I* K 0 T ö C 0 LL,
ȁLLAA
IIOS
VÄLLOFLIGA
BORGARE -STÅNDET,
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
Åstiiiv 1S53 och 1854.
FJERDE BANDET.
STOCKHOLM,
HOS JOH. BECKMAN, ISSA.
k
Den 1 Junit.
Plenum kl. G e. m,
§ * .
Sorn Herr Talmannen anmäldes vara hindrad all in¬
finna sig vid början af Plenum, intog vice Talmannen Herr
Brinck Talmansstolen och förde ordet, intill dess Herr Tal¬
mannen, under Pleni fortgång, koni tillstädes, enligt hvad i
5:te § säges.
§ 2.
Justerades 7:de § af Protocollet för den 20 sisllidne
Maji.
§ 5.
Herr Rettig begärde och erhöll ledighet från Riksdags-
goromålen under 14 dagar, räknade från den 5 i denna
månad.
§ 4-
Föredrogos å nyo Stals-Utskottets nedannämnde, å bor¬
det hvilande Utlåtanden:
M 106, i anledning af väckt motion, angående bidrag
till underhållande af Hallsnäs bro i Jönköpings län.
Godkändes.
JYs 107, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, angående understöd till Hospitalsfonden.
Bifölls.
JK 101!, i anledning af väckt motion om anslag till
prasmier för skogsplantering.
Herr Wetterberg: Ehuru jag anser det icke löna mödan
att yrka återremiss af detta Utlåtande, får jag dock förklara,
att Rikets Ständer borde göra åtminstone något lör våra
skogar.
Vidare förekom icke, och. uppå proposition af Herr
vice Talmannen, bifölls Stats-Utskottets Utlåtande, JK 108.
JK 100, i anledning af väckt motion om ersättning åt
Professoren B. O. Nycander för en af honom uppfunnen röst-
räkne-machinc.
•%
4
Den l J.nii.
Sedan den af Herr D. G. bildt afgifna, vid Utlåtandet
fogade reservation blifvit, på Herr ffenschens begäran, upp¬
läst, erhöll Herr Henschen ordet och yttrade: Åberopande
Herr Bildts reservation, får jag tillägga, det jag anser, att,
om någon offrar möda och kostnad lör det allmännas nytta,
man icke biir så takt löst bemöta honom, som Stals-Utskot-
tet gjort, i afseende å Professor Nycunders uppfinning, och
jag hemställer, hvilken uppmuntran det val kan blifva för
andra atl egna tid och omsorg till det allmännas tjenst.
Det nuvarande omröslningssätlet bar likväl fö ra ille. 11
till unders.ef, såväl inom. Stånden, som Utskotten. På
de af Herrar Bildt, Åkerhjelm och Cederström uti Slats-
Utskotlet anförde skäl, hemställer jag, att Rikets Stander
åtminstone måtte bevilja Professor Nycander ersättning med
687 R:dr 15 sk. 4 rst.. hvartill kostnaderna lör machinens
törläidigande uppgått; åberopande dessutom, till stöd härför,
(bo allmänna grundsats, attén vetenskapsman icke bör lem¬
näs obetald lör sina ulgilter, i och för gjorda uppfinningar.
Herr G ({stafsson: Jag hade väntat, alt någon annan
skulle uppträda och vika bifall till Utlåtandet, nu-n dä det
icke skett, lår jag gina del. Herr Bildt yttrar i början af
■sin reservation, alt den ifrågavarande uppfinningen åsyftat
alhjelpandet af den länge allmänt öfverklagade och erkända
olägenhet, som förorsakats af det sätt, hvarpå omröstnin¬
gar inom Itiks-Siånden och Utskotten nu verkställas. För
mig är det alldeles främmande och obekant, att någon sådan
klagan lörsports. Dessutom anser jag ett af de skäl för
afslag, som Utskottet anfört, vara tillfyllestgörande, ty, så
länge Grundlagens föreskrifter, i afseende å sättet för vote-
rmgarne, qvarstå oförändrade, kunna Rikets Ständer omöj¬
ligen begagna sig af Professor Nycander» löst-riikne-machine;
uppfinningen må vara, huru snillrik som helst. Hvarje upp¬
finning bör visserligen belönas väl, men jag tror, att denna
är en uppfinning, sorn Staten icke bar att helälta sig med.
Herr Henschen: Jag anser visserligen, att det icke
liinar mödan att yrka återremiss, men jag lier få erinra, alt
biand deni, som vitsordat oformligheten och olägenheterna
af nu begagnade omröslningssätt, är Ordföranden i Slats-
Utskottet, Friherre Åkerhjelm. Många underslef kunna här¬
vid begås. Det vore ej heller omöjligt visa, att de olägenhe¬
ter, som man påpekat, finnas i verkligheten. För egen del,
hade jag dock ingenting deremot, alt voteringarne skedde
öppet.
Den i J-iJtit.
Herr Cili*r upinon: Jag lier om ursäkt, att jag är emis
oell vidli Aller mitt yrkande om bifall. De t förundrar mig
ganska mycket, att hvarken motionairen eller reservanter"«
vidrört den omständighet, att Grundlagen icke tilISter be¬
gagnandet af denna röst-rakne-machine vid voteringarne. Om
Grnndlagen i detta afseende förändras, då kan det vara
skäl alt antaga machinen,
Discussionen var slutad, och, uppå derom af Herr vice
Talmannen framställd' proposition, godkände Borgare-Ståndet
SUls-Ulskoltots Utlåtande, M 109, i anledning af vackt
inolion om ersättning åt Pmfessoren II. O. Nycander för en
af honom uppfunnen rösl-räkne-machine.
JYs HO, i anledning af Kongl. Majlis Nådiga Proposition
om anslag till uppförande af en ladugårds- och mejeri¬
byggnad vid Ultuna landtbrnks-institut.
Bifölls.
, § S- .
Herr Talmannen ankom och intog sin plats, sedan Herr
vice Talmannen lemnat densamma.
§ 6.
Föredrogs Utdrag af Högloft. Ridderskapets och Adelns
den 5, 4, 5, 0, 8, 9, 10, 11, 15, 15, 16 och 17 sisllidne
Maji hållna Protocöll, innefattande dels beslut, i anledning
af Revillliing*-Utskottets Betänkande, .1? 5, angående lulibe-
villningen, dels ock inbjudning till de öfriga Riks-Slånden
att instämma i Ridderskapets och Adelns beslut, i fråga om
5:te och 15:de §§ af tiilltaxe-underrältelserna, samt den
underdåniga skrifvelse, som eger sammanhang med 12 § af
nämnda underrättelser.
Herr Brodin: Som jas tror, att inbjudningen omfattar
allenast 5:ne §§ af Revillnings-Utskottets förslag till tuillaxe-
linderrättelser, så torde af Protocoils-Utdraget icke mera
behöfva uppläsas, än hvad, som egentligen rörer dem.
Af Ridderskapets och Adelns Protomlis-Uldrag upplästes
häruppå dess beslut, i afseende å 5:le § i tulltaxe-under-
rättelserna.
'Herr Brodin: Om milt minne icke sviker mig, så
har Ståndet återremitterat denna §, och således icke fattat
något definitivt beslut, i afseende å densamma, vid hvilket
förhållande Ridderskapets och Adelns inbjudning i denna
del icke lärer kunna antagas, utan torde få förfalla.
Vidare förekom icke, och på framställning af Herr
Talmannen, lades inbjudningen, i afseende å 5;te § i tull-
6
Den i Junti.
taxe-underrällelserna, endast till handlingarm*, enär Ståndet
samma § återremitterat.
15;de §.
Vice Talmannen Herr Brinck: Då Ståndet äfven åter¬
remitterat denna §, torde inbjudningen jemväl i denria del
få läggas till handlingarne.
Vidare förekom icke, och Ståndet beslöt, att, Ridder-
skapets oell Adelns inbjudning, i afseende å 13:de §, jemväl
skulle läggas till handlingarne.
Och den, i sammanhang med I2:le § al tulltaxe-under-
rättelserna, tillstyrkta underdåniga skrifvelse, uti hvilken
Ridderskapet och Adeln ansett slut-orden: »ifrågavarande
förmåner» böra utbytas med orden: credit-upplags-, neder¬
lags- och inrikes trän silo-rät t.
Herr Brodin: I saken har Boreare-Ståndet fattat
samma beslut, som Ridderskapet och Adeln, men uti Bor¬
gare-Ståndets lie.,lut står ordet: credil-upplags-rält framför
nederlags-rätt, hvarföre Ridderskapets och Adelns inbjudning
med denna lilla redaelions-lörändring torde kunna antagas.
Vice Talmannen, Herr Brinck: Då Borgare-Ståndets
beslut i sjelfva saken är enahanda med Ridderskapets och
Adelns, så hemställer jag, att dess inbjudning må antagas.
Discussionen förklarades slutad, hvarefter Borgare-
Ståndet, uppå proposition af Herr Talmannen, beslöt antaga
Ridderskapets och Adelns inbjudning, rörande redactionen af
den, i sammanhang med 12:le § i tulllaxe-nnderrättelserna,
tillstyrkta underdåniga skrifvelse, enär Borgare-Ståndets be¬
slut. i denna punkt, var i sak öfverensstämmande med
Ridderskapets och Adelns.
§ 7.
Föredrogos å nyo Stats-Uiskottets Memorial och Utlå¬
tanden :
M 117, i anledning af erhållen återremiss å Utlåtandet,
M 54.
Lades till handlingarne.
J»; 118, i anledning af väckt motion om Comministers¬
boställe! Torps befriande från rotering.
Godkändes.
JVs 119, i anledning af väckt motion om rättighet för
communerna alt lill deras allmänna behof använda å Pastors-
och Comministers-boställen befintlig, men för boställena icke
behöflig, skog.
Godkändes.
Ven 1 Junii.
7
J\s 120. i anledning af väckt motion, angående omar¬
betning af den för Rikets Ständers Revisorer af Stats' e; ket.
lin gällande instruetion.
Rordlades andra gången.
Jtf 121, i anledning af väckt motion, angående befrielse
för Comministers-bostället Edet eller Falkarsed från erläggande
af kronotionde.
Godkändes.
JY2 122, i anledning af väckt motion, angående rättighet
för egarne till skattejord att friköpa densamma Itån grund¬
skatt samt bildande af en fond utaf de genom berörde köp
inflytande medel.
Herr Henschen: Jag ber att få i Protokollet anteck¬
nadt, det jag anser motionen vara af största vigt, och det
deruti framställda förslag utgöra enda möjliga sättet att få
all jord lika beskattad.
Herr Stolpe: Riksdag efter Riksdag och jemväl emellan
Riksdagarne hör man lalas om, huru olika grundskatterna
trjeka på jorden. Förslag hafva i åtskilliga riktningar för
afhjelpande deraf blifvit framställda, men casserats. I)e skäl,
Utskottet, till grund för sitt ogillande af ifrågavarande
motion, anfört, innehålla hufvudsakligen, att likartade förslag:
tillförene blifvit af Rikets Ständer afslagne, samt att i förslaget
icke blifvit närmare ut veck lade de grunder, hvarefter lös esk i Ilin¬
gen för grundskatterna skulle komma att beräknas, och i öfrigt
erforderlig utredning af ämnet icke varit för Utskottet till¬
gänglig. Det synes tydligt, att Stats-Ulskottel alls icke velat
befatta sig med detta vigtiga ärende, utan skjutit detsamma
ifrån sig till ett lägligare tillfälle. När folkets delegerade-
kunna tillåta sig att så löst behandla ett ämne af denna
vigt, uti hvilket så många högljudda klagomål försports,
huru kan man då vänta, alt Regeringen skall framkomma»
med något förslag i frågan. Jag anser, att Utskottet halt
tillfälle att med mera omsorg utreda saken, och jag anhåller
derföre om återremiss af Utlåtandet.
Herr Björck: I så måtto är jag skiljaktig från Herr
Stolpe, alt jag anser denna fråga icke kunna af Rikets Stan¬
der behandlas, utan en föregången fullständig utredning af
Regeringen och af densamma framlagdt förslag, grundadt på
en noggrann undersökning. Det efterlängtade målet kunde
lätt vinnas, om man hade en Regering, som interesserade sig
för saken. Lika litet, som Herr Stolpe, 'ill- jag yrka åter¬
remiss, emedan jag inser, att Ständerna sjelfva icke kunna
8
Den 1 Junii.
göra något vid frågan; men jag får fästa uppmärksamheten
derå, att i andra länder hafva skatterna blifvit reglerade
just på det af motionairen föreslagna sätt, hvilket för de
skattdragande visat sig lämpligt; och jag tror det vara den
rätta vägen, man bör gå. lör alt komma till målet.
Herr Gråå: Jag hörde icke, om Herr Stolpe yrkade
återremiss, men om så är, anhåller jag arn bifall till Utlå¬
tandet. En sådan fråga, sorn denna, torde icke kunna af
Stats-Utskottet vid en Riksdag utarbetas. Antingen måste
en enskild motionaire fullständigt utreda densamma, eller
ock Regeringen till Rikets Ständer inkomma med ett utar-
betadt fiirslag.
Discussionen förklarades slutad, och på framställning af
Herr Talmannen, beslöt Ståndet bifalla Stats-Utskottets
Utlåtande, M 122.
JU lil, i anledning af väckt motion, om inköp för
Kronans räkning af de å Röda kronopark på Oland belägna
hemman.
Bifölls.
JU 112, i anledning af väckt motion om upphörande af
läste-afgift till Svenska kyrkan i London, samt angående
denna inkomsts ersättning genom anslag.
Bordlädes andra gången.
JU 115, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående beviljande af ett räntefritt lån till Stockholms
stad för bestridande al de genom cholera-farsoten föranledda
kostnader.
Bordlädes andra gången.
JU 114, i anledning af viiekt motion om ett lån till
innehafvar en af Näshulta pastorat i Södermanland, för sänk¬
ningen af Prestsjöri.
Bifölls.
JU 11S. i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse
om upphörande al den till Statsverket nu ingående arrende-
afgift lör Carl Gustafs Stads krono-tullmjölqvarn.
Bordlädes andra gången; och
JU 116, i anledning af väckt motion, angående föränd¬
ring i sättet för utgörande af den till åtskilliga Regimenlens
Lönings-Direetioner nu ingående så kallade hemkalls-afgillen.
Bifölls.
§ ®.
Föredrogos och bordlädes lörsta gången Constitutions-
Utskottets Memorialer N.ris 7 — 10, hvartill rubrikerna upp-
Din 1 junii
9
tagas i Protocoll för den dag, ärendena lill afgörande före¬
komma.
§ 10.
Vice Talmannen. Herr Brinck erhöll o-det och yttrade;
Som jag icke var i tillfälle att yttra mig vid behandlingen af
Ståts-Utskottets Utlåtande, JYi 109, angående ersättning och
belöning åt Professor Nycander för den al honom uppfunna
röst-räkne-machine, får jag nu gifva tillkänna, alt jag reser¬
verar mig mot Ståndets i samma fråga fattade beslut. Jag
anser, att vetenskap och konst alltid hira, om äfven i rin¬
gaste grad, uppmuntras. Det har blifvit yltradl, alt det nu¬
varande omröstningssättet icke medför några olägenheter uti
Utskotten. Jag ber att lå erinra den värde talare, som sagt
sig derom icke ega någon erfarenhet, att han sjelf varit när¬
varande vid eli tillfälle i förstärkt Stats-Utskott, då 120 rö¬
stande, sedan de aflemnat sina voterings-sedlar, måst, lill
följd af missräkning vid deras öppnande, företaga ny vo¬
tering.
§ 14
Herr Hasselrot erhöll ordet och yttrade: Jag får här¬
med anmäla min reservation emot Borgare-Ståndets, i anled¬
ning af Ranco-Utskoltets Memorial, M 38. uti ett föregående
Plenum fattade beslut, hvarigenom samma Memorial lades
till handlingarne. För min del. tror jag den deri ornlör-
mnlda Iråga vara sådan, att den kan afgöras genom tre
Stånds beslut, och att Borgare-Ståndet derföre bort gifva
Banco-Ulskottel tillkänna, att det bör behandla frågan, utan
afseende derå, huru Bonde-Ståndet afgjort densamma. Om
man går till väga, i likhet med Bonde-Ståndet, så skulle
ett Stånd kunna tillintetgöra alla möjliga frågor.
Uppå hemställan af Herr Talmannen, beslöt Ståndet,
att Herr Hasselrots reservation skulle uti 1'rotocollel in¬
lagas.
§ 12-
Jemte anmälan al Herr Ekenman, att han utaf Herr
österberg , sion, efter erhållen ledighet från Riksdagsuöromålen,
a frest till hemorten, blifvit anmodad gifva tillkänna, alt Herr
Österberg, i anseende lill iråkad sjukdom, var hindrad, att
återkomma inom permissions-tidens slut, hvilket inträffade i
dag, anhöll Herr Ekenman, att Herr Österbergs tjenstledig¬
het måtte, af denna anledning, förlängas till den ö i denna
månad.
Till denna begäran lemnade Ståndet sitt bifall.
10
Den ! Juni.
§ »3.
Justerades Protocolls-Utdrag, innefattande af Sundet
delina dag laltade beslut.
Plenum slutades kl. l/1 8 e. in.
In fidem
E. (i. Runeberg.
Den 7 Junii.
Plenum, kl. G e. m.
§ 4.
Föredrogs och godkändes, med iakttagande af rednc-
ti msförändringar, i enlighet med tinglöf]. Hidderskapots oell
Adelns beslut, Expeditions-Utskott.ts skrifvelse, JW 34,
med förslag, angående tillstånd för Under-Rätt, alt under
vissa vilkor förklara ogift qvinna myndig.
§ 2.
Efter anmälan, företrädde Herr Stats-Rådet och Com-
mendeuren af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden, N. F. Wal-
lenstéen, orh aflenmade följande Kongl. Majlis Nådiga Propo¬
sitioner och Skrifvelse:
l:o angående ändring i 83 § Regerings-Formen, i af¬
seende på Tryckfrihets-förordningens egenskap af Grundlag,
äfvensom, i sammanhang dermed, uti åtskilliga §§ i Rege¬
rings-Formen och Riksdags-Ordningen.
2:o i fråga om afsöndring af jord ifrån f. d. corporals-
boslället vid Skånska Husar-Regementet Husie, till utvid¬
gande af Husie församlings kyrkogård inom Malmöhus län.
5:o angående ilrågastäldt utbyte af Kronan tillhörig,
emot enskild mans jord, i och för utvidgning af Andra Lif-
Grenadier-Regementets lägerplats Malmen.
4:o angående beviljandet åt staden Orebro dels af ett
anslag utan återbetalnings-skyldighet och e 11 amorteringslån
för verkställande af ny tomtreglering derstädes, dels ock af
ett byggnadslån.
3:o angående sökt förlängning i arbetstiden lör jernvä¬
gen emellan Köping och Hult, och
Den 7 Junii.
11
6:0 i anledning af väckt fråga om fyranläggning å Gott¬
ska Sandön eller utläggande af ett fyrfartyg vid det i när¬
heten deraf befintliga grundet Kopparstenarne.
Herr Stats-Ilädet Wallensteen afträdde, på öfligt sätt
utbeledsagad.
§ ».
Föredrogos och godkändes följande Expeditions-Utskoltets
skrifvelser, nemligen:
'M SS, med förslag, angående lifgifvande af ett sam¬
mandrag utaf stadgande!), rörande sundhetsvården, och
JYs S6, med förslag, angående luiru förhållas hör med
egendom, som tillhört den, hvilken längre tid varit borta,
utan att låta höra af sig.
§ *■
Föredrogos de i 2:dra § uppräknade Kongl. Propositio¬
ner och Skrifvelse, samt remitterades alla till Stats-Utskottet,
med undantag af den under JW 1 upptagna Kongl. Proposi¬
tionen, hvilken remitterades till Constitutions-Utskottet.
§ S.
Föredrogos å nyo Stats-Utskottets Utlåtanden:
120, i anledning af väckt motion, angående omar¬
betning af den för Rikets Ständers Revisorer af Statsverket
nu gällande inslruction.
Herr Henschen: I förmodan, att Stats-Utskottet bade
många angelägnare och mera brådskande frågor att behandla,
hade jag hoppats, att detta ärende, som uti det. skick,
hvari det till Utskottet inkommit, icke kunde leda till något
resultat, skolat få hvila ännu någon tid, och jag emedlertid
komma i tillfälle att afgifva det förslag, jag ännu ej hunnit
fullborda under de öfriga maktpåliggande Riksdagsgöromål,
som hittills upptagit min tid; men då så ej handt, och någon
skada icke kan ske genom att till Stats-Utskottet återlemna
ärendet, hemställer jag om återrerniss deraf. Det skäl, sorn
Utskottet hämtat deraf, att nu gällande inslruction för Rikets
Ständers Revisorer är anlagen för icke längre lid tillbaka,
än vid 1840 — 41 årens Riksdag, är också icke allmänt gäl¬
lande, helst fel kunna förefinnas uti sednare utkomna för¬
fattningar. Jag är öfverlygad, att icke allenast Stats-Utskot¬
tets nuvarande Herr Ordförande, som äfven förde ordet
under den sista Statsrevisionen, utan äfven de Herrar, som
varit ledamöter deri, efter nämnde Riksdag, känna de fel,
hvarmed ifrågavarande instruction är behäftad, hvaribland
jag nu vill nämna den obestämdhet i föreskrifter, som för-
12
Din 7 Junii.
anl<’dt sä långvariga debatter i fråga derom, (ninnida leda¬
möter. jemte anmärkningar vid felaktigheter, äfven ega attr
värka liirslag lill rättelser deri. Det liar förut antagits, men
vid deri sista Revisionen icke af majoriteten medaifvits.
Af dessa skäl, anhäller jag lins Herr Talmannen om
proposition ä återremiss af förevarande Utlåtande.
Herr Grape: Det hade varit väl, om motionairen,
jemte sin motion i ämnet, till Ståndet eiler Siats-Utskottet
inlemnat förslag till de ändringar, lian anser erforderliga
uti ifrågavarande inslrnction, eller åtminstone uppgifvit deiri,
han tror vara mest af behofvel påkallade. Det har ej skett,
neli då denna instruction är så ny. sorn sedan lt!40—4t
årens Riksdag, utan att några väsendtlig.! olägenheter deraf
afhörts, bär Utskottet ej funnit någon omarbetning deraf
biira företagas, helst det saknat ledning derför af något för¬
slag eller uppgifter från rnolionaireus sida. .lag anhåller
fördenskull om proposition å bifall lill förevarande Utlå¬
tande.
Herr Björck: A Iven jag har deltagit, såsom ledamot,,
uti Rikets Ständers Revisorers arbeten vid (vänne Stats¬
revisioner och derunder erfarit, att den för deni nu gällande1
instruction icke tillfyllest uppfyller In hofvet, ulan tarl v ar
omarbetning. Jan tilltror mig icke att nu utförligt påpeka
felaktig!)? terne deri; men då motionairen nu, likasom i mo¬
tionen, sådant erbjudit och i detta ändamål nu äskat återre¬
miss, samt Stats-Utskottet linder det återstående af Riksda¬
gen ingalunda torde komma att sakna tillräcklig tid att egna
full omsorg åt detta ämne, gifves, efter min åsigt, icke något
hinder att besluta återremiss i nämnde syltning, ehvad
motionairen verkligen försummat att afgifva de speciela för¬
slag, han åberopat, eller har giltiga skäl för åsidosättande
deraf hittills. Jag instämmer derlöre i anhållan om åter¬
remiss.
Herr Rinman: Af mitt deltagande, såsom ledamot, i
två Statsrevisioner, har jag erfarit, att en och annan ändring
kan behöfvas i den instruction, som är i fråga; men då
motionairen icke uppgifvit något sådant specie It, vet jag ej,
hvartill en återremiss af ärendet så sent under Riksdagen
kan tjena. Den anmärkning, han nu framställt, att instruc-
tionen icke är bestämd, i fråga om Revisorernes motions¬
rätt, anser jag ej fullt grundad. Efter min uppfattning, äro
de väl skyldige att lemna upplysningar och göra anuiärk-
Del i 7 Junit.
13
ninpar, men icke beklädde med motionsrätt. Jag hemställer
om hitali till förevarande Utlåtande.
Herr Henschen: Den siste talaren känner nog äfven,
huru vacklande åsiglerne inom Statsrevisionerna varit, i fråga
örn rältielieten att, jemte anmärkningar, framställa förslag.
Då jag författade motionen i ämnet, började jag äfven upp¬
sätta det deri åberopade förslag, men har hindrats af andra
Riksdags-angelägenheter, att hittills fullborda det. Jag kan
numera hinna aflemna detsamma, jemte återremissen. Statens
reglerande upptager nu ej vidare Utskottets tid. Jag full¬
följer derföre milt yrkande om återremiss.
Discussionen ansågs slutad, oell på framställning af Herr
Talmannen, fann Ståndet för godt att till Stats-Utskottets
Utlåtande, JVs 120, lemna bifall.
M 112, i anledning af väckt motion om upphörande af
läsle-afgift lill Svenska kyrkan i London, samt angående
denna inkomsts ersättning genom anslag.
Herr Berg: Då jag hegärde detta Utlåtande på bordet
andra gången, var dermed meningen, att motionairen, som
var frånvarande för sjukdom, skulle komma i tillfälle att
sjelf försvara sin motion; men då han ännu fortlar att vara
hindrad af sjukdom, anser jag mig höra yttra några ord
och understödja motionen. Såsom skäl att afstyrka bifall
till densamma, har Utskottet hufvudsakligen anfört, att den
Svenska församlingen i London består egentligen af fattiga
sjömän, och att ifrågavarande 3fgilt är sä ringa, att den
synes kunna, utan särdeles tunga för sjöfarten, fortfarande,
utgöras. Hvad den förra omständigheten beträffar, eger jag
väl icke någon speciel kännedom derom, men då jag för
åtskilliga år sedan besökte London, voro mångå af nämnda
församlings ledamöter i goda vilkor. Dessutom har Herr
Wijk fiistat uppmärksamheten derpå, alt församlingen haft
så stora inkomster, att deraf i flera är blifvit öfverskott,
som in-atts i Engelska fonder.
1 anledning af Utskottets anförda sednare skäl, får jag
anmärka, att läste-afgiften, som är i fråga, visserligen icke
egentctigen hårdt betungar sjöfarten under nu varande goda
conjiincluie, men att likväl ett och annat pound sterling
alltid måste vara af betydenhet för skeppsredare, som drabbas
af så manga andra afeifter; och sjelf har jag varit skeppare
och ledare nog länge, för att veta, huru nödigt det är att
iakttaga alla möjliga besparingar och alt bereda, det utländ¬
ska hamnar, och i synncihet de Engelska, kunna med fördel
14
Oen 1 Junti.
hesökas. Derföre är min åsigt, att hvarje afgift derå, som
är aldrig så litet oegentlig, hör borttagas.
Af dessa skäl, anhåller jag om proposition å återremiss
af detta ärende.
Her Maechel instämde.
Herr Björck: Fast jag icke eger fullkomlig kännedom
om förhållandet med den Svenska församlingen i London,
eller de öfrica omständigheter, som äro förknippade med
ifrågavarande afgift till Svenska kyrkan derstädes, anser jag
mig likväl icke höra lemna Utlåtandet utan all anmärkning,
helst motionairen sjelf är af sjukdom urståndsatt att nu
understödja sitt förslag.
För några år sedan råkade jag tillfälligtvis att under
ett besök i London bevista en Gudstjenst i den Svenska för¬
saml ingens kyrka derstädes, då en act begicks, hvarvid för¬
samlingens fleste medlemmar voro tillstädes. Jag fann då
att densamma hufvudsakligen utgjordes af åldrige sjömän,
bland hvilka många icke ens ihågkommo modersmålet och
voro i den belägenhet, att de icke mäktade bidraga till kyr¬
kans underhåll. Jag vill dock ej förneka, att ju dennas in¬
komster äro tillräckliga, så länge ifrågavarande afgift fortfar,
och ej eller påstå, att afgiften är så betydlig, att ej sjöfar¬
ten kan draga densamma. Men lika ovedersägligt anser jag
det ock vara, att afgiften är nog betydlig, lör att i någon
mån verka hämmande på sjöfarten, sorn derföre icke bör
deraf drabbas.
Dessutom bör anmärkas, att stora afgifter utgå till
Handels- och Sjöfarts-fonden, utan att denna fond annat, än
undantagsvis och ytterst sällan, kommer sjöfarten eller sta¬
pelstäder till understöd. Deremot användas medel ur denna
fond lill andra ändamål, som icke hafva något gemensamt
med den Svenska sjöfarten. Detta har ock påtagligen före-
sväfvat motionairen. då han algifvit motionen ; och då sjö¬
farten är härmed, hittills utan väsendtlig fördel, så belastad,
anser jag billigheten, äfven om det endast vore, såsom en
vedergällning, fordra att ifrågavarande afgift borttages från
sjöfarten omedelbarligen, och i stället ersättes af nämnda
fond; och i denna syftning yrkar äfven jag återremiss af
förevarande Utlåtande.
Herr Wcern: Äfven jag anser mig böra yttra några
ord i denna fråga. Jag var frånvarande, då densamma före-
hades i Stats-Utskottet, och således ur tillfälle att anmäla
reservation emot dess beslut. Det vore mycket stridande
Den 7 Juni).
mot min önskan, om den Svenska kyrkan i London ginge i
mistning af de inkomster, som kunna behöfvas till densam-
inas uppehållande. I sådant fall skulle det Svenska Stats¬
verket säkerligen ej undandraga sig alt bidraga dertill, alt
de Svenskar, som befinna sig i London, få bevista Gudstjenst,
som hålles på dess modersmål. Men jag anser kostnaderna
1 dertill från de i Sverige boendes sida icke böra bestridas på
samma sätt, som hittills. Detta innebär en orättvisa emot
personer, som ej äro i tillfälle att draga fördel eller hämta
uppbyggelse af det, som med dylika afgifter är ändamålet.
Det är nemligen långt ifrån att någon sådan lördel tillkom¬
mer dem, hvilka besöka andra hamnar i England, än Lon¬
don. Många fartyg gå t. ex. emellan Sveriges vestra kust
och Hull, utan att det ifrågakommer att hafva någon gemen¬
skap med London. Det är derföre särdeles orätt, om läste-
afgift till nämnde kyrka, fortfarande, skall erläggas för dessa
fartyg för hvarje gång, de besöka England, enär de icke äro
i tillfälle att bevista Gudstjenst i London.
Af dessa skäl, och på de af motionairen anförda grun¬
der, anser jag de medel, som kunna erfordras för den
Svenska kvrko-församlingens religieusa behof i London, så
vidt de ankomma på den Svenska kyrkan derstädes, böra
tillhandahållas af nationen ensamt, och ej blott af skepps¬
redare, samt minst af dem, hvilkas fartyg ej besöka London.
Det vore således endast en act af rättvisa, om det
beslut fattades, att ifrågavarande utgifter skulle bestridas af
Handels- och Sjöfarts-fonden; och i denna syftning anhåller
äfven jag om återremiss af förevarande Utlåtande.
Herr Rydin: Denna motion har utgjort ett stående
thema af Herr Wijk vid flera Riksdagar, så väl år 1834,
som 1840 och sedermera Men förhållandena hafva under
tiden undergått väsendtliga förändringar derigenom, att Staten
numera äfven bidrager till underhåll af den Svenska försam¬
lingens kyrka i London. Att den Svenska sjöfarten förnäm¬
ligast bör hafva detta åliggande, synes mig likväl klart. Det
tyckes dock, som kunde någon modification häri förorsakas
deraf, att kyrkans underhållsfond nu visat sig vara mer, än
tillräcklig för ändamålet. Jag anser derföre rättast vara,
att återremittera Utlåtandet i den syftning, att Stats-Utskot-
tet måtte föreslå en underdånig skrifvelse, med anhållan,
att Kongl. Majit ville låta utreda verkliga förhållandet och,
i dea mån det medgtfver, Jörordna om upphörande af ifra-
10
Den 7 Junit.
pavarande afgift. På detta sätt förenar jag mig i anhållan
om återreniiss.
Discussionen förklarades slutad; Ii varefter Ståndet fann
för, godt att till Stats-Utskottet återremittera Utlåtandet, JYs
112, på grund af dervid gjorda anmärkningar.
M 113, i anledning af Kongl. Majits Nådiga Proposi¬
tion, angående beviljande af ett ränlefritt lån till Stockholms
stad för bestridande af de genom cholera-farsoten föranledda
kostnader.
Herr Spängberg: I förevarande Utlåtande igenfinner
jag ej Stats-Utskottets vanliga frikostighet vid denna Riks-
dag. Såsom ledamot i Stockholms stads Allmänna Sundhets-
Nämnd, har jag deltagit i den, med stöd af 43 § i Kongl.
Kungörelsen den 12 November 1851, hos Kongl. Majit
gjorda underdåniga anhållan om ett lån af ISO.000 It:dr
banco, utan ränta, men med återbetalnings-skyldighet inom
fern år med en femtedel hvarje år, hvilken underdåniga an¬
hållan föranledt Kongl. Majlis Nådiga Proposition, hvaröfver
Stats-Utskottet i nu föredragna Utlåtande yttrat sig. Kongl.
Majit har dock endast föreslagit ett lån till belopp af
100,000 Ridr banco, och således nedsatt den begärda suni-
man. af grunder, dem jag ej känner. Utur Sundhets-Nämn-
rlens handlingar är jag deremot i tillfälle att meddela Stån¬
det den upplysning, alt de omkostnader, Stockholms stad,
till följd al cholera-farsotens härjningar år 18S3, fått vid¬
kännas, redan uppgått till 240,000 Ridr banco, ehuru räk¬
ningar öfver kostnaderne för reparationer och inredning af
de localer, som begagnats till sjukhus och sundhets-bureauer,
till en del ännu ej inkommit. Nyss uppgifne belopp har
staden emedlertid redan måst upplåna emot fem procent
ränta. Det torde ej eller vara ur vägen, att härvid erinra
derom, att 11.800 menniskor, eller nära en åttondedel af
Stockholms befolkning, för lidet år angrepos af cholera-sjuk-
dornen; att en betydlig del af dessa utgjordes af sjömän,
afskedade soldater och arbetsfolk från landsorterne; att mer,
an en fjerdedel af de insjuknade afleda i sjukdomen, och att
den vida större delen af de döde måst på communens be¬
kostnad begrafvas. De högst bety dliga utgifter, som häraf
förorsakats, hafva visserligen samtlige stadens innevånare,
hvar i sin mån, fått vidkännas, men för närings-idkarne
tillkommer dessutom den förlust, de lidit genom minskad
arbetsförtjenst under den tid, sjukdomen rasade. Af dem,
hvilka farsoten borlrjckte, hafva många lemnat efter sig
Den 7 Junit.
17
enkor och harn i nödställd belägenhet, hvarigenom kostria-
derne fiir fattigvården i Slockholm, sorn redan förut medtogo
olver 150,000 R:dr banco ärligen, ännu mera ökats. I be¬
fraktande af alla dessa förhållanden, och då Borgare-Ståndet
den 51 Maji biföll Stats-Utskottets Utlåtande, M 101, deri
Utskottet åt Carlskrona stad, hvars utgifter, till följd af
cholera-farsoten, uppgått till endast omkring 13,000 R:dr
banco, tillstyrkt en gåfva af ej mindre, än 12,000 R:dr
banco, tror jag, att billigt vore, att Stockholms stad erhölle
de ifrågaställa 100,000 R:dr banco, såsom lån, utan ränta.
Den lättnad, sorn derigenom kunde beredas åt stadens min¬
dre bemedlade innevånare, hvilka af sina ofta ganska knappa
förtjenster nödgas lemna bidrag till det årliga belopp af
60,000 R:dr banco, hvarmed återbetalningen af den skuld,
staden genom kostnaderna för cholerans hämmande iråkat,
skall verkställas, vore i sanning mer, än väl behöflig, och
om de öfriga slatsbehofven äro så stora, att medel verkligen
saknas till ifrågavarande understöd, kan jag ej annat, än
anse sådant ganska beklagligt. Då jag likväl tror mig ega
skal att antaga, det medel nog finnas för detta behof, blott
dess rättmätighet inses, anhåller jag, att Utlåtandet måtte
till Stats-Utskottet återremitteras.
Uti detta yttrande instämde Herr Gustafsson.
Herr Geselius: Då för Stockholms stads räkning nu
endast är hegardt ett räntefrilt lån, hvilket, enligt hvad er¬
bjudet blifvit, skulle inom den korta tiden af fern år till
fullo inbetalas, och den förmån, som för staden härvid afses,
således skulle bestå allenast i eftergift af några få års ränta,
samt nogsamt kändt är, dels att hufvudstaden nu sednast
varit en längre lid, och svårare, än de fleste andre orter
inom Riket, af cholera-sjukdomen hemsökt, samt af der¬
med förknippade-sjukvårds- och andra kostnader betungad,
kostnader, hvilka, efter hvad härvid blifvit upplyst, uppgått
till mer, än dubbla beloppet af ifrågakomna lån, dels ock att
stadens innevånare sjelfve icke undandragit sig, att, så vidt
de, förmått, på välgörenhetens väg med frikostiga bidrag
söka lindra deri nöd och det elände, som varit sjukdomens
följder, särdeles med hänsigt till fader- och moderlöse barns
omvårdnad och underhåll, synes skäl icke vara att motsätta
sig bilall till Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, hvadan jag,
för min del, instämmer med den föregående talaren i begä¬
ran om återremiss af Stats-Ulskottets ifrågavarande Utlå¬
tande.
Dorg.-Stånd. prot. vid Riksd. 1888 — 1854. IV. 2
Den 7 Junii.
Herr Almgren: Ståndets Ledamöter torde lika litet
kunna jäfva, att hufvudstadens innevånare på sednare åren
gjort allt hvad på dem kati ankomma för stadens förskö¬
ning och förkofran, som det för Ståndets Ledamöter lärer
vara obekant, att staden för verkställande af de på dess
bekostnad löretagna allmänna arbeten råkat i betydlig skuld,
hvilken än ytterligare blifvit ökad genom de utgifter, cho-
lerafarsoten sistlidne år föranledt. Då nu Kongl. Mant
funnit skäl att föreslå Rikets Ständer, att, till understöd åt
Stockholms stad för bestridande af nyssnämnde utgifter,
bevilja staden elt räntelritt lån på fem år af 100,000 Rrdr
banco, hoppas jag, alt Ståndet äfven skall finna billigt och
rättvist att bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna Nådiga Pro¬
position. Vid öfvervägande af denna fråga torde böra ihåg¬
komma s, att något äfven måste göras för det större sam¬
hället, och att sådant i förevarande fall har destomera skäl
för sig, som det måste erkännas, att Stockholm icke ofta
haft att glädja sig åt någon frikostighet från Rikets Ständers
sida. För min del, förenar jag mig med dem a( Ståndets
Ledamöter, sorn redan yttrat sig för Utlåtandets återremit¬
terande.
Herr Billström: Då de skäl, Stats-lltskottet anfört
för sin i lörevarande Utlåtande yttrade mening, synas mig
välgrundade, anser jag, för min del. Utlåtandet böra bifallas.
Flera andra städer hafva, lika med Stockholm, varit hem¬
sökta af cholera-farsoten under dess härjningar i fädernes¬
landet sistlidne år, och hos de flesta af dem torde förmågan
att bestrida de kostnader, sjukdomen gjort nödvändiga, vara
vida mindre, än inom hufvudstadens men ändock har ej,
med undantag af hvad angår Carlskrona, hvarest farsoten
svårast framfarit, någon framställning blifvit gjord orri un¬
derstöd åt dessa städer. Vid sådant förhållande, vore det,
efter min åsigt, en orättvisa att bevilja understöd företrä¬
desvis åt Slockholm; hvarföre jag anhåller om proposition
på bifall till Utlåtandet.
Herr Björck instämde med Herr Billström.
Herr Grape: Ehuru ogerna jag i denna fråga uppträ¬
der för en mening, motsatt den, sorn uttalats af de värde
talare, hvilka först yttrat sig, måste jag dock göra det.
Under öfverläggningarne i Stats-Utskotlet, såväl på Afdel-
ningarne, som i Stals-Utskottets Plenum, gjorde sig deri
meningen gällande, alt om Stockholms stad erhölle under¬
stöd till bestridande af de kostnader, cholera-farsoten förän-
Dm 7 Junii.
19
ledt, borde med lika mycket skäl understöd^ beviljas alia
de communer, inom hvilka sjukdomen härjat.'Afven den städ,
Ii vilken jag har äran representera, hemsöktes ganska strängt
af lärsoten, och antalet af insjuknade och döda var der, i
förhållande till folkmängden, ej mindre, fän i Stockholm.
I)e af sjukdomen förorsakade utgifter uppstego naturligtvis
i förhållande derefter, men man har, det oaktadt, sökt att
läka såren, så godt man kunnat, utan att vilja öfverflytta
på Staten någon del af bördan. På lika sätt tror jag de
flesta andra communer, hvilka hemsöktes af farsoten, hand¬
lat, och då jag ej vet någon anledning, hvarför Stockholm
framför andra skulle vara i behof af understöd, tillstyrker
jag bifall till Utlåtandet.
Herr Kock: Den Ledamot af Ståndet, som först yttrade
sig under öfverläggningen i denna fråga, anmärkte, att
Stats-Utskottet icke gått till väga med vanlig generositet.
Det måste också erkännas, att nämnda Utskott vid denna
Riksdag hittills, i frågor om anslag, visat en generositet,
som vida Öfvermått, hvad åtminstone jag trott vara att vänta
efter de stränga sparsamhetstal, hvilka, i början af Riksda¬
gen, höllos inom Borgare-Ståndet; men det är icke första
gången jag haft tillfälle att, iakttaga, huru den sträng, som
vid Riksdagens början anslås, sedan man för annat ända¬
mål något litet fått speciminera i de angifna åsigterna, långt
innan Riksdagens slut hunnit blifva omstämd, i förevarande
fråga skulle dock Stats-Utskottet, genom att tillstyrka bifall
till Kongl. Maj:ls i ämnet aflåtna Proposition, visat en, i san¬
ning, alltför stor generositet, och tillika gifvit ett vådligt
exempel, då derigenom anspråk på understöd från Statens
sida naturligen framkallats frän alla de communer, inom
hvilka cholera-farsoten härjat. Icke så få städer hafva af
sjukdomen lidit, jemförelsevis, lika mycket som Stockholm.
Så har förhållandet varit med Gefle, Götheborg, Jönköping,
Ystad, Malmö och Norrköping; men ingen af dessa har
väckt fråga om hjelp från Statens sida för läkandet af de
sår, farsoten åstadkommit. Och den gåfva, Rikets Ständer i
nyssnämnde hänseende lemnat Carlskrona, anser jag härvid
icke ens böra nämnas, då anledningen dertill är att söka i
förhållanden, som för nyssberörde stad äro helt och hållet
egna, eller den stora fattigdom, som, till följd deraf, att sta¬
den är station för flottan, derstädes eger rum, och hvilken
gjort det för Carlskrona stad vida svårare, än för någon
annan ort, att bestrida de kostnader, sjukdomen ådragit sta¬
30
Den 7 Junti.
den. Gerna må det erkännas, att Stockholms innevånare
under de sednare ären gjort mycket för stadens gagn och
förskönande, men dels åligger detta hvarje samhälle, såsom
ländande detsamma sjelft till iördel oell heder, dels visar,
hvad i sådant afseende blifvit tillgjordt, att tillgångarna inom
staden ej äro af beskaffenhet att göra något understöd be-
höfligt* detta sednare desto hellre, som i föregående Plenum
en annan talare deri lät ana en verklig embarras des
richesses. Kändt är dessutom, att utvägar för upplåning
inom hufvudstaden äro betydliga och det ifrågaställa un¬
derstödet utgöres fördenskull i sjelfva verket endast några
års frihet från ränta för lånet, hvilken här icke lärer vara
af någon vigt. Att under så da ne förhållanden Staten skall
lillåna medel i en tid, då den genom Hiksgälds-Gontoiret
sjelf annoncerar upplåning af penningar för egna behof,
torde icke vara hvarken lämpligt eller billigt, hvarför jag,
för min del, tillstyrker bifall till Utlåtandet.
Uti detta yttrande hördes Cere af Ståndets Herrar
Ledamöter instämma.
Ofverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
derom framställda proposition, blef Utlåtandet bifallet; och
JYs Ilo, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse
om upphörande af den till Statsverket nu ingående arrende-
afgift för Carl Gustafs Stads krono-tullmjölqvarn.
Lades till handlingarne.
§ 6.
Bordlädes för andra gången Conslitutions-Utskottets Me¬
morialer N:ris 7, 8, 9 och 10. Rubrikerna antecknas i
Protocollet för den dag, då ärendena företagas till afgö¬
rande.
§ 7-
Bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden Nrris 124, 123,
126, 127, 128, 129, 130, 151, 132, 133. 134 och 138 samt
Banco-Uiskottets Betänkanden, N:ris 34, 53, 56, 57
och 39.
§ 8.
Justerades dels Frotocolls-Utdrag öfver de af Ståndet
denne dag fattade beslut, dels Protocollet för den 20 näst-
lidne Maji.
Plenum slutades kl. % till 8 e. m.
In Odem
E. G. Runeberg.
Den 10 Junti.
Si
Den 10 Junti.
Plenum kl. 10 I'. m.
§ *
Protocollet för finn 24 sistlidne Maji och en del af
Protocollet för den 28 i samma månad justerades.
§ 2.
Uppå gjord anhållan, meddelades Herr Berger ledighet
från Riksdagsgöromåten linder fjorton dagar, räknade från
den 14 dennes.
§ 5-
Föredrogos dels Expeditions-Utskottets bordlagda skrif-
velse-förslag, JM 84, i fråga otn qvinnans myndig-förkla-
rande, dels ock, i sammanhang dermed, Utdrag af Ridder-
skapets och Adelns Protocoll, JM 245, innefattande bemäldte
Riks-Stånds godkännande af närfinda förslag, med särskilda
redactions-förändringar, lill hvilkas antagande de öfriga Riks-
Stånden jemväl voro inbjudne.
Herr Indebetou: Det synes obestridligt, att Expedilions-
Utskoltets nu föredragna skrifvelse-förslag icke är redige-
radt med den omsorg, man bort kunna vänta. Deri före¬
komma till och med vissa uttryck, så tvätydiga, att man
kunnat hafva anspråk derpå, att sådana aldrig skulle blifva
föreslagna att begagnas uti någon Rikets Ständers skrifvelse.
Rättelser deri lära således vara af nöden, och då dylika,
som torde uppfylla de väsendtiigaste behofven härutinnan,
antagits af Ridderskapet och Adeln, samt, uppå dess inbjud¬
ning, af Preste-Ståndet, enligt de nu upplasta Protocolls-
Utdragen, hemställer jag att, äfven Borgare-Ståndet måtte
förena sig om samma rättelser i förevarande skrifvelse-
förslag.
Flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter hördes här¬
uti instämma.
Öfverläggningen var slutad, och, uppå framställning af
Herr Talmannen, fann Ståndet för godt att antaga Expedi¬
tions-Utskottets skrifvelse-förslag, JVs 54, med de rättelser
och ändringar deri, som af Ridderskapet och Adeln samt
Preste-Ståndet, enligt hvad nu upplystes, vara beslutade.
§ 4.
Föredrogos å nyo Constitutions-Utskotlets Memorialer
JM 7, med förslag till tillagg i 28 § R. F.
Den 10 Junti.
Herr Asker: Constitutions-Utskotlet har i detta Memo¬
rial föreslagit upphäfvandet af en inskränkning i 2f! § R. F.,
hvilket förslag fios mig framkallat betänkligheter. Det
yttras väl i Memorialet, alt deri inskränkning, sorn nu är
gällande, i afseende å utländska maris nyttjande lill Coin-
urendanter i fästningarne, icke i allmänhet är erforderlig, i
fråga ,oin naturaliserad utländning, emedan Konungen eger
den i Sä § R. F. särskildt grundade makt, sorn kan af¬
lägsna betänklighet dervid. Det må ock erkännas, att
Konungen, enligt samma grundlags-paragraph, eger att ifrån
förtroende-sysslor endtlediga innehafvare deraf, »när Han
pröfvar Rikets tjenst det fordra.» Men den uppfattning
häraf, som Utskottets yttrande antyder, synes mig icke slå
tillsammans med grunden till eller ändamålet med nu gäl¬
lande grundlags-stadgande, i afseende å Fäslnings-Commen-
danter. Den, som en sådan befattning anförtrotts, kan, då
hans endtledigande ifrågakommer, redan hafva hunnit göra
sig mera förtrogen, än för Rikets säkerhet nyttigt är, med
det innersta af de vigfigaste försvars-anstalter, som värna
fosterlandets sjelfständighet; och man kan ur denna syn¬
punkt väl sätta i fråga, om det föreslagna stadgandet innebär
tillräckligt correcliv emot missbruk och ailägsnar alla be¬
tänkligheter. Jag vågar ock destomindre gå in på Utskottets
förslag i det anmärkta hänseendet, som de skäl, Utskottet
anfört emot naturaliserad utländnings utnämnande lill Stats¬
råd, äro af den beskaffenhet, att de hora gälla äfven en
sådan befattning, som Commendant i lastning. På dessa
grunder, och dä' jag föröfrigt gerna vill biträda den åsigt,
att utländske män må kunna, genom naturalisation, vinna
Svensk medborgare-rätt, hade jag helst önskat, att, med
bibehållande i öfrigt af Utskottets förevarande förslag lill
förändrad lydelse af § 2tf R. F., den sista meningen deri
finge denna lydelse: »Sålunda naturaliserad utländning njute
samma rättigheter och förmåner, som infödd Svensk man,
dock utan att kunna till ledamot af Statsråd eller lill Coni-
mendant i någon lii k e ts fästning utnämnas»; och i denna
syftning anhåller jag om återremiss af Memorialet.
Herr Wetterberg instämde.
Herr Ekholm: Det må vara i viss mån sannt, hvad
den föregående talaren anmärkt, att betänkligheter finnas
emot medgifvandet, att Konungen skulle ega att anförtro till
Svensk medborgare naturaliserad utländning en sådan befatt¬
ning, som Commendanlskap i fästning. Men ibland de skäl,
Den 10 Junti.
23
Conslitutinns- UUkottet haft att föreslå upphäfvande af n:i
fällande inskränkning härutinnan, var äfven det, att Ko¬
nungen, genom 28 § Regeririgs-Formen, är berättigad a t
anförtro utländsk man till och med befälet öfver hela Svin¬
ska arméen. Då en sådan embetsman, som lill och med
icke behöfver vara naturaliserad Svensk medborgare, kan,
måhända ännu mera, än Gommendant i fästning, sälla Rikets
vällärd på spel, genom förrädiskt handlingssätt, har Utskot¬
tet ansett något skäl icke gifvas att bibehålla den ifråga¬
varande inskränkningen, i afseende å commendantskap i fäst¬
ning. Någon särskild fråga har visserligen icke hos Utskot¬
tet väckts om borttagande af denna inskränkning; men då
Utskotlet ville föreslå medgifvande af utländnings naturali.a-
tion till Svensk medborgare, trodde Utskottet sig icke böra
bibehålla denna inskränkning, helst alla länders kiigshistoiia,
och kanske i synnerhet vår egen om det 50-åriga kriget,
bevittnar det mannamod och den redlighet, hvarmed fäst¬
ningar försvarats af utländske män, deraf kanske de fleste i
Sveriges fästningar under nämnde krig utgjordes af Skottar
och Tyskar; hvaremot sednare tider icke haft synnerliga
skäl att rosa infödda Svenske mäns förhållande på dylika
poster. I följd häraf, tror jag, att de betänklig heter, den
förre talaren uppställt, böra vika för de mera giltiga grun¬
der, jag anser mig nu hafva angifvit; och då genom Utskot¬
tets förslag ett steg är taget att tillegna sig nyttan af för¬
mågor hos utländske män, samt fråga nu endast är att be¬
sluta om förslagets antagande att hvila till afgörande vid
nästa Riksdag, hvarförinnan man har tid att närmare be¬
sinna sig derå, hemställer jag, att förevarande förslag må
sålunda af Ståndet nu antagas.
Herr vice Talmannen Brinck: 1 anledning af den för¬
ste talarens anmärkningar, beder jag vördsamt få fästa upp¬
märksamheten derpå, att Utskottet icke föreslagit någon
ändring i nu gällande § 28 i Regerings-Formen, och således
ej eller att borttaga stadgandet deri, att utländsk man icke
må nyttjas till Commendant i fästning. Utskottet föreslår
nemligen endast tillägg af ett nytt moment till samma
hvilket afser andra, nya förhållanden, nemligen utländninvs
naturalisation till Svensk medborgare och de rättigheter oell
förmåner, som böra den naturaliserade tillkomma, hvarvid
Utskottet ansett sig icke böra föreslå någon annan inskränk¬
ning, än att sådane män icke må kunna bland Kouungcus
Rådgifvare i Stats-Rådet upptagas.
24
Den iö Junti.
Med afseende härå, anhåller jag, alt Ståndet måtte an¬
taga della förslag, att. hvila till ytterligare grundlagsenlig be¬
handling vid nästa Riksdag.
Häruti hördes tlere af Ståndets öfrige Herrar Ledamö¬
ter sig förena.
Herr Indebetou: Jag delar den förste talarens åsigt,
att Constitutions-Utskottet i denna fråga bort föreslå (lera
undantag, an det enda, som blifvit tillstyrkt, i afseende på
rättigheter oell förmåner för utländske män, sorn genom
naturalisation blifva Svenska medborgare. Den siste talaren
har väl erinrat, att Utskottets förslag innefattar ingen förändring
af hvad § 28 i Regerings-Formen nu föreskrifver, rörande
utländske män, som icke blifvit till Svenska medborgare
upptagne, och att således desse, fortfarande, äro uteslutne
från rättigheten att vara Commendanler i Rikets fästningar.
Men deraf följer likväl icke, att samma föreskrift kan anses
gällande, sedan desse utländske män blifvit i Sverige natura-
liserade; tvärtom måste föreskriften anses genom naturalisa-
tionen vara upphäfven, om det nja 2:dra momentet af 28 §
Regerings-Formen skulle erhålla en sådan lydelse, som Con-
stitutions-Utskotlet föreslagit. Af ålder har det i vårt land
ansetts orådligt, att lemna försvaret af Rikets slott och fäst¬
ningar i utländningars händer, och, såsom sådane, torde i detta
hänseende äfven naturaliserade utländingar böra anses. Jag
tror derföre, att ett sådant undantag bör fortfara, äfven i
afseende å desse sistnämnde. Men jag går ännu längre,
jag tror, att äfven sådana civila förtroende-sysslor, som upp¬
räknas i 53 § Regerings-Formen, böra förbehållas, uteslu¬
tande, åt in födde Svenska män, och jag kan icke föreställa
mig, att hädanefter mera. än hittills, giltiga anledningar
skola förekomma att öfverlemna sådana högre och ansvars¬
fullare embeten till utländingar, äfven om de skulle blifvit
här naturaliserade. Det synes mig, att Utskottet, vid afgif-
vande af förevarande förslag, icke gjort tillräckligt afseende
på de discussioner, som i detta ämne föreföllo vid sista
Riksdagen, i anledning af det förslag, som då frän Consti¬
tutions-Utskottet inkom; saken är af allt för stor vigt, att
man ej skulle tillse, det lagstiftningen härom ej måtte leda
till faror i framtiden. Då jag således är af den åsigt, att
flera undantag böra stadgas uti ifrågavarande hänseende, än
i Utskottets Memorial är föreslaget, kan jag, för min del.
icke bifalla detsamma, utan anhåller om proposition på
afslag.
Den 10 Junii.
25
.Herr Björck: Den siste talaren har yttrat sig anse
stadgandet, att utländsk man icke må nyttjas till Com-
mendant i någon Rikets lastning, älven böra utsträckas ti I
enahanda undantag, i afseende å utländning, som blifvit till
Svensk medborgare naturaliserad. .lag får, i anledning deraf,
fästa uppmärksamhet p3 den stora skillnad, som är emellan
en utländsk makts undersåte, som tager tjenst i annat laud,
och den, hvilken, vid inträdet i ett främmande Rikes tjenst,
alsäger sig alla de politiska rättigheter, han ärft i det land.
hvarifrån han kominer, samt helt och hållet antager det
nya hemlandets lagar, med de skyldigheter, dessa ålägga.
Dessutom bör i denna fråga icke lemnäs åsido, huruledes den
exclusiva nationalkänslan, som tillförene gjort strängare be¬
gränsningar i rättigheter mera nödvändiga, allt mer och mer
modifieras, och antager annan form, så att man icke får
numera betrakta förhållandena emellan särskilda länder och
deras innebyggare ur samma synpunkter, som förut. Jag
hade helst önskat, det Utskottet icke föreslagit något undan¬
tag i rättigheter eller förmåner för naturaliserad utländning,
emedan jag är öfverlygad, att den, som på verklig grund
finnes förtjent att användas i Rikets tjenst, han må vara född
i hvilket land, som helst, icke står i annat förhållande lill
nationen, än att någon betänklighet emot hans användande
på den plats, der hans egenskaper kunna gagna, icke bör
linnas; och jag har trott en sådan frihet destohellre böra
medgilvas; som Konungen kan utnämna t. o. in. utländske
män till Öfverbefälhafvare för arméen, som väl är en af de
ansvarsfullaste befattningar i hvarje land.
Det är väl sannt, hvad Herr Indebetou har anmärkt,
att af ålder varit i Svensk lag intaget förbehåll emot ut¬
ländske mäns beklädande med sådana förtroendeposter, hvar¬
igenom de kunde komma i besittning af någon del af Rikets
område. Men jag tror, att det anmärkta stadgandet i 28 §
Regerings-Formen icke är att härleda derifrån, utan fast-
hellre från andra, mera omfattande, inre förhållanden, der¬
under revolutioner emot Grundlagen utgått ilrån Commen-
danter i fästningar, sorn icke varit bundne genom ed vid samma
pligter emot landet, som infödingar, och att således nationa¬
litetsbegreppet i allmänhet icke tagits i betraktande, vid ut¬
färdandet af ifrågavarande stadgande, som numera utesluter
utländningar tran Commendantsskap i Rikets fästningar. I
öfrigt anser jag Utskottet hafva fästat allt billigt och lämp¬
ligt afseende å de grunder, som vid dylik lagstiftning, som
26
Ven 10 Junii.
denna, böra göras gällande; oell instämmer derföre om an¬
tagande af dess förslag.
Herr Indebetou: Jag vill icke inlåta mig i pröfning
deraf, från hvilka åsigter våra Grundlags-stadganden må kunna
härleda sig. En sådan undersökning skulle vara förenad
ined ganska stora svårigheter, och dessnlom skulle den icke
hafva något inflytande på det beslut, vi nu balva att fatta.
Det må vara nog, alt det nu finnes stadgadt i 215 § Rege-
rings-Formen, att utländske män icke få nyttjas till Com-
mendanter i fästningarne. Den siste talaren synes antaga,
att en i Sverige naturaliserad utländning bör, i aila hänse¬
enden, betraktas lika med en infödd Svensk, endast med
det lilla undantag, att han icke må kunna beklädas med
Stats-Uåds-embele, och han ulgår från den föreställningen,
att en utländning, i samma stund han aflagt tro- och huld-
hets-ed, befinner sig uti alldeles enahanda ställning, som den
infödde Svensken, Men denna föreställning står icke rätt
väl tillsammans med Utskottets raisonnement uti dess Me¬
morial, då det talar om de inföddes »tidigt vunna och ut¬
bildade kännedom af landets nationela lif», och erinrar, att
de »från barnåldern varit i tillfälle att göra sig förtrogna
med landets egna förhållanden», hvilket allt icke kan vara
fallet med en utländning. Jag anser detta ensamt vara ett
tillräckligt skäl att göra skillnad i fråga om de förmåner,
som böra tillkomma infödde män och naturaliserade ulland-
ningar. Det är långt ifrån mig att vilja förvägra utländnin-
gar förmånen alt hos oss blifva naturaliserade, men jag tror
icke, att de på samma gång böra insättas i alla de rättig¬
heter, som infödde Svenske män hafva; och jag anser nö¬
digt, alt ifrån dessa rättigheter undantaga sådana befattnin¬
gar, som jag förut uppgifvit. Då förevarande Memorial icke
öfverensslämmer rnpd mina åsigter om det rätta och ända¬
målsenliga, förnyar jag min hemställan om afslag å Utskot¬
tets förslag, under förhoppning, att Utskottet skall framdeles
kunna inkomma med ett bättre förslag i ämnet.
Herr Hörnstein: Jag beder att få förena mig tili hvad
Herr Indebetou yttrat i denna fråga och vill, för egen del,
tillägga, det jag ej inser, att en lag om utländningars natura¬
lisation är af behofvet så påkallad, att man ej kunde gifva
sig tid att derjemte utarbeta och framlägga det särskilda ci¬
vila lagförslag om ordningen och vilkoren för naturalisation,
hvilket i Constitutions-Utskottets förevarande Memorial och
förslag åberopas. Efter min tanke, kunde detta Utskott,
Den 10 Junti.
27
för sådant ändamål, sammanträdt med Lag-Utskottet, och
dessa sammansatta Utskott afgifvit förslag till nämnda civil¬
lag, samtidigt med det nu föredragna Memorialet. Dessutom
anser jag naturalisation af utländning icke så ständigt före¬
komma, alt Rikets Ständer höra afhända sig all pröfnings-
rätt i frågor derom. Går grundlagsförslaget igenom, så
varda säkerligen ut landningar naluraliserade på grund deraf,
utan afseende derpå, att den deri åberopade civila lagen sak¬
nas, hvilken sedan, länge nog, kan fä vänta på antagande.
Förevarande förslag innebär således ieke någon garantie emot
missbruk af den makt, som deri är nedlagd. Om manjemn-
för samhällsförfattningen med ett bolag, så skulle man finna,
att den ena bolagsmannen icke borde tillåta någon associa¬
tion med firman, utan bolagsmännens eller deras ombuds
hörande.
Herr Rinman: Att man fordom varit mån derom, att
icke utländsk man skulle blifva Commendant i någon Rikets
fästning, finner jag icke, då förbudet deremot i grundlagen
qvarstår, utgöra skäl att stadga detsamma, i afseende å ut¬
ländning, som genom naturalisation lår Svensk medborgare¬
rätt, allrahelst detta förbud i och för sig sjelft icke är af
nytta. Ty det måste alltid lända till mera gagn, att sådan
naturalisation blir så fullkomlig, som möjligt, än att den
skulle blifva blott half. I förra fallet förpligtar densamma
de naluraliserade mera, än om, t. ex., såsom Herr Indebe¬
tou förordat, tillträde till Hera tjenster i Riket skulle un¬
dantagas. Dessutom äro just de af honom uppgifna, såsom
förtroendesysslor, härvid mindre afsevärda, emedan Konun¬
gen kan, när Han finner Rikets tjenst det fordra, afsätta
innehafvare från dessa befattningar. Herr Hörnstein» an¬
märkning, att det åberopade civil-iagförslaget borde sam¬
tidigt med det förevarande grundlagsförslaget framläggas,
alser en oformlighet och bör derföre icke hafva något in¬
flytande på utgången af den fråga, vi förehafva. Ty olik¬
heten i de föreskrifna sälten för stiftande eller förändring
af grundlag och af civillag gör, alt sådana särskilda förslag,
när de, så, som nu är i fråga, af hvarandra bero, icke
kunna eller böra på en gång uppgöras och föreläggas till
pröfning, emedan vid den första Riksdagen grundlagsförslaget
lår antagas endast att hvila till afgörande vid nästa Riksdag,
men civil-lagförslaget, om det antages, genast f>lifver lag
och är bindande. Det sednare ifrågakommer således icke
vidare, än nu af Utskottet föreslagits, förr än vid deri Riks-
Den {0 Jmii.
då grundlagsförslaget antages; och det sednare kan ej tilläm¬
pas, innan det förenämnde anlagits.
För närvarande saknas alldeles någon föreskrift i afse¬
ende å utländsk mans naturalisation till Svensk medborgare.
Man lager dock för gifvet, att sådant ej är Konungen beta¬
get. Det nu framlagda förslaget innefattar icke någon in¬
skränkning, utan tvärtom en utsträckning af Ständernas rätt,
i afseende härå, emedan deras rättighet att bestämma sättet
derigenom vindiqeras; och, af dessa skäl, yrkar äfven jag,
att förevarande förslag må antagas att hvila till afgörande
vid nästa Riksdag.
Herr Hydin: Onekligen har delta Constitutions-Utskot-
tets förslag många skäl för sig, men äfven emot sig. Dess
antagande kan medföra, t. ex. den vådan, att det tjenar att
främja en Konungs möjliga afsigt att kullkasta constitutio-
nen, genom att naturalisera och i vigtiga högre beställ¬
ningar antaga utländske män, villige att biträda en plan i
nämnda syltning. Men, såsom jag sagt, har förslaget äfven
skäl för sig. likväl, efter min åsigt, icke i den form, det nu
är framlagdt. .lag kan nemligen icke se, hvarföre icke här
i landet skulle finnas ändamålsenligast, att, såsom i Norra
America och Frankrike är föreskrifvet, utländning, innan
han kari naturaliseras, skall hafva vistats inom landet oaf¬
brutet i vissa, t. ex., 5 år, hvarefter naturalisation kan sö¬
kas hos och beviljas af Regeringen. I denna syftning, och
för att förebygga de missnöjen, som kunde alstras af de fö¬
reskrifter, som nu af Utskottet föreslagits, hemställer jag
om återremiss af förevarande Memorial, och att stadgandet
i ämnet ändras, i början, till denna lydelse: »Konungen ege
att genom naturalisation, till Svensk medborgare antaga ut¬
ländsk man, som oafbrutet vistats här i Riket under 5 år»;
hvarefter stadgandet i det följande kan lyda så, sorn Ut¬
skottet nu hemställt.
Herr Ekholm: Det torde vara kändt, att något stad¬
gande om ut landnings naturalisation här i landet icke fin¬
nes, utan, såsom Herr Rinman anmärkt, Kongl. Majit ändå
beviljar sådan, utan att genom lag är bestämdt, huru vid¬
sträckta rättigheter genom naturalisationeu vinnas. Meningen
är nu med förevarande Memorial att få något bestämdt här¬
utinnan, och att derefter på den deri åberopade särskilda
Jag, som af Konung och Ständer gemensamt skulle stiftas,
lomme att bero omfånget af de rättigheter, som naturalisa¬
tion medför. Att emedlertid någon skillnad bör finnas emel¬
Den 10 Junii.
29
lan utländsk mans oell en sådan lill Svensk medborgare
naturaliserads rätligheter bär i landet, är klart, hvarföre
icke sådana undantag, som Herr Indebetou yrkat, böra gö¬
ras, att de ändå i det närmaste ställas lika. Ty någon för¬
del voro då ej af naturalisation, hvarken å eria eller andra
sidan. Jag anser icke något förslag vara lämpligare, än det
af Constitutions-Utskottet nu afgifna, för att komma ifrån
det nu rådande oeflerrältlighetslillståndet; men jag vill nu
icke upprepa de inkast, som äro gjorda, till vederläggning af
betänkligheter, som å andra sidan framställts. Af medgif¬
vande!, att naturaliserad utländning kan blifva Commendant
i fästning, är vådan destomindre, då Kongl. -Majit ändå kan
efter behag till- och afsätta sådan förtroende-embetsman,
och det måste blifva sällsynt, att annan, än infödd Svensk
man dertill användes, utan högst utmärkta egenskaper, som
det vore en vinst för Riket att tillegna sig. Jag vidhåller
derföre min hemställan om förslagets antagande.
Herr Hörnstein: I anledning af Herr Rinmans an¬
märkning om olämpligheten att nu äfven framlägga förslag
till den åberopade civil-lagen, emedan sådant icke kunde,
likasom grundlagsförslag, göras hvilande till nästa Riksdag,
får jag erinra, att jag icke tillstyrkt ett sådant förfarande,
utan afsett bifogande af en framställning, innefattande grun¬
derna till den omnämnda civil-lagen. Rikets Ständer vore
otvifvelaktigt berättigade alt nu öfverlägga och besluta derom
i den syftning, att, om det afgifna grundlagsförslaget antages
hvilande, en sådan civil-lag skall derefter jemväl föreslås
till antagande, i händelse grundlagsförslaget slutligen bilälles,
och i händelse man icke i stället ville inrymma alltsammans i
grundlagen. Man visste då bättre, hvad man beslutar, och Herr
Rinman har sjelf visat behofvet af en sådan lag, då han
sagt, att, om grundlagsförslaget antages vid nästa Riksdag,
det derefter blir nödvändigt, för att kunna tillämpa detsamma,
att äfven stifta den ifrågakomna civil-lagen. Ett efterspel i
det afseendet undvikes, om nu lörfares så, som jag före¬
slagit.
Vidare har yttrats, att utländske män för närvarande
naturahseras i Sverige, utan att lag derom finnes. Men hän¬
delsen är deri, alt ulländningar väl få aflägga tro- och huld¬
hetsed, samt derefter kallas Svenske undersåter, men att
dermed ingalunda följer, att de få bekläda embeten, såsom
följden skulle blifva af den nu föreslagna grundlagsparagra-
piiei). Deri ligger just betänkligheterna att man genast kan
50
Den 10 Junit.
tillämpa §, utan afseende på den lag, som afbidas, och det
är derföre jag velat tillråda någon försigtighet och sådana
constitutionella garantier, att lagen utan våda kan bilallas.
Jag förnyar min anhållan, örn alslag.
Herr Henschen: Då någon lag för ifrågavarande fall
icke finnes, men erfarenheten visat behof deraf; då jag äl¬
skar ett lagbundet skick mera, än laglöshet; då de trång-
bröstade fördomarne mot utländningar alltmera försvunnit;
då folket (lera gånger äfven till Statens högste styresmän
valt utländningar, som sålunda erhållit bevis om folkets
högsta förtroende; då den infödde, som vistats längre tid, ja
nästan hela sin lifstid utomlands, eger infödingsrätt, utan
inskränkning, men icke skäligen kan anses vara att före¬
draga till de vigt igaste och ansvarsfullaste beställningar fram¬
för, eller ega närmare kännedom om Sveriges inre förhål¬
landen, än utläridsly man, som längre tid eller största delen
af sin lifstid vislats och blifvit naturaliserad här i landet;
och då, såsom vi vete, utländningar äro Svenskarne öfver-
lägsne i vissa grenar af vetenskaplig odling, deribland i lag-
farcnheten, deruti Finland riktat oss med män och arbeten,
som för vårt land varit högst gagneliga; så instämmer jag
i yrkandet, att lörevarande förslag till grundlagsändring an-
tages att hvila till afgörande vid nästa Riksdag.
Det enda, som kunde föranleda återremiss, vore förut¬
sättningen, att nuvarande lydelse i 28 § Regerings-Formen,
i afseende å Commendantskap i fästningar, skulle vid nästa
Riksdag verka hinder för antagandet af det nu framlagda
förslag. Men jag hoppas, att all tvekan i detta hänseende
under tiden emellan Riksdagarne skingras.
Herr Indebetou: Ehuru icke någon anledning till far¬
håga finnes, att antagandet utaf förevarande grundförslag
skulle under vår nuvarande Regering leda till något äfven¬
tyr för Riket, beder jag dock att få erinra, hvarthän sådant
möjligen kunde leda i framtiden. Vi skulle kunna få se ut¬
ländningar, såsom Presidenter i Rikets Gollegier, såsom Lands-
höfdingar i Rikets län, och Ståthållare i hufvudstaden, så¬
som Sändebud hos främmande makter, o. s. v., med ett ord,
vi kunde få se dem bekläda Rikets vigtigaste embeten. In¬
genting skulle kunna hindra sådant, om Constitutions-Utskot-
tets förslag lill det nya momentet i 28 § Regerings-For¬
men blir antagen lag; men följderna kunde blifva betänk¬
liga. l)å vi nu hysa den välvilja mot utländningar, att vi¬
bro sinnade stifta en lag för deras naturalisation, ser jag
Den 10 Junti.
51
dock icke nSgon ^nödvändighet att gä sä längf, alt tillfälle
för dem öppnas att inträda i Rikets högsta och vigtigaste
embeten. Försigtigheten synes mig bjuda att vid en sädan
lagstiftning förbehålla åtskilliga vigtigare sysslor, uteslutande,
åt infödde Svenske män, och jag upprepar derföre min hem¬
ställan om afslag på hvad Utskottet föreslagit.
Herr Hesselgren instämde.
Herr Asker: Under discussionen har, så vidt jag upp¬
fattat, blifvit antydt, att, då någon ändring ej är föreslagen
i nu gällande 28 § Regerings-Formen, utan förevarande för¬
slag afser blott ett tillägg dertill, och nämnda § innehåller
ett stadgande, som betager Konungen rätt att till Fästnings-
Commendanter utnämna utländningar, deraf skulle löija, att
detsamma komme att gälla, i afseende å naturaliserad ut¬
ländning, om det nu framlagda förslag antages. Jag kan
likväl icke dela denna åsigt; ty utländning, som, enligt detta
förslag, komme att naturaliseras, skulle då upphöra att be¬
traktas, såsom utländning, och något hinder således icke
vara att använda honom i hvilken befattning, som helst,
utom Stats-Råds-embete, det enda, som i förslaget är un¬
dantaget; oeh denna åsist öfverensstäminer äfven med Ut¬
skottets raisonnement i Memorialet.
En talare har till skäl för förslagets antagande åbero¬
pat det förhållande, att nationalkänslan allt mera uppenba¬
rar sig i annan form, och visar en cosmopolitisk tendence.
Jag nekar icke, att så förhåller sig, och att nationalbegrep-
pet synes på väg att utbilda sig derhän. Men i afbidan på
de lyckliga tidsförhållanden, som det låter vänta, tror jag,
att man icke bör af interesset derför låta förleda sig att
alltför mycket lita, eller anticipera derpå, och framför allt
torde man böra vid lagstiftning al den grannlaga art, som
denna, iakttaga en af förhoppningar på framtiden oberoende
försigtighet. Det är på sätt och vis sannt, att historien gö¬
res ej om, men vårt eget lands historia synes mig innehålla
tillräckliga varningar att icke retrogradera eller lagstifta till¬
baka, och äfven ur denna synpunkt torde vi böra akta oss
för ett sådant grundlagsstadgande, som det ifrågavarande.
Det har vidare anmärkts, att, då Svenskarne valt
utländska Furstar till Rikets Konungar, de äfven skulle
kunna, utan våda, begagna utländske män i vigtiga embeten.
Men det är dock en vid skillnad emellan ett förtroende,
sun innefattar hela landets öfverstyrelse, och densamma un¬
da ordnade beställningar. Dessutom hör det endast till utom¬
Den 10 Junti.
ordentliga fall, att ett Rikes Konungaätt utslocknar, så att
det blir nödvändigt att söka en Konung utom Riket. Så¬
dant inträffar så sällan, att det nu ej !>tir kunna åberopas.
Man har älven yttrat, att, om detta Utskottets förslag
icke godkännes. Riket skulle vara förhindradt att tillför¬
säkra sig frukterna af utländsk vetenskaplig odling genom att
i Svensk tjenst antaga lärde män, som utlandet har att af¬
låta. Jag vill ieke bestrida, att sådant vore en väsendtlig
olägenhet, men kan icke inse, att vi behöfva öfvergifva tan¬
ken på dylik förmån, derföre att utländsk mans naturalisa¬
tion icke tnedgifves i så vidsträckt form, att han äfven
kunde blifva Ommendant i fästning inom Riket, hvarigenom
fosterlandets frihet och sjelfständighet möjligen kunde komma
att äfventyras i krig eller vid andra politiska criser.
Jag instämmer med Herr Indebetou deri, att tillräcklig
tid af Riksdagen torde återstå, för att Constitutions-Utskot-
tet kan hinna uppgöra ett nytt förslag i ämnet, och förenar
mig i yrkandet om afslag å det förevarande.
Herr Wetterberg: Då Konungen medgifvits att i äfven
de högsta militaira embeten använda utländske män, på
samma gång, som det förbjudits att antaga sådane till Com-
mendanter i fästningarne, föreställer jag mig, att giltiga skäl
till sådan lagstiftning funnits, och jag tror, att de ännu äro
till. Tider hafva nemligen funnits och kunna komma, då
det vore af vigt för Rikets tjenst att kunna tillgå en pas¬
sande fältherre, ehuru han vore utländning, medan denna
omständighet utgjorde skäligt hinder att anförtro honom en
fästnings försvarande.
Konungens makt, enligt 33 § Regerings-Formen, att
endtlediga afsättlige embetsman, synes mig ock lättare att
utöfva å en man med öfverbefäl utom, än en sådan inom,
fästningsmurar. Jag instämmer derföre uti Herr Askers för¬
slag, i afseende å undantag för Commendantskap i fästning.
Herr vice Talmannen Brinck: Föga kan vara att til¬
lägga till det, som anförts af de talare, utom mig, hvilka
försvarat Utskottets förslag. Men jag har begärt ordet,
egentligen för att erinra, hurusom Constitutions-Utskottet
vid förra Riksdagen i Memorial, M 9, inkommit med för¬
slag till ändring i 28 § Regerings-Formen i samma syftning,
som nu, och att nämnda förslag af Borgare-Ståndet antagits
hviiande till denna Riksdag, och numera äfven godkänts,
ehuru det fallit, i följd af andra Stånds beslut.
Din 10 Juni!.
35
De farhågor äfven i specialiteter, som Herr Indebetou
nu ant5dt, kan jag ej dela. Om man ser allt i svart, upp¬
stå slutligen sådana betänkligheter, alt man kan råka i till¬
stånd af laglöshet. Att taga sig till vara och betänka sig,
är klokt; att gå längre, än möjligl, är motsatsen. Jag för¬
nyar min anhållan om bifall och erinrar de ledamöter, som
yrkat afslag, att det icke är grundlagsenlig!, utan att Me¬
morialet, om det ej godkännes, mäste återremitteras till
ronst i t ut inus -Utskottet.
Herr Björck: I öfrigt förekommen af den siste tala¬
ren, beder jag endast ali få tillägga, att det förslag i ämnet,
som hvilat från förra Riksdagen och vid denna blifvit af
Borgare-Ståndet enhälligt godkändt, var så omfattande, att
det ej ens gjorde undantag af tillträde till Stats-Räds-em-
hete för naturaliserad utländning; och jag kan ej föreställa
mig, att Ståndet nu kan vara sinnadt att fatta ett beslut,
så stridande emot det för några månader sedan fattade, som
örn återremiss af förevarande Memorial.
Inom (Jonstilutions-Utskottet förfäktade jag och andre
uti denna fråga den åsigt, att vilkoren för naturalisation
borde i grundlagen ingå, äfvensom att undantag för Stats-
Råds-embetet ej borde ega rum. Men det lyckades icke,
och vi måste derföre nöja oss med förbehållet om stiltande
af särskild lag, angående ordningen och vilkoren för natura¬
lisation, sä att Konungen icke ensam eller utan Ständernas
deltagande kan bestämma grunderna, och ej eller den nya
medborgaren bekläda Rikets högsta civila embeten.
Jag förnyar min anhållan om bifall och tror, att, om
man går längre uti förslag till inskränkningar, än Utskottet
tillstyrkt, hela Irågan kan förfalla genom det motstånd, som
då kan förutses inom andra Stånd.
Herr Rinman: Jag är helt och hållet förekommen af
den siste talaren, och vill blott erinra, att de talare, som
nu anmärkt så stora vådor af Utskottets förslags antagande,
icke hade något i det afseendet att anföra, då frågan, i dess
äldre form, ej längesedan under denna Riksdag var under
öfverläggning.
Herr Ekholm: Jag beder endast att få lillägga den er¬
inran, att af en naturaliserad utländnings nyttjande till Com-
rnendant i fästning desto mindre vådor kunna uppstå, som
ett stadgande i krigslagarne berättigar hvilken subaltern-
oflicer, sorn helst, uti en belägrad fästning, alt, orri Com-
Borff.-Stind. Prtt. vid Riktd. 18S3 — 18bi. IV. 3
31
lien 10 Junii.
mendanten i krigsråd förklarar sig vilja uppgifva fästningen,
öfvertaga densamrnas försvar med ali den makt, som till¬
kommer Commendanten; och deri ligger en ännu mera be¬
tryggande garanlie, än som finnes emot missbruk af Öfver-
Fältherres myndighet.
Discussionen förklarades slutad; hvarefter, uppå fram¬
ställning af Herr Talmannen, Ståndet antog Conslilutions-
Utskottets i Memorialet, M 7, framställda förslag till än¬
dring af § 28 R.-F., att grundlagsenlig! hvila till afgörande
vid nästa Riksdag.
och M 8. med förslag till ett tillägg i S9 § Regerings-
Formen och 27 § 1 mom. Riksdags-Ordningen, rörande
Propositionen om statsverkets tillstånd och behof.
Antogs alt hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa
Riksdag.
§ 3.
Herr Talmannen yttrade; Innan föredragningen fort-
sättes, tillåter jag mig göra en hemställan till Ståndet, i af¬
seende å föredragning af Ranro-Utskottets på bordet hvilan¬
de Betänkande, M 54, ined förslag till reglering af Bankens
låne- och creditiv-rörelse, och inhämta Ståndets tanka, hu¬
ruvida detta Betänkande skall förekomma uti nästa Plenum,
eller om Ståndet önskar, att med föredragningen deraf må
uppskjutas till Lördagen den 17 i denna månad.
Herr Björck: Då detta Betänkande är mycket omfat¬
tande och innehåller en mängd frågor af stor vigt, anhåller
jag, att detsamma må få hvila på bordet till nästa Lördag
den 17 innevarande månad.
Häruti instämde flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Herr Indebetou: Mig synes det, att Ståndet icke har
så mångå ärenden, h v ilande på bordet, att det kan vara skäl
att uppskjuta behandlingen af Banco-Ulskottets Betänkande
till nästa Lördag. Det är visserligen sannt, att detsamma
är omfattande, men det innehåller likväl icke flera frågor,
än att man lätt kan göra sig förtrogen med dem. Jag an¬
ser derföre det vara skäl att företaga Betänkandet i vanlig¬
ordning, och således nästa Onsdag, enär Betänkandet i dag
andra gången kommer att läggas på bordet, hvaremot man
sknllé komma ur ordningen, om det finge hvila till Lörda¬
gen. Vore ett sådant uppskof af behofvet pSkalladt, kunde
det vara skäl att utsätta föredragningen till nästa Lördag,
Oen 10 Junit.
35
men då det icke är förhållandet, anhåller jag, att Belänkan-
(h-t måtte föredragas på Onsdagen.
Med Herr Indebetou förenade sig flere af Ståndets Her¬
rar Ledamöter.
Herr Kock: Såsom ledamot af Ranco-Utskottef, har
jag deltagit i detta Betänkande och är, för min del, beredd
att, när som helst, yttra mig i frågan, men då Retänkandet
är vidlyftigt, och innehåller åtskilliga frågor af vigt, anser
jag det vara en skyldig grannlagenhet mot de ledamöter,
som önska erhålla tid, för alt sätta sig in i Betänkandet,
och begärt, att det icke må förekomma, förr än nästa Lör¬
dag, att man lyssnar lill deras begäran och uppskjuter före¬
dragningen deraf till Lördagen den 17 i denna månad, hvil¬
ket jag alltså bifaller.
Discussionen förklarades slutad, och, på framställning af
Herr Talmannen, beslöt Ståndet, att Banco-Utskottets Be¬
tänkande, M 54, hvilket i dag andra gången bordlägges, icke
skall lill hufvudsaklig behandling förekomma, förr än nästa
Lördag den 17 dennes.
§ 6.
Föredrogos å nyo Consiitutions-LItskottets Memorialer:
M 9, med förslag till ändring i 68 § Riksdags-Ordnin-
gen, angående tiden för revisionerna af Statsverkets, Ban¬
kens och Riksgälds-Gontoirets tillstånd, styrelse och förvaIt-
ning.
Herr vice Talmannen Brinck: Detta Constitutions-
Utskotlets förslag innefattar en förändring, som jag alltid an¬
sett och kommer att anse både nödig och nyttig, hvarföre
jag med min röst uti Utskottet äfven bidragit till detsamma,
dock icke hvad tiden lör revisionsförrättniogens början an¬
går. Just med fästade afseende derå, att Rikets Ständer
beslutat, att Riksdagarne skola börjas den 15 October, har
jag ansett tiden för revisionens början böra utsättas lill den
15 Augusti hvarje år, emedan svårighet skall möta för Re¬
visorerna att på en månad hinna afsluta revisionen. Jag
håller dock icke strängt härpå, men jag har velat få detta
yttrande till protocollet, då jag uti Utskottet framställt an¬
märkning i afseende å den föreslagna tiden för revisioner¬
nas början, hvilket synes af min vid Memorialet fogade re¬
servation.
Herr Almgren instämde.
Herr Rinman: Jag kan icke se något skäl, hvarföre
man bör ändra dagen för revisionernas början, allra helst,
56
Den 10 Junii.
sorn uti Utskottets förslag borttagits det stadgande, att re¬
visionerna skall hällas emellan Riksdagarna, hvaraf föijer, att
de kunna fortsättas äfven, sedan Rikets Ständer sarriman-
trädt. Att hörja revisionerna den 15 Augusti, har sina svå¬
righeter. Rikshufvudhoken skall väl vara afslutad lill den
1 Augusti, men det kan lätt inträffa, att tle till densamma
hörande handlingar icke äro i den ordning, att de kunna af-
lemnas till den 15 Augusti. Jäg anhåller alltså om bifall
till Constitulions-Utskottets nu föredragna Memorial.
Herr Björck instämde.
Herr vice Talmannen Brinck: Det sista af Herr /Un¬
man* skäl anser jag vara det mest svaga af alla. Alla of¬
fentliga handlingar måste på bestämd tid vara klara, i syn¬
nerhet de, som angå Stålens förvaltning. Riks-Hulvudboken,
med tillhörande handlingar, skall och måste blifva färdig till
deri .1 Augusti, om vederbörande veta, att Revisorerna sam¬
manträda den 15 Augusti, skulle man vid bestämmandet
af föreskrifter bygga på den hypothes, att vederbörande icke
skola fullgöra sin plist, då skall man aldrig få någonting på
klar fot. Jag anser förslaget vara nyttigt och är blott,
i afseende å tiden, af olika tanke, men önskar icke vote¬
ring, utan nöjer mig med att få min åsigt uti protocollet
antecknad, i händelse den icke hos Ståndet vinner framgång.
Herr Björck: Herr Rinman har så fullständigt åda¬
galagt det olämpliga deruti, att tiden för revisionernas bör¬
jan bestämmes till den 15 Augusti, att jag har föga att
tillägga, men jag kan icke underlåta fästa uppmärksamheten
å svårigheten för Revisorerna att sälta sig in i förhållan¬
dena, innan de ega tillgång på det tryckta utdraget af Riks-
Hufvudboken, emedan det är omöjligt att följa med, då man
blott har den framför sig. Svårigheten häraf är större, än
mången torde föreställa sig, och jag yrkar alltså bifall till
Utskottets förslac.
Discussionen förklarades slutad, och uppå proposition
af Herr Talmannen, beslöt Ståndet antaga Constitutions-
lltskottets tili nu föredragna Memorial framställda förslag till
ändring i 68 § Riksdags-Ordningen, att hvila till grundlags¬
enlig behandling vid nästa Riksdag;
och M 10, med förslag till tillägg i 98 § Regeririgs-Formen
och 65 § 4 mom. Riksdags-Ordningen, angående Suppleant
för Rikets Ständers Justitiae-Ombudsman.
Herr Björck: Då jag uti Utskottet reserverat mig emot
detta Memorial, anser jag mig ock böra i korthet redogöra
Den 10 Junti.
57
för anledningen dertill. Nuvarande stadganden uti 98 §
Hegerings-Formen ocli 65 § 4 moni. Riksdags-Ordningen
halva fortfarit under en mängd af år, utan att några olä¬
genheter deraf försports. Någon nödvändighet att vidtaga
ändring uti dem förefinnes således icke, och jag kan icke
eller inse orsaken, hvarföre Utskottet föreslagit ifrågavaran¬
de tillägg. Jag har visserligen hört, att man önskat fort-
skyndandet af ett visst mål, som, i anseende till ett tillfäl¬
ligt illamående hos nuvarande Justitise-Ombudsmannen, syn¬
tes icke nog hastigt kunna komma under handläggning, och
möjligen har detta varit anledningen till förslaget. För min
del, tror jag, att vissa embeten äro af den upphöjda beskaf¬
fenhet, att de icke böra vara transitoriska, utan skötas af
en. Till dessa räknar jag Justitiae-Omhudsmannens embete,
och jag tror, att man gjort tillräckligt, då man utsett en
annan person att förrätta tjensten, i händelse Justitie¬
ombudsmannen skulle med döden afgå, helst de flesta af
hans functioner äro af den beskaffenhet, att andre embets¬
man finnas, sorn hafva åliggande att dem verkställa, och i
intet läll någon egentlig skada af ett dröjsmål kan uppkom¬
ma. Jag befarar ock, att ifrågavarande förslag kan föran¬
leda dertill, att misstanka kan komma alt uppstå emot Ju-
stitiaj-Omhudsrriannen. Om han vid något vigtigt läll, i an¬
seende till sjukdom, undandrager sig att förrätta sin tjenst,
kan man komma att lägga honom tili last, alt han gjort det
af consideration i ett eller annat afseende, hvilket vore högst
skadligt för deri värdighet, sorn bör vara förenad med hans
embete. Af dessa orsaker, har jag ansett den för Justitise-
Ombudsmannen utfärdade instruction, sorn afviker Irån grund¬
lagen, böra bringas i öfverensstämmelse med densamma, så
att instructionen hlifver öfverensstämmande . med embetets
beskaffenhet, sådan grundlagsstiftarne tänkt sig densamma
trän början. Man har, sedan grundlagens nedskrifvande, sett
mångå lappningar på densamma, hvilka icke uppehållit de
principer, sorn ursprungligen uttalade sig i grundlagen. Så
har man t. ex. sett, att Justiliae Ombudsmannen, såsom le¬
damot i Tryckfrihets-Comitéen, kan underkastas åtal, ehuru
han borde vara den ende embetsman, sorn icke hör kunna
utsättas derför. Man har sett att de flera principer, sorn
vid grundlagens författande föresväfvade 1809 års män, i all¬
mänhet blifvit förfuskade. Delta är, ibland andra, förhållan¬
det med Grundlagens stadganden, i afseende å Stats-Rådens
ansvarighet. Det kan emedlertid icke nekas, att hvarje em-
38
Den tö Junit.
betes värdighet hufvudsakligen heror på sättet, huru detsam¬
ma utöfvas, och erfarenheten lärer, ty värr, att denna vär¬
dighet åsättes ända derhän, att sjelfva embete! förnedra-.
I anseende till vissa förhållanden, som inträffat, sedan delta
ärende förevar i Utskottet, anser jas det irke löna mödan
att söka uppehålla värdigheten af Justitiae-Ombudsmans-
Embetet, sådan den i Grundlagen framträder, och jag er¬
känner, att nfin åsigt så till vida betydligen förändrats, hvar¬
före jag ock icke vill vidare hålla på min reservation, ulan
öfverlemnar till Ståndet att besluta, hvad det kan finna för
godt.
Herr Rydin: Oaktadt hvad Herr Björck anfört, kan
jag dock icke instämma med honom till alla delar. Han
har åberopat den stora princip, som linger till grund för
Rikets Ständers rättighet att utse en Justitiaj-Ombudsman,
och jag anser densamma vara ett af de bästa värn för
friheten. Jag kan dock icke förena mig med honom deruti,
alt det af Constitutions-Utskoltet föreslagna tillägg i 98 §
R.-F. och 63 § 4 morn. R.-O. är öfverflödigt. Tvärtom an¬
ser jag det vara högst behöflig!, att en föreskrift finnes,
som tillåter en annan att inträda i Justitise-Ombudsmannens
ställe, i händelse denne skulle af sjukdom eller annat laga
förfall blifva hindrad att utöfva sitt embete. I annat fall
kan det, om Justitiae-Ombudsmannen angreps af någon svår
och långvarig sjukdom, lätt inträffa, att embete! kunde kom¬
ma att ligga neder uti hela tre åren. Uppmärksamheten
liar förut icke blifvit fästad härå, men då det nu skett, fin¬
ner jag det vara nödigt, att en föreskrift i detta afseende
inflyter i Grundlagen, och jag tillstyrker alltså, för min def,
bifall till Constitutions-Utskottets förslag.
Herr Kock: Det är vi-serliyen riktigt, att nuvarande
lydelse al 98 § R.-F. och 63 § 4 inom. R.-O. hittills icke
medfört någon olägenhet, och att densamma således gerna
kan qvarstå, oförändrad, desto hellre, som det tillägg, Con-
stitutions-CJtskottet föreslagit, finnes infördt uti 25 § af den
för Justitiai-Orobudsmannen utfärdade Instruction, hvarest det
heter: »Skulle Justiliae-Ombudsmannen finna sig af svår
sjukdom eller annat laga förfall hindrad att sitt embete fö¬
restå, ege han rätt att till tjenstens förrättande under laga
för fallotiden påkalla den man, Rikets Ständer, likmätigt Re-
gerings-Formens 98 §, utsett att honom efterträda &c.»
Det föreslagna stadgandet finnes således redan uti lostructio-
nen, men likväl synes det, mig, att en grundlag hör vara
Den SO Junii.
50
fullständig, och det är den icke, om en del föreskrifter fin¬
nas i sjelfva Grundlagen, och en annan del, säsom enainpli-'
fication, uti en särskild instruelion, sorn ej liar egenskap af
Grundlag, hvartill Justilire-Omhudsmannens lnstruction icke
kan hänföras. 80 § R.-F., sorn uppräknar, hvilka lagar
skola, såsom Grundlagar, anses, upplager icke Iliand deni
* denna instruclion. Dä nu det framställda förslaget blott in¬
nefattar ett fullständigande af Grundlagen och en förbättring
i redactionen, hvarigenom Justitiae-Ombudsmannens inslruction
blifvit satt i samband rnr^d Regcrings-Forinen och Riksdags¬
ordningen, och enär detta tillägg icke kan medföra någon
våda, kan jag icke se, hvarföre-man ej mycket gerna kan
antaga detsamma. Af de-sa skäl, bifaller jag, hvad Consli-
tutions-lltskottet föreslagit i dess Memorial, JYs 10.
Herr Ekholm: Jag är i det niirmaste förekommen af
de två siste talarne. Sä snart fråga väcktes 0111 ett tillägg
till 98 § R.-F. och 05 § 4 moni. R.-O. i förevarande syft¬
ning, kunde man icke undgå finna nödvändigheten deraf.
Det vore verkligen besynnerligt, om Grundlagen icke skulle
innehålla någon föreskrift om rättighet för Justitife-Ombuds-
mannens Suppleant att, vid inträffande laga förfall för Ju-
slilitc-Omhudsmannen, inträda i utöfning af embelef, då in-
struetionen har en helt annan lydelse. Enligt densamma
förefaller det, som om del skulle bero på Justitiae-Oinhuds-
mannens godtfinnande att framkalla sjukdom, eller annat lag»
förfall. Detta synes mig icke vara lämpligt, ty i sådant falt
kan emhetet komma alt lång tid ligga neder, oaktadt Justitie¬
ombudsmannen är betänkligt illamående. Den enda anmärk¬
ning, jag häremot Utskottets förslag, är, att orden: kan vara
, borde utbytas emot är, men för alt icke motverka försla¬
gets framgång, och då jag icke är road af alt rida upp- pä
ord, så vill jag icke hålla på denna anmärkning, utan bifal¬
ler Constillitions-lltskottets förslag, sådant det är.
Herr Dillström: Jag är fullkomligt ense med den för¬
ste talaren deruti, att, då nuvarande stadgande i Grundlagers
fortfarit en så lång tid, utan att någon olägenhet deraf ända-
hittills försports, så kan någon ändring deri icke vara nödig-
Det föreslagna tillägget synes mig ingalunda nyttigt, utai»
tvärtom skadligt. Det var säkerligen icke utan giltiga skäl,,
som man i Grundlagen stadgat, att, endast i händelse Ju-
stitia?-Omhudsmannen med döden afgår, skulle hans Supp¬
leant tillträda embetet. Grunden härtill ar sannolikt deri,
att man velat bibehålla enhet och consequence i embrtets
40
Deri JO Junit.
ii löfning, sorn iir både nödig oell önskvärd. Om det skulle
hero |ja Justitiaa-Omhudsmannen, att när sorn helst skilja
sig från iitöiningen af sitt embete, skulle collisioner deraf
uppstå, som kunde blifva högst skadliga. Det kunde nem¬
ligen inträffa, att åtal, sorn Justitia; Ombudsmannen förord¬
nat, al Suppleanten betraktades annorlunda, och att denne
icke funne sig vid att dem fullfölja. Om t. ex. Justitie-'
Ombudsmannens Suppleant blrfve nödsakad att vid Riks-
Rätt full fril ja ett af Justitiae-Ombudsmanmm emot Konungens
Rådgifvare väckt åtal, skulle det kunna hända, att .Institiae-
Omhudsmannens Suppleant gjorde detta på ett sätt, att han,
i stället för att utveckla åtalet, uppträdde till försvar för
de åtalade. Likaså kunde ock tillgå vid andra tillfällen, då
anmärkta förseelser, begångne af Statens embets- och tjen¬
stemän, blifvit af Justitiae-Ombudsmannen beifrade. Med
ettord, mångå nrehnliga collisioner kunna häraf uppstå, hvil¬
ket vöre stridande emot em betets värdighet. Icke eller kan
jag finna, att stadgandet uti 25 § af Justitiae-Ombudsman-
nens Instruetion står i någon strid med Grundlagens nuva¬
rande ordalydelse. För urin del, lår jag anhålla orri åter-
remiss af Gonstitutions-Ul.vkotlets Memorial, med förklarande
af Ståndet, att det anser det föreslagna tillägget hvarken
nödigt eller nyttigt.
Herr Henschen: Jag kan icke föistå, hvarföre man
skall sätta sig emot det nu föreslagna tillägget, ty nekas
kan väl icke, att Justitiie-Ombudsmannen kan blifva sjuk.
flan kan få en attaque af apoplexie, eller någonting dvlikt,
sä att det blir honom omöjligt alt skrifa sitt embete. 1 så¬
dant lall är det nödigt, att Jusliticc-Ombudsmaunens Supp¬
leant inträder i utöfnirigen af embete). Jag bifaller alltså
Constittitions-Otskottr ts förslag, och betviflar. att något rim¬
ligt skäl finnes att förkasta detsamma, isj nrierhel som Justitia;-
Ombudsmannens Instruetion innehåller enahanda föreskrift.
Herr Palander: Ehvad man än må säga, så innehål¬
ler detta förslag en fullkomlig förbättring. Jag tror, att
Ståndet bör omfatta hvarje förbättring, och således äfven
göra det i förevarande läll. Grundlagen innehåller nu, att
Justitise-Ombudsmannens Suppleant skall efterträda jjhonnm,
då han med rlöden afgår, men mångå tillfällen kunna'inträffa,,
då Justitiffi-Ombudsmannen är hindrad att utöfva sitt embete,
och det är högst nödigt, att han då har någon annan i sitt
ställe. En talare har anmärkt, att Jusliliae-Omhudsmannen
och hans Suppleant kunna råka uti eollision i åsigler. Men
Den 10 Junii,
41
det beror Ju på Rikets Ständers delegerade att til! dessa
befattningar nise tvä personer, till hvilka Rikets Ständer
kunna hysa förtroende. Rå lörslag^t innehåller en verklig
förbättring och ett förtydligande af Grundlagen, synes det
mig något eget, om Borgare-Ståndet ej skulle antaga det¬
samma. För mitt del, tillstyrker jag, att detta förslag må
förklaras hvilanda till nästa Riksdsg.
Herr Indebetou: Re två ledamöter af Consfilntions-
lllskottet, sorn reserverat sig emot detta Memorial, hafva ut¬
gått från den förutsättning, att Justitise-Ombudsmannens
Suppleant icke eger rätt alt förrätla tjenstfri i annat fall,
äu att Justitise-Omhudsmannen med döden afgår. Ret synes
dock tydligt, att han äfven vid andra tillfällen kan inträda i
utöfning af embetet. ty i annat läll skulle 25 § af Justitioe-
Omhudsmannens Instruclion icke varit behöflig. Orsaker
kunna nemligen finnas, som göra, att Justiliae-Ombudsman-
nen någon gång blir urslåndsatt att förrätla sin tjenst, och
det är derföre nödvändigt, att någon föreskrift finnes, huru
vid sådana tillfällen bör förhållas.
Nu är det dock obestridlig), att en ofullständighet fin¬
nes i R.-F., då der icke talas om sådane läll, som endast i
inslructionen blifvit förutsedda och omförmäldta. Rå en
omission i Grundlagen således obestridligen eger rum, är
det både nödigt och rigt.igt, att den anmärke--, och att en
sådan lucka lylles. Så har ock nu skett genom Gonslitu-
Iitius- Utskottets Memorial, M 10, oell jag kan icke finna
något skäl, hvarföre man icke skulle antaga det deri fram¬
ställda förslag lil! tillägg i 98 § R.-F. och 65 § d mom. R.-O.
En ledamot af Constitutions-Olskottet har anmärkt, att
en liten skiljaktighet finnes emellan Instruclionen och Utskot¬
tets förslag, emedan, enligt den förra, det skulle bero på
Ju-titiai-Ombud-mannen sjelf att påkalla Suppleanten, hvar¬
emot. enligt Utskottets lör-lag, den sednare skulle vara
skyldig att inträda i utöfning al“ embetet, då det finnes vara
nödigt, äfven utan kallelse af den ordinarie Justiliae-Omhuds-
rnaunen. Ret sednare anser jag vara det rätta, så att det
icke må bero på Juslitios-Omhud-mannen att inkalla Supp¬
leanten, utan om Jiistitiae-Ombudsmannen är urslåndsatt att
förvalta embetet, bör hans Suppleant vara sk v Idig alt sjelf¬
mant inträda i tjernsten. För min del, finner jag det före¬
slagna tillägget behöflig! och ändamålsenligt, hvarföre jag
instämmer med dem, som yrkat bifall till detsamma.
42
Den 10 Junii.
Herr Billström: Den siste talaren liar anmärkt, att
det icke bör bero på Justitiaj-Ombudsmannen sjelf att till¬
kalla Suppleanten, utan alt denne skall opåmimlt infinna sig
och träda i utöfning af embetet, då lian anser sådant nödigt.
Detta kan likväl icke vara meningen nied Utskottets förslag.
Justitiaj-Ombudsmannen lyder blott under ii i ket s Stander,
och då desse icke äro tillsammans, kan ingen annan, än lian,
ega ratt att vid förefallande tillfällen uppdraga åt den ut¬
sedde Suppleanten, att förestå embetet. I öfrigt får jag
erinra, att, enär Utskottet nu sökt bringa Grundlagen i öf¬
verensstämmelse med Juslilise-Omhudsmannens Instruction,
Utskottet likväl icke gjort det fullkomligt. Uti 4 och 5 §§
af nämnde Instruction stadgas, att Justitiaj-Ombudsmannen
sjelf skall föra talan vid Riks-Rätt. Detta stadgande måste
tolkas efter ordalydelsen, och då skulle Justitiae-Ombuds-
inannens Suppleant, om han i den lörres ställe förrättade
tjensten, icke kunna utföra åtal vid sistnämnda Rätt.
Ofverläggningen förklarades slutad, och, på proposition
af Herr Talmannen, beslöt Ståndet alt antaga Constilutions-
Utskottels förslag lill tillägg i 98 § R.-F. och 63 § 4 mom.
R.-O. att hvila lill grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag;
§ 7.
Föredrogos Stats-Utskotlels nedannämnda Utlåtanden:
JYi 124, i anledning af väckt motion om förändring i
nu gällande stadganden, i afseende å det åtskillLe af Kongl.
Kammar-Rättens tjenstemän tillkommande anmärknings- och
actorats-arfvode.
Bordlädes andra gången.
M 123, i anledning af väckt motion, angående rättighet
för åboerne å åtskilliga Wisingsö skolegodshemman ait få
desamma till skatte lösa.
Godkändes.
jy? 126, i anledning af väckt motion om förändring i
tiden för hållande af iippbördsstäinmorna på Öland.
Godkändes.
JH 127, i anledning af väckt fråga om försäljning af en
del Kronans egendomar.
Herr Henschen: Jag ber blott få anmärka, alt jag icke
kan gå ifrån den allmänna grundsats, att det är en förmån,
att jordegendomar innehafvas under privat eganderätt, och
att Staten således icke bör befatta sig med sådana, utan
öfverlemna sina egendomar till roskilde personer.
Den 10 Junit.
A 5
Herr Björck: Jag viii endast tilltigga, att Rikets Stän¬
der i början af vårt nuvarande statsskick samfäldt förenade
sig derom, att Kronans egendomar skulle under äganderätt
upplåtas åt enskilde, men att detta icke ledde till någon
påföljd, emedan Konungens Rådgifvare Immo åtgärden vara
stridande emot Konungens prerogativ er. Vid sådant förhållan¬
de kan det icke annat, än förundra naii;, att Rikets Ständer
40 år derefter återgått i tänkesättet och omfattat en annan
åsigt. Jag har icke något i sak att tillägga, då det torde
vara ändamålslöst alt yrka återremhs, utan jag har endast
velat fästa uppmäi ksamheten å det af mig omnämnda för¬
hållande.
Piscussionen ansågs slutad, och Ståndet bifölI Stats¬
utskottets Utlåtande, JK 127.
M 128, i anledning af väckt motion, angående förän¬
dring i tiden för utgörande af den till Marstrands kyrka och
skola anslagna kronotionde!) i Tjörns härad.
Herr Wcern: På denna motion föredrogs uti Siats-
Utskottets Plenum, var jag icke närvarande, och således ej
i tillfälle att reservera mig emot Utlåtandet, tili hvilket jag
Icke kan instämma, men vid ärendets behandling på Afdel¬
ningen förordade jag motionairens förslag. Med afseende §
de af honom antydda olägenheter deraf, alt den till Mar¬
strands kyrka och skola anslagna kronotionde inom Tjörns
härad skall levereras under Fehruarii månad, hvilket för¬
orsakar häradsboerne en transport af icke mindre, än 17 a
18 mil, anser jag det vara billigt och al behofvet påkalladt,
att de åtminstone prhålla rättighet att leverera kronotionde!)
tinder föregående November månad, hvarigenom de aninäik-
ta olägenheterna kunna undvikas. Jag bifaller alltså motio¬
nairens framställning.
Beträffande det af Utskottet anlorda motiv för afslag,
att, då den af Rikets Ständer beslutade förändring, i afseen¬
de å räntor och tionde-anslag till allmänna verk, m. in.,
träder i verkställighet, leverering in natura högst sällan
skall ifrågakomma, så kan detta motiv visserligen vara bra,
men olägenheterna qvarstå dock tills vidare, och intilldess
den föreslagna förändringen trädt i verket. Om en sådan
förändring kommer alt införas, är ännu icke ovilkorligen
bestämdt, likasom ovisst är, när den kan komma till stånd.
Men äfven om den biifver satt i verket, kan det jemväl
derefter hända, att det blir förmånligare att leverera ränle-
ocli tinnde-spahnemålcn in natnia, ib r.if andra räntegifvare
a
Den JU Jun ii.
viii skulle kunna begagna sig med forde!, men ieke Tjörns
härad.-lioer, emedan de då måste vidkännas en dryg tran¬
sport kostnad, i händelse leverering!*», fortfarande, skall full¬
göras tinder Febr n a r i i månad. i)å liäradsbneme icke hegära
någonting annat, än alt få leverera Sjtanmåien några måna¬
der förut, tyckes det vara billigt, alt denna framställning
möter framgång. För vinnande af delta resultat, anhåller
jag derföre om återremiss af Stats-Utskottets nu föredragna
Utlåtande.
Herr Berger: Jag har varit närvarande håde på Af¬
delningen oell i Utskottets 1’lenum, vid behandlingen af delta
ärende, och finner ingen anledning till återremiss. Det kari
visserligen vara billigt, att liondegifvarne i Tjörns härad få
leverera sin tionde tidigare och ulan så lång omväg, som
nu är fallet, meri det är en väsendtlig omständighet, sorn
bör tagas i betraktande, nemligen att leverering in »alura
hädanefter högst sällan torde komma i fråga, då llikets
Ständers beslut, i afseende å lösen af kronotionde, snart
träder i verkställighet. Men om ock leverering in natura
skulle komma i fråga, måste det, då tionden är indeld, så¬
som här är fallet, bero på tiondetagare, om han vill emot¬
taga den på annan tid, än den i lag bestämda, eller icke.
Jag anser derföre, att den begärda ändringen i tiden icke
kan af Rikets Ständer medgilvas, ulan vederbörande indel¬
ningshafvare» hörande. Önska de skattskyldig» verkligen
komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån, så behöfva
de icke anlila någon annan utväg, än förfråga sig hos veder¬
börande räntetagare, och då kan levereringsliden ändras
utan Rikets Ständers bifall. Jag yrkar alltså bilall tili Ut¬
låtandet.
flerr Wedberg instämde.
Herr Cassel: Jag är åter af samma lanke, sorn Herr
Werrn. Det tyckes vara hardt, att, då de skattskyldige icke
begära någon annan lindring, än alt få leverera sin kronotionde
under en årstid, då de äro mindre blottställde för fätor til!
lilvet, denna anhållan skall möta sådant motstånd, som nu
är förhållandet. Beträffande Herr Bergers anmärkning, att
de skattskyldige kunna utverka sig den begärda förmånen
genom öfverenskommelse med dem, som skola em ottavia
tionden, så torde det vara gifvet, att, om någon skattskyldig
vill derom uppgöra med räntetagare», ifrågavarande rättig¬
het icke kan erhållas, utan att räntetagaren får någon sär¬
skild discretion. Jag tror, att Rikets Ständer handla rätt,
Den 10 Junit.
om de bifalla motionen, särdeles sorn ganska ömmande om¬
ständigheter tala derför. I följd häraf, anhåller jag om åter-
remiss af detta Utlåtande.
Herr Berg: Jag instämmer ork med Herr Waern, och
gör det så mycket hellre, sorn jag, såsom närboende, kari
besanna, att Tjörns öboer onder Februarii månad hafva svårt
att komma ifrån ön och leverera sin kronotionde. Jag be¬
gär återremiss.
Herr Billström: I)å jag, såsom född på den ö, hvil¬
ken bär är i Iråga,, nogsamt har mig bekant de stora olä¬
genheter, som tillskyndas Tjörns innevånare deraf, att den
till Marstrands kyrka och skola anslagna kronotionde skall
levereras under Februarii månad, vid hvilken tid färden öf¬
ver hafsfjärdarne emellan Tjörn och Marstrand sällan iir
möjlig, kan jag icke annat, än understödja Herr Wcerns yr¬
kande mn återremiss af förevarande Utlåtande. Väl har
Utskottet förespeglat, att den tid kan komma, då räntegif-
varne blifva befriade från tinirdens leverering in natura, men
när detta inträffar, torde svårligen kunna beräknas, enär
hinder alltjemt uppställas af dem, hvilka önska bibehålla
det nu rådande prejeriet vid lösens erläggande. 1 allt fall
qvarstår, under vissa vilkor, rättigheten för tiondegifvarne
alt leverera sparimålen in natura, och, för att kunna be¬
gagna en slik rättighet, erfordras ett sådant medgifvande,
som i motionen blifvit hegardt. Man har ifrågasatt, huru¬
vida motionaireris anhållan vöre enlig med öboernes egen
önskan. Derom bör man dock icke rimligen kunna hysa
något tvifvel, alldenstund rnotionairen är Riksdags-fullmäktig
för Tjörns härad. Herr Berger har dessutom anmärkt, att
häradsboerne skulle kunna på en ginare väg vinna sin ön¬
skan derigenom, att de vände sig till vederbörande, som
emottaga tiondespanmålen. En så beskaffad underhandling
tror jag, att de redan försökt, ehuru utan framgång. Hvad
här blifvit ifrågasatt och äskadt, lärer icke utgöra någon
fullkomlig ny företeelse, ty, om jag icke (nissini uner mig,
har allmogen på Oland fått sig beviljad något när enahanda
förmån, som den rnotionairen sökt utverka åt Tjörns hä-
radsboer.
Discussionen ansågs slutad, och sedan Herr Talmannens
framställning, om Ståndet behagade godkänna Stats-Utskot-
tets Utlåtande, M 128, blifvit med Nej besvarad, beslöt
Ståndet, uppå derom af Herr Talmannen vidare framställd
proposition, att återremittera nämnde Utlåtande.
46
Den 10 Junti.
JM 129, i anledning af vackt motion, angående för¬
ändring i Kongl. Förordningen den 16 Octoher 1725, rö¬
ra ntle Presterskapets i Skåne uppbörd.
Bifölls.
JM 150, i anledning af väckta motioner, angående dels
bestämmande af vissa vilkor för vinnande af dispositions-
och jordegande-rätt till de så kallade kyrkohemmanen i
Halland, dels ock om rättighet lör åboerne å de inom Gö¬
theborgs stift varande mensal-heuiman, alt lå desamma till
skatte lösa.
Godkändes.
JM 151, i anledning af väckt motion, angående upphö¬
rande af Kronans återlösningsiätt lill de så kallade Trippi-
ska hemmanen.
Bifölls.
JM 152, i anledning af erhållen återretniss å Betänkan¬
det, JVs 19, angående upplåtelse på viss lid åt enskild man
af en Kongl. Majit och Kronan tillhörig, intill Kongl. Opera¬
huset i Slockholm angränsande tomt.
Med vidblifvande af sitt förut fattade beslut, lade Stån¬
det Utlåtandet, JM 152, till handiingarne.
Och N:ris 155, 154 och 135.
Bordlädes andra gången.
Föredrogos å nyo Banco-Utskottets Betänkande, Memo.
rial och Utlåtanden:
JM 154, med förslag till reglering af Bankens lane- och
creditiv-röreise.
Bordlädes andra gången, för att, i enlighet med Stån¬
dets tillförene i dag fattade beslut, åter förekomma nästa
Lördag den 17 i denna månad.
JM 35, öfver vackt motion om särskilda bestämmelser,
i afseende å låns beviljande från Rikets Ständers Bank emot
pant af fastigheter inom Kinne, Kinneljerdings och Laske
härader.
Bordlädes andra gången.
JM 56, öfver väckt motion, att Discontverken måtte
öfvertaga commissions-befattning med discontlår,.
Godkändes.
JM 37, med hemställan, att den i Banken inrättade sär¬
skilda anstalt lör besörjande af fastighets-låne-commissioner
måtte, fortfarande, varda bibehållen.
Godkändes.
Den 14 Junit.
47
Och M 59, i anledning af Aurora Cedergren* ansök¬
ning att, fortfarande, lå tillgodonjuta det arfvode af 66 R:dr
5SJ sk. B:co, hon hittills, i egenskap af formbindareelev, å
Tumba bruks stat uppburit.
Godkändes.
§ »•
Föredrogos neli bordlädes första gången Ståts-Utskottets
Utlåtanden: N:ris t36—159, samt Lag-Utskottets Betänkan-
den: Nuis 52—SS. Bubrikerna härtill upptagas i Proto-
coli för den dag, ärendena till afgörande förekomma.
§ 10.
Herr Wara hegärde och erhöll ledighet från Biksdags-
göromålen under tre veckor, räknade från den 14 i denna
månad.
§ 11.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fa t ta de beslut.
Plenum slutades kl. 1 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 14 Junii.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades: l:o återstående delen af Protocollet för
ilen 26 nästlidne Maj, 2:o Protocollet för den 27 samma
månad, 5:o en del af Protocollet den 31 derpåföljde, 4:o Pro¬
tocollet lör den 1 dennes, och 5:o den del af Protocollet
den 10 dennes, som angår återremiss af Siats-Utskottets
Utlåtande, M 12J5.
§ 2.
Uppå derom gjord anhållan, beviljades Herr Lindström
ledighet från Riksdagsgöromålen under tre veckor, räknade
från och med den 17 uti innevarande månad.
Den ! ä Junit.
S 3.
Föredrogs å nyo Ståts-Utskottets Utlåtande, M I2ä, i
anledning af vackt motion om förändring i nu gällande stad-
ganden, i afseende å det ålskillige al Kongl. Kammar-Rät-
tens tjenstemän tillkommande anmärknings- och actorats-
a r I'vode.
I fråga om yrkad nedsättning för Kongl. Kammar-Hal¬
tens tjenstemän uti actorats-ersättning, blef Utlåtandet af
Borgare-Ståndet bifallet.
Beträffande åter frågan, huruvida omförmälda ersättning
skulle ega rum, när Konung och Ständer liokalia någon
tjensteman, eller dess arfvingar, från digifvande af det ådömda
beloppet, uppstod discussion, dervid sig yttrade;
Herr (rezelius: Hvad Kongl. Maj:ls Nådiga fnstruction
fiir Kammar-Rätten, i afseende på det Advocat-Fiscalen till¬
kommande actorats-arfvode, uti 25 § stadgar derom, alt 2
procent af alin de medel, sam, efter hans handläggning,
uti Kronans eller andra allmänna cassör inflyta, skola ho¬
nom tillfalla, förekommer visserligen i någon mån tvätydigt
och har blifvit olika to kadi. Men, efter min tanka, uttryc¬
ker delta stadgande alldeles icke, såsom Stats-ötskotlet ve¬
lat antaga, det vilkor, att de medel, hvaraf actorats-arfvodet
må utgå, skola verkligen hafva i cassorna influtit, utan sy¬
nes mig härvid rätta meningen vara, att Advocat-Fiscalen
eger utbekomma ett sådant arfvode af de medel, som, efter
hans handläggning, ådömas och, i följd deraf, skola eller
höra lili Kronans eller andra allmänna cassör inflyta. Ge¬
nom deri handläggning, Advocat-Fiscalen egnar åt anmärk¬
ningsmål, verkar han dertill, att anmärkningsrnedel varda
Kronan eller allmänna inrättningar tilldömda; men deremot
bidrager han ej omedelbart dertill, att dessa medel verk¬
ligen i cassorna inflyta. Omsorgen derom och bestyret der¬
med tillkommer den exsecutiva makten, som det åligger att
medlen i behörig ordning indrifva. Då sjelfva incasseringen
således ej heror på Advocat-Fiskalens handläggning eller till¬
görande, synes mig bemälde tjensteman, sedan han, genom
utförandet, af ett actorat, fullgjort sin tjenstepligt, obestrid¬
ligen vara berättigad att bekomma honom tilIförsäkradt ac-
lorats-arfvode af de medel, sorn, efter hans handläggning,
blifvit Kronan eller allmänna inrättningar tilldömda, så vidt
tillgång dertill, finnes och medlen således kunna inflyta, oaf-
sedt hvad Rikets Ständer sedermera kunna, i afseende på
eftergift af Kronans medel, besluta.
Den 14 Junii.
f)ock, som stadgandet härom finnes något oklart, torde
lättelse eller förklaring deraf tarfvas, likväl icke i den syft¬
ning, Stats-Utskoltet föreslagit, utan i en motsatt, eller i
den mening, att, oaktadt Kongl. Maj:t och Rikets Ständer
finna godt eftergifva Kronans rätt till ett ådömdt ersättnings¬
belopp, vederbörande tjenstemän ändock skola vara berätti¬
gade till dem litt instructionen tillerkändt actorats-ärlvode;
ty det kan ej vara med rättvisa och billighet förenligt, att
desse tjenstemän, efter att hafva i och för ett anmärknings¬
mål fullgjort allt, hvad på dem ankommit, skola, genom
Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers mellankomst, utan för¬
skyllan, betagas sin tillständiga rätt.
Väl kan man anse hårdt, att, fastän ömmande omstäni
digheter verka till eftergift af. Kronans andel i ett ådömdt
ersättningsbelopp, actorats-arfvodp ändock skall deraf utgå;
rnen man bör ock, särdeles hvad Kammar-Rättens Advocat-
Fiscal angår, taga i betraktande, att hans löneförmåner, sorn
föröfrigt äro otillräcklige, hufvudsakligen äro beräknade på
ingående actorats-arfvoden. Vill man åter, efter behag, eller
efter sig företeende omständigheter, minska dessa arlvoden»
så böra hans löneförmåner så ordnas, att de blifva af slika
arfvoden mindre beroende. Men innan sådant skett, synes
Stats-Utskottets ifrågavarande förslag vara ej mindre för
Advocat-Fiscalen, än ock för de Öfrige, likaledes ringa allö-
nade, tjenstemännen alltför förnärmande, för att kunna af
mig godkännas; hvadan jag, för min del, anhåller om åter*
remiss af Utskottets Utlåtande i denna del.
Herr Stolpe: Utskottets yttrande i denna punkt är
grundadt på en, såsom mig synes, oriktig uppfattning af hit-*-
hörande stadgandens mening. Obestridligt lärer väl vara, att»
om Kammar-Rättens Advocat-Fiscal i sådana fall, som i Ut¬
låtandet afses, eger rätt att tillgodonjuta actorats-arfvode, så
kunna icke Konungen och Rikets Ständer bortskänka, hvad
Advocat-Fiscalen tillkommer. Utskottet har visserligen an¬
tagit, att Advocat-Fiskalen icke eger omförmälda rätt, men
om så vore, hvartill gagnade det då att ytterligare härom
lagstitta? Det synes nästan, som skulle en aning, att de
åberopade §§ i Kammar-Rättens Instruction icke äro så
tydliga för Utskottets mening, som i Utlåtandet uppgifves,
hafva föresväfvat Utskottet, och förmått det att söka, genom
ett nytt stadgande, göra sin mening gällande. I öfrigt anhål¬
ler jag att fä åberopa, hvad den föregående talaren yttrat
Borg.-Stånd. erot. vid Iliked. 18S3—1854. IV. 4
so
Den 14 Junit.
derom, att, sä snart, genom actors åtgärd, det blifvit någon
ålagdt att till Kronan utgifva ett belopp, actor gjort, hvad
på honom ankommer, och att verkställigheten eller medlens
indrifning tillhör den exseeutiva makten. Om det nu torde
få anses klart, att aclors rätt icke kan vara beroende af
hvad annan myndighet, utan actors vilja, eller kanske ens
vetskap, giir eller låter, så följer häraf också, att, då actor
fullgjort, hvad honom ålegat, måste i och med detsamma
hans rätt antingen vara till fullo vunnen, eller ock han halva
densamma förverkat. På dessa grunder, anhåller jag om
proposition på återremiss.
IJti detta yttrande hördes flere af Ståndets Herrar Le¬
damöter instämma.
Herr Wedberg: 1 afseende på den första punkten af
Utlåtandet, eller i fråga om den Kammar-Rättens tjenste¬
män tillagda rätt att uppbära ej mindre, än 2ä procents an-
märkningsarfvode, skulle väl åtskilligt kunna erinras, men
dä Ståndet funnit Utskottets afstyrkande af ifrågasatt minsk¬
ning i nämnde arfvode böra bilallas, är derom nu ej vidare
att orda.
Beträffande åter frågan om actorats-arfvode å medel,
från utgilvande af hvilka Kongl. Maj:t och Rikets Ständer
frikalla någon tjensteman eller dess arfvingar, kan jag ej
annat, än finna billigt, att, då en dylik eftergift af Kronan
och Riket Sländer rnedgifvcs, actors rätt lill actorats-arfvode
å det efterskänkta beloppet äfven må förfalla. Jag anhåller
derföre hos Herr Talmannen om proposition på bifall lill
Utskottets yttrande.
Herr Gråå: För min del, anser jag gällande stadgan-
den vara tydliga deruti, att actorats-arfvode till Kammar-
Rättens Advocat-Fiscal icke bör utgå för andra medel, än
sådana, som, på Advocat-Fiscalens åtal, i Kronans eller an¬
dra allmänna cassör verkligen influtit. Anspråket på acto¬
rats-arfvode kan således, efter min mening, icke grundas
blott derpå, att, på actors talan, mpdel blifvit Kronan eller
det allmänna lilldömda. Då emedlertid olika meningar, huru
förfaltningarne i detta läll böra tydas, uppstått, har Utskot¬
tet, för att göra ett slut på all tvekan härutinnan, ansett en
förklaring behöflig, och Utskottet bar dervid så mycket
hellre funnit det vara både rätt och billigt, att, då Kronan
eltergifver sin rätt emot någon tjensteman eller dess arfvin¬
gar, actorats-arf vodet äfven anses innefattadt i eftergiften,
som, i alla de fall, då den, hvilken, på Advocat-Fiscalens
Den 14 Junti.
Si
talan, blifvit dömd att gälda större eller mindre belopp, der»
till saknar tillgång, Advocat-Fiskalens rätt till actorels-arf»
vode ostridigt anses hafva förfallit. Jag anhåller derföre om
proposition på bifall till Utskottets Utlåtande.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter instämde i detta
yttrande.
Herr Wetterberg: Uti hvad Herrar Stolpe och Geze*
lius anfört instämmer jag, för min del. Actor i Kammar-
Hätten lärer väl ej hafva sämre rätt, än andra actorér. I
afseende på dessa, är det bekant, att, då Kongl. Majit efter¬
skänkt böter i åtal för brott mot Förordningen om bränvins
tillverkning och försäljning, hafva ibland endast Kronans an¬
del, men någon gång jemväl åklagarens andel blifvit efter-
gifna. Så skiljaktigt synes frågan i högsta instancen vid
olika tillfällen bedömas. För mig synes det, som skulle
sunda förnuftet vara tillräckligt, för att inse och erkänna,
att ej Rikets Ständer kunna eftergifva tredje mans rätt, och
jag yrkar derföre återremiss af Utlåtandet i denna del.
Herr Ekenman; Jag har ej trott mig kunna antaga,
att Utskottet haft för afsigt, att i någon mån verka till
ändring i den rätt, nuvarande tjenstemän i Kongl. Kammar-
Rätten ega, eller anse sig ega, enligt gällande Instruction.
Örn denna, i afseende på den andel, som af Kronan eller
allmänna inrättningar tilldömda anmärkningsmedel eller acto-
rats-provisioner må tjenstemännen tillkomma, skulle vara
tvåtydig derutinnan, huruvida samma andel bör utgå endast
af sådana medel, som i Kronans eller andra allmänna cas¬
sör verkligen intlutit, eller äfven af det belopp, som i cas-
sorna kunnat inflyta, derest icke eftergift från det allmännas
sida egt rum, synes mig det nu föreslagna sättet icke vara
det rätta, att åvägabringa en rättelse eller ändring i gäl¬
lande stadganden. Det lärer väl vara påtagligt, att, om In-
structionen i denna del är tvåtydig, och tolkningen af hit¬
hörande stadganden kan vara föremål för olika meningar,
det icke är Rikets Ständer värdigt, att till Kongl. Majit ingå
med en underdånig skrifvelse, innefattande begäran, att Kongl.
Maj:t ville genom ett penndrag afskära de rättigheter, tjen¬
stemännen i förevarande afseende, tilläfventyrs med allt
skäl, ansett sig ega. Följden af ett nådigt bifall till en så¬
dan hemställan blefve naturligtvis, att tjenstemännen hos
Kongl. Majit begärde ersättning för förlorade sportler, och
om sådan skulle dem beviljas, hvilket väl svårligen kunde
undvikas, blefve vinsten af den åtgärd, Utskottet föreslagit,
52
Den 14 Junti.
ringa, för alt ej säga ingen. Jag har dock ej kunnat före¬
ställa mig,- att Utskottet, med hopp örn framgång, framställt
sitt förslag i nyssnämnde syftning, utan trott meningen vara,
att lör framtiden, efter deras afgång, som nu i Kammar-
Rätten innehafva tjenster, hvilka sådana emolumenter till¬
komma, skulle stadgas, att, derest Kongl. Maj:t och Rikets
Ständer frikalla någon tjensteman, eller hans arfvingar, från
lifgifvande af honom ådömdt ersättningsbelopp, vederbörande
tjenstemän då icke äro lagligen berättigade, att erhålla det
deni i Kammar-Rättens Instruction tillagda actorats- eller
anmärknings-arfvode. Med antagande af en sådan syftning
hos förslaget, har jag granskat detsamma, och dervid i främ¬
sta rummet försökt utreda, huruvida vederbörande tjenste-
mäns i Kammar-Rätten löneförmåner äro sådana, att af
innehafvarne skäligen kan fordras, att de endast för dessa
löner skola fullgöra äfven sådana åligganden, hvarför de,
enligt gällande Instruction, ega att påräkna särskild godt-
görelse. De underrättelser, jag erhållit, angående lönernas
beskaffenhet, hafva icke angifvit sådant förhållande. Oin
Utskottets förslag antages, måste således lönerna höjas, men
då inser jag, i sanning, ej, hvarföre man icke lika gerna
kan låta godtgörelse till tjenstemännen utgå, på sätt hittills
varit stadgadt, som att öka lönerna. Utfästelsen af actorats-
och anmärknings-arfvode utgör en ganska lämplig sporre
för vederbörande tjenstemän tili nit i fullgörandet af dessa
ofta högst obehagliga tjensteåligganden. Väl kan det någon¬
gång hända, att arfvodet uppgår till betydligare belopp, men
betraktar man, å andra sidan, huru mycket arbete, som
måste nedläggas på utredandet af ett vidlyftigare balance-
mål och skriftvexlingen under målets gång genom flera iri-
stancer, lärer man, i de flesta fall, nödgas erkänna, att den
godtgörelse, som genom actorats-proceriten skulle erhållas,
men hvilken, i anseende till bristande tillgångar hos de sak-
fällde, ofta nog icke till fullo utgår, ej är för högt tilltagen.
På dessa skäl och de af Herr Geselius anlörda, anhåller
jag om proposition på återremiss af Utlåtandet.
Herr Frick, tillkannagaf, att han instämde med Herr
Ekenman.
Herr Stolpe: Det torde tillåtas mig, att, genom anfö¬
rande af ett exempel, visa, i hvad mån Herr Gräås tolk¬
ning af hithörande stadganden må vara riktig, eller icke.
Actoratsarfvodet är tydligen ej annat, än en på förhand ut¬
lästad godtgörelse för utförandet af en lagsökning. Den lag¬
Den 1 i Junit.
55
sökande är Kongl. Maj:t och Kronan. Men låtom oss i stäl¬
let antaga, att en enskild åt en commissionair uppdragit att
lagsöka en tredje person mot öfverenskommet arfvode af
tjugufem procent utaf det belopp, commissionairen indrefve.
Den sistnämnde fullgör uppdraget, får utslag på gäldenären,
och är beredd att bringa detta till verkställighet. Under
tiden har likväl fordringsegaren efterskänkt sin fordran hos
gäldenären, och utslaget kan följaktligen icke verkställas.
Har väl nu fordringsegaren kunnat, genom sin åtgärd att
efterskänka fordran, betaga ombudet sin rätt att erhålla de
utfästade tjugufem procenten på det belopp, till hvars gäl¬
dande den lagsökte egt tillgång? Man svarar härtill, att, om
frågan gäller Kammar-Rättens Advocat-Fiscal, Insiructionen
för nämnde embetsverk innehåller, att actorals-arfvodet skall
beräknas endast för medel, som verkligen influtit. Då lik¬
väl inflytandet i Kronans cassa icke beror på actor, och
tredje mans åtgärder icke lagligen kunna, hvarken öka eller
minska actors rätt, är denna, efter min tanke, ej eller be¬
roende af, huruvida Kongl. Maj:t och Rikets Ständer efter¬
gifva ett ådömdt belopp, utan qvarstår, utan hinder af en
sådan åtgärd, oförminskad. Jag nödgas således förnya min
anhållan om proposition på återremiss.
Herr Henschen: Ej för tjenstemännens bästa, men för
Statens, anser jag mig böra instämma med dem, som yttrat
sig för återremiss. Jag hyser nemligen deD öfvertygelse,
att bestämmelserna, angående den till Kammar-Rättens tjen¬
stemän utgående anmärknings-procent, dertill något motsva¬
rande icke finnes i andra länder, äro ganska nyttiga. Ty
man bör ej lemna ur sigte vigten deraf, att de tjenstemän,
som verkställa granskningen af räkenskaperna, och hafva
att framställa anmärkningar emot desamma, äro oberoende
af höga vederbörande, hvilka anmärkningarne ofta nog kunna
gälla. Ett sådant tjenstemännens oberoende bevaras dock
ej, om man utverkar föreskrifter, som göra tjenstemännens
inkomster, i hvarje särskildt fall, beroende af Regeringens
godtycke. På detta skäl, men icke för tjenstemännens en¬
skilda fördel, anhåller jag om proposition på återremiss.
Herr Hörnstein: Mig synes det, som skulle actorer-
nas rätt ej kunna vara annan, än Statens, som grundlagt
den. Derföre, och då Staten efterskänkt, hvad honom till¬
kommer, synes det billigt, att åklagaren eftergifver sina an¬
språk och underkastar sig enahanda bestämmelse, som Sta¬
ten, för sin del, godkänt. Det exempel, en talare hämtat
•J
84 Den 14 Junti.
frän enskild persons aftal om lagsökning, skulle vara för
detta fall tillämpligt och bevisande, om fordringsegaren af-
talat med ombudet på sådana vilkor, att, derest den sist¬
nämnde indrefve några medel, han derå skulle erhålla den
ulfästade procenten, men att, om fordringsegaren efterskänkte
sin fordran, ombudets ra 11 till arfvode äfven skulle försvinna.
I allt läll är actors rätt i dylika fall beroende derpå, huru- i
vida några balancer inträda, och således alltid tillfällig, hvar¬
jemte, då, till stöd för actors rätt, blifvit åberopadt, att må¬
len för honom medförde särdeles besvär, ej må lemnäs oan¬
märkt, att actors besvär väl alltid är vida mindre, än de
auctoriteters, hvilka det tillkommer alt pröfva åtalet och
gifva handräckning, och då någon särskild godtgörelse till
deSsa ej ens blifvit ifrågasatt, lärer väl ej någon obillighet
ligga deruti, att actor understundom nödgas eflergifva sitt
actorats-arfvode. För min del, kan jag ej annat, än tillstyr¬
ka bifall till Utlåtandet, så mycket mera, som Statens efter¬
gift af sin rätt icke lärer förekomma, utan i ömmande eller
sällsynta fall.
Herr Henschen: Till hvad jag förut yttrat, vill jag yt¬
terligare lägga några omständigheter. Den Kammar-Rättens
tjenstemän tillagda så kallade anmärkningsprocent är dem
gifven lill en uppmuntran att eftersöka begångna fel, hvari¬
genom Kronans rätt blifvit åsidosatt. Jag hemställer då till
hvar och en, huru det troligen skall gå, om stadgariden,
sådana, som det nu föreslagna, voro gällande, och en tjen¬
steman, hvilken af räkenskaperna funne, alt något betydli¬
gare belopp blifvit Kronan undanhållet, tillika visste, alt den
ersättningsskyldige stöde i relationer med Regeringen, så att
med all säkerhet kunde förutses, att eftergift komme att A
beviljas, och den ersättning, tjenstemannen eljest kunnat på¬
räkna för sin möda, ginge förlorad. Månne val det allmän¬
na bästa vunne, om, till följd häraf, felen förblefvo dolda,
och Regeringen aldrig ens bchöfde uttala sig, huruvida öm¬
mande omständigheter verkligen förefunnes? För min del,
tror jag det alltid vara nyttigt, att utredt varder, om någon
felaktigt förvaltat Kronans medel, vare sig af egennytta eller
försumlighet. l)e ömmande omständigheter, som kunna gifva
anledning till eftergift, må särskildt prölvas, men böra, i hvad
fall, som helst, aldrig kunna beveka derhän, att något skulle
tagas ifrån en tredje, för att gifva den fela k tige. Jag fort¬
far således att påyrka återremiss.
Den 14 Junit.
SS
Herr Wallenberg: De talare, hvilka yttrat sig för åter-
remiss af Utlåtandet, synes utgå från den åsigten, att Kongl.
Majit och Mikels Ständer gemenligen skulle efterskänka, hvad
på Advocat-Fiscalens talan dem tilldömes. Visserligen tror
jag också, att ömmande omständigheter någon gång alltför
bjert framhållas, men sådant är dock bättre, än att högsta
rätten alltför kall blodigt skulle utkräfvas. De fall, då efter¬
gift medgifves, torde dock rätteligen vara alt räkna bland
undantagen, och, vid sådant förhållande, synes mig undanta¬
get gerna kunna gälla, äfven i afseende på actors rätt.
Det af Herr Stolpe anförda exempel kan icke anses på
förevarande fråga tillämpligt, då emellan Kronan och Actor
blifvit gjordt -särskildt aftal, efter hvilket förhållandet dem
emellan måste bedömas. Dessutom bör man ej förgäta, att
actor, jemte det nu ifrågaställa tolf-procents-arfvodet, nju¬
ter lein och befordrings-tour, hvilket sistnämnda äfven plä¬
gat anses af något värde. De 12 procentena äro endast en
sportel, och den egenlliga gtdlgörelsen lör actors möda skall
väl, i afseende på honom, likasom i fråga om andra tjenste¬
män, anses ligga i lönen. Att i detta fall sporteln under¬
stundom uppgår till högre belopp, än lönen, lärer väl ej bryt»
den allmänna regeln. Actor är ej elier den, som upptäcker
de begångna felen, utan detta sker hos Revisions-Contoret,
i följd hvaraf actors besvär ej torde vara så betydligt, som
någre talare påstått. Hittills har vidare så tillgått, att actor,
med företeende af depositions-bevis öfver det, på hans talan,
Kronan tilldömda belopp, sökt och fått anordning på sitt ac-
torats-arfvode, men om nu actor förklaras berättigad att undfå
arfvode på medel, som aldrig blifvit i Kronans eller annan
allmän cassa levererade, huru skall hans befogenhet till ut¬
bekommande af sådant arfvode styrkas? Slutligen beder jag
äfven att få erinra, det Rikets Ständer, genom det af Ut¬
skottet föreslagna beslut, icke frånsäga sig rättigheten att,
då tjensteman eller hans arfvingar frikallas från lifgifvande
af honom ådömdt ersättnings-belopp, tilldela actor ersättning
för förloiadt actorats-arfvode, om sådant finnes billigt. Men
Rikets Ständer böra ej frånsäga sig makten att skydda den,
mot hvilken de vilja öfva mildhet, så att ej den, lill hvars
förmån Rikets Ständer efterskänkt ett ådömdt belopp, det
oaktadt, må kunna af den enskilde tjenstemannen ulblottas.
På de skäl, jag nu anfört, anser jag Utlåtandet böra bifallas.
Herr Kock: En eller två af de talare, hvilka tillstyrkt
återremiss af Utlåtandet, hafva yttrat farhåga, att, derest ett
se
Ben 1/5 Junit.
stadgande, sådant, som Utskottet föreslagit, lilefve gällande,
actor, vid upptäckandet af begångna fel, skulle finnas alltför
benägen att lemna dem utan beifran, då lian hade anledning
förmoda, att Kongl. Majit och Rikets Ständer komme att
frikalla vederbörande från lifgifvande af hvad dem kunde
varda ådömdt. Den våda, man härifrån velat hämta för bi¬
fall till Utlåtandet, tror jag dock, för min del, ej ega rum.
Jag kan nemligen ej föreställa mig, att embetsmäns åtgär¬
der i tjensten böra grundas på vinningslystnaden, utan tror, att
det är känslan af tjenstepligt, som eggar och bör egga dem
att fullgöra sina åligganden och förmå dem att skänka be¬
hörig uppmärksamhet åt hvarje, på dem beroende ärende.
Hvad särskildt den nu förevarande frågan angår, kan jag ej
anse actor ega bättre rätt, än Staten, hvarföre ock jag tror,
att, då Staten efterskänkt sin rätt till ett på actors talan
ådömdt ersättningsbelopp, för actor ej återstår annat, än att
vara med om samma välgörenhet. En återremiss af detta
Utlåtande skulle dessutom strida emot hvad Ståndet i en
annan fråga under denna Riksdag beslutat. Då nemligen, i
början af Riksdagen, Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående Canzlie-Rådet Valerii arfvingars befriande från Va¬
lerius i lifstiden ådömd ersättningsskyldighet i aflidne .Tull¬
förvaltaren Finérs balance, förevar tili handläggning, jemte
ett af nuvarande Advoeatfiscalen i Kammar-Rätten väckt an¬
språk, att, utan hinder af den eftergift, Rikets Ständer kun¬
de bevilja, bibehållas vid sin rätt till actorats-arfvode, till¬
styrkte Stats-Utskottet tili dess i ärendet afgifne Utlåtande,
att, utan afseende å Advocat-Fiscalens anspråk, medgifva
den för Valerii arfvingar ifrågaställa eftergift. Delta Stats-
Utskoltets Utlåtande godkändes af Borgare-Ståndet, och jag
hemställer, huruvida en återremiss af förevarande Utlåtan¬
de skulle stå tillsammans med nyssnämnda beslut. För min
del, förordar jag bifall till Utlåtandet.
I detta yttrande hördes flere af Ståndets Herrar Leda¬
möter instämma.
Herr Asker: Då denna fråga, tidigare under Riksda¬
gen,. under annan form utgjorde föremål för Ståndets be¬
grundande, sökte jag göra gällande den åsigt, att actor hade
full rätt till utbekommande af det honom, genom gällande
Ipstruetion, tillagda arfvode, äfven om Kongl. Majit och Ri¬
kets Ständer eftergåfvo det ådömda beloppet, så vidt nem¬
ligen actor kunde ådagalägga, att, om eftergiften icke egt
lum, beloppet kunnat till Kronans cassa inflyta., Jag möttes.
Den 14 Junti.
87
likväl dä af den invändningen, alt Kongl. Kammar-Rättens
Instrnction skulle vara klar och tydlig deruti, alt Advocat-
Fiscalen icke egde rätt till aclorals-arfvode af andra medel,
än dem, som i Kronans eiler annan allmän cassa verkligen
influtit. l)å nu emedlertid Utskottet erkännt, att hithörande
stadganden ej befunnits fria från tvätydighet, och, till afhjel-
pande af denna, framställt det förslag, hvars pröfning Stån-
det nu förehar, synes det mig bättre att bifalla nämnda för¬
slag, för att derigenom få den omtvistade frågan afgjord, än
att låta tvätydigheten fortfara, helst eftergift i dylika fall en¬
dast undantagsvis medgifves, enär Kongl. Maj;t och Rikets
Ständer ej frikalla någon tjensteman eller hans arfvingar
från ådömd ersättningsskyldighet, örn icke synnerligen öm¬
mande omständigheter tala för en sådan åtgärd. Med af¬
seende på den åsigt, jag förut i detta ämne uttalat, har
jag ansett mig böra tillkännagifva, att jag, på de nu af mig
anförda grunder, biträder det af Utskottet framställda förslag,
Ofverläggningen var slutad; och på Herr Talmannens
härefter framställda proposition å bifall till Stats-Utskottets
Utlåtande, M 424, i förevarande del, svarades Ja och Nej ;
hvarjemte votering begärdes.
I anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
voterings-proposition, så lydande:
»Deri, som biläller det sednare yttrandet, eller det, sorn
förekommer, pag. 5 uti Stats-Utskottets Utlåtande, M 124,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnda yttrande.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid Herrar fVijk, Waern, Rettig, Cassel, Berger, Wah¬
lund, öhrström, och Windrufva uteblelvo. En sedel aflades
förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande två af Stån¬
dets Herrar Ledamöter stodo, en på hvardera sidan om Herr
Talmannen, befunnos innehålla 42 Ja emot 12 Nej; i följd
hvaraf Utlåtandet i denna del var af Rorgare-Ståndet bifallet..
Herr Stenqvist reserverade sig emot beslutet.
§ 4.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, M 153, V
anledning af erhållna återremisser å Utlåtandet, M 86, an¬
gående Kongl. Maj-.ts Nådiga Proposition om eftergift, till
förmån för Carlstads stadsförsamling, af Kronans rätt till ett
efter näringsidkerskan Johanna Emilia Hollander fallet da--
na-arf. ,
SS
Den 44 Junit.
Herr Nygren: Jag kan ej undertrycka en känsla af
förvåning och bedröfvelse, då jag granskar detta Utlåtande.
l)å jag uppfattar den höga ställning, Stals-Utskottet eger,
smärtar det mig så mycket mer, att Utskottet missbrukat
den makt, det innehar, och gjort sig lill förmyndare för Ri¬
kets Ständer, som likväl äro Utskottets principaler, ty jag
kan ej anse Ridderskapet och Adeln, som ensam varit af
samma mening, som Utskottet, vara dessa principaler. Örn
det hade gällt en principfråga och Utskottet visat, att Rikets
Ständer orätt förfarit, bade förhållandet varit helt annat.
Men här är förhållandet: att Kongl. Majit och tre Riks¬
stånd funnit skäl att anslå några tusen riksdaler till en väl-
görenhets-inrättning. Det synes derföre, som något hinder
ej borde komma i fråga, utan saken vara ganska enkel. Men
Stats-Utskottet har gjort frågan till en opinionsfråga, och
det är detta jag mest ogillar. Man spårar fruktlöst efter
några skäl till Utskottets beslut, om ej godtyckets, och jag
kan ej dölja min öfvertygelse, att Utskottet i denna sak för¬
farit ganska illa. Läser man emellan raderna, blifva väl mo-
tiverna till Utskottets beslut möjliga att finna, men torde
då ock i sin mån öka obelåtenbeten med nuvarande re¬
presentation och bidraga att ur densamma utrymma ele¬
mentor, som lill den grad kunna hängifva sig åt småsinne
och partianda, för att icke säga orältrådighet. Dessa yttran¬
den skulle visserligen tyckas vågade, men jag vill se till,
om de ej innefatta sanningen, och älven, huru detta Utskott
delar sina håfvor. Taner det icke från den fattige och ger
åt den rike? »Det silar mygg och sväljer kameler». Slats-
Utskottet tager circa 6000 Riksdaler, som Kongl. Majit och
Sine Riks-Stånd ansett böra tillhöra och tillkomma Carlstads
stad, sorn under mansåldrar aldrig begärt eller erhållit nå¬
got understöd af det allmänna, medan Utskottet gifvit fler¬
dubbelt större summor åt andra bättre lottade communer,
hvilka jag visst ej missunnar de förmåner, som t i 11 fa il i t dem.
Jag hemställer dock, om sådant är rätt handladt af Utskot¬
tet? Emedlertid får jag tacka de ledamöter i Utskottet,
hvilka reserverat sig mot beslutet, och jag hoppas, att detta
Stånd, hvars rådslag i allmänhet burit stämpeln af oväld, ej
skall gilla Utskottets Utlåtande. I denna förhoppning anhål¬
ler jag, alt Herr Talmannen ville framställa proposition till
bifall af Kongl. Majlis Nådiga Proposition, som löreslår, att
dana-arfvet efter Närings-idkerskan Hullander måtte tillfalla
Den 14 Junit.
89
Carlstads stadsförsamling, till förmän för en der tillämnad
Fatligarbets-Inrättning.
Herr Lindström: Jag har reserverat mig emot före¬
varande Ullålande, och tror mig dertill hafva egt goda skäl.
Men- derföre vill jag ej tillägga Ulskottels majoritet några så
orena motiver, .som den föregående talaren gjort, utan anser
hans förfarande härutinnan mindre passande. Under förra
Riksdagar, då jag varit Utskotts-lcdamot, har del alltid iakt¬
tagits, att, då tre Stånd återremitterat ett Betänkande, Ut¬
skottet fästat afseende vid Rikets Sländers sålunda uttryckta
åsigt. Dock medgifver jag, att fall kunna inträffa, då, äfven
orri samtelige Slånden beslutat återremiss, Utskottet kari ega
fog att vidblifva sin mening, nemligen om upplysningar sak¬
nas för ärendets fullständiga utredande, och dessa äfven ef¬
ter återremiss ej erhållas. Men i detta fall hafva icke nå¬
gra vidare upplysningar varit af nöden, utan borde det, ef¬
ter min tanka, hafva varit tillräckligt skäl atl ändra Utskot¬
tets yttrande, då tre Stånd ålerremitterat Utlåtandet. För
min del, tillstyrker jag således bifall till den Kongl. Propo¬
sitionen.
Herr Maechel instämde häruti.
Herr Gezelius: Utan att vilja ingå på eller kunna bi¬
träda den föregående talarens emot Stals-Utskoltet och ett
annat Riks-Stånd riktade utfall och reflexioner, dem jag,
för min del, funnit mindre lämpliga på detta runi, anser
jag dock, hvad sjelfva saken aneår, hemäldta Utskott, sedan
dess förra Utlåtande, under JYi 86, blifvit af 5:ne Riks-Stånd
återremilteradt i den syftning, alt Kronans rätt till ifråga¬
varande dana-arf måtte eftergifva», halva bort derå fästa
behörigt afseende, särdeles vid det allmänt kända förhållande,
att ansökningar om eftergift af Kronans rätt till dana-arf
vanligen blifvit på sednare tider af Rikets Ständer bifallna.
Dessutom torde härvid något afseende äfven böra lästas
derå, att Johanna Emilia Hollander, efter hvilken dana-
arlvet fallit, såsom näringsidkerska i Carlstad, samlat sin
förmögenhet. Det synes nemligen rättmätigt, alf, då mån¬
gen af stadens innevånare, som å Hollanders näringsställe
nedlagt större eller mindre del af sin arbetsförtjenst, troli¬
gen redan fallit eller kommer alt lalla stadens fattigvård till
last, fattigvården, likasom de fattige sjelfve, åtnjuta någon
godtgörelse af en qvarlåtenskap utaf sådan beskaffenhet. I
betraktande häraf, och med afslag å Stats-Utskotfets Utlå-
taDden, N:ris 86 och 133, tillstyrker jag, för min del, bifall
60
Den 14 Junii.
till Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om eftergift, till förmån
för Carlstads stadsförsamling, af Kronans rätt till ifråga¬
komma dana-arf.
Herr Sundblad tillkännagaf, att han instämde i detta
yttrande.
Herr Palander: Då tre Stånd återremitterat Utskottets
förra Utlåtande, hade det varit att förmoda, att Utskottet
skulle ändra sitt lörsta beslut. Så har likväl ej inträffat,
utan Utskottet har, fortfarande, afsfyrkt bifall lill den Pro¬
position, Kongl. .Maj:t i ämnet aflåtit. För min del, kan jag
likväl ej annat, än bifalla, hvad i den Kongl. Proposiiionen
blifvit föreslaget. Jag finner det nemligen ganska billigt, att
den commune, inom hvilken en person längre lid lefvat,
efter hans död, erhåller den egpndom, han kunnat samla.
Ja, jag vågar till oell med påstå, alt samhället är den enda
rätta arfvingen till hvar och en, som icke efterlemna! bröst-
arfvingar. I detta fall tillkommer dessutom det särskildta
skäl, att det ifrågavarande dana-arfvet blifvit föreslaget att
användas till ett vackert och välgörande ändamåi. Då jag
bifaller den Kongl. Propositionen, instämmer jag dock ej i
hvad Herr Nygren, till stöd för samma mening, anfört. Han
har visserligen i sitt yttrande gått alltför långt, och det
förundrar mig, att han ej rönt tillrättavisning från någon af
Stats-Utskottets Ledamöter. Då bemälde Ledamot jemväl
åberopat, att Carlstad under sednare tider ej skulle fått
något understöd af det allmänna, har han gjort en oriktig
uppgift. För de fleste är det väl ej obekant, att provincen
Wermland erhållit betydliga bidrag af Statsmedel, och då
Carlstad ligger inom nämnda provioce, lärer den val i sin
mån dragit fördel af de provincen lemriade understöd. Jag
anhåller om proposition på bifall till den af Utskottet af¬
styrka Kongl. Propositionen.
Herr Frick instämde med Herr Palander.
Herr Stolpe: Då Kongl. Maj:t ansett Statsverket kunna,
till förmån lör Carlstads stadsförsamling, afstå den opåräk¬
nade inkomsten af dana-arfvet efter Närings-ldkerskan Hol¬
lander, tror jag det ej vara passande för Rikets Ständer att
sätta sig eknot ett sådant förslag, helst, med afseende på det
ändamål, hvartill medlen äro alsedde. Och då, med anled¬
ning af hvad under discussionen blifvit yttradt, Närings¬
idkerska!) Hollander kan betraktas, såsom en af dödens
hand sönderslagen sparbössa, uti hvilken arbetsclassen i
Carlstad under en längre tid nedlagt sina öfverskott, så
Den 14 Junit.
61
synes mig särdeles billigt att samma folkclass nu återtar»
hvad den samlat. Jag tillstyrker derföre bifall till den Kongl.
Propositionen.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter instämde i detta
yttrande.
Herr Henschen: Det enda motiv, som i Utlåtandet an-
föres, till stöd för Utskottets vidhållande af sin förra me¬
ning, är, att icke någon ny upplysning i ärendet skulle,
efter dess lörra behandling hos Ut-koltet, tillkommit., Detta
öfverensstämmer dock ej med verkliga förhållandet. Åtmin¬
stone lemnades, då Utlåtandet förevar hos Borgare-Ståndet,
dels upplysningar om ett större antal dana-arf, hvilka efter
1609 blifvit afträdda till vederbörande communer, dels spe-
oiela upplysningar, i afseende på det föreslagna användandet
af ifrågavarande dana-arf. Vid sådant förhållande, tror jag
mig kunna antaga, att det nu begagnade skälet ej skulle
blifvit användt, om något annat funnits att åberopa, samt
drager häraf den slutsats, att Ulskottet saknat skäl lör sitt
fortsatta afstyrkande af den Kongl. Propositionen, hvilken
jag derföre, tor min del, är sinnad alt bifalla.
Ölverlängningen var slutad; och med afslag å Stats¬
utskottets Utlåtanden, JYi S6 och 155, biföll Ståndet Kongl.
Maj-.ts Nådiga Proposition i denna fråga.
§ s-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, M 154, i
anledning af erhållne återremisser å Utlåtandet, JH S7, angå¬
ende Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om eftergift, till för¬
mån för Upsala stads Borgerskaps Gubb- och Enkhus-Inrätt-
ning, af Kronans rätt till dana-arf efter Enkan Charlotta
Elisabeth Bång och Jungfru Chrislina Lundström.
Herr Henschen: Då Utskottet i sitt förra Utlåtande
uppgaf, att ärendet ej erhållit tillbörlig utredning, sökte jag
åstadkomma en sådan utredning medelst ett Protocolls-
Utdrag från Magistraten i Upsala den 19 sistlidne April,
innehållande en af Föreståndarne för Gubb- och Enkhus-
Inrättningen i Upsala afgifven redogörelse för Inrättningens
ställning, hvilken handling jag lemnade till en Ledamot af
Stats-Utskottets Inkomst-afdelning. Att denne gifvit Utskot¬
tet del af hanlingen, derom är jag öfvertygad, men likväl
grundar Utskottet sitt sednare Utlåtande derpå, att Utskottet
icke skulle vara i tillfälle att lemna vidare utredning af
ärendet, äfvensom derpå, att, till stöd för återremisserna.
icke blifvit åberopad någon omständighet, som icke redan
62 Den ±i Junii.
vid frågans förra behandling af Utskottet blifvit tagen i be»
traktande. Hvad nu det förstnämnda skälet belrätlar, så är
det, elter mitt förmenande, oriktigt, då en handling blifvit
hos Utskottet löretedd, som ådagalägger beholvet för Inrätt¬
ningen af det sökta understödet, och (ill vederläggning af
Utskottets uppgift, att någon ny omständighet icke blifvit
vid återremissen åberopad, anser jag mig endast behöfva
åberopa Ståndets Protocoll, då återremissen besiöts. Då
Ståndet emedlertid redan, i strid med Utskottets yttrande,
åt Carlstads stad skänkt ett dana-arf, uppgående till nära
Sex Tusen (6000) Riksdaler, lära väl ännu liera skäl tala
för den begärda öfverlåtelsen af ifrågavarande dana-arf, som
tillhopa endast utgör något öfver Sjuhundra (700) Riksdaler,
och jag anhåller derföre om bifall lill Kongl. Maj:ts i ären¬
det algifna Nådiga Proposition.
Emedlertid torde det tillåtas mig att tillägga några ord,
angående innehållet af det åberopade Protocolls-Utdraget.
Denna handling visar, att insamlingen till stiftandet af Up¬
sala Borgerskaps Gubb- och Enkhus började den 5 Maji
1826: att, sedan Inrättningens medel blifvit 1839 samman¬
lagda med »Borgerskapets enskilda fattighus-medel», ett hus
för Inrättningens räkning blifvit uppfördt och år 1841 fär¬
digt; att i medeltal tjugu personer derstädes varit intagne,
men endast åtnjutit husrum och vedbrand; samt att Inrätt¬
ningens inkomster årligen uppgå till endast omkring Fyra-
hundrafemtio Riksdaler banco. Följden af de knappa till¬
gångarna har varit den, att de på Inrättningen intagne per¬
soner, hvilka, såsom för delta borgare, velat undvika
att söka understöd från allmänna fattighuset, i stället gått
omkring och anlitat enskilda personer i staden om under-
derstöd till kosthåll, hvilket de ej kunnat på Inrättningen
erhålla. En förbättring i understödtagarnes ställning är så¬
ledes af behofvet påkallad, och de ömmande omständighe¬
ter, som här förete sig, torde utgöra ett ytterligare skäl
för Ståndet att, i consequence med sitt nyss fattade beslut,
bifalla deri Kongl. Propositionen.
Uti detta yttrande hördes flere af Ståndets Herrar
Ledamöter instämma.
Herr Stolpe: Den utgång, frågan om dana-arfvet efter
Närings-Idkernkan Hollander hos Ståndet erhållit, låter mig
hoppas, att Slåndet, utan vidare öfverläggning, skall i nu
förevarande ärende fatta ett likartadt beslut.
Den II Junii.
65
Öfverläggningen var slutad; och, med a (slag ä Stats¬
utskottets (vänne Utlåtanden, biföll Ståndet Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition i ämnet.
§ 6.
Föredrogs ånyo Ståts-Utskottets Utlåtande, JYi 153, i
anledning af Kongl. Maj:ts särskilda Nådiga Propositioner
om anslags beviljande, dels för uppförande af nya lärohus i
Wexiö och Wisby, samt utvidgande af skolhuset i Örebro,
dels ock för anskaffande af läroverks-byggnad' ät nya ele¬
mentarskolan i Stockholm.
Härvid förekommo:
l:o Angående anslag för uppförande af nytt lärohus i
Wexiö.
Utlåtandet bifölls.
2:o Angående anslag för uppförande af nytt lärohus i
Wisby.
Herr Wallenberg: Yäl är jag en varm vän af allt,
som främjar den allmänna undervisningen, och önskar, så¬
som sådan, att de offentliga skolorna mätte erhålla så rym¬
liga och helsosamma localer, som möjligt. Men, såsom re¬
presentant, har jag äfven andra pligter att uppfylla, och
deribland att, såvidt jag förmår, verka för ett hushållsaktigt
fördelande af Statens medel. I sådant afseende har det ej
kunnat undgå mig att, enliet hvad den af Kongl. Majit i
förevarande ärende atlåtna Propositionen utvisar, Consisto¬
rium i Wisby ifrågasatt skyldighet för Wisby stad att an¬
skaffa lämplig tomtplats för det nya läroverkshuset, men
att staden, under åberopande af Kongi. Brefvet den 23
September 1850, som skulle befria staden från annan bygg¬
nadsskyldighet, än den, att underhålla det gamla skolhuset,
vägrat anskaffa tomtplats. Då emedlertid, om nytt läroverks¬
hus uppbygges, staden derigenom befrias från underhållet,
synes det mig vara en billig fordran, alt staden till den nya
byggnaden bidroge åtminstone med upplåtande af tomtplats.
Men ej nog dermed, att staden undandragit sig' detta; de
föreslagna tomtplatserna äro derjemte beräknade att kosta ej
mindre, än Tiotusen Trehundratrettiotre (10,555) U:dr sexton
skillingar banco, ett belopp, så högt, alt hvarken i hufvud-taden
eller annorstädes i Sverige tomtplatser torde betalas högre.
Och ehuru, såsom skäl för begagnandet af de föreslagna
tomterna, endast anlöres, att de skola vara särdeles väl
belägna, anses de icke vara lör ändamålet tillräckliga, utan
att ännu en tredje tomt inköpes och kostnaderna derigenom
64
Den 14 Junii.
ökas med ytterligare Ett Tusen Riksdaler banco. Härtill
kommer slutligen, att man af hvad Propositionen innehåller
ej ens kan antaga, att sistnämnda tomt med säkerhet är
att påräkna till det uppgifna priset, utan torde det ilända
att, sedan de två tomterna blifvit inköpta, priset å den
tredje höjes. Under sådana omständigheter, anser jag mig
böra ptåyrka återremiss, lör vinnande af nedsättning i den
föreslagna anslagssumman.
Herr Lindström: Det torde kunna räknas till undanta¬
gen, att röster inom detta Stånd höja sig emot något, som
alser den allmänna undervisningens bästa, hvilket annars
alltid plägat af Rorgare-Ståndets Ledamöter med särdeles
värme och välvilja omfattas. Icke eller hade jag trott, att
något undantag nu skulle inträffa, då det behof, om hvars
alhielpande fråga är, eller en rymlig och passande local för
läroverket i Wisby, med skäl räknas, såsom ett af de för¬
nämsta beholven för en undervisnings-anstalt. Del är också
icke emot anslags beviljande, utan emot behöfligheten af
hela det nu begärdta anslaget, som den talare, hvilken före
mig yttrat sig, gjort åtskilliga anmärkningar, dem jag vill
söka besvara. Denne talare har förklarat sig vara en varm
vän af undervisningen, men derjemte pligtig att iakttaga
hushållning med Statens medel, och i sådant syfte har han
väckt frågan derom, att tomtplats till det nya lärohuset
borde af Wisby stad upplåtas. I afseende härpå, förekom¬
mer dock, att, sedan staden uppbyggt sitt nuvarande skol¬
hus, biel' genom Kongl. Rrefvet den 23 September 1850
förklaradt, att staden för framtiden skulle vara fri från alla
andra konstnader till skolhus, än underhållet af det då ny¬
byggda huset. Det är detta en gårig träffade aftal, hvarpå
staden nu stödjer sig. Dessutom, och hvad angår frågan om
den utsedda tomtplatsens dyrhet, bör anmärkas, att icke
blott tomterna, utan äfven derå uppförda hus äro i kost-
nadsbeloppet intagna. Det nya lärohuset skulle nemligen,
enligt förslaget, komma att upptaga samma plats, som nu
intages af två midt i Wisby belägna, bebyggda qvarter,
jemte en emellan desamma löpande gata, och derigenom
erhålla ett särdeles beqvämt och passande läge. Stiftets
byggnadscassa uppgår äfven till ett belopp, sorn sätter den i
tillfälle alt bidraga till byggnaden med omkring Eemtonlusen
(15,000) Riksdaler, hvilket belopp betydligt Ölverstiger kost¬
naderna lör tomternas inköpande. Och den tredje tomten,
sorn ligger i hörnet af det ena af förenämnde qvarter, och
Den 1-1 Junti.
63
om hvars inköpande enntraet ej blifvit slutadt, kan utan
svårighet. erhållas till det uppgifne priset, derom anser jag
mig kunna med full tillförlitlighet försäkra. Återstår såle¬
des endast den omständighet, alt staden möjligen genom
den nya byggnaden vinner befrielse från underhållet af det
nuvarande skolhuset; men då detta ej längre behöfves, sker
ingen förlust derigenom, att det ej underhålles, och staden,
sorn för tillvägabringande af andra allmänt nyttiga företag
råkat i betydlig skuld, kan icke åtaga sig några nja skyl¬
digheter. Frågan gäller nu att åstadkomma en byggnad
för evärdliga tider, ej blott till stadens, utan till hela Stif¬
tets gagn och bästa, och jag tror ej, att Rikets Ständer
böra draga i betänkande att bevilja det för sådant ändamål
begärdta anslaget, hvilket svårligen på annat sätt kunnat
bättre användas. Också hafva inom Utskottet meningarne
ej varit delade om det lillst j rkande af anslaget, Utskottet
algil vit. Jag anhåller derföre hos Herr Talmannen om pro¬
position på bifall lill Utskottets Utlåtande.
Häruti instämde flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Herr Kock: Jag tillåter mig att börja, just der den
nästföregående talaren slutade. Det kan nemligen ej annat,
än förundra inig. att emot förevarande Utlåtande ej en enda
reservation biifvit afgilven. På samma sätt utgör ock hela
det ej obetydliga häfte af Utlåtanden från Stats-Utskottet,
sorn nyss blifvit utdeladt, nästan oafbrutna prof på den ge¬
nerositet, jag under en föregående discussion tagit mig fri¬
heten påpeka.
Alt den talare, soin först yttrade sig i denna fråga,
skulle gjort sig skyldig till någon motsägelse, då han, ehuru
framställande inkast mot anslag till ifrågavarande lärohus,
dork förklarat sig vara en varm vän af den allmänna un¬
dervisningen, kan jag ej finna. Den fråga, som omtvistas,
är nemligen, i hvad man Wisby stad må vara skyldig alt
lemna bidrag till lärohusets uppbyggande, eller åtminstone
att för detsamma anskaffa tomtplats. I afseende härpå,
torde upplysning vara att hämta från 1820 års skolordning,
som stadgar, i 2:dra sectionen lista cnpitlet lista §: »Stä¬
derna skola hygga och underhålla lärohusen, der denna
skyldighet, enligt gällande författningar, dem åligger. — —
Vare dock städerne alltid skyldige att dertill utse fria, sunda
och välbelägen platser samt så rymliga, att gymnastiska
inrättningar der må kunna anbringas»; och i derpåföljande
Borg.-Stind Prat vid Rik.d 1853— 1854. lill. 3
66
Den 14 Junii.
4:de §: »Vare ock Magistraten och Borgerskapet alltid skyl¬
dige att befordra lärohnsens förmån, i synnerhet vid behof
af nybyggnad eller reparationer, samt om tomten behöfver
utvidgas, eller någon plantering eller annat anläggas, som
till ungdomens nytta och nöje tjena kan.» På grund af
dessa sladganden, skulle man med allt skäl kunna ifråga¬
sätta, om ej Wisby stad vore skyldig att ensam bekosta f
nybyggnad af sitt lärohus. En sådan skyldighet fullgöres
åtminstone af flera städer i södra Sverige, fastän Stiftens
byggnadscassor sedermera bekosta underhållet. Medgilvas
må dock, att skäl kan finnas dertill, att Staten bidrager
till nybyggande af lärohuset i Wisby, likasom af det i
Wexiö, enär Gymnasium på båda dessa ställen blifvit för¬
enadt med stadens lärdoms-skola till ett läroverk, och sta¬
dens skyldighet väl ej kunnat utsträckas längre, än till
byggande af skolhus. Jag vill derföre ej eller motsätta
mig anslag till uppbyggande af lärohus i Wisby, men jag
kan ej anse det annat, än såsom en ogenhet, för att ej
säga något värre, att communen söker undandraga sig att
anskaffa tomtplats, då Slaten bekostar sjelfva byggnaden. Man
borde dock ej förglömma, att den mark, hvarpå städerna
blifvit byggda, och dessa tillhörande icke obetydliga jordar
ursprungligen äro lemnade af Staten. Eget är också, om
man erinrar sig den villighet, hvarmed, då fråga är om an¬
läggning af jernvägar eller anskaffande af plats för bangår¬
dar, dertill behöllige tomter af städerne erbjudas och kost¬
nadsfritt upplåtas, att man ej anser sig böra vara en jemn-
förelsevis så varm vän af undervisningen, att man för dess
befrämjande finner skäl upplåta en tomtplats. Snarare ser
det, hvad beträffar Wisby, ut, sorn communen ämnade göra
en affaire på saken, ty det uppgifna tomtpriset, om än, der- A
est frågan vore om tomtplatser i hufvudstaden elior någon
annan stad med lifligare rörelse, icke otroligt, är dock, med
afseende på Wisby stads ställning i commercielt och indu¬
striel! hänseende, att anse, såsom nog starkt tilltaget. Emed¬
lertid vill jag, såsom jag redan yttrat, ej motsätta mig an¬
slag till nybyggandet af lärohuset, men anser tomtplats böra
af communen lemnäs, och anhåller i sådan syftning om
återremiss.
Herr Kistner: Jag är r det väsendtligaste förekommen
af Herr Kock, och tager mig friheten hemställa, om det väl
skulle Bnnas någon stad, söm icke vore villig att anskaffa
lämplig tomtplats, för att komma i åtnjutande af den för-
Den 14 Junii.
6?
månen, att kostnadsfritt få sig ett nytt skolhus. Det är
icke nog med, att Wisby undandragit sig detta, utan man
har till på köpet upptagit kostnaden för tomtplatsen så högt,
att jag knappt tror, att någon tomt i hvilken annan stad,
som helst, skulle kosta mera. Dessutom kan jag icke
inse, hvarföre till lärohuset i Wisby skola anslås femtio
> tusen Itiksdaler banco, dä Wexiö stad erhållit blott fyratio
tusen Riksdaler, ehuru lärjungarnes antal i Wexiö läroverk
är dubbelt emot i Wisby. Jag har ingenting emot ett an¬
slag till ny läroverksbyggnad i Wisby, men anser staden
böra göra så mycket, alt den sjelf anskaffar lämplig tomt¬
plats, hvilket icke är mer, än billigt. I följd häraf, förenar
jag mig med de talare, som yrkat återremiss af Utlåtandet,
så vidt det angår anslag till nytt lärohus i Wisby.
Vice Talmannen, Herr Brinck: Lika med den förste
talaren, har jag alltid varit och kommer att blifva en varm
vän af undervisnings-anstalterna i värt land. Hvad sär¬
skildt denna fråga beträffar, tror jag mig med godt sam¬
vete kunna bifalla det anslag af femtio tusen Riksdaler
banco till nytt lärohus i Wisby, som Stats-Utskottet till¬
styrkt. Näst den siste talaren har åberopat 1820 års skol¬
ordning, och deruti kan han visserligen hafva ganska rätt, men
jag får erinra, att densamma icke kan gälla i förevarande
fall, emedan Wisby Gymnasium samt Lärdoms- och Apolo-
gistskolor blifvit förenade till ett gemensamt läroverk. Jag
anhåller alltså om proposition å bifall till det af Kongl.
Maj:t begärdta anslaget.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter instämde med Herr
Brinck.
Herr Almgren: Äfven jag är af den åsigt, att Wisby
stad bort göra något och anskaffa tomtplats, då den begärt
anslag till ett nytt lärohus, men, oaktadt detta icke är för¬
hållandet, och då jag betraktar frågan från en högre syn¬
punkt, nemligen det uppväxande slägtets undervisning, samt
det är kändt, att nuvarande skol-localer äro trånga och
osunda, anser jag mig böra lemna mitt bifall till det äskade
anslaget. Skulle man nu börja tvista derom, huruvida Wisby
stad bör anskaffa tomtplats, kunde dessa tvister komma att
fortfara under åratal, under hvilka de gamla skol-localerna,
till stor mehn lör ungdomen, måste begagnas. Vid sådant
förhållande, och då man mera bör hafva afseende å ungdo¬
mens fördel, som med anskaffande af ett nytt lärohus huf¬
vudsakligen åsyftas, finner jag, för min del, alt aila enskilda
08
Den 14 Junti.
tvistar lior läggas åsido och att Ståndet nr denna högre
synpunkt loir skänka sill bifall till anslaget, .lag anhåller
alltså oin bifall till Slats-Ulskottets Utlåtande uti nu före¬
dragna punkt.
Herr Lindström: En föregående talare har åberopat,
att Wisby stad, enligt skol-ordningen, vore skyldig att sjelf
bygga lärohus, men jag tror mig redan hafva fullständigt
ådagalagt, att staden, jemlikt Kongl. Brefvet den 20 Sept.
1850, är derifrån befriad. Vore bär håga om att inköpa
blotta tomterna, då kunde do^ erhållas för billigare pris;
men det är icke förhållandet. A dem finnas (vänne stenhus
och ett trädhns, hvilka måste rifvas ner. och häraf foijer
tydligen, alt tomterna måste vara dyrare, än om å dem
icke funnes några byggnader. Oansedt dessa höga kostna¬
der, har man dock funnit sig företrädesvis böra inköpa
dessa tomter, emedan de hafva ett högst förmånligt läge i
midten al staden. Om det begärdta anslaget nu skulle af-
slås, för att förmå anskalTa staden tomtplats, hvartill
den icke är skyldig, skall detta gifva anledning till mångå
tvister och förvecklingar. Innan frågan hunne afgöras, skulle
lärjungarne, hvilka till antalet årligen iikas, fortfarande
undervisas uti de nuvarande otjenliga skol-localerna, som
äfven hafva det emot sig. att de äro belägna långt ifrån
hvarandra. Den ena skolan ligger i södra ändan af staden,
och den andra i den norra. Jag påyrkar, fortfarande, bifall
tili Utlåtandet.
Herr fVallenberg: Af de upplysningar. Herr Lindström
meddelat, har jag icke funnit mig kunna frångå min utta¬
lade mening. Den omständighet, att tomterna äro bebyggda,
är en nyhet, hvarom upplysning saknas så väl i den
Kongl. Propositionen, sorn uti Betänkandet. Mig synes det,
att man, för undvikande af onödiga kostnader, borde an¬
skaffa en obebyggd tomtplats. Om det icke läte sig göra
att erhålla en sådan inom staden, kunde skolhuset mer, än
väl, förläggas utom, hvilket jag, för min del, anser vara
ganska lämpligt. Hvad Herr Lindströms yttrande, i afse¬
ende å Wexiö och Wisby byggnads-cassor, beträffar, så är
det att märka, att Wexiö byggnads-eassa har flera byggna¬
der att underhålla, men Wisby deremot endast en. Slutli¬
gen tillåter jag mig göra den anmärkning, att det icke är
upplyst, huru de gamla tomterna och husen skola använ¬
das. Om nu Wisby stad undandrager sig att anskaffa lämp¬
lig tomt, och måhända, i löljd deraf, blir tvungen att, foit-
Den 14 junii.
69
farande, underhålla de carnia skolhusen, hefarar jag, att sta¬
den i läneden skall derpå eijra en dalie adaire, och tror
derföre, att. Wisby handlade klokast, om staden åtog sig att
bestå tomtplats till skolbyggnad.
Herr Hörnstein: För åtminstone en del af Ståndets
Ledamöter torde det vara bekant, att Wisby stadsplan är
trång och oländig, och alt inom densamma icke finnas
inånga obebyggda platser, tjenliga att derå uppföra skolhus.
Om nu staden skall forceras att anskafta tomtplats, blifver
höjden utan tvifvel den, alt byggnaden kommer att förläg¬
gas utom murarna. Nu är det en särdeles tillfällighet, alt
tvänne sammanhängande tomter midt i staden finnas att
tillgå, men lor att kunna få dem, så rnåste desamma inlö¬
sas, med de å deni befintliga åbyggnader. För att nå det
mål, man åsyftat, lanns ingen annan utväg för Utskottet, än
alt äfven anslå medel till inköp af dessa tomter, emedan
staden icke skulle kunna förmås att inlösa dem. Hela den
nya byggnaden är alsedd endast till skol-localer, och kom¬
mer icke att innehålla boställsrum för Rector och lärare,
hvilka nu bo uti de gamla skolhusen, som dertill framgent
behölvas. Detta synes \äl icke i Ifetänkandet, men för¬
hållandet är dock sådant, som jag uppgifvit. Jag anhåller,
loitlärande, om bifall till ifrågavarande exlra-anslag af femtio
tusen Riksdaler.
Herr Gezelius: De föregående talare, som yrkat åter-
remiss af Stats-Utskottets Utlåtande i denna del, halva der¬
vid framhållit så väsendtliga skäl och omständigheter, alt
jag finner mig nödsakad att med dem instämma. Jag fäster
mig mindre vid den höga köpeskilling, som lör ifrågavarande
tomter önskas, emedan det kan vara möjligt, att fastighets-
priserna i Wisby äro så högt tippdrifne, och jag ej känner,
förhållandet derutinnan; men deremot inser jag ej något
antagligt skäl dertill, att Wisby stad mer, än andra städer,
inom Riket, under enahanda förhållande, skall vara befriad
från skyldigheten att kostnadsfritt upplåta tomt till ett läro¬
hus derstädes, hvars uppförande af allmänna medel be¬
kostas.
Herr Hasselrot: Herr Hörnstein har redan lemnat de
upplysningar, jag ämnat meddela, hvarföre jag instämmer
med honom, och anhåller 0111 bifall lill det af Ståts-Utskottet
tillstyrkta anslaget. Jag tror, att nian bäst använder Sta¬
tens medel, då man anslår dem lill förbättrande af våra
läroanstalter.
70
Den 14 Junii.
Herr Wallenberg: De skäl, Herrar Hörnstein och
Hasselrot anfört, stärka mig ytterligare i den mening, att
det är högst önskiigt, att skolan icke föriägges inom staden.
Då den är trång och tätt bebyggd, synes det vara mera
skäl, alt skolhuset bygges utom staden.
Herr Rydin: Med anledning deraf, att den siste tala¬
ren påyrkat skolhusets förläggande utom Wisby stad, så
får jag hemställa, om det väl kan vara lämpligt och ända¬
målsenligt, att skolgossarne skola under vintern springa
lång väg i snöyra och begifva sig utom staden, för att
komma till skolan. Många olägenheter skola deraf uppstå
och ofta menligt inverka på deras helsa. Skall man anföra
skäl, då bör man framkomma med sådana, som äro talande
och ega någon giltighet för sig, hvilket här synes mig icke
vara förhållandet. Herr Wallenbergs skäl äro sådana, att
jag, just på dem, finner mig föranlåten anhålla om bifall till
motsatsen af hvad han påyrkar.
Herr Kock: Jag vill allenast göra den anmärkning, att
jag, till min stora förvåning, upptäckt en ny sida hos den
siste värde talaren. Jag har hittills alltid funnit, att han
noga pröfvat och undersökt hvarje ärende, samt derefter
bildat sig en öfvertygelse, den han sedermera troget vidhål¬
lit, utan att vika en hårsmån från densamma. Att deremot
nu den omständighet, att en talare framkastar ett lösligt
motiv, saknande all egentlig betydelse, förmår omstämma
hans mening, deröfver kan jag icke annat, än uttrycka min
stora ledsnad och förundran.
Discussionen förklarades slutad, och Herr Talmannen
framställde den proposition, om Borgare-Ståndet behagade
bifalla Stats-Utskotlets hemställan i dess Utlåtande, JYs 133,
att det belopp af Femtio Tusen Riksdaler, som Kongl.
Maj:t för uppförande af ett nytt lärohus i Wisby äskat, må
af Rikets Ständer anvisas och från Riksgälds-Contoiret, i
mån af behof, utgå. Denna proposition besvarades med Ja
och Nej, hvarjemte votering begärdes.
I anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voterings-proposition:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets i Utlåtandet, JU
153, algifna yttrande, i afseende på anslag för uppförande
af ett nytt lärohus i Wisby, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnda yttrande.»
L
Den 14 Junii. 71
Votering anställdes efter upprop, dervid Herrar Wijk,
IVarn, Rettig, Ekholm, Boman, Berger, Wahlund, Öhrström,
Wahlström och Windrufva voro frånvarande.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas
öppnande två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på
hvardera sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 28
> Ja emot 21 Nej, i följd hvaraf Borgare Ståndet bifallit Stats¬
utskottets ofvan omförmälda hemställan om anvisande af
Femtio Tusen Riksdaler till uppförande af ett nytt lärohus
i Wisby, att från Riksgälds-Contoiret, i mån af behof, utgå.
3:o Angående hegardt anslag till utvidgning och repa¬
ration af Carolinska skolhuset i Orebro.
Bifölls; och
4:o Angående ett extra anslag till uppförande af en
tjenlig byggnad för Elementar-skolan i Stockholm.
Herr Kock: Oaktadt det nederlag, som min mening
redan i en föregående punkt lidit, tillåter jag mig dock åter
ta^a till ordet, för att göra anmärkning emot Stats-Utskot¬
tets fortsatta frikostighet. Det är särdeles eget, att jag just
skall vara den, som yttrar mig för afslag å tillstyrkta an¬
slag, då det torde vara kändt, att jas anses uppförd på den
conservativa linien i detta Stånd, och man påstår, att de
conservativa äro mest släpphända och liberala, då det gäller
anslagsfrågor. Verlden måste vara upp- och nedvänd, eme¬
dan ett annat förhållande nu inträffat, då de conservativa
nödgas att conservera Statsmedlen emot de så kallade libe¬
rales generositet. Rikets Ständer hafva vid tvänne föregå¬
ende Riksdagar afslagit Kongl. Majlis då framställda begä¬
ran om en summa af Femtio Tusen Riksdaler, till anskaf¬
fande af lärohus för nya Elementar-skolan i Stockholm. Jag
har \id båda dessa Riksdagar biträdt dessa Rikets Ständers
beslut, och kan icke var-yjnconsequent, utan vidhåller min i
denna fråga förut fattade åsigt. Den förändrade omständig¬
het, sorn sedermera inträffat, till stöd för den åsigt, att
Staten bör bygga skolhus åt nya Elementar-skolan, består
deruti, att Kongl. Majit den 6 Julii 4849 förklarat denna
skola hädanefter böra utgöra ett bland Statens allmänna
läroverk. Jag kan och vill icke bestrida Kongl. Maj:ts höga
rätt att göra en sådan förklaring, men hvad jag vågar be¬
strida, det är, att deraf icke föijer, att Staten är skyldig
lemna anslag till delta byggnadsföretag. Frågan blefve då
en beskattningsfråga, och derpå kan jag icke ingå. I denna
sak gäller icke detsamma, som om Wexiö och Wisby läro-
72 Den I i Junti.
anstalter. Ilär är fråga om en nv läroanstalt, sorn har sär¬
skildt anslay af htalen. Det är egentligen hiifvinlstaden,
sorn har gagn uf (lenna läroanstalt, och jag tror derföre,
att hufvudstaden bör åt densamma anskaffa skol-loeal. Ilar
kan skolordningen företrädesvis åheropas, ty den innehåller
icke något stadgande, sorn kan frikalla hnlvudstaden från
att uppföra byggnad åt nya Elementar-skolan. Visserligen
har Utskottet sagt, att skolordningens allmänna föreskrifter
om lärohusens byggnad i'ch underhåll icke äro tillämpliga
på nya Elementar-skolan, men Utskottet har derföre icke
anfört något skäl. så vida man icke skall.) såsom sådant, anse
det Utskottets yttrande, att nya Elementar-skolan ('mottager
lärjungar från alla landsorter. Piecist enahanda är förhål¬
landet med alla offentliga läroveik. Jag kan således icke
upptäcka något skäl. hvarför skol-ordningen icke här är
tillämplig. 1’ör min del, kan jag alltså icke biträda, hvad
Stats-Ulskottel tillstyrkt. Härförulan finnes det äfven en
annan omständighet, som ger anledning till ålerremiss. Uti
Utlåtandet (innes nemligen icke taladt om, hvem som skall
underhålla byggnaden; förmodligen är det meningen, att
Staten skall göra del, men jag anser detta icke vara lämp¬
ligt, äfven om Staten åtager sig all bygga, ty underhålls¬
skyldigheten bör åligga communen. I anledning häraf lår jäg
anhålla om återremiss af Utlåtandet uti den nu förediagna
punkten.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter hördes instämma
med Herr Kock.
Herr Almgren: Det må i sanning arnes förunderligt,
att en värd Ledamot af delta Stånd satt sig emot Utskot¬
tets lietänkande, hvilket i allo är förtjent alt bifallas, meri
jag tror, att. han dertill söker göra sig giltiga skäl derigenom,
att han tillhör ett samhälle, som på egen bekostnad söker
fullgöra sina skyldigheter till Stadens förkofran i alla afseenden,
och icke anlitar Slaten om anslag. Jag önskar dock, alt han
gjort sig bättre reda lör skälen, innan han yrkat ålerremiss.
Nya Elementar-skolaus verksamhet är så väl känd, alt den
icke behöfver inom detta Stånd vitsordas. Den är elt mön¬
ster för hela landet, och från densamma hafva utgått mångå
elever, med högst förtjenta vitsord, så väl till universiteten,
som lill andra håll. Kongl. Majit har troligen nogsamt un¬
dersökt alla förhållanden, innan Kongl. Majit allät Sin Nådiga
Proposition i frågan, och jag åberopar i allo de talande
skäl, som der blifvit anförda. Då Stats-Utskottet sedermera
Den 14 Junii.
73
lillstjrkt det aska<!o anslaget och dä ingen Ledamot inom
Utskottet reserverat sig deremot, så är jag öfverlygad, att
den värde talaren vid närmare besinnande skall finna sig
föranläten att afstå lian sitt yrkande om återremiss, och
bevilja anslaget, särdeles sorn nya Elementar-skolan står
öppen icke allenast för Stockholms stads ungdom, utan äfven
fiir lärjungar frän hela landet. För min del, anhåller jag
om bifall till hvad Lil skottet tillstyrkt.
Herr Schwan, med llere af Ståndets Herrar Ledamöter,
instämde.
Vice Talmannen, Herr Brinck: Att den förste värde
talaren nu, sorn alltid, går ronscquent till väga, måste jag
erkänna, oell det förundrar mig icke eller, att han i denna
fråga åberopat skol ordningen, men jag vågar påstå, att
Stockholms comimine ställt sig dess föreskrifter om läre-
lmsens byggnad till noggrann efterrättelse, hvilket territorial-
församlingarne bäst kunna bevittna, i Ihy att de dels byggt
nya skolhus, och dels ombyggt de gamla. Sedan Kongl.
Majit numera förklarat, att nya Elementar-skolan i Stockholm
skall utgöra ett bland Statens allmänna Elemenlar-läroverk,
och densamrna slår öppen icke allenast för byggdens ung¬
dom, utan lör hela landels, kan det icke åligga Stockholms
stad att åt denna skola anskaffa local, och Stats-Utskottet
har derföre handlat rätt, då det tillstyrkt det af Kongl.
Majit äskade anslag. I följd häraf anhåller jag hos Herr
Talmannen om proposition å bifall till Stats-Utsknttets hem¬
ställan.
Häruti instämde Herr Gustafsson, med llere Herrar
Ledamöter.
Herr Ekenman: Den förste talaren har uti denna
punkt funnit en ökad anledning till anmärkning emot Stats-
Utskottels fortsatta generositet. För min del. kan jag icke
instämma deruti. Jag skall aldrig klaga deröfver, att Slats-
IJlskotlet visar frikostighet i en sådan riktning, sorn går ut
på alt understödja våra läroverk. Den värde talaren har
sagt. att samma skäl icke kunna här åberopas, som i afse¬
ende å Wexiö och Wisby läroverk. Förhältandet är dock
detsamma. Nya Elementar-skolan innefattar i sig äfven
Gymnasium och afsänder ynglingar directe lill Universitetet.
Skolan är icke organiserad, uteslutande, för Stockholms
stad; tillfälle till hennes begagnande skall, enligt stadgan för
skolan, lemnäs åt lärjungar äfven från landsorten. Denna
föreskrift följer ock Directionen noggrannt. Skolan åtnjuter
74
Den 14 Junii.
ett så stort förtroende och är till den grad anlitad, att, en¬
ligt hvad jag med säkerhet känner, vid vårterminens början
detta år icke mindre, än 200 lärjungar voro anmälde att
vinna inträde, hvilket dock, i anseende till bristande utrym¬
me, kunde blott några få beviljas. Vid sådant förhållande
tyckes det vara af behofvet påkalladt, att skolan utvidgas,
och delta bör, enligt mitt förmenande, ske på Statens be¬
kostnad, ty denna skola kan och bör sättas i paritet ' med
de större läroverken i landsorten. På dessa skäl och de
öfrige, som föregående talare anfört, anhåller jag orri propo¬
sition å bifall till den nu föredragna punkten i Stats-Utskot-
tets Utlåtande, JK 13S.
Med Herr Ekenman förenade sig Herrar Gustafsson och
Schwan, jemte flere af Ståndets Herrar Ledamöter.
Herr Gråå: Det anslag al 50,000 Riksdaler, som Kongl.
Maj:t äskat, alser att anskaffa egen local åt en skola, som
befinner sig uti ett helt annat förhållande, än öfriga skolor.
Den har blifvit inrättad på Statens bekostnad, för att pröfva
och utveckla en ny undervisningsmethod, och har sedan dess
tillkomst varit underhållen af Staten. Stockholms stad kan
icke hafva någon skyldighet att anskaffa local åt denna skola,
helst staden, enligt Skol-Ordningen, underhåller skolor i de
särskilda territorial-församlingarna, hvarjemte Stockholms stad
får vidkännas kostnaderna för det här befintliga Gymnasium.
I afseende på nya Elementar-skolan, har nu ett annat för¬
hållande inträffat, än det, som vid föregående Riksdagar egt
rum. Skolan var då icke i förlägenhet om local. Nu der¬
emot har den blifvit uppsagd från de af densamma begag¬
nade lägenheter i Landtbruks-Academiens hus, och kan icke
erhålla någon tjenlig- local, med mindre än att en ny bygg¬
nad uppföres. Jag tror derföre, att anslaget måste beviljas,
så vida man icke vill äfventyra skolans bestånd. Vid sådant
förhållande, hemställer jag, att Ståndet måtte bifalla, hvad
Stats-Utskottet enhälligt tillstyrkt.
Herr Stolpe: En värd talare har beklagat sig deröf¬
ver, att de gamla parti-benämningarne blifvit confunderade.
Ehuru jag finner en särdeles tillfredsställelse uti att i all¬
mänhet dela bemäide talares åsigter, kan jag det likväl icke
denna gång. Mig gläder det tvärtom, att dessa benämningar
blifvit förblandade. Det kan synas mången förunderligt, huru
benämningarne liberal och conservativ må kunna lämpas på
förevarande ämne, men skäl dertill kunna verkligen fram¬
letas. Det är den liberala statsåsigten, som framkallat den
Den 14 Junii.
75
nya undervisningsmelhoden, oell don bör derfö;e företrädes¬
vis från detta håll understödjas. Men då här är fråga om
anslag och de conservativa städse t i I i \ i' as en alltför stor be¬
redvillighet att bevilja sådana, torde bägge partierna här
kunna fredligt mötas. Jag, för min del, idkar icke något
afguderi med den nya skolmethoden, men jag är icke hel-
> ler blind för dess förtjenster. Den har visat lyckliga resul¬
tater, och studentexamen i år bar derpå gifvit förnyade be¬
vis. Jag tror visserligen icke på ofelbarheten af någon me¬
thod och är öfvertygad, att det mesta beror på liirarnes nit
och duglighet. Men äfven om den nya undervisningsmetho-
den ej är den bästa, och om nya Elementar skolan icke kan
framställas, såsom ett absolut mönster, så har den i allt
fall, genom dess rivalitet med gamla undervisningsverken,
bidragit att gifva desse en -fart och en lyftning, hvilken i
annat fall uteblifvif. Skolan har på detta sätt verkat väl¬
görande i två riktningar, i sin egen och såsom eggelse för
de gamla. Behofvet af densamma i Stockholm är tillräck¬
ligt ådagalagdt. De offentliga skolorna äro öfverfulla. Ele-
mentar-skolan lemnar ej utrymme åt en mängd sökande, som
måste afvisas. Privat-skolor inrättas derjemte i mängd, och
så snart de lyckas vinna förtroende, anlitas äfven de och
erhålla stort tillopp af lärjungar. Så är t. ex. förhållandet
med Stockholms Lyceum. Folkmängden i Stockholm ökas
med hvarje år, sä att utvidgade läroanstalter är ett behof,
som för hvarje dag gör sig allt mera gällande. Samme värde
talare bar äfven åberopat, att Rikets Ständer vid föregående
Riksdagar visat mindre benägenhet att understödja Kongl.
Majits Proposition om anslag till nya Rlementar-skolan i
r Stockholm, och derföre ansett sig nu äfven böra följa samma
grundsats. För mig åter vore det särdeles glädjande, att
kunna hoppas, det Rikets Ständer med hvarje Riksdag må
blifva klokare. Det har äfven blifvit anmärkt, att, om Sta¬
ten bygger local åt nya Elementar-skolan, så skulle Staten
jemväl komma att underhålla densamma. Ja, detta är klart,
och derom bör icke någon tvist uppstå. Då skolan är en
läroanstalt icke allenast för Stockholms stad, utan äfven för
hela landet, anser jag, att Staten icke förgäfves uppoffrar
de kostnader, som den använder, icke allenast för byggna¬
dens uppförande, utan äfven för dess lindel håll. Jag anhål¬
ler om bifall till Stats-Utskottets Utlåtande uti förevarande
punkt.
Herr Sundblad instämde.
76
Den I 4 Junit.
Herr Asker: Då jag först vid denna Riksdag fått till¬
fälle alt deltaga i behandlingen af denna fråga, är jag icke
hunden af någon förut uttalad åsigt eller något föregående, i
ärendet fattadt, beslut, lin värd talare bar klandrat Siats-
Utskottets frikostighet i anslagsväg, men klandrets giltighet
heror af anslagens större eller mindre nödvändighet, och han
hade derföre först hort undersöka, huruvida frikostigheten i
detta fall är på sin rätta plats, eller icke. Jag räknar mig icke
eller till afgudadyrkarnes antal, men jag har icke kunnat
blunda för de lyckliga verkningar, i afseende å undervisnin¬
gen, som den nya Elementar-skolan i Stockholm medfört.
Man kan icke neka, alt den undervisningsmethod, som i
denna skola varit följd, verkat välgörande icke allenast för
skolan sjelf, ulan äfven för andra bildningsanstalter, och alt
skolan ådragit sig ett allmännare interesse, just derföre, att
deri står på sin egen grund äfven derigenom, att den icke
är. såsom andra skolor, beroende af det episeopala inflytan¬
det. Denna omständighet har ock i betydlig mån bidragit
tdl det förtroende, skolan tillvunnit sig. Man har sagt. att
den egentligen är lill gagn lör hiifvudsladen. Jag vågar be¬
strida della, ty den står öppen för Inda landels ungdom, i
mån af utrymmet, och hvem sorn helst har rättighet att i
skolan insätta sina söner. Man vet ock. alt personer från
flera landsorter skyndat alt der skalla inträde åt sina harn.
Dessa förhållanden alstra ett nyIligt bemödande hos andra
skolor, att hålla undervisningen vid lif, och framkalla sålunda
en helsosam tällan. Uridervjsningsmethoden i den nya Ele¬
mentarskolan är en sporre för de öfriga läroverken, och
önskligt vore, alt de fingo tillegna sig denna läromelhod, som
inom nämnda skola lemnat så lyckliga resultater.
Den emla strof i Utlåtandet, som kunde framkalla nå¬
gon betänklighet att bifalla anslaget, är deri. all Kongl. Maj:l
den 6 Julii 1849 förklarat ifra nuvarande Elementar-skola
hädanefter böra ute/öra ett ibland Statens allmänna elemen¬
tar-läroverk. Om denna strof skulle förslås så, alt nya
Elementar-skolan i en framtid äfven komme alt bero af den
biskopliga öfverstyrelse!!, skulle jag sannerligen tveka att be¬
vilja det tillstyrkta anslaget, ty jag anser det vara en verk¬
lig lycka, att den nya Elementar-skolan står isolerad och
icke är beroende af det episeopala väldet. Då emedlertid,
enligt mitt omdöme, den citerade strofen ej gerna kan eller
bör tolkas så, som jag nu antydt, ulan jag fa st hel I re är öf-
vertygad, att en särskild Directiun afven framdeles får ordna
Den 14 Junii.
77
och styra skolans angelägenheter, sä anser jag mig, på goda
grunder, kunna bevilja det utaf Slals-Utskottel tillstyrkta
extra anslag af SO,000 R:dr lör uppförande af den ifrnga-
ställda skolbyggnaden.
Herr Hasselrot: Herr Gråå har hufvudsakligen utta¬
lat, hvad jag ämnade säga. men jag ber att lå tillägga några
ord. Då för längre tid sedan tvist uppstod, angående deri
gamla oell ina nndervisnings-methodens företräden, utgående
deri förre på classläsning, oell den sednare på Iri ämnesläsning,
ansåg man sig icke kunna slita tvisten, förr än den nya nn-
dervisnings-methoden blifvit pröfvad. För att komma i till»
falle dertill, anlades den nya Elementar-skolan på Statens
bekostnad. Den har sedermera åtnjutit understöd af Staten,
och är nu ett bland Statens allmänna elemenlar-läroverk.
Under sådana förhållanden, bör det åligga Staten, och icke
Stockholms starl, att bygga skolbus ål densamma. Resulta-
terna af skolans verksamhet äro väl kända, och derom haf¬
va flore talare redan yllrat sig, hvarföre jag inskränker mig
till alt anhålla om bifall till Stats-Utskotlels tillstyrkan.
Herr Falhem instämde.
flerr Gezelius: Såsom redan anmärkt blifvit, är med
ifrågavarande läroanstalt ett helt annat förhållande, än med
andra skolor inom Riket. Denna läro-anstall står lör sig
sjelf på en egendomlig grund. Det är en normal- oell prof-
skoja, inrättad för tillämpning af en ny förbättrad under-
visriings-method och alsedd att gagna ej allenast Stockholms
stad, ulan ock hela Riket. Kongl. Majit har ock numera
förklarat samma skola utgöra ett af Statens allmänna Ele¬
menlar-läroverk. Stockholms stads församlingar hafva, li¬
kasom andra städer, hvar sine egne lärdoms- eller apolo-
gi-tsknlor, hvarförutan ett Gymnasium här finnes. N\a Ele-
mentar-skolan åter är ett Statens, af nämnde församlingar
oberoende, läroverk, som hitintills blifvit på Stats\erkels kost¬
nad underhållet, och, med afseende på di ss beskaffenhet och
ändamål, jemväl hädanefter rällsenligt bör, så väl till locat,
soni underhåll, af det allmänna bekostas, .lag finner mig
derföre ej kunna undgå att i denna del bifalla Stats-Utskot-
tets Utlåtande.
Herr Rydin: .lag har med särdeles nöje afhört disens-
sionen så val i denna fråga, sorn angående de öfriga sko¬
lorna, och jag har glädt mig åt den välvilja, hvarmed de
blifvit omfattade. Ingen talare har icke önskat dem fram¬
gång, utan man har allenast hyst farhåga för de betydliga
78
Den 14 Junii.
utgifterna. 1 det afseende behöfver man dock icke hysa
någon fruktan, ty, om anslag till skolorna nu beviljas till
något högre belopp, så komma deremot, å andra sidan, ut¬
gifterna på extra statsregleringen i andra fall att minskas.
Se vi på den uppgjorda tabellen öfver de af Stats-Utskottet
tillstyrkta extra anslag och lån, så finner man till exempel,
att anslaget till hamnbyggnader uppgår till allenast 23,760
Riksdaler, då deremot anslagen för detta ändamål vid före¬
gående Riksdagar tippsingo till ett vida högre belopp. Nu
erfordras icke sä mycket, emedan de flesta städer äro för¬
sedda med hamnar. Vid sådant förhållande kan man anslå
mera till uppbyggande af skollocaler, och jag ser således
ingen fara uti att bevilja det af Kongl. Majit äskade extra
anslag af SO,000 Riksdaler till uppförande af en byggnad
till Nya Elementar-skolan i Stockholm. Flere talare, med
hvilka jag instämmer, hafva på ett så öfvertygande sätt
ådagalagt behofvet deraf, att Borgare-Ståndet icke bör göra
sig skyldigt till ett afslag. Jag anhåller alltså om bifall till
det begärdta anslaget.
Herr Hörnstein: I anledning af den emot Stats-Utskot¬
tet gjorda anmärkning för dess yttrande, att Skol-Ordningens
allmänna föreskrifter om läroluisens byggnad och underhåll
icke äro tillämpliga på nya Elementar-skolan, får jag erinra,
att detta eger sin riktighet, och grunden dertill ligger deruti,
att nya Elementar-skolan växt upp ny, står på egen grund
och är yngre, än Skol-Ordningen. Den lyder icke under
något Consistorium, och har ingen Slifts-byggnads-cassa att
hylla sig till. Skol-Ordningens föreskrifter kunna således
icke på densamma tillämpas. Skolans fortjenster äro redan
framhållna af andra talare, och jag vet ock, att den förste
talaren är en varm vän af våra nya undervisningsanstalter,
som från just denna skola hafva fått sin nya form, och jag
hemställer derföre, om det är rätt och tacksamt, att lemna
en så gagnande skola, sorn denna, husvill. Hvad Stockholm
angår, så är det bekant, att staden redan förut har en be¬
tydlig mängd skolor att underhålla. Jag anhåller hos Herr
Talmannen om proposition å bifall till Stats-Utskottets hem¬
ställan.
Herr Wedberg instämde.
Herr Rinman: Sedan Herr Asker så fullständigt yttrat
sig, har jag ingenting i saken att tillägga, men jag anser
mig böra upptaga ett yttrande af Herr Kock, som synes gå
derpå ut, att Stockholms stad skulle försumma att under¬
Den 14 Junii.
79
hälla sina offentliga skolor. Detta är icke förhållandet. Med
den nya Elementar-skolan har Stuckholros stad intet att
skaffa. Deremot har den en ntängd andra skolor, som be¬
kostas af staden. Uti dem har elevernas antal på sednare
tider så lilllagit, att skolorna äro i behof af betydlig utvidg¬
ning. Flera församlingar hafva derom redan gått i författ¬
ning, dels genom nybyggande af nya skolhus, och dels för¬
medelst ombyggande af de gamla. Beträffande Stockholms
Gymnasium, så har ock loealen för detsamma befunnits otill¬
räcklig, och staden har, för att kunna utvidga detta läro¬
verk, redan inköpt den bredvid Gymnasii-huset liggande
egendom. Visserligen återstår ännu mycket på den vägen
ogjordt, meri hvad jag anfört, tyckes visa, att man med allvar
tagit saken om händer. Deremot kan Stockholms stad icke
vara skyldig att anskaffa local åt sådana skolor, som den
icke har det ringaste att göra med, hvilket är förhållandet
med nya Elementar-skolan, hvars Direction till ingen
del tillsättes af stadens innevånare. Ginge man på detta
sätt tillväga, så kunde, i händelse Rikets Ständer lölle på
idéen att pröfva ännu en. annan undervisningsmethod. Staten
komma och säga: »här skall anläggas en ny Elementar-skola,
och Stockholms stad skall bygga skolhus». Jag yrkar alltså,
att det tillstyrkta anslaget måtte beviljas.
Herr Hesselgren: Då af föregående talare allenast en
motsatt sig ifrågavarande anslag, vågar jag hysa denlöihopp-
ning, att Borgare-Ståndet skall bevilja detsamma. Fördelarne
af den i nya Elementar-skolan begagnade undervisningsme¬
thod äro tillräckligt kända, och följden deraf har äfven blif¬
vit den, att tvänne privata läroanstalter inom hufvudstaden
uppstått, i bredd med densamma, och följa samma method.
Äfven dessa skolor hafva varit så anlitade, att de icke kun¬
nat emottaga alla lärjungar, som anmält sig till inträde. Jag
har mig bekant, att åtminstone en af dessa skolor, som är
belägen på Norrmalm, besökes af omkring 80 lärjungar.
Då den nya undervisningsmethoden tillvunnit sig så stort
förtroende, tyckes detta böra utgöra en anledning för lands¬
orten att äfven tillegna sig densamma. Hvad nu särskildt
ifrågavarande anslag angår, anser jag hvarje vän af under¬
visningens framsteg böra medgifva detsamma, och jag hem¬
ställer derföre till de ledamöter, som yrkat återremiss, att
de ville derifrån afstå och bevilja anslaget, hvilket jag, för
min del, finner mig uppmanad att göra.
no
Den 14 Junti.
Discussienen ansågs slutad, och uppå derom af Herr
Talmannen framställd proposition, biföll Ståndet Stals-Utskot-
tets uti dess Utlåtande JM 155, ujord» hemställan, att ett
extra anslag af 50,000 Riksdaler måtte å Riksgälds-Contoiret
anvisas, för alt, efter behof, af Knnut. Maj:t disponeras för
uppförande af en tjenlig byggnad till nja Elementar-skolan
i Stockholm. <
§ 7-
Föredrogs ä nyo Ranco-Ulskoltets Utlåtande, JM 55, öf¬
ver väckt motion om särskilda bestämmelser, i afseende 5
läns beviljande från Rikets Ständers Rank emot pant af fa¬
stigheter inom Kinne-, Kinnefjerdings- och Laske härader.
Bifölls.
§ »•
Föredrogos å nyo Siats-Utskottets å bordet h vila rille
Utlåtanden:
JM 156, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om- anslag lill Auditem en Georg Scheutz och hans son Edvard
Scheutz för en af dem uppfunnen machitie för uträkning och
tryckning af mathematiska tabeller.
Bifölls.
JM 157, i anledning af erhållna ålerremisser å Utlåtan¬
det, JM 65, angående Kongl. Maj:ls Nådiga Proposition om
eftergift för Notarien E. Lundblad., såsom arrendator af
Strömsholms Kungsladugård, af halfva span målsarrendet tor
år 1852.
Sedan Utlåtandet, JM 63, blifvit föredraget, upplästes,
på begäran af Herr Cassel, den af Riksdags-Fullniäktigeii
Henric Andersson afgifna, vid Stats-Utskottets Utlåtande, JM
157, fogade reservation, hvarefter ordet lernnades åt
Herr Cassel: På de af reservanten anförda skäl, och då
d«'t icke är välbetänkt, att Staten ikläder sig förbindelse tili
Lundblads borgenärer, anhåller jag om afslag å Slats-Utskot-
tets hemställan.
Herr Björck instämde.
Herr Gezelius: Stats-Utsknttet har vidblifvit sitt förra
Betänkande under JM 63, hvarigenom ifrågavarande efter¬
gift för Notarien Lundblad är vorden tillstyrkt. Men de
upplysningar, sorn lemnäs uti Henric Anderssons, Betänkan¬
det bifogade, reservation, innefatta så mångå omständigheter,
sorn tala lör en åsigt, alldeles motsatt Utskottets, att jag,
för min del, har svårt all i Utskottets Betänkande instämma.
Den 14 Junii.
81
Dessa upplysningar gifva vid handen, alt, sedan Nota¬
rien Lundblad nn mera af brandstodsmedel fått godtgörelse
för nedbrunna, men försäkrade byggnader, äfvensom lör
uppbrunnen, men likaledes brandförsäkrad lösegendom, hans
egentliga, ej ersatta förlust är af mindre betydenhet, samt
att, i allt fall, den eftergift, som nu är i fråga, ej skulle
komma Lundblad, utan hans creditorer till godo, enär Lund¬
blad, hvars egendom blifvit till hans borgenärers förnöjande
afträdd, är, genom laga kraft vunnen concursdom, skyldig
förklarad, alt med hvad han framdeles kan ärfva eller för¬
värfva svara för brislen i den afträdda egendomen, hvilken
på långt när icke räckt till skuldernas betalning. Det synes
mig derföre ej vara skäl, att, till förmån endast för Lund¬
blads creditorer, eller möjligen äfven för hans löftesmän för
ifrågavarande arrende, bevilja den af Stats-Utskottet tillstyrkta
eftergift af samma arrende; hvadan jag, lika med den före¬
gående talaren, yrkar afslas å Siats-Utskottets i denna fråga
afgifna Utlåtanden, under N:ris 65 och 157.
Herr Schenström: Det vore visserligen många omstän¬
digheter alt bär omtala, men då de beröra vissa ömtåliga
slägtförhållanden, anser jag icke (illständigt alt relevera dem.
Emedlertid hyser jag den öfvertygelse, att ämnet är behjer-
tansvärdt, hvarföre jag yrkar bifall till den tillstyrkta efter¬
giften.
Discussionen förklarades slutad, och Herr Talmannen
framställde den proposition, om Slåndet behagade godkänna,
hvad Stats-Utskottet i dess Utlåtande, JYi 65, tillstyrkt' och
uti Utlåtandet, JYs 157, vidhållit. Denna proposition besva¬
rades med Ja och Nej, äfvensom volering begärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtanden, N:ris 63
och 157, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås nämnda Utlåtanden.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
hvarvid Herrar Wijk. Warn, Grape, Rettig, Ekholm, Machel,
Boman, Indebetou, Nygren, Berger. Wallenberg, Wetterberg,
Wahlund, Hjort, öhrström, Sundblad, Sienberg och Win¬
drufva voro frånvarande.
En sedel allades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas
öppnande två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på
Uorg.-Stånd. Prot. vid Riksd, 1853—*1854. IV. 6
82
Den 14 Jami.
hvardera sidan om Herr Talmannen, befunnos, sedan en
dubbelsedel blifvit ogilld förklarad, innehålla 24 Nej emot
19 Ja, i följd hvaraf Borgare-Ståndet afslagit Stats-Utskot-
tets Utlåtanden, N:ris 65 och 157.
JM 158, i anledning af Kongl. Majrts Nådiga Proposi¬
tion, angående försäljning af åtskilliga, Kronan tillhöriga bygg¬
nader och tomter i Götheborg samt forsäljningsmedlens an¬
vändande till nya Artilleri-förrådsbyggnaders uppförande der¬
städes.
Godkändes,
JM 159, i anledning af erhållne återremisser af åtskil¬
liga punkter af Betänkandet, JM 21, angående Rikets Stän¬
ders Revisorers Berättelse om verkställd granskning af Stats¬
verkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning åren 1848 och 1849.
Härvid förekommo:
l:sta punkten.
Vid Stats-Utskottets yttrande i denna del lät Ståndet
bero.
2:dra och 5:dje punkterna.
Lades till handlingarne, hvar efier annan.
4:de punkten.
Bifölls.
5:te punkten.
Härvid lät Ståndet bero.
6:te punkten.
l:sta mom.
Bifölls, hvarjemte Stats-Utskottets yttrande i denna del
uti Betänkandet, JM 21, lades till handlingarne.
2:dra mom.
Lades till handlingarne.
7:de punkten.
Lades äfven till handlingarne.
§ 9-
Föredrogos och bordlädes 2:dra gången Lag-Utskottets
Betänkanden: N:ris 52, 35, 54 och 55.
§ 10.
Föredrogos och bordlädes Irsta gången Stats-Utskottets
Utlåtande, M 123, samt Memorial och Utlåtanden: Nrris
140—160. Rubrikerna härtill upptagas i Protocoil för den
dag eller de dagar, då ärendena till afgörande förekomma.
Den 16 Junti. 63
§ 11.
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 2 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 16 Junii:
Plenum, kl, 6 c. m.
§ 4-
Uppå derom gjord anhållan, beviljades Flerrar Falhem
och Wedberg ledighet från Riksdagsgöromålen, den förre lin¬
der 11 dagar, högst Irenne veckor, från den 22, och den
sednare under högst 3 veckor, räknade från den 20 i denna
månad.
§ 2.
Justerades återstående del af Protocollet iör den 31 sist-
lidne Maji och Protocollet för den 7 dennes.
S 3-
Föredrogos å nyo Lag-Utskottets Betänkanden:
M 52, i anledning af väckta motioner om antagande af
ny kyrkolag.
Herr Björck: Lag-Utskottet yttrar i slutet af sitt Be¬
tänkande, att de åtgärder, Kongl. Maj-t vidtagit för lös¬
ning af denna samhällsvigtiga angelägenhet, ingifva emed¬
lertid den förhoppning, alt den i en ej alltför aflägsen fram¬
tid skall varda löst på ett för fosterlandet välgörande sätt.
Henna förhoppning anser jag dock icke vara så grundad, som
jag hade önskat. Jag kan icke underlåta fästa uppmärksam¬
heten derå, att snart 8 år forti ut it sedan den af Kongl.
Majit förordnade Kyrkolags-Comité till Kongl. Majit öfver-
lemnade förslag till kyrkolag och kyrkostadgar och att, se¬
dan Kongl. Majit deröfver infordrat Dom-Capitlens utlåtan¬
den, dessa använde nära i år derpå, i thy att dessa utlåtan-
gen inkommo törst i September år 1850. Deremot har,
81
Den 16 Junti.
sedan dess, intill närvarande tid, icke något hufvudsaklig,
blifvit inom Departementet vid förslaget åtgjordt. Frågan
fick härefter In ila till år 1852, dii den \ äI föredrogs inför
Kongl. Majit, men icke rönte den behandling, sorn varit er¬
forderlig, ehuru man haft skäl att vänta, att ärendet då bort
vara af vederbörande fullständigt utredt, utan en person,
stående helt och hållet utom Departementet, erhöll uppdrag i
att utarbeta en jemnförelse-tableau. Denna tableau har nu¬
mera inkommit till Kongl. Majit, men något resultat i sjelfva
frågan har ännu icke försports. Det svnes mig således, sorn
om frågan, i stället för att af Föredraganden med värma
omfattas, blifvit på ett löst sätt skjuten å sido och dess
lösning öfverlemnad åt framtiden. Om vederbörande, i stäl¬
let för att låta upprätta förutnämnde jemnförelse-tableau,
hvars värde jag icke kan bedöma, och således ej eller vill
underkänna, låtit hero vid den af Comiterade uppgjorda, till¬
räckligt fullständiga jemnförelsen och i början af år 1831
öfverlemnat förslaget til! Högsta Domstolen, för alt deröfver
afgifva sitt yttrande, skulle frågan nu hafva stått på den
punkt, att Rikets Ständer vid denna Riksdag kunnat lä emot¬
taga Kongl. Majlis Proposition i frågan. Utan att vilja ingå i
något bedömande, huru den hädanelter kan komma att af
Regeringen behandlas, tror jag dock, att Lag-Utskottet kun¬
nat och bort förfara på annat sätt, än som skett. Jag for¬
drar visst icke, att Utskottet skolat företaga någon omar¬
betning af Kyrkolags-Comitéens förslag, rrien jag tror, att
det kunnat afsäga sin en prölningsrätt, sam icke leder till
något resultat, och öfverlemna förslaget till Rikets Ständer,
med, såsom Betänkandet erinrar, vidtagande af de särskilda
förändringar i vissa delar deraf, som, i följd af deras sam- -s.
manhang med civil- och criminal-lagförslagen, kunde vara
nödiga. Om förslaget, med dessa förändringar, inkommit,
så är jag öfvertygad, alt Rikets Ständer, hos hvilka man
icke kan förutsätta någon större urskiljning, än hos de män,
sorn utarbetat detsamma, icke kunnat annat, än antaga Comi-
terades förslag, hvilket ock varit ganska riktigt. Om äfven
Kongl. Majit sedermera icke lemnat Sitt godkännande åt Ri¬
kets Ständers framställning, utan Kongl. Majit, efter inhäm¬
tande af Högsta Domstolens yttrande, kommit till ett annat
resultat, så skulle dock. enligt min åsigt, den af mig före¬
slagna åtgärd halt den verkan, att Högsta Domstolen innan
nästa Riksdag verkställt pröfningen af förslaget, och att
Kongl. Majit då framkommit med Proposition i frågan, grun-
Ven 16 Junti.
85
ad på Högsta Domstolen? granskning och utlåtande. 1 det
kick frågan nu befinner sig, vet man icke, om Högsta Dom-
tolen anser densamma företrädesvis böra komma under
röhlin2. För min del, anser jag den framför andra vara i
ehof alt snart få- en lösning, och just derföre hade jag du¬
kat, att den i Lag-Utskottet rönt en annan behandling. Jag
•or nemligen, att den stråt, jag angifvit, iir det enda sättet
tt gå till \äga, för att en gång komma till resultat, då lins
onungens Rådgifvare uppenbarar sig en så stor obenägcn-
et för reformer. I anledning häraf, hemställer jag, att
orgare-Ståndet, med gillande af de åsigter, jag uttalat, ville
eslufa återremiss i den syftning, att Lag-Utskottet måtte
omma till ett annat resultat, ledande derhän, att Kongl.
Iaj:t vid nästa Riksdag afiåter Proposition i frågan.
Herr Ekholm: Man kan med skäl säga, att fankar-
e i landet mogna långsamt, särdeles på samhällets höj¬
er. Såsom man ser af Betänkandet, bedöts redan vid 1723
rs Riksmöte en revision af 1680 års Kyrko-Ordning, utan
itt densamma ännu ledt till något resultat. De kyrkliga
rågorna hafva emedlertid blifvit allt iner och mer inveekla-
le och stridiga, så att man numera knappt vet, huru lagen
kall tillämpas. Det hade derföre varit önskligt, att Laa-
Jtskottet kommit till ett annat resultat. Emedlertid måste
nan göra Regeringen den rättvisa, att den icke kunnat brå¬
tan så utan all uppmärksamhet och låtit den förfalla, som
erhållandet är med åtskilliga andra lagförbättringar, utan
jort åtminstone något, alldenstund, som man vet, Regerin-
en uppdragit åt en sakkunnig prestman, att utarbeta en
emnförelse-tableau emellan gällande Kyrkolagstiltning och
lomiterades förslag, hvilken tableau numera lärer till Kongl.
Iaj:t inkommit. Det är således icke tänkbart, att Rikets
tänder vid denna Riksdag kunna behandla frågan i sin bol¬
et och antaga något fullständigt förslag. Jag instämmer
ock med den föregående talaren, men föreslår, alt Birgare-
tåndet ville, utan att återremittera Betänkandet, besluta,
tt Rikets Ständer böra ingå till Kongl. Majit med underdå-
ig anhållan, att. Kongl. Majit, sedan det blifvit upplyst, att
ågan numera är i det närmaste beredd, måtte vid nästa
iksdag framlägga förslag till ny Kyrko-Lag och särskild
yrko-Stadga, hvilkas utarbetande den år 1824 nedsatta
yrkolags-Comité haft sig uppdraget. Detta tror jae vara
'tta sättet att vinna en lösning af frågan. Om en återre-
iss är nödig, det öfverlcrnnar jag åt Ståndet att bestäm-
86
Den 16 Junit.
ma. Emedlertid är det icke utan exempel, att Rikets Stän¬
der uti vigtigare frågor gått till Väga, på sätt jag tagit mig
friheten föreslå.
Herr Hasselrot: Jemte tillkännagifvande, att jag icke
inom Utskottet deltagit uti detta Betänkande, får jag hufvud-
sakligast instämma med Herr Ekholm. Jag tror, att en
återremiss icke skall leda till något resultat, i anseende der- 1
till, att Riksdagen är långt framskriden, och andra ärenden
återstå för Lag-Utskottet att handlägga. Deremot anser jag
hvad Herr Ekholm föreslagit, vara det enda medel, hvar¬
igenom något resultat kan vinnas. “
Herr Henschen: Jag anser mig böra anmärka, att min
motion egentligen hade lill syfte att undanrödja det uti 57
§ 2 morn. Riksdags-Ordningen befintliga hinder för Lag¬
utskottet, att taga initiativet i denna fråga, och således icke
att få lagförslaget, sådant det nu är, antaget. Derjemte får
jag erinra, att Herr Prosten Cnattingius erhållit uppdrag,
att utarbeta en jemnförelse-tableau emellan gällande kyrko-
lagstiftning och Comiterades förslag. En sådan tableau fin¬
nes redan uppgjord af Kyrkolags-Comitéen och bifogad dess
förslag. Herr Prosten Cnattingii tableau är visserligen full¬
ständigare, emedan densamma upptager de anmärkningar,
som emot förslaget blifvit af Dom-Capitlen gjorda. Då man
velat åstadkomma en fullständig utredning af frågan, kan
jag icke se, hvarföre man icke äfven inhämtat Högsta Dom¬
stolens utlåtande öfver förslaget, såsom fallet vanligen är i
andra lagfrågor. Det synes mig derföre, som om vederbö¬
rande egentligen haft för afsigt att komma ifrån saken och
lemna den åt framtiden. 1 sjelfva saken instämmer jag med
Herr Ekholm, men om hans förslag' skall medföra någon ^
verkan, tror jag, att Borgare-Ståndet bör besluta en inbjud¬
ning till Med-Stånden i denna syftning, hvarför jag ock an¬
håller om proposition derå, i händelse Herr Ekholms fram¬
ställning vinner bifall.
Herr Wetterberg: Jag har icke eller deltagit uti före¬
varande Betänkande, men kan dock icke instämma med nå¬
gon af föregående talare, i synnerhet hvad angår den förste
talarens anmärkning, att Lag-Utskottet bort, utan att ingå i
någon granskning af kyrkolags-förslaget, framlägga det till
antagande af Rikets Ständer. Då vi alltsedan 1686 väntat
« på en ny kyrkolag, och man vet, att frågan sedan. 1846
framskridit så betydligt, alt icke mycket torde återstå för
dess lösning, anser jag Herr Ekholms förslag icke vara på
Den 16 Junit.
87
sin plats. Då det är att hoppas, att arbetet kommer att
fortsättas i samina riktning, torde någon uppmaning till Re¬
geringen, att påskynda frågans afgörande, icke erfordras, utan
inan bör gifva sig tålamod till nästa Riksdag, då man med
säkerhet kan hoppas, att från Regeringen få emottaga ett
fullständigt utarbetadt kyrkolagslörslag.
Herr Asker: Då jag icke hör till antalet af de lyck¬
lige, som kunna undanskylla sig med att icke hafva inom
Lag-Utskollet deltagit i detta ärendes behandling, måste jag
underkasta mig äfventyret att möta de anmärkningar, som
man inom Ståndet behagat framskicka. Med hänseende till
frågan om återremiss eller »(låtande af en underdånig skrif¬
velse, tillåter jag mig fästa Ståndets uppmärksamhet på in¬
nehållet af en strof i Betänkandet, hvilken utvisar, på hvad
ståndpunkt frågan sig befinner. Denna strof lyder sålunda:
»ali, sedan nu ifrågaställa lagförslag blifvit till Kongl.
Maj:t af Comiterade öfverlemnade, Kongl. Maj:t låtit med¬
dela samtliga Dom-Capitlen i Riket föreskrift, alt öfver
dessa förslag afgifva utlåtanden: att denna Nådiga före¬
skrift emedlertid ej varit slutligen fullgjord förr, än i Sep¬
tember månad 1850, samt alt Kongl. Maj:l derefter upp¬
dragit åt Herr Prosten Cnattingius, att utarbeta en jemn-
förelse-tableau emellan gällande Kyrkolag stiftning och Co-
miterades förslag, med upplagande af de anmärkningar,
som emot samma förslag blifvit af Dom-Capillen gjorda,
hvilken tableau innevarande år fullbordats och i underdå¬
nighet till Kongl. Majit aflernnats». Det lärer väl icke
kunna betviflas, att denna tableau är ämnad att -underlätta
den förberedande granskningen af lagförslaget i Högsta
Domstolen och inom det Departement, dit frågan hörer, och
att således, man må betrakta frågan huru, som helst, Rege¬
ringen icke kan läggas någon försummelse till last.
Man har fästat sig vid den långa lid, sorn åtgått för
frågans förberedning, men det är förhållandet med hvarje
fråga, som afser stiftandet af en ny lag af så vidsträckt om¬
fattning, som den nu ifrågavarande. En lag kan icke till¬
verkas med samma lätthet, som man låter sy sig en ny
klädning. Erfarenheten gifver vid handen, att äfven den enk¬
laste fråga erfordrar den omsorgsfullaste behandling, och jag
hemställer till Ståndet, om Rikets Ständer skulle varit be¬
låtna, i händelse Lag-Utskottet i klump förordat antagande
af Kyrkolags-Comitéens, af Högsta Domstolen ännu icke
granskade förslag, och om det ens är tänkbart, att Riket»
88
n 16 Junii.
Ständer kunnat antaga förslaget, tinder förutsättning, att det¬
samma skulle vinna Kongl. Majits bifall utan en sådan för¬
beredande granskning. Otn det ock icke vunne Kongl. Majits
bifall, säger den värde talaren, så skulle i allt. fall den af
honom förordade åtgärd blifva en sporre för Högsta Dom¬
stolen att påskynda frågan och föranleda dertill, att. en Kongl.
Proposition i ämnet vid nästa Riksdag aflåtes till Rikets i
Ständer. Om det kan medhinnas, så betviflar jag icke, alf,
sedan aila förberedande åtgärder blifvit undanröjde, Rikets
Ständer i allt fali och utan någon påminnelse skola vid nä¬
sta Riksdag lå emottaga en sådan Proposition. I)å det icke
berott på Regeringen att bringa arbetet till slut, kan jag
icke se, hvartill en återremiss eller en underdånig skrifvelse
skall tjena. Detta Högtärade Stånd har väl någon gång förut
beslutat återremisser, för att uttrycka en så kallad opinion.
Så skedde t. ex., i fråga om Civil-lagens antagande, men
denna opinionsyttring ledde icke till något resultat. Man
bör, enligt min tanka, icke slösa med opinionsyttringar; det
är en utväg, som bör sparas till utomordentliga fall, derest
en sådan ålgärd skal) ådraga sig någon uppmärksamhet. Men
kyrkolagstiftningeo, säger man, är den vigtigaste bland våra
lagreformer. Samina påstående har blifvit upprepadt, angå¬
ende Civil-lagen, Rrottmåls-lagen, Sjö-lagen och Krigs-lagarne.
Det är sannerligen icke lätt att skilja eller utleta den rätta
åsigten i valet emelian alla dessa opinioner, då man icke
eger i sin makt, att slumpvis på en gång tillfredsställa dem
alla. För min del, tror jag, att Regeringen i denna fråga
gjort, hvad den kunnat, och att Kongl. Majit, sedan det vig¬
tiga ärendet blifvit i föreskrifven ordning granskadt, icke
lärer underlåta, att, så fort ske kan, allåla Proposition derom
lill Rikets Ständer, så att, livad man nu åsyftat genom en
återremiss eller en underdånig skrifvelse, äfven derförutan
vinnes.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter instämde med
Ierr Asker.
Herr Ekholm: 1 händelse Ståndet anser sig icke kunna
■ infatta, hvad jag föreslagit, en åtgärd, hvarpå exempel icke
aknas i vår Riksdagshistoria, så vill jag, för min del, icke
notsatla mig en återremiss, och jag kan ej, såsom en värd
alare, förmoda, att Regeringen'icke skall fästa afseende på
likets Ständers önskan. Det fägnar mig särdeles, att en
ch annan talare sätter så mycken tillit till Regeringen, men
ag ber dock få erinra, att, oaktadt en jemnlörelsetableau
Den 16 Junii.
89
redan för längesedan blifvit uppgjord, i afseende å civil- och
criminal-lagförslagen, något resultat i dessa frågor likväl ännu
icke försports. Jag kan derföre icke finna, att man har att
hoppas mera i denna fråga. Alla reformer äro vigtiga, men
vigligaste äro de, som angå Civil-, Criminal- och Kyrko¬
lagen, och jag önskar, att de, ju förr, desto hellre, måtte
komma tili stånd. I anledning af ett yttrande af en talare
på andra sidan,, får jag slutligen förklara, det jag tror, att
vi båda troligen komma att förbruka många klädningar, in¬
nan såväl denna, som andra lagreformer hinna bringas till slut.
Herr Stolpe:- Huruvida Konungens Rådgifvare i all¬
mänhet fullgöra sin skyldighet, anser jag vara en fråga, den
iag så mycket hellre kan förbigå, som tillfällen alt åter¬
komma dertill ej lära komma att saknas. För öfrigt har
Herr Asker på ett tillfredsställande sätt ådagalagt, att denna
råga icke rönt den sena behandling, som en värd talare
velat lägga Regeringen till last. Men äfven om så vore,
skulle jag ej beklaga mig deröfver, enär hvarje dag, som
örflutit, inbringat ny erfarenhet i det ämne, som är föremål
or ifrågavarande lagstiftning. Också är jag fast öfvertygad,
itt, om kyrkolagsförslaget antagits för tio år sedan, så skulle
i nu befinna oss på den punkt, att lagen åter måste om¬
öras. Delande Herr Askers mening, att en återremiss
ike leder lill något ändamål och att den föreslagna urider-
åniga skrifvelsen till Kongl. Majit är opåkallad, anhåller
ig. att Herr Talmannen behagade framställa proposition 5
ifall till Betänkandet.
Discussionen förklarades slutad, och Herr Talmannens
eruppå framställda proposition, om Ståndet behagade bifalla
ag-Utskottets Betänkande, 32, i anledning af väckta
mtioner om antagande af ny Kyrkolag, besvarades med Ja
:h Nej, hvarjemte votering begärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an-
ogs, så lydande:
»Den, som bifaller Lag-Utskottets Betänkande, M 32,
östar: Ja.
Deri, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Betänkandet».
Votering anställdes i vanlig ordning efter upprop, hvar-
id Herrar Brinck, Schwan, Wijk, Werrn, Åsbrinck, Rettig,
■indslröm, Boman, Berger, Wallenberg, Wahlund, Sten¬
ig och Windrufva voro frånvarande.
90
Den 16 Junit.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas
öppnande två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på
hvardera sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 50
Ja emot 19 Nej, i följd hvaraf Borgare-Ståndet bifallit Lag-
Utskottets Betänkande, JU 32.
JU 35, i anledning af väckta motioner, angående reli¬
gionsfriheten.
Härvid förekommo: ,
l:sta moni., afstyrkande bifall till väckta förslag, i af-
afseende § religionsfrihetens införande och Norrska Hissen-
ters-lagens antagande.
Sedan Herr Friherre Posses och Herr Carlesons vid Be¬
tänkandet fogade reservationer blifvit, på begäran af Herr
Henschen, upplästa, erhöll
Herr Henschen ordet och yttrade: Jag tror' visserligen,
att tiden ännu icke är mogen för denna och åtskilliga andra
med densamma sammanhang egande frågor, och Lag-Utskot¬
tets Betänkanden utvisa, att åtminstone representationen icke
är fallen för att medgifva några större friheter, men jag
hemställer likväl, huruvida de, som önska landsförvisning
för affall från den Evangeliska läran, kunna anse rätt, att
den, som dertill gjort sig skyldig, äfven skall förlora sin
arfsrätt. Såsom skäl för landsförvisningsstraffets bibehållande,
åberopas, att de, som omfattat villomeningar, böra skiljas
frän landet, för att icke komma i tillfälle att vidare utbreda
dem, men detta skäl synes mig icke böra inverka på deras
arfsrätt, sedan de en gång lemnat Riket. I)å nu arfsrecipro-
citet eger rum emellan de flesta länder, hemställer jag, att
Ståndet mätte besluta återremiss af Utlåtandet, för att åt¬
minstone erhålla den ändring, atj den, som för affall lands-
förvises, icke måtte förlora sin arfsrätt, utan, fortfarande, bi¬
behållas vid densamma.
Herr Hasselrot: Jag har ej eller deltagit uti detta
Betänkande och anhåller om återremiss, med tillkännagif-
vande, att jag instämmer uti Herr Carlesons reservation.
Herr Stolpe: Det är mig en särdeles fägnad att denna
gång få instämma uti Herr Henschens mening, ty, likasom
han, kan jag icke finna det vara rätt och billigt, att den,
som för affall straffas med förlusten af sitt fädernesland, äf¬
ven skall förlora sin arfsrätt. Härigenom begår man en
hårdhet, sorn icke är nödig för ändamålets vinnande. Men
jag kan deremot icke förena mig med Herr Hasselrot om.
antagande af Herr Carlesons mening. Tiden för medgifvande
Den IG Junti.
91
af en större religionsfrihet synes mig icke ännu vara inne,
ehuru jag hoppas, att den en gang skall komma. Jag' för¬
enar mig således med Herr Henschen om återremiss af Be¬
tänkandet, i den syftning, att Friherre Posses reservation
måtte antagas, men skulle man vilja gå derutöfver, då har
jag mina betänkligheter och bifaller i sådant läll hellre Lag-
Utskottets Betänkande.
Herr Ekholm: Enligt min uppfattning, kan jag icke
finna, att Lag-Utskottet gjort något till- eller afstyrkande,
i afseende å Friherre Cederströms och Herr Tersmedens mo¬
tioner, ty Betänkandet innehåller blott, att Utskottet finnér
sig föranlåtet, att afstyrka bifall till ifrågaställda, i afse¬
ende pä religionsfrihetens införande och Norrska Dissenters-
lagens antagande, väckta förslag. Jag kan icke s'e, att en
fullkomlig religionsfrihet införes, i händelse 1 Gap. 5 § Miss-
gernings-Balken, 7 Cap. 4 § Ärlda-Baiken, samt 1 Cap. 2 §
Kyrkolagen undergå några förändringar. Enligt mitt be¬
grepp, är det högst olämpligt, att med yttre medel binda
samvetsfriheten, hvarföre jag instämmer uti de reservationer,
Friherre Posse och Herr Carleson afgifvit. Jag förenar mig
i den sednares reservation så mycket hellre, som jag alltid
ansett landsförvisningsstralTet i sjelfva verket vara ett straff,
hvilket icke kan bestå inför det sunda förnuftets pröfning.
Om ock Staten har rättighet att landsförvisa sina medbor¬
gare, så (öijer icke deraf, att grannstaten är förbunden att
emottaga den landsförviste. Då folkrätten lägger hinder i
vägen för tillämpning af detta straff, befinner sig den der¬
med straffade ungefärligen i samma belägenhet, som den,
hvilken i Kom fordomdags belädes med straffet: interdici
agna et igni. LandsförvisningsstralTet har ock, såsom Herr
Carleson anmärkt, många andra straff i sällskap med sig,
hvilka olika drabba den fattiga och den rike. För mången
är detta straff en vinst, då fosterlandskänslan icke är steg¬
rad, men för mången annan, som har fosterjorden kär, och
icke eller är språkkunnig, kan straffet blifva olidligt. Jag
tror derföre, att Staten icke bör belägga reiigionsförbrytare
med straff, som äro mer eller mindre grymma och förfela
ändamålet. Må man på annat sätt söka näpsa dem, som
affalla från statskyrkan, såsom genom att utesluta dem från
församlingen och inskränka deras rättigheter i borgerligt
afseende, men jag anser Staten icke hafva rätt att genom
andra straff tvinga samvetet. 1 följd häraf, förenar jag mig
med dem, som yrkat återremiss af Betänkandetv
92
Den 16 Junti.
Herr Spångberg instämde.
Herr Frick: Jag anhåller få gifva tillkänna, att jag
förenar mig med Herrar Henschen och Stolpe om återremiss
i den syftning, att förlusten af arfsrätt, såsom straff för af¬
all, måtte borttagas.
Herr Asker: Det kan icke gerna bestridas, att lands-
örvisning, såsom straff för söndring eller affall från stats¬
tyrkan, är motbjudande för känslan, och inom Utskottet har
lenna fråga äfven blifvit noga och allvarligt pröfvad. Flere
f Utskottets ledamöter voro sinnade att borttaga detta straff,
nen man strandade på försöket att sätta något annat, mera
ämpligf, i stället. Hvilket straff man än må utbyta emot
andsförvisning, blir mera i ögonen fallande, än delta. Så
änge man icke tilltror sig kunna decretera religionsfriheten,
orde det vara förenadt med fara att gifva landsförvisnings¬
traffet till spillo, huru motbjudande dess qvarstående i !a-
en än må förefalla. Deremot synes mig den andra påfölj-
en, eller förlust af rätt till arf, vara för sträng. Denna
sigt har jag ock inom Lag-Utskottet förfäktat, och, vid-
lållande densamma, förenar jäg mig med dem, sorn i sådan
yftning yrkat återremiss.
Herr Wetterberg: Jag hade icke trott, att Lag-Utskot-
3ts förevarande Betänkande erfordrat något försvar, eller
nsett mig böra erinra, att Norrska Dissenterlagen icke med-
irt några välsignelser för Norrska nationen. Det är till-
ickligt kändt, hvilken möda Norrige haft, att från sig
flägsna Mormonerna och hämma deras andliga verksamhet,
lott en ledamot har yttrat sig för antagande af denna lag,
ten de öfriga icke. Desse hafva mera fästat sig vid lands-
irvisningsstraffet och önskat, att något annat straff, som
tre bättre, måtte sättas i dess ställe. Det är visserligen
dsamt, att något straff ens skall ifrågakomma, men det
r likväl nödigt, ty, då Staten i sig upptager medlemmar,
ro dessa ock förbundne att efterlefva de föreskrifter, Sta¬
rn, för allmänna ordningens och säkerhetens skull, dem
irelägger. Ett straff har här blifvit föreslaget, nemligen
irlust af medborgerligt förtroende. Man kan dock tänka
g, att en hel socken eller stad kunde finnas, hvarest hvarje
iedlem blefve separatist. Huru skulle det väl då gå,, oin
(fall från statskyrkan skulle bestraffas med förlust al rned-
orgerligt förtroende. Det vore icke nog med, att det då
lefve en kyrka i kyrkan, utan communen skulle ock blifva
a stat i staten. löka med Herr Asker, har jag, med bibe-
Den lfi Junii.
95
hållande af landsför v isningsstrafTet, såsom ett straff, mot hvil¬
ket icke något bättre kan sällas, ansett förlusten af arfsrätt
höra försvinna, och i denna syftning yrkar jag återremiss af
Betänkandet,
Herr öhrström: Man liar sagt, att det vore föga grann¬
laga emot andra nationer att lill dem förvisa de medbor-
"V gare, som icke kunna tolereras inom landet. Det vore visst
förhållandet, om man till dem hänvisade gröfre brottslingar,
men jag kan icke medge, alt så är med dem, som allalia
från statskyrkan, nota bene då de styra sin curs till det land,
hvarest deras lärosatser tolereras. Deremot anser jag ogrann-
lagenheten ligga deruti, att man beröfvat dem de utvägar, de
kunna hafva, till att försörja sig i främmande land. I ända¬
mål att de, sol» göra sig skyldige till affall, måtte få bibe¬
hållas vid sin arfsrätt, anhåller jag om återremiss af Lag-
Utskottets Betänkande i denna punkt.
Herr Hydin: Bland de många frågor, som kunna före¬
komma till behandling, torde få vara af den vigtiga och
kinkiga beskaffenhet, som förevarande. Vid remiss af den
utaf Herr Henschen i ämnet väckta motion, yttrade jag nå¬
gra ord, och jag har nu funnit, att hvad jag. då framställde,
äfven eger sin fulla riktighet. Jag tror, att Rikets Ständer
icke ega den förmåga och de insigter, som erfordras, för att
kunna rätt bedöma och reglera de kyrkliga frågorna. Man
har här talat om bibehållande af landsförvisning, såsom straff
mot affall från statskyrkan. Detta straff är val hårdt för
den, som är fästad vid fäderneslandet, men är af motsatt
verkan lör den, som icke eger någon känsla för detsamma.
Jin olämplighet ligger uti detta straff derföre, att det icke
innehåller några grader vid tillämpningen. Jag skulle nem¬
ligen önska att erhålla en förklaring på hvad, som förstås
med att utträda ur statskyrkan. När har man gjort sig
skyldig dertill? I hvilket (all skall landsförvisningsstraffet
tillämpas, och när är detta straff' rättvist eller icke? Med
anledning af detta allt, får jag, såsom jag redan förut gjort,
nu ytterligare fästa uppmärksamhet på nödvändigheten af
ett kyrkomöte för ordnande af de kyrkliga frågorna. Något
sådant har icke blifvit hållet sedan år 1393, och har efter
denna tid icke varit behölligt, ty allt har ändå gått bra, men
nu anser jag tiden vara inne att ånyo hålla ett kyrkomöte.
Man har sett religieusa rörelser i alla landsändar, hela sock¬
nar, till och med hela härader uppträda och predika sär¬
skilda meningar i religieust afseende. Det är val orimligt,
94
Den 46 Junti.
att döma hela socknar eller härader till landsförvisning, men,
om straffet står qvar, måste det tillämpas, ty i annat fall
bör det upphäfvas. Jag kan icke tinna, att något så förfär¬
ligt brott ligger deruti, att man hyser en annan åsigt i re-
ligieust afseende, så att man derföre skall dömas lill lands¬
förvisning. En del olika tänkande vilja ju blott begagna
gamla psalmboken, och icke böra de af denna orsak lands-
förvisas, då, som man vet, denna psalmbok förut varit nytt¬
jad och antagen. Att få alla dessa förhållanden ordnade,
anser jag icke kunna ske på annat sätt, än genom tillsät¬
tande af ett kyrkomöte. Jag skulle derföre önska åter-
remiss af Utlåtandet i den syftning, att Utskottet ville före¬
slå Rikets Ständer, att hos Kongl. Maj:t begära tillsättande
af ett kyrkomöte, uti hviket, till exempel, Biskopen samt
två andlige och två lekmän från hvarje stift skulle deltaga.
Item skulle åligga att pröfva frågorna, oell derefter afgifva
sitt betänkande. 1)3 kunde man hoppas att få ett förslag,
som vore af något värde och, dugde till något. Hvartill gag¬
nar väl delta förslag? Det dngtr absolut icke. Ingen kan
väl vara så barbarisk, att han vill landsförvisa den, som i
det minsta skiljer sig från statskyrkans läror. Hvar skall
väl gränsen blifva för tillämpning af straffet? För min del,
anser jag blott den, som förnekar Gud, böra landsförvisas,
men icke den, som hyser någon afvikande åsigt uti de reli-
gieusa frågorna och i strid mod dem, som statskyrkan pre¬
dikar. Man kan icke tala enskildt vid två prestman, utan
att dessa äro af stridiga åsigter. Man tyckes nu vara mån
om statskyrkan, men så är icke förhållandet i allmänhet, ty
emellanåt hör man ganska mustiga anmärkningar riktas
emot henne, än i ett, än i ett annat afseende. Lag-Utskot¬
tet har väl afstyrkt bifall till dp, i afseende § religionsfrihe¬
tens införande och Norrska Dissenterlagens antagande, väckta
förslag, -men det vore i sanning Rikets Ständer icke värdigt
att godkänna detta Utlåtande och bibehålla nu gällande straff¬
bestämmelser mot affall från statskyrkan. Hvad skulle dess¬
utom frågan derpå vinna? Jo! att förtviflan bos de olika
tänkande blefve så mycket större, då de finna Rikets Stän¬
der icke vårda sig om någon ändring i afseende å religions¬
friheten. Någon ändring i detta fall måste dock göras, då
man nogsamt känner, hvilka religieusa rörelser öfverallt för¬
spörjas, och de der troligen komma att ökas, derest icke
Rikets Ständer vidtaga några åtgärder för redande af de
kyrkliga frågorna. Jag anhåller derföre om återremiss, i
Den 1C Junit.
95
ändamål att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj-.b göra hem¬
ställan om tillsättande af ett kyrkomöte, bestående af män
med insigter, så att mötet må lemna något godt resultat,
och egande den omfattning, att det icke får utseende af en
läsare-conventikel. Ju sällsammare ett kyrkomöte är, desto
större värde har det, och då något sådant icke hållits sedan
år 1593, torde det icke vara för bittida, att nu ånyo ned¬
sätta ett slikt möte. l)e satser, detta möte uppställer, skola
säkerligen erkännas och antagas af den stora massan, om
mötet kommer att beslå af personer med duglighet och an¬
seende. Jag förnyar min anhållan om återremiss.
Herr Ekholm: lin värd talare, som åtminstone till
en del uppträdt till försvar för Lag-Utskottets Betänkande,
har trott sig förmärka, att man här föreslagit förlust af
medborgerligt förtroende, såsom straff för alTall från stats¬
kyrkan. Jag har likväl icke kunnat finna, att någon under
discussionen framställt yrkande derom.
1 afseende å landsförvisningsstraffet, så hemställer jag
till det Högtärade Ståndets egen känsla, om det kan vara
med rättvisa öfverensstämmande, att en inhemsk medbor¬
gare, som afla Iler från den evangeliska läran och öfvergår
till en villfarande, som det heter, ovilkorligen skall lands-
förvisas, då, å andra sidan, en person, som är född, t. ex., i
Preussen eller Danmark och öfvergå 11 från Lutherska till
Catholska läran, icke kan vägras inträde i landet, utan skulle
ega rättighet att här uppehålla sig, och naturligtvis kan
blifva lika vådlig genom exempel och proselytmakeri,'som
någonsin den infödde afTällingen. Detta utvisar, att vi förfa¬
ra strängare mot egna medborgare, än mot utländningar.
Jag medger visserligen, att det är svårt att uppgifva, hvilket
straff lämpligen skulle kunna sällås i stället, men svårig¬
heten ligger just deri, att man på detta gebiet icke kan
utfinna något lämpligt tvångsmedel. Örn man utrymmer
detta fält och inträder på ett annat, finner man, att lagstift¬
ningen bestämt förlust af vissa medborgerliga rättigheter för
personer af dissentierande lära. Så kan en sådan person,
om han tillhör annan lära, än den reformerta, icke väljas
till Riksdagsman. Vidare kan han icke blifva embetsman
eller lärare vid Universiteten. Dessa bestämmelser äro af
beskaffenhet, att de böra afhålla en mängd personer från
alTall. Stadgar man slrängare straff, så bildar man hyck¬
lare, eller sådana öfvergångare, hvilka icke manifestera sig
annorlunda, än derigenom, aU de afhålla sig från våra kyrko-
96
Den 16 Junit.
fester. 1)3 det är fråga om någon förbättring, säger man
ofta, att tiden icke är mogen. Jag tror, för min del, att,
enligt mångens föreställning, tiden för vissa förbättringar
aldrig hinner att mogna. Jag fortsätter mitt yrkande om
återremiss.
Herr Ekenman: Mina åsigter om det nu gällande straf¬
fet för affall från den rätta Evangeliska läran äro desamma,
som Herr Carleson tili sin reservation uttalat. Likasom
han, anser jag detta straff vara ett af de mest opolitiska och
mest orättvisa, som någonsin en stat mot egna medlemmar
begagnat. Men det är icke nog dermed. Straffet är äfven
ofta overkställbar!. Jag kan icke se, hurti man skulle gå
tillväga, om, såsom en föregående talare anmärkt, en hel
församling afföll från den rena Evangeliska läran. Jag kan
icke finna annat än att man då måste suspendera straffet;
men man bör akta sig att stifta lag, som icke under hvarje
förhållande kan på det constaterade brottet tillämpas. Vi¬
dare, och om den landsförviste i det land, dit han beger sig,
ej är i tillfälle att försörja sig, så kan det förhållande lätt
inträffa, som i Danmark ofta egt rum, att han blir åter-
skickad. Huru skall man då bete sig? Jag kau icke finna
någon annan utväg i sådant fall, derest domen skall gå i
verkställighet, än att Staten får bekosta underhållet för den
till landsförvisning dömde.
Man har sagt, att andra slags straff varit af Lag-Ut¬
skottet påtänkta, och att deribland förlust af medborgerligt
förtroende ådragit sig Utskottets uppmärksamhet, men att
förslaget måst öfvergifvas såsom olämpligt, enär det skulle
kunna lätt hända, att en hel sockens innevånare afföllo. Jag
kan i sanning icke inse, hvarföre det skulle vara mindre
vådligt för statskroppen, att expatriera en hel menighet, än
att utesluta denna från åtnjutandet af allmänt förtroende.
En annan talare har uppgifvit, att Lag-Utskottet varit be¬
näget att öfvergifva Jandsförvisningsstraffet, men strandat på
försöket att sätta något annat i stället, emedan hvilket an¬
nat straff, som helst, skulle blifva mera i ögonen fallande;
men icke blir straffet rättvisare derföre, att man från sina
ögon aflägsnar brottslingen och det elände, densamma är un¬
derkastad.
Utan att vilja äfventyra framkastandet af förslager till
andra straffbestämmelser, hvilket jag anser icke vara här
lämpligt, vågar jag likväl tro, att Lag-LJtskottet kunnat all¬
varsammare pröfva frågan. Under förutsättning, att Lag-
Den 16 Junii,
ii 7
Utskottet, på sätt här uppgifvits, önskat finna en annan ut¬
väg, är jas», för min del, förvissad, att, om Utlåtandet i
denna punkt återremitteras, hvarom jag vördsamt anhåller
att proposition göres, ett lagförslag skall varda afgifvet, som
undanrödjer de betänkligheter, andre talare, såväl, som jag,
framställt.
Flere af Ståndets Herrar Ledamöter inslämde med
Herr Ekenman.
Herr Stolpe: Herr Rydin är icke den ende, som uti
ett allmänt kyrkomöte vill finna en panacée för den religieusa
söndringen. Vi hafva för närvarande ett prestmöte, hitom
oss tillse, i hvad mån detta kan så lörhereda frågorna, att
deras lösning af ett kyrkomöte kan emotses. För min del,
hyser jag derom starka tvifvelsmål. Jag kan således icke
instämma iripd Herr Rydin, och tager mig friheten uppmana
honom att afstå från sitt yrkande, för att icke inveckla
ärendets behandling.
Spridda uttrjck af en och annan talare synas mig på¬
kalla några erinringar. Itet har blifvit anmärkt, att, om
någ.m uti grannstaterna alTaller från den Lutherska läran,
och sedan styr sin kosa till vårt land, så skulle landslör-
visningsstraffet icke komma att drabba honom. Detta exem¬
pel är dock icke fullt adaeqvat. En sådan utländning inkom¬
mer i landet, antingen i egenskap af en främmande makts
functiooaire, och då finnes intet hinder för honom att vistas
här, eller ock kommer lian med anspråk på att här erhålla
medborgarerätt. Ehuru hans föregående affall icke kan
blifva föremål för Svensk straffrätt, kan det likväl, vid be¬
handlingen af naturalisalionsfrågan, tagas i betraktande, och
vådan af personens insläppande i landet på detta sätt före¬
byggas. Olver landsförvisriingsstraffels lämplighet hafva flere
talare redan afkunnat en skarp förkastelsedom. För min
del, vill jag icke i denna fråga betrakta landsförvisningen
egentligen såsom straff, ehuru jag medger, att den för mån¬
gen medför olägenheter, jemnlörliga med och verkande såsom
straff, utan jag betraktar förvisningen, såsom en handling,
hvarigenom Staten från sig allägsnar en medlem, den han
anser farlig för sitt bestånd. Deremot är förlusten af arfs¬
rätt snarare ett stråtf. hvilket jag anser böra borttagas. Jag
anhåller derföre om återremiss, i den syftning, att Friherre
Posses reservation måtte blifva föremål för Lag-Utskottets
pröfning, och att förlust af arfsrätt, såsom straff för affall,
må försvinna.
Bora.-soimi. Pral. vid Riktd 1858—ISS» IV. 7
93
Den 16 Junii.
Herr Wetterberg: Då jag tog mig friheten nämna om
förlust af medborgerligt förtroende såsom straff lör affall,
gjorde jag det på grund al' en motionaires förslag, och gick
således icke så långt ifrån ämnet. Herr Rydin har yrkal,
att straff icke borde ifrågakomma i annat fall, än då någon
förnekar Gud. I sådant fall har han gått längre än, någon
afJjinotionairerne, och sträckt det lolliga alfallet ut ända till
Islamismen. Han har dessutom sammanblandat (vänne helt
olika saker, nemligen söndring och affall. 1 torra fallet, eller
om någon i ett eller annat afseende skiljer sig något från
de satser, statskyrkan predikar, kan landsförvisningsslraffet
Icke tillämpas. Så lärer t. ex. ingen kunna dömas till
landsflykt för begagnande af gamla psalmboken eller andra
äldre läroböcker, helst dessa äro fullkomligt ortodoxa. En¬
dast då någon affaller från den rätta evangeliska läran och
träder till en villfarande, kan tillämpningen af landsförvis-
ningsstraffet komma i fråga. Under närvarande religiensa
rörelser tror jag det vara högst olämpligt att medgifva en
sådan religionsfrihet, eller i de flesta läll ett så antingen
lättsinnigt eller sjukligt sjelfsvåld, som flere talare påyrkat.
Hvad landsförvisningsstraffet beträffar, utvisar erfarenheten,
att det icke ofta hellöff tillämpas. Man har icke eller upp¬
gifvit, hvilket straff skulle sättas i stället för landsförvisning,
och likväl har man, medan detta Betänkande varit tvänne
gånger bordlagdt, haft god tid på sig att hitta på något
annat, som kunde vara mera lämpligt. Jag anser således
det vara skäl att ännu bibehålla landsförvisningsstraffet.
Om lagen handhafves i tid, så växer ej det onda så fort
och kan häfvas i dess början, innan det hunnit gripa om¬
kring sig.
Herr Hesselgren instämde.
Herr Björck: Så vidt jag uppfattat discussionen, har
man i allmänhet sökt undgå hufvudsaken, och i stället fästat
sig vid specialiteter. Så hafva en del talare uteslutande
hållit sig vid frågan om bibehållande af arfsrättens förlust,
såsom straff för affall. Det torde dock vara skäl att äfven
yttra sig öfver frågan i dess allmänhet, och gifva densamma
den riktning, som den bör få.
Herr Rydin har till någon del vidrört hufvudfrågan, då
han lästat uppmärksamheten å behofvet af ett kyrkomöte
för utredning och reglering af de kyrkliga frågorna, och, så
vidt jag förstått honom rätt, är hans önskan att få klart
och tydligt bestämdt, hvad som förstås med affall. Det är
Den IG Junii.
90
onekligt, att föreställningen om statskyrkan är den om en
fullkomlig enhet i bekännelsens innehåll och form; hvilken
enhet gäller icke blott i afseende å dogmen, utan äfven
hvad angår predikandet och de lithurgiska föreskrifterna.
Frågan blir dock, hvad som är ovilkorligen nödvändigt, för
att erkännas, såsom medlem i ett samhälle, som stödjer sig
på sedlig grund? Oin dertill fordras annat eller mera, än ett
godkännande och iakttagande af den Christliga moralen? Orri
man än utsträcker an-pråket ända derhän, alt samhället icke
hiir bestå af andra, än Christna medlemmar, så återstår dock alt
afgiira, örn icke moralen ändock får anses, såsom sak, och
dogmen vara formen, under det iithurgien inskränker sig till
sättet för bekännelsens offentliga bruk och meddelande.
Hvad innebär då alfallet?
Man har talat om olika straffbestämmelsers lämplighet,
men jag tror, att, om man gör sig möda alt undersöka,
man skall finna, att här är fråga, mindre om att construera
straff, än brott. Det är omöjligt att bestraffa öfvertygelsen,
och det är dock denna, som bestämmer vidhållande af eller
affall från den rena Evangeliska läran. Det är brottet, som
bör undersökas till sin verklighet, och det är de omständig¬
heter, hvilka bestämma tillvaron af detta, som föranleda till
svårigheterna, hvilka icke undanrödjas genom förändrade
straffbestämmelser. Lika litet, som man kan landsförvisa
en hel församling, lika litet kan man beröfva dess medlem¬
mar deras arfsrätt, eller sätta dero i häkte på vatten och
bröd, eller plundra dem genom böter. Felaktigheten ligger
ej i straffbestämmelsen. Vore saken afhulpen med ändring
deri, skulle statskyrkan snart åter få sitt högtidliga lugn.
Huru straffet än må bestämmas, qvarstå dock alla olägenhe¬
ter, emedan de härflyta (rån en naturlig inskränkning i en
naturlig rättighet; emedan brottet i och för sig sjelft icke är
något brott. Man säger väl, att samhället har anspråk på
dem, som det till medborgare upptager, men man glömmer
dock, att vi födas frie i samhället med rättighet att fritt
tänka, och alt christna religionen fordrar lika mycket bekän¬
nelse, som tro. Jag anser således, att denna fråga bort i
Utskottet röna en annan behandling.
Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att yttra
mig något om de skäl, Lag-Utskottet anfört. Först och
främst åberopar Utskottet en opinions-yttring inom det
Hedervärda Bonde-Ståndet, i anledning af en derstädes väckt
motion, angående Conventikel-placatets upphäfvande. Jag vill
100
Den 16 Junii.
icke bestrida, att Bonde-Ståndet intager ett värdigt rum
inom representationen, men jag betviflar dock, att Bonde-
Ståndet är i tillfälle att se denna fråga Irån dess rätta syn¬
punkt och uppfatta densamma från dess högsta idén, F.j
eller kan jag föreställa mig, att Bonde-Ståndet vill förtrycka
deras, samveten, som redan vaknat till en lilli" åtrå alt en¬
dast på undersökningens väg om det rälta grunda sin öfver¬
tygelse.
Det har för inig blifvit uppgifvet, att flere hundrade
personer blifvit dömde till briter lör hysande af villomenin¬
gar, och att de så talrikt infunnit sig, för att å behörig ort
aftjena böterna, att de måst från häktet afvisas. Jag är öf-
vertygad, att separatisternas antal skall tillväxa. Om sam¬
hället, lorllarande, tillåter sig alt förtrycka den enskilda öf-
vertygelsen och bestraffa dem, som skilja sig frän statskyr¬
kan, skall det blifva omöjligt förStaten att hålla ut dermed
i längden, och i mån, som deras antal tillväxer. Det torde
derföre nu vara tid inne att öppna ögonen och vidtaga andra
åtgärder emot alvikelser från statskyrkan.
Det andra skälet är följande: »då den frihet, norn det
religieusa lifvet här i landet tilläfventyrs erfordrar, äfven
synes vara af annan beskaffenhet, än den, som nu är »'
fråga». Detta skäl anser jag vara helt och hållet outredt.
Det är frågan, insvept i mörker, och skälet hänför sig helt
oell hållet till den subjectiva uppfattningen. Enligt min tanke,
behöfver det religieusa lifvet endast en frihet, och det är
en fullkomlig.
Slutligen heter det i Betänkandet: » !ä dessutom den påyr¬
kade friheten skulle föranleda en omgestaltning af hela värt
kyrkliga lif, och således påkalla en total omarbetning af
de lagar och institutioner, hvarpå detta lif hvilar». Detta
skäl bestrider jag till alla delar. Äfven om rättighet till
utträde ur statskyrkan medgilves, så behöfver ej någon
omgestaltning i hela vårt kyrkliga lif komma i fråga. Det
enda vöre, i afseende å presterskapets aflöning, men detta bör t
icke utgöra ett hinder lör medgifvande af den påyrkade
friheten, ty de, sorn komma att begagna sig af rättigheten att
utträda ur statskyrkan, få åtminstone tills vidare underka¬
sta sig att, såsom förut, deltaga i aflöning af statskyrkans
presterskap. Jag kan icke neka, att enhet i bekännelse är
af stor fördel, och att man icke bör framkalla afvikelse
från den allmänna bekännelsen genom en onödig lagstiftning,
men denna upphör att vara onödig, om den icke kan undvikas,
Den 16 Junii.
101
utan alt förtrycka samvetsfriheten oell friden, vore det ock
hos en enda individ. Det fordras alltså af dem. som äro
landets lagstiftare, att de, når det år omöjliat att längre bi¬
behålla nuvarande föreskrifter, tillse, att andra mera ända¬
målsenliga sättas i deras ställe, ty, orri man står qvar på
den punkt, hvarpå man nu befinner sig, och icke vill göra
några eftergifter, tror jag, att man just genom detta mot¬
stånd pressar Iram ytterligare motstånd. Jag tror i allmän¬
het, att frihet hjelper i allt, och så äfven i detta fall.
På alla dessa skäl, skulle jag förorda en återremiss,
men jag delar älven Herr Rydins åsigt och tror, att det
ändamålsenligaste sätt att gå till väga vore att skaffa kyr¬
kan en egen representation, och sälta den i tillfälle att
draga fördel af män, som kunde vara behörige att deltaga i
sådana sammankomster, sorn Herr Rydin föreslagit. Dock
som jag tiar mig bekant, att särskild motion om kyrkomö¬
ten blifvit väckt hos Ridderskapet och Adeln, anser jag, att
"man för närvarande icke har annat att göra vid frågan, än
att, om möjligt, förändra lagbestämmelserna. I detta fall kan
jag icke annat, än instämma i Herr Carlssons reservation
och förenar mig således med dem, som yrkat återremiss, i
den syftning, att'denna reservation måtte blifva grunden för
Lag-Utskottets blifvande Betänkande.
Herr Falhem, med flere af Ståndets Herrar Ledamöter,
instämde med Herr Björck-
Herr Hasselrot: Då en värd Ledamot på andra sidan
framställt en uppmaning, att man mätte uppgifva något
lämpligt straff, i stället för landsförvisning, får jag förklara,
att jag, för min del, icke önskar något straff för affall, ty
jag anser, att fullkomlig religionsfrihet bör medgifvas i vårt
land, likasom i andra länder, lntolerance är allra minst
värdig vårt gamla frihetsälskande land. Jag har blott velat
gifva tillkänna denna min tanka. För öfrigt har jag redar»
yrkat återremiss, i den syftning, att Herr Carlesons reser-
vation måtte antagas.
Herr Asker: Anledningen, hvarföre man här i främsta
rummet discuterat frågan, huruvida landsförvisning, såsom
straff' för affall, bör qvarstå eller ej, torde kunna förklaras
utur den synpunkt, att frågan derom ganska nära samman¬
hänger med frågan om religionsfrihet, ty, om straff för affall
borttages, så måste en allmän religionsfrihet decreteras,
såsom den siste talaren påyrkat. Han nämnde ock ordet
tolerance. Jag vet icke, på hvilken sida den finnes, antin¬
102
Din l(i Junit.
gen på deras, som yrka på att offentligt få predika sina
satser och alvikande trosdogmer, eller på den, som fordrar,
att man skall underkasta sig Statens lagar och behålla sina
åsister lör sig sjelf. En talare har sagt, att här är mindre
fråga om alt construera straff, än brott. Religionsfrihets-
frågan eger dock ett nära sammanhang med frågan om
samhällets rätt att constitupra sig; och om man anser sam¬
hället hafva rätt att förordna vissa inskränkningar i kyrkligt
hänseende, så måste det oek vara en förnärmelse mot Sla¬
ten, en förgripelse mot samhällslagen, när man egenmyndig!
söndersliter dessa band. På samma sätt, som motsatsen af
denna åsigt här blifvit uttalad, påyrkades i Frankrike en
vidsträcktare religionsfrihet straxt elter 1789 års revolution.
Ofverläggningens frihet gjorde sig gällande, utan någon in¬
skränkning, äfven i religionsfrågor. Man började med att
discutera och slutade med att votera bort det högsta väsen¬
det. Sverige har gjort stora uppoffringar, för att tillkämpa
sig och ostördt få behålla den Evangeliskt-Lulherska läran.
Om vi gå till vårt eget lands historia, så hafva vi ett ly¬
sande namn uti Gustaf 11 Adolf, som uppoffrade sitt lif i striden
emot Påfvedömet, men man tyckes uu hafva glömt det för¬
flutnas strider och anser vår statskyrka tillräckligt stark att
bestå i nya prölningar. Man vill gifva henne till spillo blott
af en nyck för dagen. Om landsförvisnings-straflet borttages,
så är det timligen gifvet och säkert, att catholikerne icke
skola försumma att begagna sig af denna utväg, för att
göra eröfringar äfven hos oss. Det finnes ingen kyrka, som
är så angelägen att tillväxa och förkofra sig, och som vet
att så begagna sig af alla inre och yttre medel dertill, som
den eatholska. En värd talare har anmärkt, att landsför-
visningsstraflet icke kan tillämpas på hela socknar, och der¬
före vore ändamålslöst. Det är sannt, men det kan tilläm¬
pas på dem, som i dessa socknar varit ledare och tillställt
de religieusa rörelserna. Om straffet drabbar en eller
annan af hufvudpersonerna, så torde detta måhända snart
nog lugna sinnena, så att de förvillade derefter förhålla sig
stilla. De Ledamöter, som fästat sig vid behofvet af ett
kyrkomöte, beder jag få upplysa, att frågan derom varit
under behandling i Lag-Utskottet, att förslaget der blifvit i
sina hufvudgrunder tillstyrkt, och att detsamma snart torde
till Stånden inkomma.
Den sista strofen i Retänkandet har särskildt blifvit i
klandrande mening framhållen af en värd talare. Denna
Den 16 Junit.
103
slrof har följande lydelse: »då dessutom den payrkade fri¬
heten skulle föranleda en omgestaltning af hela vårt kyrk¬
liga lif, och således påkalla en total omarbetning af de
lagar och institutioner, hvarpå detta lif hvil ar.» För den
händelse, alt landsförvisningsstraflet upphäfves och religions¬
frihet medgifves, lärer det väl få antagas, säsom högst san¬
nolikt, att separatisterna icke skola underläta att sluta sig
tillsammans, lör att bilda särskilda församlingar med egna
kyrkobruk, och att catholska kyrkan med sina ceremonier,
som fängsla och tjusa i det yttre, skall företrädesvis tillväxa
och förkofra sig pä det nya området för dess verksamhet.
Jag hemställer, vid dessa förhållanden, om icke den klan¬
drade strofen hvilar på sanningsgrund och förtjenar att tagas
i öfvervägande, så framt man icke med ens vill omgestalta
hela vårt kyrkliga lif. För min del, yrkar jäg, att Lag-
Utskottets Betänkande, så vidt det angår frågan om religions¬
frihet, måtte bilallas, men i öfrigt anhåller jag om återre-
miss, i ändamål, att Utskottet må taga i öfvervägande, huru¬
vida icke stadgandet i 7 Gap. A § Ä. B. och 1 Gap. 3 §
M. B. om arfsrätlens förlust för alläll från den Evangeliska
läran må kunna upphäfvas.
Herr Wetterberg: Jag tror icke, att någon af oss, som
uppl rädt till försvar för detta Lag-Utskottets Betänkande,
dervid förgätit, att vi äro födde i ett af de friaste länder,
men ingen af oss torde heller anse behofvet här i landet att
frigöra sig från den Evangeliska Lutherska kyrkan vara så
tvingande, att man derföre bör lemna fältet uppgifvet åt pro¬
selytmakare, läsare-predikanter, gårdläri-prester, jesuiter,
eller hvad de allt kallas. Jag vidblifver derföre den redan
gjorda hemställan om bifall till Utlåtandet.
Herr Henschen: För mig, såsom rnotionaire i frågan,
kan det ej vara annat, än mycket glädjande att höra så
många talare, bland ej blott mina politiska vänner, utan ock
mina motståndare i andra frågor, nu dels med mig alldeles
instämma, och dels uttala satser, som mer eller mindre
närma sig de äsigter, jag i motionen uttryckt, och som alla
utgå från behofvet att reformera den nuvarande lagstiftnin¬
gen i ämnet.
Då min motion af detta Stånd erhöll remiss till Lag¬
utskottet, yttrade jag, bland annat, att jag ville undvika att
ingå i närmare discussion om frågans inre väsende, emedan
yttranden derom lätteligen kunna växa till vohlmer. Den,
hvilken, såsom jag, sedan 22 år tillbaka, sysselsatt sig med
i 01
litti IG Junti.
läsning af skrifter, sorn inom och utom Riket iitgilvits i
detta ämne, vet, hvilken rikedom deri ligger, oell att det
är nästan omöjligt att det uttömma eller ens att redogöra
lör dessa arhetens allmänna innehåll. Jag anser inig ej
eller nu, sedan flera värderika afhandlingar äfven på Sven¬
ska språket utkommit, lill en del utgörande ölversatlningar,
behöfva härutinnan gå längre, än att hänvisa en hvar till
att läsa åtminstone dessa böcker på Svenska språket, och
inhämta, hvad de innehålla både i historiskt, philosofiskt och
theoiogiskt hänseende, samt ej eller försumma de på Dan¬
ska ulgifna arbetena, deraf jag synnerligen ,recommenöerar
den lärde och nitiske Danske och Tyske theologen. Theolo¬
gi* Doctorn Rubelbachs många egna skrifter.
Då emedlertid discussionen nu inledt åtskilliga talare
på frnaans inre område, utbeder jag mig att, endast i anled¬
ning deraf, få omnämna ett par saker.
Man bar talat om upplösning, såsom följd af den reli¬
gionsfrihet, som äskats, men dervid förvillat sig ända derhän,
alt de. som benämnts separatister, sagts icke vilja medgifva
tillvaron af en så kallad statskyrka. Deruti ligger eli stort
•i
misstag. Ty desse s. k. separatister hafva icke yttrat
annan önskan härutinnan, än den allena, att sjelfve ega fri¬
het utträda ur den rådande s. k. kyrkan; och man borde
besinna, alf en sådan frihet exsisterar i alla andra protestan¬
tiska länder. Någon upplösning har deraf likväl icke föror¬
sakats, hvarken i England, eller i Norrige, eller annat pro¬
testantiskt Rike, ej eller i de länder, der, såsom i Frankrike,
Romerskt-Calholska bekännelsen är mängdens, men likväl
exsisterar enahanda frihet, oaktadt papismens omtalade oför¬
dragsamhet. Denna frihet, att från den s. k. statskyrkan
utträda, skulle således otvifvelaktig! icke eller här i Riket
verka någon rubbning af grundvalarne för den antagna Iros-
formen eller för statsförfattningen. Desse i andliga ämnen
dissentierande vilja alltså blott ega rätt utträda ur s. k. stats¬
kyrkan, oell sjelfve få ordna sin eidt och yttre religieusa
förhållanden. J)e vilja icke ens undandraga sig stadgad af¬
löning till kyrkans presterskap, ja de nöjas att lill och med
fortfarande underkasta sig vissa kyrkliga ceremonier, deri¬
bland vigsel till äktenskap.
Jag vill icke uppehålla mig vid innehållet af IG §
Regeringsformen, deri alla, som icke heherrskas af blindhet
eller fördom, måste se ett löfte, som icke realiserats. Mina
äsigter derom liar jag sökt utveckla uti en från trycket ut-
Dm 10 Junit.
gifven skrift: Kyrka och Stat JYi 2. 1 stället fäster jag
mig något vid en annan talares uppgift, angående personer,
som skola blifvit förde i häkte för hållande eller bevistande
af conventiklar. Orsaken var likväl icke- dylika lagbrott,
åtminstone icke af alla de häktade begångne. Hufvud¬
sakligen skulle de undergå straff för nattvardens utde¬
lande af andra, än prester. l)e dömde, som genom nåd
fått nedsättning i straffet, voro minst tjugufem; den stad,
dit de Heste af dem infördes, var Gefle; der måste för till-
fället, i brist al utrymme i häktet, flere af de sakfällde
skalfa sig andra husrum öfver natten, men- desse voro blott
en tiondel af alla dem, som vid samma tid dömts för dylika
lagölverträdelser; och många flere torde ytterligare komma
att likaledes straffas, om nu gällande stadganden i ämnet
bibehållas. Nu vet man, att åtminstone i 2:ne af Riks¬
stånden tänkesättet icke är gynnande för de dissentierandes
önskningar. Följden blir, att de icke underkasta sig lagen,
utan hellre vinna martyrkronan. Då kan slutligen blifva
fråga att använda landslörvisningsstraff. lin talare har väl
tillstyrkt att endast lagföra lini vildmannen för ifrågavarande
rörelser. Men jag befarar, -att dermed intet uträttas. Ty,
när en hufvudman hortdrifves, aritages en annan lätt i stället,
helst några egenle iga hufvudman, som stå mycket öfver
de andra i bildning, finnas icke bland dem, utan en mängd
deltagare äro lika bildade, liksom de äro lika brottslige
inför lagen. I vissa afseenden är icke någon mera hufvud¬
man, än de andra; och äro lörrältningarne af den art, att
hufvudman eller ledare dervid erfordras, så händer ej sällan,
att denna befattning omväxlas bland de erfarnare och upp-
lystare inom deras andliga samfund.
Det har äfven talats om, alt ett är att tro, ett annat
att offentligen bekänna sin tro; att här finnes trosfrihet,
men ej bekännelselrihet. Denna grundsats, som Preste-
Ståndet uttalat, är icke någon annan, än skrymterfets. Ty
då man ej kan undvika att med ord eller gerning tillkänna¬
gifva någon öfvertygelse i religieusa ämnen, så måste man
tillkännagifva antingen den tro, man har, eller den, man
icke har. Den, sorn gör det sednare, eller låtsar hafva en
tro, den han icke hyser, han skrymtar. Men skryinteriet
är af allt det afskyvärdaste, och kan endast, der religions¬
friheten herrskar, med framgång bekämpas.
I anledning deraf, alt en talare å motsidan åberopat
den Store Guataf Adolphs offer af sitt lif för den protestan¬
106
Den 16 Junti.
tiska lärans vidmakthållande, beder jag få erinra, alt det
var egenteligen för sarnvets- och bekännelsefriheten, sorn
han stridde och dog. Om Österrike och Påfven hade med-
gifvit protestanternas fordran å sådan frihet, hade aldrig
det trettioåriga kriget utbrutit.
Jag vill icke förtiga, att jag ofta tvekat, huruvida den
andliga rörelsen och den allmänna religieusa bildningen ännu
på någon längre tid kunde anses hafva så framskridit, att
denna fråga kunde lösas på godt och practiskt sätt. Under
sednare liden har jag hoppats sådant kunna ske derigenom,
att det blefve för Svenske undersåtar af den Evangeliskt
Lutherska trosbekännelsen fritt att öfvergå till baptismen
eller annan branche af den reformerta läran. Detta får,
enligt hittills vedertagen tolkning af 16 § Regeringsformen,
lika litet ega rum, som öfvergång till annan främmande
religion, ehuru grundlagen tillåter infödde undersåtar af den
reformerta läran att vinna högst vigtiga beställningar i Rikets
tjenst, ja till och med att blifva Riksdagsmän. När de så¬
lunda ega detta, det yppersta af medborgerliga förtroenden,
utan hinder af sin religion, och kunna, såsom Riksdagsmän,
deltaga i den kyrkliga lagstiftningen för den Lutherska
lärans bekännare; hemställer jag, huru billigt det kan vara
att bibehålla förbudet emot öfvergång till denna lära ifrån
den Lutherska, ja att till och med icke tillåta en sådan så
kallad affälling att vidare vistas inom Riket. Detta har
åtminstone Lag-Utskott bort taga i närmare öfvervägande,
så att de olämpliga band, som nu fjettra bekännelsen i
nyssnämnda afseende, kurmat lossas. Jag vill härom endast
tillägga den erinran, att den reformerta läran föga skiljer
sig från den Lutherska i annat, än dels deri, huruvida brö¬
det och vinet vid nattvardens utdelande äro (medföra) eller
betyda Christi lekamen och blod, dels ock i fråga om s. k.
nådavalet, i hvilken sednare fråga dock (lere baptister »äro
af den rena Evangeliska läran» och afvika från calvinismen.
Lag-Utskottet har till försvar för dess Utlåtande i lista
momentet yttrat, bland annat, att »den påyrkade friheten
skulle föranleda en omgestaltning af hela vårt kyrkliga lif.»
Jag upprepar, hvad jag redan erinrat, alt de, som yrka re¬
ligionsfrihet i den mening, som nit är under öfverläggning,
vilja ingalunda anfalla den s. k. statskyrkan, utan begära
endast frihet att få utträda derur, om de icke kunna, såsom
riktiga och skriftenliga, erkänna alla de trossatser eller
den kyrkotukt och ordning, sorn den s. k. statskyrkan ve-
Den 16 Junii.
107
dertagit; och månne icke just den s. k. statskyrkan skulle
vinna på en sådan afsöndring? Man kan med skäl likna
hvarje sådan organisation vid en kropp, från hvilken de
ämnen, som motverka dess allmänna sundhet, enligt naturens
och konstens reglor, måste afsöndras, på det alt kroppens
helsa må bibehållas.
På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag örn
återremiss af Utskottets' Betänkande i förevarande moment,
utan inskränkning till någon viss del deraf, på det att Ut¬
skottet enkannerligen måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke största skäl är förhanden att åtminstone föreslå fri öf¬
vergång till den reformerta läran eller baptismen.
Discussionen förklarades slutad, och Ståndet fann för
godt att till Lag-Utskottet återremittera dess utlåtande i
i:sta momentet af Betänkandet, M 33.
2:dra momentet.
Bifölls.
M 34, i anledning af väckta motioner om upphäfvande,
förändring eder förklaring af 1726 års Conventikel-placat.
Herr Rooth: Vid ifrågasatt upphäfvande af eller än¬
dringar i 1726 års Conventikel-placat, gör jag mig i första
rummet dessa frågor: äro dessa förändringar önskvärda för
majoriteten af nationen, eller är det endast de s. k. lä sa r ne,
eller deras agenter, som ifra härför, lör att så mycket
mera obehindradt få drifva sitt ofog? För mig ligga då sva¬
ren klara och tydliga, eller till den förra frågan Nej, och
till den sednare Ja. För min del, är jag på intet sätt böjd
för att medgifva de ringaste concessioner åt denna farliga
sekt, som beklagligen allt mer och mer utgrenar sig i vårt
land, och som i min hemort redan slagit så djupa rötter,
att det ej kan annat, än väcka oro och bekymmer, så myc¬
ket mer, som jag aldrig sett annat, än jemmer och elände i
de boningar, dit dessa hemska gestalter, som vi känna
under benämningen läsare-prester, lyckats insmyga sig och
finna insteg. Jag har alltid funnit och kan, fortfarande, ej
finna annat, än att alla sammankomster i och för anställan¬
det af religieusa betraktelser i enskildta hus borde vara på
det strängaste förbjudne, så mycket mer, som hvar och en
deltagare i dylika sammankomster är oförhindrad att för¬
klara bibeln efter sitt förståndsbegrepp och efter sin upp¬
fattningsförmåga, och på läsarnes i allmänhet svaga hjernor
kunna dessa olika tolkningar ej annat, än utöfva ett högst
ICtS
Den 16 Jtinii.
menligt inflytande. Det gifves sä mänga sköna tillfällen att,
i hemmet, i den fria och herrliga natur, som öfverallt om¬
ger oss, äfvensom i de offentliga gudsljensterne, hembära
det högsta väsendet vära tackoffer, att dessa väl borde
hafva ett stort företräde framföre dem, som erbjuda sig i
de s. k. convenliklarne. Då nu 1726 års Convenlikel-placat
väl ej förbjuder dylika sammankomster, rinn likväl innehål¬
ler vissa stadganden. i afseende på desamma, som jag finner
ganska helsosamma att bibehålla, får jag, för ruin ringa del,
yrka afslag å förevarande Betänkande.
Herr Gezelius: Conventikel-plakatet, sådant det. nu är,
ej allenast tillstädjer, utan uppmanar ock kraftigt till hus¬
andakt, eller enskild andakt inom hemmet och famillen.
För offentliga och samfälda andaktsölningar äler synas Her¬
rans dertill invigda tempel vara för Guds ords hörande och
läsande de lämpligaste samlingsställen, samt i de vanligaste
fall tillfyllestgörande. Att antaga det af Lag-Utskottet nu
framlagda förslag, sorn fritt medgifver allmänna religieusa
sammankomster under annan, än vederbörande presterskaps
ledning, vore, elter mitt omdöme, ganska betänkligt och våd¬
ligt för statskyrkans enhet och framtida bestånd. Det så
rättvist öfverklagade läseriet skulle derigenom erhålla ett
af lagen omgärdadt spelrum för sin olycksbringande verk¬
samhet och sitt fanatiska proselytmakeri. I betraktande af
de oroliga religieusa rörelser, sorn i flera delar af landet sig
yppat och på sednare tider visat sia alltmer tilltaga, synes
den närvarande tiden ej vara rätt lämplig för en lagstiftning,
som befrämjar och lemnar fältet 'öppet leir dessa rörelser.
Med hufvndsakligt instämmande för öfrigt i de åsigter, som
Herr Asker i dess reservation framhållit, yrkar jag, lika med
den föregående talaren, afslag å Lag-Utskottets ifrågavarande
Betänkande.
Herr Stenqvist: Ehuru jag icke är läsare, och ej
eller någonsin kommer att blifva det, slår jäg dock på den
ståndpunkt i religieust hänseende, att jag, i strid med den
föregående talarens uttryckta åsigt, finnér mig befogad alt
förorda bifall till Utskottets förevarande utlåtande och för¬
slag; och jag, för min del. kan ej annat, än hålla Lag-
Utskottet räkning derlör, att det, (rotts gamla och inrotade
fördomar, tillstyrkt upphäfvande al 1726 års Convenlikel-
placat och andra, dermed gemenskap egande, författningar,
hvilka obestridligen innefatta ofördragsamma och samvels-
tvingände stadganden. Utskottet har sålunda uttalat en stor
1
Den 16 Junii. 109
och vacker idé. nemligen samvetsfrihetens, som, om den¬
samma genom lagstiftningen förverkligas, efter ali sannolik¬
het, skall medföra ganska lyckliga resultater. Jag hillar
nemligen icke. att de sannt fromme och samvetsömme i
landet skola finna sig tillfredsställde med en lag, i skydd
hvaraf de kunna, under gillia controler, sammankomma till
aridaktsöfningar, och alt de, i följd deraf, skola lyckas
emancipera sig ifrän dessa slags apostlar, än af mankön, än
qvinnor, gemenligen kallade läsare-prester, hvilka under
religionens täckmantel, men vanligtvis för ändamål, helt och
hållet främmande för religionen, innästla si" i enskildta hus
samt der vinna och utöfva ett obehörigt inflytande, just i
följd af den nu gällande intoleranta lagstiftningen i religieust
hänseende. Genom en ny författning, sådan, som Lag¬
utskottet nu föreslagit, skulle desse religieusa uppviglare,
som för närvarande åstadkomma så mycket ondt, förlora
terrain, och de nu så ofta förekommande, så allmänt och
rättvist öfverklagade läsaremöten skulle upphöra, och små¬
ningom öfvergå till sammankomster, der sann och ren an¬
dakt ntöfvades.
Den enda anmärkning, jag har att göra vid detta Ut¬
skottets förslaa, är, att ordet: »husandakt» i 1 § icke är
definieradt. Måhända hade det varit bättre för saken, om
gränsen emellan de uti denna § och § 2 afsedda andakts-
sammankomster blifvit skarpare uppdragen, och sålunda
mera bestämd; ty derigenom skulle ali misstydning, som nu
kan ega rom, hafva varit förebyggd. Emedlertid anser jag
den nu anmärkta ofullständigheten i lagförslaget icke kunna
medföra så stora olägenheter, att jag endast fördenskull vill
yrka återremiss, utan förklarar, att jag ämnar rösta för
bifall lill Betänkandet.
Herr Hasselrot: Den siste talaren är jag verkligen
tack skyldig för det försvar, han egnat Lag-Utskottets före¬
varande Utlåtande. Han har dervid endast gjort en anmärk¬
ning, nemligen den om närmare bestämmande af betydelsen
utaf ordet »husandakt» i författningsförslagets lista §. Der¬
om var äfven mycket fråga inom Utskottet, der (lera förslag
i detta afseende framställdes, deribland äfven det, att »hus¬
andakt» skulle ntöfvas af husets folk samt deras anhöriga
och umgängesvänner. Men vid närmare granskning ansågs ett
sådant, stadgande vara ändå svårare att rätt tolka och tillämpa,
än det nu föreslagna, synnerligen med hänsigt till ordet
r
110 Den 16 Junii
umgängesvänner, som är ganska relativt, och i män deraf
kan tydas mera eller mindre vidsträckt. Det kan till och
med omfatta en he! stad eller församling, och det vore i
allt fall svårt att bevisa, det deltagarne _uti en samman¬
komst, som hade husandakt till föregifvet ändamål, icke
vore linsets umgängesvänner. Utskottet ansåg derfiire bäst
att föreslå det nu framlagda stadgande, helst det ligger i
sakens natur, att domare, som korinne att tillämpa, icke
skulle komma i någon tvekan vid pröfningen af hvad med
ordet »husandakt» rätteligen hör förstås. Det bör icke
kunna tydas så, att, om tillfälligtvis en eller annan af husets
vännpr komma att bevista en dylik sammankomst, denna
derföre skall kunna rubriceras, såsom oloflig. Men tillägger
man deremot i författningen ordet »umgängesvänner», så
blir fältet fritt för alltför vidtutseende sammankomster, hvilka
med skäl icke böra vara tillåtna.
Sådana voro skälen, som inom Lag-Utskottet ansågos
tala för det föreslagna innehållet af § 1 i författningsförsla-
get, och det betraktades således för en vinst, att tillämp¬
ningen af ordet »husandakt», tillräckligen bestämdt i sig
sjelf!, ölverläts åt domarens pröfning.
Herr Öhrström: Om man med uppmärksamhet genom¬
läser det ifrågavarande C.onventikel-placatet, kan det icke
undfalla, att deruti -influtit ord eller bestämmelser, som stå
i bestämd strid med hvarandra, och hvilket äfven föranledt
olika tillämpning af särskilde domare. Jag tror också, att
ledning för rätta förståndet af denna stadga skulle saknas,
om icke tillgång funnes till en Kongl. Majits Dom i ett sär¬
skildt mål, gifven samma dag, som sjelfva Conventikel-placatet.
Det har nu varit Lag-Utskottets majoritets mening, att icke
hvarken utvidga eller inskränka, hvad i Conventikel-placatet,
rätt förstådt, skolat föreskrifvas, utan egentligen att förtydliga
dessa bestämmelser genom ingifvande af en ny författning;
och, delande denna mening, såsom tjenstgörande suppleant 'i
nämnda Utskott, liar jag ock hufvudsakligen instämt i de
åsigter, som i lörslaget funnit uttryck och som åskådliggöra
nämnda förtydligande. Jag anhåller ock nu om proposition
å bifall till Utlåtandet.
Herr Rydin: Jemte det jag instämmer med Herr Rooth
deruti, alt de s. k. läsarepresternas verksamhet icke är nå¬
got prisvärdt, kommer jag likväl icke till enahanda resultat,
som nämnde talare, eller som skulle desse svärmares eller
bedragares inflytande ökas, i händelse Conventikel-placatet
Den 16 Junti.
lil
npphäfves. Tvärtom. I den män sederna mildras med en
stigande och mera utbredd upplysning, tilltager ock toleran-
cen. Här är nu fråga om upphäfvande af en författning,
god till syftningpn. men bärande i sitt innehåll prägeln af
råhet. Detta upphäfvande skulle dock icke ske vidare, än
att en ny stadga sattes i stället, sorn förtydligade meningen,
fri från fordna liders råhet. A andra sidan, skulle lagen
icke sträckas längre, än att den lade band på en äfventyrlig
laglöshet. Under en sådan författning skulle det smygande
läseriet försvinna med den nu alltför allmänt bland allmogen
och väl andre rådande åsigt, sorn gör till en förtjenst att i
tysthet och mörker bedrifva sitt ofog. Med upphörandet
deraf, skulle också följderna, nog dystra att skildra, icke vi¬
dare förnimmas. Jag tror fördenskull, att, likasom all sann
upplysning bidrager att skingra fördomarnes dimmor och
ställa sanningens rena och fria gestalt i fullare dager, så skall
ock, en lag, i öfverensstämmelse med det nu förevarande förslag,
öppna en renare och ljusare framtid för våra fromma lands¬
män i och för deras andliga behof. Derföre instämmer jag
1 anhållan om bifall till det nu föredragna Utlåtandet,
Herr Henschen: Hvad än syftningen med Utskottets för-
fattningsförslag må vara, lemnar det dock rum för åtskilliga
anmärkningar. ITti inledningen föreslås upphäfvande jemväl af
Kongl. Brefvet den 15 December 1762, hvarigenom åklagare¬
rätten i dessa mål skulle undandragas Konungens Justilire-
Canzler och i stället öfverlemnas åt Länsman samt Lands-
och Stads-Fiskaler, äfvensom andra Policemän, hvilkas verk¬
samhet sannolikt komme att stegras, i anseende till de höga
bötesbelopp, som förekomma iförslaget. Jag lemnar äfven der¬
före derhän, om förslagets antagande skulle vara en vinst för
religionsfrihetens vänner.
Dessutom är redan påpekadt, huru redactionen af 1 och
2 §§ gifva anledning till ovisshet vid tillämpningen. Ulan
tvifvel skulle deras nu föreslagna lydelse, anlagen, föranleda
till mångfaldigt trassel och rällegångar. Särskild uppmärk¬
samhet förtjenar den omständighet, att i 2 § icke talas om
andra, än Evangeliskt Lutherska trosbekännare, hvilket kunde
förorsaka, att mången, som ville njuta större friheter, öfver-
ginge till annan religion. Att detta icke vore enligt med Starts-
kyrkans fördel, torde icke behöfva bevis.
Utskottet har föreskrifvit, såsom ett nödvändigt vilkor
för ifrågavarande sammankomsters hållande, att anmälan förut
skall ske hos Pastor, med mera, som står i sammanhang
112
Den 16 Junit.
mod controlen. Flora hinder och olägenheter kunna häraf
uppstå. Pastor kan för tillfället vara flora rnil boria; han
kan möjligen hafva personliga sympalhier oller antipathier.
Detta och hvarjehanda andra omständigheter kunna förmå
honom att på mindre grannlaga sätt utöfva rättigheten att
förbjuda sammankomster. Deraf uppkomma klagan och stri¬
digheter emellan kyrkoherdar och församlingsboer; och det
synes, som presterskapets myndighet blelve nog mycket
godtycklig.
Jag har här upptagit en del anmärkningar, som kunna
framställas. A andra sidan, hafva ock kraftiga skäl anförts.
Förslaget synes således knappt värdt annat öde, än att, hvad
man kallar, kastas under hordet. Mig förefaller ock, såsom
vore tiden eller representationen icke mogen för en genom¬
gripande reform i detta ämne.
Man har förut i dag talat om kyrkomöte. Kommer ett
sådant att hållas, så torde äfven den fråga, som nu är före¬
mål för öfverläggning, dervid blifva närmare utvecklad.
Jag instämmer i yrkandet om alslag å förevarande Be¬
tänkande och förslag.
Herr lijörck: Så vidt jag uppfattat Betänkandets huf-
vndtendence, i afseende å ifrågavarande sammankomster, sät¬
ter Utskottet dem under samma cathegorie, som andra sam¬
mankomster i och för borgerliga angelägenheter, derom stad¬
gas i Kongl. Förordningen den 6 Februarii 1849. Men jag
kan då icke finna, hvad skäl Utskottet haft alf gå längre i
lagstiftning, särskildt i afseende å sammankomster för an-
daktsöfningar.
Efter citerande af några tänkvärda ord utur en tilläm¬
nad Kongl. Proposition, åsyftande upphäfvande af Conventikel-
placatet, säger Utskottet sig instämma i dessa ord, men ytt¬
rar omedelbarligen derefter: »Men ehuru Utskottet således
understödjer de gjorda framställningarna, angående anmärkta
förbudets borttagande, kan likväl Utskottet icke biträda de
motionairer, sorn ansett annan lagstiftning i ämnet öfverflö¬
dig.» På denna grund kommer Utskottet till den åsigt, att
dessa sammankomster sättas i samma cathegorie, som ofvan
antydda borgerliga sammankomster, och dermed kunde ju
vara nog, helst all redovisning saknas för anledningen till Ut¬
skottets förfarande att gå längre.
För min del, tror jag, att Utskottet bort helt enkelt
föreslå upphäfvande af Conventikel-placatet och de, i anled¬
ning deraf, utgifna särskilda författningar i samma ämne.,
Dm 16 Junii.
ltältigheten alt öfva husandakt är redan tillräckligt förvarad
i 1686 års kyrkolag, och öfriga förbehåll, sorn kunna vara
nödiga, innefattas i den omnämnda förordningen af 1849.
Men om ett sådant förfarande skulle anses icke va.ra lämp¬
ligt, och 1686 års kyrkolag samt 1849 års förordning icke
anses tillfyllestgörande i ämnet, så betviflar jag, att det af
Utskottet nu framlagda förslag är att föredraga framför Con-
venlikel-placatet, med hvad dit nu hörer.
Uti sitt förslag har Utskottet lågt den hufvudsakliga con-
trolen öfver ifrågavarande sammankomster å församlingarnes
presterskap, men derjemte inlagt åtskilliga reglernenlariska
föreskrifter, som äro af den art, att, om de blelvo gällande,
flerfaldigt trassel och förvecklingar, i anledning deraf, skulle
uppkomma emellan presterna och deras församlingsboer, hvar¬
vid tvifvelaktigt vore, om alltid deri, som hade rättsisati på
sin sida, blefve den segrande.
Skall jag emedlertid lemna frågan öppen om företrädet
emellan de gällande (örfattningarne och en lagstiftning i den
syftning, som Utskottets förslag, så kan jag dock icke undgå,
alt, i anledning af detta, anmärka, att, hvad man har rätt
att fordra af en sådan författning, är, att densamma måste
afhjelpa bristen i rälta förståndet af ordet: »husandakt», så¬
som lagterm. Jag rnedgifver visserligen svårigheten att in¬
taga definitioner i lagar oell anser sådana hafva lyckligen
undvikits uti våra gällande äldre lagar. Men när, vid tillämp¬
ning af en lagbestämmelse, behof uppslår att bestämma ett
lagbegrepp, så måste man ega att söka delta uti lagen. Då
nu en så beskaffad upplysning saknas i 1 § af förevarande
förfatlningsförslag. så återstår att söka den i 2 §, som hand¬
lar om sammankomster, i motsats till husandakts-öfningar.
Men jag befarar då, att hvarje andakts-sammankoinst emellan
enskilde, som bevistas endast af 2 eller 3 personer utom
famillen i huset, skall kunna hänföras under 2 §.
Författningsförslagel gifver sålunda, utan att uppfylla
behofvet af lagstiftning härutinnan, anledning att föreställa sig
ifrågavarande slags sammankomster under 5:ne cathegorier:
ena slaget för öfvande af husandakt, ett annat, då färre per¬
soner sammankomma med ett visst hushåll, och det tredje,
som är allmännast och omförmäles i förslagets 2 §. Emellan
de begge yttersta af dessa ligger sålunda det slags samman¬
komster, som icke är med ordet umgängesvänner eller på
annat sätt rubriceradt i förslaget, och derföre, ehuru lika
Borg.-Stånd. Brot. vid [liksd. 18SS—1854. IV. 8
114
Den 1G Junit.
Oskyldiga, som de två andra slagen sammankomster och när¬
mande sig den lörsta calhegorien, måhända böra anses brotts¬
liga, om, i afseende på deni, icke förfares, såsom i § 2 är
föreslaget.
Under sådana förhållanden, tror jag, all, om något mål
vill vinnas på den väg, Lag-Utskottet bet rädt, § 1 i dess
förslag lämpligen kan och bör alldeles utelemnas, samt i §
2 tillägg göras att närmare uttyda ämnet för deri innefattade
bestämmelser, äfvensom att för öfrigt de reglementariska
föreskrifterna kunna i det närmaste inskränkas lill hvad § 4
innehåller, der det heter: »Finner Pastor, vid sammankomst,
irrlära förkunnas eller annan oordning i kyrkligt hänseende
ega rum, och (örnum han icke genom undervisning och för¬
maning sådant afböja, då må han sammankomstens upplös¬
ning påbjuda,»
På detta sätt tror jag Lag-Utskottets förslag blifva möj¬
ligt alt antaga. Särskildt ville jag föreslå de ändringar i §
2, att, i stället för ordet »gemensam» framför andaktsöfning,
skulle sättas orden: »allmänt tillgänglig», och alt näst löre ordet:
»sammankomma» å 4:de raden sattes ordet: »offentligen». I)å
vore man målet närmare; och jag vill inskränka mig lill yrkande
af dessa två rättelser, jemte uteslutande af 1 § i förslaget, derest
Ståndet nu vill definitivt antaga Utskottets förslag med sådana
ändringar, hellre än att inskränka sig till enkelt upphäfvande
af Conventikel-placatet och dermed gemenskap egande lör-
faltningar. I annat läll yrkar jag ärendets återremitterande till
Lag-Utskottet, i den syftning, jag nu, alternativt, förordat.
Herr Österberg: Då, efter min åsigt, Conventikel-placatet
och dermed gemenskap egande författningars bibehållande,
om de än äro i ett och annat afseende bristfälliga och stå
efter tiden, äro att föredraga framför det förslag, Lag-Utskot¬
tet i förevarande Betänkande framlagt, instämmer jag i yr¬
kandet om afslag å detta Betänkande.
Herr Stolpe: Det af Lag-Utskottet uti förevarande Be¬
tänkande framlagda lörlaltningsförslag är behäftadt med två
hufvudfel, det ena, alt, såsom tillåten, förklara en handling,
hvilken af både lagar och allmänna föreställningssättet icke
blott icke stämplas, såsom brottslig, utan i alla tider prisats,
såsom dygd, det andra, att göra lagens tillämpning.beroende
af en förutsättning, hvilken i de Hesta fall, då denna tillämp¬
ning påkallas, ej torde förefinnas. I det förra fallet är lagen
opåkallad, och i det sednare kraftlös just der, hvarest den
borde vara verksam.
Den 16 Junit.
US
Till den förstnämnde cathegorien hörer förslagets l:a §,
som tillåter husandakt. Derom behölves så mycket mindre
något lagstadgande, som den till famillelifvet inskränkta an¬
dakten aldrig varit antastad, utan I72B års Conventikel-pla-
cat tvärtom dertill uppmanar. Att tala om husandakten, så¬
som tillåten, är således minst sagdt öfverflödigt, och allra-
minst hade denna grundsats bort antaga form af bestämdt
lagbud. Den lagstiftning, som skall reglera den enskilda an¬
daktens utöfning utom detta trängre område, inledes uti 2 §
mod följande sats: »Vilja eljest rriedlemrnar af den Evaoge-
liskt-Lutherska bekännelsen för gemensam andaktsöfning, un¬
der annan, än vederbörande presterskaps omedelbara ledning,
sammankomma, det vare dem ej förment.» Detta stadgande
och alla derpåföljande, hvilka äro ämnade att hålla samman¬
komsterna inom laglighetens gränser, hvila således på den
förutsättning, att de sammankommande tillhöra den Evange-
liskt-Lutherska kyrkan. Men hvad förstås med detta uttryck ?
Menas dermed allenast sådana, som uppriktigt hålla sig till
de af statskyrkan antagna bekännelseskrifter, eller omfattar
uttrycket äfven sådana, som, ehuru födda, uppfostrade och
confirmerade i den Lutherska kyrkan, likväl omfatta ifrån
densamma mer och mindre afvikande trossatser, och sålunda
i sjelfva verket icke äro Lutheraner? Om det sednare icke
är lagens mening, så blifver den, efter min uppfattning, overk¬
sam just der, hvarest den som mest behöfves. För att prac-
tiskt behandla frågan, må man genast komma öfverens om,
att lagförslaget icke är riktadt mot renlärige Lutheraner,
utan mot den hvarje dag tilltagande mängden af schismatiker,
hvilka, mer och mindre afvikande från statskyrkans läror,
och således sins emellan icke enige, likväl, under den ge¬
mensamma benämhingen Läsare, sammanblandas med hvar¬
andra och med den del af statskyrkans renlärige bekännare,
som icke skilja sig från mängden af sådane uti annat, än
iakttagandet af en strängare yttre gudaktighet och afhållsam-
het från verldsliga nöjen och förströelser. Dessa sednares
gtidaklighetsöfningar har väl lagstiftaren icke haft för afsigt
alt störa, men den har ansett nödigt, att icke lemna fältet öppet
åt schismatiker, hvilka begagna conventiklarne icke blott till
gudaklighetsöfningar, utan lika mycket, såsom medel (ill
proselytmakeri. Att faran ifrån delta håll för kyrkans och sam¬
hällets lagar icke är inbillad, synes deraf, att conventiklarne
inrymt secler med så anstötliga läror, sorn Eric Jansson och
Mormoner.
fil)
Den IS Junii.
Den andliga rörelse, sorn bragt dylika svärmerier i da¬
gen, ar ieke ny, icke egendomlig, hvarken för vår lid eiler
för den Lutherska församlingen, elier ens för den christiina
i allmänhet. Den tyder på ett i alla tider befintligt behof
Ikis menniska!) att söka en innerligare gemenskap med
gudomen, ehuru vägen så ofta förvillas genom menniskona-
lurens ofullkomlighet och vrånghet. Det är detta andliga be¬
hof, som är moder lill det gamla Greklands och andra fordna
folkslags .orgiastiska culter, till lslamismens Dervischer, Brah-
maismens Fakirer, Catholicismens Anachoreter och munkar,
samt de otaliga från de protestantiska församlirigarne upp¬
komna sekter, hvilka, oaktadt skifjaktighelerna i läran, likväl
hafva någonting gemensamt i lefvernet, nemligen denna dystra
ascetiska och contemplativa sinnesriktning, denna afsmak för
allt, hvad lilvet har friskt, gladt och skönt. Denna sinnes¬
riktning härflyter från en sjuklighet i själen, hvilken, lika¬
som manga kroppsliga sjukdomar, stundom antager en star¬
kare expansionskraft och urartar till verklig ppidemie.
Den lagstiftare, sorn vill ingripa uti dylika samhälls-fe-
nomener, bör tillvägagå med den yttersta klokhet och för¬
sigtighet. flan får icke lemna svärmeriet ohejdad lärt, men
han bör också akta sig för att göra svärmarne till martyrer,
hvilket desse i alla tider eftertraktat. Det sätt, hvarpå Lag¬
utskottet sökt att lösa detta onekligen högst kinkiga problem,
förefaller inis vara, uti båda nyssnämnda afseenden, misslye-
kadt. Det tillfredsställer hvarken de renlärige eller schis-
matikerne.
Den ledamot af detta Stånd, som vid alla tillfällen fram¬
stått, såsom målsman och tolk för församlingens dissenters,
har ock-å, på deras vägnar, öppet betackat sig för lagför¬
slaget. Då detta tillkommit, i följd af motioner, åsyftande
att bereda de dissentierande en större lärofrihet, är det såle¬
des klart, att den försoning med desse, som man genom lag¬
förslaget ville åstadkomma, icke står att vinna på denna väg.
I förbigående må det tillåtas mig att fästa Högtärade Stån¬
dets närmare uppmärksamhet på denna företeelse. Läsarnes
rop emot Conventikel-placaiet har naturligtvis icke gällt nå¬
got annat, än det olidliga tvånget på deras, som det säges,
oa fy t terliga rättighet att, genom andaktsöfningar, inbördes
uppbygga hvarandra. Denna rättighet har Lag-Utskottet ge¬
nom sitt lagförslag velat lemna dem oförkränkt, men sökt att
förhindra ett sådant bruk deraf, som underhjelpte proselyt-
makerict. Nå väll äro de dermed belåtne? Nej, de' låta
Den 16 Junii.
117
hellre hero vid det gamla, för att icke förlora fotfästet för
sin så ifrigt bedrifna agitation. Bevisar icke delta tillräckligt,
att agitationens förnämsta syftemål just är sjelfva proselyt-
makeriet? Detta förfarande är ifrån deras sida fullkomligt
följdriktigt, och jag skulle, i deras ställe, handla alldeles på
samma sätt. Huruvida Utskottets försök, att hejda separa-
tisternas lagstridiga verksamhet leder till detta ändamål, derom
torde dock meningarne vara delade. Mig liar det åtminstone
icke alls tillfredsställt. Het ämne, uti hvilket Utskottet före»
tagit sig att lagstifta, är ock det allra vanskligaste. Att
genom straffbestämmelser återhålla relfgieusa rörelser, dertill
är tiden icke passande. Om denria öfvertygelse än må an¬
ses understödja läsarnes intressen, kan jag icke hjelpa det.
Den är lika fullt orubblig. Man hjelper sig bättre med en
gammal och bristfällig lag, än med en ny, som icke är bättre.
Den förra har åtminstone åldrens anseende, den sednare vin¬
ner aldrig något sådant och blifver, från. sitt första upphof,
kraftlös. En lugn och fördomsfri jemförelse mellan det gamla
Gonventikel-placatet och det nya lagförslaget skall ock upp¬
daga det förras ostridiga företräde. Det sednare har ett
grundfel, som ensamt för sig bör utgöra skäl för förslagets
förkastande; och detta är presterskapets fiscaliska inbland¬
ning i de religieusa rörelserna. På detta sätt har prestön
hittills icke, åtminstone icke i synlig måtto, behof t träda
emellan, och bör det icke heller. Hvad han icke genom
kärleksfull och saktmodig förmaning kan uträtta, det uträt¬
tar han sannerligen icke genom förbud, dem han icke är r
stånd lill att vidmakthålla, eller genom hotelse af höga böter.
Må man, hädanefter som hittills, låta delta förblifva kronobe-
tjeningens göromål, och må man låta prosten förblifva, hvad
han bör vara, ordets förkunnare. Uti församlingar, der re¬
ligions splittring jnträdt, skola ändock så många anledningar
till förveckling mellan själasörjaren och församlingsboerne in-
traflä, alt man bör akta sig att öka dem med nya.
Det har så länge ropats öfver Gonventikel-placatets obil¬
lighet och orenlighet, att jag fruktar, det allmänheten börjat
tro derpå, utan att ens taga kännedom om innehållet. På
annat siitt kan jag icke förklara det skäligen allmänna ogil¬
landet. Jag har med största sorgfällighet sökt utgrunda skälet
dertill, men icke lyckats deri. Mig förefaller Cönventikel-
placatet, med de genom sednare författningar deruti tillvaga-
bragta modificationer, vida bättre och tidsenligare än mångå
andra lagar, om hvilkas ändring eller upphäfvande ännu in¬
lis
Den 16 Junii.
gen menniska talat ef t ord. Hvad innehåller då detta Con-
ventikel-placat ? Jo, först uppmaning lill huslig andakt, så
förbud inot »enkannerlig gudstjenst», med predikotexteris ut¬
läggande, höner och nya bön esa t ts förklarande, allt vid böter,
vida understigande de af Lag-Utskottet föreslagna belopp, och
slutligen anmaning till presterskap*'!, alt flitigt besöka sina
åhörare i deras hus samt förhöra och förmana dem i deras
christendoinsstycken. Hvad år väl häremot att anmärka? Natur¬
ligtvis förbudet mot sammankomster; men för att förebygga
vexatoriska åtgärder i denna riktning af lägre tjenstemän,
har sedan blifvit stadgadt, att intet åtal för convenlikiars
hållande lår anställas, innan saken blifvit hos Juslitiae-Canzlern
anmäld och denne embetsman lemnat tillstånd dertill. Ar väl
denna lag så brislfäliig, att man omöjligen kan hjelpa sig
dermed? Så kan jag icke anse rlen. Tillämpad med urskill-
nina, kärlek och fördragsamhet, anser jag ilen uppfylla det
med densamma åsyftade ändamål vida bättre, än den lag,
man velat sätta i stället, och den pröfning af en högre em¬
betsman, som bör föregå hvarje åtal, bör antagas medföia al!
erforderlig garantie emot förhastande och förföljelse. Erfaren¬
heten har också visat, att åtal i dylika mål icke anställas
fiirr än lag och skicklighet blifvit i så betänklig grad öfver-
trödda, att oskicket väckt allmän oro och förargelse. Att
läsarne icke äro härmed belåtne, visar hällre, än allt annat,
på hvilken för kyrkans och Statens lugn farlig ståndpunkt
dessa sekter befinna sig, och huru betänklig ali dem rörande
lagstiftning i religieusa ämnen måste blifva. Jag, för min del,
inser ej behofvet deraf och tror, att Ständerna göra klokast,
att lala bero vid den gamla författningen. Okad upplysning,
mildare seder och den större fördragsamhet med andras öfver¬
tygelse, som deraf bör blifva en följd, i förening ined den
föregående pröfningen af Justitia} Canzlern, innan ålal anstäl-
les, synes mig innebära tillräckligt skydd mot otidig förföl¬
jelse; och derom är nu egentligen fråga. Huru kyrkan skall
välnäs mot sekternas angrepp, är en annan, vida mer grann¬
laga, men hvilken jag vid detta tillfälle anser mig icke böra
upptaga i vidsträcktare måtto, än genom utsäéande af det
omdömet, att Lag-lJlskottets förslag till problemets lösning
är, efter mitt omdöme, alldeles oantagligt. Jag hemställer
derföre, att Högtärade Ståndets beslut i frågan måtte blifva
ett ovilkorlig! afslag å Utskottets Betänkande.
Herr Asker: Lag-Utskottet har i denna fråga haft två
olika grundsatser att välja på, den ena att ur lagstiftningen
Den 1(i Junii,
it!)
borttaga landsflykten, såsom straff i religieusa inål, upphäfva
det nu gällande conventikel-placatet, förorda religionsfriheten
och föreslå en Dissenterlag; den andra att bibehålla stats¬
kyrkan orubbad och omgärdad med samma skrankor, som
hittills. Utskottet har icke följt någondera. Det bar decre-
terat en författning, som innehåller ett försök till förmedling
emellan de stridiga åsigterna, en concession åt proselytmake-
riet. Men en sådan halfhet är ej allenast förkastlig, den är
politiskt vådlig. Till bevis härpå, torde det mig tillåtas an¬
föra ett historiskt exempel,
Englands Konung Henric den 8:de beslöt i vredesmod,
efter yppade stridigheter med Påfven, att förändra landets
religion. Han på bjöd fördenskull catholska religionens afskaf-
fande och antagande af den protestantiska, med bibehållande
likväl af hvad i den förra bekännelsen var fördelaktigt för
konungamakten och den högre prelaluren samt af kyrkliga
ceremonier de, som häst egrtade sig att fängsla allmänheten.
Så tillskapades en kyrka, som i silt yttre liknade, men till
sitt väsende bekämpade, den catholska. Denna åtgärd, hvar¬
med åsyftades att begagna religionen till yttre ändamål, al¬
strade starkt missnöje inom England, hvilket alltmera till¬
växte, och vid Carl den l:sles uppträdande på Englands thron
var stormen färdig alt utbryta. Striderna emellan honom
och Englands parlament samt inom detta äro kända. De
härrörde mindre af politiska, än religieusa factioner. Crumvelt
inträdde deri, såsom andlig sektmakare; han utträdde såsom
politisk diclator. Ministerns hufvud först, och derefter Ko¬
nungens rullade för bilan. Bland puritanerna voro likväl
ganska många välsinnade och tänkande ledamöter, men de
kunde, delta oaktadt, icke stå emot den svärmiska påtryck¬
ningen, sorn i politiskt hänseende förde dem längre, än de
sjelfva önskade. Sådan blef följden i Efngland af en reform,
som sårade allas samveten.
I full öfverensstämmelse med vår Statskyrkas åsigter,
afser Conventikel-placatet att befordra den husliga och offent¬
liga andakten. Men placatet erkänner icke det mellanting,
som Utskottet nu förordat, och hvarigenom det kunde lyc¬
kas att skapa ett prestadöme, som, om den föreslagna för¬
fattningen biefve gällande, icke skulle dröja att visa sig och
göra sina dogmer gällande, så stridande det ock vore emot
den Augsburgiska bekännelsen, som uttryckligen förbjuder att
låta någon förrätta presterliga sysslor, som icke till prest-
embelet ordentligen vigd och kallad blifvit.
120
Den 16 Junit.
Man säger väl, att de s. k. läsarne egenteligen icke äro
fiendtliga mot statskyrkan, alt de icke vilja densammas upp¬
lösning. Jag beder likväl om förlåtelse, ätt jag drager san¬
ningen af ett sådant förmenande i tvifvelsmål. Läsarne för¬
orda och begagna företrädesvis de Luthers skrifter, sorn
i allmännhet icke äro annat, än stridskrifter emot den ca-
tholska kyrkans presterskap, men läsarne skilja icke rich
vilja icke se skillnaden emellan dessa skrifters ändamål att
tillrättavisa det påfviska prestadömet och deras tillämpning
på Luthers egen kyrka, emot hvilken läsarne, med Luthers
tillhjelp, försåtligt rikta sina hugg.
Huru förhåller sig i öfrigt med den lag, som nu är
framlagd till antagande af Rikets Ständer?
En värd talare har val sagt sig tro, att Lag-Utskottets
förslag, anlaget, icke kan hafva det menliga inflytande, jag
nn antydt. Jag kan icke dela en sådan åsigt. Må va*ra, att
frön deri kunna finnas både till ondt och till godt, men jag
tviflar, att allmänheten i vårt land ännu är nog upplyst, att
kunna, såsom sig bör, skilja agnarne från hvetet, lin så ut¬
vidgad frihet, som förslaget gynnar, är för inskränkt att upp¬
fylla läsa/nes anspråk, för stor, för mycket gynnande sjelfs¬
våld och oprdningar uti denna den vigtigaste af medborgares
aila angelägenheter, att vara förenlig med landels, ja, rätt
förstådt, med läsarnes eget väl.
Åtskilliga anmärkningar hafva framställts af Herr Björck,
afseende förslagets practiska »tillämplighet. Flera kunde der¬
till läggas, för att jemväl visa de oredor och ojrdningar, hvar¬
till en sådan lag kunde gifva anledning.
Af dessa skäl och på de grunder, sorn jag anfört i min
reservation emot förevarande Betänkande och förslag, instäm¬
mer jag i yrkandet om afslag derå.
Herr Frick, med llere, instämde.
Herr Wetterberg: Det är visserligen sannt, att hon är
ömtålig, denna lagstiftningsfråga, som Lag-Utskottet måst taga
under behandling. För att emellertid kunna bedöma, om,
såsom några talare påstått, Conventikel-placatets bibehållande
är bättre, än antagandet af Utskottets förslag.-tror jag det
vara nödigt att göra sig ett klart begrepp, angående läsarne,
en benämning, som nu upptagits i offentlig handling. —
För min del, indelar jag dessa sekterisk läsare i följande
classer:
l:o) de, som äro in bona fide;
2:o) läsare in mala fide.
Den 16 Junii,
121
De förra sönderfalla i dessa underafdelningar:
a) läsare, hvilkas andliga väsende blifvit från början så
stämdt, att de, utan all impuls utaf och utan allt hänseende
till verldslig» lingen, hängilva sig åt ett rent sinnes lif; och
som urkällan dertill står på stranden af det godas verld,
göra de intet väsende af sig och åstadkomma ingen förar¬
gelse i församlingen.
b) sådane, som genom inflytandet af jordiska lidelser,
t. ex. kroppslig sjuklighet eller förståndets vekhet, kasta sig
in i en vek eiler sjuklig känslas öfverdrift; och
c) sådane, som verkligen tro sig genom hvarjehanda
späkningar och afsöndringar från verlden, kunna utplåna
Häckar på en framfaren lefnad.
Det andra hufvudsakliga slaget af läsare, eller de, som
äro in mala fide, kunna indelas i följande 2:ne classer:
Al de, sorn, lör materiel vinst, eller för vinnandet af
dermed jemnförliga låga afsigter, finna sin uträkning vid
att sluta sig till det så kallade läseriet; och
B) de, som, missnöjda med måttet af sitt inflytande in¬
om den verksamhetskrets, sorn, enligt de borgerliga lagarne,
dem tillkommer, vilja förvärfva sig skadeersättning för hvad
de uti inflytande, anseende och ära icke kunnat i okonstlad
ordning uppnå genom det ärliga väsende, sorn icke tål, icke
lider hvarken skenhelighetens mantel på sina axlar, eller •
skryinteriets mask på sitt ansigte.
Nu kan det väl hända, att det finnes än flera sorter
läsare. Jag har endast tecknat dem, som visat sig för mina
ögon; men dä vi sålunda hafva läsare, hvilka äro fört jente
af skydd, i stället för förföljelse; — läsare, hvilkas sjukliga
tillstånd fordrar skonsamhet; och läsare, hvilkas förvridna
idéer behöfva bortnötas mot andra sunda varelsers, — allt
på samma gång, som andra läsare finnas, hvilkas angrepp
på den borgerliga ordningen och på det inbördes fredsti11-
ståndet högt påkallar en lag, som kan sätta en gräns för
ofoget; — så är det min öfvertygelse, att något måste i
saken göras. — Med Conventikel-placatets bibehållande blir
ingenting annat gjordt, än att man kastar de allra fleste
läsarne i armarne på dem, som äro in mala fide, och lem-
nar desse sednare ytterligare tillfälle att trotsa ett påbud,
hvilket myndigheterna, såsom mångfaldiga exempel visat, icke
våga använda. I sådana tider, och i tider, då man icke be-
höfver skygga för att utlysa offentliga sammankomster i
Evangelisk-Lutherska kyrkor till öfverläggning om tjenligaste
1 22
Den 16 Junit.
methodpn alt skilja Svenska kyrkan ifrån Svenska staten,
synes väl en lag i föreslagna syftet icke vara nr viigen; och
tager man härvid samtlige förhållandena i tillbörligt skär¬
skådande, tror jag, att Lag-lltskottets pluralitet stadnat i det
förnuftigaste eller åtminstone klokaste slutet, endast hus-
andakten blir definierad, i hvilket ändamål jag jrkar åter-
remiss.
Såsom min reservation vidare aidyder, är det min fulla
öfvertygelse, att man icke kan bättre gå lasarnes ärende, än
att, genom afslag på Utskottets Betänkande, förstärka lä-
sarne in mala fide med läsarne in bona fide.
Herr Hasselrot: Det tiar blifvit sagdt, att en ny lag¬
stiftning i detta ämne är obehöflig, och att Utskottet inlåtit
sig på ett ämne, som icke egentligen påkallats. Hvad § 1
i dess förlättningslörslag angår, tror jag denna anmärkning
vara grundad, och inom Utskottet uttalade jag äfven denna
åsigt, och att i slutet af författningen bort bestämdt uttalas,
att ifrågavarande lagstiftning icke hade afseende å den egent¬
liga husandakten; men örn 1 § skall bibehållas och dessutom
definieras, hvad med »husandakt» i författningen menas, an¬
ser jag bäst att antaga Herr Wetterbergs förslag att uttrycka
begreppet dermed, att till husandaktsöfningar äro att hän¬
föra sådana sammankomster i enskildta hus, som bevistas
endast af husfolket, hörande till ett hushåll, jemte dem,
sorn kunna blott tillfälligtvis dervid närvara.
Inom Utskottet öfverlades om 3:ne särskildta förslag att
bestämma arten af husandaktsöfningar. Det ena var det af
Utskottet antagna, som utesluter all definition, det andra
motionairens, det tredje gick derpå ut, att dylika samman¬
komster voro lofliga, äfven om de bevistades af husets gäster
och umgängesvänner. Det sistnämnda ansågs likväl alltför
obegränsadt. Professoren Bring har, såsom hans reserva¬
tion utvisar, föreslagit, att husandakt finge ulöfvas af för¬
äldrar och husfäder med deras barn, anhöriga och tjenste¬
folk. Till denna mening ville jag helst sluta mig. Men då
kunde man invända, att, om dessutom endast två personer
voro tillstädes, kunde sammankomsten rubriceras såsom
oloflig. Jag tror derföre lämpligast vara, att husandakts¬
öfningar i författningen icke närmare begränsas, än sorn
skett i Utskottets förslag.
Af Herr Björck har hemställts, att tillägga oruet »offent¬
ligen» framför ordet »sammankomma» i § 2 af förslaget.
Detta var ock förhållandet, innan författningsförslaget slut¬
Dan 1(> Junii.
125
ligen justerats. Men enär ordet »offentligen», likasom
samme talares förslag, att utbyta ordet »gemensam» emot
»allmänt tillgänglig», ansågs gifva den caracter åt dylik sam¬
mankomst, alt man kunde föreställa sig ännu ett annat slags
sammankomst, sorn hålles inom slutna dörrar, så borttogs
ordet »offentligen», lör att äfven kunna controlera samman¬
komster inom lästa dörrar. Jag beder Herrarne öfverväga
dessa, omständigheter, innan beslut fattas. Herr Wetterberg
har uttalat äfven min åsigt om det lämpligaste och klokaste
i saken. Jag tror, att Utskottet i dess förslag just träffat
den ratta medelvägen. Jag yrkar derföre bifall dertill, eller,
om återremiss beslutas, ali den måtte ega rum i den syft¬
ning, sorn Herr Wetterberg förordat.
Herr öhrström: Jag har förut varit af den åsigt, att,
om Conventikel-placalet alltid kunde, med iakttagande af mo¬
deration och klokhet, tillämpas, någon annan författning uti
ifrågavarande hänseende icke erfordras. Men sedan jag er¬
farit, att sådan tillämpning icke kunnat alltid göra sig gäl¬
lande, har jag funnit ett förtydligande af de erforderliga lag¬
buden böra meddelas i en ny författning. Jfet torde ock
förtjena uppmärksamhet, alt Lag-Utskottet icke sjelfmant,
ulan, med anledning af väckta motioner, framlagt dess för¬
slag i ämnet. Jag vill också minnas, alt vid Riksdagens
början en ledamot af detta Stånd sökte framhålla de grufli-
ga vådor, som kunde uppstå för landet, om man icke gjorde
något, för att lugna sinnena i detta hänseende, och jag tyckte
riktigt, alt Riksförsamlingen dervid hurde komma i darrning
för följderna af slik underlåtenhet. Nu deremot höres från
ett visst håll en röst säga, att, om vi stått oss hittills med det
gamla, så kunna vi det ännu längre. För min del, har jag
icke tagit intryck af någondera af dessa expectorationer. Men
jag har trott mig finna, det åtskilliga olägenheter kunna un¬
da nrödjas genom antagande af Lag-Utskottets förevarande
forslas, och förnyar således min anhållan ,nin bifall dertill.
Herr Nordvall: För min del, tror jag, att de rörelser
i religieus riktning, som genomgå landet, äro för starka och
) ögonen fallande, att kunna helt och hållet lemnäs utan
afseende. Det gamla Conventikel-placalet lärer icke mot¬
svara tidens fordringar, men älven det af Lag-Utskottet nu
framlagda förslag synes mig icke fullt tillfredställa dem. Det af
Professorn Bring uti hans reservation innefattade förekom¬
mer mig antagligare, och det företrädesvis, i afseende å den
anmärkta bristen i 1 § af Utskottets förslag. Jag skulle
124
Den 16 Junti.
likväl vilja tillstyrka, att deri, efter ordet »tjenstefolk»,
tillädes ordet: »underhafvande», så att närvaron af sådana
vid ett större gods eller annat enskildt samhälle icke kunde
förorsaka, att en sammankomst för husandaktsöfning ansågs
oloflig. Dessutom liar Professuren Rrings förslag det före¬
träde framför Lag-Utskottets, att lemna tillfälle älven för
lekmän att leda en sammankomst till andaktsöfning, utan
att dock hvem som helst kunde tillstädja sådant, och alltid
under tillräcklig control. Af dessa skäl, och då försigtighet
städse är af nöden vid en öfvergång till ny lagstiftning tili
ifrågavarande hänseende, yrkar jag återremiss af Betänkan¬
det i den syftning, att Professoren Bringa förslag malte blif¬
va antaget.
Discussionen ansågs slutad; och sedan Herr Talmannens,
livar efter annan, gjorda framställningar å bifall till Utskot¬
tets förslag, eller antagande deraf med de af Herr Björck
tillstyrkta lörändringar, med Nej, samt derefter framställda
propositioner ä återremiss eller afslag å Utskottets Betän¬
kande besvarats med blandade Ja och Nej, äskades vote¬
ring; i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande volering,s-proposition :
»Den, som vill, att Lag-Utskottets Betänkande, 34,
må återremitteras, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås Betänkandet.»
Häruppå företogs omröstning med slutna sedlar, deraf
en aflades förseglad. Eber de öfrigas öppnande, dervid Herr
Talmannen biträddes af två utaf Ståndets Herrar Ledamöter,
befunnos rösterna hafva utfallit med 23 Nej emot 22. Ja;
hvarigenom Ståndet, således afslagit Lag-Utskottets förslag'
uti dess Betänkande, M 54.
Vid denna omröstning voro frånvarande Herrar Gråå,
Schwan. Almgren, Wijk, Warn, Grape, Åsbrinck. Retlig,
Lindström, Hagman, Indebetou. Nygren, Berger, Wahlund,
Schenström, Hjort samt Windrufva.
och M 33, i anledning af väckta motioner om förklaring af
livad i 1 Cap. 2 § Missgernings-Balken innehålles, angående
gäckeri med Sacramenten, eller stiftande af lag emot ett
olofligt utdelande deraf.
På Herr Henschens begäran, upplästes jemväl Friherre
Bosses reservation emot detta Betänkande.
Herr Henschen: tili den nu upplästa reservationen fin¬
nas några skäl anförda emot Utskottets Betänkande. Jag
Den i G Juvii.
J25
hemställer, att detta malte, såsom det näst förut förehafda,
helt och hållet ogillas. För närvarande äfo böterna för
gäckeri med Sacramenterna 25 Riksdaler. Det har visat sig
så verksamt, alt, såsom vi nyss hört uppgifvas, 25 personer
blifvit förde i häkte, att undergå motsvarande vatten och
bröd, för sådan förbrytelse, och vida llere fällde till samma
ansvar. Om bölorna höjas, komma naturligtvis många flere
alt undergå nämnde kroppsplikt, i brist af bölestillgång, och
fängelserna komma då sannolikt att fyllas. För min del,
kan jag icke gilla Utlåtandet, ulan förnyar mitt yrkande om
afslag. Jag hoppas, att, då vi lå den väntade nya kyrko¬
lagen, förhållandena skola blifva bättre ordnade äfven uti
ifrågavarande hänseende. Till dess kunna vi nöja oss med
den gamla lagen.
Herr Wetterberg: Så vida icke någon lag behöfves
emot de yppade separatistiska rörelserna inom landet, kunde
vara i sin ordning, att afslå Utskottets nu föredragna för¬
slag. Jag är dock af annan tanke och yrkar bifall till Be¬
tänkandet. Hvad det angår, att åtskillige personer blifvit för
obehörigt utdelande af Sacramenten dömde lill 25 Riksda¬
lers böter, såsom för gäckeri med Sacramenten, så är det
lika väl kändt, att, om ock en eller annan domare så tilläm¬
pat nu gällande stadgande mot dylikt gäckeri, så hafva dock
de flesta underdomare, äfvensom Hof-Bätterne icke kunnat
biträda en sådan lagtolkning. Deraf torde synas, att ny lag¬
stiftning i ämnet ingalunda är obehöflig.
Herr Spängberg instämde.
Herr Hasselrot: Till en del förekommen af den siste
talaren, beder jag endast att få tillägga några ord. Det, sorn
nämnes i 2 § af 1 Cap. Missgernings-Balken, är, enligt min
uppfattning, icke tillämpligt å de förbrytelser, som nu äro i
fråga. 1 denna § talas endast om gäckeri med »Gudstjen-
sten, Guds ord och Sacramenten». Jag skulle dock aldrig,
såsom domare, kunna tillämpa det derför bestämda ansvar å
ifrågavarande slags förbrytelser. Ty, då nattvarden utdelats
af de separatister, hvilka förevarande lagstiftningsåtgärd af-
ser, har, elter hvad u t reelt är, sådant skett i den mest all¬
varliga mening och med den heligaste andakt, utan skymt af
gäckeri. Oordningen är emedlertid icke desto mindre af
den grofsta ari. För min del, har jag derföre icke något
annat att anmärka vid det af Lag-Utskottet nu föreslagna
stadgande, än att ansvarsbestämmelserna deri äro för låga.
126
Den 16 Junii.
Dock vill jag ej endast derföre begära återremiss, utan in¬
stämmer i anhållan om proposition å bifall.
Herr Stolpe: Ifrågavarande lagstadgande berör icke
läseriet i annat läll, än då de separatistiska oordningar, som
derigenom vill förebyggas, begås. Om det bilälles, så har
man sökt göra något att hindra, det utdelande af nattvar¬
den eller andra Sacrament fritt laller i händerna på perso¬
ner, som ej äro dertill kallade, de må nu eljest vara vär¬
dige eller ovärdige. Att hänföra sådana gerningar tinder
stadgandet i 1 Cap. 2 § Missgernings-Balken, kan ej annor¬
lunda ega rum, än genom en extensiv tolkning, som pä be¬
tänkligt sätt utbildats genom praxis, af flertalet bland do¬
mare ej gillad. Jag tror, att Sacramontens utdelande
genom dertill obehörige personer är en särskild, brotts¬
lig handling, som kräfver ett särskildt stadgande i lag. Ur
denna synpunkt, anser jag det vara af vigt att bifalla före¬
varande Betänkande.
Herr Hydin: Om jag kunde förutse snart beramande
af ett kyrkomöte, sorn jag förut i dag tillstyrkt, skulle jag
yrka alslag å förevarande Betänkande, i förhoppning, att
ifrågavarande oordningar skulle, i sammanhang med de öf¬
riga separatistiska rörelserna i landet, bäst regleras vid ett
sådant möte. Men då jag ej vet, hvad i detta afseende
kommer att ske. och är öfvertygad, att,, om Betän¬
kandet återremitteras, högre straff, än nu är föreslaget, till-
styrkes, så finner jag mig böra biträda yrkandet om bifall
till detta Betänkande.
Herr öhrström: Såsom skäl att ej stadga lag emot
ifrågavarande oskick, har, bland annat, anmärkts, att sådant
skulle leda dertill, att, i följd af de talriloa förbrytelser der¬
emot, svårighet skulle uppstå att herbergera alla dem, sorn
dömdes till straff' derför och måste undergå fängelse. En
sådan anmärkning kan dock, efter min åsi^t, desto mindre
förtjena något afseende, som, äfven i andra fall, vid fråga
om stadgande eller tillämpning af strafflag, de brottsligas an¬
tal icke bör afses, såsom någon mildrande omständighet. Skulle
man, I. ex., af vördnad lör förbrytarenas antal, icke dristat
bestraffa den åverkan, sorn för få år sedan af en mängd
orostiftare begicks på Oland? Nej, med allmän ordning och
lagens helgd, till skyddande af allmän och enskild rätt, blef-
\e då illa bestäldt; och till förekommande af dylika vådor,
finner äfven jag angeläget att fixera lagstiftningen uti ifråga¬
Den 16 Junit.
127
varande hänseende, samt tillstyrker fördenskull bifall lill
Lag-Ul skottets Betänkande.
Herr Henschen: F.n talare har yttrat, att de, som be¬
gått Ifrågavarande, så kallade brott, utdelat och emotlagit
nattvarden under den heligaste andakt. Om så varit för¬
hållandet. torde det ingalunda kunna stämplas, såsom brotts¬
lighet. En annan talare har sagt, att, enligt alla trosbekän¬
nelser, prester skåpet allena får utdela Sacramenten. Den
Augsburgiska bekännelsen bjuder dock endast, att sådant ej
skall ske offentligen (publice, i svensk öfversättning »uppen-
barligha) af annan, än den, sorn är dertill behörigen kallad
(»rite vocatus»); och detta är något helt annat, än att Sa-
cramentens utdelande blott tillkommer prester. Derföre är
det också uttryckligen tillåtet andra, i vissa fall, att döpa
barn. .lag kan icke finna annat, än att frågan härom helt
och hållet faller inom theologiens område.
Att ifrågavarande förfaringssätt skulle, såsom den siste
talaren yttrat, vara vådligt, kan jag så mycket mindre finna,
sorn ingen deraf lider någon skada.
Af dessa skäl, förnyar jag min anhållan om proposition
å afslag.
Diseussionen var slutad, och Ståndet biföll, hvad Lag-
Utskottet uti dess Betänkande, JM 5ä, tillstyrkt och före¬
slagit.
§ *•
Alla de återstående, å föredragningslistan uppförda ären-
der, som voro förut bordlagda, såsom föregående Protocoll
utvisa, bordlädes nu andra gången.
§ S-
Herr Björck hemställde om bestämmande, på förhand,
af viss lag för behandling af Stats-Utskottets bordlagda Ut¬
låtanden, angående extra Statsregleringen.
Herr Talmannen tillkännagaf, i anledning häraf, att fråga
i nyssnämnde hänseende skulle förekomma uti Talmans-
conlerence nästa dag, och att meningen vore att så bereda,
det härefter, utom Banco-Utskottets Betänkande, JM 54, en¬
dast ärender af jemnförelsevis mindre allmän vigt skulle hos
Stånden föredragas före instundande midsommarshögtid.
§ 6.
Bordlädes följande inkomna Utskotts-Memorialer och Be-
tänkanden, nemligen: Constitntions-Utskottets: JM 6, Banco-
Utskottets: JM 40, Lag-Utskottets: M 56, och Allmänna Be¬
svärs- och Economio-Utskottets: N:ris 96 till och med 100,
128
Den 17 Junti.
till hvilka Betänkande!) rubrikerna antecknas i Ståndets Pro-
tocoll, dä dessa ärenden till öfverläggning förekomma.
Derjemte bordlädes ankommet Utdrag af Presle-Ståndets
Protocoll för den 10 i denna månad, med inbjudning att in¬
stämma i samma Stånds beslut, angående Allmänna Besvärs-
och Economie-lltskottets Betänkande,-JU 84.
S 7-
Herr Falhem hpmställde om utsättande af den 5 Julii,
såsom tid för behandling inom detta Ständ af Constitutions-
Utskottets Memorial, M 6.
Herr Talmannen lolvade, att söka bereda så, att nyss¬
nämnda, jemte öfriga Riksdagsärender, kunde förekomma i
detta Stånd å lämpligaste tid.
§ »•
Justerades Protocolls-Utdrag öfver de af Ståndet denna
dag, fattade beslut.
Plenum slutades kl. '/4 11 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
Den 17 Junii.
Plenum kl. 10 f. m.
Herr Falhem begärde ordet och uppläste följande an¬
förande:
»Som bilaga till Protocollet för den 27 Maji, angående
återremissen af Bevillnings-Utskottets Betänkande, JU 4, får
jag, tili upplysning för Höglofl. Utskottet och stöd för mina
dervid gjorda anmärkningar vid 25 §, jemte bergsmännens
bevillning efter 2:dra artikeln, uppläsa några historiska facta,
hämtade utur Kongl. Bergs-Cornmissionens underdåniga Be¬
tänkande, angående Stora Kopparbergs Bergslags skattekols-
förläning och förmedling i kopparräntan m. m., af den 25
Junii 1844.
Nemligen- pag. 5 till 7. De vid dessa sammanträden
hållna Protocoll bifogas underdånigst till upplysning, huru
Den 17 Junti.
120
öfverläggningarne blifvit förda och resultatet deraf; men innan
eomiterade inlåta sig i redovisning af de genom undersök-
ningarne inhämtade upplysningar och i tillämpningen deraf
på det i comiterades utredande, enligt Rikets Ständers be¬
gäran, öfverlemnade ärende, rörande ränte- och qvarntulls-
kolen, hafva eomiterade trott, att, lika angeläget det vore,
att, på sätt Rikets Ständer, i afseende på förenämnde kol-
skatter, äskat, undersöka, på hvilka privilegier Bergslagets
rättighet att utfordra ifrågavarande ränta och mantalskol sig
grundar, lika nödigt vore det ock, att, sedan Fders Kongl.
Maj:t i nåder anbefallt eomiterade, alt, i sammanhang med
detta ärende, äfven handlägga den förut hos Eders Kongl.
Maj:t anhängiggjorda och på dess Nådiga pröfning ännu be¬
roende särskilda fråga orri förmedling i den af Fahlu grufva
utgående kopparränta, anställa lika noggrann undersökning
och utredning, om och i hvad mån sådan förmedlingsåtgärd
står tillsammans med Statens rätt och de särskilda förmå¬
ner, Kronan med privilegiirält tillagt Bergslaget, emot skyl¬
dighet alt uppehålla koppartillverkningen, och deraf utgöra
tionde. Utur hvilka synpunkter eomiterade ansett sig böra
göra början med att utveckla förhållandet med kepparhand-
teringens första uppkomst vid Stora Kopparberget, dess ut¬
bildning och tillväxt tinder tidens lopp, beskaffenheten af
Kronans rättighet dertill, och huru den blifvit utöfvad, samt
derefter utreda det förhållande, i afseende på Kronans i be-
skattningsväg upphämtade inkomster af Stora Kopparbergs
grufva och Bergslag, å ena sidan, samt Bergslagets deremot
åtnjutna förmåner under den förflutna tiden, å andra sidan,
och huru dessa föi hålla riden småningom kommit till den
ståndpunkt, hvarpå de nu befinna sig, beskaffenheten deraf
och nuvarande rätts tillstånd både inom Bergslaget samt
emellan Bergslaget och Kronan.
En tillförlitligare och med mera sakkännedom åstad¬
kommen utredning af ställningen i äldre tider hafva likväl
eomiterade icke tilltrott sig, än sorn innefattas uti den bland
ortens och verkets bortgångne embetsman högt förtjente
Bergshauptmannen, i lifstiden Commendeuren Pihls den 10
Maji 1808 afgifna betänkande, rörande åtskilliga economiska
' frågor vid detta kopparverk, som då icke hade blifvit genom
Kongl. Brefvet den 5 Mars 1805 afgjorda, i sammanhang
med den sökta förmedlingen af kopparräntan, utan till yt¬
terligare undersökning och handläggning hänskjutna.
Horg.-Stånd Prof. vid Itiksd. 1883—1354. IV. 9
130
Den 17 Junti.
I)et skulle måhända vara mindre lämpligt att hiir i för¬
ändrad form återgifva, hvad denne utmärkte man i nämnde
Betänkande upplyst och utvecklat, hvarföre comiterade an¬
sett sig endast höra bifoga dt tryckt exemplar af detta Be¬
tänkande, och med åberopande al denna handling, hvilken
synes ligga til! grund för åtskilliga sedermera al Konunga¬
makten vidtagna beslut, och derföre icke bort, stympad,
läggas under Eder Kongl. Maj:ts ögon, vid detta lilllälle i
korthet sammanfatta de mest hufvudsakliga momenterna af
nämnda Betänkande, till så vidt de öfverensstämma med
äldre häfdatecknares undersökningar och hvad comiterade
funnit bekräftadt af åtskilliga till deras kännedom komna
handlingar i ämnet, nemligen: att Stora Kopparberget eller
Fahlu grufva varit upptagen redan på 1200-talet eller i 15:de
seklet och bearbetad, samt bergsbruk af derifrån upphämtad
malm idkadt, i förening meri hemmans- och jordbruket, af
koppar-bergsmän, som i orten sig nedsatt och till sitt kop¬
parbruk begagnat de i närheten till grufvan samt i orten
omkring Fahlun befintliga Ulrika vattenfall; att den äldre
hemmanskattläggningen i socknarna närmast grufvan varit
beräknad på delta kopparbruk, hvaraf minnet ännu förvaras
i jordeböckerna, som upptaga gårdsafrad, hytteafrad, samt
räntekoppar, såsom gamla grund- eller jordaboksräntor: att
grundläggningen till en stadgad skötsel och förvaltning af
denna grufva, jemte ortens bergsbruk, likväl skedde först
tre århundrade!) sednare under Konung Gustuf l:s tid, samt
vidare utbildades under hans söners regeringstider, då Ko-
nungarne tilläfventyrs, under förutsättning af Kronans på det
å Helgeandsholmen lättade, beslutet hvilande förmenta regala
rätt till bergverken, för deras egen eller Statens räkning,
som föreställdes af Konungens personlighet, icke allenast i
utstakad ordning med bergsmännen, hvilkas törsta kända
privilegier tillkommo år 1547 och, af Konung Magnus Erics¬
son undertecknade, ännu finnas i förvar å Grufve-Rättens ses-
sionsrum, deltaga i grufvebrytningen med tillhörande arbe¬
ten och kostnader, utan älven vid flera hyttor, hvilka dock
nu för tiden knappt till läget äro kända, införde och sjelfve
idkade enskildt kopparbruk, i bredd med den enahanda
folknäring, som länge hade sysselsatt ortens bergsmän, hvil¬
kas namn icke sällan antyder utländsk härkomst, tilläfven¬
tyrs från andra sidan af Östersjön; att detta Konungarnes
deltagande i koppartillverkningen likväl upphörde med den
yngste af Konung Gustafs söner, Konung Carl IX, då det
Den 17 Junii.
131
sä kallade kronobruket inställdes, emedan Kronans afkomst
deraf, likasom annorstädes, der det vid bergverken fortfor,
genom otrohet och underslef försnillades, samt Kronans för¬
del ansågs säkrare konna vinnas genom hela bergsrörelsens
öfverlemnande åt bergsmännen, eller den enskilda omtan-
kan, emot afrad, hvilket hnshållssätt med Stålens bergverk
under Konung Gustaf Adolf den Stores Regering grundlädes
och af hans efterträdare i Riks-Styrelsen sedermera små¬
ningom utbildades till öfverensstämmelse med det Tyska sy¬
stemet för bergverksskötseln, hvarunder Statens bergverk
småningom och rnerändels, utan att Kronan för dem åtnjöt
någon köpeskilling, öfverlemnades till bruk och nyttjande
åt de enskilde bergsbruksinneliafvarne, samt Kronans regala
rätt slutligen bestämdes och begränsades till rättigheter till
afrad eller tionde, i mån af tillverkningen.
För ämnets ännu fullständigare utredning bifogas jem¬
väl särskild förteckning på koppartillverkningens belopp, så
väl under de Jf år, hvilka, elter vågens tillkomst år 1633,
föregått den tidpunkt, som tabellerna omfatta, och för hvilka
år anteckningar äfven funnits att tillgå, som för de nu sisl-
förllutna tre åren 1841, 1842 och 1845; och lill denna re¬
dovisning för en tidrymd af 211 år få comiterade endast
i underdånighet tillägga, alt Kronan, under hela denna tid
och med all visshet någon tid förut, hvarken sjelf egt nå¬
gon andel i grufvan, eller med sitt deltagande i densamrnas
bearbetande, genom enskild eller med Bergslaget samfällig
grufvebrytning, förvarat sin förut innehafda andel deruti,
mindre egt några kopparhyttor, eller för egen räkning id¬
kat något kopparbruk, utan har hela koppartillverkningen,
uteslutande, varit i Bergslagets händer, hvarföre Bergslaget,
egentligen förestådt af egarne till de 1,200 fjerdeparter,
hvaruti grufvan af ålder varit och ännu är indelad, oafbrutet
förblifvit i orubbad ego och besittning af densamma, såsom
sin enskilda egendom, hvarå, enligt äldre författningar och
Kongl. Brefvet den 31 Augusti 1784, med flera, fått med¬
delas uppbud och fasta, lika med å annan enskild fastighet;
äfvensom att bergsmännen klanderfritt egt och besutit sina
ärfda, lösta eller inköpta kopparhyttor, hvilka äfven genom
flera författningar och sednast Kongl. Brefvet af den 23 Fe¬
bruarii 1827 blifvit förklarade för fast egendom, den en
hvar eger förvärfva, och hvarå lagfart och fasta likaledes
får beviljas, samt i dessa kopparhyttor afbrukat den ur kop¬
pargrufvan upphämtade malm.
152
' Den 17 Junti.
Det faller af sig sjelft, att en beskattning af omförmälda
beskaffenhet, den der icke varit byggd pä allmänna beskatt-
ntngsgrunder och i högst betydlig mån öfverstisit, hvad un¬
der samma tid Kronan af andra bergverk åtnjutit, icke kun¬
nat ifrågaställas, utan att Kronan i väsendtlig mån linder¬
stedt bergsmännen i deras handtering med uppoffringar och
bidrag af mångfaldiga slag, allt efter som tid och omstän¬
digheter det fordrat.
Dvau sålunda vid den hållna undersökningen blifvit ut-
redt och comiterade, på grund deraf, i hvarje särskildt be-
handladt -ämne haft tillfälle i det föregående närmare ut¬
veckla, samt handlingarna för öfrigt innehålla, torde kunna
sammanfattas under följande på förmedlingsfrågan egentligen
inverkande momenter:
l:o. Den högre beskattning, sorn från äldre tider varit
Stora Kopparberget för här tillverkad koppar ålagd, vida ut¬
öfver hvad andra kopparverk samtidigt fått vidkännas, har
egt sin grund dels i den samfällighet, som i äldre tider va¬
rit emellan Kronan och ortens invånare eller Bergslaget, både
i eganderätt till grufvan och i förvaltningen deraf, dels i
Statens, med afseende derå, under olika tidskiften, på skilj¬
aktigt sätt upplättade regala rätt; i följd hvaraf beskattnin¬
gen länge syftat till det mål, att Kronan måtte af verket
kunna upphämta den högsta möjliga inkomst till statshehof-
vens fyllande, för hvilket ändamål verket måste understöd¬
jas med förläningar och anslag af Kronans räntepersedlar i
(lera slag, men i synnerhet ved, kol och flera slags skogs-
producter, dagsverken, körslor, m. m., än utan all ersätt¬
ning, än emot betalning, som, vid upplåtelsetiden någorlunda
jemnkad efter räntepersedlarnes värde, snart upphörde att
svara deremot, och hvilka förläningar, genom prestationen
in natura från de skattskyldiges aflägsna hemvist, ofta blefvo
för dem betungande.
Af dessa handlingar inhämtas, att Kronans förmenta
regala rätt till grufvan varit i långliga tider upplåten till
Bergslaget, och att den högre tionden varit grundad på för¬
läningar,,.
Remitterades till Bevillnings-Utskottet.
§ 2.
Föredrogs å nyo Banko-lJtskottcls Betänkande, M 5-i,
med förslag till reglering af Bankens låne- och creditiv-
rörelse.
Den 17 Junii.
153
Härvid törekommo:
Utskottets yttrande, pag. 6, hvarigenom afstyrkes bifall
till frarnställdt förslag att octrojer för Privat-Banker icke
vidare må af Kongl. Maj:t i nåder meddelas.
Herr Wallenberg: Inom Utskottet har jag i denna punkt
tillhört minoriteten, och kan icke godkänna Utskottets ut¬
talade åsigt, ty densamma innefattar icke något svar på de
i ämnet väckta motioner, utan har Utskottet undvikit att
lemna ett sådant svar. Uti den af mig i ämnet väckta mo¬
tion har jag framställt, att Hikets Ständer mätte antingen vid¬
blifva den af dem år 18-48 uttalade åsigt om Privat-Banker-
nas förkastlighet, eller ock, med frånträdande deraf, anhålla,
att Kongl. ,\Iaj:ts Nådiga Författning af den 9 Januarii 1846,
rörande enskilda Banker, må, såsom allmän författning, få
gälla till efterrättelse, och att, i följd deraf, enskilda Ban¬
ker må kunna upprättas å andra orter, än sådana, hvarest
dylika Banker nu finnas. Intetdera bar Utskottet emedler¬
tid tillstyrkt. Såsom frågan nu står, kan Kongl. Majd icke,
i strid med Rikets Ständers förut fattade lieslut, bevilja
octroj för nya Bankbolag eller tillåta de nu b» fiolliga för¬
längning å deras innehalvande octrojer; men om Utskottets
hemställan blifver Rikets Ständers beslut, kan Kongl. Maj:t
icke förvägra förnyade octrojer för de Privat-Banker, som
redan finnas. Utskottet har således ansett de Privat-Ban¬
ker, som nu äro stiftade, vara goda inrättningar, uum har
deremot icke ansett det vara nyttigt, om flera dy lika Ban¬
ker inrättades. För min del, anser jag, att Privat-Banker
äro, såsom institution, antingen en nyttig eller skadlig inrätt¬
ning. Örn de innebära något godt, då bör man icke lör-
mena andra delar af landet, som vid Privat-Bankernas in¬
rättande icke befinna sig på den ståndpunkt, att do af dessa
inrättningar voro i behof, att nu tillegna sig dem, sedan dessa
orter framgått i förkofran och bankinrättningar för dem blif¬
vit behöfiiga. Innebära Privat-Banker åter något ondt, då
böra de icke fortfara. Jag finner således det resultat, hvar¬
till Utskottet kommit, icke på något sätt tillfredsställande,
utan yrkar återremiss.
-Herr Ekholm: Det kan icke sättas i fråga, att ju icke
det af Herr Wollenberg uti motionen väckta lörsta alterna¬
tiva förslag är mera tydligt och väl betänkt, än Utskottets
förslag. Hvad deremot det andra alternativet vidkommer, så
anser jag verkligen, att detsamma icke bör bifallas, då i
sammanhang dermed icke något förslag blifvit frarnställdt,
134
Den 17 Junit.
huru den lånerörelse, som af Privat-Bankerna nu bedrifves,
skulle kunna på annat sätt ersättas. Ett sådant forsla" har
icke af inotionairen blifvit f ra utlagd t. och Utskottet har äf¬
ven varit i förlägenhet att påfinna medel för Privat-Banker¬
nas ersättande. Således återstår endast den utvägen, att
tills vidare tolerera de Privat-Banker, sorn redan finnas, och
tillstädja inrättandet af flera å de ställen, der omständighe¬
terna så fordra, så länge Kiks-Banken ej uppfyller det be¬
hof af gedelrörelse, som är lör. handen; äfvensom det icke
synes vara skäl alt ännu utrota Privat-Bankerna, ehuru
dessa inrättningar äro af många förhalade. Besynnerligt är
det emedlertid, om. sedan Rikets Ständer, genom en under¬
dånig skrifvelse sjelfve framlockat dessa inrättningar, de vid
1848 års Riksdag uttalade Ssigter skulle vinna vidare fram¬
steg. För min del, kan jag icke inse, huru den förlägen¬
het, som, om Privat-Bankerna upphäfdes, skulle i landsor¬
terna uppstå, kunde förekommas. Jag instämmer med Herr
Wallenberg i hans begäran om återremiss, såvidt densamma
afser det af honom framställda första alternativa förslaget.
För öfrigt kan jag icke underlåta att nu, likasom tillförene,
uttrycka min förundran deröfver, att Privat-Banks-rörelsen
behandlas af Banco-Utskottet. Man kan nemligen med skäl
anse ledamöterne deri, såsom målsmän för Rikets Ständers
Rank, och att de derföre icke kunna med fullkomlig oväld
behandla denna fråga. Om äfven, såsom Betänkandet inne¬
håller, Banco-Utskottet kommer alt sammanträda med Lag¬
utskottet för behandling al frågan om en förändrad lagstift¬
ning för Privat-Bankerna, så tror jag icke, att man skall
komma till något annat resultat, då ledamöternas antal i
Banco-Utskottet är 36, och i Lag-Utskottet deremot endast
16. Jag är öfvertygad, att många af Banco-Utskottets leda¬
möter betrakta frågan ur en högre synpunkt, men det är
likväl förlåtligt, om någon ensidighet kan ifrågakomma, helst
jag har sett, att, då man vill göra Rikets Ständers Banks
sedelutgifniugsrätt obegränsad, man söker att, genom fast¬
ställda vilkor,_ för Privat-Bankers exsistence, motverka dem
så mycket, att man gör densamma omöjlig.
Herr Indebetou: Den förste talaren har ogillat Banco-
Utskottets yttrande på pag. 6, derföre, att detsamma skulle
leda derhän, att väl de nu inrättade Privat-Bankerna kunde
erhålla sina octrojer förnyade, men deremot några nya icke
komma att inrättas. Han har förmenat, att dessa Banker
voro antingen något godt eller något ondt, och om de inne-
Den 17 Junii.
153
bure något godt, borde det vara tillätet att inrätta dem öf¬
verallt, hvaremot de i annat fall borde helt och hållet in¬
dragas. Detta yttrande hörer till de allmänna satser, som
visserligen till en början icke lata så illa, men som dock
icke alltid innebära sanning, då det kommer till närmare
öfvervägande. Om Privat-Bankerna skulle indragas, utan
att några andra institutioner sattes i stället, skulle detta
åstadkomma en rubbning i bestående förhållanden och en
indragning af circulationsmedel, som skulle försvara den all¬
männa rörelsen. Finge åter Privat-Banker inrättas hvar
som helst och obegränsadt utgifva sedlar, skulle sedelstoc¬
ken snart blifva alltför stor, och sedelmyntet derigenom falla
i värde; ty, såsom man vet, om stor tillgång är på något,
faller detsamma alltid i värde. Privat-Bankernas indragning
och deras obegränsade utsträckning utgöra derföre tvänrie
onda ting, som båda lika sorgfälligt måste undvikas. De
nuvarande Privat-Bankerna hafva utan tvifvel medfört myc¬
ken nytta för landet i vissa fall; men hvarje god sak kan
genom en alltför stor utsträckning blifva skadlig, och jag
tror, att detta kan tillämpas på dessa Banker. De nu be¬
fintliga Privat-Banker komma, som man vet, att upphöra
åren 1857 och 18315, såvida man afskär möjligheten för dem
att få sina octrojer förnyade. Något annat horde då sättas
i stället, och detta har utgjort ett ämne för långvariga öf-
verläggninear inom Banco-Utskottet, utan alt frågan än¬
dock kunnat på nöjaktigt sätt lösas, emedan nödiga fonder
dertill saknats inom Bankoverket. Då Utskottet sålunda
funnit sig urståndsatt att uppgifva något lörslag, huruledes
de nu varande Privat-Bankerna må kunna ersättas, har man
ansett betänkligt och oä f v e r> t y r I i g t att tillstyrka deras o v i I -
korliga upphörande. A andra sidan, har man äfven funnit
det medföra olägenheter, om Privat-Banker på alla or¬
ter, utan inskränkning, fingo inrättas, och Utskottet har
derföre ställt sin tillstyrkan, såsom Betänkandet innehåller.
Jag anser, att Utskottet handlat försigtigt, och tror, att det
skulle vara äfventyrlig!, antingen man förbjöde förnyandet af
octrojer för de Privat-Banker, som nu finnas, eller tilläte dy¬
lika inrättas, hvar som helst. Bibehållandet af sedelstocken
ungefärligen på den fot, hvarpå den nu befinner sig, anser
jag vara för landet fördelaktigt, och jag tror, att densamma
bör så litet, som möjligt, rubbas.
Herr Arnberg: Då jag icke finnes antecknad bland re-
servanterne, kan man deraf draga den slutsats, såsom gil¬
136
Den 17 Junti.
lade jag det af Utskottet framlagda förslag. Sådant är lik¬
väl icke förhållandet, och orsaken, hvarföre jag icke reser¬
verat mig, är dels den, att jag på permission var frånva¬
rande, då Betänkandet justerades, och dels den, att en re¬
servation utaf mig skulle, till följd af den ståndpunkt, jag i
denna fråga intagit, innefatta en fullkomlig förkastelsedom
öfver Utskottets förslag, i afseende på person-crediten, och
jemväl i väsendtliga delar, hvad lästighets-crediten angår;
och då jag icke varit i tillfälle alt framlägga ett reform¬
förslag. har jag icke ansett skäligt alt uttala denna för¬
kastelsedom. Orsaken, hvarföre ett sådant lörslag icke nu
kunnat framläggas, har varit den, att lagarna, angående cre-
diten, ännu icke äro ordnade, såsom sig bör, och då, såsom
man vet, ett dylikt lörslag är vid innevarande Riksdag att
förvänta, har jag ansett det vara häst att låta systemet bi¬
behålla sig på samma ståndpunkt, i afvaktan på detta lag¬
förslag. Att detta lörslag så länge fått hvila hos ett högt
embetsverk, det tror jag icke ska l röna mycken tacksam¬
het från nationens sida, och minst Stos detta Stånd, sorn re¬
presenterar det borgerliga elementet. Jag har dock. under
afvaktan på detta förslag, gerna velat medverka till de för¬
bättringar, sorn, utan alt vålla någon väsendtlig rubbning, kunna
lända till att bättra det onda och förbereda nödiga åtgärder
för en allmän förbättring. Herr \Vallenberg?; anförande har
al Herr Indebetou blifvit i de väsendtligaste delar besvaradt,
men jag vill dock tillägga några ord. Utskottet bär näppe¬
ligen kunnat lemna något annat svar, lin sorn Betänkandet
innehåller, ty de motioner, som blifvit väckta örn allåtande
al en skrifvelse, i likhet med den, sorn vid 1848 års Riks¬
dag beslutades, äro sjelfva till innehållet negativa, och att
äler begära, det något afseende icke målto fästas å den
ifrågavarande skrifvelsen, skulle åter innebära en anomalie.
Dessutom vill jag i minnet återkalla, hurusom inom Utskot¬
tet tankarna örn Privat-Baukernas »vara eller icke vara»
voro så delade, alt man endast under en negativ form kunde
komma,till något resultat, och för den, som läser Utskottets
hemställan, lärer det väl vara tillräckligt tydligt, att man
ansett det vara Ijcka nog, att ett tillstyrkande om Privat-
Baukernas bibehållande nu kunnat åstadkommas. För min
del, har jag icke bidragit till den af Rikets Ständer vid
11548 års Riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse, och jag är
derföre oförhindrad till uttalande af den öfvertygelse, att
Privat-Banker icke kunna mera, än andra inrättningar, för-
Den 17 Junti.
157
li.inda?, då do ställa sig lagen och grundlagen till efterrät¬
telse. NSgot monopol finnes ieke lör Kiks-Banken att en¬
sam utgifva sedlar, och 72 § i Regerings-Formen ger der¬
till ingen anledning. En hvar, sorn vill hilda en Privat-
Bank, eger dertill lull laglig och grundlagsenlig rätt. Den
farhåga lör en förökad sedelstock, sorn af en talare blifvit
yttrad. i händelse Privat-Banker (ingo öfverallt inrättas, hy¬
ser väl äfven jag till någon del, ty, sa länge, sorn man letn-
nar lån mot pant af personlig borgen, skall en stor sedel-
emission kunna uppstå, men olli lån lemnäs endast på fastig¬
heter eller på gjorda athmer, som innebära någon reel va¬
luta, skall det icke blifva någon fara, att sedelemissionen
blifver större, än att den absorberas af den allmänna rö¬
relsen. Anmärkningen, att Banco-Utskottet icke varit befo¬
gad! att behandla Privat-Banks-frågan, torde förfalla af många
skäl, sorn nu icke behöfva upprepas. Delta förslag lill lag
för Privat-Bankorna har tillförene blifvit uppgjordt tillsam¬
mans med Lag-Utskottet, och på Afdelningen har man re¬
dan dermed begynt. I denna sammansättning med Lag-Ut-
skottet uti de delar af lagstiftningen, sorn icke rörer egent¬
ligen Banken, torde förklaring jemväl ligga, hvarföre Utskot¬
tet sålunda upptagit de dit remitterade motioner till be¬
handling. Att återremittera Betänkandet, tror jag skulle
tjena till föga nytta, och endast inom Utskottet uppkalla nya
stiider. Dä man erinrar sig Bonde-Ståndets animosilé vid
frågans afgörande, tror jag, att löga grund finnes för den
förhoppning, att kunna erhålla majoritet för en annan åsigt.
Jag tillstyrker bifall lill Betänkandet, såsom för närva¬
rande t i 11 f vilest görande, i afvaktan på bättre lagar lör credit-
väsendet.
Herr Ekenman: Oin det vore möjligt att i denna
fråga uttala ett omdöme från en fri grund, skulle jag in¬
stämma med Herr Wallenberg och anse, att Utskottet bort
framkomma med ett positivt yttrande, huruvida Privat-Ban-
kerna böra fortfara eller icke. Då förhållandet emedlertid
icke är sådant,— ty man bör icke förbise, alt Utskottet icke
tdott hade att yttra sig om hvad, som borde ske, utan äfven
och framför allt om hvad, som kunde ske, — har Utskottet
funnit, att Privat-Bankerna, sorn vid näst lidet års slut hade
utelöpande sedlar, eller afdrag af inneliggande rassa i Riks¬
mynt, till nära t!,-400 000 R:dr, icke kumle af Riks-Banken
ersättas. Det har derföre varit nödvändigt för Utskottet att
afgifva ett negativt svar, sorn dock klart innehåller, att
138
Den 17 Junit.
Utskottet ansett sig icke kunna föreslå förnyandet af den
år 1818 aflåtna underdåniga skrifvelse. Af ett bifall till Ut¬
skottets undanskjutande al frågan om Privat-Bankers nytta
eller skadlighet följer, efter mitt förmenande, dock icke att
ej denna tråva skall ånyo kunna upptagas, då Utskottet
framdeles inkommer med det förslag, Utskottet iir sinriadt
att, gemensamt med Lag-Utskottet, utarbeta, rörande förän¬
drad lagstiftning för Privat-Banker, i enlighet med tidens
fordringar, (lillas ett sådant förslag, så lärer det föranleda
till en Rikets Ständers underdåniga anhållan, att Kongl.
Majit läcktes, i enlighet dermed, förnya octrojer för befint¬
liga Privat-Banker och tillåta uppkomsten af nya. För min
del, och då jag icke deltagit i Utskottets förhandlingar i
denna fråga, bifaller jag Utskottets hemställan och anser,
att Utskottet iakttagit en berömvärd försigtighet vid affat-
tandet deraf.
Herr Palander: Herr Wallenberg bar vägrat sitt bifall
till Utskottets hemställan i denna del. Ilan har dock sjelf
varit ledamot inom Utskottet och vet följaktligen, att den af
honom väckta motion blifvit inom Utskottet ganska allvar¬
samt behandlad, men att man likväl icke kunnat komma
till något annat resultat, än Betänkandet innehåller. Jag vet
väl, att mycket missnöje med Privat-Rankerna under de
sednare åren förefunnits, men jag tror detsamma icke hafva
varit förtjent, ty, då man nied oväld bedömer följderna af
Privat-Rankernas verksamhet, måste man medgifva, alt de
medfört mycken nytta såväl för det allmänna, som för det
enskilda. Innan Privat-Rankerna inrättades, vet en hvar
ganska väl, huru svårt det var för den idoge att erhålla
understöd, och huru ofta detsamma skedde på ganska hårda
vilkor. Erfarenheten af, alt dessa inrättningar blifvit skötta
väl och lemnat actieegarne fördelar, har uppväckt afund,
såsom förhållandet är med hvarje annat företag, som lyckas.
Afven i afseende å Hypatheksföreningarna, har delta miss¬
nöje visat sig, men dessa' inrättningar äro så lyckliga, alt
de erhållit nclroj på 40 år, oell kunna derför icke tillintet¬
göras lika hastigt, sorn Privat-Rankerna, hvilkas octroj en¬
dast är för 10 år. Jag anser det ingalunda välbetänkt, om
Rikets Ständer, fortfarande, envisas, att vilja tillintetgöra
Privat-Bankerna. Det är ganska lätt att med ett penndrag
afskaffa dem, men följderna deraf kunna blifva ganska dyr¬
köpta. Man har erfarit, att i Götheborg, der penningetill-
gången i allmänhet är stor och understöd erhållas från Ri¬
Den 17 Junti.
139
kets Sländers Bank, aflairesmän, det oaktadt, derstädes in¬
rättat en Privat-Bank, med hvilken man funnit sig fullt
belåten, och hvilken numera ej kan undvaras.
Vädjar man till de provincer, der Privat-Banker äro in¬
rättade, såsom t. ex. Wermland, tror jag att nyttan af dessa
inrättningar skall allmänt erkännas. De hafva blifvit omfat¬
tade med värma, och jag beklagar, om de nu skulle upp¬
höra. För min del, anser jag, att Utskottet gått ganska
försigtigt till väga, då detsamma icke uttalat något omdöme,
huruvida Privat-Banker böra vara eller icke vara, utan en¬
dast förklarat, det Utskottet ansett sig för närvarande icke
kunna bifalla den väckta motionen orri aflåtande af en för¬
nyad underdånig skrilvel-e, i likhet med den af Bikets Stän¬
der år 1948 beslutade. Enligt hvad Betänkandet innehåller,
har Banco-Utskottet beslutat att sammanträda med Lag-Ut¬
skottet, för att uppgöra förslag lill lag för Privat-Banker.
Då denna fråga förekommer, kan det vara tids nog för Bi¬
kets Ständer alt bedöma, om Privat-Banker böra fortfara
eller afskalfas. Borgare-Ståndet, såsom representerande lands¬
orten, skall, såsom jag hoppas. Däst kunna bedöma nyttan
af Privat-Banker, och jag föreställer mig derföre, att en
återremiss icke kommer alt ega ruin. Jag tror, alt Herr
Wallenberg, om iian med sin skarpa blick och stora erfaren¬
het begrundar frågan, skall ganska väl inse Privai-Banker-
nas nytta och icke fullfölja sin begäran om en återremiss,
ty, om Utskottet skulle komma till ett annat resultat, blefve
följderna deraf för landet beklagliga. För öfrigt anser jag
det icke vara af så särdeles stor vigt, om Utskottets hem¬
ställan bifalles, ty man har derigenom icke bundit händerna
på sig, emedan tiden att yttra sig om Privat-Bankers till¬
varo är inne, då Banco- oell Lag-Utskotten inkomma lill Bi¬
kets Ständer med sitt förslag till förändrad lag för Privat-
Banker. För min del, bifaller jag Betänkandet.
Herr vice Talmannen Brinck: Att denna fråga inom
Utskottet icke allupit utan strid, har jag visserligen förmo¬
dat, och denna förmodan har vunnit bekräftelse af hvad en
Utskottets ledamot bär yttrat. Samma ledamot har upp¬
lyst, alt Banco-Utskottet har för afsigt att sammanträda med
Lag-Utskottet för uppgörande af en lag för Privat-Bankerna-
Men det må icke förtänkas dem, som under flera Biks-
dagar deltagit i denna fråga och dervid ådagalagt, om icke
någon bestämd ovilja emot Privat Bankerna, likväl icke kun¬
nat godkänna den grund, hvarpå dessa inrättningar blifvit
140
Den 17 Junii.
byggda, det må icke förtänkas deni, säger jag, om d<>,
innan ett bifall lemnäs till denna, .om ock negativa hemstäl¬
lan af Utskottet, vilja hafva trygghet, att octrojor, sådana
sorn de nuvarande, icke komma att ega rinn. Det gläder
min, att ISanco-Utskottet är betänkt pä förändrade regle-
mentariska föreskrifter för Privatbankarna, och då lliks-
banken för närvarande icke är i tililälle att suppléera Pri-
. vatbankerna, må det vara, att de till någon tid och till ett
inskränkt antal fortfara, men jag protesterar högtidligen, att
detta sker på de grunder, hvarpå Privatbankerna nu äro
fotade. Då Rikets Ständer i öfrigt erlarit, huru mycket
Regeringen respecterat deras beslut om Privatbankernas
sedelemission, är det icke underligt, om någon misstrogenhet
kan förefinnas. Mig synes det derföre balka varit klokast,
om denna fråga lått hvila, till dess man fått se det till¬
tänkta förslaget till nya reglementen för Privatbankerna.
Af detta skäl förenar jag mig med dem, som yrkat återre-
miss al denna punkt. Det är visst sannt, att denna fråga
är endast negativ, men jag har dock sett, hurusom negativa
frågor mången gång i en hastig vändning blifvit framskjutna
och åberopade, såsom positiva. Jag anhåller om återremiss.
Herr Wallenberg: Herr Indebetou har till besvarande
upptagit den af mig uttalade åsigt, att Privatbankerna, om
de voro en god inrättning, borde få inrättas öfverallt, men
att, om de innebära något ondf, desamma borde afsk ofras.
Herr Indebetou liar yttrat och sökt ådagalägga, att de nuva¬
rande Privatbankerna äro nödvändiga, derföre att de icke
kunna ersättas af Riksbanken. I sådant fall äro dessa in¬
rättningar endast »ett nödvändigt midt.:, och jag vill gifva
med mig så mycket, alt detta nödvändiga onda må fortfara
så länge, sorn behof v et fordrar. Men orri det kan visas, alt
Riksbanken kan ersätta Piivaibankerna genom Filialbankers
framkallande, så hoppas jag, att man icke vidare skall orda
om en oundeänalig nödvändighet, som icke finnes.
Herr Indebetou har ansett vådligt, om flera Privatban¬
ker inrättades, emedan sedelstocken derigenom skulle komma
att ökas. Jag bade föreställt mig, att denna fråga hade
blifvit utagerad inom Utskottet, och att det Högtärade Stån¬
det ej skulle besväras med dylika snfismer. Sedelstocken
beror icke på bankernas antal, utan på den mängd bytes¬
medel, rörelsen kan absorbera. Vore det annorlunda, så
skulle man kunna lifva industrie och näringar genom att låta
landet öfversviimmas af pappersmynt, hvilket påtagligen är
Den 17 Jun».
141
orimligt. En man, Som iir särdeles approfonderad uti detta
ämne. tiar dessutom upptagit frågan till besvarande och
visat, att sedelstocken ingalunda ökas genom Privatbankerna.
Jag vill gå ännu längre oell påstå, att, om flera banker in¬
rättas, sedelstocken derigenom minskas. Det är nemligen
naturligt, alt genom mångå banker circtilera penningarne
lillittare, och samma sedel fullgör då functioner lör många
sedlar, hvarigenom en mindre sedelstock skulle blifva en
följd af flera bankers inrättande. Att, såsom Utskottet för¬
klarat, Riksbanken för närvarande icke kan ersätta Privat¬
bankerna, är sannt, ty då detta skulle kunna ske endast
med flankens vinstmedel, men dessa icke lått för flanken
besparas, saknar Riksbanken följaktligen medel att i ögon¬
blicket ersätta Privatbankerna. För-mig är det likväl klart,
att Privatbankerna ganska väl skulle kunna ersättas af
Riksbanken. Ty det är nemligen gifvet, att, då Privatban¬
kerna äro mycket solida och väl fonderade, helst deras
grundfond till 3/4:delar består af hypothicerade realsäkerhe¬
ter, och lill '/4:del af contanta penningar. Riksbanken lika
väl, som Privatbankerna, skulle kunna på dylika realsäker¬
heter utgifva sedlar. Således tror jag icke någon fara kunna
uppkomma, om Riksbankens sedelutgifning ökas till motsva¬
rande belopp af Privatbankssedlarnes indragning, genom
hvilken åtgärd sedelstocken på det hela icke undergick nå¬
gon förändring. En så beskaffad åtgärd skulle icke medföra
någon fara för realisationen, ty ingen, hvarken Riksbanken,
eller Filialbankerna, utlemnar några sina skuldsedlar, utan
att derföre erhålla ett document, som innefattar återbetal-
ningsskyidighet, men genom infordrande af sina lemnade
lån erhålla bankerna ju åter antingen sina egna sedlar, eller
ock goda valutor, hvarmed de kunna infrias. Sedelstocken
kommer således alltid att reglera sig sjelf.
En talare har sagt, att jag handlat besynnerligt, då jag
framställt ett alternativt förslag af innehåll, att antingen en¬
skilda banker må kunna upprättas, hvar helst de af behof-
vet påkallas, eller oek att hvarken nya enskilda banker med
egen sedelutgifningsrätt böra hädanefter oclrojeras, eller de
1111 befintliga erhålla förlängning i deras innehafvande octrojer.
Dessa förslag kunna dock fullkomligt försvaras, ty det är
princip uti så väl systemet af en Riksbank, som ensam har
sedelutgifningsrätt, med Filialbanker i orterna, som i Riks¬
banken hafva creditivrätt, som ock uti systemet, alt Privat¬
banker med sedelutgifningsrätt lagligen tillåtas, der personer
142
Den 17 Junii,
finnas, sorn under uppgifne vilkor äro sinnade att bilda sådana.
Men något, sorn ligger midt emellan, som hallar på begge
sidor, det kan endast, försvaras med voteringssedlar. Ut¬
skottets beslut bar tillkommit med en knapp majoritet, och
jag hoppas Herr Palanders farhåga, att man möjli-:*n icke
skulle två gånger komma lill samma resultat, om frågan
återremitterades, vara grundad. .lag tror dock, att de, som
länka lika med mig, snarare äro Privatbankernas vänner,
än fiender, ty jag vill, att principfrågan först skall slutas,
innan man försöker en tillfälliglielsåtgärd, för att komma
ifrån frågan. Så vill man gerna undanrödja Privatbankerna
på det sätt, att man, genom att bereda ersättningsbankerna
billiga creditvilkor i Riksbanken, söker alt köpa bort Privat¬
bankerna. Ktt annat sätt skulle vara, om Banco-Utsknttet,
vid sitt sammanträde med Lag-Utskottet, i det blifvande lag¬
förslaget uppställde sådana hinder, att Privatbanker icke
kunde uppstå. På delta sätt hafva Privatbankernas värsta
fiender tänkt sig förhållandet. Då jag icke tillhör dem, er¬
känner jag deremot, att Privatbankerna uträttat mycket
godt: hafva blifvit styrda, ej ståndsvis, och efter af
Rikets Ständer fastställda reglementen, utan mera hankmes-
sigt. Då Filialbanker blifva styrda på samma säll, betviflar
jag icke, att de skola i gagn motsvara Privatbankerna.
Deremot, då man icke är af den mening, att Privatbanker
böra få uppstå öfver allt, är det klart, att, så länge de nu
beviljade octrojer utgöra ett slags monopol, de skola få hela
det öfriga landet emot sig. Det är nemligen klart, att, sedan
enskilda sedlar blifvit spridda i landet till de orter, som nu
sakna bank-contor, så uppstår svårighet att få desamma uti
riksmynt förvexlade, meri finnes något slags bankinrättning
i orten, absorberas deri de främmande sedlarne. Det af
Herr Palander anlörda skäl för bifall till dennna punkt,
eller att Banco- och Lag-Utskotten skola sammanträda för
uppgörande af förslag lill lörändrade reglementen för Pri¬
vatbankerna, just delta skäl anser jag vara förträffligt för
begäran om återremiss. Det är nemligen klart, att. om
denna punkt al Ståndet anlages, man derigenom bundit hän¬
derna på sig, enär man sedermera iéke kan frånträda den
lili punkten uttalade mening, att status qtto bör bibehållas,
och inga nya Privatbanker, under ytterligare tre år, här i
landet kunna uppstå, hvilket är corrolarium af liela Betän¬
kandet.
Den 17 Junit.
143
Herr Kock: Från de tvänne Riksdagar, då jag haft
äran tillhöra detta Stånd, är det för de äldre Ledarnölerne
bekant, att jag icke varit någon beundrare af eller särdeles
hyllat Privatbankerna, i synnerhet på det sätt, hvarpå de i
början opererade. Det vållade en allmän villervalla i hela
landet genom den massa af olika sedlar, som kringspriddes
öfverallt, och genom svårighet att i landsorten få dessa sed¬
lar förvandlade i Rikets Ständers Ranks sedlar. Jag måste
likväl erkänna, att denna min åsigt på sednare tider blifvit
i väsendtlig mån modifierad, enär Privatbankerna skött sig
bättre, än i början. De hafva framgått med mycken försig¬
tighet och undanröjt de Ölverklagade olägenheterna genom
inrättande af vexlings-contor i de större städerna. Då Irågg
nu är, om Privatbankerna skola upphöra eller ej, hyser jag
stor fruktan att decretera, det de skola kastas öfver
ända, ty det är nu svårt att bestämma, huru, efter två års
förlopp, den politiska och financiela ställningen i landet kan
vara. Om Rikets Ständer nu skulle till Kongl. Majit ingå
med begäran, alt hvarken nya enskilda banker med egen
sedelutgifningsrätt må hädanefter oclrojeras, eller de nu be¬
fintliga erhålla förlängning å deras innehafvande octrojer
samt Privatbankerna, till följd deraf, inom kort kommo att
upphöra, tror jag, att detta skulle kunna medföra ganska
stora vådor för hela landet. Bättre är det att afvakta, huru
det då kan se ut, desto hellre, som lagstiftningen om Privat¬
bankerna, såsom den hittills blifvit behandlad, icke beror på
Rikets Ständer, utan på Kongl. Majit. För att kunna fort¬
sätta sitt arbete, har Raneo-Ulskottet måst hafva någon
plan att gå efter, och Utskottet har derföre framlagt ett
förslag, huruledes Privatbankerna skulle kunna suppléeras.
Ett sådan upphörande kunde föranledas antingen deraf, att
Kongl. Majit förvägrade förlängning af de erhållna octrojerna,
eller ock deraf, att Privatbanker af en eller annan orsak
af sig sjelfve upphörde. Såsom jag sagt, har ock Utskottet
varit betänkt uppå, huru Privatbankerna, i händelse de upp¬
hörde, skulle kunna suppléeras. Betänkandet innehåller nemi.
i 7f:sta punkten, att en summa af 4,600,000 Ridr vöre
för detta ändamål alt tillgå. Mera behöfves ej eller, enär
alla Privatbanker sannolikt icke komma att upphöra, innan
Rikets Ständer å nyo sammanträda. Utom dessa 4'/2 millioner,
finnes älven i nödfall att tillgå den under tiden inflytande
bancovinst, som icke kan beräknas lägre, än till 5 millioner
R:dr; och för öfrigt är det icke äfventyrlig!, att, om ersätt¬
na
Den 17 Junii.
ningsbeloppet icke vore tillräckligt, bristen skulle kunna af-
hjelpas med en liten fabrication vid Tumba. Detta är an¬
ledningen, hvarföre jag biträder Utskottets yttrande i denna
punkt. Jag tillhör dock icke de af en talare påpekade,
hvilka, genom att gå rn sidoväg, vilja förstöra Privatban¬
kerna, eller att genom en skärpning i lagstiftningen göra
för deni omöjligt att exsistera, och låta dem finnas blott pä
papperet. Till vederläggning deraf, att Riksbanken skulle
tilläggas något särskildt privilegium framför Privatbankerna,
i afseende å sedelemissionen, vill jag nämna, att, viii Banco-
Utskottets Afdelnings sammanträde med Lag-Utskottet, för¬
slag blifvit frarnställdt, att sedelemissionen lör Privatbankerna
skulle blifva fri och obegränsad, hvilket förslag står i strid
med den af Finance-Comiléen uttalade åsigt, hvilken indirect
alser ett monopolium, sorn kunde komma nuvarande Privat¬
banker till godo, enär den föreslagna sedehnassan, 10 millioner
R:dr banco, skulle hindra nya sådana banker att bilda sig.
Att Baneo-Utskottet behandlat frågan om Privatbankerna,
anser jag ingalunda vara orätt eller förtjent af något klan¬
der, helst ett sådant förfarande grundar sig på de motioner,
som från alla Stånden blifvit till Utskottet öfverlemnade,
äfvensom på Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, hvarigenom
Financc-Comitcens förslag blifvit Rikets Ständer delgifven.
För min del, anser jag det icke äfventyrlig! flir Rikets
Ständer att nu bifalla Utskottets yttrande i denna del, ty,
då ett förslag till förändrade reglementen för Privatbankerna
från Banco-och Lag-Utskotten till Rikets Ständer inkommer,
är det icke något hinder för dem att bestämma så skarpa
föreskrifter, att det blir omöjligt för Privatbankerna att exsi¬
stera. Jag vill dock icke dertill bidraga, ty jag anser, att
Privatbanker och Filialbanker kunna ganska väl operera ge¬
mensamt, om de styras på ett klokt sätt. Den fond, som
Banco-Utskottet föreslagit att hopsamla, för att dermed
ersätta de Privatbanker, som möjligen komma att upphöra,
kan, om den icke för detta ändamål behöfves, användas i
och för Filialbankerna. Från denna sida möter således icke
något hindpr för bifall till Utskottets yttrande i denna punkt
och, huru frågan jin må betraktas, måste det erkännas, att
Ranco-Utskottet här handlat med den allra största försig¬
tighet, i synnerhet då Rikets Ständer fortfarande skulle
komma att hafva fria händer. En återremiss skulle följ¬
aktligen icke gagna till något, hvarföre jag anhåller om
proposition på bifall.
Ven 17 Junii.
145
Herr Hesselgren: Såsom Ledamot af Banco-Utskottet,
liar jag varit närvarande vid denna frågas behandling inom
Utskottet., men jag har icke biträdt det resultat, hvartill
man kommit. Jag har ansett, att det varit Utskottet värdigt
alt uttala en bestämd öfvertygelse om Privatbankers nytta
eller skadlighet. Nu står resultatet i strid med efterföljande
punkter i Betänkandet. Utskottet liar sagt, att någon annan
utväg icke återstode för anskaffande af det belopp, som er¬
fordras i och för Privatbankernas fullständiga ersättande,
än att upptaga utländska lån, hvilken utväg Utskottet ej
vågat förorda. Detta är hufvudsaken, men om man först
ser efter på pag. 71, hvilket förfarande blifvit af Utskottet
föreslaget, i händelse Privatbankerna af sig sjelfve komme
att upphöra, inhämtar man, att Utskottet uppställt utvägar
för denna händelse, och jag anhåller derföre om återremiss.
Jag ser nemligen icke, hvad det skulle blifva utaf, om man
nu biföjl denna punkt, och sedermera andra punkter, som
med denna stå i strid. Sedan den förra Riksdagen är det
kändt, att jag icke är någon vän af Privatbankerna, och jag
tror det vara rättast, alt man nu vidblilver den af Rikets
Ständer vid 1848 års Riksdag uttalade åsigt, och, i öfver¬
ensstämmelse dermed, ingår till Kongl. Majit med begäran,
att de nuvarande Privatbankerna icke måtte erhålla förnyade
octrojer. Huruvida Banco-Utskottet sammanträder med Lag¬
utskottet, i och för uppgörande af en ny lag för Privat¬
bankerna, som skall komma att försvåra dessas tillvaro,
kan man ingalunda på förhand afgöra, då resultatet af dessa
Utskotts arbeten ännu är okändt. För min del, anser jag,
att Rikets Ständer böra med mera huldhet omfatta Filial¬
bankerna, och den ovilja, som allmänt i landet blifvit mot
Privatbankerna uttalad, bör ingalunda af Rikets Ständer för¬
bises. Om Privatbankerna försvaras af några iå, så härleder
sig detta frän enskilda intressen, men att den allmänna
opinionen är stämd emot dessa inrättningor, derpå tviflar
jag icke. Banco-Utskottet har längre fram i Betänkandet
sagt, huru det borde förfaras, om Privatbankerna upphörde,
och dertill anvisat 4,600,000 R.dr. Då Privatbankernas oc¬
trojer icke gå till ända, förr än år 1857, och Rikets Stän¬
der derförinnan komma att sammanträda, bör denna summa
anses tillräcklig, men det är ock nödvändigt att fatta beslut,
huruvida Privatbankernas octrojer böra förnyas, emedan
män eljest måhända afskurit sig möjligheten dertill ännu för
bort.-Stånd. l'rot vid Biksd. 1863—1834, iv. 10
146
Ven 17 Junti.
någon längre tid. För att befordra Filialbankernas uppkomst,
tiar Banco-Utskottet ganska liberalt före.skrifvit, att dessa
banker skulle erhålla sina försträckningar på bättre vilkor,
än för närvarande, nemligen: 2/3:delar såsom lån, och V3:del
såsom creditiv, emot nedsatt ranta. Jag anser, att man bör
påskynda bildande a! Filialbanker, hvarigenom man ock
skulle vinna den förmån, att endast ett slags mynt, nemi.:
Hiksmyntet, funnes, och derigenom någon olägenhet hädanefter
icke skulle ega rum vid Kronans uppbörd, och allmogens
önskan uppfyllas. Emedlertid tror jag, det vore bäst, att
denna punkt finge hvila, tills Ståndet, afgjort andra, i sam¬
band dermed slående, föreskrifter; -men om detta ej låter
sig göra, begär jag proposition på återremiss.
Herr Asker: Oaktadt jag (vänne gånger hört Herr
Wallenberg yttrat sig i denna fråga, kan jag ej undgå att
uttrycka min förundran .öfver innehållet af den utaf honom
väckta motion, som innehåller tvänne alternativer, nemligen:
att Rikets Ständer måtte »antingen, med frånträdande af
deras underdåniga skrifvelse af år 1848, hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:ts Nådiga Författning
af den 9 Januarii 1840, rörande enskilda banker, må, såsom
allmän författning, få gälla till efterrättelse, och att, i följd
deraf, enskilda banker må kunna upprättas'å andra orter,
än sådana, hvarest dylika banker nu finnas, eller ock, i öf¬
verensstämmelse med Rikets Ständers tillförene uttalade
åsigt om Privatbankernas förkastlighet, i underdånighet an¬
hålla, det hvarken nya enskilda banker med egen sedelut-
gifningsrätt må hädanefter octrojeras, eller de nu befintliga
erhålla någon förlängning å deras innehafvande' octrojer.» Det
förundrar mig, att en man med den skarpsinnighet i om¬
döme och den fasthet i åsigter, som Herr Wallenberg, kun¬
nat framlägga en motion, så sväfvande emellan tvänne aIter¬
na! iver, ulan att man vet, hvilkendera meningen motionairen
företrädesvis omfattar. Man har under discussionen fram¬
hållit den anmärkning, att, om Utskottets yttrande bifalles,
Kongl. Majit icke skulle kunna, i strid med Rikets Sländers
år 1848 adilina skrifvelse, oetrojera dera Privatbanker. Jag
respecterar visserligen denna skrifvelse, och låier den gälla
hvad den kan, men jag vet ock, att året 1848 var ett hän¬
delserikt år, äfvensom att erfarenheten lärt, att man icke
bör sätta allt lör mycket tillit till den opinion, som blåser
för ögonblicket. Herr Wallenberg har vidare sagt, att Privat¬
bankerna vore ett kunskapsträd på både godt och undt,
Den 47 Jan ii.
men utan att bestämdt yttra sig, antingen det gifvit mest af
den onda 'eller goda frukten. Ettdera måste förhållandet
dock vara, och örn man vill fördomsfritt betrakta frågan,
torde en stigande industriel förkofran i allmänhet, icke höra
förgätas vid svaret. Äfven ur denna synpunkt torde det
vara af vigt att tillse, huru dessa stiftelser skulle kunna
ersattas. De sista qvartals-rapportorna utvisa, att Privat¬
bankerna vid den tiden hade utelöpande omkring femton
millioner; och om man afdrager deras inneliggande behåll¬
ning i Riksmynt, lärer återstoden af deras utelöpande sedel¬
stock icke kunna ersättas med de 4,600,000 R:dr, som
Banco-Utskottet med synbar moda i Betänkandet samman¬
skrapa!. Då förhållandet är sådant, och då, örn Privatban¬
kerna komma att upphöra, följden deraf skulle blifva en
icke obetydlig minskning i iandets rörelse-capilal, frågar jag,
om en eris icke derigenom skulle uppkomma, och om lan¬
det är mäktigt att möta en sådan eris? Jag (vidar derpå.
Af denna anledning har, som jag förmodar, Banco-Utskottet
främst i Betänkandet upptagit frågan orri Privatbankernas
tillvaro; ty derpå beror, hvad Lag- och Bancö-Utskotten
skola i lagstiftningsväg tillgöra. Om Privatbankerna icke vidare
komma att exsistera, och Rikets Ständer år 1823 upprepa
hvad de år 1848 yttrade, blir någon Privatbanks-lagstiftning
icke behöflig. Det är angeläget, att man i första rummet
uttalar sjelfva grundsatsen, emedan i annat fall Utskottens
arbete blifver fruktlöst. Man har upprepat den åsigt, att
Privatbankerna voro monopoliserade, och att de ensamt af
denna anledning borde undanrödjas. Men låtom oss omka¬
sta frågan. Hvad blefve följden, i händelse Privatbankerna
indrogos? Jo, att Riksbanken erhöiie ett monopol, som vore
stridande emot Grundlagen, men hvaraf Riksens Ständer
i detta fall ville begagna sig, för att slippa allt intrång på
det monopoliserade området. För min del, anser jag det
vara ganska nyttigt, att Privatbankerna stå vid sidan af
Riksbanken. Huru man än må klandra den enskilda bank¬
rörelsen, står det dock fast, att Riksbanken halt nytta af
Privatbankerna, och att en och annan från deras operationer
hämtad erfarenhet gjort sig gällande till och med i Banco-
Utskottets nu föredragna Betänkande. Redan förut bar
Riksbanken från Privatbankerna tillegnat sig creditiv-rörel-
sen, och man bar nu föreslagit alt der äfven införa upp-
och afskrifnings-räkning. Om detta icke bevisar mycket,
så bevisar det likväl något till Privatbankernas fördel.
148
Den 17 Junii.
Man kallar Svenskarne Nordens Fransmän, och denna
benämning torde icke utan skäl kunna tillämpas på Rikets
Ständers ombytlighet i financiela frågor. Sedan, till följd af
Rikets Ständers begäran, Privatbanker tillkommit, har man
knappt hunnit göra sig förtrogen med sättet för deras verk¬
samhet, innan man vill tillintetgöra deras exsistence. Finance-
lagstiftningens historia hos oss utvisar ett oupphörligt ryc¬
kande fram och tillbaka, till skada för landet både i det all¬
männa och enskildta. Jag hade icke eller kunnat föreställa
mig, att Rikets Ständer, uti ett så maktpåliggande ämne,
som detta, skulle vilja återgå till samma felaktiga förfarings¬
sätt, samma inconseqvencer i denna gren af lagstiftningen,
som i förra tider blifvit begångna och i våra dagar anmärkta
och ogillade.
En talare har sagt, att han icke kan godkänna de grun¬
der, hvarpå Privatbankerna nu äro byggda. Jag instämmer
till någon del med honom, och erfarenheten må afgöra, om
grunden för deras verksamhet är felaktig. Men ett är att
ogilla grundsatsen, i ändamål att utbyta den mot en bättre,
och ett annat att vilja helt och hållet undanrödja och till¬
intetgöra den. Skulle från Rikets Ständer den åsigt uttalas,
att Privatbankerna böra exsistera, är det väl icke omöjligt,
att man skall kunna hitta på grunder, som på lämpligaste
sätt bestämma Privatbankernas verksamhet, och just härmed
är Banco- och Lag-CJtskottens sammansatta Afdelning nu
sysselsatt.
Afven har man framhållit den åsigt, att, om Rikets
Ständer biföllo Utskottets yttrande i denna punkt, Rikets
Ständer derigenom skulle hafva bundit händerna på sig der¬
hän, att några Privatbanker icke under 5 år skulle kunna
bildas. Detta är dock att flytta det nu afhandlade ämnet in
på ett område, som icke hörer hit, ty den sednare frågan
rörer användandet af de 4,600,000 R:dr, hvarmed Banco-
Utskottet föreslagit, att de Privatbanker, som före nästa
Riksdag kunde komma att upphöra, skulle suppléeras. Då
man hinner till den punkt i Betänkandet, som afhandlar
denna fråga, bör man naturligtvis taga i betraktande, om
icke summan till någon del må kunna användas äfven an¬
norlunda, än Baneo-Utskottet föreslagit. Jag förordar alltså
bifall till Utskottets förslag i den nu föredragna delen, och
har velat uttala den grundsats, att Privatbankerna böra få
sina octrojer förlängda, äfvensom att jag betviflar, det man
under ett år 6kulle kunna indraga alla dessa banker, utan
Den 17 Junii.
149
att åstadkomma en för landet så äfventyrlig eris, att jag åt¬
minstone icke vill bära ansvaret att hafva med min röst
dertill medverkat.
Herr Rydin: De, som erinra sig den period, hvilken
egde rum, innan Privatbanker inrättades, och huruledes det
då var ganska svårt att erhålla penningar ofta mot hög
ränta, måste erkänna, att Privatbankerna uträttat mycket
godt. De fungera ännu och bidraga till undanrödjande af
svårigheter, som skulle ega rum, om Riksbanken ensam
vore att tillgå, men jag betraktar dem likväl endast, såsom
öfvergångsinstitulioner. De hafva medfört nytta, men också
olägenheter, hvilka det kunde vara tid på att afskaffa. Dessa
olägenheter bestå förnämligast uti de många sedelslag, som
äro i landet gångbara, och deruti att Staten borde hafva
större andel i Privatbankernas vinst, än hittills. De borde
fungera med Statens medel, och tiden till en öfvergång der¬
hän synes nu vara inne. Den största fördel, som derigenom
skulle åstadkommas, vore, att begreppet om bankinrättnin¬
gar blefve mera populairt, och jag skulle önska, att man in-
ginge på den åsigten, att Privatbankerna komma att inflyta
i Riksbanken, och att, likasom förhållandet lärer vara i
Franska Ranken, hvilken person, sorn helst, finge i Riks¬
banken ingå, såsom delegare, med vilkor, att han deponerade
någon realsäkerhet. .Af afkastningen skulle Riksbanken er¬
hålla ena hälften, och delegarne den andra. Om man an-
toge, att, vid slutet af Privatbankernas octroj, delegarne der¬
uti ingingo i Riksbanken, och att hälften af deras nuvarande
vinst komme att, fortfarande, tillfalla dem, tror jag likväl
icke, att detta skulle blifva hälften af den vinst, som del¬
egarne i Privatbankerna nu erhålla. Många utgifter, som
Privatbankerna nu hafva, skulle komma att försvinna, såsom
t. ex. kostnaderna för vexlingscontor och postporto för pen-
ningeremisser, hållande af cassa af Riksmynt, tillverkning af
egne sedlar, &c. Om man afräknar dessa kostnader, skulle
dividenden då väl ej motsvara deras nuvarande vinst, men
dock mera, än hälften af hvad de nu erhålla. Detta skulle
ock gifva ett dubbelt stöd åt Riksbanken. Om denna åsigt
gillas, beror på Rikets Ständer; men jag anser det vara nöd¬
vändigt, att Utskottets förslag nu icke bifalles, utan förblif-
ver hvilande, till dess man afgjort förslaget, angående Filial¬
banker, eller ock att frågan återremitteras. Att nu bifalla
Utskottets förslag, anser jag vara förhastadt och oklokt, eme¬
dan man derigenom möjligen bundit händerna på sig. Man
150 Den 17 Junii.
siiger visserligen, att Utskottets förslag endast är negativt,
men det står dock så på gränsen till det positiva, att de flesta
sannolikt anse det, såsom positivt, och jag förnyar derföre
mitt yrkande, att frågan måtte antingen få hvila, till dess
Utskottets förslag, angående Filialbanker, blifvit behandladt,
eller ock, att Ståndet måtte besluta en återrerriiss.
Herr Hörnstein: Jag tror ej, att denna fråga bort in¬
om Utskottet blifva så svårlöst, sorn förhållandet synes hafva
varit. Utskottet hade nemligen allt för vä I kunnat säga, att
Riksbanken icke för närvarande eger medel att prsätta de
nuvarande Privatbankerna, men att Rikets Ständer önska,
att icke nya måtte uppstå. Detta är ock, hvad man i all¬
mänhet vill. Man hade då framgått på samma bana, som
föregående Rikets Ständer anvisat; helst de icke bestämt
någon tidpunkt för Privatbankernas indragande, och det är
naturligt, alt de, fortfarande, måste få exsistera, till dess man
bl ifver i tillfälle att ersätta dem. Att tro, det en Privat¬
bank i allmänhet skulle kunna ersättas med 750,000 R:dr,
då en sådan bank oftast Destor af liera afdelningar på olika
orter, och stundom på hvartdera hållet rörer sig med ett
dylikt belopp, vore en orimlighet. Men om nya Privatban¬
ker skulle komma att inrättas, vore det af vigt att säga
ifrån, att jemväl Filialbanker fingo inrättas, ehuru icke på
de orter, der Privatbank är eller varder inrättad. Det har
blifvit sagdt, att Privatbankernas sedelstock utgör tio millio¬
ner och att de hafva ställt säkerhet derför, vid hvilket för¬
hållande Riksbanken ock skulle kunna mot samma säkerhet
utgifva tio millioner; detta håller icke streck; ty, om Pri¬
vatbanker inrättades i hela landet, i stället för Filialbanker,
och utgåfvo tjugo millioner eller derutöfver, så torde något
hvar inse och erkänna, att Riksbanken icke kunde utgifva
ett motsvarande belopp, utan alt förstöra myntvärdet, och
utan tvifvel störta landet i fattigdom. Man har sagt, att
Filialbankerna skulle blifva monopoliserade inrättningar; detta
tror jag dock icke, ty. de röra sig sjelfständigt och mera
fritt, än Privatbankerna, såsom icke beroende af någon in-
vexling. Man säger, att frågan om Privatbankernas tillvaro
hålles öppen, äfven om detta förslag godkännes; men jag
hemställer dock, om det icke är vida säkrare att återremit¬
tera frågan.
Herr Hasselrot: Denna fråga har blifvit så tillräckligt
utredd, alt jag i korthet vill fatta min mening. Jag erkän¬
ner liflig t fördelen af Privatbanksrörelsen för jordbruket och
Den 17 Jun ii.
*51
näringarnc, och att landet derförutan skulle befinna sia i en
tryckande ställning och icke pä den höga ståndpunkt, som
nu är förhållandet. Men om dessa fördelar kunna ersättas
af Filialbankerna, och olägenheterna deremot undvikas, tve¬
kar jag ej, att rosia för bortskaffande af Privaibankerna.
Att desamma skulle kunna ersiitlas genom Filialbankerna,
betviflar jag ingalunda, .och finner mig derom öfvertygad af
Herr Professor Agardhs reservation och den utredning, Herr
Wallenberg nu deråt lemna). Derigenom skulle den stora
fördel vinnas, alt endast ett sedelslag i landet funnes, och
alt Hanken skulle lättare kunna reglera sedelutgifningen. Att
Privatbanker utbytas och ersättas af Filiaibanker, derpå har
man andra länders exempel, och inom Banko-Utskottet upp-
gals, att detta förhållande egt rum år ISii i England. Om
nu Privatbankerna icke på en gång kunna suppléeras af Riks¬
banken, bör dock detta kunna ske successive, hvarföre jag
ock instämmer med dem, sorn begärt ålerremiss.
Herr Indebetou: Under discussionen hafva flore talare
jttrat, att enskilda Banker lätta rörel en, att sådane äro
nödvändiga, samt till och med att de ej kunna umbäras.
Äfven lör min del, är jag af den tanken, alt det vore olör-
delakligt, oiu de tvingades att upphöra, och alt sådant icke,
utan olägenhet för rörelsen, kudde ske. Härvid bör likväl
märkas, att vi hafva enskilda Banker af två olika slag,
nemligen: l:o) de s. k. Privatbankerna, och 2:o) de sednare
upprättade Filialbankerna; de förra äro grundade endast på
enskildta capita ler, de sednare äfven på sådana tillskott, som
Riksbanken lemnat. Hvilketdera slaget nu må vara gagne-
ligast, derom har mycken tvekan rädt, och, för egen del, är
jag ännu i detta afseende tveksam, i synnerhet af det skäl,
att Filialbankernas verksamhet ännu så kort tid fortfarit, så
att man svårligen om dem ännu kati fatla något säkert om¬
döme. Båda dessa olika slags Banker hafva emedlertid,
jemte sina fö)delar, äfven åtskilliga olägenheter. Så hafva
Filialbankerna en. olägenhet, som ej kan läggas Privaiban¬
kerna tili last, att de nemligen fordra förskott från Riks¬
banken. Då nu denna för närvarande saknar tillräckliga
fonder för inrättande af så många Filialbanker, sorn skulle
erfordras för ersättande af samtlige nuvarande Privatbanker,
så finnes det blott två alternativer att vidiala, det ena, att,
detta oaktadt, upphäfva Privatbankerna, och i deras stalie
inrätta så många Filialbanker, som möjligt; det andra åter,
att låta båda slagen fortsätta sin verksamhet, tills erfaren¬
152
Den 17 Junii.
heten hunnit ådagalägga, åt hvilketdera företrädet bör lem¬
näs. Det förra alternativet skulle dock medföra en in¬
skränkning i rörelse-capitalet eller så kallad strypning, den
jag, för min del, ej vågar tillstyrka, hvarföre jag också tror,
att man för närvarande icke kan komma till annat resultat,
än Banco-Utskottet gjort. Att Privatbankerna äro behäftade
med åtskilliga fel, kan ej bestridas, och är till och med na¬
turligt, ty alla inenskliga inrättningar äro ofullkomliga, men
dessa fel böra i väsendtliga delar kunna undanrödjas. Att
uppnå detta syfte, skulle blifva föremål för Lag- och Banco-
Utskottens i Betänkandet oinförmäldta sammanträden. Men
ingalunda har meningen varit, att den lag, som de förenade
Utskotten skulle utarbeta, borde gå ut på att hindra Privat-
Bankers uppkomst eller tillvaro; endast felen i deras nuva¬
rande organisation böra undanrödjas.
Man har velat finna en motsägelse deruti, att Utskottet
på detta ställe i Belänkandet afstyrkt en åtgärd för Privat¬
bankernas upphäfvande, men längre fram i samma Betän¬
kande anvisat medel till inrättande af Filialbanker, i stället
för Privatbanker, som kunde komma att upphöra. Häruti
finnes dock icke någon sådan motsägelse, som man velat
antyda, ty det är alltför möjligt, att Privatbankerna komma
att sluta sin rörelse, eller i någon betydlig mån inskränka
densamma, oaktadt Banco-Utskottet icke förordat något så¬
dant. Om detta inträffar, måste ju Filialbanker i stället or¬
ganiseras, och då måste ju äfven fonder för sådana Banker
finnas i beredskap, dag kan i öfrigt ej finna giltiga skäl
vara anförda, hvarken för afslag på Betänkandet i denna del,
ej eller för återremiss, så länge man ej kunnat visa möj¬
ligheten att anskaffa tillräckliga fonder för Privatbankernas
ersättande.
Herr Nygren: I fråga om grunderna för bankväsendets
ordnande, är jag af samma mening, som Herr Arnberg, och
tror, att, om credit-laastifiningen vore bättre, än nu är fal¬
let, skulle icke hälften af det nuvarande sedel-beloppet vara
behöflig, utah i stället vexlar, assignationer och dylika pap¬
per begagnas. Credit-lagstiftningens förbättring står derföre,
efter min tanke, i oskiljaktigt sammanhang med möjligheten
af ett bättre ordnadt bankväsende. I öfrigt tror jag icke,
att det finnes någon penninge-instituiion, sorn gagnat så
mycket, som Provincialbanker; åtminstone är detta den er¬
farenhet man gjort i Wermland. Skulle de nu upphöra,
återkomme i och med'detsamma den fordna ofriheten under
Den 17 Junit.
153
penning-förläggare oell Riksbanken, hvilken med sitt Chine-
siska machineri aldrig skulle kunna ersätta Privatbanker.
Jag skulle derföre önskat, att Utskottet gifvit ett positivt
tilfstyrkaride, till förmän för Privatbankerna, men dä förslag
till lag för nämnde Banker snart torde komma under Rikets
Ständers pröfning, och frägan således åter förekommer, an¬
ser jag mig ej böra yrka på återremiss, utan nöjer mig med
det nu afgifna negativa yttrande, om proposition till bifall
hvarpå jag fördenskull anhåller.
Herr Rinman: Sedan Herr Palander under discussio-
nen behagat förklara, att motslåndarne till Privatbankerna
endast handlade af afundsjuka, kan det visserligen vara obe¬
hagligt att uppträda mot nämnda Bankers interesse, men då
jag håller före, att hvarje representants motiver böra bedö¬
mas efter hans egna ord, icke efter en annan representants
nycker, ämnar jag, det oaktadt, utan tvekan framställa min
mening. Man har sagt, att Utskottets förevarande yttrande
gerna kunde godkännas, såsom endast negativt och icke po¬
sitivt uttalande någon för Privatbankernas fortsatta tillvaro
gynnande mening; men huruvida yttrandet bör anses såsom
negativt eller positivt, kan hero på det sätt, hvarpå man
läser det. Då det i Belänkandet heter, alt Utskottet afstyr-
ker bifall till de deruti omförmälda motioner, angående Pri¬
vatbankerna, kan detta visserligen anses, såsom ett negativt
yttrande. Sätter man åter i stället för »afstyrka bifall» de
dermed likbetydande orden »tillstyrka afslag» låter detta po¬
sitivt nog. Jag kan således på nyssnämnde grund finna ytt¬
randet af mindre betydelse, helst jag, lika med Herr Brinck,
befarar, att Utskottets yttrande, om det vunne Rikets Stän¬
ders godkännande, snart nog skulle komma att åberopas,
såsom en opinionsyttring för Privatbankerna. Och denna
fruktan minskas ej vid granskning af moliverna till Utskot¬
tets yttrande. Dessa bestå hufvudsakligen i hvad, pag. 5, i
Betänkandet säges derom, att, genom fortsatt tillåtelse att
stifta Privatbanker, »skulle den bekymmerlulla omsorgen
undvikas, att anskaffa erforderligt förlag åt Filialbanker, till
ett belopp, någorlunda svarande emot det af nuvarande Pri¬
vatbankers i allmänna rörelsen spridda sedlar, efter afdrag
af deras cassa-behållningar i Rikets mynt», hvilken stroph
egentligen tillhör den så kallade Finance-Comitéens Utlå¬
tande, men i Betänkandet blifvit af Utskottet upptagen, så¬
som dess egen mening. För min del, kan jag emedlertid
ej anse det vara ett tillräckligt skäl för Privatbankernas bi¬
Den 17 Junti.
behållande, alt derigenom skulle undvikas den bekymmer¬
full omsorgen att skaffa förlag åt Filialbanker. Deremot
tror jag det vara af största nytta, om man inom landet mera
vande sig att begagna silfvermynt. Genom två banquerouter,
som Riksbanken gjort, och hvilka länge fortfarit, har Folket
blifvit vandt att betrakta sedellapparne, såsom penningar, i
stället för representativ. Att nu indraga sedlarne på mindre
valeurer, och i stället sätta i omlopp silfvermynt, vore en
åtgärd af särdeles gagn, hvilken väl icke genast, utan blott
småningom, borde sättas i verket, men hvars verkställande
nu motverkas af Privatbankerna, som, å sin sida, i rörelsen
utspridt en mängd sedlar. Jag är visserligen ej fiende till
Privatbankerna i och för sig, men jag måste dock alltid, så¬
som skadligt, emot dem anmärka, att de i Riksbankens spår
utsträckt sin rörelse, så att den blifvit hinderlig för silfver-
mynts sättande i omlopp, i stället för sedlar.
Herr Arnberg har framställt den åsikten, att ej något
hinder i lag skulle finnas för Privatbanker att utge sedlar.
Ett sådant hinder torde dock möta i 72 § Regerings-Formen,
hvars stadgande i detta hänseende ©tvifvelaktigt härflutit der¬
ifrån, att man ej kunnat komma ifrån den meningen, att
sedlarne äro penningar. I allt fall tror jag ej, att, så länge
rättigheten att utgifva sedlar icke är positivt i lagen med-
gifven, det kan anses tillåtet, att utgifva sådana. Jag in¬
stämmer således uti den af andra talare redan framställda
begäran om proposition på återremiss.
Herr Boman: Opinionen inom landet emot Privatban¬
kerna har högt uttalat sig. Den har ock fortfarit under en
längre lid, och således vunnit den stadga, att den ej längre
kan anses, såsom en stundens nyck eller en vind, sorn blå¬
ser för, dagen. För min enskilda del, har den mening, jag
hyst, i afseende å Privatbankerna, vunnit ännu mera stadga
under Riksdagens lopp, sedan jag inhämtat, att, under det
Privatbankerna rört sig med ett capital af mer, än 12,000,000
R:dr, och en del Privatbanker, i brist på medel, nekat enskilda
personer creditiv till och med på så ringa belopp, som 2000
R:dr, betydliga fonder i Riksbanken legat obegagnade. Så¬
dant är betecknande. Men jag v i IJ derför icke bestrida be-
hofvet för rörelsen af enskilda banker i landsorterne, likasom
jag skulle finna det ganska vådligt, att med ens strypa samt¬
liga Privatbanker, men då Rikets Ständer redan år 1848 i
underdånig skrifvelse till Kongl. Majit uttalat den åsigt, att
nya Privatbanker ej borde få upprättas, eller förlängd octroj
Den 17 Junii.
åt redan varande beviljas, anser jag det ej vara Rikets Stän¬
der vid denna Riksdag värdigt att frångå denna åsigt, utan
bör den med allt skäl vidblifvas. Ej eller inser jag det vara
någon omöjlighet att göra detta. Under discussiorten bar vis¬
serligen yttrats, att det vore vådligt att för sådant ändamål
taga ett utländskt lån, men jag tror icke, att, i en rörelse,
så indrägtig och vinstgifvande, som bankrörelsen, det kan
vara någon våda att använda utländska penningar. Jag yrkar
derföre på återremiss, i öfverensstämmelse med de åsigter,
som uttalas i Herr Hörnsleins och sednare alternativet af
Herr Wallenbergs motioner.
Herr Wallenberg: Redan under öfvcrläpgningarna inom
Banco-Utskottet, har jag erfarit, att mina åsigter i föreva¬
rande ämne icke delas af Herr Indebetou, och under den
nu fortgående discussionen har jag hört honom framställa
sin mening, »att sedelstocken skulle kunna tillväxa obegrän¬
sad!», samt vidare uttala den tanken, att »skilnaden emellan
Privatbanker och Filialbanker vöre den, att Privatbankerna
rörde sig med egna capitå Jer, men icke så Filialbankerna.»
Om med capitaler förstås så väl contanta penningar, sorn
andra valutor, innebärande real-värde, tror jag, för min del,
att båda nyssnämnde slag af Banker röra sig med egna ca¬
pitaler, hvaremot skilnaden dem emellan består deruti, att
Privatbankerna äro sedelntgifvande Banker, Filialbankerna
icke. Det synes mig angeläget, att pä denna irring fästa
uppmärksamheten, ty, så länge vi endast hafva några fä
Banker med sedelutgifningsrätr, och jag icke, lika med Herr
Kock, fått. kunskap derom, att »Privatbankerna i alla större
städer inom landet inrätta* vexlings-contoir», nödgas jag vid¬
blifva min åsigt att för de orter, som sakna enskild Bank
af något slag, sådant bör anses, sorn en olägenhet. En an¬
nan skilnad emellan Privatbanker och Filialbanker är den,
att de förstnämnda ej, lika ned Filialbankerna, behöfva bi¬
träde af Riksbanken. I frågan om verkan af detta under¬
stöd frän Riksbankens sida, delar jag Herr flörnsteins me¬
ning, att Filialbankerna derigenom icke komma i något be¬
roende af Riksbanken, åtminstone ej i annat, än hvarje cre-
ditivtagare hos nämnde Bank, och skiljer mig således äfven
häruti från Herr Indebetou, likasom i frågan om möjligheten
att ersätta Privatbankerna. Hindren härlör anser jag icke
oöfvervinneliga, men tror att, i hvad fall som helst, så länge
de redan befintliga bibehållas, hinder ej bör läggas för in¬
rättandet af nya Bmker på orter, d»r ännu inga finnas.
156
Den 17 Junti.
Man har sagt, att, om Privat-Bankerna upphäfdes, skulle
Riks-Banken blifva en monopoliserad inrättning, men om man
nu ställer så till att ej flere, än de nuvarande Privat-Ban¬
kerna kunna uppstå, blifva ju de också monopoliserade.
Herr Asker har funnit skäl uttrycka sin förundran der¬
öfver, att jag framställt ett alternativt förslag. Detta synes
mig dock ej böra väcka någon undran. Jag tror nemligen,
att bestämda principer måste kunna läggas till grund för all
bank-lagstiftning. Och det är ej möjligt, att icke Herr Asker,
med sin af domarekallets utöfning skärpta blick, funnit att
Utskottets förslag ej utgår från någon princip. Ett sådant
klander hade man ej kunnat rikta emot detsamma, om det
uttalat sig för Privat-Banks-systemets vidblifvande, eller ock
för en öfvergång till Filial-Banks-systemet, hvaremot utvägen
att stanna midtemellan nyssberörda båda åtgärder är så prin¬
ciplöst, att endast en tillfälligtvis uppkommen pluralitet må
anses i stånd att framkomma med ett dylikt förslag.
Herr Björck: l fråga om bankrörelsens ordnande, tror
jag, för min del, bäst vara att vidblifva de åsigter, som ut¬
talas i Kongl. Kungörelsen den 14 Januarii 1824, angående
enskilda Bank-bolags upprättande. Jag känner väl ej be¬
stämdt alla de grunder, från hvilka man utgick vid stiftandet
af nämnda Banklag, men håller icke för omöjligt, att det
kan hafva varit Rikets Ständers afsigt, att i någon mån
splittra Riks-Bankens makt. Dennas sätt att sköta sin rö¬
relse måste ock förr eller sednare framkalla ett sådant sträf¬
vande, just derföre, att en Bank-styrelse, hvars verksamhet
är trångt begränsad af reglementariska stadganden, svårligen
kan uppfylla fordringarne att lätta rörelsen och främja dess
stigande förkofran. Banklagen af 1824 var till sina bestäm¬
melser enkel och, efter mitt omdöme, ländande till nytta,
samt afsäg framkallande af Banker, grundade på enskilda
tillgångar, men den har blifvit nästan utan tillämpning, enär
de sedermera inrättade Privat-Bankerna byggdes till stor del
på andra grunder. Dessa hafva nemligen utgått från en
alldeles falsk idé, och i stället att egna sin verksamhet, att
hopsamla penninge-tillgångarne, för att främja industrien, och
särskildt de näringar, som på hvarje ort kunna vara af stör¬
sta vigt, hafva de hufvudsakligen grundat sin rörelse på de
i fastigheter nedlagda capitaler, och derigenom också råkat
in i Riks-Bankens falska system att lemna lån på borgen.
Det tyckes visserligen, vid första påseendet, icke vara något
ondt deruti, att Banken grundas på landets jord, och att
Den 17 Junti.
1S7
den derigenom blir i tillfälle att lemna lån till den, som har
credit, men vid närmare granskning skall man finna, att det
varit omöjligt för Bankerna att beträda denna bana, att lemna
lån mot borgen, om de ej hämtat krafter dertill från de fa¬
sta capitalerna, det vill säga från rättigheten att, såsom grund¬
fond, begagna inteckningar. Detta var således ett hufvud-
sakligt fel. Dessutom erhöllo dessa Banker rätt att utgifva
sedlar. Då nu sedlar egentligen ej äro annat, än reverser,
var det icke, hvarken enligt lag eller Grundlag, möjligt att
hindra Bank-bolagen från en sådan åtgärd, mera än den
kunde förnekas hvarje enskild, som åt sina reverser för¬
mådde skaffa credit. Men Bank-bölagen utgåfvo sedlar äf¬
ven till ganska låga valeurer, och, då det ej kan alldeles
förnekas, att ju Staten har rättighet och skyldighet att till¬
se, det ej den mera okunniga delen af folket blottställes för
förluster och blir lidande genom vissa enskildes tillgöran¬
den, uppstår häraf för Staten rättmätig anledning att in¬
blanda sig i Privat-Bankernas verksamhet och tillse, att de
ej genom sina småsedelsemissioner skada massan af folkel.
Då likväl detta är enda grunden lör Statens rätt att regle¬
mentera för Bankerna, följer ock deraf, att i samma stund
Bankerna förlora rättigheten att utgifva småsedlar, i samma
stund är det ock slut med all rätt för Staten att om Ban¬
kernas verksamhet meddela några reglementariska stad-
ganden.
Tillämpningen af 1821 års Författning genom inrättan¬
det af Privat-Bankerna verkade snart nog derhän, att Riks-
Bankens vinst minskades. Detta väckte oro. Man ville, alt
Riks-Banken, fortfarande, skulle förtjena, och tyckte, att
vinsten lör det allmänna borde hafva företrädet framför den
vinst, enskilde kunde hämta af bankrörelse. Men, om ingen¬
ting i och för sig är att säga derom, att man vill, att Riks-
Banken må samla vinst, kan dock aldrig vinsten för det all
männa ega företräde för rättvisans kraf. Det enda, som för
Bankens fördel i detta hänseende kunde med rättvisa tillgöras,
var att lätta allmänhetens transactiorier med Banken, och
såmedelst öppna täflan med Privat-Bankerna, och genom Fi¬
lial-Bankernas inrättande har man ock belrädt denna väg
och derjemte factiskt erkännt, att Riks-Banken sjelf ej för¬
mår att sköta penningerörelsen, såsom sig bör. Vill man
således att Riks-Banken skall förtjena, bör sådant ske der¬
igenom, att den lämpar sig efter rörelsens fordringar och stäl¬
ler allt så beqvämt, som möjligt, för dem, som anlita dess
Den 17 Junit.
verksamhet. Deremot bör oell får det ej ske derigenom,
att Kiks-Bankens principaler, med begagnande af sin magt
och lagstiftningsrätt, reglementera för andra Banker sä, att
dessa mäste gä under.
För min del, tror jag derföre också, att Riks-Banken
och enskilda Banker mycket val kunna bestå, jemte hvar¬
andra. Man måste blott iakttaga, att för icke sedelutgif-
vande Banker har Staten ej någon rätt alt reglementera;
för sedelutgifvande åter har Staten visserligen att reglemen¬
tera, men blott i hvad småsedelsutgifningen rörer. I öfrigt
har Staten endast att hålla harid deröfver, att Bankerna in¬
lösa sina förbindelser. Derföre synes det mig ock, som
borde allt kunna ordnas på temligen enkelt sätt, så att
bankrörelsen förklaras fri; dock att särskildt reglemente ut¬
färdas för de Banker, som utgifva småsedlar, hvarför be¬
stämmes en viss gräns, vare sig 6 Ii:dr 52 sk., 53 R:dr 16
sk. eller hvilken annai) gräns, som finnes lämplig, med af¬
seende å det måhända nödiga förmynderskapet för folket,
och under iakttagande att endast intill deri bestämda grän¬
sen, ej derutöfver, får reglementeringsrälten sträcka sig.
Hvad Filial-Bankerna beträffar, så har man befarat, att
de i sin. fortgång skulle leda till upplösning af Riks-Banken.
Men jaa inser ej, att detta vöre någon olycka, utan tvärtom
en fördel för alla. Riks-Banken må lemna Filial-Bankerna
all hjelp på samma gång, den deltager i deras förtjenst, och
derigenom skyddar sitt eget bestånd, och tillika bidrager att
lätta rörelsen. Denna sak tror jag vara temligen enkel att
reglementera. Härvid utgår jag likväl, både i fråga orri Pri-
vat-Bankcr och Filial-Banker, från den åsigten, att tiden
ännu icke är inne att reglera deras ställning. Jag tror nem¬
ligen, lika med Herr Arnberg, att denna fråga står i nära
sammanhang mod den om en förbättrad creditlagstiltning,
och, då någon sådan icke vid denna, och kanske ej ens vid
nästa Riksdag, torde komma till stånd, bör ej eller den de¬
finitiva regleringen af bankväsendet nu ske. Om någon åt¬
gärd, i afseende på Bankerna, emedlertid blir nödig, synes
det mig bäst att bibehålla saken in statn quo. De nuva¬
rande Privat-Bankerna skulle alltså få förnyad octroj, om
just ej på 10 år, men på någon kortare lid. Under tiden
få de olika åsigterna tillfälle att utvecklas, och vederbörande
få tid att närmare besinna saken, innan det definitiva beslu¬
tet behöfver fattas. Genom ett sådant anstånd uppstår, så
vidt jag ser, ingen skada, ingens rätt förnärmas. Jag kan
Den 17 Junti.
159
således ej annat, än, för nain del, bifalla Utskottets yttrande,
obekymrad om hvilka slutsatser man af detsamma må söka
att draga, men öfvertygad, att, lika litet som någon \åda
uppstått af Rikets Ständers skrifvelse i ämnet af är 1848,
lika litet skall någon våda uppstå af det beslut, jag nu till¬
styrkt. Man bar derigenom endast vunnit tid att närmare
betänka saken, och det är lör närvarande hufvudsaken.
Slutligen vill jag äfven, med anledning af hvad Herr
Kock upplyst derom, att ett förslag till lag för enskilda Banker
vore att förvänta ifrån sammansatta Lag- och Banco-Utskot-
ten, uttrycka den önskan, att man, vid förlättandet af detta
förslag,' ville göra skillnad emellan Bank-bolag, som utgifva
sedlar på mindre belopp, och dem, sorn ej göra det, äfven¬
som taga i betraktande den olika ansvarighet, hvaruti de[-
egarne stå för Bankens förbindelser, allteftersom de äro
actiebolag eller solidariska bolag. Blott för förutnämnde
sedelutgifvande bolag anser jag, på sätt jag redan anfört, nå¬
got reglementerande böra ifrågakomma, och i allmänhet torde
bäst vara, att ej utan största nödvändighet reglementera.
Det rätta är otvifvelaktig!, att Riks-Banken ej har annan
fiirdel framför sina medtällare, än den genom beskaffenheten
af sin verksamhet kan förvärfva åt sig och sina aldelningar,
Filial-Bankerna. Och orri en gång det enskilda bankväsen¬
det når tillbörlig utveckling, blir det måhända bäst för Riks-
Banken att fördela alla sina fonder mellan Filial-Banker, och
sjelf inskränka sig till rolen af en Deposit-Bank.
Herr Nordvall: För min del, tror jag Herr Wallen-
bergs anspråk på definitivt bestämmande, huruvida Privat-
Bankerna böra bibehållas eller upphöra, vara ganska tillbör¬
ligt. Det synes mig ock, som skulle Utskottet haft allt skäl
att föreslå, det Privat-BanLernä, vid upphörandet af deras
nu löpande octrojer, skulle ersätias genom Filial-Banker.
Härmed skulle orterna funnit sig belåtna och äfven öfriga
respectiva inleressena, som jag tror, åtnöjts. Olägenheterna
deraf, att en mängd olika slags sedlar löpa i landet, hade
då varit borta. Äfven betydliga kostnader för Bankerna
hade derigenom försvunnit, likasom risque både för Ban¬
kerna och Staten. Det vore sann'erligen önskvärdt, om man
nu ändtligen kunde komma till rätta med denna sak, orri
hvilken tvigtats så länge, mer eller mindre häftigt, men med
största ifvern åren 1844 och 1848, vid hvilket sednare till¬
fälle den underdåniga skrifvelsen, med begäran att octrojer
för Privat-Banker icke vidare måtte beviljas, blef af Rikets
160
Den 17 Junit.
Ständer beslutad. Godt och väl må det vara, att sinnes¬
stämningen nu synes något gynnsammare, men huru länge
kan man vara förvissad, att detta räcker. Jag hemställer
derföre, om ej bäst vore att nu besluta, det Privat-Iiankerna
skola ersättas genom Filial-Banker. Något hinder af bri¬
stande tillgångar hos Banken bör ej möta, utan torde så¬
dana, om man blott vill ändamålet, nog kunna af Utskottet
anvisas. Men det finnes interesse!), hvilka ej äro omöjliga
att spåra, som sätta sig deremot. Angeläget blir det för¬
denskull att tillse, det hvarje enskildt interesse tvingas att
stå tillbaka för det allmänna bästa, och dess fordran, att
ej mer, än ett mynt, må vara i omlopp i landet. Den olycka,
som för icke längesedan hände en Privat-Bank, visar bäst,
hvad dessa Banker risquera, då de nödgas hålla tre gånger
så stor cassa, som eljest nödigt skulle vara. Allas interes-
sen tyckas derför vara förenade i inrättandet af Filial-Ban¬
ker, och jag yrkar således, för min del, på återremiss, i för¬
hoppning, alt man derigenom må lyckas uppnå de resultat,
jag nyss antydt.
Herr Arnberg: Till en början vill jag söka att vindi¬
cera Utskottets rätt, med anledning af den anmärkning, en
talare gjort emot dess förfarande, då Utskottet, som på
detta ställe i Betänkandet indirect tillstyrkt, att Privat-Ban-
kerna måtte få fortfara, på samma gång väckt förslag om
anvisande af medel till inrättande af Filial-Banker, i ersätt¬
ning för Privat-Bankerna. Om den värde ledamoten blott
erinrat sig möjligheten deraf, att Privat-Bankerna frivilligt
kunna upphöra, skulle han säkerligen icke funnit någon mot¬
sägelse i Utskottets nyssnämnda åtgärder, och derföre inne¬
hållit anmärkningen. Samme talare har velat åt Filial-Ban¬
kerna tillerkänna egenskapen, att vara mera sjelfständiga,
än Privat-Bankerna, derföre att de rörde sig med Riks-
Bankens mynt. Det kan vara tvifvel underkastadt, om ej
denna tvungna rörelse med Riksmynt är ett band på bank¬
väsendet, väsendtligen hindrande dess sjelfständiga och fria
rörelse. Visst är, att just denna så kallade sjelfständighet
innebär den våda, i afseende på upprätthållandet af sedlarnes
värde, som Riks-Banken genom Privat-Bankerna undviker.
Dertill kommer, att Riks-Banken ej inom mindre tid, än S
eller 6 år, kan indraga de till Filial-Bankerna lemnade cre-
ditiver, ett förhållande, hvaruti äfven kati ligga en icke ringa
fara för realisationens bestånd. En annan talare har åbe¬
ropat Englands exempel om indragning, som, på förslag af
Den 17 Junti.
161
Sir Roberl Peel, år 1844 skedde af dervarande enskilda
Banker, såsom ett skäl för rednction af våra Privat-Banker.
Att en sådan indragning af Privat-Bankerna i England egt
rum, är sannt, men det lärer pj vara den värde talaren obe¬
kant, huru förhållandena efter nämnda tid gestaltat sig i
England; att alla Engelske författare af Europeiskt värde
äro ense derom, att omförmälda indragning af Privat-Ban¬
kerna var ett misstag; samt att vid den revision af Englands
Bank, som i år skall ega rum, man tros komma att fatta
beslut om antagande af det Skottska systemet för enskilda
Bankers återinförande i England. Slutligen har en talare
tagit 1824 års Banklag till utgångspunkt för bedömande af
förevarande ämne, men dervid, efter min mening, begått ett
misstag då han på Privät-Bankerna velat tillämpa nyssnämnda
lag, hvilken talar endast om sådana Banker, som upplåna
och utlåna Riks-Bankens mynt, ej om sedelutgifvande Ban¬
ker. Med samma talare är jag dock ense deruti, att status
qno, i fråga om Privat-Banker och Filial-Banker, lör när¬
varande, och intilldess lagarne, rörande crediten, hunnit ord¬
nas, bibehålles; men detta synes mig ej böra hindra anta¬
gandet af en lag för enskilda Banker, endast den erkänner,
att rätten till stiftande af sådan tillhör hvarje Svensk man.
Herr Rinman har visserligen bestridt detta, under åbero¬
pande, till stöd för sin mening, af 72 § Kegerings-Formen.
Men jag anhåller, å min sida, alt få hänvisa till lydelsen af
nämnda lagrum: »Riksens Ständer allena ega rätt att genom
Banken utgifva sedlar, som för mynt i Riket må erkännas».
Häraf vill det synas mig klart, att det är rättigheten att
hafva sina sedlar erkända, såsom mynt i Riket, som blifvit
åt Riks-Banken förbehållen, och denna rätt kunna visser¬
ligen icke Privat-Bankerna fordra för sina myntrepresenta-
tiver. Ville man åter utsträcka betydelsen af nyss citerade
stadgande derhän, att det skulle anses innefatta förbud för
andra, än Riks-Banken, att utgifva sedlar, skulle ju deri¬
genom också enskilda personer vara hindrade att utgifva
tryckla eller graverade vexlar. Men då ej något hinder
härför finnes, är det ock naturligt, att flera kunna förena
sig i bolag, och i sådan egenskap utgifva sedlar. Rättig¬
heten härtill är, enligt Grundlag och allmän lag, hvarje
Svensk medborgare tillförsäkrad, och hinder för utöfningen
deraf kan hvarken af Regeringen eller Rikets Ständer gö¬
ras, utan ingrepp i den enskildes rättsförhållanden. För att
Borg-Stånd, Prot. vid Riksd. 1858—1854. IV. ii
162
Den 17 Juni i.
härifrån Öfvergå till den fråga, som nn utgör egentliga äm¬
net för öfverläggningen, eller den om aflåtande af en skrif¬
velse till Kongl. Maj:t, angående Privat-Rankernas fnrtvaro
eller upphäfvande, vill jag endast, tillägga, att, om skrifvelse!)
skulle innefatta begäran om upphäfvande af Privat-Bankerna,
vore den, efter de åsigter, jag nyss sökt utveckla, i strid
med både Grundlag och allmän lag. Skulle den åter uttala
en önskan om Frivat-Bankernas fortvaro, och således gå
ut på, att Kongl. Maj:t måtte lemna utan afseende Rikets
Ständers skrifvelse af år 1843, måste jag anse en sådan
åtgärd öfverllödig, då Privat-Rankernas rätt att fortfara är
grundad på lag, och fördenskull Kongl. Majit i allt fall icke
lärer bifalla deras upphalvande. Från hvilken synpunkt jag
än må betrakta saken, kan jag således ej finna skäl att till¬
styrka någon underdånig skrifvelse, hvadan jag, för min del,
yrkar bifall till Utskottets yttrande.
Herr Schwan: Kongl, äkta Svenskt är ett talesätt,
hvars andemening vi alla känna, och synes utgöra grunden
för alla institutioner här i landet. Att döma derefter, skulle
man tro allt i detta land vara egendomligt, helst man i vissa
fall synes anse sig i Sverige hafva ingenting att lära af
främmande länder, och således ej eller hafva något att
glömma. En bland de härligaste producter af denna alltför
allmänna opinion är otvifvelaktig! Rikets Ständers Bank.
Sjelfva titeln är så oegentlig, att den ej har något motsva¬
rande i andra länder. Der har man åtminstone haft den
uppmärksamheten, att benämna Bankerna efter landet, så¬
som Franska, Engelska Banken, m. m. Här återigen- skall
Statens, hela landets Rank heta Rikets Ständers Bank. Dess
principaler samlas, då riksdagstrumpeten ljuder, och då den
åter låter höra sig, försvinner dessa matadorer, för att un¬
der mellantiden till nästa Riksdag icke mera finnas till. Vill
man hafva någon närmare kännedom om denna Bank, må
man då begifva sig till Bancohuset och försöka att reda sig
i dess iabyrinther. Må man försöka alt på egen hand der
vexla penningar eller besörja liqvider, man skall finna det
omöjligt. Jag kan i sanning ej annat, än förundra mig der¬
öfver, att af de många Svenskar, som nu för tiden resa ut¬
rikes, ingen kommit på den idéen, att hemföra ritningen på
ett utländskt bankhus, ty sådant skulle sannerligen ej hafva
varit utan sin nytta. Vid betraktande af en dylik ritning,
skulle troligen mer, än en inse, att sjelfva localen för vår
\
Den 17 Junii.
165
Bank utgör ett oöfvervinnerligt hinder, för att kunna ordna
bankrörelsen efter nutidens fordringar.
Hvad sjelfva frågan ora Privat-Banker och Filial-Ban¬
ker beträffar, nödgas jag, för nain del, förklara, att jag fruk¬
tar att, genom Privat-Bankernas indragning och ersättande
med Filial-Banker, Biks-Banken skulle komma i odelad be¬
sittning af Ilikets penningerörelse. Man har åberopat Eng¬
lands exempel; men till svar derpå kunde, utom hvad redan
blifvit af en annan talare yttradt, erinras om, huru Engel¬
ska Banken, genom dess ingrepp i rörelsen, medelst discont-
räntans höjande och sänkande, bidragit till dessa beklagliga
catastropher, soln hvarje femte eiler sjette år inträffat inom
den Engelska handelsverldeu och hvilka återkommit med
sådan bestämdhet, att man nästan på månaden skulle kunna
förutsäga deras- inträffande, älven utan afseende på god eller
dålig skörd, hvilket annars har ett så betydligt inflytande i
detta land, likasom föröfrigt öfverallt. För min del, tror
jag Privat-Bankerna hafva åstadkommit en nyttig täflan med
Riks-Banken, och att deras största fel är, att de icke or¬
sakat sina actieegare någon förlust, ty, säga hvad man vill,
veta vi nog, att i den Svenska caracteren ligger så pass
mycken afundsjuka, att hade blott actieeearne förlorat, skulle
nog icke så stor opposition, sorn nu, uppstått mot dessa Banker.
Hvad emedlertid beträffar Irågan om de menliga infly¬
telser, Privat-Bankerna skola haft, tror jag mig kunna bevisa
motsatsen. Jag vill till och med lemna derhän, om ej Riks-
Bankens nuvarande lyckliga ställning skulle kunna, åtmin¬
stone till en del, tillskrifvas Privat-Bankerna. Vill någon,
i strid häremot, påstå, alt, om Privat-Bankerna ej varit,
Riks-Bankens ställning skulle varit ännu lyckligare, lemnar
jag äfven detta derhän, hvilket allt dock blelve väl vidlyftigt
att här afhandla. Men ett factum är, att, ehuru Privat-
Bankerna nu fortfarit omkring 50 år, Riks-Bankens silfver-
fond dock för närvarande uppgår till 8.000,000 R:dr Specie,
det högsta belopp, hvartill den någonsin stigit. Det kan
visserligen synas förmätet alt vilja bedöma framtiden. Men,
såsom affairesman, kan man anses skyldig att derom hysa
en mening, och det bör då ej eller vara ur vägen att uttala
densamma. Jag vågar då säga, att, ehuru climatiska för¬
hållanden gjort, att vår export i år, fastän, i afseende på
värdet, conjuncturerna äro gynnande, blifvit till qvanliteten
mindre, än hvad den eljest kunnat blifva. Bankens silfver—
fond, vid detta års slut, åtminstone om skörden blir god,
164
Den 17 Junii.
skall uppgä till omkring _en och en half million R:dr Specie
mer, än nu. Att störa Privat-Bankerna i deras verksamhet
eller indraga dem, derpå kan jag således, för min del, icke
ingå, men deremot vili jag med glädje instämma uti att med¬
dela närmare bestämda föreskrifter, angående förvaltningen
af dessa Banker, derest de tillåtas att fortfara. Bland de
förebråelser, man gjort Privat-Bankerna, är en, sorn man i
främsta rummet borde rikta emot Riks-Banken, den, att
utgifva sedlar på alldor låga valeurer. Bäst vore i sådant
afseende, att sedlarne på 3 R.dr 16 sk. aflystes att för¬
svinna ur rörelsen inom gifven bestämd tid. Vore jag leda¬
mot af Banco-lJtskottet, skulle jag derjemte väckt förslag,
att äfven Riks-Bankens sedlar på 52 sk. och 2 R:dr skulle
aflysas, på det sillvermynt i stället måtte spridas i landet.
Jag tror sannerligen Bankens silfver bättre bevaradt uti en¬
skildes fickor, än till och med i hvalfvén på Carlsborg.
Utom andra fördelar, skulle en sådan åtgärd hafva det goda
med sig, att minska Bankens utgifter, samt att framkalla en
vexel-rörelse, som nu hindras att uppstå, just emedan man
hjelper sig med att skicka småsediarne på posten. Huru
mycket detta äfven bidrager att minska sedelstocken, är lätt
att finna, då man ihågkommer att, enligt en i postverket
gjord beräkning, hela sedelstocken i medeltal på minst fyra
månader hvarje år rullar ikring på landsvägarne, innesluten
i postväskorna. Jag hade visserligen ej hoppats, att i vår
tid något bättre banksystem skulle blifva antaget, men, efter
tagen kännedom af Banco-Utskottets förevarande Betänkande,
har jag vågat hysa den förhoppning, att åtminstone vid nä¬
sta Riksdag väsendtliga förbättringar härutinnan skola komma
till stånd. Detta Betänkande innehåller idéer, som innebära
mycket godt, om de blott erhålla tillbörlig utveckling. Så
har man föreslagit borttagande af flera restrictiva stadgan-
den, medgifvande för fullmäktige att öfverflytta medel från
den ena fonden til? den andra, samt ökande af skillnaden
emellan minimi- och maximi-beloppen. Sedan vårt nuva¬
rande statsskicks införande, tror jag ej, att något Banco-Ut-
skott gjort sig förtjent af så mycken tacksamhet, som det
nuvarande, ett omdöme, hvilket jag anser för en pligt att
uttala.
Men, för att återvända till det egentliga ämnet för
denna discussion, tror jag, såsom jag redan yttrat, det vara
af vigt, att Privat-Bankerna fortfara, och att, i afseende på
bankrörelsen, icke något monopol tillskapas. Önskligt är
ben 17 Junti
165
likväl derjemte, att en lag utfärdades, innefattande i vissa
delar noggrannare bestämmelser, angående Privat-Bankerna,
men tillika erkännande hvarje samhälles rätt, att, om det
åstundar, få inrätta en sådan Bank. Ej eller har jag något
emot, att Filial-Bankerna, hvilkas upphofsman har sin plats
inom detta Stånd, må vidare understödjas, helst jag tror, att
de kunna blifva af mycken nytta, ehuru erfarenheten, i af¬
seende på dem, ännu är alltför kort. Men icke anser jag
det vara nyttigt, om Riks-Banken ensam komme i tillfälle
att, med Filial-Bankerna till sin disposition, bestämma öfver
rörelsen. Riks-Banken beror af Rikets Ständer, och dessa
luta, som vi veta, än till höger och än till venster. De kunna
lika lätt vid något tillfälle låta förmå sig att kasta sig in på
ett restrictivt system, som under vanliga förhållanden alltid
måste verka menligt, eller på ett alldeles motsatt, hvars
följder lätt kunna blifva lika olycksbådande. Historien vi¬
sar ock, huru Banken af olika politiska partier blifvit be¬
gagnad, för att än öka fastighetsvärdet, än åter minska det,
genom att den ena gången utsläppa sedelmassor i rörelsen,
och en annan gång åter indraga betydliga delar af sedelstocken.
Så länge icke Rikets Ständers Bank fått enskilda delegare,
hvilket icke i vår lifstid lärer komma att ske, utan Bankens
styrelse, fortfarande, blifver beroende af de politiska partierna,
tror jag Privat-Bankerna vara bra att hafva, emedan de kunna
sätta sig upp emot och omintetgöra sådana tilltag, som
de nyssnämnda. Derjemte beder jag att få fästa uppmärk¬
samheten på följderna af en ögonblicklig indragning af Pri—
vat-Bankernas fonder, då endast en mindre del af dessa ut¬
göras af Riks-Bankens sedlar, men den vida betydligare de¬
len af andra lånedocumenter. Om nu Privat-Bankerna upp¬
höra, komma naturligtvis alla dessa documenter ut i mark¬
naden för belåning eller försäljning. Huru så betydliga me¬
del, som härtill erfordrades, skulle kunna erhållas, går ut¬
öfver mitt vetande. Följden blefve naturligtvis räntefotens
stegring och andra rubbningar af den beskaffenhet, att jag
önskar, det en dylik händelse måtte inträffa först, sedan jag
lemnat allt alfaireslif, och ni äfven, mine Herrar!
Man har sagt, att det är likgiltigt, hvad beslut som nu
fattas, ty, antingen Utskottets förslag bifalles eller ej, åter¬
kommer frågan, då sammansatta Lag- och Banco-Utskotten
afgilvit sitt förslag till lag för enskilda Banker. För min
del, röstar jag nu för bifall till Utskottets förslag, med för¬
behåll af öppen rätt, att, då förslaget till allmän lag för
106
Den 17 Junii.
nuvarande och blifvande Privat-Banker förekommer, få (ilise,
hvilka närmare bestämmelser för Privatbankernas rörelse
må finnas nödiga. Jag vill nemligen så tidigt, som möjligt,
och så långt min enkla röst förmår, söka lugna dem i lan¬
det, som befara en plan att störta Privatbankerna, för att
i stället upprätta Filialbanker, hvilkas nytta jag ej vill be¬
strida, men örn hvilka vi ännu hafva allt för liten erfaren¬
het. Jag begär således proposition på bifall till Betänkandet.
Ofverläggningen var slutad; och Herr Talmannens här¬
efter framställda proposition, huruvida Ståndet behagade bi¬
falla Utskottets yttrande i förevarande del af Betänkandet,
besvarades med Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller Banco-Utskottets yttrande, pag. 6, i
Betänkandet, JH 34, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnda yttrande.»
Votering företogs med slutna sedlar, efter upprop, der¬
vid Herrar Wijk, IVoern, Rettig, Lindström, Berger, Frid¬
stedt, Wetterberg, Wahlund, Sundblad, öhrström och Win¬
drufva voro frånvarande. En sedel afiades förseglad, och de
öfriga, vid hvilkas öppnande två af Ståndets Herrar Leda¬
möter stodo, en på hvardera sidan om Herr Talman¬
nen, befunnos innehålla 28 Ja emot 23 Nej (i följd hvaraf
Betänkandet i denna del var bifallet.
Herr Brinck: Emot Ståndets nu fattade beslut nödgas
jag anmäla min reservation, dervid jag särskildt anhåller,
att få taga vara på det af majoriteten under discussionen
lemnade löfte, att bifall till Betänkandet i denna del icke
skall utgöra något hinder, att, då det förslag till lag för
Privatbanker, med hvars utarbetande sammansatta Lag- och
Banco-Utskottet nu är sysselsatt, förekommer till pröfning,
stadga andra grunder för nämnda banker, än de nuvarande.
Herr Wallenberg: Afven jag reserverar mig emot be¬
slutet, så vidt detsamma syftar att förhindra uppkomsten
af andra banker, än de, som nu finnas.
Herr Gråå: Då jag icke deltagit i discussionen, får
jag tillkännagifva, alt jag röstat för återremiss, och reserve¬
rar jag mig derjemte emot Ståndets nu fattade beslut, som
jag anser vara stridande emot hvad Bikets Ständer år 1848
i detta ämne beslutat,
Den 17 Junti.
167
Herr Hasselrot instämde med Herr Gråå.
Utskottets hänvisning lili 71:sta punkten af Betänkan-
kandet, i fråga oin åtgärder från Bankens sida till ersätt¬
ning för upphörd Privathank, 1)1 ef, på Herr Talmannens
hemställan, lagd till handlingarne.
Utskottets tillkännagifvande, pag. 7, att Utskottet vore
sinnadt begära sammanträde med Lag-Utskottet, för behand¬
ling af frågan om förändrad lagstiftning för Privatbanker.
Herr Wallenberg: Med anledning af den utgång, frågan
om framtida beviljande af oclroj för Privatbanker hos Stån¬
det erhållit, samt af hvad under discussionen i denna fråga
blifvit yttradt, anhåller jag, att Herr Talmannen behagade
framställa proposition om aflålande af en skrifvelse till sam¬
mansatta Lag- och Banco-Utskottet, med uttryckande af den
åsigt, att det lagförslag, hvars utarbetande Utskottet förehar,
måtte afse en allmänt gällande lag för banker i landet, utom
Riksbanken, och ej endast lagstiftningen för de s. k. Privat¬
bankerna, hvilka, hvar lör sig, skola octrojeras.
Herr Kock: Jag är ej rätt säker, huruvida en skrif¬
velse till sammansatta Utskottet, i den syftning Herr Wal¬
lenberg föreslagit, eller återremiss lill Banco-Utskottet skulle
vara förmånligast, i händelse Ståndet delade bomälde Leda¬
mots mening örn behofvet af någon dylik åtgärd. För min
del, tror jag dock ej att någondera åtgärden är behöflig,
enär Borgare-Ståndet alltid har sig öppet att, då Utskottets
lagförslag inkommer, deröfver besluta i en eller annan syft¬
ning; hvarföre jag anhåller om proposition, att Utskottets
ifrågavarande tillkännagifvande måtte läggas till handlingarne.
Öfverläggningen var slutad; och sedan Herr Talmannen
yttrat, att, då Herr Wallenbergs mening vore att anse, lika
med en begäran om återremiss, Herr Talmannen funne sig
först böra framställa den begärda propositionen, att föreva¬
rande del af Betänkandet mätte läggas till handiingarne,
hvilken proposition derefter framställdes och af Ståndet
bifölls.
Utskottets, pag. 7, gjorda meddelanden, dels angående
uppställningen af de i Betänkandet föreslagna föreskrifter,
dels derom, att Utskottet komme att afgifva särskildt utlå¬
tande, angående Bankens grundfond och Bancovinstens an¬
vändande, lades till handlingarne.
Derefter öTvergick Ståndet till de i Betänkandet under
punkter med särskilda literis afgifna förslag och yttranden i
sammanhang dermed.
168
Den 17 Junti
l:sta, 2:dra, 3:dje och 4:de punkterna.
niföilos.
5:te punkten.
Herr Wallenberg: Jag hemställer, om icke denna
punkt må uppskjutas, till dess Ståndet förehaft 54:de till
och med S9:de punkterna, som röra lånefondernas reglering,
I denna ordning har ärendets behandling i Utskottet försig¬
gått, och den torde äfven vara riktig, med alseende på den
under S4:de punkten omlörmälda motion. Jag anhåller der¬
före, att 3:te punkten nu måtte förbigås.
Herr Kock: Med Herr Wallenberg instämmer jag, dock
ej på de af honom åberopade skäl. För min del, anser
jag 5:te punkten i Betänkandet icke böra företagas till af¬
görande, innan åtminstone den 55:te punkten, som afser
frågan om bestämmandet af fonden till discontering och ut¬
låning för handel och näringar samt till cassa-creditiv, blif¬
vit afgjord, enär derförinnan det torde vara betänkligt att åt
5:te punkten bestämma den lydelse, som blifvit föreslagen.
Ofverläggningen var slutad; och på Herr Talmannens
proposition, beslöt Ståndet, att 5:te punkten skulle ånyo
föredragas, sedan S4:de till och med 39:de punkterna blifvit
afgjorda.
6:te, 7:de. 8:de^ 9:de och !0:de punkterna.
Biföllos.
Anmälao, pag. 15, att Utskottet komme att afgifva
yttrande och förslag, angående del i Banco-Reglementets
159:de § omförmälda auctions-öfverskott, i sammanhang
med frågan om anordningarna utom stat.
Ståndet lät härvid bero.
ll:te, 12:te, 13:de, 14:de, lS:de, 16:de och 17:de
punkterna.
Biföllos.
18:de punkten.
Herr Indebetou: Jag anhåller om särskild proposition
på l:sta morn., emedan det 2:dra har sammanhang med
21:sta punkten och torde böra uppskjutas, till dess nämnda
punkt, förevarit.
Ofverläggningen var slutad; och, på Herr Talmannens
proposition, blef l:sta momentet bifallet.
2:dra mom.
Herr Indebetou: Af fonden för belåning af jern och
andra vågförda eflecter, som, tillsammans med de till belå¬
ning af guld och silfver afsedda medel, hittills utgjort
Den 17 Junit.
."5,300,000 R:dr, hafva 1,000,000 R;dr varit sfäilda (ill Låne-
Contoirets i Götheborg disposition. Då nu uli 21:sta punk¬
ten föreslås en nedsättning af fondens hela belopp till
2,000,000 R:dr, har. i öfverensstämmelse dermed, i föreva¬
rande moment Låne-Contoirets uti Götheborg andel blifvit
upptagen till 600,000 R:dr. Jag hemställer derföre, huru¬
vida icke detta moment må uppskjutas, till dess Ståndet
fattat sitt beslut öfver 2l:sta punkten i Betänkandet.
Diseussionen förklarades slutad, och, på Herr Talman¬
nens proposition, uppskjöts 2:dra mom. af 18:de punkten,
till dess Ståndet afgjort 21:sta punkten i Betänkandet.
19:de och 20:de punkterna.
Biföllos.
21:sta punkten.
Herr Indebetou: Jag anhåller, att den af Herr O. M.
Björnstjerna vid denna punkt afgifna reservation måtte
uppläsas.
Reservationen upplästes, hvarefter Herr Indebetou
fortfor: Uti denna reservation hafva, såsom Betänkandet
utvisar, icke så lå af Utskottets Ledamöter instämt. För
mig synes det ock så, som vore den föreslagna nedsätt-
ningen nog stor, äfven om man tager i beräkning, att
belåningen af guld och silfver kommer att upphöra. Be¬
loppet af utlåningen på jern har aldrig, med undantag
blott af året 1843, nedgått till så ringa belopp, som
1,100,000 Riksdaler, hvaremot ett par år längre tillbaka
jernutlåningen öfversteg den i reservationen dertill föreslagna
fond af 2'/2 millioner. Jag anser derföre åtminstone sistbe-
rörda belopp, fortfarande, vara behöflig!, och anhåller om
proposition på återremiss af denna punkt.
Herr Kock: Då fonden för belåning af metaller fast¬
ställdes till 3,300,000 R:dr, beräknades deraf 500,000 R:dr
till lån på guld och silfver. Det belopp, som hittills varit afsedt
att användas till belåning af jern och andra vågbara eflecter,
har således ej varit högre, än 3,000,000 R:dr, i hvilket
belopp Utskottet föreslagit nedsättning, till 2,000,000 R:dr,
hvilket äfven torde hafva skäl med sig, då det nuvarande
beloppet synes vara betydligt högre, än behofvet fordrar,
enär från och med år 1845 utlåningen på denna fond
aldrig uppgått till 2,000,000 R:dr, och ofta föga öfverstigit
1,000,000 R:dr. Skulle äfven i framtiden någon gång in¬
träffa, att behofvet af lån Öfverstege 2,000,000 R:dr, kunde,
efter Utskottets förslag, bristen fyllas från andra lånefonder,
170
Den 17 Junii.
der möjligen öfverskott funnos. Den million Riksdaler,
hvarmed fonden minskades, skulle åter användas, jemte
andra medel, till de åtgärder. Rikets Ständer besluta, för
den händelse en eller flera Privatbanker komma att upp¬
höra. Med allt skäl torde man ock "kunna antaga, att något
mehn för bruksrörelsen af fondens förminskning icke skall
uppkomma, helst i år conjuncturerna för den Svenska jern-
tillverkningen äro så goda, att troligen allt vågfördt jern
kommer att utskeppas. Jag anser fördenskull, att föreva¬
rande punkt af Betänkandet bör bifallas.
Herr Schwan: Till hvad Herr Kock anfört har jag
ej mycket att tillägga, utan anser, lika med honom, före¬
varande punkt böra bifallas, helst den föreslagna nedsätt-
ningen icke är större, än 1,000,000 R:dr. Man har trott
förmånen för jerntillverkarne af denna belåning stor, men, i
min tanke, är den ej så, ty, om i beräkning tagas de om¬
kostnader, som, med begagnandet af fonden, äro förenade,
såsom vågattester, m. m., torde det visa sig, att räntan
uppgår till nära fem procent. Förr, då räntan till Banken
endast var tre procent, voro visserligen dessa lån fördelak¬
tiga, men sedan Rikets Ständer höjt räntan till fyra procent,
anser jag förhållandet vara ganska mycket förändradt.
Ofvertygelsen åter, att det af Utskottet nu föreslagna
belopp skall blifva tillräckligt, grundar jag derpå, att, då
conjuncturerna äro goda. jernet icke belånas, utan exporte¬
ras, och när conjuncturerna för export försämras, faller
äfven priset på jernet, hvarförutan torde ihågkommas, att
belåning endast sker till tre fjerdedelar af jernets värde.
Men egentligen är det, hvad Utskottet i Betänkandets S:te
punkt,föreslagit, som förmår mig att godkänna den 21:sta
punkten. Ty skulle det inträffa, att jern behöfde till större
belopp, än 2,000,000 belånas, då är ock rörelsen i landet
klen, och följaktligen de af Bankens fonder, som utlånas
mot diverse documenter, ej så mycket anlitade, hvarföre
jerntillverkningens behof då kunna fyllas genom öfverflvtt-
ning från andra af Bankens fonder. På dessa skäl bifaller
jag den 21:sta punkten i Betänkandet, med förbehåll att,
då 5:te punkten förekommer, söka verka derhän, att den
der föreslagna inskränkning till sex månader, såsom den läng^
sta tid, hvarunder medel skulle kunna från en till annan
lånefond öfverflyttas, må bortfalla, samt full latitud lemnäs
åt Bank-Styrelsen att i denna del handla så, som det all¬
männa bästa kräfver.
Ben 17 Junti.
171
Herr Wallenberg: Jag instämmer med Herrar Kock
och Schwan.
Herr Wedberg: Jag ämnade instämma i Herr Björn-
stjernas reservation, men efter öfvervägande af de skäl.
Herrar Kock och Schman anfort, förenar jag mig med dem.
Herr Indebetou: Om 5:te punkten anlages, torde det
kunna anses likgiltigt, antingen beloppet af denna lånefond
bestämmes till 2,000,000 eller 2,500,000 It:dr. För min
del, har jag vågat med säkerhet antaga, att nämnda punkt
skulle vinna .Ståndets godkännande, och under förutsättning,
att della kommer alt inträffa, vill jag afstå från yrkandet
på återremiss af den nu föiedragna 21:sta punkten i Betän¬
kandet.
Öfverläggning?!! var slutad; och, på Herr Talmannens
proposition, bifölls Betänkandet i denna del.
Yttrandet, pag. 20, angående dispositionen af de från
förberörda lånefond indragna 1,500,000 R:dr, lades till hand¬
lingar ne.
18:de punkten, 2:dra momentet.
Herr Björck: Vid fondens fördelning emellan Stock¬
holm och Götheborg, har den hittills iakttagna proportionen,
enligt hvilken en tredjedel af fonden varit anvisad ät Göthe¬
borg, icke blifvit bibehållen, utan Götheborgs andel minskad
i större proportion, än hela fonden. Denna Omständighet
har visserligen hos mig väckt någon betänksamhet emot
bifall till Utskottets förslag i denna del, i synnerhet, som
en annan af Götheborgs stads representanter, Herr Commerce-
Rådet Wijk, inom Utskottet reserverat sig emot fondens
nedsättning till det af Utskottet föreslagna belopp. Men då
äfven i nu ifrågaställa hänseende möjligen uppkommande
behof, utöfver den åt Götheborg anslagna summa, torde kunna,
i den ordning Betänkandets 5:te punkt utvisar, fyllas, anser
jag mig ej böra yrka på ändring af förevarande moment, i
hopp, att Herrar Fullmäktige mera hädanefter, än hittiils,
tillämpa Realementet, efter dess anda och mening.
Herr Wallenberg: \ afseende på den af Herr Björck
anmärkta omständighet, får jag meddela, att inom Utskottet
den upplysning erhållits, att i Götheborg ifrågavarande låne-
rätt på sednare åren .föga blifvit begagnad, enär de lånsö¬
kande funnit förmånligare att vända sig till dervarande
Privatbank.
Herr Schwan: För min del, skulle jag, i Herr Björcks
ställe, icke hafva velat afstå från den gamla fördelningen
172
Den 17 Junii.
emellan Stockholm och Götheborg, om jag ej i detta afse¬
ende förlitade mig på Banco-Fullmäktige. Jag tror nemligen,
att jernexporten kommer att tilltaga i större proportion från
Götheborg, än från Stockholm, då, till följd af förbättrade
communicationer i Wermland, flera tillverkningar, som förr
exporterats från Stockholm, nu söka sig fram till Götheborg,
och detta förhållande otvifvelaktig! kommer att än mera
ökas. Då emedlertid, enligt 5:te punkten, det blifvit lemnadt
åt Fullmäktiges skön, att efter behof ändra fördelningen
emellan fonderna, instämmer jag med Herr Björck.
Ofverläggningen var slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, blef förevarande moment af Ståndet bifallet.
Anmärkningarne 1, 2 och 5 vid 18:de punkten 2:dra
momentet, lades till handlingarne.
Behandlingen af detta ärende fortsattes uti det Plenum,
som är till eftermiddagen denna dag anslaget.
§ 3-
Bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande, JY3 167, och Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottens Betän-
kanden, N:ris 1, 2 och 5. (Rubrikerna intagas i Protocoll
för den dag, då Betänkanderne afgöras.)
§ 4.
Herr Hörnstein erhöll ordet och yttrade: Med afseende
på angelägenheten för Orebro stads svårt hemsökta innevå¬
nare, att snart lå afgjord den genom Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition väckta fråga om anslag och låneunderstöd åt
Staden, anhåller jag, att Stats-Utskottets öfver den Kongl.
Propositionen afgifna, nu till bordläggning anmälda, Utlå¬
tande, M 167, måtte varda på föredragningslistan fram-
flyttadt.
Häruti hördes flere af Ståndets Herrar Ledamöter in¬
stämma.
Herr Talmannen . lillkännagaf, att Talmans-conference
komme att sednare på dagen ega rum, och att Herr Talman¬
nen dervid ville anmäla den inom Ståndet yttrade önskan,
att ifrågavarande Utlåtande kunde varda på föredragningslistan
framflj ttadt.
Herr Gråå erhöll ordet och yttrade: Då af Ståndets
Ledamöter i Stats-Utskottet tre nu fått permission, och af
de öfrige en eller annan vid något tillfälle kan blifva hin¬
drad att i Utskottet tiilstädesvara, samt af de tre Suppleant-
Ledamöter, som redan blifvit för Utskottet valde, två under¬
Den 17 Junti.
175
stundom äro upptagne af tjenstgöring i andra Utskott, hem¬
ställer jag, huruvida icke två Suppleant-Ledamöter i Ståts-
Utskottet kunde ytterligare inväljas att tjenstgöra, den ena
för Herr Waern och den andra för Herr Lindström.
På Herr Talmannens proposition, beslöt Ståndet remiss
till Herrar Electorer, för utväljande af två Suppleant-Leda¬
möter i Stats-Utskottet, den ena för Herr Waern och den
andra för Herr Lindström.
§ 6.
Beviljades Herr Palander fjorton dagars ledighet från
Riksdagsgöromålen, räknad från r)en 21 innevarande månad.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes kl. 2 e. m., men sammanträdde åter, till fortsätt¬
ning af
Plenum, kl. 6 e. m.
§ 7.
Jemte det, i enlighet med Herr Gräås hemställan, den
af honom, enligt S §, gjorda anmälan bestämdes sålunda,
att den afser val af tvänne Suppleanter i Stats-Utskottet,
för att der, i mån af behof, tjenstgöra, i stället för Leda¬
möter, som erhållit tjenstledighet, anhöll Herr Gråå, att
valet måtte af Ståndets Herrar Electorer i dag före Pleni
slut förrättas.
§•».
Herr Talmannen tillkännagaf, att uti denna eftermiddag
hållen Talmans-conference öfverenskommits, att hos Riks-
Stånden föreslå, att, för så vidt behandlingen af Banco-
Utskottets Betänkande, M 54, icke hunne afslutas denna
dag, Riks-Stånden skulle sammankallas till Plena å efter¬
middagen den 19; att Plena vidare skulle hållas den 21
och å eftermiddagen den 22, men derefter icke förr, än
den 28, allt innevarande Junii, och då endast för hand¬
läggning af jemnförelsevis mindre vigtiga ärender; att be¬
handlingen af Stats-Utskottets inkomna Utlåtanden, angående
extra statsregleringen, skulle, samtidigt i alla Riks-Stånden,
börjas den 29, för att, om möjligt, slutas den 30 i denna
månad; samt att Constitutions-Utskottets Memorial, JVi 6,
angående verkställd granskning af de i Stats-Rådet förda
protocoll, skulle i Stånden förekomma den 5 Julii.
Uppå framställning af Herr Talmannen, antog Ståndet
denna föredragnings-ordning, och beslöt, i sammanhang der-
174
Den 17 Junii.
nied, enligt förslag af Herr Hörnstein, att Stats-Utskottefs
Utlåtandet J\s 167, angående beviljande^ af anslag samt
amorterings- och byggnadslån åt staden Orebro, skulle å
föredragningslistan uppföras att förekomma nast efter Banco-
Utskottets ofvannämnda Betänkande.
§ »•
Fortsattes föredragning af Banco-Utskottets Betänkande
M 54, med förslag till reglering af Bankens lane- och
creditiv-rörelse.
Härvid förekomino följande punkter, nemligen: 22, 25
och 24 punkterna.
Godkändes.
2ä:te punkten.
Herr Rinman: .lag har endast begärt ordet, för att
framställa en fråga till Banco-Utskottets härvarande Leda¬
möter, lör att vinna upplysning om ett förhållande, som
måste inverka derpå, i hvad ifrågavarande § behöfver i
Banco-Reglementet qvarstå. I förevarande förslag af Utskot¬
tet nämnes om Bankens fastighetslån från tiden af 1814.
Då likväl, i följd af amorteringen, intet sådant lån bör
kunna blifva äldre, än 28 år, anser jag det omöjligt, äfven
om med albetalningar fördröjts, att något lån af detta slag
ifrån år 1814 ännu kan finnas qvar.
Herr Indebetou: Jag kan väl icke så noga, som på
ziffran, besvara den förre talarens fråga; men erinrar mig
att ett obetydligt belopp af ett lån af det slag, han om¬
nämnt, ännu är qvar i Banken. Det lärer likväl snart för¬
svinna genom amorteringen.
Ölverläggningen var slutad, och Utskottets förslag bifölls.
26:te punkten.
Antogs.
27:de punkten.
Herr Ekenman: Mycket kunde vara att säga, i afse¬
ende å första delen af det alternativa förslag, som jag i denna
fråga motionerat. Jag har dervid sökt utreda, alt fastighets-
lånerörelsen förr eller sednare torde böra skiljas ifrån Riks¬
banken. Jag har trott associationer i landsorterna vida lämp¬
ligare för sådant ändamål, oell att Riksbankens ifrågavarande
lånefond borde öfverlemnas till Hypotheks-föreningarne, derföre,
att dessa röra sig, efter sin icfé, uteslutande i denna rikt¬
ning. Dessa skäl för en likartad motion vid förra Riksda¬
gen vunno då ganska stor sympathie inom Banco-Ulskoltet;
hvarföre, ehuru samma motion föll emot en ringa majoritet,
Den 17 Junit.
175
jag ansåg mig böra å nyo väcka densamma, i detailerna
modifierad, till lif, och nu kunna hoppas bättre framgång.
Men denna framgång uteblef. Det lyckades väl i så måtto
att vinna syinpathie äfven nu för idéen, som en inom Banco-
Utskottet tillsatt comitée för préliminairt utredande af ämnet
för Professoren Agardhs och min motion afgaf ett gynnsamt
utlåtande, som vann Utskottets Canzlie-Afdelnings bifall.
Men i Utskottets Plenum fick frågan en annan utgång,
såsom af dess Betänkande synes. Om jag ock derföre vore
benägen för ärendets återremitterande, skall jag likväl icke
begära sådant, emedan Riksdagen nu är så långt framskri¬
den, och det, vid sådant förhållande, icke vore lämpligt att
fordra, det Banco-Utskottet skulle ånyo företaga frågan i
sin helhet till öfverläggning och pröfning, i den syftning, jag
nu antydt. Jag lemnar således å sido den första delen af
min motion, efter att hafva på detta sätt beredt plats i
Ståndets Protocoll för min reservation emot Utskottets yt¬
trande härutinnan.
Deremot begär jag återremiss å Banco-Utskotlets före¬
varande Utlåtaude, så vidt detsamma afser det sednare al¬
ternativet i min motion, eller den creditiv-rätt på Rikets
Ständers Bank, som jag samt Friherre Raab, Professoren
Agardh och Riksdacsfullmäktigen Hultman, på sins emellan
i allmänhet lika vilkor, föreslagit för Hypotheks-föreningarne
i Riket; och jag tager mig för sådant syfte friheten erinra,
att sådana föreningar vid 1844—45 årens Riksdag af Rikets
Ständer synnerligen omhuldades, ja. att flera af dem möjli¬
gen framkallades, till följd af deri icke oväsendtliga fördelen,
att för dem en creditiv-lönd anvisades i Riksbanken af en
million R:dr. Åtskilliga Hypotheks-föreningar uppstodo, men
en annan vind blåste vid nästa eller 1847—48 årens Riks¬
dag, då Ständerne funno för godt alt indraga nämnda creditiv-
fond, under föregifvande, att en Hypotheks-förening icke
begagnat sin creditiv-rätt, enligt hvad dermed åsyftats.
Dermed må nu hafva varit, huru som helst, men emedlertid
fingo de alla plikta för det fel, som lades endast en före¬
ning till last. Sedermera har väl fråga blifvit väckt om
återfående af creditiv-rälten, men afslagits; och detta, trots
Banco-Utskottets och Ständernas uttryckta nitälskan för jord¬
brukets omhuldande. Jag kan dock ej inse, huru detta
omhuldande kan ske på ett mindre graverande sätt för
Riksbanken, än det, som nu ställts i fråga. Erkänner man,
hvad svårligen låter förneka sig, alt Hypotheks-föreningar-
176
Den 17 Junii.
nes syftemål är jordbrukets uppbjelpande, så är det i san¬
ning en egen företeelse, att, sedan man framkallat dessa
föreningar, man först' frånrycker dem det leinnade understö¬
det under en förevändning, och vägrar att återkalla sin orätt¬
visa under en annan. Hvad var nemligen påtagligare, än
att föreningarne, då de lemnades åt sig sjelfva, skulle skaffa
sig penningar, der sådana kunde erhållas. Inom landet sak¬
nades capitaler till den ränta och de vilkor, föreningarne kunde
erbjuda. Penningar upplåntes derföre i utlandet, och nu
har fördömelsen öfver utländska skuldsättningen blifvit det
valspråk, hvarmed man mot föreningarne drager i fejd.
Men den, som anser lämpligt att iakttaga consequence
i sina åsigter, och icke kan fördöma Hypotheks-föreningarne
för deras utländska skuldnedsättnirig, enär han icke har
något emot att Staten upptager lån utrikes, den hämtar
stöd för sin mot Hypotheks-föreningarne fiendtliga position
af deras supponerade discont-rörelse. För så vidt jag kän¬
ner denna, består den blott deri, att de föreningar, som
tvingats att taga lån utrikes, måst underkasta sig det der¬
med i allmänhet förknippade vilkor, att större summor på
en gång måst indragas, än som för tillfället kunde till före¬
ningens delegare utlånas. Hvad var då billigare, än att
föreningarne skulle på kortare tid söka göra penningarne
fruktbara genom utlåning till andra personer. I mån efter
som utlåning mot inteckning kunnat ske, har utlåningen på
namn minskats, och detta är i korthet historien om Hypo-
theks-föreningarnes »discont-rörelse.»
De vilkor för creditiv-rätten, som alla motionairerne i
ämnet föreslagit, äro sådana, att Rikets Ständer derigenom
måste blifva förvissade om all erforderlig garantie för de
lyftade creditivens återbetalande, när Herrar Bankofullmäk¬
tige så nödigt finna. Något missbruk kan under sådana
vilkor icke ske, helst när man tager i betraktande, att ut-
assignering och insättning icke skulle få göras till lägre
belopp, än 1,000 R:dr, och derutöfver endast 3 jemna
l,000:tal. När dertill lägges, att Riksbanken skulle få för
de å creditiv dragna summor beräkna sig 4 procents ränta,
synes visserligen vid första påseende, som fördelarne för
Hypotheks-föreningarne skulle blifva ,så obetydliga, att de
helst borde undvika att inlåta sig i dessa transactioner. Det
är dock icke så. Creditiv-rätten skulle sätta Hypotheks-
föreningarne i tillfälle att göra face för sina utelöpande* obli¬
gationer, och om sådana inlöstes vid anfordran, hvilket
Den 17 Junit,
177
kunde utan ränteförlust ske medelst berörde rätt, s8 skulle
allmänna rörelsen derigenom betydligt gagnas.
I den syftning, jag nu förordat, upprepar jag således
min anhållan om återremiss å Banco-Utskottets föreva¬
rande Utlåtande, i afseende på det sednare alternativet i
min motion.
Herr Kock: I motsats till den föregående talaren, tror
jag icke, att Hypotheks-föreningarne i Riket framkallats af
den creditivrätt på Rikets Ständers Bank, som beviljades
dorn vid 1841—15'årens Riksdag. Det vore ock rätt illa
bestäldt, om dessa i och för sig nyttiga och förmånliga in¬
rättningar behöfde sådant understöd, att väckas till lif. Ali
sannolikhet är, att de ändå skulle uppstått. Men det hin¬
drar mig ej att medgifva, att, sedan de en gång fått nämnda
rätt, den icke bort dem betagas, och sålunda alla straffas,
för det att en mindre väl begagnat sig af den rättighet,
Ständerne dem förunnat. Jag var också vid 1847—48 årens
Riksdag ibland dem, som motsatte sig indragningen af Hy¬
potheks-föreningarne beviljad creditiv-rätt å Rikets Stän¬
ders Bank.
Sedan emedlertid sådant beslut fattats, anser jag nu¬
mera mindre, än någonsin förut, behöfligt att ånyo lemna
Hypotheks-föreningar en dylik creditiv-rätt. En million R:dr,
fördelad på alla Hypotheks-föreningarne, förefaller mig till
ziffran alltför ringa, att kunna vara dem till någon väsendt¬
lig nytta, helst om man tager i betraktande de betydliga
summor, som dessa Föreningar under de sednare åren haft
att disponera. Enligt Finance-Comitéens uppgift, hafva de
afslutat utländska lån till icke mindre belopp, än 59 mil¬
lioner mark Hamburger Banco, utom en betydlig summa
i Pound Sterl.
Då således den million, hvarom fråga är, måste finnas
vara af vida mindre betydenhet för Ilypotheks-föreiiingarne,
än man låter påskina, kan jag icke tillstyrka bifall till ifrå¬
gavarande motioner, helst det lärer vara mycket bältre för
dessa inrättningar sjelfve, att de en gång för alla ställas pä
egen botten, att lita på sig sjelfva allena, än om, såsom
hända kunde, å nyo beviljad creditiv-rätt åter borttages
af Ständerne. Ty ett sådant vacklande kan ej vara annat,
än skadligt. Icke destomindre var jag nu inom Banco-
Utskottet benägen att ingå på någon jemnkning, för att gå
motionairernes önskningar till mötes så till vida, att Hypo-
Borg.-Stånd. Vrot. vid. Riksd. 1853—1854. IV. 12
178
Den 17 Junit.
theks-föreningarne, i afseende å creditiv-rätt, skulle ställas
pä samina fot till Riksbanken, som från deras början. Men
då vi nu stå vid gränsen af en revolution i hela vårt bank¬
väsende, syftande att bilda bankafdelningar i orterna oell in¬
draga Privatbanker, hvilkas rörelse måste ersättas, ansågs
slutligen nödigt, att Riksbanken skulle innehålla alla möjliga
tillgångar för dessa ändamål och således icke använda dessa
för understödjande af inrättningar, som kunna berga sig på
egen hand. Uti förevarande Utlåtande anlöres ock, bland
skälen till afstyrkande af bifall till motionerna, de utvägar,
Hypotheks-föreningarne hafva genom deras obligationer till¬
erkänd belåningsrätt i Banken, med derunder lydande Låne-
Contoir, samt i Riksgälds-Gontoiret. Om ej stor, är denna
doek någon hjelp, hvarmed jag anser dessa Föreningar böra,
utan vidare anspråk, kunna hjelpa sig till bättre lider, då
Riksbanken möjligen kan komma i tillfälle att lemna dem
creditiv. Af dessa skäl, anhåller jag om bifall till föreva¬
rande Utlåtande.
Herr Palander: Det Betänkande, jag nu håller i mina
händer, innefattar förslag till understöd åt nästan alla ban¬
ker, till manufacturer, tili jordbruk, jernbelåning, o. s. v. Ett
enda interesse synes mig deruti nog stjufmoderligt behandladt;
och detta är det, som afser ifrågasatta creditiv åt Hypo¬
theks-föreningarne. Man må säga om dem, hvad man vill;
de hafva dock åstadkommit ganska stor nytta och skapat
medel att lyfta jordbruket till vida dyrbarare egendom, än
förut. Mig synes, att handeln, som i detta Stånd represen¬
teras, icke borde undandraga sig att understödja detta stora
interesse, hvaraf en förmånlig återverkan icke kan uteblifva.
Det är en sanning, hvad de föregående talarne om¬
nämnt, att nemligen Riksbanken för flera år sedan lemnat
Hypotheks-föreningarne ett betydligare creditiv, men att detta
vid' följande Riksdag derefter åter indragits. Mig synes, att
dessa Föreningar numera äro på en öfvergångspunkt, då,
såsom vi sett, man här i landet söker tillvägabringa lån för
dem. Jag vill icke dölja detta förhållande och min förmo¬
dan, att dessa lån ändå till en del i sjelfva verket äro ma¬
skerade utländska. Men vare dermed, huru som helst, så
böra dock Rikets Ständer icke glömma sin pligt att träda
emellan och understödja dessa nyttiga inrättningar. Just der¬
igenom kunde skuldsättning på den utländska marknaden
undvikas; och, så obetydligt i sig sjelft ett creditiv på Riks¬
banken å endast En million vore, är dock klart, att Hypo-
Den 17 Junit.
179
theks-föreningarne derigenom möjligen skulle kunna bespara
sig utländska creditiv ä (lera millioner, i anseende till de
vilkor, som vid dessa vanligen fästas.
Också har den Banco-Utskottets afdelning, som först
handlade frågan, erkännt rättvisan af detta Hypolheks-före-
ningarnes anspråk. Men Utskottets pluralitet har åstadkom¬
mit det foster af dess öfverläggningar, som vi nu håfve för
ögonen. Det är väl en sanning, att Banco-Utskottet redan
för andra ändamål tagit i anspråk alla de Bankens pennin¬
gar, som möjligen kunna skrapas ihop, så att ur denna syn¬
punkt, i händelse Ståndet nu beslutar återremiss, någon för¬
hoppning ej synes vara på ett gynnande utlåtande i denna
fråga af nämnda Utskott vid denna Riksdag. Men derföre
bör ändå ej helt och hållet förtvitias om en god utgång.
Ty det återstår ännu den möjligheten, att Med-Slånden
kunna fatta beslut, sorn undandrager en del andra grenar
de understöd, som Utskottet titlämnat dem, och i sådant
fall gäller åtminstone icke det, för mig ensamt gällande, skäl,
att tillgångar saknas till ifrågavarande understöd åt Hypo-
theks föreningarne.
Jag anser fördenskull Borgare-Ståndet icke nu böra,
genom bifall till Utskottets yttrande, afklippa möjligheten
att draga fördel af nyssnämnda förhållande, utan instämmer
med den första talaren i anhållan om återremiss.
Herr Indebetou: Ehuru jag ej tror, att Hypotheks-
föreningarnes framtid beror deraf, om creditiv beviljas dem i
Riksbanken, synes mig dock UtskQttets raisonnement uti
förevarande Utlåtande icke vara tillfredsställande. Jag tror
också, att Utskottets Ledamöter i allmänhet icke funnit det
så; ty motionairernes förslag bifölls först af Utskottets Fi-
nance-aldelning, och ehuru väl det sedermera i Utskottets
Plenum föll, skedde det blott genom öfvervigt af en röst,
och således måste man finna, att meningarne inom Utskotlet
åtminstone varit mycket delade. De skäl, som Utskottet
anfört emot bifall till ifrågavarande förslag, att lemna Hy-
potheks-föreningarne creditiv å Rikets Ständers Bank, äro
hufvudsakligen tre, nemligen: l:o) att Hypolheks-förenin-
garne redan förunnats förmånen af belåningsrätt för deras
obligationer uti Banken och underlydande Låne-Contoir; 2:o)
att det vore ganska tvifvelaktigt, om den föreslagna för¬
ändringen komme att leda till någon nytta, och 5:o) att
Banken för närvarande icke vore i tillfälle att för ifråsa-
komna creditiv afsätta nödigt capital. Hvad nu det första af
180
Den 17 Junti.
dessa skäl angår, så lår jag erinra, att den åberopade belå-
ningsrätten är den, sorn omtalas i Banco-Reglementets 197 §.
Hela fonden för den der omförmälde belåning är 300,000
R:dr, och der uppräknas, såsom antagliga hypothek, en
mängd andra papper, utom Hypotheks-föreningars obligatio¬
ner, hvilka äro belåribara till 90 procent af deras capital-
belopp. Jag säger 'ej, alt denna procent är för låg, men då
hela den disponibla fonden inskränker sig till en half mil¬
lion, och då flera andra penningeverk, utom Hypotheks-
föreningarne, dermed skola betjenas, så är det lätt att inse,
luiru ringa andel af denna obetydliga fond kan komma att
belöpa sig på hvarje särskild Hypotheks-förening. Den åbe¬
ropade så kallade fördelen för Hypotheks-föreningarne redu¬
cerar sig alltså till nära nog lika med noll. Beträdande åter
nyttan af ifrågavarande crediliv, så inser jag visserlicen, att
creditiv på Banken icke kan beviljas Hypotheks-föreningarne
till något belopp af betydenhet, i jemförelse med de sum¬
mor, hvarmed de röra sig. Men ändamålet kräfver icke
elfer något så särdeles högt creditiv-belopp; en mindre sum¬
ma kan åstadkomma all den nytta, som åsyftas. Det in¬
träffar nemligen, att ansökningar om lån i en Hypotheks-
förening inkomma till något litet högre belopp, än hvad
Föreningen för tillfället kan disponera. Det vore då nyttigt
att hafva ett creditiv i Banken att draga på, för att der
kunna taga den tillfälliga bristen. Å andra sidan händerock
ej sällan, sedan en Hypotheks-förening arrangerat så, att
lånsökande icke skola behöfva vänta på lånemedels utbe¬
kommande, att lånehandlingar casseras eller befinnas ofull¬
ständiga, så att hinder möta för sökta Iåns utlemnande,
hvaraf följer, att åtskilliga tusentals R:dr kunna blifva lig¬
gande odispoherade. Om dessa då kunde insättas på creditiv
i Banken, vore sådant i mer än ett afseende fördelaktigt,
dels för undvikande af ränteförlust, men i synnerhet der¬
före, att Föreningarne ej må tvingas att förränta medlen
mot borgen, hvarigenom just en sådan discontrörelse fram¬
lockas, som man här så mycket klandrat. Då creditiv-rätt
hittills saknats, hafva Hypotheks-föreningarne icke haft annan
utväg att göra sina tillgångar fruktbärande, än att på kortare
tider upplåna sina öfverskottsmedel emot förskrilningar och
borgen, ehuru detta ingalunda är för dem normalt, utan
tvärtom mäste betraktas, som en utväxt på deras rörelse,
som strider mot det egentliga ändamålet, hvilket är att ut¬
gifva amorleringslån. Härigenom har den öfverklagade di-
Den 17 Junti.
181
scontrörelsen inom tlypotheks-föreningarne uppkommit. För¬
delen af creditiv i Banken vore således i sjelfva verket
dubbel, nemligen först att förekomma ränteförluster för Hy-
potheks-löreningarne, då de hafva inne större penninge-
belopp, än som kan användas till amorteringslån, samt vi¬
dare, alt, i motsatt fall, sätta dem i tillfälle att genast upp¬
fylla låusökandes anspråk. [Ivad slutligen vidkommer Ut¬
skottets tredje skäl, eller att Banken för närvarande icke är
i tillfälle att afsätta nödiga medel för creditiv åt Hypotheks-
föreningar; så är detta kanske det hufvudsakligaste och det,
hvarå största vigten ligger. Jag erkänner ock, att det för
närvarande kan möta svårigheter att finna utvägar till nö¬
diga medel i Banken för ändamålet. Likväl tror jag mig
kunna gifva anvisning på en möjlighet, att undanrödja denna
svårighet, utan att ändock behöfva taga i anspråk sådana
medel, som Banco-Utskottet föreslagit att använda till andra
rörelsegrenar. Denna möjlighet kunde inträffa, i händelse
Utskottets tillstyrkande, längre fram i Betänkandet, om bil¬
dandet af upp- och afskriliiingsräkning i Banken blifver af
Rikets Ständer bifallet. Flera sätt för användande af de
medel, som genom en sådan upp- och afskrifningsräkning
kunna inflyta, hafva visserligen blifvit föreslagna, men Ut¬
skottet har ändå ansett det problematiskt, mn icke denna
nya rörelsegren skulle lända till ränteförlust för Banken ge¬
nom insättningar till högre belopp, än som kunna göras
fruktbärande. Om det skulle inträffa, „att större belopp, än
man nu föreställer sig, komma att å upp- och afskrilnings-
räkning i Banken insättas, så vore det utan tvifvel en fördel
för Banken, att kunna använda öfverskotlet till creditiv åt
Hypotheks-föreuingarne, och att sålunda återfå den ränta,
hvilken Banken för sådana medel måste utgifva, och hvil¬
ken eljest skulle förorsaka förlust. Nyssnämnda tillgång kan
visserligen icke med någon säkerhet beräknas, men det är
ganska möjligt, ätt den uppkommer, och det såknas således
ej anledning att återremittera förevarande Utlåtande, för
att Utskottet må kunna taga denna omständighet i öfver¬
vägande. Jag instämmer, af dessa skäl, med den förste
talaren i anhållan om proposition å återremiss, i förhopp¬
ning, att Banco-Utskottet icke skall finna hinder att åtmin¬
stone afgifva ett eventuelt förslag, tillstyrkande att bevilja
Hypotheks-föreningarne creditiv i Banken, under vilkor, att
Herrar Banco-Fullmäktige dertill må använda sådana å upp-
182
Den 17 Junti.
och afskrifningsräkning inflytande medel, som till andra än¬
damål icke blifva behöfliga.
Herr Almgren: Då jag villigt erkänner nyttan i flera
afseenden af Hypotheks-föreningar, kan jag likväl icke blunda
för vådan af den utländska skuldsättning, hvari landet genom
dem indragits. Jag skulle likväl icke under vanliga förhål-
landpn motsätta mig återremiss af delta ärende. Men dä
nu fordras minst en million R:dr, att afsättas till creditiv åt
nämnda Föreningar, så vida det skall tjena till någon nytta,
och jag hyser den öfvertygelse, att de medel, som besparas
i Ranken, kunna med vida större gagn för landet användas
till beviljande af enskilda cassa-creditiver samt tili upprät¬
tande af Filialbanker, så kan jag nu icke med min röst
verka för ett sido-ändamål af sådan beskaffenhet, som det
ifrågavarande. Af dessa skäl, kan jag icke instämma i, bifall
till motionairernes förslag i någon del, utan biträder Utskot¬
tets yttrande och anhåller hos Herr Talmannen om propo¬
sition å bifall dertill. Det måste också erkännas, att, då
Hypotheks-föreningarne förut hade creditiv å Rikets Sländers
Batik, en af dem missbrukade denna rättighet på ett ganska
éclatant sätt. Jag tillstår väl, att det kan finnas hårdt, att
de alla skulle lida för den enas oförsvarliga handlingssätt;
men detta var dock så marquant, att minnet deraf icke lätt
utplånas. Hypotheks-föreningarne, som, enligt min förme¬
ning och innehållet, af deras sanctionerade Reglementen, en¬
dast hafva för ändamål att utlåna medel emot inteckning,
hafva likväl också afvikit derifrån i så måtto, som de ut¬
sträckt sin rörelse till discontering på namn och reverser.
Med en ökad credit, vet man derföre icke, om de ej kunna
komma att uppställa en discontrörelse. som, vid sidan af
Riksbankens, kunde blifva vådlig nog. Af dessa skäl, anser
jag någon tvekan icke böra uppstå om det företräde, som, i
fråga om understöd af Riksbanken, bör lemnäs åt de andra
omnämnda ändamålen framför beviljande af creditiv åt Hy¬
potheks-föreningar.
Herr Arnberg: Jag har varit ledamot uti den af Ut¬
skottet tillsatta Comitée, som préalabelt behandlat denna
fråga, jemte de öfriga särskilda, som tillhöra credit-lagstift-
ningen. Jag kan icke neka, att jag, då jag satte mig (ill
arbetet i samma Comité, hade benägenhet att vägra creditiv-
rätt för Hypotheks-föreningar i Rikets Ständers Bank. Ett
skäl för denna obenägenhet var min åsigt, att nämnda För¬
eningar hålla jordbruket skuldsatt, i stället att verka för det-
Den 17 Junti.
sarmnas befriande från skuld; ett annat var, att inom Hy-
potheks-föreningarne uppstått ett slags discontrörelse, som
icke är af något gagn lör jordbruket, och således främmande
för deras ändamål. Af discussionerna i Comitéen och hvad
jag sedermera inhämtat kom jag dock till den slutsats, att
nämnda discontrörelse, så skadlig, som den också är, hade
sitt upphof deri, att Hvpotheks-föreningarne icke hafva cre-
ditiv å Rikets Ständers Bank. Saknaden deraf gör, att dessa
Föreningar, för att undvika ränteförluster på de medel, sorn,
utan att på förhand kunna beräkna åtgången, indragas i ut¬
ländska creditiver, utöfver hvad som går ut till fastighets¬
lån, måste anlita discontering, såsom enda sättet att göra
dessa öfverskott fruktbärande. I)e hafva således gjort denna
rörelse till verkligt näringsfång. Men det är lika klart, att,
i samma mån, som de hafva öppen fond till creditiv i Ban¬
ken, skola de icke behöfva i förtid indraga sina penningar
från utländska långifvare, och då förfaller behofvet att anlita
discontrörelse. Af dessa skäl, har jag alltmera insett nyttan,
att lemna Hypotheks-föreningarne creditiv i Rikets Ständers
Bank. Men dertill kommer, att, om sådant beviljas, Hypo-
theks-löreningarne derigenom sättas i tillfälle att utställa
obligationer å vista, hvilka då skulle blifva mera begärliga
för capitalister. Dermed skulle i vårt land början kunna
göras till införande af ett obligations-väsende, som måste
komma att verka välgörande i alla riktningar. Dessa äro
dock endast nyttighetsskäl. Ett annat finnes, som gäller
ännu mera i mina ögon, och såsom verklig rättsgrund, att
icke förvägra Hypotheks-föreningarne creditiv-rätt i Rikets
Ständers Bank. Sådan är nemligen föreslagen, att beviljas
dels enskilda personer, dels Privatbanker och andra institu¬
tioner. Med hvad rätt vill man väl då förneka Hypotheks-
föreningar en dylik förmån? — Jag kan till denna vägran
icke (inna någon giltig grund, vid nyssnämnda förhållande,
och detta äc det hufvudsakiigaste skäl, hvarföre jag instäm¬
mer i yrkandet om återremiss å förevarande Utlåtande.
Herr Wedberg: För min del, anser jag äfven föreva¬
rande Utlåtande böra återremitteras, på det att, så vidt möj¬
ligt är, Banco-Utskottet må bereda Hypotheks-föreningarne
creditiv-rätt å Rikets Ständers Bank, hvarigenom dessa kun¬
na undvika discontrörelse, som de nu begagna, men icke är
på siri plats. Jag tror ock, att Utskottet, någon tid härefter
under denna Riksdag, skall komma i tillfälle att åstadkomma
ett förslag i denna riktning. Jag vill endast tillägga, att jag
184
Den 17 Junit.
känner en Hypotheks-förening inom min hemort, som sökt
creditiv i en af Bankerne och väl fått det, men till otill¬
räckligt belopp, samt derföre måst taga sin tillflykt dertill
att begagna sig af npp- och afskrifningsräkning, ehuru sådan
annars är mindre lämplig för dylika inrättningar.
Herr Wallenberg : Discussionen hitintills, och i synner¬
het en talares yttrande, föranlåter mig att, innan jag uttalar
mina åsigter i saken, förutsa rida den anmärkning, att hvarje
Representants rättighet, i denna, som andra frågor, att bi¬
falla eller afslå motionerna, lärer få vara oförkränkt, enligt
Grundlagen. Uti föreskrifterna, angående belåning af fastig¬
heter i Rikets Ständers Bank, är i 1 § uttryckt, att hvarje
Svensk undersåte, som eger belånbar fastighet, har sådan
rättighet. Men detta stadgande är i sjelfva verket en tom
bokstaf. Ty låns erhållande beror ändå alltid på tillgån-
garne, och ytterst på Bankens principaler. Jag har ansett
nödigt att erinra härom, men vill anmärka, att Banco-
Utskottets förevarande Utlåtande är stödt på andra, giltigare
skäl. Det förnämsta är det, att Hypolheks-föreningarne an¬
setts icke vara i behof af äskadt creditiv. Sådant kan för
dem endast i ett fall erfordras, nemligen då de drabbas af
oförutsedda utgifter; men ingen lärer vara så i tillfälle att
bestämma sina utgifter på dagen, som just Hypotheks-före-
ningarne. De hafva sina bestämda inkomster qvartalsvis,
samt utbetalningar och ränte-liqvider alltid på vissa dagar.
Jag talar nu om Hypotheks-föreningar, sådana de böra blifva,
och har icke föreställt mig möjligheten, att de hvarken skola
fortsätta sin discontrörelse eller komma att utgifva obliga¬
tioner k vista, utan, uteslutande, sådana, som representera
amorteringslån, d. v. s. ouppsägbara. Hufvudsyftemålet med
dessa föreningar är att skydda jordbrukaren för rörliga gra-
vationer, hvilka kunna uppsägas. Allt annat till dessa För¬
eningar hörande är för deras syftemål främmande biomstän¬
digheter. Jag tror således, att Hypotheks-föreningarne icke
uppfylla sitt ändamål förr, än de förvandla sina uppsägbara
obligationer till verkliga amortissements-obligationer. Hypo-
theks-föreningarne hafva haft en annan afart af sin rörelse,
nemligen lånerörelse på namn, som, enligt en halfårs-rapport
till Kongl. Maj:t, är uppgifven till belopp af sju millioner
R:dr. Denna rörelse är likväl en lagöfverträdelse af Hypo-
theks-föreningarne, ty deras obligationer innehålla, att Direc-
tionen förbinder sig att för alla utelöpande obligationer inne¬
hafva säkerhet uti fastighets-inteckningar. Dä nu Förenin-
Den 17 Junii.
18S
garne icke ega några sammanskjutna capitaler, utan blott
sådana, som blifvit mot obligationer upplånade, så är klart,
att sju millioner af Hypotheks-föreningarnes obligationer hvila
ytterst på namn ocb reverser, utan inteckning, hvilket är
olagligt. Inemot denna Riksdag hafva de väl beslutat afstå
ifrån denna för deras ändamål främmande rörelse; men detta
beslut har bemärkts icke hafva fullt frivilligt tillkommit. Ett
bevis härå har jag uti mina händer i ett uppsägningsbref,
rörande ett af omnämnda handlån, i hvilket bref säges, att,
om en tiondedel af lånet inbetalas, kan resten få omsättas
på 6 månader med en femtedel hvarje gång, tills det är be-
taldt till fullo. Man har således beredt sig tillfälle att be¬
drifva den kära handlånerörelsen åtminstone i fem år, och
under tiden kunna flera vindar blåsa; häraf synes, som om
det skulle vara mindre allvarligt inenadt med deras beslut,
att upphöra vara sammansatta Hypotheks-banker och all¬
männa Disconter. Inom Utskottet har, vid behandlingen af
denna sak, framställts den frågan: hvem är det, som begär
dessa creditiver åt Hypotheks-föreningarne? Man svarar: jo,
det är några motionairer, som vilja FÖreningarne väl, men
icke visat hvarken fullmakt att göra dessa framställningar,
eller ens att Hypotheks-föreningarne vilja emottaga och be¬
gagna sig af sådana creditiver. Det är således icke deraf,
att de förut haft sådana, gifvet, att FÖreningarne sjelfva nu
skola finnas villige att göra sig en sådan förmån till godo,
om den beviljas döm med några restrictiva vilkor; utan de
kunna tänkas lemna creditiven obegagnade. Vid sådant för¬
hållande, anser jag det jemväl nu vara fullkomligen form-
vidrigt, att Rikets Ständer skulle, såsom creditiv-gifvare, be¬
stämma vilkoret), utan att vara säkra, att den andre contra-
henten ingår derpå. Af detta skäl i synnerhet, och dernäst
af den orsak, att det ingalunda är sannolikt, att Hypotheks-
föreningarne, om de rätt skötas, skola någonsin drabbas af
oförutsedda utgifter, som göra för dem behof af crediliv uti
Rikets Ständers Rank, finner jag mig böra hos Herr Tal¬
mannen anhålla om proposition å bifall till Banco-Utskottets
förevarande Utlåtande.
Herr Ekenman: Då jag nu ånyo begärt ordet, har jag
gjort det, endast för att i möjligaste korthet upptaga några
anmärkningar af de talare, som uppträdt emot mig i denna
fråga. Den förste talaren, näst mig, har förklarat, att det
visserligen icke borde blifva förenadt med synnerlig svårig¬
het, att lemna Hypolheks-Föreningarne crediliv uti Rikets
186 Den 17 Junii.
Ständers Bank, men att det vore mindre nyttigt, än om de
vandes att hjelpa sig sjelfva, och att det vore mindre rådligt,
i anseende dertill, att, såsom förut skett, creditivet kunde in¬
dragas vid följande Riksdag. Häri ligger verkligen mycken
sanning, men dessa skäl gälla icke blott i afseende på Hy-
potheks-löreningar, utan alla inrättningar och enskilde, som
hafva eller fä creditiv i Banken; och jag inser icke, hvar¬
före ej enahanda skäl bort åberopas, för att vägra dylikt
creditiv åt Jern-Gontoret, Sparbanker och de flera andra, som
denna förmån förunnats. Sådant vore åtminstone consequent;
men hvarföre Hypotheks-föreningar ensamma skola hänvisas
att blott lita på och hjelpa sig sjelfva, det kan jag icke för¬
stå. Den nämnde talaren har äfven sagt, att Banken för
närvarande saknar tillgångar att bistå Hypotheks-förenin-
garne på ifrågavarande sätt, och att det är nödigt att sam¬
manskrapa alla disponibla medel, för att kunna ersätta Privat¬
bankernas rörelse, när de upphöra. Ja, när de upphöra. Men,
enligt hvad jag förut sökt ådagalägga, lära dessa banker icke
så snart upphöra. Att de icke göra det sjelfvillig!, derom
torde vi vara öfverens; och hvarföre, då Baneo-Utskottet,
såsom förevarande Betänkande utvisar, tillstyrkt, att icke för¬
nya Rikets Ständers beslut vid 1847—48 årens Riksdag,
Banken, vid sådant förhållande, skulle anses behöfva samla
fonder lör Privatbankernas ersättande, det är, hvad jag icke
kan fatta. Efter mitt förmenande, kan gerna, af de 2,100,000
R:dr, sorn för detta ändamål sammanskrapats, en million af-
sättas till creditiv åt Hypotheks-föreningarne. Om emedlertid
denna fond bildas så eller annorlunda, är fullkomligen lik¬
giltigt för ■'saken. Jag anser mig blott böra för Borgare-
Ståndet uttala min åsigt, att det är både billigt och rättvist,
att en sådan fond, som jag nu nämnt, bildas af medel, som
kunna dertill afsättas. En annan talare har, jemte det han
erkännt nyttan af Hypotheks-föreningar, likväl förmenat det
icke vara bankmässigt att lemna dem creditiv i Riksbanken,
utan att enskilde borde hafva företräde härtill. Men, efter
hans tanke, har det likväl varit och är bankmässigt, att be¬
vilja creditiv i Banken åt fabriker och mannfacturer. Jag
saknar verkligen ord atf vederlägga denne talares påstående,
att det är mera bankmässigt att förunna creditiv åt enskilde
eller åt associationer, som lemna personal-säkerhet, än åt
inrättningar, som ställa realsäkerhet. För sådana skäl gifvas
icke motskäl. I anledning af en annan talares uppgift, att
eo af honom omnämnd Hypotheks-förening erhållit creditiv
Den 17 Junit.
187
uti en Privatbank, vill jag i förbigående meddela, att den
Småländska Hypotbeks-föreningen äfven förskaffat sig en dylik
förmån uti Privatbanken i nämnde province. Derförulan
skulle det ock varit svårt att reda sig, och endast så hafva
betydliga ränteförluster för nämnda Hypotheks-förening und¬
vikits. Den siste talaren har sagt, alt Utskottets majoritet,
det vill likväl här blott säga Utskottets ena hälft, med en
röst derutöfver, att denna majoritet, inclusive denne ta¬
lare, funnit Hypotheks-föreningarne icke vara i behof af
creditiv uti Rikets Ständers Bank. Han hade fullkomligt rätt,
örn man tänker sig Hypotheks-föreningarne i sin enklasle form,
såsom commissionairer mellan långifvare och låntagare, då
inga lån beviljades, innan penningar funnos i cassan, och inga
ränte- eller capitalbetalningar till långilvarne verkställdes,
innan låntagaren sjelf sin ränte- eller capitalskuld liqviderat.
Men så enkelt lärer i sjelfva verket förhållandet ej vara.
eller kunna vara. Jag tager mig friheten erinra, hurusom
Hypotheks-föreningarnes förnämsta uppgift är, att göra jord¬
brukets skuldbörda ouppsägbar, så att den endast successift
dödas. Nu frågar jag den värde talaren, om det alltid är
möjligt för Hypotheks-föreningarne, att få låna penningar på
samma vilkor? Ja, visserligen i utlandet, men icke här i
Riket. Också skulle ingen Hypotheks-förening ännu hafva i
Sverige uppstått, om det mönster ovilkorligen bort följas,
som denne talare framställt. Der de hittills uppstått, har
åtminstone icke varit möjligt att så inrätta dem, och den
Hypotheks-förening, som stillats i min ort, liar förgäfves sökt
att ordna sin lånerörelse efter sådan idée. Östgötha Hypo¬
theks-förening har äfven gjort försök med inhemska amor-
terings-obligationer, men huru det täger sig ut, är ännu
okändt; likasom det ännu torde vara outredt, om dessa obli¬
gationer komma att stanna i landet. Huru man, vid sådant
förhållande, kan säga, alt creditiv i Rikets Ständers Bank är
obehöflig! för Hypotheks-föreningarne, förefaller mig obegrip¬
ligt. Denna anmärkning är redan till en stor del vederlagd
af Herr Indebetou. Det ligger i sakens natur, att Hypotheks-
föreningarnes utgifter äro lika så obestämbara, som hvarje
affairesmans. Hypotheks-löreningarne hafva utgifvit obliga¬
tioner, som äro uppsägbara, de hafva jemväl' räntor att å be¬
stämda tider liqvidera. Deras fordringar deremot kunna icke
annorledes, än undantagsvis, uppsägas, och räntorna inflyta
icke alltid å förfallotiderna. Nu beder jag att få fråga, huru
Hypotheks-föreningarne i sådan ställning skulle kunna på för¬
188
Den 17 Junti.
hand göra fage för alla sina förbindelser och beräkna sina
tillgångar? — Det har äfven blifvit anmärkt, att alla motio¬
nerna i ämnet skola vara obefogade, emedan de väckts al
enskilde riksdagsmän, men etan fullmakt af dem, hvilka sa¬
ken närmast rörer. Han har visserligen rätt, såvida man
endast håller sig till det factiska, men om han hade rätt äfven
i sin conclusion, så skulle väl knappt någon riksdagsmotion
väckas med befogenhet. Jag har också aldrig förut förnum¬
mit, att fullmakt aflordrats en motionaire, då han framställt
något, som kunde röra ett visst samhälle, eller Corporation.
Likväl gaf jag, vid ärendets behandling, i Banko-Utskottet
tillkänna, det jag i denna fråga hade bemyndigande af Små¬
lands Hypotheks-lörening. Men Banco-Utskottet ansåg ej nö¬
digt, att jag så documenterade mig. Hypotheks-föreningarne
lära icke hafva rätt till talan vid Riksmöten i sina enskilda
angelägenheter, och således ej heller att ställa fullmäktig för
sig. Medgåfves då ej heller Riksdagsman att uppträda, å
deras vägnar, utan annan fullmakt, än deras supponerade
samtycke till hvad han föreslår, så hade man utfunnit ett
beqvämt sätt att slippa höra talas om dem. Jag nödgas, utan
hinder af andra talares inkast, förnya min anhållan om pro¬
position å återremiss.
Herr Indebetou: Jag är i det allraväsendtligaste före¬
kommen af den siste värde talaren, och hvad jag har att
tillägga, är derföre ej mycket. Vidkommande den sista punk¬
ten i nämnde talares yttrande, har det sin fullkomliga rik¬
tighet, och det behöfs ej något djupt studium af Riksdags¬
ordningen, för att finna det motioner icke kunna väckas af
andra, än Riksdagsmän; den anmärkniagen, att ifrågavarande
motioner blifvit väckta af enskilde Representanter, saknar
följaktligen all vigt. En talare har väl ansett, alt något af¬
seende icke bör fästas vid dessa motioner, emedan man ej
kan vara förvissad, att Hypotheks-föreningarne vilja begagna
sig af den creditivratt, som blifvit för dem begärd, och har
gjort det inkastet, att någon ansökning härom aldrig skett af
Flypotheks-löreningarne. Men sådana ansökningar kunna ju
ej komma i fråga, förr än Herrar Banco-lullmäktige fått rättig¬
het att bevilja dem. Det vore val rent af en galenskap att
inkomma med ansökningar om sådant, som man på för¬
hand vet icke kan eller får beviljas. Till ett sådant non¬
sens lära väl icke Hypotheks-föreningarne göra sig skyldiga.
Någon annan .ordning kan härvid ej komma i fråga, än att
Rikets Ständer först måste berättiga Banco-fullmäktige att
Den 17 Junii.
189
lemna Hypotheks-föreningarne creditiv, och stadga de vilkor,
under hvilka sådana creditiv få beviljas; och först derefter
inträder Hypolheks-föreningarnes åliggande, att vidtaga åtgär¬
der, för att begagna sig af den medgifna rättigheten, under
iakttagande af de motsvarande skyldigheter, som blifvit af
Ständerne föreskrifna. Det bar äfven blifvit anfördt, såsom
ett skäl, hvarföre creditiver ej skulle vara för Hypotheks-
föreriingarne behöilige, att icke någon inrättning eller något
penningeverk kan så noga beräkna sina inkomster och ut¬
gifter, som Hypotheks-föreningarne, Ett sådant ytlrande åda¬
galägger endast, att den värde talare, som fällt detsamma,
icke i detta hänseende eger så mycken practisk kännedom,
som i åtskilliga andra ämnen, hvaruti jag gerna erkänner
honom vara mig öfverlägsen. Huru skulle det t. ex. vara
möjligt för Hypotheks-föreningarne, att på förhand beräkna
beloppet af de amorteringslån, som vid hvart qvartals-sam-
manträde komma att utgå, då man icke ens kan veta, huru
många sökande komma att anmäla sig, och ännu mindre, om
deras lånehandlingar äro i complett skick, innan de hunnit
granskas. Der hafva vi ju redan utgifter, och just sådana,
som för dessa föreningars rörelse äro de väsendtligaste, men
hvilka likväl ej kunna på förhand bestämmas. Det är också
just med afseende på dylika utgilter. som det vore nyttigt,
att Hypotheks-föreningarne egde creditivrätt i Banken. Samme
talare, som gjort nämnde anmärkningar, har ock slutligen
förmenat, att Hypotheks-föreningarne icke hafva något allvar
med den omtalade indragningen af deras discontrörelse; och
skälet till detta förmenande har han hämtat derifrån, att in¬
betalningar af utestående handlån ställts på vissa terminer
och icke uppsagts till liqvid på en gång till hela beloppet.
Slutsatsen är likväl något förhastad. Orsaken, hvarföre för-
eningarne lemnat sina gäldenärer rättighet att sålunda af¬
börda sig sina skulder terminsvis, kan icke vara någon an¬
nan, än den, att icke genom strängare förfarande åstadkomma
någon rubbning i rörelsen inom de districter, hvilka förenin-
garne omfatta. Om alla de lån, hvilka utgifvits på kortare
uppsägningstider, skulle på en gång uppsägas att inbetalas
till fullo, skulle ofelbart en betydlig rubbning och stora svå¬
righeter uppkomma, hvilka Hypotheks-föreningarne icke velat
åtaga sig ansvaret att hafva vållat. Nog, att Hypotheks-för¬
eningarne beslutat att icke utgifva nya handlån. Detta torde
tillräckligt bevisa deras allvarliga afsigt, att icke vidare fort¬
fara med handlåns-rörelsen, utan att det borde på något sätt
190
Den 17 Junii.
läggas dem lill last, att de gå skonsamt tillväga med indrif¬
va ndet af de utestående lånen, och att de söka förebygga,
det svårigheter för gäldenärerne skola uppstå. I öfrigt in¬
skränker jag mig dertill, att instämma uti den siste talarens
anförande.
Herr Almgren: Vissa tillfällen gifvas i det parlamenta¬
riska lifvet, då en del talare icke vilja höra eller taga skäl, utan
gripa omkring sig efter motiver med ifver, som ej kan för¬
fela att utmärka en dålig sak. Jag skall derföre icke myc¬
ket uppehålla mig vid hvad ålskillige, och isynnerhet en talare
nu yttrat. Med en föregående talare instämmer jag icke
deruti, att en motionaire skulle behöfva att documentera sig
med fullmakt, eller att man borde vara förvissad, att Hypo-
theks-föreningarne vilja begagna sig af ifrågavarande creditiv-
rätt, innan Rikets Ständer bevilja sådan. Men hvad jag fun¬
nit, är, att de af sådant creditiv interesserade funnit en ut¬
märkt försvarare uti den representant, som egentligen här
förer deras talan, och särdeles väl söker genomdrifva sina
satser. Den rättvisan bör man göra honom. Af hela detta
sträfvande synes man emedlertid kunna sluta till önskan, att
vinna en opinions-yttring från Borgare-Ståndets sida. Jag
tror dock hellre på det af Banco-Utskottet afgifna, som syf¬
tar dertill, atl på fullt bankmässigt sätt, och i öfverensstäm¬
melse med Rikets Ständers förut tillkännagifna åsigter, an¬
vända alla Bankens tillgångar, och då dessa sålunda äro
oundvikliga för andra ändamål, torde Hypotheks-föreningar-
nes anspråk uti det afseende, som är i fråga, icke kunna
uppfyllas.
Herr Wallenberg: Jag beder att få erinra Herr Eken¬
man, det jag aldrig här eller inom Banco-Utskottet instämt
i ropet emot utländsk skuldsättning. Jag har tillräcklig
kännedom om penningeaflairer, för att veta, att capitaler gå
in, då obligationer gå ut, och att det betyder ganska litet,
om dessa stanna inom eller utom landet, då det icke är
tänkbart, att obligationer af sådant värde bortsluddras utan
god och full valuta. Men jag anser för en särdeles vä¬
sendtlig omständighet den, huruvida Hypotheks-löreningarne
äro sådane, jag under denna discussion förklarat dem böra
vara, eller, såsom Herr Ekenman uttryckt sig, uti den
enklaste form, så att de skydda jordegaren mot uppsägning
af dess intecknade skuld. I deras sammansatta form af, till
en del Hypotheks-föreningar, och tifl en del discooter, tarfva
de onekligen reform. Jag vidhåller således min uttalade åsigt,
Den 17 Junit.
191
att det är ett fel af Hypolheks-föreningar att hafva på kort
tid uppsägbara obligationer, utfärdade till en del på blotta
namnsäkerheter. Det är detta jag afsett, då jag antydt dem
ej vara så säkra, som de borde vara. I 213 § af Banco-
Reglementet föreskrifves, hurusom Banken skall vara inne¬
hafvare af ett visst belopp i lätt realisabla förbindelser, och
för Kiksgälds-Contoret gäller ett likartad! stadgande; men
första gången Staten behölde anlita sina tillgångar uti obliga¬
tioner, upphäfdes förfärliga rop och Fullmäktige i Riksgälds-
Contoret måste ingå till Ständerna och begära ett moratorium
för Hypotheks-föreningarne, hvilka hade förklarat sig behöfva
störta sina handlåningskunder, om de af Staten drabbades
med uppsägning, enligt sina obligationers ordalydelse. Detta
beviljades, till stor skada för Hypotheks-förenirigarnes credit,
hvilken ej kan blifva consoliderad, förr än de indrifvit sitt
sista handlån och infriat sin sista på uppsägning ställda
obligation. En talare, från hvars åsigter mina alltid komma
att skilja srg, nemligen Herr Indebetou, har sagt, att Hypo¬
theks-föreningarne' hafva stora obestämbara utgifter, och, så¬
som sådane, nämnt utlåningar, hvilka skulle göra creditiv i
Banken behöfligt. Jag hemställer till den värde talaren, om
någon enda låneinrättning kan tillförse sig att tillhandahålla
alla lånesökande försträckningar' på samma gång de anmäla
sig, och jag hemställer, om ej i den Hypotheks-förening, i
hvars styrelse nämnde talare har del, completta lånehandlin-
gar många gånger fått hvila från ena qvartalet till det andra.
För min del, kan jag icke erkänna, att Hypotheks-förenin¬
garne uppfylla sina förbindelser rätt, om de icke använda
till amorteringslån alla de medel, som de kunna disponera. 1
allt fall blir ett sådant creditiv, som är i fråga, ändå en obe¬
tydlig hjelp, att kunna hålla i rörelsen millioner af sex må¬
naders obligationer. Slutligen, då fråga är om opinionsytt¬
ring för saken af ett Stånd, och att bereda medel till credi-
tivs afsättande, har Herr Indebetou en åsigt, som förtjenar
att inregistreras, nemligen den, att, när Banco-Utskottet till¬
styrkt, att Banken skall emottaga medel, som deponeras på
upp- och afskrifniogs-räkning, så skall derigenom blifva ut¬
väg att bevilja Hypotheks-föreningarne creditiv. Hvad Riks¬
banken emoltager, med betalningsskyldighet å vista, det skulle
utlemnas tili Hypotheks-föreningar, såsom creditiv, hvilket
' vore ouppsägbart, å Bankens sida. Denna är verkligen en
splitter ny lära, lika litet, som hvad för öfrigt i discussionen
192
Den 17 Junii.
anförts, egnad alt rubba de äsigter hos mig, som jag i denna
fråga uttalat.
Discnssionen förklarades slutad; och sedan Her Talman¬
nens framställning å bifall (ill förevarande utlåtande besva¬
rats med Ja och Nej, äskades votering; i anledning hvaraf
uppsattes en så lydande voterings-proposition:
»Den, som bifaller 27:de punkten uti Banco-Utskottets
Betänkande, JYs 54, röstar Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Herr Ekenman: Jag beder att få erinra, det jag icke
äskat återremiss å förevarande Utlåtande i den del, som af-
ser 1’rofessoren Agardhs och min motion om öfverflyttande
af Rikets Ständers Banks fastighets-lånerörelse å Hypotheks-
förenirigar, ulan endast i afseende å äskadt creditiv för dessa
i Banken; och jag tror derföre, att endast detta sednare
ämne bör uti contrapropositionen omfattas.
Herr Arnberg: Mitt väckta yrkande å återremiss om¬
fattar deremot hela den punkt, hvaruti Banco-Utskottets före¬
varande yttrande algifvits. Jag anser det nemligen böra blifva
af stor nytta för landet, om dessa lån (ör jordbrukets främ¬
jande ölverllyttas från Riksbanken, för hvars rörelse de äro
högst.ofördelaktiga.
Ofverläggningen härom var slutad; hvarefter den ifråga¬
varande voterings-propositionen godkändes och anslogs. Om¬
röstningen företogs med slutna sedlar, deraf en allades för¬
seglad. Vid de öfrigas öppnande, biträddes Herr Talmannen
af två bland Ståndets Herrar Ledamöter, och befunnos rö¬
sterna hafva utfallit med 30 Ja emot 15 Nej; hvarigenom
Utskottets yttrande i 27:de punkten af förevarande Betän¬
kande bifallits.
Härvid voro frånvarande Herrar Brodin. Wijk, Rettig,
Lindström, Ekholm, Boman, österberg, Cassel, Berger, Rydin,
Fridstedt, Wetterberg, Wahlund, Hjort, Sundblad, Kistner
och Windrufva.
28, 29, 30 och 51 punkterna:
Godkändes.
52 punkten:
Herr Nordvall: Jemte det jag godkänner ett af Utskot¬
tets skäl för dess yttrande i denna punkt, nemligen att ifråga¬
varande gren af lånerörelsen icke väl passar in med Riks¬
bankens egentliga bestämmelse, kan jag likväl icke komma
till det resultat,, som Utskottets Utlåtande innefattar. Jag
Oen 17 Junii.
195
Iror nemligen, att antagande af Utskottets förslag skulle för¬
anleda en kostsam och otjenlig tillökning uti RiksuähU-Con-
torets tjenstepersonal, och att en osynlig omständighet huf¬
vudsakligen bidragit till det beslut, hvari Utskottet slädnät.
Denna omständighet torde vara den, att de ifrågavarande lånen
icke medföra någon fördel, utan endast besvär för Bankens
tjenstemän; och då något annat giltigt skäl till den före¬
slagna förändringen, så länge Banken bar så många andra
lånegrenar, icke finnes, hvarföre jag ock tror, att Rikets
Ständer vid förra Riksdagen på goda grunder afslogo enahanda
förslag, så nödgas jag anhålla om återremiss af denna punkt,
på det att nu gällande stadgande uti ifrågavarande hänseende
må bibehållas.
Vice Talmannen, Herr Brinck: Banco-Utskottet har utan
tvifvel rätt deri, att ifrågavarande gren af lånerörelsen i Ban¬
ken icke är bankmessig. Jag instämmer fullkomligen deruti
och skulle äfven påyrka denna rörelsegrens skiljande från
Rikets Ständers Bank, om densamma icke hade annan med
dylik rörelse jemförlig, hvarifrån Banken ännu icke kunnat be¬
frias. ifrågavarande lånerörelse är jemväl jemförlig med vanlig
discontering eller lån på namn, men utan omsättningsrätt.
Utskottet säger nu, att Riksgälds-Contoiret drifver en med
denna likartad rörelse. Jag önskar likväl gerna veta, hvilken
denna rörelse i nyssnämnde verk är. Det är väl sannt, att
derifrån, enligt Rikets Ständers föreskrifter, lemnäs lån, men
de utgilvas emot realsäkerhet, derigenom att de antecknas i
jordeboken och åtfölja hemmanet eller egendomen, såsom
onus. 1 denna lilla omständighet består skillnaden. Jag hem¬
ställer då, hvad skäl af nämnda jemförelse kan hämtas för
Banco-Utskottets förslag i denna punkt. Den förre talaren
har vidrört ett skäl, som icke är synligt i Utlåtandet, men
äfven jag tror hafva i hufvudsaklig mån bidragit till Utskot¬
tets yttrande. Jag befarar verkligen, att Utskottet i denna
fråga, om än ofrivilligt, låtit leda sig af några hemliga kraf¬
ter hos Bankens tjenstemarina-personal. Deri torde således
grundorsaken ligga, och jag lemnar derhän, huruvida det bör
leda till bifall å Utlåtandet, särdeles då föga hopp är, att
sådant ändå skulle medföra någon minskning i Bankens för¬
valtningskostnader; och då vet jag icke, hvari vinsten af Ut¬
skottets förslag skulle bestå. Vill man, för att handla strängt
rationelf, befria Rikets Ständers Bank ifrån befattning med
skiftes- och odlingslånen, så anser jag klokast vara att
Dorg -Stånd. Vrot vid Riksd. 1853—1854. IV. 13
194
Den 17 Junii.
öfverflytta dessa på Lannis Hushåtlnings-Sällskaper och
bevilja dem motsvarande cnditiv i Hanken, att lyftas genom
Konungens Befallningshafvande, eller ock uti Lånens Ränte-
rier. Men jag tror, att detta arrangement ännu icke vore
lämpligt, af förstnämnda skäl, och anhåller derföre, att Stån¬
det måtte enhälligt afslå förevarande Utlåtande, hvarom jag
anhåller om proposition.
Herr Ekenman: Äfven om jag, för min enskilda del,
ville förbise, att en gåfva af 80,000 från Rikets Ständers
Bank icke är obetydlig, och fördenskull ej vara obenägen att
bifalla, hvad Ranco-Utskottet i denna punkt tillstyrkt, helst
det icke lärer kunna bestridas, att Utskottet har -rätt i sina
motiver, är det dock oneklig!, hvad föregående talare anmärkt,
att nemligen, å ena sidan, någon minskning icke, såsom föijd
af den föreslagna förändringen, är att emotse i Bankens
tjenstepersonal och förvaltningskostnad, och, å den andra, Riks-
gälds-Gontoiret svårligen lärer kunna öfvertaga ifrågavarande
lånerörelsegren, utan att nödsas öka sina tjenstemäns antal.
Derföre anser ej heller jag tiden ännu vara inne, att vidtaga
den af Utskottet föreslagna åtgärd. Minst skulle jag dock
vilja, såsom en reservant, motsätta mig denna derföre, att
Banken ännu har annan lånerörelse, likartad med den ifråga¬
varande. Ty det låter väl näppeligen tänka sig, att tillväga¬
bringa en fullkomlig epuration, hvarigenom alla de med en
Riksbank oförenliga lånegrenar, under tynaden af hvilka vår
svigtar, skulle på en gång borttagas. Man måste nöja sig,
om sådant kan ske steg för steg, i den mån det finnes verk-
ställbart. Men jag tror, att med den nu föreslagna förän¬
dringen måste dröjas, till dess att Hi ksgäIds-Cor»toiret kun¬
nat ordna saken så, att det kan sköta de lån, som äro i
fråga, likasom andra Statslån, så att de inskrifvas i jordebo-
ken, samt ränta och amortissement lör deni uppsättas å
debetsedlarne och ingå med allmänna uppbörden. Framgent
torde detta låta reglera sig, men svårligen vid denna Riks¬
dag. Afven jag hemställer således för närvarande om af-
slag å Utskottets yttrande i den punkt, vi nu förehafve.
Herr Almgren: Med särdeles nöje instämmer jag med
Herr Ekenman i det anförande, han i denna fråga haft. Det
är ej verkställbar!, att på en gång skilja från Rikets
Ständers Bank all dess rörelse, som icke är bankrnessig,
utan sådant måste ske småningom. Utskottet har nu före¬
slagit ett steg till detta mål. Sådana hemliga krafter, som
Herr vice Talmannen oell er, annan talare antydt, äro för
Den 17 Junit.
195
mig främmande och hafva likväl ingalunda haft något infly¬
tande på mili röst, och, efter min öfvertygelse, icke*heller
på någon annan ledamots af Hanco-Utskoltet. På de skäl,
sorn Utskottet anfört, och inga andra, har jag röstat för detta
dess förslag; men Herr Ekenman har nu framlagt skäl och
omständigheter, som föranleda mig att icke motsätta mig S(er¬
ie m i s s af förevarande punkt, och hoppas jag, att Riksgälds-
Contoirets verksamhet framgent skall blifva så reglerad, att
den ifrågavarande lånerörelsen må kunna å detsamma öfver-
flyttas.
Herr Kock: Den reservation, jag afgifvit emot Utlåtan¬
det i denna punkt, befriar mig ifrån misstankan att ledas af
hemliga kralter, och, på grund af hvad jag deri anfört, yrkar
jag alslag å Utskottets v »rande i denna punkt, äfvensom
dem i de två nästföljande.
Herr Wallenberg: För min del, fäster jag icke stort
afseende dervid, hvilket af Rikets Ständers verk besörjer
ifrågavarande lånerörelse; men jag hemställer, om det icke
skulle vara lämpligare att återremittera, än att afslå. Utlå¬
tandet i denna punkt, då det under discussionen ifrågasatts,
att premisser i Utlåtandet icke öfverensstämma med verkliga
förhållandet. Utskottets förslag vann pluralitet derstädes en¬
dast ur den synpunkt, alt ifrågavarande rörelse icke är bank-
messig. Om det nu skulle vara verkligt, att Riksgälds-Con-
toiret icke bedrifver en likartad rörelse, tror jag, att annat
utslag blir att förvänta från Utskottet; och jag anhåller för¬
denskull hos Herr Talmannen om proposition å återremiss.
Discussionen ansågs slutad; hvarefter Ståndet fann för
godt, att, för dess del, afslå, hvad Banco-Utskottet i 32
punkten af Betänkandet, M 34, föreslagit.
55:dje och 54:de punkterna.
Herr Ekenman: Jag tager mig friheten hemställa, att
dessa punkter måtte återremitteras, emedan ett afslag, så¬
som å föregående, här icke torde vara på sin plats.
Herr Gråå: Jag tror att dessa punkter.kunna, lika
väl, som den förra, afsiås, dock med beledsagande af det
förklarande, att nu varande stadganden, i afseende å skiftes-
och odlingslån, må oförändrade bibehållas.
Herr Ekenman: Då ett afslag svårligen ex officio kom¬
mer till Ranco-Utskottets kännedom, torde det vara lämp¬
ligare att besluta återremiss.
Herr Rinman: Oaktadt 32 punkten blifvit afslagen,
kan dock Banco-Utskottet finna skäl att göra någon ändring,
196
Den 17 Junti.
i afseende å skiftes- och odlingslån. Jag hemställer derlöre
om återremiss af dessa punkter, och alt Ståndet icke må
besluta sig för bibehållande af nu gällande stadganden, ty
det kan vara möjligt, att någon ändring i dem behöfves.
Discussionen förklarades slutad, och, på framställning af
Herr Talmannen, återremitterades 35:dje och 54:de punk¬
terna.
35:te, 36:te, 57:de och 58:de punkterna blefvo, hvar ef¬
ter annan, godkända.
59:de punkten.
Herr Kock: 184, 185 och 186 §§ i Ranco-Reglemen-
tet afse ett gemensamt creditiv för två särskilda ändamål,
nemligen: Fahlu Bergslag och Sparbankerna, och då derom
handlas i 39:de och 44:de punkterna i Betänkandet, så hem¬
ställer jag, att Ståndet måtte besluta att behandla dessa
punkter i ett sammanhang.
Herr Rinman: Jag vill förmoda, att Herr Kocks me¬
ning är den, att discussionen må omfatta båda punkterna,
men att proposition skall framställas särskildt å hvarje punkt.
Sedan häruppå 40:de och 44:de punkterna blifvit upp¬
lästa, erhöll Herr Kock ordet och yttrade: Vid 44:de punk¬
ten har jag reserverat mig. Det har nemligen synts mig
icke vara i sin ordning, att blott bestämma en creditivsumma
af 200,000 R:dr till tvänne ändamål, af hvilka Fahlu Bergs¬
lags creditiv-rätt för 5,000 Skepp., efter ett belåningspris af
90 R:dr per Skepp., uppgår till 270,000 R:dr, så att, äfven
i händelse den hittills fastställda summan af 300,000 !t:dr,
fortfarande, anvisades, allenast 50,000 R:dr återstå för Spar¬
bankerna, ehuru 50,000 R:dr äro utlofvade för Stockholms,
20.000 R:dr för Götheborgs, och 10,000 R:dr för en hvar
af öfriga Sparbanker. Detta är en räkning, som icke kan
gå ihop, äfven om man lyssnar till 5:te punkten, som tillå¬
ter Fullmäktige att för tillfälliga behof öfverflytta obegag¬
nade medel å ena fonden till en annan. Men hvilken öfver-
(lyttning man än må medgifva, bör man dock se till, att
medel, som anvisas, .räcka till för de ändamål, för hvilka de
blifvit afsedda. Hvad nu ifrågavarande creditivsumma af
200.000 R:dr angår, så är det omöjligt, att den kan förslå,
om blott Bergslagen skulle komma att begagna sin creditiv-
eller lånerättighet till hela dess belopp. För min del, med¬
ger jag gerna nedsättning i creditivsumman till 200,000 R:dr,
men då måste ock en minskning i creditiv-rätten esa ruin
antingen för Fahlu Bergslag eller Sparbankerna. Beträffande
Den 17 Juna.
197
Fahlu Bergslag, så, och då jag hoppas, att dess kopparhan¬
del, fortfarande, skall gynnas af en brillant conjunetur, och
att Bergslagen således icke behöfver begagna sig af dess nu¬
varande belåningssätt, anser jag, att densamma gerna kan
nedsättas från 3,000 Skepp, till 1,000 Skepp., desto hellre,
som Bergslagen vid denna Riksdag genom sin nitiske repre¬
sentants kraftiga medverkan visats så stor frikostighet ge¬
nom ytterligare beviljad förmedling af kopparräntan, att en
sådan nedsättning icke torde komma att menligt inverka på
Bergslagen. Sparbankerna äro så nyttiga anstalter, att de
böra på allt sätt omhuldas och gynnas. Det vöre illa, om
de, till följd af tillfälliga större uppsägningar, icke skulle
kunna göra face. Man bör således se till, att de kunna stå
fast. Jag anhåller derföre, att Fahlu Bergslags creditivrätt
må nedsättas till 1,000 Skepp.
Herr Falhem: Jag har visserligen begärt ordet, för att
vederlägga den föregående talarens yttrande, i afseende å
den nytta, creditivrätten för Kopparberget kan medföra, jemn-
lörd med Sparbankernas. Jag anser det vara förmånligast
håde för Riks-Banken och, i allmänhet betraktadt, att bibe¬
hålla den åt Bergslaget, ty det är möjligt, att Bergslaget kan
komma i behof att begagna sig af densamma till hela dess
nuvarande belopp. Då Banco-Utskottet gått till väga med
en sådan liberalitet och Fullmäktige fått rättighet att an¬
vända medel af den ena fonden till den andras behof, så
vore det illa handladt, om Bergslagets lånerättighet å kop¬
parsedlar skulle nedsättas till 1,000 Skepp. Jag anser der¬
före, alt Ståndet bör låta Bergslaget bibehålla den nuvarande
lånerältigheten, och om, såsom jag hoppas, kopparhandeln
eller alsättningen, fortfarande, går lyckligt, och få lån upp¬
tagas på kopparsedlar, så kunna Fullmäktige komma i för¬
lägenhet, om crediti vet användes åt Sparbankerna, emedan,
och orri creditivrätten nedsättes till 1,000 Skepp, och en
stagnation i exporten uppstår, så att resten af koppartillverk¬
ningen vid Kopparberget, circa 4,000 Skepp., måste föras på
Stockholms våg, för alt belånas, så skall detta möjligen
rubba andra fonder, till mehn för Banken och Fullmäktige
att verkställa. Jag har dock egentligen begärt ordet, för
att söka freda mig från tillvitelsen att hafva visat så stort
nit för Stora Kopparbergs Bergslag, som en talare uttryckt
sig. Jag emottager med nöje och fägnad denna approbation
i sin vackraste tydning, men jag hoppas vara ansedd lika
interesserad för andra inrättningar, och icke uteslutande för
198
Den 17 Junti.
Bergslaget. Ilen förmedling i kopparräntan, som blifvit be¬
viljad. är visserligen af någon fördel för Kopparberget, men
denna fördel är mindre mot den, som genom denna förmed¬
ling tillskyndats den skattdragande allmogen. Jag har alltid
varit och skall alltid blifva mån derom, att den ena med-
borgareclassen icke gynnas på den andras bekostnad. Då
nu Bergslaget blifvit beröfvadt alla privilegier, så återstår
för detsamma inga andra förmåner, än de, som tillkomma
hvarje Svensk medborgare. Jag har i dag sökt framlägga
historiska fada, i afseende å allmänna bevillningen. Jag
önskar, att Ståndet deraf ville se och höra, att jag icke
handlar af enskildt interesse, utan endast att bli lika be¬
skattad med andra bergverk. I afseende å hvad Herr Kock
tillförene yttrat, får jag anmärka, att något Kronans regale
till Fahlu grufvor icke exsisterat på flere hundrade år, hvil¬
ket inhämtas af Kammar- och Bergs-Collegiernas Commis-
sions-Berättelse till Kongl. Maj:t af år 1841. Kongl. Maj:t
har i första rummet medgifvit frihet för allmogen att fritt
begagna sina skogar, och då jag dertill medverkat, torde
jag vara fredad från den misstanken alt hafva arbetat en¬
samt för Bergslagets interesse. Jag skulle våga påstå det
vara mera för allmogens. En förmån har visserligen här¬
igenom blifvit beredd Bergslaget, men den består förnäm¬
ligast deruti, att det får sköta sig, i likhet med andra kop¬
parverk, och slipper tvista med Rikets Ständer om privile¬
gier. Om Herrarne ville taga del af hvad jag för några
månader sedan i detta Stånd uppläste, rörande Bergslaget,
så skall man finna, att, om dessa förläningar i kol, m. m.
återfmgos, sådana de voro före 1805, emot en tionde af
hvarje 8 Skepp., så skulle Bergslaget i närvarande tid till¬
skyndas en vinst på 10 å 12,000 R:dr. Om nu Bergslagets
belåningsrätt skulle nedsättas till 1,000 Skepp., så betyder
det ingenting under nuvarande lyckliga conjunctur, som förr
omnämndt är, men jag anser, att Riks-Banken ej bör från
en gammal bepröfvad lånegren så bestämdt minska dess
fond, och synnerligen till obestämda lånegrenar, tilläfventyrs
sådana, sorn dels äro mindre säkra, och dels svårare att
återfordra i behofvens stund. Koppartillverkningen i sin
helhet inom Riket utgör circa 12,000 Skepp., som med %
af värdet äro belånbara, och utgör en betydlig summa.
Skulle man nu, emot förr, då tillverkningen var mindre,
minska dess fonder, tvärtemot rättsgrunder, så kunna svåra
följder i Bankens lånerörelse uppstå. Det är icke allenast
Den 17 Junti.
199
för Bergslagets bästa, ulan för Bankens och Fullmäktiges,
sorn jag nu anhåller om proposition derå, alt Bergslaget,
fortfarande, må få åtnjuta belåningsrätt för 3,000 Skepp,
råkopparsedlar.
Herr Indebetou: Jas vill understödja den siste talaren
uti hans yrkande, att de‘ 5,000 Skepp, råkoppar, hvarå
Fahlu Bergslag eger lånerält, måtte i Banco-Heglemenlet få
qvarstå, .lag gör det så mycket hell re, som Utskottet till¬
styrkt det, men derjemte tror jag, att bifall kan lemnäs till
41:de punkten, deruti Utskottet föreslagit, att den till ereditiv
för Fahlu Bergslag och Sparbankerna gemensamt afsatta fond
må nedsättas till 200,000 R:dr. Jag föranledes härtill af
det skäl, att fonden aldrig varit så högt anlitad. Så stor
summa, som 200,000 R:dr, har nemligen aldrig af denna
fond varit på en gång utestående. Väl kan det synas något
oformligt, att icke notera högre belopp för den gemensamma
fonden, då 3,000 Skepp, koppar ensamt, beräknade å 90
R:dr, som belåningspriset derå varit, gör 270,000 R:dr, och
det har blifvit anmärkt, alt, då priset på koppar, såsom nu,
är högt, kan 3,000 Skepp, anses, såsom ett godt hypothok
lör en ännu större lånesumma. Men dervid hör man komma
ihåg, alt, då kopparn slår högt i pris, så belånas den icke,
utan då säljer man den. Man finnér utomdess af Betän¬
kandet, att Fahlu Bergslag icke vid något tillfälle under de
sednast förflutna tio åren anlitat sin creditivrätt till högre
belopp, än 103,000 R:dr, men att i allmänhet föga mera, än
20,000 R:dr varit i denna lånegren utestående. Märk, mine
Herrar, 20,000 R:dr! För Sparbankerna har den begagnade
summan varit mindre ojemn, och de till dem anvisade cre-
ditiv hafva i allmänhet utgjort högst 70,000 R:dr. Då tyc¬
kas 200,000 R:dr kunna vara en tillräcklig summa för båda
ändamålen. Skulle koppar mot förmodan vid något särskildt
tillfälle komma alt belånas till högre belopp, än hvad hit¬
tills skett, så föreställer jag mig, att den svårighet, som deraf
skulle blifva en följd, kan afhjelpas genom det bifall, som
jag hoppas komma att lemnäs till den ännu hvilande 5:le
punkten, hvarigenom Fullmäktige, i sådant fall, kunna af öf¬
verskott på andra fonder fylla, hvad som här möjligen kan
brista.
Herr Ekenman: Jag kan så mycket hellre instämma
med den siste talaren, som representanten för Fahlu Bergs¬
lag icke haft någonting emot en nedsättning af ifrågavarande
creditivsumma till 200,000 R:dr, men jag får fästa upp¬
200
Den 17 Junii,
märksamheten å en i Reglementet befintlig oegentlighet, som
torde vara skäl alt undanrödja. Banco-Utskottet försöker
val, Riksdag efter Riksdag, att åt Reglementet gifva den en¬
kelhet och tydlighet, som med vårt bankväsende är förenligt,
men ännu återslår dock åtskilligt att ändra i dessa hänse¬
enden, och deribland tillåter jag mig nu att erinra om den
oformlighet, att de till Fahlu Bergslag och Sparbankerna
anvisade creditiv blifvit sammanförda under en fond. Vis¬
serligen är Fahlu Bergslag en ganska god sparbank, men
den är dock icke en sparbank i samma bemärkelse, som de
andra. Jag anser derföre, att fonden bör skiljas på det sätt,
att 100,000 R:dr anvisas till hvardera ändamålet. Jag fin¬
ner intet behof af att, lika med den förste talaren, påyrka,
att Bergslagets creditivrätt skall nedsättas till 1,000 Skepp,
koppar, ty jag finner icke skäl uti att beröfva Bergslaget
möjligheten att få ett större partie belånadt, om sådant skulle
tillfälligtvis erfordras. Det är väl sannt, att med det af mig
föreslagna beloppet, 100,000 R:dr, kan föga utöfver 1,000
Skepp, belånas, efter det stadgade priset af 90 R:dr. Men
om S:te punkten bi fal les, så att Fullmäktige erhålla rättig¬
het att, i fall af behof, för en fond disponera medel, som
för tillfället ej erfordras för en annan, så kan jag icke se
någon olägenhet af att, fortfarande, medgifva Bergslagen
creditivrättighet å 3,000 Skepp, råkoppar, och endast anslå
100,000 R:dr. Vid sådant förhållande, anhåller jag om pro¬
position derå, att creditivsumman må nedsättas till 200,000
R:dr, och att Fullmäktige deraf må disponera 100,000 R:dr
till Fahlu Bergslag, och återstående 100,000 R:dr till Spar¬
bankerna i Riket.
Herr Rinman: Herr Indebetou har tydligen ådagalagt,
att ifrågavarande fond gerna kan vara mindre, än beloppet
af de creditiver, för hvilka den blifvit afsatt. Det händer
nemligen så sällan, att creditivrätten begagnas till hela sitt
belopp. Herr Ekenman vill dela fonden, men jag tror detta
icke vara lämpligt. Sparbankerna begagna sin creditivrättig¬
het/lika tillfälligt, som Fahlu Bergslag. Det står visserligen
i Betänkandet, att endast 20 å 30,000 R:dr utgått i creditiv
till Sparbankerna, men jag tror, att summan i allmänhet
uppgått till allenast 10 ä 12,000 R:dr. Om nu, såsom Herr
Ekenman föreslagit, bestämda 100,000 R:dr skulle afsättas
till creditiv åt Sparbankerna, så blir utan tvifvel följden den,
att största delen deraf kommer att ligga obegagnad i Ban¬
ken. Derför anser jag det vara väl, att man sammanfört
Den 17 Junti.
201
flera olika inrättningar under samma fond. En oegentlighet
ligger åter deruti, att man säger: vi bevilja Fahlu liergslag
crediti vrä t tighet å 3,000 Skepp, råkoppar, som, efter 90 R:dr
per Skepp., gör 270,000 R:dr, meri vi anslå allenast 200,000
R:dr. Man tillägger visserligen, att medel icke finnas att
tillgå till ett större anslag, och att bristen, om så behöfves,
får fyllas af andra fonder, men hvarföre skall man då ut¬
sträcka belåningsrätten till 3,000 Skepp.? 1 sådant fall är
det bättre att minska den. Jag hemställer derföre, att Fahlu
Rergslags belåningsrätt må nedsättas till 2,000 Skepp, och
yrkar, i följd deraf, återremiss.
Herr Falhem: Jag har icke begärt annat, än hvad Ut¬
skottet föreslagit, och jag får anmärka, att den siste talaren
tagit till grund för sin beräkning det belåningspris å koppar¬
sedlar, som varit gällande i nära 50 år, eller 90 R:dr per
Skepp., hvilket icke är rättvist, då värdet stigit nära dub¬
belt, och enär 2/3:delar deraf äro grunden för belåning, hop¬
pas jag det icke är så egentligt att beräkna ereditivsumman
efter detta pris. Lika med Herr Rinman, finner jag, att,
om man skulle, såsom Herr Ekenman föreslagit, skilja fon¬
den i två särskilda, så uppkommer derigenom en svårighet
för Fullmäktige, att, enligt 5:te punkten, taga, der det fin¬
nes, och lägga dit, der det brister. Om, vid en eris eller
svårighet att sälja koppar, en 3 å 4,000 Skepp, skulle från
Fahlun komma på Stockholms våg och här belånas, så an¬
ser jag det vara bäst att antaga, hvad Utskottet föreslagit,
på det man icke må försvåra Banco-Fullmäktiges operatio¬
ner. Jag har nemligen hört sägas, att förslaget med möda
gick igenom i Utskottet. Jag anser det vara förmånligast
för Bankens säkerhet, att medel icke tagas bort ifrån en sä¬
ker rörelse, såsom emot pant af koppar, och kastas i min¬
dre lånegrenar; och det förundrar mig, att Utskottet så litet
fästat sig vid det föga bankmessiga, som ligger dels uti fa-
stighetslånerörelsen, der lån till ganska obetydliga belopp
beviljas och fortgå uti 28 år, innan de blifva återbetalda,
och dels uti allmänna Discont-rörelsen, med en fond af 8
millioner och 3 års omsättning. Dessa ingalunda bankmes¬
siga lånerörelser, synnerligen på blotta namn, som erhållas
från alla landsändar, och lemnäs lill personer, som ofta in¬
gen känner, — åtminstone har det i Kopparbergs län inträffat,
att man icke kunnat få reda på länl aga rne, — borde små¬
ningom indragas. Att- operera med sådana lån, tror jag vara
föga bankmessigt och ingalunda värdigt en Riks-Bank. Der-
202
Den 17 Junti.
emot anser jag kopparbelåningen erbjuda Banken både full
säkerhet och fördel. Jag anhåller alltså, att det måtte få
förblifva vid hvad Utskottet föreslagit.
Herr Kock: Den af en föregående talare påpekade
orimlighet deruti, att anvisa allenast 200,000 R:dr för en
belåningsrätt af 270,000 R;dr, faller så mycket mera i ögo¬
nen. då man besinnar, att blott de här uppräknade Spar¬
banker äro förunnade creditivrättighet för öfver 80,000 R:dr,
och dessutom 10,000 R:dr för en hvar af alla öfriga Spar¬
banker i Riket. Jag tror derföre, att något bör i saken
åtgöras, hvarföre jag, i händelse Ståndet beslutar sig för
ziffran 200,000, gerna biträder Herr Ekenmans yrkande om
återremiss, för att få upplöst det bolag i creditiv-väg, som
hittills exsisterat emellan Fahlu Bergslag och Sparbankerna,
på samma sätt, som man förut under denna Riksdag upp¬
löst bolaget emellan Bergslagen och den derunder skattskyl¬
dige allmogen, genom den åt den förra beviljade förmedlin¬
gen af kopparräntan. Jag förenar mig alltså med Herr
Ekenman om återremiss.
Herr Ekenman: Jag vill blott, i anledning af Herr
Rinmans yrkande, anmärka, att, om det är nyttigt, att flera
inrättningar äro förenade under samma lånefond, så kunde
och borde denna princip än ytterligare utsträckas, så att
Jern-Gontoiret och andra allmänna verk äfven sammanfördes
under ifrågavarande lånefond. Dervid skulle jag hafva föga
att erinra; men då icke så är förhållandet i allmänhet, kan
jag ej inse, hvarföre undanlag skall göras i detta enda fall,
om ej för att visa, det man är angelägen om att icke fullt
genomföra någon princip. Samme talare har sagt, att det
icke är lämpligt att skilja fonden och anslå 100,000 R:dr
till creditiv åt Sparbankerna, emedan, om dessa medel icke
upptagas för Sparbankernas räkning, skulle de komma att
ligga obegagnade. Ja, så har hittills inträffat, då fonden va¬
rit förenad, ty sällan hafva derå varit liftade mera, än SO.000
R:dr, men denna olägenhet undanrödjes deraf att S:te punk¬
ten bifalles, då alltid, derest något finnes att tillgå, detta
skulle kunna af Fullmäktige användas till den eller de låne¬
rörelsegrenar, hvarest medel saknas. Sedan Herr Kock in¬
stämt med mig oin skiljande af det i detta fall varande bo¬
lag emellan Fahlun och Sparbankerna, så fortsätter jag mitt
yrkande örn återremiss.
Discussiorien förklarades slutad, hvarefter, uppå derom
af Herr Talmannen framställda särskilda propositioner, Bor¬
Den 17 Junti.
205
gare-Ståndet biföll, hvad Banco-Utskottet föreslagit uti 39.de,
40:de och 44:de punkterna i Betänkandet.
41:sta, 42:dra och 43:dje punkterna.
Godkändes, hvar efter annan.
45:te punkten.
Herr Ekenman: För min enskilda del, gillar jag i all¬
mänhet Utskottets nu framlagda förslag till öppnande af upp-
och alskrifningsräkning uti Rikets Ständers Bank, samt Låne-
Contoiren uti Götheborg, Malmö och Wisby. Jag tror, att
denna inrättning skall blifva af gagn och nytta för allmänna
rörelsen. Förslaget innehåller dock vissa stipoiationer af
den beskaffenhet, att jag föranlåtes emot dem framställa nå¬
gra anmärkningar. I första rummet bar jag fästat mig vid
den föreskrift, att denna inrättning endast får begagnas af
enskilda personer. Det hade varit önskligt, om Utskottet an¬
sett sig kunna föreslå, att rättighet till insättning å upp- och
afskrifningsräkning äfven måtte tillgodokomma allmänna in¬
rättningar, dock icke Statens verk, men jag medger, att en
sådan utsträckning kunnat tillintetgöra påräknade förmåner
för den enskilde, som kanhända då fått, i de flesta fall, nöja
sig med det i mom. f föreslagna minimibelopp af räntan, och
således skulle med mindre begärlighet hafva begagnat anvi¬
sade förmånen. Men detta moment innefattar, efter mitt
förmenande, bestämningar, som icke rätt val låta förena sig.
Fullmäktige ega, enligt detsamma, en latitud af en procent,
hvarinom de kunna röra sig, för räntans höjande eller sän¬
kande, efter sig företeende omständigheter. Det är påtag¬
ligt, att Utskottet icke dervid tänkt sig annan omständiahet,
än större eller mindre penningetillgång. Den vigt igaste om¬
ständighet är dock, enligt mitt förmenande, de vilkor, depo-
sitarien erbjuder. Förbehåller han sig, att när som helst
få återlyfta beloppet, måste detta ständigt hållas honom till¬
handa, och den ränta, man derpå lemnar, är således en
gifven uppoffring, sorn minskas endast deraf, att man på en
gång innehar flere depositioner och ej hör kunna befara, att
de alla samtidigt återlyftas, hvarföre ock endast en del af
dem bör hållas i cassa. Men om åter insättaren bestämmer
en viss längre tid för återlyftningen, eller vill verkställa
denna efter uppsägning, kunna medlen för lika lång tid eller
samma vilkor utlånas, och en högre ränta bör således komma
insättaren till godo. För förra fallet är tillräckligt att be¬
stämma räntan till högst 2 procent, men i de sednare borde
hon kunna höjas till 3 procent. 1 sammanhang härmed an¬
201
Den 17 Junit.
ser jag stadgandet i morn. g göra hela idéen overkställbar,
ty om man beröfvar insaltare ränta å alla medel, som icke
innestått olver en månad, tror jag, att många, kanhända de
fleste, skola tveka att begagna sig af anstalten. Dessutom
skall denna föreskrift föranleda lill en invecklad bokföring i
Banken. Vid hvarje uttagning måste särskild uträkning ske,
om medlen innestått 30 dagar, och härigenom varder räk¬
ningen complicerad. Jag hyser åtskilliga dubier derom, att
mina åsigter skola vinna bifall hos Banco-Utskottet. Jag
fruktar till och med, att förslaget, i händelse af en åter-
remiss, skall falla, och derföre hemställer jag, att Ståndet
måtte, på grund af hvad jag anmärkt, fatta särskildt beslut,
dels att mom. f ändras så, att å medel, som insättas på
viss tid eller med viss uppsägningstid, beräknas högst 3
procents ränta, och å andra medel högst 2 procent, med
rättighet för Fullmäktige att nedsätta räntan, dock icke un¬
der 1 procent, dels ock att mom. g skall utgå. Härå an¬
håller jag om proposition.
Herr Kock: Uti de flesta delar är jag ense med den
förste talaren och godkänner hans åsigter, men, beträffande
det af honom föreslagna tillägg lill mom. f, så, ehuru jag
anser det vara nyttigt, att det finge en sådan utsträckning,
tror jag dock det vara Käst att godkänna detsamma, ty det
är mer, än sannolikt, att Herr Eltenmans framställning ej
vinner framgång i de öfriga Stånden. Deremot anser jag,
lika med honom, mom. g böra uteslutas, ty derigenom, att
ränta icke beräknas insättare förr, än medlen innestått en
månad, tror jag, att hela idéen med denna bankrörelse till-
intetgöres. Ingen lärer, för att få 2 procent eller möjligen
1 procent, vilja insätta sina penningar i Banken, då han
skall vänta en månad, innan någon ränta tillgodoföres honom.
Derjemte finner jag mig föranlåten att göra en anmärkning
emot mom. a, i det afseendet, att minimum vid insättning
blifvit bestämd till 100 B:dr. På sätt jag uti min vid Be¬
tänkandet fogade reservation anmärkt, tror jag, att ingen,
som med fördel kan begagna sig af denna inrättning, sätter
ifråga att nedsätta ett så ringa belopp. Jag anser derför
minimibeloppet fasthelIre böra höjas till och med tilf SOO
R:dr. Skulle denna min mening vinna understöd, så anhål¬
ler jag om återremiss af mom. a. För öfrigt tror jag det
vara nödigt, att proposition framställes särskildt å hvarje
mom. och litt.
Den 17 Junii.
205
Herr Wallenberg: Jag anser mig böra försvara Utskot¬
tets Betänkande, sådant det i denna punkt förekommer.
Den förste talaren har föreslagit den ändring uti ingressen
till l:sta morn., att äfven allmänna verk må medgifvas rät¬
tighet att insätta medel på upp- och afskrifningsräkning.
Om detta beviljades, tror jag det skulle leda till en gifven
förlust för Banken, ty de medel, som deponeras af allmänna
verk, äro dragna ur rörelsen och trycka icke på Bankens
silfverfond. Jag tror dessutom, att, om allmänna verk fingo
rättighet att deponera penningar i Banken emot ränta, så
skulle de blifva mera tröga att släppa ut sina fonder i låne¬
rörelsen, än nu är fallet. Vidare har samme talare an¬
märkt, att man bör skilja emellan insättningar på viss tid
och återbetalbara å vista. Jag medger, att detta eger sin
riktighet och vore bra, men tror, att man i början bör göra
denna inrättning så enkel, som möjligt. Derjemte har ta¬
laren ansett mom. g overkställbar^ såsom ledande till en
invecklad räkenskap. Det beror dock derpå, huru man ser
saken. Man bör icke förblanda denna depositionsräkning
mot ränta med en vanlig cassaräkning. Vill man deremot
bevilja ränta å medel, insatta på cassaräkning, sålunda, att
hvad som insattes Lördagen, skulle kunna uttagas på Mån¬
dagen, med ränta, utan att Banken deraf kunnat hafva an¬
nat, än besvär, så blef en gifven följd, att alla,' sorn i huf-
vudstaderi hade någon rörelse, gjorde Banken till sin cassör,
som, i stället för att kosta något, betalde för förtroendet och
besväret. Men det första, man finge vara betänkt uppå,
var att utvidga både localen och personalen. Jag anser
derföre det vara en helsosam restriction, att ränta icke
godtgöres å medel, som innestått mindre, än 30 dagar. Man
må dock deraf icke föreställa sig, att ränta allsicke fås för
dessa 50 dagar, ty, så snart medlen innestått denna tid,
eger insättaren rätt till ränta från insättningsdagen. För
min del, betraktar jag denna penningerörelse icke vara an¬
nat, än en depositionsrörelse mot ränta, med den skillnad,
alt Banken här icke utger några löpande depositionsbevis
med ränta, hvilka snart försvunno ur rörelsen eller ut¬
trängde alla större sedlar, utan tar emot penningarne, och
blott bokför dem. Det är klart, att denna räkning för räk-
ningshafvaren icke medför samma fördelar, som en enkel
cassaräkning, men jag tror, att fördelarne här i allt fall äro
ganska betydliga. Slutligen har en talare gjort anmärk¬
ning emot minimibeloppets ringhet. Jag instämmer väl der-
20G
Den 17 Junti.
uti, men anser förslaget i det hela vara behäftadt med så få
fel, att hvarken dessa anmärkningar eller de, som kunna
göras emot 2:dra momentet, synas mig böra föranleda till
en återremiss, isynnerhet då man tager i betraktande stad¬
gandet i 4:de morn., hvarigenom Fullmäktige blifvit bemyn¬
digade att, med ledning af de utaf Utskottet uppställda grun¬
der, närmare bestämma de föreskrifter, sorn i och för för¬
slagets verkställighet erfordras. Jag anhåller alltså om bi¬
fall till 45:te punkten i Betänkandet.
Flere hördes instämma.
Herr Almgren: Efter flere Biksdagars sträfvanden har
man ändtligen hunnit så långt, att ett förslag i denna syft¬
ning blifvit framlagdt, och jag vill hoppas, att det skall
vinna Rikets Ständers bekräftelse. Jag skulle visserligen
vilja gifva detsamma den utsträckning, Herr Ekenman före¬
slagit, men jag vågar för närvarande icke gå så långt. Det
är bättre att gå försigtigt tili väga och först förvärfva sig
någon erfarenhet om dess verkningar, och hvad resultat det
kan lemna, samt sedan vid någon kommande Riksdag taga
steget fullt ut, hvilket nu måhända vore mindre rådligt. Jag
bifaller således Utskottets förslag, utom hvad angår litt. g,
i hvilket fall jag instämmer med föregående talare deruti,
att stadgandet, att ränta beräknas, först då medlen stått inne
30 dagar, bör försvinna. Deremot kan jag icke lorena mig
med Herr Kock deruti, att minimum för insättning bör be¬
stämmas till 300 R:dr, i stället för det af Utskottet före¬
slagna belopp 100 R:dr. Man bör nemligen i ett sådant
capitalfattigt land, som vårt, söka åstadkomma, att de små
capitaler, som hos enskilde ligga räntelösa, inströmma till
Ranken, som derigenom är i tillfälle att öka sin rörelse, på
samma gång, som den enskilde af dessa medel beredes nå¬
gon fördel.
Herr Indebetou: Uti de fleste delar är jag af samma
tanke med Herrar Wallenberg och Almgren, som sist hade
ordet. Det vore visserligen både önskligt och nyttigt, om
förslaget kunde erhålla en större utsträckning, än Utskottet
föreslagit, men man bör komma ihåg, att det vid nya in¬
rättningar är nödigt att gå varsamt till väga, så att man
icke lager mera för sig, än man kan föra i land, och der¬
igenom framkallar en reaction. Om än detta förslag är
uppställdt uti en inskränkt scala, tror jag likväl det vara
klokast att stadna dervid, så att man icke må utsätta sig
för att inom kort tid behöfva indraga rörelsen. Jag bifaller
Den 47 Junii.
207
således do särskilda punkterna, dock med undantag af moni.
g. I afseende på detta moment, måste jag, i likhet med
Herrar Almgren, Ekenman och Kock, erkänna, att det ger
anledning till så stor svårighet i tillämpningen, att det
skämmer bort hela förslaget. Först och främst orsakar det
oreda i räkenskaperna, ty man kan icke, såsom Herr Wallen¬
berg, antaga att räkningshafvare skola uttaga lika stora belopp,
som blifvit insatta. Detta bör hero på deras godtfinnande.
Jag anser, att upp-och alskrifnings-räkning bör inrättas efter
samma princip, som cassa-creditiv-räkning. Skillnaden dem
emellan är ingen annan, än den, att i den sednare står cre-
ditivhafvaren alltid i skuld till Banken, men i den förra bär
insättaren alltid fordran, så vidt icke räkningarne jemnt saldera
sig. Vidare lärer det ej kunna nekas, att mom. är tvätydigt.
så att svårigheter samt olika åsigter komma att uppstå vid
dess tillämpning. Om morn. skall tolkas efter ordalydelsen,
sä komma insaltare att få vidkännas en betydlig förlust vid
räntans beräkning, så att allmänheten snart skall ledsna
och icke finna någon fördel vid att insätta sina penningar.
Från början ingick icke detta moment uti förslaget, utan
det utgör en sednare tillsats, som nog hastigt tillkom, utan
alt man gjorde sig reda för följderna deraf. Jag anhåller,
af nu uppgifna skäl, om bifall på punkten, med undantag af
momentet, litt. g, å hvilket jag yrkar afslag.
Herr Wedberg: Det är för mig särdeles glädjande, att
Banco-Utskottet funnit sig föraidåtet, att för Rikets Ständer
framlägga ifrågavarande förslag om öppnande i Banken af
upp- och afskrifnings-räkning. Jag gillar således detsamma
hufvudsakligen, utom hvad angår litt. g i l:sta mom. Jag
anser det vara orimligt, att, om penningar stålt inne 29
dagar, och jag just på den dagen måste uttaga dem, jag då
icke skall få någon ränta. Jag bifaller således förslaget,
utom i afseende å litt. g, å hvilken punkt jag yrkar afslag.
Herr Ekenman: Jag ber att fä gifva tillkänna, att jag
icke, såsom en föregående talare förmenat, begärt proposi¬
tion å den förändring uti ingressen till lästa momentet, att
äfven allmänna verk må tillåtas insätta penningar å upp-
och afskrifnings-räkning. Jag har i det fallet blott uttryckt
en önskan, att det vore bra, om en sådan rättighet kunde
medgifvas. Hvad mom, g angår, så har samme talare för¬
klarat det så, att, så snart medlen innestått 50 dagar, be¬
räknas ränta äfven för dessa dagar. Må vara, att det är
Utskottets föreställning, men det är dock icke klart uttryckt.
208
Den 17 Junii.
Herr Arnberg: Mänga och de flesta här afgifna an¬
märkningar ega sin riktighet, men jag hemställer till Stån¬
dets Herrar Ledamöter, om de må anses af den vigt, att
det val kan vara skäl, att för dem återremittera denna
punkt. De, som deltagit uti Utskottet, -påminna sig utan
tvifvel mer, än val, att det ieke utan mångå och stora
strider lyckades förslagets anhängare att genomdrifva det¬
samma. Nu kan det blifva en särskild fråga, om förslaget,
i händelse det återkommer till Utskottet, då ock går igenom.
Jag tviflar derpå. Man har egentligen fästat sig vid stad¬
gandet under litt. g, att ränta icke godtgöres å medel, som
kortare tid, än trettio dagar, å räkning innestått. Jag med¬
ger visserligen, alt det vore en fördel för insättare, om
räntan finge beräknas från insättningsdagen eller, efter Skott-
ska methoden, sedan de voro nattståndna; men just i denna
föreskrift ligger, som jag tror, ett medel för framgång åt
sjelfva idéen. Man har anmärkt, att denna restriction skulle
försvåra räkningarnes förande, men jag tror, att man deruti
misstagit sig. Om t. ex. en summa insattes den 1 Januarii,
så crediteras man endast ränta för 350 dagar, hvaremot,
om redan insatta penningar uttagas den 1 Januarii, uttaga¬
ren påföres 360 dagars ränta. Beräkningarne falla sig sär¬
deles lätta, om man endast iakttager, att, såsom i handels-
affairer öfligt är, genast och på hvarje post påföra eber
godtgöra ränta till årets slut, då ett saldo uppkommer sär¬
skildt för capital och särskildt för ränta. Med afseende å
de fördelar, denna inrättning kommer att medföra för all¬
männa rörelsen, och då det är ovisst, om förslaget, i hän¬
delse af en ålerreiniss, vinner framgång i Utskottet, så hem¬
ställer jag, att Ståndet måtte godkänna detsamma.
Herr Asker: Ehuru jag, för min del, vill antaga, att
Banco-Utskottet, då det tillegnat sig idéen att öppna upp-
och afskrifnings-räkning i Banken, kunnat i tillämpningen
gå något vidsträcktare tillväga, än som skett, vill jag icke
i det hela motsätta mig förslaget, men, lika med flere ta¬
lare, kan jag icke undgå att hysa betänkligheter vid att god¬
känna mom. g, som innefattar förbud emot ränteberäkning
å medel, som innestått kortare tid, än 30 dagar. Jag kan
tänka mig det förhållande, att en enskild person får för en
annans räkning uppbära en större summa, oviss, om den
kommer att återfordras inom 30 dagar; men just möjlighe¬
ten, att penningarne kunna inom denna tid återfordras, och
äfventyrel att i sådant fall förlora räntan, hindra honom att
Den 17 Junii.
209
i Banken insätta dera. Vid tillämpningen af en grundsats,
bör man se till, alt man icke i uppställningen lägger hinder
i vägen för det goda, man åsyftar. Så föreställer jag mig,
att förhållandet här säkerligen .skulle blifva, örn detta morn.
godkännes. Sjelfva idéen om lipp- och afskrilnings-räkning
är hämtad från Privatbankerna. Uti deras reglementen fö¬
rekommer dock icke något stadgande, som motsvarar detta.
Man har påstått, att, om ränta finge beräknas, utan någon
inskränkning, skulle uträkningen af räntan-å medel, som
blifvit insatta och uttagna på upp- och afskrifnings-räkning,
medföra ett alltlör orimligt besvär. Men af erfarenheten
vet man, att detta besvär icke är annat, än en ganska enkel
mechanism, och det lärer väl icke blifva större, än för
sådana medel, som insättas och uttagas, på creditiv-räkning.
Denna operation är i det hela ganska enkel. Om man der¬
emot af denna underordnade anledning bibehåller det före¬
slagna stadgandet och genom en sådan inskränkning hindrar
uppkomsten af en rörelse, som man önskar befrämja, skulle
det lätt kunna inträffa, att man vid en kommande Hiksdag
vore färdig att öfvergifva idéen om öppnande af upp- och
afskrifnings-räkning, vid det förhållande, att den blifvit föga
eller intet begagnad af de större affairesmännen, som natur¬
ligtvis hellre på fördelaktigare sätt placera sina penningar,
än de begagna den v i I k o r I i g a fördel, sorn erbjudes och illa
står tillsammans med den liberalism, som man inom Riks¬
banken i detta hänseende företrädesvis borde förvänta. Jag
anhåller således om återremiss af mom. g, men i öfrigt
bifaller jag förslaget.
Herr Rinman: Redan vid sista Riksdag väckte jag
förslag derom, att Banken skulle öppna upp- och afskrifnings-
räkning. Jag hämtade denna idé icke från Privatbankerna,
utan från 1668 års Banco-Oidning, som stadgar, att Ban¬
ken skall upplåna fruktlöstliggandé capitaler. Jag ansåg, att
Banken icke uppfyllde denna skyldighet. Mitt förslag vann
dock icke framgång. Det är derföre, som jag nu med en
särdeles tillfredsställelse emottagit ifrågavarande förslag, och
då jag påminner mig, hvilka svårigheter frågan förra gången
rönte, och de der nu icke varit mindre i Utskottet, finner
jag mig föranlåten hemställa, att, äfven om man icke kan
godkänna förslaget i detail, Ståndet ändock, med afseende å
dess stora gagn och nytta, mätte antaga detsamma. Skulle
möjligen några förändringar vara af nöden, kan man öfver¬
lemna åt kommande Ständer att verkställa dem hellre, än
Bor g.-Stånd. Vrot. vid Rikfid. 1853—1854. IV. 14
210
Den 17 Junii.
alt helt och hållet sönderrifva förslaget, hvilket kunde
blifva händelsen, om punkten återremitterades.
Herr Indebetou: Herr Arnbergs framställning, i afse¬
ende å räntans beräkning, visar, att mom. g, såsom jag
förut yttrat, äfven är behäftadt med det fel att vara tve¬
tydigt. Herr Arnberg har ansett Utskottets mening vara,
att ränta bör beräknas på insatta medel, med afdrag af 50
dagar, men delta är icke förhållandet; meningen är deremot,
att, så snart medlen innestått 50 dagar, skall insättaren till¬
godoräknas ränta ända från insättningsdagen, men att han
icke erhåller någon ränta, om medlen uttagas, innan de
innestått 50 dagar. Jag har grundade skäl till den förmo¬
dan, att de tre andra Stånden icke komma att bifalla den
delen af förslaget, som innefattas under inom. g, hvilket af
dem torde komma att afslås, hvarföre det icke skulle leda
till något resultat, om man här skulle godkänna samma
moment.
Herr Hörnstein: Det är obestridligt, att detta förslag
är af mycken vigt och gagn för^ landet. Jag önskar, lör
egen del, att få till Protocollet uttrycka den åsigt, att vex-
lar bort användas, i stället för invisningar; men då Högt-
ärade Ståndet icke antog vexlars begagnande, då fråga var
om penninge-remisser, så lärer ej eller nu framgång åt
vexlars införande vara att förvänta, ehuru man i många år
ropat på inrikes vexlar. Hvad mom. g angår, så torde det
erfordras särskildt reglementerande, så vida det icke skall
medföra några stora svårigheter för räkenskapernes afslu-
tande. Om t. ex. någon insätter penningar den 20 Dec.,
så kan ej räkningen afslutas förr, än den 20 Januarii på¬
följande år, emedan man då först får veta, om insättaren
är berättigad till ränta. Häraf skall således olägenhet upp¬
stå, då, som man vet, Banken vill afsluta sina räkenskaper
vid årets slut. Detta kunde visst hjelpas dermed, att inga
medel (ingo insättas efter den 1 December, men det vore
lör strängt och medförde olägenhet. I afseende å 2:dra
morn., har jag ock en amärkning, ehuru jag icke vill yrka
återremiss, om icke någon annan gör det, utan blott få min
tanke, såsom reservation, antecknad i Protocollet. Jag har det
att anmärka, att Fullmäktige icke medgifvits rättighet att,
hvar helst de kunna, använda de medel, som inflyta på
upp- och afskrifniogs-räkning. Så- t. ex. lå de icke begagna
dem till belåning af publika papper, ehuru de ega rätt att
inköpa sådana. Jag kan icke finna något skäl, hvarföre de
Den 17 Junii.
211
icke äfven få belåna dylika papper. Dessa anmärkningar
har jag funnit mig böra framställa, jemte den, att någon
latitud, i afseende å sjelfva fonderna, icke varit ur vägen.
Om Banken får låna ut medel för S procent, som den tagit
emot lör 2, så kan den ju böja räntan, om behof deraf
göres. Det hade utan tvifvel varit riktigast, att räntan fått
rättas efter conjuneturerna samt tillgången och efterfrågan
på penningar. När penningar ifrigt eftersökas, stiger priset
eller räntan på dem, och en sådan conjunctur bör falla
äfven dem till godo., som hafva sina medel innestående i
Banken.
Herr Arnberg: Jag lår allenast gifva tillkänna, att
min framställning om räntans beräkning, enligt mom. g, är
så mycket mindre oriktig, som jag i Utskottet uppgjorde
en conto finto i öfverensstämmelse dermed, hvilken af ingen
bestreds, såsom oriktig. Saken är emedlertid af ringa vigt,
och skulle Ståndet vilja afslå momentet, så vill jag långt
ifrån sätta mig deremot, men en återremiss kan jag icke
biträda, emedan jag befarar, att en sådan kunde leda till
förslagets förstörande i dess öfriga delar.
Herr Wallenberg: De formela svårigheter, som Herr
Hörnstein anfört, anser jag icke lägga hinder i vägen för
förslagets antagande, ty nog kan bokföringen rangeras så,
att den går för sig, och om räntan icke ingår i det ena
årets interesse-conto, så kan den tillgodokomma det påföl¬
jande årets. Beträdande den af Herr Indebetou uttalade
förhoppning, att, äfven om Borgare-Ståndet icke afstår morn.
g, blir det ändå Rikets Ständers beslut, att det skall utgå,
så hyser jag en motsatt förhoppning. Får väl se, hvars
kommer att räknas till de felslagne. Jag vill återkalla i
deras minne, som deltagit i Utskottet, att det icke var utan
strid, som förslaget vann framgång, och jag tror, att, utan
mom. g, detsamma icke kommit till stånd eller blifvit af
Utskottet tillstyrkt. Man yttrade öppet i Utskottet, att in¬
rättningen endast skulle gagna adairesmän i Stockholm, och
om räutan finge beräknas från insättningsdagen, skulle deraf
blifva en följd, att desse kastade in små penningar på Lör¬
dagen och togo ut dem på Måndagen. För att icke förstöra
förslaget, tror jag det vara nödvändigt, att de, som yrkat
afslag å mom. g, ville modifiera sin mening så, alt de be¬
gära återremiss, då frågan inom Utskottet kan komma under
förnyad ompröfning. Men om man, genom ett afslag af en
eller annan punkt, afklipper en sådan möjlighet, så fruktar
212
Den 17 Junii.
jag verkligen, aft detta foster ej har några utsigter till lif.
Jag har förut erinrat orri svårigheten att i vidsträcktare män
drifva en cassa-rörelse, på hvilken ränta beräknas. Jag får
nu fästa uppmärksamheten på stadgandet i 4:de morn., att
älven för denna, som nu är i fråga, ega Fullmäktige att anvisa
nödiga arlvoden för ökadt tjenstemanna-biträde. Jag tror
att dessa arlvoden skulle komma att uppgå till betydliga
summor, om mom. g uteslutes. Man har vidare talat om
den svårighet vid bokföringen, sorn skulle uppkomma deraf,
att räntan beräknas, på sätt mom. g stadgar. Jag kan icke
finna annat, än att det blefve mycket enkelt. Om jag den
l:sta Junii insätter 1000 R:dr och den 15 Junii likaledes
1000 K:dr, men den 10 Julii önskar uttaga det först insalta
beloppet, eller bägge, så åberopar jag i min invisning de
skedda depositionerna till belopp och data, och Banken har
endast att afföra de S terl y fl a de posterne, samt att i ränte-
columnen draga ett streck för sådana poster, som innestålt
mindre, än 50 dagar, men deremot utföra dagautalet, om
detta öfverstiger trettio.
Herr Elilund: Då jag anser förslaget vara af nytta,
bifaller jag detsamma, utom hvad angår mom. g, hvilket jag
önskar måtte utgå, ty det vore, efter mitt förmenande, icke
rättvist, att man skulle lörlora 30 dagars ränta, i fall pen-
ningarne icke längre tid, än så, innestodo, särdeles som ruan
möjligen också kan få åtnöjas med blott en procent. Såsom
Herr Wallenberg anmärkt, är ränteuträkningen icke vidlyf¬
tig. Saldot af räntan uppgöres icke förr, än vid årets slut.
Räkningen behöfver blott i debet och credit tillökas med
en column, utvisande det,antal dagar, som å hvarje uttagen
eller insatt post belöper, till årets slut räknadt, samt en
column, sorn utvisar ziffer-beloppet, sedan dagarnes antal
blifvit multipliceradt med penninge-posten, hvarefter räknin¬
gen lätt, vid dess afslutande, salderas, utan att för hvarje
särskildt uttag behöfva uträkna räntebeloppet. Så brukas
handlande emellan, och på lika sätt tror jag, att Privatban-
kerne föra upp- och afskrifnings-räkning. Ränteberäkningen
blir således ej i något afseende svår eller krånglig, åtmin¬
stone icke, så länge procent-beräkningen är lika; men skulle
den ibland vara 1 procent, och ibland 2 procent, så torde
det erfordras dubbla columner. Jag tror i alla fall icke, att
mom. g bör nu så förstås, som Herr Arnberg tolkat detsamma,
eller att 30 dagars ränta alltid skulle förloras för insättaren
å penningar, äfven då de stått inne en längre tid. Förslaget
Den 17 Junti.
213
finner jag vara tydligt i det fall, att, så snart några medel
innpslått utöfver 30 dagar, skall räkningshalvaren beräknas
ränta för hela tiden från insättningsdagen. Visserligen kom¬
mer denna anstalt troligen att, uteslutande, begagnas af per¬
soner i Stockholm, Götheborg, Malmö och Wisby; men till¬
fälle att »deraf begagna sig vore åtminstone heredt äfven
personer på andra orter, om de så vilja, att insätta pennin¬
gar, för att å dem möjligen få 2 procent. Under yrkande
om afslag å mom. g anhåller jag om bifall till 45:te punk¬
ten i öfrigt.
Herr Nygren: Hufvudsakligast på de af Herr Wallen¬
berg anVörAa s\'s\. anhåller jagom obetingadi bifall till denna
punkt. Jag anser det vara oriktigt att borttaga litt. g,
emedan det skulle gifva anledning till insättningar på kortare
tid, hvilket skulle förorsaka mycket besvär och stor förlust
för Riksbanken.
Herr Hesselgren: Om man önskar, att utevarande
mindre capitaler skola inströmma i Ranken, och om man
vill bereda ett tillfälle för dem, som ega ringare capitaler,
att på dem kunna erhålla någon vinst, så tror jag, att man
tior antaga förslaget, sådant det är. Om räntan finge beräk¬
nas från insättningsdagen, blir det en stor vinst för större
capitalister, hvilka då kunde, under den tid, de ej voro i
tillfälle att använda en eller annan större summa, insätta
den i Banken och få sina 2 procent å beloppet; men om
de veta sig icke erhålla någon ränta förr, än efter 30 dagar,
så finna de icke någon uträkning uti att kasta in sina pen¬
ningar i Ranken. Jag tror, att, om litt. g borttages, blir
inrättningen en cassakista för capitalister, hvarest de kunna
sätta in sina penningar på Lördagen och taga ut dem på
Måndagen. Den, som har stora capitaler, tillskyndas mycken
fördel deraf, oberäknadt den, att han är tryggad för stöld.
Deremot skulle dessa betydliga insättningar, med rättighet
till ränta från nedsättningsdagen, leda till stor förlust för
Banken. Jag tror derföre, att Utskottet gått ganska visligt
tillväga, då det intagit den under litt. g befintliga föreskrift.
För min del, anhåller jag således om bifall till 45:te
punkten.
Herr Lundh instämde.
Herr Ekelund: Jag glömde tillägga, att, såvida Banken
skall hafva någon fördel af sitt annars tämligen lönlösa be¬
svär, så bör Banken icke godtgöra någon ränta förr, än 2
dagar efter insättningen. Så brukas vanligen af bankierhus
214
Den 17 Junti.
och handlande. Å penningar, som uttagas, debiteras nemli¬
gen räntan frän uttagninesdagen, men å insatta medel credi-
teras ränta först 2 dagar efter insättningen.
Discussionen förklarades slutad, och, uppå särskilda pro¬
positioner af Herr Talmannen, fann Ståndet för godt bifalla
ingressen i l:sta morn., samt litt. a, b, c, d. e, f, uti samma
moment af 45:te punkten- uti Banco-Utskottets Betänkande,
Jfi 54, hvaremot Herr Talmannens proposition, om Ståndet
behagade godkänna Utskottets tillstyrkan under litt. g, att
ränta godtgöres icke å medel, som kortare tid, än trettio
dagar, å räkning innestått, besvarades med blandade Ja och
Nej, äfvensom votering begärdes.
Herr Wallenberg: Då Herr Asker är frånvarande, an¬
håller jag att få upptaga hans yrkande om återremiss af
litt. g, på det att hans framställning må komma under om-
pröfning och blifva contra-proposition.
Herr Björck: Jag hemställer, att Herr Talmannen
måtte särskildt framställa proposition på återremiss, emedan,
i händelse af bifall dertill, votering om contraproposition
icke behöfves.
Herr Talmannen framställde nu den proposition, om
Ståndet behagade återremittera punkten litt. g i lista morn.
af 45 punkten af Banco-Utskottets Betänkande, M 54, och
blef denna proposition med öfvervägande Nej besvarad.
Sedan Herr Talmannen tillkännagifva, att voterings-
propositionen, vid sådant förhållande, kommer att lyda å bifall
eller afslag å litt. g, uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voterings-proposition:
»Den, som bifaller punkten g af lista mom. uti 45:te
punkten af Banco-Utskottets Betänkande, JYI 54, röstan Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås nämnda punkt.»
Omröstning, vid hvilken Herrar Brinck, Gråå, Brodin,
Schwan. Wijk, Waern, Beltig. Frick, Lindström, Ekholm,
Maechel, Boman, Trägårdh. Cassel, Asker, Berger, Bydin.
Rooth, Fridstedt, Wetterberg, Stolpe, Wahlund, Hjort, Hassel¬
rot, öhrström, Sundblad, Kistner, Gezelius och Windrufva
voro frånvarande, anställdes med slutna sedlar, af hvilka
en förseglades och aflades. De öfriga, vid hvilkas öppnande
två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på hvardera
sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 20 Ja emot
13 Nej, i följd hvaraf Ståndet bifallit litt. g under lista
mom. i 43:te punkten.
Ben 19 Junii.
215
UppS vidare af Herr Talmannen gjorde propositioner,
hlefvo 2, 3 och 4 mom. i samma punkt, hvar efter annan,
godkände.
§ 40.
Upplästes följande val-protocoll.
»Ar 1854 den 17 Junii sammanträdde Vällofl. Borgare-
Ständets Herrar Eleclorer och utsågo, lör alt] under per-
mitterade Ledamöters frånvaro tjenstgöra. till Suppleant-
Ledamöter i Stats-Utskottet: Herrar Pellersson och Schen¬
ström. Som ofvan.
In fidem
C. J. Hallström.»
Underrättelse om dessa val skulle; genom Utdrag af
Protocollet till vederbörande meddelas.^
§ 11 .. ,
Herr Talmannen tillkännagaf,. att^Plenum för fortsatt
föredragning al Banco-Ulskottets Betänkande, M 34, kommer
att anslås lill nästa Måndag den 19 i denna månad, kl. 5
eftermiddagen.
Plenum slutades kl. 3/4 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 19 Junii.
Plenum kl. 5 e. m.
§ *
Fortsattes föredragningen af Banco- Utskottets Betänkande,
Jtä 54, hvarvid förekommo:
46:te och 47:de punkterna.
Biföllos,
48:de punkten.
Herr Billström: På sätt i Betänkandet omförmäles,
framställdes redan vid förra Biksdagen af Banco-Utskottet
ett förslag i samma syftning, som det förevarande, men
hvilket då blef af Rikets Ständer afslaget. Förmodligen är
det de lånsökandes fördel, som med den tillstyrkta förän-
dringen skulle främjas, men att någon verklig nytta genom
det nya stadgandet vinnes, kan jag i sanning ej inse. I stä-
216
Den 19 Junti,
derne kan det ej vara förenadt med större svårighet, alt
hos vederbörande auctoritet begära och erhålla vederhäftig-
hetsbevis, än att för sådant ändamål anlila enskilda perso¬
ner. Auctoriteten, Borgmästare eller Magistrat, bör alltid
kunna förutsättas ega den vidsträcktaste och mest tillförlit¬
liga .»kännedom om städernes innevånare; och är den sö¬
kande vederhäftig, så erhåller han tvifvelsutan af dessa
det erforderlig beviset, hvaremot han kan förgäfves få
begära det hos enskilde, den ene efter den andre. På lan¬
det åter torde det blifva än svårare att fä ett tillfyllestgö¬
rande bevis af enskild person, enär man der, mindre än i
städerne, är i tillfälle att erfara de spridda innevånarnes
economiska ställning. Dessutom erfordras för utgifvaren af
ifrågavarande betyg, både att denne skall ega Directionens
förtroende, och att han hyser fullt förtroende för den lån¬
sökande. I förra hänseendet borde ett uttryckligt förkla¬
rande från Direptionens sida vara meddeladt, och detta kan
icke gerna i förväg åstadkommas. För Directioneu torde
också mången gång uppstå tvekan om det vitsord, som åt
dylika betyg skulle kunna lemnäs, hvarföre den lånsökande
i de flesta fall, hellre, än utsätta sig och det enskilda veder-
häftighetsintyg, han må hafva lyckats att förvärfva, för Direc¬
tionens förkastelse-beslut, lärer vara bäst betjenad dermed,
att det nuvarande stadgandet om officiela intyg behålles
oförändradt. Det framställda förslaget tyckes vära en elter-
härmning af förfarandet hos Privatbankerna, men nu före¬
kommer dock den väsendtliga olikhet, att Privatbankernas
Directioner i allmänhet ega nära nog fria händer för sina
förvaltnings-åtgärder, hvadan de begagna utvägen att lemna
vissa enskilda personer i orterna uppdrag att meddela dylika
betyg, så att allmänheten på förhand vet, att bevis af desse
personer godkännas, hvaremot Banco-Discont-Verkets och
Låne-Contoirens Directioner, som äro bundne af fastställda
reglemente,-), utan något bemyndigande i sagde hänseende,
ingalunda kunna tillåta sig att constiluera sådane enskilde
utfärdare af vederhäftighetsbetyg. .lag anser således detta
stadgande ej medföra någon nytta för hvarken Banken eller
de lånsökande, hvarföre, och då det redan en gång förut
blifvit ogilladt, jag,/ för min del, tillstyrker afslag å föreva¬
rande punkt.
Herr Indebetou: Den talare, som nyss hade ordet, har
utgått från den förutsättningen, att den föreslagna föränd¬
ringen skulle afse de lånsökandes fördel. Så är likväl icke
Den 19 Junit.
217
förhällandet, utan det är till vinnande al större säkerhet för
Banken, som Utskottet tillstyrkt den ifrågavarande ändrin¬
gen. Ty, om än deras förmögenhets-vilkor och vederhäf¬
tighet, hvilka bo i städerne, kan antagas vara känd af de
auctnriteter, som inom städerna skola utlärda vederhäftig-
hetsbevis, d. v. s. Borgmästare och Magistrat, så är dock
förhållandet helt annat, i afseende på dem, som äro bosatta
på landet. Största antalet af dessa är icke för Läns-Styrel-
serna så kända personer, att denna auctoritet kan vara i
stånd att lemna något tillförlitligt intyg om dem, hvarföre
ock de betyg, som utfärdas, vanligen äro ställda i mer eller
mindre evasiva ordalag. Enahanda är förhållandet oftast
med domhafvanderne. Följden blir den, att vederbörande
embetsman äro urståndsatte att meddela vederhältighetsbevis,
förrän de fått inhämta upplysningar från enskilda personer,
på hvilkas yttrande intyget således egentligen är grundadt.
Med kännedom om allt detta, har Banco-Discont-Verket
också funnit det angeläget att förskaffa sig upplysningar
från enskilda personer, hvilkas uppgifter ansetts förtjena
trovärdighet, och sådana förteckningar finnas alltid i Discont-
Verket att tillgå. Den nu föreslagna förändringen i regle¬
mentet är således icke någon nyhet, utan afser egentligen
att gifva auctorisation åt intyg,' som redan förut begagnas,
och hvilkas vitsord redan erkännes. Vid sådant förhållande,
synes mig förändringen både nyttig och nödvändig. Och då
den dessutom leder till ökad säkerhet för Banken, måste
jag tillstyrka bifall till Utskottets förslag.
Uti detta yttrande instämde Herr Tjernberg.
Herr Maechel: Lika med Herr Indebetou, anser jag
det föreslagna stadgandet afse icke de lånsökandes, utan
Banco-Discont-Verkets fördel, och tror, alt den ene affaires-
mannen är bättre i tillfälle att bedöma den andras ställning,
än vederbörande Läns-Styrelse eller Magistrat. Dessutom
är det ej gjordt till någon nödvändighet att förete enskild
persons intyg, utan det heter endast, att länsökanden skall
vara lörsedd, »antingen med olficielt intyg», »eller ock med
af enskild man, för hvilken Directionen hyser fullt förtroende,
utfärdadt bevis». Den lånsökande har således icke blifvit
betagen rättighet att styrka sin vederhäftighet, på sätt hit¬
tills varit vanligt, hvadan jag icke kan finna, att, äfven från
synpunkten af de lånsökandes fördel, något skulle genom
det nya stadgandet förloras.
SIS
Den 19 Junti.
Herr Falhem: Lika med Herr Billström, anser jag
det lända de lånsökande till föga gagn, att åt enskilde per¬
soner lemnäs rätt att meddela vederhäftighets-betyg, samt
håller derjemte före, alt ett dylikt stadgande skulle verka
mehnligt äfven för Banken, såsom ledande derhän, att en¬
skilde personer, i egenskap af commissjonairer, åtogo sig
att mot arfvode anskaffa de för lånen behöfliga intyg. Det
saknas icke redan exempel på dylika personer, hvilka mot
commissions-arfvode anskaffa påskrifter, utan minsta afseende
på Bankens säkerhet. Jag röstar derför för afslag på Be¬
tänkandet i denna del.
Herr Hörnstein: Det förefaller mig, som skulle Herr
Billström hafva fattat-det föreslagna stadgandet, såsom in¬
nehållande en ovilkorlig föreskrift, att vederhäftighets-bevis af
enskild person borde af lånsökande företes. Men något så¬
dant åsyftar ej stadgandet, utan lemnar sökanden öppen rätt
att, hädanefter, som hittills, begära auctoriteternas intyg,
likasom Directionen icke har någon skyldighet att antaga
den enskildes bevis. En dylik utväg att kunna styrka sin
soliditet är på landet ofia nog behöflig. Ordinarie Domhaf-
vanden är t. ex. frånvarande eller tjenstledig, den tillförord¬
nade Domhafvanden, som ofta kort tid vistas på orten, har
ej nog kännedom om lånsökandes vederhäftighet att kunna
meddela ett tillförlitligt intyg. Dessutom är det ej nog att
yttra sig öfver det belopp, som det företedda reversalet in¬
nehåller, utan betyget skall äfven afse de förbindelser, hvari
vederbörande förut kunna häfta hos Disconten, och då be¬
loppet af dessa ej kan särskildt styrkas, kännes behofvet
att kunna åberopa intyg af någon, som om den lånsökandes
ställning kan ega närmare kännedom. För Directionen i
ett mindre Bank-district kan det vara möjligt att känna
större delen af de lånsökandes economiska ställning: icke
så, om districtet är större, hvarföre det vid sådant förhål¬
lande alltid blir nödvändigt att förskaffa sig dylika särskilda
upplysningar. Jag känner också speciela exempel, att lån¬
sökande på landet endast hos Läns-Styrelsen kunnat erhålla
vederhäftighets-bevis, och detta först, sedan de om sin ställ¬
ning företett betyg af Kronofogde eller Länsman. Då i allt
fall Directionen har öppen rätt att pröfva, hvad vitsord, som
må enskild mans intyg tillerkännas, finner jag ej någon fara
vid att bifalla Utskottets ifrågavarande förslag.
Herr Boman: Jag instämmer med Herr Falhem.
Honom och mig är det icke obekant, att i Dalarne redan
Den 19 Junit.
919
finnes åtminstone en commissionsbnreau, der emot hederligt
arfvode nödiga påskrifter för discontlåns erhållande anskaffas.
Derföre tillstyrker jag afslag.
Herr Henschen: Emot Utskoltets förslag har man in-
vändt, att det skulle gå an, att för commissions-arfvode för¬
skaffa sig dylika betyg, men jag skulle tro, att det blir nö¬
digt för dem, som ville drifva en dylik commissions-rörelse,
att lemna vederbörande Bank-Direction tillförlitliga bevis,
derest de icke vilja, att rörelsen snart skall afstadna. Jag
vet ett län, der Konungens Befallningshafvande icke med¬
delar vederhältighets-betyg, förrän den sökande företett in¬
tyg från Kronofogden, eller på orter, der Kronofogden icke
har Lands-Secreterarens fulla förtroende, från Länsman. Det
synes mig bättre, till undvikande af all denna omgång, att
låta enskilda personer meddela intyg om vederhäftighet,
hvilka Bank-Directionen, då den har förtroende för betygs-
utgilvaren, må ega att godkänna. Det medför äfven den
fördel, att Directionen icke kan skjuta ifrån sig ansvaret för
bristande granskning af vederhäftigheten, genom att skylla
på, alt intyg från behörig auctoritet varit företedt och bort
för tillförlitligt antagas, utan måste vidkännas äfven det mo¬
raliska ansvaret, att icke lemna förtroende till någon betygs-
utgifvare, som sådant icke förtjenar. Kändt är dessutom,
att auctoriteternas intyg i de flesta fall varit affattade i eva-
siva ordalag, och i detta afseende hafva Stockholms Magi¬
strats véderhäflighets-betyg särskildt varit omtalade. Em-
betsmyndighelerna hafva också förfarit ganska olika vid med¬
delandet af dylika intyg. En del domare t. ex. utfärda säl¬
lan några vederhäftighets-intyg eller utlärda dem i sådana
ordalag, att lån ej kan på dem lemnäs. Andra åter lemna
alltför lätt intyg om vederhäftighet, så att det med allt skäl
kan sägas, att de borde förfara noggrannare dermed. På
alla dessa skäl, finner jag ej någon fara att låta äfven betyg
af enskilda personer antagas, samt bifaller derföre, för min
del, Utskottets förslag.
Ofverläggningen var slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagade Höglärade Ståndet bifalla, hvad Banco-Ut¬
skottet, i 48 punkten af förevarande Betänkande föreslagit.
Härtill svarades Ja och Nej, hvarjemte votering be¬
gärdes. ,
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
Den 19 Junii.
»Den, som bifaller 48:de punkten uti Banco-Utskottets
Betänkande, JV» 54, röstar: Ja.
Den, det ieke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bibehålles 191 § 1 mom. uti Banco-Regle-
mentet, sådant detta moment nu lyder.»
Votering företogs med slutna sedlar, efter upprop, der¬
vid Herrar Gråå. Gustafsson, Sehn,an, Wijk, Waern, Björck,
Palander, Lindström, Ekholm, Stenqvist, Österberg, Trä¬
gårdh, Cassel, Nygren, Berger, Hagman, Rooth, Fridstedt,
Wetterberg, Wahlund, Schenström, Wahlström, Wedberg,
Sundblad, Gezelius och Windrufva voro frånvarande. En
sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande
två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på hvardera
sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 20 Ja emot
16 Nej; i löljd hvaraf 48:de punkten af Betänkandet var
bifallen.
Yttrandet, pag. 45, angående ifrågasatt förändring i stad-
panderne om anmaningsbref, samt rörande stället för nämnda
föreskrifters intagande i Banco-Réglementet, lades till hand-
lingarne.
Detta ärendes behandling afbröts, af anledning nästa §
utvisar.
§ 2.
På hemställan af Herr Brodin, att, enär flere af Supp-
leant-Ledamöterne i Bevillnings-Utskottet blifvit i andra Ut¬
skott invalde, minst frenne nja Suppleant-Ledamöter måtte,
så fort ske kunde, varda utsedde, för ått t.ienstgöra i sådane
Ledamöters ställe, som fått tjenstledighet, eller eljest hade
förfall, beslöts, -i enlighet med Herr Talmannens derom
gjorda proposition, remiss till Ståndets Herrar Electorer, för
val af tre Suppleant-Ledamöler i Bevillnings-Utskottet.
§ 3-
Fortsattes föredragning af Banco-Utskottets Betänkande,
M 54, hvarvid förekommo:
Yttrandet, pag. 46, angående uteslutande af ett stad¬
gande i 195 § uti Banco-Reglementet, samt 49 punkten.
Biföllos.
50:de punkten.
Herr Hörnstein: Många skäl tala visserligen förminsk¬
ning af Bankens utlåning med omsättningsrätt, men jag hem¬
ställer likväl, om ej det må anses för tidigt att vidtaga en
sådan åtgärd, innan ett vidsträcktare banksystem utbildat sig
Den 1!) Junii.
221
i landsorterna. Den föreslagna indragningen af 200,000 R:dr
årligen synes mig också nog sträng. Hade Utskottet till¬
styrkt inrättande af Filialbanker, tror jag, att, i sammanhang
med dylika Bankers trädande i verksamhet, den ifrågasatta
indragningen kunnat utan fara ega rum. men då Utskottet
haft andra åsigler om Filialbanker, tror jag bäst hade varit
att för närvarande låta anstå med indragningen af omsätt-
ningslénen. Dessutom bet v ifla r jag, att Privatbankerna för¬
må i den allmänna rörelsen ersätta Bankens fond för utlå¬
ning mot omsätfningsrätt, dels derföre, alt Privatbankerna
lemna sina lån på korlare tider, dels af orsaker, som ligga
i sjelfva institutionen, nemligen ett visst strypsystem eller
tryckning på låne- och creditiv-fdnderna, för alt inpressa
bancosedlar. Också har det visat sig, att sökande till lånen
i Riksbanken ej saknats äfven från de orter, der Privat¬
banker finnas. Till det allmänna Discontverket komma nemr
ligen, fortfarande, alla de, som ej finna sig betjente med de
vilkor, Privatbankerna erbjuda. Härjemte begagnas Riksban¬
kens lånefond naturligtvis al alla lånsökande från de orter,
der Privatbank ej blifvit inrättad. Jag anser derföre, för
min del, den föreslagna indragningen ännu böra uppskjutas,
lill dess att Filialbanker mer allmänt hunnit bildas, och yr¬
kar på återremiss af Betänkandet i denna del.
Herr Rydin: Jag instämmer med Herr Hörnstein.
Om Bankens ifrågavarande lånefond öfverflyttas till andra
lånefonder, komma medlen endast de innevånare i de stä¬
der, der lånen utlemnas, till godo, men gagna löga de af¬
lägse boende, hvaremot, såsom medlen nu användas, hela
landet drager fördel af dem. Ej eller skulle någon vinst
för Banken uppkomma, genom öfverflyttning till utlåning på
creditiv-fonderna, då räntan på discontlån är lika hög, som
den på creditivlån. För min del, kan jag således ej annat,
än afstyrka Utskottets förslag. .
Herr Kock: Det är temligen obestridt, att utlåning
med omsättningsrätt är ett bland de för den allmänna cre-
diten mehnligaste lyten hos vår bankrörelse. Derför bardet
också ansetts önskligt alt kunna upphöra med denna utlå¬
ning, samt öfverflytta de dertill använda medel till andra
gebiet, der de skulle komma industrien till större nytta.
Den talare, som först yttrade sig i denna fråga, har dock
tillstyrkt att vänta med all åtgärd i nyssberörde hänseende,
intill dess ett vidsträcktare banksystem blifvit hos oss utbil-
dadt. I sådan syftning är likväl åtskilligt redan tillgjordt.
222
lien 19 Junii.
Sedan sista Riksdagen äro flera Filialbanker inrätlade, och
Utskottet har, längre fram i Betänkandet, sökt anvisa medel,
för den händelse, att upprättande af ännu flera sådana Ban¬
ker skulle ifrågakomma innan nästa Riksdag. Det vill un¬
der dessa omständigheter synas, som vore det bättre, att,
fortsättande det en gång började systemet, till Filialbanker
använda de medel, sorn kunna komma att indragas från lon¬
dén för omsättningslån, och således till en för rörelsen mera
gagnande verksamhet öfverflytta samma medel, än att allt-
jcmnt undanskjuta derhän syltande åtgärder. Då man hyllar
den åsigten, att utlåningen med omsättningsrätt bör minskas,
skall väl början dermed någon gång göras. Och en lyck¬
ligare tidpunkt dertill lärer väl svårligen vara att vänta, än
nu, då penninge-tillgången i landet är god, — då Riksbanken
befinner sig i mer blomstrande ställning, än någonsin, —
och då följaktligen låntagarne eller de, som af förändringen
skulle lida, antagligen måste befinna sig i den relativt gynn¬
sammaste ställning. Jag yrkar derför på bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Almgren: Hvad Utskottet i denna del föreslagit,
innefattar onekligen ett steg till förbättring i vår bankrörelse.
Sjelf motionaire i den riktning, hvarpå Utskottets förslag uår
ut, är jag glad, att grundsatsens riktighet vunnit Banco-Ut-
skottets erkännande, och att man kommit till frågan om
tillämpningen. Alt Utskottet härvid gått klokt och varsamt
till väga, ådagalägges tillräckligt af det belopp, hvarmed fon¬
den, efter Utskottets förslag, årligen skulle minskas. Jag
hade hoppats, att den talare, som först yttrade sig, ej skulle
varit emot den föreslagna åtgärden, utan hellre vilja bidraga
till allt, som kunde göra Bankens verksamhet så bankmessig
som möjligt. Men han har förklarat sig anse tiden för för¬
ändringen ännu icke vara inne. I afseende härpå, har jag
ej något att tillägga till hvad Herr Kock anfört, och jag yr¬
kar, lika med bemälde Ledamot, bifall till Utskottets förslag.
Herr Arnberg: Bland de många Vidunderligheter, som
vidlåda vårt banksystem, är, i sanning, utlåning mot borgen
och med omsättningsrätt en af de förnämsta. Den är, sådan
den af Riksbanken bedrifves, till den grad skiljd från be¬
greppet: discont, rätt fattadt, att den dermed icke har ens
det ringaste sammanhang. Vid öfverläggningarne härom i
Banco-Utskottet, sökte jag åstadkomma en ändring i benäm¬
ningen på denna lånerörelse, men då förslaget mötte mot¬
stånd och i allt fall ej någon hufvudsaklig ändring i sjelfva
Den 19 Junit.
22 5
systemet stod att erhålla, ansåg jag namnet nästan likgiltigt,
lien talare, som lörst yttrade sig i denna fråga, har emot
Utskottets förslag invänrit, att, om detsamma nu bragtes (ill
verkställighet, de lånsökandes fordringar icke skulle kunna
af Privatbankerna tillfredsställas. Härtill kan jag ej annat
svara, än att öiiskiigt vore, alt så blefve, och vi sålunda en
gång kunde hoppas komma ifrån detta lånesystem, som, så
vidt det rörer handels- och närings-idkare, är demoralise¬
rande för hela nationen, en sjelfva personlighetens pantför¬
skrifning af den mest humilierande art. Hedan tillförene har
jag på ett annat ställe uttalat öfver hela detta sv stein af
utlåning emot personel borgen en total förkastelsedom, den
jag ej har anledning att frånträda, men jag kan derföre ej
bestrida, att, sedan vi en gång råkat in i ett dylikt förderf¬
ligt system, öfvergången derifrån måste ske med varsamhet.
Denna synes mig Utskottet äfven hafva till fullo iakttagit,
och att lårietillgångarne i landet, genom den af Utskottet
föreslagna åtgärd, skulle blifva för ringa, ser jag ej något
skäl att befara. Nog lånekällor af dylik art flöda, tyvärr,
ändock i landet genom Privatbanker och Filialbanker. Hvad
åter fördelarne för låntagarne af de ifrågavarande lånetill-
gångarne bet ralla r, lärer väl den talare, som först yttrade
sig, bäst känna, huru dyrt dessa lån i sjelfva Verket stå
menige man i landsorterne, som anlita denna lånefond för
försträckningar på 200 till 500 R:dr. Af hvad jag inhämtat
från hithörande handlingar i Banken, tror jag mig kunna
sluta, att dessa lån kosta låntagarne ända till IS eller 16
procent. För egen del, är jag fullt öfvertvgad, att räntan
med omkostnader för lånets erhållande stiger till fullt upp
nämnde belopp. Under sådana förhållanden, hemställer jag,
om det ej med allt skäl må räknas, såsom en tjenst både
mot det allmänna och låntagarne, att söka förändra en sådan
lånerörelse. För min del, vet jag ej något förslag af Banco-
Utskottet, som är bättre motiveradt, än detta, och jag till¬
styrker derför, att detsamma må vinna Rikets Ständers
bifall.
Herr Henschen: Jag vet ej, om man har skäl att sär¬
deles mycket fästa sig vid den ifrågavarande lånerörelsens
namn af discont, men deremot kan jag ej annat, än erkänna,
att den- verkat skadligt derigenom, att den inledt oss i ett
borgenssystem, hvars förderflighet är obestridlig. För när¬
varande tilltror jag mig likväl ej att tillstyrka någon minsk¬
ning i denna lånerörelse, då ersättning derför icke kan er¬
224
Den 19 Junti.
hällas genom Privatbankerna, hvilka ej gifva län på längre
omsättningstid, än Ivra månader. Det är nemligen icke blott
för improductiv skuldsättning, denna lånelönd anlitas, utan
den begagnas lika mycket, om ej mera, af mindre bemed¬
lade näringsidkare, och det är för dessa jag befarar, att de
genom minskning i Bankens discontrörelse skola falla i hän¬
derna på procentare. V al bar man sagt, alt penningetillgån-
gen nu är betydlig, och Bankens ställning särdeles god, men,
det oaktadt, tror jag dock ej alt lånetillgångarne för närva¬
rande äro så stora, som understundom förr. Åtminstone vet
jag, att i Upsala tillgången på lån var vida större år 1947,
då man nästan tiggdes att emottaga lån på fem procent
ränta. Om jag ej misstager mig, har fonden för discont-
rörelsen förr ilere gånger blifvit ökad, bland andra tillfällen
vid 4830 års Riksdag. 1 sednare tider deremot har den bi¬
behållits oförändrad vid sitt nuvarande belopp, under det
folkmängd och riirelse betydligt ökats, hvilket i sjelfva ver¬
ket innefattar en minskning af lånerörelsen. Då Filialbanker
en gång blifvit ordnade öfver hela landet, tror jag tiden vara
inne att minska Riksbankens discontrörelse, men för närva¬
rande vågar jag förorda en sådan åtgärd, ehuru jag ej kan
förneka, alt ilen ifrågavarande lånerörelsen egentligen är
främmande för bankväsende. Jag röstar för äterremiss af
Betänkandet i denna punkt.
Herr Falhem: Jag bifaller, för min del, Utskottets för¬
slag, och kan dervid ej annat, än tillika förklara, att jag
finner det verkligen fägnande att åtminstone i denna branche
något blifvit gjordt till förbättring af den nuvarande ställnin¬
gen, helst ett så gagneligt förslag, som förevarande, ej på
lång tid kommit från Banco-Utskottet. Icke eller kan jag,
såsom den siste talaren, finna, att någon skada skulle upp¬
stå deraf, om de små lånen indrogos. De komma nemligen,
efter min mening, föga näringsidkare till gagn, men deremot
inleda de genom dem egare af obetydliga hemmansdelar i
skuldsättning, och förderf. Så har förhållandet åtminstone
visat sig i Dalarne, der många exempel inträffat på bönder,
som, för att godtgöra discont-skulder, fått gå ifrån sina.
hemman. Om dylika lån är det bonden, enligt ordspråket,
säger: »Jag trodde det vara ett enke-lån, med det tog af
mig hemmanet». Och tillgången på sådane, af enskilde ut¬
färdade, vederhäftighels-bevis, åt hvilka Ståndet, genom sitt
nyss fattade beslut, gifvit auctorisation, hafva icke litet bi¬
dragit att inlocka bönderne i dessa låne-affairer. Val vore
Den 19 Junii.
225
derföre, orri tillfället för dylik skuldsättning minskades;
hvarföre, och då Banco-Utskottet i allmänhet utgått från dpn
grundsats, alt Fullmäktige skulle ega rätt att efter omstän¬
digheterna öfverflytta medel från den ena lånefonden till den
andra, Önskligt hade vaiit, att Fullmäktige fått rätt att ännu
mer minska ifrågavarande fond.
Herr Billström: Orri Utskottet tillämpat de i Betän¬
kandet uttalade åsigter på det sätt, att den minskning, Ut¬
skottet föreslagit i fonden för utlåning med omsättningsrätt,
blifvit öfverflyttad »till annan låne- eller creditiv-rörelse,
exempelvis cassacreditiv-rörelsen», för alt der »hufvudsakligen
komma den allmänhet till godo, hvilken kan anses hafva
gått i mistning af detta tillfälle till låns erhållande», skulle
jag ej tvekat att bifalla Utskottets förslag. Men, vid gransk¬
ning af Betänkandet, finner man, att Utskottet ej tillstyrkt
någon egentlig förhöjning i creditiv-fonden, enär det belopp
af 100,000 R:dr, hvarmed fonden, efter Utskottets förslag,
skulle ökas, synes nästan lika mycket hafva afsett att erhålla
en jemn slutsumma. Af berättelserna från såväl Låne-conloiren,
som Banco-Discontverket, har det visat sig, att det till cassa-
creditiv hittills anvisade beloppet varit otillräckligt att lemna
allmänheten »det lånebiträde, hvilket, enligt Utskottets för¬
menande, rätt skött, bör leda till förkofran». Vid sådant
förhållande, anser jag mig ej kunna bifalla Utskottets förslag,
utan yrkar återremiss af förevarande punkt. Uti. en före¬
gående punkt af Betänkandet har Utskottet, pag. 56, till¬
styrkt, att det till manufacturernas och fabrikernas under¬
stöd anvisade creditiv af 1,800,000 R:dr måtte, oförändradt,
bibehållas, ehuru detsamma icke varit till fulla beloppet an-
litadt, hvilket tillstyrkande Utskottet grundat på antagandet,
att, då fabrikerna äro i stigande och följaktligen i behof af
större förlag, ökade lånebiträden framdeles skulle erfordras.
Men är väl förhållandet annorlunda, i afseende på andra nä¬
ringar? Dessutom begagnas nyssnämnda, under Kongl. Com-
merce-Collegii inseende ställda, fond egentligen endast af fa¬
briksegare i hufvudstaden samt medlersta Sverige, icke från
de vestra och södra delarna af Riket, hvarest äfven betydliga
fabriksanläggningar finnas. De sistnämnda anlita i stället
Handels- och Närings-disconterna vid dervarande Lånecon-
toir, och, för min del, skulle jag derföre trott angeläget vara,
att öka fonderna för Handels- och Närings-disconterna vid
Lånecontoiren i Götheborg och Malmö, särdeles å sistnämnde
Bors -Slåni. Prut. vid Kihid. 1883-1811». IV. 15
226
Den 19 Junii.
ort, eler ansökningarne oin län stundom uppgått till nära
dubbla beloppet mot nuvarande lånelondssumma, hvaraf följ¬
den naturligtvis blifvit, att endast en del af de sökande fått
lån beviljade, och att stora svårigheter uppstått för Direc-
tionen vid pröfningen af hvilka bland de sökande, som före¬
trädesvis borde erhålla lån. -Utskottet har slutligen äfven
löreslagit, att Låne-Contoiret i Wisby skulle undantagas från
den ifrågasatta minskningen i fonden för utlåning med om-
sättningsrätt. Skälet härtill är, att den för nämnde Contoir
anvisade summa skulle vara alltför otillräcklig, men jag tror
likväl ej, att beloppet af sökta län jemförelsevis är större i
Wisby, än i Malmö. Tvärtom torde bristen på sednare stället
vara betydligt större, än å det förra. Åtminstone kan det
styrkas, att i Malmö låneansökningar till ett sammanräknadt
belopp af öfver 100,000 R:dr fått hvila under mer., än tvänne
månader. Hade Utskottet tagit detta förhållande i betrak¬
tande, borde väl följden blifvit, antingen att icke något un¬
dantag skett för Wisby, eller ock att undantaget utsträckts
äfven till Malmö. Jag förnyar derföre mitt yrkande på åter-
remiss af Betänkandet i förevarande del.
Herr Lundh instämde i delta yttrande.
Herr Rydin: Annu har ingen försökt vederlägga, hvad
jag under en föregående discussion yttrat derom, alt creditiv-
rörelsen endast bidrager att samla ca pita lerne till de städer,
der Låne-Contoiren äro belägna, utan att landsorten deraf
har synnerlig nytta. Verkningarne blifva i sjelfva verket
endast att göra de rika ännu rikare, och de fattiga fattigare.
Om emedlertid Utskottet föreslagit att använda de indragna
medlen till upprättande af Filialbanker, skulle jag varit nöjd
och, för min del, bifallit Utskottets förslag. Men i stället
har Ståndet fattat ett beslut, som innebär underkännande af
Filialbankerna. Det heter visserligen, att förhållandena, i
afseende härå, skola ordnas nästa Riksdag. Men till dess
kan då också den nu ifrågasatta åtgärden bero. »Tids nog»,
säger ordspråket, »att taga af sig hatten, när man får se
herrn». Man har också åberopat, att creditlagarne äro oef¬
terrättliga, och att de gynnat uppkomsten af ett förderfligt
borgenssystem. Jag medgifver detta, men lån på creditivfon-
derna utlemnas ju mot borgen, likasom discontlånen. Hvar¬
uti består då skilnaden? Eller hvarföre är borgen oefter¬
rättligare för disconllån, än för creditiv? Som jag redan
sagt, går alltihop endast ut på att gynna rikedomen, och jag
fortsätter derföre mitt yrkande på återremiss.
Den 19 Junii.
227
Herr Ekenman: Lika med en föregående talare, anser
jag Utskottets ifrågavarande förslag, såsom ett af de vigti-
gaste, icke så mycket för den verkan, som intill nästa Riks¬
dag deraf kan vara att förvänta, men i anseende till den
princip, hvarpå det grundats, och det mera ralionela sätt för
ordnandet af Riksbankens verksamhet, hvartill Utskottet så¬
lunda tarrit första steget. För min del, tror jag det vara en
af hehofvet påkallad och till sina följder välgörande åtgärd,
om Discontfonden splittrades emellan de särskilda orterna,
vare sig genom dess användande till upprättande af Filial¬
banker, elier på annat lämpligt sätt. Det har emot Utskot¬
tets förslag blifvit invändt, att det skulle vara omöjligt att
utan rubbningar i rörelsen indraga det af Utskottet före¬
slagna årliga belopp af 200,000 R:dr, innan ett mera ord-
nadt banksystem i landsorterna uppstått genom inrättandet
af Filialbanker. Men då åter fråga blir om tillskapandet af
dylika Ränker, heter det att fonder dertill saknas. Klart
vill det likväl synas, att med någondera åtgärden måste man
törja, och, lör min del, anser jag bäst vara, alt först anskaffa
fonderna, för att med desamma sedermera kunna på tjenlig!
sätt ordna banksystemet. Att åter fonder lili ett sådant
ändamål verkligen finnas i Banken, betvillar jag icke, men
derom är ej nu frågan. En talare har förklarat, att han ej
skulle haft något emot den föreslagna indragningen, om det
belopp, hvarmed discontfonden minskats, öfverflyttats till
creditiv-fonden. Till svar härå, tror jag mig böra fästa upp¬
märksamheten på Utskottets yttrande, pag. 47, i Betänkandet,
der det, i sammanhang med Utskottets förslag, att sättet för
indragningen skulle bero på Fullmäktiges ompröfning, heter,
att minskning i discontfonden icke borde leda till märkbar
förlust för någon, »särdeles om den på denna väg verkställda
indragning sålunda användes, att den hufvudsakligen må kom¬
ma den allmänhet till godo, hvilken kan anses hafva gått i
mistning af detta tillfälle till låns erhållande». Mig synes
således, som skulle Fullmäktige kunna anse sig ega fria
händer, att, i fråga om dispositionen af det indragna belop¬
pet, vidtaga bankmessiga förfoganden, i följd hvaraf hinder
ej eller bör möta, att, der så nyttigt pröfvas, använda be¬
loppet till cassacreditiv-rörelse. Jag anhåller om proposition
på bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Hasselrot.
Herr Palander: Jag hade trott, att hos Borgare-Stån¬
det ej skulle komma i fråga att afslå Utskottets, i du före¬
228
De n 19 Junit.
varande del af Betänkandet, framställda förslag. Härvid har
jag egentligen lastat mig dervid, att detta förslag innefattar
ett steg framåt, i det Ståndet, genom bifall till hvad Ut¬
skottet nu föreslagit, skulle likasom taga på hand, att ifrå¬
gavarande lånesätt, som i sä mångfaldigt afseende blifvit un-
derkändt, komrne att allt vidare inskränkas, för att slutligen
helt och hållet afskatTas. Emedlertid har förslaget mött in¬
vändningar. Man har sagt, alt genom indragningen de min¬
dre bemedlade skulle blifva lidande, enär ersättning ej blifvit
dem beredd fråp andra fonder. Häruti ligger dock ett
misstag. De belopp, sorn indragas från discontrörelsen, skola
naturligtvis i annan väg till lånerörelse användas. Så har
t. ex. Utskottet föreslagit att öka creditiv-fonderna. Många,
som förut fått lån från discont-fonden, skola, till följd här¬
af, söka creditiv och lemna rum åt andra att få låna från
Disconten. Dessutom uppstår ersättning genom Filialban¬
kerna, af hvilka två sedan sista Riksdag blifvit inrättade
och hvilkas rörelse till betydlig del utgöres af discontrö-
relse. Ersättning för den föreslagna minskningen erhålles
ju således både från Riksbanken och Filialbankerna. Det
har ock blifvit sagdt, att de föreslagna ändringarne endast
skulle komma de rika till godo, för att göra dem ännu ri¬
kare. Men de så kallade rike, hvarmed väl böra förslås
större affairesmän, begagna ej Disconten, utan creditiv-rörel-
sen. Uti detta inkast ligger således ett stort misstag. En
talare har slutligen funnit det orättvist, att den föreslagna
minskningen icke äfven skulle esa rum uti den, Låne-Cori-
toiret i Wisby anvisade fond, men utom det, att den andel
af indragnings-beloppet, som skulle komma på nämnda fond,
blefve särdeles obetydligt, förekommer äfven, att Gottland,
genom sitt afskiljda läge, har svårare, än andra orter, att
förskaffa sig ersättning genom Filialbank, och än mindre
kan åstadkomma någon Privatbank. Härom rådde fullkom¬
lig enighet inom Utskottet, och derföre ansågs äfven ned¬
sättning för Wisby ej böra ifrågakomma. På de nu anförda
grunder, och då genom Utskottets förslag, efter min öfver¬
tygelse, ingens fördel skulle blifva förnärmad, samt tillräck¬
liga lånetillfällen i allt fall genom creditiv-rörelsen erhållas,
önskar jag framgång åt Utskottets förslag och anhåller om
proposition på bifall till detsamma.
Herr Kock: Jag har ånyo begärt ordet, för att få till¬
fälle bemöta ett par anmärkningar emot Utskottets förslag,
dem Directeuren för Eåne-Contoiret i Malmö framställt. Vis¬
Den 19 Junii.
829
serligen förundrar det mig ej, att han interesserar sig för
det Låne-Contoirs bästa, i hvars styrelse han deltager, men
jag kan, å andra sidan, ej inse, att nämnde Contoir blifvit i
något hänseende af Utskottet stjufmoderligt behandlad!. Den
ifrågavarande talaren har emedlertid förklarat sig villig att
godkänna Utskottets förslag, om blott cassacreditivfondm blif¬
vit ökad med ett belopp, motsvarande indragningen på Discont-
fonden. I afseende härpå måste jag erinra, att, utom det be¬
lopp, 100,000 R:dr, hvarmed totalsumman af nämnde fond
blifvit ökad, Utskottet i S5:te punkten af Betänkandet före¬
slagit, att creditiver skulle få meddelas till belopp af 20
procent öfver den anvisade fonden, är härigenom en ytterli¬
gare tillökning af 400,000 B:dr lör cassacreditiv-rörelsen be¬
redd. Hvad särskildt Låne-Conloirets i Malmö cassacreditiv-
fond beträffar, har densamma blifvit föreslagen att ökasmed
SO,000 R:dr, eller hälften af den tillökning, Itiks-Bankens
hela cassacreditivfond skulle erhålla, och detta, ehuru af rap¬
porterna från Contoiret inhämtas, att af den hittills varande
fonden, 330,000 R:dr, ofta 70,000 till 80,000 R:dr, och aldrig
mindre, än 60,000 R:dr, stått outtagne. Detta torde vara
tillräckligt att visa, det cassacreditiv-rörelsen blifvit särdeles
uppmuntrad af Utskottet. Att åter fonden för Discontrörelsen
visat sig otillräcklig i Malmö, så väl, som annorstädes, lärer
väl ej vara egnadt att väcka någon förundran, ty om låne¬
fonder kunde anvisas till belopp af 100 millioner, skulle
lånesökande aldrig saknas, isynnerhet vid utlåning med om-
sättningsrätt.
Hvad slutligen beträffar anmärkningen mot undantaget
för Wisby Lane-Contoir, instämmer jag uti den sednaste ta¬
larens yttrande.
Herr Henschen: Rikedomen och dess målsmän må tala
för åtgärder till creditivrörelsens förkofran och annat, sorn
anses öfverensstämmande med fordringarne på bankmessig-
het, men den, som blifvit utsedd till representant af mindre
bemedlade näringsidkare, torde det tillhöra att i främsta
rummet tänka på deras bästa. De anlita sist cassacrediliv-
fonden. Tvungne att utlemna sina tillverkningar på längre
tids betalningsanstånd, kunna de ej undvara det ifrågavarande
låneunderstödet. Vore blott tvånget att lemna credit borta,
skulle jag ej finna någon fara i indragningen af discontlåne-
rörelsen, likasom, i lall borgenssystemet. kunde borttagas, det
vöre på tid att helt och hållet upphöra med denna utlåning.
Ännu tror jag dock ej tiden kommen att börja någon in¬
230
Den 19 Junit.
dragning af denna lånefond, som i allt fall, då den icke
ökas, i sjelfva verket, till följd af stigande folkmängd och
rörelse, minskas. Förlusterna vid denna lånerörelse äro
dessutom så ringa, att de, enligt hvad jag vid Stats-Revisio-
nen år 18S1 inhämtade, ej ens uppgå till fem procent af den
influtna räntan. Då, på ena sidan, bankmessighet och andra
dylika skäl åberopas för Utskottets förslag, torde på motsatt
sida ej heller förbises, att denna lånerörelse ger Banken fern
procent, under det den endast skulle komma att beräkna
två procent på de medel, som lemnades åt Filialbanker.
Jag finner derföre betänkligt att bifalla Utskottets förslag.
Herr Indebetou: Oaktadt flera skäl redan blifvit till stöd
för Utskottets förslag arilörda, qvarstår dock ännu en emot
detsamma gjord anmärkning, till en del obesvarad. Man har
nemligen sagt, att, då Utskottet föreslagit indragning på låne¬
fonden för discontrörelsen, Utskottet väl lofvat att till andra
fonder öfverflytta det indragna beloppet, men icke uppfyllt
detta löfte, enär hvarken Utskottet tillstyrkt inrättandet af
nya Banker, eller i betydligare mån ökat andra lånefonder.
Till svar härå, hänvisar jag till pag, 76 i Betänkandet och
följande af Utskottet der föreslagna bestämmelser: »Den del
af ofvanherörde 2,100,000 R:dr, som hittills varit använd för
belåning af guld och silfver samt för utlåning med omsätt-
ningsrätt, bör till belopp af högst 800,000 R:dr, i den mån
dessa medel varda tillgänglige, och intilldess desamma i och
för Privatbankers ersättande kunna erfordras, af Fullmäktige
användas dels i första rummet till discontering och utlåning
för handel och näringar, samt till cassacreditiv, efter den
fördelning emellan de särskilde Discontverken, Fullmäktige
bestämma, samt dels till inköp af sådana räntebärande pap¬
per, som i (213 §) af Barico-Reglementet omförmälas.» Ge¬
nom detta stadgande har Utskottet ju tydligen sökt åstad¬
komma, att medlen måtte blifva använda för befrämjande af
handel och näringar, ehuru under en annan form, än hittills.
För närvarande kan man ej med full visshet antaga, att desse
fonder, som äro anvisade till utlåning i vanlig discontväg med
omsätlningsrätt, komma handel och näringar till godo; hvar¬
emot detta blir mera otvifvelaktig!, i händelse Utskottets nyss
citerade tillstyrkan på pag. 76 af Relänkandet kommer att
antagas. Ty de medel, sorn nu möjligen kunna komma nä-
ringarne till godo, såsom discontlån, skola, enligt det nya för¬
slaget, i främsta rummet hållas handeln och näringarne till¬
handa, äfven om icke några nya Banker inrättas. Och härmed
Den 19 Junit.
231
torde ofvanomförmälda invändning vara besvarad. Att Discont-
rörelsen, såsom den i vår Riks-Rank bedrifves genom utlå¬
ning mot borgen med orrisättningsrätt, är en föga bankmessig
rörelse, det är redan temligen allmänt antaget, och att lån,
som på detta sätt utlemnas, ofta nog komma landet till föga
nytta, det torde ej heller kunna bestridas. Under sådana
förhållanden vill det synas, att Utskottet icke saknat skäl
för sitt i förevarande punkt af Betänkandet framställda för¬
slag. En talare har visserligen sökt ett försvar för discont-
rörelsen i den uppgiften, att förlusterna på densamma skulte,
enligt hans förmenande, vara ganska ringa. Rätta förhållan¬
det härmed ådagalägges bäst af den stora mängd afskrifninas-
ansökningar, som hvarje Riksdag förekomma och hvilka Ri¬
kets Ständer nödgas bifalla, enär gäldenärerne vanligen sakna
alla tillgångar för återbetalande af sina skulder till Discont-
verket. Samme talare har äfven anmärkt, att Banken häm¬
tade större vinst af utlåningen genom Discontverkef, som
sker mot fem procent, än genom att lemna sina fonder till
Filialbanker, som hittills skett, mot 3 procent, men hvilken
ränta nu af Utskottet blifvit föreslagen att nedsättas till en¬
dast 2 procent. Han har likväl dervid förbisett, att jem-
förelsen efter procentbeloppet icke håller streck, enär de
ganska betydliga lörvaltningsornkostnaderna vid discontrörel-
sen jemväl böra tagas i beräkning. Då således de skäl, som
för den motsatta meningen blifvit anförda, icke uthålla en
närmare granskning, tillstyrker jag, lör min del, bifall till
Utskottets förslag.
Herr Almgren: Det har visserligen fägnat mig att höra
Herr Henschen åtminstone i denna fråga uppträda varmt för
de mindre bemedlades bästa, men då jag sjelf är lifvad af
uppriktigt interesse för allt, som länder till de arbetsamme
fattiges bästa, kan jag ej annat, än beklaga den skiljaktighet
om medlen, som emellan oss råder. För min del, är det
mig likväl omöjligt, att, då valet är emellan att bibehålla åt
någon tillfället att erhålla lån på vilkor, som, enligt hvad en ta¬
lare nyss uppgifvit, kunna anses motsvara IS till 16 procent,
och säkert uppgå till åtminstone 10 procent, eller bereda åt
honom tillfälle att erhålla nödigt låneunderstöd på billigare
vilkor, ej finna sistnämnde sätt vara det förnuftsenligare till
vinnande af åsyftadt gagn. Då dessutom Herr Henschen sjelf
medgifvit, att den föreslagna åtgärden innebär ett framåtskri¬
dande, och Utskottet obestridligen i sitt förslag gått särdeles
varsamt tillväga, inser jag ej något skäl, att motsätta sig den
252
Den 19 Junit.
ifrågaställa indragningen, hvilken jag derför hoppas skall
vinna Borgare-Ståndets bifall,
Heir Arnberg: Det synes ej håda godt för de tilltänkta
reformerna inom Rikets Ständers Bank, att två af de styres¬
män, sorn inom detta Stånd äro ntsedde för Banken eller
dess Låne-Contoir uppträda till försvar för bibehållandet af
en lånerörelse, som, från synpunkten vare sig af bankmessig-
het eller det allmänna hästa, är så långt allägsnad från det
rätta, som den af Riks-Ranken bedrifria så kallade discont-
utlåningen. Låtom oss tillse, i hvad mån denna är egnad att
gagna de lånsökande, och på hvad sätt den inverkar på den
fattiges välgång, men må vi härvid betrakta saken, ej per¬
sonen. Jag hemställer då till hvar och en, huruvida det kan
vara nyttigt alt genom dylika upplåningar å priori förskaffa
sig tillgångar, då man ju är ense derom, att lån endast böra
grundas på gjorda affairer, hvilka i sin ordning framkalla
nya affairer, och att det endast är genom ett på sådan
grund väl ordnadt diseontsystem criser inom handelsverlden
kunna emotstås. Att deremot lemna lån på Botiva papper
eller på borgen, är något, som af alla författare i finance-
velenskapen med Europeisk ryktbarhet blifvit helt och hållet
underkändt. Se vi nu särskildt på Riks-Bankens discont-
rörelse, icke lärer det kunna påstås vara principenligt, att åt
landtbruket, som hufvudsakligen en gång om äret omsätter
sina alster, lemna lån på sex månaders återbetalriingstid. Ej
heller lämpar sig en sådan utlåning elter handelns interes-
sen och ej mera efter näringarnes. Det har funnits utom
Sverige ett land. der dylik lånerörelse bedrifvits, nemligen
Finland, men der upphäldes den totalt den 17 Februarii 1833,
såsom skadlig för landets förkofran och menligt inverkande
på familleförhållanden. Man har äfven sagt, att det vore i
de rikas interesse man ville undanrödja denna lånerörelse, och
att sådant skulle ske, lill skada för de fattiga. Samme ta¬
lare har älven antydt, att den ifrågavarande lånerörelsen
skulle företrädesvis och i hufvudsaklig mån anlitas af mindre
bemedlade näringsidkare. Det sednare tror jag ej vara för¬
hållandet. Genomgår man listorna på låntagarne i Banco-
disconten, finner man för det mesta jordbrukare, embetsmän,
studenter, väl också ett antal näringsidkare, men till vida
större del sådane, hvilkas ställning anger, att skuldsättningen
skett till improduetiva ändamål. Ser man åter på verknin-
garne, torde det visa sig, att, på sätt Herr Falhem redan
anmärkt, de flesta fattigare hemmansegare, som anlitat Discon-
Den 19 Junii.
235
ten, fått gå från gård och grund. En talare har äfven klan¬
drat utborgningarne från mindre handlande och handtverkare
och velat borttaga dem, innan discontrörelsen kunde försvinna.
Men det är just denna lånerörelse, der lån kunna erhållas
mot en god väns borgen, som gör det möjligt lör en min¬
dre handlande eller handtverkare att lemna credit. I den
allmänna ordningens interesse måste man derföre yrka på en
återgång från detta utlåningssystem. En sådan återgång på¬
kallas äfven trängande, då man betraktar saken, vare sig från
den allmänna moralens, famillelyckans eller statsnyttans syn¬
punkt. Jag anhåller derföre hos Herr Talmannen om pro¬
position på bifall till Utskottets förslag.
Herr Hesselgren: Om jag också i någon mån gillar de
skäl, som anföras till stöd för Utskottets förslag till indrag¬
ning af en del af Bankens utlåning med omsättningsrält, kan
jag dock ej förkasta de skäl, som å andra sidan åberopas för
bibehållande utan minskning af nyssnämnde lånerörelse. An¬
dre hafva redan före mig erinrat, att det är den enda låne¬
rörelse, der den mindre bemedlade jordbrukaren kan på¬
räkna att få lån, utan att kasta sig i händerna på procen¬
tare. Jag tror derföre, att man måste gå särdeles varsamt
tillväga i fråga om förändringar i denna lånerörelse. I Ut¬
skottet yttrade jag mig derföre också lill en början emot för¬
slaget att för närvarande verkställa någon indragning af
discontrörelsen. Då hade emedlertid frågan om Privatban¬
kernas fortvaro eller upphörande ännu icke förevarit i Ut¬
skottet, och jag höll derföre ej så strängt på min mening
om discontrörelsen, emedan jag hoppades att derigenom
kunna underlälta uppkomsten af Filialbanker. Men då Stån¬
det numera förkastat planen att inrätta Filialbanker, och så¬
ledes ej någon ersättning för den föreslagna indragningen af
Privatbankerna är att vänta, kan jag ej annat finna, än att
bifall till Utskottets förslag skulle hårdt drabba olvannäinnde
classcr. Kändt är att flera Privatbanker ej lemna lån på så
ringa belopp, som Bancodisconten, och hvad angår anmärk¬
ningen derom, att de penningar, som indragas från Discont-
fonden, skulle återkomma i rörelsen under form af creditiv,
vill jag endast påminna derom, att creditiv ej lemnäs på
mindre belopp, än 1,000 R:dr. Creditivrörelsen kommer så¬
ledes till godo, om också ej endast de rike, åtminstone ej
andra, än de mera bergade, och de mindre bemedlade kunna
följaktligen ej »ägas få igen, hvad till creditivrörelsé anvisas,
234
Den 19 Junii.
Man har äfven klandrat discontrörelsen, såsom icke
bankmessig och såsom skadlig derföre, att penningarne ut-
lemnas emot horsen. Men i sistnämnde afseende kan man
med lika skäl klandra creditivrörelsen, ty äfven der ntlem-
nas penningarne mot borgen, och om erkännas må, att cre¬
ditivrörelsen mera motsvarar fordringarne på bankmessighet,
kunna äfven der förluster uppstå så väl, som vid discont¬
rörelsen. Härförutan vill jag äfven erinra derom, att Ståndet
sistlidne Lördag beslöt indragning af en lånerörelse, den emot
pant af guld och silfver, hvilken hufvudsakligen kommit de
mindre bemedlade classerna tillgodo. Säkert är åtminstone,
att inom hufvudstaden denna indragning åstadkommer en
stor lucka i fyllandet af de mindre bemedlades lånebehof.
Väl har man, till svar härpå, hänvisat tillden allmänna Panl-
låne-inrättningen, men dels har denna ej så stora fonder att
disponera, dels tager den högre ränta. Således har man här
redan åvägabragt en strypning, och dervid torde det för när¬
varande böra stadna, om man vill vara billig och rättvis.
Hade anstalter träffats för ett fullständigare ordnande af
Filialbanksväsendet, skulle jag ej velat motsätta mig Utskot¬
tets förslag. Men då allt hopp derom nu försvunnit, kan jag
ej underlåta att yrka på återremiss af Betänkandet i före¬
varande del.
Herr Hagman: Den af Utskottet föreslagna indragning
i utlåningen med omsättningsrätt skulle, efter mitt omdöme,
för närvarande inverka menligt, särdeles för längre bort bo¬
ende och mindre bemedlade handlande och handtverkare,
hvilka sakna tillfälle att skaffa sig lån annorstädes. På detta
skäl samt de af Herrar Billström och Hörnstein anförda,
yrkar jag på återremiss af Betänkandet i denna del.
Herr Billström: Hvad jag emot Utskottets förslag an¬
märkt derom, att Utskottet icke, i öfverensstämmelse med
sina i Betänkandet uttalade åsigter, tillstyrkt sådana åtgärder,
hvarigenom det belopp, som från allmänna discontfonden
kommer att indragas, blefve öfverflyttadt till annan låne-
eller creditivrörelse, der det kunde komma den allmänhet
till godo, som, genom indragning från allmänna discontfonden,
gått i mistning af lånetillfällen, har af mina motståndare icke
blifvit vederlagdt. Val har Herr Indebetou i sådan syftning
åberopat ett af Utskottet föreslaget, pag. 76 i Betänkandet
intaget, stadgande, men detta utvisar dock ovedersägligen, att
det deruti omförmälda belopp, 800,000 K:dr, egentligen är
afsedt till ersätIning för upphörd Privatbank. Vid sådant
Den 19 Junit.
2.3S
förhållande skulle berörda summa, äfven om ereditivrörelsen
möjligen för någon tid deraf komme i åtnjutande, snart nog
kunna återgå, alldenstund Privatbanker när som helst kunna,
orri ej af annan anledning, åtminstone lill följd af frivilliga
beslut, upphöra. Och då, i händelse Privatbank i öfre Sverige
upphörde och horde ersättas, den del af fonden, som in-
dragits från Låne-Contoiret i Malmö, komme alt användas
för upprättandet af en Filialbank i den ort, der den upp¬
hörda Privatbanken funnits, lärer väl ingen kunna påstå, att
medlen kommit den allmänhet till godo, som genom indrag¬
ningen gått i mistning af tillfälle till låns erhållande. Dess¬
utom må ej förbises, att omförmälda 800,000 R:dr jemväl
blifvit anvisade till inköp af räntebärande papper. Visser¬
ligen har deras användande till utlåning för handel och nä¬
ringar samt till cassacreditiv blifvit ställdt i första rummet,
men då, enligt 213 § i Banco-Reglementet, Banken alltid
skall innehafva realisabla papper till belopp af 4,200,000
R:dr, är det naturligt, att, om något af nämnda belopp komme
att saknas, detta behof ovilkorligen måste fyllas, och att så¬
ledes äfven, till följd häraf, ereditivrörelsen kunde gå miste
orri den åsyftade förstärkningen.
Herr Hörnstein: Ostridigt är den lanken riklig, att låne-
transactioner böra grundas på gjorda affairer, och ej heller
må det förnekas, att en lånerörelse, som på annat sätt ord¬
nas, icke är bankmessig. Men man måste dock vid lagstif¬
tande fästa afseende på de särskilda förhållandena i hvarje
land, och för uppnående af ändamålet att få allt ordnadt
bankmessigt, är ej nog att öfverflytta fonder från deri ena låne¬
rörelsen till den andra, utan det återstår ännu mycket att
planera, innan vi hinna dit. Förhållandet så väl vid Baneo-
Disconten, som vid Låne-Contqiren, är sådant, att låneansök-
ningar ofta nog finnas inne till vida högre belopp, än som
motsvaras af tillgångarne, hvaraf följden blir, att de verkliga
affairesmänrien draga sig tillbaka. Om återigen fonderna äro
tillräckliga, qvarstå affairesmännen bland de sökande och få
sina behof uppfyllda. Det är nödvändigt att bibehålla fon¬
derna så tillräckliga, som möjligt, intilldess ersättning på an¬
nat håll berndes. Jag vidblifver derföre mitt yrkande om
återremiss, och tror, att vi ännu hafva långt qvar till det
bankmessiga.
Herr Boman: Med anledning af Herr Falhems yttrande,
har jag funnit mig föranlåten begära ordet. Herr Falhem
har nemligen uti den lättare tillgången på mindre discontlån
236
Den 19 Junit.
trott si" (inna orsaken dertill, att mången, synnerligast inom
Dalorten, fått gå ifrån sitt hemman. Jag vill ej heller neka,
att ju många af tillfallet till läns erhållande låta förleda sig
att oförsigtigt kasta sig in uti skuldsättning, och derigenom
gå sin ofärd till mötes, men jag tror, att äfven andra om¬
ständigheter ofta nog härtill medverka, åtminstone hvad Da¬
larne beträffar. Dess jord är på mångå ställen styckad till
den grad, att bonden icke kan af jordbruket ensamt hämta
sin och famillens utkomst, utan måste söka sig biförtjenster.
Slå dessa felt, står nöden för dörren. Den ort i Dalarne,
der det oftare inträffat, att bönder, til! följd af skuldsättning
i Disconten, fått gå ifrån sina hemman, är den trakt, som
till binäring idkar kolning åt Fahlu bergslag, eller hufvud¬
sakligen Svärdsjö socken. Då kolen ofta af Bergslagen ej
godtgöras med högre belopp, än 3 R:dr 12 sk. å 3 R:dr 24
sk., högst 4 R:dr 24 sk. stigen, och bonden för detta belopp
jemväl måste forsla kolen ifrån 2 ända till 5 mil, och såle¬
des i värsta fallet i fram- och återfärd köra 10 mil, lärer
det väl ej förundra någon, om dessa bönder blifva utarmade.
Under tiden, då de kola och forssla, sakna de ofta annat me¬
del till lifsbergning, än hvad de genom lån kunna erhålla.
Den ringa betalningen för deras arbete sätter dem sedan ur
stånd att godtgöra skulden. Men om vid sådane tillfällen
Banco-Disconten sträckte dem en hjelpsam hand, blefve följ¬
den endast, att de på borgen togo sina förnödenheter hos de
handlande eller andre förläggare, och til! dessa fingo betala
fullt lika hög ränta, som till disconten, samt, då betalning
uteblelve, lika säkert gå ifrån sina hemman till skuldens be¬
talande. Det tyckes då kunna göra detsamma, om de få gå
ifrån hemmanen, till följd af enskilde fordringsegares eller till
följd af discontens kraf, men icke lärer förlusten af hemma¬
nen kunna skrifvas ensamt på discontens räkning. I öfrigt
har man påstått, att det skulle gagna, örn tillgången till skuld¬
sättning för mindre bemedlade industriidkare kunde minskas.
Men så tror jag dock ej vara förhållandet. Flere industri-
och näringsidkare hafva, enligt min öfvertygelse och erlaren-
het, kommit sig upp, än de, som gått under på denna låne-
tillgång. Jag tillstyrker derföre återremiss.
Herr Indebetou: Under discussionen har ett skäl blifvit
åberopadt emot Utskottets förslag, som, efter mitt omdöme,
just särdeles är egnadt att ge stöd åt detsamma, det nem¬
ligen, att låneansökningar till Discontverket och Låne-Con-
toiren inkomma till större belopp, än som kunna fyllas af
Den 19 Junti.
2.37
tillgångarne, sä att derigenom händer, att affairesmän draga
sig tillbaka, eftersom de icke genast, eller på den tid, det
lör deras rörelse erfordras, kunna erhålla de medel, hvarom
de anmäla sig. Just denna omständighet har (Jtskottet äfven
tagit i öfvervägande, och derföre trott sig böra åt affaires-
männen bereda andra lånlillgångar, som bättre kunde komma
dem till pass, såsom t. ex. cassacreditiver. Vidare har man
invändt, att de medel, som, enligt 71 punkten moni. 2,
skulle användas till utlåning för handel och näringar samt
till cassacreditiver, möjligen kunde komma att i stället be¬
gagnas till uppköp af räntebärande papper; men det beböfves
blott att kasta eft blick på det föreslagna stadgandet, för att
finna, det medlen böra i främsta rummet användas för han¬
deln och näringarne, samt att uppköp af obligationer lörst
derefter kan komma i fråga. Den summa i räntebärande
papper, Banken, enligt 213 § i Reglementet, bör innehafva,
understiger för öfrigt sä betydligt det verkligen befintliga
beloppet, att ej någon anledning finnes att befara, det ifråga¬
varande medel skulle behöfva användas till uppköp af dylika
papper, för att fylla den i Reglementet föreskrifna summan,
enär sannolikt ganska lång tid måste förflyta, innan denna
summa, genom utlottning af Bankens innehalvande obligatio¬
ner, kan komma att understigas. Hvad åter angår Malmö
Låne-Contoirs enskilda interesse, så är detta tydligen gyn-
nadt, dä den årliga indragning af Discontfonden, som skulle
falla på dess lott, endast går till något öfver 23,000 R:dr,
men deremot den tillökning i cassacredilivfonden af 100,000
R:dr, som Utskottet föreslagit, blifvit lika delad endast emel¬
lan Malmö och Wisby Låne-Contoir, så att hvartdera fått
50,000 R:dr, således jemt dubbelt mot nyssnämnde å Discont¬
fonden minskade belopp. Då nu Malmö Låne-Contoir dess¬
utom får sin fulla andel i öfriga tillökningar å creditivfonden,
synes det, som denna Bank-afdelning ej skulle hafva skäl att
beklaga sig, helst inom dess district äfven finnas två Filial¬
banker, så att, i förhållande till folkmängden, lånetillgångarne
äro större, än i någon annan del af landet. Jag fortfar att
yrka på bifall till Utskottets förslag.
Herr Falhem: Jag ville söka tillrättavisa Herr Boman,
om det är möjligt för honom att fatta en princip, då han,
vid kopparlörmedlingsfrågan, som äfven innefattade allmogens
befrielse från kolleverering lill Bergslaget, tvekade att med¬
gifva detta förslag. Redan i 50 år har Bergslaget sökt att
befria allmogen från deras skyldighet att leverera kol. Detta
238
Den 19 Junii.
har dock icke förut lyckats. Herr Boman synes vilja qvar*
hålla allmogen i detta tvång, då jag deremot vill freda den
från detsamma. Någon riktig princip ligger ej deruti, och
jag vet icke, hvad sammanhang frågan om kolen har med
frågan om Bankens lånerörelse. Dal-allmogen är icke någon
näringsidkande menighet; och för öfrigt vili jag upplysa, att
den del af allmogen, som sysselsätter sig med jordbruk och
ordentligt arbetar, vanligtvis bergar sig ganska lira, hvarför
ock densamma erhåller lån i Privatbanken. De åter, hvilka
icke kunna inbetala sina lån, vända sig till Riks-Banken och
undfå der lån, hvilka sällan blifva till fullo guldna.
Herr Hörnstein: Hittills hafva Creditiv- och Discont-
fonderna befunnits för behofvet otillräckliga; och då affaires-
män icke i disconten kunnat (å låna, hafva de vändt sig till
Creditivfonden, utan att äfven kunna erhålla creditiv. Genom
den af Utskottet föreslagna successiva indragning af fonden
för utlåning med omsättningsrätt, skulle en minskning deruti
uppstå, hvilken sannolikt blefve för rörelsen hinderlig. Hvad
beträffar den här framställda åsigt, att man i detta läll borde
utöfva ett slags förmynderskap, synnerligast för den del af
allmogen, som anlitar denna lånerörelsegren, tror jag, att det¬
samma är alldeles olämpligt. Det kommer alltid att gå illa
för den, som ej sköter sig, ehvad låneinrättningar finnas eller
icke; hvaremot det går trögare framåt för den, som sköter
sig väl, om lånefonder och credit saknas.
Herr Boman: Jag bestrider Herr Falhem rättighet att
tolka mina ord, såsom han gjort, och jag åberopar i detta
fall Protocollet. Jag har icke velat kasta någon skugga hvar¬
ken på Privatbankerne eller Bergslaget. Tvärtom hafva de
på ett omsorgsfullt sätt skött sina operationer. Herr Falhem
har ansett omöjligt för mig att fatta någon princip, men jag
trotsar hvem som helst att, på de skäl, som Herr Falhem
nu och vanligtvis framställer, fatta någon princip. Jag kan
det åtminstone ej.
Discnssionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna Utskottets tillstyrkan uti
50:de punkten?
Svarades Ja och Nej, äfvensom votering begärdes. En
voterings-proposition uppsattes, justerades och anslogs, så
lydande:
»Den, som bifaller 50:de punkten uti Banco-Utskottets
Betänkande, M 34, röstar: Ja.
Den 19 Junit.
239
Den, det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras denna punkt.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid voro frånvarande Herrar Gråå, Guslafsson, Schwan,
Wijk, Wcern, Björck, Lindström, Ekholm, Stenqvist, Öster¬
berg, Trägårdh, Cassel, Berger, Rooth, Fridstedt, Wetterberg,
Wahlund, Schenström, Hasselrot, Wedberg, Kistner oell Win¬
drufva.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga hefnnnos, vid
öppnandet, innehålla 20 Ja emot 20 Nej, i följd hvaraf den
V förseglade sedeln öppnades: och som densamma innehöll Nej,
var 50:de punkten af Ståndet återremitterad.
51:sta och 52:dra punkterna.
Godkändes, hvar efter annan.
53:dje punkten.
Herr Rydin: Jag hemställer, om det kan vara skäl att
öka det högsta tillåtna skuldsättningsbeloppet från 50 till
80,000 R:dr. Mig synes sistnämnda belopp vara fullt till¬
räckligt. Det är sannt, att många personer finnas, för hvilka
icke ens 80,000 R:dr räcka till, men då man. för att bereda den
föreslagne tillökningen, skulle göra en indragning för de min¬
dre aflairesmännen, och sålunda gynna de rika på dessas be¬
kostnad, anbåller jag att det gamla beloppet af 50.000 R:dr
måtte varda bibehållet, hvarföre jag ock yrkar återremiss.
Herr Almgren: Jag åter anhåller om proposition på bi¬
fall. Utskottet synes mig hafva anfört tillräckliga skäl för
sin tillstyrkan att höja skuldsättningsbeloppet till 80,000 R:dr,
och man bör icke särdeles fästa sig vid uttrycken af fattig
eller rik, då det är fråga om att stifta en lag för Bankrö¬
relsen. En hvar lärer nog inse, alt, då det är fråga om att
åstadkomma ett förnuftigt Banco-Reglemente, man bör se på
saken, och icke på personen. Jag förnyar min anhållan om
proposition på bifall.
Herr Kock: Af de yttranden, som under behandlingen
af detta Betänkande blifvit fällda af åtskillige talare, synes
det, såsom ville man göra Riks-Banken till en lattiginrätt-
ning. Detta är väl dock icke meningen, utan äro Banker
inrättade, för att gagna den allmänna rörelsen, och synnerli¬
gast handeln och industrien. Jag hemställer till den förste
talaren, om det kan vara skäl, att maximibeloppet bestäm¬
mes så lågt, som till 50,000 R:dr. Om man ulgifvit eller
accepterat vexlar, och således har vexlar utelöpande, med
sitt namn försedda i ena eller andra formen, för betydliga
240
Den 19 Junii.
belopp, skulle man, oaktadt fullgod säkerhet, icke kunna er¬
hålla lån till högre belopp, än 50,000 R:dr. Fullmäktige
hade tillstyrkt, att man skulle alldeles taga bort maximibe¬
loppet, men så långt har dock Utskottet icke gått, utan före¬
slagit ett maximum af 80,000 U:dr, om bifall hvartill jag
anhåller.
Discussionen var slutad, och Utskottets tillstyrkan i 53:dje
punkten godkändes.
54:de punkten.
Bifölls.
55:te punkten.
Herr Wallenberg: Jag kan icke godkänna Utskottets till¬
styrkan, att cassacreditiv skulle vid hvartdera Discontverket
kunna beviljas till högst 20 °/0 öfver beloppet af de till dy¬
lika creditiv anvisade 2 millioner R:dr. Denna tillstyrkan
.strider emot en bland de principer, som Rikets Ständer för
sin Bank städse bibehållit, att för hvarje behof afsätta en
bestämd fond, hvilken icke får öfverskridas. Att bevilja cassa¬
creditiv till 20 % utöfver den derför bestämda fond, kan
leda derhän, att man från andra fonder måste söka fylla den
brist, som möjligen kan uppkomma. Creditiv är icke någon
tillfällig utgift, utan grundad! på ett contract emellan Discont¬
verket och crcditivtagarne. En fördelning mellan Låne-Gon-
toiren af creditivfonden är ej heller särdeles lämplig. Inom
Utskottet har jag väckt en motion, enligt hvilken samtlige
fonderna skulle sammanslås, och Disconten i Riks-Banken
samt hvarje Låne,Contoir betraktas, såsom en bank för sig.
Jag anser det nemligen föga lämpligt, alt, om tillgång finnes
inom en fond, men brist deremot inom en annan, Låne-Cön-
toiren då måste anlita Fullmäktige, för att antingen erhålla
nödig undsättning eller tillstånd att för viss tid använda öf¬
verskotta på en fond, att betacka uppkommen brist på en
annan. Saken är i sig sjelf särdeles enkel, och jag ber att
få upplysa om förhållandet. De under Discont-Directionerna
stående fonder äro 4. Låneställena äro också 4. Således
skulle hela fonden vara styckad i sexton delar. Då likväl
Wisby Låne-Contoir icke belånar publika papper, är det till
utlåning afsedda capital endast fördeladt. i 15 delar. Om nå¬
gon vänder sig till Allmänna Disconten och begär lån, men
denna fond är uttömd, så, äfven om på andra fonder finnes
öfverflödig tillgång på medel, eger Directionen icke att an¬
vända denna tillgång tili utlåning. Tvärtom åligger det Di¬
rectionerna vid Låne-Contoiren att, efter hvarje utlåningsdag,
Den 19 Junii.
241
till Banken insända de cassabehållningar, som icke, i och för
rörelsen, ovilkorligen erfordras. I Malmö är beloppet be¬
stämdt till 18,000 U:dr; således, om 18,000 R:dr på Handels-
och Närings-Discontfunden äro innestående, måste denna summa
insändas till Fullmäktige, ehuru Låne-Contoiret påföljande ut-
låningsdag kan behöfva detta belopp, i hvilket fall anvisningar
måste utställas på Riks-Banken. Det vore derföre nyttigt,
om skrankorna emellan de särskilda fonderna borttogos och
skrankor endast förefunnos omkring hvarje Låne-Contoir. 1
detta syfte har jag inom Banco-Utskottet väckt en motion,
men denna lemnades utan afseende, enär Banco-Utskottet
redan hade på sitt bord hvilande ett af Finance-afdelningen
i ämnet uppcjordt förslag. Någon ändring deruti kunde icke
inom Utskottet vinnas, och frågan beror nu på Rikets Stän¬
ders pröfning. Jag anhåller emellertid att få uppläsa min
motion, som är så lydande: »Uti Rikets Ständers Bank och
dess Låne-Contoir, — som ordningen här ofvan angilver», (se
Herr Wallenbergs reservation, pag. 97, vid Banco-Utskottets
Betänkande, M 54). Genom en sådan sammanslagning af
fonderna skulle creditiv kunna beviljas till ett belopp af
4,800,000 R:dr. Det är lämpligare, att discontfonden ined¬
delar lån af det belopp, som är innestående på creditivfon-
den, än att af discontfonden lemna creditiv. Utan att be¬
gära proposition på den af mig väckta motion, anhåller jag,
för vinnande af det utaf mig uppgifna förslag, om åter-
remiss.
Herr Ekenman: Hvad först beträffar den af Herr Wal¬
lenberg gjorda anmärkning emot Utskottets tillstyrkan, att
cassacreditiv skulle kunna beviljas till högst 20 proc. öfver
beloppet af de till dylika creditiv anvisade 2 millioner, så
vill jag erinra, hvilket för en hvar också är bekant, att nå¬
gon risque tned en sådan operation icke är förenad, enär det
visat sig, ■ att vid Banco-Discontverket samt Låne-Contoiren
och Privat-Banker creditivlonden icke varit anlitad till högre,
än 60 å 70, eller högst 80 proc. Under sådana förhållan¬
den, och då det synes skola blifva för såväl den allmänna
rörelsen, som Riks-Banken gagneligt, att fonder, som äro
obegagnade, blifva använda, tror jag, att Utskottet handlat
ganska klokt, då det framlagt ett förslag till afhjelpande
häraf. Det kunde väl sägas, att en tillfällig förlägenhet
skulle hos Disconten och Låne-Contoiren någon gång kunna
uppkomma, om några andra tillgångar icke funnos, men
Bor g.-Stånd. Prot. vid Rik»d. 1853—185 V. IV. 16
242
Den 19 Junii.
denna farhåga bör dock icke vara särdeles stor, enär det är
all anledning, att Rikets Ständer skola bifalla Utskottets
hemställan i 5:te punkten, enligt hvilken Fullmäktige skola
ega att under en tid af högst sex månader öfverlemna de
för hvarje gren af låne- och creditiv-rörelsen icke använda
medlen till den eller de lånerörelsegrenar, som deraf kunna
vara i behof, med förbindelse för Fullmäktige att, i händelse
berörde medel före nämnda tid varda för det ursprungliga
ändamålet erforderliga, desamma efter hand, och så fort ske
kan, återtaga. Under sådana förhållanden, anser jag icke,
att man bör vägra sitt bifall till Utskottets hemställan i
detta afseende.
1 öfrigt, och hvad beträffar Herr Wallenbergs tillkänna-
gifna åsigt, att de till utlåning genom Discontverket anslagna
medel icke borde för de särskilda fonderna fördelas, utan
en viss ordning för utlåningen bestämmas, skulle jag obetin¬
gad! sluta mig till denna åsigt, om jag icke ansåge det vara
för tidigt, och enär, genom antagande deraf, det kunde hända,
att hela fonden absorberades till creditiv- och vexelbelånin-
gen och att intet återstode till utlåning genom den egent¬
liga Disconten. Till detta mål tenderar jag visserligen, men
jag anser det dock nu vara alltför tidigt att söka uppnå
detsamma; och då vi vid 59 § ytterligare komma att taga
denna fråga i betraktande, samt någon anmärkning emot
den emellan Låne-Contoiren gjorda fördelning icke blifvit
framställd, bifaller jag Utskottets förslag jemväl i denna del.
I afseende å föreskrifterna uti mom. litt. B oell C, vill
jag fästa uppmärksamheten derpå, att någon otydlighet uti
redactionen synes dervid förefinnas. Då man läser mom.
litt. B, synes det, såsom innefattas deri ett åliggande för
vederbörande Directioner, att till cassa-creditiv utöfver de
bestämda beloppen anvisa den del af fonden, som icke erfor¬
dras till discontering och utlåning, dock under förbehåll, att
sådan anvisning återtages, derest ansökningar om discon¬
tering dertill föranleda. Läser man sedermera mom. litt. C,
enligt hvilket cassacreditiv skulle kunna beviljas jemväl vid
hvartdera Discontverket till högst 20 procent öfver beloppet
af de till dylika creditiv anvisade 2 millioner R:dr, så skulle
deraf kunna dragas den slutsats, att redactionen i slutet af
morn. B blifvit begränsad af det maximum, som i mom. litt.
G innehålles. Detta är dock icke förhållandet, utan är hvart¬
dera mom. för sig fristående. Meningen är nemligen den,
att creditiv skulle kunna beviljas till 20 proc. utöfver det
Den 19 Junti.
215
vid hvartdera Discontverket för denna iånerörelsegren an¬
visade belopp, samt att jemväl till cassa-creditiv använda af
de 3 millioner, hvilka egentligen afsatts för discontering och
utlåning, men sorn möjligen icke blifva för dessa ändamål
behöfliga. Men då jag icke vill begära återremiss för för¬
tydligande häraf, föreslår jag, att Ståndet ville godkänna den
förändring i redactionen, att slutet af mom. B flyttas efter
mom. G, i följd hvaraf mom. B skulle komma att lyda så¬
lunda: »Att af denna fond tillhandahållas — till cassa-creditiv
2,000.000 R:dr», hvaremot mom. G skulle erhålla sin nuva¬
rande lydelse, och till detsamma öfverflyttas följande stad¬
gande från mom. B: »med åliggande för vederbörande Direc-
tioner — dertill föranleda».
Herr Kock: I det svaromål, som Herr Ekenman af.
gifvit till Herr Wallenberg, instämmer jag till alla delar, och
har ingenting att i sak yttra; men jag hemställer dock till
Herr Ekenman, om lian icke skulle vara hugad att afstå
från den af honom föreslagna redactionsförändring, då den¬
samma afser endast en omställning af ordalagen, hvilken lät¬
tast kan hjelpas, då dessa föreskrifter skola sättas i regle¬
mentarisk form, och hvilken är så obetydlig, alt densamma
kan verkställas af Banco-lJtskottet, hvilket, enligt föreskrift,
skall till Rikets Ständer inkomma med det s. k. Banco-Reg-
lementet.
Herr Rydin: Det är' onekligt, att Herr Wallenbergs
åsigt har skäl för sig, helst det är olämpligt, att penningar
föras med posten fram och tillbaka på landsvägarne. För
öfrigt, och då Herr Wallenbergs i Banco-Utskottet väckta
motion icke blifvit behörigen pröfvad, samt Herr Ekenman
föreslagit en omställning uti ordalagen af denna punkt, anser
jag, att densamma bör återremitteras, helst det icke kan
medföra någon skada, att Utskottet ännu en gång får tänka
på denna sak.
Herr Ekenman: Jag erkänner riktigheten af Herr
Kocks anmärkning, och då jag vinner mitt syfte, om Ut¬
skottets hemställan af Ståndet bifalles, dock med öppen lem-
nad rätt för Banco-Utskottet att verkställa en redigering, i
det syfte, jag föreslagit, afstår jag ifrån mitt yrkande, attén
redactionsförändring nu måtte ske.
Herr Almgren: Det kan måhända synas, som Herr
Wallenbergs förslag kunde ha skäl för sig; men man bör
dock tillse, om detsamma är verkställbar och har någon ut¬
sigt till framgång. Mig synes dock det vara bäst och fämp-
244
Den 19 Junit.
ligast, att man denna Riksdag förblifver inom de gränser,
som af Utskottet blifvit uppställda för lånefonderna. Då
Herr Wallenbergs motion såväl inom Ståndet, som Utskottet,
väckt motstånd och betänkligheter, anser jag det vara klo¬
klast att nu bifalla Utskottets förslag.
Herr Wallenberg: Afven för den, som ej vili fästa nå¬
got afseende å det af mig framlagda förslag, anser jag den
oformlighet vara ett skäl till återremiss, att man vill bevilja
creditiver till högre belopp, än som för ändamålet blifvit
anvisadt. Jag hemställer, om icke, då i första raden det
heter, att 3 millioner finnas att tillgå till discontering och
utlåning för handel och näringar, och i andra raden, att ett
belopp af 2,400,000 R:dr skola tillhandahållas till creditiver
och öfverskottet användas till discontering för kortare pap¬
per, detta är lika verkställbart.
Herr Almgren: Med förundran finner jag, att Herr
Wallenberg motsätter sig en tillökning af creditivfonden, hvil¬
ken utan tvifvel är särdeles nyttig. Nu har Banco-Utskot-
tet gjort, hvad det kunnat, och föreslagit den tillökning, som
kunnat ske. Herr Ekenman har visat, att någon risque icke
är förenad med förslagets antagande, utan att man med full
trygghet kan godkänna detsamma, så mycket hellre, som
Directionerna öfver Låne-Contoiren och flere enskilde motio-
nairer begärt en förstärkning af creditivfonden. Utskottet
har noga betänkt sig, innan det framkommit med delta för¬
slag, hvilket skall leda till ett önskadt mål, nemligen att
gagna den allmänna rörelsen. Jag anhåller om bifall.
Herr Palander: Då såväl bland Rikets Ständer, som
ock inom särskilda delar af landet, röster höjt sig för en
lättnad i creditivrörelsen, har Banco-Utskottet ansett sig
skyldigt att fästa afseende vid dessa rop. Det hade varit
bäst, om Banco-Utskottet kunnat uppfylla allas önskningar
och göra alla belåtna, men då Utskottet icke haft att di¬
sponera öfver så stora fonder, har någon annan utväg för
Utskottet icke återstått, än att tillstyrka, det cassa-creditiv
fingo beviljas vid hvartdera Discontverket till högst 20 proc.
öfver beloppet af de till dylika creditiver anslagna 2 fnillio-
ner. Till en början var jag visserligen emot detta förslag,
emedan jag ansåg sjelfva principen vidrig. Slutligen gick jag
dock derpå in, enär erfarenheten visat, att någon skada der-'
igenom icke kunde uppstå, helst af creditivfonden aldrig va¬
rit lyftadt mera, än högst 70 proc. Följaktligen kan man
utan risque bifalla den föreslagna förhöjningen uti cagga-
Den 19 Junit.
crediliven utöfver den derför anvisade summa. Genom för¬
slagets antagande skulle man vinna allmänhetens belåtenhet
och en inkomst för Rikets Ständers Bank.
Således anser jag, att icke någon bör motsätta sig detta
förslag, enär man derigenom blifver i tillfälle att lemna un¬
derstöd åt mångå, som behöfva penningar. Att återremit¬
tera punkten, i enlighet med Herr Wallenbcrgs åsigt, anser
jag icke lämpligt; hvaremot jas, på grund af de af Herr
Ekenman gjorda anmärkningar, och för att vinna ett förtyd¬
ligande af redactionen, ej vill motsätta mig en återremiss i
detta afseende.
Herr Indebetou: Herr Wallenberg har, under åbero¬
pande af den utaf honom inom Banco-Utskottet väckta mo¬
tion, å hvilken han dock icke hegärt att proposition måtte
framställas, äskat återremiss af S5:te punkten, på det motio¬
nen inom Utskottet måtte blifva tagen i förnyadt öfvervä¬
gande. Jag anser mig, i anledning häraf, böra upplysa, att
denna motion inom Utskottet varit föremål för grundlig öf¬
verläggning, och att densamma redan der blifvit noggrant
skärskådad. Man har ock erkännt, att uti motionen låg en
god tanka, då det visserligen icke kan anses riktigt att före¬
skrifva vissa skrankor för hvarje särskild fond, men då man
erkännt detta, har man likväl ansett, att det skulle åstad¬
komma en alltför stor rubbning, om man nu hastigt borttog
dessa skrankor och på cn gång öfvergick till en fullkomlig
frihet. Utskottet har derför trott sig böra gå en medelväg
och, utan att antaga förslaget, hvars fördelar man dock er¬
kännt, öfverlemna åt Fullmäktige att under kortare lider di¬
sponera de öfverskottsmedel, som på vissa fonder kunna
gifvas, till andra fonder, som deraf kunna vara i behof, på
sätt ä:te punkten i Betänkandet omförmäler. Genom ett
dylikt stadgande skulle man småningom vänja sig från det
hittills antagna bruket att bestämma visst belopp för hvarje
rörelsegren, och på detta sätt skall Herr Wallenbergs för¬
slag vid en kommande Riksdag hafva utsigt alt vinna fram¬
gång. Jag tror icke, att det skulle tjena till något att nu
återremittera punkten, i den afsigt Herr Wallenberg önskat,
ty hade Utskottet ansett Herr Wallenbergs förslag nu kunna
tillstyrkas, sä hade Utskottet bifallit detsamma. Herr Wal¬
lenberg har ock ogillat Utskottets tillstyrkan, att cassacredi-
tiver skulle få beviljas till 20 proc. utöfver det för dessa
creditiv anvisade belopp, och har i stället föreslagit att min¬
ska utlåningsfonden med 400,000 R:dr och öfverflytta denna
246
Den 19 Junii.
summa tili creditivlönden, med vilkor, att hvad, som häraf
icke begagnades, finge användas till utlåning. Detta är egent¬
ligen icke annat, än vn formfråga; i sak blir detta nya
förslag enahanda med Utskottets, men jag tror, att en minsk¬
ning af utlåningsfonden skulle uppväcka mindre belåtenhet
hos dem, som begagna densamma, och hos dem uppväcka
farhåga, att den föreslagna summan icke skulle blifva för
sitt ändamål tillräcklig.
Hvad åter beträffar den föreslagna tillökningen af 20
proc. uti cassa-creditiven, så är det naturligt, att dessa cre-
ditiver icke kunna vara utestående till sina fulla belopp,
enär de, såsom 57:de punkten jemväl utvisar, icke få be¬
gagnas, såsom stående lån. På det att således icke alltför
mycket måtte blifva ofruktbart inneliggande af dessa fonder,
måste man bevilja creditiver till högre summa, än fondens
nominela belopp. Då den af Herr Ekenman föreslagna re-
dactionsförändring, i anledning hvaraf Herr Palander äskat
återremiss, lättast kan ske vid Banco-Reglementets uppsät¬
tande, anser jag en återremiss icke vara för detta ändamål
nödig, utan tillstyrker, på nu anförda skäl, bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Hesselgren: Det vackra loford, som Banco-Ut-
skottet, vid början af föredragningen utaf detta Betänkande,
fick emottaga för detsammas uppställning och de deri utta¬
lade åsigter, synes Utskottet icke länge hafva fått bibehålla;
och jag beklagar, att Herr Schwan, som algaf detta loford,
nu är frånvarande från sin plats, ty i annat fall skulle han
säkerligen ganska snart hafva hjelpt oss från denna punkt.
I anledning af Herr Wallenbergs första yrkande om åter¬
remiss, för att få den af honom inom Utskottet väckta mo¬
tion behandlad, ber jag att få erinra om de svårigheter, som
inom Utskottet mötte för bifall till densamma, och att man
derföre, i händelse en återremiss beviljas, icke kan hafva
förhoppning att komma längre. I sitt sednare yttrande har
Herr Wallenberg yrkat återremiss, på det att en riktigare
princip måtte följas vid bestämmandet af de särskilda fon¬
derna för Bankens creditiv- och lånerörelse, men ej eller
häri kan man hafva hopp att vinna någon ändring. Då Ut¬
skottet tillstyrkt, att cassa-creditiv finge beviljas till 20 proc.
öfver det derför anvisade belopp, har jag ansett någon fara
icke derigenom kunna uppstå, då hela creditivbeloppet aldrig
blifver uttaget. Enligt principen för creditivrörelsen, skola
penningarne oupphörligt uttagas och insättas. Om Herr
Den 19 Junit.
217
Wallenbergs motion skulle vinna framgång, skulle Discont-
fonden, som, enligt Herr Wallenbergt förslag, komme sist i
ordningen, sannolikt icke få mycket på sin del, och då Herr
Wallenbergs förslag synes mig innefatta en alltför brådstör¬
tad åtgärd, nödgas jag, för min del, motsätta mig detsamma,
och anhåller i stället om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Billström: Herr Wallenbergs förslag synes mig
hafva goda skäl för sig, såsom ledande till större reda och
ordning vid lånrörelsens bedrifvande, samt medförande rät¬
tighet att använda fonderna, der de bäst behöfvas, hvar¬
jemte Låne-Contoiren skulle i betydlig mån blifva befriade
från de ständiga penninge-remisserna, som för närvarande
ega rum, och skriltvexlingarne mellan Contoiren och Full¬
mäktige inskränkas. Del inträffar nemligen ej så sällan, att
Låne-Contoiren nu den ena dagen nödgas remittera pennin¬
gar till Ranken, och den andra dagen finna sig föranlåtna
att utgifva anvisningar derå. När man sålunda inser, att
flera för handen varande brister och olägenheter högligen
påkalla förändrade stadganden, förefaller det oförklarligt, att
Utskottet i ali tysthet förbigått Herr Wallenbergs motion,
särdeles då, enligt hvad en talare här upplyst, densamma
inom Utskottet utgjort föremål för en ganska liflig discus-
sion. I Malmö Låne-Contoir är fonden för belåning af pu¬
blika papper högst sällan anlitad och aldrig till fulla belop¬
pet. Denna fond är visserligen obetydlig, såsom utgörande
endast 50,000 It:dr, men räntan äfven på en dylik summa
är dock ingalunda att förakta. Blefve Herr Wallenbergs
förslag antaget, skulle nämnda fond ej vidare komma att
ligga ofruktbar. Den § i Banco-Reglementet, som för esk rif-
ver, att Låne-Contoiren skola, då ett visst belopp af en
eller annan fond är obegagnadt, öfversända detsamma till
Riksbanken, har, s§ vidt af detta Betänkande kan inhämtas,
icke utgjort föremål för Utskottets öfverläggning. Jag anser
mig böra fästa uppmärksamhet på nödvändigheten af en
förändring uti detta stadgande, enär, såsom redan blifvit
omnämndt, remisser den ena dagen af penningar, hvilka en
annan dag finnas behöfliga och föranleda till assignering, en¬
dast vålla onödigt besvär. Man har. sagt, att Malmö låne-
Contoir, genom den nu verkställda fördelningen af Lånefon¬
derna, blifvit särdeles väl lottadt. Så är dock icke förhål¬
landet. Nu har detta Låne-Contoir till discontering och ut¬
låning för handel och näringar 382,100 R:dr, men, efter
Utskottets förslag, skulle en nedsättning af berörde fond till
24 8
Den 19 Junit
500,000 R:dr komma att ske. Fonden för cassa-ereditiv
är visserligen ökad med 30,000 R:dr, men denna tillökning
motsvarar icke den nämnda minskningen för Handels- och
Närings-disconten. Wisby Låne-Contoir har deremot fält
sin cassa-creditiv-fond förstärkt med 30,000 R:dr. Jag är
icke nti i tillfälle att bedöma, om lånesökningen i Wisby
till den grad öfverstigit lillgårigarne, som i Malmö. Men
jag tror mig hafva stor anledning att betvifla detta, och
vet med visshet, att, för ett år sedan, lånefonderna icke
voro vid något af de öfriga Låne-Cmitoiren så anlitade, som
i Malmö. För den händelse Ståndet skulle vilja fästa ett
välförtjent afseende på Herr Wallenbergs förslag, anhåller
äfven jag om återremiss, då de anmärkningar, jag tagit mig
friheten framställa, jemväl torde af Utskottet tagas i be¬
traktande.
Herr Hörnstein: Den förre talaren har ordat om
hvad, som vöre bankmessigt eller icke bankmessigt; derföre
vill jag äfven yttra några ord i samma hänseende. För
min del, kan jag ingalunda anse Utskottets förslag vara
bankmessigt, att tillåta beviljande af cassa-creditiv till 20
proc. öfver beloppet af de till dy lika creditiv anvisade fon¬
der. Det är visserligen sannt, att penningar alltid finnas
innestående på creditiven sammantagna, och att det vore
önskligt, om man kunde göra dessa medel räntebärande;
men detta bör dock ske på ett annat, än det af Utskottet
föreslagna sätt. Dessa medel borde till någon del användas
till belåning af vexlar och räntebärande obligationer och
dylika papper, hvilka utlånla medel på kort lid och städse
förfalla, så att man kan sägas hafva dessa penningar i sin
hand, äfven derigenom, att medlen kunna skaffas elier nego-
tieras på dessa handlingar vid möjligt behof, hvilket icke
låter göra sig på creditiv-contracier. Hvad angår frågan
om penningars oupphörliga remitterande från Låne-Contoiren
till Riksbanken och åter, så är ej eller detta bankmessigt,
emedan Ranken ursprungligen inrättades, just för att und¬
vika remisser i contanta penningar. Man har derföre bort
ordna saken så, att dylika remisser icke ovilkorligen måste
ega rum.
Hvad åter beträffar den af Herr Wallenberg i hans
reservation uttalade åsigt, att främst bland utlånings-sätten
borde ställas cassacreditiv-rörelsen, så anser jag, att man i
första rummet borde sätta dem, som härflyta från gjorda
alfairer. Cassa-creditiv och allmänna disconten hafva mycken
Den 19 Junit.
249
likhet och slägtskap; säkerheten är vanligen namn, och
begge afse affairer, som skola göras. Visserligen äro dessa
lån bra för den allmänna rörelsen, men framför dem bör
man dock sätta lån på vexlar och publika papper, reverser
och hypolhek, eller handlingar, som utvisa gjorda affairer,
eller en redan omsatt valuta. Derefter torde crediliven
först böra komma, och sist lån mot revers och borgen med
omsättningsrätt. Om denna punkt återremitteras, anhåller
jag, att Banco-Utskottet ville taga i Öfvervägande äfven denna
anmärkning.
Herr Indebetou: Anledningen, hvarföre Herr Wallen¬
bergs motion icke blifvit i Utskottets Betänkande omnämnd,
är helt enkelt den, alt motionen icke blifvit väckt inom
Ståndet och remitterad till Utskottet, som i sådant fall ovil¬
korligen måst deröfver afgifva yttrande. Motionen har der¬
emot blifvit väckt i Utskottet och, vid sådant förhållande,
har det tillförene alltid varit vanligt, att, om Utskottet icke
funnit motionen lill någon åtgärd föranleda, yttrande derom
icke influtit uti Betänkandet. Sådant har förhållandet varit
vid föregående Riksdagar, och på samma sätt har Utskottet
nu förfarit. Hvad sjelfva sälten åter angår, så bär derom
blifvit så mycket ordadt, att jag icke anser nödigt att derom
vidare yttra mig.
Herr Palander: .lag anser mig böra upplysa, att Herr
Wallenberg icke väckt någon motion inom Utskottet, utan
endast afgifvit ett yttrande, sedan förevarande Betänkande
redan blifvit lasdt på Utskottets bord.
Herr Billström: Det af den siste talaren upplysta
förhållande anser jag innefatta en ytterligare anledning för
min anhållan om återremiss, på det att Herr Wallenberga
förslag måtte blifva af Utskottet pröfvadt och granskadt.
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna Utskottets tillstyrkan i ääffe
punkten.»
Svarades Ja och Nej, äfvensom votering begärdes.
En voterings-proposilion uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller Säffe punkten uti Banco-Utskotlets
Betänkande, M 54, röstar: Ja,
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras denna punkt.»
sso
Den 19 Junti.
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid voro frånvarande Herrar Gråå, Gustafsson, Schwan,
Wijk, Waern, Björck, Lindström, Ekholm, Stenqvist, Trä¬
gärdh. Cassel. Berger, Rooth, Fridstedt, Hjort, Hasselrot,
Öhrström, Kistner, Gezelius. Norman och Windrufva. En
sedel aflades förseglad, och de öfrige befunnes, vid öppnan¬
det. innehålla 21 Ja emot 20 Nej, i följd hvaraf 55:te
punkten i Utskottets Betänkande var af Ståndet godkänd.
SG.te punkten,
Herr Billström: Utskottet har icke angifvit något skäl
för sitt förslag, att creditiv hädanefter må kunna meddelas
till belopp al 20,000 R:dr banco. Utskottet har endast
yttrat, att orsaken, hvarföre maximum bestämdes till det
nuvarande låga beloppet af 10,000 R:dr, förnämligast torde
haft sin grund deri, att fonden för creditiv-rörelsen hittills
varit inskränkt inom en lägre summa, men efter det nu¬
mera, enligt Utskottets framställningar och förslag, tillgån-
garne för beviljande af creditiv sannolikt skulle komma att
betydligen höjas, så har Utskottet tillstyrkt, att creditiv må
kunna lemnäs till förstnämnda summa. Då fonden likväl
blifvit ökad med endast 100.000 R:dr, hemställer jag, om
det kan vara skäl att fördubbla det redan antagna maximum.
Det är nogsamt bekant, och äfven af Utskottet erkändt, att
fonden för creditiv icke varit för behofvet tillräcklig, hvilket
nogsamt visat sig deraf, att ansökningar om låne-biträden
af detta slag vida öfverstigit tillgångarne. Jag har förut
erinrat, hurusom vid Malmö LSne-Contoir ansökningar om
creditiv ingått till dubbelt belopp mot den derför anvisade
summan. Under sådant förhållande, bar Directionen varit
nödsakad att nedpruta hvars och ens anspråk, och det hög¬
sta belopp, som blifvit åt någon beviljadt, har varit 6,000
R:dr, hvilket likväl endast några få erhållit, utan hafva de
vanliga summorna utgjort 3, 2 eller 1,000 R:dr. Såsom
jag nyss nämnt, har creditiv-fonden på det hela erhållit en¬
dast en ringa tillökning, meri maximi-summan vid utlåning
har likväl blifvit fördubblad. Derigenom skola endast större
svårigheter för en rättvis fördelning uppstå, och gäckeriet
mot de sökande blifva så mycket märkbarare; ty. då de
förut kunnat erhålla ungefärligen hälften af hvad de sökt,
skulle, i händelse detta förslag antages, endast fjerdedelen
kunna medgifvas. För Directionen, som bar till åliggande
att utminutera den knappa fonden, skall det äfven blifva
förenadt med ännu större byderi, än hittills, att noga afväga
Den 19 Junii.
2S1
hvar och en lånesökandes rättmätiga anspråk. Jag anhåller
derföre om afslag å Utskottets tillstyrkan och yrkar, att
maximum för erhållande af creditiv mätte, fortfarande, be¬
stämmas lill 10.000 R:dr.
Herr Indebetou: Utskottet har trott det vara klart för
hvar och en, alt ett creditiv af 10,000 H:dr vore alldeles
otillräckligt för större affairesmän. Nu är det likväl, enligt
Reglementet, omöjligt att bevilja creditiv till högre belopp,
äfven om sådan säkerhet erbjudes, att något tvifvel om den¬
samma icke kan uppstå. För alt undanrödja denna olägen¬
het, har Utskottet trott sig böra tillstyrka en förhöjning af
maximum för cassa-creditiver till 20,000 R:dr, helst creditiv-
fonden, enligt Utskottets förslag, blir förökad. Denna till¬
ökning är icke så ringa, som Herr Billström ansett. Han
har fästat sig endast vid den directa förhöjning af 100,000
R:dr, sorn creditiv-fonden erhållit, men har icke ihågkommit
att, genom Utskottets af Ståndet redan bifallna tillstyrkan,
cassa-creditiv kunna beviljas lill 20 proc. öfver beloppet af
de för detta ändamål anvisade 2,000,000 R:dr, hvarigenom
uppkommer en tillökning å fonden af 400.000 R:dr. Dessa
båda förhöjningar utgöra sammanlagda en half million R:dr,
men detta är likväl icke allt. Jag har nemligen förut erin¬
rat, hurusom å 76 pag. af Belänkandet blifvit hemstäldt,
att den del af Bankens låne- och creditiv-förlag, som hit¬
tills varit använd för belåning af guld och silfver, och hvil¬
ken blifvit beräknad till 300.000 R:dr, skulle, intdldess den¬
samma kunde erfordras till Privatbankers ersättande, använ¬
das i första rummet till discontering och utlåning för handel
och näringar samt till cassa-creditiv. Ytterligare tillkomma
de medel, hvilka kunna blifva insatta på upp- och alskrif-
nings-räkning. Således tror jag. att creditiv-fonden kommer
att ökas, icke allenast med en half, utan snarare med en
hel million Riksdaler. Utskottet har sålunda haft stor an¬
ledning att föreslå, det maximum för creditiv må bestäm¬
mas till 20,000 R:dr, med leornad rätt lör Låne-Direclio-
nerna att inskränka de belopp, som åt särskilda personer böra
beviljas efter omständigheternas föranledande. Att afskära
möjligheten för Directionerna att åt större afiäiresmän be¬
vilja creditiv till .högre belopp, än 10,000 R:drv anser jag
vara oriktigt, i händelse tillgång finnes, hvarför jag anhål¬
ler om proposition på bifall af denna punkt.
Herr Billström: Att mången finnér det nu bestämda
maximum för creditiv alltför ringa, vet jag ganska väl. och
Den 19 Junii.
jag erkänner äfven, att sådant är förhållandet, i afseende 3
större alTairesmän, men detla bör icke kunna innebära till¬
räckligt skäl att höja maximum till 20,000 R:dr, alldenstund
creditiv-fonden icke blifvit i samma proportion ökad. På
sätt jag förut erinrat, kan den nuvarande creditiv-fonden
anses motsvara ungefärligen hälften af det belopp, som
sökes, och, om nu maximum fördubblas, borde således fon¬
den, för att blifva tillräcklig, fyrdubblas. Då så emedlertid
icke skett, hemställer jag, om det kan vara rätt att antaga
Utskottets förslag.
Herr Kock: Utom de skäl, Herr Indebetou anfört för
bifall till Utskottets tillstyrkan, anhåller jag att 13 hänvisa
till den tillökning å creditiv-fonden, som uppkommer genom
Ståndets bifall till 8S:te punkten i Betänkandet, enligt hvil¬
ken det åligger vederbörande Directioner vid Banco-Discont-
verket och Låne-Gontoiren alt till cassa crediliv kunna öf¬
verflytta den del af den bestämda fonden till discontering
och utlåning för handel och näringar, som der icke erfor¬
dras, utan ligger obegagnad. Derigenom skall en icke obe¬
tydlig tillökning å creditiv-fonden uppkomma. För öfrigt
betyder det föga, om maximum lör credit i v höjes till det af
Utskottet föreslagna belopp, då Directionerna, fortfarande,
berättigas att fördela medlen på samma sätt, som förut, om
en sådan massa ansökningar om creditiv inkommer, att fon¬
den icke motsvarar behofvet. En sådan fördelning af fonden
bland de creditiv-sökande har tillförene skett, och jag be¬
gagnar tillfället att erkänna, det Directionen vid Låne-Contoiret
i Malmö dervid förfarit med särdeles rättvisa.
Herr Wallenberg: Långt ifrån att vilja bestrida, att
aflairesmän både i Stockholm och andra städer äro i behof
af större creditiv, än som nu kunna beviljas, anser jag dock
att man hellre bör gynna flertalet, än några få. En talare
har sagt, att 20,000 R:dr äfven vore en obetydlighet, och
detta kan vara sannt, då det är fråga om de största aflai-
resmännen. Om, genom att öka maximum för dessa, man
skulle fråntaga de mindre alTairesmännen den fördel, som,
genom creditivs erhållande, beredes, kan jag ingalunda god¬
känna ett sådant förfarande; och så länge många flera an¬
sökningar om erhållande af creditiv inkomma, än som kunna
bifallas, anser jag det vara för tidigt att nu öka maximum
för creditiv.
Herr Almgren: Jag bestrider, att, på sätt flere talare
yrkat, det af Utskottet föreslagna maximum för creditiv
Den 19 Junti. 255
nedsättes, helst man icke bör afskära Discont-verket och
Låne-Contoiren rättighet att, om tillgångar finnas, kunna
bevilja creditiv till högre belopp, än för närvarande. Om
man genomgår creditiv-räkningarne, skall man finna, att de
största handelshusen förbigå denna länngren, enär de icke
kunna vara belåtne med endast 10,000 R:dr. En talare har
sagt, att Directeurerne vid Eåne-Contoiret i Malmö på ett
rättvist sätt fördelat den till disconteripg och utlåning samt
cassa-creditiv bestämda fond, och jag vifl, i anledning deraf,
förklara, det Fullmäktige äfven här visat rättvisa och billig¬
het Vid fördelningen. Jag anhåller om proposition på bifall.
Discussionen ansågs slutad, och 56:te punkten bifölls.
57 och 58 punkterna.
Biföllos, hvar efter annan.
5f):de punkten.
Herr Wallenberg: Ehuru Ståndet bifallit Utskottets
tillstyrkan i 55:te punkten, anser jag dock, att den 59:de
punkten i viss mån bor förändras. Jag tror nemligen, att,
ehuru de återstående fonderna blifvit, hvar för sig, uppställda,
ingenting hindrar, att S:te punkten kan blifva återremitterad,
och, i sammanhang dermed, afseende komma att fästas å
den af mig anmälde reservation. Af dessa skäl, anhåller
jag, att 5:te och 59:de punkternål måtte blifva på en gång
föredragne.
Herr Talmannen: Jag har för afsigt, att, sedan Ståndet
afgjorl den 59:de punkten, föredraga den 5:te.
Herr Indebetou: Jag anser det af Herr Talmannen
föreslagna sätt för föredragningen vara det lämpligaste, eme¬
dan, i annat fall, oreda lätt kan uppstå.
Herr Billström: Då Ståndet återremitterat 50:de punk¬
ten, uti hvilken Utskottet tillstyrkt en successiv indragning
af fonden för utlåning med omsättningsrätt, är det ock nö¬
digt, att 4:de mom. i 59:de § återremitteras, helst detta mo¬
ment omfattar de till indragning ifrågasatta medel.
Herr Kock: Jag instämmer med Herr Billström, att
4:de mom. af 59:de punkten bör återremitteras; men för
öfrigt anhåller jag om bifall härå.
Herr Hörnstein: I afseende på 2:dra morn., anser jag
mig böra förklara, att jag tror den föreslagna summan för
utlåning mot hypothek af adier och publika papper vara
alltför låg och böra förstärkas. Det är väl sannt, att, om
5:te punkten går igenom, äro Fullmäktige möjligen i tillfälle
231
Den lö Junit.
att förstärka denna fond, men denna punkt är likväl ännu
icke bifallen.
Herr Indebetou: Den talare, sorn påyrkat en tillökning
uti fonden för belåning af adier och publika papper, vet
ganska väl, att denna fond aldrig blifvit till hela beloppet
använd. Denna fond var förut en million Riksdaler, men
nedsattes vid förra Riksdagen till fem hundra tusen (800,000),
och då något större behof sedan dess icke visat sig, anser
jag det vara skäl, att fonden bibehålles vid samma belopp.
Herr Wallenberg: Jag anhåller om återremiss af hela
59:de punkten, ty, om 3:te punkten återremitteras och deri
39:de punkten godkännes, skola åtskilliga olägenheter deri¬
genom uppkomma.
Herr Hörnstein: Det är väl sannt, att fonden för när¬
varande visat sig vara tillräcklig, men just i sommar har
försök blifvit gjordt, att få publika papper alt gå här i lan¬
det, och just derför är det vigtigt, att denna fond förstärkes.
Herr Almgren: Jag hemställer till Herr Hörnstein,
om det kan vara så alldeles rätt, att tillstyrka en förhöj¬
ning af en fond, innan man blifvit ölvertygad, att densamma
behölver ökas. För den händelse Ståndet bifaller S:te punk¬
ten, kan Herr Hörnstein derigenom vinna sitt sylte. Att
nu vilja rubba den ordning, som blifvit uppgjord med sak¬
kännedom och med hämtad ledning af såväl enskilda mo¬
tioner, som af Directionerna vid Låne-Contoiren gjorda fram¬
ställningar, anser jag icke vara lämpligt, hvarföre jag an¬
håller om bifall å S9:e punkten, med undantag af 4:e mo¬
mentet, som, till följd af de gjorda anmärkningarna, bör
återremitteras.
Discussionen var slutad, och på af Herr Talmannen
framställda särskilda propositioner, biföll Ståndet lista, 2:dra
och 3:dje momenterna af S9:de punkten, hvaremot lide mo¬
mentet återremitterades.
5:te punkten.
Herr Wallenberg: Jag anhåller om återremiss, enär,
såsom jag förut sökt visa, det bör ankomma på Låne-Direc-
tionerna att från en fond till annan öfverflytta de medel,
som för en eller annan lånerörelsegren icke användas. Jag
anser det vara onödigt och öfverflödigt att iakttaga den af
Utskottet föreslagna omgång, enligt hvilken Låne-Contoiren
nödgas att dertill begära tillstånd från Öfver-Styrelsen, heldst
de lörut hafva förtroendet att sköta fonderna, och att be¬
döma, huru desamma böra placeras. Jag anser följaktligen,
Den 49 Junti.
att det må uppdragas St såväl Fullmäktige, sorn Directio-
nerna vid LSne-Contoiren att, under en tid af högst sex må¬
nader, öfverlemna den del af en eller annan fond, som för
ändamålet icke användes, till den eller de lånerörelsegrenar,
sorn deraf kunna vara i behof, och i sådan syltning påyrkar
jag återremiss.
Herr Indebetou: Jag är öfvertygad, att Banco-Utskottet
icke skall ingå på en förändring af 5:te §, i den syftning
Herr Wallenberg önskat. Den antagna grundsals genomgår
hela Banco-Reglementet, att Låne-Contoiren skola vara i be¬
roende af Bankens Ölver-Styrelse, det vill säga: af de Full¬
mäktige, hvilka Rikets Ständer utsett, och alt alla speciela
föreskrifter böra ilrån dem utgå. Jag vill nu icke inlåta
mig i någon undersökning, huruvida denna grundits ar rik¬
tig, eller ej, meri jag är förvissad, alt Utskottet icke frångår
densamma För min del, anser jag, att den föreslagna för¬
ändring, som S:te punkten innehåller, är nyttig och bör an¬
tagas, hvarför jag anhåller om proposition på bifall dertill.
Herr Billström: Den inskränkning, Utskotlet tillstyrkt,
att icke i något fall öfvertlyttning af medel må ske till
fonderna för fastighetshelåning, eller för utlåning med om-
sättningsrätt, står i full consequence med hvad Utskottet
föreslagit om indragning af medel från dessa fonder; men,
då Ståndet ogillat Utskottets berörda förslag, är det ock
corisequent att ogilla Utskottets hemställan i denna punkt, i
hvad den afstyrkér öfverflyttning af medel till fonderna för
fastighets-belåniog eller för utlåning med omsättningsrätt,
hvarför jag ock anhåller, att sista momentet i 5:te punkten
må utgå.
Herr Rinman: Jag anser den principen vara riktig, att
Fullmäktige bestämma, om en förstärkning till Låne-Contoi¬
ren är behöflig, och då Fullmäktige bestämma detta, anser
jag dem ock böra bestämma fördelen af en öfverflyttning
utaf medel från en lånerörelsegren till en annan. Att tillåta
en dylik öfverflyttning till fonderna för fastighets-belåning
eller för utlåning med omsättningsrätt, tror jag ingalunda
vara nyttigt, helst lån med omsättningsrätt icke böra upp¬
muntras; hvarföre jag ock tillstyrker bifall till Utskottets
förslag. Utskottet har föreslagit att bestämma den tid, un¬
der hvilken medel från en lånerörelsegren finge användas
till en annan, från tre till sex månader, men mig synes det
hafva varit bäst, om någon lid icke blifvit bestämd. Såvida
denna min åsigt icke biträdes utaf Ståndet, vill jag likväl
I
236
Den 19 Junit.
icke derföre yrka återremiss, men otvifvelaktigt vore ett så¬
dant förfarande mera bankmessigt, än Utskottets förslag.
Herr Indebetou: Den opinion, som af Ståndet uttalades
vid behandlingen af 50:de punkten, eick derpå ut, att någon
förminskning utaf fonden för utlåning med omsättningsrätt
icke borde ske, men den afsåg ingalunda, att någon tillökning
af nämnda fond borde eea rum. Uti 3:te punkten har, i
afseende på Fullmäktiges rättighet att öfverlemna de för en
iånerörelsegren icke använda medel lill en annan, den re-
striction blifvit gjord, att icke i något fall öfver 11 yIlning af
medel skulle kunna ske till fonderna för fastighets-belåning
eller för utlåning med omsättningsrätt. Detta står icke i
strid med hvad Ståndet beslutat, rörande 30:de punkten, och
någon återremiss al nu ifrågavarande punkt är alltså icke
nödig för consequencens skull. Hvad beträffar Herr Rin¬
man s anmärkning, att tiden, under hvilken Fullmäktige skulle
ega rätt att göra öfverflyttnirigar från en lånerörelsegren till
en annan, borde bestämmas till tre, i stället för sex måna¬
der, hyste jag inom Utskottet till .en början samma tanka;
men Utskottet har fästat afseende vid Fullmäktiges förslag,
hvaruti flera skäl anfördes för den motsatta åsigten, eller
att tre månader vore alltför kort lid. att med fördel verk¬
ställa sådana öfverflyttningar, hvarom här är fråga, hvarföre
ock Herrar Fullmäktige tillstyrkte, att tiden måtte förlängas
och antagas till sex månader.
Herr Ekenman: Jag vågar förutsätta, att Ståndet, vid
det bifall, sorn blifvit lemnadt till flera föregående punkter,
haft för afsigt att bifalla den 5:te. Att den af Utskottet till¬
styrkta, men af Ståndet icke godkända, hemställan om in¬
dragning å den för lån med omsättningsrätt bestämda fond
skulle innefatta något skäl till återremiss af denna punkt,
kan jag icke förstå, enär jag icke inser, i hvad sammanhang
frågan om en indragning af tvåhundra tusen Riksdaler står
till denna punkt, hvari sådan indragning icke finnes antydd,
utan endast blifvit föreslaget, att icke i något fall öfverflytt-
ning af medel må ske till fonderna för fastighets-belåning
eller för utlåning med omsättningsrätt.
Ett annat skäl för begäran om återremiss har varit,
att man önskat den utsträckning af Utskottets förslag, att
icke Fullmäktige ensamme, utan äfven de särskilda Direc-
tionerna vid Låne-Contoiren skulle ega omflytta medel frän
en fond till en annan. Detta är ett giltigt skäl, men då den
talare, som derom gjort framställning, bör vara förvissad,
Den 19 Junii.
alt denna idé nu icke låter genomföra sig inom Banco-Ut-
skotlet, och man dessutom lior vara belåten, alt man kom¬
mit så långt, att denna rättighet blifvit ål Fullmäktige öf-
verlemnad, i följd hvaraf man ock kan hoppas att nästa
Riksdag skall ytterligare lösgöra de obehöfliga banden, tror
jag olvarianförda skäl icke nu böra föranleda en återremiss.
Hvad slutligen angår den af Utskottet föreslagna tid af
sex månader, under hvilken medel skulle från en fond kunna
öfverflytta* till en annan, så anser jag den föreslagna tiden
till en början vara lämplig. Jag hemställer dessutom till
dem, hvilka önska ytterligare utsträckning af tiden, om det
icke är bättre, att denna är bestämd lill sex, än till tre
månader; den förra .tidsbestämmelsen är dessutom af Full¬
mäktige tillstyrkt. På dessa skäl, anhåller jag om proposi¬
tion på bifall.
Herr Henschen: Jag har begärt ordet, i anledning af
hvad Herr Rinman yttrat. Han har uppgifvit, alt en leda¬
mot skulle yrkat en siörre fond för fastighetslån, men då
detta icke är förhållandet, tror jag, att Herr Rinmans an¬
märkning i detta afseende bör förfalla. Hvad Herr Rinman
yttrat inot lån med omsätlningsrält, strider mot den allmänna
principen om en friare förvaltning af sina angelägenheter,
och S:te punkten synes ej, i anledning deraf, böra återre¬
mitteras. Dessutom har i eftermiddag exempel blifvit fram-
ställdt derpå, aft de till andra fonder anvisade belopp icke
åtgått, hvaremot brist ofta uppstått på fonden för lån med
omsätlningsrält.
Herr Wallenberg: Hvad man icke kunnat gendrifva
med skäl. har man velat förkasta med det yttrande, att
förslaget icke vore passande för denna Riksdag, ulan hän¬
visat till den nästa. En sådan sammanslagning af fonderna,
sorn jag tagit mig friheten inom Utskottet föreslå, ansågo
Borgare-Ståndets Ledamöter sig icke böra biträda. Emed¬
lertid har Bonde-Ståndet återremitterat, denna punkt, och så¬
lunda visat, att delta Stånd ingalunda är angeläget att bibe¬
hålla de skrankor, inom hvilka lånerörelsen nu är ordnad, ej
eller den omgång, hvarigenom Fullmäktige ensamme ega att
besluta, angående medels öfverflyttning från den ena fonden
till den andra. Jag anser derföre, att man icke bör tala om
hvad, som är möjligt eller icke möjligt, utan hålla sig till
sjelfva saken, och betrakta de skäl, som för det af mig
väckta förslag blifvit framlagda.
tori.-Slint. Pr01. vit Riht. 18H8 — 18St. IV. |7
258
Den 19 Junii.
Herr Asker: Det har verkligen förundrat mig, att detta
förslag kunnat blifva föremål för en så vidlyftig discussion,
då det synes mig vara ett af de b ä' t a, som Utskottet fram¬
ställt. Att utsträcka den åt Fullmäktige lemnade rättighet,
alt öfverflytta medel från en fond till en annan, äfven till
löndén för utlåning med omsätlningsrätt, skulle innefatta en
betydlig försämring. Att komma ifrån dessa lån och ersätta
dem på ett mera bankrnessigt sätt, vöre särdeles önskvärdt.
Det bar blifvit af en talare upplyst, att Bonde-Ståndet åter¬
remitterat denna punkt. Det kan visserligen vara inleres-
sant att veta, hvad nämnde Stånd beslutat, men det inverkar
dock icke till förändrad öfvertygelse hos mig, beträffande
förslagets antaglighet. Oin Ståndet återremitterade denna
punkt, skulle del kunna synas, såsom vore Ståndet emot
det framlagda förslaget, hvilket, efter mitt förmenande, ut¬
gör ett ytterligare skäl för anhållan om bifall till denna
punkt.
Herr Kork: Det är märkbart att observera, huru olika
åsigter under discussiorien gjort sig gällande. I Lördags för¬
middag hade Banco-Utskottet äran emottaga en uvntion Ito-
norable för det sätt, hvarpå detta ärende blifvit af Utskottet
behandiadt. Det väsendtligaste berömmet gällde 5:te punk¬
ten, hvilken nu så länge uppehållit Ståndet. Denna punkt
alser, alt åstadkomma ett större lif och rörlighet i alla al-
faires-förhållanden. Också har den blifvit åberopad, såsom
en räddningsplanka för hvarje nytt förslag, som blifvit af
Utskottet frarnlagdt och af Ståndet antaget, och till oell med
af dem, som nu påyrka en återremiss. Om något skall
blifva af hela förslaget, bör Ståndet ovilkorligen bifalla denna
punkt, i hvad den afser inskränkning uti Fullmäktiges rätt
att öfverfly tta medel till fonderna för fastighets belåning eller
för utlåning med omsätlningsrätt.
Discnssionen var slutad, och Herr Talmannen framställde
denna proposition:
Behagar Ståndet godkänna Utskottets hemställan u‘i
5:te punkten.
Svarades Ja och Nej, äfvensom begärdes votering.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande: *
»Den, som godkänner 5:te punkten i Banco-Utskottets
Betänkande, Ns 54, röstar Ja.
Den, det icke vill, röstar Nej.
Vinner Nej, återremitteras denna punkt.»
Dtn iö Junii.
239
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop,
dervid voro frånvarande Herrar Gråå, Brodin, Guslafsson,
Schwan, Wijk. Warn, Björck, Grape, Frick, Lindström,
Ekholm, Machel, Stenqvist, Boman, Cassel, Berger, Booth,
Fristedt, Westerberg, Wahlund, Hjort, Hasselrot, Öhrström',
Wedberg, ISorman, Sundblad, Kistner, Gezelius samt Win¬
drufva.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga befunnos, vid
öppnandet, innehålla 23 Ja emot 8 Nej, i följd hvaraf 5:te
punkten var af Ståndet godkänd.
Detta ärendes behandling fortsattes uti nästinstundande
Plenum.
§ *■
Herr Asker begärde och erhöll ledighet från Riksdags-
göromålen under 14 dagar, räknade från den 27:de inneva¬
rande månad.
Plenum slutades kl. \ 10 e. m.
In fidem
E. ti. Runeberg.
Den 21 Junii.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades Protocollet för den 10 i denna månad.
§ 2.
bortsattes föredragning af Hanco-Utskottets Betänkande,
Jt? 54, med förslag till reglering af Bankens låne- och cre-
ditiv-rörelse.
Härvid förekommo nedannämnde punkter.
60:de och 61:sta punkterna.
Godkändes.
62:dra punkten.
Herr Henschen: Jag vill blott fästa uppmärksamhet vid
en brist eller »egentlighet i redactionen uti l:sta momentet
af denna puukt. Der talas om de handlingar, hvarmed lån¬
sökandes och löltesmäns vederhäftighet skall bestyrkas, och
260
Den 21 Junii.
dessa handlingar heta der först »intyg», och sedan »bevis».
Hvar oell en, som genomläser momentet med uppmärksam¬
het, torde finna, att redactionen häri behöher construeras
om. Kan det rättas vid expedierande al Rikets Ständers
'skrifvelse i ämnet, skall jag ej hafva något deremot.
Öfverläggningen var slutad, och Utskottets förslag i denna
punkt antogs.
65:dje, G4:de och 65:!e punkterna.
Bi föllos.
66:te punkten.
Herr Wallenberg: Jag anser nödigt, att två ord tilläggas
i lista momentet af denna punkt, nemligen: eller bolag, näst
efter ordet enskildes, hvarigenom äfven bolags förskrifningar
eller accepterade invisningar uttryckligen blifva belånbara.
För närvarande anser jag nemligen Riks-Banken icke kunna
emottaga bolags förbindelser, såsom hypothek, emedan uti
ifrågavarande § endast står: »enskildes», och det oaktadt bo¬
lag utgöras af flera med solidarisk ansvarighet, enligt Han-
dels-Balken.
Herr Rydin: Jag hemställer, om det vore förenligt med
Bankens säkerhet att antaga den af föregående talaren före¬
slagna ändring, helst bolag finnas, hvars delegare blott an¬
svara med insättningsbeloppen. Vi hafva nyligen sett ett
jernvägsbolag och förut andra göra concurs. Jag tror, att
Bankens säkerhet skulle kunna älventyras genom nämnde
ändring, och föreslår derföre bifall till Utskottets förslag.
Herr Indebetou: Väl är det sarin), att bolag finnas, hvil¬
kas förskrifningar och accepterade invisningar utan fara kunna
af Banken antagas, såsom hypothek; men, såsom Herr Rydin
erinrat, gifves äfven exempel på motsatsen. Örn derföre ett
tillägg skulle ske, i den syftning Herr Wallenberg föreslagit,
mäste det blifva förenadt med åtskilliga restrictioner och för¬
behåll, som gjorde antagligheten beroende af Herrar Barico-
Fullmäktiges pröfning, eller ock af någon annan dy lik con-
trol, så att icke hvilket bolag, som helst, kunde tillerkännas
rättighet att anses vederhäftigt för sina hypolhicerade förbin¬
delser. För att erhålla ett stadgande med dylika vilkor,
borde Utlåtandet i denna del återremitteras. Jag anser emed¬
lertid, att stadgandet helst bör förblifva vid hvad Utskottet
tillstyrkt, oell instämmer i anhållan om proposition å bifall
dertill.
Herr Ekelund: Jag instämmer med Herr Wallenberg
deri, att bolags förbindelser eller invisningar böra tillerkänna*
Den 2 i Junit.
261
enahanda säkerhet, som »enskildes», enligt Utskottets förslag
i denna punkt; men hemställer, örn det icke vore lämpligast,
för delta ändamål, alt ur förslaget i lista momentet endast
borttaga ordet »enskildes». Det heror i allt fall på Hankens
Styrelse att pröfva säkerheten, som erbjudes, utan ovilkorlig
skyldighet att antaga hvilken sorn helst. Den föreslagna änd¬
ringen har desto större skäl för sig, som vissa bolags for¬
sk rifri ingar eller invisningar kunna vara vida säkrare, än en¬
skildes, och i allt läll någon egentlig rättsgrund icke finnes
att betaga rättigheten att uti ifrågavarande afseende begagna
säkra bolags förbindelser, såsom hypothek.
Flerr Henschen, med flere, instämde.
Herr Wallenberg frånträdde sitt förra yrkande i denna
fråga och instämde äfven med Herr Ekelund.
Discnssionen var slutad, hvarefter Slåndet antog af denna
punkts lista moment en så lydande redaction: »Utlåning från
denna fond sker emot lånesökandens förbindelse, åtföljd af
hypothek, som bör motsvara minst hela den anvisade sum¬
man och utgöras af löpande förskrilningar eller accepterade
invisningar.
Mohnenterna 2 och 5 godkändes.
67:de punkten.
Herr Wallenberg: Å 4:de raden i Utskottets förslag
under denna punkt stå vexel-utgifvare upptagne, såsom de
der icke, i sådan egenskap, få häfta för större skuldsältnings-
belopp, än Attalio-Tusen Riksdaler uti ifrågavarande låne-
gren. Då emedlertid S3:dje punkten, som innehåller ett här¬
med i viss mån sammanhängande stadgande, redan af Ståndet
godkänts, lärer icke Ståndet kunna nu, omedelbarligen, be¬
sluta en förändring i förevarande förslag, sedan den omstän¬
dighet, jag nu har att anmärka, förbisetts vid föredragningen
af Ö3:dje punkten.
Det anmärkta stadgandet kommer att förorsaka skadliga
restrictioner och band på handeln. När en handlande säljer
en vara, sker det med vilkor af accept. Säljaren ger då ut
vexel, som accepteras af köparen. Denna kan jag använda i
liqvider, och har redan afhändt mig ett värdebelopp, som
svarar emot vcxeln, hvilken således icke innefattar någon
säljarens skuld, utan medför endast ansvarighet för utgifva-
reri, lika med andra endossenter, att acceptanten å förfallo-
dagen honorerar sin accept.
Om nu det anmärkta stadgandet qvarstår, skulle ingen
kunna, under loppet af sex månader, sälja varor för mer, än
262
Den 2i Junti.
åttatiotusen R:dr Banco, vid äfventyr, att vexlar til! öfver-
skjutande belopp icke kunde disconteras i Banken.
Af denna orsak, anser jag mig böra anhålla om propo¬
sition § återrerniss af förevarande punkt, ändå alt 33:dje
punkten godkänts.
Herr Kock: Denna punkt innehåller icke annat, än för¬
slag till redaction af hvad som beslutats, i anledning af S3:dje
punkten, så att någon ändring i sak numera ej kan ske, se¬
dan nyssnämnda pnnkt godkänts. I)å den var löre. hvars
innehåll nu skall få form i 67:de punkten, anmärktes, att
högsta tillåtna skuldsättningsbeloppet borde höjas. Jag dri¬
stade motsätta mig sådant, men rönte motstånd, hvilket oak¬
tadt, punkten godkändes. Vid sådant förhållande, anser jag
omöjligt att numera vidtaga den ändring, sorn al föregående
talaren tillstyrkts, och hemställer derföre om bifall till hvad
Utskottet i 67:de punkten föreslagit.
Herr Wallenberg: Jag underkastar formlrågan helt och
hållet Herr Talmannens och Ståndets pröfning, iner tror, att
det vore önskligt, om mitt förslag lill ändring i denna punkt
kunde antagas.
Ofverläggningen förklarades slutad, och Utskottets förslag
i denna punkt gillades.
68:de punkten.
Godkändes.
69:de punkten.
Herr Indebetou: Jag anser mig höra fästa uppmärksam¬
het på en omständighet, sorn jag älven inom Ranco-Utsköttet
anmärkt. Under litt. c. i Salje momentet af förevarande
punkt i Betänkandet förekommer nemligen, att adier i Gritha-
Canal-bolag, af lista classen, belånas till 23 procent å primi¬
tiva aclie-capitalet. Nu är likväl förhållandet, alt dessa adier
i handel icke gälla mera, än omkring 17 procent. På afdel¬
ningen inom Utskottet föreslogs ock en dylik belåningsgrund,
men, på grund af sedermera anförda skäl, höjdes den åter i
Utskottets Plenum till 23 procent, med afseende derå, att
fyllnadsborgen äfven skall praj-deras. Jag vill nu icke yrka
återrerniss på denna punkt, utan endast, såsom jag nämnt,
fästa uppmärksamhet på förhållandet, till den verkan, det
kan föranleda.
Herr Hörnstein: Jag täger mig friheten äska uppmärk¬
samhet å en annan omständighet, utom den af föregående
talare anmärkta, nemligen: att Utskottet ur dess förevarande
förslag uteslutit Nya Trollhätte-Canal-actier, ehuru de otvif-
Den 21 Junti.
velakiigl 'liro så goda papper, att något hinder al' deras värde
icke kan finnas emot belåning af deni. Man har \äl sagt,
att dessa handlingar arn på sådana händer, att inan ej kan
vänta deras erbjudande till belåning. Men detta är ej något
skäl att utesluta dem. De hora således upptagas bland be~-
låobara handlingar i denna punkt; hvarföre jag yrkar åter-
remiss i detta afseende.
Dessutom anser jag det i 4 de momentet föreslagna maxi¬
mum af lånebelopp, Femtiotusen B:dr R:eo, vara lör låst, och
hemställer detta lill dem, som höjt maximum för belåning af
andra papper lill Altatiotusen K:dr. Om jag häruti under-
stödjes. föreslår jag återremiss äfven i denna d-l.
Herr Knek: Till någon ursäkt för Banco-Utskottet der¬
före, alt Nya Trollhätle-Canal-actier icke inbegripits bland he-
lånbara papper, enligt förslaget i denna punkt, får jag erinra,
alt, åtminstone mig veterligen, ingen framställning derom
blifvit gjord, hvaraf Utskottet kunnat få anledning att taga
denna omständighet i öfvervägande. Men då nämnde adier
verkligen äro goda papper, skall jag icke motsätta mig åter¬
remiss i detta hänseende, ehuru sådant icke kan hafva nå¬
gon önskad påföljd, emedan Med-Ståuden redan lära godkännt
förevarande punkt.
Beträffande den föregående talarens anmärkning, att den
i 4:de momentet föreslagna maximi-summan. Femtiotusen
li:dr, är för låg, så kan någon ändring deri numera ej ega
rum, sedan Ståndet godkännt Betänkandets 49:de punkt, och
då den lörevararande i 4:de m unentet blott alser redaction
af beslutet, i anledning af den förenämnda punkten.
Herr Asker: Jag beder att få instämma med Herr
Hörnstein och kan icke se någon grundad anledning, hvar¬
före Nya T roll häl te-Ga nal-actier icke skulle upptagas till be-
iåningsgrund af nittio procent, helst de äro bland de säkraste
fondpapper vi ega. Annu att skäl härtill, utom de redan an¬
förda, finnes deri, att man ämnar ställa lagstiftningen i denna
del uti samband med lagstiftningen om beredande af säker¬
het, som skall praesteras af Privat-Banker, för bildande al
deras grundfond. I sådant hänseende yrkar följaktligen äfven
jag återremiss.
Herr Wallenberg: Jag gillar de af föregående talare
yttrade åsigter om Trollhätte nya Canal-bolags actier och
anser beslut böra (atlas, att detsammas obligationer skola in¬
föras i förevarande punkt af Banco-Reglementet, jemte andra
belånbara papper, samt att sjelfva dessa actier höra intagas
264
Den 21 Junti.
nnder en särskild litera i 5:djo momentet, att belånas al pari.
Utställda å Femhundra (500) R:dr, gälla de i handel Sjuhun¬
dra (700) R dr B:co och belånas, enligt stränga reglementen,
i åtskilliga cassör al pari.
Hvad Banco-Utskottet föreslagit under lit. B. i 3:dje
momentet af denna punkt, bör äfven återremitteras. Inne¬
hållet deraf behöfver förtydligas. Det är visserligen bekant
för interessenterne i Södertelje Canal- och Slussverks-bolag,
men icke derföre för hvarje annan, huru det verkligen för¬
håller sig dermed, att SO procent af samma holagsactie-
capital motsvarar 10 procent af hvad nuvarande adier upp¬
taga. De äro nu tecknade å Femhundra (SOO) R:dr och skulle,
enligt Utskottets förslag, belånas till 10 procent deraf. Men
jag anser äfven skäligt att förhöja denna helåninasgrund. Så
länge de qvarblifva under 5:dje momentet af denna punkt,
och således fyllnadsborgen derjemte fordras i säkerhet, lärer
ingen fara vara att ställa dessa i paritet med Götha-Canal-
actier, som, enligt Utskoltets förslag, skulle få belånas till
25 procent och säljas till 171/,. Södertelje Canal-aetier säl¬
jas till 40 procent och kunna således väl tåla alt belånas i
likhet med Götha-Canal-actier.
Jag yrkar således återremiss i nu anmärkta delar.
Herr Nygren: Äfven jag yrkar återremiss af Utskottets
förslag uti 5:dje momentet af förevarande punkt; emedan
äfven andra, än de i denna punkt uppräknade publika pap¬
per, finnas, som äro lika belånbara, som de föteslagna, åt¬
minstone jemte fyllnadsborgen. Jag hemställer derföre om
tilläggande af en ny litera d. under delta moment, hvari
skulle intagas, såsom belånbara, andra adier och publika
papper, i förhållande till deras värde och den säkerhet, de
innebära.
Herr Hesselgren: Jag vill icke motsätta mig återremiss,
i afseende å nu föreslagna belåning af Trollhätte-Canal-aclier,
samt instämmer med Herr Indebetou om återremiss af lit. c
under 5:dje momenlet, i den syftning, att Gölha-Canal bolags
adier af Irsta classen må kunna belånas endast till det be¬
lopp, hvarföre de säljas, eller 17V2 procent. Jag vet, att
fråga derom väcktes inom Banco Utskottet, men icke vann
pluralitet.
Discussionen förklarades slutad; hvarefter Ståndet, med
godkännande af förslaget uti Irsta momentet, under JVi 1,
beslöt dervid återremiss, i anledning af framställning derom,
att Nya Trollbätte-Canal-bolags adier böra upptagas ibland
Den SI Junti.
265
hypotheker til! beläning, med nittio procent af capital-belop-
pet, äfvensom samma moment, meler M 3, momenten lil. b.
och c. återremitterades, hvaremot 69:de punkten till öfriga
delar godkändes.
70:de punkten.
Godkändes.
Vidare förekom den å sidan 70 i Betänkandet befintliga
tableau eller zifiVr-nppställning.
Herr Wallenberg: Jag anhåller, att denna tahleau måtte
återremitteras lill Utskottet, emedan densamma, sådan den
nu är, stiider emot åtskilliga beslut, sorn Ståndet fattat, och
— jag hoppas det — äfven emot beslut, sorn komma ali lattas.
Häruti hördes flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter
instämma.
Olverläggningen var slutad; hvarefter förevarande af
Banco-Utskottel afgifna uppställning, till jemnförelse af låne-
och creditiv-rörelsens fonder, till Utskottet återremitterades.
7l:sta punkten.
Herr Indebetou: Ehuru jag icke deltagit i det beslut,
hvarigenom Ståndet återremitterat 50:de punkten i Betän¬
kandet, som handlar om indragning af Tvåhundratusen B:dr
årlisen af fonden till allmänna disconten, måste jag dock an¬
märka, att det skulle vara incönsequent, om man icke, lill
följe af detta beslut, nu återremitterade 2.dra momentet af
7l:sta punkten. De i samma moment omnämnda Ev ra millioner
Sexhundratusen Htdr, som äro föreslagna lill fond, att er¬
sätta Privat-Banker, måste nemligen minskas med Sexhundra
tusen Htdr, om icke de i 50:de punkten omnämnda Tvåhun¬
dratusen Htdr årligen från allmänna discont-fonden indragas.
För den händelse, att Banco-Utskollet skulle fästa afseende
på Borgare-Ståndets återremiss af 50 de punklen, nödgas jag
således yrka återremiss af 2:dra momentet i den nu före¬
dragna 71: st a punkten.
Vidare anhåller jag om återremiss af hvad Utskottet
föreslagit under lil. d. i 5:dje momentet af denna punkt, der
det heter, att af försträckning lill Filial-Bank »skola två¬
tredjedelar utgå i form af lån, och återstående en tredjedel,
såsom creditiv.» Detta förslag innefattar visserligen en för¬
bättring, emot hvad nu är stadgadi, alt af dylik försträckning:
endast en femtedel lår utgå, såsom creditiv, men jag tror det
vara ändamålsenligast, alt credilivräiten utsträcktes ännu längre,,
och att det stadgades, att af ifrågavarande försträckning högst
två tredjedelar fingo utgå, såsom lån, och att återstoden
20(1
Den 2 i Junit.
lemnades Filial-Bankerna, såsom creditiv. Jag anser således
momentet lidia i denna syIlning lill Utskottet återremitteras.
Slutligen anser jag älven nödigt alt återremittera, hvad
Utskottet Inreslagit linder lit. g. i 5:d|e momentet, hvaruti är
tillstyrkt, att Filial-Bank skulle erlägga lill Riks-Banken 2
procents ränta å län, samt 5 procents ränta å de summor,
som pä crediliv lyltas. För närvarande eilägges 3 procents
ränta af Filial-Bankerna sä väl för lån, sorn för creditiver,
och jag tror det vara orätt emot de äldre Filial-Bankerna
att stadga olika och lindrigare vilkor för de nya. För alt
tillvägabringa enhet häri, yrkar jag således återremiss.
1 allt öfrigt kommer jag att rösta lör bifall till 71:sta
punkten.
Herr Ekenman: Då vid förra Riksdagen förslaget om
organiserande al Filial-Banker med sä mycken värma om¬
fattades, kunde man väl knappt för esta Ila sig, att Ranco-
Ulskottet vid denna Riksdag skulle framlägga ett förslag,
som utestängde möjligheten att organisera nya Filial-Banker.
Sådant har likväl skett i den förevarande 71.sta punkten.
U t i 2:dra momentet häraf är föreslaget att använda Fyra
millioner Sexhundratusen R:dr B:cn till förlag åt Filial-Ban¬
ker, som uppslå, lör alt ersätta Piivat-Bankers verksamhet,
och hvilket belopp, såsom den föregående talaren anmärkt,
Höglärade Ståndet, lör sin del, minskat med Sexhundratusen
R:dr. Men då Ståndet gilla! Utskottets afstyrkande i början
af della Betänkande till förslaget alt förnya 1858 års Stän¬
ders underdåniga anhållan, det någon vidare nctroj lör Pri va t-
Bank icke mätte meddelas, och om man nu vidare antiripe-
rar Ståndets bifall till de sammansatta Utskottens Betänkande,
angående lagstiftningen ont Privat-Banker, IöIjer häraf, att
Prival-Banker komma all. fortfarande, florera och icke be¬
höfva i någon mån ersättas. Vid sådant förhållande, inser
jag icke, hvartill det tjenat. att Utskottet för en föreställning,
som icke kommer att realiseras, bemödat sig sammanskrapa
medel till fond från åtskilliga håll. Jag anser det vara vida
lämpligare, att. likasom vid sista Riksdagen, med tlcn summa,
som dertill kunde di-poneras. understödja Filial-Banker, an-
lingen de uppstå, för att ersätta Prival-Bankers verksamhet,
eller utan sådant ändamål; och jag kan således icke gilla
den anmärkta, inskränktare idéen, som nu gjort sig gällande
inom Banco-Utskottet, der jag ock reserverat mig deremot.
På grund häraf, yrkar jag återremiss af 8:dra momentet
och, i följd deraf, å hela den förevarande punkten i des»
Den 21 Junii.
helhet, såsom i öfrigt mera eller mindre oskiljaktigt sam¬
manhängande med lör-daget i nämnda moment.
Särskildt i afseende å förslaget tinder lit. g. i 5:dje mo¬
mentet, instämmer jag med den föregående talaren neli an¬
ser 2 procent vara för låg ränta å lån af Riks-Banken lill
Filial-Bank. Lämpligare är. elter min tanka, att bibehålla
3 procents ränta å lån, så val. sorn å oreditivmedel, hvarige¬
nom man undviker att antingen, genom räntenedsätining,
gifva de äldre Filial-Bankerna bättre vilkor, än sorn från
början blilvit aflalade, eller ock göra sig skyldig till den
oegentlighet att laga olika ränta.af äldre och nyare Fihal-
Banker.
Vill man främja uppkomsten af Filial-Banker, så må
man förunna dem sådana fördelar, sorn kunna lillgodokomma
äfven de äldre. Iteu under lit. d. i 3:dje momentet af före¬
varande punkt redan något förbättrade proportionen emellan
försträckning i form af lån och af creditiv skulle kunna,
elter mitt förmenande, ulan ringaste våda, förändras till hvad
Herr Indebetou löreslaeil, eller alt sådan försträckning fick
till hälften utgå, såsom lån, lill hälften, såsom creditiv.
För öfrigt finner jag för närvarande icke anledning till
andra särskilda anmärkningar vid Utskottets förslag i denna
del, än sådana, som sammanhänga med sjelfva idéen örn
Filial-Bankers ändamål, och således innefattas tinder hvad
jag i början af detta yttrande anfört, såsom skäl till återre-
miss å hela punkten.
Herr Hörnstein: I afseende på 2:dra momentet i denna
punkt, är redan framställd anmärkning, som föranleder lill
ålenerniss, emedan innehållet af samma moment mäste rät¬
tas i öfverensstämmelse ined d t beslut otri ändring i en
föregående punkt, som kan Idifva löijilen af dess återremit¬
terande. I sammanhang dermed, vill |ag anmärka, i afseende
å den omnämnda summan Två och en half millioner R:dr,
såsom nya sedlar, att man loir lörfara försigtigt dermed, och
alt verkställigheten icke hör ske, liirr än I‘iivat-Bank upp¬
hört och indragit sina sedlar, ehuru jag är ölvertygad, att,
om den ersätles med Filial Bank, sedelstocken af sig sjelf
på naturligt sätt skall ökas och växa med Rik«-Bankens
sedlar, i samma proportion, som prmlurfion oell omsättning
förvärfva och behöfva dem. Hvad alTairerna behöfva för sitt
lif, det förskaffa de sig och det törmä de ock alt bibehålla
i rörelsen. Genom ökad varumängd och omsättning skapas
penningar så småningom, och första steget dertill berede»
268
Den 21 Junii.
säkrast med penningar, som på denna naturliga väg tillkom¬
mit. Man kan icke öka varumängden genom alt endast låta
trycka eller gravera slnlsedlar ä varor; trien man kan skad¬
ligt inverka lör alla dem, som halva dessa varor i verklig¬
heten lill omsättning. Prisen kunna på så sätt onaturligt
nedtryckas och producliunen minskas. Genom sedel-emission
på lörhaml kunna Riks-Banken och allmänna rörelsen lida
skada. Om man nödvändigt vill en sedel-emission, så måste
den verkställas icke allenast efteråt, utan ske småningom,
så att nian kan hafva tid att se verkan deraf, och att der¬
med upphöra elter hellof. Under en critisk period kan en
sådan åtgärd vara nödvändig; men göres föreskriften så ovil¬
korlig, som Banco-Uiskottet nu föreslagit den, kunna niidiga
restrictioner icke på förhand iakttagas, och orri man. sedan
emissionen ridau blifvit vetkslälld, kommer till erfarenhet
om dess skadliga inflytande på penningelillgången i landet, så
medlör rättelsen stora svårigheter och uppoffringar, för
hvilka man icke hör blottställa sig. Således bör större för¬
sigtighet iakttagas, i fråga örn sedelstockens höjande utöfver
dess maximum af Tjugo millioner öfver hvad, som motsvarar
den metalliska valutan.
Vid 3:dje momentet är en anmärkning gjord, som jag
finnér mig böra understödja, nemligen: att Regeringen lior
berättigas att octmjera Filial-Banker för underlättande af all¬
männa rörelsen, äfven utan att ersätta Privat-Banker. Detta
moment utesluter sådan utsträckning, hvilket jag anser kunna
blifva högst skadligt lör landet. Jag instämmer deiföre i an¬
hållan om återrerniss härutinnan, i nyssnämnda syftning. Se¬
dan sista Riksdag har i detta ämne uppstått en tvist, som
jag tror, att Utskottet hör taga i öfvervägande, nemligen
derom, huruvida på samma plats, der Privat-Rank har af-
delnings- eller hulvuilconlor, äfven Filial-Bank får inrättas.
Jag hemställer, om Riks-Ranken har den styrka för närva¬
rande, att så må kunna dubbleras med bänk-inrättningar, och
om ej rättigheten till anläggning af Filial-Bank hör inskrän¬
kas till sådana ställen, sorn antingen icke hafva någon Privat-
Banks-inräitning, eller ock der man vill ersälta sådan inrätt¬
ning med Filial Bank.
Hvad Utskottet föreslagit under lit. d. i 5:dje momentet,
tror jag vara så skiljdt från det öfriga af punktens innehåll,
alt det ulan olägenhet kan bifallas. Den deri tillstyrkta änd¬
ring af fördelningen utaf försträckning åt Filial-Bank till
två tredjedelar, i form af lån, och en tredjedel, såsom creditiv,
Den 21 Junti.
269
är tvifvelsutan nödig och helsosam. Alt vända om denna
fördelning till en tredjedel, såsom län. orh två tredjedelar,
creditiv, eller bestämma den lill hälften hvardera, vere der¬
emot ej -nyttigt, emedan Filial-Banks-bolag derigenom sattes
i tillfälle att hafva en stor summa liggande, emedan det ej
kostade densamma något; hvarföre ock creditiv å två tredje¬
delar af försträckning vere allt för gynnande för Filial-Hank,
på Kiks-Hankens bekostnad. Jag anhåller fördenskull om
bifall till Utskottets förslag i denna del och hemställer, om
icke Utskottet, när beslutet härom redigeras, må kunna till¬
känna de redan bildade Filial-Banker enahanda förmån, som
denna, om den tillkommer dem, som framdeles inrättas.
Beträffande lil. g. under 5:dje momentet, instämmer jag
uti anmärkningen, att räntan å lån af Biks-lianken till Filial-
Bank bör uppsättas till 5 procent, hvilket är billigt, då rän¬
tan liär i landet lör närvarande vanligen är 5 procent och
deröfver. När denna laller, kan tid vara inne att låta räntan
å nämnde slags län nedgå till 2 procent.
Älven å 4:de momentet i denna punkt anhåller jag om
återremiss, emedan delsammas innehåll bör omredigeras, i
förhållande till anmärkningar, sorn blifvit gjorda, och till de
rättelser, som Utskottet kan finna skäl att göra; och jag
hemställer, i afseende å den fond. sorn Riks-Banken hör
hålla Filial-Banker tillhanda, om icke åt Banco-Fullmäklige
må öfverlemnas, att dertill använda de Bankens medel, sorn
kunna sålunda disponeras och ej äro lill vissa andra ändamål
bestämda, såsom till exempel inflytande öfverskott på vinst¬
medel, med mera ; och det kunde jemväl \ara_till något gagn,
om Utskottet härvid ölvervägde en af mig väckt motion om
öfverflyttning af ungefär en ball million.
Herr /tinman: I likhet med Herr Indebetou, yrkar jag
återremiss å 2 dra momentet och hvad sorn föreslagits under
lit. g. i 3:dje momentet, och med Herr Ekenman lorenar jag
mig helt och hållet uti anmärkningen emot Irsla momentet.
Jag instämmer äfven i hvad anmärkt blifvit, i afseende å
Filial-Banker, som uppslå, utan ändamål att ersätta Privat-
Banker; men är ej höjd med, såsom nyssnämnde talare lör-
ordal, Herrar Banco-Fullmäktiges förfarande att skalfa medel
till Filial-Bankers grundande. Slutligen finner jag förslaget i
4:de momentet vara så redigeradt, afl det ingalunda gör tyd¬
ligt, huruvida ens, om en Filial- B mk upphört, densamma
får ersättas med en ny sådan, hvilket ingalunda bör vara
Den 21 Junii.
beläget; hvadan jag i slidan syftning instämmer äfven i yr¬
kandet om återmniss lili denna del.
Herr Wallenberg: Kn ibland de hufviid»akliga anlednin¬
gar, hvarföre jag yrkat ålerremiss å Utskottets svar pä frå¬
gan, om Privat-Bauker skola fortfara eller ieke, anser jag
mig böra linr angifva. Denna anledning finnes uti förevarande
71:sla punkt, deri föreslås, huru Prival-Banker skola ersättas
nied Filial- Banker. Detta har nemligen ingilvit mig en far¬
håga, sorn delas af mångå, att, om beslut fattas, i enlighet
med detta Utskottets förslag, ingen Filial-Bank Län komma till
stånd ännu pä en tid af tre år, ehuru det är faeliskl, att
Banker allt iner och iner behöfva», i mån af rörelsens sti¬
gande. Om nu icke, såsom Herr Ekenman erli andra talare
yrkal. ingressen i 7l:sta punkten återremitteras, så har den
Utskottets åsigt blilvit godkänd, att alla Hiks-Bankens till¬
gångar, som kunna från andia rörelsegtenar bespara», skola
skrinläggas i Banken intill nästa Biksdag, för fall, som ej
kunna tänkas, om de ej äro föranledda af olycka.
Deremot kan jag icke dela en föregående talares farhåga
för följderna att öka Riks.Bankens sedelstock med de Två
millioner femhundratusen R:dr, som i, 123:dje § Banco-Regle-
mentet aro bestämda dertill, i händelse Privat-Bank upphör
med sin verksamhet. För mången utgör det visserligen ett
ämne lill glädje, att silfver inströmmar i Banken; men då
ett maximum af sedelstock är bestämdt och ej öfverskrides,
synes dpt mig alldeles likgiltigt, om mer eller mindre silfver
ligger i Bankens hvalf, endast den metalliska valulan är så
Stor, att Banken är i stånd att honorera sina utelöpande för¬
bindelser. Hvad derutöfver är, gagnar ej lill något. I alla
andra länders Banker är löi hällandet så, att de med en rör¬
lig sedelstock kunna öka sedelmassan äfven i högre propor¬
tion, när mera silfver ingår, emedan de dervid icke träda
sina förbindelser frir nära. Två millioner femhundratusen
R:dr kunna lill och med blifva otillräckliga att er»älla Pi i-
val-Bankers sedlar, om en eller annan sådan upphör; och
att utsläppa detta belopp i Riks-Rankssedlar, kan destomin-
dre medföra någon våda. som full säkerhet derför, innan ut-
släppningen, varder deponerad i Banken. Således uppstår
deraf ingen annan lara, än den af en del möjligen så an¬
sedda. att Privat-Banks- ersättas med Riss-Banks-sedlar. Jag
anser derföre summan snarare böra fördubblas, om någon
ändring uti Banco-Ulskotlets förslag i denna del skall be¬
slutas.
Den 21 Junti.
271
2:dra momentets sednare del förfaller, om det beslutas’
att Filial-Banker kunna inrättas, äfven utan ändamål att er¬
sätta Privat-Backer. I öfrigt bHiöfves en betydlig redaclions-
förändring i 5:ilie momentet, lif. a, der det heter: »af leck-
ningssuminan erlägges minst en fjerdedel eller 23 procent i
Rikets vallande mynt.» Della borde heldre lyda lika med det
stadgande uti octrojen för Christianstads Filial-Rank, som är
a(Ta'tadt i dessa ordalag: »Filial-Banks fond bildas på det sätt,
att de bolagsmän, sorn ieke vilja contant inbetala hela - it t, för
delaktighet i Filial-Banken, tecknade belopp, tillskjuta, uti
Rikets gällande mynt, minst en fjerdedel af hvars och ens
teckning.» Denna förändring kan väl vid lörsta påseende
förefalla obetydlig. Men om ruan jemlör anmärkta stadgandet
under lit. a. med det under lit. b. deri tillstjrkes, att .»för¬
sträckning från Riks-Banken meddelas på en lid af högst tio
år, till belopp, motsvarande den del af teckningssuinman,
hvarför säkerhet blifvit ställd»; så skulle deråt kunna »lillas,
alt rubbning uti den rättighet till för-lrärknine. som härige¬
nom skulle lemnäs, kumle inträlla, i den män delegare i
Filial-Bank inbetalar contant mera, än 23 procent af teck-
niugssumman. I äldre reglementen stod uttryckt, att nämnde
slags försträckning kimde lemnäs till belopp, motsvarande 73
procent af tecknings-summan. För att nu åstadkomma nödig
rättelse genom förtydligande af redactiorien, yrkar jag äfven
återremiss i denna del.
I afseende å förslaget under lit. d. i 5:dje momentet,
skulle jag anse lämpligt, att proposition framställdes tdl be¬
slut, särskildt och i I(irsta rummet örn försträckning, i form
af creditiv, och i andra rummet om försträckning, såsom
lån. 1 min tanke, kunna Filial-Banker icke behöfva anlita
både creditiv och lån i Riks-Banken. Der tillgång är på
hypothek, behölves ej låneunderstöd lika väl, som der dylik
säkerhet saknas. Försträckningen kunde ock, om densamma
inskränktes till formen af endast creditiv, räcka till för bil¬
dande af flera Filial-Banker, än annars.
Stadgandet limh r lit. f. i 5:dje momentet anser iag böra
ändras i sä måtto, alt orden »mot beialning». sorn Filial-Ban¬
ker skulle erlägga för tryckta blanketter, från Herrar Banco-
Fullmäktige, till assignatioiier å creditivet, alldeles borttagas.
Detta är en småsak, som destomindre bort åläggas Filial-
Bank, dels emedan den är tvungen taga sina blanketter hos
Riks-Banken, dels ock sorn Filial-Banken, såsom man vet, är
underkastad revisioner och control, samt man icke ansett sig
879
Den 21 Junti.
ens för den saken böra låta Filial-Banken vidkännas några
kostnader.
Jag instämmer i yrkandet om återremiss § nästföljande
stadgande under Ii!, g. och anser, att, ehvad beloppet al lån
och creditiv blir större eller mindre, räntan å sådana för-
slräckningar bör blifva lika och tre procent.
linder litt. h föreslås, bland annat, att Filial-Bank icke
må ega att beräkna högre ränta eller creditiv-algifl, än som
erlägges i den utlånings- och creditiv-röreDe, sorn Rilos-
Banken genom disconterna för närvarande bedrifver. Jag
anser delta vara ett alldeles obehiifligt undanlag ilrån all¬
männa lagens stadgande om maximum af ränta. Meningen
är tydligen deri, att fixera räntan till 5 procent. Ej nog,
att. maximum af ränta i allmän lag är salt till 6 procent;
om af nu föreslagna stadgande skulle följa, att den, som
beliöfver låna penningar, verkligen skulle få låna ett litet
belopp penningar mot en något minskad ränta, i stället för
ett större belopp mot laglig ranha, vore tacksam derför,
kunde dock något anses vunnet. Men så är ej förhållandet.
Ett annat väsendtligare skäl att borttaga nu anmärkta in¬
skränkning anser jag det vara, att. efter mitt begrepp,
Filial-Banker böra kunna fungera, såsom Spar-Banker i
större scala. Följden af till S procent bunden ränta hlefve
den, att dessa, såsom Spar-Banker, icke kunde å emottagna
penningar lemna större ränta, än högst 3 procent, och att,
då det bielke brist på penningar, mäklare begagnade till¬
fället att upplåna dem i Filial-Bankerne mot S procent, för
att utlåna mot 6 piocent. Deremot kunde Bankerna, om
de lemnäs lagenlig frihet att eventuelt höja sin utlånings-
ränta till 6 procent, kunna lemna 4 procent å emottagna
penningar. Specnlationsandan torde i öfrigt bäst reglera
förliållanderna härutinnan. Af dessa skäl, yikar jag återre¬
miss äfven i sistnämnda del af Ftskottets fördsg.
1 följd af hvad jag nu anfört, och då återremiss af en
föregående talare äskats å 4:de momentet, torde hela 71:sta
punkten i Betänkandet böra återremitteras; och om Ståndet
vill det besluta, hemställer jag, om icke dervid bör uttryc¬
kas, att Ståndet anser Filial-Bank böra få bildas, äfvén utan
ändamål, att ersätta Privat-Bank, sorn helt och hållet eller
till någon del upphört med sin verksamhet.
Herr Hasselrot: Onekligen löreter denna fråga uppre¬
pade yttringar af den gamla striden emot Prival-Banker.
Om dessas nytta för det allmänna har jag förr haft äran
Den 21 Junit.
273
alt Iiär yttra mig. Men om de alla kunna ersättas af
Filial-Banker, och om den nog allmänt anmärkta olägenhe¬
ten af flera sedelsorter derigenom kan undanrödjas, tror jag
Filial-Banker vara att föredraga. Corollarium häraf är, att
Biks-Banken hör befordra sådana Bankers uppkomst. Den
starkaste häfstången dertill ligger tvifvelsutan uti Utskottets
förslag under litt. g i 5:dje momentet af förevarande punkt,
der det tillstyrkes, att Filial-Bank rriå erhålla lån af Biks-
Banken emot 2 procent. Detta är det vigtigaste i hela frå¬
gan, emedan deraf beror, i hufvudsakligaste mån, Filial-
Bankers uppkomst. Om de kunna få lån af Biks-Banken
emot 2 procent, skola säkert många Filial-Banker uppstå
och Privat-Banker öfvergå till Filial-Banker. Efter mitt
begrepp, är det oeaentligt att säga, det Biks-Banken skulle
göra förlust, om räntan nedsattes till 2 procent, eller ned-
ginge ännu lägre. Biks-Banken utgifver ju dessa penningar
emot reel säkerhet, som Filial-Bankerna derför ställa, och
om denna ränta bestämdes till endast en procent, vore redan
detta en vinst. Dessutom, om det äfven kunde tänkas, att
Biks-Banken derigenom gjorde förlust, skulle likväl denna
mångfaldigt ersättas genom Filial-Bankers uppkomst och för¬
delen för landet af blott ett sedelmynt. Jag anhåller derföre
om bifall till föreslagna stadgandet i denna del, såsom det
vigtigaste och, mest gynnande för Filial-Bankers uppkomst.
Deremot vill jag icke motsätta mig återremiss af 2:dra
momentet, enligt Herr Indebetou$ yrkande, likasom jag tror
det vara riktigt att, såsom nu blifvit äskadt, återremittera
lista momentet, för élablerande af den grundsats, att Filial-,
Bank må kunna inrättas utan vissa ändamål, såsom att er¬
sätta Privat-Bank, eller annat; och då jag instämmer i an¬
hållan om proposition å återremiss i dessa delar, anser jag
sådan böra beslutas, äfven i den syftning, att, qm det beslu¬
tas, att Filial-Bank må kunna af Biks-Banken undfå för¬
sträckning, i form af lån, emot 2 procents ränta, enahanda
förmån älven måtte bestämmas för de Filial-Bauker, som
redan äro inrättade.
Hufvudsurnman af allt anser jag dock vara den, att
bifalla föreslagna stadgandet under litt. g i 3:dje momentet.
Herr Almgren: Hvad Banco-Utskottet i 7lista punkten
föreslagit, har jag icke kunnat i allo biträda, såsom af reser¬
vationerna synes. Det nyttiga beslut, som Rikets Ständer
fattat vid samma Riksdag, då inrättandet af Filial-Banker
Borg.”Stånd. Prot. vid Riksd. 1853—1854. IV. 18
274
Den 21 Junti,
beslöts, borde icke redan nu lemnäs åsido. Flere talare
hafva före mig yttrat sig i denna riktning, och vidare ut¬
vecklat frågan, så att jag kan inskränka mig dertill att med
dem instämma. Jag tror ock, att bäst är att återremittera
hela punkten, på det att Utskottet måtte komma i tillfälle
att meddela ett nytt, mera passande och i de särskilda
momenterne öfverensstämmande, förslag, samt anhåller hos
Herr Talmannen om proposition härå.
Herr Rydin: Då Utskottets förslag i detta Betänkande,
angående Privat-Banker, här förevar, hade jag tillfälle att
gifva mina åsigter derom tillkänna. Onekligen försiggår en stark
strid emellan Privat-Banker, å ena sidan, samt Riks-Banken
och Filial-Banker, å den andra. Efter mitt begrepp, äro de
alla tre nyttiga, så att det utan tvifvel vore bäst, om en
försoning emellan deras särskilda interessen, en bemedlande
lagstiftning finge rum. Jag ville, att dessa Privat-Banker
icke skulle helt och hållet upphöra, utan inflyta, såsom
underafdelningar, i Riks-Banken, att de sålunda, likasom i
Frankrike, skulle ingå, såsom delegare i Biks-Banken, genom
deposition af penningar eller valuta derför, samt med Banken
dela räntan å dessa mede) till hälften. Endast på detta sätt
borde de enskilda Bankerna, vid utgången af deras octrojer,
upphöra. Riks-Banken fortfore att skötas, såsom hittills,
men emottoge de säkerheter, som nuvarande Privat-Bankerna
hafva, och man vunne fördelen att få blott ett slags sedel¬
mynt. Privat-Bankerna sluppo att hålla metallisk cassa, och
Riks-Banken ej obetydliga utgifter för myntning och invex-
lings-cassa, postporto, äfvensom åtskilliga skrivelser och
mycket bråk besparades. Om man lägger allt detta till¬
sammans, så kunde äfven hälften af den netto-behållning,
Riks-Banken finge, vara anse för en rätt. betydlig vinst. Om
den blott behölle 23 procent deraf, skulle detta belöpa sig
högre, än Bankens nu varande behållning, men Privat-
Bankerna hafva lika stor, som förut. Jag anser således
dessa omständigheter, vid en återremiss, vara i hög arad
förtjente af behjertande. Jag yrkar i denna syftning återre¬
miss, och tror, att en sådan lösning af den stora stridsfrå¬
gan bör kunna på ett ganska enkelt sätt till vägabringas, an¬
tingen genom ändring i Banco-Utskottets nu framlagda för¬
slag, eller genom tillägg af ett nytt moment dertill. Men
Riks-Banken skulle otvifvelaktig! härigenom vinna i soliditet.
Ingen misstanka kan ega rum emot Privat-Bankers säkerhet.
De och Riks-Banken skulle således komma att garantera
Den 21 Junti.
275
hvarandra inbördes. Jag önskar, att Ståndet och särskildt
Banco-Utskottets härvarande Ledamöter ville taga detta i
betraktande, för att finna, huru enkel saken är i sig sjelf,
och det största fel, hvarmed detta bemedlings-förslag är be-
häftadt, icke är annat, än den omständighet, att det icke
möter någon svårighet att verkställas, utan måste för en
hvar, som endast vill deråt vända sina tankar, genast vara
fullt klart och begripligt, hvilken samhälls-class han än må
tillhöra.
I nu omnämnda syftning anhåller jag hos Herr Tal¬
mannen om proposition å återremiss på 71:sta punkten i
förevarande Betänkande.
Herr Hörnstein: I anledning af hvad under discussio-
nen invändts emot min anmärkning, i afseende å de två och
en half millioner, som omnämnas i 2:dra momentet af denna
punkt, beder jag få erinra, huru man just i vår tid uti an¬
dra länder tagit åt sig förskräckelse derför, att för mycket
guld skulle komma i rörelse, emedan man trott, att det
skulle falla i värde. Men om man närmare betraktar sa¬
ken, tror jag det skall finnas, att den metalliska valutan
icke i något land inom Europa är för stor, hvilket bevisas
deraf, ätt man i alla dessa länder mångdubblar den genom
Bankernas sedlar. Om någon rubbning genom guldets ökande
blefve att befara, kunde den olägenheten afbjelpas genom
minskad sedelemission från Bankerna. När farhåga i den
vägen förspörjes för guldet eller sjelfva valutan, så bevisar
det, att man bör vara försigtig och väl betänka sig vid att
öka representativerne till de ädla metallerne. Dessa repre¬
sentativer gälla hos oss i stället tor oell lika med valutan ;
derföre kan deras ökande inom oss hafva samma verkan, som
guldet inom andra länder. Jag behöfver icke närmare för¬
klara, att det icke är fördelaktigt för landet, om silfver
utgår derur och penningestocken minskas, hvilket lätt kan
inträffa, om man a priori vidtager en sådan sedelemission,
som den ifrågavarande.
Vidkommande litt. g i 3:dje momentet, angående den
ränta, Filial-Bankerna böra få taga, instämmer jag med
Herr Wallenberg deri, att de böra få taga den ränta, som
allmän lag tillåter. Visserligen har på åtskilliga ställen
tagits den högsta lagliga ränta, men icke så mycket för att
göra vinst derpå, som af ovana och fruktan för förluster.
Men i längden kommer säkerligen räntan att nedgå, utan
att man behöfver reglementera derför, hvilket i allt läll
276
Den 21 Junii.
icke synes mig riktigt. Men Herr Wallenberg liar afven
gifvit anledning till ett nytt uppslag i saken, nemligen före¬
ställningen om möjligheten att bilda "Banker, som röra sig
med landets allmänna mynt, eller Biks-Bankens sedlar, ulan
att begära lån, men val ett creditiv af Riks-Banken. Om
till exempel delegare i en sådan Bank tillskjöte contant 73
procent af tecknings-summan, och lemnade hypothek för de
öfriga 23 procent, borde de få rä t tighet endast till crediliv
å lämpligt belopp, men icke tvingas att derjemte laga lån.
Saken later tänka sig, och jag tror icke, att man bör hindra,
utan hellre understödja och befrämja förslaget till utförande
på orter, som derföre lämpa sig.
Slutligen beder jag att få instämma med Herr Wallen¬
berg om uttryckandet ännu en gång af den åsigt, att Filial-
Banker böra få bildas, äfven utan ändamål att ersätta Privat-
Banker, eller för underlättande af penninge-rörelsen å de
orter, som icke hafva någon Bank-inrättning.
Herr Hagman: Såsom redan blifvit nämndt, har Ut¬
skottet föreslagit, att de anvisade medlen skola användas
till inrättande af Filial-Banker endast å de orter, dpr Privat-
Banker förut finnas, och i den mån dessa komma att upp¬
höra. Då, såsom jag tror, Privat-Rankerna komma alt
fortfara, blifver följden häraf den, att den anslagna summan
till Filial-Bankers inrättande kommer att ligaa odisponerad.
Jag kan derföre icke godkänna Utskottets förslag, utan an¬
ser, alt de medel, som indragas från andra lånegrenar, böra
användas till Filial-Bankers inrättande, oberoende af stället
och den omständighet, huruvida Privat-Bank förut upphör.
1 följd häraf, yrkar jag återremiss af första och andra mom.
i 71:sta punkten. Dessutom anhåller jag särskildt om åter¬
remiss af ,3:dje mom. litt. b, i den syftning, att det belopp
af femhundra tusen Riksdaler, som hittills varit fastställd',
såsom maximum af försträckningen till hvarje Filial-Bank,
måtte bibehållas, på det att, så vidt tillgångarne medgifva,
sådana Banker må blifva inrättade på flera ställen i landet,
och ej en enda Bank upptaga hela den anslagna summan.
Herr Berg: Jag instämmer hufvudsakligen med Herr
Ekenman och tror derjemte alt Filial-Banker böra, så myc¬
ket möjligt är, befordras, ehvad Privat-Banker å ett eller
annat ställe komma att upphöra eller icke. Jag tror, att
Filial-Bank kan och bör operera i bredd med Privat-Bank.
Hvad räntan angår, så föreslår jag, för min del, att den må
bestämmas till två och en half procent för de försträcknin¬
Den 21 Junit.
277
gar, som Filial-Bank af Riks-Banken erhåller, så väl i form
af lån. som creditiv. Föröfrigt anser jag det vara rättasv,
att återremittera 7i:sta punkten i sin helhet, på det Utskot¬
tet må i ett sammanhang utarbeta de önskade förändrin-
garne.
Herr Hesselgren: Het kan ir,ke nekas, att, då nian
jemnför 71:sta punkten med den af Banco-Utskottet uti in¬
gressen till dess Betänkande uttalade åsigt, i afseende å
nyttan och tillvaron al Privat-Banker, så står denna punkt
i fullkomlig strid med Utskottets förut fattade beslut. Detta
beslut har jag icke kunnat biträda, men deremot biträder
jag Utskottets förslag i 71:sta punkten. Likväl anser jag,
i följd af förut fattadt beslut, 2:dra momentet i densamma
höra återremitteras, meri jag har mina betänkligheter vid
att återremittera hela punkten, emedan jag fruktar, att man
derigenom icke kan lyckas stäcka det redan förut mäktiga
Privat-banks-interesset, men i stället möjligen kommer att
sönderrifva hela frågan. Denna punkt innehåller en väsendt¬
lig förbättring i vilkoren för Filial-Bankerna deruti, att
Utskottet föreslagit, att af försträckningen tvåtredjedelar
skola utgå, i form af lån, och en tredjedel såsom creditiv, i
stället för att, enligt nu gällande föreskrifter, fyra femtedelar
erhållas, i form af lån, och en femtedel, såsom creditiv.
Vidare föreslår Utskottet, att räntan å lånet må nedsättas
till två procent, men räntan å creditivet, fortfarande, utgå
med tre procent. Man har måhända tänkt sig det vara
möjligt, att enskilda bolag för inrättande af Filial-Banker
skola på dessa vilkor lättare bilda sig, äfvensom att de nu¬
varande Privat-Bankerna skola finna en fördel uti att öf¬
vergå och i stället ombilda sig till Filial-Banker. I följd af
räntans å lånet nedsättande, har Utskottet föreslagit, att
Filial-Bank icke må beräkna högre ränta, än fem procent,
ehuru Privat-Banker understundom taga sex procent. Detta
är en nödvändig följd, för att bereda den trafiquerande all¬
mänheten tillfälle att erhålla förlags-capital så billigt, som
möjligt.
Om nu räntan å af Riks-Banken förskjutna medel be¬
stämmes högre, så fruktar jag för, att man motverkar upp¬
komsten af Filial-Banker, och detta vore visserligen den
största tjenst, man kunde göra de nuvarande monopoliserade
Privat-Bankernas delegare.
Skulle, såsom Herr Wallenberg, med flere, föreslagit,
Filial-Bank få inrättas, utan afseende derå, om Piivat-Bank
278
Den 21 Junti.
upphör eller icke, och endast sädana lån desamma beviljas,
som utgå i lorm af crediliv, så anser jag räntan böra blifva
betydligt högre, ty, om lägre ränta beräknas å creditivet, så
kommer denna summa att obetydligt anlitas, och följden
blir en ganska betydlig förlust för Riks-Banken. Jag skulle
derföre tro, alt man kan inskränka sig till att återremit¬
tera 2:dra momentet.
Herr Falhem: Lika med flere talare, anser jag, att
hela denna punkt bör återremitteras, på det Banco-Utskottet
ml, i följd af framställda anmärkningar, göra de ändringar i
densamma, som äro behöfliga. Om man vid förra Riksdagen
stadgat hvad 5:dje momentet litt. d nu innehåller, eller att
tvåtredjedelar af försträckningen skulle erhållas, såsom lån,
och att detsamma icke behöft gå ut på en gång, samt en
tredjedel, i form af creditiv, så tror jag, att en och annan
Privaf-Bank redan nu skulle hafva förändrat sin rörelse.
Hade man dertill, såsom litt. b nu innehåller, medgifvit, att
ränta å låneandelen fick erläggas med allenast två procent,
så är jag säker derpå, att åtminstone Privat-Banken i
Fahlun skulle hafva begagnat sig af tillfället att, genom för¬
ändrad form för sin verksamhet, undfå försträckning af
Riks-Banken. Oaktadt detta, fruktar jag dock att antaga,
hvad Utskottet nu föreslagit, emedan det så ofta händer, att
Rikets Ständer, för att omhulda sin Bank, vidtaga restric-
tioner emot Bankerna i orterna. Jag anser det derföre
vara bättre att bibehålla räntan vid tre procent, om man
derigenom kan hindra Rikets Ständer från sådana framtida
restrictioner, som försvåra uppkomsten af Banker i orterna;
och vill jag, i sammanhang härmed, återkalla i Ståndets
minne, och särskildt i deras, som förut deltagit i Banco-
Utskottet, att, då fråga vid sista Riksdag uppstod om stif¬
tande af Filial-Banker, jag desto hellre omfattade denna idé,
som derigenom den plan skulle komma att realiseras, hvil¬
ken jag anser vara den enda rikliga, att från Banken af¬
skilja hela den lånefond af Riks-Banken till det område,
der Filial-Banker verka, och utdela den till länen, för att
derstädes genom privata associationer för sitt nuvarande än¬
damål förvaltas. Jag anhåller, om återremiss sker, att
Utskottet ville tänka på en sådan förbättrad reform af vårt
Banksystem.
Herr öhrström, med flere af Ståndets Herrar Ledamö¬
ter, instämde.
Den 21 Junii.
279
Herr Maechel: Under discussionen om 71:sta punkten
uli förevarande Betänkande, hafva åtskillige talare yttrat
sig om nyttan deraf, att Filial-Banker fä inrättas, icke alle¬
nast der Privat-Banker förut finnqs, utan äfven på andra
ställen; men det är icke nog dermed att de få inrättas; man
måste äfven tillse, att sådana vilkor föreskrifvas, att de kunna
bära sig, och att det således lönar sig för enskilda perso¬
ner att bilda sådana inrättningar. Herrar Hasselrot och
Herg hafva fästat uppmärksamheten derå, att räntan må
nedsättas, på det målet må kunna vinnas. Den förre af
desse Herrar har bifallit Utskottets framställning, att räntan
lör lån må bestämmas till två procent, och å creditiv till
tre procent, hvaremot Herr Berg gjort hemställan om en
ränta af två och en half procent så väl för lån, som credi-
liv. För att kunna ernå måiet och uppmuntra till inrättande
af Filial-Banker, tror jag åter det vara angeläget, att jäntan
nedsättes till två procent för bägge slagen af försträckning.
Om man beräknar att de 28 af hundradet, som af delegare
i Filial-Bank skola contant inbetalas, måste, efter vanlig
räntefot, sex procent om året, komma att kosta honom en
och en half procent, och att för de öfriga 78 R:dr af hun¬
dradet, som han, mot en tili två procént bestämd årlig
ränta, skulle, såsom lån eller creditiv af Ifiks-Banken, få
uppbära, komme att erläggas en och en half procent, så
gör det sammanlagdt tre procent, som de penningar, hvar¬
med delegaren skall bedrifva Filial-Banks-rörelsen, årligen
kosta honom.
Får då Banken icke uppbära mera än fem procent för
den lånerörelse, den drifver, så återstå blott två procent till
bestridande af förvaltningskostnader, hyra för local och be¬
täckande af de förluster, som kunna drabba Banken, samt
till någon vinst-utdelning till delegarne. Jag tror, att ingen
inlåter sig i företaget, utan att kunna påräkna någon vinst
deraf, och att den utdelning, som möjligen kunde tillfalla
delegarne, icke kommer att blifva för stor, äfven om räntan
nedsättes till två procent för såväl lån, som creditiv, hvar¬
före jag alltså förordar denna nedsättning. Derjemte förenar
jag mig med dem, som yrkat återremiss af punkten i siri
helhet.
Herr Kock: Det är mig ett särdeles nöje att kunna
instämma uti de af Herr Falhem, rörande Bankväsendet,
uttalade åsigter, men jag tror det vara nödvändigt att få
dem skriftligen utvecklade och sammanförda i en mera klar
280
Den 21 Junii.
form, än det lyckats talaren i hans föredrag, på det vid den
äskade återremissen, som jag biträder, Utskottet må konna
taga saken i närmare öfvervägande. En talare, nemligen
Herr Wallenberg, har önskat, att Ståndet måtte uttrycka
den gemensamma tanke, att Filial-Banker böra få inrättas,
utan afseende derå, att Privat-Banker komma att upphöra
eller icke. Skulle detta blifva Ståndets beslut, hvilket jag,
för min del, icke vill motsätta mig, så anhåller jag, att det
måtte få den utsträckning, att sådan Filial-Bank må få in¬
rättas, äfven der afdelning af Riks-Banken förut finnes,
dock i sådant läll med vilkor, alt samma afdelnings fonder
till större eller mindre del på Filiai-Banksbolaget öfver-
Hyttas; ty att i samma stad hafva på en gång Biks-Bankens
Låne-Contoir och Filial-Bank, anser jag icke lämpligt. För
detta mitt tillägg hämtar jag stöd i Herr Hörnsteins mening,
att Filial-Bank icke bör få inrättas, der Privat-Bank förut
innehar octroj.
Herr Ekenman: Ehuru jag hoppas, att 71:sta punkten
varder i sin helhet återremitterad, och således anser mig
icke behöfva vidare utveckla de åsigter, jag förut framställt, har
jag likväl, då en och annan talare, fortfarande, yrkat bifall till
hvad Utskottet föreslagit, i afseende å räntan, eller att den
må bestämmas till två procent för lån, velat tillägga några
ord. Lika med reservanten, Herr Kock, anser jag det vara
oklokt och obehölligt att beröfva Biks-Bankeo en skälig
vinst. Det har blifva antaget för möjligt att Privat-Bank,
i följd af denna räntenedsättning, kan finna sig befogad
att, såsom sådan, upphöra och i stället ombilda sig till
Filial-Bank. Denna supposition är ej för mig antaglig, och
kari således icke blifva ett skäl att frångå de åsigter, jag
härom förut yttrat. Enda verksamma medlet till en sådan
transfiguration torde vara att låta Filial-Bankerna blifva, hvad
de, efter sitt namn, böra vara, afdelningar af Riks-Banken,
hvilka likväl kunna och böra administreras efter andra
grunder, så att enskilda personer deri upptagas, såsom in-
teressenter, men att till hufvudsakligt vilkor göres, att Riks-
Banken icke åtnjuter annan rätt, än de enskilda, och såle¬
des. för sina insatta capitaler, delar med de förra vinst och
förlust. Bestämmelsen om räntefot erfordras då lika litet,
som örn proportionen emellan de olika sätt, hvarå Bankens
tillskott kunna lemnäs. Detta förslag framställde jag i
Utskottet vid förra Riksdagen, men det vann då icke bifall.
Ju flera Banker, som skulle komma att ordnas, med för¬
Den 21 Junti.
281
sträckning mot ränta lill tvä procent desto flera hinder
uppställas mot ett framtida antagande af det system, jag nu
i korthet antydt.
Herr Hydin har här framställt eft forslas, sorn han pästätt
vara klart, men dä jag icke alldeles är med honom derom
ense, tror iag, likasom Herr Kock om Herr Falhems, att
Herr Hydins förslag hör sättas pä papperet, innan man kan
yttra sig deröfver. Jag förmodar dock, alt Herr Hydin
sträfvar åt samma håll, sorn jag, och önskar, att Filial-
Bankerna skola blifva en verklig utgrening af Riks-Banken.
Om delta är hans mening, så äro vi ense, oaktadt jag icke
ratt förstår, huru hans förslag skulle kunna medföra det
ganska önskvärda resultat att såväl Riks-Banken, som dess
Filial-afdelningar skola kunna af sina capitaler erhålla större
inkomster, än för närvarande.
En talare på samma bänk, som jag, har yttrat farhåga
för den sedelemission, sorn skulle följa af Privat-Bankernas
ersättande på föreslagna sättet. Denna förskräckelse uttala¬
des äfven vid sista Riksdag, men icke deslomindre bl ef den
rältighet, sorn nu endast föreslagits att fortfara, åt Fullmäk¬
tige beviljad att öka sedelstocken med två och en half
millioner. 1 allmar het hyser jag härom samma åsigter,
som dem Herr Wallenberg uttalat, och vill blott tillägga,
att, om handel neli Industrie fordra rörelse capitalets till¬
ökning, jag ej befarar några menliga följder af en försigtigt
ökad sedelemission, samt att, om denna, utan det af mig
förutsatta vilkor, tillätes, emissionen ej kommer att ega rum.
Herr Wallenberg: Dä icke många liths lemnats utan
anmärkning, så hoppas jag på en återremiss af hela 71:sta
punkten. Likväl är det en punkt, litt. i, som särdeles för-
tjenar att återremitteras. Der står nemligen följande:
Filial-Bank lemnad försträckning skall till Riks-Hanken
återbetalas å den dag, den för Filial- Hanken bestämda
octrojlid tilländagår. Detta blefve verkligen ett högst be¬
dröfligt stadgande, om det komrne att tillämpas, och ett
stadgande, som icke kan tillämpas, bör icke finnas. Om
lemnad försträckning skall återbetalas på den af Utskottet
föreslagna tid, så nödgades Filial-Banken, för att kunna full¬
göra denna förpligtelse, börja indrifva sina fordringar i lands¬
orten minst sex å åtta månader förut, hvilket skulle leda
derhän, att Bank-bolaget finge vidkännas betydliga förluster,
och orten en mindre helsosam strypning.
282
Den 21 Junti.
En annan sak, som jag i min motion påyrkat, men
hvilken icke blifvit föremål för någon allvarligare begrunrining
i Utskottet, är den, att Filial-Bank icke må få hafva filial -
contoir. Filial-Bankerna äro tillräckligt små, för att kunna
på ett lämpligt sätt skötas, och a.tt sammanlänka flera så¬
dana Banker, tror jag skulle blifva förenadt med stor våda,
utan att medföra någon fördel. Om en Afdelnings-Styrelse
beginge något misslag, sorn ledde till förluster, så skulle
Central-Styrelsen, utan förskyllan, komma att drabbas deraf.
Det är således nödigt, att i Banco-Beglementet intages
det stadgande, att Filial-Bank icke lår inrätta filial-contoir.
Det är mycket bättre att inrätta två Banker i samma stad,
om rörelsen så fordrar, än en Bank med särskilda contoir i
två eller flera städer.
Jag biträder så mycket hellre den utsträckning, Flerr
Kock velat gifva åt mitt förra yttrande, som jag anser täflan
emellan Banker icke farlig, utan snarare helsosam. Mången
förmodar väl, alt, i händelse flera Filial-Banker inrättas i
samma stad, de då skola täfla örn att betjena allmänheten
med lån och för goda antaga alla möjliga säkerhetshandlin-
gar. Men vid en täflan med dåliga papper skola de snart
tröttna och erfarenheten skall inom kort lära dem inse nöd¬
vändigheten deraf att endast lemna lån på goda papper, för
att kunna ega bestånd. Jag medger således, att det förslag,
jag i början af dicussiotien framställde, må, "såsom Herr
Kock påyrkat, erhålla den utsträckning, att Filial-Bank må
få inrättas äfven å ort, der afdelning af Riks-Banken finnes.
Uti Finance-Gomiléens Betänkande liar man antydt derpå,
att Rikets Ständers Banks Låne-Contoir, på sätt de nu finnas
inrättade, icke äro så förträffliga för allmänna rörelsen.
Denna åsigt har Utskottet ock hiträdt. Det synes nemligen
aT Betänkandet, att Utskottet icke annat, än i högsta nödfall
velat ersätta Privat-Banker med Afdefnings-Contoir. Man
kan komma ännu längre, och, i stället för Afdelnings-
Contoir, inrätta Filial-Banker. Såsom en början på denna
stråt önskar jag, att Ståndet ville uttrycka den åsigt, att
Filial-Banker må å orter, der de behöfvas och folket vill
hafva sådana, få inrättas, ulan afseende å förutvarande låne-
inrättningar.
Herr Falhem: Med anledning af en och annan talares
yrkande, att Riks-Banken bör hafva en skälig räntevinst på
sina capitaler, får jag i Ståndets minne återkalla, alt en värd
Den 21 Junii.
2H3
Ledamot af detta Ständ, som tillika är Banco-Fullmäktig,
vid förra Riksdagen, uti en af honom framlagd tableau, åda-
galade, att Banken på hela sin rörelse öfverhufvud icke har
mer, än tre procent nettobehållning. När man nu föresla¬
git, hvilket jag gillar, en ränta å försträckning till Filial-
Bank af tre procent på creditiv-andelen, så blir ju den i
verkligheten ett motsvarande maximum af Bankens rän-
tevinst. Dock får jag härvid anmäla Herr Kocks reserva¬
tion på två och en half procents ränta, som kanske vore
det rätta, då Banken på hela sin rörelsefond har netto tre
procent.
Herr Rydin: Då jag funnit, att jag blifvit i någon viss
mån understödd af Herr Ekenman, så är det mig särdeles
-fägnesamt, att en Ledamot i Banco-Utskottet fästat sig vid
min framställning, och jag vill hoppas, att han skall inom
Banco-Utskottet söka bereda framgång åt densamma. Han
har dock gjort den anmärkning emot mitt förslag, alt det¬
samma icke skulle vara tillräckligt klart, i thy att han icke
kan förstå, huru det kan blifva någon vinst lör så väl Ban¬
ken, sorn den enskilde, om de skola dela hälften livar. Men
det kan verkligen inträffa, att begge kunna få högre ränte-
vinst; men då får man icke föreskrifva, huru hög ränta för
hvardera får debiteras, utan om man vill tillåta Privat-Ban-
kerna att hädanefter förtjena lika mycket, som nu, så följer
deraf, att Riks-Banken äfven erhåller större vinst, ty sum¬
man utgör vida mera, än den ränta, som till Riks-Banken
utbetalas. Jag hemställer derföre till den värde Ledamo¬
ten, att han ville göra min åsigt gällande i Utskottet. Sa¬
ken är af vigt och omfattning, samt så lättfattlig och före¬
nad med så allmänt interesse, att jag tror,, att icke något
bättre kan utfinnas.
Herr Hasselrot: En talare har sagt sig icke kunna
inse fördelarne deraf, att Privat-Banker utbytas mot Filial-
Banker. 1 anledning deraf, ber jag att få yttra några ord.
Om alla de fördelar, Privat-Banker medföra genom ökadt
rörelse-capital, kunna af Filial-Banker ersättas och de olä¬
genheter, som uppstå af Privat-Bankernas rätt att utgifva
egna sedlar, kunna genom införande af Filial-Banker nndan-
rödjas, så hemställer jag, om icke mycket vore dermed
vunnet. Det är kändt, att uti åtskilliga landsorter Riks-
Bankens sedlar icke finnas i allmänna rörelsen att tillgå,
utan der circulera blott Privat-Barikssedlar. Det är ock
bevist, att sådana, i brist af Riksmynt, blifvit för gäld ut-
284
Ven 21 Junii.
matta och försålda till underpris. Jag vill äfven anföra ett
annat exempel, som torde bevisa, att oläsenheler af Privat-
Rankssediar förefinnas. En tionde i Westergöthland häftade
för ett discontlån i Gulleborg, hvilket förföll och biel' exse-
cutivt indrilvet af den anledning, att låntagaren, som var
försedd med Privat-Bankssedlar, men ej fick dessa vexlade,
oaktadt han för sådant' ändamål besökt två städer, inskic¬
kade Privat-Bankssedlarne till sitt ombud i Götheborg, som
likväl underlät att omsätta lånet, emedan han på förband
gifvit tillkänna, att han för omsättningen ej mottoge annat,
än Riksmynt. Det gick, om jag numera minnes rätt, till
och med så långt, att hemmanet för bonden blef försåldt.
Om dylika, med (lere olägenheter, kunde undanrödjas, synes
mig mycket nog vara vunnet.
Biscussionen förklarades slutad, hvarefter, och sedan,
uppå hemställan af Herr Talmannen, de Ledamöter, som
yrkat återremiss å särskilda delar af 7i:sta punkten, för¬
klarat sig afstå derifrån och förenat sig med dem, sorn be¬
gärt proposition på återremiss af punkten i sin helhet,
yttrade:
Herr Talmannen: Då Riksdags-Ordningen icke med-
gifver uttryck af någon gemensam tanke vid återremisser,
utom i fråga om ändringar i Grundlagen, anser jag mig icke
eller kunna, i anledning af här-gjorda yrkanden, framställa
någon proposition härå; hemställande tillika, om en sådan
proposition ens är af nöden, då alla anmärkningar i allt läll,
till löljd af återremisser), korinna under pröfning. Jag fram¬
ställer derföre denna proposition: »Rehagar Ståndet i sin
helhet återremittera 71:sta punkten uti Banco-Utskottets Be¬
tänkande, Jl? 54, med förslag till reglering af Bankens låne-
oeh creditiv-röreise?»
Denna proposition besvarades med Ja, i följd hvaraf
71:sta punkten i sin helhet var återremitterad.
§ 3-
Föredrogos å nyo Stals-Utskottets nedannämnde Ut¬
låtanden:
JY° 167, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om beviljande åt staden Orebro dels af ett anslag utan åter-
betalningsskyldighet och ett amorteringslån för verkställande
af nv tomtreglering derstädes, dels ock af ett byggnadslån.
'Bifölls.
och Jtä 125, i anledning af väckta motioner, angående för¬
ändrad! användande af den till skolorna i städerna inom Lunds
Den 21 Junit.
285
stift oell provincen Halland af Götheborgs stift utgående
helgonskyld.
Bifölls.
§ *■
Justerades Expeditions-Utskottets förslag till underdå¬
niga skrifvelser:
JVs 57, angående understöd till Carlscrona, med afseende
på Cholerafarsoten,
JYs 58, angående understöd till Hospitalfonden,
Jfs 59, angående utsträckning af nämndemäns rätt till
skjuts och tractaments-ersättning vid syner och andra för¬
rättningar,
JW 60, om anslag till en ladugårds- och mejeribyggnad
vid Ultuna,
och M 61, angående Curhus-afgiften.
§ S-
Föredrogos Stats-Utskottets nedannämnda Utlåtanden:
JYi 110, angående restitution af oriktigt debiterad löne-
bevillning vid Westmanlands och Jönköpings Regementen,
samt Wermlands Fältjägare-Regemente.
Bifölls.
M 141, i anledning af väckt motion om löneförhöjning
för Rikets Ständers Justitia? Ombudsman.
Bilölls.
JYt 142, i anledning af återremisser å Utlåtandet, JH
52, angående låne-undrrstöds beviljande för tomtreglering
inom den år 1849 nedbrunna dél af Lidköping, eller den så
kallade Gamla Staden.
l:sta momentet.
Lades till handlingarne.
2:dra momentet.
Herr Fridstedt: Det resultat, hvartill Stats-Utskottet
kommit, -kan jag icke godkänna. Den af Rikets Ständer
fastställda princip, att, då lån beviljas åt nedbrunna städer,
hvarje stad, som erhåller sådant lån, skall derför åtaga sig
gemensam ansvarighet, är icke tillämplig, i afseende å Lid¬
köping, hvars tvänne särskilda stadsdelar, den nya och gamla
staden, äro af naturen Irånskiljda och äro med särskildta
privilegier försedda, samt dessutom uti många förhållanden
icke hafva någon gemensamhet. Så har lill exempel Kongl.
Maj:t för icke så länge sedan afgjort en tvist dem emellan,
angående en skogslott, uti hvilken den ena stadsdelen tiller¬
286
Den 21 Junii.
kändes del, men icke den andra. Att den stadgade principen
är riktig, är visserligen något, som icke kan disputeras, men
den är uti förevarande fall icke fullt tillämplig. Jag får
derföre åberopa Herr Hof-Predikanten Wensjoes vid Memo¬
rialet lögade reservation, uti hvilken han, på ett följdriktigt,
klart och tydligt sätt, ådagalagt det oriktiga uti, att här
tillämpa denna princip. Jag hämtar stöd för min egen åsigt
dels i denna reservation, och dels deraf, att Borgare-Ståndet
återremitterat Utskottets förra Utlåtande. Att principen icke
så helt och hållet erkändes hos Ridderskapet och Adeln,
visar sig deraf, att, vid behandlingen af Utlåtandet, JYi 52,
en längre discussion föreföll, hvilken slutade med votering,
den der utföll så, att 48 röstade för bifall till Kongl. Maj:ts
Proposition och S4 godkände Utlåtandet. Detta ådagalägger,
att principen hos Ridderskapet och Adeln icke ansågs fullt
tillämplig. Jag yrkar derföre ogillande af Stats-Utskottets
Utlåtanden, och att Borgare-Ståndet malte, för sin del, bi¬
falla Kongl. Maj:ts framställning i Dess Nådiga Proposition,
såsom det uti slutet af Hof-Predikanten Wensjoes reserva¬
tion heter: natt det vid sednaste Riksdag beviljade, men af
uppgifven anledning icke begagnade lån för tomtreglering i
staden Lidköping må ånyo anvisas, att, emot gemensam
ansvarighet af tomtegarne i gamla stadsdelen, och i öfrigt
under hufvudsakligen enahanda vilkor, som vid förra Riks¬
dagen bestämdes, till sislbemälde tomtegare utbetalas.» Jag
har ock särskildt skäl till denna begäran. Vid sista Riks¬
dag väcktes genom Lidköpings stads dåvarande representant
motion om ifrågavarande låneunderstöd, hvilket då ock be¬
viljades. Vid samma tillfälle begärde ock stadens Fullmäk¬
tig, i ock för tomt-regleringens verkställande inom gamla
staden, ett understöd åt tomtegarne af tretton tusen tre¬
hundra tretiotre Riksdaler sexton skillingar utan återbetal-
ningsskyldighet, men denna begäran vann icke bifall; hvar¬
efter jag vid denna Riksdag förnyat samma framställning,
hvilken dock blifvit likaledes afslagen. Nu har Ståndet förut
i dag beviljat staden Orebro, för åvägabringande af dess nya
tomt-reglering, dels ett anslag, utan återbetalningsskyldighet,
af tjugofem tusen Riksdaler, dels ock ett lån af likaledes
tjugofem tusen Riksdaler. Jag missunnar Orebro ingalunda
denna hjelp, men jag får fästa uppmärksamheten derå, att
den eldsvåda, som öfvergått Lidköpings gamla stad, för dess
innevånare var lika ruinerande, och svår, som branden i
Örebro för denna stad. Jag fullföljer alltså min anhållan
Den 21 Junit.
287
om bifall til! lånet; viljande särskildt tillägga, att, om den
gamla stadens innevånare skola vänta på den tidpunkt, då
den nya stadens medlemmar kunna af Högsta Domstolen,
dit målet ännu icke kommit, varda ålagde att deltaga i
kostnaderna, så torde det dröja många år, innan denna tid¬
punkt inträffar.
Herr Hasselrot: Då denna fråga sista gången förevar
i detta Stånd, upplystes det, att tvist emellan gamla och nya
staden varit) anhängig vid Domstol om skyldighet lör nya
staden att deltaga i kostnaderna för tomt-regleringen inom
den gamla. Vidare upplystes det ock, att saken blifvit ge¬
nom Under-Rätts Utslag afgjord så. att den nya staden icke
är skyldig att deltaga i ansvarigheten för lånet. Då det nu
är upplyst, att den gamla staden är en commune för sig
och den ensamt kan erbjuda fullkomlig säkerhet för lånet,
synes det vara högst obilligt, att detta lilla låneunderstöd af
tjugo tusen Riksdaler Riksgäldssedlar skall förvägras; åtmin¬
stone bör man icke förvänta det af detta Stånd, i synnerhet
som det förut i dag beviljat ett större anslag och låne¬
understöd åt staden Orebro. Dä säkerheten är fullkomlig
och anspråket stödjer sig på en rättmätig grund, anhåller
jag, att Borgare-Ståndet måtte, för sin del, bifalla Kongl.
Maj:ts Proposition.
Herr Gezelius: Det är visserligen i allmänhet rätt och
tillbörligt, att vidhålla en gång angifna grundsatser och fat¬
tade beslut, men i närvarande särskildta läll synes mig
Stats-Utskottet hafva både kunnat och bort jenarika något
med sig, ihågkoinmande den gamla, välkända satsen: nsum-
mum jus, summa \injuria».
Det låneunderstöd, sorn Stats-Ufskoltet nu tillstyrkt för
Lidköpings stad, med för begge stadsdrlarne stadgad gemen¬
sam betalningsansvarighet, kan ej, såsom dermed är alsedt,
komma den nedbrunna gamla staden lill godo, utan måste
af sig sjelft förfalla, då den nya staden ej viii och, elter
hvad redan vid yppad rättegång sig visat, icke eller lagligen
kan åläggas deltaga i kostnaden för den tomt-reglering i
gamla staden, hvarför länet är vordet tillstyrkt, samt i följd
deraf undandrager sig all ansvarighet för samma lån.
Det synes mig hårdt, obilligt och orättvist, att, ehuru
gamla staden, efter hvad upplyst blifvit, kan lemna mer, än
tillräcklig säkerhet för ifrågakomma lån, likväl förvägra den
detsamma på egen ansvarighet, blott för att vidhålla en
grundsats, som hör icke ens är rätt tillämplig, eller ålmin-
288
Den 21 Junit.
stone skäligen kan tåla någon modifieation, vid det särskildta
förhållande, alt den gamla och nya staden, på olika tider
anlagda och med särskildta privilegier försedda, 'aro i flera
afseende!) att betrakta, såsom särskildta samhällen, på grund
hvaraf ock vederbörande Under-Rätt, såsom jemväl är upp¬
lyst, frikännt den nja staden från skyldighet att i tomt-
regleriugs-kostnaden deltaga. Men huru man än må be¬
trakta detta särskildta förhållande, torde man dock höra
medgifva, att det innefattar skälig anledning till ett undan¬
tag eller modifieation, i hvad förut, rörande den gemensam¬
ma betalnings-ansvarigheten för begge stadsdelarne, blifvit
stadgadt. Af prejudicatet torde ej eller något i detta af¬
seende vara att befara, enär väl svårligen ett likartadt för¬
hållande lärer kunna uppstå, i fråga om någon annan stad
inom H i k et.
I Herr Hof-Predikanten Wensjoes reservation, den jag
för öfrigt åberopar, upplagas hura utförligt de särskildta
skäl och' omständigheter, som i dettå fall tala lör bifall tili
Kongl. Majlis Nådiga Proposition om anvisande å nyo af ifråga-
komna lån och belalningsansvarighetens öfverflyIlande på
den gamla staden allena; och får jag alltså, för min del,
förklara, det jag, i likhet med den förste talaren, och med
ogillande af hvad Stats-Utskottet, i fråga om betalnings-
ansvarigheten för hegge stadsdelarne, hemställt, yrkar bifall
till Kongl. Maj:ts Proposition.
Herr Gråå: l)å Stats-Ulskoltels Utlåtande, Jfl 52, blif¬
vit af två Stånd bifallet, har Utskottet, i anledning af åter-
remisserna, ansett sig icke kunna annat, än vidhålla sitt
förra beslut, men, för min enskilda del. tror jag, att man
icke bör så strängt hålla på den af Pikets Ständer stad¬
gade princip för beviljande af lån åt nedbrunna städer, att
staden i sin helhet skall lör ett sådant lån ikläda sig an¬
svarighet. Med Lidköping eger det. särskilda förhållande
rum, att den består, så alt säga, af två städer, nemligen
den gamla och den nya staden, som i många hänseenden
äro skiljda åt. Det är upplyst, att, om Kongl. Maj:ts Pro¬
position icke bifaJles, så kan lånet icke utfås, emedan det
är omöjligt för den gamla staden att fullgöra de föreskrifna
vilkoren. Undantag hade således här bort ega rum, för att
göra det möjligt för Lidköpings gamla stad, att komma i
åtnjutande af det beviljade lånet. För min del, lår jag der¬
före understödja det förslag, som innefattas uti Kongl. Majits
Proposition, och anhåller om bifall till detsamma.
Den 21 Junti.
289
Herr Nordvall: Dä delta ärende förra gängen här be¬
handlades, understödde jag motionairens önskan. Så val på
Hiksgälds-Afdelningen, som äfven uti Utskottet, var jag en
ibland dem, som sökte verka dertill, attfUtskottet skulle
frångå den stadgade principen, men man mötte med den
invändning, a!t det icke vore för mycket begärdt af den nya
staden, att den iklädde sig för lånet gemensam ansvarighet
med den gamla, då det lätt kunde rangeras så, att den gamla
staden gaf den nya sin motförbindelse. Detta var hufvud-
sakliga skälet för afslag. Att Utskottet nu skulle vidhålla
sitt förut fattade beslut, är klart, då, såsom Herr Gråå an¬
märkt, det blifvit af två Stånd bifallet. För min enskilda
del, vill jag icke motsätta mig motionairens önskan, utan
lemnar gerna mitt bifall till Kongl. Mäj:ts Proposition.
Herr Kock: För min enskilda del, kan jag icke med
tystnad godkänna, att man sönderrifver en grundsats, som
Rikets Ständer redan fastställt för låns beviljande till ned¬
brunna städers återuppbyggande. Det synes besynnerligt, att
tvänne stadsdelar, för det de äro genom vatten skiljda från
hvarandra, icke kunna komma öfverens, i afseende å an¬
svarigheten. Jag tror ock, att det skulle blifva ett dåligt
föredöme, om, för det de icke kunna komma öfverens, Ri¬
kets Ständer skulle för Lidköping göra en särskild lagstift¬
ning, hvilket troligen skulle framkalla likartade tvister inom
andra städer, i hopp att derigenom kunna betinga sig ena¬
handa vilkor. Jag anser, att Siats-Utskottet förfarit ganska
riktigt, och med all aktning lör den värde representanten
för Lidköping, kan jag dock icke instämma med föregående
talare och bifalla Kongl. Maj:ts Proposition. Det gasnar
destomindre till något, som två Riks-Stånd redan godkännt
Stats-Utskottels Utlåtande, Jf? 52, och ärendet icke kan
komtna under pröfning i förstärkt Stats-Utskott, då det icke
är fråga om något visst belopp, utan endast orri betalnings-
vi!kor. Vid sådant förhållande, skulle ett bifall till Kongl.
Maj:ts Proposition blott innefatta en opinionsyttring, hvartill
åtminstone jag icke vill bidraga. 1 följd häraf, godkänner
jag Stats-Utskottets Utlåtande.
Herr Koman: Den af Herr Kock uttalade princip är
visserligen riktig, men uti detta fall icke fullt tillämplig. Då
Domstol förklarat gamla och nya staden i Lidköping vara
att betrakta, såsom två skiljda communer, synes det mig
icke ligga någon våda uti att bifalla ett redan beviljadt lån,
Bo~g.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1853 — 185<k IV. 19
290
Den 21 Junii.
för hvars utbetalande hinder mött blott derföre, att den
nya staden icke kunnat lörmås ikläda sig den, såsom vilkor
för lånets utbetalande, fö res k r i fn a gemensamma ansvarighet
derför. Jag tillstyrker således lånet, helst sorn Lidköpings
gamla stad kan ställa full säkerhet för ifrågavarande lån.
Herr Gråå: För min del, tror jag, att, örn två Stånd
stadna emot två i en sådan fråga, som denna, så skall deri
hänskjutas till afgörande af förstärkt Stats-Utskott. Rikets
Ständer hafva redan beviljat lånet. Nu är det fråga örn
vilkoren, hvarunder det får lyftas. Om två Stånd bestämma
sig för ett slags vilkor och tvänne lör ett annat, så kan jag
icke se, huru tvisten skulle kunna slitas på annat sätt, än
genom votering i förstärkt Utskott.
Herr Hasselrot: Jag är förekommen af Herr Gråå
och förenar mig med honom.
Herr Fridstedt: Jemte det jag förenar mig med Herr
Gråå, anser jag det icke vara förenadt med någon fara för
framtiden att frånträda den af Rikets Ständer antagna grund¬
sats, ty, om en fråga af likartad beskaffenhet skulle vid ett
annat tillfälle ifrågakomma, så anser jag det icke vara nå¬
gon skyldighet för kommande Rikets Ständer, att då ställa
sig ovilkorligt till efterrättelse, hvad föregående Ständer, på
grund af billighet, beslutat. Jag kan derföre icke godkänna,
hvad Herr Kock yttrat. Och beträffande den omständighet,
alt Stats-Utskottets Utlåtande, JU 52, deruti Utskottet af-
styrker bifall lill ej mindre den af mig väckta motion, än
äfven Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, blifvit af tvänne
Stånd bifallet, torde detta förhållande icke böra ega någon
synnerlig inverkan på Ståndet, då vid återremissen sådana
upplysningar meddelades, sorn saknades, då frågan första
gången var å bane. Jag tror dessa upplysningar vara af den
klara och tydliga beskaffenhet, att de bort föranleda till ett
annat beslut i Utskottet. Jag fullföljer alltså ruin begäran
om bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.
Discussionen förklarades slutad, och sedan Ståndet med
Nej besvarat Herr Talmannens proposition, om Ståndet be¬
hagade godkänna Stats-Utskottets yttrande uti Utlåtandet,
JW 52, lista morn., oell JW 442, 2:dra moni., framställde
Herr Talmannen den proposition, om Ståndet behagade, med
afslag härå, bifalla, hvad Kongl. Majit i Nåder föreslagit,
nemligen att det vid sednaste Riksdag beviljade, men af
uppgifven anledning icke begagnade lån för tomtreglering i
staden Lidköping må ånyo anvisas att, mot gemensam an-
Den 21 Junit.
291
svårighet af tomlegarne i gamla stadsdelen och i öfrigt un¬
der hufvudsakligen enahanda vilkor, som vid förra Riksdagen
bestämdes, till sistbemälde tomtegare af Rikets Ständers
Riksgälds-Contoir utbetalas.
Denna proposition besvarades med Ja, i följd hvaraf
Ståndet bifallit Kongl. Maj:ts omförmälda Nådiga Propo¬
sition.
JYs 143, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, angående rättighet för (iouverneuren å ön S:t Bar¬
thelemy, Öfversten J. fl. Haasum, att, vid afskedstagan¬
de!, varda upplörd till pension å Rikets allmänna Indrag-
nings-stat.
Godkändes.
M 144, i anledning af väckt motion om anslag af all¬
männa medel till en pensionsinrättning lör fruntimmer, som
sysselsatt sig med barna-undervisning."
Herr Almgren: Jag beklagar på det högsta, att Stats¬
utskottet icke fästat afseende å min motion, som, efter mitt
förmenande, är af stor vigt. och alltför stor, för att icke
förtjena uppmärksamhet. Här gäller det det uppväxande
slägtet och dess fördelar. Man bör då söka göra allt,
hvad man kan. Stats-Utskottet har anfört ett skäl, som
jag ej kan gilla. Det har nemligen sagt, att jag vid min
framställning icke fogat närmare upplysningar, rörande ifrå¬
gavarande pensionsinrättnings organisation, grunderna för pen¬
sionsbeloppens bestämmande, med flera förhållanden. Lik¬
väl har jag uti min motion ganska tydligt utredt, huru med¬
len skulle komma att användas. När Ständerna bevilja stora
summor till andra ändamål, tror jag ock några tusen Riks¬
daler skulle kunna afsätlas, för att betrygga deras framlid,
som egna sitt lif åt det uppväxande slägtets undervisning
och uppfostran. Jag tror icke, att Utskottet saknat nödiga
medel, utan det synes mig snarare, som om Utskottet felats
god vilja.
Herr Hasselrot: Jag instämmer med Herr Almgren,
och anhåller om återreniiss å Utlåtandet.
Herr Henschen: Afven jag instämmer med Herr Alm¬
gren. I de stater i Nord-Amerika, der folkundervisningen
är utvecklad och står på en hög ståndpunkt, har qvinnan
för det yngsta slägtet befunnits mest lämplig att bestrida
den, ett förhållande, sorn kan inhämtas af Herr Mag. Silje-
ströms allmänt berömda, ej längesedan utkomna arbete om
skolsystemet eller undervisningsverken i Norra Amerika. Då
292
Den 21 Junit.
man kunnat med godt samvete bevilja medel till andra än¬
damål, äfven sådana, som icke kunna hänföras till annat,
än luxe, så hör man äfven taga i betraktande, att de, som
skulle komma i åtnjutande af ifrågavarande understöd, äro
fattiga och sjelfuppofTrande qvinnor, hvilka på sin ålderdom
i allmänhet befinna $ig .i en bekymmersam belägenhet. Jag
anhåller derföre om återremiss i den syftning, att Stats¬
utskottet, antingen ensamt eller i samråd med Allmänna
Besvärs- och Economie-Utskottet, ville föreslå en underdånig
skrifvelse, med anhållan, alt Kongl. Majit täcktes låta utreda
detta vigtiga ämne och deruti afgifva Proposition tili kom¬
mande Rikets Ständer.
Flera af Ståndets Herrar Ledamöter instämde med Herr
Henschen.
Herr Berg: Jag erkänner visserligen motionens vackra
syfte, men kan dock icke instämma uti densamma, emedan
om pensionsrätten utsträckes för långt, deraf kan blifva en
följd, att Staten kan få komma att pensionera många andra,
sorn kunna hafva lika grundade anspråk på pensioner. Jag
bifaller alltså Utlåtandet.
Herr Hörnstein: Det vore visserligen väl, om något
kunde göras för medellösa barnalärarinnor på deras gamla
dagar, men man bör betänka, att, om den nu föreslagna ba¬
nan en gång beträdes, så blir ifrågavarande anslag en stå¬
ende statsutgift, som kanhända med tiden kommer att be-
tjdligt växa. Vidare finnas åtskilliga anmärkningar emot
motionairens förslag. Man vet nemligen icke, hvilka lära¬
rinnor skola komma i åtnjutande af understöd, antingen så¬
dana, som hållit enskilda pensioner, eller sådana, som sys¬
selsatt sig med barnaundervisning i folkskolor. Likaledes
vet man icke, huru vidsträckt pensionsinrättningen skall
blifva, eller huru den skall förvaltas elier ordnas, då för¬
slaget om allt detta icke innehåller någonting. Under så¬
dana förhållanden, tror jag, att man tryggt kan bifalla Stats¬
utskottets Utlåtande. Dessutom lära väl de, som åtnjutit
undervisning af fruntimmer, se lill att dessa oj lida nöd på
sin ålderdom. Denna omsorg anser jag böra lemnäs åt deri
christiina kärleken och icke kastas på Staten, hvilket skulle
åstadkomma en viss köld i många lämilleförhållanden.
Herr Gråå: Örn det af motionairen åsyftade ändamå¬
let kunde ernäs genom en återremiss, så skulle jag icke
sätta mig deremot, meri jag tror, att, i det skick ärendet nu
befinner sig, ingenting genom återremissen uträttas. Motio-
Den 21 Junit.
293
nairen har begärt ett anslag af Trettio Tusen Riksdaler för
en gäng till bildande af en pensionsanstalt för ålderstigna
fruntimmer, som befatta sig med barnaundervisning, men han
har icke uppgifvit, om pensionen skulle tilldelas lärarinnor i
folkskolor, eller uti privata skolor, eller sådana, som varit
anställda i enskilda hus. Om nu ock anslaget blefve bevil-
jadt, så vet man i allt fall icke, hvem som skulle emottaga
och förvalta detsamma. Något förslag till reglemente för
pensionsinrättningen finnes icke eller uppgjordt. Jag anser
ärendet vara af motionairen lemnadt så outredt och i det
skick, att det begärda anslaget åtminstone för det närva¬
rande icke kan beviljas, hvarföre jag anhåller om bifall till
Stats-Utskottets Utlåtande.
Herr Almgren: Det vore i sanning väl, om alla till
Stats-Utskottet algifna förslag voro så utredda, som ifråga¬
varande motion. Jag har uti den begärt, att medel måtte
ställas till Kongl. Majlis disposition, för att af honom för¬
delas. Jag har nemligen ansett det vara lämpligare att öf¬
verlemna fördelningen till Regeringen, än att en enskild mo-
tionaire skulle befatta sig med alt uppgöra, huru medlen
skola fördelas, och jag tror, att Stats-Utskottet, under ena¬
handa vilkor och förbehåll, vid flera tillfällen förut beviljat
betydligt större summor. En värd talare har anmärkt, att
anslaget kommer att blifva en stående statsutgift. Om så
skulle inträffa, hvarom jag dock icke motionerat, sä ligger
väl deruti icke något ondt. Då det gäller en så talrik dass
af behöfvande och förtienta qvinnor, som de, hvilka uppoff¬
rat hela sitt lif åt den lika hedrande, sorn mödosamma
barnaundervisningen, och hvilka derunder icke kunnat för¬
skaffa sig mer, än det nödvändigaste, tror jag, att detta-an¬
slag är fullt så angeläget, som de mångfaldiga ändra utgifter,
hvilka Stats-Utskottet föreslagit Rikets Ständer. Jag hade
icke väntat mig en anmärkning af representanten från Öre¬
bro, han, som nyss hörde Ståndet med sådan frikostighet
bevilja ett anslag till denna stad, hvilket anslag i sanning
kan jernnföras med hvad han nu afstyrker. Samme talare
yttrade ock, att de, som emottagit undervisning af qvinnor,
icke lära underlåta att tillse, att ije pj lida nöd på sin ålder¬
dom. Jag är öfvertygad, att den värde representanten sjelf
i sina yngre år emottagit undervisning af någon sådan qvinna.
Månne han väl sedermera gjort något för berthe? Jag tvif—
lar derpå. Och sådant är förhållandet i allmänhet. Jag tror,
att dessa qvinnor, sedan de väl sträfvat sin bana fram med
294
Den 21 Junit.
att undervisa barn, vanligen lemnäs åt glömskan, och åtmin¬
stone högst sällan pensioneras af enskilda. Således torde
det vara tid på, att Rikets Ständer en gång träda emellan
och göra något för dessa barnalärarinnor, då Rikets Ständer
redan förut beviljat medel till pensioner åt så många andra
likartade föremål. Jag inser visserligen att i detta fall in¬
genting kan vinnas vid denna Riksdag. Jag är dock tack¬
sam mot dem, som understöd! mig, och jag förenar mig
med den talare, som begärt återremiss, i den syftning, att
Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t begära utredning i frå¬
gan, så att Stats-Utskottet icke må en annan gång kunna
förebära samma skäl, som nu.
Herr Österberg, med flere af Ståndets Herrar Ledamö¬
ter, instämde med Herr Almgren.
Herr Henschen: Jag ber dem, som motsatt sig motio¬
nen i sin helhet, besinna, att här icke är fråga allenast om
fattiga lärarinnors fördel, utan äfven derom, att en ändamåls¬
enlig folkundervisning målte kunna erhållas. Den kan icke,
såvida den skall för de yngsla barnen medföra nytta, bestri¬
das af endast karlar. Det är erkändt, att qvinnorna äro lämp¬
ligast dertill, och i det afseendet får jag åter hänvisa till
Magister Siljeströms skrift. Det är äfven kändt, att den
undervisning och uppfostran, som meddelas af qvinnan, mest
bidrager till sedernas hyfsning hos dem, der den är mest
vanvårdad. Således ligger det icke allenast i lärarinnornas
interesse, utan äfven i det allmännas, att Staten träder
emellan och gör något för dem, ty derigenom kan man
vänta sig att erhålla dugliga qvinnor, som vilja egna sig åt
folkundervisningen. Jag förnyar alltså min anhållan om åter¬
remiss, icke för att de af Herr Almgren äskade 30,000
R:dr skola beviljas, utan på det att Siats-Utskottet må, i
samråd med Economie-Utskottet, föreslå en underdånig skrif¬
velse till Kongl. Maj:t i den riktning, jag förut antydt.
Herr Ekelund, med flere af Ståndets Herrar Ledamö¬
ter, instämde med Herr Henschen.
Herr Kock: Det är onekligen en vacker idé, som lig¬
ger till grund för motionaireris framställning, men, lika med
Stats-Utskottet, anser jag frågan icke varå tillräckligt utredd,
hvarföre det torde vara nödigt, att, innan något anslag be¬
viljas, närmare studera vissa förhållanden och få dem ut¬
redda, på det man må vela, hvilken väg man skall beträda.
Nu har väl en ledamot föreslagit en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t, för vinnande af denna utredning, men, för
Den 21 Junii.
295
min del, har jag alltid varit rädd för dessa mångå underdå¬
niga skrivelser, emedan jag så ofta sett, att, hvad man ena
gången begärt, har man andra gången icke vidhållit. Jag
anser visserligen frågan vara af vigt, men dock icke af den
betydenhet, att man bör besvära Kongl. Maj:t med en ut¬
redning af densamma. En sådan torde på annat sätt kunna
vinnas. Vi balva nu ett Prest- och Läraremöte. Icke länge¬
sedan höllö ock folkskolelärarne en likartad sammankomst.
Det låter således tänka sig, att dessa fruntimmer äfven kunde
hålla ett möte, hvarest frågan diseuterades och närmare ut¬
reddes, hvilket kunde blifva en ledning för motionairen att
uppgöra förslag till kommande Rikets Ständer, som under
tiden hade tillfälle att studera sig in uti Herr Siljeströms
arbete. Någon utredning af frågan torde nu icke kunna
medhinnas, då Riksdagen är långt framskriden, och så många
andra vigtigare frågor återstå för Stats-Utskottets behand¬
ling. 1 följd häraf, och ehuru jag gillar den vackra idéen,
kan jag dock icke annat, än godkänna Stats-Utskottets Ut¬
låtande.
Herr Hesselgren instämde.
Herr Henschen: Med hvad skäl Herr Kock kan lala
om hållande af qvinnomöten, kan jag icke förstå, och för¬
modar, att han dermed ej menat allvarligt. Deremot torde
det vara nödigt, att Kongl. Maj:t låter ombesörja en utred¬
ning af frågan, ty eljest kan det lätt hända, att, då den nä¬
sta gång kommer å bane, man äfven då möter med den
invändning, att ärendet icke är behörigen utredt. En tillför¬
litlig utredning kan endast erhållas genom Kongl. Majit.
Först måste statistiska tabeller upprättas, och derefter är
det nödigt, att vederbörande auctoriteter yttra sig. Hvar¬
före man är rädd för en underdånig skrifvelse, kan jag icke
inse. Ville man blindt bifalla, då vore icke någon utredning
af nöden, men jag har just begärt en sådan, lör att få fada
att gå efter. Jag fullföljer alltså mitt yrkande om åter-
remiss.
Discussionen förklarades slutad, och Herr Talmannens
proposition, om Ståndet behagade godkänna Stals-Utskottets
Utlåtande, J/i lii, i anledning af väckt motion om anslag
af allmänna medel till en pensionsinrätlning för fruntimmer,
som sysselsatt sig med barnaundervisning, besvarades'med
Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes,.
En voterings-proposition uppsatles, justerades och an
slogs, så lydande:
296
Den 21 Junit.
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande, M 144,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras Utlåtandet».
Omröstning anställdes i vanlig ordning efter upprop,
dervid Herrar Brinck, Guslafsson, Schwan, Rinman, Wijk,
Wcern, Arnberg, Rettig, Palander, Frick, Lindström, Ekholm,
Mwchel, Stenqvist, Ekenman, Trägårdh, Cassel, Asker, Inde¬
betou, Billström, Berger, Rydin, Hagman, Rooth, Wallenberg,
Wetterberg, Stolpe, Wahlund, Hjort, Wahlström, Wedberg,
Kistner och Windrufva voro frånvarande.
En sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas
öppnande två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på
hvardera sidan om Herr Talmannen, befnnnos innehålla 43
Nej emot 14 Ja, i följd hvaraf Borgare-Ståndet beslutat
återremiss af Stats-Utskottets Utlåtande,.^ 144.
§ 6-
Upplästes ett så lydande val-protocoll:
»Ar 1834 den 21 Junii sammanträdde Borgare-Ståndets
Herrar Electorer och utsågo Herrar Frick, Kistner och Nor¬
man till Suppleant-Ledamöter i Bevillnings-Utskottet, att, i
mån af behof, uti tjenstgöring inträda. Som ofvan.
In fidem
J. Aug. Hjärne».
Underrättelse om valen skulle genom Utdrag af Proto-
collet meddelas vederbörande Utskott.
§ 7-
Föredrogos och bordlädes första gången:
l:o nedannämnda Utskotts Utlåtanden och Betänkande,
nemligen: Stats-Utskottets: N:ris 161—166, Barico-Utskot-
tets: N:ris 41—43, och Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Economie-Utskottens: N:ris 1—3;
samt 2:o Ridderskapets och Adelns Protocolis-Utdrag af
denna dag, med inbjudning, i afseende på besluten, angående
Banco-Utskottets Betänkande, J\i 54.
Herr Talmannen oell Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes klockan % 3 eftermiddagen, men sammanträdde
åter, till fortsättning af
Den 21 Junti.
297
Plenum, kl. 7 e. m.
§ «•
Justerades Protocolls-Utdrag för den 17 och 19 uti
innevarande ' mflnad, samt denna dag förmiddagen, i anled¬
ning af Banco-Ulskotlets Betänkande, Jtä 54 oell Stats-Utskot-
tets Utlåtande, J\2 167.
§ 9-
Föredrogos å nyo Stats-Utskotlets Utlåtanden:
JYs 143. i anledning af Kongl.. Majits Nådiga Skrifvelse,
i fråga om Calmare läns fördelning i två län.
Herr Ucnuchen: Vid remissen af den Kongl. Proposi¬
tionen sökte jag verka för bifall till densamma. Utskottet
har emedlertid uttalat sig i motsatt syftning. Dess Utlåtande
omfattar egentligen två frågor. Den första, angående un-
danrödjande af de anmärkta olägenheterna på annat sätt, än
genom länets delning, torde med allt skäl lemnäs utan af¬
seende, helst emot förslaget, att öka Östergöthlands län,
kan anmärkas, alt detta län redan är tillräckligt stort. Be¬
träffande åter den andra frågan, eller förslaget om delning
af Calmare län till två län, så, enär nämnde åtgärd är sär¬
deles angelägen till främjande af befolkningens i länet väl
och beqvämlighet, och „de skäl, Utskottet emot densamma
anfört, egentligen låta reducera sig till två, nemligen: l:o att,
då man ej kan göra allt godt, bör man ej göra något, och
2:o derföre, att någon olägenhet, trots förändringen, qvarstår,
bör det gamla bibehållas, skäl, hvilka äro användbara emot
hvarje reformförslag, nödgas jag äfven nu uppträda emot
den åsigt, Utskottet omfattat. Derföre, att andra län kunna
lida af samma olägenheter, sorn Calmare län, följer val ej,
att icke ändring, i afseende på nämnda län, bör pga rum,
och derföre, att ej alla olägenheter genom delningen undan-
rödjas, följer väl ej, att den icke bör ske. Anslag till uppbyg¬
gande af residence blir ändock alltid nödigt, då behofvet af
länets delning är utredt och ej kan förnekas, helst befolk¬
ningen i öfriga län af södra och medlersta Sverige icke har
så lång väg till sina länsstyrelser, som folket i norra delen
af Calmare län. Om dessutom Landshöfdingarne, såsom vi
böra hoppas, tillsättas efter riktiga grunder, är den verk¬
ningskrets, Calmare län erbjuder, öfver en mans höfva, så
att länet ej- skulle kunna draga den nytta af en skicklig
Landshöfding, som borde inträffa i ett till storleken mera
298
Den 21 Junti.
afpassadt län. Äfven i arseende på Lands-Secreterare och
Lands-Kamererare gäller delta, att, till följd af länets stor¬
lek, göromålens mängd blir så öfverhopande, att de icke
kunna uträtta, hvad eljest möjligen blifvit fallet. Men äfven
då lill Landshöldingar nämnas personer, hvilka icke äro em-
betet fullt vuxne, kan en sådan embetsman verka godt för
orten. Desse Officerare och Kammarherrar, hvilka skickas
ut till Landshöldingar, utan någon särdeles insigt i den for¬
mela delen af embetets åligganden, kunna, såsom erfaren¬
heten visat, likväl ofta bringa till stånd allmänt nyttiga företag
och economiska förbättringar, sorn den vanliga trögheten hos
folket annars låtit uteblifva, och göra således i någon mån nytta
för orten. Jag anhåller derföre om proposition på återremiss.
Uti della yttrande hördes flere af Ståndets Herrar Le¬
damöter instämma.
Herr Gråå: Till en början anser jag mig böra fästa
uppmärksamheten derpå, att Kongl. Majit icke allåtit någon
Proposition i förevarande ämne, utan endast i en Nådig
Skrifvelse meddelat Rikets Ständer de åtgärder, som blifvit
vidtagna, till följd af den väckta frågan om Calmare läns
delning. Utskottet har emedlertid ingått i bedömande af de
i sådant afseende framställda förslag. Ej mindre, än tre
särskilda sätt hafva nemligen ifrågakomma till alhjelpande
af den anmärkta olägenhetrn af länsresidencets mindre lämp¬
liga läge. Tvä af de uppgjorda förslagen, det ena, att från
Calmare län skilja och med O-tergölhlands län förena två
härader, Norra och Södra Tjust, jemte staden Westervik,
samt det andra att flytta residencet från Calmar till någon
ort i länets midt, såsom, t. ex., Döderhultsvik, har Kongl.
Majit funnit icke vara antagliga, utan böra förfalla. Åter¬
står således det tredje sättet eller att dela det nuvarande
länet och upprätta ett nytt med Westervik till residence.
I afseende på detta förslag, förekommer likväl, att ej alia,
som skulle tillhöra det nya länet, äro ense om fördelen
deraf, utan har ett härad bestämdt motsatt sig förslaget och
två andra ej visat sig särdeles ifriga derför, så att egente-
ligen endast staden Westervik samt Norra och Södra Tjusts
härader yrka på delningen. För dem må den således kunna
antagas vara fördelaktig, men de kostnader, den skulle med¬
föra dels för löner till den nya länsstyrelsen, dels lill upp¬
byggande af residencehus, länsfängele och möjligen äfven
landtmäteri-contoir, med mera, torde vara större, än som
motsvaras af den fördel, som en del af det nya länets inne-
Den 21 Junti.
299
vänare af förändringen knnde hämta. Dessutom förekom¬
mer härvid, att de nuvarande olägenheterna ändock qvarstå
för en stor del af befolkningen på Oland, hvars norra del
ligger lika allägset från Calmare, sorn en del af de orter,
hvilka skulle komma att tillhöra det 115a länet, .lag kan
således ej inse, att någon åtgärd till förändrad reglering af
Calmare län nu hör ega rum, ulan anhåller om proposition
på bifall till Utskottets Utlåtande.
Herr Hörnstein: Instämmande med Herr Gråå, vill
jag endast tillägga, att Calmare län icke är, i afseende på
residencets läge, det mest vanlottade. Flera af de norra
länen, äfvensom Elfsborgs'län, dela i detta afseende lika öde
med Calmare län, utan alt, lika med delta, vara kustland,
och derigenom under större delen af året njuta fördelen af
lätt och snalih communication med residencet genom ång¬
båtar, eller eljest sjöledes. Jag tillstyrker derför bifall till
Utlåtandet.
Herr Hensehen: Herr Gråå har upprepat skälet, att
den nuvarande olägenheten skulle för en del af Oland fort¬
fara, äfven om delning af länet verkställdes. Eller sådana
grunder skulle det då vara rätt, att, emedan olägenheten ej
kan undanrödjas för en liten del af länet, som tillhör Oland,
skall den stora delen på fasta landet alltjemt vidkännas
samma olägenhet. Härom tror jaa mia ej behöfva säga mer.
Man har äfven åberopat exemplet af de vidsträckta norra
länen. Men härvid torde höra märkas, att det ej är folk-
tomma skogar, berg och dalar, som behöfva en Landshöf¬
ding, utan det är menniskorna, innevånarne i en ort, som
behöfva honom. I ett land, der culturen ännu ej särdeles
framskridit, befolkningen är fåtalig, rättsförhållandena, till
följd deraf, föga invecklade, och tvisterna få och lätt slitna,
der kännes ej behofvet af Läns-Styrelsens närvaro så mäk¬
tigt, som i mera odlade och befolkade trakter. Hvad vidare
Aspelands Häradsboers motsträfvighet mot delningen beträf¬
far, känner jag ej, hvilka skälen dertill må hafva varit, men
tror, att en dylik opinion lätt' kan framkallas af advocater
och commissionairer, för hvilka det nuvarande tillståndet är
fördelaktigt. Saken synes mig dessutom klar, och det an-
märta missförhållandet har, efter hvad jag tror, varit er-
kändt, ända sedan Ofver-Directeuren för Landtmäteri-Contoi-
ret Forsell i första upplagan af sin Statistik öfver Sverige
väckte uppmärksamhet derpå. Jag fortfar att yrka på åter-
remiss.,
500
Den 21 Junii.
ilorr Hörnstein: Det synes mig kunna tagas för af¬
gjord, att, om man i delta fall bifölle en delning af Calmare
län, skulle man snart nödgas \idtaga samma åtgärd i flera
andra fall, der den kanske ännu mera är af behofvet på¬
kallad. Vid föregående Riksdagar har man ofta sett motio¬
ner, för indragning af Landshöldinge-Embetena; nu åter vill
man tillskapa nya. Visserligen kan en Landshöfding göra
mycken nytta för sitt län, men är han dertill i stånd, tror
jag ej, att något af de nuvarande länen är (ör vidsträckt för
hans verksamhet. Jag finner ej skäl att i detta fall ådraga
Staten ökade kostnader, och tillstyrker derför ännu en gång
bifall till Utlåtandet.
Ofverlägsrningen förklarades slutad, hvarefter Herr Tal¬
mannen framställde proposition på bifall till Betänkandet,
hvilken af Ståndet med öfvervägande Ja besvarades.
M 146, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående förhöjning af de Länsmännen tillkommande pensio¬
ner å allmänna Indragnings-Staten.
Utskottets tillstyrkande af bifall till Kongl. Majtts Pro¬
position bifölls; hvarjemte yttrandet, angående den af Herr
Contracts-Prosten Forssell hos Preste-Ståndet i ämnet väckta
motion, lades till handlingarne.
M 147, i anledning af Kongl. Majrts Nådiga Proposition,
angående anslag lill uppbyggande af ett capell i Korpilom-
bola by af Olver-Torneå socken samt för inköp af boställe
åt en Capellpredikant derstädes, jemte bidrag till dennes
aflöning.
Bifölls.
JYs 14(5, i anledning af väckt motion, angående upplåtelse
åt Kongl. Seraphimer-Ordens-Lazarettet af plats för tvätt¬
inrättning från Kongl. Majtts och Kronans af Kongl. Carolin¬
ska Medico-Chirurgiska Institutet disponerade egendom, Ntris
1 och 2, i qvarteret Glasbruket, å Kungsholmen, samt i
sammanhang dermed beviljande åt nämnda Kongl. Institut af
anslag, motsvarande den hyresafgift, som för nämnda plats
nu erlägges.
Herr Hasselrot: Serapbirner-Lazareltet stiftades år 1739
genom bidrag af enskilda personer, och har sedermera dels
på detta sätt, dels genom understöd af allmänna medel, un¬
derhållits och utvidgats, samt uppbär numera årligt anslag
af statsmedel. Det är således en Statens inrättning. Genom
den omsorgsfulla vård, hvarmed den fortfarande varit för-