Suppleanter må anstå intilldess Ståndet blifvit fulltaligt.
4R
Den 2 November.
Herr Ridderstad: Jag kari beklagligtvis ej förena mig
med den siste värde talaren, utan anser fortfarande af stör¬
sta vigt, att Suppleanter i tid väljas. Det blir dem annars
icke möjligt att följa förhandlingarne med den uppmärksam¬
het, som ärendena kräfva och landet bar rätt att fordra.
Det är väl sannt, alt Grundlagen icke föreskrifver val af
ständige Utskotts-Suppleanter, men det är dock en coutume,
lika gammal, som Grundlagen sjelf, att välja sådana. Jag
förnyar min framställning.
Ofverläggningen var slutad, och Ståndet besvarade med
Nej Herr Talmannens proposition om Ståndet ville, med bi¬
fall till Herr Ridderstads framställning, densamma till Stån¬
dets Herrar Electorers vidare åtgärd remittera.
Herr Gråå: Innan någon remiss till Eiectorerne af detta
ärende kan ifrågakomma, torde det böra bestämmas, hvilka
Utskott skoia med ständige Suppleanter förses och huru
många sådana för hvarje Utskott böra väljas. Jag förnyar
emedlertid min anhållan om uppskof med valet.
Uppå framställning af Herr Talmannen, beslöt Ståndet,
att med val af Suppleanter i Utskotten skulle tillsvidare
anstå.
§ 7‘
Justerades l:o Protocolls-Utdrag olver af Ståndet denna
dag fattade beslut, och 2:o Protocollen för den 2i,' 22 och
2-4 nästlidne October.
Plenum slutades kl. 1 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 5 November.
Plenum kl. '/3 11 f. m.
§ *•
Föredrogs Utdrag al Höglotl. Ridderskapets och Adelns
Protocoll den 2 dennes, innefattande beslut, dels att i en un¬
Den 5 November.
49
derdånig skrifvelse till H. M. Enke-Drottningen Josephina tolka
Ståndets deltagande i den djupa sorg, sorn träffat H. Maj:t
genom H. M. Konung Oscar den I:s död, dels att, under
förutsättning, att Med-Stånden häruti instämde, anmoda Expe-
ditions-Utskottet att till Riks-Stånden skyndsamt inkomma
med förslag till Riks-Ståndens underdåniga skrifvelse i ämnet.
Herr Lovén: För hvar och en, som på närmare eller
mera aflägset håll haft tillfälle att iakttaga famillelifvet inom
det Svenska Konungahuset under sednast förflutna årtionden,
är det väl bekant, hurusom Hennes Majit Enke-Drottning
Josephina, förutom många andra upphöjda egenskaper, under
Hennes Höge Gemåls Konung Oscar I:s sista sjukdom, på
det ömmaste och mest sjelluppofTrande sätt omhuldat Hans
dyra person och derigenom leinnat en den vackraste föresyn
för Nordens qvinnor. Jag tror mig derföre uttala en allmän
och gemensam önskan, då jag uppmanar detta Stånd att (ör¬
ena sig med Ridderskapet och Adeln i dess nu meddelade beslut.
Herr vice Talmannen Schwan instämde.
Vidare anfördes ej, och Ståndet förenade sig uti ifråga¬
varande af Ridderskapet och Adeln fattade beslut.
§ 2.
Föredrogs och bifölls Råneo-Utskottets Memorial M i,
med hemställan om arfvoden till Notarier och Canzlister.
§ 3-
Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, Expeditions-
Utskottets Memorialer:
M 1, angående ökadt Canzli-biträde, m. m.,
JYi 2, angående upplagan af Bihanget till Riks-Ståndens
Protocoll, och
JYs 3, i fråga om prenumeration å Bihanget till Riks-
Ståndens Protocoll.
§ 4.
Herr Ridderstad begärde ordet och uppläste en motion,
JW i, om prygelstraffets afskafTande.
Sedan Herr Grenander förklarat, att han, som haft för
afsigt att väcka förslag i samma syftning, instämde i Herr
Ridderslads motion, blef densamma, på begäran af Herr
Hierta, bordlagd.
§ 5-
Herr Ridderstad uppläste en motion, M 2, om soldaters
bestraffning för mindre förseelser, arbetsclassers inrättande
inom Regirnentena och arbetscompanjer för Arméen.
Bordlädes.
fiori/.-Stånd. Prof. vid Riktd 18&9 —ISAC1 J,
Deri 3 November.
§ 6-
Föredrogs en al Canzlisten i Kongl. Stats-Contoiret, Phil.
Mag. G. Lindberg ingilven skrift, med anhållan, att, sorn han
blifvit antagen till Secreterare hos Stats-Utskottet, sökanden
måtte varda endtlédigad från sin befattning, såsom Canzlist
hos Ståndet; i sammanhang hvarmed anmäldes, att två yt¬
terligare ansökningar lill Canzlist-beställning hos Ståndet in¬
kommit.
Ståndet fann skäligt endtlediga Canzlisten Lindberg från
hans Canzlist-befattning hos Ståndet; hvarjemte frågan om
samma befattnings återbesättande remitterades till behandling
af förut utsedde Comiterade för upprättande af förslag till
ordnande af Ståndets Canzlie.
§ 7-
Elter anmälan, företrädde Herr Stats-Rådet och Comrnen-
deuren med Stora Korset af Kongl. Nordstjerne-Orden Nils
Fredrik Wallensteen och atlemnade följande Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Propositioner, nemligen:
i:o med förslag till Förordning angående dels ändring i
gällande bestämmelser örn ansvar för den, som träder till
eller utsprider villfarande lära, dels ock främmande trosbe¬
kännare och deras religions-öfning,
2:o om antagande af en författning rörande mord, dråp
och annan misshandel,
3:o om upplåtande till Norrbottens Läns Hushålls-Sällskap
af gamla länsfängelse-byggnaden i Piteå,
4:o om användande al en del af de till fångars vård och
underhåll anslagna medel till nya byggnader vid lästnings-
fängelset i Landskrona,
5:o om upphörande af de inom Lappmarkerna i Norr¬
bottens och Vesterbottens Län, under benämning af domare-
och tingstolknäster, utgående afgifter,
6:0 orri befrielse från rotering för hemmanet Ansätt i
Jemtlands Län,
7:o om ett pensions-tillskott från Allmänna Indragnings-
Staten för Majoren vid Götha Artilleri-Regimente Johan Wil¬
helm Westerling vid afskeds erhållande från innehafvande be¬
ställning på stat,
8:0 om Lieutenanten vid Svea Artilleri-Regimente Nits
Robert Themptanders uppförande till pension å Allmänna ln-
dragnings-Staten vid erhållande afsked,
9:o om pension på Allmänna Indragnings-Staten för
Lieutenanten vid Första Lif-Grenadier-Regirnentet J.C. Loenbom.
Den 5 November.
51
10:o om sinnessjuke Under-Lieuterianten vid Jönköpings
Regimente Carl Arvid Forshwlls uppförande till pension å
Allmänna Indragnings-Staten,
ll:o om t. f. Fältläkaren m. m. Doctor V. Mullerns
uppförande till pension å Allmänna Indragnings-Staten efter
erhållet endtledigande,
12:o om anslag för fortsättning af de geologiska under-
sökningarne inom Riket samt utgifvande af derpå grundade
chartor,
lä:o 0111 indragning till Kronan af det Kronolänsmannen
i Sunnerbo härads sydöstra district på lön anslagna bostället
Hökhult Södergården, M 2, mot contant ersättning till bo¬
ställsinnehafvare!),
t i:o om anslående af 1 mantal Låstad Jägaregården,
jemte l/16 mantal Grönetomt till boställe åt Kronofogden i
Södra Wadsbo Fögderi i Skaraborgs Län.
45:o om anslående af 3/4 mantal, Jt? 1, Törnestorp till
boställe åt Kronofogden i Höjentorps Fögderi af Skaraborgs
Län, i stället för nuvarande Kronofogde-bostället, 1 mantal,
JY2 8, Stentorp Frälsegården,
16:o om åtgärder till behöfvandes undsättning i missväxtår.
17:o om öfverlåtande åt Strömsholms nya Canal Bolag
af egande-rätten till en jordrymd för Strömsholms kungs¬
gård, kungs-ladugård och stuteri,
18:o om kostnadsfri upplåtelse af Kronan tillhörig jord
åt Gellivare blifvande Bolag för anläggning af en jernväg
mellan Gellivare malmfält och Bottniska Viken,
19:o om upplåtande af en Halmstads slott tillhörig jord¬
lott till byggnadstomt för nytt tullhus i nämnde stad,
20:o om utbyte af Häradsskrifvare-bostället Hagebohl
Vj mantal mot 7/i6 mantal Kålshult i Jönköpings Län,
21:o om försäljning af sex Länsmans-boställs-lägenheter
i Malmöhus Län,
22:o om an'ändandet af de på anslagen för Drottning¬
holms- och Nocke by-broars ombyggnad uppkomna öfverskott,
25:o om upphörande af den s. k. kalkugns-afgiften på
Gottland,
24:o om användande af Leckö kungs-gård till ekplante¬
ring för Statens räkning,
25:o om förändring i bestämmelserna, rörande postvigten,
26:o om ytterligare anslag för det nya jordeboks-verkets
fortgång,
27:o om förhöjning af den pension å Allmänna Indrag¬
Den 5 November.
nings-Staten, sorn vid 11153 och 1854 årens Riksdag blifvit
Gouverneuren öfver Svenska colonien S:t Barthelemy, Öfver¬
sten ,/. H. Haasum tillförsäkrad;
28:o om ersättning till Kronofogden Anders Rhodin för
contanta medel till ett belopp af 1,971 R:dr 71 öre riksmynt,
som blifvit en Kronobrefbärare genom rån fråntagna, samt
derefter måst af Rhodin återgäldas;
29:o om utbyte af jord, tillhörande Nyköpings slott, mot
stadsjord för anläggning af gasverk i staden Nyköping;
50:o om öfverlåtelse till Allmänna Barnhus-inrättningen i
Stockholm af en utaf Stockholms stads och läns Curtius å
Kungsholmen begagnad tomt;
51:o om anslag till fullbordande af det invid hufvudsta-
den uppförda Hospital för sinnessjukes vård;
52:o om den så kallade Curhus-afgiften; och
35:o om anslag till folkundervisningens befrämjande;
äfvensom nedan uppräknade Kongl. Maj:ts nådiga Skrif-
velser:
l:o i anledning af vidtagna åtgärder för Arméens här¬
varande utredningsförråds skyddande mot eldfara;
2:o angående förordnande af en Stats-Rådsledamot, i af¬
seende på handläggning af vissa i Riksdags-Ordningens 36
och 42 §§ omförmälda Riksdagsärenden;
5:o med öfverlemnande af förslag till nya predikotexter
och ny kyrkohandbok;
4:o i anledning af väckt fråga om undervisningens ord¬
nande för den qvinliga ungdomen; och
5:o i anledning af åtskilliga utaf Rikets Ständer vid sist-
förflutna Riksdag beslutade lagförändringar.
Herr Stats-Rådet och Commendeuren Wallensteen afträdde,
på vanligt sätt utbeledsagad.
§ 8-
Föredrogos de i nästföregående § af detta Protocoll om¬
förmälda Kongl. Propositioner och Skrifvelser, hvarvid remit¬
terades: till Stats-Utskottet de under N:ris 3, 5, 6. 7. 8, 9,
10, 11, 12, 15, 14, 15, 16, 17, 20, 21, 22, 23, 26, 27, 28,
29 och 30 upptagna Kongl. Propositionerna, äfvensom de med
N:ris 1 och 4 betecknade Kongl. Skrifvelserna, till Bevill-
nings-Utskottet den Kongl. Propositionen, under Jt? 25, om
förändring i bestämmelserna, rörande postvigten, och till Lag¬
utskottet den under M 5 upptagna Kongl. Skrifvelsen, med
förslag till nya predikotexter och ny kyrkohandbok.
Vid föredragningen af den under 4 omförmälda Kongl.
Den S November.
33
Propositionen om användande af en del utaf de till fångars
vård och underhåll anslagna medel till nya byggnader vid
fästningsfängelset i Landskrona, begärdes ordet af
Herr Björck, som yttrade: Om det än antages, att behofvet
af de ifrågasatta byggnaderna är oafvisligt och det uppgjorda
förslaget till samma byggnader fullkomligen lämpligt, så att
ingenting mot sjelfva saken är att invända, kan jag dock icke
undgå finna besynnerligt, att, ehuru, såsom af Fångvårds-Sty-
relsens i ämnet afgifna förslag visar sig, fullständig beräkning
deri skett af kostnaden för de tillämnade byggnadernas upp¬
förande, denna kostnad likväl i den Kongl. Propositionen
icke blifvit till bestämd summa upptagen. I händelse af obe-
tingadt bifall till Propositionen, skulle således det af Styrelsen
beräknade belopp kunna i hvad mån, som helst, öfverskridas.
Detta synes icke nödigt i en fråga af denna beskaffenhet,
och jag anser, att det erforderliga beloppet bör anvisas, men
icke något derutöfver.
Herr Odmansson: Såsom nära bekant med förhållandet,
kan jag intyga behofvet af det föreslagna byggnads-arbetet.
De lill Landskrona lastning börande byggnader äro nemligen
alldeles otillräckliga för inrymmande af nuvarande fångar
och dem, som vidare äro att dit förvänta. I fråga om belop¬
pet, instämmer jag i den anmärkning, Herr Björck nyss
framställt.
Vidare anfördes ej, och den Kongl. Propositionen, tillika
med afgifna yttranden, remitterades till Stats-Utskottet.
De öfriga Kongl. Propositionerna bordlädes; och blefvo
de med N:ris 2 och 5 betecknade Kongl. Skrilvelser, af hvilka
den förra gaf vid handen, att Kongl. Majit i nåder förord¬
nat Herr Stats-Rådet och Commendeuren Wallensteen att un¬
der innevarande Riksdag utöfva den befattning med Riks¬
dagsärender hvilken, enligt 36 och 42 §§ Riksdags-Ordnin-
gen, en Ledamot af Stats-Rådet tillkommer, lagda till hand¬
lingarna.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver Ståndets denna dag
lättade beslut.
Plenum slutades kl. V2 2 eftermiddagen.
In fidem
E. G. Runeberg.
354
Den 9 November
Den 9 November.
Plenum kl. 10 f. in.
§ *•
Herr Talmannen tillkännagaf, att, sedan Ståndet till de
för förslag af Canzliets ordnande utsedde Corniterade öfverlem-
nat att sig utlåta, angående tillsättning af den efter Canzli-
sten uti Kongl. Stats-Contoiret, Philosophise Magistern Gabriel
Lindberg inom Ståndets Canzli lediga Canzlistbeställning, bade
Corniterade afgilvit ett yttrande af denna lydelse:
»Då Vallöf). Borgare-Ståndet, genom bifall till Comitera-
des Utlåtande den 24 sistlidne October, uttalat den åsigt, att,
vid framdeles skeende tillsättningar af Notarie- och Canzlist-
beställningar hos Ståndet, särskildt afseende skall fästas på
Sökande, som ådagalägga sig ega skicklighet uti snabbskrif¬
ning, samt enär en sådan sökande nu sig anmält, nemligen:
Commissarien vid Kongl. Electriska Telegraf-Verket, Carl
August Hilmer Belfrage, hvilken, enligt ett af Riddarhus-
Notarien Herman Roos den 4 dennes meddeladt bevis, af
Roos sedan October månad 4881! åtnjutit undervisning i Ste-
nografie efter Gabelsbergers method, samt deruti ådagalagt
skicklighet, anse Corniterade sig böra föreslå bemälde Bel¬
frage till Canzlist hos Borgare-Ståndet, i nu inlräffad ledig¬
het, med enahanda vilkor och åligganden, som för Canzlister
hos Ståndet förut äro bestämda. Stockholm den 8 Novem¬
ber 4 889.»
Bifölls.
t § "
Ånyo förekom fråga om tryckning af Ståndets Protocol-
ler för innevarande Riksdag och upplästes ett af Secreteraren
ingifvet utlåtande, af innehåll, att han, i följd af det honom
Iemnade uppdrag, öppnat underhandling med Boktryckaren
Johan Beckman om tryckning af Ståndets Protocoller vid
innevarande Riksdag; att Beckman var villig att lör Tolf Riks¬
daler Banco eller Aderton Riksdaler Riksmynt för ark, nu,
likasom vid förlidne Riksdag, verkställa tryckningen, med
alldeles enahanda åligganden, som då för honom bestämdes;
och alt, enär Beckman vid flera föregående Riksdagar ombe¬
sörjt denna tryckning med utmärkt ordning, hemställdes, att
Den 9 November.
Secreteraren må tillåtas ined beinålde Heckman uppgöra
contract.
Denna hemställan godkändes.
§ 3-
Föredrogs ånyo Herr Ridderstad.s motion, JYi 1, om pry-
gelstraflets upphörande.
Herr Hierta: Då jag var den, sorn vid förra Plenum be
gärde frågan på bordet, ber jag att nu få yttra några ord
om anledningen dertill. Jag föreställde mig nemligen, att det
icke skulle vara utan vigt, om Ståndets Ledamöter lemnades
tillfälle att, innan frågan remitterades, yttra sig i ämnet.
Anledningen till denna min föreställning var deri, att af åt¬
skilliga företeelser inom den lagstiftande församlingen och
andra omständigheter den slutsats kunnat dragas, att någon
reaction i fråga om prygelstrafTets afskaffande på ett eller
annat håll inträffat, som kunde åstadkomma motstånd mot
reformen, om icke frågan erhölle en stark påtryckning redan
innan densamma förekomrne i Utskottet. En sådan påtryck¬
ning har lemnats af Bonde-Ståndet, som enhälligt uttalat sig
för prygelstrafTets afskaffande, rrien jag tror, att det icke vore
utan vigt, om jemväl ett större antal af Borgare-Ståndets Le¬
damöter yttrade sig i samma syftning. Jag vill tillkännagifva
orsaken till denna min föreställning.
För redan så lång tid tillbaka, som 19 år, eller vid 11UO
års Riksdag, väckte nemligen på Riddarhuset en ännu i Ar¬
méen qvarstående yngre Officer motion om prygelstrafTets
afskaffande, hvilken motion var förlättad med särdeles värme,
oell talaren tillvann sig äfven för densamma ett allmänt bi¬
fall. lunån Riksdagens slut framstäldes emedlertid af åtskil¬
ligt* inom Arméens högre Befäl invändningar och svårig¬
heter att åstadkomma reformen, äfven med erkännande af
det humana i sjelfva principen. Vid näst påföljande Riksdag,
då det led till slutet af motionstiden, hade jag för afsigt att
väcka motion i samma ämne, men jag ansåg mig först böra
derom underrätta nämnde Ledamot och fråga honom, om han
icke vore benägen att ånyo göra detta ämne till föremål lör
Rikets Ständers bepröfvande. Han svarade, det han, ehuru
tänkesätten hos honom voro oförändrade, afstod från en för¬
nyad motion, emedan Regeringen hade för afsigt att väcka
fråga om reformen och han, vid sådant förhållande, icke ville
gå henne,i förväg. Sedermera är det bekant, hurusom man
i tidningarna och enskilda samtal varit ense om olämpligheten
af prygelstrafTet, men, det oaktadt, har man icke sett, att sa-
Ilen 9 November.
ken kommit längre, fastän många år hafva förflutit; och
utaf en nyligen utfärdad författning om prygel finner jag mig
böjd att draga den slutsats, att från Regeringen ex nobili
officio icke är att förvänta någon förändring i detta afseende,
om icke en anhållan derom af Rikets Ständer framställes.
Jag vill icke ingå i närmare utveckling af min egen åsigt i
saken, dels emedan jag tror att tänkesätten derom äro klara,
dels emedan jag föreställer mig att flere Ledamöter komma
att yttra sig i frågan. Jag vill blott till det föregående till-
lägga, det jag tror att, om den militära makten i ämnet
blefve hörd, skulle något motstånd mot reformen ingalunda
möta från manskapet, men väl måhända från belälet, hvilket
utgör likasom en afsluten kast i samhället. Det vare långt
ifrån mig att jag med detta uttryck afsett att klandra eller
nedsätta värdet af medlemmarna inom denna samhällselass,
hvar för sig, ty den hörer till de mest upplysta i landet och
dess moraliska caractere är ingalunda underlägsen andras,
men det hörer till naturen af en afsluten dass, att densam¬
ma vill arrondera sin makt och åtminstone redan befintliga
prerogativer, äfven om de innebära en orättvisa mot andra.
Då allmänna tänkesättet uppreser sig emot dylika privilegier,
svarar den, som innehar desamma: det är ej så farligt, ty de
komma sällan i fråga. Samma förhållande egde rum, då
fråga först väcktes om husagans afskaflande. Man medgaf
att den innebar en orättvisa, men man sade att densamma
numera sällan tillämpas och alt det icke går an att helt och
hållet borttaga den. Detta «det går icke an» är den sista
förskansning, inom hvilken de, som innehafva en obillig makt,
vanligen innesluta sig. Men om allmänna tänkesättet kraftigt
uttalar sig för den ifrågavarande reformen, tror jag att äfven
denna dass skall vara beredd att göra concessioner. Detta
tror jag så mycket heldre, sorn den militaira makten ändock
har så starka medel att bibehålla discipline, att den icke gerna
kan blifva försvagad genom prygelstraffets afskaflande, då
detta icke inträffat i andra länder med långt större Arméer,
än vår. Man bör komma ihåg, huru mycket den militaira
classen är afsluten inom sig och att så starka band hålla
den tillsammans, att någon farhåga för vidmakthållandet af
dess hierarchie icke kan uppstå. Man bör komma ihåg, att,
då den Svenske undersåten ingår i militairståndet, alkläder
han sig den alla andra medborgare enligt grundlagen till¬
kommande rättigheten att dömas efter allmän Lag och af
allmän Domstol, samt underkastas i stället en särskild Lag,
ben 9 November.
S7
innehållande de mest drakoniska bestämmelser, som icke
blott i krig, utan äfven under fredstid, belägga med dödsstraff
alla sådana förseelser, hvilka kunna hänföras till subordina-
tionsbrott, men eljest i vissa fall inom det borgerliga lifvet
få försonas med 24 skillingar. Ja, militairståndet är derhän
afslutet, att soldaten vid den reguliera Arméen inom Rege¬
mentet afkläder sig det namn, han bär, och erhåller ett nytt,
ingalunda såsom ett tillägg till hans eget, för att begagnas
under tjensten, utan han undergår, så att säga, ett nytt dop
för att kunna tillhöra sitt nya stånd. Manskapet är sålunda
bundet med så starka band, att någon farhåga för prygel-
straffets alskaffande icke gerna kan uppstå. Om det van-
ärande i sjelfva straffet vill jag icke yttra mig, då motionai-
ren på ett så varmt och rättvist sätt framhållit detsamma
samt flere Ledamöter begärt ordet.
Herr Blanche: Det finnes få saker, som varit föremål
för så mycket ogillande, som prygelstraflet, och det kunde
derföre tyckas som allt vidare ordande i ämnet vore öfver¬
flödigt. Men då det likväl befmnes, att man envisas i mot¬
ståndet mot afskaflandet af detta straff, så visar det sig, att
det är nödvändigt, att en stormlöpning mot detsamma eger rum,
för att ändtligen befria vår criminal-lagstifning från denna
fläck. Jag har derföre till den härom redan väckta motio¬
nen velat foga en särskild och hoppas, att, ehuru densamma
ej utmärker sig för den färgprakt, som den af min vän Skal¬
den framlagda, den likväl må i någon mohn bidraga till äm¬
nets utredande.
Herr Blanche uppläste härefter en motion, M 3, i före¬
varande ämne, elier angående prygelstraffets upphörande.
Härefter fullföljde Herr Blanche: Hvad nu angår sur¬
rogatet eller det man bör sätta i stället för hasselkäppen, så
behölver man derom icke tala mycket. Griminalens rust¬
kammare är rik, och så länge det blott är fråga om straff¬
bestämmelser, behöfver man icke råka i förlägenhet. En
annan fråga är den, huruvida dessa och dylika straff med
tiden må kunna blifva, om icke obehöfliga, åtminstone allt
mera sällsynta. Det finnes tvänne lagar, som först och
främst påkalla reformer, men som tyvärr komma sist i åtanka.
Den ena är den rena humanitetslagen, som väl icke finnes
på papperet uppsatt, men är föreskrifven af tidehvarfvets
bildning. Det är oförklarligt, att i de nordiska landen, der
det finnes flera elementer för humaniteten, än i de syd¬
liga, denna likväl står så lågt, att den ännu icke hunnit in¬
o8
Den 9 November.
verka på de brutala talesätt, hvarmed så mången inilitair-
befälhafvare anser sig kunna undfägna sina underlydande.
Man behöfver icke skåda djupt i det nordiska folklifvet, lör
att upptäcka den omätliga skillnaden emellan verkningarna af
onda och goda ord. De onda stöta merändels mot ett oge¬
nomträngligt skal, hvarifrån de återstudsa med verklig våda
för den, från hvilken de utgått, under det deremot de goda
orden nästan alltid påträffa en mjuk och lefvande kärna.
»Springa i elden för en» — se der ett ordspråk, som är ute¬
slutande nordiskt, helt och hållet Svenskt. Det tändes så
lätt till lif och handling, dock aldrig af vredens blixt, men
väl af den elektriska gnistan från ett godt och deltagande
hjerta. Detta allt vet man, men anser sig icke destomindre
böra föredraga de onda, brutala orden, som sprida så myc¬
ken vantrefnad inom det yrke, der de företrädesvis begag¬
nas, väcka så mycken ovilja mot förmän och slutligen hos
underlydande detta sjelfförakt, som utgör den gräns, der
menskligheten slutar. — Den andra lagen, jag åsyItar, är
befordringslagen inom militairståndet. Kan man tänka sig
ett mera hopplöst väsende, än en soldat, som hela sitt lif
måste trampa de lägsta trappstegen af sitt yrke, om han än
ådagalägger det ljusaste förstånd, de djupaste insigter, den
mest hedrande vandel! Hvartill tjenar det, att man ideligen
ropar i hans öron, att han vandrar ärans väg, när man i
evighet nekar honom ärans belöning! Det vore väl billigt
ändå, att man för den, som till följd af sitt yrke alltid må¬
ste tänka sig möjligheten af en blodig graf på stridens fält,
framställde i perspectiv en mera leende bild — bilden af en
befordran med större verkningskrets, högre anseende och he¬
der. Men de ord, jag nu yttrat, tillhöra de fromma önsk-
ningarne, de skola behöfva decennier, kanske ett sekel, innan
de realiseras. Det tyckes som det hos oss behöfdes många
offer, martyrer till och med, innan sanningen vinner gehör
och rättvisan sin slutliga seger.
Herr Lovén: Till en början hemställer jag. om det icke
är med formen föreidigt, att begge af Herr Ridderstad väckta
motioner på en gång discuteras, helst de angå samma ämne
och komma att af samma Utskott behandlas. Sedan jag på
denna min hemställan erhållit svar, anhåller jag ånyo om
ordet.
Efter hemställan till Ståndet, föredrog Herr Talmannen
Herr Ridderstads motion, JW 2, angående soldaters beslraff-
Den 9 November
liing lör mindre förseelser, strallclasser inom Kegementerna
och straffcompagnier för Arméen.
Herr Lovén: Då fråga blifvit väckt om prygel- oell
daggstraffets afskalfande och Representationen således bör derom
yttra sig, vill jag så godt först som sist uttala min öfverty¬
gelse i ämnet, ehuru detta kommer att ske på ett ofullstän¬
digt sätt, i jemnförelse med den sista talaren.
1 följd al utvecklade renare begrepp örn menniskovär-
de och menniskorätt, om förhållandet mellan brott och straff,
om straffets ändamål och om den christiina kärlekens for¬
dringar, hafva tid efter annan utur criminal-lagen blifvit ut¬
gallrade och emot lämpligare ansvarsbestämmelser utbytte
åtskilliga fysiskt alflictiva straff, hvilka, såsom afkomlingar i
första led från sjelfhämnden, buro tvdlig pregel af dennes
grymhet och vrede, samt vittnade örn fordna tiders råa se¬
der och föreställningssätt. Af det med hvarje straff alsedda
trefaldiga ändamål: att försona och upprätta, afskräcka och
förbättra, uppfyllde dessa intetdera, aldraminst det sista, en¬
ligt Christelig åsigt det vigtigaste. Man lät kroppen ensamt
umgälla, hvad själen brutit, och träffade derigenom ej roten
och upphofvet till det onda. Man trodde att man skulle
kunna bortskaffa det onda ur kroppen, men det inpiskades
fasthéllre och den gamla benämningen «inpiskad skälin» har
en djupare betydelse, än man i allmänhet tillägger densamma.
Slutligen hafva dessa straff, använda lör itererade förbrytel¬
ser, verkat motsatsen al hvad med dem åsyftats, nemligen
trots, menniskofiendlighet och förhärdelse. Brottmåls-statisti-
ken vittnar ock, att antalet al grofva brott minskats under
sednare tider samt att alskaffandet af de alflictiva straffen
således skett välbetänkt, i god tid och med rätta; men, i följd
deraf att förändringarna skett partielt och omfattat endast
vissa grupper af brott, har det handt att dylika straff på åt¬
skilliga ställen kommit att qvarstå, hvilka, om systemet på
en gång blifvit genomfördt, säkerligen försvunnit. Dit höra
prygel- och daggstraffen. Visserligen har man föreburit att
prygel och dagg icke voro jemförliga med spö och ris, men
sjellva straffets egenskap, sättet för dess tillämpning, såsom
förnedrande för den bestraffade samt motbjudande för såväl
den, som utdelar, som för den, hvilken bevittnar dylika be¬
straffningar, gör att desamma stå med spö och ris i nära öf¬
verensstämmelse. Billigt må här medgifvas, att i samma
mohn som Statsmakterna borttagit ur criminal-lagen de svå¬
rare straffarterna, hafva äfven utur Krisslatrarna försvunnit
60
Den 9 November.
motsvarande straffbestämmelser, äfvensom att i afseende å
prygel- och daggstraff så väl förhandlingarna hos en för Krigs¬
lagens öfverseende tillsatt Comitée, som ock Kongl. Maj:ts
Förordning angående extrajudiciel bestraffning, för icke länge¬
sedan utkommen, tydligen utvisa, att man allt mer och mer
frångått dessa straff, samt ingifva hopp, att tiden för deras
totala upphörande ej kan vara långt aflägsen.
Hvad sjelfva saken angår, synes mig krigarens bestäm¬
melse, att hafva lif och blod osparda för Fäderneslandet, så
hög och hans kall så vigtigt, att man i främsta rummet för
honom hade bort borttaga de förnedrande kroppsstraffen.
Hos honom är hederskänslan rätta drifkraften för pligtkän-
slans yttringar, hvaraf följer att de senare blifva lifliga och
kraftfulla allt i den mohn den förra väckes och underhålles.
Derföre bör krigarens uppfostran riktas uteslutande åt he¬
derskänslans utveckling eller, med andra ord, hos honom väc¬
kas »tron på egen heder och tillit till sig sjelf.» Att under
sådane förhållanden å krigaren tillämpa bestraffningar, som
förnedra och qväfva hederskänslan, motverkar det afsedda
ändamålet. Utan att kunna angifva något exempel på miss¬
bruk af prygelstraffets användande, grundas mitt omdöme en¬
dast på sjelfva straffets beskaffenhet. Dervid bör ej lemnäs
oanmärkt, att straffet genast tillämpas, hvaraf följer, att, då
det ofta i öfverilningens ögonblick ådömes, är en återgång
omöjlig. Just deruti ligger läran för detta straffs bibehål¬
lande, och följden af detsammas mindre lämplighet blilver
den, att lydnadens band emellan befälet och soldaten bri¬
ster. I öfrigt bör nämnas att det fanns en tid, då krigare-
ståndet bestod hufvudsakligen af försvarslöse, dömde och
straffade personer; och under sådana förhållanden kunde pry¬
gel- och daggstraffet möjligen vara tillämpligt. Detta har
dock numera upphört i följd af Konung Carl XIV Johans
derom vidtagna visa och välbetänkta anordning, så att krigs¬
makten numera består endast af välfräjdadt folk, som frivil¬
ligt ingått i tjensten, jemte Beväringen, i afseende på hvilken
sednare serskild grannlagenhet är nödvändig. Man har äfven
ansett vara af vigt att bibehålla prygel- och daggstraffet så¬
som ett medel att i farans stund åstadkomma kraftyttring
hos soldaten eller matrosen, men jag frågar, om icke sjelfva
faran och en i hederskänslan grundad sträfvan efter ära, ut¬
märkelse och egen tillfredsställelse äro de mest tillförlitliga
väckelse-medlen. — Käppen väcker aldrig det sanna modet,
ej eller framkallar den någon hjeltebragd. Den verkar till
Den 9 November.
61
det högsta såsom rusdrycken, som för ögonblicket lifvar, men
efterträdes af slapphet och lojhet.
I afseende på det straff, som bör sättas i stället för
prygel och dagg, hänför jag mig till hvad den sednare mo-
tionairen yttrat. För min de), tror jag att en bestraffning
skall kunna påträffas, hvilken blifver för ändamålet verkande,
och anser, i likhet med Herr Blanche, att en soldat, som af
föreskrifna varningar icke låter sig rätta, hellre bör entledi¬
gas, än qvarhållas vid ett Regemente. Dessutom, så länge
prygel- och daggstraffen qvarstå, fortfar ett förhållande, som
jag icke kan undgå att påpeka. Det inträffar nemligen, hvad
Lagen icke i annat fall godkänner, att för lika förseelser per¬
soner inför Lagen blifva olika ansedde.
Ehuru jag således i hufvudsaken delar motionairens åsig-
ter om prygel- och daggstraffets afskaffande, måste jag dock
öppet förklara, det jag, för ingen del, instämmer i de af ho¬
nom gjorda ogillande hänsyftningar på auctoriteter och per¬
soner. Jag tror nemligen alla om godt tills motsatsen lagli¬
gen blifvit bevisad.
Icke utan stor betänklighet har jag yttrat mig uti före¬
varande ämne, då lagsliftningen härom tillhör Konungen en¬
sam; men då jag är öfvertygad, att Konungen, lika vis, som
menniskovänlig och högsinnad, skall fästa billigt afseende å
en i förevarande ämne framställd önskan, synnerligast om
den uttrycker en allmän opinion, har jag ej velat underlåta
att dertill lemna mitt ringa bidrag.
Herr Björck: För egen del, har jag icke några ytterli¬
gare skäl att tillägga till dem, som af föregående talare blif¬
vit anförda för prygelstraffets afskaffande. Hvad. som än
kunde tilläggas, så skulle intrycket af de kraftiga skäl, som
med öfvertygelsens styrka blifvit så väl framställde, derige¬
nom hvarken vinna eller förlora. Jag skulle derföre ej hel¬
ler hafva begärt ordet, om jag icke, lika med Herr Hierta,
ansåg förmånligt för saken, om Ståndets alla Ledamöter ytt¬
rade sig och instämde i de väckta förslagen. Jag hemtar
ett skäl för denna min åsigt i den omständigheten, att Re¬
geringen, sedan husagan blifvit afskaffad och allmänna me¬
ningen uttalat sig jemväl för prygelstraffets upphäfvande, ha¬
stat att utfärda en författning angående extra judiciel bestraff¬
ning inom Arméen och derigenom likasom sökt att afväpna
de försök att afskaffa prygelstraffet, hvilka man förmodade
skulle komma att ske. Då derföre ett motstånd synes vara
å högre ort att förvänta, tror jag det vara angeläget, att
t>2
Deri !) November.
Ståndets alla Ledamöter instämma i motionen, och ja» hem¬
ställer derföre, att Ståndets Herrar Ledamöter på lämpligt
sätt uttala sitt bifall till förslaget om prygelstraffets afskaf-
fande, eller med ett enkelt Ja besvara den frågan, om Stån¬
det gillar de väckta motionerna om prygelstratTets afskaffande.
Herr Rydin: Jag har icke begärt ordet, för att yttra
mig emot sjelfva saken, utan emot Herrar Hjördes och Eiertas
förslag, att Ståndet med acclamation skulle instämma i de
väckta motionerna. Man har sagt att Svensken är ett trögt
folk, men fullt af hetsigheter; och jag frågar, om det icke
vore ett bevis på hetsighet, att med acclamation antaga mo¬
tioner. innan de undergått någon pröfning. Vid föregående
Riksdagar, t. ex. vid 1834 och 1840 årens Riksdagar, inträf¬
fade understundom dylika offerfester, då Ståndet med accla¬
mation antog väckta motioner; men sedermera inträffade det,
att samma frågor, som inom Ståndet blifvit med acclamation
bifallna, i Utskottet kullkastades. Jag tror, för min del, att
Rikets Ständer göra bäst uti att skicka motionen till veder¬
börande Utskott, och hvartill skulle det väl tjena att nu på
Riksdagens f:sta dag förbigå erforderliga former. Vore det
väl någon vinst för Ståndet att möjligen hänföra ett Utskott?
och, om man nu gjorde början med dessa motioner, skulle
snart liera komma efter, ty hvarje motionaire betraktar na¬
turligtvis en af honom väckt motion såsom kanske den vig-
tigaste. Ehuru jag således vill sjelfva saken, kan jag dock
icke gilla att motionerna, vid deras remitterande, blifva med
acclamation af Ståndets Ledamöter antagna, men, då desamma
återkomma från Utskottet, skall jag icke hafva något emot
en uppmaning till Ståndet att med acclamation antaga Utskot¬
tets hemställan.
Herr Wahlbom: Ingen kan högre, än jag, önska prygel-
straffets borttagande; och jag tror äfven att detta längesedan
skett, om man varit ense om det straff, som borde sättas i
stället. Frågan har vid flera Riksmöten förevarit, men stran¬
dat vid försöket att finna ett annat lämpligt straff. 1 full
conseqvence med sednare tiders criminal-Iagstiltning oell utan
afseende på hvad, som må vara förhållandet angående disci-
plinaira straff vid Arméerna i Ryssland och Frankrike, böra
Rikets Ständer bifalla det väckta förslaget, såvida något större
ondt icke derigenom åstadkommes. Föga mera är att säga
om den första af Herr Ridderstads motioner, men så mycket
mera om den andra eller det sträf!', som borde ersätta pry-
gelstraffet, Jag finnér, lör min del, Herr Ridderstads förslag
ihrn !) November.
i denna del olämpligt och anser det föreslagna skamstraflet
icke vara bättre, än prygelstrafTet. Alla skamstraff hafva deri
olägenhet med sig, att de pä den förhärdade är utan fördel¬
aktig verkan; hvaremot de hos den, som icke är förhärdad,
verka lill förhärdelse. Det är således, efter min tanka, våd¬
ligt att sätta sådant straff i stället för ett annat. Jag lemnar
derhän, hvilket annat straff, som må vara det bästa; men jag
tror att frågan bör betraktas ur en mera practisk synpunkt,
än sorn bär nu egt rum, samt. att ett förslag om annat fullt
ändamålsenligt straff bör åtfölja remissen till Utskottet. Jag
kan icke uppgifva något sådant, utan lemnar det åt personer,
som i detta afseende ega mera kännedom och förmåga, än
jag. Efter den åsigt, sorn hittills i lagstiftningen gjort sig
gällande, föreställer jag mig likväl att fängelsestraff torde
kunna vara fördelaktigt och lämpligt, och hemställer, om vid
remissen borde uttryckas att detta straff är att föredraga
framför skamstraff. Slutligen vill jag tillägga att, då arrest,
såsom straff, begagnas inom Arméen, har det varit nödvän¬
digt att tillse, det sådant straff må kunna verkställas; och
torde detta varit en orsak till Krigs-Ministerns utan fog af
motionairen klandrade åtgärd, att från vederbörande infordra
upplysningar, hvilka skulle göra det möjligt att verkställa
arreststraff. 1 öfrigt får jag anhålla, att HÖgtärade Ståndet
vid motionernas remitterande icke må, genom acclamation,
på sätt föreslaget blifvit, uttrycka någon gemensam tanke.
Herr Hjertström: »Jag anser att opinionen mot prygel¬
straffet är så compaet, att det måste och kommer att upp¬
höra, samt att ingen samhällsclass blir derföre så tacksam,
som Officers-Corpsen. emedan det är psykiskt lika svårt att
låta utdela det, som den physiska smärtan hos délinqventen;
också har straffet, de facto, nära upphört att användas vid
de flesta Gorpser, och vid den, jag haft äran tjena, har jag
blott en gång blifvit anbefalld använda detsamma. Kommer
derfiire att med min röst, så vidt den gäller något, bidraga
till borttagandet.»
Herr Ericson: Långt ifrån att, i likhet med en föregå¬
ende talare, anse olämpligt att med acclamation godkänna ett
väckt förslag, tror jag tvärtom att, då man hyser en öfver¬
tygelse om skadligheten af prygelstrafTet, hvilket jag, för min
del, gör, bör man ock öppet kunna uttala densamma och jag
instämmer alltså med Herr Björck, under önskan att ett dy¬
likt instämmande måtte blifva så enhälligt, som möjligt. Jag
tror att detta vore desto mera verksamt såsom stöd för frå¬
64
Den 6 November.
gans behandling i Utskottet, som ett annat Riks-Stånd på så¬
dant sätt furfarit. Dessutom föreställer jag mig, att det icke
skall blifva så svårt, sorn man föreburit, att stadga ett straff
i stället för prygelstraffet, då criminalens rustkammare är,
såsom en talare yttrat, väl försedd.
Herr Odmansson: Uti den stad, hvilken jag har äran
representera, är en afdelning af en värfvad trupp förlagd, och
jag kan förklara, att Officers-Corpsen flera gånger yttrat leds¬
nad öfver prygelstraffets qvarstående. Jag tror derföre, lika
med Herr Hjertström, att landets Officers-Corps allmänt skulle
önska prygelstraffets borttagande och att ett annat straff sattes i
stället. Af dessa skäl, instämmer jag i de väckta motionerna.
Vice Talmannen Herr Schwan: Sedan, genom samman¬
stämmande beslut af Regeringen och Rikets Ständer, dömda
brottslingar icke vidare hudstrykas på allmänna platser, bör
man fortgå i samma riktning och följaktligen icke bibehålla
prygelstraffet inom Arméen. Jag tror dock, att ett annat
straff bör sättas i stället för prygelstraffet, ty beklagligen lä¬
rer militairmakten icke kunna vara utan ett straff, som ögon¬
blickligen följer på förseelsen; och hvarom Herr Blanche så
vältaligt och vackert sig yttrat. Jag tror ock, att prygel¬
straffet längesedan skulle. Nationen till heder, hafva försvun¬
nit, om Rikets Ständer åt soldaten egnat mera vård och om¬
huldat honom på annat sätt. Beklagligen har dock soldaten
icke blifvit så behandlad, att han fått, hvad han behöft, utan
har han blifvit, i afseende å föda, kläder och bostad, nedsatt
under den frie arbetaren. Den, som befinner sig i en så
underordnad ställning, kan icke hafva hederskänslan till sin
ledstjerna, hvilket kunde vara fallet, om han annorlunda be¬
handlades. Man har här uppdragit en jemnförelse emellan
Svenska och Ryska Arméerna. Detta är bedröfligt att höra;
men säkert är att under sednare tider den Ryska Arméen
gått framåt, och, om man nedsätter denna Armée, nedsätter
man på samma gång vår egen, ty att Ryska Arméen är
den Svenska vuxen, om icke öfverlägsen, måste erkännas.
Om orsaken härtill ligger hos befälet eller soldaten, vet jag
icke, men det vissa är, att under sednare krig mot Ryssland
Svenska Arméen ingalunda varit lycklig och ej förvärfvat
någon serdeles stor ära. Jag vill icke jemnföra den Svenska
soldaten med den Fransyske, ty denne är på allt sätt om¬
huldad. Från det högsta befälet till soldaten, är aflöningen
sådan, att man med hushållning och ordning kan draga sig
fram; men sådant är förhållandet icke här. Jag vill för Eder,
ben 9 November.
t>5
Mine Herrar, citera, huru t. ex. den arma gardisten behand¬
las då lian skall gå på vakt. Hail erhåller då kl. 10 f. m.
till frukost 2 marker bröd och en Norsk sill, — den säm¬
sta af all mat. — jemte 2 skill., och derpå skall han göra
vakt och lefva under 30 timmar, eller till kl. 2 andra da¬
gen. Hvad det dagliga underhållet beträffar, bestås soldaten
2:ne mål, uien ej det tredje; och jag lägger derföre Stats¬
utskottet på hjerta), att se till att det lägre manskapet icke
svälter. Om så sker, göra Rikets Ständer derigenom för
krigare-yrket, mera, än hittills uträttats genom allt, sorn blif¬
vit både taladt och skrifve!.
Hvad angar Herr Hjördis förslag att Ståndet skulle med
acklamation instämma uti motionerna, tackar jag Herr Rydin
för hvad han i anledning deraf yttrade och ber Herrarne
tänka derpå att friheten i våra ölverläggningar ligger just uti
rättigheten att i valurnan nedlägga sitt ja eller nej. Om
man nu skulle börja med denna fråga och med acklamation
antaga densamma, tror jag, att detta skulle för framtiden
blifva ett farligt praejudicat, och jag hoppas att detta må vara
sista gången, som en sådan framställning göres. Det står ju
•en hvar fritt att förena sig om en motion, men Protocollet
bör icke innehålla, att densamma blifvit med acklamation an¬
tagen. Slutligen anhåller jag hos Secreterare!) att. så ofta
något dylikt kan komma i fråga, alltid i Protocollet blifva
såsom reservant antecknad.
Herr Grenander: Lika mycket, som jag fruktar öfver-
ilade opinionsyttringar, lika riktigt och i sin ordning filmer
jag det vara att genom ett samfäldt uttalande gifva vigt åt
en allmänt stadgad öfvertygelse.
I afseende å surrogatet lör prygelstraff i fredstid, tror jag
att fängelsestraffs tillämpning och Regementsarresters inrättande
icke möta några oöfvervinneliga hinder; och om jag också
icke för ögonblicket kan uppgifva hvad. som i krigstid bitr
sättas i stället, så vågar jag dock påslå att delta straff, hvar¬
igenom menniskovärdet Hedsättes och menniskorätten under-
kännes samt soldaten kan göras till krigstjenst obrukbar, dä
ännu mindre får bibehållas, t.y blotta medvetandet om tillva¬
ron af en sådan straffbestämmelse alstrar missmod hos sol¬
daten och möjligen öfvermod hos en och annan af hans för¬
män, och just i krig gäller det viii framför allt att söka hos
krigaren upprätthålla och lifva det sanna modet samt undan¬
rödja hvad, som kan nedstämma eller förfalska detsamma.
Borg.-SI nd. Brot. vid Rihtd. 1859- IRfit). J„
Den 9 November,
Ärofulla bragder befrämjas icke genom bibehållande af \an
ärande straff!
För ölrigt vill jag blott tillägga ett skäl, som mer, än något
annat, synes mig göra prygelstraffets afskaffande nödvändigt,
nemligen den olikhet inför Lagen, som stadgandena angående
detta straff uppställa, ilby aif icke aila medborgare inom
samma satnhällsclass för lika brott kännas skyldiga att un¬
dergå lika straff, ett förhållande, som väl lyckligtvis i intet
annat fall inom vår lagstiftning förefinnes.
Herr Kjörck: .lag kan icke underlåta att protestera mot
Herr Schwarts påstående, alt den Svenska Arméen under
sednare tider tillvunnit sig mindre ära, än den Hyska. I
det Finska kriget, hvilket Herr Schwan sannolikt åsyftade,
visade den Svenske soldaten tvärtom prof på den största
tapperhet, ståndaktighet och fosterlandskärlek, och lullgjorde
allt, hvad den felaktiga administrationen ytterst inedgaf. Egent¬
ligen har jag dock icke derföre begärt ordet, utan emedan
Herr Schwan påstått, att soldaten i allmänhet illa underhål¬
les. Herr Schwan har sagt. att det läge Rikets Ständer till
last, att de icke nog vårdade sig om soldaten. Förhållandet
är dock ingalunda sådant, och jag tror mig kunna visa detta.
Tillförene erhöll soldaten sin dagliga aflöning och fick med
densamma hushålla efter behag, ett sätt för aflöningen, som san¬
nolikt var framkalladt af fordna tiders underslef. Detta föranledde
dock tili missbruk å soldatens sida, enär han nekade sig det
nödtorftiga underhållet och aflöningen, i stället för att använ¬
das lill föda, förtärdes i bränvin. I anledning häraf vidtogo
Olficerarne vid värfvade Arméen ilen åtgärd att inrätta mat¬
anstalter, hvilka således till en början voro ett enskildt före¬
tag. Etan soldatens medgifvande togs hans gage och använ¬
des för att uppehålla dessa inrättningar. Dermed kunde dessa
anstalter väl uppehållas, men icke sättas i stånd att lemna
en kraftigare löda, och voro dessutom beroende af tdlfällig-
heterne. Regeringen kom dem derföre till bjelp och ansiog
medel af besparingarne på 4:de Hufvud-Titeln, äfvensom af
Extra Utgifter och af anslaget lör Durchmarche- kostnader; i
hvilket sednare hänseende åtgärden af Rikets Ständer god¬
kändes; men aldrig väckte Regeringen något förslag om ser¬
skildt anslag för ändamålet. Slutligen, vid 1854 års Riksdag,
begärde en enskild motiouaire på Riddarhuset bidrag åt dessa
matinrättningar, på det att underhållet åt soldaten derigenom
skulle kunna förbättras; lör hvilket ändamål äskades 10,000
R:dr, och delta belopp biel’ jemväl af Rikets Ständer bevil¬
Den 9 November.
<)7
jad t. Uti nioliverna till detta beslut uttryckte Rikets Stän¬
der den lanken, att soldaten skulle erhålla ett godt under¬
håll, men att det kommit til! deras kännedom, att detsamma
icke varit af sådan beskaffenhet. Dessa motiver begagnades
sedermera vid påföljande Riksdag af Regeringen, för att be¬
gära ett tillskol t af icke mindre, ari ISO,000 R:dr åt matin¬
rättningarna. Naturligtvis måste det hos en hvar väcka för¬
våning, att matinrättningarna på en gång blifvit i behof af
ett så betydligt anslag. Det föranledde äfven åtminstone hos
mig den föreställningen, att de extra medel, sorn förut blifvit
dertill använda, 1111 skulle begagnas för andra ändamål, helst
någon upplysning derom icke meddelades. Man tilltrodde sig
likväl icke att neka detta anslag, men då framkom ansprå¬
ket att anslaget skulle blifva ett förslags-anslag, det vill säga
att Regeringen lör nämnde ändamål skulle kunna använda
icke allenast ISO 000 Hulr, utan huru stort belopp sorn helst.
Majoriteten beviljade dock icke allenast de begärda 150,000
R:dr såsom förslags-anslag, utan höjde anslaget till 175,000
R:dr. N11 se vi utaf Kongl. Maj:ts Proposition om Statsver¬
kets tillstånd och behof, att förslags-anslaget icke räckt till
oell att man påpekat att detsamma icke är tillräckligt. Huru
kan någon, efter ett sådant lörfarande, påstå, det Rikets Stän¬
der icke sörjt för deri viirfvade soldatens underhåll?
Angående den indelta soldaten liar jag icke hört några
klagomål öfver det underhåll, sorn bestås honom vid mötena;
och något anslag till hans aflöning, under det han ligger pä
roten, har aldrig varit i fråga. Jag tror mig således med fullt
skäl kunna fritaga Rikets Ständer från den gjorda beskyll¬
ningen Den drabbar Regeringen ensam, om den har någon
grund.
Hvad angår mitt förslag, att Rorgare-Ståndet skulle ut¬
tala sin mening i denna fråga genom att helt enkelt instäm¬
ma i de väckta motionerna, så tillhör äfven jag dem, sorn
frukta fiir att frågor behandlas genom öfverraskning. Men
jag kan dock icke afstå från den mening, att vissa frågor fin¬
nas, hvilka äro så fullständigt utredda och med hvilka alla
böra vara så förtrogna, att ett sådant instämmande, utan nå¬
gon våda, kan ega rum. Jag hade trott denna fråga vara
en sådan och mitt lel reducerar sig derhän, att jag möjligen
misstagit mig i denna föreställning.
Herr Boman: Det var gifvet att ett ämne af sådan
vigt, som frågan om prygelstraffets alskaffande, skulle blifva
vidlyftigt discuteradt, och discussionen har bär äfven förts
ea
lien 9 November.
med sällan sakkännedom, att det kunde vara öfverflödigt atf
yttra sig; men då Ståndets Ledamöter blifvit uppmanade att
uttala sin åsigt, vill jag göra det i några få ord. Jag har
ingalunda förmågan att, likasom en Fältmarskalk, gå ut på
slagfältet och mönstra Svenska och Ryska trupperna, samt
bedöma deras mer och mindre öfverlägsenhet, hvarföre jag
också inskränker mig till att, i likhet med motionairen. på¬
yrka prygelstraffets afskaffande; men. lika med Herrar Rydin
och Wahlbom, anser jag olämpligt att genom aeda mation an¬
taga en motion, innan densamma blifvit granskad i vederbö¬
rande Utskott. Jag finner detta så mycket mera betänkligt
i della fall, som motionerna äro åtföljda af ett lagförslag,
hvilket jag åtminstone icke tilltror mig att vid en hastig öf¬
verblick bedöma. En motionaire har föreslagit, att prygelstraf¬
fet skulle kunna ersättas genom inrättande af arrester på
mötesplatserna. Då emedlertid desamma i en del Län ligga
ända till KS å 50 mil från soldatens hemvist, kan man verk¬
ligen hysa scrupler vid att utbyta kroppsstraff mot ett
straff, som skall verkställas sä aflägset från soldatens hem¬
vist; och, af dessa skäl, anser jag, att icke någon acclamation
biir nu komma i fråga.
Herr Lallerstedt: Under sednare tider har det ena van-
ärande bladet efter det andra bortfallit ur vår Criminal-lag,
men ännu återstå några, som också måste bort. Prygelstraf-
fei måste hort, det får icke, det kan icke längre bibehållas.
Till de vältaliga skäl, som redan blifvit anförda, har jag föga
eller intet att tillägga. Jag vill dock fästa uppmärksamhet
på en omständighet, som ensam bör vara afgörande för prv-
geistraffets öde. Sedan Rikets Ständer vid sista Riksdagen
beslutat en utsträckning i värnepligfen, i anledning hvaraf
man nu väntar, att från Regeringen få emottaga en fullstän¬
dig organisationsplan, är det omöjligt att bibehålla prygel-
straffet. Det biir derjemte ihågkommas, hurusom år IJ!12,
då Gotllänningarrie underkastade sig en utsträckt bevärings¬
skyldighet, detta skedde med vilkor att prygelstraffet icke
finge å Beväringen tillämpas. Nu då fråga är om utsträck¬
ning af värnepligten i hela landet, måste prygelstrnffet helt
och håltet upphöra. .Man har ifrågasatt, huruvida Ståndets
Ledamöter genom acclamation borde gifva sitt omdöme i frå¬
gan tillkänna. Lika med Herr vice Talmannen, anser jag att det i
allmänhet .är vådligt atl afgöra något genom acclamation, och
att det derföre sällan bör komma i fråga, men jag tror att
det kunde vara på sin plats i en fråga, sådan som denna.
Den 9 November.
69
der delta Stånd under långa tider yrkat en relorin i huma¬
nitetens intresse, hvilken andra Stånd åter satt sig emot.
Frågan om prygelstraffet år i sanning så vidlyftigt debatte¬
rad, att man kan inskränka sig till alt genom acclamation
besluta dess upphörande. En annan fråga är hvad. som hör
sättas i stället för prygelstraffet; och denna fråga är icke så
lätt att lösa. Att Ståndet nu icke kan uppgifva det lämpli¬
gaste straffet i delta hänseende, bör icke förundra någon,
.lag har här hört föreslås att fängelser för hvarje Regemente måtte
anläggas. Della skulle icke medföra så särdeles stora kost¬
nader, ty det är icke att helara, att fängelserna behöfva upp¬
föras i någon större scala. Man kan nemligen icke antaga,
att vid ett Regemente någon större del soldater på en gång
skulle behöfva undergå arreststraff. Kostnaderna för arre¬
sters uppförande skulle följaktligen blifva ganska ringa och
väga litet i vågskålen. Förslaget derom synes således böra
tagas i allvarligt öfvervägande. Jag hemställer, att Ståndet,
jemte det att det öfverlemna!- åt Lag-Utskottet, att föreslå
lämpligt straff i stället för prygelstraffet, nu må så rnangrannt
som möjligt uppresa sig mot bibehållandet af detta barbari¬
ska straff.
Herr Gråå: Om man vill göra sig den mödan att ge¬
nomgå Borgare Ståndets Protocoller lör de sist förflutna tjugu
åren, skall man finna, att alltid, då frågan om prygelstraffet
förekommit, detsammas afskaffande här icke rönt något syn¬
nerligt motstånd. För min enskilda del, har jag städse till¬
hört antalet af dem. som ifrat för upphörandet af detta bar¬
bariska och onaturliga straff. Vid närvarande tillfälle har
icke heller någon röst höjt sig för prygelstraffets bibehållande,
och tystnaden i detta läll ådagalägger, att samma straff icke
skall finna någon försvarare inom detta Stånd. Vid sådant
förhållande, torde den ifrågasatta acclamationen icke vara al
något behof påkallad.
Herr Cedergren: Äfven jag anser de! vara öfverflödigt
att i en fråga, der omdömet är så stadgadt, som i denna,
uttala sin öfvertygelse, men jag har dock begärt ordet lör
att tillkännagifva, det jag delar motionairens åsigter. Det kan
ej eller förnekas, att, då samhället i så många andra afseen-
den under sednare tider gått framåt, har det likväl, hvad
prygelstraffet beträffar, stått tillbaka. Vår lag har numera
förbjudit misshandling af djur, men soldaten kan. det. oaktadt,
för en ringa förseelse afstraffas med detta vanärande prygel¬
straff. Jag tror derföre att i en fråga al beskaffenhet, som
70
Den 9 November.
den förevarande, det ej bör anses olämpligt, om Ståndets
samtlige Ledamöter instämma uti motionen. Herr Schwan
ilar yttrat fruktan för motionens godkännande medelst accla-
mation. Jag hyser dock derför ingen fruktan eller förstår,
huru någon våda kail ligga deri; men kanske heror detta på
bristande insigt. För min del, skulle jag anse såsom en he¬
der för Borgare-Ståndet, om detta Stånd kunde bidraga till
afskaffande al ett så barbariskt sirat]’, som prygelstrafTet.
Hvad angar flere Ridder stads andra motion, eger jag
icke tillräcklig insigt att. i iiast kunna bedöma densamma,
utan önskar att denna motion dertörinnan hillver af behörigt
Utskott behandlad.
Herr Grape: Då jag anser den bildning och humanitet,
som under närvarande lid genomgår Svenska folket, påkalla
den förändring i Krigslagarna, som motionairen begärt, hyser
jag ock förhoppning, att framgång åt densamma skall beredas,
utti n att någon röst höjer sig deremot. Det straff, sorn i
stället för det nuvarande hör föreslås, torde vi få öfver¬
lemna till Lag-Utskottet alt eller mogen pröfning framställa.
Herr Ridderstad: Då jag varit den, som väckt de mo¬
tioner, hvilka nu utgöra föremål för Ståndets öfverläggning,
anser jag mig pligtig ail yttra några ord. Egentligen är det
blott en enda anmärkning, sorn jag anser vara förtjent af
uppmärksamhet. Man har sålunda yttrat sig bär, som om
arrest och prygel utgjorde de enda straffen inom Arméen;
men de äro dock mångfaldiga. Den mildaste lorm, under
hvilken bestraffning sker, är 'arning. Med denna varning
går det så till, att. då soldaten begått ett fel, kallas han till
Compagnibefälhalvaren. flan infinner sig hos honom, varnas
och underkastas det'tunga straffet, att vandra fram och till¬
baka ofta flera mil. I Helsingland t. ex. finnas Goinpagnier
så förlagda, att soldater hafva ända till 9 mil tili Compagni-
Befälhafvaren. och soldaten måste således, för emottagande af
en varning, gå S8 mil. För att corrigera soldaten, och så
länge sorn möjligt befria honom från de strängare straffen,
kallas han sålunda ö a \ vänger. Han blilver vidare beläld
att läsa sin Instruction och kallas till Compagni-Befälhafva-
ren för att förhöras. Detta straff är både mildt och strängt,
ty fotvandringen fram och äler är ej blott tidsödande, utan
jemväl tröttande och besvärlig. Hjelper likväl ej detta, kal¬
las soldaten slutligen tili tjenstgörande Majoren, som kan ådö¬
ma honom prygel. A id mångå Regementen undviker man
dock ännu längre detta straff och ådömor i stället arrest,
Den !> November.
71
men uppskjuter verkställandet deraf till mötestiden. En an¬
nan bestraffning består deri, att, enär den soldat, som gör
sig förfallen till förnyade eller svårare förseelser, också van¬
ligen är en dålig och klen torpare — Ståndet vet att den
indelte soldaten äfven är jordtorpare — samt rotehållaren
sålunda oftast har lika mycket skäl till missnöje med honom
som Befälet, så anmäles lian af dem båda — af både Befäl
och rusthållare — till afsked, hvilket med Landshöfdinaens
tillstånd, då fastställes. Afven detta straffmedel är af en' åt¬
minstone humanare caractére. Så har det dock i många ti¬
der tillgått. Innevarande år utgör dock häri ett undantag.
Det vill nästan synas af de lagbestämmelser, som under året
blifvit af Kongl. Majit sanctionerade, såsom hade Arméen att
emotse svårare strafftider. Oaktadt inom Criminal-lagen mil¬
dare straffbestämmelser gjort sig gällande, hafva dock i af¬
seende å Militair-Ståndet från Kongl. Majit ingått anordnin¬
gar af en helt annan caractére. Krån Krigs-Expeditionen har
nemligen afgåtl befallning till District-Befälhafvarne, att in¬
komma med plan och kostnadsförslag för uppförande af
arrester för hvarje Compagnie Denna befallning har tillkom¬
mit efter den sista Förordningen om extrajudiciel bestraffning,
och det är således ingen anledning att förmoda, det Kongl.
Majit dermed afsett en öfvergång till något bättre, utan att
man vill fånga på begge hållen. Detta synes beteckna ett
»dystert» system, ett uttryck. Iivari jag icke kan se annat, än
en anmärkning af den mildaste form.
Med anledning af (ien emot Svenska Arméens ära och
tapperhet på slagfältet gjorda anmärkning, vill jag tillägga
några ord. Jag tror att densamma är helt och hållet oför-
skvld och att krigshistorien i Finland talar elt helt. annat
språk. De förluster, som der inträffade, få ingalunda tillräk-
nas Svenska Arméen, utan Styrelsens mindre visa åtgärder
och de stora, ständigt liva massor, som af Ryssarne fördes i
elden. Att Svenska Nationen egnat mindre uppmärksamhet
åt. Arméens föda och beklädnad, må för längre tid tillbaka
hafva varit, en sanning, meri som numera icke bör läggas
Rikets Ständer till last. I afseende å den »bulle» af 2 mar¬
kers vigt, sorn soldaten, jemte sill — hvilken en Talare an¬
sett vara »den sämsta ai' al! slags mat» — erhåller, vill jag
erinra att deri Ryska soldaten bestås en vida sämre spis.
Med visshet vet man nemi. från de sista Ryska fälttågen, att
soldaten förses endast med vanligt rått mjöl och salt. hvaraf
han sjelf får baka sitt bröd och koka sin gröt. Således tror
Den 9 November
jas icke, att (ten Svenska Nationen hör ställas tillbaka för den
Hyska. För att bedöma värdet af en Arrnée, måste man
jemföra densamma med en arman. I min motion har jag
tagit mig dristigheten att göra detta och anser mig icke höra
återtaga denna jemförelse.
Herr Hierta: .lag har begärt ordet ånyo, för att be¬
svara en invändning af Herr Wahlbom. Han har nemligen
ansett att man icke borde ingå till Kongl Majit. med anhål¬
lan om prygelstraffets afskaffande, ritari ätt på samma gång
föreslå ett annat straff i stället fiir prygel. Denna invänd¬
ning vore riktig, om motionerna alsågo en ändring i Civil-
eller Criminal-lagen, ty då borde det åligga motionairerna att
föreslå något annat i stället, men då Rikets Ständer icke haf¬
va någon beslutande rätt i lagstiftningen för Militairen. kunna
de gerna öfverlemna åt Kongl Majit, omsorgen om det straff,
som bör sättas i stället fiir prygel. Fiir öfrigt instämmer jag
med Herrar Blanche, ocb Lovén deruti, att Criminalens rust¬
kammare har tillräckligt med vapen, och man således icke
bör i detta afseende råka i någon förlägenhet. Slutligen an¬
håller jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att då jag
varit den, som gövit anledning till discussionen. genom att
begära motionen på bordet, får denna begäran icke tydas så,
som vore motionen ej med acclamation antagen, utan afsåg
jag dermed endast att lemna Ståndets Ledamöter tillfälle att
yttra sina tankar, och detta mål tror jag äfven numera vara
vunnet.
Herr Sundblad: .lag vill endast gifva tillkänna, det jag
instämmer med motionairen.
Herr Wahlström: Afven jag instämmer uti de väckta
motionerna om prygelstraffets upphörande och tror, att hvar
och en bör göra detta, som icke vill vara delaktig i följderna
af delsammas qvarhållande.
Herr Dahm: Då tystnaden måhända icke får tolkas så¬
som bifall, vill jag också förklara, det jag med min röst
skall understödja så viii den ena, som den andra motionen.
Herr Sund oalison: Afven jag får förklara, det jag in¬
stämmer i motionerna om prygel- och daggstraffets afskaf¬
fande; och på samma gång anhåller jag att framdeles få af¬
gifva en särskild motion i ett likartadt ämne, hvarvid jag
blifver i tillfälle att närmare angifva motiverria äfven fördetta
biträdande af de värde motionairernas yrkande på prygel-
och daggstraffens afskaffande.
Herrar Wistelius, Eneman. Carlson, Staaff. Widell, Bo-
Dm 9 November.
75
smqvist och Hammar tillkännagåfvo, livar etier annan, (let de
instämde med motionairerne.
Herr Rager: Då prygelstraffet redan längesedan tyckes
af allmänna opinionen vara utdömdi, torde man, enligt min
åsigt, gerna kunna taga för afgjordt, att detta straffs afskal-
fande icke kommer att möta något egentligt motstånd. Det
synes mig derföre så mycket mindre vara al synnerlig vigt,
huruvida Ståndet i denna fråga uttalar sig med acclamation
eller ej, hvarförutan en slik opinionsyttring hör, för att
kunna tilläggas någon verklig betydelse, vara frivillig och ej
framkallad genom uppmaningar. För min del, instämmer jag
emedlertid hufvudsakligen i de åsigter, som uti så varma
och lyckade ordalag uttalats af Herr Mancke.
Herr Trägardh: Ehuru jag ingalunda anser tvunget att
en hvar yttrar sig i förevarande fråga, har jag dock velat
gifva tillkänna, att. jag önskar pry gnistra (Tets afskaffande; men
att det förefaller mig serdeles olämpligt, att Ståndet skulle
med acclamation instämma i en motion, innan densamma af
Utskott blifvit behandlad.
Herr Grenander: Man må hysa, hvilka farhågor, som
helst, för förslaget att med acclamation instämma i en mo¬
tion, så hör detta icke hindra Ståndet att göra de nu väckta
motionerna om prygelslratTets afskaffande till sina egna och
upptaga dem, såsom Ståndets gemensamma.
Herr Lamberg: Äfven jag får gifva tillkänna, det jäg
instämmer i motionerna om prygelstraffets afskaffande.
Discussionen förklarades slutad, och de af Herrar Rid¬
derstad och Blanche väckta motioner. N:ris I, 2 och 3, jemte
hvad, i anledning af desamma, anfördt blifvit, remitterades
till Lag-Utskottet.
§ *■
boredrogs ånyo Kongl. Majlis Nådiga Proposition, med
förslag till Förordningar örn dels ändring i gällande bestäm¬
melser, i fråga om ansvar för den, som träder till eller
utsprider villfarande lära, dels ock främmande trosbekännare
och deras religionsöfning.
Derefter uppläste Herr Rosenqvist en motion, angående
religionsfriheten, M i.
Herr Rosenqvist: »Af lag, samvete och pligt uppmanas
jag att, så vidt på mig beror, motarbeta Kongl. Majrts
»Förslag till Förordning angående främmande trosbe¬
kännare och deras religionsulöfninga och
Förslag tilt Förordning angående ändring i gällande be¬
74
Den 9 November.
stämmelser om ansvar för den, som träder lill eller utsprider
villfarande lära.
Med vår Konungs, nyligen i Norge uttalade, vackra ord
till lösen: »ulan öfvermod, men också utan fruktan», går jag
att, efter bästa förmåga, bemöta det Kongl, förslaget.
Då, alltifrån den 6 Juni 1809, Regerings-Formen, enligt
densammas ingress, »skall såsom Rikets främsta Grundlag
gällande vara» (märken noga, Mine Herrar, icke anses eller
betraktas, utan »främst gällande vara»), så synes mig tydligt
och klart, att, vid sig företeende stridigheter eller motsägel¬
ser emellan Regerings-Formen och annan Grundlag eller emellan
Regerings-Formen och allmän Lag, »skall Regerings-Formen
främst gällande vara», hvilket åter med andra ord ovillkorli¬
gen mäste betyda, att ingen Lag, stridande emot Regerings-
Formens bokstafliga innehåll, bör, kan eller får tillämpas.
Ett bestridande häraf synes mig sannerligen innebära
dubbelt våld: på förnuftet och emot Grundlagen.
Vidare tyckes följa: att ingen ny Lag. stridande emot
Regerings-Formen, borde kunna föreslås, med mindre samti¬
digt förslag till nödig ändring i Regerings-Formen, i veder¬
börlig ordning, äfven afgåfves.
Enär nu det under discussion varande Kongl, förslaget,
enligt min åsigt, uppenbarligen och på mångfaldigt sätt, står
i strid med Regerings-Formens 16 §, jemförd med den 83
och dertill icke, mig veterligen, åtföljes af något förslag till
upphäfvande af— eller ändring uti berörde förstnämnde Grund-
lagsparagraf; thy finner jag det Kongl, förslaget, i dess när¬
varande skick, icke fullt lagenligt, kunna blifva föremål hvar¬
ken för Lag-Utskottets eller Riksens Ständers pröfning, ehuru
remiss derå icke, emot 44 § Riksdags-Ordningen, lärer kunna
förvägras.
De sig särdeles utmärkande §§ i det Kongl, förslagets
1:sta afdelning äro: Hesta. 3:dje, 7:de, 8:de och 14:de samt
slutet af den IS; och i 2:dra afdelningen: 1, S och 6 §§.
Inom parenthes torde böra påpekas den ganska egna förete¬
elsen, att Justitiae-Stats-Ministern i samma conseil den 27 i
förliden månad, bifaller sistberörde nio paragrafer, under det
han till Protocollet dicterar, lika sanningsenligt som vackert:
»att våra föråldrade lagbud påtryckt nationen en oför¬
tjent pregel af ofördragsamhet.»
Emedlertid hade det varit ytterst intcressant, om Hans
Excellence behagat upplysa, å hvem eller hvilka »ofördragsam¬
hetens pregel» bordt, med rätta, påtryckas.
V
Den 9 November.
75
•lag her alt få återgå till den mera directa bevisningen.
Hela Svenska Folket, med undantag af Konungen, Civile
Embetsman och Domare, hafva redan, grundlagsenligen, den
fullständigaste religionsfrihet, ty ännu äro ej fran Regerings¬
formens 16 § utplånade de trösterikaste och dertill aller-
högslbefallande orden: »hvar och en skall skyddas vid en
fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke
»störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.»
Låtom oss tillämpa denna § genom exempel.
Om en, någre eller flera personer skulle taga sig före
att, så godt de förmå och förstå, i all stillhet, tagen i allra
vidsträcktaste bemärkelse, utöfva Gudstjenst; så skulle ju
samhället lida af en ofattlig ömtålighet för buller, om det
påstode sig vara stördt genom sjelfva tystnaden eller still¬
samheten; och om en så godt som helt och hållet enskild,
i alla hänseenden oförargerlig dylik sammankomst skulle
kunna väcka allmän förargelse, då vore det sannerligen sam¬
hället, men icke sammankomsten, som vore förargelseväc¬
kande.
Men låt hvilka tvister som helst uppstå i berörde hän¬
seenden, så slitas de ju ganska lätt genom att tillämpa slut¬
orden i ofta berörde Regerings-Formens 16 §, de der lyda:
»Konungen läte en hvar blifva dömd af den Domstol,
hvarunder han rölle ligen lyder.»
På Domstols pröfning allena, jag upprepar det: på Dom¬
stols pröfning allena, liviiar alltså, huruvida någon eller nå¬
gre stört samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkom¬
mit, och några andra klippor eller stötestenar än dessa begge
nämnde finnas icke för Dissenter af —• och bland Folket.
Alla öfrig-a hinder liro barricader, reste emot Grundla¬
gen. Mig synes alltså olagligt och i högsta måtto vådligt att
lörorda eller antaga en kyrklig ordningsstadga, som gör in-
kräktningar på Grundlagens område och bygger åbäkliga gär-
desgårdar kring vår religiösa frihets herrliga k rista II pa la ts.
Hittills har jag sökt betrakta frågan ur rättsgrund. Måhända
tillåtes mig äfven visa, så godt jag i hast förmår, huru det
Kongl, förslagets innersta prelatväsen gestaltar sig vid sidan
af Chrtstendomen.
Några enkla frågor och framställningar skola, som jag
hoppas, göra tillfyllest.
När man, under djupaste tacksamhet emot Försynen,
erinrat sig det kärleksrikaste väsende, jorden burit; när man,
med hjertats hela värma slutit sig lill detta väsende, och när.
76
Den 9 November.
vid förnuftets klara fackla, man hunnit fatta, vörda och iil¬
ska den kärleksrikes vilja och råd; då — i dessa hänryck¬
ningens ögonblick — höres en privilegierad väktare ropa:
stanna, vänd om, du mäste gå den patenterade vägen eller
följa den oclrojerade författningen eller gå i — häkte! —
Ofverensstämmer sådant med Christi lära?! Ynglingen, från
Upsala eller Lund, hvilken kanhända nyss tömt det sista gla¬
set på den sista Akademiska sexan, han pådrager sig den
heliga svarta drägten — och dermed är och blir han mogen,
att bättre visa vägen till Himlen, än den, som under en lång
lefnadstid sökt denna väg i ångern, i ödmjukheten, i lidan¬
det, i reflexionen, i vetenskapen, i erfarenheten, i naturen, i
hjertat, i förnuftet, i sorgen, i arbetet, i fattigdomen, i vishe¬
ten, i tron, i hoppet och i kärleken!
Förunderlig makt den ynglingen fick!
Den beqväme. den likgiltige, den kalle, den hårde, den
förslöade, den försoflade. den verldslige och den lastbare pre-
sten eger enahanda lyckliga förmånsrätt, som den nyss om¬
talade ynglingen! Det tyckes alltså, som skulle den andeliga
öfverlägsenheteri och den högre christeliga kärleken rätt ofta,
efter dessa exempel, egentligen ligga i kåporna! Förhåller det
sig så, Mine Herrar? För att framkalla nej till svar, torde
ingen votering behöfva anställas.
Ytterligare. Hvad finnér man i Christi lära, när den
läses med tillhjelp af förnuftet och omfattas af hjertat?
Öfverallt kärlek och frihet — aldrig tvång eller förtryck.
Förhåller sig äfven så med det Kongl, förslaget?
Jag blott frågar. Paragraferna svara.
Då icke hvarje menniskohjerta, ej heller hvarje menni-
skoförnuft ens kan hafva enahanda daning, föriViåga och upp¬
fattning; så är ju lätt begripligt, hvarföre icke alla varda mät¬
tade af den själaspis, som dem ibland räckes med kallsinnig¬
het, högdragenhet och kärlekslöshet, eller af den lösa mat,
på hvilken stundom bjudes af svaga hjernor eller förtorkade
hjerfan; och under sådana omständigheter finnes ju ingen
annan utväg, för att finna tröst och lugn, än att på egen
hand eller i förening med upplyste medvandrare, prester eller
icke prester, söka den rätta stigen. Mig synes detta vara
fullt klart. Och hvad säger Christus sjelf härom: »der två eller
»tre äro församlade i mitt namn, der är jag midt ibland dem.»
De vådor, en del prelater och deras själsfränder häraf
förespegla, äro icke att förlikna med vådorna af religionsför-
tryck, grundlagsbrott, skrymteri och skenhelighet.
Den 9 November.
77
Missbruk äro och förblifva dessutom oundrikliga, så länge
deli mensldiga ofullkomligheten fortvarar.
Tungans missbruk är kändt, men icke lärer någon vilja
derföre beröfva menniskoslägte! taleförmågan.
Sjelfva kärleken kati missbrukas. Skall den derföre för¬
bjudas, qväfvas eller utrotas?! Och gudsfruktan — skall den
hämmas, eller tillintetgöras, af blott räddhoga för missbruk?!
Besynnerliga, men ingalunda Ghristliga läror!
Många andra exempel skulle kunna anföras, alla bevi¬
sande att de gamla förespeglingarne om de fasaväckande vå¬
dorna af en smula verklig religionsfrihet ingenting annat in¬
nebära, än hugskott, skrämskott och maktlystnad,
Tbeologiska spetsfundigheter, dogmatiska spegelfäkterier
och andeliga tillställningar tillfredsställa ej längre församlin-
garne. Verlden är öfvermätt på alla pajazzo-uppträden inom
andens område. Man vill kärlek och förnuft, på grund af
egen böjelse, på grund af Guds omedelbara befallning, dagli¬
gen och stundligen uttalad till hvarje öppet menniskohjerta.
Dock — det är hög tid att sluta. Det Kongl, förslaget
dömer sig sjelft och liar, som jag hoppas, äfven af mig, rätt¬
visligen, blifvit bedönidt.
Med lugnt samvete öfver att endast hafva velat och vilja
det rätta och lagenliga, står jag här, visserligen blott en ar¬
betets ringa representant; men jag viker dock icke godvilligt
från Regerings Formens uttryckliga föreskrifter.
Land — chrisleligl land skall bär byggas. Jag fordrar
dertill Lag, öfverensstämmande med Grundlagen och gifven
Konungaförsäkran — och jag kan alldeles icke, för tillfället,
åtnöjas med Nådebevis eller godtycklighetens håfvor.
.lag alstyrker bifall till det i nittonde seklet framfödda
medel tidsförslaget.»
Herr Hierta: Efter de talrika och varma röster, som
vid sista Riksdagen och äfven förut höjt sig för att göra Re-
gerings-Formens föreskrift i -16 §, att Konungen skall ingens
samvete tvinga, eller tvinga låta, utan skydda hvar och en
vid en fri utöfning af sin religion, till en sanning, bar säkert
mången med mig förvånats öfver den nu föredragna Kongl.
Propositionens innehåll. Jag tror dock att man kan finna en
förklaring af motsägelsen emellan denna Proposition och de
önskningar, sorn uttalats, alt få föreskriften i nyssnämnde §
lill sanning, om man genomläser ingressen till Propositionen.
Der talas om »tider, då samvetsfriheten ännu ej var till fullo
erkänd»; och i ett särskildt yttrande till Stats-Råds-Profoool-
78
Den 9 November.
let ordar Herr Justitiae-Ministern om »en oförtjent prägel af
ofördragsamhet», som skall hafva blifvit påtryckt Nationen.
Jag kan af dessa yttranden ej draga någon annan slutsats, än
att Herr Justitiee-Ministern in bona fide verkligen föreställt
sig, att samvetsfriheten i vårt land redan ar tillfullo erkänd,
följd hvaraf han också måst anse tillvitelsen för ofördrag¬
samhet såsom oförtjent. För att söka visa, det Herr Justi-
tise-Ministern misslagit sig i denna föreställning, anser jag det
nödvändigt, att något närmare granska vissa punkter af de
Kongl. Propositionerna, och det så mycket mera, sorn båda
dessa Propositioner blifvit af Högsta Domstolen tillstyrkta,
utan den ringaste anmärkning; en omständighet, hvilken jag
ej annorlunda kan förklara, än att Högsta Domstolens Leda¬
möter af något, åtminstone för mig, oförklarligt skäl, delat fö¬
reställningen om en redan till fullo erkänd samvetsfrihet.
Den, som genomläst förslaget angående främmande tros¬
bekännare och deras religionsutöfning, kan ej hafva undgått
att finna det otillfredsställande i bestämmelsen om rättigheten
för dem, som vilja skilja sig från Statskyrkan, att bilda egna
församlingar. Förslaget har väl i så måtto utvidgat ringen,
att det icke, såsom tillförene, skulle vara dem genom Lag
absolut förbjudet, att bilda egna församlingar; men tillåtelsen
dertill skulle bero af Konungen, som kunde godtyckligt bi¬
falla eller afslå deras begäran, sedan »vederbörande» blifvit
hörde. Och hvilka blefve väl dessa vederbörande? Jo, fastän
förslaget icke nämner det, säkerligen inga andra, än Svenska
Statskyrkans presterskap. Jag hemställer, om en så ringa
modification af religionstvånget kan tillfredsställa dem, som
önska, att Grundlagens föreskrift örn samvetsfriheten måtte
blifva till en sanning.
Men det är ej blott denna categorie, hvars billiga för¬
väntningar förslaget lemnat utan afseende; det finnes (lera
sådana. Vi veta, att det finnes många, som, under det de
hafva aktning för den kyrkliga ordningen och ej vilja skilja
sig från Statskyrkan, dock äro af olika tankar med denna
om ett eller annat kyrkobruk. De veta att Svenska Stats¬
kyrkan bekänner den rena Evangelisk-Lutherska läran, och
föreställa sig derföre, i sin enfald, att, om de följa Evange¬
lium, så handla de rätt och i öfverensstämmelse med Stats¬
kyrkans lära. De läsa i Evangelium, att Frälsaren satt med
sina Lärjungar vid ett bord och utdelade Nattvarden åt dem
och sade till dem: detta görer till min åminnelse. De tro i
sin enfald, att, om de handla i öfverensstämmelse med denna
Den 9 November.
79
Evangel ii föreskrift, så skola de ej derför kunna straffas. Men
om de följa den, hvad händer? Jo, Länsmannen eller Fiska¬
len anklagar dem och de dömas till hårda ansvar. En Le¬
damot i detta Stånd har, såsom af Ståndets Protocoll vid förra
Riksdagen kan inhemtas. genom utdrag af saköreslängder vi¬
sat, att under åren ISSI till 1834 endast i Norra Helsing¬
lands Fögderi 427 personer blifvit dömda att böta tillsam¬
mans öfver ät,000 U:dr Banco för det de tagit Nattvarden
utan biträde af någon Statskyrkans prest; och som flertalet
af de pliktfällde var fattigt folk, förlorade da all sin egen¬
dom, och mången fick med fängelse vid vatten och bröd af¬
tjena sina böter. Detta var blott i en Domsaga; huru stort
har då ej antalet af sådana förföljelser kunnat vara inom hela
riket? l)et är likväl obilligt, att de skola straffas, dessa men-
niskör, som i sin enfald tro, att de kunna förlita sig på Lu¬
thers ord, då Kyrkan heter ej endast den Evangeliska, utan
också den Lutherska, och de hos Luther läsa, att ej någon
Prest behöfs för utdelande af Nattvarden, utan att det and¬
liga prestadömet, som finnes hos församlingen, är tillfyllest¬
görande. De kunna ju ej tro, att de bryta mot den borger¬
liga lagen, då de följa Evangelium och Luther. Men har
väl det Kongl, förslaget inrymt något åt deras samvetsfrihet?
Nej, ingalunda, då ju Sacramental-Lagen icke genom den
Kongl. Propositionen skulle blifva uppbäfd.
De} gilves andra, som hysa den föreställningen, äfven
grundad på Luthers ord, att barndop ej nödvändigt måste
förrättas af Prest. De läsa i Evangelium och finna der icke
något åläggande, att låta döpa sina barn straxt efter födseln.
Men om de låta ett barn förblifva odöpt några veckor, kom¬
mer Länsmannen och förer det med våld till Kyrkan för att
döpas; föräldrarna få kanske dessutom böta. At dessa har
det Kongl, förslaget icke heller inrymt någon större frihet,
och sådant anser jag vara en mycket stor brist.
Det finnes en annan categorie af Christna, hvilka anse det
vara Christendomens uppgift, att, utan afseende på skiljaktighe¬
terna emellan olika trosbekännares dogmatiska satser, utbreda
Frälsarens egen lära, som bjuder att älska Gud öfver allting
och sin nästa såsom sig sjelf, ty detta gäller ju såsom den
gemensamma pligten för Christne utan afseende på olikhet i
dogmerna. I flera länderåhafva bildat sig sådana Evangeliska
samfund, för att i en allmän menniskokärlek förena olika
trosbekännare och sålunda verka för Guds rike på jorden.
Ett stort Evangeliskt samfund, af denna art, som bildat sig i
80
Dtn 9 November.
Förenta Staterna, utfärdade år lf!Sl ett program, deri väl
klagades, att de fått ringa understöd från presterskapets sida,
men tillika förklarades, att de haft framgång i sina bemö¬
danden och ämnade fullfölja sitt mål. Hafva väl de föreva¬
rande Kongl, förslagen lemnat något utrymme åt sådana
Christna föreningar att fritt få utöfva sin ädla verksamhet?
Kunna de här i landet förena sig till ett eller flera samfund
för någon andaktsöfning? Nej, visserligen icke, då förslaget
oeftergifligen fordrar af dem, sorn vilja bilda egna försam¬
lingar, att de skola framlägga en bestämd doctrine.
Het finnes ännu en annan dass af menniskor, som tro,
att vårt culturtillstånd på de sista 3 århundraden så fram¬
skridit, att det kunde fordras modificationer i sjelfva vår lära,
sådan den i de Symboliska böckerna finnes uttryckt, ja, som
gå så långt, att de tro, det åtskilligt i sjelfva Bibeln ej mera
är hållbart, att man ej längre kan försvara sådana ställen i
Bibeln, som uppenbart motsäga hvarandra, och hvilkas sam-
manjemkande är en logisk omöjlighet, utan yrka att man all¬
varligt må forska efter sanningen och genom riktigare Bibel-
öfversattning söka vinna klarhet i afseende på motsägelserna;
jag menar sådana, som väl godkänna, att Bibeln innehåller
Guds ord, men tillika tro. att Guds ord, lolkadt genom men¬
niskor, icke kan vara förmera, än Gud sjelf och Hans ska¬
pelse; som tro, att det, Utan behof af något mysterium, lig¬
ger en försoning för menniskoslägtet redan uti den Frälsarens
pligtlära, som jag nyss åberopat: att älska Gud öfver allt
och nästan som sig sjelf; som tro, att det finnes uti rnenni-
skornas hjertan nedlagdt ett moraliskt element, hvilket kan
emottaga intryck af Guds Heliga Anda och tillegna sig den¬
samma, genom menniskans eget allvarliga arbete och bemö¬
dande, utan alla yttre underverk. Det är denna categorie
som benämnes rationalister, och det är väl en oförneklig san¬
ning att, i samma mohn vetenskaperna framskridit, har också
rationalismen gjort inkräktningar på ortodoxiens område, så
att den sednare har svårt att bibehålla sin ståndpunkt. Ilar
det Kongl, förslaget fästat något afseende dervid? Nej, och
man tycker sig kunna finna en förklaringsgrund härtill, då
flere Ledamöter af Preste-Ståudet vid den gemensamma sam¬
mankomsten i religionsfrågan sistlidne Riksdag uttalade den
satsen, att Kyrkan ej ansåge sig kunna hindra någon att af¬
vika från Kyrkans lära i sin tro, men att det deremot ej må
vara tillåtet att bekänna denna tro, om den stred mot kyr¬
kans dogmer. Het är också utan tvifvel från don sistnämnda
Den 9 November.
8 i
classen af menniskor, som Statskyrkan anar största faran.
Man kan finna det af, bland annat, ett yttrande, som vid
sista Riksdagen falides af en lärd Ledamot i Presle-Ståndet,
Domprosteri Bring, och som dä väckte ett visst uppseende,
att lian mindre fruktade Catliolicismen, än religionsliisheten.
Detta yttrande från hans sida förvånar mig dock ingalunda,
det är tvärtom ganska naturligt, att lian så betraktar saken.
Det är nemligen klart, att hvarje vetenskap, då den grundar
sig på forskning, förutsätter möjligheten af tvifvel. Meri det
är just yttringarne af tvifvel, som statskyrkan vill förebygga,
och hon är i sjelfva verket genom sitt anspråk på dogmernas
oföränderlighet, enligt de symboliska böckerna, löga mindre
Catholsk, än Romerska kyrkan. Ty det är en villfarelse
när man tror, att Catholicismen hufvudsakligen ligger uti de
trossatser, hvari den Romerska kyrkan skiljer sig från den
här antagna Evangelisk-Lulherska. En af de största Iheolo-
ger i förra århundradet har i ett berörndt theologiskt arbete
sagt, att Catholismen är det system, som yrkar att lärans
catholicitet eller universalitet skall utgöra en trosregel för
hvar och en, som bekänner sig till och tror på Christus.
Dock skall väl Statskyrkan förmå detta nu. sedan i lång¬
liga tider kraftiga röster höjt sig för tankens frihet? Jag
vill upprepa åtskilliga yttranden i denna syftning, uttalade
vid föregående Riksdagar af män," hvilkas auctoritet väl
skall något gälla, då jag hemtar dem Irån Preste-Ståndet
sjelf. Det är från 1840 års Riksdag, då samma fråga om
samvetsfriheten förekom till öfverläggning i det Hiigvördi-
ga Ståndet, sorn man i Protocollet läser följande yttranden:
Af Riskopen Doctor Heurlin: »Skulle ock någon våda
»för den protestantiska kyrkan framdeles uppkomma, så lör-
»dras i min tanke andra medel, än förbud och prohibitiva
»författningar. Orri faran verkligen en gång inträder, så skola
»de snarare skada, än gagna». — Af Riskopen Doctor Bruhn:
»Tolerance tillhör den protestantiska kyrkan. Samvetsfrihet
»var den vigtigaste rättighet, lör hvilken hon i sin uppkomst
»kämpade och genom hvilken hon ännu hör upprätthålla sitt
»namn.» Af Biskopen Doctor Hedrén, sorn yttrade sig med
stor värma emot trostvång och ifrån verldens rustkammare
»lånade vapen, med hvilka vi snarare såra oss sjelfva, än våra
»motståndare. Skulle ock, mot all sannolikhet, ifrån hvilken
»sida, sorn helst, några mer eller mindre hemliga anfall vara
»att befara emot vår kyrka, så anser jag henne utan all våda
»och med största trygghet kunna förlita sig på sina egna
Korg,-Stånd. Prat. vid Bik*d. 18K9-18flO. j. 6
Den 9 November.
»skyddvapen i ett renlärigt förkunnadt bibelord och en vid-
»makthållen efterdömlig ordning och tukt. Alla andra polis-
»eller straffåtgärder skola endast uppväcka dels ovilja och
»hat, dels misstankar om hennes inre svaghet. De menskliga
»tvångsbanden åstadkom ina hvarken lydnad eller lugn. Det
»är endast sanningens och nådens anda i ordet, som bereder
»trons enhet och kyrkans frid. Christi kärlek är det fasta
»bandet, som med ett ljufligt tvång sammanhåller och lugnar
»allt. Kunna vi med våra rådslag närmare tillknyta detta
»hand inom oss och inbördes, så skall vår kyrka intet hafva
»att frukta. Men de utvärtes medlen, de af Aposteln så kal-
»lade köttsliga krigsvapnen skola snarare göra oss löjliga och
»ömkansvärda.» — Af Biskopen Doctor Holmström: »Hotas
»vår evangeliska kyrka verkligen af några vådor, icke värnas
»hon af några yttre tvångsåtgärder, böter m. m.» — Af Pastor
Primarius Doctor [lagberg: »Jag kan aldrig lemna mitt bifall
»till något andligt prohibitif-system och skall alltid afstyrka
»alla tvångsmedel genom någon policemyndighet; dessa hafva,
»enligt alla tiders erfarenhet, icke endast vara otillräckliga, utan
»äfven skadliga.»
Jag kan icke föreställa mig annat, än att dessa yttranden
af fyra Biskopar och en Pastor Primarius måtte väga något i
vågskålen emot den karghet, som visar sig i de Kongl, förslagen,
och hoppas deras åberopande ej vara öfverflödigt, om de ock
vid en föregående Riksdag blifvit upplästa i detta Stånd. Men
jag ber att ännu få upprepa ett yttrande också af en Biskop,
men också af Sveriges utmärktaste skald, Tegnér, uttaladt uti
Wexiö Domkyrka: »Hufvudsaken i den protestantiska trosbe-
kännnelse», sade han, »den ledande tanken i hela dess lärobyggnad
är ju den, att ingen mensklig sägen skall hinda vår tro, att tanken
skall vara fri inom de vidsträckta gränsor, som uppenbarelsen
utstakat, att forskningen skall släppas lös i alla rigtningar, och
menskliga förnuftet, som också är en uppenbarelse, hafva sin
pröfningsrätt oförkränkt. Denna tanke är mensklighetens
stora fribref, den är Guds konungaförsäkran till jorden, den
är Christendomens innersta merg och kärna. Utan den tan¬
ken, är ingen utveckling möjlig af menniskoslägtets högsta
anlag: menniskobildningen, ty der den står stilla som ett för-
rutnadt vatten, der kan ej eller någon borgerlig frihet trifvas,
och ingen hoja är så tryckande, som den, hvilken är fast-
smidd vid himmelen». —■ »Sålunda är protestantiska kyrkan
alltjemnt mensklighetens högskola; hon är ljusets fästning,
Den 9 November.
83
hon är frihetens sköldeborg. För detta var det, sorn Guslaf
den II Adolph stridde; dessa skatter var det, som Iian ville
rädda undan förstörelsen.»
Sedan jag uppräknat sä många utmärkte män inom
Svenska kyrkan, hvilka talat för tanke- oell samvetsfrihet,
kan det väl ej anses ogran niaga att fråga, Imr det är möj¬
ligt, att en sådan reaction på den sista tiden kunnat inträda,
hur det är möjligt, efter de varina önskningar, som höjt sig
för att få den i 16 § R. F. medgifna religionsfriheten till en
sanning, att en Justitiae Minister kan räcka oss en sådan
munsbit, som ju icke kan mätta någon, .lat; kan ej finna
någon annan förklaring härtill, än att det blifvit en modesak
att gå tillbaka, likaväl i kyrkligt, som i politiskt afseende; en¬
dast så kan det märkvärdiga fenomen förklaras, att tili och
med under innevarande år en Professor vid Rikets birsta
Universitet, hvilken i sina af trycket utgifna skrifter uttalat
rätt sceptiska åsigter om treenigheten, äfvensom öfver andra
punkter i vår religionslära, på samina gång förklarat, att ett sjelf¬
ständigt tänkande öfver dylika ting viii må tillkomma de lärda
och bildade, men att den stora mängden derifrån borde vara ute¬
sluten; endast så kan mari vidare förstå, huru en Ledamot af
Preste-Ståndet vid denna Riksdag uti theser, dem han utgif-
vit för att ventileras på ett Prestmöte, i fråga om behöflig-
heten af en ny Bibelöfversättning, kunnat yttra, att en sådan
öfversättning är mycket betänklig, emedan, om den blefve
riktig, mycket af den gamla folktron deraf skulle rubbas.
Man erkänner sålunda helt öppet, att man har begagnat
och vill fortfarande begagna en pia fraus, ett fromt bedrägeri,
lör att hålla folket qvar vid en tro, som skulle rubbas af
sanningen, om den komme i dagen. Tror man då verkligen
på fullt allvar, att, sedan offentligheten spridt sig kring hela
landet, man kan utestänga detta folk från hvad, som rörer
dess innersta andliga intressen, då sådant är det föremål, som
det utgör presterskapets åliggande att hvarje Söndag afhandla
från predikstolen, och sådant dessutom sker i tusentals offent¬
liga skrifter. Man kan icke annat än förvånas öfver sådana
företeelser; de bevisa, att Kyrkan befinner sig i trångmål och
vill rädda sig genom det fruktlösa bemödandet att dämma
för tidens ström. Deri vill så länge, som möjligt, söka hålla
sig på samma ståndpunkt, som man intog vid Upsala mötes
beslut. Omständigheterna voro dock då helt andra; det var
då i Norden en stark slitning emellan den då nyss antagna
Protestantismen och den upphäfda Catholicismen, sorn icke
84
Den 9 November.
saknade förhoppning att åter komma till väldet, och det var
dä kanhända nödvändigt att med en viss stränghet sluta sig
omkring inrättningen af en Statskyrka, och det låg dessutom
i konungamaktens intresse, som derigenom hlef kyrkans öfver¬
hufvud. Men till och med i de symboliska böcker, som då
antogos, ligger ant\ dt behofvet af utveckling. 1 Schmalkaldi-
ska Artik larne står i fråga om Christi nederstigande till hel¬
vetet, att man ej kunde förklara detta under, utan öfverlem-
nade detsamma åt kommande tidehvarf, fuluns sceculis, att
tyda. Denna framtid har nu börjat komma, vetenskapen har
framskridit långt och fordrar erkännande. Detta lär den
dock icke vinna, om man antager det Kongl, förslaget, hvil¬
ket öfverlemnar åt Dom-Capillen att anställa åtal för utspri¬
dande af villfarande läror.
Uti ingressen talas, i fråga om motiverna, om svårig¬
heten att tillämpa landsförvisningsstralfet. Om man tager i
betraktande den enformighet och stelhet, som i allmänhet ut¬
märka Svenska Statskyrkan, och dermed sammanställer den
förklaringen från kyrkans sida, att man väl får tro hvad man
vill, men ej bekänna sin tro, om den strider mot kyrkans
dogmer, samt att en riktig Bibel-öfversättning skulle rubba
folktron, så finner man skäl för det antagandet, att just denna
svårighet att tillämpa landsförvisningsstralfet måtte hafva va¬
rit enda motivet, att kyrkan funnit sig föranlåten gå in på
en jemkning. Men hur är väl delta jemkningsförslag? Hvart¬
hän skall det föra? Säkert blott till skrymteri, och skrym-
teriet är väl den värsta af all osedlighet. Förslaget förekom¬
mer mig derföre nästan som om man räckte oss stenar, med
begäran alt vi deraf skola göra bröd; jag röstar för dess för¬
kastande. Då Sveriges Konung lör 14 år sedan i Norrige sanc-
tionerade en dissenterlag. enligt hvilken de, sorn vilja skilja
sig från kyrkan, ega bilda egen församling, blott de derom
göra anmälan, och utan att de dervid äro beroende af Ko¬
nungens godtycke, så kan jag ej inse, hvarföre icke Sveriges
Konung nu velat bevilja Sverige lika stor frihet.
Jemte det jag förenar mig med Herr Rosenqvist om det
af honom ingifna förslag, yrkar jag, att 1 Gap. 3 och 4 §§
M. B., 7 Gap. 4 g. Ä Ii. oell 1 Cap. 2 §. Kyrko-Lagen
måtte upphäfvas, utan att något annat behöfver sättas i stäl¬
let, så framt nyssnämnde förslag anlages.
Herr Björck: Af en föregående talare har det blifvit an¬
märkt, att denna fråga är ett arf från förra Riksdagen, då
densamma erhöll en behandling af ganska stort värde, om
Ven 9 November.
ock utan synnerlig framgång. Men denna fråga är derjemte
ett arf från den tid, då Svenska Nationen återtog sin repre¬
sentationsrätt oell sökte med nya lagar kringgärda det nya
statsskicket. I)e fri- och rättigheter, som skulle tillkomma den
enskilde medborgaren, faststäldes då i 16 § Kegerings-lormen,
och samvetsfriheten, såsom den förnämsta af alla. kunde icke
förgätas. Den stadgades der ock uttryckligen, men Grundlags-
stiftarne, om de än icke förbisågo, att den allmänna lagen
stöde i strid med Grundlagen, ansågo dock obehöfligt att ut¬
tala det förklarande, att Grundlagen skulle gälla framför alla
andra lagar. De organiska lagar, som borde åvägabringa den
nödiga öfverensstämmelsen emellan Grundlagen och de all¬
männa hagarne, uteblefvo jemväl, och sålunda lemnades i
händerna på reactionen vapen, hvilka denna vetat så skick¬
ligt begagna, att flere, än ett al Grundlagens hud, och bland
dessa stadgandet i 16 §, förblifvit en död bokstaf. Skulle
emellertid de till Rikets Ständer nu öfverlemnade lagförslag
antagas, tror jag, att frågan ändock skulle komma att stå nära
nog på samma punkt, på hvilken man befunnit sig alltsedan
år 1809. Förslagen erbjuda visserligen mycket, men äfven efter
desammas antagande skulle likväl qvarstå i lagen stadganden,
som voro i den uppenbaraste strid med samvetsfriheten. Be¬
visningen för detta påstående ligger icke långt borta och en
föregående talare har redan fästat uppmärksamheten å 14 §.
Denna § tillåter en person att, efter föregångna varningar, ut¬
träda ur Statskyrkan, med villkor att han finnér en af Ko¬
nungen godkänd församling, med hvilken han kan förena sig.
Men örn en sådan icke finnes, måste han, bunden, qvarstå i
Statskyrkan. Detta vore väl icke så stor olycka för honom,
om han icke derigenom fortfarande blefve underkastad kyr¬
kans alla ordningar, äfvensom den stadgade påföljden af
straff för deras brytande; hvilket dock åter utgör lör honom
en samvetspligt. Detta förhållande härleder sig derifrån, att
förslaget alldeles icke bekymrar sig om eller söker att skydda
den enskildes samvetsfrihet, utan endast afser att stadga ord¬
ning för dem, som vilja och kunna hilda församlingar. Den
erkänner således i ingen mohn, såsom grundsats, samvetets
frihet, och denna bestämmer icke förslaget hvarken till form eller
innehåll, utan synes målet endast vara att åstadkomma en police-
ordning. För detta mål uppoffras den enskildes frihet, såväl som
kyrkans rätt,; den enskilde ställes fortfarande under ett olid¬
ligt tvång, då han, efter att hafva genomgått de föreskrifne
varningsgraderna. lörblifver hunden i sin religionsutöfning
Der> 9 November.
Sika, som förut. Hvad är detta annat, än samvetstvång? För¬
gäfves skall man söka neka det; jag påstår, att samvetstvån-
get knappast kari tydligare i lag framträda. Och huru för¬
håller det sig med kyrkan, som tvingas att hos sig behålla
icke en indifferentist, icke en tviflare, utan en uppenbar och
hårdnackad affälling? Lider icke kyrkan på detta sätt ett
våld, som berölvar henne den aktning, hon för sin egen skull
måste njuta och bevara, samt nedsätter henne till blott och
bart en statsinstitution. Efter min tanke, ligger således det
hufvudsakliga felet hos förslaget deri, att detsamma icke utgår
från grundsatsen af samvetsfrihet, och detta är ett tillräckligt
skäl, hvarföre jag, för min del, anser den Kongl. Propositionen
icke kunna antagas.
En föregående talare har meddelat åtskilliga värderika
upplysningar om det samvetstvång, som inom den Svenska
Statskyrkan eger rum, och det lider icke tvifvel, att det kan
vara lämpligt att framhålla dessa förhållanden, såsom anled¬
ning hvarföre mången samvetsöm Christen kan önska att ut¬
träda ur en kyrka, som så uppfattar sin pligt och sin rätt.
Men omedelbart till denna fråga hörer dock icke den ställ¬
ning, Iivari medlemmarne af den Svenska Statskyrkan inom
densamma sig befinna. Här är icke fråga om den kyrko¬
tukt, som bör ega rum inom Svenska Statskyrkan, utan en¬
dast att bestämma sättet för utträdandet ur Statskyrkan och
den ställning till Staten, som den utträdande derefter erhåller;
och om man ser saken på detta sätt, torde alla framställ¬
ningar, som afse Sacrameutal-Lagen och andra ordningar inom
Statskyrkan, böra lemnäs åsido.
Ehuru jag, till följd af hvad jag nu anfört, måste hysa
det hopp, att det Kongl, förslaget icke varder antaget, tror
jag mig likväl icke böra underlåta att framställa de anmärk¬
ningar mot förslaget och dess bestämmelser, hvartill anled¬
ning förefinnes, utan afseende derpå att förslaget icke hvilar
på samvetsfrihetens grundsats.
Det har af Herr Hierta blifvit klandradt, att Christna
trosbekännare icke fä förena sig i församling, utan att derom
göra anmälan hos Konungen och afvakta Hans bifall, men, om
man är ense derom, att förslaget alldeles icke har till mål att
skydda samvetsfriheten, utan endast att ordna församlings¬
rätten, så kan det knappast fordras, att församlingar skulle
få bildas utan Konungens samtycke. Hade förslaget åter, i
likhet med den Norrska dissenterlagen, börjat med stadfästan¬
de af hvars och ens rätt att utträda ur Svenska kyrkan, då
Den 9 November.
117
hade ock naturligen deraf följt rättigheten att utan ansökning
hos Konungen bilda församlingar. På den ståndpunkt, hvar¬
på jag befinner mig, kan jag icke godkänna det klandrade
stadgandet, men consequencen synes mig fordra, att detsam¬
ma förefinnes.
Hvad angår det i l:sta § förekommande uttryck: »Vilja
Christna trosbekännare af annan lära, än deri rena evangeli¬
ska, förena sig i församling, så kan jag icke finna annat, än
att ordet församling är särdeles illa valdt och missledande.
Med församling förstås vanligen en afdelning af Svenska kyr¬
kan. Skulle ordet tolkas i likhet dermed, skulle de, som inom
en ort ville förena sig i en församling, utgörande en afdel¬
ning af ett redan godkändt trossamfund, likväl vara skyldige
att begära nådigt tillstånd och afvakta Kongl. Maj:ts tillåtelse.
Detta komma de dock icke att underkasta sig. Det kan ock
undvikas, men endast på det sätt, ali hvarje trossamfund
bildar en enda församling. Följden deraf blifver åter den,
att en enda föreståndare kommer att handhafva församlin¬
gens angelägenheter och fullgöra de församlingens förestån¬
dare åliggande skyldigheter; men att häraf skall uppstå myc¬
ket trassel och oreda inses lätt.
Enligt 2 mom. af lista §, skall Konungen, efter veder-
börandes hörande, pröfva om en uppgifven församling må
bildas. Det är naturligt alt, enligt Grundlagens föreskrift,
vederbörande böra höras, men hvilka skulle dessa vederbö¬
rande blifva, om icke Consistorierna; och hvad skola väl
dessa säga? I allmänhet komma de otvifvelaktigt att för¬
neka en uppgifven trosbekännelse egenskapen af Christen lära
och derigenom söka lägga hinder i vägen för församlingens
bildande.
Uti sista mom. af 1 § är likaledes ordet församling orätt
begagnadt. Enligt stadgandets/ordalydelse, skola medlemmar-
ne af Catholska läran, som sedan länge är här i landet erkänd,
likväl begära Kongl. Maj:ts tillåtelse både för att få fortfara
och för att i orterna bilda församlingar. Visserligen tror jag
icke, att detta moment skall komma att erhålla eri sådan
tolkning, men ordet församling gifver anledning till tvekan,
och tvister kunna derigenom framkallas, hvilka dock böra
undvikas.
5 § innehåller att församlingen kan upplösas, om rättig¬
heten till fri religionsöfning missbrukas. Detta sistnämnde
uttryck synes mig särdeles olyckligt, då pröfningen af reli¬
gionens rätta bruk i sanning icke tillhör någon mensklig Dom¬
Den 9 November.
stol. Meningen iir \iil endast, att, om sadant underlätes, som
stadgas i 2 § om föreståndare, upplösningen af församlingen
skaili kunna ega rum; och en hänvisning till samma före¬
skrift i 2 § torde väl för ändamålet vara tillräcklig. Säkert
är den mera lämplig, än det af mig anmärkta uttryck, för
hvilket man haft alla skäl att akta sig.
i § stadgar, att föreståndare för en församling skall,
bland annat, ställa sig till efterrättelse lag och de särskilda
föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas. Särdeles
olyckligt synes mig ett stadgande, som ställer en församlings
föreståndare under beroende af policen. Hvarföre skall po-
licen hafva större magt öfver bekännare af en främmande lära,
som af Konungen blifvit pröfvad, än öfver Lutherska bekän¬
nare? Tilltror man sig icke att genom lag bestämma grän-
sorna för deras rättigheter, så är det bäst att låta blifva lag—
stiltningsförsöken. Möjligen skulle alla deraf befinna sig bäst.
Enligt 8 §, få skolor och andra undervisnin sverk af
främmande trosbekännare icke inrättas eller upplåtas för andra,
än bekännare af deras egen troslära eller deras barn. Då
förslaget afser en ordningsstadga icke för främmande tros¬
bekännare. utan för församlingar af främmande troslära, så
borde man icke afvika från författningens ändamål och gifva
sig in på områden, som ligga derutanföre, Sådant har man
dock gjort, då man, i stället att förbjuda de ifrågavarande
församlingarne att öppna skolor för andra, än egna barn, tagit
sig löre förbjuda hvad, som aldrig förut varit nekadt, eller
att främmande trosbekännare här i Riket få hålla skolor.
Men tillfället var lockande att åtkomma lärofriheten. I min
hemort både hafva funnits och finnas skolor, som förestås af
personer, tillhörande främmande tro, men icke har deraf sports
någon olägenhet. Religionsundervisningen bestrides nemligen
af någon Luthersk prest; och dermed har all olägenhet varit
förebyggd. Då man nu föreslår en särskild lag, som förbju¬
der undervisning i all främmande lära, så har man väl för¬
säkrat sig mot alla följder, i händelse församlingar af främ¬
mande troslära skulle vilja af Chris!lis barmhertighet öppna
sina skolor lör undervisning i andra ämnen åt barnen af
Lutherska föräldrar; och man skulle väl således kunna tryg¬
ga sig vid nämnde lag, utan att förbjuda ett kärleksverk;
men om man icke vill derpå ingå, så må man åtminstone
inskränka förbudet till församlingarne, och icke hindra hvad,
som hittills varit tillåtet, eller att främmande trosbekännare
må inrätta enskilda skolor; äfven mot dem gäller ju lagen
Den 9 November.
89
och lärofriheten iir för vigtig att gifvas i utbyte mot de skrala
privilegier, sorn erbjudas de ifrågavarande försarnlingarne.
! anledning af stadgandet i 9 §, angående äktenskap
mellan personer af främmande trosbekännelse, att lysning
skall afkunnas i den lill Svenska kyrkan hörande församling,
inom hvars område bruden är boende, får jag förklara, att
tiden nu synes mig vara inne för införandet af det borgerliga
äktenskapet. Den forska lagen har antagit sådant äktenskap
och jag har icke hört, att några olägenheter deraf uppstått.
Jag tror att man inom Preste-Ståndet i viss mån kommit till
enahanda åsigt, ithy att motion der skall blifvit väckt af
innehåll, att pröfning af hinder för äktenskaps ingående skulle
öfverflyttas från presterskapet till civila myndigheter. Kom¬
mer man en gång derhän, då skola ock inför dem äktenskap
kunna afslutas; en hvar obetaget, att derefter låta sitt äkten¬
skap med vigsel fullkomnas.
10 § stadgar, att oäkta barn, som njutit underhåll af
allmänna medel, skall, änskönt föräldrarne äro medlemmar af
tillåtet främmande religionssamfund, uppfostras i den rena
evangeliska läran. Det svnes vara alltför stor betalning för
det åt barnet lemnade understöd att af föräldrarna fordra,
att barnet skall uppfostras i vår lära; och jag kan icke gilla,
att man på sådant sätt vill hindra barnens uppfostran i sam¬
ma trosbekännelse, som den föriildrarne tillhöra. Möjligen
vill man betunga de nybildade försarnlingarne med en fat¬
tigvård, som de måste underkasta sig, om de icke vilja se
dem, som naturligen höra dem till, ryckas bort.
Hvad beträffar 11 §, enligt hvilken en person, för att
kunna utgå ur Svenska kyrkan, finner en församling, med
hvilken han kan sig förena, så har jag redan derom yttrat
mig. Jag kan icke inse, att kyrkan skall nödgas behålla inom
sig en person, som vill derifrån afgå; kyrkan kan på detta
sätt icke försvara ens sitt namn. Vid sista Riksdagen kla¬
gade Preste-Ståndet, att kyrkans värdighet förnärmades, men
ingalunda innebar det då afgifna förslaget någon sådan föro¬
lämpning mot kyrkan, som den, hvilken innefattas uti den
11 § af det nu föredragna förslaget.
lä § 2 mom. utsätter påföljden för den offentliga tjen¬
steman, som utträder ur Svenska kyrkan. Att en tjenste¬
man, till löljd af Grundlagens bud, vid utträdandet ur kyrkan,
icke afskedas från sin tjenst, är rätt, men att, om Grundlagen
icke lägger något hinder deremot, att han bibehålies, ändock
90
Den 9 November.
underkasta en särskild pröfning, om en dyiik tjensteman får
behålla sitt dagliga bröd, är i sanning att gå alltför långt.
Vidare tillåter jag mig fästa uppmärksamheten derå, att
förslaget om ansvar för den, som träder till eller utsprider
villfarande lära, i rubriken innehåller något, hvarom icke
ett ord förekommer i författningsförslaget. Detta handlar nem¬
ligen icke, på sätt rubriken antyder, om den, hvilken träder till
villfarande lära, utan afhandlas frågan derom i 14 § af det
utaf mig granskade förslaget. Häraf visar sig emedlertid, att
granskningen af förslaget i Högsta Domstolen icke ledt till än¬
damålet.
I ingressen till det sednare förslaget föreslås upphäfvande,
bland annat, af 1 Cap. 4 § Missgernings-Balken. Detta lag¬
rum åberopas emellertid i Tryckfrihetslagen'; och på det att
någon ändring i denna icke må blifva erforderlig, iir det nö¬
digt, att det uttryckligen förklaras, att den nya lagen träder
i stället för den upphäfna. Sådant kan ske på det sätt, att
orden »i stället» insättas i sista raden af ingressen.
lista § handlar om straff för den, som offentligen för¬
kunnar eller till annans förledande annorledes utsprider läro¬
satser, som mot den rena evangeliska läran stridande äro.
En hvar inser omfånget af berörda stadgande och derigenom
hotas, om icke tryckfriheten, åtminstone lärofriheten. För
att icke komma utom målet, måste man ovilkorligen taga den
subjectiva afsigten till grund för straffbarheten, och det bör
således heta: Den, som i afsigt att annan förleda, offentligen
förkunnar eller annorledes utsprider lärosatser. Helst skulle
jag se, att något dylikt stadgande alldeles icke ifrågakom, men
den af mig föreslagna redactionen skall åtminstone förekom¬
ma de stora skador för lärofriheten, som i annat fall ofelbart
skola inträffa.
För öfrigt vill jag erinra, hvarthän försök till repressiva
åtgärder i afseende å samvetsfrihet leda. Under en lång följd
af år förekom aldrig fråga om att samvetena trycktes, men
sedan Sacramentalla«en under 1855 års Riksdag af Rikets
Ständer antogs, väcktes redan vid påföljande Riksdag fråga
om skydd för samvetsfriheten. För min del, kan jag icke
uppfatta förhållandet annorlunda, än att Sacramentallagen ver¬
kade företeelserna vid sista Riksdagen. Jag tror också, att
det nu ifrågavarande lagförslaget, om detsamma, ehuru otill¬
fredsställande, blefve antaget, skall vid nästa Riksdag fram¬
kalla fordringar, ännu svårare att tillfredsställa. Om deremot
nu samvetsfriheten såsom grundsats erkännes, och en lag
Den 9 November.
91
för främmande religiotisbekännare bygges på denna ensamt
tillfredsställande grund, uppmanar jag en hvar att vara billig
i sina öfriga fordringar, och sjelf vill jag i sådant fall göra de
största eftergifter, som låta förena sig med grundsatsens er¬
kännande.
Herr Waern: Lika med föregående talare, anser äfven
jag, att det 1111 är tid, att 16 § Regerings-formen göres till en
sanning och att derföre det Kongl, förslaget icke i allo mot¬
svarar rättmätiga förhoppningar, utan att en större utsträck¬
ning, än hvad deruti är medgifvet, erfordras. Särskildt vill
jag påpeka ett stagdande i förslaget, som strider emot alla rätts¬
begrepp. Enligt IS § deri, skulle en tjensteman, som utträdt
ur Svenska kyrkan, skiljas från sin tjenst, der densamma
icke var af beskaffenhet, att han utan afseende å sin tros¬
bekännelse kunnat till densamma nämnas; men äfven i så¬
dant läll skulle det bero på, om Konungen eller den myn¬
dighet, som egt att tjensten tillsätta, finner skäligt att tjenste-
mannen dervid bibehålla. Således ett fullkomligt godtycke,
som upphäfver den rätt. en hvar dock tillkommer att blifva
dömd efter bestämd och tydlig lag, hvaremot jag måste på
det allvarsammaste protestera.
Herr Lallerstedt *)
Herr Brun: Ehuru jag här ej kan inlåta mig i någon
speciel granskning af det Kongl, förslaget, får jag dock för¬
klara, det jag ogillar åtskilligt af hvad de föregående talarne
deremot andragit. Jag anser, vid frågans bedömande, det
ligga största vigt uppå, att noga skilja emellan rättigheten,
som bör tillkomma hvar och en, att i andeliga saker tro
hvad man vill och dyrka Gud huru man behagar, samt rät¬
tigheten att undervisa andra eller påbörda dem sin tro. —
Det synes af åtskilligt utaf de härstädes förda raisonnementer,
som det skulle anses temmeligen likgiltigt, hvilken eller huru
beskaffad den må vara, som tillätes undervisa i religionssaker;
men, ehuru jag ställer friheten i andeliga ting högre, än allt
annat dyrbart här i lifvet,, och är innerligt öfvertygad derom,
att menniskorna just uti denna deras frihet, som Gud gifvit
dem, hafva fått sig förelagdt att sjelfva \alja eller bestämma
öfver sitt tillkommande öde, antingen till förädlade och lyck¬
liga eller ock från allt detta fallna varelser, så kan jag här¬
igenom dock icke komma till den slutsats, att religionsun-
') Herr Lallerstedts vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke*
vid slutet af detta band.
93
Den 9 November.
dervisningen icke skulle behöfva lemnäs i skickliga och vär¬
diga händer. Ingen lära är så hög och ingen undervisning
tager så mycket alia menniskans ädlaste krafter och förmö¬
genheter i anspråk, som just denna undervisning i religionen.—
Det ligger derstädes så mycket utom gränsen för det lör-
ståndsmått, som blifvit oss menniskor genom bestämda orga¬
ner tillmät t, och det förefaller mig således alldeles obpgripligt,
om för denna höga, hela vårt sanna menniskovärde bestäm¬
mande läras meddelande åt andra, det skulle vara likgiltigt
till hvilka lärare-kallet öfverlemnas, om dessa lärare hafva
bildat och beredt sig dertill, eller om de äro obildade och
obekanta med hvad de vilja lära och predika för andra, om
de ens drifvas af andeligt nit eller missbruka det- heliga blott
för verldsliga afsigters vinnande. — Min fasta öfvertygelse
är, att lagar för religionsundervisning, dermed jag ock me¬
nar offentliga religionsföredrags hållande, äro högst behöflige:
ty skulle man upplösa dessa lagar och icke mera fordra nå¬
gon ordning vid undervisningen i religionen, så befarar jag,
att samhället snart skulle föras, å ena sidan, till indifferentism
eller hedendom, och, å den andra, till svärmisk galenskap.
Jag vill ej, att portarne skola upplåtas t. ex. för Catholikerne,
hvilka säkert med stort begär längta att hos oss få göra sina
inkräktningar, för att sedermera få utöfva sitt vanliga både
andeliga och politiska förtryck, och nu, såsom medel för sina
afsigters vinnande, underhålla skriket om Svenskarnes intole-
rance; utan dem och deras gelikar ville jag svara, i frihetens
och upplysningens namn, att de i alla tider visat sig vara ett
mörkrets och förtrvckets anhang, som, härifrån en gång ut-
drifna, icke skola tillåtas komma åter; ej heller vill jag lemna
fältet öppet för en mängd inhemska okunnige och bedragare.
Här har talats om [.åsarne i Helsingland, och mycket be-
hjertansvärdt har en föregående talare sökt om dem berätta.
Men som jag är bosatt inom Helsingland, så känner jag ock¬
så rätt väl till dessa Läsare. I)e af dem, sorn skiljt sig från
Statskyrkan, äro ett hallstarrigt sällskap, som af trots och
egensinne hålla sig afsöndrade från den öfriga församlingen,
och dessa Separatisters utmärkande drag äro i öfrigt andeligt
högmod och kärlekslöshet, hvarpå de också alltid så väl kän¬
nas igen. — För deras skull, som icke hafva Christi anda,
hvilken framförallt innebär kärlek, ödmjukhet och fördrag¬
samhet, anser jag icke att vår rena evangeliska lära biir upp¬
offras. — Denna lära, som tillåter oss opåtaldt tro och tänka
hvad vi vilja, lära och begrunda Guds ord med de såra och
Den 9 November.
95
lemnar oss öppen tillgång till alla naturvetenskapers studium
och forskning i allt öfrigt, hvartill menniskoförståndet är mäk¬
tigt. har jag icke kunnat finna utöfva något sådant förtryck,
som man vili påbörda henne; utan jag anser denna, med
naturens vittnesbörd och oförvilladt menniskolörnuft öfver¬
ensstämmande lära allt för dyrbar, för att icke förtjena bibe¬
hållas och skyddas af samhällets lagar. Slutligen må jag be¬
känna, det jag anser religionen ej blott för den enskilde indi¬
videns dyrbaraste skatt, utan jag håller honom derjemte för
samhällsbyggnadens vigtigaste beståndsdel. —Finnes det icke
inom oss en grund af Gudsfruktan, dermed jag menar en
ren och lefvande tro på Gud och öfvertygelsen om ett lif, i
ädlare gestalt, efter detta, samt tron på nödvändigheten för
detta högre lifs ernående af eget uppriktigt bemödande om
förädling — finnes, säger jag, icke denna grundval, så är
driffjedern till verklig humanitet borta och vi bemöta hvar¬
andra icke mera med uppriktighet, välvilja och deltagande,
utan egoismen, egennyttan inträder i dess ställe, all pålitlig
patriotism försvinner och samhällsbyggnaden skall till slut
förfalla. — Sorn ett värn emot sådan enskild och allmän ofärd
anser jag vår grundlags ord »så vidt han derigenom icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer» i sitt
högsta mått tillämplige. — Allmän förargelse har dessutom
längesedan börjat blifva en frukt af obehörige kringresande
predikanters eller okunniga fanatiske bibeltolkares framfart,
hvilka genom sina ensidiga framställningar och tydningar af
Guds ord och sina oriktiga svärmiska läror sönderslitit famil¬
jerna, ryckt maka från maka, föräldrar från barn eller barn
från föräldrar, som gjort tjenstefolk förgätna eller likgiltiga
för sina åliggande pligter och som spridt osämja emellan
grannar och församlingsboer, der den ena upphäft sig till
att vara Guds barn, under det han debiterat den andra för
att vara djefvulens. — Sådana äro de verkliga facta.
Med min röst vill jag derlöre uppmana till eftertanke
och varsamhet, då man tänker stifta en ny lag i religionsfrå-
gan. Sorn det icke kan förnekas, att vårt presterskap på sina
ställen eger en stor skuld i religionssöndringarne inom landet,
anser jag, för min del, såsom den alldra nödvändigaste åtgärden
i religionsangelägenheterna, att åtskilliga reformer genomföras
med vårt presterskap, så att presterna hädanefter bildas ute¬
slutande till hvad de böra vara, nämligen religionslärare, och
att bland de qvalificerade presterna inga hinder för fortkomst,
på grund af hvars och ens gålvor och duglighet för sitt kall,
94
Den 9 November.
eller inga hinder i församlingarnes rätt att utse sina lärare
vidare måtte läggas, samt att församlingslärarne slutligen icke,
såsom hittills skett, genom en mängd dem pålagda verldsliga
bestyr och ett oklokt aflöningssätt, hindras i rätt utöfning af
deras lärarekall.
Emedan erfarenheten visat, att de flesta afsöndringar från
kyrkosamfundet framkallats och underblåsts af kringresande,
smygande villo-predikanter, söm låtit besålda sig i parti-andans
tjenst och gjort till sitt högsta mål att sönderslita endrägten i
församlingen, så anser jag mot slika äfventyrare lagens sträng¬
het böra användas och deras kringflackande i landet med
strängt ansvar beläggas. Deremot bör andaktsfrihet opåtald
ega rum i busen under ledning af dertill tjenliga, för sedlig¬
het och Christlig vandel väl vitsordade lekmän, tillhörande
församlingen, men allt kringresande utom församlingen eller
omkring riket absolut förbjudas.
Herr Kock: Det händer ej sällan, då man beträder
reformernas bana och kommer in i det utvecklingsstadium,
hvari hvarje samhälle bör sig befinna, att helt plötsligt, den
lugna discussionen och de medlande åsigterne öfvergå till
hvarandra motsatta ytterligheter; det framåtskridande elemen¬
tets öfverdrifna fordran manar det återhållande icke allenast
att vägra hvad med billiga anspråk skulle blifvit beviljadt,
utan det sätter sig emot äfven den minsta förändring. Följ¬
den blir, att man förlorar allt, der man åtminstone kunde
vunnit något, om man varit måttlig i sina fordringar. Jag
har under den tid, jag deltagit i Riksdagsförhandlingarne, fun¬
nit, att så varit förhållandet med afseende på flera större sam¬
hällsfrågor, Jag vill endast erinra om representationsfrågan.
Vid 1840 års Riksdag lyckades det att få hvilande ett re¬
presentationsförslag i liberal syftning. Detta förslag hade vid
4844 års Riksdag många anhängare, bland hvilka äfven jag
räknade mig, och fastän det ej gick igenom, voro dock nä¬
stan alla ense derom, att något borde göras. Kom så Riks¬
dagen 1848. Alla meningar förenade sig derom, att nu vore
tid att skrida till verket, för att vinna något bättre, i
stället för det gamla. Jag tyckte mig finna, att det återhål¬
lande elementet gifvit med sig och räckte handen åt framåt¬
skridandet. Det bildade sig sammankomster, för att bringa
frågan till lösning, och varma önskningar uttalades ömse¬
sidigt för uppnående af ett lyckligt resultat. Men under Riks¬
dagens lopp inträffade yttre politiska händelser, som stegrade
de liberalas anspråk; de ville nu taga alltför stora steg, och
Den 9 November.
95
de coDservativa drogo sig i samma mån tillbaka. Följden
blef att vi nu stå på samma punkt, som förut; ty de par¬
mela förändringar, som tillvägabragts, äro ej annat, än tupp¬
fjät i förhållande till hvad man skulle vunnit, i fall man då
varit medgörlig och hellre tagit något, än intet. Jag fruktar
att det kan gå på samma sätt i förevarande fråga. Det är
säkert icke många, som ej medgifva, att något måste gö¬
ras, för att lossa på de band, som för närvarande trycka
samvetsfriheten; och Konungen har också nu framlagt ett
förslag till mildring af det rådande tvånget. Detta förslag
tiar i dag blifvit så strängt bedömdt, att man skulle tro det
vara nästan omöjligt att qntaga. Jag medgifver, att jag ej i
detail genomgått dess bestämmelse, meri jag föreställer mig,
att detsamma ej kan vara så odugligt, då det, utgånget från
Regeringen, blifvit af Högsta Domstolen utan anmärkning till¬
styrkt; det måtte väl innehålla något framåtskridande.
Min mening med detta yttrande är ingen annan, än att
utkasta ett varsamhetens ord att taga hvad, som bjudes, och
ej, genom att spänna bågen för högt, bringa det derhän, att
vi i frågan stadna på samma punkt. Af hvad, som anförts,
synnerligen af Herr Björck, har jag funnit, att förslaget
är behältadt med åtskilliga fel i afseende på redactionen,
men dessa skola säkert kunna af Lag-Utskottet afhjelpas.
Under denna förutsättning, tillstyrker jag, för min del, anta¬
gande af det medlingsförslag, Regeringen framlagt.
Herr Kistner: Jag är tacksam för de anmärkningar,
som jag hört mot de Kongl. Propositionerna framställas.
Jag instämmer i flera af dessa anmärkningar och skall, så¬
som Ledamot i Lag-Utskottet, ej underlåta att framhålla dem,
när frågan der till behandling förekommer.
Herr Ridderstad: Flertalet af talare har under discus-
sionen, rörande religionsfriheten, vidrört dithörande bestäm¬
melse i 16 § Regerings-Formen, men företrädesvis första
delen deraf, der det heter: »Konungen bör ingens samvete
tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en
fri utöfning af sin religion»; hvaremot andra afdelningen:
»såvidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller all¬
män förargelse åstadkommer», i mer eller mindre mån
blifvit förbisedd. Jag kan ej annat, än erkänna religions¬
frihet såsom en dyrbar grundsats, men en ej mindre dyrbar
och vigtig är samhällets ordning och lugn. Gent emot sam¬
vetets rätt uppställer jag derför samhällets. Med erkän¬
nande af den ena och aktning för den andra af dessa grund-
96
Den 9 November
satser, kan man ej undgå att fråga: hafva religionsstriderna
i vårt land ej stört samhällsordningens rätt? Jag tror att
man måste erkänna, att de det gjort. Jag är visserligen ej
i tillfälle att för ögonblicket framlägga en serie af fada,
för att nu styrka denna min meuing, men något hvar min¬
nes säkert och kan ej förneka, att stor oreda vållats genom
dessa strider. Vid sidan af samvetsfriheten, såsom en dyr¬
bar princip, ställer jag samhällsfriheten, ja! jag ställer den
framom, såsom det lästa hälleberg, om hvilket man, i af¬
seende på samvetsfriheten, kan säga: »hitintill skall du gå,
men icke vidare, här skola dina stolta böljor sätta sig».
Jag vet väl, att samhället åligger befrämja den enskildes
rätt, men samhället består af millioner, och den enskilde
måste träda tillbaka, då det gäller allas väl. — Om man
beviljar en obegränsad religionsfrihet, så står man vid bran¬
ten af två möjligheter: religionsfriheten kan nemligen — å
eria sidan — föra till mycket andligt godt, men också — å
den andra — till mycket ondt. Amerika har gått Iram i
båda riktningarne. Religionsfriheten har der ledt till hög
religiös förädling, men den har också framkallat rnortno-
nism. För att ur historien visa, hvilka syndafall samvets¬
friheten kan begå, då den icke af något är begränsad, he-
höfver jag endast erinra om Fransmännen, detta annars så
ädla folk, då de dethroniserade sjelfva Gud. Man kan verk¬
ligen säga, att de då ej hade Gud för ögonen.
För min del, måste jag i denna fråga beträda modera-
tionens väg. Jag instämmer visserligen med föregående
talare deri, att de nu framlagda förslagen äro behäftade
med många fel. Jag erkänner, att det i dem saknas en
strängt och consequent sammanhållande princip, och såsom
det största fel af alla anser jag, att de åt Konungen öfver¬
lemna pröfningen af de trosbekännelser, sam möjligtvis kunna
uppstå i landet. En sak, så vigtig, som menniskans religiösa
tro, får ej göras beroende af någon enskild persons pröf¬
ning, vore han också Konung. I detta fall bör författnin»-
gen grundas på en princip, sådan t. ex. som den, på hvil¬
ken Norriges dissenterlag är baserad, och paragrafen om
Konungens pröfningsrätl i nyssnämnde afseende borttagas;
dermed tror jag, för min del, också att all den hufvudsak-
ligaste förändring skulle vara gjord, som i principiell hän¬
seende kan vara af nöden.
En vigtig detailanmiirkning, som äfven blifvit fram¬
ställd mot den Dom-Capitlen tillagda rättigheten och skyl¬
Den 9 November.
97
digheten att väcka åtal för utspridande af villfarande lära,
vill jag äfven biträda; denna makt bör, såsom hittills, ligga
i Justitiee-Canzlerens hand. Om det Kungliga förslaget i denna
del ;intages, kommo ej allenast Consistorierne i den mest
besvärade ställning, utan. då dessa i årt land äro ganska
talrika, löljde jemväl deraf, att en mängd hvarandra mot¬
sägande domar skulle kunna komma til stånd. Consistorii-
Ledamöterne, äfven då de handlade efter bästa förstånd,
skulle utan tvifvel äfven ofta blifva misskända, och sålunda
en personalstrid uppkomma, säkert ej mindre vådlig och
obehaglig, än sjelfva religionsstridigheterna.
I samvetsfrihetens interesse!) har jag mot det Kongl,
lörslaget ej flere anmärkningar att göra; men i samhällets
återstå mig deremot följande: I dettaf all saknar förslaget en
närmare bestämmande stadga rörande colporleurväsendet.
äfvensom hvarje gifven och tydlig gräns, inom hvilken man
skulle kunna hejda predikosjukan. Vidare är det väl för¬
bjudet alt stifta munk- och nunne-kloster, men det hade
derjemte bort stadgas, att Jesuiter ej här lå bosätta sig. I
Schweitz, det friaste iand i verlden, har man mer än en
gång landsförvist Jesuiterne, och man hade bort betaga deni
möjligheten att här slå ner sina bopålar; ty de hafva, så¬
som en stor författare sagt. val sitt fäste i Rom, men deras
värjspelsar sträcka sig till alla land.
Discussionen var slutar!, och den Kongl. Propositionen,
tillika med Herr Rosenqvists motion M 4, samt hvad i äm¬
net vidare blifvit yttradt, remitterades till Lag-Utskottet.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes kl. 3/4 3 e. m., men sammanträdde åter, till fort¬
sättning af
Plenum, kl- 6 e. m.
§ 3.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet f. m. denna
dag fattade beslut.
§ 6.
Vid å nyo skedd löredragning af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition den 27 sistlidne October, om antagande af en
Författning, angående mord, dråp och annan misshandel,
blef samma Kongl. Proposition till Lag-lJtskottet remitterad.
Bor, -Stånd. Prol. vid ttikti. 1839-ISBO. 1. 7
98
Den 9 November.
Föredrogs å nyo Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition den
27 sistlidne October, i fråga om kostnadsfri upplåtelse af
Kronan tillhörig jord åt Gellivare blifvande bolag, för an¬
läggning af en jernväg emellan Gellivare malmfält och Bott¬
niska viken.
Vice Talmannen flerr Schwan: Sällan, måhända aldrig,
har någon underdånig ansökan vackt så allmän och odelad
uppmärksamhet, sorn den Herr Victor Kjellberg, å egna och
nieddeJegar.es vägnar, inlemnat till Kongl. Maj:t, afseende
att, under vissa vilkor, bygga en jernväg emellan Gellivare
malmfält och Bottniska viken till en längd af 17 mil. När
jag hörde och såg den ifver och det deltagande, som till
förmån för denria ansökan kallades till lif, äfven hos flere bland
mina vänner och bekanta, trodde jag mig böra med tystnadens
vältalighet deri bemöta, öfvertygad att vid en snart stun¬
dande Riksdag blifva i tillfälle att få höra uttalade andra
åsigter i saken, mera öfverensstämmande med mina egna.
Dä lönade det för öfrigt icke mödan att komma med någon
opposition. Man såg ju ej allenast, huru den enskilde man¬
nen med all »förtrutenhet sträfvade att framtvinga Regerin¬
gens bifall till den underdåniga inlagans anspråk; äfven pres¬
sens mäktigaste och mest spridda organer delade samma
tänkesätt. Förslaget blef ock i hufvudsaken af Kongl. Maj:t
sanctioneradt. Men hvad, som dervid kändes för mig i hög
grad påkostande, var att under den Nådiga Resolutionen af
deri 26 Mars 1859 finna namnet Gripenstedt, namnet på samma
Föredragande för Finance-Arenden, till hvilken jag och alla, som
dela tilina åsigter om en friare näringsiagstiftning, en friare
economisk författning och en friare tulltaxa, — hvars grund¬
princip just är upphäfvandet af all undantagslagstiftning, af
alla exceptionella förmåner, — stå i den största förbindelse.
Också är det med känslor af pligt, af nöje och af tacksam¬
het, jas begagnar det första tillfälle, då jag här har ordet i
en fråga af economisk natur, att uttala den åsigt, att, utan
Herr Gripensledls öppna och ridderliga uppträdande under
förra Riksdagen, vi sannolikt ännu stöde på samma punkt
att i öppen fejd möta prohibitismen. Men att, efter sådana
föregåenden och efter Tull-Taxan af den 18 December 1857,
återfinna det namnet under denna Resolution, — det är i
sanning, jag upprepar det, bra påkostande.
Herr Vidor Kjellberg har i sin underdåniga ansökan,
som jag eger i mina händer och hvarur jag uppläser hans
Den 9 November.
99
egna ord, sagt, att »han och hans medinteressenter skulle
finna sig »benägne» att till ett bolag med större capitaI-
tillgång öfverlåta hela egendomen.» Detta förefaller inig
något besynnerligt. Jag vet ej, om Herr Kjellberg är Svensk
eller Norrman. Han har emedlertid sedan flera år tillbaka
varit etablerad i Norrige, och han lärer väl således vara
mera det sednare, än det förra. Men antagom nu äfven, att
han är Svensk, så har han i allt läll ineått till Kongl. Majit
med en ansökan, deruti sökanden alldeles icke säger sig
hafva hildal ett bolag, utan endast att han och hans med¬
interessenter vore dertill benägne. Han uppgifver vidare, alt
2V2 millioner redan blifvit på företaget uppoffrade — en
bedröflig bekännelse. Att under så tälta omständigheter in-
teressenterna önska blifva afläiren qvitt, finner jag helt na¬
turligt. Men huruvida det är rätt, huruvida det är klokt
och statsenligt af en Regering att taga en så villkorlig an¬
sökan under pröfning, torde vara mera tvifvelaktigt. Delta
förer oss tillbaka till minnet af den gamla piécen, i hvilken
striden föres mellan ett »om» och ett »som». Kommer nå¬
gon till Svenska Regeringen och säger, att, »som» jag bildat
ett bolag, så anhåller jag, att Kongl. Majit mätte förunna
mig följande förmåner emot följande skyldigheter, då kan
Föredraganden för Finance-Arenden äska upplysning, på
hvad grund han nyttjar ordet »som» och hvilka medel han
eger att ställa till sin disposition flir att realisera projectet.
Ar han i tillfälle att lemna dessa upplysningar och visar
lian sig kunna anskaffa de 12 millioner, som behöfvas. då
anser jag det vara Finance-Ministerns skyldighet alt före¬
draga hans ansökan i Stats-Rådet och tillstyrka, att den
måtte komma under Kongl. Majits pröfning. Men skulle
sökanden, i stället för »som», få begagna ordet »om» och
säga, att »om» Kongl. Majit vill medgifva mig de förmåner,
jag begär, är jag »benägen» att söka bilda ett bolag, —
hvilket, mine Herrar, skulle på ett sådant procedere blifva
slutet! Ty hvad risquerar väl den enskilde genom en så
beskaffad ansökan, eller rättare förfrågan, och denne enskilde
kan också, till följd deraf, vara hvad som helst, en till sina
förhållanden okänd, cn projectmakare eller en parvenue.
med ett ord allt annat, än hvad han bör vara. Ar det månne
Svenska Regeringen värdigt att till pröfning upptaga en
dylik inlaga samt derpå grunda och till Rikets Ständer öfver¬
lemna en Proposition, då Kongl. Majits Regering sväfvar i
den ytterliga ovisshet om frågans verkliga ställning, att
100
Lön 9 November.
Kongl. Maj:t Sjelf talar om »rättighet för ett mÖjligen{!)
»uppkommande Actiebolag, hvars bildande synles[!) vara i
»ansökningen afsedt, att besitta Gellivare fasta egendom.»
Skall nu Kongl. Maj:t pröfva något, som synes vara afsedt!
Jag tillåter mig fråga, om icke ett dylikt anspråk går vä!
långt. Men om Borgare-Ståndet delar den åsigten, att hvarje
ansökan, af hvad beskaffenhet den må vara, kan utgöra före¬
mål för behandling af Konung och Ständer, äro alla mina
anmärkningar öfverflödiga. Då jag emedlertid nu har ordet,
ber jag att få fortfara, beredd att återtaga allt hvad, som
kan bevisas mig såsom oriktigt uppfattadt. Men jag må be¬
känna, att jag emot detta bolag i hög grad hyser en känsla,
sorn annars icke tillhör min natur, nemligen misstänksam¬
hetens.
Herr Kjellberg är representant för ett Norskt bolag,
hvilket jag åtminstone anser liktydigt med ett utländskt. Ty
Norrige är, sedan Mellan-ltikslagen blifvit förkastad och
flera ndra från Svensk sida väckta förslag, som afsågo ett
närmande emellan folken på sidorna om fjellet, för oss att
anse mera, som ett främmande, än, hvad det borde vara.
ett broderligt sinnadt land. Och hvilket emottagande tror
man väl i Norska Stor-Thinget ett förslag skulle röna, som
alsåge att i Norrige bereda ett Svenskt bolag så stora för¬
måner, som dem man nu vill tillerkänna ett Norrskt hos oss?!
Vår sednaste Tull-Taxa är daterad den 18 December
1857 och gäller, som bekant är, från den 1 Januarii 1858.
Dess anda och grundval är väl känd af oss, som deltagit i
sednaste Riksdags förhandlingar. Den utgår från den prin¬
cip, att all undantagslagstiftning bör borttagas. Kongl. Majit
och Rikets Ständer hafva föiklarat, att inga prcemier mer
skola beviljas hvarken vid export eller import, att så¬
ledes rättigheterna skola vara lika för alla, ingen gyn¬
nas på annans bekostnad eller det ena interesset på det
andras. Detta stora ändamål, vunnet efter så heta stri¬
der, trainpas nu genom denna Kongl. Resolution under
lötterna. Kongl. Majit har ej bifallit Herr Kjellbergs ansö¬
kan om fri disposition af Kronans mark och ej heller be¬
slutat om användandet af de 500 s. k. kronoarbetskarlarne.
Deremot har Kongl. Majit lenmat Herr Kjellberg full frihet
att utan tull från utrikes ort införa locomotiver, inachinerier,
i edskap och allt, som till jernvägens anläggning och full¬
ändning erfordras. Kongl. Majit har vidare, af Sin rätt att
nedsätta tulltaxan, funnit skäligt tillåta Herr Kjellberg att
Den 9 November.
101
Under de tio lörsta åren, efter det jernvägen blifvit fullbor¬
dad, frän Riket tullfritt utföra Etthundrafemtiolusen (150,000)
SkfE Gellivare-jernrnalin. Den uu gällande Tull-taxan be¬
lägger vid utförsel malin med 50 öres tull pr Centner eller
2 Ridr för hvarje Sk®. Med ett penndrag har Kongl. Majit,
således tillagt Herr Kjellberg en exportpraemie af 300,000
R:dr i 10 år eiler, som är detsamma, lörärat honom i ett
för allt en liten present af 3,000,000 R;dr lör att bygga en
jernväg emellan Gellivare och Bottniska viken, 17 mil lång.
Jag trotsar hvar och en att söka i Sveriges annaler och
finna, vare sig en enskild man eller ett bolag, sorn någon¬
sin blifvit tillerkänd en så stor och oerhörd förmån. Då
jag säger: »oerhörd förmån», är det dock ej derföre att jag
tror Herr Kjellberg och hans bolag om att kunna utföra sin
plan, äfven med den beviljade exportpraemien. Jag tror
tvärtom, och jag yttrar detta med den öppenhet, sorn jag
alltid bemödar mig att iakttaga vid våra förhandlingar, jag
tror tvärtom, att Kjellberg & C:ie gjort en rätt dålig affaire
genom inköpet af Gellivare-verken. I)e torde äfven hafva
insett detta och det kan ju hända, alt de ingått till Kongl.
Majit med sin ansökan just för att blifva afläiren qvitt och
för att, med Konunga-Brefvet i handen, samt hänvisande lill
den deri utlofvade praemien af 300,000 Ridr eller ungefär
450,000 francs om året under 10 års tid, som gör F:s 4
V2 Million, lyckas förmå något bolag, i Paiis eller an¬
norstädes, att nappa på kroken, och tillköpa sig de ruine¬
rande verken. Jag fruktar verkligen att, med sådana privi¬
legier, det icke är otänkbart att lyckas på Pariser-beursen
etablera ett bolag för tillgodogörande af Gellivare rika malm-
lager. Följden skulle sannolikt blifva den, att det Svenska
Tackjernsbolagets actier koinine att noteras på nämnde beurs,
likasom Köping-Hult-bolagets noteras på Londons, som »Kongl.
Svenska Jernvägs-Actier». Genom detta sednare bolag har
vår credit i verldshandelsstaden lidit en beklaglig stöt, och
denna credit är i sanning ej sådan i öfrigt, att vi lå låta
den sjunka lika djupt på bernsen i Paris, som på den i
London. Afven ur denna synpunkt hade Herr Gripenstedt
bort tre gånger betänka sig, innan han tillstyrkte Resolutio¬
nen. Det har visserligen blifvit mig sagdt, att Herr Gripen¬
stedt varit emot förslaget. Men då man ser hans namn un¬
der beslutet, måste man antaga, att han dertill medverkat.
Jag kan ej tänka mig en Kronans Minister, som har panna
nog att med sitt namn bekräfta ett så vigtig! document, sorn
Den 9 November.
helt och hållet rifver upp vår eeonomiska lagstiftnings grun¬
der, utan att hafva blifvit iilvertalad eller öfvertygad att dela
de åsigter, sorn handlingen proclamerar.
För hvar och en, sorn följt med den eeonomiska lag¬
stiftningen och serskildt Tull-taxans öden och utveckling, är
det en abnormitet, att den förädlade varan, tackjernet, skall
vara belagdt med utlörseltull, under det man på samma
gång förklarar, att råämnet, malmen, lår till en betydande
qvantitet utföras tullfritt. Om jag hade varit Föredragande
lör Finance-Arenden, skulle jag, om jag partout velat gynna
detta företag, åtminstone begynnt med att tillstyrka Kongl.
Majit tillåta fri export af tackjern. Men ej nog dermed.
Kongl. Majit säger i 2:dra punkten af sitt Svar, att Kongl.
Majit ej kan bifalla den sökta kostnadsfria upplåtelsen af
Kronans jord, emedan den vore beroende af Rikets Ständers
samtycke. Jag hemställer nu, huruvida det icke hade varit
mera klokt och statsmannalik!, om Kongl. Majit, för att
undgå att tillskapa ett privilegium, hänskjutit hela frågan till
Ständerna, af hvilka det då berodde att, på samma gång de
beviljade den sökta jorddispositionen, tillika förklara, att de,
lör att befrämja Gellivare-bolagets nyttiga ändamål, äfven
tillerkände bolaget fördelen af önskad tullfrihet. — Så skulle
åtminstone jag hafva handlat och ej, såsom nu skett, trampa
mina egna verk under lötterna.
Det ligger för öfrigt något opolitiskt och oklokt i den
Kongl. Propositionen. Jag tror, att, om det kan bära sig att
i en öde trakt bygga en 17 mil lång bana enkom för att
föra malm, hvilket jag betviflar, så ligger i denna omstän¬
dighet det vackraste bevis för våra Svenska jernvägar. Ty
någon personaltrafik kan här ej komma i fråga, med undan¬
tag för jernvägens tjenstemän och malmarbetarne. Icke
heller finnes några skogsprodueter längs banan att frakta.
Så pass geografiska kunskaper måtte man väl ega, att man
vet, att skogen der är ytterst gles och af så klen återvext,
att skogsafverkning blott är en bisak och att någon export
deraf ej kan påräknas. Jernvägen skulle alltså vara till en¬
dast lör att utföra malmen. Låtoin oss se till, om det kan
vara på rent allvar menadt! Sökanden beräknar den årliga
malmtillverkningen till 320,000 Sk®. Han säger nemligen,
att 120,000 Sk® skulle exporteras, hvaremot den öfriga, till
200,000 Skffi antagna, malmqvantitet vore afsedd till con-
sumtion inom landet. Jag får helt upprigtig); bekänna, att
äfven jag något svsselsatt mig med jernhatidteringen i or-
Den 9 November.
105
terna kring Mälaren. Men 200,000 Sk® malin, inkastade
på den Svenska jernmarknaden, tror jag svårligen skulle
finna afsättning i landet. Hvad vidare beträffar de 130,000
Sk®, som skulle erhålla afnämare vid kusten, anser jag äfven
den planen omöjlig. Jag känner ej några frakter så låga.
att det kan bära sig att pr 1000:tal utskeppa malm. Den
enda möjligheten vore, att låta den sia med trälastfartyg
såsom barlastfrakt. Men, om full frakt skall erläggas, är
värdet af malmen så lågt, att den omöjligen kan af främ¬
mande köpare användas. Den skulle således endast komma
att gå öfver Qvarken till Finland. Men jag hemställer, om
vårt förhållande till Finland är sådant, att det vore välbetänkt
att uppmuntra en malmutförsel till dess rika skogsbygder,
för att der finna en fiende till vår egen industrie.
Jag har i mina bänder en annan Kongl. Resolution,
contrasignerad den älven af Herr Gripenstedt, och genom
hvilken egarne af Utö grufvor tillåtas att utföra malm emot
en tull af i öre pr Sk®, då Tulltaxan stipulerar 2 Rdr.
Bättre är då lemna tullfri utförsel, än bibehålla en sådan
småaktighet, som 4 öre pr Sk® eller V2 °/0 på den stipu¬
lerade utförselstullen. Och ändå har Resolutionen blifvit
förnyad under åratal ända sedan det ögonblick, då Finland
rycktes från Sverige. Såsom grund för Resolutionen har
antagits, att Finska Bruksegare voro interessenter i Utö gruf¬
vor och att man velat bereda dem en förmån. Men om
Kongl. Majit ville gynna dem, så hade Kongl. Majit lika
väl kunnat bevilja dem tullfrihet, som att upptaga 4 öre pr
Sk® malm i statsinkomst.
Men det kan vara tid att sluta. Jag anhåller endast,
att, hvad jag yttrat, får medfölja remissen och jag tror sär¬
skildt, att Stats-Utskottets Ledamöter, till hvilkas behandling
frågan förmodligen kommer att hiinskjutas, mätte göra sig
för densamma noga redo samt, innan de skrida till pröfning,
efterfråga och tillse, om Herr Kjellberg för Gellivarebolagets
räkning till Kongl. Majits Regering afiemnat sådana papper
och documenter, som styrka hans förmåga att åstadkomma
det bolag, till hvars bildande han hittills endast förklarat
sig benägen.
Herr Wallenberg: Herr vice Talmannen har sagt, att.
om det kan visas, att den af Gellivare-Rolaget gjorda fram¬
ställning icke är ensam i sitt slag, alla hans anmärknin¬
gar äro öfverflödiga. Det återstår således alt tillse, om det
är första eller sista gången, som Kongl. Majit lemna t Sitf
*
104 Den 9 November.
bihlII till en, till sill innehåll, vilkorlig ansökan. Sädant tor¬
de ej vara något ovanligt, och jag tror, att det i hvarjehanda
författningar kan läsas, att, så vida ej bolaget i fråga ’ar bil-
dadt inom en viss bestämd tid, de detsamma beviljade rät¬
tigheter äro förverkade. Da personer ämna inlåta sig i
storartade och vidtutseende företag, på hvilka hela deras exsi-
stence kari risqueras, ligger det ju i sakens natur, att de först sö¬
ka få grunderna bestämda, innan de bilda bolag, och i många
fall har Kongl Majit godkännt bolagsreglor för och medgifvit
förmåner åt blott tillämnade bolag. Att således de, som här
ämna eller förklara sig benägna att i mera capitalstarka
händer, än sina egna, öfverlåta sin egendom, begära af
Kongl. Majit rättighet att lå begagna Kronans skogar och
grustag, lärer väl vara hvarken ovanligt eller besynnerligt.
Om man för öfriut betraktar frågan ur dess enklaste syn¬
punkt, torde den vara alltför obetydlig att deröfver föra
väsen. Ser man nemi. på den förlust, som Staten genom
tillåtelsen möjligen skulle möta. tror jag. att den blir ingen,
(lellivaremarken ligger i en landsdel, der uppoffringen af
marken är så obetydlig, att den ej förtjena!- nämnas. Kro¬
nans jord är der så värdelös, att bolagets anhållan om kost¬
nadsfri upplåtelse deraf mera är gjord för formens skull,
än dyrbarhetens. Man betalar, som jag vill påminna mig,
4 skillingar i stubbören lör storverksträd, då afverkning sker å
Kronans skog. Skulle man evalvera i penningar den ulgift,
som Staten genom öfverlåtelse!! sålunda skulle komma att
vidkännas, torde den visserligen utvisa en rätt liten ziffra,
jemnförd med de uppoffringar, Staten iklädt sig för andra,
äfven mindre omfattande, företag. Och i Kongl. Maj:ts Pro¬
position är fråga endast om upplåtelse af marken. Alla
öfriga bestämmelser höra ej hit. Skall Finance-Ministern
för dem uppbära anmärkningar och kiander, måste det ske
på Constitutions-Utskolts-vägen. De ligga i dag utom vår
befogenhet.
Jag talade nyss om obetydligheten af Statens möjliga
förlust. Man hehöfver blott omskrifva ansökningen, för att
göra tydlig dess stora vinst af företaget. Om alltså sökanden
hade anhållit, att, derest ett bolag kommer till stånd, som
lörarbetar en viss qvantitet malm, och deraf exporterar så
mycket, att tullen uppgår till en rund summa al 300,000
Kdr i 10 Ar, i sådant läll Kongl. Maj:t ville medgifva
detta bolag under nämnde tid ett bidrag af 500,000 Rdr,
och jag vill se den, som velat gifva ett nej till svar. Ty
Den 9 November.
piter (le 10 åren skulle Slaten, om förslaget kom till utfö¬
rande, ofelbart hafva erhållit en betydande inkomstkälla,
utan annan förlust, än den, som ligger i en icke åtkomlig
vinst.
Vi hafva aillör länge betraktat våra rika malmtillgån¬
gar med ungefär samma blickar, som hunden hötappen.
I)å vi ej sjelfva kunnat tillgodogöra dem, håfve vi äfven velat
hindra andra derifrån och heldre låtit ca pita let ligga dödt och
ofruktbart, ålen mig glädjer det mera, att penningar komma in
i landet til! företag, hvaraf största vinsten eller värdet af
arbetskostnaden stannar hemma, än att oupphörligt skaffa
in mynt genom lån mot obligationer, hvilka förr eller sed¬
nare måste så till capital, sorn ränta, betalas. Vill utlärid-
ningen för practiska och productiva ändamål försöka sin
lycka här med sina capitaler, jag hälsar dem välkomna.
Jag tror således, att Stats-Utskottet får svårt att afstyrka
bifall till den gjorda framställningen, och, ehuru jag ty värr
måste dela Herr Schwans åsigt, att företaget för närvarande
ej är utförhart, finnes derföre intet hinder att genom ett bi¬
fall nu bereda dess framgång i kommande, bättre tider.
Herr Waern: Jag har blifvit uppkallad att begära ordet
af Herr Solmans yttrande, att det hvarken vore Rikets
Ständer värdigt eller klokt alt till pröfning upptaga en fram¬
ställning, hvilken, såsom den närvarande, blifvit väckt af
en enskild man, såvida icke styrkt vore, att något bolag
blifvit fiir ändamålet färdigbildadt. Jag hyser en motsatt
åsigt. Jag tror det vara Rikets Ständer värdigt att hand¬
lägga hvarje sak, från hvad håll den än må komma, som
åsyltar fosterlandets väl; och bland dem måste jag visserli¬
gen räkna ett företag, hvars ändamål är att lifva industrien,
våra aflägsna Ijel 1 bygder samt tillgodogöra de rika skatter,
der gömmas i vår jord. Aro vi så stolta, att vi ej vilja
taga i betraktande dylika förslag, torde vi med skäl derpå
blifva lidande.
Herr Selman har vidare, i sammanhang med ansöknin¬
gen, talat om uparvenuer». Men personer, hvilka i inköp
och förbättringar å en egendom nedlagt omkring UV2 milio-
ner Rdr, böra väl rättvisligen hvarken så benämnas eller
på det sätt anses, att man ej vill lyssna till deras ord, och
förmena dem vara ur stånd att åstadkomma större capitaler.
Jag bestrider ej Herr Schwans öppenhet. Men då vissa
personer namngifvas, hvilkas caractére och egenskaper ej
utgöra något föremål för våra ölverläggningar, torde den
106
Den 9 November.
öppenhet icke vara pä sin plats, som om dem eller deras
bemödanden fäller mindre grannlaga uttryck, och såsom så¬
dant måste jaganse det af Herr vice Talmanneu begagnade: »att
nappa på kroken». Jag tror, att Herr Kjellberg är så val
känd, att han är öfver misstankan att fara med svek eller
framställa en sak i ett falskt sken; tvärtom är det väl be¬
kant, att han, med anledning af det ifrågasatta nya bolaget,
redan fört flera ingeniörer och capitalister, som derför intres¬
serat sig, till ort och ställe, så att de blifvit i till lalle att
sjelfva öfvertyga sig om verkliga förhållandena.
Hvad beträffar klandret mot Finance-Ministern, delar jag
Herr Wallenbergs mening, att det är en sak, som tillhör
Constitutions-Utskottets utredning, om de af honom i ämnet
för öfrigt vidtagna åtgärder skulle anses stridande mot lan¬
dets väl eller dess grundlagar. Afven jag skulle visserligen
ansett det hafva varit bättre, om Regeringen, i afseende å
en partiell ändring af tulltaxans bestämmelser, hänskjutit äfven
den frågan til) Rikets Ständer, i stället att tillskapa ett mo¬
nopol. Men deraf kunna Ständerna icke vara förhindrade
att bevilja, hvad här begäres, en kostnadsfri upplåtelse af
Kronans mark för jernvägens tillämnade anläggning.
Jag kan slutligen ej gilla de anmärkningar, här blifvit
fällda mot Finland och dess industrie, och jag skulle gerna se,
om vi kunde med fördel tillgodogöra vår malm genom ut¬
försel till Finland Jag tror verkligen, att vi väl kunna ut¬
härda den concurrence, som derifrån kan vara att vänta.
Herr IL Gahn: Jag vill ej undersöka, huruvida denna
Kongl. Proposition kommit i behörig tid eller icke. Derom
kunna tankarne med skäl vara delade. Vi hafva nu blott
att hålla oss vid det factum, alt Propositionen blifvit till vår
behandling öfverlemnad, samt tillse, huruvida den bör eller icke
bör bifallas. DS frågan här gäller ett utländskt bolag, som af
Svenska Staten önskar erhålla vissa förmåner, bör man lemna
alla personliga considerationer å sido och i främsta rummet
pröfva, om landet af detta'bolag verkligen kan vänta någon
lördel. Det är tydligt, att afsigten med dess etablerande icke
är att höja industrien inom landet, utan endast att utföra
den tillämnade produeten, malmen, till kusten och tillgodo¬
göra den i andra länder. Det är visst sannt, att en vinst
skulle kunna tillskyndas landet genom det tillfälle till arbets¬
förtjenst, som jernvegsbyggnaden skulle erbjuda. Men arbets-
förtjensten vore också enda vinsten, då all till jernvägens
anläggande nödig materiel komme att tullfritt införas. För
Den 9 November.
107
öfrigt tror jag verkligen icke, att vi för närvarande egä en
så stark tillgång på arbetare, att det skulle vara någon för¬
del att få dem sysselsatte vid detta aflägsna företag, under
det vi i mera bebyggda oell rikare delar af landet, såväl
till jernvägsbyggnader, som andra företag, utan tvifvel behöfva
all den arbetskraft, sorn finnes att tillgå. Således deruti in¬
tet skäl till bifall.
Ungefär enahanda, som med jernvägsbyggnaden, är för¬
bållandet med malmbrytningen. 1 a 200 personer kunde
visserligen derigenom erhålla sin bergning. Men då folket
bar arbetstillfällen nog lörut, behöfver Staten icke genom
uppoffringar framlocka nya.
Återstår slutligen att betänka, huruvida icke möjligen
odling och industrie skulle uppblomstra, der jernvägen bom¬
me att framgå, hvarigenom densamma följaktligen blefve af
ett högt värde för den ^fattiga provincens framåtskridande.
Jag tror det dock ej. Åtminstone kan jag ej inse, huru det
skulle tillgå. Ty malmbrytarne kunna ej komma i behof att
för sitt uppehälle odla jorden, utan finge naturligtvis sin
spanmål och sina öfriga lefnadsförnödenheter sig tillförde på
jernvägen från kusten. Derigenom blefve äfven hästar och
hvarje annan dragkraft, som just utgör ett vehikel för od¬
lingens uppkomst, der obegagnade och obehöflige, — och
odlingen uteblefve. Odlingen måste för öfrigt i dessa trak¬
ter fortskrida så småningom söderifrån och med sig förmil¬
dra klimatet, otn den skall kunna lyckas.
1 bästa fall skulle således, efter hvad jag nu visat, ge¬
nom detta företag, endast ett obetydligt capital flyta in i
landet. Deremot skulle den högst betydliga malmutförseln
komma att tryckande inverka på vår Svenska jernindustrie
och på priset för denna vara å handelsplatserna. Jag tror
ej, att vår jernhandtering nu är så blomstrande, att vi böra
söka framkalla eller gynna en rival till densamma, onödigt¬
vis och utan gagn för landet.
Då jag alltså ej finner, att det i närvarande stund skulle
vara till något gagn för Staten att medgifva detta bolag några
concessioner utöfver dem, som de, enligt gällande författningar, i
afseende på jords expropriation och köp af virke från Kronans
skogar hafva rättighet att, lika med andra, erhålla, hvilka
fiirmoner jag ingalunda xiii bestrida dem, så måste jag, för
min del, afstyrka Ständernas bifall till den Kongl. Propositio¬
nen, och ber Stats-Utskottets ledamöter noga öfverväga den¬
108
Den 9 November.
na fråga, som otvifvelaktigt är vigtigare, än don vid första
påseendet för mången torde förefalla.
Herr Staaff: Af de talare, som uppträdt emot den nu
föredragna Kongl. Propositionen, har ingen påstått, att Staten
skulle göra den ringaste uppoffring af värde genom en kost¬
nadsfri öfverlåtelse af den för jernvägsbyggnaden behöfliga
mark. Så är det ej heller. Uppoffringen är, med hänseende
till areal och jordmån, ingen. Detta medgifvet, torde det
enda tänkbara skälet till yrkande af afslag vara, att neutrali¬
sera verkan af den Kongl, Propositionen i öfrigt.
Emot förslaget har anförts af Herr Schwan, alt man
beklagligtvis icke kände, af hvilka personer bolaget skulle
komma att bestå, att ansökan vore villkorlig, samt att följ¬
aktligen man icke egde några garantier för företagets fram¬
gång. Pramissorna utgöra lika många factiska förhållanden;
de kunna ej bestridas. Men tillämpningen är, efter min tro,
icke fullt riktig. »Ansökningen är villkorlig». JaI hvad
mera? 1 ett land, så ovant vid storartade uppoffringar, som
vårf, bör man ej undra, om personer, som vilja försöka att
till verklighet befordra någon ovanligare och mera omfattande
idée, önska på förhand bereda sig någon fördel, som gör det
möjligt för dem att realisera denna fruktbringande tanke
utan allt för stora personliga vådor, flad åter beträffar, att
de blifvande bolagsmännen ej äro kända, ber jag att få fästa
uppmärksamheten derpå, att här i Sverige redan finnes ett
utländskt bolag, hvars delegare man ej heller känner, jag
menar det Belgiska Zinkbolaget »la Vieille Montague». För
öfrigt kan jag ej finna något ondt deruti, att man försöker
åstadkomma en fördel, om man ock misslyckas på försöket.
De, som förlora, äro ju endast de, hvilka gjort detta försök.
Staten gör ingen förlust på de uppoffringar af mark, som
begäres.
Jag vill ej upptaga tdl vederläggning den invändningen,
att bolagets verksamhet skulle komma att skadligt inverka
på jernhandteringen i landet. Den lär väl i sinom tid
blifva vederlagd. Deremot kan jag ej med tystnad förbigå
Herr Schwans försök att till biträde mot förslaget framkalla
nationella antipathier. Hvad verkan deraf kan följa, lemnar
jag derhän. Men, om ett fördelaktigt resultat vinnes, tror
jag, för min del, att det är likgiltigt, huruvida det skett
genom Svenske eller Norske män.
Slutligen skulle det nordliga Norrland i första hand
skörda vinsten af, företaget. Det har under decennier, ja
Den 9 November.
109
iner, sä liset blifvit gjordt för Norrland, som dock alltid
haft äran dela uppofliingarne för det södra Sverige, utan att
sjelf njuta någon båtnad deraf, att, då nu är fråga om en
fördel för denna vanlottade landsdel, man ej bör sätta sig
deremot.
Man liar sagt. att jernvägen ej skulle väcka odling till
lif. Jag tror tvärtom, att här, likasom annorstädes, detta
företag, likasom andra af samma industriella natur, skall
lifvande verka på den omgifvande bygden samt att odling,
rörelse och verksamhet snart skola ovillkorligen och af sig
sjelf uppkomma der och sprida sitt välsignelsebringande in¬
flytande långt upp åt fjellen.
Slutligeu har Herr Schwan yttrat, att intet bolag erhål¬
lit sådana concessioner, som detta. Jag är icke mycket
gammal, men jag minnes dock ett bolag, som för några år
sedan väckte ett oerhördt uppseende, just till följd af de
stora förmåner, som detsamma beviljades. Jag menar Troll¬
hätte nya Canalbolag.
Herr Renström: Jag har, för min del, alltid varit af den
tanke, alt det bolag, som egarne af Gellivareverken, i sin
ansökan till Kongl. Maj:t uppgifvit, att de ämnade bilda, för
att anlägga en jernväg emellan Gellivare och hafvet, aldrig
kan komma till stånd, och alt det således varit utan allt
ändamål, sorn de besvärat Regeringen i denna sak. Jag till
och med äfven sätter ifråga, om det någonsin kunnat vara allvar
med, att denna jernväg skulle komma att anläggas. Detta
oaktadt, anser jag mig dock böra säga, hvad min meningar
om de slikta förmånerna för anläggandet af en sådan väg.
Dessa förmåner skulle hufvudsakligen beslå deruti, att bola¬
get, utan afgift, finge lägga vägen öfver Kronans mark och
af Kronans skogar begagna det virke, sorn dertill erfordras.
Jag får då förklara, att jag ej kan finna annat, än att, om
ett bolag verkligen skulle komma att bilda sig, för att an¬
lägga denna väg, och detta bolag kan lemna garantie för att
det äfven ulförer arbetet, landet deraf skulle hafva så stora
fördelar, att Ständerna icke böra vägra bolaget de sökta för¬
månerna. Efter den föreställning, jag gör mig 0111 värdet å
så väl jorden, som skogen i dessa trakter, är detta värde så
lågt, alt uppoffringen å Statens sida icke skulle blifva sär¬
deles stor.
Hvad för öfrigt angår den tullfrihet, som Kongl. Majit
beviljat Gellivare egare för utförsel af malm, så anser jag
110
Den 9 November.
mig icke böra derom nu yttra mig. Det torde framdeles
blifva tillfälle, att derom uttala min tanke.
Herr Rydin: Jag har begärt ordet med anledning af ett
yttrande, som blifvit fälldt här under loppet af denna dis-
cussion och som jag ej kan låta oanmärkt passera. Det
har nemligen sagts, att Norrland icke åtnjutit några fördelar
af Staten. Jag tror att det förhåller sig tvärtom. Sålunda
vill jag, bland andra, nämna en förmån, hvarmed ingen
annan del af Riket hugnats, utom just Norrland, och det är
strömrensningarne, som fortgingo, om jag rätt minnes, omkring
20 års tid och af hvilka Norrland väl lärer hafva nytta ännu
i denna dag. Dessutom påminner jag mig mycket väl, att
Norrland 7 år å rad erhållit understöd för missvext, tilldess
Ständerna trodde sig finna, att missvexten var mera endast
artificiell för de två första åren och hufvudsakligast fanns
på papperet, då bidragen naturligtvis upphörde. Och ändå
talar man om njugghet mot Norrland och att Norrland är en
vanlottad province!
Herr Staaff: Ehuru Herr Rydéns andragande icke hör
till ämnet, ber jag dock att få förklara, att hans påståenden
i sinom tid skola besvaras och derjemte statistiskt bevisas,
att Norrland af Staten fått så godt, som ingenting.
Hvad åter missvextunderstöden vidkommer, lärer det
väl icke vara någon så utomordentlig grund till tacksamhet,
att Staten hindrat en mängd fattiga landsmän, Norrlänningarne,
att svälta ihjel.
Vice Talmannen Herr Schwan: Jag har för det yttrande,
hvarmed jag öppnade denna debatt, blifvit föremål för så
förskräckligt grava anmärkningar, att jag knappt vet, om
jag vågar uppträda för att bemöta dem. Jag vill dock taga
mod till mig och försöka.
En talare har påslått, att jag kallat Herr Kjellberg en
parvenue. Det är ett misstag och jag vädjar i all trygghet
till Protocollet. Jag sade, att, om det vore Regeringens skyl¬
dighet att pröfva hvarje ansökan, som dit inlemnades, då
hade Herr Kjellberg rätt, och hvar och en annan kunde göra
detsamma, utan någon risque, hurudan hans ställning än månde
vara. Afslås hans underdåniga förfrågan, är ju ingen skada
derigenom skedd. Bifalles den åter och han lyckas i sitt
företag, har han ju nått sitt mål. Misslyckas han åter, står
han ju på samma punkt, som han stod, innan han började
fråga.
Mitt hufvudargument emot bifall till det af Kongl. Majit
Den 9 November.
Fihr förordade förslaget var det, att, så länge Kongl. Maj:t ej
Sjelf proponera! Rikets Ständer att upphäfva nu utgående
tull å tackjern, det vore irrationelt af Regeringen att släppa
malm tullfritt ur landet. Consequencen fordrar ju, att man,
elter stångjern, går till tackjern och sist till malm. Jag
säger ej detta derföre, att jag anser det vara farligt att med¬
gifva tullfritt utförande af tackjern eller malm. Men det
är obilligt att ålägga tackjern en export-tull af 30 öre per
centner och tillåta, att 130,000 skeppund malm årligen ut¬
föras utan tull, hvarigenom det s. k. Gellivare-bolaget af
Kongl. Majit föräras en export-prcemie af 300,000 R:dr R:mt,
under tio års tid.
Herr Staaff har behagat yttra, att Zinkbolaget »/« Vicille
Montague» ej är kändt. Det är rätt ledsamt det för Herr
Staaff. Annars torde val ingen aflairesman finnas, som ej
vet, att det är ett bland de största och bäst accrediterade
bolag. Det lärer ock akta sin värdighet för högt att bjuda
Ut sig. Men i sådant fall är jag säker, att det visserligen
skulle begagna sig af ett »som» och förakta ett »om».
Här har slutligen ordats om Trollhätte nya Canalbolag.
Jag är skyldig att dertill svara, och jag önskar lifligt, att
det Kjellbergska bolaget, om det kommer till stånd, måtte
lika samvetsgrannt uppfylla sina skyldigheter emot Svenska
Kronan, som Trollhätte nya Canalbolag. Det stundar till
den 1 Januarii li!63, den lid, då Staten ingår som störste
delegare i bolaget. Då få Rikets Ständer erfara, huru det
iakttagit sina förpligtelser och då är tiden inne att granska —
och tadla för den, som vill. Men intilldess står bolaget på
den punkten, att det är sjelft fullt ansvarigt för sina åt¬
gärder. Det kan väl uppbära detta ansvar, och hoppas al¬
drig behöfva söka sig något ombud, såsom sakförare, inom
högtärade Ståndet.
Öfverläggningen var slutad, och den Kongl. Proposi¬
tionen, jemte dervid afgifria yttranden, blef till Stats-Utskottet
remitterad.
§ «•
Föredrogos åter Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner den
27 sistlidne October till Rikets Ständer:
l:o angående upplåtande af en Halmstads slott tillhörig
jordlott lill byggnadstomt för ett nytt tullhus i nämnda stad.
Remitterades till Stats-Utskottet.
2;o angående Leckö kungsgårds användande till ekplan¬
tering lör Statens räkning.
112
Uen 9 November.
Remitterades till Stats-Utskottet.
5:o angående anslag till fullbordande af det invid hufvud*
staden uppförda hospital för sinnessjukes vård.
Remitterades till Stats-Utskottet.
4:o angående den s. k. Curhus-afgiften.
Herr Lindeström: Det är i ett bia simpelt ämne. jag
debuterar, men det är kanhända icke ur vägen, att en ny¬
börjare sköter småroler.
Kongl. Propositionen, vi nu ha att remittera, ger mig
anledning till tvänne anmärkningar, som jag omöjligen kan
underlåta att framföra.
Den första gäller titeln pä den skatt, som utgår till
Curhusen sunderhåll. Curhusafgift skyldrar på hvarje debet¬
sedel. Hvad är meningen dermed? Skall det vara en på¬
minnelse för oss litet hvar att akta oss för Curhusen? eller
månne det är en förebråelse mot oss, att, sorn vi lefva så,
att Curhusen ständigt måste vara beredda på att mottaga
oss till vård, så är det ock vår pligt att contribuera till
dem? Ar en sådan påminnelse, en sådan tillvitelse väl¬
förtjent, är den på sin plats? Ha äkta makar, ha sede¬
samma qvinnor gjort sig förtjenta deraf? Mig förkominer
det snarare, som en skymf, som en ordentlig scandal. man
tanklöst tillställer mot dein.
Den andra anmärkningen har afseende på grunderna för
denna skatts uttaxering. Man har gjort den till eu personel,
till en capitationsafgift. Således på nytt igen framkastar
man tillvitelsen att vi samt och synnerligen i lika och i
utomordentligt hög grad äro i behof af Curhusen. Detta är
ju ett uppenbart hån mot sedligheten i samhället. Nog lia
väl menniskorna i allmänhet bra mera personelt interesse af
de stora statsinrättningarne, af de institutioner, som under¬
hållas af anslagen på första, på andra hufvudtiteln, ja på
alla hufvudtitlarna; men ännu har väl ingen varelse varit så
dåraktig, att han yrkat, att dessa anslag skola fyllas med
capilations-afgifter. Och likväl utgå afgilterna till upprätt¬
hållandet al Curhusen, sorn icke hvar tusende menniska he-
höfver, såsom en personel skatt. Personela skatter i all¬
mänhet äro långt ifrån att vara rättvisa, men hur uppenbart
orättvisa och dertill skadliga äro de icke här? Tillåten mig
anföra ett exempel. En fattig arbetarefamille, som så \äl
behöfde sin Riksdaler till halfsulor åt sitt barn, hvilket der-
förutan icke kan gå i skolan, nödgas nu betala denna Riks¬
daler åt Curluiset, om hvilket den icke ens har något be¬
Den 9 November.
115
grepp och af hvilket den ännu mindre har något behof, och
barnets skolgång blir inställd.
Jag är icke så enfaldig, att jag nekar medel till Cur-
husens upprätthållande; tvärtom önskar jag, att dessa inrätt¬
ningar måtte vara väl försedda, så att de må kunna lemna
en skyndsam hjelp åt alla de uslingar, som deraf äro i be¬
hof, men, med anledning af hvad jag haft äran anföra, vågar
jag hemställa till det höglofiiga Bevillnings-Utskoltet, dit jag
förmodar att den Nådiga Propositionen blir remitterad, l:o
att titeln på denna skatt ändras till någonting mindre skymf-
ligt, man må kalla den communal-afgift eller hvad som helst,
det är mig likgiltigt, blott det icke sårar sedligheten; Smätt
den uttaxeras, icke som en personel afgift, utan med ett
eller annat öre, allt efter behof, på hvar Riksdaler, som er¬
lägges i bevillning för förmögenhet eller inkomst.
Remitterades, jemte anförandet af Herr Lindeström, till
Bevillnings-Utskottet.
. , § 9-
Ater föredrogs Kongl. Majits Nådiga Proposition den S7
sistlidne October, angående anslag tili folkundervisningens
befrä mjande.
Herr Grenander: Kongl. Maj:ts nu föredragna Propo¬
sition synes mig otillfredsställande, särdeles hvad beträffar
dess framställning rörande pmdagogierna. Meri som jag
häraf blifvit föranledd att affatta en särskild motion i ämnet,
vill jag nu ej yttra mig, utan uppgifver heldre i ett sam¬
manhang mina motiver.
Herr Benström: Då fråga torde uppstå om, till hvilket
Utskott den Kongl. Propositionen bör remitteras, anser jag
mig böra upplysa, huru de anslag tillkommit, som denna
Proposition omförmäler. Då, vid sistlidne Riksdag, frågan
om skyddsafgiflen förevar i Bevillnings-Utskottet, påyrkade
Bonde-Ståndets ledamöter i Utskottet, efter hvad jag vill på¬
minna mig. enhälligt, att hela denna afgift borde användas
till befrämjande af folkskoleväsendet, och beslutet biel' äfven
till en början, att denna afgift väl borde utgå, men att Ut¬
skottet egde rättighet att längre fram under Riksdagen be¬
stämma, hvartill afgiften borde användas. Åtskilliga motioner
i den syftning, att denna afgift endast borde användas till
folkskoleväsendet, voro vid samma tid från Bonde-Ståndet
inkomna till Utskottet, och då dessa motioner förekommo till
behandling, fann Utskottet lämpligt att tillkalla delegerade
Horg..Stånd Prot vid Rikid. 1886—1 SCO. I, ff
lii
Den 9 November.
frän Stats- och Economie-Utskotten, för att deltaga i frågans
afgörande. Dessa sammansatta Utskott fattade då det be¬
slut, att hälften af sagde afgift skulle användas till befräm¬
jande af folkskoleväsendet, men att den andra hälften der¬
emot skulle ingå till Statsverket, och detta beslut blef äfven
af Ständerna bifallet. Häraf synes således, att de anslag,
som i den Kongl. Propositionen äro omnämnda, helt och
hållet grunda sig på de medel, som inflyta för halfva skydds-
afgiften. Skulle nu den Kongl, Propositionen komma att
afgå till Stats-Utskottet, så kunde ju möjligen inträffa, att
detta Utskott fattade det beslut, att de äskade anslagen böra
utgå, men att Beviilnings-Utskottet deremot beslutade, att
skydds-afgiften skall upphöra, då den tiilgång, som nu fin¬
nes för dessa anslag, skulle komma att försvinna. Detta
sednare kunde så mycket lättare hända, som det är att
förmoda, att en ny Bevillnings-Förordning kommer att vid
denna Biksdag antagas. Af dessa skäl, kan jag, för min del,
ej finna annat, än att Propositionen bör afgå lill Beviilnings-
Utskottet. Jag var visserligen af den tanke vid sistlidne
Riksdag, att frågan om anslagen till folkskoleväsendet icke
borde hafva något att göra ined skydds-afgiften, och jag
yttrade äfven detta så väl inom de sammansatta Utskotten,
som i detta Stånd, men som denna min åsigt icke vann ge¬
hör, och Ständerna nu icke kunna anses hafva åtagit sig
skydds-afgiften på annat villkor, än att hälften deraf an¬
vändes till folkskoleväsendet, så synes mig äfven, att de
äskade anslagen icke heller kunna beviljas, med mindre än
att skydds-afgiften kommer att utgå, och att dessa anslag så¬
ledes äro beroende på, huruvida skydds-afgiften kommer att
utgå eller icke.
Herr Dahm: Ehuru jag gillar Kongl. i\Iaj:ts nu före¬
dragna Proposition i hvad den afser folkundervisningen, ber
jag dock alt vid densamma få göra några smärre detail-
anmärkningar. Då 1842 års Skolstadga föreskrifver, att
seminarier skulle finnas i alla stift, skedde detta derföre,
att en mängd lärare behöfdes vid de då uppkommande nya
skolorna. På landet funnos ock en mängd vid folkunder¬
visningen redan anställde klockare och skollärare, som borde
undervisas. Men de voro för fattiga för att kunna uppsöka
någon skola. Skolan måste komma till dem —• och den
kom, i form af seminarier. Men dessa voro dock klent
utrustade. De hade blott en lärare och hela anslaget
öfversteg föga 1,000 R:dr om året. Också trodde man all¬
Den 9 November.
113
mänt, att denna institution icke skulle njuta af någon lång
lefnad. Men man bedrog sig. Den har nu lefvat i 17 år.
Kongl. Majit önskar nu, att dessa läroanstalter mätte ut¬
vidgas genom ökade anslag och ett ökadt antal lärare. Men
Kongl. Majit anser derjemte nödvändigt, att deras antal icke
förminskas. Det antydes väl, att en inskränkning varit på¬
tänkt, och mången skolans vän beklagar, att denna tanke ej
gått till fullbordan, men Kongl. Majit bar funnit frågan
derom böra för närvarande förfalla, emedan Kongl. Majit, i
enlighet med Rikets Ständers anhållan vid sednaste Riksdag,
beslutat att åt qvinnors anlitande vid folkundervisningen
gifva en större utsträckning och fördenskull bestämt, att vid
3 af de redan befintliga seminarierna hädanefter endast
qvinnliga elever må emottagas. Godt. Men månne ej de 10
återstående äro för många för de manliga lärjungarne? För¬
hållandena äro ej mera desamma, som förr. Nu, då de flesta
lärareplatser äro besatte, behöfvas ej så många skolmästare,
som år 1812. Communicationerna äro förbättrade, afstånden
förkortade och få sakna derföre tillfälle att besöka en mera
aflägsen skola. Jag anser derföre skäl förefinnas. att semi¬
nariernas antal nedsättes med hälften, så att, i stället för
10, det blifver Ö. Hvar de böra förläggas, är en fråga, som
ej tillhör detta rum. Men jag ber att få ange skälen för
min önskan. Det är en allmän erfarenhetssats, att små
skolor verka med vida mindre nytta, än stora. Det är tyngre
för läraren att der undervisa; lärjungarne sakna der den
uppmuntran, som endast tällan kan erbjuda. Det erkännes
vidare, att det i allmänhet icke är öfverflöd på dugliga lä¬
rare och att lärarekallet är svårt, huru mycket svårare måste
det då icke vara att få dugliga lärare i en skola, der man
skall uppfostra lärare! En sådan man skall för att rätt be¬
kläda sin plats, vara en normal-lärare. Allt af honom bör
kunna af eleverna eftergöras. Han måste vara behäftad med
så få fel, som möjligt, ty man kan vara säker, att det just
är felen, som lättast efterapas och derigenom mångfaldigas.
Att finna ett dylikt mönster, är svårt. Det är derföre ej
riktigt att tillskapa många inrättningar, dä de äro sådana,
att de fordra användande af ovanligt väl begåfvade per¬
soner.
Man vill nu höja folkskolan i allmänhet, och Riksens
Ständer hafva för ändamålet anslagit icke obetydliga sum¬
mor. Men skolan höjes ej med pengar, utan derigenom att
lärarens duglighet höjes. Men hvarifrån skall man väl taga
116
De» 9 November.
lärare med en föihöjd duglighet? Vänder man sig till Pre-
sterskapet för att der erhålla sådana, blir svaret: prestbrist;
och för öfrigt är presten, vanligen uteslutande bildad för
religionsiärare-knllet, icke alltid den bästa skolmästare. Går
man till Academien, återfinner man der samma brist på
ämnen, (y elementar-skolorna kunna ej lå så många lärare,
de behöfva. För att nti erhålla dugliga folkskollärare, gifves
det blott ett medel, det nemligen, alt bilda sådana vid se¬
minarierna. Men skola seminarierna kunna uträtta detta,
så måste äfven de betydligt höjas; och detta lärer väl ej kunna
ske, utan alt platserna blifva sådana, att en person under
flera år kan bekläda samma tjenst. Hittills hafva de blott
varit ölvergångsplatser. Men skola de ater blifva sådana,
att en man skall kunna åt dem använda den kraftigaste delen
af sitt lif, måste lian der finna sin utkomst, och derföre
böra lönerna göras alldeles lika med åtminstone adjuncts-
lönerna vid elementar-läroverken, och, liksom dessa, kunna
stiga. Seminarierna böra kunna täfla med elementar-skolorna
om duglige lärare. Tjensterna böra göras lika eftersökta.
Annars söker den duglige läraren sig, så snart han kan, från
seminarium till lärdomsskolan och endast den mindre dug¬
lige stadnar qvar. Och man får ej basera en organisation
på förhoppningen om individens oegennytta och sjelfuppoflring.
Utrikes äro Seminarii-Praefecterne högt aflönade; semina¬
rierna högt doterade; localerna samt apparaterna normala.
Allt är der sådant, att ynglingen, elter slutad theoretisk och
practisk cours, vet, huru allt bör vara. Kongl. Majit har
föreslagit ett anslag af 3,400 R:dr till hvarje seminarium,
således för dem alla 44,200 R:dr, eller i rundt tal en summa
af 45.C00 l{:dr om året. Jag önskar ej någon nedsättning i
detta belopp, men jag skulle vilja bevilja detsamma endast
åt S seminarier, hvilka, jag är öfvertygad derom, skulle
göra vida mera gagn, än 10. Jag vet väl, att 6,000 R:dr är
en stor summa. Men, mine herrar, frågan är här att upp¬
fostra dem, som skola uppfostra folkets barn. Bör väl
Slaten handla annorlunda, än den enskilde medborgaren,
som säger åt sin son: »silfver och guld eger jag icke, men
med varm band gifver jag dig det bästa, jag kan gifva, en
god uppfostran».
Man har sagt, att Svenskarne måste vara ett culturfolk,
om de vilja hoppas att bevara sin sjelfständighet: det är
för litet att eljest i economiskl eller politiskt hänseende kunna
i Europas vågskål något väga. Detta har ofta blifvit sagdt,
Den 9 November.
men kan ej upprepas för ofta. Men dertill hjelper del ej
att uppfostra hundraden eller tusendel) i elementar-läroverken.
Man måsle då bilda millioner; — men detta kan ske en¬
dast derigenom att folkskolorna utvecklas och höjas; och de
kunna endast höjas derigenom att de förses med lärare, sorn
fått en högre och fullständigare bildning vid de förbättrade
seminarierna.
Kongl. Majit har vidare föreslagit förordnande af Skol-
inspecteurer, hvilka skulle för inspectionen erhålla ett årligt
arfvode af 1.000 R:dr inom hvarje stift, med undantag för
Calmar och Wisby, der 300 R:dr ansetts vara tillräckliga.
Till dessa befattningar kunna naturligtvis endast bildade män
antagas. Men dessa hafva vanligen redan förut någon be¬
stämd sysselsättning i embetsverk eller annorstädes. Få
lära de vara, som icke hafva något att göra, och mer än
ovisst, om dessa skulle finnas benägne att åtaga sig en be¬
fattning af denna natur. Så vida således förslaget skal!
blifva en verklighet, torde ifrågavarande uppdrag komma att
öfverlemnas till någon seminarii-föreståndare pller lärare.
De hafva ferier 3 månader af året. En månad deraj' in¬
träffar jultiden, då äfven folkskolorna njuta ledighet. Åter¬
stå alltså 2 sommarmånader lör skolornas inspect ion. Skall
nu den afsedda undersökningen kunna verkställas under
denna korta tid, måste densamma på förhand noga beräknas.
Derigenom blir det åter bekant, huru inspecteuren kommer
att resa, och han kan då vara säker att finna allt pyntadt
och väl tillredt samt blommor oell blad öfverallt; och i sin
dagbok kan han ej teckna annat, än: nili väl. Men en
sådan inspection är intet värd. Det är skolornas hvardagslag
han bör träffa. Endast derigenom har Staten och han sjelf
någon nytta af resan. Derföre vill jag dock ej, att inspections-
idéen förkastas; men jag tror, att den önskan bör uttalas,
att i de stift, der man ej kan till Inspecteur lå någon,
som icke har annan sysselsättning, det måtte till Rom-
Capitlet öfverlemnas att sönderdela districtet i flera mindre
och sedan förordna Inspecteurer för hvarje särskild del.
Det är väl sannt, att det är af mycken vigt, att enhet råder
i undersökningen samt att följaktligen till dess förrättande
egentligast och rättast bör förordnas endast en person. Men
kan ingen sådan erhållas, är det likväl bättre, att flere för¬
ordnas, än ingen. Vigt igast är dock, att Inspecteuren ej får
skrifva stora reseräkningar på Staten. Man bör derföre
approximativt beräkna deras resekostnad efter vägens längd
118
Den 9 November.
oell andra förhållanden samt derefter en gång för alla be¬
stämma en viss summa, som tillägges lönen. Vi känna af
erfarenheten för väl reseräkningarnes natural-historia, att vi
icke skulle söka förekomma dess illustrerande genom ytter¬
ligare bidrag.
Vice Talmannen Herr Schwan: Jag hemställer, huru¬
vida det kan vara rätt. att den Kongl. Propositionen remit¬
teras till Bevillnings-Utskottet. Sjelfva ingressen antyder, att
fråga här är om en anslagssumma. Men jag har aldrig hört,
att detta Utskott någonsin varit, i tillfälle att bevilja eller
alslå ett anslag. I)å hälften af skyddsafgiften ingår till
Statsverket, bör väl Propositionen öfverlemnas till Ståts-
Utskottet, för att sedan af sammansatt Stats-och Bevillnings¬
utskott behandlas. Jag anhåller således, att den Nådiga
Propositionen måtte till Stats-Utskottet remitteras.
Of'erläggningen förklarades fulländad, och den Kongl.
Propositionen, jemte hvad dervid sålunda yttradt blifvit, re¬
mitterades till Stats-Utskottet.
§ 10-
Föredrogs och bifölls Constilutions-Utskottets Memorial,
JU 1, om arf\oden för en Notarie och en Canzlist.
§ 1*
Föredrogs Bevillnings-Utskottets Memorial, JU 1, an¬
gående tillökning af Utskottets tjenstemannapersonal.
Vice Talmannen Herr Schwan: Då jag varit med om
denna framställning, kan jag ej annat, än densamma under¬
stödja. Men jag får derjemie upplysa, att Bevillnings-
Utskottet fattat det kloka beslutet, att icke genast i tjenst¬
göring inkalla de härigenom antagne Notarier och Canzlister,
utan endast i mån af behof. Vi njuta af ett i sanning be¬
synnerligt riksdags-machineri. Utskottet har sålunda till en
början ledighet till den 1 December, så vida icke under
tiden någon Kongl. Proposition skulle råka att blifva dit re¬
mitterad, då Utskottet naturligtvis måste sammanträda. Men
det är ej nog dermed. Det är nemligen kändt, att 14 dagar
vanligen åtgå, innan de vid motionernas remisser förda dis-
cussioner blifva för Utskottet tillgängliga. Utskottet har
således under 6 veckors tid från Riksdagens början intet att
göra: en negativ verksamhet, för hvilken vi hafva vår visa
grundlag att tacka.
Något vidare förekom ej, och Bevillnings-Utskottets
Memorial, JU 1, godkändes.
lien 12 November.
119
§ 12.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Memorial, JM 1,
angående tillökning uti bemälda Utskotts Canzlie.
§ 13-
Herr Talmannen tillkännagaf, att, enligt från höglofliga
Ridderskapet och Adeln öfverlemnade Protocolls-Utdrag för
den ä dennes, voro följande motioner Med-Stånden com-
municerade och i sådant afseende Protocolls-Utdragen bi-
lagda, nemligen:
af Grefve Anckarsvärd, Carl Henric, angående revision
af Förenings-fördraget emellan Sverige och Norrige,
af densamme, om föreläggande för Stats-Utskottet att
tidigare, än förut varit vanligt, utarbeta och till Rikets
Ständer öfverlemna sina förslag, rörande statsregleringen,
och af Gréfve Adlersparre, Carl August, angående pen¬
sion åt Biskopen, Doctor Carl Adolf Agardhs Enka.
Bordlädes.
§ 11.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet e. m.
denna dag fattade beslut.
§ lä-
Af Herr Bruhn väcktes motion, JM S, angående lag för
flottnings- och flodrensningsväsendet.
Lades på bordet.
Plenum slutades kl. 1/J 9 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 12 November.
Plenum kl. 11 f. m.
§*•
Justerades Protocollen för den 2S, den 27 och den 29
nästlid ne October.
120
Den 12 November.
§ 8-
Herr Talmannen tillkännagaf, att till Ståndet blifvit öfver-
lemnadt ett antal billetter för bevistande af Kongl. Ivrigs-
Vetenskaps-Academiens Högtidsdag, sorn kornme att firas
denna dag kl. 6 e. rn., samt att billetterne efter slutadt Ple¬
num skulle bland Ståndets Ledamöter utdelas.
§ 3-
Föredrogs å nyo ett den 9:de dennes hos Borgare-Stån¬
det bordlagdt Utdrag af Protocollet, hållet bos Högloflige
Ridderskapet och Adeln den ä:te nästförutgångne, med com-
munication till de öfrige Riks-Stånden af en af Ridderskapet
och Adeln till Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet
remitterad, af Herr Grefve Anckarsvärd, Carl Henric, väckt
motion orri revision af Förenings-fördraget emellan Sverige
och Norrige.
Herr Björck erhöll ordet och yttrade: Med sanning yttrar
den högt aktade motionairen: »Svenska folket har under nära
ett halft århundrade tålmodigt åsett sina representanters skygg¬
het att offentligt undersöka och granska, huruvida den så
kallade föreningen med Norrige i verkligheten medfört för
Sverige de fördelar, som de maktegande visat sig tillerkänna
den.» — Denna skygghet att göra föreningen och dess följder
till föremål för offentlig behandling har varit skadlig i mer
än ett hänseende. Om den än icke kunnat och bort ingifva
de maktegande deri föreställning, att föreningens tillkomst
fallit ur Nationens minne, sä hafva dock, till följd af denna
skygghet, de anledningar, som förefunnits i föreningens be¬
skaffenhet, att söka godtgöra hvad, som bröts mot Nationens
rätt och värdighet, då föreningen tillkom, icke burit de fruk¬
ter, som vederbort. — Det kom ända derhän, att man ville
skörda tacksamhet, der man knappt kunde påräkna tillgift.
Tillgift må dock lemnäs, felen ändock aldrig förgätas, på det
att tillgiften må förtjenas.
En annan följd af representationens underlåtenhet i detta
hänseende har varit, att Regeringen ansett sig ensamt till¬
komma att vårda föreningens angelägenheter och att den
kunnat antaga, att Nationen gillat dess åtgärder utan att vilja
sjelf med saken taga befattning. Också har ingen redogörelse
derför kommit Nationen eller dess representanter tillhanda
eller af dem yrkats.
Måhända har representationens tystnad vållat, att Norska
folket ofta glömt de uppoffringar för Norriges frihet, som
Sverige underkastat sig, och de fördelar, sorn Norrige sjelft
Den 12 November.
121
genom föreningen tillskyndats. Men säkerligen har denna
likgiltighet å Svenska representationens sida haft den följd,
att Norska representationen mången gång förbisett, att uni¬
onen innebär pligter, så väl som rättigheter och fördelar.
.lag vill icke påstå, att Norska representationen åsidosatt de
förbundspligter, som kunna anses vara af rent juridiskt bin¬
dande beskaffenhet, sådane desse blifvit uppfattade, men jag
tror, att uppfattningen deraf ofta varit inskränkt och brist¬
fällig, och detta finner jag utgöra tillräcklig anledning till kla¬
gan. Tilldragelserna i sista Storthinget, och ännu mera Norska
Regeringens förfarande derefter, visa att föga är att hoppas
utöfver hvad de juridiska förbindelserne fordra; och derför
tror jag, att molionairen talat ur Svenska folkets hjerta, och
såsom dess sanna målsman, då han framställt en utredning
af det statsrättsliga förhållande, hvarpå föreningen grundar sig,
och yrkat på en revision, sådan att föreningen må blifva
hvad den kan och bör blifva, ett kraftigt värn för de båda
folkens sjelfständighet och ett kraftigt befordringsmedel för
deras framåtskridande och utveckling.
Det lider icke något tvifvel, att Svenska folket länge¬
sedan förlikat sig med föreningens grunder, men dessa vill
det se i alla hänseenden erkända och upprätthållna. Det
gläder sig åt Norriges frihet och framåtskridande och skulle
gerna för sig se en representation, som, i likhet med den
Norska, utgår från folkets samfälda val. Svenska folket af¬
undas likväl icke Norrige något af hvad det eger. Det för¬
drager tvärtom mycket af Norriges fordringar; men en sak
får den Svenska Nationen icke fördraga; det statsrättsliga för¬
hållandet emellan de båda Rikena får ej misskännas. Detta
misskännande kan icke framträda i handling, utan att För-
bunds-Regeringen bär skulden derför, och det är för att före¬
komma förnyelsen af åtskilligt, som med skäl Iägges För-
bunds-Styrelsen tili last, som något Irån den Svenska Repre¬
sentationens sida måste göras. Den måste söka bevara hvad,
som eljest förr eller sednare skall gå förloradt.
Det finnes ingen förbundsstat, som icke i något har en
gemensam styrelse, och icke heller något statsförbund, som
ej bar en representation, der de särskilda meningarne få ut¬
tala sig och komma till pröfning. Endast den Skandinaviska
föreningen saknar en sådan, hvilket ock är föreningens för¬
nämsta brist. Denna brist tillintetgör ock hvarje försök att
försvara förbunds-stiltarens planer och handlingssätt. Tvärine
fria folk, med hvarandra förenade, kunna emedlertid icke
m
Den 12 November.
uppgöra sina angelägenheter, utan att hafva tillgång till en
compromiss. En sådan måste, efter min tanke, ovilkorligen
åstadkommas i en eller annan form, och jag hoppas, att
Norska folket såväl, som dess representanter, skola inse nöd¬
vändigheten deraf; — hvaremot jag tror mig kunna försäkra,
att ingen Svensk man skall tillåta att föreningen brytes.
Anledningarne till det missnöje, som å ömse sidor må
förefinnas, undanrödjas lättast, om de öppet uttalas. — Det
blir derföre en pligt för det Utskott, till hvilket motionen
kommer att remitteras, att söka utreda dessa anledningar,
föreslå medlen till deras afhjelpande och i öfrigt framställa
hvad till föreningens utveckling och hästa kan vara nödigt.
Afven om sättet, hvarpå dessa ändringar böra till vägabringas,
bör Utskottet yttra sig och derföre, på sätt Herr Ribbing
på Riddarhuset föreslagit, söka komma till kännedom om de
betänkanden, som Unions-Comitéen afgifvit. Sedan saken er¬
hållit en sådan behandling, att bestämda fordringar kunna
ställas till Regeringen, inträder Ständernas pligt att frambära
dessa fordringar med yrkanden, som visa, att Svea Rikes
Ständer uppfattat vigten deraf, att förtroendet emellan de båda
folken bör hvila på en sann och fast grund, om föreningen
skall kunna trotsa de stormar, som måhända från mera, än
ett hänseende kunna hota.
Herr Blanche: Motionairens frejdade namn oeh motio¬
nens ovanliga innehåll väcka till lif en fråga, hvars utgång är
svår att förutse. När man påyrkar revision mellan tvänne
folk, begge visserligen mer eller mindre fria och sjellständiga,
inen likväl med så olika ålder och statsförfattning, en revi¬
sion af mer eller mindre betydelselösa tvister, så öppnar man
ett fält för vådliga förvecklingar. Hvem, som vinner och
fröjdas dervid, icke är det friheten; hvem, som förlorar och
gråter dervid, icke är det despotismen. Säkert är, att icke
lugnar man de begge folken. Icke lugnar man myrstacken
derigenom att man rifver i den.
Hvad sjelfva tvisterna och deras orsaker beträffar, så
måste man, för att någorlunda rätt kunna bedöma dem,
ställa sig utom de begge folken, man måste hvarken vara
Norrman eller Svensk. Man ser icke rätt bra under mulen
himmel, man måste ställa sig utom molnkretsen. Jag anhål¬
ler att några minuter få ställa mig der.
Hvad ser jag då, när jag från denna ståndpunkt skådar
upp emot Skandinaviska halfön? Jag ser vester om fjellryggen
ett folk, som föddes år 1814, ty Olof Tryggvasson och Olof
Den ±2 November.
Haraldsson, Svoldern och Slicklarstad tillhöra sagan blott.
Från den tiden och till 1814 har Norrige för det mesta hän-
slumrat i Danmarks sköte. Norrige har således ännu icke
fyllt sitt femtionde år, och femtio år för ett folk äro icke
mera, än fem för individen. Men detta barn fick i födseln
en constitution, som anses för en af jordens bästa; det har
en representation utan sjelfskrifvenhet; det har ingen adel,
inga prester, sorn bilda en politisk Corporation; det har en
Konung utan veto; himlen vete om det någonsin haft reda
på att det liar ett hot; kanske fick det en erinran derom, då
S:t Olafs-Orden instiftades. Sådana fri- och rättigheter fick
emedlertid denna unga nation. Ståtliga leksaker för ett barn.
Gifve Gud, att gammalt folk finge sådana!
Hvad ser jag öster om fjellet? Ingen dufunge, utan ett
gammalt lejon, som rytit allt sedan hedenhös; som länge med
otröttad fot sprungit öfver strömmar och haf samt derunder
befriat sig oell andra från flere, än en Boa Constrictor; det
har lefvat för stora idéer, ofta segrat, alltid blödt för dem;
det har gifvit mycket åt andra, minst åt sig sjelf, ty hvad
har detta gamla Iand för sitt välförhållande? Det har en re¬
presentation med sjelfskrifvenheten i spetsen och statskyrkan
midt uti, kall, förfrusen, kylande åt alla sidor; det har en
verkligen allenastyrande Konung; det har en beskattningsrätt,
hvars verkan ofta bestämmes af hazarden; det har visser¬
ligen fullkomlig tryckfrihet, ty för ett folk, som tänkt och
talat så mycket, var det icke gerna möjligt att afhändas tun¬
gans fria bruk. Hade det varit möjligt, hade det nog skett,
ty Sverige är uppoffringarnes rike.
Så ungefär böra de begge folken presentera sig för den
opartiske betraktarens öga. Dessa folk äro förenade under
samma Konung, och hur de blefvo det, känner man nog.
Norrige fick sin frihet, tack vare en af dessa tillfälligheter,
som någon gång härida folken, liksom individerne, nemligen
att lyckan faller på dem liksom från skyn. Huru Carljohan
fick Norriges krona, det känner man också. Vågade någon
af denna Konungs beundrare påstå, att han eröfrade den ge¬
nom sitt hjeltesvärd, så skulle vi genast få på halsen först
en vålnad af den Byske Czaren Alexander den Förste och
sedan diverse andra spöken af den Heliga Alliancens repre¬
sentanter på den tfden. Alla dessa skulle påstå motsatsen
och historien gifva deni rätt. Men hvad fick Sverige? In¬
genting. Det var icke heller meningen att Sverige skulle få
något. Det talades visserligen om Finlands återvinnande,
124
Den 12 November.
isynnerhet före valet i Örebro; det talades äfven om Norriges
införlifvande, isynnerhet före freden med Danmark. Men
alla dessa tal förblefvo lösa hugskott. Sverige skall aldrig få
någonting, om icke på den yttersta dagen en belöning för sitt
himmelska tålamod. Sverige fick förlusten af sina Tyska pro-
vincer, med åtskilligt annat smått och godt på köpet. Sverige
var till och med sä ädelmodigt, att det ensamt åtog sig
Norriges statsskuld och hade bestämdt fått betala den, om
icke Norrige otvunget åtagit sig densamma. Mycket af detta
belyser Grefve Anckarsvärd uti sin motion och derpå igen¬
känner jag den gamle frihetskämpen, den sanne ädlingen, den
oförskräckte medborgaren, som värdigt sammanställt sitt namn
med det tidehvarf, hvari han handlat. Men när han vidare
vill angifva orsakerne till misstänksamheten å Norriges sida,
då följer jag honom ej.
Visserligen ser man redan i Föreningens början miss¬
tänksamheten uppspira i Norrige, men jag finner den lika
nödvändig, som naturlig. Man kan icke vara misstänksam
nog, när det gäller att försvara sin frihet, och är denna fri¬
het ung, finner jag den ännu naturligare. Ett folks unga fri¬
het är ömtåligare, än den lilla blomsterplantan, som man
under glas skyddar mot sjelfva luften. Norrige fick snart
skäl för sin misstänksamhet, ty det dröjde icke länge förr än
Carl Johan sökte åtkomma det veto, Norrige förbehållit sig.
Han sökte, men lyckades ej. Vid samma tid och derefter
öfversvämmades Svenska pressen af brochurer, af hvilka flere
gingo ut på ingenting mindre, än förenings-fördragets upp-
häfvande, naturligtvis till nachdel för Norrige. Äfven dessa
bidrogo att underhålla de‘n misstänksamhet, man lägger Norrige
till last.
Hvad nu angår Sverige i dess förhållande till Norrige,
så är det klart att det förra landet, vid jemnförelsen af sin
statsförfattning med det sednares, skulle känna sin egen he-
tvdligt underhaltig. Sverige hade sått för mycket och skör¬
dat för litet. Norrige hade sått intet och skördat allt. Det
var för mycken tropisk växtlighet i Norriges politiska natur,
medan Sverige räknade missväxtår för det mesta. Så upp¬
kom afunden. Men denna känsla är icke alltid så mörk, som
man föreställer sig. Den har, liksom molnet, den också sitt
purpurbräm och sin gyllene rand. Den inrymmer icke alle¬
nast bitterheten öfver det sämre, man har, utan äfven någon
gång en ädel längtan efter det bättre, man saknar. Denna
känsla blef Sveriges mot Norrige. Sålunda är det misstänk-
Den 12 November.
125
samheten, å ena sidan, och afunden, å den andra, sorn blickat
emot hvarandra öfver den gemensamma fjellmuren. Se der
orsakerna till missämjan och tvisterna, hvilka skola fortfara
så länge statsförfaitningarnes olikhet står qvar. Men ju min¬
dre man berör dem, desto mindre märkas de. Att rifva
ned regn enkom för att vattna ogräset, det är obetänksamt,
och just detta utgör felet i Grefve Anckarsvärds motion.
För öfrigt är jag långt ifrån säker på att missnöjet i
Norrige är så djupt grundadt, som en och annan tidning der¬
städes angifvit eller en och annan Storthingsman låtit förstå.
Icke heller är jag fullkomligt viss om att det är så last rotadt
i Sverige. Om så vore, hade säkerligen långt före detta
motioner af enahanda syftning varit väckta i något af de
ofrälse Stånden, dem det närmast måste röra. Det utgör en
egenhet hos saken, att ifrågavarande motion blifvit väckt en¬
dast i det Stånd, som i Norrige icke finnes och icke heller
der får finnas.
Hvad blifver nu resultatet af denna motion? Om Norrige,
vidhållande sin grundlagsenliga rätt, vägrar den begärda revi¬
sionen, hvad skall man då göra? Skall man tvinga Norrige
dertill, kanske eröfra detsamma, störta dess ypperliga stats¬
författning och göra det tili en province under Sverige, följ¬
aktligen ställa det under vår Regeringsform, öfver hvars
stora brister vi sjelfve dagligen klaga? Men detta vore icke
förenligt med Sveriges caractére. Sverige kan falla, men icke
af brist på rättskänsla och heder. Aldrig, mine Herrar!
Vill man Unionens upplösning derigenom att Norrige får
sin serskilde Regent, så är ju detta en fråga, som icke rör
oss, utan dynastien. Men om äfven denna går in derpå, tror
man väl att misshälligheterne skola försvinna för det? Nej,
verkningarna skola fortfara med orsakerna, och man beröfvar
sig dessutom deri lilla tröst, man ändå har, när man blickar
på Scandinaviens charta och finner de begge länderne åtmin¬
stone colorerade med samma färg, och utlandet, som icke
känner våra tvister, finner, när det öfverskådar Europas
charta, längst upp i norden en betydlig landsträcka, större, än
mångå de mäktigaste stater. Det ger åtminstone ett sken af
styrka.
Sådan är min uppfattning af förhållandena från den opar¬
tiska ståndpunkt, jag sökt antaga. Men vill man veta, hvad
jag derom tänker som Svensk man, så får jag öppet förklara,
att jag skulle anse Unionens upplösning för en verklig olycka,
ty jag har mera än en gång drömt om den möjligheten, att
Den 11! November.
förr eller sednare någon Konung af den dynastie, som liar
Sverige ensamt att tacka för sin upphöjelse, skulle, af er¬
känsla för detta så stjufmoderligt behandlade land, ändtligen
en dag taga initiativet till en Regerings-Form lör Sverige,
lika med Norriges, för att i denna gemensamma form sam¬
mansmälta do begge folken. Genom denna naturliga process
skulle alla slaggpartiklar afledas och den Scandinaviska halfön
sålunda inrymma lika lyckliga och belåtna innebyggare, på
samma gång den framstode med mångdubblad styrka och
kraft inför verlden.
Herr Lallerstedt: En af forntidens härförare har yttrat
om en händelse, som han förutsåg, »jag visste väl att molnet,
som så länge lägrat sig på bergen, ändtligen skulle urladda
sig». Så vill ock jag säga i anledning af den nu förevarande
motionen. Det var naturligt att de digra moln, som länge
uppstigit på den bergsrygg, som famnar de förenade Ilikona,
skulle ladda ur sig. Det har nu skett. Må det hafva skett
i en lycklig stund. Må alla dåliga lidelser både på denna
och andra sidan Kölen hålla sig på afstånd, och ingen hand¬
skas med denna fråga, som icke är genomträngd af hennes
vigt och betydelse. Jag är en vän, en varm vän af unionen,
af den union, som jag hoppas en gång skall sträcka sig till
Skandinaviens alla folk. Nationer, liksom individer, måste
lefva för ett högre mål, de måste lefva icke blott för stun¬
den, utan ock för framtiden, lefva icke blott för materiella,
utan ock för idéella syften. Det är de sednare, som gifva
lifvet dess rälta betydelse. Folken hafva i våra dagar vak¬
nat till sjelfmedvetande; det nationella cnhets-sträfvandet
gör i andra länder mer och mer sig gällande. Hafva icke
Donaufurstendömena, Moldau och Wallachiet, kommit till
enhet, och det trots diplomatiens protocoller? Strälvar icke
Italien till samma mål, och har det icke genom sitt sublima
motstånd mot de kejserliga besluten väckt hela verldens
beundran? Pågår icke för närvarande äfven inom Tyskland,
detta i politiskt hänseende så söndrade Tyskland, en enhets-
rörelse, som man bör hoppas skall blifva fruktbärande?
Skall då, under en så lycklig harmonie, det enda skärande
missljudet komma från norden? Omöjligt, det kan icke,
får icke göra det. Stridigheter kunna finnas, interessen
kunna såras å den ena och andra sidan, men någon fråga
om upplösning af unionen mellan de förenade Rikena må
väl derföre icke ifrågakomma. Ordet bör icke ens uttalas.
Jag beklagar på det högsta att så skett i Grefve Anckar sid' rds
Den 12 November.
127
motion. Jag beklagar likaledes den uppställning, motionen
erhållit. Den innehåller egentligen två saker, en anklagelse
mot Carl Johans politik, å ena sidan, och en anklagelse mot
Norrmännen, å den andra. Men nu är det så, att Carl Johans
politik just utgör ursäkten för Norige. Det är föga lämpligt
att vid detta tillfälle sysselsätta sig med en politik, hvarom
historien redan tagit hand och hvaröfver hon nog skall fälla
sin omutliga dom. Ehuru jag ogillar denna politik, vill jag
icke inblanda den i förevarande fråga. Jag vill icke heller
uppträda till försvar för Norrmännen. Det sätt, hvarpå den
Norska pressen och stundom äfven Norska Storthinget uppträdt
mot Sverige, kan icke försvaras. Jag uppfattar denna fråga
hufvudsakli genur samma synpunkt, som den ärade represen¬
tanten för Imfvudstaden, hvilken nyss haft ordet. Om det
är sannt att man har åtskilligt att förebrå Norrmännen, så
torde väl med skäl den frågan böra göras, om icke vi hafva
någon förebråelse att göra oss sjelfva. Ilar å Svenska sidan
allt blifvit gjordt, som kunnat göras för att unionen skulle
blifva fruktbringande? Visserligen icke. Det är nu första
gången, som någon framställning i detta ämne låter höra sig
inom Svenska representationen. Inom Norska representationen
har, jag lemnar derhän af hvilka anledningar, fråga länge¬
sedan blifvit väckt om revision af fördraget mellan de båda
Rikena. Detta föranledde nedsättandet af en comité, som
afgaf sitt utlåtande redan för 13 år sedan. Ofver detta
arbete afgaf Norska Regeringen utan dröjsmål sitt yttrande.
Sedermera skickades comitéens arbete och Norska Regerin¬
gens yttrande till Svenska Regeringen, och i 13 år hafva hand-
lingarne hvilat utan handläggning på Justitiae-Departementets
dammiga hyllor. Man måste således väl medgifva, att en
ganska stor förebråelse drabbar den Svenska representationen
och Regeringen för den likgiltighet, de ådagalagt i detta hän¬
seende, den brist på förutseende, de låtit komma sig till last.
Hvad Svenska folket beträffar, så har det visserligen hyst
deri känsla, hvarom en föregående talare så vackert talat —
afundens, och den har verkligen sin gyllene rand; (men en
annan känsla har ock varit rådande hos en stor del af
Svenska folket — det har varit likgiltighetens och den har
ingen gyllene rand). Med den vinner man icke hjertan.
Det är mig omöjligt att icke framhålla några punkter i
motionen, emedan det är ovilkorligen nödvändigt, att en protest
mot dem uttalas från detta Stånd. Man bör icke beklaga
att Norige 1814 icke gjordes tili en province under Sverige.
128
Den 12 November.
Motionairen, likasom mången före honom, har sök! at! genom
åberopande af ordalydelsen i Kielertraktaten sluta till att
Norige hade bort vara en province under Sverige, men han
har gjort det utan framgång. Kielertraktaten bestämmer
att »Norige skall utgöra ett konungarike, förenadt med Sverige»,
och deraf har motionairen dragit den slutsats, att Sverige eger
en statsrättslig rätt till konungariket Noriges oinskränkta
införlifvande med Svenska kronan. Della är ett stort misstag.
När ett konungarike förenas med ett annat, så vill det säga
att det förenad eliar fullkomlig autonomie. Således kan ingen
annan incorporation komma ilråga, än den, sorn sker med
båda ländernas gemensamma samtycke. I motionen förnim-
mes äfven en klagan deröfver, att den Svensk-Norska Rege¬
ringen sökt att sätta en gräns lör Ryssarnes inkräktning i
den Norska Finnmarken. Det ser ut, som hade motionairen
föreställt sig, att denna fråga icke angått Sverige. Jag an¬
ser mig icke behöfva framhålla det skefva i ett sådant före¬
ställningssätt. Det är tydligt, att de förenade Rikena i sina
förhållanden till Ryssland måste slå eller falla med hvaran¬
dra, och man kan icke tänka sig ett Ryskt Norige, ulan ett
Ryskt Sverige.
Med den uppfattning, jag har om vigten och betydelsen
af hela denna fråga, för hvilken alla småinteressen å båda
sidor måste vika, hoppas jag, att hon mätte vid denna Riksdag
så behandlas, att man utom representationen anser Ständerna
hafva uppfattat henne ur en hög och fosterländsk synpunkt.
I likhet med en föregående talare, yrkar jag. att, sedan frå¬
gan en gång blifvit väckt, Ständerna må uttrycka den me¬
ning, att en unionsrepresenlation i en eller annan form
måtte införas. Likasom alla andra förslag, som man vill
undanskjuta, har äfven detta mötts med inkast. Man har
påstått, att, huru än unionsrepresenlationen uppgjordes, skulle
den röna motstånd å ena eller andra sidan. Del måste ock
medgilvas, att svårigheter uppresa sig mot en unionsrepre-
sentation, men med allvarliga bemödanden å ömse sidor
kunna de undanrödjas. Denna representation kan man tänka
sig på flera sätt, men här är icke stället att ingå i några
förslag i detta hänseende; den bör dock utgöra, så att säga,
qvintessencen i den framställning, hvarmed Ständerna i anled¬
ning af motionen torde komma att till Regeringen ingå.
Skyndsamhet vid frågans behandling är ock af nöden, och
derföre bör Economie-Utskottet åläggas att utan dröjsmål der¬
öfver inkomma med Utlåtande, på det alt Ständernas skrif-
Den 12 November.
12*>
veise må komma Regeringen i så god tid tillhanda, att frå¬
gan hinner öfverlemnas till nu församlade Storthing för ders
behandling, som kan anses böra på Storthinget ankomma.
Herr Renström: Det finnes säkerligen ingen Svensk
man, som icke med förtrytelse sett den misstänksamhet och
afvoghet, sorn icke blott Norska pressen på senare åren ut¬
tryckt, utan äfven det senaste Norska Stor-Thinget visade
emot Sverige, under det att man i Sverige med all välvilja
sökt gå det Norska folkets önskningar till mötes.
För min del, får jag dock tillstå, att jag ej kan tro, att
allmänna opinionen i landet är så fiendtligt stämd emot
Sverige, som tidningarne och äfven förhandlingarne i det
sista Stor-Thinget tyckas utvisa. Jag tror tvärtom, att en
stor del af Norska folket tänker helt annorlunda, och att
ganska mångå deribland finnas, som inse de stora fördelar,
Norrige vunnit genom föreningen med Sverige.
Skulle likväl opinionen i landet i allmänhet vara sådan,
sorn pressen uttrycker den, så är det, i min tanka, otvifvel¬
aktig!, att denna opinion genom bearbetande af den så kallade
liberala pressen i Norrige tillkommit.
Denna press har alltid predikat den läran, att Norrige
icke borde anses vara den andra Staten i Unionen, utan
stöde på alldeles jemngod fot med Sverige, och följden deraf
har äfven varit, att man med trotsighet påfordrat den ena
eftergiften efter den andra.
Det har nu, såsom jag föreställer mig, kommit derhän
i Norrige, att man. för att der anses för liberal och patriot,
måste visa misstänksamhet och afvoghet emot Sverige i alla
möjliga afseenden, och detta torde äfven förklara, hvarföre
pluraliteten af Stor-Thingsmännen velat visa sig hafva en
sådan patriotism.
Vi hafva äfven sett, huru personer i Norrige, som of¬
fentligen visat några sympathier för Sverige, blifvit af de
Norrska liberala tidningarne tilltygade, och man må derföre,
såsom jag tycker, icke mycket förundra sig öfver, om många
icke hafva courage att visa dylika sympathier, om de äfven
hysa dem.
Emellertid kan det nu icke bestridas, att ju Norriges
anspråk på eftergifter frän Sverige länge varit alltför obil¬
liga och att tiden må kunna vara inne att sätta en gräns
för dylika anspråk, då de icke åtföljas af motsvarande skyl¬
digheter.
Borg.-Stånd. Prot. v« Bilttd. 18S9—18«0. f. St
130
Den 12 November.
Min afsigt är visst icke, att vilja ingå i någon critique
öfver hvad, som bordt iakttagas då conventionen med Norrige
uppgjordes om föreningen med Sverige, men hvad jag nu
tillåter mig yttra är, att jag tror, att man i allmänhet visat
för mycken undfallenhet i afseende på de anspråk, Norrige
sedan dess framställt, och att just detta gjort, att anspråken
blifvit vida större, än de annars skulle hafva varit.
Vare nu härmed huru som helst, så skulle det i alla
fall, i min tanke, vara önskligt, om en revision af fördra¬
get med Norrige kunde tilIvägabringas och att då sådane
stipulationer kunde ske, att inga vidare tvister nationerne
emellan kunna uppstå.
Herr Wcern: 1 likhet med en föregående talare, anser
äfven jag högeligen önskligt, om en revision af Unions¬
fördraget kunde ega rum; men de grunder, på hvilka mo¬
tionen blifvit baserad, kan jag ingalunda gilla. Tvänne tan¬
kar framstå vid genomläsandet af motionen. Först beklagar
motionairen, att Norrige 1814 icke behandlades såsom en
eröfrad province; och vidare, att Sveriges supprematie icke
af Norrmännen erkännes. Mot båda dessa satser måste jag
opponera mig. Det ligger ingenting felaktigt deri, att Norrige
icke eröfrades 1814, ty vi skulle icke befunnit oss på vår
närvarande ståndpunkt, vare sig af välmåga eller af sjelf¬
ständighet och frisinthet, om vi sedan 1814 agerat rolen af
förtryckare af ett annat folk. Det är således en stor väl¬
gerning, att Carl Johan icke inslagit denna bana och sökt
ställa Sverige i ett sådant förhållande till Norrige. Jag kan
deremot icke utan bedröfvelse tänka på, att så litet gjordes
1814 för att förbereda de båda folkens närmare förening,
att denna förening endast blef dynastisk, — en uraktlåtenhet,
hvaraf vi nu få känna följderna. Hvad åter vår supprematie
angår, så är det oss icke värdigt, att af ett sjelfständigt
broderfolk påyrka något, som vi visserligen icke, under om¬
bytta förhållanden, skulle vilja tillerkänna dem. Jag delar
Herr Lallerstedls åsigt, att vi till en del hafva att förebrå oss
sjelfve, att ett innerligare förhållande icke inlrädt; orsaken
ligger nemligen i någon mån i en viss likgiltighet å vår
sida. Om vi besinnade, huru mycket starkare vi skulle
vara, om vi vore broderligt förenade, i händelse en olycka
träffade oss, skulle vi komma till den öfvertvgelsen, att vi
icke borde underlåta att, i allt hvad på oss ankommer, göra
föreningen innerligare, för att med samlad styrka kunna
motstå en hotande fara. De båda folken skulle också fort¬
Den 12 November.
skrida både raskare och bättre i så väl ideelt, som materielt
hänseende, om de voro närmare förenade. Då nu emedlertid
så icke är förhållandet, huru skall man komma till något
bättre? Icke sker det genom att upprifva gamla sår, eller
att tala om det förflutna och hvad, som då kunnat ske,
annorlunda, än som föremål för historisk forskning, eller som
ledning för hvad, som framdeles bör ske. Annu mindre bör
man, såsom uttryck af nationernas tänkesätt, upptaga och
betrakta hvad, som af en mer eller mindre besinningslös
press yttras. Sådant bör snarare med tystnad förbigås, än
upptagas med förargelse och väcka ond blod. Hvad be¬
träffar sinnesstämningen i Norrige emot Svenskarne, så har
densamma på sednare tider betydligt förändrats. Jag har
åtskilliga gånger besökt Norrige och dervid kommit i berö¬
ring med olika classer af befolkningen. Första gången röjde
sig hos Norrmännen en stor lust att fråga efter Svenska
förhållanden, tydligen i afsigt att jemnföra dem med sina egna
och visa de sednares företräde, eller att, som man säger,
rifva sig på Sverige. Min andra resa till Norrige gällde
Naturforskaremötet i Christiania. Jag sammanträffade då
med den mest upplysta delen af nationen; och vid en tredje
resa besökte jag de aflägsnare fjelltrakterna, der jag kom i
liflig beröring med den Norrska allmogen, och det var med
stor glädje, som jag, vid båda dessa sednare resor, ej kunde
undgå att finna, huru tänkesättet förändrat sig och blifvit
vänligare mot Sverige, så väl bland de upplyste, som hos det
egentliga folket. Afven invandring af Svenske arbetare till
Norrige har i sin mån bidragit till utvecklande af det goda
förhållandet. Norrmännen uppskatta högt de Svenske arbe*
tames skicklighet, och hågen har hos dem vaknat att söka
deri likna Svenskarne.
Hvad, som synes hafva gifvit närmaste anledning till
motionen, är, att några för sednaste Stor-Thing framlagda,
af flera comitéer utarbetade, lagförslag, till ordnande af åt¬
skilliga unionella förhållanden, blifvit af Stor-Thinget för¬
kastade; men detta får man ej se i för mörk dager, helst
förkastandet skedde med ringa majoritet, och de Norrska
Comité-Ledamöterne visade mycken ifver att rätta hvad, som
varit felaktigt, hvarföre ock dessa Comitéers förhandlingar
hafva varit utmärkte af stor enighet å ömse sidor. Någon
anledning att säga, att det Norrska folket icke vill veta af
något närmande till Sverige, finnes icke, och de upplystare
af Stor-Thinget hafva tvärtom talat för ett sådant anslutande.
152
Den 12 November.
All misstänksamhet kunde naturligtvis icke genast försvinna,
i betraktande af den ställning, som båda folken genom För-
enings-fördraget lått lill hvarandra. Men om vi här i Sverige
mera bemödat oSs att göra de Svenska förhållandena kända
i Norrige och få utredt, i hvilket afseende förändring bort
ske, i stället för att med så stor likgiltighet behandla detta
ämne, så skulle den misstänksamhet och deraf följande af-
voghet, som i Norrige gjort sig gällande, snart hafva för¬
svunnit. Om vi sjelfve vilja sträfva för föreningen, skola vi
ej i Norrige sakna män, sorn äfven göra det. Ju mera
practiskt man tager frågan och söker att lösa den till båda
nationernas båtnad, desto säkrare skall man från Norrska
sidan röna bistånd. Del lyckligaste sätt att lösa svårigheten
och åstadkomma en förbättring af de unionella förhållan¬
dena, en innerligare förening emellan de båda nationerna,
är det af en föregående talare framställda förslaget örn en
Unions-Represenlation. Det bör icke vara omöjligare att
åstadkomma en sådan för Sverige och Norrige, än för t. ex.
Tyska Tullförenings-Staterna eller Förenta Staterna i Amerika.
Vi se huru dessa Stater, med bibehållande af absolut sjelf¬
ständighet i sådana frågor, som röra hvarje Stat särskildt,
hafva en gemensam representation i angelägenheter, som röra
dem alla. Så kunde äfven förhållandet blifva i Sverige och
Norrige. Vill man komma till rätta med lösningen af en
fråga, så måste den gemensamt och således på samma ställe
discuteras af dem, som hafva att afgöra densamma, ty an¬
nars händer lätt att den blir olika besvarad.
För min del, anser jag, att en större Comité till en
början borde sammanträda för att förbereda en representa-
tions-förening för handläggning af unionella angelägenheter.
Framför allt bör man öfvertyga Norrmännen, alt Svenska
folket ej önskar någon annan revision af fördraget, än en
sådan, som syftar till båda folkens gemensamma bästa.
Herr Rydin: Det tjenar numera ingenting till, att
klaga öfver föreningens uppkomst; sådan den är, är den ett
factum. Norrige är ett sjelfständigt land, förenadt med
Sverige, och så skall det äfven förblifva. Att Norrige ofta
anfört klagomål och dem till en del ganska obilliga, är en
sanning; men också har å vår sida ett stort fel blifvit be¬
gånget derutinnan, att vi aldrig svarat på deras klagomål.
Om man ej besvarar en enskild persons framställningar, så
blir han naturligtvis missnöjd; och lika naturligt är det, att
i Norrige uppstått missnöje deröfver, att vi aldrig offentligen
Den 12 November.
153
egnat någon uppmärksamhet åt deras klagomål och deras
önskningar. Detta är första gången under hela den tid,
unionen varat, som man i Sverige offentligen uttalat sig,
rörande de unionella förhållandena; och jag är öfvertygad, att
det svar, som, i anledning af den nu gjorda framställningen,
kommer att af Ständerna afgifvas, skall verka fördelaktigt
till utplånande af missnöjet de båda folken emellan. Jag
föreställer mig nemligen, att, hurudant detta svar än blir,
måste det blifva Sverige värdigt och sådant, att det ej kan
såra Norrige. Man har varnat för att upprifva gamla sår,
och icke vill någon det; men alla sår äro ännu ej läkta,
och, i afseende på den föreslagna Unions-Representationen,
vill jag varna för att välja sådana läkemedel för ett sår, att
man derigenom upprifver ett nytt på annat ställe.
Det är i synnerhet i början af föreningen emellan två
nationer, som missnöje finnes; detta jemnar sig efter hand.
Emellan England och Scottland har det så gått, och äfven
om något missnöje ännu råder i Irland, skall dock detta lands
förening med England snart blifva fullt genomförd och lill
bådas gemensamma belåtenhet. Så skall det ock gå med
Sverige och Norrige. Generationer dö, men Staten står qvar,
och så småningom inse nationerna fördelen af att närmare
sluta sig tillsamman. För min del, ser jag icke någon
olycka uti den förevarande motionen, äfven om jag måste
medgifva, att ett och annat uttryck kunnat vara bättre valdt;
jag ser tvärtom ett lyckligt förebud till en närmare samman¬
slutning emellan de båda brödrafolken deri, att man äfven
hos oss börjat Öppet uttala sina tankar om de unionella för¬
hållandena, ty den, som tiger, han samtycker.
Herr Lovén: Utan att ingå i mera fullständigt be¬
dömande af den förevarande motionen, innan densamma
blifvit af Utskott vederbörligen behandlad, kan jag ej under¬
låta att redan nu reservera mig emot en deri uttryckt tanke,
den nemligen, alt det skulle varit en större lycka och till
mera gagn för Sverige, att år 1814 hafva underkufvat Norrige
och lagt det såsom en province under sig, än att förena sig
dermed, på sätt som skedde. För min del, anser jag, att
en sådan inkräktning skulle varit det olyckligaste, som kunnat
hända; emedan man derigenom utestängt hvarje möjlighet
till en alltid önskad verklig och innerlig förening emellan
båda dessa, hvarandra fullt värdiga, folk. Jag tror för öfrigt,
att man i denna fråga gör bäst i att, med afledande af
tanken från de hårda ord, som blifvit fällda, allt det bittra,
134
Ven 12 November.
som passerat de båda nationerna emellan, i li\ilket allt
Sveriges Rikes Ständer kunna med rätta anses ej hafva del¬
tagit, söka återföra frågan "till Förenings-fördraget af år
1814. Jag hyser det förtroende till Norrmännen, att de då
villigt skola räcka oss handen till sann och varaktig vänskap.
Vice Talmannen Herr Schwan: Jag är långt ifrån att
tilltro mig en så öfverlägsen förmåga eller så stor erfaren¬
het och lätthet att uppfatta mångsidiga förhållanden, att jag
skulle kunna uppträda med anspråk att ställa mig utom de
Svenska eller Norrska förhållandena och anse mig kunna
bedöma dem, utan att min individuella ställning, mina individu¬
ella åsigter skulle inverka på hvad jag yttrar. För min en¬
skilda del, beder jag om ursäkt, att jag först i afseende på de
Norrska förhållandena talar något om min egen obetydliga per¬
sonlighet. Jag var, å Svenska sidan, en af dem, som deltog i den
comitée, hvilken benämndes Mellan-Riks-Lagens comitée.
Framlidne HansMaj:t Konung Oscar fästade vid denna comitée
stora förhoppningar och yttrade till ledamöterne de tänk¬
värda orden: »På eder, mina herrar, lägger jag det stora
förtroende, att bringa denna förening till något resultat.
Sådan den är, är den olycksalig och kan för framliden icke
innebära något godt». Han tilläde derjemte: »Om jag lyc¬
kas under min regeringstid göra föreningen till en verklig¬
het, har jag uträttat kanske större saker, än mången af Sve¬
riges fordne Konungar». Konung Oscar var nog lycklig eller
olycklig att icke upplefva slulet eller resultatet af denna
comitée, men en af hans gladaste dagar var den, då
comitéen underrättade honom, att den enhälligt lättat be¬
slut om att föreslå Mellan-Riks-Lagen. För mig och de
öfrige ledamöterne har det varit en oförgätlig dag, då
Svenskar och Norrmän räckte hvarandra handen och fram-
lemnade förslag till Mellan-Riks-Lagen, utan all slags skilj¬
aktighet i åsigter. Bet förslag underskrefs, som är allom
bekant, och man fästade dervid stora förhoppningar. Det
strandade dock mot Norska Stor-Thingets lättade beslut.
Jag tillskref detta till en början en tillfällighet. Majoriteten
inom en rådslående församling beror ofta på en ren slump
och jag hyste den förmodan, att i ett blifvande Stor-Thing
skulle man, efter närmare kännedom af förslaget, finna sig
hugad att ändra åsigt och antaga hvad, som onekligen varit
första steget till folkens närmande intill hvarandra — den
practiska handelsgemenskapen dem emellan. Långt derifrån.
Sinnesstämningen inom Norska Representationen har nu så
Den 12 November.
133
förändrat sia, att något hopp om en Mellan-Uiks-Lags lill väga-
bringande icke mera förefinnes. Inom comitéen fans en
utmärkt ledamot, representanten från Bergen, och jag till-
skrifver just 'hans öppna och ädla uppfattning af sin pligt,
att han icke blef återvald. Detta, jemte förkastandet af för¬
slaget om brottslingars utlevererande, är ett tydligt bevis på
den Norska sinnesstämningen, och man kan icke räkna på
någon förändring härutinnan, åtminstone icke inom närmaste
framtiden. En värd talare har yttrat, att femtio år för na¬
tioner, äro detsamma, som fem för individen. Detta är sannt
och liknelsen vacker; men vid femte året börjar barnet lära
stafva, och derför tyckes mig rätta ögonblicket nu vara inne
att i Sverige öppet uttala sina åsigter, ifall det Norska folket
ändtligen kommit derhän, att det börjat kunna stafva och
lägga ihop. Norrmännen hafva fästat afseende endast å sina
egna interessen, utan att bry sig det ringaste om Sveriges
rättmätiga fordringar. Ett obestridligt factum är, att vid
beräkning af utgifterna tolf sjuttondedelar komma på Sveriges
och fern sjuttondedelar på Norriges del, och, detta oaktadt,
hafva Norrmännen vid alla tillfällen, t. ex. då det varit fråga
om att representera på utrikes ort, framstått med anspråk
på fullkomlig jemnlikhet med Sverige. Detta är orättvist,
i samma mån, som man bidrager och skattar till de båda
Staternas tunga och besvär, i samma mån bör man äfven
hafva rättighet att yttra sig och besluta om den Skandina¬
viska hallons gemensamma angelägenheter. Jag måste före¬
na mig i Herr Björcks förslag, hvilket är det enda, som kan
innebära eller leda till något resultat, nemligen att en för-
eningsrepresentation tillvägabringas med rättighet att besluta
om båda Rikenas gemensamma interessen. Men i afseende
å denna föreningsrepresentation måste jag på förhand inlägga
en protest deremot, att den skulle komma att bestå af lika
antal Svenskar, sorn Norrmän. Motionairen har redan på¬
pekat det förhållande, som kan inträffa, om, hvilket Gud
förbjude, det skulle ifrågakomma, att, enligt Riksactens före¬
skrift, välja en ny Konung. De båda Staternas inflytande i
den gemensamma representationen bör derföre slå i samma
proportion, som skattebidraget vid alla tillfällen utgår. Lik¬
väl böra naturligtvis äfven garantier beredas minoriteten, så
att den icke må i riksvigtiga frågor kunna undertryckas ge¬
nom ett af majoriteten för dagen fattadt beslut. Såsom
Svensk, vill jag icke att, i händelse af paria vota, den för¬
seglade sedeln möjligen skulle låta Norrige tillsätta Konung
Den 12 November.
i Sverige. Jag älskar Sverige, med dess fel och minnen, allt
för högt, att jag någonsin obetänksamt skulle gifva min röst
till antagande af en constitution, med Norriges till mönster.
Vi hafva mycket att lära från andra länder; ej endast från
Norrige. Den känner ej Norriges constitution, som tror den
i allt vara så förträfflig. Jag har stått i beröring med
många af Norriges mest framstående män, hvilka sjelfva
erkännt, att deras constitution, jemte mycket godt. innehåller
många orimligheter; och, för min del, ber jag Gud bevara
mig ifrån en dylik. Ernbetsmännens oberoende måste väl
af hvar och en anses såsom något för landet nyttigt. Men
i Norrige äro icke embetsmännen oberoende. En embets-
mans öde i fråga om erhållande af pension beror der af
majoriteten inom Stor-Tliinget; han måste underkasta sig
dess votering, och det kan gifva honom det ena året och
taga ifrån honom det andra. Domares oafsätllighet och
embetsmäns sjelfständighet äro frihetens säkraste värn; de
få ej behandlas så. att de anse sig såsom opinionens tjenare.
Man har inom Ståndet sagt, att Föreningen ej får upplösas,
och detta låter, såsom sats, rätt vackert; men om jag har
en lem, som hotar att förstöra mitt lif, så skiljer jag mig
vid den, om ingen annan räddning finnes. Jag beklagar
högeligen, om det på allvar skulle blifva fråga om skils¬
messa emellan Sverige och Norrige, men jag anser tillika,
att, om Föreningen skall fortfara på samma sätt, som hittills,
så vöre ett förbund önskligare, än en förening.
Ofverläggningen var slutad; och blef motionen, jemte i
anledning deraf inom Borgare-Ståndet afgifna yttranden, re¬
mitterad till Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet.
§ *
Föredrogs Expeditions-Utskottets förslag till skrifvelse till
Hans Majit Konungen, med underdånig anhållan om utsät¬
tande af dag för Deras Majestäters Konungens och Drott¬
ningens kröning.
Herr Blanche begärde ordet och yttrade: Då framställ¬
ning först väcktes om en adress, angående kröningen, gjorde
jag mig skyldig till den försummelsen, att icke begära fram¬
ställningen på bordet, så att den kunnat blifva föremål för
närmare granskning. Denna uraktlåtenhet hade sin grund i
en modestie, som är ganska naturlig för den, som första gån¬
gen inträder såsom representant i kretsen af så många er-
farne och utmärkte män. Min modestie har dock nu min¬
Den 12 November.
137
skats och skall för framtiden ej komma mig att glömma min
pligt, som representant.
Emot sjelfva adressen är naturligtvis numera icke något
att säga, sedan den blifvit af tre Stånd beslutad, men det är
motiverna i Expeditions-Utskottets förslag till skrifvelse, sorn
jag icke kan gilla. Det framgår ur skrifvelsen, så vidt jag
rätt fattat derr, att det skulle vara en ovillkorlig samhällspligt,
att Konung krones, och ordalag begagnas, som erinra om
Herr vice Talmannens uppfattning af kröningen, såsom ett
föreningsband emellan vissa hulvud-elementer inom Staten,
och särskildt emellan Staten och Kyrkan. Emot sådana
yttranden vill jag inlägga en allvarlig protest; de äro sådana,
att de bättre passat inom Vaticanens murar, än i det prote¬
stantiska Sveriges fria Borgare-Stånd. — För min del, ser jag
i kröningen ej annat, än en ceremonie, tillkommen under
catholicismens mörkaste tider, men under civilisationens fort¬
skridande utveckling så urmodig vorden, att man numera till
och med i catholska länder ganska länge låter dermed anstå.
Då cathoiiker ej hålla mera på kröningen, väcker det förvå¬
ning, att man i vårt protestantiska land vill framlägga en
adress, alTattad i sådana ordalag, som den föreslagna. —
Adressen bör, efter mitt förmenande, reduceras till en enkel
anhållan, att Hans Majit Konungen täcktes utsätta en dag
under nu pågående Riksmöte för Sin och Sin Gemåls krö¬
ning. Jag önskar derföre och hoppas, att förslaget ej må
antagas, utan återremitteras till Expeditions-Utskottet; om ej
andra skäl funnes, skulle jag anhålla om återremiss, blott på
det landet ej måtte få skäl att betvifla den goda smak och
det sunda förnuft, som böra råda inom Borgare-Ståndet.
Herr Björck: Till min förtrytelse lät äfven jag tillfället
gå mig ur händerna, då framställning gjordes om en adress
angående kröningen, att derom uttala min mening. Det är
ett misstag af Konungens och folkets vänner, då de lästa
någon vigt vid krönings-ceremonien. Det är på Successions¬
ordningen Konungens rätt till thronen sig stödjer och någon
annan hyllning erfordras icke, än den, som följer deraf, att
Konungen med ed bekräftar, att han vill upprätthålla Grund-
lagarne.
I det skick, hvari frågan nu befinner sig, hade jag an¬
sett lämpligast att innehålla med alla anmärkningar mot den
föreslagna skrifvelsen, men då Herr Blanche upptagit ämnet,
för att framhålla en riktigare uppfattning af krönings-ceremo¬
nien, kan jag ej annat, än biträda den mening, att skrifvelse-
158
Den 12 November.
förslaget bör till Expeditions-Utskottet återremitteras, för att
bringas till den enklare form, Herr Blanche föreslagit.
Herr Kock: Då det är mindre vanligt, att Expeditions-
Utskottets förslag till skrivelser så noga granskas i Borgare-
Ståndet, när Ståndet fattat ett i sak dermed öfverensstäm¬
mande beslut, så får jag tillstå mig ej, som sig bordt, lagt
märke till förslags-skrifvelsens innehåll, och jag anhåller, af
sådan anledning, att den måtte ånyo uppläsas.
Förslaget till den underdåniga skrifvelsen upplästes å nyo.
Herr Kock: Efter afhörandet af skrifvelse-iörslaget, fin¬
ner jag, för min del, beslutet vara aflattadt i så knapphän¬
diga ordalag, som möjligt, och anser någon återremiss ej böra
ifrågakomma. Jag anhåller om bifall till förslaget.
Herr Trägårdh: Adress-förslaget innehåller ingalunda
sådana uttryck, som Herr Blanche deri trott sig finna. — Der
talas icke om kröningen, såsom ett föreningsband emellan
Stat och Kyrka. Jag anser, för min del, att återremiss icke
bör ega rum.
Herr Blanche: Så vidt jag kunnat fatta, förekommer
verkligen i de motiver, skrifvelsen uppställt, sådana ord, som
häntyda på ett samband emellan kröningen och konungamak¬
ten. — Det är i 19:de århundradet man så uppfattar en så¬
dan äkta urtyp från 7:de seklet, en catholsk symbol, som
till och med i catholska länder för länge sedan förlorat sin
betydelse. Det lönar väl icke stort mödan att tala häremot,
men jag har icke kunnat underlåta att inlägga en allvarlig
protest emot en sådan uppfattning af kröningen. Jag hade
sannerligen icke väntat något dylikt i ett land, som i mer än
300 år varit befriadt från catholicismen.
Vice Talmannen Herr Schivan: Det är sannt, att Sverige
i 300 år varit fritt från catholicismen, men ej från krönings-
ceremonien. Man må säga, hvad man vill, så står det ändå
fast, att i vårt land tanken på kröningen vuxit tillsammans
med föreställningen om Konunga-styrelse, och folket vill, så
vidt jag kunnat uppfatta dess mening, hafva sin lagkrönte
Konung. Till dem, som önska återremiss af skrifvelse-för-
slaget, hemställer jag, att, såsom contra-proposition, uppgifva,
huru de vilja hafva skrifvelsen allattad, att utpeka de ord i
det nu framlagda förslaget, som förekommit dem stötande för
den Svenska känslan; ty, utan en sådan fingervisning för Ut¬
skottet, skulle man ännu en, ja till och med många gånger,
kunna komma att besvära detsamma, och emedlertid ej blifva
färdig med den beslutade adressen.
Ven 12 November.
139
Herr Boman: Då en adress, angående kröningen, är be¬
slutad, och det nu framlagda förslaget till skrifvelse, så vidt
jag kan finna, ej innehåller andra, än vanliga och höfliga ord,
sådana, som till en Konung måste brukas, samt hvad i skrif-
velsen i öfrigt förekommer är med sanningen öfverensstäm¬
mande, anser jag någon återremiss icke böra ifrågakomma.
Herr Hierta: Sedan frågan nu är väckt, vill jag taga
mig friheten yttra några ord om den föreslagna skrifvelsen.
Den innehåller, efter mitt förmenande, en oegentlighet och en
oriktighet. Oegentligt är det yttrandet, att föreställningen om
kröningen sammanvuxit med folkets föreställning om Konunga-
styrelse, då, såsom vi känna, Bonde-Ståndet, hvilket väl kan
anses föreställa både det största antalet och den mesta egen¬
domen bland Svenska folket, lagt motionen om kröningen till
handlingarna. Oriktigheten består deri, att skrifvelsen anty¬
der, det kröningen skulle vara föreskrifven i Successions¬
ordningen. Ordet »krönas» förekommer der blott på ett enda
ställe, nemligen i inledningen, hvarest det nämnes, att Rikets
Ständer utkorat Prins Johan Baptist Julius af Ponto Corvo,
att efterträda Hans Majit Carl den trettonde, samt efter honom
till Sveriges Konung krönas och hyllas; hvaremot ingenting
förekommer, som ger anledning att antaga, att detta stadgande
skulle gälla såsom en regel i afseende på alla följande konun¬
gar. För att komma ifrån de skiljaktigheter, som yppat sig,
anser jag derföre, att Ständerna borde förena sig derom, att
i den skrifvelse, som blifvit beslutad, helt enkelt uttrycka,
det de, såsom en gärd af personlig tillgifvenhet för Hans
Majit vår nu regerande Konung, anhålla, att Han täcktes ut¬
sätta någon dag under nu pågående Riksdag för Sin och Sin
Höga Gemåls kröning.
En talare har funnit betänklighet vid att återremittera
förslaget, på grund af den tidsutdrägt, som derigenom skulle
förorsakas. Jag föreställer mig dock, att Expeditions-Utskottet
ej är mera sysselsatt, än att en ny skrifvelse skulle kunna
medhinnas, innan kröningen ifrågakommer, synnerligen om
den, såsom Herr vice Talmannen förmodat, ej kommer att
firas förrän fram på våren nästa år.
Herr Blanche: Jag hade endast velat säga, hvad Herr
Hierta nu redan anfört. Då förslaget om en adress, angå¬
ende kröningen, blifvit af Bonde-Ståndet förkastadt, måtte väl
sådant bevisa, att föreställningen pm kröningens vigt och be¬
tydelse ej ligger på bottnen af Svenska folket, utan blifvit
med rötterna uppryckt der. Samma öde har kröningen rönt
140
Den 12 November.
i Grundlagen; ty, då uti den före år 1809 gällande Constitu-
tionen förekom ett uttryckligt stadgande, att Konung skulle
krönas, så hafva 1809 års grundlagsstiflare utelemnat detta
stadgande. Jag frågar, om det är skäl att så ifrigt hålla på
en ceremonie, som man redan för SO år sedan fann höra af-
skaffas.
Hvad beträffar ett nytt förslag till skrifvelse, skall jag
åtaga mig att på stående fot afgifva ett sådant, om Högt-
ärade Ståndet dertill vill lemna mig uppdrag.
Herr Ditzinger: Jag anser, för min del, att Herr vice
Talmannens yttrande vid framställningen om en adress, an¬
gående kröningen, att sådana framställningar från Ständernas
sida alltid tilllörene varit vanliga, då en ny Konung uppstigit
på thronen, varit hufvudsakliga skälet att Ståndet utan
discussion biföll motionen. Vid sådant förhållande bör, efter
mitt förmenande, adressen endast uttrycka en enkel begäran
om kröning, på sätt Herr Hierta föreslagit, samt icke inne¬
hålla några motiver, eller något om de tankar, i afseende på
kröningen, som inom Ståndet blifvit yttrade. Jag yrkar åter-
remiss.
Vice Talmannen Herr Schwan: Mer, än en gång, har
man anmärkt, att våra Grundlagar i många stycken äro ofull¬
ständiga, och jag är långt ifrån att vilja jäfva denna anmärk¬
ning. Att någon bestämmelse, angående kröningen, icke blif¬
vit i Successions-Ordningen intagen, beror utan tvifvel på
glömska.
Under discussionen, närande detta ämne, har jag, till min
stora förvåning, hört, att vår närvarande representation verk¬
ligen anses uttrycka landets åsigter. Jag tar fasta på den
uppfattningen af vår representation och skall minnas det, då
det nästa gång blir fråga om representationens brister. Ofver
dessa brister har jag likväl så ofta hört klagas; representa¬
tionen vore så urmodig, den förtjenade icke landets förtro¬
ende, med den kunde intet godt uträttas. Denna sistnämnda
mening delar äfven jag, och af alla krafter har jag arbetat
för en omstöpning. Men då nu Bonde-Ståndet, sådant det
är, så sannt uttrycker folkets mening, så vore det skada att
förändra det, eller att på detsamma inplanta nya elementer.
För min del, tror jag dock, att Bonde-Ståndet ofta, och i syn¬
nerhet då det gällt penningeanslag, glömt, att det represen¬
terar Svenska folket, och om detta Stånd ensamt fått styra,
skulle Statsverket för länge sedan gått i qvaf.
Herr Blanche: Jag borde väl ej längre fresta Herrarnes
Den 12 November.
Ui
tålamod; men Herr Schwarts repliker ega alltför stor bety¬
delse inom detta Stånd, att man med tystnad skulle kunna
låta dem halka lörbi.
Jag kan i sanning icke förstå, huru man kan anses hafva
försvarat vår nuvarande representation genom att säga, det
Bonde-Ståndet, såsom den kärna, hvarur vi alla uppskjutit,
utgör grunden för Svenska folket. Hvar ligga val annars
rötterna? Månne hos Borgare-Ståndet, eller hos Presterna,
eller Adeln? Jag vet sannerligen icke, hvar jag skall finna
dem, om icke hos allmogen. Hos detta Stånd lefva fördo-
marne längre, än hos andra, och när Bonde-Ståndet kastat
bort kröningsfördomen, så måtte väl deri ligga ett bevis för
min sats, att denna fördom hos Svenska folket är med röt¬
terna uppryckt.
Herr Trägårdh: Jag vill fästa uppmärksamheten dervid,
att, då tre Stånd beslutat, att adress, angående kröningen,
skall aflåtas, något afseende vid ordalagens bestämmande ej
bör fästas vid Bonde-Ståndets tillgörande i frågan. Om nå¬
gon återremiss af förslaget skulle ifrågakomma, anser jag
nödvändigt, att Ståndet dervid uppgifver, i hvilka uttryck
det önskar få adressen affattad.
Discussionen ansågs slutad; och godkände Ståndet Expe-
ditions-Utskottets förslå" till den underdåniga skrifvelsen.
§ 3-
Föredrogs Expeditions-Utskottets förslag till den af Stån¬
det beslutade Condoléance-Adress till Hennes Majit Enke-
Broltningen Josephina.
Herr Ridderstad begärde ordet oell yttrade: Jag föreställer
mig, att förevarande skrifvelse icke kan blifva föremål för
en så lång och häftig discussion, sorn den föregående; men jag
kan icke afhålla mig från att yttra några ord örn redactionen.
1 likhet med Preste-Ståndet, anser jag uttrycket »modig öm¬
het» vara oegentligt och ej böra qvarstå. Ordet »älskling»,
såsom det i skrifvelsen förekommer, synes mig icke eller vara
lyckligt valdt. Väl hör man mödrar sä benämna sina barn,
men i en högtidlig adress torde det vara föga lärn pligt.
För min del, skulle jag vilja förändra den mening, hvari
dessa uttryck förekomma, till »Hennes Maj;ts outtröttliga
ömhet för det offentliga föremålet för nationens kärlek».
Herr Blanche: Jag tager för gifvet, att ingen kan miss¬
tänka mig för att vilja motsätta mig den ifrågavarande adres¬
sen. Stora sorger och lidanden hafva sin helgedom, som
ej får profaneras. Då jag nu begärt ordet, är det endast
142
Den 12 November.
för att uttrycka min förvåning öfver att finna sådan rikedom
på poetiska uttryck i den föreslagna skrifvelsen. Man skulle
sannerligen icke kunna tro den hafva utgått från en så pro¬
saisk Corporation, som Expeditions-Utskottet, om icke den
smaklösa anordningen af dessa uttryck förrådde den alltför
prosaiska källan. Herr Ridderstad, har nämnt, att mödrar
Kalla sina barn »älsklingar»,, men detta ord har fått en
mycket vidsträcktare användning, och numera undviker man
det till och med i novellstil. Jag förenar mig med nämnde
talare, i afseende på den af honom föreslagna förändringen
af ordalydelsen i adressen.
Herr Trägårdh: Jag instämmer så mycket heldre med
de båda föregående talarne, som jag i Expeditions-Utskottet
uttalat mig emot de af dem anmärkta uttryck i skrifvelsen.
Vid den votering, som anställdes om lämpligheten af ut¬
trycket »modig ömhet», stannade jag i minoriteten.
Herr Lallerstedt: Efter den upplysning, vi nu erhållit,
och då möjligen hela den föreslagna adressen tillkommit
genom votering om de särskildta uttrycken, kan häri ligga
någon ursäkt för adressens beskaffenhet. Jag företiar mig
med föregående talare om de af dem framställda anmärk¬
ningar. Många flera kunde med fog göras; men då sådant,
efter blott en flygtig uppläsning, icke är så lätt, hemställer
jag, om ej förslaget kunde till nästa Plenum hvila på bor¬
det, för närmare granskning. Då det är sannolikt, att adres¬
sen blir på främmande språk öfversatt, bör man väl något
sörja för att den icke genom sin form gör ett obehagligt
uppseende. Någon af Ståndets Ledamöter skall säkert åtaga
sig att till nästa Plenum uppsätta och framlägga ett nytt
förslag; och jag föreställer mig, att, fastän Ridderskapet och
Adeln samt Preste-Ståndet antagit det nu framlagda, de dock
skola förena sig med detta Stånd om en ny adress, affattad
i ordalag, som bättre passa för ämnet.
Ofverläggningen var slutad; och Expeditions-Utskottets
ifrågavarande förslag bordlädes.
§ 6-
Föredrogs å nyo ett bordlagdt Utdrag af Protocollet,
hållet hos höglofliga Ridderskapet och Adeln den S dennes,
med communication af Herr Grefve Anckarsvärds, Carl Henric,
af Ridderskapet och Adeln till Stats-Utskottet remitterade
motion om föreläggande för Stats-Utskottet att tidigare, än
förut varit vanligt, utarbeta och till Rikets Ständer afgifva
sina förslag, rörande Stats-regleringen.
Den 12 November.
143
Herr Björck begärde ordet och yttrade: För min del,
anser jag icke något annat vara att göra, än att öfverlemna
motionen till Stats-Utskottet, som säkert lärer påakta dess
innehåll, så vidt omstäridigheterne medgifva.
Discussionen var slutad, och motionen remitterades till
Stats-Utskottet.
§ 7*
Föredrogs meddeladt Utdrag af höglofliga Ridderskapets
och Adelns Protocoll den 5 dennes, med communication af
Herr Grefve Adlersparres, Carl August, af Ridderskapet och
Adeln till Stats-Utskottet öfverlemnade motion om pension
åt Biskopen Doctor Carl Adolf Agardhs Enka.
Herr Thollander erhöll ordet och yttrade: Sannolikt
är det ej behöfligt att beledsaga motionen, om pension åt af¬
lidne Biskop Agardhs Enka, med något förord. I allas minne
lefva säkert ännu de loford, som uttalades öfver den aflidne;
och äfven de, som ej till dess fulla varde kunna uppskatta
den nytta, som tillskyndats samtid och framtid genom hans
djupa forskningar i snart sagdt alla vetenskaper, skoja sä¬
kert finna förslaget berättigadt. Det vore dock ej rätta
sättet att med penningar belöna förtjenster, sådana, som
hans, om icke hans efterlelvande vore i behof af understöd.
Såsom medlem af det samhälle, der Biskop Agardh under
sin sista tid lefde och verkade, är jag i tilllälle att i sist¬
nämnda afseende meddela fullt tillförlitliga upplysningar.
Biskop Agardh lät, genom förespeglingar om stor vinst, förmå
sig att, tillsamman med åtskilliga andra, inköpa en bruks¬
egendom. Den påräknade vinsten uteblef dock, dels emedan
conjuncturerna voro ogynnsamma, dels, och förnämligast, till
följd af mindre omsorgsfull förvaltning. Efter några års
förlopp nödgades han, som i bruksrörelsen insatt hela sin
till omkring .30,000 R:dr uppgående förmögenhet, att afstå
sin egendom till borgenärers förnöjande. Det visade sig då,
att bolaget ådragit sig en skuld af öfver 150,000 R:dr, hvar¬
emot hans enskilda gäld endast uppgick till två tusen R:dr
och några hundrade. En ofördelaktig försäljning af egen¬
domen gjorde, att massan endast gal några och trettio pro¬
cent; och detta hade till följd, att borgenärerne gemensamt
begärde införsel i hans lön, hvilken de ifrån år 1849 till
hälften, fortfarande, med honom delat. Afven efter detta
hårda slag arbetade han med oförtröttad ifver, derom hans
sednast utgifna arbeten nogsamt bära vittne; och jemväl
hans oförsörjda döttrar hafva sökt att, genom meddelande af
141
Den 12 November.
undervisning åt barn, hålla nöden från dörren. Sedan jag
visat, att den föreslagna pensionen är behöflig, tillåter jag
mig sluta nied den erinran, att, när en nation erkänner sina
store mäns förtjenster, den hedrar ej blott detn, utan äfven
sig sjelf.
Herr Blanche: Jag anser det öfverflödigt att orda om
Biskop Agardhs förtjenster; hela Sverige vet, att han är en
af dess mest lysande trophéer.
Det är vanligt, att lärdom oell snille få stappla sig fram
i nöd och fattigdom, och om någon blifvit utrustad med
dessa båda andens mäktiga vingar, så får han nog draga sitt
kors till sin död. Men när han stupat, då måste samhället
sörja för att hans närmaste ej må få skäl att beklaga, att
som maka eller barn hafva tillhört en man, som, under det
han förvärfvade sitt land ära, glömde att förvärfva bröd åt
de sina.
Herr Lallerstedt: Jag har egentligen ingenting att
tillägga hvad föregående talare sagt; jag vill endast erinra
derom, att prsejudicalet ej kan blifva farligt, ty det ser i
sanning ej ut, som Ständerna så snart skulle komma i till¬
fälle att pensionera enkan efter ett snille.
Herr Ridderstad: Jag anser motionen visst icke be¬
höfva något förord, men vill dock uttala den önskan, att
Ståndet, utan opposition, måtte bifalla den. En pension åt
Biskop Agardhs Enka är i sjelfva verket ej annat, än en
ränteliqvid på de stora skatter af snille och vetande, hvar¬
med han riktat sitt Iand.
Discussionen ansågs slutad, och motionen, jemte inom
Ståndet afgifna yttranden, remitterades till Stats-Utskottet.
§ «•
Föredrogs å nyo Herr Julius Bruns motion, M S, an¬
gående lag om flottnings- och flodrensningsväsendet i Riket.
Herr Staaff begärde ordet och yttrade; Då förevarande
motion berör ett ämne af särdeles vigt för de delar af lan¬
det, der trävarurörelsen vunnit någon större utsträckning,
vill jag, med anledning af motionen, yttra några ord. Det
är naturligtvis i allmänhet högst vanskligt att lagstifta i
sådana, hufvudsakligen economiska, frågor, deri särskilda
orter och förhållanden fordra olika föreskrifter; och detta
gäller om ifrågavarande ämne nästan mer, än om något annat.
Fiir min del, tror jag ej någon bättre lag härutinnan kunna
stiftas, än den redan gällande, eller Kongl. Brefvet af år
1811; ty, då man deri öfverlemna! åt Konungens Befallnings-
Den 12 November.
145
hafvande alt reglementera, elter sig företeende omständig¬
heter på olika orter, sä har man, efter mitt förmenande,
funnit den enda rätta vägen i detta ämne. Ville man för¬
söka att stifta en gemensam lag för alla Rikets provincer,
så skulle man stöta på oöfvervinnerliga svårigheter; ty,
exempelvis, ett reglemente, som passar för Wermland, är
alldeles otillämpligt i de nordligare provincerna; och äfven
närmare hvarandra belägna orter äro hvarandra så olika, att
stadgandet), som äro fullkomligt riktiga, i afseende på den
ena elfven, till exempel lndahlselfven,oej skulle kunna an¬
vändas för den andra närbelägna eller Angermanelfven. För
min del, tror jag, att ju större myndighet, som. i lall, som
detta, lemnäs i Konungens Befallningshafvandes händer, dess
bättre, förutsatt nemligen, att Konungens Befallningshafvande
eger den localkännedom och insigt i ämnet, som hos en så¬
dan myndighet böra antagas. Jag bestrider afseende på
motionen.
Herr Rinman, Carl, instämde.
Herr Björck: Med anledning af Herr Staaffs anförande,
kan jag ej underlåta att förklara, att, efter mitt förmenande,
en lag i förevarande ämne både kan och bör stiftas. Den
makt, 1811 års Kongl. Bref lagt i Konungens Befallningshaf¬
vandes händer, bar utan tvifvel ofta blifvit begagnad på ett
sätt, som saknar all consequence. Het händer ej sällan, att
vattendrag med rik tillgång på vatten hållas slutna, under det
att andra, vid hvilka vattenverk äro anlagda, som väl be-
höfde hela vattentillgången, deremot måste hållas öppna. Det
måste åtminstone kunna bestämmas, i hvad nion strandegares
rättigheter böra stå tillbaka för flottningen, äfvensom de be-
qvämligheter, hvilka för denna i allmänhet få tagas i an¬
språk. Då man kunnat stifta en lag i detta ämne i Norrige,
inser jag ej, hvarföre det icke skulle lyckas äfven i Sverige,
då förhållandena i detta afseende ej kunna vara så synner¬
ligen olika. Den åberopade Norrska lagen hade motionairen
dock bort bifoga, eller ock borde lian hafva närmare bestämt
grunden för den föreslagna lagen. I det skick, hvari motio¬
nen nu befinner sig, hoppas jag ej mycket för den, men sä¬
kert är, att olägenheterna för närvarande äro stora och böra
genom en lag afbjelpas.
Herr Staaff: Jag skall, för min del, icke hafva något
emot den föreslagna lagen, om en sådan kan åstadkommas;
men jag vidhåller min åsigt om de dermed förknippade svå-
Borg.-Stånd. Brot. vid Riksd, 1839—1860. J. 40
Den 12 November.
righeter. Hvad beträffar den anmärkta oriktiga tillämpningen
af lilli års Kongl. Bref, så tror jag den tiden längesedan
vara förbi, då det var möjligt för enskildta interessen att slä
bommar öfver vattendragen, till binder för trävarurörel¬
sen. — Utom de betänkligheter, jag redan anfört, hyser jag
derjemte den farhågan att, om man medelst en för alla orter
gemensam lag söker reglera flottningen i Riket, så skall man
derigenom, till föga fromma för trädvarurörelsen, genom de
reglementariska föreskrifterna bilda lika många hinder mot
ett lämpligt ordnande af flottningsväsendet.
Herr Brun: Oaktadt allt hvad Herr' Staaff anfört, anser
jag en revision af nu gällande bestämmelser uti ifrågavarande
ämne vara af behofvet påkallad; och jag är öfvertygad, att ej
blott den enskilde, utan äfven Landshöfdingarne sjelfva, skulle
önska en sådan.
Det är bekant, att under de SO år, den nuvarande för¬
fattningen gällt, trävärurörelsen betydligt tilltagit, och det är
ej tänkbart, att denna författning, elter så lång tids förlopp
och efter en sådan utveckling af nämnde rörelse, ej skulle
tarfva förändring och förbättring. — Man har talat om svå¬
righeten och betänkligheten att stifta för hela Riket gällande
lagar i sådana frågor, der orternas olika beskaffenhet tyckes
fordra olika lagbestämmelser; men i flera sådana fall hafva
vi redan för hela landet gällande bestämmelser, t. ex. om väg-
lagningsskyldigheten. Det trassel och den oreda, som jag
under loppet af flera år sett förorsakas af nu gällande otill¬
räckliga och obestämda föreskrifter i fråga om flottning och
flodrensning, och den klagan, sorn deröfver från många håll
försports, hafva föranledt mig att afgifva förevarande motion,
och jag anhåller om dess remitterande till vederbörligt Utskott.
Herr Staaff: Jag frågar, om det i förevarande ämne kan
gifvas någon bättre lag, än den, som lernnar åt den myndig¬
het, hvilken är i tillfälle att bedöma de olika förhållandena i
särskilda orter, att dereller gifva föreskrifter, utan att vara
inskränkt af några hämmande band. — Jag är lika interesserad
för trävarurörelsens utveckling, som Herr Brun, men tror,
att man skulle motverka densamma genom en lag, som efter
gemensama reglor ordnade flottningen i hela Riket, utan möj¬
ligt afseende å olika orters särskilda förhållanden.
Herr Brun: Under åberopande al hvad jag förut anfört
om behofvet af den föreslagna lagen, såsom varande nödvän¬
dig ej blott för att den enskilde icke må blifva förnärmad i
sin eganderätt, utan ock derföre, att den för Rikets export
Den 12 November.
147
vigtiga trävarurörelsen icke må genom obehöriga hinder för¬
tryckas, vill jag endast tillägga, att jag ej, för min del, kan
inse fördelen af att öfverlemna åt godtycket att i denna fråga
bestämma, utan hvarje inskränkande föreskrift. — För Girigt
önskar jag ingalunda, att Norriges lag tages till mönster, då
förhållandena der äro i flera läll olika; jag hyser nog tillit
till Svensk förmåga, för att åt den öfverlemna att bestämma,
huru den föreslagna lagen bör affättas.
Vice Talmannen Herr Schwan: När det i Norrige lyckats
att få en för hela Riket gällande lag i förevarande ämne,
kan jag ej se någon omöjlighet för Sverige att älven få en
sådan. Förnekas kan väl ej, att det vore bättre, om flottnin¬
gen ordnades genom en allmän lag, än att den skall vara
beroende af Landshöfdinge-Embetets uppfattning. På flera
ställen, och särskildt på Götha Elf och Trollhätte Canal, är
flottningen af den hinderliga och i synnerhet för ångbåtar
vådliga beskaffenhet, att man, för att undgå läran, varit be¬
tänkt på att erbjuda kostnadsfria umgälder för fartyg, som
transporterade de trävaror, hvilka nu der bruka flottas. Om
ej snart någon ändring derutinnan vidtages, fruktar jag, att
Rikets Ständer blifva hemsökta med begäran om anslag till
canalens utvidgning. — Missnöjet ocb klagomålen, isynnerhet
nedåt landet, äro allmänna. Något måste sannerligen göras;
och jag tror, att de svåraste olägenheterna skulle blifva af-
hulpna, om man från det nu rådande godtycket komme till
en allmän lag.
Discussionen var slutad, och motionen, jemte deraf för¬
anledda yttranden, remitterades till Lag-Utskottet.
§ 9-
Föredrogos och bordlädes Memorialer af Bevillnings-Ut-
skottet, JYs 2, och Lag-Ulskottet, Ns 2.
§ 40.
Föredrogs och bifölls Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Memorial, M 1, angående tillökning uti Utskottets
Canzlie.
§ 44-
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
lättade beslut.
§ 42.
Uppå begäran, beviljades Herr Berger ledighet från Riks-
dags-göromålen under fjorton dagar, räknade från den 15:de
i denna månad.
148
l)en 16 November.
§ 13-
Uppå ..anmälan af Herr Lovén (\erom, att Ombudet för
städerna Oregrund, Norrtelje och Osthammar, Herr Lind¬
stedl, som, på grund af sjukdom, blifvit trenne veckor befriad
från Riksdags-göromåien, ännu ej var till helsan återställd och
af sådan anledning anhöll om ytterligare fjorton dagars ledig¬
het från nämnde göromål, beslöt Ståndet, att till denna Herr
Lindstedts anhållan lemna bifall.
Plenum slutades kl. 1/2 3 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 16 November.
Plenum kl. 11 f. in.
§ 1-
Justerades Protocollen för den 2 och 5 dennes.
§ 2.
Anmäldes, att Ombudet lör staden Söderhamn, Herr J.
G. Ellberg, jemväl styrkt sig vara Ombud för staden Sigtuna;
hvilket var å hans förut erhållna Riksdagsmans-polett an¬
tecknadt.
§ 3.
Föredrogs ånyo Expeditions-Utskottets förslag till Rikets
Ständers underdåniga Condoléance-Adress till Hennes Majit
Enke-Drottningen Josefhina.
Herr Trägårdh: Med anledning af hvad under sist-
hållna Plenum förekom i denna fråga, har jag, såsom leda¬
mot af Expeditions-Ulskottet, desto heldre ansett mig böra
uppgöra ett nytt förslag till den beslutade adressens lydelse,
som det är upplyst och bekant, att jag inom Utskottet tillhörde
dem, som önska förändring i det förra, nu hvilande förslaget.
Jag anhåller, att Ståndet behagade till Utskottet återremittera
detta och i stället antaga det nya förslag, jag uppsatt.
Den 16 November.
Herr Trägårdh uppläste härelter ett af honora uppsatt
förslag till underdånig skrifvelse i ämnet, så lydande:
»Aller Nådigsta Drottning!
Svea Rikes Ständer hafva beredt sig detta tillfälle, att i
underdånighet få framförda uttrycken af Svenska Folkets
deltagande i den djupa sorg, som träffat Eders Maj:ts hjerta
vid förlusten af Dess högt älskade Gemål. — Med detta in¬
nerliga deltagande förenar sig hela landets beundran lör den
outtröttliga ömhet, hvarmed Eders Maj:t vid plågans läger
vakade öfver det oförgätliga föremålet för Sin och allas kärlek
under den svåra pröfning, som (öregick den ädle Konungens
död. — Eders Maj:ts hulda omvårdnad var länge ett stöd för
hoppet, och då detta slutligen måste vika för döden, vann
Eders Maj:ts allt försakande kärlek det varmaste och rättmä¬
tigaste erkännande i hvarje fosterländskt bröst. — Den sanna
qvinnligheten, alltid mäktig af försakelser och uppoffringar,
utöfvar sitt ljufva och milda kall lika omsorgsfullt på thronen,
som i hyddan, och aldrig skola utplånas de intryck af upp¬
fyllda trohetslöften, som Eders Maj:t lemnat till föresyn för
den Svenska makan och modren.
Måtte den Högste, som tröstar och hugsvalar i de svå¬
raste pröfningar och lidanden, gifva Eders Majit styrka att
bära det hårda slag, hvarmed lian i sin vishet hemsökt Eders
Maj:t och Konungahuset! Denna önskan är lika uppriktig
hos Svenska Folket, som dess sorg öfver den bortgångne
djupt saknade Landsfadern, till hvars namn i häfderna sluter
sig minnet af Eders Maj:ts dygder.
Rikets Ständer anhålla med djupaste vördnad, att i Eders
Maj:ts nådiga bevågenhet städse få vara inneslutne.»
Herr Blanche: Jag finner det af Herr Trägårdh nu
upplästa förslag till adress i ämnet lika vackert, som enkelt.
Det utgör en skärande contrast till de uppstyltade fraser, som
förefinnas i Expeditions-Utskottets förevarande förslag. Min lifliga
önskan är, att mera omvårdnad, än hitintills, egnas åt språ¬
ket vid uppställningen af Rikets Ständers expeditioner. Vårt
språk utgör en af de få klenoder, vi lyckats berga ur vår ford¬
na storhets skeppsbrott; dess skönhet är föremålet för vår bil¬
liga stolthet, men det fordrar också, å sin sida, att man eg¬
nar det all möjlig uppmärksamhet och vördnad.
Öfverläggningcn var slulad, och Herr Talmannen fram¬
ställde proposition å återremiss; i anledning hvaraf Herr Lal¬
lerstedt begärde ordet och yttrade: Jag hemställer, om icke
150
Den 16 November.
återremiss är onödig och oin icke lämpligare må vara, att
Ståndet, med förkastande af Expeditions-Utskottets förslag, nu
antager Herr Trägårdhs förslag och låter detta beslut com-
municeras Med-Stånden, på det de må erhålla tillfälle att
deruti instämma.
Herr Trägårdh: Dä ändamålet torde vinnas lika väl ge¬
nom det af Herr Lallerstedt föreslagna behandlingssätt, som
genom det, jag förordat, alstår jag från min begäran om åter¬
remiss.
Ofverläggningen förklarades slutad, och, på framställning
af Herr Talmannen, godkände Ståndet Herr Trägårdhs förslag
till underdånig skrifvelse i ämnet, hvilket beslut skulle med¬
delas de öfriga Riks-Stånden, med inbjudning till dem att i
beslutet instämma.
§ 4-
Föredrogs Utdrag af Ridderskapets och Adelns Protocoll
den 12 dennes, innefattande inbjudning, angående sättet för
öfverlemnande lill Hans Maj:t Konungen af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse, i fråga om Deras Majestäters. Konun¬
gens och Drottningens kröning, samt till Hennes Maj:t Enke-
Drottningen Josephina af den beslutade Condoléance-Adressen.
Inbjudningen, i afseende på sättet för öfverlemnande af
den underdåniga skrifvelse!), angående Deras Majestäters,
Konungens och Drottningens, kröning, antogs, och blef Proto-
colls-Utdraget i öfrigt bordlagdt.
ss- .
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Memorial, JYi 2,
om återlemnande af en utaf Johan Johansson från Calmar
län inom Bonde-Ståndet väckt motion.
Ståndet förklarade ifrågavarande motion vara af beskaf¬
fenhet att tillhöra Stats-Utskottets behandling, och Memorialet
lades i öfrigt till handlingarna.
§ 6
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande, M 2, i anled¬
ning af vackt motion om upphäfvande af 7 Capitlet Bygg-
ninga-Balken.
Herr Sundvallson: Då ifrågavarande motion afser upp¬
häfvande af 7:de Capitlet Byggninga-Balken, som utgör en del
al vår allmänna civil-lag, svnes Utskottets åtgärd att skjuta
Irågan ifrån sig sakna giltig grund. Jag instämmer derföre
i Herr Staafjfs reservation och yrkar, att Irågan måtte för¬
klaras tillhöra Lag-Utskottets behandling.
Sedan, på begäran af Herr Ödmansson, Herr Slaaffs
Den 16 November.
vid Utlåtandet fogade reservation blifvit uppläst, lemnades
ordet åt
Herr Staaff, som yttrade: Jemte det jag åberopar min
reservation, som nedskrefs i största hast och, så att säga, på
stående fot. ber jag att nu få tillägga ett ytterligare skäl för
min åsigt, hvilket jag funnit efter frågans behandling i Utskottet.
Detta skäl innefattas i Kongl. Maj:ts stadfästelse af 1731
års lag, der det heter: »Derjemte håfve Vi ock godtfunnit.
att härmed i nåder kungöra och förstå låta, forst att etc. —■
— och 4. att denna lag ej innehåller det, som till särskildt
för ordnade domsäten härer, eller hvad economie- och politie-
förordningar angår, hvilka efter förefallande omständigheter
finnas mera förändring vara underkastade». Ehuru således
redan då gällde den jemväl i 1809 års grundlag uttryckta
åsigt, att den economiska lagstiftningsrätten borde vara skild
från den i fråga om allmän civil- och criminal-lag, ansågos
dock de ämnen, som Byggninga-Balken omfattade, icke vara
af sådan economisk natur, utan blefvo, lika med andra lag¬
frågor, behandlade af Rikets Ständer, som derigenom visade
sin afsigt vara att icke afhända sig sin rätt i delta hän¬
seende. Hvarje beslut, som syftar till inskränkning i Stän¬
dernas lagstiftningsrätt, anser jag derföre vara i högsta grad
vådligt. Hvad särskildt angår frågan om humlegårds under¬
hållande, vill jag fästa uppmärksamheten derå, att 7 Gap.
Byggninga-Balken ålägger hemmansegare detta såsom en
ovilkorlig skyldighet, och att dessa stadgandens tillämpning
kan ifrågakomma i många rättsförhållanden, exempelvis mellan
jordegare och landbo och vid afträdande af hemman, som
någon af en eller annan anledning frånvunnit dess innehaf¬
vare, m. m. Häraf anser jag löija, att jemväl ämnet för
förevarande motion, likasom hvarje annan fråga om ändring
af lag, innehållande någon allmän bestämd förpligtelse (iir
hemmansegare, är redan i sig sjellt af beskaffenhet att böra
af Rikets Ständer, lika med den andra Statsmakten, behand¬
las och pröfvas.
Herr Lovén: Det måste vara hvarje representants skyl¬
dighet att noga tillse och påakta, att den delaktighet i lag¬
stiftningen, som grundlagsenligt tillkommer Rikets Ständer,
icke varder efterskänkt. Frågan om humlegårds inrättande
och underhållande synes väl vid lörsta påseendet vara af
rent economisk natur, men måste, vid närmare eftersinnande,
finnas innefatta bestämmande, i afseende å en tillhörighet
till hemman, som måste finnas och vidmakthållas. Denna
Den 16 November.
fråga kan följaktligen ulöfva rtt icke oväsendtligt inflytande
på egande- och infeckningsrätt, med flera rättsförhållanden
mellan enskilde. Då härtill kommer, att man, vid bestäm¬
mandet af hvad till lagfrågor må hänföras, hittills i allmän¬
het fästat sig dervid, att föremålen för de stadganden, som
innefattas i 1734 års lag, helt och hållet sammanfalla med
de i 53 §. Regeringsformen och 33 §. Riksdagsordningen
angifna ämnen för Lag-Utskottets verksamhet, finner jag
betänkligt att förorda annan behandling af frågan, än den,
som med nu antydda grunder öfverensstämmer. Jag biträder
följaktligen Herr Sta.affs reservation, desto heldre, som det
Utskott, lill hvilket motionen blifvit remitterad, har sig öppet
att för frågans behandling sammanträda med annat Utskott,
i händelse sådant anses behötligl.
Herr Kistner: Det laller sig vanligen svårt att upp¬
draga bestämda gränser mellan civila och economiska lagar;
men man plägar dock göra den skillnad, att till de förra
hänföras sådana frågor, som beröra rättsförhållanden mellan
enskilde personer. Detla kan icke med skäl sägas inträffa
med frågan om anläggning och underhåll af humlegård, hvilken
uppenbarligen är af rent economisk natur och derföre rätte¬
ligen tillhör Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet att
behandla. Principen, att alla frågor, angående ämnen, som
äro upptagna i 1734 års lag, ovilkorligen skulle tillkomma
Lag-Utskottet att handlägga, förefaller föga antaglig och stri¬
der helt och hållet mot hvad vid föregående Riksdagar varit
vanligt. Jaa anhåller, att Utlåtandet måtte varda godkändt.
Herr Ekholm: Det har länge varit ifrågasatt, om Ri¬
kets Stander handlade välbetänkt, då de efterskänkte sin
lagstiftningsrätt i economiska frågor. När emellertid så skett,
lärer det icke gagna till mycket att åberopa beskaffenheten
af de åsigter, som voro gällande år 1734. Ingen af de före¬
gående talarne har motsagt, att förevarande (råga är af
economisk natur. Det bör icke heller vara obekant, att
föreskriften om anläggning af humlegård vid hemman nu¬
mera så litel iakttages. alf denna föreskrift kan anses anlique-
rad, samt försummelsen förthy icke heller numera åtalas.
Åtminstone har jag tunni! detta vara förhållandet i min hem¬
ort och de andra delar af Riket, jag genomrest. Det kan
väl i sig sjellt vara likgiltigt, huruvida Lag-Utskottet får
sig ålagdt att upptaga motionen till behandling, eller icke;
men såvida det icke låter sig förnekas, att frågan är af
helt och hållet economisk natur, måste det vara grundlags-
Den 16 November.
enligt, alt den öfverleinnas lill Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottet. För öfrigt ville jag gifva tillkänna, att jag
icke öfvervarit frågans handläggning inom Lag-Utskottet.
Herr Gråå: Man kan visserligen medgifva, att ämnet
lör motionen i viss mån är af economisk art. Men deraf
följer alldeles icke, att Lag-Utskottet bör vara fritaget från
sin skyldighet att behandla saken, vare sig ensamt, eller i
förening med annat Utskott. Mig veterligen, har det aldrig
förr inträffat, att Lag-Utskottet vägrat emottaga motioner,
som afsett ändring i Byegriinga-Balken, utan har detta Utskott,
derest någon dit remitterad fråga ansetts i mer eller mindre
mån vara al economisk natur, lör Irågans behandling förenat,
sig med Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet, hvar¬
efter båda Utskotten afsifvit samfäldt Utlåtande i ämnet. På
samma sätt anser jag Lag-Utskottet hafva bordt i föreva¬
rande fall förfara: och då Ståndet redan beslutat, att väckt
motion i allmänhet skall till allenast ett Utskott remitteras,
yrkar jag, att Lag-Utskottet, såsom af nu nämnda Utskott
det främsta, måtte åläggas att ifrågavarande motion till be¬
handling Upptaga.
Herr Thollander: Lika samvetsgrannt, som någon af
föregående talare, skall jag söka häfda Rikets Ständers
grundlagsenliga rätt, i afseende å stiftande af civil- och
criminal-lag; men detta ändamål främjas icke dermed, att
man söker inkräkta på Regeringens lagstiltningsgebiet, hvilket,
efter mitt förmenande, skulle inträffa, derest Rikets Ständer
annorlunda, än såsom ett önskningsmål, upptoge den nu
väckta frågan om upphäfvande af 7 Gap. Byggninga-Balken.
Grunderna för Lag-Utskottets befogenhet äro bestämda genom
£3 § Regerings-Formen och 33 § Riksdags-Ordningen; men
dessa grunder gifva ej anledning dertill, att Lag-Utskottet
skulle ega att taga omedelbar befattning med ärenden, som
af Rikets Ständer skola önskningsvis hemställas den andra
Statsmakten. Jag bestrider icke, att Lag-Utskottet möjligen
bör deltaga i behandlingen af förevarande fråga, men anser
den vara af så öfvervägande economisk natur, att motionen
icke med skäl kan till Lag-Utskottet i första rummet hän-
skjutas. På dessa skäl, har jag instämt i Utskottets Utlå¬
tande.
Herr Staaff: Jag vill, i anledning af Herr Ekholms
yttrande, blott nämna, att mitt åberopande af stadfästelsen
på 1754 års lag endast afsåg framläggande af ett historiskt
bevis till stöd för den af mig åberopade åsigt. Hvad Herr
134
Den 16 November.
Thollander yltrat, kan med lika mycket skäl sägas om de
i min reservation omförmälda frågor, angående skiften oell
stränd-eganderätt. För öfrigt måste erkännas, att det icke
varit välbetänkt, att Rikets Ständer i dylika frågor låtit af¬
hända sig sin lagstiftningsrätt, hvilken, en gång förlorad, är
svår att återvinna.
Herr Trägårdh: Jag biträder den af Lag-Utskottets
majoritet uttalade åsigt och hemställer, att Utlåtandet måtte
bifallas, utan afseende å Herr Staaffs och öfrige reservanters
särskilda mening.
Herr Hierta: Det speciela föremålet för motionen kan
synas vara obetydligt i samma mån, som tillämpning af la¬
gens föreskrifter om underhåll af humlegård vid hemman
icke med stränghet påyrkas. Men då fråga här uppstått
om ärendets natur, kan jag icke instämma med de talare,
som anse frågan ej tillhöra Lag-Utskottets behandling. Man
läser i Utskottets eget Utlåtande: »Lika litet, som hvarje
sednare författning, den der ej har omedelbart afseende å
något i 1734 års lagcodex intaget lagbud, får anses till¬
höra den economiska lagstiftningen, lika litet kan man an¬
taga, att hvart i nämnda lagcodex förekommande stadgande
är att hänföra till hvad Regerings-Formen förstår med all¬
män civil-, criminal- och kyrkolag.» Utskottet har således
tydligen medgifvit, att icke alla de frågor, om hvilka handlas
i Bvggninga-Balken, höra under den economiska lagstiftnin¬
gen, och att det måste bero på pröfning af hvarje ärendes
natur, till hvilkendera cathegorien detsamma bör hänföras.
Det bör ock häraf följa, att allt, som icke så uttryckligen
måste hänföras till den economiska lagstiftningen, att någon
tvist derom ej uppstår, bör, när det är fråga om ändrina af
hvad, som finnes i 1754 års lag stadgadt, bör vid Riksdag
behandlas så, söm angående förändring af civil- och crimi-
nallag är föreskrifvet. Men hvad förstås med Regeringens
economiska lagstiftningsrätt? Dermed förstås Regeringens
rätt att, på hvad sätt lämpligt synes, ordna de economiska
anstalterna i Riket och bestämma de allmänna villkoren för
rättigheten till näringars utöfning, samt de förhållanden, som
i detta afseende ega rum emellan hvarje enskild medborgare
och Staten. Detta inträffar icke med nu förevarande fråga,
hvilken fastheldre rörer en landtegendomarna ålagd servitut,
hvars beskaffenhet redan blifvit af Herr Lovén närmare ut¬
vecklad. Jemte det jag, såsom riktig, erkänner den af en före¬
gående talare vidrörda allmänna sats, att Rikets Ständer icke
Den 16 November.
ISS
uora söka alt inkräkta pä Regeringens economiska lagstift¬
ningsrätt, tror jag, att man icke träder denna sats för nära,
då man anser, att förevarande fråga är häct förlig till allmän
civillag, och att det följaktligen är Lag-Utskottets skyldighet
att dermed taga befattning.
Herr Homan: .lag instämmer i Herr Staaffs nyss upp¬
lästa reservation och tilläter mig erinra, hurusom en af mig
vid sista Riksdag väckt motion i en med förevarande all¬
deles likartad fråga, nemligen om ändring i 26 Cap. 3 §
Byggninga-Balken, hlef remitterad till Lag-Utskottet och af
samma Utskott, utan all gensägelse, behandlad, med den
lyckliga påföljd, att mitt förslag tillvann sig så väl Rikets
Ständers, sorn Kongl. Maj:ts bifall. I öfverensstämmelse
härmed, anser jag äfven nu ifrågavarande motion böra af
Lag-Utskottet upptagas och, om äfven gemensamt med All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottet, prölvas. Jag hem¬
ställer derföre, att Utlåtandet mätte återremitteras.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till Lag-Utskottets Utlåtande. JM 2, be¬
svarats med Ja och Nej, blef, på förnyad framställning,
samma Utlåtande afslaget, med förklarande af Ståndet, att
den deri omförmälda fråga tillhörde Lag-Utskottets be¬
handling.
§ 7-
Justerades Protocolls-Utdrag, angående Ståndets denna
dag, enligt Protocollets 5, 4, 5 och 6 §§, fattade beslut.
§ *•
I«öredrogs å nyo och lades till handlingarna Utdrag af
Ridderskapets och Adelns Protocoll den 9 dennes, rörande
en af Herr Montgomery, G., väckt motion orri förhöjning af
pensionsbeloppen för de civile och militaire embets- och
tjenstemän, hvilke erhållit afsked före den sednaste pensions-
regleringen.
§ »•
Bordlädes Banco-Utskottets Memorial, Ni 2, med öfver¬
lemnande af Banco-Fullmäktiges till Utskottet afgifna be¬
rättelse.
§ 1°-
Upplästes motioner af:
Herr Ridderstad, JM 6, angående åtgärder, i samman¬
hang med häktning af personer, som vid åtals utgång från
ansvar frikännas.
Remitterades till Lag-Utskottet.
456
Den 46 November.
(Icrr Ridderstad, JYs 7, angående föreskrifter för lands-
orts-theatrar.
Remitterades till Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottet.
Herr Rydin, M 8, om låneunderstöd för en jern-bibana
från vestra stambanan till Borås.
Bordlädes.
Herr Dahm, JYi 9, derom, alt tjensteman må, utan sär¬
skild Kongl, tillåtelse, ega rättighet att under tjenstledighet
vistas, hvar han behagar, och erhålla pass till utrikes ort
för den tid, han visar sig vara af vederbörande myndighet
lagligen permitterad.
Remitterades till Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottet.
Herr Dahm, M 40, angående föreskrifter, i afseende
på bränvins försäljning.
Remitterades till Bevillnings Utskottet.
Herr Wahlbom, M 11, om ändringar i Kongl. Stadgan
om skiltesverket i Riket den 4 Maji 4827.
Bordlädes.
Herr Wahlbom, M 12, angående ett tillägg vid 7 § i
15 Cap. Skiltes-Stadgan den 4 Maji 1827.
Remitterades till Lag-Utskottet.
§ Il-
Anmäldes, att Herr J. K. L. Eneman, Fullmäktig lör
staden Helsingborg, styrkt sig vara Ombud jemväl för stä¬
derna Skanör och Falsterbo, hvilket blifvit å Herr Enemans
förut erhållna Riksdagsmans-polett antecknadt.
§ 12
Herr Talmannen bortgick något öfver klockan ett, och
öfverlemnade Ordförande-klubban till Vice Talmannen Herr
Schwan, som intog Ordlörande-platsen.
§ 13-
Motioner upplästes al:
Herr Rosenqvist, JYs 15, rörande anhållan hos Kongl.
Maj:t om åtgärder för införande af passande krigsöfningar
inom Rikets alla offentliga skol- och undervisnings-anstalter
för gossar och ynglingar.
Remitterades till Allmänna Besvärs- och Econotnie-
Utskottet.
Herr Grenander, JW 44, om ändring i föreskriften, an¬
gående understöd af allmänna medel till utflyttningar, i följd
af laga skiften.
Den 19 November.
157
Herr Wahlbom: I Herr Grenanders nu upplästa motion
instämmer jag destoheldre, sorn jag varit betänkt på att
väcka motion i samma syftning. Min öfvertygelse är, att
den loreslagna förändringen skall, i någon mån, minska ett
väsendtligt hinder för laga skilten — de dermed förenade
dryga kostnader.
Herr Grenanders motion remitterades till Lag-Utskottet.
Och Herr Fridstedt, M 15, angående anslag till utvid¬
gande af Wenersborgs stads läroverk.
Remitterades till Stats-Utskottet.
§ 14
Justerades Protocolls-Utdrag, angående Ståndets, enligt
Prolocollets 10 och 15 §§, här ofvan anteknade beslut.
Plenum slutades kl. ’/2 2 e. m.
In fidem
E. Gr. Runeberg.
Den 19 November.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 4- . „
Herr Talmannen yttrade: Sistlidne Thorsdag fingo Hans
Excellence Herr Grefven och Landt-Marskalken samt Ståndens
Talmän företräda för Hans Majit Konungen och i underdånig¬
het öfverlemna Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angå¬
ende Hans Majit Konungens och Hennes Majit Drottningens
kröning. Hans Majit Konungen anmodade Hans Excellence
Herr Grefven och Landt-Marskalken samt Ståndens Talmän
att till deras respectiva Stånd framföra Hans Majits erkänsla
för adressen och behagade förklara att dag för kröningen
skulle framdeles utsättas under Rikets Ständers sammanvaro.
§ 2.
Herr Talmannen anförde: Borgare-Ståndets uteblifvande
vid den tacksägelse, som, med anledning af Konungahusets
lyckliga förökande, skedde i Slottskyrkan sistlidne Onsdag, har
158
Den 19 November.
väckt en viss uppmärksamhet, som förpligtar mig att afgifva föl¬
jande förklaring: Uti Hans Kongl. Höghet Hertigens af Östergöth¬
land palats sammanträffade jag dagen förut med Hans Excellence
Herr Grefven och Riks-Marskalken, som vid tillfället nämnde, att
20 å 25 platser voro afsedda för Borgare-Ståndets ledamöter
vid den högtidliga acten. Under förutsättning, att ofllcielt
meddelande härom dagen derpå skulle komma Borgare-Stån¬
det tillhanda i Plenum, föreställde jag mig, enär detta med¬
delande uteblef, att förändring i anordningen hade skett. Till
min slöra ledsnad har jag sedermera erfarit det oriktiga i
min uppfattning och mitt föreställningssätt. Klandret angående
den anmärkta uraktlåtenheten måste följaktligen återfalla en¬
samt på mig, som dertill varit vållande.
§ 3-
Vidare tillkännagaf Herr Talmannen, att vid i går hållen
Talmans-Conference den öfverenskommelse träffats, att Plena
skulle, fortfarande, hållas hvarje Onsdag och Lördag, men
derjemte Thorsdagen den 1 instundande December, då tiden
för motioners afgifvande tilländagår.
§
Föredrogos och lades till handlingarne:
l:o Banco-Utskottets Memorial, M 2, med öfverlemnande
af Banco-Fullmäktiges till Utskottet afgifna Berättelse, och
2:o nämnda Berättelse.
§ 3.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Herr Ry-
dins bordlagda motion, M 8, angående lån af Statens medel
till anläggande af en jernbana ifrån Borås till närmaste tjen-
ligaste punkt vid vestra stambanan.
§ 6-
Vid lörnyad föredragning af Herr Wahlboms motion, M 11,
angående förändringar i Skiftes-Stadgan, blef densamma till
Lag-Utskottet remitterad.
§ 7.
Al Herr Carlsson upplästes följande motioner:
l:o (JW 16) angående saltinförsel och saltnederlag i sta¬
pelstäderna.
Remitterades till Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottet.
2:o (M 17) angående lån af Statens medel till vatten-
curanstalten i Söderköping.
Remitterades till Stats-Utskottet.
Den 19 November.
159
och 3:o (M 18) angående dana-arlsrätt.
Remitterades till Lag-Utskottet.
§ «•
Herr Ridderstad begärde ordet och uppläste, i anledning
af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition angående Statsverkets
tillstånd och behof, ett skriftligt anförande, så lydande:
»Vördsamt Memorial.
Redan från detta Högtärade Stånds första Pleni-dagar
har Kongl. Majestäts Nådiga Proposition till Rikets Ständer
angående Statsverkets tillstånd och behof legat på bordet,
denna Proposition, som fullkomligare, än allt annat, kan anses
såsom Styrelsens program — icke i blotta ord — utan, i
hvad som är långt mera, i ziffror, dess system — icke i bara
fraser — utan i ojäfaktiga anspråk och fada.
Men Rikets Ständers behandlingssätt deraf, den uppmärk¬
samhet, den granskning och det bedömande, Stånden gifva
deråt, utgör äfven Rikets Ständers program, märket för deras
tankar, ledtråden för deras handlingar, andan och uttrycket
af deras och folkets åsigter.
1 vårt land ligger också regeringskonstens högsta och
vigtigaste problem just i uppgörandet af denna handling; ej
underligt: ty det är bär, som Regeringen alltför väl vet att
den måste kasta af sig den bländande drägten och framträda
inför nationen blottad och bar, att det är har, som masquen
måste falla, och ansigtet — skröpligt eller skönt —- visa sig,
här som hvarje slöja måste slitas och de innersta tankarna
träda i dagen.
Men Riks-Ståndens, framförallt de folkvalde, de egentli¬
gen skattdragande och närande Riks-Ståndens, bedömande är
ej mindre maktpåliggande och vigtigt. Hvarje passionens eller
parti-interessets öfverdrift är, å ena sidan, lika missledande och
felaktig, som, å andra sidan, hvarje eftergift af svaghet eller
uraktlåtenhet af fruktan. Att öfverskjuta målet är att bort¬
kasta pilen; att deremot alls icke afskjuta den, är att overk¬
samt förbise sin pligt. Känslan af att utgöra kärnan af fol¬
ket, som, i stöd af constitutionel rätt, har att granska Rege¬
ringens afsigter och anspråk, måste på en och samma gång
ingifva den hofsamhet, som är statsinanna-klokhetens, och
den beslutsamhet, som är den rättskaffne folkrepresentantens.
Det är folkets dom, som de hafva att döma, det är folkets
tänkesätt, de hafva att framföra; men det är ock med folkets
tunga, de skola tala, och med folkets ögon, de skola se.
Men likasom det alltid utgör, och måste utgöra, en af
160
Den 19 November.
Regeringens första och förnämligaste åtgöranden vid hvarje
Riksdag, att för Ständerna framlägga Statsverkets tillstånd
och behof; så måste det älven utgöra en af lolkrepresenta-
tionens första och förnämligaste pligter att deröfver uttala ett,
på generel granskning hvilande, allmänt omdöme.
Skulle folkrepresentationen uraktlåta detta, så uraktlåter
hon på samma gång att ifrån början och i tid intaga en, för
sitt fosterländska uppdrag, tillräckligt värdig, och för folkin-
teressena tillräckligt stark, ställning; att icke — om icke förr
mot Riksmötets slut — något hvar skall få anledning att
ångra och beklaga försummelsen.
Kastar man en blick på sednaste Riksdags-lörhandlingar,
finnér man, att det just var lolkrepresentant-kainrarnes urakt-
låtelse, att ifrån begynnelsen af deras verksamhet, att ifrån
första slunden, sedan de emottagit Kongl. Maj:ts Proposition
om Statsverkets tillstånd och behof, uraktlåtelsen, säger jag.
att i det rälta uppslagets ögonblick uttala ett så enhälligt
och allvarligt, det allmänna tänkesättet fullt betecknande
ord, ett ord om nödvändig nationel hushållsamhet och för¬
sigtighet, ett återhållsamhetens och varsamhetens mäktiga ord,
till följe hvaraf Riksdags-tömmarne snart föllo ur Ständernas
händer, den folkvalda Ständer-församlingens, och Statsvagnen
med skenande lärt tygellöst rullade Iram den aldrig upphörande
anslagens breda väg, tills den slutligen störtade i skuldsätt¬
ningens afgrund.
Måtte vi, mine Herrar, medan vi ännu hafva tömmarna
i vår hand, betänka detta! Måtte vi i detta lands namn, som
vi hafva den äran att representera, i de communers namn,
som till oss satt sitt högsta förtroende, derför höja en fana
ifrån början, hvaromkring vi, i de parlamentariska strider,
som säkerligen äfven förestå oss, kunna samla oss och förtro
oss åt hvarandra, en fana, sådan att landet igenkänner sig
i den!
Tillåt mig att kasta en flygtig blick öfver den aldra sed¬
naste tiden.
De närmaste åren före sista Riksmötet egde landet otvif-
velaktigt en ganska vacker economisk ställning, framkallad af
en god och fördelaktig conjuncture: näringar, industrie och
jordbruk utvecklade sig på ett sätt, som vittnade om till lif
väckta nya krafter; fastighets- och varuomsättningen ökades,
under ständigt stigande priser; handeln rörde sig med en säll¬
spord lifaktighet. Marknaden vidgade sig öfverallt — folkets
belägenhet förbättrades — penninge-tillgångarne florerade —
Den 19 November.
161
skatteintraderna växte på den naturliga grunden af ett gan¬
ska allmänt materielt välbefinnande; kort oell godt, allt såg
förhoppnings- och löfteslullt ut. Vid Riksdagens öppnande
ingaf allt detta — och det må väl vara, icke utan allt skäl
— Regeringen och Ständerna hugnesamma föreställningar.
Regeringen vågade äfven — med anledning häraf — fram¬
komma med anspråk, större än vanligt. Men med den för¬
sigtighet, som caracteriserade den tidens system, lät Styrelsen
dock de största anspråken frambäras af enskilda motionairer.
Så tilltogo, månad efter månad, anspråken på landets cassa.
Och hvad gjorde Rikets Ständer? Fåfängt sökte en och annan
mera klarseende, att samla krafterna till ett erforderligt mot¬
stånd, fåfängt höjde en och annan af de folkvalde ombuden
sin varnande stämma. Rikets Ständer i massa, som förmod¬
ligen var vid lika god cassa, som vid godt humeur, saknande
ali gemensamhet, all enhet och hållhake inom sig, upplöst af
splittrade och splittrande interessen, läto fordringarne och
tiden obekymradt gå, och — ehuruväl icke utan partiella
häftiga strider — bifölls det ena anspråket efter det andra.
1 samma mon också, som medgörligheten, eftergifvenheten,
det, jag vill säga, allt för lättsinniga bifallet, blef den allmänna
tonen; ökades äfven oupphörligt anspråken, till dess man,
efter tre å fyra månader, snart sagdt, icke mera kunde stanna,
än mindre gå tillbaka. — När Rikets Ständer också omsider
vid Riksmötets slut hade att besvara den fråga, hvarifrån
medel skulle tagas för betäckandet af de medgilna behofven.
öfverstego förbindelserna till den giad tillgångarne, att man
måste ej allenast öka den på näringarna lagda bevillningen,
utan jemväl kasta sig, såsom lånesökande. i utländningens
armar. — Annu dock innan Ständerna hunno att åtskiljas,
tycktes Försynen liksom vilja straffa både dem och Regerin¬
gen. En våldsam penningcrise, kanske den våldsammaste,
som någonsin träffat vår tids utbildade affaireslif, brast på en
gång ut. Det fmanciela —samt econoiniska jublet dog ögon¬
blickligt bort, och det fmanciela — och economiska bekymret
ljöd i stället. Ständerna hade likväl redan med slösande öfver¬
mod och lättsinnighet förskrifvit sig. Någon återgång gafs ej.
Den allmänna penninge-eruptionen, sorn uppskakade ej blott
inlandet, utan äfven utlandet, med ett ord, hela verldsmark-
naden, försvårade så val de beslutade lånens upptagande ut¬
rikes, som de enskildes affaircsförhällanden inrikes: förhållan¬
den, hvilka ännu i dag, och måhända ännu om tiotal af år,
Horg.-Stånd. Hrot. vid Riksd. 1859 — 1860. J. fl fl
162
Ven 19 November.
verka — och skola verka hämmande och förlamande pä deri
allmänna materiela rörelsen. Näringar, industrie och jordbruk
laborera nu också med tilltagande svårigheter; fastighets- och
varuomsättningen förminskas oupphörligt, under ständigt sjun¬
kande priser; handeln är aftynande; marknaden öfver allt
fallande; penninge-tillgångarne förminskade, att betrycket kla¬
gar från alla orter, och statsintraderna skördas nu äfven på
den magra jordmånen af en allmän stagnation; kort och godt,
de lysande förhoppningar, som bländade så mången vid bör¬
jan af sistlidne Riksmöte, hafva slocknat och lemnat rum åt
ett lika allmänt utbredt, som för den närmaste framtiden
kännbart och smärtsamt bekymmer.
Sådan är i korthet taflan öfver de sednaste frenne åren.
Sådan, som jag här skildrat ställningen vid början af
sistlidne Riksdag, ingick den då vidtagande, den nu afslutade
treåriga Stafsreglerings-perioden; sådan, som jag deremot äfven
här skildrat landets ställning för det närvarande, ingår den
nu börjande och kommande.
Det är icke blott min, utan, jag vågar säga det, det är
hela det Svenska folkets öfvertygelse, att, om de folkvalde
Stånden, genast ifrån begynnelsen af den förra Riksdagens
verksamhet, antagit en enhetsfull, fast och bestämd hållning;
så hade många anspråk från Regeringens sida förfallit, samt
landet, i månget och mycket, icke befunnit sig i samma be¬
lägenhet, som nu. Det är också icke blott min, utan, jag vå¬
gar med trygghet tillägga, hela det Svenska folkets öfver¬
tygelse, att, om den nu församlade Folkrepresentationen icke
ifrån början intager en sådan, med afseende till det nationela
affaireslifvet, kraftigt återhållande position, anspråken vid detta
Riksmötet, liksom vid det förra, skola öfverrumpla Ständerna,
och resultaterna blifva denna gången af nära enahanda carac-
ter, som den förra.
Men detta får icke ske.
Landet har, med riktig uppfattning af förhandlingarne| vid
sednaste Riksmötet och i fullt medvetande om den bekym¬
mersamma conjnncturen, i valet till och med af de nuvarande
Ombuden, otvätydigt uttalat sin tanke.
Framförallt har Bonde-Ståndet det.
Och hvari består denna tanke? Består den väl i något
annat, än i behofvet, det så allmänt kända behofvet, af en
mera strängt och klokt iakttagen statshushållning? Visserligen
kan man icke nu mera omintetgöra de allt för stora och
öfverdrifna anslags-resultateme af förra Riksmötet; men man
Den 19 November.
105
kan dock justera många delar deraf och begränsa andra, samt
beslutsamt vaka deröfver, att icke det nu började blifver en¬
dast en fortsättning i samma slösande anda.
Det är en sanning, som icke lärer kunna bestridas, att
der Styrelsens anslagsfordringar icke stadna vid en viss pro¬
cent af landets afkastning, der täres landet och förtäres af
sig sjelft, småningom hemfallande under financiel oreda och
economisk undergång.
Det är, i sanning, att befara, det Sverige befinner sig i
denna belägenhet.
Jag har sagt, att Kongl. Maj-.ts Nådiga Proposition till
Rikets Ständer, angående Statsverkets tillstånd och behof,
mera, än något annat, kan betraktas som Regeringens pro¬
gram, ett program i ziffror och facta.
Hurudant är det nu framför oss liggande?
Visar det sig väl deri, att Regeringen gifvit akt på det
stora, det djupt oroande omslaget i landets afTairesIif? Visar
det sig väl, att Regeringen, klart och enkelt, utan allt bländ¬
verk, uppfattat alla de, för det allmänna och de enskilda lika
bekymmersamma, följderna deraf? Visar sig väl, att Regerin¬
gen rätt allvarligt betänkt hela vidden af den financiela — och
economiska revolution, som ligger emellan 185(5, den förra
Riksdagens begynnelseår, och 1859, detta Riksmötes: en re¬
volution, som på en gång krossade så många storartade pla¬
ner, så många skimrande beräkningar, så många svindlande
företag, och som — sedan dess första våldsamma slag för¬
satt (lere, för att ej säea flertalet, af våra största affairesmän
från ett lysande oberoende i ett tryckande beroende — nu
härjar bland de mindre, landsort från landsort, stad från stad?
Visar sig, att Regeringen, tillräckligt begrundande, gjort för sig
klart effecten af denna affaires-omkastning, sådan den fram¬
träder och uppenbarar sig i landets industrie, näringar, jord¬
bruk. bergs-handtering o. s. v.? Visar det sig, i få ord sagd t,
att Regeringen tagit verklig kännedom om folkets nuvarande
economiska belägenhet, att den stuckit fingret i jorden och
vet hvad den smakar?
Stödjande mig vid den Kongl. Majrts Proposition, som nu
ligger framför oss, måste jag besvara dessa spörjsmål med
ett tydligt, ett bestämdt nej.
Rade Regeringen tagit fullt behjertande kännedom om
förhållandena, skulle Statsverkets tillstånd och behof nödvän¬
digt måst rätta sig derefter.
Regeringen skulle då icke ens hafva kunnat bibehålla
164
Den 19 November.
sig vid samma höga anslags-summor, som sednast^ Riksdag
lemnade efter sig; hon skulle hafva funnit sig föranledd till
och med att sänka zilfrorna.
Så. som förhållandet emedlertid visar sig, går Regeringen
i en helt och hållet motsatt riktning mot landet. Regerin¬
gens anspråk äro nemligen tilltagande, under det att landets
resoureer äro i aftagande.
Sålunda äro anslags-anspråken förökade inom flertalet af
Hufvud-titlarne, visserligen icke med så ofantliga och stora
summor, men jag talar här mindre derom, än jag talar om
systemets riktning i allmänhet, om dess, med afseende till
nationens tynande affaireslif, dock anspråksfulla syften och gång.
Af de inför Hans Majit Konungen i Stats-Rådet förda
Protocoller, och hvilka åtfölja den Kongl. Propositionen, visar
sig för öfrigt, framför allt hvad Fjerde Hufvud-titeln angår,
att de begärda nya, ökade anslagen i sjelfva verket endast
äro att anse såsom försigtiga förkänningar i och för större,
framdeles tillämnade anspråk, såsom, derest Folkrepresenta¬
tionen nu bifaller dem, en slags bandpenningar, gifna på mera
vidtutseende, kommande fordringar, alsigter och företag; hva¬
dan de också, dessa nu så måttliga anspråken, egentligen
torde kunna betraktas såsom ganska betydliga — om äfven
icke för i dag — dock för de invisningar, de så bebådande
göra på framtida, ännu obekanta, anspråks storheter.
Det är obestridligen ett system, att inleda folk i frestelser.
Utan tvifvel var det lättheten vid det förra Riksmötet,
att erhålla till och med större anslag, än man begärde, sorn
hos Regeringen uppmuntrat och underhållit den föreställnin¬
gen, att man äfven nu skulle kunna fullfölja den med så
mycken framgång då inslagna, breda banan.
Afven deraf ser man vådan af det förra Riksmötets
handlingssätt; men deraf bör likaledes det nuvarande lära sig
att handla försigtigare och annorlunda.
Om de folkvalda Stånden kraftigt och trofast sluta sig
omkring några gifna, enkla och fasta grundsatser, ärjagöfver-
tygad, att de för landet med tillfredsställande, och för sig
sjelfva med segrande, framgång skulle förmå bekämpa Sty¬
relsens allt för öfverdrifna anspråk, samt i och med det¬
samma möjligtvis äfven bidraga till en önskvärd förändring i
sjelfva Styrelse-systemet.
Granskar man den första Hufvud-titeln, måste man göra
det med hänsyn till den Kongliga Famillen r ty naturligtvis
är det lörändringarne inom Högstdensamma, som skola be-
Den 19 November.
163
stämma förändringarne i Hufvud-titeln. En stor och märklig
förändring har också under loppet af detta år skett inom
denna af landet så högt älskade Famille. Hans Maj:t Konung
Oscar har lemnat det jordiska och Hans Son, vår nuvarande
Allernådigste Konung, har intagit den lediga thronell. I första
Hufvud-titeln har derigenom den förändring uppstått, att
Hans Majit Konungen och Hennes Majit Drottningen öfver-
tagit det Kongliga appanaget, men hvaremot bemälde Höga
Personers anslag, såsom Kronprins och Kronprinsessa, bör,
med 177,000 Riksdaler, återgå till Statsverket. Härjemte till¬
kommer det nationen att bereda Hennes Majit finkedrottnin-
gen Josephina ett Henne och landet värdigt economiskt obe¬
roende, hvarvid förslaget i den Kongliga Propositionen bered¬
villigt af Ständerna torde böra antagas. Men i allt öfrigt vet
jag ingen förändring inom den Kongliga Famillen, som kan
föranleda till någon förändring i anslags-titeln.
I allmänhet vill jag mot första Hufvud-titeln anmärka,
att anslagen utgå till hvar och en af de Höga Personerna
särskildt, .lag tror, alt det i alla afseenden vore att före¬
draga, om denna titel innehölle blott en enda gemensam
summa, ställd till den Kongliga Famillens disposition, och
som Hans Majit Konungen egde att efter godtfinnande för¬
dela. Enär ämnet emedlertid är af den natur, att en sådan
förändring troligtvis skulle röna det största motstånd, nöjer
jag mig med att här blott hafva uttalat min enskilda åsigt.
Fjerde Hufvud-titeln har i alla tider varit den mest an¬
språksfulla. Riksdag efter Riksdag hafva nya extra anslag
påkallats och erhållits. Vid den sistlidna tog denna titel brors¬
lotten af alla de öfriga. Men ingenting synes vilja förslå.
Fordringarne tyckas icke kunna sladna vid någon summa,
huru hög man ställer den. Men det finns också inga af lan¬
dets institutioner, der system-förändringarne äro så stora och
tätt på hvarandra följande, som inom försvarsverket. An
upplöser man en corps och skapar en annan; än sammanslår
man tvänne till en; än förvandlar man en till tvänne;
än förändrar man hela Arméens indelning; än förkastar
man det så kallade periferi-försvaret och antager centra-
lisationens; än förkastar man återigen det sednare och vän¬
der tillbaka till det förra. Men hvem förmår väl upp¬
räkna alla förändringar här? Sådana djupt ingripande omkast¬
ningar äro dock. om äfven af den större allmänheten mindre
bemärkta, icke stort sällsyntare, än de i ögonen mera fallande
uniforms-förändringarne. Ju modernare nyhetsbegäret blifver,
166
Den 19 November.
dess mera växa anspråken på ny och ökad bevillning. För¬
söka Ständerna att pruta, schackar man dein — naturligtvis
på bivägar — med den mäktiga grannen i Oster. Och p&
detta sättet består oell lortgår detta inom sig sjelf och i sina
alla former af nya förslager och försök ständigt jägtade och
jägtande systemet, oupphörligt mer och mer uppslukande väl¬
signelsen af landets tillgångar, i närvarande stund, relativt till
vår folkmängd, det dyraste, det mest betungande försvars-
väsende, som något Europeiskt Iand eger, då nemligen man i
räkningen äfven upptager hvad, som alltid bör upptagas, in-
delnings-verkets hela utgifts-conto.
Betraktar man med (österländsk fördomsfrihet alla dessa
förhållanden, kan man gerna icke komma till någon annan
slutsats, än den, att Styrelsen måste anse det nödvändigt för
upprätthållandet af vårt anseende i de Europeiska folkens
ögon, och nyttigt för vår egen sjelfständighet och utveckling,
att ännu i dag låtsa oss lika vapenmäktige, sorn den lid, då
\i verkligen spelade rolen af en stormakt. Men, om så är,
befinna \i oss olörnekligen i den största, i den oiyckligaste
förvillelse. Hvad \i en gång voro i historien, äro vi icke
mera. Chartan, detta ojäläktiga vittnesmålet om vår fordna
storhet, är nu ett lika o jä fa k tigt vittnesmål om vår obetyd¬
lighet. Skulle vi också icke vilja tro den, böra vi dock tro
den röle, bevittnad af Rikets Ständer sjelfve, som vi spelade
tinder det sednaste Ostersjökriget. Nog af, vi äro icke mera,
hvad vi voro. och vi böra med resignerande värdighet och
vishet fatta denna sanning, samt följdriktigt arbeta på genom¬
förandet af alla eonsequencerna deraf. Hen purpur af
gammaldags höghet, hvari vi ännu insvepa oss, öfverens-
stämmer ej väl med förhållandena nu. Vi också, såsom
mången forntids storhet i våra dagar, hafva förlorat våra
besittningar och länderier samt blifvit reducerade till knappa
omständigheter. Att derför ännu söka uppbära våra anor —
om älven med idel skuldsättning, att hafva en stor och skryt¬
sam betjening — om älven förmedelst att pressa de ännu
återstående undersåtarne, att hafva ett måladt vapen på
vagnsdörren — om äfven med en tom mage, är obestridli¬
gen Don Colibradoseri. Så följer emedlertid ruinen i den
försvinnande storhetens fotspår, så vida fåfängan och icke
klokheten lages till råd. Fäderneslandet skall också aldrig,
pä den väg det nu befinner sig, förmå höja sig till verkligt
inre oberoende. Redan har utländningen med millioner iu-
teknat vår jord, och redan hafva vi svårt att till densamme
Den 19 November.
167
erlägga ränteliqviderna; men icke dessmindre fullföljer lik¬
väl Regeringen, helt obekymradt, att öka sina anspråk. Skall
det väl sä alltid förblifva? Svaret derpå beror hufvudsakli-
gast af Rikets nu församlade Ständer. Inse de nödvändig¬
heten att beträda en annan väg, saint allvarligt och beslut¬
samt uttala det, kan man ej betvifla de goda följderna deraf.
1 stället för ett yttre lysande bländverk, måste systemet
blifva en inre fosterländsk sanning, det måste skilja sig ifrån
alla forntida illusioner och söka sig en kärna i verkligheten,
i våra egna dagars verklighet; måste lära sig att begränsa
behofven inom tillgångarne, och icke utslå dem deröfver;
lära sig att i en klok statshushållning gå framåt, i stället
för att i en motsatt oupphörligt skrida tilbaka.
I denria riktning må vi äfven, hvad Rikslörsvaret be¬
träffar, icke äflas om att längre upprätthålla det på enahanda
sätt, som hittills. Gifves en möjlighet att på en och samma
gång förskaffa ett både starkare och mindre kostsamt för¬
svar, än det närvarande, så böra visserligen ej heller några
bemödanden uraktlåtas för ernåendet deraf. Och det finnes,
finnes i det för en mindre Stat enda naturliga försvaret — i
national-försvaret; icke det national-lörsvar likväl, sorn, för¬
slagsvis, de sednaste Riksmötena legat på Ständernas bord,
utan det, sorn börjas i skolan — och fortsätter genom hela
lifvet, och för hvilket också motioner redan blifvit väckla
både inom Borgare- och Bonde-Stånden, — det, som i år¬
hundraden betryggat friheten i Schweitz och ännu betryggar
den. Såsom en för Sveriges framtid och sjelfständighet
vigtig och angelägen grundsats, anser jag alltså vara, att icke
ingå på några nya uppoffringar och förslager för något, sorn
blott afser att bibehålla det gamla tillståndet. Elter min
öfvertygelse, närma vi oss icke derigenom ett bättre försvar,
utan fördröja och afhålla oss derifrån: man skadar, i stället
för gagnar.
Det bör visa sig klart lör en och hvar, att vi icke i
utvecklingen af stående härar och militairisk luxe böra
vara nog fåfänga att rivalisera med vår östra granne, en
verldsdel för sig, som ser hela sin storhet i den krigiska
ståten. Vår vapenstyrka bör organiseras efter vårt behof,
och detta behof är våra gränsors försvar, ett försvar, som
både säkrast och minst kostsamt vinnes och finnes i lan¬
dets hela manliga befolkning.
Ett sådant försvar, grundadt redan i våra skolor, organi-
seradt såsom i Schweitz, skulle för våra grannar vara långt
*68
Den 19 November
friiklansvjirdaro. än det vi nu ega. Man skulle icke då he¬
llöff framkomma med ett förslag om Stockholms befästande,
något, som i alla fall, i vårt läge, med vår natur, och våra
vintrar ber afslås. Skulle en fiende äfven kunna intaga hufvud-
sladen, hvilket väl dock icke låter så lätt göra sig. så är
han förlorad, så snart isarne lägga sig. Skulle vi belästa
vårt land, behöfva vi belästa hela kusten. Omöjligheten
säger sig sjelf.
Lika orimligt, om ock af mindre omfång, är proposi¬
tionen om upprättandet a1 Sappeur-Compagnier.
Inom vår Svenska armée, hvars egentliga kärna utgöres
af indelningen, är hvarje soldat, i och med detsamma sorn
han är jordtorpare och arbetare, äfven sappeur. Vid Kongl.
Första Lif-Grenadier Regementet såg man, under sistlidne
sommarens möte på Malmslätten, derpå ganska vackra och
talande bevis. Vära soldater behöfva endast dugligt och
skickligt befäl, fiir att lika val gå i elden, som slå en brygga.
Man kan vara ölvertygad att förslaget framkommit,
utan att man gjort sig reda för egna tillgångar, endast af
begär att härma utlandet.
Fullkomligt obehöflig! är det likaledes att, på grund af
Lif-Bevärings Regementets indragning, öka Lif-Gardes Rege¬
mentenas befäl. Ilar Lif-Gardesbefälet ej tillfälle att öfver¬
taga befälet öfver provincens och hufvudstadens beväring,
sii eger landet tillgång på ett sådant i de Officerare, sorn,
ehuru de tagit afsked från Regementena, dock qvarstå i
Arméen, med tjenstgöringsskvldighet vid vissa tillfällen.
Såsom en riklig grundsats, måste jag för öfrigt under¬
stödja alli, som befordrar kunskaper, skicklighet och erfaren¬
het. äfvensom jag anser det vara i sin ordning, att nationen
belordrar krigsrnaterielens förbättrande. (Jllandel har i detta
läll, under de sednare åren, gått långt framåt.
Beträffande den femte Hufvud-Titeln. visar den sig för
mig lika systemlös. som den fjerde. När Ryssland år 1804
beslöt, alt såväl organisera, som reorganisera sin Ostersjö-
flotta, tog man, såsom regel derför, i beräkning de grannlän¬
ders gemensamma flottor, med hvilka man möjligtvis kunde
råka i krig. Sålunda beräknade man Sveriges och Danmarks.
Sverige egde då 12 linieskepp och 10 fregatter, Danmark
11 linieskepp och 10 fregatter, ergo 26 linieskepp och 20
fregatter. Ilen Ryska Ostersjömakten bestämdes alltså:
l:o I fredstid till 26 å 27 linieskepp och 20 fregatter;
Den 19 November.
169
2:o I händelse af krig med en af dessa makter, till 32
linieskepp.
3:o Och. vid deri yttersta ansträngning från båda före¬
nade makternas sida, till 46.
Under Kejsarinnan Catharinas tid bestämdes, år 1798,
för Östersjön 48 linieskepp.
Man lärer icke kunna förneka, att denna Ryska beräk¬
ningsgrund är den enda. både politiskt och practiskt kloka.
När vi tala om att möta en möjligtvis hotande fiende
på öppen sjö, så ålåge det äfven oss att ordna vår stora
tlotta efter samma grundsats.
Förmå vi likväl det?
Omöjligt.
Men, om detta nu är omöjligt, så följer äfven deraf, att
vårt äflande med en stor flotta sker utan förmåga att följa
en regel, utan tillgångar att genomföra en grundsats. Om
vår flotta — må vara uppgående ända till 10 ä 12 linie¬
skepp och 10 ä 12 fregatter, i öppen sjö sammanstötte med
en fiendtlig, uppgående ända till 46 linieskepp och 20 å 30
fregatter, hvad skulle väl följden deraf blifva? Jag behöf-
ver ej besvara frågan.
För hvarje nytt skepp, vi derför bygga, bygga vi det. i
händelse af krig. antingen lör hafsbotten eller åt fienden,
och, i händelse af fred, endast för att under sekiernes lopp
ruttna ned.
Skärgårdsflottan är och förblifver, sådan vårt lands be¬
tydelse och läge nu är i Europa, det enda sjöförsvar, som
ölverensstämmer med våra behofver och med våra till¬
gångar.
För min del, kan jag icke annat, än afstyrka alla i femte
Hufvudtiteln nu förekommande anspråk och propositioner,
som icke öfverensstämma härmed.
Jag afslyrker således i första rummet de 2,009,500
Riksdaler, som begäras att under nu instundande Statsregle-
rings-period utgå till en ånglregatt, likaledes anspråken i och
för dockornas utvidgning o. s. v.
Enär Carlskrona emedlertid utgör hufvudstationen leir
vår ännu egande egentlica flotta, kan jag icke annat, än till¬
styrka det anslag, som begäres för anläggandet af en vatten¬
ledning, äfvensom i öfrigt allt nödigt för befrämjandet af
flottans matros- oell skeppsgosse-corpsens försättande i ett
bättre economiskt läge, än hvad fallet möjligtvis nu kan
vara.
170
Den 19 November.
I fullkomlig öfverensstämmelse med hvad jag i det
föregående framställt, kan jag icke annat, i hvad sjette och
åttonde Hufvudtitlarne angår, än tillstyrka bifall till alla
sådane förslager, som afse jordbrukets, handelns, näringarnes,
universiteternas, elementar-läroverkens. folkskolornes, medi-
cinal-statens, barnbördshusets och veterinär-inrättningens in-
teressen och bästa.
Alla dessa titlar innebära för landet gagnande och pro-
ductif verksamhet. Hvarje uppoffring, som göres derför,
göres äfven för det allmänna.
I flere af Hufvudtitlarne förekomma nya anspråk på
ytterligare löneförhöjnig. Det torde snarare böra blifva frå¬
gan om lönereorganisation. Att ett väl ordnadt pensionsväsende
utöfvar ett stort och fördelaktigt inflytande på ett lands
angelägenheter, lärer icke kunna förnekas. Möjligheten för
den i Statens tjenst åldrade och utslitne tjenste- och embets-
mannens, att med en betryggad existence återvända till det
enskilda lifvet, förvissar på ett naturligt sätt samhället orri
ständigt nya och friska krafter.
Vid granskningen af alla sådana anslag, bör man der¬
före hoppas, att Stats-Utskottet förfar med all den uppmärk¬
samhet, saken fordrar.
Sedan jag nu genomgått, om också i den största kort¬
het, några af de väsendtliga grunddragen i Kongl. Maj:ts Pro¬
position, har jag eudast få ord att tillägga.
Jag har sagt, att landets ställning pä ett allvarligt och
behjertansvärdt sätt påkallar hushållsamhet och sparsamhet;
dermed menar jag dock icke, att man skall undertrycka det
gagnande och nyttiga, åsidosätta det nödvändiga eller urakt¬
låta något, hvaraf landets utveckling, vare sig i intelligent
eller materielt hänseende, kan bero: tvärtom all verklig
klok hushållning vet allt för väl, att hvarje capitals verkliga
värde ej ligger i capitalet, i och för sig sjelft. utan i den
välsignelse och rikedom, som def, förnuftigt och väl användt,
utvecklar och framkallar omkring sig. Det är också, skulle
jag tro, på sådant sätt, som det Svenska folket önskar, att
dess ombud nu i dess namn skola och böra hushålla.
En vigtig och stor önskan har under de sednare åren
gjort sig gällande inom landet. Det är jernvägsnätets genom¬
förande. 1 detsamma ser man nya vägar öppnas till nytt
lif för industrien, för näringarne, för jordbruket; i det ser
man för intelligencen nya beröringspunkter till ny erfaren¬
het och ny odling; i det ser man vårt lörsvarsväsendes, medelst
Oen 1!) November.
171
lija militair-vägar, sammanbindande till ett naturligt och kraf¬
tigt helt. Ej underligt alltså om denna önskan mognat
lill ett allmänt kändt behof.
1 den förhoppning, att så skyndsamt, sorn möjligt, se
denna tanke realiseras, den största, sorn Svenska folket någon¬
sin burit under sitt hjerta, väntade man. att Regeringen skulle
låta alla andra, jemförelsevis dock alltid mindre, frågor hvila,
och egna nationens hela omtanka och kraft åt detta enda
håll. Men man bedrog sig.
Det missgynnsamma intryck, som Kongl. Maj:ts Projjosi-
tiori om Statsverkets tillstånd och behof nu gör och måste
göra, härleder sig också i icke så ringa grad derifrån.
Förhållandet bevisar nemligen, icke blott hvad jag redan
yttrat, alt Regeringen under de Irenne sednaste så märkliga
åren hvarken glöint eller lärt någonting, hvarken glömt
alt betrakta Ständerna såsom en blott simpel anslags- och
bevillnings-machine, eller lärt sig, att nationen, efter den
afiäires-eruption, som gått fram, icke har tillgångar att be¬
vilja några mindre väl beräknade fordringar; förhållandet
visar jin mera, och hvad som, i sanning, är beklagligt, att
Regeringen i första rummet ställer sina favorit-idéer, — och
det till på köpet — så högt, — att, om Rikets Represen¬
tanter ingingo derpå, så skulle helt visst — då frågan om
jernvägarne sent omsider förekommer — inga egna tillgån¬
gar återstå, utan desses verkställande blifva beroende al nya
utländska lån.
Man kan icke annat, än beklaga ett sådant system.
Men det är att hoppas, att Rikets Ständer, upplysta af mång¬
årig erfarenhet, skola veta att bevaka landets angelägenheter.
Jag anhåller, att detta mitt anförande måtte till Stats¬
utskottet få åtfölja Kongl. Maj:ts Proposition till Rikets
Ständer, angående Statsverkets tillstånd och behof.
Herr Björck: Lika med Herr Ridderstad, har jag för af¬
sigt att yttra några ord i anledning af Kongl. Maj:ts Proposi¬
tion om Statsverkets tillstånd och behof. Herr Ridderstad
har betraktat densamma från grundsatsernas synpunkt, hvar¬
emot jag ämnar att granska den Kongl. Propositionen mera i
dess detailer. livad jag sålunda yttrat, må tjena såsom en
inledning till det anförande, som jag nu ämnar uppläsa.
Herr Björck fortfor härefter: Kongl. Majits Nådiga Pro¬
position till Rikets nu församlade Ständer, angående Stats¬
verkets tillstånd och behof, torde böra till dess innehåll och
syltning af hvarje representant med omsorg och nogrannhet
172
Den 19 November.
undersökas, enär med rätta kan fordras, att denna i Grund¬
lagen förskrifne framställning skall klart ådagalägga Rege¬
ringens uppfattning af landets ställning i stats- ocii national-
economiskt hänseende. Deraf bör ock visa sig verkan och
följden af Rikets Ständers föregående beslut och anordningar
i Stats-regleringsfrågorne.
Den nu afgifna Nådiga Propositionen skiljer sig i formen
från dess föregångare vid sista Riksdagen så till vida. som
den icke med samma fullständighet redogör för de beräk¬
ningar, som måste antagas ligga till grund för fordringarne,
beträffande de anslag, som icke äro nya, och att den inne¬
håller ganska litet om Statsverkets verkliga ställning. Denna
brist kan dock icke anses endast formel, enär den i verk¬
ligheten leder dertill, att, i (lere fall, de upplysningar saknas,
som äro nödväridige, för att bedöma, om anslags-beloppen
äro lämpade efter beholven oell om desse icke kunna in¬
skränkas; likasom förgäfves sökes utredning, rörande Stats¬
verkets verkliga ställning, som bordt kunna, åtminstone
med erforderlig noggrannhet, utredas sådan den var vid slutet
af år 1858. Det är dock icke endast om Statsverkets behof,
utan jemväl om dess tillstånd, som Grundlagen fordrar ut¬
redning vid Ständernas sammanträde.
En annan, ännu märkbarare olikhet emellan dessa bägge
Propositioner visar sig deri, att den vid sednaste Riksdag
afgifne innefattade förslag om afskaffande af och nedsättning
uti åtskilliga skattetitlar, sorn företrädesvis ansågos tryckande,
och att icke förhöjning i någon skatt eller utskyld fordrades,
då deremot nu äskas en betydlig tillökning i bränvins-
skatten, utan att någon skattenedsättning blifvit föreslagen.
De försök till en reform i skatteväsendet, som i talrika
motioner vid hvarje Riksdag framträdt, hafva i allmänhet
blifvit afvisade med det förklarande, att en genomgripande
förändring i beskattningen skulle medföra alltför betydliga
rubbningar i enskilda förhållanden, för att med framgång
kunna föreläggas Rikets Ständer till antagande; och derföre
hafva meningarne lörenat sig deri, att, åtminstone tillsvidare,
småningom och i den mån den indirecta beskattningen ökas
och tilltager i betydenhet, afskaffa olämplige skattetitlar och
nedsätta de bördor, som från ålder tryckt landets modernäringar
och hållit dem i vanmakt eller åtminstone motverkat deras
uppblomstring. På den sålunda beträdda banan måste man
utan afbrott fortgå med jemna, om än små, steg, och, för
min del, (inner jag ett dubbelt fel hos det förslag, som på
Den 19 November.
173
en Käng fordrar ökad beskattning och icke föreslär nedsätt¬
ning i någon af de beskattningstitlar, sorn utgöra ett arf
från tider, då de förnämligaste och rikaste voro från ut-
skylder alldeles befriade.
Men om, efter hvad nu i korthet blifvit visadt, olikhet före¬
finnes mellan den nu afgifne Nådiga Propositionen och den
vid förra Riksdagen aflemnade, så öfverensstämma de der¬
emot i anspråken på anslag för hela den mängd af olika
behof, sorn, framkallade af den ymniga tillgången på medel
vid förra Riksdagen, då lyckades att göra sig gällande.
Dessa anspråk äro sådana, att man måste fråga: är ställ¬
ningen nu densamma, som vid början af sista Riksdagen?
Hurudan var den då och hurudan är den nu?
De särskilda förhållanden, som under åren 1854 och
1855 gåfvo våra producter en ökad afsättning på verlds-
rnarkriaden och derjemte väckte till lif] en mellanhandel,
hvaraf landet drog icke obetydlig fördel, lade otvifvelaktig!
grunden till en kraftigare utvekling af landets näringar, och
satte oss sålunda i tillfälle icke allenast att uthärda täflan
med dem, sorn efter fredsslutet åter concurrerade med oss
om afsättningen. utan ock att »ika vår consumtion, oaktadt
deri jeinnt fortgående stegringen i priset jemväl af import-
artiklarne. Det förtroende, som en sådan, dels verklig, dels
skenbar, tillökning i välmågan framkallade, hitförde ut-
ländningens mynt, och, ehuru äfven detta oafbrutet steg i
pris, fann det iikväl afnämare, då det derpå grundade hoppet
om vinst sträckte sina anspråk än högre. Man glömde, att
en gräns finnés. dervid värdet af mynt, å ena sidan, samt
af arbete och product. å den andra, måste återtaga den ömse¬
sidiga ställning, som i allmänhet icke tillåter, att bägge
dessa läctorer i och af den menskliga verksamheten på en
gång betydligt stegras i värde; och då det naturliga för¬
hållandet af ett småningom fallande af arbetslöner och varu¬
priser motarbetades, förnämligast af de ständigt uppvexande
Raok-inrättningarne, måste en våldsam nedsättning inträda,
hvilken träffade arbetet och dess producter, som alltså vi¬
sade sig vara till det verkliga värdet öfverskattade.
Anda intill den tid, som närmast föregick denna cata-
strophe, befunno sig alla värden i stigande, om än ett och
annat stillestånd i rörelsen emellanåt förebådade hvad, som
komma skulle; egendomarne stego i pris och lefnadskost-
naderna ökades omåttligen. Statens inkomster vexle i samma
mån, och under de 4 åren 1854—1857 uppgingo öfver-
m
Den 19 November.
skotten, sedan Statens alla utgifter blifvit bestridda, till
16,400,413 R:dr 80 ö re Runt. Anspråket på ökade löner
▼ar då lika billigt, som det var naturligt, att alla de, sorn
lifligt kände behofvet af en ökad verksamhet till nationens
lyftning i alla riktningar, skulle göra sig till målsmän lör
förslag och anspråk, hvilka alla hade den fyllda Statscassan
till mål. Då nu olyckligtvis genom de många rubbningar,
myntvärdet i vårt land undergått, någon kraftig capital-
bildning icke kunnat uppstå, och då, till följd, häraf, Staten,
för att icke äfventyra ptt fullkomligt stillestånd, måst. ikläda
sig förbindelsen att draga försorg om allt, sorn icke omedel¬
bart lönar den enskilda verksamheten, så kunde Statsverket
icke undgå att till det yttersta vidkännas all den uppoffring,
hvaraf det var mäktigt. Det blef icke tillåtet att kasta en
blick i framtiden och att använda de leir stunden rikliga
tillgångarne så, att alla verkliga behof blefvo afhulpne. men
alt så mycket afsattes för de stora arbeten, Staten si.g åta¬
git, att de för detta ändamål snart ökade beholven kunde
framdeles på samma sätt fyllas. Sådan var ställningen och
sådana voro dess följder. Den Stats-regiering. som sålunda
tillkom, måste, äfven med afseende å den tid, som skapade
den, vara siridande mot en förnuftig beräkning, stats-erono-
miskt oriktig och derföre olämplig. Huru kan den då vara
lämplig för den närvarande?
Utan att för tillfället vidlyftigt undersöka välmågan i
landet, torde jag, då ett omdöme skall tältås om denna,
sådan den nu visar sig, kunna gå så långt att påstå, att
följderna af 1837 års erise ännu icke äro öfverståndna och
att, om icke utländska lån komma att upptagas, ett prisfall,
hvad fastigheter beträffar, måste inträffa. Mångens econo-
miska bestånd är ännu allvarsamt hotadt, och att ställningen
nog allmänt är brydsam, kan icke bestridas. Riks-Bankens
ställning bär ock, i sin mån, vittne om det verkliga för¬
hållandet. Inom det stats-financiela området är ställningen
föga ljusare: RiksgäUls-Contoirets räkenskaper visa visser¬
ligen under året 4838 en ökad behållning, meri, oaktadt
1836 års ölverskotter, i det närmaste 6 millioner, ingått
bland årets inkomster, uppgår det beräknade öfverskottet
endast till 148,741 R:dr 12 öre; men i sjelfva verket för¬
bytes detsamma till en betydlig brist, enär det biand till¬
gångarna upptagne bidrag från Statsverket för år 1838,
966,200 R:dr, icke kan af Statsverket utgå. Detta härleder
sig derifrån, att tull-inkomsterna för år 4838 med ungefär
ben 19 November.
173
nämnde belopp understigit livad påräknadt varit; hvarföre
Regeringen föreslagit, att Statsverket skall befrias från ut-
gifvande af nyssnämnde bidrag. Denna brist hade Regeringen
väl kunnat förekomma, om den. då minskningen i tull¬
inkomsterna redan i lörsta hälften af året kunde beräknas,
uppskjutit att använda sådana beviljade anslag, som icke
ovilkorligen erfordrades, eller åtminstone så hushållat med
förslags-anslagen, att dessa betydligt understigit de i Riks-
Stateri utförde belopp. Att så skett är dock icke sannolikt,
då något meddelande derom icke i den Kongl. Propositionen
förekommer, utan tvärtom några af förslags-anslagen blifvit
lill förhöjning föreslagna. Riksgälds-Contoiret synes således
hotadt med ytterligare tillskott för betäckande af brister i
18311 års förslags-anslag. och det är, ty värr, all anledning
att befara, att underbalancen för 1838 blir lör Riksgälds-
Contoiret större, än de 817,438 R:dr 8!> lire, hvartill den,
efter hvad ofvan är nämndt, nu visar sig uppgå.
Då Statens tillgångar undergått sådana förändringar och
välmågan i landet betydligt aftagit, så frågas billigt, om det
är möjligt, att Staten, det oaktadt, skall och bör åtaga sig
att bibehålla Embetsmännens löner och alla öfrige vid förra
Riksdagen beviljade anslag till enahanda belopp, som dä
medgåfvos? I afseende på Herta 1 et al dessa utgifter, kan
med visshet sägas, att de bestämda beloppen vida öfverskredo
hvad. som bordt fordras och beviljas, äfven med afseende å
de dåvarande förhållandena och tillgångarne; och ingen, som
deltog i Riksdagens förhandlingar, kan för sig dölja, att den
af jernvägstvisten föranledda olyckliga splittringen emellan
Rorgare- och Bonde-Stånden, och ännu mera inom dessa
Stånd, var egentliga orsaken till Riksdagens resultater i
anslagsfrågorna. Oaktadt den framgång, anslagsfordringarne
sålunda erhöllo inom bemälda Stånd, blef dock det vanliga
inachineriet. det förstärkta Stats-[Jtskottet, begagnadt, för
att uttaga än högre belopp; och Regeringen hade icke den
takten att låta sådant lalla, som icke beviljats af majori-
teterne i de nämnda Stånden. De under sådana förhållanden
tillkomne anslagen kunna i allmänhet icke vara annat, än
öfverdrifna, och att söka bibehålla dem, sedan landet icke
mindre i national-economiskt hänseende, än i stats-financiel
mening skridit tillbaka, synes åtminstone mig vara en for¬
dran. så utöfver rimlighetens gräns, att jag icke skulle
underlåta att uttala mig derom i än kraftigare ord, om jag
icke befarade, att derigenom åt denna framställning gifva
178
Den 19 November.
skenet af en syftning, som jag icke afser, utan tvärtom vill
undvika. Det är alla tänkande medborgares meningar, jag
sträfvar att förena i den åsigt, att besparingar och nedsätt-
ningar måste ega rum. och jag har med det föregående en¬
dast velat visa, huru litet Rikets Ständers beslut vid sista
Riksdagen, med afseende så väl å omständigheterna för deras
tillkomst, som å deras beskaffenhet och följd, äro lämplige
att tjena till grund för den Stats-reglering. vi nu. under helt
förändrade förhållanden, gå att för kommande tre år upp¬
göra.
Den åsigt, jag sålunda framställt, skall sannolikt i törsta
rummet bemötas med den invändning, att, oaktadt Statens
financer undergått en så stor förändring, tillgångar till de
föreslagna utgifterna likväl icke saknas. Målet är väl icke
att använda tillgångarne, utan att göra det på ett för det
hela nyttigt och fruktbringande sätt; men i allt fall torde
beräkningarne af tillgångarne förtjena sin särskilda uppmärk¬
samhet, och beder jag alt, för ledning af denna, få yttra
några ord.
Utan att nu inlåta mig i någon granskning utaf en hvar
af de särskilda titlar, som bilda Statens inkomster, vill jag
för närvarande endast yttra, beträffande tull-intraden, att den¬
samma väl möjligen kan lemna de påräknade tio millonerna,
dock endast för det fall, att större utländska lån komma
att upptagas för Statens räkning eller af enskilda bolag.
Om det är att hoppas, att nationen icke vill consuinera sitt
capital, så måste, under fallande priser å vigtiga export¬
artiklar och efter en mindre god skörd, begäret att consu-
mera inskränkas. Sker icke detta, så är det att befara,
att hvad, som skulle användas för att återställa den ofelbart
störda jemnvigteri i financerna, i stället consumeras. Om
icke särdeles lyckliga conjuncturer mellankomma, skall dock
en inskränkning förr eller sednare blifva nödvändig och
jemväl medföra en nedsatt tull-inkomst. För min del, tror
jag, att det vore lyckligare, om man kunde besluta sig för
dessa inskränkningar, dess förr ju heldre, och att det vore
vackrare att bygga sina beräkningar på landets klokhet, än
på dess misstag.
Deremot anser jag den af Kongl. Majit äskade förhöj¬
ningen i bränvinsskatten i intet fall böra och icke eller kunna
vinna Rikets Ständers bilall. Det kan väl icke bestridas,
att lagstiftningen, rörande bränvinsbränningen, tarfvar för¬
bättring. men om den nu bestämda skatten i verkligheten
Uen 19 November.
177
uttages för hvarje tillverkad kanna, så är allt tillgjordt,
som en val beräknad lagstiftning kan åstadkomma, till för¬
hindrande af en öfverflödig bränvins-consnmtion; och sanno¬
likt skall, genom en sådan åtgärd, tillverkningen ytterligare
nedgå och således målet vinnas, ulan att matvarorna för det
oundgängliga behofvet öfver måttan fördyras. Reformen i
bränvins-lagstiftningen har medfört den moraliska vinst, som
åsyftades, och landet har jemväl, i följd af den minskade
bränvinstillverkningen, kunnat utföra en större mängd spann¬
mål. I dessa hänseenden hafva förhoppningarne verklig-
gjorts till allmän belåtenhet. Icke så i fråga om bränvins-
skaltens användande. Den allmänna meningen mottog med
tillfredsställelse denna förhöjning i utgifter, under förhopp¬
ning, att densamma skulle, åtminstone til! större delen, an¬
vändas till befordrande af jernvägs-anläggningarne; men den
har i stället blifvit ett medel för tillökning i sådana omkost¬
nader, hvarför äfven förut tillgångar till behöfligt belopp
icke saknades. Om än en eller annan af Stats-institutiouerna
vunnit i utveckling och förbättring genom de rikligare an¬
slag, hvartill bränvinsskatten lemnat tillgång, så har dock
med densamma icke på långt när åstadkommits hvad man
åsyftade och hvad man hoppades. Under sådana förhållan¬
den saknas all anledning att antaga, alt folket vill vidkännas
en förhöjning i denna afgift; och då det icke lärer kunna
anses riktigt eller ens rådligt att öka skatterna, under det
national-välmågan är i aftagande, torde den Kongl. Proposi¬
tionen böra af representanten besvaras dermed, att nationen
icke vill underkasta sig någon skatteförhöjning; hvarföre jag
ock, för min del, afslyrker bifall till förslaget i denna del.
Den beräkning af tillgångarne, som innefattas i den
Kongl. Propositionen, upptager den årliga inkomsten till
29,032,600 R:dr, men då denna, efter min åsigt, bör min¬
skas med beloppet af förhöjningen i bränvinsskatten 1,230.000
U:dr, nedsättes summan till 27,002,600 R:dr. Om det. i
enlighet med den Kongl. Propositionen, antages, att Uiksaälds-
Contoiret för sina utgifter behöfver det i sådant hänseende
uppgifna tillskottet från Statens årliga inkomster af 2.239.900
R:dr, så återstå af inkomsterna att användas för stats-utgifter
23,342,700 K:dr, hvaraf åter följer, att anslagsfordringarne
under Hufvudtitlarna redan af denna grund måste nedsättas
till sistnämnde belopp, från det lordrade 26,792,700 R:dr.
Om deremot de äskade anslagen skulle till hela belop-
borg.-Stånd. Prot. vid ttiksd. 18,'19—1860. I. 42
178
Den 19 November.
pet uttagas, sä nedsättes bidraget frän Statsverkets inkom¬
ster till Riks,gälds-Contoiret från det uppgifna beloppet,
2,239,900 R:dr, till 1,009,900 R:dr, så att Riksgälds-Con-
toiret för alla tre åren af Stats-regleringsperioden erhåller,
i stället för påräknade 6,779,700 R:dr, endast 3,029,700 R:dr,
och en minskning i Riksgälds-Contoirets intrader uppstår af
icke mindre, än 5,750,000 R:dr. Inkomsterne skulle då
beräknas på följande sätt:
Bevil Ining 2,000,000.
Kort- och Tidningsstämpel m. m. 120,000.
Räntor 100,000.
Bidrag från Statsverket .... 1,009,900.
3^229,90<b
utgörande för alla tre åren . . . 9,689,700,
hvari dock icke inberäknas inbetalningarne å utestående lån
och räntor derå, hvilka Herr Finance-Ministern upptagit
bland årliga inkomster med 500,000 R:dr.
Af Riksgälds-Contoirets beräknade tillgångar vid 1860
års slut har Herr Finance-Ministern ansett, att 4,678,000
R:dr skulle kunna under den kommande Stats-regleringen
ingå och användas. Jag vill visserligen icke påstå, att detta
belopp är för högt beräknadt, om nemligen förenämnda år¬
liga inbetalningar deri ingå; men jag anser mig ändock böra
något närmare uppehålla mig vid beräkningen. Till grund
lör denna, åberopas en från Herrar Fullmäktige i Riksgälds-
Contoiret erhållen calcul öfver Contoirets ställning vid 1860
års slut, en 1 igt hvilken Riksgälds-Contoiret då skulle ega föl¬
jande tillgångar:
Contant eller tillsvidare förräntade medel . 5,556,880: 37.
Räntor derå 160,000: —
Fordran hos Ull-Disconten 80,000: —
Fordringar för lån till Stater och Corporationer 8,550.000: —
1860 års Bevillning 2,000,000: —
Summa tillgångar 14,546,880: 57,
hvarifrån afgå skulder 6,218,725: 25,
utvisande en behållning af 8,128,157: 12.
Detta synes nog lofvande, men, utom det att den con-
tanta tillgången minskas, enligt Herr Finance-Ministerns för¬
slag, med de 966,200 R;dr, som utgöra Statsverkets bidrag
för 1858, afgå ytterligare, jemnlikt samma förslag, 500,000
R:dr, hvilka af Statsverket skulle derutöfver innehållas, till
Den 19 November.
179
följd af en förändring i bokföringen af bränvinsskalten, om
hvilken jag sedermera vill rnig yttra. Efter afdrag af dessa
1,466,800 R:dr, återstå af den contanta tillgången, 3,386,880:
37, endast 2,090,680: 57,
hvartill komma räntor, i mån deraf jemnkade, 120,000: —
Fordran hos Ull-Disconten 80,000: —
1860 års Bevillning 2.000,000: —
För beräkning af det belopp, som kan ingå
af öfrige fordringarne, 8,550,000 R:dr, torde
kunna anmärkas, att deraf influtit år 1857
199,569: 4 öre oell år 1858 239,360 R:dr.
ehuru 500,000 R:dr för sistnämnde år
varit påräknade. I calculen torde alltså
icke för alla tre åren kunna upptagas
mera, än 1,000,000: —
Tillhopa 5,290,680; 37.
Detta utgör något mera, än Herr Finance-Ministern antagit,
men synes mig vara närmare enligt med förhållandena, helst
det icke går an att beräkna både bland befintliga disponible
tillgångar och bland årliga inkomster afbetalningarne å de
utestående lånen, hvilka sålunda i Herr Finance-Ministerns
beräkning förekomma två gånger. Hans uppställning är i allt
fall godtycklig och redogör icke för de verkliga förhållan¬
dena, såsom den jag begagnat; och hvarigenom jag jemväl
undgått äfventyret att till afdrag tvänne gånger upptaga af¬
betalningarne å Riksgälds-Contoirets skulder.
Då nu Riksgälds-Contoirets utgifter för alla tre åren
blifvit uppgifne till 6,932,000: —
och derifrån afgå nyssnämnde 5,290,680; 57.
återstå 1,641,319: 63,
hvilka måste minska Contoirets inkomster, här förut beräk¬
nade till 9.689,700: —
hvadan, med afdrag af sagde 1,641,319: 63,
ett belopp af 8,048,380; 37,
återstår för ytterligare användning; och om,
pä sätt den Kongl. Propositionen afser,
för fortsättning af jernvägsarbete!, erfor¬
dras under alla tre åren 5.092.200: —
utgör behållningen, 2,956,180: 37,
det belopp, hvartill de äskade extra anslagen, 8,193,300 R:dr,
180
Den 19 November.
mäste nedsättas. så vidt icke en ökad tillgång kari beredas,
genom minskning i Statsverkets ärliga utgifter.
Häremot kan väl invändas, att i förra tider Statsregle-
ringen oftast uppgjordes så. att Hiksgälds-Contoirets fordringar,
äfven om de voro bundna i lån på 20 års tid, beräknades
såsom tillgång för den närmaste Stats-regleringen och att
Fullmäktige deremot erhöllo rättighet att upptaga lån. Den
ena Riksdagen anvisades tillgången till lån pä lång tid och
den andra anvisades samma tillgång att utgå, som anslag.
Sedan man likväl vid sednaste Riksdagen kommit lill den
insigt, att man icke kan beräkna, såsom disponibel tillgång,
medel, som inflyta långt efter det de skola användas, hoppas
jag, att en återgång till det fordna missförhållandet så mycket
mindre skall komma i fråga, som man har dubbelt skäl att
vara försigtig med lån, då man är sysselsatt att arbeta sig
iu i en skuldsättning till sådana belopp, som jernvägarne
fordra. Vill man deremot bevilja de äskade anslagen under
hufvudtitlarne. så måste man årligen upplåna hvad, som
erfordras, för att betala räntorna å de tillämnade jernvägs-
lånen; men då blifva dessa lån icke fonderade i den mening,
att gifne tillgångar finnas för utgörande af räntor och amor¬
tering.
Rörande den ofvan om förmälde förändringen i bokförin¬
gen af bränvinsskatten, vill jag nu visserligen icke yttra
något bestämdt omdöme, helst jag sjelf, i förening med åt¬
skilige af Mats-Utskottets öfrige Ledamöter, sökte afhjelpa
den svårighet, som uppenbarligen skulle möta Stats-Contoiret,
att med den lill beloppet oförändrade grundfonden såsom
förlag förekomma brist i cassan och verkställa alla löreskrifna
utgifter. De flere förslag, som för detta ändamål bragtes å
bane, strandade, som det syntes mig, mot Regeringens an¬
språk att i första hand omhändertaga de väsendtligaste be¬
villningsmedel!), äfvensom mot de förvaltande verkens for¬
dran, att, hvart för sig. anses såsom en af det hela obe¬
roende myndighet, med rättighet att inom sitt område sköta
cassan, utan afseende på omöjligheten att åt hvarderas rö¬
relse hålla särskildt förlag. Följden visar sig nu, då Stats-
Contoiret är skyldigt Riksgälds-Contoiret 4,110,440: 72, som
bort vara betalde, oberäknade de 966,200 R:dr, hvaraf efter¬
gift fordras. Regeringens förslag visar samma undseende för
embetsverkens anspråk, som förra Riksdagen tillintetgjorde
alla bemödanden att bringa ordning i detta förhållande; och
om Rikets Ständer anse sig böra förfara pä samma sätt, så
Den 19 November.
181
kan det visserligen blifva nödigt att vidtaga någon åtgärd
för beredande af särskilda medel för ändamålet. Detta kau
doek ske på flera satt, trien af alla dessa är det nu före¬
slagna tillgörandet det för de skattdragande mest betungande,
emedan det i sjelfva verket innebär, att af skattemedeln
fastläsa för alla tider några millioner, hvilka sålunda aldrig
skulle komma att betänka motsvarande anslag. Likasom
den äldre grundfonden, skulle dessa medel väl icke undan¬
dragas Statsverket, men aldrig kunna disponeras. Villigt
medgifves dock, att denna utväg är den lör styrelsen och
förvaltningen beqvämligaste, äfvensom att den gör sådana
anstalter ölverflödiga, som påkallas, derest för ändamålet
skulle ifrågakomma dylika anstalter, som i andra länder
vanligen begagnas. Då, utom den minskning i Riksgälds-
Contoirets tillgångar, som är ifrågasatt, förslaget jemväl
skulle medföra, att det (örmodade öfverskotta af detta årets
inkomster skulle medtagas, torde, om äfven ingen annan in¬
vändning mot förslaget kumle göras, ögonblicket för dess
framställande vara så illa valdt, att jag betvillar, att det kan
vinna framgång. Om Regeringen vid sista Riksdagen under-
stödt de förslag till bränvinsbränningens Digifvande, som då
förekommo, och i sammanhang dermed gjort det nu fram¬
ställda förslaget, sä hade detta sannolikt då vunnit understöd
af alla dem, som deri sett en utväg att undan förstörelsen
rädda hvad räddas kunde.
Jemte det Regeringen äskat bibehållande af samtlige
de vid sista Riksdagen beviljade löneanslag, har tillika blifvit
fordradt, att definitiva lönestater, i enlighet dermed, skulle
fastställas. Afven med antagande, att, i allmänhet, löne¬
förhöjningar varit och äro erforderlige, vill det synas, att de,
genom den tillfälliga utgången af en mängd voteringar, be¬
stämda anslagen kunnat både fordra och tåla en revision;
och, för min del, hade jag väntat, att en sådan egt rum,
åtminstone i den syftning, att åstadkomma nedsättning i de
högre lönebeloppen, som icke al majoriteten i Borgare- och
Bonde-Stånden godkändes. Så vidt jag förmått uppfatta de
af Herr Finance-Ministern, för löneförhöjuingarnes bibe¬
hållande, anförde skäl, synas desamma inskränka sig dertill,
att ladugärdsproducter lör tillfället äro dyra, och att Rikets
Ständer, uti skrifvelse af den 5 Februarii 1858, erkännt, att de
förhållanden, som löranledt Regeringens Proposition om löne-
förhöjningarne vid början af 1856 års Riksdag, då ännu lört-
foro. Det är illa, om Herr Finance-Ministeru, som har plats
182
Den 19 November.
pä Riddarhuset, icke begagnat sin rätt till deltagande i för-
handlingarne, rörande åtminstone Sjunde Hufvudtiteln, men
att denna och de föregående Hufvudtitlarne voro hufvudsak¬
ligen pröfvade före November-catastrophen, torde dock icke
hafva undfallit honom, likasom Ständernas oförmåga att
ändra sina fattade beslut, eller att stadna på den beträdda
banan, synes mig icke hafva bort begagnas på sätt, som
skett. I allt fall är det icke nu fråga om förhållanderne i
Februarii 18S8, utan om den närvarande ställningen; och en
särskild grund för lönernas lämpande elter denna finnes visser¬
ligen i den omständighet, att, vid sista Riksdagen, Embets-
männen icke nöjde sig med förhöjningen under den Stats¬
reglering, som då förestod, utan fordrade och erhöllo ersätt¬
ning för de ökade kostnaderne under året 1837. Löne-
förhöjningarne vid sista Riksdagen hade dock en annan or¬
sak, huru mycket man än, till sin egen skada, äflades att
göra gällande den tillfälliga dyrheten, och, ehuru denna icke
kunde blifva utan allt inflytande, hade den icke bordt fram¬
hållas i den grad, som skedde, lika litet, som den för året
felslagna höskörden nu bör utgöra anledning till bibehållande
af den öfverdrifna tillökning, som på nyssnämdt sätt be¬
reddes. Det allmänna anspråket på ökade beqvämligheter,
som genomgår alla classer af medborgare, och det i allmän¬
het förändrade lefnadssättet, som i betydlig mån närmat till
hvarandra rikedomens företrädesrättigheter och fordringarné
hos den bergade ställningen, är, efter min uppfattning, den
verkliga grunden för löneförhöjningarnes billighet och nöd¬
vändighet; och så länge åtskillnaden mellan tjenstebefattnin-
garne bestämmes icke af arbetets beskaffenhet, utan af en
ofta på fördom grundad rangordning, skola anspråken på
löneförhöjning vara lika giltiga för alla tjenstemännen. Det
är ock lika klart, att Statsverket på detta sätt skall utöfver
höfvan betungas. Att under sådana förhållanden öfva rätt¬
visa, är svårt. Om man likväl antager, att regleringen vid
sista Riksdagen närmare och bättre, än förut, bestämde löne-
förhållanderne mellan de olika tjensterne, och icke åter vill
blottställa sig för mödorna att göra en ny reglering, som
lärer lyckas föga bättre, men medtaga mycken tid, så torde
billigheten mot tjenstemännen, på ena sidan, och rättvisan
mot de skattdragande, på den andra, lämpligast förlikas på
det sätt, att en nedsättning, beräknad procentvis, sker, med
iakttagande, att ingen erhåller mindre, än han hade före
löneförhöjningen, och med de undantag, som torde blifva
Den 19 November.
183
nödvändiga, om man erkänner, att Domarne skola aflönas
efter annan grund, än andra, eljest med dem jemnförliga,
Embetsmän. En sådan procent kan då beräknas å lönens
hela nuvarande belopp, och föreslår jag, att afdragsprocenten
i allmänhet bestämmes till 12V2 procent å lönebeloppet,
sådant det i sista staten är ntfördt. Jag medgifver dock,
att under särskild öfverläggning biir komma, om icke de
lägsta lönesatserne böra bibehållas, eller efter en lägre pro¬
centberäkning minskas; hvarjemte jag bestämdt yrkar, att
de löneanslag, som höjdes genom votering i förstärkt Stats¬
utskott, måtte undergå en särskild revision.
Af den Kongl. Propositionen inhemtas vidare, att Rege¬
ringen icke ämnar fästa afseende på Rikets Ständers mening,
beträffande regleringen af arbetet inom Stats-Expeditionerne,
likasom ock, att förändrade organisationer af öfrige Einbets-
verken icke för det närvarande äro tillämnade. Den orga¬
nisation, sorn sista Riksdagen eftersträfvades, hade lill mål,
att dugligheten och insigterna skulle erhålla utrymme att
göra sig gällande, och att den yngre tjenstemannen, under
det han förvärfvade den erforderliga vanan och erfarenheten,
skulle erhålla någon ersättning, motsvarande hans arbete.
Canzlist- och Copist-tjensternas indragning var ett medel för
detta mål. Det fordras alltså att visa, antingen att sjelfva
målet är oriktigt och icke värdt att eftersträfva, eller ock
att det icke kan vinnas på det föreslagna sättet, eller att det
uppnås fullständigare genom bibehållande af den nuva¬
rande organisationen. Något spår till en bevisning i denna
syftning har jag icke, för min del, kunnat upptäcka i Pro-
tocollet, och jag förmodar derföre, att mången jemnte mig
icke kan finna sig öfvertygad om lämpligheten af en defi¬
nitiv lönereglering för Stats-Expeditionerne. Hvad öfrige
Embetsverken beträffar, så gäller, i afseende på åtskilliga
af dem, eller åtminstone för särskilda afdelningar inom några
af dem. hvad, som nu blifvit sagdt om Stats-Expeditionerne.
För öfrigt torde anspråken på en förändring i deras organi¬
sation icke finna sig tillfredsställde, äfven om sådana villkor
för löneförhöjningarne bestämmas, att tjenstemännen icke
egenvilligt kunna motsätta sig reformen, då sådana en gång
komma till stånd. Det är tvärtom att befara, att utsigten
för en ändamålsenlig organisation snarare minskas, än ökas,
genom en definitiv lönereglering, och den ställning, frågan
efter en sådan erhåller, torde ingalunda vara den gynnsam¬
maste för den äskade lösningen. Hvad, som anföres rörande
184
Ven 19 November.
Domstol,arne, torde dock vara förtjent af särskildt, afseende,
helst någon förändring i deras organisation icke är en fråga
för dagen, och det forde val blifva lämpligt, att lönestaterne
flir deni erhålla definitiv fastställelse; hvaremot jag, för min
del, föreslår, att öfrige lönelörhöjningarne åtlöljas af de vill¬
kor. som derföre vid sednaste Riksdag bestämdes.
Innan jag inlåter mig i någon undersökning rörande de
särskilda anslagen under Hufvudtitlarne, anser jag mig böra
lästa uppmärksamheten på den åtgärd, som vid sista Riks¬
dagen vidfoga. och hvarigenom åtskilliga anslag, som förut
varit till vissa belopp fastställda, uppförde» som förslagsan¬
slag, till en del genom beslut i förstärkta Stats-Otskottet.
Oaktadt man sökte hindra framgången af dessa försök att
göra Regeringen oberoende af Ständernas beskattningsrätt der¬
igenom, att de ifrågasatta anslagen uppfördes till belopp, vida
öfverstigande hvad. som rimligen fiir ändamålet torde ifråga¬
komma, så utlöllo likväl dessa försök, såsom alla andra Re¬
geringens fordringar, elter önskan. Om nu än de förslags¬
vis uppförde beloppen icke åtgått, så innebär sådant icke
något bevis om hushållning, enär, af nyss uppgifne orsak,
beloppen beräknades allt för högt; men de må hafva åtgått
eller ej, så böra Ständerna återtaga sin rätt att bestämma
utgifterna, så vida icke den enda verkliga makt. som Rikets
Ständer tillkommer, inom kort skulle gå alldeles förlorad. Det
bitr tillfälle att framdeles i hvarje läll visa de särskilda olägen¬
heter och faror, som anslagens beviljande såsom förslags¬
anslag tnedlörer. Nu yrkar jag, att förslagsanslagen i all¬
mänhet måtte upphöra och att en särskild utredning af de
belopp, hvilka under åren 1858 och 1859 å förslagsanslagen
blifvit lyflade, måtte genom Stats-Utskottets försorg verk-
stidlas och för Rikets Ständer framläggas, utan afseende derå,
att boksluten tor de nämnde 2 åren ännu icke skett eller
under den närmaste tiden kunna blifva tillgängliga.
Reträflande de under första Hufvudtiteln äskade nya
anslagen, vill jag liir närvarande endast yttra, att Rikets
Ständer utan tvifvel lära finna sig löranlåtne att bifalla hvad,
som blifvit föreslaget tor beredande af en oberoende econo-
niisk ställning åt Hennes Maj;t Enke-Drottnirigen Josephina.
Och då Ständerna vid sista Riksdagen aritogo, att de Kongl.
Arf-Prinsarne och den Kongl. Prinsessan skola på Riks-
Slaten åtnjuta särskilde anslag, så, ehuru jag fortfarande
nekar riktigheten af denna grundsats, vill jag, för min del,
icke ånyo väcka striden derom. Rörande beloppen af dessa
Den 19 November.
183
ansia", äfvensom öfrige anspråken. torde en och annan upp¬
lysning fordras, innan något annat omdöme derom kan fällas,
än att den närvarande financiela ställningen möjligen på¬
kallat ett större afseende, än som deråt synes vara lemnadt.
Andra Hufmdtiteln.
För Kongl. Justitiaj-Revisionen förordas särskildt bibe¬
hållandet af Canzlister och Copister. Olämpligheten af dessa
befattningars uppförande på ordinarie Stat. visar sis dock
särdeles tydligt, då under loppet af nära 2 decennier endast
några få personer från de lägre befattningarne kunnat be¬
fordras till Revisions-Sekreterare. Det synes vara för stor
uppodling för det allmänna, att på detta sätt förbruka
krafter, som utan tvifvel i många fall kunnat komma till använd¬
ning, om de icke småningom blifvit allt mindre brukbara. För
min del, måstejag bestrida, hvad i detta hänseende särskildt
blifvit äskadt.
I öfrigt torde uppmärksamheten företrädesvis fästa sig
vid förslaget angående Krigs-Hof-Rätten, som Regeringen
vill bibehålla, utan att ens dess nuvarande organisation skulle
undergå förändring, oaktadt Rikets Ständer vid sednaste Riks¬
dag uti aflåten skrifvelse föreslogo Krigs-FTof-Rättens indrag¬
ning. Innan de skäl, sorn föranledt Nådigt afslag å denna
framställning, kommit i betraktande, är det väl för tidigt att
bestämma sin mening om det olämpliga i Rikets Ständers åsigt,
men då i alla händelser en förändrad organisation af denna
Domstol torde inom kortare tid visa sig vara en oundviklig
nödvändighet, torde en definitiv lönestat icke böra fastställas.
För beräkning af förslagsanslaget till fångvården sak¬
nas all upplysning. Då man halt anledning till det glädjande
hopp, att de betydliga kostnader, sorn tillämpningen af cell-
systemet medfört, skulle visa sin följd uti ett aftagaride
antal af brotten, och alltså jemväl uti minskade årliga ut¬
gifter för fångarnes underhåll, torde anledningarne till bibe¬
hållande af detta anslag vid birra beloppet böra närmare
undersökas. Derjemte och sedan cellfängelser nu finnas i
de flesta län. torde en fullständig reglering af lönerna så
val lör Styrelsen, som för den vid fängelserna anställda
betjening kunna ske, om än en sådan icke kan blifva defini¬
tiv. Derigenom skulle anslaget kunna delas i 2:ne, och en¬
dast det ena behöfva såsom förslagsanslag uppföras. En
sådan åtgärd yrkar jag ock, så vida icke ovilkorligt hinder
derföre möter.
18G
Den 19 November.
Det för fullbordandet af cellfängelserna fordrade belop¬
pet, 300,000 R:dr, synes mig, så vidt det icke är för högt
beräknadt, böra utgå framföre hvarje annat extra anslag.
Tredje Hufvudtiteln.
Utrikes Departementets Expedition har sedan sista Riks¬
dagen undergått en omreglering, som af Sländerna godkän¬
des, ehuru jag, för min del, icke kunde göra för mig klart,
att tillräckliga anledningar för en sådan åtgärd å Ständernas
sida lörefunnos. Emedlertid torde uppmärksamheten nu fö¬
reträdesvis böra fästa sig vid anslaget till Minister-Staten
och till extra utgifter, af hvilka det förra ökades med 59,700
R:dr och det sednare bestämdes till 70,000 R:dr, i strid med
Borgare- och Bonde-Ståndens beslut, hvarigenom endast 50,000
R:dr blifvit medgifna. Om det än må vara nödvändigt, alt
aflöningarne för de särskilda diplomatiska chargerna ökas,
är det dock hvarken nödvändigt eller ens lämpligt, att Sverige
representeras af Envoyéer på så många ställen, som nu;
och i en förändring af detta förhållande förefinnas utvägar
för en betydlig nedsättning af kostnaderna. Utan skada för
landets interesse, kan anslaget till Minister-Staten nedsättas
med 50,000 R:dr, föga öfverstigande 12 V2 procent af det
hela, äfvensom anslaget till extra utgifter minskas med de
20,000 R:dr, som genom omröstning i förstärkt Stats-Utskott
beviljades. Och föreslår jag alltså dessa nedsättningar.
Fjerde Hufvudlileln.
Denna titel blef vid förra Biksdagen omhuldad på ett
sätt, som, om det än möjligen kunde finna sin ursäkt i de
då befintliga tillgångarna, likväl uppenbarligen ålade Stats¬
verket en börda, sorn detsamma icke under vanliga för¬
hållanden kan draga. En nedsättning deri måste blifva ett
mål för Rikets Ständer, då minskade tillgångar skola för¬
delas mellan de särskilda Statsbehofven. Detta hade icke
bordt undgå Herr Krigs-Ministern, och han eger utan tvifvel
skyldighet att lemna Ständerna anvisning, hvarest och huru
den nödvändiga nedsättningen lämpligast borde ske. Men
om han icke ville dermed tillhandagå, så låg det i hans
interesse att visa, det behofvet i alla riktningar lörtlöre oför-
ändradt, och att sådant utreda, åtminstone i afseende på de
anslag, hvilkas tillkomst, i strid med meningen hos en icke
Den 19 November.
187
obetydlig minoritet, icke kunde vara och icke eller är ho¬
nom obekant. Med undantag af frågorna om pensions-
väsendet och Indelta Arméens atlönins. hvarom mera fram¬
deles, saknas dock all utredning i Krigs-Ministerns fram¬
ställning, rörande andra frågor, än dem, som afse nya anslags-
lordringar, utan har han inskränkt sig att helt simpelt yrka
bibehållande både af lörslagsanslagen och allt öfrigt, som vid
sista Riksdagen beviljades, likasom hans framställningar
i öfrigt bära stämpeln af en likgiltighet, som helt och
hållet förbiser de framställningar, som afses, till Rikets Stän¬
ders upplysning, böra grundas på utredningar af factiska
förhållanden, men icke på hvad Herr Krigs-Ministern tycker
eller anser, eller hvad, som eljest honom synes. Man kan
icke dölja för sig, att den gamla tvisten om Rikets Ständers
rättighet till upplysning om verkliga ställningen inom krigs¬
väsendet åter skall uppstå och att den nya Krigs-Styrelsen
synes vilja återföra den grundsats, som i detta hänseende
för några decennier tillbaka inom Krigs-Styrelsen var rå¬
dande. Sanningen af detta omdöme visar sig bäst för den,
som tager kännedom om den utredning af 4:de Hufvudtitelns
behof, sorn leinnades vid sista Riksdagen, och om dermed
jemnföres den behandling, dessa ärenden nu erhållit. Då visade
sig den största omsorg i utredningen af frågorna och dåva¬
rande Krigs-Ministers framställningar skola alltid utgöra ett
värderikt arbete till upplysning om Svenska krigsväsendets
ställning; hvaremot af de nu algifna intet är att hämta för
bedömande af de behof, som fortfarande yrkas att utgå till
det under helt andra financiella förhållanden bestämda belopp.
I afseende på anslagen till Artilleri-Staten, Ofver-Com-
mendanten, Commendants-Staten, Commando-Expeditionen och
Topografiska Corpsens nuvarande personal samt Krigs-Colle-
gium, åberopar jag hvad, som i allmänhet blifvit af mig yr-
kadt, beträffande de vid sista Riksdagen beviljade löneför-
bättringarne för Stats-Expeditionerne och Embetsverken.
Utan att för tillfället kunna yttra mig öfver det begärda
anslaget för bildande af General-Stabs-Officerare, hvilket möj¬
ligen kan vara nödvändigt, finner jag mig föranlåten så myc¬
ket mera att afstyrka fordringarne för anställande af 8 Under¬
officerare vid Topografiska Corpsen. Om jag än skulle an¬
taga, att personer med den bildning, som erfordras för ett
verksamt biträde vid Corpsens arbete, skulle vilja söka an¬
ställning som Under-Officerare, och att således desse åter
blefve använde hufvudsakligen såsom handtlangarebiträde vid
188
Den 19 November.
Officerarnes topografiska arbeten, föreställer jag mig, att, då
Corpsen hittills genom användande af Officerare frän Arméen
erhållit det erforderliga arbetsbiträdet, denna organisation bör
bibehållas, enär derigenom insigten i topografien blifvit all¬
män inom hela Arméen. Om den ersättning, de sålunda an¬
ställde Officerare erhållit, icke skulle vara tillräckligt lockande,
för att förmå dem att dermed fortfara, utan det skulle blifva
nödigt att derföre uppsöka andra personer, så är det, efter
min tanke, alldeles icke lämpligt, att desse anställas såsom
Under-Officerare, enär den godtgörelse, som dem kan bevil¬
jas, måste blifva mera otillräcklig, om de dermed skola un¬
derhålla sig som militairer. Ordningen bland dem kan lika
väl upprätthållas, då de kunna alskedas när som helst. Så¬
som Under-Officerare, skulle de endast belasta Statsverket för
framtiden, icke allenast med sina löner, utan jemväl med en
ovillkorlig skyldighet att under alla förhållanden skaffa deni
sysselsättning; till följd hvaraf anslaget för Topografiska Corp-
sens arbeten skulle ovillkorligen bibehållas till samma belopp,
hvartill detta anslag, med afseende å de rikliga tillgångarne
vid förra Riksdagen, förhöjdes. Kan detta anslag icke, ulan
den ifrågaställa tillökningen i Corpsens personal, komma tili
behörig användning, så synes mig anslaget böra nedsättas;
helst, då förhöjningen begärdes, icke ett ord nämndes derom,
att densamma icke var lämplig, med mindre än att Stän¬
derna jemväl åtogo sig aflöning för en ökad personal vid
Corpsen.
Vid sista Riksdagen anvisades till löneförbättringar för de
vid Krigs-Academien anställde lärarne "2,550 R:dr 75 öre.
Detta skedde under förutsättning, att Academien komme att
bibehållas i oförändradt skick; hvaremot det förekom, att en
ändamålsenligare organisation af anstalten skulle medföra
minskning i antalet af lärare, och det förut varande anslaget
alltså kunna lemna medel till förbättrande af de öfriga lärar-
nes villkor. Jag är fortfarande af den mening, att från Aca¬
demien böra afskiljas de lärjungar, hvilka icke ännu inhämtat
den undervisning, sorn tillhör de allmänna elementar-läro-
verken att meddela, så att läroanstalten inskränkes till elever¬
nas utbildning för militairyrket, efter det de uppnått den
mognad i ålder och omdöme, att de sjelfve kunna bestämma
sig för detta yrke och uteslutande egna sig åt de förberedel¬
ser, som fordringarne inom detsamma kräfva. På detta sätt
skola de olägenheter kunna undvikas, som i de liesta fall
äro en nödvändig följd af en uppfostran för en viss syssel-
Den 19 November.
189
sii tiri ine, då en sådan uppfostran vidtager, innan ännu någon
mera mångsidig uppfattning af olika förhållanden i lifvet är
möjlig. Jag föreslår alltså, att Academien, sorn nu består af
i ('lasser, inskränkes till 3, genom indragning af den lägsta
classen, och att den vid sista Riksdagen beviljade tillökning i
anslaget icke ånyo medgifves; så vida det icke förekommer,
att någon del deraf kan vara ovillkorligen nödvändig, intill
dess indragningen hinner att verkställas.
Sedan Regeringen i åratal lemriat åsido de ofta före-
komne anledningarne att åstadkomma rättelse uti Indelta Ar-
méens befäls aflöningslörhållanden, lyckades den vid sista
Riksdagen att erhålla ett anslag af 100,000 R:dr till förbätt¬
ring af lönerna, och således att lägga tyngden af löneförhöj¬
ningen uteslutande på de skattdragande. Detta anslag äskas
nu fortfarande, utan att det ens medgifves, att i de fall, då
öfverskott utöfver det för hvarje Regemente alsedda löne¬
anslag verkligen förefinnas, dessa öfverskott må användas till
lindring i bördan; likasom ej eller framdeles, sedan en defi¬
nitiv lönereglering skett, sådane öfverskott skulle komma Stats¬
verket till godo, till afdrag i de äskade fyllnadsbeloppen.
Det har länge, och nära nog allt sedan 1833 års löne¬
reglering lör Indelta Armeen sattes i verkställighet, varit ett
allmänt kändt och öfverklagadt förhållande, att aflöningen varit
olika vid de särskilda regementerna och att betydliga skilj¬
aktigheter jemväl lörefunnits mellan aflöningarne för samma
grad inom samma regemente; och det har likaledes länge¬
sedan varit tydligt för en hvar, som åt detta ämne egnat
någon uppmärksamhet, att denna skiljaktighet i löneförmåner
beror af så manga olika och vexlande förhållanden, att den
icke kan förekommas, så länge grunden lör den nuvarande
löneregleringen bibehålies, äfven om det vore möjligt, att en
uppskattning af bostads-boställena kunde ske med rättvisa och
efter enahanda grunder i hela riket. Omöjligheten att på
denna väg vinna den sökta likstämmigheten, och ännu mera
att bibehålla den, utgör redan en giltig anledning att taga i
betraktande, huruvida icke ett annat och mera ändamålsenligt
sätt för tillvägabringande af likhet i aflöning för samma Stats-
tjenst hör sökas. En ännu kraftigare uppmaning dertill före¬
kommer, då fråga uppstår, att de rikliga tillgångar för atlö-
ningen, som innefattas uti indelningarne, icke skola vara till¬
räck ligre, och då man måste erkänna, att detta åtminstone
hufvudsakligast härleder sig från dispositionen och förvaltnin¬
gen. Men, utom dessa skäl för en genomgripande förändring
190
Den 19 November.
i Indelta Arméens aflöningssätt, finnas andra, som hafva sin
grund i boställsinnehafvarnes ställning. Så vida det icke kan
nekas, å ena sidan, att jordbruket numera både i det allmän¬
nas interesse och i det enskildta kräfver sin inan, och, å den
andra, att militairetjensten, om än icke särdeles ansträngande
för det indelta befälet, likväl har sina anspråk, som hädan¬
efter måhända i ökad mån fordra, att håg och sinne för
yrket bibehållas, så torde det ej eller böra förbises, att be¬
fälets aflöning genom boställe är i de flesta fall menlig både
för jordens brukare, boställsinnehafvare!! och för dess egare,
Staten, äfvensom ock för Statens tjenst. Det synes således
vara föga lämpligt att bibehålla denna aflöning, med alla dess
erkända och uppenbara olägenheter, endast för att bereda
bostad åt en del af befälet; helst det område, som är anvi-
sadt hvarje afdelning af Arméen, i allmänhet är så vidsträckt,
att farhågan för bristande utväg att inom detsamma erhålla
bostad gränsar till det löjliga; likasom den ock vederlägges af
det förhållande, att icke hälften af dessa boställen verkligen
begagnas till bostäder af löntagarne. Denna farhåga är dock
det enda uppgifna hindret för en lönereglering, som kan
åstadkomma full rättvisa, endast man vill medgifva, att alla
de till aflöning åt Indelta Arméens befäf afsedda indelningar
ingå till en gemensam cassa, som bestrider den lika och be¬
tydligt förhöjda aflöningen för hvarje grad. Förgäfves skall
man söka neka, att indelningarne, rätt förvaltade, äro fullt
tillräckliga för detta ändamål, hvilket lätt vore visadt med
ledning af de upplysningar, som innefattas i den vid sista
Riksdagen aflåtna Nådiga Propositionen; men om man icke
längre skulle vilja vidkännas det ofta förut upprepade påstå¬
endet, att, om Arméen får behålla sina indelningar, den kan
tidsenligt aflönas, så må man då mot contanta löner afstå in¬
delningarne till Statsverket. Endast under detta villkor hafva
Ständerna bifallit löneförhöjningar åt andra indelningshafvare,
och det lider icke tvifvel, att Statsverket genom en ända¬
målsenlig disposition och förvaltning af boslällena skall erhålla
full ersättning för lönerna, oberäknadt fördelen att blifva qvitt
ett olämpligt och föråldradt aflöningssätt.
Uppoffringen för Statsverket af den föreslagna summan
utgör icke den väsendtligaste olägenheten af det ifrågavarande
anslagets bibehållande. Hvad, sorn i främsta rummet måste
ogillas, är grundsatsen att, sedan vissa Statens tillgångar blif¬
vit afsedda att fylla ett visst ändamål och derföre undantagne
från Ständernas omedelbara disposition, denna anordning skulle
Den 19 November.
191
fortgå och likväl ytterligare anslag för samma ändamål be¬
viljas. Dertill kommer, att en ändamålsenlig reglering af
lönerne icke är att vänta, om behofvet af förbättring deri än¬
dock afhjelpes, och icke ens den partiella förbättringen, som
en ny uppskattning af boställena i någon mån och för någon
tid kan medföra, skall blifva hvad den i verkligheten kan
blifva, om det visar sig, att löntagarnes ömsesidiga rättigheter
icke äro deraf väsendtligen beroende.
Med ändring af förutvarande reglering, antogo Rikets
sednast församlade Ständer Kongl. Maj:ts Nådiga förslag om
Indelta Arméens vapenöfningar, i följd hvaraf under denna
titel sammanfördes, såsom ett förslagsanslag, till belopp af
596,000 R:dr, frenne anslag under särskilda titlar, af hvilka
endast ett, nemligen fourageringen vid Indelta Cavalleriet, in¬
nehaft egenskapen af förslagsanslag, beräknadt till 60,000 R:dr.
Ehuru jag icke i den Kongl. Propositionen funnit någon led¬
ning att bedöma, huru vidt de följder, som af denna åtgärd
förutsågos, redan inträffat, anser jag mig likväl böra fästa
Rikets Ständers särskilda uppmärksamhet på denna fråga.
Det må visserligen vara, att, om tiden för vapenöfningarne
ovillkorligen fastställes, vexlande priser 'och andra förhållan¬
den göra det omöjligt att på skillingen förutse och beräkna
åtgången af medel; men det finnes ej eller knappast något
statsbehof, i någon mån beroende af föränderliga förhållan¬
den, hvilket icke skulle kräfva ett förslagsanslag, om man
ovillkorligen bestämmer en af de omständigheter, som på
beloppet utöfva inflytande. En sådan grundsats kan derföre
icke inom någon Statsförvaltning godkännas. Afven der Rc-
geringarne utan inskränkning disponera folkets tillgångar, måste
de efter omständigheterna lämpa sådane utgifter, som bero af
tillfälliga förhållanden; och i de constitutionella Staterne
ske i allmänhet beräkningar, på grund hvaraf vissa be¬
stämda belopp anslås för mera omfattande delar af förvalt¬
ningen och inom hvilka utgifterna måste begränsas. I intet
fall lemnäs det åt Styrelsen att taga så mycket, som helst.
Om nu en sådan begränsning funnits nödig i länder, der Sty¬
relsen omedelbart beror af folkets förtroende, huru skall det då
kunna öfverensstämma med vårt, i constitutionelt hänseende
vida mindre utbildade, statsskick, att åt Regeringen medgifva
en större, en nära nog oinskränkt rättighet att använda me¬
del. Det får icke förbises, att här är fråga icke allenast om
regementsmöten å de vanliga exercisplatserna, utan jemväl om
de så kallade öfningslägren, hvartill afdelningar af Arméen
192
Den 19 November.
bade 1838 och 1859 blifvit kallade, och enligt planer hvarje
år skola komma att kallas. Då dessa anstalter, om än be¬
gränsade till en i alla fall alltför rymlig tid. kunna i öfrigt
erhålla hvilken utsträckning, som helst, kan det icke vara
lämpligt att lemna åt Krigs-Styreisen att dertill använda me¬
del efter godtfinnande. Afven under de mest missgynnande
fmanciela förhållanden, sådane, som sistlidet års, utgår då
hvad, som utan allt äfventyr fiir krigsväsendets bestånd kun¬
nat och bort besparas, möjligtvis ock vida utöfver förslags¬
anslagets belopp. För en ordnad Statsförvaltning är det af
vigt, att förslagsanslag så mycket, som möjligt, undvikas, och
minst böra de ifrågakomma, der bristande hushållning före¬
trädesvis är att befara. Om dyr tid eller annan olycka för
landet skulle någon gång nödga till någon inskränkning i
mötestiden eller till inställande af ett öfningsläger eller det-
sammas förkortande med några dagar, så äro olägenheterna
deraf så mycket mindre, som anslaget blifvit ökadt, och kunna
i allt läll icke komma i jemförelse med vådan af ett förslags¬
anslag för det ifrågavarande ändamålet.
Jag tillåter mig derjemte yttra några ord om den för¬
ändrade uppfattning af Indelta Arméens lämplighet, som synes
visa sig i den utsträckta mötestiden och som jemväl af andra
skäl påtvingar sig äfven den, som icke eger särskild sak¬
kännedom. Under decennier har man afvisat påståendet, att
den Indelta Arméen vore en föråldrad institution, med det
svar, att den icke vore kostsam alt underhålla och icke be-
höfde en skyndsam ulbildning, enar manskapet lör lifstiden
är antaget och afgången icke särdeles betydlig, hvarföre en
kortare öfning under flera år uppfyllde ändamålet. Nu synes
man vilja utsträcka mötestiden till likhet med den värfvade
Arméens, och förnekar derigenom factiskt, att utbildningen
kan ega rum småningom, likasom man tillintetgör det huf-
vudsakliga skälet för organisationens bibehållande, den ned¬
satta kostnaden. Men månne, oaktadt denna ökade kostnad,
organisationen vinner särdeles i lämplighet? De sednaste krigs¬
händelserna i Europa synas lemna svaret på frågan. Om
detta svar innebär, att raskhet och rörlighet hos den enskilde
krigaren är ett villkor för framgång i kriget och denne icke
i lika mån, som förr, beror af den samlade massans förenade
styrka, så kan väl icke någon organisation vara olämpligare,
än den, som vid fanan bibehåller mannen, intill dess han af
ålder är alldeles oförmögen till någon kraftansträngning. Det
lönar väl icke mödan att söka nu från Regeringen erhålla ett
Den 19 November.
193
förslag till Arméens fullständiga ombildning, men min öfver¬
tygelse är, att en sådan icke länge utan våda kan uppskjutas.
Den allmänna meningen börjar redan att yrka på kraftiga
åtgärder för ungdomens utbildning för landets försvar, och
icke kan den länge förbise, att jemväl stammen behöfver om¬
organiseras och att detta snart kan åstadkommas utan ökade
kostnader, sedan dessa ändock stigit så, att de allt mera
närma sig hvad, som fordras för underhållet af en fullt lämp¬
lig, öfvad och tillräcklig stam.
Någon minskning i de vid sista Riksdagen för under¬
befälet vid värfvade Arméen bestämda aflöningar torde i all¬
mänhet icke böra ifrågasättas, om icke för Fanjunkarne, hvilka,
i strid med en ändamålsenlig anordning af befordringsväsen-
det inom Arméen, erhöllo löner till lika belopp med Lieute-
nanterne; likasom ej eller någon nedsättning lämpligen kan
ega rum för befälet vid Artilleriet, hvilket, oaktadt löneför-
bättringarne, icke kunnat hållas fulltaligt. Detta vapen ford¬
rar en kostsam utbildning hos befälet och tarfvar all den
omvårdnad, som kan bero af Rikets Ständer, om det icke
för sitt ändamål skall blifva mindre dugligt och användbart.
Hvad beträffar Officers-Corpserna vid de öfriga värfvade
Regementerne, så var den förhöjning, som beviljades Rege-
ments-Oflicerarne i allmänhet, mindre betydlig, så att för flere
af dem en nedsättning till lika procent med embets- och tjen-
stemännen skulle medtaga hela förhöjningen. Dessa löner
måste derföre blifva föremål för en särskild reglering; lika¬
som en och annan af de öfriga, på de värfvade Regementer-
nas Stater uppförde; men öfrige Oflicerarnes löner torde böra
minskas, i likhet med embetsmännens.
Vidkommande särskildt den för Officers-Corpsen vid
Wermlands Fältjägare-Regemente sednast beviljade lönetill-
ökning, anser jag jemväl den böra nedsättas i likhet med de
öfrigas, samt dessutom att Regementet bör ställas pä succes¬
siv indragning. Skälen derför äro så ofta utvecklade, att
jag anser mig endast behöfva förnya förslaget, i hopp, att de
minskade tillgångarne skola framkalla ett gemensamt bemö¬
dande från Styrelsen och Representationen att nedsätta Stats¬
verkets utgifter för detta Regemente, helst derföre tala jem¬
väl andra bjudande skäl.
Lönerna för Ingenieur-Corpsen hafva blifvit förhöjde först
vid 1953 och 1854 årens Riksdag och sedermera ytterligare
vid den sednaste. Nedsättning af dessa löner bör ock derföre
Borg.-Stånd. Fröt. vid Bihld. 1839-1860 1. 15
194
Den 19 November.
ega rum, ehuru eljest i flere hänseenden likhet mellan Inge-
nieur-Corpsen och Artilleriet förefinnes.
Ehuru Rikets Ständer vid mera än ett tillfälle förklarat,
att de, med afseende särskildt å den Indelta Arméens sam¬
mansättning, icke ansågo särskilda Sappeur-trupper erforder¬
liga, medgåfvo de dock slutligen, att ett Compagnie Sappeurer
skulle uppsättas, pä det att en inöfvad stam för Sappeur-
tjensten skulle vara att tillgå; men då en sådan nu finnes,
torde allt hvad, som under sådana förhållanden för detta än¬
damål erfordras, vara tillgjordt; hvarföre jag, för min del,
mäste afstyrka, att anslag lemnäs för uppsättning af ytterli¬
gare ett Compagnie Sappeurer.
Anslaget för mathållningen åt manskapet vid Garnizons-
Regementerne bör, i enlighet med hvad jag ofvan framställt,
upphöra såsom förslagsanslag, och ett tillräckligt anslag för
ändamålet i stället beviljas. Det må vara, att priserne på
lifsmedel ofta vexla, men Krigs-Stvrelsen saknar icke medel
att betäcka sådana tillfälliga brister. Matinrättningarne under-
höllos i flera år, utan särskildt anslag, genom besparingarne
och anslaget för extra utgifter, med något bidrag från an¬
slaget för durchmarche-kostnader; och då kunna väl medel
icke nu saknas, att fylla någon mindre brist, som dock i det
närmaste kan förekommas, om anslaget erhåller egenskapen
af ett reservations-anslag. Det bör icke förgätas, att detta
anslag, såsom förslagsanslag, kan användas vid förstärkning af
Garnizonerne genom Indelta Arméens inkallande. Skulle olyck¬
ligtvis en dylik förstärkning erfordras, så bör det, såsom hit¬
tills, bero af Rikets Ständer att pröfva, om verkliga anlednin¬
gar för en dylik åtgärd förefunnits; i hvilket fall ersättning
alltid beviljas för de förskott, Stats-Contoiret för ändamålet
lemnat.
Anslaget för försvarsverket till lands i allmänhet eller
Krigs-Collegii Departementer förhöjdes vid sednaste Riksdagen
med 81,498 R:dr 78 öre. oberäknade dels de 98,000 R:dr,
som anvisades till ersättning för det från rotelotterna öfver-
tagna underhållet af lifmundering för Indelta Infanteriet, dels
åtskilliga andra förhöjningar i anslagen för materielen. Der¬
jemte beviljades på Extra Stats-regleringen åtskilliga betydliga
anslag, hvilka voro föranledde af då inträffade prisstegringar.
Nu äskas, att alla dessa till oförminskadt belopp skola upp¬
föras på ordinarie stat, emedan priserna å yllevaror och läder
skola vara desamma, som vid början af 1886 års Riksdag.
Huru priserna ställa sig för ögonblicket, känner jag icke, men
Den 19 November.
19!5
att priserna åtminstone å läder under loppet af förra året
och början af det innevarande varit rent af tryckta, det vill
säga, mera än vanligt låga, har jag mig noga bekant. Der¬
igenom böra betydliga besparingar i de beräknade utgifterna
hafva uppstått, ty Statens hushållning skall väl hafva fördel
af de nedsatta priserna, likasom den får vidkännas de höjda.
Det ifrågavarande anslaget är till belopp af 1,155 678 R:dr
89 öre stäldt till Krigs-Styrelsens disposition; och ehuru vid
hvarje Riksdag särskilda anslag blifvit beviljade för liera be¬
hof, hvartill förut medel från detta anslag utgått, vill det¬
samma ändock icke räcka till. Då Arméens förråder eom-
pletterades med de högst betydliga medel, som för sådant än¬
damål lemnades vid 1853—1854 årens Riksdag, hyste man
åtminstone den förhoppning, att några tillökningar i det ifrå¬
gavarande anslaget icke skulle ifrågakomma, utan att tvärtom
under de närmaste åren betydliga besparingar skulle uppstå.
Att motsatsen inträffat visar erfarenheten så väl vid denna,
som den föregående Riksdagen; men om orsaken kan man
icke inhämta annat, än att medlen gålt åt. Något väsendtligt
fel måste förefinnas, då samma belopp behöfves, när priserna
äro låga, som när de äro höga, och tillökning derutöfver allt-
jemnt äskas, utan afseende på goda eller dåliga tider. Ett
försök att låta Styrelsen hjelpa sig med hvad, som finnes att
tillgå, skulle sannolikt nödga till en eller annan lätt verk¬
ställbar inskränkning, som sedermera kan blifva fortfarande
och möjligen åtföljas af flere. Under närvarande förhållanden
lära sådana blifva nödvändiga och något ökadt anslag till
materielen anser jag, för min del, hvarken behöfva eller böra
beviljas.
Sedan en förändrad hushållning j afseende på kruthan¬
deln blifvit tillvägabragt, torde Salpeter-fonden både kunna
och böra indragas och medlen till Riksgälds-Contoiret öfver-
lemnas, mot det erforderligt anslag lemnäs, .lag föreslår en
sådan reglering af detta anslag.
Reträffande i allmänhet extra anslagen under denna Huf-
vud-titel, synas desamma vara beräknade utan synnerligt af¬
seende derpå, att mångfaldiga andra behof taga de minskade
tillgångarne i anspråk. De fordra möjligen närmare under¬
sökningar, än jag hittills varit i tillfälle att anställa; men så
mycket synes mig kunna, utan fara för misstag, yttras, att
anslaget till gevär bör kunna nedsättas till det belopp, samma
anslag utgjorde intill sista Riksdagen, eller 500,000 R:dr; att
för beviljande af anslaget till Carlsborgs fästning bör fordras,
196
Den 19 November.
det någon plan flir arbetets alslutande inom någon rimlig tid
framlägges; att, om ån befästningarne vid Carlskrona och
Waxholm skola fortgå, någon nedsättning i anslagen torde
blifva en nödvändighet; att underhållet af beväringsmanska¬
pets beklädnad synes hädanefter, som hittills, kunna bestridas
med förra anslaget, 578,000 R:dr, och att anslaget för Topo¬
grafiska Corpsen bör medgifvas till det fordrade beloppet, en¬
dast för det fall, att detsamma kan komma till behörig an¬
vändning, utan att Corpsens personal behöfver att ökas.
Vid sista Riksdagen tilldrog sig, bland annat, äfven den
i Sveriges Rikets Ständers historia sannolikt förut ohörda
händelse, att Ständerna, utan något förslag från Regeringen
och utan att någon pröfvad, än mindre gillad, plan fanns att
tillgå, anslogo medel för ett företag, hvars omfång icke i nå¬
gon mån kunde beräknas, nemligen Stockholms befästning.
Regeringen har icke eller nu sagt sin mening om befästnin¬
gens nödvändighet, utan yttrar Herr Krigs-Ministern endast
med några få ord, att en plan är uppgjord, som gifver före¬
trädet åt vissa delar af arbetet. Om Krigs-Styrelsen anser
sig på detta sätt fullgöra sin förbindelse att utreda behofvet
af en anläggning, som, om den skall utföras, sannolikt kom¬
mer att i många decennier belasta budgeten, så blir Krigs-
Styrelsen visserligen ensam om denna mening; emedan re¬
presentationen mäste betrakta saken såsom en alldeles ny
fråga, den der i alla hänseenden fordrar samma utredning,
som om förslaget derom nu utginge från Regeringen. Vid
detta förhållande kan frågan icke anses annorlunda, än såsom
af Krigs-Styrelsen öfvergifven, om än formen derför kunnat
vara annorlunda, och kan ej eller något annat resultat vara
väntadt, än att ett afslag på framställningen skall följa. Ett
sådant föreslår jag ock, jemte det jag yrkar, att det oanvända
beloppet af förra anslaget 92,000 R:dr måtte indragas.
Re begärda anslagen för Arméens pensionering afse dels
upprätthållandet af den pensions-cassan åliggande pensionering,
derföre äskas 256,300 R:dr, dels ock en förhöjd pensionering,
för tillämpning hvaraf fordras ett creditiv af 150,000 R:dr.
För sistberörde ändamål beviljades vid förra Riksdagen ett
dylikt creditiv till belopp af 450,000 R:dr; men deraf har
hittills utgått för 4858: 12,675 R:dr 44, öre, och beräknas
utgiften för 1859 till högst 50,000 R:dr. Öfverskottet, ehuru
endast beviljadt såsom creditiv, yrkas nu skola qvarstå, såsom
reser vations-ansiag.
Den plan, som tjenade till ledning för beslutet om det
Den 19 November.
197
ifrågavarande creditivet vid sista Riksdagen, utvisar, att det
för den förhöjda pensioneringen erforderliga beloppet skulle
under de första åren årligen stiga och beräknades för år 1860
till 170,160 R:dr. Då man jemnför denna beräkning med det
verkliga resultatet, så vidt detta hittills visat sig, så måste
missräkningen väcka förundran, för alt icke säga lilje. I mina
ögon är dock denna missräkning helt naturlig och jag sökte
visa, att det högre belälet vid Indelta Arméen icke skulle
komma att begagna sig af pensions-rätten; och häri befinnes
väl också egentligen grunden för missräkningen. Hemligheten
ligger nemligen deri, att en pensions-reglering icke är lämplig
för Indelta Arméen förr, än en lönereglering der åstadkom¬
mit möjlighet att beräkna de äldre Officerarnes inkomster.
Så länge dessa i verkligheten betydligt öfverstiga det beräk¬
nade beloppet, i förhållande hvartill pensionerna blifvit be¬
stämda, skola de ökade pensionerna icke uppfylla ändamålet
att bibehålla Arméens befäl rörligt och tjenligt för tjensten.
Deremot skall af den ökade pensionsrätten för Officerarne i
mellangraderne lätt kunna följa, att desse, som utgöra Ar¬
méens egentliga kraft, skola lockas att taga afsked med en
pension, som nära motsvarar lönen, medan de ännu ega full
kraft och förmåga att egna sig åt en annan sysselsättning.
Det ar på denna grund, som jag vid sista Riksdagen afstyrkte
ien förändrade pensioneringen för Indelta Arméens befäl, och
jag fullföljer denna min mening, som synes vara till riktig¬
heten af erfarenheten bekräftad; jemte det jag yrkar att,
lerest den förhöjda pensioneringen skall fortgå, pensions-
väsendet ordnas fullständigt och med en enklare förvaltning.
Dessutom anser och yrkar jag, att de under denna Stats-
Reglering besparade medlen böra till Riksgälds-Contoiret in¬
dragas; helst de icke torde vara beräknade bland Riksgälds-
Contoirets utgifter under den kommande tiden.
Af de skäl, söm blifvit anförda rörande löneförhöjningen
till Indelta Arméen, afstyrker jag bifall till det anslag af
100,000 R:dr, som blifvit begärdt för den ända målslösa upp¬
skattningen af Arméens boställen. Om med förvaltningen och
afkastningen af dessa boställen skall tillgå, på sätt hittills
skett, så må det vara en enskild fråga för hvarje Regemente
att låta uppskatta de detsamma tillagda boställen. Då Stats¬
verket icke ens skulle njuta den fördel, att öfverskottet i det
ena Regementets anslag skulle användas till fyllnad af bristen
i anslaget för ett annat, kan jag icke inse någon grund att
191!
Den 19 November.
belasta Statsverket med kostnaden för en åtgärd, som dess¬
utom är utan värde lör framtiden.
Femte Hufvudtiteln.
I afseende på lönerna för Förvaltningen af Sjö-Arendena,
Flottans Officers-Corps och dess Civil-Stat, åberopar jag hvad
förut om löneförbättringarne i allmänhet blifvit af mig yrkadt.
Den förändrade organisation af Constructions-Corpsen,
som, till följd af sednast försandade Ständers anhållan, blifvit
föreslagen, medför icke någon besparing för Statsverket. Den
enda följden synes vara, att vissa arbeten, som nu tillhöra
Corpsen, skola komma att verkställas af personer med mindre
bildning och erfarenhet. Den fördel, som af en sådan för¬
ändring påräknas för det allmänna, förmår jag icke lätta;
oell derföre synes mig densamma icke kunna påräkna särde¬
les bifall hos Itikets Ständer.
De skäl, som blifvit anförda för bibehållande af förslags¬
anslaget för natura-underhåll åt gemenskapen vid Flottans
Corpser, synas mig icke öfvertvgande, utan föreslår jag, att
detta anslag fördelas åt de sex särskilda Corpserna, såsom
förhållandet varit intill sista Riksdagen; derigenom controlen
lättas, äfvensom beräkningen. Anslaget behöfver då ej eller
ställas på förslag, utan kan göras till reservationsanslag, hvar¬
igenom bristen för ett år betäckes al öfverskottet på ett
annat. Extra medel saknas dessutom icke eller på denna
titel.
Beträffande förslaget om inrättande af så kallade Marin-
Batailloner, tilltror jag mig icke att, utan närmare utredning
af frågan, något yttra; och torde extra anslagen på denna
Hulvud-titel komma att bero hufvudsakligen af tillgången på
medel, enär de samtliga kunna vara nödvändiga, dock mera
eller mindre, 0111 än det icke kan medgifvas, att kostnaden
för vattenledningen till Carlskrona stad bör af Staten ensam
bekostas.
Hvad angar den föreslagna förhöjda pensioneringen, så
torde för en sådan icke samma skäl och anledningar förefin-
nas, som i afseende på Arméen: utan synes inrättningen af
den så kallade Reserv-staten särdeles väl öfverensstämma rned
förhållanderua inom Flottans Officers-Corps. Om nämnde an¬
stalt kan vara i behof af ökadt anslag, för att medföra den
åsyftade verkan, kan vara en annan fråga, för hvars behand¬
ling nu tiden dock icke torde vara synnerligt lämplig.
Den 19 November.
199
Sjette llufvudliteln.
Beträffande de under denna Hufvudtitel upptagna Colle-
gier och Embetsverk, hänför jag mig till hvad i allmänhet,
rörande löneförhöjningarne, af mig blifvit yrkadt.
Vid sista Riksdagen beviljade Rikets Ständer 27,500
R:dr, utom hyresmedel och anslag för inköpande af inven¬
tarier, för inrättande af ett statistiskt Embetsverk, som fick
till föremål, jemnte befolkningsstatistiken, de grenar af sta¬
tistiken, som borde vara, men dittills icke utgjort ämne för
officiel bearbetning af något centralt förvaltande verk, med
skyldighet att tidtals utgifva fullständiga topografisk t-stati-
stiska öfversigter af Rikets hela tillstånd samt att oaflåtligen
öfvervaka införande i den officiela statistiken af alla de för¬
bättringar, som af odlingens framsteg och samlundslifvets
utveckling fordras, så att en fullständig fortgående statistik,
som åskådliggör förhållandena i alla förvaltningens grenar,
vore att tillgå. Om lämpligaste sättet för organisationen af
detta Embetsverk framträdde visserligen olika meningar,
men dessa förenade sig dock i antagande af Kongl. Maj:ts
Nådiga förslag, enligt hvilket verkets egentligen arbetande
krafter skulle utgöras af en Chef och en Secreterare, hvilka
ansågos så mycket lämpligare kunna mellan sig fördela ar¬
betet, som Centralbureauns göromål tillsvidare måste sönder¬
falla i två hufvudsakliga aldelningar, den ena, afseende bear¬
betande af befolkningsstatistiken, som måste vara Chefens
egentliga omsorg och derföre han egde att använda öfriga
ordinarie och extra biträden; och den andra med ändamål
att sammanföra alla de uppgifter, sorn i statistikens (lere
grenar komme att fortfarande lemnäs från de förvaltande
verken, och att åt statistikens öfrige ämnen gifva den be¬
handling, som de för närvarande ringare materialierna kunde
visa såsom ändamålsenlig; hvilka sednare göromål jemväl
till sin natur voro att hänföra åt den verksamhet, sorn van¬
ligen anses lillhöra en Secreterare. En annan plan, som
hade till syfte att fördela statistiken i Ire hufvudgrupper och
att anförtro bearbetandet af hvardera åt en bureauförestån-
dare, af hvilka den ene tillika, mot ett förhöjdt arfvode,
skulle såsom Chef åt verket gifva den nödiga sammanhåll¬
ningen, lemnades således å sido, derföre att materialerne för
den statistiska bearbetningen al andra ämnen, än dem, sorn
tillhörde befolkningsstatistiken, icke voro så mångfaldiga, att
mera, än en person, för detta ändamål erfordras. ! bägge
200
Den 19 November.
fallen var tr.an dock ense derom, at(, huru fördelningen än
skedde, den person, som på sin lott erhöll befolknings-
statistiken, skulle, såsom sjelf arbetande, deltaga i göromålen,
och att de öfrige grenarne af statistiken fordrade sin man,
om något deraf skulle komma till allmänhetens kännedom
och nytta. Ehuru det må medgifvas, att. då löga mera än
ett år förflutit, sedan Ernbetsverket trädde i verksamhet,
några stora resultater deraf icke ännu kunnat hinna att visa
sig. hade dock jag. för min del, väntat att erfara, att det
nya Ernbetsverket utvecklat åtminstone någon verksamhet
flir behandling af andra ämnen, än belolkningsstatistiken;
men. likasom hvarken i någon tidskrift, för utgifvande hvaraf
beräknadt anslag ingår i staten, eller eljest i offentligt tryck,
något spår lill verksamhet i sistnämnde riktning visat sig.
så har jag ock all anledning att befara, det den statistiska
Tabell-Comrnissionen helt och hållet lemnat å sido alla öfrige
grenar af statistiken, med undantag af den rörande befolk¬
ningen. Jag vill icke upphäfva mig till domare öfver det,
jag medgifvcr det, vidlyftiga arbete, sorn i sistberörde ämne
blifvit utgilvet; men jag kan icke öfvertyga mig derom, att
de upplysningar, som detta arbete må lemna utöfver hvad,
som åstadkoms al den fordna Tabell-Cominissionen, kunna ega
ett sådant värde, att Staten derföre fortfarande skall vid¬
kännas en kostnad, omkring 8 gånger större, än den Tabell-
Commissionen fordrade; helst, såsom förhållandet nu är,
värdet al detta arbete, betydligen förringas, enär utrednin¬
gen afser en tid. sorn ligger minst fyra år bortom den när¬
varande. Att den nya inrättningen, af dessa skäl, visar sig
misslyckad, torde knappt kunna bestridas; och att den löre-
slagne förändrade löneregleringen afser en annan uppfattning
af hvad, som till Embetsverkets verksamhet hörer, kan jag,
för min del, icke finna; rilen i sådant fall föranleder den
åtminstone till större kostnader, än som äro nödvändiga.
Det sv nes, att samma reglering går ut derpå, att de tre
första. Chefen underlydande, tjenstemännen skola sinsemellan
sättas i samma cathegorie, deraf skall blifva en följd, an¬
tingen att de skola ställas hvar för sig i spetsen för ett af-
deladt arbete, hvarigenom Chefens befattning inskränkes till
den vanliga eoritrolerande; jemte det ett ökadt biträde af
extra-ordinarier bli Iver en nödvändighet, eller ock att de
alla skola anses endast såsom biträdande vid Chefens syssel¬
sättningar, hvilka måhända hädanefter, som hittills, komma
att uteslutande hafva befolkningsstatistiken till mål. 1 förra
Den 19 November.
fallet närmade sig väl organisationen den af mig här ofvan
om förmälde, allt för storartade, planen, men med en betydlig
skillnad i Chefens ställning och i hans arbete; och i det sed¬
nare ser jag icke någon utväg att åt Embetsverkets verk¬
samhet gifva den riktning som öfverensstämmer med den
antagna planen derföre.
Jemte det jag i den erfarenhet, denna nya inrättning
hittills lemnat, finner en anledning att beklaga, det upp-
offringen af statsmedel så sällan motsvarar hvad deraf väntas,
anser jag mig böra tillstyrka, att den föreslagna nya löne¬
regleringen i intet fall codkännes; samt att Rikets Ständer
bestämdt uttala den mening, att befolkningsstatistiken icke
ensamt bör utgöra föremål för Embetsverkets bearbetning,
helst dess nuvarande organisation- medgifver, att äfven de
öfrige grenarne af statistiken erhålla afsedd behandling.
Det må visserligen medgifvas, att anspråket, det Lands-
höfdingarne i Norrbottens och Jemtlands län skola hvardera
åtnjuta i lön 8,000 R:dr, icke är öfverdrifvet; men att söka
belasta Statsverket med de derföre erforderliga tillskott, hade,
efter min tanke, icke bort ifrågakomma. Samtlige de in¬
delningar och öfrige tillgångar, som äro afsedde för Lands-
höldingarnes aflöning, äro sedan, jag tror, 1834 års Riksdag
ställde lill Kongl. Maj:ts disposition, i ändamål, att de mellan
bemälde löntagare skola fördelas på ett lämpligt sätt, jemte
det bidragen till amortering af Landshöfdinge-accorden deraf
skola utgå; och då det icke kan förnekas, att flere af Lands-
höfdingarne hafva öfverflödiga löner och dispositioner af
uppkomne öfverskott skett, så att en bland de mest lönade
blifvit hugnad med ytterligare tillskott, på sätt i Constitutions-
Utskottet vid 1854 års Riksdag förekom, så synes billigheten
mot de skattdragande icke medgifva, att de rikliga anslagen
ökas. åtminstone bör derförinnan den reglering, som under
tiden skett, i alla dess delar underkastas Ständernas pröf¬
ning.
I afseende på anslagen till Länsstaterne, torde den all¬
männa grunden för löneregleringar vid denna Riksdag böra
tillämpas; så vidt icke något undantag för Länsmännen kan
pröfvas lämpligt.
Beträffande anslagen till jordbrukets och näringarnes
understödjande samt för undervisnings-anstalters upprätt¬
hållande. tillåter jag mig endast att anmärka, att, om än
jemväl dessa inrättningar icke kunna helt och hållet undgå
att vidkännas följderna af Statsverkets förändrade financiela
202
Den 19 November.
ställning, denna så val, som välmågans allmänna altagande
påkallar den största omsorg och ansträngning å Statsmakter¬
nas sida, för att befordra productionen och gifva åt den¬
samma allt det stöd, som genom Statens medverkan kan er¬
hållas. Särskildt anser jag mig dock böra yttra, att för¬
slagen om stohållningar och race-hingstars inköpande icke
torde böra påräkna någon framgång.
Öfriga anslagen under denna titel torde hufvudsakligen
komma att bero af en jemnförelse till vigt och nödvändighet
mellan dem och de fordringar på Statscassan, som innefattas
i den Kongl. Propositionen eller eljest genom enskilda mo¬
tioner väckas.
Sjunde Hufvudtiteln.
Rörande de flere under denna Hufvudtitel förekommande
Embetsverk, åberopar jag mina framställningar om de all¬
männa grunderna för löneregleringarne. Då likväl tvänne
af samma Embetsverk, nemligen Postverket och Tullverket,
icke hittills, i afseende på löneregleringar, varit ställde under
Rikets Ständers föreskrifter, men ingen anledning förefinnes,
att de löneregleringar, som under de sednaste åren blifvit
för dem af Kongl. Majit fastställda, böra bibehållas, så vida
lönerne för alla öfriga Embetsverken komma att nedsättas,
torde Rikets Ständer finna sig föranlåtne att åstadkomma en
dylik nedsättning; helst de åsigter, Regeringen, i fråga om
löneregleringarne, uttalat, eljest consequent komma att leda
derhän, att tjenstemännen vid de ifrågavarande Embets¬
verken försättas i en bättre ställning, än de öfrige, oaktadt
kunskaper och insigter icke företrädesvis inom dessa för¬
valtningar äro erforderlige. Hvad särskildt beträffar Tull¬
verket, så torde tiden nu vara inne, att löneregleringar inom
detta verk underställas Ständernas pröfning; helst utgifterna
derföre växa i en betänklig grad. Derigenom kunde ock
beholvet att ställa Tullverkets hela anslag på förslag upp¬
höra, och endast den andel i Tullverkets inkomster, som
må anses böra tillkomma tjenstemännen, upptagas såsom
förslags-anslag. Controlen öfver ett sådant förslags-anslag
är så enkel, att densamma icke medför någon olägenhet,
men, då samtlige utgifterne bero al Styrelsens förfoganden,
kan controlen öfver dem omöjligen af Rikets Ständer hand¬
hafva».
Den 19 November.
203
Åttonde Hufvudtiteln.
Anslagen under denna Hufvudtitel kunna i allmänhet
icke undergå någon väsendtlig nedsättning, enär lönerna vid
Elementar-läroverken, till följd af den reglering, som sistlid-
ne Riksdag vidtogs, måste uppföras p§ ordinarie Stat. Der
deremot löneförhöjningarna endast blifvit för den löpande
Statsreglerings-perioden beviljade, är en nedsättning i likhet
med den. som öfrige tjenstemännen få vidkännas, så mycket
billigare, som mängden af dessa loner af Ständerna höjdes
icke obetydligt öfver hvad Regeringen, efter pröfning af be-
hofven, föreslagit. Det belopp, Regeringen då fordrade, kom¬
mer ändock i de flesta fall att i det närmaste bibehållas.
Sihuru Styrelsen icke nu framlagt till Ständernas pröf¬
ning någon plan för den medicinska undervisningens ordnande,
hvarom Ständerna begärt förslag, som framdeles under Riks¬
dagen torde vara att vänta, har den dock fordrat åtskilliga
anslag, som afse medicinska undervisningen vid Academierne
i Upsala och Lund, äfvensom vid Carolinska Institutet i Stock¬
holm. Dessa anslag öfverensstämma med de fordringar på
dessa läroanstalter, hvilka följa af ett förslag, som af sär¬
skilde Comitérade blifvit uppgjordt, dock endast i ändamål
att tillämpas, intill dess, enligt Comitérades åsigt, den medi¬
cinska undervisningen i sin helhet kan blifva öfverlemnad
åt ett enda medicinskt läroverk, inrättadt i Stockholm. Ri¬
kets Ständer lära således icke kunna undgå att nu bestäm¬
ma. huruvida en utvidgning af och tillökning i de medicin¬
ska läroanstalterna i Opsala och Lund bör ega rum, oaktadt
den öfvervägande meningen bland de sakkunniga uttalat sig
för ett enda läroverk för den medicinska undervisningen.
Afl denna icke kan undvara en anstalt, sådan som Carolinska
I ns t i I litet, är af alla enhälligt medgifvet; och deraf följer såle¬
des, alt, om endast ett läroverk skall finnas, detta måste grun¬
das på en utvidgning af Institutet. Ehuru nu skälen för bibe¬
hållande af de medicinska Faculteterna vid Universiteten må
vara sådana, atl någon tvekan bos en och annan kan upp¬
stå. om icke landet, genom Faculteternas indragning, möjli¬
gen skulle komma att. såsom påstadt blifvit, afsäga sig den
hittills icke uppnådda äran att gå i spetsen för den medi¬
cinska vetenskapens utveckling, kan dock icke något tvifvel
förefinnas derom, att ett läroverk, inrättadt i enlighet med
Comitérades förslag, skall bringa läkarekonsten här i landet
till den höjd, sorn konsten någonstädes innehar och att lan¬
204
Den 19 November.
det derigenom, och endast på detta sätt, kan blifva försedt
med kunniga och erfarna läkare. Från denna synpunkt,
äfvensom från den rent Stats-financiela, torde frågan både bö¬
ra pröfvas och komma att af Ständerna bedömas; och det är
derföre, som jag tror, att interimsförslaget, som kräfver
ökade kostnader, utan att lemna garantier för uppnående af
nyssberörde ändamål, icke kan möta särdeles bifall. Jag
tillåter mig ur det betänkande, som af de ofvan omföririälda
Comitérade blifvit afgifvet, anföra hvad, som vid frågans be¬
dömande synes mig särskildt lämpligt att bestämma den icke
sakkunnige representantens mening. Comitérade yttra: »Att
»ett land, så ringa befolkadt, som Sverige, eger tre fullstän-
»diga medicinska läroverk, torde med skäl kunna anses som
»mindre väl betänkt, då t. ex. Frankrike, med 10 gånger sä
»stor befolkning och vida rikare resourcer, ej har behof af
»flere. Det förefaller äfven orimligt, att för det jemförelse-
»vis ringa antalet medicina} studiosi i vårt land, antagligen
»icke öfver 200, underhålla tre sjelfständiga läroverk. Sta-
»tens kostnader i och för medicinska undervisningen skulle
»icke obetydligt förökas, för att sätta läroverken i stånd att
»meddela en någorlunda fullständig undervisning, utan att
»dock ändamålet, annat an i ofullkomlig mån, vunnes. Så
»blefve t. ex. det oundgängligen erforderliga lärareantalet, äfven
»efter den aldra måttligaste beräkningsgrund, ökadt till 41
»från 30, som det nu utgör. Om det redan nu visat sig omöj-
»ligt att hålla vissa lärareplatser, särdeles vid Universiteter-
»nas medicinska Faculteter, ständigt besatta, så skulle detta
»i än högre mån blifva händelsen, om lärareplatserne så be-
»tydligt skulle ökas».
Såsom följd af sin framställning, föreslå Comitérade,
»alt, med indragande af så väl de vid öniversiteterna i Up-
»sala och Lund befintliga medicinska Faculteter, som af
»Kongl. Carolinska Medico-Chirurgiska Institutet, ett enda
»medicinskt läroverk inrättas i Stockholm, för hvars behof
»således alla de vid ofvannämnda undervisningsanstalter be-
»fintliga inrättningar och materiela hjelpmedel, så vidt rnöj-
»ligt är, skulle| komma att användas». Jag skulle, för min
del, ingalunda draga i betänkande att tillstyrka antagande af
detta Comitérades förslag; men anser mig böra afvakta det
svar, Regeringen sannolikt finner sig förbunden att lemna på
Ständernas framställning om ett förslag till den medicinska
undervisningens ordnande. Hvad jag emedlertid anser icke
böra ske, finner jag mig böra uttala; och det är att, förrän
Den 49 November.
Regeringens förslag blifvit framlagdt och pröfvadt, bevilja
anslag till löner, i enlighet med den för undervisningens
interimistiska ordnande uppgjorda plan, om än tillfälliga an¬
slag lör planens tillämpning, efter det den blifvit godkänd,
må komma att lemnäs, intilldess undervisningen blifvit defi¬
nitivt ordnad, likasom ej eller de öfriga anslag, för byggna¬
der och mera sådant, sorn med interimsplanen halva sam¬
manhang, böra beviljas, om de ock vid denna Riksdag fram¬
träda i nog blygsam lorm.
Den tillökning i lärarepersonal, som för åtskilliga Ele-
mentar-läroverk blifvit begärd, må visserligen vara önskvärd,
men såsom ett misstag förekommer det mig dock, då fram¬
ställningen derom grundas på en pröfning af dessa behof vid
sista Riksdagen. Väl uttalade dåvarande Ständer sin me¬
ning om det antal lärjungar, som lämpligen kunde anvisas
hvarje classlärare, men icke afsågs dermed, att ett tillökadt
antal lärjungar ovilkorligen skulle föranleda tillökning i lä¬
rare-personalen; helst sådant måste bero af många särskilta
omständigheter. Afven genom de yngre lärarries förflyttning
böra undervisningskrafterna mellan de särskilda läroverken
kunna regleras, utan att i hvarje fall af öka 111 antal lärjun¬
gar Statsverket betungas med nya löner.
Beträffande det äskade anslaget till NationaJ-Museum,
tror jag mig kunna yttra mig utan vidlyftighet. Efter den
plan för arbetet, som vid sista Riksdagen inför Stats-Utskot-
tet framlades, skulle, utöfver de då beviljade medlen, erfor¬
dras en summa, som. om jag icke missminner mig. icke så
obetydligt understeg 150,000 R:dr. Nu äskås 450,000 Rdr,
jemte det Herr Föredraganden fäster uppmärksamheten på
ytterligare förestående betydliga utgifter. På detta sätt kan
det likväl icke fortfara, utan måste en ny fullständig plan
för arbetets fullbordan uppgöras af särskildt dertill utsedde,
sakkunnige personer. Den plan, som sålunda bör åstad¬
kommas, måste vara sådan, att kostnaderna i möjligaste
måtto nedsättas och att visshet erhålles, det arbetet inom
en rimlig tid kan afslutas. För utförande af denna plan,
måste derefter garantier beredas genom anställande af en
annan arbets-chef, än den, som, lindrigast sagdt, ådagalagt
sin fullkomliga oförmåga af all beräkning i afseende både
på tid och kostnader. Under dessa vilkor böra de erforder-
iige anslagen medgifvas, dock endast så vidt icke bristen på
medel nödgar till uppskjutande af sådana arbeten, som, utan
äfventyr af skada å byggnaden, kunna anstå.
206
Den 19 November.
På denna Hufvudtitel, likasom under de öfriga Iiär för¬
ut vidrörda, förekomma dessutom flere fordringar, rörande
hvilka jag, för min del, icke nu kan mig uttala, innan jag
fått del af de upplysningar rörande desamma, som må kom¬
ma att erbjudas eller eljest kunna beredas.
Min afsigt är icke och kan icke vara att gå utredningen i
förväg, och derföre har jag inskränkt mig att uttala en bestämd
mening till de läll, der Regeringen sjelf grundat sin framställ¬
ning på hvad, som vid sista Riksdagen tillgjordes, eller der
eljest förhållandena medgifva, att en bestämd åsigt kan fattas.
Hvad. som icke får blifva föremål för tvekan, ar att skilj¬
aktighet förefinnes i den finaneiella ställningen vid förra
Riksdagen och vid denna, och till utredning af detta förhål¬
landet har jag ansett mig böra bidraga, för att åstadkomma
en riktigare uppfattning deraf, än den, som framträder i
Regeringens förslag, likasom jag trott mig skyldig att, i sam¬
manhang dermed, påpeka åtminstone ett och annat anslag,
som kan och bör indragas eller minskas, utan att Stats-
machinens gång derigenom rubbas. Att än större indrag¬
ningar utan skada kunna ske, är min öfvertygelse, dock har
jag hufvudsakligen vidrört endast sådana, om hvilka jag tror
mig kunna hoppas, att meningarne kunna sig förena. En
fullständig öfversigt af Statsverkets olika ställning, efter den
reglering af utgifterna, som blifvit föreslagen af Regeringen,
och efter den, som skulle blifva en följd af de ändringar,
jag ifrågasatt, har jag af lätt begripliga orsaker ej eller nu
kunnat framlägga. Men jag tror dock icke denna framställ¬
ning vara fruktlös, om jag lyckats visa, att dess hufvudsak-
liga ändamål är sådant, att det bör sökas och kan vinnas.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Berörde anföranden bordlädes.
§ »•
Herr Stats-Rådet och Chefen lör Kongl. Finance-Depar-
tementet, Commendeuren med Stora Korset af Kongl. Nord-
stjerne-Orden Johan August Gripenstedt företrädde och allem-
nade följande Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner och Skrif-
velser, nemligen:
l:o angående Statens jernvägsbyggnader,
2:o om anskaffande af medel för fortsättning af Statens
jernvägsbyggnader, jemte andra dermed sammanhang egande
ämnen,
3:o angående ändring i gällande Förordning om villkoren
för bränvinstillverkning,
Den 19 November.
207
4:o i fråga om öfverlåtelse lill innehafvaren, under full
eganderätt, emot erbjuden lösen, af det s. k. Odelska Appre-
teringsverket i Stockholm, med hvad dertill hörer,
5:o om anvisande af ett lån af 230 000 R:dr till för¬
bättring och utvidgning af Helsingborgs hamn,
6:o angående afsöndring af jord från Regements-Pastors-
bostället Westerhus, till utvidgande af Jemtlands Hästjägare-
och Fältjägare-Corpsers mötesplats på Frösön,
7:o om utbyte af f. d. Förare-bostället vid Söderman¬
lands Regemente, V4 mantal Wreta, emot. Kronoskatte-hem-
rnanen Kroberga. Westergården '/2 och Östergården V4 man¬
tal i Nyköpings län,
8:o angående grunderna för en förändring i sättet för ut¬
görande af Presterskapets aflöning,
9:o angående anslag af vin- och byggnads-säd för Qvar¬
sebo församling,
10:o om ytterligare anslag för reparations-arbeten å
Westerås domkyrka,
ll:o angående ytterligare anslag till iståndsättande af
Linköpings domkyrka,
12:o med öfverlemnande af förslag till redactions-för-
ändringar och tillägg uti nu gällande Tull-Taxa,
13:o angående ifrågasatt upphörande af de så kallade
frisocknarnes tjenstbarheter till Dylta Svafvelbruk och sock-
narnes rotering,
14:o om lindring i båtsmanshållet, med afseende på der¬
ifrån utgående beklädnadsbidrag,
15:o angående förnyad utdelning af nvroterad jord i
Rlekinge län,
16:o i fråga om den tillämnade Fyrinrättningens å Hernö
Klubb förläggande till Lungön utanför Hernösand,
17:o om ytterligare Statsbidrag till fullbordande af hamn-
och canal-byggnaden vid Carlstad,
18:o angående gjord framställning om ytterligare låne¬
understöd för kyrkobyggnaden i Christinehamn,
och 19:o med förslag till ordnande af den civila helso-
vården i Riket.
Herr Stats-Rådet Gripenstedt trädde af, på vanligt sätt
utbeledsagad.
Ofvanberörde Kongl. Propositioner och Skrilvelser före¬
drogos, och ibland dem blefvo N:ris 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 12,
43, 14, 15, 17, 18 och 19 bordlagda samt remitterades till
Stats-Utskottet N:ris 6, 9, 10, 11 och 16.
208
Den 19 November.
§ i0.
Uppläste Herr Sundvallson en motion, M 19, angående
förbud emot användande af kroppslig aga vid ungdomens un¬
dervisning eller ock ett tillägg till § 35 af Kongl. Stadgan för
Elementar-läroverken i Riket.
Herr Ridderstad: Jag förenar mig med motionairen och
anser, att käppen, om densamma skall begagnas, bör uteslu¬
tande hvila i föräldrahanden eller målsmanshanden, men inga¬
lunda genom lag läggas i lärarens hand. För min del, före¬
ställer jag mig, att, om en gosse för något begånget fel skall
underkastas aga, bör läraren åläggas att derom underrätta
gossens fader eller målsman, som derefter i lärarens närvaro
finge verkställa bestraffningen.
Discussionen var slutad och Herr Sundvallsons motion,
jemte Herr Ridderslads i anledning deraf föranledda yttrande,
remitterades till Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet.
§ 1*
Herr Renström erhöll ordet och yttrade: Ehuruväl jag
hört omtalas, att Ständerna vid denna Riksdag hafva att
emotse en Konglig Proposition om fri ränta, och jag äfven
tror, att detta kommer att blifva förhållandet, får jag dock
nu afgifva en motion i samma ämne, dels af det skäl, att jag
redan förut, innan jag hade hört, att en sådan Konglig Pro¬
position skulle ankomma till Ständerna, hade uppsatt denna
motion, och dels äfven af det skäl, att motionen möjligen kan
innehålla något, som den Kongliga Propositionen icke omför-
mäler, till stöd för den fria räntan; hvarefter Herr Renström
uppläste en motion, Jt? 20, angående fri ränta.
Remitterades till Sammansatt Banco- och Lag-Utskott.
§ 12.
Upplästes motioner:
l:o af Herr Wahlbom, M 21, angående förändringar af
särskilda delar uti Kongl. Stadgan om Skiftesverket den 4
Maji 1827.
Remitterades till Lag-Utskottet.
Och M 22, angående förändring af 2:dra punkten uti 3
§ af 24 Capitlet Rättegångs-Balken.
Herr Björck: Jag tillåter mig att, i anledning af Herr
Wahlboms motion, framställa en anmärkning. Om än, såsom
motionairens förslag innehåller, utsättande af dag för doms
meddelande vid målets öfverlemnande till pröfning kan ske
vid de Rådhus-Rätter, der föredragnings-skyldigheten på för¬
hand är gifven, visar sig dock förhållandet olika vid de Råd¬
Den 19 November.
209
hus-Rätter, iler, enligt gällande instruetioner, lottning af målen
till föredragning emellan flere ledamöter skall företagas. Åt¬
minstone kan jag, med den erfarenhet, jag liar, såsom leda¬
mot i en domstol, der det sistnämnda förfarandet eger rum,
icke inse ens möjligheten att efterkomma de anspråk, motio-
nairen synes hysa.
Remitterades, jemte Herr Björclis anförande, till Lag¬
utskottet.
2:o af Herr Grenander:
M 23, angående nederlagsrätt för staden Warberg.
Remitterades till Revillnings-Utskottet.
M 24, om anslag till uppförande af en ledfyr vid inlop¬
pet till Warbergs hamn.
Remitterades till Stats-Utskottet.
M 25, om anslag till en folkskolebyggnad uti Warberg.
Remitterades till Stats-Utskottet.
och M 26, angående en jernbana emellan Rörås, eller
någon annan plats i den skogrikare delen af Elfsborgs län,
och Warberg, med sistnämnda stad till ändpunkt.
Remitterades till Stats-Utskottet.
5:o af Herr Fridstedt, M 27, angående pension till Lands¬
höfdingen, m. m. Paul Sandelhjelms enka; efter uppläsande
hvaraf Herr Fridstedt tilläde: Särskildt vill jag till Protocollet
tillägga ett förhållande, som i motionen icke finnes omnämndt,
men hvarom handlingarna lemna upplysning. Herr Lands¬
höfdingen Sandelhjelm, som vid 65 års ålder var berättigad
alt undfå afsked med en årlig pension af 3,000 R:dr Banco,
qvarblef, det oaktadt, på sin plats i 10 år och styrde Länet
med samma kraft, som förut, samt besparade såmedelst Stats¬
verket en summa af 30,000 R:dr Banco. Detta förhållande
torde, vid motionens pröfning, böra tagas i öfvervägande.
Berörda motion, jemte det af Herr Fridstedt afgifna
yttrande, remitterades till Stats-Utskottet;
och 4:o af Herr Bäcklin, JYs 28, angående inrättande af
tre nya lectorsplatser vid alla på real-linéen fullständiga läro¬
verk i Riket.
Bordlädes.
§ 13
Herr [Herta afgaf ett skriftligt yttrande, af denna lydelse:
»Då Constitutions-Utskottets Memorial, med uppgift på de
från sista Riksdag hvilande grundlagsfrågor, hvaröfver defini-
tift beslut vid detta Riksmöte skall lättas, inom få dagar lärer
Horg.-Stånd. Vrot. vid Rikad. 1889 — 1860. I. 14
210
Den 19 November.
vara att införvänta till Riks-Stånden, föreslår jag vördsamt,
att Riks-Stånden, i den ordning, som i 46 § Riksdagsord¬
ningen föreskrifves, må sammanträda till gemensam förbere¬
dande öfverläggning rörande ifrågavarande förslag till grund¬
lagsförändringar, hvilkas noga öfvervägande torde erkännas
vara af nog allmän vigt, för att göra all vidare utveckling af
skälen för ett sådant sammanträdes behöflighet öfverflödig.
Jag vågar äfven anhålla om denna motions communicerande
med respective Med-Stånden.»
Bordlädes.
§ 1*
Till Stats-Utskottet remitterades Rikets Ständers åren
1857 och 1858 församlade Revisorers Berättelser om gransk¬
ning af:
l:o Statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning,
2:o Riksgälds-Contoirets tillstånd och förvaltning, och
3:o de under Kongl. Commerce-Collegium ställda fonders
och medels förvaltning,
äfvensom Rikets Ständers innevarande år församlade
Revisorers Berättelse, angående Riksgälds-Gontoiret.
§ IS.
Till Stats-Utskottet remitterades en af JIerr Widell väckt
motion, M 29, angående pension för förre Ofver-Dykeri-Com-
missarien Olof Johan Weslbecks enka och oförsörjda dotter.
Remitterades till Stats-Utskottet.
§ 16.
Bordlädes Lag-Utskottets Utlåtande, M 3, angående väckt
motion om förändring i Kongl. Brefvet den 5 Februarii 1808
och Kongl. Kammar-Collegii derpå grundade Kungörelse den
29 i samma månad, rörande företrädesrätt till besittning af
kronojord.
§ 17.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 2 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 23 November. 8 it
Den 23 November.
Plenum kl. H f. ui.
§ *•
Grosshandlaren, Herr Consuln, R. K. W. O. C. W. Pa
lander uppviste sin erhållna Riksdagsmanna-pollett, såsom
Ombud för staden Carlskrona, helsades af Herr Talmannen,
å Ståndets vägnar, och intog sin plats bland Ståndets Herrar
ledamöter.
§ 2.
Antogs Höglofliga Ridderskapets och Adelns, genom Pro-
tocolls-utdrag den 12 dennes, meddelade inbjudning, i fråga
om sättet för öfverlemnande till Hennes Maj:t Enke-Drott-
ningen Josephina af Rikets Ständers underdåniga Condoléance-
adress.
§ 3-
Föredrogos å nyo två, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Proposition, angående Statsverkets tillstånd och behof,
den 19 dennes ingifna och då bordlagda anföranden, det ena
af Herr Ridderstad, och det andra af Herr Björck.
Herr Lallerstedt*).
Herr Sundvallsson: Jag skulle illa motsvara det förtro¬
ende, som här berättigar mig till ordet, om jag lemnade detta
tillfälle dertill obegagnadt och endast iakttoge en försynt, tvä-
tydig samt malplacerad tystlåtenhet. Ty det är min, likasom
det är hvarje representants, pligt att, om han tror, det hans,
på förhand fällda, ord kunna komma åstad några goda följ¬
der, då öppet och oförbehållsamt uttala sina åsigter. Efter
den grundliga samt omfattande critique, Herr Ridderstad i
allmänhet samt Herr Björck i detail egnat den Kongl. Propo¬
sition, som nu utgör föremålet för våra förhandlingar, kan
naturligtvis jag icke hafva mycket att tillägga; och jag kunde
till och med inskränka mig att betyga nämnde Herrar min
enskilda tacksamhet för deras granskning, under förhoppning,
att densamma måtte reda och klara mångens begrepp, så att
detta Riksmöte i financielt hänseende icke må leda till lika
*) Herr Lallerstedts vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke»
vid slutet af detta band.
2ia
Den 23 November.
hedröfliga anslagsresultat, som det sistförtlutna. Men jag ön¬
skar dock, äfven jag, att lemna några bidrag till deras belys¬
ningar af det rika ämnet.
Hvad således särskildt beträffar den ort, jag har äran
här representera, kan jag intyga, att den economiska ställnin¬
gen derstädes är högst brydsam, att penningeförlägenheten är
stor, varupriserna låga och dags verk sbetingen höga. Dispro¬
portionen är i detta hänseende för stor. Ett sådant tillstånd
kan ej bära sig i längd. En brytning måste inträffa och
syinptomer dertill hafva redan yppats uti en och annan stor
samt många mindre concurser. Och denna början skall sä¬
kerligen efterföljas af en vidsträcktare förlägenhet i landet,
om ej ett fullständigt table rase, derest ej bättre hushållning
hädanefter iakttages i statsutgifter och i statsanslag.
I sammanhang härmed och i anledning af Herr Lalier-
sledts uttryck, att det varit orätt och illa handladt af pressen
att i dess belysningar nedsätta och misscreditera landets
»blomstrande financiela ställning», får jag förklara, att äfven
jag deltagit i detta »nedsättningsarbete», om jag får kalla det
så. Men jag tror ej, att, genom dessa belysningar, sanningen
blifvit trädd för nära. De hafva grundat sig endast och alle¬
nast på officiela ziffror; och jag kan ej finna annat, än att
det är hvarje Svensk mans rätt att af dem sig begagna samt
till landets begrundande framställa deras vittnesbörd. Om
någon med denna antydan och detta försvar skulle vilja för¬
knippa den föreställningen, att jag hyllar prohibitiva syften,
får jag gifva tillkänna, att jag åtminstone hvarken delar så¬
dana planer eller känner dem. Det vore annars rätt vigt, om
man finge misscreditera sanningen genom att underlägga den
tvätydiga syftemål. Men derigenom bevisar man ej saken,
och man lärer väl för öfrigt vara skyldig att låta hvart ord
gälla hvad det verkligen betyder samt vill betyda, och ej nå¬
got annat. Jag får derföre protestera emot Herr Lallersledts
tydning, att afsigten med pressens mörka skuggning af den
leende taflan var att framkalla tullförhöjningar och andra
reactionära åtgärder.
I sjelfva saken föreställer jag mig, att man skulle er¬
hålla en god ledning för sitt omdöme, om man jemnförde
skattebidragens belopp med Riks-Bankens sedelstock nu och
tillförene. Det är nemligen tydligt, att nationen icke utan
olägenheter och svåra följder kan bära sina skatter, derest
de skulle till summan öfverskjuta denna sedelstock. Det
torde derföre tillåtas mig att meddela, huru dessa förhållan-
Den 23 November.
elen gestaltat sig under sednast förflutna tider. Man finnér
då, att år 1810 den Ordinarie Siats-regleringen uppgick till
3,034,095 R:dr, och om i denna summa inräknas räntespann-
målen, som först vid 1823 års Riksdag intogs i beräkningarne
af både inkomster och utgifter, kan den anses utgöra 7,086,892
R:dr R:mt. Sedelstocken var då 40,683,000 R:dr, utom 8,688,000
R:dr i discontpapper, eller tillsammans 49,371,000 R:dr. Den
Metalliska Cassan innehöll ett silfvervärde af 20,512,524 R:dr.
Ofvergår man sedan till året 1830, så befinnes den Ordi¬
narie Statsregleringen utgöra 13,704.000 R:dr; Sedelstocken:
49,011,300 R:dr samt den Metalliska Cassan: 23,363,296
R:dr. Under de 15 åren, 1816—1830, har sålunda den
Ordinarie Regleringen förökats med 187,000 R:dr lör hvarje
år. Man finner häraf, med hvilken lärt progressionen stiger.
1841, således näst före regimen af den 8 Mars 1844,
var den Ordinarie Statsregleringen 16,114,320 lf:dr; den
Extra Ordinarie, inberäknadt lån och anslag från Riksgälds-
Contoiret, 7,880,568: 33. 4; Sedelstocken: 58,515,743, samt
den Metalliska Cassan: 25,218,996 R:dr.
Enligt 1845 års Riksdagsbeslut uppgick den Ordinarie
Statsregleringen till 16,114,520; den Extra Ordinarie till
4,687,009: 51. 7; Sedelstocken till 35,621,383, och den Me¬
talliska Cassan till 19,908,270 R:dr.
Vid 1848 års Riksdag bestämdes den Ordinarie Stats¬
regleringen till 17,872,365; den Extra Ordinarie till inalles
15,787,888: 28. 7; Sedelstocken var då 39,111,624, och den
Metalliska Cassan: 25,501,227 R:dr.
Med året 1851 ökades än ytterligare den Ordinarie Stats¬
regleringen till 18,705,060, samt den Extra Ordinarie till
inalles 17,676,788: 32; Sedelstocken hade likväl då nedgått
till 33,863,943, och den Metalliska Cassan till 19,402,250 R:dr.
Kom så 1854 års Riksdag. Den Ordinarie Stalsreglexin-
gen höjdes då med icke fullt 1 million till 19,315,380 R:dr.
och de Extra Ordinarie utgiftsposterna, inclusive anslagen till
jernvägarne, till 33,896,550: 57. 9. Statsverket hade dock
denna gång ett öfverskott af något mer än 2 millioner, un¬
der det förut alltid brist förefunnits emellan ordinarie inkom¬
ster och utgifter. Den efiectiva Sedelstocken uppgick till
49,984,269, och den Metalliska Cassan till 41,161.868 R:dr.
— Genom 1858 års Riksdagsbeslut fastställdes slutligen den
Ordinarie Statsregleringen till 25,508,500, och den Extra
Ordinarie till 26,698,605: 17, utom anslagen till Statens jern-
214
Den 23 November.
vägsbyggnader, så att denna utgiftspost inalles utvisade ett
belopp af ej mindre, än 46,698,605: 17.
Ben 31 December 1858 var emedlertid Sedelslotiien
blott 40,259,417, samt den Metalliska Cassan: 22,454,303 R:dr.
Statsbidragen och skatterna äro således, enligt sista reg¬
leringen, snart lika höga, som Sveriges hela sedelstock. Här¬
uti äro då likväl ej inberäknade den mängd af communal-
skatter och servituter af alla slag, som fordras att fylla stats-
behofven i allmänhet, och hvilka uppgå till så ansenliga be¬
lopp, att alla stats- och skattebidrag fullt uppgå till hela
sedelmassan. Och om man jemnför detta resultat med det,
som 1810 års Stats-Tableau utvisar, blir missförhållandet så
i ögonen fallande, att man ej nog kan förvånas öfver natio¬
nens förmåga att bära dylika bördor. — Af allt detta följer
emedlertid påtagligt, att Rikets Ständer vid innevarande Riks¬
möte äro nödtvungne att iakttaga större sparsamhet och hus¬
hållning, än vid det sistförflutna, så vida nemligen landet ej
skall täras och /ortäras af sig sjelft.
I öfverensstämmelse härmed, anser jag ock den i Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition förekommande framställning, som
åsyftar de vid sistlidne Riksdag provisoriskt beviljade löne-
förhöjningarnes fortfarande, icke böra bifallas, utan tvärtom
en nedsättning i beloppen beslutas, isynnerhet hvad de högre
lönegraderna vidkommer, till hvilka man då, exempelvis, kunde
räkna dem, som njuta mer än 5,000 R:dr i årlig inkomst af
sin tjenst, Det kan visserligen invändas, att 3,000 R:dr ej
äro mycket i våra dagar. Men det är lika så sannt, att en
stor mängd tjenstemän i Collegier och andra embetsverk
hafva för litet att göra, om de ock måste medgifvas hafva
för liten lön. En reorganisation af embetsverken är derföre
ock ytterst nödvändig, så att med tjensterna förenas både
mera sysselsättning och högre lön. För att framtvinga en
dylik reorganisation, genom hvilken dessutom ärendenas gång
skulle betydligt underlättas och förenklas, behöfva Ständerna
blott draga in alla förhöjningar. En sådan åtgärd finnér,
detta oansedt, ett ytterligare berättigande i den omständig¬
heten, att de höga lifsmedelspriserna, som egentligen föran¬
ledde lönetillökningarne, hvarföre dessa äfven kallades »dyr-
tidstillägg», numera gått betydligt tillbaka. Rågtunnan gäller
ej mera nu, än 1855—1854, och lefnadskostnaden i öfrigt
måste ju alltid ytterst ställa sig i paritet med sädesprisen.
Emot det af Kongl. Maj:t ytterligare äskade anslag till
Stockholms befästande får jag äfven protestera.
Den 23 November.
213
Det är visserligen endast 300,000 R:dr, sorn begäras, och
summan är obetydlig i och för sig sjelf. Men den blir af
vigt, om man uppskattar den till hvad den verkligen är: en
handpenning på millioner. Om sjelfva det åsyftade företa¬
gets vigt, nytta och ändamålsenlighet kan man hysa olika
tankar, och jag vill visserligen icke påstå, att min åsigt är
den enda rätta. Men då man sett Sebastopols m. fl. befästade
städers slut, eger man redan häruti en tillräcklig varning att
icke genom Stockholms befästande bereda Sveriges sköna
hufvudstad samma öde. Krigshistorien lärer oss ju derjemte,
att fienden går förbi och skonar värnlösa städer, medan han
deremot förstör de fästningar, som ligga i hans väg. Jag
yrkar derföre, att intet anslag måtte för del ifrågasatta än¬
damålet beviljas. Men äfven om Stockholm befästades, blefve
dess circumvallationslinier så vidsträckta, att hela vår stående
armée skulle behöfvas till garnison, hvarigenom följaktligen
hela det öfriga landet blefve lemnadt utan försvar; och huru
vigtigt än Stockholm är för Sveriges land, är Stockholm lik¬
väl icke Sverige.
Jag vill ej inlåta mig i vidare detailer. Det sagda kan
vara nog för att gifva en antydan om min åsigt, att den
största hushållning bör iakttagas med Statens medel, så att
derigenom, i förening med reformer af våra credit- och
finance-lagar, egendomsvärdet må betryggas och förvärfvet
obehindradt fortgå.
Herr Kock: Fordom, då Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, angående Statsverkets tillstånd och behof, öfverlem-
nades på Rikssalen, hände det, särdeles i Borgare-Ståndet, att
densamma vid remissen beledsagades af rätt grava anmärk¬
ningar. Men dessa anmärkningar framställdes då gemen¬
ligen af dem bland Ståndets medlemmar, som ej voro leda¬
möter af Stats-Utskottet. Ett sådant uppträdande tyckes
också hafva skäl för sig, enär anmärkarne ej voro i tillfälle
att inom Utskottet gifva sina tankar tillkänna. Sedermera
har det esomoftast, och äfven nu, inträffat, att ledamöter af
sjelfva Utskottet sålunda på förhand vidlyftigt ytirat sig, rö¬
rande den Kongl. Propositionen. Jag kan dock. för min del.
ej inse gagnet af en dylik granskning, då en sådan ledamot
har tillfälle att inom Utskottet göra sina åsigter gällande.
Om de ej der vinna framgång, står ju för honom den möj¬
ligheten öppen att, då Propositionen, behandlad i Stats-Ut-
skottets Betänkande, återkommer till Ståndet, med sina skäl
vinna hvad han åsyftar.
21G
Den 23 November.
Jag får, för öfrigt, förklara, att jag med synnerligt
nöje, från början till slut, genomläst Herr Björcks på bordet
hvilande oell nu löredragna anförande. Ty det innehåller
inga exelamationer, inga hånande anspelningar, inga partiska
målningar, som föga lämpa sig lör elt Riks-Stånd och aldra
minst för Borgare-Ståndet, der mängden utgöres af personer
af näringslifvet eller dermed beslägtade bestyr. Herr Björcks
anförande är deremot utmärkt af en genomgående sakrik
granskning af den Kongl. Propositionen, omfattande så väl
grundsatser, som deras tillämpning i detailer; och det skall
blifva mig ett nöje, att, efter det Kongl, förslagets återkomst,
biträda Herr Björck att genomdrifva sina önskningar. Bock
ej i allt. Såsom ett exempel, vill jag anföra hans omdöme
rörande den Statistiska Central-Bureaun. 1 denna punkt är
han mycket vidlyftig, men lian går dervid ej med lika
mycken rättvisa tillväga. Betta embetsverk blef, såsom vi
veta, vid sistlidne Riksdag beslutadt och har nu varit i verk¬
samhet föga mera, än ett år. Mig synes, att denna verk¬
samhet ej varit obetydlig. Elt häfte af befolkningsstatistikcn
har helt nyligen blifvit utgifvet och, om jag ej missminner
mig, är ett dylikt redan förut publiceradt. Att embetsverket
hittills inskränkt sig endast till behandling af befolknings¬
förhållanden i Riket och ej börjat handläggning af de ämnen
i allmänhet, som en fullständig statistik kräfver, och hvilka
Rikets Ständer i sitt beslut omförmält, finner jag helt na¬
turligt. Under ett år är det i allt läll rätt mycket att hafva
kunnat producera hvad, som blifvit synligt i tryck. Och att
detta är väl gjordt, har jag, bland annat, erfarit af en ut¬
ländsk statistisk tidskrift, uti hvilken Bureauns utgilna arbeten
omtalas med det amplaste loford, såsom jemnförligt med det
bästa, som i andra ländpr i denna väg sett dagen. Hvad
åter den ökade anslagsfrågan beträffar, så är ju detta en
helt annan sak. Men jag tror, att man bör skänka rättvisa
åt hvarje förhållande i 1 i tvet och ej på förhand ogilla hvad,
som söker uppfylla samt uppfyller alla rimliga anspråk.
Betta exempel har jag velat nämna såsom ett undantag
från den anda af billighet, som i allmänhet genomgår
Herr Björcks anförande, hvilket jag dessutom i allo upp¬
skattar efter det värde, det verkligen eger.
Bland de talare, hvilka i dag uppträdt, har den siste
anställt en jemnförelse emellan sedelstocken och skatte¬
bidragen, som jag icke anser passa rätt väl tillsammans.
Att gå tillbaka till året lilio är högst oegentligt. Förhål-
Den 23 November.
217
landelia voro du helt annorlunda, än de äro nu. Dä behöf-
des en större sedelstock, emedan creditbanken ej hunnit den
utveckling, som i våra dagar, utan allt betalades contant.
Nu deremot kan en vida hastigare och lifiigare omsättning
verkställas med äfven en mindre sedelstock. Jag tror så¬
ledes att jemnförelsen är något haltande.
Herr Rydin: Tvänne föregående talare, af skiljda ten-
dencer i öfrigt, med hänseende till Herr Ridderstads anfö¬
rande, hafva förenat sig att framhålla och beteckna en åsigt,
sorn likväl länge utgjort en bland tvistepunkterna i national-
economien, på ett sådant sätt, att det verkligen kan anses
innefatta en förnärmelse mot de personer, som råka vara
anhängare af denna mening. Herr Lallerstedt har med ett
visst hån talat om prohibitismen och Herr Sundvallsson har
icke underlåtit att anslå samma tonart, då han förnekat möj¬
ligheten af prohibitiva systems tillvaro. Jag är dock en
bland dem, som hylla prohibitismen, och jag lärer väl så¬
ledes få taga åt mig detta hån, ehuru det torde vara något
tvifvelaktigt, huruvida en ärlig öfvertygelse förtjenar att hå¬
nas. Afven jag vill visserligen ej bestrida, att frihandels¬
systemet innebär en vacker tanke och att det kan vara rik¬
tigt till sin princip, f det practiska lifvet blir det dock
outförbart, och säkert är, att dess fullföljande leder till lan¬
dets ruine. Jag har här i min hand Commerce-Collegii be¬
rättelse om Sveriges utrikes handel till och med åren 1836
och 1887, och jag ber att, till stöd för mitt påstående, der¬
utur lå meddela, huru det beprisade systemet slagit ut i
verkligheten. Jag tror dessutom, att zifTror tala ett högre
och mera bevisande språk, än alla exclamationer, äfven om
dessa beledsagas af mer eller mindre hån. Om man så¬
ledes jemnlör förhållandet emellan in- och utförseln under
de 10 år, som berättelsen omfatta, 1848—1857, så finnér
man, att, under de första åren, exporten vida öfverstiger
importen, men att, ju närmare man nalkas den tid, som är,
resultatet allt mera förändras och försämras, till dess sum¬
man af importen utgjorde, år 1856, R:dr 70,563,000 och, år
1857, 56,860,000 R:dr, medan exporten för det förra året
uppgick till ett belopp af endast 61,622.000 R:dr samt
lör det sednare af 52,289,000 R:dr, allt banco, eller, med
andra ord, att, under nämnde tid, mot en införsel i Riks¬
mynt af mer än 191 millioner svarade en utförsel af om¬
kring 170 millioner Riksdaler. För dessa tvänne år befinna
vi oss således på en underbalance af 21 millioner, hvartill
218
Den 23 November.
kan läggas ett lika belopp för är 1838, jemte det nu snart
tilländalöpande året, hvilka troligen komma att utvisa samma
resultat, så att vi, från den tidpunkt, då frihandelssystemet
egentligen adopterades, hafva åsamkat oss, genom under-
balance i vår handel, en nationalförlust af 42 millioner Riks¬
daler på 4 år. Är det då så orätt, så förvånande eller så
tadelvärdt att varna mot ett system med dylika följder?
I hvarje sund hushållning skall debet och credit gå ihop.
Så ock i statshushållningen. Blir resultatet annorlunda, är
det systemets fel. Detta bör då förändras; annars blir följ¬
den — mine. Och, varén öfvertygade derom, mine Herrar,
att, om vi verkligen vilja landets bästa och förkofran, måste
vi dock förr eller sednare återgå till prohibitismen.
Herr Wallenberg: Jag hade ej ämnat taga till ordet i
denna förelöpande discussion, enär jag ej tror, att mycket
derigenom vinnes. Men då åtskilliga saker här blifvit vid¬
rörda af den egna beskaffenhet, att, om de finge under tyst¬
nad passera, de kunde anses vara med bifall bemötta, nödgas
jag, ehuru jag icke ämnar yttra mig om Herr Björcks eller
Herr Ridderslads anföranden, svara några ord i anledning af
Herrar Sundvallssons och Rydins.
Herr Sundvallsson har anställt en jemnförelse, som Herr
Kock redan antydt vara oriktig. Men de ordalag, som der¬
vid begagnades, voro ej nog skarpa och klandrande. Den
är, rent ut sagdt, orimlig. Ty att jemnföra sedelstocken året
4810 med den år 18S9, utan att dervid taga i betraktande
den utveckling, våra creditbruk under tiden vunnit, är väl
det mest heterogena, man kan tänka sig, och kan omöjligen
leda till någon rimlig conclusion. 1810 behöfdes för den
allmänna rörelsen en större sedelstock, än 1839. Orsaken
ligger tydlig och klar för en hvar, sorn något lefvat med
sin tid och eger någon förmåga att bedöma dess före¬
teelser. Genom creditens starkare utbildning, genom ökade
bruk af vexlar och genom våra banker och våra ungefär 40
kring hela landet spridda bank-contoir ske numera en mängd
liqvider, förmedelst öfverföringar från en räkning till en
annan, ulan att sedelstocken behöfver för dem anlitas. Vore
ej detta förhållandet, så skulle vi omöjligen uthärda den
minskning deri, som nu uppkommit.
Herr Rydin har, med den honom egna öppenhet och
som alltid gör hans uppträdande värdefullt, förklarat, att
han är prohibitist. Godt och väl! Derom har jag ingenting
att säga. Det är ej om åsigter striden här kämpas ut.
Den 83 November.
819
Men då han velat stödja sin position vid Commerce-Collegii
olficiela tabeller, ber jag att vänligen få underrätta Herr
Rydin, att. jag nyligen från Finland erhållit en bok, som
behandlar financeväsendet, och i hvilken ett särskildt capitel
egnas åt »sagan oin handelsbalancen». Deruti visas visserligen,
hurusom, enligt officiela uppgifter från Handeis-kamrarne,
landet, sedan en längre tid tillbaka, oupphörligt importerar
iner, än det exporterar. Men hvem, som betalar denna
överskjutande tillförsel, derom talas i sådana berättelser ej
ett ord! Man kan emedlertid häraf någorlunda bedöma till-
lörlitligheten af de beräkningar. Herr Rydin anställt, och
fii Ija k I ligen äfven styrkan af hans position. Hvad för öfrigt
det fria tullsystemet beträffar, är det ännu för tidigt att derom
yttra sig. Då bevillningslrågorna förekomma till behandling,
blir det tillfälle att kämpa om deras principer. Men under
tider af bekymmer är det så vanligt att kasta orsakerna till
svårigheterna, än på ett, än på ett annat, allt efter, som det
ligger närmast till hands. Att, slutligen, jag icke är någon
fiende till all möjlig hushållning med Statens medel, torde
jag väl knappast behöfva gifva tillkänna, åtminstone icke för
dem, som deltagit i förhandlingarne under sistförflutne Riks¬
dag, vid hvilken jag just tillhörde den obetydliga minoritet,
som sökte att hejda anslagsfebern, och således ej eller del¬
tog i de förhöjningar i budgeten, hvilka dä voterades.
Herr Rydin: Med anledning af Herr Wallenbergs
yttrande, ber jag att få fästa uppmärksamheten derå, att mitt
uppträdande ingalunda afsåg någon critique af de i gällande
Tulltaxa förekommande ziflerbestämmelser. .lag anser nem¬
ligen, att opinionen, rörande detta ämne, ännu är lör litet stad¬
gad, för att någon ändring i system under denna Riksdag skulle
kunna vara att hoppas. Jag har blott velat tala om det
hån, som här gifvit sig luft, samt emot en öfvertygelse,
som likväl mången delar med mig, den nemligen, att af nu
antagna nya grunder i tullväsendet inga goda verkningar
månde följa. Amnet är för vigtigt att afspisas med lätt¬
sinniga ord; och de, som hysa farhågor om systemet, för¬
tjena verkligen icke att derföre bemötas med förnärmande
anspelningar. Det är emot dem jag velat protestera, och
det är af den anledningen jag begärt ordet.
Vice Talmannen Herr Schwan: Då jag nu fått ordet,
skulle det hafva varit mig kärt att få gifva tillkänna mina
äsigter, i afseende å båda de anföranden, som nu hvila på
Ståndets bord. Herr Ridderstads har varit synligt i tryck,
220
Den 23 November.
och tillfälle alltså lemnats att taga en närmare notice om
dess innehåll. Hvad deremot Herr Björcks vidkommer, be¬
klagar jag, att detsamma ännu ej blifvit publiceradt, och dä
det är svårt att, efter endast ett kort åhörande, deröfver
afgifva ett fullständigare omdöme, vänder jag mig hufvud¬
sakligen till en undersökning af Herr Ridderstads vackra,
poetiska anförande, deri jag dock befarar, att de rika tan¬
karne alstrat väl rika fraser.
Ombuden vid föregående Riksdag hafva blifvit skarpt
klandrade för de beslut, som då fattades, och för följderna
af dessa beslut. Jag erkänner öppet, att jag under det mötet
tillhörde den majoritet, som, här åtminstone, dicterade de
flesta beslut, såsom om anslagen till våra jernvägsbyggnader
m. rn. Men, innan man uttalar en dylik förkastelsedom öf¬
ver hela den Riksdagens skaplynne, måste man, för att vara
rättvis, tänka sig tillbaka, i hvilken ställning vi då belunno
oss, hvilka rika tillgångar vi då egde, och huru oklokt det
skulle hafva varit att behålla eller, rättare sagdt, skrinlägga
dem. Vi torde i sådant fall hafva gjort oss skyldiga till
ett än större misstag, och hvilken kunde väl för öfrigt då,
eller ens efteråt, ana, att de enskilda förhållandena voro
sådana, som de innan Riksdagens slut blefvo. Jag bekänner,
att jag begått ett misstag och att jag hyst större förtroende
till Svenskarnes uppfattning af deras afläireslif, än att de
skulle kunna sjunka ner i ett system, till den grad vanskligt,
att man väl må säga, det heder, ära och förtroende tram¬
pades under lötterna. Till orsakerna komma vi, då Riks-
Bankens organisation och förvaltning blir föremål för våra
öfverläggningar, ty otvifvelaktig! ligger derutinnan till en
stor del skulden, att dylika missförhållanden kunnat upp¬
komma.
Herr Ridderstad förkastar vårt nuvarande militaire-
system. Jag tror ej eller, särdeles hvad beträffar befälet,
att detsamma står i jemnbredd med den stigande upplysning,
den ökade erfarenhet samt den större skicklighet, som så
fördelaktigt utmarka flera andra länders arméer. Jag fruk¬
tar, att i dessa hänseenden mycket med skäl kan läggas vårt
Svenska befäl till last, och jag har äfven af utländniugar,
som besökt Sverige, sakkunnige män derjemte, hört rätt
grava anmärkningar i den vägen. Men sjelfva idéen af vårt
indelningsverk, med ett mindre, värfvadt försvar, är likväl
sådan, att man bör noga betänka sig, innan man förkastar
den. Jag vill visst icke påstå, att min uppfattning är riktig,
Den 23 November.
221
men jag iir rädd, att, om vi gifva oss in på den banan, att
från gossåren inrätta vår uppfostran på militairisk fot. d. v. s.
förbinda oss att blindt lyda trumman, och detta skulle blifva
regeln för vårt lif ända till en högre, mera framskriden ål¬
der, jag är rädd att vi då gå ifrån den gamla, vackra tan¬
ken att skilja åt det militaira och det civila. Det vore i
sanning högst olyckligt. Och tror icke Herr Ridderstad sjelf,
som i detta ämne måste ega större erfarenhet, än jag, ty
jag har ingen, tror Herr Ridderstad ej, att, om nationen för¬
vandlades till en militairestat, om vår uppfostran hlefve rent
militairisk, en sådan institution vore den tyngsta börda, som
vårt arma land någonsin kunde komma att bära? Det är
visserligen sagdt, att vårt nationalförsvar derigenom skulle
uppgå till en styrka af 400,000 man; men jag frågar, om
detta är sagdt på allvar? Låtom oss kasta blicken på den
Preussiska nationen! Man har talat om dess militaira för¬
träfflighet. Och likväl hafva i sednare tider starka tvifvels¬
mål uppstått, huruvida just denna Preussiska armée vore så
lämplig att gå ut och draga svärdet emot andra länders
arméer. Det är ej så länge sedan en conflict befarades
emellan Tyskarne och en annan stor militairmakt. Att förut¬
säga, hvad resultatet deraf skulle blifvit, ligger väl utom
gränsen för det menskliga vetandet. Men den farhågan har
dock gjort sig gällande, till och med hos Tyska makterna
sjelfva, att det beprisade landtvärnsystemet ej vore enligt
med den tid, hvari vi lefva; och jag tror, att i detta nu en
ändring i detsamma förberedes. Sådan är den erfarenhet,
man vunnit i ett land, der, såsom i Preussen, den manliga
befolkningen är förpligtad att under 3 år bära vapen. Redan
detta skulle vara oss en tung börda. Och likväl vill man,
att vår befolkning skall från den spädaste barndomen lyda
trumman! Sådant går ej an. Man måste vara billig och
gå vackert tillväga. Låtom oss skapa en stam af 30, ja SO,
tusen man; men må man ej komma med den förflugna idéen,
att hvar och en skall hela lifvet igenom lyda trumman.
Och om man äfven medgåfve en dylik enrolering, — hvar
skulle man få befäl? I denna stund, i händelse krig utbröte
och endast hälften af vår nuvarande beväring trädde under
vapen, vore det likväl omöjligt att af den sig begagna, eme¬
dan vi sakna befäl. Tänkom oss vidare, — och krig kan
ej påkomma så hastigt, att man ej 1, 2 eller 3 månader
förut kan skönja det hotande molnet; det kommer ej som
ett åskslag, — tänkom oss, att vi satte på benen och holle
Den 23 November.
fullrustad, under 3 månader, en arrnée af 100,000 man!
Redan detta skulle starkt fresta våra tillgångar, och jag på¬
står, tilltroende mig att yttra detta med lika mycken sak¬
kännedom, som trots någon, — att underhållandet af denna
truppmassa under så lång tid är det högsta, våra tillgångar
medgifva. Häraf följer åter, att det föreslagna national¬
försvaret äfven ur financiel synpunkt är en omöjlighet. Vi
kunna ej föda alla dessa landets beskyddare.
Hvad, som i det vackra anförandet mest smärtat mig,
det är, att Herr Ridderstad tyckes, i afseende å möjligheten
att redan på hafvet möta den Ryske örnen, hafva kastat
yxan i sjön, för att begagna ett mycket vulgairt uttryck.
Herr Ridderstad har nemligen, för att bevisa omöjligheten
af all täflan, omnämnt den reorganisation, som år 1804
verkställdes af Ryska Östersjöfloitan, d. v. s. lör 50 år
sedan, innan ångmachiner apterats på flottorna, en organisa¬
tion således, som redan blifvit casserad både der och öfver¬
allt. Att helt enkelt uppräkna antalet af Ryska linie¬
skepp och fregatter, i ändamål att deraf draga en för oss
nedslående slutsats, lärer väl för öfrigt icke vara fullkomligt
riktigt, då man vet och historien bevittnar, hurusom vid
paraderna i Cronstadt, då man visste, på hvilken sida af
skeppen, styrbord eller babord, Kejsaren ämnade passera
revue på sin jakt eller sina båtar, han fann allt väl måladt,
åtminstone på den sidan, och väl bemannadt; men att, om
Högstdensamme fått det infallet att, i stället för styrbord,
taga vägen babord hän, det kunde hafva händt. att Han
funnit på skeppen knappt half besättning. Ryska flottan har
väl sedan dess blifvit något helt annat. Men om man får
döma efter det sätt, hvarpå under sednare tider utlandets
flottor uppträdt på håfven, kan man dock, utan någon före¬
bråelse mot sig sjelf, våga uttala en förkastelsedom. Under
sista kriget mellan Vestmakterna i Östersjön såg man ju ej
ett enda Ryskt skepp lemna sin station, utan hela flottan
låg hemma för ankar bakom fästningens förmurar. Om man
sedan öfvergår till Engelsmännens bedrilter i Östersjön, kan
man verkligen befara och säga, att nuvarande generation ej
är lik sina föregångare. Den ölverlägsna tapperhet, om
hvilken så många lysande strider vittnat och som höljt En¬
gelska flaggan med ära, visade de i Östersjön ej på annat,
än förstörandet af halfbyggda skepp och obevärade tjär¬
tunnor. För den, som, efter Bomarsunds intagande, hade
tillfälle att besöka denna plats, visade sig en knappt till
Den 23 November.
223
hälften uppförd fästning, och likväl vågade ej den flottan
lägga sig derfrainför med bredsidan, såsom i fordna dagar,
utan gick med ångmachinernas fulla kraft förbi och började
att lossa skott på afstånd, till dess det lyckades att träffa
krutmagazinet och spränga det i luften. Då nödgades man
tillkalla 8- till 10,000 Fransmän för att storma. De togo
ock Bomarsund; men flottan uträttade ingenting. Dess data
framför Sveaborg bestodo deruti, att de lade sig så långt
från fästningen, att Sveaborgs kanoner ej nådde flottan. På
det sättet tror jag ej, att vår flotta skulle utmärka sig. Jag
tror, att densamma, så liten den än är, skulle, om den
komme ut, lydande ärans bud, inlåta sig i en kamp på lif
och död; och om nu äfven Ryska flottan skulle räkna 47
skepp, skulle vi derföre icke bygga något enda, utan vänta
och låta striden inskränkas inom våra skär. Vore det ej då
vackrare att med våra skepp, väl rustade och väl beväradé,
göra ett afbrott i fiendens landstigning och fördröja hans
ankomst till våra landamären. I sjövapnet ligger för Sveriges
framtida lycka och oberoende långt högre vigt, än i landt-
försvaret; och jag hemställer, om det vore klokt att ut¬
stryka alla anslag för den stora flottan, så, som här skett,
med ett penndrag.
Man talar visserligen om att vi äro en munsbit för de
större Staterna. Men hvad vittna då tilldragelserna 1848,
då det lilla Danmark, sämre rustad!, än vi, med en armée,
sämre bevärad, än Sveriges, likväl försvarade sin fosterjord
på ett hedrande sätt? Och Sardinien, t. ex., med sin ringa
tillgång på truppmassor, i förhållande till den Österrikiska
makten, har det ändock icke varit en nagel i ögat på de
stora Staterna och ett värn för den början till frihet, som
Italien vunnit och än mera måste vinna? Jag tror ej, att
Frankrike vågat så öppet taga del i det Italienska kriget,
om det ej påräknat ett mäktigt bistånd af Sardinska arméen,
ehuru ej till antalet den Franska vuxen.
En annan talare har uppdragit en särdeles olycklig jemn-
förelse emellan Sverige 1810 och Sverige 1889. En tid af
snart ett halft sekel har således förflutit emellan de gräns-
linier, han utstakat för sin comparation. Vi kunna likväl
ej så jäfva historiens vittnesbörd, att vi ej måste medgifva,
att Sverige då var fallets stund nära. Ja, det var till och
med så långt gånget, att en stor man, som sedan i Europa
gällt mycket, skref, att Sverige vore ett förloradt land. Det
är visst sannt, att äfven store män kunna begå misstag, men
Den 23 November.
säkert är emedlertid att vi aldrig varit närmare undergån¬
gens brant, än vid den tid, då det olyckliga fredslut teckna¬
des, hvarigenom Finnland rycktes från Sveas hjerta.
Afven jag är öfvertvgad, att hushållning är nödvändig.
Men månne landets ställning kan läggas Representationen
eller Regeringen till last? Månne ej de enskilda sjelfva
böra bära skulden för hvad de enskilda genom sitt oförstånd
brutit? Ty de hafva illa hushållat; men fordra ändock, att
Staten skall träda emellan och hjelpa.
Samma talare har vidrört en stor concurs i hemmet.
Om han dermed menat ett allmännare concurstillslånd, hvem
eller hvad skall orsaken tillskrifvas? Icke handelsspecula-
tioner, icke den handlande classens framfart, ty dess liqvi-
der äro nu i det närmaste uppgjorda, utan den olyckliga rikt¬
ning, som gjort sig gällande, att alla vilja göra sig till hand¬
lande, att producenten blifvit speculant och att denna olyck¬
saliga anda gripit omkring sig bland alla classer, från Rikets
högsta embetsman, ända ned till hvar och en äfven den
minsta fastighetsegare. Deras tour är nu kommen att erfara
alla olägenheterna af en dylik riktning. Och hvar finnes
hjelper) ? Kan man vä! vänta eller hoppas någon sådan
från Representationens sida, då flere bland fastighetsegarne
inköpt sina fastigheter till så höga priser, att de afkasta
knappa 2 å 3 °/0, under det räntan å de intecknade lånen
måste gäldas med minst 6 °/0, då man vidare, såsom i nämn¬
de talares egen ort, gått så långt, att man för jord, utan
stängsel eller hägnader, betalt såsom arrende 7 tunnor 7
kappar och, som jag tror, för ända till 30 år, hvilket allt
icke står i något rimligt förhållande till den arrenderade
jordens verkliga afkastning. Det är bedröfligt att en mängd
menniskor sålunda finna sig inkastade i affairer, som, inom
närmare eller kortare tidsrymd, troligen leda till deras eller
deras barns obestånd. De bjuda visserligen ut sina jord¬
lappar mot en hög afgäld. Men saken kan ej rättas med
mindre, än att de sjelfva bära följderna af sitt oförstånd.
Icke kan Representationen eller Regeringen träda emellan
och hjelpa det, som omöjligen kan hjelpas!
Att dagsverkspriserna äro höga, anser jag vara en lycka
för landet. Nationens välmåga beror deraf, att dessa priser
ej äro så låga, att dagsverkaren med sin famille svälter.
Men dagsverket måste blifva en verklighet och lära sig att
lemna en ärlig vara. Då landet ej längre kan använda ar-
betarne mot så höga beting, som de fordra, måste de emed-
Den 23 November.
223
lertid nedsalta sina anspråk och ett jemnare förhållande torde
då inträda emellan dem, sorn behöfva dagsverkaren, och dem,
som dagsverkaren bör tjena.
Rörande Herr Rydins tankar om tull-lagstiftningen,
blir tillfälle nog att yttra sig, då Tulltaxan till behandling
förekommer,
Ofver Herr Björcks anförande skulle jag önskat att yttra
mig mera i detail. Men jag har ej läst detsamma och min¬
nes det blott efter en hastig uppläsning. Med undantag af
ett par stropher, rörande Tulltaxan, tror jag mig likväl kunna
med författaren instämma i hans åsikter angående så väl
Stockholms befästande, som mycket annat. Jag vill endast
erinra, hvad föregående Riksdagens historia och deri före¬
kommande långa anföranden om Rikets tillstånd eller vår
financiela ställning äfven bevittna, hurusom vid Riksdagens
början det alltid låtit särdeles mörkt. Man bar sagt, att
landet ej står ut med de ständigt ökade anslagen. Det har
likväl stätt ut i många år. Folkmängden har ökats. En
och annan enskild har visserligen funnit sin mine; men, om
man anställer en jemnförelse emellan förr och nu, om man
ser, huru folket lefver, huru folket kläder sig, huru folket
bor, huru våra skolor äro organiserade, hvilket patriarka¬
lisk! förhållande, som numera råder emellan husbonde och
tjenare, hvilken god anda, som lifvar många samhällsclasser,
i det man strälvar att stödja hvarandra och räcka hvaran¬
dra banden, då man ser huru här odlas, huru man anlägger
jernvägar, uppbygger fabriker, borttager backar och under¬
lättar alla commuriicationer. kan man dock icke bestrida, att
vi under de sista fem och tjugu åren gjort betydliga fram¬
steg. Och jag hemställer till Herr Björck, huruvida ej. nu,
som tillförene, då det lider mot Riksdagens slut och vi hun¬
nit öfverse vår ställning, det möjligen kan hända, att Herr
Björck sjelf finnér, att landets, att det allmännas tillstånd
icke är så dåligt, som man låter påskina. Riksgälds-Contoi-
rets ställning synes mig ganska god. Den uppgift, som
ligger lill grund för Kongl. Majlis stora Proposition, har
äfven blifvit lemnad af Riksgälds-Contoiret, som naturligtvis
ej kan misstänkas att hafva uppgifvit annat, än det, som med
verkliga förhållandet öfverensstämmer. Mer än en gång, —•
och de gamla Riksdagsmännen erinra sig det väl, — har
det för öfrigt låtit ganska mörkt att få Statsmachinen att
gå, men då det lidit mot slutet af Riksdagen och särdeles
Dorff.-Stånd. Prot. vid Itikad. 1859 -1860. I, 13
220
Ven 23 November.
om fräga varit om något anslag, som mer eller mindre väckt
det enskilda interesset till lif, hafva dock alltid tillgångarne
krupit fram.
Herr Grape: I en fråga, der så mycket föregångsvis
blifvit yttradt, hade jag ej ämnat förlänga discussionen. Men
jag har blifvit uppkallad af Herr Bydins citation af Com-
merce-Collegii tabeller rörande iiikets export och import
under de sednast förflutna åren. Jag är förvissad, att hvar
och eri härutinnan visserligen skulle önskat ett för landet
gynnsammare resultat. Ehuru likväl så ej är förhållandet,
ber jag dock att få fästa Herr Bydins uppmärksamhet på
en inkomst, som landet eger, fastän den i de officiela tabel-
lerne icke förekommer, inkomsten nemligen af den stora
mängd fartyg, som med fraktfart sysselsättes på alla verl-
dens haf. Denna betydliga handelsflotta, som utgör Sveriges
commerciela ära, indrager i landet rätt ansenliga capitaler,
hvilka, ty värr, ej låta sig med zifTror beräknas. Ehuruväl
fraktconjuncluren för närvarande är missgynnande, har jag
likväl velat meddela upplysning om deras tillvaro, såsom
väsendtligen inverkande vid en skeende jemnförelse emellan
importen i Riket och dess export.
1 öfrigt får jag bekänna, att jag ingalunda är emot en
klok och ändamålsenlig hushållning i allt hvad landets ange¬
lägenheter rörer; och måhända skulle importen af en mängd
artiklar, som äro att hänföra under de mindre nödvändiga,
kunnat vara mindre. Men det är vårt eget fel, sorn för¬
brukar allt hvad köpmannen importerar. Hade han ingen
afsättning att påräkna, uteblef den onödiga importen och
öfverdriften corrigerade sig sålunda sjelf.
Herr Wallenberg: Tvänne talare hafva här hemtat sitt
försvar från sjön; den ena ur militairisk, den andra ur stats-
econornisk grund. Herr vice Talmannen har sagt, att sjöför¬
svaret vore vårt förnämsta försvar och slode framom arméen.
Så trodde äfven jag i min ungdom. Men sedan jag sett den
utveckling, örlogsvapnet numera vunnit, och beräknat de oer¬
hörda kostnader, som, till följd deraf, erfordras för att i detta
hänseende följa tiden åt, har jag kommit till den öfvertygel-
sen, att det icke ligger inom makters af andra eller tredje
rangen förmåga att underhålla ett tidsenligt sjöförsvar. Der¬
före vill jag dock ej stryka ut alla anslag till vår flotta. Jag
tror nemligen, att personer, uppfostrade på sjön, äro ganska
användbara i krig, äfven om de icke kunna väntas komma
att möta fienden i linien. Men att underhålla ett i större
Den 23 November.
227
scala tilltaget sjöförsvar, anser jag vara fullkomligt bortkastade
penningar, ty man må ej göra sig den illusionen, att örlogs-
vapnet kan komma att spela hufvudrölen i vårt lands för¬
svar. Den platsen är förbehållen åt vår armée och vår
beväring.
Vidkommande åter Herr Grapes tillägg till våra riks-
inkomster, skulle jag önska, att det vore för handen. Men
slutet blir väl ändock, att det med sjösakerna står rätt klent
till och att det icke lönar mödan att söka hvarken försvar
eller inkomst — från sjön.
Herr Ridderstad: Det lärer väl få antagas, att hvarje
man har sin öfvertygelse samt sitt språk, och öfvertygelsen,
den yttrar man på det språk, man eger. Det är visst möj¬
ligt, att mitt är mindre lämpligt för detta riam. Men jag kan
ej hjelpa det, och man får förlåta mig, — jag kommer än¬
dock att begagna mig af det.
En föregående talare har sagt, att det vore vådligt att
skjuta pilen öfver målet, och jag befarar, att just han sjelf
gjort sig skyldig till detta fel. Han antydde nemligen ingres¬
sen af mitt anförande på ett sådant sätt, som om jag före-
speglat landets ställning såsom ruinerad. Så är dock ej för¬
hållandet. Han har sjelf erkännt, att förlägenheten i landet
är stor och att affairerna ligga nere. Detta är just hvad
äfven jag påstått; och hans pil är väl således i detta fall en
verkligen bortkastad pil.
Han har vidare yttrat, att jag förmenat, att det mötte
svårigheter att verkställa ränteliquiderna på vår utländska
skuld. Jag kan ej återtaga detta förmenande. I sjelfva den
Kongl. Proposition, om anskaffande af medel för fortsättning
af Statens jernvägsbyggnader, som nu hvilar på Ståndets bord,
läser man ju, att, ibland de väsendtliga fördelar, som skulle
vinnas genom den ifrågasatta upplåningens verkställande på
det sätt, Kongl. Maj:t föreslagit, vore i första rummet, att
»liqviden af 12-millioners-Iånet kunde med den största lätt-
»het verkställas, och hvarje farhåga för någon financiel svå-
»righet, till följd af vexelbrist eller silfverexport, under perio-
»den 1860 sålunda blifva aflägsnad.» 1 sjelfva dessa ord lig¬
ger ju en antydan derom, att den utrikes räntan ej torde
vara så lätt att liquidera.
Samme talare förebrår mig vidare, att jag ej skänker
Regeringen den rättvisa, Hon förtjenar. Dertill är jag dock
af hela mitt hjerta och af hela min själ benägen. Men det
gifves en annan rättvisa, som man ej eller får glömma: rätt¬
228
Den 23 November.
visan mot folket. Och den rättvisan kan ej utöfvas med
mindre, än att man uttalar de bekymmer, som tynga på fol¬
kets bjerta, och uppställer dem såsom contrapropositioner
emot Regeringens fordringar. Att jag skulle vara en fiende
till Regeringen, ett sådant påstående innebär ett så totalt
misskännande af mina tänkesätt, att jag tror, det min mot¬
ståndare äfven här skjutit öfver målet.
Jag har visserligen yttrat, att Styrelsen betraktar Stän¬
derna såsom en skattebevillningsmachine. Men, mine Herrar,
då det af Herr Lallerstedt sjelf blifvit erkändt, att »affairerna
ligga nere», och likväl Kongl. Majit i Sin Proposition askar
nya ökade anslag, månne ej då ett sådant yttrande är på sitt
ställe?
Herr Lallerstedt vill ytterligare ej medgifva, att det är
rätt att anse Kongl. Majits Proposition, angående Statsverkets
tillstånd och behof, såsom Regeringens program. Jag kan
likväl ej finna annat, än att den bör så anses, emedan der¬
utinnan uttalas — under de olika Hufvud-titlarnes rubriker
— de fordringar, de planer, de förhoppningar och önsknin¬
gar, sorn Styrelsen eger; och hvilken handling förtjenar väl
att tillmätas vigten af ett program, om icke den, der man
mellan raderna kan läsa Regeringens innersta tankar?! —
Jag har i mitt anförande för öfrigt endast framställt landets
lyckligare ställning vid förra Riksdagens början, på samma
gång jag angifvit den mindre fördelaktiga nu. Och är det då
ej så? Beviljade man ej vid sistlidne Riksmöte endast på
Hulvud-titlarne en förhöjning af mer än 3 millioner? Utbröt
ej vid Riksdagens slut en erise, som visat, att våra största
aflaireshus under endast 3 månader af året 1837 inlåtit sig
i vexelköp, på blanco-credit, till ett belopp af 20 millioner
R:dr? Måste ej ett sådant lättsinne utöfva ett djupt inflytande
på landets alla alfairer? Ar det ej sannt, att våra banker varit
i förlägenhet? Att en bank i Skåne var nära att stjelpa öfver
ända? Ar det ej sannt, att lånebehof och lånesvårigheter finnas
öfver allt? Ar det ej sannt, att Rikets Ständers Bank nyligen
i en annons ti 11 k ä n na g i f v i t, att den för närvarande ej kan
annat, än mot goda papper bevilja lån och ej till högre be¬
lopp. än 5,000 llidr, samt att lånen först utfalla efter 14 da¬
gars väntan? Ar det vidare ej sannt, att fastighetsvärdet sjun¬
kit? Har man ej för kort tid sedan läst i allmänna papperen,
att Robertsforss bruk, som var värderadt till V2 million, blifvit
såldt för under 100,000 R:dr, jag tror till 73,000. — Är det
också ej sannt, att varupriserna fallit? Man behöfver blott
Den 23 November.
229
jemnföra handelsunderrättelseriia 1856 och haridelsnotiserna
nu, för att finna svaret. En Riksdagsman från Calmar har
sagt mig, att i hans hemort priset på råg 1857—58 var 19
å 20 R:dr, nu deremot 9 R:dr 50 öre, samt att potatisen,
som de förstnämnda åren gällde 6 R:dr 32 sk., nu betalas
med hlott 32 sk. Om allt detta är sannt, torde ingen öfver¬
drift finnas i min framställning.
En annan af Ståndets utmärktaste talare har ingått i en
närmare critique af mina åsigter om militairväsendet. Hans
åsigter hafva dock ej kunnat väcka min förvåning. .lag läser
nemligen i första delen af Borgare-Ståndets Protocoller vid
1856—57 årens Riksdag följande hans yttrande rörande detta
ämne: »Hvad det strategiska angår, så bekänner jag öppet,
»att jag icke förstår riktigt bedöma denna sida af saken;
»men så mycket synes mig dock vara klart, att, i händelse
»en fiende nalkas till Stockholm, jag icke inväntade honom,
»utan lastade mina vagnar och reste utaf med mina tillhörig-
»heter. Byggnaderna kunde jag väl sålunda icke undan-
»skaffa, men tar fienden hela Stockholm, må han äfven taga
»bangården.» Det är naturligt, att, då man är benägen att
så hastigt öfvergifva sitt affaireslif och resa siri kos, som Herr
vice Talmannen här ofvan förmält sig vara, man ej bör för¬
vånas öfver hans önskan att hafva till sitt skydd och sin
säkerhet en armée och en flotta i bästa möjliga skick, äfven
om budgeten derigenom skulle belastas med millioner.
I fråga om arméen, har Herr vice Talmannen för öfrigt
fullkomligt missförstått mig. Jag har ej i mitt anförande
sagt, att hela nationen borde »lyda trumman». Jag har
tvärtom, — visserligen ej med tydliga ord, men dock så, att
det bort begripas — reserverat mig mot den Stjernsvärdska
motionen i denna syftning och framhållit såsom ett mönster
det system, som gäller i Schweitz, och detta land har jemn-
förelsevis den minsta armée i fredstid, men den största i fa¬
rans stund, ty hvarje man är då soldat.
Hvad åter flottan beträffar, kan jag ej finna annat, än
att Herr vice Talmannens yttranden innefatta ett försvar för
mina åsigter. — Det är visserligen sannt, att år 1804 några
ångfartyg ännu ej funnos. Men denna förändring har blott
inverkat på hastigheten i rörelser. Vapnets kraft under
bataille är deremot ungefär densamma. — Att tala om Ryska
flottans qvarliggande i hamn, medan den Engelska låg i Öster¬
sjön, är lör öfrigt att ännu ytterligare skänka mig ett skäl
för mitt yrkande, att vi ej böra göra några uppoffringar för
230
Den 23 November.
den s. k. stora flottan. Ty Ryska flottan vågade ju sig icke
ut, derföre att de allierade flottorna voro för stora; och all¬
deles dylik är vår flottas ställning till den Ryska. Antingen
måste vi hålla den instängd i våra hamnar och låta den
ruttna ned, eller ock, om vi våga oss ut, måste den blifva
ett rof för den Ryska öfvermakten. — För öfrigt har jag
ingenting emot att dela den lysande tanken, att uppsätta en
armée i huru stor scala som helst, ja, låt vara, ända till
300,000 man. samt att bygga en flotta i samma proportion
af — låt gå 60, ja 100 linieskepp; men jag måste likväl
dervid fråga: hafva vi väl råd, hafva vi väl tillgångar, hafva
vi väl skäl dertill? Först när dessa frågor kunna med ja
besvaras, först då är det mig möjligt att med min röst bi¬
träda ett dylikt förslag.
Slutligen får jag aflägga min tacksägelse för den skon¬
samhet, som här kommit mig till del. Jag inser mer än väl,
att mitt anförande har många fel och kunnat föranleda långt
större anmärkningar.
Herr Lallerstedt*).
Ofverläggningen var slutad, hvarefter Herrar Ridderstad*
och Björcks anföranden, jemte dervid afgifna yttranden, blefvo
till Stats-Utskottet remitterade.
§
Föredrogs ånyo Kongl. Maj:ts Proposition, angående Sta¬
tens jernvägsbyggnader.
Herr Ekman: Innan Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
till Rikets Ständer, angående fortsättning af Statens jernvägs¬
byggnader, remitteras till Stats-Utskottet, anhåller jag att få
yttra några ord med afseende på det hittills begagnade sättet
för sjelfva jernvägsbyggnadernes utförande, och hvilket är af-
sedt att oförändradt fortfara.
Såsom bekant är, har hittills för våra jernvägsbyggna¬
der tillämpats det system, som i England är allmänt antaget,
och derifrån införskrifvits hela behofvet af rails, locomotiver,
hjul, axlar etc. Skäl härför lärer ej saknats, då vi i landet
icke egt några verkstäder för sådan tillverkning, samt Eng¬
land erbjudit största fördelar, i afseende på skyndsam leve-
rance och billiga priser å dessa artiklar. Emedlertid uppgår
nu värdet af denna import från utlandet, för åren 1855—1839,
enligt mig meddelad uppgift, till icke mindre, än omkring
*) Herr Lallerslcdls vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke»
vid »lutet af detta band.
[ Den 23 November.
231
6,230,000 R:dr R:mt, motsvarande ungefär 40 procent af
totalkostnaden för de jernvägar, som hittills blifvit för begag¬
nande färdiga, och man måste beklaga, att ej någon del af
de tillverkningar, som för denna summa erhållits, kunnat
åstadkommas inom landet.
För de jernvägar, som hädanefter blifva beslutade att
anläggas, förestår äfven en utgift efter ofvan antydda propor¬
tion af deras totalkostnad, och det årliga underhållet torde,
några år härefter, blifva högst betydligt, så att, om ej fabri-
cation af rails och jernvägsmateriel kan inom landet åstad¬
kommas, importen för jernvägarnes behof kommer att blifva
högst betungande. Jag är, för min del, fullkomligt öfvertygad,
att tillverkningen af all slags jernvägsmateriel är för iandet
ganska naturlig, och förmodar att allmänna meningen härom
icke kan vara delad, samt har för afsigt att väcka motion
om åtgärder till dess underlättande. Med hänseende till rails,
torde väl åsigten hos mången vara annorlunda, men jag måste
äfven anse denna tillverkning naturlig, och af den omständig¬
het, att man i Tyskland, på jernvägar med betydlig trafique,
kunnat vara belåten med lättare rails, än de Engelska, hvil¬
ket jag tillskrifver det Tyska jernets godhet, synes mig äfven
den slutsatsen riktig, att man, med bibehållande af samma
styrka, som hos de Engelska rails, skulle kunna använda
mycket lättare sådana af Svenskt jern och att, äfven om
dessa sednare kosta mera, jernvägsbyggnaden likväl icke der¬
igenom behöfver fördyras.
Det är med anledning af denna min öfvertygelse om
lämpligheten af dessa tillverkningars bedrifvande här i landet,
samt sakens synnerliga vigt, som jag derför till Höglofliga
Stats-Utskottet vågar göra en vördsam framställning att, i
sammanhang med beredandet af frågan om jernvägsanläggnin-
garne, det äfven måtte fullständigt utredas, huruvida icke
hädanefter må kunna användas inom landet tillverkade rails
och annan jernvägsmateriel samt om icke tilläfventyrs syste¬
met till jernvägsbvggnaderne kunde behöfva att med anled¬
ning häraf något modifieras. Jag anhåller att detta mitt
yttrande måtte få åtfölja den Kongl. Propositionen till Stats-
Utskottet.
Herr Ekholm: Den förevarande Kongl. Propositionen,
angående fortsättning af det jernvägssystem, som vid sista
Riksdagen inleddes, har hos mig väckt mer än en sorglig
betraktelse. Det är nogsamt kändt, huru förhastadt detta
företag börjades och upptogs. Sedan, under förra Riksdagen,
232
Den 23 November.
elter många strider, beslut ändtligen fattats om anläggning
af jernbanor i sträckningar, der behöfliga förberedande under¬
sökningar icke blifvit gjorda, korn man, mot Riksdagens slut,
så långt i besinning, att medel anslogos till bildande af en
Comitée för anställande af nödiga local-inspectioner och under¬
sökningar genom ingenieurer. Man gjorde sig dervid den
föreställning, att till detta vigiiga värf skulle utses fullt sak¬
kunnige och oväldige personer, de der icke på förhand gif-
vit deras åsigter tillkänna; men det har sedermera visat sig,
att den man, hvilken alltifrån jernvägsarbetenas början egt
oinskränkt inflytande på dessa arbetens gång och jemväl nu
kallades till hulvudledare för de beslutade undersökningarna,
lyckats till biträden dervid erhålla personer, om hvilkas lik-
stämmiga tänkesätt man förut var väl underrättad. Deraf
har ock blifvit en följd, att det förslag till stambanornas
riktning, sorn vid förra Riksdagen förelädes Rikets Ständer,
men icke tillvann sig deras bifall, enligt deri för nyssnämnda
Comitée gifna instruction, blifvit lagdt till grund för jernvägs¬
arbetenas fullföljd, utan allt afseende å de deremot inom
RiksSlånden yppade betänkligheter, å Länshushållnings-
sällskapernas och de särskilda orternas tillkännagifna önsk¬
ningar och behof. Det är likväl icke min afsigt, att nu söka
hindra fortgången i den riktning, som en gång med så oer¬
hörda kostnader blifvit företagen. Jag har blott velat ut¬
trycka den önskan, att Stats-Utskottet måtte noga undersöka
beloppet af nu beräknade kostnaden och Iramlägga en jemn-
förelse mellan denna kostnad och den, som förespeglades i
det från den ledande handen utgångna betänkande i ämnet,
Rikets Ständer vid början af förra Riksdagen finao emottaga.
En sådan jemnförelse skall utan tvifvel blifva mycket upp¬
lysande och leda iill en helsosam besinning.
Huruvida Rikets närvarande firianciela ställning tillåter en
så vidsträckt skuldsättning, som nu förutsattes, är jag icke
i tillfälle att i förväg bedöma. Kongl. Majit har nu, likasom
förra gången, äskat, att ärendet måtte af Rikets Ständer och
Stats-Utskottet behandlas med den aldrastörsta skyndsamhet.
En sådan skyndsamhet blef ock vid sista Riksdagen använd,
tdl föga fromma för landet. Jag ville derföre tillstyrka Ut¬
skottet, att 1111 handla med största betänksamhet och icke
föreslå anvisande af några medel för ifrågavarande ändamål,
förrän det blifvit tillförlitligen utrönt, huruvida Rikets krafter
sådant medgifva; hvarom jag i närvarande stund tror mig
ega grundad anledning till tvifvel. I fall, mot Riksdagens
Den 23 November.
233
slut, ntsigterna ljusnat, blir det tids nog att tänka på skuld¬
sättning. Jag förmodar, att den Comitée, som fått sig upp¬
draget att undersöka, huru mycket rikskroppen tål att åder¬
låtas, innan den förblöder, förr eller sednare skall i detta hän¬
seende tillhandagå Rikets Ständer med behöfliga upplysnin¬
gar. Det synes derföre vara skäl att icke alltför mycket
brådstörta och nu inleda landet i en skuldsättning, ur hvil¬
ken måhända ingen räddning gifves.
Herr Wahlbom: Äfven med förutsättning att blifva
ansedd föra talan för den orts särskildta interesse, hvilken
jag tillhör, har jag önskat nämna några ord, i anledning af
Kongl. Maj:ts Proposition om Statens jernvägsbyggnader.
Vid detta tillfälle, och äfven vid andra, derest icke omstän¬
digheter föranleda till annat förfarande, skall jag dock be¬
trakta frågan från synpunkten af en allmän nytta och fördel
för landet, och härifrån afvika endast i den möjliga händelse,
att det allmänna interesset icke lider någon afbräck af det
enskildta. Först har jag behof al att offentligen uttrycka
min ringa, och, som jag är förvissad, fosterlandets större,
gäld af erkänsla för Kongl. Majds Nådiga beslut i detta vig¬
tiga ärende, och tacksamhet för den i öppen dag liggande
osparda möda, det nit och den oväld, de personer ådagalagt,
hvilka varit anförtrodda det oemotsägligen svåra och arbet¬
samma uppdrag, att bearbeta och afgifva förslag uti det¬
samma. Enligt detta beslut, har, efter min uppfattning,
i fråga om den södra stambanan, angående hvilken jag för
tillfället vill inskränka mitt yttrande, det allmänna bästa
uteslutande varit alsedt, och torde komma att, såsom jag
hoppas, äfven blifva uppnådt. Det måste nemligen vara, nu
och i en framtid, af utomordentlig vigt och betydenhet, att
afståndet emellan de bägge ändpunkterna, Stockholm och
Malmö, blifver förkortadt 6 eller 10 mil. En stambana
öster om Wettern, hvarigenom ett sådant resultat skulle
vinnas, mäste följaktligen förr eller sednare komma lill
stånd, och jag vili tro, att meningen härom icke är delad.
Vid bestämmelsen af läget för södra stambanan, bör det
äfven vara af lika vigt, alt afståndet emellan nämnda änd¬
punkter, som, med antagande af Nässjö-linien, utgör något
mindre, än S7V2 mil, icke blifver förlängdt, enär den ofvan¬
nämnda vinsten af 6 mil kortare väg derigenom skulle min¬
skas. Detta inträffar om Laga-linien gifves företräde, ty då
blifver afståndet emellan Stockhofm och Malmö, öfver Ten¬
hult, något öfver S9'/4 mil, oell den oflanämnda vinsten af
Den 23 November.
en Östgöthabana reducerad till något öfver 4 mil. Det är
visserligen sannt, att Nässjö-Iinien ökar afståndet emellan
Malmö och Jönköping och Malmö och Götheborg, ungefär
lika med distancen emellan Tenhult och Nässjö, eller något
öfver 2 mil; men som den södra stambanan icke har varit
eller bör vara afsedd att hufvudsakligen utgöra en commu-
nicationslinea emellan Malmö, å ena, samt Jönköping och
Götheborg, å andra sidan, samt man, vid val emellan två
onda ting, alltid bör antaga det minst onda; så torde sist-
berörde omständighet, för så vidt den icke kan undvikas,
böra lemnäs utan afseende, helst derigenom vinnes den
ojemnlörligt större fördelen af en kortare väg emellan
hufvudstaden och Malmö. Ett försök att draga södra stam¬
banan så, att afståndet emellan Malmö och Jönköping icke
förlänges, eller att förlägga den i Lagaådalen, skall antin¬
gen leda derhän, att afståndet emellan Malmö och Stockholm
blifver lika mycket längre, som det förkortas emellan Malmö
och Jönköping, eller ock häfver till följd, att den i princip
erkända Ostgöthabanan icke kommer att blifva en verklighet,
och afståndet emellan Malmö och Stockholm följaktligen att
förlängas öfver 10 mil.
Vid detta tillfälle är jag icke beredd att, i fråga om
kostnaderna lör anläggning af jernväg i den ena eller andra
riktningen från Finjasjön, yttra annat, än att Jernvägs-Under-
söknings-Comitéens underdåniga betänkande lemnar för gran¬
skaren ett rikt fält för calculer, hvilka ådagalägga, det en
väl beräknad klokhet bjuder att nu icke afskräckas från den
större utgift, som nu förenas med den föreslagna bansträck-
ningen, helst en vida betydligare trafique och deraf erhållen
högre inkomst derigenom beredas. Jag Önskar, att i denna
del, och angående den Kongl. Propositionen i öfrigt, fram¬
deles få närmare yttra mig, om möjligt, innan det Utskott,
till hvilket frågan öfverlemnas, företager densamma till af¬
görande.
Herr Carlsson: Då olika meningar yppat sig, angående
vissa bandelars lägen och riktningar, anhåller äfven jag. att
i dessa afseenden få yttra några ord. De hittills beslutade
stambanorna gå hufvudsakligast ändlångs med landet; jag
hoppas dock den tid icke är aflägsen, då man skall finna
behofvet och nödvändigheten af en tvärbana, sammanbindande
tvänne gent emot hvarandra belägna punkter, den ena på
vestra och den andra på östra kusten af Riket. Städerna
Götheborg och Westervik böra nemligen förenas, medelst
Den 23 November.
235
en jernbana öfver Jönköping, Ekesjö och Wimmerby; och
detta så mycket heldre, som en tredjedel af denna bana
redan är färdigbyggd, och den andra tredjedelen, efter all
sannolikhet, under innevarande Riksdag bl ifver beslutad till
anläggning. En sådan jernväg tvärt öfver Riket blefve af
utomordentlig vigt, såsom förenande sjön Wettern och det
inre landet, genom hastig och direct communication, med
både vestra oell östra kusten, den sistnämnde vid en den för¬
träffligaste hamn. Westerviks ypperliga, djupa och rymliga
hamn, hvari en mängd fartyg af hvarje storlek kunna på
en gång ligga i säkerhet för alla vindar, belägen midt emellan
Stockholm och Carlskrona, samt blott några timmars ångbåts-
väg från Gottland, gör platsen obestridligen till den lämpli¬
gaste ändpunkt för en jernbana till östra kusten.
Det är med hänseende till ett framtida åvägabringande af
denna och möjligen en eller annan ytterligare bibana i samma
riktning, som jag vågar fästa uppmärksamheten på vigten
och fördelarne af att gifva södra stambanan ett ostligare
läge, än hvad i den Kongl. Propositionen är föreslaget; bö¬
rande, efter mitt förmenande, samma bana gå öfver Wexiö
och Ekesjö, såsom äfven varit föreslaget, eller kanhända till
och med öster om sistnämnde stad. I sammanhang härmed,
bör östra stambanan sträckas midt igenom Östergöthland
och öster om sjön Sommen, emedan, i motsatt fall, de skog¬
rika häraderna Kinda, Ydre och Södra Wedbo få af denna
bana föga eller ingen fördel.
.lag anhåller jemväl, att få fästa uppmärksamheten på
några af Jernvägs-Comitéens yttranden. Cornitéen meddelar
nemligen: att Calmar län är bland dem, från hvars hamnar
under de sednare åren största exporten af spannmål, trävaror
och jern egt rum; att bland dem, som haft största importen,
äro äfven städerna i Calmar län; att handeln med boskaps¬
kreatur utgår i största omfånget från Småland, särdeles dess
östra delar, och detta oaktadt vingen del af landel finnes,
»med jemnförlig areal, folkmängd och production, som är så
»vanlottad på communicalioner, som den sydöstra delen af
»Sverige, emellan Wettern och Östersjön.» Hvad skulle icke
då, i sådana orter, lättade communications-anstalter åstad¬
komma ?
Då jag nu tror mig hafva ådagalagt det oundgängliga
behofvet af bibanor till kusten, så väl i Calmar läns södra,
som dess norra del, får jag hos Höglofl. Ständerna vördsamt
236
Den 23 November,
förorda södra stambanans sträckning så långt i öster, som
möjligast lämpligt är.
Herr Wallenberg: Det är icke min afsigt, alt besvära
Ståndet med något vidlyftigt ordande om hvad Comilérades
betänkande i ämnet innehåller. Jag vili för tillfället blott
hålla mig till den Kongl. Propositionen. För de fleste torde
vara bekant, att jag vid sednaste Riksdagen tillhörde den
minoritet, som ansåg landets fördel fordra, att vestra stam¬
banan finge sin riktning norr om sjön Mälaren, en åsigt, för
hvilken många goda skäl ock anfördes. Men striden härom
torde för närvarande anses utkämpad, och då det, elter min
uppfattning, är Representationens pligt, att af hvarje belä¬
genhet söka åstadkomma det bästa möjliga, skulle jag anse
rriig handla felaktigt, om jag försökte hindra fullföljden af
de arbeten, som redan äro påbörjade, i förhoppning att på
ruinerna af samma arbeten kunna tillvägabringa en jernban-
sträckning norr om Mälaren. Jag har betviflat, att fullbor¬
dandet af hvad man börjat skall medföra så lysande resul¬
tater, att man snart inser behofvet och ny ttan af jernvägarnas
vidare utvidgning. Derföre tror jag ock, att Representationen
bör hålla Konungens Rådgifvare räkning derför, att de till¬
styrkt arbetenas inskränkning till det omfång, som uppgifves
i den Kongl. Propositionen, hvilken det, efter min tanke, ur
både economisk och financiel synpunkt är nödvändigt att an¬
taga. Ett ytterligare skäl dertill förefinnes deri, att den
förändrade riktning af södra stambanan upp genom Små¬
land, som nu blifvit ifrågasatt, onekligen innebär en väsendtlig
förbättring. Då man för öfrigt, utan fara för misstag, kan
förutspå, att, huru än de separata interessena må komma
att gestalta sig, den Kongl. Propositionen i algörandeis stund
skall röna motstånd af en högst obetydlig minoritet, så att
det slutliga resultatet i allt fall blir samma Propositions an¬
tagande, tillåter jag mig hemställa, att ärendet, hvilket nu
icke, såsom vid förra Riksdagen, saknar nödig utredning,
måtte varda behandladt med all möjlig skyndsamhet, hvilket
är desto mera angeläget, som, efter det bansträckningarna
blifvit bestämda, återstå flera frågor af vigt, som röra verk¬
ställigheten och kräfva lång tid till begrundning. Det bör
ock ligga Rikets Ständer om hjertat, att under den närmaste
framtiden få tillfälle till handläggning af andra ärenden, än
dem, som angå jernvägsarbetena och anskaffande af medel
till deras utförande; och häruti ligger ett ytterligare skäl
att söka på ginaste vägen komma ifrån förevarande fråga.
Den 23 November.
237
Herr Hierta: Lika med den siste talaren, anser ock
jag billigt, att man håller Regeringen räkning för den mo¬
deration i anspråk, som blifvit ådagalagd i förevarande Kongl.
Proposition, särdeles i jemnförelse med den pompeusa och
högtrafvande stil, som caracteriserade Kongl. Maj:ts vid sistlidne
Riksdag i ämnet aflåtna Nådiga Proposition, med tillhörande
bihang. Ren plan, som ligger till grund för de af Kongl.
Maj:t nu föreslagna jernvägsarbeten, anser jag innehålla åt¬
skilliga icke obetydliga misstag; men då jag, såsom leda¬
mot af Stats-Utskottets Riksgiildsafdelning, kommer i tillfälle
att der gifva mina skäl för en sådan tanke tillkänna, vill
jag icke nu dermed trötta det högtärade Ståndet. Jag kan
likväl icke underlåta att vid detta tillfälle uttala en, från
nämnde plan på det hela något afvikando åsigt, på det den¬
samma åtminstone må kunna göra sig hörd och komma
under öfvervägande före ärendets utredning inom Utskottet.
Långt ifrån att anse min mening ofelbar, medgifver jag vil¬
ligt möjligheten af att ha kunnat misstagit mig; men jag
har trott det vara en pligt, att framställa denna min åsigt
derföre, att jag kan stödja den på en af de hufvudsakliga
grunder, som de varmaste ifrarne för stambanors anläggande
haft att framställa vid hvarje invändning derom, att jern-
vägsbyggnader för Statens räkning icke bära sig; jag menar
det ofta hörda skälet, att nyttan af en bansträckning icke
kan bedömas förr. än banan blifvit belt och hållet färdig.
Jag anser det nemligen vara mest fördelaktigt, att alla kraf¬
ter, som stå till buds, användas på fullbordande tili en bör¬
jan af linien Stockholm—Göthehorg och att arbetena å södra
stambanan, intill nästa Riksdag, icke fortsättas vidare, än till
Finjasjön; hvarigenom vunnes det resultat, att vestra stam¬
banan vore fullt färdig till den tid, Rikets Ständer härnäst
komma tillsamman, det vill säga ett helt år tidigare, än i
den Kongl. Propositionen är utlofvadt. Det kari icke bestri¬
das, aft detta vore en fördel för det allmänna och innebure
förverkligande af idéen, att en påbörjad jernbana bör så fort
som möjligt fullbordas. Men härmed förbinder jag ock en
annan omständighet. Då, enligt förslaget, till arbetena å
vestra stambanan hörer en föreningsbana mellan Halsberg
och Orebro, skulle, med antagande att den ifrågasatta biba¬
nan från Härljunga till Rörås bringas till utförande genom
låneunderstöd al allmänna medel, hvars beviljande icke synes
olämpligt, nemligen under sådana vilkor, alt Staten väl bi¬
drager med sin credit, men icke behöfver göra någon present
238
Den 23 November.
till bolaget, den vestra stambanan, sålunda fullbordad, i sig
förena alla de möjliga fördelar, som man antagit för den
färdiga banan skola ega rum i afseende å inkomster och
derjemte -lemna ett resultat, som kunde grundlägga tillför¬
litliga calculer för framtiden. Det är nemligen utom allt
tvifvel, att, i händelse den Kongl. Propositionen nu anta-
ges, skall, då Rikets Ständer nästa gång träda tillsammans,
fråga uppstå icke allenast om södra stambanans fortsättning
från FinjasjÖn uppåt landet, utan äfven om flera af de öfri¬
ga jernvägslinier, som blifvit påtänkta; och då måste Rikets
Ständer ovilkorligen erfara behofvet af calculer, grundade
på annat, än lösa förmodanden eller analogier från de erfa¬
renheter, som vunnits vid de under arbete varande jernba-
norna, innan de hunnit sina ändpunkter, och hvilka måste
vara väsendtligen olika med hvad förhållandet blifver vid de
mellanliggande delarna af banan, sedan denna blifvit fullt
färdig. Men för den inskränkning i omfattningen af närmast
förestående jernvägsarbeten, som jag nu tagit mig friheten
förorda, tala äfven andra skäl. Ett sådant är den betydliga
skiljaktighet i åsigter, som lör närvarande eger rum i fråga
om södra stambanans riktning i sin fortsättning från Finja¬
sjÖn uppåt. Då man besinnar, huru hittills gjorda undersök¬
ningar ofta visat sig i hög grad lösliga, är det en helt na¬
turlig önskan, att nyssnämnda bansträckning måtte blifva
föremål för något mera noggranna undersökningar, än händelsen
blefve, om man läte arbetena på denna bana nu fortgå sam¬
tidigt med en annan jernvägslinea. Det är klart, att linien
från FinjasjÖn i allt fall skall fullföljas. Frågan är blott,
hurvida icke dermed bör uppskjutas 11/2, högst 2 år; och
ett dylikt dröjsmål synes sä mycket mindre kunna blifva
af någon eftertänklig betydelse för de södra orterna, i jemn-
förelse med den för det allmänna och ortens innevånare
lika vigtiga fördelen att vinna säker utredning om den bästa
riktningen för denna bana, som den södra banans fortsätt¬
ning under nästföljande Statsregleringsperiod icke är föresla¬
gen längre, än till Nässjö. Ett annat skäl förefinnes i hvad
den Kongl. Propositionen innehåller derom, att till Kongl.
Majit borde öfverlemnas att vid arbetenas utförande när¬
mare bestämma de orter, hvarje Statsbana eller bandel skall
genomgå eller anlöpa. Visserligen måste det öfverlemnas
åt Kongl. Majit att förordna om de mindre correctioner i
planen, som kunna blifva en följd af oförutsedda omständig¬
heter; men då jernvägsanläggningarna äro utomordentligt
Den 23 November.
239
dyra och icke låta sig verkställas utan en landet betungande
skuldsättning, tror jag, att Rikets Ständer hafva välgrundad
rätt att i afseende å hufvudriktningarna uttala sitt omdöme
och göra det gällande.
Ett ytterligare skäl för min åsigt, att man så litet som
möjligt bör fördela arbetet på olika hufvudlinier samtidigt,
hemtar jag. slutligen från den föreställningen, att en sådan
anordning skall medgifva rådrum för undersökning, om icke
någon förändring eller rättelse må vara att tillvägabringa i
sjelfva det system, som vid Statens jernvägsanläggningar hittills
blifvit följdt och sannolikt är ämnadt att tagas till grund
jemväl för närmast förestående jernvägsbyggnader. En före¬
gående talare har redan antydt möjligheten af ett annat
system, ledande till billigare anläggningskostnad medelst be¬
gagnande af lättare skenor och mindre dyrbar materiel i
öfrigt, än hittills brukligt varit. Denna åsigt, som stödjer
sig på techniska grunder, för hvilka här icke lämpligen kan
redogöras, skall ock, enligt min öfvertygelse, i en framtid
göra sig gällande. Att någon större reform ännu icke skett
i England, samt på de större banorna i Tyskland och andra
länder, som länge egt jernvägar, kan väcka förundran, men
låter dock förklara sig. om man besinnar, huru ny idéen af
jernvägar är, huru de först för ett par tiotal år sedan bör¬
jat användas såsom medel för den allmänna trafiken och
hurusom denna vanligtvis antingen varit ställd under Statens
förvaltning eller legat i händerna på större Compagnier eller
några få Contractörer, i hvilkas interesse det legat att hålla
fast vid det från början antagna systemet och den rörelse-
materiel, som derefter blifvit lämpad. Det måste ock före¬
falla besynnerligt, att, ehuru jernvägarna utgöra sådana all¬
männa communicationsinrättningar, som hafva egenskapen att
draga till sig de omgifvande orternas rörelse, och delta till den
grad, att städer, belägna på några få mils afstånd från en
jernvägslinea, ofta klaga, att dem förestår en säker ruine, så
vida icke äfven de blifva hugnade med en jernväg genom
Statens tillhjelp, jernvägsrörelsen likväl icke i något land
öfverhufvud visat sig utgöra en i och för sig mycket vinst¬
gifvande handtering. Men, om det än antages, att länder
gifvas med så stor trafik, att jernbansanläggningar öfver
hufvud der betala sig och lemna vinst, tror jag dock, att
detta aldrig kommer att inträffa med Sveriges stambanor,
så vida icke deras anläggning äfvensom rörelsematerielen
och trafikens reglerande lämpas efter förhållanden, som äro
240
Ven 23 November.
för landet egendomliga. Till följd af hvad man hittills för¬
nummit, angående de stora anspråk, som öfverallt göras på
directa förmåner af Staten, så snart fråga är om jernvägars
inrättande, måste den tankan ovilkorligen påtvinga sig hvar
och en, att det hittills följda system för jernvägsbyggnader
lider af något väsendtligt fel. Också gifver den sednaste
jernvägsliteraturen vid handen, att inom flera länder en
åsigt börjat göra sig gällande, afseende den dubbla vinsten
af mindre både anläggnings- och trafik-kostnad. Denna min
framställning bör icke anses innefatta någon förnärmelse
mot Chefen för Svenska Statens jernvägsbyggnader. Om
han, likt mången annan, råkat begå ett misstag i sin huf-
vudåsigt i nyssnämnda hänseende, må sådant anses hittills
hafva varit förlåtligt. De utmärkta egenskaper. Herr Ofverste
Ericson, såsom högste ordnare af arbetena vid nämnde bygg¬
nader, ådagalagt, äro allmänt kända; och om han icke
skulle ega fullkomliga insigter i jernvägsbyggnadernas eco-
nomie och administration, så bör man besinna, att han före
sitt tillträde till ifrågavarande Chefsbeställning, ehuru känd
såsom en skicklig vattenbyggmästare, varit i det facket så
strängt sysselsatt, dels här, dels ock i Finnland, med stora
och omfattande arbeten, att Iian omöjligt kunnat ega tillfälle
att under tiden förvärfva en närmare kännedom om jern-
vägsanläggningar, och att han vid utförandet af dessa arbe¬
ten i början icke eller egt biträde af någon, som förestått
större jernvägsbyggnader i andra länder, utan för det mesta
af yngre Svenske Civilingenieurer med ringa föregående er¬
farenhet. Det var häraf endast en naturlig följd, att det
jernvägssystem, som af Chefen från början omfattades, skulle
med den oinskränkta makt, hvilken blef honom tillmätt, ut¬
öfva en nödvändig impuls på hans underordnade; och det
kan derföre tagas för gifvet, att man från den hierarchie, som
utgör vår jernvägsstyrelse, icke har att vänta initiativet till
någon större förändring i hittills följda system. Såsom be¬
vis derpå, att man i andra länder börjat följa ett billigare
system, vill jag erbjuda mig att, när saken kommer till
Stats-Utskottet, der framlägga flera facta, som jag hoppas
icke skola blifva utan inflytande på Utskottets öfvertygelse.
Jag utfäster mig ock, att för Stats-Utskottet framlägga till¬
förlitliga intyg derom, att en jernbana en mil lång mellan
Kroppa och Philipstad, som eger en spårvidd af 40 tum,
blifvit tillvägabragt, visserligen blott för hästkraft, för en
kostnad af allenast 163,000 Riksdaler Riksmynt. Enligt
Den 23 November.
241
gjorda beräkningar, skulle denna jernväg, som lärer lemnat
i utdelning 18 procent, redan första året. om den blifvit an¬
lagd för loconiotiv, hafva kostat nyssnämnde summa i Baneo-
mynt. Om nu jernbanor i allmänhet kunde å fördelaktiga
trakter byggas lill ett pris af 230.000 lidr, i stället lör
780,000 Rdr Rmt, för hvarje Svensk mil, så är det klart,
att man icke blott för en gifven summa skulle erhålla tre
gånger så lång vägsträcka, som eljest med samma summa
kunnat åstadkommas, utan den förra skulle ock sannolikt
återbetala ränta och anläggningskostnad; och då härtill kom¬
mer det lätt bevista förhållande, att på en jernväg, sådan,
sorn den omförmälda, personer och varor i allt fall kunna
befordras med en hastighet, nära tre gånger så stor, som
den vid färdande med skjuts enligt lag löreskrifna, fram¬
ställer sig sjelfmant den tanken till öfvervägande, om icke
skäl må vara för handen alt förkasta det dyrare och en
stor del af våra skatter uppslukande jernvägssystem, som
hittills varit antaget.
Herr Rydin: I afseende på den föreslagna bibanan
mellan Härljunga och Borås, beräknad till en kostnad af
2,888,784 Rdr, hvaraf 2/3 eller omkring 1,706.000 Rdr be¬
gäras såsom lån af Statens medel, har Kongl. Majit väl, lika
med Comitéen, förklarat denna bana ändamålsenlig, men än¬
dock ansett Sig icke böra förorda densamma. Jag tillåter
mig uppläsa Comiterades i denna fråga afgifna yttrande:
»Banan emellan Härljunga och Borås, som sätter en af lan¬
dets mest befolkade och industriela orter i beröring med
stambanorna, kan ej annat, an, så väl för landet i allmänhet,
som isynnerhet för de orter, den genomskär, blifva af utom¬
ordentligt gagn. Comitéen är också förvissad, att denna
bana skall genom sin person- och varutrafik mer än för¬
dubbla rörelsen och inkomsterna på stambanan mellan Göthe¬
borg och den 71/2 mil derifrån belägna punkt, der bibanan
kommer att afvika. När härtill lägges den stora varurörelse,
som Borås och trakten deromkring drifva uppåt landet, samt
behofvet af spannmål från Skaraborgs län till södra delen af
Elfsborgs län, så* kari Comitéen ej annat, än anse den till-
ämnade bibanan mellan Borås och Härljunga såsom en af
de nyttigaste bibanor i landet. Comitéen — —- — anser
sig böra i underdånighet förorda denna bana såsom i främ¬
sta rummet förtjent af uppmärksamhet, derest tillgångar till
låneunderstöd derför vid innevarande Riksdag kunna bere-
Borg.-Stånd. Bröt. vid Bikt i. 1859- 1860. I. 16
*242
Den 23 November.
das, samt att Eders Kongl. Maj:t fördenskull täcktes bola¬
gets underdåniga anhållan bifalla.» Då det således torde
vara utom allt tvifvel, att denna bana skulle komma att
fördubbla rörelsen mellan Götheborg och Härljunga, hem¬
ställer jag, om det icke vore en verklig misshushållning af
Staten, att icke för ett dylikt ändamål bevilja blott lån af
1,706,000 Rdr, en summa, som måste anses obetydlig i
jemnförelse med de 15 millioner, hvilka redan äro använda
på linien Götheborg—Töreboda och säkerligen komma att
ökas med en eller annan million, innan denna linea blir
fullt färdig. Att Staten skulle hafva tillräcklig säkerhet för
lånet, bör väl icke betviflas, då ett så ringa samhälle, som
Borås, förmått åstadkomma en tekningssumma af 855,000
R:dr. Jag är ölvertygad, att, om lånet beviljas att. utgå på
tre år, med 600,000 R:dr under hvartdera af de två första
och 506,000 R:dr under det tredje, skulle den genom denna
bibana uppkommande tillvext i trafiken på måhända kortare
tid, än tre år, inbringa en summa, fullt motsvarande det be¬
gärda lånunderstödet. Slutligen ber jag att genom härva¬
rande ledamöter af Stats-Otskottet fä till samma Utskott
framföra den anhållan, att Utskottet måtte från Kongl. Ci-
vil-Departementet infordra de i min motion omförmälda, äm¬
net rörande handlingar, hvilka närmare ådagalägga icke blott
fnrdelarne af ifrågavarande bibana, utan ock att ett afslag
å låneansökningen skulle innebära ett oerhördt slöseri å
Statens sida.
Herr Carlsson förklarade sig instämma med Herr Hierta.
Herr Wahlbom: Det ligger ett stort misstag i den af
Herr Hierta uttalade förutsättning, att det för södra Sverige
skulle vara likgiltigt, om den södra stambanan förr eller sed¬
nare bringas till fullbordan. Jag vågar ej påstå, att ett dylikt
förhållande eger rum i det mellersta Sverige, hvad vestra
stambanan angår; men hvad jag med visshet vet är, att de
södra orternas invånare lifligt önska att se den södra stam¬
banan färdigbyggd ju förr desto heldre, och jag tror mig icke
begå något misstag, då jag påstår, att det sydligare Sverige
deruti har vida mera skäl för sig, än Rikets mellersta pro-
vincer kunna ega för anspråket på ett tidigare fullbordande
af vestra stambanan, helst dessa sednare, såsom bekant är,
icke, i likhet med det södra Sverige, sakna andra lättare
communicationsmedel. — Det är klart, att anläggningar af
ifrågavarande beskaffenhet icke kunna bära sig förr, än de äro
fullt färdiga. Jag anser derföre, att Staten i afseende å sina
Den 25 November.
jernvägsarbete!! bör handla alldeles på samma sätt, som en
enskild person vid utförandet af ett produetift företag, —
använda all möjlig skyndsamhet och, om företaget icke kan
åstadkommas utan tillhjelp af främmande medel, heldre upp¬
låna hela den till detsamma behöfliga summan på en gång,
än att tid efter annan upptaga lån till mindre belopp.
Herr Carlsson har fästat uppmärksamhet å behofvet att
åt södra stambanan gifva en förändrad sträckning upp emot
Östergöthland. Då jag tillhör en af de orter, inom hvilken
denna förändring skulle ega rum, anser jag mig böra uttala
min tanke i ämnet, emedan i annat fall min tystnad kunde
blilva misstydd. Jag vill derföre förklara, att jag icke kan
obetingadt dela Herr Carlssons åsigt, då frågan betraktas ur
synpunkten af hela landets, och icke de särskilda orternas,
fördel. Jag är ock öfvertygad, att Herr Carlsson, efter no-
gare besinning, icke skall vidhålla sin mening. En omtalad
strid angående södra stambanans sträckning finnes egentligen
icke i verkligheten. Om ock för närvarande, i detta hän¬
seende, råder någon mindre väsentlig olikhet i tänkesätt, kan
denna, i följd af skiljda interessen, uppkomna meningsolikhet,
så snart utredning vunnits om hvad för landet i allmänhet
är mest fördelaktigt, icke något betyda och en vänlig sam-
manjemkning af de särskilda meningarna — jag är derom
förvissad — lätt och utan dröjsmål åvägabringas.
I anledning af Herr Ekholms yttrande, angående Läns-
Hushålls-Sällskapernas åsigter i frågan, och då detta yttrande
tycktes afse dem alla utan undantag, har jag trott mig böra
upplysa, att den åsigt åtminstone, som Kronobergs Läns Hus-
hållnings-Sällskap uttalat i frågan om södra stambanans sträck¬
ning genom nämnde Län, återfinnes oförändrad uti Jernvägs-
Comitéens utlåtande.
Herr Widell: Vid jemnförelse emellan Kongl. Jernvägs-
Comitéens förslag och Kongl. Maj:ts uti den Nådiga Proposi¬
tionen intagna, finner man, att Kongl. Majit med två millioner
reducerat den af Comitéen föreslagna totalsumman af tjugosju
millioner, och har denna reduetion skett på det sätt, att af
de för södra stambanans fortsättning från Finjasjön föreslagna
6,082,112 R:dr hafva endast 82,112 R:dr blifvit afdragne,
men deremot af de till samma stambanas fortsättning från
Falköping till Jönköping föreslagne 5,558,320 R:dr hafva
1,917,888 R:dr blifvit afdragna, hvarigenom denna bana icke,
på sätt Comitéen afsett, skulle kunna till 1863 års slut full¬
bordas, utan arbete till nära två millioners kostnad efter
244
Den 25 November.
nämnde tid återstå, innan Wettern blefve med Vesterhafvet
genom en jernbana förenad. Då jag anser nyttigare att full¬
borda de jernvägar, som redan äro under arbete, än att bygga
vidare på banor, som i allt fall ej kunna blifva under nämnde
tid afslutade, så får jag tillstyrka, att banan emellan Fal¬
köping och Jönköping måtte i första rummet fullbordas och
endast resten af det till tjugofem millioner begärda anslaget
användas till fortsättning, af södra banan från Finjasjön.
Herr Odmansson: Jag hade icke väntat att från detta
rum få böra det yrkande framställas, att Rikets Ständer, för
denna Riksdag, måtte förvägra anslag till fortsättning af södra
stambanan. Herr Hierta, som nu gjort ett sådant yrkande,
bär till stöd derför hufvudsakligen anfört, att man borde af¬
vakta resultaterna af den vestra stambanan, fullbordad, innan
arbetena å den södra fullföljdes. Men detta skäl håller ej
streck, om, såsom jag vågar påstå, vestra stambanan icke
kommer att lemna några lysande resultater, men förhållandet
med den södra deremot idifver alldeles motsatt. Jag hyser
den förmodan, att Herr Hierta snart skall ändra tankar, och
hoppas, att Rikets Ständer icke finna med landets bästa för¬
enligt att nu undanskjuta frågan om fortsättning af södra
stambanan, utan fastheldre bevilja nödiga medel för arbetenas
fortgång å så väl denna, som den vestra stambanan.
Herr Brun: Redan under förra Riksdagen bade jag, så¬
som åskådare på afstånd och Norrländning, tillfälle att bilda
mig ett oförvilladt begrepp om de olika meningar, som då
sökte göra sig gällande i fråga om Statens stora jernbans-
anläggningar. Det förekommer mig, som skulle man, under
de strider, hvilka derefter utkämpades, och under de särskilda
orternas bemödanden att bereda sig fördelarna af dessa vig¬
tiga communicationsanstalter, förgätit att vidtaga ett förfogande,
som obestridligen hade besparat Staten betydliga utgifter och
betryggat så väl Riket, som individen, mot förlust på jern-
vägsbyggnaderna. Jag har nemligen ansett, och anser ännu,
nödvändigt, att såsom regel uppställa, att de communer, ge¬
nom hvilka en jernbana framgår, skola i någon, om än ringa,
mån deltaga i anläggningskostnaden, emedan man endast på
sådant sätt kan få tillförlitligen utredt, hvilka delar af landet
hafva verkligt behof af jernvägar. Genom antagande af denna
grundsats skulle man ock hafva besparat så väl Regeringen,
som Jernvägs-Comitéen och Rikets Ständer besväret att taga
del af en mängd, hvarandra motsäsande, yttranden i ämnet
och svårigheten att deri uppsöka de bästa motiven och den
lien 23 November.
fullständigaste sanningen. Jag medger, att nämnda grundsats
icke bort tillämpas, så vida ändamålet med Statens jernvägs-
byggnader varit endast befrämjande af Rikets försvar; men,
så snart derjemte afses jordbrukets ocb andra industrigrenars
förkofran, synes det mig böra vara en ovillkorlig skyldighet
för de orters invånare, som njuta den ovärderliga lyckan att
få en jernbana förd, så att säga, till sina dörrar och deraf
skörda mångfaldig välsignelse, att till anläggningen bidraga,
åtminstone genom kostnadsfritt upplåtande af den för ban-
sträckningen behöfliga mark. En sådan fordran tyckes vara
i högsta måtto billig och rättfärdigas derjemte af den i sed¬
nare tider vunna erfarenhet, att de fleste egare af jord, som
Staten för sina jernbanor måst inlösa, icke haft försyn att
derför begära och jemväl lyckats erhålla en betalning, många
gånger öfverstigande de afträdda jordstyckenas verkliga värde.
Det hade varit långt vackrare, om man, med erkännande af
de stora fördelar, som äro förenade med jernbanans grannskap,
erbjudit Staten den nödiga marken mot ett någorlunda billigt
pris. Jag tillåter mig nu, om än sent, hemställa, att Rikets
Ständer, till vinnande af den dubbla fördelen — visshet om
jernbanornas rätta sträckning och säkerhet mot förlust på
anläggningen — måtte vidtaga någon åtgärd i den syftning,
jag antydt.
Herr Schenström: Kongl. Maj:ts förevarande Proposition
föranleder icke mig att vid detta tillfälle lemna någon belys¬
ning af de ortförhållanden och localinteressen, hvilka jag när¬
mare känner. Men då under discussionen flere talare sagt
sig hafva tagit fullständig kännedom om Comiterades i ämnet
afgifna förslag, vill jag, såsom en ursäkt för mig, tillkänna¬
gifva, att detta förslag, hvilket, efter hvad jag förutsätter,
innehåller åtskilligt, som behöfver närmare skärskådas, icke
förr, än i dag på morgonen kommit mig tillhanda, hvarföre
jag hittills af samma förslag hunnit taga endast en ytlig kän¬
nedom.
Medan jag har ordet, vill jag i saken hänföra mig till
de af Herrar Ekman och Hierta afgifna yttranden, dem jag
finner förtjenta af mycken uppmärksamhet, och önskar, att
Stats-Utskottet måtte af dessa yttranden hemta anledning till
allvarligt begrundande af en för landet så vigtig fråga.
Herr Grenander gaf tillkänna, att han instämde med
Herr Widell.
Herr Bager: Då den lifliga trafique, som redan nu eger
rum på södra stambanan, i dess ofullbordade skick, berättigar
Den 23 November.
till det antagande, att denna bana kommer att utgöra landets
förnämsta och mest fördelaktiga jernvägslinea, var det ovän-
tadt att liöra framställas ett sådant förslag, som Herr Hiertas,
eller att vestra stambanan måtte göras fullt färdig, innan den
södra vidare fortsattes. Som jag emedlertid hyser den för¬
hoppning, att detta förslag hvarken i Stats-Utskottet eller hos
Representationen skall göra sig gällande, inskränker jag mig
till att endast fästa uppmärksamheten derå, att södra stam¬
banan, som närmast anknyter sig till det utländska jernvägs-
nätet, med säkerhet har att påräkna en ström af passagerare
från utlandet och således i främsta rummet kommer att leda
trafiquen in i landet. Såsom ett bevis för den större bety¬
delsen af trafiquen å södra banan må nämnas, att under
October månad å denna bana befordrades circa 6,000 passa¬
gerare och circa 30,000 centner gods mera, än å den vestra
stambanan. 1 motsats till Herr Hierta, tror jag således, att
södra banan redan lått allt för mycket träda i bakgrunden
för den vestra, och att det skulle hafva varit med rättvisan
mera öfverensstämmande, om hälften af den för jernvägs-
byggnaderna på det hela beräknade summa blifvit tilldelad
södra stambanan.
Herr Hierta: Jag har redan haft äran nämna, att mitt
förslag om lullbordande i första rummet af den vestra stam¬
banan icke eger anspråk på ofelbarhet, utan endast är äm-
nadt att utgöra en anledning till denna frågas närmare öfver¬
vägande under mellantiden, till dess Stats-Utskottets Utlåtande
inkommer. De värde representanterne för Malmö och Lands¬
krona, som trott mig hafva för afsigt att söka få frågan om
södra banans fullföljande undanskjuten, ber jag ock besinna,
att jag icke yrkat något egentligt undanskjutande, utan endast
ett uppskof med arbetena å sistnämnda bana, och detta så
obetydligt, att det knappt förtjenar afseende. I)e ännu åter¬
stående delarna af vestra stambanan utgöras, såsom bekant
är, af linien från Stockholm till Cathrineholm, en väglängd
af 12 mil 18,000 fot, som redan i den vid förra Riksdagen
aflemnade Kongl. Propositionen i ämnet beräknades vara fär¬
dig år 1860, samt linien Cathrineholm—Götha Canal, omkring
IS mil 12,000 fot. Om man derjemte erinrar sig, att ut¬
efter hela den sednare linien marken är särdeles jemn, så
att inga tidsödande terrasseringsarbeten der erfordras, hvilket
förhållande, efter hvad jag tror, eger rum jemväl i afseende
å vägen mellan Halsberg och Orebro, så torde den beräkning
icke kunna anses öfverdrifven, att, om arbetena vidtaga med
Den 23 November.
247
våren 1860, den vestra banan i sin helhet skall hinna lilli
bordas till sommaren 1862 eller åtminstone till samma Ars
höst, innan Rikets Ständer åter sammankomma. Södra stam¬
banan borde då under den nästföljande statsregleringsperioden
kunna utan svårighet framdragas från Finjasjön till Jönköping,
i fall arbetena der concentreras. Det uppskof med arbetena
å sistnämnda bana, som blefve en följd af den utaf mig före¬
slagna anordning, vore således högst obetydligt; men förde¬
larna deraf för det allmänna äro obestridliga. Eller har jag
väl orätt i min uppgift, att icke blott Regeringen, utan äfven
Jernvägs-Comitéen och Chefen för Statens jernvägsbyggnader
ständigt soutenerat den satsen, att man måste se en jernväg
helt och hållet färdig, förrän frukterna deraf kunna bedömas.
Det bör ock ihågkommas, att den ursprungliga vid 1833 och
1834 års Riksdag antagna planen för Statens jernvägsbyggna¬
der endast omfattade linien Stockholm—Götheborg, och att,
om än denna plan vid sistlidna Riksdag vann en icke obe¬
tydlig utsträckning, det således icke kan sägas vara någon
återgång, om Rikets Ständer nu besluta, att den först be¬
stämda linien skall fullbordas, innan man går vidare.
För öfrigt instämmer jag helt och hållet med en före¬
gående talare i fråga om det önskvärda i en sådan bestäm¬
melse. hvarigenom det blefve vederbörande communer ålagdt
att deltaga i Statens jernvägsanläggningar medelst fritt upp¬
låtande af dertill behöflig jord. Jag tror att Rikets Ständer
böra lägga Regeringen på hjertat, att för framtiden så ordna,
att jernvägsbyggnader för Statens räkning företrädesvis kom¬
ma att utföras på de orter, hvilkas invånare erbjuda Staten
de största fördelarna i nämnda hänseende. Det är dock
klart, att med den skyndsamhet, som Regeringen påkallat
och hvilken jag ock anser böra egnas åt nu förevarande
fråga, någon åtgärd i antydda syftning icke kan vidtagas i
afseende å närmast förestående jernvägsarbete!!.
Herr Hammar: Såsom ledamot af Stats-Utskottet, hade
jag icke ansett nödigt att vid detta tillfälle uttala mina tan¬
kar i ämnet. Men Herr Hierlas yttrande uppkallar mig.
Utan att ännu hafva fullt stadgat min öfvertygelse, och utan
att på förhand yttra mig för eller emot det af Kongl. Majit
nu äskade anslaget till jernvägsbyggnaderna, vill jag blott till¬
kännagifva, att jag ingalunda kan med min röst biträda den
ensidiga åsigt, som blifvit af Herr Hierta uttalad, eller att
man borde uteslutande befordra den vestra stambanans full¬
följd och låta arbetena å den södra helt och hållet afstadna;
248
Uen 23 November.
utan kommer jag att i min ringa mån medverka till bevil¬
jande af anslag för så väl den ena, som den andra stam¬
banan, i förhållande till den nytta, en hvar af dem kan, vid
närmare undersökning, finnas böra medföra.
Herr Carlsson: Med anledning af Herr Wahlboms yttrande,
att den af mig, i önskningsväg, föreslagna jernbanan mot
östra kusten, via Ekesjö och Wimmerby till Westervik, icke
skulle blifva af någon särdeles nytta, hvarken för Staten eller
orten, anhåller jag lå förklara, det jag fortfarande är af den
tanke, att en sådan bibana, i förening med södra och vestra
stambanorna, och sålunda sammanbindande Rikets vestra och
östra kuster, i sin helhet vore icke att betrakta såsom en
mindre väsendtlig bibana, utan såsom en af landets vigtigaste
hufvudbanor, så väl i politiskt, som statseconomiskt och in¬
dustriel hänseende. För det lörsta sammanbunde hon, som
sagdt är, sjön Wettern, vid hvilken landets starka central¬
fästning ligger, med både Nordsjön och Östersjön. Medelst
denna jernbana skulle transporter kunna ske, på oberäkneligt
kort lid, kanske mindre, än tjugofyra timmar, emellan Carls¬
borgs fästning och Gottland — dessa hufvudorter i politiskt
hänseende.
Men uti industrielt afseende blefve en sådan bana af
ännu större fördel, såsom iramlöpande dels genom skogrika
orter, dels invid och i närheten af en mängd jernbruk, såg¬
verk och andra anläggningar, med mera, som blefve för vid¬
lyftigt att nu upprepa; och är jag emedlertid fullt öfvertygad,
att denna bana blefve lika nyttig och inkomstbringande, som
hvarje annan jernbana i landet.
Herr Wahlbom: Jag bade helst önskat, att Herr Hierta
icke forcerat sin sats om uppehåll, obestämd tid, med fort¬
sättning af södra stambanan. Skulle någon afvikelse ega rum
från den i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition framlagda plan,
kommer jag att yrka förhöjning i anslaget för södra stam¬
banan, på den grund, att såsom jag framdeles torde få till¬
fälle visa, det för Staten är fördelaktigt, att denna bana brin¬
gas till fullbordan framför den vestra.
Med anledning af Herr Carlssons sednare yttrande, vill
jag förklara, att jag ingalunda betvillar, att den af honom föror¬
dade sträckning af södra stambanan blefve af mycken nytta
för de orter, som derigenom skulle erhålla jernvägsförbin-
delse. Jag har betraktat frågan ur synpunkten af landets
allmänna fördel, i afseende på sträckningen af södra banan åt
Den 23 November.
249
Jönköping, och dervid inskränkt mitt yttrande inom den gräns,
som återfinnes uti den Kongl. Propositionen.
Herr Gahn, IL: Jag delar fullkomligt Herr Ekmans
åsigt, att man, innan jernvägsarbetena vidare fullföljas, söker
erhålla visshet derom, huruvida hittills följda system, i af¬
seende på öfverbyggnad och materiel, må vara för Sverige
lämpligt. I andra länder har man, då fråga varit om an¬
läggning af jernvägar i större scala, alltid bemödat sig att få
utrönt, hvilket system vore det tjenligaste, och dervid fästat
särskildt afseende å möjligheten att genom den inhemska in¬
dustrien åstadkomma åtminstone vissa delar af den till an¬
läggningen behöfliga materiel. Att så icke skett hos oss, är
kändt Det är dock icke min afsigt att nu göra denna un¬
derlåtenhet till föremål för klander; ty, då våra jernvägs-
hyggnader först företogos, hade man ingen annan utväg, än
att adoptera det Engelska systemet och införskrifva materie-
len, för att kunna ega snar tillgång derpå. Men jag tror det
böra blifva ett af de vigtigaste föremålen för Stats-Utskottets
tillgörande vid denna Riksdag att utreda, om icke tiden är
inne att öfvergå till ett annat system för jernvägsbyggnaderna,
som medför besparing i kostnaden och möjliggör tillverkning
inom landet af jernvägsmaterielen.
Herr Schenström: Då jag nyss förklarade, att jag hän¬
förde mig till Herrar Ekmans och Uiertas anföranden, åsyf¬
tade jag dermed endast de delar af den sednares yttrande,
som angå det statseconomiska i ämnet. Jag tillägger detta,
pä det mitt förklarande icke må anses gälla hvad, som blifvit
yttradt rörande hanornas sträckning genom den ena eller
andra orten; ty i de enskilda striderna om denna fråga vill
jag icke nu inblanda mig.
Herr Slaa/f': Jag instämmer med Herr Ekholm och an¬
ser mig, lika med honom, böra särskildt protestera mot den
utomordentliga skyndsamhet i frågans behandling, som i den
Kongl. Propositionen påkallas och jemväl blifvit af Herr Wal¬
lenberg förordad. Om än, såsom denne anmärkt, nödig ut¬
redning kunde antagas vunnen, angående stambanornas sträck¬
ning, återstår dock andra, icke mindre vigtiga, frågor, som
äro långt ifrån utredda. Dessa frågor äro, huruvida landets
närvarande ställning och Statens tillgångar medgifva det äskade
anslaget samt på hvad sätt de för ändamålet behöfliga medlen
skola anskaffas. Under sådana förhållanden, synas Rikets
Ständer icke hafva skäl att alltför brådstörtadt behandla detta
230
Den 23 November.
vigtiga ämne. En ytterligare anledning till noga besinning
innefattas i Herr Ekmans nu gjorda framställning, hvilken
jag finner förtjent af mycken uppmärksamhet.
Vice Talmannen Herr Schwan: Med glädje har jag åhört
den nu förda discussionen, som ingifvit mig förhoppning, att
jernvägsfrågan kommer till -ett tidigare afgörande, än man
förut kunnat förmoda. Jag säger med glädje, emedan jag
hört flere af dem, som under förra Riksdagen voro bland
jernvägarnes motståndare, i dag, ur fosterländsk synpunkt, för¬
klara sig vilja medverka till systemets vidare fullföljande och
jernvägsarbetenas bringande till helhet. Ett bland de första
villkoren för bedömandet, om en jernbana kan bära sig, är
onekligen att banan är till hela sin längd utförd och fullt
färdig. För min enskilda del, hyser jag den säkra öfverty¬
gelse, att linien Stockholm—Götheborg, en gång fulländad,
skall icke blott bära sig, utan ock lemna Staten en god af¬
kastning, så att de farhågor, som nu i detta hänseende yttrats,
skola befinnas alldeles ogrundade. Jag kommer således att
rösta för Kongl. Maj:ts Proposition, ehuru jag med ledsnad
erfarit, att deri skett en icke önskvärd afvikelse från Jern-
vägs-Comitéens förslag. Herr Ofverste Ericson har i ett
särskildt till Kongl. Majit ingifvet memorial lemnat närmare
utredning af skälen för den i Comiterades underdåniga be¬
tänkande uttryckta önskan om anslag af 27 millioner R:dr,
som skulle möjliggöra utförandet af den i betänkandet fram¬
lagda plan. enligt hvilken icke allenast hela vestra stambanan
emellan Stockholm och Götheborg, med afvikningslinien från
Halsberg till Orebro, utan äfven den södra från Falköping
till Jönköping och från Malmö till höjden af Wexiö skulle
vid it!63 års slut vara för trafiquen öppnade. De nära nog
omätliga fördelar, som skulle tillskyndas landets rörelse och
industrie derigenom, att Götheborg, denna Rikets största han¬
delsstad vid Vesterhafvet, ställdes i direct förbindelse, året
om, med både Mälaren och Wettern, synas mig böra upp¬
skattas så högt, att det i sanning vore ledsamt om Stats¬
utskottet skulle anse sig icke kunna tillstyrka en anslags-
förhöjning af 2 millioner för det stora målets ernående. Vis¬
serligen har det blifvit invändt, att medel saknades till ränta
och amortering; meri, på grund af redan vunnen erfarenhet
om den inkomst, som lemnäs af de till begagnande upplåtna
delarna af vestra och södra stambanorna, och ännu mer på
grund af resultaterna af den fullbordade Fahlu—Gelle-linien,
hoppas jag, att Statens jern banor skola inbringa så mycket,
Den 23 November.
att åtminstone ränta och amortering å 2 millioner dermed
kunna betäckas.
En talare på Stockholmsbänken, hvilkens mångsidiga
erfarenhet berättigar honom till ett stort förtroende, har
yttrat förhoppning att kunna för Stats-Utskottet uppenbara
konsten att anlägga stambanor för vida bättre pris, än hit¬
tills skett. Förmår han detta, så vore det en oskattbar
lycka för honom sjelf, men ännu mera för vårt land och
hela den civiliserade verlden. Men det förundrar mig att,
oaktadt den rika tillgången på skicklige ingenieurer inom
flera länder, jag vill, exempelvis, blott nämna Belgien, Eng¬
land, Frankrike, m. fl., intill närvarande stund från detta
håll icke framkommit något enda förslag i nämnda riktning.
En och annan af Ståndets ledamöter har redan instämt i
Herr Hiertas yttrande, och möjligt är att flere dela hans
förhoppningar. Hvad mig beträffar, förklarar jag till Proto-
collet, att, intilldess Herr Hierta framlagt nöjaktiga bevis
för sitt antagande, jag, beklagligen, tillhör de tviflandes
antal.
En annan talare har ifrågasatt jernvägs-materielens
åstadkommande inom landet. Jag tror ock att Svenska rails
kunna göras 10 procent lättare, än de Engelska; men säkert
är, att tillverkningen blefve vida dyrare i närvarande ögon¬
blick, då det Engelska jernet står i ovanligt lågt pris. För
öfrigt lärer i delta hänseende icke mycket vara att hoppas,
då, såsom bekant är, alla försök från Chefens för jernvägs-
bygguaderna sida att uppkalla den Svenska industrien till
verksamhet i antydda syftning beklagligen visat sig alldeles
fruktlösa. Man har i sednare tider anlagt nya valsverk i
flera delar af landet; men icke eller vid dessa har man,
oaktadt uppmaning, gjort ens något försök att tillverka ma¬
teriel för andra, än mindre jernbanor. Helt nyligen samman¬
träffade jag med föreståndaren för Motala mechaniska verk¬
stad, sorn, på min fråga, om han icke vöre betänkt på att
valsa rails, svarade, att sådana väl kunde vid verkstaden
tillverkas, ända till 30,000 årligen, så vida icke hinder mötte
af den mängd andra arbeten, som der vore att besörja. Jag
framkastade derjemte, idéen att vid Motala anlägga en sär¬
skild fabrik för locomotivers tillverkning. Svaret biel', att
nödiga machiner dertill saknades och att, om än sådana in¬
förskaffades, någon tid för denna handterings bedrifvande i
allt läll icke vore öfrig. Om Motala verkstad icke är i
stånd att åstadkomma jernvägs-materiel, lärer väl sådan icke
232
Den 23 November.
eller annorstädes i Riket kunna tillverkas. Det är i sanning
ett bedröfligt förhållande, alt. den Svenska jern-industrien,
fastän uppammad i landets sköte, och gynnad nu ändtligen
med näringsfrihet, likväl icke mäktar resa sig ur sitt ty¬
nande tillstånd eller någonting uträtta utan Statens mellan¬
komst; och jag börjar på allvar befara, att man innan Riks¬
dagens slut framkommer med ett förslag om anläggning af
fabriker för Statens räkning, hvilket, i min tanke, vore ett
företag af den vådligaste art. Jag skulle för öfrigt vilja
hänvisa Herrar Bruksidkare att hos Jern-Contoiret söka den
hjelp, som behöfves; men ledsamt är, att man i sjelfva
jernlandet icke kan reda sig på egen hand, när fråga är att
handtera jernet.
Herr Ekman: Den siste talarens yttrande, att det icke
skulle vara möjligt att i Sverige tillverka rails, föranleder
mig att säga några ord. Det förslag, jag tagit mig friheten
framställa, går egentligen ut på en uppmaning till Stats¬
utskottet att söka noga utreda den frågan, huruvida icke en
stor del af den materiel, som nu för Statens jernvägsbyggna-
der importeras, kan ersättas genom inhemsk tillverkning.
Detta förslag grundar sig på noggranna calculer, som ledt
till det resultat, att det borde vara möjligt för den Svenska
jern-industrien att åstadkomma åtminstone vissa delar af
nämnde materiel till ett pris, icke öfverstigande hvad lör
den utländska betalas. I afseende å loeomotiver, skenor,
axlar och vagnar, tror jag, att denna åsigt är temligen all¬
män, men, i fråga om rails, torde meningarne vara något
mera delade. För min del, är jag dock öfvertygad, att Sven¬
ska rails af betydligt mindre vigt, än de utländska, kunna
med fördel begagnas, helst de förra, om de än måste komma
att hållas till relativt högre pris, likväl icke på det hela
skulle komma att fördyra anläggningen.
Herr Sundblad: För min del, får jag förklara, att jag
i hufvudsak fullkomligt gillar den Kongl. Propositionen, an¬
gående de jernvägar, som böra göras färdiga intill nästa Riks¬
dag eller Stats-regleringsperiod; dock hade jag trott, att
mera afseende bort fästas på den lilla bit väg ifrån Hals¬
berg till Askersund, Wetterns norra ända, som, efter all
möjlig beräkning, bör komma att inbringa betydlig inkomst,
och derföre hort bland de första arbetena, eller i samman¬
hang med Orebro-bibanan, företagas.
Jag föreställer mig, att man haft mera vinst och skäl
till att minska södra banan med ett par mil, som ändå icke
Den 23 November.
253
blir till sin fulla längd färdig och öppnad för trafiquen, och
i stället fullborda vägen från Halsberg till Askersund.
Det är påtagligt, att de tyngsta varorna alltid komma
att med fartyg afsändas den längsta vägen, då sjö-communi-
cation finnes att tillgå, emedan forslings-kostnaden blir för
hög pä en längre jernväg.
Det är icke obetydligt med gods af alla slag, som nu
året om dagligen köras från Askersund till Orebro, och
tvärtom, för afsändning med fartyg till Götheborg samt
Wetterns och Wenerns stränder.
Då jernvägen blifver utsträckt till Askersund, så kom¬
mer tvifvelsutan att uppstå en nästan daglig ångbåts-commu-
nication mellan Jönköping, Wadstena, Motala, Askersund och
öfrige hamnar vid Wettern.
Jag anhåller, att mitt anförande måtte få åtfölja den
Kongl. Propositionen till Höglofliga Stats-Utskottets bepröf-
vande.
Herr Gahn, H.: Den bedröfliga målning af Svenska
jern-industriens tillstånd och de för dess idkare fork lenliga
omdömen, som innefattas i Herr vice Talmannens anförande,
uppkalla mig till det förklarande, att det öfverklagade för¬
hållandet icke med rättvisa kan tillskrifvas någon försum¬
melse å jernverksegarnes sida. Om man besinnar, huru¬
som Jernvägs-Styrelsen, allt ifrån första stunden af dess
tillvaro, otvätvdigt låtit förstå, att hvarje försök att inom
landet tillverka jernvägs-materiel vore ändamålslöst, enär ilen
skyndsamhet, hvarmed vägarne måste byggas, gjorde det
nödvändigt att hemta den från England, och härtill lägges den
hos oss allmänna bristen på capitalstyrka, som gör det till
en nödvändighet för hvarje industrie-idkare att med största
försigtighet beräkna och efter sannolika afsättningstillfällen
lämpa sina företag, bör det icke väcka förundran, att någon
inhemsk fabrication af ifrågavarande beskaffenhet hittills icke
uppstått. Väl är det sannt, alt Chefen för Statens jernvägs-
byggnader under sista året låtit utgå en uppmaning till lan¬
dets jernverksegare att inkomma med anbud å leverance af
jernvägs-materiel; men jag vågar påstå, att denna uppmaning
icke var så kraftig, likasom ock alt de fabricanter, hvilka
kunnat vara hugade att lyssna till förslaget, icke blifvit på
sådant sätt bemötte, att åtgärden kunde leda till något re¬
sultat. Dessutom beror det i väsentlig mån på systemet för
den rörliga materielen, huruvida tillverkningen kan inom
landet utföras, hvilket icke är tänkbart, om man fortfarande
Den 23 November.
skall begagna materiel af tyngre beskaffenhet, sådan sorn
den Engelska. Vill man åter antaga ett system med lättare
skenor och materiel, så är det intet tvifvel om att den skall
kunna tillverkas inom landet till sådant pris, att jernvägarne
på det hela icke blifva dyrare, men den stora fördel vinnes,
att de penningar, som upplånas för jernvägarne, stadna inom
landet och icke, som nu, till V3:del genast åter utgå för
införskrifna effecter.
Herr Ridderstad förklarade sig instämma i hvad Herr
Ekman anfört.
Herr Ekholm: Hvad Herr Ekman och andre talare
yttrat, i fråga om utvägars beredande för den inhemska
industrien att förse Statens jernvägsbyggnader med behöflig
materiel, anser jag vara förtjent af det största behjertande
och nästan lika vigtigt, som att anlägga jernbanor. Jag vet
icke, om det ligger någon sanning till grund för den upp¬
lysning, jag emottagit, att, vid afslutandet af contracten om
leverance af Engelska rails och locomotiver m. m., reqvi-
renten får räkna sig till godo en ansenlig rabatt, uppgående,
såsom jag hört påstås, ända till 10 å 13 procent; men önsk-
ligt vore, att genom Stats-Utskottet få utredt, huruvida
nämnda rabatt, om den exsisterar vid införskrifning af rails
för Statens räkning, verkligen kommit Statsverket till godo,
som möjligen kunnat föranleda det billigare pris, hvartill
erforderlig materiel utifrån kan erhållas, och det kan ju
vara möjligt, att våra inhemska producenter äfven finna sig
uti en dylik nedsättning, om beställningar i större scala i
tid erhållas.
Herr Eneman tillkännagaf sig instämma i Herr Bagers
yttrande.
Vidare anfördes ej, och den Kongl. Propositionen, jemte
afgifna yttranden, remitterades till Stats-Utskottet.
§ S-.
Föredrogs å nyo Kongl. Maj:ts Proposition om anskaf¬
fande al medel för fortsättning af Statens jernvägsbyggnader,
jemte andra, dermed sammanhang egande, ämnen.
Herr Renström: Vid remissen af den Kongl. Proposi¬
tionen om anskaffande af medel för fortsättning af Statens
jernvägsbyggnader, m. m., tillåter jag mig att fästa det Högtärade
Ståndets uppmärksamhet på en omständighet, som jag anser
vara af högsta vigt att taga i öfvervägande.
Det är under den förutsättning, att Ständerna vid denna
Riksdag komma att fatta heslut om upptagande af ett nytt
Ven 23 November,
255
utländskt lån, för att kunna fortsätta de påbörjade jernvägs-
arbetena, som jag nu tager till ordet.
Det torde icke för någon af detta Stånd vara obekant,
hvilka svårigheter, som mötte, för att kunna, pä något så
när billiga villkor, erhålla det redan upptagna lånet för
jernvässbyggnaderna, och att Staten för detta lån måste
underkasta sig vida hårdare vilkor, än hvad. som skulle
hafva varit fallet, om lånet hade upptagits 6 eller 9 måna¬
der tidigare.
De ledamöter af detta Stånd, som förliden Riksdag
äfven voro det, påminna sig säkert ganska väl, att Ständerna
i början på sommaren år 1857 hade anbud af ett lån på
circa 20 millioner Riksdaler på mycket billigare villkor, än
Staten sedan måste ingå på, och det torde icke eller för
de fleste af dessa ledamöter vara obekant, att, på enskild
väg, vid ungefär samma tidpunkt, tillkännagivande äfven
skedde, att ett dylikt lån kunde erhållas på ännu billigare
villkor, än det officielt erbjudna länet, om affairen då genast
kunde uppgöras.
Det är således, såsom jag tror, alldeles obestridligt, att,
om beslutet att upptaga det redan contraherade lånet hade
varit fattadt vid berörde tidpunkt, Staten hade erhållit detta
lån på vida billigare villkor, än som nu skett. Jag befarar,
mine Herrar, att, om Ständerna vid denna Riksdag, på lika
sätt, som vid sistlidne Riksdag, uppskjuta beslutet om upp¬
tagandet af det nya lånet till inemot slutet af Riksdagen,
samma svårigheter skola möta, som förut, och föremålet för
hvad jag nu går att yttra är derföre, att söka ådagalägga
nödvändigheten af att lånefrågan redan vid Riksdagens början
algöres, så framt man vill förekomma, att Staten må blifva
utsatt för sådana uppoffringar, som den måste vidkännas vid
upptagandet af det förra lånet.
Då en enskild person, som något tänker sig före, ämnar
företaga en större affaire, hvartill han behöfver låna pennin¬
gar, så gör han sig vanligtvis på förhand förvissad om, hvar
dessa penningar kunna fås och på hvilka villkor de kunna
erhållas.
Ständernas förfarande vid sistlidne Riksdag, i afseende
på de fattade besluten om jernvägarnes byggande och me¬
dels anskaffande dertill, var i rak motsats härtill. De be-
slöto först att bygga jernvägar för 20 millioner Riksdaler
och sedan att anskaffa penningarne dertill genom låns upp¬
tagande.
236
Den 23 November.
Detta synes mia val vara alldeles bakvändt.
Den, sorn har någon kännedom om, hurri det tillgår
med upptagandet af större lån, det må vara för Staters eller
enskilda bolags räkning, vet mycket väl, att det icke blott
erfordras en längre tid för att derom underhandla, utan att
låntagaren äfven måste hafva något rådrum på sig, för att
kunna passa på gynnsamma tillfällen att söka lånet, så vida
han icke skall blifva nödsakad underkasta sig hvad villkor,
som helst, långifvaren må föreskrifva, och det torde val
dessutom vara klart för en hvar, att. om långifvaren på för¬
hand har kunskap om, att lånet ovillkorligen bör inom en
viss kort tid anskaffas, hvilket väl icke lärer kunna hållas
för honom hemligt, då fråga är örn ett statslån, han äfven
deraf begagnar sig, för att stegra sina pretentioner.
Jag hemställer nu till Ståndet, om det icke må kunna
vara skäl att söka vidtaga någon åtgärd, för att kunna er¬
hålla det nya lånet på så billiga villkor, som möjligen sig
göra låter.
Jag förutser mycket väl, att man emot mitt förslag,
att vid Riksdagens början afgöra lånelrågan, gör den kraf¬
tiga invändning, att Ständerna väl icke kunna fatta beslut
om låns upptagande, innan det blifvit afgjordt, huru stor
summa de behöfva låna, och att det väl icke kan vara skäl
att skuldsätta Staten för mera, än hvad, som oundvikligen
erfordras för de jernvägsarbeten, som Ständerna nu komma
att besluta skola utföras intill nästa Statsreglerings-period.
Jag vill söka att med några ord vederlägga denna in¬
vändning.
Ständerna begingo, i min tanke, ett stort misstag, då de
vid sistlidne Riksdag beslöto. att endast upptaga ett sä stort
lån, som erfordras för de jernvägsarbeten, som kunna ut¬
föras intill nästa Statsreglerings-period, och min öfvertygelse
är, att, om Ständerna på detta sätt fortgå, att lör hvarje bit
af jernvägarne, som kan byggas emellan Riksdagarne, upp¬
taga nytt lån, Statens credit så ruineras, att den slutligen
icke kan få något lån.
Det är en känd sak, att man på de större penninge-
marknaderna, der statspapper köpas och säljas, mindre fä¬
ster sig vid, huru stort det lån är, som en Stat upptager,
än vid antalet af de lån, den upptager.
Så, till exempel, kan en Stat med mindre resourcer och
förmåga att betala sin skuld hafva en vida bättre credit, än
en annan Stat med större resourcer, äfven om den har
Den 23 November.
237
större skydd, än denne sednare, endast på den grund, att
Staten med mindre resourcer har sin skuld uti ett lån, då
deremot den andra Staten, med större resourcer, har sin
skuld uti flera lån.
Detta förhållande bekräftas äfven tillräckligt genom den
misscredit, hvaruti Hypotheksföreningarnes obligationer nu¬
mera kommit, hvartill annan orsak ej gerna kan finnas, än
den, att en sådan mängd län af denna beskaffenhet blifvit
upptagna. Vore alla dessa lån sammanslagna uti ett lån,
sä är intet tvifvel om att ju icke coursen på dessa papper
skulle stå mycket högre, än den nu gör.
Efter att sålunda hafva visat, huru maktpåliggande det
är för Staten, att söka undvika alt taga mångå lån, kari jag
ej finna annat, än att, om län nu skall upptagas, hvilket
väl torde vara oundvikligt, Ständerna skulle handla mycket
oklokt, om de då icke på en gång npptoge ett så stort lån.
som erfordras för att åtminstone kunna fullborda de redan
påbörjade jernvägarne, så att nästkommande Ständer icke må
behöfva upptaga ett nytt lån för detta ändamål, och som
häraf äfven följer, att lånets storlek, i min tanke, icke bör
vara beroende på hvad, som erfordras till de jernvägsarbeten,-
Ständerna nu komma alt besluta skola utföras intill nästa
Statsreglerings-period, utan endast på hvad Ständerna må
finna för godt i sin helhet anslå för jernvägsbyggnader, så
tror jag mig ock härmed hafva vederlagt den invändning, som
jag nyss nämnt att man möjligen kommer att göra emot
mitt förslag att vid Riksdagens början afgöra lånefrågan.
Mitt förslag är, i korthet sagdt, det, att Ständerna nu
först måtte bestämma den summa, de anse sig böra upplåna
för jernvägsbyggnader, hvilken summa jag dock, för min del,
anser icke böra blifva mindre, än alt den är tillräcklig för
fullbordandet af de redan påbörjade jernvägarne, och att de
sedermera rätta arbetena derefter.
Men, säga kanhända många, att framkomma med sådana
projecter. som gå ut på att skuldsätta Staten för flera
millioner Riksdaler mera, än den lör tillfället behöfver låna,
det är ju att rent af vilja ruinera Staten.
Jag beder de personer, som uppfatta saken på detta
sätt, vara tranquila för att härmed icke är så farligt. Min
afsigt är visst icke att vilja onödigtvis skuldsätta Staten,
och det finnes säkerligen ingen inom detta Stånd, som med
med mera varsamhet, än jag, önskar gå tillväga i detta hän-
Vorg.-Stind. Prof nid Rikti. 1859—1860. I. 17
238
Den 23 November.
seende, men jag skyggar i alla fall ej tillbaka att uttala
den öfvertygelse, jag liar om hvad, som är det rätta att
tillgöra i denna sak, äfven om jag derigenom utsätter mig
för den misstanka att vilja skuldsätta Staten för mera, än
hvad skäligt är.
Jag kan ej inse, att Staten kan löpa den ringaste risque
derigenom, att den upptager ett större län, än den för till¬
fället hellöf ver.
Jag tager mig friheten framställa den fråga till dem,
som äro af annan tanke, om det icke må kunna vara möj¬
ligt att foga sådan anstalt, att de penningar, som icke äro
behöflige intill nästa Statsreglerings-period, blifva under
tiden förrantade och oförryckt hållna tillhanda för det ända¬
mål, hvarför de blifvit upplånta, eller örn dessa penningar
måste anses såsom förlorade för Staten. Jag kan ej före¬
ställa mig, att någon kan vilja påstå detta sednare.
Hvad angår de medel, som Staten skulle komma att i
utländskt mynt upplåna utöfver behofvet intill nästa Stats¬
reglerings-period, så anser jag mig emedlertid böra upplysa,
att min mening ingalunda är att dessa medel skulle på så
sätt förräntas, att de utlånades inom landet och att, till
följe deraf, en mot beloppet svarande sedelemission ifrån
Riks-Banken skulle komma att ega rum. Nej, mine Herrar,
jag vill visst icke tillstyrka, att dessa penningar på dylikt
sätt göras fruktbärande, utan protesterar tvärtom emot ett
sådant förfarande dermed. Genom att på detta sätt placera
penningarne skulle man, i min tanke, alls icke hafva någon
garantie för att de skulle komma att användas för det af-
sedda ändamålet, och icke eller för att de voro tillgänglige,
då de hehöfdes. Följden deraf skulle för öfrigt blifva, att
ett stort öfverflöd på penningar skulle för en kort tid upp¬
stå inom landet, hvarigenom vingieriet skulle understödjas,
och alt sedermera penningebrist skulle yppa sig, då lånen
skulle betalas, hvilka lluctuationer i penningemarknaden alltid
blifva skadliga. Min mening är, att dessa penningar skulle
nedläggas uti lätt realisabla utländska statspapper, intill dess
de behöfvas, och att de således alldeles icke böra få i låne-
\äg utlemnas, hvarken till Banken eller allmänheten. Här¬
igenom synes mig väl, att all fara för att penningarne skulle
blifva på obehörigt sätt använda bör vara undanröjd.
Antagom nu, att kommande Ständer icke finna det vara
skäl att fortsätta de stora företag, hvartill penningarne blifvit
upplånta, så kan jag i alla fall ej inse, alt något särdeles
Den 25 November.
239
kan vara förloradt dermed, att de blifvit upplånta. Ständerna
kunna ju, för den möjliga händelse, att kommande Ständer
icke anse sig böra begagna penningarne för de tillämnade
företagen, pä förhand stadga det villkor, att penningarne då
icke få användas för annat ändamål, än till afbetalning på
de upptagna lånen, i den mån detta kan ske till fördel för
Staten, och jag är fullt förvissad örn att, äfven i detta fall.
Staten icke skulle komma att vidkännas någon synnerlig för¬
lust på upplåningen deraf.
Jag vill omnämna en omständighet, som härmed kan
hafva sammanhang. Troligen hafva flere ledamöter af delta
Stånd sig bekant, att ett Norskt statslån med samma ränta,
som vårt jernvägslån, länge varit noteradt i Hamburg till
icke mindre, iin 4 procent högre cours, än vårt lån. Jag
säg för icke länge sedan i tidningen Börsen-Halle, att det
Norska lånet var noteradt till 99V2 procent, under det att
vårt lån var noteradt till 95V2 procent. Vid efterfrågan
hvad orsaken härtill kan vara, har jag erhållit den upplys¬
ning, att Norska Staten har en särskild fond afsatt, för att
på Beursen i Hamburg uppköpa obligationer af detta lån,
så snart de falla till en viss course, jag tror 91 eller 92
procent, och att detta gjort, att coursen på dessa papper
nästan aldrig gått lägre, än till 94 procent.
Jag hemställer då, om det icke må kunna vara skäl,
att Svenska Staten äfven har eri särskild fond afsatt lör
samma ändamål, och om icke de penningar, som tillsvidare
icke kunna vara behöflige af det utländska lån, som upp¬
tages, må kunna dertill användas.
Detta må likväl vara en sak för sig att taga i öfver¬
vägande.
Kongl. Maj:t har i Sin Proposition äskat ett anslag af
Ständerna, för fortsättning al jernvägsarbetena intill nästa
Statsreglerings-period, af 23 millioner R:dr R:mt. Häraf
har Kongl. Majit föreslagit, att 9 millioner R:dr skulle upp-
lånas inom landet, på så sätt, att Riks-Banken, af dess vinst¬
medel, skulle lemna 4 millioner R:dr emot obligationer i
utländsk myntsort och 2 millioner R:dr emot obligationer i
Svenskt mynt, samt att 3 millioner R:dr skulle upplånas af
allmänheten, och följaktligen endast 16 millioner R:dr i ut¬
landet. Jag gillar visserligen, att Staten på detta sätt lernnar
så väl Banken, som allmänheten, tillfälle att få placera
penningar uti dess obligationer, och jag anser det äfven vara
ganska riktigt, att Banken, efter hand, nedlägger sina vin¬
860
Ven 25 November.
ster uti dylika papper, men jag anser, å andra sidan, vara
al högsta vigt att tillse, att icke för stora summor här¬
igenom hastigt dragas från näringarne. Att Staten, under
en tidrymd af 3 år, skulle af röreisecapitalet i landet upp¬
taga 9 millioner R:dr, tror jag, för inin del, skulle vara
vådligt, och jag kan derföre icke eller tillstyrka det. Den
omständigheten, att Banken icke skulle nedlägga andra pen¬
ningar uti dessa papper, än de, som inflyta tor räntor, för¬
ändrar ej förhållandet, emedan dessa penningar, i annat fall,
skulle blifva till allmänheten utlånta. Jag hemställer äfven,
om icke de räntor. Kongl. Maj:t föreslagit för de inhemska
lånen, äro något för höga. Kongl. Maj:t har nemligen före¬
slagit, att långifvarne skulle ega rättighet, att antingen er¬
hålla obligationer efter al pari course, löpande med 3 proc.
årlig ränta, eller ock obligationer, hvarpå endast 80 proc.
skulle inbetalas, löpande med en ränta, som skulle mot¬
svara något öfver 4x/2 proc. på det inbetalta capitalet. Följ¬
den deraf, att Staten för de inhemska lånen betalte så höga
räntor, skulle troligen blifva, att utländska capitalister icke
skulle vilja lemna lån på billigare vilkor, och derigenom
skulle säkerligen en högst betydlig förlust komma att upp¬
stå för Staten. Jag skulle derföre, för min del, tro, att
Staten icke borde för de inhemska lånen betala högre
ränta, än il/2 proc., och som jag för öfrigt är af den tanke,
att vårt land i sjelfva verket har behof af att upplåna utländ¬
ska capitaler, sätter jag äfven mycket i fråga, om icke Sta¬
ten för närvarande snarare horde preferera att upptaga hela
den summa, som erfordras, uti utländskt lån.
Vidkommande Kongl. Maj:ts förslag, att genom det nya
utländska lånet liqvidera de återstående 9 millionerna af
42-millioners-lånet, så får jag tillstå, att jag högst ogerna
skulle se, att detta skedde, men att jag dock mycket väl
inser, att denna transaction blifver en nödvändighet, om icke
en mängd personer skola blifva ruinprade genom att åter¬
stoden af länet par force indrifves.
Jag har nu, mine Herrar, sökt redogöra för de hufvud-
sakliga skäl, som föranledt mig att framkomma med det af
mig gjorda förslaget.
Hvad angår storleken af de lån, som Staten inalles bör
upptaga, så anser jag mig icke böra derom något yttra, utan
öfverlemnar till Högloflige Stats-Utskottet att föreslå den
summa, Utskottet må finna för godt. Hvad jag endast här¬
vid vill taga mig friheten erinra, är, att, om ett utländskt
Den 23 November.
261
lån skulle kunna erhållas på billigare villkor, än det redan
upptagna lånet, det synes mig vara skäl att då taga ett så
stort lån, att det förra lånet äfven må kunna dermed in¬
frias, så vida detta kan låta sig göra.
Jag vill äfven fästa Ståndets uppmärksamhet på en
annan omständighet, och denna är, att det utländska lånet,
i min tanke, så vidt ske kan, bör upptagas i guld, det vill
säga i Pund Sterling eller Francs. Till stöd härför kunna
flera vigtiga skäl anföras. Ett skäl är, att guldet, i förhål¬
lande till sillret, efter all sannolikhet, kommer att, fort¬
farande, falla i värde, — ett annat skäl är, att nästan alla
våra export-artiklar betalas med guld. hvaraf följer, att vi,
under vanliga förhållanden, icke hafva stort annan silfver-
valuta att disponera, än de lån, som upptagas i denna va¬
luta; ett tredje skäl är, alt Statens credit i Tyskland i all¬
mänhet och i Hamburg i synnerhet, i anseende till de många
lån, sorn Hypotheksföreningarne der upptagit, slår temligen
lågt, så att det är att förmoda, att lånet skall kunna er¬
hållas på billigare villkor i de länder, som hafva guldet till
standard; och ett fjerde skäl är, att nästan all den materiel,
som Staten måste införskrifva för jernvägarne, skall betalas
med guld.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och då i be¬
traktande tages, att tiden nu tyckes vara gynnsam för att
upptaga lånet, enär räntan å alla de större penningemarkna-
derna för närvarande slår mycket låg, samt osäkert är, huru
tiderna i detta hänseende kunna vara beskaffade om 8 eller
9 månader härefter, skulle jag anse det vara mycket illa,
om Ständerna nu icke vidtogo sådane åtgärder, att contract
om lånet må kunna när som helst uppgöras.
Jag inser emedlertid allt för väl, att, om mitt förslag
icke understödjes af andra ledamöter af detta Stånd med
mera inflytande, än jag har, jag icke kan hafva mycket
hopp om framgång deraf, och jag tager mig derföre friheten
att, med afseende på frågans vigt, uppmana de Herrar, som
kunna dela den åsigt, jag nu framställt, att med sitt förord
benäget understödja förslaget. Jag beder äfven de leda¬
möter af Ståndet, som kunna hysa betänkligheter emot för¬
slaget, att de icke måtte förkasta det, innan de tagit det i
närmare öfvervägande, och jag räknar slutligen med visshet
på, att de Herrar, som äro ledamöter af Stats-Utskottet,
skola egna den uppmärksamhet åt förslaget, att de åtmin¬
stone medverka dertill, att detsamma kommer att inom Ut-
262
Den 25 November,
»kottet tagas i behörigt öfvervägande, antingen de gilla det
eller icke.
Jag anhåller vördsamt, alt detta mitt anförande måtte
få åtfölja den Kongl. Propositionen tili Stats-Utskottet, såsom
särskild motion.
Häruti instämde Vice Talmannen Herr Schwan och
Herr Ekelund.
Denna nu började öfverläggning kommer att fortgå t
eftermiddagens Plenum.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes klockan l/2 5 eftermiddagen, men sammanträdde åter,
till fortsättning af
Plenum, kl. 6 eft. m.
§ 6.
Justerades: 1 :o Protocolls-Utdrag öfver besluten denna
dag. f. m.; och 2:o Protocollet för den 9 uti innevarande
månad.
§ 7‘
Tortsattes den uti förmiddagens Plenum började öfver¬
läggning, angående Kongl. Majds Proposition om anskaffande
af medel för fortsättning af Statens jernvägsbyggnader, jemte
andra dermed sammanhang egande ämnen.
Herr Wallenberg: Den Kongl. Proposition, som nu
är föremål för Ståndets öfverläggningar, är en af de vigti -
gaste, liksom troligen den märkvärdigaste vid denna Riks¬
dag. Det är första gången Ständerna fått från Regeringen
direct emottaga någon framställning i dylika ämnen, utan
vanligen har det så tillgått, att man i Riksdagens elfte tim¬
ma öfverlemnat åt Stats-Ulskottets Riksgäldsafdelning att, så
godt sig gora låtit, uppgöra ett förslag. Att förslaget nu
blifvit så tidigt till Ständerna öfverlemnadt, att de kunna
deråt egna en omsorgsfull och mogen pröfning, är en för¬
del, som de ej böra försumma att göra sig till godo.
Kongl. Majit föreslår att till jernvägsarbetenas fortsät¬
tande under åren 1860—1863 ett lån må af Staten uppta¬
gas till belopp af 23,000,000 R:dr Riksmynt. Denna punkt
lärer väl ej blifva mycken tvist underkastad och jag anser
mig derföre icke behöfva vid densamma vidare uppehålla mig.
Kongl. Majit föreslår vidare, att af dessa 23,000,000
Ven 23 November.
263
skola 20,000,000 upptagas såsom amorteringslån, stäldt i
utländsk myntsort, och återstoden, 3,000,000, upplånas mot
obligationer på Svenska språket och å Svenskt mynt. Jag
anser mig här genast böra till Stats-Utskottet hemställa, att
det må undersöka, huruvida skäl ej är för handen, att åt¬
minstone hela denna summa upplånas i utlandet. Af den
Kongl. Propositionen ses, att man hoppas inom landet kunna
erhålla ej blott dt> 8,000,000, som skola upplånas mot obliga¬
tioner i Svenskt mynt, utan jemväl 4,000,000 af de 20, lör
hvilka obligationer i utländskt mynt skulle utgifvas. Der¬
till kommer, att af de återstående 16,000,000 9,000,000
skulle användas till liqvid af hvad, som ännu är obetaldt af
12.000.000-lånet. På sådant sätt blefve det egentligen endast
7.000.000, som komme att till landet indragas. Nu är lik¬
väl att märka, att af de 28,000,000, som för jernvägsarbe-
lenas fortsättande till 1863 års slut anses behöfliga, en
tredjedel eller ungefär 8 1/i millioner åtgå för anskaffandet
af sådana materialier, som måste hemtas från utlandet.
Rörelsecapitalet i landet komme således genom denna låne-
operation icke att erhålla någon tillökning, utan tvärtom att
med 1 % millioner förminskas. Vårt land befinner sig, i
financielt hänseende, för närvarande i ungefär samma ställ¬
ning, som en enskild rik man, hvilken anlagt en mecha-
nisk verkstad, men sorn, när allt blifvit färdigt, byggnader
uppförda, machiner insatta o. s. v., ser sina tillgångar ut¬
tömda och finner sig i saknad af det nödvandiga rörelseca¬
pitalet för arbetets bedrifvande. På ungefär samma sätt för¬
håller det sig nu med hela landel. Här finnes en mängd
väl beräknade företag, men hvilka, i saknad af behöfligt
rörelsecapital, framsläpa ett tynande lif. Ett sådant tillstånd
bör ej fortfara och kan ej fortfara utan ett allmänt tillbaka-
gående. Herr Renströms förslag innefattar äfven den me¬
ning, att Sverige är i behof af rörelsecapital. Jag instäm¬
mer med Herr Renström deruti, att lånet bör tagas större,
än af Kongl. Majit blifvit föreslaget. Jag anser också, att
detta utan ringaste olägenhet läte sig göra. Öfverskottet
kunde af Riksgälds-Contoirel på ett fördelaktigt sätt frukt-
bargöras, så att alkastningen blefve större, än den ränta, som
till utlandet erlades. Men utom denna afkastning, som ome¬
delbart tillfälle Staten, skulle äfven en annan vinst uppkom¬
ma, nemligen ökad bevillning genom de flera företag, hvilka
det ökade rörelsecapitalet skulle framkalla.
Fastän Regeringen säkerligen klart sett behofvet af
264
Oen 23 November.
ökadt rörelsecapital, var det dock naturligt, att den under
närvarande förhållanden skulle lill det minsta inskränka sina
pretentioner; men representationen bör uttala tidens kraf i
detta hänseende.
Om ett större utländskt län upptoges, är det utan tvif¬
vel visligen tänkt, att Rikets Ständers Bank deri bör taga
del. nemligen genom uppköp af Svenska Statens obligationer
i utländskt mynt, ty med sådana i inhemskt mynt skulle
Ranken ej vara det ringaste betjenad. Banken har alltsedan
1808—1809 Riksgälds-Contoirets obligationer i Svenskt mynt,
hvilka äro fullkomligt osäljbara, just när Banken behöfver
stärka sin cassa, oell den skulle derföre ej kunna draga
någon fördel af ytterligare inhemska obligationer, hvaremot
utländska lätt skulle kunna i behofvets stund realiseras å
utrikes ort och förstärka den metalliska cassan.
lien del af den Kongl. Propositionen, som föreslår, att
Banken af sin vinst skulle anslå 6,000,000 till uppköp af
obligationer, anser jag derföre ej förtjena annat afseende,
än att Stats-Utskottet bör tillstyrka, att Rikets Ständers
Bank uppköper från Riksgälds-Contoiret Statsobligationer till
ett belopp af 6,000,000 R:dr, men ej för contanta pennin¬
gar, utan för de räntebärande inhemska papper, hvilka nu
af Riks-Banken innehafvas. Det vore ett lysande til I fä lie,
att reglera förhållandet emellan dessa båda Statens verk.
Rikets Ständers Bank har, sedan kriget åren 1808 och 1809,
594 st. af Riksgälds-Contoiret utgifna obligationer å tillsam¬
man 3,564,000 R:dr. För dessa, samt innehafvande Hypo-
theksobligationer till ett belopp af 459,000 R:dr och Arméens
accords-amorteringsfonds obligationer lör omkring 2,160,000
R:dr, borde, efter mitt förmenande. Rikets Ständers Bank
tillbyta sig Statsobligationer, ställda i ntländskt mynt, till ett
motsvarande belopp eller omkring 6,000,000. Denna till
förenkling emellan Rikets Ständers Bank och Riksgälds-
Contoiret ledande åtgärd hemställer jag till Stats-Utskottets
begrundande.
I afseende på den föreslagna räntefoten för de inhem¬
ska obligationerna, ber jag äfven få göra några anmärk¬
ningar. Kongl. Maj;t har för en del af dessa obligationer
föreslagit, alt räntan skulle utgöra 3 R;dr 65 öre för året,
d. v. s. 1 öre lör hvarje dag. Detta låter visserligen myc¬
ket filfigt, men dervid har man begått det misstaget att be¬
räkna året till 365 dagar, då såväl i praxis, som, enligt de
af Kongl. Maj:t stadlästade Reglementen för Bankerne, hvarje
Ven 23 November.
265
månad, i fråga om ränleberäkning, anses lika med 30 dagar
och således hela året lika med 360 dagar. Jag anser för
öfrigt den omständigheten, att räntan sättes till 1 Öre om
dagen, vara af mindre vigt; ty, då dessa obligationer komma
att gälla efter course lära de ej så ofta komma att omsättas
och kunna ingalunda suppléera Banksedlar. Det angifves icke
i den Kongl. Propositionen, hvilket skulle blifva minsta
beloppet för dessa obligationer, men det vill dock synas,
som meningen vore att utgifva obligationer af så lågt belopp,
som 100 B:dr. Men så små summor, som 100 R:dr, böra
heldre insättas i sparbanker. Det är icke välbetänkt, att
intrassla folk med små tillgångar i perpetuella räntor, eme¬
dan den förlust, som af kastning i priserna uppkommer, är
lör dem allt för kännbar.
I afseende på del andra slaget af de inhemska obliga¬
tionerna, är räntan bestämd att blifva S procent. Men för
dylika papper är detta en alltför hög ränta. Sådana obliga¬
tioner skulle aldrig blifva löpande; hvarje enskild cassa
skulle genast skynda att tillegna sig dem. Vill man hafva
dessa obligationer löpande, så får man ej fastställa så hög
ränta. För öfrigt anser jag det alldeles olämpligt att be¬
stämma två olika räntefötter. För det tilltänkta nya utländ¬
ska lånet anser jag böra bestämmas samma räntefot, som
för det, vi redan upptagit. 1 andra länder, der särskilda
räntefötter finnas för särskilda lån, sträfvar man öfverallt
att erhålla en gemensam räntefot för alla; och denna erfa¬
renhet bora vi, som ej hunnit långt i den vägen, göra oss
till godo.
Förslagel, att Riksgälds-Contoiret skulle af de i utländsk
myntsort upplånta medlen använda 9,000,000 till liqviderande
af återstoden utaf 12.000,000-lånet, anser jag Stats-Utskoltet
böra afstyrka. Jag tror icke att någon sammanblandning af
Bankens och Riksgälds-Contoirets affairer bör ega rum, enär
en sådan sammanblandning endast skulle leda till trassel.
Man bar som skäl för en sådan åtgärd anfört, alt återbetal¬
ningen af de från Statslånefonden utlånte medel då kunde
få ske långsammare. För min del, yrkar jag, att Riks-Ban-
ken sjelf må behålla och i sinom tid inbetala detta lån;
återbetalningarne af hvad deraf blifvit inom landet utlånt kom¬
ma nog att gå tillräckligt långsamt ändå. Jag tror att man
vid utlåningen af denna fonds medel ej gått till väga, sorn
sig bort. Annu är icke Berättelsen angående Bancoverket
för 11!59 tillgänglig, men jag fruktar, att den kommer att
206
Den 23 November.
visa, att man i afseende på utlåningen af denna fond råkat
på irrvägar. Motivet vid sistlidne Riksdag för upptagande
af detla lån var, såsom vi erinra oss. att derigenom hjolpa
dem, som hade god säkerhet att erbjuda, men som, i följd
af den allmänna penningebristen, ej kunde reda sig. Det
är dock icke i öfverensstämmelse härmed, som utlåningen
från Statslånefonden blifvit bedrifven. Vid Låne-Contoiret i
Malmö t. ex. hafva 752 lån å tillsammans 2,138.450 R:dr
utlemnats mot namnsäkerhet, men deremot endast 94 lån å
843,700 R:dr mot inteckningar. Jag tror mig således kunna
utan fara för misstag påstå, att denna lånerörelse icke blif¬
vit så bedrifven, som vederbort.
Hvad jag här tagit mig friheten anmärka emot den
Kongl. Propositionen, hindrar mig ej att med tacksamhet
erkänna Kongl. Majrts tillgörande, att framlägga denna Pro¬
position så tidigt, att den kunnat bli föremål för Sändernas
mogna bepröfvande.
Det af Herr Renström, framställda förslag, att upptaga
det utländska lånet i guld, förtjenar uppmärksamhet. Vid
det förhållande, att guldet jemnt är i fallande, är det natur¬
ligtvis en fördel, att i denna metall upptaga ett lån, som
under loppet af 57 å 40 år skulle inbetalas.
Jag anhåller, att detta mitt yttrande må få åtfölja re¬
missen af den Kongl. Propositionen till Stats-Utskottet.
Herr Lallerstedt: Den näst föregående talaren har fram¬
ställt åtskilligt af hvad jag ämnat yttra i anledning af den
Kongl. Propositionen, oell jag har icke mycket att tillägga.
Jag instämmer i hvad inledningen till den Kongl. Pro¬
positionen innehåller, men jag kan icke i allo godkänna de
förslag. Kongl. Majit framställt. Det ser ut, som hade Kongl.
Majit alltför mycket gifvit. efter för en mening, hvilken är
ganska allmän i landet, men icke förtjenar det afseende,
som derå nu blifvit fästadt. Jag menar det inhemska fond¬
systemet, hvarpå man nu från alla håll ropar. Det är
visserligen lyckligt, när en vetenskap populariseras, och stora
reformer kunna ej vidtagas innan allmänheten lärt känna
behofvet af dem; men med ett sådant populariserande är
dock förenad den olägenheten, att mången kastar sig på en-
skildtheter och hakar sig fast vid något särskildt ämne, som
slår an på honom, utan att bekymra sig om dess samman¬
hang med det hela. Onder sednare tider har allmänheten
mycket sysselsatt sig med de financiela frågorna; de hafva
utgjort föremål för en behandling, som. i stället för att reda,
Ilen 2.3 November.
267
ofta varit egnad att förvilla begreppen. Idkeligen har man
Iramhällit fördelarne af ett inhemskt fondsystem. Det har
varit den käpphäst, hvarpå så inånga ridit.
Man har talat om ett national-län, men ett national-lån
i Sverige är ej annat, än ett tomt ord; och om ett försök der¬
med göres, måste det, i mer eller mindre grad, misslyckas, ty
det finnes i vårt land inga för ett sådant ändamål disponibla
capitaler. När man i ett land har så godt om pengar, att man
räknar sin förmögenhet icke elter det capital, man eger,
utan efter de årliga räntor, man uppbär, kan det vara skäl
att tala om ett inhemskt fondsystem. Men så är icke hos
oss förhållandet. Visserligen hörde jag för några dagar
sedan en, som tappade 100 R:dr på spel, trösta sig med.
att det endast var S R:dr i ränta, han förlorat, men en så¬
dan beräkning hör till undantagen. Jag vill väl icke för¬
neka möjligheten för Staten att. om räntan å de inhemska
obligationerna sättes nog hög. inom landet erhålla måhända
icke så obetydliga capitaler, men detta skulle icke kunna
ske utan till stort men för näringarna ocb handeln, hvilka
derigenom skulle undandragas de för dem så väl behöfliga
capitaltillgångarna inom landet. Om de medel, som nu af
enskilde deponeras i bankerna, skulle blifva lagda i Stats¬
obligationer, blefve följden endast den, alt enskilde affaires-
män tvingades att förskaffa sig lån från utlandet. Det är
ett stort misstag, att genom höga räntor vilja framkalla ett
inhemskt fondsystem, likasom det är fåfängt alt söka fast¬
hålla skillnaden emellan inhemskt och utländskt lån. Om
man utfärdar en obligation i främmande mynt och en i
Svenskt samt för den sednare utfäster högre ränta, så är det
naturligt, att en utländning, s"m har förtroende till den
Svenska crediten, heldre köper den i Svenskt mynt utfär¬
dade obligationen. Det är lätt att derå uppbära ränta och
sedan vid behof förvandla den i utländskt mynt eller klin¬
gande valuta. Det bör icke^ finnas någon skillnad emellan
Svenska och utländska obligationer; de böra vara af samma
slag. Det enklaste och mest rationella är, att Rikets Stän¬
der bestämma den summa, som skulle upplåna*», och den
ränta, hvarå obligationerne skola lyda, samt derefter öfver¬
lemna lånets upptagande åt Riksgälds-Contoiret. Lika med
Herr Renström, anser jag att ett större lån nu bör uppta¬
gas, helst i guld, t. ex. i England eller hvarhelst det annor¬
städes kan ske.
Innan ett inhemskt fondsystem införes, anser jag dess¬
268
Den 23 November.
utom åtskilliga lagstiftnings-åtgärder böra vidtagas. Så kunde
vissa cassör genom lag tillförbindas att för sina behållnin¬
gar köpa Statsobligationer, äfvensom förmyndare genom lag
åläggas att placera sina myndlingars medel i Stats-obliga-
tioner. Många cassör, såsom fattigcassor, kyrkocassor och
flera dylika, hafva nu sina penningar utlånta mot namnsäker¬
het och kunna derföre icke alltid, när det behöfs, indraga
dem. Dessa medel kunde ock placeras i Statsobligationer,
om en allmän författning sådant stadgade. Men, så länge
lagstiftningen icke beredt möjligheten för Stats-ohligationers
användande på nu omnämnda sätt, är det i alla händelser
för tidigt att vilja införa ett inhemskt fondsystem.
Det synes mig. som Riksgälds-Contoiret ganska väl
kunde undvika att afsluia contract om lånets upptagande
med något utländskt banquierhus. Entrepreneurerne af tjugu-
millioners-Iånet hade derå, efter all anledning, vinst af en
million Riksdaler. Låneoperationen kan lika väl bedriLas
på det sätt, att Riksgälds-Contoiret låter utrikes, för sin räk¬
ning, till viss minimi-course, försälja sina obligationer. Der¬
med skulle ock den fördel vinnas, att nu kunde fattas be¬
slut om ett större lån och deraf, intill nästa Riksdag, blott
användas så stor del, som erfordras för de jernvägar, sorn
under nästkommande statsreglerings-period böra verkställas.
Ständerna böra väl en gång inse, huru olämpligt det är
att vid hvarje Riksdag taga lån. Vi kunna på det sättet
snart få ett halft dussin lån; men, såsom en föregående ta¬
lare omnämnt, är det icke lånens storlek, utan mera deras
mängd, som menligt inverkar på crediten. Delta är lika
sannt, då det gäller Stater, som i fråga om individer.
Jag anser det vara välbetänkt, att Riks-Banken får be¬
hålla sin vinst och att en del deraf lägges i Stats-obligationer,
ställda i utländsk myntsort. Detta är det bästa sätt att sätta
Banken i tillfälle alt, i behofvets stund, kunna förstärka den
metalliska cassan. Om Banken skaffar sig Svenska stats¬
papper, kunna dessa, när behofvet är för banden, utrikes
alyttras.
Lika med en föregående talare, anser jag ingen sam¬
manblandning af det nu ifrågavarande lånet med Statslåne-
fonden böra ega rum. Må Banken fortsätta indrifningen af
hvad, som å denna fond ännu återstår. Ju förr dessa mot
namn-säkerhet utgifna lån kunna indrifvas, desto bättre är
det. Af det nya jernvägslånet kan Riksgälds-Contoiret i stället
utlemna ett motsvarande belopp, mot fullgod realsäkerhet.
Den 23 November.
269
Man har häritydt på en reglering emellan Riks-Banken
och Riksgälds-Contoiret, hvarigenom Riksgälds-Contoiret, emot
erhållande, dels af egna aldre obligationer, dels åtskilliga
andra slags obligationer, till ett belopp af sex millioner
Riksdaler, skulle till Riks-Banken lemna nya Stats-obliga-
tioner å ett motsvarande belopp. Jag vill nu icke yttra mig
om detta förslag, men angeläget ar, att Banken, så mycket,
som möjligt, kommer i besittning af papper, som, vid före¬
fallande behof, lätt kunna realiseras. Jag anhåller att få
fästa uppmärksamheten på ett annat sätt, som leder till
detta mål. Det vore. om Riks-Banken öfverlemnade de
å lästighctslånen erhållna säkerheter till en Central-Hypo-
theks-Förening och af denna i stället erhölle obligationer.
Banken komine derigenom att få nio millioner i obligationer,
och om den dertill för bancovinsten inköpte Stats-obligationer
för sex millioner, skulle Banken disponera femton millioner
Riksdaler lätt realisabla papper. Man kunde då sofva gan¬
ska tryggt för realisationen.
Jag anhåller, att detta mitt anförande må få åtfölja den
Kongl. Propositionen till Stats-Utskottet.
Herr Billström: Hvad Herr Wallenberg uti sitt anfö¬
rande, på sidan om förevarande ämne, yttrat rörande Stats-
lånefondens förvaltning, synnerligast vid Låne-Contoiret i
Malmö, skulle jag visst icke hafva underlåtit att genast ve¬
derbörligen bemöta, om rätta tillfället dertill nu vore inne;
men då den pågående öfverläggningen rörer en helt annan
fråga, och enär den af Herr Wallenberg omnämnda berättel¬
sen angående Banco-Verket icke ännu blifvit i tryck till¬
gänglig, anser jag rättast vara, att uppskjuta med mitt svar
på de gjorda anmärkningarne, till dess denna berättelse här
förekommer till behandling, då jag ej skall förgäta att lemna
de upplysningar, som kunna vara behöfliga till rättfärdigande
al Låne-Contoirets i Malmö förfarande vid förvaltningen utaf
den del af Statslånefonden, som varit åt nämnde Contoir
anvisad.
Herr Wallenberg: Jag har begärt ordet endast för att
förtydliga något i mitt första anförande, som Herr Laller¬
stedt ej synes halva rätt fattat, nemligen mitt förslag, att
Rikets Ständers Bank skulle af Riksgälds-Contoiret tillbyta
sig Statsobligationer för vissa andra uppgifna papper. Min
mening var sådan, att. om för jernvägsbyggnadens fortsättande
behöfdes 25,000,000 R:dr och ett utländskt lån å 31,000,000
upptoges samt Riksgälds-Contoiret å sistnämnde belopp ut¬
270
Den 23 November.
färdade Statsobligationer, sä borde Rikets Ständers Bank er¬
hålla sådana till ett belopp af 6.000,000 R:dr emot öfver¬
lemnande till RiksgäIds-Gontoiret af de till samma belopp
uppgående obligationer, som jag förut omförmält. Med den¬
ria transaction, hvilken vore så mycket rimligare, som Riks-
gälds-Contoirets egen skuld till Rikets Ständers Bank upp¬
går till öfver 3,000,000 R:dr, åsyftas en förenkling al ställ¬
ningen emellan dessa båda verk, på samma gång som Rikets
Ständers Bank derigenom skulle vinna förökad säkerhet och
styrka.
Herr Lovén: Discussionen i dag i frågan om de före¬
slagna jernvägarnes sträckning har visat den nye represen¬
tanten, att han beträdt en bana, der många stötestenar,
många ej anade svårigheter och många tillstötande bivägar
hindra fortkomsten eller förleda tilltvilvel om rätta stråten, och
det är förlåtligt, om han understundom finner sig tveksam
och villrådig. Dessa förhandlingar hafva jemväl ådagalagt,
huru svårt det måste vara för Regeringen, att uppgöra för¬
slag i frågor, sådana, som den förevarande. Så mycket
mera tillfredsställande är det då, att få en så klar utredning,
som den Herr Renström lemnat af det ämne, som nu utgör
föremål för öfverläggning. Jag anser mig böra efterkomma
hans uppmaning, alt instämma i det af honom framlagda
förslag, hvilket jag rcommenderar till Stats-lRskottets syn¬
nerliga behjertande, dels i fråga om tiden för lånets uppta¬
gande, dels ock i afseende på förvaltningen af de medel,
som kunna komma att upplånas utölver hvad för jernvägs-
byggnaderne intill nästa Statsreglering behöfves.
Herr Boman: Jag hade ej ämnat yttra mig i förevarande
fråga, men då under discussionen satser och åsigter uttalats,
dem jag ej kan gilla, må mitt uppträdande ursäktas. — Herr
Wallenberg har rätt deri, att det är första gången Kongl.
Majit direct till Ständerna öfverlemnat en sådan Proposition,
som den vi nu till behandling förehafva, äfvensom deri, att
det är en stor fördel, att sådant inträffat redan i början af
Riksdagen; men jag tror också, att det är första gången man
inom detta Högtärade Riks-Stånd, som väl får anses företrädesvis
representera det skattdragande folket, hörer den erie öfverbjuda
den andre i att nedsänka landet i utländsk skuld, ja! det är
säkerligen första gången man här påstått, att, hvad Regerin¬
gen begärt, är för litet, att man måste upplåna ej blott hvad
man för närvarande behöfver, utan också ett på flere millioner
gående öfverskott, förmodligen för att ligga räntelöst i Riks¬
Den 23 November.
271
gälds-Contoirets cassakista. En sådan statshushållning förstår
jag mig icke på, och jag måste derföre begära ett förtyd¬
ligande af Herr Wallenberg. Ett par talare har, snart sagdt,
ansett det vådligt att bilda ett inhemskt fondsystem, emedan
detsamma skulle draga capitalerna från rörelsen, till dennas
stora skada, och naturligtvis har en sådan åsigt utgått från
hjertat, men jag hemställer, om man ej med skäl kan miss¬
tänka, att man derjemte befarat, det ett inhemskt fondsystem
skulle draga capitalerna ifrån Privatbankernes aepositions-
räkningar; jag frågar blott, emedan jag måste medgifva, att
jag ej förstår att riktigt uppfatta vissa personers åsigt om
hvad, som för allmänna penningerörelsen och landets fördel i
allmänhet är det rätta. Man vet sannerligen ej rätt hvad
man skall tro, ty än hör man t. ex. Herr Lallerstedt måla
landets financiela ställning i de mest lysande färger, och än
påstår han, att det är så fattigt på capitaler, att det, snart
sagdt, vore en verklig olycka att försöka framkalla ett inhemskt
fonderadt lånesystem; i sanning är det ganska svårt att rätt
bedöma åsigter och afsigter, som så motsäga och korsa hvar¬
andra.
Herr Wallenberg har ansett S procents ränta för ett in¬
hemskt lån vara allt för hög. Jag frågar då, om han min¬
nes, hurusom Riksgälds-Contoiret vid föregående Riksdag för¬
sökte upplåna penningar mot 4 å procent, men ej lycka¬
des få mer, än circa 200,000 R:dr; hvaremot till en enskild
Bank på Lilla Nygatan, som annoncerade, att den upplånade
penningar mot ä å 6 procent, inströmmade, på ganska kort
tid, allt hvad, som behöldes. Jern-Contoiret, som äfven be-
höfde penningar, höjde räntan till 6 procent, och fick inom
kort upplåna nära 2 millioner R:dr. Det är klart, att, om
man vill framkalla de inhemska skrinlagda capitalerna, måste
man höja räntan; ett inhemskt lån blir i alla fall ej så dyrt,
som 12-miIlionerslånet.
Jag har sett en liten brochure, innehållande en af Herr
Friherre Sprengtporten på Riddarhuset väckt motion, som tyckes
bevisa möjligheten af att etablera ett national-lån; och jag är
förvissad, att för ett sådant skulle kunna samlas stora capi¬
taler, som nu dels ligga räntelösa, dels ock äro insatte i
Privatbanker och andra procenteri-inrättningar, allenast man
gjorde försöket. — En svårighet för bildande af ett inhemskt
fondsystem har Herr Lallerstedt funnit deri, att vägen för en
sådan inrättning ännu ej vore planerad; det fordrades, enligt
hans förmenande, innan ett sådant system kunde komma til!
272
Den 23 November.
stånd, laglig föreskrift, att allmänna verks cassör skulle in¬
köpa Stats-obligationer, och en sådan föreskrift saknades i
vår lagstiftning. Huru förhållandel i allmänhet är, känner
jag icke, men jag vet med visshet, att Reglementet för Stä¬
dernas Allmänna Brandförsäkrings-Inrättning bestämmer, att
räntebärande obligationer skola för Bolagets räkning upp¬
köpas, och jag tror att så äfven vid andra allmänna inrätt¬
ningar inom landet är förhållandet. — För min del, proteste¬
rar jag på det högsta mot upptagande af ett större utländskt
lån, än det af Kongl. Maj:t föreslagna, och önskar, tvärtom,
att Stats-Utskottet ville tillse, huruvida icke, genom upplåning
inom landet, det utländska lånet möjligen måtte blifva mindre.
Herr Ridderstad: Jag inser väl, att det är fåfängt att på
detta rum höja sin stämma emot utländsk skuldsättning, att
man endast blir en ropandes röst i öknen; de röster, sorn
talat för en sådan skuldsättning, hafva varit så ljudeliga, att
det ej kan betviflas, att de uttryckt majoritetens inom Stån¬
det mening i denna fråga, men mitt samvete bjuder mig
dock att uttala min åsigt.
När Regeringen i Propositionen om Statsverkets tillstånd
och behof framställt förslag om Stockholms befästande, om
vattenledningar, om ångfartygs byggande, om hamnanläggnin¬
gar och mera dylikt, så är det förvånande att icke också
finna jernvägsbyggnaden der upptagen; då Kongl. Maj:t hittat
medel att verkställa alla de i Propositionen uppräknade ar¬
beten, så förvånar det i ännu högre grad, att man -ej funnit
ens några medel att verkställa det vigtigaste af alla arbeten
i landet, jernvägsanläggningen. Omdömena kunna vara olika,
men jag föreställer mig, att flertalet, liksom jag, bedömer
saken så, att, sedan alla, både ordinarie och extra ordinarie,
tillgångar tagits i anspråk för utförande af favoritplaner, Re¬
geringen fattat posto i jernvägsfrågan, Rikets lifslråga, för att,
utöfver alla, både ordinarie och extra ordinarie, anslag, förmå
nationen, och det just på grund af dess sympathier för detta
företag, att med en oerhörd utrikes skuldsättning ännu mera
öka anslagen.
Betraktar man partierna för och emot, i fråga om ut¬
ländsk skuldsättning, så finnér man beurs- och bankinteresset
förorda, och de besutne fastighetsegarne bekämpa, en sådan
skuldsättning; det är en strid emellan det rörliga affaireslifvet
och den fasta egendomen, emellan utlandet och fäderneslan¬
det, ty hvarje nytt lån ställer oss i ökadt beroende af ut¬
landet och hvarje ny ränteliqvid är en ny fiende. — Jag vill
Den 25 November.
icke söka mäta mig med de talare, som förut uppträdt, mea
jag kan ej afhålla mig ifrån att lemna en liten pennteckning
af framlidne Tiiskop Agardh, rörande amorterings- och hypo-
thekslån. Han yttrar:
»Då Sverige emotlager ett hypothekslån af t. ex. I mil¬
lion It:dr Specie, erhåller det från utlandet icke mer, än
900,000 R:dr Specie capital, men hetalar årligen tV2 pro¬
cent amortissement och 4 procent ränta, icke för 900,000
R:dr, utan för en million, tillsammans SV2 procent i 40 år,
hvilket gör 2,200,000 R:dr inalles för de 900.000 R:dr, sorn
del erhållit. Ar lånet i silfver, som det i sig sjelf är, fastän
det till stor del ingår i vexlar, så inkomma till Sverige, ge¬
nom ett sådant lån, 900,000 R:dr silfver, men ifrån Sverige
utgå för samma lån 2.200,000 R:dr i silfver. Deraf visar
sig, att sådana lån hafsa ett ofördelaktigt inflytande på metal¬
liska nassan, och att således, ehuru, när lånet upptages, me¬
talliska cassan lörstärkes och gifver en kort liflighet i rörel¬
sen, så försvagas den vida mer genom återbetalningen, så
att metalliska cassan genom dessa lån oupphörligen arbetar
under sig.»
Dessa rader innehålla en allvarsam varning för utländsk
skuldsättning; det talas der om endast en million, det gäller
nu 25, och vådan är lätt att. inse.
Vid det gemensamma sammanträdet på Riddarhuset sist-
lidne Riksdag, i frågan om upptagandet af ett utländskt lån,
yttrade en talare:
»Nu synes det populärt att skuldsätta oss, för att åter
hasa sig fram en tid, så länge utländska penningar komma
in, men endast för att så mycket säkrare ännu mer intrassla
våra financer. De utländska räntorna skola betalas och siifret
skall årligen strömma ur Riksbanken och göra det svårare
att ordna credit- och bankväsendet samt möjligen bidraga till
realisationens undergång.»
Denne talare protesterade emot upptagande af lån utom
landet, och äfven jag inlägger min protest emot sådana lån,
på skäl
att ett fortsatt lånesystem lägger hyende under en oklok
statshushållning;
att förkastandet af detta system skulle nödga Regeringen
att återgå till måttliga fordringar, välbetänkta förslagen för¬
nuftig hushållning;
Sors.-Släna. hot. vid Kitid 1859 — 1860. I. I !?
874
Den 23 November.
att det utländska lån, vi redan upptagit, mera försvårat,
än förbättrat landets financiela ställning;
att tidpunkten nu är inne för skapandet af ett inhemskt
fondsystem;
att landet ogillar och fördömer den utländska skuldsätt¬
ningen; samt slutligen
att Kongl. Maj:t Sjelf, i Propositionen, tvekar om den
rätta vägen.
Och då Kongl. Majit tvekar i valet emellan inhemskt
och utländskt lån, må det väl äfven vara oss tillåtet, icke
allenast att tveka om, utan att helt och hållet tvifla på, den
utländska skuldsättningens fördelar. — På Riddarhuset har Herr
Friherre Sprengtporten väckt en motion om bildandet af eli na-
tional-lån. Jag anhåller, att hufvudpunkterna i denna motion
må uppläsas, samt att motionen, vid remissen af det Kongl,
förslaget, bifogas mitt yttrande såsom en contramotion mot
Herr Renströms.
Herr Ekholm: Jag uppträder ej för att repliquera före¬
gående talare i afseende på de misstag, som under discussio-
nen förelupit, och skulle visst ej nu hafva tagit till ordet, om
icke saker af så allvarsam beskaffenhet förekommit, att man
ej genom sin tystnad bör synas instämma i de derom ut¬
talade åsigter, i läll man sjelf är af olika mening. — Många
hafva visserligen instämt i Herr Renströms förslag, men för¬
hållandet är, efter mitt förmenande, ingalunda, alt Ståndets
majoritet adopterat detsamma i dess helhet; och det vore
sannerligen obetänksamt, om så skulle vara. Väl kan man
vara ense med Herr Renström derom, att, i fall man behölver
lån för att under flera år användas, det är mera välbetänkt
att upptaga ett sådant på en gång för alla åren, än att låna
år efter år, hvarigenom crediten försvagas; men, för min del,
anser jag tiden ännu icke vara inne för utlörande af någon
låneoperation. Herr Renström är naturligtvis långt mera be¬
faren, än jag, i dylika ting, och jag respecterar denna hans
Öfverlägsenhet; men hvad anledning han kan hafva att för¬
moda, det penningeställningen skall blifva mera tryckt hädan¬
efter. än hvad nu är förhållandet, är i sanning svårt att inse.
Att så inträffade vid sista Riksdagen berodde på särskilda
omständigheter, hvilka man kan hoppas ej skola förnyas. —
Annu är ej afgjordt, om det föreslagna jernvägssystemet kom¬
mer att adopteras; och liksom i fråga derom, anser jag det
vara min pligt att uppmana till varsamhet, då det gäller att
upptaga ett större utländskt lån för genomförandet af detta
Den 23 November.
273
system. Detta låneföretag är, under hvilka omständigheter
som helst, en betänklig sak, men det är det ännu mer under
vår fvrdelta representation. Man kan hysa grundade farhå¬
gor, att Rikets Ständer, med den ringa consequence, som ut¬
märker dem — jag lier örn ursäkt för ett sådant omdöme —
i händelse ett stort lån vore att tillgå och det gällde ett före¬
tag. som kunde smickra nationalfålängan, skulle tillgripa ut¬
vägen att taga hvad, som funnes till hands, och sedan låta
framtiden sörja för sig sjelf. — Det af Herr Henström fram¬
lagda förslag är utan tvifvel i statseconomiskt afseende väl
grundad!; men försigtigt och varsamt bör man tillvägagå vid
dess utförande.
Herr Wallenberg: Jag har ej för sed att i discussionen
öfver ett ämne uppträda mer än en gång; men då det gifves
talare, som hafva för sed att ej höra hvad andra säga, utan
på egna fantasier och oriktig uppfattning bygga orimliga slut¬
satser, så ser jag mig nödsakad att vika från min vana. —
Ett så enfaldigt förslag, sorn att upptaga ett lån för att låta
det ligga räntelöst i Riksgälds-Contoirets cassakista, hade jag
ej trott skulle påbördas mia; men från det hållet kan jag
väl vänta hvad som helst. Jag har ju rätt till en sådan för¬
modan, då den talare, som beskyllt mig för ett dylikt yttran¬
de, öppet erkännande att han ej förstår förevarande fråga,
likväl uppträder och helt cathegoriskt bedömer den. Då jag
vågat anse upptagandet af ett inhemskt lån lör jernvägs-
byggnadernas bedrifvande icke vara lämpligt, så är den värde
talaren straxt framme och ordar om den egna nyttan, om
privatbanksinteresse o. d.; det synes nästan som han vore
afundsjuk på privatbankerne. Men utom det att han hos
mig förutsälter de lumpnasle motiver, skyr lian ej lör att
påbörda mig yttranden, som jag aldrig fällt; och all discus-
sion är under sådana förhållanden omöjlig. — Jag vill dock,
i fråga om sjelfva saken, göra den värde talaren uppmärksam
på, att, om man vill anställa jemnlörelse emellan bankdeposi-
tionsräntan och räntan å ett stående lån, måste man taga ett
medeltal af den förra under någon längre tidrymd; och, om
man så betraktar saken, tror jag min anmärkning, att 3 pro¬
cent ränta å det föreslagna inhemska lånet är alltför hög, vara
förtjent af någon uppmärksamhet. — Jag vill derjemte för¬
klara, att statslånet icke har något det ringaste att skaffa
med de enskilda Rankernes penningeförhållanden; det är en
betydlig skillnad emellan lån med perpetuella räntor och de¬
positioner på några månader, och det är icke dessa sednare,
270
Den 25 November.
sorn skola söka placering i Stats-obligationer, om ett inhemskt
län kommer till stånd.
Herr Ridderstad har i ädel ifver ansett allt kunna ut¬
rättas genom ett inhemsk t län; men jag anser, för min del,
att just de, sorn, efter Herr Ridderslads förmenande, ifrigast
kämpa för detta lånesystem, de besutne fastighetsegarne, minst
skulle blifva betjente dermed. Stats-obligationer skulle kom¬
ma att täfla med inteckningar om sådana capilaler, af hvilka
egarne endast behöfva räntan. Jag tror, att Herr Ridderstad,
efter närmare begrundande, skall gå in på, att någon olägen¬
het af ett inhemskt lån ej skall träffa banker eller beurser,
men väl fastighetsegare, som behöfva inteckna sina egen¬
domar. — Vid sista Riksdagen var det just fastighetsegarne,
som yrkade, att Staten ej borde träda bispringande emellan,
utan låta handeln och industrien, som då voro i fara, hjelpa
sig bäst de kunde; men genom en verklig Nemesis divina har
nu tourén kommit till dem sjelfve. Det är just fastighets¬
egarne. som behöfva prolongation af det lån, emot hvars upp¬
tagande de så häftigt kämpade; och, om det föreslagna jern-
vägslånet komme att upptagas inom landet, så skulle icke —
jag upprepar det — beurs- och bankinteresset deraf lida,
men säkert fastighetsegarne.
Herr Hierta: Med anledning af Herr Ridderslads an¬
förande, ber jag lä så till vida instämma deri, att jag på det
lifligaste skulle önska, det jt-rnvägarne i Sverige kunde byggas
med endast inom landet befintliga medel; och jag vill anhålla,
att inom motionstidens slut få inkomma med ett förslag, åsyl¬
tande minskning i kostnaderne för detta arbete. — Men om
det Kongl, förslaget, angående Statens jernvägsbyggnader, an-
tages, så lärer det väl icke kunna utföras utan utländskt lån.
Hvad åter angår det förslag, Herr Renström framlagt om
upptagande af ett sådani, så sönderfaller frågan derom i två
aldelningar. Jag instämmer i den delen deraf, sorn tillstyrker
upptagandet af ett större lån, än som för innevarande Stats-
regleringsperiod erfordras, såvida man kan behöfva att, i och
för Bankens förstärkning, använda det (öfverskott, ett sådant
lån kunde lemna utöfver hvad, som beslutas för jernvägarne;
men, om detta öfverskott skulle användas till företag, som
först framtida Ständer kunna komma att besluta, så anser
jag detta project så nytt, att det väl tål att närmare öfver-
vägas, synnerligen som vi ej kunna veta, i hvad belägenhet
man vid nästa Riksdag kan befinna sig.
Med fullt erkännande af den vackra afsigten hos Rege¬
Den 23 November.
277
ringen med bancovinstens användande lör jernvägarne, tror
jag likväl icke, alt detta, pä sätt som blifvit föreslaget, låter
sig verkställas, utan att derigenom skulle uppkomma en stryp-
ning, då ju, genom en sådan åtgärd, en betydlig del af Ban¬
kens tillgångar komme att dragas ur lånerörelsen. Deremot
skulle jag anse det fördelaktigt, om, såsom Herr Wallenberg
projecterat. Banken erbölle af Riksgälds-Contoiret lätt realiser¬
bara Stats-obligationer. antingen i utbyte emot, eller till låns
mot hypothck af Arméens Accords-Amorteringsfond och åt¬
skilliga Hypotheks-Föreningars obligationer. Detta vöre, efter
mitt förmenande, det lättaste sättet för Banken att, utan
rubbning af närvarande förhållanden, kunna upprätthålla sin
metalliska fond, i fall den ytterligare påkännes, och att då,
utan fara för allmänna rörelsen, kunna använda sin nu bundna
vinst till Statens jernvägsbyagnader.
Jag tror ock, att man saknar tillräcklig erfarenhet, för
att absolut förkasta förslaget om upptagande af en del af
jernvägslånet inom landet. Jag föreställer mig, att, om obli¬
gationer utfärdades på mindre belopp, t. ex. 100 R:dr, mångå
smärre summor, som nu förvaras ofruktbara i de enskildes
cassör, besparingspenningar, hvilka det ej folie sig så beqvämt
att insätta i en Sparbank, skulle användas till uppköp af
Stats-obligationer, som man kunde lägga på kistbotten. Jag
föreställer mig dock derjemte, att, ehuru dessa obligationer ej
kunde användas vid torgköp och annat köp och salu, som
tillhör den dagliga rörelsen, de dock vid hvarjehanda liquider
skulle komma att företräda mynt. Det vore skäl att försöka
detta i en mindre scala; och säkert skulle då mången, som
nu för sina 100 R:dr köper en luxeartikel, heldre lägga dem
i en Stats-obligation, om sådana vore att tillgå.
Det är ock en annan anmärkning, jag skulle vilja göra.
Regeringen har väl ej föreslagit, men dock uttalat sorn ett
önskningsmål, att Banken uppköpte utländska Statspapper.
Deremot ville jag. för min del. protestera; jag anser, att. så¬
dant skulle vara högst vådligt, tinder den nuvarande poli¬
tiska osäkerheten kan man ej förutse, hvilka politiska hvälf-
ningar, som innan kort kunna inträffa inom vår verldsdel;
de sista veckorna har man hyst grundade farhågor för ett
krig emellan Europas tvenne mäktigaste Stater. Jag hemställer
till en hvar, huru vådligt det i sådant fall vore för Sveriges
bank, att hafva en betydlig del af sin förmögenhet i andra
länders Statspapper, hvilkas värde då blefve högst osäkert
27 fl
Den 25 November.
oell vexla udo. De enda säkra äro Engelska consols, meri
dessa löpa med allt lör låg ränta.
Herr Häcklin instämde med Herrar Ridderstad och
Homan.
Herr Roman: Det är rätt ledsamt, att Herr Wallenberg
tagit så häftigt mitt förra yttrande; men jag förmodar dock,
att det af honom ej är så illa rnenadt, det är väl endast nå¬
got af det vanliga vänskapsgnabbet oss emellan, då det blir
fråga orri Privat-Banker. Jag ber att få säga Herr Wallen¬
berg, att det ingalunda var afund, hvarken emot Enskilda
Banken eller Privat-Bariker i allmänhet, som förestafvade mina
ord. Med facta kan jag styrka, att jag varit erbjuden att
blifva actie-egare i Privatbank, men jag bar försmått en så¬
dan ära och de dermed förenade fördelar. Man bar sålunda
ingen rätt att hos mig misstänka afund mot dylika inrätt¬
ningar; men det är en annan känsla, som jag i afseende på
dem hyser, och detta är en oöfvervinnelig rädsla, en rädsla,
som, jag befarar det, inom en icke aflägsen framtid skall
inympa sig på hela nationen. Till förklaring af denna min
fruktan för Privat-Banker, vill jag i Herr Watlenbergs minne
återkalla den catastrophe, som för ej så många år sedan höll
på att inträffa, och som otvifvelaktigt förr eller sednare måste
inträffa, om penningerörelsen inom landet kommer att fort¬
farande skötas efter detta, likasom hittills.
Vice Talmannen Herr Schwan: Kongl. Maj:ts Proposi¬
tion uti förevarande ämne har blifvit mycket olika bedömd.
Det deri förekommande förslag, om bildande af ett inhemskt
fondsystem, tror jag, för min del, icke vara endast en gärd
åt allmänna opinionen, utan hafva tillkommit på grund af
öfvertygelse!! om nyttan och nödvändigheten af ett dylikt
system i Sverige: och jag tror sannerligen, att det ej blefve
alldeles omöjligt här. — Hvad beträffar den nyss uttalade
förmodan, att det skulle ligga i Privat-Bankernas interesse, att
ett inhemskt fondsystem ej komrne till stånd, så delar jag
fullkomligt Herr \Vallenbergs mening, att dessa Banker, hvarest
penningar insättas för att efter kortare eller längre tid utta¬
gas, ej hafva något så directe att skaffa med ett inhemskt
fondsystem. Det är ej egenteligen sådana capitaler, som
skulle söka placering i Statsobligationer. Man må i öfrigt
säga om dessa banker hvad man vill, så kan man ej neka,
att de dock verkat något godt, såsom till besparing hos en
eller annan, ehuru jag, som väl kändt är, anser Privat-Ban¬
kernas organisation, sådan den nu är, såsom af särdeles våd¬
Den 23 November.
279
lig beskaffenhet för den allmänna penninge-ställningen. Jag
har haft tillfälle att se, huru obemedlade personer, som för-
värfvat 50 å 100 R:dr, numera insätta deni i en bank, och
jag vet sannerligen icke, på hvad sätt man förr betedde sig.
Inom den arbetande classen är möjligheten, att göra sitt lilla
förvärf fruktbärande, den enda verkliga sporre till sparsamhet,
och det är ett glädjande factum, att tjenstepersonalen här i
Stockholm, till följd af denna, genom bankinrättningarne, dem
beredda möjlighet, också på sednare tider börjat mera allvar¬
ligt tänka på sin framtid. Då i Frankrike folket i unga år
vandrar lill städerna, har det endast till syfte att, efter mång¬
årigt, träget arbete, återvända till sin hemort, för att der,
hvarest jordstyckning i mera än 70 år varit oinskränkt tillå¬
ten, med sina förvärfvade och besparade penningar köpa sig
en bit jord. — Det är endast genom möjligheten att köpa
sig några francs ränta, som arbetsclassen i detta land kunnat
samla en sådan lörmögenhet, att denna arbetsclass ensamt
var i stånd att erbjuda nära dubbelt hvad Staten behöfde för
utförandet af Italienska kriget. Det är verkligen orätt att
misstänka någon afund å bankernas sida. och ledsamt är, att
discussionen tagit en sådan vändning.
Jag hade önskat, att det Kongliga förslaget framkommit
i annan form. För min del, instämmer jag till hufvudsaklig
del med Herr Renström, och anser ett större lån böra upp¬
tagas, än man för tillfället behöfver. Rikets Ständers Bank
bör, efter min tanke, till betydlig del ingå i detta lån.
Att med inhemskt lån fullborda jernvägsbyggnaderna i
Sverige anser jag alldeles omöjligt, och att fatta ett sådant
beslut vore att decretera landets olycka. Då utaf det till
upplåning föreslagna beloppet, 25 millioner R:dr, de (t. ja!
ända till circa 9 millionerna skulle användas för uppköp af
jernvägsmaterialier utom landet, så är ju, vid det förhållande
att vexeltillgång saknas, detta detsamma, som att säga, att
man ur bankens hvalf vill uttaga och skicka till utlandet
mera, än 2 millioner R:dr specier; jag frågar, om sådant vore
klokt, om det också vore möjligt.
Lika med en föregående talare, anser jag, att, om fastig-
hetsegarne skola kunna hjelpas och den fasta egendomen i
landet ej skall falla till vanpris, så måste man taga ett ut¬
ländskt lån. Det är numera ej handel och rörelse, som be¬
höfva hjelp; de hafva redan haft sina febrar, visserligen
svåra och så, att mången störtat, men faran är emedlertid
öfverstånden. Det gäller nu fastighetsegarne. Jag kan i öfrigt
280
Den 25 November.
ej fatla delilia fruktan för ett utländskt lån. Det är ju ett
productift företag, hvarpå det skulle användas, och större ca-
pitaler skulle ju genom arbetena komma i rörelsen.
Man har påstått, att i högst få länder jernvägar lönat
sig. Jag är likväl i tillfälle att, medelst officiela noteringar
öfver hvad jernvägsactierne i olika länder gälla, visa, att nio
tiondedelar deraf stå väl, och det är till och med svårt att
finna några, sorn slå illa, utan dermed förknippade särskilda
förhållanden.
Jag ber Stats-Utskottet betänka, om det ej vore lämpligt
att föreslå Rikets Ständer, att Riks-Banken skulle deltaga i
i lånet till 1/4 eller 1/y genom inköpande af obligationer, med
skyldighet att behålla dessa i t. ex. 5 år. Detta vore, efter
mitt förmenande, en financeoperathm, sorn väl förtjente att
tänka på. Stats-Utskottet bör derjemte noga pröfva, om det
ej är skäl att fäsla uppmärksamheten vid nyttan och nödvän¬
digheten att uppgöra och afsluta det ifrågavarande lånet i
guld. Guldet är nämligen, efter all erfarenhet, i ständigt fal¬
lande. Jag kan med en tableau öfver proportionen emellan
de olika metallernas värde visa, huru på sednaste IS åren
guldet fallit, eller, med andra ord, alla de andra metallerna,
om jag undantager jernet för innevarande år, stigit i värde i
jemnförelse med guldet.
1 likhet med Herr Renström, anser jag äfven, att Siats-
Utskottet bör behandla denna fråga i tid och framför alla
andra. Elt skäl dertill finner jag i Chefens för Statens jern-
vägsbyggnader memorial, hvari han anser nödigt, att 600,000
R:dr, utom de ännu återstående 800,000 R:dr af de till jern-
väesbyggnaderne vid sisla Riksdagen anslagne medel, under
första qvartalet af nästkommande år fdifva att tillgå, så v ida
arbetet med någon fördel skall kunna bedrifvas. Det är na¬
turligt, att vid ett stort företag många förberedande åtgärder
mäste förutgå.
Hvad beträffar vår (mandela ställning, så är den väl
dock icke så eländig, som man målat den; här är väl stor
brist på penningar, men än mera på förtroende. Stockholms
stad har nyligen emot obligationer lätt låna, om jag ej miss¬
tar mig, 1,100.000 R:dr, för anläggande af en vattenledning,
och med Staten i Sverige måtte väl ej vara så uselt bevändt,
att den ej förtjenar lika stort förtroende, som Stockholm.
Sedan vi erhållit frihet i näringarne, anser jag det. nöd¬
vändigaste villkoret för en raskare utveckling vara förbättrade
comimmicationer. Det kan svnas måneen som en obetvdli''-
Den 25 November.
281
lie! »I! man ej har daglig post, men det är för aflairesmän
en högst kännbar olägenhet, ännu kännbarare innan telegra-
phen koin till stånd. Man fordrar så mycket af oss, stackars
aflairesmän; men bar man väl rätt dertill, så länge vi få
sitia med armarne i kors och vänta, t. ex., på bref från
Skåne och norra orterna fem, sex, ja, vissa årstider, ända
till åtta dagar. Och huru skulle väl spannmålshandeln kunna
rätt bedrifvas med våra nuvarande communicationsanstalter?
Ställningen blir i allo en annan, då vi erhållit jernvägar; på
deni hvilar mitt hopp om en lyckligare framtid för Sverige.
Herr Carlsson: Jag anhåller att få instämma med Herr
Ekholm och de öfriee talare, som förordat varsamhet vid be¬
slut om upptagande af utländskt lån.
Herr Ericson: Jag hade ej tänkt yttra mig i förevarande
fråga, enär sådant synts mig obehöfligt, med den kännedom
om opinionen inom det högtärade Ståndet, jag, efter samtal
i ämnet med flera af Ståndets ledamöter, inhemtat. Men då
åtskilliga talare visat stor fruktan för utländsk skuldsättning
och målat den med färger, egnade att förskräcka den rädde,
har jag ansett mig böra förklara, att jag, för min del, ej fin¬
ner något så fruktansvärd! deri. Då man förespeglat, att ett
1 utlandet taget lån å 900,000 R:dr måste, efter 40 år, med
2 millioner R:dr återbetalas, har man glömt den väsendtliga
omständigheten, att taga med i räkningen den inkomst, lan¬
det under tiden skördat af capitalet. — Denna räddhåga för
utländsk skuldsättning och föreställningen om de stora förde-
larne af inhemska lån äro, elter min tanke, ej annat, än chi-
mérer. Om man, för alt inom landet kunna erhålla lån för
jernvägars byggande, hvilket jag dock knappast tror blifva
möjligt, åtminstone icke till något betydligare belopp, och
dessutom i sådant fall på bekostnad af hvad, som erlördras
för jordbruket, handeln och näringarne, nödsakas bevilja en
hög ränta, så finnes intet hinder för utländningen att upp¬
köpa de Statsobligationer, som för lånet utfärdas, och då gå
ju de fördelar förlorade, hvilka man velat bereda landet ge¬
nom den inhemska upplåningen.
För att visa, hur liten lära är förenad med att bygga
jernvägar för lanta penningar, vill jag lemna en uppgift, som
mången kan bestyrka, nemligen att blott från ett enda, i när¬
heten af Gefle—Dahlajernvägen anlagdt, sågverk, redan börjats
och årligen kommer att på denna jernväg forslas, för att
vidare till utlandet fortskafläs, bräder för ett belopp, som
öfverstigcr dubbla räntan å den tiil 6,000,000 R:dr uppgående
*282
Den 23 November.
anläggningskostnaden för nämnde jernväg. Under sådana för¬
hållanden, tyckes det ingalunda vara någon olycka att utrikes
låna penningar för dylika företag. Då emedlertid åtskillige
sökt afskräcka derifrån, under det andra deremot förklarat
sig dela den af Herr Henström, uttalade mening, har jag an¬
sett mig böra uttala nan åsigt i ämnet.
Herr Lallerstedt: Man bör hysa aktning för andras åsig-
ter, äfven då man bekämpar dem, men man bar rätt att af
sin motståndare fordra följdriktighet i åsigter. En talare bar
börjat och afslutat sitt föredrag med nära nog alldeles mot¬
satta åsigter. 1 början af sitt anförande uppträdde lian på
det skarpaste emot all utländsk skuldsättning, men till slut
instämde han i en motion, hvilken såsom en from önskan
föreslår att 1/3 af det ifrågasatta jernvägslånet må inom lan¬
det upptagas, men återstoden i utlandet upptagas. Den förra
meningen är fullkomligt stridande mot min, men den sednare
ligger så nära min, att tvisten oss emellan nästan kan sägas
gälla påfvens skägg.
Jag är ingalunda någon fiende till ett inhemskt fond¬
system, men jag hyser farhågor, att tiden för dess införande
i vårt land ännu icke är inne. Skulle dessa farhågor befin¬
nas vara blott inbillade, så är det ej värre, än att jag miss¬
tagit mig. Det låter vackert att tala om nalional-lån, och
alla ord låta väl när man sätter »national» framför dem, men
det är icke noa med ord. Den talare, som så ifrigt kämpar
för inhemska lån, minnes säkert, hurusom man i hans hem¬
ort, en af de folk rikaste orter i landet, för icke så många
år sedan gjorde försök med ett slags national-lån, för att
bygga en jernvägsbit på 4 mil; men, oaktadt en af ortens
kraftfullaste affairesmän satte sig i spetsen för företaget, biel
det dock ingenting af hvarken med lånet eller jernvägen.
Om jag vid ett föregående tillfälle gifvit min hyllning åt
Agardhs snille, så var det sannerligen icke för bans åsigter
i bankfrågor, utan med hänsyn till yttringarne af hans snille
i så många andra riktningar. Jag anser mig icke behöfva
visa, huru felaktig den beräkning är, som en föregående talare
hemtat ur Agardhs arbeten.
Det är alldeles fruktlöst att söka fasthålla skillnaden
emellan inhemska och utländska lån; det låter sig i verklig¬
heten icke göra. Jag är i tillfälle upplysa, att af Hypotheks-
Föreningarnes obligationer många sådana på utländskt språk
befinna sig i Sverige, hvaremot åter andra, på Svenska språ¬
ket, äro i utländningars bänder.
Den 23 November.
283
Det är svårt att förklara, hvarföre man hyser en så
stor fruktan för att utrikes upptaga lån, då det likväl är
capitaler-, man behölver. Det är sannt, att de s. k. blanco-
erediterna kunna blifva lärliaa, emedan, vid inträffande criser,
en större del af dem blifva, på en gång, uppsagda, men
annorlunda är förhållandet med fonderad, utländsk skuld,
hvarå blott räntan och en ringa del af capitalet årligen utgår.
Blanco-crediterne kunna, när de hastigt uppsägas, förorsaka
en ganska stor tryckning på' bankens metalliska valuta, men
detta kan icke blifva förhållandet med den fonderade utländ¬
ska skulden. Det är intet tvifvel, att ju icke Staten skall,
utan svårigheter, verkställa de årliga liquiderna för både de
statslån, sorn äro upptagne, och dem. sorn äro i fråga att
upptagas; och man behölver icke i detta hänseende hysa
några lärhåitor.
Jag har väl ännu icke bit rädt den mening, som yrkar
upptagande af ett större län, än som för jernvägsbyggnaderne
under nästa statsregleringsperiod erfordras; men jag bekänner
nu att jag delar denna mening. Det skulle vara ganska
lämpligt, om nu upptoges ett så stort lån, att det kunde blifva
tillräckligt för jernvägsbvggnaderna under närmaste två stats-
regleringsperioder. Dermed vore icke ringaste våda förenad,
hvaremot Statens credit skulle vinna derigenom att nytt lån
icke behöfde vid nästa Riksdag upptagas. Om Ständerna be-
slutade ett lån på t. ex. SO millioner R:dr och ölverlemnade
åt Riksgälds-Contoiret att deraf upptaga 2S millioner under
nästa statsregleringsperiod, så hade man ju icke skuldsatt
landet för mer, än 25 millioner. Ville man vid nästa Riks¬
dag icke vidare fortsätta jernvägsarbetena, som väl icke kan
antagas, hade man fria händer och kunde inställa upptagandet
af de återstående 28 millionerna. Enda äfventyret vore, att,
då utlottningen under tiden måste omfatta hela lånet, denna
kunde till större belopp träffa obligationer af den utlånta, än
af den icke utlånta delen af hela summan, då, i fall lånet
icke fullföljdes, någon förlust kunde uppkomma; men mot¬
satsen kunde också inträffa, och i så fall skulle en vinst upp¬
stå. Om lånet upptages utan biträde af en banquier, kan
man besluta lån till hur stort belopp, som helst, utan att
skuldsätta Staten lör mera, än hvad, som åtgår under nästa
statsregleringsperiod.
En talare har misstagit sig, då han föreställde sig att
en strypning skulle uppkomma, om Banken för 6,000,000 R;dr
köpte Statsobligationer. De 6 millioner R:dr, som nu utgöra
284
Den 23 November.
Bankens vinst, äro väl icke disponibla, utan hafva ingått i
Bankens rörelse, men meningen är ingalunda att de skola på
en gång dragas derur, då en strvpning skulle inträffa En¬
dast i den mån ny vinst under följande tre år uppstår, bör
den till berörde inköp användas. Mot samme talares påstående,
att Statsobligationer å mindre belopp skulle i den dagliga rö¬
relsen kunna tjena som bytesmedel, i stället för sedlar, måste
jag opponera mig. Sådana obligationer kunna icke ersätta
sedlar. Jag har icke eller bort att de någonstädes vid liqui-
der begagnas. Deras egenskap gör det omöjligt. Vid hvarje
liquid skulle erfordras icke blott en öfverenskommelse om
priset, utan ock en beräkning af den upplupna räntan.
Herr Ditzinger: Om jag ei missförstått Herr vice Tal¬
mannens anförande, måste jag reservera mig mot en af ho¬
nom uttalad åsigt. Herr vice Talmannen yttrade, att han in¬
stämde med Herr Wallenberg i fråga om Rikets Ständers
Banks deltagande i det af Regeringen föreslagna utländska
lånet; men, efter min tanke, hafva de derom skillda meningar.
Herr Wallenberg har föreslagit, att Rikets Ständers Bauk
skulle, för vissa innehafvande papper, tillbyta sig Statsobliga¬
tioner, en operation, som, utan att ega något egentligt sam¬
manhang med sjelfva lånets upptagande, endast skulle åsyfta
att förstärka Banken och betrygga dess ställning; hvaremot
Herr vice Talmannen önskat, att Stats-Utskottet måtte till¬
styrka, att Ranken till betydlig del inginge i lånet, det vill
väl säga för egna sedlar tillbytte sig Statsobligationer, genom
hvilken åtgärd deremot någon förstärkning af Bankens ställ¬
ning icke skulle åstadkommas.
Herr Grape: Jag anser mig vara skyldig upplysa om
ett al en föregående talare begånget misstag, i fråga om den
inkomst, Getle-Dala-jeinvägen haft al elt af talaren omlör-
möldt sågverk, förhållandet är, att denna inkomst inga¬
lunda uppgår till räntan å anläggningskostnaden; men banan
har i alla fall — det är med tillfredsställelse, ja” nämner
det inför detta Stånd — så ny den är. och fastän trafiquen
ännu ej kommit så i sång, som. utan tvifvel, framdeles bIif-
ver förhållandet, gifvit ett resultat, som öfvergå» våra för¬
vant ni nea r. En tillfredsställelse är detta älven för de inga¬
lunda bemedlade provincer, som, utan något stals-anslag.
utfört anläggningen och ej dragit i betänkande att såväl
sätta sig i skuld, som tillskjuta medel, lör den till 6,000,000
R:dr uppgående anläggningskostnaden.
Herr Ericson: Sorn det synes, att min föregående fram¬
Den 23 November.
285
ställning blifvit missförstådd, ber jag att få förklara, det min
mening ingalunda var. att det af mig omförmäldta sågverket
inbringat Gefle-Dala-jernvägen, utan landet genom jernvägen,
eli belopp, motsvarande mer, än dubbla räntan å kostnaden
för jernvägens anläggning. Jag ville dermed visa, att, om en
anläggning, sorn bringade landet så stor vinst, utförts medelst
utifrån lanta penningar, så kunde ju sådant ej betraktas som
någon olycka eller för landet medföra någon fara, utan
tvärtom.
Herr Hierta: Ehuru obenägen alt ytterligare förlänga
en redan allt lör lång discussion. kan jag dock ej underlåta
att med några ord bemöta Herr Lallerstedts sednare an¬
förande.
För att visa olämpligheten och vådan af de föreslagna
inhemska obligationerna på smärre belopp, har han velat
jemnföra dem med Gölha-Canal-Disconts assignalioner. Skill¬
naden är dock högst betydlig. Jag har varit något längre
med, än den ärade talaren, och kan således något påminna
mig en del af de förhållanden, sorn i min första ungdom
passerade, i sammanhang med tvisterna om Götha canal
och dess financer. Men dessutom kan af publika handlingar
inhemtas, att Discontfonden var beräknad alt okas der¬
igenom, att actie-egarnes inbetalningar å sina adier i Canal-
bolaget fingo inberäknas i denna fond, att bolaget derjemte
fick, utan inskränkning, upplåna penningar af publika cassör
emot lindrig ränta, äfvensom obegränsadt låna ut sådana på
varor och mot hypothek af godkända adier, och det märk¬
värdigaste var, att bland sådana fingo räknas äfven bolagets
egna adier. Man linner nu, att delta var illa tillställdt. och
man skulle icke kunna förklara, huru det varit möjligt att
göra sig skyldig till en sådan, snart sagdl, vansinnighet, om
man ej satte sig in i dåvarande förhållanden. Eftersom talet
kommit på Götha canal, ber jag alt med detsamma få nämna,
att det ofta åberopade exemplet af den allmänna patriotism,
som egde rum, när fråga uppstod att anlägga Götha canal,
och hvilket anföres såsom en uppmaning, att låta Staten offra
äfven på företag, som påtagligen ej kunna bära sig, blott
för den medelbara nyttan, röjer en uppfattning, som utvisar
en fullkomlig obekantskap med de förhållanden, under hvilka
actieteekningen för nämnda företag egde rum. Jag ber att
i detta afseende få hänvisa till Skogmans »Anteckningar om
Rikets Ständers Bank», 2:dra delen, lista afdelningen, der
man inherntar, att det i början aldrig var Iråga om något
Den 23 November.
stats-anslag lill Götha canal; arbetet, som beräknades till
1,600,000 R:dr och ansågs kunna fullbordas på 4 år, skulle
utföras medelst den vinst, man trodde diseont-röi elsen skola
gifva, och allt hvad. som begärdes, var elt creditiv al Ban¬
ken på 800,000 R:dr, på 23 år, mot 3 procents ränta, att
dermed drifva discont-rörelse. Hela capita let ansågs kunna
återbetala sig inom nämnde tid och blifva mjckel vinst-
gilvande; och verkan var, att inom kort tid nära 3 millioner
voro tecknade. Den a! Herr Lallerstedt anställda jemn-
förelsen passar sålunda icke in.
Herr Lallerstedt: Jag måste protestera emot Herr Diertas
uppfattning af mitt sednare anförande. Jag har icke upp¬
dragit en sådan jemnförelse, sorn han påstått, och jag har
ej fällt de yttranden, han lagt mig i munnen.
Herr Staaff förklarade sig instämma med Herr Ekholm.
Discussionen var slutad, och den Kongl. Propositionen,
tillika med afgilna yttranden, remitterades till Stats-Utskottel.
§ 8
Föredrogos å nyo Kongl. Majds nedannämnda Nådiga
Propositioner, som den 19 dennes till Rikets Stander öfver-
lemnades. nemligen:
l:o i fråga om öfverlåtelse lill innehafvaren under full
eganderätt, emot erbjuden lösen, af det så kallade Odelska
Appreteringsverket i Stockholm.
Remitterades till Stats-Ulskottet.
2:o om anvisande af ett lån af 250,000 R:dr R:mt till
förbättring och utvidgning af Helsingborgs hamn.
Remitterades till Stats-UtskotteL
3:o om utbyte af f. d. Förarebostället vid Söderman¬
lands Regemente. 1/i mantal, Wreta, emot Kronoskatte-
hemmanen Kroberga, Westergården, l/v och Östergården,
1/t mantal, i Nyköpings Län.
Remitterades till Stats-Utskotcet.
4:o angående ändringar i gällande Förordning om vill¬
koren för bränvinstillveiklling.
Remitterades till Bevillnings-Utskottet.
Sto angående grunderna för en förändring i sättet för
Presterskapets aflöning.
Herr Selggren: Ehuru jag i allmänhet gillar grunderna
i det nu framlagda förslaget, finner jag dock ej tillräcklig
vigt vara fästad vid en omständighet, som är synnerligen
egnad att draga presterna från deras rätta sysselsättning,
jag menar skötandet af den för presternas egna behof oftast
Den 23 November.
287
öfverflödig» jord. som åtföljer deras boställen. Stals-econo-
mien bjuder, alt jorden skall skötas pä bästa sätt och till
landets gagn Högre interessen, än de rent materiel», fordra
deremot, att prosten i främsta rummet egnar sig åt sitt
andelig» kall. men, om lian bar ett vidlyftigare jordbruk,
måste han antingen vanvårda detta eller svika sina ännu
dyrare pligter. Man må ej invända, att del står honom
öppet att utarrendera sitt boställe eller lemna det åt en
hälftenbrukare; det ovissa i besinningstiden utesluter möjlig¬
heten för honom att uppgöra sådan öfverenskommelse på ett
sätt, som är lörenlist med boställs-innehafvarens egen skäliga
fördel och jordens behöriga skötsel, flan försattes merändels
i nödvändighet eller iidedes åtminstone i den starkaste fre¬
stelse att sjelf taga vård om jordbruket, och den dryga bo-
sätlningskoslnad, som lian derigenom måste vidkännas, för¬
sätter honom i ett economiskt betryck, sorn föijer honom
lieia Ii 1 vet igenom och ofta öfvergår i ari till lians efter-
lelvande. Konni Maj:ts förslag innehåller väl, att, om bostads-
bostälie är af den storlek, att derifrån kan skiftas eller,
författningsenligt, alsöndras en lägenhet, tillräcklig att förse
löntagaren med hans behof af jordbruksalster, skifte eller
afsöndring må ske och återstoden af bostället utarrenderas,
då församlingen dertill samtycker och åtager sig bestridan¬
det af de med åtgärden förbundna kostnader. Men då denna
åtgärd således hulvudsakligen beror på församlingens sam¬
tycke, och då kostnaden, som den medför, uteslutande drab¬
bar församlingen, torde man kunna föreställa sig, att detta
samtycke i de liesta läll skall komma att uteblifva.
Det kan ej nekas, att, vid sådant förhållande, en slags
rättighet ligger i församlingens hand, att, genom beskaffen¬
heten af själasörjarens aflöning, förvandla honom till jord¬
brukare och derigenom lägga i hans väg ett väsendtligt
hinder för att han med fulla och odelade krafter må kunna
sköta sitt embete, som prest.
Saken bör, enligt min tanke, betraktas från en annan
synpunkt, och jag tror, att man såsom en allmän grundsats,
vid bestämmandet af Presterskapets rättigheter, kan upp¬
ställa, att dess medlemmar, vid utöfvandet al sin embets-
mannaverksamhet, ej må miitas, så vidt möjligt är, af något
enda, i aflöningens beskaffenhet liggande, hinder. Jag anser
derföre, att, bland grunderna för reglerandet af Prester¬
skapets löne-inkoinster, den bestämmelse borde intagas, att
det skulle stå innehafvare af presterligt bostadsboställe öppet,
288
Den 23 November.
oell vid inträffande ledighet åligga vederbörande myndig*
heler, att iåla från boställe, hvars storlek det medgåfve,
afsöndra lägenhet, tillräcklig att förse boställs -innehafvaren
med nödiga jordbruksalster; hvarelier återstoden borde ut¬
arrenderas, oell kostnaden för afsöndringen, efter den delnings-
grund. som, för orternas olika beskaffenhet, kunde vara
lämplig, bestridas gemensamt af löntagareo och försam¬
lingen.
■lag anhåller vördsamt, att denna miri framställning må
få åtfölja remissen af det Kongl, förslaget till vederbörligt
Utskott.
Herr Brun: Jag instämmer till alla delar med Herr
Selggren, emedan jag sett flera exempel uppå, huru oför¬
enligt det är med presternas kall. att de äro betungade med
skötseln af stora boställen, .lag har nemligi-n, å ena sidan,
sett. huruledes en Pastor, som med ifver och skicklighet
slagit sig på sitt jordbruk, derigenom försummat åtskilliga
af sina åligganden såsom religions-lärare, och hvaraf miss¬
belåtenhet och söndringar uppkommit inom församlingen; meri,
å andra sidan, känner jag också Pastorer, sorn på det hög¬
sta vanvårda sina boställen eller deraf icke alls hafva åsyf-
tadt gagn, den ene, i följd af bristande håg för landtbruket,
och den andre genom opractiskhet derutinnan. Under alla
förhållanden, äro således de stora pastors-boställena ofören¬
liga med prestens rätta bestämmelse, och jag vill derföre,
äfven med min röst, till allt afseende inför Höglofliga Stats¬
utskottet recommendera Herr Selggrens framställning, som
åsyftar att befria Pastorerna från ett hinder i deras embets-
utölning, eller ett economiskt onus.
Discussionen förklarades slutad, och den Kongl. Propo¬
sitionen, jemte afgifna yttranden, remitterades till Stats¬
utskottet.
Äfvensom följande Kongl. Majlis Nådiga Skrifvelser:
6:0 med öfverlemnande af förslag till redactions-lör-
ändringar och tillägg uti nu gällande Tulltaxa.
Herr Ekelund framställde emot detta fiirslag åtskilliga
anmärkningar, hvilka han anhöll att framdeles få afgifva, i
form af motion.
Med anledning af Herr Ekelunds härvid gjorda anmärk¬
ning, i fråga om lull å sågblad, tandade och otandade, be¬
gärde Herr Björck ordet och yttrade; .lag känner händelse¬
vis något om förhållandet med sågblad, i fråga om lörtu11-
ning. I Götheborgs Tullkammare tullbehandlades otandade
Den 23 November.
289
sågblad alldeles lika med tandade sågblad; och då de otan-
dade naturligtvis äro tyngre, ån de tandade, b'efvo följakt¬
ligen de förra, oaktadt en mindre bearbetad vara, dyrare i
förtullning, än de sednare. Ofver detta förfarande anfördes
besvär; men derjemte hade, vid annat tillfälle, otandade såg¬
blad blifvit belagda med 2ä procent tull, hvaröfver också
klagomål anförts. General-Tull-Styrelsen förklarade då, att
otandade sågblad skulle, oaktadt deras form, betraktas såsom
stålplåtar; och sålunda äro dessa sågblad nu tullfria. De
böra också vara det, då trävaruhandteringen utgör en så
stor och vigtig näringsgren i vårt land. Om dessa sågblad
till full godhet förfärdigades inom landet, kunde saken be¬
traktas från en annan synpunkt; men, då de måste hemtas
frän utlandet, är ej skäl att de anses annorlunda, än i likhet
med annan redskap, som äro tullfria. Jag yrkar, för min
del, att sågblad, otandade, må vara tullfria.
Discussionen var slutad, och den Nådiga Skrifvelsen,
jemte afgifna yttranden, remitterades till Bevillnings-Ut-
skottet.
7:o med förslag till ordnande af den civila helsovården
i Riket.
Remitterades till Stats-Utskottet.
8:0 angående gjord framställning om ytterligare låne¬
understöd för kyrkobyggnaden i Christinehamn.
Remitterades till Stats-Utskottet.
9:o om ytterligare statsbidrag till fullbordande af hamn-
och canalbyggnaden vid Carlstad.
Remitterades till Stats-Utskottet.
10:o om lindring i båtsmanshållet, med afseende på der¬
ifrån utgående beklädnadsbidrag.
Remitterades till Stats-Utskottet.
lt:o angående förnyad indelning af nyroterad jord i
Blekinge Län.
Remitterades till Stats-Utskottet.
Och 12:o angående ifrågasatt upphörande af de så kal¬
lade frisocknarnes tjenstbarheter till Dylta Svafvelbruk och
socknarnes rotering.
Remitterades till Stats-Utskottet.
§ 9.
Föredrogs Herr Bäcklins motion, JVs 28, angående in¬
rättande af tre nya Lectorsplatser vid alla på real-linien
fullständiga läroverk i Riket.
Borg.-Stånd. Brot. vid liiktd. 1859—1860. I. 1 !l
290
Den 25 November.
Herr Eneman: Då Rikets Ständers vid sednaste Riks¬
dag fattade beslut om organiserande af åtskilliga pål real-
linien fullständiga läroverk i Riket, var redan derigenom ett
medgifvande gjordt, att inlärande af de döda språken ej vore
enda vägen till bildning; men detta medgifvande blir icke
fullständigt, och striden emellan den gamla och den nya
åsigten i denna fråga ej ärligt utkämpad förr, än full rätt¬
visa vederfares ej mindre den reala linien i skolan, än den
lärda afdelningen deri. En sådan rättvisa kan icke sägas
hafva kommit den reala skolan till del, så länge den ej er¬
hållit tillräckligt antal lärare med tillräckligt stora löner.
Man har väl ej någon anledning misstänka, att till grund
för den stjufmoderlighet, hvarmed denna del af skolan blifvit
behandlad, skulle ligga planen, att, genom det bristfälliga i
anordningen, bibringa allmänheten ölvertygelsen om sjelfva
skolans olämplighet, och sålunda gifva de döda språkens för¬
svarare de kraftigaste vapen i händerna; men, huru än der¬
med må förhålla sig, måste man taga sig till vara, i hän¬
delse realskolan ej ännu kan bilda skicklig lärjungar, att
söka orsaken dertill i sjelfva skolans princip, utan fastmera
i dess nuvarande organisation. Jag instämmer i Herr Bäck¬
lins motion, och hoppas, att Stats-Utskottet skall behjerta
densammas innehåll.
Herr Dahm förklarade sig instämma med Herr Eneman.
Herr Carlsson: Jag instämmer i Herr Bäcklins motion,
så vidt densamma afser behofvet af ökadt antal lärare vid
Elementar-läroverket i Westervik, och anhåller jag vörd¬
samt, att framdeles få inkomma med närmare upplysningar,
rörande vidden och beskaffenheten af detta behof.
Discussionen förklarades slutad, och motionen remitte¬
rades till Stats-Utskottet.
§ 10.
Föredrogs å nyo Herr Hiertas framställning derom, att
Riks-Stånden mätte sammanträda till gemensamma öfver-
läggningar, rörande de sedan sista Riksdag hvilande förslag
till ändringar i Rikets Grundlagar.
Herr Hierta anhöll, vid det förhållande, att Constitutions-
Utskottets Memorial i förevarande fråga ännu ej inkommit,
att framställningen, tillsvidare, måtte få hvila; hvilken be¬
gäran bifölls.
§ 11
I anledning af Lag-Utskottets Utlåtande, M 5, angående
Den 25 November.
291
väckt motion om förändring i Kongl. Brefvet den o Februarii
1908 och Kongl. Kammar-Collegii derpå grundade Kungörelse
den 29 i samma månad, rörande företrädesrätt till besitt¬
ning af kronojord, gillade Borgare-Ständet Utlåtandet, med
förklarande, att Ståndet anser denna fråga tillhöra Allmänna
Besvärs- och Economie-Utskottets behandling.
§ 12.
Föredrogs Stats-Ulskottets Memorial, As 5, med den
till Rikets nu församlade Ständer af Fullmäktige i Riksgälds-
Contoiret afgifna berättelse.
Bordlädes.
§ 13-
Föredrogos följande hos Höglofliga Ridderskapet och
Adeln väckta och öfriga Riks-Stånden delgifna motioner,
nemligen:
l:o af Friherre von Schwerin, Carl Julius, derom, att
köpmäns bokförda fordringar, äfvensom handtverkares räk¬
ningar, af äldre dato, än en månad, skulle förlora rättig¬
heten att kunna lagligen indrifvas;
2:o af Friherre von Schwerin, Carl Julius, angående
penningeväsendet;
5:o af Grefve Adlersparre, Carl August, angående suc¬
cessiv indragning af Biskops-Embetena i Rikets samtliga Stift,
med undantag af Upsala, Lund och Hernösand; och
4;o af Grefve Adlersparre, Carl August, angående bil¬
dande af en pensionsfond för Prestmän af de tillgångar, som
skulle beredas genom föreslagen indragning af åtskilliga
Biskops-Embeten.
Bordlädes.
§ «■
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet e. m.
denna dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. 3/4 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
292
Den 26 November.
Den 26 November.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades Protocollen lör den 12 och den 16 uti inne¬
varande’ månad.
§ 2.
Motioner upplästes af:
l:o Herr Odmansson, JYs 30, om anläggning af en jern¬
bana ifrån Landskrona till södra stambanan vid6stationen Eslöf.
Remitterades till Stats-Utskottet.
2:o Herr Gahn, Henric, JYi 31, om pension åt Profes¬
sorn Carl Edvard Zedritzs enka och fyra oförsörjda barn.
Herr Staaff instämde.
Motionen remitterades till Stats-Utskottet.
3:o Herr Kistner, JW 52, derom, att Rikets Ständer
ville anslå medel, i ändamål att Enköpings skola må i stat
uppföras till ett elementar-läroverk, med tre lärare, nemli¬
gen en Rector och två Adjuncter.
Remitterades till Stats-Utskottet.
4:o Herr Kistner, M 33, om anslag till skolan i Piteå.
Remitterades till Stats-Utskottet.
5:o Herr Kistner, J»? 34. om vilkor för Krono-nybyg¬
gens eller Kronohemmans upplåtande inom de norra pro-
vincerna.
Efter uppläsandet af motionen, lillade Herr Kistner:
I sammanhang härmed, och då jag icke hinner närmare ut¬
veckla motiverna för denna motion, tager jag mig friheten
hänvisa de ledamöter, hvilka inom vederbörande Utskott
komma att behandla motionen, till en vid förra Riksdagen
af Herr Professorn Agardh i samma ämne väckt motion.
Motionen, jemte Herr Kislners muntliga anförande, re¬
mitterades till Stats-Utskottet.
6:o Herr Kistner, JH 55, om anslag till segelledens
uppmuddring från Löfholmen fram till Piteå stad.
Remitterades till Stats-Utskottet.
7:o Herr Kistner, M 36, om förbud emot utförsel af
sparrar under sex tum i diameter.
Remitterades till Bevillnings-Utskottet.
Den 26 November.
293
Herr Grape erhöll ordet och uppläste en motion, 37,
om anslag dels till tolf större däckade lotsbåtar å uppgifna
ställen, dels till antingen en fast fyr å klippan Bonden utan¬
för Umeå eller ett fyrfartyg vid de s. k. Sydostbrotten.
Vice Talmannen Herr Schwan: Den första afdelningen
af Herr Grapes motion innefattar en måttlig begäran om an¬
slag till anskaffande al 12 däckade lotsbåtar, beräknade att
kosta hvardera 2000 R:dr R:mt. Enligt livad jag tror mig
känna, har Lotsverket hos Kongl. Majit gjort underdånig
framställning om anskaffande af 20 dylika båtar, men Re¬
geringen ansåg densamma innefatta så stora anspråk, att
någon begäran om anslag dertill icke vid denna Riksdag
borde ifrågakomma. Nu har motionairen föreslagit anskaf¬
fande af endast 12 däckade lotsbåtar och, ehuru detta an¬
tal är alltför ringa för kusterna vid Östersjön och Wester-
hafvet, hoppas jag dock, i menskiighetens namn, att denna
del af motionen skall inom Ståndet vinna enhälligt under¬
stöd. Det är för mig uppgifvet, att vid Sveriges kuster fin¬
nes blott en däckad lotsbåt af den construction, som numera
anses behöflig, och hvilken lärer vara stationerad på vestra
kusten. Alla andra lotsbåtar äro antingen öppna eller halI-
däckade. Andra nationer hafva bättre, än vi, sörjt för sina
lotsar, hvilka i alla väder måste gå till sjös. Jag hoppas
således att motionen måtte vinna bifall och Rikets Ständer
för ändamålet anvisa 24,000 R:dr. Dertill kommer under¬
hållet af båtarna, uppgående för hvarje till 200 R:dr om
året, och dertill hoppas jag, att Lotsverket kan påräkna an¬
slag från Handels- och Sjöfartsfonden.
Hvad den andra afdelningen af motionen, eller begäran
om anslag till en fyr utanför Umeå, beträffar, erkänner jag,
det jag icke kan bedöma beholvet deraf. Emedlertid då
motionairen påpekat nödvändigheten af en sådan fyr samt
den beräknade kostnadssumman uppgår till endast 170,000
R:dr, skulle det i sanning vara bedröfligt, om Sveriges till¬
stånd icke skulle medgifva anvisande af nämnde belopp; och,
för min del, är jag motionairen tacksam för det han å för¬
hållandet fästat uppmärksamhet.
Herr Widell: Jag instämmer med Herrar Grape och
Schwan om nödvändigheten att anvisa medel till anskaffande
af däckade lotsbåtar, hvarigenom tillfälle beredes lotsarne
att bättre, än hittills, uppfylla sina pligter. Med små odäeka-
de båtar kunna lotsarne nemligen icke vid storm och sjö-
294
Den 26 November.
gång gå ut i öppna sjön och möta ankommande fartyg.
Hvad angår Herr Schwans uppgift derom, att endast en däc-
kad lotsbåt finnes, tillåter jag mig upplysa, att på vestra
kusten finnas flera, byggda efter s. k. »Koster» modell och
hvilka visat sig vara för denna kust ändamålsenliga. Emed¬
lertid tror jag. att behofvet af däckade lotsbåtar på vestra
kusten är större, än på den östra; och i öfrigt vet jag ej
eller, om sådana lotsbåtar, som de af mig omnämnda, äro
lämpliga för Östersjön. Jag önskar att Stats-Utskottet måtte
finna medel att för ifrågavarande ändamål anvisa.
Herr Staaff: Jag instämmer fullkomligt i Herr Grapes
motion, och detta desloheldre, som jag har att. i samma
ämne afgifva motioner, hvilka jag anhåller att få upläsa.
Sedan Ståndet, på hemställan af Herr Talmannen, tillå¬
tit att Herr Staaff finge uppläsa de af honom omnämnda
motioner, föredrog Herr Staaff följande:
M 58, om anslag till ett fyrtorn å klippan Bonden.
Efter det motionen blifvit uppläst, tilläde Herr Staaff:
Enligt hvad dagens tidningar innehålla, hafva vid Sydost¬
brotten och i deromkring belägna farvatten 3:ne ytter¬
ligare skeppsbrott inträffat, ehuru jag dock icke vet, om
bland desamma ingår det af mig i upplästa motion om-
förmälda; och hämtar jag häraf ytterligare stöd för mitt
förslag.
och JW 59, med förslag, att vid alla de lotsstationer, der
lotsarne måste ute i öppna sjön möta fartyg, lotsarne måtte,
på Statens bekostnad, förses med ändamålsenliga däckade
båtar, en eller flera, allt efter stationernas betydenhet eller
lotsarnes antal.
Discussionen förklarades slutad, och motionerna JtJ 57,
58 och 59, jemte hvad för öfrigt i ämnet yttradt blifvit,
remitterades till Stats-Utskottet.
§
Af Herr Boman upplästes följande motioner:
Jtä 40, om beskattning å röktobak och cigarrer.
Remitterades till Bevillnings-Utskottet.
och M 41, om ansiag till nybyggnad af läroverkshus för
högre elementar-läroverket i Fahlun.
Herr Gahn, G., instämde i motionen och vitsordade
behöfligheten af ifrågavarande läroverksbyggnad.
Remitterades till Stats-Utskottet.
Den 26 November.
295
§ 5.
Herr Grenander begärde ordet och uppläste nedan-
nämnde motioner:
M 42, om upptagande på elementar-läroverkens stat af
psedagogierna i Sköfde, Ulricehamn, Hjo och Jönköping.
Herr Widell: Såsom ombud för staden Fahlköpng, in¬
stämmer jag med motionairen i hans yrkande, att padago¬
gien i Fahlköping måtte uppflyttas till ett lägre elementar¬
läroverk; men då jag instämmer i de af motionairen anförda
motiver för paedagogiernas i Skara stift åtnjutande af denna
förmån, önskar jag, att den, af samma skäl, måtte utsträckas
till alla paedagogier i Riket.
Herr Billström,: Jag begär Herr Grenanders nu upp¬
lästa motion på bordet, emedan jag, såsom ombud för staden
Kongelf, ämnar väcka motion i samma syfte.
Öfverläggningen var slutad, och motionen bordlädes.
och JVs 43, om pension till Brigad-Läkaren Psilanders
döttrar.
Remitterades till Stats-Utskottet.
§ 6.
Motioner upplästes:
l:o af Herr Schenström, M 44, om anslag till skolorna
i Köping och Nora.
Herr Schenström tilläde härefter muntligen: Andra skäl
kunde visserligen vara att tillägga, men jag vill dock der¬
med icke uppehålla tiden. Till protocollet och Stats-Utskot-
tets kännedom önskar jag dock få lemna följande uppgifter
om förhållandet den 31 December 1855 emellan folkmäng¬
den i vissa Stift och de der anställde lärare.
1 Westerås Stift, som då hade en folkmängd af 281,707
innevånare, funnos 29 lärare eller en för 9,748, hvaremot
förhållandena i åtskilliga andra Stift voro följande;
I Upsala Stift 327,862 innev. 44 lärare eller en för 7,451.
» Linköpings » 349,794 » 48 » » » » 7,287.
» Skara » 299,850 » 42 » » » » 7,139.
» Strengnäs » 257,643 » 48 » » » » 4,950.
» Lunds » 576,040 » 75 » » » » 7,680.
» Calmar » 126,164 » 18 » » » » 7,009.
» Hernösands» 503,144 » 54 » » » » 5,621.
och i Wisby » 46,985 » 15 » » » » 3,614.
1 öfrigt tillåter jag mig fästa Stats-Utskottets uppmärk¬
samhet derpå, att äfven i lider, då klagan förspörjes öfver
den financiella ställningen inom landet, finnas anslagsfordrin
296
Den 26 November.
gar, hvilka icke låta sig tillbakavisas. A Utför illa vore det
äfven beställdt, om Stalsverkets tillgångar icke skulle kunna
så behandlas, att medel kunde anvisas för det af mig be¬
gärda ändamål. Jag hoppas derföre att Ståndets ledamöter
i Stats-Utskottet skola göra klart, att det af mig framställda
behof icke kan tillbakavisas.
Motionen, jemte Herr Schenslröms muntliga tillägg, re¬
mitterades till Stats-Utskottet.
och 2:o af Flerr Renström, JVs 48, om anslag till Chalmerska
slöjdskolan i Götheborg.
Herr Rydin: Herr Renström har anmärkt, att de i
Borås, Malmö, Orebro och Norrköping inrättade techniska
elementarskolor icke befinna sig pä samma ståndpunkt, som
Chalmerska skolan. Denna anmärkning, ehuru sann den må
vara, synes dock föga lämplig, enär Chalmerska skolan fort¬
gått under 40 år, och de andra skolorna för få år sadan
begynnt sin verksamhet. Låt dessa skolor fortgå under lika
lång tid, så tror jag att desamma icke skola komma att stå
tillbaka lör den Chalmerska skolan.
Herr Renström: Jag har alldeles icke, såsom Herr
Rydin påstått, i motionen sökt nedsätta de andra skolorna,
eller yrkat, att de anslag, som äro dem beviljade, må in¬
dragas. men jag har deruti sagt. att jag tror, att antalet af
dylika skolor för närvarande är för stort, och att just denna
omständighet motverkar, att dessa skolor kunna så uppfylla
deras bestämmelse, som de borde göra, och detta tror jag
mig äfven hafva i motionen bevisat. Jag har vidare i mo¬
tionen sagt, att jag tror, att, oin dessa skolor skola komma
till någon fullkomlighet, de böra hafva större tillgångar lör
deras utgifter, än de nu hafva, och detta påstående torde
väl äfven komma att med tiden besanna sig.
Efter den kännedom, jag har om förhållandet, måste en
technisk skola här i landet, för att kunna någorlunda mot¬
svara ändamålet, hafva en årlig inkomst af omkring 20,000
R:dr Bunt.
Chalmerska skolan har för närvarande en årlig inkomst
af 17,000 R:dr R:mt, oberäknadt 480 R:dr, som Commerce-
Collegium utbetalar till stipendier åt skickliga elever vid
skolan, men denna summa är dock icke tillräcklig för att
underhålla skolan i det skick, den bör vara.
Man måste härvid taga i betraktande, att, som dessa
skolor icke kunna anses vara Statens skolor, ehuru de hafva
anslag af Staten, utan egentligen äro privata inrättningar,
Den 26 November.
297
lärarne vid dem icke kunna få pensioner, och att, om såle¬
des lärarne vid dessa skolor icke, under den tid de tjenst-
göra, erhålla sådana löner, som, i det närmaste åtminstone,
motsvara de löner. Staten betalar för lika befattningar, man
aldrig kan påräkna, att erhålla dugliga och nitiska lärare,
l)e löner, som Chalmerska skolan hittills betalt, hafva
emedlertid icke stått i parité med dem, som Staten betalar
vid Technologiska Institutet, och det har derföre endast varit
på den grund, att denna skola lyckats erhålla lärare i flera
ämnen bland officerare vid Götha Artilleri-Regemente, som
densamma, med de tillgångar, den nu har, kunnat komma
på den ståndpunkt, hvarpå den för närvarande befinner sig.
Hade icke detta varit förhållandet, nemligen att officerare
vid Götha Artilleri åtagit sig lärarebefattningar vid skolan
emot, jemnförelsevis, ringa löner, så hade denna skola icke
heller ännu kommit så långt, som den nu är kommen.
Till följd af hvad jag nu anfört och då Chalmerska sko¬
lan, derigenom, att densamma med räntan af en egen fond
kan bestrida en stor del af sina utgifter, kan underhållas i
det skick, att den till alla delar motsvarar ändamålet, med
en vida mindre utgift från Statens sida, än om någon af de
andra skolorna skulle försättas och underhållas i lika skick,
synes det mig väl vara skäl, att Staten understödjer denna
skola med den af mig begärda tillökningen i anslaget för
densamma.
Herr Rydin: Att lärarne vid de techniska skolorna
icke skulle vara skicklige, detta är åtminstone icke för mig
bekant, och några klagomål i detta afseende hafva, så vidt
jag vet, icke försports. Att den, som mycket är gifvet, vill
hafva mera, det är en känd sak, men, för min del, anser
jag såsom en vinst, att kunskaper spridas i flera delar af
Riket, och kan ingalunda gilla Herr Renströms förslag, att
anslaget till techniska skolor småningom skulle dragas till
Götheborg. Att de i Borås, m. fl, städer nyligen inrättade
techniska skolor icke äro fullständiga, medgifves gerna, men
jag hoppas, att de skola blifva allt bättre ocb bättre; och,
så länge några klagomål deröfver icke försports, behöfver
Herr Renström ingalunda uppträda såsom någons målsman i
detta afseende.
Herr Wistelius: I afseende å Herr Renströms begäran om
ökadt anslag till Chalmerska slöjdskolan, har jag icke något
att nu anmärka, ehuru det synes såsom skulle denna skola med
sina rika donationer kunna hjelpa sig utan ytterligare Stats¬
298
Den 26 November.
anslag. Detta öfverlemnar jag åt Stats-Utskottet att bedöma;
men, dä Herr Renström, i motionen vidrört de andra teehrii-
ska skolorna, anser jag mig böra yttra några ord. Då Ri¬
kets Ständer till inrättande af dylika skolor anvisade medel,
afsågo de dermed naturligtvis att sprida den techniska kun¬
skapen och ingalunda att monopolisera densamma i Stock¬
holm och Götheborg. Rikets Ständer ville att landets indu-
strie skulle lyftas och att äfven i andra delar i Riket denna
kunskap skulle kunna meddelas åt dem, som derför hade
håg och fallenhet; och torde det icke vara obekant, att de
communer, der techniska skolor blifvit anlagda, fortfarande
göra icke obetydliga uppoffringar, ehuru dessa skolor kom¬
ma hela den kringliggande orten till godo. Herr Renström
har anfört, att, om undervisningen skulle bära någon frukt,
erfordrades skicklige lärare; och det vore rätt illa, om så¬
dana felades. Enligt hvad jag har mig bekant, finnes i stäl¬
let derpå tillgång, hvilket ådagalägges af de månsa ansök¬
ningar, som till lediga lärareplatser i Orebro blifvit ingifna.
Bland dessa ansökningar hafva vanligen funnits 4 eller S
med utmärkta betyg. I afseende å antalet lärjungar i Ore¬
bro techniska skola, vågar jag visserligen icke bestämdt
uppgifva rätta ziffran, men, enligt hvad en tidning innehöll,
uppgår antalet till 30 å 40. Om man betänker att denna
techniska skola nyligen blifvit anlagd, måste det väcka för¬
våning, att lärjungarnes antal är så betydligt; och, hvad denna
stad särskildt angår, får jag nämna, att i det derstädes ny¬
byggda Stadshuset rum blifvit afsedda för den techniska sko¬
lan och dithörande verkstäder.
Herr Ekelund: Jag instämmer hufvudsakligen med Herr
Wistelius, och vill i öfrigt nedlägga min protest mot Herr
Renströms påstående, att det för landet vore nyttigare, att
hafva blott tvänne techniska skolor, nemligen en i Stockholm
och en i Götheborg, än att sådana finnas inrättade på flera
ställen i Riket. Mot Herr Renströms begäran om förhöjdt
anslag för Chalmerska slöjdskolan, har jag deremot icke nå¬
got att erinra.
Herr Sundblad instämde med Herrar Rydin och Wistelius.
Herr Roman: Jag har endast flygtigt åhört den af Herr
Renström upplästa motionen, men tyckte mig finna Herr Ren¬
ströms mening vara, att erhålla ökadt anslag åt Chalmerska skolan
på bekostnad af de andra techniska skolorna i Riket, d. v. s.
genom nedsättande af de sistnämndas värde. Men om man
afser att fortgå på tullreformens bana, bör man äfven söka
Den 26 November.
299
lyfta den inhemska industrien så, att densamma kan täfla
med den utländska; och detta sker hufvudsakligen genom
den techniska undervisningens spridande, hvadan jag på det
allvarligaste ogillar Herr Renströms anspelning på öfriga tech¬
niska skolors ringa verksamhet, helst man icke bör förglöm¬
ma, att flere af dem äro helt nyligen inrättade, och det är
nästan troligt, att Chalmerska Slöjdskolan icke eller haft nå¬
gon så lysande början. Den omständigheten, att Götheborg
kunnat erhålla skicklige lärare bland offlcerarne vid det der
förlagda Götha Artilleri-Regemente, bevisar i det hela icke
något, ty äfven andra skolor, exempelvis den i Norrköping,
har godt rykte om sig och gått framåt, ehuru icke denna
skola haft att tillgå några Artilleri-Officerare till lärare. I
stället för att indraga anslaget för någon enda af de i landet
varande techniska läroanstalter, skulle jag i stället önska, att
deras antal ökades. Man tiar länge nog i vårt land förbisett
det verkliga hindret för utveckling af Svensk slöjd och konst,
men jag hoppas, att, sedan man nu sökt att genom techniska
kunskapers spridande undanrödja detta hinder, någon återgång
icke skall ifrågakomma. För öfrigt har jag ingenting emot
anslag äfven till Chalmerska Slöjdskolan.
Herr Grenander: Jag instämmer helt och hållet med
Herrar Ekelund och Wistelius.
Ofverläggningen ansågs slutad, och Herr Renströms mo¬
tion, M 43, tillika med afgifna yttranden, remitterades till
Stats-Utskottet.
§ 7.
Herr Hjertström uppläste en motion, JVS 46, om anslag
till hamnanläggning vid Grenna.
Herr Wahlbom: Jag instämmer med motionairen. Af
handlingar inhemtas, att innevånare uti icke endast den
mindre betydliga del af Wetterns strand, som tillhör Grenna
samhälle, utan äfven och förnämligast en ganska vidsträckt
del af landet öster om denna sjö, flere mil inåt och till Ekesjö,
äro i behof af en hamn vid Grenna, för afsättning af jord-
bruksproducter. Frågan har tillförene utgjort föremål för
Rikets Ständers öfverläggningar, och blifvit till fullo utredd.
Prsemisserne uti Stats-Utskottets yttrande vid sista Riksdagen
angående densamma kunna mycket väl begagnas till ett mot¬
satt resultat, än det, hvartill Utskottet då kommit, eller ett
tillstyrkande af det begärda Statsbidraget.
Herr Sundblad instämde.
Discussionen var slutad, och Herr Hjertströms motion,
300
Den 26 November.
JYi 46, tillika med afgifna yttranden, remitterades till Stats¬
utskottet.
§ 8-
Herr Staaff väckte följande motioner:
JYi 47, om län och anslag till en brobyggnad Öfver
Umeå eif.
Remitterades till Stats-Utskottet.
JY1 48, om anslag tili uppgifna väganläggningar i de norra
orterna.
Herr Rinman, C., instämde.
Remitterades till Stats-Utskottet.
JYi 49, om anslag till utvidgande af bögre Elementar¬
läroverket i Umeå.
Remitterades till Stats-Utskottet.
JYi 50, angående förändrade stadganden, i afseende på
kröning af fisk-kärl.
Herr Ellberg instämde i motionen.
Remitterades till Allmänna Resvärs- och Economie-Ut-
skottet.
JYi 51, angående förändring af 2 § 12 Cap. Rättegångs-
Ralken,
JYi 52, om förändring af 8 § 8 Cap. Utsöknings-Ralken,
JYi 53, om förändring af 5 § 25 Cap. Rättegångs-Balken,
JYi 54, angående förändring af 21 Cap. Rättegångs-Balken,
JYi 55, om förändring af 3 § 55 Cap. Missgernings-Balken,
JYi 56, rörande ändring i lagarna om kronohemman,
JYi 57, med förslag till det stadgande, att kronojord, som
blifvit till skatte löst, måtte i dens hand, som gjort skatte¬
köpet, anses såsom aflinge; och
JYi 58, med förslag, att 19 § 50 Cap. Rättegångs-Balken
måtte utur lagen utgå.
Hessa motioner remitterades, hvar eftqr annan, till Lag¬
utskottet.
§ 9-
Herr Ekelund erhöll ordet och uppläste en motion, JYI
59, hvarom han i förra Plenum gjort förbehåll, angående sär¬
skilda bestämmelser i Tull-Taxan.
Remitterades till Bevillnings-Utskottet.
§ *0-
Motioner upplästes:
af Herr Rinman, Carl:
JYi 60, derom, att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit