600
Den 24 Oelober.
derigenom tillskjndas Banken. För närvarande lära Full¬
mäktige endast köpa vexlar efter 126 sk. curs, oell curseu
kommer måhända att än ytterligare nedsättas. Deremot liar
silfver länge till betydligt värde utgått ur landet, utan att nå¬
gon åtgärd vidtagits för dess återförskaffande. Jag frågar, om
det icke må vara skäl, att Svenska Banken, i likhet med ut¬
ländska Banker, bland hvilka jag får nämna dem i Paris, Ber¬
lin och Köpenhamn, vidtager någon särskild åtgärd, för att
till sig återdraga det silfver, som derifrån utströmmar, om
ock sådant vore förenadt med någon förlust för Banken. Den
uppoffring, Banken derigenom skulle göra, blefve måhända
icke i och för sig sjelf obetydlig, men skulle vara det i jemn-
förelse med den allmänna ruine, som hotar att dragas öfver
landet, derest man länge lägger armarna i kors. Det är få¬
fängt att hoppas, det crisen snart skall gå öfver. I min tanke,
har han först nu riktigt inträdt. Lyckligt vore det i sanning,
om jag misstager mig; men de sista underrättelserna från
Amerika gifva, ty värr, grundad anledning till det antagande,
att hvad, som förestår, är vida värre, än det närvarande.
Det synes då vara skäl att undersöka, huruvida det förhål¬
lande, som nu eger rum emellan Riks-Bankens metalliska
valuta och utelöpande sedelstock, må vara riktigt. Jag tviflar
härpå och är öfvertygad. att icke någon, som eger insigt i
bank-affairer, på nämnda fråga kan lemna ett jakande svar.
Förebilden för vår bank-lagstiltning i detta hänseende är häm¬
tad från det Peelska banksystemet af år 1844; men detta för
Engelska Banken fastställda system, i början prisadt såsom
oöfverträffligt, måste redan efter tre år, vid första mötande
erise, suspenderas. Härigenom räddades England undan den
förlägenhet, i hvilken detta land eljest då skulle hafva råkat.
På grund af hvad nu blifvit yttradt, lager jag mig friheten
hemställa, om icke Banco-Utskottet må erhålla uppdrag att
taga i allvarligt öfvervägande och till Rikets Ständer afgifva
yttrande, hvilka åtgärder må vara lämpliga, för att åtminstone
i någon mån afhjelpa verkningarne af den penningecrise, sorn
nu är för handen.
Herr Ekman: Ehuru jag ingalunda eger den större
kännedom eller erfarenhet, tiil hvilken Herr Laller stedt vädjat,
då han till andre ledamöter af Ståndet ställt en uppmaning
att yttra sig i ämnet, anser jag mig likväl, då ingen annan
tagit till ordet, skyldig betyga Herr Lallerstedt min tacksam¬
het för del. han väckt uppmärksamheten på denna vigtiga
Den 24 Octuber.
601
Lallerstedts uppgifter, angående den närvarande penninge-
ställningen i landet, och bör icke underlåta att uttala min
öfvertygelse, att tillståndet i de vestra delarne af Sverige äro
till och med svårare, än här på platsen. Herr Lallerstedts
yttrande, i fråga om Banco-Fullmäktiges åtgärder, i afseende
å vexelköp, kan jag väl icke i allo dela. Emedlertid hoppas
jag, att Herr Lallerstedts motion kommer att skriftligen vidare
utvecklas, och önskar, att densamma måtte vinna allt det
behjertande, som den förtjenar.
Herr Almgren: Jag föreställer mig, att Herr Lallerstedts
nu väckta motion kommer att i ett annat Plenum aflemnas,
skriftligen författad, men för den händelse, att sådant icke
sker, vill jag, i anseende till ämnets stora vigt, tili Protocollet
hafva yttrat, det jag tackar Herr Lallerstedt, att han bragt
frågan å bane, och nödgas, ty värr, bestyrka sanningen i den
mörka målning af tillståndet i landet, som han uppdragit. Den
lilla kännedom, jag varit i tillfälle att inom handelsverlden
förvärfva, har fört mig till den öfvertygelse, att den nuvarande
penningecrisen fordrar långt större uppmärksamhet från både
Regeringens och representationens sida, än mången torde före¬
ställa sig. Jag tror likväl, att det tillhör Sveriges Finance-
Minister att taga första steget och söka utfinna medel till af-
böjande af den bolande faran. Det är just i ögonblick, så¬
dana, som det närvarande, som en Finance-Ministers förut¬
seende och verksamhet företrädesvis påkallas. Jag hoppas,
såsom jag redan yttrat, att vid motionens remiss få ytter¬
ligare uttala mina åsigter i detta vigtiga ämne.
Herr Wallenberg *).
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, anmodade Herr
Talmannen Herr Lallerstedt, i enlighet med 49 § 1 mom.
Riksdags-Ordningen, att i näst inträffande Plenum aflemna sin
nu väckta motion, skriftligen författad.
§ »•
Bordlädes Sammansatta Stats-, Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottets Betänkande, JYs 51, och Sam¬
mansatta Stats- och Allmänna Besvärs- samt Economie-Ut¬
skottets Betänkande, M 32, äfvensom ett ankommet Utdrag
af Hedervärda Bonde-Ståndets Protocoll för den 14 dennes,
innefattande inbjudning till Med-Stånden att förena sig i Bonde-
") Herr Wallenbergs vid tryckningen ej allemnade yttrande tryckes
i slutet af detta band.
602
Den 28 Oclober.
Ståndets beslut, angående åtgärder för Riksdagens afslutande
vid medlet af instundande December månad.
§ ».
Justerades Protocolls-Utdrag öfver Ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutade kl. % 10 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
Den 28 October.
Plenum kl. 6 e. m.
Uppå derom af Herr ~Palander, efter anmodan, fram¬
ställd begäran, beviljades Herr Ericson ytterligare ledighet
från Riksdagsgöromålen under trenne veckor, räknade från
den dag, hans redan beviljade ledighet tilländagår.
§ 2.
Justerades Protocollet lör den 10 uti innevarande månad,
samt Protocolls-Utdrag, innehållande Ståndets den 24 dennes
fattade beslut, angående Bevillnings-Utskottets Memorial, JW
27, samt Stats-Utskottets Utlåtanden, N;ris 145, 146 och 147.
§ 5-
Föredrogs åter Banco-Utskottets bordlagda Memorial,
JV? 50, angående föreskrifterna i Irsta och 2:dra artiklarna
af Banco-Reglementet.
Andra punkten lemnades utan anmärkning, vid den slut¬
liga anmälan lät Ståndet bero, och öfriga punkter biföllos.
§ *■
Föredrogs åter Banco-Utskottets bordlagda Memorial,
JU 51, med förslag till åtskilliga förändrade föreskrifter i
4:de artikeln af Banco-Reglementet.
Härvid förekommo:
Irsta—9:de punkterna.
Godkändes, hvar efter annan.
10;de punkten.
Den 28 October.
605
Herr Hesselgren: Vid granskning af den lönestat, som
i 10:de punkten blifvit föreslagen, bar jag funnit, att Cas-
seuren för Cassa-creditiv-rörelsen icke fått några missräk-
ningspenningar åt sig anslagne. Då denne tjensteman har
en stor uppbörd om hand, borde han, i likhet med andre
Casseurer inom Riks-Banken, åtnjuta nämnde förmån; och
att så icke skett, ger mig anledning att derom äska upplys¬
ning af Utskottets här närvarande ledamöter.
Herr Danielsson: Af nästföregående 9:de punkt, hvilken
Ståndet redan bifallit, inhämtas, att Utskottet för Cassa-
creditiv-Casseuren föreslagit en förhöjd aflöning af tillhopa
3,450 R:dr R:mt, att beräknas från 1858 års början. Uti
10;de punkten är denna Casseur upptagen med det lönebelopp,
som honom, enligt denna förhöjning, bör tillkomma; och då
8å väl hans förra lön, som arfvodet blifvit höjda med 50
procent, den tillfälliga löneförhöjningen oberäknad, torde det
icke vara nödigt, att denne tjensteman förses med missräk-
ningspenningar, hvarföre Herr llesselgrens anmärkning i detta
afseende bör förfalla.
Herr Hesselgren: Efter den upplysning. Herr Daniels¬
son nu lemnat, får jag tillkännagifva, det jag låter nyss
gjorda anmärkning falla.
Ofverläggningen var slutad, hvarefter Ståndet, på hem¬
ställan af Herr Talmannen, biföll 10:de punkten.
ll:te punkten.
Bilölls.
12:te punkten.
Mom. lit. a.
Herr Eltman: I afseende å lönestaten för Låne-Con-
toiret i Götheborg, ber jag att få göra några anmärkningar.
För Directeurerna har Utskottet föreslagit ett arfvode, i ett
för allt, af 1,000 R:dr Runt; men då Fullmäktiges aflöning,
hvilken tvänne Stånd bestämt till 2,000 R:dr och ett Stånd
till 1,500 R:dr, kommer, när dertill läggas 750 R:dr i arfvode,
att uppgå till minst 2,250 R:dr, sä torde proportionen emellan
Directeurernes och Banco-Fullmäkliges löneförmåner icke vara
med billighet öfverenstämmande, utan ett alltför stort missför¬
hållande, dem emellan, förefinnas. Går man vidare till
Bokhållaregraden, så finner man, att desse tjenstemän vid
Låne-Contoiret i Götheborg blifvit fördelte i tre classer,
hvilka sins emellan hafva olika löner, alla dock lägre, än
Bokhållarnes vid Banco-Discontverket här i Stockholm, hvilka
alla hafva lika stora löner. Då jag icke kan se, hvarföre
604
Den 28 Oclolter.
en sadan olikhet i löner skall emellan Stockholm oell Göthe¬
borg förefinnas för samma slag al tjenstemän, så hemställer
jag, att någon jemnkning i detta afseende måtte försiggå.
Då sådan jemnkning emellertid lämpligast torde kunna ske
inom Utskottet, så får jag yrka, att denna punkt af .Memo¬
rialet måtte varda dit återremitterad.
flerr Danielsson: .lag vill icke bestrida, att, om Full¬
mäktiges aflöning kommer att höjas, äfven Directeurernas
bör i samma proportion tillökas, men, liir min del, har jag
icke b i t raid t deras åsict, hvilka yrkat förhöjning åt Fullmäk¬
tige, och kan derföre nu icke eller instämma uti flerr Ek¬
mans yrkande om löneförhöjning för Låne-Contoirets i Göthe¬
borg tjenstemän, så mycket mindre, som tjenstemännen vid
Låne-Contoiren i Malmö och Wisby kunna vara lika berät¬
tigade till löneförhöjning, som de förstnämnde.
Det kan visserligen vara sannt, att tjenstemännen vid
Låne-Contoiret i Götheborg hafva lägre löneförmoner, än
tjenstemännen vid Banken i Stockholm, men då någon fram¬
ställning icke blifvit gjord derom, att Låne-Contoirets i Gö¬
theborg tjenstemän skulle erhålla lika aflöning med Banco-
Discontens tjenstemän, så bestämdes för Låne-Contoiret i
Götheborg enahanda löneförhöjning af 55'/3 procent, som
för alla Bankens tjenstemän. Då Låne-Contoirets i Göthe¬
borg tjenstemän förut haft lägre aflöning, än Bankens tjen¬
stemän i Stockholm, så var det klart, att, då löneförhöjnin¬
gen skedde efter viss procent, samma förhållande emellan
Bankens tjenstemän i Stockholm och Götheborg skulle komma
att fortfara.
Herr Renström: På de skäl, Herr Ekman anfört, in¬
stämmer jag med honom uti yrkande om återremiss i den
syftning, han antydt; och får jag tillika förklara, det jag
icke har något att erinra deremot, att arfvodena för Direc-
leurerna vid Låne-Contoiren i Malmö och Wisby äfven varda
förhöjda, om Utskottet skulle finna detta vara skäligt.
Herr Björck: Att missförhållande eger rum emellan
lönerna för Bankens tjenstemän i Götheborg och Stockholm,
torde icke kunna bestridas. Om man granskar aflönings-
staten för Disconten i Stockholm, så finner man, att detta
verk har fem Bokhållare, hvilka alla åtnjuta lika hög, eller
första gradens lön. 1 Götheborg åter äro Bokhållarne till
antalet endast tre, hvilka alla tillhöra särskilda lönegrader.
För min del, kan jag icke finna något skäl, hvarföre ett
sådant missförhållande skall exsistera emellan lönerna för
Den 28 Oclober.
605
samma slag af tjenster. ty, enligt den erfarenhet, jag nu
under ett års vistelse här i Stockholm vunnit, äro iefnads-
omkostnaderna i Götheborg större, än uti Stockholm; åtmin¬
stone äro uti förstnämnde stad hyrorna mycket mer upp-
drifna, än uti den sednare, och dertill kommer, alt hyrorna
i Götheborg nästan äro lika höga, i hvilken trakt af staden,
man än må välja.
Det arfvode af 1,000 R:dr B:mt, som fiir Directeurerna
blifvit föreslaget, är alltför ringa, isynnerhet om man besin¬
nar, att desse hafva nästan lika många göromål, som FulI-
mägtige.
För min del, instämmer jag med Herr Ekman uti yr¬
kande om punktens återremitterande.
Herr Almgren: Skulle genom punktens återremitte¬
rande, hvilket jag icke vill sätta mig emot, det, efter Full¬
mäktiges hörande, finnas behöflig! att för tjenstemännen vid
Låne-Contoiret i Götheborg höja lönerna, så får iag likväl
yrka. att det vilkor dervid mätte fästas, att tjenstemännen
vid Låne-Contoiren i Malmö och Wisby på samma gång
erhålla ytterligare löneförhöjning.
Herr Danielsson: Jag vill icke sätta mig emot yrkan¬
det om återremiss, ehuru det förefaller mig vara något sent
att nu göra framställning om vidare förhöjning, då detta
ämne redan en gång förut utgjort föremål för Ståndets öf-
verläggningar och Rikets Ständer beslutat en förhöjning af
33 '/, procent för Banco-statens tjenstemän. Jag beklagar
derföre, att Herr Ekmans framställning icke förr blifvit gjord.
Herr Hesselgren: Då frågan om förhöjning af Fullmäk¬
tiges arfvode utgjorde föremål för Ståndets öfverläggning,
uppträdde en ledamot af Stockholms representanter och ville
icke bifalla densamma, särdeles som han trodde sig hafva
skäl att klandra åtskillige af Fullmäktiges vidtagna åtgärder.
Till min förvåning har jag nu funnit, att en af de talare,
som då instämde uti detta klander och afslog den löre-
slagna förhöjningen åt Fullmäktige, nu uppträd t med yrkande
om löneförhöjning åt Directeurerna vid Låne-Contoiren. Då
frågan örn Fullmäktiges arlvoden ännu icke är definitift af¬
gjord, så torde det "vara väl tidigt att yrka förhöjning åt
Directeurerna, och då Borgare-Ståndet afslagit den förra
frågan, sä fordrar consequencen, att äfven denna sednare
afsiås. Herr Ekman har dessutom för sig öppet att begagna
motions-rätten inom Banco-Utskottet, i afseende på Direc-
leurerna.
606
Den 2!) Octobcr.
I öfrigt, och då tjenstemännen vid Banco-Discontverket
i Stockholm icke kunna hafva andra befaftningar, men tjen¬
stemännen vid Låne-Contoiren i Götheborg och Malmö kunna
förena andra tjenster med göromålen inom Låne-Contoiren,
så tror jag, att dessa tjenstebefattningar icke med hvarandra
äro fullt jemnförliga, hvarföre jag yrkar, att Ståndet måtte
bifalla, hvad Utskottet i den föredragna punkten hemställt.
Herr Palander: Tjenaren är sin lön värd och bör ega
en aflöning, sä tillräcklig, att han nå densamma kan med
lätthet hafva sin utkomst. Jag vill derföre icke sätta mig
emot yrkandet om återremiss, på det Utskottet må blifva i
tillfälle alt taga i betraktande de anmärkningar, som här
blifvit framställde.
Man har här yrkat, att tjenstemännen vid Låne-Con-
toiret i Götheborg skulle erhålla enahanda aflöning, som Di-
scontverkets i Stockholm tjenste-personal; men, om detta
bifalles, då måste äfven tjenstemännen vid Låne-Contoiren i
Malmö och Wisby hafva lika hög aflöning, som de först¬
nämnde. Emellertid är det obestridligt, att tjenslgöringen
vid Discontverket i Stockholm är så trägen, att tjenstemän¬
nen derstädes icke kunna derjemte hafva andra befattningar.
Tillika bor man besinna, att lånefonderna öfverallt icke
kunna tåla de stora utgifter i och för aflöning åt tjenste¬
personalen, som de stora fonderna hos Banco-Discontverket
i Stockholm.
Discussionen förklarades slutad, hvarefter särskilda af
Herr Talmannen framställda propositioner besvarades med
Ja och Nej; äfvensom begärdes votering.
I anledning häraf, uppsattes, justerades och anslogs en
voterings-proposilion, så lydande:
»Den, som bifaller Banco-Utskottets Memorial, Jtä SI,
12:te punkten, Lit. A, angående aflöningen för Låne-Contoi-
ret i Götheborg, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Memorialet i denna del».
Votering anställdes med slutna sedlar, efter föregånget
upprop, samt utföll med 22 Ja emot 16 Nej, i följd hvaraf
Ståndet godkännt Utskottets förslag till aflöningsstat för Låne-
Contoiret i Götheborg.
Mern. lit. B.
Bifölls.
Den 2It October.
607
13:de punkten.
Herr Cramér: Då kändt är, att förvaltnings-kostna-
derna för I.åne-Contoiret i Wisby hitintills blifvit fullkom¬
ligt betäckta genom det derför anvisade belopp, samt att
dessutom ett årligt öfverskott å detta anslag uppkommit, så
hemställer jag, om icke Ståndet nu ville besluta, att första
momentet af 15:de punkten så till vida ändrades, alt lör-
valtnings-kostnaderna bestämdes att »icke öfverstiga 5,000
Riksdaler Riksmynt». Derigenom torde tillfälle vinnas, att
bereda Låne-Contoirets tjenstemän en liten, ehuru ganska
nödig, förhöjning.
Herr Ekelund: Äfven jag anser billigt, att Ståndet
höjer anslaget för förvaltnirigs-kostnaderna för Låne-Con-
toiret i Wisby. Skälen härtill igenfinnas uti Prosten Gahnes
vid detta Memorial fogade reservation. Af denna inhämtas
äfven, att Bäkenskaps-afdelningen föreslagit för ifrågavarande
ändamål ett belopp al 3,300 R:dr H:mt. Detta belopp är
visserligen något högre, än det Herr Cramér fordrat, men
då deruti äfven beräknats löneförhöjning åt Directeurerna,
hvilket Herr Cramér, såsom sjelf Directeur, förmodligen af
grannlagenhet icke fordrat, så torde det af Räkenskaps-
afdelningen föreslagna belopp vara det lämpligaste. Jag an¬
håller derföre om proposition å bifall till Afdelningens förslag.
Herr Murén: Hvad Herr Ekelund framställt, torde allt
hafva skäl för sig; dock anser jag mig böra nämna något,
rörande tillkomsten af Låne-Contoiret i Wisby. Detta in¬
rättades vid 18S0 och 1831 årens Riksdag, dä man utlof-
vade, att, som lånefonden och lånerörelsen voro små, för-
valtnings-omkostnaderna och aflöningen till Jjåne-Contoirets
tjenstemän skulle blifva så ringa, som möjligt. Vill Stån¬
det nu förhöja anslaget för förvaltningen af detta Låne-Con-
toir, så har jag, för rnin del, intet deremot, ehuru jag an¬
sett mig, såsom närvarande då beslutet fattades om Låne-
Contoirets i Wisby inrättande, böra tillkännagifva de äsig-
ter, som dervid gjorde sig gällande.
Herr Cramér: Min framställning hade endast till syfte
att vinna löneförhöjning åt tjenstemännen, men deremot icke
åt Låne-Contoirets Directeurer.
Herr Ekelund: Då Herr Cramér nu förklarat, att löne¬
förhöjning åt Directeurerna icke kan komma i fråga, ulan
att hans framställning endast afsäg Låne-Contoirets tjenste¬
män, så får jag afstå från mill yrkande, oell i stället lorena
mig med Herr Cramér.
608
Den 28 October.
Herr Murén: Efter den förklaring, Herr Cramér leni¬
na!. får äfven jag biträda det yrkande, denne talare fram¬
ställt.
Öfverlägsningen förklarades vara slutad, hvarefter 15:de
punkten bifölls, med den förändring, att stadgas bör, det
iorvaltnings-kostnaderna för Låne-Contoiret i Wisby få i ett
för allt icke öfverstiga 5,000 H:dr R:mt.
14:de och 15:de punkterna.
Godkändes.
§ S-
Föredrogs åter och bifölls Banco-Utskottets bordlagda
Utlåtande, J\s 52, i anledning al Begistratorn vid Låne-Con¬
toiret i Götheborg A. Lindqvists ansökning om pensions-
förhöjning.
§ 6.
Föredrogs åter flögvördiga Preste-Ståndets i Protocolls-
Utdrag den 1-4 dennes gjorda inbjudning till Med-Stånden,
att deltaga uti Preste-Ståndets beslut, angående Samman¬
satta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande, M 19.
Herr Henschen: Efter mångå och vidlyftiga debatter
fattade Utskottet sitt beslut, och Borgare-Ståndet likaledes.
Att nu frånträda delta och fatta ett nytt beslut, anser
jag så mycket mindre lämpligt, som större delen af Betän¬
kandet blifvit af Ståndet till Utskottet återremitterad. Inom
Utskottet få Preste-Ståndets ledamöter tillfälle att meddela
sig med öfriga Ståndens, hvarefter Utskottet kan, om sådant
anses lämpligt, besluta inbjudning till ett eller annat Stånd.
Jag yrkar derföre, att Ståndet nu måtte, med afslag å den
gjorda inbjudningen, vidblifva sitt förr lättade beslut.
Uppå hemställan af Herr Talmannen, afslog Ståndet
den gjorda inbjudningen och vidblef sitt i ämnet förr fat¬
tade beslut.
§ 7.
Herr Lallerstedt anhöll att fä uppläsa sin uti sista Ple¬
num väckta motion, den han numera skriftligen uppsatt.
Motionen lydde sålunda:
»Under åberopande af hvad jag i senaste Plenum an¬
förde, till ådagaläggande af nödvändigheten lör Rikets Stän¬
der att i någon mån söka afvärja verkningarne af den
financecrise, som redan länge tryckt vårt land och hotar att
blifva allt svårare, får jag. med stöd af 56 § Riksdags-Ord-
ningen, vördsamt föreslå, att Rikets Ständer måtte bemyn¬
diga Fullmäktige i Rikets Ständers Bauk, dels att upptaga
Den 28 October.
609
ett lån i silfver af 2 millioner specier och antingen, med
bibehållande af det stadgade förhållandet emellan Bankens
metalliska valuta och utelöpande sedelstock, i allmänna rö¬
relsen utgifva ett lika stort belopp sedlar, eller ock lägga
dessa två millioner silfver till grund för en särskild, till
högre belopp utsträckt, sedelutgifning, hvilken i sådant fall
skulle efter viss tid af, till exempel, ett år upphöra, hvar¬
efter de af sådan anledning utgifna sedlar borde dragas ur
rörelsen och lånet återbetalas, dels att, om silfver ur landet
exporteras, under det crisen fortfar, låta, i mån af behof,
genom vexelköp förstärka Bankens metalliska valuta, äfven
om förlust, utöfver hvad Rikets Ständer i de för vexel-
köpen vid denna Riksdag fastställda vilkor medgifvit, deri¬
genom skulle för Banken uppkomma.
I sammanhang härmed, får jag hemställa, att Rikets
Ständer måtte, i hvad på deni kan ankomma, vidtaga så-
4ana åtgärder, att de till Staten ingående medel af alla slag
icke längre, än som ovilkorligen må vara nödigt, undandra¬
gas den allmänna rörelsen».
Begärdes på bordet.
§ «•
Föredrogs åter Hedervärda Bonde-Ståndets Protocolls-
Utdrag den 17 dennes med inbjudning till Med-Stånden att
förena sig uti Bonde-Ståndets beslut, rörande Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottets Betänkande, M 121.
Herr Henschen: Jag är visserligen icke någon sakkun¬
nig person? men det förefaller mig dock, som om någon
fara fiir lurendrejeri här icke vore för handen, då toll tjenste¬
män finnas på stället. Enär det mål, Bonde-Ståndet nu ve¬
lat vinna, derföre synes mig helt oskadligt, så får jag yrka
bifall till den gjorda inbjudningen.
Herr Cramér: Oå Ståndet redan afslagit Utskottets
förslag, så kan jag icke finna någon anledning, hvarföre
Ståndet skulle nu förändra detta beslut och antaga Heder¬
värda Bonde-Ståndets inbjudning. Jag yrkar derföre, att
Ståndet måtte, med afslag ä densamma, vidblifva sitt förr
lättade beslut.
Herr Henschen: Oet vore ganska lyckligt, om Ståndet
kunde säga sig vara fritt från alla bi-interessen, men fara
värdi är, att sådana stundom hafva del uti Ståndets beslut.
1 förevarande fall kan jag icke se något ondt uti att, på
sätt Bonde-Ståndet önskat, besluta en skrifvelse, hvarigenom
Borg.-Ständ. Vrot. vid Biksd. 1856—1857- V. 39
610
Den 28 October.
Kongl. Majit kommer i tillfälle att i ämnet höra veder¬
börande.
Herr Gråå: I händelse fråga endast vore om någon
jemnkning i ett beslut, så kunde man möjligtvis derpå ingå;
men, då riu blifvit ifrågasatt att fatta ett rakt motsatt be¬
slut emot det redan fattade, kan jag icke dertill lemna mitt
bifall. För öfrigt förmodar jag, alt Bidderskapet och Adeln
samt Preste-Slåndet redan, likasom Borgare-Ståndet, bifallit
Betänkandet, och, om så är, skulle, genom inbjudningens an¬
tagande, ett Bikets Ständers beslut upprifvas. Jag anhåller
emedlertid om upplysning, huru härmed rätteligen sig för¬
håller.
Herr Lundh: Jag anhåller om afslag å inbjudningen,
helst jag icke anser det vara i sin ordning, att den ena Be-
geringsmakten ligger på knä och tigger förmåner af den
andra för så enskildta interessen. Dessutom hvart skulle
tullinkomsterna komma att taga vägen, i händelse inbjudnin¬
gen bifölles. För min del, tror jag, att derigenom endast
skulle tillskapas en corps af löntagande embetsman. Jag
förnyar mitt yrkande om afslag.
Herr Embring: Jag är öfvertygad, att de skäl, som af
Herr Henschen blifvit anförda, tagits i öfvervägande inom
Utskottet, innan detsamma tillstyrkte afslag å de i ämnet
väckta motioner; och då Ståndet derjemte gillat Utskottets
afgifna Betänkande, anser jag riktigt att nu afslå inbjud¬
ningen.
Herr Rönblad: Jag vill erinra, att insegling från öp¬
pen sjö till åtskilliga landthamnar redan är inedgifven för
barlastade fartyg. Nu är meningen, att utifrån kommande
fartyg, lastade med salt och andra varor, äfven skulle få
ingå i andra, än stapelstads hamnar; men ett sådant med¬
gifvande strider, efter milt förmenande, emot Seglatioris-
Ordningen, uti hvilken är föreskrifvet, ali dylika fartyg icke
få inlöpa annorstädes, än till stapelstäder. Denna förord¬
ning förutsätter icke, att Kongl. Majit skulle tillåta seglations-
frihet till sådane hamnar, der icke någon annan tullbevak¬
ning, än Tull-Inspectorer finnas, och en sådan tillåtelse lä¬
rer väl ej eller kunna medgifvas, om man vill bibehålla
någon control mot öfverträdelse af tuilförfattningarne. Jag
förenar mig alltså i yrkandet om afslag å inbjudningen.
Discussionen förklarades slutad, och, sedan herr Talman¬
nen upplyst, att ifrågavarande Betänkande voro af trenne
Den 28 Oclober.
611
Stånd bifallet, beslöt Ståndet, att, med vidblifvande af sitt
förut lättade beslut, afslå den gjorda inbjudningen.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, JVs 47, i an¬
ledning af väckt motion om stiftande af lag, angående all¬
mänt kyrkomöte.
Sedan Herr Henschen hemställt, att, i sammanhang
med detta Betänkandes ytterligare bordläggning, Ståndet måt¬
te besluta, att detsamma icke skulle företagas, förrän Lag-
Utskottets Betänkande, JVs 46, angående utvidgad religions¬
frihet, behandlats, blef Betänkandet, M 47, bordlagdt andra
gången.
§ 10-
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Samman¬
satta Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Utlåtande, JVs 51, och Sammansatta Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Economio-Utskottets Utlåtande, JVl 32.
§ 11.
Föredrogs ånyo Utdrag af Hedervärda Bonde-Ståndets
Protocoll, den 14 innevarande månad, innehållande dels Bon¬
de-Ståndets beslut, i fråga om åtgärd för Riksdagens afslu-
tande vid medlet af instundande December månad, dels in¬
bjudning till Med-Stånden, att i detta beslut sig förena, i
sammanhang hvarmed föredrogos yttranden af reservanter
emot beslutet.
Herr Björck: Det är kändt för oss alla, att det förslag,
sorn inbjudningen innehåller, möter sådana hinder, att det¬
samma icke kan bifallas; men ej dess mindre kan jag icke,
i likhet med en ledamot inom Bonde-Ståndet, i förslaget se
något gyckel, utan anser, att detsamma bör leda till en un¬
dersökning om dröjsmål med ärendenas behandling inom Ut¬
skotten eger rum, och om desamma kunna med större
skyndsamhet handläggas. Jag känner icke, huru förhållandet
på annat håll kan vara, men vill, i afseende på utgifts-afdel-
ningen i Stats-Utskottet, upplysa, att densamma sedan den 4
Januarii nästan alla dagar haft sammanträden, oftast äfven om
affnarne, och att dess ledamöter underkastat sig en ansträn¬
gande arbetsamhet. Under September månad har afdelningen
varit sysselsatt både för- och eftermiddagar, och den har ej
eller egnat särdeles lång tid åt tilde och 9:de Hufvudtitlarne,
men uppsättningen af desamma har fordrat sin tid, ehuru icke
612
Den 28 Oclober.
någon öfverdrifven, då Secreteraren för 8:de titeln användt endast
14 dagar, en tid, sorn man nödgas erkänna vara jemnförelse-
vis kort. Uppsättningen af 9:de Hufvndtiteln har blifvit lera-
nad till en särskild canzlist, på det något uppehåll icke skulle
komma att ega rum, utan denna Hufvudtitel kunna företagas
omedelbarligen efter den Sale. Utgifts-afdelningen har nu blott
två större frågor qvar; men på samma gång jag nämner detta,
anser jag mig böra upplysa, att den skiljt från sig åtskiiliga
motioner, hvilka öfvertagits af Inkomst-afdelningen, som halt
mera tid. I sammanhang härmed, tillåter jag mig fästa upp¬
märksamhet derpå, att inom Riksgälds-afdelningen samman¬
trädena varit ganska få. Jag vill dock genom berörda ytt¬
rande icke anses hafva utkastat någon beskyllning för för¬
summelse, men tror dock, det vore önskligt att få veta,
hvarföre arbetet der synes hafva gått långsamt. Jag vill icke
säga, att berörda förhållande bidragit till Riksdagens uttän¬
jande, men, om Riksgälds-afdelningen icke medhinner sina
arbeten lika fort, som de andra afdelningarne, så tror jag,
att dröjsmålet med Riksdagen i viss mån kan tillskrifvas
nämnda afdelning. Det är emellertid nödvändigt för landet
att få kändt, hvarföre Riksdagsarbetet går så långsamt, och
då jag nu, såsom jag hoppas, till allas belåtenhet redogjort
för utgifts-afdelningen, anser jag någon annan åtgärd, i an¬
ledning af. Bonde-Ståndets inbjudning, icke vara att vidtaga,
än att lägga densamma till handlingarne.
Herr Henschen: Jag tror, att Riksdagsfullmäktigen Matts
Pehrsson tillräckligt belyst de sanna motiverna fiir motio¬
nen, och att man derföre kan inskränka sig till att med
honom instämma; men sedan Herr Björck uppträdt och or¬
dat om utgifts-afdelningen, vill jag på mitt samvete vitsorda,
att arbetet inom densamma varit så träget, som rimligtvis
kunnat fordras. Denna afdelning har haft troligen mera makt¬
påliggande göromål, än samma afdelning någon Riksdag efter
1810 haft. Då den förra Riksdagar haft att behandla löne¬
regleringen endast för en eller annan class af tjenstemän, har
den nu haft löneregleringarför alla Kronans tjenstemän; och
hvad man än skulle säga om göromålen i Stats-Utskottets
Plenum, så är dock visst, att man ej sanningsenligt kan på¬
stå att desamma gått för långsamt.
Hvad inkomst-afdelningen angår, har den skiljt sig från
större delen af sina göromål, och dessutom öfvertagit från
utgifts-afdelningen åtskilliga ärenden, hvarjemte inkomst-af-
delningens ledamöter fungerat i Stats- och Economie- samt
Den 28 Oclober.
615
Bevillnings-, Stats- och Economie-Utskotten. Mig synes det
hafva varit klokast för Bonde-Ståndets eget anseende, att icke
hafva framkommit med ett förslag, som är omöjligt att verk¬
ställa.
Herr Murén; Afven jag, såsom en obetydlig medlem
af Stats-Utskottet, har deltagit i dess arbeten. Jag har hört
sägas, att särdeles flit varit rådande på utgifts-afdelningen,
men jag har tyckt mig finna, att inkomst-afdelningen icke
legat efter. Hvad Riksgälds-afdelningen angår, har densam¬
ma haft att slitas med jernvägs-frågan och derpå användt bå¬
de för- och eftermiddagar. Det har i sanning icke varit lätt
att komma till slut med denna fråga, desto mindre, som un¬
derstundom alla möjliga medel blifvit använda, för att draga
ut på tiden med frågans afgörande. Pluraliteten inom afdel¬
ningen mötte oupphörliga hinder vid frågans behandling och
arbetade i sanning så enträget, att utgifts-afdelningen icke
kunnat arbeta trägnare. Emellertid är nu frågan afgjord. Se¬
dermera har Riksgälds-afdelningen förehaft frågor om vägan-
läggningar, vattenaftappningar, m. m., och efter det dessa
ärenden på afdelningen blifvit behandlade, har det fordrats
tid för utskrift af Betänkandet, som innehåller svar på om¬
kring 80 motioner och utgör nära 60 ark. Under denna tid,
jag medger det, egde icke inom afdelningen så täta samman¬
träden rum, men orsaken dertill var, att canzliet behöfde tid
till utskrift af förenämnde Betänkande. Detta arbete inkom
till Utskottet före 8:de hufvud-titeln, men man beslöt dock
der, att denna hufvud-titel skulle först behandlas. Nu åter¬
står för Riksgälds-afdelningen åtskilliga motioner om bidrag
till enskilda jernvägar, m. m., och uppgörande af Reglemente
för Riksgälds-Contoret, men det är svårt att behandla frågan
om anslag för dessa jernvägar, innan man får veta, hvad
8:de hufvud-titeln medtager, och huru mycket man sederme¬
ra har att disponera öfver. Emellertid fortgår arbetet derpå
i canzliet, och jag tror, att detsamma inom afdelningen snart
skall blifva färdigt. Också har afdelningen en längre tid va¬
rit sammankallad en half å en hel timma före Pleni början,
i och för justering, allt efter sorn canzliet hinner få utskrif¬
ten färdig. Mig synes det således, såsom kan det icke läg¬
gas Riksgälds-afdelningen till last, att Riksdagen drager ut på
tiden. Hvad dess afslutande angår, så medger jag, att, då
man varit tillsammans 12 eller 13 månader, man gerna kan
uppoffra en eller annan månad, för att icke på slutet allt för
mycket brådska, hvarigenom ärendernas behandling komme
614 ben 28 Ociober.
att lÄla. Skulle man nu helt tvärt afbryta Riksdagen, blefve
detsamma en misshushållning, och, för min del, håller jag
före, att det- icke är skäl att förkorta Riksdagen mera, än
nödvändigheten bjuder.
Herr Graci: Ren nu föredragna inbjudningen anser jag
vara särdeles besynnerlig. Att en enskild representant kan
väcka en molien af sådan beskaffenhet, som den ifrågavaran¬
de, må väl vara begripligt; men att att Riks-Stånd vill fatta
ett sådant beslut, som det, hvaruti Med-Stånden blifvit in¬
bjudna att instämma, kan icke undgå att väcka förundran.
Mig synes, som hade Bonde-Ståndet, innan något beslut fat¬
tades, bort undersöka, hvilka mål voro oafgjorda. och sedan
beräkna, om desamma kunde medhinnas inom den för Riks¬
dagens afslutande föreslagna tid. Detta har emellertid icke
skett, utan Ståndet har i en hastig vändning antagit, att Riks¬
dagen kunde afslutas någon dag i December månad. Ehuru
jag finner en önskan härutinnan i och för sig sjelf billig, in¬
ser jag dock icke, hvarifrån skäl hemtats till det gjorda
förslaget, att afslutandet skall ske i December. Om det¬
ta ock vore möjligt, kan dock i närvarande stund in¬
gen med bestämdhet förutsäga, att det låter sig göra. Jag
tror således, att Borgare-Ståndet icke bör vidtaga någon an¬
nan åtgärd med inbjudningen, än att lägga densamma till
handlingarne.
Discussionen ansågs slutad, och, med förklarande, att
Bonde-Ståndets inbjudning, å Ståndets sida, icke föranledde
någon åtgärd, lades Protocolls-utdraget till handlingarne.
S *“•
Bordlädes Banco-Utskottets Memorial, JM 33, i fråga om
öfverlåtande till Tumba pappersbruk af det till comministers¬
boställe i Botkyrka och Salems församlingar nu anslagna hem¬
man, Nedra Tumba, eller Tumba JM 2.
s
Herr Berg tillkännagaf, att han af Herr Berglund, som
insjuknat, blifvit anmodad, att hos Ståndet anhålla om 14
dagars ytterligare ledighet; företeende Herr Berg ett läkare¬
betyg, så lydande:
»Att Rådmannen Chr. Berglund anlitat mitt biträde för
en rossvullnad i ansigtet, jemte ett häftigt diarrhé, och till
följe häraf blifvit anmodad att ej lemna sina rum, så länge
ben 28 Ociober. 615
nämnde sjukdom varar, varder härmed på begäran intygadt.
Lindesberg den 26 September 1856.
C. Barthelson,
Stadsläkare.»
Efter det läkarebetyget blifvit uppläst, beviljades Herr
Berglund förlängning under 14 dagar af redan erhållen ledig¬
het ifrån Riksdagsgöromålen.
§ **
Herr Björck: Sedan nu Iråga om Riksdagens afslutan¬
de blifvit väckt, leder detta mig in på en annan fråga, som
vid Riksdagens början framkallade ett rättvist intresse, men
hvarom man sedan icke hört talas. Jag förmodar, att behö¬
riga skäl finnas dertill, att Utskottets Betänkande i förevaran¬
de ämne, hvarmed jag afser communal-lagstiftningen, ännu
icke afgifvits. Många motioner, angående detta ämne, väck¬
tes vid Riksdagens början, och, efter hvad jag hört, skall
Sammansatta Economie- och Lag-Utskottet, åt hvars gemen¬
samma behandling motionerna öfverlemnats, hafva skiljt sig
vid desamma. Då frågan är af särdeles intresse och, om
densamma i början af Riksdagen inkommit till Rikets Stän¬
der, kunnat gifva anledning till åtskilliga ändringar i Grund-
lagarne, tager jag mig friheten, att till ledamöterne af berör¬
da Utskott framställa den förfrågan, huruvida man snart har
att vänta något besked i ämnet.
Herr Thomée: Jag sitter ej på den afdelning, som haft
att behandla förevarande fråga, men med ledsnad har jag
hört, att icke något blifvit vidgjordt. Väl var det några vec¬
kor sedan fråga om att på allvar företaga detta ärende, men
något beslut fattades icke, utan man trodde, att detta skulle
vara en tillräcklig anledning för Afdelningen att mera verk¬
samt taga itu med frågan. Sjelf har jag sökt, att enskildt
genom Ordföranden på afdelningen få ärendet till behandling
företaget, och man har sagt, att sammanträde i denna vecka
skulle komma att ega rum; men jag fruktar, att, om icke
några alfvarsamma mått och steg tagas, blifver frågan vid
denna Riksdag icke afgjord.
Herr Lallerstedt: Jag är skyldig att upplysa, huru det
verkligen hänger ihop med behandlingen af coinmunal-frågan.
De i ämnet väckta motioner öfverlemnades till behandling af
Herr Stolpe och mig. Då jag icke var närvarande i Utskot¬
tet, när detta skedde, öfvertogos handlingarne af Herr Stolpe.
För lång tid; sedan egde ett sammanträde rum emellan oss,
616
Den 28 Octobcr.
jemte en tredje tillkallad ledamot af Utskottet; men dervid
visade det sig, att Herr Stolpe och jag hyste sä stridiga åsig-
ter, att något samarbete oss emellan icke var möjligt. Se¬
dermera har Herr Stolpe behållit handlingarne, utan att,
mig veterligen, något blifvit tillgjordt. Jag är ledsen, att
Herr Stolpe icke är närvarande, för att sjelf meddela erfor
derliga upplysningar. Emellertid åtager jag mig det ansvar,
som för dröjsmålet kan lalla på min lott, och vill icke, lika
med Lag-Utskottets ledamöter, då fråga här väcktes om på¬
minnelse till det Utskottet, söka fritaga hvarken mig eller
Economie-Utskottet från skulden för dröjsmålet med den
vigtiga frågans behandling. Jag hemställer, att Ståndet mätte
förelägga Economie-Utskottet, att inom viss tid till Riks Stån¬
den inkomma med sitt Betänkande i ämnet.
Herr Björck: Efter de upplysningar, Herr Lallerstedt
meddelat, och ehuru jag sjelf väckte denna fråga, hemställer
jag likväl, att något beslut icke nu må lättas, då Herr Stolpe
är frånvarande, utan att densamma må få hvila på bordet.
Discussionen var slutad, och den af Herr Björck väckta
fråga bordlädes.
§ »ä.
Herr Billström: Då man nu börjat en liten räfst med
Economie-Utskottet, i anledning af långvarigt dröjsmål vid
behandlingen af ett lagförslag, så synes mig icke mindre skäl
förefinnas, att på enahanda sätt förfara emot det Höglofiiga
Lag-Utskottet, som onekligen i vida större mått, än det först¬
nämnda Utskottet, gjort sig förtjent af påminnelser; men enär
ingen af de ledamöter från detta Stånd, som tillhöra Lag-Ut¬
skottet, nu finnes här tillstädes, anser jag lämpligast vara,
att till en annan dag, då dessa ledamöter äro närvarande,
uppskjuta den vidräkning, jag är beredd att företaga.
Herr Henschen. Jag har att till Lag-Utskottet framstäl¬
la trenne frågor, nemligen: angående civil-lagcn, husagan och
våld å person; men äfven jag vill låta dermed anstå, tills
Utskottets ledamöter en annan dag äro tillstädes.
Herr Rinman: Afven jag hade ärnat fråga, huru det
går i Lag-Utskottet med förslaget till naturalisation af främ¬
lingar, desto heldre, som hos Kongl. Majit livilar en grund¬
lagsfråga, som är deraf beroende, men vill dock dermed drö¬
ja till en annan dag.
Herr Nordwall: Då den redan länge pågångna vidräk¬
ningen gäller många af Ståndets nu frånvarande ledamöter,
anhåller jag, att fortsättningen måtte uppskjutas till ett an-
Dcn 28 Oclober.
617
nät Plenum. Måhända anser ingen af dem nödigt genmäla
de gjorda tillvitelserna; men grannlagenheten fordrar emeller¬
tid, att rättighet dertill dem förbehålles.
Herr Almgren: Det kan visserligen vara möjligt, att
något Utskott låtit någon försummelse komma sig till last;
men, innan man derom yrkar rättelse inom Riks-Stånden,
hör väl till ordningen, att först inom dylikt Utskott få rättadt
hvad feladt är. Man har hört, hurusom Herr Lallerstedt
skjutit skulden på en kamrat för dröjsmålet med en frågas
behandling inom Lag- och Economie-Utskottet; men jag frå¬
gar: hvarföre har då Herr Lallerstedt icke sjelf påskyndat
densamma, då Herr Lallerstedt sjelf säger sig vara en af de
personer inom Utskottet, som haft att inkomma med yttran¬
de öfver den omnämnde motionen. Dylika discussioner och
anklagelser mot kamrater borde icke få en plats i Ståndets
Protocoll.
Herr Lallerstedt: Jag måste protestera emot beskyll¬
ningen att hafva velat skjuta skulden från mig på en kam¬
rat. Jag har ju nyss förklarat, att jag tager på mig den
skuld, som kan falla på min lott. Svårigheten att inom Ut¬
skottet göra påminnelser gällande har föranledt mig att här
yrka ett föreläggande för Utskottet. För Utskottets afdelning
har på sednare tiden än den ene, än den andre varit Ord¬
förande, och man har ofta icke vetat, till hvem man skolat
vända sig. För min del, kan jag icke finna det vara ned¬
sättande hvarken för Utskottet eller dess ledamöter, att få
från Stånden emottaga vänliga påminnelser, och jag åtmin¬
stone finner mig deraf icke sårad, ehuru jag erkännt, att stör¬
sta skulden till det dröjsmål, hvaröfver man här klagar, hvi-
lar på mig och en annan kamrat.
Hvad sålunda anfördes, blef nu endast i Protocollet
tecknadt.
.§ *6.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. % 9 eftermiddagen.
In fidem.
E. G. Runeberg.
618
Den 51 October.
Den 31 October.
Plenum, kl. 10 1. m.
§ *■
Justerades Protocollet för den 44 dennes.
§ 2.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets Betänkande, M 46, i
anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap
egande ämnen, än äfven särskilda, dermed sammanhängande,
inom Uiks-Stånden väckta motioner.
Herr Stenqvist: Stunden är kommen, då vi gå att af¬
göra frågan om en utvidgad bekännelsefrihet i religieust
hänseende, en fråga, säkerligen den vigtigaste vid denna Riks¬
dag och en bland de vigtigaste, som kunna förekomma i en
debatterande församling, vigtig genom det stora inflytande,
dess utgång skall utöfva på både det nuvarande och kom¬
mande slägten. Jag är ock derföre öfvertygad, att ingen re¬
presentant skall i ämnet afgifva sin röst, utan att han på
förhand sökt göra sig noga reda för förhållandena och ran-
sakat sig sjelf, då han mäste veta och känna, att i detta
ögonblick hela nationens uppmärksamhet är (ästad på våra
öfverläggningar. Den ståndpunkt, hvarpå jag i frågan befin¬
ner mig, har jag redan förut antydt genom mitt instäm¬
mande i Herr Björcks yttrande vid det tillfälle, då den Kongl.
Propositionen i ämnet af Ståndet remitterades till Lag-Ut¬
skottet; och ehuru, under Rikets Ständers gemensamma öf¬
verläggningar, mot det i samma Proposition innefattade för¬
slag blifvit anfördt ett eller annat skäl, som för ett ögon¬
blick kunnat göra mig tveksam, har dock, efter ytterligare
öfvervägande, denna tvekan snart gil vit vika och lemnat rum
för en klar och fast öfvertygelse om lämpligheten af nyss¬
nämnda förslag, för hvilket jag i närvarande stund hyser
större sympathier, än någonsin tillförene. Då jag nu går
att yttra några ord till stöd för berörda öfvertygelse, kan
det icke vara min afsigt att inlåta mig i något försök att
deducera en viss tydning af den mycket omtvistade 46 §
Den 54 October.
640
Uegerings-Formen, dels emedan ett dylikt försök möjligen
skulle öfverstiga min förmåga, dels emedan jag anser den
åberopade § icke ega något inflytande på frågans practiska
lösning. Icke eller ämnar jag kasta mig in uti några theo-
logiska spetsfundigheter: sådant öfverlemnar jag åt dem, som
kunna röra sig på detta fält med större lätthet, än jag. Jag
vill blott i korthet förklara, på hvad sätt jag uppfattat den
Kongl. Propositionen och de sannolika verkningarne af der¬
uti föreslagna bestämmelser. Angående den af Lag-Utskot¬
tet begagnade argumentation, kunde vara mycket att sägaj;
men jag undviker att deröfver inlåta mig i någon utförlig
crilique, öfverlemnande denna åt andra talare, som hafva
ordet mera i sin makt. I Utskottets Betänkande förekom¬
mer dock, pag. 44, ett yttrande, i min tanke så anroärk-
ningsvärdt, att jag icke kan stillatigande förbigå detsamma.
Utskottet säger nemligen: »Religions- eller samvetsfrihet,
»d. v. s. menniskans frihet att i sin tro och i sitt. förhål-
»lande till Gud följa hvad samvetet och den egna öfvertvgel-
»sen bjuder, innefattar nemligen en af de stora sanningar,
»som ej kunna jäfvas.» Detta är riktigt, men Utskottet sä¬
ger vidare: »Men liksom allt menskligt är begränsadt, så
»förekommer äfven den gudomliga sanningen, tillämpad på
»bestående menskliga förhållanden, blott sann i sin begräns-
»ning. Genom dessa förhållanden brytas de strålar, hvilka
»sändas af sanningens ljus, hvilket eljest lätt varder förtä-
»rande, på samma sätt som ljuset förbländar ögat, om det
»ej är beredt på dess emottagande.» Denna antithése är
falsk; ty en begränsad sanning är ej mer någon sanning,
den är lögn. Den gudomliga sanningen framför allt tål in¬
gen begränsning: den värmer och lyser, men den förtär och
förbländar ej. I saknad af bättre skäl, har Utskottet tillgri¬
pit nyss anförda sofistiska argumentation, för att söka bort-
raisonnera giltigheten af det Kongl, förslaget; men också
har försöket lyckats på ett sätt, som står i fullkomlig öf¬
verensstämmelse med beskaffenheten af de begagnade med¬
len. För mig framstår den Kongl. Propositionen nu i långt
vackrare dager, än före densammas öfverlemnande till Ut¬
skottet, hvilket förhållande har sin grund deri, att förtjen-
sterna af ett arbete alltid framträda bjertare vid dess sam¬
manställning med någonting annat af sämre halt. Jag be¬
finner mig alltså i fullkomlig strid med Utskottet, och kom¬
mer att biträda det Kongl, förslaget, dels derföre att detta
är grundadt å sanning och fördragsamhet, dels derföre att
620
Den 31 Oclober.
förslaget åsyftar icke blott att genom lag ordna en bekän¬
nelsefrihet, som, ehuru icke de jure erkänd, dock redan de
facto inträdt och alltmera vinner terrain, utan äfven att
borttaga en, mot tidsandan och folkrätten stridande, lag',
hvars giltighet längesedan i verkligheten upphört. För att
kullslå det Kongl, förslaget har man hufvudsakligen anfört
två skäl, af hvilka det ena grundats på föreställningen, att
Statskyrkans enhet skulle blifva hotad och kunna förspillas.
Jag delar ej denna farhåga, utan anser fasthelIre, att kyr¬
kans enhet, långt ifrån att försvagas, tvärtom skulle vinna i
styrka genom en utvidgad bekännelsefrihet, emedan denna
måste i kyrkan ingjuta mera lif och värma och sålunda
blifva en sporre på medlemmarne af presterskapet att, så
vidt de äro måne om den kyrkliga enheten, med ökadt nit
verka i sitt vigtiga kall. Tyvärr kan det ej förnekas, alt,
om ock många undantag kunna anföras, sedan lång tid till¬
baka bland clereciet i allmänhet råder mycken ljumhet,
som naturligen alstrat, å ena sidan, indifferentism och, å den
andra, benägenhet att utträda ur Statskyrkan. Jag tror
allså att Statskyrkan skulle vinna, men icke förlora på
det Kongl, förslagets antagande. Om man deremot sö¬
ker skydda kyrkan genom intolerance och stränga straff¬
lagar, skall icke blott ändamålet förfelas, utan ock skall
kyrkans upplösning snart inträffa; och, om kyrkan faller,
skall den i sitt fall draga med sig just dem, som ifrigast
motsatt sig det säkraste medlet till hennes skyddande. Det
andra hufvudsakliga inkastet emot det Kongl, förslaget är
hemtadt från fruktan för papismen. Lika med hvarje an¬
nan sann fosterlandsvän, ber jag Gud bevara oss från olyc¬
kan att å nyo bringas under Påfveväldet; men jag anser
förespeglingen derom endast innefatta ett tomt skrämskott.
Det Kongl, förslaget innehåller temligen stränga straffbe¬
stämmelser emot proselytmakeri, och dessutom eger vår
Evangelisk-Lutherska lära så många sköna sanningar, att
denna lära, så vida hon nitiskt predikas, kan inlåta sig i
hvilken kamp, som helst, med hopp att gå segrande ur stri¬
den. Då jag sålunda icke finnér någondera af de farhågor,
som yttrats mot det Kongl, förslaget, grundad, utan fast¬
mera är öfvertygad om lämpligheten af de deruti meddelade
bestämmelser, biträder jag, för min del, nämnda förslag, med
ogillande af Utskottets Betänkande, så vidt den Kongl. Pro¬
positionen blifvit derigenom afstyrkt.
Herr Trägårdh: Jag hörde ej till dem inom repre-
Den 31 Oclober.
621
sentationen, hvilka tjustes eller berusades af Kongl. Maj:ts i
Throntalet vid öppnandet af denna Riksdag gifna löfte om
ett förslag till författning, angående utvidgad religionsfrihet.
Måhända hade det i mer, än ett hänseende, varit lyckligast,
att detta löfte icke blifvit gifvet. Jag anser den föreslagna
friheten inom kyrkan betänklig, äfven derföre, att den möj¬
ligen kan blifva första steget till förvecklingar inom Staten,
hvilkas följder nu ej stå att beräknas. För mig är hvarken
den Kongl. Propositionen eller Lag-Utskottets förslag i äm¬
net så tillfredsställande, att jag vågar biträda någotdera.
Jag medger, att frågan är svår att lösa, och vill till och
med gå så långt, att tidpunkten för en nöjaktig lösning ännu
icke är inne; men då de i ämnet vid gemensamma öfver-
läggningarne förda discussionerna så vål för, som mot, möj¬
ligen för Lag-Utskottet öppnat vägen till ett mera tillfreds¬
ställande förslag, och jag icke vill stänga en sådan väg, utan
önskar fasthellre att ett nytt försök må göras, hemställer
jag, att Betänkandet måtte återremitteras.
Herr Tauson: Då jag först hörde omtalas, attén K:gl.
Proposition komme att delgifvas Ständerna, rörande en ut¬
vidgad religionsfrihet, förmodade jag, att frågan hufvudsakli-
gast skulle omfatta ett medgifvande af större frihet för främ¬
mande trosförvandter vid utöfningen af deras Gudsdyrkan,
m. m., men ingalunda hade jag kunnat föreställa mig, att
den lära och religion, för hvilken våra förfäder kämpat och
blödt, skulle få öfvergifvas så ledigt och lätt, som det Kongl,
förslaget tyckes åsyfta. De vådliga följderna, om det anto-
ges, synas mig vara gifna, och med min röst skall jag al¬
drig gifva bilail till det svärmeri och den fanatism, som
skulle inträfla, derest öfvergången från Lutherska läran blefve
utan alla straff-påföljder. Många förledare skulle uppträda,
hvilka nog skulle ställa så till, att de icke blefve åtkomliga
af lagen. 1 öfrigt har Lag-Utskottet, efter mitt förmenande,
så riktigt och väl motiverat sitt Betänkande, att jag icke
kan annat, än godkänna detsamma.
Herr Hager: I stället för Catholska kyrkans anspråk
på ofelbarhet och fordran på blind tro, införde refoFinatio-
nen, förkastande all annan auctoritet i lära och lefverne, än
det Gudomliga Ordet, fri forskning och religieuse sjelfstän¬
dighet. Huru ofullständigt vårt land ännu kommit i åtnju¬
tande af dessa reformationens frukter, derom vittnar nog¬
samt det Damocles-svärd, som uti våra strafflagar, botande,
sväfvar öfver alla och en hvar, som dristar inom det reli-
622
Deri 31 Oclober.
gieusn området uppträda på ett sjelfständigt, från statskyr¬
kan i mer eller mindre mån afvikande, sätt. Midt under
det att religionsfrihet är rådande uti alla öfriga protestanti¬
ska länder, qvarstår uti vårt land ej allenast det barbariska
landsförvisnings-straffet för öfvergång från Svenska kyrkan
till annat christet religionssamfund, utan äfven detta både
orimliga och ochristliga förbud för våra egna trosförvandter
att, i och för gemensam andaktsöfning, sammanträda uti en¬
skildt hus. Huru många försök än vid föregående Riksda¬
gar blifvit gjorda, för att undanrödja detta för rättskänslan
så kränkande förbud, så hafva dock dessa bemödanden, obe¬
gripligt nog, alltjemnt strandat mot detsammas författares
envisa motstånd. Först nu, sedan erfarenheten öfvertygat
om omöjligheten att längre kunna tillämpa denna lag, och
densamma, i följd deraf, redan de facto blifvit så godt som
upphäfd, först nu tyckas den religieusa frihetens antagoni¬
ster vilja gifva vika för de förnyade anspråken på det se¬
kels-gamla påbudets annullerande. Men, huru påkostande
detta steg än må vara, så äro dock hvarken denna eftergift
eller de öfriga uti det föreliggande Betänkandet föreslagna
concessioner numera tillfyllestgörande för tillfredsställande
af samvets- och trosfrihetens rättmätiga fordringar, hvilka
klokheten lika mycket, sorn rättvisan, tyckes bjuda att icke
längre tillbakavisa. Att detta blifvit insedt af vår Regering,
derom vittnar den Proposition, som vår ädle Konung till Ri¬
kets Ständer aflåtit. I)e högsinnta grundsatser, som deruti
uttalas, hafva hos alla samvetsfrihetens vänner väckt glädje
och belåtenhet. Fällande förkastelsedomen öfver all oför¬
dragsamhet i trossaker, såväl, som öfver de af denna oför¬
dragsamhet framkallade tvångs- och strafflagar, proclamerar
den Kongl. Propositionen hvarje samhällsmedlems rätt till
samvetsfrihet och dermed förenad bekännelsefrihet, samt
hänvisar dervid till den 16 § Regerings-Fonnen, såsom re¬
dan innebärande ett berättigande för hvarje Svensk medbor¬
gare att fritt utöfva den religion, till hvilken han sig be¬
känner. Att statskyrkligheteus och religionstvångets förfäk¬
tare, sorn tro sig förnimma signalen till en stormlöpning
mot stat och kyrka i förslaget om detta tvångs borttagande,
söka med all den spetsfundighet, sorn står dem till buds,
gifva denna paragraf en helt annan och nära nog motsatt
betydelse emot hvad det sunda och oförvillade förnuftet der¬
uti vill finna, bör så mycket mindre kunna väcka förundran,
sun ett erkännande af, att paragrafen verkligen innebär ett
Den 51 Oclober.
623
berättigande till religionsfrihet, naturligtvis skulle vara det¬
samma, som elt medgifvande af eller samtycke till denna
frihets utöfning. Att likväl 4809 års lagstiltare, genom an¬
tagandet af ifrågavarande § och genom bifallet till dåva¬
rande Constitutions-Utskottcts bekanta svar på de anmärk¬
ningar, som deremot inom Preste-Ståndet hade blifvit fram¬
ställda, åsyftat en betydlig modification af äldre lagar och
stadganden, rörande förbindelsen att tillhöra Statskyrkan,
samt angående religionsöfningar, fastän berörde lagstadgan-
den, fortfarande, blifvit i strid mot Grundlagen tillämpade,
har dock på ett så klart och tydligt sätt blifvit ådagalagdt,
att någon framgång icke bör kunna vara att påräkna för de
tydningsförsök, som åsyfta att undanrycka det stöd, som
meranämnde grundlags-paragraf erbjuder för samvetsfrihe¬
tens fordringar. Att dessa likafullt hittills kunnat förhind¬
ras att göra sig gällande, är så mycket mera förundrans¬
värd!, som sjelfva den Heliga Skrift, hvilken utgör grundva¬
len för vår kyrkas lärobyggnad, icke innehåller ett enda
ord, som berättigar till tvångs- och straffåtgärders vidta¬
gande för den Gudomliga sanningens befrämjande. Christus
sjelf har aldrig tagit den verldsliga armens medverkan i
anspråk för sin läras utbredande eller beskydd. Tvärtom
påbjuder den Heliga Skrift högtidligt aktning för samvetena
och förbjuder uttryckligen på mer, än ett ställe, köttsliga
vapens användande mot olika troende. Och hvad uträttas,
hvad vinnes väl med tvång och förföljelse? Icke kan man
dymedelst bringa den villfarande till annan eller bättre öf¬
vertygelse? Nej, visst icke; väl kan fruktan för straffet al¬
stra skrymteri, men tron inplantas icke i någon menniskas
hjerta genom våld. Vill man bringa menniska!) närmare
sanningen, så skall det ske på mildhetens och öfvertygel-
sens väg, icke våldets. Kätteri, säger Luther, kan man al¬
drig förhindra med våld; dertill fordras andra medel, och
gälla här en annan strid och ett annat handlingssätt, än med
svärdet i hand. Guds ord skali här strida; om det ingen¬
ting uträttar, så skall det väl blifva outrättadt af verldslig
makt, om den också uppfyllde verlden med blod. Det är
med andliga vapen, man bör kämpa på andens område.
Hvad värde eller betydelse skall väl dessutom läpparnes
hyllning kunna ega inför Gud, om den icke är framkallad
af själens och hjertats frivilliga underkastande. När Christi
lärjungar ville nedkalla straffdomar öfver de otrogna, sade
Han till dem: »J veten icke, hvad andas barn J arén».
624
Den 51 October.
Hvarje tvångs- och strad-systein för upprätthållandet af en
troslära, och således äfven det, som vår kyrka utvecklat,
strider följaktligen helt och hållet emot den sanna christen-
domens anda och väsende. Många gripas af ängslan och
oro vid blotta tanken på att sanningen skall öfverlemnas
åt sig sjelf; religionen anses af dem gå ohjelpligen förlorad,
så fort den icke längre står under Statskyrkans skydd.
Denna fruktan vittnar dock om en misströstan till sannin¬
gens inneboende kraft, hvilken, ehuru den minst borde hafva
vunnit insteg hos det Gudomliga ordets förkunnare, likväl
tyckes förnämligast bland dem vara rådande. Hafva chri-
stendomens sanningar kunnat bana sig väg genom aderton
sekler, oaktadt alla förföljelser, som desammas bekännare
måst lida, hafva de under denna långa tidrymd intill våra
dagar kunnat i striden segrande framgå öfver hvarje mot¬
stånd och för hvarje ny generation vinna ett allt större och
större område, så böra de nog äfven hädanefter, utan den
verIdsliga maktens tillhjelp, kunna göra sig gällande. Men,
säger man, friheten alt bekänna och förkunna det Gudom¬
liga ordet på ett från Statskyrkans troslära afvikande sätt
framkallar secterism, och denna åter samhälls-upplösande
oordningar. Såvida man icke anser Statskyrkans troslära
uti sig innefatta sanningen i hela dess djup, hela dess om¬
fång. och betraktar densamma, såsom den allena saliggö¬
rande, så måste man väl dock medgifva, att kyrkans dicta-
toriska påbud af hvad landets samtlige innevånare böra tro
eller icke tro innebär ett förtryck för menniskoanden, hvil¬
ket omöjligen kan vara egnadt att tillvinna henne något
verkligt anseende, eller något sannt förtroende; och derest
man icke vill tillägga pradaturens och hierarchiens interes-
sen och fördelar, i förening med fullkomlig indifferentism
och dödsstillhet inom det religieusa området, större vigt och
betydelse för samhället, än en sann och lefvande christen-
domsanda, en uppriktig Gudsfruktan, så bör man väl icke
kunna förneka det orätta uti att uppställa hinder för det
religieusa lifvets fria utveckling och verksamhet. Att åsig-
ternas mångfald måste framkalla secter, är naturligt; men
ju mera man åt dem inrymmer frihet, desto snarare komma
de till bättre insigter, hvaremot, ju mera man förföljer och
förtrycker dem, desto större blifva deras hårdnackenhet och
fanatism, desto mera få de skenet af martyrdom, som till¬
drager och förbländar andra. Icke äro dessutom alla sek¬
ter förkastliga; icke grunda de sig alla helt och hållet på
Den 51 Oclober.
625
villfarelser och förvirrade begrepp. Alt åtskilliga sekters
nit och verksamhet för befrämjandet af hela mensklighetens
val åstadkommit vida mera, än af någon Statskyrka blifvit
uträttadt, är ett obestridligt factum. Hvem tillkommer t. ex.
förnämligast äran af missionsverket, den hedniska verldens
civilisation, bibelspridningen på de flesta nationers språk,
slafveriets afskaffände. om icke just de dissenterande för-
samlingarne inom protestantismen. Att en för hela natio¬
nen gemensam troslära skulle vara erforderlig för vidmakt¬
hållandet af samhällets lugn, är ett påstående, som veder-
lägges af andra länders erfarenhet. Midt under det att
Spanien, oaktadt den der lådande s. k. tros-enheten, sön-
derslites af inre oroligheter, samt uti Italien, synnerligast i
den stat, som skulle vara den bästa och lyckligaste i verl-
den, i Kyrkostaten, gatorna hvimla af banditer och endast
främmande bajonetter kunna upprätthålla Petri stol. råda
fred, ordning, säkerhet och lugn uti Stor-Hriltannien, oaktadt
mer, än hälften af detta Rikes befolkning tillhör dissente¬
rande församlingar. Aktning och vördnad för öfverheten
och samhällets lagar äro alla christliga conlessioner eniga
om; denna har icke visat sig vara större i länder utan, än
i länder med religionsfrihet. Väl hafva samhällsskakande
krig och oroligheter blifvit upptända af religionsed/?^, dock
icke af religions/riAef. Man har i mörka färger framhållit
de vådor, som, i fall denna frihet här medgifves, skulle hota
vårt fädernesland från Catholska kyrkans sida, och, såsom
bevis derpå, anfört denna kyrkas tillväxt uti England. Att
den derom meddelade uppgiften icke är öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, och att densamma så mycket
mindre kan tjena till rättesnöre uti ifrågavarande hänseende,
som den omtalade tillökningen i catholikernas antal hufvud¬
sakligen måste tillskrilvas inflyttningar från Irland och an¬
dra närbelägna catholska länder, har dock redan under Riks-
Ståndens gemensamma öfverläggningar blifvit tillfyllest åda-
galagdt. Dessutom bör man kunna antaga, att Engelska
högkyrkan måste erbjuda ett vida tacksammare fält för pro-
selytmakeriet, än vår kyrka kan komma att göra, enär epi-
scopalkyrkan, ehuru i sina hufvudsatser lik den Lutherska,
likväl till sin form bibehållit mycket af den Catholska hier-
archien. Må det emedlertid tillåtas mig, att, som motsats
till det från England hämtade exemplet, efter statistiska
uppgifter, anföra ett par bevis på förhållandet emellan ca¬
nor g .-Ståndets Prot. vid Itiksd. 1856—1857. V. 40
626
Oen 51 Oclober.
tholicismens och protestantismens framsteg uti andra länder.
Uti den Preussiska provincen Schlesien öfvergingo år 1833:
860 personer från den catholska till den evangeliska kyr¬
kan, hvaremot samma är från denna sistnämnda till den ca¬
tholska endast 494, och under åren från och med 1830 till
och med 1833 förlorade Romerska kyrkan ensamt uti ifråga¬
varande province 4,307 medlemmar. Uti sjelfva Österrike
öfvergingo 1830: 688 personer från den catholska till den
protestantiska kyrkan, hvaremot från den sednare till den
förra endast 234. Uti Frankrike, hvarest, som bekant, alla
christna religionslörvandter få fritt och offentligen utöfva sin
Gudstjenst, och derjemte ega fullkomligt lika borgerliga rät¬
tigheter med catholikerna, beräknas protestanternas antal
till omkring fem millioner; hvilket utgör en så betydlig del
af hela innevånare-antalet, att, mig veterligen, något mot¬
stycke, till fördel för catholicismen, uti protestantiska länder
icke finnes att anföra. Dessa förhållanden gifva stöd åt en
helt annan åsigt om catholicismen och protestantismens ve¬
xelverkan eller relativa framgång, än den, man, till uppväc¬
kande af fruktan för den catholska lärans insteg i vårt land,
sökt göra gällande. Då dessutom hela det område, som pro¬
testantismen nu omfattar, blifvit efter hand inkräkladt från den
Romerska kyrkan, och då denna kyrkas välde allt mer och
mer förlamas inom dess egna gränser, hvilket synes af den
brytning, som försiggått mellan Rom och Spanien, hvilket
Iand, efter att förut mer, än något annat, hafva bidragit till
den Romerska maktens befästande, nu, tillika med Piemont,
i trots af de påfliga bannstrålarna, som slungats mot dem,
och oaktadt hela presterskapets deremot uttalade protest,
återskänkt nationen eller förklarat för statsegendom de stora
domainer, som presterskapet i fordna tider vetat att tillegna
sig, samt dymedelst ganska betydligt kringskurit Påfvens
och hierarchiens inflytande, då, säger jag, sålunda den and¬
liga despotismen blifvit och, fortfarande, blifver allt mer och
mer undanträngd af den sanna upplysningens oemotståndliga
makt, hvad anledning skulle väl då finnas att helara, det
reformationens stora och herrliga verk skulle tili vårt Iand
undergräfvas eller hindras genom oftanämnda kyrkas verk¬
samhet? Jag vågar tro, att dessa farhågor äro mera inbil¬
lade, än verkliga. Hvad nu åter vidkommer frågan, huru¬
vida Svenska kyrkan skall tolerera dissenterande församlin¬
gar, eller ej, så är det ju numera allmänt kändt, att så¬
dana redan förefinnas uti Riket. Under Riks-Ståndens ge-
Den 3t Oclober.
627
mensamma öfverläggningar hafva vi hört uppgifvas, att an¬
talet af baptist-samfundets medlemmar redan uppgår till
icke mindre, än 1,800. Hvad vill man väl företaga med
dem ? Icke vill eller kan man kasta dem i fängelse. Icke
vill eller kan man förvisa dem ur Riket. Och likafullt
hafva vi en lag, som i bestämda ord påbjuder detta. Hvar¬
före användes icke denna? Icke kan det vara rätt att af¬
passa densammas tillämpning efter affällingarnes mindre eller
större antal? Så har man dock gjort. Så länge antalet in¬
skränkte sig till några få, tillämpade man de hårda straff¬
bestämmelserna, men sedan dissenterne ökat sig till en stor
mängd och spridt sig öfver hela landet, respecterar man
dem och lernnar deras verksamhet obeilrad. Hvad värde
eger väl en strafflag, vid hvars tillämpning en så orimlig
och orättvis norm måste följas, och hvars vanmakt i så
hög grad bidrager att undergräfva den allmänna aktnin¬
gen för landets lagar? Icke kan en dylik lag erbjuda nå¬
got gagn, någon fördel för kyrkan. Måste del icke tvärtom
skada kyrkans anseende och inflytande, att, fortfarande, bi¬
behålla lagstadganden, som endast påtrycka henne intoleran-
cens förhatliga stämpel. Måste det icke i stället ligga uti
kyrkans eget sanna interesse, att genom inrymmande af
samvetsfrihet betaga dem, som söndra sig från henne, all
förevändning, att dölja sina tanke- och handlingssätt, och så¬
medelst göra offentligheten till domare öfver deras lära och
lefverne. »Af deras frukt skolén J känna dem», säger Skrif¬
ten, och i det sedligt medborgerliga lifvet ega vi en tillför¬
litlig måttstock för bedömandet af de olika tros-partiernas
rätta halt. Att vilja qväfva alla religieusa rörelser, för
hvilka Statskyrkans former äro lör trånga, vore dessutom
att hämma hennes egen utveckling och fullkomnande, och
om detta kunde lyckas, skulle det sannolikt medföra kyr¬
kans eget förderf och undergång. På samma gång deremot,
som kyrkan genom fördragsamhet mot divergerande trosbe¬
kännelser visar sig hysa förtroende för deri inneboende kraf¬
ten af dess egen troslära och inskränker sig till att på öf-
vertygelsens, saktmodets och det christliga nitets väg be¬
främja densamma, samt derjemte söker att afhjelpa det
bristfälliga uti sina inrättningar, på samma gång skall äf¬
ven hennes verksamhet vinna Ökad kraft och framgång, hen¬
nes anseende stiga, och uppriktigheten och tillgifvenheten
hos hennes anhängare tillväxa. Säkert är åtminstone, att
detta icke vinnes genom förföljelse, som endast bidrager att
628
Den 31 October.
vidga svalget emellan kyrkan och dem, som söndrat sig
ifrån henne. Och likafullt ega våra ifrågavarande straffla¬
gar sina varma förfäktare. De fleste Mand dem tyckas vis¬
serligen vilja medgifva, att desamma, såsom icke tillämpliga
i något större omfång, rätteligen borde borttagas, men då
de likväl anse straff mot affall och sekterism icke kunna
undvaras i och för Statskyrkans upprätthållande, och hvarje
annan lag i denna syftning skulle blifva lika olämplig, så
betrakta de det dock, som en nödvändighet, att med en liten
modification bibehålla dem, för att i enstaka fall, eller när
så pröfvas tjenligt, kunna tillgripa detta förföljelseva pen.
Uti Catholska kyrkans förföljelser, när och hvar dessa ännu
ega rum mot dem, som ur hennes sköte öfverträda til)
protestantiska läran, se de naturligtvis en grof, hjertlös och
ochristlig intolerance, och likafullt söka de att deducera nöd¬
vändigheten för vår kyrka att utöfva samma ofördragsam¬
het mot dem, som afvika från hennes tros-lära. Ar detta
ej att se grandet uti sin nästas öga, men icke bjelken uti
sitt eget. Glömmer man icke dervid uppmaningen: »Allt
det J viljen, alt menniskorna skola göra Eder, det gören J
ock dem.» Må det tillåtas mig, att här anföra ett yttrande
af en Fransysk författare, sorn med ovanligt nit verkat för
religionsfrihetens framgång. »Om man ser ett vapen,» säger
han, »så kan man väl på förhand giira sig ett begrepp om
dess godhet; men allenast genom detsammas användande lä¬
rer man att känna det. Förföljelsens vapen, lagdt uti en
christligt sinnad Furstes hand, torde tilläfventyrs göra ringa
skada. Men lägg det i en Romersk eller Chinesisk Kejsa¬
res hand, och de christnas blod skall flyta i strömmar; gif
det Ludvig den 14:de i handen, och J håfven dragonader,
confiscation, landsförvisning, galérer och shavott för tusen¬
tals protestanter; lägg det i Regeringens af Toscana händer,
och fängelserna skola fyllas med Madiais. Derföre.» fortfor
lian, «lördrar jag, att det christliga samvetet allmänt till¬
erkännas sanningar, hvilka för alltid göra slut på dessa rö¬
rande scener och barbariska seder. Jag afskyr en grund¬
sats, som redan kräft och ännu kräfver så många offer.
Vore detta vapen en dolk, och jag kunde fatta den, jag
skulle då icke dröja att kasta den i hafvet, der det vore
som djupast.»
Ehuru jag nu, i öfverensstämmelse med de åsigter, jag
tillåtit mig uttala, för min ringa del, med glädje biträder
det Kongl, förslaget, skulle jag dock hafva gjort detta med
Den 31 Oclober.
629
ännu större tillfredsställelse, om ue uti 6 § stadgade vilkor,
rörande rättigheten för Statskyrkans medlemmar att, utom
den allmänna Gu^tjensten, sammankomma till gemensamma
andaktsöfning^, varit utelemnade. Min åsigt om dessa vil¬
kor.* oöehölfighet grundar sig på samma skäl, som Lag-Ut-
skottet anfört för sitt tillstyrkande att upphäfva conventikel-
plakatet, utan att sätta några nya bestämmelser i stället. I
likhet med Utskottet, anser jag nemligen friheten att i en¬
skildt hus sammankomma för religionsöfning icke böra un¬
derkastas andra föreskrifter och controler, än som i lag fin¬
nas stadgade för sammankomstar i verldslig syftning; men,
fastän jag icke velat underlåta yttra denna min åsigt, inser
jag dock nogsamt, att en förändring, i öfverensstämmelse
dermed, nu icke skulle kunna åstadkommas, och röstar så¬
ledes för bifall till den Kongl. Propositionen i oförändradt
skick.
Herr Almgren: Rorgare-Ståndet har nu att afgifva sin
röst i en af Riksdagens vigt igaste, frågor, hvars bedömande
fordrar icke allenast en djup insigt i ämnet, utan äfven en
vidsträckt andlig erfarenhet, för att kunna lösas på ett till¬
fredsställande sätt. Liksom mången annan inom representa¬
tionen, befinner jag mig bland deras antal, hvilka icke fått
sådana egenskaper på sin del. Jag har alltså ingen annan
utväg för mitt bedömande af frågan, än att lyssna till de
insigtsfull och lärde mäns yttranden, som afgifvits i före¬
varande ämne. Jag har under min Riksdagsmannabana fått
erfara, att Kongl. Maj:ts Propositioner icke alltid befinnas
sådana, att de af Rikets Ständer kunna antagas. Orsakerna
dertill hafva varit omvexlande. Icke sällan har afslaget
förorsakats deraf, att man i de Kongl. Propositionerna icke
trott sig finna den fullständiga och mogna pröfning, som hade
varit önsklig. Afven denna Riksdag har jag, synnerligast i
ett ämne, som ligger inom området af mitt bedömande, fun¬
nit, lill min bedröfvelse, att ett förslag från Regeringen blifvit
afla tet, hvars ofullständiga pröfning snart nog, efter min öfver¬
tygelse, skall medföra för landet högst menliga följder. Må
man derföre icke förtycka, att jag tillhör deras antal inom
representationen, som anse, att de från Regeringen utgående
förslag behöfva nu mera, än förut, granskas och bepröfvas,
innan de af Rikets Ständer kunna antagas.
De flera, ganska allvarliga anmärkningar, som blifvit
mot Kongl. Majts förevarande Nådiga Proposition framställda
af män, hvilka för sin djupa lärdom, sin vidsträckta erfa¬
630
Den 31 Octo ber.
renhet och utmärkta redbart.«i tillvunnit sig allmän hög¬
aktning inom landet, gifva mig tillräcklig anledning förmoda,
att icke erforderlig pröfning blifvit egnaa St förevarande vig¬
tiga fråga. I den framåtskridande tid, i hvilken vi lefva, der
alla hinder för en friare utveckling borttagas, är val i siri
ordning att en större frihet i kyrkliga ting medgifves. Meri
denna frihet måste inom Kyrkan, såsom inom Staten, vara
lagbunden. I annat fall öfvergår den lätteligen till sjelfs¬
våld, som alltid förer oro och olycka med sig i spåren. Jag
erkänner af uppriktigaste hjerta, att allt samvetstvång, allt
förtryck, all förföljelse mot olika tänkande i religieusa ling
äro olämpliga och förkastansvärda. Men lika lifligt, som jag
erkänner detta, lika lifligt önskar jag, alt icke dörren öppnas
för det proselytmakeri, som nu genomkorsar landet, och som
spridt så mycken splittring och så många bekymmer inom
enskilda familier. Jag är öfvertygad derom, att den varsam¬
het, hvilken jag anser så nödig vid antagandet af genomgri¬
pande reformer, äfven här bör iakttagas. Jag tror fulleligen,
att den i tron svage bör skyddas och bevaras mot verldens
otaliga falska profeter. Min ställning i allmänna lifvet, som
sätter mig i daglig beröring med arbetsclassen, har ännu yt¬
terligare bekräftat denna min öfvertygelse. Jag har sett, till
hvilka rysliga följder ett oförnuftigt läseri kan leda. Jag til¬
låter mig nämna, att, då jag, å ena sidan, med glädje fun¬
nit mången arbetare till egen uppbyggelse tillbringa sin lediga
aftonstund under enskild andaktsöfning och med alhörande
af christliga bibelförklaringar, jag äfven, å andra sidan, till
min bedröfvelse, erfarit, att ett fortsatt besökande af dylika
sammankomster ledt till alldeles motsatt mål, till oro och
förtviflan. Så vet jag t. ex., att en 19-årig qvinna, efter att
tid efter annan, i sällskap med sina fromma föräldrar, hafva
besökt vissa religiösa sammankomster, slutligen, utan dessa
sina, förut så kära, löräldrars ringaste vetskap och samtycke,
låtit förleda sig till affall från vår Evangeliska lära, blifvit
omdöpt och emottagit Nattvarden af dertill oberättigade per¬
soner. Den hjertskakande scene, som uppstod emellan detta
vilseledda barn och dess fattiga, men oförvitliga föräldrar, då
de fingo underrättelse härom, kan jag icke med ord beskrif¬
va. Icke eller kan jag beskrifva den arma dottrens oro, då
hon, vaknad ur sin förvillelses dröm, inseende huru djupt
hon förkrossat sina kära föräldrars hjerten, utbrast i ett för-
tviflans skri: »Gud, jag vet icke hvad jag gör, jag är allde¬
les förvillad!»
Den 31 Oclober.
651
'Jäll sådana och ännu svårare följder kan en lössläppt re¬
ligionsfrihet leda. Det torde sålunda vara nödigt, att denna
frihet behörigen begränsas. Denna uppgift tror jag dock, att
hvarken det Kongl, förslaget eller Utskottets löst.
Men som jag icke motsätter mig en förändrad lagstift¬
ning i detta hänseende, anhåller jag vördsamt om återremiss,
öfvertygad, att Lag-Utskottet snart skall till Rikets Ständer
inkomma med ett nytt, mera antagligt förslag.
Herr Hasselrot: Den fråga, som nu utgör föremål för
Ståndets behandling, har under de gemensamma öfverlägg-
ningarne blifvit så fullständigt utredd, att jag betviflar, att
något nytt deruti kan sägas, likasom jag tror, att man genom
närvarande discussion icke skall lyckas rubba någons redan
stadgade öfvertygelse. Min enskilda åsigt i ämnet har jag ut¬
talat i en vid Betänkandet fogad reservation, den jag nu ber
att få åberopa, jemte det af Herr Justitiae-Canzleren von Koch
å Riddarehuset afgifna, förtjenstfull yttrande. För öfrigt vill
jag endast tillägga några ord, i anledning af den nästföregå¬
ende talarens anförande. Han erkände, att allt tvång i reli¬
giösa ting är olämpligt och förkastligt, men önskade, att dör¬
ren icke måtte öppnas för proselytmakeriet. Jag påstår, att
det Kongl, förslaget, om det antoges, icke skulle öppna den¬
na dörr. Enligt nu gällande lag, är ett och samma straff
stadgadt för affall från den Evangeliska läran och för prose¬
lytmakeri, nemligen landsflykt. Att detta straff icke vidare
kan tillämpas, derom äro alla temligen ense, och då man så¬
ledes för närvarande kan alldeles strafflöst fara omkring i lan¬
det och göra proselyter, följer häraf, att dörren nu står öp¬
pen för dylika företag. Men om det Kongl, förslaget antogs,
Liefve dörren stängd, emedan 2 § i detta förslag innehåller
ganska stränga straffbestämmelser för proselytmakeri. Genom
förkastande af samina förslag, skulle deremot dörren lem¬
näs öppen för alla främmande religionslärors införande \i
landet.
På grund såväl häraf, som af hvad min åberopade re¬
servation i öfrigt innehåller, äfvensom den utredning!, frågan
genom de allmänna öfverläggningarne erhållit, sluter jag mig
helt och hållet till Kongl. Maj:ts Proposition, och hemställer,
att Ståndet, med afslag å Utskottets under Litt. A och B af¬
gifna förslag, matie antaga den Kongl. Propositionen.
Herr Rönblad: Lika med den föregående talaren, an¬
ser jag frågan vara under de gemensamma öfverläggnin¬
garne så noga skärskådad, att någon vidare utredning der-
632
l)en 31 October.
al icke erfordras. Jag vill derföre nu endast i korthet till¬
kännagifva mili mening, som är, att don Kongl. Propositio¬
nen både kan och bör antagas, oaktadt den innehåller ett
och annat, som jag der helst skulle hafva saknat. Hit hö¬
rer t. ex. stadgandet i 4 §, att barn af Svenska kyrkans
medlemmar skall anses tillhöra samma kyrka, ändå att för-
äldrarne efter barnets födelse till annan trosbekännelse öfver¬
gå. Hetta stadgande är, i min tanke, olämpligt och kan aldrig
efterlelvas. Om föiäldrarnes öfvergång eger rum, då barnet
ännu befinner sig i sin spädaste ålder, kan man icke begära,
att sådana föräldrar skola uppfostra barnet i en troslära, som
de ej vidare bekänna; och icke kan det väl vara meningen
att beröfva föräldrarne barnets uppfostran, derföre att de öf-
vergått till annan trosbekännelse, än den Lutherska. Men
oaktadt den antydda, med flera andra brister i det Kongl,
förslaget, anser jag detsamma egnadt att afhjelpa den för pro-
selytmakeriet gynnsamma regellöshet, som för närvarande rå¬
der, och jag tror derföre skäl vara att antaga Kongl. Maj:ts
Proposition, helst jag iir öfvertygad, att kyrkans refvor innan
kort skola förökas, om icke sådant genom en klok lagstift¬
ning förebygges. Jag instämmer alltså i Herr Hasselrots yr¬
kande.
Herr Homan: Jag medgifver, att religionsfrihets-frågan
blifvit vid Biks-Ståndens nyligen hållna gemensamma sam¬
manträden så grundligt discuterad, alt föga återstår att der¬
uti säga; men då jag händelsevis varit förhindrad såväl att
öfvervara liera af nämnda sammanträden, som att dervid
uppträda, torde det ej förnekas mig att nu yttra min öfver¬
tygelse, sedan jag haft tillfälle att från de manga glänsande
tal. som helios på Itiddarhusct, bortsofra alla mer eller min¬
dre vackra, men intet sägande, fraser, för att derigenom me¬
ra olörvilladt kunna se på den practiska sidan af saken.
Hopet på religionsfrihet härleder sig, efter mitt förme¬
nande, mindre från Svenska medborgares samvets- och själs—
behof, än från dem, som varit och äro ledare af de separa¬
tistiska rörelser, hvilka, isynnerhet under de sednare åren,
vunnit insteg i landet. Jag vågar ock påstå, att drilTjedern
till desse ledares verksamhet är, med få undantag, mera be¬
gär efter slem vinning, än någon verklig omtanka för själars
räddning och eviga salighet. Härtill kunna också, såsom
medverkande orsaker, läggas dels catholicismens och jesuitis¬
mens aldrig hvilande bemödanden för vinnande af ändamål,
till hvilkas ernående alla medel anses användbara, dels pres¬
Den 31 October.
633
sens i viss mån lofliga, men stundom nog långt drifna, fri¬
hetsifver, dels ock en del af Presterskapets bekymmerslöshet
och försummelse att akta på tidens tecken. Född och upp¬
fostrad i den religion, som jag af hjertat är varmt tillgifven,
har jag svårt att inse behofvet af utvidgad religionsfrihet i
vårt land, eller medgifva, att något egentligt religiöst tvång
här förefinnes. Het är mig icke förnekadt att deltaga i den
offentliga gudstjensten, eller dervid komma i åtnjutande af al¬
tarets heliga sacrament. Ej eller är det mig förbjudet, att i
min enskilda boning, tillika med min famille och milt hus¬
folk, öfva min andakt i bön och sång. Jag vet ingenting,
som hindrar mig att, hvilken stund af dygnet som helst,
tillsluta min dörr och, skiljd från verlden, inför den allseen¬
de och allestädes närvarande Guden öppna mitt hjerta. I
vårt land bor ock Guds ord rikeliga. Het förkunnas i alla
landsändar, och jag eger att ibland tusentals andliga böcker
välja den, jag anser bäst och nyttigast att begagna för mitt
själsbehof. Sjelfva grundvalen för de religiösa begreppen,
Bibeln, utdelas kostnadsfritt i mångtusende exemplar, och jag
kan ständigt hafva denna heliga hok uppslagen på mitt bord,
utan att behöfva frukta, det kringsmygande jesuiters angif¬
velse skall för mig öppna fängelsets portar derföre, att jag
vågat begrunda dess djupa sanningar. Catholiker och andre
Christna bekännare, Judar, Mahomedaner, m. 11., få fritt ut¬
öfva sin religion. Kan detta allt kallas samvets- eller reli¬
gionstvång?
Men hvaruti består då egentligen den religiösa intole-
rance, hvilken man i tid och otid velat framhålla? Förmod¬
ligen deri, att man icke gerna vill tillåta alla möjliga slags
industririddare alt, under religionens täckmantel, der och hvar
i landet établera den ena seden, olika den andra, börjande
med baptismen eller mormonismen, sedan fortsättande och
slutande i oändliga variationer, samt att man icke ansett det
nödigt att slika personer få draga från hus till hus, för att,
lik lindansaren eller marktschreiern, på landtmarknaderna
med trumpetstötar sammankalla de kringboende, för att se
och höra de »schene rariteten,» som der tillhandahållas; och
slutligen deruti, att man bibehållit conventikel-plakatet och
landsförvisat ett par affäilingar, som trotsat gällande lagar.
Hen, som emellertid har haft tillfälle att på närmare
håll se dessa conventikel-predikanters och kringresande col-
porteurers missionsverksamhet och bemödanden att vinna an¬
hang, samt fått förnimma all den tvedrägt och missämja
)
634
Oen 5i October,
emellan makar, barn, anhörige, husbönder, tjenare samt
grannar, som blifvit en följd häraf, kan icke annat, än be¬
klaga en utvidgad näringsfrihet (?) för desamma; ty något an¬
nat syfte hafva ej de fleste af desse profeter; och jag skulle
kunna såväl af egen erfarenhet, som genom hvad mig af tro¬
värdige personer blifvit meddeladt, anföra exempel, hämtade
håde ifrån stad och landsbygd, ådagaläggande, huru pass rin¬
ga christligt sinne finnes hos mången af dem, som i andligt
högmod eller af egennyttiga bevekelsegrunder skiljt sig vid
församlingen; och flere, än en granne till s. k. »läsare,» vil¬
ja påstå, att ibland dessa helige sådana finnes, hvilka icke
äro så noga om något mera skördas, än hvad eget utsäde
blifvit lemnadt till, eller om lien under slåttern skulle halka
in på nästans teg. Härmed vill jag dock ingalunda hafva
sagt, att icke ibland de s. k. »läsarne» finnas hederliga och
goda menniskor, hvilka, uppvaknade till inseende af sitt själs-
behof, lätt kunna dragas in på vägar, ledande till allt annat,
än det eviga lifvet, hvilket endast vinnes af den sanna tro¬
ende ödmjukheten genom Christi förtjenst, men ingalunda af
dem, som, skiljande sig från församlingen, med en viss
medömkans blick på sin nästa, högljudt uttala sitt: »jag tac¬
kar dig, Gud, att jag ej är som dessa!»
»Men,» säger man, »äfven med faran af nya secters upp-
»komst, måste man likväl hafva en utvidgad religionsfrihet,
»ty endast på detta sätt kan man väcka Presterskapet till
»uppmärksamhet på sin pligt, samt ingjuta nytt lif i Stats-
»kyrkan; dessutom kan icke landsförvisningsstraflet numera
»tillämpas.»
Vare det långt ifrån mig, att helt och hållet vilja för¬
neka, att ibland den cbristliga hjordens herdar många kunna
finnas liknöjde för sitt vigtiga kall; men jag kan likväl icke
instämma med de flere föregående talare, som på detta rum
velat öfver en form skära eller bedöma hela denna embets-
mannaclass; och jag hyser för öfrigt den öfvertygelse, att det
experiment, man nu vill anställa, för att, såsom orden här
fallit, »rycka upp dem, som sofva,» kan blifva ganska våd¬
ligt för hjordens egen säkerhet; ty, om jag t. ex. föreställer
mig en egare till flera stora egendomar, sorn på hvar och en
af dem underhåller större eller mindre fårahjordar, satte un¬
der tillsyn och vård af hvar sin herde eller vaktare, men en
och annan af desse visar försumlighet och liknöjdhet i sin tjen-
steutöfning, icke söker väl då egendomsegaren att i närheten
af fårahjordens betesmarker sammanföra björnar, vargar eller
Den 31 October.
635
| andra rofdjur, för att derigenom väcka den vårdslöse herden
till omtanka för hjordens säkerhet och välbefinnande, ty tro-
I ligt är, att hvarje förnuftig egendomsherre först begagnar an-
I dra mindre farliga anordningar; och, för tnin del, anser jag
I det ganska vådligt, om något likartadt skulle försökas, för
! att ingjuta nytt lif i Statskyrkan, helst andra medel måste,
; efter min åsigt, användas, och ibland desse ville jag föreslå
I följande:
l:o. De stora pastoratens delning, hvarigenom religions-
vården kunde af ett vanligtvis fåtaligt Presterskap lättare
! handhafvas, än hvad nu i många församlingar är fallet.
2:o. Att Presterskapet i löneväg ställes mindre beroen-
] de af den enskilda församlingsboens gunst och godtycke, än
hvad nu i de flesta församlingar gör sig gällande, samt tilli¬
ka befrias ifrån en mängd verldsliga bestyr, som, förlamande,
] inverka på dess egentliga kall, såsom själasörjare.
5:o. Kyrkomötens hållande, tillgängliga både för andlige
! och lekman, der kyrkans stadgar kunna öfverses och de
] väsendtligaste af dess brister småningom afhjelpas.
4:o. Att med en del af Presterskapets verksamhet
sammanknytes den af insigtsfulla, aktade och vår Evangeliskt-
Lutherska tro varmt tillgifne lekmän inom hvar sin försam¬
ling, der de äro boende och kända.
Sådana medel, som de här nämnda, synas mig, i för-
j ening med församlingsmedlemmarnes egna allvarliga föresat-
I ser och bemödanden att sjelfve mer och mer afstå ifrån den
1 afgudadyrkan, man beklagligen i vår tid nog allmänt egnar pen-
I ningen, och mera framhålla det verkliga menniskovärdet, än
| hvad nu är förhållandet, först böra försökas, innan man till¬
griper några andra. Ja, jag tvekar icke att uttala, att guld¬
törsten har såväl försoffat en del af vårt Presterskap, som
ock varit den mäktigaste drifljedern för separatistvärfvarne,
hvilka, sedan de insett den ringa aktning och utsigt till fram¬
tida bergning, som en stor del af det egentliga arbetet inom
vårt land röner, funnit det vara bättre, att lemna plog eller
verktyg, för att, under skenet af att rädda själar, i sjelfva
verket kunna rädda penningen i egen ficka, för att sedan af
det, som genom andras svett, möda och lättrogenhet blifvit
samladt, få lefva ett makligt och ett visst anseende medfö¬
rande lif; ty, säga hvad man vill, så beter väl ändå det för¬
nämsta hufvudstycket i nutidens moderna religionsbegrepp:
»penningar;» och det ser nästan ut som, om jag eger och
bekänner en sådan tro, så är all annan öfverflödig, och jag
656
Den 5i Oclober.
kan dä fritt lenina dörrarne vidöppna för alla andra religions-
secter och sjelf ställa mig på indifferentismens upphöjda stånd¬
punkt, obekymrad om hvad, som föregår omkring mig.
Jag har nu uttalat min enskilda innerliga öfvertygelse
om de förberedelser, som böra göras, och dess verkningar
först iakttagas, innan man bifaller en mera vidgad religions¬
frihet, hvadan jag, såväl på grund häraf, som med ytterliga¬
re stöd af hvad Prosten Landgren i hufvudsaken anfört, yr¬
kar återremiss af Lag-Utskottets ifrågavarande Betänkande,
på det att Höglofl. Utskottet ytterligare måtte taga denna vig¬
tiga sak och hvad under discussionen derom förekommit i
närmare öfvervägande.
För öfrigt delar jag, lika med Utskottet, den åsigt, att
»Sacramental-lagen» bör, oförändrad, bibehållas, helst som
det visat sig, att de deri föreskrifna varningar, innan laga
åtal får ske, varit ganska helsosamma, och jag dessutom, för
min del, heldre ser altarets heliga Sacrament administreradt
af presterliga händer i templet vid Herrans bord, än jag ser
dessa nådemedel utdelade der och hvar i stugorna, t. ex. af
en ohyfsad bonddräng, och hvarest, efter hvad jag har hört.
det till och med har händt, att Christi blod lärer företrädts af
finkelbränvin, uppblandadt med sirup, och Christi lekamen
blifvit framräckt under formen af en bit hvetebulla; och förne¬
kas kan väl icke, att sådant är vida mera förargelseväckan¬
de, än då man t. ex. ser några bondpigor af en baptist¬
predikant nedföste i en groddamm eller annan vattenpuss,
för att på detta sätt, emot vederbörlig taxa, blifva delaktige
af den nya födelsens bad, och måhända dymedelst göras me¬
ra värdiga att blifva någon mormous 10:de eller 12t:e hustru.
För mig faller en sådan scene endast in på det comiska om¬
rådet.
Hvad nu slutligen bruket af gamla Kyrko-Ifandboken
och gamla Psalmboken beträffar, så kan jag icke se något
ondt uti deras nyttjande, utan må dessa böcker gerna, på
sätt Utskottet föreslagit, till begagnande tillåtas, så framt ej
practiska svårigheter lägga hinder häremot. Jag förnyar mitt
yrkande om återremiss.
Herr Palander: Sedan vårt nuvarande statsskick in¬
fördes, lärer icke hos Rikets Ständer förekommit någon fråga
af så stor vigt, som den, hvilken nu är under behandling.
I de flesta ärenden, som utgjort föremål för representatio¬
nens pröfning, kan det sägas hafva varit ej af den stora
vigt, om resultatet fallit på det ena eller andra sättet, erne-
Den 51 Oclober,
637
dan de förvecklingar, som deraf kunnat följa, varit till sina
följder af mindre vigt, jemnfordt med de olyckor, som äro
alt befara, i händelse nu förevarande fråga erhåller en min¬
dre gynnsam utgång. Emedlertid anser jag, alt denna fråga
ingalunda kan falla. Men för Staten är det af högsta vigt,
att nödig ordning i religiöst hänseende vidmakthålles, och
detta är företrädesvis angeläget för Sverige, som under flydda
århundraden stridt derföre. Om man, tyvärr, har grundade
anledningar till den klagan, att i vårt land inträffat ganska
aifvarsamma religiösa förvecklingar, hvilka redan nu åstad¬
kommit stora bekymmer, och för den kommande generatio¬
nen skola medföra ännu större, sä måste det också derföre
niedgifvas, att det varit Regeringens pligt att egna synner¬
lig uppmärksamhet åt detta beklagliga förhållande. Den
allmänna tillfredsställelse, med hvilken Rikets Ständer vid
Riksdagens öppnande erforo Kongl. Maj:ts afsigt att aflåta
Nådig Proposition, angående utvidgad religionsfrihet, gaf sig
icke i samma mån tillkänna, då detta löfte gick i fullbor¬
dan. Jag vågar till och med påstå, att den Kongl. Propo¬
sitionen i ämnet emottogs af Rikets Ständer med högst blan¬
dade känslor. Den vigtiga frågan har sedermera både en¬
skildt och officielt blifvit betraktad från alla sidor, samt slut¬
ligen under flera gemensamma sammanträden af Riks-Stånden
på ett särdeles förtjenst fullt sätt discuterad, och jag hoppas,
att resultatet af dessa öfverläggningar skall blifva af ganska
stor nytta för frågans lösning. För min enskilda del, finnér
jag mig icke tillfredsställd af det Kongl, förslaget, och kan
icke tro, att genom detsammas antagande skulle beredas
den lyckliga framtid, som före speglats. För separalisterna
och seclerismen bär jag ingen särdeles fruktan; men desto-
mera hyser jag farhåga för eatholicismen och dess mäktiga
inflytande; ty jag är fullt förvissad, alt, om den af Kongl.
Majit föreslagna friheten biefve rnedgifven, vårt land, som
fordom gjutit sitt blod, för att afskudda sig det calholska
oket, innan kort skulle nödgas för samma mål utkämpa
nya strider. 1 fråga om antalet af proselyter, sorn af catho-
likerna blifvit gjorda i åtskilliga länder, hafva en del talare
meddelat flera, ur offentliga skrifter hämtade, uppgifter, hvilka
andra talare sökt vederlägga medelst åberopande af andra
källor. Betydelsen af de särskilda zifferuppgilterna är dock
helt och hållet beroende af de skrifter, som följas; och jag
tror, att man å ömse sidor gjort sig skyldig till öfverdrift.
Men hvad, som icke är öfverdrift, utan ett af erfarenheten
658
Den 51 Oelobcr.
Den 31 Oelober.
639
besannadt förhållande, är, att den catholska läran hastigt I
gripit omkring sig i [ingland, och att Norrmännen bittert !
beklaga den dag, då religionsfriheten infördes i deras land, 1
emedan catholicismen sedermera der gått framåt med raska
steg. Det Kongl, förslaget eger stor lörljenst i så måtto, !
som det icke blott afser upphäfvande af landsförvisnings- .
straffet och conventikel-placatet, ulan äfven innehåller stränga
bestämmelser, i afseende å separatisterna; men deremot fö- j
refmnes i detta förslag en betydlig lucka derutinnan, att all j
föreskrift saknas, huru förfaras skall mot främmande pro- ]
selytmakare, som i Riket inkomma, och hvilka billigtvis böra
vara underkastade åtminstone samma lag, sorn landels egna
invånare. Det är just från sådane främmande proselyt- I
makare, jag befarar de största vådorna af förslagets anta¬
gande. Jag anser det vara en ovilkorlig pligt lör hvarje
representant alt tillse, alt tillbörliga gränser blifva satta mot
detta håll, och ber att få fästa Högtärade Ståndets synner- ]
liga uppmärksamhet på det förtjenst ful I a yttrande, som i
nämnda hänseende blifvit afgitvet al Herr Biskop Thomander.
För öfrigt kan jag icke finna, att det är ovilkorligen nöd¬
vändigt att nu genast afgöra detta maktpåliggande ärende.
Då fråga är att ur våra grundlagar borttaga ett »om» eller
»att», eller deruti vidtaga någon annan förändring af lika
ovigtig beskaffenhet, erfordras ovilkorligen tvänne Riksda¬
gars beslut. Jag hemställer till livar och en, om icke nu
förevarande fråga med ännu mera skäl påkallar en längre
tids besinning. Det Kongl, förslaget må till sitt hufvudsak-
liga innehåll vara riktigt; men saken förtjenar dock att
komma i ytterligare betraktande, och jag vågar tro, att, om
Betänkandet blefve återremilteradt, sä att [Jag-Ulskottet fick I
tillfälle att, efter öfvervägande af de många sakrika anfö¬
randen, vi nyligen hört under Riks-Ståndens gemensamma
sammanträden, ännu en gång med allvar och sans begrunda
ämnet, den tid, som dertill åtginge, icke skulle vara lörspilld.
Hvarje dag, hvar timma, hvart ögonblick, sorn egnas åt frå¬
gans behandling, skall tvärtom vara ganska nyttigt använd.
Djupt beklagar jag, alt den sanna religiosité, som fordom
rådde i både det enskildta och allmänna lifvet, numera till
stor del försvunnit och lemnat rum för en af religiösa grubble¬
rier förorsakad splittring inom många familier. Jag med-
gifver ock, alt åtgärder till afhjnlpandc af detta förhållande
äro högst nödvändiga; men, ehuru faran är stor och erkän¬
nas måste, alt religionsfriheten till sin princip är riktig, må¬
ste jag dock afstyrka bifall såväl till den Kongl. Propositio¬
nen, som till Utskottets förslag, öfvertygad, alt antagandet
af det ena eller andra skulle inom landet väcka ett stort
och rättvist missnöje. På de skäl, jag nu haft äran anföra,
yrkar jag, att Betänkandet måtte varda återremilteradt.
Herr Thomée: Till en början vill jag förklara min
tacksamhet för det Regeringen egt mod att framlägga ett
förslag af sådan beskaffenhet, som det förevarande. Att
tiden längesedan är inne att lossa på de tvångsband, hvar¬
med statskyrkan allt hittills varit omgifven, måste vara klart
för hvar och en, som, lika med mig, haft tillfälle att på
nära håll erfara följderna af detta tvång. Min erfarenhet
härutinnan är hämtad från Norrland, hvars innevånares af
naturen religiöst stämda lynne i allmänhet erbjuder ett pas¬
sande fält för proselytmakeri på svärmeriets och fanatis¬
mens område. Detta föihållande, i förening med intoleran-
cen, har framkallat religiösa rörelser af allvarsam art, isyn¬
nerhet inom Hammerdahls socken i Jemtland, hvarest, i följd
af någre ledares verksamhet, för några år sedan uppstod
en upplösning, så stor, att man icke vågade ens ifrågasätta
lagens tillämpning emot de förvillade, af fruktan att sådant
skulle föranleda upproriska tilltag. Detta beklagansvärda
förhållande, som numera i någon mån förbättrats, visar i
allt fall mer, än tilläckligt, behofvel af en förändring i vår
religiösa lagstiftning; ty, sä länge religionslagar finnas, som
icke kunna tillämpas, är det omöjligt att upprätthålla ord¬
ning inom kyrkan. Af de i ämnet framställda förslag anser
jag endast det, som i den Kongl. Propositionen innefattas,
egnadt att åstadkomma sådan ordning. I 2 § af detta för¬
slag äro för utspridande al lärosatser, som strida mot den
evangeliska lärans grundsanningar, meddelade straffbestäm¬
melser af sådan ari, att de, i olikhet med de nu gällande,
kunna tillämpas. Un föregående talare har anmärkt, att
den föreslagna författningen icke skulle hindra främmande
proselytmakare att bär uppträda. Detta är ett misstag; ty,
då det i 2 § meddelade förbud är allmänt och ovilkorligt,
måste ock det för öfverträdelse deraf stadgade straff vara
tillämpligt på hvar och en, som i landet uppträder och ut¬
sprider villfarande lärosatser, han må vara Svensk med¬
borgare eller utlänning. Det i nämnda § gjorda tillägg, att
genom der stadgade förbud icke sker någon inskränkning i
rättigheten till fri religionsöfning inom de särskilda religions¬
samfund, som i Riket tillåtna äro, kan uppenbarligen icke
640
Den 51 Oclober.
förslås annorlunda, än att sådant samfund må ega fri reli¬
gionsöfning under i lag bestämda former och vilkor. An¬
märkningar af mindre betydenhet kunna visserligen med fog
göras mot så väl det Kongl, förslaget, som Utskottets för¬
slag; men nödvändigheten kräfver, att ettdera nu antages,
och då det förra, i min tanke, eger vida öfvervägande före¬
träde, synes någon tvekan i valet icke böra uppstå. 1 an¬
ledning al Herr Bagers erinran derom, att 6 § i det Kongl,
förslaget icke skulle inrymma tillräcklig frihet, i afseende
å conventiklar, vill jag fästa uppmärksamheten derå, att
nämnda § står i fullkomlig öfverensstämmelse med öfriga
delar af författningen, isynnerhet med 2 §; och då i sist-
berörda § stadgas straff för utspridande af falsk lära, ar
deraf en nödvändig följd, att, såsom 6 § innehåller, prest
och krono-beljening må ega tillträde till conventiklar, för
att kunna tillse, alt villomeningar der icke predikas. Om
jag skulle göra någon särskild anmärkning emot Kongl. Maj:ts
förslag, så vore det vid 1 §, som tillåter Svenska kyrkans
medlemmar alt, endast efter föregången förmaning af själa¬
sörjaren och gjord anmälan hos Pastor i församlingen, öf¬
vergå till annat christet religionssamfund. Enligt min tanke,
hade det varit lämpligt, att någon viss lid blifvit bestämd,
som, efter det förmaningen erhållits, bort förflytta, innan
utträdandet ur kyrkans gemenskap finge ega rum, emedan,
om det berodde på en hvar, som önskar till annat religions¬
samfund öfvergå, att, sedan själasörjarens förmaning visat
sig fruktlös, genast utträda ur Svenska kyrkan, det lätt
kunde inträffa, att mången mera obetänkt skiljde sig från
nämnda kyrka, än om han haft någon längre tid till besin¬
ning. Meri då denna anmärkning icke är af annan beskaf¬
fenhet, än att den bestämmelse, som möjligen felas, fram¬
deles kan efter behof tilläggas, anser jag, hvad sålunda blif¬
vit erinradt, icke utgöra skäl till återremiss, utan tillstyrker
bifall till det Kongl, förslaget i dess helhet.
Herr Kistner: Ordet religionsfrihet har, såsom en bomb,
slagit ned i Riksförsamlingen och bland folket väckt en för¬
skräckelse, i sjelfva verket lika grundlös, som den, hvilken
åstadkommes genom smällen af en knallhatt. I min tanke,
är denna förskräckelse icke så mycket föranledd af den
Kongl. Propositionens innehåll, som fastmera af rubriken,
hvilken, i stället att tala om utvidgad religionsfrihet, rätte¬
ligen bort angifva, såsom författningens ändamål, upphäf-
vande af de lagrum, hvilka stadga landsförvisniogs-straff;
Den 31 Oclober.
641
ty någonting annat har icke genom nämnda Proposition varit
åsyftadt. Jag är öfvertygad, att inom detta Stånd icke fin¬
nes någon, som ej anser olämpligt att vidare bibehålla detta
straff, eller vill motsätta sig förslaget att genom detsammas
borttagande undanrödja en olägenhet, som länge och med
skäl varit bittert öfverklagad. Detta ändamål kan ej vinnas
genom frågans återremitterande: en sådan åtgärd kan icke
påyrkas af andra, än dem, som önska vidblifva det gamla.
Jag anser det icke vara behöfligt att nu ingå i någon mera
omfattande utredning af förevarande vigtiga fråga, då den
redan blifvit med all fullständighet afhandlad under Riks-
Ståndens gemensamma öfverläggningar; men jag ber att få
lästa uppmärksamheten å nödvändigheten deraf, att Ståndet,
såvida det önskar sakens framgång, bifaller Kongl. Maj:ts
Proposition. Det förslag, som Lag-Utskottet afgifvit, är der¬
emot, i min tanke, så underhaltigt, att, om icke den Kongl.
Propositionen antages, jag anser vida bättre att låta hela
frågan för närvarande falla, än att godkänna Betänkandet.
För min del, yrkar jag derföre, att Ståndet måtte antaga
der Kongl. Propositionen.
Herr Wallenberg: Jag ämnar hvarken hålla någon pre¬
dikan eller förveckla mig i frågans detailer. Jag vill blott
i korthet angifva det sätt, hvarpå jag uppfattat de olika me¬
ningar, som blifvit yttrade under Riks-Ståndens gemensamma
öfverläggningar, hvilka lemnat mig en klar utredning af äm¬
net. En återremiss vore nära nog detsamma, som det väl¬
bekanta uppskjutandet på sex månader. För dem, sorn
önska något resultat, återstår således ej annat, än valet emel¬
lan den Kongl. Propositionens antagande och bifall till Ut¬
skottets förslag. Det enda lyte, hvaraf den Kongl. Proposi¬
tionen lider, är, att den erbjuder samhället alltför ringa skydd
emot kringresande apostlar; men faran deraf är, i min tanke,
af mindre betydelse, emedan jag är öfvertygad, att dessa
apostlar skola, genom öfverdrifter vid den medgifna frihetens
utöfning, sjelfve bidraga dertill, alt den anmärkta olägen¬
heten blifver vid nästkommande Riksdag afhjelpt. Jag anser,
att en hvar må hemma i sitt hus fritt och obehindradt pre¬
dika och öfva sin andakt, men att de kringresande apost-
larnes verksamhet bör förhindras, såsom icke ledande till
annan påföljd, än att sprida oro och förvillelse inom landet.
Man har, å deras sida, som icke önska det Kongl, förslagets
antagande, invändt, att dermed borde anstå, tilldess förslaget
Borg -Slån#. Brot. vid llikrd. 1856— 1867. V. 41
642
Den 51 October.
blifvit omarbetadt och Vunnit mera fullständighet. Det bör
härvid ihågkommas, att få lagar hafva i sin första upprin¬
nelse varit så fullkomliga, att de icke behöft undergå någon
förändring. Det är för öfrigt lättare att ändra en ny lag,
än en gammal, som redan hunnit införlifva sig med det all¬
männa föreställningssättet; och, för min del, finner jag icke
någon betänklighet vid att antaga nämnda förslag, äfven om
en eller annan olägenhet deraf vore att förvänta. Frågan
är således: skall man göra något eller intet för det alsedda
ändamålet? Den, som eger någon kännedom om förhållan¬
dena i de orter, der den religiösa rörelsen visat sig mest
allvarsam, måste härtill svara, att någonting nu bör göras.
Om den lag, som nu blifvit oss bjuden, innehåller mera, än
skäligt och nyttigt är, kan den framdeles modereras: är
åter förhållandet motsatt, kan man deruti göra de tillägg,
som åstundas. Hufvudsaken är, att någonting nu varder lör
saken uträttadt, och att vi icke, förbiseende representatio¬
nens skyldighet att bidraga till förklaring och förbättring af
bestående lagar, fortfarande, hålla fast vid en lagstiftning,
som icke vidare låter sig tillämpas. Jag biträder obetingadt
det Kongl, förslaget.
Herr Odmansson: Det Kongl, förslaget om utvidgad
religionsfrihet har under de allmänna öfverläggningarne på
Riddarhuset varit föremål för många mer och mindre tänk¬
värda anmärkningar. En och annan har velat påstå, att
förslaget vöre alldeles opåkalladt, lill och med till syftnin¬
gen vådligt. Jag kan icke dela denna åsigt. Då ingripande
rörelser af religiös natur förmärkas inom ett samhälle, är
det af nöden att deråt egnas största uppmärksamhet, och
att lagstiftningen ordnas efter de förhållanden, som inträdt,
ty icke går det an att fortfara med tvångsåtgärder, som befun¬
nits oanvändbara och icke kunnat tillämpas, redan innan nå¬
gon större rörelse förnummits och under deri tid, närgrän¬
sande nationer ännu vidhöllo en kyrko-författning, i det när¬
maste öfverensstämmande med vår egen. Svenska folket är
det enda protestantiska, som, i fråga om kyrkostadgar, bi¬
behållit, hvad förflutna sekler till största delen lånt från in¬
skränkningen i bekännelse-friheten inom catholska kyrkan.
Dessa tunga band äro lossade för 12 är tillbaka i Norrige, och
för 9 år sedan i Danmark, utan någon af de vådor, man är så
benägen förespå oss, och utan att någon enda röst inom
kyrkan eller representationen höjt sig för återgång till in¬
skränkning i religionsfriheten, som i dessa länder blifvit be¬
Den 31 Oclobcr.
645
viljad i vida större utsträckning, än här är i fråga. Man
har påstått, att det Kongl, förslaget skulle lida af flerfaldiga
brister. Detta får visserligen medgifvas, och önskligt hade
varit, om Lag-Utskottet sökt att deri åstadkomma nödiga
förbättringar, i stället för att mot Riksdagens slut framkomma
med ett annat förslag, af vida ofullständigare och betänk¬
ligare art, ett förslag, som, bland annat, lemnar conventikeln
alldeles fri, och derigenom framkallar dissenters, under det
att landsförvisnings-straflet bibehålies äfven för mindre af-
vikelser från kyrkans bekännelse. En motsägelse, jemnförlig
med denna, halva icke ens de ifrigaste klandrarne af det
Kongl, förslaget i detsamma kunnat uppvisa.
Jag ärnar med min röst biträda det Kongl, förslaget,
öfvertygad, att der befintliga brister utan särdeles vansk¬
lighet kunna undanrödjas, då behofvet och nödvändigheten
sä fordra.
Herr Embring: Om någonsin en allvarlig pröfning är
af nöden, vid afgörandet af en vigtig fråga, är det vid före¬
varande; och att denna pröfning blifvit iakttagen i detta af¬
seende, har man så mycket mera skäl förmoda, som väl
ingen föregående kan jemnlöras med dess betydelse. Under
de gemensamma öfverläggningarne har denna fråga från alla
sidor blifvit så grundligen behandlad, att icke jag kan utsäga
någon ny tanke derom, men som jag icke varit bland ta-
larne på Riddarhuset, vill jag nu allenast i korthet tillkänna¬
gifva, det jag kommer vid blifvande votering att rösta för
den Kongl. Propositionen, som ingalunda medgifver någon
öfverdrifven religionsfrihet; den åsyftar endast att undan¬
skaffa lagbestämmelser, hvilka långt före detta af det sunda
förnuftet varit förkastade, såsom i tillämpningen opractiska,
dessutom omenskliga och onaturliga, ty hvad, sorn icke til¬
låter, utan fast heldre lägger hinder i vägen för en fri forsk¬
ning efter upplysning af hvad, som är Gudomlig sanning i
religionssaker, måste med skäl anses, såsom onda och elaka
menniskopåfund, hvilka dessutom visat sig vanmäktiga i fråga
om upprätthållande af den önskade enheten inom Svenska
statskyrkan. Jag förstår icke, från hvilken ståndpunkt inom
samhället menniska» må betraktas med någon christlig tanke,
som i allt, hvad inom vetenskap och konst finnes tänkbart,
tillåter en fri och obegränsad forskning efter upplysning,
men i religiöst afseende vill lägga hinder och påbjuda straff
på en för' mensklighetens väl, så hög och ädel sysselsättning;
om icke meningen är. att dermed totalt hindra sanningens
644
Den 51 Oclober.
fullkomnande efter Guds ord. Man behöfver icke vara hög¬
lärd, för att, efter sin öfvertygelse, af hjertat och samvetet
hämta stöd och råd för sina handlingar och gerningar, ty
dessa själens delar slumra aldrig för den rena och heliga
sanningen, ulan visa oaflåtligen den rätta vägen, fastän men-
niskor, ty värr, finnas, som ej vilja lyssna till dess röst.
Det är utom möjlighetens gräns att förebygga, det icke,
under alla religionsformer, kommer att finnas personer, hvil¬
kas handlingar och gerningar man kan hafva skäl ogilla, och
således inga i lag gjorda föreskrifter häremot tillräckliga för
afhållande derifrån; men säkert är ock, att den lag, som är
till sitt innehåll så beskaffad, att den föraktas, minst af allt
uppfyller det afsedda ändamålet; och då landsförvisnings-
straflet äfvensom conventikel-placatet äro af en stor och
aktad mängd förnuftiga, tänkande och christligt sinnade men-
niskor befunna olämplige att längre bibehållas, så synes mig
Kongl. Maj:ts handling så ädel, att den fortjenade ett all¬
mänt erkännande medelst bifall till den Nådiga Propositio¬
nen, hvilken är lämpad efter tidens fordringar; om ock en
eller annan föreskrift möjligen bort vara något annorlunda,
är i alla fall fördelen stort öfvervägande, och bristerna lätt
afhjelpta efter någon tids erfarenhet af den nya lagens til¬
lämpning. Att återremittera frågan för några få förändrin¬
gars skull, af mindre betydenhet, är detsamma, som alt för
denna Riksdag tillbakaskjuta densamma. Jag anhåller der¬
före om proposition på bifall till den Kongl. Propositionen.
Herr Berg: Jag kan ej dela någon af de mångå far¬
hågor, som blifvit uttalade för följderna af det Kongl, för¬
slagets antagande, utan tror fasthelrire, att det ligger i stats¬
kyrkans verkliga interesse, att en friare religionsöfning var¬
der medgifven, så att religionen må blifva en sanning; helst
det icke är förenligt med förnuftets fordringar, att men-
niskan, hvilken icke kan betagas fri vilja och öfvertygelse,
ej eger att bekänna sig till den troslära, som hon anser vara
den rätta. I öfverensstämmelse med denna åsigt, önskar jag
upphäfvande såväl af landsförvisnings-straflet för affall från
statskyrkan, som af det så kallade conventikel-placatet, och
biträder följaktligen, för min del, det Kongl, lörslaget i dess
helhet.
Herr Hesselgren *).
*) Herr Hesselgrens vid tryckningen cj aflemnade yttrande tryckes
i slutet af detta band.
Den 31 Oclober.
643
Herr Rudling: Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts ifråga¬
varande Nådiga Proposition. Den fördragsamhet emot olika
christna religionsbekännare, som skulle blifva en följd af
den Nådiga Propositionen, synes mig böra vara alldeles
oskiljaktig ifrån sann christendom, ifrån ren protestantism.
Der sådan fördragsamhet icke finnes, der saknas ock, som
jag tror, den christliga kärlek, den kärlek till nästan, som
utgör ett af christendomens yppersta bud. Protestantismen
skulle förneka sitt eget uppdrag, sin innersta, sin skönaste
betydelse, om den skulle söka att med annat, än ordet, san¬
ningens ord, bekämpa olika trosmeningar, om den ville för¬
följa. samt med landsflykt och andra verldsliga straff bemöta
fredliga och eljest laglydiga samhällsmedlemmar endast der¬
före, att de i christlig tro och bekännelse afvika ifrån en
och;annan af de dogmer, som statskyrkan antagit. Ett så¬
dant förfarande synes mig icke vara den Evangeliskt Luther¬
ska Församlingen värdigt. Jag fruktar icke de vådor, man
velat förespegla från den äskade fördragsamheten. Vida
större vådor äro att vänta af den religiösa intolerancen, ge¬
nom bibehållandet af det nuvarande tillståndet. Förveck-
lingarne blifva allt större, och ju längre de lemnäs olösta,
desto svårare blifva de alt till ömsesidig belåtenhet lösa.
Jag ämnar rösta för bifall lill Kongl. Majits Nådiga Pro¬
position.
Herr Lallerstedt: En talare har här sagt, att han aldrig
tjusats af den Kongl. Propositionen, angående religionsfrågan.
Jag finner, ty värr! att meningarne inom detta Stånd under¬
gått en betydlig förändring, sedan det remitterade denna
Proposition till Lag-Utskottet, ty vid det tillfället syntes Stån¬
det verkligen vara, om icke tjusadt, åtminstone högst be¬
låtet med Kongl. Maj:ts förslag, mot hvilket ingen röst då
höjdes. Hvad har kunnat vålla denna omkastning? Ar det
Lag-Ulskoltcts Utlåtande? Det vore i sanning illa, oin ett
sådant, jag vågar säga det, lumpet Utlåtande kunnat förändra
någons öfvertygelse. Är det de yttranden, som åtskilliga
Ledamöter af Preste-Ståndet iäto höra vid de gemensamma
öfverläggningarne på Riddarhuset? Dessa yttranden andades
mer eller mindre ofördragsamhet, och måste hafva gjort ett
obehagligt intryck på hvar och en, sorn i själ och hjerta
är protestant. Eller är det måhända det svassande anförande,
hvarmed en ledamot af Ridderskapet och Adeln, vid slutet af
öfverläggningarne på Riddarhuset, uppträdde till försvar för
Utskottets Utlåtande? Jag kan icke tro det; hans tankar
646
Den 31 Oclober.
voro alltför ihåliga och hans föredrag stödde sig endast på
advocature. Bland annat, sorn han vidrörde, var älven 16 §
Regerings-Formen, hvilken vid denna fråga gerna kunnat
alldeles lemnäs å sido. Men då han uppmanade oss att läsa
denna § i sitt sammanhang, så vill jag börja, der han slutade.
Benne talare anförde endast följande strof: »Konungen hör
ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar
och en vid en fri utöfning af sin religion», men han aktade
sig att läsa vidare, der det heter: »så vidt han derigenom
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstad¬
kommer». Beträr alldeles klart att detta tillägg måste hafva
afsegpde på"andja, än statskyrkans bekännare, och att häruti
ligger' •elt1 medgifvamle för Svenska män att under berörde
vilkor omfatta annan troslära, än den rena evangeliska läran.
Åtskilliga andra satser af denne talare kunde väl äfven för¬
tjena en vederläggning, som icke vore svår att åstadkomma,
men jag anser det öfverflödigt, då jag icke tror, att hvad
han förde till torgs förändrat någons öfvertygelse. Hvad är
det då, som kunnat hafva en sä magisk inverkan? Man har
på sednare tider påstått, att den Höga Person, som nu fö¬
rer Riks-Styrelsen, icke skall vara böjd för någon utsträck¬
ning af religionsfriheten; och kanske finnér en och annan i
förmodan härom tillräcklig anledning alt förändra sin me¬
ning om antagligheten af Kongl. Majlis förslag. Men då
H. K. H. Kronprinsen, såsom Regent, bibehåller samma Mi¬
nistrar, hvilka tillstyrkt det Kongl, förslaget, är man icke
berättigad till den slutslats, att Han skulle önska detta för¬
slags förkastande.
Man har yttrat, att religionsfriheten icke får lemnäs
fria tyglar, ulan att hon bör, likasom all annan frihet, vara
lagbunden. Hvem har nekat det? Ingen sätter sådant i
fråga, men annat är att göra den, så alt säga, klofbunden;
det är detta, som hvarje god Lutheran måste söka att för¬
hindra.
Be, som ständigt tala om proselytmakeri och dermed
vilja uttrycka någonting föraktligt, böra noga göra sig reda
för hvad detta ord egentligen innebär. Ingenting är natur¬
ligare, än att den, som har en lefvande öfvertygelse, vare
sig i religiösa eller andra ämnen, söker bibringa andrasamma
öfvertygelse. Protestantismen är ju grundad på den fria forsk¬
ningen, och, strängt taget, måste den således medgifva hvad
man kallar proselytmakare.
Man har utfarit mot de så kallade läsarne. Jag är
Den 31 Oclober.
647
icke läsare, och jag anser mig derföre kunna taga dem i
försvar. Be hafva fått vidkännas följderna af det tryckande
religionstvånget, och dem hafva vi att tacka för den väc¬
kelse till ett mera religiöst lif, hvaraf jag väntar mycket
godt. Jag tvekar icke alt uttala den åsigt, att det skulle
vara lyckligt, om alla prester till en viss grad voro läsare.
Bet är med läsarne, som med alla andra föreningar af
menniskor, som arbeta för ett visst mål eller omfatta en
viss åsigt, att bland dem linnas goda och dåliga medlem¬
mar, men derföre får man icke blindt bryta stafven öfver
dem alla.
Vidare har man yttrat farhågor för catbolicismens in¬
steg i vårt land, i fall Kongl. Maj:ts Proposition antages.
Herr Bager har i sitt anförande tillräckligt visat, huru ogrun¬
dade dessa farhågor äro. Må man endast betänka huru i
vårt land catholicismen med ett enda slag störtades, och att
den sedermera, oaktadt omständigheterna syntes gynnande
under Johan III:s och Sigismunds regeringar, icke kunde
resa sitt hufvud. Bet är icke värdt att nu för oss fram¬
hålla catholicismens skräckbild, det finnes, i sanning, inga
catholska sympathier hos vårt folk. Tvärtom äro alla secler
i vårt land, läsarne inbegripna, ultra protestantiska. Bet
Kongl, förslaget bör således i detta hänseende icke gifva
anledning till några farhågor. Beremot är det alldeles otvif¬
velaktig!, att, om det blefve antaget, vårt presterskap skulle
nödgas att utveckla en större andlig verksamhet, och jag
tror mig icke förnärma sanningen, då jag säger, att prester-
skapet väl behöfver en sådan sporre.
Jag har hört mänga aktade representanter förklara sig
i sjelfva grunden gilla det Kongl, förslaget, men, til! följd
af en eller annan oformlighet i detsamma, hellre önska frå¬
gans återremitterande. Men om man i en så vigtig och pä
samma gång så ömtålig fråga, som den förevarande, är i
hufvudsaken tillfredsställd, måste man, enligt min tanke,
låta en och annan anmärkning af mindre vigt falla. Man
bör dessutom ihågkomma att detta förslag endast reglerar
förhållanden, som redan inträdt.
Jag vill icke söka inverka på någons öfvertygelse, men
tili dem, som önska frågans återremitterande, hemställer jag,
om de icke vilja förena sig med oss, som yrka bifall till
det Kongl, förslaget, ty kommer frågan åter till Utskottet,
blir den der begrafven, och allt hopp om dess afgörande
<ionr,Q uiiicdarr försvinner i och med detsamma.
e/iii
Den 51 Oclober.
Herr Henschen: .lag anser det vara min skyldighet att
i korthet besvara några anmärkningar, som blifvit fram¬
ställda mot det Kongl, förslaget.
En talare yttrade, att han röstade för Lag-Utskottets
förslag. Det är naturligtvis hvars och ens rättighet att följa
den åsigt, han hyser, men det skäl, denne talare anförde för
sin mening, stödjer sig på en villfarelse. Han förklarade
nemligen, att, genom det Kongl, förslagets antagande, svär¬
meriet och fanatismen skulle tilltaga och befordras. Tvärtom,
med den kännedom, jag har om läseriet, tvekar jag icke att
öppet uttala min innersta öfvertygelse, att just våldel och
tvånget alstra fanatism, likasom det var tvång i religiöst af¬
seende, som gjorde, att det s. k. Erik Jansiska läseriet blef,
hvad det icke ursprungligen var, irrlärigt.
En annan talare har velat härleda de religiösa agitatio¬
nerna, genom skrifters utsändande och dylikt, från lumpet
vinstbegär. Han har storligen bedragit sig. Härpå förtjenas
intet, och en colportör har nemligen endast 1 B:dr Riks¬
gälds om dagen.
Herr Boman har beskrifvit ransakningen, angående ett
religionsmål vid Orsa Härads-ltätt. Afven jag var vid samma
tillfälle närvarande, oell kan vitsorda, att denna syn var rö¬
rande. Men just vid denna ransakning såg jag ett ännu
mer skakande uppträde. Förhållandet var nemligen, att en
ung qvinna öfvergått till baptismen, men blifvit af presten
öfvertalad att till s. k. statskyrkan återgå, för att kunna
genom vanlig presterlig vigsel ingå äktenskap med sin tro-
lofvade. Jag såg, huru hennes ansigtsdrag förvredos af själs-
qval, ty hon lärer ännu varit öfvertygad om baptismens
företräde, och det syntes ligga tungt på hennes samvete, att
hon för jordiska ändamål ölvergifvit baptist-samfundet. Jag
kan aldrig glömma den hemska synen.
Herr Boman talade äfven om läseriets förderfliga infly¬
tande pä den råa massan. Vi hafva ingen rättighet att så
kalla vära, kanske mindre val lottade, medmennisknr; och
den upplysta massan har i dessa dagar bevisat sig ega gan¬
ska klena kunskaper i dogmatiken.
Att i staden Fahlun läsare skulle hafva öfverfallit en
person, derföre, att han icke kunde förmås öfvergå till de¬
ras lära, förnekar jag bestämdt. De, som gjorde slikt brott,
voro icke läsare, och hade de varit baptister, skulle de sä¬
kerligen blifvit dagen derefter uteslutna ur församlingen.
Den 31 Oclober.
649
l afseende på den så beryktade rörelsen i Orsa socken,
så var detta den första baptistiska rörelse, med tendence
att bilda församling här i landet; och den uppkom icke ge¬
nom några missionärer, utan derigenom, att, sedan postiIlor
af Luther blifvit anskaffade genom presten i församlingen,
och detta, med flera orsaker, alstrat andlig rörelse i sock¬
nen, hade Orsa-läsarne från vänner i Stockholm erhållit två
exemplar af sedan blifne Baptist-presten And. Wibergs bok:
»Hvilken bör döpas, och hvaruti består dopet?»
Att någonstädes bränvin, i stället för vin, blifvit begag-
nadt vid utdelande af nattvarden, betviflar jag, emedan läsarne
äfven äro ifrare för nykterheten.
Man har här uttalat farhågor för catholicismen. Afven
jag anser för en olycka, om denna lära åter skulle få öf-
vertaget i vårt land, men tillåter mig anmärka, att de egent¬
liga rörelserna i andligt hänseende äro anti-catholska, så att
detta icke skall hindra mig att bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Hesselgren har klandrat bestämmelsen i § 2, att,
innan åtal får ega rum, anmälan skall göras bos Justitise-
Ganzleren. Jag anser tvärtom detta stadgande högst behöf-
ligt. Justitiae-Canzleren är i tillfälle att, vid inträffande, må¬
hända, tvistiga fal), rådgöra med kunniga och upplysta per¬
soner. En Länsman, på hvilken det i annat fall skulle bero,
saknar merändels sådant tillfälle, och är tilläfventyrs ofta
okunnig, i fråga om dogmatiska spetsfundigheter.
Herr 1lobert Theofron Cederschiöld lärer på Riddarhuset
yttrat, att, om man tänkte sig en stat, endast bestående af
baptister eller andra s. k. läsare, så skulle äfven deras lag¬
stiftning blifva den, att hvar och en, som icke med dem öf-
verensstämde i dogmatiskt hänseende, borde dömas att lemna
landet, der denna stat finnes. Detta yttrande bevisar stor
okunnighet om läsarnes grundsatser, i fråga om verldslig
lagstiftning. Om en sådan stat finnes, skulle visserligen en
af de främsta grundsatserna blifva: fri religionsöfning, ty de
veta, att man icke kan genom något yttre tvång blifva på-
nvttfödd.
Åtskilligt annat hade jag visserligen att säga, men vill
icke dermed upptaga tiden.
Jag slutar med att förklara, det jag bifaller det Kongl,
förslaget, ehuru jag icke helt och hållet gillar redactionen i
detsamma; men en och annan felaktighet deri bör icke in¬
verka på det hola. Skulle åter den Kongl. Propositionen
630
Den 31 Ocleber.
icke gå igenom, får jag anhålla om särskilda propositioner
på Utskottets förslag.
Herr Stolpe *).
Herr Talmannen samt Ståndets Herrar ledamöter åt¬
skiljdes kl. 3/4 till 3 eftermiddagen, men sammanträdde åter,
till fortsättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 3-
Fortsattes öfverläggningen, angående Lag-Utskottets Be¬
tänkande, J\s 46, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Proposition, angående utvidgad religionsfrihet och vissa
dermed gemenskap egande ämnen, än äfven särskilda der¬
med sammanhängande, inom Riks-Stånden väckta, motioner.
Herr Boman: Jag hade icke ämnat att för andra
gången begära ordet, men jag har dertill blifvit så godt,
som uppfordrad af Herr Henschen; men i förbigående ber
jag att få yttra några ord öfver hvad Herr Lallerstedt an¬
fört. Herr Lallerstedt har förundrat sig deröfver, att Stån¬
dets ledamöter, som, vid remissen af den Kongl. Propositio¬
nen, enhälligt instämde i densamma, nu kastat om, så att
tankarne voro delade. Samme talare trodde, att denna om¬
kastning föranledts af de åsigter, som en viss hög person i
denna fråga hyste. Jag vet icke, hvad denna person tänker
i detta ämne, och det qvittar mig för öfrigt alldeles lika.
Från det hållet är jag ej eller van att emottaga hvarken
råd eller intryck, och jag hade icke väntat, att ett annat
förhållande skulle ega rum med någon af Ståndets ledamö¬
ter; för öfrigt ber jag att få nämna, det jag ingalunda in¬
stämde i den allmänna enthusiasm, som skulle hafva visat
sig vid remissen af den Kongl. Propositionen. Det förund¬
rar mig emedlertid, att vid de discussioner, som i denna
fråga förevarit på Riddarhuset, icke flere af det Stånd, som
representerar flertalet af nationen, nemligen Bonde-Ståndet,
yttrat sig gynnsamt stämde för den Kongl. Propositionen,
och detta synes mig särdeles betecknande, enär detta Stånd
varit mest i tillfälle att erfara de välgörande verkningarna
*) Herr Stolpes vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes i
slutet af detta band.
Den 31 Oclober.
631
af separatistiska rörelser. Hvilka hafva väi för öfrigt upp-
trädt till försvar för Lag-Utskottets Betänkande eller det
Kongl, förslaget? Jo, af Borgare-Ståndet, om jag minnes
rätt, blott två eller tre ledamöter samt af Ridderskapet och
Adeln, med få undantag, endast några framtidsmän, och
deribland en, som, efter hvad jag hört berättas, biträder så¬
som extra klockare i Catholska Capellet.
Emot mitt påstående, att ett bifall till Kongl. Maj:ts
förslag skulle föranleda split och oenighet inom famillen,
har Herr Lallerstedt uppträdt och förklarat, att detta vore
en naturlig följd af nuvarande förhållanden, under hvilken
sekterismen måst florera, men att, om man antoge den Nå¬
diga Propositionen, saken skulle komma på en annan fot.
Herr Lallerstedt borde dock hafva kunnat inse, att på den,
som klart och rent kan läsa innantill och förstå, hvad han
läser, skal! Herr Lallersledls åsigt föga inverka.
Jag öfvergår nu till hvad Herr Henschen yttrat, i an¬
ledning af mitt påstående, det egennyttan i allmänhet läge
till grund för de separatistiska rörelserna. Han sökte ve¬
derlägga mig med den uppgiften, att colporteurer för de
olika sekterna läto sig nöja med 1 Riksdaler om dagen för
sitt besvär, men jag frågar, om Herr Henschen kan vara
viss derpå, alt colporteurer icke förstå att bereda sig någon
särskild inkomst; och jag tror, att han i detta afseende näp¬
peligen kan afgifva någon bestämd försäkran. Min uppgift,
att, vid utdelning af nattvarden, i stället för bröd och vin,
begagnats andra saker, har Herr Henschen kallat en fabel
och frågat, hvar något sådant passerat. Väl vet jag, att
Herr Henschen har, hvad man kallar ett ljust och godt huf¬
vud, men jag tror dock icke, att han derföre är allvetande,
och att han således kan påstå, det jag gått med osanning.
Det är icke någon svårighet för mig att leda uppgiften i
bevis, och hvarföre berörda förhållande inträffade, derom
vill jag upplysa. En gammal qvinna i Dalarne låg nemli¬
gen sjuk i närheten af moderkyrkan, der gudstjensten på¬
gick, och der separatister äfven voro samtidigt samlade. Nå¬
gra af dem, hvilka ansågo, att qvinnan icke skulle blifva
salig, om hon emottoge nattvarden af orena Lutherska pre-
sters händer, skickade bud efter sin Apostel. Denne kom,
oförberedd för värfvet, och trodde allt vara rangeradt, men
då han fann förhållandet motsatt, tillgrep han de medel,
som jag uppgifvit. Herr Henschen nämnde äfven något, i
anledning af min uppgift, att en viss taxa följdes vid med¬
652
Den 31 Oclober.
delandet af baptist-doppningen eller dopförrättningen. Jag
vill icke påstå, att någon sådan taxa finnes upprättad, men
lika litet kan Herr Henschen påstå motsatsen. Jag har ej
eller någon annan auctoritet för min uppgift att åberopa,
än ett yttrande af Doctor Säwe på Riddarhuset. Herr Hen¬
schen har yttrat, att baptismen vore individuel. Jag kan icke
fatta, hvad detta innebär annat, än att densamma icke skulle
vara tillgänglig för alla, utan endast för några vissa, mera
värdiga. Således tror jag mig icke hafva så alldeles orätt i
min uppgift, att en utvidgad religionsfrihet skall skilja ma¬
kar från hvarandra och föranleda schisme dem emellan.
Såsom ett tillägg till caracteristiquen öfver separa-
tismen i Dalarne, vill jag lemna en uppgift af några heder¬
liga grannar till separatister och af ordningsmän inom sock¬
nen. De hafva nemligen påstått, att flertalet bland separa¬
tister icke äro så nogräknade, då de slå sin äng, om lian
tager in på grannens teg, eller om de vid sädens inber-
gande taga några svesar från sin granne. Så har jag hört
berättas, och jag har icke skäl att betvifla uppgiften. Herr
Henschens jemnförelse emellan proselytmakeriet vid tull¬
taxan och i afseende å religionen kan jag hvarken fatta
eller gilla; och det bevisar, att man icke tror sig ega nå¬
gon säker sak att försvara, när man tillgriper sådana skäl,
för att dermed försvara den.
Jag förnyar min begäran om återremiss.
Herr Björck: Vid remissen af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, hade jag tillfälle uttala min mening i detta ämne.
Jag framställde då några anmärkningar emot Propositionen,
men jag ansåg dem likväl icke vara af beskaffenhet, att jag
borde derpå hålla. Sedermera har frågan, under dess fort¬
satta behandling, ådragit sig en allt större uppmärksamhet.
Förslagets vigt har blifvit insedd och erkänd, såsom den bör
vara, men icke destomindre tror jag, att detsamma kan till
sin omfattning öfverskattas och tilläggas en högre betydelse
och en större verkan, än det förtjenar. Och många hafva
sålunda missförstått förslaget och tillräknat detsamma ett
omfång, större, än det eger. Man har sagt, att det afser
införandet af fullkomlig religionsfrihet. Ingenting kan dock
vara oriktigare, enär förslaget icke afser ändring af ens ett
jota i Grundlagen, utan den Evangeliskt-Lutherska läran
skall, fortfarande, förblifva Stats-religion; och äfven om man
kunde påstå, att en dylik frihet kunde förenas med en Stats¬
religion, — hvilket jag, för min del, lemnar derhän, — in¬
Den 51 October.
65.3
skränker likväl det Kongl, förslaget lärofriheten för de reli-
gions-samfund, hvilka kommo att bildas bredvid kyrkan. En
talare på Riddarhuset, hvars yttrande blifvit här mycket åbero-
padt, har sagt, att till religionsfrihet hörde, såsom en väsendt¬
lig del, lärofrihet, och att denna måste vara förenad med
begreppet om full religionsfrihet; men då lärofriheten i det K:gl.
förslaget högst betydligen inskränkes och practiskt nära till-
intetgöres, kan väl ingen påstå, att förslaget afser att införa
religionsfrihet. Vidare har man sagt, att förslaget afser
grundläggandet af en ovilkorlig tolerance i förhållande till
dem, som bekänna annan lära, än den Evangeliskt-Luther-
ska; men föga har man gjort sig reda för begreppet af to¬
lerance, då man framställer ett sådant påstående. Med to¬
lerance måste förstås, att Staten bevarar åt alla medborgare
de rättigheter, hvilka dem, såsom samhällsmedlemmar, måste
tillkomma. 1 kyrkligt hänseende kan det så mycket mindre
påstås, som, då lärofrihet icke medgifvits, några egentliga
sekter knappast kunna uppstå. Lika litet kan ett sådant
påstående i politiskt hänseende framställas, enär Grundlagen,
fortfarande, skulle innehålla det förbehåll, att alla embets¬
man måste tillhöra den Lutherska bekännelsen, och ej eller
i borgerligt hänseende, enär de, som skilja sig ifrån Stats¬
kyrkan, skola vara utestängde från vissa medborgerliga rät¬
tigheter. Då det Kongl, förslaget således skyddar de sekte-
riske endast till egendom och till person, och i viss mån
bevarar deras rättigheter inom famillen, huru kan man väl
då säga, att densamma stadgar tolerance? Sektbildning är
ju förbjuden, och en fullständig tolerance förutsätter bildan¬
det af kyrkor och obehindradt utöfvande af egen cult, men
delta är dock icke medgifvet, utan föregången pröfning. Frå¬
gas således: hvad innebär egentligen det Nådiga förslaget?
Jo, dermed afses, att hejda och hämma intolerancen, och
med detta begrepp förstår jag kyrkans rätt att med yttre
medel tvinga samveten. Detta, och endast detta, afser för¬
slaget att undanrödja, och det förundrar mig, att icke alla
äro ense såväl om denna uppfattning, som om det rätta i
denna syftning. Man säger sig icke vilja förtrycka samve¬
ten och medger, att affall från vår kyrka egt rum, äfven¬
som att landsflykt, såsom straff för affall, icke är lämpligt
och till och med overkställbar^ men, det oaktadt, vill man
icke förändra lagen, utan håller sig fast vid det bestående,
emedan enheten inom kyrkan eljest icke skulle kunna bibe¬
hållas. Denna enhet är en chimére, den finnes icke nu,
654
Den öl October.
oell den skall aldrig komma att finnas. Om man qvarstad-
nar på denna punkt och later refvorna i kyrkan blifva allt
större och större, skall man lika litet om tre år, som nu,
hafva anledning att medgifva någon ändring uti lagen. Man
vill således ingenting; denna bedröfliga sanning blifver än
tydligare, om man betraktar de anmärkningar, hvilka i all¬
mänhet blifvit framställda. Om man antager, lika med mig,
att landsflykt icke kan, såsom straff emot affall, tillämpas,
hvad vill man väl då? Man säger, att affallen icke äro så
talrika, och att det derföre icke gör något, men man glöm¬
mer, att genom sjelfva straffhotet tryckas dock samvetena.
En talare har påsått, att dessa affall betyda intet, utan att
de till och med kunna växa, ty kyrkan kan innesluta lika
så väl affällingar, som indifferentister. Jag frågar dock, om
ingen skillnad dem emellan förefinnes? Jag kan icke finna
annat, än att den, som likgiltig stadnar inom kyrkan, må¬
ste kyrkan bibehålla, såsom föremål för sin inverkan, och
kyrkan eger hvarken rätt eller pligt att utesluta sådane.
Men förhållandet med affällingar är helt olika. Mig synes
det, såsom uppfattade man illa kyrkans värdighet, om man
icke anser henne både berättigad oah skyldig att från sig
utesluta dem, som affallit. Då blifver emedlertid fråga om,
huruvida Staten äfven skall utesluta dessa, eller reglera för
dem, som nu äro underkastade landsflykt, men, efter deras
mening, icke vidare böra vara det. Jag tror, att, om frå¬
gan ställes på denna punkt, skall en hvar, som tagit saken
i närmare betraktande, nödgas medgifva, att något måste
göras för dem, som affällit, så att, om landsförvisnings-straf-
fet icke bibehålies och tillämpas, detsamma förkastas, så¬
som overkställbar^ och något annat bör sättas i stället. Står
nu sakerf på denna punkt, då frågar jag: hvad har man att
invända emot förslaget i practiskt hänseende? Vid närmare
begrundande af de talares anföranden, som uppträdt emot
förslaget, synes, det deras anmärkningar mest afse formen
af förslaget. Den första och mest framhållna anmärkningen
är den, att kyrkan skulle beröfvas rättigheten att utesluta
affällingar. Man klandrar, att lagen icke är uppställd så,
att, såsom straffhot för affall, föreskrifvits, att affälling är
underkastad uteslutande från kyrkan. Så har åtminstone
jag fattat meningen, men denna anmärkning grundar sig helt
simpelt på ett misstag. Här är nemligen icke ifrågasatt att
inskränka kyrkans rätt, hvilken har sitt stöd i 10 Capitlet
Kyrkolagen, och hvaruti icke den ringaste förändring blifvit
Den 31 Oclobcr.
655
föreslagen. Denna rätt att utesluta affällingar skulle tvärt¬
om för kyrkan qvarstå, och det till och med ända derhän,
att landsflykt för affall, fortfarande, finnes i Kyrkolagen be¬
stämd, hvilket jag, för min del, visserligen icke gillar. Kyr¬
kan kan emedlertid icke anses förnärmad i sin rätt. Väl
är det sannt, att kyrkan icke kan, om förslaget antages, be¬
gagna straffet af landsförvisning, men det beror på kyrkan
sjelf, att få detta straff' så ändradt, att det kan tillämpas, och
kyrkan har dessutom andra grader af kyrkotukt, innan den
kommer dit. Denna anmärkning synes mig således icke
befogad.
Vidare har man ansett möjligt, att den, som utträdde
ur vår församling, kunde ställa sig så isolerad, att han icke
blefve mottagen i något annat religions-samfund. Här är
dock frågan den, huruvida det är en större eftergilt att låta
sekter bilda sig, eller att tillåta enskilda affalla från iäran
och skiljas från kyrkan. Denna fråga måste besvaras olika,
antingen man ser den från Statens eller kyrkans ståndpunkt.
Jag tror, att, från kyrkans sida betraktadt, måste det vara
lättare att medgifva enskildas affall, än att tillåta sekter
bilda sig. Faran är naturligtvis i sednare fallet större för
kyrkan. Deremot tror jag, att, om saken betraktas från
Statens sida, blifver förhållandet motsatt, ty det medfor na¬
turligtvis större säkerhet för Staten, att enskilde, som ut¬
träda från Statskyrkan, förena sig med andra religions-sam¬
fund, hvilkas lärosatser äro pröfvade eller kände, än att
dessa personer stå alldeles isolerade. Då förhållandet är
sådant, är det ock omöjligt att (örena Statens och kyrkans
anspråk på ett nöjaktigt sätt, med mindre, än att bägge af¬
stå från sina fordringar, till förmån för friheten. För min
del, tror jag, att genom tvånget sekter uppkallas, och för¬
modar, att, sedan en ny lag tillåtit sekter bilda sig, det
skall blifva nödvändigt medgifva, att personer kunna utträda
ur Statskyrkan, utan att förena sig med någon sekt. Staten
har dock alltid skyldighet att tillse, att det uppväxande släg-
tet erhåller religieuse undervisning, och om en sådan person,
som utträdt ur församlingen, har omyndiga under sin vård,
måste han ställa garantie för deras religieusa undervisning,
och, om han det icke kan, böra barnen lemnäs till uppfo¬
stran i Statskyrkans religion. Dermed tror jag denna an¬
märkning vara besvarad.
I öfrigt har man talat om vådor, som den ifrågava¬
rande lagen skulle komma att medföra. Derom vill jag icke
Den 51 Oclober.
vara vidlyftig, dä flere talare egnat särskild uppmärksamhet
deråt, men jag vill tillägga några ord, angående den befa¬
rade bearbetningen från de större kyrkorna. En talare liar
yttrat, att han icke hyste någon fruktan i detta afseende för
den catholska kyrkan, och jag har med nöje hört ett sådant
yttrande. En annan talare har sagt, att något försök i detta
hänseende icke egt rum, enär tillfälle dertill saknats, och
att man således icke kunde på förhand bedöma, om några
sådana bearbetningar kunde komma att ske med framgång.
Detta medgifver jag, men på ett annat håll, nemligen i Fin¬
land, har den Grekiska religionen sökt att utbreda sig. Huru
många förhållanden i detta land än borde hafva gynnat pro¬
selytmakeri^ i en sådan rigtning, har det dock helt och
hållet misslyckats, och det är okändt, att något afläll till
Grekiska kyrkan egt rum. Hvarföre hafva dessa försök
misslyckats? Jo, emedan det är den Evangeliskt-Luther-
ska läran, från hvilken affall skulle ske. För min del, tror
jag, att förslaget, från hvilken sida det betraktas, är prac-
tiskt, enär det icke sträcker sig längre, än det bör, och icke
fordrar eller medgifver mera, än ögonblicket kräfver. Der¬
före kan jag icke finna annat, än att de emot detsamma
framställda anmärkningar äro på practiskt språk, — om jag
så får uttrycka mig, — innehållslösa.
Jag kunde visserligen nu sluta, men jag anser mig
ännu böra upptaga några yttranden af Herr Stolpe. Han
har sagt, att han icke kunde medgifva, att landsförvisning
vore ett straff. I anledning deraf, tillåter jag mig erinra, att
landsförvisning finnes bestämd, såsom straff' äfven för andra
brott, nemligen statsbrott. Jag undrar, om Her Stolpe icke
vill erkänna, att dessa äro att anse, såsom brott; men det
blifver dock nödvändigt att från dem borttaga egenskapen af
brott, så vida man hyllar den åsigt, att landsförvisning icke
utgör något straff. Somliga brottslingar straffas och åter-
lemnas sedan till samhället. Andra åter, eller de farligaste,
utrotas från alla samhällen, d. v. s. de dödas, och andra
mindre farliga landsförvisas från det samhälle, som de för¬
fördelat. 1 öfrigt har Herr Stolpe uppdragit en caracteri-
stique på detta straff, som jag icke kari gilla. Han sade,
att landsförvisning är en utflyttning från fäderneslandet, som
jemväl kan ske under andra förhållanden. Om det nu är
sannt, att menniskan icke kan uppfylla ändamålet med sin
bestämmelse annorlunda, än såsom medlem af ett samhälle,
är det ock klart, att deri, som derifrån uteslutes, blifver be-
Den 51 Octo ber.
6S7
röfvad tillfället dertill. Man kan visserligen säga, att den
landsförviste kommer från ett land till ett annat, men det
beror dock på hvars och ens uppfostran, huruvida man der
kan uppfylla sin bestämmelse lika väl, som i det samhälle,
man förut tillhört. Om man besinnar detta, förmodar jag,
att äfven de ifrigaste försvararne af landsflykt, såsom på¬
följd för affall, skola medgifva, att det är ett straff, och att
detsamma drabbar hårdare i samma mån, som den lands¬
förviste förstår att uppskatta sitt fädernesland och är dervid
fästad för sin timliga bergning och sin andliga utveckling.
Herr Stolpe har på förmiddagen meddelat åtskilligt ur
en brochure. Jag medger, att jag icke följde Herr Stolpe
så uppmärksamt, att jag kan påstå, det jag, vid återgifvandet
af hans ord, icke kan göra mig skyldig till något misstag.
Jag vill derföre fästa mig egentligen vid ett yttrande. Han
sade nemligen, att det endast vore ytterligheterna i denna
fråga, som kunde fasthållas, såsom grundsatser, och att man
ingalunda kunde söka någon medelväg, som läte sig följd¬
riktigt försvaras. För min del, anser jag detta påstående
alldeles oriktigt och särdeles opractiskt, och tror, att det
svåra i denna fråga ligger just i omöjligheten att uppställa
någon princip, hvilken kan tillerkännas någon följdriktig til¬
lämpning. Hvilken princip man än må uppställa, den af
full frihet eller af obegränsadt tvång, skall den vid tillämp¬
ning befinnas opractisk. Ytterligheterna äro således de, som
icke kunna fasthållas, utan är det endast genom en förnuf¬
tig medelväg, som man kan lyckas att reda sig.
Man har, äfven inom detta Stånd, talat om 16 § Rege-
rings-Formen; jag vill icke upptaga striden om densammas
tydning, utan lemnar denna strid åsido. Jag håffer mig en¬
dast fast vid de orden; »Konungen bör ingens samvete tvinga
eller tvinga låta»; ty hvilka andra ord, som sedermera i §
förekomma, innefatta dock de af mig anförda det ovilkor-
liga och bjudande; också stå de främst.
Herr Stolpe yttrade äfven, att vi icke borde bry oss om
utländningens omdöme, och deruti har han rätt, så vida detta
omdöme är bygdt på okunnighet om förhållanderna, men,
om detsamma åter hvilar på erfarenhet, synes det mig, som
vi icke borde lenina åsido ett dylikt omdöme; och så myc¬
ket mindre böra vi göra det i en fråga, der utländningen
sjelf vunnit erfarenhet och kan tala, med stöd af en sådan.
Ett fel, sorn man här i landet ofta gör sig skyldig till, är
Borg.-Ständ. Prot. vid Rikti. !S56-lSä7. V. -52
658
Den 31 October.
det påstående, att våra förhållanden, oell endast de, äro så
egendomliga, att derpå icke kan tillämpas den erfarenhet,
utlandet vunnit. Jag tror, att det vore väl, om man i detta och
liera fall toge lärdom af utlandet, och vi skulle då icke be¬
finna oss 200 år tillhaka, ii jemnförelse med de mera ci¬
viliserade länderna.
Jemväl har Herr Stolpe yttrat den förmodan, att politi¬
ska beräkningar ingirigo i förevarande fråga, och att man
förfäktade en allmän religionsfrihet, för att på samma gång
kunna påyrka en förändring i Preste-Ståndels representation.
Jag hoppas, att den politiska frågan i en sak, sådan, som
denna, icke erhåller öfvervigten; men man må vara berät¬
tigad att taga i betraktande följderna af förslagets antagande,
och då kan jag icke undgå att med nöje förestäfla mig, det
presterna sjelfva skola inse, att deras kall icke är att, så¬
som nu, deltaga i representationen, ulan att verka i sina
församlingar.
I)å jag uttalat min öfvertygelse om beståndet af den
Evangeliskt-Lutherska läran, kan jag, till svar på Herr Stol¬
pes fråga, hvad nytta det vore att låta andra religions-be-
kännelser här i landet bilda församlingar, blott behöfva för¬
klara, att det i allmänhet är nyttigt att vara rättvis, äfven¬
som nödigt, att den, som häfver makten, icke använder den,
till förtryck för andra. Herr Stolpe har äfven yttrat, att
det icke låge någon våda uti att hafva en lag, som icke
tillämpades. Jag tror det dock vara en fordran af hvarje
civiliseradt samhälle, att dylika lagar undanrödjas. På grund
af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.
Herr Hasselrot: Jag har begärt ordet, blott för att
rätta ett skrif- och tryckfel. I ingressen till det af Kongl.
Maj:t framlagda förslag till författning i ämnet står nemli¬
gen: i.med upphäfvande af 4 Cap. 7 § Arfda-Balken», men
bör i stället heta: 7 Cap. 4 §. Jag anhåller, att denna
rättelse måtte iakttagas vid den proposition på bifall till för¬
slaget, hvarom jag förut anhållit.
Herr Renström: Då redan så mycket blifvit yttradt i
denna fråga, såväl vid de gemensamma öfverläggningarne på
Riddarhuset, som inom detta Stånd, har jag icke begärt or¬
det, för att tillägga något till frågans utredande, utan blott
för att tillkännagifva min tanke i ämnet. Hvad först be¬
träffar landsförvisnings-straffet för affall frånJden rena Evan¬
Den 31 October.
659
geliska Lutherska läran, så synes mig detta straff böra upp¬
höra, emedan detsamma icke kan verkställas, och en lag
icke bör finnas, som icke kan tillämpas. Beträffande der¬
näst Conventikel-Plakatet, så skulle jag visst icke vilja gifva
min röst för dess upphäfvande, om jag trodde, att den ut¬
vidgade religionsfrihet, som derigenom lemnäs en hvar, skulle
hafva till följd alt läseriet och öfvergången till andra reli-
gions-sekter skulle tilltaga, men då jag deremot tror, att
förbudet, som Plakatet innehåller, mera verkar till att egga
personer att besöka sådana sammankomster, hvarest andra
religionsläror förkunnas, än att afhålla dem derifrån, emedan
det ligger i menniskans natur, att just sträfva efter det, som
är förbudet, anser jag dock, att Plakatet bör upphäfvas. På
grund häraf, får jag förklara, att jag med min röst kommer
att bifalla Kongl. Maj:ts Proposition.
Herr Brinck: Att i en fråga, der så mycket blifvit ta-
ladt, yttra något, som icke förut blifvit sagdt, skulle falla
sig ganska svårt, och jag har ej eller derlöre begärt ordet;
men jag har ansett det vara min pligt, att i en fråga af så in¬
gripande vigt för fäderneslandet, som denna, gifva mina tan¬
kar tillkänna.
Vid stiftande af lagar, har jag alltid ansett, att man
borde gä varsamt till väga, och om varsamhet någonsin bör
iakttagas, så är det väl i en fråga, sådan, som denna, hvil¬
ken så djupt ingriper i våra förhållanden, icke allenast för
stunden, utan älven och isynnerhet för kommande slägten.
Att den Kongl. Propositionen icke är så tydlig och bestämd,
som den borde vara, synes mig ådagalagdt af en föregående
talare, hvilken, med sin stora skarpsinnighet och kända för¬
måga att yttra sig, dock icke kunnat annat, lin i haltande
ordalag försvara den Nådiga Propositionen. Afven jag an¬
ser, att densamma till sitt syfte är god, men likväl icke så
bestämd, att jag med godt samvete kan rösta för förslagets
antagande. l)å uppstår emedlertid den frågan, huru man
bör gå till väga med främmande emissarier, som anfalla
Statskyrkan och mana till affall. Hvad Conventikel-Plakatet
angår, har jag vid ett föregående tillfälle icke tagit detsam¬
ma i försvar, och jag är äfven nu af den åsigt, att Plakatet
bör modifieras; men i vissa fall kan det dock vara helso¬
samt att deraf göra tillämpning, likväl icke derföre, att jag
ogillar sådana sammankomster, vid hvilka personer, synner¬
ligast i landsorterna, der man har många mil lili kyrkan,
komma tillsammans och öfva sin andakt, ty detta synes mig
660
Den 34 October.
tvärtom nyttigt, men det beror dock på, huru andakten öf-
Vas och i hvad syftning dessa sammankomster hållas. Vi
veta allt för väl, att anledningar till affall icke saknats, och
att affall ej eller äro alldeles främmande i värt land. Man
säger, att, om, efter antagandet af lagen, den skulle befin¬
nas vara behäftad med några ofullständigheter, så kan denna
brist afhjelpas. Detta är sannt, men det kan dock icke ske
i ett nu, då dertill fordras bägge Statsmakternas gemensamt
fattade beslut, och under tiden kunna talrika frön utsås till
skada för Sveriges samhällsskick och Lutherska kyrkan.
Af hvad jag nu yttrat är klart, att jag ämnar rösta emot
så väl Utskottets, som Kongl. Majrts förslag, men jag anhål¬
ler dock om återremiss, på det Lag-Utskottet, som otvifvel¬
aktig! bör erhålla en rik skörd dels af de discussioner, som
under de allmänna öfverläggningarne blifvit förda, dels ock
af discussionerna inom de särskilda Stånden, må kunna in¬
komma med ett mera ändamålsenligt och gagnande förslag.
Herr Rooth: För att yttra sig i en angelägenhet af sådan
betydenhet, som denna, fordras större erfarenhet och insigt,
än som fallit på min lott, men då nu är fråga om att af¬
gifva sitt ja eller nej, vill jag kort och enkelt redogöra för
min åsigt. Då den Nådiga Propositionen till Ståndet öfver-
lemnades, gjorde jag mig genast den fråga, hvad som kun¬
nat föranleda densamma, och huruvida anledningen till Pro¬
positionen vore att söka i de andliga rörelserna inom landet,
eller från bearbetningar af den lära, som kallar sig sjelf
»den enda saliggörande». Jag vill icke förneka, att andliga
rörelser inom landet visat sig, men de hafva likväl icke
varit af den allvarsamma art, att jag kan antaga, det den
Kongl. Propositionen deraf varit af hehofvet påkallad. Mera
böjd är jag att tro, det densamma blifvit föranledd af på¬
tryckningar från den cal Dolska kyrkan. Man känner nem¬
ligen, att det utgör ett af denna läras hufvudsyften, att allt
mer och mer söka utbreda sig, och säkerligen skulle in¬
genting vara angenämare lör det catholska Majestätet, än
att en vacker dag se hela Europa catholskt. Då man kän¬
ner de ränksmiderier, som ej äro så alldeles främmande för
den catholska religionens bekännare, tror jag, att man bör
betänka'sig mera, än en gång, om det kan vara rådligt att
lossa banden, och på en gång för densamma öppna sina
portar. Ingen skulle deröfver erfara mera glädje, än Ofver-
hufvudet i Rom, men jag tror, att vi deremot skulle innan
kort få anledning ångra detta steg. För min del, erkänner
Den 51 October.
661
jag, att, om förslaget antages, jag skulle anse för den stör¬
sta olycka, om mina barn en dag komme till mig och sade
att de ville affalla från vår lära och öfvergå till en annan;
Och hvad jag anser för en olycka för famillen, betraktar
jag äfven, såsom varande en olycka för Staten. Jag tror
icke, att frågan är tillräckligt öfveriänkt, utan att det ännu
kan behöfvas tid att närmare begrunda denna sak, hvarföre
jag anser, att ett uppskof är lika nödigt, som önskvärdt,
på det opinionen i landet må kunna hinna stadga sig.
Hvad angår straff af landsförvisning för den, som af-
faller, så medger jag, att dermed äro förenade många svå¬
righeter, och att det jemväl visat sig, att detta straff under¬
stundom icke kan tillämpas; men det bör likväl icke vara
omöjligt att kunna bestämma annan påföljd, såsom t. ex.
förlust af medborgerliga rättigheter, för den, som vill öfver¬
gifva sina fäders tro.
1 afseende åter åt conventikel-placatet. så var jag vid
sista Riksdag en af dem, som både talade och röstade för
dess bibehållande, men för att ej synas alltför intolerant,
skulle jag ej vara obenägen att nu bifalla dess upphäfvande
på de vilkor, den Kongl. Propositionen innehåller. Vid de
allmänna sammanträdena på Riddarhuset hafva vi hört an¬
föranden såväl pro, som contra, af både stora och små ta¬
lare. På mig har detta dock icke utöfvat någon inverkan,
ty jag följer samvetets röst och hyllar den ölvertygelsen: en
Gud och en religion.
Herr Stolpe *).
Herr Lundh: Uti denna vigtiga fråga ber jag att få
med några ord antyda de af mig hysta åsigter, och på samma
gäng bemöta åtskilliga satser, dem man under discussionen
härstädes framställt. Man har sagt, att det vore nödigt att
vidtaga skyndsamma åtgärder till botande af de refvor, som
å statskyrkan uppkommit, men jag befarar, att, om man
biföll den Kongl, Propositionen, dessa refvor skulle, i stället
att förminskas, komma att än mer förstoras. Då detta för¬
slag, enligt min tanke, icke är lämpligt, torde det vara bäst
att besluta utarbetning af en annan lag i ämnet; och icke
torde under den tid, som härtill åtgår, statskyrkans refvor
i någon betydlig mån tillväxa. Om man tillfrågade det
Svenska folket om deras tanke i denna sak, så är jag öfver-
*) Herr Stolpes vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke» i
slutet af detta band.
662
Den 51 Oclobcr.
tygad derom, alt minst n/l0:delar skulle med mig instämma
uti förkastande af den Kongl. Propositionen.
Man har här sökt skrämma oss med det yttrande, att,
om vi icke biföl le den lag, Kongl. Maj:t nu föreslagit, skulle
vi utskämma oss hos alla civiliserade nationer. Jag tror
dock, att man af dessa och dylika yttranden icke bör låta
förleda sig till något förhastadt steg, sorn man sedermera
kan hafva skäl att ångra.
Då samvets- eller tankefrihet icke kan undertryckas,
så lärer derom ej behöfva lagstiftas, men hvad angår fri¬
heten att utsprida lärosatser, stridande mot de af samhället
i allmänhet antagna, så är, enligt min tanke, det af högsta
vigt att icke tillåta en sådan frihet allt för stor utsträck¬
ning. Ty att en sådan utsträckning kan leda till betänk¬
liga samhällsvådor, synes bland annat af de satser, dem
Louis Blanc i sin bekanta bok: »Le vrai Christianisme»
framställer, alla grundade på den Heliga Skrift, och enliga
med den tolkning deraf, sorn han anser för den rätta, och
hvilka satsers utspridande i icke ringa mån bidragit till de
skakningar, dem hans fädernesland på sednare tider varit
underkastadt. .lag tror således, att man just af exemplet
från dessa civiliserade nationer bör hämta stöd för varsam¬
het i detta hänseende.
Uti den Kongl. Propositionen har man uti 2 § lemnat
ett alltför stort spelrum åt dem, som vilja göra proselyter.
Det står nemligen uti 4 mom. af denna §: »lärosatser, som
mot den rena Evangeliska lärans grundsanningar stridande
äro, må icke offentligen förkunnas eller på annat sätt, ge¬
nom tal eller skrift, till de enfaldiges förledande utspridas».
Jag frågar enhvar, hvilka kännetecknen äro på enfaldige, och
huru långt detta bpgrepp kan utsträckas.
För min del, vill jag, att straffet af landsförvisning skulle
bibehållas, men straffet tillämpas icke på de förförda, utan
på dem, som sökt att förföra. Jag skulle för deras räk¬
ning önska, att vårt land lika väl, som Frankrike, hade ett
Cayenne, på det att dylika personer kunde skickas, som man
säger, dit, der pepparn vexer.
På det Utskottet må blifva i tillfälle att närmare be¬
grunda detta ämne, yrkar jag, att Betänkandet måtte till
Utskottet varda återförvisadt.
Herr Murén: Jag hade icke ärnat uppträda i denna
fråga, väl vetande, att mina ord inom detta Stånd löga gälla,
då fråga är om utsträckning af någon frihet, men då jag
Dan 34 October.
663
här hört upprepas satser, dem jag icke kan godkänna, har
jag velat framställa några få anmärkningar.
Det förslag, Kongl. Majit afgifvit, innebär! visserligen
åtskilliga förändringar i den gällande lagstiftningen, 'men gör
deremot högst ringa rubbning i de förhållanden, hvari vi befinna
oss. Man erkänner ju allmänt, att en stor del af de före¬
skrifter, som våra lagar innehålla mot affall från den rena
Evangeliska läran, icke vidare kunna tillämpas, och att en
affälling således i sjelfva verket numera icke bestraffas. På
samma sätt förhåller det sig med förbuden mot conventik-
lar, ty conventikel-placatet qvarstår oupphäfvet, men ingen
fälles till ansvar för det han håller eller bevistar så¬
dana sammankomster. Kongl. Majit har nu föreslagit, att
eonventiklar skulle få hällas under vissa bestämda vil¬
kor, och deröfver förer nu en mängd personer öfverljudt
klagan, ehuru det bör vara klart för en hvar, att det Kongl,
förslaget i denna del icke orsakar någon större olycka, än
den, som redan finnes och de facto tolereras. För min del,'
tror jag, att den Kongl. Propositionen åtminstone medför den
nytta, att hagarne bringas i öfverensstämmelse med hvad,
som i factiskt afseende redan eger rum.
Vidare vill jag lästa uppmärksamhet på några stad-
ganden uti den Kongl. Propositionen, hvilka böra undanrödja
ali farhåga hos dem, som af förslaget befara förvecklingar.
Uti 5 § stadgas: »att icke skulle någon, på grund af sin
trosbekännelse, anses frikallad från efterlefnad af Rikets bor¬
gerliga lagar». Uti 6 § föreskrifves: »att rättigheten för
Svenska kyrkans medlemmar att, äfven utom den allmänna
Gudstjensten, sammankomma till gemensamma andaktsöfnin-
gar, skall vara fri och obehindrad, så vidt ej vid sådan
sammankomst företages något, som mot lag och sedlighet
stridande är eller eljest allmän ordning störer». Enligt min
tanke, är detta äfven allt, som erfordras, ty icke kan man
på förhand förbjuda saker, som man icke vet, om de blifva
brottsliga, eller icke. Det är ju dessutom en allmänt er¬
känd rättsprincip, att en person icke domes för andra brott,
än dem han verkligen begått, men icke för dem, han kan
misstänkas komma att begå.
Man har här talat derom, att näringsfrihets-frågan icke
borde jemnföras med den om religionsfriheten, och att con-
currence i detta läll icke vore lämplig. För min del, vet
jag dock icke, hvarlöre denna jemnförelse icke här kan be¬
gagnas, ty, om de, hvilka predika, komma med dåliga sat-
664
Den 31 Oclober.
ser, sS är det klart, att de skola fä högst ringa anhang,
och att det större antalet håller sig till de predikanter, hvil¬
kas satser innehålla den bästa moralen. I fråga om närin-
garne, har jag ofta hört upprepas den satsen, att man borde
lagstifta så, att allmänheten icke fick tillfälle att köpa ut¬
ländskt kram. Dervid har jag alltid anmärkt, att man icke
borde bedöma allmänheten annorlunda, än man bedömer
den enskilde, och att, då det väl icke vore någon, som
köpte mer af sådane varor, än hans tillgångar medgåfvo,
alla försök till lagstiftning f denna syftning voro öfverflödiga.
Så förhåller sig äfven med frågan om de olika religions-
secterna, ty hvilken enskild är det väl, sorn skulle önska
att få öfvergå till mormoner eller catholiker? Hvartill gag¬
nar då att bibehålla föreskrifter om förbud i denna syftning?
Jag yrkar afslag på Utskottets framställning, samt bi¬
fall till den Kongl. Propositionen.
Herr Cramér: I denna för Staten och samhället så
vigtiga angelägenhet är det representantens pligt att öppet
uttala sin åsigt, och jag gör det, om ej för annat, för att
få min uppfattning deraf till Protocollet antecknad. Jag er¬
känner gerna, att jag i denna sak varit villrådig och tvek¬
sam om det för samhället nyttigaste och bästa; men. sedan
jag med all den uppmärksamhet, jag kunnat, sökt följa öf-
verläggningarne på Riddarhuset, har jag stadgat min öfver¬
tygelse, att det af Kongl. Majit oss förelagda förslag är det
mest antagliga. Visserligen kunde ämnets höga vigt fordra
en ompröfning, och saken skulle derpå snarare vinna, än för¬
lora; men då jag emedlertid befarar, att genom en återremiss
afgörandet blir undanskjutet, kommer jag med min röst att
biträda det Kongl, förslagets antagande.
Herr Grape: Då mina åsigter i denna vigtiga fråga
närmast öfverensstämma med den talares, som i detta Ple¬
num på förmiddagen först hade ordet, så kan jag inskränka
mig att hufvudsakligen med honom instämma.
Derjemte ber jag att få nämna några ord, i anledning
af en sednare talares yttrande, att Svenska folket ännu ej
vore moget för en lagstiftning i den syftning, det Kongl,
förslaget innehåller. Om så är, borde den nu gällande lagen
kunna tjena till efterrättelse; men en hvar känner, att den
icke mer kan tillämpas. Lagstiftarens första pligt måste
vara alt tillse, det lagarne äro sådane, att medborgaren för
dem har aktning och domaren kan åberopa dem i sina dom¬
slut. En förbättrad lagstiftning är sålunda af tidsförhållan¬
Den 31 Oclober.
G6S
den i detta hänseende af behofvet högeligen påkallad. Då
jag, för min del, ej kan dela de farhågor, man framställt
för antagande af Kongl. Maj:ts Proposition, kommer jag att,
med underkännande af Utskottets förslag, rösta för bifall till
densamma.
Discussionen förklarades vara slutad; hvarefter särskilda
af Herr Talmannen, i afseende å Utskottets framställning,
under Lit. A och B, pag. 22 och 23, gjorda propositioner
besvarades med Ja och Nej; äfvensom votering begärdes.
Då, i anledning häraf, fråga om contra-proposition upp¬
stod, besvarades Herr Talmannens derom gjorda framställ¬
ning med blandade Ja och Nej, hvarjemte begärdes vo¬
tering.
Sedan Herr Hesselgren, såsom den ende, hvilken yrkat
afslag å Betänkandet, derifrån afstått och förenat sig med
dem, som yrkat återremiss. blef. i enlighet med Ståndets
fattade beslut, uppsatt, justerad och anslagen följande vote-
rings-proposition:
»Den, som vill, att contra-propositionen ställes å bifall
till Kongl. Maj:ts förslag till förordning, angående utvidgad
religionsfrihet och dermed sammanhang egande ämnen, med
anmärkt rättelse uti ingressen, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, ställes contra-propositionen på återremiss
af Lag-Utskottets Betänkande, JYi 46, mom. Lit. A och B».
Votering anställdes med slutna sedlar, efter föregånget
upprop, samt utföll med 31 Ja mot 18 Nej, hvadan Ståndet
till contra-proposition i den slutliga voteringen antagit bifall
till Kongl. Maj:ts förslag till förordning, angående utvidgad
religionsfrihet och dermed sammanhang egande ämnen, med
den rättelse uti ingressen, att der bör nämnas ibland för¬
fattningar, som upphäfvas, 7 Cap. 4 § Ärfda-Balken, i stäl¬
let för der upprepade 4 Cap. 7 §, samma Balk.
För omröstning i hufvudsaken, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voterings-proposition;
»Den, som bifaller Lag-Utskottets Betänkande, Ni 46.
mom. Lit. A och B, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet bifallit Kongl. Maj:ts förslag
till förordning, angående utvidgad religionsfrihet och dermed
sammanhang egande ämnen, med anmärkt rättelse uti in¬
gressen».
666
Den 31 October.
Omröstningen, i föreskrifven ordning verkställd, utföll
med 34 Nej mot 11 Ja; i följd hvaraf Ståndet, med afslag
å Utskottets framställning, bifallit Kongl. Maj:ts förslag till
förordning, angående utvidgad religionsfrihet oell dermed sam¬
manhängande ämnen, med ofvan anmärkta rättelse uti in¬
gressen.
Herr Trägårdh anhöll om ordet och yttrade: Jag vill
blott gifva tillkänna, det jag ansett mig icke kunna taga del
i den votering, som nu egt rum. Skälen härtill igenfinnas
uti det yttrande, som jag på förmiddagen hade äran att i
detta ämne afgifva.
Uppå härefter af Herr Talmannen gjord framställning,
godkände Ståndet, hvad Utskottet föreslagit i Betänkandet
under litt. C och D, pag. 23.
Emot beslutet anmälde Herrar Hesselgren och Lundh
reservationer.
Vidare förekom till behandling Utskottets yttrande, pag.
23, öfver Herrar Ribbings och Bodells yrkanden om-upphäf-
vande af den så kallade Sacramental-lagen.
Herr Henschen: Ehuru det kunde vara tillfyllest att
åberopa, hvad Herr Adlercreutz i sin reservation anfört, rö¬
rande upphälvande af Sacramental-lagen, anser jag mig böra
bifoga några anmärkningar. Först vill jag erinra, att den
här i landet gängse mening, att sacramenternas förvaltning
tillkommer endast den s, k. Statskyrkans presterskap, hvilar
endast på en påfvisk åsigt, men ej på Jesu eller Hans
Apostlars ord eller exempel. Uti 14 Art. af Augsburgiska
bekännelsen stadgas, att ingen må offentligen lära eller sa-
cramenterna utdela, utan att han blifvit lagligen kallad.
»De ordine ecclesiastico docent» (nemi. ecclesite), »quod
nemo debeat in ecclesia publice docere aut sacramenta ad-
ministrare, nisi rite vocatus.» Ehuru här endast stadgas,
att man icke finge utan kallelse offentligen utdela sacramen-
ten, så har man likväl sedermera utsträckt detta ända der¬
hän, att icke eller enskildt någon annan, än prest, fick ut¬
dela sacramenten. Utom det, att man sålunda öfverskridit
Augsburgiska bekännelsen, strider det nuvarande föreställ¬
ningssättet emot Nya Testamentets och Reformatorernas lä¬
ror. Både Paulus och Luther hafva ansett, att utdelande af
sacramenten vore något annat, än ordets förkunnande eller
predikandet. De nuvarande åsigterna i detta ämne hafva
uppkommit och bibehållit sig allt sedan den tid, Romersk-
Catholska läran här i landet var rådande. Såsom vi veta,
Den 31 October.
667
anse dess bekännare, att under nattvardens begående brödet
och vinet förvandlas till Christi lekamen och blod, då der¬
emot protestanterna säga, att i, med och under bröd och
vin meddelas Christi lekamen och blod. De påfviska falla
på knä för hostian och frukta att spilla den minsta droppa
af f. d. vinet, då vi deremot anse oss kunna till vanliga be¬
hof använda det vin, som efter nattvardens begående blifver
öfver. Hos flere af de reformerta utdelas sacramenten så,
att kalken icke kringbäres af prester), utan genom commu-
nicanternas händer går omkring från den ena gästen till den
andra; och så förhålies äfven med brödet. Nekas kan icke,
att detta noga öfverensstämmer med instiftelseorden: Mager
och dricker, samt tager och äter». Jag vågar påstå, att det
nuvarande förhållandet, att sacramenterne icke få utdelas af
andra, än prester, grundar sig endast på gamla inrotade för¬
domar; och jag yrkar derföre, att Ståndet måtte, med afslag
ä Utskottets framställning, bifalla, att, på satt Herr Adler¬
creutz i sin reservation yrkat, den s. k. Sacramental-lagen,
intagen i en ändring af 2 Cap. 1 § Missgernings-Balken, må
upphäfvas.
Herr Hasselrot: På de skäl, Herr Adlercreutz i sin re¬
servation närmare utvecklat, anhåller jag, att Ståndet, med
afslag å Utskottets framställning, godkänner, hvad Herr Rib¬
bing och Herr Bodell föreslagit.
Herr Lallerstedt: Jag vill inskränka mig till att yrka
upphäfvande af den s. k. Sacramental-lagen, och anser mig
dervid icke behöfva taga i betraktande, hvad Augsburgiska
Bekännelsen innehåller. Det är nu endast fråga om åter¬
ställande af texten i 1754 års lag, och vi behöfva icke nu
göra mera afseende på denna bekännelse, än hvad man vid
den tiden gjorde.
Herr Uppling: Ehuru jag inom Utskottet bit rädt deras
åsigt, som yrkat antagandet af den Kongl. Propositionen, rö¬
rande en utvidgad religionsfrihet, samt äfven ansett de hin¬
der, Conventikel-Plakatet lägger i vägen för sammankomster
till enskilda andaktsölningar, böra undanrödjas, har jag dock
icke kunnat lemna min röst för bifall till det förslag, som
åsyftar upphäfvande af den utaf Konung och Ständer vid
sista Riksdagen stiftade lag, som erhållit benämning af Sa¬
cramental-lagen. Detta förslag går, efter min tanka, på in¬
genting mindre ut, än att rubba sjelfva grundvalarne för vår
Lutherska kyrka och står i rak strid mot 14 Artikeln i denna
kyrkas symbolum, den Augsburgiska Bekännelsen; äfvensom
668
Den 31 Oclober.
mot de kyrkobruk, sorn bilintills hos oss antagne och gäl¬
lande varit. Då Ståndet, på Utskottets förslag, nyss bifallit,
att 1693 års Kyrkohandbok får, der sådant äskas, vid kyrk¬
liga förrättningar begagnas, samt, genom upphäfvande af det
s. k. sockenbandet, tillåtit, att man äfven vid andra tillfäl¬
len, än såsom förut blott då nödfall inträffar, får begagna
nådemedlen i annan församling, än den, till hvilken man
hörer, samt emottaga dem af den prest, man helst önskar,
torde genom dessa förändringar vara gjordt, hvad göras kan
för tillfredsställandet af deras fordringar, som önska större
frihet inom Statskyrkan, och de väsendtligaste anledningarne
till separatism vara undanröjda. Jag vågar, för min del,
icke gå längre, utan anhåller, att Ståndet ville godkänna Ut¬
skottets förslag om Sacramental-lagens bibehållande.
Herr Hesselgren: Förekommen af Herr Uppling, vill
jag endast förklara, att, då jag icke är någon vän af bapti¬
sternas läror, jag icke eller kan medgifva upphäfvandet af
den vid sista Riksdagen i förevarande ämne stiftade lag.
Herr Danielsson instämde.
Herr Murén: I följd af de beslut, Ståndet redan fattat,
anser jag icke vara behöfligt att bifalla, hvad motionairerna
här föreslagit. Ståndet har nemligen bifallit, hvad den K:gl.
Propositionen, rörande öfvergång till annan trosbekännelse
samt conventiklar, innehåller, samt medgifvit, att man får
emottaga nattvarden af hvilken prest, som helst. Då man
redan lemnat en så utsträckt frihet, torde det icke vara
lämpligt att, på enskilda motionairers framställning, besluta
än ytterligare. För bibehållande af någon ordning, lärer
det nog vara behöfligt att bibehålla den vid sista Riksdagen
antagna Sacramental-Iagen, hvarföre jag yrkar bifall till
Utskottets framställning.
Herr Boman: Under åberopande af det yttrande, som
jag på förmiddagen hade äran att inom högtärade Ståndet
afgifva, får jag nu yrka bifall till Utskottets framställning i
förevarande ämne, öfvertygad, att man, genom ett motsatt
beslut, endast skulle gifva initiativet till en mängd förveck¬
lingar och olägenheter.
Herr Henschen: Många skäl finnas att åberopa för bi¬
fall till yrkandet om Sacramental-lagens upphäfvande. Utom
det, att, såsom jag redan haft tillfälle erinra, de nu gängse
åsigterna om sacramenternas förvaltande icke grundas å Jesu
eller Hans Apostlars ord eller exempel, finnes en annan om¬
ständighet, som man icke bör förbise, nemligen att, i trots
af ifrågavarande lag, sacramenten utdelas, både här i Stock¬
Den 31 Oclober.
669
holm och annorstädes, af enskilda, icke prestvigde, personer.
Då detta sker enskildt, är det nästan omöjligt för lagarnes
väktare att förhindra sådant. Hvartill tjenar då att längre
bibehålla förbud för handlingar, som icke kunna controle-
ras, och derföre icke eller bestraffas?
Man har anmärkt, att, genom Sacramental-lagens upp¬
häfvande, ingrepp skulle ske uti Presterskapets rättigheter.
Om så än vore, anser jag likväl icke, att prest bör åt¬
njuta något, så att säga, monopol; utan en hvar bör ega
frihet att, såsom förhållandet är med läkare, tillkalla prest,
blott då han anser sig behöfva hans biträde. Många bland
de mindre bildade classerna finnas, som anse Statskyrkan
för en ochristlig inrättning, och att presten blifver ochrist-
lig derigenom, att han står i beröring med densamma.
Herr Gahn: Tidigare, än man kanske väntat, får man
nu se verkan af de medgifvanden, som redan blifvit beslu¬
tade, ty dessa begagnas nu, för att dermed förskaffa sig än
vidare friheter. Jag tycker, att de, som icke finna sig uti
våra kyrkobruk, utan derifrån afvika, dock kunde lemna
vår kyrka för sig sjelf, sedan de fått rättighet att ur den¬
samma utträda. Man har redan lemnat rättighet för dem,
som sådant önska, att få begagna sig af 1693 års kyrko¬
handbok. Yrkandet derom härleder sig från villfarelse, som
jag tror snart skall inses; och att nu bifalla motionairernes
framställning, rörande Sacramental-Iagen, vore att under¬
stödja en ytterligare sådan.
Hvad särskildt angår Herr Henschens argument, att, då
man icke kunde hindra sacramenlets utdelande af lekmän,
man ej eller borde i lagarne bibehålla förbud deremot, så
vill jag blott anmärka, att, om denna sats vore riktig, man
icke längre borde bibehålla någon brottmålslag, ty begåen¬
det af hvilket brott kan Staten väl alldeles förhindra? Men
genom att straffa dem, som dermed beträdas, inskränkes
dock deras antal; så ock med förbrytelser mot Sacramen¬
tal-Iagen.
Herr Björck: Då fråga vid förra Riksdagen förekom
om Sacramental-lagens antagande, föreföll det mig till en
början, som om åsigten, rörande sacramenternas förvaltning
endast af presterna, vore riktig, och min känsla sårades af
förslaget att medgifva denna rätt åt hvilken christen, som
helst. Jag fann dock snart, att jag var fångad i fördom.
Jag satte mig derföre slutligen emot antagandet af nämnde
lag. Numera har jag kommit till den fasta öfvertygelse, alt
670
Den 31 Oclober.
åsigterna om sacramenternas förvaltning endast af prestman
äro uppenbart stridande mot christendoinens läror. För min
del, vill jag derföre, lika med Herr Henschen, yrka bifall
till Herr Ribbings och Herr Bodells ifrågavarande motioner.
Ofverläggningen var slutad; och uppå hemställan af
Herr Talmannen, biföll Ståndet, hvad Utskottet i förevarande
punkt föreslagit.
§ 4‘
Godkändes dels Expeditions-Utskottets nedannämnda för¬
slag till Rikets Ständers underdåniga skrivelser, nemligen:
JM 144, angående Kongl. Bergs-Collegii indragning; i
sammanhang hvarmed gillades Expeditions-Utskottets Memo¬
rial, JM 8,
JM 143, angående anslående af f. d. Profoss-bostället
vid Westgötha Regimente, JM 3, Thorbjörnsgården, till bo¬
ställe åt en särskild Länsman i vestra districtet af Gud¬
hems härad och Skaraborgs län,
JM 146, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, angående användandet af influtna medel för ett expor-
teradt och i Tripoli försåldt partie krut,
JM 147, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition om
beviljandet af en gratification, till vedergällning åt Capitai-
nen A. Hahr, i och för utgifvandet af hans general-charta
öfver Sverige,
JM 148, angående afsöndring af jord från f. d. Oboist-
bostället Ingeshult vid Elfsborgs Regimente till plats för en
folkskola i Seglora församling af Elfsborgs län,
JM 149, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, angående öfverlåtande till Jerlåsa församling af Kro¬
nans rätt till dana-arf efter Sophia Lindskog,
JM 130, angående förändradt sätt för utgörandet af
kronotionde, anslagen till kyrkoherden i Nöbbelöfs och Ott-
arps pastorater i Malmöhus län,
JM 131, angående tillstånd att till Häradshöfdinge-bo-
ställe använda f. d. Ryttmästare-bostället Hörrum,
JM 132, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, angående Landshöfdingarne, Friherre v. Krwmers, Grefve
Frölichs och Grefve Lewenhaupt bibehållande vid deras rätt
till framtida pension från Arméens Pensions-cassa,
JM 133, angående inventering af Flottans materialförråd
i Carlskrona,
JM 134, angående den skatteköpta torplägenheter ålig¬
gande dagsverks-skyldighet till Kungsgårdar och boställen,
Den 31 Oclober.
671
JM 135, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion om anslag till bestridande af kostnaderna för Sveriges
deltagande i en blifvande exposition i Paris af racedjur och
landtmanna-produeter,
JM 136, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, angående antagande af en förordning om verkställighet
af domar och utslag, meddplade af Norrsk Rätt, m. m., och
JM 137, angående ändring i Kongl. Förordningen om
socknestämmor i Riket,
dels ock samma Utskotts förslag till Riksdags-Beslutets
§§, under N:ris 1—6.
§ »•
Justerades Protocolls-Utdrag olver Ståndets i detta Ple¬
num fattade beslut.
Plenum slutades kl. % till 10 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
672
Tillägg:
Sidan 100.
Herr Ekelund: I så måtto har Herr Renström rätt, att
hos oss icke finnas några fabriker, hvarest kamelgarn tillver¬
kas, men hvad deremot beträffar ullgarn, så åstadkommes
det vid alla yllefabriker, och kan derifrån efter beställning er¬
hållas.
Sidan. 217.
Herr Björck: Betänkandet måste hos enhvar väcka upp¬
märksamhet, med anledning af de flere ämnen, det berör,
och obehaglig öfverraskning, på grund af de skäl, Utskottet
för sitt omdöme antagit, äfvensom till följe af det slutliga
tillstyrkande, som Rikets Ständer fått emottaga. Det torde
alltså påkalla en omständligare undersökning, så att åtmin¬
stone hvad, som i sådant afseende förebringas, icke kan an¬
ses obehörigt.
Rätta sättet för grundlagarnes tillämpning har i främsta
rummet utgjort föremål för Utskottets betraktelse. Någon an¬
nan anledning till en sådan betraktelse kan Utskottet icke
haft, än afsigten att derigenom bereda väg för en sådan til¬
lämpning af ordalydelsen i vissa lagbud, att denna skulle till¬
intetgöras, på sätt Ulskottet, vid tillämpningen af sina tolk-
ningsgrunder, sedermera förfarit. Utskottet måste således anse
dessa betraktelser lägga grunden för en dylik tolkning, som
Utskottet sedermera sig tillåter, och derföre ådraga sig sam¬
ma betraktelser särdeles uppmärksamhet. Redan i början af
sitt raisonnement forskar Utskottet efter grunderna för stad¬
gandet i 83 § Regeringsformen, men glömmer att äfven
denna §, och måhända den i första rummet, utgör föremål
för det deri innefattade beslutet, att den skall tydas efteror-
673
den. Utskottets sannolikhetsberäkningar synas härmed föga
öfverensstämma; men om desse äro riktiga, om grundlagen
skall tydas på samma sätt, som, i afseende på andra lagar,
bestämmes af vetenskap och förnuft; hvartill hade då hela
lagbudet tjenat? Utskottet uppgifver, att afsigten varit att in¬
skärpa lagarnes noggranna efterlefnad, med anledning af sked¬
da missbruk. Denna vigtiga anmärkning är väl att taga vara
på till ett annat tillfälle; nu frågar jag endast, om den är
tillräcklig att förklara ett stadgande, som, sage hvad man
säga vill, innebär något mera, för att icke säga något an¬
nat. Det finnes väl ingen, som påstår eller ens medgifver,
att det sunda förnuftet får lemnäs å sido vid grundlagens
tillämpning efter ordalydelsen, och gerna skulle jag, för min
del, följa Utskottet ända till slutpunkten, eller att hufvudsyf-
tet bör vara, att troget ur lagarnes ordalydelse och samman¬
hang utfinna lagstiftarnes mening, om sjelfva tvisten vid til¬
lämpningen dermed vore afgjord; men så är icke förhållan¬
det, emedan den uppkommer just då, när ordalydelsen bju¬
der ett och sammanhanget ett annat; eller med ett ord, då
en grundsats på åtskilliga eller mångfaldiga ställen är klart
och tydligt uttryckt, men på ett annat samma grundsats af
ordalydelsen helt och hållet motsäges. Det är i sådana fall,
då sammanhang i grundsatser felas, det är då, som svårig¬
heterna och de olika meningarne uppkomma, och det är just
för sådana fall, som grundlagen genom 83 § tillerkännt or¬
dalydelsen det afgörande företrädet framför sammanhanget.
Lagstiftarens mening måste alltid anses uttryckt i hvad han
skrifvit, derom kan väl ingen tvist uppkomma, utan ondast
om hvad han rätteligen skrifvit, och då han sjelf förklarar,
att han alltid menat hvad orden innebära, och att han, då
dessa strida emot sammanhanget, likväl lagt sin mening i or¬
den, så gifver detta den förklaring på 83 §, som är den en¬
da rätta, och som innefattar något bestämdt, som förgäfves
sökes i Utskottets tomma betraktelse, som icke ens vidrör
det verkligen tv istiga af frågan.
Pröfningen af sjelfva saken har Utskottet inledt med en
undersökning af våra grundlagars stadgande, oberoende af
Riks-Acten och Norriges grundlag. Det är ur denna inledning,
som man med tillfredsställelse antecknar Utskottets uttryck¬
liga förklarande, jag ville nästan säga erkännande, att 40 §
Regeringsformen jemväl innefattar stadgande, för det förhan¬
den varande fället, att Konungen förutser Sin oförmåga att
Hory-- Stånd. Prat. vid Ilikad. 18B6—18S7. V, 43
föra styrelsen, och förr, än denna oförmåga inträder, kan vid¬
taga åtgärder för styrelsens förande under Hans sjukdom, äf¬
vensom att af 40 § ovilkorligen följer, att Stats-Rådet skall
förvalta styrelsen linder hela den tid, Konungen regeringsären-
dena icke vårdar, intill dess tillämpningen af 92 § kan'ega
rum. Men dermed är ock tillfredsställelsen slut, åtminstone
å min sida, ty sedermera har Utskottet företagit sig att de¬
ducera. det 40 § skulle upphäfvas genom 91 och 92 §§.
Det skulle blifva allt för vidlyftigt att särskilt utreda de
flere oriktiga satser samt mer och mindre vågade slutlednin¬
gar, dem Utskottets berörda deduction innehåller; och jag vill
således endast anmärka, att Utskottet lika oriktigt, som för
saken onödigt, antager, att allt, hvad 39 § föreskrifver, skall
komma till tillämpning i det läll 40 § omförmäler, oaktadt
den senare endast hänför sig till 59 §, i fråga om sättet för
styrelsens förvaltning; att den orimlighet, Utskottet förutsät¬
ter möta tillämpningen af bestämmelsen i 91 §, då Konun¬
gen i tolf månader varit sjuk, icke i verkligheten eger rum,
och i alla fall gäller endast form och icke sak; och att den
omständighet, att Stats-Rådets styrelse är en nödfallsutväg, icke
i ringaste mån tillintetgör grundlagens stadgande just för ett
nödfall, eller det att Konungens sjukdom fordrar, det styrel¬
sen på annat sätt ordnas. Den egentliga och hufvudsakliga
grunden för Utskottets raisonnement innefattas dock icke i
dessa, nu i förbigående anmärkta, uttryck, utan denna igenfin-
nes, så vidt jag eljest förmår uppfatta Utskottets tankegång,
i den af Utskoltet Väckta, och, som jag tror, icke förut i den¬
na fråga vidrörda, omständighet, att Konungen skulle ega rätt
att afsäga Sig styrelsen helt och hållet. Då grundlagen icke
nekar Honom denna rätt, säger Utskottet,så måste Han ega
den, och kan Han afsäga Sig regeringen helt och hållet, så
kan Han ock göra det för en tid, och då återstår ingen an¬
nan utväg, än att Ständerna taga styrelsen om hand, för att
derom förordna såsom dem bäst synes. Likgiltigt är det ock,
efter Utskottets tanke, om denna tilllälliga afsägelse skulle
föranledas af en sjukdom, som förutses att räcka tolf måna¬
der, eller om Konungen utan sjukdomsorsak , och således egen¬
villig!, förklarade Sig ämna förblifva utom Riket i tolf måna¬
der. I begge dessa fall- skulle sammanhanget mellan den i
grundlagen icke stadgade rätten för Konungen, att afsäga Sig
regeringen, och den i grundlagen Ständerna tillerkända rättig¬
heten att, elter det Konungen icke under tolf månaders tid
befattat Sig med regeringen, derom förordna, vara så bjudan¬
673
de, att detta sammanhang skulle fordra, att 40 § till sin obe¬
stridliga ordagranna lydelse skulle upphöra att gälla. Endast
en på detta sammanhang mellan ett i grundlagen icke be¬
fintligt stadgande och ett af dess lagbud grundad tolkning
skulle vara förnuftig. Endast en sådan tolkning är öfverens¬
stämmande med de grunder för grundlagens tillämpning, hvil¬
ka Utskottet förut visat vara de antagliga; och endast den
kan således vara riktig. Sådant är i korthet Utskottets rai¬
sonnement.
Om nu än jag icke vill utlåta mig om det lämpliga deri,
att Utskottet hänfört frågan under den om Konungens rätt
att abdiquera, så kan jag dock icke neka, att en sådan rätt
måste vara Honom obetagen, och att för sådant fall Rikets
församlade Ständer måste vidtaga de åtgärder, som af om¬
ständigheterna påkallas; men alldeles icke kan jag medgifva,
hvad ej eller någon constitutionel stadga eller antagen sed nå¬
gonstädes medgifver, att nemligen Konungen skulle ega att
för en tid afstå regeringen, och att på förhand sådant förkla¬
ra, med oinskränkt rätt att densamma sedermera återtaga.
Dermed kan nationen icke vara belåten, oin än den nied un¬
dergifvenhet underkastar sig den sorgliga nödvändigheten att
i spetsen för styrelsen sakna sin Konung, då Han af sjukdom
hindras att utöfva Sitt dyra och ansvarsfulla kall, och den
kan det så mycket mindre, som grundlagen med både grann¬
lagenhet och omtanka förutsett dessa fall, och i stället att
stadga, det en Konung, sorn egen villigt lemnar Regeringen
för att vistas i främmande länder, skall från styrelsen skiljas,
föreskrifver, att Han endast under tiden är skild från allt in¬
flytande på styrelsen och först efter tolf månader beroende
af hvad Rikets Ständer kunna föreskrifva; äfvensom grund¬
lagen ock bestämmer, huruledes intill dess bör förfaras; och
då grundlagen ansett sig böra på enahanda sätt förordna i
fall af Konungens sjukdom, så har dervid otvifvelaktig! kom¬
mit i betraktande nationens rätt, som äfven i den monarkiskt
constitutionella Staten har sina anspråk, och sorn icke med¬
gifver, att, å ena sidan, styrelsen under en obestämd tid sak¬
nar sitt lagliga öfverhufvud, eller att, å den andra, den ansvars-
fria makten, oberoende af grundlagen, öfverlemnas i annans
hand, än Konungens, äfven om sådant sker af Rikets Stän¬
der, hvilka dertill sakna all i grundlagen stadgad befo¬
genhet.
Det lärer således icke kunna bestridas, att Utskottet från
den, i min tanke, olyckligt nog valda utgångspunkten ingalun¬
da förmått föra till det slikta målet; och om en hvar måste
inse och medgifva, att den bekräftelse, Utskottet för sin åsigt
tror sig finna i 92 §:s uttryck om beskaffenheten af Konun¬
gens sjukdom, är lika obegriplig, som Utskottets utredning af
denna åsigt är oriktig och ologisk, så visar det sig tydligt,
att Utskottet icke ens med tillämpning af dess egna lagtolk-
ningsgrunder lyckats i försöket att tillintetgöra den klara och
oförtydbara lydelsen af 40 § Regeringsformen. Det torde så¬
ledes icke erfordras att vidare utveckla det uppenbart orim¬
liga, för att icke nyttja ett annat uttryck, deri, att 40 §:s
ordalydelse skulle vid tillämpningen vika för en grundsats,
som icke finnes i grundlagen någonstädes uttryckt och som i
ock för sig sjelf är oriktig och icke gällande i något consti-
tutionelt land.
1 fullföljd af sina deduetioner har Utskottet, sedan Riks-
actens innehåll kommit i fråga, lågt mycken vigt derpå, att
år ISIS så väl Constitutions-Utskottet, som Rikets Ständer an¬
tagit, det Iliksactcn vore i full öfverensstämmelse med Sveri¬
ges grundlagar, naturligtvis under iakttagande af de bestäm¬
da tillägg, som den innehåller. Vigten af denna anmärkning
nekar jag icke, men tror, att den antagna öfverenstämmelsén
jemväl förefinnes; och bevisningen derför är åtminstone i det
ifrågavarande fallet ganska lätt. Utskottet har väl åberopat
innehållet af både 6 och 7 §§ i Riksacten; men då här en¬
dast är i fråga sista momentet af 7 §, hvars ordalydelse Ut¬
skottet anfört, och detta lagrum innehåller, att den förut till
sin sammansättning bestämda interims-regeringen skall sam¬
manträda vid alla de tillfällen, då eljest, enligt de respective
Rikenas grundlagar, styrelsen skulle föras af Stats-Rådet, så är
detta fristående och af öfriga föreskrifterna i Riksacten full¬
komligt oberoende stadgande så klart, att derifrån icke kan
hämtas någon anledning att inskränka 40 § Regeringsformen
i annat fall, än beträffande den styrande myndighetens sam¬
mansättning.
Det återstår att tillse, huruvida den Norska grundlagen
befinner sig i strid med den Svenska, i fråga om tiden för
Interimsstyrelsens förvaltning under Konungens sjukdom, och
att i detta fall bestämma, hvilkendera af dem bör vika. I så¬
dant afseende bör först anmärkas, att den Norska grundlagen
icke har något oviikorligt stadgande om en tillförordnad Re¬
gering, för annat fall, än det, att Konungen är omyndig; och
att den i öfrigt hänvisar till Svenska Regeringsformen, Denna
677
hänvisning lemnäs väl med ord, som innebära, att förfaran¬
det skall vara enahanda, som vid Konungens omyndighets-
tillstånd, men att denna hänvisning i tillämpningen icke ovil¬
korligen afser något annat stadgande, än det om Interims¬
styrelsens sammanträde, visar sig deraf, att Storthingets inkal¬
lande, då det redan är samladt, vore i sig sjelft en orimlig¬
het, och att i de föregående tillfällen, då Interims-regeringen
under Konungens utrikes vistande sammanträdt, någon kallel¬
se till Storthinget icke ifrågakommit, likasom ej heller Riks¬
dagen i Sverige, på grund af Norska lagens 39 §, då blifvit
utlyst. Redan långt före detta hafva således dessa stadgar i
den Norska grundlagen blifvit till sin rätta betydelse och me¬
ning med kraft af häfd sålunda förklarade och tillämpade,
och de hafva alltid fått stå tillbaka för den Svenska Rege¬
ringsformen, på hvilken de stödja sig, och hvars bestämmel¬
ser alltid blifvit följde i fall, då tillämpningen ifrågakommit.
Norriges grundlag, för hvars tydning Utskottets lagtolknings-
grunder torde hafva tillämplighet,, lägger således ingalunda nå¬
got hinder i vägen för användningen af 40 § Regeringsformen
och har aldrig tillförene gjort det; och, om den gjorde det,
skulle vi likväl med berådt mod trampa vår grundlag under
fotterna, då ingen kan och ingen sökt tvinga oss att afstå
från den i alla händelser lagliga Interimsstyrelsen, utan det
beror af oss sjelfve att förkasta det förslag, som förnärmar
våra besvurna grundlagar?
Bland de öfrige frågor, som i saken förekomma, står
den främst, huruvida, derest 40 § Regeringsformen och 7 §
Riksacten skola åsidosättas eller förtydas, Rikets Ständer sko¬
la nu, på grund af det utaf Konungen lemnade medgifvande,
inträda i den rätt, som 92 § Regeringsformen dem tillägger.
I sådant läll kunna de, oberoende af Konungens förslag, vid¬
taga hvilken lämplig åtgärd, som helst, rörande styrelsen. Så
synes Konungens Stats-Råd hafva uppfattat saken, då den
Kongl, skrifvelsen innehåller, att Konungen icke funnit hin¬
der vara att låta Ständernas förenämnde rätt nu genast in¬
träda. Men hvad Constitutions-Utskottets tanke härom är,
synes vara så mycket mera tvätydigt, som Utskottet, å ena
sidan, uteslutit just nämnde ord vid anförandet af den Kongl,
skrifvelsens innehåll, och, å den andra, föreslagit, att Hans
Kongl. Höghet Kronprinsens makt, såsom Regent, icke skulle
inskränkas, på sätt Kongl. Maj:t synes hafva afsett, till de
rättigheter, som eljest tillkommit Interimsstyrelsen, utan in¬
nefatta all Konungslig myndighet. Såvida beslutet beror af
67»
Konungs och Ständers gemensamma beslut, så är en sådan
utsträckning lika olämplig, sorn betydelselös; inen om Stän¬
derna skola anses ensamme ega att förordna om styrelsen,
så må man, så mycket man vill, åberopa, att Ständerna ega
en sådan rätt efter det Konungens sjukdom fortfarit i tolf
månader, och att rättigheten nu är enahanda, sedan Konun¬
gen afstått från Sin derunder beroende rätt; så förefinnes än¬
dock en skillnad, som icke kan och icke får förbises, i det
ena fallet torde det väl icke möta olika meningar, att beslu¬
tet beror af 3 Stånds sammanstämmande mening; men att
saken äfven nu kan afgöras efter enahanda grund, måste åt¬
minstone jag, för min del, bestrida. Härvid måste man väl
åtminstone erkänna, att nationen bar någon del i frågan, och
att, der grundlagen icke förutsatt, att Ständerna ega vidtaga
beslut rörande regeringens ordnande, der måste fordras åt¬
minstone den öfverensstämmelse, som för stiftande af lag i
dylika ämnen i allmänhet är föreskrifven. Sveriges folk har
ställt sig under myndighet af Konung och Ständer. ' I lag¬
stiftningsfrågor skola Konung och 3 Stånd vara ense om änd¬
ringar, innan sådana blifva gällande. Då saken rörer rege¬
ringens ordnande, skola i allmänhet frågorna behandlas på
tvänne Riksdagar och afgöras med Konungens och alla 4
Ståndens gemensamma bifall. Endast då Konungen undan¬
dragit Sig styrelsen eller icke förmår att den föra, endast då
ankommer det på Ständerna att ordna regeringen; men hvem
kan påstå, att nationen har till Ständerna lemnat denna rätt
i andra fall, än dem grundlagen bestämt? Och om man lik¬
väl påstår, att Ständerna när som helst kunna förordna om
styrelsen, på grund af det allmänna förtroendeuppdrag, de in¬
nehafva, hvar finnes grunden för yrkandet att denna rätt till¬
kommer de 3 Stånden emot det fjerde? Stark i logiken be-
höfver man icke vara för att inse, att denna grund icke kan
hämtas från den 98 §. Om icke alla 4 Stånden antaga för¬
slaget, är det, efter min tanke, af Ständerna ogilladt; lika¬
som det i ingen händelse nu lagligen kan af Ständerna, på
nationens vägnar, godkännas eller antagas, just derföre, att
grundlagen, i nationens interesse, lagt hinder i vägen för Stän¬
derna att tillvälla sig sådan makt, då grundlagen på annat
sätt förordnat om styrelsen, intill dess frågan om ett regent¬
skap kan, med besinning och utan öfverraskning. af den all¬
männa meningen bestämmas och afgöras.
I förbigående anmärkande den olikhet, som förefinnes
mellan Utskottets förslag i afseende på utsträckningen af
679
makton, och det i sådant afseende vid denna Riksdag till hvi-
lande antagna förslag till ändring af 39 och 40 §§ i vår Re¬
geringsform, uttalar jag oförbehållsamt den mening, att, om
man haft rätt vänta af Utskottet en enkel uttydning af grund¬
lagen och Riksacten samt en klar framställning af grunderna
för de olika rättigheter, hvilka i alla frågor om regeringens
ordnande tillkomma Konungen, representationen och nationen,
så har man deremot funnit en theorie för grundlagstolkning,
som visar, det man icke insett, hvari de olika meningarne
om denna tolkning hafva sin grund; ett mod att på en gång
erkänna det rätta i saken och på samma gång förklara detta
för oförnuft, och att i stället såsom förnuftigt sätta en slut¬
ledning, till grunden hämtad utom lagen och stridande mot *
alla constitutionella grundsatser, samt slutligen ett försök att
tillintetgöra den hittills allmännast godkända uppfattningen af
unionsförhållandena samt att, utan yttre anledning, nedsätta
våra grundlagar under den Norska och att nedslå och krän¬
ka nationalmedvetandet.
Deremot saknar man all utredning om det lämpliga i
den föreslagna åtgärden. I detta afseende kan och bör jag,
för undgående af vidlyftighet, åberopa hvad jag vid remissen
anfördo; men då jag i det tillfället endast fästade mig vid den
närvarande och den närmast stundande tiden, så vill jag nu
jemväl med ett ord erinra, att äfven den mera aflägsna fram¬
tiden bör komma under betraktande, åtminstone så vidt, att
man betänker, att, om vägen för grundlagsbrott nu beträdes
af Rikets Ständer, den dag kan komma, då denna öppnade
väg vidare kan fullföljas. All erfarenhet och företrädesvis
den i vårt land lärer, att, då man allägsnar sig från det lag¬
liga, stödjepunkten är borta och statskeppet drifver dit den
starkaste makten för tillfället förer. Ett sådant felsteg för-
gätes aldrig, och måhända erinras man derom på en tid och
från det håll, der man minst tror sig böra befara det.
Tiden och omständigheterna neka mig att vidröra de fle¬
re öfrige frågor, som mera eller mindre aflägse med saken
hafva att skaffa; jag skyndar således till slutet. Jag bestri¬
der antagandet af det framstälda förslaget; men jag hoppas
att det icke skall komma så långt, att Ståndet får anledning
att uttala sig i hufvudsaken; ty grundlagen lägger otvifvelak-
tigt hinder i vägen för Herr Talmannen att göra proposition
på bifall till förslagets antagande. Det är uppenbarligen stri¬
dande emot 40 § Regeringsformen; och om än Ståndens Tal¬
män i viss mån kunna anses såsom regeringsmaktens om-
680
bud inom representationen, så hyser åtminstone jag det för¬
troende till vår Högaktade Talman, att äfven de Regeringens
förslag, som strida mot grundlagen, skola, lika med alla
andra dylika framställningar, af honom tillbakavisas med den
makt, han för sådant fall, till grundlagens skydd, erhållit och
innehar.
Ytterligare tillägg:
Sidan 241.
Herr Wallenberg: Vid frågans remitterande till Utskot¬
tet, hoppades jag, att densamma skulle der på ett tillfreds¬
ställande sätt komma att lösas, och sedan dess har jag un¬
der denna discussion hört många lärde jurister yttra sig om
lagens anda och bokstaf. Min uppfattning häraf blir således
den, att hinder ej finnes i grundlagen till fattande af det be¬
slut, Constitutions-Utskottet föreslagit. Om jag icke så upp¬
fattat förslaget och om meningen vore någon annan, skulle
jag icke tveka att afböja detsamma, ty att Rikets Ständer nu
skulle stifta en lex in casu, anser jag vara högst betänkligt.
Då man nu är så skiljaktig uti åsigter, angående grundlagens
tydning, så anser jag den böra tydas enligt vår bästa öfver¬
tygelse och fosterlandets kraf. Frågan kan emellertid skiljas
uti tvänne delar, först om Konungen eger öfverlåta regerin¬
gen, och för det andra, till hvilken; men då andra frågan ej
innefattar några svårigheter, blir svaret på den första frågan,
att hinder för bifall icke möter.
Under discussionen har man äfven hemställt, huruvida
tre eller fyra Stånds sammanstämmande beslut erfordras i
denna fråga, och jag får bekänna mig hylla den sednare åsig-
ten. f allt läll vore det icke behagligt för Regenten^ att
emottaga styrelsen, derest icke alla fyra Riks-Stånden dertill
auetoriserat honom.
Man har äfven talat åtskilligt om det af Constitutions-
Utskottet gjorda tillägget: »med Konungslig makt och myndig¬
het.» Det kan visserligen vara en skillnad, om detta tillägg
finnes eller ej, men denna skillnad är dock af ringa betydel¬
se. Jag kan aldrig tro, att Ständerna lågt någon vigt derpå,
Borg.-Stånd. Prol. vid Rihsd. 1856—1857. V. Å ?
682
att ltegenten 8kulle ega att upphöja personer till adeligt stånd,
utdela riddarevärdighet samt bortgifva förtroendetjenster.
Sidan 285.
Herr Stolpe: Den grundsats, att hvar stad bör under¬
hålla sin police, är väl i allmänhet riktig, men ett undantag
i vissa fall för Stockholm är dock billigt, af de skäl, Herr
Gråå nyss anfört. Om policen i Stockholm för närvarande
är så ordnad, att den uppfyller sitt ändamål,, kan jag icke
afgöra, men dit hör man sträfva, och dertill har State.n, en¬
ligt min tanke, skyldighet att i sin mån bidraga. Jag yrkar
derföre bifall.
Sidan 312.
Herr Stolpe: Den, som följt med frågans utveckling, fin¬
ner, att motionairens afsigt är, att genom Statens mellankomst
få practiskt utrönt, huruvida boskapsafvelns upphjelpande bör
sökas genom förädling af våra inhemska kreaturs-slag, eller
om den hittills följda vägen, att utifrån införskrifva och här
acclimatisera redan förädlade racer, är ändamålsenligare. De,
som förfäkta den sednare utvägen, anföra, att man då redan
har ett resultat, som man i förra fallet måste söka. Detta är
sannt, men, innan detta resultat blifvit sökt och vunnits, kan
icke eller någon jemriförelse ega rum, hvilket jag anser vara
af stor vigt. Emellertid torde dock erfarenheten redan kun¬
na lemna något intyg i detta ämne. Jag har bort af egen¬
domsegare, som haft och försökt olika kreatursracer, att jemn-
förelsen utfallit ganska fördelaktigt för den inhemska racen.
Om denna icke lemnar lika stor qvantitet kött eller mjölk,
som en och annan utländsk, så förtär den dock jemnförelse-
vis mindre foder, än desse, är mindre ömtålig och lättare
skött, så att den slutliga behållningen af Svenska kreatur
blifvit fullt så stor, som af utländska. Men då de förra äro
med föga urval sammankomne, har motionairen föreställa
sig, att resultatet skulle blifva ändå fördelaktigare, om man,
genom consequent fortsatt förädling, lyckades uppamma en con¬
stant Svensk kreatursrace; och, så vidt jag förstår, är denna
tanke förtjent af den största uppmärksamhet. Alla stamhol-
länderier i Sverige äro grundade på utländska kreatursracer;
deremot har intet försök blifvit gjordt med våra egna. De
torde dock vara deraf förtjente. I England, der kreaturs-för-
ädling utbildats till en riktig konst, bar man slutligen lyc¬
kats vinna nästan hvad syftemål, som helst, genom en¬
685
sidigt och ihärdigt fortsatt utbildning af vissa egenskaper
hos djuret. Så har man lyckats frambringa boskapsracer,
som lemnat ovanligt stor mjölkafkastning, andra, som ut¬
växt till stora köttmassor, och den så kallade Ayrschire-
racen torde vara frukten af ett försök att i möjligaste måt¬
to förmedla och sammanföra dessa skiljaktiga egenskaper.
Detta bevisar hvad på denna väg verkligen kan uträttas, och
man må ej föreställa sig, att med införskrifning och fortplant¬
ning af en god utländsk djurafvel allt är för framtiden un-
dangjordt. Han måste ändamålsenligt vårdas, för att ej ur¬
arta fortare, än han blifvit förbättrad. Men huru förfar man
väl i dessa hänseenden hos oss? Jo, sedan man förskaffat
sig en god raceko, så stillar och sköter man henne illa, men
fordrar i allt fall, att hon skall både mjölka och väga myc¬
ket, endast derför, att hon tillhör en ädlare race.
Jag instämmer med Herr Lallerstedt i yrkande om
punktens återremitterande.
Sidan 326.
Herr Stolpe: Jag har visserligen icke den sakkännedom,
att jag tilltror mig kunna bedöma ändamålsenligheten af den¬
na skola, men jag har hört tvifvel framställas af sakkunnige
personer, att skolan uppfyller sitt ändamål. Man har tyckt,
att skolans styrelse spännt bågen allt för högt, då man velat
göra henne, snart sagdt, till en liten konstacademie, i stället
för att inskränka undervisningen i skön konst till sådant,
som i egentliga hand^erk kan komma till användning. Följ¬
den häraf, påstås det, har också blifvit, att skolan uppammat
en och annan elev, med hvilken man kunnat lysa, men att
skolan föga bidragit till en allmännare utbredning af egentlig
handtverksskicklighet.
Sidan 330.
Herr Stolpe: Innan man väcker förslag om beviljande
af anslag, plägar vanligen en plan vara uppgjord, men detta
är här icke förhållandet. Motionairen har blott upplyst, att
föreståndaren för slöjdskolan åtagit sig att för qvinnor in¬
rätta en läroanstalt, hvilken dock icke skulle blifva en del af
slöjdskolan, ulan en sjelfständig institution. Då saken nu är
så litet utredd, tror jag, att man genom ett bifall till motio¬
nen mera skulle skada, än gagna sjelfva saken, helst en
opinionsyttring, som stödjer sig på så oklara grunder, är
endast af ringa värde.
Sidan 369.
Herr Stolpe: Den af Herr Henschen gjorda anmärkning,
saknar, enligt min tanke, allt practiskt värde. Ordet »allmo¬
ge» innebär intet bestämdt juridiskt begrepp, utan är allenast
en benämning, som på landet begagnas 0111 folk, som ej räk¬
nas till herremannaclassen.
Hvad angår Herr Björcks yrkande, att ordet »besuten»
borde utgå, så kan jag icke häruti instämma. Det är min
fulla öfvertygelse, att den del af allmogen, som faller inom
den af Herr Björck framställda cathegorie, aldrig befattar sig
med politiken. Det är endast den förmögnare, som sysselsät¬
ter sig dermed. F allt fall, det problem, som nu förestått
Constitutions-Utskottet att lösa, har varit, att borttaga några
skrankor, som hindrade fastighetsegande ståndpersoners re¬
presentationsrätt, en fråga, som icke bör sammanblandas med
andra. Jag bifaller förslaget.
Sidan 372.
Herr Stolpe: Jag får erinra Herr Björck, att jag endast
syftat på den allmänna föreställningen, då jag hänfört de till
Economie-Utsknttet remitlerade frågor lill de mindre vigtiga.
Jag kan ej vara okunnig om alt många af dessa i sjelfva
verket äro af hög vigt.
Man har sagt, att de gemensamma öfverläggningarne
just skulle bilda en öfvergång lill den nu föreslagna Riks-
Nämnden, och att disctissionen inom Stånden derigenom skulle
förkorlas. Men i hvad mån har man begagnat sig af dessa
gemensamma öfveiläggningar, och har väl discussionerna
inom Stånden genom dem verkligen förkortats? Man skulle
snarare kunna påstå motsatsen.
Jag yrkar, fortfarande, afslag.
Sidan 374.
Herr Stolpe: Eli lag måste naturligtvis bedömas efter
dess syftemål, och det nu ifrågavarande förslaget har, enligt
min uppfattning, två sådana. Det första är att göra debat¬
ten mera omfattande och upplysande genom dess samman¬
förande på ett rum; det andra att förenkla och påskynda
Riksdagsförhandlingarne. Att do ständigt upprepade klago¬
målen öfver Riksdagarncs längd äro fullt rättmätiga kan icke
bestridas, men om verksamheten af det botemedel häremot,
som Constitutions-Utskottet framlagt, vågar jag tvifla. Ut¬
685
skottet har äfven handlat inconsequent, då Utskottet före¬
slagit att endast mål fran Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottet saint Expeditions-Utskottets skrifvelseförslag skola
behandlas af Riks-Nämnd. Snarare borde väl i stället de
vigligaste målen, nemligen de, som beredas inom Constitu-
tions-, Stats- och Lag-Utskotten, utgöra föremål förbehand¬
ling inom Riks-Nämnden och icke blott economiska frågor,
hvilka jemförelsevis anses af mindre vigt. Man klandrar,
att Riksdagsvagnen gått på fyra hjul, och nu vill man dit-
sätta äfven ett femte, förmodligen ett svänghjul, men som
jag fruktar snarare kommer att hindra, än reglera farten.
Att den behandling af motioner och Propositioner, som nu
vid början al' Riksdagarne eger rum, vållar stor tidsutdrägt,
kan icke nekas, men icke afhjelpes denna olägenhet deri¬
genom att motionerna föredragas hos Riks-Nämnden. Nu
är åtminstone motionslloden fördelad i 4 grenar och bör
följaktligen afrinna hastigare, än om hon saminantränges i
en fåra. Man tror det blifva af stor nytta, att alla repre¬
sentanterna på en gång få kännedom om en väckt motion.
Visserligen, om alla följde lösningen med oafbruten uppmärk¬
samhet, men kännedomen om huru det nu tillgår vid mo¬
tionernas föredragning inom de särskilda Stånden bör kunna
vägleda omdömet om nyttan af alla Propositioners och mo¬
tioners föredragning på ett rum. Nu är vid dessa tillfällen
Ståndet vanligen glest lörsamladt, och uppmärksamheten
tämligen skingrad, och när, vid motionstidens slut, tiden ej
vill förslå till handlingarnes utförliga uppläsning, nöjer man
sig med att tillkännagifva innehållet. När detta förfarings¬
sätt är af sakernas tvång framkalladt nu, då endast en del
af handlingarne foredrages, huru kan man väl begära, att
det skall blifva annorlunda, då alltsammans skall uppläsas?
Vid en Propositions eller motions remitterande, hander det
esomoftast, att en debatt uppstår, som upptager flera tim¬
mars tid, hvilket bruk också är en mycket bidragande or¬
sak till den öfverklagade långsamheten. Tror man väl, att
dessa debatter skola förkortas derigenom, att talare från
alla Stånden 15 tillfälle alt deri deltaga? Min öfvertygelse
är, att de skola blifva minst 4 gånger sä långa. Om jag
ock skulle medgifva att en större mångsidighet i debatten
blefve en frukt af den föreslagna grundlagsändringen, så är
det åtminstone påtagligt, att denna fördel koinme att för¬
vår f v a s i utbyte mot en långt odrägligare långsamhet, än
den, hvaröfver man nu klagar. Det är emot denna lång¬
886
samhet, som det, efter min uppfattning, är alldra angelägnast
att söka botemedel, hvaraf flera torde kunna utfinnas. litt
vore att afskaffa discussions-protocollen oell allt annat onö¬
digt skrifveri, ett annat att ålägga molionaire, vid påföljd, att
hans förslag eljest lemnades utan åtgärd, att sjelf utreda
alla de förhållanden, på hvilka hans motion hör stödja sig,
och icke, såsom nu oftast är fallet, öfverlemna sådant åt Ut¬
skottet. Många andra utvägar skulle kunna samverka till detta
mål, men jag anser ej lämpligt att upptaga Ståndets tid med
att åhöra mina tankar derom. Hvad Constitutions-Utskottets
förevarande grundlagsändrings-förslag angår, anser jag det¬
samma visserligen antyda ett förhandenvarande verkligt be¬
hof; men om det ock ur denna synpunkt skulle kunna be¬
nämnas nödigt, så anser jag detsamma, såsom alldeles förfelande
det åsytade ändamålet, icke nyttigt, och förkastar det alltså.
Sidan 375.
Herr Stolpe: Vid Herr Wallcnbcrgs förslag får jag an¬
märka, att detsamma afser en fråga, som icke hör hit.
Detta förslag afser nemligen att göra alla förstärkta Utskott
öfverflödiga. Men nu är endast fråga om, huruvida Riks-
Nämnden skall ersätta förstärkta Economie- och Expeditions¬
utskott. Vill Herr Wallenberg genomdrifva sitt förslag, må
han derom väcka särskild motion.
Sidan 456.
Herr Stolpe: Jag anser det vara alldeles olämpligt alt
i grundlagen upptaga föreskrifter om arbetsordningen för en
domstol. Jag yrkar derföre borttagande af det föreslagna
tillägget till 17 § Regerings-Formen, och instämmer för¬
öfrigt i de åsigter, sorn Herrar Lallerstedt och Bager uttalat,
äfvensom i yrkandet på återremiss.
Sidan 458.
Herr Stolpe: Vid ändring af grundlag, bör man gå till
väga med största varsamhet och icke der intaga mera, än
just det nödvändiga. Om man då mäste medgifva stadgan¬
det »att Konungens domsrätt skall uppdragas minst 12»
vara öfverflödigt, enär den tid väl näppeligen lärer inträffa,
då detta antal blifver för stort, måste man väl äfven er¬
känna, att angifvandet af maximum, 18, icke allenast är
onyttigt, utan till och med skadligt. Det är klart, att, om
G87
19 äro fiir få, Regeringen bör kunna tillsätta flere; men,
om alla skola arbeta på en afdelning, så skulle ett större
antal ledamöter endast fördröja och ej förkorta tiden för
målens afgörande. Bestämmelsen i 22 §: att ej flere, än 8
ledamöter på en gång må i pröfningen af något mål deltaga,
afser endast arbetssättets ordnande på divisioner, och bör
ovilkorligen ur grundfagen utgå, äfvensom den i 17 § före¬
slagna sista meningen om ärendenas fördelning mellan Hög¬
sta Domstolens aldelningar, helst man torde kunna hoppas
att snart få emotse en förändring i vårt rättegångsväsende,
hvarom bestämmelserna böra inflyta i Rättegångs-Balken,
men icke i grundlagen.
Jag fortsätter mitt yrkande om återremiss.
Sidan 460.
Herr Stolpe: Då, på sätt jag förut anfört, arbetsord¬
ningen i Högsta Domstolen, enligt min åsigt, ej lämpligen
kan blifva en grundlagsfråga, anser jag ock både öfverflö-
nigt och orätt att derom något stadgas i grundlagen. Jag
anhåller derföre, att 17 § må delas och särskilda propositio¬
ner framställas, först rörande antalet af Högsta Domstolens
ledamöter, och derefter, angående sednare delen af §, eller
det ined cursiv stil gjorda tillägget.
Sida n 514.
Herr Stolpe: Då denna fråga förra gången var å bane,
yrkade jag återremiss, i den syftning att få valgrunden an¬
norlunda. Nu deremot finner jag mig föranlåten yrka bi¬
fall, icke emedan skälen för återremiss i sig sjelfva voro
underhaltiga, utan emedan Utskottets förslag, som blifvit
godkändt af två Stånd, afser en medelväg och, i fall ett
nytt förslag skulle uppgöras, detta kunde blifva än sämre.
Sidan 532.
Herr Stolpe: Herr Björck har gått mig till mötes på
ett sätt, som fordrar att jag derföre betygar honom min
tacksamhet. Men öfverensstämmelse!! oss emellan sträckte
sig likväl ej längre, än till pramisserne. I)å han kom lill
conclusionen, upphörde densamma.
Jag befarar att en skrifvelse i den syftning, som de
fleste talare synts åstunda, val kan hafva till följd en om¬
arbetning af Skolstadgan, men, om densamma mer tillfreds¬
ställer representationen, än flen nu gällande lagen, kan vara
tvifvelaktigt, då Ständerna icke kommit till någon bestämd
öfvertygelse om hvad, som bör sättas i stället för det, som
klandrats. Enligt min tanke, är det icke lämpligt att till
Regeringen aflåta en skrifvelse, innan Ständerna äro full¬
komligt ense om skrifvelsens. innehåll. I)å sålunda något
väsendtligt genom skrifvelsen svårligen kan vinnas, samt
Skolstadgan icke är behäftad med andra eller (lere fel, än
som med god vilja hos lärarepersonalen till största delen
kunna afhjelpas, så får jag, fortfarande, yrka bifall till Ut¬
skottets förslag.
Sidan 572.
Herr Stolpe: Om det vid hvarje fråga är nödvändigt
att urskilja hvad, som hör dit eller icke. så är det desto
angelägnare att här iakttaga denna regel, då försvararne af
theaterns skäliga anspråk så lätt löpa fara att missförstås
och misstydas. När man först läser Trosten Söderbergs mo¬
tion och den utaf Prosten Berlin algifna reservationen och
sedan Tobias Linds förslag, intages man af en känsla, jem¬
förlig med den man erfar, då man, vid bortgåendet frän en
representation af Profeten, händelsevis råkar att stadna un¬
der ett takdropp. Denna jemnförelse har också tillämpning
på den af en talare gjorda framställning af skolan och thea¬
tern. Ar det kanhända meningen att stämpla hvar och en,
som vill gifva den dramatiska konsten sin beskärda del, så¬
som en fiende till skolundervisningens upphjelpande? Sko¬
lan och theatern hafva, hvar och en, sin del i det allmänna
civilisations-arhetet, och den ena kan icke ersätta den an¬
dra. Slöjderna likaså. Huru högt dessa än må uppdrifvas,
ersätta de dock icke den bildning, som theatern är kallad
att befordra. Det är i sanning icke förgäfves, som alla bil¬
dade folk, hvar på sitt sätt, odlat den dramatiska konsten,
och dess inflytande på folkens cultur är alltför stort, att
icke ses och erkännas af den uppmärksamme betraktaren.
Hvem tilltror sig val att förneka, det en Schillers, en Shak-
speare’s skapelser utöfvat en omätlig inverkan på de Tyska
och Engelska folkens andliga utveckling? Säkert är, att
hvarje folk, som skjutit ifrån sig detta civilisalionsmedel,
befinner sig i mer och mindre mån på en underordnad cul-
tur-ståndpunkt. Fin särskild fråga är, om Sverige i när¬
varande stund eger tillgångar underhålla en national-theater.
Jag tror det, men om det betvillas, må den saken blifva
6H9
föremål för noggrannare utredning. Man yrkar, såsom vil¬
kor tor understöd åt theatern, framläggande af en plan till
förändrad organisation deraf. Jag betviflar Sländernas för¬
måga alt bedöma en sådan plan, men, huru den än må
komma att se ut, förefaller det mig klart, alt en Theater-
Stvrelse, för att rätt utföra sitt uppdrag, behöfver de der tre
sakerna, som, enligt Fredrik den Stores yttrande, erfordras
för att föra krig, nemligen pengar och pengar och ändå
mera pengar. Utan penningar, är den förträffligaste organi¬
sation af intet värde. Att disputera om rätta platsen föl¬
en af Staten understödd theater, finner jag en smula löjligt.
Dess plats kan, åtminstone i vårt land, ej vara någon annan,
än hufvudstaden. Man har äfven invändt, att lvengl. Thea¬
tern förut fått anslag, men hvilket embetsverk, hvilken sam¬
hällsinstitution har icke det? och med den öfvertygelse!)
jag har, att nationen kan bära alla de anslag, som beviljas
till bildningens understödjande i alla dess riktningar, bifal¬
ler jag Prosten Söderbergs motion.
Sidan 584.
Herr Stolpe: Jag har icke bidragit till Ståndets beslut
i denna fråga, och vill ej heller bidraga dertill, att det¬
samma jemnkas efter Preste-Ståndets; ty, örn jag skulle
välja emellan dessa beslut, af hvilka jag gillar ingendera,
gåfve jag dock företräde åt Borgare-Ståndets. Mig synes det
af 1’reste-Ståndet föreslagna tillägg öfverflödigt, helst man
kan taga för gifvet, alt vetenskapsmän och skolman komme
att i Comitéen insättas. Att liksom gil va Itegeringen en
fingervisning för Comiléens tillsättande, anser jag för den¬
samma vara förnärmande och röja ett obehörigt misstroende
till Regeringens vilja att utse skicklige personer. Saknar
Regeringen en sådan förmåga, är denna brist icke afhjelpt
derigenom, att man inskränker valet af comiterade till
vissa samhälls-cathegorier.
Sidan 644.
Herr Hesselgren: Allmänna opinionen, kyrkans förfall,
presternas ljumhet m. m. har varit dagens lösen under den
månad, som passerat sedan Lag-Utskottets förevarande Be¬
tänkande blef kändt.
Låtom oss tillse, hvad skäl detta skrik kan hafva för sig.
Hvad angår den allmänna opinion, som uppgifves finnas
för religionsfrihet, vågar jag bestrida tillvaron af en sådan
690
opinion; ty om också on eller annan fanatisk scribent, understödd
af vissa tongifvande tidningar och vissa ledamöter inom repre¬
sentationen , som bekänna sig tillhöra den ena eller andra af
de hittills uppenbarade secterna, såsom baptister eller separa-
tister m. m., predikat en öfverdrifven frihet i religiöst hän¬
seende, kan sådant icke anses uttrycka den allmänna menin¬
gen bland folket. Jag är fullt förvissad att, om allmänheten
i massa tillspordes, huruvida den vore böjd att anlaga den
Kongl. Propositionen eller Lag-Utskottets förslag, 9/10:delar, om
icke 19/20:delar, dertill skulle svara ett ohetingadt Nej, och
detta Nej skulle jag vilja tyda som den lugnt tänkande all¬
mänhetens opinion i frågan, och en skarp protest ifrån fol¬
kets sida, •att icke deras ombud måtte lyssna till den hem¬
ligt smygande catholicismens sakförare inom vårt kära fäder¬
nesland.
Om kyrkans förfall har man visserligen under de ge¬
mensamma öfverläggningarne hört talas åtskilligt, men då
detta icke är af beskaffenhet att förtjena något afseende, för¬
bigår jag denna del och vill i stället till bemötande upp¬
taga hvad, som blifvit yttradt, angående presternas förmenta
ljumhet.
Om det, å ena sidan, icke kan förnekas, att Presterska¬
pets ljumhet inom vissa församlingar och orter i någon mån
bidragit att framkalla obehöriga andeliga rörelser, och att, se¬
dan dylika yttringar ibland menigheterna försports, vederbö¬
rande Presterskap icke med nog kraft och allvar sökt återföra
de af secternas utskickade apostlar vilseledda, så kan man väl
icke eller, å andra sidan, bestrida, att många ledamöter af vårt
nuvarande aktade Presterskap sökt att i allt hvad på dem
kunnat ankomma med nit och drift motverka det onda, men
de hafva blifvit vanmäktiga, i följd af en allt för stor efterlå¬
tenhet hos den offentliga åklagare-makten, hvarigenom de sak¬
nat behöfligt stöd för sina åtgärder, helst den skrifkunnige
vännen hade hopp, att Rikets Ständer skulle proclamera re¬
ligionsfriheten under loppet af Riksdagen, och hans clienter
således undgå straffet både i ena och andra fallet.
Skulle frågan om fri religionsöfning nu falla, så ega de
tilltalade ändock grundad anledning till förhoppning att saken
kommer att hvila hos åklagaremakten till domedag, och de
kunna således saklöst fortsätta sitt proselytmakeri. Separati-
sternes antal inom den ifrågavarande församlingen är väl för
närvarande endast omkring åtta, hvilka i verldsligt hänseende
visat sig laglydiga. Detta fåtal, som uteslutande tillhör de
69»
mindre upplysta samhällsclasserna, kan utan synnerlig svå¬
righet hållas i styr; men om, hvad som icke är otänkbart, i
händelse fri religionsöfning nu beviljas, den ringa hopen af
separatister skulle växa till hundradetal och smittan vinna in¬
steg äfven i andra samhällsclasser, huru skall man då lyckas
vidmakthålla ordning och skick inom de församlingar, som
blifvit angripna af denna kräfta? På Riddarhuset erinrades
vidare om omöjligheten att bibehålla och tillämpa landsförvis-
ningsstraffet, emedan baptisternes antal nu mera stigit till
närmare 2,000 öfver landet spridda personer, och det icke
låter sig göra att landsförvisa ett så betydligt antal.
Om man icke kan bestrida riktigheten af det uppgifna
antalet, så är det desto mera att beklaga, att lagskipningen
med oförklarlig liknöjdhet försummat att begagna sin makt
till att motverka det förhållande, som nu inträffat, men san¬
nolikt, åtminstone till stor del, varit förebygdt, om åklagare¬
makten med något allvar behandlat saken. Medgifvas måste,
att det möter svårighet att tillämpa landsförvisningslagen emot
ett så stort antal, som det nyssnämnda; men någon sådan
svårighet förefanns deremot icke vid den tid, då de första af¬
fallen yppades, och i främsta rummet hade man bort använ¬
da lagens hela stränghet emot sedens »Apostlar och vetterli-
gen kände sakförare.» Ett och annat dylikt recept, i rätt lid
användl vid sjukdomens början, skulle säkerligen verkat väl¬
görande på den stora mängden och kommit dem att mera,
än en gång, betänka sig, innan de lyssnat till och låtit för¬
leda sig af de falska profeternas ännu falskare läror.
Det philantropiska pjunk, som genomgår hela vår tid,
synes äfven hafva sträckt sin verkan ända till den högsta
åklagaremakten, hvars efterlåtenhet vi hafva att tacka för myc¬
ket af den oreda i religiöst hänseende, hvaraf vårt lands lag¬
stiftare nu fått göra en sorglig erfarenhet. Om den Kongl.
Propositionen nu antages, så skulle deraf följa många och
oöfvervinnerliga svårigheter, dels inom famillerne, dels också
inom stats-förvaltningen. Ständerna stå nu i begrepp att bil¬
da sitt skolväsende inom både stad och land. Betydliga an¬
slag äro dertill behöllige, och komma, efter all anledning,
också att beviljas. Men om alla möjliga secter få fritt drif¬
va sitt spel, kan lätt inträffa, att de skolor, för hvilkas ord¬
nande man gjort så stora uppoffringar, komma att anlitas af
ett vida mindre antal, än påräknadt varit, och i den mån, de
olika secterna hinna vidga sina s. k. församlingar, kan man
från separatisternes sida vänta anspråk .att Staten äfven skall
692
for deras barn bygga oell underhålla särskilda andra skolor.
Det är antagligt, att dessa seeters målsmän inom representa¬
tion då lika litet, som nu, underlåta att begagna sitt infly¬
tande, lör att genomdrifva sina trosförvandters önskningar och
fördelar.
Den nu rådande vunnen för religionsfrihet är, efter mitt
förmenande, ett eget tidens tecken och synes stå i närmaste
samband med det catholska Presterskapets, så inom som
utom landet, ådagalagda bemödanden att vinna allt större och
större inflytande på våra angelägenheter. Att man just nu
hos oss visar sådan benägenhet att främja papismens syften,
förefaller något besynnerligt efter den scandal, som nyligen
skall passerat i härvarande Catholska Capell, i det en der an¬
ställd påflig \icarie tillåtit sig att på ett oskickligt sätt skarpt
apostrofera det Lutherska Presterskapet, och synnerligast en
af våra Iliskopar, som lärer haft det missödet att icke falla
»Herr Vicärien» i smaken.
Kan sådant under nuvarande förhållanden ske inom
sjelfva hufvudstaden under ett pågående Kiksmöle, hvad skul¬
le man icke då i framtiden hafva att vänta af dylika subjec-
ter, om Ständerna, af undfallenhet för några oroliga hufvuden,
öppnade dörrarne på vid gafvel för alla möjliga secter, de må
nu kalla sig calholiker, mormoner, baptister, separalister eller
indifferentist er? — Jag bara frågar.
Att man nu begagnar sig af detta förhållande och söker
skjuta hela skulden för denna oreda på Presterskapet, finner
jag betänkligt, och aldraminst parlamentariskt, inom en de¬
batterande församling, sådan vi i dessa dagar sett på Ridda-
rehuset. Man har der ganska otvätydigt uttalat sitt missnöje
öfver Preste-Ståndets hållning i vissa politiska frågor och på
denna räkning trott sig saklöst kunna beskylla Presterskapet
i allmänhet att hafva låtit komma sig till last ljumhet vid
upprätthållandet af den bestående statsreligionen.
Att de talare, som förebrå Presterskapet detta fel, tillika
äro de, som mest ifra för en utvidgad religionsfrihet, hör icke
vara oväntadt från ett häll, der det blifvit en vana att stän¬
digt föra på tungan ordet »frihet,» under hvilken vackra fras
man ej sällan upptäckt en likhet med ordet sjelfsvåld, hvilket
sednare åter kan anses liktydigt med »religionslöshel.» Det
ligger i sakens natur, att hvar och en, som icke vill befor¬
dra den sednare, måste vara afgjord motståndare till den
förra.
095
Om för öfrigt Presterskapet, såsom Riks-Stånd, i åtskilliga
så väl politiska, som economiska frågor, intagit en helt annan
ståndpunkt, än religionsfrihetsifrarne inom de öfriga Stånden,
finner jag, för min del, sådant, långt ifrån klandervärd!, tvärt¬
om vara fullkomligt i sin ordning.
Såsom ett bevis på utsträckningen af sectraseriet och
omvändelsenitet i vårt land, vill jag omtala en händelse, som
nyligen tilldragit sig inom en socken emellan Stockholm och
Upsala. Enligt hvad mig blifvit meddeladt af en aktad pos¬
sessionat, som tillika är ledamot af kyrkorådet inom försam¬
lingen, finnas inom socknen 8 separatister, bland hvilka det
presterliga kallet utöfvas af en dragon. Dessa hafva åtskilli¬
ga gånger varit inkallade för pastor och kyrkoråd och erhål¬
lit varningar, utan att de deraf låtit sig rätta. Nu sednast
hafva de blifvit beträdda med att gifva dop och utdela Natt¬
varden och, af denna anledning, stämda till Härads-Rätten för
brott emot Sacramental-lagen.
Innan Tinget inträffade, hade det lyckats dem att finna en
»skrifkunnig vän,» som åtagit sig deras sak och uppsatt en
lång skrift, hvaruti de förklarade sig icke ämna ingå i svaro¬
mål om det åtalade brottet, utan i sammanhang med ett an¬
nat, för hvilket de nu sjelfva angåfvo sig, nemligen affall
från den evangeliska läran och öfver gående till baptismen;
hvarjemte de anhöllo att, innan målet afgjordes, Härads-Rät¬
ten måtte göra en framställning derom till Justitias-Canzleren.
Genom denna maneuvre vunno svaranderne tid, och det
var allt hvad de önskade.
En särskild omständighet, som är i hög grad anmärk¬
ningsvärd, men under discussionen blifvit föga vidrörd, inne¬
fattar det sätt, hvarpå Konungens Rådgifvare gått till väga vid
frågans behandling. J!7 § säger tydligen, huru med lagfrågor
förlaras skall, men, så vidt jag kan finna, har denna Kongl.
Proposition ej varit föremål för gttrande af Konungens Hög¬
sta Domstol, och följaktligen hade Lag-Utskottet icke bordt
upptaga frågan till behandling, innan en sådan åtgärd först
blifvit vidtagen. Huru det förbiseende, Konungens Rådgifvare
härutinnan låtit komma sig till last. skall förklaras, vet jag
sannerligen icke, men, för min del, kan jag ej hysa det för¬
troende till en sådan Regering, att jag åt den vill öfverlemna
rättigheten att pröfva, hvilka religionssamfund inom landet få
bildas eller icke, helst detta vore att afhända Rikets Ständer
den makt, de ega och böra ega i lagstiftningsfrågor.
Af alla dessa skäl, yrkar jag afslag på både Utskottets
694
förslag och den Kongl. Propositionen, hvilken jag anser icke
vara på fullt grundlagsenlig väg tillkommen.
Sidan 650.
Herr Stolpe'. Jag nekar ingalunda, att det drama, som
i dag uppspelas, är af omätlig vigt för fäderneslandets fram¬
tid. Men just för det jag tror detta, vill jag också besinna
mig noga, innan jag hjelper till att omhvälfva en författning,
som i århundraden utgjort hela samhällsbyggnadens hörnsten.
J)å behofvet af en ökad religionsfrihet skall deduceras,
hör man ganska olika skäl för denna mening anföras. Som¬
liga sky icke att betrakta de religieusa rörelserna såsom
något i och för sig godt och helsosamt, utan afseende på
innehållet af de läror, som genom dem skola framdrifvas.
Jag kan ej fatta en sådan tankegång. All meningsstrid
förutsätter ett bemödande att ur meningarnes mångfald kom¬
ma till enhet i öfvertygelsen, i öfvertygelsen om den San¬
ning, hvars seger bör vara stridens syftemål. Då, i hvarje
särskild fråga, sanningen icke kan vara mer än en, så före¬
faller det mig klart, att ju flera meningar kämpa med hvar¬
andra, angående ett och samma ämne, desto talrikare måste
de lögner och villfarelser vara, som dervid äro på benen.
Men att tro samhällets båtnad befrämjas i den mån det kan
lyckas att hetsa läseri och villfarelser, ju flera ju bättre, i
håret på hvarandra, förefaller mig, lindrigast sagdt, besyn¬
nerligt. Den, som älskar dessa religieusa strider för stridens
skull, kan möjligen betrakta stridsföremålet med fullkomlig
likgiltighet, men finna tjeuiigt, alt för andra syften begagna
den kraft, som rörelsen utvecklar. Denna åsigt kan jag icke
loforda, emedan jag icke vill se det gudomliga neddragas
till handtlangare åt verldsliga beräkningar. Skulle åter vän¬
nen till det religieusa tumultet verkligen hysa interesse för
sjelfva stridsämnet, som väl måste vara att få utredt hvad,
som i det för menniskan vigtigaste ämne är sanning, så kan
man hafva något skäl att förundra sig öfver detta tycke för
meningarnes mångfald och kämpalust. Har jag en egen tro
och öfvertygelse, så bör jag svårligen kunna finna något
ämne till lägnad deri, att de deremot stridande meningarne,
hvilka jag naturligtvis måste betrakta som villfarelser, äro
mångtaliga, sins emellan oförenliga och hätska. Har jag
återigen ingen egen öfvertygelse, men söker en sådan, så
kan det väl tyckas beqvämt att hafva framför sig en prof-
charta på tros-satser, likasom damerna finna en njutning uti
693
att låta i boutiquerna neddraga tyger af alla möjliga färger
och slag, för att hafva god tillgång att välja på, men jag
betviflar storligen, att man på den vägen förvärfvar sig öf¬
vertygelse och tro. Det saknas också icke exempel derpå,
för att fullfölja den begagnade liknelsen, alt just den rikliga
tillgången pä tyger, att välja emellan, alstrat en villrådighet
och obeslutsamhet, som vållat att ingen handel blifvit af,
hvilket måhända icke inträffat, om ej mer, än ett eller två
stycken funnits att beskåda. Föreställningen, att de reli¬
gieusa striderna skola uppfriska det genom enheten och
lugnet domnade sinnet för andliga ting, kan i viss mån in¬
nebära en sanning, men en lika stor sanning är det ock å
andra sidan, att detta virrvarr hos många alstrar fullkomlig
likgiltighet, att icke säga vedervilja, för religieusa föremål,
under hvilken gestalt de än må uppenbara sig. Detta eviga
famlande efter visshet och tröst på ett område, der förnuf¬
tets ljus ej längre vägleder, der tros-satsernas stigar sling¬
rande korsa hvarandra i olika riktningar, utan att föra till
någon uppböjdare ståndpunkt, från hvilken fältet kan med
en blick öfverskådas, detta krig och denna osäkerhet kunna
slutligen föra en och annan pä den tanken, att allt pä detta
område är gyckel och fantasispel och att materien ensam
erbjuder fotfäste och mål för menskliga sträfvanden.
Jlärmed må emedlertid förhålla sig huru, som helst;
visst är dock, att den, sorn älskar de religieusa rörelserna
för rörelsens skull, icke vet hvad han vill. Den högre hand,
som leder inensklighetens öden, leder henne på vägar, hvil¬
kas beskaffenhet och riktning vi ej förmå utransaka, och
till dessa vägar höra ock förstörelsens phenomener, stormar,
jordbäfningar, farsoter och krig m. m. Den förståndige och
rättsinnige böjer sig med undergifvenhet och förtröstan un¬
der dessa skickelser, men älskar dem icke. Det kan väl
icke undfalla den uppmärksamme betraktaren, att dessa olyc¬
kor derjemte utöfva på det menskliga sinnet en påtryckning,
en spännkraft, sorn i många fall är välgörande, men den, som
njuter af den skeppsbrutnes kamp mot elementerna, af jord-
bäfningarnes, farsoternas och krigens fasor, den kallar jag
en dåre eller något ännu värre; och skulle han försöka att
framkalla eller understödja någon af dessa calamiteter, i af¬
sigt att derigenom åstadkomma det goda, de kunna medföra,
så röstar jag för att han inspärras eller bestraffas.
Må derföre de, som leka med den brandfackla, som
heter »de religieusa rörelserna», lägga bort den fåvitska in-
G9fi
hill ningen att de dermed göra Gudi eller inenskligheten en
tjenst. Ma de veta, att den drift, som manar dem att gläd¬
jas åt och underblåsa dessa rörelser, icke härstammar från
menniskans ädlare natur, hvars sökande endast är riktadt
mot försoningen och friden, utan är en flägt af det rofsinne,
som utgör föreningslänken emellan menniskan och de osjä-
liga djuren.
Ett annat skäl för ökad religionsfrihet är också behof-
vet att bringa ordning och reda uti den religieusa förbist¬
ring, som man i allt fall icke, genom hvad medel som
helst, är i stånd att förekomma. Denna utgångspunkt synes
mig vara det Kongl, förslagets. Ja väl, om detta ändamål
kunde vinnas. För mig skall det ej kännas påkostande, om
några tusen schismatiker mer eller mindre finnas i landet.
Jag är mycket benägen att låta dem dyrka Gud på det sätt
de anse för det bästa, men jag fordrar ock från deras sida,
att lå vara i fred, jag och mitt hus. Jag vill icke se emis-
sarier från en catolsk, en baptistisk eller mormonsk pro¬
paganda smyga sig in till mig, för att förarga mig sjelf och
möjligen förleda någon annan, som hörer huset till. Ja, sä¬
ger man, det är just i ändamål att förekomma slikt, som
det Kongl, förslaget innehåller vissa föreskrifter, hvilka otvif¬
velaktig! blifva långt kraftigare, än de vanmäktige, som nu
finnas och som man ej vågar att, i strid mot den allmänna
andan, tillita. Man må förlåta mig, att jag ej kan tro på
dessa förespeglingar. Statskyrkan har dock nu ett vapen i
sin hand, med hvilket den kan slå tiil, när så omtränger.
Vapnet är skarpt, det är sannt, kanske alltför skarpt, men,
om fruktan derliir icke förmått hålla kyrkans fiender på af¬
stånd, lärer väl ett vapen utan udd och egg än mindre göra
det. Vi höra ju till och med inom detta Stånd sehismati-
kernas saklörare öppet och oförstäldt påstå, det rättigheten
att lära och utsprida, hvad man anser för sanning, är en
väsendtlig beståndsdel af religionsfriheten och hvarje inenni-
skas oafhändliga rättighet. När proselytmakare!! trotsar fa¬
ran att drilvas i landsfiygt, huru-kan man föreställa sig, att
han skulle bäfva tillbaka lör några Riksdalers böter, dem
propagandan i allt fall står färdig att sticka honom i han¬
den? Och om äfven påföljden skulle stegras till några må¬
naders fängelse, huru kan man inbilla sig, att detta svaga
hot skulle verka något på fantaster, sorn enkom söka elter
martyrskapet, lör att derigenom besegla sanningen af sin
predikan och på köpet vinna personlig ryktbarhet? Man
har nu så länge dragits med predikanter af alla möjli¬
ga trosbekännelser och sekter, att man bort göra sig nå¬
gorlunda bekant med deras grundsatser och tactique, och
ändå dårar man sig och vill dåra andra med förhopp¬
ningar, som stå i den skarpaste strid mot alla tiders erfa¬
renhet, och icke minst den närvarande tidens!
Vill man veta, hvars andas barn de nya lärornas apost¬
lar äro, så må man endast med någon uppmärksamhet lyss¬
na till det språk, de tilltro sig att föra, och hvaraf tydliga
genljud kunna uppfångas äfven inom dessa väggar. Man
öfverräknar sina anhängares led och vågar redan hota med
mängden. »Sen», ropar man trotsigt, »vi äro redan tusen¬
tal. Försöken att landsförvisa, inspärra eller bötfälla dessa
tusende, och hela Europa, vunnet åt oss genom skickligt
använda öfverdrifter och smädelser, skall peka fingret åt
eder». Och när vågade man i Sverige göra något, som icke
var hallstämpladt af utlandets opinion?
Jag vill dock försöka ett svar, ett kort och enfaldigt
svar på detta djerfva och utmanande språk. Det är icke
endast i religionsmål lagen kan få att göra med massorna.
Det finnes ett brott, myteri och uppror, som också vädjar
till dem. Lagen uppställer mot detta brott de strängaste
straff, men derföre att de icke kunna tillämpas på alla skyl¬
diga, derföre att hela provincer ej kunna halshuggas, lands-
förvisas elier sättas på fästning, har jag ännu ej hört någon
yrka, att ali bestraffning af myteri och uppror skulle upp-
häfvas. Man förfar i dylika fall på det sättet, att man
håller sig till hufvudmännen och utkräfver af dem ansvaret
samt förlåter och öfverser den förledda hopen. Så kan det
äfven gå till i fråga om det andliga uppror, som man på¬
står nu vara så försigkommet, att det ej längre kan motas.
Det kunde ju gå an att köra bort några apostlar och icke
bry sig om den förledda hopen. För min del, är jag icke
utan hopp att de bortlockade fåren skola återvända till
hjorden, sedan man allägsnat de falska herdarne.
Man har gjort sig mycken möda att skrika ned lands-
förvisningsstraffet, såsom omenskligt, ojemnt, opractiskt, och
Gud vet hvad allt. Detta skrik har också haft den verkan,
att personer, som eljest hålla strängt på den religieusa enhe¬
ten och för ingen del vilja gifva sectmakeriet fria tyglar, än¬
dock äro nog beskedliga att instämma i ropet om landsför¬
visningens olämplighet. Jag medgifver villigt, att landsförvis-
Borg.-Stånd. Prot. vid ttiksd. 1856—1857. \. tå
691!
ning, såsom straffart, liar åtskilliga svaga sidor, men så är
tallet äfven med alla andra straflärter, frihetsstraffet ingalunda
undantaget. Jag medgifver sålunda, att landsförvisningen är
hård för den, som älskar fädernejorden öfver allting, förden,
som med ömma band är fästad vid anhöriga, slägt och vän¬
ner, för den, embetsmannen t. ex., som icke har annat att
lefva af, än ett yrke, livilket hänger tillsammans med stats-
inrättningarne och icke kan sökas på främmande botten, hvar¬
emot den rike cosmopoliten, som anser det land för fädernes¬
land, der han har hästa tillfälle att lefva väl, enstöringen,
som saknar eller icke bryr sig 0111 blodsbandets förbindelser,
konstnären, som öfverallt slår sig ut med sin talent, kunna
taga landsförvisningen kallt. Jag medger detta, men frågar
tillbaka, om ej friheten har ett omätligt olika värde för men-
niskor med olika temperament, olika bildning och olika sam¬
hällsställning? Jag medger vidare, att, om alla Regeringar
sammansätta sig att mota ifrån sig landslörviste, så blefve
strafTet en omöjlighet; men jag tror icke på delta skrämskott,
hvarpå man lägger så mycken vigt.
Under debatten i detta ämne har det satts i fråga, om
landsförvisning i sjelfva verket borde betraktas såsom straff,
och några, som velat försvara landsllygten, men ansett nö¬
digt att slingra sig undan de anmärkningar, man framställt
emot densamma, såsom straffbart, hafva trott sig bäst kom¬
ma tillrätta dermed, genom att de kalla landsförvisningen en
påföljd och icke ett straff; och denna distinction har återigen,
å andra sidan, gifvit ämne till grin och gyckel. Tvisten här¬
om bevisar dock ingenting annat, än att man å ömse sidor
uppfattar frågan i högsta grad ytligt. Man hade i första rum¬
met bort söka att få utredt, om religionsbrott, såsom affall,
proselytmakeri, o. s. v., äro verkliga brott. Denna undersök¬
ning skulle då ledt till det resultat, att dessa brott äro öf-
verträdelser, icke af sådana sedlighetsbud, som ligga till grund
för borgerligt samhälle i allmänhet, utan af sådana, utom
sedlighetsbegreppet liggande, föreskrifter, som stadgats specielt
för den Svenska Staten, eller, med ett ord, att religionsbrott
icke äro verkliga brott, utan hvad man kallar polisförbrytel¬
ser. Och på samma sätt förhåller det sig äfven med stats¬
brott i egentlig mening. Mord, stöld, röfveri o. s. v. äro
brott i hvad samhälle, som helst, men att söka öfverändaka¬
sta det monarchiska regeringssättet i Sverige är icke ett brott
i America, likasom försöken att omvända oss till catholicis-
men icke torde så betraktas i Spanien. Att landsförvisa mör¬
dare och tjufvar strider derföre mot den allmänna folkrätten,
emedan intet borgerligt samhälle kan vilja emottaga personer,
som ådagalagt fiendskap till borgerlig ordning i allmänhet, men
att till främmande länder förvisa statsförbrytare och förbry¬
tare mot den här antagna religiösa ordningen kan, af nyss¬
nämnda skäl, icke anses angripa folkrätten. Samhället vill
icke, genom denna åtgärd, i eget och alla andra samhällens
namn, bestraffa öfverträdandet af sedlig ordning i allmänhet,
utan endast sätta vissa för det Svenska samhället egendom¬
liga inrättningar i säkerhet mot nya försök att rubba den¬
samma. Staten kan säga till förbrytaren: »gå till America
för att välja president, eller till Spanien för att dyrka ma¬
donnan.» men han kan icke säga: »gå till Danmark, Preus¬
sen eller Ryssland för att mörda, röfva och stjäla.»
Om riktigheten af detta betraktelsesätt medgifves, så ly-
stei* det mig att få veta, hvilket straff eller hvilken »påföljd»
kan uttänkas, som bättre, än landsförvisningen, motsvarar
syftemålet, att freda det Svenska samhällets religieusa inrätt¬
ningar, utan att lägga band pä individens anspråk att, i si¬
na religiösa förhållanden, icke lida inskränkning och tvång af
dessa inrättningar? Jag fruktar, att frihetsstraffet, denna den
moderna criminalistikens panacée emot allt ondt, vida ofull¬
komligare lyckas deri.
När jag sökt att gendrifva ropen om landsförvisnings-
straffets absoluta förkastlighet, reserverar jag mig dock mot
den tolkningen af mina ord, som skulle jag vilja se detta
straff tillämpadt emot alla möjliga religieusa afvikelser, stora
och små. Jag tror deremot, att uti dylika mål mer, än an¬
dra, är det »till stora fall, som blixten måste sparas.» Man
kan förlåta mycket, om man vet att straffa i tid och utan
svaghet.
Det vanliga anloppet emot Presterskapet kunde jag låta
gå in genom det ena örat och ut genom det andra, men jag
liar gjort mig till en helig föresats, att icke inom detta rum
låta några försök att samka sorl och hat öfver andra sam-
hällsclasser gå oanmärkta förbi. Jag utsätter mig kanske
derigenom för att anses som prestvän men äfven detta äf¬
ventyr underkastar jag mig. Min verkliga trosbekännelse i
detta stycke är eljest, att jag icke hyser förkärlek till någon
samhällsclass, men också icke något hat. Syftemålet med
detta evinnerliga klankande på presterne förstår jag nog, men
jag tror mig också förstå, att det förfelas. Man har länge¬
sedan tröttnat dervid.
700
För öfrigt mäktar jag ej inse, hvad anklagelserna mot
det Lutherska presterskap^ hafva att göra med frågan om
utvidgad religionsfrihet. Ar det meningen, att dermed sätta
den Lutherska läran i misscredit, att deducera nridvändighe-
ten att lössläppa catholicismen, baptismen, mormonismen och
alla möjliga ismer, för att lemna folket tillfälle att af de till
dessa bekännelser hörande presters mun hemta den undervis¬
ning och tröst, som vår egen kyrkas presterskap ej förmår
gifva? Aro då de catholska och baptistiska presterne, att
icke tala om de sista dagarnes heliges profeter, så mycket
förträffligare, än våra egna prester? Eller är det meningen
att förgöra allt hvad presterskap heter.
Jag har vid flera tillfällen uppträdt emot den lagstiftnings-
sjuka, som tyckes hafva gripit alla menninskor och som icke
ger sig förr, än en lag i det eller det ämnet blifvit till¬
verkad, lika godt hurudan lagen är och huru den verkar. Lan¬
dets allmänna hushållning har lidit betydligt af denna lag-
stiftningsfeber, som åstadkommit så mycken osäkerhet och
förvirring i näringarne; och vårt gamla lörlrällliga lagverk har
deraf blifvit sönderbrutet och förstördt. Men det enda, som
på dessa områden kari åstadkommas genom otydliga, oprac-
tiska och vanmäktiga lagar,- är ett intet mot det, som skall
framkallas genom olämpliga lagar i religieusa mål. De kun¬
na röra upp samhället i sin innersta rot.
Uti ali lagstiftning är det nödigt att utgå ifrån bestäm¬
da, klart utredda principer. Frågan antingen, eller måste af
lagstiftaren bestämdt uppfattas, trien sedan må han uti lagen
accommodera sig till befintliga förhållanden och föreställnin¬
gar så mycket, som för tiden anses nödvändigt. Uti det äm¬
ne, som nu föreligger oss till behandling, vågar jag påstå, att
man icke gjort sig reda för detta antingen, eller. Man har
icke gjort sig reda för, på hvilken punkt man helst vill att
sakerna skola ställas, i läll den förmedlande, som det Kong¬
liga förslaget och till en del Lag-Utskottets Betänkande anvi¬
sa, icke är hållbar, antingen man vill hafva en priviligierad
statskyrka, eller de religieusa angelägenheterne lemnade helt
och hållet åt Guds försyn, utan någon annan lag, än en, sorn
säger, att lagen har med dessa saker icke det ringaste att
skaffa. Och sä är det verkligen, att mellan dessa ytterlighe¬
ter icke finnes någon hållbar punkt. Om man öfverger den,
vi nu innehafva, så kommer man ovilkorligen att halka ut¬
före, tills dess man stadnar vid fullkomlig religionsfrihet, eller
måhända religionslöshet. Är det dit man vill? Jag påstår det
icke; men jag påstår deremot, att hvar och en, som föror¬
dar att lossa på banden i trossaker, icke är behörig att i
detta ämne hafva en röst förr, än den bestämt sig för det
ofvannämnda antingen, eller. Om han önskar samvetsfrihe¬
ten, om det är hon, som är målet för hans sträfvande och
sökande, så bör han också göra sig reda för, hurudan ställ¬
ningen i detta afseende blifver, om man lemnar secterne fritt
spelrum och 0111 den ena eller den andra af dem kommer till
väldet. Om det skulle lyckas catholicismen att göra sig till mäng¬
dens religion, tror man väl, att samvetsfriheten och fördragsam¬
heten derigenom komme på bättre fotter, än nu? Eller om det
vore baptismen, som finge denna vind i seglen, tror man, att
denna sect icke har några anlag för att kufva själarne? Prat,
säger man, vår Lutherska bekännelse är så rotad i folkets
sinnen, att det främmande proselytmakeriet är vanmäktigt.
Jag kan dock icke tillegna mig denna optimism. Menniskor-
na äro nu komna i ett sådant öfverretningstillstånd, att det
är för dem ett behag att löpa efter och tro på den första
apostel, som står färdig att predika gamla och nya villfarel¬
ser. Alt catholikerna, oaktadt sin slughet och sina materi-
ela tillgångar, ej skola komma särdeles långt, det tror jag
nog, ty ännu sitter mycket af det gamla papistliatet qvar hos
den Svenska allmogen, men baptismen anser jag så mycket
farligare, sorn densamma synes temligen närbeslägtad med
våra egna läsaresecter och. med undantag af läran om dopet,
icke håller mycket j>å sjelfva lärosatserna. Det är dessa, från
den reformerta kyrkan utgångna secler, med deras skenhe¬
liga fronden', deras fanatiska hat mot den sköna konstens
skapelser och hvad de kalla verldsliga tidsfördrif, deras spio¬
nera ndc* å menniskornas inre, deras känslopjunk och känslo-
prål, sorn jag anser vara Lutheranismens farligaste flender.
Föreställningen, att detta hysteriska sectväsende skall utträn¬
ga vår ärlda barndomstro, förjaga friden och endrägten ur
famillerna och den oskyldiga glädjen från våra bygder, fyller
min själ med oro och motvilja.
En talare yttrade nyss, att han var född och uppfödd i
den Lutherska trosbekännelsen, att han deri vill lefva och
dö. Det är glädjande att ännu få höra sådana ord, och jag
anhåller, att af själ och hjerta få deri instämma. Vi veta
icke, hvilken dyrbar skatt vi ega i våra kyrkoinrättningar, i
våra vackra kyrkobruk, lika skiljda från papismens sinnliga
prål, som den reformerta kyrkans ögonsinnliga torftighet, kan¬
hända skola vi först då lära oss att värdera denna skatt, när
vi i tanklöst öfverdåd förspillt honom.
Jag kan, för min del, icke antaga det Kongl, förslaget,
men lika litet Lag-Utskottets. Intetdera uppfyller, efter iriin
tanke, vilkoren för ett toleranceedict, som fördrager främman¬
de trosförvandters religions-utöfning, utan att sätta statskyr¬
kans säkerhet och tillvaro på spel.
Jag yrkar afslag.
Sidan 661.
Herr Stolpe: Herr Björck har ifrågasatt, huruvida jag
betraktar statsbrott såsom verkliga brott, och jag får till svar
derå erinra, att, då dessa förbrytelser finnas, såsom sådana,
upptagna i vår lagcodex och der äro belagde med straff, bö¬
ra de väl också betraktas såsom verkliga brott. Men deraf
följer likväl på intet sätt, att statsbrott böra af lagstiftaren
mötas och bestraffas alldeles på samma sätt, som brott emot
person. Brottmålslagen i allmänhet liar till uppgift att skyd¬
da sammanlefnaden statsborgare emellan; lagarne mot stats¬
brott, att skydda sjelfva statsinrättningen, och detta kan ske
på det sätt, att den brottslige förflyttas utom Staten, d. v. s.
landsförvisas. Men de s. k. religionsbrotten, affall, kätteri,
proselytmakeri, eller hvad de må heta, äro i sjelfva verket
icke annat, än en art af statsbrott. Endast iler, hvarest Sta¬
ten åtagit sig att skydda en viss religiös cult eller vissa såda¬
na, kunna de exsistera. Och jag kan, för min del, icke be¬
trakta landsförvisning såsom någon olämplig straflärt för hvar¬
ken den ena eller den andra utaf dessa arter af statsbrott.
Ar det lämpligt att den monarchiska Staten från sig aflägsnar
en, som conspirerar för att införa republiken, så lärer det
väl ej kunna betraktas såsom särdeles mera olämpligt, att
den Lutherska Staten bortvisar en, som värlvar anhängare åt
catholicismen eller baptismen. Och hvad den så mycket om-
ordade grymheten i landslörvisningsstraffet angår, erkänner
jag, att jag ej mäktar uppfatta den. När republikanen och
baptisten lemnäs frihet att uppsöka America, och catholiken
att slå sig ner i Rom, synes ingen derå hafva särdeles myc¬
ket att beklaga sig öfver. Men det iir just de andra straff-
arterne, hvilka, använda mot dylika öfverträdelser, gifva an¬
ledning till skrik och motverka sitt eget syftemål. Sätt den
religieusa affällingen på fästning eller vatten och bröd och man
gör honom till en martyr, som just genom sitt lidande ver¬
kar mer, än genom predikningar. Eller belägg honom med
penningeböter, och trosförvandter inom och utom landet sko¬
la hasta att skjuta ihop summan, troende sig dermed göra
ett Gudi behagligt verk. Det är i all händelse en vansklig
sak, att söka stäfja den religieusa fanatismen med straff, de
må vara af hvad slag, som helst, och särdeles i ett tidehvarf,
som sjelft tviflar på gerningens straffbarhet. Men så länge
Staten stämplar dessa gerningar såsom förbrytelser och stad¬
gar ansvar deremot, har man, efter min tanke, ingen annan
lämplig ansvarspåföljd att deremot tillgripa, än just landsflyk¬
ten. Dermed må man dock varsamligen umgå. Landsflyk¬
ten må finnas derföre, att den redan finnes, men tillämpnin¬
gen må man spara till sådana verkliga nödfall, hvilka af den
allmänna meningen, såsom sådana, erkännas. Tidehvarfvets
mildare seder och sakens egen beskaffenhet fordra fördrag¬
samhet. Jag betraktar de religieusa rörelserna som en tids-
sjukdom, hvilken jag hoppas skall hafva en öfvergång, och
under sådana tider af allmän retlighet, anser jag det vara
vida förståndigare, att med måtta och urskillning begagna de
lagar, man redan eger, än att stifta nya, hvilkas vanmakt är
lätt att förutse. Har jag orätt i denna förmodan; är det så.
att individens rättighet att i religionssaker tro och lära hvad,
som helst, skall upphöjas till en allmän statsgrundsats, då lä¬
rer det väl ej löna mödan för oss att streta deremot, men,
innan denna fråga blifvit af speculationen eller erfarenheten
afgjord, är det väl klokast att afvakta denna utveckling på
det sätt, att man med mildhet och fasthet, sammanparade så
godt sig göra låter, söker att upprätthålla de statsinrättningar,
som hittills bevarat det gamla Sveriges ära och lycka.
Jemnförelser med andra länder, ehuru i många fall upp¬
lysande, äro dock stundom missledande, derföre, att många
af de förhållanden, som verkat på sakernas utveckling, äro
i de olika länderne himmelsvidt olika. Så förhåller det sig
i sjelfva verket med den af en talare antydda utbildningen af
protestantismen i England och Sverige. Hvar och en, som
något känner historien, vet, att den Engelska högkyrkan icke
är en product af folkets religieusa medvetande, utan af Hen¬
ric VIlI.s afundsjuka om makten, äfven inom kyrkan. Den
protestantism, som i England utvecklades inifrån hos sjelfva
folket, bröt sig ifrån början i en mängd secter, tillhörande
den reformerta bekännelsen , utom det att catholicismen der
aldrig helt och hållet förlorade fotfäste. Under sådana förhål¬
landen, måste behofvet af tros- och lärofrihet der tidigt göra
sig gällande. Hos oss har det icke tillgått på detta sätt. Den
704
Lutherska läran blef väl af Gustaf 1 hos oss befordrad, man
kan säga påbjuden, men det dröjde ej länge, innan hon af
hela landet var, utan ringaste skiljaktighet, omfattad. Reli¬
gionsfrihet har hos oss ej varit ett behof, om ej kanske nu
då utländska catholiker, baptister, mormoner, och hvad de
heta, här börjat värfva anhängare, deri nitiskt understödda
af Svenskar, hvilka antingen misskänna den välgörande in¬
verkan på sedlighet och lörståndsodling, som enheten i en
upplyst och förädlande trosbekännelse medfört åt landet, eller
hoppas på att de rörelser, man kan lyckas åstadkomma inom
kyrkan, skola göra sitt till att rubba det lugn inom Staten,
man vill önna så beklagansvärd!.
087
Ytterligare tillägg:
Sidan 522.
Herr Henschen: Jag medgifver visserligen, att vår Grund¬
lag icke innehåller något hinder för beviljandet af Herr Ry-
dins nu gjorda anhållan, men hemställer dock, huruvida det
må anses lämpligt att uppskjuta sådana mål, till dess alla
hunnit från Utskottet inkomma! En sådan revolution vore
icke nyttig för ärendenas jenina gång; en stockning skulle
derigenom nödvändigt uppkomma och Riksdagen dymedelst
onödigtvis förlängas.
Jag anhåller derföre, att ärendena måtte föredragas
Ståndet hädanefter, såsom hittills, i den ordning, de från Ut¬
skotten hinna inkomma.
i
liing 'Slnnd Viol vid Hiknd. 1886—1837 V f.
5S