598
Den 15 September.
icke ega förmåga att inrätta egna sådana Banker. Dessutom
är det ganska möjligt, att inga Filial-Banker inrättas före
nästa Riksdag, och under tiden skulle dessa 600,000 R:dr
dragas från allmänna rörelsen, der de nu användas. Jag får
således begära afslag å inbjudningen.
Herr Berger: Jag vill icke nu inlåta mig i pröfning af
hvad, som är i hufvudsaken det ändamålsenligaste eller icke.
Frågan derom är redan förut två särskilda gånger af Borgare-
Ståndet behandlad och afgjord. Men det förundrar mig, att
åtskiliige Ledamöter, som då uppträdde till försvar derför,
att ifrågavarande fond skulle bibehållas oförändrad, nu, så
kort tid derefter, äro af motsatt tanke. Af hvad tanke man
än må vara, anser jag likväl, att det är nödvändigt, att
Borgare-Ståndet vidblifver sitt förut fattade beslut och låter
frågan bero på förstärkt Banco-Ulskott, hvilket är den utväg
för frågans lösning, som med grundlagen mest öfverens-
slämmer, helst ock ett antagande af inbjudningen vore ett
upphäfvande af det beslut, Borgare-Ståndet tvänne gånger
fattat.
Man har visserligen redan talat om dispositionen af de
medel, som skulle från discontrörelsen indragas; men jag
erinrar, att fråga härom nu icke kan uppstå, dä vi endast
hafva att afslå eller antaga inbjudningen; och då i allt fall
ovisst blir, huru dessa medel, om de indragas, komma att
disponeras, anser jag, att Borgare-Ståndets beslut bör hållas
i helgd, och att det må bero på förstärkt Banco-Utskott att
afgöra, om någon indragning å fonden skall ske eller icke.
Herr Schwan: Då denna fråga vid ett föregående till¬
fälle handlades inom Ståndet, var jag beklagligtvis hindrad
att vara närvarande. Jag skulle eljest icke hafva underlåtit
att rösta för den ifrågasatta indragningen å fonden för utlå¬
ning med omsättningsrätt. Om sjelfva saken vill jag nu icke
börja någon discussion, men jag kan likväl icke underlåta
nämna, att, så vidt jag erfarit under de 20 å 50 år tillbaka,
som jag följt med de allmänna angelägenheterne, alla Finance-
Comitéer och en mängd erfarne och sakkunnige män en¬
hälligt yttrat sig för Disconternas successiva indragning.
Man misstager sig mycket på det fördelaktiga i discont-
lånen. Dessa lån äro förenade med så dryga omkostnader,
att låntagaren får vidkännas det värsta procenteri, som lag¬
ligen kan drabba någon. Isynnerhet blifva de små lånen
för låntagarne högst onereusa.
Den 15 September.
599
Jag påminner mig här ett ganska träffande yttrande af
en aktad famillefader och handlande i Stockholm, som hade
två söner, den ene handlande, och den andre, vid namn Axel,
engagerad i Disconten. Då fadren vid ett tillfälle utaf en
vän tillfrågades, huru hans söner togo sig ut, svarade han:
det går isynnerhet Axel väl, ty han lefver på det allmänna
eländet.
På grund af den åsigt, jag uttalat, förordar jag anta¬
gande af Banco-Utskottels inbjudning.
Herr Grape: Jag har förut uttalat min åsigt i frågan,
och, såsom följd deraf, anhåller jag, att inbjudningen måtte
antagas. Med anledning af en talares yttrande, att ifråga¬
varande indragning skulle föranleda till en strypning i all¬
männa rörelsen, tror jag, att detta icke blir förhållandet,
enär jag hoppas, att ytterligare en och annan Filial-Bank i
landet skall uppstå. Till stod derför, ber jag, att utur sista
revisions-berättelsen, rörande Filial-Banken i Gefle, få anföra,
att vid Bankårets slut den 30 sistlidne Junii voro utlånade:
emot vexlar 151,635 R:dr 16 sk., emot adier och varor
m. m., 121,653 R:dr 16 sk., emot säkerhet i fast egendom
42,400 R.dr, och, emot annan säkerhet, 227,500 R:dr, eller
tillsammans ett belopp af 522,968 R:dr 52 sk. banco.
Det är otvifvelaktig!, att utlåningen sker på ett ända-
målsenligare sätt i provincerna, der Styrelsen bättre är i till¬
fälle att känna låntagares omständigheter och förmögenhets-
vilkor, än i Stockholm, hvarest dessutom dryga kostnader
orsakas de lånsökande. Jag förordar antagande af inbjud¬
ningen.
Herr Palander: 1 allmänhet är jag icke någon syn¬
nerlig vän af att antaga eiler till de respectiva Med-Stånden
aflåta inbjudningar. Jag anser, att Borgare-Ståndet bör, för
sin del, besluta fritt, och helst i de flesta läll afslå inbjudnin¬
gar. Det är dock, eget nog, förhållandet inom detta Stånd,
att man oftast vill afslå hvarje inbjudning, då man lika ofta
aflåter sådana. Då Ståndet i allmänhet icke antager inbjud¬
ningar från andra Stånd, så kan man icke vänta, att dessa
skola ingå på Borgare-Ståndets. Om likväl någon inbjudning
bör antagas, så är det denna. Skälen derför äro anförda af
flere talare så väl nu, som förut. Vi veta, att det beslut,
Borgare-Ståndet fattat i denna fråga, tillkom blott med en
rösts pluralitet, hvilket bevisar, att majoriteten och minorite¬
ten voro hvarandra så nära, att inbjudningens antagande, af
detta skäl, synes böra kunna ifrågasättas.
eoo
Den 15 September.
Man har åberopat, att ISnsökande i Disconten skulle
igenom ifrågavarande indragning beröfvas bifall till sina an¬
sökningar, men det är naturligt, alt, om dessa 600,000 R:dr,
som skola indragas, icke utlånas från Banco-Disconten, så
komma de i stället att utgå från Filialbanker, och det är
alldeles detsamma för lånsökande, om de få sina iånebehof
uppfyllda genom Banco-Disconten eller Filialbanker. För
min del, får jag alltså förorda antagande af ifrågavarande in¬
bjudning.
Herr Rydin: Till en början får jag hemställa, om
Herr Talmannen här kan framställa proposition på anta¬
gande af inbjudningen. Visserligen förekomma inbjudningar
ofta, men då har det varit fråga om modificationer uti beslut,
som blifvit fattade. Här är det åter fråga om rakt afslag
och förkastande af hvad Borgare-Ståndet två gånger förut
beslutat, hvilket jag anser vara grundlagsvidrigt. Detta be¬
slut bör ega bestånd, och jag betviflar, att Herr Talmannen
grundlagsenligt kan framställa proposition på bifall till in¬
bjudningen.
Hvad sjelfva saken angår, så veta vi för det första icke,
om några Filialbanker blifva inrättade, och för det andra har
man icke funnit dem hittills vara så förträffliga. Herr Wijk
har här åberopat Uddevalla, som han förmodat skola skynda
att tillegna sig en sådan låneanstalt, och att lånsökande der¬
igenom skulle få kortare väg, men några mil är en småsak,
fin småsak är deremot icke den indragning, man nu vill göra
af dessa 200,000 R:dr, hvilket skall medföra en betydlig
minskning för allmänna rörelsen, synnerligast för städernas
innevånare. Det rosenskimmer, man utbredt öfver dessa
Filialbanker, kan jag icke fatta. Ännu är det tid nog att
utgjuta sig i loford öfver dem. För Banken skall denna Fi¬
lialbankrörelse medföra ränteförlust. Man bör icke under¬
gräfva en lånefond, som länge exsisterat till allmän belåten¬
het. Att Banken icke förlorar på Discontrörelsen, är utredt.
Tvärtom är denna fond den enda, på hvilken Riks-Banken
kan erhålla så hög ränta, som fem procent, och de förluster,
Banken kan få vidkännas, ersättas tillfullo af straffräntan.
För min del, kan jag icke annat, än afslå inbjudningen och
får förnya min hemställan, om Herr Talmannen kan fram¬
ställa proposition på antagande af denna inbjudning.
Herr Wallenberg: Såsom ledamot af Banco-Utskottet,
anser jag mig böra redogöra för fondernas ställning, och
huru de komma att se ut, i följd af de beslut, som blifvit
Den 15 September.
601
fattade. Af de 2,100,000 R:dr, som Banco-Utskottet före¬
slagit att afsöndras från de olika lånefonderna, äro följande
dispositioner redan gjorda: nemligen af Ridderskapet och
Adeln 1,100,000 till sådana Filialbank er, som inrättas, för att
ersätta upphörd Privatbank, och af Preste-Ståndet 1,500,000
lör samma ändamål, men af Bonde-Ståndet blott 700,000.
Således behagade Herrarne finna, att genom 5 Stånds beslut
700,000 R:dr äro afsatta för omförmälda ändamål. Huru¬
vida det skall blifva mera, kommer att bero på förstärkt
Banco-Utskott.
Dernäst komma sådana Filialbanker, som bildas utan än¬
damål att ersätta upphörd Privatbank. För detta ändamål
har Ridderskapet och Adeln icke gjort någon disposition, men
deremot de öfrige Stånden, af hvilka Preste- och Bonde-
Ståndet slädnät vid olika summor. Der finnas redan dispo¬
nerade 800,000 R:dr, hvarpå vi hafva 5 Stånds beslut. Om
mera skall anslås, kommer likaledes att bero på förstärkt
Banco-Utskott. Nu har likväl Ridderskapet och Adeln fattat
det beslut, att 1,000,000 R:dr skola afsättas åt Hypotheks-
föreningarne.
Då emedlertid nämnde Stånd ar ensamt om detta be¬
slut, måste det fatta ett annat, och det är då troligt att det
uppflyttar denna million till Filial-Banker. Huruvida 600,000
R:dr af dessa medel skola förblifva i allmänna Discontfonden,
kommer, derest inbjudningen icke antages, att bero på för¬
stärkt Banco-Utskott. Men jag får härvid fästa uppmärk¬
samheten derå, hvarföre denna inbjudning företrädesvis bör
antagas. Om man vill komma så nära, som möjligt, 1,500,000
R:dr, så bör inbjudningen antagas, emedan ifrågavarande
■600,000 då läggas till de 800,000, som blifvit alsatte för
Filialbanker utan ändamål att ersätta upphörd Privatbank.
Om deremot Ståndet vidhåller sitt beslut och frågan kom¬
mer till afgörande i förstärkt Banco-Utskott, så är det san¬
nolikt, att dessa 600,000 R:dr läggas till de 700,000, hvilka
blifvit skrinlagde för Filialbanker, som bildas i ändamål att
ersätta uppbörd Privatbank.
Jag får vidare lästa Ståndets uppmärksamhet derå, att
den ifrågasatta förminskningen icke är en indragning, utan
tvärtom ett förökande af lånetillgångarne. Om dessa 600,000
R:dr användas till Filialbanker, så fordras det, att deiegarue
skola tillskjuta 25 procent, eller 200,000 R:dr. Man får så¬
ledes eri lånetiilgång af 800,000 lUdr, i stället för 600,000.
I följd häraf, gör man i sjelfva verket icke någon indragning,
602
Ven 15 September.
utan egentligen en utflyttning af medlen till orterna, der de
på ett mera ändamålsenligt sätt komma den allmänna rörel¬
sen tillgodo.
Det är otvifvelaktigt, att ju närmare banker förläggas
till de orter, der någon industrie och rörelse bedrifves, desto-
mera underlättas den allmänna rörelsen, och det har länge
varit ett stort fel i vårt bankväsende, att så få lånecontoir
funnits i orterna.
Man har sagt, att det vore mindre principenligt att an¬
taga inbjudningen, då Ståndet två särskilda gånger fattat det
beslut, att någon förminskning af discontfonden icke skall ega
rum. Jag gillar visserligen denna åsigt, men här förekomma
sådana omständigheter, att man, för att få Ståndets beslut
att gå igenom, icke bör hesitera att antaga inbjudningen,
isynnerhet när man härtill lägger, att beslutet om fondens
bibehållande fattades med en knapp majoritet, hvilket skedde
under missgynnande omständigheter antingen sent på midda¬
gen, då många önskade komma härifrån, eller sent på afto¬
nen, då flere redan aflägsna! sig, och knappt två tredjedelar
af Ståndets Ledamöter voro närvarande. Då Ståndet nu är
fulltaligare, anser jag det vara skäl att åter taga frågan un¬
der ompröfning.
Herr Almgren: Det förundrar mig mycket, att man
här kunnat förespegla så stora vådor af den förevarande in¬
bjudningens antagande. Man synes hafva förgätit, att hela
fonden, hvaraf ifrågavarande lilla indragning af 200,000 ILdr
årligen i tre år föreslagits, utgör 8,000,000 ILdr, och då
alltså endast en så successiv indragning är föreslagen, borde
ingen tvekan uppstå. Af personer med full sakkännedom är
ådagalagdt, att det är vida fördelaktigare för mindre borgare,
yngre handlande och handtverkare, äfvensom tjenstemän,
hvilka behöfva använda denna lånegren, att begagna de nyare
lånesätt, som på sednare tider blifvit införda i Rikets Slän¬
ders Bank, såsom cassacreditiver, m. m., och hvarigenom
den lånsökande allmänheten har vida större fördelar, än af
dessa hittills så mycket anlitade Bancodiscontlån. Tiden sy¬
nes derföre vara inne att nu iakttaga tillfället till en för¬
bättring härutinnan genom antagande af denna Banco-Utskot-
tets inbjudning, och jag föreställer mig, att de, som hittills
uppträdt, såsom motståndare dertill, skola, vid närmare be¬
sinning, finna, att Utskottet dervid tillvägagått med all den
försigtighet, som ämnet kan fordra, och ingalunda kan sägas
Den 13 September.
603
hafva förfarit brådskande eller till mehn för den mindre rö¬
relsen. Jag tillstyrker inbjudningens antagande.
Herr Hesselgren: Oaktadt den siste värde talaren för¬
klarat sig anse den föreslagna indragningen af ifrågavarande
lånemedel icke kunna ofördelaktigt verka på Bankens låne¬
rörelse, kan jag, för min del, likväl icke biträda indragning
af dessa medel, endast för att ånyo utsläppa dem i rörelsen
under annan rubrique. Visserligen blir rörelsen med pen-
ningetillgången ökad genom Filialbanker. Men de, hvilka för
närvarande begagna sig af Biks-Bankens lånerörelse, komma
ej att få lika lätt sina behof uppfyllda genom Filialbanker¬
nas verksamhet. Till dessa personer måste man dock räkna
den större allmänheten, hvaribland industrie-idkare och mindre
handlande. Jag yrkar fördenskull, att Ståndet måtte vid¬
blifva dess förra beslut och afslå inbjudningen i denna
punkt.
Herr Henschen: Man har här talat om lån på billi¬
gare vilkor, om Finance-Comitéens åsigter, om allmänt elände,
m» m., men synes alltför mycket utgå ifrån det förmyndare¬
system, som länge varit gällande i Sverige, i afseende på
industrie och rörelse. Den talare, som nu företrädesvis för¬
ordat detsammas vidare tillämpning, har dock allt för ljust
omdöme, att jag skulle tro honom hylla denria grundsats i
öfrigt.
Dyrhefen å lån i offentliga cassör beror endast derpå,
huruvida man dertill behöfver commissionairer. Denna kost¬
nad måste dock i allmänhet underkasta sig alla de, som bo
utom stad, afven derest banker i orterna inrättas. An¬
nars är postporto vanligen enda skillnaden i kostnaden för
dessa lån.
Voro de olyckor, man sagt drabba genom Biks-Bankens
discontrörelse, verkliga, så skulle sannerligen dess lånefon¬
der icke vara så upptagna, som de merändels varit. Man
har till och med sagt, att lånesökande der någon gång må¬
ste vänta sex veckor, innan lånen utfalla, och att fonderna
äfven äro anlitade af de produetiva classerna, och ej egentli¬
gen af embets- och tjenstemän. Härtill kommer, att Banco-
disconten lemnar lån på längre omsättningstid, än andra
banker, hvilket gör, att nybegynnare i handtverk och närin¬
gar derigenom hafva god hjelp, enär, sedan de flere tillsam¬
mans tagit ett discontlån och dermed försett sig med arbets-
lorlag, detta lån småningom afbetalas med deras arbetsför¬
tjenst. På detta sätt har mången fattig lagt grund till en
GOi
Den t5 September.
blifvande välmåga, och jag vet ej, hvarföre man då skalf
nyttja den der frasen om de olyckliga discontlånen, och att de
utgå till improduetiva föremål. Under en föregående discus-
sion har väl sagts, att man endast bör belåna de fordringar,
man redan skaffat sig; men detta hindrar jn ej, att man äf¬
ven förut, i förlitande på sitt arbete, såsom ett slags pant,
genom lån grundlägger sin rörelse. Vi se uti tvisten härom
endast ånyo striden emellan de faltige och rike, dem, som
vilja rikta sig i stort, och dem, som måste åtnöja sig med
en ringare förtjenst. Om Bankens discontrörelse indrages,
blir följden den, att mindre näringsidkare falla i procentare-
händer och få betala sina förlager dyrare.
Man har äfven sagt, att Baneodisconten gör stora förlu¬
ster på sin lånerörelse. Jaa bar deltagit i Bancorevisioner
och dervid förnummit, att dessa förluster icke öfverstiga 5
procent å räntan.
Om ifrågavarande lånemedel ändlligen skola indragas,
må det då ske, sedan Filialbanker med tiden uppkommit,
men icke blott under oviss förhoppning om sådanas bildande.
Jag yrkar, för närvarande, att Ståndet, vidblifvande dess
förra beslut, afslår förevarande inbjudning.
Herr Billström: Jag delar fullkomligt den af Herr Ry¬
din uttalade åsigt, att det icke är förenligt med grundlagarne
och den helgd, som bör tillkomma ett Riks-Stånds fattade
definitiva beslut, att, på inbjudning af något annat Stånd,
upphäfva detsamma och öfvergå till en alldeles motsatt me¬
ning. Ensamt detta utgör tillräckligt skäl för mig att af¬
styrka antagande af förevarande inbjudning. Man har åbe¬
ropat, att äfven Borgare-Ståndet begagnat sig af detta för¬
faringssätt och inbjudit Med-Stånden att instämma i Borgare-
Ståndets beslut. Jag vet detta alltför val och har sjelf del¬
tagit uti inbjudningar från detta Stånd; men dessa hafva
aldrig sträckt sig derhän, alt äska, det något annat Stånd
skulle helt och hållet frångå fattade beslut och antaga, hvad
som befunnits deremot stridande, utan blott afsett mindre
jemnkningar eller redactionsförändringar. Det har tillika blif¬
vit insinueradt, att nödvändigheten eller åtminstone conse-
qvencen skulle fordra, alt den ifrågavarande inbjudningen
möttes med bifall, enär Borgare-Ståndet beslutat afsätta en
större summa till understöd vid bildande af Filialbanker, äf¬
vensom att den ifrågasaita förändringen ingalunda medförde
någon minskning i lånetillgångarne, utan fastmera skulle
åstadkomma deras ökande, helst äfven enskildes medel skulle
Den 15 September.
på lika sätt användas. Ja, delta kunde väl blifva en sanning,
om visshet funnes, att öfriga Stånden fattade lika beslut
härutinnan, som Borgare-Ståndet, så att detta blefve Rikets
Ständers. Men ännu är Borgare-Ståndet ensamt om sin me¬
ning, och här bör dessutom icke förbises, hvilka svårigheter,
som från Regeringens sida uppställts emot bildandet af Fi¬
lialbanker. Så länge Regeringen, tvärtemot Rikets Ständers
beslut, tillåter Privatbankerna att, fortfarande, utgifva sedlar
å 5 R:dr IG sk., ett förhållande, som sannolikt äfven hädan¬
efter kommer att råda, tror jag icke anledning vara att motse
nya Filialbankers uppkomst. Det enda skäl, som Regerin¬
gen anfört till stöd för afslag å gjorda ansökningar om tillå¬
telse till Filialbankers inrättande, har varit, att för orterna
beliölliga låneinrättningar, hvarmed naturligtvis menas Privat¬
banker, förut derstädes funnits.
Herr Boman, med flere, instämde.
Herr Indebetou: Jag har begärt ordet, endast för att
meddela ett par upplysningar, som torde utvisa, att en upp¬
gift af min värde kamrat å bänken bakom mig icke i allo
är öfverensstämmande med verkliga förhållanden. Han liar
nemligen sagt, att anläggning af Filialbanker icke af Regerin¬
gen tillåtits på ställen, der Privatbanker förut funnos. Filial¬
banker hafva likväl fått inrättas både i Carlskrona, der en af¬
delning af Smålands, och i Mariestad, der en afdelning af
Orebro Privatbank funnos redan, då dessa Filialbanker anla-
des. Deraf har man således icke, lika med den omnämnde
värde talaren, orsak att förmoda, det, hvad nu kan anslås till
understöd vid bildande af Filialbanker, icke varder dertill
användt; och jag finnér således deraf, och ej heller för öfrigt,
hinder att förnya mitt yrkande om bifall till Banco-Utskot-
tets inbjudning.
Herr Ekelund instämde.
Herr Björck: Jag har redan haft tillfälle att yttra
mina åsigter om sjelfva saken. I anledning af hvad den
siste värde talaren nu uppgifvit, i afseende å tillåtelsen till
inrättande af Filialbanken i Mariestad, anser jag mig böra
upplysa, att, efter hvad jag, såsom ledamot i Constitutions-
Utskottet, haft tillfälle att inhämta af derstädes granskadt
Stats-Råds-Protocoll, ansökning om anläggande af nämnde Fi¬
lialbank, då sådan ansökan första gången inkommit, verkligen
afslagits af Regeringen på den grund, att en lånebank förut
fanns i Mariestad. Ansökningen förnyades likväl snart der¬
efter och bifölls då, utan anförande af något skäl. Följakt¬
Den 13 Sep!ernber.
ligen har Herr Billström sålunda halt rätt i sin uppgift, i
afseende å Mariestad. Hvad uppgifterna om dylik anlägg¬
ning i Carlskrona angår, är verkliga förhållandet mig okändt.
Diseussionen förklarades slutad, hvarefter Herr Talman¬
nen utlät sig: I anledning af den till mig gjorda hemställan
om vägran af proposition å förevarande inbjudning till Bor¬
gare-Ståndet, får jag fästa Ståndets uppmärksamhet på det
förhållande, att dylika inbjudningar varit brukliga snart sagdt
allt ifrån Riksdags-Ordningens utfärdande, utan att, mig ve¬
terligen, från något Stånds Talmans sida åtgärd vidtagits till
inskränkning af nämnda bruk. Denna praxis har ock en
god rationel grund i behofvet att sammanjemnka, hvad fyra
Riks-Stånd beslutat, hvilken sammanjemnkning ej sällan är
enda utvägen att afbryta en eljest oupphörlig inactivitet uti
frågor, der uti besluten två Stånd slädnät emot två. Under
sådana förhållanden, tilltror jag mig icke att genom propo¬
sitionsvägran afbryta denna länge häfdade och ändamålsenliga
praxis, utan hemställer först, om Högtärade Ståndet behagar
antaga förevarande, af Banco-Utskottet gjorda, inbjudning?
Härtill svarades blandade Ja och Nej, och begärdes vo¬
tering, i aidedning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Banco-Utskottets inbjudning i Memo¬
rialet, JYs S3, pag. 6, i fråga om S0;de punkten af Banco-
Utskottets Betänkande, Ni 54, angående förminskning af fon¬
den för utlåning med omsättningsrätt, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslår Ståndet inbjudningen, med vidblif-
vande af Ståndets förut fattade beslut i denna fråga.»
Omröstningen företogs med slutna sedlar, efter upprop,
dervid Herrar Grad, Arnberg, Ekholm, Cassel, Asker, Tjern¬
berg, Wenerberg, Schenström, Hasselrot, öhrström, Wedberg,
Norman, Stenberg och Windrufva voro frånvarande. En
röstsedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öpp¬
nande Herr Talmannen biträddes af två bland Ståndets
Herrar Ledamöter, funnos innehålla 26 Ja, mot 22 Nej;
hvarigenom Ståndet således antagit Banco-Utskottets ifråga¬
varande inbjudning.
Emot detta beslut anmäldes reservation af Herr Hes¬
selgren.
I följd af detta beslut, fann Ståndet, att den af Banco-
Utskottet, för den händelse, att omförmälda inbjudning icke
antoges, föreslagna voteringsproposition förfaller.
Den 13 September.
607
Hvad i öfrigt anföres, pag. 6, uti Memorialet, Ni 5ä,
lades till handlingarne.
§ 3.
Herr Talmannen erinrade, att, enligt Ståndets den 9
dennes fattade beslut, val nu skulle företagas till utseende
af Ledamöter och Suppleanter i förstärkt Banco-Utskott,
deri, utom de förut invalde, antalet af ordinarie Le¬
damöter skulle utgöra tjuguen af hvarje Riks-Stånd; hvar¬
jemte Herr Talmannen gaf tillkänna, det Herr Talmannen
ansåg sig böra till Ståndet hemställa, huruvida Ledamot af
Ståndet, som innehar förtroendet att vara Fullmäktig i Ri¬
kets Ständers Bank eller Ledamot i någon af dess Låne-
Contoirs Directioner, borde, i sådan egenskap, anses jäfvig
eller hindrad att till Ledamot eller Suppléant i förstärkt
Banco-Utskott inväljas.
Herr Berger: Någon gång hafva väl Fullmäktige i Ri¬
kets Ständers Bank och Ledamöter i Directioner öfver Ban¬
kens Låne-Contoir förklarats jäfvige att väljas till Ledamöter
uti förstärkt Banco-Utskott. Jag tror dock ej, att sådant
blifvit någon allmän praxis, eller att detta vid alla tillfällen
iakttagits, utan fastheldre att oftast ett motsatt förhållande
egt rum; och, för min del, anser jag nämnda egenskap af
Fullmäktig eller Ledamot i Direction icke böra utgöra jäf
uti ifrågavarande fall.
Herr Indebetou: I motsats mot den föregående talaren,
tror jag, att de ordinarie Fullmäktige i Rikets Ständers
Bank, äfvensom Ledamöterne uti Directionerna för Bankens
Låne-Contoir äro jäfvige att väljas till Ledamöter i det för¬
stärkta Banco-Utskottet. Deremot tror jag ej, att Supplean-
terne kunna sättas i samma cathegorie, så vidt de icke för
närvarande äro tjenstgörande.
Herr Kock: Utan att vilja inlåta mig på någon sträng
tolkning af Grundlagarne i detta fall, anser jag mig dock
böra anföra, att jag tror mig hafva erfarit, det Borgare-
Ståndet och särskilde Ledamöter deraf ansett grannlagenhe-
ten fordra, att hvarken uti Banco-Utskott eller förstärkt
Banco-Utskott till Ledamot invälja Banco-Fullmäktig eller
Ledamot af Direction öfver något, Banken underlydande, Låne-
Contoir; äfvensom jag tror, att grannlagenheten bör förhindra
sådant, om än Grundlagen, strängt tolkad, icke bestämmer
dylikt hinder.
Herr Billström: Ehuru det förhållande, hvarpå Herr
Talmannen nu behagat fästa Ståndets uppmärksamhet, möjli-
603
örn 15 September.
"en kan föranleda dertill, att jag anses obehörig alt väljas till
Ledamot i förstärkt Banco-Utskott, och ehuru min ställning,
i afseende å den väckta frågan, således är af grannlaga art,
finner jag mig dock häraf icke böra afhålla mig ifrån att
yttra några ord till upplysning om, luiru Borgare-Ståndet
sednast förfarit vid enahanda val, jemte det jag anhåller att
få gifva tillkänna, det jag, för egen del, ingalunda eftersträf¬
va!', utan fastmer undanbeder mig att vid det förestående
valet komma i åtanka. Jag får hemligen erinra derom, att
vid 1847—48 årens Riksdag invaldes af detta Stånd Herr
Schartau till ordinarie Ledamot och Herr Hörnstein till
Suppleant i förstärkt Banco-Utskott, fastän begge dessa
Herrar då redan inträdt, såsom Fullmäktige uti Rikets
Ständers Bank; och äfven mig vederfors på samma gång ett
likadant förtroende att deltaga uti förstärkta Banco-Ulskottet,
oaktadt mitt ledamotskap i Direclionen öfver Låne-Gontoiret
i Malmö. 41:sta § Riksdags-Ordningen lärer icke eller böra
förstås och tillämpas så, att nämnda befattningar i Rikets
Ständers Bank eller dess Låne-Contoir utgöra jäf eller hinder
i förevarande fall; hvarföre jag anhåller, att sednast här
följda praxis, fortfarande, måtte lända till efterrättelse.
Discussioneri var slutad; hvarefter Ståndet beslöt, att
Ledamot af detsamma, som är Fullmäktig i Rikets Ständers
Bank eller ledamot af Directioner för något af de Banken
underlydande Låne-Contoir, eller suppléant för någon ledamot
af dessa styrelser, icke är derigenom jäfvig eller hindrad att
till Ledamot i förstärkt Banco-Utskott inväljas.
1 sammanhang härmed, beslöt Ståndet, dels, i enlighet
med af Herr Indebetou väckt förslag, att Ståndet skulle
inom sig välja sex Suppléant-Ledamöter uti ifrågavarande
förstärkta Utskott, dels att val skulle särskildt förrättas,
först till ordinarie, och derefter till Suppléant-Ledamöter i
samma Utskott; samt att valen skola ske med slutna sedlar,
deraf icke någon, så framt den gälla skulle, må innehålla namn
på förut varande Ledamot i Banco-Utskottet, och röstsedel
till Suppléantval ej eller namn å ordinarie Ledamot i förstärkt
Banco-Utskott.
Efter upprop, dervid Herrar Arnberg, Ekholm, Hörn¬
stein, Cassel, Asker, Rydin, Tjernberg, Wetterberg, Wahlund,
Schenström, Hasselrot, Ohrström, Wedberg, Sienberg och
Windrufva voro frånvarande, företogs val till ordinarie Leda¬
möter i förstärkt Banco-Utskott; hvarvid de flesta rösterne
tillföllo nedanuppräknade Ledamöter, sålunda:
Den 15 September.
609
vice Talmannen, Herr Brinck
|
43
|
röster,
|
Herr Gråå
|
43
|
»
|
Herr Schican
|
30
|
»
|
Herr Rinman
|
51
|
»
|
Herr Waern
|
28
|
»
|
Herr Björck
|
32
|
»
|
Herr Grape
|
43
|
»
|
Pierr Rettig
|
24
|
»
|
Herr Malmborg
|
31
|
»
|
Herr Berg
|
42
|
»
|
Herr Pettersson
|
11
|
»
|
Herr Falhem
|
12
|
»
|
Herr Österberg
|
13
|
»
|
Herr Cassel
|
14
|
»
|
Herr Asker
|
31
|
»
|
Herr Nordvall
|
51
|
»
|
Herr Berger
|
26
|
»
|
Herr Schenström 58
|
»
|
Herr Wahlström
|
54
|
X)
|
Herr Kistner
|
43
|
» och
|
Herr Norman
|
31 röster; hvadan desse
|
Ståndets Herrar Ledamöter blifvit tili ordinarie Ledamöter i
förstärkt Banco-Utskott invalde.
Vid häruppå, efter upprop, dervid Herrar Hesselgren,
hustaf sson, Lundh, Arnberg, Ekholm, Boman, Hörnstein,
Rydin, Tjernberg, Wetterberg, Wahlund, Stolpe, Schenström,
Hasselrot, öhrström, Wedberg, Sundblad, Sienberg och Win¬
drufva ej deltogo, företaget val tili Suppléanter å nämnda
förstärkta Utskott, tillföllo de flesta rösterna följande Leda¬
möter, nemligen:
Herr Rooth 28 röster,
Herr Trägårdh 26 »
Herr Stengvist 21 »
Herr Ekelund 20 »
samt Herrar Buman, Hagman, Stolpe och Gezelius, hvardera
16 röster.
Genom, i anledning häraf, anställda lottningar afgjordes,
att, bland de fyra sistnämnde, Herrar Boman och Gezelius
samt först i ordningen emellan desse Herr Gezelius skulle
såsom Suppléanter ingå; och skulle de utsedde Suppléant-
Ledamöterne i förstärkta Banco-Utskottet således, i mån af
behof, inträda i tjenstgöring uti nedannämnda ordning, nem¬
ligen: l:o Herr Rooth; 2:o Herr Trägårdh; 5:o Herr Sten-
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1863 — 1854. V. 39
610
Den 13 September.
qvist; 4:o Herr Ekelund, 5:o Herr Gezelius; och 6:0 Herr
Buman.
Om utgången af nu hållna val skulle vederbörande
genom Protocolls-Utdrag underrättas.
§ 6.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut och förrättade val.
§ 7.
Föredrogs ånyo Expedilions-Utskoltets på bordet hvi¬
lande Memorial, JK 8, i anledning af återremiss å samma
Utskotts förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,
JK 98.
1 sammanhang dermed föredrogs och upplästes nämnda
Utskotts förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,
JK 120, angående fiskets vid Trysunda hamn, med dertill
hörande lägenheter, försäljning till skatte.
Ståndet länn för godt att godkänna sistnämnda skrif-
velseförslag och lade ofvanberörde Memorial till handlin-
garne.
§ «•
Föredrogos och bordlädes Expedilions-Utskoltets nedan-
nämnda förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser,
nemligen:
JK 131, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens 6:le Hulvudlitel, och
JK 132, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens 7:de Hufvudtitel.
§ 9-
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskoltels Utlåtande,
JK 264, i anledning af väckta motioner om ändring i de vid
anslaget till inrättande af en technisk skola i Örebro fästade
vilkor.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes klockan 2 eftermiddagen, men sammanträdde åter,
till fortsättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 10-
Föredrogos ånyo följande Utskotts Retänkanden, Me¬
morialer och Utlåtanden, nemligen:
l:o Revillnings-Utskottets, JK 28, i anledning af Riks¬
ståndens olika beslut, angående grunderna för den blifvande
Den 13 September.
611
allmänna bevillningen, samt föreskrifterna för deras tilI-
läinpning.
Härvid förekommo:
Yttrandet, angående bevillningen af embets- och tjen-
stemäns- samt betjentes löner, m. m.
Voterings-propositionen godkändes.
Yttrandet, angående bevillningen å rörelse och näring
samt fast egendom.
Inbjudningen blef icke antagen, och de tvänne voterings-
propositionerna godkändes.
Vid Utskottets hemställan om afgifvande framdeles af
förslag till de ändringar i Bevillnings-stadgan, sorn kunde
blifva behöfliga, lät Ståndet bero.
§§ 10 och 27.
Lades till handlingarne.
§§ 10, 27 och 28.
Fjerde voterings-propositionen godkändes.
§ 27.
Inbjudningen antogs icke, och femte voterings-proposi¬
tionen godkändes.
§ 29-
Sjette voterings-propositionen godkändes.
§ 35, jemte § 145, mom. 4, och § 146.
Inbjudningen antogs icke, och sjunde, åttonde, nionde,
tionde, elfte och tolfte voterings-propositionerna godkändes.
§§ 57 och 58.
Trettonde voterings-propositionen godkändes.
§ 39.
Yttrandet lades till handlingarne.
§ 71.
Fjortonde voterings-propositionen godkändes.
§ 72, § 122 och § 136.
De, i anledning af dessa §§, meddelade yttranden lades
till handlingarne.
§ 145 mom. 2.
Femtonde voterings-propositionen godkändes.
2:o Banco-Utskottets:
JK 56, i anledning af förre Handlanden B. Petterssons
ansökning om eftergift af ölverränta å discontlån.
Godkändes.
JK 57, i anledning af f. d. Bokhållaren S. O. Billmans-
sons ansökning att åter varda insatt uti befattningen af förste
Bokhållare vid Tumba Bruk, eller ock få uppbära ett årligt
612
Den 15 September.
belopp, motsvarande de med nämnde tjenst förenade löne¬
förmåner.
Herr Kock: Den frikostighet, som vid denna Riksdag
visat sig i anslagsväg, ej blott inom Stats-Utskottet, utan
äfven i det förstärkta Stats-Utskottet, synes jemväl hafva
lått insteg inom Råneo-Utskottet. Reviset derför ligger i
detta Retänkande, hvilket man skulle tro vara beslutadt med
full enhällighet, då ej någon reservation finnes detsamma
vidfogadt, men hvilket dock tillkommit först elter en liflig
strid inom Utskottet, der votering egde rum håde i hufvud-
saken och i fråga om contra-proposition, innan man kom till
det beslut, Retänkandet utvisar, emot hvilket reservationer
afgåfvos af Ledamöter från samtliga Stånden, ehuru dessa
reservationer icke fått åtfölja Retänkandet. Billmansson hade
sökt att blifva återinsatt i tjensten, eller att få pension, meri
dessa anspråk befunnos något för starka, att kunna bifallas,
då Ranco-Fullmäktige sk il jt Billmansson från tjensten och
för sina åtgärder erhållit decharge. Erkännas måste också,
att Billmansson icke hade några rättsanspråk, enär, om han
blifvit orätt behandlad, honom stått öppet att å vederbörlig
ort öfverklaga beslutet, hvilket han ej gjort. Emedlertid
hyste de fleste inom Utskottet gynnsamma meningar emot
Billmansson, med afseende derå, att han nog hastigt måst
från bruket afflytta, samt hans talrika famille, hvarföre äfven
minoriteten ville medgifva honom ett halft års lön eller
600 R:dr banco. I denna mening har jag inom Utskottet
yttrat mig, och jag hemställer, om icke Rorgare-Ståndet
skulle vilja falla sitt beslut i öfverensstämmelse med den¬
samma. Jag anser mig dock tillika böra förklara, att jag
icke anser Billmansson rättvisligen ega anspråk på en enda
skilling, enär ingen orättvisa honom öfvergått, utan den af
Fullmäktige, åt hvilken inspectionen vid Tumba var upp¬
dragen, erter min uppfattning, handlat fullkomligt rätt i
denna sak.
Herr Almgren: Herr Kocks klagan öfver Stats-Utskoltets
liberalitet må han vända emot nämnde Utskott. Ranco-
Utskottet har ej någon anledning att taga åt sig ett dylikt
klander. Rättvisa bör alltid och emot alla utöfvas, och det
är detta Ranco-Utskottet i förevarande Retänkande gjort.
Frågan rörer en tjensteman, som på ett besynnerligt och,
såsom mig synes, orättvist sätt blifvit skiljd från sin befatt¬
ning. Jag hänvisar i detta afseende till Retänkandet, enligt
hvilket två fel blifvit lagda Billmansson tili last, det ena,
Den 15 September.
613
att han skall hafva visat missaktning och ohörsamhet emot
tillförordnade Förvaltaren, Grefve Sparre, och det andra, att
han under-den tid, då Förvaltare-tjensten var otillsatt, icke
skall hafva ådagalagt det nit för brukets fördelar, som ve¬
derbort, eller fullgjort, hvad honom, i egenskap af controllant
vid bruket, ålegat. Retänkandet utvisar vidare, att Billmans¬
son bestridt den förstnämnda anmärkningen, som ej eller i
någon mån blifvit styrkt, och att han aldrig fått förklara
sig öfver den sednare anmärkningen, utan, efter det inspee-
terande Fullmäktigen, med afseende å den missämja, som
emellan Grefve Sparre och Billmansson skall hafva varit
rådande, lillkännagifvit sig anse Billmanssons qvarblifvande
vid Tumba icke vara med brukets fördel förenligt, blifvit
från tjensten endtledigad. Det torde således vara uppenbart,
att Billmansson beröfvades sin tjenst, utan att vara öfver-
tygad om det ena af de fel, hvilka lades honom lill last,
och utan att ens hafva fått förklara sig, rörande det andra
af de fel, hvilka honom påbördades. Allt, hvad som i sjelfva
verket emot honom förekommit, inskränker sig således der¬
th], att han ej kunnat komma öfverens med Grefve Sparre.
A andra sidan har han deremot förvärfvat sig det vitsord,
att vid flera tillfällen hafva väl skött Förvaltare-tjensten,
äfvensom han jemväl af Fullmäktige mycket lofordats. Om
han således än icke skulle kunna i tjensten återinsättas, lärer
lian väl böra hugnas med någon ersättning, och den har
äf\en Utskottet sökt bereda honom. Utskottet har således
blott gjort rättvisa, och jag anhåller, att dess yttrande mätte
af Ståndet bifallas.
Herr Berger: Det är alltid billigt och i sin ordning,
att Rikets Ständer belöna skicklighet och förtjenst. Men om
man denna gång skulle gifva en belöning, komme man att
gifva den, der ett motsatt förhållande egt rum. Jag anser
mig, till styrkande häraf, endast behöfva citera, hvad Retän¬
kandet samt Rauco-Fullmäktiges protocoll i denna sak inne¬
hålla, nemligen att grundade anmärkningar emot Billmansson
blifvit framställda, dels derföre, att han »visat missaktning
och ohörsamhet emot tillförordnade Förvaltaren, Grefve Sparren,
och dels derföre, att Billmansson, »under det Förvaltare-
tjensten var otillsatt, icke skall hafva hvarken ådagalagt det
nit för brukets fördelar, som bort kunna af Billmansson,
såsom förste Rokhållare, påräknas, eller fullgjort, hvad
honom, i egenskap af för tillfället varande controllant å
614
Den 13 September.
bruket, ålegat.» För min del, är jag allis,1i fullt öfvertygad,
alt Billmansson ej lidit någon orätt genom endtledigandel,
utan att Fullmäktige derutinnan handlat fullkomligt riktigt;
och jag bestrider derföre, att Billmansson må tilldelas någon
gratification. Sådana böra ej ges personer, som ej fullgjort,
hvad dem åleuat. I rättsväg har Billmansson ej ens försökt
att göra sina anspråk gällande, och lärer väl dertill ej eller
ega någon befogenhet; billighelsskäl tala ej eller för honom;
jag yrkar derföre afslag å Betänkandet.
Häruti instämde flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Herr Ekenman: Jag har ej tillhört den majoritet inom
Banco-Utskottet, som beslutat förevarande Betänkande. Bill¬
mansson har antingen rättvist blifvit endtledigad från sin
befattnins, eller har han blifvit det orättvist. I förra fallet
är det i högsta måtto olämpligt att etablera den princip, att
gratificationer gifvas personer,, hvilka gjort sig olörtjenta att
behållas i tjensten. Har han åter orättvist, blifvit endtledi¬
gad, bör han ej afspisas med en nådegåfva af 1,200 Rdr
banco. Om emedlertid Rikets Ständer, med afseende på
Biltmanssons talrika Camille, vilja lemna honom något under¬
stöd, skulle jag anse försigtigheten bjuda, att, på sätt den
talare tillstyrkt, som först hade ordet, nedsätta det af Ut¬
skottet föreslagna belopp, så att detsamma finge utseende af
en gratification och icke af någon slags ersättning för endt-
ledigandet. För närvarande saknas emellertid behörig ut¬
redning om de rättsanspråk, Billmansson må kunna ega,
hvarföre jag anser återremiss erforderlig.
Herr Wallenberg: Mari har frågat, om Billmansson
hade några rättsanspråk att åberopa, till stöd för sina yr¬
kanden. Jag besvarar denna fråga med ett obetingad! nej.
Rättvisa har honom vederfarits, men en hård rättvisa, som
nästan gränsar till grymhet. Banco-Fullmäktige hade ej
annen utväg, än att skilja Billmansson från sin befattning,
men det är derföre icke sagdt, att han var den mest felak-
tige. Möjligt är till och med, att han blott var en offer-
bock. Jag biträder derföre Betänkandet, utan att derigenom
vilja hvarken klandra Fullmäktige, eller tillerkänna Bill¬
mansson några rättsanspråk, men emedan jag anser Rikets
Ständer för sina beslut ega en vidsträcktare latitud, än
domaren, och jag hemställer dessutom, om man ej ofia i
dylika frågor afvikit Irån de strängt snörräta principerna.
Jag anhåller om Infall lill Betänkandet.
Den lo September.
Herr Billström: Den förste talaren har framställt
Stats-Utskottet och det förstärkta Stäts-Utskottet. såsom de
föredömen i frikostighet, hvilka Banco-Utskottet skulle i
denna fråga hafva följt. Häruti torde icke ligga fullkomlig
sanning. Såsom Ledamot af förstärkta Stats-Utskottet, fri¬
tager jag åtminstone mig sjelf ifrån det beröm eller tadel,
som framskymtar i beskyllningen, att hafva bidragit till ett
slikt föredöme, .lag tror, att det Höglofliga Banco-Utskottet
t rädt i fotspåren af förra Riksdagars Banco-Utskott, då det
så väl vid ifrågavarande, som flera andra tillfällen visat
en nog långt sträckt eflergifvenhet för anspråk på Ban¬
kens cassa, särdeles då de utgått från Itankens egne
tjenstemän. Om Billmansson varit i Statens tjenst, lärer
väl hvarken han sjelf eller någon annan vågat påstå, att
han egt några sådana pretentioner, som de, hvilka här
blifvit framställda ;'och sannolikt skulle några dylika då icke
eller låtit sig förspörja. Den omförmälda, vanliga ellergifven-
heten från Bankens sida torde således vara den enda för¬
klaringsgrunden; men då Billmansson endast varit tills vi¬
dare förordnad att bestrida den befattning, hvarifrån han
blifvit skiljd, och således när som helst kunnat endtledigas,
äfven utan alt hafva begått något fel, synes det mig, då nu
hans förhållandeegifvit anledning till eDdtledigandet, Billmans¬
son icke ega den minsta rätt, vare sig till ersättning eller
gratification; hvarföre jag yrkar afslag på Utskottets Betän¬
kande.
Herr Fridstedt: Jemte det jag instämmer roed Herr
Wallenberg, vill jag tillkännagifva, att jag inom Utskottet
bidragit till det beslut, Betänkandet utvisar, och att jag
gjort detta på de ömmande skäl, som blifvit till Billmans-
sons förmån åberopade. Jag lägger således icke Fullmäktige
till last, att de endtlediga t Billmansson; men det synes mig
ej böra förglömmas, att han, innan han råkade i eollision
med den tillförordnade Förvaltaren, unga Grefve Sparre,
gjort sig känd såsom en skicklig och nitisk tjensteman, med
hvilken alla voro nöjda. Han fick till och med flere
gånger förord att förestå Förvaltare-tjensten. Beträffande
collisionen med unga Grefve Sparre, hade det måhända varit
Billmanssons pligt, såsom underordnad, att tiga, äfven då
han blifvit förnärmad; men lian kunde ej detta, då han
ansåg sig bättre passande till Förvaltare, än den unga
Grefven. Fullmäktige hade deiföre ej annat alt göra, än
att endtlediga honom, men då han med stor famille blifvit.
61G
Ben 15 September.
uppsagd från sin befattning på en tid, då det varit honom
svårt att erhålla emploj, synes det vara billigt, att någon
ersättning lemnäs honom. Räkenskaps-Afdelningen inom
Utskottet var också ense om det tillstyrkande, betänkandet
utvisar, och hvarå jag anhåller om proposition på bifall.
Herr Stolpe: Bland de föregående talarne hafva som¬
lige kallat Billmansson en Bankens tjensteman, andra hafva
till och med talat om honom, såsom en Statens tjensteman.
För min del, kan jag ej anse honom såsom någotdera, utan
endast såsom en bruksbetjent vid Tumba, och då Fullmäk¬
tige hafva sig uppdraget att antaga och afskeda betjeningen
vid bruket, torde här ej böra talas så mycket om rättvisa
och rättsanspråk. Utöfningen af nämnde makt lärer väl
ofta komma att innebära ett godtycke, som likväl måste tå¬
las, om man vill upprätthålla disciplinen vid bruket; men
då Billmansson nedlagt kostnader på en trädgårdsanläggning,
hvaraf bruket skördar vinsten, och då anledningen till Bill-
manssuns afskedande varit en misshällighet med en tillför¬
ordnad förvaltare, som icke tjenstgjort vid bruket på långt
när den tid, som Billmansson, instämmer jag i Herr Wal-
Icnbergs yrkande. Genom bifall dertill blifver Banken icke?
fattigare, men för Billmansson torde beloppet komma till
gagn.
Herr Rinman: Jag hade ej ämnat alt yttra mig i
denna fråga, men, då man talat om rättvisa och orättvisa,
Ilar jag ansell mig böra tillkännagifva, hvad jag under den
sednaste statsrevisionen, såsom Revisor, hade tillfälle att in¬
hämta. Ehuru Herr Billmansson, emot förmodan, icke klagat,
blefvo dock handlingarne i delta ämne noga genomgångna,
och man fann dervid, att misshälligheten med Grefve Sparre
icke varit enda anledningen till Billmanssuns endtledigande.
Uppenbart är, att, om Billmansson haft något att anmärka
emot Grefve Sparre, han bort anmäla sådant för den in-
specterande Fullmäktigen vid bruket, men i stället anmälde
Billmansson sina klagomål hos den förre Bruksförvaltaren,
som derom underrättade någon annan Fullmäktig, hvilken
åter föredrog saken hos Fullmäktige. På detta sätt skedde
det flera gånger, tills saken kom så på spetsen, alt annan
utväg ej fanns, än att antingen endtlediga Billmansson, eller
ock skulle såväl inspecterande Fullmäktigen, som Bruks¬
förvaltaren lemna sina befattningar. Att han härvid ålades
att genast afflytta, kan väl anses båldt, ehuru nödvändigt,
och då bruksbetjente i allmänhet, såsom Betänkandet upp¬
Den 15 September.
617
lyser, tillgodonjuta ett års uppsägning, tillstyrker jag bifall
lill Betänkandet.
Herr Indebetou: En ledamot af Utskottets Räkenskaps-
Afdelning har yttrat, att denna Afdelning varit ense om det
tillstyrkande, som Betänkandet innehåller; så var likväl ej
förhållandet; Räkenskaps-Afdelningen tillstyrkte en årlig pen¬
sion till Billmansson af 200 R:dr B:co. Detta förslag vann
dock ej bifall i Utskottet, utan måste frånträdas. Inom Ut¬
skottet hade man den åsigt, att blott ett enda skäl fanns
för tillstyrkandet af en gratification eller ersättning åt Bill-
mansson, det nemligen, att han haft så kort tid att skaffa
sig ny tjenst. Det är nemligen vanligt, att bruksbetjen-
ter underrättas 9 å 10 månader förut, om de skola lemna
sin innehafvande tjenst. Billmansson erhöll ett sådant med¬
delande blott 3 å 4 månader före tjensteårets utgång; man
trodde, att längre tid bort honom medgifvas, och att ett
halft års lön vore en billig ersättning för den korta uppsäg¬
ningstiden. Vid det slutliga afgörandet segrade likväl med
en knapp pluralitet deras mening, som ville tilldela honom
ett helt års lön. Detta tror jag vara lör mycket, enär han,
efter denna beräkning, skall fått ett års och fyra månaders
tid att skaffa sig ny tjenst. Jag tror det vara en billig me¬
delväg att bevilja Billmansson ett halft års lön, hvaremot
jag anser, att det skulle vara alltför strängt att afslå all
godtgörelse till honom.
Häruti hördes flere af Ståndets Herrar Ledamöter in¬
stämma.
Herr Hesselgren: Såsom ledamot i Barico-Utskoltets
Räkenskaps-Afdelning, kan jag ej annat, än vitsorda sannin¬
gen af Herr lndcbetous uppgift, att Afdelningen tillstyrkt för
Billmansson en årlig pension af 200 R:dr. Det vann dock
ej bifall hos Utskottet, som i stället infordrade nytt utlå¬
tande af Fullmäktige, hvilket dock ej blef mera upplysande,
än det redan afgifna. Det beslut, Betänkandet innehåller,
har jag i Utskottet gillat och gör så äfven här. Rättvisa
och billighet synas mig tala derför, att man ej förfar alltför
njuggt i denna fråga. Emedlertid har till Utskottet inkom¬
mit ett ytterligare Memorial från Billmansson, deruti han
yrkat ersättning för en af honom vid bruket verkställd träd¬
gårdsanläggning. Då detta Betänkande skulle hos Utskottet
justeras, begärde jag, att detsamma måtte få hvila, intill
dess Utskottet förehaft nyssberörda Memorial, så att bägge
frågorna kunde på en gång förekomma till afgörande hos
618
Den 13 September.
Jtikets Ständer, men delta vänn ej bifall. Dä ja» nu, för
min del, bifaller förevarande Betänkande, gör jag det, under
antagande, att Billmanssons anspråk på ersättning för träd¬
gården afslås. Oin deremot detta Betänkande ändras, lärer
väl Billmanssons anspråk i och för trädgårdsanläggningen
böra godkännas. Skulle lian deremot icke på någondera
vägen erhålla ersättning, torde han möjligen finna sig för¬
anlåten börja en rättegång mot Fullmäktige, en obehaglighet,
hvilken synes mig vara bäst alt undvika.
Herr Kock: Herr Ekenman har yrkat återremiss af
detta Betänkande, men frågan synes mig 1111 vara så mycket
ventilerad, att vidare uppskof är onödigt, utan bäst vore att
genast fatta definitivt beslut. Jag är fullkomligen af den
meningen, att Billmansson icke bar laglig rättighet till nå¬
gon ersättning, men, å andra sidan, torde böra tagas i be¬
traktande, att Billmansson under tolf års tid Ijenstgjort vid
bruket: att han är obemedlad och har stor famille: och att,
då Rikets Ständer ofta gjort afseende på dylika omständig¬
heter, vet jag ej, hvarföre man nu skulle lemna dem helt
och hållet å sido. Att bevilja Billmansson ett helt års lön,
anser jag dock vara för mycket, utan torde hälften deraf
kunna vara nog, hvarföre jag anhåller om proposition derpå.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter instämde i detta
yttrande.
Herr Berger: Af de upplysningar, Herr Hesselgren nu
meddelat, synes det, som skulle Billmanssons anspråk på
Banken ej vara slutade genom bifall till detta Betänkande,
och jag hemställer, vid sådant förhållande, om icke, för den
händelse Ståndet skulle bevilja Billmansson ett belopp af
600 R;dr, dervid borde fästas det vilkor, att alla vidare an¬
språk från Billmanssons sida förfölle.
Flere instämde.
Herr Almgren: Om jag än blir ensam om min me¬
ning, kan jag likväl ej frångå, att Utskottets i Betänkandet
afgifna tillstyrkande är riktigt. Då Billmansson Ijenstgjort
vid bruket i tolf år, synes det vara rättvist, att lian erhåller
någon ersättning. Väl har, till upplysning om förhållandena,
blifvit företedt ett Utdrag af Fullmäktiges Protocoll, men
man hade väl rätteligen bort framlägga alla härmed sam¬
manhängande förhållanden till priifning. Hvad Billmanssons
anspråk på ersättning lör trädgården beträfiar, kan jag ej
annat, än vitsorda, att denna trädgårdsanläggning icke är
obetydlig, och att Billmansson med allt skäl kan göra an¬
Dcn 15 September.
619
språk på, att derför erhålla någon ersättning. Emedlertid
har jag ej något att erinra dervid, att, om Billmansson er¬
håller 1,200 R:dr, ersättning för trädgården må vara deri
inbegripen, och jag tillstyrker derföre, att Billmansson i
ett för allt måtte erhålla sistnämnda belopp.
Ofverläggningen var slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde proposition på bifall, hvilken besvarades med Ja och
Nej, hvarjemte votering begärdes.
Herr Talmannen yttrade, att, innan votering i hufvud-
saken kunde ega rum, contra-propositionen måste bestäm¬
mas, och att i sådant afseende yrkanden blifvit framställda
dels om afslag å Utlåtandet, dels om återremiss, och dels
slutligen om beviljande åt Billmansson af hälften af det af
Utskottet tillstyrkta belopp.
Herr Stolpe: Jag har begärt ordet, för att till de le¬
damöter, hvilka yrkat återremiss, hemställa, om de ej ville
derifrån afstå. En återremiss skulle ju endast kunna afse
en fullständigare utredning af skälen för Billmanssons skil¬
jande från tjensten, och jag tror det ej vara Ståndet värdigt
att dermed upptaga tiden.
Herr Ekenman: Jag anser, lika med Herr Hesselgren,
det ej vara lämpligt att ingå i pröfning af detta Betänkande
förrän i sammanhang med frågan om Billmanssons anspråk
på ersättning för trädgårdsanläggningen. Af denna anled¬
ning, har jag yrkat återremiss, men är villig att derifrån
afstå, såvida Herr Hesselgren äfven afstår från yrkandet
derom.
Herr Hesselgren: Med frånträdande af yrkandet på
återremiss, instämmer jag med Herr Almgren i tillstyrkande,
att Billmansson måtte erhålla 1,200 R:dr, med vilkor, att
hans anspråk på ersättning för trädgårdsanläggningen vid
Tumba få förfalla.
Herr Stolpe: Jag anhåller, att det beslut, Herr Hes¬
selgren nu tillstyrkt, måtte uppställas, såsom ./a-propo¬
sition.
Herr Talmannen yttrade, att, då frågan om Billmans¬
sons anspråk på ersättning för en trädgårdsanläggning vid
Tumba ej ens vore i Utlåtandet omnämnd, det torde synas
mindre lämpligt att nu göra en dylik fråga till föremål för
beslut af Ståndet; hvarefter Herr Talmannen framställde
fråga, huruvida yrkandet på återremiss frånträddes; dertill
svarades Ja.
620
Den 13 September,
Herr Berger: Jag hemställer, huruvida icke, sedan vo-
teringarne försiggått, särskild proposition kundo framställas
å det af mig yrkade vilkor.
Härefter skreds till votering om contra-propositionen, i
afseende hvarå uppsattes, justerades och anslogs en vote-
rings-proposition, så lydande:
»Den, som vill, att contra-propositionen ställes å en
ersättning af 600 R:dr lill förre Bokhållaren Billmansson,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, ställes contrapropositionen på afslag å Banco-
Utskottets Memorial, JM 57».
Voteringen anställdes i vanlig ordning och utföll med
54 Ja emot 9 Nej; i följd hvaraf Ståndet till contra-propo¬
sition antagit beviljandet åt Billmansson af en gralification
till belopp af 600 B.dr B:co.
För voteringen i hufvudsaken, uppsattes, justerades och
anslogs en voterings-proposition, så lydande:
»Den, som bifaller Banco-Utskoltets Memorial, JM 57,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bestämmes ett understöd af 600 R:dr B:co
till förre Bokhållaren Billmansson».
Efter i vanlig ordning anställd votering, befunnos rö¬
sterna hafva utfallit med 22 Nej emot 20 Ja; i följd hvaraf
Ståndet beslutat att åt Billmansson bevilja en gratification
af 600 R:dr B:co.
Vid den första voteringen uteblefvo Herrar Wijk, Arn¬
berg, Grape, Rettig, Ekholm, Boman, Trägärdh, Hörnstein,
Cassel, Asker, Tjernberg, Wetterberg, Wahlund, Schenström,
Hasselrot, (ihrström, Wedberg, Stenberg och Windrufva,
hvilka ej eller i den sednare voteringen deltogo, hvarjemte
Herr Hjort då var frånvarande.
Emot beslutet reserverade sig Herr Almgren.
JM 58, i anledning af förre Fabriks-idkaren P. C. Dihl-
slröms ansökan om afskrifning af skuld till Banco-Discont-
verkef.
Bifölls.
Och 3:o Lag-Utskottets:
JM 42, i anledning af väckt motion om stiftande af
Lag, angående kyrkomöten.
Herr Stenqvist: Med 1 § i det nu föredragna författ-
ningsförslaget är jag ej fullt belåten. Om lag för kyrko¬
sten 13 September.
621
möten skall finnas, synes mig en viss tid ovilkorligen böra
bestämmas, då de skola hållas; ty, om sådana mötens fram¬
kallande skulle bero endast af Konungens godtfinnande,
kunde det möjligen inträffa, att något kyrkomöte aldrig
komme att ega rum. Jag, för min del, anser, att dessa
möten böra hållas hvart tionde år, och föreslår derföre, att
1 § må, i öfverensstämmelse dermed, ändras.
Herr Ekenman: Den oro, som i kyrkliga angelägen¬
heter på sednare lider uppstått inom vårt fädernesland, kräf-
ver onekligen åtgärder af utomordentlig art. Om den för¬
ordning, hvartill Utskottet här framlagt förslag, är att hän¬
föra till dylika åtgärder, vet jag ej, men är fullt öfvertygad
om nyttan och bohofvet af en lag, som constituerar en råd¬
pläga lide församling af lekmän och prester, i afseende på
statskyrkans beskaffenhet och medlen att ingjuta nya kraf¬
ter, nytt lif i den döda formen. Jag anser således det vara
väl, att förslag till en dylik lag blifvit framlagdt, om ock
anmärkningar mot detsamma ej kunna uteblifva. För att
åt dylika kyrkosynoder gifva tillräcklig fasthet och styrka,
anser jag, lika med Herr Stenqvist, nödvändigt, att tiden för
sammanträdena ej göres ensamt beroende derpå, att Konun¬
gen pröfvar ett sådant sammanträde nödigt, utan tror jag
det gagneligt, att sammanträdena i alla händelser återkomma
på vissa lider, Jag anser likväl ej nog, att de inträffa hvart
tionde år, utan inslämmer hellre i motionairens mening att
bestämma nämnde tid till hvart sjette år.
Men om man åt kyrkomötena vill bereda sjelfständighet,
blir det nödigt, att äfven i ett annat afseende göra en än¬
dring i det framlagda författningsförslaget, så att kyrkomö¬
tena berättigas att någon viss tid förblifva tillsammans, på
det man ej må befara, att de, genast efter sitt sammanträ¬
dande, varda upplösta.
Likaledes måste emot den 4 § i förslaget anmärkas,
att densamma i sin nuvarande lydelse medgifver mötena allt¬
för obetydlig verksamhet, då de endast skulle få upptaga
sådana kyrkliga mål, sorn Konungen till dem öfverlemnade.
Om man också ej må tvifla, att Konungen skulle för mö¬
tena framlägga frågor, hvilka företrädesvis synas förtjena
uppmärksamhet, tror jag dock, att mötets medlemmar böra
ega rätt att, inom någon viss kort tid, sjelfva väcka sådana
frågor, hvilka skulle kunna föranleda underdåniga hemställ¬
ningar lill Kongl. Maj:t. Jag skulle derför vilja tillstyrka,
alt 1 och 4 §§ undergingo följande redactionsförändringar,
622
Den 15 Seplentber.
nemligen den 1 §: »Till allmänt kyrkomöte sammanträda
Svenika kyrkans ombud hvart 6:te år å den tid och ort,
Konungen utsätter, dock minst 5:ne månader före lagtima
Riksmöte. Mötet kan ej utan eget samtycke uppplösas, förrän
sex veckor efter dess öppnande förflutit»; och den 4 §:
»Allmänt kyrkomöte tillkommer endast att upptaga sådana
kyrkliga mål, som Konungen till detsamma öfverlemnar,
eller hvarom någon ledamot, inom åtta dagar efter mötets
öppnande, fråga väcker. Ej ege dock mötet i dessa mål
någon beslutande rätt, utan har det allena att utlåtande deri,
jemte underdånigt förslag och önskningar, till Konungen af¬
gifva».
Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamhet på obe-
höfligheten af stadgandet i 6 §, att hvarje ledamot af mö¬
tet skulle ega lika röst, och om denna obehöflighet erkän¬
nes, kunde rcdactionen ändras till följande lydelse: »Då om¬
röstning äskas, skall den. sluten, anställas».
Jag skulle visserligen velat begära återremiss, på det
att dessa anmärkningar måtte af Lag-Utskottet pröfvas, men
som jag fruktar, att hela saken derigenom kunde gå förlo¬
rad, anhåller jag, att Ståndet, jemte beslutande af de för¬
ändringar, jag nu föreslagit, ville åt Lag-Utskottet öfverlemna
att uppgöra den nya redaction, som derigenom blir behöflig.
Häruti instämde flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Herr Stolpe: Jag kan ej instämma i deras åsigt, som
anse den nu föreslagna institutionen vara behöflig, utan be¬
farar deremot, att densamma snart skulle komma att blifva
ett dödfödt foster, hvilket man finge svårt att blifva af
med. Skulle synodernas befogenhet inskränkas till utlåtan¬
den öfver Kongl. Majlis framställningar, utan någon beslu¬
tande rätt, blifver detta en så obetydlig röle, att den ej
innefattar valuta för kostnaderna. Om åter ledamöterna er-
höllo beslutande rätt i kyrkliga angelägenheter, hemställer
jag till Ståndets ledamöter, hvarthän sådant skulle leda.
Den oro, man vill lugna, skulle härigenom endast ännu mer
underblåsas. 7 § skulle visserligen kunna aflägsna en af
vådorna för institutionens bestånd, då communerna sluppe
att bestrida kostnaderna. Men i allt fall komme derigenom
budgeten att betungas. Skulle derigenom förhandlingarne,
liksom vid Riksdagarna, tryckas, uppginge sådant till en
kostnad, hvilken ej kunde beräknas. Jag afstyrker bifall till
förslaget.
Den 15 September.
625
Herr Kistner: För min del, tror jag, att kyrkomöten
Hro af behofvet påkallade, och att den oro, som i religieust
hänseende går genom tiden, skulle kunna ordnas och stillas
genom kyrkomöten, hvarföre jag yrkar, att Ståndet måtto
fästa afseende å dessa förhållanden. Jag instämmer med
Herr Ekenman uti hans anmärkning mot l:sta och 4:de §§,
men vill tillägga ytterligare en, nemligen: emot sista mo¬
mentet uti nämnda 4:de §, der det heter: »Ej ege dock mö¬
tet i dessa mål någon beslutande rätt, utan har det allena,
att utlåtande deri till Konungen afgifva.» Jag tror, att kyr¬
komötena borde tillerkännas en beslutande rätt, ty i annat
fall skulle de blifva blott Comitéer, från hvilka utlåtanden
afgåfvos, men detta är dock icke mel ingen, hvarföre jag ock
yrkar, att Ståndet målte tillerkänna dessa kyrkomöten en
beslutande rätt, Kongl. Majit naturligtvis dock alltid öppet,
att fästa det afseende, sorn Han finnér dessa beslut förtjena.
Herr Indebetou: Uti de anmärkningar emot lista, 4:de
och 6:te §§ af förslaget, som af Herr Ekenman blifvit fram¬
ställde, instämmer jag till alla delar, men deremot är jag
icke af samma tanke med Herr Kistner, i afseende å sed¬
nare momentet af 4:de §. För öfrigt vill jag upplysa, att
lista § blifvit af Ridderskapet och Adeln antagen med den
af Herr Ekenman uppgifna förändring, äfvensom jag hört
sägas, att Preste-Ståndet i 5:dje § gjort en liten ändring.
Enligt denna paragraphs lydelse i Betänkandet, skulle endast
Pastorer komma att rösta till val af Prestman, såsom leda¬
mot i kyrkomöte, ty vid val af Riksdagsman välja Commi-
nistrarne särskildt, och då icke mera, än ett ombud, skulle
utses, blef det följaktigt Pastorerne, som kommo att välja
detsamma, med Comministrarnes uteslutande. För att und¬
vika delta, har det inom Preste-Ståndet föreslagits, att 2:dra
momentet uti 5:dje § skulle erhålla följande lydelse: »Val
af Prestman till ledamot vid mötet sker i den ordning, som
för val af Biskop stadgad är.» Vid val till Biskop välja
nemligen Pastorer och Comministrar gemensamt, och om
den i Preste-Ståndet föreslagna redaction blef godkänd, skulle
således jemväl Comministrar blifva valberättigade och få del¬
taga i val af Prestman till ledamot vid kyrkomöte. Jemte
det jaa förordar dessa förändringar uti förslaget, anhåller jag
för öfrigt om proposition på bifall.
Herr Ri/din: Redan vid Riksdagens början, då en mo¬
tion om religionsfrihet väcktes, yttrade jag mig om nyttan
och nödvändigheten af kyrkomöten. Det af Lag-Utskottet
624
ben 15 September
nu framlagda förslag öfverensstämmer i det hufvudsakligaste
med min åsigt. Här hafva emedlertid två olika meningar
blifvit uttalade, i det en talare ansett, att kyrkomöten borde
hållas hvart tionde, och en annan hvart sjette år. För min
del, finner jag, att kyrkomöten i båda fallen skulle komma
att hållas alltför tätt. Såsom vi veta, har något kyrkomöte
icke hållits i Sverige sedan på 1500-talet, och allt har lik¬
väl ändock gått bra. Så länge man kan undvika dessa mö¬
len, är det bra, men nu synes tiden vara inne, och jag tror
knappt, att man längre kan undvika ett kyrkomöte, såvida
icke ännu större schismer i kyrkliga angelägenheter skall
komma att uppstå; men att så ofta tumma på de religieusa
grundsatserna, som hvart sjette eller tionde år, det anser
jag icke lämpligt. Mig synes det vara väl, om den religieusa
tro, som en gång blifvit antagen, kari, så länge, som möj¬
ligt, bibehållas, och om den äfven icke eger så modern form,
tror jag likväl, att man kan lefva af sin tro. Då ett kyrko¬
möte kommer tillsammans, är det naturligt, att man frå¬
gar, hvarföre detta sker, och hvad man skall göra. Skulle
kyrkomöten nu hållas hvart sjette år, är det naturligt, att
några ändringar i vår religion icke kunde så ofta ske. Der¬
före anser jag ock, att kyrkomöten icke böra hållas oftare,
än Lag-Utskottet föreslagit, eller då Konungen det nödigt
pröfvar. Skulle kyrkomöten komina att hållas hvart sjette
eller tionde år, skulle någon stabilitöt i religieust hänseende
icke komma att ega rum, och likväl måste det erkännas,
att, ju äldre en religion är, desto vördnadsvärdare är den¬
samma. Tvister skulle ock lätteligen kunna uppkomma
emellan Rikets Ständer och dessa kyrkomöten, hvilka kunde
komma att blanda sig i dagens politiska frågor, hvaremed-
tid religionens anseende komme att nedsjunka. Då man
dessutom besinnar, att allmogen och synnerligast de enfaldi¬
ga bland dem skulle blifva missnöjde, om ändringar i de
fastställde dogmerna komma att ofta ega rum, yrkar jag bi¬
fall till Betänkandet.
Herr Björck: Jag instämmer med Herr Ekenman om
nödvändigheten, att gifva representationen af Svenska kyrkan
en annan form. Enligt Grundlagarue, representera Konun¬
gen och Rikets Ständer Svenska Kyrkan och Församlingen,
sSvidt frågorna höra under Kyrkolagen. Denna omfattar
mera, än som egentligen hörer dit, såsom föreskrifter om
den egentliga Gudstjensten och Lilhurgien. Om ock den
sålunda befintliga representationen för kyrkan må vara i
Den 15 September.
625
dessa hänseenden ändamålsenlig, hvilket likväl med skäl kan
dragas i tvifvelsmål, så finnes likväl för sjelfva läran ingen
representant, utom Konungen personligen. En sådan upp¬
fattning af församlingen är icke enlig med skriften eller tra¬
ditionen, och derföre är det nödvändigt, att en representant
finnes för alla de delar af kyrkoväsendet, som stå utom
Kyrkolagen. Väl hafva vi sett, att Preste-Ståndet vid Riks-
dagarne, stillatigande, erhållit rätt till en sådan representa¬
tion, som jemväl blifvit erkänd af Regeringsmakten, då den
vid innevarande Riksdag tili nämnda Riks-Stånd hänskjutit
frågor om handboken. Om denna fråga utgör föremål för
behandling af Rikets Ständer, på grund af det lagrum, som
stadgar, att Konungen skall för Rikets Ständer framställa
frågor om ny lags stiftande eller om gammal lags upphäf-
vande eller förändring, må vara tvistigt, men alt pröfnin-
gen af densamma icke, på grund af någon lag, kan uteslu¬
tande tillhöra Preste-Ståndet, såsom en del af landets repre¬
sentation, eller såsom kyrkans representant, derom torde
väl alla få bli ense; hvadan ock det måste medgifvas, att
lagarna i detta fall äro ofullständiga. Alla Protestantiska
Församlingar äro ense derom, att kyrkan bör representeras
icke blott af Presterne, utan ega en verklig representation,
hvilken omständighet ock varit ett hufvudsakligt skäl för
den väckta motionen.
Om äfven Konungen nu skulle vara oförhindrad, att
sammankalla en synod, så har detta emedlertid icke skett,
och representationen synes, under sådant förhållande, böra
taga frågan om hand. Denna omständighet synes mig inne¬
fatta en tillräcklig anledning till det af Lag-Utskottet fram¬
lagda förslag.
Hvad sjelfva förslagets detailer angår, så är jag med
Herr Ekenman ense, i afseende å den af honom föreslagna
förändring af lista §, äfvensom jag biträder de ändringar,
som blifvit föreslagna af Herr Indebetou i Sidje §, saint af
Herr Ekenman i 4:de § lista momentet och Gite §. Hvad
åter 4:de paragraphens 2:dra moment angår, så kan jag icke
lörstå annat, än att, om motionen skall lända till målet och
motsvara sin bestämmelse, bör kyrkomöten tillerkännas en
beslutande rätt och dela med Konungen lagstiftningsrätt äf¬
ven i de hänseenden, som icke ingå i Kyrkolagen. Också
har den Kyrkolags-Comilé, som blifvit nedsatt, afgifvit ett
förslag i denna riktning, på sätt dess 17 § utmärker.
Borg.-Strind Prot* nid Iliksd. 1853—1854. V. 40
626
Den 13 September.
Ett beslut, i enlighet med berörde stadgande, förordar
jag, och man gör sig fett orätt begrepp om vigten af dessa
frågor, om man läte de nödvändiga förbättringarne bero
ensamt af Konungen. Om man icke vill beträda denna väg,
drager man undan Rikets Ständer all pröfningsrätt i dessa
frågor.
Ser man åter saken ur politiskt hänseende, så synes
det, såsom borde Preste-Ståndet hafva föga att skalla med
verldsliga ting; men så länge kyrkan icke har en särskild
representation, är det förgäfves, som man ropar på några
tidsenliga förbättringar. För att emedlertid vinna de af åt¬
skilige talare, tillika med mig, ansedda nödiga rättelser i
förslaget, anhåller jag om återremiss; men om, med afse¬
ende på Riksdagens annalkande snara slut, Ståndet skulle
finna lämpligare att genast vidtaga dessa rättelser, är jag ock
dermed belåten samt antager i sådant afseende den af Herr
Ekenman föreslagna redaction, i afseende å 1, 1 och 6 §§,
och yrkar, att, i stället för 4:de § 2:dra momentet och Site
§, en paragraph måtte införas, i öfverensstämmelse med den
af mig åberopade 17 § uti 9:de Capitlet af Kyrkolags-Comi-
téens förslag.
Herr Wahlström: Jag instämmer med Herr Ekenman,
i afseende å de af honom föreslagna ändringar uti lista och
■lide §§, likasom med Herr Indebetou, hvad 3:dje § angår,
hvaremot den Gite § synes mig böra bifallas, enär densam¬
ma öfverensstämmer med slutet i 2:dra §, der det heter:
»Chefen för Ecclesiastik-Departementet mä ock vid mötet
närvara och deltaga i öfverläggningarne, men ej i de beslut,
som mötet, efter thy här nedan sägs, eger fatta.» Derpå
syftar stadgandet i 6:te § och är dermed öfverensstäm¬
mande.
Deremot är jag tveksam, i afseende å den anmärkning,
som blifvit framställd emot sednare momentet af 4:de §.
Jag tror nemligen det icke vara lämpligt, att tillerkänna kyr¬
komötena någon beslutanderätt; det blifver i alla fall af stor
vigt, att Regeringen genom valda ombud från alla delar af
Riket erhåller kännedom om de religieusa angelägenheterna.
Detta synes mig gifva en lämpligare vägledning för Rege¬
ringen, än de opinionsyttringar, som nu äro de enda möjliga,
och bestå dels i petitioner, hvilka likaväl kunna härleda
sig från mindre coterier, som från djupare och allmännare
behof, dels i tidningsartiklar och annat dylikt, hvaraf man
väl kan hämta upplysning, men ej säker kännedom om för¬
Den 13 September.
627
hållandena. Skulle man emedlertid anse, att dessa kyrko¬
möten böra ega en beslutande rätt, tror jag dock, att den¬
samma bör begränsas inom vissa föremal, på sätt Kyrkolags-
Corniléen föreslagit.
Herr Nygren instämde.
Herr Stolpe: Åtskillige talare hafva ifrågasatt att till¬
erkänna kyrkomöten beslutande rätt i vissa religieusa ämnen.
Jag förstår emedlertid icke, att dessa kyrkomöten skulle
komma att befatta sig med andra ämnen, än dem, som till¬
höra Kyrkolagen; men Grundlagen lägger hinder i vägen att
tillerkänna kyrkomöten en beslutande rätt i dessa frågor.
Enligt 87:de § Rogerings-Formen och 55:dje § Riksdags¬
ordningen, tillkommer det Konungen och Rikets Ständer att
gemensamt stifta allmän Civil-, Criminal- och Kyrkolag; och
vid detta förhållande skulle jag finna ett sådant behandlings¬
sätt af ärendet, som här blifvit föreslaget, grundlagsvidrigt.
Man har föreställt sig, att dessa kyrkomöten skulle uppfylla
tidens kraf och lugna de nuvarande schismatiska rörelserna.
Jag deremot är af den öfvertygelse, att, långt ifrån att dessa
kyrkomöten skulle medföra en lugnande verkan, skulle de
tvärtom komma att underblåsa elden. Då kyrkomöten i ford¬
na dagar höllos och Catholska kyrkan var allsmäktig, då
kunde dessa kyrkomöten medföra någon nytta, ty hvad, som
beslöts, blef lag. Tror deremot någon, att kyrkomöten nu
för tiden skulle genom lag och författningar kunna till den
Protestantiska kyrkan återföra dem, som derifrån affallit, då
bedrar han sig högeligen. Då den religieusa frihetens natur
är den, att en minoritet icke behöfver underkasta sig majo¬
riteten, skulle ett kyrkomötes beslut mången gång blifva
vanmäktigt, hvarföre jag ock begär proposition på afslag.
Herr Ekenman: Nyttan och behofvet af kyrkomöten
hafva af flere andra talare blifvit påpekade, och derföre an¬
ser jag icke nödigt, att till besvarande och vederläggning
upptaga, hvad Herr Stolpe anfört. Jag anhåller blott att få
uppläsa följande rader uti Utskottets Retänkande: »Uti när¬
varande tidpunkt — — blifvit erkänd.» (Se pag. S L. U.
B. Jff 42). En talare har fästat uppmärksamheten vid 2:dra
momentet i 4:de § och ansett, att kyrkomöten borde tiller¬
kännas en beslutande rätt. E detta afseende är jag före¬
kommen af Herr Stolpe och tror, att det icke vore rätt,
äfven om det icke vore grundlagsvidrigt. Här är emedlertid
mera fråga om skillnad i ord, än i sak; ty Konungen skulle
i allt fall ega sitt veto, och jag frågar då: hvari skulle väl
028
Den 13 September.
skillnaden ligga emellan att tillerkänna kyrkomötena en be¬
slutande rätt och den rätt, dem, enligt 4:de § uti förslaget,
borde tillkomma, eller att till Kongl. Majit ingä med under¬
dåniga önskningar. Hvad 6:te § angår, så medger jag, att
Lag-(Jtskottet haft skäl för densamma, då den syftar på
stadgandet i 2:dra §; men då uti densamma bestämdt stad¬
gas, att Chefen för Ecclesiastik-Departemenlet icke skulle
ega rätt att deltaga i besluten, är del onödigt att inrycka
detta stadgande i 6:te §. Dock vill jag förklara, det jag icke
särdeles håller på denna anmärkning.
Herr Kock: Jag måsle erkänna, att jag af hela den
discussion, som nu blifvit förd, icke kunnat öfvertygas om
eagnet af detta lagförslag. Jag känner nemligen icke något
hinder för Konungen, att, då Han så för godt finner, sam¬
mankalla kyrkomöten, och om Han eger en sådan rätt, skulle
ändamålet med förslaget icke vara något annat, än att upp¬
göra en viss form för utöfvandet af denna rätt. Om for¬
men nu icke är riktig, synes mig densamma icke kunna än¬
dras annorlunda, än såsom Civil-lag. Dessutom tror jag an¬
dra sätt gifvas, för att afhandla nu ifrågavarande ämnen, så
mycket hellre, som Kyrkolagen talar om Prestmöten. Jag
tror, att dessa böra hvart 3:dje år återkomma, och att ären-
derna der temligen noga afhandlas. Vidare är det tillfälle
linder Riksdagarne, då Preste-Ståndet inom sig bildar en så'
kallad Pastoral-Afdelning, att behandla dylika ämnen, och
Rikets Ständer hafva rättighet, att i önskningsväg till Kongl.
Majit ingå med begäran om rättelser, som af dem kunna
anses nödiga. Skulle nu ett Ecclesiastik-Collegium jemväl
komma till stånd, blifver derigenom ett ytterligare tillfälle
att undersöka de religieusa förhållandena. För min del, an¬
ser jag således Utskottets förslag icke kunna medföra någon
nytta. Här har den åsigt blifvit uttalad, alt, om kyrkomö¬
ten skulle hållas hvart sjette år, blefve detta alltför ofta.
Jag är äfven af denna tanke, och tror, att dessa kyrkomö¬
ten skulle komma att likna de Pohlska Riksdasarne, hvarföre
jag ock yrkar, att Betänkandet måtte helt och hållet afslås.
Dessutom, då, på sätt förslaget innehåller, endast kyrkomö¬
ten skulle ega att afhandla kyrkliga angelägenheter, och dessa
icke annorlunda, än i önskningsväg, uttala sina åsigter, tror
jag, alt delta kan ske lika bra vid Riksdagar, som vid kyrko¬
möten. För öfrigt synas mig de schismaliska rörelserna
kunna liknas vid de politiska stormarne, sorn hastigt upp¬
stiga, men hastigt lägga sig och försvinna, utan att man vet,
Den 13 September.
629
huru detta tillgår. Om P.reste-Ståndet emedlertid verkade
med det nit, som man af detta Stånd äger rätt att fordra,
skulle Presterskapet kalla separatisterne till sig och genom
förmaningar och upplysningar söka att bringa dem på den
rätta vägen. Dessa kyrkomöten skulle dessutom medföra
en ganska betydlig kostnad af allmänna medel, hvarföre jag
på dessa skäl, yrkar afslag på Betänkandet.
Herrar Frick och Hesselgren instämde.
Herr Gezelius: Jag är ledsen att ej kunna biträda de
åsigter, som, i afseende på förevarande fråga, synas i all¬
mänhet hyllas af de talare, sorn här uppträde Ehuru jag,
äfven för min del, anser kyrkomöten kunna i vissa utom¬
ordentliga fall vara nödiga, då religieusa förvecklingar inom
kyrkan uppstått, tror jag likväl särskild lagstiltning, med af¬
seende derå, vara öfverflödig. Utskottet har, med hänsigt
till, den lagstiftningsrätt i en del kyrkliga mål, som Konun¬
gen, enligt grundlag, ensam eger utöfva, ansett kyrkomöte
hvarken böra sammanträda i annat fall, än Konungen för¬
ordnar, eller upptaga andra ärenden, än Konungen till mötet
öfverlemnar, eller kunna tillerkännas annan makt, än att i
dessa ärenden afgifva utlåtanden. Denna Utskottets åsigt
delar jag fullkomligt, men kan ej inse, hvartill det skulle
tjena, ^lt i sådan syftning, på sätt Utskottet nu föreslagit,
utfärda en allmän förordning, angående kyrkomöten. Det är
otvifvelaktigt, att Konungen i allt fall, när kyrkans angelä¬
genheter kunna sådant fordra, och Han, i följd deraf, pröf-
var nödigt, eger att påbjuda ett allmänt kyrkomöte. Skulle
Konungen sådant underlåta, ega ju Rikets Ständer, som hvart
tredje år sammankomma, om så finnes nödigt, hos Konun¬
gen i underdånighet anmäla sin önskan om ett kyrkomötes
sammankallande, på hvilken anmälan Konungen helt visst
skulle fästa behörigt afseende. Då jag således, för min del,
enligt hvad förut är nämndt, ej kan finna en särskild för¬
ordning i förevarande ämne erforderlig, yrkar jag afslag å
Lag-Utskottets Betänkande, JVs 42.
Herr Wahlström: Med afseende på den anmärkning,
som blifvit framställd emot bestämmandet af en viss tid för
kyrkomötens hållande, vill jag blott erinra, att skolrevisioncr
återkomma på vissa tider, ehuru Kongl. Majit eger beslu¬
tande rätt i dessa ämnen; men de återkomma, på det att
Kongl. Majit må kunna erhålla upplysning och kännedom om
bohofvet af de ändringar uti gällande stadganden, som kunna
vara nödiga. Hvad anmärkningen emot 6:te § angår, så
600
Den 15 St plengier.
tror jag, att stadgandet i denna paragraph är af vigt, för att
tillerkänna en hvar lika rösträtt, i händelse tvist derom skulle
uppstå. Af dessa skäl, yrkar jag, att denna paragraph måtte
qvarstå.
Herr Björck: De, hvilka talat enrot det af Lag-Utskot¬
tet uppgjorda förslag till Förordning, angående kyrkomöten,
hafva hänvisat dels till Kongl. Maj:t, Som redan nu skulle
vara oförhindrad att sammankalla allmänna kyrkomöten, dels
ock till Preste-Ståndet. Hvad nu först angår Kongl. Maj:)s
rätt att sammankalla Synoder, så hafva dock några sådana
icke blifvit hållna, ehuru man temmeligen allmänt erkänrit
det närvarande behofvet af offentliga öfverläggningar i reli-
gieusa ämnen. Således är denna makt af Kongl. Majit ej
så begagnad, att den ledt till något ändamål. Hvad åter
Preste-Ståndets rätt att representera religieusa frågorna be-
trälTar, så kan jag icke från protestantisk ståndpunkt erkän¬
na detta Stånd, såsom representanter för kyrkan, och aldra-
rninst de medlemmar deraf, hvilka kallas till Riksdagarne.
Förhandlingarne dervid afse så många verldsliga angelägen¬
heter, att man med skäl kan draga i tvifvelsmål, huruvida
de, hvilka vid Riksdagarne representera Presterskapet, skulle
erhålla detta förtroende af sina committenter, om frågan an-
ginge kyrkliga angelägenheter. Erkänner man emedlertid,
att församlingarne hafva någon talan i dylika frågor, så må¬
ste det ock erkännas, att de icke kunna anses represente¬
rade af Preste-Ståndet vid Riksdagarna. En sådan åsigt, som
den, att församlingarna borde utestängas derifrån, och denna
rätt måtte helt och hållet tillerkännas Preste-Ståndet, kan
jag icke gilla, destomiudre, som jag i detta Stånd ser endast
en politisk institution.
i fråga åter derom, att Grundlagarne skulle lägga ett
hinder i vägen för antagande af mitt förslag, så kan jag icke
finna detta. Förgäfves skall man suka uppgifva något stad¬
gande i Grundlagen, som, tydt efter ordalydelsen, kan hindra
att åt kyrkomöten tillerkänna beslutanderätt uti de frågor,
som komma alt tillhöra förhandlingarne vid dessa mölen.
Beträffande slutligen 6:te § i förslaget, så erkänner jag,
det jag vid mitt förra yttrande förbisåg den omständighet,
hvarå Herr Wahlström sedermera fästat uppmärksamheten,
hvarföre jag ock afstår ifrån mitt yrkande i denna del.
Herr Wahlström • Jag vill endast upplysa, att den före¬
slagna ändringen af 5:dje § icke blifvit af Preste-Ståndet an¬
Ben 13 September.
651
tagen, enligt hvad jag just på ögonblicket erfarit af en leda¬
mot utaf nämnde Stånd.
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna de af Lag-Utskottet i dess
Betänkande, JM 42, uttalade allmänna grunder, i afseende å
en Förordning, angående allmänt kyrkomöte, dock med öp¬
pen rätt för Ståndet att sedermera göra de ändringar uti de
särskilda §§, hvartill anledning kan förefinnas?»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som godkänner de allmänna grunderna i det af
Lag-Utskottet i Betänkandet. 42, uppgjorda förslag till
Förordning, angående allmänt kyrkomöte, med Ståndet för¬
behållen rätt att besluta ifrågasatta förändringar i förslagets
särskilda delar, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås omförmäldta förslag.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop, der¬
vid voro frånvarande Herrar Brudin, Schwan, Almgren, Wijk,
Arnberg, Grape, Retlig, Ekholm, Mccchel, Boman, Trägårdh.
Cassel, Asker, Rooth, Tjernberg, Wallenberg. Wetterberg,
Wahlund, Schenström, Uasselrol, öhrström, Wedberg, Sten¬
berg och Windrufva.
En sedel aflades förseglad, och de öfrige befunnos vid
öppnandet innehålla 19 Ja emot 19 Nej, i följd hvaraf den
förseglade sedeln jemväl öppnades; och som denna innehöll
Nej, var alltså Lag-Utskottets "Betänkande, JM 42, af Stån¬
det afslaget.
J)s 45, i anledning af väckt motion, angående ändring
i Kyrkolagens 2S:te Capitel, om Prestmöte.
Herr Björck: Redan under en föregående discussion
har jag erinrat, att, så vidt jäg hade mig bekant, icke någon
lag finnes, som gör Preste-Ståndet till Representanter för
Svenska kyrkan; men om den i Lag-Utskottets nu före¬
dragna Utlåtande tillstyrkta Förordning konime att blifva
lag, fruktar jag, att en sådan föreställning kunde uppslå, då
i slutet af nämnda Förordning det heter: »och bör — —
påkallas.» Preste-Ståndet skulle genom denna Förordning
blifva berättigad! alt vidtaga åtgärder, som blifva bindande
för Presterskapet, och möjligen äfven för Församlingen. För
min del, kan jag icke medgifva, att man lior beträda en så-
652
Den 1,5 September.
dan liana, äfven om deri tid ännu ej är inne, då man er¬
känner hvarje församlings rätt, att sjelf sköta sina angelä¬
genheter. Derföre afstyrker jag bifall till förslaget, ehuru
det i öfrigt innehåller liera nyttiga bestämmelser.
Herr Henschen: I händelse det af Lag-Utskottet upp¬
gjorda förslag till Förordning, angående prestmöten, klefve i
öfriga delar af Ståndet antaget, yrkar jag dock att utur för¬
slaget måtte uteslutas stadgandet att vid hvarje Riksdag be¬
rättelser om hvad, som förekommit vid de sedan sista Riks¬
dag hållna prestmöten, skola ingifvas till Preste-Ståndet; ulan
synes det mig vara riktigare att dessa berättelser ingingo lill
Kongl. Maj:t. Om förslaget antages, anser jag ock förändring
böra ske uti tiden, under hvilken prestmöten får hållas. Uti
9 § 31 Gap. af förslaget till Kyrkolag för Finland bestäm¬
mes denna tid till 5 dagar eller mera. Enligt vår Kyrkolag
få prestmöten fortfara endast 3 dagar. Visserligen står
detta icke uttryckligen, men dertill kan slutas af Kyrkola¬
gens föreskrifter om hvad under dessa 3 dagar bör ske. Uti
1 § 9 Cap. af det år 1816 afgifna, år 1817 tryckta förslag
till Kyrkolag står att prestmöten skola hållas 4 dagar, minst
hvart femte år: och i 1 § uti 8 Cap. af det utaf Prosten
Cnatlingius utarbetade förslag till Kyrkolag bestämmes tiden
till »minst 3 dagar å rad och minst en gång hvart femte år.»
Det är dock omöjligt att på så kort tid medhinna alla ären¬
den, isynnerhet det, som, enligt Kyrkolagen, bör ske på 3:dje
dagen, då undersökning om det kyrkliga tillståndet i stiftet
skall ega rum. Dessutom önskar jag, det måtte bestämdt
stadgas alt tiden icke får bortödas med disputationer, aldra-
minst på Latin. Mig synes, som borde tiden för prestmö¬
ten bestämmas till minst 4 dagar. Vidare stadgar Kyrko¬
lagen, att hvarje dag skall predikan hållas kl. 7 om morg¬
narna; men jag tror knappast att det Högvördiga Ståndets
Ledamöter då ännu äro uppstigne. Likalitet hålles den före¬
skrift i helgd, att sammankomster skola ega rum från kl. 2
—S e. m. Vid sådant förhållande, synes mig vara bättre,
att dessa föreskrifter afskaffas, och med nu föreslagna ändrin¬
gar uppfriskas hvad lagen i öfrigt innehåller. På grund af
hvad jag sålunda anfört, anhåller jag om återremiss.
Discussionen var slutad, och Ilcrr Talmannen framställde
denna proposition:
»Behagar Ståndet återremittera Lag-Utskottets Betän¬
kande, M 45?»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering.
Den 15 September. KT
653
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som vill, att Lag-Utskottets Betänkande, 43,
återremitteras, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås Betänkandet.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop, der¬
vid voro frånvarande Herrar Brodin, Schwan, Almgren, Lundh,
Hesselgren, Wijk, Arnberg, Grape, Retlig, Palander, Ekholm,
Maechel, Boman, Trägårdh, Cassel, Asker, Nygren, Rooth, Tjern¬
berg, Wallenberg, Wetterberg, Wahlund, Schenström , Hasselrot,
öhrström, Wedberg, Stenberg och Windrufva. En sedel af-
lades förseglad, och de öfriga befunnos vid öppnandet inne¬
hålla 21 Nej emot 13 Ja, i följd hvaraf Lag-Utskottets Be¬
tänkande, JW 43, var af Ståndet afslaget.
J\I 44, i anledning af återremiss utaf Lag-Utskottets
Betänkande, JYs 21, öfver väckt motion om förändring af
hvad 15:de Capitlet Ärfda-Balken stadgar om danaarf.
Herr Henschen: Det är naturligt, att jag icke kan hafva
för afsigt, att påyrka återremiss; men jag kan dock icke
förstå, huru Lag-Utskottet vill med de anförda skälen för¬
svara, att det icke till besvarande upptagit den af mig i äm¬
net väckta motion. Bättre hade det varit att säga rent ut,
att Utskottets Secreterare eller Canzlie afglömt motioneD.
Visserligen vet jag, det jag hos Utskottet icke är någon »per¬
sona gralan, men denna omständighet synes mig dock icke
hafva bort utgöra ett hinder för att få min motion be¬
handlad.
Ofverläggningen var slutad, och, på hemställan af Herr
Talmannen, lades Betänkandet, Jtfi 21 och Utlåtandet, M
44, till handlingarne.
M 43, i anledning af gjorda anmärkningar mot Utskot¬
tets Betänkande, M 15, öfver väckt fråga om nytt formulaire
till vittnesed.
Lades till handlingarne.
och M 47, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, med förslag till Fridlysnings-Stadga för allmänna ca¬
nal-, sluss-, jernvägs- och telegrafanläggningar.
Herr Björck: Jag kan ej neka, det jag, i likhet med
reservanten inom Utskottet, Herr Carleson, finner det af
Kongl. Maj:t afgifna förslag till Fridlysnings-Stadga böra före¬
dragas framför det af Utskottet uppgjorda. Utskottet har
sagt, alt 2:dra mom. i 2:dra § uti nämnda förslag skulle
654
Den 15 September
tvdas sålunda, alt, i händelse någon af vårdslöshet, ulan upp¬
såt att skada, lörstörde allmän canal-, sluss- eller jernvägs-
anläggning, och menniskolif dervid Liefve spildt, den brotts¬
lige skulle för sådant vållande straffas, endast såsom i allmän
lag stadgadt är. På detta sätt kan jag dock icke se saken.
Jag tror nemligen, alt den uti 2:dra § omförmälda brottsliga
handling bör i och för sig bedömas, och att särskildt ansvar
bör tillkomma, i händelse menniskolif spilles. Jag tror detta
så mycket hellre, sorn i 2:dra § blifvit begagnadt ordet: vål¬
lande, hvilket lagen antagit, såsom utmärkande ett visst sär¬
skildt brott, hvilket måste för sig bedömas, utan afseende
derpå, om det tillgörande, hvari handlingen bestått, i och för
sig sjelf, är af lagen anserit brottsligt eller ej. Således är
jag öfvertygad, att den brottslige, i fall menniskolif spilles.
bör derför straffas särskildt för »vållandet» och särskildt för
den af honom vidtagna brottsliga åtgärd, i afseende å canal-,
sluss- eller jernvägsanläggningen, och vid sådant förhållande
synes mig den Kongl. Propositionen böra sättas framför Ut¬
skottets förslag, enär Kongl. Maj.-ts förslag hänvisar till all¬
männa lagen, men Utskottet bestämt ett särskildt straff för
vållande till annans död, helt olika med den eljest för sådant
brott gällande straffbestämmelse. Utskottet har, såsom grund
derföre, åberopat, att kyrkoplikt, vare sig offentlig eller en¬
skild, ej vidare skall ådömas, men denna grund må väl för¬
anleda en förändring i den allmänna bestämmelsen om straf¬
fet för det ifrågavarande brottet, men ingaluda lill en sär¬
skild straffbestämmelse för vållande till annans död genom
obehöriga tilltag, i afseende på jernvägsanläggningar. Mig
synes det således, såsom hade Utskottet icke rätt i den grund,
hvarifrån Utskottet, vid tydningen af den Kongl. Propositio¬
nen, utgått, och än mera orätt tiar Utskottet, då det för vål¬
lande föreslagit ett särskildt straff, hvarförutan Utskottet,
efter min åsigt, dervid ej heller träffat det rätta. Af dessa
skäl, bifaller jag Kongl. Majits Nådiga Proposition och hoppas,
att en revision i allmänhet af straffen för vållande till annans
död skall komma att ega rum, innan tillämpning af den ifrå¬
gavarande lagen kommer att ega rum. Visserligen finnes
dessutom en och annan anmärkning emot förslaget att fram¬
ställa, men jag anser dem dock icke vara af den vigt, att den
Nådiga Propositionen derlör bör förkastas.
Herr Henschen: Jag medgifver visserligen, att Herrar
Carleson och Björck hafva rätt uti hvad de sagt; men det
skulle dock vara ganska olyckligt, om, genom antagande af
Den 15 September.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition och afslående al Utskottets
förslag, man skulle vålla ett uppskof med hela frågan till
nästa Riksdag. Enligt hvad jag har mig bekant, är Utskottets
förslag antaget af Bonde-Ståndet och kanske har äfven något
af de andra Stånden godkännt detta förslag. För att nu få
ett lagstadgande i detta hänseende, och då Utskottets förslag
icke i sig innefattar större orimligheter, än dem, som redan
finnas i gällande Griminallag, anhåller jag om bifall till Ut¬
skottets Betänkande.
Herr Stolpe: Jag instämmer med Herr Björck. Det
är nemligen uppenbart, att 2:dra mom. uti 2:dra § innefat¬
tar ett fristående ansvar för vållande till någons död af en
orsak, som icke finnes i lag omnämnd. Den af Utskottet
föreslagna redaction finner jag obehöflig, och dessutom skulle
ett dylikt stadgande strida emot den enhet, som bör finnas i
lagskipningen. Någon våda förefinnes i sanning icke att frångå
Utskottets förslag och antaga Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion. Den sainmanjemnkning, som, till följd af de olika be»
slut, hvaruti Biks-Stånden i denna fråga möjligen kunna
komma att stadna, bor ega rum, derom lärer nog Lag-Ut¬
skottet draga försorg. Jag anhåller om proposition på afslag
af Betänkandet och antagande af Kongl. Majlis Nådiga Pro¬
position.
Discussionen ansågs slutad, och, på hemställan af Herr
Talmannen, beslöt Ståndet, att, med afslag å Lag-Utskottets
Betänkande, M 47, antaga Kongl. Majlis i ämnet afgifna
Nådiga Proposition.
§ 11.
Bordlädes andra gången.
l:o. Följande Utskotts Memorialer och Utlåtanden, nem¬
ligen: Constitutions-Utskottets, JM 47, Banco- och Lag-Ut¬
skottens, JM 1, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottens: JM 2S, samt Expeditions-Utskottets: JM 9.
och 2:o. Utdrag af Höglofl. Uidderskapets och Adelns
Protocoll för den 6 dennes, med inbjudning att instämma i
nämnde Riks-Slånds beslut, i anledning af Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottens Betänkande, Jli 24.
§ 12-
Kiredrogs ånyo Utdrag af Hedervärda Bonde-Ståndets
Protocoll den 6 dennes, innefattande dels dess beslut, vid
föredragning af Särskildta Utskottets Memorial, JM 14, i an¬
ledning af återremiss af Betänkandet, IM 8, med förslag till
636
Den iö September.
Förordning, angående vilkoren för hränvinstillverkning, dels
inbjudning till Med-Stånden att i nämnde beslut instämma.
Yrice Talmannen Herr Brinck: Jag anhåller, att Ståndet,
med vidblifvande af sitt förut fattade beslut, måtte afslå den
gjorda^ inbjudningen.
Öfverlaggningen ansåss slutad, och Slåndet beslöt, att
vidblifva sitt förut fattade beslut, och alt således icke antaga
den ejorda inbjudningen.
§ *3-
Bordlädes Constilutions-Utskottets Memorialer: N:ris 46
och 49, samt Stats-lltskottets Utlåtanden: N:ris 272, 275
och 274, äfvensom Utdrag af Högloft. Ridderskapets och
Adelns Protocoll den 6 dennes, med inbjudning till Med-
Ståden att instämma uti förstnämnda Riks-Stånds beslut, an¬
gående Stats-Utskottets Utlåtande, 270.
§ !*■
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. '/2 10 eftermiddagen.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 16 Sejttember.
rienum, kl. '/, 10 f. m.
§ 1-
Justerades Protocollen för den Irsta och 2:dra i denna
månad..
Herr Maechel aflemnade en motion, hvilken upplästes
och var af följande lydelse: »Sedan Höglolliga Stats-Ulskot-
tet, till hvars behandling den af mig vid Riksdagens början
väckta motion om anslag lill en Navigationsskola i Wester¬
vik blifvit öfverlemnad, uti dess Utlåtande, M 71, af upp¬
gifvet skäl, att dylika skolor redan funnos bildade på ringa-
Den 16 September.
657
re afstånd derifrån, till berörda motion afstyrkt bifall, ehuru
med erkännande, att Westerviks sjöfartsrörelse vore, så väl
till betydenhet, som vidsträckthet, åtminstone jemnförlig med
Hera af de städer, hvarest Navigationsskolor blifvit på all¬
män bekostnad inrättade, så blef äfven ifrågavarande motion
af Rikets Ständer afslagen. Med afseende härpå, kan jag
ej undgå beklaga, att jag, då förenämnda Utlåtande till afgö¬
rande hos Riks-Stånden förekom, var af opasslighet och deraf
föranledd frånvaro förhindrad att inom detta Högtärade Stånd
närmare belysa, huru det med ofvanomförmälde jemnförlig-
het sig rätteligen förhåller; och det torde icke anses förmä¬
tet hysa deri förmodan, att, om Höglofliga Utskottet behagat
närmare undersöka de af mig i motionen angifna verkliga
förhållanden emellan den skeppsfart, som Westerviks stad
idkar, och den, som från städerna Calmar, Carlshamn och
Wisby bedrifves, samt om Utskottet dessutom icke tillbaka-
skjutit behandlingen af min motion efter de af Herrar Eken¬
man och Lindström sednare väckta motioner om ökade an¬
slag till Carlshamns och Wisby Navigationsskolor, hvilka mo¬
tioner nära tvänne veckor sednare, än min, till Utskottet
aflemnades, resultatet af Utskottets Utlåtande troligen blifvit
helt annorlunda, och således jag nu icke hafva egt skäl att
söka rättelse i den obillighet och orättvisa, som, efter mitt
förmenande, vederfarits Westerviks stad.
Under sådant förhållande, och sedan Kongl. Majit låtit
under Riksdagens lopp utfärda Nådig Kungörelse, hvarige¬
nom befälhafvare å Svenska handelsfartyg, sorn idka sjöfart,
icke blott till Norrige, Finland samt öfriga vid Östersjön och
Elbefloden belägna hamnar, utan jemväl till Tyska, Neder¬
ländska och Franska hamnar vid Nordsjön och Canalen, äf¬
vensom till samtliga hamnar i Storbritannien och Irland, jemte
dithörande och derinvid belägna öar, blifvit fritagne från
skyldigheten att vid Navigationsskola hafva undergått Sjö-
capitaines-examen, så, och med stöd af 56 § Riksdags-Ordnin-
gen, finner jag mig deraf föranlåten att härigenom vördsamt
väcka den motion, att någon af de navigationsskolor, som nu
finnas förlagda i städerna Calmar, Carlshamn eller Wisby,
måtte, jemte dermed förenadt statsanslag, varda förflyttad
till Westervik, såsom varande i vida större behof af naviga¬
tionsskola, än någon af desse andra städer.
Att så förhåller sig, skönjes tjdligt, om man blott be¬
hagar fästa någon uppmärksamhet på det härvid bilagde Ut¬
drag ur de för åren 1850, 1852 och 1854 upprättade Sve¬
Den 16 September.
riges Skepps-Calendrar. Deraf visar sig: att de hela Gott¬
land samt Calmar och Westervik, med dess skärgård, till¬
hörande större och mindre fartyg, under de sista fem åren,
utgjort ett ungefärligen lika stort lästetal på hvardera stäl¬
let; att detta förhållande äfven eger rum, sedan derifrån af-
dragits läsfetalet af de skärgårds- och kustfartyg under 20 lä¬
ster, på hvilka till skeppare endast begagnas befarna skär¬
gårdskarlar eller matroser, sorn för utöfvandet af detta yrke
ega tillräckligt kunskapsinått, om de känna farleden j de
skärgårdar, de vanligast hafva att besegla, förstå maneuvrera
ett sådant seglande fartyg, samt kunna litet skrifva och räk¬
na; att de Carlshamn tillhörande fartyg icke i stycke- och
lästetal utgöra hälften emot deni på de andra nämnda stäl¬
lena, men deremot bestå af flera större fartyg, än som egas
på Gottland och i Calmar, på hvilket sistnämnde ställe man
numera icke eger något enda fartyg öfver 100 läster; att då
vidare på alla dessa ställen afdrages lästetalet af de endast
Östersjön, Cattegatt och Nordsjön beseglande fartyg af 20
till 70 lästers drägtighet, på hvilka sistnämnde hittills väl
icke fått antagas andra skeppare, än sådana, som visat sig
ega åtminstone den i förra Kongl. Författningen bestämda
lägre kunskapsgraden, men numera får begagnas alldeles
oexaminerade skeppare, så återstår, beräknadt efter de för¬
hållanden, som, enligt sista Skepps-CaJendern, egde rum vid
början af detta år:
för Westervik 20 fartyg, med ett lästetal af 2.545 1 äster,
» Calmar 9 fartyg, » » af 734 läster,
» Carlshamn 11 fartyg, » » af 1,295 läster,
och » hela Gottland 7 fartyg, » » af 697 läster,
som, såvida de äro -kopprade, kunna vara användbara på
Transatlantiska och Ostindiska farvatten, och för hvilka er¬
fordras Hefälhafvare med det större kunskapsmått, som blif¬
vit Sjöcapitainer af fijrsta classen ålagdt; och sluteligen, att,
då Westervik har 20 st. med koppar eller yellow-metall
beklädda fartyg, (af hvilka flera årligen beseglat de Chine-
siska och Ost-Indiska hamnarna), så har deremot Carlshamn
blott 6 stv och Gottland endast 5 st. sådana fartyg, men Cal¬
mar icke något enda sådant. Af hvad jag nu haft äran an¬
föra, visar det sig tydligt, huru myckel större behof, än nå¬
gon af förrberörde städer, Westervik har af examinera¬
de, med bästa kunskapsmått utrustade Sjöcapitainer; och då
derjemte lages i betraktande, att på hvarje fartyg, som be¬
seglar sistnämnde aflägsna farvatten, är nödigt hafva 3:ne
Den 16 September.
639
examinerade navigateurer, och af dem åtminstone 2:ne af för¬
sta graden, så blir skillnaden i behofvet så mycket större.
Man har sagt, att navigationsskolor finnas redan bildade på
ringare afstånd från Westervik. Dessa skolor äro dock icke
närmare belägne, än, norr-ut, i Stockholm på 30 mils af¬
stånd, söder-ut, i Calmar och Carlshamn, på 18 och 55 mils
afstånd, och öster-ut, i Wisby, dit vägen, i saknad af direct
communication med Gottland, går öfver Calmar eller Stock¬
holm. Är det nu billigt och rättvist, att Westerviks sjömän,
hvilka utgöra flertalet af dem i berörde städer, som behöfva
inhämta en större theoretisk bildning, skola vara nödsakade
söka den på berörde afstånd, men deremot de färre antalen
få söka den i sin hemort? Jag har trott och sagt, att så
icke är, och jag vågar tro, att hvar och en sakkunnig och
oväldig granskare af förhållandena skall deruti instämma.
Jag får derföre vördsammast anhålla, att Rikets Ständer
ville, med afseende å de ytterligare undantag från föreskrif¬
terna om Sjöcapitaines-examen, som, genom Kongl. Maj:ts der¬
om sednast utfärdade Nådiga Kungörelse, blifvit befälhafvare
å handelsfartyg medgifna, och i betraktande af Westerviks
sjöfartsrörelses större vidsträckthet, jeinnförd med den, sorn
bedrifves från städerna Calmar, Carlshamn och Wisby, till
Kongl. Majit i underdånighet öfverlemna att i Nåder bestäm¬
ma, hvilken af ofvannämnda städers navigationsskolor må
lämpligast kunna till Westervik förflyttas och tiden för verk¬
ställigheten deraf.
Jag anhåller oin remiss häraf till vederbörligt Utskott.»
Härvid var fogadt ett så lydande:
640
Den 16 September.
»Utdrag ur de för åren 1850, 1882 och 1851 utgitira.
tryckta Sveriges Skepps-Calendrar.
Ar 1850.
Ar 1851.
» B fl) fl> g
—» —■» zr
r 1852.
# Q) O ffl B fl
fc» CK ©5
| tC ffi M t*
I I I
<1 fe» fc©
Ctf »fe cx
fe fe »I
fe u te te se fe
« M fe fe tC
CO M Ct 55 ce fe
fe hl ■* M M 50
©4 W O © © W
05 “4 ©4 00 ©4 4©
fe CX 05 to C0 M
11=2:
1©
05 CX OJ
tx c© cx
• w © :
I ötfei
M (C )C IC (J5 Ot
fe» tc ** cx
O» »fe ot CO t© Oi
Q fe. 05 IC r
t© ►fe 1© t© CO fe»
y w to t« os w
tfl to S fe M VI
O I »fe »fe 05 01 05
Oi tc fe tc IQ Ot
fe» fcO M> CX
W »fe 5© 00 1© 05
Q fe CO fe O fe
1© 1© OI
tC I fe. M OI 5©
CO I CO 00 5© tc
CX fe< M fe» fe. fe.
fe O) 05 05 c© M
oo fe» ca »fe fe. »fe
Westervik. B Calmar. II Carlshamn. II Gottland I Summa.
Den 16 September.
641
Obs. Att de fartyg, sora tillhöra de emellan städerna
belägna köpingar, icke blifvit här upptagna, men val alla de
hela Gottland tillhöriga.
Förestående Utdrag är i enlighet med de af mig utgifne
Skepps-Calendrar, intygas Stockholm 15 Sept. 1854.
James Paton. Grosshandlare.»
Herr Malmborg: Frågan om inrättande af en naviga¬
tionsskola i Westervik är redan behandlad, och motionen
derom afslagen. Att nu göra framställning i samma syfte,
är obehörigt och grundlagsvidrigt, hvarföre jag bestrider re¬
miss af motionen.
Herr Frick instämde.
Herr Maechel: Jag hade uti den förra motionen begärt
anslag till en navigationsskola i Westervik. Nu har jag icke
begärt något anslag, utan endast, att någon af navigations¬
skolorna i Wisby, Calmar, Carlskrona eller Carlshamn måtte
förIIyttas till Westervik, och då Kongl. Maj:t under Riksda¬
gen utfärdat en författning, som gifver skeppare rättighet
att befara Nordsjön och Canalen, utan att hafva undergått
examen, så visar det sig, att de af mig uppgifne städerna
kunna undvara navigationsskolor. Jag anhåller, fortfarande,
om remiss, som jag tror böra ske till Allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottet.
Herr Lindström: Ehuru jag anser det likgiltigt, om
motionen remitteras eller icke, emedan det i allt fall på den
vägen icke blir någon skola i Westervik, så bestrider jag
likväl remiss, emedan Rikets Ständer för de af Herr Machel
omförmälda skolor bestämt anslag, som blifvit å stat upp¬
förde, och det således icke går an att förflytta någon af dem
till Westervik.
Herr Wccrn instämde.
Discussionen ansågs slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition, om Ståndet behagade till Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottet remittera Herr Mcechels omförmälda mo¬
tion, blifvit med Nej besvarad, beslöt Ståndet, uppå sär¬
skild proposition, att remiss å motionen till Utskott ej må
ega rum.
Herr Mccchel anmälde sin reservation.
§ 3.
Herr Talmannen hemställde till Ståndet, om det ön¬
skade, att val till Ledamöter i förstärkt Constitutions-Utskott,
hvilket redan gått för sig i de andra Stånden, skulle före-
Uorff.-Slånd- Pro!, vid Itiksd. 1858—1854. V. 41
Den 16 September.
tagas i dag, eller om Ståndet ville dermed uppskjuta till nå¬
gon dag i nästa vecka.
Vice Talmannen Herr Brinck: Det är så mycket min¬
dre nödigt, att valet i dag försiggår, som återremiss å ett
Constitutions-Utskottets Memorial från Stånden ännu icke
inkommit till Utskottet. Jag får derföre hemställa, alt ifrå¬
gavarande val måtte anställas på eftermiddagen nästa Ons¬
dag, enär vigtiga Stats-Utskotts-Betänkanden förekomma på
förmiddagen.
Öfverläggningen härom ansågs fulländad, och, uppå der¬
om af Herr Talmannen framställd proposition, beslöt Stån¬
det, att val till Ledamöter i förstärkt Constitutions-Utskott
skall företagas vid början af Plenum på förmiddagen nästa
Onsdag den 20:de i denna månad.
§ 4.
Föredrogs å nyo Constitutions-Utskottets Memorial, M
47, med utlåtande om Kongl. Majlis Nådiga Proposition, an¬
gående ändring i 39, 40, med flera §§ i Regerings-Formen,
och 4, 6, med flera §§ i Riksdags-Ordningen, i afseende på
sättet för Riks-Styrelsens förande i vissa fall.
Herr Talmannen hemställde, om Ståndet ville förena
sig örn den mening, att Rikets Ständer först nästa Riksdag
må besluta öfver Kongl. Majits ifrågavarande Nådiga Propo¬
sition, hvilken hemställan besvarades med Ja och Nej, hvar¬
jemte votering begärdes.
I anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:
«Den, som vill, att Borgare-Ståndet förenar sig om den
mening, att Rikets Ständer vilja öfver Kongl. Majits ifråga¬
varande Nådiga Proposition vid nästa Riksdag besluta, rö¬
star: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Borgare-Ståndet, med gillande af Con¬
stitutions-Utskottets Memorial, M 47, afslagit den Kongl.
Propositionen.» -
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
hvarvid Herrar Schwan. Arnberg, Ekholm, Hörnstein, Cas¬
sel, Asker, Tjernberg, Wetterberg, Hjort, öhrström, Norman,
Stenberg och Windrufva voro frånvarande.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas
öppnande två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på
hvardera sidan om Herr Talmannen, belunnos innehålla 35
Nej emot 14 Ja, i följd hvaraf Ståndet, med gillande af
Den 16 September, 643
Memorialet, M 47, afslagit Kongl. Maj:ts omförmälda Pro¬
position.
§ 5.
Föredrogs å nyo Banco- och Lag-Utskottens Betänkan¬
de, M 1, i anledning af väckta förslag, i fråga om ny Lag
för enskilda Banker, hvilka utgifva egna creditsedlar.
Härvid förekommo:
l:o det yttrande, sorn finnes vid början af pag. 14.
Gillades..
2:o första yttrandet, pag. 15.
Godkändes.
3:o andra yttrandet, pag. 15.
Herr Björck: För min del, kan jag icke gilla det uti
sjelfva lagförslaget förekommande stadgande, att enskilda
Bankers creditsedlar skola till valeur, storlek och färg vara
lika för alla Banker, men jag hemställer, om frågan derom
nu skall förekomma, eller om det nu blott är fråga om sed-
larnes stämpling, hvarom Friherre Raab väckt förslag. Ar
förhållandet det, så har jag ingenting emot Utskottets afslag
å hans hemställan derom. I annat fall, och derest discus-
sionen äfven kommer att omfatta sedlarnes beskaffenhet, så
anhåller jag åter om ordet.
Herr Ekenman: Mig synes det, att man nu endast har
alt hålla sig till Friherre Raabs förslag om sedlarnes stämp¬
ling. Vid genomgåendet af lörfattningsförslaget, kommer man
till frågan om sedlarnes beskaffenhet, och får då tillfälle att
derom yttra sig.
Herr Palander: Om, som jag förmodar, Ståndet anta¬
ger Herr Ekenmans framställning, så har jag ingenting der¬
emot. Ståndet har då sig alltid öppet att yttra sig, i afse¬
ende å sedlarnes beskaffenhet.
Discussionen förklarades slutad, och, uppå derom af
Herr Talmannen framställd proposition, gillade Ståndet Ut¬
skottens andra yttrande, pag. 15, i afseende å Friherre Raabs
förslag om stämpling af enskilda Bankers creditsedlar.
4:o första yttrandet, pag. 16.
Herr Indebetou: För min del, gillar jag det slut, hvar¬
till Utskotten i detta moment kommit, och anhåller om bifall
till deras hemställan.
Herr Billström: Såsom skäl för sitt afstyrkande af
Herr Stuarts och Anders Olofssons motioner om skyldighet
för enskilda Banker att hålla vexlings-contoir, hafva Utskot¬
ten endast åberopat den allmänna sats, att de enskilda Ban¬
G44
Den IG September.
kerna höra, i afseende på sättet för deras rörelses bedrif¬
vande, lemnäs all den frihet, som med allmänhetens säker¬
het är förenlig. Detta är visst godt och väl, men då Ut¬
skotten vid utöfningen af den önskade friheten fästat det bil¬
liga vilkor, att allmänhetens säkerhet tillika bör iakttagas,
så vågar jag påstå, att detta icke låter sig göra, med min¬
dre Privat-Bankerna inrätta vexel-contoir. Hvar och en, som
lår Privat-Banksedlar, bör ovedersägligen beredas tillfälle att
utan hinder och inskränkning använda dem lör hvarje före¬
kommande behof,' men sådant kan icke ske, derest ej till¬
fälle gifves att, när som helst, utbyta dessa sedlar emot
Hiks-Bankens mynt. Min tanka är derföre, att invexling af
enskilda Bankers sedlar måste genom dessa Bankers försorg
verkställas åtminstone i hvarje stad inom Riket, der Lands-
höfdinge-Residence finnes, och dessutom i alla större handels¬
städer. Jag anhåller således om återremiss, på det Utskot¬
ten ytterligare må taga denna fråga i öfvervägande och uti
Bank-lagen föreslå ett stadgande om skyldighet för enskilda
Banker, att, på lämpliga ställen och synnerligast, der någon
större rörelse bedrifves, hålla vexel-contoir.
Herr Kock: Vill man föreskrifva Privat-Ranker ett så¬
dant vilkor, att de skola inrätta vexlingscassor, så är det
detsamma, som att decretera, att inga Privat-Banker lå fin¬
nas. .lag önskar veta, hvarest gränsen skall blifva. Om man
säger, att vexlingscassor skola inrättas i alla residence-stä-
der, så kunna lika väl andra släder ega anspråk på att äf¬
ven (å vexlingscontoir.
Om man vill, att alla städer skola hafva vexlingscon¬
toir, så blefvé det omöjligt för Privat-Bankerna att exsistera.
Med samma skäl kunde man ock säga, att vexlings-contoir
böra finnas i hvar socken och by. Jag tror, att detta an¬
språk är väl långt gänget, hvarföre jag ock anhåller om bi¬
fall till Utskottens hemställan.
Herr Mcechel: Jag anhåller att få förena mig med
Herr Kock.
Olverläggningen ansågs fulländad, och, uppå derom af
Herr Talmannen framställd proposition, godkände Ståndet
Utskottens första yttrande, pag. 16.
3:o andra yttrandet, pag. 16, i afseende å Herr Stuarts
förslag om skyldighet för de enskilda Bankerna, att till Ri¬
kets Ständers Bank insända qvartals-uppgilter om deras ställ¬
ning, äfvensom, vid anfordran, upplysningar om deras rö¬
relse.
Den 16 September.
Gillades.
6:o cn anmälan, pag. 16, i anledning af Prosten Alm¬
qvist t’s och Riksdags-Fullmäktigen Anders Olofssons der åbe¬
ropade motioner.
Lades till handlingarne.
7:o det upprättade förslaget till lag för enskilda Ban¬
ker, hvilka utgifva egna creditsedlar.
Ingressen.
Herr Björck: På sätt Utskotten i motiverna yttrat,
anse de, att lagstiftningen för enskilda Banker, utom så
kallade Filial-Banker, bör uti en enda lag förefinnas. På
grund deraf, hafva Utskotten nu ock framlagt ett förslag till
sådan lag, men, i afvikelse från förutnämnda åsief, hafva
Utskotten uti 23 § intagit ett stadgande, som ej är tillämp¬
ligt på sådana enskilda Banker, som utgifva egna credit¬
sedlar, och hvilket således icke bör hafva sin plats i denna
lag. Det kan visserligen äfven anmärkas, att den rubrik,
som Utskotten föreslagit, icke är fullt nöjaktig, emedan den
innefattar något mera, eller annat, än den bör innehålla,
men denna anmärkning är dock af mindre betydenhet. Der¬
emot tror jag, alt 23 § blir föremål för mycken diseussion,
och att den icke kommer att godkännas. Om detta blir
förhållandet, så är det icke lämpligt att upphäfva Kongl.
Kungörelsen den 14 Januarii 1824, hvilken äfven afser så¬
dana enskilda Banker, sorn icke utgifva egna credif-sedlar.
På grund häraf, tillåter jag mig göra den anhållan, att Ut¬
skottens framställning, i afseende å rubriken, måtte lå hvila,
och icke afgöras, förr än Ståndet beslutat om sjelfva lagen.
Herr Indebetou: Det är en riktig anmärkning af Herr
Björck, att den sista §. eller den 23, rörer eit ämne, som
icke har sammanhang med det, som alhandlas i den nu
föreslagna lagen, hvilken angår Banker, sorn utgifva egna
rredit-sedlar. Stadgandet i den citerade 25 § afser nem¬
ligen sådana enskilda Bank-bolag, hvilka icke utgifva egna
credit-sedlar. Jag anser mig ock böra lemna den upplys¬
ning, att nämnde §, som af misstag influtit i förslaget, en¬
dast genom en tillfällighet korn att der qvarstå. Inom Ut¬
skotten väcktes nemligen fråga, att den borde utgå; men
genom en misslyckad votering och med en enda rösts plu¬
ralitet blef § bibehållen, oaktadt det är klart, alt densamma
icke hörer till ämnet. Jag hoppas derföre, att Ståndet be¬
slutar att låta den utgå.
Den 13 September.
Beträffande rubriken, så bör den vara, sådan den är,
ty den nu föreslagna lagen alser allenast sådana enskilda
Banker, som utgifva egna credit-sedlar.
Det är sannt, hvad Herr Björck anmärkt, att Kongl.
Kungörelsen den 14 Januarii 1824 icke har afseende endast
på sådana Banker, men den innehåller åtskilliga stadganden,
sorn icke stå i full öfverensstämmelse med den nu före¬
slagna lagen, och derföre torde det vara rätt, att 1824 års
lag upphäfves, på samma gång den nu föreslagna blifver an¬
tagen. Det kan blifva en cura posterior att skrifva en lag
för sådana enskilda Banker, som icke utgifva egna credit-
sedlar. Mig synes det således, att ingressen kan godkännas,
äfvensom rubriken, blott man, vid pröfningen af sjelfva la¬
gen, ihågkommer att borttaga sista §.
Herr Hasselrot: Om ock 25 § i författningsförslaget
utstrykes, hvilket jag icke vill motsätta mig, så är det lik¬
väl af vigt, att Kongl. Kungörelsen den 14 Januarii 1824
icke upphäfves, emedan det då skulle komma att saknas en
lag för sådana Bank-bolag, som icke utgifva egna credit-
sedlar. Jag förenar mig således med Herr Björck derom,
att Ståndet måtte uppskjuta med ingressen, till dess § 25 i
författningsförslaget blifvit behandlad.
flerr Ekenman: Afven jag anser, lika med Herr Björck,
att Ståndet icke bör fatta beslut om ingressen, förr än sjelfva
lagförslaget blifvit genomgånget, ty det beslut, som kan
komma att fattas, i afseende å 25 §, involverar på bestäm¬
melserna uti ingressen. Motsägelserna uti motiverna och
förslaget torde betyda mindre, men jag anser skäl, att leda¬
möterna inom Utskotten sjelfve göra de anmärkningar i
detta afseende, hvartill fog förefinnas, på det de icke må
komma från andra. Utskotten yttra uti motiverna, att lag¬
stiftningen för enskilda Banker, utom så kallade Filial-Ban¬
ker, bör uti en enda lag [örefinnas, men när Utskotten se¬
dan komma till tillämpningen af denna sats, så kalla de la¬
gen för en lag för enskilda Banker, hvilka utgifva egna
credit-sedlar, och hafva derigenom uteslutit allt stadgande
om Banker, som icke utgifva egna sedlar. Vida olämpligare
är dock, alt man uti denna lag intagit en enda §, som just
alser sådana Banker. Uti Utskotten satte jag mig ock der¬
emot, och jag hoppas, att Ståndet skall borttaga denna §.
Herr Hiltman: Jag är förekommen af flere föregående
talare. Herr Indebetou har yttrat, att, emedan åtskilliga
paragrafer ändras genom ifrågavarande lag, så är det ock
Den 1C September.
647
nödigt, att Kungörelsen först upphäfves, och det må blifva en
cura posterior, hvad man skall sätta i stället. Detta kan
väl icke vara riktigt; man bör väl föreslå något nytt och
först se, hvad man skall sätta i stället, innan man upphäf-
ver det gamla. Afven om 25 § kommer att utgå, kan jag
icke finna, att Kongl. Kungörelsen den 14 Januarii 1824
bör upphäfvas, ty det skulle då icke finnas någon lag
för sådana enskilda Banker, som icke utgifva egna credit-
sedlar.
Ofverläggningen förklarades slutad, och, på derom af
Herr Talmannen framställd proposition, beslöt Ståndet att
uppskjuta med pröfningen af ingressen, till dess författnings¬
förslaget blifvit genomgånget.
Härefter företogs granskning af lagförslagets särskilda
paragrafer, och beslöt Ståndet, att, derest, efter uppläsning
af en §, icke några anmärkningar emot densamma göras,
skall proposition på förhand å densamma icke framställas,
' utan § lemnäs utan anmärkning.
§§ 1, 2, 3, 4 och 5 blefvo, hvar efter annan, lemnade
utan anmärkning.
§ 6.
Herr Björck: Jag har visserligen ingen direct anmärk¬
ning att göra mot denna §, men jag kan icke neka, att en
bestämmelse här saknas, hvilken jag tror till allmänhetens
säkerhet hort finnas. Sedan uti 2 § blifvit bestämdt, att
bolaget skall bestå af ett visst antal ledamöter, så har utr
22 § blifvit införd den föreskrift, att bankdelegaie, hans
arfvingar eller sterbhusdelegare icke få under bolagstiden
träda från bolaget, eller sin lott å annan person öfverlåta,
med mindre bolaget dertill samtycker, och det i 2 § stad¬
gade minsta antal derigenom icke understiges. F.tt sådant
stadgande är ganska riktigt, och jag gillar det i allo, men
detsamma hade bort hafva sin plats uti denna §, som bort
innehålla, att bolagsreglorna ofelbart skola upptaga de vilkor,
hvarunder en bankdelegare får utur bolaget utträda. Be¬
stämmelserna i detta afseende, hvilka äro bland de vigti-
gaste, anser jag höra vara mera hetryggande för allmänhe¬
ten, och jag hemställer derföre, att uti 6 § må intagas den
föreskrift, att bolags-reglorna skola innehålla närmare be¬
stämmelser om bolagsmans rätt att utur bolaget utträda.
Herr Wallenberg: De sammansatta Utskotten hafva
ansett några närmare bestämmelser uti det af Herr Björck
anmärkta afseende icke vara af nöden i denna lag, emedan
Den £ ö September.
frSgan om delegares rätt till utträde ur bolaget sä väsendt¬
ligen ingriper uti de öfriges rätt och säkerhet. Det är af
vigt för en delegare uti ett solidariskt ansvarigt bolag att
veta, med hvem han ansvarar. Om man deremot anser nägra
särskilda bestämmelser vara af nöden i och för allmänhe¬
tens säkerhet, får jag hänvisa deruppå, att jag icke känner
något bolag, utur .hvilket delegarne få utgå utan särskildt
offentligt tillkännagivande. Gå vi längre fram uti detta för¬
slag, så finner man, att 8 § under litt. e stadgar, att, då
förändring med delegare i bolaget inträffar, skall uppgift
derom, efter hvarje bolagsstämma, aflemnas till Kådslulvu-
Kåtten, för att i dess Intecknings-Protocoll intagas samt i
allmänna tidningarne kungöras. J>å ett sådant stadgande
finnes, anser jag allt vara iakttaget till allmänhetens be¬
tryggande.
Herr Indebetou: Meningarne kunna visserligen vara
delade om hvad, som bör stå uti bolags-reglorna och uti en
allmän lag. Enligt min åsigt, böra bolags-reglorna icke in¬
nehålla annat, än hvad, som kan vara olika för särskilda
Hanker. Deremot böra sådana föreskrifter, som äro af den
vigt, att alla Hanker måste iakttaga dem, stå uti den all¬
männa lagen för enskilda Banker. Så anser jag t. ex., att
föreskriften, det ingen delegare får utträda ur bolaget utan
de öfriges medgifvande, vara af den stora vigt, att den må¬
ste hafva sin plats i den allmänna lagen. Vill man upp¬
repa den i bolags-reglorna, så går det visserligen an, men
då man en gång i sjelfva lagen infört ett sådant stadgande,
så är det åtminstone obehölligt, att det står för andra gån¬
gen i bolags-reglorna.
Herr Björck: Jag medger, vid närmare eftersinnande,
att jag linner det vara tillräckligt betryggande, då sjelfva la¬
gen innehåller stadganden, i afseende å bankdelegares rätt
att utträda ur bolaget, och derjemte uti litt. d af 6 § fin¬
nes föreskrifvet, att bolags-reglorna skola innehålla stad¬
ganden om röst-beräkningen, men om detta icke vore för¬
hållandet, så hade man ingen säkerhet. Jag får dock gifva
tillkänna, att jag icke sett frågan uteslutande från allmän¬
hetens, utan äfven från den enskildes, sida. Jag tror nem¬
ligen, att man går för långt, om man vägrar delegare ut¬
träde, derest han fullgör, hvad som erfordras, och praastecar
fullgod säkerhet för de banklotter, som af annan öfvertagas.
Jag har sjelf varit i tillfälle erfara, att en arfvinge i ett
sterbhus, som önskade öfvertaga sterbhusets actier i en en-
Den 16 September.
656
skild Hank, blifvit vägrad detta utaf bolaget, som förklarade,
att hela sterbhuset skulle ansvara för dem. Således äfven
från denna synpunkt anser jag det vara nödvändigt ställa så,
alt bolags-reglorna icke komma att lägga hinder i vägen
för slutliga uppgörelsen i sterbhus. Då det likväl beror på
hvar och en att gå in uti ett Hank-bolag, eller icke, och
underkasta sig de reglor, som för detsamma äro gällande,
så vill jag icke forcera min mening, utan frånträder den¬
samma.
Herr Indebetou: Det kan visserligen vara öfverflödigt
att vidare yttra sig. då Herr Björck nu frånträdt sin an¬
märkning, men jag måste dock fästa uppmärksamheten derå,
att, då det är fråga om stiftande af en Bank-lag, bör man i
främsta rummet afse icke bankdelegarnes, utan allmänhe¬
tens, säkerhet, så alt densamma icke äfventyras. Detta kan
dock lätt inträffa, om Hank-bolaget icke hade rätt att vägra
delegares utträdande utur bolaget. Ett bolag kunde f. ex.
stiftas af 50 personer, som samtlige voro säkra och veder¬
häftiga. Af dessa 30 kunde det sedan falla 18 in att utgå
och skaffa andra i sitt ställe, till hvilka man icke kunde
hysa ett lika stort förtroende. Allmänhetens säkerhet skulle
således sättas på spel, om icke ifrågavarande rättighet vore
bolaget medgifven. Jag tror derföre, att, ehuru obeqvämt
det må vara för delegarne, att ej få draga sig tillbaka, när
de finna för godt, så är dock ett sådant stadgande af alltför
stor vigt för allmänheten, för att kunna borttagas,
Discussionen ansågs fulländad, och som Herr Björck
frånträdt sin emot § 6 gjorda anmärkning, öfvergick Stån¬
det till behandling af
§ 7-
Herr Kock: 1 § uti Kongl. Kungörelsen den 9 Janu¬
arii 1846, angående enskilda Banker, hvilka utgifva egna
credit-sedlar, innehåller, att, då enskilde, som förena sig i
bolag, för att bedrifva bankrörelse med egna credit-sedlar,
hos Kongl. Maj:t derom göra ansökan, så eger Kongl. Maj:t
att pröfva, om Bank-inrättningen är för landet nyttig. Om
Han det finner, så lemnar Han Sitt tillstånd till densamma,
men i motsatt fall är det naturligt, att Han afslår ansök¬
ningen. Detta är en restriction, som Utskotten nu frångått
i 1 § af sitt förslag, och i stället gifvit rättigheten alt bilda
sådana Hanker all möjlig utsträckning, så att, då ett bolag
nu vänder sig till Kongl. Maj:t, är det berättigadt att erhålla
Dess Nådiga Sanction å bolags-reglorna. derest dessa be¬
fiöO
Den IG September.
finnas öfverensstämma med ifrågavarande lag samt lac och
författningar i öfrigt. Detta är en utsträckning och frihet.,
som jag gillar, men då man beslutat sig derför, och, i följd
deraf, en mängd Banker kunna obegränsadt uppstå, så bör
man ock iakttaga all möjlig försigtighet i afseende å vilko-
ren för deras inrättande, så att allmänhetens säkerhet var¬
der fullkomligt betryggad.
Uti 2:dra momentet af 7 § stadgas, att adier få använ¬
das, såsom säkerhet för den del af teckningssumman eller
grundfonden, som ej i reda penningar tillskjutits. Inom Ut¬
skotten har jag icke kunnat dela denna åsigt. Många actier
kunna visserligen vara fullt så säkra, som räntebärande obli¬
gationer, men detta är icke förhållandet alltid, ty actier äro
mera underkastade fluclualion och i hög grad beroende af
conjuncturerna, så att actier, som i dag äro varda en viss
summa, kunna om en eller annan månad hafva sjunkit så,
att de icke äro värda mera, än 10 eller 20 procent. Denna
vacklande säkerhet hos actier skall gifva anledning dertill,
att bolaget ofta måste komma tillsammans, för att pröfva
actiernas säkerhet. Jag tror derföre, att actier icke böra
godkännas, såsom säkerhet. Vidare har jag önskat det til¬
lägg uti denna §, att fastighetsinteckningarne skola vara inom
taxeringsvärdet. Visserligen kan detta ökade iörsigtighets-
mått synas öfverflödigt, då det visat sitt, att de bestämmel¬
ser i förevarande fall uti 1846 års Kongl. Kungörelse, som
äro lika med den föreslagna lagen, icke medfört några olä¬
genheter, men jag tror dock, att, då man nu lemnat en
större frihet, så att enskilda Banker kunna när och hvar
som helst uppstå, så bör man ock vidtaga alla mått och
steg, som äro nödiga, för att betrygga allmänhetens säker¬
het. Jag har icke haft framgång inom Utskotten, och möj¬
ligen får jag det icke eller bär, men jag har dock velat fä¬
sta uppmärksamheten å hvad jag nu anmärkt tili det afse¬
ende, det kan förtjena.
Herr Hasselrot instämde.
Herr Wallenberg: I Utskotten har jag förut haft till¬
fälle att utbyta mening med den siste värde talaren, men
Gudnås icke "kunnat komma till samma öfvertygelse, som
han, om förkastligheten af hvad Utskotten i denna punkt
föreslagit. Jag tror, att, om man tar saken, sådan den är,
skall man finna, att ifrågavarande stadgande icke innebär
den ringaste fara. Actie betyder del i ett företag, men
detta betyder icke, att företaget är af mindre eller intet
D<.n 16 September.
6öl
värde. I vårt land finnas actier, som representera fast egen¬
dom. Dessa anses vara af ett särdeles värde. Exempelvis
får jag nämna Medevi Brunns-bolags och Trollhätte nya Ca-
nal-bolags actier, vidare Strömma Bomulls-spinneri-bolags och
Motala Mechaniska Verkstads. Alla dessa äro goda actier,
som jag tror godt kunna utbytas mot hvilken annan säker¬
het, som helst. Dessutom står det icke i §, att actier skola
tagas emot till deras primitiva eller nominela värde, utan
endast att de få, såsom säkerhet, begagnas, hvarförutan det
finnes föreskrifvet, att de skola af bolaget godkännas efter
pröfning, den Konungens Befallningshafvande eller hans om¬
bud bör öfvervara. Detta tyckes mig innefatta all den trygg¬
het, man kan begära. Det är klart, att, då solidariska bo¬
lag bildas och utgöras af ledamöter, som icke alla ega samma
personliga credit, så är det nödigt för dem att tillse, det
grundfondshandlingarne äro tillräckligt betryggande.
Det har, såsom den siste talaren medgifvit, visat sig,
att under den tid af snart 20 år, som enskilda Banker va¬
rit här i landet etablerade, ett sådant stadgande, som det
anmärkta, icke medfört någon olägenhet. Jag kan då icke
finna någon anledning, hvarföre man nu skall förändra det¬
samma. Vi hafva samma bestämmelser om minimum af
teckningssumman, vidare om delegarnes antal, som förut
icke funnits, äfvensom samma stadganden, som förut, om
grundfonden, och huru mycket, som skall contant inbetalas.
Troligen komma ock de bolag, som hädanefter bildas, att
latta det beslut, att, då bolaget mister en viss procent af
sin grundfond, så skall det upphöra med sin verksamhet.
Den har hittills varit bestämd till 10 procent. Jag kan så¬
ledes icke finna, att det ligger någonting vådligt uti att, så¬
som säkerhet, mottaga actier. Föröfrigt synes det mig, att
man här egentligen blott tvistar om ord. Jag vill visa detta
med ett exempel. Hvar och en känner Bruksegarnes Hypo-
Iheks-cassas actier, hvilka äro ansedda för myckel goda och
säkra papper. Dessa heta actier, men om nu delegarne i
Hypotheks-cassan föreslogo den förändring, att de i stället
erhöllo namnet Bruksegarnes Hypotheks-cassa-fonds obliga¬
tioner, hvilken benämning äfven vore riktig, då skulle de,
enligt Herr Köchs mening, kunna antagas, såsom säkerhet,
men icke nu, 'emedan de kallas actier. Jag anhåller om bi¬
fall till hvad Utskotten föreslagit i 2:dra momentet af 7 §.
Herr Palander: Inom de förenade Utskotten kunde
jag icke lemna mitt bifall till ifrågavarande stadgande. Då
662
Den 16 September.
det är fråga om att inrätta (vänne slags Itanker, Privat- och
Filial-Banker, bör man, så mycket, som möjligt, söka att
få dem likformiga. Uti Filial-Banks-lagen finnes redan be¬
stämdt, hvaruti de säkerhetshandlingar, som Filial-Banker
måste aflemna, skola bestå, och jag anser derföre, att denna
§, som nu är föremål för behandling, bör bringas i öfver¬
ensstämmelse, motsvarande stadganden i Filial-Banks-lagen.
Herr Domprosten Thomander har uti ifrågavarande af¬
seende afgifvit en reservation, i hvilken han föreslagit, att
§ 7, momentet 2, mätte undfå följande lydelse: »Såsom sä¬
kerhet för den öfriga delen af grundfonden, må begagnas
Rikets gällande mynt, controleradt guld och silfver, fastig-
hetsinteckningar, samt allmänna verks och inrättningars ränte¬
bärande obligationer, dock att inteckning ej antages till sä¬
kerhet för högre belopp, än den intecknade fastighetens
taxeringsvärde för det i Bankens bolags-reglor bestämda år,
ej eller räntebärande obligation för högre belopp, än det,
hvartill den, utan särskild ställd borgen, i Rikets Ständers
Rank, enligt gällande Banco-reglemente, belånas». Jag an¬
ser mig böra erkänna, att nu exsisterande Privat-Banker
aldrig missbrukat det stadgande, som nu är i fråga, men
får tillika erinra, att, derest den föreslagna lagen antages,
så inträder ett annat förhållande, i afseende å rättigheten
att bilda enskilda Banker. Det har förut varit öfverlem-
nadt åt Kongl. Majit, att i hvarje fall pröfva ansökningar
derom, men, om detta förslag går igenom, så eger Kongl.
Maj:t icke framdeles denna pröfningsrätt; och då följden
deraf måste blifva den, att Privat-Banker i massa komma
att uppstå, så kan man icke vänta, att samma försigtighet,
som förut, skall iakttagas, i afseende 3 siikerhetshandlingarne.
Jag tror derföre, att det vore ganska välbetänkt, om Bor¬
gare-Ståndet anlog det förslag, som Herr Domprosten Tho¬
mander uti sin reservation framställt. Om åter Borgare-
Ståndet icke gör det, så kan jag icke annat, än instämma
med Herr Kock deruti, att actier icke må antagas, såsom
säkerhet för den del af grundfonden, som icke inbetalas con¬
tant. Det är visserligen sannt, att många actier innebära
lika god säkerhet, som en mängd andra hypotheker, men
man bör ihågkomma, att Bank-bolagen icke ega rättighet att
intränga uti företagen, för att göra sig underrättade om de¬
ras bestånd och actiernas, i följd deraf, egande värde.
ålan har här åberopat Strömma bomulls-spinneri. Det¬
samma är visserligen för närvarande en ganska god insti¬
Den 16 September.
6S5
tution, men conjuncturer kunna inträffa, som göra, att för¬
hållandet blir motsatt. Väl är det sannt, att Bank-bolagen
kunna, om någon pant försämras, fordra ny säkerhet, men
detta kommer alltid att medföra obehag. Jag tror således,
att det icke är väl betänkt, att, såsom säkerhet, godkänna
actier. Sådana, uti en mängd olika företag, kunna erbjudas,
men Bank-Styrelserna kunna icke alltid vara i tillfälle att
göra sig ett närmare begrepp om deras värden. Erfaren¬
heten gifver äfven vid handen, att grundfonden i nuvarande
Privat-Banker till obetydlig del representeras af actier.
Jag hemställer alltså, att Borgare-Ståndet måtte antaga
det stadgande, som gäller för Filial-Banker, och tror, att
Privat-Banker, det oaktadt, ganska lätt skola uppkomma.
Jag är öfvertygad om, att det icke skall möta någon svårig¬
het för Privat-Banker att skaffa sig sådana säkerhetshand¬
lingar, som Filial-Bankerna äro skyldige att lemna. För
min del, förordar jag Domprosten Thomanders förslag.
Herr Kock: Det torde icke kunna bestridas, att all¬
mänheten äfventyrar föga eller intet af Filial-Banker, hvilka
icke röra sig med egna, utan Riks-Bankens sedlar, hvar¬
emot risquen är vida större hos sedelutgifvande Banker.
Häraf följer ock, att den säkerhet, som sedelutgifvande
Banker skola ställa, bör vara större, än Filial-Bankernas,
och icke mindre. Men om 2:dra momentet i 7:de § anta¬
ges, sådant det nu blifvit föreslaget, blir förhållandet omvändt,
emedan uti gällande Banco-Reglemente är, i afseende å Filial-
Bankernas säkerhet, stadgadt, att delegarne skola å de tre
fjerdedelar eller sjutiofem procent af teknings-summan, som
icke erläggas contant, till den af dem gemensamt utsedda
Directionen afgifva en till Directionen eller ordres ställd för¬
bindelse, betalbar efter sex månaders uppsägning, samt åt¬
följd af hypothek, bestående af myntadt eller controleradt
guld eller silfver, eller publika papper, beräknade till det
värde, hvartill de i Rikets Ständers Bank belånas, eller in¬
teckningar inom 18SO års taxeringsvärde i fastighet å landet,
eller inom två tredjedelar af brandförsäkringsvärdet å fastig¬
het i stad. Häraf synes, att den säkerhet, som delegare
uti Filial-Bank skola ställa, icke får utgöras af actier, ej
eller af sådana inteckningar, som icke äro inom fastigheter¬
nas taxeringsvärde. Jag tillåter mig hemställa, om det kan
vara consequent att göra en eftergift för Privat-Banker, så
alt de skola få anemtia sådana säkerhetshandlingar, som äro
' 631
Den 16 September.
mindre säkra, än dem Filial-Bankerna äro skyldiga att an¬
skaffa.
Herr Henschen: Jag instämmer hufvudsakligen uti
hvad de tvä sista talarne yttrat. Då rättigheten att bilda
Privat-Banker nu fått en större utsträckning, så bör man, å
andra sidan, äfven se till, att allmänhetens säkerhet blir
fullständigt betryggad. Man har talat om, att inga olyckor
inträffat af hittills gällande föreskrifter i förevarande fall.
Det är detsamma, som om någon sade, att han icke brand-
försäkrat sin egendom derför, att den icke brunnit. Då
härtill kommer, att taxeringsvärdet beror på egarens egen
uppgift, så hemställer jag, om det icke vore skäl att gå
något utöfver Herr Domprosten Thomanders förslag.
Herr Hasselrot: Jag har begärt ordet, för att uppläsa
Domprosten Thomanders förslag, och är i detta afseende
förekommen af Herr Palander, men jag tillåter mig nu att
i stället uppläsa hans motiver, hvilka äro helt korta och
af följande innehåll: »om än detta beslut skulle vara det
fullkomligaste sättet att ådagalägga den opartiskhet, man,
utan tvifvel, vill iakttaga emot bägge dessa slags Banker,
samt att särskildt sörja för Privat-Bankernas credit och
anseende, så torde det dock kunna utan öfverdrift antagas,
att allmänheten, hvars rätt och fördel härunder är i fråga,
icke önskar, att man fordrar mindre säkerhet af de Banker,
som röra sig med egna sedlar, än af dem, som röra sig
med Rikets mynt och med Riks-Bankens credit-sedlar.» Då
jag, lika med Domprosten Thomander, anser, att man i
främsta rummet bör afse allmänhetens säkerhet, så förordar
jag antagande af hans redan upplästa förslag.
Herr Ekenman: En värd talare har förklarat sig be¬
låten med stadgandet uti lista §, hvarigenom Bank-belag
skulle kunna uppstå, utan att dertill behöfva Kongl, Maj:ts
tillstånd, allenast de fullgöra, hvad ifrågavarande lag före-
skrifver. Men på samma gång han förklarat sig vara vän
deraf, att Bank-bolag kunna utan inskränkning bildas, har
talaren ansett det vara angeläget att göra sådana bestäm¬
melser, som betrygga den allmänna säkerheten. I detta fall
har han funnit det icke vara lämpligt, att adier antagas,
såsom grundfondshandlingar. Nu får jag dock fästa upp¬
märksamheten derå, att, då Kongl. Majit uti Kongl. Kungö¬
relsen den 9 Januarii 1616 förbehållit Sig rättigheten att
pröfva ansökningar om bildande af enskilde Banker, så ville
Kongl. Majit endast pröfva, huruvida Bank-inrättningen kunde
Den 16 September.
vara för landet nyttig, iner» icke om säkerheten vore antag¬
lig. Pröfningen deraf är öfverlemnad åt bolagsmännen sjelfva.
I 2:dra § ligger dessutom ett tillräckligt correctiv, då der
finnes stadgadt att till bolags stiftande erfordras minst trettio
personer, äfvensom en grundfond af minst 666,666 Ridr 32
sk. Jag tror således, att man icke behöfver frukta derför,
att Privat-Banker skola uppväxa, såsom svampar. 1 afse¬
ende å säkerhets-handlingarne, har Herr Wallenberg redan
yttrat sig om actiers beskaffenhet. Rörande åter yrkandet,
att taxeringsvärdet måtte blifva gränsen för inteckningar,
som mottagas, såsom säkerhet, ber jag alt få yttra några
ord. Man bar sagt, att Filial-Banker och Privat-Banker
höra göras likformiga, men man har då förbisett skillnaden
dem emellan. De grundfonds-handlingar, som Filial-Banker
aflemna, utgöra hypothek för den försträckning, de erhålla
af Riks-Banken, men detta är icke förhållandet med Privat-
Bankernes säkerhets-handlingar, hvilka, uteslutande, afse all¬
mänhetens säkerhet. Nu ber jag att få fråga, om det icke
innebär tillräcklig säkerhet, då alla interessenter i ett
Privathanks-bolag äro solidariskt ansvariga, och dessutom
måste skjuta tillsammans 23 procent af tecknings-summan.
Allmänhetens säkerhet synes mig härigenom vara mer, än
tillräckligt betryggad. Beträffande åter den trygghet, som
skulle ligga deruti, att inteckningar utöfver taxeringsvärdet
icke antagas, så är denna säkerhet icke af något särdeles
värde, ty i somliga provincer är egendomarnas taxerings¬
värde, med afseende å bränvinsbränningen, högt uppdrifven,
äfvensom provincer finnas, der taxeringsvärdet vanligen är
lika med sista köpeskillingen. Innebär väl taxeringsvärdet
der någon säkerhet? Uti Småland äro fastigheterna i all¬
mänhet taxerade till icke mera, ärt en fjerdedel af salu¬
värdet. Om taxeringsvärdet skall blifva gränsen, så måste
man åt bolaget öfverlemna att pröfva, huruvida inteckningar,
som motsvara taxeringsvärdet, må användas, såsom säkerhet.
Medger man, att det är nödigt att åt delegarne inrymma
en sådan rättighet, så synes det å andra sidan äfven vara
billigt att gifva bolaget rättighet att gå öfver taxeringsvärdet,
om bolaget anser det vara för sig sjelf betryggande. Dess¬
utom förekommer såväl i afseende å Filial-, som Privat-
Banker, att man förbisett en ganska väsentlig omständighet,
då man icke stadgat något till förekommande deraf, att icke
en tyst förmånsrätt må göra en inteckning till en nullitet.
Det ar klart, att en inteckning, äfven otc den ligger under
63S
Den 16 September.
taxeringsvärdet, är af föga värde, om t. ex. ett förmynder¬
skap gör den om intet. Jag tror det derföre vara klokast
att öfverlemna åt delegarne att pröfva, hvad säkerhet såväl
den pria, som den andra handlingen kan erbjuda. På grund
af hvad jag och flere föregående talare anfört, anhåller jag
om proposition å bifall till 2:dra momentet i 7:de §.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter förenade sig med
Herr Ekenman.
Vice Talmannen, Herr Brinck: Jag har begärt ordet,
icke fiir att tvista med dem, som yrka, att adier böra an¬
tagas, såsom säkerhet, utan för att instämma med dem, som
anse, att, vid bildande af Privat-Banker, dessa icke böra
hafva bättre rätt, än Filial-Banker. I afseende å adier, äro
tankarne delade, emedan dessa papper äro af mycket olika
beskaffenhet.
Beträffande åter den siste talarens anmärkning om de
tysta förmånsrätternas inverkan på inteckningar, så tror jag,
att Konungens Befallningshafvande, om han uppfyller sin
pligt, vid pröfning af säkerhets-handlingarne, icke lärer un¬
derlåta tillse, alt inga inteckningar antagas af sådan be¬
skaffenhet, som talaren påpekat. Jag hemställer alltså, att, i
stället för det af Utskotten föreslauna 2:dra momentet, må
uti 7:de § insättas den bestämmelse, som finnes intagen i
Herr Domprosten Thomanders reservation, så att föreskrif¬
terna i detta fall måtte blifva öfverensstämmande med dem,
som gälla för Filial-Banker. Jag anhåller hos Herr Talman¬
nen om proposition härå.
Herr Palander: En värd talare har anställt en jemn-
förelse emellan säkerhets-handlingarne i Filial- och Privat-
Banker och kommit till deri conclusion, att Filial-Bankernas
säkerhels-handlingar öfverlemnas lill Riks-Banken, såsom
säkerhet lör erhållande lån. Deremot öfverlemnas de säker-
hetshandlingar, Privat-Bankerna anskaffa, icke till Riks-
Banken, utan till vederbörande Konungens Befallningshaf¬
vande, för att Privat-Bankerna må erhålla rättighet alt
utgifva egna tryckta eller graverade credit-sedlar. Följakt¬
ligen pantförskrifves grundfonden af Filial-Banker, såsom
säkerhet för låneförsträckningar från Riks-Banken, hvaremot
Privat-Banker få rättigheten att utgifva egna credit-sedlar.
Jag tror således icke, att den af Herr Ekenman framställda
skillnad gifvet- anledning till att göra någon förändring i mitt
förslag, emedan i allmänhet lika goda hypolheker skola
allemnas till Konungens Befallningshafvande, för att Privat-
Den 16 September.
637
Bankerna skola erhålla rättighet alt utgifva egna sedlar, som
de säkerhets-handlingar, dem Filial-Bankerna skola aflemna
till Riks-Ranken.
Man har vidare fästat uppmärksamheten dervid, att det
är nödigt erhålla lörmyndare-bevis, med flera sådana docu-
menter, hvarigenom man skulle erhålla upplysning, om
några tysta förmånsrätter finnas. Jag tror dock, att detta
är mindre nödvändigt, och båda föreskrifterna i detta fall
blifva desamma för Privat-Banker, som för F'ilial-Banker.
I följd häraf, anser jag det vara välbetänkt att antaga Herr
Domprosten Thomanders reservation, och tror, att icke der¬
igenom någon svårighet uppstår för blifvande Privatbanks-
delegare att anskaffa sådana hypotheker, som deri omför-
mälas.
Herr Björck: Jag kan icke annat, än medgifva den
siste talarens yttrade åsigt, att någon skillnad icke bör
vara emellan säkerhets-handlingar, som för tecknings-summa
i Privat-Bank, och sådana handlingar, som för tecknings-
summa i Filial-Bank skola lemnäs. Man har ock bär för¬
gäfves försökt att framställa någon antaglig grund för en
sådan skillnad mellan dessa olika Banker, men deremot är
förhållandet, att en del stadganden, som, rörande säkerhets-
handlingar i Filial-Bankerna, äro påbudna, i verkligheten äro
öfverflödiga. Man har vid antagandet af dessa stadganden
utgått från de grunder, som, i afseende på fastighetslån från
Riks-Banken, förut funnos bestämda. Det finnes dock san¬
nolikt icke någon inom detta rum, som icke villigt medgif-
ver, att Riks-Banken i detta hänseende haft och har allt
för stora anspråk, härledda derifrån, att Riks-Bankens utlå¬
ning mot säkerhet af inteckning varit begränsad till en obe¬
tydlig summa, lämpad efter den ostridigt rätta åsigten, att
denna Bank icke har till hufvudsakligt föremål att lemna
dylika lån. Jemnförelsen i delta afseende emellan Privat-
Bankerne och F'ilial-Bankerne bör således icke strängt på¬
yrkas, utan tvärtom medgifvas, att reglorna för Filial-
Bankerne äro för stränga.
Hvad i allmänhet beträffar fastighets-inteckningar, såsom
säkerhet för grundfond, så är jag böjd att anse dem, såsom
mindre lämpliga, af skäl, dem jag till en del i föregående
tillfällen utvecklat. Jag föreställer mig jemväl, att till ett
väl ordnadt bank-system bör höra, att till säkerhet för
grundfond företrädesvis använda obligationer, utgifna af
Borg.-Ständ. Prot. tid liiksd. 1S53 — 1884. \", 42
658
Den IG September.
Hypotheks-föreningar och dylika inrättningar, hvilka papper
äro till deras natur lätt realisabla, och likväl erbjuda till¬
räcklig säkerhet. Emedlertid kan jag icke komma derhän,
att stadgandet om fastighets-inteckningars begagnande, såsom
säkerheter uti ifrågavarande hänseende, för närvarande kan
undvaras; och jag skulle anse lämpligt att antaga Herr
Stuarls förslag, alt åtminstone en tredjedel af Privat-Bankers
grundfond bör bestå af Rikets Ständers verks eller Hypofheks-
föreningars obligationer, löpande med minst fyra procent ärlig
ränta. Sådant skulle bereda en lämplig öfvergång till ett
förnuftigare bank-system, men jag finner likväl tiden ej
eller passande att ovilkorligen yrka en sådan åtgärd.
En vigtig omständighet, som bör inverka å stadgandet
om fastighets-inteckningars begagnande till säkerhet för
grundfond, är den, att ansvarigheten är solidarisk, hvilken
föreskrift nödvändigt leder till det resultat, att delegarne i
Bank-bolaget måste använda synnerlig uppmärksamhet, för
att ej göra förluster derpå. Jag vet, ati inom Götheborgs
Privat-Bank uppdragits åt vissa af Ledamöierne den sär¬
skilda function att granska och tillse, till hvilket värde fa-
stighets-inteckningar kunna antagas, såsom säkerheter; och
när Konungens Befallningshafvande i länet granskade för¬
hållandet, yttrade samma myndighet ej annat, än att Bank¬
bolaget syntes hafva lörfarit allt för strängt derutinnan.
Sådan är emedlertid följden af den solidariska ansvarigheten
hos bolagets medlemmar, och jag tror, att denna bör vara
nog tryggande för allmänheten, att icke göra angeläget att
meddela särdeles minutieusa föreskrifter uti ifrågavarande
afseende.
Hvad actier, såsom säkerhets-handlmgar, angår, tror
jag, för min del, att de i allmänhet kunna ega företräde
framför obligationer. Söker man för sig närmare reda be¬
greppen af dessa handlingar, så finner man nemligen, att
actier äro bevis på egendom, under det att obligationer der¬
emot äro bevis på skuld. Således anser jag den farhåga
vara öfverflödig, som nu yttrats emot actiers antagande i
allmänhet, såsom säkerhet. Naturligtvis bör dock deras an¬
tagande i särskildta fall ankomma på pröfning och gransk¬
ning af de bestämmelser, Kongl. Maj:t fastställt för dqt före¬
tag,0 hvari actierna egas. Men i allmänhet tror jag actier
vaTa lämpliga till säkerhets-handlmgar, så vida begreppet om
actier lydes, i enlighet med våra lagar.
Den 16 September.
6S9
En annan omständighet, hvarå jag tror mig böra fästa
uppmärksamhet, är ock den, att Bankens soliditet bör vara
större i samma mån, som till grundfond, afsedd för längre
tid, begagnas flera olika slags säkerheter. Man har då
bättre utsigter att vinna på en del åtminstone hvad, som
kan förloras på andra, i följd af förändrade conjuncturer,
som särskildt i afseende å inteckning lätteligen kunna med¬
föra den olägenhet, att verkliga värdet af panten kan, efter
tio års förlopp, gå under det nominela.
I följd af hvad jag nu haft äran anföra, håller jag nu
för bäst att bifalla Utskottets förslag uti förevarande del.
Herr Wallenberg: De värde talare, som yrkat ändring
i denna §, i ändamål att bereda större säkerhet för Privat-
Bankers grundfond, hafva stödt sitt påstående härom, dels
på Domprosten Thomanders reservation, och dels derpå, att
Privat-Banker anses i detta fall böra ställas i paritet med
Eilial-Banker. Väl vetande, att, ju oftare en sats upprepas,
desto större utsigt har man att slutligen se densamma trodd
och antagen, kan jag dock icke ingå på nämnde yrkande,
utan håller mig, fortfarande, dervid, att meningen med ifrå¬
gavarande föreskrifter endast är den, att Bank-bolags del¬
egare skola innehafva de säkerheter, sora trygga dem i full¬
görandet af sina förbindelser. Utom dess vill jag, i anled¬
ning af yrkandet om antagande af fastighets-inteckningar,
såsom säkerheter, endast efter fastigheternes taxeringsvärden,
fästa uppmärksamheten derå, att Bank-delegarne lagligen
ega att få sådana inteckningar antagna efter deras nominela
värden, om de ock någon gång kunna representera högre,
än egendomens, hvari de finnas fastställda. Derjemte för-
tjenar tagas i betraktande, att allmänhetens risque på Privat-
Banker icke är större, än på Filial-Banker. Dessa sednare
komma att i vidsträckt mån bedrifva depositrörelse, som
kanhända uppgår till fullt lika högt belopp, som Privat-
Bankernas sedelutgifning. 1 stället för lån på hypothek, som
Filial-Banker erhålla, hafva Privat-Banker rätt tili sedelutgif¬
ning, som man ej bör tänka sig begagnad i sin fulla ut¬
sträckning.
Man har sagt, att actiers värden fiuctuera. Ja, det är
väl möjligt, men noteringar visa dock i allmänhet motsatsen,
eller att dessa papper vanligen från år till år bibehålla sina
gångbara värden. Dessutom höra till vanliga reglor för
Privat-Banker, att, om deras hypothekers värden minskas,
Directiouen genast skall besörja anskaffandet af andra.
6G0
Den 16 September.
Med det nu anförda, tror jag mig haf\a tillräckligt
vederlagt, hvad emot mitt förra yttrande blifvit anmärkt.
Herr Gråå: Emellan Utskottens förslag i 2:dra mom.
af § 7 och Domprosten Thomanders reservation eger den
väsendtliga skiljaktighet rum, att, då Utskotten endast upp¬
gifvit, hvad slags säkerhet må begagnas till fyllnad i Privat¬
banks grundfond, reservationen afser bestämmelse derom, till
hvilka belopp och i hvad måtto säkerhetshandlingar få anta¬
gas. Vid sådant förhållande, gifver jag företräde åt och till¬
styrker bifall till det förslag, som innefattas i nämnde re¬
servation. Men då från densamma uteslutits det af Utskot¬
ten föreslagna stadgande om Konungens Refallningshafvandes
pröfningsrätt, hvilket stadgande utan tvifvel bör qvarstå, an¬
ser jag sista delen af Utskottens förslag böra, såsom tillägg
till reservationen, inflyta, 1 afseende på ordalagen uti Herr
Thomanders reservation, torde för öfrigt någon jemnkning
vara af nöden, hvarföre jag tror det vara bäst att till de
sammansatta Utskotten öfverlemna uppgörandet af den för¬
ändrade redaction af nu ifrågavarande morn., som kan vara
erforderlig.
Den sats är visserligen obestridlig, att adier finnas,
hvilka äro fullt antagliga, såsom säkerhet i det fall, hvarom
nu är fråga; men lika visst är, att många slag af adier gif¬
vas, som i sådant hänseende hvarken kunna eller böra god¬
kännas. Om Konungens Befallningshafvande, under embets-
ansvar, skall deltaga i granskning och pröfning af säkerhe¬
terna, ar det för honom en bestämd fördel, att föreskrift
icke saknas, om och till hvad värde särskilda handlingar få
emottagas eller begagnas; och jag tror det böra härvid stad¬
gas om adier, att sådana icke äro antagliga, helst jag icke
kan erinra mig, att tillåtelse till deras användande i likartadt
fall hitintills varit uttryckligen lemnad.
I följd af hvad jag nu yttrat, anser jag det vara rättast
att till de sammansatta Utskotten återremittera 7:de §, 2:dra
morn., för att, i den syftning jag förordat, vinna ändring,
och anhåller således om proposition i enlighet härmed.
Herr Wallenberg: Jag vill endast upplysa, alt ifrågava¬
rande mom. icke innehåller försök till något nytt stadgande
ämnet, utan fullt öfverensstämmer med § 6 i Kongl. För¬
ordningen den 9 Januarii 1846.
Herr Henschen: Om jag ej oriktigt uppfattat Heir
Wallenbergs yttrande, har han sagt, att andro yttrat att fa-
stighetsinteckningar kunna antagas såsom säkerheter till värde,
Den 16 September.
som motsvarar fulla taxeringsvärdet. Det har likväl ingen
sagt. Vill man emedlertid bestämma 2/3:delar af detta värde
såsom maximum för inteckningars antagande uti ifrågavarande
ändamål, så skulle jag anse det rimligt och befogenhet ej
finnas att motsätta sig sådant. Men man bör betänka, att
fastigheters taxeringsvärden ofta hero af enskilda considera-
tiouer, och i mycket olika förhållande motsvara de verkliga
värdena.
Det har satts i fråga, huruvida skäl finnes att stadga
olika för Privatbanker och Filialbanker. I anledning deraf
får jag erinra, att då de sednare röra sig med Riks-Bankens
sedlar, hvilka denna måste inlösa, så röra sig Privatbanker
mod egna sedlar, som löpa Riket omkring, och då de, som
deponera medel i Filialbanker, bo dessa helt nära, så hindrar
deremot afståndet de flesta innehafvare af Privatbanks sedlar
eller förbindelser att känna hvad dessa i sjelfva verket
gälla.
Hvad actier angår, så är till och med förhållandet, attén
del sådane icke hafva något värde.
På dessa grunder, instämmer jag uti hvad Herr Gråå
yrkat.
Herr Ekenman: Såsom skäl för bifall till de samman¬
satta Utskottens förslag uti ifrågavarande morn., har blifvit sagdt,
att det har lika lydelse med motsvarande del af Kongl. För¬
ordningen den 9 Januarii 1846. Detta är likväl icke förhål¬
landet i alla afseenden, och jag vågar påstå, alt förevarande
mom. i dess ordalydelse gifver större trygghet åt de banker,
det afser, än stadganderne i nämnde Förordning; ty då i
denna säges, att Konungens Befallningshafvande, eller den
han i sitt ställe förordnar, bör öfvervara bolags pröfning af
säkerhetshandlingar, »med rättighet» att dervid göra anmärk¬
ning, så skulle Konungens Befallningshafvande eller dess för¬
ordnade ombud, enligt Utskottens förslag, ega ej blott rät¬
tighet, utan äfven förbindelse att göra slik anmärkning. Det
är äfven deraf alldeles påtagligt, att andra actier icke komma
att antagas, såsom säkerhet, än de, hvilka verkligen inne¬
bära sådan.
Herr Wedberg: För min del, godkänner jag de sam¬
mansatta Utskottens förslag i förevarande § och finner intet
vara under discussionen yttradt, som-rubbar denna min öfver¬
tygelse.
Herrar Hasselrot, Palander och Kock liilkännagålvo, att
662
Den 16 September.
de numera förenade sig med Herr Gråd i anhållan om åter-
remiss.
Ofverläggningen förklarades slutad.
Mom. 1 af de sammansatta Utskottens förslag i föreva¬
rande § 7 gillades.
Herr Talmannens proposition å bifall till mom. 2 i sam¬
ma § besvarades med blandade Ja och Nej. Votering begär¬
des; i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:
»Den, som godkänner 7:de § 2:dra morn,, uti det i
Banco- och Lag-Utskottens Betänkande, Jtä 1, intagna förslag
till lag för enskilda Banker, som utgifva egna sedlar, rö¬
star: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnda mom.»
Då omröstning härefter företogs med slutna sedlar, voro
Herrar Schwan, Arnberg, Grape, Frick, Ekholm, Hörnstein,
Asker, Cassel, Rydin, Tjernberg, Wetterberg, Hjort, öhr¬
ström, Norman, Stenberg och Windrufva frånvarande.
En röstsedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas
öppnande Herr Talmannen biträddes af två bland Ståndets
Herrar Ledamöter, befunnos innehålla 23 Ja emot 21 Nej;
hvarigenom äfven 2:dra mom. i 7:de § af förevarande för-
fattningsförslag godkänts.
Herrar Henschen och Björck reserverade sig.
De öfriga momenterna i denna § lemnades, hvart efter
annat, utan anmärkning.
§ Il-
Herr Wallenberg: Jag tager mig friheten att, på de
skäl, jag i min reservation emot denna § anfort, hemställa
om den förändring uti mom. a, att derutur borttagas orden:
»så väl den af Konungen utfärdade tillståndsresolutionen, som
ock» —, och att i stället införas dessa ord: »de af Konungen
sanctionerade,» Eljest skulle, om den af Ståndet antagna
l:sta § äfven blefve gällande, Kongl. Maj:t blifva nödsakad
att ej allenast sanctionera bolagsreglorna, utan äfven utfärda
särskild tillståndsresolution, som vore alldeles öfverflödig,
enär densamma måste anses innefattad uti sanctionen af bo¬
lagsreglorna.
Herr Björck: För min del, tror jag, att Herr Wal-
lenbergs förslag i denna del så nära sammanfaller med Ut¬
skottens, att det förra icke bör till någon åtgärd föranleda.
1 § 1 af författningsförslagct stadgas, hurusom Konungens
Den 10 September.
bifall till bedrifvande af detta slags bankrörelse erfordras.
Hvad nu den act må kallas, som innefattar sådant bifall, gör
intet till saken, och lika litet, om särskild expedition med¬
delas, med fastställelse af bolagsreglorna, och särskild med
tillstånd till bankrörelsens drifvande. Kunna de innefattas uti
cn handling, vore visserligen bäst; men om annat expedi-
tionssätt iakltages, verkar det i sak hvarken mera eller
mindre.
Af detta skäl, och då jag för öfrigt ej finnér något att
anmärka vid mom. a i den sednast föredragna §, anhåller
jag om proposition å bifall dertill.
Häruti hördes många af Ståndets öfriga Herrar Leda¬
möter instämma.
Herr Ekenman: Jag är förekommen af Herr Björck
och instämmer i hans yttrande i denna punkt.
Öfverläggningen var slutad, och, på framställning af Herr
Talmannen, gillade Ståndet Utskottens förslag i mom. litt a
af § 8 i författningsförslaget.
I (ifrigt lemnades denna § utan anmärkning.
§ 9.
Herr Stenqvist: Det förefaller mig särdeles anmärk-
ningsvärdt, att, då, å ena sidan, nyttan och behofvet af Pri¬
vatbanker erkännes, man, å den andra, såsom detta Utskot¬
tens förslag utvisar, söker åstadkomma så restrictiva bestäm¬
melser, att, derest de antagas, Privatbankernas verksamhet
skulle i betydlig mån förlamas, och till och med deras exsi-
stence sättas på spel.
Alt tillvägagå på sådant sätt, är, enligt min tanka, i hög
grad oriktigt just vid en tidpunkt, då den industriela före¬
tagsamheten utbreder sig i nästan alla riktningar inom lan¬
det, tagande i anspråk alla tillgängliga capitaler; och oriktig¬
heten faller så mycket bjertare i ögonen, som för det när¬
varande inga andra anstalter finnas, hvarmed Privatbankerne
kunna fullständigt ersättas.
En dylik tendence att, till mehn för den allmänna rö¬
relsen, undergräfva Privatbankernas verksamhet, förefinnes i
stadgandet uti 9;de § af de sammansatte Utskottens förslag,
att enskild banks creditsedlar icke skulle iå lyda å lägre
belopp, än 6 R:dr 32 sk. B:co, motsvarande 2 R:dr 21 sk.
silfver, hvilken vigtiga fråga Utskotten, å sidan 13 uti Be¬
tänkandet, affärdat med den yttersta knapphändighet, då de,
i anledning af Herr Stuarts förslag, att minimivaleurén skulle
bestämmas till 3 R:dr 46 sk. B:co, endast yttrat, att det
664 Den 16 September.
I
vöre desto mindre skäl att afvika frän hvad 1816 års för¬
ordning, såsom regel, härutinnan stadgar, som Rikets Stän¬
der vid de tillfällen, då denna fråga hos dem tillförene före¬
varit, ansett 6 R:dr 32 sk. höra utgöra minsta valeuren;
och då Utskotten således icke anfört något egentligt skäl för
sin åsigt, befarar jag, att sådana saknats, och jag kan derför
ej undertrycka min mening, att Utlåtandet i denna del sma¬
kar af godtycklighet.
Emot Utskottens åsigt kunna deremot en mängd skäl
andragas. Sådana äro ock på ett synnerligen klart och be¬
visande sätt utvecklade uti Herr Professoren Nordströms vid
Betänkandet fogade reservation; och jag anser mig kunna in¬
skränka mig till att åberopa samma reservation, till stöd för
min mening, att, om icke Privatbankernas rörelse och verk¬
samhet skola i det närmaste undertryckas, dem bör tillåtas
utgifva creditsedlar, såsom hittills, å 3 R:dr 16 sk. B:co.
Jag anhåller lördenskull, att Herr Talmannen behagade
framställa proposition å den ändring i Utskottens förslag, som
jag nu antydt vara nödvändig.
Flere af Ståndets öfriga Herrar Ledamöter hördes häruti
instämma.
Herr Kock: Den föregående talaren har beskyllt de
sammansatta Utskotten för godtycklighet uti deras Utlåtande
i denna del, men slutat sitt anförande med att sjelf föreslå
en viss ziffra, utan att derföre uppgifva något visst skäl,
samt sålunda utsatt sig för alldeles samma beskyllning, sorn
den, hvilken han gjort Utskotten. I sjelfva verket innefattar
dock Utskottens yttrande härutinnan icke någon restrictioo,
såsom den värde talaren förmenat, och de torde hafva haft
tillräckligt skäl derlör, då deras förslag i denna del icke är
annat, än en afskrift af stadgandet härutinnan i 1846 års
författning, och de vidare haft ledning af Finance-Comitéens
förslag, hvilket innehåller samma ziffra, som Utskotten här
föreslagit, såsom minimivaleur. Jag medgilver, att det kan
möta svårigheter alt utförligt motivera den ena eller andra
ziflrans bestämmande. Men dä föregående Rikets Ständer vid
ilera tillfällen föreslagit och Kongl. Maj:t i Dess författning
bestämt den nu ytterligare föreslagna zilfran, så torde Ut¬
skotten icke nied fog kunna tillvitas att halva saknat giltig
anledning till sådant tillstyrkande. Dertill kommer nu äfven,
att den allmänna meningen otvifvelaktig! icke är för ingif¬
vande af Privatbankssedlar å så låg valeur, som 3 R:dr 16
sk. B:co, utan vill, att högre valeur bestämmes, på det att
Den 16 September.
6 65
silfvermynt skall spridas i landet och förblifva i allmänhetens
fickor, så att det ej får eller bibehåller benägenheten att gå
ur landet. Detta är ock ett skäl för mig att biträda beslut
om atlysande af Riks-Bankens sedlar å 32 sk. och 2 R:dr
B:co. derest fråga derom vid denna Riksdag förekommer.
Sådana hafva mina skäl varit, och jag hyser den öfver¬
tygelse, att Utskotten förfarit rätt i denna del, samt inga¬
lunda saknat anledningar till detta handlingssätt. 1 följd häraf,
anhåller jag ock om proposition å bifall till Ulskoltens nu
ifrågavarande förslag.
Alven häruti instämde flere af Ståndets medlemmar.
Vice Talmannen Herr Brinck: Jag är i denna fråga
hufvudsakligen förekommen af den siste värde talaren. Till
den förebråelse, som den förste talaren framkastat emot de
sammansatta Utskotten, anser jag honom hafva saknat allt
skäl, helst Utskotten, genom deras beslut i delta ämne, upp¬
rätthållit, hvad, ej blott 1846 års författning innefattar, utan
äfven Rikets Ständer redan vid flera Riksdagar beslutat,
lfrar man nu lör fastställande af Privatbankssedlars minimi¬
valeur till 3 R:dr 16 sk. B;co, så bör man ock vara be¬
tänkt derpå, att arrangera om vexlingscontoir, åtminstone uti
hvarje Länsresidencestad. Då må så vara; men Herr Kock
har påpekat det väsendtligaste skälet för bibehållande af
stadgandet om minimivaleuren till 6 R:dr 52 sk. B:eo, och
hvilket skäl är det, att derigenom kan vinnas ändamålet af
silfvermyntets spridande i orterna från Banken; hvarigenom
silfvervalutan råkar i det säkraste förvar, nemligen folkets
fickor. Hade det förr inträffat, skulle Rikets Ständer icke
haft samma behof att, såsom skett, låta verkställa en ny¬
byggnad vid Carlsborgs fästning, enkom för att i nödfall
hafva skydd för Bankens metalliska valuta. Om den förste
värde talaren utgått från denna synpunkt, såsom han bort,
skulle han otvifvelaktigt kommit till samma resultat, som
jag, nemligen att godkänna, hvad Utskotten uti ifrågavarande
hänseende föreslagit.
Herr Palander: Nekas bör icke. att allmänheten står
i ett slags förbindelse tili Privatbankerna i landet; ty genom
dem har landet uppnått en välmåga, som det skulle saknat,
dem förutan. Utom dess hafva dessa Ränker blifvit mönster
för organiserande af Riks-Bankens rörelse och lör Filialban¬
ker. Utan alt Privatbankerna gifvit föredömet, hade Riks¬
banken åtminstone ej på länge kommit lill den punkt att
öppna creditiv samt upp- och alskrifningsräkning för enskilda.
666
Den 16 September.
Af detta Stånd Ilar ock, vid behandlingen af ett Banco-Ut-
skottets föregående Betänkande, gifvits Privatbankerna ett
tvifvelsutan välförtjent vitsord, då Utskottets förslag bifallits
derutinnan, att ej aflåta underdånig skrifvelse, med auhållan,
att vägra dessa banker förlängd octroj, utan har ny lag för
dem ansetts böra stiftas. Med detsamma Rikets Ständer
lättat sådant beslut, tror jag ock med allt skäl, att de hyst
den mening, att det nya lagförslaget skulle göras så, att,
efter tilländagåendet af de nu gällande Privatbanksoctrojer,
nya sådana kunde utfärdas. Jag tror dock, ja jas är öfver-
tygad derom, att, derest nu bestämmes, alt enskilda Banker
icke få utgifva tryckta eller graverade sedlar, eller förbin¬
delser, deii ränta ej är utfäst, å mindre valeur, än 6 R:dr
32 sk. B:co, någon Privatbank icke vidare skall kunna exsi-
stera, och jag hemställer, hvilken olycka derigenom skulle
uppstå isynnerhet uti de provincer, der Privatbanker nu fin¬
nas och sprida lif åt näringarne.
Skälen, hvarför lägsta sedelvaleuren förordas till 6 R:dr
52 sk. B:co, äro hämtade från bestämmelserna i 1846 års
författning, från Rikets Ständers förut fattade beslut, oell
från Finance-Comitéens förslag i ämnet: men jag täger mig
friheten fästa uppmärksamhet på ett factiskt förhållande, sorn
bör tala vida mera, nemligen det, som inträffat vid tillämp¬
ningen af nämnda författning. Kongl. Majit bestämde nemligen
då endast några få år, inom hvilka Privatbankssedlar å mindre
valeur, än 6 R:dr 32 sk. B:co, skulle, fortfarande, få utgif-
vas; men hvad inträffade då? Jo, att Kongl. Majit funnit Sig
nödsakad att medgifva ytterligare förlängning af tiden för di¬
gifvande af dylika sedlar under 6 R:dr 52 sk. B:co. Jag
tror, att en dylik opinion omöjligen kunnat göra sig så gäl¬
lande, om ej den anmärkningen egde grund, att Privatbanker
skulle, till mehn för allmänna rörelsen, upphöra, derest nyss¬
nämnda tillåtelse icke lemnades. Detta bevisar bäst, huru
svaga och ihåliga de förenade Utskottens motiver för be¬
slutet i denna fråga äro.
En talare har yttrat, såsom grund för sin åsigt att Ut¬
skotten rätt förfarit, jemväl den förhoppning, att Riks-
Bankens sedlar å lägre valeurer skola komma att indra¬
gas. Ja, jag hoppas äfven, att den dag skall randas, då
dessa mindre sedelvaleurer, som nu hindra silfvermyntets
spridande i orterna, skola indragas; men, så vidt det ej in¬
träffar under den eller de tider, hvarå octrojer för Privat¬
ion 16 September.
667
hanker gälla, lärer detta skäl för höjande af minimivaleuren
å deras sedlar helt och hållet förfalla.
Jag vill 'icke besvära med uppläsande af den i ämnet
så insigtsfull Professoren Nordströms högst förtjenstfull
reservation emot Betänkandet i denna del. Jag tror, att
hvar och en af Ståndets Ledamöter ändå vet att göra sig
reda för hvad han bör, för sin del, besluta i saken, och att
således Utskottens ifrågavarande förslag icke bör antagas,
utan Privatbanker, fortfarande, tillåtas utgifva sedlar å 3 R:dr
16 sk. B:co, Jag upprepar ånyo, att, om Ståndet önskar,
det Privatbanker må fortgå på den en gång beträdda banan,
att underlätta handel och rörelse i landet, det är ett oefter-
gifligt vilkor, att de få utgifva tryckta eller graverade sedlar
å minst 3 Ridr 16 sk. Bico, och jag tror, att hvar och en,
som höjer sin röst deremot, ådrager sig ett hårdt ansvar.
Jag förenar mig således med den förste värde talaren.
Herr Berg: I motsats till hvad den siste talaren yttrat,
anser jag de sammansatta Utskotten hafva handlat ganska
välbetänkt, då de algifvit ifrågavarande förslag till minimi-
valeur å Privaibanks-sedlar. Utom de skäl, som Herr Kock
derföre andragit, vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att,
såsom förhållandet härutinnan nu är, allmänheten i lands¬
orten ofta är i ganska stor förlägenhet för erhållande af
Riks-Bankens sedlar eller mynt till fullgörande af hvarje¬
handa utbetalningar. Jag instämmer således med Herr Kock
och yrkar bifall till Utskottens förslag.
Herr Stenqvist: En talare har tillrättavisat mig, derför
att jag yttrat, det Utskotten gjort sig skyldige till godtyck¬
lighet i förevarande Utlåtande, och den värde talaren har
vändt denna beskyllning tillbaka mot inig. Jag beder honom
likväl taga i betraktande, att åberopandet af ett naket för¬
hållande, såsom uti förevarande fall egt rum, icke kan gälla
som skäl; och då för ett framställdt förslag icke några mo¬
tiver anföras, kan man svårligen undgå beskyllningen att
handla godtyckligt. Hvad åter beskyllningen för godtycklig¬
het emot mig angår, så får jag erinra, det jag verkligen an¬
dragit skäl för min mening, då jag hänfört mig till Profes¬
soren Nordströms utförliga och förtjenstfulla reservation, i
afseende å sedelvaleuren, uti hvilken reservation så talande
argumenter äro anförda, att de borde bespara både mig och
reservanten förebråelsen för godtycklighet.
Det af nämnde talare och Herr vice Talmannen anförda
skäl för högre minimi-valeur, nemligen angelägenheten att
GG8
Den IG September.
mera, än hittills, få silfvermynt i omlopp, erkänner jas vara
till principen rikligt; men, så länge Riks-Banken fortfar att
utgifva sedlar å så låg valeur, sorn 52 sk., kan detta skäl
icke emot Privat-Bankerna åberopas.
Herr Trägårdh: Hufvudsakligen förekommen af Herr
Palander, beder jag få instämma med honom i denna punkt.
En annan talare har yttrat, att fråga skall uppstått inom
Banco-Utskottet om indragning af Kiks-Bankens sedlar å 52 sk.
och 2 R:dr banco, och åberopat detta, såsom ett skäl mera för
bifall till Utskottens ifrågavarande förslag. Hervid måste jas
likväl erinra, att detta skäl destomindre förtjenar afseende,
sorn man ännu icke vet, hvarken om, eller när en sådan
indragning af Riks-Bankens små sedlar kommer att ega
rum; och får jag äfven fästa uppmärksamheten å det intrång
och de svårigheter samt ökade kostnader, hvilka voro en
följd af den redan skedda indragningen af Privat-Bankernas
sedlar å 2 R:drs valeur.
Herr Ekenman: Inom de förenade Utskotten liar jag
uti denna fråga varit af annan mening, än Utskottens majo¬
ritet. Jag har delat den åsigt, som Professoren Nordström,
uttalat i sin reservation, och jag kan således inskränka mig
till åberopande af denna, men anser mig böra dessutom
bjuda några skäl för denna min åsigt. Man har sagt, att
den mening, hvarmed afses. att minimi-valeuren af Privat-
bankssedlar bör vara 5 R:dr IG sk. banco, saknar giltigt stöd.
För min del, tror jag densamma hafva tillräckligt stöd uti
hvad, som varit gällande före utfärdandet af 1846 års författ¬
ning i ämnet. Jag är öfvertygad, att, då Kongl. Majit der¬
vid begränsade tiden, inom hvilken Privatbanks-sedlar å 5
Ridr 16 sk. banco fingo fortfara att utelöpa, detta icke
skedde derföre, att Kongl. Majit ansåg den föreslagna ziffran
riktigare, utan endast innefattade ett villfarande af Rikets
Ständers begäran. Huruvida Rikets Ständer dervid leddes
af den åsigt, att nämnde minimi-valeur vore till skada för
landet, lemnar jag derhän. Jag tror fastheldre, att den af¬
undsamhet, som ofta försporjes vid allmänna företag, äfven
härvid i någon mån kunnat inverka.
Det har äfven talats om förlägenhet vid liqvider derför,
att Riks-Bankens sedlar blifvit mera sällsynta. Om för¬
hållandet är sådant —, och jag vill ej bestrida, att det
någon gång kunnat inträffa, — så frågar jag, om man på
allvar tror det kunna afhjelpas genom bestämmande af 6
Ridr 52 sk. banco, såsom minsta valeuren af Privatbanks-
Den 16 September.
669
sedlar? Svårigheterna vid behof af vexling måste endast
ökas i samma mån, som valeurerna å de utelöpande sed-
larne blifva större. Dpt är icke på detta sätt man kan af¬
hjelpa nämnde missförhållande. Jag tror, att Utskotten på
ett lyckligare sätt löst denna fråga, om de uteslutit rättig¬
heten för enskilda Banker att utgifva sedlar på sin Riksmynts-
cassa. De komma då icke att hålla denna större, än som
hehöfves för inlösande af deras utelöpande sedlar. Nu är
det annorlunda. Det har nemligen varit af vigt för Privat-
Bankerna att hålla större Riksmynts-cassa, ej blott för att
derpå utgifva egna sedlar, utan äfven för inlösande af dessa.
Genom nyssnämnda ändring afhjelpes i betydlig mån bristen
på Riksmynt i allmänna rörelsen; men jag vågar motsäga,
att sådant ändamål vinnes genom bestämmande af 6 Ridr
52 sk. banco såsom minimi-valeur å Privatbanks-sedlar.
Då kändt är, att sedlar å 5 Ridr 16 sk. banco hålla
sig mera ute i allmänna rörelsen, än större valeurer, och att
Privat-Bankerna på dessa mindre göra sin egentliga vinst,
så vill jag likväl visserligen ej gå sä långt, att jag skulle
kunna påstå, det Privat-Bankerna, utan rättighet att utgifva
sedlar å 5 Ridr 16 sk., icke skulle kunna exsistera, men
jag frågar, om man kan hoppas, att Privatbanks-bolag, sådan
rättighet förutan, skola, såsom hittills varit fallet, komma
att bland delegarne hafva personer med den betydliga, ja
ofta colossala, förmögenhet, att just denna omständighet till¬
försäkrar allmänheten, att dessa Banker skola förblifva i
stånd att fullgöra sina förbindelser? I samma mån vinsten
blir mindre, lockas färre till deltagande i företag, der den
solidariska ansvarigheten gör möjligt för särskilda delegare
att lida betydlig förlust; och följden af den föreslagna änd¬
ringen i detta fall blir sannolikt den, att Privatbanks-bolag
komma att utgöras af personer med mindre förmögenhet,
och att allmänhetens säkerhet sålunda blir mindre. Om
man vill, att Privat-Banker skola fortfara under samma
trygghet, som hittills, måste man således otvifvelaktig! frångå
den åsigt, som vid nästföregående Riksdagar gjorts gällande
om minimi-valeuren å Privatbanks-sedlar, och i stället an¬
sluta sig till förslaget, att samma valeur bör bestämmas till
3 Ridr 16 sk. banco, hvarå jag anhåller, att Herr Talman¬
nen behagade framställa proposition.
Herr Ekelund: För min del, instämmer jag fullkom¬
ligen med den siste talaren och tror, att, då man stiftar lag,
angående enskilda Banker, bör tillses, icke endast allmän¬
670
Den 16 September.
hetens fördel," utan äfven att man ställer så till, att dylika
Banker verkligen kunna komma till stånd, så att allmänhe¬
ten dermed kan betjenas. Efter min tanke, har dessa
Bankers vinst till stor del berott på rättigheten att utgifva
sedlar å mindre valeurer, hvilka hållit sig längst ute i rö¬
relsen. Men sedan de å 2 R:dr, 2 R:dr 32 sk. och 3 R:dr
redan blifvit indragna, skall, om nu äfven sedel-valeuren å
5 K:dr 16 sk. indrages, vinsten blifva så godt, som ingen,
och föga troligt, att Privat-Banker blifva établerade, då
egentliga capitalister sannolikt skola hellre nedlägga sina
penningar i andra, mera lönande, företag. Jag yrkar således,
och på grund af hvad i Professoren Nordströms reservation
samt af flera talare nu blifvit anfördt, att minimi-valeuren å
enskilda Bankers tryckta eller graverade sedlar eller under
annan benämning utgifna förbindelser, deri ränta ej utsattes,
måtte bestämmas till 3 R:dr 16 sk. banco.
Herr Wallenberg: Om man med uppmärksamhet genom¬
läser Professoren Nordströms ofta åberopade reservation i
denna del, skall man finna, hurusom han, såsom något högst
önskvärdt, åsyftar att få silfvermynt i allmänna rörelsen,
och att han, endast under den förutsättningen, ville medgifva
inskränkning uti Privat-Bankernas nu gällande sedelutgif-
ningsrätt. Samma stora mål tror jag Utskottens majoritet
hafva haft för ögonen, vid fattandet af ifrågavarande beslut
om sedel-valeuren.
Efter en hel mansålders erfarenhet, och efter Riks-
bankquerouter i följd af för mycket småsedlar, hafva likväl
åsigterna blifvit så förvända, att man tror Statens credit
omöjligen kunna upprätthållas, utan pappersmynt. Genom
realisationen och bättre ordnadt pappersmynt-system har
emedlertid crediten blifvit tryggad emot nya olyckor, men
förhoppning på silfvermynt i allmänna rörelsen qvarstår dock
i det närmaste ouppfylld. Afven jag anser detta mål vara
i högsta grad önskvärdt, och att alla medel att ernå det
böra anlitas. Främst bland dessa står det, som samman¬
satta Utskotten nu föreslagit, eller att Privatbanks-sedlars
minimi-valeur skall bestämmas lill 6 R:dr 32 sk. banco.
Det ligger i sakens natur, att ingen Bank kan inrättas
så betryggande, att den icke kan tillfälligtvis få större eller
mindre behof. Jag hemställer, vid sådant förhållande, om
det icke är mera betryggande för Bankens eget bestånd
och credit, att hafva större, än att hafva mindre valeurer å
sina sedlar. I sednare fallet kommer sjelfva dagakarlen
Den 16 September.
671
med sedel i hand och får veta, att han ej kan få densamma
inlöst ännu på några dagar. För den, som eger mera, kr
sådant ej af någon betydenhet, men för den, hvars enda
förmögenhet består uti en dylik sedel, som dermed skall
förskaffa sig dagligt uppehälle, för denne utgör en slik
väntan en högst väsendtlig olägenhet. Dertill kommer, att
vid skatternas utgörande fattas tillräckligt Riksmynt, hvilket
ej kunde hända, om i allmänna rörelsen funnes metalliskt
mynt, hvilket ovilkorligen blefve följden af bestämmande
utaf minsta valeuren å ifrågavarande slags sedlar till 6 R:dr
32 sk. banco, och det ofantliga antalet af skattgifvande, som
hafva mindre skatter, skulle då icke stå blottställda vid
uppbördstiderna.
Det har blifvit sagdt och åberopadt, att utgifvandet af
sedlar å 5 R:dr 16 sk. banco är en rättighet, som Privat-
Banker hittills egt, och som ej borde dem beröfvas. Jag
tror, att vi i detta hänseende, såsom lagstiftare, stå på full¬
komligen fri grund, då vi hafva att stifta en lag för blif¬
vande Banker, samt icke kunna derför beskyllas att för¬
närma de nuvarande. Ja, man har sagt, att hvar och en,
som röstar för Utskottens förslag, ådrager sig hårdt ansvar,
och att Privat-Bankerna derigenom förstöras. Sannerligen,
i andra länder, såsom England och Norra America, der
bankväsendet drifves, såsom vetenskap, och der bankjourna¬
ler utgifvas, skulle det väcka riktigt löje, om den satsen
infördes i någon journal, att en Bank ej kunde bestå af
sådan anledning, som den, hvilken nu här satts i fråga.
Så nitälskande, som någon annan, för Privat-Bankernas
fortfarande exsistence, emedan jag måste erkänna att de
åstadkomma stor nytta, hyser jag dock derjemte den öfver¬
tygelse, att deras bestånd icke skulle rubbas genom den
åtgärd, som nu är af de förenade Utskotten tillstyrkt.
Innan jag ånyo afstår ifrån ordet, beder jag att få
nämna, det Banco-Utskottet har sig förelagdt, att, med an¬
ledning af Rikets Ständers fattade beslut om ny myntenhet,
inkomma med förslag till nya valeurer å Riksbankens sedlar.
Om sådant kommer till stånd, är ej osannolikt, att de
mindre bancosedlarne försvinna. Det har redan varit beslu-
tadt att skillingssedlar skulle upphöra, ehuru det ej gått i
verkställighet. Sker det emedlertid icke, så får man fort¬
farande hufvudsakligen röra sig med pappersmynt och dragas
med den abnormitet att hafva särskilda enheter för papper
och silfver.
672
Den 16 September.
Herr Wedberg: Nyttan och behof vet af Privatbanks-
sedlar å 3 R:dr 16 sk. banco måste anses vara till fullo
ådagalagda. Till någon farhåga, i anledning deraf, finner jag
ej giltigt skäl; och som allmänheten förvisso är mera betjent
med Pi ivatbanks-sedlar å 5 Ridr 16 sk., än med sådana å
6 R:dr 52 sk. banco, tillstyrker äfven jag, att minimi-
valeuren å enskilda Bankers tryckta eller graverade sedlar
måtte bestämmas till 3 R:dr 16 sk. banco.
Herr Berg: Med anledning af Herr Ekenmans yttrande,
vill jag nämna, att det synes mig klart, att ju större valeu-
rer sedlar hafva, destomindre benägenhet hafva de att cir-
culera i allmänna rörelsen. Det är ock dit jag vill komma
uti ifrågavarande fall, och jag tror äfven, att just detta är
det, som Privat-Bankernas förespråkare mest befara.
Herr Hesselgren: Om det också icke kan nekas, att
Privat-Bankernas vinst minskas, derest minimi-valeuren å
deras sedlar höjes till 6 R:dr 52 sk. banco, sä är detta
likväl en omständighet, som icke i någon mån verkar på
mitt omdöme i denna fråga. Jag tror dock, att dessa Bankers
vinst ganska väl kan tåla vid att jemkas. Inom Utskotten
var jag i början för det förslag, att minimi-valeuren å
Privatbanks-sedlar borde bestämmas till 10 R:dr banco,
men då jag fann, att ett dylikt förslag ej hade utsigt att gå
igenom, biträdde jag det af Utskotten nu framlagda i detta
afseende. Det skulle ock verkligen förvåna mig, om Rikets
Ständer nu gingo ifrån deras förut fattade beslut i della
ämne. Vill man hafva mindre pappersmynt circulerande, så
kan detta mål omöjligen uppnås utan inskränkning i Privat-
Bankernas sedelulgifningsrätt; och derföre, samt på de skäl,
sorn i öfrigt redan anförts, yrkar jag bifall till Utskottens
förevarande förslag.
Herr Björck: Då här satts i fråga, huruvida Privat-
Banker skola upphöra, eller fortfara, derest minimum af
deras sedel-valeurer bestämmes till 6 R:dr 52 sk. banco,
anser jag mig böra tillkännagifva, att jag icke i denna del
af Irågan tilltror mig att uttala ett bestämdt omdöme, men
att min åsigt i hufvudsaken öfverensstämmer med den af
Professor Nordström i hans reservation uttryckta, nemligen
att bestämmandet af sedlarnes minsta valeur hufvudsakligen
hvilar på den säkerhet, som af Privat-Bankerna fordras för
de förbindelser, de utgifva. Vid denna åsigt, sorn jag förut
här uttalat, då frågan om Privat-Bankernas fortfarande före¬
var, häller jag mig ännu, och tror, att, om man afiägsnar
Den 16 September.
673
sig derifrån, kominer man till annat system, sorn är med
landets fördel mindre förenligt. 1 sådant fall måste man
äfven gå ifrån den åsigt, att andra Banker, än Riks-Banken,
skola få utgifva sedlar, och medgifva Riks-Banken att ensam
utgifva sådana; ty samma grund gäller för alla stadganaen i
detta hänseende. Har man en gång tillstadt enskild bank¬
rörelse, så måste följdriktigt tillåtas enskilda Banker att
utgifva sedlar till lika belopp, som Riks-Banken, oberoende
af hvarje annan omständighet, än den säkerhet, de lör sin
sedelutgifning ställa.
Ur denna synpunkt är jag af samma tanke, som den
förste talaren, att förevarande utlåtande och förslag i denna
del verkligen äro godtyckliga. Om man vill söka en lämplig
grund för sedlars minimi-valeur, så skall man finna, att
rätta gränsen derför vore den, att denna valeur icke borde
vara mindre än eller lika stor med landets största specie-
rnynt, sorn är fyra R:dr riksgäldssedlar, och att det vore
högst olämpligt att förbjuda en minimi-valeur derutöfver,
samt att det ingalunda skulle gagna rörelsen att indraga
valeuren å 5 R:dr 16 sk._ banco, hvilken jag tror vara just
den rigtigaste gränsen. Sfven då Riks-Banken kommer alt
förvaltas bättre, än nu är fallet, och silfvermyntet derigenom
kommer i folkets fickor, kan det ändå ej gå derhän, att
dessa mindre sedel-valeurer böra indragas; och jag söker
förgäfves någon grund, hvarföre man vill betaga Privat-
Bankerna hvad härutinnan medgifves Riks-Banken.
Jag vill dock icke påstå, att minimi-valeuren å sedlar
bör nedsättas för Privat-Banker under 3 R:dr 16 sk. banco,
men jag anser denna böra vara den lägsta både för enskilda
Banker och för Riks-Banken. Förfares annorlunda, så tror
äfven jag, att sådana olägenheter inträffa, som här före-
speglats. Hvad det anmärkta besväret att få dessa Privat¬
banks-sedlar utväxlade angår, så är tvifvelsutan rörelsen till¬
räckligt liflig, alt de kunna löpa utan vexling. Privat-
Bankerna hafva obestridligen gjort och göra stor nytta, och
jag förmenar, att, om denna minsta valeur å deras sedlar
indrages, det skall verka derhän, att dessa Banker antingen
upphöra med, eller åtminstone betydligen inskränka, sin
verksamhet, till stor afsaknad i allmänna rörelsen. Det är
ändå bättre, att folket har penningar, de må nu bestå i
Privatbanks-sedlar eller annat mynt, äfven om vexlingen
någon gång skulle möta svårighet.
Borg.'Stånd* Prot. vid Hiksd. 1853—1854. V. £3
674 1
Den 16 September.
Om man härmed jemnför förliSllandet i England, hvars
företräde ingen lärer bestrida, så utgår man der ifrån samma
åsigt, som jag antydt, uti detta ämne. Dess Riks-Bank
ulgifver sedlar till och med å ett £ Sterling eller högsta
specie-myntet, och för öfrigt räder der åsigten om fullkomlig
frihet i valet af sedel-valeurer.
I följd af hvad jag nu tagit mig friheten anföra, till¬
styrker äfven jag bestämmandet af minsta vaieuren på Privat-
R,inkors tryckta eller graverade sedlar eller dylika förbin¬
delser lill 5 H:dr 16 sk. banco. Såsom Ledamot i Constitutions-
LJtskottet, har jag varit i tillfälle alt inhämta, hurusom många
talande skäl hos Regeringen anförls vid tiden både af den
förra Riksdagen och af denna för bibehållande af denna
sedel-valeur; och jag är äfvertygad, att derförutan stora olä¬
genheter för rörelsen i landet skulle komma att uppslå,
åtminstone innan Filial-Banker kunnat allmännare komma
till stånd.
Herr Nygren: Förekommen af flere föregående talare,
kan jag, helst tiden nu långt framskridit, inskränka mig
dertill, att idet hufvudsakliga instämma med Herr Ekenman;
och jag tror, att Ståndet motsvarade den allmänna meningen,
om det skulle besluta, att minimi-valeuren å enskilda Ban¬
kers tryckta eller graverade sedlar tu3 bestämmas lill 3
R:dr 16 sk. banco.
Herr Falhem: När man numera måste allmänneligen
erkänna, att Privat-Banker äro till stor nytta för induslrie
och näringar i landet samt sköta sig val och gå framåt, lill
gagn lör landet; när man också nödgas afstå ifrån mera
radicala åtgärder, i afseende å dessa Banker, så synes mig
billighet, rättvisa och consequence fordra, att man afven
afstår från smärre restrictioner, med hänsyn till sedelemis¬
sion, likasom till beskattningar. Jag tror, att det klander,
man här 'uttalat mot dylika Banker, icke varit på sin plats;
och på samma gång man talar så präktigt om Riks-Bankens
lånerörelse och sedelutgifrring, och då man gör sådana re¬
strictioner på ena sidan, torde nödvändigheten fordra alt
icke göra dem alltför stränga på annat håll. utan gå mera
varsamt tillväga. Om nu minimi-valeuren å Privat-Bankers
sedlar, under dessa förhållanden, bestämdes till 6 R:dr 52
sk. banco, är troligt, att sådana Banker snart skulle upphöra
och öfvergå till Filial-Banker, hvilket genom en lör hastig
förändring dels skulle verka till minskning i rörelse-capitalet,
och dels verka på Riks-Bankens förmåga att understödja
Den 16 September.
G7S
dessa. På dessa grunder, och utan aft anse mig vidare
behöfva utveckla många skäl, anser jag och yrkar, att minimi-
valeuren å nämnde slags sedlar måtte bestämmas till 3 R:dr
16 sk. banco.
Herr Österberg instämde.
Herr Boman: Det händer icke sällan alt, jemte välviljan,
stiga äfven pretentionerna. Icke nog dermed att Rikets
Ständer vid föregående Riksdagar tolererat Privat-Bankerna,
och att man numera såväl frångått det förra beslutet om
deras upphörande efter de nu gällande octrojers slut, som
ock beslutet rörande desse Bankers sedlars format och cou-
leurer, utan man skulle nu äfven frångå beslutet om minimi-
valeuren å ifrågavarande sedlar och derigenom Öka deras
förmåner. Man har, ä andra sidan, beropal sig å allmänna
meningen; jag skulle äfven, för min del. hjertligen önska, att
den nu gjordes gällande, och den skulle säkerligen icke
utfalla till förmän för Privat-Bankerna.
Vid sådant förhållande, och ej mindre af den orsak, som
Herr vice Talmannen anfört, nemligen att silfvermynt bör
så vidt möjligt är mera spridas i orterna, än äfven för un-
danrödjande af de af Herr Berg omnämnda tracasserier,
som uppstå i brist af tillgång till banco-sedlar för betalande
af kronoutskylder och fullgörande af andra liqvider, instäm¬
mer jag med desse talare i yrkandet om bifall till Utskottens
förslag uti förevarande moment.
Herr Henschen: Då Ståndet redan beslutat indraga icke
mindre, än 600,000 R:dr banco ur Banco-Discontens rörelse,
torde andra lånefonder icke böra minskas. Man har förkla¬
rat Privat-Bankerna vara säkra inrättningar. Det borde då
icke betagas dem utvägar att fortfara i sin verksamhet, som
obestridligen visat sig gagnelig. Den allmänna meningen har
åberopats både för och emot dem; men jag vågar tro, att
densamma uti den sednare syftningen icke alldeles är skiljd
eller fri från den bekanta Svenska afunden. Emedlertid
skulle strypning säkert inträffa, om minimi-valeuren å Pri¬
vatbanksedlar sattes till 6 R:dr 32 sk. banco. Vill man
likväl icke gå lägre, så får jag, under förutsättning att
äfven Riks-Bankens småsedlar upphöra, hemställa, att man
måtte, likasom förut, bestämma en viss tid, innan Privat-
Bankers sedlar å nu gällande valeur totalt indragas, och
föreslår jag denna tid till år 1864.
Herr Kock: Då mitt försök, att med mitt förra yttrande
vederlägga don förste värde talaren, utaf honom rubricerats
676
Den 16 S> ptrmlcr.
såsom en tillrättavisning, beder jag få förklara, det ja?, om
äfven mina uttryck kunnat gifva anledning till en sådan
uppfattning, alldeles icke haft en dylik afsigt, helst det ej
kunde falla mig in att söka reprochera en så aktad Ledamot
af Ståndet, som Herr Stenqvist.
Discussionen ansågs fulländad, och Herr Talmannens
framställning, om Ståndet behagade gilla l:sta momentet i
förevarande §, besvarades med blandade Ja och Nej, samt
votering begärdes; i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voterings-proposition:
»Den, som godkänner 9:de § l:sta momentet uti lag¬
förslaget, enligt Banco- och Lag-Utskottens Betänkande, M 1,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, antages nämnde moment, med förändring
af ziflran 6 B:dr 52 sk. B:co, motsvarande Två Riksdaler
tjugufyra skillingar silfver, till 3 U:dr 16 sk. B:co, motsva¬
rande En Riksdaler tolf skillingar silfver».
Efter upprop, hvarvid Herrar Schwan, Spångberg, Arn¬
berg, Frick, Ekholm, Hörnstein, Cassel, Asker, Berger, Ry¬
din, Tjernberg, Wetterberg, Hjort, öhrström, Norman, Sten¬
berg och Windrufva voro borta, företogs omröstning med
slutna sedlar, deraf en aflades förseglad. De öfriga, vid hvil¬
kas Öppnande Herr Talmannen biträddes af två bland Stån¬
dets Herrar Ledamöter, befunnos innehålla 23 Ja emot 22
Nej; hvarigenom Ståndet således godkännt momentet 1 af
§ 9 i förevarande författningsförslag.
I anseende till den långt framskridna tiden, beslöts, att
föredragningen af detta Betänkande skulle afbrytas och fort¬
sättningen förekomma i Plenum å eftermiddagen denna dag.
§ 6.
Justerades Protocolls-Utdrag, innefattande särskilda af
Ståndet denna dag fattade beslut.
Herr Talmannen och Ståndets ledamöter åtskiljdes kl.
*/2 3 e. m., men sammanträdde åter, till fortsättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 7-
Justerades delar af Protocollet för den 9 i denna må¬
nad, innefattande återremisser.
Den 16 September,
677
§ 8-
boredrogs och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, 135, angå¬
ende bildande ar en pensionsanstalt för Sveriges handels-
flottas skeppare, styrmän och sjöfolk.
§ 9-
bortsattes föredragning af Banco- och Lag-Utskottens
Betänkande, Jbl 1, i anledning af väckta förslag, i fråga om
ny lag för enskilda Banker, hvilka utgifva egna credit-
sedlar.
Härvid förekommo:
§ 9, momentet 2.
Herr Björck: Jag förmodar, att de uti delta moment
omförmälda förbindelser skola vara tryckta eller graverade;
men jag erkänner, att jag är tveksam, om icke det af Ut¬
skotten för dessa förbindelser föreslagna minsta belopp af
333 R:dr 16 sk. B:co är alltför högt. För min del åtmin¬
stone, tror jag detta. Vi hafva visserligen ännu icke behand¬
lat frågan, huruvida delegare i enskild Bank skola vara soli¬
dariskt ansvarige för uppfyllandet af Bankens alla förbin¬
delser; men det är dock anledning att antaga, det beslutet
blifver sådant. Om man antager detta, följer deraf, att de
mindre bemedlade icke kunna vinna inträde uti en enskild
Bank, ulan blifva derifrån utestängde, och då är det icke för
mycket, att, på samma gång man bereder en fördel för den
större ca pilalisten, man ock lemnar tillfälle för den mindre
att placera sina penningar på ett sätt, som tryggar emot
förluster. Om den mindre icke kan erhålla denna fördel
genom att inträda i Privat-Bankerna, såsom actie-egare, bör
man för honom öppna vägen, att der ingå, såsom deposi-
tarie. Man säger visserligen, att han kan vända sig till
Spar-Bankerna, men dessa afse hufvudsakligen, att förmå
personer att spara och hopsamla mindre capitaler, men icke
så mycket att förränta dem. Dessutom förvalta icke Spar-
Bankerna större capitaler, utan de äro ofta tvungna att upp¬
säga alla belopp, som öfverstiga en viss summa, emedan de
^ icke äro i tilllälle att göra dem fruktbara. Så t. ex. i Gö¬
theborg är det icke, så vidt jag rätt minnes, tillåtet, att
hafva i den derstädes inrättade Spar-Bank medel insatta till
högre belopp, än 500 R:dr; utan så snart de öfverstiga detta
belopp, blifva medlen uppsagda till uttagning. Om enskilda
Bankerna nu voro ställda så, att de kunde mottaga dylika
belopp och derföre lemna samma säkerhet, som för Banken»
673
Den 16 September.
öfriga förbindelser, skulle detta för den mindre capilalisten
blifva särdeles förmånligt, enär han sålunda åtnjöte den för¬
del, som Bank-inrättningen medför åt capitaliston, och i viss
mån större säkerhet, hvadan han ock kunde anses, såsom
eo förmånsrätts-egande delegare. Derföre önskar jag, för
min del, att'de ifrågavarande af enskild Bank utfärdade för¬
bindelser skulle få lyda å 153 B:dr 16 sk., eller till och
med å 100 B:dr. Om denna rätt blefve enskilda Banker
medgifven, och det vore dem tillåtet att utfärda förbindelser
å så små belopp, blefve det ock för Bankerna en skyldighet,
att emottaga dylika mindre summor, som kunde anses för¬
blifva innestående, och borde denna skyldighet ytterligare
göras gällande derigenom, att den borde åtföljas af rättig¬
het för Bankerna att utgifva sedlar till så stort belopp, sorn
motsvaras ej mindre af Bankens hela teckningssununa, eller
grundTond, än äfven af dess deposita. Banken skulle ej der¬
igenom äfventyra mera, än om sedlar utgifvas till belopp,
motsvarande Bankens grundfond, hvaraf endast 25 procent
contant insatta. På detta sätt skulle man hafva nytta af
deposita, och man bör icke se frågan från en alltför in¬
skränkt synpunkt, utan söka göra Privat-Bankerna använd¬
bara, äfven för den mindre capitalisten. Af dessa skäl, an¬
håller jag, att Ståndet ville besluta, det enskild Banks till
innehafvaren eller viss man eller ordres ställda förbindelser,
hvari ränta är utfäst, finge lyda å 135 B:dr 16 sk. B;co.
Herr Indebetou: För jemnförelses skull, anhåller jag
alt få uppläsa motsvarande stadgande uti Kongl. Kungörel¬
sen af den 9 Januarii 1846, deruti 8 § 2:dra momentet in¬
nehåller: »Enskild Banks förbindelser, hvari ränta är utfäst,
ställda till innehafvaren eller till viss man eller ordres, må
ej lyda å mindre belopp, än 533 H:dr 16 sk. B:co». Stad¬
gandet i de sammansatta Utskottens förslag är således till
sumtnau lika med den för enskilda Banker nu gällande lag.
Såsom Herr Björck omnämnt, skulle det väl i vissa fall
medföra fördel, om denna summa bestämdes lägre, men
derigenom skulle också äfventyras, att de ifrågavarande för¬
bindelserna kunde blifva löpande och fingo egenskap af sed¬
lar, samt sålunda på ett indirect sätt förökade sedelemissio¬
nen, utöfver hvad, som åsyftas eller är tillåtet. Härigenom
kunde ett vingleri i penningeväg uppkomma, som för den all¬
männa säkerheten icke blefve fördelaktigt. Af sådan orsak,
tror jag det icke vara rådligt att frångå, hvad som i nu
gällande lag är stadgadt, och anhåller derföre om proposi-
Dcn 16 September.
679
lion på bifall till Utskottens förslag, som, enligt hvad vi-
sadt är, öfverensslämmer med nu gällande föreskrift.
Herr Gråd instämde.
Herr Björck: Jag vill blott anmärka, att, såsom för¬
slaget är uppstäldt, slår det ju de enskilda Bankerna öppet
att nu b drifva samma vingleri, som Herr Indebetou klan¬
drat, ty i 11 § är det endast fråga om de af enskild Bank
utgifva credit-sedlar, men icke om de i 9 § 2:dra mom.
omförmälda förbindelser. Det står följaktligen de enskilda
Bankerna öppet, att utgifva dylika förbindelser till hvad be¬
lopp, som helst. Genom att nedsätta valeuren på dessa för¬
bindelser, skulle emedlertid en direct nytta beredas lör den
mindre capitalisten, då han icke kan vinna inträde i en Pri¬
vat- Bank, så länge delegarne der äro solidariskt ansvarige.
Det är i allt fall nödvändigt, att gifva dessa inrättningar en
viss elasticitet. Jag hemställer, om icke det är ett fel i
lagstiftningen, att uti en Bank emottaga inteckningar och
dylika papper, i stället för andra förbindelser, som lättare
kunna realiseras, vare sig såsom grundfond eller lör belå¬
ning. Nu äro enskilda Bankerna nödsakade, att söka tvinga
ut sina sedlar, i stället för alt dessa i annat fall skulle rätta
sig efter rörelsen. Just deruti ligger en våda. Den Bank,
som drifves genom upptagna lån, tager naturligtvis icke
upp penningar förr, än behofvet kräfver, hvaremot den Bank,'
hvars sedelsysfem är grundad! på en grundfond, måste
sträfva att vinna den påräknade förtjensten, och derföre
lättare kan äfventyra sin exsistence. Jag förnyar min förut
gjorda begäran, att de ifrågavarande förbindelserna måtte få
utfärdas å 153 B:dr 16 sk. B:co.
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna Banco- och Lag-Utskottens
förslag till lydelse af 2:dra momentet, 9 §».
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering,
lin voterings-proposilion uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som godkänner 9 § 2 mom. uti lagförslaget, en¬
ligt Banco- och Lag-Utskottens Betänkande, J\s 1, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, godkännes nämnde moment, med förändring
af ziffran 353 B:dr 16 sk. B:co till 153 R:dr 16 sk. B:co».
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid Herrar Brinck, Gustafsson, Schwan, Wijk, Werrn,
630
Den 16 September.
Arnberg. Lindström, Ekholm, Stenqvist, Hörnstein, Cassel,
Asker, Rooth, Tjernberg, Wetterberg, Schenström, Hjort,
öhrström, Stenberg och Windrufva voro frånvarande.
En sedel allades förseglad, och de öfriga befunnos vid
öppnandet innehålla 26 Nej emot 16 Ja, i följd hvaraf Stån¬
det antog 2-.dra momentet af 9 § med den förändring, att
den föreslagna minimisumman bestämdes från 353 R:dr 16
sk. till 433 R:dr 16 sk. B:co.
§ 9, 3 momentet.
Lemnades utan anmärkning.
§ 10, 1 momentet.
Herr Björck: Jag måste gifva tillkänna, det jag icke
kan inse någon grund för stadgandet i detta moment. I
stället för fördelar, skulle detta stadgande medföra ganska
väsendtliga olägenheter. Anledningen till stadgandet är häm-
tadt från ett gammalt förslag, som afsåg, att samtlige Pri-
vat-Bankerna skulle blifva endast låne-contoir och i en ge¬
mensam Bank deponera alla sina säkerhetshandlingar. Då
dessa blifvit pröfvade, skulle Bankerna, i den mån sakerbets-
handlingarne godkändes, erhålla sedelblanketter af Deposi-
tions-Banken, som blefve ansvarig för sedlarnes inlösning.
Bättre vore det ock i sanning, att sjelfva Riks-Banken i sig
upptoge Privat-Bankerna, genom hvilken åtgärd man i lan¬
det skulle kunna erhålla blott ett sedelmynt. Det skulle
jemväl vara mycket lugnande för Privat-Bankerna, emedan
de i sådant fall aldrig behöfde tänka på inlösning af sina
sedlar. I detta afseende skulle stadgandet vara ganska för¬
delaktigt. Då saken emedlertid icke kan komma derhän,
utan livar och en enskild Bank måste ansvara för sina sed¬
lar, kan jag icke förstå nyttan deraf, att sedlarne skulle
vara till färg och storlek samt valeurer enahanda. Jag tror
tvärtom, att ett sådant stadgande vore ganska farligt, eme¬
dan, om något manquement inträfTade med en Bank, så att
denne icke ansåges säker, skulle det icke kunna undgå, att
samtliga Bankerna deraf blefvo lidande, då, åtminstone för
den mindre kunnige, det vore svårt att skilja denna Banks
sedlar ifrån andra Bankers, om sedlarne icke vore olika till
färgen. Ingenting vore således genom förslaget vunnet, utan
skulle sedlarnes likhet till färgen blott medföra skada både
för Bankerna och för de enfaldige, hvilka lätt kunde blifva
»pudrade», då en Banks sedlar, som fallit i värde, lätt kunna
dem påtvingas. Jag anhåller derföre om proposition på af-
slag, ehuru jag medger, att det vore bra, om de särskilda
Deri 16 September.
681
Bankerna hade samma valeurer å sina sedlar. Men äfven
i detta hänseende kan anledning till olikhet förefinnas, och
förhållandena på olika orter fordra olika valeurer, hvilket
ock utan tvifvel varit orsaken dertill, att olika valeurer verk¬
ligen blifvit af de särskilda Bankerna begagnade.
Herr Ekenman: Jag medger gerna riktigheten af en
del af Herr Björcks anmärkningar, som egentligen dock er¬
hålla sin vigt deraf, att Ståndet afslagit en af Friherre Raab
väckt motion derom, att alla Privat-Bankers sedlar skola
vara stämplade, genom hvilket beslut en ganska vigtig och
lätt iakttagen control gått förlorad, att sedlarne blifvit af be¬
hörig Privat-Bank utgifna; men då Ståndet förkastat en så
beskaffad control, är det desto angelägnare att antaga ett
stadgande derom, det enskilda Bankers credit-sedlar skola
sins emellan hafva likhet till valeur, storlek och larg, på
sätt Konungen närmare bestämmer. Det är nemligen på-
tagligt, att, om färgnuancerna emellan de särskilda sedlarne
äro så olika och sä många, sorn nu är förhållandet, det
skall förblifva svårt, om icke omöjligt, att controlera, om en
färgnuance är riktig, och akta sig för förfalskning, som mer,
än en gång, inträffat. Om man nu beslutar, att Konungen
skall bestämma sedlarnes valeurer, storlek och färg, skall
man derigenom lätt kunna vinna fullständig kännedom, hu-
rudana de sedlar skola vara, som af Privat-Banker utgifvas,
och såmedelst akta sig för falska sedlar. Detta hafva Ut¬
skotten egentligen afsett med ifrågavarande stadgande; och
med afseende å det misstroende, hvarmed dessa sedlar af
allmogen emottagas, tror jag, att detta förslag bör antagas.
En otydlighet förekommer emedlertid i slutet aT momentet,
der det heter: »och skola för alla dessa Banker vara lika
till valeurer, storlek och färg». Deraf skulle den slutsats
kunna dragas, att alla sedlar borde vara lika till färgen, och
att ingen olikhet, i afseende å storleken, finge ega rum.
Detta har dock icke varit meningen, och jag tror icke, att
jag misstager mig, då jag tillkännagifver, att ett annat Riks¬
stånd förändrat l:sta momentet, så att detsamma skulle in¬
nehålla det stadgande, att Privat-Bankernas sedlar skola ut¬
ställas å lika valeurer, samt för samma valeurer hafva lika
storlek och färg, på sätt Konungen närmare bestämmer.
Med iakttagande af denna förändring, anhåller jag örn propo¬
sition på bifall.
Herr Rydin instämde.
682
Den IG September.
Herr Stolpe: Jas skulle kunna åtnöja mig med att
instämma med Herr Kjörck, men ja" vill dock tillägna några
ord. Herr Ekenman har sagt, att det föreslagna stadgandet
uti lista momentet af 10 § tillkommit, för att förebygga
förfalskning. Jag förstår dock icke, huru förfalskning kan
underlättas derigenom, att sedlar äro af olika storlek och
olika färg. Mig synes det, såsom vore det en blott phan-
tasie, att vilja hafva allt lika för ögat; men, likasom »i
många former trifs det sköna», så förmodar jag samma för¬
hållande ega rum, äfven i afseende å färgerna, hvarföre jag,
för min del, anser stadgandet öfverflödigt. Konungen skulle
ock derigenom erhålla lagstiftningsrätt i ett ämne, deruti
det icke tillkommer Regeringen att lagstifta, utan synes det
höra tillåtas Privat-Bankerna, att välja de färgslag och den
form för sina sedlar, som de anse vara mest betryggande
mot efterapning, eller i andra afseende» för sig mest för¬
delaktigt.
Herr Waern: Jag delar Herr Björcks åsigter, så myc¬
ket mera, sedan jag hört orsaken till delta stadgandes till¬
komst. En sedels färg, storlek och valeur anser jag vara
de minst väsendtliga igenkänningstecknena, utan bestå dessa
uti namnteckningarne och de finare igenkänningstecknen,
hvarpå en sedels äkthet egentligen kan igenkännas. För
mig är det omöjligt att inse någon nytta af Utskottens för¬
slag. Vid början af Privat-Barfkernas stiftande valdes, jag
medger det, måhända allt för olika såväl storleker, som va-
leurer å dessa Bankers sedlar, hvilket ock förbryllade den,
som var mindre bekant dermed; men om man genom tvång
skulle söka att åstadkomma en likhet till valeur, storlek
och färg, så skulle derigenom än större olägenhet uppkomma,
enär publiken, om en sedel blott till storlek och färg vore
öfverensstämmande med gifria föreskrifter, skulle anse den¬
samma riktig, och det lätt kunde hända, att en färgbland¬
ning icke alltid blefve så lika, att ej sedlar kunde utkomma,
som i någon ringa mån voro olika, hvarigenom obehag och
ledsamheter ofta kunde uppstå. Då alla sedlars egentliga
igenkänningstecken äro svåra att efterapa, men en sedels
färg och storlek är det lättaste att eftergöra, afstyrker jag
förslagets antagande.
Herr Kock: Phantasien spelar en stor röle i mensk-
liga lifvet, och det är icke utan exempel, att den äfven
ibland vinner inrymme inom Ståndet och någon gång äfven
i de sammansatta Banco- och Lag-Utskotten; men jag be¬
Den 16 S<plember.
683
strider dock, att Utskotten sväfvat i phantasiens rymder, då
ifrågavarande stadgande uppgjordes. Med skäl har man öf-
verklagat mångfalden af Privat-Bankernas sedlar, hvilka äro
olika till såväl färg och storlek, som valeur. Bland andra
olägenheter, som detta medfört, hafva till landet ankomna
resande behöft ett ordentligt studium, för att kunna lära
sig att begagna dessa sedlar, dervid de ofta lupit fara att
blifva bedragna. Finance-Comitéen har ock uti dess algifna
utlåtande öfverklagat dessa olägenheter och gifvit Utskotten
en vägledning, vid uppgörandet af detta stadgande. Några
olägenheter kunna, elter mitt förmenande, icke uppstå af
förslagets antagande, hvarföre jag ock instämmer med Herr
Ekenman.
Herr Ekenman: Jag har begärt ordet, med anledning
af Herr Warns tillkännagifvande, att, sedan han hört skälet
för tillkomsten af det ifrågavarande stadgandet, hade han
ansett sig desto hellre böra afstyrka detsammas antagande.
1 anledning deraf, får jag gifva tillkänna, att delta skäl icke
är Utskottens, uti hvilkas förhandlingar jag icke deltagit,
utan är detta blott min egen uppfattning af de motiver,
som legat till grund för berörda stadgande. Då jag förra
gången hade ordet, var det ingalunda min mening, att upp¬
träda, för att försvara Utskottens förslag, hvilket jag förmo¬
dade att ledamöter deri fullständigt skulle rättfärdiga.
Herr Wallenberg: Jag anser det omtvistade stadgandet
vara af ingen vigt, utan är detsamma en qvarlefva af ett
äldre förslag, som afsåg tillika, att sedlarne skulle stämplas
och att blanquetterna till desamma skulle förfärdigas vid
Tumba. Man afstod dock snart från den sednare delen af
förslaget, emedan detta skulle leda till en utvidgning af
Tumba pappersbruk, hvilken utvidgning möjligen blefve en¬
dast tillfällig. Att bibehålla förslaget om sedlarnes stämp¬
ling, skulle åter leda dertill, att man finge att göra med
endast trasiga Privat-Banks-sedlar, emedan, dä det vore för¬
enadt med kostnad att få sedlarne stämplade, Bank-Directio-
nerna naturligtvis skulle bemöda sig alt hålla sedlarne under
så mycket längre tid i den allmänna rörelsen ute. Mig sy¬
nes det i allmänhet vara bra, att icke alltför mycket uni¬
formera, utan är jag derföre nöjd med f) §, hvilken i sig
innehåller de begge första momenterna af 10 §.
Herr Henschen: Stor klagan har försports öfver den
mångfald af sedlar, som i allmänna rörelsen äro utelöpande,
och denna omständighet har äfven stundom förorsakat be¬
Cili
Den 16 September.
drägerier, hvilka gått så långt, att enfaldiga personer emot-
lagit så kallade placatstämplar, såsom sedlar. Det vore bra,
om detta förhållande kunde afhjelpas, helst det är sannolikt,
alt nya Privat-Banker skola komma att uppstå. Jag är öf-
vertygad, att detta stadgande skulle af den stora allmänhe¬
ten emottagas med särdeles belåtenhet, hvarföre jag ock bi¬
faller detsamma, med den förändring af redaclionen, Herr
Ekenman föreslagit.
Herr Almgren, med flere instämde.
Piscussionen var slutad, och Ståndet antog en sådan
lydelse af 10:de § Irsta momentet: »Sådana credilsedlar
eller förbindelser, som i 9 § momentet 1 otnförmälas, skola
utfärdas på blanketter, hvilka anskaffas af de enskilda Ban¬
kerna och skola för alla dessa Banker vara lika till valeu-
rer, samt, för lika valeurer, af samma storlek oell färg, på
sätt Konungen närmare bestämmer.»
10:de §, 2:dra momentet.
Lemnades utan anmärkning.
« §•
Herr Indebetou: Det torde icke undfallit Högtärade
Ståndet, att den förändrade redaction af 11 §. som blifvit
af Utskotten föreslagen, innefattar en förenkling af nu gäl¬
lande 11 § uti Kongl. Kungörelsen den 9 Januarii 1816,
rörande enskilda Banker. Den sedel-emissionsrätt, som der
medgifves, är särdeles invecklad och har blifvit ställd i be¬
roende af fyra särskilda omständigheter, nemligen:
l:o af behållningen i de enskilda Bankernas cassör af
Riksmynt i silfver eller sedlar;
2:o af den deposition i Rikets Ständers Bank, de till
äfventyrs kunna ega;
3;o af odisponerade hypotheker, som höra till Banker¬
nas grundfond, samt
4:0 af säkerhetshandlingar för cassacreditiver.
Att dessa föreskrifter föranleda en ganska invecklad be¬
räkning, och att beräkningen till och med kan blifva i viss
mån fa uti ve, torde icke vara svårt att inse. Utan tvifvel är
det vida enklare, att, på sätt de sammansatta Utskotten fö¬
reslagit, inskränka sedel-emissionsrätten inom beloppet af
Bankernes grundfonder. Den i Belänkandet föreslagna nya
11 § motsvarar ock i det aldra närmaste de 3:ne första
momenten i 11 § af nu gällande författning; deremot måste
det medgilvas, att denna författnings 4:de moment, som an¬
går sedelemissionsrätt för cassacreditiver, icke har något
Den 16 September.
685
motsvarande stadgande i Utskottens förslag. Personer, som
ega en närmare kännedom om de enskilda Bankerna, påstå,
att dessas sedeluIgifningsrätt genom denna omission i försla¬
get skulle blifva alltför inskränkt; men då det icke kan vara
meningen att pålägga dessa Banker sådana band, hvarigenom
deras verksamhet skulle förlamas, och då, enligt erfarenhe¬
ten, cassacrediliv-rörelsen varit till nytta för landet, så torde
det vara skäl alt göra ett sådant tillägg, som motsvarar 4:de
momentet af 11 § i nu gällande författning. ll:te § skulle
då erhålla följande lydelse: »Ej må enskild Bank utgifva
sådana tryckta och graverade credit-sedlar, som i § 9, mo¬
mentet i, omförmälas, till större sammanlagdt belopp, än
som motsvaras af l:o Bankens hela teckningssumma eller
grundfond; och 2:o innehafvande säkerhetshandlingar för be¬
viljade cassacreditiver, i den mån de anlitas.»
Någon våda bör icke kunna uppstå af sedel-emissions¬
rätt för dylika säkerhetshandlingar, då denna sedel-emis¬
sionsrätt icke skulle sträcka sig längre, än cassacreditiven
anlitades. Jag tror derföre, att ett sådant tillägg kan af
Högtärade Ståndet godkännas, utan att något derigenom äf-
ventyras.
Herr Palander: Inom Utskotten har jag icke varit af
samma mening, som pluralifeten. Jag anser det nemligen
vara farligt, att, då man lagstiftar för Privat-Banker, vilja
sätta liksom en nosgrimma på deras verksamhet, eller genom
en lag binda händerna på desamma. För min del, har jag
icke haft annan önskan, än att 11 § i delta förslag måtte
blifva lika lydande med 11 § uti Kongl. Kungörelsen af den
9;de Januarii 1846. Herr Indebetou har framkommit med
ett förslag, hvilket han ansett lättfattligt och lätt att fullgö¬
ra; men det kan vara likgiltigt, om § innehåller en rad
mer eller mindre. Mig synes det vara underligt, att, om en
Bank eger ett större belopp af Riks-Bankens sedlar, eller
silfver och guld, Banken derföre icke skulle få utgifva mot¬
svarande sedlar, utan densammas sedel-emissionsrätt vara
inskränkt till teckningssumman, plus cassacrediliv. Jag an¬
ser, att en Banks sedel-emission borde vara grundad på föl¬
jande förhållanden:
l:o behållningen i Bankens egna cassör af Rikets gång¬
bara mynt i silfver eller sedlar;
2:o återstoden af depositionen i Rikets Ständers Bank;
3:o odisponerade tillgångar i guld och silfver, och
G86
Den IG Scptenibcr.
4:o innehafvande real-säkerhetshandlingar, så väl för
grundfonden, som äfven för beviljade cassa-crediliver.
Jag finnér det vara mindre välbetänkt, att sedlar skulle
få ntgifvas för cassa-creditiv. enär den för desamma ställda
säkerhet icke är real-säkerbet. En Bank bör icke tillåtas
alt utlemna sedlar för sådana cassa-creditiv, för hvilka den
ställda säkerheten endast är grundad på namn, utan är det
meningen med sedel-utgifvande Banker, att de skola ega ett
mot utgifna sedlar svarande verkligt värde i penningar och
real-säkerhet. Min mening är således, att enskilda Bankers
sedel-emission skulle få ske på samma vilkor, sorn i 1846
års Kungörelse är föreskrifvet, endast med den skillnad, att
sedel-emissionen för innehafvande säkerhetshandlingar i och
för lemnade cassa-crediliver blott finge ega rum, i den mån
dessa säkerhetshandlingar voro af lika beskaffenhet med
grundfondens. Det vore i sanning eget, om en Bank, som
eger silfver, icke skulle få utgifva deremot svarande sedel¬
belopp. Rikets Ständers Banks sedlar representera ju det
silfver, som finnes i Banken, plus tjugo millioner, och då
vore det i sanning underligt, om en Privat-Bank, som hade
silfver, icke skulle för detsamma få utgifva credit-sedlar.
Herr Wallenberg: Herr Indebetou har rätt i sitt ytt¬
rande, alt 11 § i förslaget skulle innefatta de tre första
momenten af 11 § i 1846 års Kongl. Kungörelse, hvaremot
4:de momentet, som afser enskilda Bankers rätt att utgifva
sedlar, i förhållande till innehafvande säkerhetshandlingar för
lemuade cassa-creditiver, blifvit utesluten. Anledningen här¬
till skulle vara, att en sedel-emission, grundad på det nu gäl¬
lande stadgandet, vore fgutive. Det ligger nemligen en orimlig¬
het uti att säga, det en Bank skulle få utgifva sedlar på
grund af det Riksmynt, som Banken eger i siri cassa inne-
stående eller i Rikets Ständers Bank deponeradt. Detta är
nemligen i ständig rörelse, och derföre kan en Bank icke
gifva ut sedlar till motsvarande belopp, utan måste alltid
inskränka sedel-emissionen under nämnde belopp. I stället
för en sådan beräkning, som alltid blifver oegentlig, hafva
Utskotten föreslagit ett stadgande, sådant, som det uti 11 §
af förslaget, hvilket så mycket hellre kunnat ske, som, i
medeltal räknadt, ingen enskild Bank haft i rörelse utelö¬
pande en sedelmassa, som öfverskjntit Bankens lecknings-
summa eller grundfond. Det återstår således att visa, om
den nya bestämmelsen är lämpligare och enklare. Herr
Indebetou har sagt, att för de af en enskild Bank beviljade
Den 16 September.
687
creditiv finnes ställd samma säkerhet, som för den del af
grundfonden, hvilken icke blifvit contant inbetald. Detta in¬
träffar åtminstone högst sällan; och just af detta skäl är det
icke önskligt, att Privat-Bankerna berättigas att utgifva sed¬
lar, på grund af lemnade cassa-creditiver. Följden deraf
skulle blifva, att de, hvilka begärde cassa-creditiv ecb, såsom
säkerhet derföre, présteiade goda löpande reverser, skulle
vid creditivs beviljande blifva satta i andra rummet, och, så¬
ledes efter dem, som kunde erbjuda intecknade skuldsedlar.
En sådan åsigt kan jag icke godkänna, hvarföre jag ock an¬
håller om proposition på bifall.
Herr Ekenman: För min del, är jag af motsatt åsigt
med Herr Wallenberg. Jag vill dock till en början upptaga
Herr Palanders yttrande, att Bankernas rätt till sedel-emis¬
sion måtte bestämmas, i enlighet med nu gällande Kongl.
Kungörelsen af år 1846, och således grundas på dels behåll¬
ningen i Bankens egna cassör af Rikets gångbara mynt i silf¬
ver eller sedlar, dels återstoden af depositionen i Rikets
Ständers Bank, dels Bankens grundfondshandiingar, dels ock
slutligen säkeihetshandlingar lör lemnade cassa-creditiver.
Hvad först behållningen af Riksmynt i cassorna beträffar, är
det just rättigheten att, på grund häraf, utgifva sedlar, som
orsakat den allmänna missbelåtenheten i landet med Privat-,
Bankerna, enär den förledt Bankerna att söka i sina cassör
samla så betydliga belopp, som möjligt, af Riks-Bankens sed¬
lar. Det vore derföre gagneligt, om denna grund för sedel¬
emissionen bortloges, och i detta afseende anser jag således
Utskottens förslag förtjena Rikers Ständers bifall. Huru
olämpligt det är, att sedel-emissionen grundas på Bankernas
depositioner i Riks-Banken, är redan af en annan talare
framhållet. Vidkommande åter 3:dje momentet i 11 § af
1846 års Kungörelse, är det just detta stadgande, som Ut¬
skotten i sitt förslag bibehållit, endast med uteslutande af
hvad i 1846 års författning talas om odisponerade tillgångar
i guld och silfver, enär dessa, i de flesta fall, torde utgöras
af myutadt guld och silfver, och då, såsom Rikets gångbara
mynt, höra under lista momentet.
1 fråga slutligen om 4:de momentet, hvilket Utskotten
uteslutit, kan jag ej dela Utskottens åsigt. Jag tror nemli¬
gen, att, då säkerhetshandlingarne för creditiverna äro af
samina beskaffenhet, som de för grundfonden, böra de ock,
lika med dessa, berättiga till sedelutgifuing. Eljest torde,
då creditiverna lemna föga behållning åt Bankerna, följden
6ii8
Den 16 Se/ilenther.
af att beröfva dem fördelen att på creditiv-handlingarne ut¬
gifva sedlar blifva den, att Bankerna upphöra med creditiv-
rörelsen. Så torde åtminstone fallet blifva med de flesta,
om än någon enda funne sig böra handla i det allmännas
interesse. Om derföre Herr Indebetous förslag inskränktes
derhän, att blott sådana säkerhetshandlingar för creditiver,
som voro lika med dem för grundfonden, skulle berättiga
till sedelutgifning, vore derigenom måhända förekommet, att
Bankerna upphörde med creditiv-rörelsen. Man har väl sagt,
att, om ett sådant stadgande antages, Bankerna företrädes¬
vis skulle utlemna creditiv- och säkerhetshandlingar af nyss¬
nämnde beskaffenhet, och deremot förkasta all annan säker¬
het för creditiver. Härigenom voro dock ej andra utestäng¬
da, än de, som icke kunde ställa annan säkerhet, än bor¬
gen, men just begagnandet af dylik säkerhet är det man vill
sträfva att hindra. Om dessutom de förmögnaste i en ort,
som antagligt är, inträda, såsom delegare i Privat-Bankerna,
torde endast få kunna ställa sådan säkerhet, som nämnd är,
hvadan penningar alltid torde blifva tillgängliga äfven på an¬
dra säkerhetshandlingar. Jag anhåller derföre om proposi¬
tion på Utskottens förslag, med den af Herr Indebetou före¬
slagna ändring, ytterligare tillökt med det stadgande, att sä¬
kerhetshandlingar för creditiver, för att berättiga till sedel¬
utgifning, skola vara af samma slag, som grundfondshandlin-
garne, och hemställer jag, huruvida icke, för att undgå att
på stående fot bestämma redactionen, lämpligt kunde vara
att antaga Finance-Comitéens förslag i dess ll:te § mo¬
mentet b.
Herr Björck: Efter min öfvertygelse, är den inskränk¬
ning i Bankernas sedelutgifningsrätt, som här blifvit före¬
slagen, ej af något väsendtligt inflytande på deras ställning.
Hittills torde väl nemligen knappt någon Bank lyckats att
hålla ute i rörelsen större sedelbelopp, än grundfonden; åt¬
minstone har Götheborgs Privat-Bank, med två millioner
Riksdaler Banco grundfond, endast en gång, och då blott för
en kort tid, haft sedlar i rörelsen utöfver nämnde belopp,
men i allmänhet endast till belopp af en million sjuhundra¬
tusen till en million åttahundratusen Riksdaler, och likväl
utgör delegarnes contanta tillskott i denna Bank fyratio pro¬
cent, då det i de andra Rankerna endast uppgår till tjugo¬
fem procent. För min del, skulle1 jag emedlertid, med er¬
kännande deraf, att Utskottens förslag är enkelt, vilja dertill
lägga ett stadgande, innefattande rätt för Bankerna att ut-
Den 16 September.
689
gifva sedlar för beloppet af hos dem gjorda depositioner,
enär detta ej vore i någon mån äfventyrligt, och dessutom,
efter min uppfattning, är öfverensstämmande med nu gäl¬
lande lagstiftning i ämnet. Jag skulle derföre vilja antaga
Utskottens förslag med ett tillägg, som berättigade Banker¬
na att utgifva sedlar för alla hos dem gjorda depositioner.
Dessa skulle härigenom uppmuntras, hvilket vore af synner¬
lig vigt. Hvad åter sedel-emission, på grund af creditiv-
handlingarne, beträffar, har man velat inskränka densamma
till sådana säkerhetshandlingar, som kunna till grundfonden
begagnas, men härigenom råkar man i strid med Bankernas
naturliga rörelse. Uppenbart är nemligen, att säkerhets¬
handlingar af dylik beskaffenhet, hvilka öfverallt annorstädes
kunna belånas, ej passa för Bankrörelsen, helst, om indrif-
ning ifrågakommer, denna drager alltför länge ut på tiden,
i Götheborgs Privat-Bank har man till och med ej velat
emottaga sådana papper, såsom säkerhet för creditiv elier lån.
Jag tror derföre, att ett stadgande, sådant sorn det man un¬
der discussionen föreslagit, skulle motarbeta Bankernas egen
idé, och att nuvarande lagstiftningens stadganden om sedel¬
utgifningsrätt, på grund af säkerhetshandlingar för cassa-
creditiver, endast kunna försvaras derigenom, att nämnde
handlingar ej äro till sin beskaffenhet inskränkta inom lika
trånga gränsor, som grundfondshandlingarne. Uti hvad Utskot¬
tet föreslagit Önskar jag således ej annan förändring, än ett
tillägg, hvarigenom Bankerna berättigas att utgifva sedlar
till belopp, motsvarande de hos dem gjorda depositioner,
hvarförutan jag anser en bestämmelse böra antagas, liknande
den i sista punkten i 11 § af 1846 års Kungörelse. Det
kan nemligen lätt hända, att en Bank råkar att utgifva en
sedel för mycket, och billigt synes vara, att någon viss kort
tid finnes bestämd, inom hvilken rätta förhållandet med se¬
del-emissionen återställes. Jag anhåller om proposition på
bifall till 11 § i Utskottens förslag, med de af mig före¬
slagna tillägg.
Herr Palander: Jag anser mig böra tillkännagifva, att
11 § i Utskottens förslag tillkommit på ett eget sätt, i det
man nemligen, sedan många förslag blifvit framställda och
förkastade, trott sig i detta finna en räddningsplanka, hvar¬
före detsamma vann pluralitet. Det har blifvit sagdt, att
Privat-Bankerna ej haft sedlar utlöpande öfver beloppet af
deras grundfonder, men häri ligger ett misstag, ty alla Pri-
Borg-Slåni. Pro t. vid llihrd. 1853—185*. V. 44
GEO
Den 16 September.
vat-Bankerna, utom en, hafva haft sedlar utelöpande lill högre
belopp, än grundfonden, ehuru samtlige Bankerna utgifvit
mindre sedlar, än hvartill de, enligt reglementena, varit be¬
rättigade, Herr Wallenberg har ansett mindro lämpligt, att
sedlar fält utgifvas för de belopp, Privat-Bankerna haft de¬
ponerade i Riks-Banken. Detta tror jag dock vara orätt,
enär Privat-Bankerna äro tvungna att hos Riks-Banken hafva
insatta betydliga medel, för att, efter behof, lyltas af de com-
missionairer, hvilka i Stockholm besörja inlösningen af Ban¬
kernas sedlar. Rättast torde derföre vara, att Privat-Banker¬
na fä räkna sig till godo, hvad af Rikets gångbara mynt de
innehafva så väl i egna hvalf, som i Riks-Bankens. Det är
äfven af vigt, att Privat-Bankerna ega sedelutgifningsrätt för
innehafvande Riksmynts-cassor, enär de annars icke blifva
gästfria emot dem, som önska i Banken hafva upp- och af-
skrifningsräkning, utan tvärtom komma att visa oginhet, syn¬
nerligen de af Bankerna, som ej ökat sin lånerörelse, på
grund af dylika deponeringar. Onskligt vöre, att Privat-
Bankernas styrelse städse handlade efter den åsigt, att Ban¬
kerna ej blott böra sträfva att understödja dem, som behöf¬
va lån, utan äfven emottaga penningar af dem, som hafva
sådana och sakna tillfälle att utlåna dem. Det vore derföre
ej välbetänkt, om Privat-Bankerna skulle förlora rättigheten
att, på grund af sina innehafvande Riksmyntscassor, utgifva
credit-sedlar. Den, som erhållit en Privat-Banks-sedel och
vill göra sig underrättad om hvad säkerhet, sorn ligger till
grund för samma sedels inlösande i behörig tid, får natur¬
ligtvis till svar, att denna säkerhet utgöres till en del af in¬
teckningar i fastigheter och i öfrigt af Riks-Bankens sedlar,
och till sistnämnde del af säkerheten höra ju äfven vexlings-
cassorna.
För öfrigt skulle jag vilja hemställa, om ej bäst vore,
att åt 11 § gifva en större utsträckning, enär frågan om
Bankernas sedelutgifningsrätt är af mycken vigt, och de,
hvilka närmare känna dessa Rankers rörelse, kunna intyga,
att många svårigheter för dem skola uppstå, om ej 11 § i
Utskottens förslag förändras. För min del, tror jag väl, att
bäst vore, att helt enkelt antaga 11 § i 1846 års Kungö¬
relse, men för att lugna dem, som anse sådant äfventyrligt,
vill jag ej påyrka, att Privat-Bankerna skulle få utgifva sed¬
lar för alla sådana säkerhetshandlingar, derföre creditiv be¬
viljas, utan blott för sådana, som grunda sig på real-säker-
Den 16 September.
691
heter; och anhåller jag om proposition på antagande af hvad
jag sålunda föreslagit.
Herr Palander föreslog derefter, att Ståndet må, med
ogillande af 11 § uti Utskottens förslag, godkänna denna,
sådan den lyder uti Kongl. Kungörelsen den 9 Januarii 1846,
med tillägg efter orden: hela grundfond af dessa: och för
hvilka cassa-creditiver säkerheter Uro aflemnade af samma
beskaffenhet, som för grundfonden.
Herr Billström: Äfven med den inskränkning, Herr
Palander velat göra uti det af Herr Indebetou framställa
förslag, att Privat-Bankerna skulle berättigas att utgifva sed¬
lar, jemväl på grund af innehafvande säkerhetshandlingar för
lemnade cassa-creditiver, kan jag, för min del, ej medgifva
en slik förmån utöfver hvad Utskotten föreslagit. Säker-
hetshandlingarne för cassa-creditiv hvarken undergå sådan
granskning, som de till grundfonden hörande handlingar, ej
eller stå de under samma allmänna vård. De förstnämnda
pröfvas nemligen endast af Privat-Bankeos Direction och äro
i dess enskilda förvar, hvaremot de till grundfonden hörande
säkerhetshandlingar granskas af Bank-Bolaget och befinnas
under Konungens Befallningshafvandes vård. Jag anhåller
derföre om proposition på bifall lill Utskottens förslag.
Herr Indebetou: Den närmare bestämmelse, Herrar
Ekenman och Palander påyrkat uti det af mig framställdta
förslag, gillar jag, för min del, och instämmer uti deras till¬
styrkan, som innefattar antagande af hvad Finance-Gomitéen
under momentet b i 11 § af dess förslag tillstyrkt. Hvad
åter beträffar Herr Björcks yrkande, att Privat-Bankerna
skulle få utgifva sedlar, på grund af hos dem verkställda
depositioner, så kan jag ej ingå derpå. Följden deraf skulle
blifva den, att, om till exempel En million Riksdaler depo¬
nerades i en Privat-Rank, så kunde icke allenast denna
summa af Banken i låneväg utgifvas, utan ock derutöfver
ytterligare En million i nya sedlar; men det synes ligga för
öppen dag, alt en sådan rättighet lätt kunde föranleda ving¬
leri. Utomdess skulle controlen öfver denna rättighet blifva,
om än icke omöjlig, dock ganska svår. Depositionsrörelsen
afser i allt fall icke annat, än att Bankerna må ega att
emottaga penningar emot låg ränta, för att utlåna dem emot
högre. För detta ändamål erfordras ej någon ny sedel-
einission, ty Bankerna kunna ju utlåna samma penningar,
hvilka blifvit hos dem deponerade. Jag kan således ej finna
skäl att bifalla Herr Björcks förslag.
692
Den 16 September.
Herr Wallenberg: En talare har ansett ytterst nöd¬
vändigt, att Privat-Bankerna få rätt att utgifva sedlar, på grund
af de hos dem gjorda depositioner. 1 afseende derpå ber jag,
att få fästa uppmärksamheten på Ståndets beslut vid före¬
hafvande af 9:de §, 2:dra mom. i Utskottens förslag, nemli¬
gen att nedsätta der omförmälda förbindelser från 333 R:dr
16 sk. B:co till 153 R:dr 16 sk. Härigenom tror jag ett
lämpligt surrogat vara gifvet för sedelemission. Ändamå¬
let med Bankernas depositionsrörelse kan i allt fall ej vara
att förvärfva sedelutgifningsrätt, utan endast alt erhålla ränte-
vinst, och härtill torde de i 9:de § omtalade förbindelser vara
tillräckliga.
Påståendet att Privat-Bankerna hittills utgifvit sedlar utöf¬
ver beloppet af deras grundfonder, vill jag ej upptaga till ve¬
derläggning, utan torde Herr Palander, för att vinna upp¬
lysning om rälta förbållandet, taga kännedom om de rappor¬
ter, Privat-Bankerna öfver deras ställning afgifva. Enligt hvad
i Utskotten uppgafs och ansågs tillförlitligt, skola dessa rap¬
porter utvisa, att sedelemissionen ej blifvit sträckt utöfver
beloppet af grundfonderna, och jag anser således ej något
tvifvel, att Bankerna kunna exsistera, med iakttagande af den
i Utskottens förslag stadgade begränsning för deras sedel-
emi ssion.
Herr Björck: Mitt förslag går ej ut på, att sedlar
skulle få utgifvas för creditiv-säkerhetshandlingar, utan bar
jag tvärtom just bestridt, att creditiv skulle lemnäs mot så¬
dana säkerheter, som berättiga till sedelutgifning. Deremot
vill jag, att bela Bankernas cassa skall få ingå i fonden för
sedelutgifning. Man säger väl, att Privat-Bankerna kunna ut¬
låna samma penningar, som hos dem deponeras; men den,
som vet, af hvilken vigt det är för en Privat-Bank att hafva
Riksmynt inne i cassan, lärer ej instämma häruti. Om icke
den rättelse, jag påyrkat i ll:te § af Utskottens förslag,
skulle vinna bifall, anser jag, för min del, bäst att återgå till
hvad nu gällande författning stadgar. Lika med Herr Pa¬
lander, fruktar jag nemligen, att man annars skall göra sig
skyldig till orättvisa emot Privat-Bankerna. Hvad slutligen
beträffar frågan, huruvida Privat-Bankerna hittills utgifvit sed¬
lar utöfver beloppet af grundfonden, har jag endast talat om
Götheborgs Privat-Bank, och då Herr Palander sagt, att vid
öfriga Privat-Banker ett annat förhållande egt rum, betviflar
jag ej detta.
Den 16 September,
693
Herr Palander: Om beloppet af Bankernas sedelulgif-
ning, i förhållande till grundfonden, kan Herr Wallenberg^er-
hålla tillförlitlig upplysning i Finance-Departementet, dit ve-
derbörandes rapporter insändas, äfvensom Finance-Comitéen
meddelat uppgift om ställningen år 1852, och häraf visar
sig, att sedelemissionen för de flesta Privat-Banker öfverstigit
grundfonderna. Sannt är det väl, att ett annat förhållande
egde rum 1817 och 1818, emedan Privat-Bankerna då ej vå¬
gade utgifva så mycket sedlar. Herr Wallenberg har sagt,
att, då man kan i Privat-Bankerna nedsätta penningar emot
depositionsattester, dessa kunna begagnas, såsom sedlar, men,
i sådant fall, skulle de innehålla rättighet att, när som helst,
uttaga medlen. J)e i 9:de §:n stadgade depositionsattester afse
deremot, att betinga sig viss betalningstid mot högre ränta
och kunna derföre icke begagnas, såsom sedlar. Klokast
vore, efter min tanka, om man antoge 1846 års författning,
dock så, att sedelutgifning för creditivshandlingar endast finge
ega rum, när dessa voro sådana, som fordras för grundfon¬
den. I annat fall uppstå olvifvelaktigt svårigheter för Ban¬
kerna att röra sig.
Herr Ekenman: Herr Björck och jag hafva båda yr¬
kat, att sedelutgifningsrätten skulle utsträckas utöfver hvad
Utskotten föreslagit, med den skillnad likväl, att Herr Björck
velat grunda denna utsträckning på de i Bankerna gjorda de¬
positioner, jag deremot på säkerhetshandlingarne för crediti-
ver. Grunderna för våra yrkanden äro, att vi vilja upp¬
muntra, den ena depositionsrörelsen, den andra creditivrörel¬
sen. Depositionerna ske af capitaler, som egarne hellre, mot
låg ränta, insätta i Banken, än behålla i eget förvar. Credi-
tivrörelsen åter verkar till förmån för mindre näringsidkare,
som behöfva penningar vissa tider om året, och denna rö¬
relse tror jag mera förtjena att uppmuntras. Jag vidhåller
derföre mitt förslag, och tror ej, att både Herr Björcks och
mitt yrkande böra vinna bifall. Men antingen ettdera eller
båda antagas, behöfves ett tillägg till Utskottens förslag. I
1846 års författning stadgas fyra särskilda grunder för sedel¬
emissionen, och då lätt kan hända, att proportionen någon
gång blir störd, bestämmes, att rätta förhållandet inom en
månad bör vara återställdt. Ett lika tillägg blir äfven af
nöden, om Herr Björcks eller mitt förslag vinner bifall, och
jag föreslår derföre, att detsamma måtte antagas, af lika ly¬
delse, som i 1846 års författning eller, ännu hellre, härn-
694
Den 16 September.
tadt ur Finance-Comitéens förslag, der det har följande ly¬
delse:
»Derest genom vexling eller annan orsak det sålunda
bestämda förhållandet ruldias, åligge det Bank-Direclionen, att
inom en månad hafva detsamma återställd!, hvaröfver Wår
Befallningshafvande liand hålle.»
Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Herr Tal¬
mannen yttrade: Under discussionen hafva fy ra särskilda
meningar blifvit framställda, nemligen: l:o bifall till Utskot¬
tens förslag; 2:o Herr lndebetous, att till Utskottens förslag
foga ett tillägg af samma lydelse, som mom. b) i ll:te § af
Finanee-Comitéens förslag, hvilken mening Herr Ekenman
biträdt, med yrkande derjemte, att ett stadgande måtte med¬
delas om den tid, inom hvilken Bankerna skulle vara skyl¬
diga, att, i fall deras sedelutgifning öfverskrida bestämda grän¬
ser, hafva återställt rätta förhållandet; 3:o Herr Björcks,
att antaga Utskottens förslag, med tillägg, dels att Bankerna
skulle ega alt utgifva sedlar, motsvarande de hos deni depo¬
nerade belopp, och dels af ett stadgande, sådant Herr Eken¬
man yrkat; samt 4:o Herr Palanders, att, i stället för Ut¬
skottens förslag, stadgandet i 1846 års Kongl. Kungörelse
måtte antagas, endast med den modification, alt icke andra
säkerhetshandlingar för creditiver, än de, som voro af lika
beskaffenhet med grundfondshandlingarne, skulle berättiga till
sedelutgifning. Jag går nu att framställa proposition på dessa
yrkanden, i den ordning de blifvit af mig uppnämnda.
Herr Talmannen framställde härefter proposition först
på bifall till Utskottens förslag, och sedan på antagande af
Utskottens med det af Herr Indebetou yrkade tillägg, hvilka
båda propositioner besvarades med Ja och Nej, hvarjemte
votering begärdes.
Herr Björck: Jag anhåller, att Herr Talmannen beha¬
gade framställa proposition på antagande af mitt förslag till
en af contrapropositionerna. Om denna proposition ej vinner
Ståndets bifall, är jag sinnad alt afstå från mitt yrkande.
Herr Talmannen framställde häruppå den af Herr Björck
begärda proposition, hvilken med öfvervägande Nej besvara¬
des, hvarefter Herr Björck lillkännagaf, att han afstod från
sitt under discussionen framställda yrkande.
För votering om contrapropositionen, uppsattes, justera¬
des och anslogs en voteringsproposition, sä lydande:
»Den, som vill till contraproposition antaga 11 § uti
lagförslaget, enligt Banco- och Lag-Utskottens Betänkande,
Den 16 September.
S9S
M 1, dock med följande bestämmelser efter orden: som
motsvaras af, nemligen: l:o Bankens hela teckningssumma
oller grundfond, och 2:o fnnehafvande säkerhetshandlingar för
beviljade cassacreditiv, i den mån de anlitas, hvilka säker¬
heter böra vara lika beskaffade med de i 7:de § 2:dra mom.
för grundfonden föreskrifna, dock härför icke till större sam-
manlagdt belopp, än hälften af grundfonden.
Derest genom vexling eller annan orsak det sålunda be¬
stämda förhållandet ändras, åligger det Bank-Directionen, att
inora en månad hafva detsamma återställt, hvaröfver Konun¬
gens Befallningshafvande handhålle, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet till contraproposition antagit,
att Ståndet, med ogillande af lide § uti det nu afgifna Bank¬
lagförslaget, godkänner lide §, sådan den lyder uti Kongl.
Kungörelsen den S Januarii 1846, med tillägg efter orden:
hela grundfond, af dessa: och för hvilka cassacreditiv säker¬
heter äro aflemnade af samma beskaffenhet, som för grund¬
fonden.»
Votering företogs i vanlig ordning och utföll med 32 Ja
mot 13 Nej; i följd hvaraf Ståndet till contraproposition an¬
tagit Herr lndebetous förslag.
För votering i hufvudsaken uppsattes, justerades och
anslogs häruppå en voteringsproposition, så lydande:
»Den, som bifaller lide § uti lagförslaget, enligt Banco-
och Lag-Utskottens Betänkande, M 1, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet antagit en redaetion af nämnde
§, i enlighet med Herr lndebetous förslag.»
Voteringen, i värdig ordning anställd, utföll med 23 Nej
emot 22 Ja; i följd hvaraf Ståndet antagit Herr lndebetous
förslag, sådant det var uti nästföregående voteringsproposition
om contrapropositionen intaget.
Af Ståndets Herrar Ledamöter uteblefvo vid dessa vo¬
teringar Herrar Brinck, Schwan, Wijk, Arnberg, Ekholm,
Stenqvist, Hörnstein, Cassel, Asker, Rooth, Tjernberg, Wetter¬
berg, Hjort, öhrström, Schenström, Stenberg och Windrufva.
§ 42.
Herr Björck: Jag vill endast reservera mig emot Ut¬
skottens förslag, att räntan ej skall få vid utlåningen afdra-
gas, då den är högre, än fem procent. Dylika inskränknin¬
gar anser jag oriktiga.
G96
Den 16 Sej'(ernber.
Herr Kock: Jag anhåller om bifall till Utskottens
forslas.
Häruti instämde Hero af Ståndets Herrar Ledamöter.
Ofverläggningen. var slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, blef 12;te § i Utskottens förslag antagen.
§§ 13, 14, 13, 16 och 17.
Lemnades utan anmärkning.
§ 18.
Herr Björck: Jag vill ej väcka någon strid om Bank-
delegarnes solidariska ansvarighet, emedan jag ej tror tiden
ännu vara inne att häruti genomföra en förändring, och in¬
skränker mig derföre till den förklaring, att jag anser, det
Bankerna skulle kunna verka med större fördel både för det
allmänna och de enskilda, om solidarisk ansvarighet ej vore
stadgad.
Herr Ekenman: Ehuru jag ej anser den solidariska
ansvarigheten vara af särdeles vigt, då man tillåter transport
af lottbrefven, anhåller jag om bifall till hvad Utskotten
föreslagit.
Häruti instämde många af Ståndets Herrar Ledamöter.
Öfverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, bifölls 18 § i Utskottens förslag.
§ 19-
Herr Björck: Afven i denna § skulle jag önska den
ändring, att ej 8 procents ränta blifvit bestämd för de tider,
då Bankerna genom vägrad inlösen uppehållit sedelinnehaf-
vare i deras rätt, ett stadgande, som blifvit lånadt från den
Americanska Banklagstiftningen. Jag tror dock ej att an¬
märkningen skulle vinna någon framgång, och vill derföre ej
yrka på densamma.
Deremot anser jag mis ej kunna afstå ifrån yrkande af
återremiss å 2:dra morn., då det blifvit åt Konungens Befall¬
ningshafvande öfverlemnadt att sätta Bankerna i concurstill-
stånd. Mig synes, att man gerna kunnat öfverlemna åt den
enskilde, att, sedan Konungens Befallningshafvande afgjfvit
sitt utlåtande, anhängiggöra saken vid domstol, om man ej
lill och med kunnat iörblifva vid hvad nu är stadgadt. En¬
ligt förslaget, skulle Konungens Befallningshafvande komma
att uppträda på ett sätt, som stridde mot allt hvad hittills
varit vanligt, och stadgandet ingriper verkligen så mycket i
concurslagstiftningen, att jag måste yrka på återremiss, för
att deri vinna rättelse.
Den 16 September.
697
Herr Ekenman: Hvad angår det i lista mom. intagna
stadgande om 8 procents ränta, tror jag detta vara välbe¬
tänkt, för att undanrödja aila farhågor mot Bankernas credit,
som eljest kunde uppstå, så länge deras rätt att utgifva små¬
sedlar fortfar. Genom denna högre ränta skulle, om en
Banks liqvider stoppades, andra personer kunna lockas att
inlösa deras sedlar, för att få räkna sig till godo den höga
räntan.
I fråga om 2:dra mom. åter, har Herr Björck visserli¬
gen rätt deruti, att det synes olämpligt, att Konungens Be¬
fallningshafvande skall sätta Bankerna i concurs. Men, om
man besinnar, huru svårt det är för enskilda att väcka och
bevaka dylika anspråk emot ett Bankbolag, torde man (inna
lämpligt, att St en representant öfverlemna att bevaka samt¬
lige fordringsegares rätt. Jag anser således, att äfven detta
stadgande bör bifallas och yrkar proposition derpå.
Herr Hesselgren instämde.
Ofverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
derom framställda propositioner, bifölios lista och 2:dra
mom. af 19ide §:n, hvarjemte mom. 3 lemnades utan an¬
märkning.
§§ 20, 21 och 22.
Lemnades utan anmärkning.
§ 23.
Herr Wallenberg: Jag anser mig böra söka göra gäl¬
lande min reservation emot 2:dra mom. i 25:dje §. Då
Privatbanks-bolag icke få upprättas för längre tid, än 10 år,
synes det åtminstone vara billigt, att delegarne, så fort, som
möjligt, må kunna komma ifrån sina förbindelser, och jag
anser i detta afseende den stadgade tiden af S år vara all¬
deles för högt tilltagen, enär under denna tid intet sterbhus
eller concursmassa, som råkat innehafva en bankactie, skulle
kunna utredas, samt dessutom en del af säkerhetshandlin-
garna naturligtvis komma att qvarstå i allmänt förvar och
Bankerna, fortfarande, stå risquen för sedelförfalskningar.
Då den i lag stadgade tiden för årsstämning är 12 månader,
tror jag, att en tid af 2 år är fullt tillräcklig, i fråga om
Bankbolag.
Herr Ekenman: För min del, har jag bidragit till Ut¬
skottens förslag i denna §, och anser detsamma välbetänkt.
Man ser ännu ofta vid Riksdagarna frågor uppstå om inlösen
af Riksgälds-Contoirets gamla sedlar, och om ej Rikets Stän¬
der medgåfvo en sådan inlösen, skulle förluster tillskyndas
698
Den 10 September.
enskilda. Della visar, om en tid af 2:ne år är tillräcklig.
De olägenheter, Herr Wallenberg ansett följa af den före¬
slagna längre tiden, tror jag ej komma att inträffa. Då ett
Bankbolag upplöser sig, skall naturligtvis dess utelöpande
sedelmassa uträknas och större belopp säkerhetshandlingar,
än denna motsvarar, kan naturligtvis ej ifrågakomma att i
allmän vård qvarhållas. Redan under det första året torde
de Hesta sedlarna strömma tillbaka, men om säkerhetshand¬
lingar, det oaktadt, qvarstå i 5 år, torde denna olägenhet
till fullo uppvägas deraf, att en stor mängd sedlar under ti¬
den förkomma, så att, vid praescriptionstidens slut, del-
egame fä åter lyfta en del af de deponerade säkerhetshand-
lingarne.
Herr Indebetou: Jag instämmer med Herr Ekenman.
Ofverläggningen var slutad, och Herr Talmannens pro¬
position på bifall till 2:dra mom. af 23:dje § besvarades med
Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes.
1 anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
voteringsproposition, så lydande:
»Den, som godkänner 23:dje §, 2:dra morn., uti lagför¬
slaget, enligt Banco- och Lag-Utskottens Betänkande, jtf 1,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, antages nämnda morn., med förändring af
tiden 5 år till 2:ne år från åberopad Kungörelses datum.»
Votering företogs i vanlig ordning och utföll med 22 Ja
emot 11 Nej; i följd hvaraf Utskottens förslag i denna del
var bifallet.
Vid voteringen voro frånvarande Herrar Brinck, Brodin,
Schwan, Almgren, Wijk, Arnberg, Grape, Rettig, Frick, Ek¬
holm, Stenqvist, Hörnstein, Cassel, Asker, Nygren, Rooth,
Tjernberg, Fridstedt, Wetterberg, Stolpe, Wahlund, Schen¬
ström, Hjort, öhrström, Wedberg, Sundblad, Gezelius, Sten¬
berg och Windrufva.
§ 24.
Lemnades utan anmärkning.
§ 25.
Herr Kock: Jag har redan förut yttrat mig om olämp¬
ligheten att intaga ett dylikt stadgande i en lag, sorn hand¬
lar om ett annat ämne, och anhåller derföre om afslag.
Herr Ekenman, med llere af Ståndets Herrar Ledamö¬
ter, instämde.
Den 16 September.
699
Herr Hasselrot: Jag instämmer med Herr Kock, med
vilkor, att lydelsen af författningens rubrik kommer under
särskildt afgörande.
Ofverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, beslöts, att 25:te § skulle ur förslaget utgå.
Herr Hasselrot: Om det ännu är tillfälle att få fram¬
ställa anmärkningar vid de punkter i förslaget, som hittills
lemnats utan anmärkning, skulle jag vilja framställa en så¬
dan emot 2:dra mom. af 22:dra § i Utskottens förslag, hvil¬
ket i sammansatta Utskottens Plenum erhållit sin nuvarande
lydelse, hvilken gör den solidariska ansvarigheten helt och
hållet chimerisk, enär derigenom tillfälle beredes samtlige
solida delegare i ett bankbolag att på en gång lemna det¬
samma, och såmedelst beröfva Banken all säkerhet. Afdel¬
ningen hade deremot i sitt förslag upptagit 12:te § i Fi-
nance-Comitéens förslag, och om detta antages, qvarstår den
solidariska ansvarigheten, enär man efter nämnde förslag har
en tid af 6 månader, för att lagsöka en delegare, genom
hvars afgång Bankens soliditet kan anses rubbad. Jag an¬
håller derföre, att 2:dra mom. 12:te § af Finance-Comitéens
förslag måtte antagas, i stället för 2:dra mom. i 22:dra § af
Utskottens förslag.
Herr Kock: För min del, kan jag ej inse någon våda
af bifall till 22:dra §, sådan Utskotten densamma föreslagit.
Då ett Bankbolag skall bestå af minst 30 delegare, tror jag
ej det blir så lätt för dessa att, såsom Herr Hasselrot befa¬
rat, samtidigt lemna bolaget och sätta andra i sitt ställe.
Sådant skall naturligtvis endast kunna ifrågakomma, om
Bankens soliditet vore rubbad, och då torde svårighet möta
att erhålla personer, hvilka öfvertaga bankactierna. Om åter
endast ett mindre antal af delegarne sökte draga sig undan,
blefve det en omsorg för de qvarstående att tillse, det fullt
solida personer inträdde i de afgångnas ställe. På Utskotts-
afdelningen antogs visserligen ett stadgande, sådant Herr
Hasselrot förordat, men, vid närmare pröfning inom Utskot¬
ten, fann man, att samma stadgande i sjelfva verket skulle
blifva af föga gagn, och jag anhåller derföre, att Ståndet
måtte godkänna, hvad Utskotten i denna del föreslagit.
Herr Hasselrot: Ej blott Finance-Comitéen har föresla¬
git, hvad jag nu påyrkar, utan det öfverensstämmer jemväl
med hvad Rikets Ständer vid Hera Riksdagar beslutat, och
är dessutom nödvändigt, om den solidariska ansvarigheten
skall upprätthållas.
700
Den 16 September.
Herr Björck: Om Herr Hasselrot hade yrkat, alt, då
solidarisk ansvarighet blifvit stadgad, delegare icke under nå¬
got vilkor skulle få utträda ur Privatbanks-bolag, hade må¬
hända detta yrkande förtjent något afseende, men då, enligt
hans förslag, utträdandet i allt fall modgifves, tjenar det, efter
min tanke, till intet, om det ena eller andra vilkoret der¬
före bestämmes. Hvad särskildt ansvarighetens fortfarande
under 6 månader beträffar, tror jag densamma blifva af föga
betydelse, då bolagsstämma vanligen hålles endast en gång
hvarje år.
Herr Ekenman: Den våda, Herr Hasselrot trott sig
finna uti hvad Utskotten, i 22:dra §, 2:dra mom. föreslagit,
skulle endast komma att visa sig, i den händelse att bolaget
råkade på obestånd, och jag hemställer till hvars och ens
bedömande, om det är troligt, att under sådant förhållande
bolaget på bolagsstämma skulle medgifva solida delegares
utträde ur bolaget. Det vore, i min tanke, ej blott onödigt,
utan rent af skadligt att lägga allt för mycket hinder för
delegare att utträda ur bankbolagen, enär solida personer
troligen skulle draga i betänkande att ingå i bolag, om de
icke ens med bolagets medgifvande finge utträda. Jag an¬
håller derföre om proposition på bifall till hvad Utskotten
föreslagit.
Herr Henschen: Olägenheterna af det ifrågaställa
stadgandet synas mig ringa mot den säkerhet, det innebär.
Den, för hvilken bankdelegarnes solidariska ansvarighet är
af ringa vigt, må rösta emot det, men annorlunda gör den,
som pj vill tillåta Privat-Banker utan solidarisk ansvarighet.
Öfverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, blef 2:dra mom. af 22:dra § bifallet.
Härefter blefvo jemväl, på Herr Talmannens proposition,
samtliga de §§, som under discussionen lemnats utan an¬
märkning, af Ståndet godkända.
Ingressen till författningen.
Herr Ekenman: Sedan Ståndet afslagit 25 § i Utskot¬
tens förslag, och, enligt Ståndets beslut, författningen således
kommer att angå endast sådana enskilda Banker, hvilka ut¬
gifva egna creditsedlar, torde ej andra författningar böra
upphäfvas, än dem, som angå nyssnämnde Banker, och icke
Kongl. Kungörelsen den 11 Januarii 1824.
Häruti instämde flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Herr Gråå: Äfven jag anser Kongl. Kungörelsen af
den 14 Januarii 1824 icke böra omförmälas i ingressen till
Den 16 September.
701
den nu beslutade författningen, enär nämnde Kongl. Kun¬
görelse icke afser sådana Banker, som utgifva egna credit¬
sedlar, utan endast är tillämplig på de Banker, som ej ega
en sådan sedelutgifningsrätt, såsom t. ex. Filial-Bankerna.
Herr Hasselrot instämde.
Öfverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, antogs Utskottens förslag till ingress, med ute¬
slutande likväl af Kongl. Kungörelsen den 14 Januarii 1824.
§ 10.
Föredrogos och biföllos följande Utskotts Betänkanden:
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottens,
M 25, i anledning af väckt motion om meddelande af lag¬
fart och fasta å åboers besittningsrätt till de under bruk
skatteköpta hemman, med mera, och
Expeditions-Utskottets, 9, angående förhöjdt arfvode
åt Föreståndaren för Tryckeri - Afdelningen af Utskottets
Canzlie,
§ H.
Bordlädes följande Utskotts Utlåtanden och Betänkanden:
Stats-Utskottets: N:ris 275—287.
Lag-Utskottets: J\s 26, och
Banco-Utskottets: J>4 59. (Rubrikerna intagas i Proto-
collet den dag, ärenderna förekomma till afgörande).
Herr Kock: Jag anhåller, att det sist bordlagda Be¬
tänkandet måtte flyttas främst på föredragningslistan, enär,
innan detsamma blifvit pröfvadt, Banco-Utskottet icke kan
afgifva yttrande, angående 71 punkten i Banco-Reglementet.
Herr Ekenman instämde.
Öfverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, beslöt Ståndet, att Banco-Utskottets Betänkande,
J\s 59, skulle sättas främst på föredragningslistan.
§ 12.
Föredrogos å nyo följande Utskotts Memorial och Be¬
tänkanden, hvilkas rubriker intagas i Protocollet den dag,
ärenderna afgöras:
Constitutions-Utskottets: J\1 48.
Bordlädes.
Stats-Utskottets: JK 272.
Bordlädes.
Herr Björck: Jag hemställer, att behandlingen af Stats-
Utskottets Betänkande, JK 272, jemte dermed sammanhang
egande N:ris 273 och 274, måtte utsättas till viss dag. hvil¬
ken jag föreslår må blifva Lördagen i nästa vecka.
702
Ven 16 September.
Herr Talmannen förklarade sig vilja framställa proposi¬
tion på Herr Björcks förslag, så snart Stats-Utskottets Be-
tänkanden, N:ris 273 och 274, jemväl blifvit föredragna.
Stats-Utskottets: JY3 273.
Bordlädes.
Stats-Utskottets: Ml 274.
Bordlädes.
Herr Warn: I)å Riksdagens slut i viss mån torde
vara beroende af handläggningen af ifrågavarande Betänkan-
den, hemställes, om det kan vara skäl att uppskjuta den
längre, än till Onsdagen, helst densamma nog torde komma
alt fortgå elter nämnde dag.
Herr Gråå: Lika med Herr Warn. anser jag det vara
lämpligast, att behandlingen af dessa Betänkanden tager sin
början nästa Onsdag.
Herr Rinman: Jag hemställer, om ej dessa ärenden
kunde förekomma i det efter Onsdagen först infallande
Plenum.
Herr Ekenman: Med afseende på angelägenheten att
ej fördröja Riksdagens slut, tillstyrker jag, att behandlingen
af ifrågavarande Betänkanden må börja nästa Onsdag.
Ofverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, beslöts, att Stats-Utskottets Betänkanden, N:ris
272, 275 och 274, icke skulle företagas till behandling före
nästa Onsdag.
§ 43.
Föredrogos och bordlädes Höglofliga Ridderskapets och
Adelns inbjudning att instämma i dess beslut, angående Stats-
Utskottets Utlåtande, Ml 270, samt Constitutions-Utskottels
Memorial, Ml 49, hvars rubrik intages i Protocollet den dag
ärendet afgöres.
§ 44.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denne dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. % 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 20 September. 703
Den 20 September.
Plenum, kl. 9 f. m.
§ 4.
Justerades dels Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet den 16
i denna månad fattade beslut, i anledning af Banco-och Lag-
Utskottens Utlåtande, Ml 1, dels Protocollen för den 6 och
9 i samma månad.
§ 2.
Uppå af Herr Fridstedt, å Herr Tjernbergs vägnar, gjord
anhållan, beviljades den sednare, för vårdande af enskilda
angelägenheter, två veckors förlängning af den honom redan
förunnade ledighet från Riksdagsgöromålen.
§ 3.
Jemlikt Ståndets fattade beslut, skulle nu väljas det i
Grundlagen bestämda antal ledamöter, jemte Suppléanter af
detta Stånd, uti förstärkt Constitutions-Utskott; hvarvid till
en början bestämdes, att ordinarie ledamöter, till antalet
fjorton, först, och derefter särskildt suppléanter, desse till
ett antal af fyra, komme att utses, äfvensom att å röstsed-
larne, som, för att vara gällande, borde vara tydligt och fel¬
fritt skrifna, icke fingo uppföras namn på någon af redan
utsedde ledamöter af detta Stånd uti Constitutions-Utskottet,
och ej eller å röstsedel till suppléant i det förstärkta Ut¬
skottet namn på någon till ordinarie ledamot deruti invald.
Vid valet till ordinarie ledamöter, befanns, att de fleste
rösterna tillfallit följande bland Ståndets Herrar Ledamöter,
nemligen:
Herr
|
Gråå
|
29,
|
Herr
|
Warn
|
20,
|
Herr
|
Grape
|
20,
|
Herr
|
Palander
|
45,
|
Herr
|
Pettersson
|
22,
|
Herr
|
Hörnstein
|
17,
|
Herr
|
Cassel
|
49,
|
Herr
|
Nordvall
|
47,
|
Herr
|
Berger
|
24,
|
704
Den 20 September.
Herr Hagman 15,
Herr Wallenberg 15,
Herr Hasselrot 15,
Herr Wahlström 24, samt
Herrar Malmborg, Stenqvist och Indebetou,
hvardera 14 röster; hvadan, etter det genom lottning emel¬
lan de tre sistnämnda afgjorts, att Herr Stenqvist skulle,
såsom ledamot i förstärkt Constitutions-Utskott, ingå, han,
jemte de öfrige ofvanuppräknade, utom Herrar Malmborg
och Indebetou, voro till ordinarie ledamöter i samma för¬
stärkta Utskott invalde.
Vid företaget val till Suppléanter utsågos dertill, att, i
ncdannämnde ordning, i mån af behof, tjenstgöra:
Herr Kistner, som undfått 12 röster,
Herr Kock » » 11 »
Herr Henschen » » 10 »
och Herr Doman » » — »
sedan genom lottning emellan honom och Herr Schenström,
hvilka erhållit, hvardera, 9 röster, bestämts, att Herr Boman
skulle, såsom Suppléant, ingå.
Och skulle underrättelse om dessa val genom Utdrag
af Protocollet vederbörande meddelas.
§ *■
Föredrogs å nyo Banco-Utskottets Memorial, JK 59, i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut öfver samma
Utskotts framställningar i 71 punkten af Betänkandet, JK
34, och uti Utlåtandet, JK 48.
Herr Kock: Borgare-Ståndet har antagit Banco-Utskot-
tets inbjudning, att sexhundratusen Riksdaler skulle, med
tvåhundratusen Riksdaler årligen i tre år, af allmänna Di-
scont-fonden indragas; men, såsom förevarande Memorial
innehåller, liar dervid icke beslutats, huru sexhundratusen
Riksdaler skulle användas, ehuru det är nödvändigt att be¬
stämma, innan Rikets Ständer kunna fullständigt reglemen¬
tera för deras Bank. Jag föreslår nu, att Ståndet måtte
besluta, att dessa sexhundratusen Riksdaler skola användas
till understöd vid bildande af Filial-Banker; hvarmed Banco-
Utskottets Memorial kan besvaras.
Häruti hördes åtskillige af Ståndets öfrige Herrar Le¬
damöter instämma.
Herr Ekenman: Jag beder att få tillkännagifva, det
jag instämmer uti den föregående talarens förslag, endast
med den modification, att jag anser ifrågavarande sexhun¬
Dcn 20 September.
705
dratusen Riksdaler böra användas till understöd vid bildande
af Filial-Banker, som uppstå utan ändamål att ersätta Pri-
vat-Banksrörelse. Enligt Banco-Utskottets förut behandlade
förslag, är nemligen väsendtlig skillnad emellan dylika Filial-
Banker och dem, som inrättas med nyssnämnda ändamål.
Herr Palander: Jag förenar mig snarare med den för¬
ste talaren i denna fråga, helst det vore mindre välbetänkt
att fatta ett beslut, sådant som Herr Ekenman förordat,
hvilket skulle kunna hindra bildande af Filial-Bank på en
ort, der Privat-Bar.k funnits och upphört. Derföre instäm¬
mer jag i Herr Kocks förslag.
Herr Henschen: Äfven jag instämmer uti Herr Kocks
förslag och anser det ej vara nödigt att härvid binda sig
genom specielare föreskrifter.
Öfverläggningen var slutad, och, uppå framställning af
Herr Talmannen, beslöt Ståndet, att de uti Banco-Utskottets
Memorial, JK 59, omförmäldta medel, Sexhundratusen Riks¬
daler, med hvilka fonden för utlåning med omsättningsrätt
successive förminskas, skola användas till försträckningar åt
uppkommande Filial-Banker.
§ S.
Föredrogs å nyo det på Ståndets bord hvilande Utdrag
af Höglolliga Ridderskapets och Adelns Protocoll för den 6
i denna månad, af hvilket Protocolls-Utdrag inhämtades, att
Ridderskapet och Adeln, vid behandling af Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottens Betänkande, JK 24,
i anledning af väckta frågor, dels om upphäfvande af ali
stängselskyldighet, dels ock om ändring i nu gällande stad-
ganden, rörande samma skyldighet, icke bifallit Utskottens
tillstyrkande, att motiouerna, så vidt de alsågo upphörande
af stängselskyldigheten, icke måtte till någon åtgärd föran¬
leda, utan beslutat, det Rikets Ständer skulle hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla om utfärdande af ny Stängsel¬
förordning, byggd på den grundsats, att hvarje jordegare
skulle ansvara för vården af sina kreatur, eller gälda den
skada, som de å andras egor gjorde, dock med förbehåll,
att angränsande egare, eller delegare i samma byalag mäste,
om de fleste, hvilke egde mera, än hälften af de ifrågava¬
rande hemmanen eller byalaget, det önskade, fortfara med
den nuvarande stängselskyldighetens fullgörande, hvarjemte,
med afslag å Utskottens framställning i sista punkten, Be¬
tänkandet i öfrigt lagts till handliugarne; och var inbjudning
Horg .-Stånd. Prat vid Kikid. 18S3—185*. V. 45
706
Den 20 September.
gjord till Med-Stånden att uti Kidderskapets och Adelns om-
förmäldta beslut sig förena.
Herr Hasselrot: Med den litligaste tillfredsställelse har
jag erfarit den lyckliga utgång, den fråga erhållit, som nu å
nyo utgör föremål lör Höglärade Ståndets pröfning. Vid
sista Landtbruksmöte i Lidköping uppmanad att inom Re¬
presentationen väcka till lif denna fråga, på hvars lyckliga
lösning landets väl i så hög grad är beroende, väckte jag i
början af Riksdagen motion derom, »att, med upphäfvande
af hittills i ämnet gällande föreskrifter, såsom allmän lag
må stadgas, att en hvar skall för vården om sina kreatur
ansvara, och således gälda den skada, som de å annans egor
göra, men att i de orter, der egare och innehafvare af jord
finna för sig mera förmånligt att bibehålla stängselbesväret,
sådant må vara dem tillåtet, då de fleste i stängsel-laget,
egande minst hälften af den jordrymd, aftalet afser, derom
träffa öfverenskommelse, hvilken då, skriftligen upprättad,
bör lända lill efterrättelse, så länge flertalet i stängsel-laget
dermed åtnöjes.»
Då denna motion förekom å de sammansatta Utskottens
afdelning, ådagalade jag der, att nu gällande stängselstadga
hvarken" är byggd på giltig rättsgrund, eller att den kan
härledas från eganderätten, samt att den endast kan försva¬
ras ur den allmänna nyttans synpunkt; men enär jemväl vi¬
sades, att denna lag menligt inverkat på skogshushållningen,
på jordbruket och landets förkofran i allmänhet, och den
grund således förfallit, som för stängselskyldighetcn legat
till grund, så återstod ej annat, än att äfven i denna lagstift¬
ning antaga den allmängiltiga grundsats, att en hvar måste
begränsa sin frihet så, att man ej störer annans rätt, och
att följaktligen en hvar måste ansvara för sitt görande och
låtande sålunda, alt man anses skyldig ersätta den skada,
man annan tillskyndas, vare sig genom uppsåtlig förnärmel¬
se, eller underlätet iakttagande af pligter. Jag insåg likväl,
att denna sats icke kunde fullständigt genomföras i alla lan¬
dets delar, enär deras inbördes olikhet vållade, att hvad, som
vore nyttigt på en, kunde skada på annan ort; alt med ett
ord förhållandena voro olika gynnande på slättbygd och i
skogsbygd; att åter stifta särskilda lagar för skogsbygd
och slättland, vore icke lämpligt, enär dylika bygder icke
kunna från hvarannan med bestämdhet skiljas. Man hade
då att söka frågans lösning på öfverenskommelsens väg, och
att åt de särskilda slängsellagen eller byalagen öfverlemna
Den 20 September.
707
att bestämma, hvad för dess ort vore tjenligast. Vidare
återstod att afgöra, hvilketdera borde stadgas, såsom regel,
och hvilket, såsom tillåtet undantag, om nemligen den nya'
egofridslagen skulle blifva regeln, och stängselskyldigheten
undantaget, hvarom man egde sig förena, eller om stängsel¬
skyldigheten skulle utgöra regeln, och den nya egofridslagen
undantaget. Den förra åsigten bekände jag, men Utskottens
Afdelnings majoritet antog den sednare. Jag måste således
böja mig för öfvervigten af pluraliteten och började förlora
hoppet om genomdrifvande af en rationelare och ändamåls-
enligare egofridslag.
Detta Stånd gillade ock nyssnämnde majoritets åsigt i
ämnet, som jag nu anfört. Ridderskapet och Adeln har dock
ställt saken mera på det rena, och då densamma genom dess
inbjudning nu kan på nytt pröfvas, tager jag mig friheten
fästa uppmärksamheten derpå, hurusom Ridderskapets och
Adelns beslut är mera consequent och rättsenligt, än Ut¬
skottens, hvilka deri sökt, så att säga, dagtinga med det
rätta. Preste-Ståndet åter har ännu mera, än Adeln, ställt
frågan på ren botten, i det att Preste-Ståndet antagit Adelns
inbjudning, i afseende å grundsatsen, men förändrat det der¬
vid fästade förbehåll dertill, att angränsande egare eller del¬
egare i samma byalag må, om hälften eller flere, än hälf¬
ten, det önska, fortfara med den nuvarande stängselskyldig¬
hetens utgörande. Detta är otvifvelaktigt riktigare, då der¬
igenom majoritetens åsigt erkännes böra ega företräde, och
frågan göres derigenom mindre invecklad. Jag föreslår der¬
före, att Ståndet måtte antaga Ridderskapets och Adelns in¬
bjudning, med den förändring, som Preste-Ståndet deri be¬
slutat och jag nu anfört. Derigenom skulle omsider blifva
satt en damm för den onaturliga förödelsen, hvarför lan¬
dets skogar så länge varit utsatt, i följd af den gällande
stängselstadgan, och jordbruket, som hittills förlamats, skall
komma att uppnå en höjd, som vi härförinnan knappt kun¬
nat ens ana.
Herr Berger: Innan jag bestämmer mig till något visst
beslut, i anledning af den nu föredragna inbjudningen, behöf-
ver jag inhämta, hvad det från Preste-Ståndet ankomna Pro-
tocolls-Utdrag, rörande dess beslut i ämnet, innehåller, och
får således begära, att samma handling nu måtte uppläsas.
Herr Hasselrot: Jag är endast försedd med en afskrift
af nyssnämnda Protocolls-Utdrag, hvilken jag nu vill uppläsa.
Talaren uppläste samma handling.
708
Den 20 September.
Herr Cassel: För min del, måste jag bekänna, det ja jr
hyser stora betänkligheter vid att antaga den modification af
Ridderskapets och Adelns förevarande inbjudning, som Herr
Hasselrot nu förordat. För mig utgör det lörsta skälet, att
här saknas den autentika handling, rörande Preste-Ståndets
åberopade beslut, hvarpå en dylik modification velat grun¬
das, och för det andra så, om äfven detta hinder undanröd-
jes, gifvas flera skal att tilldela Hidderskapets och Adelns
ifrågavarande beslut företrädet. Derföre inskränker jag mig
nu dertill, att, med åberopande af hvad jag hade äran an¬
föra förra gången, då ärendet i detta Stånd behandlades, till¬
styrka antagande af Hidderskapets och Adelns inbjudning i
förra delen, eller hvad, som afser grundsatsen för ny stäng¬
sel-ordning, med det af samma Stånd dervid uttryckta för¬
behåll.
Herr Talmannen lät härefter uppläsa inkommet Utdrag
af Preste-Ståndets Protocoll för den 9 i denna månad, hvaraf
inhämtades, att, efter föredragning af dels Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskoltens Betänkande, JYi 24,
dels ock, i sammanhang dermed, ofvanomförtnäldta Utdrag af
Ridderskapets och Adelns Protocoll den 6 innevarande må¬
nad, med den deruti innefattade inbjudning, Preste-Ståndet
antagit samma inbjudning, likväl med den ändring, att orden:
»dock med förbehåll — fullgörande» utbyttes emot: »dock
med förbehåll, alt angränsande egare eller delegare i samma
byalag må, om hälften eller flere, än hälften, det önska,
fortfara med den nuvarande stängselskyldighetens utgörande.»
Herr Ekenman: .lag beder att få erinra, hvad den för¬
ste talaren påpekat, att, då de sammansatta Utskottens Be¬
tänkande, rörande stängselskyldigheten, här förevar, detsam¬
ma, med undantag af sista punkten, återremitterades derföre,
att, såsom discussionen syntes utvisa, de flestes åsigt grup¬
perade sig omkring reservanternes förslag, med den modifi¬
cation, att hvad deri är, såsom undantag, föreslaget, borde,
likasom i Ridderskapets och Adelns beslut, gälla såsom regel.
Då mig sålunda synes, som skulle Ridderskapets och Adelns
beslut sammanfalla med de flestes åsigt inom Borgare-Stån¬
det, torde allt skäl vara att antaga förevarande inbjudning,
utan det af Preste-Ståndet beslutade eller annat amendement.
1 enlighet med denna mening, anhåller jag hos Herr Talman¬
nen om propositions framställande.
Herr Henschen: l afseende å formfrågan, huruvida
Preste-Ståndets beslut i saken här kan blifva föremål för
Den 20 September.
709
öfverläggning, får jag erinra, att på föredragningslistan icke
förekommer i detla ämne någon inbjudning från nämnde
Stånd, utan endast från Ridderskapet och Adeln, samt att
det dessutom skulle vara grundlagsvidrigt att sålunda ingå i
pröfning af ett annat Stånds beslut, hvartill icke ens anled¬
ning af inbjudning förekommer. Hvilket annat förslag, sorn
helst, kunde lika väl upptagas. Detta är för mig tillräckligt
skäl att icke instämma med Herr Hasselrot om biträdande
af Preste-Ståndets åberopade beslut i saken. Men ett annat
skäl gifves ock, det nemligen, att Adeln torde hafva gått
längre i saken, än rådligt kan vara. Inom Utskotten voro
jag och flere af den tanke, som innefattas i min korta re¬
servation, att antaga Afdelningens förslag, »med den iindring,
att så väl för fattande af beslut om upphörande af stängsel-
skyldighet inom by eller enstaka gård, som för upphäfvande
af sådant beslut, tvåtredjedelar af delegarne inom byn eller
hemmanet, de der ega minst två-tredjedelar af jorden; enligt
den delningsgrund, som inom stängsellaget är gällande, skulle
erfordras, samt att ändring i dylikt beslut finge hos F.godei-
nings-Rätten (eller Härads-Rätten) sökas.» Delta var, såsom
reservationen utvisar, ett sammanjemnkningsförslag, hvars
anhängare likväl vid votering stadnade i minoriteten. För
min del, är jag ännu mest böjd att göra detla förslag gäl¬
lande, emedan jag fäster stor vigt vid en grundsats, sorn i
sed och lag gällt, snart sagdt, från hedenhös. Men jag tror,
att denna reclamation lika litet, som Preste-Ståndets beslut,
nu kan blifva föremål för Ståndets pröfning; och då jag i
denna, som andra frågor, ej vill sätta mig emot framåtskri¬
dandet, anser jag mig icke böra motsätta mig antagande af
Ridderskapets och Adelns inbjudning i förra delen, eller i af¬
seende å grundsatsen för stängsel-lag. Kan åter annat för¬
slag äfven upptagas, så anhåller jag om proposition å det af
mig väckta, nu förordade, att en pluralitet af två-tredjedelar
fordras för ändring i bestående förhållanden.
Herr Rydin: För min del, anser jag Ridderskapets och
Adelns ifrågavarande beslut ega företräde framför Preste-
Ståndets. Om sistnämnda Stånds antoges och blefve lag, så
blefve denna tvifvelsutan en lag, som blott stod på papperet
och komme att sakna verkställighet. Låtom oss länka oss
förhållandena i verkligheten. Det finnes stängsel-lag, som
bestå af en större egendom och 3, 4 eller 5 mindre hem¬
man. Dessa sednare skulle tvifvelsutan motsätta sig ett så¬
dant beslut inom samfällighet, hvarigenom ansvaret om
710
Den 20 Seplemler,
kreaturens v Sr danile skulle falla pä hvarderas egare; och
deras motstånd vöre tillräckligt att göra den i lag inrymda
grundsatsen overksam, oaktadt de representerade ojemnför-
ligt mindre jordegendom, än den större godsegaren. Enligt
Ridderskapets och Adelns beslut deremot, skulle de mindre
jordegarne eller innehafvarne nödgas vika för de större, och
det är utan tvifvel rationelare och bättre svarande emot än¬
damålet eller den allmänna nyttan. I samma mån de skat¬
tade, kunde i sådant fall deras talan göras gällande. Jag
kan således icke tillstyrka att öfvergå till Preste-Ståndets
beslut, men förordar desto mera antagande af Ridderskapets
och Adelns inbjudning i denna del.
Herr Talmannen yttrade: Innan jag lemnar ordet åt de
Ledamöter, som vidare sig anmält, bör jag fästa uppmärk¬
samheten derå, att någon inbjudning till detta Stånd icke
aflåtits af Preste-Ståndet att instämma i dess beslut uti
ifrågavarande ämne, utan att Ståndet nu endast har att
besvara den föredragna inbjudningen af Ridderskapet och
Adeln.
Herr Berger: Jag delar fullkomligt den tanke, Herr
Talmannen nu uttryckt, eller alt fråga här ej kan framställas,
angående antagande af Preste-Ståndets omnämnda beslut i
saken. Samma Stånd var i tillfälle besluta en modification
uti Ridderskapets och Adelns beslut just derföre, att denna
inbjudning förevar till behandling hos Preste-Ståndet på
samma gång, som sammansatta Utskottens Betänkande i
frågan der förekom. Rorgare-Ståndet återigen har redan
särskildt behandlat Utskottens Betänkande och återremitterat
detsamma uti ifrågavarande del. Syftningen med denna
återremiss var ock så nära sammanfallande med Ridderska¬
pets och Adelns definitiva beslut, att Borgare-Ståndet nu
gerna kan, i consequence dermed, antaga Adelns inbjudning.
Örn ock formen icke medgifver antagande af Preste-Ståndets
beslut, helst proposition icke kan nu framställas på annat,
än antagande eller icke antagande af Adelns inbjudning i
dess helhet, så torde en hvar dessutom lätt finna, att Preste-
Ståndets beslut i sak har mycket emot sig, .enär häg-
nadsbesväret alltid står i ett visst afmätt förhållande till
myckenheten af den jord, man eger eller innehar. Vid
sådant förhållande, vore högst obilligt, alt två smärre jord¬
egare skulle kunna, i afseende på stängsel-skyldigheten, om-
knllvotera tviinne större i samma hemman, och hvilka kanske
kunde representera sju åttondedelar eller mera af hemmanets
Den 20 September.
711
areal; men hvartill likvisst Preste-Ståndets beslut ger an¬
ledning.
Jag anhåller alltså om proposition å antagande af Rid¬
derskapets och Adelns förevarande inbjudning, i afseende å
grunden för ny stängsel-förordning.
Herr Hasselrot: Hvad formfrågan angår, tror jag vis¬
serligen, att detta Stånd vore oförhindrad!, att, vid pröfningen
af Ridderskapets och Adelns inbjudning, gå derhän, att an¬
taga densamma på lika sätt, som Preste-Ståndet, och således
med den modification, som sistnämnda Stånd beslutat. Då
emedlertid Ridderskapets och Adelns beslut öfverensstämmer
med min motion, och jag befarar, att frågan kunde alldeles
falla, derest jag vidare yrkade på biträdande af Preste-
Ståndets beslut i alla delar, afstår jag ifrån detta yrkande
och förenar mig med dem, som förordat antagande af Rid¬
derskapets och Adelns inbjudning i denna del.
Discussionen förklarades slutad; och denna inbjudning
blef, i afseende på den af Ridderskapet och Adeln godkända
grundsats, angående jordegares stängsel-skyldighet, af Borgare-
Ståndet antagen, men afslogs i hvad inbjudningen angick
sista punkten af ifrågavarande Betänkande.
§ 6.
Föredrogos ånyo Constilutions-Utskottets nedannämndo
Memorialer, nemligen:
M 48, i anledning af två Stånds återremiss af Memo¬
rialet, M 40, innehållande förslag till ändringar i S6:te och
81:sta §§ Regerings-Formen samt 29:de §, l:sta momentet,
Riksdags-Ordningen, rörande behandlingen af frågor om ändring
i Grundlagarna.
Herr Björck: Jag anser mig böra hemställa, att Ståndet
måtte vidblifva dess förut fattade beslut i denna fråga, och
således afslå den af Utskottet nu gjorda inbjudning. Då
frågan förra gången behandlades af detta Stånd, uttrycktes
tydligt och noggrannt under öfverläggningen, att ändringen
uti lista momentet af 81:sta § Regerings-Formen skulle
vidtagas uti helt annan riktning, än detta Stånd önskade,
derest icke orden: »i någon eller några delar» utur förslaget
utginge.
Öfverläggningen var slutad, och Ståndet fann för godt
att, med vidblifvande af dess förut fattade beslut, afslå deri
af Constitutions-Utskottet uti Memorialet, M 48, gjorda in¬
bjudning till Borgare-Ståndet att med Ridderskapet och
712
Den 20 September.
Adeln samt It^ndc-Ståndet uti ifrågavarande sak sig för¬
ena; och
JW 49, i anledning af Presle-Ståndets återremiss af
Memorialet, J>i 41, innehållande voterings-propositioner, rö¬
rande det i Memorialen, N:ris 11 och 51, afgifna förslag till
ändring af åtskilliga stadganden i Grundlagarne, i afseende
å en del Regeringsärenden.
Lades till handlingarne.
§ 7.
Efter anmälan, företrädde Herr Siats-Rådet, Riddaren
och Gommendenren af Kongl. Maj:ts Orden, Friherre C. O.
Palmstjerna och aflemnade nedannämnda Konj>l. Propositio¬
ner, nemligen:
l:o i fråga om beloppet af den uti 65:dje § Regerings-
Formen främst omförmälda creditiv-sumrna;
2:o angående särskildta anslag, dels för åtskilliga nti
Kongl. Slottet i Stockholm och Gripsholms Kongl. Lustslott,
till eldfaras förekommande, nödiga befunna byggnadsarbe¬
ten, och dels till uppförande af ett ridhus för Kongl. Hof-
Stallets i Stockholm behof; samt
3:o angående pension å allmänna indragnings-staten för
t. f. Chefen vid Skogs-lnstitutel, Hof-Jägmästaren J. A. af
Ström.
Herr Stals-Rådet m. m., Friherre Palmstjerna afträdde,
utbeledsagad på öfligt sätt.
§ «•
Föredrogs ånyo Slats-Utskottets Rctänkande, M 272.
angående medels upplåning genom utgifvande af fonderade
Stats-obligationer.
Härvid förekom, af Utskottets i Retänkandet framstalldta
förslag, lill öfverläggning
första punkten.
Herr Wallenberg: Jag anser blott ett ord fattas i
denna punkt. Deri står: »jernvägs-anläggningar eller andra
Rikets framtida gagn företrädesvis afseende större företag.»
Ungefär samma ord förekomma uti ingressen till Utskottets
förslag. Framför »företag» i denna stroph bör stå ordet
procluctiva, och jag hemställer, att detta ord måtte få uti
förslaget på nämnda ställe inflyta.
Herr Talmannen fästade uppmärksamheten derå, att
förevarande Rctänkande vöre af den beskaffenhet, att der-
Den 20 September.
713
ifrån afvikande definitivt beslut icke torde kunna vid första
föredragningen fattas, utan återremiss böra ega rum, så vidt
Ståndets majoritet ansåge ändring i Utskottets förslag nödig.
Herr Wallenberg: Jag hade också icke för afsigt att
föranleda definitivt beslut, denna gång, uti den syftning, jag
föreslagit, utan endast att få min åsigt antecknad i Proto-
collet, för att af Utskottet tagas i öfvervägande efter återre¬
miss, som kan komma att beslutas.
Herr Falhem uppläste ett skriftligt anförande, af detta
innehåll: Stalsskulds-svstemet, som vid föregående Riksdagar
genomgått en vidlyftig behandling om dess både välgörande
och skadliga sidor, bar nu genom Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position fått ett förnyadt utseende, och kan för framtiden
ldifva högst sagneligt för dess afsedda ändamål.
Helt olika hafva hehofven för dess användande förr
varit framställda, hvarföre jag, ehuru förut tveksam, nu vill
söka understödja dess framgång, emedan jag anser det vara
både det rätta och det enda möjliga sättet att, utan för
långt uppskof, kunna lätta och förbättra våra coinmunicatio-
ner medelst jernvägar.
Angående upplåningssältet och allt hvad dermed sam¬
manhänger, vågar jag ej bestrida Utskottets förslag, då jag
deremot ej tilltror mig uppställa ett utförligt förslag, dock
torde elt och annat kunna förbättras, angående upplåningen
emot fyra procents ränta, hvilken, som bestämd föreskrift,
jag anser obetänkt, utan bör lemnäs öppen för en möjligen
nödig capital-rabalt, då vanligtvis dylika negoeiationer på
nämnda sätt behandlas, och i livad det rörer beloppet, för
eilgod början, får jag åberopa Friherre Åkerhjelms reservation
vid Betänkandet, JYt 275, att 3,000,000 R:dr intill nästa Riks¬
dag ställas till Kongl. Maj:ts disposition, under vilkor att
understödja enskildas företag, ifall Kongl. Majit skulle finna
detta lämpligare, än att Staten, uteslutande, fullgör arbetet
i sin helhet, hvilket äfven inom Utskottet af flere reservan¬
ter förordats; men hvad jag ingalunda kan inse nyttan af,
är, att Staten, uteslutande, skulle anlägga stambanor, eller
att sådana ens skulle bestämmas, uteslutande, för Statens
tillgörande; jag tror det vara och blifva ändamålsenligast, att
en täflan medgifves, hvarigenom icke allenast en snarare
uppkomst af banor inträder, utan äfven många besparingar
kunna påräknas, om bolag erhålla understöd af allmänna
medel.
714
Den 20 September.
Talaren yrkade, på grund af hvad han sålunda andragir,
återretniss af Betänkandet, jemte tillkännagifvande, att han
äfven instämde uti den föregående talarens yttrande.
Herr Hasselrot: Det är en gammal sanning, att ju mera
man lånar, destomera sätter man sig i skuld; och då skuld¬
sättning i och för sig, icke utgör bevis på en lycklig belä¬
genhet, så ser man sig gerna om två gånger, innan man
ställer sig på en sådan punkt. Man kan låna af två anled¬
ningar. Den ena lefver öfver sina tillgångar och lånar, för
att hålla sig uppe, men sjunker allt djupare. En annan vill
åstadkomma ett vinstgifvande företag och lånar derföre. Om
företaget är godt, lånar han visligen, och man gillar hans
handlingssätt. Af sådant skäl bör äfven Stats-Utskottets
förslag i förevarande Betänkanke bemötas med gillande.
Vid fattande af plan till något företag, sorn anses vinst¬
gifvande, öfverslår och beräknar gerna den enskilde sina
tillgångar. På sådant sätt bör äfven Staten tillvägagå. Vårt
land har, dess bättre, aldrig befunnit sig i lyckligare ställ¬
ning, än just nu. Vi hafva lyckats att i det närmaste ge¬
nomföra en ny bränvinslagstiftning, hvarigenom man kommit
i tillfälle alt emancipera jordbruket från denna kräfta, som
tärt på dess ädlaste krafter. I följd deraf, har ock priset å
bränvin stigit så högt, att det ej blir dyrare, om den före¬
slagna skatten blir fastställd; och, detta oaktadt, hafva span-
nemålspriserna ej fallit. Om man nu gör ett öfverslag öfver
blifvande tillgångar, och man antager att tolf millioner kan¬
nor bränvin tillverkas om året, hvilket är ganska måttligt
räknadt, så uppkommer deraf, under förutsättning, att den
föreslagne skatten blir antagen, en årlig inkomst af sex
millioner B:dr Biksgälds. Dessa medel bero ej på indrifning,
utan ingå förskottsvis, så alt Statsverket nästa år i Novem¬
ber månad kan påräkna en säker inkomst af sex millioner
och en minst lika summa samma tid året derefter. Om nu
en million af dessa inkomster åtgår för redan anvisade ut¬
gifter, så återstå dock hvartdera året tre millioner R:dr
banco, eller tillhopa för bägge åren sex millioner R:dr
banco. Frågar jag mig nu, hvarifrån desse väl ansenliga
skattebelopp komma, så måste jag svara: ifrån jordbrukare,
som bränna bränvin, och från dem, som supa bränvinet,
hvilka hufvudsakligen utgöras af det arbetande folket. Det
är väl således billigt, att nämnde skattepenningar, circulations-
vis, återgå dit, hvarifrån de utgått, nemligen till jordbruket,
genom anläggning af jernvägar, hvarigenom jordbrukets pro-
Den 20 September.
713
decter, till följd af lättade communicationer, stiga i pris,
och till den arbetande classen, genom lemnade tillfälle till
arbetsförtjenst.
Utur denna synpunkt, är jag af den åsigt, att, innan
Staten upplånar medel för ifrågavarande ändamål, det må
tillses, i livad mån de odisponerade tillgångar, som beredas
genom den nya bränvinsskatten. dertill förslå, och att först,
sä vidt de ej räcka, lån upptages. Jemte tillstyrkande af
detta vilkor i främsta rummet, biträder jag Herr Wallenbergs
förslag om införande af ordet: »produetiva» i den nu före¬
dragna punkten af Utskottets förslag.
Herr Gråd: Ehuru jag, för min del, icke är anhängare
af statsskulds-systemet, har jag likväl ansett mig icke kunna
undgå att biträda det förslag, som innefattas i förevarande
Betänkande, dels derföre att, om jernvägs-arbeten af större
omfattning skola verkställas, sådant icke blir möjligt under
annat vilkor, än att penningar härtill genom lån anskaffas,
och dels derföre alt pä förhand blifvit noga bestämdt, huru¬
ledes med upplåningen skall tillgå, hvartill jemväl kommer
att, enligt Stats-Utskottets förslag, någon upplåning icke må
ega rum förr, än redan befintliga disponibla tillgångar för
ändamålet användts. I händelse den af Herr Hasselrot om¬
nämnda blifvande bränvinsskatten lemnar full tillgång, blir
således icke någon upplåning af behofvet påkallad. Hvad
angår Betänkandets första punkt, som nu är föredragen, sä
har jag, för min del, icke något att påminna deremot, att
det af Herr Wallenberg föreslagna tillägg af ordet »produetiva»
må inflyta. Deremot får jag vid Herr Falhems yttrande
erinra, att det icke har sin rätta plats i öfverläggningen
om denna punkt, utan rörer egentligen en efterföljande och
innefattar tillika en hemställan, som angår Stats-Utskottets
Utlåtanden, angående jernvägs-anläggningar.
För min del, anser jag emedlertid förevarande punkt,
såsom den nu lyder, kunna bifallas; men om Ståndet önskar
alt ordet »produetiva» må deri införas, enligt Herr Wallenbergs
yrkande, hemställer jag, om icke i sådant fall denna punkt
bör till Stats-Utskottet återremitteras.
Herr Wijk: Då Stats-Utskottet i begynnelsen af Betän¬
kandet, Jtft 272, säger sig hafva, vid början af denna Riksdag,
undfått Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående Statens
medverkan till jernvägars anläggande, måste det förefalla
en hvar besynnerligt, att Rikets Ständer icke jjörr, än nu,
i Riksdagens ellofte timma, fått emottaga detta Betänkande.
716
Den 20 September.
Man frestas deraf att tro det ej vara meningen att vid detta
Riksmöte komina till något resultat i denna vigliga fråga.
Det rälta sättet att vinna ifrågavarande ändamål är,
efter min tanke, att upptaga medel, såsom Kongl. Majit i
den nådiga Propositionen föreslagit, och använda dem till
anläggning af jernvägs-stamlinier. Att såmedelst bilda ett
fond-system mot billig ränta och, uteslutande, använda pen-
ningarne för allmänna arbeten och produetiva ändamål,
måste för landet blifva af stort gagn. Ingen lärer med skäl
kunna bestrida, att medel, på sådant sätt anskaffade och
använda för så väl behöfliga inre communicationer, skola
blifva, om än icke särdeles produetiva, dock något lönande
och utöfva ett så välgörande inflytande på rörelsen i det
hela, att våra efterkommande skola med tacksamhet ihåg¬
komma, att vi för dem visat en sådan omtanka, och derföre
villigt contribuera eller bidraga till gäldande af ränta och
amortissement.
Stats-Utskottet har uttalat dessa åsigter ej allenast i
förevarande Betänkande, titan äfven i de nästföljande, N:ris
273 och 274, dock utan att komma till det resultat, hvartill
de uttryckta vackra och sanna principerna bordt föranleda;
och det är mera, än sorgligt, att vi kunna komma att få
vänta ännu en Riksdag, innan vi få se större jernvägar i
gång uti vårt land. Såvida vi icke vilja blifva alldeles iso¬
lerade från den öfriga verlden, måste vi söka ställa oss i
bredd med densamma, och så ordna våra communicationer,
att vi med vår produetion kunna uthärda täflan på den
stora verldsmarknaden, och således icke längre förblifva
stillastående, hvilket nu lör tiden bestämdt är ett lillbaka-
gående i materiell och industriell afseende.
Af hvad jag sålunda nu haft äran att anföra, är klart,
att jag röstar för jernvägsanläggningar i landet, grundade på
fondsystemet; och då Betänkandet nu kommer att punktvis
föredragas, skall jag icke underlåta att i denna riktning
framhålla de anmärkningar, jag finnér mig befogad att göra.
Jag vill dock tillkännagifva, det jag godkänner de hufvud-
principer, som äro i detta Betänkande uttalade.
Herr Henshen: Så vidt jag kan förstå, går Ståts-
Utskottets förslag i detta Betänkande derpå ut, alt likasom
för framtiden binda Rikets Ständer eller att tillstyrka an¬
tagande af ett fondsystem, som skall gälla äfven nästa Riks¬
dag. Då emedlertid Grundlagen i finans-frågor tillerkänner
Rikets Ständer vid hvar Riksdag full beslutande rätt, som
Den 20 September.
717
icke af föregående Ständer kan bindas, hemställer jag, om
icke i detta hänseende den modification bör göras i nu före¬
dragna punkt af Stats-Utskottets lörslag, att efter orden;
»disponibla tillgångar», sättas orden »före nästa Riksdags
slut», samt att äfven i öfrigt uti denna punkt antydes, att
de åtgärder, som uti ifrågavarande hänseende nu beslutas,
gälla endast de jernvägsanläggningar, om hvilka beslut vid
denna Riksdag fattas. Rikets Ständer äro sedermera oför¬
hindrade att vid hvarje kommande Riksdag reglera saken
efter behof och sig företeende omständigheter.
Annat är förhållandet med förslagets slutpunkt, angå¬
ende Rikets Ständers underdåniga anhållan om Kongl. Maj:ts
sanction. Denna hemställan har väl tillkommit i akt och
mening att betrygga möjligen blifvande utländska långifvare.
Jag anser annan redactiou af (örsta punkten böra upp¬
ställas, i den syftning jag nu angifvit, och yrkar fördenskull
återremiss af denna punkt.
flerr Waern: Jag är förekommen af Herr Gråå i be¬
mötandet af Herr Hasselrots framställning, i afseende på de
medel, som i första rummet böra användas för ifrågavarande
ändamål. Såsom Utskottets förslag i förevarande punkt ut¬
visar, skulle, innan fondsystemet anlitas, redan befintliga
disponibla tillgångar användas, och således äfven hvad af
den nya bränvinsskatten kan härtill disponeras. Om nu
denna eller andra tillgångar skulle uttryckligen omnämnas i
sådant afseende, vore det blott en omskrifning af hvad i
Utskottets förslag är vida kortare och, efter min tanke,
bättre uttryckt. Det omfattar alla disponibla tillgångar, och
längre kan man ej komma.
Hvad angår den grund, hvarpå Herr Henschen yrkat
återremiss, eller framställningen att ej sträcka de åtgärder,
som nu beslutas, längre, än till nästa Riksdags slut; så
ligger i samma talares eget anförande ett medgifvande deraf,
att Rikets Ständer icke kunna fatta ett beslut, hvarigenom
de afbörda Staten en förbindelse, pålagd af föregående Stän¬
der, och just dermed försvaras äfven Utskottets anmärkta
förslag. Rikets Ständer måste honorera gifna bestämmelser
eller af deni gjorda anvisningar, men, i afseende å nya låns
upplagande, äro de fullt oberoende i sina beslut, så väl om
sådana böra upptagas, eller ej, som om sättet för deras an¬
skaffande; och derföre är ett sådant tillägg, som Herr Hen¬
schen i detta hänseende föreslacit. alldeles obehöfiist.
718
Den 20 September.
Beträffande sjelfva upplåningen, så ligger beslutet derom
ingalunda i det, som fattas öfver denna punkt eller de föl¬
jande uti förevarande Betänkande, utan i dem, som komma
att meddelas, med hänsigt till de större utgifter, Rikets
Ständer besluta för jernvägs-anläggningar eller andra sådana
företag, som omnämnas uti l:sta punkten af detta Betän¬
kande. Dessa utgifter blifva de, som skola fyllas genom
den upplåning, som i förevarande Betänkande préliminairt
afhandlas, och Riksgälds-Contoirets reglemente innehåller i
öfrigt de bestämmelser, som erfordras. Men detta Betän¬
kande innefattar förslag, hurusom, i stället att, såsom hittills,
upptaga statslån mot uppsägbara förbindelser, dylika län
böra anskaffas mot ouppsägbara obligationer; och då man
nu går att beträda statsskuldsbanan, enligt detta system, blir
det nödvändigt, ej allenast att föreskrifva Fullmäktige i
Riksgälds-Gontoiret, huru dess nuvarande tillgångar skola
användas, ulan äfven för Rikets Ständer att taga i betrak¬
tare, huru andra erforderliga tillgångar derutöfver må an¬
skaffas.
Af detta skäl hade jag önskat, det en af mig vid denna
Riksdag väckt motion blifvit företagen till behandling ge¬
mensamt eller åtminstone samtidigt med förevarande ärende.
Jag har nemligen i samma motion föreslagit, att alla fonder
och ca6sor, af hvad slag som helst, hvilka stå under Statens
omedelbara vård och äro dess tillhörighet, måtte ställas
under Riksgälds-Contoirets disposition. På sådant sätt skulle
hela det ansenliga capital, som dessa fonder och cassör
utgöra, blifva tillgängligt för produetiva förelag. Sker det
icke, så inträffar möjligen, att Staten lånar på ett ställe,
medan den har tillgångar liggande räntelösa på andra ställen,
och på ett oändamålsenligt sätt utlånta capitaler på ett
tredje. Emedlertid vill jag icke, för nämnde ändamål, onö¬
digtvis uppehålla afgörandet af det ärende, vi nu förehafva.
Men jag har ej kunnat låta detta tillfälle gå förbi att
säga, det jag, när min omnämnda motion förekommer till
afgörande, vill yrka utredning om de capital-lillgångar, Staten
kan ega och göra användbara (ill ifrågavarande ändamål,
innan man skrider lill lån eller ådragande af statsskuld;
och en sådan utredning borde, så vidt, utan otjenligt uppe¬
håll i den vigtiga sak, vi hafva under öfverläggning, ske
kan, i sammanhang dermed ega rum.
Såsom jag antydt, har jag likväl nu velat egentligen
reservationsvis anmärka detta, och medgifver, för min del,
Den 20 September.
719
Icke någon annan ändring af hvad nu föreslagits i l:sla
punkten af förevarande Betänkande, än att ordet »produetiva»,
såsom Herr Wallenberg hemställt, införes. Uti ingressen
stå väl orden: »allmänt gagnande, större företag»; men vill
man närmare bestämma dessas beskaffenhet genom tillägg
af ordet »produetiva», så skall jag ej sätta mig deremot.
Herr Ekenman: Bland de flera sanningar, som detta Betän¬
kande innehåller och väl förtjena att fästa uppmärksamhet,
är den, att Betänkandet innefattar ett af de angelägnaste
föremål för Rikets Ständers omsorg, enär dermed afses att
ordna Rikets credit-system. Man borde finna sig tillfreds¬
ställd, enär Stats-Utskottet, ulan hinder af de förespeglingar,
som Riksdag efter Riksdag försports om vådorna af stats¬
skuld, omsider anvisar detta system, såsom det enda riktiga,
då fråga är om sådana större produetiva företag, som gagna
efterverlden. Jag kan således ej annat, än i allmänhet in¬
stämma i Utskottets förslag uti detta Betänkande. Särskilda
anmärkningar vid hvarje punkt lära dock ej uteblifva.
Hvad nu angår anmärkningarne vid förslagets första
punkt, hvilka redan till en del besvarats, så har en före¬
gående talare velat uti den blifvande nya bränvinsskatten
se en rik grufva, som skulle göra fondsystemets anlitande
öfverflödigt. För min del, kan jag icke ingå på denna åsigt.
Till en början, vill jag erinra, att det kan vara rätt proble¬
matiskt, huru stor inkomsten för Staten af nämnda skatt
kan blifva. Men den må blifva stor eller liten, så qvarstår
dock det förhållande, att, enligt Utskottets förslag i denna
punkt, fondsystemet icke kommer lill något utförande, innan
alla befintliga disponibla tillgångar användts. Således kan
förevarande punkt, utan hinder af nyssnämnda invändning,
bifallas.
Beträffande ifrågasatt återremiss, för att specielt få i
förslaget uttryckt, alt fondsystemet skall anlitas endast för
de större företag, som äro af produetiv beskaffenhet, så
synes mig denna förutsättning redan ligga uti ordställningen
i förslagets första punkt, och följaktligen ej eller för sådant
ändamål återremiss vara nödig. Förslaget i denna punkt
upptager nemligen uttryckligen, såsom yttersta föremål för
Betänkandet, »jernvägsanläggningar eller andra Rikets fram¬
tida gagn företrädesvis afseende, större företag»; och detta
är just, hvad som skulle åsyftas med ordet »produetiva»,
hvars tilläggande således endast vöre att göra sig skyldig till
en pleonasm.
720
Den 20 September.
En talares, Herr Henschens, framställning derom, att
nian cj skulle besluta andra åtgärder, än som sträckte sig
till slutet af nästa Riksdag, synes grunda sig pä förutsätt¬
ning, att Stats-Utskottets nästa Retänkanden, N:ris 275 och
274, som handla om jernvägsanläggningar, skola af Ri¬
kets Ständer gillas. Jag åter ser saken ur en annan syn¬
punkt och hoppas, att nyssnämnda Retänkanden skola åter¬
remitteras, för att ändras i den syftning, att man ej längre
skall behöfva vänta, det Sverige skall stå tillbaka för andra
länder uti gagnande jernvägsföretag, och jag tror derföre,
under sådan förutsättning, lämpligast vara att redan nu be¬
sluta om sättet för åstadkommande af möjligheten att få
dessa jernvägar till stånd.
På dessa grunder yrkar jag bifall till Stats-Utskottets
förslag i förevarande punkt.
Herr Grape: I lörsta rummet beder jag att få till be¬
svarande upptaga den förebråelse, som — och det kan må¬
hända synas ej utan skäl — blifvit framkastad emot Stats¬
utskottet derföre, att det först i ellofte timman af Riksdagen,
såsom orden fallit, inkommit med förevarande Retänkande.
Jag får då till en början upplysa, att den Utskottets Afdel¬
ning, som haft åliggandet att taga första befattningen med
ärendet, icke försummat någon tid, som Afdelningen kunnat
ega att deråt egna. Rastlöst sysselsatt äfven med andra
maktpåliggande ärenden, som legat inom området af Afdel-
ningens pligter, har det å förevarande ämne användt hvarje
stund, som de andra lemnat öfrig. Jag bör derjemte upp¬
lysa, att Afdelningen, för att kunna åstadkomma ett grund¬
ligare resultat, ansåg sig böra öfverlemna ärendet åt ut¬
sedde comiterade inom densamma, hvilka berättigades att
tillkalla rådgifvande män, som voro allmänneligen kände för
djupare insigter och större erfarenhet i ämnet. Dessa Her¬
rar hafva ock med största beredvillighet och nit tillhanda-
gått comiterade, och Utskottet anser sig stå i synnerlig
tacksamhetsförbindelse för de många värderika upplysningar
och råd, som sålunda lemnats uti ett ämne, som i allmän¬
het är vårt lands innevånare temligen främmande. För
dessa sammanträden kunde dock, i anseende till hinder af
mängden af öfriga Riksdags-göromål, endast Söndagar an¬
vändas; hvilken omständighet redan förorsakade tidsutdrägt.
JJertill medverkade sedermera Afdelningens beslut, att frå¬
gorna om fondsystemet och jernvägsanläggningar skulle sam¬
tidigt framläggas till behandling i Utskottets Plenum. Utlå-
Den 20 September.
721
tandet om fondsystemet, som blef färdigt före dem om jern-
vägarne, blef följaktligen liggande, i afvaktan på dessas af-
slutande.
Sådana äro orsakerna till dröjsmålet med detta Retän¬
kande, och jag vågar hoppas, att de upplysningar, jag nu
lemnat härom, skola åtminstone till en del nöjaktigt förklara
J tidsutdrägten.
I afseende å den föredragna första punkten i Utskot¬
tets förslag, har man klandrat uttrycket deri: »jernvägsan¬
läggningar eller andra Rikets framtida gagn företrädesvis af¬
seende större företag». Jag får, i anledning deraf, upplysa,
att detta uttryck tillkom, efter en ganska lång discussion,
uppå framställning af en ledamot, sorn anförde, såsom skäl
dertill, den omständighet, att jernvägsanläggningar möjligen
äfven kunde göra nödvändigt att anlägga canaler i samman¬
hang dermed, och att man ej borde tiliintetgöra möjligheten
att utföra äfven det med tillhjelp af fondsystemet. För min
del, tror jag icke eller att någon hufvudsaklig ändring af
nämnda uttryck erfordras, för att göra begripligt, hvad Ut¬
skottet dermed menat, och hvilket redan lärer ligga klart
nog i ordställningen. Emedlertid skall jag icke sätta mig
deremot, om man, enligt här gjordt förslag, vill inrycka or¬
det »produetiva», eller besluta någon deremot svarande rät¬
telse, och att denna punkt, i sådan syftning, återremitteras.
Herr Schwan: I likhet med den värde förste repre¬
sentanten för Götheborg, kan jag ej annat, än betyga min
stora ledsnad deröfver, att detta Retänkande så sent under
Riksdagen till Ständerna inkommit. Men då en aktad leda¬
mot af Stats-Utskottet så fullständigt förklarat orsakerna till
dröjsmålet, anser jag mig ej tillständigt att vidare göra nå¬
gon anmärkning dervid. Jag erinrar mig dock, huru vid
sista Riksdagen det definitiva afgörandet af frågan om en
större jernvägsanläggning förekom så i sista ögonblicket, att
man icke hann att deråt egna den allvarliga begrundning,
som saken otvifvelaktigt förtjent. Emedlertid önskar jag
högeligen, att utgången af samma företag måtte visa annat.
Motsatsen skulle mycket bekymra mig.
Hvarje Riksdag utmärker sig vanligen genom någon
egendomlighet. Så kan man säga, att den närvarande före¬
trädesvis är en handlingens tid, och att man, åtminstone
inom detta Högtärade Stånd, ölvergått i väsendtlig mån från
ett mera tomt ordande till solidare verksamhet; och jag
Dorg.-Stånd. Prot. vid 1854. V, 46
722
Den 20 September.
skall äfven i donna sak söka alt ej göra mig saker lill före¬
bråelse för motsatsen.
Hvad nu skuldsätlnings-systemet angår, tror jag Staten
med allt skäl kunna jemnföras med den enskilda. Denne
kan i allmänhet icke med sitt arbete förkofra sig eller ut¬
rätta något egentligt, utan att i början skuldsätta sig; ty
ganska få börja någon rörelse med så stort capital, att de
icke nödgas anlita det allmänna förtroendet eller crediten
hos grannen. Så äfven med Staten.
Tänke vi nu tillbaka på det sätt, hvarpå Svenska Sta¬
tens flnancer blifvit skötta alltsedan det nya statsskicket år
1810, så måste vi med grämelse erinra oss, hurusom man
här i landet städse hellre arbetat på statsbanqueroute, än
att genom lån sätta sig i tillfälle alt honorera sina förbin¬
delser. Men ej nog dermed, utan man tvekade icke att till¬
gripa Ranken och dess redbarheter, samt öka sedelutgifnin-
gen, för att påskynda banquerouten. Jag tycker, att detta
borde lära oss att icke tveka om företag, hvaraf icke blott
vi, utan äfven framtiden mäste få nytta, och alt icke någon¬
sin mera söka tillvägabringa sådana genom ständigt ökade
skatter, som nedgräfva välståndet, utan åstadkomma det ge¬
nom upplåning af nödiga medel mot ränta och amortisse-
ment, som för oss underlättar bemödandet att i lugn och
oberoende framlefva våra dagar. Landtbruks-Academien har
antagit en devise, som jag icke ångrar att hafva tagit till
rättesnöre för mig; den lyder så: »För efterkommande».
Jag hemställer äfven, huruvida icke skäl för Svenska
Staten att göra upplåning för dessa större företag kan häm¬
tas af Hypotheks-Föreningarnes ställning. Emot dessa torde
ingen skälig anmärkning kunna göras, och jag tror det ej
vara svårt att med ziffror bevisa landets blomstrande ställ¬
ning, och att den ej kunnat uppkomma, om de icke upp¬
tagit just dessa lån, om hvilka sä mycket varit ordadt. Jag
tror äfven, att derförutan våra export-artiklar qvarstått vid
samma pris, som på 1820-talet, och icke, såsom derefter
inträffat, fördubblats både till qvantitet och qvalitet.
Det kan ej vara annat, än klokt och rådligt för Staten,
likasom för den enskilda, alt söka skapa sin credit under
den goda tiden, för att draga nytta deraf i motgångens stund.
Den goda tiden exsisterar nu för vårt land, och man kan
icke gifva den någon vackrare, ädlare riktning, än den civi¬
lisationen tagit, genom att uppväcka till lif stora företag och,
bland dessa, främst communicationernas underlättande.
Den 20 S<]>lcmber.
725
Visserligen räknar äfven jag på den blifvande nya brän-
vinsskatten för ifrågavarande ändamål, men jag gör det inga¬
lunda till obetingadt vilkor för antagande af Stats-Utskottets
förevarande Betänkande, hvars innehåll i det hela är ganska
tillfredsställande, ehuru det ock innehåller några skarpa mot¬
sägelser, som ämnet ej manar att nu anmärka. iVu vill jag
icke vidare förlänga discussionen, utan tilIkännagifver endast,
det jag röstar för antagande af den föredragna första punk¬
ten i Stats-Utskottets förslag, med tillägg af ordet: »pro¬
ducera» framför ordet »företag»; öfverlemnande (ill Ståndet
i öfrigt att afgöra, om det må beslutas omedelbart, eller
om återremiss för sådant ändamål bör ske.
Herr Palander: Det bör verkligen vara glädjande för
en och hvar, att den paniska fruktan är till en del tillintet¬
gjord, hvilken hittills inom vårt land herrskat för fonderade
papper. Om vi här vilja gå framåt, i bredd med andra ci¬
viliserade länder, och tillegna oss frukterna af deras upp¬
finningar, måste vi i främsta rummet se till, att jernvägar i
landet blifva anlagda. Motsägas kan ej, att hufvudvilkoret
för hvarje lands economiska framskridande är det, att com-
municationerna göras så beqväma och lätta, som möjligt.
Vi veta ock, att ett så stort företag, som utförande af ett
jernvägsnät, motsvarande landets behof, fordrar stora capita-
ler. Lika lätt bör ock inses orättvisan deraf, att. den när¬
varande generationen af landets innevånare allena skulle vid¬
kännas de uppoffringar, som tagas i anspråk för ett så stort
företags fullständiga utförande, då det egentligen är kom¬
mande generationer, som draga nyttan deraf. Uti ett så
capitalfattigt land, som Sverige, kunna dessutom så kost¬
samma företag icke lillvägabringas utan skuldsättning. Sta¬
ten slår, uti detta hänseende, i enahanda förhållande, som
den enskilda. Denne inlåter sig icke, om han handlar med
riktig beräkning, i skuldsättning öfver sina tillgångar, der¬
est han icke har att motse fördelar deraf. Så ock med
Staten. Denna skulle, genom utgifvande af de ifrågakomne
obligationerna eller förbindelserna, ingalunda inlåta sig uti
ett skuldsystem, som medför någon förlust för landet, så
framt ej fördelen för det allmänna derigenom med säkerhet
kunde beräknas.
Med dessa åsigter, tror jag likväl, att det blir nödigt,
att Borgare-Ståndet, innan det företager till afgörande föl¬
jande punkter uti det Betänkande och förslag, vi förehafve,
6å enhälligt, sorn möjligt, uttalar den åsigt, alt fondsystemet
724
Den 20 September.
införes på sädana principer, att Borgade-Ståndet kan, såsom
en gifven följd och tillämpning deraf, motse jernvägars an¬
läggande i landet, så snart ske kan. Såsom vilkor derför,
anser jag nödvändigt att obetingadt antaga den nu före¬
dragna första punkten af Utskottets förslag. Jag anser inga¬
lunda behofvet kräfva att deri införa det föreslagna ordet:
»productiva», för att göra meningen fattlig i nämnde syft¬
ning, och anhåller derföre om proposition å bifall till denna
punkt, genom hvars gillande Borgare-Ståndet skall hafva
afslutat grundvalen till den vackra byggnad, som dermed
afses.
Herr Stolpe: Då, enligt hvad mig synes, med första
punkten i Stats-Utskottets förevarande förslag endast afses
att bestämma, huruvida statsskuldsbanan må beträdas eller
icke, och först de sednare punkterna handla om vilkoren,
eller systemets detailer, så torde diseussionen icke böra ut¬
sträckas utöfver det ämne, första punkten upptager, utan
Utskottets fråga i denna punkt besvaras med endast Ja el¬
ler Nej.
För min del, tror jag visserligen tiden var inne, och
tilläfventyrs har den varit det längesedan, att icke bäfva
tillbaka för det af mången, såsom så förfärligt, ansedda
statsskuldssystemet. Men idéerna hafva kommit till oss lång¬
samt, och sannerligen icke på jernvägar. Jag föreställer
mig, om detta Betänkande afgifvits för två eller tre Riks¬
dagar sedan, huru denna tanke då skulle blifvit bemött.
Emedlertid hafva vi nu andt ligen utsigt alt komma ifrån elt
statshushållningssystem, som kan kallas det Asiastiska, och
lill ett Europeiskt. Men icke blott för de företags skull,
hvilka man genom statslån vill utföra, utan ock för hus¬
hållningen i allmänhet, är det nödvändigt att i detta afseende
hålla jemna steg med andra civiliserade länder. Detta kan
likväl icke ske, så länge dagliga svårigheter möta för cas¬
sör att placera sina penningar så, att de komma det all¬
männa till godo, ulan de måste utlåna dem emot fastighets-
inteckningar, som sedermera skrinläggas.
För min del, finnér jag ingen betänklighet att svara Ja
till Betänkandets första punkt. Mig förfaller det alldeles
likgiltigt, om ordet »productiva» införes eller icke, enär Be¬
tänkandet nogsamt utvisar, att ej andra förelag, än jernvägs-
anläggningar, äro afsedda med förslaget, och att de medel,
som genam fondsystemet skola anskaffas, komma att endast
dertill användas. Rikets Ständer åligger dessutom att öf-
Den 20 September.
725
vervaka, det medlen icke disponeras till andra förelag, än
dem, som finnas riksgagueliga, och för närvarande är icke
något annat sådant af större omfattning i fråga, än jern-
vägsanläggningar.
Då jag begärde ordet, skedde det egentligen, för att
söka vederlägga Herr Uenschens framställning, att de åt¬
gärder, som nu beslutas, icke borde sträckas utöfver tiden
för nästa Riksdag. Herr Waern har dock förekommit mig i
detta hänseende, men sjelf i sitt yttrande gifvit anledning
till en anmärkning. Han har nemligen, om jag ej hört orätt,
i viss mån fästat det vilkor vid sitt begifvande till fond¬
systemets antagande, att utredning skulle ske om Statsver¬
kets närvarande capitaltillgångar. Jag tror, att denna Herr
Wccrns framställning varit öfverflödig, då man tager i be¬
traktande, att en dylik utredning i allt fall torde komma
att under Riksdagens lopp framläggas. Så läser man, öf¬
verst på 24 sidan i förevarande Betänkande: »Beträffande
ej mindre det belopp, hvars upplåning, med iakttagande af
derför nu föreslagna grunder och vilkor, kan, i anledning
af Rikets Ständers beslut, angående statsbidrags beviljande
för jernvägsanläggningar, m. m., ifrågakomma under mellan¬
tiden intill^, nästa Riksdag, än det för denna upplåning erfor¬
derliga statsanslag, vill Utskottet sig yttra vid meddelandet
af den uppgift och utredning, i afseende på Riksgälds-Con-
toirets behof, hvarmed Utskottet, jemlikt Grundlagarnes före¬
skrift, skall innan denna Riksdags slut till Rikets Ständer
inkomma».
Deuna utredning är således att förvänta, men vi be¬
höfva den icke, för att med Ja eller Nej besvara första
punkten i förevarande Betänkande, ty ovedersägligt är, att
jernvägar i den scala, som nu är fråga, och väl i en ännu
mindre, ej kunna komma till utförande här i landet, utan
upplåning af dertill erforderliga medel. Jag anhåller om
proposition å bifall till den nu föredragna första punkten af
Stats-Utskottets förslag.
Herr Björck: Under denna discussion hafva meningar
förekommit, hvilka utgå från samma uppfattning af frågan,
som hos mig är rådande, att nemligen detta Betänkande
icke har någon bestämd charactere, och att man icke vet,
om det skall anses grundlägga ett system, eller endast afse
att bereda medel för nu ifrågakommande utgifter. Stats¬
utskottet har väl uti första punkten uttalat en sats, som
synes för en lång framtid grundlägga elt system, hvari-
726
Den 20 S- pionier.
genom man skulle, å ena sidan, bereda utväg till anskaf¬
fande af penningar, i mån af framtida behof, och, å den an¬
dra, bestämma, huru dessa medel skola användas i en viss
riktning; men icke destomindre har jag af de yttranden,
Stats-Utskoltets egne ledamöter fiär afgilvit, funnit, att Be¬
tänkandet icke af alla betraktas, såsom något sådant prin¬
cip-betänkande, Som har till ändamål att grundlägga ett fond¬
system för framtiden, utan att detsamma endast afser de
iöretag, som kunna komma alt till nästa Riksdag utföras,
(dör jag mig då den frågan: hvilka företag skola till nästa
Riksdag utföras, så kommer jag i stor förlägenhet, hvad jag
derpå skall svara, efnedan derom icke finnes ett ord nämndt
i Betänkandet. Det är derföre, som jag (örut påyrkat, att
de två följande Betänkandena först måtte föredragas, eme¬
dan dessa upptaga de jernvägsanläggningar, som blifvit ifråga¬
satta. Om man emedlertid inskränker frågan härtill och
ser saken från den synpunkt, huruvida ett fondsystem är
nödvändigt för de jernvägsanläggningar, sorn till nästa Riks¬
dag kunna komma att utföras, och om något annat ända¬
mål icke afses, samt således fråga icke är att grundlägga
ett sådant system för framtiden, tror jag, att förslaget är
öfverflödigt, och det på de skäl, som Herr Hasselrot anfört.
Jag tror nemligen, att bräuvinsskatten, man må göra sig
mer eller mindre sanguiniska förhoppningar om densamma,
skall, om den dertill får användas, blifva tillräcklig att ut¬
föra de jernvägsföretag, som till nästa Riksdag kunna ifråga¬
komma. Således, om man inskränker sig till den practiska
tillämpningen af förslaget för det närvarande, tror jag, att
detsamma är helt och hållet öfverflödigt, och att någon verk¬
ställighet deraf intill nästa Riksdag icke skall komma ifråga.
Icke destomindre, och då uppfattningen kan vara olika,
i thy att mången torde anse Betänkandet lägga grunden till
ett blifvande fondsystem, tror jag, att man icke bör lemna
ogranskadt förslaget, så vidt det i en sådan, afsigt blifvit af
Stals-Utskottet framlagdt. Om jag då fäster mig vid l:sta
punkten, som innehåller allmänna bestämmelser, i afseende
å ändamålet med upplåningen, så kan jag icke annat, än
dela deras farhåga, som anse, att uti de uttryck, Stats-Ut-
skottet valt, ligger en för stor allmännelighet, och att dessa
i tillämpningen lätt kunna leda derhän, att derunder äfven
komma att inbegripas inrättningar, som icke äro industriela,
eller ej afse industriens utveckling. Det talas nemligen om
»andra Rikets framtida gagn företrädesvis afseende större
Den 20 September,
727
företag». Jag vill icke misstänka, att deri ligger något, som
rakt strider emot hvad man med detta fondsystem egent¬
ligen åsyftar, men, om man så vill, skulle man, i anledning
af dessa uttryck, äfven kunna med upplånade medel upp¬
föra fästningar, fullborda Carlsborg, m. m., utan att denna
punkt lägger något egentligt hinder i vägen derför. Om man
afser annat, än ögonblicket, så är det dock nödigt att fixera
de ändamål, hvartill medlen skola användas. Jag anser der¬
före, att lista punkten bör återremitteras i den syftning, att
meningen förtydligas så, att medlen icke kunna användas till
något annat ändamål, än sådana, för hvilkas utförande fond¬
systemet nu kan blifva antaget.
Jag har ock fiislat mig vid ett annat uttryck, som må¬
hända är väsendtligare, nemligen benämningen af inhemskt
fondsystem, som förekommer i lista punkten. Då denna nu
är föremål för Ståndets behandling, så torde väl böra tillses,
om ett inhemskt fondsystem bör hafva företrädet. Jag tvif-
lar mycket derpå. Jag tror, att man, i afseende å de nöd¬
vändiga jeruvägsföretagen och anskaffande af medel dertill,
bör se saken från en högre och mera omfattande synpunkt,
och, såsom följd deraf, icke binda sig genom den föreskrift,
att fondsystemet skall ovilkorligen vara inhemskt. Man bör
tvärtom söka ställa så, att man kan gå tillväga i stor scala,
och, om så behöfves, upptaga stora lån, men dervid icke be¬
kymra sig, om de erhållas inom landet eller utifrån, sär¬
deles som detta är Statsverket likgiltigt, blott medlen er¬
hållas billigt och användas väl. Jag är nemligen af den me¬
ning, att jernvägar och andra stora företag, oaktadt de huf¬
vudsakligen gagna och lända till nytta, dock kunna på det
sätt väsendtligen skada, att de i betydlig mån taga rörelse¬
medlen i anspråk, och derigenom undandraga näringarne för
mycket capitaler, så att dessa råka i förlägenhet om medel
att röra sig med, hvaraf en stagnation i rörelsen alltid må¬
ste uppkomma. På detta sätt hafva ock jernvägsföretag vi¬
sat sig i andra länder hafva åstadkommit skada. Utom detta,
bör inan, då det är fråga örn tillskapande af ett inhemskt
fondsystem, äfven se på möjligheten att inom landet åstad¬
komma de capitaler, som erfordras. Jag vill icke bestrida,
att det låter sig göra att genom upplåning inom Riket an-
skatTa, hvad som lör utförande af jernvägsföretag till nästa
Riksdag kan behöfvas, men tager man i betraktande de jern¬
vägsanläggningar, som för framliden äro afsedda, så betviflar
jag högeligen, att de dertill erforderliga medel kunna inom
728
Den 20 September.
landet utan olägenhet anskaffas. Landets förmåga i det fal¬
let tror jag icke sträcker sig längre, än till it eller 10 mil¬
lioner, en summa, som jag tror skulle kunna utan någon
stor olägenhet åstadkommas, men vill man gå längre, fruk¬
tar jag, att våra capitaltillgångar icke äro stora nog, för att
kunna bestrida jei nvägsanläggningar, och på samma gång
underhålla näringarna med penningar.
Derföre bör ock representationen med försigtighet gå
till väga, innan den bestämmer sig för ett fondsystem, som
ovilkorligen skulle bära namn af inhemskt och fylla de be¬
hof, som här kunna förutses. Ordet kan möjligen äfven
hafva utan afsigt tillkommit, men om meningen är, att pen¬
ningar skola upptagas i landet, och att låneoperationen skall
inskränka sig inom landet, tror jag, att man begår ett miss¬
tag. Min åsigt är således, att man bör upptaga lån i stor
scala och ställa så, att räntebetalningarne ske utrikes, och
att förbindelserna ställas i utländskt mynt. Gör man det, tror
jag, att man går den rätta vägen. Med kännedom om den
svaghet, som lörefinnes hos vår industrie, bör man icke före¬
trädesvis utplundra den på rörelsecapital, utan hellre taga
lån utrikes och lemna åt Banker, Hypotheks-föreningar och
enskilda att draga in lånen i landet genom uppköp af obli¬
gationer. I’å detta sätt kommer man ändock till målet med
ett inhemskt fondsystem, då de lör näringarne öfverllödiga
capitaler deruti ingå, men endast i den mån, de icke kunna
af näringarne upptagas, och man äfventyrar icke då en stag¬
nation i industrien.
Vidare kunna, i följd af osäkerheten för Riksgälds-Con-
toiret att få upplåna erforderliga medel inom landet, före¬
tagen komma att deraf blifva beroende, i stället för att
tvärtom lånen skulle bero af företagens utsträckning. Att
för här i Svenskt mynt utgifna obligationer erhålla lån ut¬
rikes, är icke tänkbart, åtminstone icke utan betydliga upp¬
offringar. Om nu Riksgälds-Conloiret icke får några pennin¬
gar inom landet, så skulle man icke komma utur fläcken
med några jernvägsföretag; och dessa måste afstadna ofull¬
bordade.
Jag tror alltså, att det är af särdeles vigt, att ordet »tn-
hemska» utgår, så vida meningen är, att det skall vinna
tillämpning. Alser man. att det skall ega bindande kraft, och
har fferr Henschen orätt, då han påyrkat, att fondsystemet
icke skall sträcka sig längre, än tiil de före nästa Riksdag
tillämnade jernvägsföretag, då är ock en sådan ändring all¬
Dcn 20 September.
729
deles nödvändig. Det är af denna anledning, som jag huf¬
vudsakligen yrkar återremiss, och önskar dervid, att Stats¬
utskottet måtte göra klart, om meningen med Betänkandet
är att grundlägga ett system, som har till ändamål att un¬
derstödja jernvägsföretag nu och framgent, eller om afsigten
är att genom detsamma endast anskaffa fyllnad i de belopp,
som erfordras för de företag, hvilka till nästa Riksdag varda
utförda. 1 sednare fallet vill jag icke mycket tvista om sa¬
ken, emedan jag delar Herr Uasselrots åsigt, att bränvins-
skatten blir tillräcklig för sistnämnde ändamål.
Herr Hasselrot: Jag vill endast reservera mig emot den
tydning af mitt anförande, att jag skulle vara emot fond¬
systemet. Jag gillar Utskottets förslag i l:sta punkten med
den förändrade redaction, som Herr Wallenberg föreslagit.
Jag har framhållit bränvinsskatten, endast för att derigenom
lugna dem, som hysa fruktan för fondsystemet. Då denna
punkt förmodligen kommer att återremitteras, så förenar jag
mig med dem, som begärt återremiss i den syftning, att
ordet: productiva måtte införas framför företag.
Herr Asker: Det må ursäktas, att jag, för min ringa
del, äfven måste uttrycka min förundran deröfver, att denna
fråga blifvit så sent förelagd Ständerna, och det destohellre,
som det och följande tvänne Betänkanden innefatta kanske
de mest vigtiga frågor, som Rikets Ständer under Riksdagen
haft att behandla. Man har prisat Stats-Utskottet derföre,
att detta Betänkande fotar sig på deri upptagna grunder, och
jag vill icke tilltro mig kunna till vederläggning upptaga det
beröm, man här strött för Stats-Utskottet, men jag kan icke
tillbakahålla den reflexion, att Utskottet, genom sin sträfvan
att eröfra detta beröm,-kanske gått längre, än försigtigheten
fordrat. Man har nu förordat ett statsskuldssystem hufvud¬
sakligen för åstadkommande af jernvägar. Men, om man läser
Betänkandet i sin helhet och förslaget i dess särskilda be¬
stämmelser, ber jag att få hemställa, om icke Stats-Utskot¬
tet, genom den uppställda grundsatsen och sitt i detail ut¬
arbetade förslag, velat på bjuda, att statsskuld, långt ifrån att
vara någonting äfventyrligt, tvärtom är en lycka för Staten.
Riktigheten af denna grundsats måste likväl betviflas. Då
man första gången beträder skuldsättningsbanan, kan man
icke vara nog försigtig. Det är således min enskilda mening,
att fondsystemet icke bör tillitas för något annat syftemål,
än jernvägsanläggningar. Utskottet har likväl gått ännu längre,
dä det både uti ingressen och l-.sta punkten talar om jern-
750
Den 20 September.
vägsanläggningar och andra större, allmänt gagnande företag.
Uttrycket i Usta punkten: andra Rikets framtida gagn före¬
trädesvis afseende större företag är ganska sväfvande och
kan, derest mom. antages, föranleda till en utsträckning af
lånesysternet, hvilken Ifikets Ständer böra akta sig för att
framkalla. Jag förenar mig derföre med Herr Wallenberg
deruti, att det nyss påpekade tillägget bör utgå. Men dess¬
utom liar jag en annan anmärkning emot Usta punken. Der
slår nemligen: »företag, som af Rikets Ständer blifvit eller
blifva beslutade.» Jag kan icke riktigt förstå syftningen af
detta uttryck, och har förgäfves sökt göra mig reda för, hvilka
större företag Stats-Utskottet menat med dem, som redan
skulle hafva blifvit beslutade, och hvilka skola utföras me¬
delst tillitande af ett inhemskt fondsystem. Jag hade trott,
att fråga vore om sådana jernvägsanläggningar, hvilka vid
denna Riksdag oell framdeles kunde komma att beslutas,
men icke att man ville retroaclivt tillämpa stadgandet på
företag, som redan blifvit contraherade. Såsom meningen
nu är uttryckt, tror jag, att den förtjenar ett förtydligande,
hvarföre jag, pä grund jemväl af hvad under discussionen i
öfrigt är anfördt, instämmer med dem, som yrkat åter-
remiss.
Herr Sundblad instämde.
Herr Wedberg: Jag liar alltid varit och är ännu en varm
vän af jernvägar, samt önskar således, att vi snart måtte
tillegna oss detta nyttiga communicationsmedel. Men då de
komma att gagna icke blott nutiden, utan äfven kommande
generationer, så anser jag det vara billigt, att äfven de få
vidkännas kostnaderna för dem. På denna grund anser jag
Usta punkten böra antagas, dock finner jag, lika med Herr
Wallenberg, det vara nödigt att uti densamma tillägga ordet
produetiva. I denna syftning anhåller jag om återremiss.
Herr Rydin: Af Herr Stolpe har bär blifvit yttradt, att
idéerna icke komma lill Sverige på jernvägar. Det är härvid,
sorn jag anser mig böra fästa mig. Om Herr Stolpe varit
närvarande vid 1834 års Riksdag, då fråga först väcktes om
införande af ett fondsystem, så tror jag, att Herr Stolpe icke
skulle hafva yttrat sig så. Då funnos, likasom nu, många
kunniga och tänkande män, och dessa afslogo frågan derom,
icke derföre, att man ej ansåg saken nyttig, ulan emedan det
öfvervägande syftemålet då var att först införa ett stadgadt
myntvärde. Att införa ett stalsskuldssystem, innan man hade
ett stadgadt mynt, ansåg man medföra alltför mänga olägen¬
Dcn 20 September.
731
heter, och på den tiden motarbetade jag förslaget derom. Vi
stodo då icke på den punkt, vi nu göra. Nu är förhållandet
helt annat. En säker och solid grund är nu lagd, med af¬
seende till vår Banks solidité, så att icke något annat land
liar det bättre, men detta är dock icke något att nu rosa
sig öfver. Man har åberopat, att man då icke tänkte på några
större för landet nyttiga arbetslöretag, såsom nu, men jag
hemställer, om icke detsamma är förhållandet med Troll¬
hätte canals anläggning. Staten upplånade då medel.
Hvad nu sjelfva saken angår, så ser jag inga vådor uti
statslånesystemet, och om det i första punkten står produe¬
tiva företag eller icke, kan vara alldeles enahanda. Då Sla¬
ten kan vara tvungen att göra några betydliga utgifter för
större företag, som, uteslutande, lända efterkommande till
gagn, anser jag det vara med rättvisa och billighet öfver¬
ensstämmande, att man. på sätt nu blifvit föreslaget, uppta¬
ger lån och anticiper.ir på framtiden. Att medel icke be¬
viljas till annat, än gagneliga ändamål, vill jag förmoda, att
kommande Ständer skola inse. Skulle de icke göra det,
utan anslå medel till andra ändamål, så tjenar det i allt fall
till intet, om vi ock inflicka ordet: produetiva.
Jag anhåller dock, att Ståndet, antingen återremiss kom¬
mer i fråga eller icke, ville, såsom hufvudgrundsats, antaga,
att de medel, sorn upplånas, hufvudsakligen användas på
jernvägsföretag.
Herr Gråa: En föregående talare, Herr Björck, har
förordat den utsträckning af fondsystemet, att lån företrädes¬
vis borde upptagas utomlands. En sådan fråga har emedlertid
icke blifvit inom Stats-Utskottet väckt, men äfven, om så
varit händelsen, skulle jag, för min del, hafva motsatt mig den¬
samma. De motioner, som utgöra grundvalen för Utskottets
tillgörande, nämna icke heller elt ord derom. Utskottet har
följaktligen saknat anledning att inlåta sig på det område,
som Herr Björck vidrört, och jag tror således, att i den
syftningen någon återremiss icke bör ifrågakomma.
Hvad Herr Askers anmärkning, i afseende på det, efter
hans förmenande, oegentliga ordet »blifvit» angår, så härle¬
der sig den påstådda oegentlighelen endast från den ordning
i nummerföljden, Betänkandet, M 272, innehar. Om detta
kommit efter de Retänkanden, som handla om jervägsan-
läggningar, så hade det anmärkta uttrycket tvifvelsutan varit
riktigt.
752
Den 20 September.
Herr Warn: Den noggrannhet, hvarmed, i den mån
discussionen fortgått, lista punkten blifvit criticerad, visar
betänksamhet hos Ståndet. Emot sjelfva saken, eller upp¬
låningen, hafva du vigtigaste betänkligheter blifvit framställda
af Herr Björck, som vid denna punkt anmärkt, hvad som
egentligen rörer ett sednare stadgande, att obligationerna
skola lyda å Svenskt mynt och inom Riket utgifva?, men
Herr Björck har äfven gjort anmärkning emot benämningen
af inhemskt fondsystem. Inom Stats-Utskottet väcktes flere
olika förslag, och det som slutligen lades till grund lör dis¬
cussionen, upptog icke ordet inhemsk, ej heller »blifva» utan
endast »blifvit». Jag tillhörde den meningen, som ansåg
tillägget af inhemskt icke vara behofligt. För mig synes det
vara detsamma, om man gaf fondsystemet benämningen af
inhemskt eller icke, då, efter hvad af l:sta punkten inhäm¬
tas, den beslutade upplåningen skall verkställas, enligt i föl¬
jande punkter angifna grunder.
Herr Björcks anmärkningar afse egentligen den väsendt-
liga bestämmelse i nästa punkt, att obligationerna skola lyda
å Svenskt mynt och inom Riket utgifvas. Om nu, såsom
en talare förtjenstfull! utvecklat, det har allt skäl för sig att
tillämpa fondsystemet, för att anskaffa medel, dä Staten är
sinnad att ingå i större productiva företag, så bör, å andra
sidan, icke bestridas, att fonderade papper i och för sig
sjelft medföra stora fördelar. Det är icke, såsom en talare
förmenat, i afsigt att förtjena beröm, som Stats-Utskottet
sökt att redogöra för fördelarne af ett fondsystem, utan Ut¬
skottet har ansett det höra till saken; och det hade icke
varit lämpligt af Utskottet att framkomma med förslag till
ett sådant, utan att förut hafva på ett fullständigt sätt ut¬
vecklat fördelarne deraf.
Man har satt i fråga, huruvida Stats-Utskottet förfarit
rätt, då det förordat ett inhemskt fondsystem, så vidt me¬
ningen dermed är, att obligationerna skola lyda å Svenskt
mynt och inom Riket utgifvas, men jag tror, alt Utskottet
här icke gjort sig skyldigt till någon anmärkning, emedan
den säkerhet och fördel, som uppkomma deraf, att fonde¬
rade papper kunna löpa både in- och utrikes, göra det till
en nödvändighet, att de inom Riket utgifvas.
Herr Björck har anmärkt, att, i händelse de af Utskot¬
tet föreslagna åtgärder äfven afse framtiden, kan, vid tillämp¬
ningen deraf, det förhållande inträffa, att för stor capital-
styrka inom landet tages uti anspråk, hvilket skall medföra
Den 20 September.
755
stora olägenheter för näringarne. Att dessa åtgärder äro
ämnade ätt sträcka sig icke allenast till nästa Riksdag, utan
äfven till framtiden, vill jag icke förneka, och hvad an¬
går det inkast, som här blifvit gjordt, att man icke bör binda
händerna på kommande Ständer, så får jag derpå svara, att
vi icke kunna det, men dermed har jag likväl icke förne¬
kat, att förslaget äfven afser framtiden. Enligt hvad kändt
är, finnes inom vårt land tillgång på capitaler, som nu ligga
obegagnade, men kunna göras fruktbärande, om utvägar der¬
till beredas, och derföre är det rent af en skyldighet af
Staten att inrätta sina obligationer så, att allmänna rörelsen
inom landet derigenom underlältas, och att således icke för¬
neka Svenska medborgare de fördelar, som ett fondsystem
medför. Skulle det deremot i en framtid visa sig, alt olä¬
genheter uppkomma genom upptagandet af inhemska lån, så
att denna åtgärd verkar störande för industrien, då må det
blifva deras omsorg, som då lefva, att vidtaga andra åtgär¬
der för anskaffande af de medel, som erfordras till större
företag, och i sådant afseende upptaga lån utrikes. Ingenting
finnes i detta Betänkande, som lägger hinder i vägen för
kommande Ständer, att, om så erfordras, göra den förändring,
att obligationer utfärdas i utländskt mynt. Jag vill dock
hoppas, att våra obligationer, som lyda å Svenskt mynt, äf¬
ven skola låta sälja sig på utländsk botten. Om emedlertid
fondsystemet, sådant det blifvit af Stats-Utskottet föreslaget,
skulle för framtiden medföra olägenheter för näringsidkarne,
derigenom att Staten komme alt taga de inhemska capita¬
ler na för mycket i anspråk, tror jag således, att det är bäst
att låta kommande Ständer få reglera saken. Vi böra derom
icke bekymra oss. Jag tror, att denna punkt blifvit strän¬
gare criticerad, än den förtjent. Jag nämnde nyss, att i det
förslag, som, framlagdt i Utskottet, togs till grund för dis¬
cussionen derstädes, stod »blifvit» och icke »blifva», och jag
anser, att det varit mest lämpligt att begagna allenast ordet
»blifvit», emedan medel icke kunna upplånas för andra före¬
tag, än sådana, som blifvit af Rikets Ständer beslutade. Der¬
emot var det flere Ledamöter inom Stats-Utskottet, som an-
sågo, att ordalagen borde vara sådana, dc nu äro. För min
del, tror jag, att blifva är förvillande. Man bör dessutom
ihågkomma, att Rikets Ständer vid sista Riksdag åtogo sig
garantie för en jernväg, hvars betalning väl någon gång äfven
kan komma i fråga, och således anser jag, att ordet »blifvit»,
med afseende på denna, är på sin plats.
734
ben 20 Sep!ernber.
Dä, efter hvad jag försport, Ståndets Herrar Ledamöter
tyckas längta efter proposition, så vill jag icke vidare för¬
länga discussionen, men då jag funnit, att mitt förra ytt¬
rande blifvit missförstådt, så kan jag ej underlåta att i kort¬
het besvara, hvad som, i anledning deraf, blifvit anfördt. Jag
yttrade mig nemligen mera till Protocollet, än med hänsyn
till afgörande! af ifrågavarande punkt, i afseende å en af mig
väckt motion om indragning af vissa cassör och fonder samt
deras öfverflyltande tili Riksgälds-Contoiret, att jag ansåg det
nödvändigt ej allenast att föreskrifva Fullmäktige i Riksgälds-
Contoiret, huru närvarande tillgångar skulle användas, utan
äfven för Rikets Ständer alt taga i betraktande, huru andra
erforderliga tillgångar derutöfver må för framtiden anskaffas,
samt att jag, i följd deraf, ville, då min motion förekommer,
påyrka utredning om de capitaltillgångar, Staten kan ega att
göra användbara till ifrågavarande ändamål.
I anledning deraf har Herr Stolpe anmärkt, att en fram¬
ställning derom vöre öfverflödig, emedan Stats-Utskottet uti
sisla punkten af Betänkandet utlofvat en sådan utredning,
men häremot får jag erinra, att denna utlofvade utredning
endast afser Riksgälds-Contoirels behof och de medel, som
nu förefinnas till Rikets Ständers omedelbara disposition för
deras betäckande. Jag tror, att statsverket är i besittning
af andra tillgångar, än dem, som stå under Riksgälds- och
Stats-Conteirens vård. En mängd cassör finnas äfven under
Krigs-Collegii samt andra Collegiers och allmänna verks för¬
valtning, och dpssa hafva betydliga capilaler utlånta åt en¬
skilda. I afseende å dessa, är det omöjligt både för Rikets
Ständer och enskilde motionairer att åstadkomma någon full¬
ständig utredning. J)et är derföre, som jag ansett nödigt, att
Rikets Ständer vid denna Riksdag ingå till Kongl. Majit med
begäran, att en sådan utredning måtte verkställas.
Herr Henschen: Sedan jag begärde ordet, har, bland
andra, den anmärkning framkastats, att detta Betänkande
blifvit så sent förelagdt Rikets Ständer. Jag vill icke göra
några elaka uttydningar eller antydningar om hemliga afsig-
ter med dröjsmålet; men nog vore det väl, om frågor, rö¬
rande anslag till Regeringen, kommo sist under behandling,
och (ingo föregås af andra anslagsfrågor, embdan man då icke
behöfde frukta, att desse skulle afslås med den vanliga fra¬
sen, att tillgångar saknas. Detta vare sagdt som tjenlig in¬
ledning till frågan om det under 30 år påyrkade fondsyste-
Den 20 September.
733
mot. Den, som minnes något tillbaka, torde erinra sig, att
redan vid 1023 års Riksdag skrefs derom på vers och prosa.
Uti lista punkten talas om, att medel skola genom upp¬
låning för Statens räkning anskaffas till bekostande icke
allenast af jcrnvägsanläggningar, utan äfven andra Rikets
framtida gagn företrädesvis afseende större företag. Men
nu lärer det väl icke kunna nekas, att äfven lastningars b; g-
gande samt gevärs anskaffande äro »större företag», som fö-
reträdesvis alse Rikets gagn, nemligen i händelse det råkar
i krig. För att förekomma medlens användande till sådana
iinproductiva ändamål, vill man inskränka sig lill »produeti-
va företag». Om nu kostnaderne lör sådane skola kastas
på framtiden, samt bränvinsskatten och andra skatter finge
användas till militaira anslag och andra improduetiva ända¬
mål, så skulle de nog förslå. På detta sätt gingo likväl
våra förfäder icke lill väga. I)e byggde för oss nyttiga vä¬
gar, kyrkor, slott, ja äfven canaler, för medel, som de sjelfve
förskaffade sig, utan att skuldsätta oss. Man säger visserli¬
gen, att för hvad, som kommer medborgarne i framtiden till
godo, böra ock kostnaderna å dem fördelas. Om våra för¬
fäder så förfarit, skulle vi nu hafva fått betala räntor för
hvarje landsväg och allmänt nyttig byggnad. Hvad förläder-
na gjort för oss, det böre vi göra för våra barn. Ett mot¬
satt handlingssätt vore alltför egoistiskt. Och, om desse sat¬
ser äro oemotsägliga, går det ej an att begagna sådane fra¬
ser, som dem, med hvilka fondsystemet här förordats. Min
mening kr dock ej att tala mot tåne- och fondsystemets an¬
vändning för det särskilda ändamål, sorn nu gifvit anledning
till frågans väckande. Men jag anser, att man bör inskrän¬
ka sig så, att det tillämpas endast till jernvägsföretag, och
alt man, såsom följd deraf, bör, i stället lör att tillägga or¬
det produetiva framför företag, låta dessa ord: »eller andra
Rikets framtida gagn företrädesvis afseende större företag»
helt och hållet ulgå.
Jag erkänner, att det i vissa fall är rätt att Staten upp—
lånar penningar; men att faran aT ett statsskuldssystem är
stor, hafva flere utmärkte national-economer ådagalagt. Hvar¬
före har man väl hittills tillbakahållit sig från att bevilja an¬
slag till en mängd olika företag? Jo! derlöre att tillgångar
icke funnits. Men om lånesyslemet kommer att införas, så
har man icke vidare delta skäl att åberopa, ty penningar
skola då icke saknas.
756
Den 20 September.
Detta om forsla punkten. Men då jag äfven har åt¬
skilliga anmärkningar att göra mot efterföljande punkter,
och dessa stå i sammanhang med den första, så anhåller jag,
att proposition på återremiss icke inåtte framställas förr,
än itetänkandet blifvit genomgånget.
Herr Björck: Då jag förra gången hade ordet, sökte
jag visa angelägenheten af att få meningen med detta Be-
tänkande förtydligad. Man har dock påstått, att ett sådant
förtydligande icke behöfves. Men jag befinner mig åtmin¬
stone på den punkt, att jag icke vet, hvilken meningen är.
Det är omöjligt att af de här lemnade yttranden komma till
visshet, huruvida de åsigter, Stats-Utskotlet uttalar, böra an¬
ses bindande för framtiden eller icke. En måste dock me¬
ningen vara, och det är den, sorn jag vill hafva bestämdt
och klart uttryckt.
Herr Asker och åtskilige andre talare hafva anmärkt
uttryck, som gifva anledning till olika tydning, och således
behöfva förtydligas. Det må i allmänhet vara sanni, såsom
Herr fVoern påstått, att, hvad ordet »inhemsk» angår, det
är mer eller mindre likgiltigt, om det finnes, eller icke, men
förhållandet är icke sådant, då verkställigheten är bunden
vid detta uttryck, såsom ordalydelsen här föranleder. Möj¬
ligheten af upplåning är något helt annat, än verkan deraf.
Man har ock i sitt försvar för ett sådant fondsystem
kommit derhän, att det är af vigt, icke blott för sjelfva fö¬
retaget, utan äfven för sjelfva skuldsättningen, deri man ser
ett ändamål för sig sjelft, och en talare har till och med
gått så långt, att han vill öfvergifva hela saken, om icke
fondsystemet göres inhemskt. Men om man beslutar sig för
jernvägsföretag, så bör man ock se till, att penningar dertill
kunna på lämpligaste sätt erhållas. Jag tror derföre, såsom
jag förut anmärkt, att man först bör hafva för sig klart,
hvilka företag skola utföras, och sedan bestämma, huru me¬
del skola anskaffas, hvarvid Riksgälds-Contoret bör lemnäs
öppet att välja den utväg, som det finner lämpligast, så att
lån må kunna upptagas så väl inom, som utom landet. Man
har bestridt fördelen af utländska lån, men hvaruti består
väl fördelen af inhemska lån? Jo! säger man, geDom dem
komma medel fram och göras fruktbärande, som förut icke
varit tillgängliga. Detta må vara sannt, men min öfverty¬
gelse är, alt samma fördel vinnes, om man går en motsatt
väg och upptager lån utrikes. Genom utländsk skuldsätt¬
ning undviker man dock derjemte de verkliga faror för in¬
Den 20 Sepleniber.
757
dustrien, som kunna blifva en följd af ett inhemskt fondsy¬
stem. Jäg vidblifver alltså mitt yrkande om återremiss.
Herr Kock: Som tiden är långt framskriden, vill jag
inskränka mig till att endast yttra några få ord. Jag kan
icke afhålla min förundran deröfver, alt då, efter hvad jag
tror mig känna, de fleste bland Borgare-Ståndets ledamöter
äro benägna för jernvägar och anse tiden vara inne för oss
att förskaffa oss dessa communicationsmedel, samt derjemte
äro öfvertygade, att desse icke kunna utföras på annat sätt,
än genom tillskapande af ett fondsystem, då, säger jag, detta
är förhållandet, förundrar det mig, att man vid (örsta punk¬
ten slagit sig ned på en mängd specialiteter, sorn äro bety¬
delselösa, emedan de icke verka något, men, å andra sidan,
kunna blifva för saken farliga. Den, som gaf första upprin¬
nelsen dertill, var den värde talare, som yrkade tillägg af
ordet producliva framför företag. Jag kan icke finna, att
det är af ringaste gagn. Hvem skall pröfva, om företaget
är produetivt eller icke? Om Rikets Ständer besluta, att
medel skola användas till en jernväg eller ett annat företag,
så är det klart, att Riksgälds-Contoiret måste upplåna me¬
del, men Fullmäktige kunna icke inlåta sig i undersökning,
om företaget är produetivt eller icke. Fullmäktige hafva
icke annat att göra, än att ställa sig Rikets Ständers beslut
till efterrättelse. Jag fruktar, att, om man alltför mycket
inlåter sig i specialiteter, så förfaller hela förslaget. Discns-
sionen om första punkten har nu räckt i två timmar. Det
fordras tid att sätta upp protocollet. Om punkten återre¬
mitteras, så skall det dröja liera veckor, innan frågan kan
af Stats-Utskottet å nyo behandlas. Vidare åtgår tid der¬
till, och således torde man få vänta, innan frågan hit åter¬
kommer.
Dessutom hyser jag den fasta öfvertygelse, att kom¬
mande Rikets Ständer icke skola anslå några stora summor
till annat, än produetiva företag. Man har talat om, att de
upplånade medlen kunde komma att användas till anskaffan¬
de af gevär eller andra likartade ändamål, men icke före-
kommes detta derigenom, att ordet produetiva står der, ty
det beror ju alltid på Rikets Ständer att använda medlen,
på sätt de finna för godt. Jag får derföre uppmana dem,
som interessera sig för jernvägar, att icke för mycket hålla
sig vid småsaker, utan, lika med mig, bifalla lista punkten.
Borg.-Stånd. Prof. vid Biktd. 18»3—183». V. i7
758
Den 20 September.
emedan man genom en äterremiss kan äfventyra, alt hela
fr3gan faller.
Herr Ekelund instämde.
Herr Stolpe: En talare har mot mig riktat åtskilliga
interpellationer, och, för att ådagalägga vådan af Statens
skuldsättning, har han visat på kostsamma företag, dem man
kunnat känna sig frestad att på det sättet utföra. Götha
canal har nämnts deribland. Nå väl, jag vill upptaga denna
handske, och frågar: om Götha canal harle tillvägabragts
genom upplånta medel, hvad skulle följden deraf blifvit?
Jo! alt canaien varit färdig inånga år förr, än detta nu in¬
träffade, och att två eller flera vigtiga provincer så många
år tidigare varit i tillfälle att begagna denna mäktiga häf¬
stång, till utvecklande af sina industriel krafter. Hvad
gjorde man väl i stället? Jo! man tog utur nationens fickor,
medan den sof, de penningar, för hvilka canaien byggdes,
och ditlade papper i stället, ty annorlunda kan jag ej carac-
terisera de linance-operationer, med tillhjelp af hvilka detta
eljest af mig så högt uppskattade företag tillvägabragtes. Man
skyggade tillbaka fiir att sätta landet i skuld, som borde och
tvifvelsutan kunde betalas, men man skyggade icke tillbaka
för att verkställa en realisation efter 128 skiliingars curs, i
stället för 48 sk. Det är på delta sätt, som Staten utur de
enskildes fickor tagit skillnaden mellan 128 och 48. Jag
vill ytterligare framdraga ett exempel på, huru helsosam
denna skuggrädsla för Statens skuldsättning är. Rikets Stän¬
der hafva, Riksdag efter Riksdag, beviljat anslag, i mindre
portioner, lill ombyggnad af Strömsholms canal, hvaraf den
naturliga följden blifvit, att canaien länge stålt under bygg¬
nad, till hinder för Irafiquen, och ännu icke är färdig. Om
Ständerne i stället upptagit lån och på en gång beviljat an¬
slag, tillräckliga att drifva albotet med tillbörlig kraft och
på liera ställen på cn gång, hade canaien längesedan varit
fullbordad, olägenheterna al dess stängning hastigt öfvorgå-
ende, och don lättade communicationens fördelar redan syn¬
liga. Förmodligen, för att vara riktigt dräpande, har man
invändt, att medel kunde på detta sätt anskaffas och använ¬
das tili fästningsbyggnader. Carlsborg kunde'"ock få sin
släng af slefven. Nå väl! om Carlsborgs fästning är af vigt
för landets försvar, hvad ondt lili, att den långt före detta
varit färdig? Men det är sannt, man hade då beröfvat sig
tillfredsställelsen af dessa vid hvarje Riksdag förnyade an-
slagspropositioner, afslag och prutningar, med alla deraf för¬
Den 20 September.
739
anledda anledningar till klander mot Regeringen. I stället
för att med sura miner utminutera de årliga anslag, som
dock slutligen krypa fram, hade man haft att utan gensä¬
gelse betala lika mycket i ränta och amortering, men skill¬
naden hade varit, att Carlsborgs fästning redan stått färdig.
Grundsatserna för en klok statshushållning kunna svår¬
ligen skilja sig från dem, som uti en klok enskild hushåll¬
ning göra sig gällande. Men den förståndiga enskilde man¬
nen, som har att angripa ett förelag, dertill närvarande till¬
gångar icke förslå, förtär ej så, som Staten hitintills förfa¬
rit. Han drifver t. ex. en större odling ej på det viset, att
han årligen derpå använder sina besparingar, och ej mera.
utan Iian begagnar sin credit att upplåna en summa, till¬
räcklig att på en gång utföra odlingen, hvars afkastning se¬
dan användes att amortera lånet. Och hvad är det, som
egentligen hindrat införandet af ett likadant system äfven i
statshushållningen? Förmodligen intet annat, än att den
Riksdag, som är, betraktar den Riksdag, som skall blifva,
nära nog, som en omyndig, till hvars förmåga och vilja att
rätt och klokt handhafva Statens tillgångar den icke vågar
hysa något förtroende. Den vågar icke förlita sig på, alt
kommande Ständer skola ega kraft att tilIbakahåIla Rege¬
ringens anspråk, hvilka man naturligtvis icke kan föreställa
sig annorlunda, än såsom öfverdrifna och förderfliga. För
min del, hyser jag hvarken delta stora förtroende till nuti¬
dens, eller denna misstro till efterverldens klokhet. Den
ene skall säkert icke skatta mindre till misstagen, än den
andra, men derpå är jag viss, att, om den närvarande tiden,
låt vara genom skuldsättning, verkliggör vilkoren för landets
andliga och materiela utveckling, så skall efterverlden nog
kunna bereda utvägar att godtgöra denna skuld.
Af alla här afgifna yttranden, både långa och korta, är
* säkerligen intet sannare, än Herr Kocks, angående obehörig-
heten af hela ordstriden. Jag instämmer uti hans önskan,
att den helt och hållet kunde utur protocollet utgå. och skall
ulan ringaste afsaknad åse, huruledes mina bidrag till de¬
batten begrafvas i glömskans djup, så vida Ståndet äfven
kunde finna sig benäget, att i samma grop nedsänka de an¬
dra talarnes. I hvilketdera fallet, som helst, får jag tillkän¬
nagifva, att jag, utan inskränkning, antager Irsla punkten,
såsom den blifvit af Stats-Utskottet föreslagen.
Herr Talmannen tillkännagaf, att af de anmälde talarne
ännu återstodo fem, sorn icke yttrat sig.
740
Den 20 September.
Herr Wcern: Jag har blott begärt ordet, för att hem¬
ställa till dem, sorn begärt återremiss för införande af ordet
productiva, och till dem, som obetingadt begärt bifall, att
de mätte förena sig om bifall till lista punkten med inskju¬
tande af ordet productiva.
Herr Asker: Då, efter hvad Herr Talmannen upplyst,
flere talare anmält sig och frägan är af stor vigt, så anhål¬
ler jag, att denna discussion måtte uppskjutas till Ståndets
sammanträde i afton.
Uppå derom af Herr Talmannen framställd proposition,
afbröts nu öfverläggningen, för att i afton fortsättas; hvar¬
efter Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes kl. 5 e. m., men sammanträdde åter, till fortsätt¬
ning af
Plenum, kl. 6 e. m.
s>
Justerades Protocolls-Utdrag öfver särskildta å förmid¬
dagen af Ståndet lättade beslut.
§ 10-
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser: Jtä 129, angå¬
ende Riks-Statens fjerde Hufvudtitel, och JVs 152, angående
Riks-Statens sjunde Hufvudtitel.
§ 11-
Fortsattes föredragning af Stats-Utskottets Retänkande,
J\f! 272, angående medels upplåning genom lifgifvande af fon¬
derade Stats-obligationer,
Härvid förekommo:
lista punkten, om hvilken discussionen fortsattes, och der¬
vid yttrade Herr Hesselgren: Om genom Rorgare-Ståndets
beslut i detta och följande Betänkanden ett svar lemnades
på den frågan, huruvida Sverige skall erhålla ett jernvägs-
system, eller ej, då skulle det icke förefalla mig underligt,
att så mänga uppträdt till försvar för Betänkandet. Man
bör dock ihågkomma, att, hvad beslut Borgare-Ståndet än
fattar i denna fråga, utgör detta dock icke Rikets Ständers,
utan komma de andra Stånden, att, hvart för sig, uttala sin
åsigt. Då jag föreställer mig möjligheten, att jernvägsfrågan
genom de tvänne nästföljande Betänkanden icke når den lös¬
ning, som vore önskvärd, utan att åtgärderna komma att
Den 20 September.
741
inskränka sig till undersökningar och utredningar i berörde
afseende, anser jag det vara för tidigt för Rikets Ständer,
att nu beträda ett skuldsättningssystem. Jag har önskat, att,
om Rikets Ständer nu skulle beträda detta system, det åt¬
minstone hade blifvit klart utredt, hvartill de medel, sorn
kunde komma att upplånas, skulle blifva använda. Detta är
dock icke förhållandet. Skulle Rikets Ständer i någon mån
komma att bifalla den jernväg, som i Betänkandet, JVI 274,
blifvit tillstyrkt, nemligen den emellan Dalarne och We¬
sterås, eller Dalarne och Gefle, så kunde medel dertill be¬
redas, utan antagande af fondsystemet. Men för öfrigt är
det osäkert, om Utskottets Betänkande, JVi 275, blifver god-
kändt, och, om detta kommer att ske, är det ingalunda omöj¬
ligt, att medel kunna, utan att beträda fondsystemet, bere¬
das. Skulle emedlertid denna bana komma till stånd, kan
detta dock icke ske så hastigt, ty derförinnan böra flera om¬
ständigheter utredas; och jag anser följaktligen, att icke
några medel böra vid denna Riksdag anvisas i annat afse¬
ende, än för anställande af undersökningar och utredningar
om jernvägars riktningar, anläggningssätt och beskaffenhet,,
m. m., och då detta icke kan till vägabringas förr, än till
näsla Riksdag, kan man då lämpligen besluta, om ett in¬
hemskt eller utländskt fondsystem bör antagas. Lika med
Herr Björck, anser jag, att man, genom att gilla Utskottets
tillstyrkan och antaga ett fondstystein, tager bort medel från
andra näringaT, äfvensom att man förr eller sednare tvingas
till utländsk skuldsättning. Af dessa skäl, anhåller jag om
proposition på afslag eller återremiss.
Herr Almgren: Att många vigtiga industriel företag
för vårt land återstå, det erkänner jag gerna, och hvad på
mig beror, skall jag alltid med min voteringssedel söka att
befrämja industriens framgång, så vidt nemligen de medel,
som för sådant ändamål ifrågasättas, öfverensstämma med
landets krafter.
Hvad nu detta Betänkande angår, så tror jag, att det¬
samma bort af Stats-Utskottet hafva annorlunda behandlats.
Kongl. Majit har nemligen framlagt ett förslag, att, på det
Statsverket icke skulle betungas med några nya skatter, me¬
del till jernvägsliniers anläggande skulle till vägabringas genom
bildande af ett fondsystem. Vid sådant förhållande hade
Utskottet bort mera bestämdt uttala sin åsigt i denna fråga,
innan Utskottet sökt att inleda landet i ett fondsystem, för
hvilket någon gräns icke blifvit bestämd. Jag hoppas, att,.
742
Den 20 September.
om Ståndet beslutar en återremiss, en begäran, i samman'
bang dermed, måtte framställas, att Utskottet mätte endast
och allenast, såsom grund flir ett fondsystem, fästa sig vid
den tanken, att de medel, som kunde komma att upplånas,
skulle blifva använda för en eller annan jernvägs-stamlinea,
och att Utskottet icke borde hafva inlåtit sig uti föreskrifter
af så rund beskaffenhet, att äfven den mest varma vän för
jernvägar mäste derföre studsa tillbaka. För öfrigt är jag
öfvertvgad, att antingen ett inhemskt eller utländskt fond¬
system beträdes, så måste dock medel beredas lill anläggan¬
de af jernvägar äfien i Sverige; men jag kan dock icke med
min röst bidraga dertill, att vi kasta oss in på en bana,
hvars följder kunna blifva de mest vådliga lör vårt land.
Af dessa skäl, instämmer äfven jag i begäran om återremiss.
Herr Berg: 1 likhet med de fleste talare, tror jag, att,
då landet skall anskaffa medel för företag af så vidlyftig be¬
skaffenhet, som jernvägsanläggningar, det är lämpligast, att
dessa medel tillvägabringas genom bildande af ett inhemskt
fondsystem; men då meningen är, att medlen upplånas inom
landet, är det ock nödigt, att man tillser och iakttager den
verkan, som en sådan åtgärd kan utöfva på landels närin¬
gar. Jag föreställer mig nemligen, att en näringsidkare lå¬
nar af en capitalist 20,000 K:dr för bedrifvande af en nä¬
ring. Om nu capitalisten finner, det han erhåller en förö¬
kad säkerhet i fonderna, är det klart, att han säger upp
lånet till betalning, genom hvilken åtgärd en ändamålsenlig
näring måste blifva lidande och måhända komma att alldeles
läggas ned. Emedlertid är jag af den öfvertygelse, att, om
ett fondsystem ordnas med försigtighet och beräkning, är
detta det bästa sätt, att anskaffa medel för större företag.
Derföre har jag inom Utskottet bifallit Betänkandet, och
hade tänkt, att äfven här obetingad! lemna mitt bifall till
detsamma; trien då Herr Stolpe fästat uppmärksamhet der¬
på, att, såsom Betänkandet nu är uppslälldt, de på det fö¬
reslagna sättet anskaffade medlen skulle kunna komma att
begagnas till fästningars anläggande eller bestyckande och
andra mililaira behof, instämmer äfven jag i begäran örn
återremiss, jemväl på det att de af Herrar Wallenberg och '
Hesselgren uttalade åsigter må inom Utskottet komma i be¬
traktande.
Herr Rinman: Då jag icke vill förlänga discussionen,
inskränker jag mig till alt instämma med Herr Kock. Om
man vill hufvudsaken, vet jag icke, hvartill det skall tjena,
Ven 20 September.
743
alt söka rifva sönder Betänkandet i dess detailer; ty, om
Ståndet återremitterar denna punkt, för att deruti vinna en
äudring, och de andra Stånden, hvart för sig, återremittera
vissa punkter för samma ändamål, kan det lätteligen in¬
träffa, att ingenting blir af hela frågan. Jag anhåller der¬
före om bifall.
Herr Grape: Det är ingalunda min mening, att öfver¬
lasta Prolocollet, som ändock redan är alltför vidlyftigt, men
jag anhåller dock, att få i korthet till besvarande upptaga
några anföranden af de två första talarne i detta Plenum.
.lag vill då till en början fästa uppmärksamheten derpå, att,
om några anslag till jernvägsanläggningar icke af ttikets
Ständer komma att beviljas, då kommer ej heller fondsy¬
stemet att tillämpas; men Stats-Utskottet har, i anledning
af i ämnet väckta motioner, varit skyldigt att behandla denna
fråga och söka att utreda densamma. Om Stats-Utskottet
deri lyckats, tillkommer icke mig att bedöma, men emed¬
lertid har Utskottet försökt, att efter bästa förmåga utreda
frågan. Den förste talaren har sagt, att tiden för tillämp¬
ning af jernvägssystemet ännu icke vore inne. Detta beror
dock på hvars och ens individnela uppfattning af saken. Den
<ne anser tiden ännu icke vara inne, och att den aldrig
kommer att inträffa, då en annan deremot anser, att en så¬
dan ändamålsenlig institution, som för industriens framgång
utgör en ovilkorlig häfstång, längesedan hade bort vara till-
vägabragd, så vida vi icke skola komma att alltför mycket
stå efter utlandet uti civilisation och industriel törkofran.
Onekligen hafva emedlertid åsigterria om jernvägsanläggnin¬
gar i vårt land numera blifvit så utvecklade, att det icke är
mera (råga om, huruvida jernvägar böra anläggas, utan en¬
dast på hvad säll detta skall ändamålsenligast kunna ske;
och en sådan pröfning tror jag under lugna förhållanden
vara för landet bättre, än om densamma sker under bryd-
samma omständigheter. Jag antager derföre denna §, hvil¬
ken sannolikt älven af de öfriga Stånden blilver antagen.
Herr vice Talmannen Brinck: Då så mycket blifvit
ordadt i denna fråga, har det varit en föresats hos mig, att
icke taga tili ordet, men jag har blifvit uppkallad af en ta¬
lares yttrande i afton, hvilket jag ansett icke böra lemnäs
obesvärad!. Jag medger visserligen, alt, örn Stats-Utskottet
kunnat på det sätt allarda frågan om jernvägsstamliniers an¬
läggande på Statens bekostnad, att Utskottet lemnat obesva¬
rad Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om fondsystemet, hadfr
Den 20 September.
della varit klokast tinder förutsättning, att Stats-Utskottel
haft allvar att albinia jernvägsfrågan, pä sätt som skett. Men
då detta ytterst beror pä Rikets Ständer, synes det mig
icke vara klokt, att, på sätt en talare yrkat, afstå Stats-Ut-
skottets Betänkande, JY3 272. Man må visserligen icke
glömma, hurusom under discussionen många farhågor för
fondsystemets beträdande blifvit påpekade; man må ej heller
glömma, att det är Rikets Ständer, hvilka besluta, huru de
medel, som på denna väg komma att tili vägabringas, skola
användas.
J)å dessutom Rikets Ständer bestämma föreskrifterna
för sina Fullmäktige och man med skäl kan förutsätta, alt
detta sker med beräkning och sundt förnuft, kunna icke
dessa medel, om Fullmäktige äro rädde om sin heder och
icke glömma den ansvarighetslag, som står bakom dem, för¬
ryckas till fästningsbyggnader och annat dylikt. Lemna der¬
emot Rikets Ständer medlen till Regeringens fria disposition,
då kan en sådan fara för medlens obehöriga användande
möjligen uppstå; inen jag förmodar, att Rikets Ständer icke
komma att förfara på detta sätt, och då är också ali tvist
om den irsta § öfverflödig; hvarföre jag äfven, med den
försigtighet, som af mig alltid iakttages vid anslags bevil¬
jande, tryggt lemnar mitt bifall lill densamma.
Hvad åter angår frågan om bildande af ett fondsystem
inom landet, så tror jag, att, om ock obligationerna ställas
på Svenska språket och på Svenskt mynt, men garanteras
af Rikets Ständer och Regeringen, skola de likväl, om be-
hofvet så fordrar, leta sig väg till utlandet, synnerligast om
man tager i betraktande det förtroende, som utländningeri
nu hyser till Sverige och realisationen. Derföre anser jag
det vara klokt och rätt att bifalla Betänkandet; dock att,
när man kommer till handling att bestämma, huru medlen
skola användas, man med försigtighet och beräkning tillvä-
gagår och icke släpper ut mera medel, än som för behofvet
erfordras.
Discussionen ansågs slutad, och, sedan Herr Talmannen
redogjort för de olika åsigter, som under densamma blifvit
uttalade, äfvensom förklarat, det Herr Talmannen ansåge"
sig icke af Grundlagarne vara förhindrad, att framställa pro¬
position på godkännande af lista mom. med den förändring
af redactionen, att framför ordet »företag» insättes ordet
»productiva», framställde Herr Talmannen denna proposition:
Den 20 September.
743
»Behagar Ståndet godkänna Irsta mom. uti Stats-Ut-
skottets Betänkande, JK 272?»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering.
Herr Werrn: Jag hemställer, att propositionen på bifall
måtte lyda på godkännande af Utskottets förslag i mom. 1,
endast med tillägg af ordet »productiva» framför det deri
förekommande ordet »företag».
Sedan Ståndet till Ja-proposition antagit Herr Wterns
förslag, men derjemte begärt votering och förenat sig uti
den åsigt, att contrapropositionen skulle lyda å återremiss,
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringspropo¬
sition:
»Den, som godkänner lista punkten ibland bestämmel¬
serna uti Stats-Utskoltets Utlåtande, Jtt 272, med tillägg af
ordet; productiva emellan ordet: större och ordet: företag,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Votering anställdes med slutna sedlar eber upprop, der¬
vid voro frånvarande Herrar Gustafsson, Lundh, Arnberg,
Ekholm, Boman. Hörnstein, Tjernberg, Wetterberg, Wahlund,
Öhrström, Gezelius, Stenberg och Windrufva.
En sedel aflades förseglad, och de öfrige befunnos vid
öppnandet innehålla 30 Ja emot 19 Nej. i följd hvaraf
Ståndets beslut var fattadt, i enlighet med Ja-propositionens
lydelse.
2:dra punkten. Lemnades utan anmärkning.
3:dje punkten.
Herr Henschen: Jag erkänner, att Utskottets förslag i
slutet af denna punkt innefattar anvisning om det rätta sät¬
tet att gå tillväga, då man behöfver upptaga lån för en
längre tid; men här är likväl icke fråga om några större
företag, enär Stats-Utskotlet icke tillstyrkt jernvägsanläggnin-
gar i större scala, utan endast från Dalarne till Mälaren
eller Östersjön, hvarföre jag ock hemställer, om ej den tid,
inom hvilken obligationerna icke skulle kunna af Staten upp¬
sägas till betalning, bör förkortas till fem år. Jag tror att
dessa obligationer nog ändå skola blifva belänta. Dettajjhar
så väl erfarenheten vid föregående, som vid denna Riksdag
visat. För öfrigt synes det mig, såsom borde man icke lita
för mycket på framtiden. Då nu Herr Talmannen redan
tillåtit att Utskottets förslag, utan att återremitteras, får, i
afseende å redactionen, ändras, anhåller jag, att den i 5:dje
740
Den SO September.
mom. bestämda lid af 10 är mätte genast inskränkas lill feni
är; men, för den händelse detta icke låter sig göra, yrkar
jag återremiss.
Herr Stolpe: Dä det med visshet kan förutsättas, att
ingen utsigt finnes, det penningar, som blifvit nedlagda i
jernvägsföretag, kunna inom 5 år återbetalas, motsätter jag
mig Herr Henschens yrkande. För öfrigt tror jag, att hela
frågan utan allt ändamål ventileras, då man ännu icke kom¬
mit öfver det morn., som innefattar, huruvida capitalrabatt
vid upplåning får ega rum. För att emedlertid, så fort, som
möjligt, komma ifrån detta ämne, antager jag momentet oför¬
ändrad!.
Herr Åsbrinck: Jag är förekommen af Herr Stolpe.
Inom Utskottet ansåg man, att det för en långifvare skulle
vara mindre fördelaktigt, om obligationerna kunde hastigt
blifva uppsagde, och derföre har man föreslagit en praeserip-
tionstid, under hvilken långifvare!! kunde vara säker att få
behålla sina papper. Riksgälds-Contoiret vore derföre dock
icke förhindrad!, att, då obligationer erbjödos till inlösen, dem
infria, äfvensom Riksgälds-Contoiret kunde begagna inträf¬
fade curslörhållanden och återfå obligationerna för deras no-
ininela capitaibelopp, äfvensom någon gång möjligen derun¬
der. Uppsäger deremot Riksgälds-Contoiret obligationerna
till inlösen, måste betalningen derför erläggas efter al pari.
Herr Berger: Jag anser denna fråga om rättighet för
Riksgälds-Contoiret att uppsäga obligationerna till inlösen
stå i så omedelbart sammanhang med frågan om räntefoten,
och huruvida capitalrabatt vid upplåning lår ega rum eller
ej, att det är svårt nu bedöma, huruvida uppsägningsrätt
bör Riksgälds-Contoiret tillerkännas eller ej. Om man be¬
viljar capitalrabatt, hvarförutan någon upplåning sannolikt
icke går för sig, ligger det ingen fördel för statsverket uti
rättighet att uppsäga obligationerna, hvarföre Staten ej heller
sannolikt kommer alt deraf begagna sig, utan lärer väl då
vanligt köp elter gångbara priser vara det bästa sätt för
Slaten att tå sina obligationer åter. Om man t. ex. utfär¬
dar en obligation å 100 R:dr, men derföre erhåller blott 110,
ligger det naturligtvis ingen fördel uti att uppsäga obliga- '
tionen, för att få belala den al pari. Jag anser följaktligen
ett stadgande härom, åtminstone för sådana obligationer, sorn
blifvit utgifna mot capitalrabatt, öfverllödigt, och anhåller
derföre om återremiss.
Den 20 September.
747
Herr Schwan: Penningen är en vara, tidtals sökt oell
efterfrågad, och tidtals utbjuden; och om jag får bedöma
kommande tider af de förflutna, så är det sannolikt, att rän¬
tan skall snarare falla, än stiga. Om någon anmärkning bör
ega rum emot 5:dje morn., så är det mot den Riksgälds-
Contoiret förbehållna rättighet, att uppsäga obligationerna till
inlösen efter 6 månaders förlopp; ty, i fråga om atTairer,
böra fördelarne och onera å ömse sidor vara lika; men så¬
dant är icke förhållandet, om man lager i betraktande, att
ifrågavarande obligationer skulle, å innehafvarens sida, vara
ouppsägbara, men af Riksgälds-Contoiret kunna uppsägas till
inlösen efter 6 månader och 10 år. Denna uppsägning fin¬
ner jag icke billig. Det oaktadt, vill jag dock rösta för an¬
tagande af mom. på den grund, alt en stor massa ädla me¬
taller för närvarande finnas och, fortfarande, importeras till
F.uropa. hvadan anledning är för handen, att räntan skall
lalla. Om Riksgälds-Contoiret förbehölle sig rätt, att till in¬
lösen efter 6 månaders förlopp uppsäga erhållna lån, skulle
detta vara en stor fördel för Riksgälds-Contoiret; men, å
andra sidan, är det ock en stor fördel för den, sorn vill i
lugn åtnjuta sina räntor alt Staten afstår från begagnande
af sin uppsägningsrätt under 10 år. Derföre tror jag ock,
att Rorgare-Ståndet kan utan någon fara lemna sitt bifall tili
3:dje morn., hvaremot jag, i afseende å nästföljande morn., på
förhand vill förklara, det jag icke instämmer med Utskottet.
Herr Indebetou: Det resultat, hvartill Herr Schwan
kommit, önskar äfven jag, att Ståndet mätte komma till;
men jag har begärt ordet, med anledning af Herr Schwarts
yttrande, rörande Riksgälds-Contoirets uppsägningsrätt af de
ifrågavarande obligationerna. Det är onekligt, att denna rät¬
tighet innefattar en fördel för Riksgälds-Contoiret. som lån-
gifvaren icke har, och visserligen vöre det bäst, om vilkoren
kunde så uppgöras, att fördelarne på ömse sidor blelvo lika.
Detta torde likväl icke blifva så lätt i verkställigheten. Det
gifves tre olika sätt för obligationernas inlösande, antingen ut-
lottning, eller inköp, då cursen står lågt, eller ock slutligen
uppsägning. Uti praemisserna till Betänkandet har Stats-Ut-
skottet yttrat, att utlottning icke kunde förordas, emedan
detta arnorteringssätt vore förenadt med flera olägenheter;
och det torde ej kunna bestridas, att det i sjelfva verket
förhåller sig så. Om man då vill afstå från utlottningen,
som kan anses vara ofördelaktig, enär obligationerna i så¬
dant fall måste inlösas al pari, ehuru lågt de än gälla i den
74»
Den 20 September.
allmänna pennmgemarknaden, så återstår att amortera ge¬
nom uppköp af obligationer, då de gälla mindre, än nominal-
värdet, eller ock att förbehålla sig rättighet till uppsägning, i
händelse uppköp icke kan ske med någon fördel. Skulle t.
ex. obligationerna stiga öfver pari, så lärer något uppköp ej
kunna ske utan en gifven förlust. Det är utan tvifvel för
en sådan händelse, som Stats-Utskottet velat förbehålla Riks-
gälds-Contoiret uppsägningsrätt; och då man ej kan neka,
att häruti ligger en nödig försigtighet, så bifaller jag Betän¬
kandet i detta mom.
Herr Ekelund: 3:dje punkten af det utaf Slats-Utskot-
tet uppgjorda förslag bestämmer, att Riksgälds-Contoiret icke
skulle ega rätt att uppsäga obligationerna förr, än efter 10
år. Detta förslag har tillkommit, under förutsättning, att vid
den blifvande upplåningen någon capitalrabatt icke skulle
medgifvas, utan obligationerna erhållas al pari; men då det
icke är gifvet, att så sker, och jag betvitlar, att detta blif-
ver Rikets Ständers beslut, så tror jag icke, att Ståndet bör
binda sig genom antagande af detta förslag, utan hellre för¬
bigå denna punkt, till dess man får se, huruvida Ståndet
beslutar, att capitalrabatt får ega rum eller icke. Skulle en
sådan medgifvas, så behöfves icke detta stadgande om prm-
scriptionstid för obligationernas uppsägning. Skulle den der¬
emot icke medgifvas, kan det lända till statsverkets skada,
om obligationerna icke förr, än efter så lång tid, som 10 år,
fingo uppsägas, och derföre föreslår jag, alt man måtte upp¬
skjuta afgörande! af detta morn., till dess frågan om capital¬
rabatt blifvit afgjord.
Herr Wallenberg: Då jag från början uppfattat discus-
sionen, angående denna fråga, så, att man icke borde yttra
sig öfver förslaget i sin helhet, ulan endast söka åstadkom¬
ma de förbättringar, som förslaget kunde tarfva, vill jag,
utan att godkänna alla de satser, som på f. m. blifvit utta¬
lade, likväl icke ingå i något svaromål å desamma. Jag vill
derföre hålla mig till sjelfva ämnet och, hvad då angår 5:dje
morn., så anser jag en uppsägningstid af G månader vara
alltför kort. Om man emedlertid vill bibehålla detta stad¬
gande, så är det dock nödvändigt, alt dessa G månader räk-,
nas från nästinfallande räntebetalningstermin efter uppsäg¬
ning. Annars skulle detta stadgande föranleda till väsendt-
liga olägenheter, för så väl innehafvare af obligationer, som
ock för Staten, enär värdet af dessa papper derigenom kom-
me att sänkas. Vidare anser jag den lid af 10 år, under
Den 20 Septefnber.
749
hvilken Staten skulle afstå från begagnandet af sin uppsägnings¬
rätt. vara alltför kort; men, för alt undvika att icke någon
förvillelse af detta stadgande uppkommer, anser jag det böra
bestämdt föreskrifvas, att dessa 10 år räknas från obligatio¬
nernas dato, men icke från början af upplåningen, som kan
komma att räcka ganska länge. Dessutom är det icke för
hvar och en bekant, när denna upplåning tagit sin början;
men om tiden deremot räknades från obligationernas dato,
kunde hvar och en tydligen se, när dessa 10 åren gingo till
ända. Med dessa förändringar bifaller jag, för min del, 3:dje
morn.; men, så vida Ståndet anser, att desamma nu icke
kunna vidtagas, begär jag återremiss.
Herr Grape: Utan afseende på, huruvida någon capital¬
rabatt kommer att medgifvas eller icke, tror jag, att man
kan godkänna 3:dje mom. Orsaken till det stadgande, att
Staten, under en tid af 10 år, räknadt från upplåningens be¬
gynnelse, skulle afstå från begagnandet af sin uppsägnings¬
rätt, var den, att, om allmänna cassör skulle vilja insätta
medel emot fonderade papper, syntes det Utskottet, såsom
dessa cassör borde erhålla säkerhet att under någon bestämd
tid få behålla dessa papper, emedan man eljest vore oviss,
om icke obligationerna kunde itömma att uppsägas eller ut¬
lottas, straxt efter det medlen blifvit på detta sätt dispone¬
rade. Derföre tror jag, att Ståndet bör godkänna 3:dje mom,
i enlighet hvarmed jag ock anhåller om proposition på bifall.
Herr Woern: Utan afseende å det af en talare gjorda
inkast, att frågan om capitalrabatt borde afgöras, innan Stån¬
det fattade beslut, angående det nu föredragna morn., tror
jag, att detsamma bör bifallas. Stadgandet, i afseende å de
10 åren, under hvilka Staten skulle afstå från begagnandet
af sin uppsägningsrätt, har blifvit endast lill en början före¬
slaget, för att bereda någon säkerhet emot en alltför hastig
uppsägning af obligationerna. Stats-Utskottet har ock i sitt
Betänkande sagt, hvad Utskottet egentligen åsyftat med denna
tidsbestämmelse, då Utskottet yttrar: »I fråea om Statens
uppsägningsrätt, har Utskottet äfven här ofvan yttrat sig.
Utskottet tror sig dock böra tillägga, att, då de i sednare
tider verkställda oförmodade uppsägningar af Riksgälds-Con-
toirets utgifna räntebärande obligationer möjligen torde gifva
anledning till den föreställning, att äfven de obligationer,
hvilkas utfärdande af samma verk Utskottet nu tillstyrker,
likaledes efter en kortare tiderymds förlopp komma att upp¬
sägas, skulle vissheten att sådant icke kommer att ske, in¬
750
Den 20 September.
nan någon på förhand bestämd längre tid tilländagått, säker¬
ligen öka benägenheten att begagna dessa obligationer till
samlade Kapitalbehållningars förräntande. Af sådan anledning
och med afseende å orsaken (ill samt syftemålet med den
nu föreslagna upplåningen, har Utskottet funnit sig föranlåtet
hemställa, att den Riksgälds-Contoiret, såsom obligationsut-
gifvare, förbehållna uppsägningsrätt icke må begagnas under
de 10 första åren efter upplåningens början.» Efter 10 Srs
förlopp tror jag dock, att förhållandet skall vara helt olika.
Att, såsom allmän regel, antaga, att obligationerna icke skulle
kunna uppsägas under 10 år, eller, såsom Herr Wallenberg
föreslagit, icke under 10 år från obligationernas dato, anser
jag vara både orätt och olämpligt. Det afsedda ändamålet,
att nemligen bereda säkerhet emot obligationernas uppsäg¬
ning, vinnes lika väl, om denna tid för en obligation blifver
10 år, för en annan 9'/2, ja till och med, om tiden blifver
endast 9 år. Skillnaden emellan 1, '/, och '/4 år är icke
af någon betydenhet, och det kan icke vara lämpligt, att
utsätta Riksgälds-Contoiret för alla de ledsamheter, som
kunde blifva följden deraf, att uppsägningstiden skulle be¬
räknas från obligationernas dato, om någon olikhet deruti
skulle förefinnas, utan borde samma tid gälla åtminstone för
alla obligationer af samma serie, .lag anhåller om bifall.
Herr Indebetou: .lag har begärt ordet, för att fästa
uppmärksamheten derpå, att det blifver alldeles detsamma,
om uppsägningstiden räknas från upplåningens början, eller
från obligationernas dato. Hittills har det nemligen tillgått
så, alt obligationer, utgifna t. ex. af en Hypotheks-förening,
plägat dateras för samma dag, ehuru da utlemnats på olika
tider; och man kari icke gerna förutsätta, att det skall tillgå
annorlunda med de obligationer, som Riksgälds-Contoiret
kommer att utgifva, ty, om de skulle dateras på olika tider,
blef derigenom låneoperationen alltför invecklad. Saken blir der¬
emot mycket enkel, om man vid obligationernas utlemnande
afskiljer ränfecouponerna för den tid, som förlupit från upp¬
låningens början, intilldess obligationerna utgifvas. Anmärk¬
ningen är för öfrigt icke af någon vigt och kan ej föranleda
återremiss af 3:dje mom.
Herr Wallenberg: Det synes, såsom hade jag blifvit
särdeles missförstådd, då något afseende icke fästals vid den
af mig framställda anmärkning. 5:dje mom. innehåller: »Till
en början och under en tid af 10 år, räknad från upplånin¬
gens begynnelse, vill dock Staten afstå från begagnandet af
Den 20 September.
751
sin uppsägningsrätt.» Jag har fattat meningen af delta stad¬
gande sådan, alt allt, hvad Staten kunde komma att upplåna,
icke skulle under 10 år, räknad från upplåningsdagen, få
uppsägas. Skulle deremot hvarje lån kunna efter 10 års
förlopp, från det upplåningen tagit sin början, uppsägas, då
vöre icke något fondsystem beträdt. Om t. ex,, på grund
af denna lag, Rikets Ständer nu beslutade, att upptaga ett lån
af 5 millioner R:dr, och upplåningen detta år toge sin bör¬
jan, skulle, efter åtskilliga talares förmenande, hela detta lån
kunna 10 år härefter till betalning uppsägas. Om Rikets
Ständer vid nästa Riksdag beslutade upptagandet af ett yt¬
terligare lån af 10 millioner R:dr, skulle väl då liden för
upplåningens början räknas från denna Riksdag? Jag anser
det således vara tydligt och klart, alt den tid, inom hvilken
uppsägning icke får-ega rum, skall räknas från obligationer¬
nas dato, och antagandet af en sådan åsigt skulle ock leda
till enkelhet i bokföringen.
Herr Schwan: Innan jag vill besvara Flerr Wallenberg,
vill jag erinra, huru förfarandet är med de lån, som af Hy-
potheks-föreningar upptagas. Jag vet en Hypotheks-förening,
som gjort 2:ne lån, med en mellantid af 5 år. Obligationer¬
nas utlottning fortgår under 40 år, och med beräkning af 5
proc. årlig utbetalning, hvaraf 4 proc. beräknas, såsom egent¬
lig ränta, och 1 proc., såsom afbetalning å primitiva capitalet,
och blifver lånet sålunda amorteradt på circa 40 år. Det
tillgår sålunda, att år 1855, då det första lånet upptogs, da¬
terades alla obligationerna för en viss dag, utan afseende
derå, huruvida lånet då utgick i sin helhet, eller endast till
någon del. Meningen kan icke vara någon annan, än att,
om Riksgälds-Contoiet år 1856 skulle, på sätt Herr Wallen¬
berg förutsatt, upplåna 5 millioner R:dr, skulle Riksgälds-
Contoiret nämnde år på viss dag hafva tillverkade och till¬
handahålla allmänheten obligationer, som successive utgåfvos
under år 1856 och följande år. Meningen kan naturligtvis
icke vara, att för hvar och en, som i Riksgälds-Contoiret
insatte penningar mot erhållande af obligationer, dessa skulle
erhålla olika data; ty man bör tänka på, att Riksgälds-Con-
toirets ställning kunde blifva sådan, att det aldrig komme
att begagna sin uppsägningsrätt. Om Riksgälds-Contoiret gör
ett lån på 5 millioner, och icke uppsäger några obligationer
till betalning, men Ständerna anvisa 1 proc. till amortering,
så bör man kunna veta, att detta lån på omkring 40'/2 år
är amorteradt. Kommer Riksgälds-Contoiret att t. ex. år
732
Den 20 September.
1837 upptaga ett nytt län, bör det naturligtvis tillgå pä
samma sätt, och den obligationsinnehafvare, som ej gör sig
närmare reda för förhållandet, än att han tror, det uppsäg¬
ning af obligationen icke kan ske inom 10 år från annan
dag, än den han i Riksgälds-Contoiret emottagit densamma,
värdar i sanning illa sitt interesse. Derföre anser jag re-
dactionen af detta mom. vara riktig och den enda möjliga.
Skulle man följa Herr Wallenbergs åsigt, kunde tusendetals
obligationer komma att erhålla olika data, och då hemställer
jag, huru Riksgälds-Contoiret skulle kunna hålla reda på lå¬
nen, enär den, som inköpt en obligation den 13 Mars, skulle
tillgodonjuta olika uppsägningstid emot den, som tillhandlat
sig en obligation den 13 April samma år. Jag anser der¬
före det föreslagna stadgandet hvarken innebära någon olag¬
lighet, eller vara stridande emot coutumen i andra länder,
hvarföre jag bifaller detsamma.
Herr Indebetou: Jag har samma erfarenhet, som Herr
Schwan, af Hypotheks-föreningars låneoperationer, men jag
har begärt ordet, för att svara på en af Herr Wallenberg
framställd anmärkning. Han har nemligen trott, att någon
förvillelse kunde uppstå, om lån upptagas på olika tider;
men det är naturligt, att föreskriften i 3:dje moni. måste
gälla för hvarje särskild serie af obligationer. besluta
Rikets Ständer vid innevarande Riksdag att upptaga ett lån,
så tillhöra de obligationer, som, i anledning deraf, komma
att utfärdas, första serien. Skulle Rikets näst sammanträ¬
dande Ständer äfven besluta att upptaga ett annat lån, så
blifver detta en annan serie af obligationer, o. s. v. I likhet
med Herr Schwan, finnér jag redactionen vara fullt tydlig
och riktig, och, ehuru ett tillägg, i den syftning Herr Wal¬
lenberg föreslagit, möjligen kunde i momentet införas, så
finnér jag det dock vara alldeles öfverflödigt. Jag anhåller
derföre om proposition på bifall till momentet, sådant, det
befinnes i betänkandet.
Herr Ekenman: Jag skiljer mig från de af Herrar
Schwan och Indebetou yttrade meningar. Äfven jag bar, i
likhet med Herr Schwan, någon erfarenhet om amorterings¬
lån, och jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att
dessa lån vanligen upptagas i vissa serier. Det är påtagligt,
att den lag, hvarom nu discuteras, skulle, om densamma
godkändes, blifva gällande för fondsystem i allmänhet. Om
man nu förutsatte, att Rikets Ständer beslutade att upptaga
ett lån på 5 millioner och vid nästa Riksdag likaledes fattade
Den 20 September.
733
beslut om upptagande af ett lån å 3 millioner, så skulle, i
händelse 3:dje momentet antages, uppsägningsfriheten af 10
år gälla blott för dem, som innehade obligationer af första
serien, men icke för de andra, hvilka voro tillförsäkrade,
att uppsägning icke inom 7 år kunde ega rum. Om man
är ense om en sådan mening, då är momentet ock rätt
redigeradt. I annat fall måste man utesluta orden: »till en
början»; och då är stadgandet alltid tillämpligt.
Det är gifvet, att hvarje serie af obligationer erhåller
sitt datum, och derföre uppkommer ingen olikhet i rättighe¬
ter och förmåner, antingen obligationerna säljas under ett
eller flera år. Såsom anmärkt blifvit, skulle, i händelse
Riksgälds-Contoiret icke på eo gång finge sälja obligationer
af samma serie, vid försäljning deraf endast behöfva iaktta¬
gas, att räntecouponer, motsvarande tiden från upplåningens
början till obligationens försäljning, afklippas, utan att någon
ränta för desamma erlades. Således är här blott frågan
om hvad man verkligen vill. Vill man blott, att köpare af
första seriens obligationer skola vara frie från att få obli¬
gationerna uppsagda under 10 år, då är redactionen af
momentet riktig. Vill man åter, att hvarje gång en serie
af obligationer utlemnas, 10 års uppsägningsfrihet skall ega
rum, då är det klart, att orden: »till en början» böra för¬
svinna. Jag anhåller således antingen om återremiss, eller
ock att momentet måtfe antagas, med uteslutande af de
utaf mig anmärkta orden: »till en början.»
Herr Wallenberg: Jag är van att alltid nöja mig med
litet; och då jag funnit, att det af mig framlagda förslag
mött motstånd af personer, som likväl vilja samma sak,
som jag, är det icke min mening, att fästa mig vid ord-
ställningen, endast densamma blifver så tydlig, att den af
en hvar kan begripas. Om man derföre, såsom Herr
Ekenman föreslagit, ur momentet utesluter orden: »till en
början», och derjemte tillägger ordet: »hvarje» framför orden
»upplåningens begynnelse etc.», är jag med momentet fullt
belåten.
Herr Schwan: Lika litet som jag tror, att vi kunna
binda händerna på Rikets näst sammankommande Ständer,
lika litet tror jag, att dessa Ständers möjligen blifvande
beslut nu bör inverka på vårt beslut. Det skulle i sanning
vara besynnerligt, och jag kan ej eller tänka mig det, att i
dessa obligationer icke skulle blifva inryckta vilkoren för
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1853—1854. \ . 18
754
Den 20 September.
desamma, och följaktligen, bland annat, hvad 5:dje momentet
stadgar. Dessa obligationer borde innehålla, utom capital*
beloppet, räntan och tiden för densammas erläggande, jemväl
samma förbehåll, som finnas intagne i 3:dje momentet. Om
allt delta kommer ait i obligationen inryckas, anser jag en
innehafvare deraf icke ega andra rättigheter, än som finnas
i obligationerna uttryckta, och icke kunna, med åberopande
af 3:dje momentet, söka att tillvinna sig andra rättigheter,
än i sjelfva documentet finnas utsatta. Det är naturligt, att
för hvarje serie af obligationer skola årtalen och data blifva
olika, äfvensom att uti dem icke böra inflyta orden: »lill
en början». Detta Betänkande afser endast de lån, som nu¬
varande Rikets Ständer kunna gä alt besluta, men icke de
lån, som vid nästa eller kommande Riksdagar kunna blifva
beslutade. Derföre tror jag, det orden: »till en början» icke
kunna medföra någon skada, äfven om de ock icke äro af
någon nytta. Jag är visserligen icke emot, att dessa ord
borttagas, synnerligast om de tagas bort jemväl i de Irenne
andra Stånden; men då delta icke är sannolikt, utan jag
tror, att momentet blifver, olörändradt, af dem antaget, anser
jag det ock vara bäst, att vi förfara på samma sätt.
Herr Stolpe: Den här förda discussionen öfverlygar
mig, att man icke strider om sak, utan om ord. Herr
Wallenberg har önskat, att terminus a quo borde beräknas
från obligationernas data, och icke ifrån upplåningens början,
hvaremot andra talare visat, att beräkningen blefve den¬
samma, äfven om den af Herr Wallenberg föreslagna re-
dactioneu godkändes. Under dessa förhållanden, är här icke
fråga 0111 något annat, än om bästa uttrycket för återgif-
vande af samma tanke, hvarom alla 1111 äro ense. Till följd
deraf, hemställer jag, huruvida vinsten af denna redactions-
förändring motväger skadan af en alltför långt uttänjd dis-
cussion. Om den ena § efter den andra för intet vigt/gare
ändamål återremitteras, och återremissen fördröjes af upp¬
sättning och utskrifning af Protocollerne öfver dessa ordstri¬
der, är det icke omöjligt, att Riksdags-trumpeten kan helt
oförmodadt göra slut på alltsammans. Jag anhåller derföre,
att] momentet måtte antagas, sådant det är,- eller, om en
redactions-förändring anses behöflig. Ståndet då måtte när¬
mare angifva sina tankar, hvarjemte jag hemställer, huruvida
ej, i sådan händelse, denna discussion kunde ur Proto-
collet utgå.
Den 20 September.
Herr Indebetou: Om det vöre meningen, alt nu lag¬
stifta för kommande- Ständer, då skulle jag ingå på Herr
Wallenbergs förslag; men kommande Ständer lära nog lag¬
stifta för sig sjelfva. Derföre lärer denna lag troligen komma
att gälla endast för den upplåning, hvarom vi under inne¬
varande Riksdag kunna besluta. Om således ordalagen
skulle häntyda blott på första serien af obligationer, så vore
detta ganska riktigt; ty de, som komma att besluta om
nästa serie af obligationer, lära nog föreskrifva vilkoren för
desamma. I öfrigt vill jag, på de skäl, Herr Stolpe anfört,
icke längre utspinna discussionen, utan anhåller om propo¬
sition på bifall.
Vice Talmannen, Herr Brinck: Jag är förekommen af
den siste värde talaren, men för att häfva de scrupler, som,
i afseende å detta moment, hos ätskillige talare uppstått,
har jag velat uttrycka mina tankar, angående obligationernas
lydelse. Jag föreställer mig, att desamma skulle blifva
betalbara till innehafvaren och lyda å en viss summa, jemte
derå löpande 4'/, procent ränta, samt å låntagarens sida
vara uppsägbara efter iO år och C månader, men onppsägbara
3 långifvarnes sida. Obligationerna skulle naturligtvis dateras
för en och samma dag, men utgifvas successive. Anmälde
sig någon köpare af obligationer sex månader, efter det
utgifningen deraf börjat, vore det klart, att en räntecoupon
då ock, innan obligationen utlemnades, skulle tagas bort.
Om Rikets Ständer sedermera bemyndigade Riksgälds-Contoiret
att upptaga ett ytterligare lån, då kommer naturligtvis en
ny serie af obligationer att utgifvas, hvilka erhölfo nytt
datum. Under sådana förhållanden, inser jag icke någon
våda vara förenad med att bifalla 3:dje momentet, utan an¬
håller om proposition derå.
Discussionen ansågs slutad, och 3:dje momentet uti
Stats-Utskoitets Utlåtande, M 272, godkändes.
4:de punkten.
Herr Falhem: Med anledning af den af mig förut
framställda anmärkning emot Sfats-Utskottets förslag uti
äkde och 5:te punkterna, och mitt yrkande, att Riksgälds-
Contoiret måtte vara berättigadt att upplåna penningar emot
■* procent ränta, äfvensom emot capital-rabatt, anhåller jag,
att rättelse i berörde hänseende måtte ega rum, i följd
hvaraf jag ock yrkar, att 5:te momentet målte ur försla¬
get utgå.
Den 20 September.
Vice Talmannen, Herr Brinck: Innan discussionen vi¬
dare fortgår, hemställer jag, om densamma icke bör omfatta
både 4:de och 5:te §,§, såsom egande nära sammanhang
med hvarandra, då uii den ena talas om ränta, och uti den
andra, huruvida capital-rabatt får ega rum.
Efter det Ståndet, på framställning af Herr Talmannen,
ansett, det 4:de och S:te momenten icke borde i ett sam¬
manhang föredragas och behandlas, yttrade sig Herr Stolpe:
Äfven jag anser, att 4:de och 5:te momenten stå med hvar¬
andra i oskiljaktigt sammanhang. Det är nemligen klart
att, om capital-rabatt blifver förnekad, Riksgälds-Contoiret
icke kan tillvägabringa något lån, med mindre, än att räntan
höjes utöfver 4 procent. Deremot anser jag, att 4 procent
ränta kan vara tillräcklig, om capital-rabatt medgifves. Då
det sökta ändamålet endast kan vinnas medelst antingen
en förhöjd ränta, eller medgifvande af capital-rabatt, förenar
jag mig med Herr Falhem uti yrkande, att 4:de och 5:te
momenten behandlas på en gång.
Herr Schwan: Jag är af olika tankar med så väl Herr
Falhem, som Herr Stolpe, och kan icke dela deras åsigt om
nödvändigheten att afhandla 4:de och 5:te momenten i ett
sammanhang. Jag anser för en stor lycka, om det ifråga¬
satta lånet kan upptagas i Sverige, och jag anser då, att 4
procent ränta är den lägsta, emot hvilken lån kunna upp¬
tagas för en längre tid. Att Riksgälds-Contoiret, såsom
nyligen skett, upplånar penningar mot 3 procent, finner jag
icke vara passande för Riksgälds-Contoiret, om ock andra
corporationer må anse det för sig tillständigt, så vida nemi.
dessa lån icke skola svara mot skattkammare-obligationer,
hvilkas första föremål är att vinna tid, till dess skatterna hinna
ingå, och hvarigenom man anticiperar på ett kommande år.
Uti ingressen till Betänkandet talar Utskottet ock om »/a
delte flottanle». Om man först behandlar räntefoten, ligger
deri icke något ondt, så vida man icke anser möjligt och
lämpligare, att bestämma en lägre ränta och medgifva
capital-rabatt. Denna åsigt strider dock mot så väl Rikets
Ständers, som Stats-Utskottets, och det är derföre icke värdi
att derom orda. Stats-Utskottet har emedlertid, såsom det
mig synes, orätt uppfattat och beräknat olägenheterna och
fördelarne af en lägre ränta och capital-rabatt. Det är
dock ett factum, att det är mera fördelaktigt, alt t. ex.
emot 3 procent ränta erhålla 85 procent af det betingade
lånet, än att erhålla detsamma i sin helhet och betala 4
Den 20 September.
757
procent. Om Spoles räkning ännu håller streck, så står
delta factum fast; men då det strider emot den allmänna
äsigten, och jag derföre icke kan hysa något hopp att
genomdrifva min enskilda åsigt, återstår icke något annat,
än att blindt bifalla 4:de momentet.
Herr Gråå: Då 4:de momentet handlar om räntefoten,
men det 5:te derom, att capital-rabatt icke må ega rum,
synes Herr Falhem nu, likasom förut på förmiddagen, hafva
för tidigt framställt sin anmärkning. Hvad räntefoten be¬
träffar, har Stats-Utskottet, såsom mig synes, i motiverna
till Betänkandet framlagt tillfredsställande skäl för sitt förslag
att räntan icke bör bestämmas högre, än till 4 procent.
Något lägre räntebelopp torde icke eller under nuvarande
förhållanden kunna komma i fråga. Jag anser 4:de mom.
vara så redigeradt, att det bör antagas, och anhåller derföre
om proposition på bifall.
Herr Stolpe: Mig synes, som innefattade 4:de och 5:te
momenten frågor af lika natur, nemligen om lånevilkoren;
ty frågan om capital-rabatt är endast en fråga om ränta
under annan form. Ju lägre räntefoten sättes, desto star¬
kare framträder nödvändigheten af rabatt å capitalet, och
tvärtom. Är Statens credit så stark, att lån kunna erhållas
mot 4 procent ränta utan capital-rabatt, så mycket bättre,
men dessa beståndsdelar i lånevilkoren äro emedlertid tvänne
factorer, som böra mot hvarandra afvägas. Då jag emedlertid
betviflar, att ställningen är så lycklig, och meningarne kunna
vara delade, om hvilket är statsnyttigare att gå långifvarens
anspråk till mötes på den ena eller andra vägen, genom
högre ränta eller afdrag å capitalet, så bör tillfälle lemnäs
dessa meningar att framstå till jemnförelsc med hvarandra,
innan något beslut i frågan fattas, och det är derföre, som
jag anser, att man icke bör besluta om 4:de momentet,
innan det 5:te jemväl blifvit föredraget.
Herr Falhem: Jemte det jag förnyar min förut gjorda
hemställan, i afseende å redactionen af 4:de och 5:te morn.,
vill jag, i anledning af Herr Grääs förnyade erinran, att jag
i otid framkommit med berörde anmärkning, blott förklara,
att det är i många hänseenden bättre, att anmärkning blifvit
gjord i tid, än för sent.
Herr Rydin: För min del, anser jag det vara bättre
att man betalar en högre ränta, än 4 procent, än att räntan
fastställes till 4 procent och capital-rabatt medgifves. Jag
kan åtminstone icke ingå på den åsigt, att man t. ex. skall
758
Den 20 September.
gifva 4 procent ränta, och icke erhålla mera, än 90 procent
af det betingade lånet, men, det oaktadt, nödgas återbetala
detsamma fullt. Svenska Staten är icke så misstrodd, att
en dylik åtgärd behöfver vidtagas. England har för närva¬
rande en statsskuld af omkring 800 millioner pund, men
deraf har England icke någonsin uppburit 270 millioner.
Likväl måste ränta å fulla beloppet betalas, äfvensom capi-
talet i sin helhet liqvideras. Bör väl ett sådant förfarande
hos oss antagas, och hvad innebär det väl annat, än ett
understucket spel, att nemligen betala, hvad man aldrig fått.
Om räntan bestämmes till 4 procent och man då erhåller
af t. ex. 400 R:dr endast 90, så medgifver jag väl, att
räntaD är låg, men man måste dock slutligen betala 10
B:dr, som aldrig erhållits. Andra Stater må för öfrigt gå
tillväga, huru som helst, men vi föra ett rent spel och
tillåta icke några krumbugler och afvägar. Vårt land är
icke, jag upprepar det ännu en gång, så misscrediteradt, att
capital-rabatt är nödvändig; och jag önskar derföre, att Stän¬
derna icke ingå på något sådant förslag. Börjar man en
gång att beträda denna bana, så kommer man in på ett
bedrägeri-system, som ovilkorlig! skall lända landet till
skada. Jag önskar följaktligen, att räntan hellre bestämmes
till 4'/2 procent, än att capital-rabatt medgifves.
Herr Henschen: I föregående moment har Utskottet
till långifvarens fördel föreslagit, att Staten skulle under cn
tid af 10 år, räknadt från upplåningens begynnelse, afstå
från begagnandet af sin uppsägningsrätt af obligationerna.
Nu har, såsom man vet, Riksgälds-Contoiret kunnat på kor¬
tare tid, hvilket alltid måste vara sämre för längifvaren,
upptaga lån emot endast 3 procent. Enligt Utskottets
förslag, skulle långifvare» komma att erhålla 4 procent och
vara tillförsäkrad, att lånet icke under 10 år uppsades,
hvarförutan här blifvit yrkadt, att capital-rabatt skulle med-
gifvas. Detta innefattar således tre olika saker, hvilka alla
skulle blifva till förmån för långivaren. Jag yrkar derförp,
att 4:de och 5:le momenten mätte på en gång till behand¬
ling företagas; och anser att den. som derpå icke vill ingå,
har sina egna planer i afseende å 5:te momentet. Om räntan
fastställes (ill 4 procent och långifvaren tillförsäkras, att
länet icke under 10 år till betalning uppsäges, förklarar jag,
det jag icke kommer att rösta för någon capital-rabatt.
Herr Warn: Jag har begärt ordet i anledning af Herr
Rydins yttrande, att man icke forde rent spel, ifall capital-
Den 20 September.
739
rabatt medgåfves. Jag tror icke, att man bör vara utsatt
för en dylik beskyllning, då man öppet säger, huru man
ämnar förfara. En Stats-obligation är icke detsamma, som
en revers, innehållande förbindelse att, efter viss tids för¬
lopp, återbetala ett erhållet capital, tillika med årlig ränta
derå, efter viss procent, utan en Stats-obligation är en för¬
bindelse att årligen betala en viss mindre summa, till dess
man finner för godt att på en gång betala en större summa
emot obligationens återbekommande, och dess värde är der¬
före icke blott beroende af dessa summors förhållande till
hvarandra och till den allmänna räntefoten, utan äfven af
den utsigt, som förefinnes, för den större summans betalande
inom en mer eller mindre aflägsen period; och då de vilkor,,
under hvilka en Stats-obligation utgifves, äro fullkomligt
väl kända, och dess pris blir genom allmän competition
bestämdt, så kan man, ehvad förhållandet än må blifva
emellan den summa, som ertiålies för obligationen, och den,
som uti densamma förskrifves för dess återbekommande,
icke med något sken af sanning säga, att rent spel icke
vid utgifvandet iakttagits. Högre ränta utan capital-rabatt
och lägre ränta med capital-rabatt äro i sig sjelfva likailtiga
bestämmelser, och fördelen af det ena eller andra beroende
af den tidpunkt, då lånet återbetalas, så att alltid en tid¬
punkt skall finnas, vid hvilken det varit likgiltigt, huru
man i detta afseende förfarit. Om Herr Rydin beräknat
ränta på ränta å de årliga betalningarne, till dess capitalet
blifvit återbetaldt, så skulle han funnit detta och kominit
till olika resullater emot hvad han nu gjort. Om man al¬
sätter 5 procent årligen, för att betala 4 procent ränta, och
använder öfverskottet till amortering å ett erhållet capital;
eller i dess ställe endast betalar en läsre ränta, men der¬
emot medgifver corresponderande rabatt å det betingade
capitalet, så komma dessa olika förhållanden alt efter nåset
öfver 41 års förlopp utjemnas. Om man t. ex. lånar 100
R:dr och sammanräknar ränta och capital-afhetalning under
42 år, och, å andra sidan, beräknar lägre ränta, man der¬
emot erhåller en mindre del af capitalet, hvilket, då inlös¬
ning skall verkställas, måste till fullo återbetalas, så kommer
man till precist samma resultat. Hvad den olika fördelen af
de olika lånesystemerna angår, så tror jag, att det ena sy¬
stemet kan vara lika så godt, som det andra. Men då man
bjuder ut ett lån, så mäste man, för att kunna erhålla det¬
samma på billiga vilkor, taga i betraktande, hvilke i v,.ra,
760
Den 20 September.
som passar bäst för köparen, d. v. s. hvilken sorls obliga¬
tioner långifvaren föredrager. Förhällandet härutinnan är
mycket olika. Om man hastigt är i behof af penningar,
och följaktligen vänder sig till en capitalist, så föredrager
han, att forskrifningen ställes på ett högre belopp emot en
lägre ränta; ty obligationerna kunna stiga och capitalisterna
derigenom förtjena i fonderna. Om man deremot icke är
angelägen, vid hvad tid man kan få in ett betingadt lån, sä
gifver man ut mindre obligationer och bereder derigenom
tillfälle till teckning för de mindre capitalisterna, hvilka icke
äro hugade att kasta sig in uti något börsspel, och derföre
föredraga, att betala obligationernas fulla belopp, men åtnjuta
en flög ränta. Dylika obligationer hafva mera chance att
kunna bibehålla sitt värde; och, om man vill afyttra dem,
kan man lättare återfå, hvad obligationerna kostat. För min
del, är jag böjd, att, i fråga om såväl ränta, som capital-
rabatt, lemna fria händer å dem, som skola uppnegociera
länet; ty, om det visar sig, att publiken önskar en hög
ränta, så bör en sådan gifvas, hvaremot, om publiken finner
det fördelaktigare att erhålla en låg ränta för sina penningar,
emot capilal-rabatt, en sådan då bör beviljas. Ur theorelisk
synpunkt skulle jag således vilja lemna fria händer; men,
med afseende på organisationen af Riksgälds-Contoiret, hvilket
s'yres, efter ett visst på förhand skrifve! reglemente, af
,:ne Fullmäktige från hvarje Stånd, och följaktligen är ovant
att röra sig med en sådan frihet, sorn vore nödvändig, anser
jag mig icke kunna lemna dem fullkomligt utan all föreskrift
i ett sådant fall, som detta.
En omständighet, som likväl äfven bör tagas i betrak¬
tande, är det inflytande, som räntans fastställande utöfvar
på den allmänna penningerörelsen i landet; ty om Rikets
Ständer fastställa en hög ränta, skall detta leda derhän, att
räntan i allmänhet har en teridence alt stiga. Då vi komma
till 5:te morn., instämmer jag gerna med dein, som anse,
att, om det är omöjligt lör Riksgälds-Contoiret att upptaga
de lån, som Rikets Ständer komma att besluta, då bör
capital-rabatt medgifvas. Jag anhåller om bifall till 4;de
momentet.
Herr Nygren: Med anledning af hvad Herr Wiern anfört,
får jag förklara, det jag, för min del, antager 4:de morn.,
men anser att S:te mom. bör återremitteras, pä det alt
capital-rabatt må blifva medgifven. Räst vore, alt, på sätt
Herr IVarn yttrat, lemna i antan fri och låta densamma bero
Den 20 September.
76f
på omständigheterna.. Om 4:de momentet antages, och det
5:te momentet deremot återremitteras, ligger således deruti
ett hinder att uti samma proposition upptaga båda dessa
momenter.
Herr Björck: Hvad detta moment angår, så är jag
fiirekommen af Herr Waern och anser, att det skall leda
till olägenhet, att på en gång behandla frågorna om ränte¬
foten och capital-rabatt. I allmänhet tror jag, att Rikets
Ständer gå för långt i reglementerande så väl för Riksgälds-
Contoiret, som för Rikets Ständers Bank.
Af Herr Waern är det ådagalagdt, att, om vi vilja upp¬
taga de ifrågasatta lånen inom landet, då bör man, i afseende
å ränta och capital-rabatt, rätta sig efter omständigheterna.
Bäst och riktigast är det i sanning att lemna räntefoten
fullkomligt fri. Bestämmes räntan för hög, skall räntan i
allmänhet visa en tendence alt hoja sig; och bäst vore att
öfverlemna denna fråga till Fullmäktige i Riksgälds-Contoiret,
som egde att efter omständigheterna förfara.
Man har anmärkt, att del förslag, som nu discuteras,
icke skulle komma att gälla för framtiden. På förmiddagen
har jag sökt att komma under fund med rälta förhållandet
härutinnan, men jag förbisåg då, att Stats-Utskottet sjelft uti
7;de momentet härpå lemnat svar, enligt hvilket de före¬
slagna stadganderna skulle komma att afse jemväl framtida
fondsystem. Med anledning häraf, beklagar jag, att 2:dra
momentet icke blifvit af Ståndet grundligare behandladt och
närmare granskadt. Emedlertid antager jag, att de före¬
slagna bestämmelserna afse ett fondsystem för framtiden;
och yrkar, att räntefoten ej måtte blifva bestämd.
Herr Ekenman: Jag förenar mig med Herr Waern alt
man bör lemna, äfven i afseende å räntan, fria händer åt de
personer, hvilka få sig uppdraget att uppnegociera de lån,
som kunna ifrågakomma, men jag finner icke något hinder
att behandla 4:de och 5:te momenten i ett sammanhang.
För att förekomma de farhågor för fondsystemet, som utan
tvifvel inom landet skola uppstå, tror jag dock, att det är
nödvändigt, att Rikets Ständer stipulera räntan, ty, om mai»
bestämmer densamma högre, än 4 procent, skall denna be¬
stämmelse föranleda, att penningar dragas från den allmänna
rörelsen och näringar, samt användas till uppköp af obliga¬
tioner. Jag tror derföre, alt Stats-Utskottet bandlat ganska
visliga, då Utskottet, i afseende å räntan, fattat ett bestämdt
762
Den 20 September.
beslut, äfvensom i alt fastställa densamma till 4 procent, ty,
i fall räntan bestämdes lägre, skulle detta motverka ända¬
målet.
Till en föregående talare, som ansett, att 4 procents
ränta vore för hög, vill jag göra några erinringar. Till en
början är amorteringstiden bestämd för 40 år, och under
hela denna tid blifver samma ränta gällande, och för det
andra kan långifvaren icke uppsäga obligationerna till betal¬
ning. Helt annorlunda vore det, om långifvarne hade upp-
sägningsrätt. De kunde nemligen då trygga sig för en möj¬
ligen blifvande förlust. Då räntan nu blifvit föreslagen till
4 proc., synes det mig, såsom borde capitalrabatt medgifvas,
i fall omständigheterna så fordrade, och då obligationerna
ock skulle af Hiksgälds-Gontoiret kunna försäljas. Jag an¬
håller om bifall å 4:de momentet och att särskilda propo¬
sitioner måtte framställas å 4:de och 5:te momenten.
Herr Wallenberg: Frågan om (öredragningssättet ar,
så vidt jag kan påminna mig, redan afgjord; hvarföre det
icke lönar mödan att derom vidare orda.
Hvad 4:de momentet åter angår, så anser jag de der¬
uti intagna bestämmelser vara de bästa i hela förslaget,
nemligen att en enda räntefot skulle finnas och räntan er¬
läggas hvarje halft år. Denna bestämmelse är alldeles ound¬
gängligen nödvändig, om det skall blifva sannolikt, att ett
inhemskt fondsystem kan komma till stånd. Dessutom blir
det allt svårare och svårare för de mindre räntetagarne, så¬
som enkor och barn, att kunna emot tillförlitlig säkerhet
placera sina penningar, och det vore derföre bra, om det så
ordnades, att dessa penningar kunde ingå i Statsverkets cas¬
sör; hvilket utgör ett ytterligare skäl, på grund hvaraf jag
anser, att 4:de momentet bör bifallas.
Herr Ekholm: Det fägnar mig särdeles att, vid min
återkomst till Riksdagen, finna hos detta Stånd samma rike¬
dom på tankar och ord, som förut varit förhållandet. Så¬
som bevis derpå, att äfven jag icke saknar helsa dertill, vill
jag ock skatta något till Protocollet, men då alla hufvudsak-
liga skäl både mot och med finnas i Betänkandet och de
dervid fogade reservationer intagna, inskränker jag mig lill
att instämma med dem, som begärt bifall å 4:de momentet.
Herr Stolpe: Jag har yrkat, alt 4:de och S:te momen¬
ten borde behandlas i ett sammanhang, men denna fram¬
ställning har rönt ett temligen allmänt motstånd, Iimedler-
tid hafva nästan alla talare, som i denna discussion deltagit,
Den 20 September.
765
äfven de, som motsatt sig min framställning, behandlat begge
dessa ämnen. Då man således de facto kommit in på den
föredragningsordning, jag ansett vara den enda lämpliga, fin¬
ner jag mig kunna afstå från den af mig yrkade proposition
om dessa momenters samtidiga behandling.
Herr Falhem: Jag instämmer med Herr Stolpe och
beklagar Herrar Schwan och Wcern, om S § blifver bifallen.
Afven jag afstår nu från att yrka 4:de och S:te momentens
behandling i ett sammanhang.
Discussionen ansågs slutad, och Stats-Utskottets tillstyr¬
kan uti 4:de momentet af dess Betänkande, JYs 272, god¬
kändes.
5:te punkten.
Herr Wijk: Denna punkt, hvars i Betänkandet intagna
lydelse tillkommit blott med en rösts pluralitet, har gruudats
endast på det skäl, att man ej vågat hoppas, det Utskottets
förslag i öfrigt skulle varda antaget, derest capitalrabatt
medgåfves. Utskottet har dock i motiverna till Betänkandet
förordat en sådan rabatt, och det synes mig derföre besyn¬
nerligt, att Utskottet i sjelfva förslaget frångått den princip,
som det förut i Betänkandet uttalat. Det är en gammal re¬
gel, att, om man vill saken, måste man vilja medlen, och,
för min del, tror jag, att, om man vill begagna sig af fond¬
systemet, måste man medgifva capitalrabatt, eljest kommer
försöket utan tvifvel att misslyckas. Jag inskränker mig i
öfrigt att fästa uppmärksamheten på den vid Betänkandet
fogade reservation af Herr Landshöfdingen von Troil och
till dess deri framställda förslag, att utbyta Utskottets 5:te
punkt emot en så lydande: »Vid upplåning mot Riksgälds-
Contoirets ouppsägbara obligationer, bör, så vidt möjligt är,
hela det belopp, hvarå obligationerna lyda, af långifvarne er¬
läggas. Kan lån på sådant vilkor icke upptagas, må dock
capital-rabalt medgifvas, hvilken Rikets Ständers Fullmäktige
i Riksgälds-Contoiret ega, att, efter sig företeende omstän¬
digheter, bestämma». För min del, anser jag detta vara ett
godt förslag, och dess antagande böra lända till sakens fram¬
gång, men vill ej upptaga tiden med vidare utvecklande af
skälen härför, utan inskränker mig till att, sedan jag påpe¬
kat, hvad som borde sättas i stället för Utskottets 5:le
punkt, hos Herr Talmannen anhålla om proposition på hvad
jag sålunda föreslagit.
Herrar Ekholm, Ekenman, Hasselrot, m. fl. af Ståndets
Herrar Ledamöter, instämde i detta yttrande.
764
Den 20 September.
Herr Wallenberg: Icke eller jag kau gilla Utskottet*
förslag. Jag föreställer mig, att capital-rabatt snart nog
torde blifva af nöden och anser den böra medgifvas efter
iakttagande af vissa vilkor, sorn visa, att lån ej derförutan
kan erhållas. Till en början borde det stadgas, att Riks-
gälds-Gontoiret minst 6 månader före lånets upptagande borde
i allmänna tidningar tillkännagifva det belopp, hvartill teck¬
ning öppnades. Hittills har man utfärdat dylika kungörel¬
ser först vid tiden för lånets upptagande, hvaraf följden blif¬
vit, att de personer i landsorten, hvilka tilläfventyrs velat
på detta sätt placera sina penningar, ej fått tillfälle dertill.
Vidare borde iakttagas, att de, hvilka tecknat sig för belopp
intill 6,000 Ii:dr, företrädesvis fingo sina teckningar till hela
beloppen antagna, och att på de öfriga, om så behöfdes,
pro rata parte, fördelades den återstående lånesumman. En¬
dast i det fall, att lån icke efter förutnämnde tid kunde
utan capital-rabatt erhållas, skulle Fullmäktige i Riksgälds-
Conloiret ega att infordra anbud på lån mot capital-rabatt.
Genom ett dylikt förfarande vore Staten betryggad att er¬
hålla medel för jernvägsbyggnader och andra produetiva
företag. Vill man åter under inga vilkor medgifva capital-
rabatt, tjenar det till intet att anvisa medel, på grund af en
upplåning, som möjligen blir overkställbar, enär penningar ej
torde kunna på de bestämda vilkoren erhållas, hvilket blir
en vida större förlust, än den, som uppstår genom medgif¬
vande af capital-rabatt. Såsom en ytterligare brist i Ut¬
skottets förslag, måste jag anmärka, att detsamma ej inne¬
fattar tillåtelse att verkställa inbetalningarne terminvis, hvil¬
ket är oundgängligen nödigt, om tillfälle skall beredas den
mindre capitalisten att i lånen deltaga. Genom uteslutandet
af denna, numera i alla andra länder, der statslån upptagas,
af allmänheten brukliga beqvämlighet, har Utskotten tydligen
tillkännagifvit, att Staten borde, uteslutande, negociera med
bankierer och penningemäklare, hvarigenom det inhemska
uti hela fondsystemet snart bortfaller i all annan bemärkelse,
än att skulden slutligen skall med inhemska medel till capi¬
tal och ränta gäldas. På dessa skäl, anhåller jag om åter-
remiss af förevarande punkt.
Herr Retlig: Lika med de två föregående talarne, ogil¬
lar jag Utskottets framställning i denna punkt. Skulle den¬
samma vinna Rikets Ständers godkännande, vore dermed
möjligheten att begagna sig af ett fondsystem omintetgjord,
isynnerhet sorn Utskottet tillika bestämt att räntan ej får
Den 20 September.
766
beräknas högre, än till 4 procent, ehuru den i allmänna rö¬
relsen erlägges med 5 till 6 procent. Under sådana förhål¬
landen, torde väl knappt någon komma att köpa de tilläm-
nade statsobligationerna, och jag yrkar derföre på återremiss
af 5:te punkten i den syftning, att capital-rabatt må med¬
gifvas.
Herr Indebetou: Det är ej utan förundran man finner,
att, hvad Utskottet i denna punkt tillstyrkt, står i strid mot
Utskottets förut i Betänkandet gjorda framställning om nyt¬
tan af capital-rabatt. Betänkandets premisser och conclusion
stå således ej i särdeles stor harmonie med hvarandra. Ej
eller har Utskottet åt sjelfva frågan om capital-rabatt gifvit
den utredning, som synes mig hafva varit behöflig. Mången
(örskräckes för sjelfva uttrycket capital-rabatt, och det hade
derföre ej varit utan nytta, om Utskottet fästat uppmärk¬
samhet på huru stor capital-rabatt kan medgifvas, utan att
räntan kommer att öfverstiga det belopp, som i vårt land
är det allmännast gångbara. Utskottet synes mig alltså hafva
bort lemna upplysning om, till exempel, huru hög räntan
blifver, då 5 procent capital-rabatt medgifves å en 4 pro¬
cents obligation, huru stor capital-rabatt kan gifvas, om en
obligation å 4 procent nominel ränta skall jemnt svara mot
en 4'/2 procents obligation alpari, o. s. v.? I korthet vill
jag nämna, att 5 procents capital-rabatt höjer räntan å en
4 procents obligation till ungefär 4l/3 procent, 8 procents
rabatt till nära nog jemna 4‘/2 procent, 10 procents rabatt
till vidpass 42/3 procent, och 14 procents capital-rabatt till
6 procent. Först då 15 procents capital-rabatt medgifves,
blir således räntan i sjelfva verket högre, än 5 procent,
eller den ränta, som i allmänhet här i landet betalas. Jag
ber få erinra, att de zilTror, jag anfört, icke kunna vara an¬
nat, än approximativa; det verkliga resultatet kommer dock
ganska nära, hvad jag nämnt. Af de skäl, jag nu anfört,
synes det mig vara angeläget, att Utskottet fick tillfälle yt¬
terligare behandla denna del af frågan, äfvensom att taga i
öfvervägande de förslag, Herr Wallenberg framställt. Om
de sistnämnda rätteligen höra hit eller till Riksgälds-Contoi-
rels Reglemente, lemnar jag dock derhän, men jag anser
dem, i allt fall, böra tagas i öfvervägande, och anhåller om
återremiss.
Herr Henschen: Om Herr lndebetous framställning vin¬
ner understöd, har jag ej något deremot. Om åter Herr
Wijks yrkande skulle komma i fråga att af Ståndet bifal-
766
Den 20 September.
las, eger hvarje ledamot, enligt 49 § Riksdags-Ordningen,
rätt att begära förslaget på bordet till nästa Plenum. Och
då frågan rörer grunderna för Riksgälds-Contoirets styrelse
och förvaltning, anser jag den ej kunna utan återremiss af¬
göra?. Jag har dock anledning tro, att Herr Talmannen
häruti icke deiar min åsigt. För min del, anser jag 69 §
Regerings-Formen vara ett speciell lagstadgande, till följd af
hvilket ett Utskotts yttrande i der omnämnda fall ej kan
förändras, innan ärendet varit till Utskottet återförvisadt; och
jag tror således, att det nyare i 5:dje momentet af 49 §
Riksdags-Ordningen intagna allmänna stadgandet, om frågors
afgörande utan återremiss, ej är tillämpligt på Stats-Utskot-
tets Betänkanden af ifrågavarande beskaffenhet. Fördenskull
yrkar jag, att en förändring, sådan Herr Wijk föreslagit,
icke må ega rum, innan återremiss föregått.
Herr Stolpe: För ingen af Ståndets ledamöter lärer
det vara obekant, att i landsorten betalas S, och ofta nog
till och med 6 procents ränta på penningar, som utlånas
mot ganska goda säkerheter. Vid sådant förhållande före¬
faller det besynnerligt, huru Staten skulle kunna mot 4
procent erhålla lån, hvilka icke fingo af långifvaren upp¬
sägas. Jag kan derför icke betrakta den 5:te punkten an¬
norlunda, än såsom ett förklädt afslag på Kongl. Maj:ts Pro¬
position. De vackra phraserna i Betänkandets motiver ut¬
göra endast den sirap, hvaruti man inlagt det bittra medica-
mentet af ett afslag på Kongl. Maj:ts framställning i denna
fråga. Då jag afstod från yrkandet om behandling i ett
sammanhang af 4:de och S:te punkterna, delade jag Utskot¬
tets åsigt, att stadgandet om 4 procents ränta var ändamåls¬
enligt, men då det tillika är uppenbart, att ej en enda skil¬
ling skall kunna upplånas på de vilkor, Utskottet i öfrigt
föreslagit, anser jag det nödvändigt, att denna punkt åter¬
remitteras.
Herr Rinman: I.ika med Herr Wijk, anser jag anta¬
gandet af ett stadgande, sådant Herr von Troil i sin reser¬
vation föreslagit, vara lämpligast. Men jag begärde ordet,
egentligen för att anmärka, hvad Herr Henschen sedan vid¬
rört, att, då denna fråga rörer Statsregleringen, förändring i
hvad Utskottet föreslagit ej kan ske utan återremiss. Jag
hemställer derföre till Herr Wijk, om han ej skulle vilja
frånträda sitt yrkande om antagande, utan återremiss, af Herr
von Troils förslag.
Den 20 September.
767
Herr Hasselrot: Då jag instämde i Herr Wijks ytt¬
rande, afsåg jag godkännandet af Herr von Troils redaction
af denna punkt, men i öfrigt anser jag 5:te punkten böra
återremitteras.
Herr Schwan: Om våra öfverläggningar äro tråkiga,
så äro de åtminstone lärorika. En talare har sålunda upp¬
lyst oss om, huru oförståndigt Englands Styrelse burit sig
åt, då den genom sina låneoperationer förlorat 170 mil¬
lioner, eller kanske till och med 270 millioner pund st.
Då fråga är om så höga tal, håller jag icke så noga på 100
millioner, och icke den värde talaren eller. Om nu emed¬
lertid detta olycksaliga England, med afseende på sin nu¬
varande belägenhet, skulle behöfva göra ytterligare lån, är
det väl för detsamma, att det, lill följd af de intima och
vänskapliga förhållandena mellan Vestmakterna och Sverige,
kan begagna sig af tillfället att här få upplysning om de
misstag, det begått.' Skulle, med anledning deraf, England
besluta sig för att hitskicka någon person, för att inhämta
konsten att upptaga lån, och jag komme i beröring med
denne person, nog vet jag nu, till hvem jag skall visa ho¬
nom. En annan talare har sagt, att det vore omöjligt att
utan capitalrabatt upplåna en enda skilling emot 4 procents
ränta. Detta är i sanning ett besynnerligt påstående, då
Riksgälds-Gontoiret helt nyligen upplånat 600,000 R:dr emot
4 procent utan capitalrabatt, och anledningen, hvarföre icke
mera upplånades, endast var den, att ej mera behöfdes.
Med kännedom om förhållandena här i hufvudstaden och
huru olika begrepp, man här gör sig om realsäkerhet, mot
i landsorten, torde det vara ganska antagligt, att mången
är nog oförståndig att hellre lemna sina penningar lill Riks-
gälds-Contoiret emot 4 procent, än skicka dem till landsor¬
ten för att få S eller 6. Om under de 5 år, som förflyta
till nästa Riksdag, Staten skulle behöfva för produetiva än¬
damål upplåna omkring 4 eller 6 millioner Riksdaler, tror
jag ganska säkert, att de utan capital-rabatt skulle erhållas
mot 4 procents ränta. Det är besynnerligt, att man här i
landet alltid yrkar på, att vi skola gå vår egen väg. I an¬
dra länder, der man behöft upptaga lån, har man ansett
fördelaktigt att begagna sig af capital-rabatt, men deras be¬
grepp om financer äro väl, kan jag tro, ej så utvecklade,
sorn våra. Riksgälds-Contoirets Fullmäktige, hvilka det skulle
tillkomma att upptaga lånen, äro ju dessutom Rikets Stän¬
ders egne delegerade. Om det vore meningen att till Mini-
708
Den 20 September.
stören lemna fullmakt att upptaga länen, skulle jag ej un¬
dra, om man tvekade att lemna den nuvarande alltför fria
händer, utan snarare mot den ville begagna all försigtighet.
Men då Riksgälds-Contoirets Fullmäktige ej äro att betrakta,
såsom några politiska personer, synes det mig underligt, att
man vill på dem binda händerna. För min del, har jag in¬
gen brist på förtroende till deras förmåga, att jag ej skulle
vilja tillåta dem att handla med fria händer. Icke eller tror
jag, att någon annan misstänker, att de ej framför allt skulle
främja det allmänna bästa, och om vi hysa en sådan tanka
om de tre Fullmäktige, vi sjelfve tillsatt, böra vi väl ej hafva
annan tanka om dem, åt hvilka de öfriga Stånden skänkt
sitt förtroende. Icke derföre således, att jag anser någon
förändring i Utskoltets förslag i denna punkt vara af nöd¬
vändigheten påkallad för tiden till nästa Riksdag, men eme¬
dan jag anser stadgandet innebära ett misstroende till Full¬
mäktige, anhåller jag om återremiss af denna punkt, med
förklarande, alt jag anser Herr von Troils förslag lämpli¬
gare, än det Utskottet med en rösts pluralitet antagit. Jag
kan ej tänka mig möjligheten, att ej Fullmäktige, af hvilka
flere en längre tid innehaft detta uppdrag, skulle ega bättre
kännedom om penningeställnrngen både i Stockholm och
landsorten, än vi här, och då jag är öfvertygad, att de skola
iakttaga Rikets sannskyldiga nytta, inser jag ej, hvartill det
skulle gagna att onödigtvis lägga band på deras verksamhet.
Herr Rydin: Herr Schwan har med hån och öfver¬
mod bemött mitt yttrande, att England, i följd af sitt låne-
system, nödgats utbetala 270 millioner pund st., hvaraf det
ej erhållit en styfver. Jag har dock ej talat om »det olyck¬
saliga England», utan är detta Herr Schwans eget uttryck,
men säkert är dock, att minst 270 millioner förbannelser
hafva uttalats emot de Ministrar, som inledt England i detta
lånesystem. Såsom ett bevis, att man i England insett det
oriktiga i detta system, torde äfven kunna åberopas, att de
lån, England under nuvarande krig upptagit, icke gjorts mot
capital-rabatt. Om, hvad England härutinnan gjort, också
må anses såsom ett bevis om hvad, som är rätt, lemnar jag
derhän.
Medgifvandet af capital-rabatt är ej annat, än ett för¬
sök att, å ömse sidor, narra hvarandra. Det är samma för¬
hållande, som om en handlande, hvilken begärt 24 sk. skål¬
pundet för en vara, då säljaren ej vill gifva mer, än 20
sk., svarade, att han ville lemna varan för sistnämnde pris,
Den 20 September.
769
men med vilkor, att ej mera än 27 lod beräknades på skål¬
pundet. Det är blott ett ömsesidigt sjelfbedrägeri, och den
omständigheten, att man just i »det olycksaliga England»,
— ett uttryck, som jag ej från början begagnat, — upphört
att tillämpa detta system, ger styrka åt min åsigt. Jag tror
således, att den snarare förtjenar att tagas i öfvervägande,
än att hånas.
Herr Hesselgren: Då jag ej hört, att någon annan
ledamot yrkat bifall till denna punkt, får jag härmed göra
det. Jag gör det likväl icke af något misstroende emot
Fullmäktige i Riksgälds-Contoiret, utan med afseende på det
förklarande, en aktad ledamot af Ståndet afgifvit, att lian ej
anser någon svårighet böra uppstå för Staten att erhålla
nödiga medel emot 4 procents ränta. Vid sådant förhål¬
lande, inser jag ej, hvarföre man skulle sträcka förmånerna
för långifvarne längre, än behofvet kräfver.
Herr Gråå: Under en lång tidsföljd har Riksgälds-
Contoiret vid flera tillfällen upptagit betydliga lån emot 4
procents ränta, stundom till och med emot lägre. Endast
undantagsvis har högre ränta någon gång blifvit ulfäst. Lik¬
väl har aldrig svårighet uppstått för Riksgälds-Contoiret att
erhålla behöfliga medel, och icke eller nu tror jag, att hin¬
der derför skall möta, fastän capital-rabatt ej komme att
medgifvas. Häremot kan väl invändas, att vid föregående
upplåningar skulden varit å långifvarnes sida uppsägbar. Men
då man hittills ej gjort något försök med upptagande af så¬
dana lån, som nu äro i fråga, då räntan i allmänhet visat
benägenhet att falla, då derföre mången torde finna förmån¬
ligt att på nu föreslagna sätt placera sina penningar, och då,
i allt fall, hvad nu stadgas, ej vilkorligen gäller för längre
tid, än till nästa Riksdag, tror jag capital-rabatt ej böra till
en början medgifvas. Huruvida den framdeles kan linnas
nödig, derom torde ej vara behöfligt att för närvarande ingå
i något bedömande. Utan att derigenom ringaste misstro¬
ende visas emot Riksgälds-Contoirets Fullmäktige, anser jag
denna punkt kunna bifallas, och anhåller derföre om pro¬
position på antagande af Utskottets förslag.
Herr Stolpe: Då åtskillige talare, såsom skäl till bifall
af denna punkt, åberopat, att Riksgälds-Contoiret vid föregå¬
ende tillfällen upplånat medel till betydliga belopp emot 4
procents ränta, har man likväl ej fästat behörig uppmärk¬
samhet dervid, att föregående lån varit uppsägbara å långif-
Borg.-Stånd. Prof, vid Riked. 1853—1854. V# 49
770
Den 20 September.
-varnes sida, hvaremot dessa icke skulle kunna af långifvar-
ne uppsägas. Denna omständighet är likväl af stor bety¬
delse, enär den gör, att långifvarne sakna full säkerhet att
till fullo återfå de utlånta beloppen, i händelse obligationerna
skulle i penningemarknaden falla i värde. Det förefaller mig
emedlertid underligt, att de talare, som påstått svårighet ej
möta, att utan capitalrabatt upplåna medel, ändock yrkat på
återremiss. Detta synes mig visa, att nämnde talare sjelfve
betvifla Riksgälds-Contoirets förmåga att, på uppgifne vilkor,
erhålla penningar. I)S emedlertid de talare, som fört detta
språk, om de dermed haft allvar, ej behöfva frukta, att de
medel, som upplånas, skola erhållas på några för Statsver¬
ket betungande vilkor, så kunna de utan betänkande bevilja
den återremiss, jag tager mig friheten begära, i den syftning,
att Riksgälds-Contoiret, i den oförmodade händelse, att me¬
del ej utan capitalrabatt kunde erhållas, må ega rättighet
att medgifva den, på det möjligheten af hela upplånings-
operationen ej må deraf tillintetgöras.
Herr Åsbrinck: Jag hemställer om återremiss i den
syftning, att Herr von Troils förslag måtte godkännas.
Herr Henschen: Då Herr Schican upplyst, att pennin¬
gar kunna erhållas mot 4 procents ränta utan capitalrabatt,
vet jag ej, hvarföre man icke skulle antaga Utskottets för¬
slag i denna punkt, hvarå jag alltså yrkar bifall.
Herr Ekenman: Utskottet har i moliverna till Betan-
kandet antydt nödvändigheten deraf, att grunderna för upp¬
låningen genast från början äro, så vidt ske kan, bestämda
och säkra. Det oaktadt, liar Utskottet i S:te punkten före¬
slagit, att capitalrabatt ej till en början skulle medgifvas å
medel, som intill nästa Riksdag kunde komma att upplånas.
Utskottet synes således antaga, att capitalrabatt framdeles
torde böra medgifvas, och i detta antagande ligger genast en
betänklig afvikelse från förut nämnda, efter mitt förmenande,
ganska riktiga principer.
Jag betviflar nemligen, alt det skall lyckas Riksgälds-
Contoiret under tiden till nästa Riksdag upplåna några me¬
del, utan capitalrabatt, då man kan emotse möjligheten, att
efter nämnde Riksdag capitalrabatt kommer att medgifvas.
För min del, tror jag det så mycket mindre, som man redan
nu har tillfälle att i Hamburg inköpa obligationer, bärande
lika ränta med den föreslagna, men med 6 å 7 procents
capitalrabatt, till hvilken fördel kommer, att de redan näst¬
följande år kunna blifva utlottade, och således inlösta med
Den 20 September.
771
sitt nominela belopp. Vill man således möjligheten af fond¬
systemets tillämpning, bifaller man Utskottets förslag till 5:te
punkten, sorn dock jag, för min del, anser oeftergifligen nöd¬
vändigt att få ändrad, och derföre önskar återremiss af den¬
samma.
Häruti instämde flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Ofverläggningen var slutad, och Herr Talmannens pro¬
position på bifall besvarades med Ja och Nej, hvarjemte vo¬
tering begärdes.
I anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
voteringsproposition, så lydande:
»Den, som godkänner ä:te punkten ibland bestämmel¬
serna uti Stats-Utskottets Utlåtande, M 272, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Votering företogs i vanlig ordning och utföll med 33
Nej mot 18 Ja, i följd hvaraf S:te punkten af Betänkandet
var återremitterad.
Vid denna votering voro Herrar Wijk, Warn, Palander,
Stenqvist, Hörnstein, Tjernberg, Wetterberg, Wahlund, öhr¬
ström, Stenberg och Windrufva frånvarande.
6:te punkten.
Herr Wallenberg: Jag anser en jemnkning i denna
punkt vara nödig, i afseende på valeurernas utsättande sär¬
skildt i sedel- och silfvermynt. Utskottet har i Betänkandet
omförmätt, att Rikets Ständer beslutat att hädanefter blott
en räkne- och mynt-enhet skulle finnas, och det synes mig
derföre vara mindre consequent, att Utskottet här föreslagit,
att i obligationernas valeurer upptaga specien såsom mynt¬
enhet, då den efter Rikets Ständers beslut ej kommer alt,
såsom sådan, gälla. Åtminstone torde det vara nödvändigt,
om man vill bibehålla specievaleuren, att förändra ordet
»eller» till »motsvarande.»
Herr Schwan: Jag anhåller att få fästa Ståndets upp¬
märksamhet på Stats-Utskottets, pag. 17 i Betänkandet, an¬
förda motiver, i fråga om obligationernas valeurer. Utskot¬
tet har ansett sig icke kunna biträda ett väckt förslag om
utfärdande af obligationer å 125 Riksdaler Banco, enär Ut¬
skottet befarat, att obligationer å så ringa belopp lätteligen
skulle uttränga det egentliga sedelraynlet ur allmänna rö¬
relsen och tillerkännas den emot deras beskaffenhet och än¬
damål stridande egenskapen af representativt mynt. Likväl
har Utskottet, pag. 18 i Betänkandet, kommit till ett re-
772
Den 20 September.
sullat, angående* valetirerna, sorn innebär motsatsen af livad
Utskottet i nyss åberopade yttrande åsyftat. De nu före¬
slagna valeurerna hafva nemligen, enligt hvad Utskottet sjelft
förklarar, blifvit valda i den afsigt, att den för hvarje dag
upplöpande räntan mätte utgöra ett belopp, som beqvämt
kunde iiqvideras med gångbart mynt. I detta allt ligger den
största motsägelse, ty i samma mån räntan för hvarje dag
kan lätt Iiqvideras, hafva obligationerna lättare att öfvergå
till curserande mynt. De föreslagna valeurerna äro ej eller
passande för dem, åt hvilka jag skulle genom fondsystemet
vilja bereda ett tillfälle att placera sina penningar. Efter
min åsigt, borde man nemligen begagna sig af fondsystemet,
för att minska de svårigheter, som nu möta de mindre ca-
pitalisterne att göra sina besparingar fruktbärande. Den enda
möjlighet, som nu står dessa öppen, är att insätta medlen i
sparbankerna. Dessa äro visserligen nyttiga, men hvar och
en inser lätt svårigheterna för aflägse boende att i sparban¬
kerna göra insättningar, och ännu flera svårigheter möta, då
man åter vill uttaga medlen. 1 Stockholms Sparbank t. ex.
får. man ej insätta mer, än 100 Riksdaler Banco årligen,
uppsägningstiden vid uttagningar är 3 veckor, och man må¬
ste vanligen inställa sig personligen, för att utfå medlen.
Vill man göra det genom fullmäktig, möta åtminstone (jerå
svårigheter. I allt fall är en sparbanksbok ej lika beqvapi,
sorn en obligation. Man sätter otroligt värde på, att, soto
man säger, hafva sitt i handom, och detta ökar mycket obli¬
gationens värde emot sparbanksbokens, såsom ej transporta¬
bel, man och man emellan. Utom andra skiljaktigheter, är
ilen, som flyttar från en ort till en annan, vanligen tvungen
att uttaga medlen ur sparbanken och contant medföra dem.
Jag skulle derföre anse det vara Rikets Ständer värdigt oell
särdeles gagneligt, om valeurerna å obligationerna nedsattes
så lågt, som möjligt, hvarigenom visserligen dessa obligatio¬
ner komme att cursera, såsom mynt, så länge de egde det
förtroende, att den, som behöfde göra sig af med en dylik,
kunde begagna den, lika med en sedel. För min del, skulle
jag således vara benägen att tillstyrka utgifvande af obliga¬
tioner å 23 Riksdaler Specie eller 100 Riksdaler Riksmynt,'
eller, om detta möter alltför mycket motstånd, på åtminsto¬
ne 30 Specier eller 200 Riksdaler Riksmynt, hvilka följakt¬
ligen skulle lemna en årlig ränta af 8 Riksdaler. Den an¬
dra valeuren skulle då blifva 100 Specier eller 400 Riksda¬
ler Riksmynt med 16 Riksdaler ränta och den 3:dje 300
Den 20 September.
773
Specier eller 1200 Riksdaler Riksmynt med 48 Riksdaler
ränta. Ett ytterligare skäl för antagande af dessa valeurer
är, att 30 Specier motsvara 130 mark Hamburger Banco,
samt att följaktligen den andra valeuren komme att gälla
300 mark, och den högsta 900 mark. Jag har likväl ingen¬
ting emot, att obligationer utfärdades jemväl å större summor
för de långifvare, som sådant önskade. Tillika tror jag det
vara lämpligt, att obligationernas valeur utsättes ej blott i
Riksdaler Riksmynt, utan äfven i Silfver-Specie, enär deri¬
genom obligationerna tilläfventyrs lättare skulle blifva begär¬
liga äfven på utrikes ort, och, om man önskar lånen till
den billigast möjliga ränta, det ej synes vara något ondt uti
att önska utländsk concurrence. För dem, som ej vilja med¬
gifva capitalrabatt, bör det ej vara ur vägen alt möjliggöra
medels erhållande äfven från utrikes ort, och i alla händel¬
ser tror jag den fria concurrencen verka förmånligast, så
mycket mera nödvändig, om fråga blifver om upptagande af
större belopp.
1 öfrigt kan jag ej finna, huru Stats-Utskotlet kommit
till en så ovanlig valeur, som 430 Riksdaler, om ej derifrån,
att 300 Riksdaler Banco nu äro ett ganska vanligt belopp,
men, å andra sidan, måste man medgifva, att 112^ Riksda¬
ler Specie är en alldeles ovanlig valeur i silfver. Den högre
valeuren har Stats-Utskottet föreslagit till 900 Riksdaler eller
223 Riksdaler Specie, svarande mot 673 mark Hamburger
Banco, en valeur, hvilken jag ej hört cursera på utrikesort.
Hypolheks-Föreningarnas obligationer äro ställda på 500,
1,000 och 3,000 Riksdaler. Hade deras obligationer blifvit
ställda på lägre summor, skulle tilläfventyrs, ja, jag kan be¬
stämdt säga, bättre vilkor för lånen erhållits, enär derigenom
det blifvit möjligt inleda de smärre capitalisterna till att an¬
vända sina mindre tillgångar. Om man på detta sätt sökte
bereda en vinst för den mindre capitalisten, blefve sådant
af vida större inflytande på våra fmanciela förhållanden, än
både Sparbanker och Nykterhetsföreningar. Ofta nog blir
man anmodad att skaffa sådana personer tillfälle att placera
sina penningar, och detta hörer till de svårare uppdrag, man
kan erhålla. Om nu, genom de ifrågaställda större arbets¬
förelagen, för den mindre bemedlade öppnades på en gång
tillfälle till arbetsförtjenst och möjlighet att förmånligt pla¬
cera mindre besparingar, kan det ej annat, än innefatta en
verksam uppmuntran för arbetaren, om man föreställer ho¬
nom, huru lian just genom arbetsamhet och sparsamhet kati
774
Den 20 September.
förvärfva, så att saga, del i de arbeten, till hvilkas utföran¬
de han bidrager, och derigenom bereda åt sig sjelf och sin
famille bergning och välstånd. När de stora Statslånen efter
Restaurationen år 1813 togo sin början, uppdrog man dem
åt de store lianquiererna, hvilka åter fördelade dem i obliga¬
tioner, ställda på höga belopp. Men ju mer bebofven steg¬
rades, har man nödgats nedsätta obligationernas valeurer.
Österrike, hvars financiela ställning ej anses förmånlig, har
till och med, vid upptagande af sitt sista statslån, jemte det
obligationernas valeurer bestämts till 123 Gyldén, tillkänna¬
gifva, att obligationer äfven kunna erhållas tili hälften af
detta belopp. På de af mig nu anförda grunder, anhåller
jag om återremiss i den syftning, att, om ej de af mig före¬
slagna valeurer skulle finnas antagliga, Utskottet måtte före¬
slå andra, men dock alltid sådana, att räntan efter 4 pro¬
cent utgör ett jemnt tal, och alt valeurerna motsvara runda
tal i Hamburger Banco, såsom varande myntet i Hamburg,
der Sverige redan har en établerad statscredit.
Herr Rettig instämde.
Herr Stolpe: I anledning af Herr Wallenbergs yttran¬
de, nödgas jag förklara, att jag ej anser de scrupler, han
framställt, böra föranleda återremiss. Om obligationer kom-
rae att utfärdas, lärer det väl blifva Fullmäktiges sak, att
ställa obligationerna i det mynt, som kan komma att anta¬
gas, såsom gällande. Hvad särskildt tillägget af Specie-va-
jeuren beträffar, inser jag ej, att den kan skada, äfven om
Specie ej vidare blir namn på någon myntsort. För min del,
anser jag derföre återremiss ej böra beslutas.
Herr Grape: Jag vill endast i korthet lemna en för¬
klaring på den skenbara inconsequencen emellan Betänkan¬
dets motiver och Utskottets förslag. Många ledamöter i Ut¬
skottet ansågo, att obligationernas valeurer borde bestämmas
låga, för att göra dem tillgängliga för den större allmänhe¬
ten. Utskotls-Afdelningen föreslog äfven valeurerna till 230,
300 och 1,000 Riksdaler, enär räntan af dessa belopp efter
4 procent utgör vissa skillingar för hvarje dag. Men då
ärendet förekom i Utskottets Plenum, fästade en ledamot
uppmärksamhet på, att nämnda ränta, efter det nya mynt¬
systemet, ej uppginge till jemnt öretal för dagen; hvarför¬
utan af personer, som ifrade för bibehållande af Riks-Bankens
sedlar i rörelsen, invändes, att obligationer ej borde få utgif-
vas å mindre valeur, än den högsta Bancosedels-valeur, eme¬
dan sedlarne eljest skulle utträngas af obligationer. Dessa
Den 20 September.
773
anmärkniogar föranledde, alt valeurerna förändrades till nu
föreslagna belopp, derå räntan efter”4 procent uppgår till
jemnt öretal för dag.
Herr Rydin: Jag instämmer till alla delar med Herr
Schwan. Det vore en stor vinst, om låne-obligationerna ut¬
ställdes på mindre belopp, så att de blefvo tillgängliga för
de mindre capitalisterna. Detta skulle mer, än allt annat,
främja sparsamhet i landet. Dock kan jag icke instämma
med Herr Schwan derom, att valeurerna skulle bestämmas
i förhållande till någon utländsk myntsort, utan tror jag, att
man härut» bör afse endast vårt eget lands behof. Den läg¬
sta valeuren borde derför, efter min mening, vara 90 Riks¬
daler Riksmynt eller, om detta anses alltför lågt, 180 Riks¬
daler, enär, efter 4 procent, räntan härå för dag utgjorde, i
förra fallet, ett, och, i sednare fallet, två ören. Valeuren
blefve då 180 Riksdaler eller 45 Specier, motsvarande 45
Riksdaler Hamburger Banco. Hvad utländningarne beträffar,
kunde de nog uträkna beloppet i sitt eget mynt, men om
en högre valeur antages, blifva obligationerna ej tillgängliga
för de mindre förmögna classerna, en omständighet, hvilken,
som jag redan sagt, mera, än allt annat, skulle verka till
sparsamhet. Man har, såsom ett skäl emot de små valeu¬
rerna, åberopat farhågan, att de kunde komma att uttränga
sedelmyntet. Deruti ser jag likväl ej något ondt, utan är
det snarare just derhän jag skulle vilja komma. Med den
redbarhet, Rikets Ständer städse iakttagit, och genom or¬
dentliga räntebetalningar samt inlösen i stadgad ordning, an¬
ser jag obligationerna böra blifva så gångbara, som helst,
och detta med desto mindre olägenhet, som de, i allt fall,
ställda vare sig på SO eller 180 Riksdaler, ej kunna r vexel
uttränga sedelmyntet ur den dagliga rörelsen. Mången, sorn
nu blir narrad, skulle då hafva sina små capitaler i behåll.
Jag yrkar derföre på, att, jemte de af Utskottet föreslagna
valeurer, ytterligare två på 180 Riksdaler och 90 Riksdaler
Riksmynt måtte antagas.
Herr Henschen: Jag är förekommen af Herr Rydin
och instämmer med honom om nyttan af den lägsta valeu-
rens bestämmande till 90 Riksdaler, likasom jag anser ut¬
ländska lån vara bäst att undvika.
Herr Ekenman: Om annat ej vore alt anmärka emnt
den 6:te punkten, än hvad den förste talaren anfört, skulle
jag ej instämma i yrkandet om återremiss, men en vida vä-
sendlligare anmärkning har blifvit framställd af Herr Schwan.
776
Den 20 September.
och denna måste jag biträda. Den sistnämndes skäl veder-
lägges icke af Utskottets uttalade farhåga, att obligationer af
lägre valeur skulle kunna uttränga sedelmyntet, ty denna
farhåga är, enligt mitt förmenande, ej grundad på erfarenhet.
Om räntebärande obligationer skola kunna uttränga Banco-
sedlar, måste de förra, lika med de sednare, vara betalbara
vid anfordran, hvilket, rörande de ifrågavarande, svårligen
kan äga rum, likasom de ej eller, åtminstone till en början,
torde komma att gälla al pari med nominalvärde!. Att be¬
gagna dem vid liquider, man och man emellan, blir således
svårt, då cursförhållanden dervid måste tagas i betraktande.
Jag finner således ej något hinder att bestämma lägre valeu-
rer, än dem Utskottet föreslagit, men kan dock ej gilla de
af Herr Schwan projecterade, enär räntan å dessa för dag
ej komme att utgöra jemna belopp, hvilket dock är af vigt.
För att åstadkomma detta, nödsakas man välja 90 Riksdaler
och multiplar af detta tal. För min del, önskar jag således,
att lägsta valeuren bestämdes till 90 Riksdaler, eller åtmin¬
stone till 180 Riksdaler, och yrkar i denna syftning på åter-
remiss.
Herr Wallenberg: Det är naturligt, att den, som gillar,
att mynt- och räkne-enheterna äro skiljda, gerna vill hafva
detta stadgande oförändradt antaget, men, för min del, anser
jag consequence böra iakttagas, och således åtminstone den
förändring ske, att ordet »eller» förändras till »motsvarande.»
Man har sagt, att uteslutandet af specie-valeuren skulle syfta
till ändring af realisationen, men, för min del, kan jag ej
fatta detta. Ty, om samma vigt silfver präglas till och be¬
nämnes 1 Riksdaler silfverspecie, eller 4 Riksdaler Riksmynt,
kan jag ej inse, att realisationen derigenom rubbas. Lika
med andra talare, anser jag, att valeurema kunde och borde
bestämmas annorlunda, än i Utskottets förslag skett, men
jag tror ej, att dervid hänsyn bör tagas till utlandet, då
fråga nu är att upptaga ett inhemskt lån, och man åtmin¬
stone till en början ej vill indraga utländska penningar.
Jag fortsätter derföre yrkandet på återremiss.
Herr Indebetou: Det är icke min afsigt att vilja tillvita
Utskottet någon inconsequence vid bestämmandet af de va-
leurer på statsobligationer, som i denna punkt blifvit före¬
slagna; jag tror tvärtom, att Utskottet handlat följdriktigt.
Det har nemligen grundat sin tillstyrkan på den princip, att
räntan för dag skulle utgöra någon jemtl summa, och detta
vinnes genom de föreslagna valeurema, men en annan fråga
Den 20 September.
777
är, om Utskottets princip är riktig. Jag tror icke, att det
vigtigaste, som bör komma i öfvervägande, är räntans belopp
för dag; det är icke denna omständighet, som i främsta
rummet bidrager att göra obligationerna begärliga. Af större
vigt torde det vara, att valeurema komma att svara mot
sådana myntberäkningar, som äro gängse i de grannländer,
med hvilka vi i pecuniärt hänseende hafva den mesta berö¬
ring. En föregående talare har fästat uppmärksamheten
dervid, alt det vöre nyttigt, om obligationerna ställdes på
sådana valeurer, som motsvarade jemna summor i Mark
Hamburger Banco. Detta kan utan svårighet ske. En Riks¬
daler silfver är nemligen i det närmaste lika med Hambur¬
ger Riksdalern, äfvensom med den Danska och Norrska;
mellan dessa och Specie-Riksdalern är diflerencen åtminsto¬
ne ej så betydlig, att den i allmänna rörelsen plägar tagas
i beräkning. Om derföre valeurema bestämmas till runda
tal af Specie-Riksdalern, sä kan också valvering i Mark
Hamburger Bank lätteligen ske. Men 112.1 är icke dä ett
lämpligt belopp. Bättre vöre, att bestämma valeuren till
100 Specie-Riksdaler, hvilket motsvarar 300 Mark Hambur¬
ger Banco. Meningen är visserligen, att lånet skall uppta¬
gas inom landet, och man bör hoppas, att detta efterhand
skall lyckas, men det skadar likväl icke, att obligationerna
äfven blifva begärliga för utländningen. Ränteberäkningen
på nyssnämnda belopp blefve ej eller särdeles ojemn, enär
räntan för året utgjorde 16 Riksdaler, hvilket gör 4 plåtar
i månaden, eller ungefär en plåt i veckan. Då, i allt fall,
ränteberäkning för dag sällan torde ifrågakomma, bör det
vara nog, om räntan för månad och qvartal uppgår till jem¬
na belopp. Jag anser det således vara skäl att återremit¬
tera denna punkt, för åstadkommande af ändring i obliga¬
tionernas valeurer.
Herr Berger: För min del, anser jag återremiss af
denna punkt vara nödvändig, hufvudsakligen af det skäl, att
Ståndet beslutat, det räkne-och myntenheten skall vara den¬
samma, och med ett sådant beslut icke öfverensstämmer,
att särskildt utsätta valeuren i riksmynt och speciemynt.
Det är visserligen möjligt, alt Rikets Ständers beslut blir
olika med Borgare-Ståndets, men så länge detta ännu ej är
afgjordt, lärer väl Ståndet böra i sina beslut iakttaga conse-
quence. Emedlertid torde frågan om myntsystemet hinna
afgöras i förstärkt Banco-Utskott, innan en återremiss af
denna fråga hinner återkomma från Stats-Utskottet.
778
Den 20 September.
1 afseende på obligationernas valeur, kan jag ej ingå på
någon nedsättning af hvad Utskottet föreslagit, utan skulle
snarare vilja höja valeurerna. Såsom en helt och hållet
underordnad sak, betraktar jag frågan derom, att räntan må
utgöra ett jemnt belopp för hvarje dag. Inom Utskottet
voro dock några Ledamöter särdeles angelägna härom, och
då de föreslagna valeurerna i och för sig ej syntes mig
oantagliga, fogade jag mig efter nämnde Ledamöters åsigt.
Men att bestämma lägre valeurer, kan jag desto mindre
gilla, som man synes härmed hufvudsakligen och nästan
uteslutande åsyfta att af obligationerna göra dels en spar¬
bank, och dels en sedelbank. Fondsystemets hufvudsakliga
syfte är dock ej att bilda en sparbössa för menige man;
genom ett sådant sträfvande fores man på sidan om saken.
Hvad åter angår en talares önskan, att obligationerna måtte
cursera, som sedlar, anser jag det både obehöfligt och
onyttigt, och då Riks-Banken, såsom ett Rikets Ständers
verk, väl förljenar att i någon mån omhuldas, torde det väl
vara orätt att utgifva obligationer, sorn skulle nr rörelsen
uttränga dess sedlar. Sådana voro Riksgäldssedlarne, och
man vet, huru olyckligt detta försök slog ut. Jag yrkar på
återremiss af denna punkt.
Herr Åsbrinck: Anledningen, hvarföre man i Ståts-
Utskottet beslutat sig för de i denna punkt föreslagna valeu¬
rer, har väl, såsom redan nämndt är, varit den, att räntan
för hvarje dag skulle utgöra ett jemnt belopp, men, för att
komma till detta resultat, har man nödgats beräkna året
till 360 dagar. Då emedlertid dagtalet i sjelfva verket sti¬
ger till 363, skulle, i händelse obligationerna komroc att
circulera man och man emellan, den, som i slutet af året
inlöst en sådan obligation, förlora S dagars ränta, hvilken på
rn obligation å 900 Riksdalers valeur uppgår till 30 ören.
Räkningen går således ej ihop, utan synes mig Utskottet
hafva bort stadga, att hvarje månad skulle beräknas till 50
dagar, helst utländningar, för hvilka man äfven synes vilja
göra obligationerna begärliga, ej kunna hafva kännedom om
beräkningssättet här i landet. För min del, instämmer jag
ined Herr Schwan om antagande af de utaf honom före¬
slagna valeurer, såsom utgörande jemnare belopp och lem¬
nande ökadt tillfälle för de mindre bemedlade att säkert
placera sina besparingar.
Öfverläggningen var slutad, och, pa Herr Talmannens
proposition, blef Ode punkten återremitterad.
Den 20 September.
779
7:de punkten.
Herr Wallenberg: Jag har alltid varit af den mening,
att i detta Betänkande vore fråga om bestämmelser, som
skulle komma att gälla längre, än blott för upptagande af
de lån, som vid denna Riksdag kunna komma att beslutas.
Vill man ej tillerkänna frågan den omfattning, så kan hela
saken uppskjutas, tills Fullmäktiges i Riksgälds-Contoirets
instrudion förekommer. I sednare momentet af denna punkt
finner jag beviset för min åsigt, då der uttryckligen stadgas,
att vissa bestämmelser endast skulle gälla, i afseende på de
lån, som upptagas under den tid, Rikets Ständer förklara
samma bestämmelser böra fortfara. Detta tillägg anser jag
dock ej vara behölligt, hvarföre jag yrkar, att sednare mom.
af denna punkt måtte arslås, eller, om detta ej nu låter sig
göra, 7:de punkten återremitteras.
Öfverläggningen var slutad, och Herr Talmannens, hvar
efter annan, framställde propositioner på återremiss och på
bifall besvarades med Nej och Ja, hvarjemte votering be¬
gärdes.
I anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
voterings-proposition, så lydande:
»Den, som bifaller 7:de punkten ibland bestämmelserna
uti Stats-Utskottets Utlåtande, JY° 272, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnda punkt.»
Votering företogs i vanlig ordning och utföll med 27
Ja emot 10 Nej, i följd hvaraf 7:de punkten var bifallen.
Vid denna votering uteblefvo Herrar Brodin, Wijk,
Arnberg, Malmborg, Palander, Frick, Lindström, Ekholm,
Mcechel, Hörnstein, Cassel, Nygren, Tjernberg, Fridstedt,
Wetterberg, Wahlund, Schenström, Hjort, Hasselrot, öhrström,
Sundblad, Kistner, Gezelius, Sienberg och Windrufva.
8:de, 9:de och 10:de punkterna.
Lemnades utan anmärkning.
Utskottets särskilda hemställan, angående Kongl. Maj:(s
fastställelse å Rikets Ständers ifrågavarande beslut.
Herr Björck: Hvad Utskottet här föreslagit, kan jag,
för min del, ej gilla. Vore fråga om att upptaga ett utländskt
lån, skulle jag möjligen finna anledning till en sådan åtgärd,
som Utskottet afsett, men då meningen är, att inom landet
upptaga penningarne, och långifvarne således måste antagas
känna till Sveriges lagar, inser jag ej, hvarföre man skulle
göra en sådan afvikelse från vårt stats-skick, som här blifvit
780
Den 20 September.
ifrågasatt. Dessutom är sjelfva det föreslagna stadgandet
otydligt genom de tillagda orden: »jemte dermed samman¬
hängande frågor». Tillämpningen af dessa ord skulle möjli¬
gen kunna föra derhän, dit Ridderskapet och Adeln, efter
hvad som berättats, redan kommit, då nämnde Stånd till
i:sta punkten i Betänkandet gjort det tillägg, att alla företag,
hvartill medel komme att, genom upptagande af, å Statens
sida, ouppsägbara lån, anskaffas, skulle vara af Kongl. Maj:t
fastställda. Då sådana följder redan visat sig af förslaget i
denna del, torde försigtigheten bjuda, att man noga ser sig
före, innan man antager Utskottets förslag. Onskligt vore,
om Stats-Utskoltets Ledamöter ville framställa skälen för
förslaget. I brist af sådana, anhåller jag nu om proposition
på afslag, eller, om delta ej går an, på återremiss.
Herrar Hasselrot och Berger instämde.
Herr Rydin: Vore frågan om att utgifva nya sedlar
från Rikets Ständers Bank, skulle jag instämma med Herr
Björck. Men då det nu föreslagna lånesystemet i vårt land
är nytt, och Kongl. Maj:ts sanction skulle gifva ökad sä¬
kerhet åt obligationerna, anser jag det ej vara ur vägen, att
en sådan sanction erhålles. Jag kan dessutom ej finna det
mera underligt, att Kongl. Maj:ts sanction begäres i ett
dylikt fall, än då fråga är om Hypotheks-föreningar elier
Privat-Banker. För min del, anser jag frågan tillhöra den
cconomiska lagstiftningen, och Kongl. Maj:ts sanction således
vara nödvändig, hvarföre jag anhåller om proposition pä
bifall till Utskottets förslag.
Herr Gråd: Stats-Utskottets förslag i denna punkt har
skett i den syftning, att de blifvande låneobligationerna
derigenom skulle vinna ökadt förtroende. Men då Riksgälds-
Contoiret vid liera föregående tillfällen kunnat upptaga lån
utan Konglig sanction, anser jag föreskriften i denna del
böra , utgå, och instämmer derföre i yrkandet om återremiss.
Häruti instämde flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Herr Stolpe: Sliftarne af våra Grundlagar synas knap¬
past föreställt sig möjligheten deraf, att Rikets Ständer
skulle upptaga lån utan den andra Statsmaktens medver¬
kan. 76:te § R. F. upptager blott det fall, att initiativet
utgår från Regeringen. Nödigt är emedlertid, att Statsmak¬
terna äro ense i en dylik fråga, helst det vore vådligt, om
Grundlagen skulle så lydas, att Rikets Ständer ensamme
kunde belasta Riket, vare sig med inländsk eller utländsk
gäld. Möjligen företinnes nu ingen anledning lill fara, om
Den 20 September.
781
så skedde, men förhållandena kunna lätt ändras, så att den
hållhake, som ligger i nödvändigheten af Kongl. Maj:ts sanction,
otvifvelaktig! är ganska helsosam. Jag anhåller derföre om
bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Wallenberg: Herr Stolpe synes anse det ohelso¬
sam!, om den ena Statsmakten skulle kunna göra gäld, utan
den andras bifall. Jag vill härvid erinra, att byggandet af
jernvägar och andra dylika arbetsföretag ej kunna ega rum
utan Regeringsmaktens bifall, och, vid detta förhållande, synes
det mig likgiltigt, om Regeringen eger särskild rätt till
sanction af Rikets Ständers beslut om upptagande af lån
för arbetets utförande och liqviden af samma lån. Medgif¬
vande! af Regeringens rätt att meddela en sådan sanction
vore emedlertid första steget att ställa Riksgälds-Contoiret
under Regeringen, och derpå kan jag ej ingå, hvarföre jag
instämmer i yrkandet på återremiss.
Herr Björck: Såsom vederläggning af hvad å motsidan
blifvit anfördt, synes mig endast behöfva åberopas, att
Rikets Ständer allena tillkommer, att bevilja anslag och att
bestämma om Riksgälds-Contoirets förvaltning, hvarmed så¬
ledes Regeringsmakten icke eger någon befattning. Till
bevis härom kan åberopas, bland annat, just Regeringens
eget förfarande, då densamma uti sin framställning till
Rikets Ständer, angående begagnande af fondsystemet till
erhållande af medel för jernvägs-byggnader, icke inlåtit sig
i frågan, huru fondsystemet här skulle bringas till stånd,
likasom också Regeringen i andra frågor, rörande credit-
lagstiftningen, icke framlagt några detailerade förslag, utan
öfverlemnat sådana ärenden till utredning af Rikets Ständer;
ehuru det från andra synpunkter kunnat fordras, att Rege¬
ringen i desse hänseenden utredt frågorna och beledsagat
dem med fullständiga förslag. Vid sådant förhållande, synes
det mig olämpligt att ingå på hvad Utskottet här föreslagit.
Om meningen vore att upptaga ett utländskt lån, skulle
möjligen Kongl. Maj:ts sanction behöfvas, men då nu lånet
skall upptagas inom landet, kan den icke på någon grund
anses erforderlig, hvarföre jag förnyar mitt yrkande på åter¬
remiss.
Herr Wcern: För min del, kan jag ej fatta, att den här
föreslagna Kongl, sanctionen innefattar något ingrepp i Rikets
Ständers prérogativer. Icke afser denna sanction, att Riksgälds-
Contoiret skulle i något afseende komma att lyda under
Regeringen, utan den afser endast säkerhet för långifvarne
782
Den ?Ö Seplemhet,
derigenom, all båda Statsmakterna instämt i beslutet om lårtenä
amorterande och sättet för liqviden. Tämligen omöjligt lärer
det väl ock vara, att någon fara skall kunna uppstå deraf,
alt Kongl. Majit sagt, att Han gillar Rikets Ständers beslut
att på det eller det uppgifna sättet återbetala ett af dem
upptaget lån. Jag bar således ej något att påminna emot
hvad Utskottet föreslagit; dock att, om orden: »jemte der¬
med sammanhängande frågor» sknlle anses alltför obestämda
och återremiss, på sådan grund, beslutas, jag ej vill motsätta
mig den. Deremot måste jag motsätta mig ett beslut om
afslag, hvarigenom tilläfventyrs allt skulle äfventyras, för
den händelse allmänheten, och således äfven långifvarne, vore
af annan tanke, än Rikets Ständer, om behofvet af sanction.
Af en sådan åtgärd lärer väl ej någon fara för störandet
af Statsmakternas inbördes förhållande kunna härflyta, hvarom
deremot farhåga skulle kunna uppstå, derest beslut, enligt
i:sta punkten, gjordes beroende af Kongl. Maj:ts sanction.
Dock må erinras, att vid förra Riksdagen Kongl. Maj:ts
sanction begärdes på beslutet om en jernvägs-anläggning,
och på samma sätt torde möjligen äfven framdeles komma
att förfaras. Vid nämnde tillfälle var likväl fråga ej blott
om anläggningen af jernväg, utan äfven om understöd för
sådant ändamål genom en garantie för 20 års tid af allmänna
medel.
Herr Koch: Man må vara öfvertygad om behofvet af
Kongl. Maj:ts sanction eller om motsatsen, lärer det väl
åtminstone för närvarande vara nödvändigt att besluta åter-
reraiss. 1 hufvudsaken är jag ense med Herr Björck.
Riksgälds-Contoiret har förr upptagit lån i ganska omfattande
scala, och någon fastställelse af Kongl. Majit på Rikets
Ständers beslut har dervid icke erfordrats. Jag vill emed¬
lertid fästa uppmärksamheten derpå, att, då två punkter af
förslaget blifvit återremitterade och här talas om »capital-
och räntelifjviderna för oftanäinnde lån, jemte dermed sam¬
manhängande frågor», återremiss väl måste beslutas. Ty
om de två återremitterade punkterna slutligen afgöras så,
att Kongl, sanction i dessa delar ej blir behöflig, vöre det
väl nu för tidigt att hafva beslutat en sådan.
Herr Indebetou: För min del, yrkar jag på bifall till
Betänkandet. Kfter min tanka, bidrager beviljandet af Kongl.
Majits sanction tili sakens framgång genom ökad trygghet
för långifvarne, och innebär ej eller något ingrepp i Rikets
Ständers rätt. Att återremiss blifvit beslutad, rörande två
Dm 20 September.
783
punkter, på sätt den föregående talaren anmärkt, torde ej
böra inverka på Ståndets beslut i denna fråga, enär Kongl.
Majits sanction är lika angelägen, hvad slutligt beslut än
må fattas, rörande förstnämnda två punkter. Att en sådan
Kongl, sanction ej blifvit begärd vid föregående tillfällen, då
Riksgälds-Contoiret afslutat låneafhandlingar för kortare tider,
torde ej eller böra ega något inflytande nu, då fråga är om
lån af helt annan beskaffenhet, hvars liqviderande skulle
komma att upptaga en hel mansålder.
Herr Ekenman: Om Utskottet föreslagit att begära
Kongl. Majits sanction å Rikets Ständers beslut i andra delar,
än dem, som afse capital- och ränteliqviderna för lånen,
jemte dermed sammanhängande frågor, hade de framställda
betänkligheterna att bifalla Utskottets förslag kunnat förtjena
något afseende, men, sådant förslaget nu är, finnér jag det
\äl betänkt och riktigt, att man velat utverka Kongl. Majits
sanction å en låne-operation, hvars slutliga uppgörande skulle
medtaga öfver 40 års tid. Jag tillstyrker derföre bifall till
hvad Utskottet (ferom föreslagit.
Herr Rinman: Om fråga endast vore alt begära Kongl.
Majits sanction å reglementet för sjelfva upplåningen, skulle
jag icke hysa betänklighet att bifalla förslaget, men annat
blir förhållandet, då förslaget innebär, att Kongl. Majits
sanction skulle begäras af Rikets Ständer för hvarje sär¬
skildt lån. Jag hemställer, hvad följden skulle blifva, om
Kongl. Majit vägrade sanction, och yrkar, för min del, på
återremiss.
Herr Stolpe: Uppenbart är, att Utskottets förslag endast
afser sanction å den lag, Rikets Ständer nu komma att be¬
sluta, i sammanhang med behandlingen af detta Betänkande.
Herr Rinmans skäl eger således ej någon giltighet, och jag
förnyar mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.
Herr Björck: Jag anhåller att få fästa Herr Stolpes
uppmärksamhet derpå, att, enligt 7:de § 2:dra momentet,
vissa omständigheter komma att bero på framtida Ständers
beslut, hvilket oaktadt, Kongl. Majits sanction skulle fordras
för alla lån, och således icke endast för hvad nu definitivt
beslutes. Meningen kan således ej vara, att sanctionen
skulle gälla reglementet för ifrågavarande slags lån, utan
intet nytt sådant skulle kunna upptagas utan Kongl. Majits
bifall. Förslaget innebär således jemväl ett ingrepp i kom¬
mande Ständers fria beslutande rätt i dylika frågor.
734
Den 20 September.
Öfverläggningen var slutad, och Herr Talmannens, hvar
efter annan, framställda propositioner på bifall och återre-
miss besvarades med Ja och Nej, hvarjemte votering be¬
gärdes.
I anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
voterings-proposition, så lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets i Betänkandet, A!
272, gjorda hemställan om Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse
å de beslut, som af Rikets Ständer varda meddelade, angå¬
ende capital- och ränteliqvider för ifrågavarande lån, jemte
dermed sammanhängande frågor, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar,: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet i denna del.»
Votering företogs härefter i vanlig ordning och utföll
med 21 Nej emot 6 Ja; i följd hvaraf Betänkandet i denna
del var återremitteradt.
Vid voteringen voro frånvarande Herrar Brodin, Gu¬
stafsson, Schwan, Almgren, Lundh, Wijk, Arnberg, Malm¬
borg, Palander, Frick, Lindström, Ekholm, Maechel, Stenqvist,
Ekenman, Trägårdh, Hörnstein, Cassel, Indebetou, Hagman,
Rooth, Nygren, Tjernberg, Fridstedt, Wetterberg, Wahlund,
Schenström, Hjort, öhrström, Norman, Sundblad, Kistner,
Gezelius, Stenberg och Windrufva.
Utskottets slutliga anmälan, pag. 24, i Betänkandet.
Lades till handlingarne.
§ 12.
Vid föredragning af de på förmiddagen, på sätt § 7
af detta protocoll utvisar, aflemnade Kongl. Propositioner,
blefve desamma bordlagda.
§ 13.
Föredrogos och bordlädes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser:
M 127, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens 2:dra Hufvudtitel; och
M 156, angåeode tullbevillningen.
§ 14.
Bordlädes följande Utskotts Memorialer och Betänkanden:
Constitutions-Utskottets, M 50, och
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottens,
Al 14; till hvilka rubrikerna antecknas i protocoll vid
ärendernas slutliga behandling.
Den 22 September.
785
§ 1S-
Föredrogs och bordlädes ett från Hedervärda Bonde-
Ståndet ankommet Protocolls-Utdrag af den 16 September,
med inbjudning att instämma uti Bonde-Ståndets beslut, i
anledning af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottens Betänkande, Al 20.
Plenum slutades kl. ‘/2 H e> m*
In (idem
E. G. Runeberg.
Den 22 September.
1’Icnum, kl. 10 f. ra.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet den 20 i
denna månad fattade beslut.
§ 2.
Föredrogs å nyo hos Borgare-Ståndet Kongl. Maj:ts, på
bordet hvilande, Nådiga Proposition, i fråga om beloppet af
den uti 6‘5 § Regerings-Formen främst omförmälda creditiv-
summa.
Herr Henschen: Det vore önskligt, att, innan den nu
föredragna Kongl. Propositionen remitterades till Utskott,
detta Stånds Ledamöter i det Hemliga Utskottet ville, så
vidt de ej äro bundne af sin ed, yttra sig till upplysande af
anledningen, hvarföre Konungen nu äskat ett så högt credi-
tiv-belopp. Då det förra creditivet vid denna Riksdag bevil¬
jades Regeringen, till upprätthållande af Rikets neutralitet,
hördes man och man emellan sägas, att det creditiv, som
Regeringen inför Hemliga Utskottet förklarat sig behöfva och
ärna att af Ständerna äska, skulle inalles uppgå till ej högre
belopp, än 4,000,000 R:dr Banco, men att Regeringen, i an¬
ledning af Hemliga Utskottets yttrande, nedsatt beloppet lill
2,500,000 R:dr. Detta yttrades allmänt, och utan att jag
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1853--1884. V. 50
786
Den 22 September.
hort något sägas till vederläggning af ett sådant rykte, så
att saken togs för fullkomligen säker. I)§ begärdes och lein-
nades creditiv å 2,500.000 R:dr B:co. Nu äskas dock ej
mindre, än folia 2,000,000 R.dr till samma ändamål, eller
krigsrustningar, för Rikets försvar, utan att man, åtminstone
då man ej hr ledamot af det Hemliga Utskottet, synes hafva
någon giltig anledning att tro Rikets ställning till andra Mak¬
ter föranleda rustningar, som påkalla den oväntade förhöjning
af det från början omtalade creditivets belopp.
Det är af sådan orsak, jag anser mig böra uppmana
Hemliga Utskottets Ledamöter att afgifva yttrande, till led¬
ning för mitt och andras, särdeles Stats-Utskottets, omdöme
om behofvet af hela det belopp, som Kongl. Maj:t nu af Ri¬
kets Ständer begärt, och hvaröfver Stats-Utskottet i första
rummet har att meddela Utlåtande.
Herr Gråå: Då den af Kongl. Maj:t uti den nu före¬
dragna Nådiga Propositionen äskade creditivsumma vida öf-
verstiger, hvad Rikets Ständer tillförene beviljat till det så
kallade mindre creditivet, skulle, i händelse den föreslagna
summan blefve bifallen, den egenheten inträffa, att det min¬
dre creditivet uppginge till fiögre belopp, än det stora credi¬
tivet, så framt detta bestämmes till enahanda belopp, som
det för närvarande utgör. Enär för öfrigt äfven jag anser
det önskligt, att Hemliga Utskottets Ledamöter nu yttra sig,
till möjlig ledning för de tillgöranden i frågan, som kunna
på Stats-Utskottet ankomma, instämmer jag med Herr Hen¬
schen uti hans uppmaning till de närvarande ledamöterna i
Hemliga Utskottet att i ämnet sig yttra och meddela de
upplysningar, som tilläfventyrs kunna vara dem tillåtet att
afgifva.
Herr Berger instämde.
Herr Lindström: Äfven jag instämmer med den siste
varde talaren och anser vigtigt, att det Hemliga Utskottets
Ledamöter yttra sig i ämnet, till ledning för Stats-Utskottet
vid dess bedömande af frågan.
Herr Kock: Om sjelfva saken ämnar jag nu icke yttra
mig, emedan jag anser det vara för tidigt. Af denna orsak
förstår jag ej eller rätt, hvartill det skall kunna gagna att
nu, såsom de föregående talarne, uppkalla Hemliga Utskot¬
tets Ledamöter till ett slags opinionsyttring, helst i sjelfva
Stats-Utskottet, dit den Kongl. Propositionen måste remitte¬
ras, sitta flere, som tillika äro ledamöter af förutnämnda Ut¬
skott, och således der, vid ärendets behandling, kunna till-
Dtn 22 September.
787
bandagå med aila de upplysningar, hvartill de äro eller kun¬
na blifva berättigade. Först sedan ärendet återkommer från
Stats-Utskottet med dess Utlåtande, anser jag tiden vara inne,
att, i den mån den utredning, saken der vunnit, icke anses
fullt nöjaktig, till grund för omdömet, söka de vidare upp¬
lysningar, som kunna erhållas. Det Hemliga Utskottets le¬
damöter äro visserligen oförhindrade att nu meddela, hvad
dem kan vara tillåtet att uppenbara, i afseende å ämnet;
men, för min enskilda del, anser jag olämpligt att nu upp¬
mana dertill, och att anställa någon préiiminaire discussion i
ärendet, hvilken nu, såsom alltid, förefaller mig alldeles
onödig.
Herr Björck: 1 Grundlagen är det bestämdt, alt Ri¬
kets Ständer skola vid hvarje Riksdag lemna ett creditiv för
att användas till Rikets försvar eller andra högst vigtiga och
angelägna ändamål. 65 •§ Regerings-Formen handlar derom,
och med ett sådant creditiv är det egna förhållande, att nå¬
gra speciela föreskrifter om sättet lör detsammas användan¬
de icke få af Ständerna stadgas. Beloppet är dock icke en
gång för alla bestämdt, utan beror i väsendtlig mån på det
förtroende, man hyser till landets Regering. Förtroende är
en rätt konstig sak och beror af åtskilliga förhållanden och
omständigheter. Den, som vill åtnjuta sådant, har visserli¬
gen åtskilligt att iakttaga, för att förtjena det, och framför
allt fordras, för att ådagalägga ett ömsesidigt förtroende, att
de yttre former af aktning, som alltid skola råda emellan
Styrelsen, å ena sidan, samt folket eller dess Representation,
å den andra, varda samvetsgrann! iakttagna.
Det beslut, som Borgare-Ståndet fattat vid denna Riks¬
dag uti décharge-frågan, kräfver, efter min åsigt, mera akt¬
ning, än att just den Stats-Råds-ledamot, mot hvilken det
minst gynnsamt utföll, skulle blifva densamme, som nu till
Ståndet, å Konungens vägnar, aflemnade denna Kongl. Pro¬
position om ett förtroeride-votum. Hans uppträdande på
detta rum bevisar lika säkert, att Borgare-Ståndets nämnda
beslut icke vunnit något afseende på högsta ort, som att
något afseende derstädes 5 detta beslut ej eller i framtiden
är att förvänta. Jag fruktar, att sådana förhållanden äro
skadliga för landet och egnade att, fortfarande, underhålla
misstroende emellan Regeringen och nationen; ej eiler lämpa
de sig att framkalla bifall till ett sådant förslag, som det
förevarande. Emedlertid vill jag icke nu upprepa, hvad som
blifvit sagdt och bevisadt, rörande Konungens Rådgifvare, utan
788
Den 22 September.
skail vid detta tillfälle hålla mig endast lill fiågan om cre-
ditiven och deras användande, helst hvad, som förekommit i
detta hänseende, i sin mån bidrager till det misstroende, som
man envisas att låta fortfara.
Då man genomläser den Kongl. Propositionen, finner
man, alt deri endast är anfördt något om bevarandet af Ri¬
kets sjelfständiga ställning i hvarje fall, och att förslaget i
öfrigt saknar alla uppgifne grunder. Jag anser mig derföre
böra till en början fästa uppmärksamhet derå, huru det vid
förra Riksdagen beviljade, så kallade mindre, creditivet blif¬
vit användt. Riksdagen är nu nära sitt slut, och ännu hafva
Rikets Ständer icke fått sig meddeladt ett ord om redovis¬
ning för dessa penningars disponerande. Det tyckes likväl,
som skulle det vara skäl att framlägga redogörelse för an¬
vändandet af medel, hvilka lyftas å creditiv, då man nu be¬
gär ett nytt till förhöjdt belopp. Hela den beviljade sum¬
man var 1,000,000 R:dr B:co, deraf hälften ställts till Rege¬
ringens disposition utan vilkor, och den andra hälften be¬
stämts för militaira behof. Den förutnämnda hälften har blif¬
vit använd nästan uteslutande till quarantaines-anstalter, oak¬
tadt man haft att till dylika föremål disponera den så kalla¬
da Handels- och Sjöfarls-fonden. Denna fond, för hvilken
man synes hysa en synnerlig ömhet, sparades likväl, med
afseende å quarantaines-kostnader, dertill i stället användes
medel af creditivet, som deremot icke begagnades för de der¬
med afsedda ändamål. I stället att, såsom vederbort, af cre¬
ditivet taga medlen till godtgörande af de brandskadades för¬
luster å S:t Barthelemy, använde man dertill andra under
händer hafvande medel, hvarefter för ersättning åt Statsver¬
ket anslag af Rikets Ständer genom en Kongl. Proposition
bereddes: ett sätt, som jemväl blifvit begagnadt, för att
skaffa ersättning för de medel, som blifvit använde till Tull-
Statens Pensions-cassas och Kongl. Theaterns förluster, andra
att förtiga.
Beträffande den andra hälften af nyssnämnda creditiv,
eller den, som var bestämd lill militaira föremål, så anser
jag mig höra, innan jag talar om sättet för dess användan¬
de, erinra, hurusom i 63 § Regerings-Formen äro föreskrif-
na vissa försigtighetsmått, i afseende ä creditivets lyftande,
nemligen att Konungen skall finna lyftandet af creditivet
oundgängligen nödigt, »sedan hela Stats-Rådets tankar der¬
öfver blifvit inhämtade». I följd häraf skedde ock föredrag¬
ning i Stats-Rådet, rörande lyftande af dessa medel, dervid
Den 22 September.
789
samlelige närvarande Herrar Stats-Råder biträdde förslaget
att lyfta penningarne, dock nästan utan att, så vidt protocol-
let utvisar, Herrar Stats-Råders yttranden innehålla något
upplysande om behofvet af medlen. Beslut om dessas lyf¬
tande fattades således på en enkel framställning om möjlig¬
heten af inträffande krig i Östersjön emellan andra makter.
Visserligen utvisar Stats-Råds-protocollet, att derjemte äfven
något ordades om Sveriges blifvande neutralitet, men intet
ord förekommer derom, hvarföre medel behöfdes till den¬
sammas upprätthållande. Jag fruktar, att den control, man,
i följd af lagens bud, borde ega å medlens rätta och ända¬
målsenliga användande, är ganska ringa. En stor del af
denna creditiv-summa förekom ej till användande tidigare,
än 2 å 5 veckor före Riksdagens begynnelse. Emedlertid
Lief äfven denna återstod lyftad och använd till anskaffande
af skruf åt Linieskeppet Carl XIV Johan, hvilket under den
sist förflutna tiden présenterats för Rikets Ständer här å
Stockholms ström.
Vidare har, vid början af denna Riksdag, beviljats ett
särskildt creditiv å 2'- millioner R:dr B:co lill Regeringens
disposition, för upprätthållande af Rikets neutralitet. Derom
saknas äfven ali redovisning, hvilken så mycket hellre bort
nu ske, som den Kongl. Propositionen antyder, att något
deraf ännu skall vara i behåll. Man måste således, för att
utreda, huru dessa medel användts, taga sin tillflykt till hvad
af allmänna tidningarne kunnat inhämtas om de åtgärder,
som dermed bekostats; och det befinnes då, att detta cre¬
ditiv, åtminstone hittills, hufvudsakligen disponerats för trupp-
commenderingar till Gottland, af hvilka hälften inom korrt
återsändes, samt för ombyten af sådana commenderingar,
för en flygande esquaders utrustande, samt för liniellotlans
maneuvrering i Stockholms-skären. Sannolikt hafva äfven
8,000 militair-casquar, hvilka requirerats från Berlin, betalts
af dessa medel. Hvad dessa casquar beträffar, har jag lik¬
väl hört sakkunnige personer, och bland dem Svenske mi-
litairer och högre embetsmän, fälla det omdöme, att såda-
ne hufvudbonader icke äro för fälttjensten tjenliga, utan torde
komma att afiäggas och utbytas mot andra lämpligare, om
krig inträffar. Härmed må dock vara, huru som helst, så
är dock denna materiel den enda, som, mig veterligen, an¬
skaffats för de ifrågavarande medlen. Möjligen hafva andra
uppköp jemväl skett, men sådant är ej ännu ett fullkomli¬
gen kändt factum, och till något annat har man ej att hålla
790
Den 22 September.
sig. Hufvudsaken i förevarande fail är ock den, att ifråga¬
varande medel, åtminstone till en icke obetydlig del, användts
till trupprörelser. Jag hemställer, om det uppgifna ända-
rnälet, eller neutralitetens upprätthållande, nödvändigt påkal¬
lat dylika åtgärder? Från Kysslands sida har neutraliteten
icke kunnat äfventyras. Om Vestmakterna hade velat ifrå¬
gasätta, att vår neutralitet borde brytas, så skulle de, en¬
ligt all sannolikhet, icke afhållits derifrån af våra trupper
på Gottland och vår flygande esquader. Detta är så visst,
att man med trygghet kan antaga, det nämnda trupprörel¬
ser och flygande esquadcr icke haft annat ändamål, än öf-
ningar, jemnförelsevis ganska ringa och för få corpsen, och
hvilka varit af föga, om något, värde, åtminstone hvad ång-
båtsflottan beträffar.
För min del, kan jag således icke finna, det användan¬
det af de förra, af Rikets Ständer till Regeringens disposi¬
tion sednast beviljade creditiver uppmuntrar till vidare be¬
viljande af medei åt Regeringen på förtroende-vägen, eller
åtminstone utan att någon slags plan för medlens användan¬
de på förhand meddelas till granskning och ledning för om¬
dömet.
Skådar man mot framtiden, så visa sig vår neufralifet
och behofvet af dess upprätthållande icke i annat skick, än
i våras. Anledningar äro icke mera nu, än då, förhanden,
att densamma skall brytas af grannriket i öster; och West-
makterna hafva icke gått så långt, att vi i detta hänseende
kunna antagas hafva något våld från den sidan att äfventyra.
1 allt fall är det uppenbart, att, hvad hittills från Svenska
sidan iakttagits, för att få neutraliteten af andra makter re-
specterad, varit föga egnadt derför. Jag skulle således tro,
att statsklokheten icke, för närvarande, aT Sverige i yttre
politiskt hänseende kräfver annat, än att bereda sig till krig,
j fall nödvändigheten kräfver sådant. Om åter medel for¬
dras för detta ändamål, förstår jag icke, hvarföre icke vår
Regering, lika med andra länders Styrelser, t. ex. Hollands,
framträder öppet för Representationen och rent ut säger,
huru mycket och för hvad ändamål medel äro behöfliga. I
det fallet, om fredens brytande verkligen behöfde befaras,
fordrades endast, att Regeringen oförbehållsamt sade till Ri¬
kets Ständer: »Så och så är förhålandet, nu veten j, huru¬
dan landets ställning och behof äro, men så och så mycket
behöfves genast, för att motsvara denna ställning och detta
behof.» Då skulle Rikets Ständer tvifvelsutan villigt taga
Den 22 September.
Regeringens framställning i betraktande och denna bekom¬
ma, hvad ovilkorligen af omständigheterna påfordrades; och
hvilket, med ledning af den Kongl. Propositionen vid Riks¬
dagens början, knappast kunde bestå i annat, än disposition
genast af de medel, som redan blifvit beviljade, till utgåen¬
de under tre år. Detta vore visserligen det rättaste sättet
att förfara med frågan. Medels beviljande, såsom creditiv,
hade deremot ej bort vidare ifrågakomma.
I afseende på medlens användande, tillåter jag mig än
ytterligare uttala den mening, att sådane endast kunna ifrå¬
gakomma för matcrielens iståndsättande. Till fortsatta trupp¬
rörelser lärer det ej vara lämpligt att anslå mera penningar.
Af det vid den Kongl. Propositionen fogade Stats-Råds-pro-
tocöll synes dock, att Regeringen med det äskade creditivet
icke alser materielcn, utan fastmera att hålla trupper på
benen och flottan i rörelse, hvilket, efter hvad jag tror mig
hafva ådagalagt, icke tjenar vår neutralitet till skydd; och
jag kan således icke för det afsedda ändamålet tillstyrka
det begärdta creditivets beviljande.
Då det förut omnämnda creditivet förra gången under
denna Riksdag äskades, hördes man ropa om allmänna opi¬
nionen i landet, och det var hufvudsakligen för detta rop,
hvilket jag trodde ega verklig grund, som jag då åsidosatte'
min åsigt, och ej motsatte mig beviljandet, ehuru jag då,
såsom nu, ansåg creditiv-summan vara för stor. Denna för¬
menta allmänna opinion torde emedlertid nu hafva fått sitt
lystmäte och sett, hvad det vill säga att upprätthålla neu¬
traliteten, hvad dermed rätteligen förstås, och hvad det ko¬
star. Jag tror ock, att allmänheten nu hellre vill, att Stän-
derne tillse, huru medlen användas, än att de ställa en sum¬
ma till sådan disposition, som man ej känner.
I följd af hvad jag nu haft äran andraga, skall jag icke
motsätta mig det mindre credilivets beviljande för militaira
behof till belopp af en half million R:dr B:co, såsom det
förra gången bestämdes; hvaremot, med afseende å de be¬
tydliga anslag, som redan vid denna Riksdag i flera rigtnin¬
gar beviljats, och derpå att Regeringen förut har ej obetyd¬
liga andra medel, att använda till allehanda ändamål, jag,
lör min del, sedan riuarantaines-författningarne numera blif¬
vit ändrade, icke kan medgifva, det creditivet i det hela
fastställes till högre belopp, än en million R:dr Riksmynt
eller Riksgäldssedlar. Om landet råkar i verklig yttre fara,
har Regeringen ändå alltid att tillgå det så kallade stora
792
Den 22 September.
creditivet; och om Regeringen skulle finna medel vara be-
höfliga för bestämdt ändamål, så står den utvägen ännu Öp¬
pen att inkomma med Kongl. Proposition derom, på det Ri¬
kets Ständer, efter föregången pröfning, måtte anslå, hvad
nödigt finnes.
Jag anhåller, att detta mitt anförande får åtfölja den
Kongl. Propositionen, vid remiss deraf, till Stats-Utskottet.
Herr Nygren instämde.
Herr Billström: Om Ledamöterne uti Hemliga Ut¬
skottet egde att der begagna sig af enahanda fri- och rät¬
tigheter, som inom detta Högtärade Stånd iakttagas, för att
söka upplysningar, hvilkas gagnelighet för bedömandet af
frågor, sådana, som den förevarande, jag ingalunda vill för¬
neka, så skulle möjligtvis något tillfredsställande svar kunna
vara att förvänta på de förfrågningar, som till Utskottets
Ledamöter här framställas; men, sådant förhållandet nu är,
och så länge 5ä och 40 §§ i Riksdags-Ordningen förblifva
gällande, må man ej göra sig förhoppning om att från Hem¬
liga Utskottet få hämta underrättelser om förborgade ting,
ehvad anspråk representationen än kan äga att derom er¬
hålla kännedom. Erfarenheten ej mindre under denna, än
en föregående Riksdag, åren 1847—1848, bör tillräckligen
hafva ådagalagt, för hvilka syften och i hvad ändamål Hem¬
liga Utskott äskas. För min del, har jag städse ansett det
alltmer öfliga hemlighållandet af Regerings-ärenderna icke
vara förenligt med det constitntionela statsskicket, för hvars
utveckling och bestånd offentlighet och en fri granskning af
Styrelsesystemet utgöra hufvudvilkoren; och jag skulle der¬
före med glädje se, hvad man dock för närvarande ej kan
våga hoppas, att Hemliga Utskottet blefve från våra Grund¬
lagar helt och hållet utmönstradt.
Hvad nu angår det begärdta creditivet 3 2J millioner
R:dr, så får jag, till följe af gjorda uppmaningar, öppet för¬
klara, att jag icke har någon särskild anledning att vid detta
tillfälle tillstyrka en så stor summa. Den delaf mindre cre¬
ditivet, som vid de 2:ne sistförfiutne Riksdagarne varit till
försvarsverket afsedd, utgjorde hvarje gång 800,000 R:dr.
Nu fordras för samma ändamål fyra gånger denna summa,
oaktadt hela det nyssnämnda creditiv-beloppet från förra
Riksdagen blifvit användt, och fastän Rikets Ständer under
innevarande Riksmöte beviljat ett särskildt creditiv å 2^ mil¬
lioner R:dr till neutralitetens upprätthållande, förutom betyd¬
liga tillökningar i anslagen å Riks-Statens 4:de och 5:te Huf-
Den 22 September.
793
vudtitlar. Vid slikt förhållande, och på det man mä kunna
inse och pröfva behofvet af de stora uppoffringar, som ytter¬
ligare äskas, synas Rikets Ständer skäligen hafva kunnat
förvänta att från Regeringen få mottaga ej blott någon, om
än summarisk, redovisning för användandet af de båda om-
förmäldta creditiven, jemte uppgift 3 hvad, som på det sed¬
nare ännu finnes i behåll, utan ock en närmare anvisning,
rörande de föremål, hvilka anses tarfva så utomordentliga
utgifter, som de ifrågasatta. Allt detta saknas. Uti den
Nådiga Propositionen åberopas endast »de nu för handen va¬
rande politiska omständigheter». Alen dessa visa sig, såsom
väl är, icke för oss oroande. Det vid Propositionen fogade
Stats-Råds-protocollet, upptagande Chefens för Finance-De-
partementet hemställan i ämnet, innehåller visserligen den
förklaring, att medlen erfordras till bestridande af förefal¬
lande kostnader, »för den händelse Kongl. Majit skulle finna
Sig föranlåten sammandraga någon större del af arméen, eller
låta utrusta någon betydligare del af flottan». Alen detta
Herr Departements-Chefens yttrande kan icke gerna så tol¬
kas, som skulle den begärda summan vara ämnad att an¬
vändas till anskaffning af krigsmateriel, utan antyder samma
yttrande fasthellre ett möjligen inträffande fredsbrott; och i
sådant fall vore det ej, hvad man hittills kallat det mindre,
nu omhandlade creditivet, som borde anlitas, utan det större,
och befinnes någon tillökning deri vara af nöden, ärnar jag
visst icke att sätta mig deremot.
I hvad mån brödrariket Norrige bidragit till de utgifter,
upprätthållandet af de förenade Rikenas neutralitet hittills
medfört, utgör för oss en fullkomlig hemlighet. Att det
Norrska bidraget stått i jemnförligt förhållande till det Sven¬
ska anslaget, kan dock med skäl betvifias. Af offentliga
Tidningar har man nemligen erfarit, hurusom Norriges Stor-
Thing nedprutat den summa, som af Thinget äskades, vid
samma tid det särskildta creditivet, oafkortadt, här blef be-
viljadt. Huruvida några nya tillskott från Norrige sedermera
fordrats, är icke kändt; men visst är, att det numera upp¬
lösta Stor-Thinget, utöfver det en gång gifna anslaget, ingen¬
ting vidare disponerat.
Dessa af mig nu anförda omständigheter hoppas jag,
att Stats-Utskottet skall taga i behörigt öfvervägande, lika¬
som Utskottet, sin pligt likmätigt, icke lärer underlåta, att
åt ärendet för öfrigt gifva den noggranna utredning, som dess
stora vigt ostridigt kräfver. Att representationen obetingad!
794
Den 22 September.
skulle åt Regeringen skänka ett sådant förtroende-votum,
som det nu ifrågasatta, vore ett bevis på svaghet och efter-
gifvenhet, som Borgare-Ståndet säkerligen icke later komma
sig till last, äfven om det icke stod i uppenbar strid med
den behandling, så väl decharge-frågan, som åtskilliga Kongl.
Propositioner. under nu pågående Riksdag, inom detta Stånd
fått röna.
Herr Palander: En föregående talare, Herr Björck,
har uppmanat till uppmärksamhet derå, att Herr Stats-Rådet,
Friherre Palmstjerna härstädes aflemna! den Kongl. Propo¬
sitionen. För min del, anser jag Ståndet, uteslutande, böra
fästa sig vid saken, och ingalunda dervid, hvem, som, å Ko¬
nungens vägnar, allemnat Dess Nådiga Proposition. Vid detta
tillfälle är också desto mindre skäl att gifva någon betyden¬
het åt nämnda biomständighet, enär Herr Friherre Palm¬
stjerna, i egenskap af Chef för Finance-Departementet, con-
trasignerat den Kongl. Propositionen, och grannlagenheten
anses fordra, att, såsom ock vanligen är fallet, contrasignan-
ten aflemnar en dylik handling till Rikets Ständer.
Hvad nu angår sjelfva saken, så anser jag att man
ganska väl bör bespara sig hvarje anmärkning om använ¬
dandet af förra creditiver, sorn ställts till Regeringens dis¬
position. Vill man se med opartiska ögon, så tror jag det
måste erkännas, att dessa creditiver blifvit hittills fullt rik¬
tigt och ändamålsenligt disponerade. Det så kallade mindre
creditivet har i fiämsta rummet begagnats till anskaffning af
fäslnings-bestyckningar; och huruvida detta under de inträf¬
fade critiska förhållandena varit klokt och välbetänkt, tror
jag vara lätt bedömdt, då man besinnar, att en fästning utan
bestyckning tjenar till intet.
Samme talare har anmärkt, särskildt i afseende å det
af Rikets Ständer vid denna Riksdag åt Regeringen bevil¬
jade creditiv, att det hufvudsakligen endast anväudts att ut¬
skicka örlogsfartyg och landt-trupper hit och dit, utan nå¬
gon nytta. Han synes då ej hafva betänkt, att det lyckats
Sverige genom Konungens politik, att få fiirblifva neutralt
under det krig, som nu föres emellan andra makter, till en
del i vårt nära grannskap, och att, under sådana förhållan¬
den, till neutralitetens upprätthållande i första rummet for¬
dras väpnad styrka, faller af sig sjelf. Det skulle verkligen
interesserat mig att fä höra, huru den värde talaren ansett
neutraliteten annorlunda kunna bevaras. Se vi på grann¬
rikena Norrige och Danmark, så hafva de vidtagit likadana
Den 22 September.
703
åtgärder i delta hänseende, som Sverige. Hvad skulle ej
varit att säga, om landets Regering lemnat sådant ä sido?
I afseende å de 8,000 casquar, som Regeringen låtit
inköpa, och om hvilka, enligt nämnda värde talares utsago,
högre militaire-personer skola yttrat, att dessa casquar äro
alldeles otjenliga, har jag af höga militairer och fullt sak¬
kunnige män hört ett alldeles motsatt omdöme, hvilket be¬
kräftas deraf, att äfven andra länders Regeringar anskaffat
åt sina trouper just samma slags casquar, och således torde
väga vida mera i vågskålen.
Man har vädjat till Hemliga Utskottets ledamöter, för
att få upplysningar, till ledning för omdömet i denna sak.
Beklagligtvis är deraf icke att hoppas få veta något väsendt¬
ligt. Hvad vi på denna väg vete, är emedlertid det, att
Hemliga Utskottets ledamöter förut uttryckt deras fulla be¬
låtenhet med Regeringens handlingssätt under de politiska
förvecklingarne. Jag frågar, om ej landet har anledning
vara tacksamt emot Konungen och Dess Regering för den
politik, som är följd, i motsats till den, som (vänne större
tidningar, äfvensom scandalpressen, sökt göra gällande, och
hvarigenom landet skulle blifva kastadt i oberäkneliga olyc¬
kor. Svaret på denna min fråga kan ej blifva något annat,
än det, att den politik, vår Regering under dessa förhållan¬
den iakttagit, har tillfört och sannolikt skall medföra stora
fördelar för landet, och hvarföre nationen bör vara tacksam.
Utomdess kunna vi föreställa oss, att Hemliga Utskottets
ledamöter, så mycket dem ock kan vara bekant af hvad
hittills passerat, icke kunna veta, hvad som kommer att till¬
draga sig. Kongl. Majit har ock, såsom af Dess Proposition
inhämtas, äskat ifrågavarande crediliv-summa endast för fram-
gena eventualiteter, och i ändamål att undvika Ständernas
snara sammankallande till ny Riksdag, samt kostnaderna och
obehaget deraf för Staten och enskilda, och jag tror, att
ganska få finnas, som icke dela åsigterna härom.
Då jag framdeles vid frågans afgörande kommer att
gifva min röst för beviljande af det nu äskade creditiv-
belopp, anser jag mig handla i öfverensstämmelse med na¬
tionens viilförstådda sanna interesse, helst jag alltid måste
komma till den slutsats, alt man med fullkomligt förtroende
kan lemna dessa medel till Regeringens disposition, sedan
densamma hittills en längre tid förvaltat Statens medel och
angelägenheter på ett sätt, som måste mana till allmän tack¬
samhet och ingifva den förhoppning, att, om ifrågavarande
796
Den 22 September.
creditiv-summa beviljas, Rikets näst sammanträdande Stän¬
der icke skola finna orsak att ängra ett sådant steg eller
beklaga följderna deraf.
Herr Ekholm: Jag kan icke neka, det jag erfor en
känsla af vemod, dä jag tagit kännedom af den ifrågavarande
Kongl. Propositionen, isynnerhet af den anledning, att, oak¬
tadt Rikets Ständer med frikostiga händer lemnat nästan
alla de anslag, som Kongl. Majit vid denna Riksdag äskat
till försvarsverkets iståndsättande, och derutöfver redan det
utomordentliga creditiv, som begärts till rustningar för neu¬
tralitetens upprätthällande, ännu ytterligare äskas medel till
högst betydligt belopp, för att sätta Rikets försvarsverk i
skick. Delta gifver verklig anledning att förmoda, det de
redan beviljade creditiv-medel, hvilkas användande, — jag
medgifver det, — ännu ej kunnat fulleligen redovisas, blifvit
disponerade, icke sä mycket till iståndsättande af Rikets för¬
svarsverk, som fastmera till dessa besynnerliga trupprörel¬
ser, om hvilkas imposanta egenskap tankarna icke äro de¬
lade. Talaren näst före mig har yttrat, att dessa trupprö¬
relser varit nödvändiga, för att upprätthålla Rikets neutrali¬
tet. För min del, beklagar jag, att jag icke förmår upp¬
fatta dessa ur en sådan synpunkt. Jag tror icke, att de
trupprörelser, som vår Regering under sist förflutna tider
låtit vidtaga, varit af den ändamålsenliga beskaffenhet, att de
kunnat imponera något på de krigförande makterna. Vi
veta, att lyckligtvis den makt, som senast af alla varit vil¬
lig att erkänna vår neutralitet, icke kunnat uppenbara något
försök att bryta denna. Huruvida åter de trupprörelser, de
demonstrationer till lands och sjös, som sistförflutna som¬
mar från vår sida gjorts, haft något afskräckande för Vest-
makterna, som under tiden varit herrar i Östersjön, tviflar
jag mycket.
Vidare har den anförde talaren sagt sig förmoda, att
de ifrågavarande creditiv-medlen skola användas till bestyck¬
ning af våra fästningar. Jag tror, att Rikets Ständer redan
vid denna Riksdag beviljat alla de anslag, som af Konungen
dertill äskats, och alt hvarken med fullbordandet af Carls¬
borgs eller något af de andra fästningsverken numera till
den grad brådskar, som den värde talaren anlydt. Att till
våra fästningars vidare bestyckning, för närvarande, använda
mera penningar, än dertill redan anslagits, är ock, enligt
min tanka, icke värdt och vore nästan ett ändamålslöst
slöseri, så länge vi hafva så många andra ömtåliga punkter
Den 22 September.
797
på Rikets kuster att försvara, hvilka utan motstånd kunna
egna sig för landstigningsförsök af en fiende. Våra fäst¬
ningar äro redan temligen fruktansvärda, och en fiende lä¬
rer icke välja någon af dessa till föremål för anfall, då han
dertill med bättre utsigt kan välja platser, der intet mot¬
stånd är att vänta.
Sedan nu föregående talare, bland annat, anmärkt, så¬
som något betecknande, den Kongl. Propositionens aflem-
nande till detta Stånd af en Stats-Råds-Iedamot, för hvilken
Ståndet mera, än en gång, under Riksdagen gifvit tillkänna
så ringa sympathier, har den siste värde talaren jemväl för¬
menat, att i denna omständighet icke vore något utmär¬
kande. Jag kan dock ej annat, än instämma i den åsigt, att
det ligger något ganska betecknande deruti, att nämnde Stats-
Råds-ledamot, Chefen för Finance-Departementet, hvars era-
bets-utöfning vunnit så föga bifall inom detta Stånd, icke
blott här aflemnat den Kongl. Propositionen, utan jemväl
varit den ledamot af Conseilen, som föreslagit samma Pro¬
positions aflålande. Med all den aktning för personen, som
lians öfriga aktningsvärda egenskaper må kräfva, tror jag
dock, att detta Stats-Råds statsmannaegenskaper, hvilka vi¬
sat sig föga vuxna vanliga förhållanden, ännu mindre under
brydsamma ingifva grundad förhoppning, att statsskeppet
skall blifva lyckligen lotsadt igenom klippiga farvatten.
Att, efter det utslag, som detta och ett annat Riks¬
stånd gifvit å Recharge-Betänkandet under denna Riksdag,
bevilja ett sådant förtroende-anslag, som det nu ifrågakomna,
vore af detta Stånd en uppenbar inconsequence. Ty, om
man än vore aldrig så ense om angelägenheten af de äskade
medlen, hvilket, af flera skäl, torde kunna ifrågasättas, mö¬
ter ändå för den, som allvarligt betraktar våra närvarande
ställningar och förhållanden, den omständighet, att ett så¬
dant beviljande svårligen vore att anse annorlunda, än så¬
som ett förtroende-votum till Regeringen och Ministéren,
Endast det sätt, hvarpå de af Rikets Ständer sednast bevil¬
jade creditiver blifvit af Regeringen använda, är icke egnadt
att ingifva förtroende till den nu varande Rådgifvare-per-
sonalen.
Det har äfven blifvit yttradt, att det vore så mycket
nödvändigare att bevilja det äskade crcditiv-beloppet, så vida
man vill undvika, att Rikets Ständer snart skola ånyo sam¬
mankallas till Riksdag. Detta skäl, så verkande det annars
kunde vara, anser jag nu icke förtjena något afseende; ty
798
Den 22 September.
för min del, kan jag ej föreställa mig annai, än alt Ställ*
derna ändå snart komma att sammankallas till urtima Riks¬
dag. Jag sluter dertill af det förhållande, att, då man ej
hör kunna antaga annat, än att måhända den betydligasto
del af det creditiv, som förut under denna Riksdag lemnats
Regeringen, ännu återstår odisponerad, allt skäl är till den
förmodan, att det ifrågavarande ansenliga creditivet icke är
afsedt endast till upphjelpande af Rikets försvars-anstalter,
utan till verkliga krigsrustningar; och i sådan händelse är
63 § Regerings-Formen tydlig, då deri heter om det andra
creditivet: »att, vid infallande krig, af Konungen lyftas, sedan
Han Stats-Rådet in Pleno hört och Riksens Ständer sam¬
mankallat». Följaktligen lärer det nu äskade creditivets be¬
viljande icke verka något uppskof med Rikets Ständers sam¬
mankallande till ny Riksdag, och derutinnan ser jag också
intet ondt.
Jag instämmer för öfrigt med Herrar Björck och Bill¬
ström i denna fråga; och ehuru den sistnämnde är ledamot
i Hemliga Utskottet, och man icke kan af hans yttrande här
i Ståndet draga någon bestämd slutsats, i afseende å det
manande i förhållanden till yttre makter, då han ej egt up¬
penbara hvad inom nämnde Utskott förekommit, utgör en¬
dast den omständighet, att han ej egt bibringa speciela upp¬
lysningar, som kunnat föranleda tillstyrkande af bifall till
den Kongl. Propositionen, tillräcklig anledning för mig alt
nu afstyrka bifall, i afseende å hela det äskade beloppet.
Jag förmodar ock, att åtminstone detta Stånds ledamöter i
Stats-Ulskottet skola noga betänka sina pligter emot landet
och representationen, innan de med sina röster befrämja
framgång till hvad i denna Proposition är föreslaget. Om,
mot förmodan, Stats-Utskottels majoritet likväl tillstyrker
beviljande af ifrågavarande creditiv till så stort belopp, som
äskadt blifvit, tager jag för gifvet att det icke sker utan
förutgående noggrannaste pröfning och på sådana skäl, att
Rikets Ständer af den förväntande utredningen må finna
tillfredsställande anledningar till ett så utomordentligt steg.
Jag anhåller, att delta anförande får åtfölja den Kongl.
Propositionen vid dess remitterande till Stats-Utskottet.
Herr Hagman instämde.
Herr Wedberg: f)å jag begärde ordet, skedde det i af¬
sigt att, lika med Herr Grad, äska upplysning af Hemliga
Utskottets här varande ledamöter om orsaken, hvarföre det
ifrågavarande creditivet äskats till så högt belopp, som i den
Ben 22 September.
799
nu föredragna Kongl. Propositionen är utsatt. Jag hoppades
af sådan upplysning få ledning för mitt omdöme, för den
händelse att jag kommer att lili Stats-Utskottet deltaga i
behandlingen af detta ärende. Sedan jag emedlertid nu hört
en af Hemliga Utskottets ledamöter här yttra, att tillåtelse
saknas att meddela speciel upplysning om något af hvad i
samma Utskott förekommit, till grund för den Kongl. Pro¬
positionen, men denne ledamot tillika yttrat sitt enskildta
omdöme om saken, finnér jag icke något vara att nu från
min sida tillägga annat, än att taga summan i öfvervägande,
då den Kongl. Propositionen kommer att i Utskottet be¬
handlas.
Herr Falhem: I likhet med flere föregående talare,
finner jag, för min del, betänkligt att lemna mitt bifall till
sådan tillökning i det förut vanliga beloppet af så kallade
mindre creditivet, som uti denna Kongl. Proposition begärts.
Af denna eller det dervid fogade Stats-Råds-Protocoll finner
jag icke det stöd, jag hade väntat och önskat, för mitt be¬
dömande deraf, huruvida hela den äskade crediliv-summan
är nödvändig. Jag vill ej här utveckla de moraliska skäl,
jag kunde stödja mig vid, såsom Svenska folkets ombud,
hvarföre jag ej anser det vara med min pligt förenligt att
tala för beviljande af ett så högt creditiv-belopp, utan an¬
visade eller bestämda behofver. Emedlertid, och då något
definitivt afgörande af saken nu ej är förhanden, inskrän¬
ker jag mig föröfrigt dertill, att uppmana Höglofi. Stats¬
utskottets ledamöter att med möjligaste noggrannhet gran¬
ska behofvet och de internalionela förhållandena, innan de
fatta sitt beslut i saken, och jag tvekar ej att uttala den
förhoppning att finna ärendet närmare utredt, än hittills, då
det med Stats-Utskottets Utlåtande hit återkommer.
Slutligen anhåller jag, att detta mitt yttrande må få åt¬
följa remissen af den Kongl. Propositionen till Stats-Ut¬
skottet.
Herr Almgren: I)å Kongl. Majit uti Dess Nådiga Pro¬
position till Rikets Ständer förklarat, att, för iakttagande af
nödiga mått och steg, i och för Rikets sjelfständighet, Kong).
Majit finner nödigt begära ifrågavande creditivs förhöjning,
så bifaller jag med min röst detsamma, emedan jag är full¬
komligt öfvertygad, alt ingen bättre, än Konungen, är i till¬
fälle bedöma, hvad som för det uppgifna ändamålet behöfs,
äfvensom jag är förvissad alt Kongl. Majit icke äskade denna
nya utgift af Rikets Ständer, om behofvet icke oundvikligen
800
Den 22 September.
fordrade sådant. Af donna anledning, tror jag äfven, alt,
om det begärda creditivet nu icke beviljas, vi sannolikt
hafva en urtima Riksdag att snarligen förvänta. Härtill vill
jag för ingen del bidraga, ehuru jag visserligen tror, att Re¬
presentanter Annas, de der gerna skulle se om Riksdagar
ännu oftare inträffade.
Det är icke utan förundran, jag hört en af Götheborgs
Representanter på ett mindre lämpligt satt yttra sig om en
af Konungens Rådgifvare; den värde talaren glömmer dock,
att det icke är pluralitetcn af Rikets Ständer, som delar de
åsigter, han anfört, och, till följe deraf, hade jag hoppats, att
den värde klandraren skulle haft någon aktning för den öf¬
vertygelse, den betydliga minoriteten i sjelfva Borgare-Stån¬
det uttalade, hvilken icke delade de af Herr Björck nu vid¬
rörda förhållanden.
Samme talare yttrar äfven sin missbelåtenhet öfver det
sätt, hvarpå Regeringen användt det sista creditivet, och til¬
lägger, att behörig redovisning härför saknas. På hvad
härom blifvit yttradt vore alltför mycket att svara, men mig
synes, som den värde Representanten, vid upprepandet af
hvad han trodde sig veta, på hvad sätt Kongl. Maj:t använde
det förra creditivet, sjelf på ett ganska tillfredsställande sätt
redogjort för dess användande, och förhåller det sig så, som
han uppgifvit, kan jag, för min del, icke fiona annat, än det
blifvit grundlagsenligt disponeradt.
Herr Björck klandrar äfven de militairiska öfningar,
ro. m., som arméen denna sommar förehaft; jag vill visser¬
ligen icke bestrida de militairiska kunskaper, den värde ta¬
laren kan tilltro sig ega, men min obetydliga mening är
dock, att de icke äro af den halt, att afseende bör kunna
göras på dessa hans anmärkningar.
Jag hoppas alltså, att Stats-Utskottet skall tillstyrka,
hvad Kongl. Maj:t nu äskat, och kommer jag för denna me¬
ning att rösta, då ärendet hit återkommer till afgörande.
Herr Spängberg instämde.
Herr Gezelius: Mig förekommer det ganska naturligt
och ingalunda oväntadt, att Kongl. Maj:t, under nuvarande
critiska förhållanden, funnit Sig böra äska ett högre anslag
för mindre creditivet, än vanligen egt rum; hvadan jag ock,
för min del, med tacksamt erkännande af Kongl. Majds al¬
drig hvilande omtanka för landets väl, instämmer uti Herr
Palanders tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition. Dock har jag nu egentligen icke begärt ordet,
Den 22 September.
801
för att förskottsvis frambära denna min åsigt. Då vi för
närvarande hafva Hera vigtiga frågor hvilande på Ståndets
bord, och, i anseende till Riksdagens annalkande slut, hvarje
timma på detta rum är oss så dyrbar, har jag velat till
Ilögtärade Ståndet hemställa, om det kan anses rätt lämpligt
eller nyttigt, att, under sådana förhållanden, med vidlyftiga
commentarier och på sidan om ämnet gående rellectioner
beledsaga den Kongl. Propositionen, i stället att låta den
gå sin gilla gång till Stats-Utskottet, som icke lärer un¬
derlåta, att, utan på förhand erhållna fingervisningar, åt
densamma egna all den noggranna behandling, som veder¬
bör. Sedan frågan der blifvit i behörig ordning beredd, och
Utskottets Betänkande till Riks-Stånden inkommit, lärer till¬
fälle icke saknas för ämnets grundlagsenliga discuterande
och pröfning. Den långa skärmytslingen nu på förhand tje¬
nar föga till annat, än att belasta Protocollet och fördröja
expeditionen till Stats-Utskottet. Mig synes derföre bäst
vara, att, så fort ske kan, till beinäldta Utskott remittera
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, och öfvergå till dagord¬
ningen.
Herr Ekelund instämde.
Herr Schwan: Denna discussion, jag erkänner det,
förekommer mig något oväntad, emedan den, efter hvad jag
föreställer mig, icke kan leda till något resultat, och vi i
alla fall hafva att emotse en minst lika lång öfverläggning,
då ärendet återkommer från Stats-Utskottet. Ingen lärer ej
eller på fullt allvar tro, att hvad här nu yttras, skall in¬
verka på Stats-Utskottets beslut, eller att de upplysningar,
som vid detta tillfälle i ämnet erhållits, eller kunna erhållas,
ändra någons öfvertygelse. Också är det icke min afsigt,
att, genom hvad jag kommer att yttra, imponera på dem,
som hafva andra åsigter, lika litet, som jag låter någon an¬
nans imponera pä mina egna.
I afseende på det vigliga ämne, vi nu hafva att discu-
tera, heder jag att fä upptaga några satser af föregående ta¬
lare, dem jag vill försöka besvara. Derförinnan får jag
dock förklara, att jag med dessa talare är ense derom, att
formen för de medel, som blifvit äskade, ej är så alldeles
lyckligt vald.
Man har, bland annat, klandrat, att redovisning ej ännu
lemnats för användandet af det förut under Riksdagens lopp
till Regeringens disposition ställda croditiv. Så vida jag ej
Bor-Stånd. Prot. vid Rikid. 1S5S-186*. V. Öl
802
Den 22 September.
alltför mycket irrar mig, har en saelan redovisning hittills
nteblilvil af det ganska goda skäl, alf, enär medlen be¬
räknats hufvudsakligen till iståndsättande af försvarsverkets
materiel, räkningar och slutliqvider öfver bestridda kostna¬
der ännu icke hunnit ingå till vederbörande auetoriteter,
hvilka följaktligen ej eller varit i tillfälle att uppgöra nå¬
gon slutlig redovisning. Men, om de underrättelser, jag på
enskild väg lyckats förskaffa mig, bro, enligt hvad jag för¬
modar, tillförlitliga, så kan jag tillhandagå med den tillfreds¬
ställande upplysning, att hela creditiv-summan ännu icke på
långt när blifvit använd, utan att betydligt öfverskott derå i
denna stund finnes. Sådant må väl icke kunna räknas Re¬
geringen till last, utan fast hel lre förtjenar det tacksamhet, att
icke hela creditiv-summan hittills behöft anlitas, oaktadt,
hvad flottans utrustning särskildt angår, vissa artiklar, så¬
som hampa, m. m., hvilka dertill nödvändigt erfordras, så
stigit i pris, att de, med ganska betydliga belopp, öfverskri¬
da de primitift gjorda beräkningarne. Och icke destomindre
uppskattas det öfverskott, som förefinnes, till circa en half-
million Riksdaler Banco.
Att under sådana förhållanden, för närvarande, fordra
redovisning af Regeringen för dessa medel, hvilka ännu icke
utgått till deras fulla belopp, synes mig icke vara väl be¬
tänkt, helst redovisningen, om den under för handen varande
omständigheter nödvändigt skulle afgifvas, ej kunnat blifva
annat, än ytterst summarisk.
Fastän jag för ingen del klandrar deras åsigt, som i all¬
mänhet anse beviljandet af äskade creditivsummor innefatta
bevis på större eller mindre förtroende lill Regeringen, be¬
strider jag dock åsigtens tillämplighet på det creditiv, som
nu blifvit begärdt. Om detta Stånd vill hafva sina egna
meningar respecterade, måste det sjelf respectera andra
Stånds. 1 ett constitutionelt statsskick hvilar allt på for¬
merna. Två Stånd hafva vid denna Riksdag uttalat förka¬
stelsedom öfver vissa Ledamöter inom Minisleren: två andra
Stånd hafva deremot friat dessa samma Ledamöter. Följ¬
aktligen är, efter våra constitutionela former, något klander
af Rikets Ständer icke ultaladt, hvadan frågan lärer höra
anses halva förfallit. Enskildt förundrar det mig dock hög¬
ligen, att desse Ministrar, och isynnerhet den, hvilken så
svåra gravamina blifvit förda till last, af två Riks-Stånd
kunnat med lugn uppbära ett så högtidligt utlaladt misstro¬
endevotum. Men jag hemställer till lider, mina Flerrarl om,
Den 22 September.
805
derest landet egt Ministrar, hvilka förklarats ega Borgare-
och Bonde-Ståndens förtroende, ehuru de blifvit underkände
af de öfriga begge Riks-Stånden, om — säger jag — vi for-
melt skulle ega skäl alt göra anmärkning dervid, att dessa
Ministrar icke desto mindre bibehölle sina platser? — Det
måste, under sådana förhållanden, anses vara Ministrarnes en¬
sak att bedöma, hvad deras heder fordrar, men kan, huru
än denna deras sjelfpröfning må utfalla, icke gifva Folkets
Ombud anledning till anmärkning ända derhän, att vi, på så¬
dan grund, skulle vägra anslag, dem vi anse fosterlandets väl
kräfva.
Hvad sjelfva frågan angår, som utgör egentliga föremå¬
let för vår öfverläggning, åligger mig, i egenska]) af Leda¬
mot utaf Hemliga Utskottet, att rätta mig efter de särskilda
föreskrifter, som vid olika tillfällen blifvit meddelade. —
Förra gången tillät Kongl. Majit att underrätta om mer eller
mindre af hvad vid detta Utskotts sammanträden då före¬
kommit; nu deremot har ett alldeles motsatt förhållande blif¬
vit oss anbefalldt, och att noga akta på grannlagenhetens
fordran af den tystlåtenhet, hvartill jag förbundit mig genom
ed. Det är följaktligen för mig en ganska ömtålig sak att
vidröra de speciela upplysningar, som man synes önska. Om
den allmänna politiska ställningen, som genom tidningar och
telegrafunderrättelser kommit till hvars och ens kännedom,
kunna vi dock tala mindre förbehållsamt, och från hvad. som
på detta sätt tilldragit sig, söka sluta till hvad, som framtiden
sannolikt kan bära i sitt sköte.
Neutraliteten var, efter min öfvertygelse, den enda kloka
hana, Regeringen här, under de sedan ett år tillbaka upp¬
komna politiska förvecklingar, kunde beträda. Om denna
Sveriges ställning kan länge fortfara, är enligt med min ön¬
skan, men mera, än jag med någon visshet vågar hoppas.
Skall detta lyckliga förhållande kunna fortfara, är dock ett
oeftergifligt vilkor derför, att Sverige kan intaga en sådan
ställning, att, i hvilkendera vågskålen det lägger sitt svärd,
det må der väga något; och för detta ändamåls vinnande är
det lika oeftergifligt, att landet måste vara fullständigt rustadt
och beredt på alla eventualiteter.
Från denna princip har jag utgått förr, och från den¬
samma utgår jag äfven nu, då jag gifver min röst för bifall
till hvad Kongl. Majit i Dess förevarande Nådiga Proposition
äskat; och jag skall lemna ett ytterligare skäl derföre, så
obehagligt det än förekommer mig, att härigenom möjligen
1,04
Den 22 September.
nödgas bryta nied deni bland representationen, nied hvilka
jag eljest så gerna röstar.
Det vore fåfängt att söka underkänna Sveriges sanna
styrka, oell vigten af den politik, detsamma iakttager. Det
är alldeles klart, att för de stora makterna Sveriges delta¬
gande ingalunda är likgiltigt. Detta bevisa de förenade stora
llottorna i Östersjön, hvilka nu bereda sig att lemna dessa
farvatten. Hvad hafva de uträttat? I sjelfva verket intet,
eller åtminstone föga, som motsvarat deras storlek och styrka,
samt de oerhörda kostnader, som för dem offrats. Hvilka
ofantliga förhoppningar hafva de ej svikit? Oss hafva de
visserligen gjort en stor tjenst, genom förstörandet af en
främmande makts fästning, som vi alltid måste önska att ej
hafva så nära oss. För öfrigt äro deras utförda bedrifter af
den beskaffenhet, att jag om dem ej gerna vill orda. Skulle
dessa makter ej lyckas bättre på andra haf, då inträder för
oss ett stadium, som kan blifva betänkligare, än mängden
förutsett och föreställer sig. Till och med dessa stora mak¬
ters enighet: hvilar den väl på så alldeles oupplöslig band?
.lag kan tänka mig ett motsatt förhållande. 1 sådant fall
blifva vi lemnade åt sjelfförsvaret, och då inträffar en tid¬
punkt, som jag vid detta års början icke ens kunnat ana.
Sådana äro möjligheterna, mina Herrar, och det är på dessa
eventualiteter vi måste hålla oss beredde.
Det är mera än beklagligt att hafva sett, huruledes vår
östra granne, hvilken under en så lång följd af år på diplo¬
matisk väg skördat ständiga framgångar, tvärt af ändrat sy¬
stem, och på våldets bana sökt vinna, hvad den i annat fall,
fastän småningom och mindre hastigt, sannolikt skolat ernå
på den fredliga stråten.
Det är lätt att vädja till passionerna. Religionsfanatis-
men bar mer, än en gång, tjenat till täckmantel för den
gränslösa äregirigheten. Att gå tillbaka blir en omöjlighet,
och slutet af den beträdda banan, huru stor och mäktig man
än må vara, blir en af dessa fasansvärda händelser, hvilka
Försynen låter tima då och då, oss alla till varning.
Detta land följde först exemplet af Österrike, som ge¬
nom en mission till Constantinopel vann, hvad det troligen
rättmätigt tillkom. Ryssland ansåg sig genom en dylik be¬
skickning kunna ernå sitt syfte, hvilket sträckte sig lill icke
något mindre, än supprematie öfver en del af Europa. Den
misslyckades, och oviljan hos detta Cabinett mot alla, som
ej dela dess åsigter, torde förr eller sednare gifva sig luft.
Den 22 September.
nos
Och hvem ansvarar oss väl för, alt ej de andra stora mak¬
terna också känna en viss ovilja emot de mindre, hvilka ej
blindt sluta sig till och öppet omfatta deras politik?
Vi måste således, om vi vilja handla försigtigt, tänka oss
äfven det värsta, eller att vi slutligen kunna blifva lemnade
åt oss sjelfve. Låtom oss skåda tillbaka på 1808 och 1809
årens händelser. Då byggde vi våra förhoppningar på En¬
gelska flottan i Östersjön, och beskaffenheten af den hjelp
och det skydd, den lemnade oss, känna vi alla. Vi böra ej
heller helt och hållet skilja oss ifrån den förutsättning, att
sådana politiska händelser kunna inträffa, som göra en del¬
ning af de stora allierade makternas krafter alldeles ound¬
viklig. Detta är ju åtminstone tänkbart? I ett af de nu för¬
bundna länderna finnes dessutom ej det constitutionela sam¬
hällsskick, som utgör det enda säkra stödet för den opinion,
hvilken så starkt uttalat sig mot Rysslands politik. Allt
beror der på en enda menniskas lif. Om denna personlighet
faller ifrån, kan ingen dödlig förutse följderna.
Det är i allmänhet ganska obehagligt att yttra sig om
politiska ämnen, då man icke eger rättighet att offentlig¬
göra, hvad man af deras mysterier möjligen kunnat inhämta.
För min del, har jag nu icke yppat något factum, som ej
är allom förut kändt. Men alla ofvannämnda iakttagelser,
sammanlaggde, verka hos mig den öfvertygelse, att det är
klokt, nyttigt och rätt att bevilja den creditivsumma, som
Regeringen uti förevarande Proposition äskat. Vi veta vis¬
serligen, att, om landet råkar i krig, så att stora creditivet
behöfver lyftas, måste Rikets Ständer genast sammankallas;
men man måste ock sätta Regeringen i stånd att derlörin-
nan i tid hålla landets beväpnade styrka i beredskap, och
dertill fordras penningar. Så alldeles högt uppskattar jag
icke bundsförvandters bistånd. Likasom i det enskildta lifvel,
är vännernas antal stort, när ej vänskapen anlitas. Den bä¬
sta och tillförlitligaste bundsförvandten är egna krafter oell
förmåga att i farans stund kunna värna sig sjelf.
Jag kommer att votera för det nu äskade creditivets
beviljande.
Herr Stolpe: Då jag begärde ordet, hade Herr Schwan
ännu ej yttrat sig. Sedan det skett, kan det i sanning vara
öfverflödigt att äfven uttala mina åsigter i ämnet. Hvad Herr
Schwan nu anfört, är, så alt säga, taget ur mitt eget huf¬
vud, endast klarare, varmare, bättre uttryckt, än jag förinår
uttrycka det, och hvilket är desto mera betecknande för
806
Den 22 September.
sjelfva saken, som Herr Schwan icke tillhör dem, som un-
derstödt Konungens Rådgifvare. Men Herr Schican har vetat
skilja Rådgifvares sak från fädernelandets, och har, genom
denna storsinnade uppfattning af frågan, beredt sig anspråk
på tacksamhet och högaktning af hvar och en, som ställer
fäderneslandets väl i främsta rummet. Jag kunde således
nu inskränka mig lill att instämma uti allt, hvad Herr
Schwan i denna fråga yttrat, sorn icke står i strid med de
tänkesätt, jag tillförene tillräckligt tydligt angifvit, och till
hvilka jag, fortfarande, kommer att bekänna mig. Men jag
bör måhända icke lemna tillfället obegagnadt att upptaga
några andra talares yttranden, hvilka icke böra utan com-
inentarier komma till Stats-Utskottlet.
Man liar t. ex. sagt, att Regeringen uraktlåtit redogöra
för användandet af medel, som ej kunna så noga controle-
ras. Jag frågar då, i hvilket land allmänna medels använ¬
dande strängare controleras, än i Sverige? Gifvas icke till
och med många fall, der man önskar, att en del af dessa
controler, såsom gagnlösa och hinderliga, måtte vara borta.
Talaren har icke med något exempel bestyrkt befogenheten
af sin anmärkning, hvilken derföre torde få räknas till de
obevista beskyllningarne.
Vidare har, såsom skäl för Sierige alt, under nu rå¬
dande förvecklingar, sticka svärdet i skidan, anförts, att Nor-
riges Storthing icke beviljat något större anslag för ifråga¬
varande ändamål. För min del, tror jag det icke höfvas Svea
Rikets Ständer att i detta för oss så ömtåliga ämne taga
föreskrifter ifrån Norrige. De hafva pligter främst emot sitt
eget land, likasom Norrmännen emot sitt. Om Norrmännen
vilja lemna oss i sticket, skola vi deraf hämta anledning att
öfvergifva oss sjelfve; bör ej detta förfarande tvärtom mana
oss till fördubblade ansträngningar, att försäkra vårt sjelfbe¬
stånd? Vi böra icke förgäta, att Sverige ligger närmare
krigsskådeplatsen, och derföre löper större fara, än Norrige.
När man, under sådana förhållanden, ändå anför nyssnämnda
inkast, ådagalägger man en särdeles fattigdom på verkliga,
för det kalla förståndet giltiga, skäl. Men det är icke till
förståndet man vädjar. Det var lätt att förutse, det denna
fråga skulle begagnas, såsom anledning till dessa oratoriska
fyrverkerier, hvilka vid lägliga tillfällen påtändas. Huru
lämpligt detta nöje kan vara, då Riksdagen närmar sig till
slut, då hvart fåfänglig! ord, som talas och, tyvärr, måste
skrifvas, fördröjer remissen till Stats-LItskottet, och dermed
Den 22 September.
T, 07
i sin mån Riksdagens afslutande, lemnar jag derhän. Samma
anmärkning kan måhända äfven riktas mot mitt uppträdande,
men det må åtminstone lända mig till ursäkt, att jag icke
är den utmanande. Det är en pligt, att icke låta klandret
framstå, såsom uttryck af Ståndets tänkesätt, och jag har, i
hvad på mig ankommer, ej bort åsidosätta denna pligt.
Det har äfven sagts, att, derest fråga vore om det så
kallade större creditivet, skulle man ej tveka att bevilja det
äskade högre beloppet, men att mindre creditivet bör för¬
blifva oförändradt. Man synes dervid hafva lemnat i glöm¬
ska, att, innan krig förklaras och Rikets Ständer samman¬
kallas, hvilket måste hafva förutgått lyftningen af det stora
creditivet, inträffar alltid ett mellantillstånd mellan krig och
fred, som företrädesvis bör begagnas till rustningar, och det
är, för att kunna i tid bedrifva dessa, om omständigheterna
dertill tvinga, som tillökningen i det mindre creditivet är
begärd.
Då andra skäl trutit, har man också sökt verka på
Ståndets känsla genom vädjande till dess consequence, den
consequence nemligen, som skall bjuda, att icke votera me¬
del åt Konungens Rådgifvare, öfver hvilka Ståndet nyss ut¬
talat sitt ogillande. Kanhända dock, att de talare, som nytt¬
jat detta argument, skola sjelfve ångra sig, sedan de öfver-
tänkt. hvarthän det leder.
Äfven om den äskade creditivsumman verkligen vore
behöflig, — har man sagt, — så borde den, af det nyss¬
nämnda skälet, ej beviljas. Jag beder det Högtärade Ståndet
att noga granska lia 1 ten och syftningen i denna uppmaning.
Det innebär otvätydigt den tanke, alt landets säkerhet for¬
drar rustningar, men att man må åsidosätta landets säkerhet,
lör alt åtkomma Rådgifvarne. Af ett lika värde torde de
öfriga skälen vara, som uppställts emot den Kongl. Proposi¬
tionen. Den varning, samme talare låtit utgå till Stats-Ut-
skottets Ledamöter, att noga öfverväga frågan, är måhända
på sin plats, men säkerligen i en helt annan syftning. Jag
dristar ock instämma i denna varning, med begagnande af
de ordalag, som hos ett stort folk vid vigtiga tillfällen an¬
vändes: Videanl consules, ne quid de trim enti capiat respu-
bliea.
Herr Ekenman: För min del, begagnar jag mig af or¬
det i denna discussion endast af den anledning, att en ta¬
lare yttrat åstundan, det Ledamöter af Ståndet skulle uttala
sm mening 0111 saken, till ledning för Stats-Utskottets tillgö¬
808
Den 22 September.
randen, och, om samma Utskott skulle finna, alt de Hesta talare,
som nu följt nämnde uppmaning, yttrat sig emot creditivets
beviljande, så kunde den slutsats göras, att Borgare-Stån-
det vore obenäget alt gå denna Kongl. Maj:ts framställ¬
ning till mötes. Detta föranlåter mig att tillkännagifva, det
jag icke hör till dem, som motsätta sig bifall till den Kongl.
Propositionen. Skälen dertill beder jag att få i korthet
anföra.
Den utredning af saken, som en del talare förklarat
vara nödig från Begeringens sida, finner jag ej kunna ifråga¬
komma. Kongl. Majit har icke äskat credilivmedlen för nå¬
got specielt ändamål, utan gifvit tillkänna, att de begäras till
Konungens disposition, för sådana eventualiteter, till nästa
Riksdag, som 63 § Regerings-Formen omförrnäler. Dessa
eventualiteter kunna, såsom en talare antvdt, ännu ej be¬
stämmas, knappt anas. Men om eventualiteterna blifva så¬
dana, de kunna gestalta sig, att Sverige blir nödsakadt att,
innan Rikets Sländers nästa lagtima sammanträde, samman¬
draga trupper, för att bjuda aktning åt sin ställning, så skulle,
i fall dertill och till andra dermed sammanhängande förfo¬
ganden Konungen saknade nödiga mede), Han nödgas sam¬
mankalla Ständerna till Urtima Riksdag. Jag föreställer mig,
att Regeringen vill undvika detta steg, som skulle förorsaka
betydligare kostnader och olägenheter, än som af creditivets
beviljande kunna följa.
Man har sagt, att den äskade creditivsummans bevil¬
jande skulle innebära ett förtroendevotum, och att, då Re¬
geringen förut under Riksdagen förklarats sakna Ståndets
förtroende, consequencen nu fordrar, att vägra tillökningen af
mindre creditivbeloppef. De, hvilka sökt gifva frågan denna
form, hafva dock förbisett den omständighet, att detta credi-
tiv företrädesvis är afsedt att disponeras af de Konungens
Rådgifvare, som äro Chefer för Landt- och Sjöförsvars-De-
partementerne, emot hvilkas embetsulöfning icke någon röst
inom detta Stånd under Riksdagen höjt sig. Således, hvilka
åsigter än i öfrigt må gjort sig gällande emot Ledamöter af
Konungens Conseil, är nämnda fordran å consequence här
alldeles malplacerad.
Mest förvånar mig det skäl emot bifall till den Kongl.
Propositionen, som velat hämtas deraf, att denna framburits
af en Stats-Råds-Ledamof, som icke eger Ståndets sympa-
thier. Om jag elt ögonblick försätter mig uti Ståndets ma¬
joritets ställning i déchargelrågan, måste jag fråga mig sjelf,
Den 22 September.
800
med livad rättighet denna majoritet, om ock dess åsigter de¬
lats af majoriteten inom ett annat Riks-Stånd, kan fordra,
att Konungen skall ifrån Sig skilja den eller dem af Sina
Rådgifvare, som dessa majoriteter förklarat ej hafva väl upp ¬
fyllt sitt kall? Hvad skulle väl följden blifva, om Konungen
skulle anse sig nödsakad att tillfredsställa opinionsyttringar af
så odeciderad beskaffenhet, att 2:ne Riks-Stånd hysa en all¬
deles motsatt? Huru skulle på sådant sätt en Regering
kunna göras möjlig? Hvar skulle väl Konungen då slutligen finna
män, duglige att åtaga sig det ansvarsfulla, men obeständiga,
kallet att vara Konungens Rådgifvare?
Jag ansluter mig för öfrigt till Herr Schtrans anförande
i denna fråga och kommer, då densamma anländt tillbaka
från Stats-Utskottet, att med min röst bidraga till den äskade
creditivsummans beviljande.
Herrar Rettig, Stenqvist och Österberg anmälde sig häruti
instämma.
Herr Henschen: fin talare, Herr Kock, har klandrat,
att jag begärt upplysningar i ämnet af Hemliga Utskottets
Ledamöter. Jag får dervid erinra, alt jag anser, (och en
äldre i riksdagsmachineriet väl initierad »rådgifvare för Riks¬
dagsmän» har förklara^ det vida bättre att tala i saken förr,
än densamma kommer till behandling inom Utskott, än
efteråt, och att den discussion, som först då uppstår, ofta
blir endast ett spegelfä kteri; hvaremot den första remissen
åtföljande discussionen ofta kan verka på Utskottet, som
vanligen icke gerna viker från sin en gång fattade mening,
hvilken på frågans utgång ofta har så betydligt inflytande.
Uti Kongl. Propositionen om det förut vid denna Riks¬
dag beviljade creditiv förekom åtminstone den upplysning,
att Hemliga Utskottet förut blifvit i saken hördt. Icke ens
det finnes omnämndt i den nu föredragna Kongl. Propositio¬
nen. Uti dessa begge Propositioner saknas all upplysning,
huruvida Hemliga Utskottet till- eller afstyrkt Konungens
framställning. Men, om äfven sådant varit i allmänhet an-
lördt, visste man dock icke, hvad Utskottets Ledamöter af
detta Stånd yttrat, eller till hvilken sida de hört inom Ut¬
skottet; och till dem i främsta rummet skall val Ståndet
vända sig med sitt förtroende, då Ständerna ej få del af de
handlingar, på hvilka deras beslut borde grundas.
Då saken gäller icke mindre, än beviljandet af 2'/2 mil¬
lioner R:dr B:co ur folkets fickor, borde det icke förundra,
att man söker alla möjliga upplysningar, som kunna verka
810
Den 22 September.
pä lieslulet. En af det Hemliga Utskottets härvarande Le¬
damöter har nu, sä vida jag fattat honom rätt, sagt, att till¬
fredsställande upplysningar vid Hemliga Utskottets samman¬
träde icke meddelats om behofvet af ifrägavararde belopp,
och att han derföre ej kunde tillstyrka den äskade creditiv-
snmmans beviljande till fulla beloppet. En annan af samma
Utskotts medlemmar äter liar tillstyrkt detta. Jag medgifver,
att deras omdömen kunna väga emot hvarandra. Alen hvad
jag, med anledning af dessa och andra talares yttranden, vill
tillstyrka Stals-Utskottets Ledamöter, är det, att närmare
tillse och i Utlåtandet utsätta, hvartill de äskade medlen
böra användas. Det kan nemligen bestämmas, att dessa me¬
del icke, uteslutande, disponeras till dylika öfningar för flot¬
tan, som innevarande års sommar egde rum, och om hvilkas
nytta tankarna ej äro delade. Mot hvem hafva väl dessa
maneuvrer skett? Icke mot Ryssland. Dess stora flotta har
stängt sig inom fästningarnes gråstensmurar. Om vi skola
bekämpa Ryssland eller de stora Vestmakterna, nödgas vi
göra detsamma; och hvartill hafva dä dessa kostsamma öf¬
ningar gagnat?
Om den politiska ställningen i allmänhet, och särskildt
om vår kostsamma neutralitet, vill jag nu icke säga mera,
än att, såsom ordspråket lyder, »ändan prisar verket», eller
»mästaren». Men jag hemställer, om icke Stats-Utskoltet må
taga i öfvervägande, huruvida den begärda creditivsumman
kan något nedsättas, så att det »lilla creditivet» icke i sjelfva
verket blir större, än »stora creditivet», som vanligen är till¬
sammans blott två millioner R:dr.
Slutligen beder jag att få fästa mig något vid ett ytt¬
rande, som här blifvit fälldt, att nemligen Ridderskapets och
Adelns samt Presle-Ståndets beslut tillsammans skulle väga
lika mycket, som Rorgare- och Ronde-Ståndens sammanstäm¬
mande mening. Jag måste härvid erinra, att Ridderskapet
och Adeln består endast af sjelfskrifne representanter, men
att deremot de begge Stånden, som vid denna Riksdag vote¬
rat emot vissa Ledamöter af Stats-Rådet, utgöras blott af
Ledamöter, valda af en folkmängd, som i antal och förmö¬
genhet så mycket öfverväger Adel och Prester, att desse, då
fråga är om uttryckandet af folkets allmänna mening om
eller förtroende till Regeringen, icke kunna jemnföras med de
två Stånd, sorn förklarat sig mot vissa Stats-Råds-Ledamöter,
med afseende å deras politiska åsigter. Man vet, huru olika
de särskilda representantclassernas vota väga i England,
Den 22 September,
811
likasom i andra länder med constitutionelt statsskick, i fråga
em förtroende till Alinistéren, hvilket den af folket valda
Kammaren, eller Underhuset, alltid anses uttrycka.
Hyr Wijk: Det har blifvit en praxis vid de sednare
Uiksdagarne, och synnerligen inom detta Stånd, att, såsom
man säger, kalfatra Kongl. Alajds Propositioner, innan de re¬
mitteras tili Utskott. I dag har, såsom ett hufvudsakligt
skäl, hvarpå man sökt fästa stor vigt, för att motverka be¬
viljande af den utaf Kongl. Alajd äskade creditivsumman, an¬
märkts, att detta skulle innebära ett förtroendevotum åt Ko¬
nungens Rådgifvare. Jag frågar Ståndet, om dessa Konun¬
gens Rådgifvare på något sätt förverkat ett sådant förtroende,
om man gitter mot dem rigta någon slags förebråelse att
hafva förskingrat Statens medel eller användt sådana sig till
nytta? Jag vågar tro, att ingen, så stor fritänkare eller fri¬
talare han än må vara, dristar framträda med en slik ankla¬
gelse. Desse Konungens Rådgifvare äro visserligen alle män
af heder och ära, och vi måge skatta oss lycklige, att sådane
män fått plats vid Konungens Rådsbord. Således gifves, ur
denna synpunkt, icke något skäl att afstå den Kongl. Propo¬
sitionen.
Man har väl äfven sökt framdraga andra skäl i samma
syftning, men dessa anser jag icke vara förtjente af någon
vederläggning, och då det är emot min vana, att, såsom man
säger, tala på bredden, skall jag i öfrigt inskränka mig till
det egentliga, som jag ämnat yttra, nemligen det, att man
ej må tro sig, genom sådana andraganden, som vi nu här
fått höra, imponera på det Utskott, som i första rummet har
att behandla frågan och deri utlåta sig. Stats-Ulskottet be¬
står tvifvelsutan af män, som besitta fast tro och sjelfstän¬
dighet, samt icke låta rubba sin öfvertygelse af sådant, sorn
nu i Rorgare-Ståndct yttrats. Jag skulle tro, att de främst
böra tillse, hvad landets säkerhet och försvar kräfva. Detta
är deras lörsta pligt, och jag tvidar ej, att de skola ut¬
öfva den.
Då frågan kommer åter ifrån Utskottet, är rätta tiden
att här öfverlägga i densamma. Dittills må man spara sina
utgjutelser, så mycket, som möjligt. Enligt min tanke, kan,
hvad man på den af Kongl. Majit föreslagna väg beviljar,
icke i något hänseende vara för mycket, emedan vi icke
kunna betala nog mycket för vår trygghet och säkerhet un¬
der framliden, samt för handelns och landets trefnad. Här
är nu också endast fråga om beviljande af ett crediliv, som
»12
Den 22 September.
måhända, i lyckligt fall, icke kommer att i dess helhet an¬
vändas, såsom vi erfarit om förut lemnade creditiv, som
ännu icke blifvit till fullo begagnade. Vådan af bifall katt
således icke vara stor, och jag tror, att vi handla rättast och
klokast, om vi bevilja, hvad Kongl. Majit uti Dess föreva¬
rande Nådiga Proposition äskat, helst vi derigenom kunna
undvika en Urtima Riksdag, hvarför kostnaderna kundo
drabba landet mera, än den summa, som nu är i fråga.
Jag anhåller, att äfven detta anförande får åtfölja den
Kongl. Propositionen till Stats-Utskottet.
Herr Rooth: En talare har yttrat, det han med ve¬
mod genomläst Kongl. Majits nu föredragna Nådiga Proposi¬
tion. Denna känsla delar deremot jag icke. Tvärtom er¬
känner jag med tacksamhet den Konungens omsorg om be¬
varandet af fosterlandets trefnad, sjelfständighet och ära, som
den Kongl. Propositionen ådagalägger; och då jag nu haft
tillfälle höra en aktad ledamot af Hemliga Utskottet med
mycken värma taga Kongl. Majits Nådiga framställning i för¬
svar emot de anmärkningar, som dervid framställts, beder
jag få tillkännagifva, det jag till alla delar instämmer uti
denne värde talares anförande; och torde äfven delta yttran¬
de få åtfölja remissen af den Kongl. Propositionen.
Herr Björck: Här har af en talare blifvit sagdt, att
den redovisning, jag ansett nödig, på det att Ständerna skulle
komma i tillfälle att bedöma, huru det förut beviljade cre-
ditivet blifvit användt, nu icke kunnat af vederbörande af-
lemnas. Jag tror mig dock känna, att, såvida medlen verk¬
ligen blifvit anvisade till anskaffande af materiel, detta icke
kunnat ske utan förut uppgjorda kostnadsförslag och beräk¬
ningar. Om detta är förhållandet, så är det ock klart, att,
med ledning deraf, en allmän öfversigt öfver medlens använ¬
dande kunnat och bort meddelas. På en och annan miss¬
räkning liar afseende icke kunnat fästas, ty ingen har begärt
någon redovisning på skillingcn. Jag tror således, att man
kunnat afgifva den af mig äskade redovisning, och anser
sjelfva den invändning, hvarmed man bemött mig, just inne¬
fatta ett bevis för befogenheten af min anmärkning.
Man har vidare sagt, att vi hos oss hafva för mycket
controler. Det är visserligen sannt, att här finnas controler
på medlens användande, men det är en stor skillnad i con¬
troler före och efter medlens beviljande. Just i fråga om
controler, är det, som creditiv skilja sig från andra anslag.
Vid sådana granskas på förhand de ändamål, för hvilka pen¬
Den 22 September.
813
ningar beviljas, hvaremot creditiv ställas till Kongl. Majits
disposition utan särskild föreskrift, och måste bero på det
förtroende man hyser till dem, som skola använda medlen.
Vid sådant förhållande, måste ock beviljandet af ett crediliv
innefatta, hvad sjelfva namnet äfven utmärker, ett förlro-
ende-votum. Men, säger man, medlens användande beror
här på Krigs- och Sjö-Ministrarne, mot hvilka några anmärk¬
ningar icke blifvit inom detta Stånd framställda. Detta är
likväl icke förhållandet. Sjelfva utförandet af ifrågakomman-
de åtgärder må bero på dessa Ministrar, men beslutet om
åtgärdernas nödvändighet är en pröfning, som ankommer på
Stats-Rådet i sin helhet. Det är den säkerhet, en sådan
pröfning lemnar, som föranledt mig att kasta blicken på Con-
seilen i sin helhet, och, för min del, har jag redan gifvit
tillkänna, att den pröfning, som försiggår i Stats-Rådet, icke
hos mig väckt något förtroende till Konungens Rådgifvare,
då de kunnat tillstyrka lyftning af det vid sista Riksdag be¬
viljade lilla creditivet, utan att några nöjaktiga skäl derför
blifvit framlagda.
Man har äfven förmenat det vara obefogadt att påstå,
det Konungens Rådgifvare icke åtnjuta förtroende, enär de¬
ras åtgärder blifvit godkända af två Stånd, och inom delta
Stånd en betydlig minoritet ogillat décharge-betänkandet.
Man har till och med gått så långt, att man sagt, att det
hela endast vore en formfråga. Jag beklagar, att ett sådant
yttrande kunnat fällas, likasom jag beklagar, att man i detta
Stånd vill drifva den satsen, att Ridderskapets och Adelns
samt Preste-Ståndets åsigter om styrelsesystemet förtjena
lika mycket afseende, som Borgare- och Bonde-Ståndens, eller
de valda Ståndens. Jag tror, alt den majoritet, som här ut¬
talade sig för en annan åsigt, än minoriteten, till stöd för
densamma, framlagt verkliga och högst talande skäl, som,
jag är öfvertygad derom, skola göra sig mera gällande, ju
mera de vinna terrain och blifva kända i landet. Majorite¬
ten har grundat sitt ogillande af styrelse-systemet på den
starkaste bevisning. Den har tydligen ådagalagt, att Rege¬
ringen fortgått i en viss riktning, till fördel för vissa clas-
ser. Dä detta är förhållandet, så är det ock lätt förklarad!,
hvarföre Regeringen vunnit understöd i de två första Stån¬
den, men, detta oaktadt, kan det icke nekas, att, hvarhelst
man kommer i landet, uttalar sig ett stort missnöje mot sty¬
relse-systemet.
Den 22 September.
Beträffande Borgare-Ståndet enskildt, så är det beklag-
ligtvis en sanning, att den majoritet, sorn vidhållit de äsic¬
ter, Ii vilka, i afseende å styrelse-systemet, vid föregående
Riksdagar inom detta Stånd gjort sig gällande, blifvit allt
mindre och mindre. Jag beklagar att så är, men jag tror,
all, så länge den (innes, måste den ock respecteras, såsom
det enda uttryck af medelclassens mening.
Hvad Norrige angår, om hvilket jag, då jag nyss hade
ordet, glömde att yttra några ord, får jag lästa uppmärk¬
samheten derå, att icke något anslag af beskaffenhet, som
det ifrågavarande, derstädes blifvit beviljadt. Man vet ock,
att Norriges Storthing betydligt nedsatte det anslag, som
der till en början begärdes. Nu är dock Norriges sjelfstän¬
dighet hotad lika mycket, som vår, och måste med samma
medel upprätthållas, men, det oaktadt, har man der icke veter¬
ligen äskat något nytt anslag, och likväl lärer väl ingen vilja
bestrida, att Norriges Statsmän hafva lika mycket förutseen¬
de, som våra.
De ringa anspråk på Statsmannaförmåga hos Konungens
Rådgifvare, som en talare visat sig ega, kan jag, för min
del, icke biträda. Jag tror, att det, åtminstone under när¬
varande critiska förhållanden, vore önskligt, om större kraf¬
ter kunde beredas inom Konungens Conseil. Man har här
förmenat, att de, som äro obenägne att bevilja det äskade
creditivet, skulle vara böjde att öfvergifva den ställning, Sve¬
rige hittills intagit till utländska makter, och man har der¬
före äfven vädjat till deras fosterlandskänsla. Jag tror dock,
att man häruti misstagit sig. I grunden äro alla ense om,
att neutraliteten bör upprätthållas, så länge landets inleressen
icke derigenom äfventyras, och ingen har nu satt i fråga
dess uppoffrande. Häruti öfverenstämma båda partierna, och
för närvarande är det endast fråga om sättet för detta upp¬
rätthållande. För min del, anser jag, alt det bör ske genom
anskaffande af materiel för kriget och materielens iståndsät-
tande, men delta kan åstadkommas derigenom, att Regerin¬
gen öppet framträder och säger: det och del behöfves anskaf¬
fas, och dertill erfordras den och den summan. Då skulle
jag vara benägen att bevilja anslag, men ingalunda att ställa
medel till Regeringens fria disposition, hvilket kunde hafva
till följd, att de, såsom hittills skett, komma att användas
lill trupprörelser och maneuvreringar med linieflottan, hvilket
allt, enligt min tanke, icke på något sätt förmått Vestmak-
terna att respectera vår neutralitet. Jag tror, att, om, så¬
Den 22 September.
som man här ifrågasatt, några eventualiteter skulle inträffa,
och Sverige blifva lemnadt åt sig sjelf, så att det måste på
annat sätt uppträda, så är det väl nödigt, alt för detta än¬
damål skaffa materiel, för att vara beredd, men i öfrigt an¬
geläget att spara, så mycket man kan. Skulle man gå på
och upprätthålla neutraliteten under vapen, såsom hittills
skett, så är det ännu mera vanskligt, om vi i farans stund
kunna hära bördan af ett krig.
Det är visserligen svårt att bedöma, hvad framtiden kan
bära i sitt sköte. Regeringen har dock förpligtelser till re¬
presentationen, som den icke får åsidosätta, och om detta
erkännes, så är det ock ett billigt anspråk, att Ständerna få
veta allt, som rörer våra förhållanden till utländska makter.
Visserligen finnes det ett Hemligt Utskott, till hvilket Re¬
geringen i detta fall grundlagsenligen kan vända sig och äf¬
ven vändt sig, men jag tror, att en frisinnad Regering icke
bör begagna sig af detsamma, utan öppet meddela represen¬
tationen sakförhållandena och sina tankar derom, synnerli¬
gast då Regeringen kräfver uppoffringar af Nationen.
Jag hemställer för öfrigt, hvarifrån medel till den äska¬
de summan skola tagas, då, som vi veta, Statens tillgångar
redan förut blifvit så betydligt tagna i anspråk. I allt fall
anser jag, att ett creditiv på en half million för försvars¬
verket är en ganska betydlig summa och mer, än tillräck¬
lig, åtminstone lör det i Stats-Kåds-protocollet omförmäldta
ändamål, då deremot hvad, som går derutöfver, endast vore
bortkastade penningar, och om, såsom här blifvit uppgifvet,
(let är en sanning, att det under Riksdagen beviljade credi-
tivet icke blifvit till sitt fulla belopp användt, så är detta
ännu mera skäl att icke bevilja creditiv till högre belopp,
än förut.
Jag anser mig nu hafva hufvudsakligen vederlagt, hvad
emot milt förra anförande blifvit invändt, och jag anhåller,
att Stats-Utskottet, hvars ledamöter jag är särdeles förbun¬
den för deras begäran, att Ståndet måtte uttala sin mening,
ville taga i öfvervägande, hvad jag tagit mig friheten fram¬
ställa.
Herr Wtern: De skäl, som här blifvit anförda emot
bifall till den Kongl. Propositionen, angå dels creditivets be¬
lopp, dels att man valt formen af creditiv, och icke af an¬
slag, och dels bristande förtroende till Konungens Rådgifvare,
•lag har icke hört några andra skäl framställas, och jag an¬
håller, att, i anledning af dessa, få yttra några ord.
810
Den 22 September.
Hvad nu först beloppet angär, sä torde det icke befin¬
nas öfverdrifvet, örn man besinnar, att det belopp, som Ri¬
kets Ständer vid Riksdagens början, på grund af Kongl.
Maj:ts derom gjord begäran, anslogo för neutralitetens upp¬
rätthållande, uppgick till två och en half millioner, eller
samma summa, som nu blifvit begärd. Deraf återstår vis¬
serligen ännu en del, men til! nästa lagtima Riksdag förfly¬
ta två år, och, om neutraliteten under tiden skall upprätt¬
hållas, samt kostnaderna derför blifva lika stora, som inne¬
varande år, skall man derföre finna, att summan icke är öf¬
verdrifven.
Beträffande dernäst anmärkningen, att Kongl. Majit icke
bort begära ett creditiv, utan ett bestämdt anslag, så att
Ständerna lått veta, hvartill medlen skola användas, så kan
jag icke dela den åsigt, att Kongl. Majit nu kunnat beräkna,
hvad som verkligen erfordras. Kongl. Majit har begärt och
erhållit medel till hvad, som behöfts under vanliga förhållan¬
den. Detta creditiv måste således afse någonting annat,
nemligen de eventualiteter, som kunna blifva en följd af kri¬
get i vårt grannskap, och hvilka ingen kan på förhand be¬
räkna, emedan de måste bero på den ställning till främman¬
de makter, i hvilken Sverige kan komma. Vid sådant för¬
hållande, är det omöjligt för Kongl. Majit att närmare be¬
stämma, hvartill medlen skola användas, i händelse Han,
utan att nödgas sammankalla Rikets Ständer, före nästa lag¬
tima Riksdag skulle, i följd af inträffande eventualiteter, kom¬
ma i behof af penningar för landets försvar.
Vidkommande åter den anmärkning, att creditivel icke
bör beviljas, emedan Konungens Rådgifvare icke ega natio¬
nens förtroende, så tror jag, att den sak, vi nu discutera,
i och för sig är af den vigt, att förtroendet må vara stort
eller litet, ja, äfven om absolut misstroende vore rådande,
denna omständighet icke bör föranleda Rikets Ständer att
vägra den begärda summan och lemna Regeringen utan me¬
del. Huru det än förhåller sig med detta förtroende, bör
Regeringen under dessa critiska tider försättas i tillfälle att
ordna vårt försvar så, att vi kunna med lugn emotse kom¬
mande dagar. Hindrad af andra göromål, hade jag icke till¬
fälle att vara närvarande, då décharge-frågan här behandla¬
des. Mina tankar om de tendencer, som alltjemt äro rå¬
dande bland Konungens Rådgifvare, och det constitutionella
förhållandet till dem, äro emedlertid fullständigt förvarade i
mina anföranden vid sista Riksdag, så att jag, trygg att i
Den 22 September.
817
detta afseende icke blifva missförstådd, kan hänvisa til! dem,
ulan att behöfva derom vidare yllra mig, särdeles som den¬
na sak nu icke är föremål för öfverläggning. Men jag må¬
ste förneka, att ifrågavarande creditivs beviljande, under nu¬
varande förhållanden, innebär något förtroende-votum till mi-
nistören. Detta creditiv är en sak för sig, och det är abso¬
lut nödvändigt för Rikets väl, att Kongl. Majit genom dess
beviljande må sättas i tillfälle att bevara fäderneslandet, me¬
dan Rikets Ständer äro åtskiljda. Hvad minisléren angår,
får jag dock förklara, att lika litet, som jag anser, att Bor¬
gare-Ståndets majoritet, på sätt en talare uttryckt sig, har
någon rättighet att decretera ministrarnes afskedande, lika
mycket finnér jag det, under närvarande brydsamma lider,
vara angeläget, att Regeringen vore i besittning af folkets
fulla förtroende och föreningsbandet dem emellan så starkt,
som möjligt. I detta fall anser jag Rådgifvarnes bibehållan¬
de eller afskedande bero mindre på hvad Stånden beslutat,
ehuru mycket inflytande jag vill tillerkänna dem, än hvad
man har skäl antaga, att större delen af nationen önskar,
och vida beklagligare, än att två Stånd voterat de nuvaran¬
de Rådgifvarne sitt misstroende, är, att desse motsatt och
motsätta sig de åtgärder, som äro öfverensstämmande med
folkets allmänt uttryckta åsigter. Då jag således anser detta
anslag vara af sådan vigt för landet, att ett bristande för¬
troende till Regeringen icke bör föranleda till ett afslag å
den Kongl. Propositionen, får jag, å andra sidan, förklara,
att ett beviljande af creditivet icke innefattar något bevis på
förtroende till Konungens Rådgifvare.
Öfrige ledamöterna i Hemliga Utskottet hafva redan gif-
vit tillkänna, att de icke ega rättighet att yppa hvad, som
der blifvit dem meddeladt. Jag kan således icke eller göra
det, men jag anser mig dock oförhindrad att yttra mig om
Sveriges ställning, med afseende å de politiska förhållandena,
lör så vidt jag icke inhämtat kunskap om den i Hemliga
Utskottet, utan af allmänna tidningarne, och hvilka således
äro offentligen kända. Jag tror, att den fingervisning, vi i
detta fall af de offentliga underrättelserna erhålla, bör, om
vi med allvar fästa blicken på densamma, vara stark nog,
för att förmå oss att icke underlåta att sätta oss i en sådan
ställning, att vi äro beredda till försvar. Vi hafva sett, att
kriget föres på två olika krigstheatrar, likasom att det hit¬
tills varit förenadt med stor svårighet för Vestmaklerna att
Dorg.-Ständ. Prot. vid Riked. 1853—185V. V. 82
«ia
Den 22 September.
på ett mera verksamt sätt angripa Ryssland. Krigshändel¬
serna hafva derföre utvecklat sig långsamt, och Vestmakter-
na hafva hittills egentligen inskränkt sig till blockader och
några mindre träffningar. De hafva dock nu beslutat sig för
en större operation i söder. Deremot tyckas deras före-
hafvanden på den norra skådeplatsen för kriget antyda, att
man funnit ett allvarligt angrepp förenadt med allt förstora
svårigheter, så att någon större operation, efter ali sanno¬
likhet, icke kommer att derstädes ega rum i år. Vi veta
vidare, att det stora anfall, hvartill man bereder sig i söder,
ansetts vara högst vanskligt, så att det till och med uppgif¬
vas, att vid hållet krigsråd inträffat, att chefen för den ena
aT de allierade makternas härar afstyrkte detsamma. Under
sådant förhållande, är det icke omöjligt, att en déconfiture
der kan drabba dem. IIvad skulle väl följden deraf blifva?
Måste icke de vestra makterna då använda hela sin krigs¬
styrka på detta håll, och åtminstone för någon tid öfvergif¬
va Norden? Dertill kommer, att de två andra stormakter¬
na, hvilka icke deltagit i kriget mot Ryssland, iakttagit en
odeciderad hållning, hvaraf åtminstone den enas varit högst
vacklande. Om nu Vestmaktcrna röna motgång i söder, så
är det ganska möjligt, alt ett krig utbryter på Gonlinenten,
i hvilken händelse Vestmaktcrna der komma att behöfva en
större styrka. Men följden häraf skulle blifva den, att Nor¬
den, såsom ett mindre vigtigt krigsfält, af de allierade mak¬
terna lemnades å sido; och det är då tänkbart, att Ryssland
kan genom åtgärder, stridande emot vår neutralitet och våra
interessen, söka bereda sig öfverhanden i Norden. Åtmin¬
stone kan man taga för gifvet, att denna makt skulle, i hän¬
delse Vestmakternas anfall riktas på annat håll, begagna sig
af tillfället, för att söka försäkra sig om sådana positioner i
Östersjön, att den på detta håll må kunna föra kriget till
sin fördel.
Jag upprepar, alt mina slutsatser härom icke hafva
några andra grunder, än dem jag af offentliga handlingar
kunnat inhämta. Dock kan jag tillägga, att jag i våras, och
innan de allierade makternas Ilottor hitkommo, af interesse-
rade personer hörde ganska mycken oro uttryckas för, att
något sådant, som det jag nu förutsatt, kunde inträffa.
På grund af detta allt, anser jag, att Sverige skulle
handla ganska illa mot sig sjelf och sin framtid, om under
den tid, då Ständerna ej äro tillsammans. Regeringen icke
skulle vara i tillfälle att handla, enligt fäderneslandets sanna
Den 22 September.
819
interesse, och kunna vara beredd att möta alla eventualite¬
ter. Jag anser således, att hvad man här anfört emot den
Kongl. Propositionen, icke bör föranleda till afslag å den¬
samma, och tillstyrker alltså det begärdta creditivet.
Herr Rydin: Flere talare hafva här uttalat dels klan¬
der, dels beröm, i afseende å Konungens Rådgifvare. För
min del, har jag icke sökt strö hvarken blomster eller tistel
på deras officiela bana. Man har sagt, att den äskade
summan icke bör beviljas, emedan de sakna nationens för¬
troende. Detta kan vara riktigt, om man sätter sitt eget
jag i främsta rummet, och fäderneslandets väl i det andra.
Här är fråga om hvad framtiden bär i sitt sköte. Vi
veta, i afseende å framtida händelser, lika litet, som om
nuvarande Rådgifvare komma att sitta qvar, eller icke.
Huru det än må blifva, så äro dock förhållandena sådana,
att det är nödigt, att Sverige sätter sig i den ställning, att
det kan med trygghet och lugn motse framtiden och vara
beredd till försvar, i händelse sådant skulle erfordras.
Flere talare hafva yttrat sig, men de hafva förbisett en
vigtig punkt, sorn behöfver utredas, och hvilken jag lägger
Stats-Utskottet på hjertat. Jag önskar nemligen, att Utskottet
måtte förskaffa sig bestämd upplysning, om och i hvad
mån Norrige till försvarsväsendet bidrager. Man har visser¬
ligen talat derom i allmänna ordalag, men jag anser det
vara angeläget att få detta på ziffran utredt. Jag vet allt
för väl, att man måhända skall anse detta förslag, såsom
något kråkvinkelsmessigt, liksom då jag begärde, att Stats-
Utskottet måtte förskaffa sig upplysning om användandet af
de 90,000 R:dr, Rikets Ständer anslagit till Elementar¬
läroverkens ombildning. Det må vara, men nationen har
rätt att få veta, om och i hvad mån Norrige uti ifrågava¬
rande afseende bidrager, ty det är klart, att förhållandena
till utländska makter röra icke allenast oss, utan äfven brödra¬
folket. Derföre böra ock båda deltaga i upprätthållandet
af brödrarikenas sjelfständighet. Jag får således anhålla, att
Stats-Utskottet måtte förskaffa sig den upplysning, jag begärt,
och inkomma med uppgift, om Norrige till neutralitetens
upprätthållande bidrager iner eller mindre, än Sverige.
Herr Asker: Då denna långa, både ord- och sakrika
discussion öppnades, hyste jag den åsigt, att den var tämli¬
gen öfverflödig, emedan erfarenheten lärt mig, att långa för¬
skott sdisenssioner, vid remisser till Utskott, i allmänhet icke
gagna till något. Under discussionens fortgång har jag dock
820
Den 22 September.
kommit till en annan tanke, emedan jag funnit den förra
håde nyttig och upplysande; nyttig, för den politiska ensidig¬
heten, eller, om man hellre så vill, det personliga motstån¬
det, så framt man finge antaga, att de talare, som yttrat
sig för afslag, skulle vilja taga skäl af skarpsinnigheten och
fosterlandskänslan; upplysande för Ståndet, emedan discussio-
nen uppenbarat den olika uppfattning af landets politiska
förhållanden, hvilken förefinnes hos detta Stånds Ledamöter
i Hemliga Utskottet. I en sådan fråga, som denna, är det
dock icke nog, att endast hänföra sig till ställningen för
ögonblicket. Det torde vara skäl att vidga synkretsen ut¬
öfver denna gräns. l)e meddelanden, två af nämnde Utskotts
Ledamöter, utan förgätenhet af sin tystnadspligt, här lemnat,
innefatta för mig tillfredsställande och klara upplysningar i
den nu afhandlade frågan, och jag vill derföre, då discussio-
nen redan långt framskridit, inskränka mig till den förkla¬
ring, att jag förenar mig uti hvad Herrar Schwan och Warn,
angående sjelfva saken, yttrat.
Herr Kock: Då, vid början af denna discussion, två
Ledamöter uppträdde, med begäran, alt Ståndets Ledamöter
i gemen och Hemliga Utskottets i synnerhet måtte yttra sig
till ledning för Stats-Utskotlet, så tillät jag mig göra den
erinran, alt de upplysningar, som här meddelades, icke
skulle gagna till något, och således ej leda till något resultat.
Discussionen bar nu en lång stund fortgått, och jag finner
mig icke rubbad i denna min åsigt. Jag står ännu fast
dervid, alt allt, hvad här blifvit ytlradt, icke länder Stats-
Utskotlet till någon nytta. Flere talare hafva uppträdt emot,
andra för den Kongl. Propositionen. Detsamma är förhållan¬
det med Ståndets Ledamöter i Hemliga Utskottet, hvaraf en
talat i den syftning, att det äskade anslaget vore obehöflig!,
medan de två andra äro af motsatt mening. Jag frågar, med
den stridighet i åsigter, som förefinnes såväl i Ståndet, sorn
hos dess Ledamöter i Hemliga Utskottet, hvilken ledning
kan väl Stats-Utskottet hafva af discussionen? Den drager
både till Ja och till Nej, sålunda alstrande villrådighet, der
sådan måhända förut icke funnits. Jag tror derföre, att det
varit klokast att öfverlemna frågan om creditivets beviljande
åt J^edamöternes i Stats-Utskottet eget sunda omdöme,
hellre, än gå deras pröfning i förväg, och nu spara allt
ordande, till dess frågan återkommit, då, sorn jag är Öfver-
tygad, man har att förvänta en lika varm och liflig debatt i
ämnet.
ben 22 September.
821
Dessutom anser jag det vara betänkligt och oförsigligt
om jag nu skulle yttra mig, för eller emot, derifrån hvar
och en annan bort afhålla sig, om jag undantager Ledamö¬
terna i Hemliga Utskottet, emedan, under det den Kongl.
Propositionen behandlas i Stats-Utskottet, och innan den
kommer hit tillbaka, omständigheter kunna inträffa, som
verka till en förändring i öfvertygelsen, vare sig å ena eller
andra sidan.'
Det vanliga talet, att här vid hvarje fråga om anslag
inblanda den om ett misstroende- eiler förtroende-votum åt
Ministeren, kan jag icke gilla. Den dag, decharge-betänkan-
det här förevar, firade man ett slags politisk carnaval, under
hvilken discussionen ansågs berättigad att ikläda sig alla
frasernas mångbrokiga drägter. Det må vara, att den då
kunde få passera, men alt sedermera städse återkomma med
samma utgjutelser, anser jag gagnlöst och olämpligt. Somliga
berömma och andra klandra Ministören, så att i delta, som
i alla andra fall någon odelad opinion icke kan ega rum, och
svårligen skulle en Ministére kunna tillskapas, som tillvunne
sig enhälligt bifall.
Jag har hört specielt i detta Stånd ofta yttras den
önskan, att Riksdagen snart måtte få ett slut, men jag be¬
tvinar verkligen att det hänger så rätt tillsammans med
denna önskan, och att den är alldeles uppriktig, då man pä
detta sätt tillåter sig alt hålla långa discussioner, som äro
mindre behöfliga, såsom förhållandet är med denna. Jag ber
att få fråga, huru läDge skall det icke dröja, innan den
Kongl. Propositionen kommer lill Stats-Utskottet? Discussions-
protocollet skall uppsättas, justeras och utskrifvas, hvartill
åtgå åtminstone 14 dagar. Då nu Stats-Utskoltets Ledamö¬
ter icke kunna hafva något gagn af denna discussion, under
hvilken likväl, jag erkänner det med särdeles tillfredsstäl¬
lelse, jag hört ett bland de brillantaste yttranden under
Riksdagen, vore det åtminstone för mig en fägnad, om någon
sann ifrare för ett snart slut på den långa Riksdagen ville
göra den framställning, att Ståndet måtte besluta, alt den
Kongl. Propositionen får straxt afgå till Utskottet, utan att
åtföljas af något discussions-protocoll, i synnerhet som, efter
min mening, discussionen icke kan eller kunnat lända till
annat, än att uppbygga läktaren och den tidningsläsande
allmänheten, ett mål, som synes redan vara tillräckligt
vunnet.
828
Den 22 September.
Flere af Ståndets Ilorrar Ledamöter förenade sig med
Herr Kock.
Herr Wallenberg*).
Discussionen förklarades slutad, och, på derom af Herr
Talmannen framställd proposition, blef Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition, angående beloppet af den uti 63 § R. F.
främst omförmälda creditiv-summa, till Stats-Utskottet re¬
mitterad.
Herr Björck: Jag anhåller äfven om remiss å den
förda discussionen.
Herr Wwrn: För att i någon mån förkorta tiden, hem¬
ställer jag, att den Kongl. Propositionen måtte få afgå med
de Ledamöters yttranden, som det önska och derom göra
begäran.
Herr Schwan: Jag kan icke dela den af Herr Wcern
nu framställda åsigt. Jag har alltid varit af den mening, att
inga discussions-protocoll borde föras, men om nu någon
begär att få sitt yttrande skickadt till Utskottet, så böra
ock alla yttranden dit medfölja, och Protocollet således i
vanlig ordning expedieras.
Herr Rydin: Jag anhåller så mycket hellre om remiss
af mitt yttrande, som jag af Stats-Utskottet begärt upplys¬
ning, om och i hvad mån Norrige bidrager till neutralitetens
upprätthållande.
Herr Stolpe: Jag skulle gerna önska, att discussionen
icke finge åtfölja den Kongl. Propositionen, emedan jag är
öfvertygad om, att Stats-Utskottets Ledamöter hafva tillfälle
alt på andra vägar suga musten utur densamma, och jag
för öfrigt betviflar, att discussionen kan tjena Utskottet till
någon ledning, men då det är emot våra former att förvägra
remiss af discussioner, så anhåller jag, att Ståndet måtte
fastställa en viss kort tid, t. ex. åtta dagar, för Protocollets
justering och afsändning.
Herr Wallenberg: Herr Stolpes hemställan måste jag
motsätta mig, emedan det finnes åtskilliga vigtigare discus¬
sioner, än denna, som förr behöfva expedieras.
Ofverläggningen ansågs fulländad, och, uppå derom af
Herr Talmannen framställda särskilda propositioner, beslöt
Ståndet, dels att den löre remissen af Kongl. Maj:ts Propo¬
sition förda discussion skulle till Stats-Utskottet öfverlemnas
*) Herr Wallenbergs vid tryckningen cj aflemnado yttrande tryckcs
vid slutet af Bandet.
Den 22 September.
025
och dels att discussions-protocollet skall vara uppsatt och
justeradt inom 1-4 dagar, så att de yttranden, som då icke
äro justerade, ej komma att åtfölja remissen.
§ 3-
Föredrogos ånyo Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner:
l:o angående särskildta anslag, dels för åtskilliga uti
Kongl. Slottet i Stockholm och Gripsholms Kongl. Lustslott,
till eldfaras förekommande, nödiga befunna byggnads-arbetcn,
dels till uppförande af ett ridhus för Kongl. Ilof-Stallets i
Stockholm behof.
Herr Schwan: För den nuvarande Finance-Ministerns
anhängare och beundrare måtte denna vara en särdeles glad
och välkommen dag. Han har genom den nu upplästa
Kongl. Propositionen så illustrerat sig och gifvit de mest
lysande prof på förmåga, att den förtjenade offentlighet icke
allenast i vårt land, utan äfven i andra länder. Beträffande
den första delen af Propositionen om anslag till förekom¬
mande af vådeld i Kongl. Slottet och Gripsholms Kongl.
Lustslott, så vill jag derom icke yttra mig, öfvertygad om,
alt Stats-Utskottet, om det finner anslaget behöflig!, icke
vägrar detsamma.
Hvad åter angår anslaget till uppförande af ett ridhus
på Helgeandsholmen i riktning från öster till vester, och i
sammanhang med Kongl. Stallet, så vill jag icke yttra mig
om behofvet af ett ridhus, men ju mera man bygger på
denna holme, desto mera försvinner det hopp, man länge
hyst, alt få se densamma planerad och blifva en värdig granne
till Stockholms Slott, ett ibland de vackraste i Europa, och
jag kan derföre icke annat, än uppmana Ståndets Ledamöter
alt snarligen taga del af den plan, som blifvit uppgjord för
reglering af slussplanen. Den blir, med den statue, som är
ämnad att der uppresas, och sjelfva slussbyggnaden, ett
arbete, om hvars utmärkthet jag haft tillfälle att öfvertyga
mig, denna plats, säger jag, blifver onekligen en af de
vackraste i någon hufvudstad. Den lyckliga riktning, som
inträdt, att man inom hufvudstaden söker så mycket, som
möjligt, vinlägga sig om dess förskönande, har hos mig ökat
det hittills närda hoppet, att Helgeandsholmen en gång skall
varda planerad och befrias från sina vanprydnader. Visser¬
ligen lägger den derstädes, under en numera afgången Öfver¬
ståthållare, uppförda bazar hinder i vägen derför. Detta
hinder tror jag dock kunna undanrödjas, då kostnaderna
för dess borttagande icke kunna blifva så särdeles betua-
821
Den 22 September.
pande, alt ej Staten förr eller sednare dertill både borde
och knnde sig beslula. Ställets flyttning till annan plats
inom hufvudsladen anses medföra en kostnad af circa 500,000
It:dr banco, men sjelfva Helgeandsholmen, sedan reglerad på
elt ändamålsenligt sätt, skulle snart nog återgälda denna
summa, och sjelfva Staden på båda sidor blifva omgifven af
platser, hvartill något motstycke ej är lätt att finna inom någon
annan hufvudstad. Att nu uppföra ett ridhus på denna plats,
anser jag således icke vara lämpligt. Men det var egentli¬
gen icke dervid, som jag ville fästa mig. Jag ville hufvud¬
sakligen fästa uppmärksamheten på den illustra financiela
åtgärd, som den lika så illustre Finance-Ministern genom
sin contrasignation tillstyrkt, och hvilken består i bestäm¬
melsen om kostnadens ersättande. Denna, som är beräknad
till 50,000 Kalr, skulle af Ständerna förskjutas, men er¬
sättas på det sätt, alt 1,500 R:dr årligen under 20 år inne¬
hållas å lista Hufvudtiteln, dervid dock, märken det, mino
Herrar, ingen ränta skall erläggas. Kan det vara ett land
värdigt att inteckna det Kongl, appanaget för 1,500 R:dr? Finnes
väl någonstädes exempel på något dylikt? Förslaget derom
är mig så motbjudande, och jag hyser en sådan vedervilja
derför, att jag mäste yttra min stora ledsnad öfver en sådan
framställning. Jag ber derföre, att Stats-Utskottet måtte
noga betänka sig, icke allenast för att icke bevilja, utan att
genast afslå, och helst utan votering, denna vidunderliga
framställning. Det är svårt, att säga, hvad som händer inom
20 år. Måhända behagar det Försynen att icke så länge
åt oss bevara vår nuvarande Konung. Vi skulle i sådant
fall komma att inteckna Thronlöljarens appanage för 1,500
R:dr. Befinnes deremot nödigt, hvad jag nästan tror, så må
gerna en mindre summa beviljas till ett provisoriskt ridhus,
men så djupt skall väl Sverige aldrig sjunka, att vi nödgas
bevilja införsel i lista Hufvudtiteln.
Flere instämde.
Herr Wallenberg: Ett gammalt ordspråk säger, att man
bör smida, medan jernet är varmt. Jag tror, att Konungens
Rådgifvare vilja följa det, och nu känna sig före, huruvida
Rikets Ständer, som beviljat så många anslag, kunna afslå
något. Jag anhåller vördsamt, att de Ledamöter inom detta
Stånd, som äro Ledamöter i Stats-Utskottet, ville tillse, om
icke frågan kan uppskjuta», för att vid nästa Riksdag be¬
handlas, i sammanhang med lista Hufvudtiteln.
Den 22 September.
825
Herr Nordvall: Jag ber att få fråga Herr Schwan,
hvilken åtgärd han vill, att Stats-Utskottet skall i frågan vid¬
taga, då, såsom jag uppfattade honom, han i början af sitt
yttrande önskar, att något ridhus ej måtte uppföras, emedan
ett sådant skulle lägga hinder i vägen för befordrande af
andra ändamål, hvartill han finner Helgeandsholmen lämplig,
men deremot slutade med att tillstyrka den begärda summan,
om det blott kan ske utan gravation å det Kongl, appanaget.
Utskottet måste, vid sådant förhållande, komma i bryderi, då
det icke kan förena båda önskningarne. För min del, skulle
jag helst vilja instämma i talarens första önskan, hvarigenom
beviljandet af medel blir obehöfligt.
Herr Schwan: Jag vågar bestrida, att jag uttryckte
mig så, som Herr Nordvall uppfattat mig. Jag har ingen¬
ting emot, att ridhuset bygges på annat ställe, än Helgeands¬
holmen, men icke derstädes, likasom jag ej eller kan med¬
gifva, i händelse någon byggnad skall ske, att kostnaderna
derföre intecknas i det Kongl, appanaget.
Discussionen var slutad, och, på derom af Herr Tal¬
mannen framställd proposition, remitterades Kongl. Majlis
förutnämnde Proposition lill Stats-Utskottet; och
2:o angående pension å allmänna indragnings-staten åt
t. f. Chefen vid Skogs-lnstitutet, Hof-Jägmästaren, m. m.,
J. A. af Ström.
Remitterades till Stats-Utskottet,
§ *•
Föredrogos och godkändes i
l:o Expeditions-Utskottets å bordet hvilande förslag till
underdånig skrifvelse, Jtf 127, angående regleringen af ut¬
gifterna under Riks-Statens 2:dra Hufvudtitel; och
2:o samma Utskotts förslag till underdåniga skrifvelseri
M 156, angående tnllbevillniogen, jemte tulltaxeförslaget;
J\s 157, angående ändring i de vid anslaget till inrät¬
tande af en tochnisk skola i Örebro fästade vilkor;
J\t 158, angående utvigdning af Upsala Central-hospitals
område genom afsöndring af jord från Ultuna Kungsladugård
och Kronoparken Asen; och
Jtf 159, angående förändring i erläggandet af våg- och
mätare-penningar i Westerås.
§ S-
Uppå derom af Herr Talmannen gjord framställning,
beslöt Ståndet att till dess sammanträde å eftermiddagen
denna dag uppskjuta föredragningen af Stats-Utskottets Be-
826
Den 22 September.
tiinkandcn, JM 273 och 274, hvilka nu voro i ordning pä
föredragningslistan.
§ 6.
Uppå derom gjord anhållan, beviljades Herrar Kock och
Herg, hvardera, ledighet från Riksdags-göroinålen under tre
veckor, räknade frän den 2 nästkommande Octobcr.
§ 7.
Föredrogs meddeladt Utdrag af Höglofliga Ridderskapets
och Ädelns Protocoll den 6 dennes, innefattande dels nämnde
Riks-Stånds beslut, vid behandling af Stats-Utskottets Utlå¬
tande, JM 270, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse
till Rikets Ständer, angående väckt fråga om fyranläggning å
Gottska Sandön, eller utläggande af ett fyrfartyg vid det i
närheten deraf belägna grundet Kopparstenarne, dels inbjud¬
ning till Med-Stånden att i detta beslut deltaga.
Herr Talmannen lillkännagaf, att Stats-Utskottets Utlå¬
tande, JM 270, blifvit af Borgare-Ståndet återremitteradt, huf¬
vudsakligen i ändamål att få utredt, hvarifrån medel skola
tagas.
Herr Gråå: Då Ridderskapets och Adelns inbjudning
har en annan syftning, än den, hvaruti Ståndet beslutat
återremiss, så tror jag, att inbjudningen icke kan antagas,
och anhåller derföre om afslag å densamma.
Vidare förekom icke, och sedan Herr Talmannens pro¬
position på bifall till inbjudningen blifvit med Nej besvarad,
blef, uppå vidare framställning af Herr Talmannen, samma
inbjudning afslagen.
§ «■
Föredrogos ånyo:
l:o. Förstärkta Stats-Utskottets Memorialer:
JM 273, angående verkställd omröstning, i anledning af
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i fråga om beräkningen af
Statsverkets inkomster.
samt JM 276, angående verkställd omröstning, i anledning
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande extra statsanslag
till föremål, tillhörande 4:de, 7:de och 6:de Ilufvudtitlarne.
Lades, hvart efter annat, till handlingarne.
och 2:o. Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:ris 277 och 278.
Bordlädes 2:dra gången.
JM 279, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga framställ¬
ning om den, genom ökad skatt å bränvinstillverkningen, blif¬
vande tillgångs användande till inrättande af tvångsarbetshus
Den 22 September.
827
i Rikets samtlige län och Stockholms stad, äfvensom till
åtskilliga andra föremål.
Godkändes.
JM 280, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga framställ¬
ning om ersättning för åtskilliga af Kongl. Stats-Contoiret af
under händer hafde medel förskottsvis bestridda utgifter.
l:sta momentet.
Bifölls.
2:dra momentet.
Bifölls.
3:dje momentet.
Herr Asker: Det synes mig, som om Stats-Utskottet,
vid behandlingen af denna fråga, vidtagit en åtgärd, hvarige¬
nom det beviljade anslaget till Kongl. Theatern skulle kom¬
ma att undergå en förminskning, hvilket väl icke varit me¬
ningen. Framställningen om de i Betänkandet omförmälda
6,000 R:dr har en särskild grund, och, likasom vid föregående
tillfällen, bör ifrågavarande förlust ersättas, utan att man
dervid kan vara berättigad alt taga i beräkning andra anslag
till Kongl. Theatern, hvilka stödja sig på helt andra grunder.
Af denna anledning kan jag icke bifalla Stats-Utskottets till¬
styrkan, utan hemställer, om icke, i följd af den praxis, som
för sådana utbetalningar varit iakttagen, detta moment bör
återremitteras.
Herr Gråå: Då det belopp af 6,000 R:dr, Kongl. Thea¬
tern från Stats-Contoiret erhållit, utgör ett förskott, men
icke något anslag, måste summan Stats-Contoiret åter godt-
göras. Vid den Kongl. Propositionens atlåtande, hade någon
motion om ökadt anslag till Kongl. Theatern ännu icke blif¬
vit väckt. Det var således då icke förväntadt, än mindre
kändt, att Theaterns gamla anslag skulle komma, att i nå¬
gon mån förhöjas. Sådant har emedlertid numera skett, och,
vid detta förhållande, torde anvisandet af särskildt anslag till
Stats-Contoirets godtgörande för de 6,000 R:drne icke böra
sättas i fråga. Stats-Utskottet har således med sitt afgifna
förslag afsett, att på möjligen lindrigaste sätt bereda utväg för
Theatern att återgälda det uppburna förskottet. Jag anhåller
om bifall till Utskottets hemställan.
Discussionen ansågs fulländad, och, uppå derom af Herr
Talmannen framställd proposition, bifölls 3:dje momentet i
Stats-Utskottets Utlåtande, JM 280.
JM 281, i anledning af Kongl. Majlis Nådiga Proposition,
[JM 87), om anvisande af anslag för Svenska naturalsters
828
Den 22 September.
samt Industrie- och konstprodueters öfversändande till 1855
års exposition i Paris.
Dordlades 2:drä gängen.
JM 282, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om upplåtelse lill staden Malmö af Kronan tillhörig mark
för dels utvidgning af stadens begrafningsplats, och dels sam¬
manbindande af två gator derstädes.
Bifölls.
JM 285, i anledning af väckta motioner om medels an¬
visande till beredande af tillfälle för Landshöfdingen i Cal¬
mar län att en viss del af året vistas i norra delen af
länet.
Bifölls.
JM 284, i anledning af väckt motion om anslag af all¬
männa medel för de Halländska flygsandsfältcns skyddande
och förseende med skogsplantering.
Godkändes.
JM 285, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående anslag af vinsäd till Ulrica församling i Östergöth¬
lands län.
Godkändes.
JM 286, i anledning af väckt motion, angående åtgärders
vidtagande för fortsatt utgifvande af Samling af Författningar,
rörande Arméen, dess styrelse och förvaltning.
Bordlädes 2:dra gången.
JM 287, i anledning af Kongl. Majds Nådiga Proposi¬
tion, [JM 86), äfvensom väckt motion, i fråga om ersättning
till Bergsfogdarne för förlorade löneinkomster.
Bordlädes 2:dra gången.
§ »•
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottens Betänkande, JVs 26, i anledning af väckta
motioner om afskaffande af pastoralexamen, eller förändring
af gällande föreskrifter, angående densamma.
Härvid förekommo:
Utskottens hemställanden, pag. 5.
Godkändes.
Yttrandet, pag. 8.
Pierr Björck: Jag skulle, för min del, verkligen hafva
tvekat att, utan någon invändning, å min sida, godkänna ett
afslag å Prosten Melins motion, om jag icke uppfattat frå¬
gan sa, att, då Dom-Capitlen öfvertagit församlingarnes val¬
rätt och ega rätt att pröfva sökändernas anspråk och upp¬
Den 22 September.
829
göra förslag till lediga Kyrkoherdebeställningar, så böra ock
controler finnas deröfver, att dessa personer äro i besittning
af erforderliga egenskaper, hvarförutan de icke böra vara
berättigade till befordran. Jag utgår således från den åsigt,
alt, intill dess församlingarne i allmänhet återfått rättigheten
alt tillsätta sina själasörjare, så har en sådan examen, sorn
pastoralexamen, allt skäl för sig, och bör således finnas.
Men jag anser dock, att Utskottens förslag i 7:de punkten
icke öfverensstämmer med de skäl, Utskotten förut anfört.
Utskotten yttra nemligen i Betänkandet, att pastoralexamen
åsyftar »att bereda prestmannen tillfälle, att, efter några års
tjenstgöring, inför sina förmän ådagalägga, huru han vid em-
betets förvaltning under fortsatta studier lärt att begagna
sina förvärfvade kunskaper, och huru dessa sålunda hos ho¬
nom burit frukt uti en på erfarenhet grundad lefvande insigt
uti sjelfva embetet och alla särskilda dertill hörande functio-
ner.» Om så är, synes det mig, att pastoralexamen icke
bör sammanbindas med någon viss ålder, utan få tagas efter
en viss tid. Denna tid bör icke åtskiljas från tiden för prest¬
examen, men tilltagas så rymligt, att prestmannen kan binna
inhämta tillräcklig erfarenhet i embetets utöfning. Jag skulle
derföre vilja, att, i stället för en viss ålder, någon viss tid
efter prestexamens tagande, bestämdes för pastoralexamen,
t. ex. 3 år. Om ett sådant stadgande infördes, tror jag, att
det skulle verka fördelaktigt i allmänhet och leda dertill, att
de, som egna sig åt skolan, icke kunna, såsom nu är hän¬
delsen, taga prest- och pastoralexamen på en gång. Jag
tror, att pä denna bestämmelse ligger mycken vigt, och att
det är angeläget att fastställa, att pastoralexamen får tagas
först 3 år efter prestexamen. Derigenom vunne man den
fördel, att personer, som äro främmande för kyrkan, icke
komma att med dess angelägenheter sig befatta, förr, än de
förvärfva! den erfarenhet, sorn i sådant afseende är nödig.
Ifrågavarande 7:de punkt anser jag vara i practiskt afseende
den vigtigaste och anhåller derföre om återremiss af Betän¬
kandet i denna del, på det att Utskotten må tillse, om icke
flera för församlingarne vigtiga och med presterskapets be¬
fordringslagar sammanhängande frågor kunna lösas genom
ett så enkelt stadgande, som det jag nu föreslagit.
Herr Rettif) instämde.
Herr Henschen: Reservationsvis bör jag först nämna, att
jag anser h^la statskyrkan hvila på en falsk grund; men
vill man befordra dess väl, äå är det af vigt att antaga hvad
850
Den 22 September.
Utskotten i detta' moment föreslagit; och jag får derföre
bedja den siste talaren att afstå från sitt yrkande om åter-
remiss. Nitiske ledamöter inom Preste-Ståndet, som interes-
sera sig för saken, hafva för mig beklagat sig deröfver, att
ifrågavarande del af Betänkandet torde blifva uti Preste-Stån-
det afslaget, och tillika framställt den önskan, att de öfriga
Stånden måtte taga saken om hand, och drifva igenom en
reform, som så nära sammanhänger med skolfrågan. Jag
anser mig bora upplysa, att förslaget är uppstäldt af en fullt
competent person, Herr Professor Bring. Jag gillar visser¬
ligen icke hans stora conservatism, men presterligt nit och
insigt i detta ämne kan jag icke förneka honom. Om äfven,
såsom den siste talaren visat, en och annan anmärkning kan
vara att göra vid förslaget, anser jag dock, att det bör bi¬
fallas, sådant det nu är, ty om man det icke gör, utan åter¬
remitterar Betänkandet i denna del, så har en sådan åtgärd
samma verkan, som ett rent afslag.
Hvad jag, för min del, särskildt önskar, är, alt såsom
regel stadgades, att disputationsacten skall hållas på Svenska,
ty det är icke oerhördt att vid Latinska disputationer de
prestmän, som äro mindro kunniga i sina stycken, slingra
sig undan med några fraser, som de inlärt af vissa så kal¬
lade generalbasar. Om deremot profvet allägges på Svenska
språket, så kan hela publicum bedöma dess värde. Nyttan
häraf är äfven erkänd af en vetenskapligt bildad prestman,
Herr Hofpredikanten Wensjoe, som i Utskotten förfäktade
den mening, att disputationen måtte hållas på Svenska språ¬
ket. Afven skulle jag önska, att i pastoralexamen anställdes
förhör i andra delar, såsom af min reservation synes, nem¬
ligen i theologisk encyclopsedie och exegetik m. m., men då
man icke kan begära att få igenom allt hvad man önskar,
och då Utskottens förslag i allt fall innefattar en förbättring,
så hemställer jag, att det måtte bifallas, och att således de,
som hysa några betänkligheter emot detsamma, måtte låta
dessa falla.
Herr Stolpe: Herr Björck har sagt, att den af honom
åsyftade ändring är mycket enkel. Jag medgifver, att den
vid första påseendet tyckes vara både enkel och oskadlig,
men betraktar man den närmare, skall man ulan svårighet
finna, att Herr Björcks förslag är hvarken det ena eiler det
andra. Saken är icke enkel, ty bestämmandet, från hvilken
tid de af Herr Björck föreslagna 3 åren skola beräknas,
komme att blifva förknippadt med ganska stora svårigheter,
Den 22 September.
851
enär det i många fall icke hade sig så lätt att säga, när en
person inträdt i sådan tjenstgöring, som med rätta borde
iå namn af presterlig tjenst.
Hvad den dolda syftningen af en sådan ändring angår,
så innebär den ingenting mer, och ingenting mindre, än att i
en knapp vändning få hela det presterliga befordringssyste-
met att gå i baklås, utan att statsmakterna derom haft nå¬
gon aning, eller varit betänkta på att undanrödja följderna
af ett sådant tillstånd. En mängd exempel på dessa följder
skulle kunna åberopas. Det händer understundom, att Kongl.
Maj:t, på grund af vederbörliga val, utnämner lekmän till
Biskopar, med hvilkas biskopsstolar prsebendepasforater äro
förenade. Skall då Biskopen afhålla sig från pastoralvården
i sitt prajbende, intilldess tre år efter utnämningen förbigått?
Det kan invändas, att Biskoparne icke undergå pastoralexa¬
men, men denna invändning gäller deremot icke om vissa
leetorer och skollärare, till hvilkas sysslor prrebenden äro
anslagnc. Enligt Herr Björcks förslag, bör en sådan person
hafva varit prest och inträdt i presterlig tjenstgöring åtmin¬
stone tre år före tillträdandet af prsebendepastoratet, på det
han må kunna, medelst afläggande af pastoralexamen, göra
sig competent till sysslans utöfning. Skulle det hända, hvil¬
ket nu ganska ofta inträffar, att en lekman kommer dertill,
så är det klart, att han icke kan blifva det, hvartill utnäm¬
ning eller lag gjort honom, förr än tre år derefter. Jag
lemnar åsido lyckan för församlingarne att få pastorer, som
sakna erfarenhet i handhafvandet af kyrkliga angelägenheter,
men så länge befordringslagarne äro sådane, som de nu äro,
skulle ett stadgande, i den syftning Herr Björck föreslagit,
göra dessa lagars tillämpning omöjlig, utan att med ett ord
rubba sjelfva lagen. Jag hemställer derföre, att 7:de punkten,
likasom detta moment i öfrigt, må bifallas.
Herr Ekholm: På förhand får jag gifva tillkänna, att,
då jag icke förmodat, att detta Betänkande skulle i dag
komma att föredragas, så har jag icke hunnit att fullstän¬
digt öfvertänka Betänkandet; men jag eger dock någon er¬
farenhet uti det ämne, som nu är föremål för öfverläggning,
och vill derföre äfven framställa de betänkligheter, jag i frå¬
gan hyser.
Beträffande lista punkten uti nu föredragna moment,
så är jag ense med Utskotten derom, att nödig öfverens¬
stämmelse i ordningen för pastoral-examen vid de särskilda
Dom-Capitlen måtte tillvägabringas, ty, såsom Utskotten an¬
832
Den 22 September.
märkt, vid de särskilda Dom-Capitlen liar en mycket olika
praxis i detta hänseende utbildat sig och inverkar på de
betyg, som afgifvas. I)e olika kunskapsmåtten, som erfor¬
dras, lända ofta till prejudice, då det kommer i fråga, att
prestman söka befordran utom stiftet. Vidare företer sig
en annan olägenhet vid pastoral-examen, den nemligen, atr,
då Lectorer, som sjelfva äro ledamöter i Dom-Capillen,
skola undergå densamma, så examineras de af sina kamra¬
ter, hvilket ock leder till prejudice, ty dessa erhålla vanligen
de högsta betygen, och detta ofta på bekostnad af mera
förtjente prestman. Jag anser derföre, att det vore rättast,
om man stadgade, att pastoral-examen skall undergås vid
Universiteten.
För öfrigt får jag gifva tillkänna, att jag icke kan gilla
det stadgande, att pastoral-examen erfordras för competence
till comministraturer samt hospitals- och fångpredikants-be-
ställningar, då man, i sammanhang dermed, föreskrifva, att
den icke får undergås förr, än efter fyllda 28 års ålder.
Man vet, att för närvarande finnes i mångå stift prestbrist,
så alt svårighet möter icke allenast för Comministrar, utan
äfven för Kyrkoherdar, att erhålla Adjuncter. Följden af
detta stadgande kunde blifva, att comministraturer och an¬
dra smärre beställningar, som hittills kunnat tillträdas före
uppnåendet af 28 års ålder, hvartill pastoral-examen erfor¬
dras, finge stå obesatta och skötas genom Adjuncter eller
tillförordnade. Isynnerhet dessa nu påpekade omständig¬
heter anser jag vara vigtiga och förtjenta af uppmärksamhet.
Beträffande särskildt 5:dje punkten, anser jag det vara
väl småaktigt rcglementeradt, då der stadgas, att antingen
Biskop, Domprost eller en lärare i theologie skola vid di-
sputationsacten, såsom opponenter, fungera. Jag anser det
vara mindre tjenligt alt göra en sådan föreskrift.
För min del, tror jag, att det vore rättast, att pastoral¬
examen upphörde oell förenades med prest-examen. Då
man, i alla andra grenar, får absolvera examina vid Univer¬
siteten, och icke behöfver vidare undergå någon examen, med
undantag af Läkare, samt härtill kommer, att detta får ske
när som helst, utan afseende å ålder, så är det högst orik¬
tigt, att för presterlig befordran skall erfordras en ytter¬
ligare examen, isynnerhet då båda alltförväl kunde sam¬
manslås till en och få tagas vid Universiteten, utan att,
enligt min åsigt, den presterliga bildningen skulle derpå nå¬
Den 22 September.
833
got förlora. Af dessa nu anförda skäl, anhåller jag örn åter-
remiss.
Herr Björck: Mitt förslag alser, att tiden af 5 år skall
räknas från det vederbörande inträdt i kyrkans tjenst genom
fullgörande af prest-examen. Jag tror, att samma skäl, som
förmår en person att låta prestviga sig, äfven skall nödga
honom att egna så mycken tid åt kyrkans tjenst, alt han
icke blir så okunnig, som de, hvilka alls icke egnat någon
lid deråt. Jag är således, fortfarande, öfvertygad om, att
mitt förslag skulle hafva den verkan, att kyrkans tjenare
blifva mera erfarne, och, i följd deraf, lemna en garantie der¬
för, att icke för kyrkans göromål alldeles främmande per¬
soner komma att utöfva pasloralvård. Att prtebenden och
Biskops-embeten tilldelats personer, som icke det ringaste
befattat sig med kyrkans angelägenheter, är något, s.om hö¬
rer till undantagen från den allmänna regeln, och kan så¬
ledes icke såsom exempel åberopas. Hvad praebenden an¬
går, så kunna de, som vänta sig sådana, öfva sig 3 år förut.
Man har ock vid åtskilliga läroverk, såsom, ibland andra,
(jölheborgs, sett exempel derpå, att lärare, som icke varit
prester, af samvetsgrannhet låtit gå förbi sig af yngre lärare,
vid tillsättandet af paibende-lägenheter. Beträffande Bisko-
parne, så vet man, att Biskopar finnas, som icke tagit hvar¬
ken prest- eller pastoral-examen. Om detta kunnat gå för
sig hittills, så må det ock ske hädanefter. Den af mig på¬
yrkade ändring behöfver icke lägga hinder i vägen derför.
Jag tror alltså, att de invändningar, hvarmed Herr Stolpe
bemött min framställning, icke vederlägga den. Men der¬
emot anser jag mig böra fästa mera afseende å Herr ffen-
schens motion, att man bör mindre se på bristerna i för¬
slaget, för att icke genom en återremiss äfventyra1 de för¬
delar, som det i öfrigt kan medföra; och då jag icke der¬
till vill göra mig skyldig, så afstår jag från mitt yrkande
om återremiss, och hoppas, att den ändring, jag föreslagit,
framdeles skall vidtagas.
Hvad Herr Ekholms anmärkningar beträffar, så äro de
visserligen förtjenta af uppmärksamhet, men, om man utgår
från samma grund, som jag gjort för pastoral-examens bibe¬
hållande, så måste de af sig sjelfva förfalla.
Herr Henschen: Då Herr Björck afslått från yrkan¬
det om återremiss, så är i det afseendet icke något vidare
att säga, utan får jag hembära honom min tacksamhet der-
Botq.-Ständ. Prof. vid Jiihsd. 1853 — 1S5V. \ ■ ÖJ
854
Den 22 September.
för. Herr Ekholm har förklarat sig missnöjd med stadgan¬
det, att Biskop, Domprost eller en lärare i theologie skall
fungera såsom opponent. Denna föreskrift har tillkommit,
på det att opponenten icke skulle komma att blifva, t. ex.,
en chemist, som man ansett i allmänhet icke antagas hafva
för de theologiska ämnena det interesse, som en lärare i
fheologien bordo hafva. Dessutom må erinras att extra
opponenters uppträdande icke förbjudes. Herr Ekholm har
vidare, å ena sidan, yrkat afskaflände af pastoral-examen och
dess sammanslagning med prest-examen, men, å andra sidan,
har han tillkännagifvit sina betänkligheter deremot, att pa¬
storal-examen skall erfordras för competence till cornmiriistra-
turer, m. m. Detta synes mig icke slå riktigt väl tillsam¬
mans. Utskotten hafva utgått från den åsigt, att examen
egentligen skall vara blott en, men delad i två afdelningar,
en theoretisk, nemligen prest-examen, och en practisk, nem¬
ligen pastoral-examen. Utskotten hafva derföre hufvudsak¬
ligen skiljt de theoretiska ämnena från den sednare.
Man har vid 7:de punkten invändt, att prestman borde
tjenstgöra vissa år, innan de finge taga pastoralexamen. Det
vore visserligen rättast, men en sådan föreskrift kunde lätt
eluderas på det sätt, att en skollärare lät prestviga sig och
sedan predikade en eller annan gång 0111 året. Han finge
då alltid räkna tiden sig tiilgodo, ehuru man med skäl kunde
säga, att han föga eller intet tjenstgjort.
Herr Stolpe: Sedan Herr Björck afslått från återrr-
miss, så skulle ett upptagande af hans argumenter blifva
allenast en enskild disputationsact. Jag afslår derföre från
ordet, under anhållan om proposition pa bifall.
Herr Elholm: 1 anledning af Herr Uenschens yttrande,
i afseende å min anmärkning vid 3:dje punkten, får jag för¬
klara, att, då theologien är ett ämne, som hvar och en bildad
kan göra sig hemmastadd uti, så tyckes det icke eller vara
något ondt uti, om en chemist eller mathematicus uppträdde,
såsom opponent. Jag tror, att mången prestman skulle finna
sg särdeles generad, om en viss Magistrats-Secreterare, som
inom detta flögtärade Stånd visat sig oga mycken insigt i
theologiska ämnen, fann sig föranlåten att vid en dispu-
tationsact uppträda, såsom opponent.
Hvad angår Herr Uenschens invändning, i afseende å
min anmärkning emot stadgandet, att pastoral-examen skall
erfordras, såsom vilkor för competence till comministratu-
ren och andra lägre beställningar, så är det naturligt, att
Den 22 September.
835
denna anmärkning förfaller, om min åsigt antages, att prest-
och pastoral-examina böra sammanslås och få undergås på
samma gång vid Universiteten.
För öfrigt tror jag, att detta ämne har ett nära sam¬
manhang med den nya kyrkolag, pä hvilken vi vänta, och
äfven åtskilliga andra förhållanden; och det förundrar mig
verkligen, att frågan icke i sammanhang dermed blifvit
väckt om upphäfvande af indigenatsrätten. Jag kan icke
inse, hvarföre större inskränkning, i afseende å befordran
till prestembeten, skall ega rum, än till andra civila beställ¬
ningar.
Detta vore en högst vigtig reform att göra, och jag
hade väntat mig, alt Utskotten i sådan syftning äfven före¬
slagit en skrifvelse till Kongl. Majit, hvilken jag med nöje
skulle hafva biträdt. Förrän vi erhållit en ny kyrkolag, an¬
ser jag det vara fåfängt att reglera om pastoral-examen.
Endast utur denna synpunkt tror jag, att en återremiss
är nödig. Om ock vid denna Riksdag någon förändring af
pastoral-examen icke skulle beslutas, så ligger deruti icke
någon fara. Den enda väsendtliga förbättring, som nu blif¬
vit föreslagen, är, att disputationsprofvet skulle få afläggas
på Svenska språket, men denna förändring kan alltför väl
ändå tillvägabringas.
Öfverläggningen var slutad, och, uppå derom af Herr
Talmannen framställd proposition, godkände Ståndet Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskoltens hemstäl¬
lan, pag. 8, i Betänkandet, JW 26.
Utskottens 2:ne hemställanden, pag. 9.
Biföllos.
§ *0.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver Ståndets denna dag
fattade beslut.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes kl. '/2 3 c. m., men sammanträdde åter, för fort¬
sättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 41.
Föredrogs ånyo Stats-Utskoltets Utlåtande, 273, i
anledning af Kongl. Majlis Nådiga Proposition, i fråga om
836
Den 22 September.
Statens medverkan för jernvägars anläggning, jemte väckta
motioner, angående sättet för dylika anläggningars åstadkom-
mande.
Härvid förekommo:
Punkterna 1, 2 och 3,
Herr Schenström: Efter uppdrag af Herr Hasselrot,
hvilken af en sorglig familleangelägenhet hindras att här vara
tillstädes, anhåller jag att få till Ståndets protocoll aflemna
ett skriftligt yttrande i anledning af det nu föredragna Be¬
tänkandet.
Detta anförande, hvilket, med Ståndets bifall, upplästes
och skulle i Protocollet inflyta, hade följande lydelse: »Af
ett giltigt skäl hindrad att öfvervara Högtärade Ståndets
Plenum i morgon, utbeder jag mig vördsamt att skriftligen
få uttala min åsigt i jernvägsfrågan.
Jernvägars gagn och nytta lära inom Högtärade Stån¬
det i allmänhet vara så klart insedde, att någon utveckling
i detta hänseende skulle nära nog vara en förnärmelse mot
Högtärade Ståndet.
Att tidpunkten för deras anläggning nu är inne, har jag
redan vid fondfrågans behandling sökt ådagalägga, och jag
åberopar detta mitt yttrande. Genom följderna af den nya
bränvinslagstiftningen komma utan tvifvel spanmålsprisen,
jordbruket lill mehn, till eri början att falla, och intet finnes
då billigare, än att de millioner, som genom bränvinsskatlen
från jordbrukarne utgå, så snart, som möjligt, till dem och
den arbetande classen återgå, hvilket naturligast sker genom
anläggning af jernvägar, hvarigenom jordbruket, i lättade
communicationer, mångdubbelt återvinner, hvad det förlorat,
och arbetaren i öppnad arbetsförtjenst finner en rik ersätt¬
ning för bränvinsprisets stegring.
Jag kan således icke gilla Stats-Utskoltets försök, att
undanskjuta hela jernvägsfrågan genom utkastandet af 100,000
]f:dr B:co till undersökningar, hvilka, till stor del, redan äro
undangjorda, på bekostnad af orternas innevånare, till upp¬
lysning hvarom jag ber att få nämna, att den province, jag
tillhör, i sådant ändamål utgifvit öfver 20,000 R:dr B:co.
Stats-Utskottet har alltför illa uppfattat sin kallelse och
nationens högljudda anspråk, då det på detta sätt, snart sagdt,
gycklat med landets vigtigaste angelägenhet.
Stats-Utskottet har, i stället för att enkelt handla, haft en
särdeles böjelse för uppgörandet af principer. Det är rätt och
klokt alt handla efter grundsatser; men att endast syssel¬
Den 22 September.
837 1
sätta sig med att uppgöra sådana, då man ej vill tillämpa
dem, är ett onyttigt tidsödande.
Så finner jag den i första punkten antagna grundsats,
alt Staten skall bygga alla stambanor, vara utan all bety¬
delse, då Stats-Utskottet i en sednare punkt afstyrkt dylika
banors anläggning för närvarande.
De StändeT, som anslå medel till dessa banor, lära ej
afsäga sig sin rätt att förordna, i hvad ordning medlen skola
användas, och lära ej eller fråga efter grundsatser, antagna
af föregående Ständer, som förbisett landets vigtigaste in-
teressen.
I min tanke, hade Stats-Utskottet, med ledning af Kongl.
Majlis Proposition och inkomna motioner, bort utreda, hvilka
banor vörö att anse, såsom stambanor, och hvilka af dessa i
första rummet borde anläggas, och att, sedan Utskottet till
dessas anläggning anslagit medel, det varit i sin ordning att
lala om grundsatser och lemna föreskrifter för dessa banors
byggande.
En sådan utredning hade, efter mitt förmenande, icke
varit svår.
Efter min uppfattning, ligger det för öppen dag, hvilka
banor äro att anse, såsom hufvudbanor, och hvilka i främ¬
sta rummet böra anläggas.
De äro: l:o banan emellan Stockholm och Götheborg;
2:o banan emellan Malmö och Jönköping, och 5:o en bana,
sorn sammanbinder dessa, från Jönköping till Falköpings-
trakfen.
Att desse böra af Staten anläggas, med rättighet för
enskilde, att i företaget deltaga, anser jag vara rätt, och till¬
styrker således vördsamt erkännande af denna grundsats.
Att åter bli ense om företrädet dessa banor emellan,
torde blifva svårare. För att befria representationen från
lösningen af denna fråga, har Herr Friherre Åkerhjelm före¬
slagit att ställa 5 millioner R:dr till Kongl. Maj:ts dispo¬
sition, med rättighet för Kongl. Maj:t att afgöra företrä¬
det emellan banorna. Förslaget synes godt, emedan det af-
böjer strider, och liksom förenar allas interessen, så till
vida, att det Iemnar hoppet öfrigt för alla. Vid dess när¬
mare granskning, kan jag dock icke gilla det. Stridsfrågan
är härmed icke afgjord,— utan endast undanskjuten och öf¬
verflyttad till andra regioner,— till Comitéer, Landshöfdinge-
Embeten och andra embetsmyndigheter, för att slutligen sli¬
tas af Regeringen. Detta synes mig hvarken vara rätt eller
839
Den 22 September.
Representationen värdigt. D3 Kongl. Maj:t i Sin Nådiga Pro¬
position öppet uttalat Sin mening, har ock Kongl. Maj:t skä¬
ligt anspråk uppå att få höra Representationens; och då
Kongl. Majit utan tvekan föreslagit, att Götheborgs- och
Stockholms-banan borde i främsta rummet anläggas, synes
mig ett sådant svar härpå, som Friherre Åkerhjelm föresla¬
git, inncfalta nära nog ett ogillande af Kongl. Maj:ts upp¬
fattning af frågan, enär Ständerna, genom att hänskjuta till
Kongl. Maj:ts afgörande en tvistefråga, den Han redan pröf-
vat, dervid likasom uttala ett ogillande af Kongl. Maj:ts
beslut.
Att här söka bevisa den ena banans vigt och företräde
framför den andra, skulle säkert vara ett gagnlöst arbete,
livar och en bar fattat sin mening och blifver vid den. Må
det då tillåtas mig att uttala min. lifter min uppfattning,
står Stockholms-Gölheborgs-banan i samma förhållande till
Malmö-Jönköpings-banan, som Sveriges Rike står till en af
dess provinccr. Den förra är en Riksbana, den sednare en
province-bana. För min del, anser jag det således vara up¬
penbart, att den förra liar företrädet framför den sednare,
desto hellre, som Stockholms-Gölheborgs-banan redan är på¬
börjad. Jag underkänner dock icke vigten af Malmö-banan,
och som, i min tanka, bränvinsskatten lemnar större behåll¬
ning, än som under liden till nästa Riksdag kan användas på
Gölheborgs-banan, föreslår jag, att båda börjas samtidigt,
den ena från Götheborg, och den andra från Malmö, samt
att anslaget dom emellan så fördelas, att Götheborgs-banan
deraf erhåller tvä, och Malmö-banan en tredjedel.
I denna syftning anser jag Stats-Utskoltets Betänkande
böra återremitteras.
Herr Hydin: Delta Betänkande eger onekligen sin
märkvärdighet. Liksom det sist förehafda Betänkandet in¬
nehöll principer för fondsystemet, innehåller detta principer
för byggandet af jernvägar, men, sedan Stats-Utskottet föror¬
dat anläggandet af sådana och utvecklat fördelarna deraf,
kommer Utskottet slutligen till det resultat, att för närva¬
rande inga jernvägar behöfvas, och alt inga medel för sådant
ändamål nu skulle beviljas. Utskottet har förfarit ungefär
som den värdshusidkare, hvilken åt en hungrig resande, som
begärde foda, svarade: »mat och dryck kan ni inte få, men,
till er tröst i missödet, bär har ni en matsedel med många
läckft anrättningar, och på baksidan äro alla slags förträff¬
liga dryckesvaror upptecknade, som ni kan läsa på, för att
Den 22 September.
ställa edert behof någorlunda.» Jag lager mig emellertid
friheten att tili Ståndet göra en hemställan, som alser att
undgå tvisten emellan de båda banor, som blifvit satta i fråga
att företrädesvis anläggas, den emellan Stockholm och Gö¬
theborg, och den emellan Stockholm och Malmö, hvilka båda
äro af synnerlig vigt, men också båda torde blifva ogjorda,
derest icke tvisten dem emellan pä något sätt bilägges. För
delta ändamål skulle jag, lika med Herr Hasselrot, anse
lämpligt, att anslag beviljades till bägge dessa banors anlägg¬
ning, hvarföre jag hemställer, om ej skäl vore att besluta
en upplåning af 5 millioner R:dr till hvardera banan med
tillsammans 10 millioner R:dr. Då man i allt fall synes
benägen alt till nästa Riksdag använda 5 millioner R:dr för
byggande af jernvägar, kan man så gerna besluta sig för hvad
jag föreslagit, helst, under nämnde lid, jernvägar ej torde
kunna binna att byggas för mer, än hälften af det anslag, jag
förordat, men fortsättning af arbetet kunde fortgå, utan att
bero af de serkilda interessena vid nästa Riksdag.
Herr Talmannen yttrade, att han ansåg sig böra erinra
Herr Hydin, att fråga nu vore endast om hufvudgrunden
lör jernvägars anläggande, och att, vid föredragning af en
följande punkt, tillfälle blefve alt ylira sig, angående den
större eller mindre vigten af den ena eller andra jernbanan.
Herr Hydin: Antingen man hämtar medlen för byg¬
gande af jernvägar från bränvinsskatten, oller npplånar dem,
synes mig vara af mindre vigt att nu bestämma, men jag
hemställer, huruvida icke Ståndet skulle (inna lämpligt att
förena sig om den åsigt, jag nyss uttalat. Man kunde då,
såsom allmänna grundsatser, anlaga, hvad Utskottet i de nu
föredragna tre hufvudpunklerna föreslagit, men tillika bestämdt
uttala, att anslag skall beviljas för anläggning af bägge de af
mig omnämnda jernvägarna. Genom ett sådant beslut skulle
man lättare och med mindre splittring komma till ett re¬
sultat. Att deremot öfverlemna saken i Regeringens hän¬
der, ulan alt afgöra, hvilken bana, som borde ega företrädet,
kan jag oj finna lämpligt, 1 öfrigt vill jag endast tillägga
den anmärkning, att, då jag icke tillhör någon ort, som bär
direct nytta af någondera banan, jag ansett mig lättast kun¬
na framställa de förslag, jag nu lill Ståndets pröfning öfver-
lcmnar.
Herr Björck: Man kan svårligen neka, att dotia Be¬
tänkande och det, vi nyss förehaft, angående fondsystemet,
ega en viss likhet. 1 låda har Utskottet sträfvat endast att
840
Den 22 September.
établera principer, sorn fält sakna en tillämpning för det
närvarande: båda äro mera theoretiska, än practiska, oell det
är dock det sednare, sorn vi synnerligen behöfva. Hvadden
första punkten i Betänkandet beträffar, synes den mig helt
och hållet öfverflödig. Väl anser jag det i allmänhet vara
rätt, att Staten är egare af de större communicationsanstal-
terna, på det att afgifterna för deras begagnande må kunna
nedsättas, i den mån trafiquens behof sådant fordrar, hvilket
icke lika lätt kan ske, då anläggningen verkställts af enskil¬
da, hvilka af företaget måste hämta vinst, och hvilkas inte¬
resse således blir stridande emot trafiquens anspråk på låga
afgifter. Men om än således i allmänhet må gälla, att Sta¬
ten bör anlägga de större communicationsanstalterna, tror jag
dock ej, att man nu bör, såsom lag, uttala denna princip,
enär många förhållanden kunna inträffa, hvarunder det blir
fördelaktigare, att lemna den å sido. Jag anser derföre för¬
sta punkten böra borttagas, och den andra innehålla nog
stadganden i ämnet, då der heter: »de med stambanors an¬
läggande förenade kostnader bestridas i allmänhet af Staten.»
Ännu är ju icke afgjordt, hvilka banor skola, såsom stam¬
banor, anses, men om man stadnar vid de bestämmelser,
2:dra punkten innehåller, blir följden, att, när Staten anläg¬
ger en jernbana, denna i och med detsamma anses, såsom
stambana, och tillämpligheten af nu föreslagna stadgande in¬
träder. Om åter man, såsom i l:sta punkten blifvit före¬
slaget, stadgar, att »alla stambanor hädanefter anläggas och
utföras genom Statens omedelbara försorg», blir följden, att,
så ofta enskilde vilja anlägga en jernbana, tvist uppstår, hu¬
ruvida den må anses, såsom stambana, eller icke. l:sta §
synes mig derföre både vara öfverflödig och föranledande
onödiga strider i framtiden. Jag tror derföre vara bäst, i
synnerhet om förslaget i öfrigt föranleder till återremiss, att
äfven den lista § återremitteras, på det att Rikets Ständer
ej må uttala grundsatser, hvarigenom de binda händerna på
sig för framtiden.
Beträffande den 3:dje punkten, förekommer der ett öf¬
verflödigt stadgande, då det, i fråga, om hvilka jernbanor,
sorn böra af Staten understödjas, heter, att »företräde bör
tillerkännas anläggningen af sådana jernvägar, som komma
att slå i direct förbindelse med någon af Staten anlagd jern¬
bana.» Det är naturligt, att sådana banor, sorn stå i direct
förbindelse med en redan anlagd stambana, i allmänhet böra
företrädesvis understödjas, men det kan dock ej, såsom städse
Den 22 September.
841
gällande regel, antagas, att icke någon gång företrädet bör
tillkomma äfven andra banor, i synnerhet i vårt land, der
grannskapet af canaler och andra förhållanden ofta nog sy¬
nas mig böra föranleda undantag från nyssnämnde regel.
Om derföre, hvad i detta Betänkande blifvit föreslaget, skall
kunna tjena till efterrättelse för framtiden, tror jag icke, att
mera får godkännas, än andra punkten, samt den tredje,
med undantag af nyss citerade stadgande. På det att emed¬
lertid Rikets Ständers beslut må blifva af beskaffenhet, att
i någon mån tåla critik, torde vara nödigt, alt frågan å nyo
af Utskottet behandlas i ett sammanhang, och att således alla
tre de nu föredragna punkterna återremitteras, derom jag an¬
håller, att proposition må framställas.
Herr Indebetou: Man måste medgifva, att de nu före¬
dragna trenne punkterna af Betänkandet stå tämligen bety¬
delselösa, då Utskottet icke tillstyrkt något anslag till an¬
läggning af jernvägar, utan blott till undersökningar. Vid
sådant förhållande, kunde det visserligen vara likgiltigt, om
de grundsatser nu uttalades, eller icke, som innehållas uti de
ifrågavarande momenterna, men jag kan dock icke ogilla dem.
Herr Björck har väl yrkat, att första punkten skulle utgå,
på den grund, att andra punkten innehölle tillräckligt full¬
ständiga stadganden. För min del, anser jag dock ej detta
vara förhållandet, ty i andra punkten talas blott om anläg¬
gande af jernbanor, då första punkten deremot jemväl inne¬
håller stadganden om tillsyn och förvaltning af banorna; jag
finnér derföre första punkten nödvändig, och yrkar, att den
skall bibehållas. Den princip, som i första punkten blifvit
uttalad, eller att alla stambanor skola uppföras på Statens
bekostnad, har varit mycket omtvistad, och många finnas,
som anse det bättre, att enskilde personer fingo med Slaten
deltaga i anläggandet. Derigenom skulle nemligen vinnas
den fördel, att allmänheten blefvc interesserad i banorna3
utförande, hvilket derigenom sannolikt kunde ske för bättre
pris, än om anläggningen sker ensamt på Statens bekostnad;
i detta sednare fall kan det befaras, att de enskilde skola
söka att gagnera på Statsverkets bekostnad. Detta skäl ta¬
lar för antagandet af en annan grundsats, än den Utskottet
tillstyrkt. Men, å andra sidan, må det besinnas, huruvida
någon sannolikhet för närvarande gifves, att enskilde perso¬
ner skulle vilja använda någon betydligare del af sina capi-
taler till jernvägsanläggningar, äfvensom huruvida icke sna¬
rare olägenheter, än fördelar, skulle uppstå derigenom, att
842
Den 22 September.
enskilde lingö deltaga i förvaltningen af jembanorna. De
enskilde mäste naturligtvis beräkna vinst på företaget, och
någon sadan torde i början knappt vara alt förvänta. De
små banor, som blifvit anlagda i Wermland, hafva väl lem-
nat inkomster, men dessa hafva åtgått lill vidare förbättran¬
de af anläggningarne, ulan att någon utdelning hitintills till¬
fallit interessenterna. Ehuru således räkningarne för dessa
banor visat behållen inkomst, lärer ändock någon sådan ännu
ej kommit actie-egarne till godo. Detta gäller om de min¬
dre banorna, i afseende på de större eller stambanorna,
blir förhållandet sannolikt ännu mera ofördelaktigt. Man
måste nemligen ihågkomma, huru stora afstånden äro i vårt
land, och huru ringa trafiquen är, jemnförelsevis med utlan¬
det; till och med. i andra länder har det visat sig vara svårt
att inbringa någon vinst af jernvägarne, ehuru befolkningen
der är talrikare, rörelsen större, och afstånden mindre be¬
tydliga. Det torde således få räknas till de bedrägliga för-
boppningarne, att man skall erhålla vinst på de penningar,
som komma att nedläggas i stambanorna, och det torde följ¬
aktligen icke vara att förvänta, det enskildta capitaler skola
till någon betydligare del komma alt nedläggas uti sådana
förelag.
Enskildes deltagande i förvaltningen skulle också ofta
nog snarare lägga hinder i vägen för rörelsen, än befordra
den; ty, då Staten, för att gynna trafiquen, och för att gå
allmänhetens fordringar till mötes, skulle vilja bestämma af-
gifterna för banans begagnande till lågt belopp, vore det
deremot de enskildes interesse, att så mycket, som möjligt,
höja dessa afgifter, för alt bereda sig vinst på företaget.
Det skulle ej vara svårt att anföra dylika exempel på följ¬
derna af enskildes deltagande i företag, som redan blifvit ut¬
förda; men det ur stundom bäst att ej framdraga exempel.
Jag tror emedlertid, att enskildes deltagande i de större
jernbanorna icke är att eftersträfva, ehvad fråga är om an¬
läggningen eller förvaltningen af dessa banor, och jag anser
således det vara bäst, alt första punkten i Utskottets förslag
Libehålles, oförändrad. Ej eller inser jag något skäl, hvar¬
före andra och tredje punkterna skulle återremitteras, utan
kunna äfven dessa gerna bibehållas. Ännu bättre vöre det,
om man kunde lyckas alt vid denna Riksdag komma till
något verkligt resultat, i afseende på jernvägsanläggningarne,
men detta måste ju hindras, ju mera man återförvisar till
ny behandling i Utskottet de frågor, hvaruppå ett sådant re-
Den 22 September.
845
sullat är beroende. Innan Utskottet hunnit å nyo handlägga
desamma, torde Riksdagens slut vara nära, och man torde
sålunda genom återremisser motarbeta en önskad utgång af
saken. På grund af de skäl, jag nu anfört, yrkar jag bifall
till de nu föredragna Irenne första punkterna.
Herr Stolpe: De åsigter, Herr Björck i sitt nyss af-
sifna anförande framställt, hafva redan förut blifvit ännu
skarpare framhållna af Herr Wccrn, dels i det yttrande, han,
vid remissen af Kongl. Maj:ts Proposition om Statens med¬
verkan för jernvägars anläggande, afgaf, dels i den reserva¬
tion, han vid detta Betänkande fogat. Dessa åsigter äro så¬
ledes icke främmande för mig, och jag har äfven allvarligt
begrundat dem. Oaktadt jag villigt erkänner, att de inne¬
hålla många i allmänhet riktiga grundsatser, kan jag dock
icke för mig dölja, att dessa under närvarande förhållanden
ega föga eller ingen tillämpning på den concreta fråga, som
nu är under öfverläggning. Vår uppgift är, att tillegna fä¬
derneslandet det communicationsmedel, som numera knap¬
past något annat civiliseradt land saknar, och för alt snart
kunna lösa denna uppgift, finnes, efter min föreställning, in¬
gen annan utväg, än att antaga Kongl. Maj:ts af Stats-Ut-
skottet tillstyrkta Nådiga förslag. De exempel, vi hittills
haft på den enskilda företagsamhetens framgångar, i fråga
om jernvägsanläggningar i vårt land, innebära ingen upp¬
muntran, att, uteslutande, åt denna företagsamhet öfverlem¬
na jernvägsfrågans öde. Ett jernvägsbolag har redan gjort
cession, ett annat och det vigtigaste kämpar med svårighe¬
ter och förvecklingar, hvilkas lyckliga lösning är mer att
önska, än hoppas. Dock hyser äfven jag betänkligheter mot
att uti en så practisk fråga, som denna, proclamera theore-
tiska satser, hvilka, äfven om de i allmänhet äro riktiga,
likväl icke äro nödvändiga för sakens genomförande, men
kunna i framtiden blifva obeqväma och farliga. Jag skulle
derföre önska, att Ständernas beslut i ämnet alTattades i var¬
sammare ordalag, än dem Stats-Utskottet begagnat, så att
icke uti uttrycken inlades något absolut hinder för enskilda
att få anlägga stambanor. Skulle Ståndet besluta åtcrremiss,
hvilket jag dock ej yikar, hemställer jag derföre, om ej re-
dactionen af de tre första punkterna kunde förändras till
följande lydelse:
»l:sta punkten.
Med hänsigt till ifråcakommande jernvägsanläggningar
inom Sverige antages och fastställes den grundsats, att slam-
Den 22 September.
banor hädanefter i allmänhet böra på Statens bekostnad och
genom dess omedelbara försorg anläggas och utföras, samt,
med allt hvad till dessa banor hörer, anses, såsom allmän
tillhörighet och stå under Statens tillsyn och förvaltning.
2:dra punkten.
Der anledning förekommer, att stambana eller del der¬
af kan, med större fördel för det allmänna, utaf enskilda
utföras, må tillåtelse till slik anläggning kunna af Kongl.
Maj:t meddelas, likväl med rättighet för Staten, att de så¬
lunda anlagda banor eller delar deraf, efter deras fullbordan¬
de, inlösa, i den ordning och på det sätt för hvarje särskildt
fall, före anläggningens företagande, blifvit stadgadt; kom¬
mande, vid meddelande af tillstånd till sådan anläggning, att
på särskild pröfning bero, om och i hvad mån företaget må
af Staten understödjas.
3:dje punkten.
Företagandet och utförandet af de smärre jernvägsan-
läggningar inom landet, som för communicationer af mindre
utsträckning erfordras, öfverlemnas företrädesvis till den en¬
skilda industrien och företagsamheten: börande likväl ingen
sådan jernbana, som kan hänföras till allmän väg, få anläg¬
gas, innan Kongl. Maj:t, efter skedd anmälan om samma ba¬
nas riktning och beskaffenhet, dertill lemnat tillåtelse; och
må likaledes på särskild pröfning i hvarje fall ankomma,
huruvida dylik anläggning må i en eller annan måtto hug¬
nas med understöd af Statsverket, i hvilket afseende före¬
träde bör tillerkännas sådana jernvägar, som komma att stå
i omedelbar förbindelse med någon af Staten anlagd stam¬
bana.»
Om lydelsen förändrades till den, jag nu föreslagit, eller
någon annan dermed öfverensstämmande, vore sjelfva maxi¬
men om stambanors utförande genom Statens omedelbara
försorg uttalad, såsom Ständernas öfvertygelse om del, under
vanliga och nu förhanden varande förhållanden, ändamålsen¬
ligaste, utan att derigenom för den enskildes verksamhet
voro lagda så oöfverstigliga hinder, som dem Utskottets för¬
slag innefattar. Skulle det inträffa, att enskilde erbjöde sig
att anlägga stambana, vore det särdeles olyckligt, om Rege¬
ringen skulle af ordalagen i Ständernas beslut finna sig hin¬
drad att bifalla ett sådant anbud, äfven om nyttan deraf vore
påtaglig, men planen för stambanornas utförande icke medgåf-
ve alt förr, än långt sednare, företaga den ifrågavarande an¬
läggningen.
Den 22 September.
US
Herr Kock: För min del, kan jag ej annat, än instäm¬
ma uti hvad ett par föregående talare yttrat derom, att de
grundsatser, som i detta Betänkande framställas, om de för¬
blifva isolerade, såsom Utskottet uppställt dem, och utan att
åtföljas af anslags beviljande för jernvägsanläggningar, gagna
till intet att uttala, enär, om Rikets Ständer först vid en
framtida Riksdag skola besluta om jernbanors byggande, och
då finna särskildta vilkor nödvändiga, hvilka ingripa i de nu
föreslagna grundsatserna, dessa torde komma att blifva af
föga betydelse. Jag hoppas dock, att redan vid denna Riks¬
dag ett resultat, i afseende på verkställighet af de tilltänkta
jernvägsar.läggningarne, skall kunna vinnas, genom återremiss
af vissa delar af detta Betänkande. Då jag således ej har
något emot, att de nu framställda grundsatserna i allmänhet
qvarstå, nödgas jag dock göra en anmärkning. Den första
punkten anser jag, med afseende på vårt lands förhållanden,
vara riktig. Då enskilde i vårt land svårligen torde vara i
stånd att åstadkomma några större jernvägsanläggningar, lä¬
rer det väl vara nödigt, att Staten öfvertager såväl anlägg¬
ningen, som styrelsen och förvaltningen af jernbanorna. Pä
detta sätt hafva andra rikare länder måst förfara, och jag
tror derföre, att icke någon synnerlig tvekan bör uppstå att
bifalla den första punkten. Men deremot hyser jag betänk¬
lighet att gilla, hvad den andra punkten innehåller. I denna
heter det till en början, att Staten i allmänhet skall bestrida
kostnaderna för jernvägars anläggande, men sedermera, alt
vissa delar af sådana banor må kunna på enskild bekostnad
utlöras, dock med rättighet för Staten att dem inlösa. Efter
min öfvertygelse, kan det ej ifrågakomma, åtminstone under
den närmaste framtiden, att enskilde här skulle vilja anlägga
jernvägar. Vårt land är dertill för fattigt på capitaler, och
jernvägarna skulle dessutom ej bära sig så, att enskildeJvun-
de nöjas med den utdelning, inkomsterna medgåfvo. Afven
om enskilde fingo träda i bolag med Staten, befarar jag, att
deraf förvecklingar skulle härflyta. Naturligt är, att, om de
deltogo i kostnaderna, de äfven skulle erhålla del i styrelsen
och förvaltningen, hvilket jag ej tror skulle medföra något
gagn. Icke eller tror jag, att någon särdeles fördel kan upp¬
stå af en anläggning, då Staten skulle ega rätt att inlösa ba¬
norna. Det torde således för den enskilde företagsamheten
vara lemnadt tillräckligt utrymme genom hvad i tredje punk¬
ten blifvit åt densamma öfverlåtet. Om t. ex. en stambana
komme att anläggas från Upsala öfver Stockholm till Skåne,
Den 22 September.
lärer väl många bibanor till densamma ifrågakomma, oell
såmedelst tillfälle vara beredt för enskilda atty så långt de
förmå, bidraga till landets förseende med jernvägar. På
dessa grunder, anser jag rättast vara att godkänna första och
tredje punkterna, men att deremot återremittera den andra.
Herr Henschen: 1 förvaltning äro principer, som på
fur hand stadgas, alt binda för en framtid, i allmänhet våd¬
liga. Så äfven de här föreslagna. 1 den nyligen hållna dis-
cussionen oin fondsystemet, har jag protesterat emot anta¬
gandet af dylika grundsatser och försöket att derigenom
binda kommande Ständer. Jag hoppas, att sådant ej skall
lyckas; och då jag anser hvad bär blifvit föreslaget kunna
vid tillämpningen blifva farligt, protesterar jag deremot, åbe¬
ropande såsom skäl, hvad Herr Wwm anfört, dels i sitt ytt¬
rande i detta ämne vid Uiksdagens början, dels ock i sin vid
detta betänkande fogade reservation. Till det har jag intet
att tillägga, utan anser, för min del, det vara uppenbart, att,
både i afseende på sparsamhet och större omtänksamhet vid
förvaltningen, vinst skall uppstå deraf, att enskilde äro del¬
egare i jernvägarne.
Herr Schwan: Det är i sanning svårt att uttala sina
åsigter i detta ämne, utan att ingå uti här måhända ej rätt
lämpliga ziffercalculer, isynnerhet för mig, som är en enkel
practisk afTaircsman. Derföre vill jag stadna vid att uttala
mina åsigter i allmänhet, angående möjligheten af jernvägs-
anläggningar i vårt land och fördelarne dervid, och beklagar,
om mina åsigter icke skulle instämma med Ståndets.
Det är anmärkningsvärd!, att man alltid här i Sverige
synes vilja uppfatta våra förhållanden så egendomliga, som
om vi ej skulle hafva något att vinna på antagande af de
förbättringar, som i andra länder blifva införda. För min
del, är jag af motsatt mening och tror, hvad jernvägarne
särskildt beträffar, att i intet Iand desamma kunna göra så
mycket gagn, som här. Man talar om våra stora distancer,
men då, oaktadt de stora climatiska svårigheter, som här
lägga band på rörelsens utveckling, densamma redan nu för
hvarje 'år är i tilltagande, vågar jag tro, att jernvägar, som
här i Sverige kunna utföras för hälften af den kostnad, ja
på många ställen vida derunder, de i andra länder medtagit, om,
de också ej under det första eller andra året komme att
bära sig, snart skulle rikt återbära de kostnader, som derpå
blifvit använda. Må man endast påminna sig, huru byggan¬
det af ångbåtar för communicalioncrna här i landet först
Den 22 September.
847
bedömdes. Nu hafva dessa ångbåtar mångdubblats och kunna
dock ej uppfylla trafiquens behof. Ehuru ensamt de på
Stockholm gående ånghåtarnes antal utgör 60 till 70, torde
man, utan fara att misstaga sig, kunna förutsäga att detta
antal inom några få år skall blifva betydligt ökadt. Innan
electriska telegrafer här kommo i gång, hörde man äfven
yttras, att dessa inrättningar icke i vårt land skulle kunna
bära sig, och att de medel, som derpå användes, voro bort¬
kastade. Sedan de nu någon tid varit i gång, har förhållan¬
det visat sig helt annorlunda, hvilket räkenskaperna vid
detta års slut torde komma att till fullo bestyrka. Ja, det
skulle till och med ej förundra mig, efter hvad jag vet om
de hittills varande resultaterna af dessa inrättningars begag¬
nande, om enskilda snart funno sin fördel vid att, på egen
bekostnad, anlägga electriska telegrafer. I’å en linie har man
ju redan nödgats anbringa en tråd till. Jag önskar derföre, att
jernvägar mätte anläggas i hela landet och vill äfven yttra
inig om sättet. 1 afseende härpå, interesserar jag mig i
främsta rummet derför, att stambanorna må anläggas på
Statens bekostnad och ställas under Statens förvaltning. Om
liikets Ständer icke fatta ett så restrictivt beslut, som bär
blifvit föreslaget, befarar jag, att vi skola utsätta oss för
hvad, som i andra länder inträffat och fått benämning af jern-
vägsfeber. Den låga anläggningskostnaden skall locka ut¬
ländska capitalister lill deltagande, och fortgången af de stor¬
artade företagen inom landet utsprida massor af penningar,
hvars verkningar jag fruktar mera, än stor nöd. Jag ber
Herrarne besinna, hvad verkan skall blifva, om särskildta
bolag bildas för anläggande af jernvägar mellan Malmö och
Jönköping, mellan Götheborg och Stockholm, med flere
linier. Om millioner för sådant ändamål tecknas och i lan¬
det spridas, så måsle daglönen, till följd af hopade arbets¬
tillfällen, öfver måttan stegras. Det är en sådan stegring af
det, som reglerar industrien, jag anser innebära stora vådor.
Det är kändt, att svårare är att bära medgång, än motgång.
Hvilken skall väl då följden blifva, om de, sorn under sin
hela tillryggalagda lefnad endast med svårighet under strängt
arbete kunnat släpa sig fram, på en gång sättas i stånd att
föra ett helt annat lefnadssätt. 1 stället att arbeta 6 dagar
i veckan, skulle de inskränka sin arbetstid till några få da¬
gar, kanske några timmar, och använda den öfriga tiden till
ett lefnadssätt, hvarigenom de förstöra både sig sjelfva och
sina efterkommande. l’å denna grund, anser jag det klokt
848
Den 22 September.
att. genom bifall till nu föredragna punkter af Betänkandet,
sätta en bom mot de olyckor, af hvilka andra länder, till
följd af ett motsatt förfarande, varit hemsökta. Jag vet ej
heller, hvarföre ej dessa arbeten skulle kunna utföras på be¬
kostnad af Staten, hvars credit är och förblifver orubblig, så
länge statsmakterna fortgå på den kloka bana, de hittills
följt, och hvilken har att disponera ingenieurer, fullt jem-
förlige med andra länders. Man säger väl, att våra ingeni¬
eurer ej kunna mäta sig med utlandets i erfarenhet att
bygga jernvägar; men, för anläggande af jernvägar här i lan¬
det, fordras att kunna bedöma våra climatiska förhållanden
och beskaffenheten af våra jordarter, och sådant lär man icke
genast att känna vid ankomsten till ett främmande land. ln-
genieurens svåraste värf i allmänhet är att tillse, det banan
lägges i rätt riktning. Jernvägsingenieurens egentliga detail
är att planera jorden och utlägga skenorna. När vägen kom¬
mer till ett vattudrag, vidtager vatteningenieurens arbete, och
sådana ingenieurer har Sverige bättre, än något annat land,
derom finnas bevis ej långt borta. Jag vet sannerligen icke,
hvarföre, under sådana förhållanden, våra ingenieurer ej skulle
kunna bygga jernvägar. Också har vid de jernvägsanläggnin-
gar, som egt rum här i landet, allt gått bra, der Svenska
ingenieurer begagnats, men då man importerat utländska,
såsom t. ex. vid Norbergsjernvägen, har det gått, som vi alla
veta.
Ehuru nu Herr Björcks anmärkning, att första punkten
är öfverflödig, måste erkännas vara riktig, hemställer jag dock
till honom och Ståndets öfrige Ledamöter, huruvida det ej
vore bäst att lemna denna punkt oförändrad. Vi veta alla,
att Riksdagen nalkas sitt slut, och att ärendet derför kräfver
skyndsam behandling. Om sannolikt är, att punkten autages
åtminstone af 2 Stånd, ty på det 4:de hoppas jag ej synner¬
ligen, hvad vinnes då genom en återremiss, annat, än upp¬
skof? Genom de beslut, som nu fattas, äro ju i allt fall fram¬
tida Rikets Ständer ej bundna. Jag yrkar således på bifall
till samtliga de nu föredragna punkterna och kommer att af¬
gifva min röst för en sådan utgång, derest icke Ståndet med
afgjord pluralitet beslutar återremiss. Votering skall jag i
sådant fall ej begära.
Häruti instämde Herr Nygren.
Herr Palander: Vigten för landet att snart erhålla
jernvägar har ofta blifvit bragt på tal, men kan aldrig nog
ofta framhållas. För min del, gillar jag till alla delar, hvad
Den 22 September.
849
Herr Schwan yttrat, Sverige är ett land, som framför andra
behöfver jernvägar, och som borde kunna erhålla sådana i
större scala, derföre att de här kosta vida mindre att anlägga,
än i andra länder. Önskar man jerobanor, så fort, som möj¬
ligt, och att arbetet med det första måste taga sin början,
tror jag det vara nödvändigt att antaga Betänkandets första
punkt. Då jag är från en ort, som har föga förhoppning, att,
åtminstone till en början, erhålla någon direct nytta af jern-
vägsanläggningarne, anser jag mig kunna opartiskt yttra
mig i ämnet. Anledningen, hvarföre jag tror det vara nöd¬
vändigt att antaga Utskottets förslag, är att derigenom er-
bålles en hvilopunkt lör omdömet, och att man kan öfvergå
till verkställighet af de så högst önskvärda jernvägsanlägg-
ningarne. Om härvid enskilde fingo, vare sig ensamme eller
i bolag med Staten, bygga jernvägar, vore icke, enligt mitt
förmenande, för saken gagnelig!. Väl hade varit, om Staten
på egen bekostnad företagit byggnaden af jernvägen mellan
Köping och Hult, i hvilket fall denna jernbana snart hade
varit färdig, ett omdöme, hvarigenom jag dock på intet sätt
vill hafva framställt någon anmärkning mot de högt förtjente
män, som hafva ledningen af nämnde företag, utan tillskrif-
ver jag händelser hafva inträffat, hvilka skapat svåra hinder
för sakens framgång. Lemnades åt enskildta bolag rätt,
att bygga jernvägar, skulle tilläfventyrs många försök till
jernvägsanläggningar göras och misslyckas, hvarigenom tiden
förspilldes. Om återigen Staten företager sig jernvägsbygg-
naden, kunna vi hoppas, att snart nog åtminstone en jern¬
bana mellan Östersjön och Nordsjön kommer till stånd, äf¬
ven om tillgångarne ej skulle medgifva att, samtidigt dermed,
företaga anläggningen af en jernbana i södra Sverige emel¬
lan Malmö och Jönköping. Att erhålla capitaler för jern¬
vägsanläggningar på annat sätt, än af statsmedel, skulle här
möta många svårigheter, med afseende derpå, att räntan hos
oss är hög, och att föga hopp finnes, att jernbanorna lemna
någon afkastning, som motsvarar ränta på anläggningskostna¬
den. På nu anförda grunder, vill jag, för min del, antaga
den första punkten. Hvad den andra punkten beträffar, sy¬
nes man knappt kunna säga, att densamma afser, det jern-
banor skulle anläggas af enskilde, och derefter afträdas till
Staten, utan snarare ett slags contract mellan Staten och en¬
skilda personer derom, alt de sistnämnde för Statens räk-
Rorg .-Stånd. Prat. tid Rikti. 1853—185*. V.
850
Den 22 September.
ning skulle bygga jernbanor. Den tredje punkten bifal¬
ler jag.
Herr Ekholm: Med den siste talaren kan jag, för min
del, ej instämma och åberopar, till stöd för min mening, den
af Herr Bildt vid Betänkandet fogade reservation, hvilken
jag, då den finnes i allas händer, anser onödigt att upprepa.
Huru arbeten för Statens räkning fortskypdas, derom hafva
vi en bedröllig erfarenhet. Om derföre meningen är att
påskynda jernvägsanläggningaroe, lärer det väl vara bäst, att
begagna sig af den enskilda omtänksamheten, hvilket ej kan
ske, utan att enskilda personer lemnäs öppet att deltaga i
anläggningarne. Till tidens vinnande, inskränker jag mig emed¬
lertid att till alla delar instämma i nyss åberopade reserva¬
tion, hvilken inom Utskottet blifvit endast med några få rö¬
sters pluralitet undertryckt; och anhåller jag således om
proposition på återremiss.
Herr Wcern: Jag vill blott yttra några ord och skall
söka att vara kort. De talare, hvilka under discussionen
yttrat sig för den åsigt, att Staten ensam bör anlägga jern¬
vägar, hafva utgått från motsatta principer. Somliga hafva
sagt, att jernvägsanläggningar omöjligen kunde komma att
löna sig, och att det derföre ej vore värdt att tänka på, att
enskilde skulle företaga sig sådana. Andra åter hafva påstått,
att jernvägarne skulle lemna tillräcklig afkastning, för att
bära sig, och att derföre allt för många sådana anläggningar
skulle ifrågakomma, derest dylika företag stöde Öppna för
enskilda. För min del, tror jag det vara bäst att häri ej
lagstifta. Sådant torde vara helt och hållet onödigt och bättre
att lemna åt framtiden att utvisa, om jernbanorna komma att
bära sig eller ej, helst vi kunna vara säkra att ej få för
mångå. Det torde vara nog att, till svar på farhågorna här¬
för, erinra, att dylika anläggningar ej kunna ske utan Kongl.
Maj:ts tillstånd, och att något understöd ej kan dem beviljas
utan Rikets Ständers beslut.
Vid förra Riksdagen bidrog jag verksamt till de beslut,
sorn då togos. Vid denna har jag funnit tankarna allt för
mycket delade, för att jag skulle kunna hysa någon förhopp¬
ning att genomdrifva mina åsigter om det system, som nu
borde följas, och jag har derföre inskränkt mina bemödan¬
den till att söka motverka den exclusivitet, som man å andra
sidan velat göra gällande, och som, jag fruktar, kommer att
för en lång framtid blifva hinderlig för jernvägars anläggande
här i landet. Då åsigterna äro hvarandra så motsatta, synes
Den 22 September.
det mig, alt man bör undvika att lagstifta för mera, än den
närmaste framtiden, samt alldeles icke nedlägga några sådana
allmänna principer, som här blifvit ifrågasatta. Låt förhål¬
landena utveckla sig af sig sjelfva och vi erhålla då uti dem
den bästa ledning för vårt omdöme. I allmänhet äro vi här
i landet fallna att vid den första erfarenhet, som ej passar
in med hvad vi en gång antagit, genast slå in på en annan
princip, och att ej vilja betrakta sakerna ur mera, än en
synpunkt i sender. Hvarföre vill man ej nu lemna öppet
för enskilde att anlägga jernvägar, lika väl, som vid förra
Riksdagen, då concessionerna åt Köping-Huit-Bolaget bevil¬
jades? Sannt är, att detta Bolag haft att sträfva med stora
svårigheter, men för andra har det gått bättre, och föga skäl
synes vara alt bedöma förhållandena efter en enda förete¬
else. Hvad i öfrigt frågan om enskildes deltagande med Sta¬
ten i jernvägsanläggningar angår, åberopar jag de i denna
fråga vid Utskottets Betänkande fogade reservationer, hvilka
gå derpå ut, att enskilde skulle få deltaga i anläggningarne
af jernbanor, och åtminstone till någon del i förvaltningen.
Flade dessa meningar vunnit framgång, skulle Utskottets för¬
slag kommit att innefatta, det vissa stambanor kunnat kom¬
ma att anläggas på Statens bekostnad, och vissa med en¬
skildes deltagande, så att, derest enskilde för någon provinces
bästa önskat att deltaga i jernvägsanläggningar, sådant kunde
stå dem öppet. I denna syftning yrkar jag på återremiss,
eller ock att ett dermed öfverensstämmande beslut måtte
fattas. Deremot bestrider jag, framför allt annat, att första
och tredje punkterna skulle antagas, och den andra återre¬
mitteras, enär derigenom det skulle blifva gjordt omöjligt
för enskilde att deltaga i några jernvägsanläggningar. Jag
vill blott, i afseende härpå, erinra om Utskottets yttrande i
nästföljande Betänkande, i fråga om sökt statsbidrag för an¬
läggande af en jernbana mellan Christinehamn och Köping-
Hult-jernbanan, dertill Utskottet afstyrkt allt understöd, på
den grund, att Staten möjligen en gång kunde komma att
der anlägga en jernbana. Detta visar mera, än allt annat,
hvart den föreslagna principen leder.
Herr Gråå: För att begära bifall till Utskottets Betän¬
kande, kunde jag inskränka mig till alt instämma uti hvad,
lör vinnande deraf, redan blifvit anfördt, men jag anhåller
dock att få tillägga några ord. åfan bar klandrat, att Ut¬
skottet, rörande sättet för jernvägars åstadkommande, utta¬
lat vissa principer, under förmenande, att desamma skulle
855!
Den 22 September.
vara öfverflödiga. Då likväl Kongl. Maj:t i Dess Proposition
i ämnet framställt bestämdt förslag, att alla stambanor
skulle på Statens bekostnad anläggas, men de smärre jern-
vägsauläggningarne deremot på den enskilde företagsamheten
få ankomma, bör ock denna framställning af Rikets Ständer
besvaras. För min del, har jag biträdt Utskottets åsigt och
förmodar, att, om enskilde skulle tillåtas att deltaga i de
större banornas anläggande, deraf skulle uppstå flerfaldigt
trassel och invecklade förhållanden. För öfrigt tror jag, att
man har föga anledning antaga, att enskilde skulle komma att
i någon betydligare mån bidraga till de större jernvägsbanorna.
Hvad andra punkten beträflar, har densamma tillkommit, på
det att, derest, innan Staten vore beredd att utföra ett jern¬
vägsarbete, som utgjorde del af en stambana, enskilde skulle
vara villiga att verkställa anläggningen, sådant ej måtte möta
hinder, utan anläggningen sålunda få ske, med Staten förbe¬
hållen rätt att sedermera inlösa den. Då i öfrigt icke några
anmärkningar blifvit framställda, hvilka torde föranleda till
återremiss, yrkar jag bifall till Betänkandet.
Herr Grape: För min del, har jag ansett det af sär¬
deles vigt, alt enskilde blifva berättigade att deltaga i an¬
läggningen af stambanor. Derigenom skulle inom provincerna
uppstå ett varmare interesse för jernvägarne, hvilkas nytta
numera icke kan förnekas, och hvilka snart blifva ett ound¬
gängligt behof. Enligt Afdelningens förslag, hade en sådan
rättighet blifvit enskilde medgifven, men inom Utskottet föll
detta förslag, på sätt Herr Bildis reservation visar. Jag har
ansett mig skyldig att uttala dessa mina åsigter, ehuru jag
ej vill yrka på återremiss, då Riksdagens slut nalkas och
ej bör fördröjas.
Herr Wijk: Jag bar sökt att med uppmärksamhet
följa de invändningar, som under discussionen blifvit gjorda
emot de nu föredragna tre punkterna, men har ej kunnat
finna, att någon varit af beskaffenhet, att böra föranleda till
återremiss. För min del, tror jag, att, om man vill en bör¬
jan med jernvägsaniaggningarne, man ej bör söka att criticera
detta Betänkande allt för mycket, enär följden deraf kan
blifva, alt ingen verkställighet kommer till stånd. Några ta¬
lare hafva ansett det af hufvudsaklig vigt, att enskilda tillå¬
tas att med det allmänna deltaga i jernvägsanläggningar, och
påstått, att derigenom banorna skulle komma att med större
sparsamhet byggas samt bättre vårdas och förvaltas. Någon
våda tror jag visserligen ej skulle uppstå genom tillåtelse
Den 22 September.
853
för enskilde att deltaga i anläggning af jernvägar, enär icke
särdeles många torde finna det med sitt interesse förenligt
att ingå i dylika bolag, då a"nläggningarne icke snart torde
gifva behållning, än mindre afkastning. Staten deremot, som
genom sin credit erhåller penningar för lägre ränta, blir på
detta sätt i stånd att med större uträkning både anlägga och
underhålla banorna. För allmänheten blifver det dessutom
en vinst, att det enskilda interesset icke får någon del i för¬
valtningen, ty den enskilde delegaren måste naturligtvis sträfva
efter att få afgifterna bestämda så höga, som möjligt, för att
erhålla den största möjliga utdelning på actierna. Jag tror
derföre, att Staten, såsom jernvägsegare, bast jemokar taxorna
till allmänhetens fördel, och att dermed tinskningarne inom
landet bäst tillfredsställas; och, då jag således anser Kongl.
Maj:ts Proposition derom, att stambanorna böra på Statens
bekostnad anläggas, förtjena bifall, kan jaa ej instämma i
deras mening, hvilka talat för återremiss af nu föredragna
tre punkter, utan anhåller i stället om proposition på bifall
till desamma.
Herr Almgren instämde i detta yttrande.
Herr Falhem: Jag instämmer uti hvad Herr Werrn an¬
fört i sin reservation och i sitt yttrande, som förefinnes i
Borgare-Ståndets Protocoll för den 25 Februarii, men vill
tillika anmärka, att äfven jag anser, det man ej bör på för¬
hand lagstifta, antingen Staten eller enskilde skola bygga
jernvägarne, utan att sådant bör bero på Rikets Ständers be¬
slut i hvarje särskildt fall. Flere talare hafva under discus-
sionen åberopat, att Staten skulle kunna upplåna penningar
till billigare pris, samt äfven billigare och hastigare befrämja
jernvägsanläggningar. Jag betviflar detta, och finner det tve¬
tydigt och utan sammanhang, att Staten, uteslutande, skall
bygga jernbanor och Ständerna, uteslutande, och efter hand,
anslå medel, samt bestämma sättet för upplåningen genom
Riksgälds-Contoiret. 1 det Betänkande, vi nyss förebaft, an¬
gående fondsystemet, har Ståndet beslutat, att Riksgälds-Con¬
toiret, utan den andra Statsmaktens veto, skulle upplåna be-
höfliga medel. Icke måtte väl Riksgälds-Contoiret under
nämnde förhållanden vara Staten; åtminstone förstår icke jag
det vara rätta sättet att vinna framgång uti jernvägsanlägg¬
ningar, då Rikets Ständer vid hvarje Riksdag kunna förändra
sina förra beslut, angående framtida behöfliga medel. Jag
tror ej heller, alt jernvägsaniaggningarne och dessas fullbor¬
dan skulle gå fortare derföre, att Staten verkställde desam¬
854
Den £2 September.
ma, utan är min oförgripeliga mening, att enskilde skulle
komma att pådrifva arbetet vida kraftigare och med mindre
kostnad, hvarpå exempel finnas, än våra administrativa em¬
betsverk. Med anledning af Herr Warns anförande inom
Ståndet, vill jag ytterligare anmärka, att ingen upptagit och
besvarat, hvad Herr Warn der yttrat om kostnaderna för de
många embetsmännen, desses pensionering i framtiden, m. m.,
hvilka blifva nödvändiga för förvaltningen, jemte svårigheter,
som kunna uppstå, då alvikelser från gifna reglementariska
föreskrifter kunna ifrågakomma och behöfva hastigt beslutas.
Jag anser derföre, lika med Herr Warn, att dessa tre punk¬
ter böra återremitteras, i den syftning, att Staten ej, uteslu¬
tande, borde vara berättigad alt anlägga jernvägarne.
Herr Hesselgren: Idka med en föregående talare, tror
jag, att Stats-Utskottet bort, i anledning af Kongl. Maj:ts
Proposition i detta ämne, yttra sig, huruvida Staten skulle
på egen bekostnad anlägga jernbanorna eller icke. Af föl¬
jande punkter i Betänkandet finner man emedlertid, att
Stats-Utskottet icke tillstyrkt några anslag för stambanors
anläggande, utan endast hemställt om ett anslag till bestri¬
dande af kostnaderna för undersökningar. Vid sådant för¬
hållande, anser jag det vara för tidigt, att genom definitivt
antagande af dessa punkter liksom binda händerna på kom¬
mande Ständer. Det må visserligen i allmänhet vara i sin
ordning, att Staten anlägger jernvägarne, men ibland torde
omständigheterna göra det fördelaktigare att lemna företagen
åt enskilde. Jag tillstyrker derföre återremiss af nu före¬
dragna punkter.
Den allmänna discussionen öfver Betänkandets tre första
punkter förklarades slutad; hvarefter Herr Talmannen fram¬
ställde proposition på bifall till första punkten, hvilken pro¬
position besvarades med Ja och Nej, hvarjemte votering
begärdes.
Herr Talmannen erinrade, att, till följd af det förslag
till ny redaction af denna punkt, Herr Stolpe framställt,
contrapropositionen först måste genom votering bestämmas.
Herr Stolpe.* Jag hade visserligen ej ämnat att yrka
på antagande af mitt förslag, utan endast att, om Ståndets
pluralitet bestämde sig för återremiss, hemställa, om ej
Ståndet ville, såsom sin mening, godkänna den åsigt, jag i
dan af mig föreslagna redaction sökt uttrycka. Men då jag
under discussionen förnummit, att flere af Ståndets Leda¬
möter uttalat sig för samma mening, som jag omfattat, an¬
Den 22 September.
håller jag, att mitt redactionsförslag måtte få komma under
omröstning.
Härefter blef till en början, för bestämmande af contra¬
proposition, uppsatt, justerad och anslagen en voterings¬
proposition, så lydande:
»Den, som vill till contra-proposition antaga Herr
Stolpes förslag till redaction af första punkten ibland be¬
stämmelserna, enligt Stats-Utskottets Utlåtande, M 273,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, antages till contra-proposition återremiss af
nämnda punkt.»
Denna votering, som i vanlig ordning försiggick, och vid
hvilken Herrar Brinck, Almgren, Arnberg, Tjernberg, Hjort,
Hasselrot, öhrström, Norman, Stenberg, Wetterberg, Wah¬
lund och Windrufva voro frånvarande, utföll med 33 Nej
emot 13 Ja; i följd hvaraf Ståndet tili contra-proposition
antagit återremiss till Utskottet.
För den hufvudsakliga voteringen uppsattes, justerades
och anslogs en voterings-proposition, så lydande:
»Den, som bifaller första punkten bland bestämmelserna
uti Stats-Utskottets Utlåtande, M 273, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Efter i vanlig ordning skedd votering, vid hvilken
Herrar Brinck, Arnberg, . Ekenman, Hagman, Tjernberg,
Wallenberg, Wetterberg, Wahlund, Hjort, Hasselrot, öhr¬
ström, Norman, Stenberg och Windrufva voro frånvarande,
funnos rösterna hafva utfallit med 30 Ja emot 18 Nej; i
följd hvaraf första punkten af Betänkandet, Jtf 273, var
bifallen.
Andra punkten.
Herr Warn: Jag tror, att, på de af mig nu anförda
och i min reservation närmare utvecklade skäl, det likvisst
icke bör omöjliggöras för den enskilde, att få uuderstöd för
stambanors anläggande. Derför har ock den afdelning af
Stats-Utskottet, som i första hand behandlat den vigtiga
jernvägsfrågan, framlagt ett förslag, som finnes intaget uti
Herr Bildts vid förevarande Utlåtande fogade reservation.
Jimot detta förslag har jag dock en anmärkning att göra.
Det är nemligen enskilde personer medgifvet att deltaga i
kostnaden för stambanors anläggande, samt derigenom bereda
',|—ar .lossa iernbanor;
836
Den 22 September.
men de äro dock uteslängde från allt deltagande i förvalt¬
ningen. Om emedlertid, såsom jag tror, en sådan rätt bör
de enskilde personerna tillerkännas, hemställer jag, att 2:dra
momentet måtte erhålla följande lydelse:
»Det mä äfven vara enskilda personer medgifvet, att,
efter skedd actieteckning, deltaga i kostnaderna för stamba¬
nors anläggande, samt derigenom bereda sig rätt till delak¬
tighet i förvaltningen och afkastningen af dessa jernbanor.»
Herr Gråå: Kfter min uppfattning, har Herr Talman¬
nen redan förklarat disenssionen, angående denna punkt, vara
afslutad, hvilket jag tror äfven böra vara förhållandet, då
Ståndet på en gång yttrat sig om l:sta, 2:dra och 3:dje
momenten. Det är följaktligen öfverflödigt att nu tillägga
något, hvarföre jag ock inskränker mig till begäran om
proposition på bifall.
Herr Wijk: Jag tror, att, om man ock bemödar sig
på allt sätt, att förmå enskilde personer att ingå i dessa
företag, skall della dock icke lyckas. Jag har visserligen
icke något emot, att stambanor delvis anläggas på enskildas
bekostnad, men jag tror dock icke, att många dertill skola
anmäla sig. Mig synes det, såsom vore Staten oförhindrad,
att, sedan jernbanor på allmän bekostnad blifvit anlagde,
tillsätta Directioner af enskilde personer, hvilka skulle få sig
uppdraget, att öfver banorna hafva tillsyn. Att sådant blifver
förhållandet, derom är jag fullt förvissad, enär jag icke kan
inse, huru nämnda banor eljest skulle kunna skötas. Dess¬
utom kan det blifva nödvändigt att göra jemnkningar uti
upprättade taxor, hvilket dock icke blefve så lätt, om detta
vore beroende af enskilde porsoner. Med förklarande, det
jag icke anser vidare discussion böra vara tillåten, vidhåller
jag mitt yrkande om bifall till 2:dra och 3:dje momenten.
Herr Talmannen yttrade: Då jag nyss hemställde, huru¬
vida discussionen apsågs slutad, tilläde jag dervid uttryckli¬
gen den allmänna discussionen, hvadan, och ehuru denna
hemställan blifvit af Ståndet med Ja besvarad, hvar och en
likväl måste vara berättigad att yttra sig öf\er de särskilda
punkterna.
Herr Schwan: Med ledsnad ser jag mig nödsakad att
uppträda emot det af Herr Waern påyrkade tillägg till 2:dra
momentet; och detta är så mycket mera påkostande, som
alla känna den omsorg, Herr Waern egnat åt detta ämne,
och den lid, han uppoffrat åt anläggning af jernbanor i
Sverige. Men jag hemställer, örn ej det tillägg, som af en
Den 22 September.
1137
afdelning inom Stats-Utskottet blifvit föreslaget och igenfinnes,
pag. 20, uti Utlåtandet, skulle leda derhän, att personer för
aldrig så litet belopp finge deltaga i stambanors anläggande
och blifva delaktige ej allenast utaf dessa jernbanors afkast¬
ning, utan äfven, såsom Herr Waern påyrkat, uti administra¬
tionen af desamma. Jag frågar, om det kan vara fördelak¬
tigt, att, då en stambana kostar 13 å 16 millioner, enskilda
få teckna sig att deltaga i kostnaderna för densamma med
några hundra tusende Riksdaler. Detta skulle åstadkomma
ett virrvarr i räkenskaperna och dessutom kullkasta allt,
hvad Ståndet beslutat genom antagande af lörsta momentet.
Om ett samhälle skulle önska, det en del af en stambana
blefve förr färdig, än Regeringen kunde medhinna, vore det,
enligt 2:dra momentet, detta samhälle ingalunda förbjudet
att på sin bekostnad utföra arbetet, men Stateo hade dock
rätt att, efter arbetets fullbordande, inlösa den anlagda ban-
delen. Skulle Christinehamn, hvilket samhälle exempelvis
blifvit åberopadt, vilja komma i åtnjutande af en jernväg
förrän den på Statens bekostnad kan blifva anlagd, är det
icke något hinder för enskilda att bygga denna jernväg, dock
med rättighet för Staten, att, då stambanan på ömse sidor
om Christinehamn blifvit färdig, få i stadgad ordning inlösa
samma ban-del. För min del, finner jag följaktligen det
föreslagna tillägget ingalunda fördelaktigt, utan tror tvärtom,
att detsamma skall komma att motverka Ståndets förut
fattade beslut.
Herr Indebetou: Jag instämmer med Herr Schwan
och ber att få fästa uppmärksamheten på den motsägelse,
som skulle uppkomma emellan första och andra momenten,
om, sedan man i det förra momentet antagit den grundsats,
att alla stambanor skulle anläggas och utföras genom Statens
omedelbara försorg, och sedan stå under Statens tillsyn och
förvaltning, man i det sednare momentet tilläte enskilde
personer att deltaga jemväl i förvaltningen. Derigenom skulle
kunna inträffa, att enskilde personer finge mera att säga,
än Staten. Då l:sta momentet blifvit oförändradt antaget,
anser jaa, att, för alt undvika en contradiction, det 2:dra
momentet bör uteslutas.
Herr Henschen: Uti det lista momentet finnes den
allmänna principen uttalad, hvaremot densamma uti 2:dra
momentet blifvit modifierad. Det händer ju ofta, att man
först uppställer en allmän regel, och sedermera gör vissa
undantag. För min del, anser jag, att enskilda personer
83»
Den 22 September.
böra vara berättigade, att, jemte Staten, ehuru icke i lika
grad, deltaga uti ej blott kostnaden för anläggning af jern¬
vägar ä stam I i nier na, utan ock i förvaltningen och gransk¬
ningen deraf; ty i annat fall skulle måhända icke kunna
undvikas slöseri vid arbetets utförande, försnillning vid för¬
valtningen, och liknöjdhet vid anställande af revisioner.
Efter det Herr Stolpe förklarat, det han icke yrkade
proposition på det af honom framställda förslag till föränd¬
rad redaction af 2:dra momentet, gjorde Herr Talmannen
denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna Stats-Utskottets hemställan
uti 2:dra momentet af dess Utlåtande, JM 273.»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering.»
En voterings-proposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller 2:dra punkten ibland bestämmelserna,
enligt Stats-Utskottets Utlåtande, JM 273, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, antages denna punkt, med ett tillägg, så
lydande: »Det må äfven vara enskilda personer medgifvet,
att, efter skedd actieteckning, deltaga i kostnaderna för
stambanors anläggande, samt derigenom bereda sig rätt till
delaktighet i förvaltningen och afkastningen af dessa jern-
banor.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid Herrar Brinck, Wijk, Arnberg, Tjernberg, Wallenberg,
Wetterberg, Wahlund, Hjort, Hasselrot, öhrström, Stenberg
och Windrufva voro frånvarande. En sedel allades förseg¬
lad, och de öfriga befunnos vid öppnandet innehålla 55 Ja
emot 15 Nej, i följd hvaraf Ståndet godkännt 2:dra punkten
uti Stats-Utskottets Utlåtande, JM 273.
Tredje punkten.
Bifölls.
Fjerde och femte punkterna.
Herr Gezelius: Af Stats-Utskottets Utlåtande i 4:de
och 5:te momenten har jag ej funnit mig fullt tillfredsställd.
Alt de undersökningar och utredningar, i afseende på jern-
vägsanläggningar inom vårt land, hvartill Utskottet nu till¬
styrkt anslag, äro af behofvet påkallade och böra föregå,
innan Rikets Ständer i anslagsväg kunna bestämma sig för
den ena eller andra af de hufvudbanor, som Kongl. Majit
i Dess nådiga Proposition omförmält, lärer svårligen kunna
bestridas, hvadan jag, för min del, egentligen ej har något
Den 22 September.
att erinra emot berörde anslag, om ej att det synes nog
högt tilltaget; men då, i betraktande af de förberedande
undersökningsåtgärder, som redan blifvit på flera ställen
vidtagne, sannolikt är, att ifrågakomne undersökningar och
utredningar kunna innan nästa Riksdag vara så fortskridna
och delvis fulländade, att arbetet må kunna under tiden å,
någondera af de föreslagna stambanorna börjas; så, och då
ett längre uppskof, än nödigt är, med dessa för näringarne
och landet i allmänhet så vigtiga jernvägsanläggningar ej
bör ega rum, synes mig Stats-Utskottet nu tillika hafva
bort tillstyrka ett särskildt anslag för jernvägsanläggning, att
ställas till Kongl. Maj:t's disposition, på det Kongl. Maj:t
måtte blifva i tillfälle att före nästkommande Riksdag för¬
ordna om arbetets företagande ä den af stambanorna, som
Kongl. Majit, med föranledande af skeende undersökningar,
kan finna dertill lämpligast. 1 afseende på beloppet af ett
sådant anslag, instämmer jag uti Herr Friherre Akerhjelms
reservation, som upptager samma anslag tili 5 millioner
Riksdaler.
1 anledning häraf, och. med åberopande jemväl i öfrigt
af nämnda reservation, hvilken mera omständligt afhandlar
denna fråga, anhåller jag om återremiss af 4:de och 5:te
momenten af Stats-Utskottets förevarande Utlåtande.
Herr Rettig: För min del, kan jag icke gilla Utskot¬
tets Utlåtande i detta moment. Jag har gillat och röstat
för de grundsalser, hvilka i lista, 2:dra och 5:dje momenterna
blifvit uttalade, under förhoppning, att sedermera se dessa
grundsatser tillämpade i detta moment. Stats-Utskottet har
i sina motiver vitsordat den allmänna nyttan och behofvet
af ändamålsenliga jernvägsanläggDingar i vårt land, men
Utskottet har sedermera uppskjutit frågan derom till nästa
Riksdag. En sådan åtgärd kan jag icke föreställa mig skall
leda till något annat resultat, än att enskilda och locala
interesse:) derigenom få tillfälle att ännu under ett par år
arbeta, hvart och ett, åt sitt håll, hvarigenom ock jernvägs-
frågan vid nästa Riksdag möjligen torde komma att sönder¬
slitas. Af dessa skäl, anhåller jag om återremiss å 4:de
och 5:le momenten i den syftning, som Friherre Åkerhjelm
i sin reservation uttalat.
Herr Henschen: Då Konungen uti Sin Nådiga Proposi¬
tion äskat endast 20,000 R:dr årligen under Irenne år för
verkställande al topographiska undersökningar i och för jern-
banors anläggande, samt utgått från den grundsats, att en
860
Den 22 September.
mängd banor borde ifrågakomma, och jag är förvissad, att
Regeringen nogsamt kan bedömma, hvad som för det af
honom afsedda ändamålet erfordras, tror jag icke, att det
äskade anslaget bör öfverskridas, utan anhåller om återre-
miss, på det alt det af Utskottet tillstyrkta anslag af 100,000
R:dr måtte varda nedsatt till 60,000 R:dr. Hvad åter frågan
om beredande af tillgångar för utförande af jernvägsföretag
angår, så, och då Herr Talmannen nu föredragit endast 4:de
och 5:te momenterna, tror jag det vara för tidigt att nu
derom yttra sig.
Herr Schican: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr Henschen och yrkar, på grund af hvad han anfört,
återremiss af 4:de momentet, och att det af Utskottet till¬
styrkta särskildta anslag måtte blifva nedsatt till 60,000
R:dr, att af Kongl. Maj:t efter godtfinnande användas under
frenne år. Jag skulle ingalunda hafva tvekat att till det
uppgifna ändamålet anslå 100,000 R:dr, om jag nemligen
ansett det vara möjligt för Kongl. Maj:t att använda ett så
stort belopp, hvilket dock icke kan ske, enär lämplige och
tillräckligt antal personer för verkställande af dylika under¬
sökningar ännu torde i landet saknas. Jag fäster mig icke
så mycket vid den af Utskottet föreslagna summan, men
jag reserverar mig på förhand deremot, att mitt bifall till
4:de och 5:te punkterna icke må tydas så, som hade jag
derigenom afsagt mig rättigheten att sedermera votera ett
direct anslag för jernvägsanläggningar. Jag fruktar nemligen,
att de, som äro afvogt sinnade mot jernvägar, skulle kunna,
såsom ett argument emot mig, åberopa, att jag lemnat bifall
till ett anslag af 60,000 R:dr till anställande af undersök-
uingar och utredningar för jernvägars anläggande, m. m.
Herr Rydin: Jag anser det icke vara riktigt att be¬
vilja ett anslag af 100,000 R:dr, för anställande af de i
detta moment omförmälda undersökningar och utredningar,
i afseende å jernvägars riktningar, m. m. Vid behandlingen
af denna §, anser jag rätta tidpunkten vara inne, då Ståndet
bör besluta om jernvägar skola i Riket anläggas eller icke.
Vill man detta, då är det naturligt, att undersökningar böra
ega rum å de orter, öfver hvilka Rikets Ständer besluta
att jernvägar skola framgå. Att bestämma, det en under¬
sökning i sådant afseende bör ske emellan Stockholm och
Götheborg, detta anser jag icke riktigt, enär en förbere¬
dande undersökning derstädes redan försiggått, och man der¬
igenom fått veta, att anläggning af en jernväg emellan
Dew 22 September.
86 f
nämnda orter låter sig göra. Jag anser, att Rikets Ständer
nu icke böra uppskjuta frågan om jernvägars anläggning till
nästa Riksdag, utan vid denna Riksdag fatta ett bestämdt
beslut. Mig synes då, såsom borde tvänne jernvägar sam¬
tidigt anläggas, nemligen emellan Stockholm och Götheborg,
samt emellan Malmö och Jönköping. Saken har redan
blifvit så vidlyftigt afhandlad, att någon vidare utveckling af
ämnet icke kan anses nödig. I stället för att, på sätt
åtskillige Ledamöter yrkat, upptaga ett lån af S millioner
R:dr, föreslår jag, att Staten upplånar 10 millioner R:dr,
och fördelar denna summa till hälften emellan hvardera af
de utaf mig omnämnda jernvägsanläggningar. Att bifalla ett
anslag endast i och för undersökningar, anser jag ingalunda
nödigt, och dessutom är det ej sagdt, att nästsammanträdande
Rikets Ständer äro så lifvade, som vi, för jernvägars anläg¬
gande. För öfrigt veta vi alltför väl, att af de af mig före¬
slagna 10 millioner R:dr intill nästa Riksdag komme att
åtgå endast hälften, eller kanske blott Veidel. Man har
drifvit den satsen att jernvägar icke skulle bära sig; men
detta tror dock icke jag. Man har sett, att småbanor burit
sig ganska bra, och det är naturligt, att stambanor skola
bära sig bättre, synnerligast i skogsbygder, der transporterna
äro större, än i sädesrika provincer.
Herr Palander: Jag hemställer, om Ståndet icke bör
förbigå 4:de och 5:te §§, emedan, om Ståndet lemnar ett
visst belopp till jernvägars anläggande, det är onödigt att
anslå en summa till de i denna § föreslagna undersökningar.
Om vi t. ex. bestämma 60 å 100,000 Ridr till dylika un¬
dersökningar, håfve vi liksom tagit på hand, att några anslag
till jernbanor icke komma att beviljas. Min mening är
emedlertid icke, att godkänna nästkommande §§, utan önskar
jag, i likhet med Herr Selman, att Rikets Ständer måtte
åt Kongl. Majit anvisa ett visst belopp i och för jernvägars
anläggande.
Herr Almyren: I likhet med Herr Palander, anser
jag, att man först bör afgöra 6:(e punkten, hvarföre jag
hemställer till Herr Talmannen om proposition derpå, att
4:de och S:te momenten måtte till dess blifva hvilande.
Herr Ekenman: Jag kan icke inse behofvet att förbigå
dessa §§, till dess man hunnit genomgå återstoden af Utlå¬
tandet. Det är påtagligt, alt, då Borgare-Ståndet lemnat sitt
bifall till lista, 2:dra och Sidje momenterna, har Ståndet
derigenom tagit på hand, att jernvägar nu genast skola an¬
862
Den 22 September.
läggas, emedan, i annat fall, jag i sanning icke vet, hvartill
det skolat tjena, att nu besluta, huru ett jernvägs-system i
Sverige bör ordnas, men öfverlemna till nästkommande
Rikets Ständer systemets utförande, eller hvad, som då vore
mera sannolikt, jernvägars anläggande efter något annat
system. Då Ståndet emedlertid fattat ett sådant beslut,
hvartill jag ock i min ringa mån bidragit, följer, i conse-
quence dermed, icke att Ståndet skall godkänna, hvad Stats¬
utskottet föreslagit uti 4 ide och 5:te momenterna, utan att
Ståndet skall besluta, att anslag lemnäs för jernvägsanlägg-
ningar, och således icke inskränker sig till hvad Utskottet
i dessa momenter föreslagit.
Hvad 4:de momentet särskildt angår, så, och då Kongl.
Majit begärt endast 20,000 R:dr om året till anställande af
de utaf Honom föreslagna undersökningar och utredningar,
anser jag ock Stats-Utskottet gerna kunnat inskränka sig att
tillstyrka detta belopp, hvarföre jag ock instämmer med
dem, som begärt återremiss, på det att en nedsättning uti
anslaget må ega rum, helst jag föreställer mig, att Kongl.
Majit begärt den summa, som för ändamålet varit nödig.
Men icke kan jag, i likhet med en föregående talare, anse,
att, derföre att Ståndet möjligen skulle besluta ställa en
viss summa till Kongl. Majits disposition, i och för vissa
jernvägars anläggande, anslag till undersökningar af andra
jernvägslinier är obehölligt.
Hvad åter Site punkten angår, så lärer densammas
tillkomst icke annorledes kunna förklaras, än att den¬
samma inora Utskottet utkastats, såsom ett nödankare för
dem, hvilka icke vilja några jernvägar, samt att denna
minoritet blifvit förstärkt med dem, hvilka fruktade att se
sina egna jernvägsplaner tillintetgjorda, om de röstade för
andras. Utskottet synes dock hafva förbisett olämpligheten
af en sådan underdånig begäran, som innefattar ett indirect,
omotiveradt underkännande åf den Nådiga Proposition, Kongl.
Majit till Ständerne vid denna Riksdag atlåtit, rörande
Sveriges jernvägs-system. För min del, ogillar jag en sådan
utväg, och önskar momentet återremitteradt, för att blifva
utbytt mot ett direct svar på Kongl. Majits Proposition. I
allt fall kan momentet ej bibehållas i sitt nuvarande skick,
om, som jag hoppas, Ståndet har för afsigt att från Stats-
Utskottet erhålla ett positivt förslag, att jernvägs-anläggningar
skola börja redan före nästa Riksdag.
Den 22 September.
863
Herr Asker: De nu föredragna 4:de och Site momen¬
terna innefatta, det ena fråga om anslag i afseende på
undersökningar för bestämmande af jernvägars riktningar,
anläggningssätt och beskaffenhet, och det andra fråga ora
den tid, då jernvägsanläggningar böra vidtagas. I afseende
å den första frågan, har Stats-Utskottet tillstyrkt anvisande
af ett särskildt anslag af 100,000 Ridr, synbarligen i den
afsigt, att Rikets Ständers beslut nu skulle stadna dervid,
och frågan om jernvägars anläggande till framliden uppskju¬
tas. Derest ej något annat beslut vid denna Riksdag kommer
att fattas, skulle Rikets Ständer göra sig skyldige till en
stor inconsequence. Vid behandlingen af många andra makt¬
påliggande frågor, hafva Rikets Ständer varit angelägne att
komma till resultater; men den vigtigaste frågan, eller jern-
vägsfrågan, den skulle Rikets Ständer handlöst skjuta ifrån
sig. Jag frågar, huru den allmänna opinionen i landet
skulle upptaga ett sådant Rikets Ständers beslut, och jag
hoppas, att Borgare-Ståndet icke skall stadna dervid, utan,
såvidt på detta Stånd ankommer, söka åstadkomma något
resultat af öfverläggningarne. Då Stats-Utskottet föreslagit
till undersökningars verkställande 100,000 Ridr, kan denna
ziffra möjligen deraf försvaras, att Utskottet för närvarande
leinnat sakens verkställighet åt framtiden, men, för min del,
anser jag den föreslagna summan allt för stor och ingalunda
behöflig, då det är kändt, att dylika undersökningar'på de
större vägarne redan blifvit vidtagna, iföljd hvaraf det ej
eller är någon fara vid att nedsätta detta anslag; men så
mycket mera nödvändigt är det, att redan vid denna Riksdag
anvisa ett belopp till Kongl. Majits disposition, för att
såmedelst verkliggöra anläggningen af jernvägar i vårt land.
För vinnande af detta syftemål, instämmer jag i Friherre
llierhjelms reservation, och hemställer, om icke en åter¬
remiss af 4ide och Site momenterna bör ega rum, med
uttryckande dervid af Ståndets önskan och afsigt, att ett
bestämdt anslag bör, i den syftning, jag angifvit, af Utskottet
föreslås.
Herr Wedberg: Jag anser det af Utskottet tillstyrkta
anslag af 100,000 Ridr för undersökningars anställande till
jernvägars anläggning kunna nedsättas till det af Kongl. Majit
i Sin Nådiga Proposition för detta ändamål begärda beloppet,
20,000 Ridr årligen under 3:ne år; och yrkar derföre
återremiss af 4 momentet.
064
Den 22 September.
Hvad åter 5:te momentet angår, så yrkar jag äfven
återremiss af detsamma, på det Utskottet måtte komma i
tillfälle att tillse, det medel beredas, på det jernvägsanlägg-
ningar må kunna börja ju förr, desto hellre, i vårt land.
Herr Wcern: Alla talare hafva påyrkat återremiss, och
jag skall ej eller sälta mig deremot. Likväl vill jag yttra några
ord, dels med anledning af de utaf åtskillige talare hysta
farhågor, att ett bifall till 4:de momentet skulle hindra Stån¬
det att besluta ett anslag för jernvägars byggande, dels ock
med hänsigt till den af en talare uttalade åsigt, att det vore
obehöfligt, att till undersökningars anställande anvisa några
medel, såvida man beviljade anslag till jernvägars anläggande.
Denna punkt har tillkommit på det sätt, att Stats-Utskottets
Afdelning föreslog, att till Kongl. Maj:ts disposition ställa ett
anslag af 100,000 Ridr, för att, efter anställda noggranna
undersökningar och utredningar i både stats-economiskt och
topographiskt afseende, få ett fullständigt förslag öfver Sve¬
riges communications-anstalter, deruti inbegripas icke allenast
jernvägar, utan äfven canaler och mera dylikt, vid nästa
Riksdag framlagdt. Utskottets pluralitet ansåg emedlertid, att
detta förslag gick nog långt, och att det vore bättre att hålla
sig till något mindre, för att desto förr kunna öfvergå till
verkställighet. Utskottet fattade derföre det beslut, som
innefattas i 4:de momentet, men ingen ansåg sig derutaf
förhindrad att tala för bifall till anslag för jernvägars an¬
läggande. Meningen med det tillstyrkta anslaget är icke, att
detsamma skall användas till special-undersökning för någon
viss jernväg, utan till anställande af undersökning i både
statseconomiskt och topographiskt afseende, så att derigenom
må blifva utrönt, hvarest det kan vara nyttigt att inom
landet anlägga jernvägar. Delta är, i min tanke, den enda
förnuftiga meningen af detta moment.
En speciel undersökning för anläggande af en jernväg
bör endast ske omedelbarligen före och i sammanhang med
sjelfva anläggningen, helst det är omöjligt att ett år an¬
ställa en undersökning och först några år derefter bygga
jernvägen, i hvilken händelse en förnyad undersökning är
oundgängligen nödig. Jag tror, att, sedan Ståndet beslutat
att alla stambanor skola anläggas och utföras genom Statens
omedelbara försorg, är det både nödigt och nyttigt, att ett
anslag ställes till Kongl. Maj:ts disposition i och för anstäl¬
lande af sådana utredningar och undersökningar, som uti
detta moment omförmälas; men detta har icke något att
Den 22 September.
865
göra med den hufvudbanas rigtning, hvilken Ståndet ansett
nödig. Emedlertid anhåller jag om återremiss af 4:de mo¬
mentet, för att få den af Utskottet tillstyrkta summan ned¬
satt. Jag tror visserligen, att 100,000 R:dr skulle för ända¬
målet förr eller sednare kunna användas, men då Kongl.
Maj:l icke begärt mera, än 60,000 R:dr, och ett högre be¬
lopp ej eller gerna kan före nästa Riksdag komma att utgå,
så torde det icke vara skäl, att en högre summa beviljas.
Hvad 5:te momentet angår, så har det, sedan Afdelningens
förslag lill 4:de momentet blifvit ändradt, förlora t sin bety¬
delse. Då Utskottet tillstyrkte ett anslag i och för upprät¬
tandet af en fullständig plan, rörande communications-anstal-
terna i Sverige, var 5:te momentet på sin plats, men då jag
icke betviflar, att Kongl. Majit hos Rikets Ständer skall göra
de framställningar, hvartill omständigheterna må kunna för¬
anleda, yrkar jag afslag å detta moment, eller, i händelse
någon betänklighet dervid hos en eller annan ledamot skulle
uppstå, begär jag proposition på återremiss.
Herr Stolpe: De nu föredragna 4:de och 5:le momen¬
ten kunna blifva föremål lör olika bedömande, allt efter
som man företrädesvis fäster sig vid hvad Stals-Utskottet
menat, eller vid hvad det sagt. Utskottet har sagt många
vackra saker, men ingen kan betvifla, det meningen varit,
att pä detta vis och genom det frikostiga anslaget till un¬
dersökningar komma ifrån tillämpningen, eller anläggande af
någon jernväg, genom Statens omedelbara försorg, huru helst
denna än må blifva. De talare, som vid hvarje hvilopunkt,
och särdeles vid denna, velat inskjuta öfverläggning om huf-
vudsaken, eller om anslag till utförande ar någon stamlinea,
synas föreställa sig, att antagande af hvad Utskottet i dessa
momenten sagt skulle tillika innebära ett antagande af hvad
Utskottet menat. Jag tror, att deruti ligger ett misstag.
Om, med bifall till Utskottets hemställan i 4:de momentet.
Ståndet skulle anslå 100,000 R:dr till undersökningar, så är
visserligen summan öfverflödigt tilltagen, och kan sannolikt
icke hinna att, innan nästa Riksdag, älgå till det åsyftade än¬
damålet, men någon skada kan väl ändå icke genom ett sådant
anslag uppkomma, då hvad, som icke åtgår, vid nästa Riks¬
dag är besparadt. 1 allt läll, ehvad detta moment bifalles
eller ej, är det klart, att hufvudfrågan, eller om anslag till en
viss jernvägslinea, derigenom icke är på något sätt vidrörd.
Hvad Site momentet beträffar, eller om utarbetning af
fullständig plan till Sveriges jernvägs-system, så kan nyt-
Dorg.-Stånd. Drot. vid fiiksd. 1853—185^. V. SÖ
866
Den 22 September.
tan deraf icke bestridas, utan att derföre må medgifvas,
det utförandet af alla företag skulle hvila, intilldess denna
plan blifvit utarbetad och pröfvad. Jag finner mig således
oförhindrad, att bifalla Utskottets hemställan i denna del, för
att vid lägligare tillfälle upptaga hvad jag anser för hufvud¬
sak. Ett sådant tillfälle erbjuder sig, efter mitt omdöme,
alldrabäst vid behandling af Retänkandet, JM 274, der Ut¬
skottet yttrat sig öfver åtskilliga föreslagna jernvägsföretag,
deribland Köping-Hult-banans fortsättande till Stockholm och
Götheborg samt anläggande af en jernväg mellan Wettern
och Skånska kusten, de enda stambanor, som, efter min
föreställning, för närvarande kunna, med hopp om framgång,
tafla om Statens medverkan.
Till undvikande af tidsutdrägt, anser jag mig derföre
kunna antaga, hvad Utskottet uti förevarande moment hem¬
ställt.
Herr Kock: Herr Stolpe har sagt, att det icke skulle
medföra någon skada, om nu, för anställande af undersök¬
ningar och utredningar, i afseende å jernvägsanläggningar,
beviljades 100,000 R:dr, emedan hvad, som icke komme att
för ändamålet användas, blefve besparadt. Men ett sådant
förfarande skulle dock ofördelaktigt inverka på statsreglerin-
gen, ty, om ett belopp utföres utöfver hvad behofvet fordrar,
måste man ändock vara beredd att hålla medel tillhanda,
hvilka annars kunnat blifva tillgängliga för andra nyttiga än¬
damål. Såsom ett skäl, hvarföre Ståndet icke bör bevilja
mera, än hvad Kongl. Maj:t begärt, eller 60,000 R.dr, får
jag åberopa, hvad Herr Hasselrot anfört, eller att 20,000
R:dr i hans hemort blifvit samlade i och för dylika under¬
sökningar, och tillåter jag mig vid detta tillfälle nämna, att
jemväl i Skåne en fullständig jernvägsplan blifvit uppgjord,
hvartill provincen sammanskjutit omkring 23,000 R:dr. Det
är möjligt, att ett dylikt förhållande eger rum äfven i an¬
dra orter, och då är ingalunda ett så stort belopp, som
100,000 R:dr, behöfligt. Jag yrkar derföre återremiss af
4:de momentet, iv syftning af bifall till hvad Kongl. Majit
föreslagit.
I afseende å 5:(e momentet, åberopar jag, för min be¬
gäran örn återremiss, de af åtskillige talare anförda omstän¬
digheter, på det Stats-Utskottet må komma i tillfälle för¬
vandla en chimére i positiv verklighet.
Herr Gråå: För min del, håller jag icke synnerligen
på, att den summa af 100,000 R:dr, som Stats-Utskoltet lill-
Den 22 September.
867
styrkt, att anvisas för anställande af undersökningar, rörande
jernvägsanläggningar här i Sverige, må till hela beloppet be¬
viljas. Det är sannt, att Kongl. Majit för sådantändamål
äskat endast 60,000 R:dr, men Stats-Utskottet trodde likväl,
att detta belopp icke skulle blifva tillräckligt, om undersok-
ningarne verkställdes i den vidsträcktare omfattning, som af
Utskottet åsyftades. Då det emedlertid är möjligt, att icke
mera, än 60,000 R:dr, komma att i sådant afseende intill
nästa Riksdag erfordras, vill jag, i fråga om 4:de momentet,
icke motsätta mig en återremiss. Hvad åter 5:te momentet
angår, så föreslås deruti endast en anhållan, att Kongl. Majit
vid nästkommande Riksdag täcktes till Rikets då församlade
Ständer allåta Nådig Proposition, angående Sveriges jern-
vägs-system samt dermed sammanhang egande frågor. Ehvad
nu anslag beviljas till en eller annan af de jernvägar, som
komma att utgöra föremål för behandling, så kan detta lik¬
väl icke ske till alla. Då det emedlertid är angeläget, att
en fullständig plan, i afseende å jernvägars anläggande, upp-
göres, tillstyrker jag, att, med bifall till Utskottets Utlåtande
i Site momentet, den föreslagna skrifvelsen måtte aflätas,
helst sådant icke innefattar något hinder för Ståndet att be¬
vilja de anslag, hvartill skäl må förefinnas.
Herr Asker: Jag har begärt ordet, endast för att söka
motverka Ståndets bifall till 3:te momentet, af den under
discussionen antydda anledning, att detta moment endast
skulle innefatta en underdånig anhållan, att Kongl. Majit, vid
nästkommande Riksdags början, måtte till då församlade
Rikets Ständer aflåta Nådig Proposition, angående Sveriges
jernvägs-system; men delta moment innefattar dock något
mera, och ännu vigtigare, det förslag nemligen, att uti samma
Proposition yttrande äfven skulle meddelas, angående verk¬
ställigheten af de större jernvägs-anläggningar, hvilka af all¬
männa medel böra bekostas och genom Statens försorg ut¬
föras, äfvensom angående öfrige härmed sammanhängande
eller gemenskap egande frågor. Efter mitt omdöme, skulle,
om detta moment bifalles, man derigenom också till fram¬
tiden uppskjuta verkställigheten af de större jernvägs-anlägg¬
ningar, hvilka det dock synes hafva varit flere talares me¬
ning, att söka, så lort, som möjligt, åstadkomma.
Discussionen ansågs slutad, och, på af Herr Talman¬
nen framställda särskilda propositioner, återremitterade Stån¬
det 4:de och S:te punkterna uti Siats-Utskottets Utlåtande,
JM 273.
868
Den 22 September.
6:te punkten.
Herr Ekholm: I consequence med det af Ståndet nyss
fattade beslut, hemställer jag, att äfven detta moment måtte
blifva återremitteradt.
Herr Henschen: Äfven jag anhåller om återremiss af
6;te momentet, och önskar, att Ståndets ledamöter ville så
allmänt, som möjligt, derom yttra sig. För öfrigt åheropar
jag Friherre Åkerhjelms reservation, enligt hvilken Fullmäk¬
tige i Riksgälds-Contoiret skulle bemyndigas, att för byg¬
gande af jernvägs-stamlinier gå i författning om upplåning
af dertill erforderliga medel till högst S millioner Riksdaler.
Herr Åsbrinck: Stats-Utskottet har varit särdeles fri¬
kostigt pä grundsatser och raisonnementer, men, då det blif¬
vit fråga om anvisande af medel till dessa grundsatsers verk¬
ställande, har Utskottet ryggat tillbaka. Ehuru Stats-Utskot¬
tets Afdelning föreslog upplåning af S millioner R:dr för
påbörjande af jernvägsanläggningar, blef dock detta i Utskot¬
tets Plenum afslaget. För min del, anhåller jag, att Ståndet
ville förena sig i Friherre Åkerhjelms reservation, enligt hvil¬
ken »Rikets Ständer skulle bemyndiga Fullmäktige i Riks-
gälds-Contoiret — af 5 millioner R:dr R:co».
Herr Waern: Denna punkt synes mig vara särdeles
oskyldig, för så vidt den endast afser, hvarifrån medel
skulle tagas, för att ställas till Kongl. Maj:ts disposition, i
den händelse jernvägar komrne att anläggas; men jag anser
de af Utskottet i momentet begagnade orden: »anskaffandet
och anvisandet af erforderliga tillgångar» etc. kunna miss¬
tydas, enär detta moment skulle, innefatta svar å Kongl.
Maj-.ts Nådiga Proposition, i afseende å icke blott anskaffan¬
det, utan äfven anvisandet af tillgångar för de jernvägs-
företag, som kunna anses böra genom Statens försorg och på
dess bekostnad verkställas; äfvensom möjligen innefatta hinder
fiir Rikets Ständer, alt för jernvägsanläggningar bevilja anslag.
Detta anser jag visserligen vara nog långdraget, hvarföre jag
ock hemställer, om man icke, för att undvika återremiss,
Dör nöja sig med att utesluta orden: »och anvisande». Om
man deremot med medels »anvisande» endast har för afsigt
att hänvisa på fondsystemet, synes momentet vara fullkom¬
ligt oskyldigt, hvarföre jag ock, med nedläggande af min
reservation emot en sådan tydning af momentet, som jag
nyss uttalat, äfven skulle vara färdig att bifalla detsamma.
Herr Ekholm: Då det blifvit erkändt af dem, som
yrka bifall till 6:te momentet, att detsamma möjligen kan
föranleda e.n misstydning, svnes det mig vara ganska oskyl¬
Den 22 September.
869
digt, att återremittera momentet. I sådant fall skulle Stats-
Utskottet icke hafva deraf mera besvär, än att omskrifva
detsamma; men momentet synes icke stå i sammanhang med
det af Herr Friherre Åkerhjelm framlagda förslag, hvilket
bort tagas i betraktande, då 4:de och S:te momenterna be¬
handlades.
Herr Ekenman: Då Kongl. Majit framlagt ett förslag,
huruledes medel skulle anskaffas för utförandet af de jern-
vägsföretag, som genom Statens försorg och på dess bekost¬
nad borde verkställas, är det ock i sin ordning, att Rikets
Ständer derå aflemna ett svar. Nu har Stats-Utskottet till¬
styrkt, att Rikets Ständer måtte, såsom svar å Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition i denna del, endast hänvisa till de be¬
slut, hvilka, i fråga om nämnda upplåning, varda hos Rikets
Ständer fattade och hos Kongl. Maj:t i underdånighet an-
mäldta. Detta svar synes mig vara ganska oskyldigt, och
jag anser det derföre riktigt, att 6:te momentet bifalles.
Skulle det synas såsom ordet »anvisande» kunde föranleda
någon misstydning, har jag ingalunda något emot, att detta
ord utgår, och förenar mig derföre gerna med Herr Wcern.
Herr Stolpe: Den öfverläggning, som nu uppstått, in¬
nebär en ytterligare fortsättning af försöken, att på något
ställe inskjuta behandlingen af frågan, om någon och hvil¬
ken jernväg må innan nästa Riksdag genom Statens försorg
påbegynnas. Somlige hafva ansett 4:de och 5:te momen¬
terna, andra 6:te och 7:de momenterna dertill lämpliga.
Jag hemställer dock, om icke denna fråga bör uppskjutas
till dess behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande, JVJ 274,
förekommer, hvilken upptager frågan om åtskilliga jernba-
nors anläggande. Om Ståndet nu förbehåller sig att vid
handläggning af Utlåtandet, JM 274, upptaga detta ämne till
särskild öfverläggning, så kan 6:te momentet gerna antagas,
och 7:de momentet nu förbigås och behandlas i samman¬
hang med momentet, J.itt. C, uti Utlåtandet, JM 274. Då
Ståndet utan tvifvel är af den mening, att något bör göras
med de medel, som kunna af Riksgälds-Contoiret upplånas,
hör ock något beslut i sådant afseende fattas. För min del,
anser jag dock denna fråga böra uppskjutas, till dess man
kommer till Utlåtandet, JM 274, hvarföre jag ock bifaller
6:te momentet.
Herr Ekholm: Jag kan icke instämma med Herr Stolpe
uti hans åsigt att uppskjuta den fråga, huru medel, som för
jernvägsanläggningar kunna komma att upplånas, böra an-
870
Den 23 September.
yändas, till dess Utlåtandet, J\I 274, föredrages; ty detta
synes innefatta svar endast på enskilda motioner. Har åter
är just fråga om stambanorna; och för öfrigt vet jag ej,
hvad ondt en återremiss kan innebära, och att på Kongl.
Majlis Nådiga Proposition lemna ett sådant svar, som icke
kan misstydas.
Diseussionen var slutad och, på hemställan af Herr Tal¬
mannen, blef 6:te punkten uti Stats-Utskottets Utlåtande,
JK 273, återremitterad.
Detta ärendes behandling fortsättes uti nästinträffande
Plenum.
S 42-
Bordlädes: l:o Allmänna Besvärs- och Economie-Utskot-
tets Betänkande, JK 129; 2:o Utdrag af Höglofliga Ridder-
skapets och Adelns Protocoll den 20 dennes, med inbjud¬
ning till Med-Stånden att instämma i Ridderskapets och
Adelns beslut, i fråga om Banco- och Lag-Utskottens Be¬
tänkande, JK 1, oeh 5:o Utdrag af Högvördiga Preste-Stån-
dets Protocoll den 16 och 20 dennes, med inbjudning att
instämma i nämnde Stånds beslut, i anledning af Lag-Ut¬
skottets Betänkande, JK 43.
Plenum slutades kl. '/2 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 23 September.
Plenum, kl. 10 f. m.
§ 1.
Fortsattes föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande, Jti
273, i anledning af Kongl. Maj-.ts Nådiga Proposition, i fråga
om Statens medverkan för jernvägars anläggning, jemte
väckta motioner, angående sättet för dylika anläggningars
åstadkommande.
Den 23 September.
871
Härvid förekommo nedannämnda punkter af Utskottets
förslag (ill Rikets Ständers beslut i ämnet, nemligen:
7:de punkten, rörande fortsättning af jernvägen emellan
Köping och Hult.
Herr Asker: Innan Ståndet tager i öfvervägande, hvad
Stats-Utskottet i denna punkt hemställt, tillåter jag mig att
i minnet återföra, hvad Ståndet beslutat vid den sednaste
föredragningen eller den af nästföregående punkt i detta Be¬
tänkande, så vidt deri afses anskaffande och anvisande af er¬
forderliga tillgångar för utförande af jernvägsföretag, som
anses böra genom Statens försorg och på dess bekostnad
verkställas, men att samma punkt icke innefattar något di-
rect förslag om viss summa, som skulle för samma före¬
mål anslås.
Då 4:de och 5:te punkterna af detta Betänkande före-
voro, tog jag mig friheten hemställa, huruvida det ej vore
tjenligt att Ståndet, vid återremiss deraf, uttalade, såsom dess
gemensamma tanke, det skäl, att, på sätt Friherre Åkerhjelm
i sin reservation tillstyrkt, ett visst belopp, till exempel
3,000,000 R:dr, borde intill nästa Riksdag ställas till Kongl.
Maj:ts förfogande, för påbörjande af anläggningen utaf den
eller de jernvägs-stamlinier, som ansågos böra först fullbor¬
das. Man fästade likväl då min uppmärksamhet derå, att
ett dylikt förslag mera riktigt hörde till 6:te punkten i Ut¬
skottets förevarande Betänkande; och då Ståndet ännu icke
börjat öfverläggningen om den 7:de punkten, tager jag mig
friheten hemställa, om icke Ståndet ville, såsom ett amende¬
ment till den sednast förehafda 6:te punkten, nu fatta ett
beslut, i öfverensstämmelse med mitt förutnämnda förslag.
Herr Ekenman: Syftet med den förre talarens hem¬
ställan tror jag kunna vinnas på annat sätt, än han nu, må¬
hända mindre formenligt, föreslagit. Jag föreställer mig, att
Ståndet åtminstone icke, utan föregången vidlyftig discussion,
skulle besluta ett amendement till en redan behandlad och,
så vidt med grundlagen instämmer, afgjord punkt. Kastar
man en blick på förevarande Betänkande i dess helhet, så
tinner man, att detsamma innefattar nästan endast allmänna
bestämmelser, utom i 7:de punkten, som står alldeles en¬
staka, såsom svar på Kongl. Maj:ts framställning om ett visst
större jernvägsföretag. I de nästföljande punkterna samman¬
falla alla särskildta föremål för den Kongl. Propositionen och
motionerna i ämnet.
872
Den 25 September.
Vid sådant förhållande, tager jag mig friheten hemställa,
om icke Ståndet nn borde, med förbigående för närvarande
af 8:de och 9:de punkterna i delta Betänkande, skrida till
behandling, i sammanhang med den föredragna 7:de punk¬
ten, af momentet, litt. A., i nästa Betänkande, JVI 274, samt
låta ämnena för dessa momenter gemensamt följas vid, som
jag förmodar, skeende återremiss till Stats-Utskottet. Endast
på detta sätt tror jag det ändamål, för hvilket flere af Stån¬
dets Ledamöter i gårdagens Plenum yttrade sig, kunna vin¬
nas, nemligen att en större summa ställes lill Kongl.- Maj:ts
disposition, för begynnande af den eller de jernvägsanlägg-
ningar, som företrädesvis böra komma i fråga.
Herr Wijk: Det har väckt min och många fleras syn¬
nerliga uppmärksamhet, att Stats-Utskottet i 7:de punkten
af förevarande Betänkande afstyrkt all fortsättning, för när¬
varande, af Köping-Hult-jernvägen, och det efter anförande
af de skäl, som förekomma i detta Betänkande och det näst
föregående, JYs 272, der likväl de aldra vackraste grundsat¬
ser äro uttalade af Utskottet för jernvägsanläggningar. Deraf
bade visserligen varit allt skäl att vänta ett annat resultat i
förevarande särskildta ämne, än det, hvartill Utskottet kom¬
mit. Men jag förmodar, att endast starka slitningar inom
Utskottet, i fråga om det eller de jernvägsföretag, som borde
gifvas företrädet, vållat, att Utskottet, med så ringa majori¬
tet, genom votering, fattat detta beslut. — För min del, an¬
ser jag det vara för Rikets Ständer högst behöfligt att få
erfara något öfvertygande, i afseende derå, huruvida jernvä¬
gar här i landet bära sig eller lemna i behållning åtminsto¬
ne så mycket, som motsvarar en del af ränta och amortis-
sement å de medel, Staten skulle för ändamålet upplåna,
enligt fondsystemet. Eljest kunde Rikets Ständer förblifva
i lika stor okunnighet, som nu, huruvida jernvägar i landet
kunna bära sig i framtiden.
Uti den af Friherre Åkerhjelm författade reservation emot
Betänkandet förenar jag mig gerna, endast med den skill¬
nad, att jag anser det böra beslutas, att de medel, som, i
öfverensstämmelse dermed, varda upplånade, ställas till Kongl.
Maj:ts disposition för påbörjande och fortsättning af jernvä¬
gen, som är föreslagen alt blifva en utsträckning af den re¬
dan beslutade jernvägen emellan Köping och Hult, samt med
bestämd sträckning åt Götheborg. Förr, än hela denna jern-
vägslinea blifvit färdig, kunna Bikets Ständer ej komma lill
någon säker kännedom derom, huru dylika anläggningar här
Den 25 September.
873
i landet skola bära sig. Då jag ej vill bidraga till att sätta
Regeringen i den obehagliga ställning, hvari den otvifvel¬
aktig! skulle råka, om åt Regeringen öfverlätes att ensam
aTgöra och bestämma sträckningen af alla jernvägs-stamlinier
i landet, som af Staten skulle bekostas, eller hvilka orter,
som i främsta rummet skulle få tillegna sig förmånerna der¬
af, emedan jag utan svårighet kan föreställa mig omöjlighe¬
ten alt dervid gå alla stridiga Önskningar och interessen till
mötes, så anser jag Rikets Ständer böra, för deras del, fatta
bestämdt beslut i detta hänseende och aldraförst afgöra, att
nämnda jernvägsbana må fortsättas, på sätt jag nu förordat.
Enligt dessa åsigter, anhåller jag nu hos Ilerr Talman¬
nen om proposition å återremiss af Betänkandet i föreva¬
rande punkt, och hoppas, att Stats-Utskottet skall, då ären¬
det dit återkommer, betänksamt fästa sig vid vigten för lan¬
det af hela frågan och dess behandling i den syftning, jag
nu tillstyrkt.
Herr Stolpe: i gårdagens Plenum tog jag mig friheten
fästa Ståndets uppmärksamhet på, hurusom Stats-Utskottet
escamoterat bort tillämpningen af de vackra grundsatser, sorn
i detta Betänkande uppdukas. Af fruktan, att denna till¬
lä m [> n i n g äfven skulle halka Ståndet ur händerna, försökte
flere talare då att taga fatt på densamma, hvarmed begyn¬
des redan under debatten om punkterna 4 och 5. För min
del, ansåg jag hvarken dessa punkter eller den påföljande
6:te lämpa sig rätt väl härtill, hvaremot det icke kan nekas,
att 7:de punkten, som afstyrker Köping-Hult-jernvägeus fort¬
sättande till Stockholm och Götheborg genom Statens ome¬
delbara försorg, för närvarande erbjuder en osökt anledning
att upplaga denna fråga. Icke desto mindre tror jag dock,
att den icke eller nu bör göras till öfverläggningsämne, utan
att 7;de punkten hellre bör sparas till behandling i samman¬
hang med Betänkandet, JY2 274. Momentet, litt. G. i detta
Betänkande angår nemligen en del af detta ämne, eller frå¬
gan om Köping-Hult-jernvägens fortsättande till Götheborg,
hvarföre, om beslut nu skulle fattas, angående 7:de punkten
i 3? 273, detta beslut äfven skulle innefatta yttrande öfver
litt. C. i M 274, afgifvet, innan sistnämnda Betänkande ännu
blifvit hos Ståndet föredraget. Nvssberörda moment skulle
visserligen kunna lösryckas från Betänkandet, M 274, och
behandlas i sammanhang med 7:de punkten, men, utom den
formvidrighet, som, efter mitt begrepp, skulle ligga uti ett
så beskafladt föredragningssätt, uppkommer deraf don ännu
074
Den 23 September.
betänkligare följd, att frågan om fortsättning af Köping-Ilult*
banan, som ostridigt innebär en tvist om företrädesrätt till
Statens medverkan mellan denna bana samt de öfriga stam-
linier, om hvilkas utförande förslag jemväl blifvit väckta,
och hvaröfver yttranden äro af Stats-Utskottet afgifna i Be¬
tänkandet, Jt/S 274, skulle komma att afgöras, innan sist¬
nämnde liniers målsmän egt tillfälle och befogenhet att ut¬
veckla och förfäkta sina anspråk, hvilket, efter min uppfatt¬
ning, icke står väl tillsammans med en oväldig pröfning af
detta vigtiga ämne.
Vid sådant förhållande, hemställer jag vördsamt, om ej
7:de punkten nu må förbigås och föredragas, i sammanhang
med Betänkandet, JVI 274.
Afven B:de punkten, eller yttrandet öfver förslagen om
stambanors anläggning genom vissa enskilda entrepreneurer,
synes mig kunna på lika sätt förbigås och behandlas i sam¬
manhang med J4? 274. Deremot finner jag intet hinder, att
genast öfvergå till behandling af 9:de punkten, eller yttran¬
det öfver Herr Sandströmers förslag om tillämpning jemväl
på jernvägsföretag af de uti 4843 års Kongl. Kungörelse be¬
stämda grunder för återbetalning af amorteringslån till vat-
tenaftappningar, enär berörda förslag icke hänför sig till nå¬
gon viss jernväg, utan syftar till att i lagstiftningen, angåen¬
de jernvägar i allmänhet, införa bestämmelser, som skulle
för menigheterna öppna utväg till dylika anläggningars utfö¬
rande, hvarföre ock denna fråga måhända rättast bort till
Lag-Utskottet remitteras. Min tanke om detta förslag skall
jag närmare utveckla, när 9:de punkten kommer till öfver¬
läggning, och jag inskränker mig derföre nu till att hem¬
ställa, alt detta genast måtte ske, med förbigående tills vi¬
dare af punkterna 7 och 8.
Herr Waern: Mig synes lämpligast alt skilja sig vid
förevarande 7:de punkten i Betänkandet, JYs 275, genom åter-
remiss deraf till Stats-Utskottet. Hvad angår förslaget att
företaga densamma i sammanhang med momentet, litt. G., i
Betänkandet, M 274, så får jag fästa uppmärksamheten derå,
att föremålen för dessa särskilda punkter äro af olika be¬
skaffenhet, enär litt. C. angår understödjande aT ett särskildt
bolag för utförande af deri omförmäldta jernvägsföretag, och
hvilken fråga kan anses vara på förhand afgjord redan ge¬
nom Ståndets beslut, i anledning af lista och 2:dra punkter¬
na i Stats-Utskottets Utlåtande, M 272. Vill man nödvän¬
digt taga frågor om stambanors anläggande till gemensam
Den 25 September.
873
behandling, så vore det mera i sin ordning och mindre emot
sakernas beskaffenhet stridande, att förevarande punkt be¬
handlades i sammanhang med momentet, litt. A., i Betän¬
kandet, M 274. Jag vet dock ej, hvarföre man, genom att
nu förbigå den föredragna 7:de punkten, skulle gifva anled¬
ning att förmoda, det Ståndet vill bifalla, hvad Utskottet fö¬
reslagit i Betänkandet, M 274, helst, om det likväl i sjelfva
verket förhåller sig så, att pluraliteten af Ståndet ej är böjd
att bifalla det. Men uti ett sådant uppskofsbeslut, som nu
förordats, ser jag blott en tendence till gillande af de åsig-
ter, som uttalats i sistnämnda Betänkande, och föreslår der¬
före nu, att Ståndet, i stället, inskränker sig till återremit¬
terande af 7:de punkten i Betänkandet, M 275.
Herr Berger instämde.
Herr Elielund: Om jag med full tillförsigt förutsåge,
att Köping-Hult-jernvägen skulle i sinom tid fullbordas ge¬
nom det bolag, som har bildat sig derför, skulle jag ej tveka
att afslå, hvad Stats-Utskottet hemställt uti förevarande 7:de
punkt af Betänkandet, JVs 275, det vill säga att jag skulle
lemna min röst för bifall till nämnda jernvägs fortsättande
till Götheborg och Stockholm. Men då beklagligtvis ännu
icke är afgjordt, utan fastmera tvifvelaktigt, att Köping-Hult-
jernvägen verkligen kommer till stånd genom nämnda bolag,
är jag hellre benägen att bifalla, hvad i förevarande punkt
hemställts, nemligen att Staten för närvarande icke måtte
ovilkorligen åtaga sig berörda fortsättning af denna jernväg.
Derjemte förenar jag mig likväl om det förslag, Friherre
Åkerhjelm uti sin reservation framställt, och hvarigenom utaf
det bifall, som nu kan lemnäs till Utskottets hemställan i
7:de punkten, hinder ej möter för den fortsättning af Kö¬
ping-Hult-jernvägen, som omständigheterna kunna medgifva.
Kommer Köping-Hult-jernvägen icke till stånd genom bola¬
gets försorg, hvilket jag förmodar skall snart nog komma
alt visa sig, så öfvergår detta företag måhända till Staten,
och då blir förhållandet annorlunda. Sker icke det, men
ändå beslutas, att Staten skall påkosta och blifva egare till
ifrågavarande jernvägslinea för öfrigt emellan ändepunkterna
Stockholm och Götheborg, så uppstår en mindre tjenlig sam¬
manblandning derigenom, att en stor mellanväg eges och di¬
sponeras af ett bolag, medan Staten eger och disponerar de
yttre delarne af linean. Det går visserligen an, ehuru för¬
hållandet vore mera enigt och bättre, om Staten egde allt¬
sammans; men emedlertid, och intill dess utröndt blifvit, hu¬
876
Den 2S September.
ruvida omnämnda bolag kan åstadkomma Köping-Hult-jern-
vägens fullbordande, anser jag mig icke böra lemna obetin-
gadt bifall till den föreslagna fortsättningen af samma linea,
titan tillstyrker då hellre, för närvarande, bifall till Utskot¬
tets yttrande i denna punkt, men har också ingenting emot
en återremiss i det syfte, Herr Friherre Åkerhjelm i sin re¬
servation föreslagit, nemligen att Rikets Ständer nu skulle
anslå S millioner R:dr B:co intill nästa Riksdag till Kongl.
Maj:ts disposition, för att användas till anläggande af den
jernbana, Kongl. Majit finnér lämpligast, hvarigenom jag icke
ser något ovilkorligt hinder för Köping-Hult-banans fortsätt¬
ning, men väl ett sätt att bereda framgång äfven åt något
annat jernvägsförefag.
Herr Talmannen fästade uppmärksamheten derpå, att
icke någon talare efter Herr Asker yttrat sig öfver dennes
framställda förslag om tillägg till Ståndets beslut, i anledning
af Gite punkten i förevarande Betänkande.
Herr Berg: I anledning af Herr Askers förslag, får jag
yttra, det jag icke kan biträda ett beslut, hvarigenom Rikets
Ständer, för jernvägars anläggande, ställa medel till Kongl.
Majits disposition, utan att derjemte bestämmas den eller de
jernvägslineer, som böra för samma medel anläggas. Jag
hämtar för denna min mening stöd af andra länder, såsom
Frankrike och Belgien, der Staten, nästan uteslutande, inne¬
har jernvägsanläggningarne, och i hvilka länder jag icke tror.
att någolderas representation lemnat medel dertill, utan att
företagens riktning förut bestämts. Derföre önskar jag ock,
att Ståndet nu måtte tillvägagå på samma sätt. För min
del, har jag trott och anser största skäl vara för fortsättning
af den väg, som redan är påbörjad, och för hvars fortsät¬
tande i första rummet jag alltså kommer att lemna min
röst. Intill dess Ståndet häröfver beslutat, inställer jag mitt
omdöme om hvad för öfrigt här nu hragts på tal.
Herr Almgren: Jag föreställer mig, alt den punkt i
förevarande Betänkande, som nu blifvit föredragen, också
leder till beslut, utan uppskof, ocfi jag ser ej något hinder
att dervid iakttaga, hvad Herr Asker föreslagit, och hvarom
jag delar samma mening, som denne värde talare. Jag har
hittills ansett största försigtighet höra iakttagas, i fråga om
anläggning af jernvägar i vårt land, och att man dervid väl
bör akta sig att öfverskrida sina tillgångar. Samma åsigt
hyser jag ännu, men kan icke instämma i Stats-Utskottets,
då det föreslår, att icke göra något i denna riktning under
Den 25 September.
877
tiden intill nästa Riksdag. Ett sådant utlåtande kom verk¬
ligen oväntadt just vid denna Riksdag, jdå så inånga vigtiga
reformer bringats å bane, af hvilka man hoppas goda resul¬
tater för landet. Det hade derföre varit allt skäl att tro
Stats-Utskottet skola i denna fråga gå tillväga med större
kraft och afgörande, än vi nu se, och att mera afseende,
än som skett,jfästats å den allmänna opinionen för ifrågava¬
rande företag. Nu återstår att, snart sagdt, i Rik-dagens
sista timma tillse, huru dessa skola komma till stånd, och,
efter min förmening, är dertill nu ej annan utväg, än att
förena sig i det beslut, Friherre Åkerhjelm i sin reservation
tillstyrkt, och hvartill jag ansluter mig, i hopp att derigenom
en god början till jernvägsanläggningar i landet skall åstad¬
kommas. I denna syftning anhåller jag om proposition å
återremiss.
Herr Palander: Herrar Asker och Ekenman hafva
framställt särskildta förslag. Jag är beredd att omfatta beg-
ges, men vill helst snart se ett mål för discussionen om den
föredragna 7:de punkten i Betänkandet, och förenar mig i
yrkandet om återremiss derå. Jag kan, för min del, icke
godkänna Friherre Åkerhjelms förslag i hans reservation, så
till vida, som jag anser det vara rättast, att representatio¬
nen sjelf bestämmer sträckningen af den eller de jernvägs-
banor, som först böra verkställas. Jag vill ej bidraga att
sälla Regeringen i den obehagliga nödvändigheten att döma
emellan dem, som vilja hafva dessa banor anlagda här eller
der. Rättast är, efter min tanke, att Borgare-Ståndet gifver
Stats-Utskottet tillkänna, att det bör silka slita tvisterna, så
godt ske kan, sedan saken numera blifvit lagd på guldvigt.
Dock vill jag förklara, det jag för ingen del är benägen för
användande af mera utaf Statens medel, för ifrågavarande
ändamål, intill nästa Riksdag, än fem millioner Riksdaler
Banco. Så varm, som trots någon, för dessa anläggningars
verkställande, anser jag dock försigtighet dervid böra iaktta-
pas, och nyssnämnda belopp måste vara tillfyllest för bestri¬
dande af kostnaderna till de jernbanor, som kunna medhin¬
nas intill nästa Riksdag, utan att gå oförsigtigt till väga.
Under närvarande politiska förhållanden är ock möjligt, att
Sverige blir närmare inveckladt deri, och då vore icke väl¬
betänkt, om Ständerna, för jernvägars anläggande, under när¬
varande förhållanden, anvisade mera, än S millioner R:dr.
lin talare har väl sagt, alt man ej borde bevilja detta belopp,
utan att fästa det vilkor dervid, att det i [rämsta rummet
878
Den 23 September.
användes lill fortsättning af jernvägen emellan Köping och
Hult. Redan i gårdagens Plenum tog jag mig friheten uttala
min åsigt om behofvet i första rummet af en jernbana emel¬
lan Östersjön och Nordsjön, men anser jag derjemte, att
Stats-Utskottet bör äfven fästa uppmärksamheten vid behof¬
vet af en jernbana emellan Malmö och Jönköping, för att
bereda communication ifrån Södra Sverige till Wettern.
Herr Stenqvist: Elter de ampla vitsord, som Stats-
Utskottet gifvit åt nyttan, ja till och med nödvändigheten, af
jernvägar i vårt land, är det mig i sanning svårt att fatta,
huru Utskottet kunnat komma derhän, att Utskottet sökt
undanskjuta hufvudfrågan till flera år härefter, och inskränkt
sig dertill, att endast tillstyrka beviljande af ett, jemnförelse-
vis, högst ringa belopp för anställande af undersökningar,
som ansetts böra föregå jernvägsanläggningarne. Såsom skäl
för ett sådant tillvägagående, har Utskottet antydt nödig för¬
sigtighet. Jag medger, att försigtighet är en god sak, men
man kan äfven deri gå till ytterlighet, och jag belarar, att
Utskottet fallit in i detta fel.
Bland de af Kongl. Maj:t i Dess Nådiga Proposition fö¬
reslagna jernvägsstamlineer, anser jag den emellan Stockholm
och Götheborg påkalla den omsorgsfullaste uppmärksamhet.
Efter allt hvad jag kunnat inhämta, rörande jernvägars an¬
läggande här i landet, hyser jag den öfvertygelse, att den
nyssnämnda företrädesvis framför alla andra bör företagas,
helst dä i betraktande tages, att en del deraf redan är under
arbete; och jag tror fördenskull det vara ovilkorligen nödigt,
att, åtminstone för detta ändamål, tillräckliga medel ställas
till Kongl. Maj:ts disposition. Af denna anledning, och på
det alt Stats-Utskottet måtte komma i tillfälle att taga frå¬
gan närmare i öfvervägande, anhåller äfven jag om propo¬
sition på återremiss af den nu föredragna punkt i Betän¬
kandet.
Herr Frick inslämde.
Herr Ekenman: Då jag näst efter Herr Asker hade i
denna discussion ordet, sökte jag visa, huru, hvad han åsyf¬
tade med sitt förslag till amendement till Gite punkten, kun¬
de vinnas derigenom, att Betänkandet, M 274, framflyttades
och 7:de punkten i det förevarande företoges i sammanhang
med momentet A. i det nyssnämnda. Jag har funnit mig
deruti, i viss mån, understödd af Herrar Stolpe och W<nrn,
ehuru jag med den förre ej är ense derom, att äfven någon
del af Side punkten bör särskildt behandlas. Emedlertid
Den 23 September.
879
har föredragningssättet ännu ej blifvit bestämdt, och discus-
sionen fortfar derföre att vara sväfvande. Jag hemställer, af
detta skäl, till de ledamöter, som efter mig begärt ordet, att
medgifva, det Herr Talmannen, utan vidare uppehåll, må
göra proposition å framställningen, att 7:de punkten i Be¬
tänkandet, M 273, måtte behandlas i sammanhang med
nämnda moment, litt. A. och Ståndet derefter öfvergå till
8:de och 9:de punkterna i förevarande Betänkande. Det är,
innan härom fattats beslut, svårt att ingå i öfverläggning om
sjelfva saken, i afseende hvarå jag förbehåller mig alt er¬
hålla ordet, sedan föredragningsordningen blifvit närmare
bestämd.
Herr Stolpe: De talare, som sednast yttrat sig, synas,
med undantag af Herr Ekenman, icke hafva lyssnat till Herr
Talmannens uppmaning att först yttra sig öfver HerrAs/cers
hemställan, att fråga om användande af större eller mindre
belopp lill de jernvägsariläggningar, som först böra ifråga¬
komma, måtte inskjutas emellan Gite och 7:de punkterna i
Betänkandet, JVs 275. För närvarande bör endast denna
fråga vara föremål för Ståndets pröfning, och jag hänvisar,
i afseende derå, till min förra hemställan, att den af Herr
Asker väckta fråga äfven nu må förbigås, och i stället be¬
handlas i sammanhang med Betänkandet, JY$ 274.
Hvad 8:de punkten i Betänkandet, J\° 273, angår, så
medgifver jag, att den deruti vidrörda fråga kan anses vara
redan besvarad genom besluten öfver punkterna 1, 2 och
3, hvadan binder mot den förstnämnda punktens afgörande
nu ej möter. Punkten 9, eller utlåtandet öfver Herr Sand-
slrömers förslag om beredande af tillfälle för större ortme-
nigheter, att utföra jernvägar medelst upptagande af amor¬
teringslån, är deremot fullkomligt fristående och kan be¬
handlas alldeles oberoende af ordningen i Betänkandet för
öfrigt. Sedan jag nu yttrat mig öfver föredragningsordnin¬
gen, utbeder jag mig, medan jag bar ordet, att få besvara
Herr Wwrns yttrande. Herr Wcern har deri visat sig hafva
missförstått mitt förra anförande, och dessutom tillagt mig
tendeneer, hvilka jag ej vidkännes. Han har missförstått
mig, då han sagt, att jag gillat Utskottets utlåtande i före¬
varande punkt. Denna uppfattning har så mycket mindre
stöd af hvad jag yttrat, som jag endast talat för uppskof
med punktens afgörande. Vidare har Herr Wcern misstagit
sig om mina tendeneer, då han trott mig ärna understödja
Utskottets afsfyrkande af Köping-flult-banans fortsättning.
880
Den 25 September.
Mina tendencer skall jag framlägga, när sjelfva saken kom¬
mer under skärskådan, men jag kan gerna förutskicka den
bekännelse, att jag, olika med Utskottet, vill med det sna¬
raste komma från ord till sak.
Hvad nu angår förslaget att återremittera den nu före¬
dragna punkten, så bestrider jag ingalunda Ståndets makt
dertill; men en icke fullt motiverad återremiss är af ingen
nytta, enär Utskottet derigenom icke tillförbindes att gifva
andra och bättre skäl lör ett lörnyadt afstyrkande. Moti-
verna för återremissen måste åter framgå från en af Stån¬
det anställd undersökning af ärendet i bela dess sammanhang;
men då Statens medverkan sökts till icke blott Stockholms-
Götheborgs-banans, utan ock andra banors utförande, hvar¬
emot hvarken tid eller tillgångar torde medgifva, att, innan
nästa Riksdag, gripa mer, än ett af dessa företag, an, före¬
faller det mig solklart, att undersökningen i detta ämne icke
är fullständigt och opartiskt genomförd, innan det ölvervä-
gats, hvilken af de ifrågakomua jernvägarna bör först utfö¬
ras. Förslag att välja på saknas icke uti Betänkandet, Js
274, men af dessa torde icke flera, än tre, kunna blifva fö¬
remål för pröfning, nemligen fortsättningen af Köping-Hult-
jernvägen till Götheborg och Stockholm, banan emellan Skå¬
ne och Jönköping, samt den kortare banan emellan Weners¬
borg och Uddevalla.
Den rättaste behandlingen är tvifvelsutan, att, efter nog-
grannt öfvervägande af alla dessa förslag, besluta sig till att
förorda ett af dem, samt af Stats-Utskottet begära yttrande,
angående anordning af medel till utförandet, eller ock att
ställa till Kongl. Maj:ts disposition en viss summa penningar
och öfverlemna åt Kongl. Majit att besluta, hvilket eller
hvilka jernvägsarbeten må erhålla företräde. Sedan alla
dessa delar af ärendet blifvit i ett sammanhang öfverskåda-
de, sedan de skiljaktiga interessena fått tillfälle att uti dis-
cussionen mäta vapen ined hvarandra, då, men icke förr,
anser jag den af mig påyrkade undersökning vara så genom¬
förd, att hvar och en kan vara färdig att fatta beslut. l)<?t
är i denna afsigt, sorn jag hemställt och, fortfarande, hem¬
ställer, att den förevarande punkten må uppskjutas och be¬
handlas i sammanhang med nästföljande Betänkande.
Herr Kock: Det må ej förundra, om jag säger, att det
förekommer mig ledsamt att så mycken tid bortslösas endast
å frågan om föredragningssätlet. Sä månge talare hafva
dock redan yttrat sig, att denna fråga synes böra vara nu¬
Dcn 23 September.
mera lätt öfverståndcn. Om saken kan man likväl icke
lämpligen öfverlägga, innan formfrågan afslutats; och, till fort-
skyndande häraf, hemställer jag, om icke de talare, som an¬
mält sig efter mig, vilja för närvarande afstå från ordet och
medgifva framställande af proposition, i afseende å löredrag-
ningsordninaen.
Herr Gråd: För min del, måste jag yrka, att, utan
afseende å hvad Herr Stolpe och andre talare föreslagit,
hvarje punkt i Betänkandet behandlas och afgöres för sig, i
den ordning den förekommer. Förevarande 7:de punkt in¬
nefattar svar på en framställning i Kongl. Majits Nådiga Pro¬
position, och bör, ehvad beslut än må komma att fattas, i
anledning af nästföljande Betänkande, JV? 274, särskildt be¬
svaras. Hvad åter angår Herr Askers förslag, så härleder
det sig ifrån en reservation, som bifogats Betänkandet, och,
såvida detta förslag anses kunna komma under omedelbar
pröfning, må Herr Asker då framställa detsamma, såsom fö¬
remål för contra-proposition. Hufvud-propositionen måste
deremot, enligt min tanka, ovilkorligen lyda på Utskottets
yllrande.
Herr Schwan, med flere, instämde.
Herr Berger: Jag instämmer med Herr Gråå, i afse¬
ende å föredragningssättet, och öfvergår till sjelfva saken.
Dervid fäster jag mig först vid de talares yttranden, som
sökt förringa vigten och nödvändigheten af den föreslagna
jernvägsbanan emellan Stockholm och Götheborg, med det
påstående att det vore ovisst, huruvida ens Köping-Hult-
jernvägen komme att fullbordas genom det nuvarande bola¬
get. — Det är sanni och allmänt bekant, att conjuncturerna
lör denna jernvägsanläggning varit hittills missgynnande, så
att man skäligen kunnat få någon anledning till tvifvel i
nämnde hänseende; men sedan numera Rikets Ständer bi-
lallit Kongl. Majits Proposition om ett års prolongation af
den tid, inom hvilken det varit bolaget förelagdt alt fullbor¬
da Köping-Hult-jernvägen, med vilkor af den från Statens
sida beviljade garantie, hyser jag, åtminstone för min del, för¬
hoppning, att bolaget skall inom den förlängda tiden kunna
fullborda förelaget. Dermed må dock blifva huru, som helst,
så är emedlertid redan så mycket arbete nedlagdt å denna
jernvägsanläggning, att densamma på ett eller annat vis må¬
ste fullbordas, ehvad det sker genom nuvarande bolaget, eller
Slaten, eller något annat bolag måste öfvertaga verkställig-
Borg.-Stånd. Prot. vid Riknd. 1883—183*. V. 5(t
882
Den 25 September.
helen. Nödvändigheten af Köping-Hult-jernvägens utaträrk»
ning lii! Götheborg minskas sålunda ieke af nämnda förhål¬
lande, hvarom anmärkningarne i detta Stånd endast varit va¬
riationer å samma thema, som jag inånga gånger hört inom
Stats-Utskottet af dem, hvilka icke vilja hafva jernvägar alls,
eller ock föredraga någon annan jernvägslinea, än den emel¬
lan Stockholm och Götheborg. Hvad Herr Askers amende¬
ment beträffar, kan jag ej biträda detsamma, helst jag tror,
att Rikets Ständer icke kunna {göra Regeringen någon större
otjenst, än att ställa medel till dess disposition, utan att be¬
stämma den eller de jernvägsbanor, hvartill medlen böra an¬
vändas. Så mycket kunna och böra Rikets Ständer åtmin¬
stone besluta, som det, hvilka hufvudbanor böra anläggas;
och jag anser Ständerna förfara klokast, om de derom besluta.
I afseende å jernvägslinien emellan Stockholm och Gö¬
theborg, tror jag det vara fullt i öfveiensstämmelse med de
redan af Rikets Ständer vid 1843 och ISSI årens Riksda¬
gar uttalade grundsatser, om de nu besluta, att Rikets hufvud¬
stad bör sältas i .förbindelse med Götheborg genom en jern¬
väg. Jag tror ock, att Ständerna skulle mycket motverka
jernvägars anläggande i landet uti någon större scala, derest
de uu vid 1854 års Riksdag skulle försöka upphäfva denna
redan uttryckta önskan- och underkänna de åsigter, som i
detta hänseende redan blifvit uttalade. Man kommer otvif¬
velaktig! enklast och ändamålsenligast ifrån den nu föredrag¬
na 7:de punkten i Betänkandet, om densamma rätt och slätt
återremitteras. Något definitivt beslut i frågan kan och be-
höfver nu ej fattas. Stats-Utskottet har, efler återremiss,
att tillse de olika meningar eller syften, som gjort sig gäl¬
lande under discussion i särskildta Stånd, och att derefter
sarnmanjemnka åsigterna lill det bästa. För min del, anser
jag visserligen, att medel böra i första rummet anslås till
verkställande af den i denna punkt omförmälda jernvägs an¬
läggning, trien att nu ej bör bestämmas något visst belopp.
Då jag tillkännagifver detta, vill jag äfven meddela, att, då
vi komma till behandling af Betänkandet, M 274, jag icke
vill motsätta mig de jernvägsanlägg-ningar, som äro löremål
för samma Betänkande, utan faslhellre, för så vidt medel
jemväl härtill kunna blifva disponibla, yrka anslag till en
eller annan äfven bland dessa, och deribland företrädesvis
till den emelian Malmö och Jönköping, sorn utan tvifvel näst
Stockholms-Götheborgs-linien intager ett ibland de främsta
rummen.
Den 25 September.
Herr Indebetou: Discussionen har omfattat tre ämnen:
l:o formen för föredragningen, 2:o förslaget att utsträcka
Köping-Hult-jernvägen till Stockholm och Götheborg, samt
3:o det af Herr Asker framställda amendement. Hvad nu
först angår formfrågan, så synes Slåndels pluralitet icke vara
böjd för uppskof med afgörande) af don föredragna 7:de
punkten, och jag instämmer med Herr Warn deri, att denna
punkt handlar om en annan sak, än momentet litt. C i Be¬
tänkandet, Jil 274. Detta moment utgår nemligen från den
förutsättningen, att Rikets Ständer icke skulle bifalla Kongl.
Majlis förslag om stambanors utförande på Statens bekost¬
nad. Borgare-Ståndet har emedlertid redan beslutat ingå på
nyssnämnda åsigt, och sålpdes undanröjt premissen, hvarpå
framställningen i nämnda moment stödjer sig, till följd hvaraf
denna punkt kan anses så godt, som redan afgjord. Skälet
till uppskof lärer således vara förfallet. Om man då öfver-
går lill behandling af den föredragna 7:de punkten i Betän¬
kandet, M 275, så finnér man, att denna punkt innefattar
förslag till svar å momentet litt. E af. Kongl. Majds Propo¬
sition, JUl 4, der det föreslagits, att Rikets Ständer skulle
ställa till Kongl. Maj:ts disposition det capitalbelopp, som er¬
fordras för fullbordando af jernvägen emellan Stockholm och
Götheborg. Granskar man Kongl. Propositionen, så finner
man likväl, att det ifrågavarande momentet är vilkorligt.
Anslaget till jernvägen ställes nemligen i beroende af den
blifvande bränvinsskatten, så att det skulle utgå, endast i
den händelse, att nettobehållningen af bränvinsskatten skulle
uppgå till 815,000 R:dr. För min del, anser jag det ej vara
lämpligt, att ställa ifrågavarande jernvägsföretag i beroende
af denna skatt; rättast synes vara, att hvar sak för sig af-
göres. Jag tror derföre, att Stats-Utskottet förfarit rätt, då
det ej tillstyrkt bifall till Kongl. Majds förslag, under sådant
vilkor, som Propositionen innehåller. Om man vidare gran¬
skar denna Kongl. Proposition och det citerade momentet, så
finner man, att der förekommer äfven ett annat vilkor. Det
talas nemligen om jernbanans fortsättning, med afdrag af
sträckningen emellan Köping och Hult; således förutsattes
det, att Köpings-Hults-barian först skall komma till utförande,
emedan man icke rimligen kan fortsätta, hvad som ej fin¬
nes till. Nu torde det likväl vara tvifvel underkastadt, huru¬
vida nyssnämnda jernvägssträckning, som för närvarande åta¬
gits af ett enskildt bolag, kommer till utförande. Så länge
detta är oafgjord!, synes det alltså möta hinder att bifalla
Den 25 September.
den Kongl. Propositionen uti ifrågavarande del; hvarföre Siats-
Utskottet äfven ur denna synpunkt egt giitig grund för sitt
afstyrkande Utlåtande.
Stats-Utskottet har likväl icke stadnat dervid att afstyrka
bifall till den Kongl. Propositionen. Utskottet har gått längre.
Det har tillstyrkt afslag å alla de, i afseende på denna jern-
vägsanläggning, gjorda framställningar. Så långt vill jag icke
gå. Jag tror, att det vore oförsigtigt att uttala en sådan me¬
ning, om man eljest anser det vara skäl att Köping-Hult-
jernbanan, när den kommit till utförande, utslräckes till
Stockholm och Götheborg. Mig synes det, att man icke bör
bifalla, hvad Utskottet i detta afseende hemställt, och af före¬
gående talares yttranden drager jag den slutsats, att sådant
ej heller är Ståndets afsigt. Denna punkt torde således böra
återremitteras.
Detta var den 2:dra punkten, som discussionen omfat¬
tat. Den 5:dje delen är, såsom jag tillförene nämnt. Herr
Askers förslag, och jag vill nu yttra några ord deröfver. Om
Ståndet, såsom jag föreställer mig, återremitterar förevarande
7:de punkten i Betänkandet, JYi 273, så är detta egentligen
blott en negativ åtgärd, hvarmed det kan angifvas, att Stats-
Utskottet anses hafva gått längre, än Ståndet gillar; men
någon bestämd, positiv mening i frågan vore derigenom icke
uttryckt, ehuru det synes mig, som pluraliteten af Ståndets
Ledamöter vore benägna att uttrycka den mening, att an¬
slag bör lemnäs till anläggning af stambanor, hvartill jag
slutar jemväl af yttranden under gårdagens Plenum. De fleste
i Ståndet tyckas vilja, såsom Friherre Åkerhjelm i sin re¬
servation föreslagit, för nämnda ändamål nu anslå 5,000,000
R;dr B:co, eller åtminstone bestämma någon viss summa.
Skulle det då vara oriktigt, att, vid återremitterande af denna
punkt, såsom ett tillägg, uttrycka den tanke, att anslag bör
beviljas till anläggande af stambanor, och att detta anslag,
för närvarande, må bestämmas till 5,000,000 R:dr B:co?
Längre anser jag, att man icke bör gå. Innan Ståndet be¬
handlat nästföljande Betänkande, JM 274, och dervid kommit
i tillfälle ätt jemnföra förmånerna af de föreslagna särskilda
stamlinierna, torde ej någon mening böra uttalas, huruvida
anslagssumman skall företrädesvis användas till den ena eller
andra jernvägssträckningen. Sådant kan bestämmas vid be¬
handlingen af nyssnämnda Betänkande.
Med denna modification biträder jag Herr Askers förslag,
Den 23 September.
805
jemte det jag instämmer i anhållan om proposition å åtcr-
remiss af 7:de punkten i Betänkandet, JM 273.
Herr Rinman: Att, jemte återremitterande af föreva¬
rande punkt i Stats-Utskottets Betänkande, JM 275, uttrycka
någon särskild mening såsom Ståndets gemensamma tanka,
anser jag vara, om icke grundlagsvidrigt, åtminstone mot
vanlig praxis. Då ett Utlåtande af detta Utskott första gån¬
gen behandlas, och hvilket angår anslag, får det ej ändras
eller alslås, utan måste återremitteras, enligt grundlagens
oförtydbara stadgande, och är det den förda discussionen,
som får tjena Utskottet till upplysning om Ståndets mening
vid återrcmissen. Hvad saken angår, instämmer jag hufvud¬
sakligen uti Friherre Åkerhjelms reservation och tror tillika,
alt. någon bestämd summa bör anslås för fortsättning af
jernvägssträckningen emellan Köping och Hult lill ändpunk¬
terna Stockholm ochl^Götheborg, samt yrkar återremiss af
ärendet i dessa syften.
Herr Gezelius: Som jag sistlidne gårdag framställde
enahanda förslag, som Herr Asker, eller alt, i öfverensstäm¬
melse med Herr Friherre Åkerhjelms reservation, ett sär¬
skildt anslag för jernvägsanlägsning nu borde af Rikets Stän¬
der beviljas och ställas till Kongl. Maj:ts disposition, på det
Kongl. Majit måtte blifva i tillfälle, att, under tiden före nä¬
sta Riksdag, förordna om jernvägsarbetets företagande å den
af ifrågakomna stambanor, som Kongl. Majit, med föranle¬
dande af skeende undersökningar, kunde finna dertill lämp¬
ligast, så instämmer jag ock nu i Herr Askers anhållan, att
något rum i detta Utlåtande måtte lemnäs för intagande af
ett amendement i syftning af berörde förslag. Det synes mig
likgiltigt, i hvilket moment det må inrymmas, men jag tror
det tillhöra förevarande, ^oeh icke, såsom en talare antydt,
nästföljande Utlåtande.
Herr Asker: Då jag vid början af della Plenum före¬
slog ett amendement, hvilket jan irade desto större skäl att
anse böra utgöra ett tillägg til! Gite punkten i detta Betän¬
kande, som Ridderskapet och Adeln beslutat ett sådant, afsåg
jag egentligen att förekomma, det Ståndet skulle i tysthet
begrafva den i gårdagens Plenum af flere talare omfattade
åsigt, att en större' summa borde ställas till Kongl. Maj:ts
Nådiga disposition, att användas till anläggande af jernvägs-
stamlinier. Discussionen har emedlertid koaimit att hufvud¬
sakligen omfatta 7:de punkten i Betänkandet; och som det
kan vara mig likgiltigt, hvar mitt amendement inrymmes,
81! G
Den 25 September.
endast det kommer att tagas i betraktande, lill slutligt af¬
görande i lämpligt sammanhang med detta Betänkande, och
den 7:de punkten ej är derför alldeles främmande, utbeder
jag mig att nu få modifiera mitt omförmäldta förslag sålunda,
alt, jemte det jag instämmer deruti, att den förevarande 7:de
punkten må varda, på anförda grunder, återremitterad, jag
anhåller, all Ståndet, i sammanhang dermed, behagade an¬
moda Stats-Utskottet att inkomma med närmare utlåtande,
rörande de af Kongl. Maj:t uppgifna jernvägsstambanor samt
om ändamålsenligheten deraf, att ställa en större summa till
Kongl. Majtts Nådiga disposition för anläggning af de stam¬
banor, hvarom Rikets Ständer vid denna Riksdag komma att
besluta. I sådant fall har frågan om anslående af en större
.summa fått plats i återrcrnissen, utan att hvarken det ena
eller det andra jernvägsföretaget blifvit förordadt, möjligen på
bekostnad af något annat lika vigtigt eller vigtigare.
Herr Pettersson instämde.
Herr Schwan: Förnekas kan icke, att den opinion, man
hyser om bolaget för utförande af jernvägsanläggningen emel¬
lan Köping och Hult, borde betydligt inverka på det beslut,
Rikets Ständer nu gå att fatta i denna punkt. Men jag ön¬
skar helst, att derom ej närmare ordas. Hvad samma bolag
åligger, är enkelt och klait, och jag hyser, för min del, den
förhoppning, att det fullgör sina förbindelser. Om emedlertid
Rikets Ständer nu besluta nämnda jernvägs föreslagna fort¬
sättning, måste det gifva ökad styrka åt bolaget. Vägra åter
Rikets Stäoder anslag till detta föremål, och det inverkar på
samma bolags ställning, så inträder sannolikt det stadium, då
Staten blifver nödsakad att inlösa nämnda jernväg samt in¬
träda i sagde bolags skyldigheter och rättigheter. En sådan
händelse önskar jag ej måtto inträffa; men, hvadan må tima
i detta afseende, utgör det ej hinder att uttala den öfverty¬
gelse, man hyser i afseende å föremålet för den nu före¬
dragna 7:de punkten i Stats-Utskottets Utlåtande, M 273 —
Jernvägar borde finna understöd inom alla classer, men dock
starkast och ifiigast inom de mindre bemedlade. I’å ångbåt
och på jernväg transporteras lika fort magnaten och dags¬
verkaren. Dessa communicationsmedel, synnerligen jernvägar,
förinta alla afstånd och assimilera egendomars värde, äfven¬
som deras produeter. Hvad således angår Utskottets afstyr-
kande i samma punkt till förslaget att fortsätta Köping-
Hult-jernvägen till Stockholm och Götheborg, så förundrar
mig dctl-a beslut i hög grad. För det första innebär det¬
jen 25 Septernae».
887
samma en den skarpaste critik och förkastelsedom öfver Ri¬
kets Ständers vid förra Riksdagen uttryckta åsigter och fat¬
tade beslut, i afseende å jernvägsanläggningen; och om Ri¬
kets Ständer vid denna Riksdag vägra anslag till ifrågavarande
föremål, innefattar det ett tydligt förklarande af Rikets Stän¬
der, alt de anse beslutet å förra Riksdagen ej hafva varit
för fäderneslandet nyttigt. Jag kan väl tänka mig möjlighe¬
ten, att icke alla andra föreslagna jernvägslinier skola om¬
fattas med förtroende af Ständerna, men bör icke föreställa
mig, att de förkasta förslaget till fullbordande af en jern-
vägssträckning, som föregående Ständer med så stort inte¬
resse omfattat, och hvarå arbetet redan är börjadt, samt på
vissa ställen till och med halffärdigt. .lag antager således
större benägenhet hos Rikets Ständer, än hos majoriteten af
deras Stats-Utskott, för det ifrågavarande jernvägsföretaget,
och anser det, ur alla möjliga synpunkter, vara klokast och
rättast att dermed göra början ifrån Stockholm. Der är nem¬
ligen, utan jemnförelse, den största förmögenhet och rörelse,
som finnes samlad på någon punkt i landet, och alla lockas
dit; också är utsigten störst, att der, i följd af de lättade
communicationerna, få nedlagda omkostnader betalda. Att,
såsom man hittills trott förmånligast, lägga en jernväg före¬
trädesvis från vatten till vatten inom landet, deri ligger ett
stort misstag, då dessa vatten under 6 månader af året ej
äro farbara, och således icke tjenliga att derunder underhålla
förbindelserna. Riktigast anser jag det vara' att lägga jern¬
vägen från Stockholm till Upsala, vidare till Sala, Westerås,
Köping, och derefter, i fortsatt sträckning med den redan
påbörjade jernvägen, närmaste vägen till den föreslagna vestra
ändepunkten Götheborg. Från Sala kan jernvägen sträckas
ut åt sidan till Fahlun, och hvarföre jag anser densamma
höra från Stockholm ledas åt Upsala, är det, att bland de
största trafiquer der ega rum samt tillfälle derigenom blir
att vidare draga ut sträckningen norrut till Gefle, och längre,
om det finues nyttigt. Dessutom torde det vara betänkligt,
ja vådligt, att låta jernvägen gå nära vattendrag, derå segla¬
tion är, emedan den då råkar i täflan med ångbåtsfart, sorn
ej torde kunna uthålla concurrencen. I samma mån sträck¬
ningen alingsnäs från dylika vattendrag, ökas ock den ravon,
hvarifrån varor och trafique komma. Således önskar jag, så¬
som lämpligast och nyttigast, att jernvägsanläggningen före¬
tages emellan Stockholm och Götheborg, samt äfven, om till—
gångarne det medgifva, emellan Malmö och Stockholm, öfver
mt
Den 25 September.
Jönköping, hvilken ock, förr eller sednare, kommer lill stånd,
men hvarvid jas vill hafva uttryckt den önskan, alt början
göres ifrån Malmö till Jönköping, men sedermera ifrån Stock¬
holm till Jönköping. Stockholm är i sjelfva verket den enda
stora stad i Riket. Götheborg är otvifvelaktig! dess största
handelsstad, och jag känner ingen stad i Europa, som, rela¬
tivt till folkmängden, har så stor rörelse.
Rikets Ständer hafva, med hänseende till landets Indu¬
strie och rörelse, tvä särskildta mål: det ena att skapa rö¬
relse, det andra alt bearbeta den, som redan finnes. Jag
hemställer, om icke klokheten bjuder att, för närvarande,
inskränka sig till det sednare alternativet, att bearbeta den
rörelse, som finnes, och skaffa densamma nya, bättre och
beqvämare communiealionsmedel. Det är äfven en annan
consideration, sorn inverkar på mina åsigter i detta ämne,
och denna är den militaira eller strategiens fordran; och ur
denna synpunkt är jag af den mening, beträffande Stockholm,
att, hvad än Statsmakterna må göra i öfrigt för vårt mili-
tairsystem, är det ej tänkbart att vinna några säkra grunder
för hufvudstadens försvar, om icke man ställer så, att trup¬
per kunna med möjligaste hastighet transporteras från lands¬
orterna. Om vi få jernvägar hit från Götheborg samt från
söder och norr, så är vår ej talrika armée dock tillräcklig
för hufvudstadens försvar, hvarifrån än anfallet kommer; och
på hufvudstadens försvar beror dock ytterst landets. Må vi
derföre icke dröja att genom jernvägar sätta vår hufvudstad
i communication med de särskilda provincerna, både till gagn
för landets Industrie, och för att trygga landet emot fiendt¬
ligt anfall. I detta sednare afseende hafva efter sista Riks¬
dag inträffat förhållanden, om hvilka vi icke då kunnat
drömma, och jag har kommit till den ståndpunkt, att jag, lärt
mig föga lila på vänner, samt att den enda och bästa hjelp
och tröst, man kan bygga på, är den, hvartill man har kraft
och medel inom sig. Så med den enskilda, så ock med
Staten. Förbund, allierade, vänner, allt det der är visserli¬
gen bra; de hjelpa, så länge de äro interesserade deraf, men
ögonblicket kommer, då man är öfverlemnad åt sjelf ensam.
Låtom oss derföre, mina Herrar, på allvar tänka ditåt, och
varén öfvertygade, att jag, då jag således begär återremiss å
förevarande punkt, icke hyser någon ovilja mot Herr Askers
förslag; men jag vill öppet och ärligt, i denna, som i andra
frågor, gifva tillkänna, det jag önskar, att. när frågan kom¬
mer åter ifrån Stats-fJtskoltet, Rikets Ständer ville närmare
Den 25 September.
tina
begrunda, innan de till Kongl. Maj:ts disposition ställa fern
millioner R:dr, om det icke är vackrast och riktigast, att
förena sig om det beslut att först fullborda jernvägen emel¬
lan Stockholm och Götheborg, samt, om tillgångarna medgifva
mera, företaga jernvägsanläggningen ifrån Malmö St Jönkö¬
ping. Jag anhåller, att Ståndet beslutar den föredragna
punktens återremitterande.
Herr Kock: En föregående talare, Herr Berger, har
påstått, alt Rikets Ständer, under de tvä seduaste Riksda -
garne, vid behandling af fråga om Statens räntegarantie för
Köping-Hiilt-jcruvägsföretaget, uttryckt den mening, att der¬
med afsåges denna jernvägslinies utsträckning till Götheborg
och Stockholm. Hvad discussionen derom speciell inom Bor¬
gare-Ståndet vid sista Riksdagen innehållit i detta ämne, till¬
tror jag mig icke att anföra, emedan jag då ej var ledamot
i Ståndet, men jag påminner mig ganska väl, att, vid 1847
—48 årens Riksdag knappt någon hördes sträcka sina för¬
väntningar så långt, som ofvanbemälde talare uppgifvit. Man
yttrade då den åsigt, alt det vore ett tillräckligt mål fiir den
närmaste tiden, om man lyckades att medelst jernväg sam¬
manbinda två större insjöar; dermed vore den inre rörelsen
belåten; och då någon erinrade, att det. kunde ligga i planen
att gifva jernvägen förutnämnda utsträckning, bedyrades mot¬
satsen. Följaktligen tror jag ej det kunna antagas, att den
af Herr Berger nämnda afsigt är förut af Ständerna uttryckt,
fastän jag medgifver möjligheten, att en sådan kan legat på
botten af saken, men tilläfventyrs stött på det hinder, att
Regeringen vägrat räntegarantie för ett så vidtutseende
företag.
Jag beder dock att det ej måtte tros, att i detta mitt
bestiiidande af en talares uppgift ligger någon obenägenhet
från min sida att biträda åsiglen om nyttan af en jernväg
emellan Stockholm och Götheborg. Tvärtom synes mig all
billighet och klokhet tala derför. Man kan väl säga, att
denna vägsträckning redan förut är synnerligen gynnad ge¬
nom af håde natur och konst danade vattencommunicalioner.
Meri dels den omständighet, att de nyssnämnda äro Rikets
två största städer, dels deras belägenhet vid de särskilda
stora håfven gör för mig klart, att det är af ganska stor
vigt att taga denna punkt i närmare öfvervägande, och att
jernväg i denha sträckning kommer att, förr eller sednare,
anläggas.
»90
Den 25 September.
I följd häraf, kan jag ej annat, än förorda denria anlägg¬
ning samt således ej bifalla Stats-Utskottets Utlåtande i före¬
varande punkt, hvarå äfven jag alltså yrkar återremiss, i deri
syftning, att Utskottet måtte fiireslå utvägar att företaga den
jernvägsanläggning, som nu är i fråga. Men att inskränka
sig, att för närvarande endast eller företrädesvis, framför
hvarje annan, föreslå denna jernväg, anser jag vara en farlig
bana att beträda, isynnerhet så länge det obestämda tillstån¬
det med den påbörjade Köping-flult-jernvägen möjligen kan
hindra realiserandet af hela förbindelsen emellan Stockholm
och Götheborg. Om detta tillstånd resolverar sig så, att
bolaget för Köping- Hult-banan ej red&r sig, eller om denna
bana icke fullbordas inom den bestämda tiden, kunna för¬
vecklingar uppkomma, hvarvid andra orter kunna få skäl att
finna det hårdt att stambanors anläggande genom eller till
dem uppehållits af ifrågavarande företag och fått vika för
detta.
Då jag således nu begär återremiss, med uttryckande af
den åsigt, att jernväg bör, på Statens bekostnad, anläggas
emellan Stockholm och Götheborg, och hvarvid det är mig
likgiltigt, om dermed sammanknippas anslag af visst belopp,
eller om dermed dröjes till beslut, i anledning af Betänkan¬
det, JYt 274, vill jag dock uttala den förhoppning, att Stats¬
utskottet, efter närmare öfvervägande, måtte inkomma med
nytt förslag till anläggande af de stamjernbanor, som först
böra anläggas i landet, samt en lämplig fördelning emellan
dem af de medel, som till sådana företag anses böra beviljas.
Herr Boman: Jag beder att få tillkännagifva, det jag
i allo biträder Herr Askers sednast framställda förslag. I lik¬
het med honom, anser jag det icke vara välbetänkt att nu
föreslå en eller flera jernbanor, som företrädesvis böra af
Rikets Ständer omfattas, eller tillständigt att bestämma nå¬
gon viss ziffra å det anslag, hvilket kan böra/för sådana före¬
mål, ställas till Kongl. Maj:ts disposition, utan böra omsor¬
gerna härom lemnäs åt Stats-Utskottet, under hopp, att det
skal! veta träffa det rätta i begge hänseendena. Ett sär¬
skildt skäl, hvarför jag ej vill nu förorda uttryckande af nå¬
got visst zifferbelopp å anslaget, är det, att jag önskar detta
belopp högre, än i Friherre Ikerhjelms reservation är till¬
styrkt; ty, om det är en sanning, att jernvägar i ett land
utgöra en mäktig häfstång för nationens välmåga, så kan
derå ej uppoffras för stora summor, och man bör då jemväl
gå tillväga i sådan sak med all möjlig skyndsamhet. Ju förr
Den 25 September.
jernvägsnätet kommer till stånd, desto tidigare och större
måste, under sådana förhållanden, förmånerna blifva ej mindre
för jernvägsanläggningarne sjelfva, än ock för hela landet.
Herr Ekenman: Discussionen har för mycket kommit
in på hufvud-aken, så att jag anser mig icke böra fortsätla
den af mig väckta frågan om föredragnings-ordningen. Jag
vilt derföre nu yltra mig om 7:de punkten. Man har klandrat
Utskottet derföre, att det funnit sig för närvarande böra
afstyrka bifall till fortsättning af jernvägen emellan Köping
och Hult. Detta klander synes mig dock vara obetänkt. Det
förefaller mig, då jag försätter mig på .majoritetens inom
Utskottet ståndpunkt, som om jag icke skulle kunna undgå
att göra mig reda för följderna af ett bifall til! Kongl.
Maj:ts Proposition om omförmälda jernvägs fortsättning. Det
skulle då hafva synts mig, som birde följden deraf blifva
att Rikets Ständer måste förr elier sednare underhandla
med Köping-Hults-Bolaget om öfvertagandet af detta Bolags
banväg, såvida Staten skulle hafva någon väsendtlig nytta af
denna jernbanas utsträckning till sina ändpunkter. Berörde
Bolag skulle således komma i en helt annan ställning vis å
vis Staten, än som blefve förhållandet, om, såsom man för¬
modar, Bolaget förr eller sednare blifver tvunget att hem¬
bjuda jernvägen åt Staten. Utskottet synes mig således
hafva handlat försigtigt, då det icke tillstyrkt bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition. Men det är icke nog dermed.
Utskottet synes mig äfven hafva baft grundad anledning
dertill, då Utskottet icke kunnat undgå att fästa uppmärk¬
samhet å hvad Rik.ets Ständer vid tvänne nästföregående
Riksdagar beslutat. Här har blifvit yttradt, att Rikets
Ständer redan erkännt behofvet af en jernbana emellan
Stockholm och Götheborg. Jag vågar bestrida detta. Rikets
Ständers till Kongl. Maj:', vid 4848 års Riksdag atlåtna
skrifvelse innehåller nemligen, ibland annat, följande: »hvad
nu beträffar den ifrågaställda, uti Eders Kongl. Maj:ts Högst¬
berörde Nådiga Skrifvelse omförmälda jernvägs-anläggningen
emellan Örebro och Hults lastageplats vid Wenern, så, enär.
denna jernbana är ämnad att bereda direct samband emellan
Rikets betydligaste insjöar, och derigenom befordra en hastigare
förbindelse emellan Sveriges tvänne folkrikaste städer, etc.»
så ansågo Ständerna sig böra tillstyrka anläggning af be¬
rörde jernväg. Således var del icke meningen ined denna
jernbana alt förena Stockholm och Götheborg, utan sjöarna
Wenern och Mälaren, der banan skulle hafva sina ändpunk¬
JI92
Den 23 September.
ter, frän hvilka communication till sjös fanns, ä ena sidan,
till Slockholm och, å den andra, till (lötheborg. Under dis-
cussionen \id sista Riksdag förekom icke fråga om hanans
utsträckning längre, än till Köping. Lika med (lere talare,
erkänner jag, alt det vore af stor nytta, om hanan utsläck¬
tes lill Stockholm och Götheborg, men jag her att få fråga,
om denna utsträckning, som af Köping-Hult-banans varma¬
ste vänner aldrig förr framhållits, såsom oeftergiflig! vilkor
för berörde banas gasnelighet, nu bör hafva den préponde-
rance framför hvar och en annan, alt densamma företrädes¬
vis är förtjent af uppmärksamhet? Man har sagt, alt ett
bifall till den föreslagna fortsättningen al Köping-Hult-bana»
icke hindrar andra jernbanor att komma till stånd, jemte
denna. Men jag hemställer, om icke, i händelse Ståndet
återremitterar 7:de punkten,' med uttryck af sitt ogillande
af densamma, deraf löljer, alt Utskottet måste anseSlåndets
önskan vara, att jernvägen emellan Stockholm och Göthe¬
borg skall i främsta rummet fulibordas. Det var derföre,
som jag tog mig friheten framställa, att 7:de punkten mätte
behandlas i sammanhang med Utlåtandet, JVs 274, icke der¬
före, att jag ville undertrycka frågan om ifrågavarande jern¬
bana.* fortsättning till Stockholm och Götheborg, utan på det
att man måtte komma i tillfälle att anställa en jemniörelse
emellan den och andia banor, för att utröna, om densamma
bör hafva företräde. Då nu för mig icke finnes någon utväg
att lå anställa en sådan jemnförelse, borde jag, i conse-
qtience med hvad jag yttrat, bifalla Utskottets hemställan i
7:de punkten, men jag skall likväl icke göra det; ty det
kan blifva möjligt, att Ståndet, vid behandling af litt. a i
Utlåtandet, JU 274, finner medel att, jemte det Köping-
Hult-banan fortsattes, samtidigt företaga Skåne-banan. I af¬
seende å berörda bana, får jag, då Ståndet kommer att
behandla Utlåtandet, M 274, vidare utveckla mina åsigter
derom. Jag inskränker mig således till den förklaring, att,
örn Ståndet vill; återremittera 7:de punkten, så har jag ingen¬
ting deremot, blott det icke sker i den syftning, att Köping-
Hult-banan företrädesvis bör fortsättas.
Herr Henschen: Jag förenar mig hufvudsakligen med
Herr Schwan; men då han, i afseende å jernvägars nytta i
strategiskt afseende, icke erinrat derom, att, om vi hade
allierade i söder eller vester, dessa lättare kunde komma
hit, derest jernvägen mellan Götheborg och Stockholm
funnes, så får jag påminna derom, att vestra Europas, och
Den 2.3 September.
särdeles Briltanions, eget interesse förbjuder det låta vår
östra granne bli herre öfver hamnarna vid Nordsjön, utan
måste blifva våra allierade vid cn möjlig strid mot Ryssland.
Grefve von Rosen har föranstaltat eller medverkat till ett
tämligen fullständigt förslag till en jernbana i den riktning,
som Herr Schwan påyrkat, nemligen genom Upsala, Sala,
Westerås, Köping etc. Ifrån början, då fråga uppstod om
anläggande af jernvägar, Ilar tanken alltid varit riktad på
anläggning af en jernbana emellan Stockholm och Götheborg,
hvarföre ock det Bolag, som åtagit sig bygga jernvägen
mellan Köping och Hult, i underdånighet anhållit att få
benämnas »Kongl. Svenska Jernvägs-actiebolaget Slockholm-
Gölheborg; afdelningen »Köping till Hult.» Beträffande den
föreslagna vestliga fortsättningen af Köping-Hult-banan, så,
och då det ännu är oafgjordt, huruvida den kommer att af
Bolaget snart fullbordas, anser jag, att man, för vinnande
af ändamålet, gerna kan börja banan vid Stockholm. För
min del, önskar jag, att Stats-Utskottet måtte icke allenast
till jernvägars byggande föreslå minst det belopp af 5
millioner R:dr, som Friherre Åkerhjelm i sin reservation
påyrkat, utan äfven afgifva Utlåtande, om hvilka banor böra
lörst sättas i verket; och jag tror, att det vore klokt, om
Utskottet föreslog den bana, jag, jemte flere andra, förordat,
samt så vidt det läte sig göra, i förhållande till afstånden
mellan ändpunkterna, fördelade den blifvande summan emellan
de två stambanor, som äro i fråga, nemligen emellan dels
Stockholm och Götheborg, dels ock Jönköping och Malmö.
De olika inleressena skulle då lugna sig och ej motarbeta,
utan snarare understödja, hvarandra. Och om man väl på¬
börjat banorna, behöfde man icke betvifla, att kommande
Ständer skulle fortsätta dem. Likväl, och då opinionen nu
är för jernvägar, men, som man vet, lätt kan omvexla,
anser jag försigtigheten fordra, att man icke tilltager be¬
loppet så lågt, som Friherre Åkerhjelm föreslagit, eller S
miliioner R:dr, utan anslå en större summa, på det att någon
ting af betydenhet må kunna uträttas.
Herr Cassel: Då jag uti Stats-Utskottet deltagit i be-
bandlingen af detta ärende, men icke finnes antecknad, såsom
reservant, får jag gifva tillkänna, att jag icke biträdt det
beslut, hvaruti Utskottet i denna punkt slädnät; och som
discussionen redan varat länge, vill jag icke förlänga den¬
samma, utan inskränker mig till den förklaring, att jag helt
Den 25 Sq>lember.
och hållet instämmer med Herr Schwan och anhåller om
återremiss.
Herr Wedberg: 1)5 discussionen långt framskridit, vill
jag icke uppehålla tiden, utan endast, i anledning deraf, alt
man satt i fråga, att Köping-Hult-hanan icke blir färdig,
gifva tillkänna, det jag är öfvertygad derom, att, äfven om
det icke sker under nuvarande Bolags förvaltning, så sker
det genom något annat. Antingen - måste det nuvarande
Bolaget göra hanan färdig, eller ock öfverlemna den med
förlust till ett annat Bolag. På ett eller annat sätt kommer
saken att regleras, och jag tror derföre, att Utskottet hand¬
lat orätt, då det afstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts Proposi¬
tion om banans fortsättning, särdeles som denna bana
kommer att i en framtid blifva af stor nytta. Jag tror, att,
om Rikets Ständer skulle finna för godt att anslå 10
millioner R:dr att utgå under 5 år med 2 millioner om året,
så vore denna summa icke för stor. 2/a:delar deraf kunna
användas till fortsättning af Köping-Hult-banan, och resten
till påbörjande af banan från Malmö till Jönköping. Man
kunde med denna återstod eller V,:del af hela beloppet
hinna ett ganska godt stycke väg, åtminstone 12 å 15 mil.
Under yrkande om åtcrremiss, anhåller jag, att Stats¬
utskottet målto taga denna min framställning i öfvervä¬
gande.
Herr Grape: Många skarpa anmärkningar hafva här
framställts emot Stats-Utskottet för uppställningen af dess
Utlåtande, der prémisserna och beslutet icke stå med hvar¬
andra i öfverensstämmelse. Med eikännande deraf, har jag
hittills med tystnad burit den tyngd, som, i följd af dessa
anmärkningar, möjligen kari drabba mig, men jag ber dock
få erinra, alt de personer inom Utskottet, som deltagit
i detta beslut, och derigenom ingalunda motsvarat de
varma sympathier för jernvägar, som i landet gifvit sig till¬
känna, haft starka motståndskrafter att bekämpa. Beträffande
den 7:de punkten i Utlåtandet, så är densamma uppställd i
öfverensstämmelse med löregående, till Utskottet återremit¬
terade 4:de och 5:te punkterna, som afse undersökningar,
angående stambanors anläggande, och begäran, alt Kongl.
Majit ville till nästa Riksdag aflåta Proposition i ämnet. Jag
har i de flesta delar varit af olika åsigt med majoriteten
inom Utskottet, och får, för min del, förorda återremiss,
med det förklarande, att jag anser, att Rikets Ständer böra
för stambanors anläggande anslå 5 millioner Ridr, att af
Den 23 September.
Stats-Utskottet på lämpligaste sätt fördelas, dervid banan
emellan Stockholm och Götheborg ingalunda bör förbises,
men om Utskottet finner, att beloppet är tillräckligt, lör att
äfven påbörja en annan bana. torde Utskottet äfven egna
uppmärksamhet åt den ganska vigtiga Malmö-Jönköpings-
banan.
Herr Hesselgren: Jag tager mig friheten att uti det
Högtärade Ståndets minne återföra den discussion, sorn för¬
liden dag på aftonen egde rum, då lista, 2:dra och 5:dje
punkterna behandlades. Sedan dessa tre punkter blifvit
bifallne, så har Ståndet uttryckt den åsigt, att stambanor
skola anläggas på Statens bekostnad, lide punkten bifölls
deremot icke,- utan återremitterades i den syftning, att ett
anslag af 60,000 Ridr måtte ställas till Regeringens disposi¬
tion lör anställande af noggranna undersökningar, ra. rri., i
och för blifvande järnvägsanläggningar. Dä Borgare-Ståndet
således, erkännt sjelfva principen, och derjemte behofvet af
undersökningars anställande, så skulle Ståndet handla rakt
i strid med sitt förra beslut, om det skulle återremittera
ifrågavarande punkt, under förklarande, att Ståndet önskar,
att 5 millioner R:dr skola anvisas, för att dermed börja
någon af de föreslagna- jernbanorna. Jag föreställer mig
nemligen, att, då de undersökningar, som hittills skett, icke
äro af beskaffenhet, att do kunna anses tillräckligt fullstän¬
diga, utan nya äro af nöden, så bor Regeringen hafva tid
på sig att låta anställa sådana, likasom, och då Staten eger
tillgång på allenast ett inskränkt antal Ingenieurer, som dertill
äro fullt lämplige, så är det ock nödvändigt, att dessa lem¬
näs tid att anställa undersökningar på ett sätt, att dessa
blifva tillfredsställande. Vill man . nu hasta, såsom vid förra
Riksdagen, då Staten inleddes i garantie för Köping-Hults-
jernväg, utan att frågan fått den utredning, sorn varit önsklig,
vill man, säger jag, erhålla en fullständig utredning af detta
vigtiga ämne, innan man beslutar sig för något jernvägs-
företag, så bör man ock lemna sitt bifall till denna punkt.
Då jag nu hos Herr Talmannen anhåller om proposition
derå, gör jag dpt, icke derföre att jag har något anspråk
på, att min mening skall vinna framgång, — jag vet alltför väl,
att jernvägarne här hafva så många vänner, för att min
mening skulle betyda något, — men jag finner mig föranlåten
att bifalla punkten, sedan jag, genom samtal med en leda¬
mot af Styrelsen öfver Väg- och Vattenbyggnader, blifvit
förvissad, att det icke låter sig göra att medhinna fullstän¬
Den 25 September.
diga undersökningar till nästa Riksdag, äfven om inan anslog
ännu större summa. Beträffande det mål, man. ildand andra,
afser med den föreslagna jernvägen emellan Stockholm neli
Götheborg, oe.h hvilket Herr Schican påpekat, nemligen för¬
delen i strategiskt afseende af en sammanbindning emellan
håfven, så tror jag, alt detta mål kan vinnas med mindre
uppoffringar, om en jernbana anlägges från Stockholm söder
ut till Norrköping, Linköping och Jönköping, samt vidare
till Götheborg, och med särskild utgrening från Jönköping
till Malmö. Man inskränker sig då lill en stambana och
undviker derigenom ätt lägga (vänne helt nära invid hvar¬
andra. Hvad jag nu yttrat, har jag velat anföra, lill den
krall och verkan det förmår, i händelse af återremiss. Jag
anhåller emedlertid om proposition på bifall till 7:de punkten.
Herr Trägårdh: 1 afseende å detta Betänkande, om
hvilket jag förut icke yttrat mig, delar Jag hufvudsakligen
de åsigter, som äro uttalade i Friherre Alcerhjclms reserva¬
tion, och jag anser, att Rikets Ständer skulle stå illa till
svars både för nutid och framtid, om de, på sätt Utskottet
föreslagit, låta frågan nu falla. Om man, såsom i 4:de
punkten är föreslaget, endast beviljar 100,000, eller, enligt
Ståndets åsigt, 60,000 R:dr till undersökningar, så är litet
eller intet gjordt för denna vigtiga sak. Hvad 7:de punkten
angår, så vill jag ingalunda motsätta mig återremiss, men
får härvid dock anmärka, att jag icke kan medgifva, hvad
Höre talare, isynnerhet Ilerrar Wijk och’ IVwrn påstått, att
jernbanan emellan Stockholm och Götheborg är den vigtfga-
ste. Jag anser banan Skäne-Jönköping vara fulli jemn-
förlig, och skälen derför finnas närmare utvecklade uti Herr
von Troils vid Betänkandet, J\s 274, fogade reservation, till
hvilken jag i delta afseende hänför mig. Jag förenar mig
mn återremiss i den af Herrar Asker och Ekenman före¬
slagna syltning.
Herrar Rooth och österberg instämde.
Herr Åsbrinck: I går hade jag äran nämna, alt jag
instämde uti Friherre Åkerhjelms reservation. Nu får jag
gifva tillkänna, att jag anser en utsträckning af Köping-
Ilult-banan till Stockholm och Götheborg böra ega företräde
framför hvarje annan jernvägsanläggning. Ty, om äfven det
nu varande Bolaget icke skulle, såsom man befarat, förmå
att fullborda Köping-Hult-banan, kan man dock med sä¬
kerhet antaga, att ett nytt Bolag skall inom kort bilda sig,
eller ock måste Staten öfvertaga banan, då nödvändigheten
Den 25 September.
897
att fullborda den alltid qvarstår. Jag anhåller derföre om
återremiss i den af mig nu angifna syftning.
Herr Wcern: Då man under denna discussion gått till¬
baka till hvad, som beslöts vid förra Riksdagen, och talat
om följden och inverkan af det beslut, som då fattades,
torde Ståndet ursäkta, att jag, som verksamt bidragit till
detta beslut, och sedan äfven haft bestyr med dess verk¬
ställighet, derom yttrar några ord. Det har blifvit sagdt,
att, då Rikets Ständer först vid 4848 års Riksdag åtogo sig
garantie för en jernvägsanläggning emellan Orebro och Hult,
och sedermera vid 1850 års Riksdag beslölo dess utsträck¬
ning til! Köping, afsågo Ständerna icke, att denna väg skulle
framdeles fullbordas till Stockholm och Götheborg. Detta
är visserligen nu svårt att afgöra, men att Rikets Ständer
icke vid någotdera tillfället förnekat ändamålsenligheten af
en jernbana emellan Stockholm och Götheborg, visar sig
bäst af Rikets Ständers skrifvelser i ämnet vid 1848 och
1850 årens Riksdagar, af hvilka inhämtas, att det hufvud-
sakligaste motivet för anläggning af Köping-Orebro-Hult-
hanan just var den närmare förbindelsen emellan Stockholm
och Götheborg. Således kan åtminstone deras beslut icke
tydas så, som om de icke ville hafva någon jernbana mellan
dessa städer. Om man kastar en blick tillbaka på ärendets
gång, så finner man, att vid 1848 års Riksdag gällde striden,
om man skulle hafva några jernvägar eller icke. Ungefär
detsamma var det fråga om vid 1850 års Riksdag, ehuru
värman för jernvägar då redan stigit och flera förslag om
jernvägsanläggningar vid samma Riksdag af enskilde molio-
nairer väcktes. Men vid denna Riksdag hafva jernvägarne i
allmänna opinionen tagit en sådan faveur, att jag tror, att
Rikets Ständer skulle stå illa till svars, om de nu icke giira
något, för att bringa deras anläggning i verkställighet. En
talare har sagt sig icke kunna upptäcka, hvaruti fördelen af
Köping-Hults-jernvägen och dess fortsättning egentligen ligger.
Biscussionen derom vid förra Riksdagen är så fullständig,
°ch vigten af en förbindelse emellan Östersjön och Nordsjön
fiä tillräckligt ådagalagd, att det kan vara nog att hänvisa
till densamma, såsom varande förtjent af att genomläsas;
nien jag ber dock att få i korthet erinra om de skäl, som
tala för denna jernvägs-anläggning, dervid jag först får åbe¬
ropa den stora besparing i tid, som genom jernvägen skulle
uppkomma. Den tid, som åtgår för en resa från Stockholm
Rorq.-stänä. Prat. vitt Jtiksd. 1853—185V, V, 57
89 it
Den 25 September.
till Götheborg, kan nu under sommarmånaderna uppskallas
till 60 timmar. Genom Köping-IIult-hanan skulle tiden
komma att förkortas till hällten eller 30 timmar. Vidare,
och med hänsyn till underlättandet af communicationerna i
det inre af landet och till kusterna, så finnér man, om man
betraktar medlersta delen af Sverige, fyra stora insjöar,
som hafva en betydlig utsträckning, och tjena till en stor
lättnad i transporterna, men hvilka icke hafva något annat
samband, än genom Götha Canal. När produeter från Nerike
nu skola befordras till Östersjön, måste de ut vid 'Örebro,
för att sedan föras på Hjelmaren genom Hjelmare Canal
till Mälaren och öfver den till Östersjön. De produeter åter,
som skola vesterut, måste antingen töras en längre väg på
hjuldon, eller ock först till Östersjön och rundt omkring
landet genom sundet eller genom Wettern och Wenern
samt Trollhätte Canal till Götheborg. Om man,tager detta
i betraktande, skall man tydligen finna, att en bana, som
anbringas genom det inre af landet i riktning från öster till
vester, skall blifva af den allra största vigt. Ser man vidare
på de natur-alster, de kringliggande provincerna kunna upp¬
taga och förarbeta, men för hvilka tillfälle till lättad afsätt¬
ning nu saknas, så finner man, att inga provincer i Sverige
äro gynnade af sådana naturförhållanden, som dessa. Uti
Nerike finnes, i närheten af den beslutade jernvägen genom
denna province, icke mindre, än tre stora bergslager, med
omätliga malmtillgångar, som redan nu lemna tackjern icke
allenast till förarbetning i orten, utan äfven till afsalu åt
andra provincer. Kring Wenern ligga de skogrika provin¬
cerna Wermland och Dalsland, som ovilkorligen äro i behof
af tackjern från Nora och Lindes bergslager. Betydliga till¬
gångar af malm finnas i dessa bergslager förvarade, ,men
de måste nu i betydlig mån ligga obegagnade, i anseende
till bristande afsättning, i följd af ofullkomliga communica-
tionsanstalter. Man bör derföre genom lättare transporter
göra det möjligt för dem att i hela deras vidd begagna sig
af dessa tillgångar. Ser man, uteslutande, på folkmängden
och den person-trafique, som kan vara att förvänta, så vill
jag icke bestrida, att jernbanor i annan riktning möjligen
kunna hafva företräde, men tager man i betraktande det
gagn och den nytta, jernvägar, genom den lättnad i commu-
nicationen, sorn af dem iir en följd, medföra för produetio-
nön och industrien, så är det klart, att de skola vara af
den största fördel å de orter, der betydliga natur-rikedomar
Den 25 September.
899
finnas, men nu icke kunna tillgodogöras,' i anseende till
felande communications-anstalter. Vidare torde här böra
afses, att nämnda bergslager äro i stort behof af spanmål,
och att jernvägen icke blott skall bereda afsättning åt deras
produeter, utan ock förbindelse med de sädesrikare provin¬
cerna, från hvilka de kunna hämta nämnda nödvändighets¬
vara. Då man har tillgång på så stora industriela rikedo¬
mar, som, på sätt jag nämnt, här är förhållandet, och man
genom införandet af förbättrade communicationer kan komma
i tillfälle att i vida större man, än hittills skett, begagna sig
af dem, så bör ock ernåendet deraf vara ett bland de ange¬
lägnaste ändamål, hvartill man bör sträfva. Jag vill derföre
icke bestrida, att jernvägar kunna tjena till att underlätta
produetionen af landtbruksalster i Skåne och Småland, men
jag anser, att man gjort rättast att börja, på sätt, som skett,
och kan således icke gilla det klander, man deremot fram¬
ställt, då man förnekat vigten af ifrågavarande jernvägs-
anläggning. Härförutan har man påstått, att Rikets Ständer
icke böra bifalla Kongl. Maj:ts Proposition om fortsättning af
jernvägen emellan Köping och Hult, emedan, ehuru man med-
gifvit, att detta förslag visserligen kunde hafva sina fördelar,
man likväl ansett det nu icke böra ifrågakomma, af den
orsak, att Köping-IIult-bolaget icke står på sådana fötter,
att man med säkerhet kan vänta, alt detta bolag skall full¬
borda den påbörjade jernvägen. Den bolaget beviljade octroj
skulle tilländagå vid 1855 års slut, men som, i anseende till
inträffade politiska förhållanden, svårighet mött att få bola¬
get bildadt, hvilket icke kunnat ske definitivt, förr än den
1.3 Ocfober 1852, hafva Rikets Ständer vid denna Riksdag
beviljat förlängning hmetrojtiden till 1856 års slut, dock
under det vilkor, att banan från Köping till Örebro skall
vara fullbordad inom den förut bestämda tiden, eller slutet
af år 1855. Således måste bolaget, om det vill tillgodo¬
njuta octrojen, hafva inom nästa års utgång fullbordat vägen
emellan Köping och Örebro, emedan bolaget i annat fall
frånsagt sig all rätt till den af Staten ingångna garantie för
jernvägs-företaget. Vid sådant förhållande, kan jag icke
finna, att den föregifna ovissheten, om bolaget fullbordar
Köping-Hult-banan, bör lägga något hinder i vägen för
banans fortsättning till Stockholm och Götheborg. Detta
inkast förutsätter, att bolaget, med förlust af en stor del af
de kostnader, det nedlagt, och utan rätt till någon garantie
af Slaten, skulle vilja hafva banan qvarstående, såsom en
900
Den 25 September.
mine i landel, af It vil ken det icke kunde hafva den ringaste
nytta. Andre talare halva redan anmärkt, att något sådant
icke behöfver befaras, och dessutom får jag erinr.a, att
Staten kan, om den så vill, inlösa banan på grund af den
för bolaget utfärdade octroj, som uti 1 § stadgar, att, om
Staten vill till sig lösa banan, så är bolaget skyldigt att
genast afstå densamma för den summa, som bestämmes an¬
tingen efter öfverenskommelse, eller, om någon sådan icke
kan träffas, genom compromiss. I följd häraf står det Staten
alltid öppet alt inlösa berörde bana, och bolaget erhåller då
blott dess värde på marken med 25 proc. förhöjning, hvilket
icke är för mycket att ersätta de utgifter och faux frais,
som bolaget fått vidkännas. Om således Staten emottager
denna bana efter dess värde, sådant detsamma är på marken,
med föreskrifven förhöjning, så kan den svårligen kosta
mera, än om Staten sjelf skulle hafva anlagt densamma,
emedan Ingenieur-arbetena och andra förberedande åtgärder
här icke behöfva ersättas, och Staten således alltid skall
deruti hafva en vinst. En talare har yttrat, alt Staten icke
bör erbjuda sig att inlösa banan, emedan tvist då kan uppstå
emellan Staten och bolaget, hvarföre talaren ansett det vara
mera skäl att dröja med inlösen af banan, till dess bolaget
kommer till Staten och erbjuder sig att afstå den, då man
kan antaga, att bolagets pretentioner blifva fogligare. Jag
vill lemna denna åsigt i sitt värde. Först och främst anser
jag det icke vara Staten värdigt att speculera på deras
ofärd, hvilka nedlägga sina penningar å företag, som äro för
landet nyttiga. Dernäst tror jag det vara likgiltigt, hvem
som tager första steget, fnteressena måste komma att stå
emot hvarandra, sådana de äro. ..Vill bolaget fullborda
banan, och äfven göra det, så är ju allt vunnet, hvad man
önskar. Vill åter Staten lösa till sig banan, sä lemnar den
al mig åberopade § i octrojen dertill en rättighet, hvarpå
Staten har att stödja sig. Men skulle ock bolaget anse det
vara med sitt interesse mera förenligt att sätta sig deremot,
kan jag svårligen finna någon grund till en sådan motsträf¬
vighet deruti, att Staten tager initiativet och erbjuder sig
att få inlösa banan. Jag kan således icke inse, att Köping*
Hults-jernvägen lägger något hinder i vägen lör anläggning af
en bana emellan Stockholm och Götheborg, såsom fortsätt¬
ning af deri förra. Dertill kommer, att, vare sig, att man
börjar jernvägsarbete! vid Stockholm eller Götheborg, alt
man t. ex. först fullbordar jernbanan emellan hufvudstaden
Den 25 September.
901
och Upsala, eller först den från Götheborg till det inre af
Westergöthland, eller att man liktidigt fortgår från båda
ändpunkterna, så bilda dessa jernvägs-anläggningar, redan
innan de komma i förening med Köping-Hult-banan, något
helt för sig och förblifva derföre äfven, om det emot för¬
modan skulle dröja med denna sednare banas fullbordan, på
intet vis gagnlösa under tiden, och till dess en fullständig
förbindelse emellan Stockholm och Götheborg kan åstad¬
kommas.
Jag vill nu öfvergå till den practiska delen af frågan
eller de åtgärder, hvarom man här talat, lior frågan åter¬
remitteras, och hvad är dervid af Utskottet att göra? Jag
får då till en början redogöra för mitt åtgörande hittills i
Stats-Utskottet. Der väcktes förslag, alt man, för att lugna
alla interessen, skulle ställa en summa af 5 millioner R:dr
till Kongl. Maj:ts disposition i och för företagande af jern-
vägsanläggningar, utan att närmare bestämma, hvar dessa,
skulle ske. Emot detta förslag hade jag den anmärkning,
jemte flera andra, att, då Rikets Ständer vid två föregående
Riksdagar funnit det vara ändamålsenligt, att, förmedelst en
jernväg, sammanbinda Stockholm och Götheborg, och då
Kongl. Maj:t nu i Sin Proposition föreslagit, att denna bana
birst mätte anläggas, så skulle, derest Rikets Ständer ställde
allenast ett naket anslag till Kongl. Majits disposition, utan
att tillika yttra sig, om de anse banan emellan Stockholm
och Götheborg företrädesvis böra anläggas, en sådan åtgärd
ined stort skäl kunna tydas så, sorn om Rikets Ständer un-
derkännt såväl hvad de förut gifvit tillkänna, som ock hvad
Kongl. Majit, i öfverenstämmelse dermed, föreslagit. Vidare
bar jag emot denna åtgärd den erinran, att, huru svårt det
än må vara att bestämma, hvilken bana först bör komma
i fråga, så böra dock Rikets Ständer icke underlåta att gifva
Kongl. Majit sina tankar i detta afseende tillkänna. Jag
anser, att Rikets Ständer böra säga, hvilken bana de finna
vara af största vigt, och derföre först bör påbörjas. Der¬
näst har jag icke kunnat förena mig med det uti Friherre
Åkerhjelms reservation framställda förslag, af ett skäl, sora
jag nu går att nämna. Det torde icke vara någon hemlig¬
het för dem af Rikets Ständer, som med uppmärksamhet
tagit del af föregående punkter, att hos Stats-Utskottet up¬
penbarar sig en tendence att söka förebygga anslag oell
uppskjuta frågan, på den grund, alt undersökningar först
höra anställas, ionan man beslutar sig för någön viss bana.
902
Den 25 September.
Jag säger, att detta icke kan vara någon hemlighet, om man
läser emellan raderna. Härtill ansluter sig äfven till någon
del Friherre Åkerhjelms reservation, då den innehåller föl¬
jande: »likväl, och då det synes Utskottet sannolikt, att de
förberedande åtgärder, hvilka i bbrörda hänseende erfordras,
böra, efter förloppet af någon kortare tid från slutet af
innevarande Riksdag, så till vida hafva fortskridit, att Kongl.
Maj:t, i afseende på någon af de föreslagna stambanorna,
torde finna såväl banans rigtning och anläggningssätt, som
öfriga deraf beroende omständigheter tillförlitligt undersökta
och utrönta, samt att arbetet å denna bana således kan före
nästinträflande Riksdag företagas». Således skulle, enligt denna
reservation, Rikets Ständer icke allenast öfverlemna till
Kongl. Majit att besluta, hvilken af de föreslagna stamlinerna
först skall påbörjas, utan äfven gifva tillkänna, att de i detta
afseende hysa så stor tvekan, att Rikets Ständer anse un¬
dersökningar till utrönande deraf först böra anställas. Kongl.
Majit kan då icke undgå att, i följd af Rikets Ständers skrif¬
velse, anordna derom genom tillsättande af en Comité eller
någonting dylikt, och lägga sjelfva hufvudfrågan å sidol Delta
anser jag vara det värsla af allt, och ingen vän af jern¬
vägar kan ingå derpå. Jag tror derföre, att det är bäst att
återremittera 7:de punkten, och att Ståndet dervid öppet
uttalar sin åsigt, i afseende å dc>n ena eller andra banans
företräde, så att Stats-Utskottet måtte få någon ledning för
sitt omdöme. För min del, instämmer jag med Herr Schwan
deruti, att medel företrädesvis böra beviljas till fullbordande
af banan emellan Stockholm och Götheborg, oell yrkar i
denna syftning återremiss. Jag vill härvid icke påyrka, att
jernvägsanläggningen emellan Jönköping och Malmö bör lem¬
näs helt och hållet å sido. Jag anser tvärtom påbörjandet
af äfven denna bana i hög grad önskligt, men jag kan icke,
såsom en reservant emot Utskottets Betänkande påstått, er¬
känna den vara af större vigt och betydenhet, än hufvud-
banan emellan Stockholm och Götheborg. Beträffande Herr
Askers förslag, så har jag ingenting emot detsamma.
Herr Berg: Att Stats-Utskottet i detta Betänkande an¬
sett sig icke kunna tillstyrka fortsättning af Köping-Hult-
banan torde ursäktas, då man tar i betraktande de olika in-
teressen och stridiga meningar, som i denna fråga hro rå¬
dande. Jag tror, att det är klokt och rätt att gå försigtigt
tillväga, då dot gäller så stora anläggningar och kostnader,
som ifrågavarande, allrahelst i ett land, som icke eger några
Den 23 September.
905
särdeles stora tillgångar. Emedlertid, och då jag förmodar,
att Rikets Ständer vid denna Riksdag komma att anslå me¬
del till anläggande af jernvägar, så får jag gifva tillkänna
min åsigt, alt den jernbana, Kongl. Majit föreslagit emellan
Stockholm och Götheborg, har så många fördelar för sig,
att den bör hafva företräde. Skälen äro af föregående ta¬
lare tillräckligt utvecklade. Jag förenar mig således med
dem, som yrkat återremiss, och anhåller, att Ståndet dervid
måtte uttrycka den mening, att medel böra i främsta rum¬
met anslås till fortsättning af Köping-Hult-banan.
Herr Kistner: Jag delar den åsigt, att en större summa
nu bör ställas till Kongl. Majits disposition i och för jern-
vägsanläggningar; men deremot anser jag det icke vara skäl,
att Rikets Ständer på samma gång uttrycka, hvilken jern¬
bana först bör komma i fråga att anläggas, en sak, den jag
anser böra ankomma på Kongl. Majits pröfning. En före¬
gående talare, som inlåtit sig i specialiteter, har föreslagit,
att jernbanan från Stockholm till Götheborg skulle sträcka
sig öfver Upsala, Sala samt Westerås, och vidare till Köping.
Denna riktning skulle medföra ganska stora olägenheter och
göra vägen många mil längre, än som behöfves, hvarigenom
jernbanan jemväl blefve flera millioner Riksdaler dyrare, än
om man toge en ginare väg. Såsom skäl till delta förslag
har samme talare anfort, att jernbanorna böra så mycket,
som möjligt, aflägsnas från vatten-commnnicationen. Jag vå¬
gar hemställa, om några platser finnas, der vatten-communi-
cationen är lifligare, eller mera begagnad, än mellan Stock¬
holm och Upsala, och då sådant icke lärer kunna nekas,
skulle, just på de af samma talare anförda skäl, jernvägen
icke böra ledas öfver Upsala från Stockholm. Jag skulle
icke hafva till vederläggning upptagit talarens omförmälda
förslag till jernvägens sträckning, om jag icke haft särskild
aidedning att fästa uppmärksamhet å detsamma.
Herr Björck: Om vigten och nyttan af den föreslagna
banan emellan Stockholm och Götheborg hafva Herrar Schwan
och Waern så fullständigt och öfvertygande yttrat sig, att jag
till hvad de sagt icke har i det afseende! något att tillägga,
men jag kan icke underlåta att fästa mig vid den jemn-
förelse, man gjort emellan denna bana och Jönköping-Malmö-
banan. Då Stockholm-Götheborg-banan kommer att beröra
de provincer, som äro de största produetions-orterna för ex¬
port, så har banan allenast i och derför allt skäl för sig,
men om man derjemte besinnar, att de norra provincerna
504
Den 25 Sep lemberg
komma att af denna bana draga betydlig fördel, så torde en
hvar finna, att Stockholm-Götlieborg-banan berör ojeinnför-
ligt flere interessen. Det låter tänka sig, att Östersjön, i
följd af politiska förhållanden, kan blifva otillgänglig för våra
fartyg och omständigheterna, i följd deraf, sådana, att Norr¬
lands prodncter icke kunna till utlandet exporteras, ålen
om denna jernbana finnes att tillgå, kan afsättningen fortgå,
om icke obehindradt, dock genom omvägar, emedan produc-
terna då kunna taga vägen till Stockholm, samt vidare på
jernvägen tili Götheborg, derifrån de kunna exporteras. Det
är således otvifvelaktig!, att denna bana kan vara af den
mest väsendtliga nytta icke allenast för medlersta, utan af¬
ven för norra Sverige, samt i följd deraf mera eller mindre
omedelbart omfatta alla prnvincer i Riket, med undantag af
de fyra sydligaste länen. Om detta medgifves, synes det
dock vara allt skäl, att ifrågavarande bana bör komma till
stånd företrädesvis och framför en bana, hvars vigt jag icke
förbiser, men som dock hufvudsakligen kommer att lända
till fördel för 4 län, då den andra deremot utöfvar inflytande
på de öfriga 20. I)e politiska skäl, hvarom Herr Schwan
talat, anser jag förtjenta af all uppmärksamhet. Förhållan¬
den kunna inträffa, som göra, att Sveriges sjöfart på Öster¬
sjön lillstänges, och då torde det måhända blifva af vigt för
landet i allmänhet och hufviidstaden särskildt att kunna er¬
hålla understöd directe från utlandet. Jag tror således, att
denna bana är af största vigt för landet, såväl för dess rö¬
relse, som för dess sjelfständighet; äfven oafsedt inhemska
militaira förhållanden, som äfven otvifvelaktig! bäst gynnas
af Stockholm-Götheborgs-banan.
Herr Schwan har täckts tala om Götheborgs vigt, så¬
som handelsstad. Jag tror ock, att dess betydenhet i detta
afseende varit erkänd redan för flera århundraden tillbaka
och på tider, då Sverige hade statsmän, som kunde fatta
både samtid och framtid, och icke läto inverka på sig af
småaktiga politiska interessen. ofta skapade af personliga
sympathier eller antipathier. Götheborgs vigt för landets
sjelfständighet, i politiskt och mercantiit afseende, har seder¬
mera icke minskats, utan Ökats, sedan vi uti östern fått en
sjömakt, som vida öfveryäger vår, att icke tala om Tysk¬
lands framtid, såsom sjöstat. Faran af afbrutna communiea-
tioner i Östersjön är ostridig, och kortsynt skall den vara,
som icke inser jernbanans vigt, med afseende härå. Man
har äfven talat om lämpligheten af att låta Regeringen be-
Dcn 25 September.
DOS
slämma, hvilken bana bör hafva företräde. Lika med flera
föregående talare, tror jag, att Regeringen derigenom skulle
försättas i en brydsam belägenhet, likasom jag, enär den
icke för närvarande eger sympathier hvarken inom repre¬
sentationen eller i landet, anser Regeringens ställning icke
vara sådan, att representationen bör uppoffra en rättighet,
som är dess uteslutande tillhörighet. På grund således af
hvad jag anfört, tillåter jag mig att gifva företräde åt Stock-
holm-Götheborg-banan. och, då jag det gör, uppträder jag,
icke såsom målsman för det samhälle, jag har den äran att
representera, utan anser mig hafva afsell hela landets verk¬
liga interessen och fördelar.
Jag yrkar alltså återremiss, och beträffande formen för
densamma, anser jag det icke vara något hinder för Ståodet
att dervid uttrycka en gemensam tanka. Jag kan då icke
annat, än förena mig med Herr Berg derom, att Ståndet
måtte återremittera 7:de punkten, med det förklarande, att
Ståndet anser, att medel företrädesvis böra beviljas till full¬
bordande af jernbanan emellan Stockholm och Götheborg.
Discussionen förklarades slutad, hvarefter Herr Tal¬
mannen yttrade: Med föranledande af discussionens gång,
anser jag mig först böra framställa proposition på uppskof
med 7:de punkten, för att behandlas i sammanhang med
Stats-Utskottets Utlåtande, 274. Om detta icke bifalles,
ställes proposition på bifall till 7:de punkten, derefter åter-
reirviss af densamma, och slutligen på antagande af Herr
Askers förslag, alt 7:de punkten må återremitteras, och att,
i sammanhang med denna återremiss, Stats-Utskottet anmo¬
das' att inkomma med närmare utlåtande, rörande de af Kongl.
Majit uppgifna stamlinier samt om ändamålsenligheten deraf
att ställa en större summa till Kongl. Majits disposition för
anläggning af de stambanor, hvarom Rikets Ständer vid
denna Riksdag kunna besluta.
Herr Gråå: Emot Herr Talmannens förslag till propo¬
sitioner får jag anmärka, att i hufvndsaken någon annan pro¬
position icke kan ifrågakomma, än på bifall eller återremiss
å 7:de punkten. Uttryckandet af någon gemensam tanka,
såsom Herr Talmannen föreslagit, måste jag på det högsta
motsätta mig.
Herr Talmannen: Jag anser det icke vara grundlags¬
vidrigt, att Ståndet uppger sina skäl, hvarföre det icke kan
godkänna Utskottets hemställan, och såsom sådana betraktar
jag Herr Askers förslag.
906
Den 25 September.
Pierr Björck: Jag anhåller, att proposition äfven måtte
göras å min och Herr Bergs framställning, att 7:de punkten
måtte återremitteras, med det förklarande, att anslag före¬
trädesvis bör beviljas till fullbordande af jernbanan emellan
Stockholm och Götheborg.
Ofverläggniugen ansågs slutad, hvarefter Herr Talman¬
nen framställde den proposition, om Ståndet behagade upp¬
skjuta 7:de punkten i Stats-Utskottets Utlåtande, JH 275,
för att behandla densamma i sammanhang med dess Utlå¬
tande, J\I 274; och blef denna proposition med Nej be¬
svarad. Sedan Herr Talmannens härefter gjorda proposition
på bifall till omförmälda punkt likaledes blifvit med Nej be¬
svarad, framställde Herr Talmannen proposition på återremiss
å punkten. Härtill svarades Ja och Nej, äfvensom votering
begärdes; hvadan, och då skiljaktiga meningar yppades, i af¬
seende å contra-propositionen, uppsattes, justerades och an¬
slogs derom en så lydande voterings-proposition:
»Den, som vill till contra-proposition antaga återremiss
af 7:de punkten, och i sammanhang dermed anmoda Stats¬
utskottet att inkomma med närmare utlåtande, rörande de
- af Kongl. Majit uppgifna stambanor, samt om ändamåls¬
enligheten deraf att ställa en större summa till Kongl. Maj:ts
Nådiga disposition, för anläggning af de stambanor, hvarom
Rikets Ständer vid denna Riksdag kunna besluta, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, antages till contra-proposition återremiss af
7:de punkten, med det förklarande, att Ståndet anser an¬
slag företrädesvis-böra beviljas till fullbordande af jernbanan
emellan Stockholm och Götheborg».
Omröstning anställdes med slutna sedlar efter upprop,
hvarvid Herrar Guslafsson, Spängberg, Arnberg, Lindström,
Tjernberg, Wallenberg, Wetterberg, Hasselrot, öhrström och
Windrufva voro frånvarande; och sedan en voteringssedel
blifvit aflagd, förseglad, befnnnos de öfriga, vid hvilkas öpp¬
nande två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på hvar¬
dera sidan om Herr Talmannen, innehålla 51 Nej emot 21
Ja; i följd hvaraf Ståndet beslutat, att contra-propositionen
skulle ställas på återremiss af 7:de punkten med det för¬
klarande, att Ståndet anser anslag företrädesvis böra beviljas
till fullbordande af jernbanan emellan Stockholm och Gö¬
theborg.
1 hufvudsaken uppsattes, justerades och anslogs en vo¬
terings-proposition af denna lydelse:
Den 25 September.
907
»Den, som vill, att Ståndet återremitterar 7:de punkten
ibland bestämmelserna, enligt Stats-Utskottets Utlåtande, M 273,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt, med det för¬
klarande, att Ståndet anser anslag företrädesvis böra beviljas
till fullbordande af jernvägsbanan emellan Stockholm och
Götheborg».
Vid härefter i föreskrifven ordning anställd omröstning,
dervid frånvarande voro de ledamöter, som ej deltogo i näst¬
föregående votering, och sedan en voteringssedel blifvit af¬
lagd, förseglad, utföllo rösterna med 28 Nej emot 24 Ja,
hvadan 7:de punkten var återremitterad med det förkla¬
rande, att Ståndet anser anslag företrädesvis böra beviljas
till fullbordande af jernvägsbanan emellan Stockholm och
Götheborg.
8:de punkten.
Gillades.
9:de punkten.
Herr Stolper På sätt jag förut erinrat, är denna punkt
helt och hållet fristående från jernvägsfrågan i öfrigt. När
så är, när förslaget ostridigt tålt vid en närmare granskning,
samt ett bifall till motionen, långt ifrån att skada sjelfva sa¬
ken, tvärtom bort utgöra en kraftig häfstång för jernvägars
åstadkommande, så hade motionen sannerligen förtjenat ett
bättre öde, än Utskottet beredt den. Herr Sandströmer är
icke den, som först framkastat idéen om jernvägars anlägg¬
ning genom ortinenigheters samlade krafter, men han har
den stora förtjensten, att hafva uppfattat och sökt skaffa
framgång åt denna idée. Den man, hos hvilken denna tanke
fiirst upprann, var en numera afliden, på samhälls-hierarchiens
lägre trappsteg stående tjensteman, ett bland de många
exemplen derpå, att stora tankar icke företrädesvis utgå
ifrån samhällets höjder.
Det förefaller mig sannolikt, alt Stats-Utskottet, sedan
det uttalat grundsatsen om stambanornas anläggande genom
Statens omedelbara försorg, funnit sig icke kunna i syste¬
met inpassa Herr Sandströmers förslag, och, för att blifva
det qvitt, affärdat detsamma med betyg om att. vara »min¬
dre lämpligt och verkställbar!». Det är mot detta betyg
och de förmenta skäl, hvarpå det stödjes, som jag icke kan
underlåta alt nedlägga min allvarliga protest, ty, med all
aktning för Stats-Utskottet, jag anser det icke hafva docu-
908
Den 25 September.
monterat sin behörighet att afkunna detta domslut, hvilket
jag ock hoppas icke skola blifva af efterverlden stadfästadt.
När Gaiilei tvangs, att inför det Heliga Consistorium i Rom
återkalla den gudlösa satsen, att jorden rörer sig omkring
solen, mumlade han för sig sjelf: »hon rör sig ändock»;
och det dröjde icke länge, innan hela verlden sade detsamma.
På samma sätt hoppas jag, att erfarenheten snart skall visa,
det Herr Sandströmers förslag är håde »lämpligt och verk¬
ställbar!».
Det är dock icke för utförandet af stambanor, som jag
anser det Sandströmerska förslaget egentligen iämpadt, och
det behöfves icke eller för detta ändamål, så vida Staten
öfverläder denna omsorg, men, för åstadkommande af aflägs-
nare punkters förbindning ined dessa stambanor genom an¬
läggande af hilimer, är det så mycket förträffligare och skulle,
förverkligad!, i oberäknelig grad höja orternas utveckling,
icke blott genom åstadkommandet af saken, utan fastmer
genom sältet, genom den förening af gemensamma krafter,
som är lörslagets grundval, och hvilken snart skulle utbil¬
das och tillämpas äfven på andra företag. Utskottets argu¬
menter uthärda, efter mitt omdöme, icke ens den flyktigaste
granskning. Orternas ansvarighet för amortering af lånen,
ämnad att verkställas genom utdebitering på jordegarnes de¬
betsedlar, skulle, påslås det, öka antalet af tysta förmånsrät¬
ter, till mehn för realcrediten. Det är oförklarligt, huru man
kunnat tillgripa ett sådant skäl i samma Betänkande, deruti
man så varmt framhåller och prisar jernvägarnes inverkan
på jordvärdets höjnins och landtmanna-industriens utveckling.
Jernvägarna skulle således vara i hög grad nyttiga, men de
egendomar, som med samfällda krafter och för sina orters
betjenande åstadkomma dessa anläggningar, skulle förlora i
värde genom den åtagna skyldigheten, att småningom amor¬
tera det lån, hvarmed saken verkställts! Hvilken motsä¬
gelse! — Vidare skulle lånesummornas fördelning på de sär¬
skilda egeudoniarnc blifva förknippad med de största svårig¬
heter och ändå till slut »alltför godtycklig». Jag inedgifver,
det svårigheter att reglera denna angelägenhet finnas, men
icke att de äro större, än mångå andra, som med förstånd
och god vilja låta sig öfvervinnas. Någon absolut riklig
grund finnes lika litet för denna operation, som för lösnin¬
gen af en mängd andra samhällsproblemer, men den behöfs
icke eller. Fordras icke en gång. Utan att hafva särdeles
djupt inträngt i ämnet, tilltror jag mig, att genast kunna
Den 25 September.
909
framlägga två factorer, som böra ingå uti ifrågavarande cal¬
cul, den ena egendomens storlek och värde, den andra dess
aflägsenhet från stambanan eller annan deslinationspunkt,
och flera kunna måhända tilläggas.
Ingen tvingande anledning har funnits för Stals-Utskot-
tet att afkunna den, efter mitt omdöme, orättvisa domen öf¬
ver Herr Sandströmers förslag. Utskottet hade kunnat lemna
detta i sitt värde och endast förklara, det för handen va¬
rande omständigheter icke påkallade någon användning deraf.
Med detta yttrande skulle jag åtnöjts. Emedlertid anser jag
af största vigt, att uti vårt capitallättiga land kunna indraga
så stor del af befolkningen, som möjligt, uti jervägsföreta-
gen, och att icke ställa dessa uti för stort beroende af ut¬
ländska speculanters vinstbegär. Till detta mål syftar det
Sandströmerska förslaget. Jag hemställer derföre vördsamt,
att förevarande punkt af Betänkandet kunde varda åter¬
remitterad!, för erhållande al nytt utlåtande i den syftning,
att Utskottet väl för närvarande lann frågan ej nog utredd,
att Utskottet kunde obetingadt förorda motionen, men att
Utskottet ansåg densamma förtjent af synnerlig uppmärk¬
samhet, särdeles med afseende derpå, att utförandet af jern¬
vägar genom ortmenigheters samverkan ostridigt skulle väcka
och underhålla allmänhetens interesse för dylika företag,
samt, på grund deraf, tillstyrkte aflåtande till Kongl. Majit
af underdånig skrifvelse, med anhållan, att Kongl. Majit
täcktes taga förslaget i Nådigt öfvervägande, samt, derest
detsamma befunnes utförbart och för landet gagneligt, ut¬
färda Nådig Författning i ämnet.
Herr Ekenman: Hvilka förtjenster man än må till¬
erkänna Herr Sandströmers förslag, synes det mig, för så
vidt det skulle tillämpas på stambanor, att dess öde redan
voro afgjordt genom Ståndets bifall till Betänkandet, J\S 272,
hvarigenom grunderna för ett fondsystem blifvit godkända.
Hvad bibanorna beträffar, anser jag förslaget der vara mera
tillämpligt. Man bar der åtminstone större frihet att göra
det, men då jag icke kan förbise de af Siats-Utskottet an¬
förda skäl, så kan jag icke se, att man lör närvarande har
annat att göra, än att bifalla Utskottets hemställan om af-
slag å motionen, hvarom jag, för min del, anhåller om pro¬
position.
Herr Warn; Så varm vän jag än är för jernvägar och
enskildt önskar dessa förelag all framgång, kan jag icke
inse möjligheten att prartiskt tillämpa Herr Sandströmers
910
Den 25 Scplcmber.
förslag. Utom det af Slats-Utskoltet anförda skäl, alt der¬
igenom skulle, till melin för real-crediten, uppkomma en ny
tyst förmånsrätt, så ligger ett väsendtligt hinder för för¬
slagets antagande uti svårigheten att rätt uppskatta den nytta,
som hvarje egendom kan hafva af en jernväg. Herr Stolpe
har visserligen sagt, att dertill erfordras blott två factorer,
nemligen dels egendomens afkastning, och dels dess läge från
hanan, men detta är icke allt. Om, t. ex., en större egen¬
dom consumerar allt, hvad den producerar, så har den föga
nytta af hanan, då deremot en mindre egendom, som afsät-
ter det lilla, den producerar, måste draga en större fördel af
en jernbana. Huru skall man väl kunna bedöma den nytta,
som fabrikerna härigenom tillskyndas? I)å jag således icke
kan se någon möjlighet att practiskt tillämpa detta förslag,
så anhåller jag om bifall till Stats-Utskottets uti 9:de punk¬
ten gjorda hemställan.
Herr Rydin: Vill man saken, så är ock möjligheten
lätt gifven, synnerligast som det redan finnes ett land, sorn
på ungefär samma sätt bidrager och lemnar garantie för
jernvägsföretag. Detta land är Spanien, hvarest deri före¬
skrift är gällande, att alla personer, som bo inom ungefär
3 mil från en jernbana, skola till densamma ansvara med G
procent af hvars och ens skattesedel. Då detta låter verk¬
ställa sig i Spanien, så är det ganska sannolikt, att någon¬
ting dylikt kan tillämpas i. Sverige. Då behöfdes inga in¬
teckningar. Håde rik och fattig lemna i Spanien sitt pro¬
portionel bidrag, och det är just derigenom, som man kun¬
nat utföra do stora jernvägar, som der linnas. Vill Ståndet
besluta återremiss, så är det icke omöjligt, att samma tanke
kan göra sig gällande hos oss. Det är samma idé, som lig¬
ger till grund för Herr Sandslrömers förslag, ehuru den är
enklare och skyldigheten drabbar alla i ett rättvist förhål¬
lande till hvars och ens tillgångar. Principen är högst rik¬
tig, och jag vet i sanning icke någon, som bättre tjenar till
att tillämpas, då det är fråga om utförande af stora företag.
Afgiften är icke så betydlig, att icke hvem som helst kan
komma ut med densamma. I händelse af återremiss, skulle
jag gerna se, att ett förslag i samma syftning af Stats-Ut-
skottet framlades. Jag hoppas, att, om det icke sker nu,
så sker det vid en kommande Riksdag.
Herr Stolpe: Utskottets dom har i Ståndet funnit för¬
svarare. Man har sagt, att Herr Sandslrömers förslag är
practiskt overkställbar!. Att saken har sina svårigheter, har
Den 25 September.
911 i
jag långt för detta medgifvit, men att den är overkställbar,
är för mycket sagdt. Om någon för tio år sedan förutspått,
att den tid skulle komma, då ett dödsbud, som aflardades
från Lund kl. 6 på aftonen, skulle, efter halfannan timmas
förlopp, vara anländt till hufvudstaden och kändt i detta
Stånd, så hade ban tvifvelsutan blifvit utskrattad och upp¬
giften förklarad »practiskt overkställbar». Och dock har
denna omöjlighet helt nyligen blifvit verkställd. Detta visar,
bland mycket annat, att man bör vara varsam vid bestäm¬
mande af gränser för menniskosaillets förmåga. Jag tilltror
mig ingalunda att afgöra, huruvida icke svårigheterna vid
idéens practiska utförande kunde blifva alltför betydliga, men
att denna idée är snillrik och förtjent att närmare under¬
sökas och begrundas, bör ej finna motsägelse.
Herr Waern: Jag har yttrat, att jag icke kan se den
practiska utförbarheten af Herr Sandströmers förslag, och
jag tror, att Stats-Utskotiet icke eller kunnat det, hvarföre
det vore väl, om några tillförlitliga upplysningar i detta af¬
seende kunnat meddelas.
Discussionen var slutad och, uppå derom af Herr Tal¬
mannen framställd proposition, bifölls 9:de punkten uti Stats¬
utskottets Utlåtande, M 273.
§ 2*
Föredrogs Expeditions-Utskottets förslag, Jtt 151, till
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående reglering
af utgifterna under Riks-Stalens sjette Hufvudlitel.
Herr Berger anförde: Rikets Ständer hafva, med bifall
till Stats-Utskottets, på grund af Kongl. Maj:ts Nådiga Pro¬
position, gjorda hemställan i dess Betänkande, Jf? 71, beslu¬
tat, att 549 R:dr 5 rist. skulle öfverfiyttas från Stora Kop¬
parbergs Läns afiöningsstat till Landshöfdingelönen i Christi¬
anstads Län. Denna öfverfiyttning är i den tabell, som öf¬
ver 6:te Hufvudtiteln blifvit uppgjord, på så sätt tillämpad,
att väl 549 R:dr 5 r:st. blifvit tillagda den contanta lönesta-
ten för Christianstads Län, men något motsvarande aldrag
har deremot ej egt rum å Stora Kopparbergs Län. Genom
detta misstag har en efléctiv förhöjning i 6:te Hufvudtitelns
anslagssumma uppkommit af 549 R:dr 5 r:st. Vid sökt upp¬
lysning härom, har det otillfredsställande svar erhållits, att
berörde 549 R:dr 5 r:st. helt enkelt ej finnas inbegripna i
det för Stora Kopparbergs Län anslagna contanta lönebelop¬
pet af 4,887 R:dr 24 sk. 5 r:st.
912
Den 25 September.
Om så verkligen är förhållandet, måste felet uppletas
från annat håll, ty ett fel måste ovilkorligen här förefmnas,
helst en öfverflyttning af ett större eller mindre belopp inom
samma Hufvudtitel icke bör föranleda till ökande af Titelns
anslagssumma.
Vid närmare granskning af delta förhållande, befinnes
emedlertid felet härröra från den vid 1851 års Riksdag upp¬
gjorda tabell öfver 6:te Hufvudtiteln. Saken är nemligen
den, att 1851 års Ständer beslöto (Expcditions-Utskottets
skrifvelse, JtU 171), det af den till Stora Kopparbergs Län
anslagna indelta ränta ett belopp af 635 R:dr 32 sk. 5 r:st.
skulle indragas och från 6:te Hufvudtiteln försvinna, hvar¬
emot det contanta lönebeloppet skulle för samma Län ökas
med 519 R:dr 5 r:st., så att Titelns summa då i det hela
minskades med 86 R:dr 52 sk. Detta beslut blef emedler¬
tid ej i förra Riksdagens Tabell öfver 6:te Hufvudtiteln i
vidsträcktare mån iakttaget, än att indelta räntan minskades
med 86 R:dr 32 sk. Till följd häraf visar, enligt mitt för¬
menande, den vid 1851 års Riksdag uppgjorda stat för Stora
Kopparbergs Län, att det contanta lönebeloppet är 549 R:dr
5 r:st. för litet, men det indelta lönebeloppet 549 R:dr 5
r:st. för högt, ehuru summan af begge dessa anslag sålunda
blifver riktig. Det är klart, att, då man nu vid denna Riks¬
dag kommer och vill öfverflytta 549 R:dr 5 r:sl. från den
contanta lånesumman i Stora Kopparbergs Län till ett annat
Län, något ej finnes här att taga, just derföre att vid förra
Riksdagen den contanta lönen sattes 549 R:dr 5 r. för lågt.
Men då på samma gång den indelta lönen för samma Län
beräknades 549 R;dr 5 r. högre, än den bort, bör val nu
ock vid öfverflyttningen till Christianstads Län den indelta
lönen för Stora Kopparbergs Län minskas med dessa 549
R:dr 5 r:st.
Det är visst sannt, att det kan vara mindre vigtigt, huru
man beräknar markegångsvärdet å de indelta lönerna, helst
det alltid blir förslagsvis, men man bör i alla fall följa
gammal praxis härutinnan, isynnerhet då här gäller ett så
stort belopp, sorn 549 R:dr 5 r. och det i alla fall är af
vigt, att åtminstone Kronovärdiet minskas med det belopp,
som häremot svarar, om man annars önskar, att de öfver
Riks-Staten uppgjorda Tabeller skola, i afseende på de indelta
lönerna, hafva någon skymt af tillförlitlighet. För alt få
detta misstag rättadt och regleradt, i enlighet med verkliga
förhållandet, anhåller jag om återrerriiss al skrilvelsen.
Den 25 September.
913
Öfverläggningen var slutad, och omförmäldta skrifvelse-
förslag blef, på grund af hvad sålunda var anmärkt, till Ex¬
peditions-Utskottet återremitterad t.
§ 3.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver Ståndets sistlidne går¬
dag och denna dag fattade beslut, i anledning af Stats-Ut-
skottets Utlåtande, M 275.
§ *■
Herr Talmannen hemställde, om icke Ståndet, i anseen¬
de till den långt framskridna tiden, funne för godt att till
eftermiddagens Plenum uppskjuta med föredragningen af
Stats-Utskottets Utlåtande, JW 274, i anledning af väckta
motioner om Statsbidrag för jernvägsanläggningar.
Herr Ekholm: Jag hemställer, om icke Ståndet skulle
vilja företaga åtminstone Irsta punkten i Utlåtandet. Den
nyss afslutade discussionen i ämnet har varit så vidlyftig, att
man i den kommande, måhända, blir sparsam.
Herr Asker: Sparsamheten är en dygd, men leder
stundom till misshushållning. Då de uti Utlåtandet, M 274,
förekommande frågor äro af mycken vigt, så att det måhän¬
da lönar mödan att derom orda vidlyftigare, än förut, så an¬
håller jag om uppskof med föredragningen.
Discussionen var fulländad, och, på framställning af Herr
Talmannen, beslöt Ståndet alt låta med föredragningen af
omförmäldta Utlåtande anstå till Ståndets sammanträde afto¬
nen denna dag.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes klockan % till 2 e. m., men sammanträdde åter,
för fortsättning al
Plenum, kl. 6 e. m.
§ S-
Justerades 2 § af denna dags Protocoll.
§ 6.
Uppå derom af Herr Wahlund gjord begäran, beviljade
Ståndet honom, i anseende till hans roed läkarebetyg styrkta
sjuklighet, ledighet från Riksdagsgöromålen under 3:ne vec¬
kor, räknade från den 1 instundande Oktober.
B nr g,-Stånd. Prat. vid Riksd. 1853—185*. V. 58
914
Den 25 September.
§ 7.
Föredrogs å nyo Stals-Ulskollets Utlåtande, JV§ 274, i
anledning af väckta motioner om Statsbidrag för jernvägs-
anläggningar.
Härvid förekommo:
A) angående föreslagna jernvägsanläggoingar genom Skä¬
ne och Småland till Wettern.
Herr Schwan: Det torde tillåtas mig att fästa Stån¬
dets uppmärksamhet på de af Ståndet under förmiddagens
Plenum fattade beslut. Ståndet uttalade då den åsigt, det
Ståndet, för sin del, ansåg, alt företrädesvis framför andra
jernvägar borde den emellan Götheborg och Stockholm kom¬
ma i åtanka. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, huru önskligt och allmänt nyttigt det vore, om de skilj¬
aktiga åsigterna inom Ståndet kunde förenas så, att det fat¬
tade beslutet lände till allmän belåtenhet. Jag vågar således,
Utan anspråk på att vinna gehör, men åtminstone under för¬
hoppning, att mina motiver icke skola tadlas, framställa min
enskilda åsigt om de jernvägar, som, näst efter den ofvan-
omförmälda, företrädesvis böra hos Rikets nu församlade
Ständer komma i åtanka. Jag anser det då vara med an¬
språk på billighet och rättvisa förenadt, att en province, så
stor, mäktig och rik, som Skåne, belägen emellan tvänne
liaf. Östersjön och Nordsjön, men saknande inom sig de vat-
tencommunicationer, hvaraf Sveriges öfriga provincer draga
nytta och glädja sig åt, kan fordra, att något för denna pro¬
vince åtgöres. Utgående från denna åsigt, tager jag mig fri¬
heten att hemställa, huruvida icke Ståndet, för sin del, med
fästadt afseende på det beslut, som under förmiddagens Ple¬
num blifvit fattadt, måtte förklara, att Ståndet vill hafva den
mening uttryckt, att anläggning af en jernväg genom Skåne
och Småland jemväl till Wettern bör, under nu inträdande
Statsregleringsperiod, erhålla anslag: öfverlåtande emedlertid
åt Stats-Utskottet, att, såvida det kan anses lämpligt, till¬
styrka ett så stort lån, som erfordras till fullbordande af
jernvägen emellan Götheborg och Stockholm, och, om möj¬
ligt, bereda anslag, så att jernvägen emellan Malmö och Jön¬
köping må också under denna finance-period kunna börjas
och bearbetas.
Herr Rooth: Enhvar, sorn i ringaste mån interesserar
sig för jernvägars anläggande i vårt land, lärer väl ej kunna
annat, än vara missbelåten med det resultat, hvartill Hög-
lolliga Stats-Utskottet kommit i denna så vigtiga och bety¬
Den 25 September.
delseTulla angelägenhet. För min del, vågar jag tro, att
Stats-Utskottet ingalunda löst detta problem genom det utlå¬
tande, som innefattas i förevarande dess Betänkande, på ett
sätt, som motsvarar de förhoppningar, som vi något hvar
hysa för ett snart tillvägabringande af dessa,*med så mycken
otålighet emotsedda, communicationsmedel. Sedan uppmärk¬
samheten en gång blifvit fästad vid vigten för vårt land att,
så snart, som möjligt vöre, komma i åtnjutande af alla de
fördelar, som ett väl ordnadt jernvägssystem skulle skänka
oss, är det naturligt, att enhvar bemödar sig att i första
hand blifva deraf delaktig, men på samma gång är det äfven
gifvet, att vi med våra klena och obetydliga resourcer ej kun¬
na anslå eller anskaffa medel på en gång till alla de jern-
vägsföretag, hvarom motioner vid innevarande Riksdag blif¬
vit väckta. Af alla nu föreslagna jernvägsföretag äro de,
som äro ifrågasatta från Skåne till Wettern, samt från Gö¬
theborg till Stockholm, i samband med Köping-Hult-banan,
de, som för sin större betydelse i hög grad tilldragit sig
Statsmakternas uppmärksamhet. Båda dessa banlinipr skulle
tvifvelsutan vara af stor vigt för landet, den förra, såsom
förbindande det södra med det medlersta och norra Sverige,
den sednare, såsom nära sammanbindande Rikets tvänne
största och mest betydande städer. Vi känna nogsamt, att
Götheborg redan genom Götha canal är förenadt med Stock¬
holm och i förening med de vattendrag, hvaraf medlersta
Sverige är så uppfyldt, äfvenså större delen af de landsde¬
lar, som genom utsträckningen af Köping-IIult-banan skulle
beröras. Communicationerna emellan alla dessa delar af landet
äro således dels af naturen, dels redan af konsten, i betyd¬
lig mån underlättade. Så är ingalunda förhållandet i Skåne,
och ännu mindre i Småland, tvärtom äro dessa båda provin¬
cer i saknad af alla sådana. Hvad nu Skåne beträffar, sä
måste de rika tillgångar af spanmål och landtmannaproduc-
ler, som denna province afkastar, pä de af bristande dugliga
väglagningsämnen i allmänhet usla vägarne långsamt och
hingsamt framsläpas från den ena orten till den andra, och
behofvet derstädes af förbättrade communicationer är således
obestridligt. Småland, af naturen mindre väl lottadt, åtmin¬
stone hvad jordmånen beträffar, har deremot skatter af stort
och omätligt värde förborgade i sina skogar, som dock, för¬
medelst dess instängda läge och länga afstånd till städerna,
ej kunna bära de dryga transportkostnaderna. Den nytta,
hela landet skulle hafva af en jernväg från Skåne till Jon¬
916
Den 25 September.
köping, ar liitfeligcn insedd, då från sistnämnde plats täta
ångbåtscommunicationer nied så väl Stockholm, sorn liera de¬
lar af landet, sedan några år tillbaka äro öppnade. Att när¬
mast komma i förening med det iifriga Europas jernvägar,
finnes vä) inget) mera passande väg, än öfver Småland och
Skåne. Hvar och en, sorn ej ensamt ser på egna, utan på
hela landets fördelar, skall säkert, efter opartiskt bedömande
af frågan, erkänna detta. För att således, om möjligt, redan
vid detina Riksdag komma till det mål, vi alla eftersträfva,
att se jernvägsanläggningär taga sin början, vågar jag fördel
IJöglärade Ståndet vördsamt föreslå, att Ståndet behagade
biträda min ödmjuka anhållan om ålerremiss i det syfte, att
Rikets Ständer mätte bemyndiga Fullmäktige i Riksgälds-
Contoiret att gå i författning om upplåning af åtminstone S
millioner R:dr Råneo, för att ställas till Kongl. Maj:ts dispo¬
sition, dock med den bestämmelse, att hälften, eller 2^ mil¬
lioner, skulle användas till den föreslagna banan emellan
Skåne och Weltern, samt andra hälften till banans fortsät¬
tande emellan Stockholm och Göthoborg, samt att arbetet
skulle samtidigt påbörjas. A denna min ödmjuka framställ¬
ning tillåter jag mig hos Herr Talmannen anhålla om pro¬
position. För öfrigt får jag i allo förena mig i den reser¬
vation, som Herr Landshöfdingen v. Troil, ro. 11., vidfoga!
Betänkandet.
Her r Österberg i nstä nide.
Herr Asker: Afven vid behandling af den fråga, som
nu utgör föremål för Ståndets öfverläggning, har Sta t s-Ut¬
skottet, efter hoppgifvande premisser, kommit till ett resul¬
tat, hvilket, om det blefve gilladt, skulle skjuta åt framti¬
den frågan om anläggning af en jernväg emellan Wetterns
södra kust och Skåne. Jag tillåter mig att i största korthet
lästa uppmärksamheten på företrädet och nyttan af en sådan
jernväg. En talare har vidrört den omständigheten, att Skå¬
ne är Sveriges rikaste landskap, och utgör, så att säga, dess
kornbod, men denna province saknar icke destomindre alla
andra communicationsanstalter, än dem, sorn våra i allmän¬
het dåliga landsvägar erbjuda. Näst intill denna province
gränsar en annan, hvilken, om den ej har andra förtjerister,
åtminstone bebos af ett idogt folk, men denna idoghet liar
svårt att utveckla sig, emedan dessa begge angränsande land¬
skap äro så hermetiskt instängda inom egna gränser, att de
icke kunna utan svårighet med hvarandra utbyta sina alster
och produeter. Älven andra ännu vigtigare skäl gifvas för
Den 25 September.
917
pn sådan jernvägsanläggning. F!n jernbana, som förenade
Weltern och Skånp, skulle utgöra en naturlig befordringsväg
emellan nämnda province och Småland samt landets Hufvud¬
stad, hvarigenom en ny och skyndsam utväg öppnades för
fortskaflning af en truppmassa åt såväl södra delen af landet,
som derifrån lill det medlersta och nordliga Sverige. Sålun¬
da måste denna jernbana blifva ett vigtigt stöd åt landets
försvar, äfven derigenom, att den satte hela den sydliga de¬
len af vårt land i gemenskap med landets centralfästning
Carlsborg. Jag åberopar i detta hänseende Herr v. Troils
reservation, deruti yttras, bland annat: »Denna frågas mili-
tairiska vigt saknar ej eller sin stora betydenhet. Om un¬
der ett krig fienden är herre i Östersjön, blifva truppsänd¬
ningar pä hafvet omöjliga. Fin jernväg från Skåne lill Wet-
tern, som satte hela den sydliga delen af vårt land i gemen¬
skap med det medlersta Sveriges stora vattenbäckar och med
Carlsborg, skulle väsendtligt lätta möjligheten, att pS hvarje
hotad punkt sammandraga en nödig truppstyrka.» Under så-
dane iörhållanden, och då jag icke tillhör dem, som yrka
hvarken det omöjliga eller det högsta, utan nöjer mig med
det mindre, skulle jag likväl, med hänseende till ämnets vigt,
önska, att Rikets Ständer måtte vid denna Riksdag anvisa
en fullt tillräcklig summa för början af den vigtiga jernvägs¬
anläggning, som jag nu vågat förorda. I sammanhang med
denna åsigt, kan jag icke undertrycka den tanke, alt det
skulle vara i hög erad ändamålsenligt att bringa landets opi¬
nion om nyttan af jernvägars anläggande till verkställighet
derigenom, att två eller tre stambanor af större betydenhet
kunde på en gång företagas och samtidigt fortsättas. För
den händelse, att Ståndets beslut på förmiddagen skulle ty¬
das så, att inga andra stambanor kunde ifrågakomma förr,
än den emellan Stockholm och Götheborg blifvit fullbordad,
då frågar jag, om icke alla andra jernvägsanläggningär skulle
lör en ganska lång tid komma att skjutas åt sidan, till mehn
för sakens framgång i det hela. Sjelfva klokheten synes
bjuda, alt, om man också icke kan tor ögonblicket bevilja
fullt tillräckliga anslag åt flera jernvägsanläggningär på en
Rång, de vigtigaste bland dessa dock icke böra alldeles för¬
gätas, till förmån för en enda, utan synes det fastmera vara
skäl att söka (å jernvägsinteressel fastväxt i landet, derigenom
att anslag till liera jernvägsanläggningär på en gång beviljas.
I’å förmiddagen yttrade en talare, att man i denna fråga
borde gå försigtigt tillväga. Jag medger, att försigtighet bör
918
Den 25 September.
iakttagas, då nödvändigheten sådant påbjuder, men den för¬
sigtigheten att åt framtiden undanskjuta jernvägsfrågan, hvar¬
igenom den kommer, såsom hittills, att förblifva på en allt¬
för Ghinesisk ståndpunkt, kan jag icke gilla. Uti den mo¬
tion, som jag i ämnet tagit mig friheten att väcka, har jag
ingalunda förbisett vigten af Köping-Hult-banans fortsättning,
men jag har tillika yrkat, att den andra linien måtte blifva
banan emellan Skåne och Jönköping, och att Rikets Ständer
måtte derom vid denna Riksdag fatta beslut och anslå der¬
till erforderliga medel. Rå Ståndet genom sitt redan fattade
beslut uttalat den åsigt, att jernvägslinien mellan Stockholm
och Götheborg bör i främsta rummet bringas till verkställig¬
het, men all anledning förefinnes till det antagande, att den
blifvande bränvinsbevillningen skall lemna tillgångar äfven för
den föreslagna järnvägsanläggningen emellan Skåne oell Wet-
tern, hemställer jag till Ståndets och Stats-Utskottets rätts¬
känsla, om icke den jernvägsanläggning, hvarom nu är fråga,
måtte anses vara af så stor vigt och sådant inflytande för
landet i det hela, och särskildt för de provincer, genom
hvilka stambanan skulle komma att gå, att ett billigt afse¬
ende bör lästas på de framställningar om anslag, som af
dessa provincers organer blifvit begärdta. Jag slutar, lika
med en värd talare på förmiddagen, att jag, genom hvad nu
blifvit yttradt, anser mig icke hafva uppträdt, såsom måls¬
man för något visst interesse, utan för liela landels, och an¬
håller derföre om återremiss, nied det särskildta förklaran¬
de, att Ståndet anser anslag vid denna Riksdag äfven böra
bestämmas för den af mig nu förordade jernvägsanläggning.
Herr Berger: Jag delar fullkomligt de föregående ta-
larnes åsigter om vigten och nyttan af en jernvägsanläggning
emellan Skåne och Wettern, hvarföre jag ock instämmer i
begäran om återremiss. Men att beledsaga densamma med
uttalande af en sådan åsigt, som Herr Ilooth föreslagit, tror
jag vara så mycket mindre lämpligt, som jag anser, att Bor¬
gare-Ståndet nu vid frågans första behandling icke bör gå
Stats-Utskottet i förväg med bestämmandet af, huru många
millioner R:dr böra anslås till jernvägsanläggningar, eller med
föreskrift om, huru dessa summor böra fördelas emellan
jernvägen från Götheborg till Stockholm och den från Malmö
till Jönköping. Mig synes det, som vore det bäst att öfver¬
lemna förberedande behandlingen af dessa frågor till Stats-
Utskottet, hvilket — jag hoppas det, — skall bättre, än hit¬
tills, lyckas lösa jernvägsfrågan. Jag önskar visserligen ger-
Den 25 September.
919
na, att, samtidigt med jernvägen emellan Götheborg och
Stockholm, en jernväg emellan Malmö och Jönköping kunde
påbörjas, så vidt sådant kan låta sig göra. Men då detta
forst kan bedömas, sedan man hört åsigterna från de andra
Stånden, samt calculerat öfver de tillgångar, som härföre
möjligen kunna sig erbjuda, yrkar jag återremiss, utan något
amendement.
Herr Grda: Utan att för det närvarande uttala något
omdöme, huruvida Statens krafter medgifva beviljande af an¬
slag lill en jernvägsanläggning emellan Skåne och Wettern,
hvars vigt och nytta jag villigt erkänner, anser jag Ståndet
derom nu icke bora fatta något annat beslut, än att helt
enkelt återremittera detta moment, i enlighet hvarmed jag
äfven anhåller om proposition.
Herr Stolpe: Om Ståndet följt den af mig föreslagna
föredragningsordning. hade man varit i tillfälle att pröfva,
hvilkendera af de ifrågasatta större stambanorna mellan
Stockholm och Götheborg, eller mellan Wettern och Skånska
kusten, företrädesvis bort komma i åtanka att utföras, eller
om de i detta afseende tilläfventyrs bort åtnjuta lika rätt.
Men det har behagat en allsmäktig majoritet att gå en an¬
nan väg. Den har först dömt, och nu kommer undersök¬
ningen efteråt. Ett sådant förfarande har något tycke af så
beskaffade revisioner af redan fällda och exsequerade domar,
hvarpå juridikens annaler någon gång lemnat exempel.
Hvad nu angår frågan om anläggningen af en jernväg
emellan Jönköping och Skåne, så kan jag icke finna annat,
än att densamma, genom Ståndets under förmiddagens Ple¬
num fattade beslut, är afgjord på ett sätt, hvaröfver dessa
orter icke hafva orsak att glädja sig. Denna fråga har emed¬
lertid blifvit af liera talare ånyo upptagen, och, så stridande
detta äo må vara mot det fattade beslutet, kan jag, som
satt mig deremot, icke anse mig förhindrad att deltaga i
denna öfverläggning. Då tvist om Statens medverkan till
ifrågavarande ändamål för närvarande ej synes kunna uppstå
mellan andra banor, än den Stockholm-Götheborgska. å ena,
samt den Småländska och Skånska, å den andra sidan, lem-
nar jag oek alla andra förslag ur sigte. Men för att kunna
bedöma frågan, är det nödigt att kasta en återblick på det
ämne, som under förmiddagen blifvit afhandladt, hvarvid en
kort jemnlörelse emellan de särskilda jernvägarne må tjena
till utgå ngspunkt.
920
Den 25 September.
Fördelarne af dessa banor äro på båda sidor så bjert
framhållna, att jag icke behölver upptaga tiden med att åter¬
upprepa det redan sagda. Denna medaillens framsida är
förgylld och glänsande, men den har äfven en baksida, min¬
dre grann och dock lika förtjent att beskådas. Om jag då
först tager i betraktande jernvägen emellan Stockholm och
Götheborg, uppstår fråga, hvar arbetet skall börja. Skall
man utgå från Götheborg eller från Stockholm, eller kan¬
hända från Svartå? För min del, kan jag icke finna annat,
än att utgångspunkten bör blifva Götheborg, och att vägen
bör derifrån skära in i Westergöthland och tillgodogöra sig
den trafique, som redan har sin dragning derifrån till Göthe¬
borg, men äfven dervid förete sig åtskilliga betänkligheter.
Banan emellan Götheborg och Svartån skulle nästan paraleft
följa Trollhätte-Canal och Wenerns östra strand. Då nu
transporten på jernväg är dyrare, än sjöledes, är det ock
klart, att trafiquen skall till stor del följa den gamla stråten.
Meningarne äro ej eller ense. hvilken kosa jernvägen bör
taga genom Westergöthland. En liflig strid härom har upp¬
stått mellan innevånarne i nämnda landskap, men jag hop¬
pas, att den skall alhuggas, så vida den ej kari lösas. Jag
föreställer mig emedlertid, att banan hinner lyckligt och väl
fram till Köping-Hult-jernvägen. Men finnes då en sådan?
Somliga påstå, att den ligger i själtåget, andra, att den sjuka
mannen redan är död, ehuru man dröjer till lägligare tid att
notificera dödsfallet, hvaremot andra påstå, att han befinner
sig fullkomligt väl, ehuru salt på något knapp diöt. Jag vill
hoppas, att den sista versionen är den rälla. Emedlertid har
denna bana, som förhinder två stora vattensystemer och går
midt igenom det fruktbara Nerike, en naturlig riktning, så
alt bolaget, om det kommer sig, ingalunda tagit för sig den
samsta delen. Banan gör visserligen en för transilo-rörelseu
obeqväm krok norr örn sjön Väringen, hvarföre jag befarar,
att trafiquen till betydlig del följer den gamla kosan, eller
sjövägen emellan Orebro och Stockholm, men det är i fors-
fingen af bruksefiecter från Nora och Lindes bergslager till
Mälaren, som skadan skall tagas igen. När banan kommer
fram till Arboga, fruktar jag dock, att lion sett sin bästa tid.
Fortsättningen deraf från Arboga till Köping är för närvarande
öfverflödig, men då banan skall i tidens fullbordan gå vidare
till Westerås och Stockholm, må denna bit vara i förväg
undangjord, för att under tiden åtminstone komma Köping
till nytta. Påtagligt är emedlertid, att jernvägen från Arbo¬
Den 25 September.
921
ga till Stockholm blifver den minst lönande afdelning af hela
linien. Den, som känner Westmanlands configuration, vet,
att detta landskap består af en nedåt Mälaren sluttande pla-
teau, som alskäres i norr och söder af en mängd paralelt
gående bergåsar, hvilka äro högst mot norden och småningom
sänka sig mot söder, samt nästan försvinna mot Mälarens
norra strand. Att, såsom en talare föreslagit, anlägga jern¬
vägar högt upp ifrån kusten, skulle icke blott medföra de
största svårigheter i utförandet, emedan markens nyss om¬
talade beskaffenhet till och med förhindrat anläggning af van¬
liga vägar, hvilket en blick på chartan utvisar, utan ock
blifva utan allt gagn för rörelsen, emedan trafiquen följer
kusten, der åter en jernväg skall komma att uthärda täflan
med trafiquen till sjös, som, då Stockholm är målet, blifver
kortare och i andra alseenden billigare. Men äfven vinter¬
tiden begagnas en kortare väg eller isvägen emellan Stock¬
holm och Orebro, der nu otaliga foror framgå till så låga
priser, att jernvägen svårligen kan med dem uthärda tällan.
Går jag åter lill jernbanan emellan Skåne och VVet-
tern, så företer sig den omständighet, att, så snart banan
lemnar det fruktbara Skåne, inträder den i ett vildt och pä
produeter fattigt bergland, nemligen Småland. Huruvida en
jernväg genom denna province skulle komma att bära sig,
det torde vara tvifvel underkastadt, men jag vill dock an¬
taga, att landet skall derigenom upphjelpas, och detta är i
och fiir sig ett mål, som ej bör föraktas. Således, huru man
än må betrakta saken, förete sig fördelar och svårigheter på
båda sidor. Må man dock icke häraf draga den slutföljd, sorn
vilie jag lägga mig emot hela företaget. Tvättom anser jag
alldeles oundgängligt, att äfven vårt land tillegnar sig detta
fortkomstmedel, så vida. nationen icke skall stå tillbaka uti
industriel förkofran. Här är blott fråga om företrädesrätt
emellan de särskilda banorna. Den är dock redan afgjord,
och min mening är ingalunda att upphäfva'beslutet, men jag
har velat visa, att den tillbakasätta liniens rätt måhända
varit förtjent af stiirre uppmärksamhet, än man egnat deråt.
Om jag skulle fälla en dom emellan dessa banor, skulle jag
dock gifva palmen åt banan emellan Götheborg och Slock¬
holm, ej derföre, att jag anser densamma fördelaktigare, men,
emedan de landsorter, genom hvilka den skall framgå, långt
före detta, likasom utaf beege Statsmakterna undfått ett
halft löfte om prioritet framför andra anläggningar af detta
slag. Genom octrojerandet af Köping-Hult-bonan har man
922 Den 25 September.
redan, sä att säga, gifvit på liand, att denna bana skall, ge¬
nom dess utsträckning till Rikets båda största handelsstäder,
deraf göra något helt. Men härmed är det likväl ej sagdf,
att hela anslaget, som Staten i och för jernvägsanläggningar
kan komma alt upptaga, skall användas för denna jernväg.
Hältvisa och billighet synas mig fordra, att, då Ståndet gifvit
förelräde åt en jernbana emellan Stockholm och Götheborg,
Ståndet jemväl uttalar den tanken, att den andra banan der¬
för icke bör helt och hållet lemnäs åsido. Att nu genast
besluta fördelning af anslagen, på sätt flerr Rooth hemställt,
derpå kan jag icke ingå, utan anser beredandet af denna an¬
gelägenhet böra öfverlemnas åt Stats-Utskottet. Jag förenar
mig, af dessa skäl, i begäran örn återremiss.
Herr Ekenman: Om Ståndets på förmiddagen fattade
beslut, i afseende å Köping-Hult-banan, skulle blifva Rikets
Sländers, då bekänner jag, det jag icke hyser stora förhopp¬
ningar af en återremiss af detta moment, ty man kan nem¬
ligen med skäl frukta, att Stats-Utskottet, som uti Utlåtan¬
dena, Niris 273 och 274, ådagalagt mycken försigtighet vid
behandlingen af jernvägsfrågorna, skulle rygga tillbaka för
alt tillstyrka anslag åt någon annan jernväg, än den emellan
Stockholm och Götheborg; likväl kan jag icke underlåta att
säga, det jag hyser nåera scrupler, huruvida Rorgare-Ståndets
beslut blifver de öfriga Riks-Ståndens. Derföre anser jag
mig kunna, utan afseende på nämnda beslut, oförbehållsamt
uttala min åsigt om en jernväg emelian Skåne och Wetten).
Att tillkännagifva den allmänna nyttan af en jernbana genom
Skåne och Småland, det anser jag vara obehöfligt, då denna
fråga blifvit vidlyftigt utvecklad uti de i ämnet väckta motio¬
ner. Men, utom den allmänna economiska, i ögonen sprin¬
gande, fördelen af en sådan jernbana, vill jag erinra, att med
ett sådant företag förknippa sig andra omständigheter, som
äro för t jen ta att begrundas. Dertill hänför jag de af tre
Stånd fattade beslut, angående bränvinsbränningen. Detta
beslut löranleder till en alldeles ny phase för jordbruket i
södra Sverige. Då det hittills varit möjligt för innevånarne
i Småland och norra Skåne att tillgodogöra sig jordbrukets
alster genom att förvandla detsamma i bränvin, hvilket är
lätt transportabelt, och derigenom kan bära de kostnader, som
forsling landvågen medförer, måste denna möjlighet upphöra
i samma ögonblick, som bränvinsbränningen inskränkes och
blifver belagd med en sådan skatt, ut t dess'idkande göres
för flertalet omöjlig. Jag tror således, alt, om det missnöje,
Den 25 September.
925
som hittills i norra Skåne och Småland försports, i afseende
på Ständernas beslut om bränvinsbränningen, kräfver upp¬
märksamhet, intet säkrare medel att lysta detsamma finnes,
än att anvisa medel till en jernvägs anläggande genom dessa
provincer, och derigenom möjliggöra transport till afsättnings¬
ort af jordbrukets alster i oförädlad form. Mig synes denna
fråga vara förtjent af att allvarligen begrundas. Man har
talat om svårigheten för vårt land att uthärda de uppoffrin¬
gar, som den politiska ställningen medförer, och jag erkän¬
ner med ledsnad denna svårighets tillvaro, men svårigheten
besegras genom ansträngda bemödanden att höja industrien
och näringarne i landet, och ingen mäktigare häfstång dertill
finnes, än att befordra communicationen, och för sådant än¬
damål anlägga jernvägar. Dessa äro mina skäl för en åter¬
remiss, och jag anhåller, att Stats-Utskottet ville, om, som
jag hoppas, densamma beviljas, nogsamt begrunda, om icke,
huru knappa än Statens tillgångar synas, rättvisa och billighet
bjuda alt genast anvisa eller medgifva upplåning af medel för
en jernvägsanläggning mellan Skåne och Wettern, utan afse¬
ende å det beslut, som kan komma att fattas om utsträck¬
ning af Köping-Hult-banan.
Flere Ledamöter anhöllo om proposition.
Herr Kock: För min del, skall jag icke lägga något
hinder i vägen för framställande af proposition. Jag är van
att falta mig kort, och jag skall äfven nu göra det. Jag
har begärt ordet, egentligen för att förklara min belåtenhet
och tacksamhet derföre, alt Ståndet så väl i afton, som förut,
erkännt vigten, betydelsen och nödvändigheten af en jernväg
genom Skåne och Småland till Wettern. Jag erkänner, att
det är vigtigt, och jag är viss derpå, att Rorgare-Slåndet icke
låter det stadna vid blotta ord, utan skrider till handling,
hvarpå jag, vid discussionens början, hört lofgifvande för¬
hoppningar. 1 förmiddags erkände jag fullkomligt vigten och
företrädet af en jernbana emellan Stockholm och Götheborg,
men jag ville icke, att man då skulle fatta det beslut, att
denna bana företrädesvis skulle erhålla anslag. Jag ger denna
bana företrädet, men jag anser dock, att, om några förveck¬
lingar med Köping-Hult-banan skulle komma att uppstå,
hvarigenom Kongl. Majit blefve förhindrad, att sätta denna
bana i gång, skulle nämnda beslut blifva menligt och lända
lill den orättvisa, att banan genom Skåne till Jönköping då
måhända alls icke blefve af. Då Borgare-Ståndet emedlertid
erkänt vigten af denna sednare bana, och Herr Schwan före¬
924
Ven 25 September.
slagit, att densamma borde komma i åtnjutande af anslag,
instämmer jag med honom i önskan om en återrerniss, och
att Siats-Utskottet måtte taga i öfvervägande om ej medel
finnas äfven till den af mig förordade bana.
Herr Trägårdh: Lika med Herr Roel:, är jag Högt-
ärade Ståndet särdeles förbunden lör de åsigter, hvilka blif¬
vit uttalade om en jernbana genom Skåne och Småland till
Wettern, och jag biträder så mycket hellre begäran om
återrerniss, sorn jag härutinnan blifvit angenämt förekommen,
då jag erfarit, att, med undantag af den förste talaren, hvil¬
ken föreslagit Malmö till utgångs- eller slutpunkt, alla de öf¬
rige talarne utan sådan inskränkning förordat hanan Wetlern-
Skånc, hvarigenom de jemväl hafva lemnat afseende på och
understöd åt så väl min egen, sorn Ilerr ‘Prosten Berlins i
ämnet väckta motion, hvarå jag utbeder mig Hoglofl. Stats¬
utskottets ytterligare uppmärksamhet vid remissens besva¬
rande.
Herr Hydin: Då jag hort så många talare ifra för deri
åsigt, att en jernväg emellan Skåne och Jönköping borde
anläggas, är det ock alt förutse, det denna jernväg kommer
till stånd, och, för min del, lernnar jag dertill gerna mitt bi¬
fall. Men jag anhåller dock att få fästa uppmärksamheten
på en omständighet. Då Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om anvisande af f!00,000 lLdr till inrättande af arbetshus
föredrogs, motsatte jag mig densamma, emedan jag ansåg, att
det vore bättre, om man åter upplifvade den gamla värf-
ningssfadgan, sorn före år 1912 var gällande, och hvarige¬
nom någon gräns sattes för lösdrifveriet. Då denna fråga
återkommer till Stats-Utskottet, önskar jag, alt Utskottet
ville taga i öfvervägande, huruvida dc-t icke vore lämpligt,
att, då det nu gifves tillfälle att sysselsätta en del af befolk¬
ningen, Rikets Ständer borde hos Kongl. Maj:t anhålla om
värfningsstadgans upplifvande. Arbetet vid jernvägars an¬
läggning skulle derigenom förminskas, i afseende å kostna-
derrie, och då Rikets Ständer beviljat anslag till upprättande
af en ingenieurtrupp, kunde denna lemna lämpliga arbets-
corporaler. Mig synes det vara af vigt och interesse, att denna
åsigt hos Kongl. Maj:t framställas. Landet skulle derigenom
blifva Iredadt från en mängd sysslolösa personer, och arbe¬
ten vid jernvägsanläggningar erhållas till bättre pris. Förfär
man deremot annorlunda, skola arbetslönerna stiga, och i
samma mån alla produeter fördyras. (Dmom antagande af
mitt förslag skulle man vinna den dubbla fördelen af att
Ven 25 September.
925
jernvägar kunde anläggas för bättre pris, och landet blifva
fredadt från en mängd sysslolösa personer, äfvensom, i hän¬
delse af krig, landet egde en trupp, som vore van vid inge-
nieiirsai beten. Jag' tror således, att denna fråga står i gan¬
ska nära sammanhang med jernvägsanläggningar, och det är
dessutom gifvet, att någon risque icke vore förenad med an¬
tagande af mitt förslag, ty, om jernvägsarbete! en gång
klefve hörjadt, skulle det lemna en säker sysselsättning un¬
der många år.
Herr Ekelund: Då det ena goda icke förskjuter det
andra, och jag, såsom särdeles nyttigt, anser anläggandet af
en jernväg emellan Skåne och Wettern, samt att medel för
densamma borde anvisas, instämmer jag med Herrar Schwan
och Kock uti deras begäran om återrerniss.
Discussionen ansågs slutad, och, sedan de Ledamöter,
hvilka, jemte påyrkande af återrerniss, uttalat en från det af
Herr Schwan framställda förslag skiljaktig åsigt, derifrån af-
slått och lörenat sig med Herr Schwan, gjorde Herr Tal¬
mannen denna proposition:
»Behagar Ståndet, på grund af gjorda anmärkningar,
återremittera mom. litt. A af Stats-Utskottets Utlåtande, J\s
274?»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som vill. att Ståndet beslutar återrerniss af mom.
litt. A uti Stats-Utskottets Utlåtande, Jls 274, röstar: Ja.
Den, det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet beslutat återrerniss, med för¬
klarande, att Ståndet, med fästadt afseende å det redan fat¬
tade beslutet, att jernvägen borde företrädesvis fulländas
emellan Stockholm och Götheborg, vill hafva den mening ut¬
tryckt, att jemväl jernvägsanläggningen genom Skåne och
Småland lill Wettern borde, under nu inträdande stats—
regleringsperiod, erhålla anslag.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop, der¬
vid Herrar Brinck, Arnberg, Tjernberg, Wallenberg. Wetter¬
berg, Schenström, Stolpe, öhrström, Wedberg och Windrufva
voro frånvarande.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga befunnos, vid
öppnandet, innehålla 41 Nej emot 11 Ja. i följd hvaraf
Ståndet återremitterat mom. litt. A af Stats-Utskottets Utiå-
lande, JVs 274, med förklarande, att Ståndet, med fästadt
926
Den 25 September.
afseende å dess, vid pröfning af sjunde punkten uti Stats¬
utskottets Utlåtande, M 273, fattade beslut, att jernvägen
bör företrädesvis fulländas emellan Stockholm och Götheborg,
vill hafva den mening uttryckt, att jemväl jernvägsanlägg-
ningen genom Skåne och Småland till Wettern bör, under
nu inträdande statsregleringsperiod, erhålla anslag.
B) Angående anläggning af en jernväg emellan städerna
Wenersborg och Uddevalla.
Herr Herg: Jag vill icke besvära hvarken Ståndet eller
Stats-Utskottet med en återremiss, men jag tror och hoppas,
att den tid icke skall vara särdeles aflägsen, då man kom¬
mer att erkänna vigten och nyttan af den af mig föreslagna
jernväg, samt att densamma, i förening med en jernbana,
som sammanbinder Wenern med Hjelmaren och Mälaren,
utgör rätta föreningsbandet emellan Östersjön och Nordsjön,
Öfverläggningen ansågs slutad, och Stats-Utskottets hem¬
ställan uti mom. litt. B godkändes.
C) Angående Köping-Hult-jernvägens fortsättning genom
Skaraborgs län till Götheborg.
Utskottets yttrande i detta mom. godkändes.
D) Angående anläggning af en jernväg från Askersund
till Köping-Hult-banan, i närheten af (Qvistbro kyrka i Nerike.
Herr Sundblad: Då Rikets Ständer bestämde sig för
anläggningen af en jernväg emellan Köping och Hult, afsågo
de sammanbindningen emellan tvänne insjöar, nemligen Mä¬
laren och Wenern. Nu skulle Wettern genom en jernbana
af 3'/8 mils längd blifva närmad de begge andra sjöarne oell
do omkring Wettern belägna rika och fruktbara provincer
finna en lättad afsättning för sina produeter. Detta skulle
medföra en synnerlig fördel för Sveriges så väl norra, som
södra provincer. För min del, anser jag den af mig före¬
slagna jernbana vara af den vigt, att densamma bör blifva
bland de första näst efter Köping-Hult-banan, och, på grund
häraf, anhåller jag om återremiss, under önskan, alt Stats-
Utskottet måtte bättre taga i öfvervägande alla de skäl,
hvilka tala för ifrågavarande jernvägslinie.
Herr Stolpe: Till de skäl, motionairen anfört för an¬
läggning af en jernväg från Askersund till Köping-Hult-banan
i nä rh elen af Q\isbro kyrka, kommer äfven den omständig¬
heten, att en jernväg emellan Askersund och Qvisbro skulle
icke blott blifva ett fullständigande af Köping-Hult-banan,
ulan äfven utgöra ett sammanbindningsmedel mellan denna
bana och den ifrågasatta banan emelian Malmö och Jönkö¬
Den 25 September.
927
ping, hvarföre jag ock instämmer uti Herr Sundblads begä¬
ran om återremiss.
Herr Berg: Jag betviflar visserligen icke vigten af den
utaf Herr Sundblad föreslagna jernväg, men jag anhåller dock,
på grund utaf de af Utskottet anförda skäl, om proposition
på bifall.
Herr Ekenman: Afven jag betviflar ej heller, att den
ifrågavarande jernbanan kan blifva af vigt, då Köping-Hult-
jernbanan blifvit färdig; men då sådant nu icke är förhållan¬
det, anser jag icke lämpligt, att paralysera Ståndets förut
fattade beslut genom att bevilja en återremiss af detta
moment.
Herr Werrn: Jag har begärt ordet, för att upplysa, att,
då jag reserverat mig emot Utskottets yttrande i fråga om
anvisande af anslag för jernvägsanläggningar från Köping-
Hult-banan till Christinehamn och till Lindesbergs bergslag,
har ett förbiseende vållat, att jag icke jemväl emot Utskot¬
tets yttrande i denna punkt nedlagt min reservation. Jag
delar Herr Sundblads tankar om vigten af att det jernvägs-
nät, som skulle komma att sammanbinda Mälaren, Wenern
och Hjelmaren, äfven borde utsträckas till Wettern, och med
afseende derå, att den af Herr Sundblad föreslagna jern-
vägsbana skulle, till följd af Ståndets förut fattade beslut,
betraktas, såsom bibana, och derför icke på Statens bekost¬
nad anläggas, åberopar jag detta, såsom ett exempel derpå,
alt det understundom kan ifrågakomma, att Staten bör an¬
lägga äfven bibanor. Mig synes det nemligen, såsom vore
denna communicationsanstalt af den vigt, att, äfven om den
enskilde icke kan till densamma lemna bidrag, nämnde bana
dock bör genom Statens medverkan komma till stånd. Dessa
skäl voro ock de, på grund hvaraf jag vid förra Riksdagen
lemnade min röst för en hamnanläggning vid Hjo. Denna
hamn utgör nemligen en vigtig debouché, ehuru orten der¬
omkring icke kunde bidraga till detta arbetes utförande.
Herr Indebetou r Sedan Ståndet beslutat, att jernvägen
emellan Stockholm och Götheborg skall i första rummet an¬
läggas, och derefter ytterligare beslutat anläggandet af en
jernväg från Wettern till Skåne, hemställer jag, om det kan
vara sannolikt, att Stats-Utskottet skall vara benäget att
härutöfver tillstyrka och Rikets Ständer att bevilja ett yt¬
terligare anslag för en jernbana emellan Askersund och Kö-
Ijmg-Hult-banan. Om man också erkänner, att denna bana
äf af vigt, tror jag dock, att en återremiss är föga ändamåls¬
92»
Den 25 September.
enlig, enär man icke perna vid innevarande Riksdag kan
anslå medel för (lera jernvägar, än de 2:ne först omför-
mälda.
Herr Sundblad: Jag erkänner visserligen, att det icke
nu är särdeles stor utsigt för erhållande af ett anslag till
den af mig förordade jernbana, men jas anser dock, att det
vore en fördel för sjelfva saken, om Stats-Utskottet lemna-
des tillfälle att ytterligare begrunda frågan. Det vill nemli¬
gen synas mig, såsom hade Utskottet icke nog tagit den i
betraktande, utan behandlat min motion, likasom de öfriga,
temmeligen slumpvis. Jag anhåller derföre om återremiss,
under förhoppning, att Stats-Utskottet måtte på andra skäl,
än de nu omförmälda, motivera sitt afstyrkande.
Herr Hesselgren: Sedan Ståndet, för sin del, beslutat,
såsom en princip, att stambanor skola anläggas af Staten,
och bibanor deremot af communerna, tror jag, att Stats-Ut¬
skottet fiirfarit ganska visliga, då Utskottet afstyrkt anslag
till en jernväg emellan Köping-Hult-banan och Askersund.
Jag kan derföre icke tillstyrka någon återremiss, utan an¬
håller om proposition på bifall, helst Ståndet redan beviljat
återremiss i och för tvänne jernvägsanläggningar, hvilka taga
stora anslag i anspråk, och jag tror, att Askersund bör nöja
sig, äfven om något anslag vid denna Riksdag icke beviljas
för den af Herr Sundblad förordade jernväg.
Herr Cassel: Det är säkerligen ingen inom Ståndet, sorn
ar så interesserad för denna jernbana, som jag, men jag kan
dock icke underkänna de af Stats-Utskottet anförda motiver
för afslag på den väckta motionen. Likväl skulle jag myc¬
ket misstaga mig om en bana åt denna trakt genom enskil¬
des medverkan komme till stånd lika fort. som Köping-Hult-
banan. Af dessa skäl, bifaller jag Siats-Utskottets Utlåtande
i denna del.
Discussionen var slutad och Utskottets yttrande, angå¬
ende mom. litt. D, bifölls.
Punkten, litt. E, angående anläggningen af en jernbana
mellan Köping-Hult-jernvägen och Christinehamn.
Herr Wahlund: Det är egentligen angående motiverna
till detta Utskottets utlåtande, som jag vill yttra några ord.
Få dessa motiver qvarstå, så inser jag nogsamt, att någon
jernbana lill Christinehamn ej skall komma till stånd på
åtminstone 30 eller 40 år; ty skall Staten bygga denna
jernbana, lärer densamma väl komma sist i fråga af alla.
Man kan af detta Utlåtande se, hvartill den af Ståndet god¬
Den 25 September.
929
kända första punkten i Utskottets Utlåtande, M 273, leder.
Det är ju ännu ej gifvet, att don ifrågavarande banan skall
blifva en stambana, och betraktas den ej, såsom sådan, är
den af egenskap, alt, enligt 5:dje punkten af nämnde Utlå¬
tande, böra, i fråga om anläggning, tillerkännas företräde';
men för att komma ifrån saken, har Utskottet endast åbe¬
ropat förutnämnda lista punkt och, på grund deraf, afstyrkt,
hvad jag föreslagit. Visserligen har jag ingen utsigt, att
Rikets Ständer skola vid denna Riksdag bevilja anslag till
ifrågavarande bana, hvilken dock är af lika stor vigt för
landet, som de flesta andra, men, på det åtminstone bättre
skäl för ett afslag må förebringas, yrkar jag återremiss af
Utlåtandet.
Herr frcern: Jag erkänner, att få saker förefallit mig
hårdare och orimligare, än hvad Stats-Utskottet här yttrat,
i afseende på sammanbindandet af jernvägarne i Wermland
med Köping-Hults-banan. Det är dock otvifvelaktig!, att
på ett eller annat sätt skall den ifrågavarande jernvägen
komma till stånd. Nära intill densamma kommer ett com-
munications-system längst upp från Dalarne, med hvilket
Christinehamns-jernvägen ej skulle få sammanbindas, emedan
Utskottet ansett denna för en stambana. För min del, inser
jag likväl ej något orimligt deruti, att ett lån beviljas till
ett dylikt företag. Men hvad, som här föresväfvat Utskottet,
är den suppositionen, att den ifrågavarande banan kan blifva
en stambana, och således, i följd af den förut antagna all¬
männa grundsatsen, icke börj understödjas med Statsbidrag;
en rigorism, som visar, hvarthän det leder att på förhand
nedlägga en princip, som i hvarje fall skall följas. En jern¬
bana af l2/s mils längd kan ej få understöd af Staten,
emedan den möjligen kan blifva en stambana. En så sträng
tillämpning af grundsatsen tror jag vara i högsta grad opo¬
litisk. Säkert skall den Svenska Staten blifva bra rik,
innan den företager sig att bygga denna bana, som egentligen
ej skulle komma alt ega något inflytande på industrien i det
öfriga landet, helst communicationen med Norrige för det
mesta eger rum sjöledes, men som likväl blir af största
vigt för Wermland. Det synes nästan, som om Stats-
Utskottet ville här sjelft paralysera sina egna förut uttalade
principer. Till motionairen hemställer jag dock, om man ej
kunde uttrycka ett ogillande af Utskottets motiver, utan att
återremittera Betänkandet, men, fortsätter motionairen sitt
yrkande härom, förenar jag mig gerna med honom.
Horg.-Stånd. Prol, vid liihsd. 1853— 1SÖ4. V, i>9
930
Den 23 September.
Herr Cassel: Redan under discussionen om lista punk¬
ten af Stats-Ulskottets Utlåtande, JM 275, föresväfvade mig
olämpligheten af detta bestämmande, då ett afslag å
Herr Wahlunds motion deraf måste blifva en nödvändig
följd. 1)5 jag känner till förhållandena i den ifrågavarande
orten, kan jag vitsorda, hvad derom blifvit anfördt, och jag
tror, att denna jernvägs-aoläggning skulle blifva af största
vigt icke allenast för den del af Wermland, som jernvägen
kornme att beröra, utan äfven i högsta grad för Köping-
Hult-banan, för hvilken jag anser det vara en stor olycka,
att ej från första början dess vestra ändpunkt 1)1 ef Christi¬
nehamn. Om nu, hvad Stals-Utskottet föreslagit i Utlåtan¬
det, JM 273, lista punkten, blifver Rikets Ständers beslut,
fruktar jag högeligen, att den af Herr Wahlund förordade
jernvägen aldrig skall kunna komma till stånd på måhända
en mansålder, enär denna lilla bit, såsom varande en del af
en stamlinia, af Staten ensam måste anläggas; och då så
många vjgligare stamlinier, än den vestra tili Norrige, före-
finnas, måste denna således lemnäs till sist; detta vore dock
hårdt för en province, som gjort mest för anläggning af jern¬
vägar i vårt land och derlöre förtjenar någon uppmuntran.
Jag anhåller således, lika med Herr Wahlund, att Ståndet
måtte taga i öfvervägande dessa omständigheter och. åter¬
remittera förevarande punkt af Utlåtandet, JM 27i.
Herr Stolpe: Om banan mellan Christinehamn och
Köping-Hult-banan skall betraktas såsom stambana, så måste
följaktligen den de), som leder till Hult, vara en bibana.
Sedan nu frågan om Stockholm-Götheborg-banan blifvit af¬
gjord, kan val ingen, sedan stambanor blifvit anlagda dels
till Götheborg, dels till Norrige, hvilka vid Svartå utgrenat
sig från den ifrån Orebro gående banan, anse den lilla biten
till Hult, såsom stambana. Hult är ock af Ständerna vid
förra Riksdagen, i brist af bättre, bestämd hamn, och önsk-
ligt hade varit, om man låtit detta olyckliga beslut föregåtts
af en grundligare undersökning, då det är nästan påtagligt,
att denna otjenliga ändpunkt aldrig kommit i fråga, enär de
medel, som åtgå för afvägen till Hult och anläggning af
hamn derstädes, voro mer än tillräckliga för verkställande
af den, utur sä mångå skäl, vida angelägnare banan till Chri¬
stinehamn. På dessa skäl, och dem Herr Cassel för öfrigt
aulört, yrkar jag återremiss af förevarande punkt.
Herr Sundblad instämde häruti.
Den 23 September.
931
Herr Wahlund: f anledning af den discussion, sorn
nu förts, har jag fattat ett, om ock aflägset, hopp, att nyttan
af den af mig föreslagna banan samt vigten af de skäl der¬
för, som jag i min motion närmare utvecklat, skola blifva
insedda; och jag anhåller derföre att få justera mitt förra
yttrande så till vida, att jag önskar återremiss i syftning,
att det af mig begärdta anslaget måtte varda beviljadt.
Herr Wcern: Nyss hörde jag en talare, som genomgick
vårt jernvägssystem och sökte framhålla vigten och fördelen
af vatten-communicationer, hvarigenom en god del eflecter
kunna gå för billigare pris, än på någon annan väg. Jag er¬
känner det sanna häraf, men, om så är, inser jag ej, huru
samme talare nu kan fördömma Rikets Ständer, för det de
vid förra Riksdagen försökte bereda utväg att med så liten
kostnad, som möjligt, transportera våra varor sjöledes. 1
andra länder väljer man vanligen den kortaste vägen för
vatten-communicationer; men här synes man vilja göra
tvärtom.
Herr Ekenman: Alla de upplysningar, jag i denna fråga
erhållit, föranleda hos mig den önskan, att Köping-Hult-
banan måtte utsträckas till Christinehamn; men jag måste
i minnet återkalla, att Ståndet bifallit såväl irsta, som 2:dra
punkten af Siats-Utskottets Utlåtande, JM 273, hvaruti
Utskottet tillstyrkt, dels att alla stambanor hädanefter böra
anläggas och utföras genom Statens omedelbara försorg,
samt att sålunda anlagda stambanor, med allt hvad dertill
hörer, komma att anses, såsom allmän tillhörighet och stå
under Statens tillsyn och förvaltning, samt dels att de med
stambanors anläggande förenade kostnader bestridas i all¬
mänhet al Staten, dock att vissa delar af sådana jernbanor
må på enskild bekostnad utföras, emot rättighet för Staten
att de sålunda anlagda bandelarne, efter deras fullbordande,
inlösa. Vid sådant förhållande, frågar jag, om Stats-lJtskottet
nu kunnat göra annat, än consequent tillämpa dessa grund¬
satser, enär inotionairen sjelf tillkännagifvit, att jernbanan
till Christinehamn skulle blifva en fortsättning af Köping-
Hult-banan. Nå gon annan åtgärd synes ifrågavarande motion
ej kunna föranleda, än alt man afvaktar den blifvande ut¬
redningen, huruvida utsträckningen af stambanan Köping-
Hult till Christine!) amn bör anses, såsom en del af den
nordvestra stamlinien. Stats-Utskottet har endast ajournerat
Irågan, till dess detta blifvit afgjordt; och jag hemställer
952
Den 23 September.
2:ilra punkterna af Utlåtandet, M 275, blifvit bifallna, åter¬
remittera den förevarande punkten af Utlåtandet, M 274.
Herr Wahlund: Jag tiar nu begärt ordet, endast för
att fästa uppmärksamheten derpå, att det är tämligen gifvet,
att, om en jernbana till Norrige kommer i fråga, densamma
ej kan få annan riktning, än genom Christinehamn, hvilket
skäl till bifall å min motion Utskottet ej i Utlåtandet påpe¬
kat. Det hufvudsakliga, jag för öfrigt har att anmärka emot
Utskottets motiver, har jag redan tillkännagifva vara den af
Utskottet uttalade åsigt, att en stambana ej bör byggas af
någon annan, än Slaten. Nu har emedlertid Ståndet i går,
då jag af opasslighet var förhindrad att bevista Plenum, an¬
tagit icke allenast l:sta, utan älven 2:dra punkten af Utlå¬
tandet, M 275, hvarföre jag får förklara min mening vara,
att, om det begärdta anslaget till Christinehamns-banan be¬
viljas, Staten skall ega rättighet alt, på sätt omförmälda
andra punkt stadgar, samma bana inlösa.
Discussionen förklarades slutad, och sedan Herr Tal¬
mannens proposition på bifall till hvad Stats-Utskoltet uti
punkten, litt. E, tillstyrkt, blifvit med Nej besvarad, blef,
på förnyad framställning af Herr Talmannen, samma punkt
till Utskottet återremitterad.
Punkten, litt. F, angående låne-understöd för anläggnin¬
gen af jernväg, mellan Köping-Hult-banan och Lindesbergs
bergslag inom Orebro län.
Rifölls.
Punkten, litt. G, angående bidrag af allmänna medel
för en jernväg mellan sjöarne Wessman och Barken inom
Stora Kopparbergs län.
Herr Falhem: Jag har begärt ordet endast för att
begära bifall på denna punkt.
Häruti hördes flere af Ståndets Herrar Ledamöter in¬
stämma.
Bifölls.
Punkten, litt. H, angående anläggning af jernvägar -från
Dalarne till Gefle elier Westerås.
a) Ingressen, pag. 53, samt momenterna 1, 2, 5 och 4.
Herr Åsbrinck uppläste ett så lydande skriftligt anfö¬
rande: »Som bekant, inlemnades redan vid sistlidne Riksdag
till Kongl. Maj:t en underdånig anhållan om låne-understöd
af Staten för en jernvägsanläggning emellan Fahlun och
Gefle, för att dermedelst på närmaste möjliga väg bereda
Dalarne en lättad communication med bal vet, och på billiga*
Den 25 September.
953
ste vilkor såväl göra dess produeter tillgängliga för verlds-
marknaden, som ock förse denna province med de hufvud¬
sakliga behoTven; men, vid denna frågas behandling af då
varande Rikets Ständer, rönte den endast af detta Stånd en
välvillig och gynnsam uppmärksamhet, hvarföre den ock
nedmyllades med de allt nedgörande orden: »saken är ej
tillräckligt utredd.» Dock som denna fråga är af yttersta
vigt för de orter, den afser, kan den svårligen falla, hvarföre
den ock nu åter uppstått under förnyad och förbättrad upp¬
laga. Provincen Dalarne, aflägsen från hafvet och sträckande
sig ända upp emot Norrska fjellen, har hittills varit helt
och hållet vanlottad på förbättrade communications-medcl,
hvarföre ock transportkostnaden för dess i allmänhet tunga
och skrymmande produeter medtagit en betydlig del af deras
värde, samt gjort dess ymniga skogseflecter nära värdelösa;
likaså blifva dess förnödenhetsvaror orimligt uppstegrade
genom immerfort höjda forlöner, hvilka på sednare åren
vissa tider uppgått ända till 3 å 5'/^ R:dr banco per Skepp,
endast för vägen emellan Gefle och Fahlun, samt för de
nordligare trakterna, såsom Mora och Orsa, nära dubbelt.
Ja! stundom kunna ingående ordres ej på veckor till något
pris expedieras, al brist på forman. Dessa förhållanden,
jemte tidsförlusten för de efter landsvägarne långsamt och
långväga tågande fororna, kunna ej annai, än förlama Dalar¬
nes välmåga och industrie, ehuru dock många förvärfskällor
der finnas, särdeles i dess malmdigra berg och vidsträckta
skogar, hvilka sednare, enligt Föreståndarens lör afvittrings-
verket derstädes, Lieutenanlen cle Laval’s beräkning, intaga
en jordvidd af öfver 3,700,000 tunnland. Ju mer föronämnda
olägenheter hopat sig i bredd med en ständigt tilltagande
trafique, desto lifligare hafva oek önskningarne låtit höra
sig att på bästa möjliga sätt häfva dem genom en jernvägs-
anläggning emellan Fahlun och Gefle, hvarmedelst den förra
stadens afstånd från hafvet skulle förminskas till 2 å 3
Jimmars väg. Denna jernvägslinias stora fördel framför
hvarje annan för båda provineerna är ock ögonskenlig, men
totalkostnaden för dess verkställande öfverstiger deras för¬
måga, hvarföre de nu för andra gången sett sig nödsakade att
förnya sin anhållan om Statens medverkan för ändamålets
vinnande, och, af den närvarande betydliga rörelsen före-
nämnda orter emellan öfvertygade om företagets förmonliga
resultat, dervid erbjudit förpligtelser, som Staten i dylika
tall sällan torde kunna påräkna. Stats-Utskottet har äfven
934
Den 25 September.
cikännt behofvet och nödvändigheten af en jernvägs anläg¬
gande till Dalarne, och dertill anvisat behöfliga medel, men
dock underlåtit att bestämdt yttra sig i bnfvudsaken, eller
om dess utgångspunkt. Gefle eller Westerås. Sorn frågan
således ännu befinner sig uti ovisshetens stadium, anhåller
jag vördsamt, det H. Ståndet behagade, för sin del, förorda
den af mig antydda jernbana emellan Fahlun oell Gefle,
såsom den för Dalarne kortaste, billigaste och, till följe
deraf, äfven fördelaktigaste communications-linien med hafvet
och en ej obetydlig stapelort, samt benäget tillåta återremiss
af Stats-Utskottets ingress till ifrågavarande Betänkande i
den syftning, att densamma företrädesvis måtte komma i
åtnjutande af det begärdta Statsbidraget, 1,600,000 U:dr
banco.»
Herr Retlig: Det beslut, Utskottet i detta Utlåtande
uttalat, förundrar mig högeligen, emedan jag ej kan inse,
att Utskottet halt något giltigt skäl lill sin tvekan i valet
mellan de båda föreslagna jernvägarne, för hvilka understöd
af allmänna medel blifvit begärdt. Elter mitt förmenande,
har jernvägens ledande till Gefle företräde framför en jern¬
väg mellan Fahlun och Westerås deruti, alt l:o den förra
blir 3 mil kortare, än den sednare; 2:o till Fahlun-Gefle-
vägen är endast begärdt lån, då deremot till Fahlun-
Westerås-vägen äskas anslag; 3:o åt provincen Westmanland
har redan, gång efter annan, beviljats anslag i och för dess
communications-väsende, nemligen till Strömsholms canal,
som, i förening med Norbergs jernväg, då dessa företag en
gång blifva fullbordade, torde komma att fullkomligt mot¬
svara trafiquens behof och fordringar i denna ort; knlie
nu en jernväg komma att anläggas nästan parallell med
nämnda canal, är det fara viirdt, att en sådan ej komme att
bära sig. Deremot halva provincen Gestrikland samt östra
delen af Dalarne ej förut kommit i åtnjutande af dylika
understöd, och hafva icke heller dessa orter, för sin ganska
lifliga trafique, andra communicalions-anstalter, än de vanliga
landsvägarne, samt 4:o Fahlun-Getle-vägen skulle komma
att gå igenom eu rik skogstrakt, hvars produeter för när¬
varande äro att anse nära nog, såsom ett dödt capital, men
hvilka genom anläggning af ifrågavarande jernväg skulle
kunna nyttiggöras. l’å dessa skäl, yrkar äfven jag återre¬
miss af Utlåtandet.
Herr Ekholm: Då vi företogo detta Utlåtande, befarade
jag verkligen, att det förut förda inbördes kriget mellan de
Den 23 September.
935
båda orters interessen, som fråean rörer, skulle å nyo ut¬
bryta; men lyckligtvis synes striden nu ej blifva af samma
bittra natur, sorn vid Riksdagens början; och jag hoppas, att
den i all fredlighet och vänskap skall kunna afgöras. För
min del, får jag förklara, att jag icke är obelåten med det
slut, hvarvid Utskottet slädnät, ehuru viikoren synas vara
tämligen hårda, och jag tvifiar på, att det bolag, som i
Gefle bildat sig i och för jernvägens anläggning, är med
desamma belåtet. I afseende på det företräde, som bör
lemnäs åt den ena eller andra af de ifrågavarande jernvä¬
garne, så är jag visserligen partisk att bedöma denna
fråga; och jag bekänner, alt det är påkostande att tala för
local-interessen, då man bör hafva det allmännas fördel för
ögonen. Jag eger emedlertid någon kännedom om trafiquen
så väl emellan Westerås och Fahlun, som mellan Gefle och
Fahlun; och det är en erfarenhet, som ingen lärer kunna
jäfva, att trafiquen mellan Westerås och Fahlun för närva¬
rande är mångdubbelt betydligare, än den emellan Gefle
och Fahlun. Likaså lärer det vara obestridligt, att de trakter,
som måste genomfaras, mellan Westerås och Fahlun, äro
vida mera bebodda, än mellan Gefle och Fahlun. Vissheten
af denna sanning är axiomatisk. Angående vägen mellan
Westerås och Fahlun, hafva också vigtiga upplysningar in¬
hämtats genom verkställda undersökningar, i fråga, ej allenast
om den åsyftade jernvägens anläggning, utan äfven om vägarnes
macadamisering, den rörelse, som kunde påräknas, m. m.,
hvilka undersökningars resultater jemväl finnas angifna i Herr
Silfverstolpes motion. Om man deremot granskar de för¬
hoppningar, sorn. fästats vid en jernvägsanläggning emellan
Fahlun och Gefle, finner man, att de till största delen stödja
sig endas! på problemer, hvilket ej torde böra förbises.
Deras förnämsta grund är tillgodogörandet af nu obegagnade
skocsproducler, ooh en talare iiar trott, att de outtömliga
tillgångame på dessa produeter, som finnas upp emot Norrska
gränsen, endast genom anlägcningen af en sällan jernväg
skola kunna nyttiggöras. Jag tror tvärtom, att detta skulle bäst
ske genom anläggning af en jernväg emellan Westerås och
Fahlun, men för öfrigt anser jag, att så tunga effecter, som jern
och trädvaror, ej böra tagas i beräkning, då man vill calcu-
lera öfver afkastningen af en jernväg. Westerås har dess¬
utom jon lyckliga belägenheten, att den kan lemna en snar
hjelp, då missväxt inträffar i Dalarne, hvarpå de sednare
åren ej leuinat fåtaliga exempel, fastän nöden der aldrig
936
Den 25 September.
visar sig förr, än sent på året, emedan befolkningen, van
vid ett försakande lefnadssätt, för alt ej behöfva andras
hjelp, inskränker sig till det allra nödvändigaste. l)ä emed¬
lertid nöden, vanligen vid Jultiden, yppar sig, tror jag ej,
ehuru jag känner den vidsträckta, dock för det mesta
passiva, handelsrörelsen i Gelle, att de förråder af spanmål,
som der äro hopade, kunna vara tillräckliga, för att alhjelpa
en sädan trängande nöd. Deremot ligger Westerås så nära
de mest sädesgifvande af Ilikets provincer, att, i händelse af
yppad missväxt, Dalarnes behof derifrån kunna snart och
med lätthet fyllas. Jag vill ej tala derom, att Gefles hamn
tillfryser förr, an hamnarne vid Mälaren. Linder sådana
förhållanden, anser jag, att den débouché, jag föreslagit att
gifva åt jernvägen till Westerås, vore åtminsrone lika för¬
delaktig, som en sådan till Gefle. Det kan visserligen ej
nekas, att vägen mellan Gelle och Fahlun skulle blifva
kortare, än den mellan Westerås och Fahlun; men hvad
beträffar de beräkningar för öfrigt, som af de hållna under-
sökningarne föranledts, så tror jag, att emellan dem företer
sig en större disproportion, än mellan afstånden. Allt beror
på, hurudana undersökningarne äro, och jag betviflar ej, att
de, som verkställts, angående vägen mellan Gefle och Fahlun,
äro lika tillförlitliga, som de, rörande Fahlun-Westerås-vägen.
Man har talat om, att anslag förut beviljats åt Westman¬
land, i och för Strömsholms canal, men denna canal torde
ej vara af så särdeles stor fördel för Westmanland, sorn
icke mera för Dalarne och bergslagen. Vidare har det
blifvit sagdt, att båda dessa vägar skulle kunna bära Sig.
och jag tror visst också, att det voro nyttigt lör Dalarne alt
hafva dem bägge, så vida afförseln och tillförseln åt två håll
vore tillräcklig; men om man betraktar jernvägssyslemet i
sin helhet, så måtte väl alla hilimer och bibanor, som hafva
communication med stambanorna, för landet medföra större
fördel, än en helt och hållet särskild bana, sådan som den
mellan Gefle och Fahlun skulle blifva. I afseende på de
strategiska skäl, vid hvilka man äfven velat fästa sig, hem¬
ställer jag, till hvad nytta jernvägen mellan Gelle och Fahlun
ur sådan synpunkt skulle blifva. Om, genom en blokad,
inloppet till Gelle blefve stängdt, vore denna väg gjord all¬
deles onyttig, hvaremot, medelst en jernväg mellan Westerås
och Fahlun, communicationen med det öfriga landet alltid
kunde hållas öppen. J)et vigtigaste skälet, som anförts för
järnvägsanläggningen mellan Gelle och Fahlun, är emedlertid.
Den 23 September.
937
alt dymedelst skulle Dalarnes rika, nu till största delen obe¬
gagnade, skogstillgångar kunna tillgodogöras; men jag får för¬
klara, att jag anser den inkomstkälla, som beredes genom
en industrie, den der har till följd skogarnes utödande, är
den minst välgörande af alla. Jag ber om ursäkt, alt jag
vågar hysa en sadan åsigt, ty jag vet, att mångas interessen
derigenom skola sättas i rörelse, men jag tror dock, att
denna inkomst bör betraktas snarare, som en national-för-
lust, än som en national-vinst; och att, endast för ett dylikt
ändamål, öppna utvägar till afsättning, anser jag vara gan¬
ska förderlligt. Således, em en återremiss skulle komma
att ega rum, hvilket jag, för min del, ej önskar, torde annat
ändamål dermed ej böra angifvas, än erhållande af lindrigare
vilkor för den ifrågavarande jernvägsanläggningen; hvaremot
jag anser det böra öfverlemnas åt en annan auetoritet att
bedöma, hvilken ändpunkt banan lämpligast bör få.
Herr Grape: Ehuru jag icke betviflar, att, om Stats¬
utskottets förslag godkännes, de skäl, som tala för den ena
eller andra af de ifrågavarande jernvägslinierna, skola blifva
af Kongl. Majit med all möjlig omsorg och noggrannhet pröf-
vade, anser jag det dock vara angeläget att uttala sina åsig-
ter i denna för tvänne provincers industrie i synnerhet och
landets export i allmänhet särdeles vigtiga fråga. Att stort
behof förefinnes af en jernväg mellan Dalarne och Gestrik¬
land, är nu mera genom alla auetoriteters sammanstämmande
utlåtanden fullkomligt ulredt och vitsordadf, likasom det lärer
inses af hvar och en, som har någon kännedom om dessa
provincers localförhållanden. Då denna fråga, i följd af
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition under sistfördutne Biksmö-
te, af Stats-lJlskottet behandlades, ansågs den ännu ej vara
behörigen utredd, emedan Konungens Befallningshafvandes i
Gefleborgs och Stora Kopparbergs Län utlåtanden, angående
de fördelar, som genom de föreslagna jernvägsanläggningar-
ne skulle de särskilda provincerna tillskyndas, då ännu sak¬
nades. Dessa på Kongl. Majlis befallning, infordrade utlåtan¬
den hafva nu inkommit och finnas härstädes att för Stån¬
dets Herrar Ledamöter tillgå. De bestyrka i allo de upp¬
gifter, som lemnats af de Comilerade, hvilka undertecknat
den till Kongl. Majit ingifna och derefter till trycket befor¬
drade samt hos lliks-Stånden utdelade ansökning, angående
anläggningen af jernväg mellan Fahlun och Gefle. Endast en
'inga anmärkning har af Konungens Befallningshafvande i
Gefleborgs Län blifvit gjord vid Coiniterades beräkningar, an-
938
Den 23 September.
gående de eflecter, sorn skulle komma att å jernvägen, ge¬
nast efter dess fullbordande, föras; men jag tror mig kunna
upplysa, att denna anmärkning härflutit från ett missförstånd,
och vågar påstå, att beräkningarne äro sammanfattade med
den största noggrannhet och all den omsorg, som Iian i dy¬
likt hänseende åstadkommas. Resultatet af hållna undersök¬
ningar och förtroende till derefter upprättade beräkningar
trafva ock föranledt provincernas innevånare lill ansökningen
hos Kongl. Majit, att få, med understöd af endast Statslån,
emot ränta och amortering, utföra denna för 2:ne mindre
bemedlade provir.cer ingalunda obetydliga jernvägsanläggning.
liergsbruket är för närvarande att anse, som dessa provin-
cers hufvudsakliga näringsfång, och jag ber att få uppläsa
några få punkter af Konungens Befallningshafvandes utlåtan¬
de, i afseende härå. Konungens Befallningshafvande i Gefle¬
borgs Län yttrar: »Inom provincen Gestrikland idkas bergs¬
bruk vid 15 masugnar, 65 smällhärdar och 55 smältverk¬
städer, med årlig tillverkning af ungefärligen 56,000 skepp,
tackjern samt 60,000 skepp, stångjern. A få orter, om
ens någon, i Riket torde å samma jordvidd, innehållande
57.1 qvadratmil, bergsbruk idkas till så stort belopp. Närin¬
gen betungas dock deraf, att malmen måste hämtas från
andra orter, hufvudsakligen provincen Dalarne. För trans¬
porten deraf, äfvensom af den tillverkade varan, till närma¬
ste hamn vid Bottniska viken måste nu hästkraft, uteslu¬
tande begagnas, och, till följd deraf, hafva tid efter annan
forlönerna stigit till den höjd, att, så vida näringen skall
kunna bibehållas vid dess närvarande ståndpunkt, en gräns
för vidare stegring mäste sökas.» I samma syftning yttrar
sig Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs Län
sålunda: »l)e många bruk och bergverk, hvilkas afkastning
nu till stor del förtäres af långa och dryga transporter, skulle
obestridligen vinna i förkofran, orri deras produeter kunde
lättare och för billigare pris föras till afsättningsställena.»
Tillverkningen af stångjern i Dalarne utgör något öfver
100.000 skepp., eller i båda dessa provincer något öfver
460.000 skepp. Således mera, än en fjerdedel af Rikets
hela jernexport från dessa 2:ne provincer, för hvilkas com-
rnunicationsanstalter hittills ingenting blifvit gjordt. Man kan
lätt föreställa sig, huru betungande det skall vara för bergs¬
bruket, alt dess tunga eflecter måste transporteras endast
medelst hästkraft. Också har bruksidkarnes i Dalarne ställ¬
ning varit så betryckt, att för några år sedan de liesta brit-
Den 23 September.
939
ken saknade egare eller tillhörde concursmassor. Att jord¬
bruket skall försummas, der dragarne måste användas för
bergsbrukets behof, lider intet tvifvel. Derom yttrar Ko¬
nungens Befallningshafvande i Gefleborgs Län: »Omförmäldta
stora behof af dragarekraft för bergsbrukets behof har äfven
haft den följd, att jordbruket icke kunnat inom provincen
nppdrifvas till den höjd, som landets beskaffenhet medgilver.
Der finnas ännu myror och andra odlingslägenheter, inne¬
hållande stora jordvidder, som äro obegagnade, och ingen ut¬
sigt till förändring uti detta förhållande förefinnes, så länge
fodertillgången måste till en större del användas för framfö¬
dande af hästar och dessa hufvudsakligen begagnas till foror
för bergsbrukets behof. Genom jernvägsanläggningen skulle
deremot fororna kunna lill större delen undvikas, och dra-
garekraften mera användas för jordens uppodling, samt jord¬
bruks- och bergsbruksnäringarne stiga bredvid hvarandra,
och icke, såsom nu, idkas till enderas mera eller mindre
förfång.» — Konungens Befallningshafvande i Stora Koppar¬
bergs Län säger: »En från jernvägsanläggningen härllytande
fördel blefve jemväl, att en stor del af den allmoge, som nu
söker en vansklig förtjenst medelst forsling och andra kör¬
ningar, kunde få använda sin tid och sina dragare åt jord¬
brukets förbättring och utvidgning, och hvarigenom den äfven
undgingo det ofördelaktiga inflytande, ett beständigt vistande
å förvägen ostridigt utöfvar.»
Hvad åter skogsprodueterna beträffar, så utgöra de i
Dalarnes otillitade skogar en för denna fattiga province otro¬
lig rikedom, som för närvarande hvarken kommer dess egare
eller landet tillgodo. Med afseende härå, har Konungens Be¬
fallningshafvande i Gefleborgs Län afgifvit följande yttrande:
»Uti Gefle stad har Irån längre tid tillbaka sjöfart blifvit,
såsom hufvudnärinp, idkad med fartyg, byggda å staden till¬
höriga varf; men i den mån skeppsbyggeriet och sjöfarten
tilltagit, har svårigheten att erhålla godt skeppsvirke blifvit
ökad, helst skogarne i Gestrikland blifvit bögst betydligt an¬
litade lör bergsbrukets behof; och utan möjlighet af skepps¬
virkes transporterande från allägsnare orter till staden, torde
den derstädes nu idkade sjöfart, som gifvit arbetsförtjenst
och bergning åt större delen af stadens befolkning, hädan¬
efter icke kunna till samina omfång fortfara. Den våda, sorn
för nämnda närings bestånd i berörde hänseende förefinnes,
skulle, utan tvifvel, genom jernvägsanläggningen, hvarigenom
skeppsvirke kunde från den skogrika provincen Dalarne medi
940
Den 25 September.
lätthet föras till Gefle, försvinna.» — Af Konungens Befall¬
ningshafvande i Stora Kopparbergs Län yttras härom: »Kun¬
de en rationel hushållning nied de vidsträckta skogarne inom
Länet tilhägabringas, hvilket är ett oeftergilligt vilkor till
förekommande af deras sköflande inom kortare eller längre
tid, med det underlättade afsättningslillfälle, som genom jern¬
vägen öppnas för skogsegarne, skulle dessa i första hand oell
hela orten, i löljd deraf, beredas en säker, aldrig aftagande
och högst betydlig vinst från denna egendom, som, rätt an¬
vänd, måhända kunde blifva för länet en af dess förnämsta
inkomstkällor.» — — — — — — — — — —
»Till sjön Runn är för närvarande eller kan utan alltför
stora uppoffringar åstadkommas för virke flotlbart vatten från
de flesta skogsegande socknar inom Länet, nemligen:
l:o genom Westerdals-elfven och Wanån från Särna,
Wenjans, Lima, Malungs, Äppelbo, Jerna, Nås, Floda och
Gagnefs socknar
2:o genom Osterdals-elfven, med dess affluenter, från
Särna, Elfdals, Mora, Ore, Orsa, Sophia Magdalena, Rättviks»
Leksands och Als socknar, samt
3:o genom vattendraget, som har sitt utlopp vid Kors¬
näs, från Ore, Rättviks, Leksands, Svärdsjö och Sundborns
socknar.
Ehuru af dessa Irenne vattendrag endast det förstnämn¬
da för närvarande begagnas för virkes flottning till Runn,
kan likväl med säkerhet antagas, att för sådant ändamål
jemväl de tvänne öfriga nämnda, hvilka utan större svårig¬
heter lära kunna göras öfverallt fullt flottbara, skola använ¬
das vid den lättnad för afsättning af skogscffecter, som jern¬
vägen erbjuder. Med undantag af hvad, som för närvarande
går och, fortfarande, torde komma att gå på vattendragen till
Wermland från Malungs och Lima socknar, kommer således
att till sjön Runn sammanflyta största delen af den virkes
massa, hvilken för Dalarne kati blifva att aflåta.» — —
»Dessa förhållanden utvisa, att Fahlun eger ett fördelaktigt
läge för upphämtande af Länets afsättliga producter, med
afseende på en jernväg till Gefle.»
Dessa Konungens Refallningshafvandes yttranden föran¬
leda mig fästa Ståndets uppmärksamhet derpå, alt en jern¬
väg från Fahlun till Westerås ej skulle motsvara ändamålet
och Dalarnes behof, synnerligast med afseende å dess skogs-
producters afsättning. En hvar känner, att dessa volumi-
Dcn 25 September.
941
netisa producter, såsom mastträd, spiror, bjelkar, skeppsvirke
och bräder, ej kunna bära höga algifter för omkostnaderna
af deras transport och gifva någon behållning vid försäljnin¬
gen. Transportkostnaden för 3 tums 7 alnars plank är på
jernvägen från Fahlun till Gefle beräknad till 2 R:dr 24 sk.
Banco per tolft. Detta är redan en ganska betydlig afgift,
men skulle dertill nu komma de högre kostnaderna på en
längre jernväg, omlastningskostnad och commissionsarfvode i
Westerås, frakt öfver Mälaren, samt slussafgilter och loss-
ningskostnad i Stockholm, så skulle föga eller ingen behåll¬
ning för skogsegaren återstå. Häraf är klart, att en jern¬
väg, som kunde blifva till nytta för Dalarne, måste ledas
kortaste vägen till hafvet. Derigenom skulle producenterne
af så väl bergsbruks-, - som skogsproducter kunna beräkna
den möjligast största behållning för sina effecter, och Dalar¬
nes allmoge kunna fylla sitt behof af salt, sill, strömming
och spannmål för billigt pris. Uti det upprättade förslaget
är Bergslagernas behof af dessa lunga förnödenhets-artiklar
upptaget till endast 12,000 tunnor salt, 12,000 tunnor ström¬
ming och 4,000 tunnor sill, förutom spannmål och andra ef¬
fecter, men utgör redan nu vida högre belopp. Åt dem af
Ståndets Ledamöter, som ej hafva sig bekant svårigheten
af communicalion emellan dessa provincer, kan jag lemna
den upplysning, att det vissa tider händt, alt man i trans¬
portkostnad för en tunna salt från Gefle till Fahlun fått be¬
tala lika mycket, som salttunnan kostat. Huru under såda¬
na förhållanden en province kan gå framåt i industriell hän¬
seende, må en hvar kunna bedöma. Jag hemställer också,
huru lämpligt det skulle vara att anlägga en jernväg para-
lelt med Strömsholms canal, till hvars ombyggnad Staten
lemnat 1,200,000 R:dr Banco understöd, och om det ej skulle
kunna anses, äfven utur billighets synpunkt, såsom en alltför
stor frikostighet, att hugna en province med understöd till
både canal och jernväg, då andra provincer måste vara i
saknad af såväl det ena, som det andra.
Jag får uppriktigt bekänna, att det från början ej var
min mening att begära återremiss, i anseende till den långt
framskridna tiden på Riksdagen; men sedan flere föregående
talare nu framställt yrkande derom, instämmer jag med dem.
Men innan jag slutar mitt anförande, mäste jag till besva¬
rande upplaga åtskilligt af hvad Herr Ekholm yttrat. Han
har sagt, att hamnen i Gefle tillfryser förr, än Mälareham-
narne; men att så ej är, bevisas deraf, att Gefles yttre hamn
042
Den 23 September.
oftast är öppen till Jultiden, oell någon gäng ända fram mot
Nyåret. Vidare tror Herr Ekholm, att i Gefle ej skall fin¬
nas tillräckligt förråd af spannmål, för att fylla Dalarnes
behof. Det är visserligen sannt, att tillgången der, sorn an¬
norstädes, någon gång kan vara knapp; men ofta händer det
likväl, att man får se på landsvägarne långa rader af allmo¬
ge från Westmanland, som varit i Gefle och köpt spann¬
mål. Riktigheten af Herr Ekholms uppgift, att Strömsholms
canal skall vara till ingen nytta för Westerås, vågar jag sätta
i tvifvel, men om så är, hvarföre söker man icke vinna un¬
derstöd till en jernväg från Westerås till canalen, dä allan
rättfärdighet vore uppfylld. Herr Ekholm ser i användandet
af landets skogstillgångar en nationalförlust; men jag tror det
vara större förlust, att skogarna få, såsom nu är förhållan¬
det i Dalarne, stå och ruttna ned, utan att kunna tillgodo¬
göras hvarken provincen eller landet.
Herr Falhem: Med synnerlig fägnad har jag inhämtat,
att Stats-Utskottet fästat behörigt afseende på vigten af de
bägge motioner, som afse en lättad communication med haf¬
vet från Dalarne. Det hade varit önskligt, om Utskottet
kunnat understödja bägge, och det kan ej nekas, att båda
de ifrågasatta jernvägarne skulle medföra sina fördelar och
stora nytta, men då nu så är, att, ifall ej båda på en gång
kunna komma till stånd, utan det måste afgöras. hvilkendera
af dem skall ega företräde, finnér jag det vara lika natur¬
ligt, som rätt, att detta företräde lemnäs åt vägen till Gefle.
Medgifvas mäste, att Westerås-vägen i vanliga år kan bättre
förse orten med spannmål, men det är egentligen icke ilen
delen af Dalarne, som ligger nedanom Fahlun, hvilken är i
behof af spannmålstillförsel, utan förnämligast det öfre, eller
Oster- och Vester-Dalarne. Förslaget till en förbättrad com-
munication emellan hafvet och Dalarne måste äfven lästas
vid och hufvudsakligen afse nämnda delar af Länet. Desse
vanlottade innebyggare, med ett hårdt climat och ringa jord¬
bruk, livars afkastning knappast förslår lill halfva årets bröd¬
föda, har dock en skogsrikedoin, som intill närvarande tid
föga kunnat begagnas, och som svårligen och med ringa, om
ens någon, behållning kan afsättas på Stockholm genom We¬
sterås, ej en gång om jernvägen ginge directe på Stockholm,
emedan den långa transporten skulle medtaga så stor om¬
kostnad, att det ej lönade sig. Om man sålunda vill un¬
derlätta nämnde innevånares spannmålsbehofver, måste man
bereda deni någon förmåga att betala spannmålen medelst
Den 25 September.
943
bästa afsältningen på sina skogsprodueter, hvilken är både
den rätta och naturligaste på Gello. Dessutom är det ej
endast Oster- och Vester-Dalarne, utan äfven Svärdsjö, Sund¬
borns och Wika socknar, hvilka innehafva stora skogar, och
hvilka ej skulle hafva den ringaste nytta af en jernväg till
Westerås, hvaremot Gefle-banan leinnar enda möjliga och
lönande utvägen för alla nämnda socknar, samt både öster-
nch Vester-Dalarne, som hafva flottleder genom sjön Runn
intill Gefle-banan. Hvad spannmålshehofvet beträffar, så till¬
skyndar Gefle-banan hastigare hjelp, ifall den behöfver an¬
skaffas från aflägsnare orter eller utrikes ifrån. Man får
tillika betrakta denna angelägenhet ur Statseconomisk syn¬
punkt, och de stora understöd, Staten nästan årligen får
vidkännas; hvaremot jag får anmärka, att Staten ger med
ena och tager med andra handen, då nämnde åboer med
knapp halft års brödföda underhålla mer, än ij af Regimen¬
tet, elier öfver 800 soldater, och, till följe af nämnda strän¬
ga rotering, äfven hafva dryga både Stats- och communala
utgifter; det är derföre hög tid att afhjelpa och lindra dessa
missförhållanden. Herr Ekholm har åberopat det allmänna
talesättet om slvogarnes förödande, men jag får fästa hans
uppmärksamhet på, att inom Dalarne hafva de i 1,000-tals
år förödt sig sjelfva, utan hvarken enskildt eller allmänt
gagn, hvartill de många vindfällen och förruttnade träd lem¬
na bevis. I den afhandling, som blifvit utgifven, angående
jernvägen mellan Gefle och Fahlun, och vitsordas af Chefen
lör afvittringen, uppgifves, att tillgången på skog i dessa
trakter är så stor, alt man, med beräkning af 500 år för
dess återväxt, ändå med ^ träd på tunnlandet, skulle kunna
hugga 600,000 sågträd årligen; och, vid sådant förhållande,
lärer faran för skogens utödande ej vara särdeles stor. Jag
hör kanske tillägga, att, om jag ville se på min egen fördel,
skulle jag förorda jernvägens sträckning till Westerås, eme¬
dan jag, såsom delegare i Fahlu koppar- samt jernverk,
hämtar mitt största behof af kol ifrån Svärdsjö, Sundborns
och Wika socknar, sorn naturligtvis genom en större afsätt¬
ning af skogen skall fördyras; men bär måste det enskildta
inleresset vika för det större och för det allmännas väl nyt-
ligare. l’å dessa och de af föregående talare anförda skäl,
anhåller jag om återremiss, så vida ej Ståndet skulle anse
mina skäl vara så öfvervägande, att det, för sin del, beslu-
lar att gifva förord åt banan mellan Fahlun och Gefle.
944
Den 25 September.
Herr Boman: En aktad Ledamot af detta Stånd, (»vil¬
ken är väl bevandrad i allt, sorn angår jernvägar, yttrade
på förmiddagen, att jernvägar helst böra anläggas i orter,
der industrien lefver ett tynande lif och icke förmår bära
de dryga utgifter, som under nuvarande förhållanden hufvud¬
sakligen ligga i forlönerna. Om detta är sannt, hvilket svår¬
ligen lärer kunna bestridas, så lärer någon tvekan ej eller
kunna uppstå i valet mellan de ifrågavarande jernvägarne,
och hvilkendera af dem bör lemnäs företräde. Den trakt,
genom hvilken jernvägen mellan Fahlun och Gefle skulle
komma att gå, är välsignad med en stor rikedom på skog,
som likväl nu, i brist af lättare communicationer, måste rutt¬
na ned, äfvensom på malm, hvilken det ej lönar sig att bry¬
ta, i saknad af afsättning. Här kan man således säga, att
industrien, likasom en större del af denna orts inbyggare,
lefver ett tynande lif. Geflevägen är dessutom kort och leder
directe till hafvet, hvaremot, om vägen ledes till Westerås,
man, jemte det att densamma då blir längre, blir besvärad
af varornas omlastning, den långa Mälarctransporten, sluss-
ning och många omvägar, till dess man slutligen genom en
lång och besvärlig skärgård kommer till hafvet. Man har
sagt, att spannmål, som utgör Dalarnes hufvudsakligaste
behof, ej finnes till någon större mängd i Gefle, och jag
medger, att Westmanland i detta afseende är bättre lotladt,
än de norra orterna, men det är likväl ej sällsynt, hvad
Herr Grape omtalat, att stora partier spannmål stundom
nu föras från Gefle till Dalarne; och det är troligt, att, om
en jernväg mellan dessa orter komme till stånd, skulle spe-
culationen egna sig än mera åt detta håll. — Herr Ekholm
har vidare sagt, att i strategiskt hänseende vore jernvägen
till Westerås af större fördel, än den till Gelle. Jag är vis¬
serligen ej hemma i strategien, men tror, att någon fiendtlig
öfverrumpling ej gerna kan komma i fråga annat, än möjli¬
gen från Ostra grannen vintei tiden, sedan isbryggan lagt sig
öfver Ålandshaf; och i sådant fall torde det blifva ganska
fördelaktigt att snart kunna transportera det tappra Dalfol¬
ket till östra kusten. Ur den synpunkten hyser jag således
inga betänkligheter. Jag tror emedlertid, att äfven en jern¬
väg till Westerås vore ganska nyttig, och hyser äfven dim
förhoppning, att i framtiden densamma skall komma att aa-
lägsias, samt att, om de ilrågasatta jernvägarne slutligen kom¬
ma till stånd, de skola bära sig ganska väl båda två. Äter-
Den 25 September.
945
alt, då ärendet slutligen förekommer (ill afgörande, Kongl.
Majit skall finna så talande skäl för jernvägens anläggning till
Gefle, att någon annan ej kan komma i fråga ; men då flere
talare yrkat återremiss, förenar jag mig med dem härutinnan.
Herr Ekholm: De uppgifter, Herr Grape nu meddelat
Ståndet, tror jag ej hafva varit obekanta förStats-Utskottet,
åt hvilket Herr Grape dessutom, såsom ledamot af samma
Utskott, haft rymligt tillfälle att meddela dem. Hvad ver¬
kan de kunna hafva på Ståndet, lemnar jag derhän. Det
är påtagligt, att Konungens Befallningshafvande i Gefleborgs
län skall förorda den jernväg, för hvilken Herr Grape inte-
resserar sig; men jag skulle, å min sida, kunna uppläsa ett
utlåtande i motsatt syftning af Konungens Befallningshafvan¬
de i Westerås Län. Åtskilligt skulle jag dessutom kunna
hafva att tillägga, men, ehuru skyndsamhet är en utmär¬
kande egenskap hos jernvägar, synes discussionen om dem
ej tillkännagifva någon brådska att komma till målet, utan
går i helt sakta lunk, hvarför jag ej vill ytterligare förlänga
densamma. Det vore ledsamt, om tillståndet i Dalarne är
så tröstlöst, som man här velat låta påskina, men jag tror
det ej; och hvad beträllar det vitsord, representanten för
Fahlun lemnat åt Gelle-Fahlun-vägen, så har jag mig bekant,
att Fahlu-boerne förut ganska mycket förordat vägen till
Westerås, och till undersökningar, angående densamma, teck¬
nat sig för frikostiga bidrag, ehuru jag medger, det ännu
står i vida fältet, huruvida dessa bidrag kunna utbekommas.
Men jag vill, sora sagdt är, ej längre upptaga tiden; och jag
önskar, att proposition nu måtte först framställas till bifall
eller afslag å inledningen, samt Ståndets Ledamöter derefter
lemnäs öppen rätt att yttra sig, med afseende på de före¬
slagna vilkoren, derutinnan båda sidornas interessen torde
sammanfalla och vara mera paraIleia, än Strömsholms canal
och Westerås-jernvägen, emellan hvilka tvärtom en ganska
stor vinkel skall uppslå.
Herr Nygren: Så vidt jag rätt fattade Herr Ekholm,
ville lian nyss insinuera, att undersökningarne, angående
jernvägen mellan Fahlun och Gefle, ej skulle utmärka sig
för någon särdeles stor noggrannhet. Jag, som ganska väl
känner den Ledamot i Väg- och Vattcnbyggnads-Styrelsen,
sorn verkställt dessa undersökningar, får emedlertid förklara,
att jag anser berörda insinuation vara helt och hållet obefo¬
gad, och önskar, att undersökningen, angående Fahlun-We-
Borg.-Ständ. Prot. vid Itilisd. 1853—183*. V. CO
Den 23 September,
sterås-vägen, vore lika tillförlitlig, som den andra. För öf¬
rigt yrkar jag bifall lill Utlåtandet.
Herr Stolpe: Under den liAiga strid, som uppkommit
emellan Westerås och Gefle, i anledning af frieriet till skön¬
heten Fahlun, har man helt och hållet glömt att kasta en
blick på sjelfva giflermåls-contractet, om det tillåtes mig att
så benämna vilkoren för det begärdta understödet till jern-
vägsföretagets utförande, hvilka synas mig nog hårda. I detta
hänseende hänvisar jag särskildt lill G:te punkten.
Sedan Herr Talmannen erinrat Herr Stolpe, alt nu en¬
dast vore fråga om ingressen till Utskottets yttrande, fortfor
Herr Stolpe: För min del, vore jag belåten med hvad Stats¬
utskottet fiireslagit, men då man nu börjat säga sin mening
om hvilkendera af de båda föreslagna jernvägsanläggningar-
ne bör lemnäs, företräde, är det för mitt omdöme nog, att
vägen mellan Fahlun och Gefle är en tredjedel kortare, än
mellan Fahlun och Westerås; att varorna måste på sist¬
nämnda ställe omlaslas, för afsändning till Stockholm, samt
dubbla umgälder i Westerås och Stockholm erläggas, samt
att bägge representanterne frän Fahlun, hvilka väl böra an¬
tagas bättre, än någon annan, inse Dal-ortens behof, hvars
tillfredsställande jernvägen i första rummet bör afse, föror¬
dat Fahlun-Gelle-vägen. Det bör dessutom märkas, alt frå¬
gan om anläggning af jernväg mellan Fahlun och Gefle re¬
dan vid förra Kiksdagen rönte lifligt deltagande, ehuru me¬
del då saknades att dertill bevilja anslag, så att frågan om
denna bana varit förr väckt, än om den andra. Alla dessa
omständigheter bestämma mig alt lorena mig med de talare,
som förordat Gefle-Fahlun-vägen att i första rummet af Sta¬
ten understödjas.
Herr Doman: Jag hade ej ämnat yttra mig vidare,
men beklagar, att jag måste nyttja Herr Ekholms egna ord,
såsom vapen mot honom sjelf. Herr Ekholm har vidrört
en ganska ömtålig fråga, då han yttrat sig förmoda, att det
svårligen skall Ijckas utbekomma de bidrag, Fahlu-boerne
tecknat till kostnaden för undersökning, angående jernvägen
mellan Fahlun och Westerås. Då ett stillatigande härvidlag
skulle kunna tydas, såsom ett medgifvande, att Fahlun ej
uppfyllt sina förbindelser, ser jag mig föranlåten upplysa, alt
beslutet, angående omförmäldta bidrags lemnande, ej tillkom¬
mit genom ett Fahlu stads innevånares beslut, utan endast
genom några få personers egenmäktighet, hvilket också vål¬
lat den af llerr Ekholm antydda vägran. Af allt detta
Den 23 September.
947
torde ock lätt synas, att sympathierna för nämnda jernväg
ej nu mera äro desamma, som de måhända i början för
denna jernväg varit.
Herr Ekholm: Jag vill endast, i anledning af hvad
Herr Nygren nyss yttrade, förklara, att Herr Nygren helt
och hållet missförstått mina ord. Jag lemnade i sitt värde
den undersökning, som försiggått, angående jernvägen mellan
Gefle och Fahlun, och fäster endast uppmärksamheten på
den olikhet i kostnader, som mellan de båda undersöknin-
garne egt rum. Jag vill för ingen del tadla den, som verk¬
ställt nämnde undersökning, utan lemnar den, för min del,
full tillförlitlighet.
Herr Wcern: Det är obehagligt, att nödgas så sent
upptaga Ståndets t;d, men jag kan ej underlåta att yttra
några ord, emedan jag anser öppnandet af en débonché från
Fahlun vara af största vigt. Utgående från den princip, jag
förut uttalat, anser jag största skäl för en jernvägsanläggning
vara der, hvarest rikedom finnes på naturens produeter, och
der lättad communication kan gifva anledning till uppkomst
af en industrie, som förut ej finnes. Få orter torde kunna
gifva exempel på ett dylikt förhållande i den grad, som Da¬
larne. Således anser jag det vara af största vigt, att en
jernväg ditföres. Hvad ändpunkterna på en sådan jernväg
beträffar, så tror jag den bana vara den bästa, som på kor¬
taste vägen leder till hafvet, och anser derföre företräde
böra lemnäs åt Fahlun-Gefle-vägen, dels emedan den är kor¬
tare, än Fahlun-Westerås-vägen, och dels emedan varorna
kunna på den förra vägen directe föras till destinationsorten,
utan att någon omlastning af desamma behöfves. Det sträf¬
vande, som visat sig från Westerås att komma i förening
med Dalarne, har två olika grunder; den ena: att lätta tra-
fiquen mellan Westmanland och Dalarne, ett ändamål, hvars
vigt jag visst icke vill underkänna, och som jag är öfver-
lygad också skola i sin tid föranleda en jernvägsanläggning
mellan Westerås och Fahlun. På denna grund vill jag så¬
ledes ej bestrida lämpligheten af en jernväg till Westerås.
Men det finnes en annan grund för deras yrkande, som ifra
för denna väg, nemligen farhågan hos Westerås, att Gefle-
banan skall medföra skada för Westerås handel, derigenom,
att spannmålen skulle komma att köpas i Gefle, i stället
för i Westerås. Jag tror dock, att anläggningen af Gefle-
banan skulle snart gifva anledning till dess sammanbindande
med medlersla Sverige, och alt trafiqueu mellan Westerås
9«
Den 25 September.
och Fahlun derigenom skulle blifva betydligare. I min tanka,
skall en jernbana mellan Westerås och Fahlun förr komma
till stånd, sedan den mellan Fahlun och Gefle blifvit undan¬
gjord. För att få produeterna sålda, skulle Gefle-banan blifva
nödig; för att få köpa sina behof, Westerås-banan. Men
får man sälja, så nog får man köpa, hvarför jag anser före¬
träde nu böra lemnäs åt Gelle-banan, och förenar mig med
dem, som yrkat återremiss i denna syftning, ehuru jag an¬
ser, att Ståndet ganska vä! kan afgöra frågan nu genast.
Herr Rydin: Jag har här hört mycket tvistas, om
jernbanan bör gå mellan Westerås och Fahlun, eiler mellan
Fahlun och Gefle; men det synes mig, som man glömt det
vigtigaste af hela saken, då man behandlar millioner cavail-
lérernent, som man behandlar snöbollar. Anslag hafva re¬
dan beviljats till jernvägar mellan Stockholm och Götheborg,
samt lill Skåne; och nu tillstyrkes äfven anslag åt en jern¬
väg till J)alarne; men hvarifrån skola då medel tagas lill
alla dessa anslag? Sedan den Kongl. Propositionen om cre-
ditivet blifvit allåten, äro nu nära 3 millioner R:dr i fråga
att beviljas. Jag anhåller derför om återremiss, på det
Stats-lUskottet må närmare besinna, hvarifrån dessa medel
skola tagas, ty att bevilja anslag och ej veta, om man har
tillgång dertill, kari ej vara förnuftigt.
Häruti instämde flere af Ståndets ledamöter.
Herr Roman: Med anledning af hvad Herr Rydin ytt¬
rat, får jag fästa uppmärksamheten på, att, då det ifråga¬
varande anslaget redan var af Stats-Utskottet tillstyrkt, in¬
nan de andra i dag af Ståndet beslutades, företräde bör lem¬
näs åt det af Stats-Utskottet tillstyrkta.
Herr Rydin: Stats-Utskottet har väl tillstyrkt det nu
ifrågavarande anslaget, men Ståndet har, för sin del, be¬
slutat, att Götheborgs-banan skall först byggas.
Ofverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
framställning, blefvo ingressen, pag. 55, samt momentcrna
1, 2, 3 och 4, af Ståndet återremitterade.
b) Momenterna 3 och C, pag. 34.
Herr Grape: Jag tror, att en anmärkning är nödig i
afseende på 6:te momentet, deruti Utskottet tillstyrkt, att
actie-teckningsumman skall utgöra samma belopp, som det
af Staten erhållna lån, och således jemväl motsvara två
tredjedelar af den beräknade kostnadssumman. Della stad¬
gande anser jag vara så hårdt, att jag fruktar det skola till¬
intetgöra möjligheten af jernvägars anläggning genom en¬
Dcn 23 September.
919
skilde, och anhåller derföre om återremiss, i syftning, alt
Stats-Utskottet måtte, i stället för berörde stadgande, före¬
slå, såsom vilkor, att, om jernvägen ej fullbordas på före-
skrifvet sätt och inom stadgad tid, de medel, provincen till¬
skjutit, jemte sjelfva banan, må, utan lösen, tillfalla Staten.
Denna påföljd tror jag vara alldeles tillräcklig, helst det lä¬
rer vara alldeles omöjligt att tillvägabringa en så stor teck-
ningssumma, som Utskottet föreslagit.
Herr Ekholm: Det fägnar mig, att vr nu ändtligen
kommit till det stamhåll af den ifrågavarande jernvägen, der
Herr Grapes och mina åsigter sammanfalla, och vi kunna
sätta oss i samma vagn, för att resa åt samma håll. Jag
instämmer fullkomligt i Herr Grapes begäran om återremiss,
pä det Stats-Utskottet måtte något mildra vilkoren i detta
moment.
Herr Falhem: Jag instämmer med de båda sista ta-
larne och fäster uppmärksamheten dervid, att just den del
af Dalarne, som skulle hafva den mesta nyttan af jernvägen,
ej kan teckna sig för något belopp.
Herr Warn: Jemte det jag instämmer med de före¬
gående talarne och anser det vara olämpligt att föreskrifva
ett sådant vilkor, sorn förekommer i 6:te momentet, anser
jag äfven S:te momentet böra, tillika med de 4 första mo¬
menterna, till Utskottet återremitteras. Hvad deremot öf¬
riga momenter angår, så förekommo, i afseende på dem, ej
några olika opinioner inom Stats-Utskottet, hvarföre jag tror
dem kunna bifallas. 1 7:de momentet, raden näst den sista,
måste jag dock anmärka ett redactionsfel, hvaraf rättelse
torde böra ega rum. Der nyttjas nemligen uttrycket »god¬
kända arbets-accorder», som likväl uppenbarligen skall vara:
»arbets-methoder»; med förändring häraf, tror jag 7:de mo¬
mentet kunna antagas.
Sedan ofverläggningen nu förklarats slutad, blefvo mo¬
menterna 5 och 6, pag. 34 af Utlåtandet, till Utskottet åter¬
remitterade; hvaremot de återstående momenterna, 7 och 8,
lemnades utan anmärkning, dock med rättelse i 7:de mo¬
mentet af ordet: arbets-accorder till ordet: arbets-methoder,
§ «•
Rordlades följande Utskotts Utlåtanden och Tietiinkan-
den, till hvilka rubrikerna förekomma i Protocoll vid ären¬
denas afgörande, nemligen:
Stats-Utskottets. N:ris 288 —29J,
950
Den 27 September.
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economic-Ulskot-
lens, N:ris 13—20,
Bevillnings-Utskottels, M 29,
Banco-Utskottets, JI? 60,
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets, N:ris 126
—128,
och Särskilda Utskottets, M 19.
§ 9.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ständet denna ef¬
termiddag fattade beslut.
Plenum slutades kl. % 11 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 27 September.
Plenum kl. 10 f. m.
s *■
Uppå derom gjord begäran, beviljades Herr liergcr le¬
dighet från Biksdags-göromålen under 3:ne veckor, räknade
från den 1 nästkommande October.
§ 2.
Justerades Protocollet tor den 13 i denna månad, äf¬
vensom delar af Protocollen för den 20 och 22 derpå-
följda.
§ 3-
Herr Wijk erhöll, uppå derom gjord begäran, 3:ne vec¬
kors ledighet från Biksdags-göromålen, räknad från och med
den 30 i denna månad.
§ *-
FÖredrogos å nyo Stats-Utskottets Utlåtanden:
JYS 277, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse,
(JW 73), om anvisande af fyllnad i ersättningen till Wad¬
stena Krigsmanshus-Cassa och Amiralitets-Krigsmans-Cassan
Den 27 September.
931
för de till Statsverket indragna rusthålls- och en-per-mille-
afgifterna vid fastighetsköp.
Herr Gråå: Då Rikets Ständer vid sistledne Riksdag
dels såsom bestämda anslag, och dels såsom förslagsanslag
beviljade och å stat uppförde vissa summor, i stället för de
till åtskilliga cassör, under annan form, förut ingående inkom¬
ster, så åsyftades med denna åtgärd, att saken skulle för en
längre tid vara definitivt reglerad, och således icke vid hvarje
Riksdag återkomma. I afseende på nu ifrågavarande cassör,
stadgades, att, så framt Styrelserna öfver dem framdeles
kunde ådagalägga, att högre inkomst skulle för cassorna
hafva uppkommit, om de, fortfarande, fått uppbära rusthålls-
och en-per-mille-afgifterna, förhöjning i ersättningsanslaget
då komme att ega rum. Ehuru endast en kort tid förflu¬
tit, sedan regleringen sålunda uppgjordes, hafva cassorna,
under uppgift, att de vidkänts förlust, derföre att de ej fått
uppbära sina inkomster på gamla sättet, framställt anspråk
på ersättning. Nu inträffar emedlertid, att, enligt Rikets
Ständers beslut vid förra Riksdagen, någon ersättning lör en
förfluten tid ingalunda kan komma i fråga att beviljas, meri
om det kan visas, att cassorna, under en viss period, i följd
af den vidtagna åtgärden, haft minskning i inkomster, så bör
sjelfva statsanslaget förhöjas. Stats-Utskottet har dock för¬
farit på annat sätt och föreslagit ersättning åt cassorna för
den minskning i inkomster, som de, i följd af ifrågavarande
afgifters indragning, under innevarande slatsregleringsperiod,
fått vidkännas. Det är detta, som jag anser vara helt och
hållet oriktigt. Dessutom är den mellantid, som förflutit
sedan sista Riksdag, för kort, för att bestämma, om på det
hela minskning eller ökning kommer att, under en längre
tidsföljd, ega rum. Jag tror, att en tid af minst 3 eller 1()
år bör tagas till grund, för alt afgöra, huruvida statsanslaget
hör höjas eller icke. Då jag således anser tiden i detta fall
nu hafva varit för kort, har jag trott, att frågan härom bör
anstå till någon kommande Riksdag.
Härmed må nu vara huru som helst, så anser jag i
allt fall ersättning för en förfluten tid icke böra ega rum,
utan endast förhöjning i anslaget för en stundande tid kunna
ifrågakomma. För att vinna ändring i Utskottets förslag, an¬
håller jag om återremiss.
Herr Palander: Jag anser mig kunna upplysa, hvad Ami¬
ralitets-Krigsmans-Cassan angår, att den, just genom den minsk¬
ning i inkomster, den fått vidkännas, i följd af rusthålls-
952
Den 27 September.
afgiflernas ingående lill Staten, blifvit försatt i den obehag¬
liga ställning, att den icke kunnat gifva pensioner till per¬
soner, sorn dertill varit berättigade. Följden deraf bar varit
den, att tjenstemän, som stå, snart sagdt, vid grafvens brädd,
icke kunnat taga afsked, utan måst tjena qvar, då cassan
icke haft råd att pensionera dem. För min del, anser jag
det vara billigt och rättvist, att Staten bereder cassan er¬
sättning för den förlust, som uppkommit, så att det köpslut,
som egt rum emellan cassan och Staten, icke må för dem,
som äro berättigade till pensioner, utgöra något hinder att
deraf komma i åtnjutande. Det nu anmärkta förhållandet
hade icke inträffat, derest cassan, fortfarande, lått uppbära
ifrågavarande afgiftcr. För min del, förordar jag bifall lil!
Stats-Utskottets ifrågavarande Utlåtande.
Herr Berger: Det förhållande, Herr Palander åbero¬
pat, kan så myckel mindre påkalla någon förhöjning i det
vid sista Riksdag beviljade och på Stat uppförda anslaget,
som detsamma då beräknades efter medeltalet af inkom¬
sternas belopp under åren 1841—1848. Då den ersättning,
som alltså beviljades, fullt motsvarar de inkomster, cassorna
förut innehaft, så måste det vara någon annan tillfällighet,
som gjort, att Amiralitets-Krigsmans-Cassans tillgångar nu
mindre, än förut, förslå till utgifternas bestridande. Emed¬
lertid kan detta icke föranleda till någon rubbning uti den
ganska ändamålsenliga åtgärd, Ständerna förra Riksdagen
vidtogo, då de indrogo ifrågavarande till cassorna anslagna
afgifter, emot det att bestämda årliga penningeanslag bevil¬
jades dem i ersättning härföre, helst dervid fästades det vil¬
kor, att, om det framdeles visade sig, alt, genom fortfarande
af dessa afgifter, högre inkomst skulle hafva för cassorna
uppkommit, Rikets Ständer då ville vid en kommande Riks¬
dag taga detta i betraktande, och derefter lämpa ersältnings-
anslaget. Således hade Utskottet nu endast bort laga i be¬
traktande, om de anslag, som förra Riksdagen å Stat upp¬
fördes, till följe af detta vilkor, böra förtiöjas för nästa slats-
reglerings-period, samt, om omständigheterna dertill föran¬
ledde, jemväl föreslå de förändrade belopp, som kunde vara
af nöden. Men någon ersättning för den förflutna tiden kan
så mycket mindre ifrågakomma, som det af Rikets Ständer
förra Riksdagen uppförda ersättningsanslag icke var något
förslagsanslag, utan ett bestämdt årligt anslag till ersättning
åt cassorna. På grund häraf, anhåller jag om åtcrremiss.
Den 27 September.
955
Öfverläggningen förklarades slutad, och, uppå derom af
Herr Talmannen framställd proposition, återremitterades Stats-
Utskottets Utlåtande, M 277.
J>s 278, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
(Jl? 79). i fråga om erforderligt Statsbidrag till upprätthål¬
lande af den Arméens-Pensions-Cassa åliggande pensionering.
Herr Berger: Jag har reserverat mig emot detta Ut¬
låtande, icke derföre, att jag ej anser, att Staten är skyldig
se till, att Arméen behörigen pensioneras, men jag tror, att,
då Staten åtagit sig detta, så bör det ock vara Statens rät¬
tighet att deltaga i de beslut, som fattas, i afseende å distri¬
butionen och förvaltningen af Arméens Pensions-Cassas fon¬
der och inkomster. Så är likväl icke förhållandet. Åtskil¬
liga i sednare tider, oberoende af Ständerna, fattade beslut
hafva föranledt dertill, att cassans tillgångar allt mer och
mer tagits i anspråk och blifvit otillräckliga. Jag vill erinra
mig, att, vid 1847 års sammankomst med krigsbefälet, fat¬
tades det beslut, att de militairer, som befordrades till högre,
civila embeten, äfven skulle, samtidigt med den civila lönen,
få uppbära pension från Arméens Pensrons-Cassa, hvilket
förut icke var medgifvet. Detta beslut har haft den men¬
liga inverkan, att den brist i cassans tillgångar, som förut
blott någon gång, och till obetydligt belopp, förefunnits, nu
blifvit permanent och tilltager år för år. I)å militairer, som,
efter ofta nog tidigt uppnådd pensionsrättighet från cassan,
befordras till civila embeten, få uppbära pension, så kan
man med lika fog påstå, att de vid uppnådd pensionsrätt
böra få, äfven med fortfarande beklädande af sitt innehaf-
vande milita i ra embete, tillgodonjuta samma pension. Ty då
de äro skickliga att öfvergå till en högre civil beställning,
lära de väl äfven få anses skicklige att, fortfarande, sköta
sin militaira tjenst, hvaråt de under hela sin föregående lef¬
nad egnat sig, — och förflyttningen från den militaira tjen-
sten till en annan civil bör väl icke innebära ett berättigande
till pension framför ett fortsatt innehafvande af dea militaira
Ijensten, den de i alla fall måste anses mera competenta
att sköta. Ett sådant oegentligt stadgande, som detta, måste
ovilkorligen föranleda dertill, att, så fort en mililaire blir pen-
sionsmessig, söker han befordran till civil tjenst, der han,
samtidigt med lönen, får tillgodonjuta pension; och hvad
ofördelaktigt inflytande detta egt och framdeles skall ega på
cassans tillgångar, lärer hvar och en filina. Men dessutom
finnes det så mångå andra stadganden och oegenlligheler i
934
Den 27 September.
reglementet, som böra ändras, att det vore stort skäl, att
Ständerna besluta en fullständig revision af detsamma, pä
det att cassans förvaltning må ställas så, att dess betydliga
inkomster blifva för det afsedda ändamålet tillräckliga. In¬
komsterna uppgå till nära 500,000 R:dr Rico, och ined en
god hushållning vöre det väl möjligt att dermed på ett lämp¬
ligt sätt pensionera arméen 1 Det är kändt, att sista gången,
då pensionsbeloppen reglerades, förespeglades i synnerhet
militairerna i de lägre graderna, att pensionsbeloppen snart
skulle kunna förhöjas. Detta hopp synes nu för dy ttadt till
en alltför aflägsen framlid, och det är att befara att pen¬
sionsbeloppen snarare komma alt sänkas, så vida nuvarande
reglementariska föreskrifter qvarstå. Det är derföre min
tro, att, om cassan, fortfarande, skall njuta understöd af Sta¬
ten, så är det ock hög tid, att Rikets Ständer se till, alt
reglementet måtte få undergå en behöflig revision. Jag an¬
ser, att Rikets Ständer, samtidigt med beviljandet af ifråga¬
varande creditiv, böra anhålla om utarbetande af ett förslag
(ill nytt reglemente, och att Rikets Ständer måtte få taga
del i denna lagstiftning. Uti denna syftning anhåller jag om
återremiss.
Ofverläggningen var slutad, och, på derom af Herr Tal¬
mannen framställd proposition, beslöt Ståndet att till Stats¬
utskottet återremittera dess Utlåtande, M 27ft.
Jtä 281, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, (J\t 87), om anvisande af anslag för Svenska naturalsters,
samt industrie- och konstprodueters öfversändande lill 1855
års exposition i Paris.
Herr Hesselgren: Jag har ingenting deremot, att de af
Stats-Utskoltet i detta Utlåtande tillstyrkta 80,000 R:dr be¬
viljas, men jag får fästa uppmärksamheten derå, huruvida
icke något förbiseende blifvit begånget, antingen af Utskottet
eller vid expedierandet af den Kongl. Propositionen. Det
finnes nemligen ingenstädes nämndt, huruvida äfven handt-
verksvaror kunna få på allmän bekostnad öfversändas till
den blifvande expositionen i Paris. I den Kongl. Propositio¬
nen, sådan den är uti delta Utlåtande anmärkt, talas blott om
»naturalster, äfvensom de vackraste resultaten af husslöjdens,
fabrikernas och manufacturernas verksamhet, jemte arbeten
af utmärktare Svenska idkare af de sköna konsterna.» Jag
vill dock förmoda meningen vara, att äfven handtverksalster
äro häruti inbegripne, men det är otydligt uttryckt och kan
gifva anledning till misstydning. Jag anhåller derföre, att
Den 27 September.
935
någon af Siats-Utskottets Ledamöter vill i detta afseende
meddela mig upplysning.
Herr Almgren: Uti ordet industrie-producler, som Stats¬
utskottet begagnat, finnes i/itaget allt, och således äfven
handtverksarbeten. För öfrigt visar sig af de täta anmälan¬
den om deltagande i expositionen, som från handtverkare ingå
till den utsedda Comitéen och äfven emottagas, att nyss¬
nämnde arbeten icke äro undanlagne. Då Kongl. Majit be¬
gärt anslag för afsändning af landets industrie- och konst-
produeter, så äro handtverksalster jemväl häruti inbegripna.
Någon tvekan härom kan således icke uppstå, eller misstyd¬
ning ega rum, hvarföre jag anhåller om bifall till Stats-Ut-
skottels Utlåtande.
Herr 1lydin: Då vid sistlidne Riksdag fråga uppstod
om beviljande af anslag i och för afsändning af produeter
till Londoner-expositionen och beredande af tillfälle för Sven¬
ska industrieidkare att besöka densamma, invände man, att
vi endast skulle komma att skämmas. Det visade sig dock
sedermera, att förhållandet blef motsatt. Om man fäster sig
vid denna exposition, och de resultater, den lemnat för oss,
torde visserligen mången finna sig föranlåten fråga, hvad sorn
uträttades med besöken derstädes och de af Staten för än¬
damålet uppoffrade kostnader. Jag måste deråt svara, att
härigenom uträttades så mycket godt, att kostnaderna blifvit
hundra gånger betalda. Jag vill, ibland andra, framdraga ett
exempel af de resultater, som företaget lemnat efter sig,
nemligen electriska telegraferna, som hos oss nu äro inrät¬
tade. Capitaine Fahnehjelm, som anlagt dem, fick i (ingland
tillfälle att se sådana och göra sig underrättad om deras ut¬
förande. Ett annat resultat hafva vi uti våra omnibusvagnar
i Stockholm. Förut ansågos våra näringsidkare duga till intet,
nu deremot till allt. Det ena är dock lika öfverdrifvet, som
det andra. Jag tror, att man i det fallet bör gå en medel¬
väg. Vi äro uti industrielt afseende icke så underlägsna,
sorn förut, men, för att kunna följa med det öfriga Europa,
fordras, att våra industrieidkare sjelfva komma ut och få
taga kännedom om andra länders framsteg. Hittills hafva i
allmänhet blott vetenskapsmän och lärde fått, med understöd
af Staten, resa ut, men det kan icke medföra samma nytta,
som om industrieidkaren sjelf får laga upptäckterna i ögon¬
sigte. Förhållandet blir då helt annorlunda. Ilan ser genast,
hvad som i hans yrke kan practiskt användas. För min del,
lår jag anhålla, att ifrågavarande creditivsumma malte be¬
9S6
Den 27 September.
viljas. Jag hoppas, att man härigenom skall utså ett frö,
som likaväl, som expositionen i London, skall hära hundrade-
fallt frukt.
Herr Gråd: Tiil svar 8 den förste talarens anmärkning,
får jag endast erinra, att det icke tillhör Stats-Utskottet att
bedöma beskaffenheten af de artiklar, som få till expositio¬
nen afsändas, utan dess åtgärd må inskränkas till att yttra
sig, angående den af Kongl. Maj:t äskade creditivsumma.
För öfrigt tror jag, att handtverksalster icke äro från afsänd-
ningen uteslutna mera, än andra industrieprodueter, så vidt
de äro af någon utmärkt beskaffenhet. Något hinder för bi¬
fall till Utlåtandet förefinnes således icke, hvarför jag får
hos Herr Talmannen anhålla om proposition derå.
Discussionen var slutad, och, på framställning af Herr
Talmannen, biföll Ståndet Stats-lltskottets Utlåtande, JYs 281.
•M 286, i anledning af väckt motion, angående åtgärders
vidtagande för fortsatt lifgifvande af Samling af författningar,
rörande arméen, dess styrelse och förvaltning.
Herr Billström: För mig vill det synas, som hade den
fråga, detta Utlåtande omhandlar, förtjent ett annat och
bättre resultat, än det Stats-Utskottet tillstyrkt. Det torde
böra besinnas, att utgifvandet af Militair-Författnings-Samlin-
gen skett på Rikets Ständers begäran, för att inom landet
sprida den närmare kännedom om hithörande föreskrifter,
som är nödig och nyttig, icke blott för arméen och de myn¬
digheter, som med krigsförvaltningen hafva befattning, utan
äfven för den stora allmänhet, som har rustnings- och ro-
teringsskyldigheten sig ålagd. Genom Kongl. Majits år 1849
fattade beslut om inställelse tills vidare af ifrågavarande
Författnings-Samlings utgifvande, anbefalldes Krigs-Collegium
att vara betänkt på utväg, huru det ofullbordade arbetet
måtte på annat mera lämpligt och för Staten mindre kost¬
samt sätt, än som förut varit iakttaget, till slut hringas, äf¬
vensom att, då tillfälle dertill sig yppade, hos Kongl. Majit
derom göra underdånig anmälan; men när numera 5 är för¬
flutit, sedan berörde Nådiga befallning aflåtits, ulan att Krigs-
Collegium, veterligen, något i ämnet vidgjort, kan man med
skäl anse, att hela frågan blifvit hänskjuten till en oviss
framtid. Det är likväl, såsom jag redan anmärkt, af stor
vigt, att Militair-Författnings-Samlingen blifver fullbordad. I
annat fall skulle, oberäknadt den rinsa nytta, som ett half-
färdigt arbete' medför, den betydliga summa af 50,000 Ridr,
som den hittills utkomna delen af Författnings-Samlingen ko¬
Den 27 September.
stat, vara nära nog bortkastad. Också torde böra ihågkom-
mas, att Bonde-Ståndet vid sista Riksdag till Kongl. Majit
ingick med en underdånig skrifvelse, innefattande anhållan,
att Militair-Författnings-Samlingen utan längre uppskof måtte
fortsättas. Huruvida något afseende på denna Bonde-Ståndets
billiga önskan blifvit af Kongl. Majit fästadt, är icke kändt,
och, vid sådant förhållande, anser jag, att Stats-Utskottet haft
fullt skäl att tillstyrka Rikets Ständer aflåtande af en skrif¬
velse tiil Kongl. Majit, med begäran, alt Krigs-Collegium måtte
förständigas afgifva förslag till arbetets snara fullbordande.
Herrar Henschen och Maechel förenade sig med Herr
Billström.
Herr Gezelius: Som frågan om ett fortsatt utgifvande
af den Samling af författningar, rörande arméen, dess sty¬
relse och förvaltning, som i Herr Stjernsvärds motion afses,
redan i administrativ väg varit föremål för Kongl. Majits Nådiga
pröfning, och Kongl. Majit dervid, med afseende å den lång¬
samhet, hvarmed denna Författnings-Samlings utgifvande hade
ditintills framskridit, och de betydliga kostnader, hvarmed
fortsättningen deraf under en obegränsad framtid hotade, fun¬
nit skäligt i Nåder förklara, att Samlingens utgifvande icke
finge på förut stadgade vilkor fortfara, men det kan för visst
antagas, att Kongl. Majit, om Han ansett arbetets oafbrutna
fortsättande vara af den maktpåliggande vigt, som motionai-
ren förespeglat, icke skulle hafva detsamma lills vidare in¬
ställt, synes mig Stats-lJtskoltet, när härtill kommer, att
Kongl. Krigs-Collegium blifvit i Nåder anbefaldt att vara be¬
tänkt på utväg, huru det ofullbordade arbetet kunde pä an¬
nat lämpligt och för Staten mindre kostsamt sätt bringas lill
slut, hafva rätteligen förfarit, då Utskottet, med afseende
derå, att Statsverkets tillgångar redan blifvit för sä många
andra, mera angelägna, föremål hårdt anlitadt, ifrågavarande
motion afstyrkt; hvadan jag ock, för min del, i motsats till
hvad den föregående talaren yrkat, anhåller om proposition
på bifall till Stats-Utskoltets Utlåtande.
Herr Gråå: Inom Stats-Utskottet har jag sökt göra
gällande enahanda mening, som af flerr Billström nu blifvit
framställd, men, i anseende till det ringa understöd, jag der
erhöll, har jag trott det vara utan särdeles ändamål att re¬
servera mig. Då emedlertid betydliga summor redan blifvit
å det ifrågavarande arbetet använda och detsamma är åtmin¬
stone till hälften tryckt, samt af Presidenten i Krigs-Colle-
gium på det amplaste sätt fördelaktigt vilsordadt. har jag
958
Den 27 September.
inom Utskottet yrkat, att en skrifvelse Liefve (ill Kongl.
Maj:t afläten, med begäran, att utväg mätte beredas för ar¬
betets påskyndande och bringande till slut. Sådant det nu
är, är det endast halfgjordt och utan egentlig nytta. I)å lik¬
väl det är foga sannolikt, att en återremiss numera torde
leda till något tillfredsställande resultat, så vill jag, för min
enskilda del, icke yrka derpå, men, derest någon annan gör
det, är jag villig att med honom instämma.
Flerr Henschen: Jag känner arbete t något, och anser,
för min del, att detsamma bör fortsättas, såsom varande af
gagn icke allenast för en enskild corps, utan för hela landet.
Instämmande med Herrar Billström och Gråå, anhåller jag
alltså om återremiss.
Herr Falhem instämde.
Herr Koch: I en tid, då Statens tillgångar tagas i an¬
språk för så många andra högst vigtiga ändamål, och stats¬
anslagen vid denna Riksdag äro större, än någonsin, så bör
man icke vidtaea någon åtgärd, som förorsakar ytterligare
utgifter, minst lör en sak, som denna, derå, på sätt af Be¬
tänkandet inhämtas, arbetet, ehuru icke halffärdig!, kostat
mera, än 50,000 R:dr, och arbetets allmänna nytta, om man
får döma af Utlåtandet, icke motsvarar kostnaderne. Då nu
Kongl. Majit anbefallt Krigs-Collegiuin att vara betänkt på
utväg, huru arbetet må kunna på annat sätt fullbordas, så
anser jag det vara klokast, a 11 låta bero dervid, åtminstone
till nästa Riksdag, då man får se, om någon åtgärd i detta
afseende blifvit vidtagen. Jag anhåller således om bifall till
ifrågavarande Utlåtande.
Herr Rooth instämde.
Herr Billström: Den siste talaren bar emot mitt och
flere andra Ledamöters yrkande om fortsättning af Militair-
Författnings-Samlingen anfört, dels att arbetets nytta icke
skulle motsvara kostnaderne för detsamma, och dels att Sta¬
tens tillgångar för närvarande icke medgifva anslag till ett
dylikt ändamål. Jag tillåter mig att, i afseende å det förra
skälet, anmärka, att, om, lill följe af den form, som för ar¬
betets utförande hittills varit begagnad, och den måhända allt
för stora omfattning och vidlyftighet, som detsamma erhållit,
kostnaderne blifvit dryga, rättelser härutinnan för framtiden
lätt kunna åstadkommas, och derpå syftar äfven Kongl. Maj:ts
till Krigs-Collegium aflåtna, af mig åberopade befallning; och
hvad Statens förmåga att bära den erforderliga utgiften an¬
går, så är denna utgift, sorn ej lärer kunna stiga till iner,
Den 27 September.
959
än 2 å 5,000 R:dr årligen, jemnförelsevis med andra anslag
till k rigsför val t n ingr n, så obetydlig, att detta skäl icke lärer
förtjena något afseende. Dessutom är nu icke fråga om nå¬
got särskildt anslag lill det omförmäldta arbetets fortsättande.
Kostnaderna derför kunna allt för väl bestridas af extra ut-
tilgilfsmedel eber blifvande besparingar på 4:de Hufvudtitelns
anslag. Jag anhåller om återremiss.
Ofverläggningen ansågs fulländad, och Herr Talmannens
framställda proposition, om Ståndet behagade godkänna Stats¬
utskottets Utlåtande, M 28G, besvarades med Ja och Nej,
hvarjemte votering begärdes.
1 anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Stats-Utskotlets Utlåtande, JY1 286,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde Utlåtande.»
Omröstning företogs med slutna sedlar efter upprop,
hvarvid Herrar Schwan, Lundh, Waern, Arnberg, Ekholm,
Nygren, Tjernberg, Wallenberg, Wetterberg, Hjort, Hassel¬
rot, öhrström, Norman och Windrufva voro frånvarande; en
sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande
två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på hvardera si¬
dan om Herr Talmannen, hefunnos innehålla 25 Nej enrot
23 Ja, i följd hraraf Stats-Utskottets Utlåtande, J)'i 286, var
återremitterad!.
§ S-
Herr Rydin erhöll ordet och uppläste följande motion:
»Uti Rikets Ständers under den 17 Julii 1854 till Kongl.
Al a j: t allåtna underdåniga skrifvelse, angående de af Rikets
Ständer fastställda allmänna grunder och föreskrifter, i af¬
seende på statsbidrags åtnjutande för allmänt nyttiga arbets¬
företag, förekommer i 12:te punkten, »alt de arbetsföretag, för
hvilkas utförande allmänna medel under denna Riksdag äro
eller varda beviljade,, böra sednast under loppet af år 1856
påbörjas; kommandes, hvad som Rikets S änder nu anvisat
lör de vid sagde års utgång icke påbörjade arbeten, att re¬
serveras till Rikets Ständers disposition.» Då Rikets Ständer
anvisat 500,000 R:dr till viig- och 100,000 R:dr till vatten-
altappningsarbeten, att, under loppet af 4 år, eller från och
med innevarande till och med år 1857, utgå med %:del år¬
ligen af förutnämnde belopp, och således för sistnämnde år
tued 125,000 R;dr till viig förbättringar och 25,000 R:dr till
9G0
Den 27 September.
vattenaftappningsarbeten, sä skulle, då fördelningen af 1887
års anslag icke kan ske förr, än i Jantiarii månad samma
år, ingen del af delta årets anslag kunna disponeras för sitt
ändamål, utan borde reserveras till Ifikets Ständers disposi¬
tion, alldenstund, enligt ofvannämnde punkt, arbetena skola
vara började innan 1886 års slut, hvilket icke kan blifva
möjligt med dem, som först af anslaget för 1887 kunde
blifva delaktiga.
l)å sålunda dessa båda Ständernas beslut synas vara
stridande emot hvarandra, lärer i ofvannämnde punkt ett skrif¬
fel insmugit sig, och året 1886 insatt, i stället för året 1887,
hvilket torde böra rättas, och remiss i detta hänseende
meddelas af dessa anmärkningar till Stats-Utskottet.»
Omförmälda motion bordlädes.
Föredrogos ånyo nedannämnda Utskotts Utlåtande och
Memorialer, nemligen:
l:o. Stats-Utskottets: M 287, i anledning af Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition, (Jti 86), äfvensom väckt motion,
i fråga om ersättning till fiergsfogdarne för förlorade löne¬
inkomster.
Herr Björck: Då jag icke finner någon reservant an¬
tecknad efter detta Utlåtande, eller hört någon af Stats-Ut¬
skottets Ledamöter begära ordet, så liar jag icke heller an¬
ledning att hoppas, det afseende skall fästas å de betänklig¬
heteter, jag hyser emot Stats-Utskottets förevarande Utlåtande.
Jag vill derföre icke vidlyftigt erinra, huru denna sak blifvit
från början behandlad, men jag anser mig med så mycket
större skäl böra påminna derom, att Dikets Ständer vid sist-
lidno Riksdag uttalade en motsatt åsigt. Rikets Ständer för¬
klarade nemligen då, att de icke ville å allmänna indrag-
ningsstaten uppföra hvarken desse eller andra till Bergslags-
staterne hörande tjenstemän, och på denna grund afslogo
Ständerna Kongl. Maj:ts derom framställda anhållan. 1 stället
begärde Rikets Ständer, att Kongl. Majit ville till Rikets nu
församlade Ständer a Ilå ta Proposition om den förändrade
reglering af Rergslagsstaterne, som af omständigheterna kunde
påkallas, så att indragningsstaten icke måtte för mycket be¬
tungas. På denna anhållan har något afseende icke fästats,
utan Kongl. Majit har sjelf algjort denna regleringsfråga, utan
Rikets Ständers medverkan. Stats-Utskottet har ock med
uppenbar ovilja visat ifrån sig Regeringens lörsta förslag till
reglering, men icke desstnindre har Regeringen slutligen lyc*
Den 27 September.
861
kats och genom ihärdighet kommit till det resultat, att Ri¬
kets Ständer icke fått befatta sig med Bergslagsstaternas
reglering, och det vill synas, som om de slutligen måste
godkänna, hvad de så länge vägrat medgifva. Jag hemställer,
hvartill detta skall leda, och om det icke innefattar en in-
direct uppmaning till Regeringen att i allmänhet på detta
sätt förfara och vidtaga åtgärder, tvärt emot Rikets Ständers
beslut. Regeringen skall härigenom vara oförhindrad att
tänka: »vi göra så och så; Ständerna måste slutligen god¬
känna våra åtgärder, och det blir Ständerna, som lå under¬
kasta sig vår vilja.»
Mig synes det, att man undergräfver den constitutionela
principen, om Rikets Ständer, genom ett bifall till Kongl,
Majlis ifrågavarande Proposition, godkänna den af Kongl.
Majit vidtagna åtgärd, i afseende å Berglagsstaternas reglering.
Jag tror i allt fall, att det är så mycket mera angeläget att
icke göra det, som Regeringens i det afseendet utfärdade
författning ännu icke trädt i verket och Regeringen genopi
densamma i så måtto ölverträdt sina rättigheter, som Rege¬
ringen härigenom vållat Statsverket ökade utgifter. Först
nästa år skall denna författning träda i verket, och således
kan annan utväg vidtagas, för att återföra saken tiU det rätta,
och det vore helt enkelt den, att Rikets Ständer hos Kongl.
Majit anhålla om författningens undanrödjande, och att frågan
måtte bringas i samma ställning, som den befann sig vid
sista Riksdag. Något hinder derför kan icke möta, och Ri¬
kets Ständer fullgöra då, hvad som först och främst af dem
bör iakttagas, nemligen upprätthållandet af folkets rättighe¬
ter och representationens, i förhållande till de styrande. Jag
får således på det högsta afstyrka bifall (ill Stats-Utskottets
Utlåtande, icke derföre, att det förordade beloppet är så be¬
tydligt, utan derföre att frågan angår upprätthållandet af den
constitutionela hufvudprincipen, och att ett bifall skulle kunna
medföra de mest vådliga följder. I följd häraf, anhåller jag
hos Herr Talmannen om proposition på återremiss.
Herr Indebetou: Jag inskränker mig till att, i motsats
till Herr Björck, anhålla om bifall till delta Utlåtande, som
innefattar en handling af rättvisa och stödjer sig på den
princip, att man icke bör göra personer olyckliga, som egnat
sig åt Statens tjenst, under förhoppning, att de icke skulle
göras utfattiga på sin ålderdom. Jag bifaller ifrågavarande
Utlåtande.
Ilorg-Stånd. Prof. vid Piksd. 1853—>1854. V. 61
062
Den 27 September,
Flere af Ståndets Ilerrar Ledamöter instämde med Herr
Indebetou.
Herr Wedberg: Jag vill icke bestrida riktigheten af
hvad Herr Björck anmärkt, men man bör taga i betraktande,
att ifrågavarande personer, som skulle uppföras å indragnings-
stat, nn äro ålderstigne, oell således icke kunna erhålla andra
tjenster, eller ega tillfälle att på annat sätt förskaffa sig sitt
uppehälle. Vid sådant förhållande, mäste Staten, åt hvilken
de egnat sin tjenst, tillse, att de icke lemnäs å bar backe
och bringas till tiggarstafven. Jag får derföre anhålla, att
Ståndet måtte bifalla Stats-Utskottets hemställan.
Discussionen förklarades slutad, och, uppå derom af Herr
Talmannen framställd proposition, biföll Ståndet Stats-Utskot¬
tets Utlåtande, M 287.
2:o. Särskildta Utskottets: Ni 19, med förslag till vo-
teringspropositioner, i anledning af Itiks-Ståndens olika be¬
slut om beskattning å bränvins tillverkning och distillering.
Bordlädes 2:dra gängen.
och 5:o. Constitulions-Ulskottets: Ni 50, i anledning af
tre Stånds återremiss af Memorialet, Ni 58, innehållande
förslag till ändring af ll:te och 14:de §§ Riksdags-Ordnin-
gen, angående städernas representationsrätt.
Förslaget till förändrad lydelse af lide och 14:de §§
Riksdags-Ordningen antogs att hvila till grundlagsenlig be¬
handling vid nästa Riksdag, och Memorialet i öfrigt lades till
handlingarne.
§ 7.
Justerades 1’rotocolls-Utdrag, angående Ståndets, i afse¬
ende å Constitutions-Utskottets Memorial, Ni 50, enligt före¬
stående §, fattade beslut.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stals- samt Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottens Betänkande, Ni 14, i anledning af väckt
fråga, att prestmän, som innehafva praehenden, måtte, i stäl¬
let lör dessa, erhålla viss tillökning i förut innehafvande lö¬
ner, och att jura patronatus måtte upphöra.
Herr Stolpe: Jag anhåller om återremiss. på grund af
de skäl, Herr Doctor Björling uti sin reservation anfört.
Herr Nordvall: I*ä de uti Betänkandet anförda skäl,
får jag åter anhålla om bifall till detsamma.
Herr Björck, med Herr, instämde.
Den 27 September.
905
Öfverläggningen ansågs fulländad, och, uppå proposition
af Herr Talmannen, godkände Ståndet Stats- samt All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottens Betänkande, Ni 14.
§ »■
A nyo föredrogs meddeladt Utdrag af Hedervärda Bonde-
Ståndets Rrotocoll den 16 i denna månad, innefattande iu-
bjudning till Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet
att förena sig uti det, vid föredragning inom Bonde-Ståndet
af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottens
Betänkande, Ni 20, i anledning af väckta frågor om ändring
1 de, angående fattigvården i Riket, gällande föreskrifter, af
Bonde-Ståndet fattade beslut, rörande 14 §, 2 mom. af
författningen i ämnet af den 13 Julii 1855.
Af bifogadt Utdrag af Bonde-Ståndets Protocoll den 30
sistlidne Augusti inhämtades, att, vid föredragning af nyss¬
nämnda Betänkande, Bonde-Ståndet, rörande 14 § 2 morn.,
fattat det beslut, att, i enlighet, mod förre Talmannen Nils
Perssons i denna del mot Utskottens Utlåtande afgifna re¬
servation, antaga, hvad Rikets Ständer vid sisthållna Riks¬
möte, för deras del, beslutat, nemligen: alt, som, till följd
af stadgandet i denna g, det skulle föranleda till ett obe¬
hörigt betungande för det faltigvårdssamhälle, inom hvilket
barn af kringstrykande eller resande qvinna blifvit framfödt,
med uteslutande af bestämmelsen derom, att, då moderns
försörjningsort ej kan utrönas, barnet skall tillhöra faltig-
vårdssamhällel i elen ort, der det blifvit fädt, det borde
stadgas, att i thy fall Kongl. Majit och Kronan bekostade
personens fattigvård, på sätt i 3 morn- föreskrifves; samt
alt Bonde-Ståndet ville, med vidblifvande af nämnde, beslut,
förnyad underdånig skrifvelse i ärendet till Kongl. Majit
aflåta.
Herr Talmannen upplyste häruppå, att Ståndet god-
kännt Utskottens å pag. 11 i Betänkandet förekommande
yttrande, i afseende å väckt motion, om ändring af 14 g
2 mom. uti Kongl. Förordningen om fattigvården i Riket den
13 Julii 1855.
Herr Ekenman: Då Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottens Betänkande, 20, här föredrogs, tog
jag mig friheten att tillstyrka bifall lill Petter Gabrielssons
motion, såvidt den angick 14 § 2 mom. uti nu gällande
rörordning, angående fattigvården i Riket. Jag vill icke
trötta med alf upprepa de skäl derför, som jag då anförde.
Jag viii blott fästa uppmärksamheten derå, att de förenade
964
Den 27 September.
Utskotten, såsom motiv för sin hemställan, att motionai-
rens förslag ej malte lill någon åtgärd föranleda, endast
anfört, all, då Kongl. Maj:t icke funnit skäligt att lemna
bifall till Rikets sednast församlade Ständers hos Kongl.
Maj:t i underdånighet framställda önskan, att elt stadgande
i den al motionairen påyrkade syftning måtte utfärdas, ansågo
Utskotten det icke vara lämpligt att berörde framställning
för närvarande förnya.
För min del, anser jag, att lika litet, som man kan
säga det vara olämpligt, alt Regeringen förnyar en förut
alslagen Proposition, om Regeringen finner densamma nödig
och nyttig, lika litet kan det anses otillbörligt af represen¬
tationen att förnya en framställning, som förut icke till¬
vunnit sig Regeringens bifall. Om förslaget är godt och
nyttigt, har reprcsenlationen att bjuda ytterligare skäl för
detsammas antagande af Regeringen. Jag kan således icke
finna det vara liktigt, att Utskotten på ett sådant motiv
afslagit motionen. Dessutom får jag erinra, alt Rikets Stän¬
der, i anledning af väckt fråga, alt den från Kongl. Sera-
phimer-Ordens-Gillet årligen till hvarje län i Riket utgående
uppfostringshjon lör fattiga barn måtte, för såvidt den¬
samma utgöres af Statsmedel, disponeras lill Seraphimer-
Ordens-Gillets andra behof, bifallit, hvad Stats- samt All¬
männa Besvärs- och ficojiornie-Utskotten i Utlåtandet, JU 10,
yttra, hvilket är af täljande lydelse: »att väl, efter gällande
fattigstadga, det i allmänhet tillkommer hvarje socken att
draga försorg om sina fattiga, men alt fall dock otta före¬
komma, då oförsöjda, ouppfostrade barn icke kunna till visst
samhälle hänföras, likasom ock att föräldrar finnas, som,
oberättigade att njuta fattigunderstöd, likväl äro ur stånd att
lemna sina barn tjenlig vård och uppfostran.» Just på grund
al dessa motiver, har sistnämnde Utskotts afstyrkande till
den gjorda framställningen blifvit af Ständerna gilladt. Jag
anser således, att consequencen af Borgare-Ståndets bifall
till detta Utlåtande måste fordra bifall till hvad Riksdags-
Fullmäktigen Peter Gabrielsson, uti sin af Lag-och Economic-
Utskotten afstyrkta motion, begärt, och att således Bonde-
Ståndets inbjudning bör antagas. Om proposition på bifall
dertill lår jag derföre anhålla.
Herr Indebetou: Jag kan icke annat, än understödja
den siste talarens framställning, att inbjudningen måtte an¬
tagas. Man bör besinna, hvarthän det skulle leda, om
communen vore pligtig att underhålla en person, blott der-
Dcn 27 September.
före, att han vore, född inom communen. Följden häraf
måste otvifvelaktigt blifva, att hvarje församling sökte från
sig aflägsna kringvandrande qvinnor vid den tidpunkt, då de
voro nära att föda barn. De skulle då, föga annorledes, än
vilda djur, komma att jagas från den ena församlingen till
den andra. Detta vore likväl omenskligt. Jag tror i allt
fall, att det stadgande, som blifvit föreslaget, icke blir så
särdeles betungande för Kronan, och finner deri ett ytterli¬
gare skäl att anhålla om antagande af Bonde-Ståndets in¬
bjudning.
Herr Henschen: Jag får åberopa, hvad jag förut erin¬
rat, att nemligen man, enligt 1778 års Kongl. Förordning,
icke får hindra qvinna att föda barn hvar sorn helst, och alt
det är orätt, att församlingaroe skola vara skyldiga alt un¬
derhålla personer för den tillfällighet, att de äro födda inom
församlingen. Jag instämmer med dem, som yrkat anta¬
gande af inbjudningen.
Herr Brodin: För min del åter, anhåller jag, att Ståndet,
med afslag å inbjudningen, ville vidblifva sitt förut fattade
beslut. Skälen derföre äro under den förra discussionen
anförda och i Utskottens Betänkande tillräckligt utvecklade.
Herr Gustafsson instämde.
Herr Kistner: Då Petter Gabrielssons motion behand¬
lades i de sammansatta Utskotten, upplystes det, att orsa¬
ken lill Kongl. Majds afslag å Rikets Ständers hemställan
var den, att man fruktade, att den rätta försörjningsorten
icke skulle komma att med noggrannhet efterforskas, och
att Staten, i följd deraf, uti mångå fall kunde komma att
få öfvertaga försörjningsskyldigheten. 1 anledning häraf, yrkar
jag, att Ståndet måtte afslå inbjudningen och vidblifva sitt
en gång fattade beslut.
Herr Henschen: Om man blott gör sig reda för grun¬
den, hvarföre communerna fått delta åliggande, så finner
man, att den är tvåfaldig. Man finner nemligen, att Staten
ansett sig skyldig sörja för de fattigas vård och uppehälle,
men, på det att, vid verkställigheten af denna skyldighet,
måtte iakttagas bättre hushållning, på enskilda communer
fördelat skyldighetens fullgörande; och stadgandet härom har
ock en billighetsgrund, såvidt de behöfvande användt sina
krafter till communernas tjenst. Nu är det fråga om sådane,
sorn varit borta hela sin lifstid från communen och om
hvilka man icke vet, hvarest de varit skattskrifna. Hvad
har communen, äfven om en person är född der, lör skyl-
966
Den 27 September.
di gliet att taga vard om sådane, sorn vandra omkring liela
sin lifstid. Att ålägga communen det, vore obilligt och
stödde sig icke på den af mig angifna billighetsgrund, utan
måste, vid sådana fall, det ursprungliga och i sig sjelf enda
lätta förhållande åter inträda, nemligen att Staten sjelf di-
recte fullgör sin underhållningsskyldighet.
Discussionen förklarades slutad, och Herr Talmannen
framställde den proposition, om Borgare-Ståndet behagade
godkänna Bonde-Ståndets förut omförmälda inbjudning. Denna
proposition besvarades med Ja och Nej, hvarjemte votering
äskades.
I anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voterings-proposition:
»Den, som antager Bonde-Ståndets inbjudning lill in¬
stämmande i dess beslut, i anledning af I.ag- samt Allmänna
Besvärs- och Ecnnomie-Utskoltens Betänkande, JM 20, an¬
gående Författningens 14 § 2 morn., röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, är denna inbjudning icke antagen.»'
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid Herrar Schican, Lundh, Wijk, Arnberg, Lindström,
Ekholm, Tjernberg, Wallenberg, Wetterberg, Wahlund, Schen¬
ström, Hjort, Hasselrot, Öhrström och Windrufva voro
frånvarande. En sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid
hvilkas öppnande två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo,
en på hvardera sidan om Herr Talmannen, hefunnos inne¬
hålla 24 Ja emot 25 Nej, hvadan Borgare-Ståndet antagit
inbjudningen.
Emot detta beslut reserverade sig Herrar Rooth, Vrodin,
Gustafsson och Stenberg.
§ 10.
Föredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, JM 129, i anledning af väckta motio¬
ner om ändringar i Kongl. Handels-Ordningen den 22
December 1846.
Bordlädes andra gången.
. § «■
A nyo föredrogs ineddeladt Utdrag af Högvördiga Preste-
Slåndets Protocoll den 16 oell 20 dennes, med inbjudning
till de öfriga Kiks-Stånden att instämma uti Preste-Slåndets
beslut, i anledning af I.ag-Utskottets Betänkande, JM 45.
Bordlädes andra gången.
Ucn 27 September.
967
§ 12- •
A nyo föredrogs meddeladt Utdrag af Högled. Riddcr-
skapets och Adelns Protocoll den 20 i denna månad, inne¬
fattande inbjudning till Med-Stånden att instämma uti de,
vid pröfningen af Banco- och Lag-Utskottens Betänkande,
JM 1, i anledning af väckta förslag, i fråga om ny lag för
enskilda Banker, hvilka utgifva egna creditsedlar, af Ridder-
skapet och Adeln fattade, .Med-Stånden genom Protocolls-
Utdrag, M 497, meddelade, beslut. 1 sammanhang härmed,
föredrogs Utdrag af Högloft. Ridderskapets och Adelns Pro¬
tocoll den 16 i denna månad, utvisande, att, vid förnyad
föredragning af Banco- och Lag-Utskottens Betänkande, J\i
1, Ridderskapet ocll Adeln ansett Rikets Ständer böra dels
för egen del besluta, dels hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att, med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 9
Januarii 1846, angående enskilda Banker, hvilka utgifva egna
creditsedlar, och Kongl. Förordningen den 6 October 1848,
angående vissa lagbestämmelser, med afseende på enskilda
Banker, må utfärdas en förordning, angående enskilda Ban¬
ker, hvilka utgifva egna creditsedlar, hvilken Förordnings
innehåll, med undantag af nedannänmde förändringar, skulle
blifva lika lydande nied de af Utskotten uti förutnämnda
Betänkande afgifne lagförslag.
Herr Kock: Det ligger en ganska väsendtlig skillnad
uti det beslut, som Ridderskapet och Adeln lättat, och de
sammansatta Utskottens förslag lill ingress, hvilket Borgare-
Ståndet antagit. Den stora skillnaden ligger deruti, alt
Borgare-Ståndet uppfattat lagstiftningen för enskilda Banker
utur den synpunkt, alt den helt och hållet hörer till civil¬
lagen. Denna uppfattning står ock i fullkomlig öfverens¬
stämmelse med den åsigt, föregående Ständer hyllat. Ridder¬
skapet och Adeln har deremot ansett, att den i vissa fall
ingår pä den economiska lagstiftningen. Det är svårt att
bestämma gränsen, men emedlertid hafva, såsom jag nämnde-,
föregående Ständer antagit denna lagstiftning vara helt och
hållet af civillags-natur, och utur denna synpunkt hafva de
förenade Utskotten utarbetat sitt förslag och Borgare-Ståndet
antagit detsamma, hvarföre jag, troende detta vara det rätta,
anhåller, att inbjudningen i denna del måtte afslås.
Herr Asker: Då jag icke hade förmån, att vara när¬
varande, då detta ärende inom Ståndet behandlades, så kan
jag icke undgå att nu gifva min enskilda åsigt tillkänna-.
För min uppfattning visar sig saken så, att, huru Rikets
968
Den 27 September.
Ständer än besluta om beskatTenheten af det ärende, hvarom
nu är fråga, så kan saken i sig sjelf t derigenom icke för¬
ändras.
Man har visserligen velat gifva lagen för Privat-Banker
egenskapen af civiIlas, och jag medger, att den i vissa delar
är af sådan beskaffenhet, men då de förenade Utskotten i
sitt förslag sammanfört de civila frågorna med de särskilda
financiela och economiska bestämmelserna, samt frågan, om
den vore blott af civillags natur, bort behandlas af Lag¬
utskottet, och icke, såsom nu skett, af Lag- och Banco-
Utskotten gemensamt, så visar sig deraf, att författningen
blott lill vissa delar, men icke i sin helhet, kan få egen¬
skapen af civillag, hvarföre det synes mig, att Bidderskapet
och Adeln i sitt beslut träffat det rätta närmare, än de
öfriga Biks-Slånden. På dessa grunder, anser jag mig böra,
uti den nu föredragna delen, biträda inbjudningen.
Ofverläggningen ansågs fulländad, och sedan Herr Tal¬
mannens proposition på bifall till Ifidderskapets och Adelns
inbjudning, rörande ingressen till Lag fiir Privat-Banker,
blifvit med Nej besvarad, Lief samma inbjudning afslagen.
Vidare liirekommo följande Ridderskapets och Adelns
beslut, nemligen:
l:o Att, i stället för § 1, införes § 1 af förenämnda
Kungörelse den 9 Januarii 1846.
Herr Kock: Utbytet af dessa §§ är icke annat, än en
fullföljd af samma princip, som Ridderskapet och Adeln
uttalat uti sitt förslag till ingress, så att, då den blifvit af¬
slagen, följer deraf ock, att äfven denna punkt bör afslås,
och jag anhåller alltså om proposition derå.
Vidare förekom icke, och, på proposition af Herr Tal¬
mannen, afslog Ståndet inbjudningen, med afseende å l:sla
§ uti Utskottens afgifna lagförslag.
2:o Att uti § 5 införes, i stället för orden: »i denna
Jag», ordet: »härnedan.»
Inbjudningen i denna del afslogs.
3:o Att uti § 6 införas, i stället för momentet litt. F,
de deremot svarande momenter af § 3 i meranämnde Kun¬
görelse den 9 Januarii 1846, nemligen: »F, om sättet för
utlåningen och om creditiv-rörelsen, samt G, om deposition
på upp- och afskrifnings-räkning.»
Herr Indebetou: De föreskrifter, hvilka Utskotten före¬
slagit och Borgare-Ståndet godkännt, hafva det företräde
framför dem, som innehållas uti Ridderskapets och Adelns
Den 27 September.
inbjudning, alt de äro uppställda i allmännare och mera om¬
fattande ordalag. Jag får derföre tillstyrka, att Borgare-
Ståndet måtte vidblifva sitt förra beslut och afslå inbjud¬
ningen.
Flere instämde.
Discussionen var fulländad, och, på proposition af Herr
Talmannen, afslogs inbjudningen, med afseende på 6:te §.
4:o Att uti § 7, mom. 2, införes ordet: »tillskjutes», i
stället för ordet: »tillskjutits.»
Inbjudningen i denna del antogs; och
5:o Att uti § 10. mom. 1, tillägges näst efter ordet:
»valeurer», orden: »samt för samma valeur vara af lika»,
samt uteslutas orden: »och färg.»
Herr Ekenman: Jag kan, för min del, icke finna något
skäl uti att antaga inbjudningen och ber att, såsom skäl för
proposition å afslag, få åberopa, hvad jag under den förra
discussionen i Borgare-Ståndet yttrade.
Vice Talmannen Herr Brinck instämde.
Herr IVcern: Jag åter anhåller om bifall till inbjud¬
ningen.
Herr Björck: Äfven jag anhåller om bifall, och får i
sådant afseende hänvisa till den i Borgare-Ståndet förda
discussionen om nödvändigheten deraf, att sedelblanquelterna
blifva olika. Härtill finnes äfven ett annat skäl. Om t. ex.
blanquetterna för alla Banker varit lika, så hade, efter
stölden i Östgötha Privat-Bank, derest de stulna blanquet¬
terna blifvit försedda med falska underskrifter och satta i
omlopp, detta orsakat misstroende till andra Banker. Ifrå¬
gavarande lagstadgande har icke någon giltig, grund för
sig, och jag får derföre anhålla om antagande af det beslut,
Ridderskapet och Adeln i denna del fattat.
Herr Henschen: Då man antagit likhet i Privat-Banks-
sedlars valeurer, storlek och form, så fordrar ock conse-
quencen, att de blifva lika till färgen. I annat fall vinnes
icke ändamålet. Och jag skulle då hellre önska, att stor¬
leken och formen ej eller behöfde vara lika.
Man har länge hört klagas öfver de många olikheter
emellan Privat-Banks-sedlar, som nu förefinnas, och hvilka
fordra ett särskildt studium, för att i hast kunna skilja den
ena sedeln från den andra. Många olägenheter hafva häraf
varit en följd. Så vet jag, att allmogen blifvit narrad att
emottaga placatsedlar eller stämpel-betyg, som varit fästade
å fabrikater, under förmodan, alt dessa betyg varit Privat-
970
Den 27 September.
Banks-sedlar. Jag förenar mig med Herr Ekenman om af-
slag å inbjudningen lili ifrågavarande del.
Discussionen var slutad, och Herr Talmannens propo¬
sition, om Ståndet behagade antaga Ridderskapets och Adelns
inbjudning, i afseende å § 10, mom. 1, besvarades med Ja
och Nej, och votering begärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som antager Ridderskapets och Adelns inbjudning
till instämmande i dess beslut, angående 10 § af lagförsla¬
get, enligt Banco- och Lag-Utskottens Betänkande, JM 1,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, antages icke denna inbjudning».
Efter upprop, hvarvid de i nästföregående votering ej
deltagande, utom Herrar Lindström, Ekholm och Schenström,
ej voro tillstädes, anställdes votering med slutna sedlar, af
hvilka en förseglades och allades, samt de öfriga, vid hvil¬
kas öppnande två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en
på hvardera sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla
27 Ja emot 23 Nej, hvadan Ståndet antagit inbjudningen,
i afseende å 10 §, l:sta mom.
Herr Ekenman: Jag tager mig friheten hemställa, om
icke Ståndet skulle finna lämpligt alt bordlägga det åter¬
stående af ifrågavarande inbjudning, emedan det är anledning
alt tro, att Bidderskapet och Adeln fattat andra beslut, än
som förekomma uti delta Protocolls-Utdrag.
Många af Ståndets Herrar Ledamöter hördes instämma.
Herr vice Talmannen Brinck: Då så många instämt
med Herr Ekenman, torde min uppmaning måhända vara
utan ändamål, men jag får dock hemställa, om det kan vara
formenligt eller lämpligt att afbryta föredragningen al en
inbjudning, sedan en del deraf blifvit pröfvad och afgjord,
och icke gå till ända ined densamma. Jag anhåller derföre,
att föredragningen måtte fortsättas.
Herr Billström: Jag hemställer, om det är lämpligt
och formenligt, att ytterligare bordlägga inbjudningen, der¬
före att man väntar ett annat Protocolls-Utdrag från Bidder¬
skapet och Adeln. På detta sätt skulle hvarje fråga kunna
uppskjutas. Jag anhåller derföre, att föredragningen mätte
fortsättas, helst det återstående af .inbjudningen icke är af
någon vigt.
Den 27 September.
971
Herr Indebetou: Jag föreställer mig, att rättigheten att
bordlägga inbjudningar är enahanda med den rätt, som gäl¬
ler, i afseende å Utskotts Utlåtanden, men 19 § Riksdags¬
ordningen stadgar i afseende på dessa, att de kunna, sedan
de en gång varit bordlagda, vid nästa föredragning, ehvad
öfverläggning egt rum eller ej, på flere ledamöters förenade
begäran, åter hvila. Då nu flera ledamöter åter begärt bord¬
läggning af inbjudningen, synes det mig, att denna framställ¬
ning icke kan afslås.
Herr Henschen: Jag vill blott erinra, att Ståndet, pä
grund af det utaf Herr Indebetou citerade lagstadgande, för
icke längesedan afbrutit föredragning af ett Betänkande och
bordlagt detsamma. Principen är således redan godkänd.
• Herr Asker: Då Ridderskapets och Adelns inbjudning
innehåller flera ämnen, och jag gjort mig beredd att yttra
mig i de redan afgjorda delarne, men önskar betänketid, i
afseende å följande punkter, förenar jag mig med dem, som
begärt bordläggning.
Discussionen härom var slutad, och, uppå proposition af
Herr Talmannen, beslöt Ståndet att ånyo bordlägga återstå¬
ende delar af ifrågavarande inbjudning.
§ *3-
Föredrogos å nyo följande Utskotts Betänkanden och
Memorial, nemligen:
l:o Siats-Utskottets:
JM 298, i anledning af återremiss å Utlåtandet, JM 192,
angående Rikets Ständers Revisorers berättelse om gransk¬
ningen af de under Kongl. Commerce-Collegium ställda fon¬
ders och medels förvaltning och räkenskaper.
Lades till handlingarne.
JM 289, i fråga om ytterligare utbetalning af credi-
tivet för de genom postskjutslegans förhöjning föranledda
kostnader.
Bifölls.
JM 290, i anledning af väckt motion om öfverflyttning
lill Riksgälds-Contoiret af alla Staten tillhöriga samt under
dess omedelbara vård stående fonder eller cassör.
Herr Waern: Flera af de skäl, Stats-Utskottet anfört i
detta Utlåtande, kunna visserligen i och för sig hafva full
kraft, utan att de likväl ändå försvara en hemställan att i
saken intet åtgöra. Utskottet säger, att mitt förslags an¬
tagande skulle medföra stora fördelar, men att dock emot
verkställigheten deraf förekomma »åtskilliga betänkligheter,
972
Den 27 September.
hvilka åtminstone för närvarande, oell innan de förhållanden,
som för hvarje särskild fond eller cassa möjligen ega rum,
blifvit närmare upplysta, hindra Utskottet att understödja
motionairens förslag i det outredda skick, hvaruti det blifvit
af honom framstäldt». Jag medgifver, att frågan blifvit fram¬
ställd i outredt skick; men derföre blir ej nämnde skäl till
afstyrkande giltigt, om saken är riktig. Skulle man i så
beskaffad sak vänta på en tillfredsställande åtgärd från Stats¬
makternas sida, till dess att molionairen lyckats utreda alla
de ifrågasatta cassornas olika förhållande och ställning, så
finge man sannerlieen vänta i oändlighet. Efter mitt be¬
grepp, hade det tillhört Utskottet, sedan motionen dit remit¬
terats, att hos det Stats-Iiåd, hvilket Konungen förordnat att
meddela Rikets Ständer erforderliga upplysningar, anhålla
om sådana, eller, då sådant ej kunnat ske, föreslå Rikets
Ständer att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan
om anbefallande af nödig utredning i saken intill nästa Riks¬
dag, på det densamma då måtte kunna i fullständigt skick
pröfvas. Men att, såsom nu, erkänna nyttan och säga, alt
motionen icke bör föranleda någon åtgärd derföre, att en¬
skild motionaire icke varit i tillfälle att gifva saken full ut¬
redning, liknar nästan ett gyckel. — Utskottet har vidare
ansett sig »icke kunna underlåta erinra om de enskilda olä¬
genheter och bekymmer, som genom en oförmodad uppsäg¬
ning och indrifning af ifrågavarande fonders och cassors låne-
fordringar säkerligen skulle förorsakas hos nuvarande inne-
hafvarne af de många egendomar inom Rikets flesta delar,
deruti sagde fordringar äro och ofta sedan lång tid tillbaka
varit, såsom stående lån, iutecknade». Jag har icke före¬
slagit något sådant, och deraf, att, såsom jag i motionen yr¬
kat, dessa fonder och cassör skulle ingå till Riksgälds-Con-
toiret, följer alldeles icke, att deras låne-fordringar skulle,
så fort, som möjligt, indrifvas. Denna stränga tillämpning,
som Utskottet behagat göra af min motion, har icke ens fal¬
lit mig in, utan har jag endast föreställt mig, att de medel,
som kunde, i följd af den utaf mig yrkade åtgärd, blifva till¬
gängliga, utan någon omedelbar eller för gäldenärer oläglig
indrifning af fordringar, skulle användas till de behof, som
Rikets Ständer pröfvade böra dermed fyllas. Således förfal¬
ler äfven Utskottets sist anförda skäl. — Borgare-Ståndet har
nyligen godkännt ett Siats-Utskottets Betänkande, i afseende
å fondsystemets antagande. Den grundtanke, som i detsamma
uttryckts, är, att den statshushållning är oklok, som går ut
Den 27 September.
973
på att samla fonder, för att med räntan afhjelpa vissa behof,
under det att obehöfligt stora skatter uttagas ur folkets fic¬
kor för bestridande af andra Statens utgifter. Denna hus¬
hållning bör följaktligen ändras; inen då nu fråga är väckt
att skuldsätta Staten för vissa angelägna ändamål, dock ej
förr, än Statens befintliga disponibla tillgångar blifvit derför
använda, vill Stats-Utskottet ändå icke, att något steg skall
tagas, för att få en fullständig utredning om dessa tillgångar.
Man saknar visserligen, under sådant förhållande, och då det
af Utskottet anförda hufvudskål är, att en enskild motionaire
icke fullständigt utredt ämnet, icke anledning lill den an¬
märkning, att de verkliga motiverna till Utskottets afstyr¬
kande Utlåtande synas saknas i Betänkandet och böra läsas
mellan raderna. — Hvad den sednare delen af min motion
angår, eller den, som afser sådana cassör eller fonder, å
hvilka enskilde ega rättsanspråk, kan Utskottet hafva rätt
att anse någon vidare åtgärd derå icke erforderlig, med an¬
ledning af dess Utlåtande i frågan om fondsystemet eller
fonderade statspapper. I öfrigt, och då liden nu är så långt
framskriden, att någon omedelbar åtgärd, i anledning af mitt
förslag, icke kan vara att förvänta vid denna Riksdag, an¬
håller jag om återremiss å förevarande Utlåtande, i den an-
gifna syftning, alt Rikets Ständer måtte" anhålla hos Kongl.
Majit om sakens fullständiga utredande till nästa Riksdag.
Detta är icke första gången, som delta ämne hos Rikets
Ständer kommit i fråga. A tider, då Regeringen omfattat
Ständerna med större förtroende, än nu synes vara fallet,
har Regeringen sjelf väckt två förslager af denna beskaffen-
het. l)et ena gällde indragning af Lappmarks-ecclesiastique-
fonden. Jag tror ock, att denna nu blir bättre, än förr,
använd, då årliga räntan utgår från Riksgälds-Gontoiret till
Stats-Contoiret. Dock bör härvid erinras, all, sedan detta
riktiga beslut fattades, i följd af en ofullständighet deri, bil¬
dat sig en ny Lappmarks-ecclesiastique-fond i Stats-Con¬
toiret, hvilket endast bevisar, hvarthän halfheten eller ofull¬
ständiga åtgärder af Statsmakterna kunna leda. Ändå vig-
tigare var det beslut, som, samtidigt med det nyssnämnde,
fattades om indragning till Statsverket af vissa till förval¬
tande Verk ingående inkomster. Det synes mig nu vara
skäl alt vidare fortgå på denna bana och således olämpligt
alt neka en erforderlig undersökning för sådant ändamål,
särdeles af det skäl, att enskild motionaire icke anskaffat en
utredning, som det ieke stått i hans makt att erhålla.
874
Den 27 September.
Herr Björck instämde.
Herr Indebelon: För min del, tror jag icke, alt Stats¬
utskottet saknat anledning alt afstyrka åtgärd från Rikets
Ständers sida, i anledning af Herr IVcerns förslag att öfver¬
flytta ifrågavarande fonders och cassors capitalbehållnirigar
tiil Riksgälds-Contoiret, och att utbyta de genom dessa me¬
dels utlåning uppkomna ränteinkomster emot anslag. Af en
sådan öfverflyIlning skulle naturligtvis uppstå den följd, att
alla de utgifter, som hittills blifvit bestridda med nämnde
ränteinkomster, måste, i stället, gäldas med directa anslag.
Detta kunde väl icke vara synnerligen vådligt, så länge fon¬
dernas och cassornas capital ännu vore i behåll. Men det
kunde lätt hända, om de öfverfly Kades till Riksgälds-Con¬
toiret, att i en hastig vändning större eller mindre del af
samma capital användes till någon nödig stats-utgift, och då
stodo de omnämnda directa anslagen qvar. Den föreslagna
öfverflyttningen kan sålunda föranleda ökad beskattning, och
jag tror fördenskull, alt Stats-Utskottet handlat rätt, då det
icke tillstyrkt bifall till motionen. Jag anhåller om propo¬
sition på bifall till Utlåtandet.
Herr vice Talmannen Brinck■ Instämmande med den
förste värde talaren i ämnet, hemställer jag, huru det kan
vara förenligt med en riktig och klok Stats-förvaltning, att
Slaten har medel, sorn icke stå under bägge Slats-makternas
uppsigt, och utgifter, som icke äro för Rikets Ständer kända.
Jag tror, att motionairen hyst en verkligen god afsigt, och
att, om denna blefve uppfylld, man skulle hafva bättre reda
i Statsförvaltningen, än nu är fallet. Såsom förhållandet
nu är, tvingas Riksgälds-Contoiret att upptaga medel för
Statens räkning genom lån, under det alt åtskilliga Staten
tillhöriga fonder, som förvaltas af särskildta Verk, insättas
räntelösa å Rankens depositions-räkning. Jag hemställer, om
detta är rätt klokt stäldt, och tager mig friheten att lästa
uppmärksamheten å de föl ider, som kunna inträlfa i kom¬
mande tider. Vid denna Riksdag hafva större summor, än
förr, anvisats till statsutgifter, och Riksgälds-Contoiret be¬
myndigats att anskaffa medel till ansenliga belopp genom lån,
medan högst betydliga statsinkomster, såsom t. ex. den af-
sedda nya bränvinsskatten, ingå till Stats-Contoiret. Månne
det icke vore vida mera ändamålsenligare, att Statens in¬
komster gingo directe in till Riksgälds-Contoiret, att använ¬
das lill Statens behof, i stället att upplåna medel här¬
till, medan tillgångar på annat ställe finnas? Väl vetande,
Den 27 September.
975
alt man kan möta denna hemställan med del inkast, att
sådant strider emot formc-n, sorn fordrar, att statsinkom¬
sterna ingå till Stats-Contoiret, kan jag dock ej finna annat,
än att bestämmandet af en annan form härutinnan beror på
Rikets Ständer, helst jag förmodar, att Regeringen icke skall
motsätta sig sådant uti ifrågavarande enstaka fall. Då jag
således nu förenar mig i yrkandet om återremiss, beder jag
att få lägga denna sednare omständighet Stats-Utskottet syn¬
nerligen på hjerta t, och att det måtte besinna följderna. Det
har ej varit sällsynt, att Staten tillhöriga fonder till belopp
af 1 å 2 millioner R:dr stått räntelösa i Ranken, under det
att Riksgälds-Contoiret måst upplåna medel, för att betala
Statens utgifter; och man har sagt mig, att endast Krigs-
Collegium någon gång haft sådana fonder innestående till
belopp af omkring l'/2 million R:dr eller mera.
Herr Henschen: För min del, erkänner jag visserligen
den goda afsigten med Herr IVcerns motion; men att den¬
sammas bifallande synts Utskottet vådligt, förundrar mig icke.
Till en början möter den omständighet, att det är obestämdt,
huruvida en del fonder, som kallas Statens, äro det helt och
hållet eller till någon del. Jag vill t. ex. nämna Universi-
teternas fonder. Af dem kunna otvifvelaktigt en del icke
disponeras af Staten.
Enligt syftet ined motionen, skulle de nu spridda fon¬
derna och cassorna centraliseras i Riksgälds-Contoiret. Emed¬
lertid klagas redan, att penningerörelsen alltför mycket bo¬
llås inom hufvudstaden. Huru mycket större skäl till an¬
märkning, om äfven nämnda centralisation skulle åvägabrin¬
gas genom tvång och en mängd medel derigenom dragas
från landsorter, iler de hittills gagnat. Ett dylikt våld skulle
säkert illa upptagas; hvaremot jag tror, att mångå corpora-
tioner skola, om det föreslagna fondsystemet kommer till
stånd, frivilligt insätta medel i Riksgälds-Contoiret, emot
dess obligationer, och Statens tillgångar sålunda på lämp¬
ligare sätt ökas.
Jag vill dock härmed icke hafva sagt, att den föreslagna
åtgärden är alldeles förkastlig i afseende å de fonder, som
för närvarande disponeras af Rikets Collegier. Men då nu
lili stundar ny organisation af Riksgälds-Contoiret, synes vara
tjenligast att till dess uppskjuta med afgörandet af frågan
om nyssberörda fonders indragning.
Ur dessa synpunkter tillstyrker jag bifall till Stats-Ut-
skottets förevarande Utlåtande.
976
Den 27 September.
Herr Nordvall: Den värde ledamot, Ilvars motion för-
anledt detta Betänkande, liar begagnat tillfället att, ogillande,
yttra sig öfver Utskottets slutliga hemställan; men iag före¬
ställer rnig, att detta skelt, mindre för att vinna den be¬
gärda återremissen, än för att såmedelst ådagalägga tillvaron
af en huldhet om sin motion, hvilken allt hitintills icke lå¬
tit sig förspörja. Jag föranledes till detta antagande såväl
af de omständigheter, under hvilka motionen väcktes, den
synnerliga knapphändighet, hvarmed densamma, omhandlande
en så genomgripande reform, var uppställd, som af den köld,
med hvilken författaren, — sjelf medlem af den Afdelning,
till hvilken frågan först remitterades, — åsåg, att densamma
derifrån aflardades och tili Kiksgälds-Afdelningens behand¬
ling öfverlemnades. Under sitt bemödande alt gendrifva
Utskottets yttrade åsigt, att flera olägenheter och bekymmer
skulle för enskilde uppkomma, om de fonder och cassör, på
hvilka motionen häntyder, skulle till Kiksgälds-Contoiret öf-
verflytlas, för att af Fullmäktige, till grund för ett blifvande
fondsystem, användas, har Herr Warn kommit till den för¬
klaring, att det ej varit hans mening, att en så sträng tillämp¬
ning af det förslag, hans motion innefattar, skulle göras, att
vådor eller olägenheter för enskilde kunde uppstå.
Sammanhåller man denna förklaring med hvad den värde
talaren i slutet af sitt anförande yttrar, så synes det mig,
som skulle man med vida större skäl kunna säga om lians
motion, hvad han tillåtit sig säga om Utskottets förslag,
nemligen, att de rätta motiverna icke blifvit anförda, utan
måste läsas mellan raderna.
Om en viss grannlagenhet förhindrat Herr Wcern alt i
motionen öppet uttala, hvad lian med densamma innerst me¬
nat, och det ända derhän, att han icke ens bestämdt nanni-
gifvit de cassör, hvilkas förflyttning han velat åstadkomma,
så måste ock hans anspråk på Utskottets medverkan för
sitt ändamål vara lör vida sträckt; ty, hvad skyldigheter än
kunna åligga Utskott i allmänhet, och Stats-Utskottet i syn¬
nerhet, så lärer väl svårligen dit kunna räknas, att utreda,
hvad inkomna motioner icke bestämdt påyrka, allraminst
om deras författare, såsom här är fallet, besitter icke blott
klar medvetenhet om hvad han vill och en sällsynt förmåga
att derföre fullständigt redogöra, utan derjemte är i tillfälle
personligen följa ärendet med sin uppmärksamhet, men lik¬
väl åsidosätter allt detta.
Den 27 September.
977
Herr vice Talmannens anspelning om, att de cassors
medel, hvarom här kunnat blifva fråga, skulle ligga ränte-
lösa i Bankens hvalf, grundar sig på ett fullkomligt misstag:
ett misstag, hvartill lian icke bort göra sig skyldig. — För
att lugna de farhågor, som möjligen kunna ligga lill grund
för den framgång, denne värde talare sökt bereda åt Herr
Waerns motion, anser jag böra försäkra, att densammas af¬
görande icke det ringaste inverkar på Biksgälds-Contoirets
bestånd. Det har, som jag tror, aldrig varit hotadt; men
blir utan tvifvel än ytterligare och för evärdelig tid betryg-
gadt genom det skuldsystem, som, ehuru med förbiseende
af den grund derför, som Herr Warn föreslagit, synes blifva
ett af denna Riksdags mest framstående storverk. Jag an¬
håller om bifall till Utskottets Betänkande.
Herr Stolpe: Om man ock anser grundtanken i mo-
tionairens förslag riktig, förekomma likväl stora betänklig¬
heter vid alt genom något slags tvång tillvägabringa öfver-
flyttning af en mängd fonders och cassors medel till Riks-
gälds-Contoiret. Denna öfverflyttning, som i tidernas längd
ändå torde försiggå, bör, så vidt möjligt, ske frivilligt, eme¬
dan tvång skulle väcka oro och missnöje i orterna. En om¬
ständighet, visserligen af mindre vigt, torde icke eller böra
förbises, nemligen, att för närvarande en mängd tjenstemän
äro anställde, såsom förvaltare af ifrågavarande fonder och
cassör, samt af dessa befattningar till större eller mindre
del njuta sin bergning. Om motionen bifölles, skulle desse
på en gång ställas på indragning, nied bibehållande af sina
arfvoden, utan att göra motsvarande gagn, under det att
Riksgälds-Contoirets tjenslemannapersonal måste förökas, till
kostnad för Staten. Jag förenar mig i anhållan om propo¬
sition å bifall till förevarande Betänkande.
Vice Talmannen, Herr Brinck: Jag, å min sida, beder
att få lugna näst den siste talaren med den förklaring, att
i mitt förra yttrande icke legat någon fruktan för Riksgälds-
Contoirets bestånd, och att, om det är med Statens fördel
lörenligt, att detta verk omorganiseras, jag skall vara en
ibland de förste att understödja en sådan åtgärd. -Mitt ytt¬
rande föranleddes endast af motionairens lillkännagifna gag-
neliga och fosterländska syftemål, och isynnerhet deraf, att
verkligen vissa Collegiers behållningar af ifrågavarande medel
lill ansenliga belopp stå räntelösa i Banken, under det att
Riksgälds-Contoiret nödgas upplåna penningar till Statens be-
Borg.-Stund. Prot. vid Riked. 1853—185*. V. 62
978
Den 27 September.
hof; hvartill kommer, att den föreslagna nya bränvinsbevill-
ningen, som successivt ingår, kommer att under loppet af
ett år uppgå till flera millioner R:dr. Jag frågar då, om
det ej är i enlighet med en klok och välbetänkt Statshus¬
hållning, att de ifrågarande medlen ingå directe till Riks-
gälds-Contoiret, för att användas till af Rikets Ständer anvi¬
sade utgifter, i stället att, såsom hittills, flera millioner R:dr
äfo ur rörelsen och ligga fruktlösa i Bankens hvalf? Jag
(einnar derhän, om min anmärkning härutinnan kan vara på
sidan om motionen, och om jag kan med fog tillvitas att
dervid hafva låtit leda mig af någon fruktan för Riksgälds-
Contoirets bestånd.
Herr Wcern: Huruvida, såsom en annan Ledamot af
Stats-Utskottet nu uppgifvit, min motion inom Utskottet först
blifvit remitterad till den Afdelning, jag tillhör, men derefter
till en annan, kan jag numera icke påminna mig. Hvad jag
dock bestämdt kan försäkra, är det, alt min underlåtenhet
alt yttra mig vid en så simpel åtgärd, i afseende å min mo¬
tion, som icke afser Statens nuvarande inkomster, ingalunda
härrört af likgiltighet för motionen. Hvad åter angår den
antydan, att jag ej eller i öfriat skall verksamt omfattat mo¬
tionen inom Utskottet, så får jag erinra om det förhållande,
som ej torde vara Ståndet obekant, hurusom jag, i samman¬
hang med frågan om bildandet af ett fondsystem, jemväl yr¬
kat afseende å ifrågavarande motion; men då denna slutligen
behandlades, var jag frånvarande och hindrad af min befatt¬
ning, såsom Ordförande i Köping-Hult-jernvägsbolagets I)i-
rection, att deltaga i Utskottets göromål, hvilket äfven vål¬
lat, att jag ej kunnat öfvervara justeringen af Utskottets be¬
slut och mig deremot reservera. Beträffande sjelfva saken,
så tror jag det vara af den största vigt, att, såsom Herr
vice Talmannen antydt, silka förebygga, att de betydliga con-
tanta behållningar, som för närvarande finnas och uppstå i
många Staten tillhöriga fonder och cassör, ligga fruktlösa,
linder det att Riksgälds-Contoiret nödgas upplåna medel till
Statens behof. Att jag ej särskildt nämnt detta, bör ej till-
skrifvas annat, än att jag ansett de al mig anförda motiver
ändå vara tillräckliga.
Det skäl, Herr Indebetou, för bestridande af milt för¬
slag, hämtat deraf, att Rikets Ständer skulle kunna, genom
större anslags beviljande, likasom kasta bort sina penningar,
lemnar jag i sitt värde. Vill Staten reglera sig så, som nu
är förhållandet, väl vetande, att det icke är lämpligt, endast
Den 27 September.
979
derföre, att fara anses vara förhanden, det medlen, om de
blefvo af Statsmakterna sjelfve disponible, kunde blifva illa
använde, så har den sannerligen löga rätt till anspråk att
vara en Stat.
Hvad vidkommer de förmenta förvecklingarne för en¬
skilde låntagare och för tjenstemän, hvilka nu äro tillsatte att
förvalta de ifrågavarande medlen, torde först böra tillses,
huruvida det kan vara angeläset att utlåna dessa medel i
landsorterna, och blir det alltid svårt att försvara ett åsido¬
sättande af den föreslagna ålgården endast för nämnde tjen-
stemäns skuld. På denna åtgärd beror ingalunda, huruvida
penningar samlas i orterna eller icke. Minst har det kun¬
nat falla mig in att åstadkomma någon tillökning i folkets
skatter. Men om Rikets Ständer bereda en grundfond för
allmänt nyttiga företag, så måste det i vidsträckt mån kom¬
ma orterna och deras innevånare till godo. Vida svårare
äro förhållandena nu, i afseende å det gagn, som enskilde
skulle hafva af de ifrågavarande medlen, och många högst
ledsamma omständigheter och oegenlligheter äro dermed för¬
knippade. Så hafva väl t. ex. både Sundhets-Collegium och
Krigs-Collegium egentligen andra ändamål, än att pröfva
säkerheter och sköta discontrörelse, för hvilken dylika verk
med skäl kunna sägas icke lämpa sig. Ett af de vigtigaste
motiver för min motion har också varit, att ordna Rikets
lånerörelse annorlunda, än nu är fallet. Om Rikets hela
penningerörelsé komme att tillhöra Riks-Banken eller Filial-
Banker, kunde tillses, i hvad mån sedelstocken kan på före¬
kommande anledningar ökas eller minskas. Såsom förhål¬
landet härutinnan nu är, verka de åtgärder, som vidtagas för
reglering af penningerörelsen, icke på det sätt, som de bor¬
de, emedan det är omöjligt att i det hela beräkna tillgän¬
ga r n e; och den ena fondens Direction kan utan återhåll ut¬
släppa sedelmynt, under det den andra söker att af alla
kralter indraga det.
Hvad slutligen särskildt angår de ifrågakomna cassornas
tjenstemän, så kan det leda till ganska stora missbruk, att
arfvoden åt deni bestämmas, alldeles oberoende af Rikets
Ständer, för hvilka ock kännedomen och beräknandet af de
verkliga lönerna och all reda och ordning i systemet deri¬
genom försvåras. Må Rikets Ständer hellre sjelfve förvalta
medlen och gifva tjenstemännen vissa löner för skötandet af
de befattningar, hvartill de utnämnas; först då kan ett verk¬
980
Den 27 September.
ligen godt system för förvaltningen af Statens tillgångar
vinnas.
Herr Nordvall: Herr Vice Talmannen har missförstått
mitt förra yttrande, om han deraf dragit den slutsats, att
jag skulle gilla, det understundom flera millioner Riksdaler
ligga räntelösa i Bankens vård, under det att Riksgälds-Con-
toiret är satt i nödvändighet upplåna deremot svarande eller
större summor. Någonting sådant har jag hvarken menat
eller sagt; men deremot har jag velat säga, att den af Herr
Vice Talmannen anmärkta oformligheten icke kan afhjelpas
genom bifall till Herr Woerns motion i det skick, densamma
till Utskottet inkommit, och att för öfrigt de medel, på hvilka
motionen syftar, icke stå i Banken, utan äro till sin hufvud-
sakligaste del utlånade till enskilde, i landets spridda delar.
Icke eller har den af Herr Vice Talmannen framkastade
erinringen om' bränvinsbevillningens högre belopp kunnat, i
anledning af Herr fVcerns motion, blifva föremål för Utskot¬
tets behandling, ehuru såväl denna intrad, som ock tullmed¬
len och Stats-Contoirets inkomster i öfrigt just äro de, som
verka på de tidtals oerhörda belopp, som i Banken stå rän¬
telösa.
Om Herr tVcerns innersta syfte varit detsamma, som
det, hvilket Herr Vice Talmannen uti en vid 1840 års Riks¬
dag afgifven motion uttalade, så hade han ock bort öppet
framhålla detta syfte. 1 sådant fall hade, utan tvifvel, Ut¬
skottets behandling blifvit annorlunda; och, ehuru det kan
vara att betvifla, om framställningen vunnit tillräckligt antal
försvarare inom Rikets Ständer, skulle dock på denna väg
ett försök kunnat göras till afhjelpande af den oformlighet,
som af Herr Vice Talmannen i förbigående blifvit påpekad,
men likväl ej eger ringaste sammanhang med förevarande
ämne. Då är det all anledning förmoda, att, sedan ett in¬
hemskt fondsystem hunnit bringas till stånd, de cassör, hvar¬
om här synes vara fråga, kunna så småningom och utan
olägenhet för nuvarande låntagare förvandlas i Statsobliga¬
tioner. Derigenom främjas på ett både enkelt och naturligt
sätt icke blott det af motionairen angifna syftet, utan öppnas
derjemte en ginare och säkrare väg för de vida större, och
jag nekar ej, behjerlansvärda, hvilka han under den nu före-
lupna discussionen tämmeligen oförbehållsamt tillkännagifvit.
Herr Woerns förtrogenhet med Statsmachinens många brister,
hans förmåga och outtröttliga nit att gå fram till de mål,
han vill uppnå, — en förmåga, som äfven vid denna Riks¬
ten 27 September.
981
dag blifvit på ett lysande sätt ådagalagd i mer, än en rikt¬
ning, — gifva mig grundade anledningar förmoda, att han
vid nästa Riksdag skall bringa den nu förevarande frågan, i
ett mera utredt skick, under ny pröfning.
På liggetiden skall sjelfva saken mera vinna, än förlo¬
ra; ty ju större och mera genomgripande en reform är, ju
längre tid behöfves för dess införlifvande med det allmänna
tänkesättet, på hvars uppfattning af en saks nytta och värde
framgången deraf hufvudsakligen beror. Ingen lärer bättre,
än Herr Waern, kunna inse, att man vid denna Riksdag, då
så många andra stora frågor upptagit Utskottens och Riks¬
ståndens tid, ej kunnat komma en hårsmån längre med
denna, än som skelt. Man må ej eller förbise, att denna
Irågas lösning icke beror ensamt af Ständernas tillgöranden,
ulan äfven på Kongl. Maj:ts, samt att Utskottets förslag hvar¬
ken underskattar frågans vigt, eller afklipper dess upptagan¬
de vid en blifvande Riksdag. Jag förnyar min anhållan om
bifall till Utskottets förslag.
Herr Hörnstein: De ifrågavarande cassorna torde egent¬
ligen hafva uppkommit i ändamål att bereda förvaltningen
och användandet af medlen en viss sjelfständighet och obe¬
roende af Staten. Detta ändamål låter visserligen förklara
sig af någon nödvändighet i äldre tider. Det skulle nu öf-
verändakastas, ifall Herr Woerns motion bilölles. Cassornas
förvaltning är en fråga för sig. Den kan tilläfventyrs för¬
enklas. Derå kan uppmärksamheten fästas af Rikets Stän¬
ders Revisorer. Hvad medlen, såsom Statens tillgångar, an¬
går, upprepar jag, hvad den siste talaren angifvit, att, om
Statens papper äro goda, så komma nog medlen in till den¬
samma frivilligt. Att deremot åstadkomma ett sådant resul¬
tat genom tvång, strider emot cassornas ändamål och må¬
hända fördel. Det är en helt enkel sak, att cassorna köpa
Statens förbindelser, om de finna det fördelaktigt. Om Sta¬
ten kan komma att motsvara en förhoppning derom, är lik¬
väl problematiskt. Man kan tänka sig dervid samma risque,
sorn i andra länder inträffat, t. ex. en generel räntenedsätt-
ning, sorn torde kunna undgås, derest medlen frivilligt ingå,
genom förvaltningens åtgärd att i rätt tid realisera uppköpta
obligationer.
Beträffande de ifrågakomna stora behållningar, som in¬
sättas i Riks-Banken, så är en ofantlig stor del af dessa af
den beskaffenhet, att de ej kunna på den af motionairen fö¬
reslagna väg tillgodogöras Statsverket. Jag vill nämna Krigs-
982
Den 27 September.
Gollegii fonder. När Januarii månad ingår, disponeras af
detsamma hela anslaget, så att det ej vidare kan påräknas.
Om någon kunde eljest göra sig dessa medel tillgodo, vore
det Banken sjelf allena, ifall så ställdes, alt densamma vore
i tillfälle att hålla motsvarande medel vederbörande, vid be¬
hof af lyftning, tillhanda. Detsamma gäller om många af
dessa fonder. Ligga de räntelösa i Ranken, så är felet i
Reglementet och kan rättas genom ändring deri. Jag tror
derföre lämpligast vara att bifalla förevarande Betänkande.
Ilerr Indebetou: Meningarne synas vara delade derom,
huru vidsträckt motionen är lill sin syftning, och hvilka fon¬
der deruti varit ifrågasatta att till Riksgälds-Contoiret öfver-
flyttas. Herr Waern har i sitt mundtliga anförande yttrat,
att motionen icke rör Statsverkets inkomster, och att den
just af sådan orsak blifvit från Utskottets inkomst-afdelning
förvisad till Riksgälds-afdelningen. Sålunda är det genom
motionairens egen förklaring tydligt, att sådana behållningar,
som endast för kortare lid i Ranken insättas, icke af honom
varit åsyltade; ej eller kan motionen angå de medel, som
inflyta directe till Stats-Contoiret. Men när alla dy lika me¬
del undantagas, hvad angår motionen då? Svaret ligger klart
för oss; det kan icke vara fråga om annat, än sådana fonder
och cassör, som nu förräntas genom utlåning åt enskilde.
Jag frågar då, hvad som skulle vinnas genom bifall till mo¬
tionen? Jo, ökade göromål och, i följd deraf, ökad tjenste¬
personal i Riksgälds-Contoiret; det blef otvifvelaktig! den
första vinsten. Syftemålet med motionen synes vara, att
Statsverket skulle få befattning med ifrågavarande medels
användande, och man påstår, att förvaltningen derigenom
skulle förenklas. Jag tror dock ej, att en sådan centralisa¬
tion vore fördelaktig, men väl, såsom jag redan antydt, att
den kunde medföra vådor. Omöjligt vore ej, att medlen
kunde tagas i anspråk för nu oförutsedda utgifter, och der¬
igenom till större eller mindre del förskingras. Jag tror det
vara bäst, så som det är, och förnyar min anhållan om pro¬
position på bifall till Utlåtandet.
Discussionen förklarades slutad, och Stats-Utskottets
hemställan i Utlåtandet, M 290, bifölls.
M 291, i anledning af väckt motion om förändrade stad-
ganden, angående Hypotheks-Föreningarnes obligationers upp¬
köpande af Riksgälds-Contoiret.
Herr Wallenberg: Det är otvifvelaktig!, alt Friherre Raab
haft full befogenhet till sin ifrågavarande motion, enär Riks-
Den 27 September.
983
eälds-Contoiret icke, såsom ett så stort penningeverk bort
åligga, främjat obligationshandelns uppkomst i landet. Det
bar visserligen hufvudsakligen i främsta rummet afsett, att,
i händelse af behof, kunna återbetala till Staten de medel*
som placeras i obligationer. Men jag tror, att Riksgälds-
Contoiret kan bereda utväg till dylik återbetalning på annat
sätt, än genom uppsägning hos obfigationsgifvarne, nemligen
genom obligationernas försäljning. Det vore ock elt sådant
verk fullt värdigt att främja obligationshandeln, helst, då
Staten inlåter sig på fondsystemet, det alltid är en förmån,
att vanan vid dylika aflairer inom landet är mera allmänt
spridd. Detta sker icke derigenom, att, vid uppköp af obli¬
gationer, föreskrifva såsom vilkor, att de skola infrias efter
sex månaders uppsägning. Endast nödvändigheten att skyd¬
da sina delegare för större förluster har kunnat förmå Hy-
potheks-Föreningar att utgifva dylika förbindelser, på sidan
om deras egentliga, obligationer. Men Riksgälds-Contoiret
har icke bort drifva dessa Föreningar derhän, utan bort åt¬
nöja sig med obligationerna, sådana de primitivt äro. Att
emedlertid förekomma sådant mindre alTairesmessigt förfaran¬
de af nämnda embetsverk, och derigenom främja obligations¬
handeln, är hufvudsakliga syftet med Friherre Raabs mo¬
tion, och jag delar hans åsigt härutinnan. Motionairen säger
sig ock anse besynnerligt, att, under det Svenska Hypotheks-
Föreningars på utländskt språk författade obligationer säjjas
med rabatt å främmande beurser. Rikets egna penningeverk
lemna full valuta för samma inrättningars obligationer på
landets språk. Men i denna del är jag icke af samma åsigt,
som motionairen; emedan, om man vill, att Riksgälds-Con¬
toiret skall främja obligationshandeln i landet, man icke bör
gifva sådana bestämmelser, som hindra detta verk att före¬
trädesvis tillegna sig obligationer på Svenska språket och
lydande å Svenskt mynt, och förmå det, att i stället upp¬
träda på fremmande beurser.
Utan att emedlertid nu i Riksdagens elfte timma vilja
yrka på återremiss å förevarande Utlåtande, har jag dock
ansett mig böra gifva tillkänna min åsigt, att Utskottet bort,
åtminstone i någon mån, förorda motionen, så vidt dermed
afses att främja obligationshandeln i landet och förbjuda Riks¬
gälds-Contoiret att fästa vilkoret af förutnämnda uppsägning
vid uppköp af vissa Hypotheks-Föreningarnes obligationer.
Herr Kock: Då den föregående talaren icke äskat
återremiss, inskränker jag mig dertill, att, på de af Utskot¬
984
Den 27 September.
tet anförda skäl, begära proposition å bifall till förevarande
Utlåtande.
Ofverläggningen var slulad, och Ståndet fann för godt
att godkänna detta Stats-Utskottets Utlåtande, M 291.
Jtä 292, i anledning af väckt fråga om alla Svenska
Hypotheks-Förenings-obligationers uppköpande och försäljning
genom Kiksgälds-Contoiret.
Godkändes.
M 293, angående gjord framställning om ett creditivs
afsättande för uppköp eller belåning af Svensk spannmål.
Bifölls; och
JY1 294, i anledning af återremisser å Utlåtandet, M
189, angående uppbördsarfvode till Skepps-Ombudsmannen
vid Stockholms Sjömanshus, lör derstädes sedan år 1848 de¬
biterade och redovisade Krono-utskjIder.
Bordlädes andra gången.
2:o Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottens, JV§ 15 till och med 19, hvilkas rubriker förekom¬
ma i Ståndets Protocoll vid dessa ärenders afgörande.
Lades äfven andra gången å Ståndets bord.
5:o Stats- och Bevillnings-Utskottens: M 20, i anled¬
ning af erhållen återremiss af Utlåtandet, M 11, angående
väckta motioner örn den personliga skyddsafgiftens använ¬
dande för communala behof.
Lades till handlingarne.
4:o Bevillnings-Utskottets; J\s 29, i anledning af erhål¬
len återremiss i vissa delar af Memorialet, M 27.
Lades till handlingarne.
5:o lianco-Ulskoltets: J)'S 60, med underrättelse om Riks-
Ståndens beslut, i anledning af Utskottets Utlåtanden, N:ris
14 och 49.
De i detta Memorial föreslagna voterings-propositioner
godkändes, och i öfrigt lades Memorialet till handlingar¬
ne; samt
6:o Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottels: N:ris
126, 127 och 128, hvilkas rubriker antecknas i Protocoll
vid ärendenas afgörande.
Bordlädes andra gången; i sammanhang hvarmed Stån¬
det, uppå hemställan af Herr Hesselgren, beslöt, att sist¬
nämnda Betänkande, i anseende lill det förhållande, hvari
ämnet för detsamma stod lill innehållet af samma Utskotts,
äfven på Ståndets bord hvilande, Betänkande, M 129, icke
Den 27 September.
985
skulle till öfverläggning härstädes förekomma tidigare, än
den 30 i denna månad.
§ **•
Bordlädes följande Utskotts Betänkanden och Memorial,
nemligen:
Stats-Utskottets: N:ris 295 till och med 501.
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottels: N:ris 130
till och med 134; samt
Constitutions-Utskottets: M 51; hvilkas rubriker kom¬
ma alt antecknas i Ståndets Protocoll vid dessa ärenders
afgörande.
§ 1S-
Uppå gjord anhållan, beviljades Herr Wcern ledighet från
Riksdagsgöromålen under 14 dagar, räknade från den 28 i
denna månad.
§ 16-
Föredrogs och bordlädes Expeditions-Utskottets förslag,
■M 103, till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angåen¬
de beslutad skatteförenkling.
§ !7.
Upplästes Expeditions-Utskottets förslag, M 154, till
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående inrättande
af ett Ecclesiaslik-Collegium.
Herr Ekenman: Enligt anteckningar å det nu upplästa
skrifvelseförslaget, har det blifvit återremilteradt af Ridder-
skapet och Adeln, men godkändt af Preste-Ståndet, hvilket
lärer ansett sig ej hafva alt befatta sig med redactionen, då
det underkännt sjelfva saken.
De anmärkningar, hvarmed skrifvelseförslaget af först¬
nämnda Stånd återremitterats, afse dock, efter hvad jag haft
tillfälle inhämta, icke egentligen sjelfva saken, men väl skrif-
velsens form och redactionen. För min del, har jag först
att anmärka, det Expeditions-Utskottet, vid aflåtande af detta
skrifvelseförslag, förbigått den vigtiga omständighet, huruvida
förslaget att inrätta ett Ecclesiastik-Collegium utgått från en
enskild motionaire, om det är ett hugskott från dagens opi¬
nion, eller huruvida, såsom förhållandet är, det räknar sin
uppkomst från en mera aflägsen tid, ja i sjelfva verket från
en tidpunkt liera sekler tillbaka. Jag anser derföre lämpligt,
att uti ingressen inrymmes, hvad motionairen sjelf i sin mo¬
tion anfört, eller hurusom första tanken å ifrågavarande in¬
rättning utgått ifrån Konung Carl IX, samt planen utbildats
af Hans store Son, Gustaf 11 Adolph, och vidare varit på¬
986
Den 27 September.
tänkt af efterföljande Regenter. Början af ingressen skulle
dä komma att lyda ungefär sä här, att, i stället för orden:
»Sedan Presterskapet etc.», det hette, att »sedan Konung
Carl IX besegrat Catholicismen i Sverige, hade han sökt
att för kyrka och etc.»
Gustaf II Adolph hade äfven velat inrätta en ecclesia¬
stik öfverstyrelse (Consistorium Generale), som skulle ut¬
gjorts at 6 andliga och verldsliga Ledamöter», som haft, bland
annat, till föremål att förvalta ecclesiastik-verket i allmän¬
het. Der borde en ny rad vidtaga och börja med dessa ord:
»Ehuru fråga härom vid två Riksdagar förevarit, oeh änskönt
den under Drottning Christinas förmyndare- samt Hennes
egen och Carl X:s regeringar ånyo blifvit väckt, hade den
dock icke kommit till verkställighet. Under Carl Xl:s min¬
derårighet hade kyrkoväsendets angelägenheter blifvit ställda
under Canzlie-Collegimn, och i de då nyligen eröfrade län¬
derna inrättats Ofver-Consistorier. En ecclesiastik öfversty-
relses införande hade sedermera blott af enskilda blifvit fö¬
reslagen, intilldess, mot slutet af Guslaf III:s regering, Eccle-
siastik-Beredningen äfvensom Allmänna lieredningen erhöllo
emellan sig fördelade de ecclesiaslika målen, men hvilka
institutioner sedermera upphört, så att för kyrko-ärenden
numera icke finnes någon gemensam eller oafbruten central¬
styrelse i 2:dra instancen». Derefter vidtager den mening å
andra sidan i skrifvelseförslaget, som börjas med ordet »Erke-
Biskopen.»
Ordet »numera» i de sista raderna af detta mitt förslag
har jag ansett böra antagas, i stället för ordet »ännu» i Ut¬
skottets, emedan det sednare ej är riktigt, enär nyssnämnda
två institutioner ej längesedan funnits.
Längre fram, å 4:de sidan, i Utskottets skrifvelseförslag
förekommer en mening, hvars början lyder sålunda: »I hän¬
delse religionssecter uppkomma, och vederbörande Consisto¬
rium begärde för häl Iningsbud, hade Departements-Chefen, i
afseende på atTällingars behandling, ingen annan myndighet
att rådfråga» etc. Ordet »annan» tror jag böra härutur utgå,
emedan meningen, i sådant fall, snarare motsvarar verkliga
förhållandet, emedan Consistorierna ej lämpligen kunna råd¬
frågas i embetsväg, rörande hvarandras hemställanden.
Vidare innehåller skrifvelseförslaget å 8:de sidan denna
mening: »Ofver läroverkens tillstånd, likasom öfver kyrko¬
väsendets, hade inspectioner uteblifvit. Förmedelst inrättan¬
det af ett jemväl särskildt för folkundervisningens befrätn-
Den 27 September.
987
jande behöflig! Ecclesiastik-Collegium, undanrödjes äfven be-
hofvet af flera eller större Comitéer för kyrkans, lärover¬
kens eller fattigvårdens ärenden» etc. Då det ej varit mo-
tionairens mening, att Ecclesiastik-Collegium bör finnas sär¬
skildt för folkundervisningen, bör delta ord: »särskildt» utur
förslaget utgå.
Slutligen har jag funnit skäl till anmärkning vid beskaf¬
fenheten af ett uttryck i den mening, som i slutet af 10
och början af 11 sidan i skrifvelseförslaget finnes, och hvaraf
jag vill citera dessa ord: »någon myndighet icke funnes att
af Departements-Chefen rådfrågas, helst Kammar-Rätten, sorn
vore en domstol, icke lämpligen kunde anbefallas att deröf¬
ver sig yttra.» Jag tror, att Rikets Ständer icke böra uti
underdånig skrifvelse till Kongl. Majit nyttja uttryck, hvilka
kunna anses innefatta en anvisning, hvad Ständerna förmena
vara för den andra Statsmakten lämpligt, hvarföre jag före¬
slår, att orden: »icke lämpligen kunde» utbytas mot orden:
»icke torde lämpligen kunna», eller andra deremot svaran¬
de ord.
Någon vidare anmärkning vid skrifvelseförslaget har jag
icke att anföra, men anhåller om detsammas återremitteran¬
de äfven af detta Stånd, på det alt, hvad jag nu anfört, må
tagas af Expeditions-Utskottet uti öfvervägande, i samman¬
hang med anmärkningarne hos Ridderskapet och Adeln.
Herr Henschen instämde; hvarefter öfverläggningen för¬
klarades slutad, och Ståndet, uppå framställning af Herr Tal¬
mannen, fann för godt att, i anledning af de nu gjorda an¬
märkningarne, till Expeditions-Utskottet återremittera dess
förslag, J\i 154, lill Rikets Ständers underdåniga skrifvelse.
§ 18-
Justerades Protocolls-Utdrag öfver åtskilliga af Ståndet
denna dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. l/2 3 e. na.
In fidem
E. G. Runeberg.
988 Den 29 September.
Den 29 September.
Plenum, kl. 6 e. m.
s *•
Justerades de delar af Protocollet för den 23 i denna
månad, som innefatta återremisser.
§ 2.
Föredrogs å nyo Särskildta Utskottets Memorial, JM 19,
med förslag lill voteringspropositioner, i anledning af liiks-
Ståndens olika beslut om beskattning å bränvins tillverkning
och destillering.
Voleringspropositionerna godkändes.
§ 3-
På hemställan af Herr Talmannen, beslöt Ståndet, att
Allmänna Besvärs- och Econoime-Utskottets Betänkande, M
129, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl.
Handels-Ordningen den 22 December 1840, hvilket Betän¬
kande nu vore i ordningen att föredragas, skulle först i mor¬
gondagens Plenum förekomma.
§ *■
Föredrogs å nyo från Högvördiga Preste-Ståndet an¬
kommet Protocolls-Utdrag för den 16 och 20 innevarande
månad, med inbjudning lill de öfriga Biks-Stånden att in¬
stämma uti Preste-Ståndets beslut, angående Lag-Utskottets
Betänkande, M 43, i anledning af väckt motion, angående
ändring i Kyrkolagens 25 Capitel om Prestmöte.
Herr Wahlström: Då de bestämmelser, som i inbjud¬
ningen finnas intagna, synas mig vara lämpligare, än de nu
befintliga, och derjemte hafva företräde framför de af Lag¬
utskottet föreslagna, samt Bidderskapet och Adeln jemväl
antagit inbjudningen med endast ett ringa undantag, som jag
genast skall påpeka, anhåller jag, att Ståndet ville godkänna
det af Preste-Ståndet uppgjorda förslag till lag, angående
Prestmöten, med undantag af den § i förslaget, som talar
om tiden, då Prestmöten skola hållas. Bidderskapet och
Adeln hafva nemligen bibehållit Utskottets förslag, enligt
hvilket Prestmöten skulle hållas hvart S:dje år, men då Ut¬
Den 29 September.
989
skottets förslag inom Borgare-Ståndet redan är förkastadt,
står det oss icke mera fritt att upptaga Utskottets mening,
utan skulle det derföre kanske vara bäst att lemna öppet
för Utskottet, att i denna punkt söka sammanjemnka me¬
ningarna.
Herr Henschen: Jag hemställer, om det icke är bäst,
att bestämma, det Prestmöten skola hållas hvart 3:dje år,
då Bidderskapet och Adeln antagit Utskottets, i enlighet der¬
med,-framställda förslag. Dessutom, och ehuru någon in¬
bjudning i detta afseende icke. blifvit gjord, föreslår jag dock,
att det borde bestämdt stadgas, att öfverläggningarna vid
Prestmöten skola ske på Svenska språket.
Herr Talmannen: Då inbjudningen icke afser någon
ändring i det af Herr Henschen framställdta syfte, kan pro¬
position derå ej eller göras.
Herr Björck: Så vidt jag kan erinra mig den discus-
sion, som här fördes, då Lag-Utskottets Betänkande, M 43,
föredrogs, så var det endast jag, hvilken i frågan yttrade
mig; och hufvudskälet, hvarföre jag yrkade afslag å Betän-_
kandet och Ståndet stadnade uti ett sådant beslut, var det,
att Preste-Ståndet i Lag-Utskottets förslag till förordning, an¬
gående Prestmöten, blifvit framställdt, såsom en pröfvande
auetoritet i kyrkliga angelägenheter. Det heter nemligen i
förslaget: »och böra vid hvarje Biksdag berättelser om hvad,
som förekommit vid de sedan sista Biksdag hållna Prestmö¬
ten, ingifvas till Preste-Ståndet, som, i anledning deraf, vid¬
tager de åtgärder, hvilka af omständigheterna påkallas.» Att
Preste-Ståndet således skulle blifva en pröfvande myndighet
i frågor, angående kyrkan, finner jag, för min del, olämpligt
och oförenligt med vårt Statsskick, då Preste-Ståndet icke i
Grundlagarna blifvit tillerkändt någon annan pröfningsratt i
dylika frågor, än den, som tillkommer hvart och ett af de
öfriga Biks-Stånden. Om detta af Preste-Ståndet hade blif¬
vit godkändt, då skulle jag ock hafva motsatt mig inbjudnin¬
gens antagande; meri jag tror icke, att detta är meningen,
och, för att derom erhålla full visshet, anhåller jag, att in¬
bjudningen mätte å nyo blifva bordlagd.
Sedan Herr Talmannen, i anledning häraf, upplyst, att
inbjudningen redan varit 2:ne gånger bordlagd, hvadan någon
ytterligare bordläggning icke kunde tillåtas, samt inbjudnin¬
gen blifvit å nyo uppläst, fortfor Herr Björck: Efter den
kännedom, jag nu erhållit af inbjudningens innehåll, får jag
förklara, det jag icke har något att erinra emot densammas
990
Den 29 September.
antagande, helst rättelse blifvit åstadkommen i det af mig
anmärkta hänseende, och hvarigenom Preste-Ståndet icke
skulle erhålla mera inflytande, än de andra Riks-Slånden, i
kyrkans armelägenheter.
Herr Rydin: Förevarande inbjudning synes mig sS be¬
skedlig och from, att man gerna kan antaga densamma.
Några andra ärenden, än de, som röra Presterskapet, skulle,
enligt inbjudningen, icke utgöra föremål för öfverläggning
vid Prestmöten. Hittills har man ansett, att Prestmöten
borde hållas hvart år, men då man erfarit, att detta icke
varit behöfligt, har Lag-Utskottet nu tillstyrkt, att dessa
möten skulle hvart tredje år ega rum; och då äfven detta
kan vara alltför ofta, anhåller jag om bifall till inbjudningen
i dess helhet,
Discussionen ansågs slutad, och Ståndet antog den gjor¬
da inbjudningen.
§ 8-
Sedan, vid i nästföregående Plenum skedd föredragning
af Höglofliga Ridderskapets och Adelns Protocolls-Utdrag den
16 och 20 sisth September, hvarigenom Med-Stånden blifvit
inbjudna att instämma uti förstnämnda Stånds beslut, i an¬
ledning af Råneo- och Lag-Utskottens Betänkande, Jt? 1,
blifvit anmärkt, att i Protocolls-Utdraget för den 16 synes
vara uteglömdt Ridderskapets och Adelns beslut, angående
9 § 1 mom. af förslaget till lag för enskilda Banker, i an¬
seende hvartill ock Ståndet beslutat, att upplysning i berörde
hänseende skulle införskaffas, så tillkännagaf nu Herr Tal¬
mannen, att, genom misstag, denna § blifvit uti det till Stån¬
det ankomna Protocolls-Utdrag uteglömd, men att detsamma
vore emot ett annat utbytt, deruti rättelse skett; och blef
sistnämnda Protocolls-Utdrag, såsom innefattande ett nytt
ämne, på Herr limströms begäran, bordlagdt.
§ G-
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Memorial, J\d 291, i
anledning af återremisser å Utlåtandet, M 169, angående
uppbördsarfvode till Skepps-Ombudsmannen vid Stockholms
Sjömanshus, för derstädes sedan år 18115 debiterade och re¬
dovisade Kronoutskylder.
Herr Malmborg: På de skäl, som föranledde återre-
miss af Stats-Utskottets Utlåtande, JVs 189, yrkar jag afslag
å det nu föredragna Memorialet. Jag vill ingalunda bestrida
Skepps-Ombudsmannen Freese att tillgodonjuta den lagliga
rätt, som han, i likhet med öfrige Skepps-Ombudsmän, i
Den 29 September.
991
detta afseende må ega; men jag anser den nu valda vägen,
för att göra sin rätt gällande, icke lämplig. Naturligtvis kan
icke någon bättre rätt tillkomma Stockholms, än de öfrige
städernas Skepps-Ombudsmän, då de alla hafva likadan tjenst-
göringsskyldighet. För öfrigt, om någon ersättning bör
Skepps-Ombudsmannen Friese tillgodokomma, bör densam¬
ma dock icke utgå till högre belopp, än i enlighet med de
Bevillnings-Förordningar, som under de ifrågavarande åren
varit gällande. Jag anhåller om proposition på afslag.
Herr Brodin: Jag åter begär proposition på bifall.
Man bör icke, vid betraktande af denna fråga, glömma, hvad
Kongl. Maj:t uti den vid 1818 års Riksdag i ämnet aflålna
Nådiga Proposition upplyste, nemligen, att Skepps-Ombuds-
mannen Friese icke uppburit någon ersättning för den upp¬
börd, som egt rum under åren 1813—1818, eller under 6
år. Nu har Stats-Utskottet icke gått längre, än att Utskot¬
tet, i enlighet med den af Rikets Ständer vid denna Riks¬
dag antagna Bevillnings-Stadga, tillerkännt Skepps-Ombuds¬
mannen Friese en ersättning af 3 °/n för den uppbörd, som
af honom blifvit levererad och redovisad från och med år
1819 lill och med 1855. Om uppbördsprocenten nu hade
utgått med i-/3 procent för alla de år, under hvilka nuva¬
rande Skepps-Ombudsmannen denna befattning innehaft, skulle
Friese följaktligen hafva erhållit vida högre belopp, än som
blifver fallet, om Utskottets förslag [»lifver antaget. Det kan
i öfrigt, i sanning, icke anses billigt eller, rimligt, att Skepps-
Ombudsmannen Friese skulle stämma Kongl. Majit och Kro¬
nan, för att utbekomma sitt uppbördsarfvode, helst det be¬
rnit af Rikets Sliinder att tillförene skrifva en Bevillnings-
Stadga, som varit klar och tydlig, och sålunda icke föran-
ledt lill missförstånd. Jag förnyar min anhållan om bifall.
Herr Indebetou: Utskottet har icke vederlagt de skäl,
sorn legat till grund för den af Ståndet beslutade återremiss
af Utlåtandet, JV? 189. Dessa skäl voro fyra: l:o att Skepps-
Ombudsmannen Friese, derest han vore lagligen berättigad
till den sökta ersättningen, egde att för dess utbekommande
vända sig till vederbörlig domstol; 2:o att det i annat fall
icke vore lämpligt, att Rikets Ständer beviljade Skepps-Om¬
budsmannen Friese någon särskild förmån framför andra
Skepps-Ombudsmän; 3:o att Skepps-Ombudsmannen Friese
ändock egde ganska betydliga inkomster, och 4:o att andra
Skepps-Ombudsmän icke uppburit något dylikt arfvode med
det, som Friese blifvit tillagdt af Stats-Utskottet. Då dessa
992
Den 29 September.
skäl qvarstå ovederlagda, anhåller jag, att Ståndet ville vid¬
blifva sitt förut fattade beslut och afslå Utskottets förnyade
hemställan.
Herr Ekelund: I liket med Herrar Malmborg och In¬
debetou, yrkar äfven jag afslag å Stats-Utskottels förnyade
hemställan. Jag kan nemligen icke finna annat, än att, om
Rikets Ständer nu bevilja Skepps-Ombudsmannen Fréese ett
uppbördsarfvode af 5 °/0 för de vid Stockholms Sjömanshus
sedan år 1849 debiterade och redovisade Kronoutskylder,
skall han sedermera vid nästa Riksdag kunna komma och
begära ersättning jemväl för de Kronoutskylder, som från
18-45 till 1849 blifvit vid nämnda Sjömanshus uppburna.
Detta ligger i sakens natur. Mig synes det vara klart, att,
om någon ersättning skall blifva Fréese tillagd, kan densam¬
ma icke beräknas högre, än antingen till 1% procent, i
enlighet med 121 § i 1851 års Bevillnings-Förordning, eller
l'/3 procent, enligt 2 mom. i nämnde §, efter hvilken sist¬
nämnde beräkning jag åtminstone har mig bekant, att Skepps-
Ombudsmannen i Norrköping beräknat sitt arfvode, medelst
af honom sjelf gjordt afdrag vid levereringen af sjöfolkets
Kronoutskylder, och det har passerat utan anmärkning. Ut¬
skottet säger också, att Skepps-Ombudsmannen i andra stä¬
der uppburit viss andel af den till debiterings-och uppbörds-
kostnad anslagna bevillningsprocent, eller annan särskild ve¬
dergällning för uppbörden och redovisningen af sjöfolkets
Kronoutskylder. Skepps-Ombudsmannen i Stockholm har
deremot icke beräknat sig någon ersättning till godo, och
har derföre ej eller fått någon. Emedlertid skulle det vara
underligt, om han för denna underlåtenhet nu skulle erhålla
en sådan högre ersättning, beräknad eller 3 °/0, eller unge¬
fär dubbelt emot hvad han hade kunnat haft rätt att räkna
sig till godo. För min del, är jag visst icke emot, att Skepps-
Ombudsmannen Fréese erhåller ett uppbördsarfvode, beräk-
nadt, vare sig efter 1% eller 1’/3 procent, men icke kan
jag medgifva, att detta arfvode får utgå efter 5 proc. Jag
förenar mig derföre uti begäran om afslag.
Herr Wallenberg: Jag kan icke finna, att, såvida Skepps-
Ombudsmannen Frécses anspråk är billigt, den omständighet,
att han uraktlåtit från den redovisade upphörden afdraga det
arfvode, som bort honom tillkomma, skulle innefatta ett skäl
emot att nu godkänna berörde anspråk. Om det förhåller
sig så, och då det är styrkt, att Freese från år 1845 be-
slridt Skepps-Ombudsmanstjensten vid Stockholms Sjömans¬
Den 29 September.
995
hus, kan jag.icke finna annat, än att, då Utskottet tillstyrkt
en ersättning af 5 procent, räknadt från år 1849 till 1854,
detta ungefär motsvarar den ersättning, som bort Fréese till¬
komma. En talare har erinrat om hvad inom detta Stånd
uti denna fråga förra gången yttrades, och sagt, att detsam¬
ma icke blifvit af Utskottet vederlagdt, men jag tror, att,
hvad Utskottet i sitt förra Betänkande anfört, till förmån för
saken, icke blifvit inom Ståndet vederlagdt. Det sades då,
att Fullmäktige i Riksgälds-Contoiret förklarat, det Skepps-
Ombudsmannen i Stockholm hittills icke kommit i åtnjutande
af de förmåner, sorn Skepps-Ombudsmän i Rikets öfriga stä¬
der erhållit för debiterade och redovisade sjöfolks-kronout-
skylder. Detta är ett talande skäl för bifall till Stats-Ut-
skottets förnyade hemställan; och om dertill lägges, att
Skepps-Ombudsmannen Fréese vid 1848 års Riksdag sökte
att komma i åtnjutande af enahanda förmån, hvarom nu är
fråga, men att berörde ansökning afslogs, icke derföre, att
Fréese icke ansågs berättigad till en dylik ersättning, utan
derföre, att, om densamma beviljades, hans företrädare kunde
framkomma med enahanda anspråk, så tror jag, att Ståndet,
med fästadt afseende jemväl å detta, såsom mig synes, halt-
lösa oell mindre värdiga skäl, icke skall finna sig förhindrad!,
att bifalla Stats-Utskottets nu förnyade hemställan. Frågan
rörer dessutom en tjensteman, som särdeles inom detta Stånd
borde omhuldas, och jag anser, att man icke beviljar för
mycket, om man bifaller, hvad Utskottet tillstyrkt, helst
Fullmäktige i Riksgälds-Contoiret hade tillstyrkt, att arfvode!
skulle beräknas till 6 procent af influtne kronoutskylder.
Herr Palander: Jag vill gerna gifva Skepps-Ombuds¬
mannen Fréese allt, hvad honom med rätta tillkommer, men
jag liar velat y ttra några ord emot den af Utskottet uttalade
princip. Jag anser nemligen, att, ju högre belopp af krono¬
utskylder, sorn indrifvas, dess mindre bör uppbördsprocenten
vara. Här är nu meningen att gifva Skepps-Ombudsmannen
i Stockholm, som indrifver betydliga kronoutskylder, högre
uppbördsprocent, än den, som tillkommer Skepps-Ombuds-
männen i landsorterna. Jag skulle icke hafva något att yttra
emot sjelfva saken, om Ståndet i Bevillningsförordningen hade
bestämt en procent, motsvarande den af Siats-Utskottet till¬
styrkta, men jag kan icke medgifva, att arfvode! beräknas
efter 5 procent, enär Fréese derigenom skulle komma att
erhålla högre incasserings-arfvode, än andra Sjömanshus-Oni-
Uorq.-ständ. /'rot, vid Mksd. 1653—1811*. V . 03
594
Den 29 September.
budsmän. Af dessa skäl, instämmer jag med Herr Malmborg
och begär proposition pS afslag.
Herr Stolpe: Herr Wallenberg liar sökt att neutralisera
ett och annat skäl, som blifvit anfördt emot Skepps-Ombuds-
mannen Fréeses anspråk. I qvittning deremot, beder jag att
få till granskning framhafva ett, som anförts för saken, eller
att Fréese icke innehar lön på Kronans stat. Detta är sannt,
men sådant är förhållandet med alla städernas tjenstemän,
hvilka njuta lön, icke af Staten, utan af staden. Men Fréese
har af sin tjenst rätt betydliga sportler, grundade på Kongl.
Förordningen den 1 Mars 1841. Jag anför icke detta, för
att derpå grunda något skäl emot bifall till Stats-Utskottets
hemställan, ty, om Fréese har rätt till den äskade uppbörds-
procenten, bör denna rätt honom icke förnekas, men för att
ådagalägga, att, om en sådan rättighet ej finnes, hvilket jag
i all händelse anser det ej tillkomma Ständerna att pröfva,
några considerationsskäl för Fréeses anspråk åtminstone ej
äro för handen, .lag anhåller om proposition på afslag.
Herr vice Talmannen Brinck: Om Staten skulle till¬
godonjuta denna inkomst, utan att Skepps-Omhudsmannen
dermed toge befattning, det vet jag i sanning icke. Att upp¬
börden af sjöfolkets kronoutskylder är förenad med ganska
mycket besvär, det lärer väl ingen vilja förneka; och me¬
ningen kan icke vara, att Skepps-Omhudsmannen skulle un¬
der åren från 1843 till 1883 verkställa denna uppbörd för
intet. Om delta är meningen, då bör man också afslå Stats-
Utskottets hemställan. Om meningen åter icke är sådan,
bör man behjerta och bifalla Stats-Utskottets tillstyrkan. Man
säger, att en ersättning, beräknad till 3 procent, skulle vara
allt för hög, men om man delar dessa 3 procent, som blif¬
vit beräknade för 5 år, eller från 1849 till 1854, jemväl på
de 5 åren från 1843 till 1848, för hvilken tid Fréese icke
fordrat någon ersättning, så blir det icke l2/3 procent för
året. Jag hemställer, om det kan vara billigt, att afslå Stats-
Utskottets tillstyrkan, som dessutom af 2:ne Stånd blifvit bi¬
fallen. Jag anhåller således om proposition på bifall å Ut¬
skottets tillstyrkan.
Herr Wallenberg: Då Ståndet nu synes vilja hushålla,
så är det skäl att laga reda på, huru stor uppbörden varit
sedan år 1843, och huru stor ersättningen till Skepps-Om-
budsmannen Fréese, i händelse Stats-Utskottets hemställan
bifölles, kunde blifva. Uppbörden har under åren 1844—
Den 29 September.
998
1854 beräknats för nedannämnde antal personer till följande
År
|
1844 —
|
1,085 personer — R:dr 2,511.
|
»
|
1845 —
|
1,011
|
» — »
|
2.584.
|
»
|
1846 —
|
1,230
|
» — »
|
2,583.
|
»
|
1847 —
|
1,054
|
» — »
|
2,189.
|
»
|
1848 —
|
1,212
|
» -—- »
|
2,486.
|
»
|
1849 —
|
1,052
|
» — »
|
2,663.
|
»
|
1850 —
|
992
|
» — »
|
2,156.
|
»
|
1851 —
|
903
|
» — »
|
2,211.
|
»
|
1852 —
|
971
|
» — »
|
1,988.
|
»
|
1853 —
|
851
|
» — »
|
1,758.
|
Således har uppbörden för 10 år uppgått icke till fulla
25,000 R:dr, och för de sisla 5 åren till omkring 11,000
H:dr. Jag frågar då, om det kan vara skäl, att bespara
Statsverket 3 procent å detta belopp, derföre, att Skepps-Om-
budsmannen Fréese underlåtit, att i laga tid innehålla detsamma.
Discu^sionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna den af Stats-Utskottet i Ut¬
låtandet, M 189, gjorda och i Memorialet, M 294, förnyade
hemställan ?»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering. En
voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs, så ly¬
dande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets i Utlåtandet, Jfö 189,
gjorda och i Memorialet, JYl 294, förnyade hemställan, rö¬
star: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås nämnda hemställan.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop, der¬
vid voro frånvarande Herrar Gråd, Schwan, Lundh, Hessel¬
gren, Wijk, Waern, Ekelund, Arnberg, Kock, Ekholm, Ny¬
gren, Tjernberg, Wetterberg, Wahlund, Hasselrot, öhrström,
Wedberg, Sundblad och Windrufva. En sedel aflades för¬
seglad, och de öfriga befunnos vid öppnandet innehålla 23
Nej emot 20 Ja, i följd hvaraf Ståndet afslagit Stats-Utskot¬
tets i Utlåtandet, JU 189, gjorda och i Memorialet, M 294,
förnyade hemställan.
Herr vice Talmannen Brinck reserverade sig.
§ 7-
Föredrogos ånyo Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottens Betänkande och Utlåtanden:
996
Den 29 September.
JW 15, i anledning af väckt motion om lillhandahällande
pä allmän bekostnad af ett oflicielt Dagblad å vissa uppgifna
ställen.
Bifölls.
JM 16, i anledning af återremiss af Utskottens Betän¬
kande, JM 2, angående väckt fråga oin inrättande af ett sta¬
tistiskt embetsverk samt anslag dertill.
Herr Stolpe: Jag anser det vara en väsendtlig lucka,
att ett statistiskt embetsverk hos oss saknas, och jag anhåller
derföre om bifall till de sammansatta Utskottens förnyade
tillstyrkan uti dess Utlåtande, JM 16.
Herr Berger: Äfven jag anser det vara både önskligt
och af vigt, att vi erhålla ett statistiskt embetsverk, men
Utskotten hafva icke vederlagt Borgare-Ståndets skäl för
återremiss af Utskottens Betänkande, JM 2. Rikets Stän¬
der hafva ofta hos Kongl. Maj:t anhållit om utredning af
vissa frågor, och att derefter få emottaga Nådig Proposition
i ämnet, men de hafva dock dertill icke anslagit några me¬
del, utan hafva dylika undersökningar ändock gått för sig.
Samma förhållande synes äfven nu vara för handen, så vida
man vill använda tillgängliga medel. De kunna tagas från
många håll, t. ex. af anslaget till rese- och traclamenls-
kostnader, extra anslagsmedel inom hufvudtitiarne, besparin¬
gar m. m.
Det hörer i sanning till det ovanliga, att man i en så¬
dan fråga, som denna, vill anslå medel, som, i värsta fall
och i brist på alla tillgångar, kunna af Stats-Contoiret för¬
skjutas till nästa Riksdag, helst ock omöjligt är att bedöma,
huru mycket kan erfordras, och den föreslagna summan 10,000
R:dr synes vara gripen ur luften. Då jag alltså icke kan
finna behöfiigt, att på förhand anslå några medel, anhåller
jag om bifall till lista momentet, men alslag å Utskottets
tillstyrkan, att för ändamålet ställa till Kongl. Majits dispo¬
sition ett anslag af 10,000 Ridr.
Herr Henschen: Samma skäl hafva blifvit anförda, som
redan, då ärendet förra gången behandlades, anfördes, men
vederlädes. Man säger, att den af Utskotten föreslagna sum¬
ma blifvit gripen ur luften, men detta påstående vederlägges
dock af den speciiication, som i min motion finnes intagen.
Om man vill saken, så råder jag ock, att man voterar för
anslaget, emedan Regeringen eljest skulle kunna lätt komma
att använda uppkommande besparingar till andra ändamål.
Man kan knappt hoppas, att Regeringen skulle af medel,
Den 29 September.
997
sorn den vore berättigad disponera för andra ändamål, an¬
vända så stort belopp till inrättande af ett embetsverk, som
skulle visa beskattningens hela belopp, förvaltningens gång,
dess brister' och misstag, m. m. dylikt, som nu icke är ut-
redt, och således komma att utöfva ett slags control öfver
det sätt, hvarpå Regeringen använder ingående skatter. Får
Regeringen emedlertid medel anvisade, måste den oundgäng¬
ligen göra något; och då alla synas vara ense om sjelfva sa¬
ken, är det här endast fråga om alt kraftigt understödja den¬
samma. Någon jordbruksstatistik finnes icke; men en sådan
är dock nödig för så väl representationen, som Staten, hvil¬
ken sednare dock kan anbefalla vederbörande embetsverk,
att inkomma med erforderliga upplysningar. Kunskapen om
fäderneslandet utvecklar derjemte en fri, medborgerlig anda,
hvarföre jag, ock på dessa skäl, anhåller om proposition på
bifall.
Herr Stolpe: Att begära hos Regeringen utarbetandet
af en organisationsplan och vägra dertill nödiga medel, inne¬
fattar en orimlighet. Detta vore ett sjelfbedrägeri, att före¬
ställa sig, det Regeringen i sådant fall skulle göra något vid
saken. För Regeringen är det statistiska embetsverket mindre
behöfiigt, då Regeringen icke saknar utvägar att från spridda
embetsverk insamla de upplysningar, som kunna erfordras,
men för enskilde och för representationen är det isynnerhet
angeläget att hafva de statistiska materialierna samlade på
ett ställe. Den, sorn lägger så ringa vigt på sakens fram¬
gång, att han icke vill anvisa medel för uppgörande af en
organisationsplan, kan svårligen dermed åsyfta annat, än ett
förklädt afslag. För min del, älskar jag icke denna förkläd¬
ning. Må man derföre antingen säga rent ut, det man icke
vill saken, eller ock anvisa behöfiiga medel till dess utförande.
Jag ansluter mig till den sednare åsigten.
Herr Wallenberg: Jag kan icke neka, att denna^fråga
är af stor vigt, och att den synes mig hafva bort inom
Ståndet erhållit en annan utgång, än densamma fått. Under
discussionen har jag icke hört något, som häntyder på, att
institutionen är obehöflig, eller att man i längden kan und¬
vara densamma. Man vill hos Kongl. Maj:t begära utarbe¬
tande af en plan till inrättande af ett statistiskt embetsverk,
men man vill dock icke dertill lemna nåjrra medel. Jag vill
erinra, huru otroligt arbete Representations-Coinitéen måste
nedlägga, innan den kunde komma till ett klart begrepp om
förhållandena, och hvilket arbete kunnat undvikas, om en
998
Den 29 September.
statistisk bureau funnits inrättad. Representations-Comitéens
utlåtande innebär en god källa till erhållande af upplysnin¬
gar i många afseenden, men denna källa blir med tiden
gammal. Jag kan icke finna annat, än att den offentliga
mannen skulle vara val betjenad, om ett embetsverk funnes,
dit han kunde gå och hämta underrättelser, som han nu an¬
tingen måste undvara, eller ock med betydlig tidsutdrägt
söka att vinna. Det finnes icke en bland hundrade af dem,
som söka, som finnér en fullt tillförlitlig grund för sitt om¬
döme. Man måste derföre nu gå efter hörsagor; och jag hem¬
ställer till cd hvar, om han icke under sin offentliga bana
många gånger varit i verklig saknad af sådana uppgifter, som
hos ett dylikt embetsverk kunde erhållas. Det är beklagligt,
att man tror, det Regeringen icke skall för detta ändamål
vilja laga medel af hvad, som finnes; men, om så är förhål¬
landet, så är det icke första gången, som Rikets Ständer
måste köpa sig fram. Jag anhåller om proposition på bifall.
Discussionen ansågs slutad, och Ståndet godkände Stats-
samt Allmänna Besvärs- och Econornie-Utskottens i deras
Betänkande, JM 2, gjorda och i Utlåtandet, JM 16, vidhållna
tillstyrkan.
J\s 17, i anledning af väckta frågor om vidtagande af
åtgärder till lindring i rustningsskyldigheten.
Bifölls.
JM 18, i anledning af väckta frågor, att rustnings- och
roteringsskyldigheten i Småland måtte nedsättas, eller lindring
deri ega rum.
Bifölls.
och JM 19, i anledning af väckta frågor, alt kronobref-
bäringen måtte bekostas af postmedlen, eller bestridas af all¬
männa medel.
Härvid förekommo:
l:o. Utskottens yttrande i anledning af väckt förslag,
att kronobrefbäringen måtte af postmedlen bekostas.
Lades till handlingarne.
och 2:o. Yttrandet, i anledning af väckt förslag, att
kronobrefbäringen måtte af Slaten bekostas.
Bifölls.
» *>•
Föredrogos ånyo och godkändes, hvart efter annat, All¬
männa Besvärs- och Economie-Utskottets Betänkanden:
Den 29 September.
999
JM 126, i anledning af väckt motion om beviljande tills
vidare af tullfri införsel från Finland landvågen af bjelkar,
bräder, plankor, sparrar, master, spiror och tjära.
och JM 127, i anledning af väckt motion om ändring af
l:a mom. 4 § uti Folkskolc-Siadgan den 18 Junii 1842.
"•
böredrogs ånyo och remitterades till Stats-Utskottet en
af Herr Rydin, med stöd af 56 § Riksdags-Ordningen, väckt
motion, i anledning af Rikets Ständers beslut, rörande före¬
skrifterna för åtnjutande af statsbidrag till allmänt nyttiga
arbetsföretag.
§ 10.
Föredrogos följande Utskotts Betänkanden, Utlåtanden
och Memorialer:
l:o. 'Constitutions-Utskoitets:
JM 51, med voteringspropositioner, rörande Constitutions-
Utskottets uti Memorialet, JM 40, afgifna förslag till ändring
af 56 och 81 §§ af Regerings-Formen, samt 29 § 1 morn.
Riksdags-Ordningen.
Voleringspropositionerna godkändes.
2:o. Slats-Utskollets:
JM 295, med förslag till voteringsproposition, i anledning
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, angående Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition om framlidne f. d. Departements-Chefen i
Kongl. General-Tull-Styrelsen, Canzlie-Rådet J. D. Valerii
enkas och barns befriande från bemälde Canzlie-Råd ådömdt
ersättningsansvar i målet, rörande den efter aflidne Tullför¬
valtaren M. F. Finér yppade balance.
Voteringspropositionerna godkändes.
JM 296, i anledning af erhällen återremiss å Betänkan¬
det, JM 282.
Lades till handlingarne.
JM 297, angående tiden för nästa revision af Stats-,
Banco- och Riksgäldsverkens förvaltning och räkenskaper.
Bilölls.
JM 298, i anledning af väckt motion, rörande den från
Andrarums alunverk i Christianstads län hittills utgående
aluntionde.
Bifölls.
JM 299, i anledning af erhållna återremisser å Betän¬
kandet, JM 194.
Lades till handlingarne.
1000
Den 29 September.
JM 500, i anledning af väckt motion om anslag till la¬
zarettet i Lund.
Bordlädes andra gången.
och JM 501, i anledning af väckt motion om anslag till
Baggenstäkets. upprensning.
Bordlädes andra gången.
samt 5:o. Allmänna Besvärs- och Economie-Utskollets:
JM 150, i anledning af väckt motion om utfärdande af
fullständig löroidning om val af orgelnisten, klockare och
andra kyrkobetjente.
Bordlädes andra gången.
JM 151, i anledning af väckta motioner dels om utred¬
ning af tolagens tillkomst och rättvisare grund för densam¬
mas fördelning, dels ock om rättighet för fiskeläget Torekow,
att uppbära tolag för alla varor, som derstädes lossas eller
lastas efter förolyckade fartyg.
Bordlädes andra gången.
JM 152, i anledning af väckt motion om förändring uti
nu gällande stadganden, rörande behandling och försäljning af
sä kalladt strandvraksgods.
Bifölls.
JM 155, i anledning af väckt motion om kronoskjuts-
skyldiges befrielse från krut-transporter.
Bifölls.
och JM 151, i anledning af väckt motion om upphörande af
metallvågarne i städerna Westerås, Arboga och Köping samt
vid Strömsholm.
Herr Cassel: Jag har icke något att anmärka emot det
slut, hvartill Utskottet kommit, men jag kan icke godkänna
motiverna, hvarföre jag också måste reservera mig emot
desamma.
Öfverläggningen var slutad, och Betänkandet, JM 154,
godkändes.
§ ii-
Bordlädes Constitutions-Utskottets Memorial: JM S5, och
Stats-Utskottels Utlåtanden, JM 502—503, till hvilka rubri¬
kerna upptagas i protocoll, då ärendena förekomma.
§ i2-
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
§ 13-
I’å hemställan af Herr Grape, beslöt Ståndet, att, då
3:ne ordinarie ledamöter i Stats-Ulskottet erhållit permission,
Den 50 September. 1001
uppdraga åt Ståndets Herrar Electorer, att i nästa Plenum
utse 2:ne suppleanter i nämnde Utskott, att der inträda i
tjenstgöring under permitterade ledamöters frånvaro.
Plenum slutades kl. '/4 9 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 30 September.
Plenum kl. 10 f. m.
§ i-
Justerades en del af Protocollet för don 25 i denna
månad.
§ 2.
Herr Lindström beviljades, på gjord anhållan, ledighet
från Hiksdagsgöromålen under tre veckor från den 8 näst¬
instundande October.
§ 3.
Föredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, JM 129, i anledning af väckta mo¬
tioner om ändringar i Kongl. Handels-Ordningen den 22
December 1046.
Föredragningen skedde punktvis, och förekommo Ut¬
skottets yttranden, angående författningens nedannämnde §§
och momenter i följande ordning:
§ i
Herr Rinman: Jag hemställer, hvarthän det skullo leda,
om personer, som flera år varit på handels-conloir samt
fullkomligen känna handel och bokföring, skulle, för att
kunna söka sin bergning i egen handel, nödgas ovilkorligen
taga examen inför personer, som visserligen kunna vara väl
hemma i latinska gramaticao, men vanligtvis hafva ganska
klena begrepp i bokföring. Det måste i allt fall ligga öppet
för hvarje handelsförening, alt, om de ej godkänna dens
1002
Den 30 September.
betyg, hvilken söker alt fä idka handel, hänvisa honom till
någon, för hvilken föreningen hyser förtroende, att sålunda
lära känna den sökandes duglighet och competence. Att der¬
emot en sådan skulle nödgas låta examinera sig af den,
som måhända betraktade hela examensbestyret, endast som
en sportel, vore högst olämpligt; och jag anhåller, i följd
häraf, om afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.
Flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter hördes här¬
uti instämma.
Herr Nygren: Det är visserligen fägnande att inhämta,
det Economie-lJtskottet gillat, hvad jag föreslagit, angående
närmare bestämmelse, om hvilka auctoriteter, som borde
anses qvalificerade att afgifva de kunskapsbevis, 11(46 års
Handels-Ordning föreskrifver, för vinnande af burskap å
bandel, men jag kan dock icke gilla Utskottets mening, att
dermed också »tillräcklig control vore vunnen, att handelsrätt
ej meddelades personer, som sakna erforderlig insigt i yrket.»
Visserligen är det af stor vigt, synnerligast om Kongl. Majrts
Nådiga Proposition, angående handelsböckers större vitsord
inför lag, varder antagen, att den handlande eger nödig in¬
sigt i sättet att föra bok och räkning, m m., då för under¬
låtenhet deraf jemväl strängt ansvar följer; men då jag nu
menar minuthandeln, eller den branche, som närmast be¬
rörer den kiipande allmänheten, anser jag det practiska af
yrket icke vara oväsendtligt, och jag är, med all aktning för
Utskottets olika åsigt, ännu af den mening, att det vore väl
och nyttigt, icke allenast för denna allmänhet, utan också
för de handlande sjelfva, och synnerligast för deras förlags¬
man, om författningen hindrade oerfarne och i yrket alldeles
okunnige personer, att kasta sig in uti ett yrke, hvars illa
vårdande ofta medförer vådor för den enskilda välfärden,
och det är af denna anledning, som jag, för vinnande af
liandels-burskaps rätt, föreslagit minst fem års lärotid i
handel.
Herr Gustafsson: Vi hafva här hört en Grosshand¬
lande yrka afslag, en annan handlande bifall till Utskottets
hemställan. För min del, kan jag icke finna det förnär¬
mande för någon, att taga examen för ifrågavarande ända¬
mål. Sådant förringar icke någons rätta värde. Den aucto-
ritet, som är föreslagen att examinera, är också den rättaste,
i synnerhet då fullmäktig för handelslörening skulle vara
tillstädes. Jag skulle anse det särdeles lyckligt, om under¬
Den 50 September.
1003
visning i förande af bok och räkning meddelades i hvarje
skola.
Måhända kan det synas obehörigt af mig att förorda
sådant, som jag nu yttrat, då handlande kunna tycka det
vara onödigt. Men jag får erinra, att författningar i ämnet
tillämnas icke blott för Stockholm och Götheborg, eller
vissa orter, titan för hela landet och lill det allmännas
båtnad. Contorister äro ej omtalade i förevarande Betän¬
kande. Såsom förhållandet nu är, kunna dessa handlande
eller blifvande Commerce-Råd i fria luften, för att vinna
competence till yrkets utförande, skaffa sig betyg af en
klockare, gästgifvare eller nämndeman. Jag vill ej bestrida,
att dylika kunna ega de egenskaper, som fordras att pröfva
de sökandes skicklighet; men det kan ock hända, att sådant
leder till process med den sökande, och att näringsfriheten
på denna väg blir allvarsamt hotad. Bästa control är otvif¬
velaktig! den, som öfvas genom en föregående pröfning,
genom competent auctoritet, af sökandens skicklighet. Om
Ståndet emedlertid anser näringsfriheten derigenom löpa fara,
så får jag orätt. Nu kan jag ej annat, än, efter bästa öfver¬
tygelse, yrka bifall till Utskottets förevarande förslag.
Herr Almgren instämde.
Herr Lundh: Jag inskränker mig dertill, att i denna
fråga hufvudsakligen instämma med den siste värde talaren.
Ett skäl mera för denna åsigt är det, att riktig kännedom
om bokföring är af vigt ej blott för deras egen skuld, som
söka blifva handlande, utan äfven för dem, hvilka kunna
komma att gifva dessa handlande credit för deras rörelses
drifvande, och jag anhåller således, äfven ur denna synpunkt,
om bifall till Utskottets förslag.
Herr Sundblad: 1 likhet med hvad Herr Rinman nu
yttrat, har jag, då denna fråga förevar inom Utskottet, fram¬
hållit den förödmjukelse, som mången äldre och skicklig
bokförare skulle vidkännas att behöfva taga examen af
mindre skicklige och vida underlägsne examinatorer, utan
anser jag, att, sedan handelsföreningarne fått del från Magi¬
straten af ansökningen, kunde det då få bero af dem att
bestämma, om examen är nödvändig eller ej, och instämmer
jag således med Herr Rinman, samt gillar för öfrigt ej
denna del af Betänkandet.
Herr Kistner: För min del, afstyrker jag bifall till
Utskottets förslag i denna del. Enligt detsamma, skulle den,
som söker blifva handlande, undergå prof inför lärare vid
1004
Den 30 September.
allmänt läroverk och fullmäktig frän handelsförening. För
detta ändamäl skulle således sökande i mindre städer, der¬
ibland den, hvars Riksdags-ombud jag är, nödgas göra ofta
ganska långa och kostsamma resor, för att få undergå sitt
prof. Med allmänt läroverk kan nemligen ej förstås annat,
än elementar-läroverk, och sådana finnas blott i vissa städer.
I följd häraf skulle, t. ex. i Norrland, personer, som söka
blifva handlande, nödgas vanligen resa många mil med en
fullmäktig från handelsförening, för att undergå vederbörligt
examensprof. Att en sådan fullmäktig nödvändigt skulle
vara tillstädes, innebär ock ett misstroende till det läroverk,
hvartill examinatoren hörde. Han kunde ej anses vara när¬
varande i annat ändamål, än att controlera lärarens förhör
och betyg. Delta vore desto olämpligare, som inom hvarje
stad måste kunna finnas någon enskild person, fullt skicklig
att bedöma, huruvida någon eger den skicklighet i räkne¬
konsten, som erfordras för att kunna idka handel.
Herr Stolpe: Under discussionen härstädes, i anled¬
ning af Constitulions-Ulskottets förslag till utvidgande af
represenlations-rätfen inom städerna, tog jag mig friheten
fästa uppmärksamheten derpå, hurusom städernas communal-
väsende småningom utbildat sig i den riktning, att dessa
samhällens befolkning delats i två stora hufvudclasser, den
ena politiskt och socialt berättigad, den andra, till ringa del,
det sednare, och det förra alldeles icke. Dessa classer bestå
med ett ord af borgare och icke borgare. Denna dualism,
som har sin rot uti de isynnerhet från 1600:talets början
skarpt framträdande och sedan mer och mindre conspquent
utvecklade åsigter om städernas vigt för industrien och medlen
för dessa samhällens blomstring, har varit en af de mest
bidragande orsaker till den stadssamhällenas vanmakt, som
städse varit insedd och öfverklagad; men då man uti nä¬
ringstvång velat finna ett botemedel mot denna sjukdom, har
man så litet träffat det rätta, att sjukdomen endast blifvit
deraf förvärrad.
På den tid, då man i lag först gaf en definition på
begreppet borgerskap, omfattade detta ingen annan yttring
af förädlings-industrie, än hvad som nu egentligen benämnes
handtverk. Fabriker och manufacturier, som grundas på
en mera utsträckt fördelning af arbetet och större förlags-
capital, funnos ännu icke. De äro alster af en mera fram¬
skriden odling och Ökad rörlig förmögenhet. 1 stället för
att tillegna sig dessa nya industriel krafter, stötte dock
Den 30 September.
1003
Borgerskapen dem ifrån sig. Skräna tilldrogo allt hårdare
de gränser, som omgärdade dem, och fabriks-industrien
utvecklade sig, utom desamma, fritt, men utan all delaktig¬
het i de politiska och sociala rättigheter, som Borgerskapen,
uteslutande, togo i besittning.
Ungefärligen enahanda har gången af handels-industriens
utbildning varit. Man har sökt sin frälsning i tvång och
inskränkning, hvaraf den naturliga följden blifvit, att en
handeis-industrie uppväxt utanför gränsorna, hvilken lagarne
lika litet kunnat förqväfva, som fabriks-industrien. Conllicten
emellan detta med privilegier och inskränkningar omhägnade
förvärf samt det naturliga behofvet, att fritt försörja sig
med eget arbete och egen pmtanka, är, såsom jag nyss sagt,
en af de verksammaste orsakerna lill slädernas aftynande,
och man bör nu kunna inse, att intet annat botemedel är
verksamt, än undanrödjande af sjelfva orsaken. Må man, i
stället för att söndra menniskor med samma bestämmelser
och yrken, förena dem, ålägga dem samma skyldigheter,
och göra dem delaktiga af samma rättigheter. Må man
med ett ord göra till borgare alla innevånare i stad, som
lefva af stadsinanna-industrie, och, i stället för att försvåra
denna öfvergång genom inskränkande lagbestämmelser, un¬
danrödja en hop redan befintliga inskränkningar.
Hvad Herr Nygren yttrat, för att visa, det hans motion
icke väckts af sympalhie för skråtvång, gör icke tillfyllest
alt öfvertyga mig; ty motionens antagande skulle otvifvelak¬
tig! leda tillbaka till det näringstvång, från hvilket 1846
års författningar till en del fört oss.
För alt komma till det concreta i frågan, dervid jag
först har att hålla mig till förslaget om ändring i § 1 af
gällande Handels-Ordning, för att vinna skärpta föreskrifter
om prof och betyg till erhållande af handelsrättighet, vill
jag erinra, att dylika föreskrifter före 1346 funnits uti
flera städers Handels-reglementen, utan att någon nytta
deraf kunnat spåras. 1 Gelle hafva, åtminstone från 1758,
examina anställts med sökande till handelsrättighet, och
representanterne från denna stad torde bäst kunna vitsorda,
om någonting vunnits med dessa examina, och om de icke
snarare urartat till en betydeiselös, men för sökanderne
betungande, ceremonie, helst näppeligen någon enda exami¬
nerad dervid ogillats, men många sluppit fram med verkligen
otillräckliga kunskaper. Så tror jag ock, att dylika före-
skrilter hädanefter skulle komma att handhafvas, och den
100G
Den 50 September.
enda märkbara följden blefvc tvifvelsutan, att chicaner någon
gång tillfogades sökande. Alt, såsom Herr Nygren tror, någon
handels-classens lyftning skulle derigenom åstadkommas, be-
tviflar jag högeligen. Ty hvad vet väl egentligen den, som
icke besitter högre kunskapsmått, än han jemnt och nätt
behöfver, tor att undfå ifrågavarande betyg? En handlande
behöfver verkligen veta mer, än att på det enklaste sätt
föra bok och räkning; och om examinerande deruti är nöd¬
vändigt, bör det af samma skäl utsträckas till mycket annat.
Man kan på det sättet äfven komma in på lagfarenheten;
man finnér angeläget att examinera i concurs-lagen och
hafveri-stadgan, för att utröna, om köpmans-alumnen har
lärt sig att göra concurs eller hafveri.
Under sådana förhållanden, och då ifrågavarande förslag,
utan practisk nytta, innebär en tendence till återgång från
näringsfrihetens grundsatser, anhåller jag om proposition å
afslag på Economie-Utskottets förevarande hemställan.
Flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter hördes här¬
uti instämma.
Herr Palander: För min del, anser jag innehållet af
1846 års Handels-Ordning vara sådant, att ingen borde
kunna erhålla burskap å köpenskap, utan att ega det mått
af kunskaper, som förutsattes i Utskottets förevarande för¬
slag. Lika lätt, som förut, händer äfven hädanefter, att
auctoriteter, som skulle öfva control härå, icke sjelfva äro
dertill i kunskapsväg förmögne. Missbruk, som hittills egt
rum, kunna derföre äfven under det nu föreslagna stadgande
inträffa. I vissa städer lägger man ock härå mindre vigt;
i andra åter lärer ingen kunna inlåta sig å ifrågavarande
yrke, utan alt ega minst dessa kunskaper, som Utskottet
fordrar. Att missbruk ske, tillskrifver jag dock ej författ¬
ningen, utan de auctoriteter, som handhafva densamma.
Fasthellre tror jag, att moiionairens mål med förslaget kan
uppnås, endast inom communema mera kraft och allvar
göra sig gällande i ulöfvandet af ifrågavarande kall. Der
någon slapphet härutinnan kan bana sig väg lill sjelfva Magi¬
straternas beslut och åtgärder, kan och hör rättelse vinnas
genom anförande af besvär deröfver.
Jag anser följaktligen den föreslagna ändringen i Handels-
Ordningens l:sta § icke vara af behof påkallad, men jag
tror också, att densamma icke kunde vinna tillämpning,
utan att åstadkomma stora olägenheter. En föregående
talare har redan fästat uppmärksamheten derpå, hvilka svå¬
Den 50 September.
1007
righeter och kostnader skulle ådragas burskapssökando i
städer, der elementar-läroverk ej finnas; och dessutom kan
den föreslagna åtgärden äfven i annat hänseende verka
mehuligt. Det händer nemligen ej sällan, att personer, hvilka
egna sig åt handelsyrket här i landet, med heder genomgått
utländska handels-instituter och längre tid practiserat i
Europas största handelsstäder. Skulle sådana numera, såsom
vilkor lör vinnande af burskap å handel, nödgas undergå
examen och taga betyg af personer, som i allmänhet måste
anlacas icke alls hafva practiserat i yrket? Den talare på
lörsta bänken, som icke hör till handels-classen, har talat
för förslaget och antydt den lyftning, Sveriges handel der¬
igenom kunde vinna. Jag håller honom räkning lör det
interesse, han derigenom visat för mitt yrke, men fruktar
dock, att ej der finna genklang, då vi komma till behand¬
ling af frågan om ändringar i Handtverks-Ordningen. På
grund af hvad jag tagit mig friheten anföra, instämmer jag
i anhållan om afslag å Economie-Utskottets förevarande
hemställan.
Herr Boman: Då denna fråga inom Utskottet förevar,
ansåg jag mig ej kunna annat, än motsätta mig det sednare
alternativet i moiionairens förslag, att minst fem års biträde
i handel borde föregå erhållande af burskap å yrket. Detta
vore, efter mitt begrepp, en verklig återgång till skråtvång
och utom dess ingalunda behöflig!; ty så lång tid torde väl
icke böra kunna åtgå, för att lära minut-handel, hvari det
mest torde ankomma derpå att kunna rätt väga och mäta,
förutom del kunskapsmått, som förutsättes i förslagets första
alternativ, och hvilket jag i Utskottet biträdt. I denna åsigt
styrktes jag ytterligare inom Utskottet af Ledamöter utaf
Preste-Ståndet, hvilka af handels-föreningar i flere städer
haft uppdrag att granska dylika burskapssökandes kunska¬
per, och hvaraf en omtalade, huru han sett ett, en sökande
meddeladt, betyg, som innehöll, att denne kunde räkna
qvarter och species. Hvad hinder och olägenhet för sö¬
kande skulle uppkomma genom föreskriften att undergå
prof inför lärare vid allmänt läroverk, kan jag icke inse.
Man säger väl, att sökande i städer, der elementar-läroverk
ej finnas, derför skulle nödgas resa till stad, som eger
sådant. Men i förslaget står ju blott »allmänt läroverk»
och dermed kan ej menas annat, än hvarje offentlig skola.
Dessutom finnes väl, hvad särskildt angår dem, som söka få
idka handel £ landet, ingen landtbo, som ej emellanåt ändå
1003
Den 50 September.
måste för sina angelägenheter besöka stad. Då således
någon verklig olägenhet, såsom man förespeglat, icke skulle
föranledas af den ändring, som Utskottet i förevarande
punkt tillstyrkt, men väl en behöflig control å författningens
behöriga efterlefnad derigenom vinnas, hemställer äfven jag
om bifall till Utskottets förslag.
Herr Machel: I denna fråga htifvudsakligast förekom¬
men af Herr Gustafsson, beder jag att derjemte få tillkänna¬
gifva, det jag ansett ifrågavarande bestämda föreskrift vara
af nöden jemväl af den orsak, att sådan hittills saknas
derom, hvilken må vara competent att med fullt vitsord
utgifva betyg om handelssökandos kunskaper. En del hafva
väl trott detta rättast böra tillhöra handels-förening. Jag
åter anser det vara, till förebyggande af all föreställning om
väld och af misstydning, nyttigt, att fordra profs undergående
äfven inför lärare vid allmänt läroverk. Derjemte får jag
erinra, att det ingalunda ar af misstroende till sådan lärare,
som det tillika skulle föresktifvas, att fullmäktig från han¬
delsförening skulle vara närvarande. Fordringarne å hvad
den bör kunna, som söker rättighet att idka handel, äro i
sanning så obetydliga, att jag mycket skulle beklaga, om ej
hvarje sökande ville underkasta sig profvet derom. Jag
känner exempel från den ort, jas tillhör, alt dylik sökande
saknat till och med detta ringa kunskapsmått. Detta torde
äfven inträffat på andra ställen och bevisar nödvändigheten
af profs undergående; och på det att det ej må kunna till-
skrifvas enskildt interesse, om äldre handlande, sorn äro
iedamöter af handels-förening, underkänna den sökandes
kunskaper, är det lämpligast, att lärare vid allmän skola,
hvilka ej kunna hafva något interesse af saken, lå deltaga i
att verkställa profvet. Efter hvad Ledamöter af Preste-
Ståndet inom Utskottet upplyste, måsto äfven antagas, att
sådane lärare hafva tillräckligt begrepp om bokföring, för
att äfven i den delen kunna controlera den ringa kunskap,
som en handlande, författningsenligt, hehöfver ega. I följd
häraf, tillstyrker äfven jag bifall tili Utskottets hemställan i
denna del.
Herr Almgren: I likhet med Herr Guslafsson, anser
jag ett förslag, som åsyftar stigande bildning och undervis¬
ning för sådant ändamål, icke böra bemötas med afslag. En
föregående talare har fästat sig vid ordet »allmänt läroverk»
och trott det kunna föranleda till kostnad och olägenheter
för sökande. Jag tror ej, att följden deraf kan blifva sådan,
Den 50 September.
1009
utan att med de citerade orden menas hvarje offentlig skola.
Dessutom får jag fästa uppmärksamheten å en ingalunda
ovigtig omständighet, som måste bidraga att ådagalägga, det
Utskottet ingalunda saknat skäl till dess förslag i denna del.
Få torde finnas inom detta Stånd, som icke hafva någon
kännedom om de såkallade VVestgöthe-handlande. filand
deni finnas de, sorn röra sig med 100,000:tals R:dr årligen,
utan att kunna skrifva knappt en läslig råd. P'lere sådane
hafva nödsakats göra concurs och merendels blifvit af dom¬
stolen befriade från ansvar för vårdslöst eller oredligt förfa¬
rande såsom gäldenärer, på den grund, att de icke varit
lagligen förbundne att föra bok och räkning öfver sin rö¬
relse; och likväl hafva de drifvit en vida betydligare och
vidsträcktare handelsrörelse, än många handlande i städer,
och således varit vida mera i behof al de ringa kunskaper,
hvarå Utskottet föreslagit profs afläggande. Jag skulle der¬
före tro, att sådant äfven fordras lill allmänhetens säkerhet.
Det bör äfven bidraga att göra till en angelägenhet för
hvarje principal att tillse, det hans handelsbetjenter fått eller
erhålla nödig underbyggnad i yrket, så att sådan ej hädan¬
efter måtte saknas hos personer, som befatta sig med handel
af den vidd, som jag nu haft äran omnämna. Jag tror så¬
ledes, att Utskottets förslag är i flera afseenden ganska väl¬
betänkt, och instämmer i anhållan om proposition å bifall
dertill, men skulle mycket beklaga, om flertalet af handelns
representanter i detta Stånd ansåge förslaget mindre nyttigt
och tjenligt.
Herr Björck: Den idée, som ligger till grund för nä¬
ringsfriheten, är den, att en hvar må kunna försörja sig på
lofligt sätt så, som han finner lämpligt, utan derför i lag
och författningar lagda hinder. Uti 1846 års författning
blef denna princip icke fullt erkännd, utan modifierades den¬
samma i mera, än ett hänseende. Detta är ett fel i för¬
fattningen, hvarom alla äro ense, hvilket synes deraf, alt
äfven de, som strängast hålla på de stadgade vilkoren, anse
dem icke innefatta tillräcklig control. *
Dylika föreskrifter hafva ej ifrågakommit uti andra
länder, der näringsfriheten införts. Man har också der
funnit, att de ej lemna den säkerhet, som dermed skulle
afses, och derföre länge sedan fullt erkännt förstnämnda
princip till grund för lagstiftningen. Då man lemnar dylik
frihet, bör likväl i detta, som andra, fall tillses, hvad på-
Borg.-Sländ. Prol. vid Rikad. 18S3—1854. V. 64
1010
Den 50 September.
följd drabbar missbruk af rättigheter, och uti ett rätt afmä-
taode af strängheten och verkligheten af de ansvarspåfölj-
der, som besläinmas i lag för underlåtenhet att redovisa
handel, anser jag enda medlet ligga alt förebygga, det ingen
obetänksamt inlåter sig i sådan rörelse. Den, det gör, står
då sitt eget äfventyr, men genom alt aflägsna sig från
nämnda idée uti lagstiftningen och alt göra lagstiftningen be¬
roende af föregående pröfningar, vinner man aldrig målet.
På dessa grunder finnér jag mig icke kunna biträda att
vidare fortgå på denna oriktiga väg, genom att förorda ett
lagförslag, som stödjer sig på fordna tiders inskränktare
åsigter; utan anser jag försörjningsrätten böra ställas på fri
grund, helst vi hafva att snart motse en lag eller förslag
deitill, iivari medel bör finnas emot missbruk af friheten
uii ifrågavarande näringsgren. Man ilar sagt, alt de, hvilka
lemna handlande credit, skulle äfventyra för mycket, utan
den conlrol, som afses med förevarande förslag, .lag åter
tror, att credit-väsendet bör ordna sig sjelft, och att detta
är ett af de förhållanden, deri den, som gifver förtroende,
liar att skylla sig sjelf, om han blir besviken eller lider
förlust. Jag tror, alt man fåfängt söker stödja crediten
genom dylik lag, helst deraf lätt inträffar den följd, att allt
för stor lif sättes till lagens kraft i detta hänseende, och
mången just derigenom lockas att gifva en credit, som
ådrager förluster. I följd häraf, förenar jag mig i anhållan
orri proposition å afslag på Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Herr Henschen: Till en början får jag nämna, det jag,
hindrad af göromål i annat Utskott, icke inom Economie-
IJtskottet deltagit i behandlingen af denna fråga. Hvad sa¬
ken ae.går, så bör jag erkänna, att den Magistrat, jag till¬
hör, bar i frågan, huruvida dit ingifna knnskapsbetyg borde
antagas, kommit i tvekan, på den grund att den, som utfär¬
dat dem, varit hvarken handlande eller offentlig lärare eller
sådan tjensteman, alt honom ålegat känna bokförings-metho-
derna; och- jag finner derföre ganska önskligt att någon re¬
gel finnes, så länge betyg i ämnet skola företes. Emedler¬
tid har inom det samhälle, jag tillhör, den praxis utbildat
sig, att merendels någon cameral-tjensléman eller lärare vid
offentligt läroverk ulgifver ifrågakomna betyg. Enligt före¬
varande förslag, skulle dock nämnda slags tjenstemän icke
vidare blifva dertill behörige. De måste dock, enligt min
åsigt, anses i allmänhet skickligare dertill, än skollärare;
Den 30 September.
10U
och jag tror derföre den föreslagna bestämmelsen i denna
inskränkande form icke vara lämplig, utan hemställer, om
det ej bör tilläcgas, att ifrågavarande prof kunna få under¬
gås inför cameral-tjensteman, Kronans eller stads; och ehuru
jag med Herr Palander tror, att saken ändå skulle kunna
regleras genom klagan öfver sådana Magistraters beslut, som
icke böra blifva gällande, har jag likväl velat föreslå detta
alternativa tillägg, derest Ståndets majoritet skulle vara be¬
nägen att antaga Utskottets förslag.
Disctissionen förklarades slutad; hvarefter Herr Talman¬
nens framställning å bifall till Utskottets förslag besvarades
med blandade Ja och Nej, samt votering begärdes; i anled¬
ning hvaraf, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voterings-proposition:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets Betänkande, M 129, i hvad det angår Handels-
Ordningens 1 §, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås Betänkandet i denna del».
Omröstning anställdes, efter upprop, med slutna sedlar,
dervid Herrar Schwan, fVijk, Waern, Arnberg, Kock, Ek¬
holm, Cassel, Tjernberg, Wallenberg, Wetterberg, Wahlund,
Hasselrot, öhrström, Wedberg och Windrufva voro borta.
En sedel aflades förseglad. De öfriga, vid hvilkas öppnande
Herr Talmannen biträddes af två bland Ståndets Herrar Le¬
damöter, befunnos innehålla 52 Nej emot 15 Ja; och hade
Ståndet således afslagit hvad Allmänna Besvärs- och Eco-
nomic-Utskottet i dess Betänkande, M 129, föreslagit till
ändring af Handels-Ordningens 1 §.
§ 3, mom. 1.
Pröfningen af yttrandet, i anledning af Herr Ilesselgrens
motion, blef, i enlighet med af Herr Stolpe väckt förslag,
uppskjuten att förekomma i sammanhang med Allmänna Be¬
svärs- och Economie-Utskottets Betänkande, M 128, som
var på föredragningslistan under sednare nummer uppfördt.
Utskottets nästföljande framställning, i anledning af Per
Mattsons motion, rörande Norrländska allmogens handels¬
rättighet i Stockholm.
Herr Lundh; Jag tager mig friheten åberopa min vid
Betänkandet fogade reservation, och, på grund deraf, anhålla
om proposition å afslag på Utskottets förslag i denna del.
Herr Gustafsson: Af förekommen anledning, beder jag
att få till Protocollet antecknadt, att, då jag någon gång ytt¬
1012
Den 50 September.
rar mig under Ståndets öfverliiggningar, sker det för sakens
skull allena, men icke med anspråk på någon återtjenst.
Om någon annan liar sådant syfte, är mig obekant; jag liar
det aldrig. Uti den nu föredragna fråga instämmer jag med
deri föregående talaren, helst med Utskottets hemställan af-
ses stiftande af en undantagslag.
Herr Stolpe: Afven jag instämmer i yrkandet om af-
slag å Utskottets hemställan i denna del, men på andra skäl,
än Herr Lundh anfört. Jag anser frågan vara af den sär¬
skilda beskaffenhet, att svårligen kunna blifva föremål för
Rikets Ständers pröfning och beslut. Densamma afser nem¬
ligen reglerande af allmogens i aflägsna provincer rättighet,
att idka handel med sina produeter i hufvudstaden, och
derom torde Kongl. Maj:t ega att bestämma, efter veder¬
börande myndigheters hörande.
Herr Machel: För min del, anser jag det vara allde¬
les olämpligt att tillåta medlemmar af allmoge från Norrland,
undantagsvis, att etablera bodhandel i Stockholm, eller an¬
norstädes, under fyra månader af året; hvarföre jag förenar
mig med Herrar Lundh och Guslafsson uti anhållan om af-
slag å Utskottets förslag i denna del.
Herr Doman: Jag kan icke dela Herr Stolpes åsigt,
att denna fråga icke bör vara föremål för Rikets Ständers
pröfning, helst i sådant fall många andra frågor, med hvilka
Ständerna befatta sig, icke skulle kunna af dem upptagas. Fmed-
lertid har jag icke kunnat biträda Utskottets förevarande
hemställan, enär jag icke kan inse något giltigt skäl, hvar¬
före den Norrländska allmogen i detta läll skulle ega före¬
träde framför all annan. Vilja de försälja sina alster å öp¬
pet torg, ega de dertill full rätt, men dertill böra de ock,
lika med andra, inskränkas, så framt de icke vilja under¬
kasta sig samma vilkor, som andra för bodhandels idkande
nödgas vidkännas. Utskottet har visserligen föreslagit ifråga¬
varande undantagsrättighet för endast fyra månader af året;
men svårt torde det blifva att controlera, om samma varu¬
lager längre tid, ja bela år, hållas till salu i bod, helst om
det blott skenbart ombyter egare. Jag förenar mig följakt¬
ligen i yrkandet om alslag å Utskottets hemställan.
Ofverläggningen ansågs slutad, och Utskottets förslag
blef af Ståndet afslaget.
§ 5, mom. 2.
Herr Hesselgren: Sedan Ståndet nyligen beslutat, det
pröfningen af Utskottets yttrande, i anledning af min motion
Den 50 September.
1013
om ändring i mom. 1 af § 3 i Handels-Ordningen, skall
förekomma i sammanhang med detta Utskotts Betänkande,
JU 128, får jag anhålla, att Utlåtandet i förevarande del,
såsom dermed äfvenledes sammanhängande, i enahanda af¬
seende uppskjutes.
Herr Stolpe: Jag kan icke finna det sammanhang emel¬
lan nyss anmärkta yttranden af Utskottet, som den före¬
gående talaren anlydt. I förevarande yttrande är endast
fråga om en police-anordning, i afseende å försäljning af
vissa alster och tillverkningar, hvarom beslut bör kunna
utan uppehåll fattas, och för min del, är jag beredd att be¬
sluta derom, utan alt afvakta behandlingen af Betänkandet,
M 128.
Herr Gustafsson: För min del, har jag ganska nog-
grannt och sorgfälligt granskat den förevarande frågan och
kommit till det resultat, att jag måste anhålla om proposi¬
tion å bifall till Utskottets yttrande i denna del.
Öfverläggningen var slutad, och Ståndet biföll Utskottets
Utlåtande i förevarande del.
§ 6, mom. 1.
Herr Stolpe: Då molionairen, Herr Nygren, icke be¬
gärt ordet, för att försvara sin motion i förevarande ämne,
torde han öfvergifvit hoppet att genomdrifva densamma, och
dess öde i detta Stånd torde ock vara otvifvelaktig!. För
denna utgång, som jag väntar, behöfver jag således ej yttra
mig; men motionen har grundats på motiver, som jag anser
mig böra tillbakavisa. 1 Utskottets referat af motionen före¬
kommer denna mening: »Den, som bodde på endast 2 eller
3 mils afstånd från stad, hade större fördel af att der af¬
sätta sina produeter, än hos landlhandlarne, och i glest be¬
bodda orter, såsom Norrland och Wermland, hvarest stä¬
dernas handel måste vara beräknad för vidsträcktare områ¬
den, än der, hvarest landskapets fruktbarhet nnderhölle en
större folkmängd, kunde städerna omöjligen i längden bestå
på den obetydliga handel, som vore att påräkna inom ett,
till tre mil inskränkt, område».
Detta raisonnement utgår från precist samma synpunkter,
som ledde 16 och 1700-talens lagstiftare. Dessa indelade
landet uttryckligen i vissa handelsområden för särskilda stä¬
der. Vissa marknader anslogos, uteslutande, för vissa stä¬
ders borgare, och om dessa marknader fördes oupphörliga
krig emellan städerna. Till dessa åsigter utgöra motionai-
rens en återgång, väl icke i den orimliga utsträckning, som
1014
Den 50 September.
nyss är antydd, men tillräckligt långt, för att pracliskt ut¬
veckla en stor del af det trassel och de olägenheter, som
åtföljde det gamla systemet, men hvarifrån tidernas bättre
upplysning lyckligtvis fört oss ett långt stycke väg.
Talesättet, att vissa landskap höra till vissa städers han-
delsområde, grundar sig på dessa städernas föråldrade an¬
språk att, med andras uteslutande, suga musten ur vissa
landsorter. Ett sådant anspråk strider dock så mycket emot
den mest naturliga rättvisa, att man nu förtiden borde slippa
att se det framträda. Man bör ihågkomma, att förr, än stä¬
der uppkommo, fanns landsbygden, och att städerna äro pro-
dueter af landets industrie. Att söka ingripa i detta natur¬
lisa förhållande och genom konstlade medel söka att upp¬
hjelpa städerna på landsbygdens bekostnad, har just varit
fordna tiders hufvudsakliga villfarelse. Jag anser derföre
motionairens försök alt åstadkomma ett närmande till dessa
åsigter för ett af de eftertänkligaste, och kan ej underlåta
att begagna min representationsrätt, för att deremot ned¬
lägga min allvarliga protest.
Axel Oxenstjerna framträdde redan i medlet af 1600-
talet med den åsigt, att handeln är till sin natur fri, och
byggde på denna grundval sitt märkliga utlåtande i Rådet
om handelns ordnande i vårt land. Ilan förmådde dock
icke att åt denna grundsats gifva praclisk tillämpning, och
två århundraden hafva derefter förflutit, utan att grundsat¬
sen ändå kan sägas halva vunnit någon afgörande seger.
Herr Nygren har åtminstone uppstått, för att bekämpa den.
På ena sidan står således Axel Oxenstjerna, olycklig der¬
utinnan, att han var en Konungens Rådgifvare och lefde på
en tid, då statseconomiens vetenskap ännu låg i linda, — på
den andra Herr Nygren, lycklig nog att kunna räkna sig
(ill den liberala majoriteten i Borgare-Ståndet och att till¬
höra ett tidehvarf, som skrytsamt kallar sig upplysningens.
Men, oaktadt allt detta, tvekar jag icke att gifva Axel Oxen-
stjernas statsmanna-åsigter företräde för Herr Nygrens.
Det säges, att städerna icke kunna bestå, med mindre
do åter komma i åtnjutande af rättigheter, för hvilka motio-
nairen nu gjort sig till kämpe. Men hvar står det skrifvet,
att städer, som icke kunna uppehållas af den rörelse, som
fritt och otvunget utvecklar sig ur landsbygdens produetions-
kraft, skola finnas? En dylik sats innebär ingenting mer och
ingenting mindre, lin anspråk på att landsorten skall vara
skattskyldig till städerna.
Den 50 September.
1015
Vidare talas om städernas betungande framför lands¬
bygden med dryga onera. Detta skrik har så länge genlju-
dat, utan att vara hevisadt, att en utredning af förhållandet
derigenom framkallats. Hvad angår den stad, Herr Nygren
representerar, kan jag icke finna denna klagan grundad. Carl¬
stad innehafver 5% mantal donerad jord, innehållande 962
tunnland åker, 078 tunnland äng och 1,025 tunnland
skogmark. Hela bevillningen af denna stad för handel och
rörelse uppgår till Toga mer, än 4,000 R:dr och hela sum¬
man af dess krono-utskylder till mellan 9 å 10,000 R:dr
lt:co. Om jag nu skulle antaga, att den till staden done¬
rade åker, 962 tunnland, renderar i arrende icke mer, än
10 R:dr B:co för hvart tunnland, så betalas dermed alla
stadsinnevånarnes kronoutlagor, och ängen samt skogen torde
kanhända förslå att godtgöra stadsutskylderna. Sådant är
förhållandet i många andra städer, hvarföre det verkligen är
skäl, att icke tala så mycket om de höga skatterna.
Ilade Utskottet tillstyrkt att bifalla de af ledamöter af
Bonde-Ståndet i denna fråga väckta motioner om förkor¬
tande af de afstånd från städerna, utom hvilka landthandlare
få nedsätta sig, och af hvilken inskränkning städerna icke
hafva någon fördel, men landet olägenhet, så skulle jag icke
tvekat att biträda en sådan åsigt. Men då jag är öfvertygad,
att små steg på lagstiftningens bana äro de säkraste, och att
samhällena ofta lida deraf, att man i lagstiftningen går det
allmänna tänkesättet i förväg, vill jag för närvarande icke
yrka återremiss af Betänkandet i denna del, utan låta der¬
vid bero, förvissad, att ej många år skola förflyta, innan
man lärt allmänneligen inse, att 3 mils afstånd i nämnde
hänseende är för långt och mången gång försvårar utvä-
garne till enskild försörjning på landet, ulan att vara till
någon fördel för städernas handlande.
Herr Guslafsson: Hvem är inom detta Stånd, som icke
känner och mången gång med beundran förnummit den siste
värde talarens djupa lärdom och stora förmåga att använda
denna i discussion om Statens angelägenheter? Jag (ager
mig likväl friheten att, med anledning af samme talares nu
gjorda långa anförande, hemställa, om det just kunde hafva
varit nödigt att nu utveckla denna vidsträckta lärdom i en
fråga, der Utskottets åsigter öfverensstämma med talarens
och icke blifvit a.f någon bestridde. Om, under sådana för¬
hållanden, så digra anföranden skulle ännu vara att emotse,
befarar jag högeligen, att vi hafva att denna dag motse ett
1016
Den 50 September.
aftonplenum af den längd, alt vi kunna blifva stekta af lam¬
pornas gas, innan Plenum lidit till slut. Fur min del, vill
jag derföre afhålla mig från all öfverflödig ordrikhet och in¬
skränker mig dertill, att hos Herr Talmannen anhålla om
proposition å bifall lill Utskottets förevarande hemställan.
Herr Herg, m. fl., instämde.
Herr Nygren: Då jag, olika med Herr Stolpe, icke
vill upptaga det Högtärade Ståndets tid, när något ändamål
icke kan vinnas, hade jag icke eller ämnat yttra mig vidare
i denna fråga; men dertill af honom uppkallad, måste jag
det, men skall dock icke, såsom han, börja med Adam och
Eva eller företaga några opassande jemnförelser emellan ho¬
nom och andre nutidens stora statsmän, utan hålla mig till
saken. Hvad då angår den förändring, jag, med afseende ä
landthandelns aflägsnande från städerna, föreslagit, så kunna
"visserligen meningarne vara mycket delade elter särskilda
landsorters olika förhållanden, men det måste jag tillslå, att
jag förväntat, det Utskottet bort bättre utreda denna för
många mindre städers exsistence vigtiga fråga, eller för af-
slaget af min motion i denna del bort anföra giltigare skäl,
än det, »alt tvänne af Bonde-Ståndets ledamöter föreslagit
landthandelns närmande till städerna på 1l/2 å 2 mils af¬
stånd», hvaremot, och då jag påyrkat densammas aflägsnande
S mil, synes Utskottet förmena, att motionairerne kunna
vara ungefär qvitt med hvarandra sins emellan, och äfven
med Utskottet, samt det rätta således vara hittadt, om nu
gällande bestämmelser i det hänseendet bibehållas. Jag till¬
tror mig visst icke att angifva, hvad som härvid kan vara
positivt rätt, men jag hade hoppats, att Utskottet borde bättre
söka att finna det. Icke eller har jag hvarken ämnat eller
kommer någonsin att förorda något handels-skråtvång, utan
medgifver gerna, att äfven landthandeln till en viss utsträck¬
ning är för många orter både nödig och nyttig; men då la-
garne i allmänhet böra skydda eganderätten, torde Utskottet
bort taga i öfvervägande, om de icke också böra skydda lika¬
väl försörjningsrätten, som obehörigt intrång uti densamma.
När 1816 års Handels- och Närings-författning utgafs,
togs ett stort steg framåt på reformernas bana. Alla sanna
fosterlandsvänner gladde sig deråt, och straxt efter författ¬
ningens lifgifvande var åtminstone inom handels-corpserna,
så vidt jag vet, missnöje med förändringen sällspordt, utan
är det först, sedan andra reformer och lagförbättringar, som
man med skäl förväntat bort framgå i bredd med den friare
Den 50 September.
1017
näringsförfattningen, men hvilka endera helt och hållet ute-
blifvit, eller endast med tuppfjät framskridit, som man
erfarit författningens mehnliga inverkning på uppstädernas
handel.
Ibland sådana lagförslag, som hafva närmaste samman¬
hang med Närings-författningen, är det, angående creditlagar-
nes ombildning. Sedan man tillåtit handels idkande å lan¬
det, hade man också bort tillse, att idkare af en sådan stads¬
mannanäring uti handels- och skuldfordringstvister sorterat
under Rådstufvu-Hätt eller handels-domstol, samt i flera an¬
dra hänseenden tillhört städernas Borgerskap. Alt landt-
handlanden nu har fördelen af mindre utlagor till commu¬
nen, billigare hyror och lefnadskostnad, samt fördelen af att
idka jordbruk som hufvud- eller binäring, har jag förut an-
tydt, äfvensom att, genom en olika concurrence, handlandernes
exsistence uti flera mindre uppstäder allvarsamt hotas. Att
jag icke saknar skäl till denna min farhåga eller fog för
min afgifna motion, kan synas af dessa fada, nemligen: Ko¬
nungens Befallningshafvandes i Wermland Utdrag af Taxe-
rings-längderna, som visar, att landthandlandernas antal inom
det länet redan nu utgör 119, erläggande en bevillning af
2,693 R:dr 16 sk., då deremot Kongl. Commerce-Collegii
Berättelse lör sednaste året upptager antalet af handlande i
Wermlands städer till endast 83, samt att dessa uti bevill¬
ning betala 1,080 R:dr 21 sk. Då det derjemte visat sig,
att handtverkerier och andra näringar uti städerna alltid
sjunka, i bredd med handeln, och att stadsmanna-näringarnes
förfall också högst mehnligt inverkar på en omkringliggande
orts landtmannanäringar, hvilka, saknande fördelaktigare af-
sättningsplats för sina produeter, uti köpmanshodar å landet
endast genom uppköp på närmare håll af några artiklar,
hafva en, af allmogen dock till en hög grad missbrukad,
lättnad, så synes mig, att Economie-Utskottet bort taga dessa
uti statseconomiskt hänseende vigtiga frågor uti allvarligare
öfvervägande. Då likväl landthandeln har sin stora utsträck¬
ning, och äfven för landsbygden sina skadligaste verkningar
uti bränvinsminuteringen, kan jag visserligen förutse, att en
bättre bränvinslagstiftning skall komma att häfva det onda,
men de skäl, Economie-Utskottet anfört, tror jag icke skola
kunna öfvertyga någon.
Herr Lundh: För min del, skulle jag instämt uti Herr
Nygrens motion i delta ämne, derest, efter 1816 års författ¬
ningar om handel och handtverk, någon egentlig stadsmanna-
1018
Den 50 September.
näring numera funnes. Men då gränsorna emellan stads-
och landtmanna-näringarne äro genom dessa nya författnin¬
gar upphäfda, så har jag fasthellre inom Utskolfet sökt att
bereda framgång åt Nils Perssons motion, som afser afstån-
dets förkortande. De skäl, som föranledt mig dertill, äro,
att, då handtverkare hafva den rättigheten, att obehindradt
nedsätta sig på landet på '/, mils afstånd från stad samt,
under vissa vilkor, huru nära staden, som helst, kan jag ej
finna, hvarföre icke lika rättighet skulle förunnas handlande.
Om Utskottet hade förfarit fullt consequent, så och då det,
vid behandlingen af motion om ändring i Handtverks-Ord-
ningeu, hvaruti önskades, att handtverksverkstad ej borde
få anläggas på landet, afslagit denna begäran, och bland skä¬
len derför yttrat, »att handtverksidkarne sjelfva skulle äfven
ot vifvela k tigt vid många tillfällen sakna fördelen af dem nu
medgifven rättighet att nedsätta sig på landet i en ort, der
afsättning i deras yrke vore att påräkna», hade Utskottet
äfven bort åt andra stadsmanna-näringars idkare sökt be¬
reda samma rätighet. På grund lia ra f, anser jag ock handel
böra lemnäs lika fri hvar som helst å landet, som i stad.
Likväl yrkar jag ej eller återremiss; men om sådan af Stån¬
det beslutas i denna del, yrkar jag, att Nils Perssons mo¬
tion måtte af Utskottet tagas uti närmare öfvervägande, i
den syftning, hvarför jag nu haft den äran yttra mig.
Herr Stolpe: Det är vanligt, då man måste framdrifva
en sak, som står i strid med de grundsatser, man påstår
sig hylla, att man nödgas stoffera ut sin mening med all¬
männa talesätt, som anses instämma med dessa grundsatser,
utan att man så noga kan hålla på deras sammanhang med
det egentliga postulatet. Herr Nygren har försatt sig i denna
obcqväma ställning, då han, utan att uppgifva anspråken på
att anses, som liberal, likväl framburit ett lagförslag, som
står i den mest skärande motsats till den liberala statsåsig-
lens fiirsta principer. Bland annat till försvar för motionen,
har Herr Nygren sålunda yttrat, att 1846 års Ilandels-Ord-
ning emottogs af afläiresverlden med allmän belåtenhet, men
alt denna minskats, sedan Regeringen visat sig icke ärna
fortgå pä samma bana. Man har, påstår Herr Nygren, länge
förgäfves väntat på förbättringar i creditlagstiftningen, utan
hvilka förbättringar 184G års näringslagar äro utan gagn.
Detta språk är mig icke obekant. Det talas rundt omkring
mig, och det språk, man dagligen hör lalas, lär man sig slut¬
ligen. Men jag dristar dock hemställa till Herr Nygren, om
Den 50 September.
1010
det medel, lian valt, att bota följderna af Regeringens un¬
derlåtenhet, kan leda till detta mål, om det är rätta sättet
att bestraffa Regeringen, för det hon icke gått framåt, alt
sjelf gå baklänges. Jag föreställer mig tvärtom, att Herr
Nygren handlat i större öfverensstämmelse med sina osten-
sibla grundsatser och förvärfvat mera grundade anspråk på
alTairesverldens tacksamhet, om han, i stället för att försöka
kringskära handelsfriheten, hade utarbetat och hos Stän¬
derna framlagt förslag till de förbättringar i cred i t-lagstift-
ningen, som påstås vara af så trängande nödvändighet.
Hvad särskildt angår det af motionairen begagnade skäl.
att handlande på landet hafva lättare, än borgaren, att till
binäring idka jordbruk; så tål äfven detta att något närmare
granskas. Ty värr är det så beskaffadt med våra småstäder,
att de, till deras olycka, af särskilda Regeringar fått dona¬
tioner af betydliga jordvidder, hvarigenom handlande och
handtverkare blifvit lockade att försumma sina egentliga hand-
teringar, för att i stället sysselsätta sig med åkerbruk. En
ytterligare lockelse ligger äfven deruti, att stadsjorden är
ojemnförligt mindre onererad, än jord å landet. Det är sannt,
att stadssamhällenas nytta af dessa jord-donationer till stor del
gått förlorad derigenom, att mycket af donations-jorden för¬
skingrats, men sjelfva jorden finnes dock qvar, ehuru åtkom¬
sten är svårare, och det vissa hr, att sysselsättningen der¬
med alltför mycket drager borgaren från sin egentliga hand¬
tering. Deremot exemplen derpå, att landthandlare idka
jordbruk, voro långt färre, just derföre, att de icke få jord
till skänks, och sålunda hafva svårare, att uthärda den täf¬
lan, vare sig med städers handlande eller med den egent¬
liga jordbrukaren.
Alla motionairens skäl väga, efter min uppfattning, in¬
tet; hvarföre jag förenar mig i anhållan om bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Discussionen ansågs fulländad, och Ståndet fann för godt
att godkänna Utskottets yttrande, i afseende å föreslagna
ändringar i § 6, mom. 1 af Handels-Ordningen.
§ 4-
Föredrogs å nyo det på Ståndets bord hvilande Utdrag
af Ridderskapets och Adelns Protocoll för den 20 dennes,
med inbjudning alt instämma uti samma Stånds den 16
nästförutgångne fattade beslut, i anledning af Banco- och
Lag-Utskottens Betänkande, J\s 1, i do delar, om hvilka Bor¬
1020
Den 30 September.
gare-Ståndet ännu icke fatlat beslut, i afseende på nämnde
inbjudning.
Herr vice Talmannen Brinck begärde, att delta Proto¬
colls-Utdrag, i de punkter, som ännu voro föremål för pröf¬
ning, måtte å nyo bordläggas.
Herr Boman instämde.
Herr Talmannen yttrade: Ifrågavarande Utdrag af Rid-
derskapets och Adelns Protocoll har, i det skick, hvaruti
detsamma första gången till Borgare-Ståndet inkommit, varit
härstädes två gånger hordlagdt. Sedan innehållet deraf till
en del af Ståndet pröfvats, men behandlingen deraf i öfrigt
uppskjutits, har, i enlighet med Ridderskapets och Adelns
beslut, nödig befunnen rättelse i nämnde Protocolls-Utdrag,
genom ett tillägg deri, verkställts och Protocolls-Utdraget i
detta förändrade skick hit åter inkommit, och af Borgare-
Ståndet bordlagts.
Herr Gråå: Jag instämmer i yrkandet om ytterligare
bordläggning af åtminstone den punkt uti förevarande Pro¬
tocolls-Utdrag, som tillkommit genom den af Herr Talman¬
nen nu omnämnda rättelse.
Herr Talmannen: Jag bör tillkännagifva, det jag anser
mig ega skäl att draga i tvifvelsmål, huruvida det kan vara
riktigt formenligt att ånyo lägga ifrågavande delar af detta
Protocolls-Utdrag å Ståndets bord, efter de flera bordlägg¬
ningar deraf, som redan egt rum, men anser mig böra öf¬
verlemna till Ståndet att afgöra denna formfråga.
Herr Billström: Jag kan omöjligen förstå Grundlagens
bud annorlunda i delta hänseende, än att nu föredragna Pro¬
tocolls-Utdrag, hvilket i sitt nya, tillökade och förändrade
skick blifvit endast en gång hordlagdt, måste, om flera leda¬
möter sådant önska, bordläggas å nyo, åtminstone i den del,
sorn innefattar en punkt, hvilken tillkommit, sedan inbjud¬
ningen först anmäldes. Det kan visst icke bestridas, att in¬
bjudningen, sådan den ursprungligen afgifvits, redan varit
bordlagd två gånger, innan den något kinkiga punkten om
sedelvaleuren kom i dagen, men alldenstund förhållandet
icke varit sådant med nämnda puukt, hvilken först i går¬
dagens Plenum blef för Ståndet bekant, anser jag dem, som
det äska, ovilkorligen berättigade att ulan vidare omständig¬
heter få frågan, i den delen, nu bordlagd andra gången, hvarom
äfven jag dristar att göra påstående.
Herr Asker: För min ringa del, har jag svårt att klart
fatta afsigten med den nu gjorda anhållan om ytterligare
Den 30 September.
1021
bordläggning af det föredragna Protocolls-Utdraget. Detta
bar ju redan varit bordlagdt två gånger, och dessutom en
gång särskildt, i följd af en miss-skrifning i handlingen, som
blifvit rättad. Jag hemställer, vid sådant förhållande, om
det grundlagsenligen kan bero på begäran af ett färre antal
ledamöter, på grund af en, såsom mig synes, nog advocato-
risk tolkning, att få Protocolls-Utdraget nu ytterligare, i
sjelfva verket 4;de gången, bordlagdt. Jag anhåller, alt frå¬
gan måtte till afgörande i detta Plenum företagas.
Herr Ekelund: Då detta Protocolls-Utdrag förra gån¬
gen var föremål för discussion inom Ståndet, medhanns af¬
görande! af deri förekommande frågor endast till och med
§ 5 i författnings-förslaget, innan Protocolls-Utdraget bord¬
lädes andra gången. Denna bordläggning gällde således allt
öfrigt, som var föremål för Ridderskapets och Adelns in¬
bjudning och tillhörde innehållet af samma Protocolls-Utdrag.
Det tillägg, som i denna handling sedermera skett, endast
för att rätta en af glömska tillkommen felaktighet deri, och
hvarefter Protocolls-Utdraget ytterligare en gång gjorts hvi¬
la nde å Ståndets bord, rörer § 9 i författnings-förslaget,
hvilken del af Protocolls-Utdragets innehåll således äfven åter¬
stod att pröfva efter andra bordläggningen. Jag kan således
icke finna annat, än att Protocolls-Utdraget i hela dess vidd
varit tillräckligt länge hvilande å Ståndets hord, för att upp¬
fylla allt hvad Grundlagen i detta afseende fordrar, och be¬
strider fördenskull vidare bordläggning häraf i någon del.
Herr Gråå: För att ådagalägga, på hvilken sida den
advocatoriska tolkningen, som en föregående talare omnämnt,
må förefinnas, tror jag mig blott behöfva hänvisa till inne¬
hållet af 49 § Riksdags-Ordningen, mom. 2, som föreskrif¬
ver, att hvarje allmän fråga, som från Utskott återkommit,
ovilkorligen skall efter första föredragningen bordläggas och
kan vid nästa föredragning, på flere ledamöters förenade be¬
gäran, äter hvila. Detta stadgande har också hittills alltid
tillämpats på inbjudningar från Med-Stånden; och då före¬
varande Protocolls-Utdrag, sedan det med ett tillägg å nyo
inkommit från Ridderskapet och Adeln, endast en gång varit
härstädes bordlagdt, samt, vid sådant förhållande, flere leda¬
möters förenade begäran om vidare bordläggning icke bör
kunna af Ståndet undertryckas, tror jag, att, i följd af fleres
derom nu gjorda anhållan, detta Protocolls-Utdrag måste yt¬
terligare bordläggas, åtminstone i den del, som innefattar
nyssnämnda tillägg.
1022
Den SO September.
Herr Asker: För min del, kan jag icke finna, det n/i¬
got stadgande i Grundlagen är tillämpligt på förevarande
formfråga, och tror derföre ännu, att det föredragna Proto-
colls-Utdragets återstående innehåll nu måste företagas till
afgörande, om icke Ståndet i behörig ordning beslutar upp¬
skof dermed. I följd häraf anser jag Herr Talmannen vara
oförhindrad att framställa proposition, hvarom jag nu anhål¬
ler, huruvida Ståndet vill ytterligare bordlägga Protocolls-Ut-
draget, så vidt det ännu är föremål för pröfning, eller nu
företaga det till afgörande. Jag kan således icke föreställa
mig, att någon enskild ledamots ensidiga tolkning af Grund¬
lagen skulle kunna dictera beslutet i denna formfråga eller
den åtgärd, sorn nu är att vidtaga.
Herr W allenberg: Om det nu ginge för sig att anse detta
Protocolls-Utdrag bordlagdt tre gåneer, så kanhända man en
annan gång ville tillämpa samma åsigt, då något Expeditions-
Utskottets skrifvelseförslag blifvit, för rättelse deri, återre-
mitteradt och i förändradt skick åter inkommit. Jag anser
det fördenskull vara i formen ganska betänkligt att beträda
den bana, man nu vill öppna i nämnda syftning, och förenar
mig med dorn, som anse, det Protocolls-Utdraget måste, uppå
Heres gjorda anhållan, blifva ytterligare hvilande pä Ståndets
bord.
Herr Talmannen: I följd af hvad jag redan i denna
fråga förklarat, och då jag således icke anser fullt formenligt
att ytterligare bordlägga förevarande Protocolls-Utdrag i nå¬
gon del, hemställer jag, om Ståndet finner för godt att, så¬
som sammanjemnkning af de olika meningarne härutinnan,
uppskjuta med öfverläggningen om återstående innehållet af
detta Protocolls-Utdrag till nästa Plenum?
Herr Gråå: Jag beder att få erinra, det Protocolls-Ut-
draget, i det skick detsamma nu har, hittills icke blifvit
mera, än en gång bordlagdt.
Herr Talmannen: Hvad den siste talaren anmärkt, rub¬
bar icke min redan yttrade åsigt om denna frågas behand¬
ling, utan jag lörnyar min nyss gjorda framställning, om
Ståndet behagar till nästa Plenum uppskjuta handläggningen
af förevarande ärende?
Jiesvarades med öfvervägande Ja.
S s-
Förekom ånyo till öfverläggning Allmänna besvärs- och
Economie-Utskottets Betänkande, J\1 128, i anledning af väckta
Den 50 September.
1023
motioner, angående ändringar i Kongl. Fabriks- och Handt-
verks-Ordningen den 22 December 1846.
Herr Sundblad uppläste ett så lydande skriftligt anfö¬
rande: I)å jag tillfälligtvis var, med Ståndets benägna tillå¬
telse, frånvarande på en resa till hemorten, förekom den nu
till behandling upptagna fråga i Economie-Utskottet, så att
jag der icke öfvervarit dess beredning. Jag anser mig der¬
före skyldig, då jag icke blef i tillfälle att särskildt i reser¬
vation uttala mina åsigter, att nu vördsamt fästa detta Riks-
Stånds uppmärksamhet på det olämpliga i Utskottets förslag
till en del förändringar i nuvarande Fabriks-och Handtverks-
Ordning, hvilken sannerligen, hvad handtverksföreskrifterna
angår, snarare ännu för mycket inskränker närings-verksam-
helen, än befordrar den frihet, hvilket af allt är den mest
lefvande principen för arbetet och företagsamheten. Innan
jag likväl inlåter mig i granskning af delailförslagen, torde
det tillåtas mig i allmänhet förklara, att alla de vid så väl
sista, som nu varande Riksdag gjorde påståenden, att 1846
års förordning skulle hafva mehnligt inverkat på handtverks-
industrien, varit och äro ogrundade. Enskilda, dels oförvål-
lade, dels förvållade motgångar i yrken hafva i alla tider in-
trällät under Skrå-Ordningens bästa sötebrödsdagar, liksom
under öfvergång till nuvarande stadganden. Men att handtverks-
industrien i landet tilltagit, att dess personal, dess verksam¬
het, dess anseende, dess tillverkningar både förökats och
förbättrats, det mätte väl af ingen kunna förnekas, som för¬
domsfritt betraktat de sista fem årens förhållanden; och har
i någon enda stad ett motsatt förhållande egt rum, så kan
detta blott tillskrifvas sådane locala eller enskilda orsaker,
hvilka i alla fall skulle visat sig uppstå, om näringstvånget
qvarstått, fy det är naturligt, att icke alla bygder hafva sam¬
ma behof, och att handeln söker jemna de missförhållanden,
som på ett eller annat sätt inom en eller annan stads pro-
duetiva verksamhet uppkomma. Jag anser således det vara
obestridligt, att den större och visserligen icke på långt när
öfverdrifna frihet, som Handtverks-Ordningen nu tillerkännt
den del af arbetande befolkningen, som vinlägger sig om
handtverk och slöjder, gagnat så väl det allmänna, som alla
dem, hvilka med omtanka, flit och ordning varit eller ingått
i handtverksclassen, och att den tällan, som den framkallat,
och som i framtiden blifver alltmer nyttig, samt i grundsats
är den enda rättvisa, alldeles icke varit skadlig för de äldre
näringsidkare, hvilka klokt och idogt fortsatt sin tillverkning.
1024
Den 30 September.
Att gynna dem, som handlat annorlunda, mätte icke vara det
allmännas skyldighet, och, ännu mindre kan det vara lagstif¬
taren tillätet, att, sedan allmänna erfarenheten visat nyttan
för liela folket af de under ett halft sekel elter hand vid¬
tagne ätgärder, för att befria nationalindustrien ur de band,
sorn hämmat dess utveckling, nu bifalla en återgång lör
dessa bandens ånyo skeende åtdragning. Det måste förvåna,
att, då ingen enda af nationens representanter, i välbetänkt
afsigt, att låta den nya författningen få visa sina verkningar,
väckt fråga om att ännu få afhjelpta några, eljest tämmeligen
allmänt påkallade, utvidgningar af näringsfriheten, man, å
andra sidan, vill söka genomdrifva en dylik återgång till
skråväsende, sådant det länge sedan af hela nationens röst
förkastades. Jag skall åtminstone, för min del, aldrig der¬
till med min röst bidraga. Hvad angår de särskilda punk¬
ter, hvari Utskottet föreslagit förändringar af nuvarande
Handtverks-Ordnings stadganden, får jag anmärka följande:
Vid 5 §. Utskottet har förnyat samma tillstyrkande,
som Economie-Utskollet vid förra Riksdagen gjorde, nemli¬
gen att skyldigheten att förvärfva mästerskap skall gälla för
alla slags handtverk. Jag bestred redan då, såsom ledamot i
Utskottet, ett sådant i allt afseende olämpligt stadgande och
tror mig hafva i min då afgilna reservation anfört tillräck¬
liga skäl derför. Jag har ännu mer blifvit styrkt i denna
min åsigt, som det under dessa sednare åren icke endast
visat sig, att flera af de handtverk, som nu äro befriade frän
det så kallade mästerskapet, hafva mästerligen tilltagit, så¬
som bildhuggare, filhuggare, förgyllare och försilfrare, garf¬
vare, jern- och stålarbetare, korgmakare, metall- och bronz-
arbetare, tapetserare, urmakare, vagnmakare, och möjligen
ännu • flere, under det att många af de, mästareprof ännu
ålagde, handtverk alldeles icke märkbart förbättrat hvarken
sina tillverkningar eller sina idkares välstånd. Man har ju
dessutom vid de stora industrie-expositioner, som i sednare
åren egt rum, skådat, huru handtverksarbetaren i de länder,
der mästareprof icke finnas stadgade, stått långt framfördem,
hvilka uppvisats från under skråtvång arbetande tillverkare;
och vi hafva ju sett, vid t. ex. expositionen i London,
Svenska tillverkningar hafva blifvit berättigade till pris, som
just tillhört de från mästareprof befriade. Dessutom skulle
ju en sådan allmän föreskrift icke endast vara hinderlig för
de redan tillvarande sammansatta handtverk, utan äfven
hindra utvidgandet af dessa, medelst nya uppfunna, som
Den 30 September.
1023
sjelfva framgången af sådana nya handtverk i och för sig.
På en tid, då så många upptäckter göras och uppfinningar,
snart sagdt, årligen ske, är det en vigtia sak, alt ej lagar
eller ordningsstadgar hindra dessas tillgodogörande; och det
synes väl vara nog, då man ännu ej försökt att borttaga de
öfverflödiga profven för de handtverk, som hittills varit så¬
dana underkastade, således icke rubbat deras lycksaliga mä¬
sterskap. Man må väl då kunna lemna de andra till det
vida förmånligare mästerverket, att vinna allmänhetens bifall
och förbrukarens förtroende.
Vid § 3. Utskottet har föreslagit det tillägg i mom. 3,
att både köpenskap och handtverk icke må af äkta makar
på en gång i samma stad drifvas. Jag vill ej egna för det
närvarande något ogillande tili det redan befintliga inskrän¬
kande stadgandet, att ingen må idka både köpenskap och
handtverk i en stad. Jag anser redan detta vara onödigt;
men ingen har ifrågasatt att ännu betaga fördomen sin tröst
i det afseende!. Att likväl nu så förklara detta, att ej en
handtverkares enka skulle få fortsätta sitt handtverk, för det
hon gifter sig med en handlande, synes dock vara ganska
olämpligt och saknar ail rättsgrund. Förmodligen har det
föresväfvat Utskottet, att den gamla regeln, »de tu äro ett»,
vore så helig, att två makar nödvändigt skulle arbeta på ett
och samma sätt. Men jag frågar, om det är rätt att hindra
dem att förkofra sig medelst de utvägar, de bäst förstå och
förmå. Mig synes, att man skulle derigenom endast hindra
äktenskaps ingående, och jag begriper icke hela anledningen
till denna inblandning i familleförhållanden å handtverksinte-
ressets sida, om det ej är för handtverksgesällernas friare-
skap. Det föreslagna stadgandet synes äfven ej kunna till¬
fredsställa dem, som önska det; ty det är ej sagdt, huru
förhållas skall vid så kallad skilsmessa till endast säng
och säte.
Vid § 9. Utskoltet har sökt, att tillintetgöra för handt-
verken i vårt land begagnandet af en utaf de med samhäl¬
lets väl och fördel mest förenliga och verksammaste krafter.
Jag menar associations- eller bolagskraften. Ett handtverks
bolag skulle blott få bestå af mästare. Det är ej nog, att,
der t. ex. finnes en, som aflagt mästareprof, de andra
möjligen utan prof äro större mästare, än han, uti att för¬
lägga, ordna, uppköpa, sprida, sälja, kanske till och med ar¬
beta? Alla skola hafva undergått rnästareprofvets icke alltid
Ilore-Sländ. fröt, vid Riksd. 1SS3—1854. V. 05
4026
Din 30 September.
sä rena skärseld. Men livad vill man väl härmed? Vill man
tillställa så, att mästare skulle kunna bedrägligt undandraga
sig tysta öfverenskommelser med förläggare att med dem
vara i bolag? Eller vill man t. ex. förneka en mästare, om
han finner det för sig förmånligt, att ingå med sina arbetare
en öfverenskommelse om gemensamhet i arbetsvinsten, hvil¬
ken då troligen blef på allas lott vida bättre? Man kan ej
annat, än förundra sig öfver dessa bemödanden att intvinga
handtverksyrket, fortfarande, i helt andra former, än de,
som gälla för allt annat arbete och Industrie. Det har
betraktats, som ett hån mot den arbetande classens na¬
turliga åtrå att dela medborgerliga rättigheter och beflita sig
om kunskaper och bildning, detta den gamla conservatismens
maktspråk: Skomakare blif vid din läst; men de, som nu så
ifrigt arbeta för återgången till skråsystemet, synas i sanning
predika samma lära, då de vilja hindra mensklighetens vack¬
raste och ädlaste drifter, förening, samverkan, gemensam
fördel.
Vid § IS. Utskottet har föreslagit en revision af de,
rörande handtverksvarors stämpling, gällande författningar.
Jag tillstår, att jag anser alla dessa gamla sladgandena redan
vara utan all Iaea kraft, och jag är rädd för, att under våra
nuvarande förhållanden påkalla regeringsbeslut, som icke all¬
tid blifva lyckligare, än de befintliga sladgandena. Jag vill
dock ej motsätta mig Utskottets förslag i denna del, om
Ståndet finner det vara lämpligt.
Vid § 25. I följd af hvad jag redan anfört om mäster¬
skap, är det, i min tanka, äfven onödigt, att på något sätt
skärpa mästareprofven. Det har ej visat sig, att efter 1846
blifna mästare icke varit lika skicklige i allmänhet, som de
äldre. Man har i somliga yrken sett ännu skickligare upp¬
träda; men jag kan ej förena Utskottets tillstyrkande med
dess egna erkännande, att de personer, som skulle intyga,
att don sökande sjelf tillverkat profvet, icke utan särdeles
stor svårighet kunna öfvervara genomförandet af hela prof¬
vet. Detta blir ju förhållandet, äfven om handtverksförening
utser dem, och måste lika, ja troligen ännu mer, leda till
tidsutdrägt och olägenheter för den burskapssökande. Jag
anser således tillstyrkandet sakna all giltig grund.
Vid § 24. Att den deri föreslagna förändring är alldeles
obehöflig, torde jag ej, efter hvad jag här ofvan antydt, be¬
höfva vidare förklara.
Den 50 September.
1027
Vid § 28. Det hlifver en följd af ogillandet utaf § 3,
m. fl., att jag icke käti bifalla denna föreskrift, åsyftande att
intvinga alla handtvérksidkare i handtverksföreningarne och
beskatta dem.
Vid § 52. Att lemna handtverksföreningarne den före¬
slagna uppsigten öfver contracter mellan handtverksmästare
och föräldrar, eller målsmän för läringar, är att göra dessa
till ett slags myndighet i Staten, som är alldeles oförenlig
med principen, att, enligt Svensk lag, contracter emellan en¬
skilde bero af deras fria vilja allena; och är hela den före¬
slagna redactionen i allo olämplig.
Vid § 55. Då Utskottet anser, att handtverksföreningar
hafva ett mycket stort besvär och kostnader för gesällantag¬
ningen, att patentet eller gesällbrefvet icke med 1 B:dr er¬
sätter detsamma, synes det mig vara förnuftigare att befria
dem från detta onus, än att höja afgiften för de i allmänhet
vid ingåendet arma gesällerne. Jag anser denna förhöjning
icke böra bifallas.
Vid § 56. 1 likhet med hvad här ofvan anmärkts mot
hnndtverksföreningarnes inblandning i förhållandet mellan id¬
kare och deras arbetare, kan jag ej lemna min röst till den
här föreslagna förändringen.
Vid § 46. Jag förmodar, att försöket till att inrätta af
handtverksföreningarne ett slags förlikningsdomstolar, hvilka
genom sin sammansättning måste blifva de ensidigaste och
mest partiska, samt afvikande från all vanlig grund för dy¬
lika inrättningar, icke kan i detta Riks-Stånd lyckas, och an¬
ser jag i det afseendet saken vara så stridande mot den
hvarje medborgare i lag tillförsäkrade rätt att i laga ordning
söka vinna rättvisa, att, om ock förslaget af Rikets Ständer
antogs, det aldrig kan, i strid med Sveriges lag, a( Kongl.
Majit påbjudas. Jag har nu, såsom jag hoppas, rättfärdigat
mitt handlingssätt, då jag, för min del, alslår alla de af Ut¬
skottet föreslagne förändringar i Fabriks- och Handtverks-
Ordningen. Helst önskade jag således, att hela Betänkandet,
lörkastadt, lägges till handlingarne. Men, skulle det återre¬
mitteras, anhåller jag, att dessa mina anmärkningar måtte få
till Utskottet åtfölja.
Herr Talmannen, uppå hvars framställning Ståndet be¬
slöt, att .förevarande Betänkande skulle punktvis föredragas
och afgöras, fästade Herr Sundblads uppmärksamhet derå,
att hans nu upplästa anförande innefattade anmärkningar vid
liera delar af Betänkandet, och att talaren egde att vid hvarje
1028
Den 50 September.
punkts föredragning gifva sin mening, i afseende dera, till¬
känna.
Härefter förekommo till behandling Utskottets yttran¬
den i Betänkandet, angående särskilda §§ och momenter uti
ifrågavarande Kongl. Förordning, i följande ordning.
S1'
Herr Lundh: För min del, tror jag, att det anförande,
Herr Sundblad nu uppläst, egentligen är att anse, såsom en
reservation emot Utskottets Betänkande, men hvilken nu af-
gifvits i denna form, emedan någon skrifkunnig person må¬
hända ej nog tidigt förut varit att tillgå till den värde leda¬
motens biträde. Ty flerr Sundblad var verkligen närvarande
i Utskottet \id ärendets behandling derstädes. Emedlertid
betviflar jag visst icke, att han från sin höga ståndpunkt bar
reda på saken älven i dess detailer. Men i det upplästa an¬
förandet förekomma dock flera oriktigbeter, som måhända fä
skrifvas på författarens räkning. Bland annat säges, att
Svenskar tilldelats prcemier vid expositionen i London blott
för alster i sädane yrken, deri mästareprof icke erfordras.
Om den värde ledamoten gjort sig närmare underrättad om
verkliga förhållandet, skulle han fått veta, att fullt lika många
praunier tilldelades för Svenska expositionsarliklar i yrken,
der mästareprof ega rum.
Jag anser det emedlertid icke lönt att nu vidare besvara
Herr Sundblads anmärkningar, helst hvarje punkt i Betän¬
kandet kommer alt särskildt behandlas, meri.har icke kunnat
undgå att lästa uppmärksamhet pä en del af de oriktigheter,
som förekomma i hans anförande.
Herr nesselgren: Det synes mig verkligen vara att be¬
klaga, att Utskottet, oaktadt det balt min motion i ämnet
sedan 10 månader tillbaka remitterad till dess behandling,
icke kommit till annat resultat derå, än förevarande Betän¬
kande innehåller. Emedlertid, och då Riksdagens slut nu är
i annalkande, skall jag icke yrka återrerniss, utan åtnöja mig,
orri yttrandet, i afseende å författningens Irsta §, bilälles,
ehuru jag, för min del, icke gillar hvarken Utskottets hem¬
ställan eller motiverne derför. Men då jag så handlar, sker
det under förhoppningsfull tillit, att frågan är af den be¬
skaffenhet, att densamma icke skall falla, ulan ännu ytterli¬
gare dyka upp vid ett annat tillfälle, och då måhända med
bättre lycka.
1 afseende på den värde representantens för Askersund
nu upplästa anförande, tager jag mig friheten erinra, att han
Den 30 September.
1029
bort passa pä att reservera sig vid frågans afgörande i Ut¬
skottet. Då det ej skett, bör man få förvänta, att han skall
vid behandlingen af hvarje .punkt särskildt framställa sina an¬
märkningar. Emedlertid gffver denna värde representants för¬
farande anledning till tänkvärda betraktelser. Vid sista Riks¬
dagen, då fråga om ändringar uti ifrågavarande författning
förevar, var denne värde ledamot olyckligtvis icke närva¬
rande vid ärendets behandling i detla Stånd, hvarigenom jag
gick miste om uppfyllandet af min önskan, att få hembära
min tacksamhet till honom för det interesse, hvarmed han
synnerligast följt denna fråga. Jag tager mig nu friheten
hänvisa honom till mitt yttrande vid förra Riksdagen; det
återfinnes i Borgare-Ståndets Protocoll för den 12 Junii,
3:dje Bandet, pag. 811 och följande, med uppmaning att noga
begrunda detsamma, och hoppas jag, utan att vidare behöfva
inlåta mig i strid med en motståndare, som, snart sagdt, sät¬
ter sig emot allt, som kan leda till ordning och reda inom
näringarne, alt han uti samma y ttrande skall finna en fullstän¬
dig vederläggning af hela det i dag af honom upplästa och,
såsom hans egen reservation, afgifria vidlyftiga anförande.
Herr Rydin: Ehuru den nu föredragna frågan angår
endast ändring i § 1 af Fabriks- och Handtverks-Ordningen,
anser jag mig böra yttra mig om motionairernas förslag i
hela deras utsträckning, i anseende till de särskilda delarnes
nära sammanhang, efter min uppfattning. Det är utan allt
tvifvel, att bland handtverkarne råder stort missnöje med den
nu gällande författningen. Månge äro ock lidande, och detta
tillstånd kommer säkert att ökas i llere läll. Jag är dock
af den öfvertygelse, att detta missförhållande mindre är en
följd af den förändrade lagstiftningen, än af tidens gång och
inflytelse., Om man först fäster sig vid sjelfva ordet »Handt¬
verk», så är detta och blir med hvarje dag mer och mer
olämpligt, emedan man mer och mer söker utbyta hand¬
arbeten mot machinkraft. Frågan gäller mindre att lagstifta
inom handtverken, än att följa med tiden och civilisationen;
och de egentliga svårigheterna ligga deri, att nu, såsom förr,
icke kan vara fråga blott om handtverksskickligheten, utan
att medelst machiner förenkla methoderna eller medlen till
produetion. Deri ligger just svårigheten, ja omöjligheten att
återgå till handtverk i deras gamla bemärkelse. Orsaken är
den, att isynnerhet under de sednaste åren naturvetenska¬
perna tagit så ofantliga steg framåt och vunnit så vidsträckt
tillämpning på det practiska lifvet i alla riktningar, att
10.50
Den 50 September.
äfven handtverkeri otvifvelaktig mäste stS till baka, om icke
deras idkare tillegna sig dessa vetenskapers resultater och
tillämpa dem på sina yrken. Så med t. ex. guldsmeder, så
med skräddare och nästan hvarje annan handtverkare. Att
söka hindra detta genom speciela föreskrifter, för att bereda
en återgång till fordna förhållanden, är och blir utan verkan.
Ty vetenskapen tager alltid ut sin rätt. Derföre får man icke
fästa sig vid uttrycket »återgå»; ty i samma mån man
söker denna återgång, vidgas blott svalget emellan handtverk
och fabriker, till allt större mehn för de förra. Man bör
finna detta, örn man närmare betraktar de sista 50 å 40
årens resultater i näringslifvet. Förut fordrades endast handt-
verksskicklighet; nu fordras tillika vetenskaplig bildning, ca-
pitaler, machiner. Om nu handtverken icke behöfva qvarstå
på den gamla punkten i lagstiftningsväg, så lider det ej tvif¬
vel, att småningom alla handtverkare öfvergå till fabrikanter.
Man har visserligen anfört, såsom ett skäl, att handtverks-
skickligheten motsvarar fabrikanters capitaler, och det är i
viss mån sannt. Emedlertid visar sig i andra länder, under
sednaste tiden, med mera framskriden industrie det fröjde¬
full resultat, som hindrar handtverkares fullkomliga under¬
gång, så framt de akta på tiden, alt nemligen, såsom i Eng¬
land och Frankrike, då de största fabriker icke bära sig, de
mindre deremot löna sig bra. Dervid tillgår så, som önsk-
ligt vore, att man äfven i vårt land ginge tillväga, att flere
mindre industrieidkare, hvar i mån af siri förmögenhet, as¬
sociera sig och tillskjuta mede) till anskaffande af en för
yrket större och dyrbarare machin. Denna användes sedan
af dem gemensamt, i stället för menniskokraft, till åstad¬
kommande af någon viss tillverkning, och hvarje delegare
bekommer andel i vinsten, i mån af sitt tillskott. Derigenom
blir det möjligt för de små att exsistera och bereda ett lika
fnllgodt arbete, medan de stora gå under, och intet är för
närvarande så trösterikt för de mindre industrieidkarne.
Sedan tiden en gång med dess allmakt tagit denna riktning,
är, såsom jag redan antydt, en återgång till handtverk i den
gamla bemärkelsen omöjlig. De mindre idkarne måste, för att
kunna subsistera i näringar, vara betänkte att skaffa sig de
fullständigaste machiner och göra det gemensamt, så vidt
deras enskilda förmögenhet icke annorlunda räcker till.
Genom fleres associerande, vinnes äfven det företräde, att
man kan få machinens särskildta delar bättre passande i det
hela, än om en ensam traktar att få hela machinen för bä¬
llén 50 September.
1051
sta möjliga pris. Hvad nationen således har alt göra till
näringarnes och industriens förkofran, har många gånger blif¬
vit framstätidt i detta Stånd, nemligen att befordra practisk,
vetenskaplig bildnings spridande genom anläggande af techni-
ska skolor. Föga hjelper numera att vara mästare i handt¬
verk, ty denne blir ändå alltid en fuskare, om det fattas ho¬
nom vetenskaplig underbyggnad. Endast dermed blir för ho¬
nom möjligt att concurrera och att öfverträffa andra länder
i tillverkningar. Af detta skäl anser jag också motionairer-
nes förslag till särskilda, strängare föreskrifter om handtverk
och mästerskaps förvärfvande tjena till intet. Det medför
blott ytterligare den olägenhet, att en handtverkare, sedan
lian blifvit mästare, tror sig vara fullärd, ehuru han står
långt ifrån fullkomlighet. Mycket kunde vara att tillägga,
inen jaa tror det jag sagt vara nog att visa, det egentligen
intet vinnes genom de inskränkningar, Utskottet i detta Be¬
tänkande föreslår.
Herr Sundblad: »Hvad först beträffar Herr Lund/is an¬
märkning, så eger den till en obetydlig del sin riktighet,
emedan jag återkom från min permitterade hemresa ett par
dagar, innan detta Betänkande var af Utskottet till fullo be-
handladt, men dock i hufvudsak afgjordt. Olyckligtvis var jag
förhindrad af egna affairer att endast cn kort stund närvara
vid ett af de sista sammanträdena.
Hvad dernäst Herr IJesselgrcns påstående angår, så tyc¬
kes mig, att den lörsta anmärkningen, alt jag bort reservera
mig, nu kan förfalla, sedan jag nu här i Ståndet gifvit mina
tankar i frågan tillkänna. Hvad åter den alldeles missle¬
dande framställningen, sorn Herr Hesselgren så oförsynt fram¬
kommit med, att jag icke skulle hafva varit närvarande i Stån¬
det förra Riksdagen, då frågan här förevar, och hvarmed han
liksom vill säga, att jag icke begripit densamma, oell derföre
rest bort, hvilka ord jag äfven tyckt mig finna blifvit af ho¬
nom här uttalade, delta kan jag icke stillatigande låta pas¬
sera utan anmärkning. Jag vädjar derföre till Högtärade
Ståndet och Herr Talmannen, om dylika insinuationer äro
en representant värdige, och får nu, lill följe af beskyllnin¬
gen, upplysa om orsaken, hvarföre jag icke var närvarande,
då (rågan i Ståndet förekom, ehuru många här närvarande,
och deribland äfven Herr Hesselgren, nogsamt känner förhål¬
landet, som var, att jag hade begärt och erhållit några vec¬
kors permission för hemresa, men fick höra, efter detta, att
denna fråga just vid samma tid, jag ärnade resa, skulle korn-
1052
Den 50 September,
ma alt i Utskottet behandlas, hvilket gjorde, alt jag beslöt
stadna qvar öfver frågans behandling i Utskottet, helst jag å
Utskottets afdelning motsatte mig bifall till motionen, och,
sedan Betänkandet var till Riks-Ståriden utdeladt, och jag till
flera äldre Riksdagsmän inom Hedervärda Bonde-Står.det
framfört min önskan, att de skulle taga noga kännedom af och
begrunda min i frågan afgifna reservation, som jag ock tror
lyckades, hvarefter jag åter begärde och er höll ny permis¬
sion, samt reste hem, i den förmodan, att inom detta Stånd
då icke var för mig något hopp om framgång, ty vid förra
Riksdagen egde Herrar handtvei kare, som då alla blifvit pla¬
cerade inom Economie-Utskoltet, stor majoritet inom detta
Stånd för sin motion, framburen af Herr Dositus, äfvenså
inom Utskottet, der'jag, snart sagdt, stod ensam mot dem
i det hela af frågan. Herr Hesselgren har nu hänvisat mig
till Protocollen, men jag beder honom sjelf studera dem och
taga bättre reda på hvad jag denna i fråga anfört.»
Herr Stolpe: Uti Herr Hesselgrens ifrågavarande mo¬
tion, betraktad i sin helhet, ligger en grundtanke, som är
att, genom minskning i arbets-concurrencen, höja priset på
tillverkningen. Samma grundtanke ligger äfven i skråväsen¬
det. Det är de redan varande handtverksidkarne, sorn denna
grundsats strälvar att skydda och upprätthålla. Pä ansprå¬
ket, att få utan hinder försörja sig med sitt arbete, och på
consumentens anspråk att få köpa produeter för billigaste
pris har man föga tänkt. Men jemväl dessa hafva rättighe¬
ter, hvilka icke få undertryckas, och ändtligen, efter långa
strider, har lagen tagit äfven dem under sitt hägn. Man
har kommit derhän, att göra concurrencen till skiljedomare
mellan tillverkaren och consumentcn, och erfarenheten har
icke motsagt, att fri täflan äfven är det säkraste vilkoret lör
arbetsskicklighetens utveckling. Den värde motionairens för¬
slag syftar dock att från dessa åsigter återgå till sådana, som
det allmänna tänkesättet långt för detta utdömt och delvis
utur lagstiftningen bortplockat.
För att nu hålla oss till Utskottets yttrande, i afseende
å § 1 i författningen, så_ tillåter jag mig anmärka, att de
af Herr Hesselgren i denna § föreslagna uteslutningar och
tillägg äro så ingripande, att deras antagande skulle beröfva
en mängd personer dem hittills förunnad utväg lill försörj¬
ning. Efter min uppfattning, skulle 1846 års näringslag-
stiftning blifva derigenom fullkomligt bortfuskad, hvarföre jag
Den 50 September.
1033
yrkar bifall till Utskottets hemställan, att å motionen i denna
del icke måtto fästas afseende.
Öfverläggningen ansågs slutad, och Ståndet godkände
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets yttrande uti
Betänkandet, M 128, i afseende å § 1 i Fabriks-och Handt-
verks-Ordningen.
§ 2.
Betänkandet i denna del bifölls.
Föredragningen af detta Betänkande afbröts, af de an¬
ledningar, som omlörmälas i nästföljande §§.
§ 6.
Upplästes Expeditions-Utskotlets förslag till Rikets Stän¬
ders underdåniga skrifvelser, hemligen:
J\s 140, angående sättet, huru åbo å de under bruk
skatteköpte hemman, i visst fall, bör antagas.
Godkändes.
M 141, angående extra Statsanslag till föremål, tillhö¬
rande Landtförsvars-Departementets handläggning.
Bordlädes; och
JYs 142, angående extra Statsanslag till föremål, höran¬
de till Sjöförsvars-Departementets handläggning.
Godkändes.
§ 7.
Föredrogs en af Vice Häradshöfdingen Alfred Wilhelm
Dufva denna dag ingifven skrift, deruti Dufva hos Borgare-
Ståndet anhöll, att, sedan han nästlidne gårdag blifvit för¬
ordnad att, såsom adjungerad Ledamot, i Kongl. Maj:ts och
Rikets Svea Hof-Rätt tjenstgöra, varda ifrån deri honom an¬
förtrodde Notarie - befattning hos detta Stånd endtledigad;
hvarjemte Dufva anhållit att undfå intyg öfver sin tjenstgö¬
ring i nyssnämnde egenskap.
Ståndet fann för godt att till denna ansökning lemna
bifall; och uppdrogs åt Ståndets Secreterare att till Vice
Häradshöfdingen Dufva meddela betyg, med vitsord om den
utmärkta skicklighet, ordning och redbarhet, hvarmed Dufva
fullgjort sina åligganden under den tid, han, såsom Notarie,
hos Ståndet tjenstgjort.
§ 8.
Sedan, på sätt nästföregående § utvisar, Vice Härads¬
höfdingen Alfred Wilhelm Dufva nu, på gjord ansökning,
blifvit endtledigad från den befattning, han hittills under denna
Riksdag innehaft, såsom Notarie hos Borgare-Ståndet, fann
Ståndet lör godt att, uppå skriftligen gjord, nu föredragen
1054
Den 50 September.
ansökning af Vice Advocat-Fiscalen i Kongl. Maj:ts och Ri¬
kets Svea Hof-Rätt E. G. Björkman, nyssberörde Notarie-
befattning ät honom, Björkman, för den äterstäende tiden af
denna Riksdag, anförtro.
§ »•
Fortsattes föredragning af Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottets Betänkande, M 128, hvarvid förekommo
följande §§ af Kongl. Fabriks- och Handtverks-Ordningen
den 22 December 1846.
§ 5.
a) Första yttrandet om ifrågaställdt upphäfvande af rät¬
tigheten till handtverks-verkstäders anläggande pä landet.
Herr Hesselgren: Då jag ingaf den ifrågavarande mo¬
tionen, skedde dej ej blott med afseende å Stockholms handt-
verkares önskningar, utan äfven pä grund af framställningar
från andra städer, så att jag hade, till grund lör motionen,
skriftliga framställningar, undertecknade med öfver 4,000
namn af dels mästare, dels gesäller från Rikets liesta städer.
Ståndet torde deraf linna, att jag icke förtjent den förebrå¬
else, jag nyligen under discussinnen fått uppbära, alt handla
endast i följd af benägenhet för skrå-idéens återinförande.
Ty jag är understödd af ett talrikt antal personer, och man
får ej alltför bittert klandra dem, om de önska ändring i nu
gällande, lagstiftning i ämnet.
Då 1846 års näringsförfatlningar ulkommo, sade man,
att de skulle framkalla allmän belåtenhet både inom han-
delsverlden och ibland handtverkare. Om det ock i någon
ringa mån skulle slagit in, hvad handeln belrälTar, har den
nya författningen deremot åstadkommit många bekymmer
ibland städernas handtverkare. Också hafva sedan år 1847
många framställningar blifvit gjorda om ändringar i den nya
lagstiftningen, dels af Stockholms handtverksförening, dels af
motionairer vid Riksdagar, och dels af deputerade, som år
18!!0 uppkommit från landsorterna och haft företräde hos
Hans Majit Konungen. Då Stockholms handtverkare slut¬
ligen beslöto afgifva den petition, som ligger till grund för
min ifrågavarande motion, ansågo de sig böra deröfver in¬
hämta yttrande äfven af andra städers handtverkare, samt
beslöto inbjuda dessa till deltagande i petitionen. Särskildta
exemplar af petitionen sändes derföre till andra städer i Ri¬
ket och hade till följd, att densamma i sin helhet underteck¬
nades af ej mindre, än SO landsortsstäders handtverkare, och
dessutom af åtskilliga andra i de hufvudsak!igaste delar.
Dtn 50 September.
1053
Då Stockholms Ilandtverks-Förenings Fullmäktige i Julii må¬
nad förlidne år till Kongl. Civil-Departementet inlemnade
ifrågavarande petition, gjorde Fullmäktige samtidigt dermed
försök hos Redactionerna af de större tidöingarne, att få
densamma deri intagen, men detta lyckades icke. Det dröjde
dock icke länge, innan densamma rönte häftigt klander, som
i första rummet drabbade mig och andra bland Stockholms
handtverkscorps, som befattat sig med petitionens utarbetan¬
de. Åtskilliga tidningar gåfvo plats i sina spalter för mer
eller mindre bittra utgjutelser, och den mest spridda drog
icke ens i betänkande att stämpla pelitionairernas handlings¬
sätt, såsom ingenting mindre, än otillbörligt. I början an¬
sågo Fullmäktige sig böra genom tystnadens vältalighet sätta
sig öfver de ilskna anfallen, och ej inlåta sig i någon lång¬
varig polemik, deri de förutsågo, att tidningarne alltid skulle
behålla sista ordet. Men omsider förgick tålamodet, och
Fullmäktige beslöto då att meddela de beriktiganden och
upplysningar, hvilka finnas den tryckta och i Ståndet ut¬
delade petitionen bifogade. Efter flera fruktlösa försök att
få försvaret intaget, derifrån anfallen under llere månader
obehindradt utgått, lyckades det slutligen, kort löre Riksda¬
gens början, att endast emot en ganska dryg betalning vinna
detta mål. Då Regeringen eger att stifta, upphäfva eller
förändra economiska lagar och författningar, utan den andra
Statsmaktens hörande, så hade man visserligen icke behöft
underställa frågan Rikets Ständers pröfning; men med afse¬
ende å det otillbörliga sätt, hvarpå frågan blifvit af pressen
behandlad, och hvilket troddes kunna bilda svårigheter genom
att ingifva höga vederbörande föreställningen, att petitionen
icke funne stöd i allmänna tänkesättet, ansåg jag mig plig¬
tig att, å de många petitionairernes vägnar, ingifva petitio¬
nen uti motionsform till Rikets Ständer. Så har motionen
tillkommit, och jag bifogade den framställning, att, om än
Rikets Ständer ansågo motionen ej böra i allt bifallas, den
åtminstone måtte tagas i närmare öfvervägande, och, i an¬
ledning deraf, billiga förändringar i den nu gällande lagstift¬
ningen föreslås. Nu hafva ytterligare många svårigheter
framstått i Utskottet, och detta ansett sig böra afslå motio¬
nen i de flesta punkter, deribland den nu förevarande. Vi,
som deltagit i den omtalade petitionen, hafva föreställt oss,
att, utan någon inskränkning uti rättigheten att idka handt¬
verk på landet, många städer måste gå under. Meningen
är likväl derföre ingalunda att förhindra landtboer att för-
1056
Den 50 September.
1'ärdiga arbeten till försäljning. Men dertill gifves i allt fall
utväg genom de af gammalt befintliga gerningsmännen. Jag
hemställer således, om motionen i denna del är så utan all
befogenhet, som här å andra sidan påståtts, då man ser mån¬
ga städer, hvilkas borgerskap hufvudsakligen bestå af handt¬
verkare, aftyna, under det att skatterna alltmera ökas.
Emedlertid, och då jag, ehuru ej eller gillande Utskottets
afstyrkande hemställan i denna del, icke räknar på sådant
understöd för denna min mening, att jag hyser något hopp
om återremiss härutinnan från detta Stånd, vill jag derom
ej väcka yrkande, utan åtnöjer mig för närvarande med Ut¬
skottets beslut, och inskränker mig till den anhållan att få,
hvad jag nu anfört, antecknadt i Ståndets Prolocoll. såsom
min reservation.
Herr Stolpe: När Stockholms Handtverks-Förenings in¬
bjudning, att deltaga uti ifrågakomna petition, utgick till
landsortsstäderna, var det naturligtvis hoppet att, genom de
föreslagna inskränkningarne, se sin economiska ställning upp-
hjelpt, som förmådde landsortens handtverkare att lemna
sina underskrifter. En sådan åsigt från deras ståndpunkt må
visserligen icke klandras, men representanten är deremot
skyldig att tillse, icke blott om denna föreställning är rik¬
tig, ulan äfven om de åsyftade inskränkningarne slå tillsam¬
mans med landets sanna fördel och andra samhällsclassers
rätt. Att en villfarelse ligger till grund för åsigten, att handt-
verkarnes vilkor upphjelpas genom minskad concurrence, har
erfarenheten till fullo ådagalagt. Den har visat, att mono-
polier på arbeten minskat arbetarens åhåga att förbättra till¬
verkningen, och att denna omständighet, jemte de höga pri¬
serna, minskat efterfrågan af köpare, då deremot arbetets
frihet i båda dessa hänseenden åstadkommit alldeles mot¬
satta resultater. Så har förhållandet visat sig i fabriker och
andra fria näringar; hvarföre skulle det inom handtverkeri-
erna blifva annorlunda? Ropet mot de nya näringsförfatt-
ningarna bör upptagas med det största misstroende. Det
härleder sig från antagandet af förhållanden, hvilkas tillvaro
ingalunda är bevisad, och der sjelfva factum är ådagalagdt,
är det åtminstone tvifvelaktigt, huruvida dess härledning från
dessa författningar är rättvis. Utan att gifva sig tid att af¬
bida verkningarne af den nya lagstiftningen, är man likväl,
så snart någon obelåtenhet hos idkare af en eller annan nä-
näringsgren yppar sig, benägen, att genast skjuta skulden på
författningar ne. Hvad Fabriks- och Ilandtverks-Ordningen
Den 50 September.
105?
angår, lärer dess inverkan på handtverkeriernas utveckling
och idkarnes välstånd hittills vara ingen eller högst obetyd¬
lig, helst flere af dess stadganden, hvaröfver så bittert kla¬
gas, efter mitt omdöme, icke åstadkommit något annat, än
att trycka en stämpel af laglighet på förhållanden, hvilka, i
följd af praxis, långt före 1846 gjort sig gällande. Så har
t. ex. tillökningen af handtverksverkstäder på landet sedan
dess varit obetydlig, och mera att tillskrifva folkökningen, än
författningen. Redan långt förut såg man en mängd deraf,
såsom garfverier, hattmakerier, m. II., utflyttade till lands¬
bygden, och i hvad mån kan man väl påstå, att dessa handt¬
verk derstädes ökats sedan 1846? Andra handtverk åter,
I hvilkas naturliga plats är städerna, såsom tapetserare-, för¬
gyllare- och dylika yrken, lära icke af Handtverks-Ordnin-
gen blifvit utlockade på landet. Det är endast sådana, som
afse allmogens ögonblickliga och angelägnare förbrukning,
hvilka visat en sådan tendence. Och denna är icke ny; den
fanns till långt löre skrå-inrättningarne, och har af dem ej
kunnat utrotas. Den hänvisar på arbetets rätt och på in¬
dustriens naturliga riktning, som är att komma behofvet till
mötes, der det finnes. Att inkräkta på denna rätt, alt mot¬
arbeta denna riktning, vore att omfatta en grundsats, om
hvars förkastlighet man, efter århundradens strider och få¬
fänga experimenterande, nu borde vara öfvertjgad.
Öfverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande i
denna del bifölls.
b) Utskottets nästa yttrande, i fråga om mästare-profs
afiäcgande af vissa handtverkare.
Herr Björck yrkade afslag å Utskottets hemställan i
denna del.
Flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter hördes här¬
uti instämma.
Herr Sundblad yrkade likaledes afslag, med åberopande
af silt vid början af detta ärendes behandling upplästa skrift¬
liga anlörande.
Herr Bomtfn: Uti en vid början af denna Riksdag in-
. gifven motion, uttryckte jag den önskan, att Rikets Ständer
måtte i underdånighet hos Kongl. Majit anhålla orri en revi¬
sion af nu gällande Fabriks- och Handtverks-Ordning. Jag
ansåg icke mig lillstäridigt att dervid påpeka de verkliga
brister, som i denna Författning onekligen finnas. Då emed¬
lertid denna motion icke blifvit behandlad före Herr Hesscl-
j grens ifrågavande, och Utskottet å densamma icke fästat nå¬
1038
Den 30 September.
got afseende, återstår för rriig icke annat, än att tinder dis-
cussionen gifva tillkänna mina tankar i särskilda delar af
Författningen, hvilka afses med Herr llesselgrens motion.
En del af livad han föreslagit, finner jag mig visserligen för¬
anlåten alt afstyrka, nemligen hufvudsakligen det, som synes
mig syfta på återgång till skråväsendet, eller att hilda hin¬
der för näringsfrihet i dess sannskyldiga bemärkelse. Men
jag kan derföre icke ensidigt motsätta mig alla de ändringar,
samme motionaire tillstyrkt. lir denna uppfattning af rätt¬
visans och billighetens anspråk, hemställer jag om bifall till
Utskottets förslag i den nu föredragna punkt af Betänkan¬
det. Om inan i allmänhet erkänner vigten af examensbetyg
och profs alläggande, vet jag sannerligen icke, hvarföre man
skall frånkänna sådant allt värde, i afseende å handtverks-
idkande. Detta Utskottets förslag står ingalunda i strid med
den gällande författningens anda och syftning. Deruti har
fasthellre primitivt erkänrits principen af mästareprofs Biläg¬
gande, och derföre är ju förslaget icke hinderligt. Då man
skrifver en lag, böra ju alla stadganderna deri stå i conse-
quence lill hvarandra, Sådant är dock icke förhållandet uti
denna författning, i fråga örn mästareprof. Ty gifves väl t.
ex. någon giltig grund, att kopparslagare, men icke messings¬
slagare skola aflägga dylika prof? Åtminstone finner jag
icke skäl att prétendera mera af den ena, än af den andra
härutinnan. Det måste erkännas, att det hästa syftet uti en
llandtverks-Ordning är det, att åstadkomma konstskicklig¬
het. För min del, erkänner jag också villigt den lyftning,
handtverk kunna vinna genom spridande af undervisning, me¬
delst teckniska skolor. Så länge likväl dessa föremål be¬
handlas med den njugghet från det allmännas sida, som hit¬
tills varit fallet, måste det vara ganska oklokt att helt och
hållet borttaga mästareprof. Af dessa skäl, tillstyrker jag
bifall till Utskottets förslag i denna del, åtminstone intilldess
att bättre medel kunna utfinnas och göras gällande till konst¬
skicklighetens ökande hos handtverkaren.
Herr Gustafsson: Ehuru jag hyser samma åsigt, sorn
tillförene, i fråga om behöfliga ändringar i Kongl. Fabriks-
och Ilandtverks-Ordningen, kan jag dock icke annat, än be¬
klaga, att ifrågavarande motion denna gång blifvit hos Ri-
kets Ständer vackt. Med den erfarenhet, de sista Riksda-
garne gifvit vid handen, borde man hafva funnit, att på
denna väg ingen ändring, om än aldrig så behöflig, står alt
vinna. Man kunde vara viss på, att nu, såsom tillförene,
Den 30 September.
1059
bemötas med det vanliga inkastet, mot hvilket alla skäl be¬
tyda mindre, än intet, det nemligen, »att författningen är för
ny.» Denna invändning har icke eller denna gång, hvarken
i Utskottet, “eller i Högtärade Ståndet, uteblifvit. Att likväl
icke alla econoiniska författningar, som tillkommit samtidigt
dier långt sednare, än den 22 December 1846, kunnat, för
alt blifva orubbade, räkna sig till godo, att de äro»förnya»,
torde vara tillräckligt kändt. Då det derföre icke var sär¬
deles svårt att förutse denna, kanske något för genomgri¬
pande, motions öde, hade jag trott, att handtverks-societeter-
na gjort klokast uti att stadna vid det, som af dem redan
är gjordt genom inlemnandet till Regeringen af en underdå-
rig petition, som till innehållet är lika med ifrågavarande
motion. Då man vet, att Kongl. Majit, utan Rikets Ständers
hörande, utfärdat Fabriks- och Ilandtverks-Ordningen, så vet
man ock, att Kongl. Majit kan, när som helst, vidtaga de
förändringar i densamma, Honom i Nåder för godt synes,
hvilket också i åtskilliga delar redan skett. Till följe af
hvad jag förut anfört, har jag inom Utskottet med min röst
biträdt de flesta af de föreslagna förändringarne, och hvad
den nu föredragna punkten, angående mästareprof, vidkom¬
mer, hvilken jag anser vara en af de vigtigare, sä, och då
Högtärade Ståndet sistlidne Riksdag med stor pluralitet an¬
tog densamma, får jag nu vördsamt anhålla om proposition
på bifall till Utskottets förslag.
Herr Stolpe: Värdet af mästareprofs afläggande bedö-
mes bäst, om man jemnför tillverkningarne i yrken, der så¬
dana prof fordras, och i dem, der detta ej är fallet. 1 de
sednare stå tillverkningarne sannerligen icke tillbaka för de
förras, och då vet jag ej, hvartill mästareprof skola tjena.
Fabrikanter äro ej underkastade sådana, och ingen lärer väl
påstå, att fabrikerna stadnat efter handtverkerierna uti ar¬
betsskicklighetens utbildning. För mechaniska verkstäders
anläggande, hvilka fordrar icke blott technisk färdighet, ulan
äfven vetenskaplig underbyggnad, äro inga prof föreskrifna,
och ändock har denna gren af industrien hos oss gjort jät¬
testeg. Obehöfligheten af denna ofullkomliga garantie visar
sig bäst vid befraktande af finsmids-yrkets ståndpunkt i
Eskilstuna, der man visat sig kunna åstadkomma arbeten,
som vunnit rättvist beröm både inom- och utomlands.
Jag förnekar icke inconsequencen uti att fordra mästare¬
prof i vissa handtverk, men icke i andra, med dem jemn-
lörliga; och ur denna synpunkt skulle jag kunna komma
1040
Den 50 September.
derhän att äfven bifalla Utskottets förslag, om jag ansäge
mästareprof vara till nylta i de handtverk, för hvilka de
finnas påbjudna; men då jag bedömer dem, såsom onyttiga i
alla grenar, kan tillämpningen af denna åsigt icke blifva an¬
nan, än att jaa, för min del, a Islå r Utskottets hemställan och
tålmodigt afvaktar den tidpunkt, då man kan blifva ense om
att afskaffa alla mästareprof.
Herr Rydin: I följd af hvad jag nyss förut yttrat, tror
jag detta Utskottets förslag tjena till intet. Örn detsammas
antagande än icke motverkade, hvad sjelfva författningen i
öfrigt åsyftar, tror jag dock. att det i tillämpningen blefve
med hvarje dag alltmera omöjliat. Jag hemställer till Eder,
mine Herrar, hvilkendera i sjelfva verket är den störste och
fullkomligaste mästare, t. ex. antingen den, som med egna
händer syr en half rock om dagen, eller den, som på sam¬
ma tid med machine förfärdigar tolf rockar? Exempel kun¬
na tagas nr många yrken. Men just detta alstrar det hög¬
sta missnöjet, att den, som en gång blifvit handtverksmästare
efter profs atläggande, och tror sig då hafva uppnått deri
högsta fullkomlighet, likväl sedermera finner sig öfverträffad
af fabrikanten. Ur denna synpunkt kan jag ej Jemna min
röst för bifall till Utskottets förslag.
Herr österberg: Uti denna del af ärendet instämmer
jag med Herrar Ruman och Gustafsson, helst jag anser Ut¬
skottet hafva iakttagit full consequence i dess förslag, enär
andre handtverkare åligger att göra mästareprof, såsom vil¬
kor för mästerskapets förvärfvande. Jag anhåller således
om bifall (III Utskottets förslag härutinnan.
Herr Gezelius: Mig synes Utskottet hafva rätteligen
förfarit, då det tillstyrkt en, efter min tanke, ganska behöf¬
lig förändring uti Kongl, Fabriks- och Handlverks-Ordnin-
gens 5:dje § monientet b. Något giltigt skäl, hvarför, enligt
nu gällande stadgande, mästerskap skall erfordras för utöf-
ningen af endast en del handtverk, men anses ej vara af
nöden för alla öfriga handtverk, är sannerligen svårt att inse.
Detta stadgande har ock från början väckt ej ringa förun¬
dran, ej mindre" hos det handtverksidkande borgerskapet i
allmänhet, än ock hos hvar och en annan, som derå fästat
någon närmare uppmärksamhet. Det lider icke eller något
tvifvel, att (lera af de handtverk, som nu äro befriade från
skyldighet att förvärfva mästerskap, äro för det allmänna af
lika stor vigt och erfordra lika stor konstfärdighet, som
många af de handtverk, hvilka äro en sådan skyldighet un¬
Den 50 September.
1041
derkastade. Den stadgade åtskillnaden emellan de olika
handtverken ligger således icke i sakens natur och är ej
eller med rättvisa och billighet förenlig. Också tror jag
icke, att de handtverksclasser, som äro från mästerskap be¬
friade, sätta synnerligt värde på en sådan befrielse, som, i
afseende på tillförlitligheten af deras arbetsskicklighet, sätter
dem i jemnbredd med försörjningsmännen. Om derföre nå¬
gon föreskrift, angående mästerskapets förvärfvande, såsom
vilkor för utöfning af handtverk, fortfarande, skall ega rum,
hvilken control å arbetsskickligheten jag, för min del, åt¬
minstone tills vidare anser erforderlig, så bör en sådan fö¬
reskrift rättsenligt gälla lika för alla handtverk, med endast
de undantag, som Utskottet föreslagit. Men man vill, i nä¬
ringsfrihetens förmenta, ej sällan missförstådda, interesse,
alldeles bortskaffa äfven denna återstod af control, likasom
alla andra criterier, som åtskilja det handtverksidkande bor¬
gerskapet från andra arbetare. Man vill på allt sätt kring¬
skära och inkräkta på det område, inom hvilket samma bor¬
gerskap verkat och rört sig. Det synes mig dock, att man
borde, till någon motvigt för de betungande communala skyl¬
digheter, som ännu åligga företrädesvis städernas borgare,
äfven förunna dem, eller lemna dem qvar, några rättigheter
och företräden i näringsväg, så att det må blifva dem möj¬
ligt att dessa skyldigheter fullgöra. Sådana åsigter, jag vet
det alltför väl, ega nu mera ej synnerliga sympathier hos
ltiksförsamlingén, eller ens hos detta Stånd, som förer Bor¬
gerskapets talan. Men som jag, för min del, vanligen ej
följer med strömmen, tvekar jag ej eller nu att uttala min
mening. Äfven jag hyllar uppriktigt näringsfrihetens princip,
men tror, att man, i dess tillämpning, bör gå försigtigt och
consequent tillväga, och icke alltför ensidigt eller brådstör¬
tande utföra den, så att man ej må lemna åsido all tanke
på städernas möjliga välbefinnande, förkofran och fortfaran¬
de bestånd.
Jag bifaller Utskottets Betänkande i denna del.
Herr Lundh: För min del, kan jag inskränka mig
dertill, att i denna fråga fullkomligen instämma med Herr
Guslafsson, hvars uttalade åsigter i ämnet jag i allt delar.
Jag inser visserligen, huru saken kommer att aflöpa, men
äfven att all billighet talar för antagande af Utskottets för¬
slag i denna punkt, hvartill jag alltså anhåller om bifall.
Herr Hesselgren: Med ledsnad måste jag uppträda
emot den siste värde talaren och en föregående, hvilka båda
Borg.-Stånd. trot. vid Riktd. 1883-185*. V. 66
1042
Den 30 September.
förut, den sednare, i egenskap af Ordförande, och den förre,
såsom Ledamot hos Stockholms Handtverks-Fömnings Full¬
mäktige, stätt i allt för nära beröring med Hufvudstadens
HaDdlverks-Corps, för att icke känna ställningen och tankar¬
na, i afseende å den nya Närings-Författningen. Den före¬
gående talaren har sagt sig anse för en olycka, att min mo¬
tion i detta ämne blifvit väckt, och den siste talaren har
deri instämt. Likväl hafva de begge slutat med att bifalla
Utskottets förslag. Huru dessa talare, efter sitt berörda
omdöme om motionen, kunnat komma till ett sådant beslut,
förmår jag icke fatta. Emedlertid befarar jag, att sådana
åsigter, uttalade af personer, som närmast borde anses re¬
presentera handtverkerierna, kunna blifva vilseledande och
göra andra representanter tveksamma vid en blifvande vo¬
tering. dag tror mig derföre böra fästa uppmärksamheten
på Rikets Sländers förfarande i dylik fråga vid förra Riks¬
dagen och särskildt på det beslut, Rorgare-Ståndet då fat¬
tade. För min del, har jag sedermera icke förändrat åsigt,
och hoppas, att äfven Ståndets majoritet nu skall handla
consequent.
Mångå säga, alt mästareprof ej äro af någon betyden¬
het. Må vara, att de i och för sig ej äro det, meri der¬
emot tror jag, att frågan vinner en ganska stor betydenhet,
då det besinnas, att det gäller att endast befordra ord¬
ning inom yrkena, och att Sveriges Heste handtverksmästare,
äfvensom 1,300 gesäller, undertecknat den petition, hvarå
min motion är grundad. Jag skulle önskat, att de, som
sagt mästareprof ej gagna till något, varit närvarande vid
hufvudstadens Handtverks-Förenings sammanträde i går afton.
De skulle då sett ett verkligt mästerstycke af ett högst
sällsynt värde, och måhända derigenom kommit på helt
andra tankar. De, som äro skicklige, behöfva aldrig skämmas
för att aflägga mästareprof, och då Borgerskapet sjelft önskar
sådant, ser jag icke, hvad interesse andra kunna hafva att
motarbeta denna syftning.
Jag erkänner riktigheten af de principer, Herr Rydin
uttalat, om meningen vore alt åstadkomma alla (Biverknin¬
gar genom fabriker. Men hvad säkerhet gifves då för handt-
verkarens bestånd, för någon lön såsom frukt af hans ar¬
bete? Och hvad har han då för all den lärotid, han uppoff¬
rat, för att i sin tour blifva mästare? Man vill taga bort
alla skrankor och låta capitalerne slä under sig allt arbete.
Dit leder Herr Rydins raisonement. Jag skulle anse mig
Den 50 September.
1043
illa uppfylla mitt kall, om jag ej motsatte mig sådant, och
förnyar min anhållan om bifall till Utskottets förslag.
Herr Lundh: Jag beder endast att få till Protocollet
anfördt, att, då jag instämde med Herr Guslafsson i hans
yttrande, skedde det icke derföre, att jag ej önskar den
ändring, som motionairen föreslagit, utan derföre, att jag,
lika med Herr Guslafsson, ansåg för en olycka, alt motionen
blifvit väckt på samma gång, som dess innehåll gjorts till
föremål för Regeringens pröfning, hvilket lätt kunde förutses
skulle få till följe ett förfärligt skrik af tidningspressen och
mostånd inom en del af representationen, som säkerligen
kommer att göra det problematiskt, huruvida någon af de
sökta ändringarne slutligen beviljas, hvilket förhållande jag
lika djupt, som motionairen beklagar.
Discussionen förklarades slutad; hvarefter, sedan Herr
Talmannens framställning å bifall till Utskottets förslag med
Ja och Nej besvarats, votering äskades; i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voterings¬
proposition:
»Den, som godkänner Allmänna Besvärs-och Economie-
Utskottels i Betänkandet, M 12!t, paa. S, afgifna förslag till
ny redaction af Fabriks- och Handtverks-Ordningens 5:dje
§ litt. b, röstar: Ja.
Den. det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet afslagit den föreslagna föränd¬
ringen af nämnde § och moment.»
Häruppå företogs omröstning med slutna sedlar, efter
upprop, dervid Herrar Wijk, Waern, Arnberg, Malmborg,
Kock, Ekholm, Trägårdh, Tjernberg, Wetterberg, Wahlund,
Hjort, Hasselrot, öhrström, Wedberg och Windrufva be-
funnos frånvarande. En sedel aflades förseglad. De Öfriga,
vid hvilkas öppnande Herr Talmannen biträddes af två bland
Ståndets Herrar Ledamöter, innehöllo 32 Nej emot 15 Ja;
hvadan Ståndet förkastat Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets i Betänkandet, JV? 128, framställda förslag till
förändrad lydelse af momentet bi § 3 af Fabriks- och
Handtverks-Ordningen.
Herrar Hesselgren och Lundh reserverade sig.
Vid Utskottets nästa yttrande, i fråga om ändring af
mom. c, i nyssnämnda §, lät Ståndet bero.
Nästa framställning af Utskottet, angående väckt förslag
att undantaga vissa personer från åtnjutande af rättighet att
hålla handtverks-verkstad.
1044
Den 30 September.
Herr Lundh: Hvad första delen af denna fråga be¬
träffar, har jag biträdt Utskottets hemställan, men deremot
icke kunnat instämma uti, utan reserverat mig emot, den¬
samma, i afseende å frågans sednare del, eller om undan¬
tagande af architecter, mechanici samt handverkare vid
arméeo och flottan från dem, som ega rättighet att hålla
handtverks-verkstad. Min åsigt härutinnan har jag motiverat
i reservationen och önskat ett förtydligande af nuvarande
Handtverks-Ordning härutinnan, helst densamma nu icke är
mera bestämd, än att en del, olika mot andra, tolka lor-
fattningeif" så, att de nyssnämnda ega att i sitt arbete be¬
gagna gesäller efter behag. Undantaget åsyftar endast vin¬
nande af burskap, såsom vilkor äfven för dem att hålla
handtverks-verkstad. Emedlertid, och då det nu är för långt
lidet med Riksdagen, att en återremiss i denna del kan
gifva hopp om framgång, yrkar jag det icke, utan inskrän¬
ker mig till anhållan att få den mening, jag nu uttalat, i
Protokollet antecknad.
Ofverläggningen förklarades slutad, och Utskottets hem¬
ställan i denna del godkändes.
§ 5, morn., 3 och 4.
Herr Åsbrinck: I följd af Ståndets fattade beslut, i
anledning af väckta förslag till ändringar i § 3 af ifrågava¬
rande författning, anser jag äfven Utskottets nu föredragna
förslag böra afslås, och anhåller hos Herr Talmannen om
proposition derå.
Herr Hesselgren: Då ifrågavarande författning utfärda¬
des, kan icke nekas, att allmänna lagen fått ett kraftigt slag
för örat, då enka tillerkänts rätt att drifva handtverks¬
rörelse, oaktadt hon ingått gifte med t. ex. en handlande.
Då exempel derpå icke saknas och dylika oformligheter
redan medfört åtskilliga obehag, samt allmänna lagen i 3:dje
Capitlet 3:dje § Handels-Balken icke kan anses upphäfven
genom en sednare utfärdad economisk författning, tror jag
min motion äfven i denna del hafva fullt skäl för sig. Jag
vädjar till Herrar jurister i Ståndet, om jag icke har full¬
komligen rätt i hvad jag nu yttrat, och anhåller om propo¬
sition å bifall till Utskottets förslag.
Herr Lundh: Hufvudsakligen förekommen af Herr
Hesselgren, instämmer jag med honom i denna fråga, desto
hellre, som 8:de § i Handels-Ordningen förbjuder handlandes
enka, om hon går i nytt gifte, att fortsätta förra mannens
Den 50 September.
1045
handelsrörelse längre, än sex månader efter vigseln med
sednare mannen.
Herr Boman: Då det ej kan nekas, att en påtaglig
inconsequence ligger i det af motionairen, Herr Hesselgren,
anmärkta stadgande, kan jag ej annat, än biträda de föregå¬
ende talarnes yttranden i denna fråga. Författningen i denna
del står onekligen i strid med gällande allmän lag, på grund
hvaraf ock en skicklig jurist inom Utskottet understödde
motionairens förslag till ändring. Jag instämmer således i
anhållan om bifall till detta Utskottets förslag.
Herr Sundblad: Äfven i denna del af ärendet yrkar
jag afslag å Betänkandet, med åberopande af hvad jag i mitt
förut upplästa anförande härutinnan anmärkt.
Discussionen ansågs slutad, hvarefter Herr Talmannen
hemställde, om Ståndet behagade godkänna Utskottets före¬
varande förslag.
Svarades Ja och Nej, samt begärdes votering.
1 anledning deraf, uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voterings-proposition:
»Den, som godkänner Allmänna Besvärs- och Economio
Utskottets uti Betänkandet, M 428, afgifna förslag till för¬
ändrad redaction af Fabriks- och Handtverks-Ordningens
3 §, 1, 3 och 4 momenter, röstar: Ja.
Den, det icke vili, röslar: Nej.
Vinner Nej, har Slåndet afslagit de af Utskottet före¬
slagna förändringar af nämnde § och momenter.»
Omröstning företogs häruppå med slutna sedlar, efter
upprop, hvarvid Herrar Rinman, fVijk, Warn, Arnberg,
Malmborg, Kock, Palander, Lindström, Ekholm, Mcechel,
Trägårdh, Billström, Nygren, Rydin, Tjernberg, Wallenberg,
Wetterberg, Wahlund, Schenström, Hjort, Hasselrot, Öhr¬
ström, W ahlström, Norman, Wedberg och Windrufva be-
funnos frånvarande. En sedel förseglades och aflades. De
öfriga, vid hvilkas öppnande Herr Talmannen biträddes af
två bland Ståndets Herrar Ledamöter, innehöllo 22 Nej
emot 14 Ja; hvadan Ståndet ogillat Utskottets ifrågavarande
förslag till lydelse af § 5, 4, 3 och 4 mom. uti Fabriks-
och Handtverks-Ordningen.
Herr Hesselgren: Emot detta beslut får jag anmäla
reservation och beklagar, att det kunnat fattas af detta
Stånd, som ibland sina medlemmar hyser så många jurister.
Häruti instämde Herrar Lundh och Spängberg.
1046
Den 50 September.
§ 10-
Uppå gjord^anhållan, beviljades Herr Ekenman ledighet
från Riksdags-göromålon under tre veckor, räknade från den
4 instundande October.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes klockan '/4 till 3 eftermiddagen, men sammanträdde
åter, till fortsättning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 11.
Herr Talmannen tillkännagaf, att det i sednast hållna
Talmans-conference blifvit öfverenskommet, att voteringar i
de förstärkta Utskotten skulle under instundande vecka
ske sålunda: e. rn., Tisdagen den 3 instundande October, i
förstärkt Banco-Utskott; f. m., Thorsdagen den 8 s. m. i
förstärkt Stats-Utskott; och e. m. Fredagen den 6 s. m. i
förstärkt Constitutions-Utskott; äfvensom att Plena hos samt¬
liga Riks-Stånden skulle hållas e. m. Måndagen den 2 in¬
stundande October, för val af ytterligare Suppleanter i nämnda
trenne förstärkta Utskott; hemställande Herr Talmannen,
huru många Suppleant-Ledamöter Ståndet ansåg nödigt, att
i de särskildta förstärkta Utskotten utse.
Efter någon stunds discussion, beslöt Ståndet, att fyra
Suppleant-Ledamöter skulle utses uti hvartdera af de för¬
stärkta Utskotten.
§ 12.
Fortsattes föredragning af Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottets Betänkande, M 128, i anledning af väckta
motioner, angående ändringar i Kongl. Fabriks- och Ilandtverks-
Ordningen den 22 December 1846.
Härvid förekommo:
§ «•
Bifölls.
§ 9.
Herr Björck: Då Ståndet ogillat Utskottets yttrande
vid 3 §, i afseende å skyldigheten att förvärfva mästerskap,
anhåller jag, att Utskottets hemställan, angående denna §,
måtte afslås.
Flere af Ståndets Ledamöter instämde.
Den 30 September.
1047
Herr Lundh: Det är tydligt, att den af Utskottet före¬
slagna förändrade lydelse af 9:de § måste falla, sedan Ut¬
skottets hemställan, i afseende å 3:dje §, fallit.
Öfverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande,
angående § 9, afslogs.
§ 10.
Herr Lundh: Jag kan icke annat, än finna det in-
consequent af Utskottet, att hafva lemnat motionen i denna
del utan afseende, då Handels-Ordningen medgifvit, att den,
sorn icke är boende eller eger burskap i den stad, der han
åstundar att uti salubod eller Irån annat upplagsställe idka
försäljning, skall för den afgift, som, i förhållande till rörel¬
sens beskaffenhet, bör till stadens cassa erläggas, hos Magi¬
straten ställa antaglig borgen eller annan säkerhet. Kongl.
Majit har funnit rättvist, att i Handels-Ordningen meddela
en dylik föreskrift, och denna föreskrift är fullkomligt adae-
quat med hvad motionairen här begärt, eller att den, sorn
vill i annan stad eller ort, än der han bosatt är, verkställa
handtverksarbete, allemnar vederhäftig borgen för erläggande
till stadens cassa af den afgift, hvartill han kan varda taxe¬
rad. Jag kan icke, såsom i min reservation jemväl blifvit
anmärkt, dela Utskottets åsigt, att motivera afslaget på ifrå¬
gavarande förändring endast derpå, att afgiften kan i laga
ordning uttagas. Bättre synes ett sådant stadgande, som i
Handels-Ordningen blifvit infördt. För att slippa lagsökning,
anser jag, att det af motionairen äskade tillägg till 10:de §,
hvilket är både billigt och rättvist, icke bort utan vigtiga
skäl af Economie-Utskottet afslås; hvarföre jag ock anhåller,
att § måtte, i enlighet med motionairens förslag, ändras.
Jag anhåller derföre om proposition på återremiss, så vida
Ståndet icke skulle vara benäget, att genast besluta den af
motionairen påyrkade ändring af 10;de §.
Herr Kistner: Det lönar icke särdeles mödan, att
discutera hvarken om denna § eller de följande, då två
Stånd redan beslutat upphäfvande af alla utaf Utskottet före¬
slagna ändringar; i anseende hvartill, jag ock, på de af Ut¬
skottet anförda skäl, anhåller om proposition på bifall.
Herr Lundh: Jag bär alltid, när andra frågor, som
Ståndet ansett vigtiga, förekommit, här hört påstås, att hvarje
Stånd bör besluta för sig och icke rätta sig efter hvad de
öfriga Stånden beslutat. Jag hoppas ock, alt denna princip
nu skall inom Ståndet göra sig gällande.
1048
Den 30 September.
Herr Hesselgren: 1 likhet med Herr Lundh, tror jag,
att äfven Borgare-Ståndet bör besluta för sig, ulan att bry
sig om de andra Stånden; och jag yrkar derföre bifall till
min motion.
Discussionen ansågs slutad, och Utskottets yttrande,
angående 10 §, godkändes.
Herr Lundh reserverade sig.
§ *2-
Herr Hesselgren: Ehuru jag erkänner, att denna § är
kanske den vigtigaste och den ömtåligaste att vidröra, kan
jag dock ej underlåta, att yttra några ord om det sätt,
hvarpå min motion i denna del blifvit behandlad. Det är
nemligen bekant, att erkännandet af sjelflörsörjningsrätten,
såsom naturlig, innefattar en vacker princip; men man har
förbisett, att denna rätt kan urarta. Jag har icke något
emot, att en person må sätta sig ned hvar som helst och,
såsom försörjningsmedel, idka ett handtverk, om blott det
sker utan något biträde; men då det visat sig, att ett mot-
satt förhållande ofta egt rum, och att många sjelfförsörjare
drifvit fullständigt handtverk, med biträden, har jag ansett
denna omständighet vara förtjent af lagstiftarens uppmärk¬
samhet. Vid Riksdagens början, och innan jag väckte motion
i detta ämne, samtalade jag med flere representanter från
Jandsorterne, af hvilka många ansågo, att något i detta
fall borde göras; hvaremot, jag medger det, andra åter på-
stodo, att en motion i ämnet skulle till ingenting gagna, och
att man icke hade hopp att derigenom vinna något. Man
anmärkte i allmänhet mot §, att i åtskilliga mindre sam¬
hällen antalet af sjelfförsörjare ökats, och derigenom anta¬
let af burskapsökande minskats. För min del, anser jag,
att burskapsegande handlverkares antal under de sednare
åren icke ökats, och jag tror, att alla äro derom ense; men
deremot hafva sjefförsörjarnes antal obestridligen ökats.
Bland de skäl härtill, som af landsortsstädernas represen¬
tanter anförts, har varit, att personer från landsorterna in¬
flyttat till städerna och der satt sig ned, samt begärt att
der få drifva sitt yrke, såsom försöjningsmedel. De hafva
dertill erhållit tillåtelse, då en sådan icke kunnat dem för¬
vägras; men det har ofta visat sig, att dessa personer icke
egt någon skicklighet i det yrke, de velat utöfva, och der¬
före ej eller kunnat bereda sig utkomst, utan snart nog
fallit fattigvården till last. Sådant har förhållandet äfven
varit i Stockholm. En mängd personer hafva rusat åstad
Den 30 September.
1049
och kunnat någorlunda draga sig fram, så länge de varit
utan famille; men denna sjelflorsörjningsrätt leder ofta till
obetänkta äktenskap, famillen ökas, och sedan är det icke
möjligt för sjelfförsörjaren, att lifnära sig och de sina.
Följden häraf är, att mannen slår sig på liderlighet, för¬
summar sitt arbete samt sin hustru och sina barn, begår
ofta brott, hvaraf följden slutligen blifver den, att han vinner
en fristad på någon arbetsinrättning eller correctionshus,
samt att hustrun och barnen sedan i sin ordning falla
fattigvården till last. Också hafva, utgifterna i och för fat¬
tigvården under sednare tider i hög grad ökats. Om det
ock må vara orätt, att upphäfva sig till förmyndare för
denna dass, tror jag likväl, att folket i norden utvecklar
sig i allmänhet vida sednare, än i södern, och i allmänhet
för tidigt eftersträfvar att komma på egen hand. Då erfa¬
renheten icke blott i Stockholm, utan äfven i landsorten,
visat detta, samt discussionen på förmiddagen gifver mig
anledning till den förmodan, att Ståndets pluralitet träffat
en tyst öfverenskommelse, att genom votering afslå hvarje
af Utskottet tillstyrkt ändring, utan att till vederläggning
upptaga de, till stöd derför, anförda skäl, uppmanar jag
hvarje annan ledamot, att fritt och öppet uttala sin mening,
och icke, såsom man säger, sticka under stolen dermed.
Om också det icke inom detta Stånd för närvarande tjenar
till något, skall det dock leda derhän, att Regering och folk
icke lemnäs i ovisshet om minoritetens af representationen
tanka i denna fråga. Om ock Econoraie-Utskottet icke velat
tillstyrka min motion i denna del, hade dock Utskottet
kunnat gå en medelväg, i enlighet med det förslag, som
Herr Bosaeus vid förra Riksdagen framlade. Då Utskottet
emedlertid ieke velat göra något, har jag ansett mig ytter¬
ligare böra uppmana representanterne från landsorlerne, alt
uttala sin tanke i detta ämne, innan en votering företages.
Herr Stengvist: Motionairen har i sin framställning, i
afseende å l2:te § af Fabriks- och Handtverks-ordningen,
på ett allt för vågadt sätt angripit sjelfförsörjnings-principen,
enär det ännu ej är åtta år, sedan denna grundsats, efter
långa strider emellan skråinteresset och de liberala åsigferna,
ändtligen blef genom lag erkänd, och tiden alltså är för
kort, för att kunna bedöma verkan af grundsatsens till-
lämpning; och jag har derför med tillfredsställelse funnit,
att motionairens försök, att återföra oss till den ståndpunkt,
hvarpå vi befunno oss löre den 1 Julii 1847, då berörda
1030
Den 30 September.
förordning sattes i verkställighet, rönt ett välförtjent öde,
i thy att hans ifrågavarande framställning blifvit af Utskottet
lemnad utan afseende. De skäl, hvarpå motionairen byggt
densamma, äro följande. Först och främst har han ansett
sjelfTörsörjningsrätten i vissa fall »obehöflig», och i andra
åter »rent af vådlig.» Hvad nu behöfligheten deraf angår,
så ådagalägges den tydligt af det stora antal ansökningar,
som oupphörligen ingå till embetsmyndigheterna för vin¬
nande af en dylik rättighet; och den våda, som sjelflorsörj-
ningsrätten skulle medföra, inskränker sig, enligt hvad mo¬
tionairen sjelf antydt, dertill, att Kronan årligen skulle förlora
ett eller annat 100 eller £,000 R:dr derigenom, alt åtskillige
sjelfförsörjare icke kunna betala sina utskylder, som derföre
måste afskrifvas, hvilken omständighet är af så underordnad
betydelse, att den icke förljenar att tagas i betraktande. Det
andra skälet, som motionairen anfört, eller att handtverke-
rierna i många hänseenden lidit intrång genom sjelflorsörj-
ningsrättens införande, är af något större vigt; ty jag hvar¬
ken kan eller vill bestrida, att uti denna uppgift finnes någon
sanning; men det ligger i sakens natur, att hvarje omfattande
förändring i Statens organisation skall för en eller annan
Corporation medföra större eller mindre olägenheter, hvilka
sålunda uppkommande partiela missförhållanden dock små¬
ningom utjemnas; och då man hunnit sätta sig in i saker¬
nas nya skick, skola do olägenheter, som i dag öfverklagas,
efter ett eller annat årtionde, icke vidare låta känna sig.
Detta är en allmänt gällande sats, som äfven är tillämplig
på handtverkerierna; och jag ber motionairen ej glömma
den liberala tendence, som genomgår vår tid, och hvilken
man förgäfves söker motarbeta. Jag anhåller om bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Boman: Utan att, såsom den siste talaren, vilja
tilläga motionairen några oädla motiver, kan jag dock icke
dela hans tankar i denna punkt. Jag vill visserligen icke
förneka de missförhållanden, som af den nya författningen
uppkommit, men jag anser mig dock icke, i likhet med
Herr Stenqvist, kunna åberopa, såsom ett skäl emot motio¬
nairen, att författningen varit så kort tid gällande, att några
verkningar af densamma icke voro synbara. Jag tror, att
Borgare-Ståndet i allmänhet icke fäster sig vid tiden, under
hvilken en författning gällt. Vi hafva nemligen vid denna
Riksdag sett, hususom Privatbanksskråets förfäktare oupp¬
hörligt kullkastat föregående Ständers beslut, utan att afvakta
Den 30 September.
10S1
verkningarna deraf. Då jag emedlertid icke tilltrott mig, att
kunna uppställa något förslag, som borttoge de öfverklagade
olägenheterna af författningen, utan att på samma gång åstad¬
komma hinder för den allmänna sjelfTörsörjningsrätten, kan
jag icke annat, än bifalla Utskottets hemställan, enligt hvil¬
ken 12 § skulle komma att qvarstå oförändrad.
Herr Almgren: Jag har icke begärt ordet, för att söka
åstadkomma någon ändring i den vigtiga framåtskridandets
princip, som jag villigt erkänner vara af nytta och gagn; och
jag tror äfven, det man från en annan sida har rätt att
fordra, det man åter ser en Riksdag an, innan försök göres
att åstadkomma inskränkning i nämnda princip. Jag tror
nemligen, att arbetsclassen då måhända sjelf skall anmäla
sig till någon inskränkning i denna, nu dem tillerkända, rät¬
tigheten, och stödjer denna min mening på hvad jag erfarit,
nemligen: att flere af dem, som anmält sig till utöfvande af
försörjningsrätten, sedermera dermed blifvit missnöjde, och
mer, än en förut ganska arbetsam och duglig gesäll, som
bedrifvit sjelfTörsörjareyrket, har sedermera, då detta icke
burit sig, ansett sig, af mer, än en, orsak, förhindrad att
återgå till sin fordna mästare, utan icke haft annat val, än
att anropa främmande personers biträde, för att endera sjelf
blifva mästare, och måhända utan insigter nog i sitt yrke,
eller ock öfvergå till en hittills för honom främmande sys¬
selsättning. Jag vet flere sådana exempel, men jag anser
dock, att man ännu bör vänta några år, innan man försöker
att åstadkomma en inskränkning af ifrågavarande sjelflör-
sörjni ngsrätt.
Herr Lundh: Jag har icke kunnat biträda motionairen,
ej derföre, att han icke, efter mitt förmenande, har rätt,
helst jag i detta fall fullkomligt delar hans åsigter, men
derföre, att 'denna fråga är af stor vigt och varit föremål
för långvariga tvister emellan vår tids störste stats-economer,
utan att den ännu derigenom kan anses vara löst. Under
sådant förhållande, anser jag, för min del, tiden inom ett
Utskott allt för knapp, och äfven förmågorna otillräckliga att
bedöma, huruvida principen är riktig eller ej. Jag önskar,
att jag har orätt uti min åsigt, men jag tror dock, att det
misstag, som, efter mitt förmenande, af lagstiftaren blifvit
begånget, förr eller sednare skall blifva erkändt och af-
hjelpt.
Herr Stenqvist: Jag beklagar, om mitt yttrande skulle
kunna tydas så, som Herr Boman velat tyda detsamma, eller
1082
Den 30 September.
att jag tillvitat motionairen oädla afsigter. Jag får då för¬
klara, det jag hvarken velat eller kunnat göra det, och det
förvånar mig i sanning, att Herr Boman så skeft uppfattat
mitt anförande.
Herr Boman: Herr Stenqviste första ord uti hans an¬
förande gaf anledning till den af mig gjorda anmärkning.
Han yttrade nemligen, att motionairen gjort ett bra vågadt
angrepp på den allmänna näringsfriheten. Jag tror, att, om
tians motiver äro ädla, har han tryggt kunnat våga uttala
sin lanke; men endast i ett fullkomligt motsatt fall hade det
■»varit bra vågadt af honom, alt hafva dermed kommit
fram.»
Herr Asker: Den förste talaren har börjat sitt yttrande
med den förklaring, att denna fråga vore den ömtåligaste att
vidröra —, och deri har han rätt; ty denna §:s innersta
grundtanke är frihet i näringstagstiftningen. Han framhöll,
såsom exempel på lagstiftningens felaktighet, alt antalet af
verkligen näringsidkande borgare minskats. Jag vill icke
bestrida riktigheten af detta påstående, såvidt det gäller huf-
vudstaden, men jag påstår, att ett lika förhållande icke kan
sanningsenligt åberopas från landsorten. Det är icke utan
exempel, att sjelfförsörjare genom egen omtanke utvidgat sin
arbetskraft, och så småningom bringat sig upp, samt etable¬
rat egen verkstad; men jag medger, att största antalet dock
förblifver sjelfförsörjare. Samme talare framhöll äfven, så¬
som en skuggsida, att sielfförsörjningsrätten ledde till obe¬
tänksamma äktenskaps ingående, hvaraf följden blefve, att
hustru och barn föllo fattigvården till last. Det gifves vis¬
serligen målare, som helst teckna skuggsidorna i lifvet, men
då man målar på sanningens grund, bör man icke alldeles
förgäta de ljusa skiftningarne, för att gifva taflan sin rätta
eharactere. Om det nedslående exempel, talaren anfört, icke
kan bestridas i ett och annat undantagsfall, är dermed icke
afgjordt, att undantaget får upphöjas till regel, än mindre att
lagstiftningen i det hela förfelat sitt ändamål. Man kan lika
väl anföra exempel derpå, att näringsidkande borgare, i brist
af förmåga att sköta sig, fallit fattigvården till last, men
detta bevisar derför ingalunda, att burskapsrätten är för¬
kastlig. Dessutom har den klandrade författningen icke un¬
der så lång tid varit gällande, att man ovilkorligt och be¬
stämdt kan bedöma verkningarne deraf. Det är naturligt,
att, under öfvergångsperioden, de största olägenheterna skola
låta känna sig, och man bör icke för hastigt taga intryck
Den 30 September.
1053
deraf. En talare har, såsom ett exempel pä verkningarne af
sjelfförsörjningsrätten, uppgifvit, att många sjelfförsörjare blif¬
vit missbelåtne, öfvergifvit densamma, och återgått till ge¬
sällyrket, Detta visar, att författningen innebär sitt eget
correctiv, och att olägenheterna af sig sjelfva rättas. Under
sådana förhållanden, finnes ingen giltig grund, att upphäfva
den grundsats, som i förordningen blifvit uttalad, och hvil¬
ken länge varit önskad. Jag anhåller om bifall.
Flere af Ståndets Ledamöter instämde.
Herr Stolpe: Rättigheten att med egna händers arbete
försörja sig och de sina är ett fattigdomens privilegium, en
rättighet, så naturlig, att lagstiftaren aldrig bort befatta sig
med densamma. När man lade hinder i vägen för utöfnin-
gen af denna rättighet, framkallade man en sambällssjukdom,
som man ville bota genom att lagligen conslituera den så
kallade sjelfförsörjningen, såsom ett sjelfständigt näringsfång,
såsom en lägre afdelning af handtverksyrket. Men botemed¬
let framkallade derigenom, i stället, en ny sida af sjukdo¬
men; och följden af dessa åtgärder, att än inskränka, än
åter frigöra rättigheten att försörja sig med sitt eget arbete,
har blifvit, att långt flere sjelfförsörjare derigenom framloc¬
kats, än som varit fallet, derest saken aldrig i salts fråga.
Exemplet på en sådan utgång är icke det enda i vår lag¬
stiftnings historia. Man ville st al ja missbruket med lösöre-
köp, der egendomen fick af säljaren innehafvas, och nöjde
sig icke med den begränsning, Sorn låg uti gällande lagar
om köp och depositum, utan stiftade nya lagar med egen¬
domliga former för afhandlingarne och för bevisningen. Följ¬
den häraf har blifvit, att lösöreköpen, i stället att minskas,
tilltagit i förvånande grad.
Man må i allt fall icke föreställa sig, att skillnaden
mellan handtverksborgaren och sjelfförsörjaren är så obetyd¬
lig. Den sednares verksamhet får ej sträcka sig utöfver att
med egna händer och med hustrus och barns tillhjelp för¬
färdiga handtverksarbeten. Ilan får ej i egentlig mening an¬
lägga verkstad. I politiskt afseende är och bör han förblifva
oberättigad; och det förundrar mig, att något annat kunnat,
i detta Stånd, vid behandlingen af ett annat ärende, sättas i
fråga. Den ställning, som lyfter menniskans sjelfkänsla, och
som lemnar henne tillfälle, att med hufvudets arbete under¬
lätta handens, det vill säga, tillfälle att speculera, är en så¬
dan arbetare betaget. Att en sådan samhällsclass skulle för
det handtverkeri-idkande borgeskapets bestånd blifva farlig,
1054
Den 30 September.
kan jag ej falla. Jag tillstyrker derföre Lifält lill Utskot¬
tets hemställan i denna del.
Herr österberg: Uti min hemort förhåller det sig på
samma sätt, som Herr Asker uppgifvit, nemligen att liandt-
verksidkande borgare icke på de sednare åren till antalet
ökats. En del af dem, som erhållit sjelflörsörjningsrätt. hafva
sedermera blifvit mästare, hvaremot en annan del gått till¬
baka till sin förra plats; och, under sådane förhållan¬
den, förenar jag mig med dem, som begärt proposition
på bifall.
Discussionen ansågs slutad, och Utskottets yttrande, an¬
gående 12 §, godkändes.
§ 13.
Herr Lundh: I afseende å l:a punkten, delar jag Ut¬
skottets åsigt och bifaller Utskottets hemställan i denna del,
helst jag anser det icke vara något annat att göra.
Hvad 2:a punkten angår, så har jag reserverat mig
emot de. skäl, som af Utskottet blifvit anförda för afstyr-
kande af motionairens förslag äfven i detta afseende. Det
är sannt, att, om den faltigvårdsinrättningar nu medgifna
rättighet, att till afsalu åstadkomma alla slags tillverkningar,
komme att upphöra, skulle detta återfalla tungt på commu-
nefna; men jag hemställer, om det är billigt, att en enda
samhällsclass, nemligen handtverkerierna, derföre skall vid¬
kännas större olägenheter, än alla andra clnsser i samhället.
Jag vill dock icke begära någon ändring uti Utskottets ytt¬
rande i denna fråga.
Beträffande åter 3:e punkten, så måste jag motsätta mig
Utskottets hemställan i berörde afseende. Man vill etablera
arbetsfrihet för den frie arbetaren, men här har man ingått
på den frie arbetarens rätt, till förmån för den brottslige.
Mig synes det icke vara skäl att framkalla behofvet att blifva
brottslig, för att såmedelst blifva försörjd. Jag reserverar
mig emot Utskottets yttrande och anhåller att få instämma
uti Lector Sondéns reservation, enligt hvilken 13 § skulle
erhålla följande tillägg: »vid fängelse- och arbetsinrättning fa¬
briks- och handtverksarbeten endast för inrättningens samt
Kronans behof må förfärdigas.»
Herr Stolpe: Innan man fördjupar sig i öfverläggning
om lämpligaste ordalagen för ändring af 13 §, i den syltning
Herrar Hesselgren och Lundh angifvit, är det väl nödigt, att
först få sjelfva factum utredt, det vill säga, att få upplyst,
om och i hvad mån arbetsfångarnes sysselsättning verkligen
Den 50 September.
1053
tillskyndar handtverkerierna det intrång, hvaröfver så häftigt
klagas. Förhållandet är mig visserligen icke så noga bekant,
att jag tilltror mig kunna bestämdt förneka de uppgifna an-
ledningarne till klagomål, men dessä synas mig dels öfver-
drifna, dels beroende af oriktig uppfattning. För att kunna
rätt bedöma frågan, torde det vara lämpligt, att hålla sig till
ett concret fall, och jag väljer derföre, till exempel, corrections-
inrättningen på Långholmen, med desto större skäl, som jag
tror denna företrädesvis vara den, som framkallat missnöjet.
Hvilka äro då de arbetsprodueter, som hufvudsakligast utgå
från denna anstalt? Jo, tuktad gatsten och andra stenhuggeri-
arbeten, hvilka icke tillhöra något borgerligt Jiandtverksyrke.
Det torde vara möjligt, att åtskilligt annat dessutom tillver¬
kas derstädes, men säkerligen icke i någon anmärkningsvärd
myckenhet.
Frågan om rättigheten för Staten, att sysselsätta arbets¬
fångar med handtverksarbeten, får icke uteslutande betraktas
från synpunkten af den fria arbetarens rätt till skydd i sin
handtering. Äfven brottslingen har rättigheter, oupplösligt
sammanhängande med straffanstaltens natur och bestämmelse,
som äro att på en gång straffa och förbättra. Fången har
rättighet att behandlas, som menniska, att behandlas så, att,
på samma gång de onda böjelserna kufvas genom arbetets
möda, de bättre må framlockas och stärkas genom arbetets
beskaffenhet. Det sednare åstadkommes icke derigenom, att
fången belastas endast med sådana arbeten, som lika väl
kunna fullgöras af de osjäliga djuren. Det bör icke klandras,
att fångarna inläras uti vissa yrken, som äro mindre vanliga
och, i följd dpraf, mindre råka i collision med frie arbetares
verksamhet, men då fångens moraliska värde skulle un¬
dertryckas derigenom, att han tvingades att glömma ett yrke,
som han förstår, samt att uppoffra all tid på ett, som han
icke förstår och derföre illa utför, så går det, med afseende
å fångens förbättring, icke an att gifva hans verksamhet en
helt ny och mot hans förra sysselsättning stridande riktning,
desto hellre, som de flesta arbetsfångar någon gång skola ut¬
släppas i samhället, för att der försörja sig med sina hän¬
ders arbete. Ur denna synpunkt blifver det en nödvändighet,
att i viss mån, och så vidt straffanstaltens beskaffenhet det
medgifver, sysselsätta tångarne med arbeten, uti hvilka de
äro kunnige. Staten har också anspråk, att få sysselsätta
fången med sådant, som i någon mån ersätter kostnaden för
hans underhåll, hvilket ändamål ostridigt uppnås bättre, om
1036
Den 30 September.
fången tillåles utföra arbeten, deri han förvärfvat skicklighet,
än om han hålles till sådana, som för honom äro alldeles
främmande.
Om dessa salser äro riktiga, med hänsyn till straff-och
corrections-anstalter, så bör, i fråga om faltigvårdsinrättnin-
gar, hvilka jemväl äro uti motionen inbegripna, deras tillämp¬
ning befinnas än mer ovederlägglig. Om det redan är be¬
tänkligt, att alldeles afhålla arbetsfången från förut invand
sysselsättning och uteslutande hålla honom till en ny, så
vore det rent af en grymhet att förfara på sådant sätt med
ett gammalt fattighjon; och att låta den ene och den andre
sakna all sysselsättning, kan väl ej vara meningen.
Med full öfvertygelse, att klagomålen uti förevarande fall
sakna grundad anledning, och att de föreslagna botemedlen
skulle i hög grad skada fattig- och correctionsinrättningars så
väl economiska ställning, som moraliska ändamål, motsätter
jag mig de föreslagna förändringarna och äskar bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Herr Boman: Då jag, beträffande !2:te §, gaf tillkänna,
att jag gillade densamma och ansåg den deruti uttalade prin¬
cip vara riktig, har jag likväl dermed icke sagt, art närings¬
friheten borde utsträckas till täflan jemväl med fångpersona¬
len. Jag hemställer, om det är möjligt för den frie arbeta¬
ren, att uthärda täflan med den, som underhålles på Statens
bekostnad. Man har sagt, att de arbeten, hvarmed fångarna
sysselsättas, icke leda till förfång för handtverksmästaren.
Det är ej heller fråga om denne, utan om den frie arbeta¬
ren. Jag hänvisar i detta fall till Norra correctionsinrättnin-
gen här i staden, och der får man bäst se, om något in¬
trång sker uti den frie arbetarens rättighet. Jag vädjar till
en annan talare, som fästat uppmärksamheten vid dessa
förhållanden, om icke qvinnor, som förr sysselsatte sig med
sömnad åt lärftskramhandlare och dylika, genom concurrence
med Norra correctionsinrättningen, blifvit betagna detta ar¬
betstillfälle.
Det kan visserligen låta otroligt, men det lärer dock
ega sin riktighet, alt, då qvinnor tillförene erhållit 8 sk. för
det de sytt en mansskjorta och hållit dertill erforderligt till¬
behör, så har man den sednare tiden å Norra corrections¬
inrättningen kunnat få en sådan skjorta sydd för 4 sk.
Jag hemställer, om det är rättvist, att underhålla fångar
pä ett sätt, som länder den frie oförvitlige arbetaren till
förfång. Staten tillförsäkrar hvarje oförvitlig medborgare
Den 50 September.
1037
om sin utkomst, ja, för en del medborgare till och med be¬
stämda löneinkomster, meri må den ock derjemte tillförsäkra
alla, utan undantag, nödigt skydd af lagen. Är detta likväl
något skydd? Man frågar: hvad skall det väl blifva utaf, örn
fångar icke få sysselsättas? Man påstår, att en sådan åtgärd
skall medföra oerhörda kostnader. Jag erkänner detta, men
dessa kostnader komma dock att proportionerligen drabba
liela samhället lika och icke, såsom nu sker, hufvudsakligen
en enda dass af samhället, hvilken man beröfvar arbetsför-
tjensten. Utskottet säger, att det är nödvändigt, att tillfälle
beredes fångar alt sysselsätta sig, på det de vid frigifningen
må kunna hafva inlärt eller förkofrat sig i något yrke.
Denna åsigt innebär dock en falsk philantropie, och jag bekla¬
gar i sanning, om man vill göra fängelserna till slöjdskolor.
Om det är fråga om en handslöjd, så lärer en fånge, som
är dömd till några års arbete, icke förlora handgreppen, om
hau icke dermed får sysselsätta sig; och den lilla fördel,
som derigenom skulle beredas, kan icke uppvägas af de olä¬
genheter, som detta skulle medföra för den fria arbetaren.
Jag anhåller om proposition på antagande af Lector Sondéns
reservation.
Herr Hesselgren: Jag kan icke neka, att jag, i det
hela taget, instämmer med den siste talaren, men jag har
dock åtskilligt att tillägga. Då man, å ena sidan, vill till¬
erkänna den frie arbetaren rättigheten att genom arbete
försörja sig, har man likväl, å den andra, betagit honom
denna rättighet genom de på Arbets-lnrällningarne etable¬
rade ISational-verkstäder. Hvad Stockholm beträffar, så har
en talare påstått, att, vid Straff- och Arbets-Fängclset å
Långholmen, fångarne icke sysselsättas med annat, än huf¬
vudsak ligast stenhuggeri, hvilket icke skulle förnärma någon
handtverksidkande borgares rätt. Det är dock för Stock-
holmsboarne kändt, att der finnas stora verkstäder i olika
rigtningar, såsom skomakare-, snickare-, skräddare-, m. fl.
verkstäder, hvilka alla drifvas i stor scaia. Då Kronan be-
höfver leverancer, verkställas arbetena der. Deremot kan
val icke vara så mycket att erinra, men jag kan dock icke
underlåta att förklara, det jag anser sjelfva principen vådlig.
Att underhålla fångar och lemna dem arbete, som borde
vara andra förbehållet, det anser jag ganska orätt. Om man
betänker den stora personal, som på Corrections- och Ar-
bets-Inrättningarna är intagen, och de stora kostnader, som
Borg.-Stona. Prot. vid tiitsd. 1553 —1864. V. 67
1038
Den 50 September.
Slate» i och för deni måste vidkännas, samt dervid jemnför
den obetydliga inkomsten af deras arbeten, så tror jas, att
Staten hellre borde göra denna uppoffring, än alt taga brö¬
det ur munnen på den oförvitlige. Herr Unman har påpe¬
kat, hurusom de å Norra Corrections-lnrättningen intagne
personer sysselsättas med sömnad. Della har föranledt, att
mången qvinna, sorn förr erhöll en knapp bergning genom
sömnad, liar, för att kunna lifnära sig, måst kasta sig in på
osedlighetens bana och lefva ett uselt lif. Såsom ett säkert
bevis på sanningen af detta förhållande, vill jag endast näm¬
na, att Stockholms curtius under de sednare åren mäst be¬
tydligt vidga sin verksamhet, i anseende till det stora antal
personer, som der söka inträde. Fång-Styrelsens år 1851
gifne berättelse visar, att på Corrections-lnrättningen vid
Långholmen, och den för qvinnor å Norrmalm i Stockholm,
samt i Götheborg, Malmö oell Norrköping, fångarnes antal om
året vanligtvis uppgått till 1,900: alt antalet af utaf dem
åstadkomna dagsverken utgjort 590,850: att inkomsten deraf
i brutto belöpt sig till 9G,255 R:dr, och i netto till 37,659
R:dr. Della gör per dag omkring 4 sk. 4 r:st. för hvarje
långe. Då nu Slaten består en så stor budget för dessa in¬
rättningars underhåll, tror jag ock, att Staten saklöst kan
tillskjuta denna summa, och såmedelst bereda arbete och
sysselsättning för den frie arbetaren. Då man på en falsk
phiiantropie vill söka att bereda den fångnes bästa, måste lik¬
väl andra derföre sitta emellan. För öfrigt vet jag icke,
huru det kan stå tillsammans med cellsystemet, hvars syfte
är att förbättra fångar derigenom, att de äro från hvarandra
åtskiljde, att sammanföra dem på stora verkstäder, och så¬
medelst bilda liksom en skola för brottet. För några år
sedan, var jag ledamot i Directionen vid Stockholms Arbets¬
hus, och derunder hade jag tillfälle erfara åtskilligt, som un¬
der nu pågående discussion icke kan vara ur vägen att med¬
dela Flögtärade Ståndet. Personalen, som der då uppgick
till närmare 500, utgjordes till en betydlig del af sådane,
som förut varit intagne på Corrections-Inrättningar eller fäst¬
ningar. Naturligtvis måste man hålla efter dem i deras ar¬
bete, men detta funno de obeqvämt, och, för att komma
från Arbetshuset, hittade de på det orådet att sätta sig upp
emot vaktbetjeningen, och åtskilliga försök gjordes äfven att
begagna 1 i Is farligt vapen, litt af arbetshjonen förklarade helt
öppet, alt han begagnat sig af detta sednare medel, för alt
komma ifrån Arbetshuset, under förhoppning att i stället få
Den 50 September.
1059
tillbringa sina öfriga dagar på någon Corrections-Inrättning
eller fästning, der man i allmänhet mådde bättre. Detta
förhållande häntyder, efter mitt förmenande, derpå, att Cor-
rections-Inrättningarrie illa motsvara sitt ändamål, och hvil¬
ket fel hufvudsakligen torde ligga uti det sätt, hvarpå de i
sednare tider blifvit administrerade. När förhållandet är så¬
dant, då frågar jag, om man bör förorda ett sådant system
och om tiden icke är inne, att derföre sätta en gräns. ]ag
anser derföre, att man borde inskränka arbetsfriheten inom
fängelserna till det arbete, som för fnrättningarnes eget be¬
hof erfordras, men icke derutöfver. Nu är likväl det för¬
hållandet, att enskilda personer erhållit rättighet att syssel¬
sätta ett stort antal fångar året om, emot en afgift af, om
jag rätt minnes, 1 sk. Banco per dag för personen. De fle¬
ste af dessa äro unga, raska och arbetsföra, samt lända till
fördel och gagn för dem, som använda sådane personer,
men andra åter hafva deraf ganska mycket intrång. Jag är
ledsen, att Utskottet icke fästat mera afseende på min mo¬
tion, och jag hade trott, att med de liberala åsigter, som nu
i allmänhet göra sig gällande, skulle man hafva lemnat mera
uppmärksamhet åt den fries rätt. På grund af hvad jag så¬
lunda anfört, anhåller jag om återremiss, eller ock att Stån-_
det måtte besluta i enlighet med den af Lector Sondén inom
Utskottet yttrade särskilda mening.
Herrar Almgren och Spångberg instämde.
Herr Lundh: En talares ömhet för de å Corrections-
Inrättningar intagne fångar och angelägenheten, att de före¬
trädesvis hållas sysselsatte med det slags arbete, de hafva
lärt, föranleder mig att antaga, det den värde talaren anser
Oorreetions-Inrättningarne vara befolkade endast från handt-
verkerierna, hvilket dock lyckligtvis icke är fallet; ty gan¬
ska säkert är, att äfven andra samhällsclasser derstädes in¬
rymt en och annan af sina medlemmar. Skulle nu den vär¬
de talarens ömhet sträcka sig äfven till dessa sednare i lika
hög grad, som fallet varit med de förstnämnda, så skulle
deraf kunna blifva en följd, att man inom dessa inrättningar
nödgades établera t. ex. handelsbodar och dylika anstalter,
på det att ingen af Herrar Correctionister skulle nödgas blif¬
va sysselsatt med annat, än hvad han lärt. Så långt för¬
modar jag dock, att ömheten icke sträcker sig; hvaraf den
slutföljden kan dragas, att den värde talaren, i detta fall, ej
väl öfvertänkt förhållandena, och derföre förhastat sig i sitt
påstående.
10CO
ben 50 September.
Herr Guslafsson: Saken rörer här den frie arbetarens
rätt och reducerar sig icke till skråinteressct. Egentligen
kommer jag till samma slut, sorn Herr Homan, men jag
vill dock i förbigående påminna, hurusom vid 1844 års Riks¬
dag en representant Irån Carlskrona-väckte en motion, som
gick ut på att sätta en damm emot den fria täflan emellan
handtverkerierna och Corrections-lnrättningarne. Denna mo¬
tion omfattades inom Borgare-Ståndet med särdeles stor väl¬
vilja och vann bifall. Om nu tiden icke vöre så långt fram¬
skriden, skulle-jag önska uppläsande deraf; men jag afstår
derifrån och har blott velat erinra om nämnda förhållande.
Jag ber, att den talare, sorn yttrat sig om Corrections-In¬
rättningarnas lördel, ville fästa sig vid, hvad en Svensk skrift¬
ställare, Öfver-Directeuren Forsell, derom yttrar. Han har
i it red t, hvad Corrections-lnrättningarne kosta Staten om da¬
gen, och visat, huru svårt det är för den frie arbetaren, att
med dem uthärda en tällan. Vidare har jag i detta ämne
läst en prisskrift af Duchdtel, hvilken också kan vara helso¬
sam att läsa för en och annan af de värde talarne. Ilan
visar på ett klart och tydligt sätt, att den Ilie arbetaren icke
kan concurrera med dem, som underhållas af Staten, och
att löljden deraf blifver, att den frie arbetaren förr eller
sednare jemväl kommer in på någon Corrections-lnrätlning.
Jag anhåller om proposition, i enlighet med den af Lector
Hondén uttalade mening.
Herr Österberg instämde.
Herr Stolpe: Då motionens syftning, att genom föränd¬
ringar i Fabriks- och Handtverks-Ordningen förbättra det
handtverkeri-idkande borgerskapets ställning, är alldeles oför-
tydbar, hade jag väntat, att motiverna äfven skulle sättas i
öfverensstämmelse med detta syfte, men man hörjar redan
slå lill reträtt. Man talar ej längre om handtverkshorgarens,
utan om den frie arbetarens, rätt. Delta synes mig likväl
vara, alt aflägsna sig från ämnet, hvilket icke angår något
annat, än sättet att ordna handtverkerierna, och nu särskildt,
att tillse, det de icke må lida intrång af fångpersonalen;
men, elter det man fört discussionen in på capitlet om den
frie arbetarens ratt, skulle det roa mig att af den förste ta¬
laren få höra, hvarmed han vill, att arbetsfångar skola sys¬
selsättas, så att ingen fri arbetares näringsfång deraf lider
intrång. Han torde kanhända gifva anvisning på stenhugge¬
ri, hvilket ock nu är det vanligaste fångarbete, men allmo¬
gen, som dermed sysselsätter sig, kan, efter talarens theorie,
Den 50 September.
1061
icke sakna anspråk, att i detta yrke fredas från concurrence
tnod arhetsfångarne. Man kan tryggt påstå, att det icke fin¬
nes något enda sätt, att använda långarnes arbetskraft, hvil¬
ket icke, enligt denna theorie, skulle förnärma frie arbetares
rättigheter. Jag frågar då: hvarmed skola, under sådana
förhållanden, arbetstångarne sysselsättas? Skola de föras in
uti tramphjul, eller hållas till andra göromål, som icke ut¬
rättas af menniskor, utan af oskäliga djur? Nu äro emed¬
lertid Corrections-Inrättningar, hvad namnet ock antyder,
grundade i den välvilliga afsigt, att på samma gång, sorn man
straffar, äfven söka att förbättra tången, men huru denna
förbättring skall kunna tillvägabringas derigenom, att brotts¬
lingen sänkes i jemnbredd med djuret, medelst tvång, till
uteslutande ph y si sk kraftansträngning, derom har jag förut
uttalat min mening. Herr Hesselgren har uppgifvit, alt an¬
talet personer, som å Corréctions-Inrättningar finnas intagna,
i medeltal uppgå om året till 1,G00. Det är således dessa
1,900, som rycka brödet ur munnen på en handtverksclass,
afpassad för en befolkning af 31/2 millioner menniskor; och
de Ö00 qvinnor, som äro intagna på Norra Corrections-In-
rättningen, skulle på samma sätt förtrycka sömmerskorna i
Stockholm, en stad om nära 100,000 menniskor! Dessa på¬
ståenden äro alltför orimliga att förtjena någon vederläggning.
Concurrencen med dylika anstalter är icke så farlig, som
man vill göra troligt, äfven om priset derstädes skulle hål¬
las litet lägre, än det vanliga. Bland de otaliga, som behöf¬
va kläder och linne, lära väl få hafva smak att vända sig
till Långholmen och Norra Corrections-Inrättningen, för att
få sina behof uppfyllda för godt pris. Om det skulle för¬
hålla sig så, sorn en talare påstått, att vid dessa anstalter
underhålles en mängd menniskor, hvilkas arbetsprodueter
kastas ut till vrakpris, så är detta ett missbruk, förderfligt
i två afseenden, förderfligt lör inrättningarnes economie, och
förderfligt för den frie arbetaren, hvars arbeten derigenom
förlora i värde. Men detta missbruk kan stäfjas. utan att
hvarken de eennomiska eller moraliska erundvalarne för
ifrågavarande inrättningar rubbas. Man liar sagt, — jag för¬
modar på skämt, —att så väl, som en arbetsfånge sysselsattes
med handtverk, kunde han få sysselsätta sig med andra yr¬
ken, såsom handel och dylikt. Betraktar man likväl saken
från en allvarsam sida, så skall man lätt finna, att det gif-
ves vissa yrken, som icke kunna bedrifvas i dylika anstal¬
ter, och deribland är just handeln. När man jemnför fång¬
10G2
Den "0 September.
personalens antal med de frie arbetarnes, så, ehuru det förra,
sorgligt nog, är större, än inonniskovännen önskar, anser jag
det dock vara en uppenbar orimlighet, att sjelf tro och söka
öfvertyga andra derom, att (ångarnes arbetsproduet, såvida
densamma icke pä nyssnämnda sätt missbrukas, skulle för
den frie och ordentlige arbetaren blifva äfventyrlig.
Herr Machel: Hedan så mycket har i denna fråga
blifvit anfördt om det förfång, som den frie arbetaren till¬
skyndas genom de arbeten, som från Arbetsinrättningar hål¬
las allmänheten tillhanda, att jag icke behöfver derom yttra
mig. Men i motsats till den siste talaren, anser jag det icke
vara främmande för ämnet, att nu tala om det förfång, som
den frie arbetaren lider. I denna åsigt har jag, såsom Le¬
damot i Economie-Utskottet, deltagit i Lector Sondéns reser¬
vation och anhåller, att Borgare-Ståndet ville besluta, i en¬
lighet med densamma, eller att »vid fängelse och Arbets¬
inrättning fabriks- och handtverksarbeten endast för inrätt¬
ningens samt Kronans behof må förfärdigas.»
Herr Buman: Jag har icke velat förlänga discussio-
nen, men jag kan dock icke underlåta, att bemöta Herr
Stolpes yttrande. Han har sagt, att man slagit tili reträtt
och gått ifrån det egentliga ämnet, då man talat om den frie
arbetarens rätt. Det är likväl icke lång tid, sedan vi be¬
handlade 12 §, och der talas om den frie arbetaren i all¬
mänhet, och således hörer denna fråga till ämnet. Vidare
har Herr Stolpe sagt, att, om 1,900 personer voro intagne
å Corrections-lnrättningar, så utgjorde dock detta endast en
bagatell. Jag tror dock, att Herr Hesselgren med sin upp¬
gift icke menat andra, än dem, som äro intagne på de i och
omkring Stockholm inrättade Correclions-anstalter; men om
man till detta antal lägger summan af fästningsfångar, så
tror jag, att summan skall blifva respeclabel, och jag anser
derföre, att Herr Hesselgren haft fullt fog för sitt påstående.
Herr Bydin: Ehuru det kan vara ganska interessant,
att åhöra denna discussion, hemställer jag dock, om icke, vid
del förhållande, att två Stånd godkännt Utskottets yttrande,
hvadan discussionen således icke tjenar till något, densamma
kunde slutas och återstoden af Betänkandet litet raskare be¬
handlas.
Herr Hesselgren: Jag vill upplysa så väl Herr Stolpe,
som Herr Boman, att följande antal fångar äro intagne,
nemligen: å Långholmen 000, å Malmö fästning 700, å Norr¬
köpings Corrections-Inrältning 210, å Norra Corrections-ln-
Den 50 September.
1003
rättningen här vid staden 520, och å Götheborgs Corrections-
1 orättriing 70, eller tillsammans 1,900. Dertill bör äfven
läggas deras antal, som äro å Hikets fästningar intagne. Då
man så mycket ömmar för fången, och icke anser hans väl
kunna befordras utan arbete, så må man vara beredd att
skaffa densamma någon mera motionerande sysselsättning,
och hvilket företrädesvis kunde bestå i nya vägars anläggan¬
de och de gamlas förbättring, att icke tala om de storarta¬
de jernvägsföretag, som troligen vid innevarande Biksdag
komma att beslutas. Staten lemnar betydliga anslag till cell-
längelser, men om vi fortgå på samma bana, som hittills,
komma dessa fängelser att blifva gemensamhelslängelser,
hvilka äro högst förderfliga; hvarföre ock denna omständig¬
het är förtjent af representationens allvarliga uppmärksamhet.
Herr Asker: Det förundrar mig i sanning, att, på sam¬
ma gång, som man talar om den falska philantropien, vill man
helga, såsom grundsats, sysslolösheten inom fängelserna.
Man besinnar ej, att arbete utgör det straffande elementet
uti denna philantropie, och om fattiginrättningar och Correc¬
tions-lnrättningar skulle medföra en concurrence, som vore
vådlig för den frie arbetaren, då är dennes arbete, i sanning,
icke mycket värdt. Inom fängelserna tillverkas, åtminstone
för närvarande, icke särdeles mycket öfver dessa inrättnin¬
gars eget behof; och då detta afses i första rummet, hem¬
ställer jag, om det obetydliga, som kan vara till afsalu, må
anses medföra något mehnligt inflytande på den frie arbeta¬
rens rätt. Cellen, i förening med sysslolösheten, skulle der¬
emot säkerligen blifva det mest barbariska fängelsesystem
af alla, derigenom att fången icke finse någon sysselsättning.
Hvad åter angår fattiginrättnings behörighet alt genom ar¬
bete draga någon nytta af sina underhållstagare, så skulle
man kunna framkasta den frågan, om icke en handtverkare
vore pligtig och kunde tillförbindas att pensionera hvarje
gammal arbetare, som icke vidare mäktar försörja sig eller
göra skäl för sin aflöning. Det är icke utan exempel, att
en och annan handtverkare, sedan han i månsa år skördat
frukten af arbetarens möda, finner hans arbetsförmåga icke
fullt motsvara dagspenningen, och'derföre kastar in honom
på en fattiginrättning. — Jag frågar då, om det icke är bil¬
ligt, att communen får upphämta spillrorna af hans återstå¬
ende arbetskraft, då mästaren icke bör eller kan åläggas att
lemna denne arbetare ett bestämdt bidrag till hans framtida
106-4
Den 50 September.
underhåll? För min del, anhåller jag om proposition på
bifall.
Herr Hesselgren: Oaktadt den otålighet, som inom
Ståndet tyckes förspörjas, kan jag dock ej underlåta att be¬
svara Herr Asker. Han har framkastat, såsom en motsats
till mitt förslag, att handtverkare skulle vara skyldige att
pensionera sina arbetare, oell han bar trott, att ett sådant
förslag skulle möta motstånd. Jag tror ock, att det skulle
vara svårt, att ålägga handtverkaren något sådant. Denne
är, i likhet med hvarje annan rörelse-idkandé, beroende af
ögonblickets conjunctur. Det ena året kan han förtjena, det
andra kan han deremot vara bankrutt. Olika är förhållan¬
det med tjenstemän. De hafva sin bestämda lön, som de
uppbära qvartalsvis; och det må bero på dem sjelfva att
hushålla dermed, så att det räcker till för bestridande af
deras oundgängliga utgifter. Sådant är icke förhållandet med
borgaren. Han är underkastad många omvexlingar år från
år och dag efter dag, och inom Stockholm finnas många
handtverkare, som om qvällen icke veta, hvar de för den
följande dagen skola taga föda åt hustru och barn. Hvad
den frie arbetaren angår, så medger jag gerna, att den,
som är ordentlig, mycket väl kan samla sig en sparpenning
för kommande dagar; men annat är förhållandet med lät¬
tingen, som förstör hvad han förtjenar. Man måste ock
skilja mellan dessa håda classer, hvaraf beklagligen de, som
tillhöra den sednare cathegorien, i våra dagar torde utgöra
flertalet.
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde följande särskilda propositioner:
T.o »Behagar Ståndet godkänna Utskottets hemställan, i
anledning af väckt förslag att borttaga den Kronan förbe¬
hållna rättighet, att, på sätt, som lämpligast finnes, besörja
om tillverkning af dess förnödenheter?»
Denna proposition blef med öfvervägande Ja besvarad,
i följd hvaraf Utskottets ofvanberörde hemställan var af
Ståndet bifallen.
2:o »Behagar Ståndet godkänna Utskottets yttrande, i
anledning af väckt motion derom, att den Fattigvårds-Inrätt-
ning medgifna rättighet, att till afsalu åstadkomma alla slags
tillverkningar, måtte upphöra?»
Afven denna proposition blef med öfvervägande Ja be¬
svarad, hvadan Utskottets yttrande i denna del var af Stån¬
det godkäudt; och
Den 50 September.
1063
3:o »Behagar Ståndet godkänna Utskottets hemställan,
angående väckt fråga om inskränkning af den i Handtverks-
ordnfngen medgifna arbetsfrihet inom fängelserna?»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller tredje yttrandet, angående Fabriks-
och Handtverks-Ordningens 15:de §, eller det första, som
förekommer, pag. 15, uti Allmänna Besvärs- och Econorr.ie-
Utskottets Betänkande, JW 128, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet, i -afseende på 15:de §, anta¬
git det beslut, att, vid fängelse- och arbels-inrättning,
fabriks- och handtverks-arbeteu endast för inrättningens
samt Kronans behof må förfärdigas.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid voro frånvarande Herrar Rinman, Wijk, Wirrn, Arn¬
berg, Kock, Ekholm, Nygren, Rooth, Tjernberg, Wallenberg,
Wetterberg, Wahlström, Hjort, Hasselrot, Öhrström, Norman,
Wedberg och Windrufva.
En sedel atlades förseglad, och de öfriga befunnos vid
öppnandet innehålla 23 Ja emot 19 Nej, i följd hvaraf
Utskottets hemställan, i afseende å löresiagen inskränkning
af den i författningen medgifna arbetsfrihet inom fängelserna,
var af Ståndet bifallen.
Herr Lundh: På den fria arbetarens vägnar, måste
jag nedlägga min reservation emot det af Ståndet fattade
beslut.
Herrar Spängberg och Hesselgren instämde.
§§ 14, 15 och 17.
Utskottets- yttranden, angående dessa §§, godkändes,
livart efter annat.
§ 23.
Herr Sundblad: 1 följd af hvad jag på förmiddagen
yttrat, anhåller jag om proposition på afslag.
Herr Hesselgren: Ehuru jag icke under förmiddagens
Plenum kunnat rätt uppfatta, hvad Herr Sundblad yttrade,
och berörde yttrande ej heller blifvit' skriftligen afiemnadt,
anhåller jag dock, på de skäl, sorn i motionen blifvit utveck¬
lade, om bifall till Utskottets tillstyrkan.
Öfverläggningen var slutad och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
1066
Den 50 September.
»Behagar Ståndet godkänna Utskottets tillstyrkan, i af¬
seende å § 23?»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets, i Betänkandet. J\s 128, afgifna förslag till redac-
tion af 23:dje § l:sta mom. uti Fabriks- och Handtverks-
Ordningen, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, är den af Utskottet föreslagne förändring
af nämnde § och mom. af Ståndet afslagen.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid voro frånvarande Herrar Rinman, Wijk, Warn, Arn¬
berg, Kock, Palander, Ekholm, Pettersson, Stenqvist, Trä¬
gärdh, Cassel, Asker, Rooth, Tjernberg, Fridstedt, Wallen¬
berg, Wetterberg, Wahlund, Hjort, Hasselrot, öhrström,
Norman, Wedberg och Windrufva.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga befunnos, vid
öppnandet, innehålla 26 Nej emot 12 Ja, i följd hvaraf
Utskottets tillstyrkan, i afseende å § 23, momentet 1, var
af Ståndet afslagen.
§ 21.
Vice Talmannen, Herr Rrinck: Sedan den af Utskottet
tillstyrkta förändring uti 25:dje § blifvit af Ståndet afslagen,
går det icke an att antaga någon förändring i redaclionen
af § 21, hvarföre jag ock anhåller om proposition på
afslag.
Många af Ståndets Ledamöter instämde.
Öfverläggningen var slutad, och Utskottets förslag till
förändrad lydelse af § 21 afslogs.
§ 26.
Godkändes.
§ 28-
Herr Sundblad: Afven å denna § får jag, på grund
utaf de af mig under förmiddagens Plenum yttrade skäl, an¬
hålla om afslag.
Herr Lundh: Äfven på denna § får jag anhålla om
proposition på bifall, enär jag finnér den föreslagna föränd¬
ringen af §:s lydelse vara både billig och rättvis.
Öfverläggningen var slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
Den 30 September.
1067
»Behagar Ståndet godkänna Utskottets hemställan, i
afseende å § 28?»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte begärdes votering.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som godkänner lydelsen af Fabriks- och Handt-
verks-Ordningens 28:de §, enligt Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets Betänkande, JYi 128, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, faslås Utskottets förslag, i afseende på
nämnde §:s lydelse.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid voro frånvarande samma ledamöter, som vid näst¬
föregående omröstning, tillika med Herr Indebetou.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga befunnos vid
öppnandet innehålla 22 Nej emot IS Ja, i följd hvaraf
Utskottets hemställan, i afseende å § 28, var af Ståndet
afslagen.
§ 29.
Godkändes.
§ 52.
Herr Sundblad: På grund af de skäl, jag redan anfört,
yrkar jag vördsamt afslag jemväl å Utskottets förevarande
hemställan.
Herr Lundh: I denna fråga är jag af samma tanka,
som motionairen och Utskottet, samt anhåller, det Högtärade
Ståndet måtte, utan afseende å hvad Herr Sundblad anfört,
bifalla Utskottets förslag.
Herr Stolpe: Jag tror, att den af motionairen ifråga¬
satta förändring af 52:dra § icke är af sådan vigt, att den
bör bifallas, och att det är skäl, att samma § bibehålies vid
sin nuvarande lydelse, utom hvad angår andra momentet,
hvilket, såsom innehållande ett i min tanka olämpligt stad¬
gande, bör helt och hållet utgå. Jag utgår nemligen från
den synpunkten, att ingen person i landet, sorn icke eger
att råda sig sjelf, bör sakna laglig målsman. Är den, som
skall till lärling i ett yrke antagas, omyndig, åligger det
domstolen, hvarunder han lyder, att för honom utse för¬
myndare, som kan, å myndlingens vägnar, upprätta contract.
Är fråga om barn, som tillhör fattigvårds- elier barnhus¬
inrättning, tillkommer det inrättningens styrelse att i nämnda
hänseende bevaka barnets rätt och bästa. Den föräldrarätt
öfver i lära upptaget fattigt barn, sorn ifrågavarande mom.
1068 , Den 30 September.
tillerkänner idkare, kan föranleda lill ganska betänkliga
missbruk, helst en mängd af de barn, som upptagas i handt¬
verk sfä ror, äro fattiga och kunna, med tillämpning af detta
moment, underkastas en allt för långvarig träldom under
hårdhjertade oell egennyttig mästare. Då stadgandet, på
sätt jag förut anmärkt, icke är hehöfligt, hemställer jag
således, att, genom uteslutande af 52:dra §:s 2:dra moment,
gå motionairens önskan i denna del till möte.
Häruti instämde Herr Henschen.
Herr Boman: Då det är min öfvertygelse, att den före¬
slagna förändringen af 52:dra § skulle lända till icke ringa
fördel för handtverks-lärlingar, kan jag icke annat, än till¬
styrka förändringens antagande. Nämnda min öfvertygelse
stödjer jag på det af erfarenheten bekräftade förhållande, att
mången fader, som måste anställa sitt barn i lära hos någon
idkare, men saknar förmåga att derom upprätta contract,
följaktligen nödgas underkasta sig alla mer eller mindre obilliga
fordringar, som af idkaren kunna uppställas. Om deremot,
såsom motionairen föreslagit, arbets-contract skulle upprättas
inför en handtverks-förening, som utgöres af 14, 16, ja ända
till 40 personer, behöfde lärlingen icke vara utsatt för pre¬
jeri från idkarens sida, ty det är otänkbart att bland leda-
möterne i en så talrik förening icke skulle finnas åtmin¬
stone några, som egde vilja och förmåga att verka till lär¬
lingens fördel. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets
förslag.
Häruti instämde Herr Hesselgren.
Vice Talmannen, Herr Brinck: 1 motsats till hvad den
siste talaren yrkat, anhåller jag om afslag å Utskottets hem¬
ställan, så att jemväl l:sta momentet i 32:dra § måtte bibe¬
hållas oförändradt.
Herr Boman: Jag skulle gerna biträda Herr vice
Talmannens yrkande om afslag, så vida jag finge höra der¬
för anföras sådana skäl, som kunde inverka på min öfver¬
tygelse. Men icke ens något skäl är yttradt till stöd för
samma yrkande. Jag vill för öfrigt erinra, att inom den
fria Boktryckeri-Societeten följes, i afseende å arbetares an¬
ställande, just den ordning, som här blifvit föreslagen, och
då någon olägenhet deraf icke låtit sig förspörja, synes
jemväl häruti ligga ett skäl för förslagets antagande.
Häruti instämde Herrar Guslafsson och Almgren.
Herr Stolpe: Om den siste talarens apostrof finge anses
riktad ensamt emot Herr vice Talmannen, vore det visser¬
Den 30 September.
1069
ligen icke mig tiDständigt alt besvara densamma; men då
den i sjelfva verket träffar jemväl andre talare, som yrkat
afslag å Utskottets hemställan, får jag erinra, att skyldighe¬
ten att framlägga skäl icke åligger dem, som åtnöjas med
den nu-gällande lagen, utan dem, som deruti yrka ändring.
Bifall till eller afslag å dessa ändringsförslag beror således
hufvudsakligen på beskaffenheten af de skäl, som å motsidan
äro anförde, och om dessa, vid den granskning deraf, sora
nu pågår, icke befinnas antagliga, så bör följden deraf blifva,
att motionerna förkastas. Den, det gör, behöfver, såsom skäl
för sin mening, endast peka på stadgandet uti nu gällande
Fabriks-och Handtverks-Ordning, och fordrar man ett ytter¬
ligare skäl, så kan, såsom sådant, åberopas, att några miss¬
bruk och olägenheter af samma stadgande icke blifvit åda¬
galagda. När sådant skett, skall äfven jag betänka mig;
men att vidtaga en obehöflig förändring endast för nöjet att
få ändra, anser jag vara högst olämpligt.
Herr Hesselgren: Lika med Herr Boman, skulle äfven
jag gerna lyssna till yrkandet om afslag å Utskottets hem¬
ställan, derest några giltiga skäl dertill kunde åberopas. Men
jag och de öfriga Ledamöter, sorn tillstyrkt samma hem¬
ställan, hafva under hela behandlingen af detta ämne blifvit
vande att från motsidan icke höra anföras några skäl.
Man har i stället vädjat till den slutna voterings-sedeln.
limedlertid yrkar jag, på de i motionen framlagde skäl, bifall
till den af Utskottet föreslagna förändring, och tror, att, då,
såsom Herr Boman redan anmärkt, den nu föreslagna ord¬
ningen för upprättande af arbets-contract länge varit utan
olägenhet följd inom Boktryckeri-Societeten, som bland sina
medlemmar räknar en mot ändringen uti närings-författnin-
garne i allmänhet mest afvogt sinnad person, samma ordning
utan våda kan antagas jemväl i fråga om handtverks-
lärlingar.
Herr Boman: Icke ens Herr Stolpe har genom sitt
sednaste yttrande förmått bringa mig från min redan utta¬
lade öfvertygelse. Den värde talaren förklarade, att några
giltiga skäl till den föreslagna förändringen icke voro an¬
förda, och att, så länge någon olägenhet af nu gällande före¬
skrifter icke visat sig, man icke borde frångå desamma.
Jag (rodde mig dock hafva uppgifvit ett ganska giltigt skäl,
då jag erinrade, att under nuvarande förhållanden en lärlings
målsman kan tvingas att vid arhets-contractets uppgörande
underkasta sig, snart sagdt, huru obilliga vilkor, som helst, då
1070
Den 30 September.
nemligen, såsom ofta är fallet, målsmannen icke är skrif-
kunnig eller saknar de för aftalets afslutande erforderliga
insigter. Såsom prof på olägenheterna af nu gällande stad¬
gande, vill jag omnämna en tilldragelse, som för någon tid
tillbaka inträffade i min hemort. I min egenskap af Ordfö¬
rande för Fabriks- och Handtverks-Föreningen i Fahlun,
erhöll jag besök af en lärling, hvilken under lörmälan, att
han efter någon tids arbete hos en handtverks-idkare, blifvit
af denne ulan skäl från arbetet skiljd, begärde mitt råd och
bistånd. På min fråga, uppgå! häri, att han blifvit af
nämnde handtverks-idkare antagen på prof och hos honom
arbetat under sex måndaer, då idkaren kastade gossen ifrån
sig. Jag upplyste honom, att idkaren ej egt rätt att hafva
lärlingen på prof längre, än tre månader, och således kunde
förpligtas att taga gossen tillbaka, derest denne gittade visa,
att han tillbragt mer, än tre månader i läran. Härtill sva¬
rade gossen, att han icke kunde åstadkomma sådan bevis¬
ning, enär något contract icke var uppgjordt, och han, för¬
utom fadren, hulken bodde vid Kopparberget och på denna
allägsna ort ej förmådde verka till hans bästa, icke egde
någon anhörig, som kunde bevaka hans rätt. Jag var, vid
sådant förhållande, urståndsatt alt uträtta något emot idkaren,
och gossen blef utan hjelp. Detta hade dock sannolikt icke
varit händelsen, om det nu föreslagna stadgandet funnits, att
contract med handtverks-lärling skall uppgöras inför Handt-
verks-Förening; och det iärer således icke kunna nekas, att
den nu omförmälda tilldragelsen, hvars sanningsenlighet jag,
på grund af egen erfarenhet, bekräftar, innebär ett skäl, sorn
talar för den ifrågasatta förändringen.
Herr Björck: Den siste talaren tyckes hafva förgätit,
att Kongl. Fabriks- och Handtverks-Ordningen, sådan den
nu är, bestämmer formen för uppgörandet af arbets-contract
med handtverks-lärling. Der föreskrifves nemligen, att så¬
dant contract skall, i likhet med alla andra slags afhandlin,
gar, upprättas i tillkallade vittnens närvaro. Någon orsak,
hvarlöre mari, i fråga om lärlings arbets-contract, skulle sti¬
pulera andra eller flera bestämmelser, ari deni, som i all¬
mänhet äro gällande, kan jag ej eller inse. Oin således den
föreslagna förändringen bör ega rum, måste särskilda förhål¬
landen, som föranleda densamma, vara för handen; men så¬
dant har hittills icke blifvit ådagalagdt. Till de redan an¬
förda skälen för nu varande stadgandes bibehållande skulle
jag vilja lägga, att, om coulract med handtverks-lärling må¬
Dcn 50 September.
1071
ste uppgöras inför Handtverks-lörening, skulle de idkare,
som äro ledamöter af föreningen, möjligen kunna imponera
på det eljest fria aftalet emellan lärlingens målsman och den
idkare, hos hvilken lärlingen skall anställas, och sålunda
hindra målsmannen att betinga eller idkaren att medgifva
vilkor, som i annat fall kunde komma till stånd och lända
till lärlingens fördel. Dä således ifrågavarande förändring,
fastän den understundom kunde medföra gagn, dock i flera
häuseenden lätteligen skulle blifva skadlig, föranlåtes jag yrka
afslag å Utskottets hemställan.
Flere ledamöter instämde.
Herr Stolpe: Den historia, hvarmed Herr Boman nyss
undfägnat det Högtärade Ståndet, kan visserligen hafva varit
mycket interessant att åhöra, men innefattar ingalunda något
giltigt skäl till ifrågavarande förändring; ty, om äfven den
omförmälde gossen varit inför Handtverks-löreningen inskrif¬
ven i lära hos idkaren, hade den öfverklagade olägenheten i
allt fall kunnat uppstå, i händelse idkaren icke haft arbete
att anvisa åt lärlingen eller saknat förmåga-att föda honom.
Den regress, lärlingen förmenas hafva till Handtverks-före-
ningen, om han inför densamma blifvit i läran inskrifven,
eger han i allt fall; och om föreningen skulle vägra att upp¬
taga hans klagan, återstår för honom att vända sig till polis¬
makten, sorn icke lärer underlåta att tillse, det lärlingen nju¬
ter sin tillständiga rätt. Det skäl för den föreslagna lör-
ändringen af lista momentet i 52 §, som Herr Boman ve¬
lat hämta från den af honom berättade historia, väger såle¬
des, efter min uppfattning, platt intet. Ilvad deremot beträf¬
far det 2:dra momentets uteslutande ur §, vill jag, såsom
förut är nämndt, i denna del gä motionairens önskan till
mötes; och för en sådan förändring tror jag jemväl Herr
Bomans berättelse innehålla ett godt stöd.
Ofverläggningen förklarades slutad, och sedan Herr Tal¬
mannens proposition om bifall till Utskottets förslag blifvit
med blandade Ja och Nej besvarad, begärdes votering.
I)å fråga härefter uppstod om contra-propositionens ly¬
delse, erhöll Herr Stolpe ordet och yttrade: Jag ber att få
erinra, att, i händelse motionairens förslag om 2:dra momen¬
tets borttagande bifalles, deraf blir en följd, att det i bör¬
jan af 3:dje momentet förekommande ordet »andra», som
tillkommit med afseende på hvad förstnämnde moment, rö¬
rande en del fattiga barn, innehåller, bör uteslutas.
1072
Den 50 September.
Sedan Herr Talmannens fråga, om Ståndet ville till con¬
tra-proposition vid den förestående voteringen antaga det af
Herr Stolpe väckta förslag, blifvit med öfvervägande Nti be¬
svarad. beslöt, uppå förnyad framställning af Herr Talmannen,
Ståndet, att contra-propositionen skulle innehålla afslag å Ut¬
skottets hemställan.
1 öfverensstämmelse härmed, uppsattes, justerades och
anslogs en voterings-proposition, så lydande:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets yttrande och förslag i Betänkandet, JW 128, an¬
gående Fabriks- och Handtverks-Ordningeris 32 §, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås Betänkandet, i denna del, och bibe¬
hålies §, sådan den nu är, oförändrad».
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop, der¬
vid Herrar Selman, Ilinman, Wijk, Waern, Arnberg, Kock,
Palander, Lindström, Ekholm, Pellersson, Stenqvist, Trä¬
gårdh, Cassel, Asker, Indebetou, Hydin, Rooth, Tjernberg,
Fridstedt, Wallenberg, Wetterberg, Wahlund, Schenström,
Hjort, Hasselrot, öhrström, Norman, Wedberg och Win¬
drufva voro frånvarande. Fn sedel aflades förseglad, och de
öfriga, vid hvilkas öppnande Herr Talmannen biträddes af
tvänne bland Ståndets tlerrar Ledamöter, befunnos innehålla
23 Nej emot 8 Ja, i följd hvaraf Utskottets förslag, rörande
32 §, var afslagen.
§ 33.
lista yttrandet, pag. 23.
Herr Hesselgren: Utan att söka vinna någon ändring i
hvad Utskottet i förevarande ämne föreslagit, vill jag blott
nämna, att anledningen till motionen i denna del hämtats
från det af erfarenheten bestyrkta förhållande, att ifråga¬
varande stadgande, i stället att åstadkomma en friare tädan,
ofta verkat i alldeles motsatt riktning. 1 hvad mån ledamö¬
terna i sockennämnderne må vara behörige att bedöma en arbe¬
tares färdighet och kunskap i något handtverk, bör lätt inses
af en och hvar, och till upplysning för dem, som icke känna
förhållandet, kan nämnas, att bland de af sockennämnd med
gesällhref försedde gesäller, som under de sednare åren an¬
kommit till hufvudstaden, flertalet utmärkt sig genom en hög
grad af oskicklighet i sitt yrke.
Herr Lundh instämde.
Vidare förekom ej, och blef, på framställan af Herr
Talmannen, Utskottets ifrågavarande yttrande godkändt.
Den 50 September.
1073
2:dra yttrandet, pag. 25.
Herr Stolpe: När ett från domstol utfärdadt Protocolls-
Utdrag, sorn innefattar beslut och stundom upptager till och
med fyra hela sidor, löses med allenast 56 skillingar, anser
jag den af Utskottet föreslagna lösen af 1 R:dr 16 sk. för
ett gesällbref vara alldeles för hög, helst ett Protocolls-Ut-
drag af nyssnämnda beskaffenhet förorsakar expeditionshaf-
vanden vida mera besvär, än ifyllandet af en tryckt gesäll-
brefs-blanquette. Jag yrkar derföre ifrågavarande lösens bi¬
behållande vid nu stadgadt belopp af 1 R:dr B:co, som synes
vara fullt tillräckligt.
Flere ledamöter hördes häruti instämma.
Herr Lundh: Den af Utskottet föreslagna förhöjning i
afgiften för gesällbref anser jag ganska lämplig; och jag an¬
håller derföre om bifall till samma förslag, helst afgiften till
en del är afsedd äfven för välgörande ändamål.
Häruti instämde Herr österberg.
Herr Roman: Huruvida den af Utskottet föreslagna af¬
gift för gesällbref kan, hvad hufvudstaden angår, blifva för
hög, tilltror jag mig icke att bedöma; men jag vågar påstå,
att den icke skulle blifva det i de mindre städerna, hvarest
i allmänhet antalet af årligen utskriTne gesäller är ganska
ringa. Hvad jag med säkerhet känner, är, att, inom den
handtverks-förening, jag sjelf tillhör, afgiften hittills icke va¬
rit tillräcklig ens att betacka kostnaden för gesällbrefvens
tryckning. Efter afdrag af den tredjedel, hvilken tillfaller
föreningens Secreterare, som verkställer ifyllningen, återstå
endast 32 sk. B:co att beräkna för sjelfva blanquetten, jemte
den charta sigillata, hvarmed gesällbrefvet skall beläggas.
Då ifrågavarande afgift hittills merendels blifvit för lärlingens
räkning erlagd af den idkare, hos hvilken han arbetat, och
denna princip troligen äfven för framtiden kommer i de fle¬
sta fall att göra sig gällande, skulle förhöjningen icke eller
blifva tryckande för arbetaren. På dessa skäl, och då Kongl.
Majit afsett öfverskottet på meranämnda afgift till understöd
för behöfvande idkare och gesäller samt deras enkor och
barn, tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad, och Ståndet afslog Utskot¬
tets förevarande yttrande.
§ 54.
Herr Stolpe: Det är med verklig glädje jag finner mig
i förevarande fråga kunna gå motionairens önskan till mötes.
Borg.-Stånd. Prnt. vid Riksd. 18B3 —185V. V, 68
4074
Den 30 September.
Det torde vara allmänt veterligt, att contract emellan idkare
och gesäll aldrig, eller åtminstone högst sällan, upprättas,
emedan den förre icke vill för någon viss tid binda sig vid
arbetaren, hvaraf ock följden blifver, att, när idkaren vill
taga gesällens arbetsförmåga i anspråk mer, än denne anser
med sin beqvämlighet förenligt, den förre icke eger det rin¬
gaste band på gesällen, som derföre saklöst kan öfvergifva
sitt arbete eller preja sig till högre aflöning, i fall han fin¬
ner sig behöflig. Ett ondt, hvaraf vårt samhälle i hög grad
lider, är det vagabondage, som bland llere classer inrotat
sig och i synnerhet är gammalt inom handtverksclassen.
Man har länge klagat öfver detta onda, men skytt undan
för hjelpmedlen deremot. Det enda medel, som i detta af¬
seende nu finnes att tillgripa, är, enligt min öfvertygelse, att
gesällens frihet att öfvergifva den idkare, i hvars arbete han
är anställd, i någon mån stäljas och regelbindes, så alt en
viss tid blifver utsatt, under hvilken gesällens anställning
hos idkaren anses innebära skyldighet för den förre att fort¬
sätta arbetet. Denna termin synes mig böra bestämmas till
minst fjorton dagar, under hvilken tid, i händelse af miss¬
belåtenhet å någondera sidan, den ena contrahenten bör
kunna uthärda med den andra. Jag tillstyrker, af dessa skäl,
bifall till molionaircns förslag.
Häruti instämde flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Herr Lundh: Då det rätteligen torde böra öfverlem-
nas åt contrahenternas godtfinnande att sig emellan upprätta
skriftligt contract, och endast föreskrifvas, att, i händelse
sådant icke skett, gesällens anställning upphör efter fjorton
dagars uppsägning å någondera sidan, hemställer jag, om icke
det i min reservation upptagna redactionsförslag eger före¬
träde framför det af motionairen uppställda, enär det förra
icke, såsom motionairens, innehåller bestämd föreskrift derom,
att contract skall ske, men ej eller lägger hinder i vägen
för skriftlig uppgörelse.
Herr Stolpe: Jag anser de särskilda redactionsförslagen
lika antagliga. Det af Herr Lundh afgifna kan dock anses,
så till vida, rikligare, som, enligt detsamma, § icke börjar
med att föreskrifva något, som skall ske och slutar med att
antaga, det denna föreskrift icke efterkommits, hvilket är
fallet med Herr Ilesselgrens redactionsförslag. För mig är
det visserligen likgiltigt, hvilketdera förslaget antages, endast
den åsyftade förändringen blifver beslutad, men sedan jag
nu närmare jemnfört och begrundat begge läsarterna, gifver
Den 50 September.
1073
jag dock, för min del, företräde åt Herr Ilesselgrens, der¬
före alt densamma åtminstone innehåller en uppmaning till
vederbörande att upprätta contract. Att straxt derpå före¬
kommer ett stadgande för det fall, att uppmaningar icke
hörsammas, finner jag, för min del, hvarken ovanligt eller
förenadt med någon olägenhet.
Herr Homan: För min del, anser jag Herr Lundhs
förslag ega företräde framför det af motionairen uppgifna,
hvilket, tvärtemot hvad Herr Stolpe velat antyda, verkligen,
enligt min åsigt, innefattar en motsägelse, som icke före¬
finnes i det förra.
Herr Hesselgren: Ehuru mitt, i förevarande fråga af¬
gifna, förslag vunnit understöd från Herr Stolpes sida, är jag
nu benägen att detsamma frånträda, och tillstyrker anta¬
gande af Herr Lundhs förslag, hvilket måhända är lämp¬
ligare.
Herr Stolpe: Vid sådant förhållande, afstår äfven jag
från yrkandet om antagande af Herr Ilesselgrens förslag
och biträder i stället det af Herr Lundh afgifna.
Herr Wahlström: Efter dessa många jemkningar, ta¬
ger jag mig frihet hemställa, om icke skäl vöre att till Ut¬
skottet återremittera frågan.
Herr Gustafsson: Jag vill i min ordning hemställa lill
den siste talaren, om han icke må finna skäl att afstå från
sitt yrkande om återremiss, hvilken blefve ändamålslös, då
frågan redan är genom två Stånds beslut afgjord.
Ofverläggningen ansågs slutad, och sedan Herr Talman¬
nens proposition om återremiss blifvit med Nej besvarad,
beslöt, uppå förnyad framställning, Ståndet en så lydande
rcdaction af Författningens 34 §: »Om, vid gesälls anstäl¬
lande hos fabriks- eller handtverks-idkare, contract dem
emellan upprättas, får sådant ske på högst tre år. Är icke
contract upprättadt, upphör gesällens anställning efter fjorton
dagars å någondera sidan skedd uppsägning, med rättig¬
het till den aflöning, som i hans yrke vanligen bestås».
§ 33.
Utskottets, rörande denna §, afgifna yttrande blef af
Ståndet gilladt.
§ 56.
Herr Björck: Då den i förevarande § ifrågasatta för¬
ändring, enligt min tanke, alldeles icke är behöflig, och en
delning af makten emellan police-myndigheten samt Fabriks-
och Handtverks-löreningen otvifvelaktig! skulle komina att
107Ö
Den 50 September.
påkalla flerfaliliga nya bestämmelser, föranlåtes jag yrka af-
slag å så väl motionairens Iramställning, som Utskottets
förslag.
Häruti hördes flere Ledamöter instämma.
Herr Henschen: J)å här endast är fråga om att tillse,
det gällande lag och författningar varda efterlefda, kan jag
icke finna olämpligt, att uppdraga en sådan tillsyn åt Fabriks-
och Handtverks-föreningen, hvilken, i följd af sin samman¬
sättning, är i flera hänseenden dertill qvalificerad. Jag till¬
styrker derföre bifall till Utskottets förslag.
Flere Ledamöter instämde.
Herr Buman: Om det i allmänhet icke är lämpligt att
ställa oförvitliga medborgare under polismyndighetens sär¬
skilda uppsigt, så kan jag icke inse, hvarföre sådant bör ske
i det fall, hvarom här är fråga. Då det, bland annat, är
fabriks- och handtverksidkares åliggande att tillhålla de hos
honom antagna arbetare att flitigt besöka söndagsskolor eller
andra för dem afsedda läroanstalter, vågar jag lill och med
påstå, det vara omöjligt för polismyndigheten att utöfva nödig
control deröfver, att nämnda åliggande fullgöres; och örn
man än antoge, att sådant kunde ske, måste det för be-
inälda myndighet vara i högsta grad motbjudande att intränga
i enskilda kretsar, för att tillse, det författningar efterlefvas.
Åtminstone i Fahlun har, enligt hvad stadens åldrige och
aktningsvärde borgmästare meddelat mig, erfarenheten visat,
att ifrågavarande befattning är i polismaktens händer särde¬
les förhatlig och gjort dess öfver fly ttn ing till Fabriks- och
Handtverks-föreningen högeligen önskvärd, helst polismyndig¬
heten derigenom ändock icke blefve betaget att beifra sådana
öfverträdelser, som af arbetare föröfvas å öppen gata. Så¬
som ett bevis för lämpligheten af en dylik öfverflyttning,
tillåter jag mig omnämna följande anmärkningsvärda tilldra¬
gelse. 1 en af våra mindre städer inträffade för icke länge
sedan, att en del af dervarande handtverkslärlingar företogo
sig att den ena aftonen efter den andra, medelst fönsters
inslående och annat ofog, störa gatufriden. Då okynnet slut¬
ligen gick så långt, att stadens rättsbetjente, som sökte af¬
styra ofoget, icke förmådde det, utfärdade Magistraten en
kungörelse, hvarigenom lärlingarne förbjödos att, efter en viss
timme på aftonen, vistas utomhus. Detta gjorde dock icke
tillfyllest. Ordföranden för stadens Handtverks-förening, som
nu vände sig till borgmästaren med anhållan om vidtagande
al kraftiga anstalter till oskickets hämmande, erhöll det be¬
Den 30 September.
1077
sked, att den behövliga tillsynen öfver arbetarna icke på fullt
ändamålsenligt sätt vore möjlig för Borgmästaren att utöfva,
utan lämpligast kunde af Handtverks-föreningen handhafvas.
Föreningens ledamöter kallades härefter till sammanträde,
och dervid framlades ett förslag, enligt hvilket hvarje lärling
skulle vara skyldig att förete läse-, räkne- och skrifprof,
samt, om detta icke fanns vara nöjaktigt, besöka stadens
söndagsskola; äfvensom ett penninge-anslag göras till bere¬
dande af ersättning ät skolläraren, för det denne skulle med¬
dela arbetarne undervisning i flera, än de vanliga, läroämnena.
Förslaget rönte i början något motstånd från liandtverksidkar-
nes sida; men sedan de slutligen låtit beqväma sig att an¬
taga detsamma, blef resultatet, att ett större antal lärlingar
sattes i skolan, hvarjemte beslöts, att öfver deras framsteg
och uppförande skulle föras noggranna anteckningar i dertill
upprättade controlböcker, hvilka komme alt två gånger om
året hos Handtverks-föreningen företes. Då det emedlertid,
enligt författningen, tillhörde policemyndigheten, men icke
Handtverks-föreningen, att vaka öfver författningens efterlef¬
nad uti ifrågavarande hänseende, kunde nämnde tillsyn icke
af föreningen utöfvas annorledes, än efter communication med
Magistaten, som måste genom formligt beslut och protocolls-
utdrag lill föreningen öfverlemna att, i Magistratens ställe,
handhafva den i författningen föreskrifna control. — Det
exempel, jag nu anfört, torde rättfärdiga mitt påstående, alt
antagandet af den i Betänkandet föreslagna förändring icke
skulle medföra de vådor, som af Herr Björck blifvit före-
speglade. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Stolpe: Jag har anledning förmoda, att den nya
historia, hvarmed den siste talaren nu sednast undfägnat sina
åhörare, skänkt Ståndet en ganska behaglig förströelse, och,
för min del, har jag mot historien intet annat att erinra, än
att den var nog lång, och icke alls passade in på ämnet.
Åtminstone kan jag ej inse, att den värde talaren derigenom
lyckats bevisa olämpligheten deraf, att uppsigten öfver handt¬
verksidkares iakttagande af sina skyldigheter mot lärlingar,
fortfarande, utöfvas af polieemyndigheten, helst denna myn¬
dighet är tillsatt att beifra lagöfverträdelser i allmänhet, icke
ens dem undantagne, som Fabriks- och Handtverks-förenin-
gar kunna låta komma sig till last. Emedlertid torde den
anförda anecdoten måhända vara tjenlig att tillvinna Fabriks-
oeh Handtverks-föreningarne rättighet att befatta sig med
ifrågavarande tillsyn i ett enda fall, nemligen i fråga om att
1078
Den 50 September.
tillhålla handtverkslärlingar att besöka söndagsskolor. Men
denna omständighet synes dock icke utgöra fullgiltigt skäl att
förändra en föreskrift, som icke egt längre tillvaro, än sedan
år 1846. Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Herr österberg: Jag skulle gerna vilja instämma med
Herr Boman, men då hvarje idkare har åliggande att hålla
tillsyn öfver de hos honom anställde arbetare, synes det
icke vara behöfligt att ålägga Fabriks- och Handlverks-för-
eningen en sådan skyldighet. Jag yrkar afslag ä Utskottets
hemställan.
Herr Boman: Då så vä! jag, som detta flögtärade Stånd
vid många föregående tillfällen hämtat nöje och uppbyggelse
af Herr Stolpes föredrag på detta rum, har det för mig icke
kunnat vara annat, än fägnesamt, att erfara, att jag genom
min nyss gjorda framställning lyckats skänka honom något
nöje. Emedlertid, och då benämningen anecdot, som Herr
Stolpe behagat gifva min berättelse, synes innefatta en an¬
spelning, att densamma icke vore fullt sanningsenlig, vill jag
tillägga, att, om den värde talaren gör sig besvär att ge¬
nomse Aftonbladet för nästlidna år, så skall han finna, att
hvad jag uppgifvit, är fullkomligt öfverensstämmande med
verkliga förhållandet.
Discussionen var slutad, och sedan Herr Talmannens
framställning om bifall till Utskottets förslag, rörande 56 §,
blifvit med blandade Ja och Nej besvarad, afslog Ståndet
samma förslag.
§ 58-
Godkändes.
§ 40.
Herr Stolpe: I motsats till den af Utskottet uttalade
mening, anser jag den skyldighet, hvarom här är fråga, icke
böra åläggas handtverks- och fabriksidkare. Detta idkeliga
anmälande af arbetares antagande och afskedande medför ej
för föreningarne ett gagn, som motsvarar besväret att deröfver
föra register, hvarföre jag ock misstänker, att de anmäl-
ningssedlar, som i detta hänseende inlemnas, torde förblifva
oordnade. Men då underlåtenhet att verkställa sådana an¬
mälningar är med böter belagd, kan en tillfällig och lätt ur¬
säktlig försummelse lätteligen gifva anledning till skada och
chican. Jag tillstyrker derföre bifall till motionairens fram¬
ställning.
Häruti instämde flere Ledamöter.
Den 50 September.
1079
Herr Björck: Jag erinrar mig icke för tillfället be¬
skaffenheten af författningens föreskrift i förevarande hän¬
seende; men det förefaller mig, som skulle, hvad motionai-
ren föreslagit, stå i strid med Herr Stolpes mening. För min
del, förordar jag Infall till Utskottets förslag.
Herr Lundh: Lika med Herr Stolpe, anser jag ifråga¬
varande föreskrift vara obehöflig och af sådan beskaffenhet,
att den aldrig kan fullständigt elterlefvas. Det genom samma
föreskrift Fabriks- och Handtverks-löreningarne ålagda be¬
styr är af särdeles tidsödande ari och har för Stockholms
Fabriks- och Handtverks-förening gjort det omöjligt att hos
sig anställa en Secreterare mot mindre afgift, än 1,000 Kidr
om året, hvarföre ock föreningens ledamöter funnit sig för¬
anlåtna att hos Kongl. Majit begära befrielse från nämnda
åliggande. Uti skrifvelse till Ölver-Stålhållare-Embetet den 22
Martii 1850 har Kongl. Majit, med bifall till denna begäran,
förordnat, att ifrågavarande anmälanden skulle, hvad hufvud-
staden angår, ske hos policemyndigheten, men icke desto-
mindre anmälas nu på detta sätt ej ens fjerdedelen af de
ombyten med arbetare, som här inträffa; och försummelser
i detta fall få opåtaldt ega rum; policemaktens tid är också
upptagen af vida mera maktpåliggande göromål. Hvad ifrå¬
gavarande föreskrift angår, är dess iakttagande eller urakt¬
låtande i sjelfva verket af mindre betydenhet, inen i allmän¬
het bör man väl icke bibehålla ett stadgande, som, efter
hvad erfarenheten visat, är nära nog omöjligt att efterlefva.
Jag biträder således motionairens förslag.
Herr Gustafsson instämde.
Herr Stolpe: Till tjenst för dem bland Ståndets Herrar
Ledamöter, som icke erinra sig ordalydelsen al 40 § i Kongl.
Fabriks- och Handtverks-Ordniugen, anhåller jag att nu få
uppläsa densamma. Om jag i förevarande fall egde fullt fria
händer, skulle jag vilja utmönstra icke allenast lista momentet,
utan äfven det andra, hvars borttagande dock icke blifvit af
motionairen ifrågasatt. Så väl det ena, som det andra, är af
beskaffenhet, att endast ådraga vederbörande ett onödigt be¬
svär, jemte fara att blifva lagförd och fälld till böter. Men
då frågan om 2:dra momentets uteslutande nu icke utgör
föremål för pröfning, måste vidtagandet af en sådan ändring
öfverlemnas åt framtiden; jag anser det i allt fall vara en
vinst, att lista momentet försvinner.
Herr Boman: Då föreskriften i lista momentet af 40
§ verkligen gifver anledning till hvarjehanda obehag, men
1080
jDen 50 September.
deremot icke medförer något gagn, anhåller äfven jag, att
mptionairens framställning mätte vinna bifall. Man måste
medgifva, att det är bra liårdt för en fattig handtverksid-
kare, hvars omständigheter icke tillåta honom, att ständigt
begagna sig af andras arbetsbiträde, att för hvarje gång, han
antager eller afskedar en arbetare, erinra sig skyldigheten
att derom göra anmälan. Råkar han af glömska eller annan
orsak några dagar utöfver den i författningen bestämda tid
fördröja denna anmälan, gör han sig förfallen att böta 3 R:dr
16 sk. B:co, en påföljd, som är ganska hård och oftast myc¬
ket kännbar för handtverksidkaren. ])å man i näringslag-
stiftningen i allmänhet hyllat särdeles liberala åsigter, inser
jag icke, hvarföre man vill motsätta sig borttagandet af
ett sä olämpligt och obehöfligt stadgande, som det ifråga¬
varande.
Ofverläggningen förklarades slutad, och, sedan Herr Tal¬
mannens framställning om bifall till Utskottets yttrande blif¬
vit med Nej besvarad, ansåg Ståndet l:sta momentet i 40
§, och ordet »derjemte» utur 2:dra momentet böra försvinna.
Blifvande, i följd häraf, detta sednare, med det anmärkta
ordets uteslutning, det första, och nuvarande tredje moment
det andra uti författningens 40 §.
§ 41.
Utskottets yttrande godkändes.
§ 43.
Herr Hesselgren: Jag anhåller, att Ståndet måtte, med
afslag å Utskottets hemställan, bifalla motionen. I)å man
nogsamt känner, att en mängd handtverksidkaro sysselsätta
arbetare, utan att dertill ega behörig tillåtelse, orh att ve¬
derbörande åklagare, i anseende till de nu stadgade bötesbe¬
loppens obetydlighet, anse det icjve löna mödan att beifra
lagöfverträdelser af ifrågavarande slag, vågar jag tro, att mo¬
tionen har tillräckligt skäl för sig.
Herr Henschen: I motsats till den föregående talaren,
yrkar jag bifall till Utskottets förslag, destohellre, sorn jag
tror, att, om detta antoges, motionairens goda syftemål i
visst läll vunnes mera, än genom den af honom föreslagna
ändring. Nu gällande stadgande utgår från den riktiga grund,
att bötesbeloppet bör bestämmas, i förhålande till brottets
mer eller mindre svåra beskaffenhet. Det hvilar således,
sorn sig bör, på lalitudsystemet; hvaremot, enligt motionai¬
rens förslag, den, som, en gång straffad lör oloflig varutill¬
verkning, ånyo gör sig dertill skyldig, skulle för hvarje för¬
Den 50 September.
1081
nyad öfverträdelse vara förfallen till ett och samma bötes¬
belopp, oberoende af de flera eller färre försvårande om¬
ständigheter, som den ena eller andra gången kunna sam¬
manstöta.
Vidare förekom icke, och Ständet gillade Utskottets
yttrande, rörande 43 §.
§§ 44 och 45.
Godkändes.
§ 46.
Herr Henschen: Då förevarande fråga slår i närmaste
sammanhang med och bör vara beroende af den föreslagna
ändringen i 29 §, men Ståndet redan godkäunt Utskottets,
rörande nämnde förslag, afgifna afstyrkande yttrande, följer
häraf, att Utskottets hemställan i 46 § jemväl bör afslås.
Den inconsequence, för hvilken man i detta hänseende kan
beskylla Utskottet, är förorsakad af ren tillfällighet, ty Ut¬
skottet hade verkligen beslutat att i ett sammanhang be¬
handla båda dessa frågor om tillägg till 29 § och ändring i
46 §; men sedan den förra blifvit afgjord, var tiden så långt
framskriden, alt flere af Utskottets Ledamöter aflägsnat sig,
hvarpå Utskottet åtskiljdes, hvilket hade till följd att, vid
den sednare frågans afgörande, motionairens förslag blef bi¬
fallet. Medgifvas må, att den stiftelse, som genom det ifrå¬
gasatta tillägget till 29 § åsyftas, är vacker, och, om jag
icke irrar mig, vidtogs i Frankrike omkring år 1806 en dy¬
lik anordning, som blifvit mycket berömd. Emedlertid, och
då, såsom anmärkt är, motionairens framställning i denna
del icke vunnit framgång, synes förslaget om ändring i 46
§ böra förkastas, destohellre, som ifrågavarande tvisters öf-
lemnande till Handtverks-föreningen, hvars ledamöter vanli¬
gen icke sammankomma mer, än en gång i månaden, ofta
skulle föranleda allt för långt uppehåll i ärenden, hvilka
fordra ögonblicklig behandling. Jag fruktar dessutom, att,
om handläggningen af och försöket att bilägga uppkommen
tvist emellan handtverksidkare och dennes arbetare skulle
tillhöra en förening, som, uteslutande, utgöres af idkarens
kamrater, denna omständighet komme att hos arbetaren
mchnligt inverka pä den frihet, på hvilken all förlikning bör
grundas.
Häruti instämde flere Ledamöter.
Herr Stolpe: Det torde icke hafva undfallit Ståndets
Herrar Ledamöter, att molionairen, vid försöket att omstöpa
46:te §, i så måtto gått ensidigt tillväga, att han väl yrkat
1082
Den 50 September.
en, i min tanke, obehöflig förändring i nuvarande bestämmel¬
ser, rörande behandling af tvister emellan handtverks-idkare
och deras arbetare, men deremot lemnat alldeles ovidrördt,
hvad i samma hänseende finnes stadgadt, i fråga om perso¬
ner, tillhörande fahrikerne. Då det förefaller mig klart, att
samma procedure bör iakttagas, ehvad tvisten angår handt-
verksarbetare eller fabriksarbetare, och att man genom
beträdande af den af Utskottet i detta fall anvisade bana
skulle titan ringaste nytta rubba det inre sammanhanget i
författningen, måste jag, med stöd jemväl af de skäl, hvilka
Herr Henschen redan anfört, yrka afslag å Utskottets före¬
varande hemställan.
Herr Hesselgren: Det förundrar mig, att Herr Stolpe
först nu, när man hunnit nära slutet af det Retänkande,
som behandlar min i ämnet väckta motion, gjort den upp¬
täckt, alt de i samma motion föreslagna ändringar, uteslu¬
tande, afse hvad, som angår handtverkerierna, men deremot
icke vidrörer de för fabrikerna gällande stadganden, hvilket
härleder sig deraf, alt handtverkeriernas representanter icke
ansett det tillständigt att uppträda, såsom målsmän för fabri¬
kerna, utan hafva de i stället sorgfälligt undvikit att pä
något sätt vidröra de stadganden, som, uteslutande, afse
deras rättigheter. Egentliga skälet till motionen i nu före¬
varande fråga ligger i det oskick, som under de sistförflutna
åren, åtminstone här i hufvndstaden, inrotat sig inom handt-
verksclassen, att arbetare ofta, både i tid och otid, dragit
sine husbönder inför police-makten i ändamål att såmedelst
få hvarjehanda mer eller mindre obilliga anspråk uppfyllda;
och man hoppades, att detta oskick skulle kunna för framti¬
den i någon mån stäfjas, derest handläggningen af dylika
tvister blefve öfverlemnad åt Handtverks-löreningen. Men
då, på sätt redan är anmärkt, en sådan ändring står i nära
samband med den i § 29 yrkade ändring, i fråga om
lfandtverks-Föreningens sammansättning, och sistnämnde yr¬
kande redan är af Ståndet ogilladt, vill jag nu icke mycket
hålla på förevarande förslag.
Herr Sundblad: Under åberopande af hvad jag förut
i detta ämne yttrat, anhåller jag, att Utskottets förevarande
förslag måtte af Ståndet underkännas.
Herr Doman: Det kan icke nekas, att motionen har
en ganska vacker sida, då den åsyftar att genom Handtverks-
Föreningens medverkan bilägga sådana tvister, sorn icke
Den 50 September.
1083
och sålunda förekomma många obehag och chicaner. Med¬
gifva mäste man ock, alt lillvägabringande af sådan förlik¬
ning bör vara vida lättare för en Handtverks-Förening, så
sammansatt, som montionairen önskat, än för en offentlig
myndighet, hvilken icke gerna kan vara närmare bekant
med de seder och bruk, i afseende på arbetstider, veckolön,
otc. etc., som sedan äldre tider vunnit en slags häfd inom
de olika yrkena; emedlertid, och då det under den föregå¬
ende discussionen i ämnet visat sig, att den utvidgning af
Handtverks-Föreningens verksamhet, som genom motionen
åsyftas, blifvit för mången ett fasaväckando spöke, bör det
icke väcka förvåning, om man på ett visst håll känner
håren på Imfvudet resa sig vid det förslag, som nu är i
fråga. Också hyser jag ingen förhoppning, att detsamma
skall vinna framgång; men jag har velat tillkännagifva, att
jag icke underkänner den vackra afsigt, som framkallat
samma förslag.
Herr Lundh 1081311106.
Öfverläggningen var slutad, och, på framställning af
Herr Talmannen, afslog Ståndet Utskottets hemställan, i
fråga oin 46:te §.
§ '
Godkändes.
Slutligen blefvo Utskottets, pag. 30, afgifna yttranden, i
fråga om dels yrkad befrielse för Ilandtverks-Föreningen
från lösen och stämpladt papper i rättegångar, dels ock
Herr Bomans motion om en allmän revision af Kongl.
Förordningen, angående fabriker och handtverk, lagda till
handlingarne.
Härefter erhöll Herr Doman ordet och yttrade: Då
jag, under fortgången af den långvariga discussion, som nu
är slutad, icke yttrat mig öfver Ståndets derunder fattade
särskildta beslut, har jag nu velat på en gång reservera
mig ej allenast mot det sätt, hvarpå ifrågavarande vigtiga
ämne blifvit af Ståndet behandladt, utan äfven emot Ståndets
samtliga beslut, med undantag af dem, som angå dels 9:de
§, i afseende hvarå jag icke kunnat dela den af Utskottet
yttrade mening, samt dels 54:de och 40:de §§, derutinnan
de framställda förslagen vunnit Ståndets bifall. Jag har
under min Riksdagsmanna-verksamhet icke utmärkt mig,
såsom någon försvarare af prohibitiva åtgärder i allmänhet,
men bekänner, att jag icke funnit min öfvertygelse i ringa¬
ste män rubbad af alla do intet sägande skäl, som här
1084
Den 50 September.
blifvit uppställda emot de af Hiiglofl. Besvärs-och Economie-
Utskottet föreslagna förändringar i vära närings-författningar.
Jag vågar tryggt vädja till hvarje opartisk granskares om¬
döme, om i Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets nu
behandlade Betänkande kan igenfinnas något sträfvande att
återkomma till det fordna, så mycket fruktade, skrå¬
systemet.
Herr Henschen: Jag ber att få tillkännagifva, det jag
af andra, mig, såsom representant, åliggande, göromål varit
förhindrad att deltaga i flera af de Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottets beslut, sorn nu utgjort föremål för be¬
handling af Ståndet.
Herr Hesselgren: Ehuru jag redan under discussro-
nens lopp reserverat mig emot åtskilliga af Ståndets beslut,
kan jag icke underlåta, att, sedan öfverläggningen nu är till
slut bragt, uttrycka min synnerliga ledsnad öfver det sätt,
hvarpå den blifvit förd, och hvilket i sanning gjort mig be¬
nägen att sätta tro till sanningen af ett yttrande, sorn vid
början af Riksdagen undföll en af representanterne inom
detta Stånd och dd väckte min stora förundran, nemligen att
Borgerskapets interesse vore det, som af Borgare-Ståndet
minst representerades.
Vid det tillfälle, då min i ämnet väckta motion aT detta
Stånd remitterades till Allmänna Besvärs- och Econoinie-
Utskotlet, fälldes, i anledning af densamma, ett ganska skarpt
omdöme af Ståndets Herr vice Talman, som beklagade, att
jag vore tvungen alt mot min vilja frambära ett sådant
foster. För att icke då upplaga Ståndets tid och möjligen
föranleda en vidlyftig discussion, underlät jag att vid nämnda
tillfälle besvara anklagelsen; men jag vill nu förklara, att,
om Herr vice Talmannen tilläfventyrs icke dragit i betän¬
kande att någon gång frambära ett förslag, som varit stri¬
dande mot hans egen öfvertygelse, sådant åtminstone icke
med mig varit förhållandet.
Till stöd för sina vid samma tillfälle yttrade åsigter,
producerade Herr vice Talmannen jemväl en skrift, som
uppgafs utgöra en af Stockholms handtverks-arbetare till
Kongl. Majit ingifven underdånig petition. Denna uppgift
har sedermera befunnits icke vara sanningsenlig, emedan den
ifrågavarande skriften saknade några namnunderskrifter, och
än mindre då blifvit till Kongl. Majit inlemnad, hvilket först
skedde flera dagar derefter. Huru skriften tillkommit, var
för mig noga bekant och borde icke eller varit främmande
Den 30 September.
1085
för öfverlemnarcn; och om förhållandet dermed varit inom
Ståndet allmänneligen kändt, dä min motion remitterades,
hade den förmenta petitionen sannolikt icke, på sätt, som
skett, fått åtfölja remissen. I hvad mån nämnda skrift må
hafva inom Utskottet medfört åsyftad verkan, är mig obe¬
kant; men den, som egde kännedom om sättet, huru den
tillkommit, borde haft den försigtigheten åtminstone att icke
inför Ståndet rubricera handlingen för hvad den icke var.
Hvad angår sjelfva ämnet, som nu utgjort föremål för
Ståndets öfverläggning, vill jag tillägga, att jag anser det¬
samma, för den ofta förbisedda samhällsclass, det rörer,
vara af fullt lika stor vigt, som många andra frågor, hvilka
inom detta Stånd rönt ett helt annat behandlingssätt. Exem¬
pelvis må jag nämna tull-lagstiflningen, samt frågan om
jernvägs-anläggningar, om Statens skuldsättning genom fon¬
derade Stats-obligationer, om Privat-Bankerne. Dessa och
Dera andra frågor hafva alla blifvit omfattade med en huld¬
het, som understundom måhända blifvit väl långt sträckt. Då
så är, synes det icke vara obilligt begärdt, alt Ståndet åt
förevarande ämne egnal något mera uppmärksamhet, än sorn
skett. Efter denna bekännelse, anhåller jag att få nedlägga
min högtidliga protest emot det sätt, hvarpå denna för
landet ganska vigtiga fråga blifvit af Rikets nu församlade
Ständer behandlad.
Herr Talmannen förklarade, att han af Herr Hesselgrens
sednaste yttrande fann sig föranlåten erinra derom, att det,
enligt Grundlagen, väl vore hvarje Ledamots af elt Riks¬
stånd rättighet att, sedan Ståndet i något ämne fattat beslut,
tillkännagifva sin derifrån skiljaktiga mening, men att det
deremot icke vore någon Ledamot tillåtet alt klandra sådant
beslut eller nyttja personligen förolämpande uttryck.
Herr Almgren: Då jag vid discussionens början trodde
mig finna Högtärade Ståndets pluralitets tanke i det nu al-
slutade ämne, har jag, ifrån min sida, icke velat upp¬
taga tiden med något, till intet resultat ledande, yttrande,
utan anser jag mig nu skyldig tillkännagifva, det jag önskat
och hoppats, att Borgare-Ståndet skulle, åtminstone i vissa
delar, mer, än som skett, fästat afseende å motionairens
förslag, och anhåller att emot Ståndets från samma förslag
alvikande beslut härmed få nedlägga min reservation.
Häruti instämde Herrar Spångberg och Lundh.
Herr Gustafsson: Jag ber att få tillkännagifva, att jag
inom Utskottet biträdt och under ämnets behandling i Ståndet
1086
Den 50 September.
äfven voterat för de f5 oell obetydliga förslag till ändringar,
genom hvilka Utskottet gått motionairens Önskningar till
mötes, och del s§ mycket hellre, som jag ingalunda anser
närings-frihetens bestånd derigenom hafva varit hotadt, på
sätt man i dessa dagar äfven i skrift och med prunkande
fetstilar velat utbasuna.
§ 43.
Jemlikt Ståndets på förmiddagen fattade beslut, företogs
till vidare behandling den af Herr Hesselgren väckta fråga
om förändring af 3:dje § lista momentet i Handels-Ordnin-
gen, deröfver Allmänna Besvärs- oell Economie-Utskottet i
dess Betänkande M 129, sid. 3, afgifvit yttrande; och blef,
i följd al hvad Ståndet, rörande jemväl ifrågasatt förändring
af 5:dje § i Kongl. Fabriks- oell Handtverks-Ordningen, be¬
slutat, nyssnämnda yttrande, uppå Herr Talmannens fram¬
ställning, af Ståndet godkändt.
§ 44-
Föredrogs ånyo Expeditions-Utskottets å bordet hvilande
förslag, M 103, till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, i
anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposilion, angående de
i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och för¬
enkling.
Herr Berger begärde ordet och yttrade: Uti ifrågava¬
rande skrifvelse-förslag har jag, vid jemnförelse af detsamma
med de af Ständerne fattade beslut, påträffat några mer
eller mindre väsendtliga fel, nemligen: a) vid Södermanlands
län, 5:dje punkten, finnes å första raden uteslutet ordet
»nuvarande», hvilket alltså bör tilläggas; b) vid Örebro län,
mot slutet af andra punkten, står ordet »städse», men bör
vara »derstädes»; c) vid Gefleborgs län, i andra punkten står
ordet »tatjerns», men bör vara »fatjern»; och d) vid Helsingland,
i tredje punkten, finnas uteslutna orden »dagsverksräntan
derunder jemväl beräknad», hvilka ord alltså böra tilläggas.
Om än en del af dessa anmärkningar icke skulle hafva
något direct inflytande, så är-o några af den beskaffenhet, att
de ovilkorligen böra till ändring af felen föranleda, och jag
tror derföre, att skrifvelse-förslaget kan bifallas, med blott
den ändring i ofvannämnde fyra punkter, hvilka jag angifvit,
isynnerhet, som ock en skrifvelse af så vigtigt innehåll, som
denna, bör vara absolut öfverensstämmande med Ständernes
beslut.
Flere instämde.
Den 30 September.
1087
Öfverläggningen var slutad och skrifvelse-förslaget god¬
kändes, med rättelse af ofvan, anmärkta fel å fyra uppgifna
ställen uti detsamma.
§ 43.
Bordlädes Constitutions-Utskottets Memorial, JYs 32, och
Särskildta Utskottets Betänkande, JV? 20, till hvilka rubri¬
kerna antecknas i Protocoll, vid ärendernas pröfning.
Plenum slutades kl. 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.