Den lif Mar lii.
601
Uti nu ifrågavarande Betänkande finnes mycket att an¬
märka mot motiverna. De äro uppställda i samma lösa
form, och med samma glänsande stil, samma allmänna fraser
och abstracta, ofta ganska vågade, hvpotheser, som ofta blif¬
vit af Lag-Utskottet begagnade, så länge det haft dess nuva¬
rande Secreterare.
Först talas om »rättvisans idé,» och att man derifrån
svårligen kan härleda det absoluta förbudet för oäkta barnatt
taga vidare af hvad föräldrarne lemna efter sig, än till upp¬
fostran. Jag anser detta motiv ganska knapphändigt. Uttryc¬
ket »rättvisans idé» är ett genljud från en rättslära, som län¬
gesedan förlorat sin credit i lärda verlden, och, om jag så får
säga, gjort cession. Utskottet hade i stället vid sitt förslag
bort foga åtskilliga upplysningar, som äro att hemta från äl¬
dre lagar t. ex. den Danska och isynnerhet Code Napoleon
786—766 art. Jag tror icke eller mycket på en sednare
fras, der det talas om »mensklighets-känslor» och dylikt;
och jag anser mig, i den händelse, att, såsom jag hoppas, åter-
remiss kommer att ega runi böra inlägga protest emot ett
sådant sätt att motivera. Sista Riksdagen yttrade jag, att
arfsrätten bör grundas på blodsbandet, och icke på äktenskap,
åtminstone i den bemärkelse, Utskottet tagit detta sednare. Om
det deremot förstås i sin ursprungliga bemärkelse, har jag
ingenting deremot. Det säges vidare, att hos oss »veko dessa
åsigter för christendomen.» Denna christendom var dock af
en särskild beskaffenhet. Jag tror det icke vara lämpligt att
anföra några sådana allmänna fraser om rättvisa, enär icke
i menniskoförståndet, lemnadt utan all uppfostran och trodi-
tionel uppenbarelse, ligger något bestämdt i det afseendet. Man
behöfver blott erinra sig södra Åmericas Pescheras och Uli-
moroas ur-invånare, hos hvilka föga mer, än hos djur, fun¬
nits »rättvisans idé», i synnerhet om man afdrager det lilla,
som kunnat traditionel bibehållas från patriarcherna, hvilka
fått rättvisans idé genom Gudomlig uppenbarelse, möjligtvis
till en del genom berättelser af den, hvilken åtminstone i min¬
net kunnat hafva en qvarlefva af berörda idé.
Jag vill ej längre uppehålla mig vid motiverna, ehuru
mycket mera vore mot dem att anmärka, utan hemställer, om
icke en återremiss vore lämplig, på det Utskottet ännu en
gång må taga frågan i öfvervägande.
Herr Rönblad: Emot Utskottets förslag, att tillägga
oäkta barn arfsrätt, har jag ingenting att invända; det är
endast emot vilkoret för denna rätt och inskränkningen
602
Den 18 Marlii.
deraf jag anser mig böra gora anmärkningar. Då, i de aldra
flesta fall, moder till oäkta barn är känd och blifver i
kyrkoboken anteknad, synes mig föreskriften, att barnet skall
af modren offentligen inför Rätta, eller i vittnens närvaro, in¬
för vederbörande prest erkännas, vara icke blott öfverflödig,
såsom bevisning om barnets härkomst och dess derå grun¬
dade rättigheter, utan i den nion skadlig, att den nära nog
skulle tillintetgöra den rätt till arf, Utskottet för oäkta barn
föreslagit. Det är nemligen att förutse, att flertalet af ifrå¬
gavarande mödrar icke skola förstå att iakttaga berörda for¬
maliteter i afseende på barnens offentliga erkännande, hvar¬
till kommer den tvekan, som kan uppstå om verkan af bar¬
nets erkännande inför prest, i närvaro af vittnen. Ar, i
detta fall, lör bevarande af barnets arfsrätt, nog, att anteck¬
ning härom göres i kyrkoboken, eller skall särskildt bevis
derom utlärdas, eller åligger det barn, som vill göra sin
arfsrätt gällande, att med vittnen styrka erkännandet? Dess¬
utom kan ju modren dö i barnsäng, eller innan det för henne
blifver möjligt att erkänna barnet, och, i sådana, ganska van¬
liga, fall, är arfsrälten förlorad. Jag kan ej förstå och er¬
känna nödvändigheten deraf, att hvad, som bordt stadgas, så¬
som undantag, är i förslaget uppställdt såsom allmän regel.
Modrens antecknande i kyrkoboken utgör, i min tanke, full
bevisning om barnets arfsrätt, i likhet med hvad, som eger
rum i vanliga arlsfrågor, der utdrag ur kyrkoböckerna an¬
ses gällande, till bestyrkande af uppgifven skyldskap med
den, sorn sksll ärfvas. Ar åter moder till oäkta barn okänd,
och således ej i kyrkobok antecknad, bör barnets rätt till
arf få ankomma på laga bevisning i hvarje särskildt fall.
Olägenheten häraf är ingalunda att jemnföra med den, som
det föreslagna stadgandet skulle medföra.
Motionen i ämnet innefattar icke, efter mitt förmenande,
hinder för Utskottet att jemväl pröfva frågan, huruvida oäkta
barn må vara berättigadt att taga arf elter fader, då denna
fråga står i ett så nära sammanhang med den genom mo¬
tionen väckta. Att Utskottet ej eller funnit antydda hinder
tillfyllestgörande, visas deraf, att Utskottet anfört skäl för
sitt afstyrkande Utlåtande i denna del. Dessa skäl äro huf¬
vudsakligen: att det skulle vara svårt att åstadkomma be¬
visning om faderskapet; att äfven i fadrens offentliga erkän¬
nande ej skulle ligga den visshet, som bär vore nödig; alt,
i händelse modren vore död, det ofta blefve nära nog omöj¬
ligt att controlera sanningen af den förmente fadrens upp¬
Den 18 Martti.
605
gift, samt att en lag i omförmälda syftning följaktligen skulle
kunna leda lill bedrägliga försök mot rättmätiga arfvingar.
Det må vara, att det mången gång blir svårt, till och med
omöjligt, att bevisa en persons egenskap af fader till ett
oäkta barn, men icke behöfver grundsatsen derför uppoffras.
Det är ock i många andra fall svårt, till och med omöjligt,
att göra rättsanspråk gällande, utan att man af sådan orsak
ansett sig böra genom lag göra dem ogiltiga. Icke så säl¬
lan inträffar emellertid, att fader till oäkta barn är känd,
till och med genom laga kraft egande utslag ålagd att bi¬
draga till barnets uppfostran. Månne nugot vidare bevis om
faderskapet erfordras? Afven fadrens offentliga erkännande
bör vara tillfyllestgörande. Det behöfver ingalunda befaras,
att ett slikt erkännande skulle begagnas till förfång för rätt¬
mätiga arfvingar. Man får ofta erfara, att fäder till oäkta
barn söka undandraga sig den första af sina pligter, att
vårda och uppfostra de värnlösa, hvilkas upphof de äro;
men ännu har jag icke hört omtalas något enda sådant fall,
som Utskottet funnit så vigtigt; och det förefaller nära nog
otroligt, att någon .skulle föredraga ett främmande barn
framför sina egna arfvingar. Ett sådant fall måste höra till
de aldra sällsyntaste och bör således vara utan allt infly¬
tande på lagstiftningen.
Mången skulle kanske, om icke förr, dock på dödsbäd¬
den vilja godtgöra sin oförrätt mot ett oäkta barn, på det
enda sätt, som då är möjligt; men tiden och den sjukes till¬
stånd medgifva icke att upprätta testamente, eiler har läd¬
ren endast sällan egendom, som ej får genom testamente
bortgifvas. I så läll mäste fadren nedstiga i grafven med
dubbel tyngd på sitt samvete, då barnets erkännande inför
vittnen förklaras af lagen för ogiltigt. I öfrigt tillåter jag
mig erinra, att det är vida vigtigare, att oäkta barn tilläg¬
gas rätt till arf efter fader, än efter modren. Den sednare
är vanligen fattig, och förmånen att få taga arf elter henne
är följaktligen ganska ringa.
Hvad angår Utskottets förslag, att barn, aliade i hordom
eller i förbudna leder, ej skulle lä ärfva, och således ut¬
göra ett undantag, så vill jag ej bestrida, att detta har skäl
för sig, ehuru det strider mot grunden för Utskottets för¬
slag, nemligen att barnen ej skola straffas för föräldrarnes
fe). Af detta, efter min åsigt, riktiga skäl, tror jag, att man
äfven kunde tillerkänna sådana barn arfsrätt, utan att der¬
före minska afskyn för brottet.
80 i
Den lii Martil.
På de af mig nu andragna grunder, yrkar jag åter-
reniiss.
Herr Bodell: Jag kan icke inse, att någon synnerlig
hjelp blifvit, genom förslaget, beredd oäkta barn. Vanligt¬
vis äro mödrarna fattiga och lemna intet efter sig. Det
hade derföre varit bättre att i förslaget äfven indraga fa¬
dersnamnet. Dock kan jag ej gilla någotdera. Man synes
vilja genom förslaget undantaga lönskaläge, såsom brott; men
man sätter sig dermed emot hvad en allsmäktig lagstiftare
har sagt, att all synd är orätt, och att han vill hemsöka
fädernas missgerning inpå barnen allt intill tredje och fjerde
led. Lag-Utskottet deremot säger Nej! det skall icke ske.
Men den brottslige bör veta, att han gör orätt äfven mot
barnet, och det bör icke genom lag atlyftas, utan få ligga
tungt på hans samvete, att hafva ska 11 a t till verlden värn¬
lösa och rättslösa varelser. Jag yrkar återremiss, på det
att förslaget må blifva consequent, så att antingen äfven fad¬
rens egendom bör gå i arf, eller ock ingenderas.
Herr Kistner: Tvänne hufvudsakliga anmärkningar hafva
mot förslaget blifvit framställda: den ena, att Utskottet, så¬
som vilkor för oäkta barns arfsrätt, stadgat, att det borde af
modren offentligen erkännas. Detta vilkor har tillkommit
på den grund, att Kongl. Maj:t vid förra Riksdagen afslog
Rikets Ständers förslag till ett lagstadgande om arfsrätt för
oäkta barn, just derföre att ett sådant vilkor icke fanns, och
man ansåg, att det skulle leda til! stridigheter och tvister
inom familier, att barnet icke blifvit erkändt.
Hvad åter beträffar den anmärkningen, att Utskottet icke
tillagt oäkta barn arfsrätt äfven efter sin läder, så tror jag
Utskottet skulle medgifvit äfven detta, i fall man ej på för¬
hand insett, att det ej skulle hafva någon framgång. Allt
kan icke göras på en gång, utan man måste gå steg
för steg.
Detta Betänkande är af ett Stånd afslaget, af ett god-
kändt och af ett återremitteradt, i den syftning, att det må
blifva lika med det, som algafs förra Riksdagen. Jag yrkar
derföre äfven återremiss, på det de olika meningarne må
kunna sammanjemnkas.
Herr Wetterberg: Vi hafva här exempel på, huru vid
ett lagförslag, som har allmänna meningen för sig, man dock
gör allt, för att slita sönder det. Vid förra Riksdagen klan¬
drades det, att den rätt, Utskottet tillagt oäkta barn, hvarken
var arf eller testamente. Nu har Utskottet bestämt denna
Den 18 Martn.
60S
rätt till arf, och såmedelst afhjelpt den anmärkningen, men
ändå klagar man. Vid förra Riksdagen hade Utskottet i
sitt förslag icke gifvit föreskrift om modrens erkännande,
såsom ett vilkor för barnets rättighet till hennes qvarlåten¬
skap, och derföre nekade Kongl. Maj:t att sanctionera det af
Irenne Stånd då antagna förslaget. Utskottet har nu före-
skrifvit detta vilkor, och ändock är man icke nöjd. I allt
detta klander ligger en inconsequence, som endast samman¬
sättningen af den lagstiftande corpsen kan fiirklara. En talare
har sagt, att barnets rätt bordt utsträckas äfven tili fadrens
qvarlåtenskap; men då man besinnar, huru svår bevisnin¬
gen härutinnan är, anser jag Utskottet hafva gjort klokt att
stadna vid rätt för oäkta barn till arf endast efter moder.
Denna anmärkning, i öfrigt förenad med godkännande af vil¬
koret om modrens oftanämnda erkännande, bevisar aldra
bäst anmärkningens haltlöshet. När man med skyldig grann¬
lagenhet icke vill, att en offentlig bevisning inför domstol
må röra i mullen efter modren, bör man väl likaledes låta
fadrens stoft vara i fred; och är meningen, att för den så¬
lunda utsträckta arfsrätlen äfven skulle erfordras hans er¬
kännande, så äro sätten för detta redan i lag gifna, och då
dessa sätt innebära å hans sida positiva åtgärder, hvilket
icke kan ega rum å qvinnans, så äro dessa sätt för hans
erkännande de enda lämpliga.
En annan talare har anmärkt, att förslaget skulle strida
mot sedlighet och religion, derigenom att lönskaläge komme
att förlora sin caractére af brott, då likväl den Allstnäktige
Lagstiftaren sagt, att »all synd är orätt», och att »Han vill
hemsöka fädrens missgerningar in på barnen allt intill tredje
och fjerde led». Denna anmärkning får jag bemöta med
enahanda svar, som gafs derå i Lag-Utskottet. Vi böra
nemligen, under det vi taga oss till vara emot begäret att
göra oss till exsecutorer af Vår Herres straffdomar, dem
Han sjelf bäst utförer, icke citera Hans ord stympade, lör
att tjena till bevis för våra små individuela meningar. Så
sker likväl, när man upprepar de nyss anförda uttrycken,
utan att låta dem åtföljas af de vidare uttryck, i samman¬
hang hvartill de stå. Det heter nemligen, i fråga om be¬
sagda hemsökelse: »Jag, Herren din Gud, är en stark häm¬
nare, mäktig att straffa fädernas missgerningar in på barnen,
allt intill tredje och fjerde led, dem, som mig hala, och gör
barmhertighet intill mång tusende, på dem, som mig älska
och hålla min bud»; samt vidare på ett annat ställe: »Den
606
Oen 18 Martii.
endast, sorn syndar, skall dö. Sonen skall icke lida för fad¬
rens missgernings skull, icke eller fadren lida för sonens
missgernings skull. Den rättfärdiges oskuld skall vara öf¬
ver honom, och den orättfärdiges brottslighet vara öfver ho¬
nom.»
Det är för detta tillfälle mindre nödigt att för Högt-
ärade Ståndet åskådiigtgöra, huruledes man, efter sina afsig-
ter, kan tolka Bibeln på ett vådligt sätt; men den rättelse,
jag nu alsett, må vara den värde talaren en varning vid
kommande discussioner, som kunna beriira andliga ämnen.
Ehuru jag sökt visa, att detta Betänkande låter för¬
svara sig, måste jag likväl, med anledning af frågans utgång
i öfriga Stånden, anhålla om återremiss.
Herr Stolpe: Lika med lagförslagets egna auctorer, yr¬
kar jag återremiss, ty förslaget är icke tillfredsställande, ur
hvilken synpunkt man än må betrakta det. Lag-Utskottet
liar sökt att under vissa vilkor bereda oäkta barn lott uti
modrens bo, och har för denna rättighet begagnat benäm¬
ningen arfsrätt, hvilket jag anser orätt, emedan denna be¬
nämning måste föranleda till en mängd förvecklingar. Jag
vill gifva anvisning på några. Utskottet har tillstyrkt, att
oäkta barn, med de undantag, Utskottet uppräknar, må taga
arf efter sin moder, derest hon offentligen erkännt det. Men
om detta barn är dödt och lemnär barn efter sig, hvad rätt
har då detta sistnämnda barn? Har det samma rätt, sorn
modren, eller ingen rätt. Och om äfven detta barn är oäkta,
hvad slags rätt har det då? Utskottet nämner ej något
härom.
Det förundrar mig, att Utskottet, som haft Franska la¬
gen för ögonen, ej begagnat den, åtminstone för att uti sitt
förslag intaga bestämmelser för dessa och andra tvilvelaktiga
fall, hvarpå nämnda lagstiftning lemnar anvisning. Denna
lag tillerkänner oäkta barn rätt uti moderns qvarlåtenskap,
men aktar sig att kalla denna rätt arfsrätt. Om förslaget
vid sista Riksdagen blefve återupptaget, med undanrödjande
af hvad, som hindrade Kongl. Maj:t att derå meddela nådig
sanction, skulle förslaget för mig varit vida antagligare.
En talare har sagt, att man icke borde taga för stora
steg framåt. Regeln kan vara god, men passar ej, då fråga
är att genomföra ett nytt system. Ett principlöst lappande
på lagarne kan kallas att taga små steg framåt, meri är i
sjelfva verket ett stort steg tillbaka. I praxis Iruktar jag,
att Lag-Utskottets förslag icke är egnadt att skaffa oäkta
Den 18 Marlit.
barn någon särdeles fördel. En rik moder är oftast i den
samhällsställning, att hon deruti finnér en ökad uppmaning
att dölja sitt felsteg, och hennes tillgångar gifva henne me¬
del att vinna denna afsigt. Hon framföder barnet i hemlig¬
het; detta upplödes och uppfostras på samma sätt, och, då
modren dör, äro alla spår till barnets härkomst försvunna.
Endast för afkomlingen af den fattiga qvinnan, som icke har
råd att vidtaga erforderliga mått och steg att dölja sitt haf¬
vande tillstånd och sin nedkomst, och som måste träla, för
alt försörja sig och sitt barn, kan lagen komma till tillämp¬
ning. Men vanligen lemnar en sådan moder intet elter sig.
En arman talare har förmenat, att det skulle strida mot
Christendomens anda att gifva oäkta barn andel i föräldrar-
nes bo. Denna uppfattning är åtminstone icke historisk.
Icke blott i länder, der Romersk rätt gähle, utan äfven i
Norden, hade i äldre tider dessa barn sådan rätt. Till och
med i Lands- och Stadslagarne finnas stadganden derom.
I många länder har man ock i sednare tider tillerkännt dem
dylika rättigheter, utan att frukta att råka i conilict med
Christendomens läror. Hvarföre skulle det hos oss vara
mera ochristligt att göra på samma sätt?
Hvad motiverna beträffar, finner älven jag dem ganska
betänkliga. Jag har icke fullt förtroende till skäl. hvilka
iklädas ett sådant blomsterspråk, som det, hvarpå Betän¬
kandet är affattadt. Ett träd, som står i full blomning, bär
sällan på samma gång mogen frukt.
Jag yrkar återremiss.
Herr Hasselrot: Det är omöjligt att göra alla till vil¬
jes. En del vilja lemna oäkta barn alls ingen rätt till arf.
Andra klandra, att man kallat denna rätt ari, och vilja, att
man, i likhet med hvad vid sista Riksdagen föreslogs, skall
tillerkänna sådana barn testamentsrätt. Utskottet har följt
deri Norrska lagen, som tillerkänner oäkta barn rätt. till arf
efter sin moder, och i vissa fall efter fadren. Orsaken,
hvarföre Utskottet icke i sitt förslag utsträckt denna rätt äf¬
ven till arf efter fadren, är den, att ingen motion härom
blifvit väckt.
Jag erkänner dock, att förslaget i en del behöfver än¬
dras. Det kan nemligen blifva omöjligt för en moder att
offentligen erkänna sitt barn, om hon t. ex. dör i barnsäng.
Detta bör ändras, så att barnets rätt, äfven om modren sjelf
icke kan legitimera det, skyddas. På denna grund yrkar
äfven jag återremiss.
608
Den 18 ■ Marlit.
Herr Wetterberg: Jag har begärt ordet å nyo, för att
svara på Herr Stolpes anmärkningar. Han klandrar, att för¬
slaget ej innehåller bestämmelser, huru förhållas skall, om
det oäkta barnet är dödt och lemnar barn efter sig, och
hvad slags rätt det sednare har, om älven det är oäkta.
Efter mitt förmenande, mäste, så snart ett oäkta barn til¬
lagts laglig arfsrätt, det löija af sig sjelft, att äfven dess
barn, det må nu vara äkta, eller under de nu förutsatta om¬
ständigheterna oäkta, komma i åtnjutande af istada-rätten.
Annorlunda kan icke lagen gerna förstås, och anmärkningen
träffar icke lagen sjelf, utan dess uttydning, som hörer till
lagskipningen, dit det angifna dubiet bör förvisas. Fastän
Utskottet haft den Fransyska lagen för ögonen, har det lik¬
väl icke kunnat, såsom samme talare fordrat, adoptera alla
dess stadgar i ämnet; och dertill torde skiljaktigheten i re-
ligionslärorna i Frankrike och här lemna tillfyllestgörande
skäl. Han har vidare sagt, att lagen är öfverflödig för oäkta
barn af rika mödrar, och'af ingen nytta för sådana barn af
fattiga qvinnor; men man får icke glömma, att det finnas
qvinnor, som äro hvarken det ena eller det andra, utan i de
omständigheter, att deras qvarlåtenskap är en ganska god
hjelp för de eljest värnlösa barnen, och att dessa qvinnor
kunna utgöra flertalet. Likaså bör man besinna, att en lag
är af värde, när den är nyttig för mänga, om än den icke
kan med lika fördel begagnas af alla. Emot Herr Stolpes
anmärkning, att Lag-Utskottets Betänkande liknar ett af
blomster öfverfullt träd, och, på samma sätt, som med så¬
dant vanligast inträffar, icke synes kunna bära någon frukt,
får jag erinra, att, orri man skakar trädet så, att blommorna
falla af, någon frukt då vanligen icke är att förvänta; men
att, om man låter dem sitta qvar, äfven i all den rikedom,
som betäcker grenarne, frukten nog skall knyta sig.
Herr Bodell: En talare har anmärkt, att jag icke full¬
ständigt citerade det bibelspråk, jag anförde; men jag trodde,
att Ståndet icke skulle tycka om det. Dock, då jag förnim¬
mer, alt man i Lag-Utskottet läser längre, än jag gjorde,
kan jag endast uppmana dem att fortfara härmed, men ön¬
skar finna en bättre uppfattning deraf, än den värde talaren
yppat. Jag vet, att barnen skulle blifva straffade, endast sä
vida de träda i föräldrarnes fotspår; men Lag-Utskottet har
upphäft äfven detta vilkor, och sagt: det bry vi oss ej om;
barnet skall vara ostraffadt och hafva sin fulla rätt, ehvad
det är fromt eller ogudaktigt.
Den 1!! Marlit.
609
Discussionen förklarades slutad, och, uppå framställning
af Herr Talmannen, blef Betänkandet, JVi ttt, återremit-
teradt.
§ *■
Föredrogos å nyo Lag-Utskottets Betänkanden:
JYs 19, i anledning af väckta motioner, angående för¬
ändring i gällande föreskrifter, i afseende på lagfart af fast
egendom.
Bifölls.
M 20, i anledning af väckt motion om antagande af
ett stadgande derom, att, vid arfskifte emellan syskon, af¬
seende bör göras å verkställd uppfostran och uppnådd ålder.
Herr Henschen: Ehuru jag tror mig veta, att detta
Betänkande redan blifvit af de öfriga Stånden bifallet, vill
jag dock tillkännagifva, att jag anser motionairens förslag
vara grundadt på rättvisa och en idée, som i Arfda-Balkens
Jt Cap. 7 § är godkänd, helst ofullbordad uppfostran, enligt
min tanke, icke bör betraktas annorlunda, än såsom en bar¬
nens fordran hos föräldrarne, hvilken, i likhet med andra
fordringar, skall ur boet utgå, innan arf skiftas. Jag tror
derföre, att motionen förtjena! afseende, och inlägger min
protest emot Betänkandet, under hemställan, om icke Ståndet
skulle finna skäligt att detsamma alslå.
Herr Hasselrot: På de i Betänkandet anförda grunder,
yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej; och Betänkandet bifölls.
M 21, i anledning om väckt motion om förändring af
expropriations-lagen
Bifölls.
§ S‘
töredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, M CO, i anledning af väckt motion
om tillägg till 28 § uti Kongl. Maj:ts Nådiga Instruction för
justerare af mått och vigter den 51 Januarii 1835.
Herr Thomée: f motsats mot den af Utskottets plura¬
litet uttryckta mening, tror jag, att motionairens förslag utan
fara kan godkännas, och att den yrkade förändringen är af
behofvet påkallad, emedan det i Kongl. Instrnctionen den
31 Januarii 1833 stadgade förbud ofta måste försätta fiskeri¬
idkare i stor förlägenhet. 1 anseende härtill, och dä motio¬
nen åsyftar, att den föreslagna tillåtelsen lör fiskare att ge¬
nom någon borgersman bland fiskelagen låta justera sina
Borg--St. Fröt• vid Biksd. 1ä86— 1857. II. 39
CIO
Den 18 MailH.
fiskekärl endast skulle kunna ega rum i de fall, då annan
lämplig person ej funnes att tillgå, hemställer jag, att Be¬
tänkandet måtte varda återremitteradt.
Herr Rönblad: I min hemort finnas många fiskelägen,
af hvilka en stor del äro belägna i skärgården, på betydligt
afstånd från stad. Innehafvarne af dessa fiskelägen måste
följaktligen, och då det nu är dem förbjudet att sjelfve kröna
sina förvarings-kärl, med icke ringa kostnad anskaffa juste¬
rare från bygden. Onskligt vore, om denna kännbara olä¬
genhet blefve afhjelpt på det af motionairen föreslagna sätt,
eller genom ett stadgande, att justering af kärl för förva¬
ring af fisk må, derest annan lämplig person ej är att tillgå,
anförtros åt någon äldre, redbar borgersman bland fiske¬
lagen. Jag kan ej eller inse, att någon våda skulle genom
ett dylikt stadgande uppstå. Påföljden för oriktig justering
är val icke så obetydlig, att den ej kan antagas motverka
begäret till en sådan brottslig åtgärd. Frestelsen dertill
skulle förmodligen endast förefinnas hos den, som kunde
göra sine egna tillverkningar till föremål för en bedräglig
justering; men med kännedom om de stränga controler, som
i detta afseende äro stadgade, lärer näppeligen någon våga
försöka en förfalskning. Jag tror således att motionen för-
tjenar uppmärksamhet, och instämmer i Herr Thomées yr¬
kande om återremiss.
Herr Ödmansson: Den af Utskottet anförda grundsats,
att den, som tillverkar en vara, icke bör ega att densamma
controlera, synes mig så klar och ovedersäglig, att nämnda
grundsats i och för sig utgör tillräckligt skäl att ogilla mo-
tionairens förslag. Jag yrkar alltså bifall till Betänkandet.
Herr Murén: Utskottets raisonnement i förevarande
Betänkande är troligen föranledt af brist på upplysning om
sakförhållandena. Det i Kongl. Instructionen den 3t Ja¬
nuarii 1855 stadgade förbud för krönare att sjelfve eller
genom andre tillverka de lörvarings- eiler transport-kärl,
som skola justeras, eller utöfva yrke, dervid dessa kärl er¬
fordras, har medfört en förut icke känd olägenhet för fiskeri¬
idkare. Ett undantag från nämnda allmänna förbud, i den
syltning motionen antyder, är ock af högsta behof på kalladt.
Beklagligen har frågan denna gång fallit genom tre Stånds
redan fattade beslut; men då denna utgång troligen är att
tillskrifva brist på nödig sakkännedom, torde det icke vara
ur vägen att här meddela några upplysningar. Till en bör¬
jan må nämnas, att frågan om kröning af silltunnor för nå-
Den 18 Marlii.
611
gra år sedan i Norrige var föremål för en liflig strid, sorn
egentligen fördes emellan städerna Stavanger och Bergen.
Stavangerboerne ansågo, att förslagets antagande skulle med¬
föra deras fiskerihandterings undergång. Bergenianerne hyste
en motsatt åsigt. Resultatet biet förslagets förkastande; och
att detta var bägge parternas lycka, har erfarenheten seder¬
mera ådagalagt. Fiskeri-idkarne hafva merändels sina fiske¬
lägen långt ut till sjös och tillverka sjelfve, under handte¬
ringens utöfvande, sina förvaringskärl af virke, som de, en¬
ligt träfladt aftal med allmogen i orten, hemta i närmast
belägna skogar. Det förutnämnda förbudet sätter desse fi¬
skare i nödvändighet att, för att få sina sålunda tillverkade
kärl krönta, föra dem lång väg till siad; och då kärlen ofta
utgöra flera båtlaster, uppstår häraf den följd, att strömmings-
fångsten under tiden lätt kan förskämmas och till en del gå
förlorad. Detta betyder ej litel, då strömmingen är ett huf-
vudsakligt födoämne för Norrland, Dalarne, med flere pro-
vincer i landet, och årliga fångsten af denna fisk ofta upp¬
går ända till 30.000 ä 100,000 tunnor. Jag kan ej inse,
att den ifrågaställa tillåtelsen nu, mer än förr, skulle kunna
medföra någon våda. Den, som fick sig uppdraget att kröna
kärlen, skulle naturligtvis från justerare i närmast belägna
stad erhålla rigtiga instrumenter och vara skyldig att med
sitt märke förse hvarje krönt kärl. Den säkerhet, sorn här¬
uti innefattades, torde ock fullt ut motsvara en vanlig
justerares ansvarighet, helst den, som idkar fiskerihandtering,
merändels tillika är borgare i någon stad. Då för öfrigt i
städerna finnas edsvurna packare, genom hvilka hvarje kö¬
pare eger att låta undersöka både kärlet och den deri inne¬
slutna vara, skulle, i händelse något kärl vore orätt krönt,
sådant desto lättare blifva upptäckt, som packaren icke sätter
sitt märke på det kärl, hvars rymd finnes vara mindre, än
det derå anbragta kröningsmärke angifver. Af dessa skäl,
och då Betänkandet redan är af de öfriga Stånden godkändt,
anhåller jag, att Borgare-Slåndet måtte, med ogillande af
Utskottets framställning, lägga Betänkandet till handlingarne.
Herr Wallenberg *).
Herr Embring: Mig förefaller det, som man icke utan
våda kan frångå den princip, Utskottet, i förevarande Betän¬
kande, hyllat, då exempel icke saknas, att bedrägeri för-
■) Herr (Vallenbergs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryc-
bes i slutet af detta band.
612
Den lii Martti.
öfvats med sä väl Svenska, som Norrska fiskekär]. Om det
än icke kan förnekas, att nödvändigheten för fiskeri-idkare
att låta sina förvaringskärl krönas af justerare medför nå¬
gon olägenhet, hvars undanrödjande är önskvärd, tror jag
dock, att sådant icke bör ske, emedan nu gällande föreskrift
är nödig för den allmänna säkerheten, och att de, som idka
ifrågavarande handtering, derföre måste underkasta sig nämnda
olägenhet. Jag yrkar alltså bifall till Betänkandet.
Herr Bodell: Ingen sak är så tydlig, att den icke kan
betraktas från minst två sidor. Så äfven med den ifråga¬
varande; och ehuru jag biträdt Utskottets beslut, kan jag
derföre medgifva, att de, som förordat bifall till motionen,
icke saknat skäl derför. Utskottet har dock trott öfver¬
vägande skäl tala deremot. Det är nemligen bekant, att
fiskare i allmänhet tillverka åtminstone största delen afsina
kärl under vintern och före den tid, då de begifva sig ut på
fiske, äfvensom att på de flesta ställen af landsbygden finnas,
bland nämndemän och de pålitligaste personer inom bvarne,
tillsatte särskilde, med brännmärken och andra behöfliga red¬
skap försedde, justerare, genom hvilka fiskeri-idkare vanligen
utan svårighet kunna få sina kärl krönta. Om dermed ock
skulle vara förenad någon olägenhet, så är denna likväl
ringa, i jemförelse med den trygghet, allmänheten bör ega
mot möjligheten att i handel och vandel bedragas genom
oriktiga mått och mål. Vanan att förlita sig på de i detta
afseende stadgade controler har ock gjort, att målkärl sällan
eller aldrig till beskaffenheten undersökas, hvarigenom hän¬
der, att, der något svek eger rum, sådant lätt skulle kunna
undgå uppmärksamhet.
Det är hufvudsakligen på dessa grunder, Utskottet an¬
sett sig icke böra tillstyrka den föreslagna tillåtelsen för
fiskare att kröna kärl, som de sjelfve tillverkat. Jag tror
ock derföre, att det af en föregående talare fällda yttrande,
att de öfriga Kiks-Stånden gjort sig skyldiga till ett misstag,
då de godkännt Utskottets framställning, var något förhastadt.
Jag yrkar bifall till Betänkandet.
Herr Rinman: På de af föregående talare anförda skäl,
tror jag, att motionen förtjenat mera uppmärksamhet å Ut¬
skottets sida. Men då, vid det förhållande, att Betänkandet
redan är af de öfriga Stånden bilället, en återrerniss skulle
blifva utan ändamål, och det icke torde låta sig göra att,
såsom en del talare yrkal, med ogillande lägga Betänkandet
till handiingarne, emedan ett formligt beslut i saken måste
Den 1!! Marin.
615
fattas, hemställer jag, om icke Ståndet skulle finna för godt
besluta, att vid Utskottets yttrande må bero, helst ett sådant
förklarande icke innefattar godkännande af Betänkandet.
Herr Stolpe: Jag bekänner, att förevarande ämne, ehuru
handlagdt af Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet, der
jag är Ledamot, råkat undfalla min uppmärksamhet. J)å
jag följaktligen icke har någon del i Utskottets beslut, kan
jag med godt samvete nu uttala mitt ogillande deraf. Alt
afslå Betänkandet eller lägga det till handlingarne skulle,
sedan Utskottets åsigt redan gjort sig gällande inom de öf¬
riga Stånden, icke leda till någon påföljd. Men om Borgare-
Ståndet önskar framgång åt motionen, öppnas dertill en ut¬
väg genom motionens antagande och Med-Stånderis inbju¬
dande att i samina beslut instämma, hvilken åtgärd synes
hafva skäl lör sig, om, såsom man antydt, Betänkandets god¬
kännande i de öfriga Stånden tillkommit genom något förbi¬
seende. Jag anhåller derföre hos Herr Talmannen om pro¬
position å antagande af motionen.
Herr Rydin: Ett gammalt ordspråk säger, att ärlig
varar längst. Jag vill til lämpa detta ordspråk på föreva¬
rande fall, och kan derföre, för min del, icke biträda något
beslut, som innefattar ogillande af Utskottets Betänkande,
vare sig genom att lägga det till handlingarne, att låta der¬
vid bero, eller att inbjuda Med-Stånden till antagande af
motionen, utan yrkar helt enkelt bifall till Betänkandet. Att
det klandrade förbudet medför någon synnerlig olägenhet för
fiskare, kan jag icke tro. Man har talat om svårigheter
för dem att införa sina kärl till någon stad, lör att krönas.
Men hvarföre skall man antaga, att kärlen för sådant ända¬
mål behöfva skickas till städerna ? Bland allmogen på hvarje
ort bör väl alltid finnas någon pålitlig person, åt hvilken
kröningen af fiskekärl kan uppdragas. Controler äro lika
nödvändiga i detta, som i andra fall. Såsom ett exempel
på förhållandet i andra länder, vill jag erinra, att, sedan un¬
der en längre tid bomull från America fått utan alla con¬
troler införas till England, har man nyligen kommit till in¬
sigt af det skadliga deri, och derföre stadgat, att bomull icke
vidare må i Engelsk hamn emottagas, utan att vara åtföljd
af certificat, till bestyrkande af varans vigt och beskaffen¬
het. Jag anhåller hos Herr Talmannen om proposition å
bifall till Betänkandet.
614
Den 18 Martti.
Herr Wallenberg
Herr Murén: Under den följd af år, som jag idkat
handel med strömming, har jag aldrig erfarit, alt någon ström-
mings-tunna hållit mindre i rymd, än kröningsmärket angif-
vit. Deremot har det understundom visat sig, alt underslef
skett med hvad i tunnan förvarats; men sådant bedrägeri
kan icke af någon krönare förekommas. En talare har an¬
märkt, att ärlighet varar längst. Jag vet icke, att här
blifvit ifrågasatt någonting, som kunde framkalla oärligt
handlingssätt. Om, såsom motionairen föreslagit, det blefve
fiskare tillåtet att sjelfva kröna sina kärl, skulle, på sätt jag
redan erinrat, den person, som verkställde kröningen, förse
kärlen med sitt marke och för åtgärden vara ansvarig, hvil¬
ket, enligt min tanke, innebure lika stor säkerhet, som den
särskildt tillsatte justerarens ansvarighet. Att fiskeri-idkare
stundom föra kärl med sig till fiskelägena, är sannt; men
detta inträffar blott med en ringa del af kärlen; en ojemn-
förligt större massa tillverkas, under det fisket pågår. Jag
anser det vara orimligt att vägra fiskare sjelfve kröna sina
kärl, en rättighet, som de förut egt, men hvilken blef dem
betagen genom 1853 års Instruction. Delta var icke första
gången dessa näringsidkare blefvo föremål för en befängd
lagstiftning. Genom 1852 års fiskeri-stadga meddelades den
af en föregående talare omnämnda föreskrift, att till fiske¬
kärl skulle nyttjas virke af ek, bok eller gran, men ej af
tall. Förde norra länen var detta stadgande fullkomligt oprac-
tiskt, och det måste derföre, i afseende å dem, snart upp-
häfvas. < Lika opraclisk, hvad fiskare beträffar, anser jag den
föreskrift i 1855 års instruction, hvarom nu är fråga. Äf¬
ven denna föreskrift bör derföre upphäfvas; och då, sedan
jag sist hade ordet, en del talare påyrkat antagande af mo¬
tionen, biträder jag med nöje detta yrkande, under anhållan,
att Herr Talmannen måtte derå framställa proposition.
Herr Gahn: Så länge man anser, att Staten någonsin
bör inblanda sig i uppställandet af contröler, till förekom¬
mande af underslef, synes mig den princip klar, att dessa
contröler böra utöfvas af fullt ojäfvige personer. Häraf föl¬
jer, att contrölen öfver en viss tillverkning icke bör anför¬
tros åt den, som samma tillverkning åstadkommit. Visser¬
ligen kan det vara förenadt med någon svårighet för fiskare
*) Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke*
i slutet af detta band.
Den 18 Martti.
att !Sta i nu stadgad ordning verkställa kröning af sina fi¬
skekärl; men sädan svårighet inträffar ofta, äfven i afseende
å andra slag af näringar. Således bör antingen den regeln
stå fast, att all justering af mått, mål och vigt skall verk¬
ställas af dertill ojäfviga personer, eller ock denna förrätt¬
ning helt och hållet på god tro lemnäs fri, så att en hvar
må ega rätt att kröna äfven sina egna tillverkningar. Jag
yrkar bifall till Betänkandet.
Ofverläggningen förklarades slutad; och sedan Herr Tal¬
mannens särskildt framställda propositioner dels å bifall till
Betänkandet, dels att Ståndet måtte låta vid Utskottets deri
gjorda hemställan bero, och dels å godkännande af motionai-
rens förslag, dels ock på återremiss, blifvit med Ja och Nej
besvarade, begärdes votering.
Efter det Herrar Rinman, Thomée och Rönblad förkla¬
rat sig afstå från sina yrkanden, den förre, att Ståndet måtte
låta bero vid Utskottets hemställan, och de två sistnämnde
om återremiss, uppsattes, justerades och anslogs en vote-
rings-proposition, så lydande:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, JYs 60, röstar Ja.
Den det icke vill, röstar Nej.
Vinner Nej, har Ståndet, med afslag å Betänkandet, god-
kännt Herr Wallenbergs deri omförmälda motion».
Ofver denna voterings-proposition anställdes med slutna
sedlar omröstning, efter upprop, dervid Herrar Brinck, Ren¬
ström, Palander, Ekholm, Trägårdh, Billström, Boman, Hjorth,
Bäckström, Lundberg och Windrufva voro frånvarande. En
sedel aflades förseglad. Vid de öfrige sedlarnas uppsumme-
ring, befanns voteringen hafva utfallit med 52 Ja emot 21
Nej, i följd hvaraf Ståndet bifallit Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets Betänkande, M 60.
§ 6‘ . . „
Föredrogs å nyo samt lades till handlingarne Constitu-
tions-Utskottets Memorial, M 7, med uppgift om Riks-Stån-
dens beslut, rörande återstående från sista Riksdagen hvi¬
lande Grundlagsändrings-förslag.
§ 7-
Herr Rinman erhöll ordet och hemställde, om icke, se¬
dan Ståndet numera afgjort alla frågor, hvilka egde sam¬
manhang med Kongl. Maj:ts främst å föredragnings-listan upp¬
tagna och under en längre tid på bordet hvilande Skrifvelse,
med förslag till ej mindre lag, angående ordningen och vil-
616
Den 18 Ularlit.
koren för utländsk mans upptagande till Svensk undersäte,
äu ock stadga för Konungens Regerings-Rätt, nämnda Skrif¬
velse nu finge till slutlig behandling förekomma, helst den¬
samma, efter talarens åsigt, icke borde föranleda annan åt¬
gärd, än Skrifvelsens läggande till handlingarna, enär den del
af nämnda förslag, som icke redan förfallit, blifvit af en Le¬
damot i annat Riks-Slånd, såsom hans motion, upptagen, och
följaktligen i allt fall kommer att af Lag-Utskottet behand¬
las; och blef, uppå Herr Talmannens, i anledning häraf,
gjorda framställning, omlörmälda Nådiga Skrifvelse nu före¬
dragen, och beslutadt, att densamma skulle läggas till hand-
lingarne.
§ #•
Föredrogos å nyo, men bordlädes andra gången Stats¬
utskottets Utlåtanden, N ris 40, 41, 42 och 43, samt Bevill-
»ings-Utskottets Betänkande!), N:ris 3, 6 och 7.
§ »•
Herr Embring undfick ordet och anhöll, att åtskilliga
handlingar, som nu af honom inlemnades och hade afseende
å hans förut väckta motion, (M 148), i fråga om ett årligt
arfvode till ÅcademiBe-Adjuncten, Magister D. G. Lindhagen,
måtte varda vederbörligt Utskott tillställda; och remitterades
dessa handlingar till Stats-Utskottet.
§ 10.
böredrogos särskildta utdrag af Ridderskapet och Adelns
Protocoll för den 10, samt Bonde-Ståndets Protocoll för den
7 dennes, innefattande: det förra, communication af Friherre
Cederströms, Rudolf, motion, att Rikets Ständers nästa sam¬
manträde till lagtima Riksdag måtte utsättas till den 1 No¬
vember 1839, och det sednare, underrättelse derom, att Bonde-
Ståudet, för sin del, bestämt den 13 October 1839, såsom
den dag, ä hvilken, så vidt helgedag icke då inträffade, nästa
lagtima Riksdag skall taga sin början.
Herr Henschen: Då det tillkommer alla Riks-Stånden
att bestämma dagen för Riksdags början, tror jag, att ett
Utskott skall i frågan sig utlåta förr, än deruti beslutes;
och som förut brukligt varit att dylik fråga behandlats af
Expeditions-Utskottet, anser jag, att Ståndet jemväl nu bör
besluta remiss till nämnda Utskott. Hvad sjelfva saken be¬
träffar, är jag af den tanke, att nästa Riksdag bör taga sin
början den 13 October 1839. Rikets Ständer torde i allt
läll få uppehålla sig på Riksdags-orten långt in på det föl¬
jande året, möjligen öfver hela sommaren. Det är icke tro¬
Den 1 8 Mar lii.
617
ligt, att Riksdagarne komma att aftaga i längd. Vid sådant
förhållande, vore godt att vinna tid, i synnerhet med afse¬
ende å de flera vigtiga lagförslag, som äro att förvänta.
Deri enda olägenhet, som kunde anses vara förenad med be¬
stämmande af den 15 October, är, att tjenstehjons-flyttnin-
gen då icke försiggått. Men denna olägenhet bör icke ut¬
göra något hinder, då en Riksdagsman, som det önskar, kan
stadna hemma, till dess denna flyttning skett, hvilket torde
utan skada låta sig göra, helst det, som första dagarne af
Riksdagen uträttas, nemi. fullmakters aflemnande och pollet¬
ters uttagande, kan verkställas genom andra hos ofrälse Stån¬
den, och tiden i öfrigt upptages af formaliteter, hvari man
ej behöfver deltaga. Jag hemställer derföre, att Ståndet måtte,
instämmande i den af Bonde-Ståndet uttryckta mening, re¬
mittera frågan till Expeditions-Utskottet. -
Herr Hasselrot: Lika med den föregående talaren, an¬
ser jag den 15 October vara att föredraga framför den 1
November. Vid sistnämnda tid är en resa till hufvudstaden
ofta förenad med mera besvär, emedan sjöa rne då vanligen
lagt sig och man icke, såsom i medlet af October, kan fär¬
das på öppet vatten. Deremot tror jag, att frågan ej be¬
höfver remitteras till Utskott, för att kunna bringas tillbeslut,
emedan frågan, ehuru af beskaffenhet att böra af samtliga
Stånden algoras, icke tarfvar någon utredning. Af dessa
skäl, hemställer jag, att Ståndet måtte, i likhet med hvad
redan skett i Bonde-Ståndet, besluta, att nästa Riksdag skall
börjas den 15 October 1!!59, och om detta beslut låta med¬
dela Expeditions-Utskottet underrättelse.
Herr Björck: Om an hvar och en medlem af repre¬
sentationen eger rätt att föreslå den dag för nästa Riksdags
början, han må anse lämplig, kan jag icke annat, än pä det
högsta beklaga, att man nu uppväckt den gamla tvistefrågan
om tydningen af Grundlagens föreskrift, rörande tiden för
Riksdags återbegynnelse. Vid sistlidna Riksdag, då dagen
för nu pågående Riksmötes början bestämdes till den 15
October, sökte jag motverka denna beslämmelse, såsom, i
min tanke, olämplig, och det torde icke kunna förnekas, att
nämnda beslut medfört många olägenheter. Men sedan den
15 October sålunda en gång blifvit antagen, tror jag Grund¬
lagens bud, att Rikets Ständer skola hvart tredje år sam¬
mankomma, icke kunna uppfyllas annorledes, än att tiden
för nästa Riksdags början icke utsättes sednare, än den lä
October 1859.
618
Den 18 Marlit.
Hvad angår formen för frågans behandling, anser jag
densammas remitterande till Utskott icke behöfligt. Om det
antages, att sådan remiss vore nödvändig, så hemställer jag,
huru förfaras borde, i händelse frågan icke blifvit väckt an¬
norledes, än genom ett, efter motionstidens slut, inom något
Riks-Stånd tillfälligtvis framkastadt förslag. Nu är väl för¬
hållandet, att ämnets behandling föranledts af en genom
skriftligt memorial framställd motion; men den form, att en
ledamot af något Riks-Stånd, sedan Riksdagen redan är långt
framskriden, väcker ett förslag, hvilket sålunda ej är af den
vanliga motionstiden begränsadt, utgör icke giltig grund för
antagandet, att samma förslag bör till något Utskotts be¬
handling remitteras.
Om Ståndets fleste Ledamöter, lika med mig, anse, att
nästa Riksdag icke skall börjas sednare, än den 15 October
1859, och att anledning ej eller förefinnes att i detta afse¬
ende bestämma en tidigare dag, kan jag således icke finna,
hvartill en remiss skulle tjena, om icke till föranledande af
en onödig omgång och äfventyret, att slutliga resultatet blif-
ver annat, än det man önskar. Jag anhåller derföre på det
lifligaste, att Ståndet nu måtte besluta, att nästa Riksdag
skall börjas den 13 October 1839.
Herr Stolpe: Så framt jag fattat Herr Björcks mening
rätt, anser han, att Grundlagens föreskrift hindrar Riksdags-
terminens framskjutande till den 1 November. Jag vill, med
anledning häraf, erinra, att ordningen för våra Riksdagars
inträffande redan blifvit rubbad, i följd af Rikets Ständers
vid sisthålina Riksmöte fattade beslut, hvarigenom terminen
för Riksdags början flyttades från den 13 November till den
13 October. Skulle nu, såsom motionairen föreslagit, nästa
Riksdag utsättas till den 1 November, så innebure en sådan
åtgärd ingenting annat, än en återgång halfvägs tillbaka till
den gamla ordningen, grundad på de tre årens beräknande
från den ena till den andra Riksdagens början. Grundlagen
lägger således, efter min uppfattning, ej något hinder i vä¬
gen för bifall till motionen; men jag anser den föreslagna
ändringen i Riksdags-terminen ej medföra några sådana för¬
delar, att en redan antagen ordning må, med afseende derpå,
rubbas.
Då dagen för Riksdags början nu en gång är bestämd
till den 13 October, synes dervid äfven för framliden kunna
bero, helst nämnda tid, särdeles med afseende på möjligheten
för Riksdagsmännen att då ännu begagna sjölägenhet för hit-
Den IS Marlii.
619
resan, förefaller mig ganska lämplig; Blott i det afseende
finner jag terminen mindre tillfredsställande, att Julhelgens
inträffande just vid den tidpunkt af Riksdagen, då Utskotts-
göromålen kunde och borde hafva tagit en friskare fart, för¬
lamar Riksdagsarbetet, så att jag verkligen fruktar, att det
vid förra Riksdagen vidtagna beslutet att tillbakaflytta Riks-
dagsterminen från den 13 November till den 13 October icke
så litet kommer att bidraga till denna Riksdags förlängning.
Det af den förste talaren framställda yrkande om frå¬
gans remitterande till Expeditions-Utskottet tror jag vara
grundadt på en origtig uppfattning af ämnets natur. Jag ta¬
ger mig friheten att i detta hänseende hänvisa till en af mig
vid förra Riksdagen afgifven reservation, deruti jag framlagt
mina tankar härom och visat, att frågans pröfning innebär
Gruridlagstolkning, hvarmed Expeditions-lltskottet icke är be¬
hörigt att taga befattning. Om remiss erfordras, bör den
derföre ske till Constitutions-Utskottet. Men jag tror, att
Ståndet, utan ärendets föregående behandling af Utskott, kan
deruti fatta beslut. För min del, tillstyrker jag således, att
den 13 October 1839 nu må bestämmas för nästa Riksdags
början.
Herr Henschen: Då jag nyss hade ordet, glömde jag
erinra, hvad Herr Björck sedermera omnämnt, och hvaruti
jag instämmer, eller att stadgandet i 2 § Riksdags-Ordningen
och 49 § Regerings-Formen, att Rikets Ständer skola hvart
tredje år sammankomma, måste tolkas så, att Riksdag skall
börjas sednast å den dag, då tre år förflutit från den före¬
gående Riksdagens början, men att ingenting hindrar Rikets
Ständer att sammanträda inom kortare termin. Jag tror så¬
ledes, att det vid sista Riksdagen fattade beslut om terminens
flyttning från den 13 November till den 13 October icke var
stridande mot Grundlagens »rätta mening», men att Rikets
Ständer nu skulle fela deremot, om de utsatte nästa Riksdags
början till den 1 November.
I afseende åter å sättet för frågans behandling, får jag
erinra, att Grundlagen skall tolkas efter dess ordalydelse, och
att 1 mom. 44 § Riksdags-Ordningen innehåller den tydliga
föreskrift, att allmänna frågor, hvarmed förstås sådana, som
kunna eller böra komma under samtlige Riks-Ståndens öfver¬
läggning och pröfning, ej må i Rikets Ständers Plena till
omedelbart afgörande upptagas, utan skola öfverlemnas till
utredande af behöriga Utskott, hvilkas yttranden böra föregå
Rikets Ständers beslut. Att gifva detta stadgande annan tyd¬
620
Den 18 Mar lii.
ning, än de uttryckliga ordalagen tillåta, vågar jag lika litet
nu, som då vid sistlidna Riksdag fråga var att, utan före¬
gången remiss till vederbörligt Utskott, tillförordna ett sär¬
skildt Utskott för behandling af ärenden, rörande bränvins-
brännings-lagstiftningen — en åtgärd, som jag på enahanda
grunder sökte förekomma. Förevarande fråga bör icke af
Constitutions-Utskottet handläggas, utan tillhör rätteligen Ex-
peditions-Utskottet, till hvilket Rikets Ständer måste hafva
rätt att öfverlemna frågan, om än gränserna för sistnämnda
Utskotts verksamhet icke äro i Riksdags-Ordningen med den
bestämdhet uppdragna, att ärenden af ifrågavarande beskaf¬
fenhet särskildt förklaras tillkomma detta Utskott. Jag vid¬
håller alltså mitt yrkande om remiss till Expeditions-Utskot-
tet, förvissad, att Herr Talmannen vid detta tillfälle, såsom
vanligt, vakar öfver Grundlagens helgd.
Herr Embring: Då Grundlagen bjuder, att Rikets Stän¬
der skola hvart tredje år sammankomma, och Grundlagarne
måste tolkas efter ordalydelsen, anser ock jag, att den förut
bestämda terminen för Riksdags början bör bibehållas och
nästa Riksdags således utsättas till den lä October 1839.
Enligt min tanke, är det Ståndet obetaget att, utan remiss
till Utskott, fatta beslut i ämnet. Men om remiss skall ske,
synes mig frågan böra till Constitutions-Utskottet, och icke
Expeditions-Utskottet, öfverlemnas.
Herr Brinck: Jag instämmer i de föregående talarnes
åsigt, att tiden för nästa Riksdags början bör bestämmas till
den 13 October 1839. Derigenom tillfredsställas icke allenast
Grundlagens bud, utan äfven Riksdagsmännens billiga anspråk
att kunna företaga resan till Riksdagen på sådan årstid, som
derföre erbjuder någorlunda beqvämlighet — en omständighet,
hvilken, i synnerhet hvad beträffar de nordligare landskapens
representanter, synes förtjena något afseende. Remiss till Ut¬
skott anser jag icke behöflig, utan tror jag, att Ståndet omedel¬
barligen kan fatta sitt beslut i ämnet; hvarföre jag ock vörd¬
samt anhåller, det Herr Talmannen täcktes proponera Ståndet,
att, för sin del, bestämma den 13 October 1839 såsom den
dag, då nästa Riksdag skall taga sin början, eller dagen der¬
efter, om helgedag på förstnämnde dag skulle inträffa.
Discussionen var slutad; och Herr Talmannen framställde
följande proposition:
»Rehagar Högtärade Ståndet, med föranledande af de
comjnunicerade Protocolls-Utdragen, för sin del, uttrycka den
mening, att nästa lagtima Riksdag bör taga sin begynnelse
Den 21 Martti.
621
den 15 October 1889, så vida ej helgedag då inträffar, samt
derjemte besluta, att underrättelse derom skall, genom Ut¬
drag af Ståndets Protocoll, meddelas Med-Stånden och Ex-
peditions-Utskottet.»
Härtill svarades Ja.
§ H-
Bordlädes Banco-Utskottets Utlåtanden: N:ris 20, 21 och
22, samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets Betän-
kanden: N:ris 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68 och 69.
§ 12.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver Ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. */, 2 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
Den 21 Martil.
Plenum kl. 10 förmiddagen.
§ 1-
Justerades Protoeollet för den 4:de och en del af Proto-
collet för den 11 innevarande månad.
§ 2.
Föredrogs ånyo Stats-Ulskottets Utlåtande, M 40, angå¬
ende regleringen af utgifterna under Riks-Statens Första Huf-
vud-Titel.
Härvid förekommo:
1 punkten.
Herr Björck: Vid beredningen af förevarande Utlåtande
sökte jag inom Utskottets Utgifts-Afdelning bereda framgång
åt Friherre Cederströms motion, såsom byggd på riktiga prin¬
ciper. Det lyckades ock så, att Afdelningen föreslog sam¬
manförande af anslaget åt H. K. H. Hertigen af Östergöthland
med H. M. Konungens Hofbållningssumma. I öfriga delar
deremot ansåg Afdelningen sig icke kunna biträda Friherr»
622
Den 21 Mar lii.
Ceder ströms motion, såsom i desse hänseenden af mindre vigt
och medförande rubbning i äldre förhållanden. Inom Utskot¬
tets Plenum var man deremot af en annan åsigt, och försla¬
get blef der omgjordt. Jag åberopar nu min reservation, af
hvilken jag hoppas Ståndet tagit kännedom, och yrkar, på de
deruti anförda skäl, sammanförande med H. M. Konungens
Hofhållningssumma af det anslag, som åt H. K. H. Hertigen
af Östergöthland kan blifva af Ståndet beviljadt. Flera skäl
för detta yrkande kunde visserligen vara att anföra, men af
en tillfällig bröståkomma är jag hindrad att yttra mig så, som
jag önskade. Emedlertid anser jag, såsom en constitutionel
princip, att endast Konungen och Thronföljaren stå öfver fol¬
ket, och att ingen mellanlänk dem emellan må bildas genom
dynastiens öfriga medlemmar. Om man beträder den väg,
Utskottet föreslagit, skall dock detta blifva fallet.
Hvad angår den af Utskottet mot sammanförandet af an¬
slagen anförda olägenhet, att, om, genom någon förändring inom
den Kongl. Famillen, anslagsbehofvet förminskades, skulle,
derest Utgifts-Afdelningens förslag antoges, berörda omstän¬
dighet icke föranleda till någon jemkning i anslagssumman, så
tror jag, att denna grundsats, i händelse behofvet af anslag
verkligen upphörde, icke skulle komma att tillämpas. Vi sågo
ett exempel derpå vid H. K. H. Hertigens af Upland frånfälle.
Någon minskning uti anslaget för de Kongl. Prinsarne kom
då icke i fråga. Jag åberopar ånyo min reservation och an¬
håller om proposition derpå, att den summa, hvilken af Stån¬
det kommer att, såsom apanage åt H. K. H. Hertigen af
Östergöthland, beviljas, må sammanföras med H. M. Konun¬
gens Holhållningssumma och ställas till H. Maj:ts disposition.
Herr Gråå: Ehuru jag icke låtit anteckna mig, såsom
reservant, har jag likväl inom Stats-Utskottet icke bidragit
till det slut, hvaruti Utskottet, rörande itrågavarande punkt,
stadnat. Jag har trott, att hufvudsaklig vigt bort fästas vid
den form, hvarunder anslag till Furstliga personer beviljades,
och att följaktligen hvad härom blifvit af tvänne motionairer
framställdt, bort ådraga sig synnerlig uppmärksamhet. J detta
hänseende har jag ock biträdt det förslag till Utlåtande, Stats¬
utskottets Utgifts-Afdelning afgifvit, och hvilket förslag en
Ledamot af Bonde-Ståndet, såsom sin reservation, upptagit.
Då jag, på de skäl, Afdelningen anfört, fortfarande är af den
mening, att de anslag, som dels, i anledning af H. K. H.
Hertigens af Östergöthland förestående förmälning, dels till de
öfrige Furstlige personerna nu må komma att beviljas, böra
Den 21 Marlit.
623
ställas till H. M. Konungens disposition och således tilläggas
Dess civillista, har jag velat denna min åsigt tillkännagifva.
Frågan om anslagens belopp anser jag deremot vara af un¬
derordnad beskaffenhet, och alltså först i andra rummet böra
tagas i betraktande, ehuru jag instämmer deruti, att den för
H. K. H. Hertigen af Östergöthland nu föreslagna summa kan
tåla vid att nedsättas.
Herr Henschen: Jag har biträdt pluraliteten inom Ut¬
skottet, men reserverat mig på den grund, att jag ansett, att
till Utskottets motiver borde göras ett tillägg, för det fall att Ko-
nungafamillen icke består af föräldrar och barn, utan Regen-
ten eger bröder. Om nu den person, för hvilken ett anslag
anvisas, aflider, blifver det svårt att bespara detsamma, i fall
anslaget icke just för honom blifvit anvisadt, och således skiljdt
från Uegentens hofhållningssumma. Den förskräckelse för
framtiden, som de föregående talarne förespeglat, eller att, om
denna punkt bifölles, vi skulle få alltför många anslag åt Furst¬
lige personer, kan icke verka på mig; ty samma orsak, som
skulle föranleda beviljande af ett dylikt anslag, skulle natur¬
ligtvis gifva anledning till begäran om förhöjning i H. M. Ko¬
nungens hofhållningssumma. Om ytterligare en Arf-Furste
förmäler sig, skulle man kanske ej kunna beräkna det anslag,
han nu åtnjuter, utan endast bevilja ett nytt. Att indragning
på Första Hufvud-Titeln egt rum, derpå finnas flera exempel.
Bland andra sådana fall, vill jag erinra om den indragning, som
egde rum efter Prinsessan Albertinas död.
Att olägenheter ofta kunna uppstå, i händelse Utgifts-Af-
delningens förlag blefve godkändt, kan man finna, bland annat,
a( följande förhållande. Vid 1823 års Riksdag anslogos 100,000
R:dr, såsom tillökning i Första Hufvud-Titeln, och man trodde
då, att anslaget till Hof-Theatern var deruti inbegripet; men
då något bestämdt belopp under sådan rubrik icke fanns ut-
fördt, förekom fråga om särskildt anslag till Theatern vid si¬
sta Riksdag.
läll Svenska Statsskicket, som i många delar är olika
det fullt utbildade constitutionela eller parlamentariska, hörer,
att representationen ingår i en minutiös fördelning af Stats¬
medlen, och en lika minutiös granskning af deras användande.
Derigenom bibehållas ordning och redbarhet. Vi böra akta
oss att, genom ändringar, förlora de fördelar, vi hafva, utan
att vinna det parlamentariska Statsskickets. Sådant skulle uti
ifrågavarande afseende inträffa, om vi med Konungens per-
sonela anslag förenade åtskilliga andra på Första Hufvud-Ti-
624
Den 21 Marlit.
teln, såsom nu föreslagits. Jag yrkar bifall till Utskottets för¬
slag i denna punkt.
Herr Stolpe.*)
Herr Falhem: Hå jag inom Utskottet i någon del re¬
serverat mig mot första punkten, vill jag vara kort och hän¬
visar till den förste talarens yttrande. I anledning deraf, att
en talare tagit exempel af förra tiders förhållande, vill jag
erinra, att dessa ingalunda nu böra åberopas, ty Rikets Stän¬
der böra gå framåt och söka något bättre, än hvad som förut
varit. För min del, anser jag lämpligt, att det ifrågavarande
apanaget sammanslås med H. M. Konungens civillista, desto-
heldre, som Konungen, i egenskap af famillefar, har makt jem¬
väl öfver Arlprinsen. Jag begär proposition på afslag.
Herr Rydin: Utom de skäl, som här blifvit framställda
för bifall till Utskottets yttrande i denna punkt, vill jag lägga
ytterligare ett. Het har talats om det irrationela uti att be¬
stämma ett särskildt apanage för Arfprinsen, och man har
befarat vådliga följder deraf för framtiden. Men, mine Herrar!
vi känna icke framtiden. Det beslut, som nu fattas, gäller
för ögonblicket, och hurudan Statsregleringen för framtiden
kommer att hilva, det må bero på kommande Rikets Stän¬
der. Man har påpekat det fall, att Konungen kunde gå bort,
och att den Honom efterträdande Regenten icke egde barn,
men i stället bröder. Men huru skulle det väl gå, frågar jag,
om en omyndig Prins under förmyndare skulle föra Rege¬
ringen? Af hvem skulle väl då apanaget utbetalas? Skulle
utbetalningen deraf bero af den tillförordnade Regeringen, och
till hvad belopp? Mig synes, såsom skulle detta leda endast
till trassel och alstra obelåtenhet. För min del, anser jag,
att den, som är fullmyndig, bör sjelf råda öfver hvad Stän¬
derna beviljat honom, och, på de af föregående talare anförda
skäl, bifaller jag Betänkandet i denna del.
Herr Billström-. Redan vid 18S0—1881 årens Riksdag,
då ett nytt personelt anslag å lista Hufvud-Titeln uppfördes,
yttrade jag deri mening att de å denna Hufvud-Titel befint¬
liga serskilda anslagssummor till medlemmar af den Kongl,
famillen borde sammanslås till ett färre antal rubriker, så att
Riks-Staten endast komme att upptaga anslag till H. Majit
Konungen, Thronföljaren och Enkedrottningen. Jag vidhåller
ännu denna mening och finner, för min del, de skäl, sorn
*) Herr Stolpes vid tryckningen ej aflemnade yttrande tryckes i
slutet af detta hand.
Den 21 Marlii.
628
af Utgifts-Afdelningen för dess förslag i sådan syftning blifvit
anförda och af en reservant äro åberopade, vida öfverväga dé,
enligt min tanka, ganska ovissa förhållanden, som till stöd för
en motsatt åsigt blifvit af Utskottet i dess Betänkande fram¬
lagda. En talare har anmärkt, att några nya skäl för det yr¬
kade sammanslåendet icke blifvit uppgifna; men mig synes
att de såväl nu, som tillförene anförda äro fullt tillräckliga,
helst allt hvad å motsatta sidan andragits ej innebär något
nytt. Beträffande Herr Rydéns förmenande att, i händelse de
i detta ämne väckta motioner och Utgifts-Afdelningens förslag
vunne Rikets Ständers bifall, skulle under en förmyndare¬
regering thronföljaren och andre medlemmar af den Kongl,
lä millen kunna komma i en beroende ställning till förmyn-
darne, så viii jag endast göra nämnde talare uppmärksam på
Regerings-formens stadgande, att Rikets Ständer skola sam¬
manträda för att förordna förmyndare, då Konung dör och
thronföljare är omyndig, och det tillkommer då Rikets Ständer
att ordna anslagen å lista Hufvud-Titeln allt efter som för
handen varande omständigheter och behof kräfva. Jag anhål¬
ler om proposition i enlighet med Herr Björcks yrkande.
Vice Talmannen, Herr Schwan: Till representanten
från Upsala hembär jag min tacksamhet för det öppna sätt,
hvarpå lian behandlat denna fråga, hvilket dock icke är ovan¬
ligt af honom med bans klara uppfattning af förekommande
ärenden. En annan talare har framhållit de olägenheter, som
skulle följa, om Ståndet antoge de tankar, som af de 2:ne
motionairerne blifvit uttalade. Huru är det dessutom möj¬
ligt för representationen att ega det förutseende, att den, vid
en Konungs uppstigande på thronen, kan på en gång reglera
utgifterna under Första Hufvud-Tileln så, att de passa in på
alla blifvande förhållanden. Mig synes det vara en grof miss¬
hushållning med Statens medel, om män bestämde en rund
summa till underhåll af Konungen och Hans famille, och den¬
na summa sedermera icke skulle kunna minskas, i händelse
en eiler annan medlem af den Kongl, lämillen ginge bort. Ett
motsatt förhållande kunde äfven inträffa, orri Försynen tilläte
en Konung att under längre tid sitta på Sveriges thron; och
då man. med afseende å förändrade förhållanden, varit be
tänkt på en lönereglering för tjenstemän, bör man äfven tänka
sig, att den Förste Hufvud-Titeln kan vara underkastad jerrink-
ningar. Att ställa Konungahusets medlemmar i beroende af
Chefen, anser jag utgöra ett farligt prejudicat. Vi häfva sett
Börg.-Ständ. Fröt. vid Riktd. 18ä6—1857. H. 40
626'
Den 21 Martil.
på Sveriges thron store män, men vi hafva äfven sett dem,
sorn förverkat nationens förtroende. Furstar äro dödlige, så¬
som vi alle; de hafva sina fel och förtjenster; men, för min
del, finner jag det betänkligt att sammanföra anslaget åt H,
K. H. Hertigen af Östergöthland med det för H. M. Konun¬
gen bestämda. Jag röstar för majoritetens inom Stats-Ut-
skottet åsigt.
Discussionen var slutad, och Utskottets yttrande i Irsta
punkten godkändes.
2:dra punkten.
1 morn., angående anslag för H. K. H. Hertigen af Öster¬
göthland.
Herr Falhem: »Som reservant emot 2:dra punkten, an¬
ser jag mig skyldig att inför Ståndet redogöra för mina mo¬
tiver till afslag, utom de skäl, Herr Björck i sin reservation
anfört.
Man hör ofta samtalsvis uttalas en viss ömtålighet att
vidröra saker, som angå Konungafamillen. Jag kan ej neka
till satsens rigtighet; men om vi rätt uppfatta Riksdags-Ord-
gens 1 §, så förekommer en motsatt ömtålighet, att, som re¬
presentant för Svenska folket, onödigtvis slösa med Statens
medel, och som jag i detta fall anser, att föreslagna ISO,000
R:dr hvarken äro nödvändiga eller erforderliga, så måste jag
vidblifva, att 70,000 R:dr, att af Svenska Statsverket ut¬
gå, äro tillräckliga, helst dertill kommer, att reparation och
möblering af huset, jemte ved och lyshållning, m. m., äro sär¬
skildt upptagne.
Herr Björcks uttalade åsigt emot en ny hofhållning är
ytterligare ett stöd, utom jemnförelsen med H. K. H. Kron¬
prinsens apanage, att 130,000 R:dr äro för högt tilltagne.
Skulle man vidare jemnföra apanaget för Statens högste func-
tionairer, så blir skillnaden ännu märkbarare.
Af H. M. Konungen, såsom förste medlemmen uti Sta¬
ten och samhället, kan man äfven hoppas på deltagande och
välvilja för det allmännas bästa uti en sådan tid, då all möj¬
lig besparing är nödvändig för de stora företag, som förestå
Ständerna att anskaffa medel för fäderneslandets framtida väl¬
stånd och sjelfständighet.»
Herr Wahlström: Jag vill endast gifva tillkänna, det jag
lemnar min röst till bifall för den af åtskillige reservanter
föreslagna summan, 70,000 Rdr.
Herr Henschen: I min reservation har jag anfört de
förnämsta grunderna, som föranledt mig föreslå blott 70,000
Den 21 Marlii.
(>27
R;dr R:mt till H. K. H. Hertigens af Östergöthland Hofhåll¬
ning. Enligt hvad af Anders Ericssons reservation upplyses,
utgör detta belopp 1000 R-.dr Runt i veckan för H. K. Hög¬
het och 1000 R:dr Banco i månaden för hans Gemål. Man
har talat om H. K. Höghets hofhållning. Någon sådan är
icke nödvändig; och jag åberopar de i mom. i uti reserva¬
tionen anförda-skäl, hvarföre jag med min röst icke kan till
upprättande af en ny sådan med min röst bidraga. Allt öf¬
verflöd är otvifvelaktig! skadligt. Om man vili bespara något
vid Statsregleringens uppgörande, bör man börja vid de stora
summorna, såsom exempelvis här, der fråga är om 3 6,000
R:dr, men ej vid de mindre löneförmåner, som mången gång
äro alltför knappt tilltagna. Det lönar i sanning icke mödan
att vid de andra Hufvud-Titlarne spara på några hundra R:dr,
sedan man har onödigt bortgifvit 56,000 R:dr. För min del,
bestrider jag beviljandet af 106,000 R:dr för H. K. Hög¬
hets hofhållning destoheldre, som detta belopp grundar sig på
en fördelning af de förenade Rikenas gemensamma utgifter,
hvilken jag icke kan godkänna. Att Norrmännen önska jemn¬
likhet i politiska rättigheter, emedan Norrige är ett särskildt
Konungarike, finner jag vara obestridligt rätt, men deraf
följer ock, att en annan grund, än den af Regeringen före¬
slagna, bör bestämma deras bidrag till de förenade Rikenas
gemensamma utgifter. För öfrigt finner jag helt naturligt, att
utgifterna för ett mindre Rikes hofhållning uppgår till högre
belopp, än för ett större Rikes, enär omkostnaderne derföre
icke kunna stå i någon viss proportion till landets tillgångar.
Då de flesta af Ståndets ledamöter utan tvifvel redan bestämt
sin åsigt i denna fråga, tjenar det icke till något att vara
vidlyftigare, utan anhåller jag om proposition derpå, att blott
70,000 R:dr årligt anslag må beviljas åt H. K. II. Hertigen
af Östergöthland.
Herr Gahn: Vid bedömandet af hvad en persen behöfver för
sina lefnadskostnader, har man svårt att framställa någon allmän
giltig grund, utan blir summan alltid beroende af det individuela
tycket. Annu mera blifver detta förhållandet, vid bedömandet
af hvad, som behöfves för en furstlig persons hushåll och hof¬
hållning; och då de Herrar, som nu påyrkat den ifrågava¬
rande summans bestämmande till 70,000 R:dr, icke anfört nå¬
gra egentliga skäl derföre, eller genom någon sorts calcul sökt
visa, att denna summa vore tillräcklig, torde jag kunna in¬
skränka mig till samma sorts bevisning och endast förklara, att
jag, för min del, anser det af Kongl. Maj:t äskade beloppet
628
Den 21 Martti.
106,000 R:dr Riksmynt behöfligt, samt att landets finan-
dela ställning ganska väl medgifver beviljandet af detta belopp,
hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Cramér instämde.
Herr Bodell: Vid afgifvandet af den Kongl. Proposi¬
tionen, angående Statsverkets tillstånd och behof, hafva, så
vidt jag al handlingarne kunnat inhemta, Konungens Råd¬
gifvare hyst den föreställning, att Pikets ställning vore blom¬
strande. Jag medger-, att anledning till en sådan föreställ¬
ning icke saknats, men deruti ligger dock ett misstag, hvil¬
ket kunnat undvikas, om man gjort sig reda för den vigtiga
frågan: kan Riket, fortfarande, uthärda den allt mer och
mer stigande importen, som sist inbragt 10 millioner stats¬
inkomst vid låga tullsatser? Ehuru under en längre tid den
bästa utsigt varit för exporteurer, tror jag doek, att det icke
bort undfalla Konungens Rådgifvare, att den ofantligt öfver-
stigande importen icke kan balaneeras på annat satt, än ge¬
nom försäljning och pantsättning i större scala af Svensk
egendom tiil utlandet. Såsom ombud för städer, bar jag att
beklaga den oro för utkomst, som bland Borgerskapet upp¬
stått, och den tunga, hvaröfver det suckar, hvilket jag vid
ett annat tillfälle torde få ådagalägga. Jag har icke mod
att deltaga i den af Utskottet tillstyrkta frikostighet, som
endast synes afse att för främmande nationer dölja, det vi
äro ett fattigt land. Våra närmaste grannar känna förhål¬
landet, och det kan ingalunda skada vår credit i utlandet,
om vi begynna tänka på hushållning i alla möjliga rigtnin-
gar. Jag kan icke biträda ett statsanslag, hvars nödvändighet
jag ej inser, och hvilket skulle väcka miss-stämning bland
folket. Under sådana förhållanden, och då Svenska folket
haft endast en kort tid att bereda sig på en tillökning i
första Hnfvudtiteln, vill jag rösta för 70 000 R:dr. ett belopp,
som bevisar, att vår underdåniga välmening för Konunga¬
huset ölvervägt vårt medlidande för de skattdragande. För
min del, är jag öfvertygad. att H. K. H. icke behöfver nå¬
gon särskild större hofhållning. Jag vill derföre ej eller
kalla detta särskildta anslag för någon hofhållningssumma,
utan anser beviljandet deraf endast innefatta en kallelse till
hedersborgare; och jag är förvissad, att Han skall göra oss
rättvisa för det vi rättat vår gåfva efter tillgångarne. Från
den älskade Fursten väntar och behöfver nationen exempel
på sparsamhet och hushållning; och jag tror, att vi nu böra
iakttaga de inskränkningar, hvilka vi förr eller sednare måste
Den 21 Marlit.
underkasta oss. Ofullständigt har jag framställt mina skal,
och jag hyser inga anspråk, att desamma skola verka på
någon annan inom detta Stånd; men jag är öfvertvgad, att
snart sagdt 9/j„:deIar af nationen skola gilla dessa skäl och
inse, att hushållning är behöflig, äfvensom att man ingalunda
tjenar Konung och folk dermed, att man löper till vägs med
frikostiga anslag, sorn endast åstadkomma missnöje. För
min del. yrkar jag, att endast 70,000 R:dr må för ifråga¬
varande ändamål beviljas.
Herr Murén: Då jag inom Utskottet biträdt p]aral i te¬
tens mening, så yrkar jag ock nu bifall till Utskottets hem¬
ställan. Jag har icke lågt till grund för min åsigt de af en
reservant anförda motiver, enligt hvilka han fastat afseende
å Regeringens utländska politik, men jag har ansett den
föreslagna summan icke vara så stor, att någon nedprutning
deraf under förhanden varande förhållanden vöre nödvändig
eller i sin ordning. Naturligtvis kan man säga, att likaväl
70.000 R:dr, som 100,000 eller 106,000 R:dr äro den rätta
summan i detta fall. Bedömandet deraf beror af hvars och
ens godtfinnande. Då ingen emedlertid satt i fråga att vägra
allt anslag, så tror jag skäl icke vara för handen att pruta
på den begärda summan. Under nuvarande förhållanden och
med den utveckling, vår industrie tagit, samt med de re-
sourcer, vi nu ega, och hvilka ingen lärer neka vara större,
än förut, tack vare det fria system, som i vår industriel
lagstiftning gjort sig gällande, anser jag, att de begärda
106.000 R:dr icke skola för nationen kännas tryckande eller
öfverstiga dess förmåga. Jag har fästat mig dervid, att de,
som opponerat sig mot den af Utskottet föreslagna summa,
likväl måst vidgå, att en förhöjning af anslag i andra afse-
enden är behöflig. Vid den första Hufvudtiteln har ingen
förhöjning i förut beviljade anslag ansetts af nöden; och om
jag lägger tillsammans allt, som inbegripes under första
Hufvudtiteln, med den för H. K. H. Hertigens af Öster¬
göthland hofhållning äskade summa, Olifver tillökningen å
nämnde titel icke så stor, som å de andra titlarne. Jag an¬
håller om proposition på bifall.
Herr Henschen: En talare, likväl icke den siste, har
sagt, att de, sorn föreslagit 70,000 R.dr årligen för H. K.
H. Hertigen af Östergöthland, icke anfört tillräckliga grunder
för detta belopp. Jag har likväl gjort det; och för öfrigt
är det icke vår skyldighet, utan Riks-Marskalks-Embetets,
som likväl uti dess i ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse
$30
Dm 21 Marlii.
icke i någon måtto specificerat de årliga lefnadskoslnaderne,
i följd af H. K. H:s tillärnade förmälning. Om så hade
skett, hade man haft något att lita sig till. Vi hafva dock
uppgifvit de anslagssummor, som uppburits af tvänne Fur¬
star, hvilka visserligen icke varit förmälde, men som der¬
emot begge voro Thronföljare; och dessa förhållanden kunna
ungefärligen qvitta hvarandra, så att en ogift Thronföljare
och gift Arf-Prins må anses kunna lefva af enahanda be¬
lopp. Den enes högre rang motväges af den andres famille-
förhållanden.
Herr Stolpe: Att afgöra hvilkendera af de tvänne sum¬
morna är tillräcklig, är en ganska kinkig fråga för en privat
person, och i synnerhet för den, som nödgats ställa sin hus¬
hållning på en försakande fot. Men det kan jag utan svå¬
righet begripa, att landets tillstånd icke är sådant, att vi, i
fråga om ett anslag till en Kongl. Prins, äro nödsakade att
se på några tusen R:dr mer eller mindre. Anspråken börja
ökas öfver allt. Embets- och tjenstemän klaga öfver otill¬
räckliga löner och söka tillökning deruti. Näringsidkaren
klagar öfver, att den summa, som för få år sedan var till¬
räcklig att föra ett yppigt lefnadssätt, nu icke förslår till
det nödvändiga. För min del, kan jag således icke ingå i
någon undersökning, huruvida 70,000 R:dr äro nog, eller
106,000 R:dr för mycket; men det vet jag, att landet med
största lätthet kan utgöra den begärda summan.
Herr Bodell har talat om folkets miss-stämning. Nå¬
gon sådan tror jag icke finnes, och, om den finnes, eger den
åtminstone intet sammanhang med denna anslagsfråga. Af¬
ven har han yttrat, att det ej höfdes Borgare-Ståndet att
uti anslagsbeloppet inlägga ett slags uppmaning tili den unge
Fursten att utveckla hofluxe, utan heldre afpassa det så,
att det hade utseende af en till en hedersborgare gifven äre¬
skänk. Nå väl, om meningen är att upptaga H. K. H. till
hedersborgare, låtom oss förbereda detta upptagande genom
att behandla denna fråga på ett hedersamt sätt.
Herr Brinch: Bäst hade det varit, om Ståndet utan
discussion bifallit Utskottets hemställan i denna punkt, men
då så icke skett, har jag äfven velat yttra några ord. Den
fördelningsgrund för de förenade Rikenas bidrag till gemen¬
samma utgifter, som i Utlåtandet blifvit framställd, och en¬
ligt hvilken 12/17:delar skulle belöpa sig på Sverige och
5/17:de!är på Norrige, kan jag icke godkänna, men deremot
är jag villig att bifalla den af Kongl. Majit begärda och af
Den 21 Marlit.
6St
Utskottet tillstyrkta summa för H. K. H:s hofhållning, samt
anhåller 0111 proposition å bifall, dock med underkännande
af den, såsom regel, utaf Utskottet antagna delningsgrund.
1 allmänhet förstå Norrmännen att ganska väl bevaka sin
rätt, hvilket icke är förhållandet med oss.
Herr Lallerstedt: Jag anser förevarande fråga icke böra
betraktas ur mer än två synpunkter, den ena economisk,
den andra politisk. Hvad den förra angår, har man blott
att afgöra, huruvida de omständigheter, som anses böra för¬
anleda tillökning i embetsmännens löner, äfven inverka på
kostnaderna för Konungahusets hofhållning. Om så är. och
detta kan väl ingen bestrida, samt den tillökning, sorn blifvit
begärd på första Hulvudliteln, jemnförelsevis är mindre, än
de ökade anslag, som till högre löner åt embetsmännen
blifvit ifrågasatta, och för de Hufvudtitlar, som hunnit gran¬
skas, äfven tili stor del af Stats-Utskottet tillstyrkte, kan,
ur economisk synpunkt, ingenting emot det begärda anslaget
för Prins Oscar vara att erinra. Man har visserligen för¬
klarat, att frågan icke har någon politisk betydelse, men
detta är otvifvelaktig! och dervid bör man företrädesvis fästa
sig. En af reservanterne, Herr Björck, som yrkat anslagets
nedsättande till 70,000 R:dr, har yttrat, att, om Kongl. Maj:ts
framställning blefve bifallen eller icke, sådant icke skulle
stå i sammanhang med Ständernas uppfattning af den yttre
politiken. Ur Herr Björcks reservation framlyser dock tyd¬
ligen, att han sett frågan ur politisk synpunkt, och detta är,
efter mitt förmenande, förhållandet med alla dem, som rösta
mot det begärda anslaget och gjort sig full reda för hvad
detta innebär. Jag anser icke nödigt att påpeka den mot¬
sägelse, hvartill Herr Björck i sin reservation sålunda gjort
sig skyldig, men jag vill särskildt framhålla den hänsyftning,
den innehåller derom, att Novembertractaten icke skulle
innehålla några verkliga garantier för Sverige och Norrige.
Jag är af en motsatt mening och finnér tractaten innefatta
de garantier, som skäligen kunnat begäras, och hemställer,
om icke de bägge folken kunna trygga sig vid de två mäk¬
tigaste nationernas högtidliga försäkran, att de ej skola tillåta,
att det ena eller andra landets område förminskas. Så vida
man icke vill, att Frankrike och England ständigt skola
hålla ett par hundra tusen man inom Skandinaviens gränser,
finner jag inga kraftigare garantier möjliga, ehuru jag väl
vet, att Novembertractaten kan, likasom alla dylika trac-
tater, blifva underkastad inflytelsen al vexlande politiska för¬
652
Den 21 Mar lii.
hållanden. Emedlertid och då, i samma mån vårt Cabinett
brutit med Ryssland, ett liiligare interesse för Skandinavien
öfver hela det öfriga Europa gjort sig gällande, skulle det
vara i hög grad obetänksamt, om Rikets Ständer ingåfve
utlandet den föreställning, att de icke gillade den förändring,
som egt rum i de förenade Rikenas utländska politik, och
detta skulle ofelbart inträffa, om oppositionerna emot den
begärda tillökningen i Civillistan skuile lyckas. Man kan
tyda sin mening bäst man behagar, den politiska uppfatt¬
ningen ligger dock utanför den Svenska Riksdagen: den beror
icke af Borgare-Ståndet. Det beslut, som kommer att fattas,
skall i den politiska verlden bedömas efter andra grunder,
än de nu föregilna. Det tjenar till ingenting att förkläda
sina tankar och behöfves icke heller. Må hvar och en af
oss här oförställd! yttra sin mening i denna, likasom hvarje
annan, fråga; på detta rum, inom dessa vä aga r skall miss¬
nöjet låta höra sig; här är oppositionen berättigad.
Det är anmärkningsvärd!, att Stats-Utskottet icke yttrat
sig, angående grunden för fördelningen emellan de bägge
Rikena af deras bidrag till gemensamma utgifter. Allmänna
meningen har länge nog yrkat en reglering af unionsförhål¬
landena, och då ett försök dermed nu skett, anstår det icke
Rikets Ständer att skjuta frågan ifrån sig. Att för berörde
fördelning lagts till grund folkmängden, gillar jag, och, med
tillämpning deraf, lemnar jag bifall till det äskade anslaget,
106,000 R:dr, för Prins Oscars hofhållning.
Herr Palander: Lika med Herr Brinell, hade jag ön¬
skat, att någon discussion, angående delta ömtåliga ämne,
icke uppstått, helst frågans utgång på förhand kan anses
bestämd; men dä så många andra yttrat sig, bör äfven jag
säga några ord. 1 första rummet är det representantens
pligt att se till, om tillgångar finnas till de utgifter, som
äskas. För min del, anser jag Svenska Statsverket för när¬
varande i den lyckliga belägenhet, att man nu kan medgifva
det af Kongl. Maj:t äskade högre belopp, oell jag tror äfven,
att landets ställning i en framtid skall blifva sådan, att det
kan bära ifrågavarande anslag.
Talaren från de norra provincerna har upprepat sina
gamla satser om landets fattigdom och ansett detsamma icke
vara i stånd att bära den af Utskottet föreslagna summa.
Jag tror, att hans uppfattning af förhållandena är oriktig,
och är öfvertygad, att landets ställning gerna medgifver be¬
viljandet af denna summa. Afven har han talat om Borger-
Den 21 Marlit.
635
skåpets missnöje oell att detsammas icke skulle medgifva ifråga¬
varande anslag. Deri ligger dock, enligt mitt förmenande, ett
helt och hållet falskt begrepp om hvad, sorn tänkes. Vidare
har han sagt, att fl/in:delar af landets befolkning skulle vara
emot det förhöjda anslaget. Huru han kommit till detta re¬
sultat, vet jag icke. Tvärtom är jag öfvertygad, att om lan¬
dets alla innevånare kunde samlas på ett ställe, skulle 9/10
delar rösta för det högre beloppet. Om häruti äfven ligger
någon öfverdrift,o ligger dock större öfverdrift uti Herr Bodelis
förutsättning. Återstår således att se till, om den begärdta
summan är för stor eller för liten. Herr Bodell har ansett,
att man genom beviljande af frikostiga anslag, skulle hos ut-
fändningen skapa den tanken, att Sverige icke är något fattigt,
utan ett rikt land. Jag tror dock, att utländningen ganska
väl känner vår ställning och bedömer densamma lyckligare,
än Herr Bodell. Huruvida landet betalar 70,000 eller 106,000
It:dr, synes förtjena föga afseende; men beviljandet af den
sednare summan skulle emedlertid ådagalägga, att vi, ett fat¬
tigt land, befinna oss i en lycklig ställning och hafva hjerta
att, då det gäller, bevilja anslag af den beskaffenhet, som de
ifrågavarande.
Man har yttrat, att Norrige skulle komma att betala
för litet, i jemnförelse med Sverige, men denna åsigt kan jag
ingalunda gilla. Tvärtom finner jag en vacker princip vid för¬
delningen hafva gjort sig gällande, enär folkmängden bestäm¬
mer hvad hvarje Rike skulle komma att erlägga.
Beträffande åter sjelfva summan, så hafva åtskillige talare
påstått, att 106,000 R:dr vore för mycket, men att 70.000
R:dr vore den rätta summan. Jag vill anföra en omständig¬
het. såsom skäl för beviljandet af det högre beloppet, hvilken
ej af föregående talare är omnämnd. Såsom vi veta, skall
H. K. H. Hertigen af Östergöthland förmälas med en utländsk
Prinsessa. Månne hon väl skulle vilja flytta till ett land, der
representationen vägrar att bevilja det anslag, som för den
Kongl, famillens underhåll blifvit begärdt, och hvilket belopp
på intet vis är för högt. Dessutom veta vi, att Thronföljaren
icke har några manliga arfvingar, och att fäderneslandets hopp
i detta afseende hvilar på H. K. Hertigen af Östergöthland.
På dessa skäl, bifaller jag Utskottets hemställan.
Herr Wedberg: Då jag nu går att yttra mig, angående
det för H. K. H. Hertigen af Östergöthland begärdta anslag,
får jag förklara, det jag icke är i tillfälle att bedöma, om 70,000
R:dr äro nog, eller om 106,000 R:dr äro för mycket. Jag
634
Den 21 Mar lii.
måste derföre vädja till Stats-Utskottet, inom hvilket, jag vet
det, frågan undergått en grundlig discussion. Då jag nu hört
en af Utskottets Ledamöter, som icke gjort sig känd att vara
någon slösare med Statens medel, tillstyrka 106,000 Ridr, rö¬
star äfven jag för detta belopp.
Herr Billström: Att någon svårighet möter vid afgö-
randet af hvilket belopp må vara det rätta och lämpliga, med¬
ger jag visserligen, men detta förhållande befriar dock icke
representanten från att anställa de undersökningar, som kun¬
na och böra verka på hans beslut i den föreliggande frågan.
Utan att vilja antaga, det meningen nu är att för Hans K. H.
Arffursten, med anledning af hans förmälning, organisera ett
nytt hof med all den ståt och glans samt lysande uppvakt¬
ning, som från hvarje hofhållning tyckas vara oskiljaktige, tror
jag, att en temligen tillförlitlig ledning för omdömet i föreva¬
rande fall kan hemtas från dels det anslag, H. K. H. hittills
åtnjutit, dels hvad andra furstliga personer tillförene såsom
apanage uppburit, äfvensom genom jemförelse med de sum¬
mor, som å lista Hufvud-Titeln finnas uppförde för H. K.
H. Kronprinsen och H. Majit Enkedrottningen. På grund af
en sådan jemförelse och de välgrundade skäl, sorn af reser-
vanterne inom Utskottet blifvit anförde, samt med fästadt af¬
seende tillika å den allmänna meningen i landet, för så vidt
denna af mig kunnat inhemtas, anser jag 70,000 Ridr Riks¬
mynt, eller hvad minoriteten inom Stats-Utskottet tillstyrkt,
vara den högsta utgift, hvarmed Statsverket i omförmälde
hänseende bör belastas.
Herr Hesselgren: I första rummet åligger det en af fol¬
ket vald representant, som rätt uppfattat sin ställning, att öp¬
pet yttra sin tanke, utan att derifrån låta hindra sig af frå¬
gornas mer eller mindre ömtåliga natur. Man bör i denna,
såsom uti andra anslagsfrågor, se till, att man har tillgångar
för alla de utgifter, som stunda, och man bör icke eller förbise,
hvad det skattdragande folket kan tänka om de ombud, som
obetingadt bifalla en utgift af ifrågavarande beskaffenhet och
till så betydligt belopp, innan man ännu vet eller hunnit göra
sig reda för, om Statsverkets tillgångar medgifva uppfyllande
af alla andra nödiga utgifter, som vid denna Riksdag i fråga-
kommit. Vi hafva ju här ofta förut hört talas om landets
blomstrande tillstånd, och dessa fraser hafva i dag icke eller
uteblifvit. Huru litet desamma likväl med verkligheten öf¬
verensstämma, hafva vi beklagligen tillfälle att dagligen er¬
fara. I åtskilliga landsorter äro innebyggarne färdige att för¬
Den 21 Alarin.
635
gås af brist på födoämnen och penningebrist har i landets alla
affairesgrenar gjort sig gällande, hvarom man kan få visshet
genom de med posterna, snart sagdt, dagligen ingående un¬
derrättelser om fallissementer inom de industriel och hand¬
lande classerna. Visserligen hafva handeln och den större af-
fairesverksamheten egt en god conjuncture under de tvänne si¬
sta åren, men detta förhållande har ingalunda kunnat ändra
den betryckta ställning, hvaruti handtverkerierna och den min¬
dre handeln sig befinna, och då ingen har framtiden i sin hand,
kan man icke beräkna, att samma fördelaktiga förhållanden
ens för den större rörelsen skola fortfara. Jag befarar att den
eris, som nu är för handen, kan få en lång utsträckning till
tiden, och således länge kan komma att fortfara. Enligt min
tanke, bör man derföre icke vara alltför liberal vid beviljan¬
det af begärdta anslag.
Jag tror, att, om man betraktar det anslag, Thronföljaren
nu åtnjuter, och den ställning, Arffursten står uti till honom,
man skall nödgas medgifva, att det för Arffursten nu begärda an¬
slag är något för högt. Jag har icke tagit i betraktande den
politiska sida, hvarifrån åtskillige talare velat skärskåda denna
fråga. Ur denna synpunkt vill jag icke se den. Andre ta¬
lare hafva, såsom skäl för bifall till Utskottets hemställan,
yttrat, hurusom man hade pretention på Arffursten, att han
skulle hjelpa behöfvande och understödja vetenskaper och kon¬
ster, samt att högre anslag derföre vore erforderligt. Om
också detta kan hafva något skäl för sig, så anser jag det e-
medlertid icke, såsom en hufvudsak, emedan pretentionerna
på Arffursten icke kunna komma i någon jemförelse med
Thronföljaren, ännu mindre med H. M. Konungen.
Trogen min grundsats, och med fästadt afseende på lan¬
dets nuvarande ställning, anser jag mig icke kunna bevilja det
begärdta anslaget till högre belopp, än 70,000 K:dr Riksmynt
årligen.
Herr Rooth: Om fråga vore att åt Prins Oscar bestäm¬
ma ett apanage, hvaraf Han och Hans höga famille i en fram¬
tid kunna lifnära sig, skulle äfven jag, för min del, anse ett
belopp af 70.000 R:dr tillräckligt, men då jag ej finner det
vara förenligt med Svenska nationens värdighet, att ställa de
af Konungens söner, som vid myndig ålder vilja sig förmäla,
på förknappningsstat, anser jag' Utskottets tillstyrkande af ett
anslag af 106,000 R:dr så mycket heldre böra bifallas, som
Prins Oscar derigenom blefve satt i tillfälle att kunna deltaga
i den välgörenhet, hvilken vår Kongl, famille vid alla möjliga
658
Den 21 Marlit.
tillfällen i så rikt mått utöfvar. Vi hafva nyligen erfarit, hu¬
rusom man i brödrariket utan discussion beviljat det anslag,
som af Norrige begärts för samma ändamål; och då jag, för
min del, ej känner någon grund, hvarföre den Svenska repre¬
sentationen i detta eller andra fall skulle stå efter den Norska,
tvekar jag ej att högt uttala, att jag bifaller Stats-Utskottets
tillstyrkan i denna del.
Herr Ekholm: Man har sagt, att detta ämne är af en
så ömtålig beskaffenhet, att man derföre bör afhålla sig ifrån
all discussion derutinnan. Jag tror dock icke, att våra öron
äro så läckra, att vi icke nu skulle tåla vid en fullständig un¬
dersökning af frågan. För att bestämma anslagets tillräcklig¬
het, behöfver man endast taga i betraktande tvänne omstän¬
digheter. Först anser jag, att man bör undersöka, om landets
tillgångar äro så stora, att de, med iakttagande af sträng hus¬
hållning, förslå till betäckandet af alla anmärkta behof. Jag
hyser nemligen icke de sangviniska föreställningar, som jag
här i Ståndet så ofta haft tillfälle att åhöra, rörande landets
ställning, samt handelns och näringarnes blomstrande tillstånd.
Att en fördelaktig conjunctur under sednare åren inträdt, det
vill jag icke bestrida; jag blott befarar, att dermed snart kan
vara förbi, och att sådant, vid pröfning af denna fråga, bör
tagas i noggrannt betraktande. För det andra har man att
tillse, om de belopp, Utskottet föreslagit, äro större, än be-
hofvet påkallar. Jag fäster mig då vid ordet »hofhållning», och
att man ansett Arffursten böra hafva en sådan. För min del,
tror jag dock icke, att det Svenska folket åstundar ett ytterligare
hof, med all den flärd och luxe, som derifrån äro oskiljaktiga.
Genom ett hof bildas alltid och uppkomma kring de furstliga
personerne en mängd parasiter och ofrie män, hvilka äro gan¬
ska skadliga och orsaka de höge personerne sjelfve föga nytta
och trefnad. Jag tror derföre, att en hofhållning i ordets e-
gentliga mening icke är något att eftersträfva. Då Rikets hög¬
ste embetsman har i årlig aflöning 111,000 R:dr Runt, så borde
väl fyra gånger den summa vara tillräcklig åt en Arffurste.
Hyser man deremot de anspråk, att Arffurstarne böra vara
maecenater, samt uppmuntra konst och vetenskap, då torde man
inse, att icke ens det föreslagna beloppet är tillräckligt. När
nu Norrige äfven bidrager till Årflurstens underhåll, och det
belopp, som derifrån erhålles, tillägges, så får man emedlertid
hop ett litet nätt capital, hvaraf årliga räntan i allmänhet
skulle förslå för de fleste medborgares af medelclassens
bergning.
Den 21 Marlit.
057
En talare, som vill undandraga Ståndet att i denna fråga
inblanda något, rörande landets politik, tror jag dock deri
svåfvat sjelf alltför mycket ut. Det fordras icke så ringa
klyftighet, för att finna ett samband emellan denna fråga
och det politiska. För min del, tillbakavisar jag hvarje be¬
skyllning, att tanken på landets politik ligger till grund för
min åsigt, eller bör deruti ingå, likasom ock att Borgare-
Ståndet icke skulle visa lika stor vördnad och kärlek mot
Konungen och Konungahuset, om det icke bifölle anslaget i
sin helhet. Jag röstar, på anförda skäl, att anslaget mä
nedsättas till 70,000 R:dr R:mt.
Herr Björck*).
Herr Wallenberg *).
Vice Talmannen Herr Schwan: Afven jag måste be¬
klaga, att denna discussion egt rum, en discussion, hvari man
inblandat frågor om tull-lagstiftning, skråförfattningar och po-
litique. Utan att anmärka det opassande uti att vid detta
tillfälle anföra sådant, vill jag blott hänvisa till vår Grundlag,
som stadgar sättet för dessa frågors behandling.
Den talare, som först hade ordet, är man temligen van
att höra yttra sig på enahanda sätt, som nu. Jag vill visser¬
ligen icke spilla ord med att undersöka, om hans uppgifter
äro riktiga, men nog torde påståenden, sådana, som den vär¬
de talarens, böra uppväcka någon förvåning.
Till den värde representanten ifrån Götheborg får jag
hemställa, om det icke kunde vara lämpligast att nu sluta
vidare yttrande i det ämne, hans anförande hufvudsakligen
afser. Det kan ju i allt fall blifva tillfälle att åter upptaga
detta ämne, då anslagen för Tredje Hulvudtiteln komma un¬
der behandling. Jag frågar dock, om icke denne talares tan¬
kar, att Regeringen förverkat nationens förtroende, äro orik¬
tiga? För min del, är jag åtminstone derom öfvertygad.
Skulle ock en vidräkning böra ske, ej blott med ministrarne,
utan ock med den Högste Personen i Styrelsen, så kan jag
dock ej tro, att, hvad utslaget dervid än mä blifva, man
skulle kunna utsträcka verkan deraf så långt, som från fader
till son. Att låta sina åsigter byggas på sådan grund, som
belåtenhet och missnöje med Regeringens systeme, det är en
moral, som jag aldrig kan gilla.
Angående den anmärkta fördelningsgrunden i afseende å
') Dessa vid tryckningen ej aflemnade yttranden tryckas i slutet af
detta band.
631!
Den Si Marlit.
Sveriges och Norriges bidrag till gemensamma utgifter, vill
jag erinra, att det, enligt min tanke, bevisar ett vackert fram¬
steg uti vårt närmande till Norrige, att man kommit derhän,
vi nu aro i denna fråga. Såsom vi vete, har man, vid be¬
stämmandet af de olika andelar, som uti kostnaderna för
begge Rikenas försvar borde på hvartdera folket belöpa, efter
jemnförelse af begge ländernas folkmängd, tilldelat Sverige
ls/n, och Norrige 5/t: uti kostnadssumman. Ar nu denna
beräkningsgrund riktig i fråga om försvaret, så bör den äf¬
ven vara det, i afseende å anslagen på Första Hufvudtiteln.
Härvid bör man dock tillika taga i betraktande, att den
Kongl, famillen under större delen af året vistas här uti
Stockholm.
Man har mycket omtalat och icke så litet beklagat, att
ett »Bond-Regemente» vore rådande i Norrige; men då jag
ser, med hvilken grannlagenhet detta land behandlat föreva-
vande fråga, så tror jag mig hafva allt skäl att önska, det
älven vi kunde få en del af detta Bond-Regemente hos oss.
Uti intet annat land har jag hort, att, vid fråga om apanage,
såsom hos oss är fallet, alltid uppstår en formlig föreläsning
i alla möjliga ämnen, hvilka till hufvudfrågan ofta nog icke
stå i ringaste samband. Om vi nu tillika betänka att denne
Arf-furste, i anseende till förhållanden, som icke torde vara
obekanta, är att anse såsom thronföljare M 2, så hemtar
jag deraf än mera skäl för mitt bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Herr Hörnstein: Anmärkningen mot den grund, som
blifvit följd för bägge Rikenas bidrag till gemensamma utgif¬
ter, vill jag icke lemna obesvarad. Man anser väl, att en
försumlighet ligger Utskottet till last så till vida, att det un¬
derlåtit meddela yttrande öfver denna fördelning. Fråga här¬
om har visserligen varit på tal inom Utskottet, men då några
handlingar för sakens utredande icke åtföljde den Kongl. Pro¬
positionen samt något yttrande, i afseende å fördelningen, icke
ens blifvit af Kongl. Maj:t begärdt, så har Utskottet icke eller
i detta hänseende kunnat afgifva något utlåtande. Jag tror
ock, att, om Utskottet än afgifvit sådant, det i allt fall skulle
blifvit af ringa vigt vid detta tillfälle, såsom innefattande blott
en åsigt om saken från ena partens sida, då deremot det
Norrska Storthinget ännu icke uti detta ämne afgifvit något
yttrande. Det anslag, som nu här är i fråga, har derföre,
enligt min tanke, icke något att göra med fördelningen, utan
torde böra bestämmas, utan afseende å unions-förhållandena.
Den 21 Martil.
039
Då utgången af hufvudsaken redan torde vara gifven,
anser jag mig i detta hänseende icke böra spilla tid och ord.
Herr Danielsson: Ehuru denna discussion redan räckt
länge, anhåller jag om några ögonblicks uppmärksamhet, för
att i ämnet få framställa mina tankar. Jag vill dervid först
gifva tillkänna, det jag icke kunnat underlåta att fästa afse¬
ende på det politiska i denna fråga. Lika med Herr Laller¬
stedt, tror jag, att från hvilka åsigter man, vid bedömande af
frågan, än må utgå, det dock är möjligt, att Ständernas be¬
slut kommer att inverka på utlandets tankar om det förtro¬
ende, som här är rådande mellan Regering och folk. Då lik¬
väl en talare yttrat, att den utrikes politiken blifvit af Rege¬
ringen skött med den största skicklighet och så, att alla lan¬
dets innevånare böra dermed vara fullt tillfreds, hvilken för¬
klaring sedermera icke blifvit inom Ståndet motsagd, så kan
detta vara nog i politiskt hänseende.
Jag öfvergår derföre till den economiska sidan af saken.
Härvid vill jag först anmärka, att man synes fästat sig vid
ordet hofhållning, och att man ansett detta uttryck, såsom
innebärande och alldeles oskiljaktigt från begreppet om en
hög grad af luxe och ståt. Förhållandet är likväl helt enkelt,
att ordet hofhållning begagnas om furstliga personers hushåll¬
ning, likasom en furstlig persons giftermål kallas förmälning.
Dessa ord innebära alltså i sig ingenting vådligt. Att en Arf-
furstes hushållning icke kan inrättas på samma enkla och
tartliga fot, som en enskild persons, det erkännes äfven af
de talare, hvilka röstat för anslagets beviljande med 70,000
R:dr R:mt. Såsom vi alla känna, har H. M. Konungen före¬
gått Sitt lands innevånare med föredömen af omtanka och
sparsamhet, så långt dessa kunna förenas med den Kongl,
frikostighet, hvarpå anspråken äro stora nog, och det vore
högst önskligt, om sådant kunde inverka på nationen. Då
man således vet, att Konungen är, hvad man på alldaglig!
språk kallar, »en förståndig hushållare», och Hans Majit, uti
Dess afgifna Proposition, ansett ett årligt anslag af 106,000
R:dr R:mt för det afsedda ändamålet vara erforderligt, så
anser jag, att man deraf kan hemta skäl till antagande, att
den begärda anslagssumman icke är för hög.
På dessa grunder, får jag, för min del, yrka bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Falhem: En talare har yttrat, att landets ställning
vore särdeles fördelaktig och blomstrande, samt tillika för¬
säkrat, att detta lyckliga förhållande skulle under lång tid
640
Ven 21 Martii.
komma att fortfara. Jemte det jag tager mig friheten att be¬
tvifla detta, vill jag upprepa ett yttrande af en utländning,
som någon tid vistats i Sverige, och, sedan han tagit reda på
förhållandet med våra förvaltningsgrenar, yttrade: »Sverige
måtte vara ett bra rikt land, som icke länge sedan spelt
banqueroute».
Under förflutna Riksdagar har man ofta fått erfara, att
vid de föregående beviljats alltför höga anslag utöfver tillgån¬
gar, som påräknats, och, i fall ej oväntade statsmedel influtit,
hafva nästkommande Ständer fått vidkännas icke allenast bri¬
ster, utan äfven förnyade utgifter, och sällan, om någonsin,
hafva öfverskottsmedel kunnat besparas för productiva närin¬
gar, utan alltid af Regeringen tagits i anspråk för ordinarie
Statsregleringen. Vid innevarande har behållningen i Riks-
gälds-Contoiret beräknats circa 7 millioner högre, än de be¬
finnas vara.
Då Arf-Furstens äldre broder, ehuru Thronföljare, för
närvarande blott har ett anslag af 100,000 R:dr R:co, synes
det mig, som Arf-Fursten äfven kunde berga sig med ett
årligt anslag af 100,000 R:dr R:mt, hvilket skulle af Svenska
Statsverket utgöras med 70,000 R:dr. Under åberopande
tillika af min reservation, yrkar jag således, att anslaget må
bestämmas till nämnda belopp, och att samma anslag bör
sammanföras med det, som afser Kongl. Maj:ts hofhållning.
Jag kan ej underlåta göra anmärkning emot benämningen hof¬
hållning; det må väl anses vara tillräckligt för vårt land att
hafva frenne hof.
Hvad Rikets utländska politik angår, och hvarom flere
talare yttrat olika åsigter, så anser äfven jag den vara hug¬
nande och för närvarande med landets interessen öfverens¬
stämmande; och hafva vi allt skäl att vara nöjde med hvad
Regeringen i detta hänseende meddelat oss och åtgjort. Jag
tror tillika, att Herr Björcks åsigter äro ganska fosterländska,
och jag instämmer uti hans tankar rörande den s. k. Novem-
ber-tractaten, ehuru ovisst det än kan vara, hvad nämnde
tractat i framtiden må bära uti sitt sköte, till stöd för foster¬
landets sjelfständighet.
Herr Bodell: Jag vill först anmärka, att en talare, hvil¬
ken velat fördela denna fråga, gjort denna fördelning sålunda,
att han förklarat den ena delen ligga utom Ståndets åtgö¬
rande, men den andra delen vara en småsak. Såsom en fol¬
kets representant och troende mig skyldig att främst bevaka
dess interessen, anser jag mig nu böra uteslutande betrakta
Den 21 Mnrlii.
841
denna fråga från den oconomiska sidan. Den politiska åter
hör egentligen icke hit. Jag vill derföre endast inskränka
mig till en förklaring, det jag icke tror, att landet hyser nå¬
got missnöje med Regeringen, men att jag deremot befarar,
att, om man misshushållar med Statens medel genom en allt¬
för stor frikostighet i fråga om anslag, så skulle möjligen
missnöje kunna uppkomma. Landets ställning är icke eller
sådan, att man deraf kan taga sig anledning till någon ovan¬
lig frikostighet. Enligt statistiska uppgifter, betalar landet i
Blekinge Län en bevillning af 18,000 R:dr B:co, då städerna
derstädes erlägga 17,000 R:dr samma mynt. Andra städer i
Riket äro lika så betungade, och uti min hemort finnas tu¬
sentals menniskor, som, af brist på lifsmedel, nödgas svälta.
Jag tror derföre, att H. K. H. bör ursäkta, om man sätter i
fråga någon nedprutning af detta anslag, något, som jag nu
med godt samvete vill föreslå.
Jag ber om förlåtelse, om jag stött Herr vice Talman¬
nen, i afseende å tull-lagstiftningen, ett ämne, jag medger det,
som med denna fråga icke har någon gemenskap.
För min del, kan jag icke se, hvarföre grunden för Sveri¬
ges och Norriges bidrag till gemensamma utgifter här bör ta¬
gas så noga i betraktande. Här behöfves ju för beräkningen
endast en helt enkel division.
Lika med en annan talare, som under denna discussion
uppträdt, önskar jag, att vi kunde få ett sådant Bond-Regi-
mente, som det Norrige eger. Det landet har en styrka, den
vi sakna; det har bibehållit sin makt, den vi förlorat; det
har genom sin sjöfart förvärfvat sig en rikedom, hvarom vi
icke ens ega någon aning. Vilja nu Norrmännen bevilja högre
anslag i och för hofhållning m. m., så böra vi, vid bestäm¬
mandet af vårt bidrag, icke se bort från våra fattigare för¬
hållanden.
Discussionen förklarades slutad, och Herr Talmannen
hemställde, om Ståndpt behagade bifalla Stats-U(skottets till¬
styrkan uti första momentet, 2:dra punkten, (pag. S), af Ut¬
låtandet, M 40.
Härtill svarades Ja och Nej; hvarjemte votering be¬
gärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande, M 40,
pag. S, angående ett årligt anslag till Deras Kongl. Höghe-
Borg.~ Stånd. Prot. vid hiksd. 1856—185'/. II. 41
642
Den 21 Martn.
ter Hertigen och Hertiginnan af Östergöthland af 106,000
R:dr Runt, röstar Ja.
Den det icke vill, röstar Nej.
Vinner Nej, anses Ståndet lia Iva bestämt nämnda årliga
anslag till 70,000 R:dr Runt.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid Herrar Renström, Boman och Windrufva voro från¬
varande. En sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvil¬
kas öppnande 2:ne af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en
på hvardera sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla
57 Ja mot 24 Nej, i följd hvaraf Borgare-Ståndet bifallit
Stats Utskottets hemställan, pag. 5, i l:sta mom. af 2:dra
punkten uti dess Utlåtande, M 40.
Discussionen albröts, af anledning nästföljande § ut¬
visar.
§ S.
Efter anmälan, företrädde Herr Stats-Rådet och Chefen
för Kongl. Civil-Departementet, Riddaren af Kongl. Majrts
Nordstjerne-Orden, Ludvig Almqvist, hvilken aflemnade: l:o
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition af den 20 dennes, angå¬
ende en med Danmark afslutad Tractat om upphörande af
Öresundska tullen, m. m., och 2:o Kongl. Maj:ts Nådiga Pro¬
position, angående grunden för utgörandet af de tili Båts-
mans-indelningen i Blekinge Län anslagna s. k. öfverskotts-
och reservräntor.
Herr Stats-Rådet Almqvist trädde af, pä vanligt sätt ut-
beledsagad.
§ 4.
Fortsattes behandling af Stats-Utskottets Utlåtande, M 40,
hvarvid förekommo:
Andra momentet af Utlåtandets andra punkt.
Godkändes.
5:dje, 4.de, 5:te, 6:te och 7:de punkterna.
Godkändes, hvar efter annan.
8:de punkten.
Lades till handlingarne.
Utskottets tillstyrkan, pag. 9, i afseende å reparation af
II. K. H. Arf-Furstens palats vid Gustaf Adolfs torg samt
inköp af inventarier, meubler m. m., i och för Deras Kongl.
Högheters, Hertigens och Hertiginnans af Östergöthland bo¬
sättning.
Gillades.
Den 21 Martti.
613
Yttrandet, pag. 10, rörande hegardt fyllnadsanslag för
innevarande år af 96,000 R:dr.
Herr Henschen: Sedan Ståndet nyligen bifallit de an¬
slag, som åt Arf-Fursten blifvit äskade, torde någon discus-
sion, rörande denna punkt, icke böra ifrågakomma. Jag be¬
gagnar dock detta tillfälle, för att erinra, det jag inom Ut¬
skottet, äfven i denna punkt, reserverat mig uti den syft¬
ning, min efter Utskottets Betänkande intagna reservation in¬
nehåller.
Herr Stolpe: I anledning af det beslut, Ståndet redan
fattat, i afseende å Utskottets hemställan uti 2:dra punkten,
anser jag mig nu äfven böra yrka bifall till hvad Utskottet
i förevarande moment tillstyrkt.
Discussionen var slutad; och blef Utskottets berörda
yttrande af Ståndet godkändt; hvarefter den vid Utlåtandet
fogade tabell lades tili handiingarne.
§ S‘
Uppå hemställan af Herr Talmannen, biföll Ståndet, att
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående en med Danmark
afslutad Tractat om upphörande af Oresunds-Tullen, m. m. nu
finge föredragas; och genast derefter upplästes berörda Nådiga
Proposition.
Herr Murén: Jag begär att få begagna detta tillfälle för
att uttrycka min stora fägnad deröfver, att denna fråga nu
blifvit till landets fullkomliga båtnad afslutad, under önskan
tillika, att den Kongl. Propositionen måtte af Utskottet och
Rikets Ständer så skyndsamt behandlas, att Trädsten den 1
instundande April må kunna träda i verkställighet.
För min del, godkänner jag äfven det sätt, hvarpå fördel¬
ningen af löseskillingen blifvit gjord, och den källa, hvarifrån
man beräknat, att de erforderlige medlen skola härflyta.
Herr Embring: Afven jag vill tillkännagifva min syn¬
nerliga tillfredsställelse öfver ifrågavarande Tractat, hvilken för
vår handel och sjöfart är af oberäknelig nytta. Jag recom-
menderar tillika denna fråga till Stats-Utskottets och Ståndets
snara behandling, så att Tractaten icke må hindras att på
bestämd tid träda i verket.
Herr Hörnstein: På det att denna fråga måtte skyndsamt
kunna behandlas uti Stats-Utskottet, tager jag mig friheten
hemställa, att de talare, hvilka i ämnet yttrat sig, ej må på¬
yrka, att Protocollet öfver deras yttranden skall medfölja den
Kongl. Propositionen till Stats-Utskottet, enär detta Protocoll
då måste uppsättas, justeras och utskrifvas, för att öfverlem-
644
Den 21 Mar lii.
nas till Stats-Utskottet, som, i afbidan derpå, icke kan hufvud-
saken handlägga.
Många hördes häruti instämma.
Discussionen var slutad; och blef ifrågavarande Kongl.
Proposition till Stats-Utskottet remitterad.
§ 6-
Föredrogos och godkändes Expeditions-Utskottets skrifvel-
seförslag:
JYs 43, angående berättelses afgifvande om fortgången af
de med Statsbidrag understödda arbetsföretag.
M 44, angående förändradt sätt för utbetalningen af dc
för Statens jernvägsbyggnader anslagna medel;
och M 45, angående förklaring af Kongl. Kungörelsen den
17 Julii 1847, rörande utarrendering af kungsgårdar, m. m.
§ 7.
Uppå derom gjord begäran, beviljades Herr Ekman ledig¬
het från Riksdagsgöromålen under 14 dagar, räknade från den
25 i denna månad.
§ »•
Herr Talmannen tillkännagaf, att, i anseende till å näst¬
kommande Onsdag, den 25 dennes, inträffande helgedag, Ple¬
num i stället hålles Måndagen den 25 dennes, kl. 10 f. m.
§ »•
Föredrogs Expeditions-Utskottets skrifvelseförslag, M 46,
angående inteckning af aftal om nyttjanderätt till fastighet
uti stad;
Och efter det Herr Talmannan gifvit tillkänna, att detta
skrifvelseförslag blifvit af Högvördiga Preste-Ståndet återre-
mitteradt, beslöt Ståndet, att samma förslag skulle å bordet läggas.
§ 10.
Beviljades Herr Danielsson ledighet fran Riksdagsgöromå¬
len under 3:nc veckor, räknade från den 26 i denna månad.
§ 11
Uppå Herr Ilesselgrens hemställan, af anledning § 10 ut¬
visar, beslöts remiss till Ståndets Herrar Electorer, för att
välja en Suppleant-Ledamot i Banco-Utskottet.
§ 12.
Föredrogos och godkändes Expeditions-Utskottets skrif¬
velseförslag:
JVs 47, angående befrämjande af skogsplanteringen å de
s. k. Svältorna i Elfsborgs Län;
JY§ 48, i fråga om förvärfvande för Statens räkning af
förra Allmänningen Trenningshult, m. m.;
Den 21 Marlii.
643
M 49, angående ändring i föreskriften, rörande brefbe-
fordring medelst lösväska;
oell M SO, angående föreskrifters meddelande vid väg¬
ning af spanmål.
§ *5-
Föredrogs och bordlädes Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående grunden för utgörandet af de till Båtsmansindelnin-
gen i Blekinge län anslagna s. k. öfverskotts- och reserv¬
räntor.
§ 44.
Bordlädes första gången följande Utlåtanden, Memorialer
och Betänkanden, nemligen:
Stats-Utskottets: N:ris 44—48,
Lag-Utskottets: N:ris 22—23,
samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets M 70,
hvartill rubrikerna antecknas uti Protocoll öfver ärendenas
afgörande.
§ 43.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver särskildta, af Ståndet
denna dag fattade beslut.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åtskilj¬
des klockan l/i 5 e. m., men sammanträdde åter, till fortsätt¬
ning af
Plenum, kl. 6. e. m.
§ 46.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, M 41, i en
med Statsregleringen gemenskap egande fråga.
Härvid förekommo:
l.-sta punkten, innefattande Utskottets hemställan, pag. 4.
Bifölls.
2:dra punkten,
Lill A.
Herr Trägärdh: Efter hvad jag erfarit, lärer, i händelse
hvad Utskottet i detta moment föreslagit, varder bifallet, icke
kunna vinnas det af Kongl. Majit åsyftade mål, till hvilket
äfven Ståndets fleste ledamöter torde vilja komma, eller be¬
redande af högre löneinkomst för tjenstemän i allmänhet. Ge¬
nom den föreslagna skyldigheten för de tjenstemän, som till¬
träda löneförbättring, att afstå från en del af dem nu tillkom¬
mande sportler, skulle nemligen inträffa, att flere tjenstemän
på det hela skulle komma att erhålla mindre inkomst, än de
för närvarande hafva. JDå en så beskaffad löneförhöjning, så¬
646
Den 21 Marlii.
som i sjelfva verket utgörande en löneförsamring, icke är för¬
enlig med billighetens fordringar eller med hvad man önskar
åstadkomma, hemställer jag, att momentet måtte återremit¬
teras, med uppdrag till Utskottet att närmare undersöka för¬
hållandet i nu antydda hänseende.
Herr Gråå: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
derå, att den i förevarande moment föreslagna skyldighet att
afstå från expeditionslösen endast alser de i Rikets Collegier
anställde tjenstemän. I de flesta af dessa Embetsverk äro dy¬
lika sportler icke af någon synnerlig betydenhet, och der do
mera betyda, hvilket hufvudsakligen lärer inträffa endast med
Kammar-Collegium, torde sådan förbättring af tjenstemännens
lönevilkor komma att ega rum, att förlusten af sportlerne deri¬
genom fullt betäckes. Jag tror således, att momentet utan
fara kan bifallas.
Herr Henschen: I förevarande fråga hade Utskottets Ut-
gifts-Afdelning föreslagit, att tjenstemäns rätt till sportler skulle
försvinna icke blott i Collegierna, utan i allmänhet vid »Em¬
betsverk». Inom Utskottet kom först jag att fästa uppmärk¬
samheten derå, att detta ord äfven kunde afse Läns-Styrel-
serna och sådana verk, som troligen icke åsyftats. Afdelnin-
gens ledamöter yttrade då, att stadgandet härom afsåge endast
Rikets Collegier. Och genom votering blef, med 20 röster e-
mot 12, den nya redactionen antagen. Jag biträdde icke detta
beslut, emedan jag ansåg sportelregleringen böra, på sätt Af¬
delningen föreslagit, utsträckas till Embetsverken i allmänhet,
helst stadgandet, sådant det blifvit af Utskottet uppställdt, ute¬
sluter icke blott Sundhets-Collegium, som vanligen icke räk¬
nas till »Rikets» Collegier, utan äfven andra Embetsverk, å
hvilka grundsatsen bort tillämpas.
Herr Björck.*)
Discussionen ansågs fulländad, och Utskottets hemställan
under Litt. a., bifölls.
Litt. b.
Godkändes.
Herr Henschen: Jag anhål.er endast att få i Protocollet
anmärkt, att jag, i afseende å det i momentet Litt. b. före¬
slagna stadgande, inom Utskottet varit och ännu är af den me¬
ning, att, då lönen är till för arbetets, och icke för tjensteman-
nens, skull, den, som är hindrad sköta sin tjenst, icke i något
fall bör njuta hela den för tjensten bestämda lön.
’) Herr Björcks vid Iryckningen ej allcmnade ytlrande tryckes i slu¬
tet af detta band.
Den 21 Marlit
647
Litt. c.
Herr Hasselrot: Den grundsats, Utskottet i momentet Litt.
e., uttalat, kan jag icke, för min del, gilla. I händelse den nu
uppgjorda löneregleringen varit definitiv, skulle jag emot Ut¬
skottets i nämnde moment framställda förslag icke haft nå¬
gonting att anmärka. Men då regleringen är provisorisk eller
gällande blott för en tid af tre år, och det således är ganska
möjligt, att de löneförhöjningar, sorn nu kunna beviljas, varda
af Rikets härnäst sammanträdande Ständer indragna, synes det,
minst sagdt, obilligt att fordra, det tjenstemannen, för att kom¬
ma i åtnjutande af en sålunda måhända blott tillfällig löneför¬
bättring, hvilken ostridigt är af verkligt behof påkallad, skall
för all framtid vara underkastad de för honom mer eller min¬
dre betungande organisationer, som af vederbörande kunna
blifva vidtagna. Det låter tänka sig, att en tjensteman, sedan
han tiliträdt löneförhöjning å den provisoriska staten, finge
sig ålagd en oskälig tillökning i göromål, utan motsvarande
ersättning, eller förpligtades att sköta två tjenster lör samma
lön, som han förut åtnjutit lör en enda befattning. Ett för¬
slag, sorn kan leda till så obilliga följder, är jag icke böjd att
understödja; och jag hyser det hopp, att Ståndet måtte afslå
Utskottets i momentet Litt. c gjorda framställning.
Herr Ekholm: Det kunde vara öfverflödigt att bemöta
den siste talarens yttrande, då han icke framställt något på¬
stående, men jag vill dock, i afseende å Utskottets i mom.
Litt. C gjorda förslag, erinra om innehållet af Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottets å bordet hvilande Betänkande,
JW 69, deruti Utskottet, i anledning af väckta motioner om
Styrelse- och Förvaltningsverkens reorganisation, tillstyrkt
Rikets Ständer att i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit
täcktes förordna en Comitée af sakkunnige personer, för att
afgifva förslag till en förändring i Styrelseverkens och Admi-
nistrations-Myndigheternas organisation. Om man jemför den
i detta Betänkande sålunda gjorda hemställan med Stats¬
utskottets i momentet Litt. C af nu förevarande Utlåtande
framlagda förslag, torde det befinnas vara nödvändigt, att,
vid beviljande af förhöjning i tjenstemännens löner, fastställa,
såsom regel, att den tjensteman, hvilken tillträder dylik för¬
höjning, skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgörings¬
skyldighet, sorn af den ifrågasatta reorganisationen kan blifva
' en följd. Efter mitt förmenande, kan tjenstemannen icke
skäligen begära att anses vara vigd vid sin tjenst eller ega
grundadt anspråk att icke behöfva åtaga sig andra göromål,
648
Den 21 Martii.
än dem, som voro förknippade med tjensten, då han den¬
samma emottog; likasom beviJjad lönförbättring, om den till¬
trädes, ej eller kan betraktas, såsom innehafvarens everldeliga
egendom. I händelse ifrågavarande förslag underkännes af
Ståndet, skulle ett sådant beslut stå i strid med innehållet af
förutnämnda, af Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottet
afgifna, Betänkande. Man kan visserligen ej veta, huruvida
detta, Betänkande, vid slutliga behandlingen deraf, blir af Ri¬
kets Ständer godkändt; men jag tror det vara skäl att tillse,
att genom det beslut, som nu skall af Ståndet fattas, icke
åstadkommes en sådan stridighet, jag härmed antydt.
Herr Stolpe: För min del, godkänner jag både pré-
misserna och slutföljden i Herr Hasselrots anförande, och vill
derigenom leda mig till en ytterligare slutföljd, som icke af
den värde talaren uttrycktes, nemligen yrkande om afslag å
momentet Lill. C. Granskar man Utskottets deri framlagda
förslag, så finner man syftemålet vara, att tjenstemannen, för
rättigheten att åtnjuta en blott för tre år medgifven förmån,
skall afträda en honom tillkommande rättighet för hela hans
återstående lifstid. Han skulle nemligen, mot vinnande af en
tillfällig och måhända obetydlig löneförhöjning, förpligtas att,
i afseende å en framtida reglering af sina nuvarande tjenste-
åligganden, underkasta sig andras godtycke, utan något veto.
Hade Utskottets framställning gått derpå ut, att den tjenste¬
man, hvilken tillträder en för nästa statsreglerings-period be¬
viljad löneförbättring, skall ställa sig till efterrättelse de jemnk-
ningar, i afseende å hans tjenstgöring, som under samma
period kunna ifrågakomma, så skulle framställningen åtmin¬
stone egt något sken af rättvisa. Sådant är dock icke Ut¬
skottets förslag, utan det innebär en begränsning af tjenste-
mannens rättigheter, men icke af hans skyldigheter. För öf¬
rigt är, enligt min tanke, den föreslagna bestämmelsen all¬
deles öfverflödig; ty, om och när i framtiden en stadig löne¬
reglering blifver vidtagen, ega Konung och Ständer att i sam¬
manhang dermed förelägga tjenstemannen den förändrade
anordning af hvars och ens tjenstgöringsskyldighet, som kan
finnas ändamålsenlig. 1 sådant fall kommer tjenstemannen
att för lifstiden tillerkännas en rättighet, mot åtagande af en
skyldighet också för lifstiden, och hvad han förlorade, skulle
sålunda stå i ett rättvist förhållande till hvad han vunne.
Men fordringen, att tjenstemannen, för en till tre år inskränkt
vinst, skall för en obegränsad tiderymd afsäga sig en rättig¬
het, sorn han eger, innebär en uppenbar orättvisa, den jag
Den 21 Martn.
649
icke vill med min röst befrämja. Jag anlialler derföre hos
Herr Talmannen om proposition å afslag af momentet Litt. C.
Herr Grad: Ståts-Utskottet har utgått från den syn¬
punkt, att den önskade reorganisationen af en del embets¬
verk vore nära nog omöjlig att tillvägabringa, i händelse för¬
ändring i nuvarande tjensteåligganden skulle bero på hvarje
tjenstemans godtycke. Het ligger i öfrigt i sakens natur, att
man af tjenstemännen icke kommer att fordra mera arbete,
än de skäligen må anses medhinna; men om ett utbyte af
tjenstgöring för en eller annan måste ske, kunde sådant icke
utgöra något betungande onus. Man bör äfven ihågkomma,
att det står tjenstemännen fritt att afsäga sig den löneför¬
bättring, som kan blifva beviljad, i händelse han icke vill
underkasta sig de dervid fästade vilkor. Men så vida orga¬
nisationen skall blifva möjlig, tror jag, att den i nyssnämnda
moment föreslagna allmänna bestämmelse är oundgängligen
nödig. Jag yrkar alltså bifall till momentet.
Herr Wetterberg: Utskottets förslag hvilar på det an¬
tagande, att en tjensteman icke bör komma i åtnjutande af
den begärda lönförbättringen, så vida han icke uträttar större
arbete, än vid hans tillträde till tjensten var dermed förenadt.
Denna sats skulle ega sin rigtighet, så vida orsaken till den
föreslagna löneförhöjningen vore en inträffad tillökning i tjenste-
göromålen. Men då, efter min uppfattning, detta icke är
händelsen, utan nämnde förhöjning påkallas, såsom alla med-
gifvit, af stegrad lefnadskostnad, och deraf föranledd otill¬
räcklighet af tjenstemännens nuvarande löneinkomster i all¬
mänhet, måste den anförda satsen vara falsk. Att, såsom
en föregående talare yttrat, Ståndets beslut, rörande momentet
Litt. C, bör lämpas så, att detsamma icke råkar i strid med
ett i annan fråga af vederbörligt Utskott afgifvet Betänkande,
må vara godt och väl; men jag tror dock denna omständighet
icke förtjena så mycket afseende, att rättvisa och billighet
böra derföre åsidosättas. Sådant skulle dock, enligt hvad re¬
dan är antydt, inträffa, om förevarande förslag blefve antaget,
och jag yrkar derföre afslag derå.
Herr Trägårdh: Enligt min uppfattning, äro de i den
Kongl. Propositionen äskade löneförhöjningar afsedda att be¬
viljas tjenstemännen utan ifrågavarande vilkor; och Stats¬
utskottet har visligen föreslagit, att de löneförbättringar, som
nu komma att medgifvas, måtte, med afseende å den önskade
reorganisationen af embetsverken i allmänhet, inskränkas till
nästa statsreglerings-period. Härutinnan delar jag Utskottets
Den 21 Marlit.
åsigt. Men just emedan löneförhöjningen skulle gälla en kor*
lare tid, och sålunda icke utgöra tjensteinnehafvarnes everde¬
liga egendom, anser jag Utskottets i momentet Lill. C gjorda
förslag oantagligt; hvarföre jag, i öfrigt instämmande i hvad
föregående talare i samma syftning anmärkt, yrkar afslag å
nämnda moment.
Herr Henschen: Den Kongl. Propositionen innehåller,
att embets- eller tjensteman, som kommer i åtnjutande af
löneförhöjning, skulle vara underkastad de åligganden, hvilka
i vederbörlig ordning kunde blifva bestämda. Då 1111 Ut¬
skottet härutinnan föreslagit den mildring, som innefattas i
de tillagda orden »i allmänhet», synes Utskottets förslag icke
vara förtjent af klander för öfverdrifven stränghet emot tjenste-
männen, utan snarare gifva anledning till anmärkning i mot¬
satt rigtning. Jag yrkar bifall.
Herr Stolpe: Huru Herr Henschen kan finna, att Ut¬
skottets förslag innebär mindre stränghet emot tjenstemännen,
än det, som i den Kongl. Propositionen förekommer, har jag
svårt att inse. Mig synes förhållandet vara alldeles motsatt;
ty sistnämnda förslag innehåller, bland annat, att tjensteman
ej må förflyttas till lägre tjenstegrad, en stipulation, som få¬
fängt sökes i Utskottets framställning. Den väsentliga skill¬
naden är för öfrigt, att i Kongl. Maj:ts Proposition afses en
lönereglering för tjenstemännens lifstid, meri i Utskottets för¬
slag endast en provisorisk åtgärd, som, då den blott skulle
vidtagas för nästa statsreglerings-period, blefve gällande för
en tidrymd af högst tre år, kanhända äfven blott för hälften så
lång tid, om urtima Riksdag skulle sammankallas. Den af
Utskottet föreslagna bestämmelse har sålunda earacteren af
ett lotterispel, hvarigenom tjenste mannen skulle inlockas att,
för en eventuel lönetillökning, som dock är oundgänglig för
hans bergning, underkasta sig för lifstiden godtycket af alla
regleringar, framtiden kan bära i sitt sköte, eller, med andra
ord, han skulle, för en oviss och kort förmån, hvars verkliga
värde icke kan bedömas, afstå en gifven rättighet af högt
värde. Ett sådant sätt att behandla Statens tjenare synes
icke anstå Rikets Ständer och det föreslagna vilkoret är ej
eller nu af behofvet påkalladt. Vid en framdeles blifvande
definitiv lönereglering kan det vara tids nog att göra det för¬
behåll, som här är i fråga. Jag tillhör ej deras antal, som
förfäkta den sats, att tjenstemännen bör anses vigd vid sin
tjenst, eller som betraktar tjensten, som ett bondhemman;
men desto ifrigare försvarar jag det påstående, att Konung
Ven 21 Ma rtii.
och Ständer höra inlägga rättvisa och billighet i sina fordrin¬
gar pä Statens tjenstemän. Man fär icke förbise den sanning,
att den föreslagna löneförhöjningen i mänga läll kommer att
utgöra endast en ringa ersättning för den oerhörda tillökningen
i lefnadskostnaden, som under sednare åren inträffat och gjort
tjenstemännens nuvarande löneinkomster i allmänhet otill¬
räckliga. På detta rum har nyligen mycket blifvit taladt om
det behjertansvärda i den ställning, hvaruti Lands-Secreterarne
och Lands-Kamererarne blifvit lörsatte genom lt!SS års Lands-
höfdinge-Instruction, som gifvit Landshöfdingarne makt att efter
sitt godtycke skilja nämnde tjenstemän, icke från tjenst och
lön, utan från tjenstens utöfning för någon tid. Detta har
klandrats, såsom ett svårt ingrepp i tjenstemännens frihet.
Men att för en spottpenning, gifven på behaglig tid, aflocka
tjenstemännen en concession, som för al! framtid bringar dem
i en précaire ställning; dertill är man nu utan betänkande
färdig. Jag anser således billigt, och tror det ej vara med
någon våda förenadt, att låta med ifrågavarande bestämmelse
anstå, till dess man bar att erbjuda tjenstemännen en löne¬
förbättring, som är säkrare och mera värd, än den nu före¬
slagna.
Herr Wetterberg: Då förslaget, att löneförhöjningen skall
blifva gällande allenast för nästa statsreglerings-period, icke
är grundadt på den Kongl. Propositionen, utan löranledt af
enskilda i ämnet väckta motioner, lärer, hvad Herr Henschen
anmärkt, rörande skiljaktigheten emellan nämnda Proposition
och Utskottets förslag, icke förringa giltigheten af de skäl,
som blifvit anförda för oantagligheten af samma förslag. Hvad
här för öfrigt blifvit yttradt till försvar för förslaget, är, i
min tanka, af beskaffenhet att icke hafva inflytande på saken.
Min redan uttalade öfvertygelse är derföre icke i någon mån
rubbad; hvadan jag ock vidhåller mitt yrkande om afslag.
Herr Björck *).
Herr Hasselrot: Jag anser det icke vara Rikets Ständer
värdigt att begagna sig af tjenstemännens nuvarande nödställda
belägenhet, för att aflocka dem förbindelser på en vidsträck¬
tare tjenstgöringsskyldighet, än hvartill deras innehafvande
fullmakter gifva anledning. Ett sådant sätt att gå till väga
finnér jag vara desto oriktigare, som de högre löneförmåner,
’) Herr Hjördes vid tryckningen ej aflemnadc anförande tryckes i
slutet af detta band.
632
Den 21 Mar lii.
man erbjuder, icke äro beständiga, utan endast, provisoriska.
Jag yrkar alltså afslag å förevarande punkt.
Herr Wallenberg “).
Herr Bodell: Om jag hopsummerar de talares yttran¬
den, som yrkat afslag, så får jag denna mening: Embets-
männen skola hafva ökade löner och på ordinarie Stat upp¬
förde; men icke hafva mer att göra hädanefter, än hittills.
Emhetsvérken må reorganiseras, om man så behagar. De
öfverflödige embetsmännen må då uppföras på indragnings-
staten. Då likväl ett sådant raisonnement ovilkorligen måste
leda till förlust för Statsverket, skulle jag, lör min del, gerna
se, om denna punkt kunde bifallas.
Herr Ekholm: Det torde måhända icke vara öfverflö¬
digt att förutskicka den erinran, att förevarande Betänkande
och allt, hvad deruti blifvit tillstyrkt och föreslaget, icke rörer
städernas Embets- och Tjenstemän, innan man 'går att i saken
sig yttra, på det att icke behörigheten dertill må blifva ifrå¬
gasatt. Jag får då till en början förklara, att jag icke är nå¬
gon vän hvarken af despotism eller af aristocratie, eller af
plutocratie, eller af hierarchie och aldraminst af bureaucratie.
Jag anser det vara ett alltför öfverdrifvet anspråk hos tjen-
stemännen att vilja betraktas, såsom så vigda vid sina tjenste-
befattningar, att de icke kunna åläggas den förändrade tjenst-
görings-skyldighet, som af en embetsverkens reorganisation kan
föranledas. Och då Utskottet icke tillstyrkt Rikets Ständer nå¬
got annat, än att erbjuda tjenstemännen löneförhöjning, mot
vissa vilkor, som det beror på tjenstemännen att antaga eller
förkasta, så synes mig, som skulle de här framställda betänk¬
ligheterna mot förslaget böra kunna besegras. Att städernas
tjenstemän tåligt och utan knot eller anspråk på serskild ve¬
dergällning underkastat sig ökade göromål, hvilka blifvit en
följd af förändrade föreskrifter i lagstiftningsväg, derpå saknar
man ingalunda exempel.
Sedan nemligen Slotts-Rätterna, Borg-Rätterna, Hall-Rät¬
terna och Post-Rätterna upphört, samt Consistoriernas doms¬
rätt blifvit indragen, hafva alla de mål och ärender, hvilka till¬
kommit dessa auctoriteters upptagande, blifvit öfverflyttade på
allmänna Stads-Domstolarne. Dessutom har det blifvit pålagdt
domstolarne att afgifva åtskilliga statistiska uppgifter, Cbarta-
SigillatiB-redovisning, m. m. rätt besvärliga att fullgöra, utan
*) Herr Wallenberc/s vid tryckningen ej aflemnade anförande
tryckes i slutet af detta band.
Den 21 Marlii.
633
att, mig veterligen, någon sökt undandraga sig detta nya be¬
styr, äfven om det icke varit med tjensten förenadt, då den
tillträddes. Likaledes hafva för Lands-Secreterarne, under det
att utsökningsmålen, hvilka rendera något, i betydlig grad af-
tagit, de administrativa målen och handräckningsärendena i li¬
ka hög grad tillvuxit, utan att dessa tjenstemän på sådan grund
äskat någon lönförhöjning.
När nu Staten icke begär af sina tjenstemän mer, än
ökad verksamhet, som hvarken torde blifva särdeles stor eller
svår, vet jag icke, hvarföre man håller på denna punkt, som
jag anser utan våda kunna bifallas.
Herr Murén: 1 Utskottet kom man till den öfvertygelse,
att löneförhöjning icke kunde tillstyrkas på andra vilkor, än
som skett. Eller skulle man måhända göra framgången af
frågan om Embetsvcrkens reorganisation beroende af tjenste-
männen? Yi minnas troligtvis alla, hvilka svårigheter skol¬
reformens genomförande mötte hos lärarne, och böra nu söka
undvika dylika svårigheter. En del af dessa lärare undandrog
sig en vidsträcktare tjenstgörirjgsskyIdighet, under åberopande
af deras fullmakter, och deraf härleddes mycken tidsutdrägt
och flerfaldigt krångel. Vid minnet häraf, biträdde jag försla¬
get, som i sig icke innebär någon orättvisa, och hvarföre jag
anser detsamma böra bifallas.
Herr Stolpe: Jag skulle ej nu för tredje gången begärt
ordet i denna fråga, om jag ej funnit, att man missförstått
mina ord och derpå byggt en bevisning, som är i hög grad
missledande. Att den precaira och beroende ställning, hvar¬
uti Stats-Utskottet syftar att försätta vissa tjenstemän, har er¬
farenheten för sig, och att deras ställning hvarken kan eller
bör vara annorlunda, har Herr Ekholm sökt bevisa genom ex¬
empel. Talaren anför nemligen, att landtstatens tjenstemän nu
för tiden få vidkännas en mängd i sednare tider tillkomna gö¬
romål, utan att någon rättighet för dem ifrågasatts, att un¬
dandraga sig göromålen på den grund, att de voro okända,
när vederbörandes fullmakter utfärdades. Detta mot mig rik¬
tade argument skall således utgöra vederläggning af en sats,
som icke kan vara någon annan, än att fullmakten skall för
embetsmannen gälla såsom försäkringsbref mot ali skyldighet
att arbeta mer, än tjensten fordrade den tid, fullmakten ut¬
färdades, eller handlägga andra saker, än som då tillhörde
samma tjenst. En så orimlig sats, med stöd hvaraf embets¬
mannen skulle, för sin beqvämlighets skull, kunna sätta sig på
tvären emot all social utveckling, har jag ingalunda drifvit
654
Den 21 Marlii.
Jag liar aldrig frikallat tjenstemännen i ett verk från skyl¬
digheten att underkasta sig deri reglering af arbetsordningen
inom verket, sorn af Konung och Ständer kari anbefallas, äf¬
ven om någon förändring, i afseende på göromålens beskaf¬
fenhet och mängd, skulle blifva en följd deraf, men jag har
bestridt Statens rättighet att godtyckligt förflytta tjensteman-
nen från den tjenst, hvarpå fullmakten lyder, till en annan,
som Iian ej vili hafva och måhända icke kari sköta, eller som
gifver honom mindre inkomst. Häruti ligger den stora skill¬
naden emellan hvad jag sagt och hvad Herr Ekholm vill låta
mig säga. Nämnde talare har äfven uti samma syftning hem-
tat exempel från de lama åtgärderne vid skolreformens ge¬
nomförande, meri detta exempel är ej lyckligare. Man hade
då den svagheten, som jag ogillar och beklagar, att eftergifva
för Gymnasii-lärarnes anspråk att icke åläggas flera läsetim-
mar, än som efter det gamla systemet vore hvar och en till¬
delade, en tolkning af fullmaktens betydelse, som jag finner
fullt obefogad; men emellan att, i afseende på tid och lä-
romethod, ordna lärarnes föreläsningsskyldighet, och att å-
lägga dem främmande undervisningsämnen, finnér jag en be¬
tydlig skillnad. Sålunda, om en Eloquentiai-Lector, som förutläst
12 timmar i veckan, vägrade att läsa 14, så anser jag hans
anspråk orimligt, men om han anbefalldes att, i stället för La¬
tin, läsa Grekiska eller Ghinesiska och dertill svarade nej, så
anser jag honom varit i sin goda rätt, ty jag finnér det varit
hans rätt att icke påtvingas en tjenstgöring, i hvilken han
möjligen vore oskicklig och onyttig, och på hvilken han skulle
bortspilla sitt anseende. I)å man tycker, att det nu omhand-
lade förbehållet är så oskyldigt, får jag hänvisa till den del
af Utskottets Utlåtande, N:o 42, som skall förbereda indrag¬
ning af Canzlist- och Copist-tjensterna i Justitise-Stats-Expedi-
tionen och Justitiaj-Revisionen. Jag undrar storligen om ej
desse Herrar, som nu uppbära några hundra Riksdalers lön,
skulle, i fall de nappa på löneförhöjningskroken, kunna, vid en
blifvande omstöpning al Canzliet, godtyckligt drifvas från sina tjen-
ster, som sparfven från axet, eller åtminstone, med tillämpning af
den elastiska frasen om »jemkning i åligganden,» kastas in i
tjenstgöromål, som för personerna äro främmande. Sedan
tjenstemännen en gång smakat på löneförhöjningens förbjudna
frukt, återstår honom icke en gång rättigheten att återgå till
sin fordna ställning, eller att komma på indragnings-Stat, i
fall tjensten indrages. Man begagnar nu tjenstemännens nöd¬
ställda belägenhet, för att, med knifven på strupen, aftvinga
Den 21 Marlii.
dem medgifvande!!, farliga för deras framtida säkerhet. Jag
vet väl, att menniskorna i allmänhet äro bättre, än de kunna
vara, och att man i mycket ringa mån skall begagna den makt,
vi nu äro färdiga att lägga i öfverhetens händer; men hvar¬
före stadga en sådan makt? Vore frågan endast om dess be¬
gagnande utaf Regeringen, så skulle jag föga frukta för följ¬
derna. Tjenstemannens rätt saknar då icke nitiska och verk¬
samma försvarare, men det kan också falla representationen
in att, för ett hastigt genomförande af en regleringsåtgärd,
ställa en hop tjenstemän på bar backe; och mot representa¬
tionen finnes ingen regress. För dess vilja förstummas sjelfva
nödens rop.
Jag yrkar, fortfarande, afslag.
Herr Ekholm: Det har visserligen varit ruskigt och hjert¬
rörande att höra de vådor, som skola träffa de arma tjenste-
männen, om denna punkt antoges; men jag har icke funnit
mig derom öfvertygad af den siste talarens skäl. Några Ad-
vocater komma troligtvis aldrig att tillvälla sig styrelsen af
Regeringen och än mindre af Rikets Ständer, och dessut¬
om lärer det väl blifva omöjligt att gifva åt förevarande punkt
en sådan utsträckning, som Herr Stolpe förutsatt. Det kunde
väl vara ännu mycket mera att säga i detta ämne, men som
discussionen redan varat en ansenlig tid, så inskränker jag
mig att begära proposition på bifall.
Herr Henschen: Det vore rätt interessant att få veta,
när Styrelsen gifvit anledning tili sådana angrepp, som Herr
Stolpe förutsatt. När har Regeringen företagit sig att reor¬
ganisera embetsverk, endast för att gynna en eller annan em¬
betsman? Efter min öfvertygelse, äro Embetsmännen i Sve¬
rige af Regeringen behandlade med större grannlagenhet,
än de blifvit någonstädes i Europa. De hafva nu rättighet
att välja, om de vilja emottaga löneförhöjning mot vissa vil¬
kor eller (jvarblifva vid gamla vilkor. Hvad kunna de mera
begära? De kunna dessutom vara temligen lugna, att de icke
råka ut för allt lör stora svårigheter, då det är Regeringen,
men icke Rikets Ständer, som kommer att reorganisera Em-
betsverken.
Discussionen ansågs slutad, och på Herr Talmannens pro¬
position, huruvida Ståndet behagade godkänna andra punkten
litt. c. i Stats-Utskottets Utlåtande M 41, svarade Ja och
Nej, samt begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
606
Den 21 Marin.
»Den, som bifaller bestämmelsen, Litt. c. uti Stats-Ut-
skottets Utlåtande, M 41, pag. S, röstar: Ja.
Den det icke vill röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet afslagit nämnde bestämmelse.»
Votering anställdes i vanlig ordning med slutna sedlar
efter upprop, hvarvid Herrar Uppling, Ekman, Renström, Bo¬
man, Danielsson, Hjort och Windrufva voro frånvarande, och
utföll med 55 Ja emot 22 Nej; i följd hvaraf andra punkten,
Litt. c., eller bestämmelsen under denna Littera (pag. 5) var
bifallen.
Emot beslutet reserverade sig Herr Trägårdh.
3:dje punkten.
Litt. d„
Herr Stolpe: Jag tror, att ett ganska giltigt skäl före¬
finnes, hvarföre momentet Litt. d.t bör återremitteras. Nämnda
moment innehåller: »Sådana embeten och tjenster, för hvil¬
kas innehafvare löneförhöjning är äskad, men icke af Rikets
Ständer beviljas, skola vid inträffande ledighet tillsättas endast
på förordnande; dock må etc.» Rikets Ständer hafva ännu
icke beslutat om Statsregleringen i sin helhet; och- det är
möjligt, att, då andra hufvudtiteln förekommer till pröfning,
de löneförhöjningar, Kongl. Majit äskat och Stats-Utskottet till¬
styrkt, för t. ex. Justitiae-Stats-Ministern, Hof-Rätts-Råden och
Assessorerna, samt tjenstemännen inom Hof-Rätterne och Ju-
stitiae-Stats-Expeditionen, m. fl. icke blifva af Rikets Ständer
beviljade. Att, förr än denna fråga är afgjord, bifalla mom.
d., skulle innebära en orimlighet, hvarigenom äfventyrades,
att Rikets högsta domareembeten, i strid med Grundlagens
tydliga bud, kunde komma att utöfvas endast efter förordnan¬
den. Den föreslagna bestämmelsen synes vara grundad på
en anticipation ?af bifall till de af Stats-Utskottet för nämnda
embeten och sysslor föreslagna löneförhöjningar; men, om ock
detta sker med en del deraf, är det alldeles icke gifvet, att det¬
samma blir händelsen med alla. Då således pröfningen af
momentet d. bör uppskjutas, under afvaktan på utgången af
frågan om Iöneförhöjningarne å 2:dra Hufvud-Titeln, föranlåtes
jag yrka återremiss af samma moment.
Herr Ekholm: Den af Herr Stolpe framställda anmärk¬
ning eger onekligen sin riktighet, och så vida icke Stats-Ut-
skottets härvarande Ledamöter kunna på nöjaktigt sätt för¬
klara Utskottets afsigt med det föreslagna stadgandet i mom.
lit. d-, nödsakas jag yrka afslag derå.
Herr Björck: Såsom momentet i sin ordalydelse visar,
Den 2 5 Martii.
657
afser detsamma, att sådana embeten och tjenstår, för hvil¬
kas innehafvare löneförhöjning är äskad, men icke af Ri¬
kets Ständer beviljas, skola vid inträffande ledighet tillsättas
endast på förordnande. Stats-Utskottet har härvid utgått från
den grundsats, att sådana tjenster, för hvilka Rikets Ständer
icke bevilja af Kongl. Maj:t äskad löneförhöjning, skulle af
Rikets Ständer vara afsedde till indragning eller förändring, i
afseende å tjenstegöromålen, och att dylika tjenster, till un¬
derlättande af den önskade reorganisationen, icke borde me¬
delst fullmakter tillsättas. Visserligen hade det kunnat låta
sig göra, att, i fråga om hvarje särskild tjenst, bestämma,
om den vid yppad ledighet borde tillsättas medelst fullmakt
eller på förordnande. Men vid en reglering af så stor om¬
fattning, som den ifrågavarande, måste Utskottet söka en all¬
män rubrik, och dervid fanns ej annan utväg, än att antaga,
det Rikets Ständer skulle vara lika väl villige mot innehaf-
varne af alla tjenster, som ansågos nödiga att bibehålla, och
att således föreslagen löneförhöjning icke komme att vägras
för andra tjenster, än dem, som funnos vara af beskaffenhet
att böra indragas. Jag kan ej eller inse, att Utskottet
kunnat tillvägagå på annat sätt. Den bestämmelse, som här
är föreslagen, angår i öfrigt icke egentligen tjenstemannen
sjelf, utan innefattar endast, om jag så får säga, en suspen¬
sion af Regeringens rätt att tillsätta tjenster. Om man ville
angripa saken på denna sida, kunde klandret hafva något
skäl för sig, ehuru Utskottet gått Regeringen till mötes i så
måtto, som Utskottet föreslagit Rikets Ständer att till Kongl.
Maj:ts disposition ställa medel till arfvoden åt innehafvare
af sådana tjenster, hvilka äro afsedda tili indragning. Men
Utskottet har här endast uppställt en allmän regel, som icke
utesluter undantag; och Rikets Ständer hafva sig derföre
öppet alt, om de, i afseende å en eller annan tjenst, finna
äskad löneförhöjning icke kunna beviljas, men tjensten vid
läll af ledighet ändock böra ovilkorligen tillsättas, härutinnan
göra undantag från regeln. Man har från början utgått från
den princip, att vissa stadgande!) voro nödiga. Utskottet har
derföre också i 3:dje och 4:de punkterna föreslagit åtskilliga
förbehåll; men att dessa, såsom jag nyss nämnde, endast äro
ämnade att innefatta en allmän regel, visar sig, hvad den
förra punkten angår, af Utskottets der gjorde förklarande,
att de undantag, som må anses hehöfliga, skulle vid hvarje
särskildt fall utsättas, och i fråga om fjerde punkten, af det
Borg.-Stånd. Prat, vid lliksd. 1856-1857 11. 4 2
G5S
Den 21 Marlit.
der begagnade uttrycket »allmänna grunder». Vill man full¬
följa det antagna systemet, måste man ofelbart ställa så, att
den åsyftade organisationen blir möjlig. Väl vet jag, att
förevarande moment blifvit af Preste-Ståndet återremitteradt
på grund af enahanda anmärkning, som här är framställd.
Men utom det jag tror. att alla föreslagna löneförhöjningar
komma att af Rikets Ständer i viss mån beviljas, föreställer
jag mig, att det, i motsatt händelse, skall blifva lätt att för
hvarje särskildt fall göra undantag från den allmänna före¬
skriften. Af dessa skäl, anhåller jag om bifall till innehållet
af mom. litt. d., Öfvertygad, att de båda föregående talarne,
som yrkat afslag och återremiss, skola finna, att förslaget
icke innebär något vådligt.
Herr Ekholm: Den föreslagna bestämmelsen är väl,
såsom den siste talaren anmärkt, icke vådlig, men den inne¬
bär något, som, efter vår nu gällande Statsförfattning, omöj¬
ligen låter sig verkställas. Momentet lyder: »Sådana em¬
beten och tjenster, för hvilkas innehafvare löneförhöjning är
äskad, men icke af Rikets Ständer beviljas, skola vid inträf¬
fande ledighet tillsättas endast på förordnande». Den hän¬
delse, som här förutsattes, kan inträffa, i afseende å så väl
Justitiaj-Stats-Ministern, Stats-Ministern för utrikes ärenden,
samtlige Stats-Råden, Justitia}-Råden och Presidenterne i
Hof-Rätterne, som andra embets- och tjenstemän; och jag
hemställer till Herr Björck, om han tror, att, i händelse
nyssnämnda förslag blelve af Rikets Ständer godkändt och
de af Kongl. Maj:t för en eller annan af nu uppräknade em¬
beten äskade löneförhöjningar icke beviljas, Kongl. Majit, vid
uppkommen ledighet, skulle, med upphäfvande af Grundla¬
gens bud, tillsätta sådant embete endast på förordnande?
Den distinction, som i administrativt hänseende gjort sig gäl¬
lande, och hvarigenom embeten och tjenster skiljas i sådana,
som tillsättas medelst fullmakt, och sådana, hvarå endast
förordnande utfärdas, till hvilket sednare slag räknas upp-
bördstjenster, kan icke genom det ifrågavarande stadgandet
utplånas. Med ett ord, förslaget synes mig i hög grad
formvidrigt, och skulle, om det antoges, kunna leda derhän,
att hela statsmachineriet afstadnade, hvilket likväl icke lärer
vara öfverensstämmande med Stats-Utskottets afsigt. Emot
det föreslagna stadgandet skulle jag icke funnit något att
anmärka, om detsamma haft ungefärligen denna lydelse:
»Sådana embeten och tjenster, för hvilkas innehafvare löne-
»förhöjning är äskad, men icke af Rikets Ständer beviljas,
Den 21 Martil.
0S9
»skola vid inträffande ledighet tillsättas, endast med försäk-
»ran om deri lön, innehafvarne för närvarande ega». Men
med den uppställning, momentet nu eger, tror jag detsamma
icke kunna af Rikets Ständer godkännas.
Häruti instämde Herr Hasselrot.
Herr Stolpe: Jag har sällan hört en så öppenhjertig
utläggning af den bekanta satsen: »ändamålet helgar med¬
len», som Herr Björcks nyss afgifna yttrande innehåller. I
förevarande fall skulle då ändamålet vara, att åstadkomma
en organisation af embetsverken, och medlen, bland annat,
att ställa en del tjenster, deribland möjligen också domare¬
befattningar, på lösa förordnanden. Hvarthän ett sådant för¬
farande skulle leda, är redan visadt, och man må säga, hvad
man vill om det här föreslagna medlets användbarhet, står
det fast, att redactionen af det moment, som nu är förelagdt
Ståndet till antagande, företer ett fel mot logiken af så
betänklig art, att momentet icke kan af Ståndet godkännas.
Om det är så angeläget, som Herr Björck tyckes föreställa sig,
att bringa organisationsfrågan till en snar lösning, så öppnas
onekligen genom detta moment en vacker utsigt till målets
ernående. Ty det är naturligt, att, i samma stund momen¬
tet litt. d. är antaget, måste det för hvar och en, som ifrar
för den ifrågasatta reformen, blifva en lockelse att afslå
äskad löneförhöjning för alla embeten af de cathegorier, som
reformen åsyftar, för att sålunda söka genast få innehaf¬
varne af samma embeten ställde på en fullkomligt précaire
fot. Icke nog således att desse tjenstemän ginge i mistning
af en påräknad löneförbättring; de skulle derjemte försättas
i sådan ställning, att de godtyckligt kunde vid första lägliga
tillfälle undanskjutas. Då Herr Ekholm utsträckt sitt ogil¬
lande af momentet till yrkande om afslag derå, vill jag, till
förekommande af en vid afgörandet hinderlig meningssplitt-
ring, instämma i nämnda yrkande, desto hellre, som jag är
öfvertygad, att ett afslag ingalunda skulle bringa det ange¬
lägna reformväsendet i minsta våda.
Herr Björck: Att ett afslag å förevarande moment
skulle bringa reformens utförande i våda, är ganska klart.
Om, såsom Utskotts-Afdelningen föreställt sig, det är lämp¬
ligt att indraga en del af nu befintliga tjenster, — enligt
Afdelningens åsigt, hufvudsakligen Canzlist- och Copist-befatt-
ningar, — så är häraf en gifven följd, att, i händelse de
tjenster af nämnda beskaffenhet, som innan nästa Statsregle-
rings-period kunde blifva lediga, åter tillsattes medelst full¬
660
Den 21 Marlit.
makter, svårigheter deraf skulle uppslå vid en kommande
reglering, hvars tillvägabringande derigenom klefve lika tungt,
som det vore lätt, derest de linder tiden ledigblifna tjen-
sternas innehafvare icke egde grundadt anspråk att varda
till Ion a Allmänna Indragnings-staten uppförde, eller kunde
genom vägran att lemna tjernsten i sin man förhindra regle¬
ringens verkställighet. Det torde med temlig säkerhet kunna
antagas, att Rikets Ständer icke skola neka äskad löneför¬
höjning för andra tjenster, än sådana, om hvilkas indragning
man är ense. Men att det icke koni me i fråga att indraga
de embeten, som i grundlagen omförmälas, lärer väl få ta¬
gas för alldeles gifvet. Om det ock medgifves vara möjligt,
att föreslagen löneförhöjning skulle af Rikets Ständer väg¬
ras för någon tjenst, som anses böra bibehållas, måste man
ihågkomma, hvad jag förut anmärkt, att den föreslagna be¬
stämmelsen endast innefattar en allmän grund, som tillåter
särskilda undantag. Erkännas må, att de af Utskottet be¬
gagnade uttryck äro mindre lyckligt valda och måhända af
allmännare betydelse, än vederbordt. Men de hafva dock
sin slutliga lösning i de undantag, Rikets Ständer äro oför¬
hindrade att, der så nödigt, pröfvas, fastställa. Vigten och
angelägenheten af ifrågavarande föreskrifter kunna emedler¬
tid icke förnekas. Genom ett afslag å detta moment skulle
Ståndet upphäfva, eller åtminstone inskränka tillämpningen
af flera redan fattade beslut. Jag anhåller alltså, att, i hän¬
delse Ståndet finner momentet icke kunna godkännas, det¬
samma måtte varda återremitteradt. Såsom jag redan nämnt,
liar Preste-Ståndet beslutat återremiss; och om frågan blif-
ver föremål för förnyad behandling af Utskottet, skall jag, i
hvad på mig beror, söka i redactionon af momentet åstad¬
komma större tydlighet, hvilken dock, efter hvad jag för¬
utser, icke kan vinnas annorlunda, än på korthetens be¬
kostnad.
Herr Bodell: Den förklaring, Herr Björck nu lemnat,
finner jag nöjaktig, så vidt den angår Utskottets afsigt med
det föreslagna stadgandet. Men de deruti begagnade orda¬
lag kan jag icke gilla. Jag anhåller derföre, att Ståndet
måtte besluta återremiss af förevarande moment, i ändamål,
alt detsamma må bringas i öfverensstämmelse med hvad Ut¬
låtandet i öfrigt innehåller, samt afsigten blifva bättre ut¬
tryckt, på det ej inträffa må, att sådana tjenster, hvilkas bi¬
behållande anses nödvändigt, kunna blifva tillsatta endast på
förordnande.
Den SI Marlii.
Herr Wetterberg: DS det i förevarande moment före¬
slagna stadgande synes mig hvila på en, minst sagdt, be¬
synnerlig princip, yrkar äfven jag återremiss deraf i syft¬
ning, antingen alt, på sätt Herr Ekholm föreslagit, den änd¬
ring göres, att de tjenster, med hvilka det i momentet förut¬
satta förhållande inträffar, skola vid ledighet tillsättas, med
vilkor för den nyo innehafvaren att åtnöjas med nu be¬
stämda löneförmåner, elfer ock att stadgandet'förklaras icke
ega tillämpning på de i Regerings-Formens 56 § ornför-
mäldta embeten, som icke äro förtroende-sysslor, på det
man icke matte äfventyra en öfverträdelse af Grundlagen i
så måtto, som domare kunde blifva tillsatte endast på för¬
ordnande och under tre år vara suspensible. I fordna tider
klagades mycket och ofta, åtminstone i allmänna tidningar,
iifver det i hefordringsväsendet antagna systeme, alt åtskil¬
liga tjenster under längre tider blefvo skotta på förordnan¬
den. Jag finner det i hög grad anmärkningsvärdt, att man
nu vill tillvägabringa en föreskrift, hvars tillämpning ganska
lätt kunde leda til! återupplifvande af samma systeme.
Herr Ödmansson: Jag förenar mig med Herr Wetter¬
berg i yrkandet om återremiss af förevarande moment, hvil¬
ket desto hellre synos böra erhålla en annan lydelse, som
tillämpningen af den föreslagna bestämmelsen, sådan den nu
är, säkerligen skulle bereda Regeringen elt stort bryderie
vid tjensters tillsättande, så vida Grundlagens föreskrifter
skola iakttagas.
Herr Gahn: De af Herrar Stolpe och Ekholm anförda
skäl synas mig tillräckligt tala för momentets ogillande.
Hvad jag dessutom finner besynnerligt och i hög grad olämp¬
ligt, är, att man vill stödja ett princip-betänkande på den
omständighet, att Kongl. Majt och Rikets Ständer kunna
stadna i olika meningar, i fråga örn några femtiotal Riks¬
daler. Bättre anser jag det vara, att här utesluta allt or¬
dande i ämnet, och, vid pröfning af de föreslagna lönebelop¬
pen, för hvarje tjenst besluta, huruvida den vid inträffande
ledighet bör medelst fullmakt eller endast på förordnande
tillsättas. Jag yrkar afslag å momentet.
Herr Henschen: Med förevarande moment har Stats¬
utskottet åsyftat, att icke ibland de tjenster, hvilka Rikets
Ständer, genom att vägra äskad löneförhöjning, kunna till¬
kännagifva sig anse obehöfliga, en mängd må, efter inträffade
ledigheter, blifva före nästa statsreglerings-period åter till¬
satta, och sålunda grundlägga anspråk för de nye innehaf-
662
Den 21 Martil.
värne att varda å Indragnings-Staten uppförde. För alla så¬
dana tjenster åter, som anses böra bibehållas, har Utskottet
tillstyrkt löneförhöjning. Då jag emedlertid icke kan neka
det vara rätt, att ej afgöra denna fråga förr, än efter det
Utskottets förslag, rörande andra Hufvudtiteln, blifvit pröf-
vadt, anser jag mig böra understödja föregående talares yr¬
kande om återremiss af momentet, lill. d. Ett afslag å Ut¬
skottets deri framställda förslag skulle deremot kunna för¬
anleda många svårigheter vid organisationens bringande till
verkställighet, .lag tager mig derföre friheten hemställa till
Herrar Stolpe och Ekholm, om de icke skulle vara benägne
att afstå från yrkandet om afslag och nöja sig med frågans
återremitterande.
Herr Gråå: Herr Björck har redan framhållit den
synpunkt, ur hvilken detta moment bör betraktas, äfvensom
ådagalagt vigten deraf, att ett sådant stadgande, som det
ifrågavarande, varder antaget. Då emedlertid i Utskottets
förslag afsigten dermed möjligen icke är fullt tydligt uttryckt,
bör jag icke motsätta mig återremiss, men anhåller dock,
att de talare, hvilka yrkat afslag, benäget ville derifrån
afstå.
Herr Ekholm: Då Stats-Utskottets härvarande Leda¬
möter tro sig kunna åstadkomma en bättre redaction, och
jag i detta afseende redan uppgifvit ett förslag, genom hvars
antagande det ifrågavarande momentet obestridligen skulle
vinna nödig tydlighet, afstår jag från min begäran om afslag
och biträder yrkandet om återremiss.
Herr Stolpe: Jag hyser, fortfarande, den öfvertygelsen,
att momentet utan skada för saken kan alldeles förkastas,
och befarar derjemte, att den föreslagna bestämmelsen, äfven
om redactionen vunne i tydlighet, icke derföre skulle blifva
mera tillfredsställande. Men då jag lemnats ensam i mitt
yrkande om afslag, vill jag ej längre hålla derpå, utan lor¬
enar mig med dem, som begärt återremiss.
Ofverläggningen var slutad ; och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall besvarats med Nej, blef tredje punkten,
litt. d, till Stats-Utskottet återremitterad.
Litt. e.
Herr Stolpe: Då, såsom det vill synas, Stats-Utskottet
icke gjort sig reda för, hvilka tjenster böra indragas, inne¬
fatta de här förekommande orden »till indragning afsedda»
en anticipation på något, hvaruti nödig utredning saknas.
Momentet, lill. e, är sålunda behäftadt med enahanda fel,
Den 21 Marlit
tieg
sorn det näst föregående, och torde derföre böra i samman¬
hang dermed återremitteras, hvarom jag alltså nn gör hem¬
ställan.
Herr Björck *).
Herr Grad: Något giltigt skäl till detta moments åter¬
remitterande kan jag icke finna, då det deri föreslagna stad¬
gande endast åsyftar sådana tjenster, som kunna komma att
indragas, och deraf följer, att, i händelse dylik indragning
icke varder beslutad, någon tillämpning af stadgandet icke
eller ifrågakommer. Jag instämmer således i den näst¬
föregående talarens yrkande om bifall.
Discussionen var slutad; och tredje punkten, litt. c,
bifölls.
Litt. f.
Herr Stolpe: Här finner jag samma tillsvidare-system,
som Utskottet följt i de föregående momenten. I)et heter:
»Nya tjenster, för hvilka aflöning vid denna Riksdag beviljas,
må icke tillsättas annorlunda, än genom förordnanden.»
Hvilka tjenster härmed åsyftas, har Utskottet icke närmare
angifvit; men det är naturligt, att under uttrycket »nya tjen¬
ster» kunna förstås alla slag af tjenster, således äfven do¬
mare-befattningar, hvilka dock, enligt gällande föreskrifter,
icke få tillsättas medelst förordnanden, lifter hvad jag hört
sägas, lärer man i detta moment kunna läsa mellan raderna
och genom användande af sådan method hitta på någonting,
som heter nya lärostolar vid universiteterna. Jag känner ej,
huruvida denna läsart är den rätta; men, om så är, hem¬
ställer jag, huru beskaffade personer man skulle kunna på¬
räkna till de nya lärare-befattningarnes beklädande, derest
dessa befattningar komme att tillsättas endast genom förord¬
nanden. Då emedlertid möjligt är, att vid blifvande reorga¬
nisation af embetsverken äfven nya domare-befattningar komma
att inrättas, och i sådan händelse det i förevarande moment
föreslagna stadgande skulle blifva å samma befattningar
tillämpligt, föranlåtes jag yrka afslag å momentet.
Herr Björ eli *).
Ölverläggningen förklarades slutad; och sedan Herr Tal¬
mannens särskildt framställda propositioner blifvit med Ja
och Nej besvarade, begärdes votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voterings¬
proposition :
') Herr Björcks vid tryckningen ej aflernnadc anföranden tryckas i
slutet af detta band.
664
Den 21 Martti.
»Den. som bifaller bestämmelsen, litt. /, uti Stats-Ut¬
skottets Utlåtande, M 41, pag. 8, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, anses denna bestämmelse afslagen.»
Efter upprop, dervid Herrar Uppling, Almgren, Ekman,
Renström, Ekelund, Frick, Danielsson, Boman, Wenner¬
ström, Hjort, Kistner, Heljestrand och Windrufva voro
frånvarande, anställdes votering med slutna sedlar, af hvilka
en atlades förseglad. De öfriga befunnos vid uppsutnmering
innehålla 31 Ja mot 19 Nej; hvadan Ståndet bifallit tredje
punkten, litt. f.
Litt. g. Godkändes.
§ U.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, JH 42, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riksstatens andra
Tlulvudtitel.
Första punkten:
Herr Björck: Då mitt helsotillstånd icke medgifver mig
att nu fullständigare utveckla skälen, än i reservationen re¬
dan skett, får jag, under åberopande deraf, yrka, att, med
afslag å Stats-Utskottets förslag, lönen åt Justifcise-Stats-Mi-
nistern måtte bestämmas till 18,000 R:dr årligen, i stället
för 18,000 H:dr, som Utskottet tillstyrkt.
Herr Henschen: Endast två skäl har Utskottet haft
att åberopa till stöd för sitt förslag: det ena, att Justitioe-
Stats-Ministern innehar Rikets högsta värdighet, och det an¬
dra, att den dermed förenade representations-skyldigheten
måste medföra betydliga utgifter. Hvad det första beträffar,
så innefattar värdigheten en förmän, men icke något onus,
för hvilket Staten skall betala; och hvad representations¬
skyldigheten vidkommer, så känner jag icke, att någon så¬
dan exsisterar. Om man tillägger de 2,800 R:dr Justitiaj-
Stats-Ministern uppbär i hyra för sin boställsvåning, så kom¬
mer man, genom att instämma med den föregående talaren,
i allt fall rätt nära det belopp, Kongl. Majit äskat såsom
lön för Justitiae-Stats-Ministern.
Vice Talmannen Herr Schwan: Jag tillstyrker bifall
till Utskottets förslag, pä det att Kongl. Majit må blifva i
tillfälle att till Justitise-Stats-Minister antaga den mest skick¬
liga person, utan afseende på, om han har enskild förmö¬
genhet eller ej. Hittills hafva, såsom bekant är, få personer
kunnat förmås att öfvergifva sina inmovibla platser, för
att emottaga Justitiaj-Stats-Ministers-Embetet, som ostridigt
Den 21 Marlit.
665
är det mest ansvarsfulla, och vid hvilket icke någon kan
göra räkning på att längre tid varda bibehållen. Om också
någon skyldighet att hålla stat lör denne höge embetsman
icke exsisterar, så kan en viss representation icke undvikas,
och det vore obilligt, om han derföre’ bellöfde skuldsätta sig.
Herr Ekholm: Jag kan icke finna någon nödvändighet
i den representation, hvarom den siste värde talaren ordat.
Embetets anseende uppehälles bäst genom kunskaper och
redbarhet. Det är också den enda representation, det all¬
männa har rätt att fordra. Jag nekar visst icke, att den
nuvarande Justitiee-Stats-Ministern är sin höga plats fullt
vuxen, men med hans måttliga lefnadsvanor, och i betrak¬
tande deraf, att den nuvarande dyra tiden torde vara öfver-
gående, anser jag för närvarande en lönetillökning af 5,000
R:dr böra vara tillräcklig.
Herr Gråå: Emot den äskade tillökningen af 6,000
R:dr hade måhända anmärkning uteblifvit, om Justitise-Stats-
Ministerns hela årliga inkomst derigenom kommit att in¬
skränka sig till 18,000 R:dr R:mt. Men då, utan Rikets
Ständers medgifvande, denne Minister erhållit boställe, hvil¬
ket, såsom uthyrdt, lemnar betydlig årlig hyresinkomst, synes
densamma böra tagas i betraktande vid lönens bestämmande,
och, derest en lön af 18,000 R:dr beviljas, åtminstone så
stor nedsättning deri ske, som motsvarar hyresinkomsten af
bostället.
Herr Hesselgren: Läser man igenom detta Betänkande,
så finner man, att, då för J)epartements-Chefen äskats en
löneförhöjning af 6,000 R:dr, för hela Departementets 9 ä 10
embets- och tjenstemän endast blifvit begärdt S,274 R:dr.
Jag anser principen att öka de stora lönerna med en högre
procent och de mindre med en lägre vara alldeles oriktig,
samt instämmer med Herr Björck.
Herr Stolpe: Jag lemnar derhän, hur ändamålsenligt
det varit att uti Betänkandet ställa Departements-Cheferne i
spetsen för hvar sin hufvudtitel, och om det ej varit lämp¬
ligare att tillsammans upptaga alla Konungens Rådgifvare
med de för hvardera föreslagna lönebelopp. Följden af den
nu iakttagna methoden, och då de öfriga hufvudtitlarna ännu
icke blifvit af Stats-Utskottet reglerade till sina utgifter, har
blifvit, att någon jemnlörelse emellan de särskilda perso¬
nernas vilkor ej kan anställas. Det återstår, vid sådant för¬
hållande, ej annan utväg, än att, utan en sådan jemnförelse,
pröfva, huruvida en lönetillökning af 6.000 R:dr för Justitia^-
Den 21 Marlit.
Stats-Ministern må vara behöflig och lämplig, eller ej. Men
i och med detsamma är man inne på samma slippriga bana.
som pä förmiddagen, och jag åberopar det yttrande, jag dä
algaf. För personer i ringare vilkor är det svart att be¬
stämma, hvad som för Stålens högste embetsman må vara
tillräckligt. 10,000 K:dr är visserligen en stor summa, men
hvad, som är öfverflödigt för andra, kan vara knappt för
honom. Mig synes i allt fall det öfliga gnagandet på a Ho¬
llinger) åt Rikets functionairer, så högre, som lägre, en gång
böra öfvergifvas, och att Rikets Ständer böra betrakta dylika
frågor ifrån en mera upphöjd synpunkt. Jag godkänner Ut¬
skottets förslag.
Herr Bodell: Då embets- och tjenstemännen äro så
simpla att vilja gnaga på Rikets Ständer, så böra de tåligt
Rita sig åtnöjas med hvad Rikets Ständer vilja bestå. Banan
är visserligen slipprig, som en föregående talare yttrat, men
om man alltid tager till det högsta möjliga beloppet, risque-
rar man icke att taga miste. Lefnadskostnaden har stigit
med 23 proc., hör man ofta sägas; men här har man ökat
lönen med 30 proc., sannolikt för att icke på den slippriga
banan äfventyra att taga miste. För min del, tycker jag
icke om någon lysande representation och kan icke finna
någon sådan vara nödvändig för värdighetens uppehållande.
Den vidmakthålfes nog utan dylika oväsendtliga aggregater.
Jag instämmer med Herr Björck desto heldre, som, enligt
hvad upplyst blifvit, Justitiaj-Stats-Ministern uppbär hyres-
afkomst af ett boställe, till belopp af flera tusen Riksdaler.
Vice Talmannen Herr Schwan: Att den förre Justitiar-
Stats-Ministern uthyrde sin bostadsvåning för ett belopp, sorn
jag icke tror uppgick till öfver 1,000 R:dr, har jag mig be¬
kant, äfvensom att den nuvarande Justitiae-Stats-Ministeru
ämnar den 1 instundande October inflytta i samma våning,
och således icke vidare uthyra densamma. Något fel i or¬
ganisationen af våra embetsverk måtte förefinnas. Man hör
ofta sägas, att embetsmännens antal skall vara för stort.
Jag lemnar sådant derhän, men hvad, som är säkert, det är,
att embetsmännen i allmänhet åtnjuta för liten aflöning. Se
vi t. ex. på juristerne i Danmark och Norrige, så anses de
i kunskaper och skicklighet vida öfverlägsna våra egna.
Hvaraf kommer sådant, om icke deraf, att rikt utrustade na¬
turer icke vilja beträda en bana, på hvilken de icke kunna
erhålla sin tillräckliga utkomst. Efter mångårigt arbete och
grundliga studier är den högsta punkt, hvartill den skiddi-
Den Bl Marlii.
067
gaste jurist kan hinna, en iedamotsplats i Högsta Domstolen,
och vi veta alla, huru klent Justitiae-Båden hittills varit re-
munererade för deras trägna och ansvarsfulla arbete. Det är
icke eller någon hemlighet, huru svårt det varit att få Pre¬
sidenter i Rikets Hof-Rätter. Framför allt ligger det makt
uppå, att Stats-Rådets ledamöter, hvilka hafva ett evigt oell
dagligt klander att för alla sina åtgöranden uppbära, utan
möjlighet att försvara sig, väl betalas, så framt man vill se
dessa höga platser beklädda med dugligt folk. De kunna
icke påräkna att särdeles länge förblifva vid sina embeten,
men hafva skäliga anspråk att icke behöfva sätta till af sin
egen förmögenhet, under det de anstränga sig och arbeta i
Statens tjenst. Att illa aflöna desse höge embetsmän, är
dessutom att göra Statens högsta och maktpåliggande tjen-
ster endast tillgängliga för förmögenheten, och ej för den
verkliga öfverlägsenheten och den sanna dugligheten. För
min del, anser jag 12,000 R:dr B:co icke vara för mycket för
Statens högste embetsman; och om man går tillbaka till
1081, så finner man, att lefnadskostnaden i Stockholm stigit
med 80 proc. emot hvad den då gällde. Det är möjligt, att
den på andra håll endast stigit 23 proc. Jag lyckönskar
det samhället, och skulle önska få någon närmare upplys¬
ning derom. Måhända skulle flera finna sig vid att flytta
dit, i händelse uppgiften bekräftade sig.
Herr Henschen: Från säker hand har jag uppgiften
om hyressumman för Justitise-Stats-Minislerns boställe; och
jag betviflar, att, sedan hyran ökats ifrån 1,800 till 2,800
R:dr, någon flyttning blir af. Skulle Stats-Utskottets förslag
bifallas, så finge Justitise-Ministern i årlig inkomst 20,800
R:dr, som är en högre lön, än Kongl. Majit äskat. Om nå¬
gonsin besparing på aflöningar bör ifrågakomma, så måste
det ske på de högre embetsmännens löner, ty på de Iägres
kan någon besparing icke ega rum. De lägre tjenstemän-
nen äro mest i behof af hjelp. Högsta Domstolens ledamö¬
ter hafva icke ens hälften så stor lön, som är begärdt för
Justitise-Ministern. När detta embete först emottogs af Riks-
Drotset. var lönen icke mer, än 8,000 R:dr, som, evalveradt
efter 79 sk. curs, icke gör mer, än något öfver 8,000 R:dr.
Sedermera bestämdes lönen först till 7,800 R:dr, och der¬
efter till 8,000 R:dr B:eo. På det sednare vilkoret har nu¬
varande Justitise-Ministern emottagit embetet; och om lönen
nu ytterligare höjes med 5,000 R:dr R:gs, bör han dermed
vara belåten. Jag finner det vara olämpligt att i discussio-
Den 21 Marlit.
uen inblanda Justitiae-Ministerns person. Otn honom få vi
tala, när decbarge-betänkandet förekommer.
Herr Bodell: De närmare upplysningar, man af mig
begärt, må bestå deri, att, då tiderna blifva dyra, man in¬
skränker sina lefnadsvanor. En sådan föresyn lemnäs oss
icke i bufvudstaden, och att taga exempel ifrån småstäderna,
går måhända icke an. Hvad det stegrade priset på lifs-
förnödenheler beträffar, tror jag detsamma mer, än väl, be¬
tackas af 5,000 Riksdalers löneförhöjning, och hvad luxe-
artikiarne angår, sörjer nog Bevillnings- Utskottet lör, alt
man får dem för godt köp.
Herr Trägårdh: Ibland de många rätt märkvärdiga
skäl, som under denna discussion begagnats, för att få Ut¬
skottets förslag underkändt, kan jag, oaktadt tiden långt fram¬
skridit, icke underlåta att fästa mig vid ett par af de märk¬
värdigaste. Till dessa anser jag mig böra hänföra det af
Herr Henschen åberopade, att nuvarande Justitiae-Stats-Mini-
stern funnit sig befogad qvarbo i sin hyrda våning, sedan
det lyckats honom fä högre hyra för boställsrummen, än
den förutvarande. I hvilket sammanhang denna omständig¬
het står till frågan om löneförhöjning, förmår jag icke inse,
så framt man icke velat antyda att något öfverskott på
detta sätt skulle för Justitiaj-Stats-Micistern uppkomma, I
sådant fall lemnar likväl den anförda omständigheten sna¬
rare stöd för bifall, än afslag, ty den bevisar angelägenheten
för denne höge embetsman att economisera. Det andra skä¬
let, som af samme talare anfördes, var, alt Riks-Drotset
blott uppbar i lön för Justitiaj-Stats-Ministers-Embetet 5,000
Kalr. Men, oafsedt att nämnda summa, efter nuvarande
myntfot, utgör mer, än 8.000 R:dr K:co, eniigt hvad talaren
sjelf uppgifvit, bör icke lemnäs oanmärkt, att Riks-Drotset
Wachtmeister var en ibland landets rikaste magnater, för
hvilken det kunde vara alldeles likgiltigt, om han uppbar
någon lön eller ingen. Jag bifaller förslaget.
Herr Wahlström instämde med Herr Björck.
Discussionen ansågs slutad, och på Herr Talmannens
proposition, huruvida Ståndet behagade godkänna, hvad Stats¬
utskottet i dess nu föredragna Utlåtande, M 42, lista punk¬
ten tillstyrkt, svarades Ja och Nej, och begärdes votering.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, sorn bifaller Stats-Utskottets tillstyrkande, att an¬
Den 21 Marlii.
669
slags-tillökningen för Justitife-Stats-Ministern må bestämmas
till 6.000 R:dr Runt, röstar Ja.
Den det icke vill, röstar Nej.
Vinner Nej, bestämmes tillökningen i detta anslag till
5,000 R:dr Runt.»
Votering anställdes i vanlig ordning med slutna sedlar
efter upprop, hvarvid Herrar Uppling, Almgren, Ekman, Ren¬
ström, Ekelund, Palander, Frick, Roman, Danielsson, Wenner¬
ström, Hjort, Kistner, Heljestrand samt Windrufva voro från¬
varande, oc-h utföll med 27 Npj emot 23 Ja; i följd hvaraf
Ståndet beslutat att endast med 5 000 R:dr höja lönen för
J ustitire-Sta ts-Ministern.
2:dra punkten.
Herr Hasselrot: I momentet, lill. b., som angår lönen
fiir Registrator!] i Justitia; Stats Expeditionen, hvilken lön
uti den Kongl. Propositionen upptages till 3,000 R:dr Runt,
har Utskottet, med afseende derå, att denne tjensteman har
mindre trägna göromål, än hans vederlikar, föreslagit sam¬
ma lön till endast 2,000 R:dr samma mynt. Jag medgif-
ver, att bemälde Registrator icke har fullt så trägen syssel¬
sättning, som t. ex. Registratorerne i Justitia;-Revisionen och
några af do öfriga Departements-Expeditionerne; men hans
göromål äro åtminstone icke mindre trägna, än de, som till¬
höra Registrators-tjensten i Sjöförsvars-Departementets Ex¬
pedition. Ilan är dessutom, till följd af tjenstens beskaffen¬
het, nödsakad att uppehålla sig på cmbetsrummot 4 å ii
timmar dagligen hela året igenom, utan att ega en enda
dags ledighet. Vid sådant förhållande, och då de löneför¬
bättringar, som äro i fråga, åsyfta att bereda tjenstemännen
högre inkomster, svarande emot den betydligt ökade lef-
nadskostnaden, synes den omständighet, att ifrågavarande
tjensteman icke har synnerligen trägna göromål, billigtvis
ej böra inverka på bestämmande al lönebeloppet. För Sta¬
ten måste det vara likgiltigt, om antalet al de mål och
ärenden, han för dagen har att införa i sitt diarium, är nå¬
got mindre, än antalet af de mål, som till de öfriga Expe¬
ditionerna inkomma. Det bör äfven tagas i betraktande, att
han icke, i likhet med andra Registratorer, eger sportler af tjen¬
ste!) att påräkna. Den för Registratorn i Justitiae-Stats-Ex-
peditionen nu bestämda lön, 1,311 R:dr ll:mt, är visserligen
låg; men den är dock temligen jemnforlig med lönen för
Protocolls-Secreterarne. De yngste bland desse njuta i lön
1,300 R:dr Runt eller omkring 200 R:dr mera, än bemälde
670
Den 21 Marlii.
Registrator. I förevarande Utlåtande har Utskottet för Pro-
tocolls-Sccrcterarne föreslagit sådan löneförhöjning, att de
yngste af dem skulle komma att erhålla 1,000 R:dr mera,
än hvad för Registratorn i Justitise-Stats-Expeditionen är fö¬
reslaget. Detta synes desto mindre vara med billighet för¬
enligt, som Protocolls-Secreterarne, hvilkas egentliga tjenst¬
göring upptager blott en dag i veckan, hafva alla öfriga da¬
gar lediga, med undantag af den tid, som erfordras för Pro-
tocollets uppsättning, och hvilken kan väljas efter beqväm¬
lighet. Af dessa skäl, vågar jag hemställa, att lönen för
rneranämnde Registrator måtte bestämmas åtminstone till
2,500 R:dr, hvarigenom hans löneinkomst i allt fall blefve
500 lUdr mindre, än hvad för Registratorn i Justitiaj-Revi-
sionen är af Utskottet föreslaget. Hvad jag sålunda begärt,
är i sanning så måttligt, att jag dertill emotser Ståndets
bifall.
Herr Henschen: I anledning af den föregående tala¬
rens framställning, vill jag blott anmärka, att lönen är till
icke för tjenstemannen, utan för det allmännas skull, och
utgör ingenting annat, än betalning för det arbete, som för
Statens räkning af tjenstemannen åstadkommes. Det är så¬
ledes rätt att vid lönebeloppens bestämmande fästa afseende
på göromålens mängd och vigt, men icke på tjenstemannens
behof. Den af Utskottet föreslagna förhöjning i lönen för
Registratorn i Justitiae-Stats-Expeditionen från 1,511 R:dr
till 2,000 R:dr, utgörande fulla 50 proc., torde ur nyss¬
nämnde synpunkt vara fullt tillräcklig. Ur samma syn¬
punkt är det riktigt, att Protocolls-Secreterarne hafva högre
lön, än Registratorerna. Detta förhållande utgör ej giltigt
skäl till förhöjning af de sistnämndes löneförmåner; och ett
anspråk af Registratorerna i detta hänseende förråder å de¬
ras sida en tadelvärd afundsamhet. För min del, anser jag
önskligt, att ingen Statens tjensteman funnes, hvars hela
tid icke upptoges af tjenstgöringen, och att detta ändamål
blefve belördradt genom sammanslagning af två eller flera
tjenster, hvilka nu, hvar för sig, icke lemna sina innehaf¬
vare lull sysselsättning. Men der sådant icke låter sig göra,
måste den, som bestrider en mindre trägen befattning, åt-
nöjas med en efter arbetet lämpad löneinkomst.
Då kändt är, att göromålen inom Justitise-Stats-Expedi-
tionen ej äro af vidlyftig beskaffenhet, och det för den der
anställde Expeditions-Chef föreslagna arfvode af 5,500 R:dr
således synes vara för högt, tager jag mig friheten hem¬
Den 21 Martil.
071
ställa, om icke det lämpligen kan nedsättas till 3,000 R:dr,
helst bemälde tjensteman, hvilken icke befattar sig med lag¬
förslag, emedan för handläggning deraf särskild Bureau-Chef
finnes tillsatt, icke är af sin tjenst fullt sysselsatt. Upplys¬
ningsvis må nämnas, att min i samma afseende inom Ut¬
skottet gjorda framställning delades af flera Ledamöter, men
råkade vid votering blifva ogillad, på den förseglade sedeln,
med lif röster mot 17.
Herr Stolpe: I anledning af Herr Henchens framställ¬
ning om nedsättning af det för Expeditions-Chefen i Justi-
tiaj-Stats-Departementet föreslagna arfvode, hemställer jag,
om en årlig aflöning af 5,300 R:dr kan anses för hög för
den, som inom Expeditionen innehar förnämsta platsen och
står närmast Justitise-Stats-Ministern. Huru långt förslår
väl nyssnämnda summa för den, som skall lefva i hufvud-
staden? Den måste blifva otillräcklig, i synnerhet sedan
Rikets Ständer dragit försorg derom, att två befattningar
icke få förenas, och sålunda bundit händerna på tjensteman-
nen, att han icke kan för hvad på ett ställe brister skaffa
sig ersättning på ett annat håll. Att egna sig åt advocature
och ombudsmanskap för enskilde, är icke tillständigt, en så¬
dan embetsman, som Expeditions-Chefen. Hvar skall han
söka ett väl behöfligt salarium, för att kunna bålla inkom¬
ster och utgifter i behörig jemnvigt? Jag anser den af Ut¬
skottet föreslagna ziffra alldeles icke vara öfverdrifven, och
yrkar derföre bifall.
Hvad beträffar Registrators-tjensten i omförmälda Expe¬
dition, bär Herr Hasselrot redan upplyst, huru med göro-
målen vid denna tjenst sig förhåller, och jag är af honom
härutinnan förekommen. Registratorn är dagligen bunden
vid embetsrummet hela förmiddagen, hvilken tid ar den enda,
som, om han eljest finge skaffa sig extra sysselsättning,
kunde deråt egnas; men äfven honom torde, genom Rikets
Ständers bifall till Stats-Utskottets nyss behandlade princip¬
vidriga princip-betänkande, blifva förbjudet att, jemte Regi-
stratorsbefattningen, innehafva annan tjenst. Det tyckes, som
Utskottet, då det beslutat föreslå nedsättning i Registrators-
'onen, föreställt sig, att, emedan denna tjenst fordrar hvar¬
ken synnerlig ansträngning eller utmärkta snillegåfvor, utan
blott flit och ordning vid antecknandet i diarium, lönen icke
borde sättas högre, än Utskottet föreslagit. Men Utskottet
har härvid förbisett ämnets beskaffenhet och den vigtiga om¬
ständighet, att Registratorn är ställd utom ordningen för
672
Den 21 Martti.
vanlig befordran. Den, som tiliträdt en llegistratorstjenst i
något Embetsverk, går sällan till högre befattning; och denna
tjenst betraktas, såsom en lämplig retraite-syssla för en per¬
son, hvilken icke besitter sådana högre utmärkande egen¬
skaper, som berättiga till fortkomst på embetsmanna-banan,
men deremot gjort sig känd för ordning och pålitlighet. Att
för en sådan person en aflöning af 2,000 R:dr är otillräcklig,
i synnerhet om han har famille, bör falla en hvar i ögonen.
Tili och med 5,000 R:dr skulle icke förslå till hans tarfliga
bergning: han måste i allt fall på ett eller annat sätt söka
bereda sig fyllnad i lefnadsbehofven. Jag kan således icke
finna den af Kongl. Majit för llegistratorn i Justitiee-Stats-
Expeditionen äskade summa af 5,000 R:dr vara för hög, och
yrkar, för min del, lönens bestämmande till detta belopp.
Herr Hasselrot: Det bar blifvit sagdt, att Registratorn
i Justitiaj-Stats-Expeditionen icke borde lägga vid sig den
betydliga skillnad emellan hans och Protocolls-Secreterarnes
löneinkomster, som, genom bifall till Utskottets förslag, skulle
uppkomma, till förmån för de sistnämnde. Då likväl samt¬
lige Registratorerne inom Konungens Canzlie, hvilka, likasom
Protocolls-Secreterarne, tillhöra tredje tjenstegraden, hittills
haft lönevilkor någorlunda jemnförliga med desses, kan det
med skäl anses mindre billigt, att förbemälde Registrator
blifvit i den af Utskottet föreslagna stat uppförd till lön af
endast 2,000 R:dr, under det lönen för Protocolls-Secrete¬
rarne upptagits till 3,500 R.dr. 1 motsats till Canzlist- och
Copist-tjensterna, hvilkas innehafvare vanligen befordras till
högre befattningar, plägar innehafvarne af Registrators-tjen-
sterna dervid för hela sin tjenstetid förblifva. Åtminstone
är ett motsatt förhållande högst sällsynt. Att med en tjenst¬
göring, som fordrar daglig närvaro på embetsrummet, utan
rätt att ett enda ögonblick vika derifrån, och följaktligen
utan möjlighet att tillika innehafva annan tjenst, för lifstiden
sättas på sådan förknappning, som Utskottets förslag innebär,
synes i sanning vara ganska hårdt. Om Registratorn i Ju-
stitiavStats-Expeditionen icke erhåller lika lön med Proto¬
colls-Secreterarne, hvilket jag icke ifrågasatt, torde det der¬
före icke vara för mycket, att lönen för honom, på sätt jag
begärt, bestämmes till 2,500 IUdr Runt.
Herr Bodell: Det vore önskligt, om Ståndet lät bero
vid Utskottets i tabellen, litt. a, gjorda förslag, eftersom till¬
ökningen i anslaget för Expeditionen på det hela ändock
blefve 5,27i R:dr. Hvad Registratorn särskildt angår, in¬
Den 21 Martu.
673
hämtas af tabellen, alt lönen för honom, som nu utgör 1.311
R:dr, oberäknad! Ijuspenningarne, är af lllskottet föreslagen
till 2,000 R:dr, det vill säga en tillökning af fulla 60 proc.
Det vore märkvärdigt, om icke ens en sä ansenlig förhöj¬
ning skulle anses tillräcklig. Jag tror icke, att man behöf-
ver frukta, att Registratorstjensten, med denna lön, skall
blifva obesatt, utan ar fullt förvissad, att, när helst befatt¬
ningen varder ledig, sökande dertill icke skola saknas bland
personer, som för densammas bestridande ega behöflig skick¬
lighet.
Herr Lallerstedt: I fråga om lönebeloppet för Regi-
stratorn i Justitia} Stats-Expeditionen, instämmer jag i hvad
Herr Stolpe yttrat. Jag tror den grundsats i allmänhet böra
följas, att lönerna inom hvarje tjenstegrad bestämmas till
lika belopp. Om man inlåter sig i bedömandet, huruvida
en tjensteman i det ena embetsverket har trägnare tjenst¬
göring, än en tjensteman i motsvarande grad inom ett annat
embetsverk, fruktar jag, att man utsätter sig lör en små¬
aktighet, som icke är lämplig. Skall något undantag från
nyssnämnda grundsats göras, bör det åtminstone icke ske, i af¬
seende å Registratorstjensterna, hvilkas innehafvare, örn ock
en eller annan ibland dem skulle vara af tjensten mindre
upptagen, dock äro bundne vid embetsrummen hela förmid¬
dagen; och minst är det skäl att göra ett sådant undantag
för Registrator!) i Justitiae-Stats-Expeditionen, hvilken icke
eger någon inkomst af sportler, såsom händelsen är med
Registratorerne inom de öfriga Expeditionerna af Konungens
Canzlie. Af föregående talare är redan anmärkt, att Regi-
stratorer vanligen för hela sin tjenstetid stadna vid platsen, en
omständighet, som ock synes böra i förevarande fall tagas
i betraktande. Om dessa tjenstebefattningar icke kräfva
någon embetsmannaskicklighet i högre mening, så fordra de
dock andra egenskaper, på hvilka det är skäl att lägga vigt.
För min del, tillstyrker jag således, att lönen för ifråga¬
varande tjensteman måtte bestämmas lika med hvad för Regi¬
strator!) uti Justitiae-Revisions-Expeditionen är af Utskottet
föreslaget, eller 3,600 R:dr Runt.
Herr Gråå: Onekligen har Registratorn i Justitiae-
Stats-Expeditionen vida mindre trägen tjenstgöring, än åt¬
skilliga andra Registratorer inom Konungens Canzlie. Men
då Utskottet för den inom Expeditionen anställde Canzlist
afsett en löneinkomst af 1,800 R:dr, synes det belopp af
Borg—St. Prot' vid Rilssd. 1856—1857. 11. 45
674
Den 21 Martti.
200 R:dr, hvarmed, enligt Utskottets förslag, Itegistralorns
lön skulle komma att öfverstiga adöningen för Canzlisten,
vara för ringa. Af detta skäl, biträder jag den modifieation,
som i Herr Hasselrols förslag innefattas, att lönen för Regi-
stratorn i Justitife-Stats-Expeditionen må höjas till 2,300
R:dr; hvaremot jag yrkar bifall till Utskottets förslag i
öfrigt.
Herr Henschen: Ehuru jag tror en lön af 2,000 R:dr
vara lämplig för Registratorn i Justitia3-Stats-Expeditionen,
är dock äf\en jag benägen till någon jemnkning i afseende
derå, likväl så, att de 300 R:dr, hvarmed den föreslagna
lönen för Expeditions-Chefen öfverskjuter 3,000 R:dr, der¬
ifrån flyttas öfver på Registrators-Iönen, helst jag tror det
vara med riktiga principer enligt, att i allmänhet höja de
lägre tjenstemännens löner mera, än de högres.
Herr Stolpe: Vill man fortgå på den väg, Herr Hen¬
schen anvisat, så kunde det måhända finnas lämpligare, att
af de 5,000 R:dr, Ståndet nyss insparat på lönen för Justitiae-
Stats-Ministern, använda 1,000 R:dr lill lönefyllnad åt Regi¬
stratorn; i hvilket fall utaf de besparade medlen ändock
vore öfrigt ett belopp af 2,000 R:dr, hvarpå Herr Henschen
för likartade behof kunde draga vexel. I tanke, att den
närvarande discussionen endast skulle omfatta momentet,
litt. b, inskränkte jag mitt förra yttrande till detta moment;
men då en talare, som efter mig fick ordet, framställt ett
yrkande, hvilket afser tabellen litt. a i dess helhet, anhåller
jag, att, rörande detta moment, litt. c, nu få tillägga några
ord. Det heter i sistnämnda moment, ibland annat: »Då
»Utskottet för öfrigt anser, att så val Canzlist- som Copist-
»beställningar i allmänhet, hvilka hufvudsakligen äro afsedda
»för utskrifning, collationering och afsändande af expeditioner,
»böra, vid en blifvande reglering af embetsverken, indragas,
»emot det att, till bekostande af dessa göromål, erforderliga
»medel särskildt anvisas, har Utskottet — — — — funnit
»sig böra hemställa, att tillökningarne för Canzlisterne och
»Copisterne icke må, såsom sådana, i staten upptagas, utan
»att i stället en emot dessa tillökningar — — — — sva-
»rande summa, utgörande 1,574 R:dr 30 öre, må anvisas
»till Kongl. Maj:ts Nådiga disposition, för befrämjande af
»göromålens gång inom Canzlist- och Copist-graderna.» De
uttryck, Utskottet här begagnat, äro, likasom mycket annat
i förevarande Utlåtande, tämligen dunkla; men meningen
tyckes dock vara, att Canzlist- och Copist-beställningarne
Den 21 Mardi.
675
skola indragas och de till dessa beställningar hörande göro¬
mål bpstridas genom s. k. renskrifvare, af hvilka man vid
ett besök i Hof-Rätternes förmak får tillfälle alt se ett
och annat praktexemplar. Att medelst detta slags folk be¬
sörja utskriften af de expeditioner, som inom de särskilda
fördelningarne af Kongl. Maj:ts Canzlie uppsättas och äro
ämnade att med Hans Majit Konungens höga underskrift
förses, synes vara föga lämpligt. Enligt den af Utskottet
uttalade åsigt, skulle således de s. k. Kongl. Secreterarne,
med deras guldbroderade kragar, desse tjenstemän, hvilkas
biträde påkallas til! och med för de högtidliga riksdags-
utblåsningarne, komma att försvinna och efterträdas af van¬
lige renskrifvare. Jag hemställer, om detta flögtärade Stånd
kan finna tiden för en dylik reform vara inne, då Ståndet
sjeift föregått med ett annat föredöme, i det Ståndet bestått
sig ett fullständigt Canzlie för bestridande af samma slags
göromål, som genom de Kongl. Secreterarne åstadkommas.
Eller måhända skall Ståndet vilja utsträcka tillämpningen af
nyssnämnda åsigt derhän, att Ståndet förafskedar sine samt¬
lige Canzlister och i deras ställe förskaffar sig några af dessa
skönskrifnings-machiner, till hvilka Utskottet tyckes hysa så
stort förtroende? Jag tillhör ej dem, som anse det i all¬
mänhet vara ändamålsenligt att, uteslutande, belasta bildade
personer med så mechaniska göromål, som renskrifning af
andras concepter. Men regeln tål dock undantag, och sådana
undantag synas företrädesvis böra ega rum i afseende å Ko¬
nungens Canzlie. Att upplösa en sjelfständig tjenstemanna-
corps, och, för att ersätta densamma, taga sin tillflykt till
en dass af personer, hvilka ofta, i följd af eget eller andras
förvållande, råkat i en betryckt ställning och icke besitta
någon annan konst, än den att skrifva en god handstil, samt
icke ur någon synpunkt äro ämnade att utgöra en integre¬
rande del af Statsförvaltningens organer, kan ej vara annat,
än i högsta grad vådligt. Lyckligtvis gifves ännu god tid
till besinning i detta afseende; och jag tror det vara skäl
att noga se sig för, innan man beslutar en reform, som, efter
hvad jag fruktar, skulle inleda embetsverkcns reorganisation
på betänkliga afvägar.
Herr Thomée: En föregående talare har anmärkt, att,
om lönen för Registratorn i Justitia3-Stats-Expeditionen be¬
stämmes till den summa, Utskottet föreslagit, man ej hade
att befara, det icke vid inträffad ledighet sökande skulle anmäla
sig. Jag tror detsamma; men en annan fråga är, huruvida
676
Den 21 Marlit.
man alltid kunde påräkna att för denna tjenst finna duglige
personer, derest icke lönen höjes till hvad den skäligen bör
vara. I detta afseende hyser jag mycket tvifvel. Genom att
för de lägre tjensterna bestämma små löner, beträder man
en vådlig bana. Erfarenheten har redan ådagalagt, hurusom
unga män af erkänd skicklighet ofta försakat Statens tjenst
och egnat deras verksamhet åt andra befattningar; och an-
anledningen dertill har icke kunnat varit någon annan, än
ringheten af de löner, som åtfölja Statens tjenster i all¬
mänhet. Vid sådant förhållande synes det nu vara skäl
att icke bestämma dessa löner till högre belopp, än hvad
af omständigheterna och tjenstemännens verkliga behof på¬
kallas. Hvad särskildt angår Registrators-tjensterna, tror jag,
att, då, såsom bekant är, dertill inom hvarje embetsverk van¬
ligen utnämnas personer, som under en längre tid varit i ver¬
ket tjenstgörande, en lön af 2,000 R:dr för sådan tjenst icke
på långt när är tillräcklig, helst en Registrator med denna tjen¬
stebefattning icke eger att annan tjenst förena. Af dessa skäl,
och då rättvisan fordrar, att aflöningen är lika för alla Regi-
strators befattningar, tillstyrker jag, att lönen för Registratorn
i Justitiaj-Stats-Expeditionen måtte bestämmas till samma be¬
lopp, som för motsvarande tjensteman i JustitianRevisionen är
föreslaget, eller 3,000 R:dr Riksmynt.
Herr Hasselrot: Het var fägnesamt att erfara, det Herr
Henschen åtminstone i så måtto är benägen att lyssna till bil¬
lighetens fordringar, som han vill taga, der han anser öfver-
flödiga medel vara att tillgå, och lägga till, der brist förefin¬
nes; men jag kan dock ej dela den värde talarens mening, att
bristen i Registrators-lönen bör fyllas genom förminskning af
Expeditions-Chefens. Den, som eger någon kännedom om lef-
nadskostnaden i Stockholm, kan icke påstå, att en aflöning för
den sistnämnda af 5,500 R:dr Riksmynt är för hög, utan må¬
ste läst heldre medgifva att det för en Expeditions-Chef, som in¬
nehar ett af landets vigtigaste embeten, skulle, i synnerhet om
han är famillefader, blifva ganska svårt att äfven med nämn¬
da summa bekosta ett tarfligt underhåll i hufvudstaden.
Men jag begärde ordet, egentligen för att yttra mig, an¬
gående momentet lit. c., och protesterar mot den uppgift, Ut¬
skottet der lemnat, i afseende å beskaffenheten af Canzlistoch
Copist-göromålen. Jag tror mig i denna del ega någon sak¬
kännedom, vunnen under den tid af, (om jag minnes rätt),
15 år, som jag tillhört det embetsverk, hvaraf Justitiae-Stats-
Expeditionen utgör en fördelning. Visserligen äro mig för¬
Den 21 Martil.
677
hållandena inom denna Expedition icke lika väl bekanta, som
de, hvilka ega rum i Justitise-Revisionen. Men jag tror mig
dock kunna meddela den bestämda upplysning, att göromålen
vid Canzlist- och Copist-beställningarne i Justitise-Stats-Expedi-
tionen icke, såsom Utskottet uppgifver, hufvudsakligen inskrän¬
ka sig till utskrifning, collationering och afsändande af expe¬
ditioner, utan att desse tjenstemän, åtminstone Canzlisten, jem¬
väl hafva till åliggande att uppsätta alla till fördelningen hö¬
rande expeditioner, helst för denna tjenstgöring icke kan på¬
räknas något biträde af de inom Expeditionen anställde tre
Bureau-Chefer, hvilkas göromålderlörutan lemna dem full syssel¬
sättning och äro sålunda fördelade, att den ene handlägger lagfrå¬
gor, en annan ombesörjer alla statistiska ärenden, och den tredje
innehar samma befattning, som förut tillhörde Hof-Canzleren.
För öfrigt tror jag det icke vara lämpligt att åt så kallade ren¬
skrifvare uppdraga göromål af så grannlaga beskaffenhet, som
de ifrågavarande. Väl skulle det under vissa tider vara möj¬
ligt att finna duglige personer, som emot särskilda arfvoden
kunde till nämnda göromål användas; men lika lätt kan un¬
der andra tider förhållandet blifva alldeles motsatt. Jag anser
det ock vara af största vigt, att inom hvarje embetsverk ge¬
nom bestämda löner vid verket fästa och till mera maktpå¬
liggande befattningar uppamma de unga personer, som der in¬
träda, emedan desse i anrtat fall ofta torde finna för sig för¬
månligare att egna sig åt befattningar utom Statens tjenst, än
att, emot åtnjutande af ett ringa arfvode, förspilla tid och kraf¬
ter på tjenstgöringen inom ett embetsverk, som ej erbjuder
dem några utsigter för framtiden; hvaraf åter den följd lätt
kan uppstå, att Staten förr eller sednare kommer att sakna
skicklige tjenstemän. Af dessa skäl yrkar jag, att löneförhöj¬
ningen åtminstone åt den Canzlist, som inom Justitiae-Stats-Ex-
peditionen är anställd, måtte varda å ordinarie Stat uppförd.
Herr Rydin: I hufvudsaken vill jag icke yttra mig, utan
blott angående föredragningssättet; i afseende hvarå jag täger
mig friheten hemställa, huruvida vi icke må få skrida till af¬
görande af ett moment i sender. På sätt hittills tillgått, att den
ene talat om Expeditions-Cheferne, den andre om Bureau-Che-
ferne, den tredje om Registratorn, den fjerde om Canzlister
och Copister, samt den femte om renskrifvare, vet jag icke,
huru man skall komma till något resultat.
Herr Rodell: I afseende på föredragningen, instämmer
jag med Herr Rydin, och hvad sjelfva saken vidkommer, så
finnér jag det vara orimligt att gifva en Registrator högre lön,
678
Ben 21 Marlit.
än man velat tilldela Bureau-Cheferne. Jag bifaller alltså, hvad
Utskottet tillstyrkt.
Herr Stolpe: Den tid fruktår jag kan komma, då man
genom njugghet bringar Statsmachinen i olag. Man får då
se, om uti de s. k. närande yrkena finnas män med duglig¬
het att mottaga tjenster i Stats-Expeditionerna, och som haf¬
va lust dertill. Om jag ock antager det förra, betviflar jag
likväl att mångå skola finnas hugade att bortbyta en tryggad
utkomst mot Statens tjenst, dess gyllene krage och gyllene
elände. Förut har ett visst anseende åtföljt Statstjensten och
dragit äfven bemedlade och af aflöningen oberoende ynglingar
in på den banan. Nu mera är denna préstige utplånad; in¬
gen drager numera i betänkande att föredraga lönande upp¬
drag af enskilde eller associationer framför Statens njuggt
aflönade tjenster. De närande yrkena lemna nu utsigt till
både vinst och beder; och ställer Staten så till, att duglighet
och talenter dragas ifrån Statstjensten till uäringarne, så blir
väl tjensten skött derefter. Jag förordar en återremiss, på det
Utskottet måtte komma i tillfälle att närmare begrunda, huruvida
det kan vara skäl att ställa både Canzlist- och Copisttjensterna
på indragning. I dessa grader tillvänjas candidater för högre
bestyr, och antalet af Canzlister och Copister är icke större,
än att biträdet af deras händer och hufvuden är behöfligt.
Herr Lallerstedt: Det kan icke nekas, att, hvad Herr
Stolpe anfört om embetsmänifens ställning, är sannt och träf¬
fande; men jag kan ändock icke annat, än bifalla Utskottets
förslag om Copist- och Canzlist-tjensternas indragning. Just i
tillvaro af dessa tjenster, som icke kunna af de bättre utru¬
stade öfverhoppas, ligger, efter mitt förmenande, orsaken till
den öfverklagade bristen på duglige tjenstemän. Efter en ex¬
tra ordinarie tid af 6, 8, ända till JO är, befordras man til!
Copist eller Canzlist, ofta utan afseende derpå, om man eger
de egenskaper, sorn för vidare fortkomst på embetsmanna-
banan erfordras. I Stats-Departementén och Justitiaj-Revisio-
nen finnas bägge dessa tjenstegrader. Från Copist går man
till Canzlist, och stadnar i denna grad lika länge, som i den
förra. Sedan man sålunda i omkring 16 års tid sysselsatt sig
hufvudsakligen med renskrifning, anses man, vid nära 40 års
ålder, vara mogen för en tjenstgöring, som något tager själs-
förmögenheterna i anspråk. Det är klart, att på detta sätt
ingen embetsmanna-duglighet skall kunna utvecklas, utan tvärt¬
om anlagen, der de finnas, rent af mördas.
Den tjenstgöring, som nu åligger Copister och Canzlister,
Den 21 Marlii.
079
bör icke grundlägga några rättmätiga anspråk på stadiga löner,
och ännu mindre på pensions-rätt från Statens sida. De dem
åliggande bestyr kunna lika väl skötas af extra ordinarier, emot
den vedergällning, som nu blifvit ställd tiil Kongl. Maj:ts dis¬
position, och fruktan, att i Stats-Departementerne behöfva mö¬
ta renskrifvare af samma ruskiga utseende, som de, hvilka
uppenbara sig i Hof-Rättens förmak, är mera inbillad, än verk¬
lig. Den egentliga vinsten af ifrågavarande förslag ligger deri,
att Cheferne icke skulle behöfva vid befordran så mycket fä¬
sta sig vid de sökandes ålder, utan företrädesvis vid deras
ådagalagda skicklighet. Man bör hafva hunnit att öfvertyga
sig om olägenheten af att hafva renskrifvare-tjenster med lö¬
ner på Stat. Det har inträffat att, i visssa embetsverk, och
deribland Justitiee-Re visionen, ingen enda af de ordinarie Co-
pisterna eller Canzlisterne kunnat lemnäs ens förordnande att
bestrida högre tjenstebefattning, utan att man måst vända sig
till extra ordinarier. Jag understödjer Utskottets förslag
Herr Hasselrot: Om förhållandet för närvarande i Ju-
stitiae-Revisionen är sådant, som den sista värde talaren upp¬
gifvit, känner jag icke; men hvad jag vet, är, att det icke all¬
tid varit sådant. Jag har sjelf tjenstgjort derstädes och har
mig således ganska väl bekant, att Canzlisters och Copisters
arbeten icke förnämligast utgöras af renskrifning, utan af upp¬
sättning af berättelser, Pro-Memorier och dylikt. Men jag har
nu begärt ordet, endast för att tillkännagifva, att jag instäm¬
mer med Herr Stolpe om återremiss.
Herr Lundberg: Ehuru jag icke närmare känner för¬
hållandet med göromålen inom Justitiae-Stats-Expeditionen, tror
jag dock, att, med serskildt afseende å hvad innefattas i Pro-
tocollet öfver Justitiai-Departements-ärenden den 14 nästlidne
October, man må antaga för icke ogrundadt det nog mera
allmänt hysta tvifvel, att arbetet inom denna Expedition icke
motsvarar antalet af embets- och tjenstemän, men jag tinner
likväl icke rimligt, att vid en omorganisation håde Canzlist
och Copist-befattningarne kunna indragas, helst Canzlisten jem¬
väl nu, när tre Buroau-Chefer finnas, bör biträda med upp¬
sättning, och åtminstone en betydlig del af förekommande utskrif¬
ning är af beskaffenhet, att den icke lämpligen kan åt en
vanlig renskrifvare eller någon annan, än den, som är tjen¬
steman inom Expeditionen, öfverlemnas; och äfven mot be¬
stämdt förklarande att inom Kongl. Canzliet tjenstebefattningar,
som kunde anses hufvudsakligen afse renskrifning, böra indra¬
gas, skulle nog flera skäl och betänkligheter kunna anföras^
65.0
Den 21 Martil.
För min del, ahser jag, att Rikets Ständer, utan att godkänna,
livad Stats-Utskottets Utlåtande, M 42, pag. 3, under lit. c.
innerhålier, böra till Kongl. Maj:ts disposition för bestridande
af Canzlist- oell Copist-befattningarne inom Justitiao-Stats-Ex-
peditionen anvisa de af Kongl. Majit såsom löneförhöjning för
dessa befattningar äskade belopp, eller den af Stats-Utskottet
föreslagna summa; och torde återremiss härutinnan böra ske.
Herr Henschen: Jag instämmer med Herr Lallerstedt
och har mig bekant, att renskrifveriet i Stats-Departementen
afskräckt mången med något vetenskapligt sinne från att der¬
städes söka inträde. Jag bifaller, hvad Utskottet tillstyrkt.
Herr Björk: Den anmärkning, man gjort mot föredrag-
ningssättet, kan jag icke finna skälig. I afseende å momentet
a, har någon ändring icke blifvit yrkad. Hvad momentet b,
beträffar, har man velat hafva lönen för Registratorn ökad
till 2,300 R:dr, hvaremot jag, för min del, icke har något att
invända. . Det är således egentligen blott momentet c, som
föranledt någon discussion. I afseende derå instämmer jag
med Herr Lallerstedt, som såväl utredt den frågan, att jag
endast har obetydligt att tillägga. De personer, hvilka befor¬
dras till Canzlister och Copister, erhålla en rang, som icke mot¬
svaras af deras sysselsättning, och denna rang föder anspråk,
som Staten icke kan tillfredsställa. Hufvudsakliga grunden
för Utskottets förslag är, att ingen må behöfva arbeta utan
ersättning, eller vänta på liqvid 8 å 40 år. Visa då arbetarne
sig duglige, erhålla de befordran och lön, eljest bortvisas de.
På sådant sätt blifver det icke möjligt, att tjenster innehafvas
af så oskicklige personer, att de icke kunna befordras. Nu
bero embetsverken icke af dugligheten, utan af tillfälligheten.
Den, som yrkar, att Canzlister och Copister skola vara qvar,
den säger detsamma, som att han icke önskar någon reorga¬
nisation af embetsverken.
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannens fram¬
ställde följande propositioner:
4:o. Behagar Ståndet godkänna ,Stats-Utskottet Utlåtan¬
de M 42, andra punkten, mom. a ?
Svarades: Ja.
2:o. Behagar Ståndet, i afseende å mom. b. i samma
punkt, med afslag å Utskottets yttrande, besluta, att en Re¬
gistrator i Justitiae-Stats-Expeditionen bör undfå en aflöning af
2,300 R:dr Riksmynt?
Svarades: Ja.
Den 21 Martii.
681
3:o. Behagar Ståndet bifalla, hvad Utskottet i inom. c,
af samma punkt föreslagit?
Svarades Ja och Nej, samt begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs, så
lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande, JV2 42, 2:dra
punkten, lit. c. röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras denna punkt.»
Votering anställdes i vanlig ordning med slutna sedlar,
efter upprop, hvarvid Herrar Uppling, Almgren, Brinck, Ek¬
man, Benström, Ekelund, Bergvall, Palander, Frick, Ekholm,
Boman, Ericson, Billström, Hammar, Wetterberg, Wallenberg,
Wennerström, Hjort, Kistner, Heljestrand, Wedberg, Bäckström
och Windrufva voro frånvarande, och utföll med 32 Ja emot
9 Nej; i följd hvaraf förslaget var godkändt.
4:o. Behagar Ståndet besluta, att Expeditions-Chefens
i Justitiaj-Stats-Expeditionen arfvode skall nedsättas ifrån 3,500
R;dr, som Utskottet föreslagit, till 5,0.00 R:dr Riksmynt?
Svarades Ja och Nej samt begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets tillstyrkande af ett
arfvode, 5,500 R:dr Riksmynt, för Expeditions-Chefen inom
Justitiae-Stats-Expeditionen, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bestämmes detta arfvode till 5,000 R:dr Riks¬
mynt.»
Votering anställdes mod slutna sedlar efter upprop, hvar¬
vid, jemte de vid förra voteringen uteblifne, Herrar Brodin,
Lundh och Cramér, hvilken sednare, såsom broder till nuva¬
rande Expeditions-Chefen, ansåg sig jäfvig, ej deltogo i om¬
röstningen, utföll med 25 Ja emot 15 Nej; i följd hvaraf Ut¬
skottets förslag var godkändt;
och 5;o. Behagar Ståndet godkänna tabellen, lit. A., i öfrigt?
Svarades Ja.
Behandling af Stats-Utskottets Utlåtande, JH 42, fortsat¬
tes i nästa Plenum.
Plenum slutades kl. '/, 11 e. m.
In Gdcm
E. G. Runeberg.
Den 23 Mar lii.
Den 23 Martii.
Plenum kl. 10 förmiddagen.
Justerades: l:o Protocolls-Utdrag öfver besluten den
21 dennes e. rn., oell 2:o Protocollet för den 7 lili inneva¬
rande månad.
§ 2.
Upplästes ett så lydande Val-protocoll:
»År 1857 den 25 Martii sammanträdde Borgare-Stån¬
dets Herrar Electorer och valde till Suppleant-Ledamot i
Banco-Utskottet Herr Lundberg. Ut supra.
In fidem.
Karl Barthelson.»
§ 3.
Fortsattes behandlingen al Slats-Utskottets Utlåtande,
M 42, angående reglering af utgifterna under Riks-statens
Andra hufvudtitel.
Härvid (örekommo:
3:dje punkten.
Godkändes.
•lule punkten.
Litt. a.
•Herr Hasselrot: Angående Secreteraren vid Justitiee-
Canzlers-Expeditionen och den för honom föreslagna lön,
ber jag, att nu inför Ståndet få framställa mina tankar.
Jag tror nemligen, att den aflöning, som Utskottet åt denne
Secreterare föreslagit, är alltför låg, i förhållande till den
befattning, han innehar. Anda till år 1850 åtnjöt denne
Secreterare en lön af 1,800 R:dr R:gs, eller lika mycket,
som Protocolls-Secreterarne. Vid den reglering af tjenster
och löner, som vid 1850 års Riksdag verkställdes, fann man
dock, att nämnde Secreterares lön borde förhöjas, i anse¬
ende dertill, att hans göromål voro trägnare, än Protocolls-
Secreterarnes, samt att hans närvaro inom Expeditionen alla
dagar var behöflig. Man höjde då lönen för omförmälde
Secreterare till 2,350 R:dr R:gs, hvaremot Protocolls-Secre-
terarue lingö bibehålla sina löner, oförändrade, vid 1,800
R.dr. Nu har Stats-Utskottet deremot föreslagit, att lönen
Den 25 Martu.
G85
för denne Secreterare borde blifva 500 R:dr mindre, än Pro-
tocolls-Secreterarnes. Det obilliga häri torde vara ännu mera
i ögonen fallande, om jag nämner, att den nuvarande inne-
hafvaren af Secreterare-tjensten uti Justitiae-Canzlers-Expedi-
tionen för 11 år sedan var Protocolls-Secreterare, och då
sökte sig befordran till sin nuvarande tjenst.
Jag yrkar derföre den ändring af Utskottets Betänkande
härutinnan, att lönen för Justitise-Canzlers-Expeditionens Se¬
creterare må bestämmas till enahanda belopp, som det Ut¬
skottet stadgat för Protocolls-Secreterare.
Herr Henschen: Då Afdelningens förslag i detta hän¬
seende inkom, för att i Plenum behandlas, innehöll det,
att Secreterare!! uti Justitia?-Canzlers-Expeditionen skulle
åtnjuta en årlig lön af 5,500 R:dr Riksmynt. Både Herr
Björck och jag trodde då, att denne Secreterare, hvilken icke
var tjensteman uti något Collegium, utan blott anställd hos
en annan embetsman, icke kunde hafva en så arbetsam be¬
fattning, som Collegii-Secreterarne, oell att derföre icke eller
så hög lön borde honom bestås. Härpå skedde öfverlägg¬
ning, och vid derefter anställd votering, blef med 18 röster
mot 17 beslutadt, att lönen skulle nedsättas till hvad Ut¬
skottets Betänkande nu innehåller. Sedermera har jag lik¬
väl besökt Justitiee-Canzlers-Expeditionen och derstädes gjort
mig noga underrättad derom, hvilka göromål dess Secrete¬
rare åligger, samt deraf funnit, att denne tjensteman har
vida flera och trägnare göromål, än jag förut kände. Secre-
terarens göromål äro icke blott desamma, som de, hvilka
tillkomma Secreterare!) hos Justitise-Ombudsinannen, utan
äfven att utarbeta underdåniga utlåtanden i lagstiftningsfrå¬
gor. Vi veta t. ex., att Justitiae-Canzleren algifvit utlåtande
då fråga väcktes om stiftande af Stockholms enskilda Bank.
Dylika utlåtanden, som icke kosta så ringa tid, möda och
arbete, lärer Justitite-Ganzlerens Secreterare få utarbeta. Vi¬
dare måste denne tjenstemans tid icke så iitet tagas i an¬
språk derigenom, att Justitiae-Canzleren skall med honom
öfver förefallande frågor gå till råds. Denne Secreterare
skall vidare tillse, huru underordnade åklagare föra Kro¬
nans talan uti alla densamma rörande tvister, uti alla tryck¬
frihets- och religions-mål, hvilka, såsom vi veta, dagligen
ökas. Justitise-Canzlerens Secreterare åligger ock, att biträda
vid inseendet öfver Advocat-fiscaler och alla fiscaler, äfven¬
som att granska Hol-Rätters och Collegiers arbetsförteck¬
ningar samt Egodelnings-Rätternes dagböcker. Det är ju
68-4
Den 23 Marlit.
klart, att en embetsman, hvilken har så mångfalldiga göro¬
mål, som Justitiee-Canzleren, äfven måste hafva ett pålitligt
biträde. Diariet för sista året inom denna Expedition utvi¬
sar ock en numerär af icke mindre, än 833 ärenden. Jag
tror derföre, att man. med kännedom härom, icke kan un¬
derlåta, att för denne Secreterare bestämma lönen till det
belopp, Afdelningen föreslagit, eller 3,300 R:dr R:mt, hvarå
jag anhåller om proposition.
Herr Lundberg: Beträffande Secreteraren i Justitiee-
Canzlers-Expeditionen, anser jag, att man, emot hvad Stats¬
utskottet förklarat, bör oell har skäl att, i enlighet med
hvad Stafs-Råds-Protocollet för den 14 nästlidne October in¬
nehåller, antaga, att nämnda befattning är fullt jemförlig
med Expeditions-Secreterares och torde derjemte kräfva en
mera sjelfständig och med verkligare ansvarighet förenad
verksamhet. Om man icke vill medgifva Justitiai-Canzlers-
Secreteraren samma löneförmåner, som en Expeditions-Se-
creterare, synes åtminstone icke billigt eller skäligt att ned¬
sätta lönen under hvad, som föreslagits för Protocolls-Secre-
terare i Justitiae-Revisions-Expeditionen. Justitiae-Canzlers-
Secreterarens befattning och verksamhet lärer man ock, emot
hvad Utskottet antagit, böra anse jemnförlig och af minst
lika betydenhet, som Collegii-Secreterarnes, jemte det man
icke bör förgäta, att desse, likasom de yngre Collegii-Leda-
möterne, kunna hafva utsigt att inom det verk, der de tjenst-
göra, komma till högre lönegrad. Jag, för min del, anser,
att lönen för Justitiae-Canzlers-Secreteraren, med den i Kongl.
Maj:ts Proposition föreslagna skyldighet att tjenstgöra, såsom
Secreterare vid Canzli-Rätten, skäligen kunde bestämmas till
4,000 R:dr, eller åtminstone, äfven utan nämnda skyldighet,
icke under hvad för Protocolls-Secreterare i Justitite-Revi-
sions-Expeditionen beviljas.
Herr Falhem: Förekommen af föregående talare, vill
jag blott instämma med honom deruti, att lönen för Secre¬
teraren inom Justitiae-Canzlers-Expeditionen må bestämmas
till 300 R:dr R:mt, utöfver hvad Stats-Utskoltet föreslagit.
Herr Gråå: Ehuru jag anser hushållning med Statens
medel böra iakttagas, har jag dock icke tillhört den majo¬
ritet inom Stats-Utskottet, som bestämt denne Secreterares
lön till blott 3,000 R:dr R:mt. För min del, tror jag, att
Secreteraren i Justitiae-Canzlers-Expeditionen kan, i afseende
på göromåle», närmast jenmföras med Secreterarne i Rikets
Collegier. i)å jag icke låtit anteckna mig, såsom reservant
Den 25 Marlit.
685
emot Utskottets förslag, har jag nu velat tillkännagifva min
derifrån afvikande åsigt, och anhåller, att Ståndet måtte be¬
stämma lönen för denne tjensteman till det belopp, Utgifts-
Afdelningen föreslagit, eller 5,500 R:dr Runt.
Herr Björkman: Då det är upplyst, att Secreteraren
inom Justitia; Ca nzlers-Expeditionen har många och vigtiga
göromål, om hvilka man förut icke synts hafva kännedom,
anhåller jag om återrén)iss i den syftning, att denne tjenste-
mans lön måtte bestämmas till den summa, som för Expe-
ditions-Secreterarne i Stats-Departementen kan blifva fast¬
ställd.
Herr Björck: På sätt Herr Lundberg antydt, har Kongl.
Maj :t föreslagit, att Secreteraren inom Justitiae-Canzlers-Ex-
peditionen skulle erhålla rang af Expeditions-Secreterare och
åtnjuta lika lön med sådan. Utskottet åter har ansett, att,
då Expeditions-Secreterare-tjensterne torde komma att in¬
dragas, omförmälde Secreterare icke borde ställas i jemn-
förelse med dem. Åt Protocolls-Secreterarne inom Justitiee-
Revisionen har lönen nu blifvit föreslagen till 3,500 R:dr
R:mt; men att gifva Justitiai-Canzlers-Expeditionens Secrete¬
rare en lika hög lön, tror jag icke vara rigtigt, då denne
tjensteman icke bör ställas i likhet med sistnämnde Proto-
colls-Secreterare. Efter min uppfattning, bör deremot Se¬
creteraren inom Justitise-Canzlers-Expeditionen vara närmast
att jemnföra med Protocolls-Secreterarne inom öfriga Stats-
Departementerna, eller Protocolls-Secreterare i allmänhet.
Äfven en annan grund kan man taga till ledning för
omdömet i denna fråga, nemligen jemförelsen emellan för¬
hållandet med Justitiaj-Canzlerens och Justitiaj-Ombudsman-
nens Expeditioners Secreterare. Denne sednare har endast
1.800 R:dr Runt uti lön. Låt vara, att Secreteraren inom
Justitiae-Canzlers-Expeditionen äfven har något mera att göra,
än den sednare, så tror jag dock icke, att honom åligger
den mängd af göromål, som Herr Henschen uppräknat, såvida
icke chefen sjelf undandrager sig alla göromål och allt arbete.
Man bör, enligt min tanke, noga akta sig att såväl i detta,
som i andra fall göra några bestämmelser, hvarigenom man
för framtiden kan binda sina händer.
Utgående från den synpunkt, att Secreteraren inom Ju-
stitiaj-Canzlers-Expeditionen bör ställas i fullkomlig parité
med Protocolls-Secreterare i allmänhet, anhåller jag nu om
bifall tili hvad Utskottet, i fråga om denna tjenstemans lön,
hemställt.-
fiitB
Den 23 Marlit.
Hörr Henschen: Min begäran om ordet afser blott vin¬
nande af tillfälle att lä upplysa, det Secreterare inom Ju-
stitiae-Canzlers-Exp-editionen, utom hvad jag redan uppräk¬
nat, äfven, efter hvad mig sagts, äligger att, utan någon
särskild aflöning, tjenstgöra i Canzli-Rätten.
Herr Trägårdh: Då Stats-Utskottet icke haft reda på
alla de förhållanden med ifrågavarande tjenstebefattning,
hvilka nu blifvit upplysta, får jag instämma med Herr Björ li¬
man uti yrkande om återremiss i den syftning, att lönen
för Secreterare!! inom Justitiae-Canzlers-Expeditionen må be¬
stämmas till 4,300 R:dr limit.
Herr Uppling: Det tyckes vara gifvet, att Stats-Ut¬
skottet bestämt lönerne för tjenstemännen inom Justitiae-Can-
zlers-Expeditionen, utan att dervid ega full kännedom om deras
olika åligganden; hvarföre jag finnér mig föranlåten att för¬
ena mig med de talare, som yrkat frågans återremitterande.
Herr Stolpe: Om det varit fråga om bestämmandet af
en fortfarande lön, så skulle jag icke undrat på, om Stats-
Utskottet hade, såsom nu är händelsen, vidtagit en afprut¬
ning; men då det blott är fråga om en provisionel löneför¬
höjning, så hade sådant icke bordt ske. Jag finner således
icke något skäl vara för handen, att nedsätta det lönebe¬
lopp, Kongl. Majit åt Justitiae-Canzlerens Secreterare före¬
slagit. Då det är kändt, att den nuvarande innehafvare!! af
denna tjenst sökt och fått befordran dertill från Protocolls-
Secreterare, så hemställer jag, om icke Kongl. Majrts för¬
slag till lön åt denne Secreterare äfven kunde blifva Stån¬
dets beslut. I annat fall yrkar jag, att lönen måtte bestäm¬
mas till 4,000 R:dr Runt.
flerr Nygren: För min del, anser jag en återremiss
vara onödig och blott föranleda till upptagande af Slats-Ut-
skottets tid; hvarföre jag förenar mig med de talare, hvilka
yrkat lönens bestämmande till 3,500 R:dr Runt.
Herr Björkman: Då jag varit ibland dem, som yrkat
frågans återremitterande, afstår jag derifrån och förenar inig
nu med Herr Stolpe uti hemställan, att lönen må bestäm¬
mas till 4.000 R:dr, emedan detta belopp är närmast intill
det, som Kongl Maj:t föreslagit.
Discussionen var slutad; och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition: »Behagar Ståndet bestämma lö¬
nen för Secreteraren uti Justitiaj-Canzlers-Expeditionen till
5,000 R:dr R.mt?»
Den 25 Marlii.
087
Härtill svarades Ja och Nej, hvarjemte votering be¬
gärdes.
Herr Trägärdh: För inin del, är jag ock benägen att
afstå Irän yrkandet om återremiss, då jag rin inser, att der¬
med ingenting lärer vinnas, och vill i stället förena mig med
de talare, som fordra lönens bestämmande till 4,000 R:dr
R:mt, ehuru jag, med afseende på tjenstens vigt och besvär¬
lighet, fortfarande, anser 4,300 Rulr vara det minsta, som
bordt bestämmas.
Herr Uppling: Afven jag vill afstå från yrkandet om
återremiss och i stället äska, att Secreterarens lön måtte
bestämmas till 3,300 R:dr lt:mt.
Herr Hasselrot: Jag hemställer, huruvida icke votering
nu kunde få ske emellan lönens ställande på 4,000 samt
5.300 R:dr.
Sedan Herr Talmannen, i anledning af Herr Hasselrots
yttrande, erinrat, att alla meningar hade lika rätt, men att
en mening skulle blifva undertryckt genom antagandet af
Herr llasselrols förslag, hemställde Herr Talmannen om Stån¬
det ville till contra-proposition antaga lönens ställande på
3.300 R:dr?
Härtill svarades Ja och Nej, hvarjemte äskades vo¬
tering.
Således skulle först voteras om contra-propositionen,
och i sådant afseende uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande proposition:
»Den. som vill, att contra-propositionen ställes å en lön
af 3,300 R:dr ft:mt för Justitiae-Canzlerens Secreterare, rö¬
star Ja.
Den det icke vill, röstar Nej.
Vinner Nej, stalles contra-propositionen å 4,000 R:dr
Riksmynt.»
Votering anställdes i vanlig ordning, dervid voro från¬
varande Herrar Ekman. Renström, Boman, Danielsson, Wallen¬
berg, Schenström, Wahlström, Hjort, Wetterberg och Windrufva.
En sedel aflades förseglad, en dubbel sedel ogillades, och
de öfriga befunnos innehålla 43 Ja emot 10 Nej; i följd
hvaraf contra-propositionen skulle ställas på 5,300 R:dr
Riksmynt.
Häruppå justerades och anslogs denna proposition:
»Den, som gillar Stats-Utskottets förslag, att lönen för
Justitiae-Canzlerens Secreterare må bestämmas till 5,000 R:dr
Runt, röstar Ja.
688
Den 25 Martil.
Den det icke vill. röstar Nej.
Vinner Nej, bestämmes nämnda lön till 5,300 R:dr
Riksmynt.»
Votering anställdes i vanlig ordning, efter upprop, der¬
vid voro frånvarande ofvanbemälde Herrar Ledamöter, jemte
Herr Rydin. En sedel aflades förseglad, och de öfrige bo-
funnos, vid öppnandet, innehålla 47 Nej emot 7 Ja; i följd
hvaraf Ståndet beslutat, att Seereterarens uti Justitiee-Can-
zlers-Expeditionen lön skulle bestämmas till 5,800 R:dr Runt.
Litt, b.
Herr Stenqvist: Uti sista Plenum bestämde Ståndet lö¬
nen för Registratorn uti Justitiee-Stats-Expeditionen till 2,800
R:dr R:mt. De skäl, som under denna discussion blifvit till
bifall för nämnda beslut anförda, äro äfven, i fråga om Re¬
gistratorn uti Justitiaj-Canzlers-Expeditionen och hans aflö¬
ning fullkomligt tillämpliga, hvarföre jag nu icke behöfver
vidare, än hänvisa derpå, då jag anhåller om proposition på
fastställande af lön för sistnämnde tjensteman till 2,800 R:dr
Riksmynt.
Herr Hasselrot: Registratorn inom Justitia}-Canzlers-
Expeditionen har icke blott enahanda göromål, som Regi¬
stratorn inom Justitiae-Stats-Expeditionen, utan är dessutom
pligtig att förrätta Canzlist-göromål, sköta Expeditionens post
och granska fånglistorna m. m. Denne tjensteman har så¬
ledes vida mer göromål, än Registratorn uti Justitaj-Stats-
Expeditionen, samt borde derföre äfven hafva högre aflö¬
ning, än denne, men jag inskränker mig dock endast till yr¬
kande, att lönen för Registratorn inom Justitiae-Canzlers-Ex-
peditionen måtte bestämmas till 2,500 R:dr R:mt.
Herr Henschen: Afven jag delar samma åsigt, som
Herr Hasselrot och Herr Stenqvist, att Registratorns lön må
bestämmas till 2,300 R:dr Runt, med vilkor likväl, att denne
tjensteman, fortfarande, skall vara Actor uti Kongl. Canzlie-
Rätten.
Herr Björck: Det medgifves gerna, att den löneregle¬
ring, som här ar i fråga, kan vid första betraktandet synas
något besynnerlig, men jag bestrider dock, att ojemnheterna
äro så stora, som man vili antyda. Registratorn uti Stats-
Departementet har för närvarande uti lön 1,511 R:dr Runt,
och Registratorn uti Justitia}-Canzlers-Expeditionen 1,083 R:dr
R:mt, emellan hvilka löner således är en skillnad af om¬
kring 33 '/3 procent. Ehuru Utskottet åt denne sednare tjen¬
steman nu föreslagit en förhöjning af nära 100 procent, sy¬
Den 25 Marlit.
G89
nes man nu Tilja åt honom bestämma en ännu större löne¬
förhöjning. Jag tror detta icke vara beliöfligt, särdeles om
man tillika tager i betraktande,att Registratorsfjensterna, hvilka
vid en blifvande reglering äro bestämda att utgöra embets-
vorkens lägsta tjenstegrad, äro löga ansträngande, samt att
de för deras innehafvare taga ringa insigter i anspråk. För
min del, yrkar jag således bifall till Utskottets hemställan.
Herr Hasselrot: Jag vill nu icke yttra mig, huruvida
jemnlörelsen emellan de på olika tider tillkomna Ijensterne
är riktig, eller nuvarande löner stå uti ett tillbörligt för¬
hållande till de göromål, som tjensten åtfölja, utan endast
betrakta tjensterna, sådana de nu äro. Härvid får jag erinra,
att Registrator!) uti Justitiaj-Canzlers-Expeditionen bar skyl¬
dighet att sköta 2:ne tjenstebefattningar, nemligen dels en
Registratorstjenst, och dels en Canzlistbefattning. Honom
åligger ock att expediera alla skrifvelser, som från Justitine-
Canzleren till vederbörande älgå, samt att afsända alla Kongl.
Maj:ts domar och utslag, som till Expeditionen ankomma;
och pläga dessa expeditioner uppgå till 1,000 å 1,100 för
hvarje år. Rätteligen borde Registrator!) uti Justitise-Can-
zlers-Expedilionen hafva en aflöning, motsvarande dess många
och ökade göromål; men jag inskränker mig dock endast
till att fordra, det hans lön måtte bestämmas till 2,800
R:dr Runt.
Herr Almgren: För min del, anser jag visst nödigt,
att embetsmännens löner höjas så mycket, som billigheten
kräfver, men jag sätter mig allvarligt emot en löneförhöj¬
ning utöfver höfvan. l)å många utgifter inom kort för Stats¬
verket stunda, torde all varsamhet böra iakttagas, på det
att tillgångarne må förslå till betäckande af alla nödvändiga
behof. Om alla tjenstemän skola erhålla någon löneförhöj¬
ning, torde det vara alldeles oundgängligt att icke vara allt¬
för frikostig emot vissa tjenstemän. Då Utskottet, enligt
min tanke, gått en riktig medelväg, anser jag mig hafva allt
skäl att till dess Betänkande yrka bifall.
Herr Björkman: Då fråga är om löneförhöjning för
Statens embetsman, kan jag, för min del, icke godkänna
den sats, som blifvit uttalad, att deras löner borde höjas
efter en viss lika procent för alla; ty, om lönebeloppet förut
var orättvist bestämdt, skulle, efter löneförhöjningen, samma
orättvisa qvarstå, som före densamma. Ståndet har redan
beslutat, att lönen för Registrator!) uti Justitiae-Stats-Expe-
Burg.-Stånd. Prut. lid Rxttsd, 1856—1857. t I.
C90
Den 23 Marlit.
ditionen skall höjas till 2,500 R:dr li:mt, och då Registra-
torns i Justitife-Canzlers-Expeditionen befattning är lika arbet¬
sam och af lika vigt, yrkar jag således, alt lönen för ho¬
nom måtte bestämmas till lika belopp.»
Discussionen var slutad; hvarefter Herr Talmannen hem¬
ställde, om Ståndet ville bifalla Stats-Utskottets hemställan
under 4:de punkten, Litt. b. Detta besvarades med Ja och
Nej, hvarjemte votering begärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets förslag, att lönen för
Registratorn vid Justitise-Canzlers-Expeditionen bestämmes till
2,000 R:dr Runt, röstar Ja.
Den det icke vill, röstar Nej.
Vinner Nej, bestämmes denna lön till 2,500 R:dr R:mt.»
Omröstning företogs med slutna sedlar, efter upprop,
hvarvid Herrar Ekman, Renström, Ekholm, Boman, Daniels¬
son, Hjort, Wallenberg, Wedberg och Windrufva voro från¬
varande. En sedel allades förseglad, och vid de öfiiges öpp¬
nande befunnos rösterna hafva utfallit med 34 Nej mot 21
Ja, i följd hvaraf Ståndet beslutat, att Registratorns i Ju-
stitiaj-Canzlers-Expeditionen lön skulle bestämmas till 2,500
lLdr R:mt.
Litt. c.
Godkändes.
Herr Gråå: I följd af de beslut, Ståndet nu fattat,
kommer tabellen äfven att förändras, så att slutsumman
deri blifver 15,900 R:dr R:mt.
5:te punkten. Litt. a och b.
Riföllos.
Litt. c.
Herr Hasselrot: Då jag i 15 år tillhört det embets¬
verk, om hvars löner nu är fråga, och der genomgått flere
tjenstemannagradcr, må det ursäktas mig, om jag, med den
kännedom, jag tror mig om detta verk ega, söker att göra
några anmärkningar emot denna del af Retankandet.
I afseende å lönebeloppen, har jag icke något att erinra.
Jag bestrider blott riktigheten af den grundsats, som man
har gjort gällande, att Canzlist- och Copist-tjensterna icke
vidare böra vara på ordinarie stat. Jag tror nemligen, att,
i följd af den arbetsordning, som uti Juslitioe-Revisions-Ex-
peditionen eger rum, det icke är rätt välbetänkt att sätta
dessa befattningar på extra ordinarie fot. Organisationen
Den 23 Martii.
691
inom delta embetsverk är sådan, att de åtta Revisions-Se-
creterarne, som förestå livar sin rotul, hafva lill sitt biträde
indelade en Carizlist och Copist på hvarje rotul, så att hvarje
rotul utgör ett litet embetsverk för sig. der Revisions-Secre-
teraren har samma befattning inom Helgsta Domstolen, som
Departements-Cheteri i Stats-Rådet, och der Canzlistens göro¬
mål äro desamma, som Expeditions-Secreterarens, Copistens,
jemte de på rotulen indelade ■ extra ordinarie tjenstemännens,
desamma, som inom de öfriga Expeditionerna tillhöra Can-
zlisler och Copister. Dä det nu ej står i menniskoförmåga
för en Revisions Secreterare, att ensam till föredragning be¬
reda alla mål och att uppsätta expeditionerna, samt dem ex¬
pediera, för att ej tala 0111 renskriften, hvilken nog skulle
kunna bestridas af ordentliga renskrifvare, följer väl häraf,
att de ifrågavarande tjenstemännen ej äro öfverflödige, och
att man följaktligen bör förse Revisions-Secreterarne med
ständiga, d. v. s. ordinarie, biträden, på hvilka de med sä¬
kerhet kunna räkna. Om man nemligen besinnar, att hvarje
Revisioris-Secreterare på en vecka föredrager omkring 7 0
mål, lärer ingen kunna jäfva sanningen af mina uppgifter.
Canzlisten och Copisten biträda Revisions-Secreteraren med
målens beredning till föredragning, de uppsätta Rerättelser
och Promemorier, samt förslag till underdåniga utlåtanden,
och, sedan målen i Högsta Domstolen blifvit föredragna,
emottager Canzlisten alla handlingarne, för att, med biträde
af Copisten, uppsätta och expediera utslag och domar. Can-
zlisternas göromål äro således, såsom jag bevisat, att jemn-
föra med Expeditions-Secreterarnes uti de öfriga Departe¬
menten, ehuru något mera ansvarsfulla, än deras, i anse¬
ende dertill, att målen uti Justitise-Revisionen äro af vigti -
gare beskaffenhet. Fordom var tilloppet af extra ordinarie
tjenstemän inom Juslitiaj-Revisionen så stort, att hvarje rotul
kunde hafva ända till tio extra ordinarier. Nu är förhållan¬
det deremot ombytt, då, i följd deraf, att tjenstemännens
ställning försämrats, deras antal blifvit minskadt. Inom Ju-
stitiaj-Revisionen finnas nu fem rotular, som icke hafva några,
två rotular, som hafva två, och en rotul, som har blott en
extra ordinarie tjensteman. Jag hemställer nu, om det, un¬
der sådana förhållanden, vöre välbetänkt, att jemväl ställa
på extra ordinarie lot de 2:ne ordinarie biträden, som Re¬
visions-Secreterarne nu hafva, och utan hvilkas hjelp de ej
kunna sköta sina ansvarsfulla embeten. Man väntar väl,
att genom arfvoden framlocka skickliga extra ordinarie tjen-
092
Den 25 Marla.
steman. Låt vara, att man äfsen lyckas deri för ögonblic¬
ket, så fruktar jag dock, att någon säkerhet om ständigt bi¬
träde icke kan härigenom beredas. Om t. ex. en Revisions-
Secreterare skulle utsträcka sina anspråk nog långt och be¬
gagna sin myndighet att med stränga ord eller snäsor be¬
möta en tillförordnad extra ordinarie tjensteman, så torde
det kunna inträffa, att denne person, som icke är bunden
vid sin befattning, lemnar densamma under Revisions-Secre-
terarens föredragningstid, hvarigenom ärendenas gång måste
afstadna, eller åtminstone uti betydlig mån fördröjas. Man
gör således Revisions-Secreteraren beroende af sina biträ¬
den, ehuru förhållandet bör vara omvändt.
Härförutan vill jag emot det antagna systemet anmärka,
att man, enligt detsamma, icke kan komma till någon ordi¬
narie befattning inom Justitiai-Revisionen förr, än man blir
Protocolls-Secreterare, hvilken tjenst man sällan erhåller förr,
än vid 33 å 40 års ålder.
Jag vet väl, att jag icke har att inom Ståndet vänta
mig några särdeles sympathier för dessa mina åsigter; men
jag har dock icke kunnat underlåta att göra denna fram¬
ställning, för att få den förvarad uti Protocollet, såsom en
uttrycklig protest emot den af Stats - Utskottet förordade
grundsats, i afseende på Canzlist- och Copist-tjensternes in¬
dragning.
Herr Lundberg: Då Stats-Utskottet, beträffande Can-
zlister och Copister uti Justitiai-Revisions-Expeditionen, till-
lämpat den grundsats, som Utskottet förut uttalat, i afseende
å Canzlister och Copister i allmänhet, samt sålunda förkla¬
rat, att Canzlist- och Copist-befattningarne i nämnda Expedi¬
tion hufvudsakligen äro afsedda för utskrifning, collatione-
ring och afsändande af expeditioner, så har Stats-Utskot¬
tet härutinnan väsendtligen misstagit sig och visat, att det
saknat kännedom om verkliga förhållandet. 9 § af Kongl.
Maj:ts för Nedre Justitise-Revisionen den 3 Augusti 1809 ut¬
färdade lnstruction innehåller nemligen: »Canzlisternas göro¬
mål äro förnämligast, att författa berättelser i revisionssa-
ker och rotlar i vidlyftigare besvärsmål, att uppsätta expe¬
ditionerna och svara för deras renskrifning samt collatione¬
ringen af de till Kongl. Maj:ts underskrift renskrifna exem¬
plaren.» Copisternes göromål äro af samma beskaffenhet,
och verkställa de sålunda uppsättning ej blott af expeditio¬
ner och vanliga berättelser, som till parterne utlemnas, utan
äfven af s. k. promemorior, som utgöra verkliga, till ledning
Den 23 Martn.
693
för föredragningen skrifna, berättelser, deruti allt hvad i ett
mål, ifrån dess anhängiggörande i första instancen och in¬
till dess fullföljande hos Kongl. Majit, förefallit, skall så
fullständigt upptagas, att, sedan en sådan p. m. eller berät¬
telse blifvit af Revisions-Secreteraren öfversedd, föredragning
af målet kan ske genom densammas nästan ordagranna upp¬
läsande. Copisterne hafva härjemte åliggande, att uti Nedre
Justitiai-Revisionen föra protocoll öfver hvad der förekom¬
mer. De skola väl äfven, likasom eller tillika med Canzli-
sterne, ansvara för eller ombesörja utskrifning af expeditio¬
nerna, men sådan verkställes till den betydligare delen af
extra ordinarie tjenstemän, och utaf på hvarje rotuf årligen
indelade en Canzlist och en Copist äro stundom begge, men
i allmänhet åtminstone den ene af dem, upptagne genom
uppsättning, så att jag, som en längre tid inom Justitiae-
Revisions-Expeditionen varit tjenstgörande Copist och äfven
tillförordnad Canzlist, kan förklara, att jag under (lera må¬
naders eller större delen af årets tjenstgöring icke utskrif-
vit, snart sagdt, någon expedition, utan varit oafbrutet nästan
fullt sysselsatt med uppsättning, som emedlertid, om ej hin¬
der derför möter, anses företrädesvis tillkomma Canzlisten,
och hans befattning torde då, både i verkligheten och enligt
åberopade instruction, vara nära jemnförlig med uti Stats-
Departementerne anställde Expeditions-Secreterares, hvilka
det, enligt meddelade instructioner, tillhörer: att uti mål,
som, efter särskild af Departements-Chefen bestämd fördel¬
ning, till dem öfverlemnas, uppsätta för föredragningen er¬
forderliga berättelser, samt att i allmänhet ansvara för upp¬
sättning, utlemnande till renskrifning, collationering och af-
sändande af expeditioner.
Af hvad jag nu anfört, tror jag bör inses, det Stats-Ut-
skottets antagande, att både Canzlist- och Copist-befattnin-
garne uti Justitiai-Revisions-Expeditionen kunde indragas, är
oriktigt. Märkligt är, att ett sådant förklarande sker i
samma Utlåtande, deri föreslås löner förlä ordinarie Notarier
och arlvoden åt 3, eller tillsammans 20 Notarier i hvardera af
Svea och Götha Hof-Rätter, oaktadt, med undantag af proto-
collsföring, hvilken kunde verkställas af några färre och
dessutom äfven tillhör Copisterne, desse Notarier hafva med
Canzlister och Copister i Justitiae-Revisions-Expeditionen lika
göromål, i så måtto, som de verkställa uppsättning af expe¬
ditionerna, samt ansvara för eller ombesörja deras utskrif¬
ning, men Notarierne hafva icke den Canzlister och Copi-
694
Den 23 Marlit.
ster Sliggande skyldighet- alt författa förenätnnda berättel¬
ser eller promemorior. Dä åtminstone ett juridiskt biträde
åt hvarje Revisions-Secreterare eller Canzlist-befattningarnes
bibehållande är för verkställande af omförmälda uppsättning
ovilkorligen nödigt, torde åter väl möjligen, om arfvoden
anvisades för renskrifningens ombesörjande, några af Copist-
platserna kunna indragas, men dels kunde vara mycket tvifvel,
huruvida sådant blefve för Staten, göromålens behöriga gång
inom Expeditionen, eller tjenstemännens duglighet och ut¬
bildning nyttigt, dels torde åtminstone en del af utskrifning,
som nu af Canzlist, Copist eller extra ordinarie tjensteman
inom Kongl. Canzliet måste verkställas, icke lämpligen kunna
åt en vanlig renskrifvare eller någon annan, än en tjenste¬
man inom Expeditionen, öfverlemnas, dels ock torde, vid en
allt mer och mer tydligen af behofvet påkallad utvidgad
verksamhet för afgörande utaf do mål, som till Justitiae-Re-
visions- Expeditionen inkomma och på Högsta Domstolens
pröfning eller åtgärd bero, det antal Canzlister och Copister,
som inom Expeditionen nu finnes, komma att, äfven om arf¬
voden eller särskildta medel till godtgörelse för renskrifning
anvisades, blifva erforderligt. För den uppsättning, med
mera af Canzlister och Copister i Justitiai-Revisionen hitin¬
tills verkställdt arbete, som, enligt gällande instructioner, uti
Stats - Departementerne tillkommer Expeditions-Secreterare,
kunde visst ock dylika embetsmän, eller Expeditions-Secre-
terare, med dubbla eller tredubbla löner mot Canzlisternes
och Copisternes, i Justitiae-Revisions-Expeditionen tillsättas,
men sådant synes ej öfverensstämma med den sparsamhet,
som Staten kan och bör iakttaga. Skäl tyckas således all¬
deles icke förefinnas derför, att Rikets Ständer nu, hvad be¬
träffar Justitiaj-Revisions-Expeditionen, skulle meddela det af
Stats-Utskottet föreslagna förklarande, att Canzlist- och Co-
pist-befattningarne borde vid en ny reglering af embetsver-
kcn indragas, utan torde löneförhöjning, hvad angår Canzli-
sterne, likaväl, som den föreslagna jemförelsevis högre lö¬
nen för Protocolls-Secreterare, böra beviljas, på sätt och med
vilkor, som i öfrigt vid denna Riksdag sker; och om löne¬
förhöjning ej åtCopisterne meddelas, tolde det motsvarande af
Kongl. Maj:t äskade och af Stats-Utskottet tillstyrkta beloppet
böra ställas till Kongl. Maj:ts disposition, för att användas, såsom
särskildta arfvoden för Copistgöromålens bestridande. Med af¬
seende å hvad jag nu anfört, hemställer jag om återremiss till
Stats-Utskottet.
Herr Henschen: Om man ser på arbetets befordrande,
Den 23 Marlii.
69S
då tror jag man måste godkänna Stats-Utskottets åsigter.
Ser man åter på tjenstemännen och deras ställning, då tror
jag man kommer att instämma med Herr Lundberg. Vill
man vinna duglighet hos tjenstemännen, då måste man dela
Stats-Utskottets åsigter. Afser man åter, att få en större
tjenstemannaskara, då torde Herr Hasselrot hafva rätt. Att
öka tjenstemännens antal och anse tjensterna, såsom sökan¬
ders lagliga byte, är ett ondt, som hos oss gjort sig alltför
mycket gällande; och det är just för att motarbeta detta,
som Stats-Utskottets förslag är af nytta. Derigenom, att de
yngre tjenstemännen ställas på extra ordinarie fot, kan en
Itevisions-Secreterare alltid blifva bättre betjenad, än det för
närvarande är händelsen; ty han blir då icke längre bunden
vid någon viss person, utan kan till sitt biträde taga den
skickligaste. Det är ju ock klart, att de unga tjenstemännen,
vid sådant förhållande, måste beflita sig om den största möj¬
liga duglighet, lör att derigenom undfå eller bibehålla ett
sådant förordnande. Alt detta icke är förhållandet med de
nu varande innehafvarne af ordinarie Canzlist-tjensterne, är,
beklagligen, alltför nogsamt bekant.
I anledning af Herr Hasselrots yttrande, framställer jag
den förhoppning, att denne talare må, med afseende å den
grundliga discussionen i ämnet, som härstädes i förrgår egde
rum, en gång för alla hafva uttalat sina tankar och nu ge
vika för pluralitetens mening.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Tauson: Jag är icke van att öka discusionernes
längd, väl vetande, att ett litet Ja eller Nej ändå alltid till
slut bestämmer hvarje frågas utgång. Jag vill derföre nu
endast inskränka mig till ett förklarande, det jag instämmer
med Herr Hasselrot.
Herr Embring: Jag känner icke, hvad arbete och göro¬
mål ifrågavarande tjenstemän kunna åligga. Jag har icke
fästat mig härvid, utan blott, huruvida dessa Canzlister och
Copister kunna vara rättvist behandlade. Om de icke äro
af något värde, såsom duglige tjenstemän, så hafva de väl
ändå rättigheter, såsom menniskor. Detta är något, som
man knappt synes hafva erinrat sig vid behandling af denna
fråga, då man icke velat gifva dem någon löneförhöjning,
men deremot bestämt sådant för Revisionens Vaktmästare,
och tillika stadgat, att dessa fingo bibehålla, såsom pension,
samma belopp, som de åtnjutit uti lön.
Jag anser mig derföre böra yrka återremiss, i den sytt-
696
Den 25 Martti.
ning, att Justitiae-Revisionens Canzlister och Copister mä
tilläggas samma rättighet, som Embetsverkets Vaktmästare,
nemligen, att, då de icke längre kunna tjena, såsom pension,
få åtnjuta sin fulla lön. Tillika vill jag, vid denna åter-
remiss, hafva uttryckt den tanke, att det icke är rätt väl¬
betänkt att sialia dessa Canzlister och Copister på en full¬
komligt ambulatorisk fot, utan att det i stället är vida bättre,
att rental' afskeda dem, om de till tjenstens skötande äro
oduglige.
Herr Bodell: Om jag ej minnes orätt, har Ståndet re¬
dan godkännt grunden för hvad Utskottet under lill. c af
detta moment föreslagit. Af Herr Lundberg har jag fått
tillfälle erfara, att Canzlisterne åligger uppsätta domar och
utslag, och att de högre tjenstemännen endast behöfva ge¬
nomse dessa. Rikets Ständer hafva deremot icke haft sig
sådant bekant, att den, som har namnet, låter en annan göra
skäl derför, utan ansett, att både Canzlister och Copister
voro till endast för renskrilning.
En talare säger sig i 13 år hafva tillhört detta verk.
Detta kan ock ursäkta honom, att han synes känna desse
tjenstemäns ställning bättre, än de samhällsclasser, han nu
skulle representera. Det kan visserligen vara möjligt, att
näringsidkarne uti Alingsås äro mer lyckligt lottade, än
annorstädes, men i allmänhet tror jag, att de fleste närings¬
idkarne, särdeles af handtverksclassen, vilja byta med tjenste-
mannen, äfven om han tillhörer den lägre graden. Uti Ore¬
bro stad, t. ex., märkes bandtverksborgares ställning deraf,
att der finnas 73 sjelfförsörjare vid sidan af 93 mästare.
Herr Lallerstedt: För min del, finner jag denna discus-
sion vara så mycket mer öfverflödig, som Ståndet sistlidne
Lördag godkände den grundsats, hvarom nu åter tvistas.
Afven jag har någon tid gjort tjenst uti Justitia3-Revisionen
och saknar om arbetssättet der icke helt och hållet känne¬
dom. Det förvånar mig, att man vill kalla uppsättning af
berättelser i revisionssaker för något annat, än renskrif-
ning, ty dervid tillgår blott så, att man afskrifver Hof-
Rätternes domar. Promemorier fordra väl någon mera
eftertanke, men äfven dessa kunna upprättas utan någon
svårighet af e. o. tjenstemän. Enligt min tanke, äro till och
med Expeditions-Secreterarne i Stals-Departementen i sjelfva
verket endast renskrifvare. Då man nu vet, att Revisions-
Secreterarne ofta måst förbigå de ordinarie Canzlisterne
och Copisterne, såsom oduglige, och i stället vända sig till
Den 25 Ularia.
687
extra-ordinarie tjenstemän, för att lä arbetet nöjaktigt
verkställda så ligger häruti en tillräcklig anledning att
annorlunda reglera den tjenstgöring, sorn nu åtföljer dessa
grader. Det synes mig vara orätt, att gifva lön åt de per¬
soner, som innehafva Copist- och Canzlist-tjensterna, men
icke sköta dem, utan i stället lemna dem, som förrätta
tjensfgöringen, utan ali ersättning. Jag yrkar bifall till Ut-
skottes förslag.
Herr Gråd: Då de framställda anmärkningarne emot
Stats-Utskottets förslag i förevarande punkt hufvudsakligen
afse, att ådagalägga nödvändigheten af Canzlist- och Copist-
beställningarnes bibehållande inom Justitiae-Revisionen, tager
jag mig friheten göra den erinran, att indragning af dessa
tjenster icke blifvit för det närvarande föreslagen. Utskottet
har med sin framställning om de tillstyrkta lönetillöknin-
garnes ställande till Kongl. Maj:ts disposition åsyftat, att till
nästa Riksdag föranleda en undersökning om dessa tjensters
behöflighet för framtiden. För att visa angelägenheten af
deras bibehållande, har visserligen, bland annat, blifvit erin-
radt, att Copister och Canzlister i nämnde embetsverk hade
sig uppdragna helt andra bestyr, än renskrifning, hvarmed
de föga eller icke skulle befatta sig. Men om renskrifnings-
skyldigheten icke åligger dem, såsom tjenstepligt, så tillåter
jag mig fråga: hvem tillkommer då denna skyldighet? Möj¬
ligtvis torde härtill svaras, att expeditionernas renskrifning
besörjes af de extra-ordinarie tjenstemännen. Det må vara,
att så äfven tillgår. Men om total brist på extra-ordinarier
skulle uppstå, eller om deras antal vore otillräckligt, lärer
det dock tillhöra Canzlisterne och Copisterne att besörja ren¬
skrifning och collationering af de utgående expeditionerna.
Då Ståndet dessutom redan, i afseende å Justitia2-Stats-Expe-
ditionen, fattat ett likartadt beslut med det, som i den nu
föredragna punkten blifvit tillstyrkt, hemställer jag, aft Ut¬
skottets förslag må bifallas.
Herr Rydin: Jag känner visserligen icke de tjenste¬
män, om hvilka discussionen nu handlar, och än mindre de
olika åligganden dem tillkomma, och vill derföre i dessa
hänseenden icke framställa något yttrande. Deremot vill
jag uttala mitt ogillande öfver den hittills gängse princip,
hvarigenom hos oss bildats en sådan mängd extra-ordinarie
tjenstemän, att de blifvit till olägenhet både för Staten och
sig sjelfva. Om man går tillbaka och eftertänker den för¬
nämsta anledningen härtill, så skall man finna, att den bär¬
698
Den 25 Martti.
leder sig derifrån, att allt för många söka embetsmanna-
banan. Man finnér ju ständigt, att, om en gosse har något
hufvud, så skall han, efter slutad skolgång, fortsätta sina
studier vid Academierne, för att derefter söka sin fortkomst
på embetsmannabanan. Af denna plägsed har blifvit en följd,
att de unga extra-ordinalierne redan få gå en tredjedel af
sin lifstid sysslolöse och vänta på anställning. Detta olyck¬
liga förhållande är det, som man nu vill borttaga derigenom,
att man bereder tillfälle blott för arbetsamhet och skicklig¬
het att vinna anställning. Härigenom torde man ock vinna
det, att flera personer, än hittills, egna sig åt de productiva
yrkena, hvilka såmedelst äfven torde draga stor fördel af
förändringen. Om man nemligen betänker, att uti en famille
vanligen endast den med rikaste naturgåfvor utrustade sonen
bestämmes för studier, men deremot hans mindre lyckligt
lottade bröder insättas i handel och näringar, så torde man
finna, huru mycket nyttigare det varit, 0111 den del af desse
lyckligare begåfvade personer slagit sig på näringarne, i
stället för att på embetsmannabanan under en lång tid vara
onyttiga för sig och det allmänna. Huru mycket bättre de¬
ras economiska ställning äfven blifvit i förra fallet, torde
vara klart, om man besinnar, alt näringsidkarne vanligen
stå i beråd att gifta bort sina döttrar, då embetsmännen
först äro i tillfälle att gifta sig sjelfve.
För min del. anser jag detta vara en så vigtig princip¬
fråga, att jag finner Stats-Utskottets Ledamöter gjort sig
förtjente af stort beröm, för det de velat åstadkomma en
förändring uti det öfverklagade förhållandet.
Följden af tjenstemännens förminskande måste ju obe¬
stridligen blifva den, att de, som hädanefter finnas eller gå
denna bana, blifva använde och slippa att gå sysslolöse. Här
är dock, jag upprepar det, endast fråga derom, att de dug¬
lige skola användas, hvilket obestridligen blifvcr en stor vinst
för landet. Embetsmännen hafva alltid gjort anspråk på an¬
seende, och jag medger gerna, att de böra ega sådant, men,
i följd af en bättre och fullständigare uppfostran äfven åt
ynglingar, som egna sig åt andra befattningar, bar embets-
männens anseende uti icke ringa mån börjat att förminskas
mot fordom. Såsom yngling, har man alltid gyllene dröm¬
mar om framgång och lycka, samt hoppas att stiga högt;
men få äro de, hvilkas lott blifver sådan. Jag tror, att väre
bildade unge män skulle haft en vida ljusare bana för sig,
om de egnat sig åt annat, än att trängas på embetsmanna-
Den 25 Martii.
G99
banan. Det bör, nej det får icke längre förblifva, såsom nu,
att då en tjenst blir ledig, minst 20 sökande anmäla sig.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Björkman: I afseende å Justitiae-Revisionen, kan
jag icke neka, att jag delar Herr Lundbergs tankar der¬
utinnan, att det icke är för mycket, om hvarje Revisions-
Secreterare har åtminstone en extra-ordinarie tjensteman,
hvilkens biträde han vid alla tillfällen kan påräkna. Dess¬
utom bör man besinna, att, om en Revisions-Secreterare blir
sjuk eller får annat laga förhinder, är Protocolls-Secretera-
ren närmast att sköta hans tjenst. Protocolls-Secreterarens
åter skulle då bestridas af en extra-ordinarie tjensteman,
hvilket, i min tanke, vore mindre lämpligt. Med anledning
af hvad Herr Gråå anfört, anser jag det likväl vara ända¬
målsenligast att bifalla Stats-Utskottets hemställan.
Herr Hasselrot: Ehuru jag icke anser det i någon mån
komma att inverka på Ståndets beslut, kan jag dock ej under¬
låta, att framställa några anmärkningar, i anledning af de
yttranden, sorn åtskillige talare härstädes haft.
Jag hemställer först, huru man vill hjelpa sig vid in¬
träffade sjukdomsförfall bland tjenstemännen på de rotular,
der någre extra-ordinarie tjenstemän nu icke finnas. Jag har
ej påstått, att Canzlister ej göra någon tjenst, som renskrif¬
vare. De göra detta visserligen, men det är, såsom jag
visat, icke deras egentliga sysselsättning. Jag vill med ett
exempel upplysa, huru härmed förhåller sig. Hvarje Onsdag
einottager en Revisions-Secreterare alla de så kallade vecko-
målen, eller de mål, som under förflutna veckan inkommit,
och hvilka Måndagen derpå böra i Högsta Domstolen före¬
dragas. Bland dessa finnas ofta 2 h 3, ja flera hemställda
mål, angående dödsdomar, och det ölverskrider hvarje men-
niskoförmåga att ensam bereda alla dessa mål till före¬
dragning på så kort tid. Om nu inga ordinarie biträden
finnas, och det folie de tillförordnade extra-ordinarierne in,
att undandraga sig allt biträde, då det bäst behöfves, huru
blir det då möjligt för Revisions-Secreterarne att medhinna
allt? Jag hemställer derföre, huru lämpligt det är att lemna
en Revisions-Secreterare utan några ordinarie tjenstemän,
hvilkas biträde han vid alla tider kan påräkna.
Anledningen dertill, att en och annan af Justitiaj-Revi-
sionens underordnade tjenstemän nu icke ega den skicklighet,
man hade skäl att vänta, är, enligt min tanke, endast den,
att, då detta verk för några år sedan reorganiserades, man
700
Den 23 Mar lii.
intog, såsom ordinarie tjenstemän, åtskilliga personer, som
icke voro dertill rätt passande, och desse hafva alltsedan
der qvarstått. Af detta följer dock icke, att alla innehafvare
af sådana ordinarie tjenster skola sakna skicklighet. Tvärt¬
om hafva vi de vackraste bevis på motsatsen, och jag åbe¬
ropar till stöd härför, att så väl nuvarande .1 ustitiao-Stats—
Ministern, som de fleste af Justitia; Håden, gått den vägen.
Herr Rydin har sagt, att tjensternännens \ilkor ej böra
göras alltför goda, emedan man då endast får dumhufvudena
i näringarne. Herr Rydin behöfver ej bekymra sig för denna
lära. Tjensternännens vilkor äro redan så dåliga, jemnförda
med andra medborgares, att tilloppet ej blir för stort, och
jag tviflar icke på, att Staten nog får behålla dumhufvudena,
ehuru jag ej tror, att samhället härpå kommer att vinna.
Jag betviOar ock Herr Rodells förmodan, att hvarje nä¬
ringsidkare skulle vilja byta med de lägre tjenstemännen.
Huru många af näringsidkarne skulle väl vilja tillbyta sig
en lön på 1,000 å 1,200 11:dr Hunt, emot skyldighet tillika,
att derförinnan hafva undergått långa och kostsamma studier.
I öfrigt ber jag, att med ett exempel få upplysa Herr Rodell,
hurudan näringsidkarnes ställning icke sällan verkligen är.
Kort efter sista branden i Orebro stad uppförde en skräd¬
dare derstädes ett hus så stort och kostsamt, att man all¬
mänt trodde, det han genom detta byggnadsföretag skulle
totalt ruinera sig, men på denna allmänhetens förmodan sva¬
rade han endast med att bygga ytterligare ett sådant hus
Herr Gahn: I afseende ä anmärkningen, att Canzlister
och Copister för Embetsverken icke vidare skulle vara nöd¬
vändiga, får jag fästa uppmärksamheten derpå, att, om man
äfven i allmänhet antager den af Utskottet föreslagna prin¬
cipen, man dock torde vid vissa tillfällen nödgas frånträda
densamma. Detta tror jag blifva, bland annat, fället med
Justitia;-Revisionen, hvarest bland så många tjenstemän i de
högre graderne behof af tjenstledighet ganska ofta torde in¬
träffa, och således nödvändigt är att hafva någre med ären¬
dena hemmastadde personer att i deras ställe tillförordna.
Enligt min tanke, är det derföre icke rätt välbetänkt, att
ställa alla dessa underordnade tjenstemän blott på tillfälliga
förordnanden. Och om jag ej, lika med Herr Hasselrot,
anser, att lika många ordinarie Ganzlister, som nu, böra der¬
städes bibehållas, så tror jag dock, att det blir högst nöd¬
vändigt att för detta Embetsverk bibehålla åtminstone två
Den 25 Murtii.
701
sådane med ordinarie löner, hvarpå jag således anhåller om
proposition.
Herr Rudling: Tvänne talare hafva, såsom skäl för
bibehållande af Canzlist- och Copist-tjensterna, arrlört, att
desse tjenstemän vore behöflige, för att, i händelse 1'rotocolls-
Secreterare hade förfall, kunna förordnas att sistnämnda tjenst
förrätta. Detta skäl eger dock foga vigt. Otvifvelaktigt hafva
Iläradshöfdingarne icke mindre vigtiga befattningar, än Pro-
tocolls-Secreterarne; och ehuru nämnde domare icke hafva
någre tjenstemän under sig, har dock hittills icke varit brist
på skicklige vicarier för sistnämnde embetsman. Härihufvud-
staden, der så många Embetsverk finnas och så många extra¬
ordinarie tjenstemän således kunna vinna anställning, bör
följaktligen icke kunna vara brist på personer, som äro
skickliga att göra Protocolls-Secreteraretjenst, äfven om man
icke vill taga vicarier ifrån Hof-Rättens tjenstemannapersonal.
Herr Björkman: Den af Herr Rudling gjorda jemn-
förelse emellan Canzlister och Copister, å ena, och Under-
Domare, å andra sidan, är icke riktig, ty ingen lärer väl
förordnas att förvalta ett Domare-embete, som icke förut
tjenstgjort i Hof-Rätten eller Justitia)-Revisionen, och hvilken
således är jemnförlig med en Canzlist.
Herr Rudling: I anledning af Herr Björkmans yttrande,
vill jag erinra, dels att erfarenhet och skicklighet i domare-
värf föga vinnes genom Notarietjenstgöring hos Hof-Rätterne,
dels ock att extra-ordinario tjenstemän oftast förordnas att,
vid Räradshöfdingars förfall, deras embeten förvalta. Dug¬
lighet derlill vinnes förnämligast genom tjenstgöring just vid
Härads-Rätterne, der Domaren icke har någon biträdande
ordinarie tjensteman. Jag vill derföre tro, att det icke bör
blifva svårare för Herrar Protocolls-Secreterare, än för Hä-
radshöfdingarne, att skaffa sig biträden, hvilka vid förefal¬
lande behof kunna förrätta deras tjenst, helst då särskildt
anslag får disponeras till allönande af Protocolls-Secreterar-
nes biträden.
Herr Lundberg: Man har invändt, att Borgare-Ståndet
redan skulle »beslutat indragning» af Canzlist- och Copist-
befattningarne äfven inom Justitiae-Revisions-Expeditionen,
men så är dock icke fallet, utan har Ståndet endast, hvad
angick Canzlist och Copist-tjensterne uti Justitia3-Stats-Expe-
ditionen, godkännt den af Stats-Utskottet yttrade grundsats,
i afseende ä Canzlist- och Copist-belättningar i allmänhet.
Förut har jag erinrat, att ifrågavarande förslag, då det om¬
702
Den 23 Marlit.
fattar både Canzlist- och Copist-tjensterne i Justitiaj-Revisions-
Expeditionen, härleder sig från bristande kunskap, fördom,
eller förut oriktigt fattad föreställning om verkliga förhål¬
landena; och oaktadt man härom fått upplysning, nemligen
att icke renskrifning, utan uppsättning utgör desse tjenste-
mäns hulvudsakliga sysselsättning, synes man bemöda sig
att försvara en sak, som strider emot de satser, man nog
annars hyllar, ty jag tror ej, att man vill, såsom dock skulle
blifva följden, befordra godtycke samt förhindra, att hos yngre
tjenstemän kunde finnas oberoende och sjelfständighet, sorn
dock i allmänhet och särskildt hos dem, som sköta eller
kunna komma att handlägga domarevärf, borde befordras.
Så måste man väl betrakta saken, om meningen är, att till
Chefernes disposition, för att användas efter deras godt¬
finnande, skola ställas de belopp, som annars erfordrades för
aflönande af nämnde tjenstemän; och, i stället för att de,
såsom af det nya förslagets förfäktare ogillande anförts, hit¬
intills fått gå, såsom lönlöse extra-ordinarier, 7, 8 å 10 år,
skulle denna lyckliga belägenhet komma att utsträckas till
dubbla tiden, emot det att en eller annan, för sin vackrare
handstil, större benägenhet för uppvaktning och mera inställ-
samma sätt, gynnades med gratificationsbelopp framför dem,
som saknade dessa egenskaper, men hade större förmåga till
sjelfverksamhet. Sålunda skulle sannerligen uppkomma en
tillräcklig tids lönlös, osäker och beroende extra-ordinarie
tjenstemanna-ställning. Lycklig emedlertid den, som ej drab¬
bades af sjukdom, hvilken beröfvade honom möjligheten att
förtjena sitt uppehälle genom den godtyckliga, tillfälliga daga-
lönen, som vore den enda, hvilken, under det de högre em-
betsmännen bereddes en ytterligare inkomstkälla, Staten hade
tillfälle att bestå lägre tjenstemän, enär, såsom nästlidne
Lördag anfördes, det vore alldeles otillbörligt, att en person,
som förrättade Canzlist- eller Copist-göromål, skulle inne¬
hafva någon stadig lön, och, när han tjenat Staten omkring
40 års tid, samt af ålderdom ej vidare kunde arbeta, skulle
komma i åtnjutande af en mot hans ringa lön svarande pen¬
sion; äfvensom det i synnerhet vore orimligt, att, om en
Canzlist eller Copist, hvilken, likasom många andra, tjenst-
gjort 8 å 10 år utan lön, skulle, sedan han erhållit ordinarie
tjenst, men innan han hunnit föreskrifven pensionsålder, blifva
lam eller blind, Staten nödgades till hans torftiga bergning
utbetala hans lönebelopp, hvaremot, om han endast åtnjutit,
såsom nu föreslagits, tillfällig aflöning, communen hade skyl-
Den £3 Martn.
703
(likhet alt på sitt försörjningshus intaga don olycklige, me¬
dellöse tjenstemannen. Mig synes dock som Staten, då den
består pension åt Vaktmästaren, äfven skulle kunna och böra
meddela sådan åt de personer, som hädanefter komma att
förrätta de göromål, Canzlister och Copister nu åligga. Jag
förnyar min hemställan om återremiss.
Discussionen förklarades slutad, och Utskottets yttrande,
angående ifrågasatta lönförhöjningar för Canzlister och Copi¬
ster, bifölls.
Utskottets hemställan, pag. 9, om anvisande, såsom till¬
ökning i anslaget för Justiliae-Revisions-Expeditionen, af en
summa af 28,730 IUdr 30 öre, jemte tabellen, litt d.
Godkändes.
Behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande, JU 42, af-
bröts, af anledning nästa § utvisar.
§ *•
Uppå hemställan af Herr Talmannen, och sedan Ståndet
dertill lemnat bifall, föredrogs å nyo Expeditions-Utskottets
på bordet hvilande förslag till Rikets Ständers underdåniga
Skrifvelse, JM 46, angående inteckning af aftal om nyttjande¬
rätt till fastighet i stad.
Herr Uppling: På sista raden af Lag-Utskottets Be¬
tänkande, JM 14, har insmugit sig ett tryckfel. Det heter
nemligen: »Nyttjanderätts-afhandling, som dessförinnan upp¬
rättad är, må dock ej, utan medgifvande af egaren, inteck-
nas»; men i stället för egaren bör det stå: fastighelsegaren.
Denna rättelse är meddelad i en note till Betänkandet, JM
IS, men förmodligen har Expeditions-Utskottet icke obser¬
verat detta, hvadan rättelsen ej eller influtit uti den nu före¬
slagna skrifvelsen. Jag anhåller derföre om återremiss.
Vidare anfördes ej, och det upplästa skrifvelseförslaget
återremitterades.
§ S-
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande,
JM 42, angående reglering af utgifterna under Riks-Statens
andra Hufvudtitel.
Härvid förekommo:
6:te punkten, angående lönereglering för Svea och Götha
Hof-Rätter samt Hof-Rätten öfver Skåne och Blekinge.
Mom. a, angående Hof-Rätts-Presidenternes aflöning.
Herr Björkman: Jag anhåller om uppläsning af Herr
Fährcci reservation.
Sedan denna reservation blifvit uppläst, fortfor Herr
704
Den 25 Mar lii.
Björkman: Jag anser, att den upplästa reservationen rätte¬
ligen och tillräckligt upplyser, att Hof-Kätts-Presidenternes
och Justitiee-Rådens löner ej i allmänhet varit lika. Gerna
erkänner jag, att Justiliae-Rådens göromål äro trägnare, men
man bör dock icke frånkänna President-embetena vigt, enär
deras innehafvare böra uppehålla ordningen inom Hof-Rät-
terna och bland Under-Domarne i landsorterna, äfvensom
deltaga vid uppgörande af förslag till lediga tjensters åter¬
besättande. Således är Hof-Rätts-Presidenternes verksamhets¬
krets ganska vigtig; och då Justitiae-Råden icke behöfva re¬
presentera, men Presidenterne hafva mycken representations¬
skyldighet, synnerligast i landsorterne, der de innehafva de
högsta embetena, föreslår jag, att lönen för Hof-Rätts-Pre-
sidenterne måtte bestämmas till 9,000 R:dr R:mt, hvarige¬
nom ett mera rättvist förhållande uppkommer.
Herr Bager: Jag har till någon del blifvit förekommen
af Herr Björkman. Den af Utskottet föreslagna nedsättning
af Presidenterries aflöning till 8,000 R:dr från 9,000 R:dr,
hvartill den uti Kongl. Maj:ts Proposition blifvit upptagen,
kan nemligen äfven jag icke gilla. Såsom Chefer, mäste
Presidenterne vidkännas en representationsskyldighet, som
kräfver en icke obetydlig del af deras löneinkomster, och
hvarifrån Justitiee-Råden, hvilkas aflöning Utskottet tagit till
rättesnöre, äro fritagne. Hvar och en, sorn vet, hvad en slik
representationsskyldighet har att betyda, i synnerhet under
nuvarande förhållanden, skall lätt inse, att den, med afse¬
ende derpå, af Kongl. Majit föreslagna förhöjning utöfver
Justitim-Råds-lönerne af 1,000 R:dr R:gs, långt ifrån att vara
för stor, tvärtom alldeles icke förslår till de verkliga repre-
sentationskostnadernes betäckande. Också hafva taffelpen-
ningarne förut varit beräknade till 1,300 R:dr. Hvad åter
göromålen beträffar, så äro dessa, om äfven icke af särdeles
trägen beskaffenhet, dock icke af så ringa betydenhet för
den President, som på ett noggrannt, uppmärksamt och om¬
sorgsfullt sätt vill förvalta sitt embete; ”och att Presidenterne
skulle komma att göra sig skyldige till försumlighet eller
liknöjdhet uti deras embetsutöfning, bör man väl icke förut¬
sätta, vid bestämmandet af deras löner. Justitise-Råden
hafva visserligen under tjenstgöringstiden mera ansträngande
göromål, men dessa äro dock berättigade till 3 månaders
tjenstledighet om året. och ehuru denna ledighet, till icke
ringa del, måste användas för granskning och pröfning af
sådana vidlyftigare eller mera invecklade mål, som icke vid
Den 25 Marlit.
703
föredragningen genast kunnat afgöras, så bör man dock taga
i öfvervägande, alt någon rättighet till tjenstledighet icke alls
är förenad med Presidents-embetet. Derjemte anser jag det
vara af vigt, att detta embete icke må sakna ali attractions-
kraft för ledamöterne uti Högsta Domstolen, hvilka före¬
trädesvis torde kunna anses lämplige till detsammas beklä¬
dande, men bland hvilka sannolikt icke någon skall finna sig
hågad intaga Presidentstolen, så länge en slik befordran åt¬
följes af betydligt ökade lefnadskostnader, utan alt erbjuda
ringaste tillökning i löneförmånerna. På så väl dessa, som
de af Herr Fåhreeus uti sin reservation anförda skäl, till¬
styrker jag således, att Presidenternes aflöning må bestäm¬
mas till det af Kongl. Majit föreslagna belopp: 9,000 llidr.
Herr Henschen: Såsom skäl för att Presidenterne skulle
erhålla högre lön, än Justitiae-Råden, har man åberopat de
förres representationsskyldighet. Jag vet ej, hvarifrån man
fått detta ord. Väl har jag hört talas om representations-
rält, men deremot aldrig om representations-s/«/ft%/*ef, såsom
lagligen gällande. Högsta Domstolens Ledamöter äro landets
högste domare, och derföre böra de vara aflönade så, alt de
icke önska någon befordran, utan äro fullt oberoende. Illa
vore det i sanning, om de skulle söka befordran till lägre
domareplatser, derigenom hafva något att vinna af Re¬
geringens gunst. För dem, hvilka anse, att lönen bör stå i
förhållande till rangen, vill jag nämna, att Presidenterne till¬
förene hade Fält-Marskalks, men nu hafva blott General-
Lieutenants rang; och derigenom förfaller största delen af
Herr Fåhrcei reservation. Hvar och en, som vet, hvad Pre¬
sidenterne hafva att göra, kan icke neka — och de, som
talat för löneförhöjning af 9.000 R:dr, hafva måst till hälften
medgifva — att dessa embeten äro hufvudsakligen sinecurer.
Att gå upp på embetsrummet kl. '/2 1 och skrifva sitt namn
under expeditioner, samt hålla hand öfver befordringar, der¬
uti bestodo Presidenternes göromål, åtminstone under den
tid, jag gjorde tjenst i Svea Hof-Rätt. Man säger, att Justitia?-
Råden hafva tjenstledighet, men att Presidenterne sakna så¬
dan. Desses tjenstgöring är dock lindrigare, och för öfrigt
kunna de erhålla ledighet när som helst. Ingenstädes i la¬
gar eller institutioner talas om representationsskyldighet, och
dessutom tror jag, att Hof-Rätternes Ledamöter gerna kunna
berga sig utan calaser hos Presidenterne. Jag anhåller om
bifall.
Borg.- Stånd. Trot. vid hihsd. 1856— 1857. II. 43
706
Den 23 Martti.
Herr Wallenberg *).
Herr Hasselrot: Jag hade icke ämnat yttra mig, angå¬
ende denna punkt, men då man framkommit med uppgifter,
som äro uppenbart orätta, bjuder mig rättskänslan, att icke
iakttaga tystnad. En taiare har yttrat, att Hof-Rätts-Presi-
denterne komma upp på embetsrummen först klockan half 1,
och att, snart sagdt, åtnjuta’ tjenstledighet under hela året.
Hurudant förhållandet är i Svea Hof-Rätt, vet jag icke, hvaremot
jag kan intyga, att i Götha Hof-Rätt såväl Presidenten, som
hvarje ledamot är på embetsrummet på klockslaget 10, och
att Presidenten sedermera, lika med ledamöterna, deltager i
göromålen.
Herr Björkman: Hvad Hof-Rätts-Presidenternes rang
angår, så har jag derom icke så noggrann kunskap, som man
på annat håll synes hafva. Om Presidenterne icke skulle be¬
hörigen sköta sina embeten, kan man väl icke från detta för¬
hållande hämta skäl för påståendet, att desse embeten icke
äro af vigt. En talare har ansett, att det vore inconseqvent, om
en underordnad domare skulle uppbära högre lön, än landets
högste domare; meri jag hemställer, om icke, då Justitiaj-Rå-
dens göromål anses trägnare, än Presidenternes, man borde
ställa så till, att de förre vid upphunnen hög ålder eftersträf-
vade att blifva Presidenter i Hof-Rätterne, hvilket förut skett,
och hvarigenom de i Hof-Rätterne kunde fortplanta de grund¬
satser i lagskipningen, som i Högsta Domstolen gjort sig gäl¬
lande. Detta kan naturligtvis icke ske, om ej lönen för Pre¬
sidenterna bestämmes högre, än för Justitiae-Råden.
Herr Gahn: Då jag i allmänhet, i afseende å tjenste¬
män, hyser samma åsigt, som inom privatlifvet gör sig gäl¬
landa, eller att den, som lönar väl, får dugligt folk, samt att
lönerna icke böra ställas så, att tjenstemännen jemnt och nätt
kunna lifnära sig, utan att man tvärtom bör söka bereda dem
en möjlighet att äfven kunna bespara något för sina barn och
sin ålderdom, anser jag lönerna böra bestämmas så högt, som
möjligt, och att, hvad Kongl. Majit för Presidenterne föresla¬
git, ingalunda är för mycket. På dessa skäl, och då de lö-
netillökningar, som nu ‘af Rikets Ständer beviljas, komma att
fortfara endast under Mästa Statsreglering, hvarunder man väl
kan förutse, att lefnadskostnaderne ej blifva billigare, yrkar
*) Herr Wallenbcrgs vid tryckningen ej allemnade yttrande tryckcs
i slutet af detta band.
Den 23 Martti.
707
jag afslag å Stats-Utskottets tillstyrkan och bifall till Kongl.
Maj:ts Proposition.
Herr Rudling: Herr Wallenberg har yrkat ogillande af
förslaget, att Hof-Rätts-Presidenternes löner måtte ökas till
9.000 R:dr Riksmynt, och såsom skål derför andragit, att
Justitia?-Stats-Ministerns aflöning blifvit ökad med endast
3.000 lt:dr, eller från 12,000 R:dr till 13,000 R:dr. I anled¬
ning häraf, vill jag erinra, att, om också icke, på sätt jag för¬
modar, lönetillökningen för Justitiae-Stats-Ministern varit alltför
ringa, så har dock han erhållit 23 proc. löneförhöjning, hvare¬
mot Hof-Rätts-Presidenterne, om Stats-Utskottets förslag god¬
kännes, kommo att undfå endast 6 % procents förhöjning i
sina löner. Jag bifaller förslaget, att lfof-Rätts-Presidenternas
löner måtte ökas till 9,000 R:dr Riksmynt.
Herr Henschen: Om Hof-Rätts-Presidenterna erhöllo i
lön 0,000 R:dr, undfå de lika löneförhöjning, som Justitiae-
Råden, hvilkas lön först utgjort 7,500 R:dr och nu blifvit be¬
stämd till 8,000 R:dr Riksmynt. Hvad jag nyss yttrade om
Presidenternas göromål, afsåg blott den tid, under hvilken jag
inom Hof-Rätten tjenstgjorde, och det skulle vara glädjande,
om, såsom Herr Hasselrot, i afseende å Götha JIof-Rätt, an¬
fört, Presidenterne gingo upp kl. 10 på embetsrummet och
deltogo, jemte Ledamöterne, i göromålen. De yngste Leda-
möterne skulle nu erhålla 3,500 R:dr och de äldste 5,000,
och då bör väl Presidenten . för sina 8,000 R:dr kunna göra
lika med Ledamöterne och dessutom årligen bestå en mid¬
dagsmåltid åt Hof-Rättspersonalen, om sådant anses nödigt.
Man har talat om, att Presidenterne borde erhålla högre lön,
än att de blott skulle kunna lifnära sig; inen detta yttrande
synes mig alldeles olämpligt, då man talar om löner å 8,000
R:dr. Mera passande är att tala derom, då vi komma till lö¬
nerna för Länsmän och Vaktmästare. Dessutom, ehuru jag
icke vet, förmodar jag dock. att många Hof-Rätts-Råder vilja
blifva Presidenter med 8,000 Riksdalers lön.
Herr Björck*)
Herr Björkman: Egentliga anledningen, hvarföre Presi-
denternes löner icke blifvit uppsatta till högre belopp, än 8,000
R:dr, har uppgifvits vara den, att Presidenterne, de i Hof-
Rätterna dock undantagne, icke begärt mera. Om egentliga
anledningen varit denna, tror jag den ej hafva varit tillfyllest¬
Herr Björcks vid tryckningen ej ailemnade yttrande tryckes i
slutet af detta band.
708
Den 25 Martti.
görande. Presidenterne i Hof-Rätterna böra icke kunna jemn-
löras med Presidenterne i Rikets Collegier, enär de förre äro
Chefer för embetsverk, med en talrik personal, då deremot
Collegierna bestå af 4 eller 3 ledamöter, jemte en fåtalig tjenste-
mannapersonal. Vid sådant förhållande, och med afseende å Hof-
Rätts-Presidenternes representationsskyldighet, yrkar jag, att
deras loner måtte bestämmas till 9,000 R:dr R:mt.
Herr Bager: Huru ogerna Herr Henschen än vill höra talas
om någon representationsskyldighet, tror jag dock, att hvar och en,
som blir erbjuden ett Presidentembete, skall taga i öfvervä¬
gande de representationskostnader, som dermed äro förenade.
Hå Stats-Utskoltet uti sitt Utlåtande säger: »Om ock, å ena
sidan, må medgifvas, att Hof-Rätts-Presidenterne, såsom Che¬
fer för verk med en talrik personal, måste vidkännas en icke
obetydlig representationskostnad», etc. etc., så har för öfrigt Ut¬
skottet dermed sjelft erkännt den af Herr Henschen bestridda
representationsskyldighetens tillvaro.
Herr Wetterberg: Under discussionen hafva framstuckit
motiver, hvilka icke i Utlåtandet äro synliga, och om hvilka man
annars icke skulle hafva erhållit kännedom. Man har sagt,
att Presidenternes löner icke borde bestämmas högre, än Ju-
stitiaj-Rådens, på det att desse icke skulle söka Presidents-
platserne; men då en Justitiae-Stats-Minister kan nämnas till
Hof-Rätts-President, bör ett Justitise-Råd äfven kunna det, enär
den enda anmärkning, man deremot framställt, är, att ett Ju-
stitiae-Råd i sådant fall skulle ^nedstiga till ett lägre embete.
För min del, tror jag tvärtom, att ett sådant nedstigande skulle
nyttigt inverka på Hof-Rätterna och åstadkomma en helsosam
vexelverkan. Man har anmärkt, att unga personer blifvit be¬
fordrade till Presidenter. Förr har man klandrat, att icke per¬
soner i ålderns fulla kraft befordrats till dessa och dylika
platser, men nu, då detta sker, är man icke eller dermed be¬
låten. Jag biträder dem, som anse, att Hof-Rätts-Presidentcr-
nes lön bör bestämmas till 9,000 R:dr Riksmynt.
Discussionen förklarades slutad, och sedan Herr Talman¬
nens proposition på bifall till Utskottets tillstyrkan i 6:te punk¬
ten, morn., lit. a, besvarats med blandade Ja och Nej, samt
votering äskats, uppsattes, justerades och anslogs följande vo¬
teringsproposition!:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets förslag, att Hof-Rätts-
Presidenternes löner bestämmas, för hvar och en, till 8,000
R:dr Riksmynt, röstar Ja.
Den det icke vill, röstar Nej.
Den 25 Martti.
70!)
Vinner Nej, bestämmas dessa löner, hvar och en, till
9,000 Hulr Riksmynt.»
Votering anställdes i vanlig ordning, efter upprop, dervid
voro frånvarande: Herrar Schwan, Ekman, Henström, Stenqvist,
Boman, Danielsson, Hjort, Wedberg, Berglund och Windrufva.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga befunnos vid
öppnandet innehålla 32 Ja emot 22 Nej; hvadan Utskottets
tillstyrkande var af Ståndet bifallet.
Herr Stolpe: Uti den vid Utlåtandet fogade tabell före¬
kommer emellan lönen för en President, hvilken punkt nu är
afgjord, och Fiscals-Departementet, vissa embeten, såsom Hof-
Rätts-Råd, Assessorer och Secreteraren. Jag hemställer, huru¬
vida frågan om Secreteraren bör behandlas nu, eller sedan
man genomgått de i Utlåtandet upptagna särskilda punkter,
på det icke underlåtenhet att nu göra anmärkning mot för¬
slaget om Secreterarnes aflöning må anses, såsom ett medgif¬
vande, hvarigenom rättigheten till denna frågas upptagande vore
afskuren.
Sedan Ståndet, i enlighet med Herr Talmannens fram¬
ställning, bifallit, att föredragningen nu skulle fortsättas och
att den af Herr Stolpe framställda anmärkning, i afseende på
lönen för Secreterarne i Hof-Rätterne, borde behandlas i sam¬
manhang med tabellen, lit. e., fortsattes berörda föredragning.
Morn., lit. b., beträffande aflöningen för Hof-Rätternes
Fiscaler.
Herr Hasselrot: Stats-Utskottet har, efter min uppfatt¬
ning, bedömt denna fråga efter förhållandet i Svea Hof-Rätt,
der Fiscalsbeställningarne kunna betraktas, såsom öfvergångs-
platser, men sådant är icke förhållandet inom Götha Hof-Rätt,
och jag tror ej eller inom Skånska'Hof-Rätten. Utskottet har
dock erkännt, att Fiscalernas göromål äro maktpåliggande och
erfordra högre grad af skicklighet, än Notarieplatserna;»men»,
säger Utskottet, »de äro öfvergångsplatser», och derföre bör
lönen icke bestämmas högre, än till 4,500 R:dr. Med Stats-
Calendern i hand, och med kännedom om de personer, hvilka
innehafva Fiscalsbefattningarne i Götha Hof-Rätt, kan jag dock
förklara, att trenne af dem komma att stanna qvar på sina
platser. Då Utskottets skäl således icke 'eger tillämpning i af¬
seende å Götha Hof-Rätt och, efter hvad jag tror, ej heller
pä Skånska Hof-Rätten, vidblifver jag mitt i motionen gjorda
yrkande.
Herr Gråå: Då aflöningen för Hof-Rätternas Fiscaler
blifvit föreslagen till mera, än dubbla beloppet mot hvad den
710
Den 23 Martii.
nu utgör, anser jag, att Stats-Utskottet gått så långt, som man
skäligen kan fordra. Att Fiscalsbeställningarne i de flesta fall
äro öfvergångsplatser, och att befordran derifrån till Leda-
motsplatser inom Hof-Rätterna ofta eger rum, har icke kun¬
nat motsägas. Om undantag i en eller annan Hof-Rätt någon
gång skulle inträffa, förändrar dock detta icke det allmänna för¬
hållandet. Jag linner således ingen anledning till ändring af
Stats-Utskottets förslag, utan begär bifall till detsamma.
Herr Rydin: Jag känner icke Fiscalcrnes göromål, men
anser, att, om, såsom Herr Hasselrot uppgifvit, trenne bland
Fiscalerne i Götha Hof-Rätt komma att qvarstanna på sina
platser, utvisar detta, att de äro nöjda med sin nuvarande lön;
och om lönen blifver påökad, skulle de dermed blifva ännu
mera belåtne och i allmänhet icke eftersträfva befordran. Af
detta skäl, bifaller jag Utskottets förslag.
Herr Lallerstedt: Jag vill icke ingå i bedömande om Fi-
scalstjensternes i Hof-Rätten större eller mindre vigt, men jag
anser i allmänhet olämpligt, ått, på grund af en enskild mo-
tionaires yrkande, höja löner öfver de af Kongl. Maj:t äskade
belopp. Om det må vara lämpligt att nedsätta ett af Kongl.
Maj:t föreslaget lönebelopp, kan jag dock ingalunda ingå på
någon förhöjning deraf, hvadan jag anhåller om proposition på
bifall.
Herr Rudling: Då här blifvit ifrågasatt, huruvida Hof-
Rätts-Fiscalerne, med afseende å dem åliggande tjenstgöring,
hafva anspråk på större löneförhöjning, anser jag mig böra
upplysa," att nämnde tjenstemän hafva, jemte cn mängd andra
göromål, förnämligast att bereda och hos Hof-Rätten föredraga
alla inkommande brottmål, samt uppsätta och expediera utslag
i så kallade underställda brottmål. Deras befattning är följ¬
aktligen ganska vigtig och erfordrar äfven synnerlig skicklig¬
het. Att de, i följd häraf, och derigenom att deras tjenstgö¬
ring bereder dem duglighet att emottaga domareplatser äfven
bos Hof-Rätterne, samt att derföre äfven oftare vinna befor¬
dran, må väl icke innebära anledning att vägra dem en aflö¬
ning, som skäligen motsvarar deras arbete.
Herr Bodell: Jag är förekommen af Herr Lallerstedt
och instämmer med honom.
Ofverläggningen var slutad, och momentet, lit. b., bifölls.
Morn., lit. c., angående aflöningen för Notarierne i Hof-
Rätterne och gratificationer åt extra biträden vid Notariegöro-
målens bestridande.
Rifölls.
Den 25 Marlit.
711
Morn., lit. (1. angående arfvoden åt adjungerade ledamöter
i Hof-Rätterne.
Bifölls.
Utskottets yttrande, pag. 17, att, för genomförande af lö¬
neregleringen för Hof-Rätterne, Rikets [Ständer nu bevilja och
till Kongl. Maj:ts disposition ställa de, enligt tabellerne, lit. E.
F. och G. föreslagna anslagstillökningar, m. m.
Herr Stolpe: Vid jemnförelse mellan tabellerne, lit. E.
F. och G. finner jag, att lönen för Secreteraren i Svea Hof-
Rätt är föreslagen till 2,000, då deremot Secreteraren i Götha
Hofrätt skulle erhålla 2,300 R:dr och Secreteraren i Skånska
Hof-Rätten 5,000 R:dr. Denna fördelning är för den oinvigde
svår att förstå, men man ser dock, att Utskottet stödt sig på
Kongl. Maj:ts förslag, der samma belopp förekomma. Härvid
är likväl att märka, det Kongl. Majit uti Sin Nådiga Proposi¬
tion icke framställt något förslag om sportelindragning, utan
har detta blifvit af Utskottet tillagdt. Om något förbiseende
hos Utskottet egt rum, anser jag, att detsamma nu bör rät¬
tas, helst, i den händelse, att vissa sportler skulle frångå Se¬
creteraren i Svea Hof-Rätt, denne Romme att af löneförbätt¬
ringen skörda förlust, i stället för vinst.
Herr Björck.*)
Herr Gråå: Den af Herr Stolpe framställda anmärkning
är redan af Herr Björck besvarad, och jag instämmer med
denne sednare. Om Herr Stolpe behagat kasta en blick på
tabellerna, skulle han hafva funnit, att sportler finnas upptagna
för så väl Secreterarne, som Hof-Rätternas öfriga tjenstemän.
Den gjorda anmärkningen förfaller således af sig sjelf, och
jag anhåller om bifall till Utskottets förslag, hvilket icke in¬
nefattar någon skiljaktighet från det af Kongl. Majit afgifna.
Discussionen var slutad, och Ståndet godkände yttrandet,
pag. 17, jemte de under lit. E. F. och G. uppställda tabeller.
Utskottets yttrande, pag. 17, angående reglering inom Svea
Hof-Rätt af bestyret med emottagande af handlingar, som dit
ingifvas.
Herr Henschen-. Till protocollet vill jag hafva antecknadt,
att jag inom Utskottet väckt fråga om omorganisation af Hof-
Rätternas arbetsordning, och att Rikets Ständer borde begagna
tillfället att deruti föreslå nödiga förändringar, så att mål af
enahanda beskaffenhet blefve af samme personer afgjorda.
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
slutet af detta band.
712
Den 25 Marlit.
Derigenom skulle man slippa att se, hurusom i likartade mål
fem divisioner fria, då deremot den fide divisionen fäller till
ansvar. Detta är ett kändt förhållande, i afseende å tillämp¬
ningen af 2 § 1 Capitlet. M.-B. före den så kallade Sacra-
mental-lagen. Då samhällenas utveckling beror på arbetets
fördelning, samt lagfareuheten är af den vidsträckta beskaf¬
fenhet, att det blifver svårt för hvarje domare att intränga
i alla de speciela delarne, måste den af mig antydda arbets¬
ordning med tiden göra sig gällande.
Ofverläggningen förklarades slutad, och berörda yttrande,
pag. 17, godkändes.
7:de punkten, angående ny lönestat för Krigs-IIof-Rätten.
Herr Uppling: Då behofvet af en löneförbättring för
Krigs-Hof-Rättens tjenstemän är lika trängande, som för andra,
synes det billigt, att desse tjenstemän komma i åtnjutande af
någon lämplig förhöjning. Således kan jag icke gilla, att Utskottet
undandragit sig pröfning häraf, tilldess frågan om Krigs-Hof-
Rättens indragning blifvit af Rikets Ständer afgjord, destomin-
dre som löneförhöjningen skulle blifva endast provisorisk. Afven
om Rikets Ständer komme att hos Kongl. Maj:t begära indrag¬
ning af Krigs-IIof-Rätten, så kan man dock af erfaren¬
heten om den tid, som åtgår för undersökning och utredning,
huruvida en dylik indragning låter sig göra, vara förvissad,
att detta embetsverk kommer att bibehållas åtminstone till
nästa Riksdag. Då Utskottet emellertid sagt, att yttrande i
denna fråga kommer att framdeles afgifvas, anser jag icke
skäligt att påyrka återremiss; men, med afseende å hvad jag
anfört, hemställer jag, huruvida icke Betänkandet i denna del
må med ogillande läggas till handlingarne.
Herr Björck*)
Herr Bodell: Då föregående talare icke erinrat derom,
att frågan om Krigs-Hof-Rättens indragning blifvit af Allmän¬
na Besvärs- och Economie-Utskottet enhälligt tillstyrkt, hva¬
dan en sådan indragning sannolikt kommer att ske, yrkar jag,
att Stats-Utskottets yttrande må af Ståndet godkännas.
Herr Uppling: Det har icke varit min mening, att tjen-
stemännen i Krigs-Hof-Rätten skulle, om de komme att för¬
flyttas på indragningsstat, fortfarande få åtnjuta en förhöjd lön,
men jag har trott, att, så länge desse tjenstemän äro i tjenst,
bör en löneförhöjning äfven för dem beviljas.
Herr Lallerstedt: Jag har endast begärt ordet, för att
’) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
i slutet af detta band.
Den 23 Martti.
713
instämma med Herr Björck, och vill upplysa, att Economie-
Utskottet enhälligt tillstyrkt indragning af krigs-Hof-Rätten.
Herr Stolpe: Herr Lallerstedt har begått ett misstag, då han
sagt, att Economie-Utskottet enhälligt tillstyrkt Krigs-Hof-
Rättens indragning. Den i Retänkandet, »3? 67, föreslagna
skrifvelse lyder nemligen sålunda: >;att Rikets Ständer må hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majit .behagade, efter ärendets
utredning, taga i nådigt öfvervägande, huruvida ej Krigs-Hof-
Rätten må kunna indragas, och de mål, som nu tillhöra denna
domstol, kunna på de öfriga Hof-Rätterna öfverflyttas, med
iakttagande af hvad, på sätt ofvan är nämndt, för dylika måls
behandling i Kongl. Majits Högsta Domstol är föreskrifvet.»
Dertill inskränker sig Retänkandet.
Herr Lallerstedt: I anledning af Herr Stolpes anmärk¬
ning, måste jag medgifva, att det varit riktigare, om jag yttrat,
att inom Utskottet ingen enda röst höjde sig för Krigs-Hof-
Rättens bibehållande, men det ena och andra kan ungefär
komma på ett ut.
Discussionen var slutad, och Ståndet lät vid yttrandet i
7 punkten bero.
8 punkten, 1 morn., beträffande förslagsanslaget för fån¬
gars vård och underhåll.
Herr Hesselgren: Det förefaller mig besynnerligt, att,
oaktadt de bättre vilkor, hvaruti de lägre classerne i all¬
mänhet nu befinna sig, anslaget för fångars vård och under¬
håll så betydligen ökats. Jag anhåller, att någon af Stats¬
utskottets Ledamöter ville lemna upplysning om orsaken till
berörda förhållande.
Herr Murén: 1 anledning af Herr Ilesselgrens begäran,
får jag upplysa, att orsaken till fårigvårdskostnadens ökade
belopp ligger ganska nära till hands uti det förändrade be¬
straffningssätt, som efter sista Riksdag egt rum, ty det ko¬
star naturligtvis mera att hålla folk längre tid i häkte, än
att spöa och släppa dem. En annan orsak är det stegrade
priset på lifsförnödenheter, och dertill kommer, att fångarnes
antal väl äfven mäste ökas något, till följd af folkmängdens
tillvext, ehuruväl jag dock tror, att detta lyckligtvis icke
här varit fallet.
Herr Hasselrot instämde.
Herr Bodell: Jag vill icke klandra Stats-Utskottet, ty
det är dess åliggande att tillse, det ett anslag motsvarar
behofvet, men mig förefaller det gräsligt att finna, det fång-
vårdskostnaden så betydligt ökats.
714
Den 2.3 Martil.
Herr Kjörck').
Herr Hesselgren: Jag har ingalunda förbisett, att genom
förändradt straffsystem kostnaderne för fångars vård och un¬
derhåll ökats, men de, som hafva tillsyn öfver fångvården,
borde så begå, att de arbeten, som från fängelser försäljas,
betaltes med hvad de verkligen äro värde, och att concur-
rencen derigenom icke blefve så stor, att den alltför mycket
inkräktade på den frie arbetarens rätt, hvilket nu är för¬
hållandet.
Herr Henschen: Jag vill fästa Herr Hessclgrens upp¬
märksamhet derpå, att den utvidgade arbetsfriheten inom
fängelserna ännu icke trädt i verket, och att man derföre
icke känner eller kan bedöma följderna deraf.
Discussionen ansågs slutad, och morn. 1 uti 8 punkten
bifölls.
2 morn., angående hemställan, att det i mom. 1 om¬
nämnda förslagsanslag icke må till bekostande af nybygg¬
nadsarbeten anlitas.
Herr Hasselrot: Det kan blifva ganska svårt för Fång-
vårds-Styrelsen att absolut hålla sig vid en dylik föreskrift.
Om jag minnes rätt, brann fängelset i Landskrona under
en Statsreglerings-period. Om nu Fångvårds-Styrelsen varit
förhindrad att, innan Rikets Ständers nästa sammanträde, di¬
sponera öfver detta anslag, hade nybyggnad naturligtvis ute-
blifvit. Många exempel på ett dylikt förhållande kunna an¬
föras, och hvilka skulle väl följderna blifva, om Fångvårds¬
styrelsen vore urståndsatt att nybygga ett nedbrunnet fän¬
gelse. Jag anhåller om återremiss, för vinnande af rättelse
i detta hänseende.
Herr Gråå: Jag vill endast fästa uppmärksamheten
derpå, att i nästföregående punkt är ett särskildt reserva¬
tionsanslag, för underhåll af Läns- och Krono-häkten, till¬
styrkt, hvarföre jag, med hänvisning till hvad Stats-Utskottet
der yttrat, anhåller om bifall till förevarande punkt.
Herr Hasselrot: Det af Herr Gråå åberopade särskildta
anslag för reparationer af Läns- och Krono-häkten alser
icke nybyggnader af sådana, men, om det för cellfängelsers
uppbyggande föreslagna belopp får tillämpas på de af mig
anförda exempel, så förfaller naturligtvis min anmärkning.
Herr Uppling: Lika med Herr Hasselrot, finnér jag
*) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes
i slutet af detta band.
Den 23 Marlii.
713
betänkligt, om Fångvårdsstyrelsen vore ovilkorligt förbu¬
den att använda något af detta anslag till nödiga byggnaders
uppförande. För min del, har jag trott, att till fångars vård
oell underhåll jemväl hörde, att åt dem hålla hus, och då
medel för detta ändamål finnas anvisade, inser jag ej, hvar¬
före de icke skulle få dertill användas. Om detta anslag
icke finge användas till uppförande af nya fängelser, borde
deraf kostnaden för ersättande af nedbrunna fängelser åt¬
minstone få bestridas; men om det anslag, som i 9 punk¬
ten lör underhåll al Läns- och Krono-häkten finnes afsedt,
får användas till dylika nybyggnader, har jag icke något
emot denna punkt att erinra.
Herr Björck*).
Herr Rinman: Jag är i hufvudsaken förekommen af
Herr Björck. Ilevisorerne kunde icke underlåta att an¬
märka, att det för fångars vård och underhåll anvisade för¬
slagsanslag blifvit till byggnader och reparationer af fängel¬
ser i landsorten användt. Om, såsom Herr Hasselrot om¬
nämnt, ett fängelse skulle under en Statsreglerings-period
nedbrinna, synes mig Fångvårds-Styrelsen böra ingå till
Kongl. Majit med underdånig anmälan derom, samt anhållan
om medels anvisande för fängelsets återuppbyggande, men
att Fångvårds-Styrelsen skulle ega att från ifrågavarande
förslagsanslag obegränsadt draga summor till andra ändamål,
är en åtgärd, som intränger på Rikets Ständers sjelfbeskatt-
ningsrbtt.
Herr Björkman: Jag är af samma mening, som före¬
gående talare, att medel böra 3nvändas till det ändamål,
hvartill de blifvit anvisade; men jag frågar: hvar skulle väl
medel tagas lör det ändamål, som Herr Hasselrot omnämnt,
om icke af anslaget för fångars vård och underhåll? I an¬
nat fall hade det erfordrats, att särskildt anslag dertill blif¬
vit anvisadt, och sådant har ej skett; ty på allvar lärer
man väl ej vilja påstå, att de i 9 punkten anvisade 13,300
R:dr R:mt för ändamålet kunnat vara tillräckliga. Hen 11
punkten afser åter endast nybyggnad af Länsfängelser efter
cellsystemet. Dessa äro egentligen ransaknings-fängelser.
Nu talas åter om straff-längelser. En talare har ansett, att
lilla creditivet kunde användas t. ex. till återuppbyggande af
*) Herr Björcks vitt tryckningen ej aflemnade anförande tryckes i
slutet af detta band.
716
Den 23 Martn.
ett nedbrunnet fängelse. Detta är en alldeles ny åsigt, om
hvars riktighet jag hyser tvifvel.
Herr Ödmansson: .lag vill icke bestrida, att anslag
bora användas till de ändamål, hvartill de blifvit anvisade;
men, såsom Herr Hasselrot omnämnt, inträffade för någon
tid sedan, att uti Landskrona nedbrann ett Kronans bus, uti
hvilket för enskild mans räkning var inrättad en fabrik, der
300 fångar sysselsattes. Orri detta fabrikshus icke åter blir
uppbygdt, måste nämnde arbetare, för fnilka betalning med
0 skillingar för hvardera erlades till Kongl. Maj:t och Kro¬
nan, gå sysslolö'sa. Jag hemställer, om detta kan vara rät¬
tare, än att af förslagsanslaget för fångars vård och under¬
håll använda en summa förskottsvis till byggnadens uppfö¬
rande, hvilket icke kan ske, om Utskottets förslag antages.
Jag yrkar återremiss.
Herr Hasselrot: Jag är af samma mening, sorn Herr
Rinman, att man ej bör lemna åt Regeringen att efter be¬
hag använda Rikets medel, men. i afseende å fängelsesyste¬
met, befinna vi oss nu i en öfvergångs-period från använ¬
dandet af afflictiva straff till införande af cellfängelse, och
undantag torde i förevarande fall vara behöfligt. För min
del, räknar jag Fångvårds-Styrelsen till förtjenst, att den till
afhjelpande af oundvikliga behof användt anslag utöfver det
belopp, som för fängelsebyggnader blifvit anvisadt. Dess¬
utom vill jag erinra, att i åtskilliga län ännu saknas straff-
fängelser, ehuru lagen om straffarbete är gällande öfver
hela Riket. Om denna brist kunde fyllas genom använ¬
dande af medlen för fångars vård och underhåll, vore detta,
bra. Att åter för detta ändamål använda lilla creditivet,
hade jag trott ej låta sig göra; men om detta går för sig,
är jag dermed belåten.
Herr Rodell: För min del, anser jag, att här är fråga
om ett förslagsanslag för fångars vård och underhåll. Skulle
man nu använda detta anslag till nybyggnader och repara¬
tioner, så dragas medlen ifrån sitt bestämda ändamål, och.
1 händelse ett fängelse brunne opp, måste tångarne släppas
lösa. Då genom återremiss icke något kan vinnas, förenar
jag mig med dem, som begärt bifall till denna punkt.
Herr Ekholm: Om man behandlar detta Retänkande
på sådant sätt, att den ena frågan blandas ihop med den
andra, kan man kanske icke komma ur fläcken. Att nu
inblanda Si punkten, der fråga är om medels anvisande till
uppförande af Länsfängelser efter cellsystemet, är icke lamp-
Den 25 Manii.
717
ligt. Det blir tids nog att tala om nybyggnader af cellfän¬
gelser, då man kommer till denna punkt. För min del, bi¬
faller jag Utskottets hemställan och anhåller, att de talare,
som ytterligare begärt ordet, ville, om möjligt, derifrån
afstå.
Herr Brinck: Jag instämmer med Herr Ekholm, att,
om man skall fortgå på det sätt, att den ena punkten lös-
ryckes från den andra, skall man aldrig komma till något
slut, åtminstone icke till det, som är godt. För min del,
anser jag, att Stats-Utskottet handlat klokt, då det föreslagit
en sådan hemställan, sorn- 8 punkten innehåller. De Leda¬
möter, som talat om nybyggnad af fängelser, synas icke
hafva reda på, eller också förgätit, att på extra Statsregle-
ringen finnes anvisad en sammanräknad summa af Il:dr
476,000 R:dr b:co för sådant ändamål. Derifrån torde väl kunna
tagas medel till nybyggnad af uppbrunna fängelser. Om en
dylik olycka, som i Landskrona, inträffar, bör Fångvårds¬
styrelsen derom göra anmälan hos Kongl. Majit, som utan
tvifvel kan finna medel för sådant ändamål. Emedlertid får
man icke förbise vigten deraf, att icke belasta ett förslags¬
anslag till fångars vård och underhåll med dylika ingrepp,
som medels anvisande deraf till nybyggnader. Det är för.
öfrigt knappt tvimne år, som Rikets Ständer äro åtskiljde,
och den administration, som icke inser, hvad under denna
tid är behöfligt till nybyggnad af fängelser, — förutsatt, att
någon olycka icke timar, — och derom gör ej anmälan hos
Kongl. Majit, sköter i Sanning icke förvaltningen på ett än¬
damålsenligt sätt.
Herr Björkman: Man har här framkommit med det
förmenande, att discussionen aflägsnat sig från ämnet. En
dylik förebråelse kan jag, för min del, ej taga åt mig. Då
i 8 punkten föreslås en underdånig anhållan derom, att för-
slags-anslaget för fångars vård och underhåll hädanefter icke
må anlitas till bekostande af nvbyggnads-arbeten vid fängel¬
serna, har jag, med anledning deraf, sagt, att en sådan un¬
derdånig anhållan endast vore lämplig i det fall, att anslag
för ändamålet blefve på annat håll anvisadt; och detta måtte
väl höra till ämnet.
Ofverläggningen var slutad, hvarefter Utskottets tillstyr¬
kande, pag. 24, och hemställan, pag. 25, godkändes.
Ståndet åtskiljdes kl. '/i 5 e- ra i för att åter samman¬
träda, till fortsättning af
718
Den 2.1 Marlit'.
Plenum, kl. 6 eftermiddagen.
§ 6.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver Ståndets denna dag
fattade beslut.
§ 7-
Fortsattes föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande,
JU 42, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Andra Hufvud-titel, hvarvid förekommo:
9:de punkten.
Godkändes.
10:de punkten.
Godkändes.
11 punkten.
Herr Bodell: Jag vill endast anmärka, såsom någon¬
ting oformligt, ali Rikets Ständer, af den omständighet, att
Kongl. Majrt tillerkännt Provincial-Läkare ökad ersättning
för rnedico-legala besigtningar, skola tvingas att medgifva
förhöjning af ifrågavarande förslags-anslag.
Vidare anfördes ej; och punkten bifölls.
12:te och 13:de punkterna.
Godkändes. .
14:de punkten.
Herr Henschen: På sätt min vid förevarande punkt af
Utlåtandet fogade reservation utvisar, har jag yrkat, att vid
innevarande Riksdag måtte anslås hela det för de återstå¬
ende cellfängelse-byggnadernas uppförande erforderliga belopp,
eller 700,000 lt:dr. Bland skälen för detta yrkande, vill jag
nu endast anföra: l:o att jag anser det vara nödvändigt, för
att möjliggöra en öfver hela Riket lika tillämpning af de nya
strafflagar, hvilka dels redan äro, dels ock, såsom jag hop¬
pas, snart skola blifva antagne, och i hvilka föreskrifves, att
ådömd straffarbete skall i ensligt fängelse verkställas, och
2:o att Rikets Ständer, vid 1840—1841 årens Riksdag, i en
med denna likartad fråga, beviljat högre anslag, än Kongl.
Maj:t begärt, och således redan frånträdt den i constitutionela
stater vanligen antagna grundsats, att icke anvisa mera, än
Regeringen föreslagit. Rättvisan fordrar dessutom, att förmå¬
nen af cellfängelse-systemet i lika grad kommer Rikets alla
län till godo, och att alla lika brott blifva lika bestraffade.
Jag hemställer alltså, om icke Ståndet skulle finna skäligt att
Den 23 Martil.
71!)
antingen höja ifrågavarande anslag till den af mig uppgifna
summa, eller att återremittera punkten, hvilken sistnämnda
åtgärd måhända vore lämpligare, för den händelse, att i nå¬
got af de öfriga Riks-Stånden annan summa varder fastställd,
utom det skäl ock kan vara för handen, att, innan Rikets
Ständer i frågan besluta, utredning genom Utskottet åstad¬
kommes, i hvad mån tillgängliga medel må vara för ända¬
målet tillräckliga. Om den af mig nu yttrade mening delas
af andre Ståndets Ledamöter, anhåller jag, att de måtte gifva
sådant tillkänna, på det jag mä veta, huruvida skäl kan yara
att begära votering i frågan.
Herr Nygren: Då det måste antagas, att Regeringen är
bättre, än hvarje enskild medlem af representationen, i till¬
fälle att bedöma den behöfliga summans storlek, yrkar jag
bifall till Utskottets, på den Kongl. Propositionen i ämnet grun¬
dade, förslag.
Herr Gråå: Om än den åsigt, Herr Henschen fram¬
ställt, att Rikets samtlige län böra på en gång förses med
cellfängelser, skulle vara riktig, bör ock besinnas, att man
icke kan åstadkomma dessa byggnader annorlunda, än i den
mån tillgången på architecter och nödig arbetsstyrka med-
gifver. En consequent tillämpning af nämnda'åsigt skulle dess¬
utom leda tili den följd, att, i händelse icke någon cellfän¬
gelse-byggnad i landet funnes, anslag till uppförande af så-
dane byggnader borde på en gång beviljas för Rikets alla 24
län. Den Kongl. Propositionen upptager och Utskottet har
jemväl tillstyrkt den summa, hvilken ansetts erforderlig för
de cellfängelse-byggnader, som beräknats kunna intill näst¬
kommande Riksdag hinna uppföras. För min del, tror jag,
att icke ens denna summa kommer att under den stundande
Statsreglerings-perioden blifva för ändamålet fullt använd.
Och, vid sådant förhållande, anser jag, att det skulle vara
mindre välbetänkt att, genom anvisande af ett ännu högre
belopp, undandraga medel, som till andra föremål äro behöf¬
liga. Af dessa skäl, och då i allt fall någon motion icke blif¬
vit väckt i den af Herr Henschen angifna syftning, yrkar jag
bifall till Utskottets förslag.
Flere instämde.
Herr Rönblad: Om än i fordna tider omständigheterna
icke påkallat särdeles stor skyndsamhet vid utförandet af
cellfängelse-byggnaderne, tror jag dock, att, i följd af brott-
måls-lagstiftningens utveckling i sednare tider, angelägenheten
numera fordrar, att dessa byggnads-arbeten med större rask¬
720
Den 23 Martil.
het bedrifvas. De norra länen sakna ännu cellfängelser, hvar¬
af följden är, att straden i vissa läll der icke kunna, i full
öfverensstämmelse med gällande föreskrifter, utan endast på
ett ofullständigt och föga ändamålsenligt sätt verkställas. Un¬
der sådana förhållanden, torde det icke kunna bestridas, att
behofvet af cellfängelser är ganska stort i nämnda län, lika¬
som i öfriga län, hvilka ännu sakna sådan anstalt. Invänd¬
ningen om bristande tillgång på architecter och arbetare tror
jag icke förtjena synnerligt afseende; och om man blott viii
bereda utvägar att på kort tid fullborda de få cellfängelser,
som ännu återstå, bör det icke eller vara svårt att finna me¬
del dertill. Jag instämmer således fullkomligt i den af Herr
Henschen yttrade mening, ehuru jag fruktar, att densamma
inom detta Stånd icke skall vinna något allmännare erkän¬
nande.
Herr Almgren: Jag är förekommen af Herr Gråå, och
instämmer med honom, öfvertygad, att den af Utskottet före¬
slagna summa är tillräcklig för de cellfängelse-byggnader,
hvilka intill nästa Riksdag kunna hinna uppföras; hvadan,
och då medel erfordras för många andra vigtiga ändamål,
jag tillstyrker bifall till förevarande punkt.
Discussionen var slutad, och 14 punkten bifölls.
13 punkten.
Dervid lät Ståndet bero.
§ «•
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, As 43, an¬
gående regleringen 'af utgifterna under Riks-statens Tredje
Hufvud-titel.
Härvid förekommo:
1 punkten, pag. 2, angående lönen lör Utrikes Stats-Mi-
nistern.
Herr Ekholm: Under åberopande af de i Herr Björcks
reservation anförde skäl, yrkar jag, att allöningen för Utri¬
kes Stats-Ministern måtte bestämmas till endast 20,000 R:dr
Riksmynt.
Herr Stolpe yrkade bifall till Utskottets förslag.
Herr Trägårdh: Att en betydlig tillökning i lönen för
Utrikes Stats-Ministern är behöflig, borde icke kunna bestri¬
das. De skäl, sorn anförts för löneförhöjning åt Justitiae-
Stats-Ministern, gälla här i ännu högre grad, och liera andra
skäl tillkomma, bland annat, den omständighet, hvilken ej
ens kunnat förnekas af dem, som yttrade sig emot sist¬
nämnda löneförhöjning, nemligen att Utrikes Stats-Ministern,
Den 23 Marin.
72 i
till följd af sin samhällsställning, mäste vidkännas en betyd¬
lig representationskostnad. 1 betraktande häraf, kan en förhöj¬
ning af 7,300 R:dr i lönen för bemälde embetsman icke an¬
ses öfverdrifven, helst den i sednare tider inträffade stegring
af lefnadskostnaden jemväl för Utrikes-Ministern mäste låta
sig förmärka. Jag hemställer alltså, att Ståndet måtte bifalla
Utskottets förslag.
Herr Hesselgren: I öfverensstämmelse med den åsigt,
jag yttrade, då fråga var om anslagen för Justitise-Departe-
mentet, anser jag tillökningen i aflöningen för Utrikes Stats-
Ministern icke böra bestämmas till högre belopp, än 3,500
R:dr, hvarigenom denna aflöning på det hela blefve 20,000
Il:dr R:mt, eller 5,000 R:dr mera, än lönen för Jnstitiaj-Stats-
Ministern, en proportion, som, i min tanke, är både billig
och riktig.
Herr Gråå: Sedan Ståndet beslutat nedsättning af lö¬
nen för Justitiae-Stats-Ministern, anser jag consequencen fordra,
att det af Utskottet för Stats-Ministern för Utrikes Ärendena
tillstyrkta lönebelopp äfvenledes i jemnförligt förhållande ned-
sättes. Jag hemställer således, att lönen för Utrikes-Ministern,
i enlighet med Herr Björcks reservation, bestämmes till 20,000
R:dr Runt.
Herr Palander: Man har på detta rum vid flera till¬
fällen hört upprepas det påstående, att lönerna för Statens
högre functionairer icke böra bestämmas till högre belopp, än
nödvändigt erfordras. Detta påstående må vara riktigt; men
om något undantag i nämnda hänseende bör ega rum, är det
visserligen för Utrikes Stats-Ministern, i anseende till hans
höga ställning i samhället, äfvensom den honom åliggande
representationsskyldighet, som sätter honom i nödvändighet
att, så till sägandes, rivalisera med de utländska Hofvens här¬
varande Ministrar. En samvetsgrann hushållning med Sta¬
tens medel bör alltid iakttagas; men jag tror, att man i före¬
varande läll icke bör räkna på några tusental Riksdaler iner
eller mindre. Ett särskildt skäl härtill ligger i den kända
svårigheten att finna personer, sorn äro lämplige och på sam¬
ma gång villige att åtaga sig ifrågavarande befattning, af hvil¬
ken dess innehafvare skördar alltför ringa inkomst. Det är
ett erkändt förhållande, att aflöningen för vårt lands Ministrar
i allmänhet är alltför ringa, och detta gäller företrädesvis Ut¬
rikes Stats-Ministern. På dessa grunder yrkar jag bifall till
Utskottets förslag.
Herr Frick instämde.
Borg.-Ständ. Prut. vid tliksd. 185G —1857 II. 46
722
Den 25 Mai lii.
Herr Ekelund: För min del, gillar jag icke den af Stån¬
det vid ett föregående tillfälle beslutade nedsättning i den lön,
Stats-Utskottet föreslagit för Justitise-Stats-Ministern, utan tror,
att samma lön rätteligen bort bestämmas till hvad i den Kongl.
Propositionen blifvit begärdt. Lika litet kan jag nu biträda
deras mening, som påyrkat en minskning i den af Utskottet
för Utrikes Stats-Ministern föreslagna löneförhöjning, hvilken
jag anser vara väl behöflig för detta höga embetes värdiga
upprätthållande. Jag tillstyrker således, att ifrågavarande aflö¬
ning måtte, i enlighet med Utskottets förslag, bestämmas till
24,000 lLdr R:mt.
Herr Bodell: Den meningsskiljaktighet, som röjer sig i
förevarande fråga, torde hafva sin förklaringsgrund i det för¬
hållande, att en del af Ståndets Ledamöter befinna sig i den
ställning, att de ej kunna undgå att vidkännas sin anpart i
den föreslagna löneförhöjningen, men andre deremot af inne-
hafvande adier i Privat-Banker eller ångbåts-bolag hafva att
påräkna en för beskattning oåtkomlig inkomst, och följakt¬
ligen icke finna någon betänklighet mot att lemna sin röst
för ökade statsanslag. När man i allt fall är villig att på
redan höga lönebelopp medgifva förhöjning af 23 proc., tyckes
det gå nog långt att sträcka anspråken derutöfver; och märk¬
ligt är, att inom detta Stånd, som utgöres af de betryckte
städernas representanter, flere Ledamöter föra ett sådant språk,
som att Sverige med sina små tillgångar skall uppträda, för
att rivalisera med andra länder, hvilka hafva ända till 56,000,000
R:dr årlig inkomst. För min del, tror jag det vara landets
Embetsmän långt värdigare att rivalisera med andra nationers
functionairer i kunskaper och duglighet, än att söka med dem
täfla i flärd och yppigt lefnadssätt.
Herr Rydin: Om jag ock vid föregående tillfällen med
min röst medverkat till nedsättning i de af Utskottet före¬
slagna lönebelopp, kan jag dock icke tillstyrka någon ned¬
sättning i den af Utskottet föreslagna löneförhöjning för Utri¬
kes Stats-Ministern, eller i något af de öfriga anslag, som
röra tredje Hufvudtiteln. Man måste besinna, att Sverige
under sednare åren intagit en helt annan politisk ställning,
än den det förut innehaft, och att derigenom Utrikes Stats-
Ministern, så väl, som öfrige till nämnde Hufvudtitel hörande
Embetsmän, till följd jemväl af lättade communicalioner, kom¬
mit i vida mera beröring med utlandet, än tillförene. Denna
förändring medför ock ökade kostnader, hvilka åter påkalla
ökade anslag. Om landet för närvarande åtnjuter lugn och fred
Den 23 Marlit.
725
vet man dock ej, hvad framtidenbär i sitt sköte. Kommande
är kunna medföra förvecklingar, som föranleda lugnets stö¬
rande, och äfven ur denna synpunkt finner jag nödvändigt
att icke pruta på den af Kongl. Maj:t begärda summan.
Sverige, Ilvars rang bland Europeiska stater anses vara den
sjette, är det land, som till sina diplomatiska angelägenheter
Jemnar det jemnförelsevis minsta bidraget; och i (lera stater
af lägre rang äro för nämnda ändamål betydligt högre sum¬
mor anvisade. På dessa skäl samt af ren fosterlandskärlek
och nödig försigtighet, tillstyrker jag bifall till Utskottets, i
enlighet med den Kongl. Propositionen, afgifna förslag.
Herr Embring: Då jag i redan behandlade punkter, rö¬
rande löneregleringen, understödt Utskottets förslag, kan jag
i nu förevarande fråga ej annat, än följa samma princip,
Jag anser angeläget att för samhällets så väl högre, som
lägre Embetsrnän anvisas sådan aflöning, som af behofvet på¬
kallas, emedan i annat fall föga förhoppning är att för dessa
embeten finna fullt lämplige personer; hvadan jag ock till¬
styrker bifall till Utskottets förslag.
Herr Ericson: Jag är icke fallen för att slösa med
Statens medel, men anser det vara en pligt för representa¬
tionens medlemmar att icke iakttaga sådan hushållning, att
följden kan blifva misshushållning. Det måste vara af största
vigt, att den person, i hvars händer landets utrikes angelä¬
genheter äro lemnade, förses med sådan aflöning, som be¬
hofvet och embetets värdighet kräfva. Det är ock kändt,
att det ofta varit svårt att finna lämplig person till beklä¬
dande af ifrågavarande embete, just derföre att ingen annan,
än den, som egt betydliga enskilda tillgångar, kunnat eller
vågat emottaga ett embete, som fordrar en representations¬
skyldighet, större, än för någon af de andre Konungens Råd¬
gifvare.
Af dessa skäl, som föranledt mig att inom Utskottet till¬
styrka den af Kongl. Majit begärda löneförhöjning för Utrikes
Stats-Ministern, ämnar jag ock nu rösta för bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Brinck: I allmänhet vill jag, i fråga om anslag
af Statens medel, gerna hålla tillbaka, der sådant rimligen
låter sig göra; men i denna punkt tror jag det icke vara skäl
att pruta på den af Utskottet föreslagna ziffra. Man får ej
glömma den grannlaga ställning, hvari en Utrikes Stats-Mini-
ster sig befinner. Säga, hvad man vill, den menskliga svag¬
heten är dock alltid lätt att åtkomma; och det kan icke för¬
724
Den 23 Martil.
nekas, att en Minister, om lian eger tillfälle att på lämpligt
sätt umgås med diplomatiska personer, mången gång förmår
att bereda framgång för sina till landets bästa syftande önsk¬
ningar, der sådant eljest skulle hafva misslyckats. Då jag
för öfrigt tror, att vårt Utrikes-Departement bör af repre¬
sentationen med huldhet omfattas, på det Sverige måtte kunna
bibehålla den ståndpunkt, som det under sednare åren till
nationens gagn och heder intagit, hemställer jag, att Ståndet
måtte bifalla Utskottets förslag.
Herr Björck: Ehuru jag tror, att i denna sak redan
blifvit yttradt allt, hvad deruti kunnat och bort sägas, vill
jag dock fästa uppmärksamheten derå, att Utskotts-Afdelnin-
gen icke vägrat att med en ganska rundlig summa tillstyrka
tillökning äfven af nu ifrågavarande anslag, då Afdelningen, i
likhet med hvad, i afseende å Justitiae-Stats-Ministern, egt
rum, för Utrikes Stats-Ministern föreslagit en löneförhöjning
af 25 proc. eller 3,500 R:dr. I Utskottets Plenum väcktes
dock fråga om förhöjningens bestämmande till 7,500 R:dr,
och genom votering blef denna mening antagen med 18 röster
mot 17, ett förhållande, som visar, att en tämligen allmän
opinion förefanns för den lägre ziffran. Om det icke kan
förnekas, att Utrikes Stats-Ministern, med det anslag, han hit¬
tills åtnjutit, kunnat berga sig, och att Regeringen, vid inträffad
ledighet, icke varit i förlägenhet att finna en man för platsen,
måste det dock erkännas, att en mindre ansenlig lönetillök-
ning nu bör vara tillräcklig. Jag vet ej, om detta är rätta
tillfället att inlåta sig i besvarande af hvad Herr Rydin yttrat;
men jag tror mig hafva i min reservation anfört tillräckliga
skäl för den åsigt, att man nu bör kunna åtnöjas med en
lägre summa. Utan att vidare upprepa innehållet af reserva¬
tionen, vill jag endast erinra om den slutsats, hvartill jag der¬
uti kommit, nemligen att Sverige icke för framtiden behöfver
i utlandet representeras med så hög kostnad, som hittills.
Denna fråga hör dock icke till nu förevarande punkt, utan
till en följande, som rörer Minister-Staten; men jag kan i
allt fall icke finna, att Ministerns ställning föranleder den be¬
tydliga löneförhöjning, som af Utskottet blifvit föreslagen;
hvarföre jag ock yrkar, att ifrågavarande förhöjning måtte
bestämmas till den lägre summa, jag i reservationen upp¬
gifvit.
Herr Ekholm: Det är väl sannt, att de bland Ståndets
Ledamöter, sorn nu yttrat sig för den högre summan, någon
gång, såsom de försäkra, funnits benägne för en prutning på
ben 23 Martii.
725
ifrågasatta anslag. Emedlertid skall det blifva interessant att
erfara, i hvad mån de framdeles följa mera stränga spar-
samhetsprinciper. Jag fruktar likväl, att, om från deras sida
någon nedsättning i anslagsbelopp varder yrkad, sådant kom¬
mer att gälla de lägre tjenstemännens löner. Om Rikets
Ständer för Utrikes Stats-Ministern bevilja ett anslag af 3,500
R:dr utöfver den lön, bemälde Embetsman för närvarande
åtnjuter, synes det, som alla billiga anspråk derigenom skulle
vara tillfredsställda. Nog besynnerligt förefaller mig det på¬
ståendet, man här framkastat, att en större tillökning vore
erforderlig för upprätthållande af Rikets värdighet och det
ökade anseende, som Sverige under de sednare åren skulle
hafva vunnit; ty, om detta större anseende verkligen före¬
finnes, måste det hafva blifvit förvärfvadt under den tid, atlö-
ningen till Utrikes Stats-Ministern utgått med den i nu gällande
stat upptagna summa. Jag vidhåller således mitt yrkande, att
ifrågavarande löneförhöjning måtte bestämmas till endast 3,500
R:dr Runt, så att lönen på det hela blifver 20,000 R:dr sam¬
ma mynt.
Herr Almgren: Om det ock medgifves, att Chefen för
Utrikes-Departementet innehar en af landets vigtigaste befatt¬
ningar, och derföre bör förses med sådan aflöning, som kan
anses fullt tillräcklig, tror jag dock, att Rikets Ständer, vid
beviljande af större anslag, måste iakttaga mycken varsamhet,
och framför allt noga tillse, hvarifrån medel skola tagas till
de anslag, som beviljas. I följd häraf, och då, i fråga om
lönen för Justitiaj-Stats-Ministern, Ståndet, med nedsättning i
det af Utskottet föreslagna belopp, medgifvit förhöjning i sam¬
ma lön till endast 15,000 R:dr R:mt, anser jag, att, i enlighet
dermed, och på sätt Herr Björclts reservation innehåller, nu
ifrågavarande aflöning bör och lämpligen kan bestämmas till
20,000 lt:dr samma mynt.
Herr Rooth: Het vore önskligt, om de Ledamöter,
hvilka mest bidraga till förlängning af discussionerna inom detta
Stånd, ville taga i betraktande den omständighet, att deras
yttranden föranleda en icke obetydlig tillökning i Riksdags-
kostnaderna, genom hvilkas besparande full tillgång kunde be¬
redas till de af Utskottet för så väl Justitiee-Stats-Ministern,
som Utrikes Stats-Ministern föreslagne löneförhöjningar. Hvad
nu beträffar den sistnämnda, kan jag, för min del, icke finna,
att densamma är för högt tilltagen, hvadan jag instämmer
med de talare, som yrkat bifall till förevarande punkt.
Herr Bodell: JJå jag måste erkänna mig träffad af den
726
Den 25 Marlit.
siste talarens yttrande, emedan jag ganska ofta bidrager till
förlängning af discussionerna och vidlyftighet i Ståndets Pro-
tocoll, vill jag tillika förklara, att grunden till detta förhål¬
lande är ingen annan, än den önskan, jag hyser, att det i
hvarje förekommande fråga, som är föremål för skiljaktiga
åsigter, må vara synligt, för hvilken mening en hvar af Stån¬
dets Ledamöter röstar.
Ofverläggningen förklarades slutad; och sedan Herr Tal¬
mannens proposition å bifall till Utskottets förslag blifvit med
Jå och Nej besvarad, begärdes votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition, så
lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets förslag, att Utrikes
Stats-Ministerns lön bestämmes till 24,000 R:dr Riksmynt, rö¬
star: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bestämmes denna lön till 20,000 R:dr R:mt.»
Häröfver anställdes med slutna sedlar omröstning, efter
upprop, dervid Herrar Brodin, Ekman, Renström, Boman,
Björkman, Danielsson. Wallenberg, Wedberg, Bäckström, Berg¬
lund, Wetterberg och Windrufva voro frånvarande. En sedel
allades förseglad. De öfrige funnos, vid uppsummering, inne¬
hålla 33 Ja emot 17 Nej; hvadan Ståndet godkännt Utskot¬
tets förslag i första punkten.
Andra punkten, angående Utrikes-Departementets Expe¬
dition.
l:sta, 2:dra och 3:dje mom.
Godkändes.
4:de momentet.
Herr Björck: De Stats-Råds-Protocoll, som äro bifo¬
gade den Kongl. Propositionen, angående Statsverkets tillstånd
och behof, innehålla två förslag till förändring af Utrikes-
Pepartements-Expeditioncn. Det ena finnes åberopadt i den
Kongl. Propositionen. Det andra utgår från den föreställning,
att Rikets Ständer och Norrska Stor-Thinget skola gilla den
föreslagna fördelningsgrunden emellan de begge Rikena, i fråga
om bidrag till Utrikes-Departementet, nemligen I2/17 för Sve¬
rige och 5/17 för Norrige. Detta förslag innefattar en om¬
organisation af Departementet och upptager tre Bureau-Chefer,
en Förste Secreterare, o. s. v. Så väl inom Afdelningen, som
i Utskottets Plenum blef detta sednare förslag icke föremål
för granskning, men icke desto mindre, då ärendet var bragt
till slut, uppstod en Ledamot och hemställde, att detta förslag
Den 25 Martil.
727
malte öfverlernnas till Rikets Ständers utlåtande, och detta
lyckades att vinna bifall, oaktadt Utskottet uttryckligen måste
erkänna, att någon närmare undersökning härutinnan icke egt
rum. Jag hemställer, om ett sådant förfarande är rigtigt,
och jag har också i min reservation fästat uppmärksamheten
derpå. Jag yrkar afslag på denna punkt.
Herr Lallerstedt: För min del, kan jag ej annat, än bi¬
falla Utskottets Betänkande i denna punkt. Jag anser den
föreslagna regleringen af Utrikes-Departementet, hvarom jag
baft tillfälle att taga kännedom, lämpligare, än den nuvarande,
och då den kan åstadkommas med de anslag. Utskottet före¬
slagit och Ståndet redan beviljat, kan jag icke inse, hvarföre
man bestrider bifall dertill. Det synes mig icke vara skäl
att onödigt uppresa hinder för Kongl. Maj:t att verkställa den
reglering af Utrikes-Departementet, som kan finnas mest
lämplig.
Herr Grda: Det har redan blifvit anmärkt, att den hem¬
ställan, som i förevarande punkt innefattas, tillkommit på
framställning af en Ledamot inom Stats-Utskottet, sedan be¬
handlingen af tredje Hufvudtiteln i öfrigt redan var slutad.
Utskottet har icke kommit i tillfälle att undersöka och pröfva
ändamålsenligheten af det utaf Stats-Ministern för Urikes Ären¬
dena uppgjorda förslag till förändrad organisation af Departe¬
mentets Expedition, och något yttrande deröfver har ej eller
af Kongl. Majit blifvit äskadt. Förslaget är dessutom affat-
tadt i strid med den redan godkända allmänna principen, att
den löneförhöjning, som vid innevarande Riksdag beslutes,
skall blifva provisorisk och gälla endast för tre år. Jag yrkar,
att denna punkt målte ogillas.
Herr Björck: Jag vill blott anmärka, alt pröfningen af
ärendet icke tillhör Utskottet, utan Rikets Ständer. Nu hem¬
ställer Utskottet, att Rikets Ständer må, utan att ingå i pröf¬
ning af det afgifna organisalionsförslaget, bevilja den dertill
äskade summan. Ar icke detta en anmodan, som saknar sin
like? Dessutom är det icke säkert, att den föreslagna sum¬
man räcker till. Utrikes-Ministerns förslag till organisation af
Departementet upptager nemligen 50,000 R:dr, hvaraf, jemlikt
den uppgjorda fördelningen mellan de förenade Rikena, på
Sverige skulle belöpa 23,300 R:dr. Men om Norriges Stor-
Thing icke ingår på denna fördelning, så måste bristen fyllas
från annat häll.
Herr Björkman: Jag är förekommen af Herr Laller¬
stedt och instämmer till alla delar med honom.
728
Den 23 Marlii.
Herr Rinman: Det är en gammal praxis, att hvad Ri¬
kets Ständer anslå på tredje Hufvudtiteln, ölverlemnas till
Kongl. Maj:ts disposition, för att användas till Utrikes-Departe-
mentet. Om den nu föreslagna organisationen af detta De¬
partement icke går igenom, kommer den gamla att fortfa¬
rande gälla. Jag yrkar bifall till förslaget.
Herr Billström: Det kan visserligen vara godt och väl,
att förslag till förändrad organisation af Utrikes-Departemen-
tets Expedition blifvit af Departements-Chefen utarbetadt;
men då Utskottets Ledamöter inom detta Stånd upplyst, att
den föreslagna organisationsplanen icke blifvit af Utskottet
granskad, och den icke eller är af Kongl. Maj:t pröfvad, ännu
mindre i den Nådiga Propositionen åberopad, såsom grund för
den äskade anslagsförhöjningen, så kan jag, för min del, icke
bifalla Stats-Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Vice Talmannen Herr Schwan: Jag hade önskat und¬
vika att yttra mig om anslagen under tredje Hufvudtiteln.
Dock vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att hvad, som
föranledt Utskottet att tillstyrka beviljandet af den föreslagna
summan, 25,S00 R:dr, är det, att, såsom Utskottet ock säger,
af Departements-Chefens Memorial inhämtats, att förslag till
förändrad organisation af Departements-Expeditionen blifvit
utarbetadt. Om denna summa icke beviljas, kan icke eller
någon omorganisation ske. Jag yrkar derföre bifall till för¬
slaget.
Herr Lallerstedt: Det har redan blifvit af Herr Schwan
anmärkt, att Utskottet från Departements-Chefen fått emot¬
taga förslag till den förändrade regleringen af Departementets
Expedition, och jag anser det derföre hafva tillkommit i ve¬
derbörlig ordning; och när Kongl. Maj:t till Rikets Ständer
öfverlemnar ett sådant förslag, bör det med beredvillighet ernot-
tagas och pröfvas. Att icke tillåta Departements-Chefen åväga¬
bringa en ändamålsenligare reglering inom hans Departement,
anser jag i hög grad olämpligt, helst en sådan är af behofvet
påkallad. Jag förnyar mitt yrkande om bifall till ifrågava¬
rande punkt.
Herr Gråå: Det strider emot verkliga förhållandet, att
Kongl. Maj:t gjort framställning om förändrad organisation af
Utrikes-Departementets Expedition. Kongl. Maj:ts förslag af-
ser endast lönereglering inom Expeditionen. Ett vid den
Kongl. Propositionen fogadt, men deruti icke åberopadt, Me¬
morial af Utrikes Stats-Ministern, innehållande plan till en
förändrad organisation, berättigar icke till det antagande, att
Den 25 Mar lii.
789
det varit Kongl. Maj:ts afsigt att härom göra någon fram¬
ställning till Rikets Ständer. I formelt hänseende anser jag
denna fråga hafva blifvit orätt behandlad inom Stats-Ut-
skottet.
Herr Björck: Jag vill blott anmärka ett misstag i Herr
Rinmans framställning, att Kongl. Majit, enligt gammal praxis,
eger disponera anslagen under tredje Hnfvudtiteln. Med de
medel, som beviljas till aflöning åt IJtrikes-Departementets
tjenstemän, förfares, som med all annan aflöning. Het är en¬
dast anslagen till Minister-Staten, som ställas till Kongl. Majits
disposition. Men nu är icke fråga om dessa anslag, med
hvilka ett helt annat förhållande eger rum. Jag anser så¬
ledes den af Herr Rinman dragna slutsats till sin grund
oriktig.
Herr Rinman: I anledning af de anmärkningar, som
blifvit gjorda mot mitt förra yttrande, vill jag blott erinra,
att hela beloppet, som anslås till Utrikes-Hepartementet, in¬
föres i Riks-Hufvudboken och, sedan den summa, med hvilken
Norrige bidrager, blifvit afdragen, tillhandahålles återstoden i
Stats-Contoiret. Departementet ingår då till Stats-Contoiret
med uppgift å de personer, som hafva något att lyfta, och
hvar och en får i Slats-Contoiret uppbära, hvad honom till¬
kommer. Således äro medlen, enligt min tanke, ställde till
Kongl. Maj:ts disposition.
Herr Nygren: Då Stats-Utskottet icke ingått i pröfning
af den föreslagna organisations-planen, anser jag, att en sådan
pröfning bör ske, och yrkar derföre återremiss.
Discussionen ansågs slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, huruvida Ståndet behagade godkänna Utskottets
framställning uti ifrågavarande 4:de morn., svarades Ja och
Nej; hvarjemte begärdes votering.
Herr Talmannen framställde härefter, om Ståndet ön¬
skade, det contra-propositionen ställdes på afslag, hvilken fram¬
ställning besvarades med blandade Ja och Nej, hvarjemte vo¬
tering äskades.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som vill, att contra-propositionen ställes på åter¬
remiss af Stats-Utskottets Utlåtande, JV2 43, 2:dra punkten,
4:de momentet, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, ställes contra-propositionen på afslag af nämnda
moment.»
730
Den 23 Marlii.
Vid härefter i vanlig ordning anställd votering, befunnos
rösterna hafva utfallit med 26 Ja mot 28 Nej.
Härefter uppsattes, för votering i hufvudsaken. en vo¬
teringsproposition, som justerades och anslogs, af följande
lydelse:
»Den, som bifaller Stats-Utskottete Utlåtande, JK 45,
2:dra punkten, 4:de morn., röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås nämnda moment.»
Votering anställdes härefter i vanlig ordning, och be¬
funnos voteringssedlarne, vid öppnandet, innehålla 32 Ja, emot
22 Nej, i följd hvaraf Utskottets framställning i 4:de mom.
var af Ståndet bifallen.
Vid dessa tvänne voteringar voro frånvarande de uti den
nästföregående icke deltagande, utom Herrar Thomée och
Bjur liman.
3:dje punkten, angående Minister-Staten.
Herr Björck: Under åberopande af min reservation,
yrkar jag afslag å denna punkt.
Herr Trägårdh: Jag deremot yrkar proposition å bifall.
Hiseussionen var slutad, och 3:dje punkten godkändes.
4:de punkten, angående skrifmaterialier och expenser,
m. m.
•Usta momentet.
BiU.lls.
2:dra momentet.
Sedan, uppå yrkande af Herr Björkman, Herr af Nor¬
dins reservation blifvit uppläst, yttrade:
Herr Björkman: Då den nu upplästa reservationen
blifvit afgifven af en sakkunnig man, och jag deremot icke
kan finna giltiga skäl vara af Utskottet uppgifna för nedsätt¬
ning af ifrågavarande anslag till SO,000 R:dr, får jag, med
afslag å Utskottets hemställan, yrka, att den äskade summan,
70.000 It:dr, till skrifmaterialier och expenser samt extra ut¬
gifter må beviljas.
Herr Björck: Jag vill endast upplysa, att inom Utskotts-
Afdelningen Ledamöterne af Adeln och Preste-Ståndet voro
ense om den nu föreslagna summan. Sedermera uti Plenum
beslöts, att 41,000 R:dr skulle sammanslås med postmedlen,
9.000 R:dr, hvarigenom en summa af SO,000 R:dr uppkom.
Häremot hade högst få Ledamöter något att anmärka.
Herr Björkman: Jag upprepar, att jag anser Utskottets
hemställan icke motiverad, då deremot reservationen, afgifven
Den 23 Murin.
731
af cn man, hvilken länge, såsom diplomat, varit i Statens
tjenst och bör hafva sakkännedom härutinnan, innehåller
öfvertygande motiver för den deri uttalade åsigt; och fortfar
jag således i mitt yrkande.
Herr Schwan: Jag, för min del, tillstyrker, att 70,000
R:dr må, för ifrågavarande utgifter, beviljas, och jag åbero¬
par, till stöd härför, hvad den Kongl. Propositionen, pag. 50,
innehåller. Om man vill genomläsa, hvad der förekommer,
skall man finna tillräckliga motiver för det begärda anslaget.
Herr Ekholm: Hå utgifterna å tredje Hufvudtiteln. vid
denna Riksdag, blifvit så betydligen förökade och de fleste
Ledamöter inom Utskottet, i afseende å nu ifrågavarande an¬
slag, förenat sig om 50,000 R:dr, anser också jag mig hafva
skäl att stadna dervid, då jag icke med godt samvete kan
bevilja en högre summa. Vi gifva icke ur egna fickor, utan
ur folkets, och, vid sådant förhållande, bör man icke utsträcka
frikostigheten alltför långt, på det man icke må beskyllas för
afsigten att skära breda remmar ur andras hud. Följaktligen
bifaller jag Utskottets förslag i denna del.
Herr Stolpe: Mill samvete återigen graveras ej deraf,
att jag nu tillstyrker bifall till de begärda 70,000 R:dr. Äf¬
ven jag tillhör folket, och dertill den olyckliga dass deraf,
som nödgas på skillingen uppgifva sin inkomst, och följakt¬
ligen icke kan undandraga sig en laglig beskattning på san¬
ningens bekostnad. Henna sak hade jag redan afgjort med
mitt samvete, innan jag bestämde mig att yrka bifall.
Herr Bodell: Siste talaren tror sig få del i beskatt¬
ningen, men Revilluings-Utskottet drar nog försorg om att
den icke blir för honom särdeles tryckande.
Herr Björkman: Äfven jag får förklara, att jag anser
mig af mitt samvete oförhindrad att votera bifall till den be¬
gärda summan, 70,000 R:dr. Om fråga vore, att pålägga
folket ytterligare skattebördor, hvilka jag sjelf, under mer, än
en skattetitel, får vidkännas, skulle jag i sanning betänka
mig; men så är icke förhållandet. En betydlig nedsättning
af bevillningen skedde vid förra Riksmötet. Likaså har Re¬
geringen vid detta föreslagit ytterligare nedsättningar. Jag
finner det då föga lämpligt, att, när fråga är om fyllande af
statsbehofven, framkomma med fraser om »de tryckande
skattebördorna», eller dylikt, som icke passar för närvarande
förhållanden, såsom skäl till afslag.
Hiscussionen var fulländad, och Herr Talmannen fram¬
ställde följande proposition:
732
Den 25 Marlit
»Behagar Ståndet bifalla Utskottets framställning i före¬
varande moment?»
Svarades Ja och Nej, samt begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets förslag, att anslaget
till skrifmaterialier och expenser samt extra-utgifter ä Tredje
Hufvud-Titeln bestämmes till 30,000 IUdr Riksmynt år¬
ligen, röstar: Ja;
Den det icke vill, röstar: Nej;
Vinner Nej, bestämmes (letia anslag, enligt Kongl, Pro¬
positionen, till 70,000 R:dr Riksmynt årligen.»
Votering anställdes härefter med slutna sedlar, en sedel
aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande 2 af
Ståndets Ilerrar Ledamöter stodo, en på hvardera sidan om
Herr Talmannen, befunnes innehålla 32 Ja emot 21 Nej, i
följd hvaraf framställningen i detta mom. var af Ståndet
bifallen.
5 och 6 punkterna.
Bilöllos.
Vid Utskottets framställning i 7:de punkten lät Stån¬
det bero.
§ 9-
Herr Talmannen hemställde, huruvida det icke vore
lämpligt alt nu förbigå de tre nästföljande numren på före¬
dragningslistan och i stället öfvergå till de ärender, som
endast en gång blifvit bordlagde.
Denna hemställan bilölls af Ståndet.
§ 10.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Utlåtanden.
JM 20, i anledning af förre General-Consuln m. m. A.
flahrs ansökning om eftergilt af ölverränta å ett discontlån.
Godkändes.
JM 21, i anledning af väckta motioner om lifgifvande från
Banken af 20,000 R:dr Banco, jemte ränta, till Capitaine»
E. Skottes sterbhusdelegare.
Bordlädes andra gången;
och JM 22, i anledning af förre förvaltaren vid Tumba
pappersbruk C. Möllers ansökning om förhöjd pension.
Godkändes.
§ 11
Ånyo föredrogos Allmänna Besvärs- och Economie Ut-
skollets Betänkande!):
Den 23 Marlii.
753
JYi 62, i anledning af lliks-Slåndens beslut, rörande Be¬
tänkandet JYi 30, angående de vid stiirre allmänna arbeten
anställda personers religions- och sedlighetsvård.
Lades till handlingarne.
JYi 63, i anledning af väckt förslag om utfärdande af
ny författning till skyddande af landets fornlemningar.
Bordlädes andra gången.
JYi 64, i anledning al väckt motion, att ett sammandrag
af lagrum och författningar, rörande Presterskapets och
Klockares allöning, måtte hvarje Församling tillhandahållas.
Godkändes.
JYi 63, i anledning af väckt motion om åtgärder för
tillsynen öfver långars behandling i häkte.
Godkändes.
JYI 66. i anledning af väckt motion, alt civil- eller
militaire-fjensteman, som vid Kongl. Maj:ts Hofstat vinner
anställning, må frånträda sin lön på Rikets Stat.
Bordlädes andra gången.
JYi 67, i anledning af väckt motion om Krigs-Hof-
Itä Hens indragning.
Bifölls.
JYi 68. i anledning af väckta motioner om åtgärder, på
det den tjenande och s. k. arbetande classen må hafva pen¬
ningar afsalia för ålderdomen.
Godkändes;
och JYi 69, i anledning af väckta motioner om Styrelse-
och Förvaltningsverkens reorganisation.
Bordlädes andra gången.
§ 42.
Föredrogos ånyo Stats-Utskottels Utlåtanden:
JYi AA, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående upplåtelse af vissa delar af Jönköpings f. d. fäst-
ningsområde till Jönköpings stads disposition för ny tomt¬
reglering derstädes.
JYi 43, i anledning af Kongl. Majtts Nådiga Proposition,
angående utbyte af indragna Militiaj-boställena JYi 1, Steg¬
linge, och JYi 8, Plöninge, vid Skånska Hussar-Regimentet,
emot Höganäs Stenkolsverks egande andelar i Kronoskatte-
hcmmanen JYi 1, Vestra Klappe och JYi 1, Östra Klappe,
i Malmöhus Län.
Dessa Utlåtanden bordlädes andra gången.
JYi 46, i anledning af erhållna återremisser å Belänkan¬
det, JYi 18, angående Rikets Ständers år 1833 församlade
754
Den 23 Mardi.
Revisorers Berättelse om verkställd granskning af Stats¬
verkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under åren 1052—1855.
Härvid förekommo:
1 punkten.
Lades till handlingarne.
2 punkten.
(jodkändes.
5 och 4 punkterna.
Lades till handlingarne;
och JYt 47, io anledning af väckt motion om rättighet för
allmogen inom Åse Härad af Skaraborgs Län att erhålla
utsyning å Kronoparkerne Hunne- och Halleberg.
Bordlädes andra gången.
§ *3-
Föredrogos och bordlädes andra gängen Lag-Utskottets
Betänkanden, Ntr.is 22—25, samt Allmänna Besvärs-och Eco-
nomie-Utskottets Betänkande, M 70.
§ 14.
Föredrogs ånyo och remitterades till Stats-Utskottet Kongl.
Maj:ts Proposition, angående grunden för utgörandet af de till
Råtsmansindelningen i Blekinge Län anslagna s. k. öfver-
skotls- och reserv-räntor.
§ iS.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna ef¬
termiddag fattade beslut.
Plenum slutades kl. 9 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
Den 26 Martil.
Plenum kl. (i c. m.
§ 1
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Betänkande JVi 5,
angående ifrågaställa förändringar i föreskrifterna om all¬
männa bevillningens utgörande.
Den 20 Martil.
Herr Talmannen hemställde, alt, vid föredragning af
Betänkandet, den ordning torde följas, att Ståndet först ge-
nornginge hufvudbetänkandet punktvis, och derefter sjelfva
förslaget till författning paragraphvis; hvilken hemställan af
Ståndet bifölls.
Herr Schenström: Jag vill anmäla, innan Bevill -
nings-lJtskottets Betänkande, JYs 5, behandlas, att, då jag
icke är upptagen bland reservanterna, finnes orsaken dertill
deruti, att, då den hulvudsakliga delen af Betänkandet i Ut¬
skottets Plenum afgjordes, var jag, på permission, frånva¬
rande.
Härefter föredrogs Bevillnings - Utskottets ofvannämnda
Betänkande, dervid förekommo:
l:o Utskottets yttrande, pag. 5, i anledning af väckta
motioner om bevillningens upphörande m. m.
Herr Spångberg: Jag hade föreställt mig, att bevill-
ningen efter 2:a Art., som i så många år utgjort ett tryc¬
kande onus på alla samhällets classer, som framkallat hat,
afund och oblida omdömen individer emellan, och som i
det stora hela lemnat Staten så ringa behållning emot det
myckna arbete och obehag, densamma medfört, att den en
gång med ens kunde upphöra; men det är icke så. Sven¬
ska folket vill ännu draga denna börda och hafva denna sys¬
selsättning; jag har i många år deltagit uti dessa bestyr,
men alltid har det förefallit mig oangenämt och tungt; så
har jag tyckt mig funnit vara äfven hos mina medarbetare.
Herr Stolpe har ansett mitt förslag vara gynnande endast för
städernas innevånare; jag hade trott, det hela landet skulle
åtnjuta en lättnad och glädje, då detta oformliga och för¬
hatliga machineri en gång upphörde. Herr Stolpe, med flere,
befara, att einbets- och tjenstemännen skulle till sitt an¬
seende nedsättas, om de ej fingo betala skatt till Staten;
nå väl, är denna skatt för Staten så högst nödvändig, så
låtom en hvar contribuera lika dertill; jag medgifver billig¬
heten fordra, hvad Biskop Björck här yttrat, nemligen, »det
alla medborgare borde erlägga bevillning efter samma pro¬
cent-beräkning, och att författningen borde ej byggas på för¬
utsättningar af falska uppgifter från näringsidkares sida»;
jag instämmer således äfven uti Prosten Wåhlanders reserva¬
tion, [>ag. 11, nemi.: na) att bevillning af handel och rörelse
lastställes till en för hundrade; b) att bevillning af fast egen¬
dom erlägges med 40 öre för hvarje tusende af det upp¬
skattade värdet, hvilket är detsamma, som en procent af
756
Den 26 Marlit.
egendomens afkastning; c) alt alla i Bevillnings-Förordningen
upptagna minimi-tarifler bortlagas, och endast den allmänna
föreskriften gifves, att (ivar och en, som icke liar en ärlig
inkomst af 500 R:dr R:mt, är från all afgift efter 2:a Art.
befriad; samt d) att bevillningen lör andra verk, inrättnin¬
gar, bolag m. m. bestämmes till enahanda procent, som
förut uppgifvet är.» Alven förenar jag mig uti Herr Malm¬
borgs protest, pag. 26, emot denna lagstiltnings-theorie, och
hemställer till Rikets Ständer, att Bevillnings-Utskottet måtte
lå sig å lagdt att uppgöra förslag till sådana förändringar i
Revillnings-stadgan, att hvarje samhällsmedlem skall, utan
åtskillnad för olika classer, i bevillning, enligt 2:a Art., er¬
lägga en procent af sin årliga inkomst, och då Bevillnings¬
utskottets Betänkande sannolikt uti flera afseenden icke
kommer att vinna Hiiglärade Ståndets antagande, utan i
Hera delar blifver återremitteradt, så anhåller jag om åter-
remiss i denna del.
Herr Malmborg: Om bevillningens utgörande efter 2:a
Art. verkligen medfört de af Herr Spångberg uppgifna svåra
följder, såsom hat, afund och fiendskap inom landet, skulle
älven jag ifrigt påyrka undanrödjande af denna bevillning,
men nu eger icke sådant förhållande rum. Lika med Ut¬
skottet, finnér jag billigt, att bevillning utgår af egendom
och rörelse; och enär ifrågavarande punkt endast afser stad¬
gandet, att dylik bevillning skall utgå, men icke omfatta.»
den procent-beräkning, hvarefter bevillningen bör utgöras,
hvadan Herr Spångbergs anmärkningar torde angå en punkt,
som förekommer längre fram, yrkar jag bifall till Utskot¬
tets yttrande i denna del.
Herr Rönblad: Vid sista Riksdagen fastställdes den
bevillning, sorn, till fyllande af Riksgälds-Contoirets behof,
från och med år 1855 till dess nästa Statsreglering vidtoge,
skulle årligen utgå, till 1,150,000 R:dr. Om man jemnför
denna summa med Statens öfriga inkomster, visar det sig,
att densamma är ganska ringa, och det torde derföre vara
skäl att se till, om det är nödvändigt att bibehålla denna
beskattning, För en hvar är det kändt, huru många comi-
téer och menniskor måste sättas i rörelse för uttaxering af
denna skatt, äfvensom att vidlyftiga räkenskaper deraf för¬
anledas. Min öfvertygelse, att bevillningen, efter 2:a Art., nu
kan helt och hållet undvaras, grundar sig derpå, att öfver-
skottet i Statsverkets inkomster under sista Statsreglerings-
period betydligt öfverstigit den summa, som påräknats af
Den 26 Marlit.
737
allmänna bevillningen, och enahanda förhållande torde vara
att emotse för den närmaste framtiden. Skulle åter fram¬
deles Statsverkets utgifter komma att öfverstiga dess öfriga
inkomster, bör bristen vida lättare kunna fyllas genom tull
och andra indirecta afgifter, hvilka kännas vida mindre tryc¬
kande, än direct bevillning. Också lärer ett sådant beskatt-
ningssätt vara det allmännaste i många andra länder, och
jag ser intet giltigt skäl, hvarföre det icke kan blifva så äf¬
ven hos oss. Men, invändes det, om så skedde, skulle stä¬
derna blifva skattefria. Alldeles icke; de blifva icke mera
skattefria, än landets öfrige innevånare, ty städerna komma
ju att i betydlig mån deltaga i den beskattning, som drabbar
förbrukningen af tullbara varor, likasom i andra indirecta
skatter. Ropet, att städernas näringsidkare betala allt för
ringa skatt, i förhållande till öfriga samhällsclasser, må till
någon del erkännas, men säkerligen ligger i detta påstående
mycken öfverdrift, och, vid närmare granskning, skall man
nödsakas erkänna, att så är. Man' bör icke eller alldeles-
förbise, att det är städernas handlande, som skola förskjuta
de 10'/2 millioner, som påräknas i tull-inkomst. Utgiften
är säker, men icke så ersättningen; den beror af afsättnings-
til I fä Ilen och conjunctur. Då dessa äro missgynnande, är
det importeuren, som får betala, ej blott förskjuta, tull-af-
giften. Denna risque och de förluster i öfrigt, hvarföre
handlande mer, än andra, äro blottställde, borde billigtvis
afses, då fråga är om beskattning af handel och rörelse.
Dessutom hafva städerna vida större afgifter till communen,
än landet. Så t. ex. skola städerna sjelfva underhålla sina
tjenstemän och offentliga byggnader, m. m. Deremot äro
grundskatterna å jorden, på sätt en nu frånvarande Ledamot
af detta Stånd rätteligen anmärkt, att anse, såsom onera
realia, och drabba egentligen icke dem, som genom köp
förvärfvat fastighet, enär köpeskillingen blifvit i förhållande
till dessa onera beräknad. Jag anser derföre, att städerna
derföre icke mer, än landet, gynnas, om bevillningen efter
2:a Art. upphör. Under förhoppning, att Ståndet gillar dessa
åsigter, anhåller jag om återremiss.
Herr Stolpe: Man har nu endast att yttra sig, angå¬
ende borttagande af all bevillning, enligt 2:a Art. Hvad
Herr Spångberg derutöfver ordat, vill jag nu icke med svar
bemöta, enär tillfälle dertill blifver vid fortsatt läsning af
Betänkandet. Den förste talaren har vunnit understöd hos
Borg.-Stand. Prot. t-id Hiksd. 18S6r—1S57. II. 47
73»
Den 26 Mur lii.
Herr Rönblad. I min motion liar jag sökt att göra en full¬
ständig utveckling af mina åsigter i denna Iråga, och jag
misströstar kunna derutöfver tillägga något, som mera in¬
verkar på Ståndets Ledamöter. En livar liar utan tvifvel
öfvertänkt ämnet oell redan fattat sitt beslut. Ett yttrande
af Herr Rönblad kan jag emedlertid ej lemna oanmärkt.
Han har nemligen påstått, att städerna icke skulle blifva
skattefria, om bevillning efter 2:a Art. borttages, emedan en
mängd andra på landsbygden okända communal-skatter be¬
tunga städernas innevånare. Het är således erkändt, att be-
viilningen är i det närmaste den enda kronoutskyld, som
drabbar städerna. Men med de communala bördorna för¬
håller det sig i sjelfva verket så, att de hufvudsakligast
drabba consumenterna, d. v. s. städernas och landets innevå¬
nare utan åtskillnad, och sålunda landsbygdens mest, efter¬
som de äro de talrikaste. Hit höra tolag, hamn-, bro-, våg-och
mätare-penningar, m.fl. indirecta pålagor, medelst hvilka städer¬
nas broar och hamnar underhållas, deras tjenstemän aflönas,
o. s. v. På detta sätt är det dock i sjelfva verket landet, som till
betydligaste delen drager kostnaderna för städernas administra¬
tion, in. m. Att städernas trafiquerande innevånare få ligga
i förskott för afgifterna, är sannt, men jag har icke någon
anledning att tro, det de se sig så illa före, att ej afgifterna
komma att så till capital, som ränta, återgäldas af consu¬
menterna, städernas egna innevånare naturligtvis deruti in-
begripne. Med dessa skäl tror jag, att Herr Rönblads an¬
märkning kan anses undanröjd. Om man tillika tager i be¬
traktande de stora domainer, som städerna fått ät sig upp-
låtne, så lärer väl af allt detta följa, att städernas innevå¬
nare äro i beskattnings-hänseende vida lyckligare lottade, än
landets. I många städer, der man varit nog rättsinnig och
förståndig att icke förskingra sin donationsjord, bestridas för
det mesta städernas offentliga omkostnader med afkastningen
deraf, utan att någon personlig uttaxering kommer i fråga.
Om bevillningen, enligt 2:a Art., borttoges, kan man
icke neka, att detta skulle medföra fördel äfven för landet,
men grundskatterna komme emedlertid att blifva qvar. Herr
Rönblad har, angående grundskatterna, yttrat, att dessa icke
vore att anse, såsom någon skatt, utan såsom ett onus reale,
och att den närvarande generationen icke hade skäl att klaga
deröfver, emedan innehafvaren eller hans förfäder köpt egen¬
domen med dylika. I min motion tror jag mig hafva ve¬
derlagt detta påstående, och om satsen äfven i juridiskt hän-.
Den 26 Marlit.
739
seende vore riktig, är det dock i Statseconomien en erkänd
sanning, att höga och ojemna grundskatter motarbeta lan¬
dets förkofran och undergräfva dess välstånd. Såsom ett
axiom måste antagas, att det skatte-system är det bästa,
som drabbar egendomen, i män af den revenue, den iemnar
egaren, och som sjelfmant rättar bördan efter denna reve¬
nue. En sådan beskattning anser jag bevillningen å egen¬
domsvärdet vara, förutsatt nemligen, att detta värde är san¬
ningsenligt och motsvarande det, som egendomen i handel
och vandel skulle uppgå till. Detta värde kan vexla, men
skatten vexlar ock i förhållande dertill, i stället för att
grundskatterna äro oföränderliga. Behållningen af en egen¬
dom motsvarar räntan å dess capitalvärde, och af denna
ränta utgår en viss mindre andel, såsom skatt lill Staten.
Sådan är bevillningen, eller, i samma mån denna bevillning
höjes, kan en motsvarande dei af grundskatterna alskaffas,
hvarigenom skattebördornas jemna fördelning på jorden,
detta problem, till hvars lösning så många olikartade för¬
slag framkastats, småningom och omärkligt realiserades.
Detta sätt anser jag, för min del, det enda, som är practiskt
utförbart.
Man har sagt, att den närvarande tiden vore lämplig
för borttagande af bevillningen, emedan den nu icke vore
behöflig, utan ett öfverskott i Statens beräknade inkomster
i stället förefunnes. Detta är sannt, men jag tror, att be¬
villningen bör bibehållas, såsom en grund för framtida för¬
bättringar, och då bevillningen är låg, bör den icke kännas
betungande och ej eller utgöra någon betydlig statsinkomst.
Detta lyckliga förhållande synes mig utgöra en ökad anled¬
ning att passa på denna tid, för att uppställa en Bevillnings¬
förordning efter rationela grunder; oell det är, i öfverens¬
stämmelse med den af mig väckta motion, som jag godkän¬
ner Betänkandet i denna del.
Herr Schenström: Jag delar Herr Rönblads mening,
att, om någon nedsättning i skatterna skall ske, bör detta i
främsta rummet träffa dem, som utgå genom bevillning,
men derföre kan jag icke understödja hans begäran om åter-
remiss. Tvärtom önskar jag, att Rikets Ständer, för att för
framtiden bereda en författning, som vore consequent ge¬
nomförd, icke måtte återremittera Betänkandet, utan fritt
och obehindradt uttala sina- åsigter och fatta sina beslut.
Det skall då blifva utredt, om en beviilnings-författning kan
af ett Stånd skrifvas consequent. Genom en återremiss kau
740
Den 26 Marlit.
detta mål icke vinnas, hvarföre jag ock motsätter mig en
sådan.
Herr Brodin: i)e skäl, Utskottet för sitt yttrande,
angående denna punkt, frambragt, anser jag vara tillräck¬
liga för bifall. Det har nemligen icke på Utskottet berott
att bedöma, om och i hvad mån Statsverket skall, fortfa¬
rande, blifva i behof af allmän bevillning, utan det har blott
ålegat Utskottet att. jemlikt 70 § R.-F. och 31 § R.-O.,
uppgöra grunderna för den bevillning, som kan komma att
utgå. Om Rikets Ständer kunna ställa så till, att någon be¬
villning icke blifver behöflig, tror jag, att detta skulle mot¬
tagas med särdeles tillfredsställelse; men då sådant ännu
icke skett, har Utskottet måst, i enlighet med Grundlagens
föreskrifter, uppgöra förslag för bevillningens utgående, samt
upptaga och besvara de motioner, som i ämnet blifvit väckta.
Jag anhåller örn proposition på bifall.
Herr Embring: Det vore lyckligt, om Staten kunde
undvara all bevillning, men då man icke på förhand vet,
om brist uti Statens inkomster uppstår, anser jag Utskottet
icke hafva kunnat handla annorlunda, än som skett, och
bifaller derföre den gjorda hemställan.
Herr Bodell: Om Ståndet bifaller dessa två rader, an¬
ser jag Ståndet derigenom hafva afskurit sig rättigheten att
påyrka, det bevillning efter 2:a Art. måtte upphöra. För
min del, anser jag, att det icke vore illa, om man borttoge
bevillning efter l:a Art., men på de klara grunder, som af
flere motionairer blifvit framställda, kan jag icke annat, än
yrka, det bevillning efter 2:a Art. i främsta rummet borde
upphöra. Man har deremot invändt, att i sådant fall stä¬
derna skulle blifva så godt, som skattefria. Detta kan vara
sä vida sannt, som den jord och öfriga fastigheter, städerna
ega, äro ringa, i jemnförelse med landet, men detta rå stä¬
derna ingalunda för.
Herr Stolpe yttrade, att consumenterne få betala, hvad
städerna erlägga i utskylder till Kronan och communen.
Detta yttrande ogillar jag ej, ty de, som köpa i städerna,
måste betala så mycket, att köpmännen kunna komma
ut med sina utskylder till såväl Kronan, som communen.
Om man nu ålägger köpmannen en större bevillning till
Kronan, så kommer han ej u,t dermed, utan att handeln ger
honom en motsvarig vinst. Det förhatliga uti bevillningen
efter 2:a Art. ligger deruti, att ingen hvarken kan eller vill
riktigt gifva upp sina inkomster, och ens grannar kunna ej
Den 26 Martil.
741
eller tillförlitligt deröfver döma. Så t. ex. kan en handt¬
verkare eller köpman icke säkert beräkna, huru hans rö¬
relse slår ut. De borga ut ganska betydligt, utan att veta,
huruvida betalning kommer in. Detta är icke taget i be¬
räkning, utan man taxerar honom, till dess han gör cession,
men då slappes han. Det ar således blott en gissning, som
ligger till grund för taxeringen af hvars och ens inkomst
och förmögenhet. Herr Stolpe har sagt, att de, som lefva
på räntor, icke träffas af någon bevillning, och att orsaken
dertill vore den, att de icke drifva någon rörelse. Således
är det blott den, som arbetar från morgon till qväll, hvil¬
ken drager skatt, då deremot den, som ärft förmögenhet,
är skattefri. Då jag anser af stor vigt, att denna fråga
hålles öppen, yrkar jag återrerniss.
Herr Murén: Jag bekänner, att jag tillhör dem, som
anse bevillning vara ett bland de bästa beskattningsmedel,
och jag är derföre rädd att bortkasta densamma. Ingen be¬
skattning är naturligtvis populaire, utan bäst vore det att
slippa all skatt, men då man vill hafva åtskilliga fördelar
och säkerhet till person och egendom, måste man äfven
sammanskjuta dertill nödiga skattebidrag, hvilka böra rätta
sig efter hvars och ens förmögenhet, inkomst och rörelse.
Ingen inkomst finnes, som icke med stor svårighet kan träf¬
fas af skatt. De indirecta skatterna, såsom tullmedlen, hafva
den olägenheten, att de äro särdeles dryga att indrifva, åstad¬
komma demoralisation bland folket, samt förleda till brott.
Detta bör icke lemnäs ur sigte, då man här talat om de
olägenheter, som äro förenade med bevillningen; och för det
svårigheter möta vid skattens jemna fördelning, bör den icke
derföre förkastas. Man har sett, hurusom andra länder,
hvilka i practiskt hänseende stå långt framom oss, och hvilka
förut haft indirecta skatter, afstått derifrån och pålagt be¬
villning. Detta skedde t. ex. i England vid tullreformens
införande. Man klagar här öfver bevillningen, men jag tror,
att. om den blefve borttagen, det icke skulle dröja länge,
innan vi kommo till den erfarenhet, att ett misstag derige¬
nom blifvit begånget. Förra Riksdagens Bevillnings-Utskotts
tillgöranden lemnade icke de förmånliga resultater, som det
hade varit att önska. Det hade då varit lätt alt komma
till lika beskattning för embets- och tjenstemän, som för rö¬
relse. Man liar sagt, att städernas indirecta skatter voro
högt tryckande, och derföre borde borttagas, men detta har
dock icke något skäl för sig. För öfrigt tror jag, att den
742
Den 26 Martti.
beskattning, som genom bevillning träffar städerna, icke är
på något sätt tryckande, oell att man icke har något skäl
att deröfver klaga. Äfven har det blifvit yttradt, att de
communala utgifterna äro större i städerna, än på landet.
Må så vara, men på landet har man i stället dryga skatter
till Kronan. Jag tror, att landet i allmänhet är tillräckligt
beskattadt, i förhållande till städerna. Att beskatta capita-
lerna, är icke omöjligt, men man bör erinra sig, att dessa
capitaler, då de samlades, förut erlagt bevillning, och de
skulle således komma att betala bevillning å nyo. Jag bi¬
faller Utskottets yttrande.
Herr Hasselrot: Jag instämmer med Herr Stolpe och
tror det vara klart, att man bör bibehålla bevillningen, då man
icke är säker, att Statens behof kunna fyllas af de ordinarie
och extra ordinarie inkomsterna. Om brist deruti skulle upp¬
stå, måste den naturligtvis fyllas genom bevillning. Jag är
äfven af samma mening, som Herr Stolpe, hvad grundskatter¬
na beträffar, hvilka äro ojemnt fördelade, och således af vigt
att förminskas; men jag begärde ordet egentligen för att be¬
svara en talare, som påstod att städerna skulle vara skatte¬
fria. En sådan mening har på sednare tider sökt att göra sig
gällande, och då den äfven nu blifvit framställd, nedlägger
jag deremot min allvarliga protest. Det är nemligen af alla
kändt, att, så länge bevillning finnes, hafva städerna en dub¬
bel beskattning, nemligen en till Kronan och en till commu¬
nen. Då städernas tillvaro är för landet nödvändig i och för af-
sättningen af dess varor, lärer deraf följa, att, hvad städerna
skatta till communen, är en indirect skatt till Staten, och den¬
na skatt till embetsmäns aflöning, m. m., är ofta 2 å 3 gån¬
ger större, än den till Kronan. Jag vet väl, att det finnes
småstäder, som äro så rikt donerade med jord, att inkomsten
deraf räcker till aflöning åt embetsmän och publika byggna¬
ders underhåll, men i andra städer äro dessa förmoner för
nämnde ändamål otillräckliga; ganska betydliga sammanskott
måste då göras. Då landets tjenstemän aflönas af Sta¬
ten, men städernas åter af communen, lönar det ej mödan
att tala om de stora skänker till städerna af jord, då de med
inkomsten deraf aflöna sina embets- och tjenstemän. Till upp¬
lysning, i fråga om städernas skattefrihet, kan jag meddela,
att skatten i städerna per tunnland jord ofta utgör 2 å 3 R:dr.
Jag hemställer, om skatten på landet kan motsvara den, som
betungar städerna. Det finnes exempel på att personer, som
egt jord inom en stads område, sålt densamma och flyttat ut
Den 26 Marlii.
743
pfi landet för att få mindre skatt. Talet om städernas skat¬
tefrihet synes således tåla en väsendtlig nedprutning. I fråga
om de stora sträckor städerna bekommit af Kronans jord, bör
jag ej eller lemna oanmärkt, att landet ännu i dag njuter sam¬
ma förmån, hvilket visar sig deraf, att Kronan tillåter, att de
henne tillhöriga Kronohemman få lösas till skatte för 2 års
grundskatt, hvilken för en egendom, värd 10,000 lTdr, gör
omkring 40 R:dr. Detta kan således anses, såsom en ren
present; och dylika donationer från Kronan fortgå ännu.
Herr Björkman: Alven jag anhåller om bifall till denna
punkt. Det kan visserligen synas liberalt att borttaga bevill-
ningen, men följden deraf skulle framställa skådespelet af lan¬
dets modernäringar, jord- ooh bergsbruk, ensamme dragande
skatt vid sidan af deras derifrån befriade medsystrar. Och
detta vore i sanning för rättskänslan alltför kränkande. För
öfrigt, hvad onera beträffar, så tror jag, att landet är mera
betungadt, än städerna, helst om man besinnar skyldigheten
att underhålla vägar, bestrida skjuts, aflöning till presterskapet
m. m. Detta hindrar dock ej, att de ojemnheter i beskatt¬
ningen, som nu finnas, jemnkas; men denna fråga hörer icke
hit. Jag bifaller Betänkandet.
Herr Rönblad: Det är sannt, att den nu föredragna de¬
len af Betänkandet innefattar endast en hemställan, att de, an¬
gående bevillningens upphörande, väckta motioner »för när¬
varande» måtte lemnäs utan afseende; men om denna hem¬
ställan bifalles, tror jag dock, att det blifver svårt att få denna
fråga ånyo upptagen. Att bevillning efter 2:dra Artikeln nu
är nödvändig, torde ej kunna visas, desto mindre, som i Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition inkomsterna blifvit så beräknade, att
de skulle vara tillräckliga för Statens utgifter utan någon be¬
villning. Skulle framdeles omständigheterna fordra, att bevill¬
ning pålades nationen, må då de, hvilka- det tillkommer att
derom besluta, uppgöra en ny grund för bevillningens utgö¬
rande, som jag hoppas skola blifva riktigare, än den hittills
följda och jemväl nu föreslagna.
Herr Murén har påstått, att bevillning efter 2:dra Artikeln
är den lämpligaste skatt; men detta kan jag icke medgifva.
Den grund för beskattning synes mig vara den bästa, som
ledde derhän, att en hvar finge beskatta sig sjelf.
I anledning af skriket om städernas skattefrihet, vill jag
tillägga några ord. Herr Hasselrot har bemött, hvad i detta
afseende blifvit yttradt, och jag instämmer deruti, under för¬
klarande, att jag icke vet, hvaruti dessa rättigheter och denna
7 U
Den 26 Martil.
skattefrihet bestå. Stadsjorden går i köp, arf och skifte, li¬
kasom jord å landet, och städerna hafva af denna jord ingen
annan nytta, än att en viss afgift deraf ingår till stadens
cassa. Deremot hafva städerna skyldigheter, såsom t. ex.
skjutsningsbesväret, båtsmanshållet, m. m., som för städerna
äro särdeles tryckande. I öfrigt torde vara lämpligt att erinra
derom, att för städernas fastigheter skattas tili Staten efter
deras verkliga värde, under det att taxeringsvärdet å jorden
på landet i allmänhet icke uppgår till en fjerdedel af rätta värdet.
Herr Murén har likaledes påstått, att tullen vore en
jemnförelsevis dyr och demoraliserande inkomst. För min
del, betvillar jag, att de med tulluppbörden förenade kostna¬
der proportionsvis äro större, än dem, som erfordras i och
för bevillningens indrifvande; och att den förra beskattnings-
grunden skall vara mera demoraliserande, än den sednare, lärer
vara ganska tvifvelaktigt.
Herr Rydin: Jag är visserligen icke anfäktad af så gyl¬
lene illusioner, att jag tror, det bevillningen icke skulle kom¬
ma att behöfvas. Såsom vi veta, är det ju fråga om att upp¬
taga lån af 30,000,000 R:dr, i och för jernvägsanläggningar,
och då föreslår man, att bevillningen skall borttagas. Det är
klart och påtagligt, att sådant icke låter sig göra
Herr Stolpe har utgått från den grundsats, att staderna
äro så godt, som skattefria, och att köpmännen derstädes å
de varor, som till allmänheten försäljas, pålägga den skatt, som
af dem sjelfva bör utgöras, och sålunda blifva skattefria. Om
denna åsigt är rigtig, så skulle äfven allmogen å de produc-
ter, som af dem i städerna försäljas, lägga skatten till varans
värde, och i sådant fall blefve det städerna, som finge betala
skatt för */, 0:delar af landets innevånare, och landsbygden der¬
emot för endast ‘/J0:del. Enhvar kan lätt finna, hvarthän
Herr Stolpes påstående sålunda skulle leda.
Vidare har man sagt, att städerna fått jord till skänks;
men jag frågar då: hvem har skänkt jorden åt landet? Man
har uppodlat densamma, tagit én del i besittning under den
tid, då , någon egare dertill knappt funnits, och köpt litet af
Kronan. På samma sätt har det tillgått äfven i städerna. Det
skulle vara roligt nog att höra, huru Herr Stolpe kan bevisa,
att de 5 å 6 eller liera hemman, hvaraf städernas jord bestå,
icke betala lika hög skatt med motsvarande jordrymd på lan¬
det. För min del, tror jag, att skatten å städernas jord är
vida större, om man besinnar deras inqvarteringsskyldighet,
Den 26 Martu.
skjutsningsbesvär, m. m. Derföre tror jag det icke vara myc¬
ket skäl att fästa sig vid Herr Stolpes ofvanberörda påstående.
Herr Bodell: Jag tänkte ej ånyo begära ordet i denna
punkt, men i anledning af Herr Murens påstående, att landet
skulle betala större skatt, än städerna, vill jag yttra några ord.
För att icke i detta fall bero af några gissningar, har jag gjort
några utdrag af Landshöfdingarnes femårsberättelser från 1830.
och deraf funnit, att bidragen till Kronan och communerna,
derunder inbegripna väghållning, skjuts, fattigvård, rotering,
folkskolor och presterskap, utgjorde år 15550.
för landet 13,418,932:
och för städerna 3,108,743:
äfvensom att fattigvården uppgått särskildt
för landet till 743,447:
och för städerna till (utom Stockholm) . . 267,239:
Af de sista femårsberättelserna har jag märkt en betänk¬
lig tillvext i Städernas onera och vill anföra några exempel:
1850. 1855.
idema i Örebro län, 1 till ant., betalte i onera: 52,900— 91,100, således lillökn. af 38,200.
i St. Kopparb, län, 3 d:o, d:o d:o 105,000—125,100, d:o d:o af 20,100.
i Malmöhus län, 7 d:o, d:o d:o 327,800—135,100, d:o d:o af 107,600.
i Upsala län, 2 d:o, d:o d:o 55,600—101 700, d:o d:o af 19,100.
i Calmar län, 4 d:o, d:o d:o 63,700— 81,200, d:o d:o af 17,500.
i Norrbottens län, 3 d:o, d:o d:o 13,600— 21 900, d:o d-.o af 11,300.
Såsom förklaring å denna enorma tillökning i skatter,
vill jag nämna, att bränvins afgifterna utgjorde för år 1833
från städerna
inom Örebro län 32,500, samt således återstående ökad skatt 5,700.
» Calmar Ilin 0,900, » » d:o » » 10,600.
» Upsala län 14,200, » i> d:o » » 4,900.
» Norrbottens län 8,800, » » d:o » » 2,500.
Då bränvins-afgifterna kunna fullkomligt controleras inom
städerna, men i landsorten deremot mången landthandlare utminu¬
terar bränvin, utan att derför erlägga afgift, såsom af Lans-Styrel¬
sernas yttranden kan slutas, hvilket förklaras deraf, att å lan¬
det finnes snart sagdt ingen police, samt städernas innebyggare
måste sjelfva aflöna sina embetsman, presterskap, m. m., sy¬
nes mig påståendet om städernas skattefrihet sakna ali grund.
Ingen afgift är dock för städerna mera tryckande, än fattig¬
vården. Huru oerhördt denna tynger på städernas inne¬
byggare, jemnförelsevis med landet, ådagalägges af de sista
femårsberättelserna. Så t. ex. betaltes för år 1833 i fattig-
vårdsafgift:
i Malmöhus län af landet 86,692, men af städerna 7 till antatet, 60,483
»Calmar » af » 37,926, » af d:o 4 till d:o 16,890.
»Westmanlands » af » 79,881, » af d:o Still d:o 10,934.
»Norrbottens » af » 15,492, » af d:o 3 till d:o 2,306.
7/tS
Den 26 Martti.
Den fattigförsörjning, som icke blir oflicielt känd, men
dock utgår, trycker äfven tyngst städerna, der de bettlande
hålla sig. Jag frågar då, om det är skäl att betunga städerna
ännu mera. Emedlertid är det ledsamt höra representanter
för de stora städerna föra sådant språk. Det går an för sam¬
hällen, som äro försigkomna genom deras handel och sjöfart,
till hvilkas ytterligare faveur Staten anlägger jernvägar, men
det är icke beskedligt att, såsom Herr Murén yrkar, prässa
småstädernas borgare, för att till sådant ändamål samla öfver-
skotter i Stats-cassan.
Hefr Gråå: Det vill synas, att åtskilliga ämnen nu blif¬
vit afhandlade, sorn icke hafva egentligt sammanhang med den
föredragna punkten. Densamma innefattar endast svar på
gjorda hemställningar derom, att all bevillning, efter 1 och 2
Art. i gällande Bevillnings-Förordning, måtte upphöra. Utskot¬
tet har i detta hänseende afgifvit ett afstyrkande utlåtande,
och Utskottet har bibehållit de grunder för bevillningens ut¬
görande, hvilka tillförene varit tillämpade. Då några bättre
grunder icke blifvit framställda, anser jag, att Utskottet icke
kunnat göra annat, än hvad det gjort. Vid denna tidpunkt
af Riksdagen är det icke möjligU att bestämma bevillningens
belopp. Jag tror derföre, att Utskottet förfarit oriktigt, då det
yttrat, att, om bevillning af behofvet påkallas, böra de grun¬
der, som i 1 och 2:dra Art. af nu gällande Bevillnings-För¬
ordning äro bestämde, fortfarande, bibehållas, och att således
de motioner, som afse upphäfvande af ali bevillning, enligt
samma artiklar, för närvarande må lemnäs utan afseende.
Herr Gahn: Att här inlåta sig i en strid om antingen
landet eller städerna äro mera beskattade, hörer icke till före¬
varande ämne, och en discussion derom kan, utan att föra till
något resultat, utspinnas i oändlighet, så länge man på detta
sätt endast anför summan af städernas beskattning till jemn-
förelse mot landets. Enda sättet att kunna göra någon riktig
jemnförelse är naturligtvis att visa, huru mycket för en viss
gifven inkomst skattas på landet och i staden, men den möj¬
liga olikheten i detta fall anser jag ej hafva ringaste inflytande
på denna fråga. Ganska gifvet är ju, att, om all bevillning
borttoges, skulle en stor del af samhällets medlemmar undgå
all direct skatt s till Kronan, och den andra delen ensamt få
bära hela tungan, och detta synes för mig vara ett fullt gil¬
tigt skäl fördess bibehållande. Det förundrar mig på det hög¬
sta att nu höra samma talare, som, då fråga var om förän¬
dring af en ojemnt tryckande grundskatt, nemligen Hammar¬
Den 26 Marlii.
747
skatten, till bevillning, förklarade, att Statens financer ej med-
gålve den möjliga minskning i inkomster, som deraf troddes
blifva en följd, nu deremot påyrka hela bevillningens bort¬
tagande, emedan den för Statsverket vore alldeles öfverflödig.
För min del, bifaller jag Utskottets hemställan.
Elerr Ekholm: Jag instämmer i Utskottets yttrande,
pä de skäl, som i Betänkandet blifvit anförda och af åt¬
skilliga talare utvecklade. Det hade varit önskligt, att man
icke berört ett ämne, som till stor del är främmande för
denna sak, och hvarigenom discusionen blifvit allt för vid¬
lyftig. Jag kan icke neka, att det förundrar mig, att en
ledamot uti den Comité, som blifvit tillsatt för utrönande af
städernas beskattning, kunnat komma till det resultat, att
städerna äro skattefria. Då man i sinom tid får se denna
Comitées opus framlagdt, blir det tids nog att derom tala;
och ehuru mycket kunde vara att säga, med anledning af
hvad här i discussionen blifvit obehörigen inblandadt, vill
jag dock härom icke yttra mig.
Herr Odmansson: Jag biläller Utskottets hemställan.
Hvad åter angår beskattning af landet och städerna, kan jag
icke medgifva, att de sednare äro lindrigare beskattade, helst
städerna hafva större cominunala algifter, i synnerhet för
fattigvården, lin orsak härtill är ock den, att många fattiga
Hytta från landet till städerna. Jag kan således icke biträda
den åsigt, som här blifvit uttalad, eller att städerna blifva
skattefria, i händelse bevillning efter andra artikeln skulle
borttagas.
Herr Stolpe: .lag vill visserligen icke neka, att denna
discussion vidrört ämnen, som icke egentligen höra hit, men
det sagda är dock ingalunda utan sammanhang med frågan.
Man har sagt, att jag, såsom skäl emot borttagandet af
bevillning efter 2:dra artikeln, anfört, det följden skulle blifva
städernas befrielse från alla skattebidrag. Jag får härvid
erinra, det mitt yttrande icke varit, att städerna derigenom
skulle blifva alldeles, utan blott nära nog, skattefria, hvilket
jag ännu vidhåller. Jag känner städer, som besitta donerad
åker och äng, emellan 4 och 500 tunnland jord, förutom
skog och betesmark, men uti skatt derför erlägga blott 100
R:dr. Uti många städer är denna jord visserligen icke till¬
gänglig för communen, men detta kommer sig deraf, att
städernas innevånare under tidernas lopp förskingrat jorden,
som nu mera, till icke ringa del, befinnes uti enskildes ego.
Men den vinst, städernas innevånare draga af denna jord,
748
Den 26 Martil.
ehvad den för communens räkning utarrenderas, eller af
dess enskilde medlemmar innehafves, är i allt fall så stor,
att de i allmänhet med afkastningen af jorden betacka ej
blott skatten till Kronan, utan äfven mångenstädes den till
communen, och således med allt skäl kunna anses vara
skattefria. I hvad mån detta är förhållandet uti Alingsås,
vill jag nu icke bestämma, ehuru jag väl skulle kunna sätta
mig i tillfälle att i detta hänseende lemna den värde repre¬
sentanten från denna stad noggranna uppgifter. 1 samman¬
hang härmed får jag förklara Herr Hasselrot, som fästat
särdeles vigt vid min tillfälliga egenskap att vara Ledamot
i en Comitée, rörande undersökning, i afseende å den till
städerna donerade jord, att, derest jag varit beredd att detta
ämne här skulle komma under behandling, så hade jag kunnat
förse mig med uppgifter, som otvifvelaktig! skulle uppväckt
stor förvåning. Men då anledning att lemna dessa upplys¬
ningar måhända kan återkomma, är ej skäl, att jag längre
uppehåller mig vid detta ämne.
Hvad Herr Dydin anmärkt, i afseende å mitt yttrande,
att landets innebyggare, såsom consumenter af de varor,
som städerna försälja, i betydlig mån bidraga till de com-
munal-umgälder, med hvilka städernas inrättningar uppe¬
hållas, nemligen att förhållandet i nämnde hänseende skall
vara ömsesidigt mellan städer och landsbygd, torde knappt
behöfva något bemötande, då en hvar känner, att tolag, hamn-
umgälder och dylika indirecta afgifter på trafiquen äro på
landet okända.
l)e beräkningar och zifferbelopp, Herr Bodell åberopat,
befarar jag äro icke så litet missledande. Fattigvårdsbidragen,
som på landet mest utgå i naturapersedlar, kunna icke till
värdet vara så kända, som de uti städerna, hvilka mest utgå
i penningar och bokföras i Fattigvårds-Styrelsernas räken¬
skaper. Femårsberättelserna lemnar jag ock i sitt värde.
De ziffror, dessa innehålla, äro nemligen icke tillförlitliga,
utan ofta tagna på höft; och der dessa grunda sig på in¬
fordrade uppgifter från allmogen, förhåller det sig med dessa
på samma sätt, som med uppgiflerna till Taxerings-Comi-
téerna. Man är rädd för höga ziffror af fruktan, att dessa
skola föranleda till förhöjda skatter, och uppgifver derföre
orimligt höga belopp, hvilka sedan, med löga förändringar,
öfverflyttas från den ena berättelsen till den andra. Detta
motiv passar väl icke in på uppgifterna om allmänna onera,
men dessa, särdeles der de utgå genom natura-praestationer,
Den 26 Marlit.
749
äro dock allmänneligen upptagna till alltför låga värden.
Kände man verkliga förhfiIlandet, skulle man häpna öfver
de skatter och samhällsbördor, landet utan svårighet kan
draga, hvilket är en följd af den stora omsättningen samt
jordbrukets och rörelsens tillväxt.
Jag återgår nu till den fråga, som utgör egentliga före¬
målet för denna öfverläggning, eller huruvida bevillning efter
lista eller 2:dra art. vidare skall ega rum. Emot bevill¬
ning efter lista art. har just ingen talare uppträdt, förmod¬
ligen derföre, att bestämmandet af denna bevillning icke är
förenadt med sådana svårigheter, som taxering efter 2:dra
artikeln.
Uti flera Rikets större städer uttaxeras bidragen till
communerna derstädes af s. k. Samvets-Nämnder. Klagan
öfver dessa bidrags betydlighet förspörjes väl, men, så vidt
jag vet, icke öfver orättvisa och mannamån vid fördelningen;
men så vädjar man ock till Taxeringsmännens samveten,
hvilket svårligen kan sägas ske med Taxerings-Comitéerna.
Derigenom, att uti dessa Comitéer personerne flera år
å rad sitta, såsom ledamöter, och vexelvis afgå, utbildar sig
inom dem en traditionel vana alt mottaga och åtnöjas med
orimligt låga inkomst-uppgilter.
Oaktadt Bevillnings-Förordningen år efter år ökats med
nya föreskrifter, har tillämpningen deraf förblifvit lika otill¬
fredsställande. Det synes således vara skäl att begagna an¬
dra medel till framkallande af en rättvis beskattning, än
dem, hvilkas vanmakt man nog länge pröfvat. Landets lyck¬
liga ställning medgifver, att nu sträcka den hufvudsaktigaste
omsorgen till utfinnande al de rättvisaste beskattningsgrunder.
Statens inkomst af bevillningen tilldrager sig lyckligtvis nu
mindre afseende. För att underlätta öfvergården till ett
system, som hyllar sanningen, i stället för lögnen, rättvisan,
i stället för orättvisan, må beskattningen göras låg. Om¬
ständigheterna medgifva det, och jag har ingenting deremot.
Sanning och rättvisa hafva förgäfves sökts med tillhjelp af
Förordningens vidlyftiga och inkrånglade föreskrifter. Må
man nu försöka att taga enkelheten till hjelp. Denna hvilar
på ett par sanningar, hvilka jag förmodar ej skola kunna
jälvas. De äro: jemnlikhet i beskattningen, i mån af inkomst,
och inkomstens bestämmande genom giltiga bevis-handlingar,
der det kan ske, men eljest af Taxeringsmännens omdöme.
När jag för tre år sedan, tvekande, framkastade dessa dit¬
tills ohörda satser, hoppades jag ej, att någon uppmärksam-
730
Den 26 Martti.
het skulle åt dem skänkas, men jag förmärker med verklig
glädje, att jag deruti misstagit mig. Den korta tid, som
sedandess förflutit, har till och med, som det vill synas,
varit tillräcklig att inom detta Stånd skaffa majoritet åt dessa
åsigter. Misstag i hvarjehanda detailfrågor vill jag otvunget
medgifva; principerna rubbas dock icke deraf. Jag inser
likväl utan svårighet, att tiden ännu icke är inne för dessa
principers genomförande i lagstiftningen, men den skall ofel¬
bart komma. Den tid står närmare, än man föreställer sig,
då Rikets samtlige Stånd skola kasta öfver bord hela den
gamla Bevillnings-Förordningen, med hela sin inkrånglade
apparat af onyttiga eontrol-föreskrifter x>ch orimliga yrkes-
cathegorier. Att detta icke sker 1837, kommer sig deraf,
att de band, som fästa missbruken vid interessena, äro star¬
kare, än att de vid första påkänningen brista. Så förhåller
det sig emedlertid, att det ena i Stånden representerade in-
teresset mutar det andra. Jordbruksinteresset är mutadt ge¬
nom de låga taxeringsvärdena, tjenstemännen genom den låga
bevillnings-procenten, och näringsidkarne genom utvägarne
att gäcka författningens tillämpning medelst orimligt låga
inkomst-uppgifter. På detta sätt räcker det ena interesset
det andra handen till att bibehålla ett beskattningssätt, som
är irrationelt till sin grund, orättvist i sin tillämpning och
demoraliserande till sin verkan.
Discussionen ansågs slutad, och första yttrandet, pag.
S, godkändes.
2:o. Yttrandet, pag. 3, i fråga om den s. k. personliga
skyddsafgiften, såsom qvarstående bevillningsgrund.
Bifölls.
3:o. Yttrandet å samma sida, i fråga om embets- och
tienstemäns befrielse ifrån bevillning.
Bifölls.
•i:o. Yttrandet, pag. 7, i fråga om nedsättning af be¬
villning för rörelse och näring samt fast egendom.
Herr Malmborg: Inom Utskottet har jag, såsom min
reservation utvisar, varit af annan åsigt, än pluraliteten. Jag
ansåg det vara orättvist, att den ena samhällsmedlemmen
skulle skatta högre och den andra lägre procent af sin år¬
liga inkomst, samt trodde, att med den medborgerliga jemn-
likheten inför lag vore mest öfverenstämmande, att alla sam-
hällsclasser, utan åtskillnad, erlade bevillning efter en lika
procent.
I denna åsigt biträddes jag dock blott af 3:ne Ledamöter
Den 25 Mur lii.
inom Utskottet. Ehuru jag icke eller nu eger några synner¬
liga utsigter ait mina tankar i ämnet skola inom detta Stånd
vinna bifall, vidhåller jag dem likväl till alla delar, åbero¬
pande de motiver, som uti min reservation finnas fram¬
ställda.
Före 1853—1851 årens Riksdag var bevillningen för lön¬
tagare 3 procent, och för näringsidkare 5 procent af be¬
hållen inkomst. Genom den nedsättning, som vid sista Riks¬
dagen bestämdes, blef skillnaden emellan de olika classernas
skyldigheter dock vida större, än förut. Att oviljan, som
den stadgade olika bevilinings-procenten hos hvarje rättrådigt
sinne alstrat, genom denna nedsättning således snarare skulle
tillväxa, än förminskas, är ju äfven klart. Missbelåtenheten
inom landet qvarstår oell skall äfven finnas, så länge den
olika bevilinings-procenten bibehålies.
Jag hemställer således, att Bevillnings-Utskottet måtte
få sig ålagdt att uppgöra förslag till sådana förändringar i
Revillnings-Stadgan, att hvarje samhällsmedlem skall, utan
åtskillnad för olika classer, i bevillning, efter 2:dra artikeln,
erlägga en procent af sin årliga inkomst, samt att frågan
för sådant ändamål måtte till Utskottet varda återremitterad.
Herr Nygren: Då den motion, jag i detta ämne af-
gifvit, icke vunnit något afseende, anser jag mig böra något
närmare skärskåda de skäl. Utskottet för sitt afslag före-
bragt, helst också de flera andra, i samma ämne afgifna,
motioner, hvilka varit grundligare genomförda, hos Utskottet
rönt ett icke blidare öde, än min.
Jag vågar, fortfarande, påstå, att grunden, hvarefter
bevillning hittills uttaxerats, varit orättvis, oell att det är
orimligt att, fortfarande, bibehålla dessa grunder, oförändrade.
Då skatt lägges på inkomst, den må då vara tillkommen
genom lön eller genom annat lofligt förvärf, måste det väl
vara principvidrigt att föreskrifva, det den ene medborgaren
skall betala sådan skatt i större proportion, än deri andra;
åtminstone har jag, för min del, icke hört något öfvertygande
skäl till försvar för sådana grundsatser kunna anföras, så
vida det icke är meningen, att hela bevillningsväsendet skall
vara ställdt på skrufvar. Jag kan nemligen icke inse, hvar¬
för t. ex. en embetsman, som åtnjuter en säker inkomst,
skall uti skatt till Staten erlägga mindre, än den, sorn er¬
håller en osäker från näringarne. Om nemligen en lön¬
tagare med en årlig inkomst af 2,500 R:dr efter en proc.
deraf uti bevillning erlägger 25 R:dr, så måste en närings¬
732
Den 26 Marin.
idkare, sorn har en inkomst af enahanda belopp, erlägga
bevillning efter 2'/2 proc. deraf med 62 R:dr 24 sk. Så¬
dant finna äfven Taxerings-Comitéerne vara till den grad
obilligt, att de åsätta näringsidkarne endast 1,000 R:dr in¬
komst, i stället för 2,S00 R:dr, och tro sig såmedelst efter
pligt och samvete tillämpa författningens hufvudgrunder.
Bland de motiver. Utskottet anför, till stöd för afslag å
motionen är äfven detta, att, »då Rikets Ständer vid sedna-
»ste Riksdag nedsatt bevillningen för rörelse och näring till
»hälften emot hvad den förut utgjorde, bland annat, under
»förutsättning, att derigenom skulle beredas samvetsgran-
»nare uppgifter och pröfning vid taxeringarne, men detta mål
»i allmänhet icke kan anses hafva blifvit uppnådt, anledning
»icke är för handen att i omförmäldta hänseende nu med-
»gifva någon ytterligare eftergift.» Detta raisonnement är,
enligt min tanke, oriktigt, så till premisser, som conclusion.
Utskottet hade bort erinra sig, att Rikets Ständer vid före¬
gående Riksdag togo steget ut endast till hälften. Taxerings-
Comitéerna hafva i samma riktning tagit det längre, då,
som det i allmänhet visat sig, taxeringsbeloppen blifvit för¬
dubblade, enär bevillningen, efter nedsättning af procenten,
i stället för att minskas, åtminstone i den stad, jag har äran
representera, ökat sig med tjugu procent.
Dessa omständigheter borde således visa Utskottet den
väg, som det i denna fråga bort beträda. Man bör nemligen
besinna, att, såsom en lagstiftning är, sådan blir äfven
tillämpningen.
Då jag icke kan godkänna Utskottets hemställan i denna
punkt, förenar jag mig med Herr Malmborg uti yrkande om
återremiss, i den syftning, att bevillnings-procenten bestäm¬
mes lika för alla classer.
Herr Bager: Då den väsendtligaste bevekelsegrunden för
Utskottets vägran, att ställa afgiftsprocenten för näringsidkare
i paritet med den för löntagare, påträffas uti den omständig¬
heten, att de förre lättare, än de sednare, äro i tillfälle hålla
taxeringsmännen i okunnighet om deras inkomsters verkliga
belopp, är det följaktligen under antagande af att näringsid¬
karne samt och synnerligen skola begagna sig af detta tillfälle,
som bevillnings afgiften för dem, fortfarande, bestämmes till
4 */2 °/0 utöfver den för löntagare fastställda. När sjelfva lagstif¬
taren utgår från en slik förutsättning, hvilken innebär ett indirect
medgifvande af falska uppgifters afiemnande, tyckes man verkligen
icke böra allt för hårdt bedömma den brist på samvetsgrann-
I)cn 26 Martil.
733
het, som onekligen i allmänhet vidlåder ifrågavarande upp¬
gifter, men hvilken till icke ringa del framkallas just af denna
förutsättning och formligen beskattas med en absolutionsafgift
af l'/2 %. Hvad åter taxeringsmännen vidkommer, så till-
förpligtar lagstiftaren visserligen dessa, att efter bästa förstånd
samt på beder och samvete påföra hvarje skattskyldig den af¬
gift, han, enligt bevillningsstadgan, bör vidkännas, men inleder
på samma gång äfven dem uti frestelse att afvika från den
utstakade vägen, genom utvecklingen af ett beskattningssystem,
hvars obillighet och orättvisa lagstiftaren sjelf erkänner och
ej kan annorlunda motivera, än medelst ett helt oförtäckt
uttaladt misstroende till de taxerandes nit. omdöme och rätts¬
känsla. Huruvida detta lagstiftarens förfarande eller de skatt-
skyldiges och taxeringsmännens derefter lämpade beteende mest
gör sig förtjent af klander, vill jag lemna derhän, men säkert
är, att en lagstiftningstbeorie af så slingrig och insidieux beskaf¬
fenhet, som den ifrågavarande, aldrig kan medföra några till¬
fredsställande resultater.
Orsaken till att det med bevillningens nedsättning förra
Riksdagen åsyftade mål, nemligen åstadkommandet af en
större tillförlitlighet hos såväl de skattskyldige, som deras taxe-
ringsmän, icke blifvit uppnådt, torde derföre förnämligast vara
att söka uti de rättsvidriga och demoraliserande principer, på
hvilka beskattningen b vilar. Lagstiftaren, som påtryckt samt¬
lige näringsidkares inkomstuppgifter oärlighetens stämpel, har
dymedelst sjelf vållat, att detta lyte allt mer och mer gjort
sig gällande, samt genom den särskilda beskattningen derå
motverkat detsammas corrigcring från taxeringsmännens sida.
Sanning och rätt äro emedlertid det mål, som i all lagstiftning
bör efterstriifvas, och någon säkrare väg fördettas uppnående
uti förevarande fråga, än fullkomlig likstämmighet i beskatt¬
ningen, kommer, enligt min åsigt, förgäfves att efterletas.
Beträdes denna väg, så skall tvifvelsutan både en större och
allmännare uppriktighet komma att vinna insteg hos de skatt¬
skyldige, och livad, som företrädesvis är af vigt, ett strängare
och samvetsgrannare iakttagande af lagens bud, blifva rådande
bos taxeringsmännen, hvilka, befriade från den stötesten för
deras omdöme och rättskänsla, som den nuvarande beskatt-
ningsgrunden innebär, i så fall icke skola uraktlåta att till¬
vägabringa nödig rättelse uti sådana inkomstuppgifter, hvilkas
sanningsenlighet kan blifva föremål för tvifvel. I stöd af
dessa skäl, och för öfrigt i allo instämmande uti den af Herr
Dorg—St. ProU vid Riksd. 1856—1857, II. 48
7 JU
Den 26 Mar lii
Malmborg afgifna reservation, tillstyrker jag återremiss af
lietänkandet, i ändamål att bevillningsgrunden- må bestämmas
lika lör alla samhällsclasser.
Herr Odmansson: För min del, instämmer jag med Herr
Malmborg derutinnan, att bevillningsprocenten bör för alla
classer bestämmas till enahanda belopp.
Enligt min erfarenhet, hafva de vid sista Riksdagen vid¬
tagna åtgärder icke, på sätt Utskottet antydt,n medfört någon
sådan verkan, att bevillningen minskats. Åtminstone bar
detta förhållande icke inträffat inom Malmöhus Län, ty der
uppgick bevillningen år 18SS till vida högre belopp, än förut.
Jag yrkar derföre afslag å Betänkandet i denna punkt,
under upprepande af den mening, jag bär ofvan framställt,
eller att bevillningen måtte bestämmas till en procent för
behållen inkomst hos alla samhällsclasser.
Herr Cramér: Under åberopande af Herr Malmborgs i
ämnet afgifna reservation, får jag härmed förklara, det icke
jag kan godkänna Utskottets åsigt i denna fråga, utan att jag,
för min del, anser, det bevillningsprocenten för alla samhälls¬
classer bör vara lika.
Jag yrkar således återremiss af Betänkandet i denna del.
Herr Embring: På den afdelning af Utskottet, jag tillhör,
$ökte jag visserligen att framhålla orimligheten och orättvisan
deraf, att olike samhällsclasser skulle af sin behållna inkomst
erlägga jemförelsevis olika afgifter, men lyckades derstädes
icke att vinna något gehör, utan ville man bibehålla Bevill-
ningsförordningens föreskrifter så, som de hitintills varit.
Någon förändring af tariffen föreslogs icke inom Afdelningen, men
uti Utskottets Plenum beslöts att den förra tariffens belopp
skulle fördubblas.
Då jag redan instämt i Herr Malmborgs reservation, an¬
ser jag mig i öfrigt icke behöfva tillägga vidare, än att åbe¬
ropa, hvad densamma innehåller, samt att yrka återremiss, i
den syftning, att bevillningsprocenten bestämmes lika för alla
samhällsclasser.
Herr Schenström: Herr Murén har under discussionen
ytttrat ogillande deröfver, att Utskottet under förra Riksdagen
tagit steget endast till hälften, i afseende på förändring af bevill¬
ningsprocenten å rörelse. Jag satt då, likasom denna Riksdag,
på den Afdelning, som behandlade frågan, och känner derföre
mycket väl de stora svårigheter, som ställde sig emot möjlig¬
heten att komma så långt. Dervid förfor jag, likasom b alla
andra fall, att jag heldre tog något, än allsinlet.
Den 26 Marlit.
7SS
Jag yrkar afslag Q Betänkandet, och att bevillningen mätte
nedsättas till en procent.
Hvad åter beträffar bevillning ä fastighet å landet, så vet
och känner hvar och en inom Ilögtärade Ståndet, huru orim¬
liga värden derå äro uppsatte inom länen inbördes, län be-
traktadt emot län och hela landslästigheter, med hänsyn till
städernas fastighetsvärde.
Så t. ex. kan man, i afseende å Stockholm, finna den högsta
orimlighet, då denna stad ensam är taxerad till 44,000,000 R:dr,
en summa, nästan motsvarande tvänne af landets bördigaste
läns taxeringsvärden. Jag tror, att man icke kommer till
någon rättvisa i denna angelägenhet, så framt ej i den §,
som bestämmer grunden för taxering af fastighet å landet,
sista köpeskillingsbeloppet bestämmes, icke såsom ovilkorlig
grund, men till ledning för bedömandet af fastighetsvärdet.
Men då jag derföre icke vill uppbringa beviliningsprocenten
till någon tryckande höjd, ansluter jag mig till Prosten Wåh-
landers reservation, och yrkar således 40 öre per tusende.
Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att besvara
ett yttrande af en ledamot inom Hedervärda Bonde-Ståndet,
hvilken offentligen förklarat, att enskildta sammanträden skulle
egt rum emellan Ledamöterne uti Bevillnings-Utskottet af
Preste- och Borgare-Stånden, i uppgifven afsigt att uppdrifva
taxeringen å landets fastighetsbevillning. Så är dock icke för¬
hållandet. Några särskildta sammanträden hafva aldeles icke
egt rum, och om ledamöter af förenämnde Stånd verkligen
skulle hafva sammanträdt, i ändamål att upprätta Bevillnings¬
förordning, så är jag fullt förvissad derom, att deras sträfvan
aldrig haft annat mål, än att träffa en bevillning, som vore
fullkomligt rättvis för alla samhällsclasser.
Herr Björkman: I principen kan det visserligen icke
bestridas, att alla samhällsclasser, sa väl löntagare, som
närings- och fabriksidkare, böra af deras behållna inkomst
erlägga lika afgift till Staten; men i afseende å embets-
männen, förekommer dock det förhållande, att deras behållna
inkomst är lättare att controlera, än näringsidkarnes upp¬
gifter, hvilka icke alltid kunna antagas vara riktiga. Jag
anser mig derföre nu böra yrka återremiss i den syftning,
att detta först måtte begrundas, innan yttrande öfver bevill-
nings-procenten meddelas.
Herr Hasselrot: Afveir jag anser, att bevillnings-pro-
centen, som för alla medborgare bör vara lika, lämpligast
hofde bestämmas till en procent af hvarje samhällsmedlems
756
Den 26 Mar lii.
behållna inkomst; och nedlägger jag tillika min protest mot
Utskottets yttrande, att den vid sista Riksdagen medgifna ned¬
sättning uti bevillningsprocenten icke medfört åsyftadt än¬
damål.
Jag hade icke trott, att frågan om bevillning af fastig¬
hetsvärdet nu skulle förekomma; dock som jag finnér, att
äfven frågan derom nu blifvit lagen i öfvervägande, må det
tillåtas mig nämna, att, der sådan bevillning af fast egendom nu
utgår, den innebär den största orättvisa emot andra classer.
På de flesta ställen uppgår taxeringsvärdet icke ens till hälf¬
ten af egendomens verkliga värde, och uti den ort, derifrån
jag är, utgör taxeringsvärdet knappt en åttondedel af sista
köpeskillingsbeloppet. Uti städerna deremot har man, vid
bestämmandet af taxeringsvärdet å fast egendom, i det när¬
maste följt det pris, hvarför egendomen sednast blifvit för-
sålld. Jag tror, för min del, att detta, äfven i afseende å
fastigheter på landet, bör iakttagas.
Till undanrödjande af alla misstankar för partiskhet,
får jag äran upplysa, att jag besitter fast egendom å landet,
men deremot icke uti stad.
Jag yrkar afslag å Betänkandet i nu ifrågavarande
punkt.
Herr Lallerstedt: För min del, instämmer jag med
Herr Malmborg och yrkar, lika med honom, denna punkts
återremitterande.
Herr Murén: För min del, tror jag, att foga vinnes
genom att bibehålla grunder för en beskattning, hvarigenom
dess ojemna fördelning, fortfarande, måste öfverklagas. Man
må gerna sjunga den gamla visan, att det är lätt att con-
trolera löntagarnes säkra inkomster, men deremot icke nä-
ringsidkarnes, och att detta är skälet till den olika hevi 11-
nings-procenten för dessa classer, så torde det dock vara
otvifvelaktigt, att en del af tjenstemännens inkomster, såsom
t. ex. sportler, m. m., ganska ringa kan controleras; äfven¬
som man bör märka, det tjenstemännen ofta nog taga del
uti borgerskapets handtering, och alt man vid bevillnings-
taxeringar glömmer att derföre ålägga dem beskattning. Att
näringsidkaren deremot icke sällan får vidkännas nog hög
bevillning, i förhållande till dess verkliga inkomst, det vågar
jag ock påstå. Det har nemligen inträffat, att, då personer
af denna dass gjort cession, man funnit, att de förut under
liera år till Staten skattat för vida högre inkomst, än de
verkligen haft. Kan man tänka sig en större orimlighet, än
Den 26 Martil.
757
att en tjensteman med t. ex. 3,000 R:dr inkomst skall be¬
tala mindre, än hälften, i bevillning, än en näringsidkare med
lika stor inkomst? Jag tror ock, att de skäl, man i öfrigt
anfört, till försvar för den olika bevillnings-procenten, icke
förtjena något vidare afseende. Tiden torde derföre, nu vara
inne, då man biir för alla samhällsclasser bestämma en och
samma eller lika hög bevillnings-procent.
I afseende å Utskotlets yttrande, att genom den vid
sista Riksdagen gjorda nedsättning af bevillnings-procenten
dermed afsedt ändamål icke blifvit uppnådt, tar jag mig fri¬
heten erinra, att detta till stor del kommer sig deraf, att
taxeringsmännen trodde, att nedsättningen tillkommit egent¬
ligen deraf, att Staten icke behöfde så stor bevillning, som
förut. Jag tror derföre vara nödigt, att Rikets Ständer böra
tillika uttrycka den mening, att nedsättningen sker företrä¬
desvis i syftning att bereda sanningsenliga taxerings-upp-
gifter.
Jag yrkar, på dessa skäl, att frågan måtte till Utskottet
varda återremitterad.
Herr Stolpe: Jemte det jag till alla delar instämmer
med Herr Murén, får jag emot Utskottets Betänkande fram¬
ställa några anmärkningar. Utskottet yttrar, pag. 7: »att
det icke tilltrott sig kunna framställa förslag till sådana för¬
bättringar af nu gällande taxeringsföreskrifter, hvarigenom
desamma, hvilkas verksamhet alltid ytterst beror på per¬
sonligt nit, omdöme och rättskänsla, skulle kunna, der dessa
egenskaper icke göra sig gällande, mera, än hittills, betrygga
Statsverkets rätt eller befrämja en rättvisare fördelning af
skattebidragen, än sorn genom vidmakthållandet af den olika
bevillnings-procenten nu eger rum.»
Jag anser, att Utskottet genom detta yttrande kastat en
nog mörk skugga öfver national-caracteren, hvarföre jag
blott af detta skäl yrkar, att denna punkt måtte till Ut¬
skottet varda återremitterad, för att lå denna skugga ut¬
plånad. Orsaken lill de oriktiga taxerings-uppgifterna har
man till större delen att söka uti den stora orättvisa, sorn
med bestämmandet af denna beskattning är förenad.
Utskottet säger vidare: »att en jemnare beskattning
skulle beredas derigenom, att näringsidkarens inkomster be¬
stämdes efter flere års medelbelopp, kan Utskottet icke er¬
känna, enär detta belopp, synes vara, om möjligt, ännu svå¬
rare att controlera, än föregående årets inkomster.»
Min mening är icke, att sådant medelbelopp skall till
738
Den 26 Marlii.
xifTran bestämmas. Jag är nöjd, att det sker på ett ungefär,
och tror, att detta ungefär skulle komma sanningen vida
närmare, än de nu fordrade specifika uppgifterna. Då jag
utgått från den förutsättning, att man i allmänhet icke kan
sätta tillit till näringsidkarnes inkomst-uppgifter och Taxe-
rings-Comitéerna således måste grunda sitt omdöme på
något annat, så trodde jag, att medium af föregående årens
inkomster vore det lämpligaste att begagna och det enda,
som Comité-ledamöternes omdöme med någorlunda riktig¬
het vore i stånd att träffa. Det är ju i allt fall obestrid¬
ligt, att t. ex. en handlande under ett år kunnat hafva en
stor inkomst, men ett följande åter en betydlig förlust,
samt således, då räkenskaperna, vid den tid, bevillnings-
taxeringarne ske, ej hunnit afslutas, i sjelfva verket icke kan
sjelf uppgifva annat, än medelbeloppet af föregående årens
inkomst.
Likasom Herr Murén, tror jag, att vissa embetsmäns
inkomster också kunna undandragas taxeringsmännens con-
trol, och hvad jag i detta hänseende yttrat om närings-
idkarne, må äfven ega tillämpning på embetsmän med ovissa
inkomster; men om tjenstemän finnas, som kunna undan¬
dölja det verkliga beloppet af sina inkomster, så ligger också
i detta förhållande ett ökadt skäl, att dessas inkomster må
lindrigare beskattas, än näringsidkarnes.
Jag yrkar följaktligen ålerremiss i den syftning, att be-
villnings-procenten må bestämmas lika för näringsidkare och
tjenstemän.
Herr Talmannen erinrade att denna punkt äfven rörer
fast egendom.
Herr Bodell: Då de fleste talare, som under denna
discussion haft ordet, ansett ifrågavarande punkt obillig, vore
det önskligt, orri något dermed äfven kunde vinnas. Taxe¬
ringsvärdet å fast egendom på landet, sådant detsamma hit¬
tills bestämts, är uppenbarligen oriktigt, och en förändring
derutinnan lika önskvärd, som af behofvet påkallad. Att
Preste-Ståndet skall betala bevillning till blott en procent af
behållen inkomst, då Borgare-Ståndet deremot nödgats er¬
lägga 2y2, anser jag äfven vara anmärkningsvärd! och ut¬
göra ett grundadt skäl för frågans återremitterande.
1 sammanhang härmed vill jag erinra, att, då en em¬
betsman med lön under 300 R:dr Bunt är fri från all be¬
villning, det äfven är billigt att en näringsidkare, med in¬
Den 26 Marlii.
750
komst under detta belopp, bör till enahanda förmän varda
berättigad. Minimum bör gälla för alla lika.
Herr Embring: I anledning af Herr Schenströms ytt¬
rande, att någon Ledamot af Hedervärda Bonde-Ståndet skulle
uppgifvit, att sammankomster emellan Borgare- och Preste-
Stånden egt rum, i ändamål att bestämma hög bevillning för
fastighetsegare på landet, får jag, såsom Ledamot af RevilI-
nings-lltskottet, förklara, det jag hvarken medvarit om någon
sådan sammankomst, eller derom ens har den ringaste
kännedom.
Herr Tauson: Under åberopande af de skäl, som an¬
förts af Herr Malmborg, får jag, lika med honom, yrka frå¬
gans återremitterande.
Herr Hesselgren: Vid sista Riksdagen tillhörde jag
dem, som åstundade nedsättning uti bevillnings-procenten,
och understödde äfven med min röst Utskottets hemställan
i detta hänseende. Man ansåg då, såsom skäl till sådan
nedsättning, att Statsverket vore i mindre behof, än till¬
förene, af dessa skattebidrag. Under den discussion, som i
detta ämne härstädes nu egt rum, har man emedlertid an-
tydt, det man väntat, att Staten skulle genom bevillningen
erhålla lika Idig inkomst efter procentens nedsättning, som
då den uppgick t. ex. för näringsidkare efter fem för hun¬
drade af behållen inkomst. Vid detta förhållande, tillåter
jag mig fråga, hvaruti den medgifna nodsättningen uti denna
beskattning då egentligen ligger?
Tjenstemännen fingo vid förra Riksdagen en ovilkorlig
nedsättning från tre till en procent, och samtidigt nedsattes
för borgerlig rörelse från fem till två och en half procent,
men då man nu hittat på den utvägen att bibehålla procen¬
tens ziffra 2lör näring och handel, har man höjt minimi-
tariffen med 100 procent, hvarigenom all lindring för de sed-
nare classerna blifvit omintetgjord. Enligt min tanke, vore
det visserligen med billighet och rättvisa öfverensstäm¬
mande, att en lika procent af alla samhällsclassers behållna
inkomst blefve norm för bestämmandet af hvarje medbor¬
gares bevillning, men jag befarar, att något beslut i detta
hänseende kan ske, då jag tror mig veta, att tvänne Stånd
redan bifallit Utskottets Betänkande, men det är så mycket
angelägnare att återremittera denna punkt, på det att Ut¬
skottets Ledamöter mätte blifva satta i tillfälle att åtmin¬
stone återbringa minimi-tarifTen till hvad den för närva¬
rande är.
760
Den 26 Marlit.
Herr Schenström: Dä jag icke vunnit understöd för
min mening, att Borgare-Ståndet skali nu fatta beslut i
hvarje hit hörande fråga, vill jag i stället förena mig i be¬
gäran om återremiss, under yrkande tillika, att 66, 67 och
104 §§, jemte de flere, som innefatta egentliga grunden för
bevillningens utgörande, måtte i ett sammanhang till Ut¬
skottet återremitteras.
Herr Rudling: Jag instämmer med de talare, hvilka
yrka nedsättning af näringsidkarnes bevillnings-procent. Jag
yrkar derföre återremiss och uttrycker dervid tillika den
tanke, att, då fastighetsvärdet å landet för närvarande är så
lågt uppskattadt, att det i allmänhet icke motsvarar */4 af
jordens verkliga värde, en närmare reglering af grunden för
detta fastighetsvärde måtte verkställas. Man torde kunna
och böra i synnerhet fästa afseende å försäljningsvärdet, åt¬
minstone så, att detsamma tages till ledning vid värderin¬
gen. Såsom vi veta, uppskattas stadsfastigheterna vanligen
till deras fulla värde. Man följer der brandlörsäkrings-vär-
det å husen, med tillägg af tomters eller egors värde. Nå¬
gon gång kommer derigenom bevillnings-värdet att blifva
högre, än försäljnings-värdet.
Herr Brodin: I motsats mot Herr Hesselgren, får jag
upplysa, att den nedsättning i bevilinings-procenten, som vid
sista Riksdagen borgare beviljades, mindre afsåg att bereda
någon lindring uti de skattdragandes bördor, utan fastmera
att förmå dem till sanningsenligare uppgifter. Att genom
denna nedsättning dock icke vunnits dermed afsedt ändamål,
är beklagligtvis nogsamt bekant. Revillningen af Rikets
handlande, som 1854 uppgick till 166,000 R:dr, har år
1855, sedan nedsättningen af Ständerne bestämdes, nedsjun¬
kit till 106,000 R:dr. Likaså har bevillningen af handtver-
karne nedsjunkit från 87,000 R:dr till 54,000 R:dr Banco.
Den enda dass, hvars bevillning bibehållit sig till ungefärli¬
gen lika belopp efter nedsättningen, sorn derförut, är fabriks-
idkarne. Om man i betraktande tager, att handtverkarnes
antal för 1855 i bela Riket utgjort omkring 10,000, och
jemnför detta med summan af den bevillning, dessa för sam¬
ma år erlagt, så finner man bevillningen för hvarje handt¬
verkare under detta år hafva uppgått endast till omkring 5
R:dr B:co, något, som en hvar kan finna är allt för ringa.
Det kan visserligen vara sannt, att tili en eller annan
stad handtverkare och näringsidkare i allmänhet fått betala
bevillning, som stått i rimligare förhållande till deras in¬
Den 26 Martil.
761
komst, men sådant liar härflutit Irån taxeringsmännens be¬
mödanden, och ej från några mera samvetsgranna uppgifter.
Vid fiirra, likasom innevarande Riksdag, liar man ihär¬
digt motsatt sig alla möjliga förändringar uti Bevillnings-
stadgan, sorn kunde afse vinnande af controler; ja man ville
icke underkasta sig någon enda sådan, utan önskade blott
och bart nedsättning uti bevillnings-procenten.
Hvad Herr Stolpe i denna syftning framställt, tror jag
derföre vara ganska riktigt, och Utskottet torde måhända
rättare hafva uttryckt sig i motiveringen, om detsamma lå¬
tit förstå, att Utskottet, i afseende å contrölerna, ej velat
någon förändring.
De åtgärder, motionairerna föreslagit, torde således icke
uträtta något, då man ej vill underkasta sig nödiga contro¬
ler, och så länge någon förändring i sistnämnda hänseende
icke sker, är det ock utan ändamål att vidare nedsätta be¬
villnings-procenten.
Herr Stolpe: Till mitt sednaste anförande får jag till-
lägga, att Utskottets yttrande, äfven angående fastighetsvär¬
det, bör till Utskottet återremitteras. Jag tillkännagaf icke
detta, då jag förra gången hade ordet, dels derföre att jag
trodde, att denna del af yttrandet skulle särskildt be¬
handlas, dels ock emedan detta ämne, enligt min tanke,
lämpligast kunde discuteras i sammanhang med §§ 67
och 109.
Herr Brodin har ansett, att, då man icke ville hafva
några controler, det äfven vore utan ändamål, att, i afseende
å bevillnings-procenten, göra några förändringar. För min
del, tror jag, att man handlar klokast, om man nu till en
början antager, hvad som blifvit föreslaget, för att sedan,
efter kännedom om de fel och missbruk, som kunna fort¬
fara, göra vidare rättelser.
Jag vidblifver min begäran om återremiss.
Herr Cramér: Jemte det jag vidblifver mitt yrkande
om återremiss, får jag förklara, att jag häruti innesluter
fråga om bevillning så väl af lön och inkomst, som i afse¬
ende på värdet af fast egendom.
Herr Malmborg: För min del, anser jag icke nödigt
att till Utskottet återremitteras dess yttrande, i afseende å
fastighets-värdet. Mitt yrkande om återremiss afser icke
eller denna del af Utskottets yttrande. Jag tror, att till¬
räckliga bestämmelser härutinnan redan förefinnas, ty, hvad
stadsfastigheterna angå, mates deras värden efter sednaste
762
Den 26 Marlit.
köpeskillingen, jemnförd med brandförsäkrings-värdet. I
(Väga åter om fastigheterna å landet, innehåller 67 § erfor¬
derliga stadganden. Denna § lyder sålunda:
»Af de handlingar och upplysningar, Comitéen samlat,
och den locala kännedom, Comitéen hör ega, åligge den att
utröna egendomarnes beskaffenhet, till utrymme, jordmån,
belägenhet, afsättningstilllälle, förmåner och onera, för att,
på grund af en sålunda verkställd undersökning om förhål¬
landet. kunna tillvägabringa en rättvis taxering, hvarvid äf¬
ven bör alses, huruvida den ifrågavarande egendomen ge¬
nom eldsvåda, vattuflöde eller andra olyckshändelser blifvit
försämrad.»
Jag tror derföre, att, endast Comitéerna noggrannt full¬
göra sina skyldigheter, icke några vidare föreskrifter i detta
hänseende behöfvas.
Min begäran om återremiss afser således blott förändring
af bevillningsprocenten för rörelse och näring. Dock, skulle
Ståndet vilja utsträcka förändringen äfven till fastighetsvärdet,
så har jag intet deremot.
Herr Bodell: I anledning af åtskilliga talares yttranden,
syftande derpå, att näringsidkarne genom oriktiga taxerings¬
uppgifter erlägga en skatt, allt för lindrig i förhållande till
deras inkomster och rörelse, tillåter jag mig, anmärka,
att man i detta afseende synes gjort sig allt för stora
föreställningar om städernas näringsidkares välbefinnande. Mer
än en gång tillförene, har jag nedlaggt min protest emot ett
sådant föreställningssätt. Jag vill nu med några siffror visa,
huru det förhåller sig med våra näringar uti åtskilliga delar
af landet. Uti Calmar stad finnes, enligt Landshöfdingens fem¬
årsberättelse, 36 handtverksborgare med 9 gesäller, för hvilka
bevillning erlagts med 241 H:dr 2 sk. På landet i detta Län
funnos under samma tid 451 stycken handtverkare eller ger¬
ningsmän.
Af dessa ziffror torde lievilinings-Utskottet nogsamt kunna
finna, att näringsidkarne nu mera flyttat ut ur städerna, och
att de få näringsidkande innevånare, der äro qvar, till stor
del befinna sig i det tillstånd, att de knappt hafva utvägar att
förskaffa sig det tarfligaste uppehälle.
Herr Hasselrot. Då Herr Schenström frånträdt sitt yr¬
kande om afslag å ifrågavarande punkt af Betänkandet, så
vill äfven jag afstå från mitt yrkande i denna syftning, samt
endast fordra, att frågan tili Utskottet måtte varda återremit¬
terad ; Och anhåller jag att Utskottet måtte i synnerhet fästa
Den 26 Marlit.
763
afseende derå, att taxeringsvärdet å fast egendom på landet
bestämmes efter sista köpeskillingsbeloppet, särdeles som Be-
villnings-Förordningarne ända till 1640 i denna syftning inne¬
hållit föreskrifter, samt taxeringsvärdet å fastighet i stad nu
bestämmes efter enahanda grund.
Herr Björkman. För min del, får jag yrka punktens
återremitterande i hvad den rörer bevillning så val af lön
och årlig inkomst, som äfven af fastighet.
Herr Hesselgren. Min uppmärksamhet har blifvit fästad
på ett yttrande af Herr Brodin, hvarigenom han sökt utkasta
handsken emellan handtverks- och fabriksidkare. Deri värde
talaren säger, efter det han med några ziffror beledsagat sitt
yttrande, att fabriksidkarne äro de enda, hvilkas bevillning,
oaktadt den medgifna nedsättningen af procenten, förblilvit till
beloppet lika hög, som derförut. Anledningen härtill är täm¬
ligen lätt att finna, ty, utom det att fabriksidkarne drifva sin
rörelse med vida större capitaler, än handtverkarne, hafva de
förre icke fått erfara den minskning uti rörelse, som varit och
är förhållandet med handtverkarne. Icke eller äro fabriks-
idkarne så beroende af gesäller och arbetare, som handtver¬
karne. Vi hafva redan hört, huru härmed förhåller sig uti
åtskilliga delar af Riket. Att förhållandet icke är bättre, utan,
om möjligt, sämre här i hufvudstaden, vågar jag påstå. Om
jag upplyser, att jemte de 47 å 1800 mästare, som finnas i
Stockholm, uti denna stad tillika äro circa 3000 sjelfförsörjare,
så torde enhvar kunna finna, att handtverkerierne härstädes
icke kunna befinna sig i någon blomstrande ställning.
Hvad angår taxeringsvärdet å den fasta egendomen, så
instämmer jag till alla delar med Herr Malmborg.
Herr Odmansson: l)å de fleste talare, som under denna
discussion yrkat afslag å Betänkandet i denna punkt, derifrån
afstått, så vill äfven jag återtaga min begäran om afslag samt
i stället förena mig med de talare, hvilke yrkat frågans åter¬
remitterande.
Discussionen ansågs slutad; Och blef Utskottets yttrande,
pag, 7, så vidt det afsåg bevillning af rörelse och näring, åter-
remitteradt, med förklarande af den åsigt, att en procent be¬
villning bör ega rum äfven för näring och rörelse.
Herr Talmannen hemställde häruppå, huruvida Ståndet
ville godkänna den del af nämnde yttrande som rörde bevill¬
ning af fast egendom.
Herr Stolpe: Jag tager mig friheten erinra derom, att
764
Den 26 Marlit.
jag med mitt yrkande om åtcrremiss äfven alsett, att regle¬
ring af taxeringsvärdet å fast egendom å landet måtte ske.
Och blef yttrandet äfven i denna del till Utskottet åter-
remitteradt.
5:o Yttrandet, pag. 8 i anledning af väckta motioner,
angående föreslagna afdrag ifrån skattskyldiges årsinkomst,
innan den, såsom behållen, taxeras
Herr Nygren. Jag skulle visserligen vilja till Utskottet
hemställa, om och på hvad sätt bevillning skall kunna taxeras
för assurance-kostnad, när denna erlägges till utländska
bolag och såsom utgift i rederi-räkning upptages. Lika gerna
hade Utskottet hort kunna medgifva 15 °/0 afdrag härför, när
(ärtygsegaren sjelf står risquen.
Med denna hemställan förenar jag dock icke något
yrkande om återremiss.
Herr Rönblad: Jag hade trott, att, med anledning af Herr
Henschcns motion, en näringsidkare, hvars behållna årsinkomst
icke uppgick till 500 R:dr R:mt, hort från bevillnings erläg¬
gande vara befriad. Det är nemligen uti 2 § af Retänkandet
föreslaget, att en tjensteman, som icke har lön till högre be
lopp, än detta, är fri från bevillning, och då jag icke kan finna
något skäl, hvarföre en näringsidkare bör i detta hänseende
vara sämre lottad, vågar jag hemställa, om icke en likartad
bestämmelse till förmån för näringsidkare borde uti Revill-
nings-Förordningen inflyta. Enligt min tanke, borde en nä¬
ringsidkare, då han inför Taxerings-.Comitéen nöjaktigt styrker,
att han för det löpande året icke kan påräkna 500 R:dr be¬
hållen inkomst, från bevillnings erläggande befrias. Jag an¬
håller derföre om återremiss i denna syftning.
Herr Stolpe: Jemte yrkande, att lika bevillningsprocent
måtte bestämmas för näringsidkare och löntagare, får jag nu
äfven hemställa, att den progressionsscala, i afseende på in¬
komst och bevillning, som kan varda antagen för den ena
samhällsclassen, äfven må blifva gällande för den andra. Jag
kan visserligen icke godkänna Herr Henscliens motion, men
tror mig dock äfven uti denna punkt böra yrka återremiss,
på det Utskottet må hafva fullkomligt fria händer vid uppgö¬
randet af förändrade grunder för taxering af bevillning.
Herr Malmborg: För min del, kan jag icke se, hvartill
en återremiss af denna punkt skulle tjena, ty, då fråga endast
är om afdrag, som för de skattdragande må ega rum, hvilket
icke genom något allmänt stadgande kan bestämmas, utan bör
bero på taxeringsmännens pröfning, tror jag Utskottet icke
hafva kunnat komma till annat resultat, än nu blifvit händelsen.
Den 26 Martu.
763
Herr Rönblad. Om Hevi 1 Inirigs-Utskottet ej bestämt sig
för bifall till Herr llcnschens motion, torde Utskottet dock
böra fästa sig vid de omständigheter, som påkalla befrielse
från bevillning åt de näringsidkare, hvilka icke ega 300 Jt:dr
irlig inkomst.
Herr Hasselrot: För min del, kan jag icke förstå, att hvad
Utskottet i denna punkt föreslagit, rörer Herr Rönblads hem¬
ställan, i afseende å näringsidkares befrielse från bevillning.
Jag yrkar således bifall i denna punkt till Betänkandet.
Herr Brodin: Lika med Herr Malmborg, kan jag icke
finna, att en återremiss af denna punkt skulle medföra åsyf-
tadt ändamål. Utskottet har nemligen icke kunnat i denna
punkt meddela annat yttrande, än som skett, och torde icke
eller kunna fästa något afseende å Herr Rönblads hemställan,
då lian icke i sådan syftning väckt någon motion.
Herr Stolpe: Jag har nu närmare öfvertänkt förhållandet,
och tror icke, att, genom Ståndets bifall till denna punkt,
man binder händerna på Utskottet vid bevillnings-grundernas
uppgörande; hvarföre jag afstår från min begäran om åter¬
remiss.
Herr Rodell: För min del, tror jag icke, att, derest Stån¬
det bifaller Utskottets hemställan uti denna punkt, hvilken
blott rörer ett specielt förslag, Utskottet skall blifva bundet
vid uppgörandet af grunderna för bevillningstaxeringen.
Discussionen var slutad; och, uppå hemställan af Herr
Talmannen, blef Utskottets ofvannämnde yttrande, pag. 8, af
Ståndet godkändt. Detta ärendes behandling fortsattes i näst¬
instundande Plenum.
§ 2-
Bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande, Jff -58, ^anledning
af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående en med Dan¬
mark afslutad Tractat om upphörandet af Oresundska tullen
m. m.; samt Constitutions-Utskottets Memorial, J\t 8, Samman¬
satta Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottets Utlåtande, M 11, samt Expeditions-Utskottets Ut¬
låtande, M 3, hvilkas rubriker införas i Ståndets Protocoll,
då dessa ärender till öfverläggning förekomma.
Särskildt beslöts, att Stats-Utskottets Utlåtande. JVs 48,
uppföres främst på föredragningslistan till nästa Plenum.
Plenum slutades kl. */2 10 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
766
Den 28 Martti.
Den 28 Martii.
Plenum kl. 10 förmiddagen.
Herr Hasselrot erhöll [tå begäran ledighet från Riks-
dagsgöromålen under tre veckor, räknade från den 4 in¬
stundande April.
Under åberopande af sin den 22 November nästlidne år
väckta motion, JM 43, om statsbidrag tiil uppmuddring af
hamnen vid Piteå stad, inlemnade Herr Wåhlin i sådant af¬
seende upprättad charta och kostnadsförslag, hvilka handlin¬
gar remitterades till Stats-Utskottet.
§ 3.
Herr Wennerström erhöll ordet och yttrade: »Uti en
af Herr Danielsson den 29 sistlidne November inom detta
Stånd väckt, till Höglofl. Stats-Utskottet remitterad, motion
om statsanslag till fullbodande af sluss-anläggningar i Clara
eif vid Dejeforss och Forsshaga, har motionairen förbehållit
sig att framdeles få inkomma med de ytterligare upplysnin¬
gar, som för frågans utredande kunde erfordras. I sådant af¬
seende har jag numera, under den Herr Danielsson bevil¬
jade ledighet från Riksdags-göromålen, emottagit en utaf
Chefen för Westra Väg-och Vattenbyggnads-Districtet, Herr
Majoren Liljehöök uppgjord Promemoria, rörande fortgången
af omförmäldta arbete, jemte 2:ne tillhörande chartor, samt
får, i följd af erhållet uppdrag, härmed vördsamt anhålla,
att desse handlingar måtte varda till Höglofl. Stats-Utskottet
öfverlemnade.»
Ifrågavarande skrift, med bifogade handlingar, som af-
sågo motionen, JM 87, remitterades till Stats-Utskottet.
§ 4.
Justerades Protocollet för den 10 dennes, äfvensom en
del af Protocollet för den 21 dennes, angående återremiss
af Stats-Utskottets Utlåtande, M 41, 3:dje punkten, litt. d.
§ ä.
Enligt Ståndets den 26 dennes fattade beslut, föredrogs
nu å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, JM 48, i anledning af
Den 2ft Martil.
767
Kongl. Maj:ts Proposition, angående en med Danmark af-
slutad Tractat om upphörande af Öresundska tullen, in. m.
Härvid förekommo:
t punkten.
Herr Bodell: Högeligen glädjerikt var budskapet om
afskadandet af Oresunds-tullen, detta gamla frö till miss-
hälligheter meilan tvänne brödrafolk, en vanärande tribut
emellan civiliserade nationer, men dock genom tid efter an¬
nan slutade fördrag och mäktiga grannars garantier bibe¬
hållen. Det, som länge varit ett föremål för Svenska fol¬
kets Ulligaste önskningar, är sålunda vunnet, ej med vapen¬
makt, men medelst en lyckligen afslutad tractat, tillväga-
bragt genom vår Ilegerings visa samverkan med de öfrige.
Denna tractat hedrar alla de makter, hvilka deruti deltagit,
och jag har icke velat försumma tillfället att uttala en un¬
derdånig lyckönskan till Hans Maj:t Konungen, hvilken det
blifvit förunnadt att fästa Sitt höga namn vid ifrågavarande,
för nutid och efterverld betydelsefulla, handling. Med sär¬
deles nöje lemnar jag mitt bifall till Utskottets i ämnet
gjorda hemställan.
Flere Ledamöter instämde.
Vidare arifördes ej; och Utskottets hemställan i 1 punk¬
ten godkändes.
2 punkten.
Bifölls.
§ ®-
Justerades Protocolls-Utdrag öfver Ståndets uti näst¬
föregående § upptagna beslut.
§ 7-
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M 5, angående ifrågaställa förändringar i föreskrif¬
terna om allmänna bevillningens utgörande; hvarvid före¬
kommo Utskottets särskildta yttrande, rörande nedannämnde
§§ af Bevillnings-Förordningen, nemligen:
§ 2.
Uppsköts att förekomma till behandling i sammanhang
med 2 § i det vid Betänkandet fogade förslag till ändringar
i gällande Bevillnings-stadga.
§ 7.
Herr Stolpe: Om, såsom yrkadt blifvit, bevillningsaf-
giften för näringar i allmänhet varder nedsatt till en pro¬
cent, följer deraf, att bevillningen äfven för den inkomst,
hvarom här är fråga, bör i lika mån nedsättas. På det att
768
Den 28 Marlii.
Bevillnings-Utskottet må erhålla tillfälle att tillvägabringa
likhet härutinnan, yrkar jag således återremiss af Utskottets
yttrande, rörande förevarande §.
Utom det, att åtskillige Ledamöter instämde i detta an¬
förande, förekoin ej vidare; och Utskottets yttrande, rörande
§ 7, återremitterades.
§ »•
Uppsköts, att å nyo föredragas i sammanhang med Ut¬
skottets förslag till förändrad lydelse af § 9 i författ¬
ningen.
§ *<>•
1 punkten.
Herr Stolpe: 1 enlighet med min förut uttryckta ön¬
skan, att alla afgifts-tarifler och yrkes-cathegorier måtte ur
Bevillnings-Förordningen utplånas, och bevillnings-beloppet
bestämmas till viss procent af hvars och ens inkomst, obe¬
roende af alla sådana cathegorier, anhåller jag om återre¬
miss på denna och alla öfriga punkter i § 10, hvilkas an¬
tagande skulle kunna hindra genomförandet af nyssnämnda
grundsats.
Herr Malmborg: 1 följd af Ståndets redan fattade be¬
slut om återremiss af Utskottets yttrande, rörande 7 §, bi¬
träder jag Herr Stolpes framställda begäran, i afseende å
förevarande 10 §.
Vidare anfördes ej, och l:sta punkten återremitterades.
2, 3, 4, 5, 6 och 7 punkterna.
Herr Stolpe: I afseende å dessa punkter, förnyar jag
min nyss gjorda hemställan om återremiss.
Herr Trägårdh: Uti yrkandet om återremiss af S punk¬
ten, rörande bevillning af tillsyningsman vid bränvinsbränne-
rier och tegelslageriet äfvensom af s. k. husmamseller, in¬
stämmer jag desto hellre, som i berörda punkt, utom deri
åberopade 10 och 27 §§, jemväl bör nämnas 28 §.
Herr Rönblad: På de af Herr Stolpe anförda skäl, an¬
håller jag om återremiss af samtlige ifrågavarande punkter,
med undantag allenast af 4 punkten, hvilken, enär billighe¬
ten synes fordra, alt lotsar och lotsdrängar från all bevill¬
ning befrias, torde böra bifallas.
Herr Stolpe: Att stadga ett undantag för lotsar och
lotsdrängar, anser jag obehödigt, så vida man vill bygga be-
villnings-lagarna på den grund, jag tagit mig friheten före¬
slå; ty, om lotsens inkomst icke uppgår till det minimi¬
belopp, som, enligt denna grund, skulle fastställas, följer
Den 211 Mana.
70!)
deraf, att loisen komrne att undgå all bevillning. Af denna
orsak bör älven 4 punkten återremitteras.
Herr Brodin: För det af Herr Stolpe uppgifna ända¬
mål synes en Sterremiss icke vara behöflig. Hvad beträffar
bevillning af lotsar och lotsdrängar, kan Ståndet, med afse¬
ende å desses i allmänhet särdeles obetydliga inkomster, i
förhållande till deras mödosamma och lifsfarliga sysselsätt¬
ning, bifalla Utskottets hemställan, utan att sådant menligt
inverkar på genomförandet af Herr Stolpes förslag. Lika
litet torde Sterremiss erfordras af 6 punkten, som rörer be-
villnings-afgilt af gesäller, enär denna afgift, såsom på för¬
hand till beloppet bestämd, icke pä kallar någon åtgärd af
Taxerings-Comitéen, utan endast utgör föremål för debi¬
tering.
Herr Bodell: Med den kännedom, jag eger derom, alt
en del lotsar hafva ganska betydliga, men andra dermot yt¬
terst ringa, inkomster af sitt yrke, anser jag lämpligt, att 4
punkten återremitteras, på det Utskottet, vid ärendets för¬
nyade behandling, måtte, i afseende å bestämmandet af be¬
villning för lotsar, hafva fria händer.
Herr Brinck: Det lärer icke kunna bestridas, att lot-
sarnes ställning och lefnadsvilkor i allmänhet äro föga af-
undsvärda. Medlemmarne af denna gagneliga samhällsclass,
hvilka vanligen halva sin bostad på klippor och skär, der
de endast kunna löda några getter och lår, någon gång
möjligen en ko, lefva sålunda på ett med möda förvärlvadt
knappt bröd, under utöfvande af ett yrke, som påkallar en
oaflåtlig vaksamhet och ofta tvingar dem alt. midt i den
mörka höst-, att icke säga vinter-natten, lemna sitt hem,
och, trots köld och oväder, begifva sig genom skär och
bränningar ut till hafsbandet, för alt möta och i säker hamn
införa seglaren: ett arbete, för hvilket lotsen, då han, efter
många och långa anstränsningar, sedan han efter ett S å 6
mils vägs roende, ändteligen återkommer, icke njutit, utom
kost, så länge han varit om bord å fartyget, annan veder¬
gällning, än 2 R:dr B:co såsom ersättning för hemförskaff-
ningen, oberäknad! sin årslön, som utgör en obetydlighet.
Eli så vanlottad dass synes i sanning förtjent af behjertande
och böra vara berättigad att åtminstone njuta befrielse från
bevillnings erläggande. Jag anhåller derföre vördsamt hos
Herr Talmannen om proposition å bifall lill Utskoltels hem¬
ställan i 4 punkten af 10 §.
Dorg--Stånd. Prot. vid Riksd. 1856 —1857. II. 4!)
770
Den 28 Marlit.
Herr Ödmansson: Lika med den föregående talaren,
yrkar jag bifall till 4 punkten, helst ingen samhällsclass
finnes, hvilken är i hellof af så mycket behjertande, sorn
lotsarne. Det är nogsamt kändt, att lotsarnes inkomst i all¬
mänhet är ytterst ringa, och att de flere försök, som tid
efter annan blifvit gjorda att bereda dem bättre vilkor, varit
fruktlösa. Man bör destoinindre tveka att medgifva lotsarne
befrielse från bevillning af deras yrke, sorn den lots, hvil¬
ken tilläfventyrs besitter fastighet eller annan egendom, deraf
bevillning bör utgå, i allt fall icke lärer kunna undgå att
träfläs af sådan afgift.
Herr Rönblad: Då, jemlikt 141 § 1 mom. af nu gäl¬
lande Bevillnings-stadga, städernas polis- och nattbevakning
äro fritagne från bevillning efter 2 Art., anser jag, att ena¬
handa förmån hör tillgodokoinma lotsar och lotsdrängar,
hvilka i allmänhet icke befinna sig i fördelaktigare lefnads-
stäIlning, än de förre. För öfrigt tror jag, att Utskottets i
4 punkten gjorda hemställan om lotsar och lotsdrängar nu
kan godkännas, utan rubbning i den af Ståndet antagna
grund för bevillningens utgörande i allmänhet. Jag tror
ock, lika med Herr Brodin, alt frågan om gesällers bevill¬
ning äfvenledes nu kan pröfvas och afgöras, enär beloppet
af denna afgift redan är bestämd, och således icke beror på
taxering.
Herr Hesselgren: Jag instämmer med de talare, som
yrkat bifall till Utskottets hemställan i 4 punkten, angående
lotsars och lotsdrängars befrielse från bevillning, men anser
alla öfrige nu ifrågavarande punkter böra återremitteras.
Såsom skäl derför, hvad 6 punkten angår, vill jag erinra,
att, örn det ock må vara rätt, att näringsidkaren, så länge
han har siria gesäller hos sig mantalsskrifne, är ansvarig
lör (lesses utskylder, måste deremot, när gesällerne ega att
låta sig särskildt skattskrifvas, en sådan, näringsidkaren
ålagd, ansvarighet innebära den största obillighet. Om en
näringsidkare vid höstetiden har en gesäll i sitt arbete an¬
ställd. och, enligt gällande stadgande, upptager honom å sin
uppgift lill mantalsskrifningen för det följande året, kan ge¬
sällen, om han behagar, genast derefter lemna arbetet och
fritt resa omkring i Rikets alla delar, utan att mästaren
eger det ringaste band på hans person. Emedlertid får mä¬
staren för en sådan arbetare sig påförd bevillning, som han
ock måste erlägga. Orättvisan häri är alldeles uppenbar
och påkallar lättelse i hithörande föreskrifter.
Den 2tt Marlii.
771
Herr Stolpe: Jag tycker mig i denna stund riktigt vara
återförflyttad till en af vära förträffliga Taxerings-Coinitéer.
Alldeles samma klagovisor, som der pläga uppstämmas (if¬
ver den ena eller andra samhällsclassens betryckta ställ¬
ning, hafva under närvarande discussion trätlät mina (iron.
An är del lotsarne och deras beklagansvärda lott att nöd¬
gas i storm och snöyra, höst och vinter, bittida och sent
kämpa mot ett mäktigt element, än är det näringsidkaren,
än deras gesäller, än andra mer eller mindre olyckliga sam¬
hällsmedlemmar, sorn utgöra föremål för jemmer och med¬
ömkan. Det är ingalunda min mening att söka tillväga¬
bringa en förändring, som kunde medföra olägenheter för
nämnda classer af medborgare; tvärtom önskar jag, att man,
i fråga om beskattning, måtte fästa ett behörigt afseende å
deras samhällsställning. Men jag anser, att samtliga ifråga¬
varande punkter böra lemnäs oafgjorde derför, alt, då vissa
delar aT Utskottets förslag redan äro af detta Stånd återre¬
mitterade och mycket af samma förslag ännu torde komma
att till förnyad behandling af Utskottet förvisas, i ändamål
af författningens utarbetande efter nya grunder, det dervid
skulle för Utskottet vara i hög grad hinderligt, om i nu
framlagda förslag här och der träffades punkter, hvilka blif¬
vit med klubbslag befästade. och icke vidare kunde förän¬
dras. För öfrigt kan jag icke finna något obilligt deri, alt,
om en lots möjligen eger inkomster, jemnförliga med em¬
bete eller tjenst, eller med den inkomst, som vinnes af han¬
del och rörelse, han derför blilver till bevillning taxerad.
Den lots äter, som icke har så stor inkomst, skulle natur¬
ligtvis också undgå taxering. Likaså är förhållandet med
gesäller.
Bland nu ifrågavarande punkter i 10 § finnes dock en,
som är fristående och sjelfständigt behandlar ett särskildt
ämne, samt derföre kunde från de öfriga utbrytas. Denna
punkt är den sista, hvilken rörer den för utländningar, som
resa omkring i landet och köpslå oin utländska varor, stad¬
gade afgift. lin reservant inom Utskottet har funnit denna
afgift vara ett onödigt prejeri, och jag erkänner, att jag an¬
ser den kunna föga annorlunda betraktas. Det är högeli¬
gen önskvärdt, att man ej, för en lumpen vinst af några tio¬
tal Riksdaler, må gifva utiändningcn gillig anledning att be¬
skylla landet för snikenhet och ogästvänlighet. Jag anser
derföre ifrågavarande afgift böra alldeles borttagas och yr¬
772
Den 28 Martil.
kar, i sådan syftning, återremiss äfven af sista punkten
i 10 §.
Herr Nygren: På de af Herr Stolpe anförda skäl, in¬
stämmer jag i hans yrkande om återremiss af samteliga
ifrågavarande punkter i 10 §.
Herr Palander: Den af föregående talare yrkade åter¬
remiss vill jag icke motsätta mig; men jag tror, att Hevill-
nings-Utskottet skulle egt en god ledning för ärendets ytter¬
ligare behandling, om discussionen blifvit förd öfver hvarje
punkt särskildt, i stället att, såsom nu sker, omfatta flera
punkter på en gång. Jag eger för öfrigt ringa förhoppning,
att det resultat, som Herr Stolpe med sitt förslag åsyftat,
skall kunna ernås, och tror, att för Taxerings-Comitéerna
skulle i allmänhet blifva svårt och ofta nog omöjligt att be¬
stämma, huru stor inkomst en lots eller en gesäll kunnat
hafva under det flydda året. I allt fall anser jag lotsar och
lotsdrängar böra vara från bevillning fritagne, men gesäller
deremot böra sådan beskattning destohellre vidkännas, som
deras economiska ställning i allmänhet, i följd af betydligt
uppjagade arbetslöner, är ganska lycklig, och det vid sådant
förhållande icke är skäl att bortskänka en förStaten be¬
höflig inkomst.
Discussionen ansågs fulländad; och på särskilda fram¬
ställningar af Herr Talmannen, blefvo 2, 3, S och 7 punk¬
terna återremitterade, men 4 och 6 punkterna godkände.
§§ lf) och 24.
Gillades.
§ 2S.
1 punkten.
Herr Falhem: Utskottet har ganska knapphändigt af-
färdat min motion, under åberopande af Herr Bomans anfö¬
rande och liisa uppgift, att bergslaget genom kopparförmed¬
lingen erhållit fullkomlig ersättning för sina förlorade privi¬
legier, hvaremot jag hade hoppats, att, i fall Utskottet ta¬
git reda på min hänvisning till Stats-Utskottets Utlåtande
vid sistlidne Riksdag, JYs 64, Litt. B., så hade Utskottet
genom egna förhandlingar bordt komma till annat resul¬
tat genom följande i nämnda Utlåtande upptagne eftergifter:
Prsestationsskyldigheten af 53,330 stigar kol;
Uteslutande köpekolsrättigheten inom 2 mil;
Timmer- och virkeshandeln i Dalarne;
Eftergift af 2,800 stigar skattekol till Avesta bruk emot
Den 28 Martti.
773
lösen af 16 sk. till Kronan, som efter markegång år 1830
gjorde en behållning af 6,000 R:dr och numera är dubbelt;
l'/2 Sktb koppar till Presterna, som förut tillhört
Kronan;
Åliggande för Bergslaget att ständigt hålla eit capital af
36,000 R:dr B:co för framtida olycksfall i Grufvan; jemte
flere mindre eftergifter.
Jag får, i följd häraf, uppläsa ett underdånigt yttrande
af Stora Kopparbergs Grufve-Rätt, som förefinnes i Stats¬
utskottets nyssnämnde Utlåtande, pag. 20, och lyder sålunda:
»Då Bergslagets köpekols-district vore bestämdt elter ett
»kolbehof för 5,000 Sktt> årlig koppartillverkning, hvartill
»densamma de sednare åren nära uppgått, samt skillnaden
»emellan hvart 10:de och hvart 30:de Sktt af nyssnämnda
»qvantitet utgjorde 333 '/3 Sktfc, som, efter 120 R:dr per
»Sktfc, motsvarade 40,000 R:dr, vore detta tvifvelsutan en
»mycket hög lösepenning för Dal-allmogens befriande från
»tungan af Bergslagets privilegier, och äfven en hög ersätt-
»ning för hvad Bergslaget komme att förlora, så vidt upp-
»hörandet af skattekolens natura-pra:station, jemte kolhan-
»delns frigifvande, icke föranledde större och hastigare steg-
»ring af kolpriserne, än eljest skulle inträffa; och som denna
»stegring kunde antagas till 32 sk. pr stig, och alltså, lör
»Bergslagets kolbehof af omkring 70,000 stigar, uppginge
»till 46,666 R:dr 52 sk., så skulle Bergslaget blott derige-
»nom förlora årligen 6,666 R:dr 52 sk., oberäknad ersätt-
»ningen till hytt-egarne eller den s. k. hytterevenuen, samt
»det genom virkeshandelns frigifvande slegrade priset å öf-
»riga skogscffecter, hvadan Grufve-Rätten ansett Bergslaget
»hafva härutinnan gjort allt hvad billigtvis kunde fordras.»
Af hvad detta yttrande innehåller kan inhämtas, att
bergslaget endast på kolen efter 52 skillings förhöjning skulle
förlora 6,666 R:dr 32 sk. B:co, som nu mer än fördubblats,
dä kolen innevarande år stigit 1 R:dr 24 sk. Den anmärk¬
ning kan göras, att kopparen nu har ett högre pris; dock
ölverstiger ej detta det pris, hvartill arbetslöner, jemte ved
och andra förnödenheter, uppgått, så att, om alla privilegier
beräknas, blir bergslagets förlust dubbel emot Kronans.
Slutligen åberopar Utskottet Herr Bomans anförande, alt
Taekjerns-Bergsmän erlägga bevillning. Jag får, i anled¬
ning deraf, uppläsa följande punkt i oftanämnde Utlåtande,
pag. 21: »Om således, emot frånträdande å bergslagets sida
»af dess, undantagsvis och till förfång för ortens skattskyl-
774
Den 28 Marlit.
»(lige innebyggare, ännu innehafvande särskilda rättigheter
»och förmåner, Stora Kopparbergs Bergslags beskattning
»kunde förmedlas lill öfverensstämmelse med den genom
»Kongl. Förordningen den 21 Junii 1831 stadgade allmänna
»grund för beskattning å de bergverk, af hvilka viss procent
»å tillverkningen skall, såsom tionde till Kronan, utgöras,
okomme Statens uppoffring, genom den årliga kopparräntans
»minskning, att tillskynda det allmänna en länge önskad för-
»del af bättre ordnade förhållanden och al skatte-allmogens
»förhjelpande till en friare och mera rättsenlig disposition af
»hemmanens skogar och deras afkastning; hvarförutan jein-
»väl någon direct ersättning för Statsverket måhända kunde
»påräknas genom oafkortadt ingående af den från bergslagets
• privilegiitvång befriade allmogens utskylder.» Den häruti
åberopade Kongl. Förordning är af följande lydelse:
»Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning af den 21 Junii 1831,
»angående grunden för tionde-afgiftens bestämmande till
»Kongl. Maj:t och Kronan af bruks- och bergverksanlägg-
'uiingar, som hädanefter skattläggas.
»Wi Carl Johan etc. gore veterlig!, det Wi. med bifall
»till hvad Rikets Ständer derom för dpras del beslutit, i
»Nåder godt funnit stadga och förordna, att afgifter till Oss
»och Kronan af de bruks- och bergverksanläggningar, som
»hädanefter skattläggas, af den dass, fiir hvilken årliga af-
»gilten utgår med viss procent af tillverkningens belopp,
»skall bestämmas elter enahanda grund, eller till hvar tret-
»tiondedel deraf, ehvad rudimaterie!) hämtas å frälse- eller
»krono- och kronoskattejord. Det alle, som vederbör, hafva
»sig vederbörligen att efterrälta.»
Af denna förordning inhämtas, att koppartillverkningen
vid Kopparberget (som här orätt kallas Fahlu) nu mera med
privilegiernes upphörande, ej är bergslag, utan måste hän¬
föras till bergverk, som hädanefter skattläggas, af den dass,
fiir hvilken årliga afgiften utgår med viss procent af tillverk¬
ningen, eller 50:den; och antingen egarne till Kopparberget
kallas fjerdeparts-egare eller bergsmän, så kunna de ej hän¬
föras till tackjernstillverkare. Jag känner ej förhållandet
rätt, om tackjernstillverkaren inom bergslag beskattas eller
taxeras efter 2:dra artikeln, enbart för vinst å jerntiilverk¬
ningen, eller om ej deruti förenas jorden och skogen, m. m.
Likaså utom bergslag, hvarom Herrar Bruksegare inom Stån¬
det kunna upplysa. Det säkra är, att de ej taxeras 2:ne
gånger för samma tillverkning och ännu mindre i likhet med
Den 28 Marlii.
77S
Kopparberget, som liar fyra taxeringar, nemligen å malmen,
tionden, taxering särskildt på råkopparen, och ytterligare på
garkopparen. Herr Wedberg, såsom egare till Högforss kop¬
parverk, kan intyga, att detta verk ej erlägger bevillning
särskildt för råkopparen och särskildt för den garade. Då
jag uti min motion ingalunda begärt någon eftergift, utan
endast äskat, med stöd af Konungs och Ständers beslut, att
i enlighet med 1831 års Förordning och i jemnförelse med
Åtvidaberg och andre kopparverk, blifva lika beskattad till
öO:de och bevillning å den förädlade eller garkopparen, hop¬
pas jag Högtärade Ståndet finner rättvist bevilja återremiss
för ändrings vinnande, och hvarå jag hos Herr Talmannen
anhåller om proposition.
Herr Björkman: Såsom fjerdepartsegare, är jag motio-
nairen tack skyldig för den välvilja, sorn röjer sig i hans
framställning. Men då jag i min nyssnämnda egenskap tillika
känner, att värdet å s. k. fjerdeparter under sednare åren
betydligt stigit, hvilket förhållande ingalunda är en följd af
den gängse speculationsfebern, utan grundar sig på uträkning
af fjerdepartsegarnes behållning, anser jag motionen icke för
närvarande ega stöd af billighet och tillstyrker derföre bifall
till Utskottets hemställan.
Herr Malmborg: Hvad Herr Falhem nyss anfört, inne¬
bär, enligt inin tanke, icke något stöd för hans yrkande om
upphäfvande af den för fjerdepartsegare i Fahlu grufvor
stadgade bevillning; hvadan jag, under åberopande af de skäl.
Betänkandet innehåller, yrkar bifall till Utskottets hemställan,
likväl under erinran, att den af Ståndet redan godkända grund¬
sats, i fråga om lika procent-beräkning för bevillning i all¬
mänhet, bör tillämpas jemväl å bemiilde fjerdepartsegare.
Herr Wedberg: I anledning af hvad Herr Falhem yttrat,
angående Högforss kopparverk, deruti jag är delegare, anser
jag mig böra upplysa, att nämnda verk, förutom bevillning,
erlägger särskild så kallad kopparränta för hvart 30:de Skepp,
tillverkad koppar, men att samma verk icke innehar någon
recognitionsskog, eller i öfrigt åtnjuter den ringaste förläning
af Kronan.
Herr Falhem: Herr Wedberg har misstagit sig om min
hänvisning på Flögforss kopparverk. Jag har ej satt i (råga,
att detta verk är fritt från bevillning mer, än andra, utan
blott begärt Herr Wedberg.? intyg, att kopparen icke är tvänne
gånger särskildt taxerad. En talare har anspelat på ensior
afkastning och fjerdepartens höga värde. Det vill synas mig,
77(5
Den 28 Marlit.
alt nämnda förmodan kan liknas vid taxeringar i hemmet,
dä det handt, att, vid bedömande af kopparverket, åbero¬
pas äfven inkomsten af jernverken, och tvärtom, när fråga
förekommer för jernverken, en inkomst af kopparverket;
hvilket sätt att bedöma och beskatta torde blifva falskt för
lagstiftaren, då hvarje verk måste hafva siri särskilda be¬
stämmelse. Min motion grundar sig på de förändrade för¬
hållanden, hvaruti bergslaget till Staten kommit efter för-
medlingsfrågan, och de stadgar, som Utskottets Utlåtande
löranleder. Jag har ej framställt annan förändring eller
nedsättning, utan blott denna, och jemförelse med Åtvidaberg
och andra kopparverk.
Hvad enskildt angår frågan om taxeringen å råkopparen,
så hafva flere inom Riks-Stånden yttrat sig anse denna taxe¬
ring vara fritagen, enligt 2ä §:s lydelse, och att detta i be-
holvets stund kan vinnas genom besvär hos Kammar-Rätten;
men jag betviflar detta, dels af 25 §:s mindre tydlighet, och
dels af Kammar-Rättens instruction, att i första rummet se
på Kronans bästa. Jag måste deremot anse Rikets Ständer,
hvilka, enligt 57 § R.-F., ega att sig sjelfve beskatta, samt
derom lagstifta, vara förbundne att rätta den förordning, som
påpekas vara orätt uppfattad. Jag fortfar att yrka åter-
remiss.
Herr Embring: Att. såsom Herr Falhem förklarat, Ut¬
skottet knapphändigt behandlat hans motion, kan jag icke
medgifva. Utskottet har för sitt afstyrkande anfört, i min
tanke, tillräckliga motiver, och ett ytterligare skäl till afslag
å motionen innefattas i det af en föregående talare, hvilken
sjelf är fjerdepartsegare, gjorda erkännande, att den af mo-
tionairen föreslagna befrielsen saknar stöd af billighet. Jag
yrkar således bifall till Utskottets hemställan, men instäm¬
mer med Herr Malmborg deruti, att, rörande ifrågavarande
bevillning, bör göras den jemkning, som må blifva en följd
af Ståndets beslut om lika procentberäkning, såsom grund
tor bevillning i allmänhet.
Herr Stolpe: Sedan representanten för Fahlu Bergslag
nu mera upplyst, att Bevillnings-Förordningens föreskrifter,
i fråga om grunderna för ifrågavarande bevillning, blifvit,
vid tillämpning deraf, missförstådda — ett förhållande, hvar¬
uti rättelse bör sökas genom appell till Kongl. Kammar-
Rätten, synes frågan icke utgöra föremål för någon lagstift¬
ningsåtgärd, utan fast heldre falla inom lagskipningens om¬
råde, hvaraf åter blir en följd, att motionen icke förtjenar
Den 28 Martti.
777
afseende. Då för öfrigt en af Ståndets Ledamöter, sjelf
Ijerdepartsegare, upplyst, att Fahlu Bergslag befinner sig i
en särdeles fördelaktig economisk ställning, och således gan¬
ska väl kan vidkännas nu stadgad bevillning, anser jag, med
afseende jemväl å den stora och värderika skänk, hvarmed
nämnda Bergslag vid sist litine Riksdag biel'af Rikets Ständer
ihågkommet, att Utskottets hemställan bör godkännas. Att
återremittera punkten, i ändamål af densammas bringande
till öfverensstämmelse med den al Ståndet uttryckta grund¬
sats om lika procentberäkning för bevillning i allmänhet,
anser jag alldeles icke behöfligt, enär Utskottet i förevarande
punkt endast hemställt, att Herr Falhems motion om upp¬
hörande af all bevillning lör Ijerdepartsegare i Fahlu gruf¬
vor måtte lemnäs utan afseende, och det måtte falla af sig
sjelft, att, i händelse nedsättning af bevillningsprocenten i
allmänhet varder af Rikets Ständer beslutad, sådant jemväl
skall komma Fahlu Bergslag till godo.
Öfverläggningen var slutad, och, sedan Herr Talmannens
proposition om bifall blifvit med Ja och Nej besvarad, äska¬
des votering; i anledning hvaraf, uppsattes, justerades och
anslogs en voteringsproposition, så lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets Betänkande,
A? 3, pag. 12, angående Herr Falhems motion, i afseende å
Bevillnings-Förordningens 23 §, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet i denna del.»
Elter upprop, dervid Herrar Schwan, Ekman, Ren¬
ström, Henschen, Cramér, Boman, Rooth, Hasselrot, Rodell,
Wallenberg samt Windrufva voro frånvarande, anställdes
votering med slutna sedlar, af hvilka en allades förseglad.
De öfriga funnos, vid deras öppnande, innehålla 33 Ja och
18 Nej; i följd hvaraf första punkten var af Ståndet god¬
känd.
Andra punkten.
Gillades.
§ 20.
Herr Thomée: Sedan Utskottet i de liesta föregående
§§ föreslagit nedsättning af nu stadgad bevillning, har Ut¬
skottet i förevarande §, som angår bevillning för rättigheten
till skogsfång på Kronans emot recognition till bruk, hyttor
eller grufvor upplåtna allmänningar, tillstyrkt en icke obe¬
tydlig förhöjning af samma bevillning. För en sådan åtgärd
innehåller Betänkandet icke någon annan grund, än ali Ut¬
778
Den 28 Martil.
skottet funnit nu stadgade belopp af ifrågavarande bevillning
allt för lågt. Då emedlertid, såsom kändt är, för de till
bruk och andra verk upplåtna skogars begagnande erlägges
särskild recognitionsafgift, och den af Utskottet föreslagna
förhöjning å bevillningen för skogsfång från sådana skogar
således synes icke hafva skäl för sig, hemställer jag, att
Utskottets yttrande, rörande 26 §, måtte varda återremitte-
radt, hvarvid jag likväl vill anmärka, att jag sjelf icke är
innehafvare af någon recognitionsskog.
Herr Brodin: Anledningen till den af Utskottet före¬
slagna förhöjning af ifrågavarande afgift är hämtad från en
framställning af Ledamöter inom Utskottets Afdelning, hvilka,
sjelfve bruksegare och idkare af bergverksrörelse, ansågo
samma förhöjning vara behöflig, i följd af den i sednare
tider inträffade stegring af kolpriserne. Jag yrkar alltså bi¬
fall till Utskottets förslag.
Herr Gahn: Då Ståndet förut beslutat återremiss af
åtskilliga punkter i Betänkandet, för nedsättning af bevillnings-
beloppen från 2’/2 till 1 procent, anser jag consequencen
fordra, att äfven nu förevarande § återremitteras, på det
Utskottet må kunna taga i betraktande, huruvida, i händelse
sådan nedsättning af bevillningen i allmänhet kommer att
ega rum, den föreslagna förhöjningen af här ifrågavarande
afgift ändock bör ske.
Herr Murén: Jag tror, att förevarande fråga, som rörer
bevillning af recognitionsskogar, är oberoende af och ganska
väl låter sig skiljas från frågan om bevillning i allmänhet,
hvilken sednare bör vara lika för alla, sådan bevillning un¬
derkastade, samhällsmedlemmar; hvaremot den förra mera
är att betrakta, såsom ett slags arrende-afgift för Kronans
till enskilde personer upplåtna skogar. Då kändt är, att
kolpriset tagits till grund för beloppet af denna afgift, synes
den omständighet, att nämnda pris nu mera i betydlig mån
stigit, jemväl böra föranleda motsvarande förhöjning i afgif-
tens belopp. Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Stolpe.
Discussionen ansågs slutad; och Utskottets yttrande, rö¬
rande § 26, bifölls.
§§ 27 och 28.
Första och andra punkterne.
Godkändes.
Tredje punkten.
Uppsköts att förekomma till behandling, i sammanhang
Den 28 Marlit.
779
med de delar af Forfattningsförsiaget, till hvilka i denna
punkt blifvit hänvisadt.
Fjerde punkten.
Herr Stolpe: ])å jag tror knapphändigheten af de till
stöd för Utskottets ifrågavarande yttrande anförda motiver på¬
kalla ett lörnyadt öfvervägande af samma motiver, hvilka, en¬
ligt min tanka, ingalunda berättiga till den slutsats, hvartill
Utskottet kommit, hemställer jag, att äfven denna punkt måt¬
te varda återremitterad.
Herr Brodin: För min del, yrkar jag bifall till föreva¬
rande punkt och vill erinra, att motionairens framställning sy¬
nes destomindre förtjent af uppmärksamhet, som, enligt Ut¬
skottets förslag, bevillningen för rättare skulle komma att ut¬
göra endast en Riksdaler Riksmynt.
Vidare anfördes ej; och 4:de punkten godkändes.
5:te punkten.
Uppsköts till behandling i sammanhang med 27 § afFör-
fattningsförslaget.
Discussionen afbröts, af anledning nästföljande visar.
§ «-
Justerades Expeditions-Utskottets förslag, JYs 51, till Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse, angående regleringen af ut-
gifterne under Riks-Statens första Hufvud-Titel.
§ 9:
Föredrogs å nyo Expeditions-Utskottets Memorial, M 5,
i anledning af återremiss af samma Utskotts förslag, M 46,
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående inteckning
af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad; och sedan Stån
det inhemtat, att den af Ståndet förordnade rättelse blifvit i
förslaget iakttagen, blef, uppå framställning af Herr Talman¬
nen, ifrågavarande skrifvelscförslag af Ståndet godkändt, och
Memorialet lasdt till handiingarne.
§ *°-
Fortsattes discussionen öfver Revillnings Utskottets Retän-
kande, JYi 5, angående ifrågaställa förändringar i föreskrif¬
terna om allmänna bevillningens utgörande; hvarvid före-
kommo Utskottets särskildta yttranden, rörande följande §§ af
Bevillnings-Förordningen.
§ 35.
Herr Wallenberg ‘).
') Herr Wallenbergs vid tryckningen ej aflemnade yttrande trycke*
i slutet af detta band.
780
Den 28 Martti.
Herr Stolpe: Stadgandet om en viss bevillningsprocent
af ränta å utlånta medel torde hafva utgått från samma lag-
stiftnings-vishet, som bestämt de olika förhållandena emellan
bergsvigt, uppstadsvigt, stapelstadsvigt m. m., nemligen att jer¬
net skulle forsla sig sjelft. För min del, hade jag förmodat,
att man i våra dagar hunnit växa ifrån dylika statseconomiskt
falska läror, och insett, att bevillningsprocenten, såsom icke
medförande någon egentlig nytta, men väl åstadkommande
mycken oreda vid penningeliqvider, bör helt och hållet afskaf-
fas. • Om man icke vill taga något större steg till förverkli¬
gande af Borgare-Ståndets beslut om räntans frigifvande, synes
det vara skäl att, åtminstone i någon mån, närma sig detta
mål genom upphäfvande af ifrågavarande stadgande.
Herr Schenström: Utan att motsätta mig frågans åter¬
remitterande, vill jag, i anledning, af Herr Wallenbergs yttrande,
endast nämna, att, så länge Bevillnings-Förordningen innehål¬
ler, att afdrag för gäld ej må ega rum, bör ock bevillnings-
afdraget, som i detta förhållande har sitt ursprung, bibehållas.
Men då bevillning af lön, likasom af handel och rörelse, an¬
setts böra nedsättas till hälften, fordrar conseqvencen, att jem¬
väl bevillningsafdraget nedsättes till 2y2 procent. I denna syft¬
ning förenar jag mig i Herr Wallenbergs yrkande om åter-
remiss af Utskottets yttrande, rörande 33 g.
Herr Murén: Jag vill blott erinra, att det är lika fautift,
som onödigt att bestämma bevillningsafdrag, vare sig till S
eller 2 yt procent, af ränta, som öfverstiger S procent, då man
icke utsträcker detta stadgande äfven till de fall, då räntan
är lägre, än S procent. Men den omständighet, att bevillnin-
gen i allmänhet blifvit nedsatt, synes mig ej utgöra något skäl
att bibehålla bevillningsprocenten å räntan för utlånta medel.
Herr Bodell: Med åberopande af hvad jag yttrade vid
/rågans behandling i Ståndets sista Plenum, vill jag uttrycka
den åsigt, att Taxerings-Comitéernes ledamöter böra fullgöra
sitt uppdrag efter samma grunder, som jurymän, och sålunda,
vid bevillnings påförande, icke blott fästa sig vid det yttre ske¬
net, utan jemväl taga i betraktande den inre kraften af hvars
och ens förmögenhet, och följaktligen, då en näringsidkare skall
beskattas, tillse, huruvida han drifver sin rörelse med egna
medel, eller dertill begagnar sig af lånta penningar, i hvilket
sednare fall hans inkomst af rörelsen naturligtvis är mindre,
än i det förra. Taxeringsmännen böra till och med sträcka
sin undersökning om särskilde personers förmögenhetsvilkor
derhän, att den capitalist, som befunnes, utan nyttig verksam¬
Den 28 Mar lii.
78t
het, endast lefva af sin ärfda förmögenhet, blelve högre be¬
skattad, än t. ex. en fattig arbetare. På det Utskottet må er¬
hålla tillfälle att taga äfven dessa skäl i öfvervägande, anhål¬
ler jag, att frågan mätte vara återremitterad.
Herr Thomée:■ Afven jag anhåller om återremiss, på det
i 2 momentet af 35 § måtte göras den ändring, att bevill¬
ningsafdrag ej eger rum för ränta, som icke uppgår till 6 pro¬
cent; men jag hemställer, om icke lista momentet i allt fall
bör o.förändradt qvarstå.
Ofverläggningen var slutad; och Utskottets yttrande, an¬
gående 53 §, återremitterades.
Herr Billström: Sedan 35 § blifvit till Bevillnings-Ut-
skottet återremitterad, synes jemväl 34 §, som angår enahanda
ämne, böra i sammanhang dermed återremitteras.
Herr Björck: Jag ville fästa uppmärksamheten derå, att
ordalydelsen i 34 § icke föranleder den tolkning, Bevillnings¬
utskottet deråt gifvit, utan fastmera innebär, att, likasom det
är en rättighet för de ifrågavarande cassornas styrelser att, der
räntan är till mer, än 5 procent förskrifven, förvägra lånta¬
gare bevillnings-afdrags tillgodonjutande, likaså är det samma
styrelsers oviikorliga skyldighet att icke medgifva sådant af¬
drag. Då emedlertid ofta händt, att cassornas styrelser icke
kunnat få sina medel utlånade under annat vilkor, än att lån¬
tagaren finge tillgodonjuta bevillningsafdrag, har, då sådant skett,
den obehagliga följd deraf uppstått, alt åtgärden blifvit föremål
för anmärkning från vederbörande revisorers sida. Till und¬
vikande af sådan påföljd, bör 54 § undergå en redactionsför-
ändring, och i denna syftning yrkar jag återremiss.
Herr Embring: Jag kan icke finna, att någon olägenhet
af förevarande § är att befara, då det deri förekommande
stadgande endast innefattar en rättighet, hvilken af vederbö¬
rande kan, efter behag, brukas eller lemnäs obegagnad. Vid
sådant förhållande, anser jag en återremiss obehöflig och yrkar
bifall till Utskottets yttrande, i afseende å 54 §.
Herr Rinman: Det i 34 § meddelade undantagsstadgan-
de, som afser, att sparbanker och vissa andra inrättningar icke
skola vidkännas bevillningsafdrag, anser jag ganska väl kunna
bibehållas, oberoende af den nästföregående 33 §. Om denna
§ blifver ändrad, så att allt bevillningsafdrag kommer att upp¬
höra, måste detta naturligtvis gälla äfven för nyssnämnda in¬
rättningar. Skulle åter 55 § komma att oförändrad qvarstå,
inverkar sådant icke på förhållandet, i anseende till dessa in¬
7112
Den 2it Marlit.
rättningar, så vida raan icke — hvad jag tror vara mot rätta
meningen stridande — åt 54 § vill gifva samma tydning, som
Herr Björck, i hvilken händelse, och till förekommande af
missförstånd, skäl kunde vara att vid 54 § göra ett förtydli¬
gande tillägg.
Herr vice Talmannen Schwan: Jag tager mig friheten
hemställa, om icke, i händelse, efter redan beslutad återremiss
af 35 §, stadgandet om bevillningsafdrag i allmänhet kornme
att upphäfvas, deraf blefve en gifven följd, att 54 § skulle ur
Bevillnings-Förordningen alldeles försvinna, och om icke, vid
sådant förhållande, jemväl sistnämnde § bör till Bevillnings¬
utskottet återremitteras.
Discussionen ansågs fulländad; och sedan Herr Talman¬
nens proposition om bifall till Utskottets yttrande; rörande 54
§, besvarats med Nej, blef samma yttrande återremitteradt.
Yttrandet öfver Bevillnings-Förordningens § 35, mom, 1,
pag. 15.
Herr Trägårdh: Åberopande Grefve af Ugglass reser¬
vation, får jag yrka återremiss af denna §, i den syftning,
att bevillning af enskilda sedelutgifvande Banker må utgå till
samma procent, sorn för bevillning af annan rörelse och in¬
komst stadgas.
Herr Wallenberg.*)
Herr Nygren: Jag kan icke inse någon rättsgrund, hvar¬
för Enskilda Banker skola beskattas högre, än Actie-Bolag, as¬
sociationer, o. d. Det är väl sannt, att Enskilda Banker hafva
rättighet att utgifva tryckta skuldsedlar, men ifrån den om¬
ständigheten kan svårligen något stöd hämtas för en högre be-
villnings påläggande. Det rätta stödet torde vara att finna i
den gamla välkända Svenska afunden. Jag betviflar likväl, att
denna, i detta fall, verkar i Riks-Bankens eller Statens all¬
männa intresse. Jag förenar mig med dem, som yrkat åter¬
remiss.
Herr Muren: Efter genomläsning af Grefve af Ugglas’s
reservation, kan jag icke neka, att denna bevillning förefaller
mig något orättvis; men i betraktande deraf, att densamma
vid förra Riksdagen så betydligt nedsattes, och att sedelutgif-
ningsrätten är ett särdeles förmånligt privilegium, tror jag, att
man för närvarande kan låta vid Utskottets förslag förblifva.
För de gamla Bankerne är beskattningen mest hård; de nya
hafva just egentligen icke något att beklaga sig öfver, då de¬
*) Herr Wallenbergs vid (ryckningen ej aflemnadc anförande
tryckes i slutet af detta band.
Oen 28 Martil.
785
ras octrojer datera sig efter beskattningens införande. Emed¬
lertid vill jag icke motsätta mig en återremiss.
Herr Bodell: Dä rättigheten att utgifva tryckta sedlar
skänker en vinst af 20 ända till 24 0/0, kan jag icke finna
den nu föreslagna låga beskattningen obillig. Denna rättighet
är så till vida större, än Riks-Bankens, som den sednare må¬
ste hafva motsvarande metallisk valuta, hvilket icke är för¬
hållandet med de enskilda Bankerna. Man har förliknat de
sednare vid svampar. Jag finner denna liknelse icke så oe¬
gentlig, men vill endast hafva Rikets Stander förbehållet att
krama dem, när de blifva för fulla.
Herr Schenström: Förekommen af Herr Murén, vill jag
blott tillägga, att bästa beviset på att de Enskilda Bankerna
kunna tåla vid den bevillning, som nu blifvit för dem tillstyrkt,
ligger deri, att de kunnat under en högre beskattning fortfara,
och, oaktadt denna, visat sig angelägna att erhålla ny octroj.
Att likna bankrörelse med annan borgerlig rörelse, anser jag
vara orimligt; ty de äro, i anseende till risque och arbete,
med hvarandra alls icke jemnförliga. Det är just lätthe en
att förtjena penningar genom Bankrörelse, som framkallat den
högre beskattningen, men icke den Svenska afunden, som en
annan talare påstått.
Herr Rydin: Utan allt afseende på den Svenska afun¬
den, finner jag förslaget riktigt, och jag anhåller att få genom
ett exempel bevisa sådant. Örn 3:ne personer låna sig 10,000
R:dr hvardera, och den ene förtjenar 1,000 R:dr, den andre
2,000 R:dr, och den tredje 3.000 R:dr, så bör väl den sist¬
nämnde betala i skatt 3 gånger så mycket, som den först¬
nämnda. Förhållandet är här enahanda. Det rättaste vore att
öka skatten i samma mån, som inkomsten ökas, ty för när¬
varande är bevillningsprocenten snarare för låg, än för hög.
Jag bifaller förevarande punkt.
Herr Hörnstein: Man säger, att beskattningen al Privat-
Bankerne hvilar på samma princip, som beskattningen af en¬
skilda personer. Det är icke sannt; ty förhållandet med dessa
Banker är annorlunda, samt helt och hållet exceptionelt. De
exsistera endast och allenast genom sina privilegier, bland hvilka
det förnämsta är att få utgifva sedlar på till och med 3 R:dr
Rgs valeur, hvilka, såsom mynt, allmänt circulera i Riket.
Ingen annan person, som drifver penningerörelse, åtnjuter en
sådan förmån. Staten må då väl ock vara berättigad att be¬
skatta en näring, som icke exsisterar, utan genom af Staten
784
Den 28 Martil.
gifvet privilegium, och hvilken, derest den erhåller en större
utsträckning, utöfvar ett skadligt inflytande på sjelfva' Staten.
Herr Berg: Jag anser rättast att jemföra Privat-Ban-
kerne med enskilda capitalister. När de sednare erhålla mer,
än 5 °/0 i ränta, gifva de S °/„ derå i bevillningsafdrag. Med
lika mycket skäl kunna Privat-Bankerna gifva 9 % i skatt,
när de förtjena mer, än 6 °/0 ränta på sina penningar.
Herr Billström: Att göra någon skillnad i Privat-Ban-
kernes beskattning, med afseende å de olika tiderna för deras
octrojerande, kan jag icke finna hvarken rättvist eller lämpligt.
Då de allesammans åtnjuta enahanda förmåner, böra de också
vidkännas lika beskattning. Jag får dessutom erinra derom,
att de flesta nuvarande Privat-Banker erhållit sina octrojer före
år 1848, och att dessa octrojer följaktligen upphört, innan en
ny bevillningsstadga kan träda i verkställighet. Man har vi¬
dare föreslagit, att icke den årliga behållningen, utan sedel¬
emissionen borde läggas till grund för Privat-Bankernes beskatt¬
ning; men då den hufvudsakliga vinsten just uppkommer, till
följe af sedel-utgifningsrätten, synes det vara likgiltigt, hvilken¬
dera grunden, som antages. Sedelemissionen torde dock utgö¬
ra en mindre säker norm för beskattningen, alldenstund Pri-
vat-Bankerne, i anseende till inträffande tluctuationer i pen-
ningerörelsen, kunna blifva nödsakade att hastigt nog återin¬
lösa de af dem utgifne sedlar.
Herr Wallenberg. *)
Herr Lallerstedt: Det är väl sannt, att afunden föran-
ledt den högre beskattningen af Privat-Bankerne; men, å an¬
dra sidan, kan det icke eller nekas, att de äro utrustade med
stora privilegier. Nya Privat-Banker kunna nemligen icke upp¬
komma, utan Regeringens tillåtelse. För min del, finnér jag
det vara fullkomligt i sin ordning, att Privat-Bankerne skatta
högre, än all annan borgerlig rörelse, så länge de begagna sin
sedelutgifningsrätt, och jag kan icke inse något giltigt skäl,
hvarföre skillnad i detta hänseende skulle göras emellan äl¬
dre och yngre Privat-Banker. Jag bifaller förevarande § af
Betänkandet.
Herr Thomée: Jag är af den mening, att Bank-rörelse, i
och för sig betraktad, icke bör beskattas högre, än all annan
borgerlig näring, men att sedelutgifningsrätten bör särskildt
beskattas, och i denna syftning yrkar jag återremiss.
') Herr T Vallenbergs vid tryckningen cj aflemnade anförande tryc-
kes i slutet af detta band.
Den 20 Marlit.
783
Herr Hesselgren: Då vid förra Riksdagen förslag väck¬
tes att Privat-Rankernc icke skulle få utgifva sedlar af lägre
valeur, än 6 »/s R:dr, hördes klagan, att en sådan lagstiftning
skulle föranleda till Privat-Bankcrnes försvinnande. Man vann
också den ganska väsendtliga fördel, att lägsta beloppet be¬
stämdes till 3 R:dr. Likväl befarades, att en och annan Pri-
vat-Bank skulle upphöra, och Rikets Ständer afsatte för så¬
dant fall en särskild fond. Denna försigtighet har dock visat
sig alldeles öfverflödig, ty icke allenast ingen Privat-Bank har
upphört, utan allesammans hafva fått förnyad octroj, och flera
nya sådana hafva uppstått, samt äfven blifvit med octrojer för¬
sedda. Denna omständighet bevisar bäst, att Privat-Bankerne
tåla vid den nu föreslagna skatten, och att således jemnförel-
sen med annan borgerlig rörelse icke är riktig. Man har yr¬
kat återremiss i den syftning, att Bankrörelsen måtte beskat¬
tas särskildt. Jag vill ej sätta mig deremot, allenast beskatt¬
ningen blifver i samma förhållande, som nu. Det vore ett sätt
att småningom uttränga de sedelutgifvande Bankerne och upp¬
hjelpa Filial-Bankerne. Jag bifaller emellertid Betänkandet.
Herr Brodin: Jag förenar mig med Herr Billström i
sjelfva saken, och hvad den föreslagna redactionsförändringen
vidkommer, anser jag orden »årlig behållning» böra bibehål¬
las, och således utbytet emot orden: »årlig vinst» icke böra
ega rum.
Herr Trägårdh: Man har sagt, att Privat-Bankernas rö¬
relse ej kan jemnföras med Filial-Bankernas. De sednare ut¬
gifva likväl också sedlar, fastän de hämta blanquettcrne dertill
från Riks-Banken. Dessutom har man icke tagit i betraktande,
att i Privat-Bankerne skall finnas en ganska betydlig cassa af
Riksmynt, samt att i denna äfven Filial-Bankernes sedlar, så¬
som ställde på Riks-Banken, få inräknas, hvarigenom en icke
obetydlig fördel tillskyndas Filial-Bankerne, hvilka för sina
sedlar icke betala ränta, förrän desamma i Riks-Banken in¬
lösas.
Herr Cramér: Jag kan icke inse, att en Bank med
sedelutgifningsrätt lämpligen må kunna jemnföras med annan
borgerlig näring, och derföre finner jag också billigt, att den
förre drager en högre skatt, än den sednare. Måhända vore
det allra rättast, att skatten utginge i förhållande till mäng¬
den af sedlar, som hvarje Bank hade utelöpande, och i den
syftning skulle jag icke vilja sätta mig emot en återremiss.
— Kl jost bifaller jag Betänkandet.
Herr Schenström: Att ingen delegare i Privat-Banker
Dorg Stånd. Pro£ vid Uiksd. 1856 —1857. II. 30
786
Den 28 Marlii.
har i Riket någonsin förlorat en enda skilling af sitt insatta
capital, eller af ränta derå, må äfven kunna anföras, såsom
bevis på att denna Bankrörelse, i hvilken man sofver sig
till vinst, icke är jemnförlig med annan borgerlig rörelse, i
hvilken man måste arbeta sig till en sådan.
Herr Grape: Ben väsendlliga skillnaden emellan Privat-
Rankerna och Filial-Bankerna ligger deri, att de sednare
betala ränta på de penningar, hvarmed de röra sig, men de
förra icke. Beskattningen bör derföre också vara olika,
och jag bifaller Betänkandet.
Discussionen ansågs slutad, och på Herr Talmannens
proposition, huruvida Ståndet behagade godkänna, hvad Be-
villnings-Utskottet i 55 § l:a punkten af Betänkandet, J\i 5,
föreslagit, svarades Ja och Nej, samt begärdes votering.
lin voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets Betänkande,
M 5, pag. 15, första momentet, angående § 55 af Bevillnings-
lörordningen, röstar: Ja.
Den det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet i denna del.»
Votering anställdes i vanlig ordning med slutna sedlar,
efter upprop, och utföll med 40 Ja emot 14 Nej, i följd
hvaraf Utskottets yttrande var bifallet.
Vid denna votering voro Herrar Uppling, Ekman, Renström,
Malmborg, Henschen, Boman, Rooth, Danielsson, Wetterberg
och Windrufva frånvarande.
Andra momentet, om uteslutande ur författningen af
sednare delen af 4:de momentet i 55 §.
Godkändes.
Tredje momentet, om bestämmande af skatt på utländska
brandförsäkringsbolag.
Ståndet lät härvid bero.
§ 56, angående bevillning af testamenten, gäfvor m. m.
Morn. 1 pag. 16.
Herr Stolpe: Det förundrar mig, att icke någon motio-
naire gått längre, än Herr Prosten Tegnér, och yrkat bort¬
tagande af all skatt på gåfvor och testamenten. Mig förefaller
det, som ett prejeri af Staten, att, då någon fått en gäfva,
genast hålla sig framme och tillgripa 6 °/0 af gälvans värde.
Jag känner icke, till hvad belopp Kronans inkomst i sin helhet
af testamentsbevillningen uppgår, men föreställer mig att den
ar jemnförelsevis obetydlig. Deremot äro controlerna besvär-
Den 2 Ii Marlit.
7117
liga oell motbjudande. Jag yrkar derföre återremiss i den
syftning. Herr Prosten Tegnér föreslagit, eftersom man denna
gäng icke kan komma längre.
Herr Bodell: Efter mitt omdiime, bör testamentsbevill-
ningen utgå i stämpladt papper, hvarföre jag instämmer med
den föregående värde talaren om återremiss.
Herr Björck.’)
Herr Gråå: Det förslag, en motionaire framställt om
förändring i nu gällande grunder för testamentsbevillning, torde
vara förtjent af mera uppmärksamhet, än Utskottet deråt
velat egna. Billigheten synes tala derföre, att bevillning i
detta hänseende bör utgöras så, att den, som i testamente
undfår ett högre belopp, må erlägga bevillning elter en högre
måttstock, än den, som erhåller en ringare summa. Jag
yrkar icke, a 11 den af raotionairen föreslagna scalan ovilkor¬
ligen må följas. Men då jag tror, att grunden för motio-
nairens förslag är riktig, instämmer jag i den begäran om
återremiss, sorn redan blifvit gjord, på det att Utskottet, med
föranledande af den väckta motionen, må komma i tillfälle
att afgifva förslag till testamentsbevillnings utgörande efter
den graderade skala, Utskottet kan finna lämplig.
Herr Stolpe: Herr Björck har talat om bevillning å
arf. Menas dermed arf, som tillfaller slägtingar i fjermare
led, så gäller derom, hvad jag förut yttrat om bevillning af
testamenten. Jag anser nemligen både den ena och den
andra af dessa beskattningar af samma skäl kunna afskaffas.
Af arf i allmänhet vet jag icke någon annan bevillning utgå,
än det stämplade papper, hvarmed bouppteckningar böra
beläggas, men hvarom nu icke är rätta tillfället att tala.
Herr Rinman: I anledning af den siste värde talarens
yttrande, får jag hänvisa till 36 § 4 morn., som talar om
3 °/0 bevillning å arf, som tillfaller fjermare slägtingar. För
öfrigt instämmer jag med Herr Björck.
Herr Galm: Om jag ock må erkänna, att gåfva bör
beskattas, såsom ett förvärf, så kan jag likväl icke neka,
att en bevillning derå af 6 °/0 förefaller mig nog hög, då
annan inkomst endast drager en skatt af 4 procent. I
anseende dertill, förenar jag mig med de talare, som yrkat
återremiss.
Herr Hasselrot: Då andra laga fång, t. ex. köp af läst
*) Herr Hjördis vid tryckningen ej aflemnade yttrande tryckes i slu¬
tet af detta band.
788
Den 28 Marin.
egendom, äro underkastade en ganska hög bevillning, ser jag
icke något skal, hvarföre gåfva bör vara derifrån befriad.
Jag instämmer med Herr Björck.
Herr Björck.*)
Herr Stolpe: Herr Björck har misstagit sig, då han
påstått, att grundsatsen om progressiv bevillning är främmande
lör våra beskattningslagar. -En sådan grundsats finnes till-
lämpad i 2 art. 2 §, i fråga om bevillning för embets- och
tjenstemän. Den är visserligen icke uttryckt genom viss
procent-beräkning, men låter lätt upplösa sig till en sådan,
vid jemnförelse mellan inkomst och bevillning i hvarje dass.
Discussionen ansågs slutad, och yttrandet, angående 56
§, 1 morn., pag. 46, blef, uppå Herr Talmannens derom
framställda proposition, af Ståndet godkändt.
Yttrandet öfver 37 §, angående borttagande af den för
caracters-fullmakter stadgade afgift.
Herr Stolpe: Icke på de af motionairerne anförda
grunder, utan emedan man frångått grundsatsen a 11 beskatta
luxe- och öfverflöds-artiklar, begär jag återremiss af denna §.
bruket att förläna s. k. kapprockar kan anses hafva i det
allranärmaste upphört, hvarför, och då denna inkomsttitel
icke inbringar mer, än 1,200 H:dr, den allt för väl kan he|t
och hållet borttagas.
Herr Ekholm: Det är ett glädjande tidens tecken, att
denna inkomsttitel icke inbringar mer än 1,200 R:dr. Der¬
för har man troligtvis förevarande stadgande att tacka, hvil¬
ket jag således desto mindre vill borttaga, som dårskapen och
Härden rättvisligen böra beskattas, när de kunna ätkommas.
Herr Schenström, med tlere, instämde.
Herr Bodell: Som denna luxeartikel icke kan i Tull¬
taxan införas, sä må den qvarstå här.
Discussionen ansågs slutad, och yttrandet, angående 37
§, blef af Ståndet godkändt.
Angående en af Herr Doctor Säwe väckt motion om
åläggande af bevillning för egandet af hundkreatur.
Herr Stenqvist: Jag beklagar, att Utskottet icke kommit
längre, än till erkännande af motionens goda syfte. Så
giltiga skäl synas mig likväl hafva blifvit af motionairen,
till stöd för sin åsigt, förebragta, att Utskottet bort fästa
mera afseende derå och bringa idéen till verklighet. Motio-
*) Herr Björcks vid tryckningen cj allenmadc yttrande tryckes i
slutet af detta band.
Den 28 Martti.
789
nairen liar betraktat frågan både ur statseconomisk och sani-
taire synpunkt. Han har beräknat hundarnes antal i landet
till J>0,000, och kostnaden för deras årliga underhåll, efter
6 sk. för hvarje om dagen, till 2,281,280 R:drR:mt, hvilket
ingalunda kan synas öfverdrifvet. Rlotta tanken på en sådan
betydlig utgift för ett dylikt, i det mesta onyttigt, ändamål
måste förefalla vidrig och motbjudande för en hvar, som
besinnar, att vi hafva tusendetals menniskor i landet, hvilka
sakna bröd. Såsom skäl för sitt afstyrkande utlåtande, har
Utskottet anfört, att bevillning för hundar i allmänhet icke
kan betraktas annorlunda, än såsom afgift för luxe och
öfverflöd, hvilken beskatlningstheorie redan för länge sedan
skulle blifvit utdömd. Skillnaden ligger dock deri, att luxe-
artiklar numera icke kunna helt och hållet undvaras, men
väl hundarne. De förre äro vanligen en ovilkorlig följd
af en stigande konstskicklighet, då hundarne i de flesta fall
blott äro till nöje och förströelse för deras egare. Utskottet
har vidare talat om olägenheter och svårigheter vid contro-
lerna. Dessa måtte väl icke vara svårare att handhafva i
Sverige, än de äro i England, Frankrike och Danmark,
hvarest hundskatt är införd. Jag yrkar Betänkandets åter¬
remitterande.
Herr Rydin: Utskottet har sagt, att stora svårigheter
vid handhafvandet af controlerria mot underslef skulle upp¬
komma, men om utöfvandet af controlen öfverlemnas åt commu¬
nen, synes man icke deröfver vidare behöfva bekymra sig.
Oberäknadt födan, som det otroligt stora hundsällskapetäterupp
för den fattiga befolkningen, förer det med sig en sjukdom,
som ingen läkarekonst förmår bota, och som åstadkommer
de mest läsaväckande olyckor. Kunde den nu föreslagna
skatten minska hundarnes antal och pä samma gång minska
sjukdomsfallen af rabies canina, hade skatten endast derige¬
nom uträttat mycket nyttigt och godt; men dessutom blifver
den till stor fördel för fattigvården. Alven i Norrige tror
jag att hundskatt finnes, hvilken derstädes utgår med 3 silfver-
specier för hvarje hundkreatur. Jag röstar för återremiss.
Herr Ekholm: Ehuru jag är en stor älskare af jagten,
och således äfven af de hundar, som dertill äro användbara,
får jag dock förklara, att jag gerna underkastar mig den
föreslagna skatten.
Herr Stolpe: Sedan mitt yrkande, att bevillning på
caractersfullmakter må försvinna, på den grund, att Bevillnings-
lörordningen icke godkände principen för densamma, eller
790
Den 2J1 Martti,
beskattning på luxe oell öfverflöd, ej vunnit afseende, nödgas
jag, för att ställa författningens serskilda delar i öfverens¬
stämmelse med hvarandra, nu yrka, att bevillning må läg¬
gas på bruket af hundar, emedan det ena är öfverflöd sä
väl, som det andra. Om t. ex. en vallhund skulle taxeras
till samma belopp, som en Hof-Kamrer, och en knähund
till någon ändå förnämare titel, hoppas jag, att det nu öfver-
flödiga och besvärliga antalet hundar skulle undergå en be¬
höflig minskning.
Herr Almgren: I händelse Ståndet skulle anse saken
förtjent af en återremiss till ny behandling af Utskottet,
skulle jag, för min del, önska, att Utskottet fästade sig vid
den nedsättning i skatten, som motionairen i sin reservation
tillstyrkt.
Herr Tauson: Den beskattning å egandet af hundar,
som motionairen föreslagit, har jag funnit vara med billig¬
het och rättvisa förenlig, hvarföre jag yrkar .återremiss af
förevarande punkt.
Herr Nygren: Då jag icke kan inse, att den bevill¬
ning, man nu är sinnad sätta å egandet af hundar, fredar
dem för rabies canina, ty antalet af hundar blifver sanno¬
likt hädanefter, som hittills, lika stort, bifaller jag, för min
del, förevarande punkt, helst skatten hårdast komrne att
drabba de fattige, som förnämligast lefva af jagt, och svå¬
righeten att skilja de olika slagen af hundar från hvarandra
alltid skulle komma att leda til! förvecklingar.
Herr Bodell: På de af Herr Doctor Säwe anförde skäl,
begär jag återremiss. och som, beträffande den näst föregå¬
ende talarens yttrande, att skatten hårdast komme att drabba
dem, hvilka lefva af jagt och djurfång, berörde lefnadsyrke
icke finnes i Bevillnings-Förordningen uppfördt, finner jag
icke oskäligt att de, som idka detsamma, betala åtminstone
för deras hundar. Hvarje åtgärd, sorn kan leda till förmin¬
skande af hundkreaturens stora antal, anser jag särdeles
nyttig, och tror, att på samma gång skall vinnas en minsk¬
ning i sjukdomsfallen af rabies canina, hvilken är för na¬
tionen vådligare, än koppympningen.
Herr Brodin: Jag anser motionairens syftemål vara
godt, roen tror, att för verkställigheten deraf så stora svå¬
righeter möta, att man får slå ur hågen detsammas genom¬
förande. Till en början är det icke så lätt att skilja en
vallhund från en jagthund. Hvilken skall afgöra en sådan
fråga, om tvist uppstår? Den exsecutiva myndigheten, sva¬
rar man: men om denna skall få något för sitt besvär, så
Den 28 Marlii.
791
blifver föga öfrigt af skatten. I)S för öfrigt hundkreaturen
icke blifva mindre utsatte för rabies, sedan de blifvit skatt-
lagde, än de förut varit, bifaller jag, för min del, Betän¬
kandet.
Herr Hasselrot: Med afseende å svårigheten att skilja
de olika hundracerne från hvarandra, föreslår jag en lika
skatt af 2 B:dr R:gs å hvarje hundkreatur.
Herr Embring: I den föreslagna beskattningen kan jag
icke finna någon billighet, då man icke på samma gång vill
införa beskattning på andra husdjur; och då contrölerna
skulle blifva omöjliga att handhafva, samt de öfverklagade
olägenheterna, hvilka hundkreaturen åstadkomma, icke i be-
skattningsväg, utan lämpligast genom vederbörande polismyn¬
digheters försorg, böra och kunna förebyggas, bifaller jag
Betänkandet.
Herr Murén: För min del, kan jag icke gilla, att
skatt Iägges å egandet af hundar. De blifva då först luxe-
artiklar; nu äro de det icke. För den fattige, som bor i
skogsbyggden, är hunden en trogen väktare och tillika ett
godt skydd emot vilddjur, och nu vill man lägga hinder i
vägen för den fattige att ega en hund, då deremot icke
skatten för den förmögne utgör något hinder att, vare sig
för nytta eller nöje, hålla så många hundkreatur, han vill.
1 de norra orterna uppfödes en viss race af hundkreatur,
emedan deras skinn lemna de vackraste pelsar. Denna lof-
liga och nyttiga industrie skulle man ock förqväfva. Dess¬
utom tror jag icke, att födan för en hund i allmänhet bör
uppskattas så högt, som till 6 sk. En stor del hundar lefver
af afskräde och befordrar derigenom äfven renligheten på
gator och torg i städerna.
Herr Bodell: Den, som har råd att föda en hund, har
ock råd att skatta för densamma.
Herr Berglund: I anseende till de stora olägenheter
och svårigheter, som måste blifva förenade med utöfvandet
af controlerna mot missbruk och underslef i de uppgifter,
hvarpå beskattningen skall grundas, bifaller jag Betänkan¬
det; och torde det dessutom, i händelse beskattningen blifver
olika, vara särdeles svårt att särskilja jagthundar från knä¬
hundar, gårdshundar från vallhundar, o. s. v.
Discussionen ansågs slutad, och på Herr Talmannens
proposition, huruvida Ståndet behagade godkänna, hvad Ut¬
skottet i nu föredragna del tillstyrkt, svarades Ja och Nej,
och begärdes votering.
792
Den 29 Martil.
En voterings-propositiori uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets Betänkande,
M S, pag. 16 och 17, angående bevillning å hundar, rö¬
star Ja.
Den det icke vill, röstar Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet i denna del.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
hvarvid Herrar Uppling, Ekmctn, Renström, Bergvall, Thomée,
Malmborg, Bager, Frick, Boman, Danielsson, Wallenberg,
Heljestrand och Windrufva voro frånvarande.
En sedel aflades förseglad, och de öfrige, vid hvilkas
öppnande tvänne Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på
hvardera sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 57
Nej emot 14 Ja; i följd hvaraf denna punkt var till Ut¬
skottet återremitterad.
§ 41*
Justerades Protocolls-Utdrag öfver särskildta af Ståndet
denna dag fattade beslut.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes klockan '/j3 e- m-i rnen sammanträdde åter, till
fortsättning af
Plenum, kl. 6. e. m.
§ 12.
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M S, angående ifrågaställa förändringar i föreskrif¬
terna om allmänna bevillningens utgörande.
Härvid förekommo Utskottets yttranden, angående ne-
dannämnda §§ i författningen.
§§‘42, 43 och 44.
l:sta momentet, angående förändrad uppställning af
dessa §§.
Uppsköts att behandlas i sammanhang med de åbero¬
pade §§ i Författnings-förslaget.
2:a momentet, i anledning af en af Riksdags-fullmäkti-
gen Bengt Nilsson från Kronobergs Län väckt motion.
Bifölls.
5:dje momentet, angående en af Contracts-Prosten Teg¬
nér väckt motion om förändrad lydelse af 44 §.
Bifölls.
Len 28 Martil.
79."
§48.
Herr Lillström: Emot det 3:dje momentet i föreva¬
rande § har jag några erinringar att göra. För så vidt det
föreslagna stadgandet i besagde moment åsyftar endast de
studerande, som vistas vid Universiteten, så torde detsamma
icke vara behöfligt, alldenstund desse studerande redan fin¬
nas och jemväl hädanefter böra blifva upptagne i Universi¬
tetsstädernas mantalslängden till följd af den allmänna före¬
skrift, som finnes i 1 mom. af 48 §, att en hvar skall i
mantal uppföras, der han bosatt är, till nästa fardag flyttar,
eller största delen af året sig uppehåller. Hetta stadgande
iakttages nu noggrannt, med afseende 'på förutnämnde stude¬
rande, och det nya tillägget synes mig alltså, hvad dem an¬
går, öfverflödigt. Skulle åter, hvilket förekommer mera
sannolikt, meningen vara den, att alla studerande, som äro
inskrifna vid Academierna, böra, utan afseende å deras vi¬
stelseort. vid Universiteten mantalsskrifvas, så tror jag, att
det föreslagna tillägget kunde komma att leda till förveck¬
lingar och olägenheter, som man icke bör åstadkomma, utan
tvärtom söka att undvika. Det torde vara kändt, att stu¬
derande åtnjuta sina privilegier, såsom Academiska medbor¬
gare, under 2 år, efter det de sednast bevistat Academien,
och att prolongation i denna tid, uppå ansökning, kan er¬
hållas ända till 5 eller 4 år. Så länge borde följaktligen de
frånvarande studerande upptagas på Academiernas mantals¬
längd; men huruledes skall nu mantalsskrifvaren få reda på
rätta förhållandet härmed, eller ens kunna reda, hvilka af
dessa frånvarande studerande, som finnas till eller icke.
Förgäfves må man vänta, att de öfver hela landet spridda
studenterne skola ordentligen insända uppgifter till mantals¬
skrifningen vid Universiteten, och vederbörande myndigheter
derstädes, som hittills lemnat uppgifter på de vid Universi¬
teten närvarande studerande, kunna icke eller hafva full¬
ständig kännedom om de frånvarandes lefnadsöden. Det
kunde följaktligen ganska lätt hända, att i mantalslängden
komme att antecknas både lefvande och döda. Dessutom
inträffar väl temligen ofta, att studerande, som, vare sig för
alltid eller under ett eller annat år, lemnat Universiteten,
vinna anställning, såsom informatorer hos enskilda personer,
ingå i handel och näringar, m. m., eller med få ord kom¬
ma i åtnjutande af inkomst, för hvilken de böra erlägga
skatt. Genom antagande af Utskottets ifrågavarande förslag
skulle dock desse, med bibehållande af namnet Studerande,
794
Den 28 Marlii.
kunna undandraga sig all beskattning endast genom åbero¬
pande af sina student-privilegier och ådagaläggande deraf,
att de voro vid Universitetet mantalsskrifna. De åter, som
befunnos nog samvetsgranna att ej begagna sig af dylika
undanflygter, utan på behörigt ställe uppgåfvo sina inkom¬
ster, kommo ovedersägligen att mantalsskrifvas på tvänne
ställen. Då på sådant sätt oreda och förvecklingar skulle
uppstå, finner jag mig föranlåten att anhålla om återremiss,
under yrkande, att det föreslagna 5:dje momentet måtte ur
43 § utgå...
Herr Odmansson: Jag inskränker mig till att instäm¬
ma med Herr Billström, att skattskrifning af studenter bör
hädanefter ske, såsom hittills. De studerande, sorn vistas
vid Academierna, böra nemligen der antecknas, och de åter,
som vistas i hemmet eller annorstädes, der mantalsskrifvas.
Vill man i statistiskt afseende veta, huru många studerande
finnas, så kan man få reda på förhållandet af tabellerna,
uti hvilka en särskild column finnes, som upptager stude¬
rande. Jag yrkar återremiss.
Herr Brodin: Samma skäl, som Herr Billström nu
anfört, anfördes äfven i Bevillnings-Utskottet af den Leda¬
mot, som motsatt sig införandet af detta moment. Såsom
stöd för stadgandet, åberopade man deremot nyttan af en
statistisk uppgift öfver de studerandes antal, men vid BeviII-
nings-Förordriingens uppgörande bör detta icke blifva före¬
mål för Rikets Ständers uppmärksamhet. Nu är i 10 §
stadgadt, att informatorer hos enskilde böra erlägga bevill¬
ning, lika med tjenstemän, och då förefaller det mig, lika¬
som Herr Billström, besynnerligt, om studerande, som inne¬
hafva en dylik anställning, skulle erlägga bevillning på ett
håll och mantalsskrifvas annorstädes.
Jag begär återremiss, under åberopande af min vid Be¬
tänkandet fogade reservation.
Herr Embring: Jag har ej vidare att yttra, än att jag,
med åberopande af Herr Brodins reservation och instäm¬
mande i Herr Billströms yttrande, förenar mig uti begäran
om återremiss.
Herr Schenström: Under discussionen inom Utskottet
öfver denna punkt, lemnades det icke oanmärkt, att stude¬
rande vanligen äro skattskrifne hemma bes sina föräldrar;
men derigenom, att studenter skulle skattskrifves vid Uni¬
versiteten, skulle säkerhet vinnas, att de studerande blefve
noga antecknade i mantalslängderna. Jag tog mig då frihe¬
Den 28 Marin.
793
ten att erinra, hurusom, under min studenttid, i Upsala fanns
en person, vid namn Carling, af mellan 40 och 30 är, och
flere lika med honom, hvilka icke kunde skrifvas hos sina
föraldrar. Frågan är här endast att få studenter mantals¬
skrifna, och någon förnärmelse kan väl icke ligga deruti,
att man vill bringa reda i detta afseende. Inom Utskottet
upplyste flere af Preste-Ståndets Ledamöter, att de och de
personer under studenttiden icke varit skattskrifna. Ett så¬
dant tillstånd får namn af försvarslöshet, och jag kan icke
gilla ett sådant lagstiftande, att studenter ofta hemfalla un¬
der denna cathegorie. Derföre anser jag rådligast, att stu¬
denter skrifvas vid Academierna, och jag bifaller således
förslaget.
Herr Rönblad: Det upplystes inom Utskottet, att flere
studenter icke vore mantalsskrifne, och, äfven om flertalet
voro mantalsskrifne hemma hos sina föräldrar, strider dock
detta emot den allmänna regeln, att man skall mantaisskrif-
vas, der man bor eller under större delen af året vistas.
Studenter äro befriade från bevillning efter såväl l:a, som
2:a Art., och det föreslagna nya momentet har tillkommit,
endast för att bringa ordning i föreskrifterna och sätta delta
stadgande i öfverensstämmelse med andra bestämmelser.
Jag begär proposition på bifall.
Herr Rudling: Jag vill icke taga ordet »studenter» i
så vidsträckt mening, att de, hvilka blifvit inskrifna vid Uni¬
versitetet, men derifrån algått, utan att erhålla afgångsbetyg,
skulle, fortfarande, såsom studenter anses. Jag tror, att Ut¬
skottets mening endast varit, att de studenter, som vid Aca-
demien idka studier och derstädes vistas, då mantalsskrif¬
ningen pågår, böra vid Universitetet skrifvas. Bokstafliga
innehållet af förslaget, der der heter: »idka studier», gifver
stöd åt denna mening. Då förslaget, sålunda uppfattadt,
skulle leda till reda och ordning, utan att medföra någon
olägenhet, bifaller jag detsamma; dock har jag ingenting
emot att redactionen undergår någon förändring, sä att miss¬
förstånd må undvikas.
Herr Billström: Att Bevillnings-Förordningens före¬
skrifter, rörande mantalsskrifning, noga iakttagas, äfven med
afseende å studenter vid Academien, kan jag desto säkrare
intyga, som jag i den ena Uriiversitets-sladen flera gånger
öfvervarit så beskaffade förrättningar. Dervid tillgår så, att
studenterna icke uppgifva sig sjelfve, hvadan de alltförväl
kunna vara i okunnighet, om de verkligen blifvit mantals-
796
Den 28 Martn.
skrifne, utan aflemnas uppgifterna frän hvarje nations Cura¬
tor eller Inspector å de vid Academien närvarande studen¬
ter. Det vill således synas, som skulle härigenom vara
vunnet allt, hvad med mantalsskrifningen åsyftas. Vill man
nu på denna väg förskaffa sig upplysning om det antal stu¬
denter, som tillhör det ena eller andra Universitetet, så får
jag erinra, att förhållandet härutinnan säkrast inhämtas af
de tabeller, som för hvarje lästermin vid Universiteten upp¬
rättas både öfver när- och frånvarande studenter, och bland
livilka sednare upptagas alla, som icke öfver 2 år varit
borta från Universitetet, endast med undantag af dem, som
erhållit afgångsbetyg. Då jag således ej kan finna, att Ut¬
skottets förslag medför någon nytta, utan tvärtom anser det¬
samma leda till oreda och förvirring, förnyar jag mitt yr¬
kande om återremiss.
Herr Kistner: I Betänkandet är sagdt, att Studenter
skola mantalsskrifvas vid det Universitet, der de idka stu¬
dier. Således, om de längre eller kortare tid vistas vid
Academien, skola Studenter der mantalsskrifvas, och det
utan afseende derå, att de största delen af året uppehålla
sig på annat ställe, då det likväl är allmänneligen stadgadt,
att man skall skattskrifves, der man största delen af året
sig uppehåller. Mig synes det böra ölverlemnas åt Studen¬
tens fria val, om han vill låta skrifva sig hemma hos för¬
äldrarna eller vid Academien. I afseende å äldre Studenter,
hvilka vid Universitetet vunnit anställning, är förhållandet
olika. De böra naturligtvis der skattskrifvas. Då det före¬
slagna tillägget skulle leda till oreda, yrkar jag, på dessa
och föregående talares skäl, återremiss.
Herr Schenström: Förhållandet i Upsala och Lund
måtte vara ganska olika. Emedlertid är jag en så stor vän
af Studenter, att jag ingalunda vill, att de skola kunna kom¬
ma under cathegorien af försvarslöse, hvadan jag yrkar bi¬
fall till Utskottets förslag.
Discussionen var slutad, och Utskottets yttrande, angå¬
ende 45 §, återremitterades.
§§ 55, 84, 86, 107, 110, 116, m. fl.
Herr Hesselgren: I afseende å Matts Pehrssons motion,
får jag förklara, att den har goda skäl för sig. Man har i
Stockholm sett, huru svårt det mången gång är för Ofver-
Ståthållaren att finna Ordförande i Taxerings-Comitéen, och
att densammas arbete understundom längre tid måst upp¬
skjutas, i brist på lämplig Ordförande. Det synes således,
Den 28 Marlii.
707
såsom hade Utskottet bort taga denna fråga i närmare öfver¬
vägande. Att Taxerings-Comitéerna skulle ega välja leda¬
möter i Pröfnings-Comitén, kan jag deremot icke gilla, men
för vinnande af den af motionairen ifrågasatta rättighet för
dessa Comitéer att sjelfva utse Ordförande, yrkar jag åter-
remiss.
Herr Schenström: På de af Utskottet anförda skäl, yr¬
kar jag bifall till den gjorda hemställan.
Herr Bodell: Jag har begärt ordet, för att ypplysa,
hurusom inom Norrbottens Län är brist på Adel, och att
Taxerings-Comitéerna derstädes mäste completteras med per¬
soner, som stå detta Stånd närmast; men att dessa Comitéer
skulle ega att välja Ordförande, finnér jag mindre nödigt.
Emedlertid anhåller jag om äterremiss.
Herr Stolpe: Herr Bodell synes mig hafva befattat sig
med ett ämne, som icke tillhör denna punkt. Här är en¬
dast fråga om, att Konungens Befallningshafvande och Öfver-
Ståthållaren äro sjelfskrifne Ordförande i Taxerings- och
Pröfnings-Comitéerna, äfvensom att de deruti kunna för¬
ordna andra, och en sådan delegation är icke inskränkt till
något visst stånd. Man ser derföre, att i Taxerings-Comi¬
téerna ofrälse personer oftast äro Ordförande. Herr Hessel¬
gren har icke fullföljt Malts Pehrssons yrkande, att Taxe¬
rings-Comitéerna skulle ega att utse ledamöter i Prölnings-
Comitéen, utan endast att dessa Comitéer borde tillerkännas
rätt att inom sig välja Ordförande. Så länge bemälda Co¬
mitéer äro sammansatta så, som nu är förhållandet, finner
jag Malts Pehrssons förslag i detta afseende betänkligt, och
bifaller derföre Utskottets hemställan.
Herr Bodell: Herr Stolpe har påstått, att mitt yttrande
icke skulle stå i något sammanhang med denna Iråga. Detta
påstående förefaller mig dock besynnerligt, edar Malts Pehrs¬
son föreslagit, att Taxerings-Comitéerna skulle ega att välja
ledamöter i Pröfnings-Comitéen, ocb Utskottet deröfver sig
här yttrat. Således tror jag det lyckats mig att komma ur
den klämma, i hvilken Herr Stolpe velat sätta mig. Emed¬
lertid håller jag ej mycket på min begäran om äterremiss.
flerr Björck*),
Herr Brodin: Det kan väl hända, att i motioneringen
insmugit sig ett yttrande derom, att Konungens Befallnings-
*) Herr Björcks vid tryckningen ej allcmnadc anförande tryckes i
slutet af detta band.
798
Den 28 Martti.
hafvande oell Öfver-Ståtiiållaren, såsom Ordförande i dessa
Comitéer, skulle hafva »tillsyn» öfver beskattningen; men
jag vill förklara, att Utskottets mening varit den, att desse
embetsman, såsom högre Krono-Ombud, äro i tillfälle att
meddela nödiga upplysningar och tillse, att åtgärder vidtagas,
som med förlättningarne öfverensstämma. Jag bifaller Ut¬
skottets yttrande desto hellre, som det eljest i de län, der
liera Taxerings-Comitéer finnas, än antalet ledamöter i Pröf-
nings-Comitén, kunde blifva svårt, att få sistnämnda Comité
ordnad.
Ofverläggningen var slutad, och Utskottets hemställan, i
afseende å dessa §§, godkändes.
§ öl-
lista morn., angående upphäfvande af skattskyldigs ålig¬
gande att vid Taxerings-Comité aflemna inkomst-uppgifter,
m. m.
Herr Stolpe: Utskottet har, vid behandlingen af 61 §,
förutsatt, alt flertalet skattskyldige aflemna sanningsenliga
taxerings-uppgifter. Pag. 7 i Betänkandet bar Utskottet der¬
emot yttrat, att nedsättning af bevillningen för handel och
rörelse icke kunde tillstyrkas af skäl, bland annat, att, då
Rikets Ständer vid sednaste Riksdag nedsatt denna bevill¬
ning till hälften, emot hvad den förut utgjorde, under förut¬
sättning. att derigenom skulle beredas samvetsgrannare upp¬
gifter och pröfning vid taxeringarne, hade detta mål i all¬
mänhet icke uppnåtts, o. s. v. Dessa motiver stå i full
strid med hvarandra, och då skälet för Utskottets beslut att
bibehålla taxerings-uppgifterna således är af Utskottet sjelft
i förväg undanröjdt, torde Högtärade Ståndet finna skäl att
lyssna lill mitt förslag. Min erfarenhet, såsom dels Ord¬
förande, dels Ledamot i Taxerings-Comitéer, har visat, att
uppgifterna med få undantag innehållit för låga sumtnor, och
endast tjena att vilseleda derigenom, att vissa ledamöter an¬
sett sig böra tolka Bevillnings-Förordningen på det sätt, att
uppgifterna ej kunde underkännas, med mindre deras orik¬
tighet i Comitéen med fulla skäl ådagalades. Hade dessa
uppgifter deremot uteblifvit och Comitén således haft fria
händer, skulle taxeringarna rättats efter de taxerandes opinion,
och någon s. k. »samvetsträngsel» hade då icke kunnat kom¬
ma i fråga. Jag tror derföre, att uppgifter till Taxerings-
Comitéerna äro både öfverflödiga och skadliga. Det går
ock ofta så till, att, då inan icke vill lemna uppgift, ute-
blifver man och pliktar derför 2 R:dr B;co. Bättre synes
Den 2 il Mar lii.
799
det mig då vara, att lemna Taxerings-Comité tillfälle att,
när den finnér för godt, infordra dylika uppgifter. Jag be¬
gär återremiss.
Herr Schenström: Jag har icke begärt ordet, för att
försvara Utskottets consequence, ty den vill jag lemna å sido,
såsom obefintlig, utan för alt yttra några ord, i anledning
af Herr Stolpes anförande. Möjligen har jag under lika lång
tid, sorn han, deltagit, såsom Ledamot eller Ordförande i
Taxerings-Comités förhandlingar, och jag har gjort en all¬
deles olika erfarenhet. Det är nyttigt att från så väl Pre-
sterskapet, som einbetsmän erhålla uppgift på deras löne¬
inkomster, hvilka icke alltid äro så lätta att uträkna, äfven¬
som uppgifterna från näringsidkarne, till och med då de äro
oriktiga, tjena åtminstone till någon ledning för Taxerings-
Comitéerna, hvilka, om dylika uppgifter icke lemnades, san¬
nolikt skulle sysselsättas alltför länge. Det står dock alltid
Taxerings-Uomitéerna öppet, att infordra uppgifter från dem,
som dermed uteblifva. Jag bifaller Utskottets hemställan.
Herr Bodell: Att Taxerings-Comitéer skulle, på sätt
Herr Stolpe föreslagit, kunna af skattskyldig infordra för
taxeringen behöfiige upplysningar, förutsätter en lång sam¬
manvaro för dessa Comitéer. Bättre synes mig då vara, att
den, som uteblifver med uppgift, får piik ta, och att Taxe¬
rings-Corn i téen likväl är oförhindrad i sin förrättning.
Herr Hesselgren: Om man skulle bifalla, hvad Herr
Stolpe föreslagit, skulle man på samma gång medgifva, att
näringsidkare i allmänhet aflemna till Taxerings-Comitéerna
mindre sanningsenliga uppgifter; men jag hemställer, om
icke från andra classer jemväl mindre sanningsenliga upp¬
gifter lemnäs. Jag tror, att detta är förhållandet, och, så¬
som Ledamot af Taxerings-Comitéen i Stockholm, har jag er¬
farit ett och annat i detta ämne. Derföre synes man icke
böra kasta skugga på en dass, hvadan jag yrkar, att för¬
slaget icke måtte vinna afseende. Lämpligast är, att en
hvar, hädanefter, som hittills, lemnar uppgift till Taxerings-
Comitéen, som dervid må fästa det afseende, densamma finner
för godt.
Herr Brodin: Jag anhåller om återremiss. De upp¬
gifter, som till Taxerings-Comitéerna från embetsverk aflem-
nas, tjena till ledning, och de personer, som aflemna orik¬
tiga uppgifter, blottställa sig för anmärkningar från de myn¬
digheter, hvilka hafva att granska Taxerings- och Pröfnings-
Comitéernas åtgöranden. Jag medger, att oriktiga uppgifter
800
Den 28 Mai lii.
kunna komma jemväl frän andra, än näringsidkare, men här
är fråga, huruvida uppgifter till Taxerings-Comitéerna, fort¬
farande, böra inlemnas, eller ej. Nu har det handt, att en
Taxerings-Comité, ehuru den insett, att aflemnade uppgifter
varit oriktiga, dock icke frångått det uppgifna beloppet och
lernnat å sido de olika bestämmelserna i Bevillnings-Förord-
ningen. Att oriktiga uppgifter äro vilseledande, derpå vill
jag lemna ett exempel: Kongl. Majit har, uti til! innevarande
Riksdag afgifven Nådig Proposition, framställt fråga om in¬
dragning till Kronan af den ränteved, som är anslagen för
Wisby s. k. krono-kalkugn i Gottlands län, och om ersättning
derför till kalkugnens egare. Af denna Nådiga Proposition
inhämtas, att nuvarande egaren af kalkugnen, Handlanden
Wigg till 1834 års taxering uppgifvit värdet derå till 3,000
R:dr, men att Taxerings-Gomitéen förhöjt detsamma till 10,000
R:dr B:co. Nu har Handlanden Hägg, om han till Kronan
skulle afstå kalkugnen, fordrat i ersättning 80,000 R:dr,
under uppgift, att årliga nettobehållningen utgjort 5,000 R:dr
B:co, hvaremot Konungens Befallningshafvande i Gottlands
Län upplyst, att Handlanden Hägg icke till nämnda belopp
uppgifvit hela sin inkomst under året. Om nu någon upp¬
gift icke funnits, hade Taxerings-Comitén utan tvifvel påfört
Handlanden Hägg vederbörlig skatt, som bort utgå med viss
procent af kalkugnens värde, hvaremot, såsom förhållandet
nu varit, egaren gjort sig skattefri för skillnaden emellan
det taxerade och verkliga värdet, eller 70,000 R:dr B:co.
Jag förnyar min begäran om återremiss.
Herr Gahn: Jag medger, att i städerna det möjligen
skulle blifva lätt att taxera, utan att uppgifter lemnades,
men detta skulle icke låta sig göra på landet, der personer
ofta bo hela mil ifrån Taxerings-Gomitéen, och icke kunna
tillkallas, för att lemna uppgifter, i fall ledamöterne ej känna
deras inkomster. Jag anser således, att stadgandet om skatt¬
skyldigs åliggande att till Taxerings-Comité aflemna inkomst¬
uppgift bör bibehållas; men jag anhåller om återremiss, på
det ansvar må bestämmas för skattskyldig, som underlåter
att aflemna föreskrifven uppgift. Uti 63 § stadgas endast,
att den, som, efter hvad förut är bestämdt, bör skriftlig upp¬
gift till Taxerings-Comitéen aflemna, men denna skyldighet ej
fullgör, bote 2 R:dr B:co; men, då detta stadgande refererar
sig till 42 §, som, uti morn. 4, Iritager allmoge och mindre
skrifkunnige innevånare i städerna från skyldighet att lemna
skriftliga uppgifter, så kunna dessa ansvarsfritt undandraga
Den 28 Marlii.
801
sig aila uppgifters afgifvande, under det att endast den skrif-
kunnige straffas med böter; men att i detta fall göra undan¬
tag för en sä stor dass, från hvilken uppgifter mången gång
äro nödiga, anser jag icke lämpligt. Af dessa skäl, yrkar
jag återremiss, på det att ansvar må bestämmas för alla,
som underlåta att till Taxerings-Comité aflemna uppgift på
sin inkomst.
Herr Nygren: Hvad Utskottets consequence angår, är
jag af samma åsigt, som Herr Stolpe. Hvad sjelfva saken
åter beträffar, så anser jag svårt att derom yttra sig, innan
frågan om minimi-afgift för handel och näringar förevarit;
hvadan jag anhåller, att detta ärende måtte uppskjutas, intill¬
dess denna fråga blifvit afgjord.
Herr Stolpe: Jag har icke velat kasta skugga på någon
samhällsclass, utan hänför under ordet: näringsidkare jemväl
sådane embetsmän, som hafva ovissa inkomster. Min afsigt
har ingalunda varit att prisa deras samvetsgrannhet. Herr
Brodin har med ett exempel bevisat, huru litet värde man
kan sätta på de uppgifter, som lemnäs till Taxerings-Comi-
téerna. Jag hänvisar derpå och undrar, om icke en hvar
af oss har en mängd dylika exempel att ställa vid sidan af
det anförda.
Herr Odmansson: Afven jag har någon erfarenhet i
detta afseende. Het är väl sanni, att oriktiga uppgifter af-
lemnas; men då detta sker ifrån handtverksclassen, är or¬
saken dertill ofta okunnighet om Bevillnings-Författningens
föreskrifter. Synnerligast på landet äro dock dylika upp¬
gifter af nytta. Jag yrkar återremiss, på de af Herr Gahn
anförda skäl.
Herr Schenström: 1 anledning af de af Herrar Brodin
och Stolpe anförda exempel, vill jag erinra om den gamla
satsen: excmpla sunt odiosa; men då de funnit lämpligt att
framdraga ett exempel, så vill äfven jag anföra ett dylikt.
Uti en province nära Westmanland begärde en fastighets¬
egare hos Taxerings-Comitéen att få sin egendom satt till ett
värde, som motsvarade icke blott en erbjuden köpeskilling,
utan jemväl den arrendesumma, som, enligt upprättadt cori-
tract, under flera år blifvit erlagd. Det var emedlertid för
honom omöjligt att få värdet uppsatt. Han klagade hos
Pröfnings-Comitéen, men icke eller der kunde hans begäran
bifallas. Detta förhållande framdrogs af mig inom Utskottet
och vitsordades af den, som varit Ordförande i förbemälda
Borg.-Stånd. Brot. vid Ililc.sd 1856—1857. (I. St
802
Den 28 Marin.
Taxerings-Comité. Ett dylikt exempel visar, huru det står
till med taxering af fastigheter på landet. Jag bifaller Be¬
tänkandet i denna punkt.
Herr Cramér: l)e uppgifter, som till Taxerings-Comi-
téen aflemnas, tror jag lika ofta tjena till rättelse, som de
missleda. Om desamma skulle borttagas, blefve arbetet för
Comitéerna derigenom väsendtligt försvåradt, och jag yrkar
derföre bifall till Utskottets yttrande.
Herr Nygren: Då ingen biträdt min åsigt, att pröfnin-
gen af denna § borde uppskjutas att behandlas, i samman¬
hang med frågan om minimi-afgifterna, alstår jag derifrån.
Öfverläggningen ansågs slutad, och Utskottets yttrande
i första mom. bifölls.
Andra morn., i anledning af Herr Henschens motion om
control derå, att fastighetsvärden må rätt uppgifvas.
Herr Bodell: Motionairen måtte vara frånvarande, efter¬
som jag icke hört honom begära ordet. Mig synes både
billighet och rättvisa fordra, att stränga controler bestämmas
mot underhaltiga uppgifter, men måhända har motionairen
icke trätlät det rätta i delta afseende. För öfrigt synes det
mig besynnerligt, att Utskottet icke fattat något beslut, i an¬
ledning af Herr Henschens förslag, utan blott uttalat en för¬
modan, att Rikets Ständer icke lära dervid fästa något af¬
seende. Emedlertid vill jag med denna anmärkning låta
vid yttrandet bero.
Herr Brodin: Jag anhåller om proposition på bifall.
På hemställan af Herr Talmannen, bifölls Utskottets
yttrande i andra mom.
Tredje morn., innefattande yttrande, i anledning af Con-
tracts-Prosten Tegnérs motion, rörande ansvar för urakt¬
låtenhet att efterfölja formulairen till taxerings-uppgifter.
Bifölls.
Fjerde morn., angående förändrad lydelse af § 61.
Uppsköts alt behandlas i sammanhang med denna § af
Förfa ttnings-förslaget.
Förevarande ärendes behandling afbröts, af anledning
nästföljande § utvisar.
§ «•
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, M 82, med an¬
mälan af Rikets Ständers beslut, i anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, angående den s. k. Öresundska tullens
upphörande.
Dm 28 Marlii.
805
§ 14.
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M S.
Härvid förekommo:
Utskottets yttranden, angående nedannämnde §§ i Be-
viilnings-Förordningen.
§ 65.
Uppsköts att behandlas i sammanhang med nämnde §
i Författnings-förslagct.
§§ 67, 71 och 109.
Herr Ekholm: Det lärer icke kunna nekas, att ett
stort missförhållande, i afseende på beskattningen af faslighet
på landet, eger rum. I somliga provincer är fastighets¬
värdet så lågt upptaget, att det icke motsvarar en fjerdedel,
ja, icke ens en åttondel af egendomens verkliga värde. Fiir
några Biksdagar sedan väcktes, om jag minnes rätt, af f. d.
Stats-Rådet Baron Palmstjerna en motion i samma syfte, som
af Herr Stolpe här blifvit framställd, eller att en revision af
minimitarifien för värdet af jordegendom å landet måtte ega
rum. Det har gått så långt, att man ställt till så, att minimi-
tariflen blifvit maximitariff. Emedlertid insåg man vid förra
Riksdagen de stora svårigheter, som mötte för uppställande af
bestämda reglor i berörde hänseende, och jag tror, att det
af motionairen nu uppgifna sätt ej eller kan antagas. Der¬
före lärer föga annat återstå, än att, såsom Utskottet före¬
slagit, hos Kongl. Majit anhålla, att genom nedsättande af en
Comitée, eller på sätt eljest kunde finnas lämpligt, låta utreda
förhållandet. Då emedlertid, såsom bekant är, en Comitée
redan är sysselsatt med undersökning och utredning af stä¬
dernas skattebidrag, förmåner och onera, lärer en förnyad
anhållan i detta afseende icke vara på sin plats. Jag hem¬
ställer derföre, att den föreslagna underdåniga skrifvelsen
måtte erhålla en annan lydelse, som troligen redan af ett
Stånd är antagen, och hvilken skulle blifva följande:
»Att Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit måtte täckas, antingen genom en
för sådant ändamål nedsatt Comitée, eller på sätt eljest kan
finnas lämpligt, låta verkställa en utredning af de förhållan¬
den, som ligga till grund för de under namn af allmän be¬
villning utgående skattebidrags fördelning och belopp, med
ledning hvaraf Rikets näst sammanträdande Ständer må blifva
i tillfälle att bestämma den bevillning, som skäligen kan an¬
ses böra för framtiden utgå.
804
Den 28 Martti.
Herr Schenström: Jag har icke biträdt den underdåniga
anhållan, sora Utskottet föreslagit, ty jag har trott, att föga
skulle vinnas genom nedsättande af en Comité, utan att detta
endast vore ett sätt att undanskjuta frågan. Det är icke
obekant, huru taxeringsvärdet på landets fastighet der upp¬
skattas. Ar 1825 fastställdes en tariff' öfver värdet å hem¬
man, och vissa län hafva sedermera näppeligen kunnat höja
sig öfver det då bestämda taxeringsvärdet. Inom Söderman¬
lands län var taxeringsvärdet då 11,594,000, och år 1855
upptogs det till 11,997,900 ID.dr B:co; Jönköpings läns
taxeringsvärde var 1825 9,164,585, och år 1855 9,849,151
R:dr B:co. Inom Kronobergs län har taxeringsvärdet frän
är 4825, då det utgjorde 7,819,290, till år 1855 ökats till
endast 7,912,504 R:dr B:co. I Westmanlands län har under
samma tid taxeringsvärdet stigit frän 10,588,250 till 10,806,915
R:dr 45 sk., och i Vester-Norrlands län från 6,125,805 till
6,140,870 R:dr. Dessa förhållanden visa tydligen, att man
begagnat den upprättade tariffen, såsom en maximitariff.
Man har fästat uppmärksamhet på orimligheten uti det sätt,
hvarpå fast egendom på landet taxeras, och jag har uppdragit
ofvannämnde jemnförelse, för att sätta densamma i parité
med skriket om städernas skattfrihet. Förhållandet emellan
land och stad är i detta afseende precist detsamma. För min
del, yrkar jag, att den sista köpeskillingen måtte vid taxering
tjena till ledning, om icke till grund, och att ett stadgande
derom i Författningen införes. Jag begär således återremiss.
Herr Stolpe: Denna fråga är Bevillningsförordningens
ömtåligaste ämne. Att vidröra detsamma är att sticka sylén
i ögat på tvänne Riks-Ständ, och det är derföre föga hopp,
att mitt förslag vinner någon framgång; men om någon fråga
bör agiteras, så är det väl denna, eller-om en riktig upp¬
skattning af jorden. Att, på sätt Utskottet föreslagit, öfver¬
lemna frågan till en Comitée, finner jag alldeles olämpligt.
Det är nemligen icke till en, utan till tusentals Comitéer,
som denna fråga borde öfverlemnas; ty hvarje Taxerings -
Comitée bör utgöra en sådan. Om grunden för fastigheternas
taxering böra Rikets Ständer öfverenskomma, och detta bör
väl icke vara omöjligt. Jag har i min motion föreslagit, att
taxeringsvärdet pä dylik fastighet må bestämmas till minst
samma belopp, som sista köpeskillingen för densamma ut¬
gjort, ifall den under loppet af nästföregående fem åren gått
i salu, och alt värdena ä de försålda egendomarne må tagas
lill måttstock för uppskattning af de öfrige. Någon riktigare
Den 28 Mar lii.
803
lordo också svårligen kunna utfinnas. Den beror på ett fritt
altal emellan 2:ne parter, nemligen köpare och säljare, hvil¬
kas ömsesidiga intressen böra utgöra borgen för bestäm¬
mandet af det för tiden riktigaste värdet. Utskottet har lik¬
väl sagt, att denna måttstock icke vore lämplig, alldenstund
egendomars försäljningspris ofta äro beroende på tillfälliga
förhållanden och en genom serskilda omständigheter stegrad
speculation. Låt vara, att priset det ena året är stegradt,
sä faller det väl ett annat år, och då kan det sednare priset
tjena lill ledning vid taxeringen. Just derföre, att egen¬
domars värde är omvexlande, har jag föreslagit 5 år, såsom
en lämplig tidrymd, under hvilken egendomar kunde sättas
till bestämda värden, och hvarigenom man skulle bespara
Taxerings-Comitéerna besväret att för hvarje år jemka de
samma. En sådan bestämmelse skulle i allmänhet lända till
faveur för egarne, emedan erfarenheten under en lång följd
af år visat benägenhet att stiga, och troligen kommer att än
längre dermed fortfara. Skulle egendomsvärdet komma att
falla, blefve detta en följd af en tillfälligtvis inträffande eris,
som snart återigen föranledde till värdenas nedsättning på
en gång. Jag kan såledet icke betrakta Utskottets skäl för
undanrödjande af mitt förslag annorlunda, än såsom en sofism,
utvisande, att man icke vill saken. Att man icke vill saken,
synes bäst deraf, att man hänskjutit frågan till en Cornitée.
Om meningen vore, att denna Cornitée skulle uppgifva grun¬
den för fastigheternas taxering till deras saluvärden, så un¬
drar jag, hvilka andra grunder skulle kunna uppgifvas, än
dem jag föreslagit, eller köpeskillingen och de värden, hvar¬
till egendomar för erhållande af hypothekslån blifvit upp¬
skattade. Vidare säger Utskottet, att, då köpeskillingarne
icke en gång utgjorde en tillförlitlig och rättvis mätare för
uppskattning af den fastighet, som gått i handel, kunde den
än mindre blifva det för den, som icke under längre tid
blifvit försåld. Om jag också medger, att någon sanning
ligger häruti, bör det likväl icke blifva svårt för Taxerings-
Comitéerna att bestämma värdet af dylik fastighet, i förhål¬
lande till köpeskillingen för annan försåld egendom i samma
district. För bedömande af dylika frågor fordras kännedom
om de serskilda egendomarnes vidd, jordmån, skogstillgång,
onera och andra dylika omständigheter, med ett ord en
kännedom om speciela förhållanden, som en i hufvudstaden
samlad Cornitée icke kan ega. Emedlertid är det tänkvärdt,
att Utskottet framkommit med ett dylikt förslag. Det visar,
806
Den 28 Marlit.
att Utskottet inom sig erkänner förslagets riktighet, ty i
annat fall hade Utskottet icke ställt sig bakom förhänget af
en Comitée, utan helt enkelt afstyrkt allt afseende på motio¬
nen. Den talare, som hade ordet före mig, har visat, huru¬
som man förstått att göra minimitariffen till inaximitariff.
Utskottet har förnekat detta förhållande, och till bevis för
sin utsago anfört, att uppskattningsvärdet af fast egendom
på landet ökats, sedan 1825 års tariffer sattes, med 43 %.
En annan talare, som dock icke lemnat min sats något
understöd, har deremot upplyst, att fastigheternas taxerings¬
värden i allmänhet icke uppgå till en åttondedel af de värden,
som gälla i handel och vandel, hvilket vill säga, att skillnaden
rätteligen utgör, icke 43, utan 800 till 1000 °/0; och att
detta är en sanning, har icke bort undfalla majoriteten inom
Utskottet. Då saken förhåller sig så, och dä de samhälls-
classer, hvilka frågan egentligen angår, skulle få vidkännas
en betydligt högre fastighetsbevillning, derest egendomsvärdena
höjdes till deras rätta ståndpunkt, förundrar det mig icke,
att man så envist satt sig emot de föreslagna värderings-
grunderna; men Utskottet hade dock icke bort förbise, att
jag med detta förslag icke åsyftat bevillningsskattens höjande,
åtminstone icke för det närvarande, utan endast att tillväga¬
bringa sanningsenliga värden, hvarföre jag också, i samman¬
hang härmed, hemställt, att procenten af värdet måtte ned¬
sättas till en ziffra, som försäkrar statsverket en fastighets¬
bevillning, i summan motsvarande den, som nu utgår. Det
är för mig likgiltigt, om bevillningen uppgår till större eller
mindre belopp, men, hvad jag anser angeläget, är, att en
gång få antagen en Bevillnings-Förordning, som ej allt för
mycket strider mot rättvisan och sunda förnuftet; och för
vinnande af detta mål, vore jag färdig att medgifva, det pro¬
centen nedsattes till nära nog hvilken ziffra, som helst, dessa
samhällsclasser kunna önska. Att fastighetsbevillningen icke
kan hålla sig uppe vid en per mille af värdet, i fall all annan
bevillning sättes till en procent, är klart. Förstnämnde be¬
villning var förut afsedd att utgöra fem för hundra af af-
komsten, beräknad till 4 °/0 af fastighetsvärdet; i följd hvaraf
fastighetsbevillningen då svarade emot 2 af 1000 utaf värdet.
Genom nedsättningen till en per mille af värdet, nedsattes
således skatten till 2% proc. af inkomsten. Enligt mitt för¬
slag, bör denna bevillning icke uppgå tili mer än 2/s proc.
af värdet; ty om en person har en egendom, som är värd
1000 It:dr, så skulle revenuen deraf utgöra, efter 4 %, 40
Den 20 Martti.
807
R:dr, och 1 % deraf är 40/ln0:dels R:t)r, eller 40 öre. Fyratio
öre af 1000 R:drs värde vore således dea rätta beviilningeu
af en fastighet ; men jag har ingenting emot att den nedsättes
till 20 eller 10 öre, blott man kan komma på reda fötter
med detta trassel och få sanning i Bevillnings-Förordningen.
För detla ändamål anhåller jag om återremiss och hoppas,
att Utskottets förslag om tillsättande af en Comitée skall lika
litet, som Herr Ekholms här gjorda framställning, vinna af¬
seende. Saken är i sanning icke så konstig, om man blott
vill det rätta.
Herr Bodell: Jag har hört jordbrukare inom ett annat
Stånd yttra, att en dylik Comitées arbeten skulle räcka 100
ar, och, af fruktan att först efter denna tid hafva träffat det
sanna, har nämnde Stånd afslagit Utskottets hemställan. Det
är klart att den nuvarande tariffen öfver hemmansvärdet icke
är rättvis; men lika klart är det, att en Comitée, församlad
i Stockholm, icke skall kunna känna rätta förhållandet och
utarbeta ett förslag i ämnet. Jag yrkar således, på det
Taxerings-Comitéernas samveten icke må gripas af någon
ängslan, att värdet af fastighet så i stad, som på landet må
bestämmas till minst 78 °/0 af verkliga värdet, för upp¬
skattande hvaraf Comitéerna hafva tillräcklig upplysning i
sina händer.
Herr Hasselrot: Taxeringsvärdet på landet står inga¬
lunda i förhållande till det verkliga värdet. Ofta uppgår det
förra icke till ens en åttondedel, och jag känner flera exempel
på ett dylikt förhållande. Att en rättelse deruti bör ske,
lärer således ingen kunna neka. Om en Comitée för ända¬
målet blifver nedsatt, protesterar jag dock deremot, att den¬
sammas arbete utsträckes jemväl tfll städerna, ty der gäller
redan den rätta principen för fastighetsvärdets bestämmande.
Man har nemligen brandförsäkringssumman till grund för
taxeringsvärdet å hus, och sista köpeskillingen för jord; och
då denna princip, i afseende å jordens värdering, är antagen
i städerna, kan jag icke finna någon rimlig grund, hvarföre
densamma icke skulle kunna gälla äfven på landet. Om en
hemmansdel der går i köp, är det nemligen lätt att dermed
jemnlöra andra; och om man nedsatte afgiften till 40 öre,
tror jag, att densamma blefve- rättvis. Att åter hänskjuta
frågan till en Comitée, skulle blott vara att för längre tid
undanskjuta densamma. Jag anhåller alltså om återremiss
i den syftning, Herr Stolpe uttalat.
Herr Schenström: I anledning af Herr Stolpes yttrande
808
Den 28 Marlii.
om sylstygn, får jag förklara, att hvarken jag eller någon an¬
nan inom Utskottet begagnat sådana vapen, att någon för¬
närmelse skulle derigenom hafva träffat ett helt Riks-Stånd.
Man har nemligen endast eftersträfvat en rättvis taxering af
all fast egendom, men alldeles icke haft för afsigt att med
någon tryckande bevillning betunga jordbruket, utan tvärtom
alltid önskat procentens nedsättande, under det man ej lem-
nat å sido anmärkningen mot de ojemna och orättvisa ta¬
xeringsvärdena å läst egendom på landet.
Herr Gahn: Då jag under flera år varit ledamot af Ta-
xerings-Comitéer på landet, har jag haft tillfälle att af dervid
förda discussioner inhämta de hufvudsakligaste orsakerna till
det, på många ställen, alltför låga taxeringsvärdet å fastighet
på landet. Man raisonerar dervid vanligen så, att, då dessa
fastigheter äro så hardt betungade med grundskatter och mång¬
faldiga slag af onera, desamma billigtvis icke borde åsättas nå¬
gra högre taxeringsvärden, samt att, då Rikets Ständer bestämt
den summa, hvarefter, för hvarje län, bevillning borde utgå,
det icke eller vore värdt att höja taxeringsvärdena och lemna
en högre bevillningssumma, än Ständerna sålunda påräknat.
Så länge jorden fortfar att vara besvärad af dessa tunga
onera, tror jag visserligen, att man förgäfves skall bemöda sig
att få den till sitt fulla värde taxerad, men ett betydligt när¬
mande till detta mål tror jag skulle vinnas, om minimitariffen,
som i de flesta fall tolkas, på sätt jag nämnt, och således är
vilseledande, borttages, och man helt och hållet öfverlemnade
åt Taxerings-Comitéernas ledamöter att efter heder och rätts¬
känsla verkställa en noggrann värdering och taxering af
jorden.
Att, på sätt här blifvit föreslaget, ovilkorligen bestämma
sista saluvärdet till taxeringsvärde, anser jag vara högst olämp¬
ligt, dels emedan, såsom vi veta, detta af ganska tillfälliga
omständigheter kan uppdrifvas utöfver verkliga värdet och all¬
tid blir variabelt, och dels emedan Comitéen är förpligtad att
söka förskaffa sig alla nödiga upplysningar för bedömande af en
egendoms värde, och den väl ej lärer underlåta att i alla fall
fästa behörigt afseende vid kända försäljningssummor.
Att fordra, det Taxerings-Comitéerna skola hvarje år ge¬
nomgå och pröfva värdet å alla sitt districts egendomar, skulle
dock blifva ett för dess ledamöter allt för odrägligt och tidsö¬
dande göromål, och torde ej eller vara behöfligt, då, i allmän¬
het jordens värde ej på så korta tider undergår synnerlig för¬
ändring, och leder just derhän, att värdena, derföre att de
Den 28 Martn.
808
ej från år till år märkbart förändrats, aldrig komma linder
ny pröfning. Jag skulle derföre vilja föreslå ett stadgande,
som ålägger Taxerings-Comitéerna att, sedan fastighetsvärdena
nu ånyo blifvit granskade och bestämda, sedermera ovilkorli¬
gen hvart femte år genomgå längderna och för hvarje egen¬
dom undersöka, huruvida anledningar förefinnas att förändra
dess värde.
På dessa skäl, yrkar jag återremiss i den syftning, att mi¬
nimitariffen utur Förordningen borttages, samt att Taxerings-
Comitéerna åläggas att hvart femte år genomgå och granska
fastigheternas värden.
Herr Brodin: Allt hvad man för närvarande torde uti
denna fråga kunna vinna, blefve, att, på sätt Herr Gahn fö¬
reslagit,' borttaga minimitariffen, och att man tillika bestäm¬
de, det sista köpeskillingsbeloppet för en fastighet, jemnfördt
med densammas egorymd, flägo och onera, in. m., tages af
Taxerings-Comitéens ledamöter till ledning, vid bestämmande
af fastighetsvärdet, om också icke till omedelbar grund för
detsamma.
Den undersökning, Herr Ekholm förordat, kan visserligen
i statistiskt afseende komma att medföra nytta, men jag tror
icke, att man på detta sätt bör förfara vid fastighetsvärdenas
bestämmande. Att nemligen hafva fixt fastighetsvärde, är för¬
enadt med många olägenheter, då vi veta, huru lätt detta,
värde af hvarjehanda anledningar kan förändras.
För min del, yrkar jag således återremiss i den syftning,
att minimitariffen borttages samt att taxeringsvärdet må be¬
stämmas med ledning af sista köpesumman, jemnförd med fa¬
stighetens egorymd, läge och onera, m. m.
Herr Thomée: Lika med Herr Brodin, anser jag, att
man, genom nedsättandet af en Comitée, icke vinner afsedt
ändamål. Erkännande det missförhållande, som, i afseende å
fastighetsvärdet, för närvarande eger rum, vill jag, i min mon,
medverka till en lämplig förändring härutinnan. Man må vis¬
serligen anmärka och öfverklaga, att fastigheterna å landet äro
besvärade af grundskatter och andra onera; jag tror, att, på
det detta förhållande må blifva riktigt bevisligt, fastigheterna
bör höjas till deras verkliga värde. Då detta en gång skett,
skola Rikets Ständer få erfara, huru högt jorden verkligen är
beskattad.
För min del, anser jag, ej blott att, såsom Herr Gahn an-
tydt, minimitariffen bör borttagas, utan ock att, i stället för
67 §, en annan § uti Revillnings-Förordningcn borde intagas,
810
Den 28 Marlit.
innehållande bestämdt stadgande derom, att fastigheterna å
landet skola påföras bevillning efter deras verkliga värde, som
Taxerings-Comitée dock icke linge bestämma till ringare belopp,
än 2/s:delar af sista köpeskillingsbeloppet. Då Taxerings-Co¬
mitéerna ega att sålunda jemnka värdet, tror jag, likasom
Herr Gahn, att det icke är nödigt att för hvarje år upprätta
nytt taxeringsvärde, utan att det för ändamålet är tillfyllest,
om Taxerings-Comitéerna endast hvart femte år genomgå ta¬
xeringsvärdena, och i afseende å dem göra de förändringar,
hvartill omständigheterna kunna föranleda.
Jag yrkar således återremiss uti den syftning, jag här of¬
van framställt.
Herr Rudling: Under discussionen, rörande föregående
punkt, har jag framställt mina åsigter, rörande taxeringsvärdet
å fastigheter på landet. Lika med Herr Thomée, finnér jag
det ock vara önskligt, att detta värde måtte höjas, så att det
nära nog motsvarar verkliga värdet, äfven på det upplysning
måtte erhållas, i hvad förhållande jordvärdet står till de skyl¬
digheter, hvarmed landtfastigheter äro belastade. Men det fel¬
aktiga taxeringsvärdet får icke allenast tillräknas Taxerings-
Gomitéernas ledamöter, utan äfven Statens vid Comitéerna
tjenstgörande tjenstemän, hvilka, i nämnde hänseende, icke full¬
göra sin pligt. Jag åberopar, till stöd härför, 58 § 2:dra mo¬
mentet i sista Bevillnings-Förordningen, så lydande: »så väl
Häradsskrifvaren, som Kronofogden åligger, vid påföljd, som
för andra fel i tjensten, att, när antingen vid värdering af
hemman och lägenheter, eller annars, Kronans rätt varder för¬
närmad, sådant i Protocollet anmärka; skolande Taxerings-Co-
mitéen vara förbunden, att de gjorda anmärkningarne granska
och utlåtande deröfver i Protocollet meddela.»
Om Häradsskrifvare och Kronofogdar, på sätt dem så¬
lunda blifvit ålagdt, vid taxeringsförrättningarne gjorde anmärk¬
ning emot felaktiga taxeringsvärden, samt, derest anmärknin¬
garne icke föranledde till rättelser, ändring söktes uti Ta-
xerings-Comitéernas beslut, så borde man åtminstone kunna
hoppas någon förändring i de orimligt låga taxeringsvärdena
på landet. Nu är försummelsen hos bemälde tjenstemän icke
mindre, än hos Taxerings-Comitéerna. Tjenstemännen kunde
dock genom vederbörande förmän tillhållas att göra sin skyl¬
dighet. Vill man ändamålet, så bör man ock begagna de
lagliga utvägar, man har, att befordra detsamma.
Herr Stolpe: En talare har yttrat, att man, med afse¬
ende å de stora grundskatter, hvarmed fastigheterna å landet
Den 28 Martil.
8ii
äro betungade, borde åsätta desamma låga värden, för att så¬
medelst förebygga dessa fastigheters ytterligare betungande ge¬
nom bevillning. Jag får likväl härvid erinra, det landsfastig-
heternas uppskattande afser icke blott bevillningens bestäm¬
mande, utan äfven andra ändamål; och att det således icke är
skäl att pruta på fastighetsvärdet. Talarens syftemål må vara
riktigt, men det bör, efter min tanke, sökas på det sätt, att be-
villningsprocenten af värdet, och icke detta, nedsättes så lågt
omständigheterna medgifva. Jag kan icke finna något skäl,
hvarföre icke saluvärdet kunde vara grund äfven för taxerings¬
värdet. Vi se ju, att man uti städerna antagit detta värde,
jemte brandförsäkringsvärdet, till måttstock för bevillningens
bestämmande. Taxerings-Comitéerna i städerna få nemligen
icke åsätta en fastighet lägre värde, än det, hvarföre den blif¬
vit brand försäkrad. Enahanda kunde väl ock förhållandet va¬
ra på landet.
Jag anser mig derföre, vid yrkandet om återremiss, böra
uttrycka den mening, att någon nedsättning uti landsfastighe-
ternas verkliga värden hädanefter icke måtte hos Taxerings-
Comitéerna få ega rum, utan att, om nedsättning skall ske,
denna i stället måtte träfla bevillningsprocenten.
Herr Rydin: För min del, instämmer jag med de flere
talare, som i detta hänseende yttrat sig, att det är betänkligt
att bestämma fastighetsvärdet efter köpeskillingen. Med an¬
ledning af en talares förslag, att Taxerings-Comitéens Leda¬
möter icke skulle ega att nedsätta taxeringsvärdet under %
delar af köpeskillingsbeloppet, må det tillåtas mig anföra ett
exempel, hvarthän en sådan bestämmelse kan föranleda. Uti
Dahlsland i Elfsborgs län hade en person köpt en fastighet,
försedd med stor skogstillgång, för 80,000 R:dr. Sedan han
derstädes nedhuggit och användt hvart enda träd, uppgaf han
uti sin taxeringsuppgift denna egendom till samma värde, som
köpeskillingen, eller 80,000 R:dr. Detta värde nedsättes lik¬
väl af Taxerings-Comitéen till 25,000 R:dr, hvaröfver egaren
anförde besvär hos Pröfnings-Comitéen, utan att likväl er¬
hålla någon annan ändring, än egendomens ytterligare ned¬
sättning till 9,000 R:dr Banco. Skälet, hvarföre egaren här
önskade högt värde å egendomen, var det, att han ärnade
söka lån å densamma. Jag tror mig således med detta ex¬
empel hafva visat, att det icke kan vara lämpligt, att, såsom
bestämd norm för värdet, antaga köpeskillingsbeloppet, enär
en egendoms värde lätt kan genom hvarjehanda anledningar
efter dess inköp förminskas.
812
Den 28 Marlii.
Discussionen ansågs slutad, och Utlåtandet, angående §§
67, 71 och 109, biet till Utskottet återremitteradt.
§§ 72 och 73.
Första mom., angående Herr Contracts-Prosten Tegnérs
motion.
Herr Gahn: Uti denna punkt borde Utskottet, enligt
min tanke, hafva fästat mer afseende å Prosten Tegnérs mo¬
tion, än nu är förhållandet. 1 den ort, från hvilken han,
äfvensom undertecknad, äro, hafva föreskrifterna uti §§ 72
och 73 blifvit på olika sätt tolkade, i synnerhet af Kronans
Ombud, hvarigenom långvariga discussioner bland Taxerings-
Comitöens Ledamöter ständigt uppstått och onödig tidsutdrägt
vållats med Comitéens förhandlingar. Jag anhåller att få upp¬
läsa det moment uti § 72, som företrädesvis varit föremål
för sådan olika tolkning. Det lyder sålunda: »Vid sådan
»värdering af tillverkningen, för hvilken hvarje orts hammar-
»skatts-jernpris skall tjena Comitéerna till grund, bör, för att
»utröna egarens verkliga behållning, afdragas tillverknings-
»kostnadens belopp, beroende icke allenast på det högre eller
»lägre pris, som alla rudimaterier af malm, tackjern och kol
»kunna anses ega, antingen de äro köpte eller erhållits från
»Bruksegarens egna grufvor, masugn eller hemmansskogar,
»helst, så väl hvad egna skogstillgångar, som recognitions-
»skogar beträffade, de förra, jemte hemmanen, och de sed-
»nare särskildt, äro till bevillnings-afgift uppskattade, utan äf-
»ven af brukens onera, längre eller kortare transporter och
»alla oundvikliga omkostnader.»
Krono-Ombuden, och med dem andre ledamöter, hafva
vanligen tydt ordet antingen så, att olika behållning på till¬
verkningen borde beräknas, antingen dessa rudimaterier vore
egna eller köpta, hvilket dock, om man läser sednare delen
af punkten, ej synes hafva varit lagstiftarens mening. Med
anledning af denna olika tydning, vill jag föreslå, att denna
mening finge följande förändrade lydelse: »som alla rudi-
»materier af malm, tackjern och kol kunna anses i orten ega,
»utan afseende på, om de äro köpte eller tagne på Bruks¬
ägarens egne grufvor, masugn eller hemmans skogar.»
Jag yrkar således återremiss af denna punkt uti omför-
mälda syftning.
Herr Brodin: För min del, anhåller jag om bifall till
Utskottets Betänkande i denna punkt. På den Afdelning af
Utskottet, der denna fråga handlagts, var Contracts-Prosten
Tegnér sjelf närvarande, men kunde, oaktadt fråga derom
Den 28 Mardi.
815
väcktes, icke upplysa, hvad han med motionen egentligen me¬
nade. Deremot förklarade på Afdelningen närvarande Bruks¬
egare, att man af bruksböckerna ganska lätt kunde erhålla
kännedom om bruksidkarens behållning, enligt Revillnings-
Förordningens föreskrifter, och att något förtydligande uti det
af Herr Gahn anmärkta moment icke vore behöfligt. Jag
påminner mig ock, att vid en föregående Riksdag fråga om
samma ämne förevar. Tvänne egare till betydliga bruk, som
då voro Ledamöter af detta Stånd, gillade fullkomligt just
ifrågavarande §§ till deras nuvarande innehåll, och ansågs
äfven minimi-beloppet ej vara för högt för de mindre gynn¬
samt belägna bruken.
Herr Gahn: Jag vill Tåsta uppmärksamhet derpå, att
frågan här icke alser att åstadkomma någon förändring uti
sättet för bevillningens utgående af bruksegendomar, utan blott
att vinna ett förtydligande uti Bevillnings-Förordningens före¬
skrifter. Då det är ett obestridligt factum, att Krono-Om-
buden vid Taxerings-Comitéernas sammanträden uti min ort,
i följd af olika tolkning af 72 §, orsakat disputer, som räckt
under timtal, kan jag icke finna, att något ondt sker, om
man söker göra detta stadgande klart och sådant, att det icke
kan gifva anledning till någon tveksamhet vid dess tillämp¬
ning.
Discussionen var slutad, och yttrandet blef till Utskottet
återremitteradt.
2:dra momentet.
Herr Gahn: Utskottet har i denna punkt, med anled¬
ning af Kongl. Maj:ts Proposition om Statsverkets tillstånd och
behof och deri föreslagna förändring af jernbeskattningen, för¬
klarat sig icke vilja föreslå någon förändring i fråga om
minimi-bibehållningen af jernverk, utan öfverlemnat detta till
Rikets Ständers bestämmande, sedan förenämnda fråga vore
afgjord; och det är i anledning af detta yttrande, som jag nu
anhåller att få göra en anmärkning vid och påyrka en för¬
ändring af nuvarande stadgande!) för bevillning å jernhandterin-
gen. Uti Bevillnings-Förordningen är nemligen föreskrifvet, att
behållningen å stångjernssmide i intet fall skall anses mindre, än
’/I2:del, och vid manufacturverk, än '/6:del af årets hammar-
skattspris. Detta stadgande om ett visst minimi-belopp torde
dock nu mera vara olämpligt att bibehålla, sedan Ståndet hyllat
den åsigt, att alla dylika minimi-bestämmelser ur Förordningen
böra borttagas, och att endast den verkliga behållningen bör
utgöra norm för bevillningens beräknande. Dessa minimi¬
814
Den 28 Marlii.
belopp liro dessutom nu mera allt för höga, och får jag äf¬
ven på denna grund yrka deras upphörande. Vid ett stång-
jernsverk måste egarens behållning per Skepp, beräknas till
minst '/j2:del af jernpriset, således för närvarande, då jern-
priset är 50 R:dr, till minst 2'/2 R:dr, och ehuru jag med-
gifver, att denna prajsumerade behållning vid många jernverk
alldeles icke är för hög, utan till och med vida understiger
den verkliga, så finnas dock mångfaldiga, der behållningen på
långt när icke uppgår till detta belopp, och för dessa är stad¬
gandet i högsta grad orättvist. Då jernpriset är lågt, blifver
naturligtvis den sålunda beräknade behållningen äfven låg,
men, allt som priset blir högre, stiger bevillningen, oaktadt
det alldeles icke är gifvet, att bruksegarens behållning blir
större, utan kanske mindre, hvilket vid verk, som köpa sina
rudimaterier, just nu är förhållandet. Dessa hafva nu på sin
tillverkning, sedan rudimaterierna stigit till en sådan oerhörd
höjd, långt mindre behållning, än då jernprisen voro betydligt
lägre, och uppgår för många ej ens till hälften af nu bestämda
minimum. Detta mitt yttrande anhåller jag måtte få åtfölja
den nu beslutade återremissen af ifrågavarande §§, för att
af Utskottet tagas i öfvervägande vid den förnyade behandling
af stadgandet för bevillning å jernhandteringen, hvilken jag
förmodar böra ega rum.
Herr Brodin: Då Ståndet redan beslutat, att 1 morn.,
rörande §§ 72 och 73, skall till Utskottet återremitteras, vill
jag nu icke sätta mig emot att, hvad Herr Gahn hemställt,
dervid må tagas i betraktande. Jag kan dock ej underlåta
anmärka, att, då frågan om hammarskatten förevar hos Stån¬
det, yttrade man sig icke i den syftning, att nedsättning uti
bergsbrukens skatter åstundades, utan man sade sig då blott
önska grundskattens utbyte emot bevillning. Nu deremot
synes det, som om Herr Gahns yttrande gick derpå ut, att
få nedsättning uti bevillningen, den han öfverklagar, såsom
för hög.
Herr Thomée: I anledning af Herr Brodins yttrande,
får jag fästa uppmärksamhet derpå, att, då fråga om ham¬
marskatten förevar hos detta Stånd, man icke beklagade sig
deröfver, att denna skatt var för hög, utan allenast att den
var ojemn; och man ansåg tillika, att, om denna skatt blefve
utbytt mot bevillning, Staten skulle erhålla fullt ut lika stora
skattebidrag.
Herr Gahn: Jag vill erinra Herr Brodin derom, att
hvad jag påyrkat, ej kan anses beroende af hammarskattens
Den 28 Murtii.
815
upphörande eller icke, utan att här endast är fråga om att
få Bevillnings-Förordningens föreskrifter sådana, att bruks¬
egaren måtte kunna taxeras efter sin verkliga behållning, och
ej efter en på förhand godtyckligt antagen vinst. I allt fall,
då hammarskattens borttagande icke blifvit bifallet, torde man
icke begå någon inconseqvence, äfven om man nu skulle
fordra nedsättning uti bevillningen.
Discussionen var slutad, och blef äfven detta yttrande
till Utskottet återremitteradt.
§ 80.
Herr Stolpe: Bevillnings-Utskottets argument i denna
punkt ser vid flyktigt betraktande ganska bra ut, men be¬
klagligtvis argumenterar Utskottet på samma gång omkull
ordningen och sättet för Iliks-Ståndens samt Utskottens för¬
handlingar. Hvarföre går det an hos desse att använda vo¬
tering med slutna sedlar, men icke hos Taxerings-Comitéerna?
Vore det så, att man tilltrodde sig kunna undanrödja bi-
afsigter genom den öppna voteringen, borde väl ock Stånden
och Utskotten iakttaga samma method. Erfarenheten har icke
besannat föreställningen, att den öppna omröstningen fram¬
kallar ett öppet handlingssätt. För dem, som böra i hand¬
ling följa sin öfvertygelse, men äro svaga i tron, kan det
vara godt att få dölja sig bakom en sluten voteringssedel.
Jag yrkar frågans återremitterande.
Herr Lundh instämde.
Herr Schenström: Den bevisning, Herr Stolpe i denna
punkt anfört, kan jag, för min del, icke gilla. En Ledamot
af Utskottet har uti sin reservation hyllat enahanda åsigt,
som Herr Stolpe, hufvudsakligen på den grund, att det slutna
omröstningssättet begagnades hos Rikets Ständer. Att man
här nödgas begagna sådant omröstningssätt, bör så mycket
mindre utgöra något skäl för begagnande af detsamma inom
Taxerings- och Pröfnings-Comitéerna, som det vore önskligt,
att man äfven inom Riks-Stånden hade öppen votering. Jag
skulle heldre vilja, att man inom Stånden nödgades öppet och
ärligt framsäga sin mening, så att en hvar kunde veta, hvad
man egentligen tänkte. Det är ock rent Svenskt att så fram¬
stå med sitt öppna Ja eller Nej.
Jag är ingen vän af cacherade skurkar och kan förden¬
skull icke understödja motionairens förslag om antagande af
sluten votering inom de ifrågavarande Comitéerna.
Herr Embring: Man må i förevarande ämne göra sig
hvilken föreställning, som helst, så torde man dock icke kunna
»16
Den 28 Marlit.
förebygga considerationer eller biafsigter, hvarken genom
den öppna eller slutna omröstningen.
För min del, tror jag likväl, att, då Rikets Ständer be¬
gagna slutna omröstningar, äfven de, hvilka hafva sig upp¬
draget att verkställa Ständernas beslut, böra begagna ena¬
handa sätt för omröstning. Jag har derföre inom Utskottet
understödt Herr Stolpes motion. Jag förenar mig ock nu
med honom uti yrkande om frågans återremitterande.
Herr Cramér: Då de motiver, Utskottet i sitt Betän¬
kande användt, enligt min tanke, blifvit af Herr Stolpe ve-
derlagde, förenar jag mig med denne talare uti yrkande om
frågans återremitterande.
Herr Björkman: För min del, förenar jag mig i denna
fråga med Herr Stolpe. Lika med Herr Schenström, tror
jag visserligen, att, då fråga är om principer, den öppna
omröstningen är ändamålsenlig; hvaremot jag betviflar, att
den är passande, då personliga interessen och consideratio-
ner äro i fråga. Då i förevarande fall frågan afser person,
finnér jag omröstningen böra ske med slutna sedlar.
Jag måste pä denna grund yrka frågans återremitte¬
rande.
Herr Hesselgren: Vid de tillfällen, jag varit Ledamot
af Taxerings-Comitéerna här uti hufvudstaden, har jag aldrig
underlåtit eller låtit hindra mig från att rösta öppet. Jag
har der, lika litet, som härinom detta Stånd, någonsin fruk¬
tat att öppet uttala min tanke; och då jag icke vet, hvar¬
före man skulle bära fruktan att i detta hänseende öppet
yttra sig, kan jag icke eller finna något skäl, hvarföre den
föreslagna förändringen icke skulle antagas.
Jag yrkar således bifall till Utskottets Betänkande.
Herr Murén: Äfven jag bifaller Utskottets hemställan,
ty jag tror icke, att något bättre resultat vinnes med den
slutna, än med den öppna, omröstningen; tvärtom torde den
sednare för ändamålet vara vida lämpligare. Om man ge¬
nom sluten omröstning vill söka ett correctiv, så tror jag,
att man endast skall uppnå ett motsatt mål, nemligen att
göra hela taxeringsväsendet impopulairt, ja, kanske rent af
till föremål för partiernas interessen. Vi se ju nu, huru
somliga dölja sina verkliga inkomster genom för låga taxe¬
ringsuppgifter, andra åter öfverdrifva sina inkomster, samt
finna sig chicanerade, om uppgiften derom af Taxerings-Comi-
téen nedsättes. Man vinner således, enligt min tanke, icke
Den 28 Martti.
något genom antagandet af ett retemedel, sådant, som det
ifrågavarande förslag innehåller.
Jag yrkar således bifall till Betänkandet.
Herr Bodell: Jag förbiser ingalunda, att Herr Stolpe
ansett den öppna voteringen skola kunna förhindra Taxe-
rings-Coniitéens Ledamöter att rätt taxera en eller annan
person; men Herr Stolpe bar icke skådat åt motsatta sidan,
eller att man genom sluten omröstning gifver näring åt per¬
sonliga interessen och afund. Jag tror således, att olägen¬
heterna af förslaget blifva vida större, än de fördelar, det
kan medföra; hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets Be¬
tänkande.
Herr Björck *).
Herr Stolpe: Jag tror icke, att Herr Björck i detta
fall anträffat den rätta grunden, ty uti flera representativa
Statsförfattningar, hvilka icke veta af sjelfskrifvenhet, sker
omröstningen med slutna sedlar. Uti Belgien t. ex. är både
uti national- och communal-representationen sluten omröst¬
ning föreskrifven, då det angår personer, men öppen uti alla
andra fall. Ett skäl till anmärkning emot mitt förslag,
hvarå likväl ingen under discussionen fästat uppmärksamhet,
är, att den slutna voteringen måhända orsakar en något
större tidsutdrägt. Men om jag ock medgifver detta förhål¬
lande, tror jag lika fullt, att denna olägenhet bör föredra¬
gas för vinnande af högre syftemål.
Discussionen förklarades slutad, och, på hemställan af
Herr Talmannen, blef Utskottets hemställan, i afseende å §
80, godkänd.
§§ 87, 88 och 116,
Utlåtandet bifölls.
§§ 90 109, (pag. 24), 114 och 118.
Utskottets yttranden godkändes.
§ 119.
1 momentet.
Herr Stolpe: Jag kan icke godkänna Utskottets förslag
uti ifrågavarande punkt. Det blefve, enligt min tanke, en
Häck på national-charactéren att borttaga denna edgång, ty
en hvar torde nemligen tro, att man måste afskaffa edgån¬
gen, i anseende till Ledamöternes oförmåga att hålla sina
•) Herr Björcks vid tryckningen ej aflemnadc anförande tryckes f
slutet af detta band.
Borg- Stånd. Prat vit fikai. 1856-1887. II. 82
818
Den 28 Marlit.
förpligtelse!-. Mea jag frågar, hvad är det då, som uti denna
ed föreskrifves? Jo, man svär att, efter bästa förstånd och
med tillämpning af föreskrifterna i Bevillnings-stadgan, på¬
föra hvarje skattskyldig person den bevillning, han bör vid¬
kännas, så att hvarken Kronan eller de skattskyldige för¬
närmas vid deras tillständiga rätt, samt förbinder sig att
detta på heder och samvete, utan ensidig afsigt och manna-
mon, redligen uppfylla. Detta är det, som man förpligtar
sig till, d. v. s. att handla hederligt och samvetsgrann^ men
ingalunda att känna främmande personers förmögenhets-vil-
kor, m. m. Då en Taxerings-Comité är att jemnföra med
en jury, hvars ledamöter alltid måste aflägga ed, synes det
vara obestridligt, att sådan skyldighet äfven åligger Taxe-
rings-Comitéens medlemmar, hvilkas åliggande också är att
skipa rätt, nemligen emellan Staten och enskilde.
Huruvida lydelsen af det gamla edsformulairet är lämp¬
ligt, vill jag nu icke bestämma, utan må sådant bero på
pröfning af Utskottet, till hvars förnyade handläggning jag
yrkar att denna fråga måtte återremitteras.
Herr Rönblad: Det finnes här i Riket föreskrifter om
så många edgångar, att det, enligt min tanke, är högst be-
höfligt att afskaffa åtminstone någon de! deraf. Så t. ex.
skäll en borgare, då han erhåller burskap, aflägga tro-, huld¬
hets- och borgare-ed, hvilket förnyas, om han uppsäger bur-
skapet uti en stad och vinner sådant uti en annan.
I anledning af Herr Stolpes yttrande, att afskaffandet af
taxeringsmännens edgång vore att anses såsom en fläck på
national-charactéren, får jag förklara, att det, enligt min
tanke, blefve tvärtom en sådan fläck att längre bibehålla
denna edgång, ty nog bör en person kunna handla ärligt och
redligt, utan att på förhand förpligta sig dertill medelst ed.
Jag tror ock, att de, som icke vilja handla redbart, näppe¬
ligen kunna förmås dertill genom afläggandet af ed.
För min del, yrkar jag således bifall till Utskottets Be¬
tänkande.
Herr Cramér: För min del, finnér jag icke något skäl,
hvarför denna edgång skall upphöra, hvadan jag förenar
mig med Herr Stolpe uti yrkande om frågans återremitte¬
rande.
Herr Murén: Ifrågavarande ed enser jag, för min del,
icke vara behöflig, samt tror icke eller att genom densam¬
mas afskaffande något förloras. Om uti jurymål edgång
bör bibehållas, utgör detta likväl icke någon anledning till
edgångs bibehållande för Taxerings-Comitéerna, enär dessa
Den 28 Martn.
819
begge inrättningar icke med hvarandra ärö fullt jemnför-
liga. Uti jury är nemligen fråga om tillämpning af lagens
bokstaf, samt att, med ledning af denna, meddela yttrande
uti hvarje förekommande fall. Taxerings-Comitéerna åter
hafva icke något sådant rättesnöre. De handla endast ef¬
ter sin tro, hvarföre edgång för taxeringsmännen ofta nog
kan föranleda dem att advocera med sina samveten.
Lika med Herr Rönblad, anser jag, alt vi här i landet
hafva allt för många edgångar, samt tror, att, då detta
föranleder derhän, att eden härstädes förlorar uti vigt och
värde, det är ganska behöfligt att afskaffa en del deraf.
Jag yrkar således bifall till Utskottets betänkande i
förevarande punkt.
Herr Rinman: Hufvudsakligen är jag redan förekom¬
men af Herr Rönblad; och, lika med honom, tror jag, att det
förr vore en fläck på national-charactéren att längre bibehålla
nödvändigheten af en förpligtelse, sådan, sorn ifrågavarande ed.
Härförutan vill jag anmärka, det jag tror, att denna ed¬
gång ganska ofta orsakar Staten mer eller mindre förlust.
Örn nemligen en person rätteligen borde taxeras för en in¬
komst af 3,000 R:dr, så torde taxeringsmännen, i följd af
denna edgång, ofta nog anse sig icke kunna taga på sin ed,
att personen har så hög inkomst, hvaremot, om edgång icke
funnes, taxeringsmännen otvifvelaktig! skulle hafva uppskat¬
tat hans inkomst till förenämnde belopp.
Jag yrkar således bifall till Betäkandet.
Herr Schenström: Vid förra Riksdagen, likasom under
denna, har jag ifrat för borttagandet af ifrågavarande ed.
Jag har nemligen ansett densamma innebära en skymf lör
nationen. Då de redbaraste män väljas att utöfva det vig¬
tiga kallet af beskattnings åläggande, har man tillika före-
skrifvit en ed, likasom man vöre öfvertygad att sådant är be¬
höfligt, fastän författningen äfven utsatt deras skyldighet att på
heder och samvete fullgöra dess omförmälda åliggande. Jag
yrkar bifall till 119 §, sådan den finnes i författnings-lörslaget;
och jag vill endast tillägga, att Utskottet icke haft för afsigt, på
sätt en värd Ledamot af Ridderskapet och Adeln antagit, attOrd-
föranden i Taxerings- och Pröfnings-Comitéerna skulle hålla
några tal, utan allenast upprepa det gamla eds-formulairet,
näst före uppläsandet af de särskilda §§, som ansetts böra
till kännedom meddelas, såsom innefattande de hufvudsakli-
gaste grunderna för bevillnings utgörande.
Herr Embring: Förekommen af de talare, som yrkat
bifall till Betänkandet, vill jag nu blott yttra, att min åsigt
!120
Den 28 Mar lii.
i frågan är helt och hållet motsatt Herr Stolpen, enär jag
vill sätta skamfläcken på motsatta sidan, emedan det är ett
otillbörligt misstroende förutsätta, att en person med all¬
mänt förtroende icke utan denna ed skulle handla efter he¬
der och samvete.
Jag yrkar således bifall till Betänkandet.
Herr Stolpe: Jag vill blott erinra, det jag yttrat, att
motivet för borttagandet af denna ed, eller att Comi-
téens Ledamöter genom densamma kommo i »samvets-
trängsel» och fara att blifva menedare, innebure en ned¬
sättning af national-charactéren, men deremot icke, att ute¬
slutandet af eden vöre såsom sådan att anse. Jag tror
dock, att, äfven om eden blefve afskaffad, taxeringsmännen
svårligen kunna förfara sämre, än nu ofta nog är förhållan¬
det. Vid tillfälle skulle jag vilja förevisa några prof på,
huru föga samvetsgrannt man hitintills beskattat hvarandra.
Då motion vid denna Riksdag blifvit väckt, rörande af-
skaffandet af åtskilliga öfverflödiga edgångar, förefaller det
mig, som om man, genom antagandet af Utskottets hem¬
ställan, nu ginge Ständernas beslut, i afsönde å denna mo¬
tion, nog mycket i förväg.
Det hitintills begagnade eds-formuiairet skulle jag ön¬
ska att man förändrade så, att det kunde begagnas för Le¬
damöter uti Taxerings- och Pröfnings-Comitéerna, utan af¬
seende på olika trosbekännelse.
Herr Hasselrot: Då man, såsom Herr Stolpe ock an¬
märkt, erfarit, att eder icke förmå till ett samvetsgrannt iakt¬
tagande af skyldigheter, kan jag, för min del, icke eller se,
hvarför denna ed längre skall bibehållas. Jag förenar mig så¬
ledes uti yrkande om bifall till denna punkt af Betänkandet.
H err Björck. *)
Hesr Gahn: Enligt min tanke, är ganska behöfligt, att
en person, som går att förrätta en så vigtig och grannlaga hand¬
ling, som den ifrågavarande, innan densammas företagande på
alfvarligt sätt väckes och på något vis förpligtas till noggrannt
iakttagande af sina skyldigheter. Derföre har man ock uti
Bevillnings-Förordningen föreskrifvit, att ledamot uti Taxerings-
Comitöe borde aflägga ed. Jag vill icke påstå, att denna ed
i dess nuvarande form är alldeles nödvändig, men åtminstone
bör en ledamot förpligta sig på heder och samvete att sam-
") Herr Björcks Yid tryckningen ej aflemnade anförande trycbes
i slutet af detta band.
Den 28 Marlit.
821
vetsgrannt förfara. Man har, såsom skäl för edens afskaflande,
yttrat, att personer ofta blifva ledamöter uti Taxerings-Comi-
téerna, hvilka icke känna Bevillnings-Förordningens föreskrif¬
ter, och derföre komma i sarnvetsträngsel genom edens af-
liiggande. Detta vill jag återigen anse, såsom ett skäl för dess
bibehållande; ty om ifrågavarande ed eller en dermed jemn-
förlig förpligtelse bibehålies, torde detta utgöra en behöflig
väckelse för sådana personer att studera in sig uti Förord¬
ningens stadganden, något, som de annars torde försumma.
Det har visserligen blifvit åberopadt, att en redbar person,
utan edlig förpligtelse, fullgör sina skyldigheter, och att, då
till ledamöter insättas de redbaraste personer i samhället, bör
det vara tillräckligt betryggande. Jag vill icke bestrida att ju icke
en redbar person lika bra utan, som med ed, kan fullgöra
sina förpligtelser; men då ledamöternas tillsättande sker genom
val, kan man alltid tänka sig en minoritet, som ej anser dessa
för de redbaraste, och för dem skulle edens qvarstående dock
utgöra någon trygghet att blifva med oväld taxerade.
Jag yrkar, att denna fråga måtte till förnyad behandling
af Utskottet varda återremitterad.
Herr Bodell: Ju mindre förtroende man sätter till hvar¬
andra, desto sämre blir förtroendet motsvaradt. Den, som skall
åt en annan uträtta ett uppdrag, gör detta alltid sorg-
fälligare, då han kan vänta, att andra framdeles för honom
hafva enahanda åligganden, och önskar dem samvetsgrannt upp¬
fyllda.
Herr Ekelund: För min del, bifaller jag, att ifrågava¬
rande ed må upphöra.
Med anledning af Herr Gahns yttrande, får jag fästa upp¬
märksamheten derpå, att uti 119 §, sådan dess lydelse af Ut¬
skottet blifvit föreslagen, föreskrifves just en sådan förpligtelse,
som den nämnde talare antydt. Det stadgas nemligen der,
ltt ordföranden skall, innan förrättningens början, erinra ie-
damöterne om skyldigheten att, efter bästa förstånd och med
tillämpning af föreskrifterna i Bevillningsstadgan, på heder och
samvete, påföra hvarje skattskyldig person den beskattning,
han bör vidkännas; hvarjemte åtskilliga §§ böra uppläsas. An¬
ledningen till detta stadgande är, att många ledamöter af Ta-
xerings-Comitéerria vanligen icke känna Bevillnings-Förordnin-
gen, hvilken, vid Comitéernas sammanträden, ofta nog icke
eller finnes till hands.
Discussionen var slutad, och blef 1 morn., angående 119
§, af Ståndet godkändt.
822
Den 28 Martti.
2:dra momentet.
Handläggningen häraf uppskjöts, för att behandlas i samman¬
hang med förslaget till ändringarne i Bevilinings-Förordningen.
§§ 125, 127 och 128.
Hvad Utskottet yttrat, godkändes.
Herr Hesselgren: På grund af de skäl, jag uti min mo¬
tion närmare utvecklat, yrkar jag återremiss å denna punkt af
Betänkandet.
Herr Schenström: Jag åter bifaller Betänkandet i denna
del. Det leder lill reda och ordning, att husbonde ansvarar
för sina arbetares bevillning. Gesäller äro oftast på rörlig fot
just under mantalsskrifningarne och skulle alldeles undgå be¬
villning, om detta stadgande borttoges.
Herr Brodin: För min del, instämmer jag till alla de¬
lar uti Herr Hesselgrens åsigter, ty näppeligen finnes ett o-
rimligare stadgande, än det, att en mästare skall svara för de
gesällers kronoutskylder, hvilka hos honom äro i arbete an¬
ställde, ehuru ej af husbonden mantalsskrifne. Endast för
verkställigheten af det husbonden gjorda medgifvande att af¬
draga dessa utskylder å arbetslönen möta stora svårigheter.
Så t. ex. skall en gesäll, som hösten 1833 mantalsskrifves för
följande året 1836, gällda de utskylder, han för detta år bör
erlägga, icke förr än året 1837. Huru blifver det då möjligt
för mästaren att bestämma afdraget för de ännu icke ens de¬
biterade utskylderna, derest gesällen straxt efter mantals¬
skrifningen lemnar arbetet. Nu vet man derjemte, huru litet
välde mästare hafva öfver gesäller, ty desse kunna lemna sitt
arbete, snart sagdt, när de behaga.
Jag yrkar således, lika med Herr Hesselgren, Betänkandets
återremitterande uti denna del.
Herr Cramér: För min del, förenar jag mig med Herr
Hesselgren och Herr Brodin uti yrkande om denna frågas åter¬
remitterande.
Herr Hörnstein: Uti denna fråga instämmer jag med
Herr Brodin, hvilken fullständigt utvecklat olägenheterna af
hittills gällande föreskrifter i ämnet. Jag ber att dessutom få
erinra, att det, enligt min tanke, blir en dubbel taxering, om
mästare skall, fortfarande, svara för sine arbetares utskylder.
Mästaren taxeras nemligen för den förtjenst, desse arbetare åt
honom inbringa, och dessutom får han nu erlägga ytterligare
afgift för desse samme arbetare. Såsom vi veta, är det nem¬
ligen förenadt med mycken skriftvexling, och till och med ef-
Den 28 Martil.
823
terlysning, att fä reda på gesällers vistelseort, och orri man
icke erhåller nödiga upplysningar i detta hänseende, blifva dessa
utskylder slutligen afskrifna. För år 1834 uppgingo afkort-
ningarne på bevillningen till circa 90,000 Il:dr Banco, hvilket
härleder sig från dylik beskattning, som den nu ifrågavarande,
hvilken i allmänhet orsakar besvär och kostnader vid uppbörden,
utan att inbringa till Staten någon egentlig summa.
Herr Schenström: Man må också härvid ihågkomma, att
endast de gesäller, som, trenne veckor före mantals-och skatt¬
skrifning, befinnas i arbete hos mästaren, betunga desse sed¬
nare med ansvaret för bevillningsafgiften. Hellre skulle jag
önska gesällers befrielse från all bevillning, än att denna före¬
skrift försvinner.
Herr Hesselgren: I anledning af Herr Schenströms ytt¬
rande, att endast de gesäller, hvilka tre veckor före mantals¬
skrifningen befinnas i arbete hos mästaren, betunga dem med
ansvar för bevillningsafgift, må det tillåtas mig att få erinra,
det mantals- och skattskrifningarne alltid ske hostetiden, då
mästare vanligen hafva mera arbete, och derföre icke gerna
kunna afskeda någon arbetare, samt att, sedan arbetet något
längre fram blifvit mindre, gesällerna rätt ofta sjelfve komma
och säga upp till flyttning, begifva sig af till annan ort och
lemna mästaren att 4 '/2 år derefter betala deras utskylder.
Mitt yrkande om befrielse för mästare i detta hänseende af-
ser ock endast de arbetare, som icke äro skrifne hos mästa¬
ren, utan, boende utom hus, ofta inom annan församling, verk¬
ställa arbeten för hans räkning, men i öfrigt skrifva sig
sjelfve.
Herr Schenström: Jag tror, att mästare lätt kunna få af¬
drag på gesällers arbetsförtjenst, då bevillning för dem icke
uppgå till mer, än 1 R:dr; men i annat fall ega de ju att af¬
skeda gesällen inom tre veckor före taxeringen.
Herr Murén: Jag tror, att det icke är rättvist, att mä- *
stare skola ansvara för sina arbetares kronoutskylder. Om
någon förlust, i följd af gesällernes flyttning från en ort till
annan, måste uppstå, så torde Staten, men icke mästaren, böra
vidkännas denna. Om en gesäll flyttar till annan ort, innan
kronoutskylderria på det första stället bort inbetalas, så bör
det, enligt min tanke, icke åligga mästaren, utan Staten, att
taga reda på gesällens sednaste vistelseort och söka att af ho¬
nom utfå skattebidraget. Det nuvarande stadgandet tror jag
derföre icke hvila på någon rättsgrund; hvarföre jag äfven
yrkar frågans återremitterande.
894
Den 28 Martti.
Herr Embring: För min del, anser jag mästare endast
böra befrias från skyldighet att svara för kronoutskylderna af
de gesäller, dem mästarne icke vidare hafva i sitt arbete; hvar¬
emot mästare böra betala för sådana gesäller, hvilkas arbete
de begagna.
Jag vill således yrka återremiss endast i den syftning, att
mästare böra slippa ansvarighet för de gesäller, som de icke
vidare hafva i tjenst eller arbete.
Herr Schenström: Här är icke fråga om andra gesäller,
än dem, som äro i verkligt arbete hos mästare, ej sådane, som
tillhöra samma cathegorie, som sjelfförsörjare.
Herr Hesselgren: Jag har icke ifrågasatt befrielse från
kronoutskylder för de arbetare, hvilka hos mästare äro man¬
talsskrifne, utan endast för sådane, som skrifvas på sig sjelfve.
Några af desse kunna väl vara ogifte, men ganska många hafva
hustru och barn; och för alla dessa måste mästare, enligt nu
gällande författning, erlägga kronoutskylder.
Det belopp af 1 R:dr, hvartill Herr Schenström uppskat¬
tat afgiften för en gesäll, medger jag visserligen vara riktigt,
så vidt denna är ogift, och fråga är blott om afgiften till Sta¬
ten, men icke till communen. Men har han hustru och barn,
som ofta inträffar, torde afgiften blifva vida högre. Här i
Stockholm hafva utskylderna för en gesäll, försedd med hu¬
stru och barn, vanligen uppgått, med inberäkning af hans bi¬
drag till communen, till S å 6 Hulr B:co.
Jag vidblifver således mitt yrkande om återremiss.
Herr Gahn: Jag tror, att föreskrifterna uti 134 §, rö¬
rande mästares skyldighet att ansvara för de uti hans arbete
varande gesällers utskylder, stå uti full öfverensstämmelse
med hvad uti nästföljande § stadgas om enahanda skyldighet
för husbonde att svara för landtbönders, torpares och på egorna
bosatte arbetares kronoutskylder, oaktadt de ej hos honom
äro skattskrifne. Då något undantag i sistnämnde hänseende
icke blifvit stadgadt, tror jag, att man icke elier bör göra nå¬
got sådant, i afseende å gesäller. Den nytta, mästaren drager
af gesällens arbetskraft, uppväger i allt fall skyldigheten att
svara för gesällens kronoutskylder.
Jag anser mig således böra yrka bifall till denna del af Ut¬
skottets Betänkande.
Herr Brodin: I anledning af Herr Gahns yttrande, får
jag anmärka, att gesäller och öfrige uti 154 § omförmälde ar¬
betare icke äro fullt jemnförliga med torpare och landtbönder,
ty dessa sednare äro att anse såsom en fast befolkning, bo¬
Den 28 Marla.
82g
satte på ett visst ställe, hvaremot de förre finnas än här'oell
än der, arbetande hos olika mästare.
Discussionen var slutad; och blef utlåtandet, rörande §
134, till Utskottet återremitteradt.
§ 141
1 mom.
Herr Stolpe: På de skäl, som blifvit anförda, då frågan
om lotsar och lotsdrängar af Ståndet handlades, får jag ml
yrka, att denna fråga måtte till Utskottet varda återremit¬
terad, på det Ståndet måtte hafva fria händer vid bevillnin-
gens ordnande efter annan grund.
Herr Brodin: Hå jag icke vet, hvad frågan om vakt¬
knektar och vaktqvinnor kan hafva att skaffa med det af
Herr Stolpe antydda ämne, så måste jag motsätta mig hans
begäran om återrerniss samt yrkar bifall till Utskottets Be¬
tänkande.
Herr Stolpe: Så vida jag icke läst orätt, står det uti
Betänkandet, att den sökta befrielsen från bevillning för vakt¬
knektar och vaktqvinnor afser så väl lista, som 2:dra artikeln.
Om än den afgift, desse erlägga, är ringa, så torde dock
regleringen äfven hit böra sträckas. Att åtskilliges befattnin¬
gar äro mödosamma, bör icke utgöra något skäl till befrielse;
och då Bevillnings-Förordningen bör författas så enkel, som
möjligt, och icke belastas med några undantag, tror jag mig
hafva goda skäl fiir mitt yrkande om återrerniss, i afseende
på denna punkt.
Herr Bodell: Om det uti Betänkandet stått blott 2:dra
artikeln, då torde icke något varit att erinra, men då det
står, att befrielse blifvit föreslagen både för lista och 2idra
artikeln, så tror jag det vara nödigt, att denna punkt till
Utskottet återremitteras, ty vaktknektar och vaktqvinnor äro
icke i sämre vilkor forsin bergning, än många andra afarbets-
classen, som betala skyddsafgifter.
Hiscussionen var slutad; och utlåtandet uti lista morn.,
angående § 141, blef till Utskottet återremitteradt.
2:dra momentet.
Godkändes.
% 142.
Uppå hemställan af Herr Talmannen, blef yttrandet, an^
gående denna §, uppskjutet, för att behandlas i sammanhang
med Författnings-förslaget.
§ 145.
Herr Thomée: Min begäran om ordet afser endast vin-
826
Den 30 Martti.
rande af tillfälle att få förklara, det jag anser Utskottets Be-
tänkande i denna punkt vara med rättvisa och billighet full¬
komligt öfverensstämmande.
Och hiel' utlåtandet, angående denna §, godkändt.
§ 148.
Utlåtandet bifölls.
Utskottets yttranden, pag. 29 och 30, i afseende på for-
mulairet till debet-sedel.
Det första bifölls, och vid det sednare lät Ståndet bero.
§ lä-
Till bordläggning första gången anmäldes: Lag-Utskottets
Utlåtanden, N:ris 26 och 27, hvilkas rubriker igenfinnas i
Protocoll vid ärendernas afgörande.
Plenum slutades kl. omkring 10 e. m.
In Odem.
E. G. Runeberg.
Den 30 Martii.
Plenum, kl. 6 eftermiddagen.
§ t.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet den 26 och
28 dennes fattade beslut, i anledning af Bevillnings-Utskottets
Betänkande, JYs 5.
§ 2.
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M 5, angående ifrågaställa förändringar i föreskrif¬
terna om allmänna bevillningens utgörande.
Härvid förekom: Förslag till ändringar i gällande Bevill-
nings-Stadga, hvarvid jemväl behandlades särskilda §§, rörande
uppskjutna delar af Betänkandet, i sammanhang med de §§,
till hvilka de hörde.
Artikeln I.
l:sta §.
Godkändes.
Artikeln II.
Den 30 Marlit.
»27
2:<lra §.
Herr Henschen: Jag önskar fä veta, huruvida detta
stadgande äfven skal] tillämpas, i fall den, sorn har en tjenst,
äfven idkar handel och rörelse. Det vore ock interessant,
om Utskottets Ledamöter ville upplysa, huruvida fråga härom
förevarit i Utskottet. Det kan ju hända, att en handlande
tillika har en mängd communala befattningar, eller är bolags¬
tjänsteman. Om beskattningslagar, likasom civil- och criminal-
lagar, böra tolkas efter deras »rätta grund och mening» (ralio legis
R. B. 4: II), så, oell emedan den minskning, hvilken för tjenste-
mäns bevillning stadgats i denna §, är föreskrilVen, under
förutsättning, att tjenstemannens tid och arbetskraft anses
helt och hållet upptagna af hans tjenst, men detta är icke
fallet, om han, jemte sin tjenst, drifver handel eller rörelse,
kan skäligen ifrågasättas, huruvida denna § är i sådant fall
tillämplig. Utskottet hade derföre bort stadga, huruvida så-
dane tjenstemän, som idka betydlig rörelse, böra få tillgodo¬
njuta denna minskning och den frihet, som i första momentet,
1-42 §, omförmäles.
Herr Stolpe: Man kan höra, att Herr Henschen varit
frånvarande vid den föregående behandlingen af detta Betän¬
kande. Ståndet har dervid uttalat den grundsats, att samma
tariff, som begagnas vid bestämmande af bevillning utaf em-
bets- och tjenstemäns löner, äfven bör tillämpas vid bevillning
af näring. Men om sjelfva grundsatsen af progressiv beskatt¬
ning skulle antagas, så är dock sjelfva tariffen, som finnes
pag. 2, icke lämplig. Den börjar med en inkomst af SOO—
630 R:dr, hvarföre bevillningen bestämmes till 1 R:dr. Sedan
stiger den småningom till 2,000 H:dr, med motsvarande be¬
villning af 16 R:dr. Om denna tariff äfven skulle tillämpas
på bevillning af näring, fruktar jag, att den skulle lemna så¬
dana resultat, att bifall af de öfriga Stånden icke vore att
förvänta. Jag tror icke eller, att man bör bestämma mini¬
mum af beskattad inkomst till 500 R:dr, utan till 300. Vill
man bibehålla en progressiv scala, kan denna inpassas mellan
inkomst af 300 och 500 R:dr, sålunda att inkomst öfver 300
till och med 550 R:dr erlade 1 Iä:dr, öfver 350 till och med
400 R:dr 2 R:dr, öfver 400 till och med 450 R:dr 3 R:dr,
öfver 450 till och med 500 R:dr 4 R:dr, hvarefter taxeringen
till en procent af bevillningen skulle vidtaga. Härigenom
skulle en class, som icke tillhör den egentliga arbetsclassen,
och icke eller kan räknas till sjelfständige näringsidkare, så¬
som sjelfförsörjare, gesäller, m. fl., i de flesta fall träffa in
828
Den 30 Martti.
på tariffen (ifver inkomst emellan 500 och 300 R:dr. Jag
hemställer, om icke en sådan grundsats är antaglig, och i
denna syftning yrkar jag återremiss.
Herr Malmborg: Jag förenar mig med Herr Stolpe i
begäran om återremiss, och anser, att sådan måste blifva en
följd af Ståndets förut fattade beslut om lika bevillnings-
procent för embets- och tjenstemän samt näringsidkare. Om
ett sådant beslut går igenom och således bevillningsprocenten
blir lika lör alla, komma ock alla andra tariffer att försvinna,
och det behöfver endast stadgas, att den, som icke har in¬
komst öfver 300 R:dr, är fri från bevillning. I afseende på
Herr Henschens påstående, att särskildt borde stadgas, i af¬
seende på det förhållande, att den, som innehar en tjenst,
äfven drifver en rörelse, vill jag blott åberopa Ståndets förut
fattade beslut, som gör ett stadgande härutinnan öfverflödigt.
Har en tjensteman äfven inkomst af någon borgerlig rörelse,
så måste han också påföras särskild bevillning, efter de grun¬
der, som derför gälla.
Herr Embring: Jag afstår från ordets begagnande och
förenar mig med Herr Malmborg.
Herr Henschen: Jag, som tyvärr varit, till följd af en
angelägen resa, hindrad att öfvervara detta Betänkandes före¬
gående behandling inom Ståndet, önskar, att embets- och
tjenstemän samt näringsidkare lika beskattas; och jag yrkar
återremiss i den syftning, att denna § äfven må tillämpas å
bevillning för handel och annan dylik rörelse.
Herr Hesselgren: Lika med Herr Henschen, anser jag
en återremiss nödvändig. Det förundrar mig, huru Bevillnings¬
utskottet kunnat uppgöra en sådan tariff och, emot beslutet
vid förra Riksdagen, höja minimi-afgiften för handel och nä¬
ringar med 100 proc. Då en näringsidkare för en inkomst
af 600 R:dr betalar 13 R:dr, slipper en tjensteman att för
samma inkomst betala mer, än 1 R:dr. Jag frågar, om detta
är billigt. Det är sannt, att Borgare-Ståndet beslutat åter¬
remiss, för att få detta förhållande jemnadt och en lika be¬
skattning införd; men då de andra Stånden fattat motsatta
beslut, torde det vara svårt att vinna jemnlikhet. Derföre,
om bevillningen å näringar blifver så hög, som nu är före¬
slagen, bör äfven ifrågavarande tariff återremitteras, för att
höjas i samma förhållande.
Herr Bodell: Då fråga först väcktes om olika beskatt¬
ning, var det endast i afseende på Statens tjenstemän. Nu
har detta äfven blifvit utsträckt till tjenstemän hos privile¬
Den 30 Marlii.
829
gierade bolag. Detta gär för långt, så vida man icke vill
antaga den satsen, att Staten bör gifva med ena handen och
taga med den andra. Man ser, huru orimlig denna scala är,
om man tillika betraktar, hvad som förekommer i 9:de §.
Man finnér nemligen då, att en tjensteman betalar för en
inkomst af 650 R:dr i bevillning endast 4 R:dr, då deremot
en näringsidkare i 4:sta classens städer får betala 43 R:dr,
äfven om han icke har mera, än ICO R:dr inkomst. Det är
visserligen föga hopp att nu få ett sådant missförhållande
rättadt; men om det icke är för sent, borde Med-Stånden
tänka på orättvisan härutinnan och lyssna till billighetens
rättmätiga kraf.
Herr Brodin: Jag vill fästa uppmärksamheten derpå,
att vid denna Riksdag motion icke blifvit väckt om nedsätt¬
ning i bevillningen för embets- och tjenstemän. Af sådan
anledning, och då embets- och tjenstemännen vid förra Riks¬
dagen fått en så betydlig nedsättning, ansåg man inom Ut-
skotts-Afdelningen, att det äfven nu borde stadna dervid.
Denna Afdelningens hemställan föll i Plenum, och det nu
ifrågavarande förslaget antogs med knapp pluralitet! Då, vid
sådant förhållande, genom en återremiss föga är att hoppas,
anser jag det vara bäst, att Ståndet, med afslag å nu ifråga¬
varande tariff, antager den, som, i afseende å bevillning för
embets- och tjenstemän, vid sista Riksdagen fastställdes.
Herr Cramér: Jag kan icke inse rättvisa deruti, att en
medborgare taxeras högre, än en annan, hvadan jag yrkar
återremiss i den syftning, Herr Stolpe framställt.
Herr Nygren: Om Bevillnings-Utskottet icke skulle fästa
afseende vid de anmärkningar, som blifvit framställda emot
denna tariff, anser jag, att den, som upptages i förra Bevillnings-
Förordningen, äfven nu bör blifva gällande. Men då frågor
i detta Betänkande, hvilka ega sammanhang med den nu för
handen varande, blifvit till Utskottet återremitterade, hem¬
ställer jag, att samma åtgärd må vidtagas äfven med denna,
och jag förenar inig, i sådant fall, med Herr Stolpe i det för¬
slag, han framställt.
Herr Lundh: Jag, för min del, kan icke tinna annat,
än att Utskottet gått ganska besynnerligt till väga, då det
bestämt afgiften för en medborgare till 2'/2 proc., och för
en annan till 1 proc. Frågar man sig om orsaken härtill,
kan man dock ej finna någon billig sådan. En tjensteman
har åtminstone sin lön bestämd, men en näringsidkare kan
deremot alldeles icke bestämma sin inkomst. Om en närings¬
830
Den 50 Marlit.
idkare t. ex. uppger sin inkomst till 1,250 R:dr, och man
jemnldr, hvad han härför får betala, med hvad en tjensteman
för en lika inkomst får utgifva, så finner man, att, då em-
betsmannen i bevillning debiteras med 3 R:dr, näringsidkaren
måste betala 31 R:dr 12 sk. Jag frågar, om detta är billigt.
Utskottet tyckes verkligen hafva raisonnerat så, att, på det
näringsidkaren icke må kunna ärligt uppgifva sin inkomst,
har han blifvit påförd ea bevillning af 2'/2 proc., men tjenste-
mannen deremot endast 1 proc. JJet är beklagligt, att tro¬
ligen ingenting nu kan göras vid detta missförhållande, men
man bör dock uttala sin öfvertygelse. Jag yrkar återremiss.
Herr Stolpe: Vid det förhållande, att Betänkandet är
antaget af 2 Stånd, anser jag, att Borgare-Ståndet bör förena
sig om en bestämd mening, som kan blifva föremål för be¬
handling i förstärkt Bevillnings-Utskott; ty jag fruktar, att,
om vacklande meningar inkomma till Utskottet med obestämda
yrkanden om omarbetning af Betänkandet, får man det till¬
baka, utan någon sådan proposition, som kan tillfredsställa
Ståndet. Jag hemställer derföre, att Ståndet må förkasta den
fördel, som uti den föreslagna tariffen tillerkännes tjenste-
männen, på det att ett vigtigt hinder för lika beskattning af
alla classer må undanrödjas. Om man anser det nödigt att,
till förmån för den fattigare classen, göra eftergift, så kan den
af mig föreslagna tariffen mellan 500 och 500 R:dr dertill
tjena.
Herr Ödmansson: Jag anser, att en näringsidkare, som
har obestämd inkomst, bör hafva lika rätt med en tjenste¬
man, hvars inkomst är bestämd, och jag förenar mig alltså
till alla delar med Herr Stolpe.
Herr Brinck: Enligt min tanke, är i denna § icke fråga
om näringsidkare, utan endast om embets- och tjenstemän.
Jag förenar mig med Herr Brodin om återremiss i den syft¬
ning, att den tariff, som vid sista Riksdagen antogs, äfven nu
må blifva gällande. Dessutom vill jag erinra Herr Stolpe,
med afseende på hvad han yttrat om lotsar, att Ståndet
redan godkännt Utskottets förslag, att sådane icke skulle på¬
föras bevillning; hvadan, och på det icke en contradiction i
Ståndets beslut må inkomma till Utskottet, jag beder Herr
Stolpe rätta sitt förra yttrande.
Discussionen förklarades slutad, och § 2 återremit¬
terades.
§ 7. ..
Herr Odmansson: Då Borgare-Stådet såsom regel an-
Den 50 Marlii.
831
tagit, att bevillning bör utgå med 1 pocent, anser jag att äf¬
ven denna § bör återremitteras.
Herr kinman: Då Borgare-Ståndet förut beslutat, att
Utskottets yttrande öfver denna § skall återremitteras, anser
jag, att återremiss af sjelfva § äfven bör ega rum.
Ofverläggningen var slutad, och § 7 återremitterades.
§ 9-
Herr Berg: Jag, för min del, anser detta förslag sär¬
deles olämpligt. Lika säkert, som det är, att en skatt minst
drabbar den förmögnare näringsidkaren, lika säkert är det,
att den hårdast drabbar den fattigare. Jag tager mig der¬
före friheten föreslå återremiss, med förklarande af Ståndets
önskan, att all minimi-afgift må försvinna.
Herr Palander: Rättvisan bör alltid vara representan¬
tens ledstjerna, och i främsta rummet, då fråga är om be¬
villning för landets innevånare. Vi veta, att, vid sista Riks¬
dagen, en betydlig nedsättning i bevillningen egde rum, nem¬
ligen för tjenstemän till 1 proc., och för näringsidkare till
2’/2 proc. Bevillnings-Utskottet har vid denna Riksdag vis¬
serligen icke förhöjt procenten för tjenstemännen, men der¬
emot gihvit dem en stor fördel derigenom, att 500 Kalr blif¬
vit bestämda, såsom minimi-inkomst, hvarunder bevillning
icke eger rum. Näringsidkarne åter hafva, i stället för att
få vederlag, blifvit orättvist behandlade sålunda, alt Utskot¬
tet föreslagit classification af städerna och minimi-afgift jemnt
dubbel så stor, som i förra Bevillnings-Förordningen. Deri¬
genom kommer största tungan att hvila på dem, som bäst be-
höfde lindring. De, sorn hafva en större förmögenhet, be¬
tala för litet, emedan denna utbetalning är ingen särdeles
uppoffring för den, som, vid uppgörande af sitt bokslut, har
en behållning, af hvilken blott en ringa del åtgår till bevill¬
ning. Så är ej förhållandet med en näringsidkare, som
drifver en mindre rörelse, och hvilken icke kan aflägga nå¬
gon behållning, utan måste af sin knappa inkomst taga,
hvad som mäste betalas i bevillning. Om man jemnlör de
vilkor för bevillning å näringar, som stadgades sista Riks¬
dagen, finner man, att en stor del näringsidkare framdeles
skulle få betala dubbelt. I Betänkandet står visserligen, alt
Taxerings-Comitéen kan, vid ömmande omständigheter, för
den fattigare nedsätta minimi-afgilten, men detta möler all¬
tid obehagligheter, då sådana ömmande omständigheter må¬
ste upptagas i Protocollet. Det är orätt, att minimi-afgif-
ten för en näringsidkare i 2:dra classens städer upptages
832
Den 30 Martu.
till 12 R:dr, eller mera, än för en tjensteman med 1,500
R:drs inkomst. Jag yrkar återremiss, och en sådan är ock¬
så nödvändig, då Ståndet förut fattat beslut om lika bevill¬
ning för tjenstemän och näringsidkare. Men om icke denna
åsigt, huru rättvis den ock är och af mig till alla delar un-
derstödjes, skulle vinna gehör i Bevillnings-Utskottet, tager
jag mig friheten föreslå, att Bevillnings-Utskottet må ned¬
sätta bevillningen i likhet med det förslag, sbm vid sista
Riksdagen framställdes och af Rikets Ständer antogs; ty
det kan aldrig vara meningen att nu höja bevillningen, som
sista Riksdagen nedsattes. Med-Siånden hafva visserligen
bifallit Betänkandet i denna del, men då ett Stånd ej god¬
känner den föreslagna bevillningen, måste frågan behandlas
i förstärkt Utskott, och jag hoppas, att detta skall inse bil¬
lighet och rättvisa.
Herr Rönblad: Såsom skäl för Utskottets åtgärd att
nu fördubbla minimi-tariffen, uppgifves, att man med ned-
sättningen sista Riksdagen åsyftat icke att bereda någon lin¬
dring i bevillningen af städernas näringsidkande innevånare,
utan endast att åstadkomma samvetsgrannare uppgifter af
deras inkomster, men att denna afsigt, i afseende på de fle¬
sta städer, skall hafva förfelats. Att ändamålet med ned-
sättningen, beträffande städerna, skulle varit endast det an¬
tydda, vågar jag dock betvifla, emedan Bevillnings-Förord-
ningen dertill icke gifver ringaste anledning, utan tvärtom;
och i saknad af bestämdt stadgande härutinnan, skall man
svårligen kunna komma till den slutsats, att bevilInings-
summans nedsättande till föga mer, än hälften af dess förra
belopp, skulle komma alla samhällsclasser till godo, utom
dem, som i städerna befatta sig med handel och rörelse.
Man har ej så lätt att inse och öfvertyga sig om sådant,
som strider emot all rättvisa och billighet. Utskottet har
nu emedlertid fördubblat den s. k. minimi-tariffen för stä¬
derna, hvarigenom bevillningen kommer att hårdast drabba
den mindre näringsidkaren, som endast med största svårig¬
het förmår försörja sig och de sina. Att pålägga desse hög
bevillning, är rent af grymhet. De borde fast hellre vara
helt och hållet befriade, på samma grund, som tjenstemän,
hvilka ej hafva 500 R:drs inkomst. Jag yrkar återremiss,
på det hela tariffen må borttagas, äfvensom classificationen
efter städerna, hvilken är särdeles olämplig. Det är nem¬
ligen icke säkert, att en näringsidkare i Stockholm förtjenar
mera, än en i de mindre städerna. Afsättniugen kan väl
Den 30 Martil.
i!53
antagas vara betydligare i en stor stad, än i en mindre,
rnen antalet af dem, som täfla om förtjensten, är i propor¬
tion derefter. .lag förenar mig med Herr Stolpe, att bevill-
ningen å näringar mä bestämmas till 1 procent, likasom för
tjenstemän, och sålunda blifva lika för alla samhällsclasser.
Denna grund är, efter min åsigt, den enda riktiga.
Herr Wåhlin instämde.
Herr Rudling: Äfven jag ogillar, att Utskottet höjt
tariffen å minimi-afgiften för näringsidkare. Jag önskar, att
denna tariff måtte helt och hållet borttagas, emedan den en¬
dast åstadkommer förvecklingar och andra olägenheter. Med
Herr Stolpe är jag ense derom, att också för näringsidkare
må bestämmas ett minimi-belopp af inkomst, hvarunder be¬
villning icke må ega rum, och jag har just icke mycket
emot, att detta belopp bestämmes till 200 R:dr B:co. Kan¬
ske är dock detta väl högt och torde kunna något jenmkas.
Nu har man, å ena sidan, en tariff för tjenstemän. De äro
frie från bevillning, då deras inkomst icke uppgår till S00
R:dr. Men, å andra sidan, visar tariffen för näringsidkarne,
att de måste erlägga bevillning, äfven om deras inkomst
icke öfverstiger 20 R:dr, på sätt tariffen bestämmer för fi¬
skare i nionde classen, hvilka skola utgöra bevillning af in¬
komst med minst SO öre, eller 2'/2 proc. af 20 R:dr. Så¬
dana beskattningsgrunder finner jag hvarken rättvisa, billiga
eller i något afseende lämpliga. Likaledes anser jag det
orätt, att olika beskattning eger rum i olika städer, i mån
af slädernas classification; ty i en större stad kunna vara
näringsidkare, som hafva lika liten inkomst, som de i en
mindre, och i allt fall rättar sig näringslifvet, industrien i
städerne icke efter städernas classification, hvilken högst
sällan undergår förändring. Indelning af näringsidkare i
olika classer är äfven olämplig derföre, att nya närings¬
grenar kunna uppkomma och de gamle utveckla sig på ett
sätt, som bevillnings-stadgan icke afsett. Alla sådana olä¬
genheter undvikas, om tariffen för näringsidkarne helt och
hållet borttages och en tariff å inkomsten, på lika sätt, som
för tjenstemännen är föreslaget, i stället antages. Jag yr¬
kar återremiss af Betänkandet i denna del.
Herr Nygren: Om man vill, att Taxerings-Comitéen
skall verka i en nyttig riktning, bör minimi-tariflen bortta¬
gas, emedan den endast tjenar att förvilla taxeringsmännens
omdöme. Jag anser all classification olämplig, emedan alla
böra betala lika bevillning för hvad de på ärligt sätt för-
Uorg.-St. Prol' vid nilsd. 1556—1857, II, 53
834
Den 30 Martii.
tjena, och det tillhör Taxerings-Gomitéen att pä samvete be¬
döma, huru stor denna bevillning för hvar och en skall
blifva. Detta är det enda rättvisa sättet, som bör tillämpas
äfven i de följande §§, hvadan jag nu, i fråga om dessa,
icke vill yttra mig vidare, utan yrkar endast återremiss.
Herr Henschen: Jag förenar mig med Herrar Rönblad,
Rudling och Nygren och vill endast erinra, att ifrågavarande
9 § är till sina följder en bland de vigtigaste, hvarföre jag
tager mig friheten uppmana Utskottets Ledamöter af detta
Stånd, att göra allt sitt till, för att få den ändrad så, att
minimi-afgifterna nedsättas, eller alla stadganden om minima
försvinna.
Herr Cramér: Jag ogillar den föreslagna minimi-tarif-
fen, emedan derigenom synnerligast de lägre borgarne betun¬
gas, och jag yrkar återremiss både på denna och öfriga §§,
som dermed stå i sammanhang, på det så väl minimi-tariff,
som classification af städerna må försvinna.
Herr Rodell: Utskottet raisonnerar i denna 9 § så, att
den nedsättning i bevillningen, som vid sista Riksdagen egde
rum, tillkom icke, såsom en lindring för borgarne, utan en¬
dast för att aflocka dem en högre uppgift på sina inkomster.
Jag beklagar detta Utskottets raisonnement, i synnerhet som
Utskottet dertill blifvit föranledt genom en motion från Bor¬
gare-Ståndet. Derigenom har man kommit till denna orik¬
tiga tariff. Det må val vara sannt, att i de större städerna
är mera förtjenst, men man måste också komma i håg
mängden af näringsidkare der. För att således få bort denna
tariff och en lika beskattning införd, med 300 R:dr, såsom
minimi-inkomst, hvarunder bevillning ej må ega rum, yrkar
jag återremiss.
Herr Brinck: Jag anser, lika med en föregående ta¬
lare, att det är representantens pligt att noga pröfva hvarje
fråga, innan han fattar sitt beslut, och detta i synnerhet vid
fråga om beskattning, som alltid har stort inflytande på
hvarje medborgares ställning och belåtenhet. Hvad nu ifrå¬
gavarande tariff beträffar, anser jag den vara ett oting, en¬
dast ledande till trassel. Det är taxeringsmännens åliggande
att, enligt sin ed, pålägga hvar och en den bevillning, han
bör utgöra, och i så fall behöfves ingen tariff. Jag förenar
mig med dem, som yrka, att bevillningen för handel och
näringar må nedsättas till 1 proc., och att minimi-tariffen
må upphöra. Om Ståndet blir ense härom, och detta vin¬
ner gehör inom Utskottet, tror jag, att det skall visa sig,
Den 30 Ularia.
833
att både de skattdragande blifva mera nöjde, och att inkom¬
sten till Staten rättvisare skall inflyta. I denna syftning yr¬
kar jag återremiss.
Herr Malmborg: Jag skulle icke å nyo uppträdt, om jag
icke inom Utskottet reserverat nfig mot ifrågavarande beslut,
som tillkommit genom votering. Men jag tager mig dock
friheten framställa till Ståndbt, om icke discussionen, angå¬
ende både förevarande och följande §§, betydligen kan för¬
kortas. Hedan vid Utskottets yttrande, pag. 7, beslöt Stån¬
det återremiss, med uttryckande af Ståndets åsigt, att be-
villningen för handel och näringar borde bestämmas till 1
procent af inkomsten, och likaledes har Ståndet uttalat den
gemensamma åsigt, att bevillnings-procenten skall blifva
lika för alla. Derföre hemställer jag, om det icke vore
lämpligast, att alla tariffer, som icke öfverensstämma med
Ståndets sålunda uttalade åsigt, varda, utan discussion, åter¬
remitterade.
Flere Herrar Ledamöter, deribland Herr Tauson, in¬
stämde.
Herr Palander: Jag vill endast anmärka, att, om man,
enligt tariffen, uppgör en detailerad calcul emellan tjenste¬
män och näringsidkare, skall man finna, huru vanlottade de
sistnämnde äro.
Herr Lundberg: Då Bevillnings-Utskottet, under § 9,
beträffande särskildt städerna, upprepat den förut i allmän¬
het gjorda anmärkning, att den vid sista Biksdagen beslu¬
tade nedsättning af bevillnings-procenten icke, såsom skulle
åsyftats, föranledt samvetsgrannare uppgifter och pröfning
vid taxeringarne, må det vara tillåtet erinra, dels att, med
eller utan anledning eller stöd deraf, att Bevillnings-Förord-
ningen endast tydligen ålagt uppgifvande af den rörelse och
näring, man idkat, men ej, såsom vid fråga om embete och
tjenst, den inkomst, man deraf njutit, har nog allmännare
brukats, att något belopp, såsom inkomst af rörelse eller
näring, ej uppgifvits, dels att dylika eller riktiga uppgifter i
de flesta fall svårligen kunnat ske, emedan den rörelse-
och näringsidkande personen ej sjelf kännt beloppet af sina
inkomster, dels ock att beräkningen härutinnan måste utgöra
en ännu större svårighet för Taxerings-Comitéerna, helst om
man anser, att, såsom Bevillnings-Förordningen åtminstone
äfven måtte kunna tolkas, beslut skall grunda sig på hvad
man vet, eller med någorlunda säkerhet känner, utgöra rö-
relSe-inkomst, och ej endast på lösligare förmenande eller
856
Den 30 Martil.
beräkning af hvad, sorn kan anses hafva åtgått till en per¬
sons lefnadskostnad, som alldes icke är liktydigt med hans
inkomst af rörelse eller näring. Vill man åter ej, som
Bevillninas-Förordningen väl egentligen föreskrifver, grunda
taxeringen på veterlig inkomst föregående året, utan, såsom
Förordningen jemväl föranleder, taxera hufvudsakligen med
afseende å förmögenhet och välstånd eller vällefnad och
motsatsen häraf, så kommer man lätteligen derhän, att, på
sätt nog och mycket allmänt torde vara förhållandet, anse
sig, i egenskap af taxeringsman, kunna nästan alldeles god¬
tyckligt tolka och tillämpa Bevillnings-Förordningen, och, med
hänsigt till förmögenhet eller sämre och bättre vilkor, jemka
mellan personer inom communen och emellan olika com-
muner eller orter, samt serskildt emellan städerna och lan¬
det, med den å det sednare rådande låga uppskattning af
fastigheter, angående hvilka Bevillnings-Förordningen uttryck¬
ligen stadgar, att värdena skola bestämmas i ett rättvist för¬
hållande till Statens kraf och medborgares anspråk på jemn¬
lik beskattning ; och må man väl då ej förtänka, om Taxerings-
Comitéerna i städerna äfven fästat något afseende dervid, att
den bevillningssumma, som, enligt inledningen till sista
Bevillnings-Förordningen, erfordrades för att fylla Statens
kraf, var betydligt mindre, än hvad, som vid föregående
Riksdag ansetts skola genom allmän bevillning utgå. I öfrigt
torde, vid det Taxerings-Comitéerna nu, liksom tillförene,
saknat ledning af bestämda inkomstuppgifter, nog de för¬
mögnare eller välbergade, eller de af borgerskapet, som
drilvit betydligare rörelse, också blifvit pälörde ungefär lika
bevillningsbelopp efter 1833 års Förordning, som förut, och
lärer det väl egentligen hafva varit för mindre bemedlade
eller fattigare handtverkare, som nedsättning skett, dä någon
minskning i bevillningssumman verkligen egt rum, hvar¬
jemte man ej bör förgäta, att en sådan minskning äfven
måste härledas derifrån, att åtskilliga personer blifvit, enligt
Bevillnings-Förordningen, påförde bevillning med ovilkorligen
bestämda, till hälften mot hvad de varit, nedsatta belopp.
Om, såsom anledning är att förmoda, Bevillnings-Utskottet,
vid jemnförelse emellan summorna af bevillningen lör det
ena och andra året, antagit, att efter 1833 års Förordning
samma eller i lika ställning varande personer i allmänhet
påförts minimiafgilt, som tillförene, så har Utskottet nog
misstagit sig; ty förhållandet är otvifvelaktig!, att betydligare
delen af dem, som nu, enligt sednasle Bevillnings-Förordning,
Den 30 Martti.
837
erlagt minimiafgifter, förut tillhört dem, som, på grund af
12 §, uppförts bland dem, som icke mäktat betala dylik
afgift; Och, för att icke behöfva återgå härtill, så att åt¬
skillig? burskapegande handtverkare, hvilkas arbetsverksam-
het är jemnförlig med s. k. sjelfförsörjares, skola upptagas
å en förteckning, som anses för en slags fattiglista, får jag,
under förutsättning, att minimiafgifter komma att, fortfarande,
bibehållas, yrka, att de för handtverkare bestämmas till
mindre belopp, än nu föreslagits.
Herr Brodin: Det är en gifven följd af Ståndets förut
fattade beslut, att denna § måste återremitteras, och jag in¬
stämmer deri, under åberopande af min reservation. Dock
vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att, äfven om denna
orimliga tariff bibehålies, det likväl icke är så farligt, erne-
den taxeringsmännen vid ömmande omständigheter kunna
sänka minimiafgilten. Dessutom vill jag erinra Herr Henschen,
att det icke är denna §, som har den vigtigaste practiska
tillämpning, utan torde det vara den, som angar bevillning
af fastighet § landet och bibehållande af minimitariffen för
uppskattning deraf.
Herr Hesselgren: Ehuru det är glädjande, att så många
talare yrkat återremiss, och att åtskilliga Utskottets Leda¬
möter af detta Stånd reserverat sig, sä har jag dock för¬
gäfves sökt efter någon motion om minimitariffens höjande;
men förmodligen har förslaget derom utgått från något an¬
nat Stånd, och då förundrar det mig, att icke alla Ledamöterne
af delta Stånd reserverat sig.
Jag yrkar återremiss, och då föga hopp är, att en lika
beskattning går igenom, tager jag mig friheten lägga Utskottets
Ledamöter på hjertat, att bevillningen å näringar åtmin¬
stone må återföras till hvad den vid sista Riksdagen fast¬
ställdes.
Äfven kan jag icke underlåta att yttra några ord, i af¬
seende på den 2 §. Der säges, att en tjensteman, som icke
har mera, än 200 R:dr, måste förutsättas åtminstone till
någon del arbeta utan godtgörelse och af egna medel fylla
bristen lör sitt uppehälle. Detta borde icke vara förhållandet,
om man besinnade, att en tjensteman med en så låg inkomst
vanligen är ganska litet upptagen af sina göromål, hvar¬
igenom han har tillfälle att pä liera håll försöka sin lycka,
och detla anser jag icke vara sä att förstå, som skulle Staten
användt personers hela arbetskraft för den obetydliga aflö-
ningen. Ett annat förhalande är det med näringsidkaren.
Den 50 Mar lii.
Denne är sysselsatt med sin rörelse frän morgon till afton.
Han mäste derät egna all sin tid. alla sina krafter. En
•tjensteman, som har i inkomst 1700 å 1800 R:dr, skattar
ändå mindre, än en näringsidkare, huru ringa inkomst än
denne har. Är detta rimligt? Jag upprepar, att jag yrkar
återremiss i den syftning, jag förut uttalat.
Herr Stolpe: Herr Henschen har otvifvelaktigt rätt
deruti, att denna § har den mesta practiska användbarhet.
Dock är den endast betungande för den fattigare, emedan
en förmögnare, som kommit öfver minimum, ej serdeles
hardt drabbas genom densamma.
Hvad en talare bakom mig har sagt. nemligen »att ned-
sättningen i bevillningen förra Riksdagen endast tillkommit,
för att locka näringsidkaren att göra högre uppgift i sin
inkomst», är i viss mån en sanning. Ett bland motiverna
för denna nedsättning var verkligen att framkalla samvets¬
grannare uppgifter å denna inkomst. I hvad mån detta lyc¬
kats, derom äro meningarne delade.
Såsom bidragande till omdömets stadgande i denna frå¬
ga, anhåller jag att få gå tillhanda med zitleruppgifter. Om
man lägger Commerce-Collegii Berättelse om handeln och
näringarne för år 1888 till grund för en uträkning öfver det
inkomstbelopp, som köpmännen i vissa städer under det
föregående året halt af sin rörelse, hvilken uträkning stödjes
på uppgifterna orri personal och summa bevillning, sä kom¬
mer man till det anmärkningsvärda resultat, att hvarje handels¬
idkande i medeltal haft en årsinkomst: i Stockholm af 640
R:dr, i Götheborg 1180 R:dr, i Norrköping 760 R:dr, i Gefle
840 R:dr, i Malmö 720 R:dr, i Landskrona 820 R:dr, i
Carlshamn 1040 R:dr, i Calmar 640 R:dr, i Westervik 560
R:dr, i Halmstad 760 R:dr, i Sundsvall 480 R:dr, i Hernö¬
sand 400 R:dr, i Umeå 440 R:dr, i Luleå 640 R:dr, i We¬
sterås 860 R:dr. i Arboga 480 R:dr, i Örebro 560 R:dr, i
Wadstena 240 R:dr, i Jönköping 860 R:dr, i Wenersborg
800 R:dr, i Alingsås 520 Rdr, i Carlstad 480 R:dr, allt
Banco, o. s. v. Jag förmodar att dessa ziflror äro tillräck¬
ligt talande. De bekräfta visserligen i viss mån Utskottets
föreställning om fruktlösheten att framkalla sanningsenliga
inkomstuppgifter, men jag hoppas, fortfarande, att en rättvis
taxeringsgrund skall i någon mån medverka till samvets¬
grannare uppgifter och rättvisare beskattning, samt fort¬
sätter derföre yrkandet om nedsättning af bevillningen å nä¬
Den 30 Marlit.
839
ringar tili 1 °/0, äfvensom minimitariffens för de olika clas-
serna försvinnande.
Herr Gahn: Jag förenar mig med dem, sorn yrka
återremiss, för att fä bort specifieation af satr.hällsmedlem-
marne. Dock vill jag anmärka emot de talare, som önskat,
att en minimi-inkomst af 200 R:dr må bestämmas, hvarunder
bevillning icke må utgå. att, om ett sådant minimum be¬
stämmes för näringsidkare, det äfven måste tillämpas pä
dem, som hafva sin inkomst af fast egendom; ty det vore
ju den ringa inkomsten, som skulle föranleda tili befrielse,
oberoende af sättet, hvarpå den erhålles. Om således en
fastighet i ränta gifver 200 R:dr, har den ett värde af 4000
R:dr, och då skulle, enligt förslaget, egare till fastigheter, i
värde under denna summa, vara frie från bevillning. Jag
tror, att Staten härigenom skulle gå miste om en alltför
stor inkomst, och kan derföre ej tillstyrka bestämmandet
af någon minimi-inkomst, hvarunder befrielse åtnjutes.
Herr Ekholm: Ehuru jag hyser föga hopp att det be¬
slut, som af Rorgare-Ståndet kommer att fattas, rörande nu
föredragna §, skall vid denna Riksdag medföra någon verkan,
torde det likväl icke vara olämpligt att uttala sina tankar i
ett så vigtigt ämne, som det ifrågavarande. För min del, har
jag vid flere föregående Riksdagar yrkat borttagande ur Re-
villnings-Förordningen af alla tariffer öfver minimiafgifter, äf¬
vensom af städernas classification, hvilken alldeles icke bör
tagas till grund vid bevillnings påförande. En näringsidkare,
som befinner sig i utblottadt tillstånd, måste, ehuru han nju¬
ter hedern att bära namn af borgare, vara lika oförmögen att
utgöra bevillning, han må tillhöra hvilken stad som helst. Un¬
der närvarande förhållanden hafva Taxerings-Comitéerna, åt¬
minstone i flera städer, måst, för att vinna upplysning, hvilka
näringsidkare befunno sig i den ställning, att den icke mäk¬
tade erlägga bevillning, förskaffa sig uppgifter derom från
Handels- och Handtverks-Föreningarne ; men der sådant blifvit
försummadt och bevillning, i följd deraf, påförts personer, som
dertill icke egt tillgång, har ingen annan utväg återstått, än
bevillningens afkortning. Om man tager i betraktande de
grunder, Revillnings-Utskottet följt vid förslagets uppgörande,
kan man icke undgå att finna besynnerligt, hurusom Utskot¬
tet, efter att hafva i 2 § upptagit minsta afgilten af löner
till 1 R:dr, deremot i 9 § föreslagit minimitariffen för t. ex.
handtverkare i Stockholm till icke mindre, än 15 R:dr. Går
man vidare till 10 §, så finnas der t. ex. fiskare uppförde i
340
Den 30 Marlit.
9 classer till olika belopp, utgörande i 8:de classen 1 R:dr,
men i lista classen 48 R:dr. Ett likartadt förhållande före¬
ter sig, i afseende å månglerskor, parmmätare m. fl. Det är
i hög grad önskligt, att man en gång ville, med uteslutande
af alla sådana minutieusa bestämmelser, hvilka äro alldeles
obehöfliga och endast utgöra ett värdelöst arf från gamla ti¬
der, uppställa några få classer, dit de skattskyldige kunde
hänföras, hvar och en efter sin inkomst, utan allt afseende
å beskaffenheten af yrke, eller å den högre eller lägre
rang, som tillkommer den stad, der yrket utöfvas. På dylika
grunder hvilar beskattningsväsendet i de flesta andra länder,
såsom i Frankrike, Österrike, Preussen, Hannover, Sachsen,
m. fl., hvarest taxationen af så kallade Geverbsteuer sker ef¬
ter en i vissa classer uppställd, kort tariff, vida enklare, än
de i vår Bevillnings-Förordning förekommande förteckningar,
som under särskilda rubriker inrymma till och med syjung-
fruar, betjenter, gouvernanter, linvräkare o. s. v. L England
gäller det stadgande för den så kallade income tax, att den,
som kan med ed betyga, att han icke eger större inkomst,
än 100 eller ISO pounds (jag minnes ej hvilketdera), är från
bevillning alldeles fri. Det är i sanning hög tid, att man hos
oss beträder en ny bana och förkastar alla de småaktiga bestäm¬
melser, hvaraf Bevillnings-Förordningen öfverflödar, och hvilka,
utan att medföra någon nytta, föranleda många förvecklingar
och lätt kunna väcka en billig afundsamhet mellan särskilda
samhällsclasser. Trots den souveraineté, som tillkommer
Bevillnings-Utskottet, och fastän jag är öfvertygad, att man
icke predikar för döfva öron, då man vänder sig till Utskot¬
tets ledamöter af detta högtärade Stånd, fruktar jag likväl, att
det skall blifva svårt och nära nog omöjligt, att nu vinna den
önskade förändringen. Icke destomindre instämmer jag i fö¬
regående talares yrkande om återremiss af 9 §, i förhoppning,
att den opinion, som derigenom skulle af Borgare Ståndet ut¬
tryckas, må åtminstone i framtiden bidraga till ett godt re¬
sultat.
Herr Rudling: Det har blifvit ifrågasatt att bibehålla
den för skeppsredare föreslagna, på lästetalsberäkning grun¬
dade, minimiafgift, oaktadt man vill borttaga alla minimiafgif-
ter för öfrige i 9 § omförmälde näringsidkare. En dylik å-
sigt kan jag icke biträda, utan tror jag i nämnde hänseende
böra följas enahanda grund, så att, om minimiafgifterna för
näringsidkare i allmänhet anses böra försvinna, detta kominer
att ega tillämpning jemväl å skeppsredare.
Den 50 Marlit.
841
Herr Bodell: Jag tror, att Herr Malmborg angifvit den
rätta vägen till discussioncns förkortande, och att man med
hvad här nu yttras endast har för ändamål att gifva sådana
skäl, som kunna i Bevillnings-Utskottet göra sig gällande. För
min del, anhåller jag, att samma Utskotts härvarande leda¬
möter måtte företrädesvis betänka och i Utskottet framhålla
den omständighet, att, enligt vedertagen praxis, städernas fa¬
stigheter till bevillning uppskattas efter den sista kända för¬
säljningssumman, hvilket i våra dagar betyder ganska myc¬
ket. Jemnför man denna uppskattningsmethod med sättet
för taxering af fastighet å landet, så finner man, att en bon¬
de erlägger ingen bevillning för rörelse, och blott en ringa
afgift för sitt hemman, under det stadsboen måste vidkännas
hög bevillning för sin fastighet, och derjemte en ganska dryg
minimiafgift för sin rörelse. Hvad angår bevillning å skepps¬
redare, som den siste talaren omnämnde, får jag förklara, att
jag vill hänföra fartyg till sådan egendom, som kan och bör
träffas af en bestämd afgift, och att, om än afkastningen deraf
varierar, så att fartyget det ena året gifver mera inkomst,
än det andra, bibehållandet af den i 9 § förekommande lä-
stetalsberäkning för bevillning af fartyg dock leder till reda
och god ordning. Det fall, som i det följande af § förutsättes,
eller att skeppsredare uppgifvit och blifvit taxerad för behål¬
len inkomst af sitt skeppsrederi utöfver hvad den i samma
§ intagna lästeafgift utgör, torde emellertid sällan inträffa,
emedan det är antagligt, att skeppsredaren icke uppgifver sig
hafva haft någon synnerlig eller ovanligt stor inkomst, utan
fastmera låter bero vid den bestämda lästeafgiften, såsom ut¬
görande en rigtig och fullständig beskattning. I afseende åter
å öfrige i 9 § omförmälda näringsidkare, företer sig ett helt
annat förhållande, emedan deras inkomster på förhand icke
kunna bestämmas; hvadan ock bevillningen deraf bör utgå
efter procentberäkning, och enligt Taxerings-Comitéens pröfning.
Herr Embring: Såsom ledamot af Bevillnings-Utskottet,
anser jag mig skyldig att med några ord redogöra för frågans
behandling derstädes. Inom den Afdelning, der frågan först
bereddes, likasom i Utskottets Plenum, var majoriteten af den
tanke, att den vid sistlidna Riksdag beslutade nedsättning till
hälften af bevillningsprocenten för handel och rörelse hufvud¬
sakligen åsyftat framkallande af ärligare uppgifter till Ta-
xerings-Comitéerna. I motsats till denna åsigt, som jag icke
kunnat dela, har jag föreställt mig, att nämnde beslut afsåg
en verklig nedsättning i bevillningen för handel och rörelse.
842
Den 30 Martii.
Emedlertid åtnöjde man sig å Afdelningen med bibehållande
af den gamla tariffen, som bestämmer denna bevillning till
procent. Men i Utskottets Plenum yttrade sig mångå le¬
damöter för minimiafgifternas återförande till de belopp,* som
under en längre tid intill sistlidne Riksdag voro bestämda,
och'efter en liflig öfverläggning kom det till votering, som
hade afgifternas fördubbling till följd. Huruvida tariffen bör
bibehållas eller ej, är ganska svårt att afgöra. Min enskilda
öfvertygelse är dock, att den leder mera till förvillelse, än
till gagn, och att lämpligast vore, om det öfverlemnades tili
Taxerings-Comitéerna att verkställa uppskattningen på fri hand
De i förslaget upptagna tariffer hafva, bland annat, det
obilliga med sig, att den löntagare, hvilkens lön icke öfver-
stiger 300 R:dr, är från ali bevillning fritagen, under det nä-
ringsidkarne icke fått sig tillerkänd någon motsvarande förmån,
utan fastheklre blifvit underkastade betydliga minimiafgifter.
För den händelse, att man anser böra bestämmas något min¬
sta belopp, hvartill årlig inkomst skall uppgå, för att från be¬
villning befrias, instämmer jag med dem, som yrkat anta¬
gande af 300 R:dr, och anser att en sådan bestämmelse bör
gälla, jemväl i afseende å alla slag af näringsidkare; hvadan
jag ock tillstyrker återremiss af § 9.
Herr Lundh: I afseende å det af Utskottet föreslagna
sätt att undanrödja följderna af det anmärkta förhållande, att
den vid sista Riksdagen beslutade nedsättning af bevillnings-
procenten för handel och rörelse icke, såsom man åsyftat,
medfört samvelsgrannare uppgifter och pröfning vid taxerin-
garne, har Herr Stolpe rigtigt erinrat, hurusom antagandet af
detta förslag skulle leda derhän, att det nästan uteslutande
blef de fattigare näringsidkarne, som träffades af de förhöjda
minimiafgifterna. En föregående talare, som är ledamot af
Bevillnings-Utskottet, har yttrat, att förevarande förslag utan
våda kan bifallas, så vida man bibehåller den åt Taxerings-
männen i 12 § medgilna rättighet att påföra bevillning under
minimiafgifterna för de näringsidkare, sorn icke mäkta sådana
afgifter erlägga. Då jag likväl af erfarenhet känner, att det
är ytterst svårt och knappast möjligt att för något enda fall
förmå Taxerings-Comitéerna att påföra bevillning till lägre
belopp, än de fastställda minimiafgifterna, ber jag den värde
talaren, att han icke måtte från tillvaron af 12 § hämta an¬
ledning att inom Utskottet motsätta sig en förändring af i-
frågavarande förslag i den syftning, som af flere föregående
talare blifvit antydd.
Den 30 Martil.
845
Herr Almgren: Efter den långvariga discussion, sorn nu
blifvit i ämnet förd, skulle det vara särdeles interessant att ge¬
nom någon af Bevillnings-Utskottets ledamöter få närmare
upplysning, huru Utskottets förslag om fördubbling af de i 9
§ upptagna minimiafgifter egentligen tillkommit. Att anled¬
ningen dertill icke blifvit gifven af någon bland detta högtä-
rade Stånds ledamöter i Utskottet, derom är jag öfvertygad,
emedan i sådan händelse samma ledamot icke lärer hafva
underlåtit att vid detta tillfälle uppträda till försvar för sin
åtgärd. Emellertid anser jag det vara af högsta vigt att en
ändring i Utskottets förslag tillvägabringas i den af Herrar
Stolpe och Malmborg, jemte flere talare, antydda rigtning;
hvarföre jag ock instämmer i deras yrkande om återremiss.
Herr Hammar: l anledning af Herrar Almgrens och
Ilesselgrens yttranden, får jag gifva tillkänna, att jag, efter
erhållen tjenstledighet, var frånvarande från Utskottet, under
det de första nio §§ af Bevillnings-Förordningen der be¬
handlades, och således icke deltagit i det beslut, som nu är
föremål för Ståndets pröfning; och då jag, för min del, icke
kan godkänna Utskottets här uttalade åsigt, tillstyrker jag
återremiss, under yrkande, att bevillningen måtte för alla sam-
hällsclasser bestämmas till en procent af inkomsten, samt de
i 9 § förekommande minimiafgifter upphöra, eller åtminstone
nedsättas till samma belopp, som vid sistlidna Riksdag stad¬
gades.
Herr Ekelund: På sätt och vis uppfordrad att yttra
mig i ämnet, får jag tillkännagifva, att jag inom Utskottet bi-
trädt beslutet om minimiafgifternas förhöjning till samma be¬
lopp, som före sistlidna Riksdag voro bestämda, och sådant
på det i Betänkandet anförda skäl, att erfarenheten gifvit vid
handen, att flertalet näringsidkare påförts den för hvarje dass
stadgade minsta afgift, eller åtminstone föga derutöfver. Af
hvilken frågan om denna förhöjning inom Utskottet först väck¬
tes, erinrar jag mig icke nu, och kan således i detta hänse¬
ende ej meddela önskad upplysning. Emedlertid anser jag,
lika med föregående talare, lämpligast, om tariffen å minimi-
afgiften helt och hållet uteslöts, och vill derföre icke eller
motsätta mig frågans återremitterande.
Herr Heljestrand: För att från mig vältra skulden för
tillkomsten af Utskottets ifrågavarande beslut, vill jag nämna,
att jag var hindrad att i Utskottet närvara vid det tillfälle,
då beslutet fattades. För öfrigt instämmer jag i yrkande om
återremiss, på de af föregående talare uppgifna skäl.
»44
Den 50 Martii.
Herr Nygren: Af den utredning, Herr Stolpe lemnat, in-
hemtas, att Utskottets af Herr Ekelund åberopande antagande
grundas på ett misstag. Ty, om man undantager några få
städer, har bevillning i allmänhet blifvit stadsmannanäringarne
påförd, icke till de minsta beloppen, utan betydligt derutöfver.
Herr Hesselgren: Med ledsnad bar jag nu erfarit, att
åtminstone en af detta Stånds ledamöter af Bevillnings-Utskot-
tet, på sätt lian sjelf erkännt, medverkat till förslaget om för¬
höjning i minimiafgifterna för stadsmannanäringarne, af upp¬
gifvet skäl, att det med samma afgifters nedsättning vid förra
Riksdagen åsyftade ändamål, sanningsenligare, uppgifter och
taxering, icke vunnits. Huru härmed kan förhålla sig, lem-
nar jag derhän; men jag ber den värde ledamoten att, när,
såsom jag hoppas, frågan förekommer till ytterligare behand¬
ling i Bevillnings-Utskottet, icke lemna ur sigte, utan noga
bemärka och inom Utskottet framhålla den af erfarenheten
vitsordade omständighet, att, oaktadt vid sistlidna Riksdag
nedsättning skedde i bevillningsprocenten för en annan sam-
hällsclass, det icke kunnat förspörjas, att medlemmärne af
denna class uppgifvit sina inkomster till högre belopp, än förut;
men denna class bar åtminstone erhållit en ovilkorlig nedsätt¬
ning, hvilken man icke vill medgifva en annan medborgare-
class, som måhända varit den dertill mest berättigade, jag
menar dermed de mindre näringsidkarne.
Ofverläggningen förklarades slutad, och sedan Herr Tal¬
mannens proposition om bifall till 9 §, i hvad den rörer be¬
villning å skeppsredare i samtlige städer, besvarats med Nej,
blef nämnda § i dess helhet återremitterad, med förklarande,
att Ståndet anser alla minimitabeller och all classindelning
emellan städerna, hvad beskattningen angår, böra försvinna.
§ *0-
Herr Malmborg: Med åberopande af hvad jag, i afse-
seende å 9 §, yttrat, hemställer jag, att jemväl 10 § måtte
varda till Utskottet återremitterad.
Herr Brodin: Jag vill endast anmärka, att en återre-
miss af 10 § är destomera nödvändig, som i densamma un¬
der rubriken »Acteurer och Actriser» insmugit sig två tryck¬
fel, bestående deruti, att dels på 4:de och dels på 5:te sidan
förekommer summan 5 R:dr 7 öre, i stället för 3 R:dr 75
öre, hvilken sednare uppenbarligen är den summa, som
åsyftats.
Herr Bodell: I de föregående talarnes yrkande om å-
terremiss af 10 § instämmer jag desto heldre, som den der-
Den 30 Marlit
843
städes införda classification är, om möjligt, ännu olämpligare,
än den, som i 9 § förekommer. Exempelvis vill jag endast
påpeka rubriken för Artister, hvilka indelas i sju classer, en
indelning, som antingen måste förorsaka Taxeringsmännen ett
svårt arbete vid bedömandet, till hvilkendera classen hvarje
artist bör hänföras, eller ock leda till den följd, att första
classen kommer att upptaga samtlige artister, och de öfriga
classerna ingen enda, då ingen gerna vill vara sämre, än
den andra.
Herr Henschen: Att Utskottet i 10 § icke gjort bevill-
ningen beroende af städernas classification, anser jag vara in-
conseqvent, enär det strider mot den grundsats, hvarifrån Ut¬
skottet i allmänhet utgått. Om man gillar denna grundsats,
vet jag ej, hvarföre icke t. ex. advocater eller artister i de
större städerna skulle, likaväl, som handlande och handtver¬
kare, antagas förtjena mer, än de, som utöfva sådana yrken
i de mindre städerna. Jag önskar alltså, att städernas clas¬
sification afses consequent, antingen i begge dessa §§, eller
ock helst icke i någondera af dem.
Herr Ekholm: På grund af hvad jag redan anfört, i
fråga om 9 §, yrkar jag återremiss jemväl af 10 §.
Discussionen var slutad; och 10 § återremitterades.
§ 22.
Godkändes.
§ 24.
Herr Gahn: Då Ståndet redan antagit, såsom princip,
att bevillningen i allmänhet hör nedsättas från 2!/2 till 1 pro¬
cent, men Utskottets förslag i 24 § efter all anledning är
grundadt på beräkning af 2'/2 procent, hemställer jag, om icke
samma § bör återremitteras, för att hringas i öfverensstäm¬
melse med nyssnämnda princip.
Vidare anfördes ej; och § 24 återremitterades.
§ 23.
Elef likaledes, efter yrkande af Herr Gahn, återre¬
mitterad.
§ 26.
Godkändes.
SS 27 och 28.
Återremitterades, efter yrkande af Herr Henschen.
§ 33.
Herr Nygren: På de grunder, som förut blifvit anförda,
hemställer jag, om icke 53 § hör återremitteras med undantag
af de delar deraf, hvilka redan äro af Ståndet godkända.
Herr Brodin: Då Ståndet redan godkännt så väl Ut
Den 50 Martti.
skottets, rörande lista momentet, afgifna yttrande, som äfven
den föreslagna förändringen i 4:de morn., samt, beträffande
öfriga delar af 33 §, någon ändring icke blifvit ifrågasatt,
synes skäl saknas till den föregående talarens hemställan
om återremiss; hvarföre jag yrkar bilall tili 33 § i dess
helhet.
Herr Henschen: Jag var ej tillstädes vid behandlingen
af Utskottets yttranden (sid. 13), rörande 33 §; men jag
kan icke föreställa mig, att Ståndet godkännt, hvad 2:dra
morn., i strid med den af Ståndet förut antagna grundsats,
innehåller om bevilInings utgörande af vissa bolag och in¬
rättningar med 2'/2 proc. af deras behållning. För 2:dra
momentets förändring till öfverensstämmelse med nyssnämnda
grundsats, anser jag således samma moment böra återremit¬
teras.
Herr Bodell: Jag är förekommen af Herr Henschen
och instämmer i hans hemställan om återremiss af 2:dra
morn., likasom jag anser, att jemväl i öfriga delar af för¬
slaget, der, såsom här, bevillningen blifvit beräknad till 2 V2
proc., Ståndet genom återremiss bör bereda Utskottet till¬
fälle att ändra sitt förslag.
Herr Brodin: Jag ber att få fästa Herr Henschens upp¬
märksamhet derå, att någon ändring af 2:dra mom. i 53 §
af nu gällande Beyillnings-Förordning hvarken genom väckt
motion eller under frågans behandling inom Bevillnings¬
utskottet blifvit ifrågasatt; och att följaktligen en återremiss
af samma moment grundlagsenlig! icke kan föranleda Ut¬
skottet att derutinnan föreslå någon förändring.
Herr Henschen: På det sätt, Herr Brodin antydt, har
jag icke uppfattat Grundlagens stadganden, angående Bevill-
nings-Utskottets åligganden, utan tror jag fasthellre, att, då
ett Riks-Stånd återremitterat något af Utskottet framställdt
förslag, vare sig att detta öfverensstämmer med eller al-
viker ifrån förut gällande lagstiftning, det är Utskottets både
rätt och pligt att pröfva de skäl, som föränledt återremissen,
och i förslaget göra de ändringar, hvilka af omständigheterna
kunna påkallas. Jag yrkar alltså återremiss af 2:dra mom.
Herr Nygren: 1 anledning af Herr Brodins sista ytt¬
rande, vill jag erinra, att min i ämnet väckta motion jemväl
innefattar yrkande om nedsättning till en procent af be¬
villningen för de i 2:dra mom. omförmälda bolag och inrätt¬
ningar; och som Utskottet lemnat detta yrkande å sido, fin¬
Den 30 Mart ii.
847
ner jag häruti ett ytterligare skäl till momentets återremit¬
terande.
Discussionen var slutad; och, pä framställning af Herr
Talmannen, blefvo l:sta, 5:dje och 4:de momenten godkända,
men 2:dra mom. återremitteradt.
§§ 56. 42, 43 och 44.
Godkändes.
§ ..
Herr Odmansson: Då Utskottets yttrande, rörande 3;dje
mom. i nu föredragna 43 §, redan är af Ståndet återremit¬
teradt, följer deraf, att Utskottets förslag till momentets ly¬
delse jemväl bör återremitteras; hvarom jag alltså nu gör
hemställan.
Herr Henschen begärde få i Protocollet antecknadt, att
han icke var här tillstädes, då Ståndet beslöt återremiss af
Utskottets yttrande, rörande 3:dje mom. i 43 §.
Vidare anfördes ej; och, pä framställning af Herr Tal¬
mannen, blefvo l:sta, 2:dra, 4:de, 5:te, 6:te och 7:de mom.
godkända, men 3:dje mom. återremitteradt.
§§ 36 och 57.
Gillades.
§ 61.
Herr Gahn: I öfverensstämmelse med min vid ett före¬
gående tillfälle inom detta Stånd yttrade åsigt, att fastighet
å landet icke behöfver oftare, än hvart femte år, taxeras,
anser jag alldeles öfverflödigt att uppgift å sådan fastighet
årligen aflemnas. Af denna anledning, yrkar jag återremiss
af 61 §, i syftning, att deruti måtte uttryckas, att den, hvil¬
kens inkomst endast utgöres af afkastning af landtfastighet,
icke är skyldig att oftare, än hvart femte år, densamma till
taxering uppgifva.
Herr Runblad: Då nödigt är, att jemväl för fastighet
å landet vederbörande egare årligen påföres bevillning, samt
deraf följer, att sådan fastighet bör till hvarje års Taxerings-
Comité uppgifvas, yrkar jag bifall till 61 §.
Herr Odmansson: Afven jag yrkar bifall till Utskottets
förslag, desto hellre, som förändringar i eganderätten till
fastigheter å landet i allmänhet ofta inträffa, och det derföre
är angeläget, att af taxerings-uppgifterna för hvarje år må
kunna erhållas upplysning om rätte egaren till sådan fastig¬
het, ty i annat fall blir en föregående egare påförd en be¬
villning, som han icke vore skyldig att erlägga.
Herr Rodell: Om jag rätt fattat Herr Gahrn yttrande,
Den 50 Mar lii.
afsäg detsamma icke, att egare af fastighet S landet skulle
helt och hållet befrias från skyldigheten att årligen till
Taxerings-Cornitéerna lemna uppgift å sina inkomster, utan
endast att värdet af sådan fastighet icke behöfde i uppgiften
införas oftare, än hvart femte år, hvilket ock kunde vara
tillräckligt, i händelse taxering af fastighet å landet, såsom
Herr Gahn föreslagit, komme att verkställas för fem år i
sender. Med denna uppfattning af Herr Gahns mening, in¬
stämmer jag i hans yrkande om återremiss af förevarande §.
Ofverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition om bifall blifvit med Nej besvarad, blef § 61
återremitterad.
§§ 62, 63, 76, 83, 86 och 87.
Godkändes.
§ 88.
Herr Billström: Det vill synas, som skulle Bevillnings¬
utskottet icke tagit i närmare betraktande alla de olika för¬
hållanden, som ega rum inom de särskilda classer, hvilka,
enligt 2:dra mom. af 88 §, skola uti de städer, der Acade-
mier äro, i Taxerings-Cornitéerna representeras. Min afsigt
är dock ej att nu påyrka någon ändring i den redan till¬
förene bestämda proportionen emellan dessa classer, ehuru
med skäl kan anmärkas, dels att det icke är rationelt, att
ett jemnförelsevis så stort antal löntagare, som det anförda
momentet upptager, ingår i Taxerings-Cornitéerna, då dessa
i allt fall, rörande embets- och tjenstemäns löneinkomster,
hafva att tillgå säkra uppgifter från vederbörande embets¬
verk, dels ock att flertalet af de till Aeademie-staten hö¬
rande personer ega föga eller ingen kännedom om den eco-
nomiska ställning, hvaruti Universitets-städernas innevånare
i allmänhet sig befinna; men jag läster mig egentligen vid
det stadgande, att i Upsala och Lund Presterskapets ledamöter
i Taxerings-Comitéer skola vara tvänne, hvilket stadgande
onekligen påkallar ett förtydligande eller en närmare be¬
stämning. Genom antagande af den af Utskottet föreslagna
ändring i 90 §, att i de städer, der högre elementar-läroverk
finnes, skall bland Presterskapet en Lector väljas till taxe¬
ringsman, skulle nemligen uppstå det förhållande, att, då i
Rikets båda universitetsstäder finnas sådana läroverk, i hvar¬
dera stadens Taxerings-Comité komme att ingå en Lector, och
således blott en medlem af det egentliga, tjenstgörande Prester¬
skapet; hvarvid ock kunde inträffa, att dertill valdes en prestman,
som icke hade presterlig tjenstbefattning inom staden. Det får
Den 30 Marlii.
84»
nemligen icke förbises, att, enligt 96 §, ega de, som skola utse
ledamöter till Taxerings-Comité i stad, att förrätta valet antin¬
gen genom allmän omröstning, eller ock så, att de valberättigade
inom hvarje dass utse det antal ledamöter, som af den¬
samma bör utgöras. Nu har, åtminstone i Lund, den praxis
blifvit införd, att nämnda val förrättas classvis. Under förut¬
sättning, att denna praxis för framtiden blir följd i begge
universitetsstäderna, och att ofvanberörda af Utskottet före¬
slagna ändring i 90 § varder af Rikets Ständer godkänd,
skulle således i Upsala och Lund den dass, som utgöres af
Presterskapet, komma att särskildt för sig utse taxeringsmän
och dervid hafva att välja en Lector och en medlem af det
egentliga Presterskapet; men då till detta sistnämnda räknas
alla med prsebende-pastorater försedde Professorer, hvilkas
antal uppgår i Lund till 8 å 9, äfvensom samtlige Adjunc-
terne vid theologiska faculteten, som också innehafva praj-
bende-pastorater, så skulle, vid valförrättningen inom Prester¬
skapets dass, de till Academien hörande personer utgöra
en ganska stor pluralitet, men stadens Presterskap deremot
en ringa minoritet; hvaraf åter följden sannolikt blefve, att
till den andre ledamoten af Presterskapet inom Taxerings-
Comitéen komme, åtminstone i de aldra flesta fall, att utses,
icke en i staden tjenstgörande Prestman, utan någon bland
Academie-lärarne. Att emedlertid en sådan utgång af valet
vore mindre ändamålsenlig, torde man desto hellre kunna
antaga, som, på sätt jag redan anmärkt, de Academiska lä-
rarne, i afseende å stadsmannanäringarne och rörelsen, sakna
nödig erfarenhet; hvaremot de till staden hörande Prestman,
såsom mera förtrogne med dessa förhållanden, måste förut¬
sättas ega en noggrann kännedem om grunderna för en rätt¬
vis beskattning af stadens innevånare. På dessa skäl, yrkar
jag återremiss af 88 § 2 morn., i syftning, att, sedan genom
90 § blifvit förordnadt, att i stad, der högre elementar¬
läroverk finnes, bland Presterskapet skall till taxeringsman
väljas en Lector, uti berörda moment uttryckligen måtte
stadgas, att den andre taxeringsmannen af Presterskapet skall
vara en i staden tjenstgörande Prestman.
Herr Henschen: Af Herr Billslröms y ttrande finner jag,
att Bevillnings-Förordningens föreskrifter i 2 mom. 88 §,
rörande val af taxeringsmän »af Presterskapet», blifvit på
olika sätt tillämpade i de särskilda universitetsstäderna. Så
vidt jag känner, har i Upsala aldrig inträffat, att någon till
Berj.-Stdnd. Vrot. »ti Rikai. 1SS6—1857. fl. 84
830
Den 30 Martti.
Academie-staten hörande person, ej ens innehafvare af pra-
bende-pastorat, blifvit för det egentliga Presterskapet i Taxe-
rings-Comitéen invald, hvilket ock skulle strida emot inne¬
hållet af 88 § 2 moment, som särskilt stadgar, att fyra af
Academie-staten skola, såsom ledamöter i Taxerings-Comi-
téen, ingå. För öfrigt förefinnes en väsendtlig skillnad emellan
Presterskap och Academie-stat: det förra är nemligen en
allmän term, hvaremot det sednare betecknar något mera
specielt, och en förvexling af de särskilda begreppen bör
icke kunna befaras. Jag betvidar alltså, att ifrågavarande mo¬
ment tarfvar förändring. Deremot fruktar jag, att af det i 90 §
begagnade ordet Lector kan, vid tillämpningen af samma §,
sådan dess lydelse riu är af Utskottet föreslagen, uppstå når
gon svårighet, emedan Lectorer icke finnas anställde vid
alla högre elementar-iäroverk. Sådana finnas ej vid Upsala Ca-
thedral-skola. Jag anser derföre ordet Lector i 90 § böra
utbytas mot ett lämpligare uttryck; och anhåller för sådant
ändamål, att samma § måtte varda återremitterad, så vida
icke hinder derför möjligen skulle möta af något utaf Stån¬
det i min frånvaro fattadt beslut.
Herr Rinman: Utskottets, pag. 24, afgifna yttrande,
rörande 90 §, är val af Ståndet bifallet, men derigenom har
Ståndet ingalunda godkännt det i samma § begagnade ordet
Lector, utan endast gillat Utskottets åtgärd att utbyta ordet
Gymnasier emot Högre Elementar-iäroverk. Jag kan således
icke finna, att Ståndets förut i ämnet fattade beslut innebär
något hinder att, såsom af Herr Henschen blifvit ifrågasatt,
i 90 § vidtaga en ytterligare förändring, hvarigenom ordet
Lector blefve uteslutet, och ett lämpligare uttryck i stället
infördt.
Herr Billström: Om jag ock rnedgifver, att det af mig
anmärkta förhållande förutsätter en förblandning af de i 2:dra
mom. omförmälda samhällsclasser, står det likväl fast, att
en sådan sammanblandning, hvilken har sin grund i Bevill-
nings-Förordningens otydlighet eller brister, både har skett
och äfven lör framtiden kan komma att inträffa. Strängt
taget, lärer väl icke eller kunna bestridas, att academici,
hvilka innehafva prabende-pastorater, tillhöra den dass,
som benämnes presterskap, och följaktligen ega rätt att i
valet af täxeringsmän för denna class deltaga; hvadan också,
när sådane academiske lärare gjort anspråk på utöfning af
besagde rättighet, detta icke kunnat dem förvägras. Men
derigenom har, såsom jag redan anmärkt, uppkommit den
Den 30 Marin.
8S1
oformlighet, hvars förebyggande för framtiden åsyftas med
det af mig föreslagna stadgandet.
Herr Brodin: Jag har mig icke bekant, på hvad sätt
val af taxeringsman utaf Presterskapet plägar förrättas i
Upsala och Lund. Men då någon ändring i 88 och 90 §§
hvarken blifvit genom enskild motion påkallad, eller af Ut¬
skottet föreslagen i den syftning, Herrar Billström och Hen¬
schen antydt, och Utskottet följaktligen icke kan, i strid med
Grundlagens föreskrifter, till pröfning upptaga de af hemälde
talare nu framställda förslag, anhåller jag, att Ståndet måtte,
utan afseende å deras yrkande om återremiss, godkänna så
väl 88 §, som 90 § i Utskottets förslag.
Herr Henschen: Jag vill blott nämna att mitt förra
yttrande icke bör så förstås, som skulle jag velat motsätta
mig Herr Billslröms begäran om återremiss af 2:dra mom.
i 88 §. Om nämnda begäran bifalles, hemställer jag, om
icke, i stället för orden »Två af Presterskapet», kunde nytt¬
jas orden: »Två af de i staden tjenstgörande Prester.»
Ofverläggningen ansågs slutad, och, på framställning af
Herr Talmannen, blefvo 1, 3 och 4 momenten godkända,
men 2 mom. återremitterades.
Herr Falhem reserverade sig emot beslutet, så vidt det
innefattade bifall tili 4 momentet.
§ 119-
Gillades.
§ 90.
Sedan Herr Henschen, med åberopande af hvad han,
rörande § 88, anfört, begärt återremiss, men Herr Brodin
deremot yrkat bifall till 90 §, samt Herr Talmannens pro¬
position å bifall blilvit med Nej besvarad, blef förevarande
§ återremitterad.
§§ 91, 98, 99, 103, 104, 108, 414, 116 och 118.
Godkändes.
§ 119.
Herr Malmborg: Af bilagorna till Bevillnings-Utskottets
förevarande Betänkande inhämtas, att jag instämt i den af
Herr Friherre Sköldebrand vid § 119 algifna reservation.
Emot Utskottets förslag om alskaffande af den i nu gällande
Bevilinings-Förordning för Ordförande och Ledamöter i Taxe¬
rings- och Prölnings-Comitée föreskrilna ed, har jag icke
något att erinra: tvärtom delar jag Utskottets mening i detta
afseende. Med hvad Utskottet föreslagit att sättas i stället
för denna edgång, anser jag deremot ytterst olämpligt. Det
852
Den 30 Martti.
synes mig nemligen i högsta grad otillständigt, att Ordfö¬
randen i en Comité, vare sig att denna befattning utöfvas
af Konungens Befallningshafvande eller annan person, skulle
ega befogenhet att, möjligen i mer eller mindre ogrannlaga
ordalag, göra Comitéens ledamöter föreställningar om deras
pligt att, efter bästa förstånd, med tillämpning af Bevillnings-
Stadgans föreskrifter, enligt hederns och samvetets fordrin¬
gar, fullgöra sitt uppdrag. Af sådan anledning och då det,
i min tanke, vore tillfyllestgörande, att Comitéens ledamöter
härom erinrades genom uppläsning af de §§ i Bevillnings-
Förordningen, hvilka innehålla de grunder, hvarefter taxe¬
ringen bör verkställas, yrkar jag, att Ståndet måtte, med
afslag å den af Utskottet föreslagna lydelse af 119 §, god¬
känna den uppställning deraf, som innefattas i förutnämnda
reservation och är af följande lydelse:
»Till erinran om den hvarje ledamot i Taxerings- och
»Pröfnings-Comité åliggande skyldighet att, efter bästa förstånd
»och med tillämpning af föreskrifterna i Bevillnings-Stadgan,
»på heder och samvete, påföra hvarje skattskyldig den be-
»skattning, han bör vidkännas, så att hvarken Kronan eller
»de skattskyldige förnärmas i sin tillständiga rätt, skola, vid
»början af Comitéernas verksamhet, §§ 64, 68, 66, 67, 71,
»102, 104, 105, 106 och 109 i denna stadga uppläsas.»
Häruti instämde Herrar Embring och Odmansson.
Herr Rönblad: Enligt Utskottets förevarande förslag,
skulle det tillkomma Ordförande i Taxerings- och Pröfnings-
Comité att, efter sin enskilda smak, i mer eller mindre lämp¬
liga ordalag framställa erinringar till Comitéens ledamöter
om de dem i sådan egenskap åliggande skyldigheter. Detta
förslag har jag, för min del, icke kunnat biträda, emedan
jag anser, att Comitéens ledamöter icke böra i nämnda hän¬
seende vara underkastade andra erinringar, än dem, sorn
innefattas i Bevillnings-Stadgans föreskrift, att på ära och
samvete samt efter i samma stadga bestämda grunder verk¬
ställa taxeringen. Fullkomligt delar jag den åsigt, Herr
Friherre Sköldebrand i sin reservation uttryckt sålunda : »Lika
»mycket, som jag delar Utskottets mening om edgångens af-
»skaffande, lika mycket, och än mera. anser jag förslaget,
»att Ordföranden skulle icke blott berättigas, utan förpligtas
»att inleda förhandlingarne med en framställning af omför-
»mälda beskaffenhet, förkastligt. För det medborgerliga
»sinnet vore, enligt min tanke, skyldigheten att gifva och
»att emottaga en sådan föreställning, med afseende å utöf-
N.
Den 30 Martti.
»ningen af taxeringsmanna-kallet, lika särande. Det ända-
»mål, man vill uppnå, synes mig lämpligen kunna vinnas
»derigenom, att 119 § gilves följande af mig hos Utskottet
»föreslagna lydelse, etc.»
I följd häraf, yrkar jag återremiss af 119 §, i syftning,
att densamma måtte förändras till den af motionairen före¬
slagna och af Herr Malmborg nyss anförda lydelse.
Flere Ledamöter instämde.
Herr Henschen: Ehuru jag icke finnér den af Utskot¬
tet föreslagna erinran så sårande, som de begge föregående
talarne förklarat sig anse den vara, instämmer jag dock i
Herr Malmborgs yrkande om antagande af reservantens för¬
slag, såsom, enligt min tanke, lämpligare, än Utskottets.
Herr Gahn: I motsats till de föregående talarne, anser
jag en sådan erinran, som, enligt Utskottets förslag, skulle af
Ordförande i Taxerings- och Pröfnings-Comitéerna meddelas
Ledamöterna, vara icke allenast lämplig, utan äfven ganska
behöflig, i synnerhet för de Ledamöter, hvilka för första gån¬
gen skola utöfva taxeringsmanna-kallet. Af dessa skäl, till¬
styrker jag bifall till Utskottets förslag.
Discussionen var slutad, och sedan Herr Talmannens
framställning om bifall blifvit med Nej besvarad, beslöt Stån¬
det, med ogillande af Utskottets förslag till förändrad lydelse
af 119 §, att samma § skall erhålla den lydelse, som Herr
Friherre Sköldebrands reservation innefattar, och hvilken var
följande:
»Till erinran om den hvarje Ledamot i Taxerings- och
Pröfnings-Comité åliggande skyldighet, att, efter bästa för¬
stånd och med tillämpning af föreskrifterna i Bevillnings-stad-
gan, på heder och samvete, påföra hvarje skattskyldig den
beskattning, han bör vidkännas, så att hvarken Kronan eller
de skattskyldige förnärmas i sin tillständiga rätt, skola vid
början af Comitéernas verksamhet §§ 64, 63, 66, 67, 71,102,
104, 103, 106 och 109 i denna stadga uppläsas.»
§§ 120, 127, 128 och 140.
Godkändes.
§ 141.
Herr Brodin: Jag hemställer, om icke, i följd af Stån¬
dets förut fattade beslut, hvarigenom Utskottets, rörande före¬
varande §, pag. 28, först afgifna yttrande blifvit återremitte-
radt, 1 och 3 momenten, i hvad de angå undantag för vakt¬
knektar och vaktqvinnor vid fångvårds-inrättningarna, jemväl
böra till Utskottet återremitteras.
Den 50 Martti.
Herr Henschen begärde få i Protocollet anmärkt, att
ban icke var tillstädes vid det tillfälle, då Utskottets hem¬
ställan om afslag å Herr Henschens motion, rörande föränd¬
ring af 4 momentet i 141 §, blef af Ståndet bifallen.
Vidare anfördes ej; och på framställning af Herr Tal¬
mannen, blefvo 2, 4, 5 och 6 mom. godkända, men 1 och 3
mom. återremitterade.
På grund af förut gjorda anmärkningar, och i enlighet
med Ståndets redan uttryckta åsigt, blefvo Utskottets ytt¬
rande och förslag, rörande § 142, återremitterade.
§ 144.
Herr Falhem: Såsom vilkor för åtnjutande af den i
förevarande § vissa mera torftiga personer medgifna lindring
i bevillningen, är stadgadt, att de skola hafva minst 4 barn
tinder femton år. Då emedlertid kan antagas, att de fleste,
till nämnde cathegorie hörande, personer, äfven då de blott
hafva tre minderåriga barn, äro i verkligt behof af samma
lindring, yrkar jag, att 144 § måtte återremitteras, med upp¬
drag till Utskottet att deri föreslå den förändring, som med
min nu uttryckta åsigt öfverensstämmer.
Herr Henschen: Jag instämmer i Herr Falhems yr¬
kande, ehuru icke på den af honom anförda grund, och an¬
ser, att, om ifrågavarande lindring utsträcktes äfven till de
fattiga, som icke hafva mer, än två minderåriga barn, man
derigenom endast skulle tillfredsställa en af billighetens främ¬
sta fordringar.
Herr Brodin: På enahanda grunder, som jag förut an¬
fört, eller att hvarken enskild motion eller någon inom Ut¬
skottet gjord framställning föranleder dem af Herrar Falhem
och Henschen nu ifrågasatta förändring, hvilken det derföre
icke ligger inom Utskottets i Grundlagen bestämda befogen¬
het att vidtaga, föranlåtes jag yrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Cramér tillkännagaf, att han instämde i Herr Hen¬
schens yttrande.
Herr Henschen: Jag kan icke tro, att den tydning, Herr
Brodin sökt gifva åt 51 § Riksdags-Ordningen och motsva¬
rande delar af Regerings-Formen, öfverensstämmer med Stån¬
dets öfrige Ledamöters uppfattning af Grundlagens stadganden,
i fråga om Bevillnings-Utskottets åligganden. Detta Utskott
tillhör, dels att sjelfmant uppgifva de allmänna grunderna för
bevillningens fördelning och, med tillämpning af dessa grun¬
der, författa förslag till bevillningens utgörande, dels ock i
Den 30 Martti.
835
öfrigt »uti bevillnings-frågor föreslå, hvad det anser billigt
och nyttigt.» Deraf måste ju följa, att Bevillnings-Utskottet
eger rätt och pligt, att sjelfmant föreslå förbättringar i äldre
stadganden, och att, då inom något Riks-Stånd emot Utskot¬
tets förslag gjorda anmärkningar föranledt förslagets återre¬
mitterande, åt frågan egna den ytterligare behandling, som af
återremissen påkallas.
Herr Brodin: Herr Henschen har riktigt anmärkt, att
Bevillnings-Utskottet eger sjelfmant framlägga förslag till be-
villnings utgörande. Men derföre måste ock antagas, att i
de delar, der förändring hvarken af enskild motionaire .eller
inom Utskottet blifvit föreslagen, det icke kan tillkomma en
medlem af något Riks-Stånd att, sedan den för motioners
framställande bestämda tid längesedan gått till ända, ifråga¬
sätta förändring. Jag vågar påstå, att denna tolkning af
Grundlagens bud är enlig med dess ordalydelse.
Ofverläggningen ansågs fulländad; och, sedan Herr Tal¬
mannens proposition å bifall besvarats med Nej, blef 144 §
återremitterad.
§ 145.
Herr Falhem: I anledning af hvad denna § innehåller
derom, att den lindring i bevillningen efter l:a Art., som är
medgifven dem af allmogen i Kopparbergs län, hvilka af¬
börda sig mantalspenningarne med kol till Stora Kopparbergs
Bergslag, skall upphöra, i den mån nämnda sätt för mantals-
penningarnes erläggande afskaflas, får jag anmärka, att detta
sätt för den personela bevillningens afbördande redan med
1856 års ingång upphört. I följd häraf, hemställer jag, att §
145 måtte varda till Utskottet återremitterad, för att under¬
gå^ den redactionsförändring, hvartill nu påpekade förhållande
må kunna föranleda, dock med bibehållande af den nedsätt¬
ning, som förr tillkommit Dal-allmogen.
Vidare anfördes ej; och 145 § återremitterades.
§ 148.
Godkändes.
§ 3.
Herr Nygren begärde ordet och anhöll, att, som en af
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets Ledamöter af
detta Stånd, Herr Boman, sedan längre tid tillbaka, vore af
sjukdom hindrad att i Utskottet tjenstgöra, och för detta
Stånd blott en standigvarande Suppleant i samma Utskott
funnes, en ytterligare Suppleant-Ledamot kunde varda utsedd,
836
Der» 30 Martii.
för att, vid inträffande förfall för ordinarie Ledamöter, i Ut¬
skottet vara att tillgå.
Häruti instämde Herr Ödmansson.
Herr Hesselgren förklarade, att, ehuru han hade sig be¬
kant, att två ständige Suppleant-Ledamöter i Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottet för detta Stånd funnos, han
likväl, med afseende derå, att en tredje Suppleant kunde
blifva för Utskottet behöflig, ville understödja Herr Nygrens
begäran.
Med anledning häraf, och uppå framställning af Herr
Talmannen, uppdrog Ståndet åt dess Electorer att i vanlig
ordning utse en ytterligare Suppleant i Allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottet.
§ 4-
Bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande, M 32, i anledning
af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, i fråga om anslag till
upprätthållande af den Arméens Pensions-Cassa åliggande pen¬
sionering.
Plenum slutades kl. */. 10 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
Tillägg.
Yttrande af Herr Stolpe, sid. 624.
Den stora hufvud- och stats-action, hvarpå man så
länge förberedt sig, har nu börjat. Jag har väntat, att
den skulle framkalla bättre skäl, än dem jag hittills hört
anföras, men deruti liar jag blifvit bedragen. Man har
endast fått höra de gamla, otaliga gånger vederlagda fraserna
å nyo upprepas. Man har såsom en vanlig constitutionel
grundsats åberopat , att särskildt apanage bör vara anvisadt
endast åt den Prins, som står thronen närmast. Jag vet
dock icke, hvarifrån man hemtat skäl för en sådan åsigt; åt¬
minstone förskrifver den sig icke från det Iand, der de con-
stitutionela grundsatserna anses klarast utvecklade, och icke
eller har den hittills blifvit hos oss tillämpad. Vår historia
visar oss flera exempel, att apanager gifvits åt andra med¬
lemmar af Konungafamiljen, än Thronföljaren. Carl XIII, så¬
som Hertig af Södermanland, hans broder, Hertig Fredrik
Adolph, och syster, Prinsessan Sophia Albertina, undfingo så¬
dana särskildta anslag. Den fruktan, man hyser, att bevil¬
jandet af ett sådant för H. K. H. Hertigens af-Östergöthland
hofhållning skulle för framtiden kunna utöfva en skadlig in¬
verkan, tror jag vara temligen öfverflödig, då Statsreglerin-
gen uppgöres hvart tredje år och Rikets Ständer följaktligen
blifva i tillfälle att ofta reglera förhållandena. Det torde ock
förtjena något afseende, att den Prins, om hvilken nu är
fråga, står Thronföljaren närmast och sålunda, utan att någon
utomordentlig händelse behöfver tagas med i räkningen, för
närvarande har utsigt att i sin ordning uppstiga på Sveriges
thron.
Olägenheterna af att införa ett dylikt apanage i H. M.
Konungens Civil-lista hafva af Herr Henschen och Utskottet
fullständigt blifvit ådagalagda. Om Rikets Ständer bestämma,
att den summa, som för H. K. H. Hertigen af Östergöth¬
land kommer att beviljas, bör upptagas i anslaget till H. M.
Konungen, så blifver Konungen endast en uppbördsman, med
Borg.-Stånd. Prot. vid Rihsd. 1856—1857. II. ss
förbindelse att till Prinsen utbetala apanaget; och hvad vore
derigenom vunnet? Vill man förläna K> mngen rättighet att
efter sitt välbehag göra indragning i ansi "“t, så borde denna
bedröfliga förmon vara uttryckligen stade emedan, i annat
fall, Konungen icke kan vara till en säd , åtgärd berättigad.
Het correctiv, man söker uti den föreslå, na åtgärden, kan af
ingen förnuftig menniska anses annorb nda, än såsom ett
tomt irrbloss, så vida ej derunder skul e dölja sig den för¬
såtliga planen att vilja utså frö till mi ishällighet inom Ko-
nungafamillen, för att lemna Rikets Sti ader tillfälle att deri
uppträda såsom skiljedomare, en afsigt, h ilken jag icke miss¬
tänker hos någon Svensk man. Föröfrigt hänvisar jag till Herr
Henschens yttrande, hvilket jag väl ic;,e vill i allo under¬
skrifva, men som dock i många fall uttrycker äfven mina
tankar.
Herr Björck har åberopat sin reservation. Jag har gran¬
skat densamma och sökt uppleta den ledande tanken deruti,
men funnit densamma föga klart yttryckt. Till och med No-
yember-tractaten har måst skatta till hans argumentation,
hvilket, i sanning, är att gifva denna håga en nog lång ut¬
sträckning. Quintessencen af Herr Björcks framställning torde
dock bestå deruti, att, då det constitutionela medvetandet hos
oss är så föga utbildadt, att Rådgifvarnes ansvarighet icke
kan bringas till full sanning, så har oppositionen ingen annan
utväg, än att rikta motståndet mot Första Hufvudtiteln. En
naiv bekännelse, som bättre än allt annat visar, huru det står
till med de constitutionela begreppens utbildning i vårt land,
men på samma gång, huru angeläget det är, att kraftigt och
i tid mota alla dylika förstuckna angrepp mot 3 § Regerings¬
formen.
Jag bifaller, för min del, första punkten.
Ytterligare tillägg:
Sida)i 460.
Herr Björck: Då jag anhöll att detta Betänkande skulle
hos Ståndet förekomma i dag, skedde sådant under förut¬
sättning att motionäiren skulle inom sitt Stånd lyckas ut¬
veckla sådana skäl, att hans förslag der skulle blifva med
bifall bemött. Detta har emedlertid icke skett, utan, enligt
hvad jag förnummit, har motionen blifvit afslagen af tvänne
Riks-Stånd, hvaribland äfven det, till hvilket motionäiren
hörer. Vid sådant förhållande, är det utan ändamål att här
upptaga tiden med discussion i detta ämne. Jag begagnar
dock nu tillfället att få tillkännagifva, det jag, för min del,
hyllar de åsigter, som ligga till grund för motionen. Enligt
min tanke, bör Riks-Banken befrias från den lånerörelse,
den nu bedrifver, samt landets mynt bestå endast af guld
och silfver. Riks-Banken kan nemligen aldrig undgå på-
känningar af inträffade handels-criser, så länge den utgif¬
ter sedlar utöfver den verkliga valutan. Det enda skäl,
som finnes för bibehållande af Bankens lånerörelse, är den
vinst, samma rörelse gifver. Det kan så vara att denna
vinst är för Statsverket behöflig, men tvifvelaktigt är om
den är så behöflig, att man derföre skall förbise de vådor,
som med lånerörelsen äro förenade, heldst utväg torde fin¬
nas att, äfven med iakttagande af de grundsatser, motionäiren
sökt göra gällande, tillskynda Statsverket en fullt motsva¬
rande förmon. I öfrigt har jag för närvarande icke uti detta
ämne att anföra vidare, än den förhoppning, jag hyser, att
man framdeles skall med mera interesse omfatta de åsigter,
dem jag här i största korthet antydt.
Sidan 468,
Herr Björck: Med anledning af hvad Herr Gråå an¬
fört, anser jag, för min del, Kronan icke kunna tillförbin¬
das att ersätta den förlust, som för nu varande Rusthållare
Borg.-Stånd. Prot. vid Iliksd. 1856— 18S7. II. 86
860
uppkommer genom förändrad beräkning af salpeterhjelpen,
utan får dessa söka sig godtgörelse för denna förlust af
rusthålls-hemmanens förra egare. Ej eller tror jag Kronan
vara pligtig att ersätta de förluster, som genom dess tjenste¬
män tillskyndats enskilde medborgare.
Jag röstar för bifall till denna del af Betänkandet.
Sidan 476.
Herr Björck: Goda skäl förefinnas visserligen för upp¬
hörande af den beskattning, som nu trycker bergshandterin-
gen. Lika med Herr Murén, anser jag dock, att grund icke
saknas för den mening, att någon särskild afgift bör beräk¬
nas derföre, att den malm, som brytes, är en national-till-
gång, som användes, utan att ersättas. Detla, i förening
dermed, att bergshandteringens privilegier ännu till en del
finnas qvar, gjorde, att jag inom Utskottet biträdde plurali-
tetens mening. Andra skäl härför hemtade jag äfven der¬
ifrån, att, dä införsel af tackjern är med tull belagd, con-
sumtionen komtne att hålla sig till tillverkningen deraf inom-
lands, som alltså äfven i sådant fall är skyddad. Tillåtel¬
sen att få till utlandet utföra tackjern har deremot icke
utgjort något skäl för bestämmande af min åsigt i denna
fråga. Jag kan icke eller gilla att Utskottet antasit detta
såsom ett hufvudsakligt skäl för sitt förslag. Tackjerns-
tillverkningen står ock på belt annan punkt, än stångjerns-
smidet. lien förra är nemligen bunden, der det sednare
deremot är fritt, så länge det icke kommer ifråga, att för
smide använda utländskt tackjern.
Emedlertid anser jag, att den Kongl. Propositionen bör
bifallas, allenast tack- oell stångjern tullfritt får i Riket in¬
föras. Enahanda åsigt hyllade jag äfven uti Utskottet, men
då andra ledamöter inom Utskottet anmärkte, att man i så¬
dant fall borde först afvakta utgången af Kongl. Majits för¬
slag rörande tullfrågan, innan yttrande i ämnet kunde med¬
delas, så förenade jag mig i stället med dem örn den hem¬
ställan, Betänkandet innehåller.
Grufvebrytning, tackjernstillverkning och öfriga delar
af bergshandteringen hafva allt mer och mer antagit carac-
teren af fabriksväsende. Detta ensamt utgör skäl nog der¬
för, att denna näringsgren icke bör belastas med grundskatt,
utan behandlas såsom andra fabriksnäringar.
Jag förenar nu mig med de talare, som yrkat Betän¬
kandets återremitterande.
861
Sidan 513.
Herr Björck: Jag tror, för min del, att man här egnat
för liten uppmärksamhet åt hvad Utskottet egentligen före¬
slagit. Utskottet har nemligen ansett, att, då den af Fullmäk¬
tige beslutade och underskrifne anordningen, jemte vederbö-
raudes qvitto, utgjorde hufvuddocumentet för anordnade be¬
loppets verificerande, det ock vöre vida formenligare att denna
anordning i räkenskapsföringen ansåges såsom den grund,
hvarpå Commissariernas invisning å Riksgälds-Contoirets räk¬
ning i Banken sig stödjer, och att derföre Fullmäktiges an¬
ordningar hädanefter borde förvaras bland de Riksgälds-Con¬
toirets hufvudböcker tillhörande verificationer. Utskottets
mening har deremot ingalunda varit att desse anordningar
härigenom skulle undandragas Commissarierna, utan blott att
räkenskaperna skulle vara verkligen bestyrkte med de Com-
missarierne gifne ordres, och icke, såsom nu, med endast
de redovisandes egna anordningar. Det är nemligen klart,
att, då revision eger rum, den originalhandling, hvarpå ulgif-
ten grundas, är att föredraga framför den derpå grundade
anvisningen, som sjelf fordrar bestyrkelse, med afseende å
dess behörighet. Om. i händelse den föreslagna förändringen
blir antagen, de nu brukliga dubbla anordningar vidare äro
af nöden, tilltror jag mig nu icke att bestämma; men inser
ej heller något hinder derföre, att den, sorn undfår anvis¬
ningen å Banken, qvitterar omedelbart på Fullmäktiges anord¬
ning, hvarigenom Commissariernas särskilda anordning skulle
blifva öfverflödig; helst denna, om den anses erforderlig, jem¬
väl kan tecknas å den af Fullmäktige utfärdade, då veri-
ficationen finnes fullständig i en handling.
För min del, yrkar jag således bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Sidan 514.
Herr Björck: Utskottet har icke ifrågasatt att bokfö¬
ringen skulle på något sätt förändras, utan endast afsett att
de utdrag, som bland allmänheten utspridas, hädanefter skulle
uppställas uti annan form, än Riksgälds-Contoirets räkenskaper,
något, som detta verk icke trott sig böra vidtaga, innan denna
förändring blifvit underställd Rikets Ständers pröfning och
vunnit deras bifall. Uti de utdrag, som hittintills till allmän¬
heten utlemnats, hafva bland Riksgälds-Contoiret balaneerade
tillgångar blifvit upptagne sådane fordringar, som härleda sig
från utbetalningar af creditiver, för hvilka någon liqvid dock
862
icke är att förvänta. Dessa poster, som i verkligheten endast
äro utgifter, hafva Fullmäktige, enär Rikets Ständer icke an¬
norlunda bestämt, ansett sig böra upptaga bland Riksgälds-
Contoirets tillgångar, hvilka derigenom blifvit ökade, ehuru
de rätteligen bort genom samma poster minskas. Nu afser
Utskottets förslag att man uti ett särskildt omslut skall fram¬
ställa Riksgälds-Contoirets ställning efter afdrag af omförmälde,
hitintills bland tillgångarne upptagne, poster. Jag hemställer till
en hvar, om det icke är bättre att vidtaga en sådan åtgärd,
hvarigenom allmänheten blir försatt i tillfäile att bedöma
Riksgälds-Contoirets verkliga ställning, än att man skall ut¬
sprida utdrag af räkenskaperna, hvarigenom det är fara värdt
att allmänheten blott blir missledd. Öriskligt vore, om dessa
omslut vid början af denna Riksdag åtföljt utdragen af Riks¬
gälds-Contoirets räkenskaper, ty då skulle icke så många
falska begrepp om Stats-Verkets verkliga ställning hafva
uppstått.
Jag anhåller om bifall till den föreslagna förändringen.
Sidan 526.
Herr Björck: Den, som vill klandra Fullmäktiges åt¬
gärder, kan ej gerna bereda sig tillfälle dertill på annat sätt,
än här skett, genom att räkna Fullmäktiges tillgöranden dag
för dag, eller, så att säga timma för timma. J)etla är verke-
ligen det enda sätt, att för den ytliga betraktelsen framhafva
något skäl till anmärkningar emot Fullmäktiges förfarande.
Det är visserligen sannt att Fullmäktiges Protocoller icke
upptaga någon officiel åtgärd innan de erhållit skrifvelsen
från Kongl. Maj:t angående anslagssummornas belopp; och
att man först derefter gick i författning om anskaffande af
papper, hvilket kanske kunnat och bort ske förut med några
dagars tidsbesparing, men, om man opartiskt vill betrakta sa¬
ken, skall man finna att dröjsmålet med papperet icke ligger
Fullmäktige till last, samt att, på sätt sedermera skall visas,
saknaden af lämpligt papper för obligationerne icke verkat
på hufvudfrågan. Herr Wallenberg har sagt, att Fullmäktige
bort under tiden utgifva interimsqvittencer, men han har
derföre icke bevisat, att man derigenom skulle fått mera
penningar, och måhända hade det blifvit lika svårt att skapa
interimsqvittencer, som obligationer; likasom det alltid måste
vara svårare att skaffa papper till 2 slag af handlingar, än
till ett. Jag medger att det är ledsamt, att hinder mötte i
en så obetydlig omständighet, som pappers anskaffande, men
863
tror ock, att detta hinder lätt öfvervunnits. örn Fullmäktige
varit fullt ense om nödvändigheten att då låna, för att full¬
göra Rikets Ständers beslut. Derföre, utan att bestrida att ju
icke en och annan åtgärd kunnat fortare vidtagas, än som
skett, finner jag dock, att granskningen bör fästa sig vid saken
och icke vid några mindre omständigheter, sorn endast angå
sättet. Jag förbiser icke, att man vill binda Fullmäktige vid
deras beslut, att under vissa vilkor och på en viss tidpunkt
ingå i låneoperationen, och sedan lägga detta till grund för
anmärkning deremot att operationerna icke blifvit fullföljda.
Men denna uppfattning håller icke streck, om man ser saken
i sitt sammanhang och icke åsidosätter verkliga förhållanden.
Man har sökt tolka Rikets Ständers skrifvelse så, att Full¬
mäktige i hvad fall, som helst, skulle upptaga lån. Så var
dock icke meningen, utan endast, i händelse Statens disponibla
tillgångar icke förslogo att bestrida de anvisade utgifterna,
skulle lån upptagas, och de fleste, som deltogo i detta beslut,
voro fullt öfvertygade, att lån icke skulle komma ifråga, utan
att Statsinkomsterna skulle blifva tillräckliga. Några före¬
skrifter, angående sättet och tiden för lånets upptagande, stad¬
gades icke eller. Om man nu besinnar, att hos oss statslån
äro ovanliga och att de icke kunna afslutas här, som i ut¬
landet, der 2 eller 3 personer öfvertaga hela lånesumman, utan
att Fullmäktige måst vidtaga sådana åtgärder, att deraf visade
sig, huru allmänheten betraktade saken; hvad var då natur¬
ligare, än att Fullmäktige, som ville göra vilkoren så billiga,
som möjligt, för Staten, till en början inskränkte sig att be¬
stämma vilkoren så, att lånet visade sig vara mera fördelaktigt
för låntagaren, än för långifvaren. Snart derefter visade sig
dock uppenbart, att Statsverket hade stora öfverskott och att
mycket var att vänta från Stats-Contoiret. Skulle då Full¬
mäktige likväl upptaga lån och bestämma fördelaktigare vilkor
för att få det? Sådan är frågan i verkligheten. Det hade
varit att handla emot den gifna bestämda föreskriften, nemi.
att lån skulle upptagas, endast så vidt de disponibla tillgån-
garne icke förslogo för utgifterna. Ty så, och icke annorlunda,
måste Ständernas beslut, till följd af ordalydelsen och enligt
andemeningen, tolkas. Och om de, det oaktadt, upptagit lån,
huru skulle man användt dessa penningar. Jo! förmodligen
att inköpa Hypotheks-föreningarnes obligationer, hvilka det
kanske varit lika svårt att blifva af med nu, som under förra
Riksdagen, då Staten tvangs att låna, i stället för att åter¬
fordra sina lån från Hypotheks-Föreningarne.
864
Man säger att Fullmäktige bort förbättra vilkoren. Detta
kunde de ha gjort så, att de fått alla penningar i landet, hvilka
sålunda blifvit tagna från allmänna rörelsen. Och hvad skulle
väl följden deraf hafva blifvit? x\lltså, utan att påstå det
Fullmäktige vidtagit så kraftiga åtgärder, som de kunnat,
anser jag dem hafva handlat fullkomligt rätt, då de icke för¬
ändrat vilkoren, och jag anser den mot dem gjorda tillvitelsen
obefogad.
Sidan 547.
Herr Björck: Jag önskade kunna ådagalägga, att den
hufvudsakliga tvistepunkten är och blir just det af Herr
Brinck åberopade stadgande i Reglementet för Fullmäktige. I
denna afsigt vill jag utgå från samma grund, som Herr
Lallerstedt antog, då han yttrade, att man, vid upptagande af
lån, kan tillvägagå på två sätt, nemligen så, att medlen anskaf¬
fas antingen förskottsvis eller i mån af behof. Jag tror att den
sistnämnde värde talaren med dessaord i sjelfva verket afgjort hela
tvisten, emedan Reglementet antyder, att det ifrågavarande
lånet borde upptagas, icke förskottsvis, utan i mån af behof.
Må vara, att, då fråga först uppstod om låneoperationernas
bringande till verkställighet, de i Riksgälds-Contoiret befintliga
disponibla tillgångar icke voro så betydliga, att Riksgälds-
Contoiret kunde utan upplåning af penningar fullgöra sina ut¬
betalningar. Meri det visade sig dock ganska snart, i den
mån 1854 års bokslut nalkades sin fullbordan, att nämnde
års öfverskottsmedel i verkligheten kommo att lemna högst
betydliga behållningar, och det kunde icke eller för någon
Svensk man vara obekant, att, i följd af den liflighet i rörelse,
som under år 1853 egde rum. dessa behållningar dagligen
ökades. Så stodo sakerna, då hos Fullmäktige väcktes fråga om
fastställande af lindrigare lårievilkor. Möjligt är, att man efteråt,
med tillhjelp af en mängd fina beräkningar, kan ådagalägga, att
Fullmäktige kunnat erbjuda något förmånligare lånevilkor;
men, utom det jag i detta afseende åberopar de af Herr
Brinck redan anförda skäl, vill jag fästa uppmärksamheten derå,
att, om än Fullmäktige härutinnan råkat misstaga sig, det
icke skäligen bör läggas dem till last att hafva sökt erhålla
lånet på så billiga vilkor, som möjligt, helst det ändock be¬
rodde på Fullmäktige sjelfva att, i den mån behofvet blefve
trängande och bjudande, medgifva förmånligare lånevilkor.
Emedlertid visar sig af hela den utredning, Herr Lallerstedt
åstadkommit, att, då striden bland Fullmäktige var som lie-
805
tast, frågan egentligen rörde sig, icke om lånevilkoren, utan
om lämpligheten eller olämpligheten af att skrida till upplå¬
ning af medel för framdeles inträffande behof och till bestri¬
dande af utgifter, hvilka då icke vore i vederbörlig ordning
pröfvade och ej ens ännu i denna stund äro fastställda. Det
var tillvägabringandet af en sådan upplåning, som åsyftades
med Herr Riks-Archivarien Nordströms framställning om
erbjudande af för lånegifvare mera förmånliga vilkor. När
Fullmäktiges pluralitet, som fann Riksgälds-Gontoirets befint¬
liga tillgångar för tillfället fullt tillräckliga, afslog nämnda
framställning, innebar derföre detta afslag ingenting annat, än
förklarande, att upplåningen ansågs öfverflödig; och härutinnan
handlade Fullmäktige, enligt min tro, rätt, emedan, om låne-
operationerna blifvit fortsatta och en förändring i penninge-
marknaden under tiden inträdt, deraf ovilkorligen uppstått
den följd, att Fullmäktige antingen icke lyckats erhålla pen¬
ningar eller ock genom sina operationer bragt den större
rörelsen i förlägenhet, Vill man vara rättvis, måste man
således medgifva, att ingenting annat kan med skäl läggas
Fullmäktige till last, än att Rikets Ständer för närvarande
sakna närmare erfarenhet om sättet för statslåns upptagande
och verkningarne deraf; och, för min del, är jag icke så blind,
att jag ej erkänner, det en sådan erfarenhet nu varit ganska
nyttig att ega. Men denna fråga tillhör ej nu förevarande
ämne, utan torde lämpligast kunna tagas i betraktande i sam¬
manhang med frågan om statslåns upptagande i allmänhet.
Största delen af hvad under denna discussion blifvit yttradt
har gått ut på att visa nyttan af statslån. Detta utgör dock
nu icke tvisten; här är blott fråga om tillämpningen af en §
i Reglementet för Fullmäktige, hvilken jag icke kan annorlunda
förstå, än att upplåning bort ske först när behof deraf yppat
sig. Jemte det jag, i följd häraf, anser Fullmäktige hafva egt
grundad anledning till sitt beslut att icke utsträcka låneope-
tionerna längre, än som skett, tror jag, alt Fullmäktige, i
händelse omständigheterna dertill föranledt, kunnat och må¬
hända i visst fall också bort gå ännu längre och afsett alla
till dem irigångne medel för utbetalningarne. Jag syftar här¬
vid hufvudsakligast på de medel, hvilka ställdes till Fullmäk¬
tiges disposition medelst Kongl. Brefvet af den 29 Julii 1856,
hvarigenom Stats-Contoiret erhöll förständigande att, efter
verkställd granskning af räkenskaperna och om deraf visade
sig att de i Stats-Contoiret befintliga medel voro af beskaffenhet
att böra till Riksgälds-Contoiret öfverlemnas, desamma till
RiksgäId3-Contoiret leverera. Nu finnes redan genom en för¬
fattning af år 1844 den föreskrift meddelad Stats-Contoiret,
att, när derstädes befinnas medel af sådan natur, att de böra
till Riksgälds-Contoiret ingå, Stats-Contoiret skall dessa medel
till Riksgälds-Contoiret aflemna, utan afvaktan af bokslutet;
och fullgörandet af det åberopade Kongl. Brefvets innehåll
innebar således ingenting annat, än tillämpning af ett förut
befintligt stadgande. Men särdeles anmärkningsvärd! är, att
Regeringen derjemte tillät sig föreskrifva Fullmäktige i Riks¬
gälds-Contoiret alt göra omförmälda medel fruktbärande, hvil¬
ken föreskrift, då den icke kunde annorledes uppfyllas, än
derigenom, att medlen antingen utlånades eller användes till
inköp af räntegifvande obligationer, följaktligen innefattade
bestämdt förbud för Fullmäktige att med dessa medel be¬
strida sådana utbetalningar, som genom Rikets Ständers be¬
slut voro Fullmäktige ålagda. Nämnde åtgärd från Regerin¬
gens sida står alltså i uppenbar strid med 66 och 68 §§
Regerings-Formen; och om Fullmäktige gjort sig skyldige till
något klander, vore det endast derföre, att de lemnat utan
anmärkning en Nådig befallning, meddelad Fullmäktige i ett
ämne, der de icke egde rätt att emottaga föreskrifter från
Regeringen.
Af hvad jag nu anfört framgår den slutföljd, att Full¬
mäktiges åtgöranden icke föranleda någon väsentlig anmärk¬
ning. Vill man inlåta sig på gissningarnes område och från
blotta förutsättningar bilda sig ett omdöme öfver nämnde åt¬
göranden, kan detta lika val utfalla till loford för Fullmäktige,
som till tadel. Men på något tillförlitligt sakförhållande är
det omöjligt att grunda beskyllningen emot Fullmäktige att
hafva handlat orätt. Det af Rikets Ständer för Biksgälds-
Contoirets styrelse fastställda Reglemente är och skall alltid
blifva den enda och rätte domaren emellan dem, som ogilla,
och dem, som försvara Fullmäktiges förvaltnings-åtgärder.
Sidan 582.
Herr Björck: Det finnes ingen grundsats så gemensam
för alla länders lagstiftning, som den att köp bryter legostäm¬
ma. Denna grundsats har ingått i våra äldre lagar och finnes
klart uttryckt i såväl den Romerska rätten, som i de flesta
af det civiliserade Europas lagar; men i sednare tider hafva
andra åsigter begynnt att göra sig gällande. Så t. ex. antager
den nya Franska lagen, att ett upprättadt hyrescontract icke
kunde rubbas af köp. Redan förut eller i början af 1800-
867
talet började man hos oss i viss mon afvika från den satsen
att köp bryter legostämma, ithy att man berättigade en ar¬
rendator af fastighet å landet att, till säkerhet lör ett arrende-
contracts bestånd, låta inteckna detsamma. Det förslag,
hvarom nu är fråga, utgör blott en ytterligare utsträckning
tillstäderna af hvad, angående landet, redan är stadgadt. Nu
erinras väl, att förhållandet är olika emellan land och stad
och att icke samma skäl gälla för grundsatsens tillämpande
på begge hållen; men om jag skulle välja emellan de bägge
åsigterna, hvaraf den ena fordrar särskildt afseende på de
olika förhållanderna inom stad och land och den andra ovil¬
korlig likhet för stad och land, så anser jag, att lagstiftningen
för stad bör åtminstone närma sig den, som för landet är
gällande. Derföre kan jag ej annat, än gilla den grund, hvar¬
ifrån Utskottet utgått, äfven om förslaget icke är så begrän-
sadt, som jag hade önskat.
En inteckning i fastighet i stad, till säkerhet för aftal om
nyttjande-rätt, som är medgifven i lag, men deremot icke i
det upprättade contractet, k an icke medföra något gagn.
Lagen om lega af gård eller hus i stad innefattar många
bestämmelser, såsom: »att, om man leger hus och vill sedan
det ej behålla, skall man ändå svara tilt hyran för huset så
länge legostämman räcker; dock stånde honom fritt att sätta
en annan så god hyresman i sitt ställe; vidare att, om gäst
ej betalar hyran å aftald tid, skall han straxt flytta, om hus¬
egaren så yrkar; vidare att, om egaren blifver husvill och
tränger hus i staden sjelf nyttja, eger han att uppsäga hyres¬
gästen». Alla dessa stipulationer försvinna dock i praxis ge¬
nom sjelfva hyrescontractets lydelse; och då man sålunda
stiftat lagar för förhållanden, utan att vinna det dermed åsyf¬
tade mål, samt detta icke bör ske för ofta, tror jag, att den
föreslagna lagen, hvilken sannolikt icke kom me att medföra
något resultat, gerna kunde undvaras. Inom kort skall man
nemi. hafva formulärer för hyrescontracter, uti hvilka finnes
intaget förbehåll att inteckning för dem icke må ega rum.
Jag är ense med Herr Stolpe derom, att inteckning icke bör
kunna ske utan egarens samtycke, helst inteckning är en
exsecutiv åtgärd eller ett slags införsel, ehuru denna numera
fallit ur bruk, sedan man i stället bereder sig förmånsrätt i
gäldenärs egendom genom densammas utmätning och försälj¬
ning. Jag tror emedlerlid att det mål, man söker, bör utgå
från den grund, att hyresgäster böra genom sjelfva contrae-
ten vara tillförsäkrade om deras bestånd, hvilken utväg synes
803
mig vara den enda, som kan medföra säkerhet åt en hyres¬
gäst. Jag vill dock icke nu vidare utveckla denna åsigt,
men, genom beredande af en dylik säkerhet för hyresgästen,
tror jag, att husegaren skulle kunna påräkna större hyra och
begges fördel sålunda befordras.
För att i öfrigt lemna skydd åt en hyresgäst, att ett
upprättadt contract icke eluderas derigenom, att husegaren
försäljer sitt hus, bör ett stadgande finnas derom, att en hy¬
resgäst i sådant fall är berättigad att erhålla skadestånd. Man
bör icke lita på ett contracts lydelse, utan sjelfva lagen bör
uppehålla principen om contractets bestånd och tillerkänna
ersättning åt hyresgästen, då genom köp legostämma Olifver
bruten. Jag erkänner, att jag, under min praktik såsom ju¬
rist, icke sett något sådant fall och ej heller såsom domare
handlagt något dylikt. Om man icke vill fullt upphäfva re¬
geln att köp bryter legostämma, såsom annorstädes skett,
så må det lemnäs tillåtelse i lag att ett upprättadt hyres-
contract med husegarens samtycke kan intecknas och be¬
stämdt stadgas, att en hyresgäst i alla händelser får skade¬
stånd, om en husvärd på sådant sätt disponerar öfver sin
egendom, att contractet rubbas. I sådant läll skulle en mängd
stadganden och dylika förslag med detta blifva öfverflödiga.
I den Franska lagen, som bibehåller ett contracts bestånd,
äfven om en egendom genom köp afyttras, äro hvarjehanda
bestämmelser intagna, såsom t. ex. att, om en hyresgäst i
förskott betalar sin hyra för längre tid, skall han vid con¬
tractet orubbad bibehållas; och man har genom dylika löre-
skrifter sökt reglera förhållandet.
I anledning af en talares tvifvelsmål, huruvida, vid exse-
cutiv försäljning af en egendom, en äldre inteckning skulle
ega företräde framför ett upprättadt och intecknadt hyres-
contract, så anser jag, att rättigheten till hyrescontractet
icke kan bevaras med mindre, än att egendomen utropas
tvänne gånger, nemligen första gången med villkor att hyres-
aftalet blifver gällande och andra gången åter med villkor
att hyrescontractet kommer att upphöra. Om vid förra till¬
fället anbudet uppgår till ett belopp, motsvarande den äldre
inteckningen, kommer naturligtvis byres-aftalet att ega be¬
stånd, men i sednare fallet icke. Jag anhåller om återremiss,
på det att de af mig uttalade åsigter må af Lag-Utskottet
tagas i betraktande.
869
Sidan 637.
Herr Björck: Mia reservation har blifvit olika uppfat¬
tad. Man har klandrat den derföre, att den företrädesvis be¬
rörde den economiska sidan af denna fräga, och icke på
samma gång öppet behandlade den politiska, då reservatio¬
nen i allt fall uti hemlighet anspelade derpå. Uti reservatio¬
nen har jag emedlertid yttrat mig om grunden, hvarföre jag
ansåg anslaget vara för högt, i förhållande till landets finan-
ciella ställning. Tillika har jag sökt framhålla Prinsens höga
ställning, politiskt uppfattad, men deremot har jag sökt und¬
vika den tillfälliga politiska sidan af saken, eller de nuva¬
rande politiska förhållandena.
Alldeles motsatta åsigter gjorde sig i detta hänseende
gällande uti Utskottets plenum, och jag kan gerna säga rent
ut, att man derstädes ätlades att betrakta frågan på samma
sätt, som Herr Lallerstedt. Jag befarar ock, att, såvida man
icke måste anses hafva godkännt dessa åsigter, det blir nödigt
att undersöka frågan i sin helhet och dervid äfven föra den
in på det politiska gebietet. I det ena och andra alseendet
tager jag mig nu således friheten att nämna några ord, dels
om den economiska, dels ock om den politiska sidan af saken.
Hvad dervid först angår den economiska sidan, så vill
jag visserligen icke förneka, att inom landet numera finnes
en allmännare välmåga, men jag fruktar dock att landets
financiella ställning icke är så gynnsam, som man kunnat
vänta, på grund af hvad derom vid Riksdagens början gjor¬
des kunnigt, och med hvarje dag blir jag alltmer öfvertygad
derom, att, en penningecris är förhanden. Detta ensamt kan
vara tillräcklig anledning till missnöje hos landets invånare
öfver ökade utgifter-för Statsverket, men förändras äfven nu
gällande priser, så torde detta missnöje än mera komma att
ökas. Jemnför man med nu ifrågavarande anslag hvad, som
fordras för landets embets- och tjenstemän, så finna vi, att
dessa fått endast en provisionel löneförhöjning, sedan de un¬
der 2:ne föregående år befunnit sig uti en ganska svår ställ¬
ning; hvaremot det anslag, hvarom fråga nu är, afser endast
en kommande och fortfarande längre tid. Statsverkets ställ¬
ning är verkligen icke så lysande, som inan uppger, ty nå¬
gra besparingar finnas icke, utan för hvarje särskild utgift
nödgas man hänvisa till Statsverkets inkomster.
Beträffande åter den allmänt politiska sidan, så har jag
föga att tillägga till hvad min reservation i detta hänseende
innehåller. Man må dock icke föreställa sig att min mening
870
varit, det Prinsen skulle ställas i beroende af öfrige medlem¬
mar inom det Kongl. Huset. Detta har jag ingalunda åsyf¬
tat; jag har blott trott, att Hans Kongl. Höghet icke borde
bilda något serskildt Hof eller skaffa sig en omgifning af per¬
soner, som bero af Honom. Till denna min åsigt har jag
hemtat stöd från Grundlagens bud att de Kongl. Prinsarne
icke må förlänas med något lifgeding. Dermed förstås väl
egentligen att de icke böra erhålla rättighet till omedelbar
disposition af de allmänna skattemedlen och till besättande af
vissa tjenster, men förnekas kan dock icke att lagbudet inne¬
bär den syftning, att de Kongl. Prinsarne icke böra bilda
serskilda hof. Ständerna kunna icke förebygga detta på an¬
nat sätt, än att sammanslå den för Prinsen afsedda summan
med Konungens appanage, eller ock att bevilja en summa så
ringa, att den för all hofhållning blir otillräcklig. Då faders¬
makten icke längre kan göra sig gällande, så bör och måste
det vara något annat, som i detta hänseende kan utöfva in¬
flytande. För min del, tror jag således att anslaget för Hans
Kongl. Höghet bör bestämmas till 70,000 R:dr R:mt, och,
skulle denna summa än icke vara fullt lämplig, så är den
dock vida bättre, än de 106,000 R:dr, som Utskottet före¬
slagit. Eldigt min tanke, är det dock ganska lämpligt att det
Furstliga paret börjar sin hushållning efter den mindre sum¬
man, då en förhöjning i framtiden lätt kan tillvägabringas.
Härefter vill jag med några ord söka att bemöta åtskil¬
liga yttrande, som under denna discussion blifvit fällde. I
anledning af Herr Lallerstedts framställning, vill jag icke neka,
att en" förändring uti Regeringens utländska politik inträdt, och
jag fägnar mig öfver, att förhållandet till Ryssland blifvit an¬
norlunda; men längre kan jag icke följa Herr Lallerstedt.
Om man vill betrakta förhållandet efter den s. k. November¬
traktaten, så måste man, för att erhålla ett riktigt omdöme,
ingå uti undersökning, rörande denna traktat, bådevtill dess
uppkomst, form och innehåll.
Angående uppkomsten, vill jag först erinra, att jag vid
förra Riksdagen ansåg att Regeringen icke bordt skapa sig
hinder för anslutningen till Vestmakterna, hvilken eljest skulle
hafva följt af sig sjelf, om tillfället blifvit gynnsamt att åstad¬
komma något för landets framtid verkligen nyttigt. Den,
som emellertid tror att denna traktat tillkommit för Sverges
skull, den blir utan tvifvel mycket bedragen. Den har tvärt¬
om tillkommit endast för att gagna Vestmakterna, ty man
hoppades att kriget snart skulle sluta antingen genom det
-■i
R71
intryck, som traktaten skulle göra, eller ock genom den hjelp,
som man trodde sig från Sverige kunna påräkna. Att man
med traktaten åsyftat förnämligast en ostentation, finna vi
deraf, att traktaten, straxt efter dess afsiutande, fanns in¬
förd uti vår officiela tidning, något, sorn icke skedde med
neutralitets-traktalen. Till sin uppkomst är således trakta¬
ten uteslutande af nytta för vestmakterna och för att skaffa
dem snart slut på kriget. Innehållet af denna traktat är
hufvudsakligen sådant, att den skulle kunna uppvisas för
folket och offentligen kungöras, men icke desto mindre inne¬
håller traktaten föga till fördel för Sverige och aldraminst
något, hvarföre nationen kan känna sig stå i någon skuld
till Regeringen.
Traktatens form är hufvudsakligen lämpad efter afsig-
ten med dess innehåll. Om förbundet mellan vestmakterna
skulle kunna fortfara, så hade traktaten icke varit behöflig,
och, så länge England och Frankrike äro förenade, kan Sve¬
rige vara lugnt.
I afseende å Regeringen har man inom Utskottet utta¬
lat den tanka att äfven uti dess inre politique en vändning
numera skett. Jag kan dock, för inin del, icke medgifva,
att någon sådan vändning yttrat sig uti Regeringens åtgär¬
der. Den nuvarande Styrelsen har nemligen icke uttalat
annat, än löften om tillernade förändringar, framställt några
få förslag, åsyftande partiela lagförbättringar, samt gjort bör¬
jan (ill reform i tullväsendet. Om det äfven skulle så vara,
alt Regeringen nu ändrat sin inre politique, så bör man väl
icke derföre underlåta att äfven betrakta det förflutna. Icke
hör väl ett folk, utan hågkomst af Regeringens löregående
åtgöranden, släppa från sig den enda makt, folket eger, ge¬
nom att, utan garantier, bevilja begärda anslag. Rätta sättet
att betaga folket allt inflytande på styrelsen, är just, att man,
vid minsta vink om en större benägenhet för förbättringar,
öser ut landets tillgångar och kastar dem i händerna på
Regeringen, utan att denna ännu gjort något för att för¬
värfva ett sådant förtroende. Jag tror således, att man icke
bör bevilja hvarje begäran om anslag, innan man först pröf-
vat och undersökt, huruvida Regeringen gjortsig förtjent af
folkets förtroende, och öfvertygat sig derom, att Regeringens
uttalade grundsatser hålla profvet. En Regering, som under
långa åratal genom sitt förfarande förlorat alla sympathier
hos nationen, huru kan väl den böra hoppas att få bifall
till dess fordringar?
872
För nästan alla grenar har man vid denna Riksdag for¬
drat anslag. För allt detta yrkas obetingadt bifall, för allt
fordras att man skall gifva och bevilja! och alla dessa for¬
dringar stödja sig på November-traktaten, hvilken skall
räcka till för allt och sannerligen blifvit i alla rigtningar,
om jag så får säga, utpumpad. Enligt min tanke, förfar
man ganska oklokt, om man, utan sådana föregående garan¬
tier, som dem, jag ofvan antvdt, beviljar allt, som begäres.
Jag är äfven skyldig Herr Lallerstedt ett svar på hans
yttrande, huru landet och dess Regering utomlands upp¬
fattats. Man känner nemligen der ganska väl det Svenska
folket och huru dess representation är beskaffad. Man vet
äfven der, att Svenska nationen afskyr hvarje närmande till
Ryssland, men sätter åter värde på en förening med vest-
makterna. Om jag skulle döma efter den enda handling,
som i sådant afseende är allmänt tillgänglig, så vittnar den
åtminstone icke om något stort förtroende till Svenska Re¬
geringen från utlandets sida. Onskiigt vore äfven, om man
utomlands hyste samina förtroende till Sveriges Regering,
som till Sveriges folk. Jag tror att Svenska folkets förtro¬
ende till sin Regering måste föregå utlandets till densamma.
Om Regeringen bemödade sig att vinna folkets förtroende,
blifver den ock i tillfälle att visa utlandet, att den uti sin
politique icke har något doldt pä botten, och icke be-
höfver att lia det. Så har jag uppfattat Regeringens
förhållande till utlandet! Hvad slutligen angår fördel¬
ningen af Sveriges och Norriges olika bidrag till sådana
utgifter, som för begge Rikena äro gemensamma, så an¬
ser jag, att man bör antaga den fördelningsgrund, som
Kongl. Majit föreslagit, och att man icke bör söka att be¬
stämma någon annan. Inom Utskottet ansåg jag ock lill
en början, att man borde bifalla den Kongl. Propositionen
i denna del, men, då jag närmare betänkte, att Regeringen
hittills undanhållit Utskottet alla de utredningar, som skett,
i ändamål att definitivt bestämma alla de unionela förhål-
landerna, fann jag att det skulle blifva att gå Regeringen i
förväg, om man nu yttrade sig i detta ämne. Något sär¬
skildt utlåtande i denna del af frågan lärer, vid nuvarande
förhållanden, icke böra utgöra föremål för Ståndets öfver-
läggningar.
Sidan 646.
Herr Björck: För Utskottet har det varit svårt, att i
873
redactionen af detta moment träffa det rätta och åt den
åsyftade meningen gifva ett fullkomligt bestämdt och riktigt
uttryck. Såsom Ilerr Herr Henschen anmärkt, hade Afdel¬
ningen framlagt ett annat förslag, uppställdt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Kongl. Majits Proposition. Men Ut¬
skottet fann detta förslag mindre tillfredsställande, enär un¬
der uttrycket »embetsverk», som deruti begagnades, kunde
förstås jemväl Landshöfdinge-embetena, hvilka dock uppen¬
barligen icke voro afsedda att inbegripas under den ifråga¬
satta sportel-regleringen. Af sådan anledning ansåg Utskot¬
tet nödigt att å.t förevarande moment gifva den, från Aldel-
ningens förslag afvikande, lydelse, som i Utlåtandet innefat¬
tas. Hvad Sundhets-Collegium beträffar, är det väl sannt,
att samma Collegium vanligen icke benämnes Rikets, utan
blott Kongl. Maj:ts; men detta förhållande påkallar ingen
ändring i nu för handen varande förslag, utan föranleder
endast, att, när den del af statsregleringen, sorn angår Sund¬
hets-Collegium, fjamdeles till pröfning förekommer, Rikets
Ständer, i anseende till anmärkta förhållandet, särskildt för¬
klara. att ifrågavarande föreskrift äfven å nämnda Collegium
eger tillämpning.
I anledning af hvad Herr Trägårdh yttrat, vill jag blott
erinra, att ingen tjensteman skulle tvingas att emottaga löne¬
förhöjning och underkasta sig de dermed förenade vilkor,
utan en hvar i detta afseende ega valet fritt, så att den
tjensteman, som trodde sig icke vinna något genom löneför¬
bättringens tillträdande under stadgade vilkor, vore obetaget
alt bibehållas vid de löneinkomster, han förut innehar. I
öfrigt bör bemärkas, att, lika litet som det lyckats att i den
Kongl. Propositionen uppställa en allmängiltig grund för
löneförhöjningarne, lika omöjligt har det varit för Utskottet
att utfinna en sådan grund, emedan tillförlitlig upplysning
saknas om beloppet af tjenstemännens nuvarande sportler.
Väl är det sarint, att sådana sportler årligen uppgifvas till
bevillnings-taxeringarne; men alt dessa uppgifter icke kunna
i nu förevarande fall tjena till efterrättelse, är nogsamt
kändt. Lika med Kongl. Majit, bar Utskottet derföre funnit
nödigt att från tjenstemännens löneinkomster skilja och till
Staten indraga sportler i allmänhet, emot ersättning genom
förhöjning al lönerna; ty här gifvas blott två alternativer:
antingen skall någon löneförhöjning icke beviljas, eller, om
den beviljas, måste sportlerna skiljas från de egentliga lö¬
nerna. Utskottet har således följt samma grund, som Kongl.
874
Maj:t, och varit blottställdt för samma följd, eller att genom
sportlernas indragning en och annan tjensteman kunde kom¬
ma att förlora i inkomster, derest han tillträder beviljad
löneförhöjning. Men sådana speciela undantags-förhållanden
synas icke böra utgöra hinder för den allmänna regleringens
tillvägabringande. Jag tror alltså, att någon giltig anledning
icke förefinnes till anmärkning emot Utskottets förslag, och
anhåller, att Ståndet måtte detsamma bifalla.
Sidan 651.
Herr Björck: Det kunde ej fela, att i förevarande
fråga det gamla tvisteämnet, angående de tjenstemännen på
grund af deras fullmakt tillkommande rättigheter, skulle
blifva föremål för undersökning. Med Herr Stolpe är jag
ense deruti, att Kongl. Maj:t och Rikets Ständer ega rätt
att bestämma tjenstgöringen inom de särskilda embetsver-
ken; och, om sä är, följer deraf, att tjenstemännen icke, på
grund blott af en förändring i tjenstgöringen vid innehaf-
vande tjenst, äro berättigade till löneförhöjning. Deremot
skiljer jag mig från Herr Stolpes åsigt i så måtto, som jag
icke, lika med honom, utgår från den grundsats, att tjenste¬
männen, om dem genom regleringen jemväl ålägges ökad
tjenstgöring, derföre hafva anspråk på högre löneförmåner.
Ty, om rättighet att reglera tjenstemännens göromål tillkom¬
mer statsmakterna, så kan denna rättighet icke bero af en
löneförhöjning, utan måste vara ovilkorlig. Emedlertid och
då nämnda rättighet kunnat anses tvifvelaktig, har man trott
Staten böra köpa densamma genom beviljande af löne¬
förbättring. emedan annorledes icke kunde beredas framgång
åt den önskade organisationen af embetsverken. Må man
säga, att köpeskillingen är ringa; men den eger likväl något
värde, och detta är alltid nog för dem, som, lika med mig,
anse att statsmakterna, utan uppoffring af sådan beskaffenhet,
ega rätt att föreskrifva ändringar i afseende å den hvarje
tjensteman åliggande tjenstgöring.
1 afseende å det i momentet lit. c föreslagna vilkor,
har man anmärkt, att Utskottet icke bibehållit den inskränk¬
ning deri, som i den Kongl. Propositionen blifvit gjord ge¬
nom antagandet, att ingen tjensteman finge till lägre tjenste-
grad förflyttas. Jag får, i anledning häraf, erinra, att be¬
stämmelserna i den Kongl. Propositionen'grundas på en ny
uppgjord gradindelning af tjensterna inom de särskilda em¬
betsverken, hvilken indelning icke kunnat af Utskottet god¬
H75
kännas och, såsom jag hoppas, icke eller skall af Kikets
Siänder antagas. Den omständighet, att 1111 icke finnes nå¬
gon viss gradation, enligt hvilken alla tjenster ined lika lön
hänföras till en och samina grad, har tvungit Utskottet till
det mödosamma företag att lör hvarje särskild tjenst pröfva
och bestämma det erforderliga beloppet, hvilket icke varit
behöflig!, derest vissa tjenstegrader, lika för samtliga em-
betsverken, varit stadgade. Icke destomindre har man kland¬
rat, alt Utskottet icke lågt en sådan gradindelning till
grund för sitt förslag. Min fulla öfvertygelse är dock, att,
om Utskottet heträdt denna väg, resultatet skulle blifvit i
många afseenden orättvist. För öfrigt har Utskottet trott
en noggrannare utredning af ämnet förut böra ske, på det,
när nästa Riksdag inträffar och, såsom det är att hoppas,
en definitiv reorganisation af embetsverken då kommer att
företagas, åtminstone något förarbete måtte vara undangjordf,
en eller annan vigtig princip på förhand uttalad. Att, med
hänseende till ändamålsenligheten al en sådan organisation,
ifrågavarande i mom. lit. e uppställda vilkor innefattar stor
säkerhet, kan icke förnekas; och för syftemålets vinnande
erfordras Konungens och Rikets Ständers gemensamma med¬
verkan. Slutligen tillåter jag mig erinra, att den af en del
talare yttrade farhåga, att tjenstemännen, i följd af den före¬
slagna bestämmelsen, skulle blifva underkastade förmäns
godtycke i afseende å tjenstgöringen, är destoniera ogrundad,
som beslutanderätten i frågor 0111 förändring af tjensteinäns
embetså ligganden tillkommer regeringsmakten, men icke
embetsverkens chefer. Af dessa skäl, tillstyrker jag bifall
till Utskottets förslag.
Sid. 6(>3.
Herr Björck: Den i förevarande moment föreslagna
bestämmelse alser att undanrödja hinder för verkställigheten
al den förändrade reglering af Rikets Hof-Rälter, som af Stats¬
utskottet blifvit tillstyrkt och, efter hvad jag hoppas, äfven
kommer att af Rikets Ständer godkännas. Såsom bekant
är, upptager den nuvarande staten för Hof-Rätterna flere tjän¬
ster, hufvudsakligen Canzlistbefaltningarne, hvilka äro äm¬
nade att vid den nya organisationen indragas. Man kan icke
beröfva dessa tjensters innehafvare deras löner, hvilka der¬
före ansetts böra, fortfarande, utgå efter nu gällande stat.
Men då någon definitiv reglering 1111 icke kunnat ske, har
Bor g.-Stånd. »rot. vid Iiilcsd. 1836—1857 II. 87
«76
Utskottet ansett sig böra föreslå, att nyssnämnda och öfriga
till indragning afsedda tjenster vid inträffande ledighet icke
måtte tillsättas annorlunda, än tills vidare. Genom anta¬
gande af detta förslag, hvilket således är af nödvändigheten
påkalladt, kan icke uppstå någon våda, och jag tager mig
derföre friheten yrka bifall dertill.
Sid. 663, sednare yttrandet.
Herr Björek: Det vill synas, sorn Herr Stolpe skulle
taga för afgjordt, att ett alldeles nytt samhällsskick kommer
att hos oss införas, och jag ber derföre få erinra, att frå¬
gan inskränker sig till den nu beslående statsförfattningen.
Vi känna alla, eller böra åtminstone känna, innehållet af
Kongl. Maj:ts Proposition, och att bland deruti föreslagna
nya tjenster icke finnes någon domarebefattning. Hvad
Herr Stolpe i afseende derå anmärkt är således icke af äm¬
nets beskaffenhet påkalladt och kan ej eller ega någon prac-
tisk betydelse. Men det af Utskottet här föreslagna stad¬
gande afser att bereda tillfälle för Rikets Ständer att vid
nästa Riksdag, i sammanhang med den allmänna reglering,
som då torde komma att ske, företaga ytterligare pröfning
af de löner, hvilka nu skola anslås. Det låter sig nemligen
tänka, att innan nästa Riksdag förändrade lörhållanden in-
trädt, och att Rikets Ständer deraf finna sig föranlåtne att
ställa löneregleringen på provisorisk fot. I detta läll skulle,
derest de nya tjenster, som nu äro i fråga, blefvo definitivt
tillsatta, sådant utgöra ett hinder för Rikets Ständer att
derom förordna hvad omständigheterna kunde fordra. Det
förbehåll, som i momentet förekommer'derom, att aflöningen
för de nya tjensterna skall utgå i mån af tillgång och se¬
dan samtlige inom verket förut varande löntagare af an¬
slagssumman för verket åtnjutit sin tillständiga rätt enligt
stadgade grunder, hor sin närmaste tillämpning på Hof-Rät-
terna, der, enligt förslaget, flera nya Notarietjenster komma
att inrättas, men åtskilliga af de nuvarande tjenstebefattnin-
garne deremot indragas, i den mån deras innehafvare ingå
på den nya staten.
Hvad angår den af Herr Stolpe vidrörda frågan om in¬
rättande af nya Professioner vid Universiteterna, är förslag
derom så väl af Kongl. Maj, som af enskilde motionairer
framställdt. Om det framdeles blifver beslutadt, att sådana
nya tjenster skola tillsättas, men man anser olämpligt att
underkasta deras blifvande innehafvare det i förevarande
877
moment föreslagna förbehåll, så äro Rikets Ständer oför- *
hindrade alt i afseende å nämnda tjenster särskildt förordna
hvad skäligt finnes. Men såsom grundsats eller allmän re¬
gel bör dock fastställas hvad Utskottet här föreslagit. Jag
yrkar alltså bifall lill momentet, under förklarande att, i
händelse detsamma varder af Rikets Ständer godkändt, jag
framdeles, om och när fråga blir om inrättande af nya läro¬
stolar vid Universiteterna, icke skall underlåta att göra hem¬
ställan om undantag för dem från den i förutnämnda hän¬
seende meddelade allmänna föreskrift.
Sid. 707.
Herr Björck: De talare, som hafva sökt ådagalägga,
att Presidenternas göromål nära kunna jemnföras medJusti-
tiae-Rådens och ledamöternas i Hof-Rätterna, synas mig der¬
uti hafva misslyckats. Om man också icke kan bestrida,
att åtminstone Presidenten i Götha Hofrätt går upp på em-
betsrummet kl. 10, tror jag likväl, att han är närvarande
blott på den division, der de löpande göromåleu förekomma,
och att han sällan har något hemarbete, hvadan han således
är upptagen endast 8 dagar i veckan under de timmar, ses¬
sionerna räcka, och således icke besvärad af någon ansträn¬
gande sysselsättning. Detta förhållande anser jag icke kunna
bestridas.
Betraktar man åter frågan om en högre lön, oberoende
af arbetet, så tror jag, att något skäl dertill icke förefinnes.
Stats-Utskottet har nemligen föreslagit för Presidenterna
3.000 R:dr mera, än för de äldsta ledamöterna, hvilka icke
hafva att hoppas någon befordran; och då man dessutom
ser, att till dessa höga platser personer kunna befordras
från att vara, till och med, endast Assessorer, synes Ut¬
skottets förslag böra vinna bifall. Ett skäl, som inom Ut¬
skottet hufvudsakligen gjorde sig gällande vid bestämmande
af lönen för Presidenterna till 8,000 R:dr. var det, att Pre¬
sidenterna, icke i Hof-Rätterna, men i Rikets Collegier, in¬
kommit med förslag öfver den löneförhöjning, som de ön¬
skade erhålla. Dessa hafva alla fordrat 7,000 R:dr, med •
undantag af en, som begärt 7,800 R:dr, och en, för hvilken
fordrats 8,000 R:dr. Kongl. Majit har i detta fall förfarit
likasom annars. Han höjde lönen för Presidenterna med
4.000 R;dr utöfver det belopp, som högst blifvit begärdt.
Deremot ansåg Utskottet sig hafva skäl att stanna vid den
af vederbörande sjelfve högst begärda summan, helst Utskot-
878
tet var öfvertygadt att Presidenterna i Hot-Rätterna borde kunna
nöja sig med samma belopp, som Presidenterna i Collegierna,
af hvilka de i Kammar-Collegium och Kammar-Rätten äro
Chefer lör stora embetsverk. Den stora frikostighet, som i
det Kongl, förslaget gjort sig gällande, har Utskottet icke
kunnat godkänna, men ansett sig hafva beviljat tillräck¬
lig löneförhöjning, dä den högst begärda summan blifvit
tillstyrkt.
Sidan 711.
Herr Björck: Orsaken dertill, att lönerna för Secrete-
rarne i de särskilda Hof-Rätterna blifvit föreslagna att utgå
med olika belopp, är den, att Secreterarnes andelar i sport-
lerna, till följd af målens större eller mindre antal, men
ännu mera på grund af olika arbetsfördelning inom de sär¬
skilda Hof-Rätterna, uppgå till väsendtligt olika belopp. Jag
har dock icke begärt ordet, för alt yttra mig om de före¬
slagna lönebeloppen, utan lör att besvara Herr Stolpes på¬
stående om sportel-indragningen. Hvarken Kongl. Majit eller
Utskottet hafva föreslagit någon indragning af sportlerna för
Hof-Rätternas tjenstemän. I princip-betänkandet föreslog Ut¬
skottet, att de tjenstemän, hvilka tillhörde Rikets Collegier,
och tillträda löneförbättring, skulle afstå från sportler af lö¬
sen för verkens utgående expeditioner, hvarmed dock diarii-
bevis och afskrifter icke borde förstås. För domstolar och
således äfven för Hof-Rätterna skulle sportelsystemet der¬
emot komma ätt fortfara, med rätt för Kongl. Majit att, lika¬
som hittills, bestämma tillökning deruti, enligt Expeditinns-
taxan.
Sidan 712.
Herr Björck: Den af Herr Uppling uttalade princip,
att en tjensteman, äfven om fråga är om hans öfverflyttande
på indragningsstat, skulle erhålla förhöjning al sin lön, kom-
me att leda derhän, alt lian finge räkna sig tili godo en dy¬
lik förhöjning, äfven om densamma egde rum först efter det
tjensten blifvit indragen. Om Ståndet beslutar indragning af
Ivrigs-Hof-Rätten oell derom a Hå ter skrifvelse till Kongl.
Majit, så vöre det underligt, i händelse denna skrifvelse
blefve bifallen, att nu Öka lönerna för nämnda verks tjen¬
stemän och sedan föra opp dem på indragningsstat med bi¬
behållande af de förhöjda lönerna. En sådan åtgärd synes
vara att betunga Statsverket alltför mycket. Dessutom är
879
det bekant, att, till följd af väckt motion om Krigs-Hof-
Rättens indragning, fråga derom hos Allmänna Besvärs-och
Economie-Utskottet förevarit, och att Utskottet beslutat till¬
styrka en sådan indragning. Under sådana förhållanden, sy¬
nes Stals-Utskottet hafva iakttagit all grannlagenhet mot Ri¬
kets Ständer, då det icke velat aå deras pröfning af denna
fråga i förväg. Om Rikets Ständer nu besluta, att denna
Hof-Rätt icke bör finnas, så är det ej eller lämpligt att
tjenstemännen derstädes erhålla högre löner och sålunda
komma att belasta Statsverket. Att lägga Betänkandet med
ogillande till handlingarne, (inner jag icke vara på några
skäl grundadt, utan begär bifall till förevarande punkt.
Sidan 71-1.
Herr Björck: Utgifterna för fångvården år 1855 hafva
ansetts kunna beräknas till en million R:dr Banco. Nu bar
det blifvit föreslaget att förslagsanslaget för fångars vård
och underhåll måtte ökas med 195,000 R:dr R:mt och så¬
ledes bestämmas till 1,155 000 R:dr Runt, hvadan man så¬
ledes påräknat en nedsättning i kostnaderna. Stats-Utskot-
tet har dervid bemödat sig om att beräkna förslagsanslaget
så, att det träffar det rätta; och då omlörmälda förhållande
innefattar en vacker förhoppning för framtiden, bifaller jag
Utskottets tillstyrkan.
Sidan 715.
Herr Björck: Af den utaf 1855 års Stats-Revision af-
gifna Berättelse inhämtas, att det till fångars vård och un¬
derhåll anvisade förslagsanslag blifvit till byggnader och re¬
parationer af fängelser användt. Häraf synes, att Fång-
vflrds-Styrelsen och Regeringen uppfattat detta förslagsanslag
sålunda, att nya fängelse byggnader skulle kunna uppföras,
utan att man derförinnan behölde inhemta Rikets Ständers
yttrande om det fängelse-system, som dervid borde följas.
Om medel sålunda skulle kunna dragas från ett anvisadt
föremål till ett annat, skulle oreda deraf blifva följden.
Stals-Utskottet har emellertid icke ställt Fångvårds-Styrel-
sen i förlägenhet om medel för nybyggnader, ty Utskottet
har i 9 punkten anvisat medel för underhåll af läns- och
kronohäktet^ hvarunder äfven kunna inbegripas mindre ny¬
byggnader. För den händelse, att ett större fängelse skulle
nedbrinna, så finnes, enligt hvad allmänt kändt är, medel
för utomordentliga fall, ställda till Kongl. Majrts Nådiga
8HÖ
disposition. Jag menar nemligen lilla credilivet, hvilket,
ehuru hittills hufvudsakligen användt för militära ändamål,
likväl icke uteslutande derlör är afsedt. J)å staden Amål
brann, användes i och för dess tomtreglering en del af det
lilla credilivet. En sådan åtgärd kan jag visserligen icke
godkänna, men för sådana ändamål, som Herr Hasselrot upp¬
gifvit. tror jag det lilla credilivet gerna kunna användas. Jag
är ölvertygad, att man har anledning att begränsa Fång¬
vårds-Styrelsens utgifter, och, ehuru man måste erkänna,
att denna Styrelse sökt att förskaffa tångarne nödigt arbete,
tror jag dock, att Styrelsen gått kanske nog långt i att för
detta ändamål anvisa förlag. Jag bifaller Utskottets hem¬
ställan.
Sidan 787.
Herr Björck: Jag kan icke finna annat, än att gåfvor
och testamenten egna sig särdeles väl för beskattning. I
andra länder har man till och med ifrågasatt bevillning å
ari. Är nu arf lämpligen föremål för beskattning, så må¬
ste gåfva vara det än mera, ty mottagaren har icke gjort
något för densammas erhållande. Hvad åter conlrolen be¬
träffar, så nekar jag icke till, att den är besvärlig, dock icke
i högre grad, än att man rätt väl kan gå i land dermed
Jag bifaller Betänkandet.
Sidan 788.
Herr Björck: Mod Herr Gråå kan jag icke förena mig
om lämpligheten af en progressiv scala vid beskattningen
af gåfvor och testamenten, då en sådan princip icke är i
andra fall stadgad. Vi skulle derigenom komma in på en
alldeles ny bana.
Sidan 797.
Herr Björck: Det är icke så alldeles helt med Sven¬
ska folkets rätt att sig sjelf beskatta. Vi veta nemligen att
de af Ifiks-Ståndens deputerade upprättade markegångstaxor
kunna af Kammar-Collegium ändras och således en annan
beskattning påläggas folket, än den, som är grundad på Ri¬
kets Ständers och deras deputerades tillgöranden. Såsom
motiv för afstyrkaude af Matis Perssons motion, har Utskot¬
tet anfört »att de åt bemälde embetsmän lemnade uppdrag
881
och rättigheter synts Utskottet i högsta målto nyttiga och
nödvändiga i och för den tillsyn och conlrol öfver en jem-
nare och rättvisare beskattnings iakttagande». Det är dock
stadgadt, alt Konungens Befallningshafvande och Ofver-Ståt-
hållaren icke ega någon rösträtt, och alt de jemväl skola
vara utan inflytande på bestämmelserna. Likväl linner jag
icke, att så här förhåller sig. Jag skulle derför vara be¬
nägen att underskrifva motionen, om jag hade hopp om
framgång, men då föga utsigt dertill förefinnes, vill jag blott
förklara, det jag icke biträder Utskottets motiver.
Sidan 817. x
Herr Björck: Om jag jemnför grunden för omröst-
ningssättet inom Taxerings-Comitéerne med de förutsätt¬
ningar, som bestämma sättet för voteringarne hos Rikets
Ständer, så tror jag mig finna, att anledningen, hvarför om¬
röstningen hos de sednare sker med slutna sedlar, härfly¬
ter från sjelfskrifvenheten hos ett utaf våra Riks-Stånd, och
att dess ledamöter icke äro ombud, utan blott utöfva sin
egen personliga rätt, hvaremot samtlige ledamöterna i Taxe-
rings-Comitéerna äro valde och sjelfskrifvenhet der icke
eger rum. Det är ock med afseende å Ridderskapets och
Adelns sjelfskrifvenhet, som våra grundlagar stadga sluten
omröstning. Så snart detta Stånds sjelfskrifvenhet försvin¬
ner, så skall derföre äfven det slutna omröstningssättet vid
våra Riksdagsförhandlingar upphöra. För att vid inträffande
fall afgöra, hvilketdera voteringssättet är lämpligast, behöfver
man, enligt min tanke, blott löija den theorie, att, då om¬
budsmanskap är i fråga, bör öppen, men, i annat fall, slu¬
ten omröstning begagnas. Dä nu det förra inträffar med
Taxerings-Comitéerna, bör det öppna omröstningssättet der¬
städes bibehållas; hvadan jag yrkar bifall till Utskottets Be¬
tänkande,
Sidan 820.
Herr Björck: Jag anser, likasom Herr Hasselrot, det
vara anmärkningsvärd!, att Herr Stolpe, som framhållit det
förhållande att Taxerings-Comitéernas ledamöter icke lill
alla delar iakttagit sina skyldigheter, utan rätt ofta åsido¬
satt hvad dem i deras befattning ålegat, nu likväl kan tro,
att dessa ledamöter af ifrågavarande ed kunde vara bundne
och, på sådan grund, fordra densammas bibehållande. En
SSJI2
hvar mäste ock finna, att en ledamot uti Taxerings- oell
Pröfnings-Comité, hvilken icke känner Bevillnings-Förord-
ningen, skall ofta nog befinna sig i den största samvets-
trängsel, orsakad blott af fruktan att, mot sin vilja, begå
mened. Jag kan icke underlåta anmärka, det Herr Stolpes
framställningar i detta ämne synas mig afse mera stora ord,
än verklig sak.