Den 31 Maji.
unda nsk ju t i t hufvudsaken, nemligen rättigheten till handel pä
hvad ort som helst, utan att betungas med högre tull frän
ena, än andra landet. Men så sker alltid, då man vill för¬
svara ett förment intresse; man kryper dä gerna bakom sä
många som möjligt. Så skedde ock förliden Riksdag vid be¬
handlingen af sockertullen. RatTinadeurerne intogo då sin
starkaste position bakom sjöfartsintresset, men erfarenheten
har visat, att sjöfarten icke hade med sockerfrågan att skaffa,
och likaså skall det äfven snart visa sig, att den icke kom¬
mer att lida ringaste afbräck, utan tvärtom möjligen fördel
af tull-lindringarnes afskaflande, i händelse detta beslutas.
Då emedlertid här uppgifvits, att tull-lindringarna till¬
kommit endast för befordrandet af den transatlantiska sjöfar¬
ten, så vill jag erinra, att så egentligen icke är händelsen.
Dessa tull-lindringar äro ingenting annat, än leinningar efter
fordna tiders undantagslagar för särskilda compagnier, inrät¬
tade för att befordra handeln med åtskilliga transatlantiska
länder. Dessa compagnier hade sina egna tulltaxor, vanligen
vida lägre, än den för landet i öfrigt gällande, och från desse
hafva de sedermera inkommit i vår numera allmänna och
enda tull-lag. Att de hufvudsakligen afse uppmuntran till
handel med aflägsne orter, visar sig tydligast derutaf, att lin¬
dringen i tull tillgodonjutes lika, om varorna komma med
Svenska eller åtskilliga utländska fartyg.
En värd talare har åberopat och citerat ett bref från
några handlande i en annan stad, tili stöd för sin åsigt om
tull-lindringarnes bibehållande. Detta anser jag mindre par¬
lamentariskt, då det föga lärer få inverka på det respective
Ståndet, hvad några tå handlande i egen sak yttra, angående
en för landet allmän fråga. Detta bref, som Herr Bergman
nu anfört, är något gammalt. Jag har förr sett det förevi¬
sas i Bevillnings-Utskottet och förundrade mig då öfver att
det var underskrifvet af ett så ringa antal af Götheborgs
skeppsredare, ehuru jag likväl får erkänna, att, bland dessa
få, den största i Sverige befann sig. Skulle emedlertid nå¬
gon vigt tillerkännas dylika enskilda skrifvelser, så får jag
till jemnvigtens återställande anmäla, att äfven jag är i be¬
sittning af dylika skrifvelser från min hemort, men hvaruti
differential-tullens afskaffande förordas och påyrkas; jag har
ett af dessa bref här i min hand, aflåtet af det i ordningen
andra skeppsrederihuset i Riket, Herrar Daniel Elfstrand &
(C:o i Gefle, men hvilket jag icke ansett mig tillständigt, att,
Den 51 Maji
601
till stöd för mitt yrkande, åberopa, såvida icke sådant nu
skett från motsidan.
Vi hafva hört talare reservera sig emot en sådan tanke,
som skulle de tala af egennytta i denna fråga. Jag hyser
visst icke en sådan misstanka, men tror likväl att de, som
påyrka tull-lindringarnas bibehållande, på ett eller annat sätt
blifvit missledde och taga felt i sitt omdöme om det rätta
och för landet nyttiga. Att, såsom äfven blifvit anfördt, dif¬
ferential-tullens afskaffande skulle minska tullintraden, öf-
verensstämmer icke med sanna förhållandet; tvärtom skulle,
enligt i Bevillnings-Utskottet gjorde beräkningar, tullbeloppet,
efter de tullsatser, Utskottet nu föreslagit, med förutsättning
af lika stor import, som 1849, sedan tull-lindringarne upp¬
hört, ökas med nära 100,000 R:dr B:co, hvarå jag här har
till hands specifique beräkning.
Det är emedlertid icke med afseende på en ökad stats¬
inkomst, sorn Utskottet beslutat det nu ifrågavarande försla¬
get, utan var det öfvertygelsen om det skadliga och princip¬
vidriga uti nuvarande lagbestämmelse i detta fall, som dicte-
rade det Betänkande, hvarå jag nu vördsammast anhåller om
det Högtärade Ståndets godkännande.
Herr Lagergren: Då frågan om tull lindringarne i bör¬
jan af denna Riksdag väcktes, var jaa verkligen tveksam
derom, hvilkendera åsigten härutinnan vore den rätta, antin¬
gen tull-lindringarne borde bibehållas eller afskatfas. Den
stadgade öfvertygelse i detta ämne, som jag sökte, tror jag
mig ha vunnit, genom rådfrågande af de många publika
handlingar, hvilka, under den lifliga skriftvexlingen, å begge
sidor åberopades. Denna öfvertygelse skall jag nu tillkän¬
nagifva. Men förut ber jag att få säga några ord i anled¬
ning af uppgiften, att denna fråga bringats å bane i följd af
yrkanden ifrån utländska makter. Väl finnes anledning att
antaga, det Engelska Regeringen, i consequence med sitt nya
handelssystem, meddelat vår Styrelse den önskan, att tull-
lindringarne för den transatlantiska handeln måtte borttagas;
men hvarken England eller någon annan makt kan hafva for¬
drat deras borttagande, såsom vilkor för åtnjutande eller
förvägran af vissa andra åt den utländska handeln i allmän¬
het beviljade fördelar. De Svenska tull-lindringarne kunna
åtnjutas af alla utländska flaggor, sorn blifvit likställda i rät¬
tigheter med vår egen. Deras borttagande kan således af in¬
gen makt fordras under formen af ett reciprocitetsanspråk.
Ej eller har en fordran under denna form skett. Den af en
602
Den 51 Maji.
talare vidrörda frågan om naturalisation af i England byggda
fartyg, kan deremot väckas och af England erbjudas under
formen af en reciproque tillåtelse att i England få naturalisera
Svenska fartyg. Antager Sverige ej ett sådant erbjudande,
om det är gjordt eller göres, så följer deraf, att i Sverige
byggda fartyg ej få naturaliseras i England, men ej något vi¬
dare. Jag tror för öfrigt, att frågan om Engelska fartygs
naturalisation är, i afseende å Sverige, af så liten betydelse
för England, att detta land fäster ingen vigt dervid. Der¬
emot skulle Sverige svårligen kunna bevilja naturalisation af
Engelska fartyg, utan att vara nödsakadt medgifva lika för¬
mån åt andra utländska makter, med hvilka handelstracta-
ter om jemnlikhet i inbördes rättigheter blifvit afslutade.
Men detta kunde vara betänkligt. I Finland byggas nu en
ofantlig mängd fartyg, sannolikt för bättre pris, än i Sverige,
der materialierne börja bli dyra. Vårt inhemska skeppsbyg¬
geri, som på de sista decennierne blifvit högt uppdrifvet,
skulle troligen ej kunna uthärda concurrencen med det Fin¬
ska, i afseende åtminstone på fartyg, som ämnades för trä¬
varuhandeln, hvarigenom den vigtiga industrie, som på de
sednare åren utvecklat sig i allt mer och mer ökade skepps-
byggerianläggningar, alltför lätt kunde undergräfvas. Vid be¬
dömande af frågan om tull-lindringarne böra borttagas eller
bibehållas, lemnar jag således å sido allt afseende å den ut¬
ländska politiken, hvilken verkligen icke har dermed något
att skaffa. Och hvad angår det cosmo-politiska intresset för
handelns obegränsade frihet öfver hela verlden, så finnes hos
mig ingen gnista sympathie derföre. Hvad man derom hör i
andra länder, är visserligen vackert, men lör det mesta tomma
talesätt, ty i verkligheten rådfrågas öfverallt först och sist
hvart lands egna fördelar. Frågan om tull-lindringarne be¬
traktar jag holt och hållet utur Svensk synpunkt. Är det
för Sverige nyttigt, för dess handel, skeppsfart och näringar
förmånligt att bibehålla dem, vid denna fråga sätter jag grän¬
sen för ämnets skärskådande. Hvad jag hört under discussio-
nen härom, har icke varit egnadt att taga mig ur den tve¬
kan, jag hyst emot afskalfande af dessa tull-lindringar, som
obestridligen verkat till befrämjande af handeln och sjöfarten
på aflägsna länder och till ökande, ej till förminskning, af
Statens inkomster. Man isolerar denna fråga, i stället för
att utreda den, om man härvid talar om möjligheten att, utan
tull-lindringarne, kunna få colonial-alstren lör bättre pris. Jag,
för min del, fäster stor vigt vid de yttranden, som afgifvits
Den 54 Maji.
603
af represenlanterne för den större handeln och skeppsrederi-
erne inom fäderneslandet. Jag måste sätta tro till dessa cor-
porationers sakkunskap, och då de skådat frågan i dess större
omfattning, icke såsom en enskild handelsfråga, utan såsom
en allmän näringsfråga, så har jag i deras yttrande funnit den
rälta ledningen för mitt omdöme. I)e enkla, klara och fac-
tiska upplysningar, hvilka Herr Bergman nu lemnat, hafva,
efter min tanka, ådagalagt skadligheten för den Svenska han¬
deln och sjöfarten af tull-lindringarnes borttaeande. Det kan
svårligen motsägas, att en sådan åtgärd skulle verka menligt
i synnerhet på Rikets sjöfart, derigenom alt den premie för
aflägsna resor, som stadgandet om tull-lindringarne innebär,
komrrie att försvinna. Man åberopar häremot, att knappt en
femtedel, efter lästetalet, af de till Rrasilien ankomne Sven¬
ska fartyg fått hemfrakt till Sverige. Detta bevisar ingen¬
ting mera, än att fraktfarten för andra nationers räkning är
för Svenska fartyg förmånligare, än hemfrakten med colonial-
alster; men deremot är det troligt, att, om tull-lindringarne
icke funnes, skulle antalet af de fraktsökande Svenska farty¬
gen i Brasilien minskas åtminstone med den femtedel, som
hittills fått sysselsättning med dessa hemfrakter. Kunna vi
ej t. ex. i Brasilien directe hemta socker och caffe, så lärer
ditsändningen af Svenska producter icke bära sig, och följ¬
aktligen utfrakterna för Svenska fartyg blifva sällsyntare.
Men af den uppmuntran, som ligger så väl i tillgången på
utfrakter, som i möjligheten af en god hemfrakt, äro våra
skeppsrederier i behof, för att fortfara med byggandet och
utrustandet af så dyrbara och ypperliga fartyg, som ifrån
Sverige utgå för den transatlantiska sjöfarten. Borttagandet
af tull-lindringarne skulle verka en betydlig omflyttning af
den större handeln från de hittillsvarande hufvudstaplarne
till alla med stapelfrihet försedda små sjöstäder. Jag fruktar,
att denna omflyttning skulle i betydlig mån verka på Statens
inkomster. Det ligger en stor control på tulluppbörden af
hufvudartiklarne socker och caffe, deruti, alt dessa artiklar
i allmänhet förtullas blott i några få städer inom Riket, hvil¬
ket inträffar, så länge deras införsel är föremål för omedel¬
bar sjöfart från productionsorterne, men deremot skulle upp¬
höra i samma stund dessa artiklar kunde med lika fördel,
i hänseende till priset, bernias från de närmaste stora sta¬
pelplatserna i Europa. Då dessa varor kunna liemtas med
hvilka kustfartyg som helst, skall deras införsel bedrifvas öf¬
ver allt och ifrån den större handeln öfvergå till detail-han-
604
Den 31 Maji.
deln, hvarigenom den för Riket gagneliga combinationen af
export- och importhandeln lärer försvinna. Jag befarar verk¬
ligen, att Staten kommer att röna verkningarne häraf på ett
ganska kännbart sätt, i afseende å inkomsterna af tullen. Sjö¬
farts- och tullcontrolerne äro i vårt land ofullständigare och
slappare, än i något annat. I Sverige har liberalismen, i fråga
om vilkoren för varors förtullning, gått ända till ytterlighet,
ja, tanklöshet. Finnes det väl i hela christenheten ett land,
utom Sverige, der det är tillåtet, att ur odäckadt fartyg, ur
små öppna båtar förtulla de vigtigaste importartiklar. När
våra seglationsförfattningar äro så illa betänkta, som detta
exempel visar, när ännu mindre någon begränsning finnes i
afseende å lästetalet för fartyg, som ega befatta sig med den
utrikes importen, då frågar jag, om det icke är högst våd¬
ligt att vidtaga en åtgärd, hvarigenom importen af transat¬
lantiska varor sprides till några och trettio stapelstäder, i
stället för de två, hvilka hittills nästan uteslutande kunnat
dermed befatta sig, just i följd af tull-lindringarnes tillvaro?
De stora fördelar, man synes häraf lofva sig, äro, efter mitt
begrepp, illusoriska. Andra makter, såsom Holland och Eng¬
land, kunna önska, ja möjligen fordra den föreslagna åtgär¬
den från vår sida. Dessa riken skulle också ovedersägligen
deraf draga stora fördelar. Ty våra behof af colonial-pro-
ducter komma då att fyllas genom kustfarten på Engelska
och Holländska handelsplatser, och vår sjöfart kommer snart
att trängas ur öppna sjön och inskränkas till vikarne. Att
Sverige häremot skulle komma att njuta motsvarande, verk¬
liga fördelar i rörelsen med dessa länder, derpå tviflar jag
högeligen. Till dem, som erbjudas, hyser jag icke stort för¬
troende. För det illusoriska i dessa, af Holland lofvade, äro
andra länder, än vårt, tidigare varnade Löften äro visserli¬
gen goda, men endast i det fall att de ärligen hållas. Jag
instämmer i yrkandet om afslag å tillstyrkandet i Bevillnings¬
utskottets förevarande Utlåtande.
Herr Bergman: Då den Kongl. Propositionen om tull¬
lindringarnas borttagande i detta Stånd första gången före¬
drogs, för alt till Utskottet remitteras, lät jag öppet förstå,
att jag icke gillade den åsigt, som ligger lill grund för den
nådiga Propositionen. Man anmärkte detta såsom en besyn¬
nerlighet af mig, emedan Götheborgs handlande skulle vara
af annan tanka, än jag sålunda framställt. Detta föranlät
mig att till nämnde stad skrifva en förfrågan härutinnan.
Derå kom med största skyndsamhet till svar det bref, af
Den 31 Maji.
SOS
hvars innehåll jag nu tagit mig friheten att uppläsa en del.
Det är undertecknadt af sådana handelshus, som Herrar
Grönwall & Comp., hvilka äro Sveriges största skeppsredare,
samt O. Norén, E. ^Rundberg, Victor Kjellberg & Comp.,
Weinberg Comp., Åkermark <5i Comp., A. H. Evers & Comp.,
G. H. Hegardt dl Comp., Corin Lindhult & Comp., J. A.
Kjellberg & Söner, Charles G. Lindberg, samt mitt eget Bolag
Alex. Barclay & Comp., med tlere. En ganska respectabel
majoritét af Götheborgs skeppsrederier I 1 dess tanka (inner
jag nu ett ytterligare stöd lör min redan uttalade mening,
sedan jag jemväl funnit, att det rykte, som här i början
spridde sig, att Götheborgs skeppsrederier skulle hysa en
motsatt opinion emot min, vid den Kongl Propositionens an¬
mälande, uttalade, var ganska ogrundadt och endast en till¬
ställning. Jag medgifver visst, att en och annan äfven i
Götheborg önskar tull-lindringens borttagande. Men det be¬
visar ej annat, än afvikande individuella åsigter i hvarje fall.
Herr Murén synes lägga stor vigt deruppå, att ett fabriks-
hus i Gefle, som har fartyg gående på America, ändå tager
tobak ifrån Bremen och således icke begagnar sig af tull-lin-
dringarne. Men detta bevisar lika litet, som hvarje annat
undantag, och är för öfrigt lätt förklarligt deraf, att tobaks-
fabrikanten behölver flera sorter tobak, hvaraf en del myc¬
ket importeras från New-Orleans, Virginia, Maryland, Cuba,
med flere orter, till Bremen, och för en Svensk fabrikant,
tull-lindringarne oaktadt, hämtas, i anseende till det större
urval, sorn der låter sig göra, med större fördel ur denna
andra hand. Den ifrågavarande tobakssorten begagnas för¬
nämligast vid cigarrberedningen. Olika fabrikanter fordra
olika råämnen. En sådan vara, som cigarrer af nämnde to¬
bak, kan endast förbrukas af de mera bemedlade. Bland
den stora massan, den arbetande classen och dylike, som con-
sumera mest tobak, åtgår deremot egentligen annan gröfre
vara, sådan som med fördel hämtas endast i större partier
directe från transatlantiska hamnar. Herr Murén har äfven
exempelvis för sina satser anfört, att spanmål ofta gäller
lägre i pris här i Stockhom, än i den förnämsta productions-
orten, Skåne. Huru förhållandet dermed egentligen kan vara,
är mig — jag bekänner det — icke rät t bekant. Om den
så kallade leverancehandeln, som på Stockholms Bourse drif-
ves, har jag hört många underligheter berättas. I Götheborg
exsisterar den icke. Man brukar icke der sälja varor, som
man ej har i lager. Måhända kan säljaren vid sådan han¬
606
Den 31 Maji,
del någon gång befinna sig i de omständigheter, att nödgas
sälja till hvad pris, som helst, och kan nämnda prisskillnads-
förhållande vara att tillskrifva sådane, ej andra, omständig¬
heter. Det vanliga och rättaste är väl dock i handeln, att
helst taga varan i första hand. Bästa beviset derför är det
förhållande, att utländningen tager trä-varor från Norrland
och icke från Slockholm. Jag vidblifver mina åsigter angå¬
ende deri transatlantiska handeln och tror, att denna är det
vigtigaste föremål för Sveriges handelsrörelse och fraktfart,
för dess handels- och tull-lagstiltning, samt bör således, på
sätt hittills tillgått, på hästa vis omhuldas.
Herr Elielund: Jag har förut yttrat, det jag anser de
ifrågavarande tull-lindringarne böra fortfara. Af den sednare
discussionen har jag icke förts på annan tanka, eller fun¬
nit giltiga skäl för en motsatt mening anförda. Bland an¬
nat har å motsidan sagts, att fördel af tull-lindringarne till¬
faller endast de större städerna. Jag tror alt äfven den min¬
sta stapelstad kan göra sig delaktig af dessa förmåner. De
komma dem vanligen så tillgodo, att, om handlande i sådane
mindre städer icke kunna taga större partie eller en hel
last af ifrågakomne varor, så är det ingenting som hindrar
hvar och en enskildt, att importera mindre quantitéler, för
att lossas i Stockholm eller Götheborg, och att derifrån be¬
fordras till destinationsorten. Vanligen ankommer directe från
Brasilien till Norrköping, förutom llere laster socker, årligen
en större last med caffe. Men dessutom inlörskrifvas och
ditkomma också partier såväl af caffe, som af socker och
arrak, på transito öfver Stockholm eller Götheborg. På så
sätt algingo nyligen härifrån circa 1,000 balar caffe till
Norrköping, inlörskrifne af handlande derstädes och här om-
lastade. Förhållandet kunde varit lika om partiet i stället
varit blott 100 balar och fördelen af tull-lindringen hade
likaså tillgodokommit requirenten. Bäst och fördelaktigast
synes det mig vara att taga varan från productionsorten,
derifrån jemväl England, Holland och Hamburg taga den, och
att det endast kan höra till undantagen och sällsynlheterne
att kunna köpa billigare på de Europeiske marknaderne. Då
man här talat om interessen, så kan jag försäkra, att jag
icke låtit något enskildt sådant inverka på de åsigter, jag
yttrat, och skulle jag i dessa låtit mig missledas af felande
omdöme, så delar jag deruti gerna öde med de icke så få
upplyste och rättsinnige män, äfvensom ansedda corporatio-
Den 31 Maji.
607
ner, hvilka hylla samma mening, som jag, och som sålunda
icke eller bättre skulle förstått uppfatta denna fråga.
Herr Bjuhr: I anledning af en värd talares yttrande,
finner jag mig föranlåten att uppträda till berigtigande deraf.
Han har sagt, att, om tull-lindringarna afskafläs, det är att
befara, att vår handelsflotta och vårt skeppsbyggeri kunna öf-
verflyglas al hvad Finland förmår åstadkomma. Jag saknar
icke en närmare kännedom i detta hänseende. Dels genom
den directa handelsförbindelse, hvari min hemort står till
Finland, och dels i följd deraf, att icke få Finska fartyg
strandat vid Holmön i Qvarken, har jag kommit i tillfälle
att vinna säkra upplysningar derom, att icke blott varlskost-
naderne vid skeppsbyggeri äro betydligt lindrigare i Sverige,
än i Finland, utan äfven de Svenska fartygen äro i allmän¬
het vida bättre, än de i Finland byggda. En fruktan i be¬
rörde hänseende är följaktligen alldeles ogrundad. I öfrigt är
jag också öfvertygad, att den Svenska sjöfarten och handeln
skola mycket mera, än nu är fallet, befrämjas och uppblom¬
stra, derest de privilegier och undantagslagar, som fjettra
desamma, borttagas och få gifva rum för en fri. naturligare
tällan. Jag instämmer derföre i yrkandet om bifall till Be-
villnings-Utskottets förevarande utlåtande.
Discussionen förklarades slutad. Herr Talmannens här¬
efter, hvar efter annan, gjorda framställningar, om Ståndet
behagade bifalla eller afslå Bevillnings-Utskottets förevarande
Utlåtande, angående de så kallade »tull-lindringarnes» upp¬
hörande, besvarades, hvar för sig, med blandade ja och nej.
Votering äskades, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets, i Betänkandet,
JW S, afgifna yttrande, angående tull-lindringarnes upphö¬
rande, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, alslås detta yttrande».
Vid den omröstning, som häruppå, i vanlig ordning, an¬
ställdes, utföllo rösterna med 32 Ja, emot 12 Nej; hvadan
Ståndet bifallit Bevillnings-Utskottets framställning, angående
de så kallade Tull-lindringarnes upphörande.
Emot detta beslut reserverade sig Herrar Lagergren,
Almgren, Hesselgren och Lundh.
6:o Det i förevarande Betänkande, näst efter nu prof
vad hemställan, pag. 7, förekommande yttrande, angående
ordningen för upptagande af frågan om en mot tull-lindrin-
608
Den 4 Junii.
garne svarande nedsättning uti införselsafgifter å vissa, äf¬
vensom om bibehållande af stadgade tullsatser å en del an¬
dra varor.
Lades till handlingarne.
7:o Bevillnings-Utskottets, näst derefter afgifna, å pag.
7, i Betänkandet förekommande yttrande, i anledning af Herr
Schwans hemställan, angående borttagande af särskildta med-
gifna undantag från i allmänhet stadgade tuilsatser.
Bifölls.
och 8:o Hvad förekommer, pag. 8 och 9, innan Utskot¬
tet öfvergår till tull-taxebestämmelserna.
Lades till handlingarne.
§ 9.
Bordlädes följande Utskotts-Betänkanden, nemligen:
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskot-
tens, N:ris 9 och 10,
Bevillnings-Utskottets, N:ris 6—9,
Ranco-Utskotlets, N:ris 38 och 39, samt
Allmänna Besvärs- och Economie-Ulskottets, JYi 106;
till hvilka rubriquerna antecknas i Protocoll vid ärender-
nas pröfning.
§ *0.
Herr Sundblad anhöll, att, då han icke begagnat sig af
honom tillförene förunnad ledighet från Riksdagsgöromålen,
honom kunde beviljas ledighet under 3 veckor från den 4:de
instundande Junii.
Bifölls.
Plenum slutades kl. % till 10 e. m.
In Odem
E. G. Runeberg.
Den 4 Junii.
Plenum kl. 9 f. m.
§ *•
Justerades Protocollet för den 21 sisth Maji.
§ 2.
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M 5, angående Tullbevillningen, hvarvid förekommo: j
Den 4 Junit.
609
l:o Tariffen för Införselstullen, jemte dertill hörande
yttranden i Betänkandet.
På framställning af Herr Talmannen, beslöts, att, på det
Ståndet icke måtte behöfva fästa sig vid hvarje särskild i
taxan förekommande artikel, äfven om tullsatsen derå icke
undergått förändring, tarifTen icke skulle läggas till hufvud¬
saklig grund för föredragningen, utan Utskottets Betänkande
följas, med rättighet likväl för hvarje Ledamot af Ståndet,
att, på derom särskildt framställd anhållan, få underkastade
pröfning jemväl sådana artiklar, som i Tariffen, men icke i
Betänkandet finnas upptagne; och blefvo Utskottets yttranden
och föreslagna tullbestämmelser, utan discussion, godkände,
för alla de artiklar, som här nedan icke omförmälas; hvar¬
emot, angående öfrige artiklar, öfverlades och beslöts, på sätt
här nedan följer:
Askar och Dosor:
Herr Almgren: Då denna artikel är den första, dervid
Utskottet öfvergått från värde- till vigtförtullning, anhåller
jag få förklara, att jag gillar, såsom jag alltid gillat, den af
Utskottet sålunda hyllade princip. Den rätta vigtziffran är
dock svår att finna, och Utskottets på motiver blottade Be¬
tänkande har icke förmått ingifva mig önskad trygghet, att
noggranna undersökningar blifvit anställde, innan ziflerbelop-
pet blifvit bestämdt. Utskottet yttrar, i afseende å denna
artikel, endast, att det, i öfverensstämmelse med Herr Rosen¬
blads förslag, ansett den förut stadgade tullsatsen, efter värde,
böra utbytas emot en införselsafgift af 8 sk. skålpundet. Til!
någon bestämd öfvertygelse om riktigheten af nämnde tull¬
bestämmelse kan man således, genom o begrundande af Ut¬
skottets raisonnement, icke komma. Återstår följaktligen
att tillse, hvilket förtroende kan skänkas åt Herr Rosenblads
förslag. Jag befarar, att förtroendet icke kan blifva stort.
Hans förslag stödjer sig nemligen helt och hållet på Tull-
district-Chefen Karströms förslag, hvilket åberopar dels Danska
och Norrska Tulltaxorna, dels ock Gefle Frihandelsförenings
förslag, om hvilket sistnämnda Herr Karström säger sig
icke hafva inhemtat kännedom, annorlunda än genom Tidnin-
garne. Denna källa för tillförlitliga upplysningars erhållande
anser jag, för min del, icke vara i detta afseende den rätta, ty
originalet borde väl Tit. Karström sig förskaffat. Vill man upp¬
träda, såsom lagstiftare i ett ämne, deruti det är så svårt att
finna det rätta, som uti tull-lagstiftningen, sfi hade man
Borg.-Slånd. Prot. vid Riltsd. 1850-1881. III. 39
610
Den .1 Junti.
bort förevisa flera och hestämdaie (acta på de zillrors till¬
förlitlighet, hvilka man ville skola, såsom lag, antagas. Den
opartiske representanten lordrar här fulla bevis och icke lösa
uppgifter, sådana man säger sig lått af vänner och bekanta.
Långt mera upplysande hade varit, om, uti Tit. Karströms
förslag, Engelska, Tyska, Franska, m. 11. andra länders tillI-
taxe-bestämmelser varit bifogade; den Norska och Danska
tull-lagen är för oss af ringa betydenhet mot ofvannämnde
Länders förhållanden till vår handel och industri. Då man
för öfrigt icke visat, att inan lillvägagått ined den sorgfällig¬
het och noggrannhet, som ämnets vigt kräfver, instämmer jag
i Grefve Gyldenslolpes reservation, att Rikets Ständer måtte
bibehålla nu varande taxas stadganden för alla de artiklar, å
hvilka Utskottet föreslagit utbyte af förtullningen emot vigt-
förtullning, men att Rikets Ständer, erkännande fördelarne
af ett sådant utbyte, ville i underdånighet hos Kongl. Majit
anhålla, att General-Tull-Styrelsen måtte varda anbefalld, att
till nästkommande Riksdags Bevillnings-Utskott aflemna, så
noggrannt sig göra låter, uppgift på värdet per skålpund af
alla de artiklar, för hvilka förtullningen nu är bestämd i
procent efter varans värde.
Herr Murén: Jag trodde icke, att man så mycket skulle
fästa sig vid eller motsätta sig den princip, Utskottet uttalat,
»att varors förtullning efter värde bör i möjligaste mån af-
skaflas,» då denna princip icke är ny, utan endast en fort¬
sättning ifrån äldre tider tillbaka. Först vid 1823 års Riks¬
dag beslöto Rikets Ständer, för deras del, att all förtullning
skulle ske ad valorem. Denna åsigt godkändes icke helt
och hållet af Kongl. Majit, utan på en del varor bibehölls
förtullningssättet efter mått, mål eller vigt. De uppenbara
fördelarne härvid och de många missbruk, som vid värde-
förtullning begingos, hafva gjort, att man mer och mer sökt
afskaffa nämnde förtullningssätt, till dess Herr Rosenblad
väckt motion om totalt upphörande af all förtullning ad valo¬
rem. Utskottet har likväl icke eller nu ansett sig kunna
helt och hållet borttaga berörde förtullningsmethod, utan bi¬
behållit den för några få artiklar. I afseende på alla dem,
der värde-förtullning utbytts mot den af vigt, har jag icke
varit med Utskottet ense, emedan Utskottet, med underkän¬
nande i vissa delar af Herr Rosenblads förslag, väl antagit
förvandlingen af förtullningssättet, men dock dervid bestämt
alldeles för höga tullsatser, hvarigenom skulle komma att
Den i Junit.
611
inträffa, att vissa varor, som förut kunnat emot tull till Ri¬
ket införas, hädanefter blefvo omöjliga att införtulla. Sådant
är likväl icke förhållandet med förevarande artikel: »Askar
och Dosor,» å hvilken den af Herr Rosenblad föreslagna in-
lörselstull af 8 sk. pr skålp. bibehållits. Att stora missbruk
vid värdeförtullningen egt runi, ligger för öppen dager, och
jag lägger derför stor vigt på, att man öfvergår till antagande
af en annan princip. Jag har här i min band en portefeuille,
som, ehuru den kostar i handeln 3 Ridr Bico dussinet, lik¬
väl angifvits och förtullats efter ett tullvärde af 40 sk. för
dito. Den tull, Utskottet nu föreslagit för dylika portefeuiller,
är åter för hög, och verkar derhän, att Staten, som förut
fått litet, hädanefter får alls intet. Stor olikhet exsisterar
också i olika städer, i hänseende dertill, att på somliga stäl¬
len lösas till förtullning angifna varor, men på andra icke,
hvaraf följden bli Iver, att varorna på dessa senare ställen in¬
komma emot liten eller ingen tull. Huru varsam man bör
vara vid tullsalsens bestämmande, kan ses bland annat af
artikeln parapluier. Så länge de (ingo införtullas efter värde,
inkommo en stor mängd deraf, men sedan man förordnade,
att de skulle förtullas per stycke, har förtullningen nedgått
till en obetydlighet, oaktadt fullt lika mångå, som förut, med
all säkerhet till Riket inkommit. Man bör således, då dy¬
lika förändringar i förtullningssätt vidtagas, noga akta sig för
höga tullsatser. 1 det af Herr Almgren föreslagna beslut
kan jag ingalunda instämma, och finnér således icke skäl,
att till Kongl. Majit hänskjuta frågan, som är på det bästa
sätt, sorn ske kan, af Herr Karström redan utredd och un¬
dersökt. Att Herr Karström icke annorlunda, än genom
Tidningarne inhemtat underrättelse om Gefle Frihandels-
Förenings förslag, förundrar mig icke, då det icke blifvit an¬
norstädes, än i Tidningarne tryckt. Upplysningsvis får jag
nämna, att Herr Karström icke Jemnat samma förslag vits¬
ord i allo, eller egnat det större förtroende, än han ansett
det förtjena. Jag begär bifall på Utskottets förslag.
Herr Lagergren: Jag medgifver riktigheten af hvad
Herr Murén anfört, såväl angående olägenheterna af förtull¬
ning efter värde, som fördelarne af en sådan efter vigt, ehuru
jag icke kan underlåta att förundra mig öfver, att de största
handlande nationer i verlden, England och Norra America,
bibehållit förtullningssättet ad valorem. Felen i vår Tull¬
administration, och de missbruk, som här i Riket ega rum,
måtte vara jemnförelsevis större, än annorstädes, då värdes-
612
Den 4 Junit.
förtullningen anses vara här i landet alldeles oduglig. Onek-
ligt är, att en förtullning efter värde är den rättvisaste grun¬
den, och att vigtförtullning endast är en nödfallsutväg, ty den
sednare drabbar lika tungt artiklar, hvarå mycket, som hvarå
litet arbete blifvit nedlagdt. Ordningen och tryggheten for¬
dra i allt fall, att öfvergången från det ena till det andra
systemet sker med största noggrannhet, I Tyska Tullför¬
eningen har en sådan icke skett, förr än varor af alla sorter
och nyancer blifvit vägde inför ett protocoll. På sådant sätt
har man genom derefter upprättade tabeller och anställda
jemnförelser kommit till ett genomskärningsvärde och träffat
den rätta ziffran. Hos oss har man tillvägagått så, att väg-
ningarne icke blifvit anställde inför en myndighet, utan i en¬
skilda handelsbodar af enskilde personer, hvilka derefter lem-
nat sina upplysningar och uppgifter, skrifne på papperslappar
till dem, som sådana begärt. För dylika uppgifter kan jag
icke hysa något förtroende. På sådan grund föreslår jag,
att, med ogillande af Bevillnings-Utskottets förslag, värde-
förtullningen må bibehållas, och till Kongl. Maj:t aflåtas en
underdånig skrifvelse af det innehåll Grefve Gyldenstolpes,
af Herr Almgren upplästa, reservation utvisar.
Herr Guatafsson: För min del, hyllar jag principen af
förtullning efter vigt, men tror, att Utskottet, vid öfvergåen-
det från det ena till det andra systemet, bort meddela så¬
dana upplysningar, hvarigenom man blifvit i tillfälle att be¬
döma den föreslagna tullziflrans riktighet. Nu vet jag icke,
om tullen af 8 sk. för 1 Skeppund Askar motsvarar 25 eller
10 procent, och således vet jag icke, om jag skall antaga
eller förkasta Utskottets förslag. Jag tillstyrker fördenskull,
att Betänkandet må, för sådan orsaks skull, i de delar, der
vigtförtullning blifvit antagen, till Utskottet återremitteras.
Herr Hesselgren instämde.
Herr Ekelund: Äfven jag erkänner nyttan af förslagets
syftemål, att förtullningarne hädanefter må ske efter vigt,
och icke efter värde; men, då Utskottet icke haft någon an¬
nan grund för tullberäkningen, än Herr Karströms förslag,
hvilket blifvit, efter tycke och smak, ibland antaget och
ibland ändradt, anser jag Betänkandet icke innefatta den sä¬
kerhet emot misstag, hvilken är i så hög grad önskvärd,
och som utgör ett oeftergiflig! vilkor för arbetets framtida
bestånd och för vinnande af den stadga i tull-lagstiftningen,
som bör vara rådande. På sådan grund förenar jag mig
med Herr Lagergren, att värdeförtullningen tills vidare måtte
Den 4 Junii.
613
bibehållas, och en underdånig skrifvelse i ämnet aflåtas, i dea
syftning, Grefve Gyldenstolpes reservation utvisar.
Herr Murén: Till svar å hvad som blifvit anfördt derom,
att noggranna undersökningar, angående beskaffenheten, med
afseende å tullberäkningen, af de artiklar, som i tulltaxan
förekomma, icke blifvit anställde, får jag erinra, att så be¬
skaffade undersökningar skedde år 1846, på Kongl. Maj:ts
befallning, af Packhus-Inspectionen med all sorgfällighet. Alla
artiklar blefvo dervid visserligen icke föremål för pröfning,
men alla de hufvudsakligaste. En grundelig och opartisk
undersökning har således egt rum för icke längesedan, och
som, enligt min öfvertygelse, är alldeles tillräcklig. Ännu
mer vidtomfattande undersökningar skulle visserligen kunna
ske, men för dem, som icke vilja målet, blefvo de, fruktar
jag, i allt fall icke tillräckliga. Eller skulle man måhända
låta interesserade personer yttra sig, och derefter lita på
deras uppgifter? Jag tror, att man i det fallet bör låta 1859
års Tull-Comitées Berättelse, äfvensom Socker-Raflinadeurer-
nes calculer vid förra och denna Riksdagen lända sig till
v arning.
Herr Almgren: Med Herr Murén hafva vi nu omsider
kommit så långt, att han erkänt, att de af Utskottet före¬
slagna tullsatser i allmänhet äro för höga. Häri ser jag
bristande upplysning hos Utskottet. Då inan nemligen vill
stifta en ny lag, så bör man tillse, att den blir riktig, och
ingalunda behäftad med fel, hvarken i en eller annan rikt¬
ning. Den grundliga undersökning, som, enligt Herr Murens
uppgift, skulle hafva egt rum af Packhus-Inspectionen, hade
afseende på tullvärdets bestämmande, men icke på vigtför-
tullningen, som är en helt annan sak. I en fråga, som rör
menniskors ve och väl, fordrar jag bevis och facta, och åt-
nöjer mig icke med suppositioner eller enskilda personers
åsigter. För anskaffande af sådana bevis, instämmer jag
med Herr Gustafsson derom, att Betänkandet må återre¬
mitteras.
Herr Lagergren: Jag vill ej neka, att åtskillige upp¬
gifter af industrie-idkare till 1859 års Tull-Comité förekom¬
mit äfven mig tvätydiga, och jag medger, att man icke alltid
får sätta full tillit till noticer, som af interesserade personer
lemnäs. Då man likväl af handlande hämtat svar på fram¬
ställda frågor om hvad en vara väger, på sätt man i allmän¬
het tillvägagått, så har man ju också inlåtit sig med interes¬
serade personer. Utan föregående controll hade sådana upp¬
tili
Den 4 Junti.
gifter icke bort antagas, hvilket likväl skett af den berömda
1839 års tullcomité. Grefve Gyldenstolpe har också i sin reser¬
vation offentligen gifvit sitt misstroende tillkänna med Herr
Karströms, hufvudsakligen derpå byggda, förslag. Vid när¬
mare eftersinnande förenar äfven jag mig med Herr Gustafs¬
son om återremiss, hvarigenom något yttrande från Bevill-
nings-Utskottet, i afseende härå, kunde bekommas.
Herr Grape: Med anledning af uppgiften, att 1839 års
tullcomité på ett lösligt sätt skadat sig upplysningar om va¬
rors rätta vigt, får jag nämna, det jag har mig bekant, att
Comitéens ledamöter sjelfve med mycken rnöda och nog¬
grannhet anställt vägningar i åtskilliga handelsbodar. Hetta
förhållande kan jag bestyrka, genom att namngifva så välde
ledamöter, som vägningen verkställt, som de handlande, hos
hvilka sådant skett. Förebråelsen om mindre sorgfällighet är
således obefogad. Hvad sjelfva principen angår, så inser hvar
och en, huru orimligt det är, att bestämma tullen efter ett
visst värde å varan. Värdet uppjagas många gånger till 1 å
200 procent utöfver det verkliga, hvarigenom man tvingas
till lagöfverträdelser. En vigtbestämmelse är derföre vida
lämpligare, och det förefaller mig besynnerligt, att någon kan
motsäga detta. Det kan visst vara möjligt, alt för en eller
annan artikel tullsatsen, som föreslagits, icke är riktig, men
huru kan man föreställa sig, att genast, vid öfvergåendet till
ett nytt system, kunna vara säker för misstag. Den rätta
ziffran är den, som gifver Staten sin inkomst, och derjemte
näringarne ett behölligt skydd. Men sätter man tullsatserna
för höga, så förfelas båda dessa mål, hvarom tillförlitlig upp¬
lysning kan vinnas af personer med erfarenhet i den vägen.
Jag bifaller hvad Utskottet föreslagit.
Herr Brinck: Att en brytning skulle uppkomma vid
öfvergången från värde- till vigtbestämmelser, var klart. Vid
föregående Riksdagar har man alltjemt hört klagas ifrån de
proh i b i ti vas läger öfver olägenheterna af värdeförtullningen,
ithy att oriktiga och för låga värden sattes. 1’rohibitisterne
glömde då, att sådana varor, derå värdena blifvit för lågt an-
gifna. kunde af hvilken som helst vinnas, emot en förhöjning
af 10 procent. Om tulltaxan icke skall växa till vohlmer,
är det omöjligt att uppräkna alla särskilda arter af ett och
samma slag. De måste hänföras under en tullsats med en
medeltull. Jag kan icke föreställa mig, att en man, med
Herr Kar ströms redlighet och insigter, hans vidsträckta prae-
tiska erfarenhet och hans tillgång till i ämnet upplysande
Den 4 Junii.
615
arbeten, skall hafva med lättsinnighet nedskrifvit tullziffrorna
i sitt förslag, Fastheldre är jag öfvertygad om, att han ined
yttersta noggrannhet sökt närma sig det rätta. Jag anser
derföre ganska välbetänkt, att Utskottet lågt hans arbete till
grund för sitt förslag. I vissa fall har dock Utskottet höjt
tullsatserna utöfver hvad Herr Karström föreslagit. Jag kan
i allmänhet icke gilla detta, emedan somliga varor, som nu
kunnat införas, hädanefter blifva indirect förbudna. Heldre
antager jag dock Utskottets förslag, än den gamla tulltaxan,
och anser oss, genom en återremiss, endast kunna få det¬
samma i sämre skick tillbaka. Till nästa Riksdag kunna vi
hinna förvärfva oss en practisk erfarenhet, till våra motstån¬
dares öfvertyganrJe om olämpligheten af nuvarande tullsatser.
För tidens skull, och för att icke alltför mycket belasta pro-
tocollet, inskränker jag mig till hvad jag sålunda haft äran
anföra, och begär bifall på hvad Utskottet tillstyrkt.
Herr Maechel: Elter min öfvertygelse innefattar den
förändring, Utskottet vidtagit, och hvarom fråga nu är, en af
de mest önskvärda förbättringar, med afseende å de många
missbruk och oredor, hvartill värdeförtullningen gifvit anled¬
ning. Herr Karström har inlagt mycken förtjenst genom sitt
mödosamma arbete, och i allmänhet anfört goda motiver för
sina åsigter, hvartill kommer, att detsamma kan, såsom ut¬
gånget från en embetsman, med skäl anses för opartiskt;
och då Utskottets ledamöter, till yttermera visso, jemnfört
hans uppgifter med verkliga förhållandet, kan Utskottet icke
sägas hafva gått tillväga på måfå. Jag yrkar bifall på Ut¬
skottets förslag.
Herr Lagergren : Jag har icke velat förneka Herr Kar¬
ströms förslag sina förtjenster, men det tyckes vara nog
långt gånget att fordra blind tillit till detsamma, då elemen-
terna icke äro uppgifna, hvarpå förslaget sig grundar. Att
alla vägningar blifvit på måfå anställda af 1859 års Tull-
comilé, har jag icke sagt, utan endast, att vissa deribland
skett pä ett compendiöst sätt. Då jag, i afseende på före¬
varande artikel, icke kunnat utröna, om trädaskar eller fina
pappaskar skola hänföras under samma tullsats, så finner jag
deri ett ökadt skäl, att förnya min anhållan om återremiss,
som jag lägger mycken vigt på, att Ståndet beviljar.
Herr Murén: Då askar och dosor skola tullbehandlas,
lika med det ämne, hvaraf de hufvudsakligen bestå, så föl¬
jer deraf, att träd- och pappaskar icke kunna hänföras till
samma tullsats.
616
Den 4 Junii.
Discussionen ansägs slutad; och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ständet godkänna, hvad Utskottet, i afseende
på artikeln askar och dosor, tillstyrkt?»
Svarades Ja och Nej, och begärdes votering.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som godkänner Bevil/nings-Utskottets Utlåtande,
JW 8, med tull-taxeförslag, angående askar och dosor, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras denna punkt.»
Votering anställdes i vanlig ordning, och utföll med 29
Ja emot 16 Nej; i följd hvaraf Utskottets förslag var bi¬
fallet.
Emot beslutet reserverade sig Herrar Lagergren, Alm¬
gren, Hesselgren, Lundh, Gustafsson, Ekelund och Hallström.
Bränvin och Sprit.
Herr Indebetou: Söm bränvin är en artikel, hvaraf vi
sjelfve kunna producera mer, än tillräckligt för inhemsk för¬
brukning, så anhåller jag, att förbudet mot införsel deraf må
qvarstå.
Herr Hesselgren: Jag instämmer med den siste värde
talaren, helst jag har mig bekant, till hvilken otrolig grad
bränvinsbränningen på de sednare åren utvidgats, men hem¬
ställer tillika, huruvida, då förbudet mot införsel af bränvin
är det första i taxan förekommande förbud, vi nu må vara
beredde att discutera frågan i allmänhet om förbudens bort¬
tagande eller bibehållande.
Herr Murén: Af de tvänne föregående talarne har, som
jag tror, en irring blifvit begången, i så måtto, som de för¬
menat, att Utskottet velat underlätta införseln af utländskt
finkelbränvin. Af den vara hafva vi, som sagdt är, tillräck¬
ligt inom landet, men arrac, rhum och flera andra slags
spriter, som, för korthetens skull, blifvit förda under rubri¬
ken: bränvin, kunna vi icke producera. Af tullsatsen, 28
sk. kannan, hvilket är mera, än finkelbränvin i allmänhet
kostar, synes bäst, att utländskt finkelbränvin icke kan med
någon fördel till Diket införas, som Utskottet också afsett.
Öfriga spriter hafva förut varit tillåtna till införsel, och nu
har tullsatsen å en del deraf, såsom arrac, under 12 graders
styrka, blifvit höjd ifrån 21 sk. 4 rst till 28 sk., under för¬
utsättning af tull-lindringarnes upphörande. Jag begär propo¬
sition pä bifall.
Den 4 Junit.
617
Herr Almgren: Här är obestridligen fråga om brän¬
vin, som hittills varit till införsel förbjudet, och jag medgif-
ver, att Utskottet utbytt förbudet emot en ganska hög tull-
ziflra. Men dermed är, efter min öfvertygelse, förhållandet
icke detsamma som förut. Hädanefter kan nemligen brän¬
vin hela året om till Riket införas, hvarvid tullförsnillning
lika litet, som förut lurendrejeriet, lärer underlåtas. På så¬
dant sätt, och då vi sjelfve icke hafva rättighet att under
hela året bränna bränvin, skänka vi en arbets- och föräd-
lingsförtjenst åt utländningen. Jag yrkar fördenskull förbu¬
dets bibehållande, och att nu gällande taxa i denna del fort¬
farande må blifva gällande.
Herr Indebetou: Vid besvarandet af hvad Herr Murén
anfört, tager jag mig friheten erinra, att jag endast talat om
bränvin. Jag har blott afsett den artikeln. Derå har, efter
hvad Herr Murén förklarat, så hög tull blifvit satt, att den
icke kan införas; men derigenom har ju också Utskottet er¬
känt, att ett införande deraf vore för landet skadligt. Men
hvarför har då lörbudet icke lika gerna fått qvarstå? Ut¬
skottets förfarande i denna del innebär ett förnekande af dess
egna proclamerade grundsatser, och borttagandet af ordet för¬
bud ur tulltaxan är således att betrakta, såsom en fix idé.
Herr Murén: Jag har återigen nödgats begära ordet,
för att upplysa om ett begånget misstag. Bränvinsbrännin¬
gen exsisterar hos oss numera icke blott en del afåret, utan
fortgår hela året om vid de så kallade pressjäst-fabrikerna.
Hvad den fixa idéen beträffar, så kan man lika väl påstå,
att de, som nödvändigt vilja hafva förbuden qvarstående, be-
herrskas deraf, som de, hvilka ifra för deras borttagande,
och, för min del, kan jag icke inse, hvarför förbud skall fin¬
nas i tulltaxan, då tullsatsen verkar till samma mål, som
förbudet. Skulle man deremot allmänt anse den föreslagna
tullziffran af 28 sk. för hög, så vill jag, för vinnande af än¬
dring häri, ingalunda motsätta mig en återremiss.
Herr Schwan: Jag nekar icke till att idéen är lika
fix hos mig att få bort förbuden ur tulltaxan, som den är
hos Herr Indebetou att hafva dem qvarstående. Om någon
person skulle finnas, hvilken i införselstull för en kanna fin¬
kelbränvin ville betala 28 sk. banco, så kan jag icke se nå¬
got ondt deri. Tvärtom skulle en riksvinst dymedelst upp¬
komma. Hvad åter arrac och rhum, med flera till »brän¬
vin och sprit» nu hänförda artiklar, beträffar, så har ju Ut¬
skottet förhöjt, men icke nedsatt tullen derå. Arrac, som i
Glit
Den 4 Junii.
nu gällande tulltaxa är belagd med en införselstull al' 32 sk.,
har, genom den för varor, directe hemförda från transatlan¬
tiska länder, beviljade lindring, inkommit emot en tull af 21
sk. 4 rst. Nu har Utskottet föreslagit för arrac och rhuni
och andra spriter en införselstull af 2J! sk., och således up¬
penbarligen sökt lagstifta, till fördel för vår modernäring,
bränvinsbränningen, som inom Utskottet tappert försvarades,
såsom håde nödig och nyttig för vårt land. Då Utskottet
således gjort eoncessioner åt den inhemska ladugårdsskötsel^
och derjemte, långt ifrån alt befordra hränvinssupandet, lagt
hinder deremot, så väntade jag i sanning icke, att detta Ut¬
skottets förslag skulle röna så envist motstånd.
Herr Ekelund: Just derför, att man i Utskottet nöd¬
vändigt ville genomdrifva den fixa idéen, att borttaga ordet
förbud utur tulltaxan, medgaf man, för att vinna det kära
syftemålet, att sätta tullen lika hög å bränvin, som å arrac
och rimm. Eljest hade väl G å 8 sk. obestridligen varit den
rätta tullziffran för det slag, som vi känna under namn af
bränvin. Det skäl, som egentligen anfördes för antagande af
en för »alla slag» lika tuli, och förkastande af en sådan, som
rättast varit lämplig för bränvin, var farhågan, det bränvin
af ris eller socker skulle komma att införas, under benäm¬
ning af vanligt bränvin. För min del, tror jag icke på möj¬
ligheten af något sådant, ofrivilligt misstag hos tulltjenste-
männen, och anser i öfrigt, alt det nu gällande förbudet hade
lika gerna kunnat qvarstå, — hvarpå jag äfven yrkar.
Herr Indebetou: Jag instämmer med Herr Murén deri,
att förevarande punkt måtte återremitteras, på den grund,
att tiill-atsen, såsom uppgående till 100 procent af varans
värde, är alltför hög. Det innefattar en oegentlighet och vi¬
sar, att Utskottet ansett bränvin icke böra få till Uiket in¬
föras.
Herr Laqergren: Fixa idéer äro i allmänhet sympto¬
mer af en själssjukdom, och kunna exsistera under ett i öf¬
rigt friskt helsotillstånd och oförminskadt bruk af förnuftet.
Jag hoppas, att Bevillnings-Utskottet icke varit besväradt af
fixa idéer, hvilka hos en lagstiftande församling kunna vara
ganska vådliga. För min del, kan jag ingalunda erkänna,
att min önskan, att förbuden måtte bibehållas, är en fix idé.
Märkvärdigt vore också, om bränvinsintresset i vårt land vore
så mäktigt, att det kunde underminera alla försök att i tull¬
lagstiftningsväg framgå på en liberal bana. Förbud mot in¬
försel af bränvin har alltid exsisterat. Nu har man bortta¬
Den 4 Junii.
G19
git förbudet, men, för att lugna ett mäktigt intresse, sam¬
manfört bränvin med dyrbara från Ost-Indien ankommande
varor, hvarigenom tullen å bränvin blifvit 120 ä 130 pro¬
cent af dess värde. Ett sådant sätt att tiI!vägagå kan icke
kallas öppet. Hade man velat handla consequent, hade brän¬
vin bort få behålla sin egen rubrik med en tull af IG eller
12 sk. kannan.
Herr Hesselgren; Herr Schwan har upplyst, att den
höga tullsatsen å bränvin tillkommit för att skydda det
mäktiga landtbruksintresset, och jag tviflar ej derpå. Jag
vill nu endast fästa uppmärksamheten derå, att, i händelse
tull-lindringarne upphöra och arrac hädanefter införes med
högre styrka, än den nu vanliga af 12 grader, förlust för
Statsverket kan uppkomma genom tullsatsen af 28 sk. för
kannan, utan afseende på gradtalet.
Herr Berg: Utan att vara besvärad af någon sinnes¬
sjukdom, är jag dock af den bestämda öfvertygelse, att alla
förbud böra ur tulltaxan försvinna, såsom stridande emot all
rättsprincip.
Herr Murén: Om ock fixa idéer anses, såsom en själs¬
sjukdom, så är det mera antagligt, att enskilda personer kunna
deraf angripas, än ett helt Utskott, som består af 48 leda¬
möter. Man säger, att tullen å sädesbränvin, som nu är till
införsel förbudet, är alltför hög. Det finnes dock en art
sädesbränvin, som heter Whisky, deraf icke obetydligt con-
sumeras i landet, ehuruväl det är till införsel förbudet.
Detta bränvin är ganska dyrt, och kan således lika såväl,
som arrac och andra bränvinssorter, draga den nu föreslagna
höga tullsatsen, och hvarigenom Staten kommer att beredas
en hittills saknad inkomstkälla. — Herr Indebetou får jag
erinra derom, att jag icke yrkat återremiss, utan bifall till
hvad Utskottet föreslagit, med endast det förklarande, att,
om man allmänt vore af den mening, att tullsatsen borde
nedsättas, jag för sådant ändamål icke ville motsätta mig en
återremiss. Jag förnyar min begäran om bifall.
Vice Talmannen Herr Halling: Må vara, att fixa idéer
äro en själssjukdom. Den är dock icke lifslärlig, derpå hafva
vi många bevis, så vidt den endast går ut på förbudens bort¬
tagande ur tulltaxan. Jas har i handen en officiel handling,
som visar, att under ett år 2,000 kannor bränvin blifvit con-
fisquerade. Om jag antager det högst sannolika, att berörde
qvantitet kanhända blott utgör en hundradedel af hvad som
620
Den 4 Junii.
olofligen införts om året, så kan man lätt finna, hvad Staten
på förbud och höga tullar årligen förlorat.
Herr Schwan: Man har yttrat, att den nu bestämda
höga tullen å bränvin är orimlig, men förbud är högre, än
hög tull, ergo äro förbuden ännu orimligare. En talare har
ledsamt nog trott sig upptäcka siukdomssymptomer hos oss.
Af sjukdomar torde vi alla vara besvärade, somliga af svå¬
rare, andra af lindrigare art. Genom läkare och tjenliga
medicatnenter böra vi dock alla hoppas, att omsider blifva
botade, och sedermera skola väl symptomerna icke vidare
visa sig. Af de sjukdomar, som här egentligen äro i fråga,
anser jag likväl den, som uppenbarar sig genom ofta åter¬
kommande, omotiverade yrkanden om förbudens i tulltaxan
bibehållande, vara svårbotligare än den, som åsyftar deras
borttagande; emedan de patienter, som besväras af den förra,
icke kunna taga raison, då deremot de sednare låta sig om
sina begångna misstag upplysas och en annan gång låta sådant
lända sig till efterrättelse.
Herr Winge: Tull-lagstiftningen är visst en svår sak
att behandla, men att arbetet dermed skulle förorsaka ett
illamående eller sjukdom, kan jag icke föreställa mig. Emed¬
lertid tycker jag mig kunna betrakta tull-lagstiftningen, så¬
som en kinkia vetenskap med vissa mysterier och techniska
termer, deribland borttagandet af förbud och i dess ställe
åsätlandet af tullsatser, högre eller nära värdet af varan.
Herr Bergman: Jag taaer mig friheten göra en fråga,
huru skall det tillgå om tull-lindringarne komma att fort¬
fara? Skall denna eller den gamla tulltaxan blifva gällande?
Herr Hesselgren: Tullen å det råa bränvinet tyckes vis¬
serligen vara hög, men om man vill införa bränvin af 15 å
14 graders styrka, sä torde det nog löna sig att derföre er¬
lägga 28 sk. tull för kannan.
Herr Schican: I anledning af Herr Bergmans fram¬
ställda fråga får jag upplysa, att, i händelse Kongl. Maj:ts
Proposition om tull-iindringarnes upphörande skulle blifva af
Rikets Ständer afslagen, så måste detta Betänkande till Ut¬
skottet återremitteras. Hvad åter Herr Hesselgrens yttrade
förmodan heträflar, att det hädanefter skulle löna sig att in¬
föra 15 å 14 graders sprit mot erläggande af 28 sk. kannan
i införseltull, så får jag förklara, att denna förmodan saknar
all grund. Om jag nemligen köper 24 graders sprit, som
står så hiigt i pris, och sedermera slår vatten deri till hälf¬
ten, så erhåller jag säkert icke dubbelt s? mycket 12-gradig
Den 4 Junii.
621
sprit, utan blott 6-gradigt bränvin, eller tilläfventyrs ännu
svagare. På detta sätt fruktar jag för, att hvarje utifrån im¬
porterad sup blifver alltför dyr.
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna, hvad Utskottet, i afseende å
artikeln: bränvin och sprit, föreslagit?»
Svarades Ja och Nej, och begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Ulskottets Betänkande,
Jtä 5, pag. 13, angående inlörselslörbuds upphörande för brän¬
vin och sprit, alla slag, och åsättande al gemensam inför¬
selstull för nämnde rubrik i tulltaxan, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnda punkt.»
Votering anställdes i vanlig ordning och utföll med 31
Ja emot 14 Nej, i följd hvaraf Betänkandet, i denna del, var
bifallet.
Fartyg.
Herr Schwan: Mot sjelfva tullsatsen har jag egentli¬
gen icke för afsigt att nu framställa någon anmärkning, fastän
den obestridligen är för hög, då vi icke hafva att befara, att
utrikes byggda fartyg skola komma att hit införas. Det är
på en annan omständighet jag utbeder mig få fästa Ståndets
uppmärksamhet. Om utländska fartyg någon gång skulle
komma att hit till Riket införas, så erhålles icke hel frihet
för desamma, d. v. s. rättighet att begagna dem så väl för ut¬
rikes export, som import, utan endast för inrikes fraktfart.
Till Norriges Storthing har Kongl. Majit aflåtit en Nådig Pro¬
position derom, att alla länder, hvilka beviljade naturalisation
för fartyg, byggda i Norrige, skulle förunnas enahanda för¬
mån för sina fartyg. Jag täger mig friheten nu hemställa,
huruvida, för vinnande af samma bestämmelser här i Riket,
särskild motion måste väckas, eller om ändamålet på annat
sätt kan uppnås.
Vice Talmannen Herr Halling: Då den af Herr Schwan
väckta fråga icke har något egentligt sammanhang med tull¬
taxan, anser jag någon ändring icke kunna vinnas annorle¬
des, än genom väckande af en särskild motion, hvilket jag,
för min del, äfven tillstyrker.
Herr Almgren: Här har man åter ett bevis på brit
stande sakkännedom hos Ulskoltet. Herr Schwan vill andt-
622
Den 4 Junii.
ligen hafva en förändring, men vet icke, hvilken han skall
föreslå. Mig synes, vid sådant förhållande, bäst att vidblifva
det gamla.
Herr Bergman: Hittills har man nödgats, för att er¬
hålla Svenska docnmenter för elt utrikes bygdt fartyg, här
i landet låta det undergå svår reparation.
Herr Brodin: Afven jag anser den af Herr Schwan
föreslagna, ganska nyttiga förändring icke kunna vinnas an¬
norlunda, än genom en särskild motion, och tillstyrker jag
fördenskull att förevarande punkt må bifallas.
Herr Murén: Bevillnings-Utskottet har nog vetat, hvad
det gjort i detta, som i andra fall. Då det icke tillkommit
Utskottet att vidtaga annan åtgärd, än att sätta tull på far¬
tyg, och sådant blifvit verkställdt samt tullsatsens riktighet
icke blifvit bestridd, så förstår jag icke, huru Herr Almgren
häri kunnat spåra bristande sakkännedom hos Utskottet.
Discussionen ansågs slutad, och hvad Utskottet, angående
artikeln fartyg, tillstyrkt, blef af Ståndet godkändt.
Filar.
Herr Winge: Då så få Engelska filar till Riket in¬
komma och flertalet af inkomna filar utgöres af Tyska, som
icke äro bättre, än Svenska, så yrkar jag, att den gamla tull¬
satsen af 6 sk. skålp. må blifva oförändrad.
Herr Almgren instämde.
Herr Murén: Då manufacturisterne i Eskilstuna, til!
hvilkas förmån Herr Winge uppträdt, icke kunna ens till¬
verka dugliga filar till eget behof, fastän de sälja mycket deraf
inom landet, så är ju den nedsatta tullen en vinst för dem
sjelfva.
Discussionen var slutad, och Utskottets förslag bifölls.
Fisk.
Herr Bergman: Jag hade väntat, att min motion i detta
ämne skulle ådragit sig mera uppmärksamhet och afseende,
än som skett, hvarföre jag yrkar återremiss.
Herr Hesselgren: Jag instämmer med Herr Bergman
och tror, att afseende ock bort fästas på de fattigas ställning
och nedsättning i tullen på de födoämnen, hvaraf de hafva
sitt uppehälle, ske.
Herr Almgren: Med de åsigter, som äro gällande hos
majoriteten inom detta Stånd, anser jag fruktlöst att ifra för
de fattigas sak.
Herr Ekelund: Om Ståndet beslutar borttagandet af
Den 4 Junit.
623
alla förbuden, och derigenom föranleder en ökad concurrence,
så måste ock tullen å lifsförnödenheter sänkas.
Herr Murén: Om tullen på saltad lax sättes till 2
R:dr eller 2 U:dr 52 sk., kan vara af mindre vigt, då endast
1,340 tunnor deraf undpr sista året inkommit. Jag begär bi¬
fall till hvad Utskottet föreslagit
Herr Indebetou: Om också lax icke är någon egentlig
nödvändighetsvara, så är torrfisk det i så mycket högre grad
för det fattigare folket. Tullen derå af 10 sk. lispundet an¬
ser jag fördenskull vara alltför hög.
flerr Brodin: Hufvudmolivet för den påyrkade ned-
sättningen i tullen på sill och torrfisk är, att de utgöra för-
nödenhetsvaror för det fattigare folket; men då sill endast
drager en tull af 50 sk. tunnan, och torr fisk 10 sk. lispun¬
det, samt dessa varor till största delen inkomma från Norrige,
till följe hvaraf endast hälften af dessa belopp erlägges, så
synes större nedsättning med skäl icke kunna påyrkas. Vin¬
sten skulle i sådant fall icke komma folket, utan köpmännen
till godo.
Flerr Schwan: Inom Utskottet har jag gjort, hvad jag
kunnat, för att få tullen å ifrågavarande artiklar nedsatt; och
som Staten derpå endast skulle göra en förlust af 5 ä S000
R:dr FUgs, om tullfri införsel deraf tillätes, så vill jag, för
vinnande af detta ändamål, icke motsätta mig en återremiss.
Herr Almgren: Det förundrar mig, att Herr Brodin,
som ifrat för låga luilsatser i allmänhet, kan yttra något så¬
dant, som att nedsättningen i tullen icke skulle komma det
fattigare folket till godo. Vore den principen riktig, så vore
köpmännen de enda, hvilka hade fördel af låga tullar.
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna, hvad Utskottet i afseende å
artikeln: »Fisk» tillstyrkt?»
Svarades Ja och Nej, och begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets Utlåtande och
förslag, angående artikeln fisk, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Votering anställdes i vanlig ordning och utföll med 21
Ja emot 19 Nej; i följd hvaraf Utskottets förslag var bi¬
fallet.
624
Den 4 Junii.
Färger och färgningsämnen.
Herr Warn: I ett föregående plenum har jag redan an¬
märkt, huru litet afseende Bevillnings-Utskottet behagat fä¬
sta vid min motion. Hvad förevarande artikel beträffar, s§
kan den visserligen anses vara af mindre väsendtligt infly¬
tande på skeppsbyggerirörelsen och handelsflottan, men för
andra fabriker är tullsatsen å färger af mera vigt. 1 all¬
mänhet finnér jag det också orätt, att nedsätta tullen på det
färdiga fabricatet, men bibehålla hög tull på råvaran. Här
utgör tullsatsen 20 å 50 proc. af varans värde. Våra inhem¬
ska blyhvittsfabriker hafva ganska väl kunnat uthärda ut¬
ländsk concurrence med en skyddstull af 1 sk. skålp., och
spanskgröna tillverkas icke alls här i landet, fastän icke obe¬
tydliga qvanliteter deraf användas. Jag hemställer, huruvida
icke Ståndet skulle behaga återremittera denna punkt.
Herr Gustafsson: Stundom begagnar Utskottet samma
raisonnement för tullsatsens ökande, som dess sänkande. Här
heter det, att, som blyhvitt numera utgör föremål för en
ganska betydlig inhemsk tillverkning, så bör någon nedsätt¬
ning i tullafgilterne å blyhvitt icke vidtagas. Kn annan gång
säger Utskottet, att, som den eller den fabriksrörelsen bär
sig särdeles väl, så kan den icke vidare vara i behof af nå¬
gon skyddstull. Fabriker, som nyss uppkommit, skola der¬
emot, enligt Utskottets mening, omhuldas med orimligt höga
tullar. Blyhvitt gäller i värde 8 sk. skålp., och drager en
tull af 2 sk., till följe hvaraf fabrikanten deraf åtnjuter ett
skydd af 50 proc. Den tillverkning af blyhvitt, som inom
landet eger rum, är visserligen god, men motsvarar icke på
långt när landets behof. Medan vi nu tala om färger, tager
jag mig friheten fästa uppmärksamheten på det besynnerliga
deri, att Utskottet icke förskaffat sig någon särskild uppgift
på de särskilda färgsorterne och värdet derå. Utskottet hade
derigenom kunnat undvika den orimligheten, att sätta tullen
å carmin, som kostar 10 lffdr skålp., äfvensom å cinober,
som också är ganska dyr, till 3 sk. För att närmare öfver¬
väga detta och andra förhållanden, instämmer jag med Herr
Warn om återremiss.
Herr Almgren: För mig är det deremot en fägnad, att
en gång kunna godkänna Utskottets förslag. Med mina prin¬
ciper är det fullt förenligt, att en fabrik, som blifvit anlagd,
j förlitande på en viss tullsats’s stabilitet, må varda bibehållen
vid det sålunda påräknade skyddet.
Herr Indebetou: Med Herr Gustafsson måste jag in¬
Den 4 Junii.
625
stämma deri, att Utskottets skäl äro temligen svaga. Utskot¬
tet säger, att spanskgröna icke kan anses för högt beskattad.
Jag deremot, och många, jemte mig, äro af en motsatt öf¬
vertygelse. Huru och på hvad sätt. skall genom ett dylikt
raisonnement kunna utrönas, hvilkendera har rätt? Herr Gu¬
stafsson har också läslat uppmärksamhet på en ofullständig¬
het i taxan. Det minsta, man kan begära, är fullständighet
och de särskilda färgämnenas uppräknande, hvarföre, och då
sådant icke egt rum, jag förenar mig med dem, som yrkat
återremiss.
Elerr Murén: Hvarje svag sida, som i Betänkandet kan
Finnas, uppletar man sorgfälligt, för att derå göra anfall. Men
hvarför har man icke i motionsväg sökt göra sina åsigter gäl¬
lande? L'ör Utskottet är det omöjligt, att taga reda på hvarje
ny artikel, som i marknaden förekommer. Utskottet har der¬
före en allmän rubrik: »andra slag, ej specificerade», meden
införseltull af 3 sk., som för vissa deribland kan vara för
hög och för andra för låg. Genom alltför mycken specifica-
tion skulle tulltaxan blifva alltför vidlyftig. Hvad särskildt
blyhvitt och spanskgröna beträffar, så har jag yrkat nedsätt¬
ning i tullen derå, men förgäfves. De lemna en betydlig
stats-intrad, och deri ligger det väsendtligaste hindret emot
nedsättningar. Jag tror derföre, att med en återremiss in¬
genting vinnes.
Herr Gustafsson: Det kan icke falla mig in att hysa
afund emot nya företag, eller beröfva dem det skydd, de lyc¬
kats förvärfva. Jag gratulerar tvärtom de fabriker, som åt¬
njuta 30 proc. skyddstull, och skulle blott önska, att samma
förmån kunde sträckas jemväl till andra fabriker.
Herr Elielund: Jag tager mig friheten föreslå, att tul¬
len å sappan, som blifvit höjd ifrån 6 r:st. till 1 sk., må,
jemte tullen å fernbock, jemkas till 6 r:st. för bäggedera.
Skillnaden dem emellan kan endast genom chemisk analys
utrönas, och det torde derföre vara lika lämpligt att snarare
genom nedsättning, än förhöjning, göra tullsatsen lika. h
Herr Hesselgren: Jag instämmer med Herr Gustafsson
och anser det bäst synas, huru litet de inhemska blyhvitts-
fabrikerna förmå fylla landets behof, då 500 skepp, deraf år¬
ligen införas.
Herr Brinck: Hvad angår den af Herr Gustafsson
äskade specification af alla färgsorter, så finner jag den vara
temligen obehöflig. Hvad carmin beträffar, har deraf knappt
1 skepp, om året införtullats.
Bora.-Stånd. Prot. vid Bitti. 18S0-18SI. Hl. ■46
696
Den 4 Junii.
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna, hvad Utskottet, i afseende
å artikeln »färger», föreslagit?»
Svarades Ja och Nej, och begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
sä lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets Betänkande
och förslag, angående färger och färgningsämnen, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Votering anställdes i vanlig ordning och utföll med 23
Ja emot 22 Nej; i följd hvaraf Utskottets förslag var god-
kändt.
Färgträd.
Herr Bergman: Som färgträd är en volumineuse arti¬
kel, och det följaktligen blir förenadt med ganska stora kost¬
nader att väga densamma, anser jag den åsätta tullsatsen
vara alltför hög, och yrkar derföre bibehållande af stadgan¬
det i den gamla tulltaxan för denna artikel, att förtullningen
må få ske efter värdet.
Vice Talmannen Herr Halling: Så volumineuse är väl
icke denna artikel, att den icke kan vägas. Stora fat, och
andra, såsom mig synes, ganska volumineusa artiklar vägas;
och då detta äfven, i afseende å färgträd, utgör den bästa
grunden för tullens bestämmande, anhåller jag om bifall å Ut¬
skottets hemställan.
Herr Berg: Då denna vara säljes efter vigt, kan jag
icke finna något skäl, hvarföre densamma ej bör förtullas
likaledes efter vigt.
Discussionen var slutad, och Utskottets hemställan, an¬
gående artikeln färgträd, bifölls.
Garn.
Herr Bergman: Jag anhåller om uppläsning af Herr
Grefve Gyldenstolpes reservation.
Denna reservation upplästes, hvarefter Herr Bergman
fortfor: Med åberopande af Herr Grefve Gyldenstolpes reser¬
vation, yrkar jag, att å ofärgadt bomullsgarn måtte bestäm¬
mas samma tull, som nu, eller 8 skillingar per skålpund.
Man bör besinna, att, då tillverkningen af bomullsgarn i Sve¬
rige år 4824 uppgick till endast 78,000 skålpund, utgjorde
den år 1846 4 millioner skålpund, och nu 6 millioner skål¬
pund; och man kan lätt deraf föreställa sig de dryga kost-
Den 4 Junii.
627
nader, sorn på denria tillverkning blifvit nedlagda. Jag har
sjelf del uti ett bomullsspinneri och kan upplysa, att anlägg¬
ningskostnaden belöper sig till omkring 600,000 R:dr. Till¬
verkningsvärdet vid det i Götheborg anlagda bomullsspinneri
uppgick förra året till 880,000 R:dr ungefärligen. Man kan
deraf föreställa sig, hvilket rörelsecapital erfordras, och huru
bekymmersamt det måste vara för egarne till spinnerierna,
att se försök vid hvarje Riksdag göras till nedsättning af
införselstullen å garn. Från Carlstad och Mariestad klagades
det förlidne Riksdag, att tillgången på bomullsgarn icke mot¬
svarade behofvet, och man begärde, af denna anledning, tul¬
lens nedsättning. Nu har jag likväl icke försport någon dy¬
lik klagan. Fabrikerna äro nu också i tillfälle att förse lan¬
det med garn af högre nummer, än tillförene. De nya fa¬
brikerna, som blifvit anlagda och anläggas, tillverka garn af
de finare sorterna. 1 Götheborg spann man under förra året
nära 400,000 skålpund af JVi 26 till och med Jt? 60. Man
har skickat hit garn till den blifvande industrie-expositionen,
och det blir följaktligen tillfälle för en och hvar att bese det¬
samma. Man bestred vid förra Riksdagen att garn tillver¬
kades i Sverige högre än JU 12, men nu spinnes garn här
i landet ända till Jtf 60; och jag tror, att det skall kunna
visas med heder. Jag hade i uppdrag att begära högre tull,
än den nuvarande för garn öfver JVs 26; men jag har ansett
mig dertill sakna skäl, då någon utsigt för bifall till ett så¬
dant förslag icke funnits; men deremot hade jag ej eller
väntat mig, att Bevillnings-Utskottet skulle föreslå en ned¬
sättning i tullen, utan annat skäl, än blott det, att Utskottet
trott, att bomullsspinnerierna skulle kunna bära sig äfven
med den nu föreslagna tullen af 4 skillingar för skålpundet.
Jag yrkar bibehållande af den gamla tullen.
Herr Murén: Ehuru jag i denna fråga, i likhet med
Herr Bergman, kan anses tala i egen sak, har jag dock begärt
ordet, för att, i motsats till honom, påyrka nedsättning i den
nuvarande införselstullen å bomullsgarn.
Jag kan visserligen icke åberopa mig på samma erfa¬
renhet i denna handtering, som Herr Bergman, då han re¬
dan en längre tid bedrifvit tillverkning af bomullsgarn, och
jag nu först ärnar begynna den; men så mycket har jag dock
reda på förhållandet, att tullen å garn gerna må kunna ned¬
sättas ännu lägre, än hvad Utskottet föreslagit, och det af
skäl, som jag i möjligaste korthet beder få anföra.
Man må, vid bedömandet af denna fråga, icke förglöm¬
Den 4 Junii.
ma, att bomull är tullfri vid införsel, och att följaktligen
ringa skydd behöfves för den derutaf förädlade varan, gar¬
net. Bomullen är ej beroende af någon differenlialtull, och
kan således med vida större lätthet, än andra transatlantiska
råvaror, införskrifvas från hvilken utländsk marknad, som
helst; också är concurrencen inom landet i tillverkningen af
bomullsgarn numera så stor i de sorter, som här egentligen
fabriceras, nemligen ränningsgarn, att den nuvarande höga
tullen af 5 sk. skålpundet, efter min fullkomliga öfvertygel¬
se, icke (einnar något större skydd, än om den vore endast
2 skillingar.
Likasom bomull utgör en råvara till garnet, så är detta
sednare en dylik för väfnaderna; och skall vår bomullsväf-
nadsindustrie någonsin kunna uppnå den utveckling, som sig
bör, så måste tullen å dertill erforderlig rudimateria sättas
så iåg, som möjligt.
Då, som jag förr nämnt, nästan intet annat, än rännings¬
garn ännu spinnes i landet, så måste nästan allt inslagsgarn
införskrifvas från England; fördyras nu detta genom en öf¬
verdrifven och onödigt hög tullsats, så är det ju icke tänk¬
bart, att våra väfnader skola kunna concurrera med de ut¬
ländska, hvarken i Norrige eller Finland och ej eller inom
landet, med dem, som insmugglas. För utförseln ur landet
skulle visserligen förhållanderne kunna jernnäs medelst drav-
bach; men detta blir ändå icke detsamma, då en stor del af
dessa väfnader utföras, utan att passera tullkamrarne; så till
exempel går ganska mycket till Norrige utan förpassning.
Jag vill ej, såsom Herr Bergman, vidröra förhållanderna,
angående bomullsgarnstullen, förlidne Riksdag, ty för mig
medföra dessa endast sorgliga minnen.
Att garntillverkningen i Sverige gått betydligt uppåt,
förnekar jag visst icke. Detta är ett kändt factum, men jag
bestrider, att detta varit en följd utaf införselförbud eller
öfverdrifna tullsatser å garnet.
Utaf några gamla tulltaxor och Commerce-Collegii be¬
rättelser finner man vitsordadt, att, medan bomullsgarn var
till införsel förbjudet, vi icke hade något spinneri; men att,
så fort förbudet borttogs, sådana begynte anläggas; seder¬
mera har tullsatsen beständigt varit föremål för nedsättning,
och i bredd dermed har tillverkningen ökats. Således visa
ju dessa förhållanden tydligt, att det är friheten till införsel
och lägre tullsatser, som såväl framkallat produetionen, som
ock tillökningen deruti.
Den 4 Junii.
629
Man har här åberopat Herr Grefve Gyldenstolpes upp¬
gift i sin reservation, att Staten skulle förlora i inkomst, om
tullen nedsattes, men undersöker man saken rätt, så finner
man, att detta ingalunda, utan förr motsatsen, kan och bör
blifva händelsen.
Med den tendence till utvidgning, som vår bomullsspin-
ningsindustrie antagit, slår det väl icke felt, att inslagsgarn
äfven snart kommer att tillverkas för det lilla behof, vår nu¬
varande väfnads-industrie, på sin låga ståndpunkt, erfordrar,
och då bomullen är tullfri, skulle Staten, i så fall, icke er¬
hålla någon tullinkomst af denna handtering, hvaremot, om
garntullen sänkes, så att väfnadsindustrien kan lyfta sig, en
stor mängd af garn kommer att intullas, i bredd med att
behofvet äfven ökas a( de garnsorter, som här tillverkas. Af
alla dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Sundler: Då den föregående talaren så klart
framställt skälen för bifall till Utskottets förslag, har jag
egentligen ej något alt tillägga. Jag vill endast, i anledning
af Herr Grefve Gyldenstolpes af Herr Bergman åberopade
yttrande i reservationen, att det vöre af en allt för ringa
inverkan på väfverierna, om tullen å bomull utgjorde 5 eller
4 skillingar, erinra, att i min hemort väfvas flera millioner
alnar, och att, om den föreslagna nedsättningen å bomulls-
tullen icke utgjorde mera, än 4 eller 2 rst. på alnen, skulle
detta dock alltid lätta tillverkningen.
Herr Brinck: Jag är förekommen af Herr Murén och
instämmer med honom, men då man uppgifvit, att brist på
Svenskt bomullsgarn numera icke skulle kunna komma i
fråga, vill jag gifva tillkänna, att en sådan brist verkligen
förefunnits, och att den blifvit öfverklagad af så väl bomulls-
väfvare, som andra personer, hvilket kan styrkas om så på¬
fordras. Om någon brist icke egt rum, hade man väl icke
importerat bomullsgarn till ett belopp, enligt ofliciela upp¬
gifter, af 1,100,000 skålpund. Angående den nu föreslagna
tullsatsen är jag öfvertygad, att densamma skall innebära
tillräckligt skydd för spinnerierna. Lika med Herr Murén,
tror jag, att tullen skulle, utan fara, kunna nedsättas ända
till 2 sk. för skålp. Jag vill dock icke nu yrka det, men
jag tror, ali den tid snart nog skall komma, då tullen ej
bestämmes högre. Rudimaterien ingår ju tullfri och då be¬
höfva bomullsspinnerierna ingalunda hysa någon fruktan för
följderna af den nu föreslagna tullen. De hafva ju lika goda
machiuer, som utländningen, och omkostnaderne äro icke dy¬
630
Den 4 Junit.
rare, ehuru, jag medger det, dagarne här äro kortare och
lyshållningen derför mera kostsam. Dä man kan beräkna
spinnarelön, m. m., för bundt bomullsgarn utgöra 1 R:dr, är
det lätt att på ziffran bestämma behållningen och se, om
det bär sig. Jag medger, att sista året, då garnet, med af¬
seende å bomullspriset, stod spinnaren högt, var inkomsten
mindre; men behållningen liar dock vanligtvis kunnat beräk¬
nas lill 25 h 30 procent utaf det tillskjutna capitalet.
Herr Bergman: När här i landet, enligt Commerce-Col-
legii berättelse för 1849, finnas 12 bomullsspinnerier, och
flera hafva sedermera blifvit anlagda eller äro under byggnad,
kan jag icke anse, att den, som talar för desamma, bör be¬
skyllas att tala för eget interesse. Arbetarnes antal har af
Commerce-Collegium blifvit upptaget till mellan 2 och 3,000;
delta har dock ökats och jag anser mig älven tala för dem.
Herr Murén har sagt, att då bomullsgarn var till införsel
förbudet, fanns icke något bomullsspinneri i landet. Deruti
ligger dock ett misstag; ty Kullen var ett och Sjuntorp det
andra. Det var rätt, att förbudet borttogs, då varan är be¬
höflig för alla classer. Herr Murén har sagt, att garntill¬
verkningen gått framåt med moderata tullsatser; detta vill
jag ej eller förneka. Det garn, som blifvit infördt utifrån,
har i allmänhet varit af de finare numrorna; men äfven häraf
har importen minskats. Huru Herr Brinck kunnat påstå,
att en bundt bomullsgarn kan spinnas för 1 R:dr, det kan
jag icke förslå. Jag vill endast upplysa att hvarje nummer
kostar olika, och alt, om man icke toge detta i beräkning,
kunde det icke gå ihop, De finare numrorna kosta 3, 4 å
5 R:dr i spinnarelön. Man kan således icke fälla något ge¬
nerell omdöme i denna sak. Att Herr Murén vidhåller sina
vid förlidne Riksdag uttalade åsigter, förtjenar aktning; men
man har icke kunnat vänta ett annat förfarande af honom.
Jag yrkar fortfarande, att den gamla tullsatsen målte bibe¬
hållas.
Herr Ekelund: Med åberopande af Herr Grefve Gylden-
slolpes reservation och hvad Herr Bergman anfört, yrkar
jag, att samma tullsats, som den nuvarande, eller 5 sk. för
skålp., måtte bibehålas å bomulllsgarn, och någon nedsätt¬
ning deraf till 4 sk. icke komma i fråga. Jag sätter icke
så mycken tillit till Herr Murens blotta tro, alt jag, endast
med stöd deraf, är färdig till en nedsättning af tullen, och
ännu mindre har jag af nämnde tro kunnat öfvertygas om,
pitt 2 skillingars lull vore nog. Herr Hjerta yrkade vid lör-
Den 4 Junii.
651
lidne Riksdag, att tullen å bomullsgarn måtte bestämmas till
2l/2 sk.; men han har förmodligen funnit sig dervid hafva
begått ett misstag, då han vid denna Riksdag föreslagit tul¬
len till 3, högst 4 sk. per skålp.; och då synes det ej lämp¬
ligt, att åtminstone på finare garn nedsätta tullen. Herr
Brinck har uppgifvit, att en bundt garn kostar i spinnarelön
1 R:dr, men jag tror mig veta, att tillverkningen af en bundt
garn, om man, som sig bör, dervid tager i beräkning ränta
å kostnaden för fabriquen så till byggnad, som machineri,
samt å förlaget af bomull, som måste finnas för 6 å 7 må¬
nader, aflöning till de i allmänhet dyrlejde verkmästarne,
som oftast äro Engelsmän, machinernas genom nötning min¬
skade värde, etc., belöper sig närmare till 2 R:dr, än till 1
R:dr. Fluctuationerna i priset å råvaran äro kända. In¬
om ett år har priset å bomull höjt sig ända med 80 å 100
procent. Bomullsspinnaren här i landet måste på en gång
skaffa sig lager för nära ett helt år, och kan ingalunda här,
såsom i England, för vecka eller månad lörse sig med sitt
behof. Då det stundom inträffar, att priset å bomull hastigt
går ned i England under vintermånaderna, sedan den Sven¬
ska fabrikanten redan försett sig med ett dyrt lager, är han
betagen möjligheten att utan förlust till så lågt pris försälja
garnet, som det, vid återöppnad sjöfart, kunde införskrifvas
från England med en nedsatt tull. Garnet säljes nu till bil¬
ligt pris, och concurrencen mellan säljare är så stor, att pri¬
set ej gerna kan uppjagas, hvarföre också S sk:s tull väl
icke kan anses för hög. Hvad den uppgifna bristen på bom¬
ullsgarn angår, så känner jag den ej; men hvad jag deremot
vet, är, att med sista ångbåtslägenhet förlidet år hitsändes
från Norrköpings bomullsspinneri, i hvilket jag är delegare,
1300 bundtar, hvilka till stor del ännu ligga osålda. 5 sk:s
tull är behöflig till trygghet för fabriquernas bestånd. Man
nedsätter vid hvarje Riksdag tullen, och man skall väl der¬
med fortgå, till dess tillverkningen icke bär sig. Jag yrkar,
att tullen måtte bestämmas till 5 sk., åtminstone för num¬
rorna öfver M 20.
Herr Lagergren: Tullen på bomullsgarn i continentens
särskildta länder betraktas af den Engelska handelspolitiquen
såsom en hufvudfråga, ja, såsom så vigtig, att blott för fram¬
gången för denna politique, i denna del, allt annat lemnäs å
sido. Man får ej glömma, att, då den Svenska fabrikanten
måste förse sig med förlag för ett helt år, kan den Engel¬
ske fabrikanten köpa det för hvarje vecka. Äfven bör man
Ven 4 Junii.
komma ihåg, det vi hafva ett härdare climat, äfvensom att
lyshållning och eldning äro för fabrikanterna här i landet en
ganska betungande artikel. Jag tror, att det varit klokt, om
man förblifvit vid den gamla tullsatsen; det hade åtminstone
visat en liten håg för stabilitet. En nedsättning till 4 sk.
skulle understundom vara en alldeles otillräcklig tull. Det
är visst sannt, att råvaran för närvarande står till så högt
pris, att något skydd knappt är behöfiigt; men conjunctu-
rerna kunna lätt ändras, och jag instämmer med dem, som
yrka fortfarande en tuli af S sk., eller ock ålerremiss.
Herr Almgren: Såsom hufvudskål för den föreslagna
nedsättningen af tullen å bomullsgarn, har man anfört, att
den, både såsom fabriksnäring och husslöjd, inom landet vidt
utsträckta, jemnförelsevis lika vigtiga, om icke vigtigare, till¬
verkningen af bomullsviifnader hade rätt till det. afseende
och den för näringens naturliga utveckling angelägnaste upp¬
muntran, att råvaran, bomullsgarnet, i möjligaste mån från
öfverdrifven tullafgift befriades, och derföre tillstyrkes tullens
å bomullsgarn nedsättning till 4 sk. Denna nedsättning skulle
dock, på sätt Herr Grefve Gyldenstolpe i sin reservation upp¬
gifvit, möjligen kunna komma väfveri-idkaren till godo med
ett runstycke för alnen, men denna vinst skulle troligen för¬
svinna i köpmannens händer, och fördelen för väfveri-idka¬
ren blefve då ingen. Vill man skydda både spinnerierna och
väfslöjden, måste man ock gifva dem hvar för sig behöfiigt
skydd. Jag ger, af denna anledning, 5 sk. tull åt garnet,
och väfslöjden är tillräckligt skyddad dels genom tull, dels
genom förbud. Man har sagt, att det skulle varit brist på
garn; detla känner jag ej; men väl vet jag, att garn för-
Jidet år såldes här till billigare pris, än i utlandet.
Herr Schwan: DS råvaran är tullfri och garn är rå¬
vara för husslöjden, bifaller jag Utskottets förslag. Man har
sagt, att våra fabriquer få vidkännas större kostnader, än
fabriquerna i utlandet, i och för ljus och värma. Jag ber
då, att man kommer ihåg, det våra fabriquer vanligtvis drif-
vas med vattenkraft, och jag tror, att detta ersätter berörde
kostnader. Man har vidare sagt, att den Svenske fabriksid-
karen måste hålla ett stort lager, då den Engelske fabriks-
idkaren åter är i tillfälle, att köpa sill behof för hvarje vec¬
ka. Olägenheten häraf får dock tillskrifvas fabriqueurerna,
hvilka sjelfve gjort sig till importeurer, då de i stället borde
vända sig till köpmannen och hos honom erhålla det, i mån
af behofvet. Hvad den siste talaren yttrat derom, att bom¬
Den 4 Junit.
633
ullsgarn förlidet år sålts här i landet till bättre pris, än i
utlandet, stärker ännu mera min öfvertygelse, att den före¬
slagna tullsatsen, långt ifrån att vara otillräcklig, är till och
med obehöflig, då garn kunnat här säljas icke allenast till
samma pris, som i utlandet, utan lill och med till lägre pris.
Jag anhåller 0111 bifall 5 Utskottets förslag.
Herr Ekelund: Det vore visserligen önskvärdt, att
köpmännen höllö lager af bomull till hands åt fabriqueurer-
ne, men så är åtminstone icke förhållandet i Stockholm.
Deremot är det så i Götheborg. Fabrikanten, som köper der,
är ändock nödsakad, att om hösten på en gång taga sitt be¬
hof för vinlermånaderne till den tid, då sjöfarten återbegyn-
ner. Alt bomullsgarn här i landet sålts tili lägre pris, än i
utlandet, bevisar, efter mitt förmenande, bäst, att genom den
stora concurrencen, som äfven i Sverige är rådande, all fara
för höga priser är undanröjd. Men att det en längre tid
sålts utan förtjenst, och till och med med förlust, är lätt
att inse, då bomullen, hvaraf garnet tillverkats, både kostade
att införskrifva och gällde förlidne höst 28 å 52 sk. i Gö¬
theborg, och 36 sk. i Stockholm, men garnet deremot må¬
ste säljas till 8 R:dr 12 sk. eller 8 R:dr 24 sk. per bundt
14. Rehofvet af den nuvarande tullsatsens bibehållande
finner jag nödigt, för att med trygghet kunna arbeta i denna
gren, om det ock understundom inträffar sådant förhållande,
att det kunde medgifvas. att en tullsats af 4 sk. vore nog.
Herr Murén: Då det blifvit medgifvet, att man kunde
hjelpa sig fram med en tull af 4 sk., synes det mig vara så
mycket mera skäl att antaga Utskottets förslag, och då det
blifvit sagdt, att man här kunnat till och med understödja
utländningen, vet jag icke, hvarföre man då så ifrigt yrkar
bibehållande af den nuvarande högre tullsatsen. Kan man
i allmänhet sälja garn lika billigt, som utländningen, så tje¬
nar ju den höga tullen icke till annat, än att äfven då, när
råvaran, bomull, faller i pris och, tillfölje deraf, äfven garnet
i utlandet, härvarande fabriqueurer i alla fall skulle kunna
taga lika högt pris för sin vara. och således endast vid dy¬
lika tillfällen göra bruk af skyddet, men hvilket jag inga¬
lunda anser rätt och billigt. Man har tält om Englands ego¬
ism. Delta kunde man dock hafva besparat sig. Vi böra
vara glada, att derifrån kunna erhålla machiner, ehuru det
visserligen ock för England är en fördel att få sälja dem;
men vöre England likväl egoistiskt sinnadt, skulle det icke
lemna oss machiner, och derigenom sätta oss i tillfälle att
G54
Den 4 Junti,
sjelfva tillverka pärn. Sådant var förhållandet fordom; men
nu deremot tillåter England oss att få icke Idott machinen,
utan äfven byggmästare och arbetare, med ett ord, allt, som
erfordras för machinernas begagnande. Man bör påminna sig,
hvilken svår strid i denna fråga egde rum vid förra Riksda¬
gen. Tullen var då af Utskottet föreslagen äfven till 4 sk.,
men genom en röst i Förstärkta Stats-Utskottet bestämdes
den till 5 sk. Denna strid är således icke nu ny, utan ut¬
gör endast en fortsättning från förra Riksdagen och skall
fortfara till dess tullsatsen blifver billig; men, till förekom¬
mande deraf, yrkar jag bifall till den nedsättning i tullen,
Utskottet föreslagit.
Discussionen var slutad; och sedan Herr Talmannen för¬
klarat, att det under discussionen blifvit yrkadt, dels bifall
till Utskottets förslag, dels bibehållande af den nuvarande
tullsatsen och dels återremiss, samt Herr Lagergren, i anled¬
ning deraf förklarat, att han afstode från sin begäran om
återremiss, framställde Herr Talmannen denna proposition:
»Rehagar Ståndet godkänna Utskottets tillstyrkande af
4 sk:s tull för ofärgadt bomullsgarn.»
Svarades Ja och Nej: hvarjemte votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
sä lydande:
»Den, som godkänner Revillnings-Utskottets förslag, an¬
gående införselstullen å ofärgadt bomullsgarn, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bibehålles nu gällande tullsats af S sk. per
skålp. å ofärgadt bomullsgarn.»
Votering anställdes med slutna sedlar efter upprop; en
sedel afiades förseglad och de öfriga, vid hvilkas öppnande
2 af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på hvardera sidan
om Herr Talmannen, befunnos innehålla 39 Ja emot 8 Nej;
i följd hvaraf Utskottets förslag var af Ståndet bifallet.
Hattfuder. llallformar:
Herr Lundh: Hattformar är en alldeles ny rubrik och,
efter hvad det vill synas, lärer man dermed mena hattstom¬
mar, hvilka förfärdigas af filt och öfverklädas med felb. Då
högsta vigten af hatlstommar uppgår till 3 lod, hade man,
för att skydda den inhemska arbetsfiiten, bort bestämma, att
hattformar icke finge väga öfver 3 lod, ty i annat läll kunna
grå sommarhattar införas under samma rubrik. De uteslu¬
tande till hattmakeriernas behof från utlandet inkommande
hattfoder bestå af kullar och sidor; de förra äro merendels
Den 4 Junit.
633
af fasonerad! helsiden, ofta äfven af halfsiden, ibland häftadt
på papper, ibland åter utan papper; de sednare bestå alltid
af det tunnaste helsiden, som möjligen kan tillverkas och
äro alltid klistrade på papper, hvilket också utgör deras
tyngsta beståndsdel. I Paris, hvarifrån kullar och sidor in-
förskrifvas, kosta: kullar, helsiden på papper per 100 st. 30
francs, de utan papper säljas för något billigare pris; kullar,
halfsiden, per 100 st., 13 å 20 francs; sidor, bättre, per 100
st., 20 Francs; sämre, per 100 st., 10 å 12 Francs.
Efter anställd noggrann vägning, väga:
100 st. helsiden kullar med papper . . . 1 tfe 3 lod.
100 » d:o d:o utan d:o ... — 9 »
100 » d:o sidor på d:o . . . 2 tfe 6 »
100 » d:o d:o då papper, är fråntaget — 3'/8 »
efter denna calcul skulle en hattform, som i Paris kostar %
Francs eller 12 sk. Råneo, endast j ordinarie tull komma att
kosta emellan 9 och 10 sk. Råneo eller 12V6 lod halfsiden
19 R:dr 52 sk. B:co. Oegentligheten af den åsätta tullen
torde derföre vara lätt insedd och, för att deruti erhålla än¬
dring, anhåller jag om återremiss.
Vice Talmannen Herr Halling: Så snart man är inne
på skyddstullssystémet, kommer man aldrig till rätta. Hade
man bestämt en lindrigare tull, då hade den, som interesse-
rar sig för sidenväfnader, ej varit belåten, och då det icke
synes nödvändigt, att man införskrifver hattfoder, uppklistra¬
de på papper, utan man gerna kan begära hattfoder, som
icke äro fästade på papper, anhåller jag om bifall å Utskot¬
tets tillstyrkan i denna del.
Discussionen var slutad, och Utskottets tillstyrkan i af¬
seende å hattfoder och hattformar blef af Ståndet bifallen.
Hudar och Skinn:
Oberedda, till pelsverk ej hänförliga, hudar och skinn,
torra:
Herr Hesselgren: Då det är kändt, att import af råa
hudar är betydlig, hade jag väntat, att Utskottet skulle haf¬
va, i likhet med dess förfarande i fråga om andra råvaror,
tillsett att tullen å nämnde vara blifvit lägre. Mig synes det
vara ett besynnerligt skäl för den nuvarande tullsatsens bibe¬
hållande, att denna vara utgör en väsendtlig importartikel.
Utskottet har sagt, att vid tull-lindringarnes upphörande,
skulle införselstullen å torra hudar och skinn bestämmas till
1 sk. 10 rst. per tfe; men i annat fall bibehållas. Ett skäl
derföre är, att den inhemska boskapsskötseln i aunat fall
656
Den 4 Junii.
skulle blifva beröfvad ett ännu behöfligt skydd. Häraf visar
sig tydligt, att landtbruksinteresset vetat att göra sig gällan¬
de. Jag skulle icke hafva att påminna emot den gamla tul¬
lens fortfarande, om det i landet funnes tillräcklig tillgång på
hudar och skinn. Garfverierna hafva betydligen stigit; äf¬
vensom den Svenska råvaran icke kan begagnas till alla olika
ändamål. Om Svenska landtbruket stöde på en verkligen
hög ståndpunkt, tror jag icke, att införsel af hudar borde
komma i fråga, men så länge landtbruket anser bränvins-
bränningen vara dess förnämsta näring, är det ett factum,
att hudarne blifva sämre, än tillförene. På dessa skäl yrkar
jag, att tullen måtte nedsättas till 1 sk. 6 rst. per ife.
Herr Murén: Jag instämmer med Herr Hesselgren och
under åberopande af min reservation, får jag gifva tillkänna,
det jag inom Utskottet påyrkade en lägre tullsats, ehuru det
icke lyckades. Jag anhåller om ålerremiss.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag är visserligen af
samma tanka med de förre talarne, men jag kan dock icke
inse, hvartill en återremiss skulle tjena. Jag ber Herr Mu¬
rén ihågkomma den kamp, som vid denna artikels behandling
egde rum i Utskottet. Begge ifrade vi för en nedsättning
af tullen, men rönte hos de öfrige 3:ne Stånden ett oomkull¬
stötlig! motstånd. Jag vill dock icke motsätta mig en äter-
remiss, om man hade hopp, att något derigenom kunde vinnas.
Discussionen var slutad och, på framställning af Herr
Talmannen, bifölls Utskottets tillstyrkan.
Herr Hesselgren reserverade sig.
Oberedda, andra slag.
Herr Hesselgren: Det synes att Utskottet haft ringa
reda på förhållanderne, då Utskottet kunnat säga, att impor¬
ten af oberedde hudar och skinn, andra slag, varit mindre
betydlig. Man vet dock, att en betydlig quantitet salttorra
hudar tullbehandlas elter denna rubrik och betala endast 1
sk. tull. På detta och ofvan anförda skäl yrkar jag ned¬
sättning äfven af denna tullsats.
Herr Brodin: Utskottet har endast sagt, att importen
af denna artikel varit, i jemförelse med den förra, mindre
betydlig, och af Commerce-Collegii berättelse kan inhemtas,
att år 1849 importerades torra hudar och skinn, oberedda,
till ett belopp af omkring 3,100,000 skålpund, då deremot af
andra slag infördes endast 1,346,802 skålpund. Jag begär
bifall å Utskottets tillstyrkan.
Den 4 Junii.
637
Discussionen var slutad och Utskottets förberörda till¬
styrkan blef af Ståndet bifallen.
Herr Hesselgren reserverade sig.
Beredda hudar och skinn eller luder, samt derunder
förekommande carduans- sami färgade eller tryckta skinn.
Herr Lundh: Dessa skinn äro åsatte en alitlör hög tull.
Det länder icke till -skydd för den inhemska fabricalionen, då
någon sådan ej finnes, men de, hvilka deraf äro i behof,
nemligen Bokbindare, hafva för sina läbricater ingen skydds¬
tull. Enligt en mig lemnad uppsats väga 12 st. skinn unge¬
fär 10 skålpund. De kosta i inköpspris ifrån 32 R:dr för
de bästa lill 16 R:dr för de ordinära, hvilka för närvarande
mest begagnas. Man kan således antaga medelvärdet till
20 R:dr för 10 skålpunds vigt,
10 skålpund å 1 R:dr 12 sk. i tull . . . B:co R:dr 12: 24.
Afgift till handels- och sjölärts-fonden 10 pr. » » 1: 12.
Tolag 2'/3 pr. af värdet 60 lt:dr ....»» 1: 12.
Våg- och Stämpel-penningar » » — 52.
Summa 'Pull B:co K:dr 13: 52.
Frakt och spedition » » 1: 16.
Summa R:dr 17: —
eller 83 °/0 af varans primitiva värde. För ett par yrken,
såsom t. ex. handskmakare, är en tull af 2 R:dr pr skålpund
bestämd såsom skyddstull, men, enligt Betänkandet, är det
tillåtet, att finare skinn må i och för handsktillverkning och
efter Commerce-Collegii pröfning införas mot tull af 16 sk.
pr skålpund. Detta är likväl icke rätt, utan bör heldre en
billig tull bestämmas, och det ena yrket icke gynnas framför
det andra. Jag gillar Utskottets princip, att råvarorna böra
kunna erhållas för billigt pris, och anhåller om återremiss,
för att få antingen en lagom tull bestämd eller ock tillåtelse
för hvarje yrke, alt emot nedsatt tull få, efter Commerce-
Collegii tillsänd, införa de för dem behöiliga skinn.
Herr Berg: Jag anser tullsatsen för hög och föreslår,
att den nedsättes till 56 sk. pr skålpund.
Herr Hesselgren: Jag återkallar i Ståndets minne, att
någon motion i denna fråga icke blifvit väckt. Jag kan icke
gilla Herr Lundäs uppgift, att färgade skinn icke skulle i
Sverige tillverkas. Väl är det sannt, att icke många slag till¬
verkas, men några äro de dock. Jag anhåller derföre, att
den i nu gällaude Tulltaxan befintliga rubrik måtta bibehållas
och begär afslag å Utskottets tillstyrkan i denna punkt.
638
Den 4 Junii.
Herr Lundh: Jag medger, att några få sorter af dessa
skinn tillverkas här i landet, men jag har med mig några
profver af skinn, som vissa yrken ovilkorligen behöfva, och
jag hemsläller till den värde talaren, om någon af dessa skinn¬
sorter kan tillverkas här i landet; jag tror det ej, hvarföre
jag icke anser billigt, att garfverierna skola hafva skyddstull
å ett fabricat, som de icke tillverka. I stället för återremiss,
yrkar jag, att den åt vissa handtverk lemnade tillåtelse, att,
efter Commerce-Collegii hörande, få emot nedsatt lull införa
dylika skinn, måtte försvinna och tullen bestämmas till 56
sk. pr skålpund.
Herr Murén: Jag har begärt ordet endast för att upp¬
lysa, det Utskottet ingalunda varit i saknad af motioner an¬
gående denna artikel. Både Herr Rosenblad och jag hafva
yrkat, att tullen å dessa skinn måtte nedsättas till 56 sk. pr
skålpund. Jag anser återremiss obehöflig och föreslår, att
Ståndet beslutar alt tullen å ifrågavarande skinn må bestäm¬
mas till 56 sk. pr skålpund.
Discussionen ansågs slutad och, på Herr Talmannens
framställning, beslöt Ståndet, att införseltullen å carduans-,
pergaments- samt färgade eller tryckta skinn skulle bestäm¬
mas till 56 sk. skålpundet.
Emot detta beslut reserverade sig Herr Hesselgren.
Utskottets tillstyrkan att tullen å finare skinn, som för
handsklillverkning, m. m., med Commerce-Collegii tillstånd,
införas, må bestämmas till 46 sk. skålpundet.
Herr Lundh: Till följd af Ståndets nyss fattade beslut,
att tullen å dessa skinn skulle bestämmas till 56 sk. skål¬
pundet, hemställer jag, om icke denna föreskrift må kunna
utur taxan utgå.
I'å framställning af Herr Talmannen bifölls Utskottets
framställning.
I stället för de flere rubriker å i handeln sällan före¬
kommande slag oberedda pelsverk, som nu gällande taxa
upptager, hade Utskottet tillstyrkt den förenkling af rubri-
kerne och förändring i tullsatserne, som Utskottets upprät¬
tade taxeförslag innehåller.
Herr Gustafsson: Icke för att erhålla återremiss, har
jag begärt ordet; ut3n i afsigt att göra Ståndet uppmärk¬
samt derå, alt då uti nuvarande taxa finnes upptaget under
oberedda pelsverk, sobelsvans m. m., med en tull af 6 R:dr
skålpundet, skulle deremot nu sobelskinn kunna införas mot
en tull af endast 52 sk. skålpundet. Det är möjligt, att an¬
Den 4 Junti.
639
ledningen till den föreslagna förändringen är den, att icke
särdeles mycket af nämnde quantitet blifvit infördt; men man
bör dock besinna, att det är egentligen de förnäma och rika,
som begagna dylika dyrbara pelsverk, och det kan inträffa,
att färdiggjorda skinn under denna rubrik komma att inför-
tullas. Denna punkt synes mig således vara förtjent af åter¬
remiss.
Herr Murén: Anledningen, hvarföre Utskottet föreslagit
en förenkling af rubriken, är just den, Herr Gustafsson om¬
nämnt, eller att en ringa quantitet af dessa pelsverk blifvit
införtullad. De synas således icke utgöra föremål för Ipin-
deln eller ock halva de ingått utan tull. Skulle detta äler
vara händelsen, är sådant nu i väsendtlig mån afhjelpt.
Discussionen förklarades slutad och Utskottets tillstyr¬
kan bifölls.
Hvad Utskottet föreslagit och tillstyrkt, i afseende å ar¬
tiklarna hår- och tagelarbeten, häktor, hakar och hyskjor,
samt hängslen, blef af Ståndet bifallet.
Instiumenter. Compasser.
Herr Waern: Jag tror det vara skäl att nedsätta tullen
å denna artikel och hade hoppats, att Utskottet fästat mera
uppmärksamhet å den af mig i berörda hänseende väckta
motion, helst jag endast önskade en nedsättning af införsel¬
tullen å Compasser från 15 till 40 procent af värdet. Jag
anhåller derföre om återremiss.
Herr Almgren: Jag åter begär bifall å denna punkt.
Discussionen förklarades slutad och Utskottets tillstyrkan
godkändes af Ståndet.
Jern.
Utskottets förslag, att, med upphäfvande af stadgade in-
och utförselsförbud å tack- och barlastjern, tullen derå må
bestämmas för införseln till 2 K:dr 24 sk. och för utförseln
till 3 H:dr 16 sk. pr skeppund tackjernsvigt, om 26 lispund
bergsvigt, utan att successiv nedsättning af dessa tullsatser
för närvarande beslutas.
Herr Berger: Uti frågan om så väl import,- som ex¬
port-tull för artikeln jern, vore måhända klokast af mig att
iakttaga tystnad, helst jag af mången torde anses härvid tala
i egen sak och så lätt kan debiteras för ensidighet eller par¬
tiskhet vid bedömandet af en fråga, som anses stå i så nära
sammanhang med enskildt interesse. Vare likväl härmed
huru som helst, så är frågan af allt för stor vigt, för att af
mig kunna med tystnad förbigås, och då jag således går att
640
Den 4 Junii.
i korthet redogöra för mina åsigter, beder jag få försäkra att
jag, utan inflytande af något enskildt interesse, dervid endast
vill fästa afseende på det, som jag tror utgöra landets och
natiunens fördel.
Vi veta alla, att jernhandteringen är en af landets vig-
tigaste näringsgrenar, ja! näst vår modernäring, jordbruket,
den vigtigasle, och det är ock derföre, jag anser alt denna
fråga bör blifva föremål för ett allvarsamt och säkert be¬
grundande, innan man derutinnan går att fälla en alltför in¬
flytelserik dom. Det är i synnerhet frågan oin förbudets
upphäfvande för artikeln tackjern, sorn öfverallt ådragit sig
en stor uppmärksamhet, och uti hvilken varit så mycket
ordadt både pro et contra, att man snart kunde vara villrå¬
dig om hvad derutinnan vore klokast och bäst alt göra. Då
vid förliden Riksdag från Regeringen afgafs ett förslag om en
liberalare tull-lagstiftning samt förbudens borttagande, gjordes,
märkligt nog, undantag för artikeln tackjern och malm,
Utskottet sjelf medgifver i förevarande betänkande, att, då
fråga varit om förbudens upphäfvande, ingen artikel ådragit
sig större uppmärksamhet och väckt mera tvekan, än artikeln
tackjern, saint alt man vid förbudets upphäfvande härvid
måste iakttaga största försigtighet.
Alla dessa omständigheter synas vittna om en tyst aning
derom, att den hyllade frihandelsprincipen, tillämpad å tack-
jernet, icke så säkert skulle medföra någon fördel för lan¬
det, — de synas innebära, om icke någon annan betydelse,
åtminstone den, att frågan ännu icke är utredd, — men icke
förty har man ansett sig tvungen handla, som man kallar,
consecjuent, ulan att ingå i någon alfvarsammare undersök¬
ning, hvaraf denna fråga, framför så många andra, torde få
anses vara förtjent. — Jai man talar om en consequent ge¬
nomförd princip, man talar om realiserandet af en idée; och
med skäl kan man fråga, hvilken är då denna princip, hvil¬
ken är då denna idée? — Icke kan den bestå allenast deri,
att alla förbud, ulan undantag, böra från tulltaxan utgå —
ty derpå ligger, enligt min,tanke, ingen synnerlig vigt. Denna
idée måtte hafva en ännu högre betydelse, nemligen alen af
en fullkomlig handelsfrihet nationerna emellan; — men om
också denna idée, såsom sådan, innebär en sanning, någon¬
ting vackert, hvilket väl ingen lärer bestrida, så är dermed
ingalunda bevisadt, att den vid tillämpningen alltid är rigtig,
att den, i sin helhet realiserad, skall gagna nationen och att
den således kan och bör utan restrictioner tillämpas. — Man
Den 4 Junii.
641
löper ofta fara att misstaga sig, om man tror, alt hvarje
princip, om än rigtig befunnen, kan och bör i det practiska
lifvet användas; — också står ofta theorien i rak strid med
practiquen. Ulerfalldiga bevis skulle härpå kunna anföras,
och, absolut genomförd, skulle frihandelsprincipen hvarken
vilja veta utaf tullsatser, tulltaxa eller ens några band. Från
denna sidan betraktadt, kan och bör således icke förbudets
borttagande för artikeln tackjern anses såsom nödvändigt.
Vore det åter ett behof för Sverige att få exportera
tackjern, kunde också detta ske med större fördel, än som
producenten vid försäljning inomlands nu kan af sin tillverk¬
ning hemta, så kunde Utskottet haft något skäl för tillstyr¬
kandet af förbudets borttagande, — men långt ifrån att nå¬
got sådant behof förefinnes, är förhållandet sådant, alt till¬
gången på tackjern för Svenska stångjernstillverkningen är
snarare knapp, än öfverflödig. Sådant har förhållandet länge
varit, och för den, som bar någon kännedom om de egent¬
liga tackjernsbergslagerne, är det ej svårt att se, att tack-
jernstillverkningen ej länge kari drifvas, ens till så stort qvan¬
tum, som nu. Detta förhållande har åter haft till påföljd,
att priserna å denna vara i allmänhet hållit sig, åtminstone
i jemförelse med stångjernspriserna, temligen höga. Och
jag är viss deruppå att, om Svenska tackjernet skulle expor¬
teras, hvarigenom naturligtvis stångjernstillverkningen hos oss
inom kort skulle betydligen förminskas, priset å tackjern
skulle blifva lägre och icke högre, än det nu är — allt till
föga fromma för både tack- och stångjernstillverkaren, jal för
hela landet.
Då icke eller fri tackjernsexport eftersträfvas eller på¬
kallas af den bergsbruksidkande classen inom landet, finner
jag sannerligen intet skäl att göra eller tillstädja ett sådant
experiment, endast och allenast för att få tillfredsställa en
tom princip. Då behofvet af export kommer, skall det nog
sjelfmant och oafvisligen gifva sig tillkänna, utan att man,
såsom nu, behöfver söka efter detsamma uti de abstracta
theorier, man vill framkasta såsom grund för sina påstå¬
enden.
Hvad följderna åter skulle blifva af en tillvägabragt tack¬
jernsexport, kan man visserligen icke med någon noggrann¬
het beräkna; dock torde en al dessa med visshet kunna an¬
tagas blifva den, att stångjernsproductionen inom vårt land
skulle successive förminskas. Jal de finnas kanske, som på-
Borff.-Ständ. Brot. vid Rihsd. 1850—1851. III. ^ ^
642
Den 4 Junii.
stå, att detta vöre en lycka för landet och att vår stång-
jernstillverkning är en onaturlig handtering, om den icke kan
tåla tackjernsexport och till följe deraf concurrera med fa-
bricationen af Svenskt stångjern i utlandet. Men låt vara
att vår tillverkning af stångjern står oss till vida högre pris,
än hvartill den kan låta sig verkställas utomlands, och detta
af (lere oss väl bekanta skäl; så frågar jag, om det är någon
olycka för landet, att utländningen fullkomligen betalar och
ersätter oss för denna jemförelsevis högre tillverkningskost¬
nad. Ty vårt Svenska stångjern måste dock utländningen
hafva. Får han deremot vårt Svenska tackjern att deraf be¬
reda sig ett billigare Svenskt stångjern, skall han derföre sä¬
kerligen tacka. Och hvem kan eller vill garantera, att icke
utländningen med sin företagsamhet, med sin uppfinningsför¬
måga skall kunna, genom blandning af sitt bättre tackjern
med vårt, bereda af 1 skeppund Svenskt tackjern kanske
2 å 3 skeppund, med vårt Svenska i användbarhet jemförligt,
stångjern. I samma stund skall behofvet af vårt Svenska
stångjern upphöra och kanske behofvet af vårt Svenska tack¬
jern vida understiga det belopp, hvartill detta nu produceras.
Ty man bör dock besinna, att det är Svenska jernets godhet
och utmärkta egenskaper, som kunna betinga det ett så högt
pris å verldsmarknaden, och att behofvet af detta dyrare jern
ändå är limiteradt.
Men må man göra sina beräkningar, må man calculera
följderna huru som helst af en möjligen skeende tackjerns¬
export, så strandar man alltid mot omöjligheten att, ens med
ringaste anspråk på visshet, kunna ä priori dem bestämma.
Man må taga andra länders erfarenhet till exempel, så förete
sig likväl så många olika förhållanden inom vårt land, så
många nuancer uti användbarheten af vårt Svenska tack-
och stångjern i utlandet, att man i dessa delar ännu måste,
om man vill handla klokt, suspendera ett positivt omdöme.
De stora framsteg i det techniska, som årligen göras, de
många rön och forskningar, sorn både i elt och annat af¬
seende företagas inom jernhandteringens gebiet, tala tillräck¬
ligt emot ett förhastadt steg, hvars följder man möjligen skulle
få ångra. — Men — vill man en förändring, vill man åstad¬
komma en verklig tackjernsexport, så lärer omöjligen kunna
bestridas, att, i sammanhang dermed, en stor revolution inom
vår jernhand,tering skall uppstå. Om den blir till nytta eller
skada för landet, skall endast framtiden kunna afgöra. År
det då skäl ali för en blott och bar idée, den må vara al¬
fi cw 4 Junit.
643
drig så riktig såsom sådan, utan något sig företeende behof,
vilja sätta en af landets vigtigaste handteringar på spel och
kasta sig i äfventyr, dem ingen kan till sin vidd beräkna?
Vill man åter icke en export, utan tror, att med en nu
föreslagen tull af 5 R:dr 16 sk. per skeppund någon export
icke kan komma i fråga, då förstår jag sannerligen icke hvar¬
till allt della skall tjena. Kan det ligga så stor vigt på den
ögonfägnad, man gläder sig åt, att i tulltaxan slippa se ordet
förbud? Tänk! så långt i formalism tror jag icke att man
bör drifva sina satser. Mången höres yttra, att, med en tull
af 3 R:dr 16 sk. banco per skeppund, det icke bör medföra
någon fara att exportera tackjernet — men jag fäster mig
icke vid tullsatsens större eller mindre belopp, synnerligen
som jag hört de påståenden med rätta göra sig gällande, att
alla export-tullar äro princip-vidriga, och jag aklar således
icke nödigt, att nu pröfva eller gå i undersökning derom.
Jag håller mig vid sjelfva saken, som oberoende och i och
för sig sjelf bör afgöras, nemligen om det är nyttigt, om det
är behöfligt att tackjernet exporteras. Kan denna fråga be¬
svaras med ett bestämdt ja — då först inträder gransknin¬
gen af tullsatsen — och önskar man, beslutar man en verk¬
lig export, då vore det ett nonsens, att sätta tullen högre,
än att exporten kunde låta sig verkställas. Det vore åtmin¬
stone icke att handla consequent.
Men delta ämne är så rikt på betraktelser, att jag vill
öfverlemna åt andra att fullfölja, åt mer erfarne att utveckla
alla de skäl, som ytterligare och i så hög grad tala för bi¬
behållandet af exportförbud för tackjernet — men ett vill
jag tillägga, som dock kan synas stå på sidan om frågan. —
Om Svenska tackjernet tillätes till utförsel, så, om än tan¬
karne äro delade derom, huruvida detta blir till nytta eller
skada för landet, torde man vara ense derom, att det åt¬
minstone för utlandet blir en fördel. Jag påminner mig här¬
vid Svenska folkets beredvillighet att ofta nog åt utländningen
bereda fördelar, utan att fordra någon reciprocitet. Jag på¬
minner mig de fruktlösa resultater af underhandlingar med
Frankrike, angående tullens nedsättande för Svenska stång-
jernet, ehuru genomdrifvandet af en sådan sak vore både lör
landet och synnerligast för jernhaudteringen af yltersta vigt.
Är det då skäl att obetingadt, och blott för tillfredsställelsen,
att se en idée realiserad, gång efter gång, bereda utländningen
fördelar, utan att ens försöka derigenom bereda sig andra
6 44
Den 4 Junit.
fördelar tillbaka, ja! utan att ens med visshet veta om man
handlar till sitt eget fäderneslands fördel eller skada!
Under århundraden, ja! ännu i dag utgör stångjernet
Sveriges förnämsta exportvara. Det är Svenska stångjernet,
som i så hög grad bidragit att i industrielt hänseende lyfta
Sverige till den ståndpunkt, det för närvarande innehar, och
till hvilken ståndpunkt man med visshet kan antaga, att vårt
fädernesland, detta förutan, icke skulle hunnit. — Och hvilka
äro väl då de stora fördelar, hvilka? — annat än idéen om
ett consequent genomfördt frihandelssystéme, som nu kunde
bestämma den tiden ändtligen vara kommen, då Svenska
stångjernet icke mer anses behöfligt för landets välfärd?
Jag, för min del, anser försigtigheten och klokheten bjuda bi¬
behållandet ännu af förbudet för Svenska tackjernets export.
Hvad slutligen angår införsel af utländskt tackjern, så,
ehuru jag icke finner någon egentlig våda uti att den skulle
medgifvas, helst jag tror att det sämre utländska tackjernet
icke skall kunna användas till beredande af Svenskt stång¬
jern till export, utan att, om det komme att införskrilvas
till någon större quantitet, än som nu till gjuterierne etc.
kan få införas, en möjligen ny näringsgren derpå skulle
kunna uppstå, hvilket allt emedlertid är ganska aflägset;
anser jag likväl denna fråga hänga så nära tillsammans med
den om exporten af vårt tackjern, att det är olämpligt att
medgifva densamma, med mindre den sednare äfven skulle
medgifvas, hvarföre jag äfven yrkar på förbudets bibehållande
i denna del.
Med Herr Berger instämde Herr Bosceus.
Herr Indebetou: Vi äro nu åter inne på en rubrique,
för hvilken förbud hittills varit stadgadt i vår tull-lagstift¬
ning. Skälen för bibehållandet af detta förbud hafva af Herr
Berger blifvit så väl utvecklade, att det skulle vara helt och
hållet obehöfligt att nu ånyo upprepa desamma, och jag kan
derföre, med fullt skäl, inskränka mig dertill, att i detta
hänseende instämma uti nämnde talares sakrika och väl mo¬
tiverade anförande. Deremot torde det icke sakna intresse,
att tillse, hvad Utskottet yttrat i ämnet, och att undersöka
de skäl, hvilka af Utskottet blifvit anlörde för en förändring
af hittills gällande stadganden.
Företager man en sådan granskning, så finnér man först,
att Utskottet vid artikeln jern förklarat, det »frågan om upp-
häfvandet af förbuden mot in- och utförsel af tackjern och
barlastjern väckt synnerlig uppmärksamhet och mycken tve¬
Dcn 4 Junti.
645
kan inom Utskottet». — Emedlertid har ändock Utskottet
funnit sig »öfvertygadt, att förbuden för denna artikel, utan
fara för inhemska jerntillverkningen, kunna upphäfvas». Ut¬
skottets öfvertygelse i detta fall kan utgå från 2:ne skiljak¬
tiga synpunkter. Antingen skulle nemligen Utskottet kunna
anse, att förbudets borttagande ur tulltaxan icke kommer att
medföra någon verkan, och att till exempel tackjern lika litet
hädanefter, som hitintills, kommeratt utföras, oaktadt ordet för¬
bud utbytes mot en föreslagen tullsats; eller ock kan det
vara Utskottets mening, att äfven i den händelse tackjern
kommer att utföras, skall ändock icke någon fara ega rum
för den inhemska jerntillverkningen. Skulle man antaga det
förstnämnda af dessa alternativer, så måste man i och med
detsamma förutsätta, att Utskottets mening endast varit den,
att på papperet tillämpa en idé, under vidtagande derjemte
af sådana precautioner, att någon verkställighet ändock icke
skulle komma att ega rum. Sådant skulle likväl innebära
ett erkännande, att Utskottet i detta, likasom i ett föregående
fall, hyste misstroende mot riktigheten af sina egna princi¬
per och bemödade sig att göra dem oskadliga genom upp¬
ställandet af hinder mot verkställigheten af föreslagne stad¬
ganden. J)å man likväl icke gerna bör föreställa sig ett så¬
dant förhållande, så måste man förkasta detta alternativ, och
i stället antaga det andra, eller att Utskottet med förbudets
borttagande åsyftar en verklig export af tackjern, och gör
sig förvissadt, att ändock icke någon skada deraf skall följa.
Man bör alltså vara öfvertygad, att Utskottet noggrannt ta¬
git i betraktande de följder, som skola uppkomma för lan¬
det, i händelse till exempel råvaran tackjern skall komma
att exporteras, i stället för stångjernet. Då man emedlertid
icke finner denna del af frågan utvecklad i Betänkandet, torde
det vara skäl att söka närmare utreda dessa följder.
I afseende härpå hafva vi oss bekant, att den Svenska
jernexporten utgör, i medeltal räknadt, vid pass en half mil¬
lion skeppund årligen. Beräkna vi värdet af denna export
efter nu gällande skeppningspris, som är 16 R:dr Banco per
skeppund, så finna vi att den uppgår till ungefär åtta mil¬
lioner R:dr Banco, oberäknad! stål och manufactursmiden.
Detta öfverensstämmer ock med de officiela uppgifter, vi här¬
om ega. Skulle nu tackjern utföras i stället för stångjernet,
så är det klart, att då tackjernets värde endast uppgår till
ungefärligen hälften mot stångjernets, måste antingen värdet
af vår jernexport förminskas, eller ock qvantiteten af utfördt
64(>
Den 4 Junit.
jern förökas till dubbelt belopp. Huruvida det för landet
kan vara fördelaktigt, att värdet af jernexporten nedsjunker
från åtta till fyra millioner R:dr, derom torde icke menin-
garne kunna vara delade, aldrahelst då det på samma gång
är fråga om att genom en förändrad tull-lagstiftning lätta och
föröka importen af utländska varor. Man torde derföre få
antaga, att något sådant icke kunnat vara Utskottets mening,
enär det utan tvifvel icke afsett annat, än landets bästa och
dess sannskyldiga fördelar. Följaktligen måste Utskottet hafva
tänkt sig, att tackjernsexporten skulle kunna utvidgas till en
million skeppund årligen. Häremot kan likväl i främsta rum¬
met göras den invändning, att det är osäkert, huruvida en
fördubblad qvantitet Svenskt jern skulle finna afsättning i
verldsmarknaden. Utskottet synes sjelf hysa tvifvel härom,
då det på pag. 33 i sitt Betänkande yttrar, att »consumtio-
nen af det dyrbara Svenska jernet alltid måste inskränka
sig inom de trånga gränserna af dess oumbärlighet». Jag
vill likväl icke fästa mig vid denna omständighet, ehuru be¬
tänklig den ock må synas, utan vill förslagsvis antaga att
något hinder i detta fall icke skulle möta. Frågan reduce¬
rar sig då dertill, huruvida en fördubblad qvantitet tackjern
kan åstadkommas under någon längre följd af år, eller icke.
Lyckligtvis sakna vi icke jernmalmer; man kan nästan säga,
att förrådet deraf inom vårt land är outtömligt. Sådant är
emedlertid icke förhållandet med brännmaterial, som äfven
är ett nödvändigt requisitum för jerntillverkning. Hvad Bergs¬
lagernas skogar beträffar, så känna vi något hvar, att de i
allmänhet redan äro ganska hårdt anlitade, och få lära de
Bergslagsorter vara, der en fördubblad jerntillverkning skulle
kunna under någon längre tidsföljd bedrifvas. Det skulle
derföre blifva nödvändigt, ifall man ville underhålla en be¬
tydligt förökad tackjernsproduction, att transportera jernmal-
merna från Bergslagsorterna till de trakter, der skogar ännu
finnas, och der stångjernssmide för närvarande, idkas. Nu
erfordras likväl, såsom kändt är, i allmänhet tvänne skep¬
pund malm för tillverkning af hvarje skeppund tackjern.
Derigenom skulle naturligtvis malmens forsling komma att
kosta dubbelt emot tackjernets. .Vien det gifves ingen om¬
ständighet, som verkar ofördelakticare på vår jernhandtering,
än kostsamma transporter. Våra höga tillverkningspriser här¬
leda sig till aldra största delen från denna olägenhet, och
en väsendtlig tillökning i denna svårighet skulle uppkomma
genom nödvändigheten att forsla jernrnalmen till aflägsna skogs¬
Den 4 Junii.
G47
trakter. Innan man alltså öfvergår till en sådan ny princip
för vår jerntillverkning, som af Bevillnings-Utskottet åsyftas,
synes det vara i hög grad af behofvet påkailadt, attcommu-
nicationerna inom landet forst blifva i betydlig mån under¬
lättade. Det är eljest fara värdi, att bergsbruket, som lik¬
väl utgör Rikets andra modernäring, skall komma att märk¬
ligt aftyna, och att landets export, som till en ej ringa del här¬
leder sig från denna handtering, skall lida en betydlig för¬
minskning. Utskottets förslag att borttaga förbudet för tack-
jerns utförsel, synes således vara i hög grad äfventyrligt, och
det torde hafva skäl för sig att i denna fråga hylla de grund¬
satser, hvilka Utskottet längre fram i sitt Betänkande utta¬
lar, då det (på pag. 33) säger, att man icke »på vågsamma
försök» får »äfventyra allmänt och enskildt väl».
Då Utskottets förslag sålunda har stora betänkligheter
emot sig, så måtte det varit andra ganska kraftiga skäl, hvilka
förmått Utskottet att ändock tillstyrka borttagandet af förbu¬
det mot tackjerns utförsel. Dessa skäl igenfinnas väl icke i
det nu aflåtna Betänkandet, men Utskottet hänvisar på före¬
gående Riksdags Bevillnings-Utskotts Utlåtande, M 13, och
yttrar, att skälen för bibehållandet af tackjernsförbudet blif¬
vit »derstädes fullständigt vederlagda». Det blir således nöd¬
vändigt, att återgå till detta åberopade Utlåtande, för att er¬
hålla kännedom af nämnde fullständiga vederläggning, hvilket
utan tvifvel för mången bland oss bör vara af synnerligt in¬
tresse. Jag har fördenskull med mycken uppmärksamhet
genomläst det citerade Utlåtandet, och funnit de ifrågava¬
rande skälen, som der upptaga en half sida, utgöras af fyra
särskilda delar, hvilka jag nu hvar för sig skall söka nog-
grannt framställa.
Det första skälet består deruti, att »Utskottet icke fun-
»nit sig kunna öfvertygas om behofvet af detta undantag från
»de allmänna grundsatser, hvilka Utskottet antagit».
Under det jag lemnar Utskottets öfvertygelse i allt sitt
värde, kan jag likväl ej undgå att anmärka, att detta första
skäl är alltför subjectivt, och då inga motiver för Utskottets
öfvertygelse finnas anförda, torde det ock tillåtas mig att i
motsats deremot yttra, det jag funnit mig icke kunna öfver¬
tygas om behofvet af ifrågavarande förbuds borttagande. I
öfrigt torde det ock vara fråga underkastadt, huruvida »de
allmänna grundsatser, hvilka Utskottet antagit», äro så all¬
deles ofelbara. Skulle dessa grundsatser befinnas felaktiga,
så lärer Utskottets öfvertygelse stödja sig på en svag grund.
Den i Junit.
Till det minsta torde man kunna säga, att det ännu återstår
att bevisa dessa grundsatsers ofelbarhet. Så länge detta icke
skett, torde Utskottets första skäl sakna synnerligt värde,
och då jag, för min del, finnér mig föranlåten att bestrida
de grundsatser, hvilka Utskottet utan bevisning antagit så¬
som ett rättesnöre för sitt omdöme, torde det ej förtänkas
mig, om jag, i följd häraf, äfven måste anse det första af Ut¬
skottet förebragta skäl ungefär lika med ett noll.
Jag vill då öfvergå till Utskottets andra skäl för sin åsigt,
hvilket lyder på efterföljande sätt:
»Att jernhandteringens idkare förfäkta den mening, att
»förbudens borttagande skulle för deras rörelse blifva olycks-
»bringande, bevisar, efter Utskottets tanka, icke förbudens be-
»höflighet».
Månne man ej häremot skulle kunna med skäl uppställa
följande svar: alt Utskottet förfäktar en motsatt mening, be¬
visar ej eller förbudens obehöflighet.
Då Utskottet framställt sin sats, blottad på alla bevis, så
synes dess mening icke böra gälla mera, än hvarje annans
motsatta åsigt, och man torde här kunna tillämpa den sat¬
sen, att den enes nej är så godt, som den andras ja. Ut¬
skottets andra skäl, så väl som det första, innehåller blott
en framkastad tanka, hvilken likaväl kan vara oriktig, som
välgrundad, enär alla motiver saknas, och den innehåller på
intet sätt någon bevisning. Af sådan orsak nödgas jag äfven
underkänna detta sednare af Utskottet åberopade skäl.
Den tredje afdelningen af den fullständiga vederläggning,
som skulle innehållas i Utlåtandet, JYs 15, talar om »vanan
»af skydd och den sorglöshet, friheten från lifligare concur-
»rence medför». Skulle det vara Utskottets mening att ge¬
nom denna strof framkasta någon beskyllning för sorglöshet
mot bergsbruksidkarne, så befarar jag att bevisningen här
blir för Utskottet lika svår, som vid de föregående punk-
terne. Det är allmänt bekant, att tillverkare af så väl tack¬
jern, som stångjern, under sednare tider haft all möda ospard
att förbättra sina producter, att minska sina tillverknings¬
kostnader, med ett ord, att bringa sina handteringar på en
högre ståndpunkt, än de hittills innehaft. Kan detta kallas
sorglöshet, så lärer en helt annan definition på detta ord få
antagas, än den, sorn hittills varit af språkbruket godkänd.
För min del, ser jag mig föranlåten att protestera mot den
indirecta anklagelse, som denna del af det citerade Utlåtan¬
Vcn 4 Junii.
649
det innehåller, och såsom något stöd för Utskottets äsigter,
lärer den icke kunna gälla.
Det återstår således endast det fjerde skälet, och som
de föregående befunnits temligen svaga, lärer väl detta vara
sjelfva cardinal-skälet, hvarpå Utskottet grundat sin öfverty¬
gelse. Det är derföre nödigt, att med synnerlig uppmärk¬
samhet fästa sig vid denna sista punkt. Dess innehåll är följande:
»Den större frihet i jernhandteringen, som nyligen in-
»trädt, måste, efter Utskottets tanka, minska vådan af förbu-
»dens upphörande, då den utsträckta smidesrältigheten tager
»landets förut möjligen öfverflödiga tackjernstillgång i anspråk».
Med den större friheten i jernhandteringen afser Utskot¬
tet naturligtvis den Kongl. Författningen af år 1846, rörande
stångjernssmidet i Riket, och jag är fullkomligt öfverens med
Utskottet i den åsigt, att den förut möjligen öfverflödiga till¬
gången af tackjern blifvit genom den medgifna utsträcknin¬
gen af smidesrättigheten absorberad, så att nu vidare ingen
öfverflödig tillgång af tackjern förefinnes, på sätt stundom
varit förhållandet under föregående tider. Men då Utskottet
häraf drager den slutsats, a 11 utförsel af tackjern nu bör till¬
låtas, sedan intet öfverflöd deraf finnes, ehuru utförseln till¬
förene varit förbjuden, så kan jag icke vidare instämma i
Utskottets tankegång. Mig vill det deremot synas, att om
tillgången af tackjern, på sätt Utskottet yttrar, nu icke öf-
verstiger landets behof, så kan i detta förhållande icke ligga
något skäl för upphäfvandet af utförselsförbudet. Ett sådant
raisonnement öfverensstämmer åtminstone med lagarne för
logiken, och jag befarar, att det sednast anförda skäl. hvarpå
Utskottets öfvertygelse skulle stödjas, lärer befinnas af ännu
svagare halt, än de föregående. Emedlertid skall nu det, som
blifvit anfördt ur Betänkandet, JYs 13, vid sistlidne Riksdag
innefatta de grunder, med stöd af hvilka Utskottet anser skä¬
len för bibehållandet af tackjernsförbudet vara fullständigt
vederlagda. Hittills bar jag gjort mig helt andra begrepp
om hvad som förstås med en fullständig vederläggning. Om
Utskottet genom det anförda funnit sig öfvertygadt, så lärer
likväl en och hvar vara oförhindrad att behålla sin motsatta
öfvertygelse, intilldess andra och bättre skäl blifva förebragte,
än de, hvilka Utskottet åberopat.
Man finner uti Grefve Gyldenstolpes reservation en mängd
skäl anförda för bibehållandet af jernförbuden, hvilka af Ut¬
skottet icke på minsta sätt blifvit upptagne till besvarande.
Och då desse Grefve Gyldenstolpes skäl således ej blifvit ve-
650
Den 4 Junti.
derlagde, kan jag ej annat, än, med åberopande deraf, mot¬
sätta mig de förändringar i vår tull-lagstiftning rörande jern,
hvilka al Utskottet blifvit föreslagne.
Herrar Ekenman, Collén, Ek, Lagergren och Ekelund
instämde.
Herr Wedberg: Jag bar icke begärt ordet för att ve¬
derlägga de bägge första talarne, utan blott för alt tillkänna¬
gifva, det jag icke anser, att faran af exportförbudets upp-
häfvande skulle blifva så stor, som desse talare föreställt sig.
Jag tror, att om ett skeppund tackjern kan utföras och säl¬
jas för 15 å 14 lt:dr, skulle derigenom en betydlig vinst till¬
skyndas så väl tackjernstillverkaren som Staten. I Stockholm
gäller ett skepp, tackjern vanligen minst 9 R:dr; lägger man
nu dertill utförselstullen 3 R:dr 16 sk., jemte tolag, 1 R:dr
24 sk., så kostar tackjernet ju redan på platsen 13 R:dr 40
sk. Om någon vinst vid sådant förhållande kan vara att
emotse, utföres tackjernet; i annat fall deremot icke; och då
jag hatar förbud, bifaller jag Utskottets tillstyrkan i denna del.
Herr Waern: Afven jag är af olika tanke med den för¬
sta värde talaren. Jag föreställer mig icke, att syftemålet
med Utskottets förslag skulle vara handteringens undergång.
Jag tror mig hafva lika mycken värma, som någon, förden¬
sammas bibehållande, men jag anser likväl stadgandet om
förbud vara både onödigt och obehöfligt. Jag delar icke den
tron, att Utskottet blott velat ha bort ordet förhud utur ta¬
xan, utan har väl meningen ock varit att derigenom åstad¬
komma en till förbättring ledande förändring i våra industri-
ela förhållanden, äfvensom att verkligen något tackjern skulle
komma att exporteras; men med den höga tullsats, som nu
blifvit föreslagen, kan ingen våda för en betydligare export
uppstå, helst kostnaden för tackjerns förädling till stångjern
här är billigare, än annorstädes, genom den tillgång vi uti våra
träkol hafva på ett ypperligt och, jemförelsevis mot hvad för¬
hållandet är i andra länder, billigt brännmaterial. Jag tror icke,
att vi i denna fråga kunna anses famla i mörkret. Vi hafva
vid dess bedömande uti (lera analoga fall en, enligt min åsigt,
fullt tillräcklig ledning för vårt omdöme. Det är t. ex. först
och främst kändt, att Norrige, i afseende på godheten af dess
jerntillverkning, täflar med Sverige och erhåller till och med
högre pris för sitt jern, än vi i allmänhet för vårt. I Norra
Amerika betalas Svenskt jern med 82—90, då det Norska
deremot gäller 105 ända till 112 dollars. Det Norska tack¬
jernet måste således antagas vara lika godt, som vårt, och ut-
Den 4 Junit.
forseln af tackjern är i Norrige tullfri; men någon export
deraf eger likväl icke rum. Det synes då, som vi skulle
hafva föga skäl att befara en export af Svenskt tackjern.
Man har visserligen emot detta raisonnement erinrat att här
i landet äro tack- och stångjernstillverkningen till stor del
på skiljda händer, då de i Norrige deremot äro förenade.
Detta är sannt, men synes mig, i afseende på argumentets
godhet, af ingen väsendtlig beskaffenhet. Om ett större be¬
hof af tackjern förefunnes hos utländningen, skulle det väl
hafva gi f \ i t sig tillkänna och export af denna vara åtminstone
i någon mån från Norrige verkställts. Vidare få, såsom be¬
kant är, nu sedan flera år tillbaka, så kallade smältstycken,
hvilka äro en mellanproduct vid tillverkningen af stångjern
utaf tackjern, härifrån Sverige utföras emot tull, men denna
utförsel är dock ganska ringa. Anledningen, hvarföre de En¬
gelska läbrikanterne understundom taga smältstycken i stäl¬
let för stångjern, är nemligen endast den, att de icke här¬
ifrån kunna erhålla alla de dimensioner af stångjern, som för
deras behof erfordras. Om de gifva ordres till Sverige om
andra dimensioner, än de vanliga, lå de dels vänta länge, dels
ock dyrt betala dem. Svenka fabrikanten underkastar sig ej
gerna sådane ordres, om han icke erhåller bra betalt. Då
Engelsmännen åter få smältstyckena, äro de i tillfälle att
sjelfve smida jernet i de dimensioner, som för dem äro be-
höfliga. Detta är en hufvudsaklig anledning till export af
smältstycken, hvilken deremot icke eger rum för tillverkning
af stångjern utaf de vanliga dimensionerna, ty ehuru pris¬
skillnaden emellan stångjern och smältstycken är betydlig,
betäcker den likväl icke kostnaden för de sistnämndes för¬
ädling till stångjern i England. På samma sätt skulle, efter
all sannolikhet, förhållandet blifva i afseende å tackjern. Den
nu föreslagna tullen är visserligen hög, men detta torde vara
nödvändigt, då man frångår stadgandet om förbud och innan
någon bestämd erfarenhet af följderna är vunnen. Den vinst,
för utvecklingen af våra industriela lörhållanden, som jag af
denna åtgärd förutser, är följande: då tackjern en gång är
tillåtet till export, skall utländningen taga detta, likasom
smältstycken, för speciela ändamål; och han skall med sin
större skicklighet och ansträngning lyckas att bearbeta det,
måhända bättre än vi. Deremot är han, då det för närva¬
rande är för honom omöjligt att få tackjern ifrån oss, ock
förhindrad att nu dermed göra experimenter, hvilka endast
kunna ändamålsenligt verkställas af dem, som riktigt känna
652
Den 4 Junii.
det behof, för hvilket varan skall användas. Jag besäg en
gång en locomotivfabrik och tillfrågades af egaren, om jag
ville åtaga mig att lemna dertill passande stångjern af flera
olika dimensioner; men då dermed voro förenade en mängd
särskilda förhållningsordres, såg jag mig tvungen att dertill
svara nej, emedan jag icke kunde erhålla tillräcklig känne¬
dom om den beskaffenhet af jernet, som erfordrades för att
motsvara behofvet, och således saknade nödig ledning för om¬
dömet. Man måste nemligen vid utförandet af dylika uppdrag
göra om och försöka flera gånger, innan man lyckas att träffa
det rätta, men dertill saknade jag allt tillfälle, och äfven om
den utländska fabrikanten varit villig att underkasta sig dermed
förenade kostnader och tidsförlust, skulle den erfarenhet, han
förvärfvat, icke hafva blifvit min och ändamålet således icke
vunnits. l)e ifrågavarande beställningarne voro icke obetyd¬
liga; de utgjorde 5,000 tons eller 57,500 skepp, och skulle
säkerligen i framtiden blifvit ännu större, om man kunnat
tillverka precist sådant jern, som erfordras till deras hjul.
För sådane speciela behof skulle utländningen komma att taga
vårt tackjern; men då tillverkningskostnaden här i landet är
billigare, skulle hvarje upptäckt i afseende å tackjernets för¬
ädling vara för oss af omätlig vigt. Vi skulle genast med
bestämd fördel öfverflytta densamma till vårt land och detta
skulle för oss medföra en omätlig både technisk och mate¬
riel vinst. Jag tror ytterligare, att bruksegaren, i följd af
förbudet, befinner sig i en skef ställning. Han är visserligen
privilegierad och monopoliserad, men tillika hårdt beskattad,
och båda dessa orsaker bidraga, enligt min åsigt, till det be¬
klagliga förhållande, man ofta anmärkt, eller att han ej åda¬
galägger den ifver och den ansträngning att bringa sin hand¬
tering till en hög ståndpunkt, som man borde kunna vänta.
Annu ett skäl, hvarföre exportförbudet borde försvinna, är
slutligen att, så länge detta qvarstår, måste ock förbudet emot
import af tackjern bibehållas. Det enas borttagande anses
vara ett hinder för det andras fortfarande. Jag anser det lik¬
väl vara af aldra största vigt för oss, att vi kunde till bil¬
ligt pris erhålla lämpligt jern för vårt gjutgods. Detta kunde
ske om importförbudet ur tullen utginge. Jag finner derföre
mångå skäl för förbudets borttagande och kan icke inse, att
någon våda för industrien deraf skulle uppstå.
Herr Schwan: Innan jag yttrar mig i sjelfva saken, har
jag ansett mig böra gifva tillkänna, det jag är bruksegare
och tackjernstillverkare. Likväl anser jag icke behöfligt, att
Den 4 Junii.
653
bedja om ursäkt för det jag i denna fråga begärt ordet, helst
jag endast utaf intresse för sjelfva saken uttalar min mening.
Herr Indebetou har sagt, att exporten utaf smidt jern utgör
500,000 skepp, årligen, men, enligt Bergs-Collegii sistlidne år
afgifna berättelse, uppgick den år 184!) till 600,000 skepp,
och efter hvad jag med officiella uppgifter kan styrka, ut¬
skeppades förra året öfver 600,000 skepp, eller den största
vi någonsin haft. Herr Wwrn har så fullständigt utvecklat
nyttan och angelägenheten af exportförbudets borttagande, att
jag derom icke behöfver vidlyftigt orda; äfvensom han om¬
nämnt förhållandet med smältstyckena. Deraf skeppades år
1849 3,952 skeppund. Jag påminner mig ganska väl, då be¬
gäran att få utföra smältstycken först hos Kongl. Majit fram¬
ställdes, hvilken stor uppmärksamhet denna begäran ådrog
sig. Man påstod, att effecten deraf skulle för jernhandterin-
gen blifva i grund ruinerande; men detta inträffade dock in¬
galunda. Härtill kommer, att så kalladt gjutjern från Små¬
land får utföras mot en tull af endast 4 sk. per skeppund.
Afven då denna tillåtelse först meddelades, förespåddes deraf
svåra följder för landet. En tillverkare af sådant jern anhöll
att få utföra 10,000 skepp., men utförde likväl endast några
100 skeppund. Detta jern anses gälla i Calmar 9 lUdr å 9
R:dr 16 sk. och då tullen, som ofvan nämndt, endast är 4
sk., hade man förmodat, att en betydlig export skulle komma
att ega rum, men detta blef dock icke händelsen. Ett be¬
synnerligt förhållande är, att Sverige alltid skall vara annor¬
lunda än andra länder. Under det Englands stångjernstill-
verkning framgått med jättesteg, har det dock alltid tillåtit
utförsel af tackjern. Om Englands tull-lagstiftning i andra
afseenden varit illiberal, har den likväl aldrig varit det i fråga
om artikeln jern. Hvad Norska stångjernet angår, så har
detsamma blifvit betaldt med ända till 125 dollars per ton i
Förenta Staterna, och således erhållit nära samma pris, som
Dannemorajernet. Engelsmännen hafva ock fästat en särde¬
les uppmärksamhet på det Norska tackjernet, som, på sätt
jag förut omnämnt, utgår tullfritt. Försök hafva blifvit i Eng¬
land anställde med detta jern; men då de icke haft andra
kol, än stenkol, har något gynnsamt resultat deraf icke följt,
utan hafva dessa försök strandat mot Engelsmännens både
practiska och theoretiska skicklighet. Således är träkol ett
nödvändigt reqvisitum för tackjernets förädling till stångjern.
Lika med Herr Watrn, tror jag, att om tackjern blefve tillå¬
tet att utföras, skulle jerntillverkningen här i landet ock der-
Den 4 Jun ii.
igenom komma att göra stora framsteg. Ännu begagnar man
i allmänhet för stångjernssmidet öppna härdar, såsom i Konung
Gustaf den I:s tid. Visserligen har besparingen på bränsle
dervid under tidernas lopp blifvit i någon mån minskadt; men
för tackjern deremot liar stor besparing i bränsle mot till¬
förene blifvit införd. Huru skall väl utländningen komma i
tillfälle att försöka vårt tackjern, om det icke får utföras.
Jag medger dock, att den princip, Utskottet följt, är oriktig.
Hade man förfarit riktigt, så borde utförseltullen varit myc¬
ket lägre; men detta visar just, huru ömtåligt intresse man
har att göra med. Emedlertid blefve man derigenom satt i
tillfälle att sända ut profver af vårt tackjern och se, hvilka
resultater detta skulle medföra. Man har sagt, att tackjerns-
tillverkningen icke stigit, i proportion, som smidet ökats. Jag
hemställer, om icke denna tillverkning alltid måste gå i jemn¬
bredd med stångjernssmidet, derutöfver kan don väl icke gå,
så länge export ej tillåtes. I början på 1830-talet utgjorde
stångjernstiliverkningen 450,000 skeppund. Jag hemställer,
om det då fanns något öfverflöd på tackjern, likasom huru¬
vida det nu är brist derpå, sedan vi tillverka 600,000 skep¬
pund. Då tackjernet icke kan säljas utom landet, måste pro-
ductionen naturligtvis rätta sig efter consumtionen. 1 skepp,
tackjern kostar vanligtvis i Stockholm 8 å 9 R:dr och skulle
i Götheborg kosta 10 R:dr. Enda afsättningsorten för denna
vara skulle väl blifva England och rätta afskeppningsorten Gö¬
theborg. Om man nu tager de vanliga priserna till beräk¬
ningsgrund och beräknar 1 skepp, tackjern i Götheborg till
10 R:dr, lägges dertill utförselstullen 3 R:dr 10 sk. och 10
procent i afgift till Handels- och Sjöfartsfonden, samt tolag
och öfriga omkostnader, så kommer skeppundet att kostall
R:dr fritt ombord i Götheborg. Om det nu kan fraktas öf¬
ver för S sh. per ton, och man derjemte slutligen tager i
betraktande kostnaden för detsammas införande i verkstaden,
blir priset, oberäknadt assurance och ränta, 15 R:dr. Deraf
erhålies ej mera än 1 skepp, stångjern. Om der genom sten¬
kol och med deras många uppfinningar skulle erhållas lika
resultat, som här i landet, hvilket aldrig låter tänka sig, så
är allt, hvad de hafva, 1 R:dr för allt deras arbete. För in¬
förseltullen bör man vara ännu mindre rädd. Den utgör 2
R:dr 21 sk. och skulle tillsammans med frakt och andra om¬
kostnader uppgå till omkring 1 R:dr för skepp.; och under
sådana förhållanden tror jag icke att ens ett skepp. Engelskt
tackjern för smidning skulle hit inkomma. Jag slutar med
Den 4 Junti.
655
att förklara, det jag icke har något annat att erinra i fråga
om förbudets borttagande, än att tullen blifvit salt för hög.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag instämmer med
Herrar Waern och Schwan och vill endast åberopa det fac¬
tum, att jag i denna fråga blifvit öfvergifven af mina eljest
liberala vänner från bruksdistricten. Jag tror dock detta vara
af dem orätt handladt, och för att komma till någon reda
härutinnan, ber jag att lä fästa uppmärksamheten på ett ytt¬
rande af en bland de mest ansedde och aktade bruksegare.
Det är af Herr f. d. Stats-Rådet Wcern, som, vid föredrag¬
ning i Stats-Rådet den 23 October 1817 af frågan om tull-
taxeregleringen, anförde: »att han icke kunde biträda till¬
styrkandet, att bibehålla oviikorliga förbudsbestämmelser, i
synnerhet som de nu ifrågasatta endast gällde två artiklar,
»tackjern och malm», af hvilka rika förråder voro att finna
i landet», och på denna auctoritet utaf en bland jernhandte-
ringens målsmän, hvilken äfven helt nylisen af Fullmäktige i
Jern-Contoiret erhållit ett bevis på det förtroende, man för
honom hyser, biträder jag Utskottets tillstyrkande och för¬
fäktar på samma gång en åsigt, som jag redan vid 1831 års
Riksdag hyllade. Likväl vill jag gifva tillkänna det min ön¬
skan är, att tullen icke blifvit bestämd högre, än Bevillnings¬
utskottets förslag vid 1817—18 årens Riksdag innehöll.
Herr Ekholm: Jag kunde visserligen inskränka mig
till att instämma med Herrar Wcern, Schwan och Halling,
men jag ber dock att få tillägga några ord. Då man anser
principen så helig, är det en märklig omständighet, att om
man ifrar för densamma, finnes ej eller något hinder att be¬
lägga stångjern med exportförbud. Den bästa varan går i
annat fall ut ur landet och förädlingsvinsten likaså; hvaremot
vi få ganska dyrt betala den återkommande förädlade varan.
Samma skäl, att förbjuda export af stångjern, som för förbud
att utföra tackjern, synes mig således vara för handen.
Herr Indebetou: Utaf de skäl, hvilka åtskillige talare
anfört för borttagande af förbudet att utföra tackjern, är det
egentligen ett, som är förtjent af uppmärksamhet framför de
öfriga. Det är Herr Wcerns anmärkning, att tackjernets för¬
ädling hos oss kan ske till billigaste priset, emedan träkol
hos oss gälla mindre, än i andra länder. I följd häraf skulle
någon fara för utförsel ej uppstå, om än förbudet upphäfves.
Detta påstående är till en del riktigt, emedan träkol verkli¬
gen hos oss stå vida lägre i pris, än annorstädes, men den
häraf dragna slutsatsen hvilar ändock på den förutsättning,
636
Den 4 Junii.
att Svenskt tackjern ovilkorligen måste förlora sina utmär¬
kande egenskaper, och blifva försämradt genom förädling med
stenkol. Visserligen har man icke ännu hunnit derhän, att
man, med begagnande af stenkol, kan tillverka ett lika godt
jern, som man erhåller, då träkol användas; men det saknas
icke anledning till den förmodan, att delta förhållande snart
kan förändra sig. Det arbetas för närvarande med oallåtligt
bemödande på en sådan förändring i jerntillverkningen, och
skulle den tid inträda, att Svenskt tackjern kan med stenkol
förarbetas, utan att förlora något af sitt inre värde, så före¬
står otvifvelaktigt en stor revolution i vår jernhandtering, ifall
tackjernet får utföras. Det har vidare af Herr Waern blif¬
vit yttradt, att en ny och ganska betydlig afsättning för Svenskt
jern skulle kunna vinnas, ifall vi kunde hos oss tillverka vissa
delar till locomotiver för jernvägarne, hvilka i England äro
efterlrågade och begärliga. Jag anser detta innefatta ett nytt
skäl för bibehållande af tackjernsförbudet. Det bör nemligen
icke vara omöjligt, att i vårt land förvärfva skicklighet i till¬
verkning af omlörmälda delar till locomotiver, och derigenom
finna ett tillfälle att föröka vår jernexport. Skulle vi åter
utföra vårt råämne, så lider det intet tvifvel, att Engelsmän¬
nen deraf snart skola lära sig förarbeta, hvad som eljest för
oss kan blifva en god exportartikel, och sålunda skulle den
antydda fördelen gå oss ur händerna. Samma talare har an¬
fört, att läran för tackjernsexport synes vara så mycket min¬
dre, som tillåtelsen att utföra smältstycken icke halt någon
synnerlig påföljd. Orsaken härtill ligger likväl deruti, att
priset på smältstycken föga skiljer sig från stångjernets han-
delsvärde, hvarigenom det i de flesta fall blir fördelaktigare
för utländningen att köpa stångjernet. En annan talare, Herr
Schwan, har beräknat priset på tackjern, och kommit till det
resultat, att löga skillnad skulle uppkomma emellan tackjer-
nets och stångjernets värde, då han likväl utgått från ett pris
på tackjernet af 10 R:dr Banco i Götheborg. Det är möjligt,
att tackjern i närvarande stund skulle kunna betinga så högt
pris derstädes, men förhållandet blir helt annorlunda, om för¬
brukningen deraf inom landet skulle upphöra eiler betydligt
inskränkas. Det blir då icke längre vi, som bestämma tack-
jernspriset, utan utländningen, som blilver den hulvudsakliga
afnämaren, och i sådant lall kunna vi väl upplefva den tid,
då 1 skepp, tackjern på Götheborgs våg gällerö, i stället för
10 R:dr. Herr Schwans beräkning, som är stödd på princi¬
per, hvilka lätt kunna förändra sig, innehåller således intet,
Den 4 Junii.
GS7
som är betryggande för vår jernhandterings bestånd. Samme
värde ledamot har velat corrigera min uppgift, rörande be¬
loppet af jernexporten, och anfört exempel, att den uppgått
till 600,000 skepp., äfvensom att den någon gång inskränkt
sig till 430,000 skeppund. Då jag anfört en half million
skeppund, såsom ett medeltal, är det naturligt, att jag der¬
med icke kunnat mena, att exporten skulle vara jemt 300,000
skepp.; tvärtom innebär min uppgift tydligen den mening,
att beloppet stundom öfverstiger, stundom understiger nämnde
ziffra. Herr Schwans exempel bestyrka således mina upp¬
gifter, i stället för att på minsta sätt kullkasta desamma.
Mycket mera kunde ännu vara alt svara på hvad, som här
blifvit af åtskilliga talare andraget. Men liden är framskri¬
den längre än vanligt, och jag tror derföre icke att det skulle
vara förenligt med Högtärade Ståndets önskan, om jag nu
skulle upptaga till besvarande allt hvad, som blifvit yttradt i
strid mot mina åsigter. Jag ber endast lå tillägga, att om
det skulle lyckas, att, med användande af stenkol, åstadkomma
ett lika godt och brukbart jern, som vi nu tillverka med trä¬
kol, så vill jag icke hafva på mitt samvete, att, genom biträ¬
dandet af tackjernsförbudets upphäfvande, hafva i någon mån
varit en bidragande orsak till den omstörtning af Svenska
jernhandteringen, som då utan tvifvel skulle inträffa.
Herr Sundin: Van att aldrig brista i tillbörlig aktning
för andras mening, ämnar jag icke klandra, utan endast be¬
klaga, att inom detta Riks-Stånd åtskilliga röster höjt sig för
borttagande af lörbudet emot tackjerns utförsel. Vore det
representanten tillständigt att vid de allmänna ärendernas be¬
handling främst afse sin egen fördel, så skulle jag, hvad mig
sjelf beträffar, icke ett enda ögonblick vara bekymrad för
följderna af det föreslagna nya experimentet. Förhållandet
med de flere icke obetydliga bruksegendomarne, i hvilka jag
blifvit delegare, är nemligen sådant, att de, för sitt privile¬
gierade årliga smide, hafva fullt tillräcklig tackjernstillgång,
grundad på malmfång från egna inom odalgrufve-fält be¬
lägna grufvor; och således skulle jag och mina bolagsmän,
närhelst sig visade, att man af tackjernets försäljning till ut¬
ländningen verkligen finge en större vinst, än af detsammas
förädling inom landet, kunna genast nedlägga stångjernssmi-
det, för att i stället tillverka destomera tackjern. Men då
det är en känd sak, att icke allenast inom det bruksdistrict,
som af mig här representeras, utan äfven annorstädes både
ni 42
Borg.-Stånd. Brot. vid liihsd. 1850—1851. lil*
658
Den 4 Junii.
i och utom bergslag, firmas, en mängd bruk, hvilkas tillverk¬
ning är grundad pä att köpa tackjern, kan jag icke undgå att,
till bevarande af deras rätt, protestera emot tackjernets ut¬
försel. Lyckligtvis har, sedan ined år 1844 den sednaste
svåra conjuncturen för vår jernhandel upphörde, tackjernet
funnit en jemn afsättning till jemförelsevis högre priser, än
stångjernet i allmänhet betingats. Och då tillverkarne af tack¬
jern sålunda icke kunna sägas befinna sig uti betryckt ställ¬
ning, skulle, efter mitt omdöme, en tillåtelse att exportera
detta, till förbrukning inom vårt eget land väl behöfiiga, rå¬
ämne vara lika olämplig, som den framdeles ofelbart skulle
till sina verkningar blifva skadlig. Uti de emot Bevillnings¬
utskottets Betänkande i detta ämne afgifna reservationer har,
hvad jag nu i största korthet antydt, blifvit närmare utveck-
ladt på ett så klart och öfvertygande sätt, att något vidare
icke behöfver tilläggas. Likväl utbeder jag mig Högtärade
Ståndets tillåtelse, att vid detta tillfälle få uppläsa det mest
väsendtliga i ett af Bruks-Societetens Fullmäktige i Jern-Con-
toiret år 1830 till Kongl. Majit afgifvet underdånigt utlåtande,
i anledning af redan då väckt fråga om utförsel af tackjern
emot erläggande af så kallad skyddstull; — och sorn dessa
Fullmäktige, till hvilkas åligganden det hörer att i allt hvad
på dem kan ankomma, söka befrämja jernhandteringens sam¬
fälda intresse, på anförda välgrundade skäl, underdånigst an¬
hållit, att Kongl. Majit måtte, i kraft af Dess Kongl, makt
och myndighet låta det seklersgamla förbudet emot tackjerns
utförsel få än vidare till skydd för Svenska jernbruksegarne
fortfara, föranlåtes jag alltså yrka afslag på Bevillningsut¬
skottets Betänkande i den def, hvarom nu är fråga.
Herr Waern: I anledning af Herr lndebetous yttrande,
att exportförbudets borttagande ej för närvarande syntes sär¬
deles farligt, men att våda uppkomme, då utlandet lärt sig
att bereda ett godt stångjern med stenkol, begärde jag ordet.
Jag kan nemligen ej dela denria farhåga, utan tror tvärtom,
att just för oss skulle denna upptäckt blifva särdeles för¬
månlig, och ber i öfrigt alt få erinra, det vi nu lagstifta för
det närvarande. Om man antager, att i en framlid stenkol
kunde användas med större fördel, än nu, vid tackjernets för¬
ädling till stångjern, bör man dock ihågkomma, del detta
stångjern icke kunde användas till stål. Det finnes nemligen
svafvel i stenkol och jernet skulle följaktligen icke blifva fritt
från rödbräckor. Vårt med trädkol beredda jern skulle der¬
före då, som nu, företrädesvis användas till stål. Deremot
Den 4 Junii.
659
är anledning att förmoda, det vi med vårt goda material och
billiga arbetslöner, om en sådan uppfinning blefve gjord snart,
skulle, genom användande af stenkol, lyckas att till billigare
priser, och bättre, än utländningens, lemna en fullgod vara
för de techniska behof, dertill jern, såsom sådant, användes.
Vi behöfva likväl den sporre, som ligger i täflan. Man har
lyckats i England tillverka jern mera homogent, än det Sven¬
ska. Kunde vi lyckas att här införa ofvanbemälde industrie,
hvilken nationalvinst skulle ej derigenom beredas. Vi hafva,
i händelse af behof, i vår makt att lägga hvilken tull som
helst å tackjern, men priset å stenkol skulle dock, med af¬
seende å Englands betydliga export af nämnde vara, icke
komma att höjas, och fabriquer på kusten, t. ex. i Göthe¬
borg, hvilka blefvo drifna med stenkol, skulle derföre med
säkerhet kunna beräkna att alltid hafva detsamma till ytterst
billiga priser. Om ett så godt jern, som ofvan blifvit oäinndt,
skulle, medelst användande af stenkol, kunna utur tackjernet
beredas, skulle derföre ett omätligt fält för vår verksamhet
blifva öppet. Det är denna framtid, som för Herr Indebetou
synts vådlig, hvilken åter förefaller mig särdeles ljus, blott
vi hafva mod att lita på våra egna krafter och vilja att göra
de ansträngningar, som för målets vinnande äro erforderliga.
Herr Cassel: Såsom representant för ett af Bruksdi-
stricten, vill jag gifva tillkänna, det jag, på de af Herrar
Waern och Schwan fullständigt utvecklade skäl, bifaller Be-
villnings-Utskottets ifrågavarande tillstyrkan.
Herr Indebetou: Om ock, såsom Herr Waern yttrat,
det är lätt att från England transportera stenkol till Göthe¬
borg, är det likväl ingalunda lika lätt, att från Götheborg
föra dem till de inre delarne af landet.
Discussionen ansågs slutad, hvarefter Herr Talmannen
framställde denna proposition:
»Behagar Ståndet bifalla Bevillnings-Utskottets första ytt¬
rande, pag. 53, i Betänkandet, JVs 5, eller i fråga om upp-
häfvande af införsels- och ulförselslörbud å tack- och bar-
lastjern, samt tullbestämmelserna derå.»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
sä lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets första ytt¬
rande, pag. 53, i Betänkandet, M 5, eller i fråga om upp-
häfvande af införsels- och utförselsförbud å tack- och bariast-
jern, samt tullbestämmelserna derå, röstar: Ja.
660
Den 4 Junit.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bibehållas införsels- och utförsels-förbuden
å tack- och barlastjern, enligt nu gällande tulltaxa.»
Votering anställdes nied slutna sedlar efter upprop; en
sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande
2 af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på hvardera sidan
om Herr Talmannen, befurinos innehålla 24 Ja emot 17 Nej;
i följd hvaraf Bevillnings-Ulskottets förutnämnda yttrande var
bifallet.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes kl. */, 4 e. m., men sammanträdde åter till fort¬
sättning af
Plenum kl. 6 e. m.
s "•
Fortsattes föredragning af Revillnings-Utskottets Betän¬
kande, JH 5, angående tullbevillningen, hvilket nu genomgicks
och behandlades från och med Utskottets under pag. 33 i
Betänkandet förekommande yttrande, om upphäfvande af för¬
buden och bestämmande af tull för utförsel af ostämplade
och oborrade eanoner. stycken, nickhakar och mörsare, äf¬
vensom hällar öfver l1/, tums tjocklek samt lod och lodjor
öfver 1 Skeppunds vigt stycket, till och med artikeln Salt;
och blefvo Utskottets y ttranden i de frågor, som sålunda voro
under öfverläggning, godkända, utan discussion eller reserva¬
tion, med undantag af dem, hvarom nedan förmäles.
Emot godkännandet af Utlåtandet i ofvannämnda fråga,
rörande upphäfvande af förbud och bestämmande af tull för
utförsel af ostämplade och oborrade eanoner, med de flera
derjemte uppräknade artiklar, anmältes reservation af Herr
Almgren.
Vid föredragning af frågan om tillåtelse till införsel af
stångjern, emot tull efter 4 R:dr Skeppundet, begärde
Herr Berger ordet och yttrade: Då jag nyligen eller på
förmiddagen framställt mina åsigter, angående upphäfvande
af in- och utförselförbud för artikeln tackjern, torde det vara
i sin ordning, att jag, äfven i förevarande fråga om införsel
af stångjern, yttrar några ord. Ehuru mina åsigter i den
förra frågan icke inom detta Slånd rönte någon framgång,
respecterar jag gerna majoritetens beslut, samt vågar emed¬
lertid uti förevarande fråga göra mig hopp om mera med¬
håll hos flertalet af Ståndets Herrar Ledamöter. Då fram¬
Den 4 Junit.
661
ställning nu gjorts om upphäfvande af förbud emot införsel
af utländskt stångjern, kan jag ej annat, än, lika med Ut¬
skottet, anse det vara både med rättvisa och billighet öfver¬
ensstämmande, att ett sådant förslag bifalles. Det vore högst
orätt, att förhindra nationen att förbruka en \ara, som om
än till sin qvalité sämre, än den inhemska, likväl kan köpas
till billigare pris och jemväl med fördel begagnas till många
ändamål. Skyddet för den inhemska fabricationen hvarken
bör eller, efter min tanka, behöfver drifvas så långt, att hela
den förbrukande delen af nationen skall påtrugas en dyr
vara, då den kan hjelpa sig med en billigare. Det är dess¬
utom en nationalvinst att sälja för högre pris och köpa för
billigare, hvad som för lägre ändamål behöfves och kan an¬
vändas. Jag anser ock den föreslagna tullsatsen i denna del
åtminstone för närvarande fullkomligt lämplig, dels för att
ej inleda det sämre jernets användning utom sitt rätta ge¬
biet, dels ock för att ej aflägsna möjligheten att äfven i Sve¬
rige tillgodogöra sämre rudimaterier i en till lägre pris sälj¬
bar produet. Jag bifaller alltså Utskottets Betänkande.
Herr Almgren: Det var mig ganska angenämt, att i
dag på förmiddagen höra Herr Berger yttra så vackra grund¬
satser, i fråga om skydd för en så vigtig modernäring i vårt
land, som tackjernstillverkningen. Jag biträdde då hans åsig¬
ter och hade hoppats, att i honom finna en lika varm an¬
hängare af det hittills gällande skyddssystéme i afseende äfven
å tillverkningen af Svenskt stångjern. Men jag finnér mig
hafva missräknat mig i en sådan förutsättning. Och likväl,
då jag jemnlör nämnda tillverkningar och de interessen, som
dermed sammanhänga, tycker jag, alt en så nära frändskap
råder dem emellan, att hvad, som kan sägas om den ena,
uti ifrågavarande hänseende, bör gälla äfven för den andra.
Också, om jag rätt uppfattat, hvad den föregående talaren ytt¬
rat, rörande bibehållande af förut stadgadt skydd för den in¬
hemska tackjernstillverkningen, anser jag detsamma kunna åbe¬
ropas i förevarande fråga om stångjernet. Men då jag redan
vet, att inom detta Slånd åsigterna för bifall till Utskottets
förslag i denna fråga öro vida öfvervägande och så bestämda,
att jag icke eger något hopp att kunna rubba dem med de
skäl, jag anser kunna för förbudsskyddets bibehållande anfö¬
ras, skall jag icke vidare dermed upptaga tiden, utan har
jag blott velat i protocollet förvara denna min enskilda me¬
ning för förbudets bibehållande.
Herr Ekelund; Ehuru jag icke anser det vara förenadt
662
Den 4 Junti.
med lika stor våda, att upphäfva förbudet mot införsel af
stångjern, som att borttaga förbudet mot in- och utförsel af
tackjern, anser jag likväl det förra böra ännu bibehållas,
helst vi inom landet hafva tillräckligt stångjern, för att icke
vara i behof af denna varas införande, och dels den Svenska
tillverkningen synes mig vara begränsad af den ärligen lör-
knappade tillgången på kol, dels ock af utländningens behof
utaf Svenskt jern. Den föreslagna tullsatsen, 4 R:dr Skep-
pundet, tyckes väl vara tillräckligt hög, men lemnar likväl
icke full garantie mot skadlig inverkan på denna närings¬
gren utaf täflan med England. Ty jag kan icke underlåta
att uttala den farhåga, Iivari jag ock genom oförtäckt fällda
yttranden inom Utskoltet blifvit styrkt, att såväl denna tull¬
sats, som andra i utbyte mot förbuden nu föreslagna och
såsom höga nog skyddande ansedde tullsatser, skall komma
att vid nästa och derpå följande Riksdagar ytterligare ned¬
sättas; så att, om äfven i den föreslagna tullsatsen för när¬
varande ligger något skydd för producenterne, detta blott är
skenbart. Jag förutser, att desse, genom antagande af Ut¬
skottets tillstyrkande i denna del, framdeles kunna råka i
en ganska ofördelaktig ställning, och förenar mig, af dessa
skäl, i yrkandet om afslag å samma tillstyrkande och att
således det hittills gällande förbudet uti ifrågavarande hän¬
seende må bibehållas.
Herr Berger: Jag har begärt ordet egentligen endast
för att besvara Herr Almgrens påstående, det samma skäl,
som yttrats för bibehållande af förbud emot ut- och införsel
af tackjern, skulle gälla äfven i förevarande fråga. Dä jag
på förmiddagen taiat för bibehållande af nämnde förbud,
vädjar jag till en hvar att bedöma, om något, af hvad jag
dervid yttrat, strider emot de åsigter, jag nu haft äran fram¬
ställa för bifall till Utskottets förslag, att borttaga förbudet
emot införsel af stångjern. Det är en väsendtlig skill¬
nad emellan borttagandet af förbudet för införsel af ut¬
ländskt stångjern och det för in- och utförsel af tackjern.
Jag tillhör ej dem, som anse för en nödvändighet eller skyl¬
dighet att bibehålla förbud i alla delar, derföre att jag anser
det böra bibehållas uti någon enda del. Man bör icke så
hålla sig endast vid en fix idé eller tom princip, utan man
bör tillse, huru den vid tillämpningen uti hvarje särskildt fall
kan komma att slå sig ut. Jag tror således fast mera, att
just samma skäl, som jag framställt för förbudets bibehål¬
lande för tackjern, skola rätt väl stå tillsammans med, ja!
Den 4 Junti.
665
kanske till och med gifva styrka åt de skäl, som jag nu
framställt för borttagande af förbudet för införsel af utländskt
stångjern.
Öfverläggningen var slutad; och, på Herr Talmannens
framställning, fann Ståndet för godt att bifalla Bevillnings-
Utskollets ifrågavarande tillstyrkande, alt, med upphäfvande
af förbud, införselstullen å stångjern må bestämmas till 4
R:dr Skeppundet.
Rubriken mil annan spik samt allt annai mänufactur-
och handlvcrlts-smide, ej specificerad t».
Herr Winge: Då det är en erkänd svårighet, att skilja
poleradt jern från polerad t stål, så böra, elter min åsigt,
dessa artiklar draga lika utförselstull, helst 1 R:dr B:co skål¬
pundet. Men då lägre tullsals redan blifvit bestämd lör po¬
leradt stål, så anser jag enahanda böra sätlas å poleradt jern.
Jag anhåller om proposition härå, och kan således, för min
del, icke bifalla Ulskollets tillstyrkande, så vidt det härifrån
afviker.
Herrar Almgren, Hesselgren och Gustafsson, med flere,
instämde.
Herr Murén: På de af Herr Rosenblad och mig, uti
afgifna motioner, äfvensom de i t Iskottets Betänkande an¬
förda skäl, anhåller jag om proposition å bifall till förevaran¬
de Utlåtande.
Discussionen var slutad. Herr Talmannens derefter fram¬
ställda propositioner, om Ståndet behagade bifalla förevaran¬
de Utlåtande, oförändradf, eller med den ändring, Herr Winge
nu föreslagit, besvarades, hvar för sig; med blandade Ja och
Nej. Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, juste¬
rades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, sorn godkänner Bevillnings-l (skottets yttrande,
pag. 36, i Betänkandet, JH 5, angående införselstull för ru¬
briken: all annan spik samt allt annat manufactur och handt-
verkssmide, ej specificera dt, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet beslutat, under denna rubrik,
för opoleradt manufactur- och handtverkssmide, 18 sk. och
för poleradt eller lackeradt, 52 sk. införselstull per skålp.
Vid den omröstning, som häruppå i vanlig ordning an¬
ställdes, utföllo rösterna med 29 Ja emot 7 Nej, hvarigenom
Ståndet bifallit Utskottets yttrande, pag. 56, i Betänkandet,
angående införselstullen för rubriken: all annan spik samt
-m —mn-.ifoM.ir. «-,/•■ u hand t vpr k s-sm ide. ei snccificeradt.
664
Den 4 Juni i.
Emot denna utgång reserverade sig Herrar Winge, Alm¬
gren, Lundh, Hesselgren och Gustafsson.
Kläder :
Herr Gustafsson uppläste Grefve Wirséns, Betänkandet
bifogade reservation emot förevarande Utlåtande, och yttrade
derefter: Ehuru jag (örutser, att, då denna fråga gäller bort¬
tagande af ett tullförbud, jag icke skall lyckas att gifva min
åsigt för detsammas bibehållande öfvervigt inom detta Stånd,
kan jag likväl icke underlåta att härutinnan uttala den me¬
ning, jag vid 5 föregående Riksdagar förläktat. Denna afser
visst icke att gynna de stora capitalerna, hopade på vissa
händer, icke de förnämas fördel af lättade tillfällen att lägga
sig till en dyrbarare och grannare klädsel; det är för att
fortfarande förse behöfvande i samhälle med arbete och lifs¬
uppehälle, som jag tillstyrker afslag å Bevillnings-Utskottets
nu föredragna Utlåtande, och bibehållande af införselförbudet
samt derjemte undantagsvis gällande tull för nya fruntim¬
merskläder af till införsel Infgifna tyger. Det är tillräckligt
bekant, hvilken mängd af på sitt arbete beroende samhälls¬
medlemmar, förnämligast af qvinnokön, sysselsättas med för¬
färdigande af kläder, och derigenom njuta ett, om än torf¬
tigt, lifsuppehälle. I våra dagar talas och skrifves mycket
om utsträckande af politiska rättigheter äfven till arbetsclas-
sen. Sådane skulle ock jag visst icke motsätta mig, om jag
icke vore fullkomligt öfvertygad, att arbetaren företrädesvis
önskar arbetstillfällen framför de s. k. politiska rättigheter¬
na. och huru litet ligger icke i sjelfva verket uti dylika rät¬
tigheter, huru ephemgra måste dessa icke vara, om denna
samhällsclass måste sakna sin utkomst af arbete. Och nå¬
gon tvekan kan för arbetaren icke uppstå i valet emellan
endera af dessa förmåner, deraf den ena, utan den andra,
måste vara så tom och bedräglig. Sådarie hafva skälen va¬
rit för min städse uttalade mening i den förevarande frågan,
helst ock arbetslönerna utomlands äro i det närmaste lika
de här i Riket gällande. Det är således för alt icke beröfva
en talrik samhällsclass den för dess uppehälle nödiga arbets¬
förtjenst, som jag yrkar bibehållande af hvad hittills gällande
tulltaxa uti ifrågavarande afseende stadgar, reserverande mig
på förhand mot en möjligen motsatt utgång.
Herr Ekelund: Emot Utskottets Betänkande i denna
punkt har jag reserverat mig. Jag kan icke finna annat,
än att antagandet af förslaget härutinnan skulle leda till stort
melin såväl för klädesfabrikanter, som för dem, som befatta
Den 4 Junii.
665
sig med klädessömnad, och bland dessa, icke blott för arbe¬
tande fruntimmer, utan hufvudsakligen för skräddare. Jag
hör icke tjädern, som låta förleda sig af tron, alt fördelarne
af en betydligt ökad import skola godtgöra förlusten af ar¬
bete äfven för dom, som genom syning och kläders förfärdi¬
gande nu sysselsättas. Deras antal är ganska stort; de äro
öfver hela riket spridda; och detta förbuds borttagande kan
endast leda till ett vidt utsträckt, kännbart lidande för en
talrik personal, som af ifrågavarande sysselsättning har sin
oumbärliga arbetsförtjenst, då på en gång skulle lossas de
band, sorn hittills utgjort ett skydd för näringar och enskildt
arbete. Uti det afseende, som nu är i fråga, förmå vi icke
att concurrera med utländningen. Här i landet kan icke sy¬
lön nedsättas så lågt, som utomlands, der också lefnadskost-
naderne icke äro så höga, som här. Jag instämmer således
i yrkandet att bibehålla det nu gällande förbudet, emedan
antagande af Utskottets förslag ofelbart skulle ganska men¬
ligt inverka på en vidsträckt näring och en stor befolknings
lefnadsomständigheter i vårt land. 1 synnerhet sedan ång-
båts-communicalionerna med andra länder numera blifvit så
täta, skulle det blott blifva alltför lätt att esomoftast, ja
hvarje vecka, till Sverige importera stora qvantiteter färdig-
gjorda kläder, hvaraf stora försäljriingslager skulle komma
att förefinnas, till stort förfång för den inhemska klädesfa-
bricationen och skrädderi-yrket. De kläder, som utrikes blif¬
vit immoderna och der svårsålda, skola, till lättande och reali¬
serande af lagren, hitsändas, och det blir alltid en vinst
för utländningen. att, äfven till nedsatta priser, hafva upp¬
rymt en vara, som, icke längre modern på hans ort, der
är trögsåld.
Herr Murén: Man måste tillstå, att en del vill att
ömheten om den Svenska klädesfabricationen skall sträckas
nog långt. Men likasom i motsatt syftning den ena åtgärden
betingar den andra, så följer äfven af tullförbuds borttagande
å kläde, att förbud emot införsel af färdiggjorda kläder äfven
bör upphöra. Till något förfång för klädesfabricationen an¬
ser jag detta icke leda. Emedlertid håller jag den siste ta¬
laren räkning för det han öppet uttalat sin fruktan och ej,
såsom ej sällan brukas, skjutit arbetarens interesse för sig.
Likväl har äfven han yttrat, att arbetsclassen skall blifva
lidande genom den föreslagna åtgärden. Jag tror ej heller
det. En fördel för alla måste det blifva att få en nödvän¬
dighetsvara för billigare pris, om den äfven hemtas utifrån.
666
Den 4 Junii.
Lefnadskostnaderna mSste ju minskas derigenom. Vill man
ändamålet, så bör man ock vilja medlet. I öfrigt är inga¬
lunda svårare att lefva bär, än i andra länden Och jag
hoppas med tillförsigt, att de mörka spådomarne icke skola
slå in i detta fall mera, än i följd af lossande å onaturliga
band uli andra näringsgrenar. Fruntimmer hafva inom vårt
land ingen brist på sysselsättning och få ej mindre hädan¬
efter. Erfarenheten har visat, att de ingalunda lidit i följd
af hittills undantagsvis medgifven införsel, mot 35l/s procents
tull, af färdiggjorda fruntimmerskläder utaf till införsel lof-
gifna tyger. Detsamma skall erfarenheten gifva vid handen
i afseende på andra färdiggjorda kläder. Jag förmodar, att
de i denna fräsa prohibitive skola inse sina misstag och icke
vidare yrka på förbuds bibehållande, helst tullen iir föresla¬
gen till öO procent utöfver den å tv get, hvaraf klädesplagget
består. Med så vackert skydd för den inhemska näringen
löper denna sannerligen ingen fara. Det är sagdt, att det
blir vigt, att hvarje vecka med ångfartyg införa färdig¬
gjorda kläder från Tyskland. Dervid torde icke besinnats,
att en ganska dryg tull å varan skall erläggas, och att hit¬
tills sannolikt med hvarje ångsbåtslägenhet införts, på oloflig
väg, färdiggjorda kläder, utan tull. Vi vete också, att icke
längesedan ett stort beslag A denna vara gjorts här i hufvud-
staden hos skräddare, som etablerat sig enkom för alt taga
mått lill kläder, som skulle utomlands förfärdigas och hit
inlurendrejas. Medelst sådana experimenter kringgås tullför¬
bud och till ytterlighet stränga Jagar. Jag yrkar derföre bi¬
fall lill förevarande Utlåtande.
Herr Elselund: Jag har, i afseende å följderna af ifrå-
gakomna tullförbuds upphäfvande, icke fästat så mycken vigt
vid de arbetares intresse, hvilka höra till qvinnokönet, som
icke mera vid skräddarnes. Desse måste ovilkorligen lida
mest af rättigheten att införa färdiggjorda kläder. Herr Murén
har sjelf framhållit, hurusom stora qvantiteter af samma
vara inkommit, oaktadt tullförbudet. Huru mycket större in¬
försel och förfång för männen af yrket i Sverige är icke då
att befara efter förbudets upphäfvande. Just den omständig¬
heten att, såsom Herr Murén också uppgifvit, en skräddare
funnit fördel att nedsätta sig här, för att emottaga beställ¬
ningar å utländska kläder, bevisar ock att arbetslönen utom¬
lands är lägre eller billigare, än här, och att, i händelse af
införsels medgifvande, de Svenske skräddarne icke kunna
concurrera med de utländske. Det är visserligen illa, att
Den 4 Junii.
607
vid nu varande förhållande tillåtelsen att införa färdiggjorda
kläder för eget behof kan tydas nog vidsträckt. Emedlertid
är det ett nyttigt band i delta afseende, att icke hvilket
qvantum som helst får saklöst införas. Det skydd, som för
inhemsk näring och arbete går förloradt genom förbuden9
borttagande, kan icke ersättas genom den föreslagna tullen
å fabrikatet och den färdiggjorda varan. Det kan aldrig
blifva lämpligt att lemna fullt öppet, att helst köpa allt af
utländningen och icke veta hvad vi sjelfve skola arbeta på,
så länge vi måste erkänna oss vara de utländske fabrikanter
och arbetare underlägsne. Vi våge alldeles för mycket, då
vi räkna på vinst eller fördelar af concurrence med utländ¬
ningen. Jag fortfar i yrkandet om hittills gällande tullför¬
buds bibehållande.
Herr Gustafsson: Jag anser mig, i anledning af hvad
yttradt blifvit, böra fasta uppmärksamheten derpå, att jag endast
ur synpunkten af behöfvande arbetares interesse talat emot
Utskottets ifrågavarande förslag. Andras fördel eller (rågan
om tygers införande anser jag vara i jemförelse deremot af
underordnad vigt. Men här är verkligen frågan, sådan den
till sina följder måste skådas, om mängdens af arbetande ut¬
komst eller nöd. Utomlands har den tid varit, då arbets-
classer sett sig i nödvändighet att af samhället omedelbart
fordra på försörjning. Gud läte en sådan tid aldrig inträffa
i Sverige! — Rättigheten att införskrifva färdiggjorda kläder
skall likväl föra närmare till ett dvlikt äfventyrligf olycks-
tillstånd.
Herr Hesselgren: Afven jag hyser tyvärr icke hopp
om framgång, då jag talar för ifrågavarande, hittills gällande
tullförbuds bibehållande. Vi skördade under förmiddagens
plenum en alltför bedröflig erfarenhet att pluralitelen inom
Ståndet är sinnad för borttagande af de skydd för den in¬
hemska industrien, som tull-lagstiftningen allt hittills lemnat.
Det var då likväl för mig ett ämne till glädje alt höra en
viss talare, under det andre söka bereda utländningen fördel
på vår bekostnad, yttra sig lör nödvändigheten att ännu i
någon mån skydda landets näringar emot utländsk concur¬
rence. Det sades äfven, att härigenom förberedes en stor
revolution i den Svenske arbetarens ställning, och alt det
Svenska folket sålunda gynnar utländningen, på sin egen be¬
kostnad. Huruvida det Svenska folket, collectivt, får till¬
ek rifvas ett sådant Rikets Ständers förfaringssätt, lemnar jag
■ - -* j
668
Den 4 Junii.
liana böra lika litet tillräknas det Svenska folket, collectivt.
Jag är fullt öfvertygad, att, om detta, det egentliga Svenska
folket, skulle lägga sin voteringssedel i valurnan, utslaget
skulle blifva belt annorlunda. Det är, för att komma till
sjelfva saken, temligen tydligt, att om ifrågavarande yrke, eller
förfärdigandet af kläder, skall i vårt land frodas, så måste
det skyddas emot utländsk medtäflan. Icke blott en talrik
manlig befolkning, utan särdeles i sednare tider en mängd
annars sysslolösa af qvinnokönet bafva haft detta yrke att
tacka för sin bergning. En stor del af dessa skola sanno¬
likt lorås på den bana, som leder lill corrections-inrättnin-
garne, om denna sysselsättning betages dem och lemnäs i
händerna på utländningar. Det ligger en sanning i det ytt¬
randet, att Rikeis Ständer visat en stor frikostighet för upp¬
förande af cellfängelser, som nu synas blifva alltmera tomma.
Men de skola måhända snart fyllas, om man beträder den
bana, hvarpå vi nu inbjudas. Det är rätt illa betänkt af
Bevillnings- Utskottet att föreslå upphäfvande af förbudet emot
införsel af färdiggjorda kläder och i stället tillstyrka en tull¬
sats, som icke lemnar skydd för det inhemska arbetet. Jag
ber att få anföra endast ett exempel, som mer än väl be¬
visar detta En frack eller bonjour af fint kläde, hvilken
införes Irån Hamburg eller annan utländsk ort, varierar i
vigt mellan 2 och 3 skålpund. Den föreslagna tullsatsen är
3 R:dr banco per skålpund. Tullen på ett sådant plagg, som
är värdt SO R:dr tili 66 K:dr 32 sk. banco, uppgår dä, efter
vigt af 2 skålpund, till 6 R:dr, efter 3 skålpunds vigt till
9 R:dr banco. Jag frågar då med skäl, om denna tull är
tillräcklig att skydda det inhemska arbetet; om denna kan
kallas skyddstull för en näring, som hittills redan med möda
kunnat draga sig fram; om den icke hädanefter kommer alt
sakna allt skydd? Hvad jag nu haft äran anföra, har jag
trott mig böra lägga Ståndets ledamöter på hjertat innan de
gå att fatta sitt beslut; och i händelse icke, såsom jag ock
yrkar, de hittills gällande bestämmelser och hufvudsakliga
tullförbudet bibehållas, påstår jag, att, för beredande i stället
af ett verksamt skydd lör inhemsk näring och arbete, tull-
satsen måtte sättas till 100 procent af värdet å ifrågava¬
rande vara.
Herr Berg: Jag tror icke att skrädderi-yrket i vårt
land skall äfventyra något af antagande utaf Revillnings-Ut-
skotlets ifrågavarande förslag. Inom Utskottet uppgjordes, då
denna fråga förevar, just en beräkning öfver hvad, bland
Den 4 Junit.
669
annat, det skulle komma att kosta att från utländsk ort in¬
föra en frack af 10 R:drs kläde, inberäknadt knappar, foder,
stopp och annat tillbehör. Med antagande, att densamma
skulle i tull draga 10 R:dr banco, slog nämnde beräkning
så ut, att, tullen inberäknad, kostnaderne för ett sådant plaggs
införande skulle komma att uppgå till minst 53*/., procent
af densammas värde, hvilket synes mig vara tillräckligt skydd.
Vid sådant förhållande anser jag det icke vara förenadt med
någon våda att, såsom jag äfven yrkar, bifalla förevarande
utlåtande.
Herr Almgren: Jag gifver äfven min röst för tillför¬
säkrandet af den Svenska arbetarens utkomst. Denna kan
verkligen för ett stort antal behöfvande sättas på spel genom
beviljande af hvad Revillnings-Utskottet i förevarande ämne
föreslagit. Om äfven uti det hittills gällande tullförbudet,
till en del, ingår skydd för vissa inhemska väfnader, så beror
deraf likväl förnämligast en mängd arbetares torftiga lifsnä-
ring, och man bör icke förbise, hvilket betydligt antal qvin¬
nor, som ifrågavarande näring gifver sysselsättning och för¬
tjenst. Huru föga dessas ställning betryggas, derest Utskot¬
tets förslag vinner bifall, har Herr Hesselgren tillfyllest be¬
visat. Och då Utskottet icke framlagt några skäl eller facta
till stöd för ett motsatt förhållande, så är man icke för¬
svarad med antagande af dess tillstyrkande eller upphäfvande
af nu gällande tullförbud, hvars bibehållande äfven jag yr¬
kar. Jag måste ock bestrida Herr Murens uppgift, att med-
gifvandpt, undantagsvis, af införsel utaf färdiggjorda fruntim¬
merskläder af till införsel lofgifna tyger, mot 351/, procents
tull, icke verkat menligt på Svenska arbetares ställning. Om
vi jemföre listan på Svenska arbetare i denna näring före
och efter medgifvandet af nyssberörda införsel, så skall det
finnas, att deras antal betydligt aftagit, hvilket ej kan till-
skrifvas annat, än att denna näring, oaktadt berörde tullsats,
icke uthärdat täflan med den utländska tillverkningen. Att
således beröfva denna talrika dass arbetare deras behöfliga
arbetsförtjenst, för att gifva den åt utländningen, kan jag icke
med min röst biträda, ulan protesterar på det alfvarligaste
mot förbudets borttagande för denna artikel.
Herr Winge: Herr Hesselgren har gjort en i sanning
mörk skildring af de vådor, hvari landet kan råka genom
en mängd menniskors arbetslöshet. Måtte det aldrig komma
derhän hos ossi Redan under flera år hafva många Sven-
“u” Kf«*»roifvit sitt hemland, för att söka sin utkomst i ett
670
Den 4 Junii.
aflägset land. Antalet af arbetsföra, men arbetslösa, samt
fattighjon är komniet lill en höjd, som väckt och härefter
måste väcka stort bekymmer. Nu arbetas för en princip,
hvars syfte tyckes vara att i det lilla Sverige förstöra den
industrie, som kunnat komma lill stånd. Ivan den tidpunkt
kallas säll tor Sverige, då Liibeckarne derstädes voro egare
af all handel och hindrade all industrie, så att till och med
de 1111 vanligaste jordfrukter icke odiades, utan infördes af
dessa köpmän. Kyrkan bör, såsom man säger, stå midt i
byn. Onskligt vore, att genomdiifvandet af ett ensidigt för¬
slag ej kommer att medföra en bilter ångeri Här synes
frågan vara, att endast köpa och sälja, men icke tillverka
något; må de producerande äfven njuta skydd, så att hvar
och en kan hafva sin utkomst.
Herr Murén: Het förvånar mig verkligen att höra vå¬
dorna, af hvad Utskottet föreslagit, skildras med så mörka
färger, som här skett, då hvar och en så väl känner, att
flere slag af lärdiggjorda fruntimmerskläder redan länge varit
till införsel medgilne, utan att ringaste mehn derutaf försports.
Då så förhåller sig, mäktar åtminstone icke jag inse, hvar¬
före tillåtelsen att äfven införa andra färdiggjorda kläder
skulle medföra en helt annan eller rent af riksskadlig och
för arbetaren ruinerande verkan.
Då jag härom dagen lemnade Herr Almgren en förteck¬
ning öfver 59 särskilda artiklar, hvarå införselförbudet se¬
dan 1823 blifvit borttaget, ådagalades med odisputabla ziffror,
hemtade från Commerce-Collegii anteckningar, att tillverk¬
ningen sedermera oupphörligt stigit. Derjemte uppmanade
jag honom att uppgifva mig en enda närinsgren, som under
samma tid gått nedåt eller blifvit ruinerad till följe af inför¬
selförbudets borttagande eller en för hög skyddstulls ned¬
sättande. Derpå blef han mig svaret skyldig, och jag kan
således nu med så mycket större skäl ytterligare åberopa
mig på dessa facta, hvilka borde vara tillräckligt lugnande
emot de äfven nu förespeglade farorna.
Man har sagt, att friheten att införa färdiggjorda kläder,
skulle medföra arbetslöshet hos våra skräddare och deras
arbetare, och att en sådan frihet endast kan utan stor fara
tillåtas i rikare länder. Norrige är likväl icke något rikare
land än Sverige, icke eller saknas der ett stort antal skräd¬
dare och andre arbetare, men ändå hafva färdiggjorda kläder
der varit i långliga tider till införsel tillåtna emot just samma
tullbestämmelse, som nu här är föreslagen. Enahanda är
Den 4 Junii.
671
förhållandet i Danmark, och på intetdera stället har klagan
eller missnöje deröfver försports. De bedröfliga följder, som
här förespeglas, äro således endast inbillade och komma al¬
drig att uppenbara sig annat än i föreställningen, alstrad af
en verklig eller lotsad förskräckelse, befryndad med den,
som i de Tyska småstaterna gjorde sig gällande, då tullför¬
eningen der skulle inlöras. Skriket och förskräckelsen var
ingalunda liten, flå ena hållet, ropade man på ett ruinerande
öfverflöd och vrakpris på skomakare-, och på det andra på
skräddare-arbeten; hvar och en, på ena sidan om en tull¬
bom, skulle, så fort denna bom borttages, totalt ruineras af
den på andra sidan boende. Preussiska regeringen lät sig
likväl icke förskräckas. Den genomförde sitt beslut. Tull¬
föreningen kom till stånd, och skriket tystnade. Någon olä¬
genhet förspordes icke heller, utan tvärtom uppkom en väl¬
görande täflan, som höjde arbetsskickligheten och productio-
nen, priserna jemnades och hvar och en förmärkte nu, hvad
alla förr bordt kunna inse, nemligen, att ingen production
kunde nppkomma och fortsättas, utan att försäljningspriset
derföre betäckte arbetskostnaden. Några ruinerande vrak¬
priser kunde således icke inträffa och ega varaktighet, men,
då tullhindren voro borta, omsattes varorna vida lättare och
med mindre kostnad, hvarigenom consumtionen blef större,
till följe hvarutaf åter flera arbetare, än förut, blefvo syssel¬
satta. Samma resultat skulle uppstått, om föreningen sträckt
sig ännu längre, ja, om den omfattat alla länder, ty finnes
någon fara uti fri concurrence, så måste den vara större, ju
närmare den concurrerande befinner sig, och mindre, ju längre
han befinner sig aflägsen. På grund härutaf fortfar jag att
yrka bifall till ifrågavarande punkt i utlåtandet.
Herr Gustafsson Då jag sednast hade ordet, förglömde
jag att berigtiga uppgifter af Herr Murén. Ilär i hufvud-
staden har verkligen för en tid sedan hos skräddare gjorts
beslag på färdiggjorda kläder, som från annat land införts.
Desse skräddare voro likväl ntländninear, som nedsatt sig
här och försökte drifva den olofliga rörelsen. De rymde slut¬
ligen härifrån och »togo sin Matts ur skolan», såsom ord¬
språket lyder. Om det, hvad likväl knappt kan tros, är
Herr Murens mening, att vi skola lå ett klädesplagg infördt
från utländsk ort för en half riksdaler bättre pris, än inom
landet fardiggjorde, så måtte något annat, än blott ömhet om
consumenternes cassör, ligga härunder, Måhända borde vi
uppskjuta afgörandet af denna fråga tilldess vi komma till
672
Den i Junit.
artikeln väfnader. Illa vöre det, om en mängd arbetares
välfärd skulle uppoffras för en princip i tull-lagstiltningen,
sådan som den ifrågavarande. Historien om arbetslöshet, syn¬
nerligen under året lt!4ff, visar klart att arbete är bättre,
än politiska idéer. I sjelfva verket kan jag också icke för¬
må mig att tro, det meningen med förfäktandet af Utskottets
förslag i sjelfva verket endast är att skaffa bättre pris å ar¬
betslönerna å dessa varor.
Herr Lundh instämde.
Herr Ekelund: Det är icke underligt, om i Norrige och
Danmark, såsom Herr Murén uppgifvit, tullen å införsel af
färdiggjorda kläder icke är hög. I Norrige finnas inga klä¬
desfabrikörer; i Danmark åtminstone högst få sådana. De
hafva således ingen klädestillverkning att skydda, men arbe¬
tet i dessa länder skyddas genom SO procent tull å nämnde
vara. Jag tager mig friheten att åberopa Tulldistrict-Chefen
Karströms nyligen af trycket utgifna »förslag till tulltaxa för
inkommande varor». Författaren säger deri på ett ställe:
»Hvad deremot angår sjelfva tullsalsen, så är grunden för
tullberäkiiingen, eller det tyg, hvaraf persedeln hufvudsakli¬
gen består, visserligen ganska riktig, men den föreslagna till¬
ök ningsproceuten (23%) är för låg, särdeles då man frångår
ett förut gällande förbud. Både Norrska och Danska töll-
taxorne upptaga tullafgiften å färdigsydda kläder till 50%
högre än tullafgiften å tyget, hvilken förhöjning ock synes
både billig och behöflig såsom skydd för Svenska handtver-
kerierna».
Då Herr Karström, som är mycket liberalt sinnad, lik¬
väl anser 50% förhöjning håde billig och behöflig, såsom
skydd för Svenska handtverkerierna, kan jag, för min del,
icke anse den förhöjningen tillräcklig. Vidare anföres i sam¬
ma bok ett exempel sålunda: »En frack, med sidenfoder och
öfrigt tillbehör, antages väga 21/, skålpund. Om äfven tullaf¬
giften för klädet bestämmes till 2 B:dr B:co per skålpund,
så utgör primitiva tullbeloppet 5 R:dr eller med 25% till¬
ökning 6 R:dr 12 sk., men torde väl tåla den med 50%
eller 7 R:dr 24 sk. Samma förhållande, och det kanske i
ännu högre grad, inträffar med fruntimmerskläder». Då Herr
Herg beräknar blifvande tullen ä en frack till 10 H:dr, stäm¬
mer icke hans calcul öfverens med Herr Karslröms. Emel¬
lan dessa skiljer omkring 2'/2 R:dr i kostnaden för införande
af en frack. För mindre pris, än 10 R:dr, tror jag ej, att
att sådant plagg insmugglas. Emedlertid är i hvarje fall gan¬
Den 4 Junit.
673
ska illa, att smuggling kan så lätt bedrifvas och att föreskrif-
ven uppsigt deremot icke handhalves strängare, än här i lan¬
det är förhållandet. Slutligen får jag tillkännagifva, det jag,
lika med Herr Hesselgren, yrkar, alt, derest tullförbudet å
ifrågavarande artiklar icke varder bibehållet, de beläggas med
100 procents förhöjning i den tull, som är bestämd för ty¬
gel, och derutöfver 30 procent å broderade klädespersedlar.
Herr Almgren: Då Herr Murén i sitt sednaste anfö¬
rande så mycket misstydt mitt omförmäldta förfarande, och
lian nu icke har till hands den förteckning, han åberopat,
nödgas jag till mitt försvar hänvisa till Ståndets protocoll,
sorn utan tvifvel troget upptager hvad som förefallit. Vi
hafva ganska märkliga yrken, som betydligt förändrats och
nedsatts i följe af de förändringar, som införts med tullned-
sättningen. Sådant är förhållandet specielt med snörmakeri
och bleckslageri. De hade förut skydd och säkerhet i tull¬
lagstiftningen. Nu draga de sig med största svårighet fram.
Herr Murén synes ej heller halia kommit underfund med
det skydd, arbetande fruntimmer njutit uti ifrågaställa tull¬
förbud. Redan nu har jag daglig erfarenhet deraf, att en
massa af sådana fruntimmer, som förut varit sysselsatta med
förfärdigande af kläder, äro utan arbete, och söka sådant,
ofta utan att finna det. De klaga öfver införsel af färdiga
klädespersedlar och det intrång, inhemskt arbete deraf lider.
Något skäl måste de hafva till denna beständiga klagan. I
anledning af Herr Muréns uppgift, att i Norrige icke försports
anledning till klagan öfver tillåten införsel af färdiggjorda
kläder, kan jag, som besökt Norrige, upplysa om motsatsen.
Handtverkarne der föra nemligen högljudd klagan öfver det
intrång, de af inkommande utländska varor lida. Emedlertid
var det rätt angenämt, att förnimma af Herr Muréns egen
mund, hvaråt han egentligen syftar. Det skall nemligen ej
stanna vid den nu föreslagna tullsats. Alla tullar skola för¬
svinna. Jag lyckönskar till experimentet, men tycker att,
om vi hafva att motse denna för handelsverlden välsignade
tid, det vore så godt, att genast, utan alla omsvep, tillämpa
de radicala satserna och derigenom äfven göra pinan kort för
öfriga näringar, sorn nu äro dömda att aftyna; kan detta
leda till landets väl och dess innebyggares trefnad och för¬
kofran, då har jag mycket misstagit mig.
Herr Hesselgren: Då man så ofta åberopar förhållan¬
den i Norrige, så kan det ej vara nr vägen, att något uppe-
Borg,~Slånd. Prot. vid lliksd. 1850—1851. lil. — O
674
Den 4 Junii.
hälla sig dervid. Jag skulle ock, för min del, kanske vara
den föreslagna Sigården mindre obenägen, om dervid kunde
förutsättas att tull-controlerna bär voro lika bra ordnade, som
i Norrige. Men äfven deri står Sverige efter. Norrska fol¬
ket och Storthinget hafva vetat att iakttaga sin rätt och sina
fördelar samt icke släppt efter, då det gällt. De hafva om¬
gärdat sig med många nödiga och goda försigtighetsmått,
bland annat, emot lurtndrejeri. Här deremot drifves sådant,
snart sagdt, såsom en öppen handtering. Denna har öfver-
gått till en vana, som sannolikt trotsar hvarje tullsats, lin¬
dast artikeln, färdiggjorda kläder, har under de sednare åren
till ganska betydliga qvantiteter insmugglats. Utskottet an¬
för, att en svårighet deremot ligger uti den personliga berö¬
ring, som erfordras för beställning af dylika varor eller för¬
del vid afsättning deraf. Herr Guslafsson har upplyst, hu¬
rusom man äfven varit betänkt att rödja denna svårighet ur
vägen, derigenom, att utländningar verkligen hit inflyttat,
samt, efter att hafva sökt oell vunnit burskap, tagit mått å
kläder, som förfärdigats i {.tibeck och derefter hit insmug¬
glats med ångfartyg. Om nu ock tull-lindringarne borttagas,
så skall snart äfven den stora handelsflottan taga samma väg,
och lurendrejeriet alltmera frodas. Att Utskottet förbisett
detta, är uppenbart, om det också ej kan sägas hafva skett
afsigtlig!. Om meningen med Utskottets tillstyrkande hade
varit att befordra arbetsclassens fördel, hade det visserligen
icke i Utlåtandet förtegats. Men förhållandet är nog tydligt
det, att införsel af lardiggjorda kläder endast kommer de
förmögnare eller bemedlade till godo, dem nemligen, som
hafva råd och sed att hålla sig fina plagg. Men hafva de
råd att beställa sådana, kunna de gerna ock betala dem nå¬
got dyrare och de arbetande förunnas att behålla sin för¬
tjenst. Man har anspelat på läran af revolutionära rörelser.
Jag kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten derå, att,
om Utskottets förslag blindt antages, man påskyndar en våd¬
lig eris, som förr eller sednare slutar med fullkomlig arbets¬
löshet, ett elände, som jag icke önskar upplefva. Det är
Representationens pligt att, utan menniskofruktan, påpeka de
vådor, i hvilka landet kan störtas. Och detta sker ovilkor¬
ligen genom att ensidigt befordra vissa intressen, att till exem¬
pel gynna handeln, på andras bekostnad. Räst är ock, efter
min tanka, att »ställa kyrkan midt i byn.»
Herr Hallström instämde.
Herr Murén: Då det är allmänt kändt och vitsordadt, att
Den i Junii.
67S
färdiggjorda utländska kläder, oaktadt de till införsel äro för¬
bjudne, ständigt inkomma, så att skräddare till och med här
nedsatt sig, endast i ändamål att mottaga beting och leverera
sådane, så visar ju delta solklart, att det skydd, som man
nu så envist vill bibehålla för Svenska skrädderi-arbetaren,
alldeles icke finnes till uti förbudsbestämmelsen. Dessutom
vitsordar ju dagliga erfarenheten, att lurendrejeri och tullför¬
snillning, med bibehållande af förbud och höga tnllsatser, omöj¬
ligen kan förekommas, utan tvärtom af desse framkallas och
vidmakthållas; och då så är, mäktar jag sannerligen icke
fatta, hvarföre man gör ett sådant väsende emot tillåtelsen
att lofligen få införa en vara, som man i alla fall icke mäk¬
tar utestänga.
Man klagar öfver, att den olofliga införseln verkställes
med ånabåtarne, och detta vill jag ingalunda bestrida, men i
så fall förökas ju lurendrejeriet, ju mera vi utvidga våra ång-
båts-communicationer, och ändå måste vi anse detta sednare
högst önskvärd! och nyttigt för landet.
Meningen kan väl icke vara att ångbåtsfart med utlandet
äfven borde förbjudas, eller att vi skulle isolera oss och all¬
deles stänga landet för utländska varor. Vill man icke det,
så är det ock bäst och klokast att man söker tillegna Staten
i tullinkomst, hvad som i annat fall utbetalas i Iurendrejeri-
premier.
Det är ganska sannt, hvad man alltid hör yttras, allden,
som vili begagna utländska kläder, äfven bör och kan hafva
råd att betala dem väl, men just derföre är ock nu endast
fråga om, huruvida det icke vore klokast och nyttigast att
tillåta honom erlägga en afgift till Staten, i stället för till
lurendrejaren, ty med förbud eller en öfverdrifven hög tull¬
sats inträffar ofelbart det sednare och kläderna inkomma i
hvad fall som helst.
Herr Almgren har varit synnerligt olycklig i valet af
exempel, då han, såsom sådane, å de handteckningar, som till
följe af upphäfna förbuds-bestärnmelser gått nedåt, åberopat
Snörmakerier och Rleckslagerier. Dermed förhåller sig så,
att den förra aldrig under den tid, jag uppgifvit, från 1825,
varit till införsel förbuden, och finnes således icke eller på
den af mig förevista förteckningen å de 59 artiklarne uppta¬
gen; rörande den sednare åter, så anför Presidenten Skogman
i nämnde förteckning som löljer: »Införseln sedan 1856 har
icke något är varit betydlig. Antalet af Bleckslagaremästare
Den i Junii.
var nämnde år 59; år 1845 90, och deras tillverkningar haf¬
va vunnit i godhet.»
Gifves således icke bättre skäl, så måste jag underkänna
en så beskairad vederläggning af mina factiska bevis på nyt¬
tan af förbudens afskafiande.
Herr Lagergren: Jag delar den åsigten, att de hittills
gällande tullbestämmelserna uti ifrågavarande hänseende böra
qvarstå, eller ock, om förbudet upphäfves, så hög tullsats
stadgas, att densamma utgör ett fullt tillräckligt skydd, emot
utländsk coticurrence, för den inhemska fabricationeri och den
arbetsförtjenst, densamma åt en mängd behöfvande lemnar.
Utskottet sjellt har uti dess förevarande utlåtande erkänt be-
hofvet af sådant skydd. Det motsvaras likväl icke af
den föreslagna tullafgiften. Frågan gäller icke ensamt den
talrika samhällsclass, som förfärdigandet af kläder gifver sys¬
selsättning och utkomst. Om, såsom i allmänna tidningsblad
berättats, eontinuerliga underslef uti ifrågavarande afseende
redan bedrifvas, är det att befara, alt desse snarare ökas,
än förebyggas genom antagande af den föreslagna införsels¬
tullen. Det har talats mycket om beslag af färdiggjorda ut¬
ländska kläder på fartyg, som gå emellan Stockholm och
Lubeck. Det måste i sanning förundra, att sådana beslag
kunna så ofta förekomma emellan dessa punkter, snart sagdt
under sjelfva Tullverkets ögon. Någon god polisordning gif¬
ver sådant icke tillkänna, då det utmärkor, att man tilltror
sig att våga så djerfva, så ofta upprepade försök till luren-
drejeri. Ledamöter al Bevillnings-ötskottet hafva ej kunnat
sakna kännedom härom. Men Utskottet har velat gå sin
bana och införa oss på den fria handelsvägen. Så lange nå¬
gon tull skall exsistera, måste dock äfven firmas pålitliga con-
troler, som gifva säkerhet emot dess eltiderande. Och ett
anmärkningsvärd! förhållande är det, att, under det man här
i landet, der en stor slapphet i detta läll råder, söker biträda
frihandelsvägen, handhafvas controlerne i nämnde hänseende
just i de länder, der den vidsträcktaste handelsfrihet eger
rum, i England och Norra America, så strängt, att det rin¬
gaste contraband medför confiscation af det fartyg, som förer
sådant.
Herr Lundh instämde.
Herr Mcechel: Då här antydts, att den af Utskottet före¬
slagna åtgärd skall åstadkomma ökadt lurendrejeri, i följd
jemväl af för låg tullsats, föranlåtes jag yttra min åsigt, att
just modererade tullafgifter äro tjenligaste utvägen att min¬
Den 4 Junii.
677
ska insmuggling. Ty vinsten deraf mäste då blifva mindre,
än under tullförbud eller hög tull. De ändamålsenliga åtgär¬
der till förändring i tull-lagstiftningen, som i sednaste tulltaxan
vidtagits ur nyssnämnde synpunkt, hafva ock haft en minsk¬
ning i lurendrejeri under de sista åren till följd. Hvad sjelfva
frågan om införsel af färdiggjorda kläder angår, så är den
föreslagna tullsatsen så hög, att det knappast lärer löna sig
att befatta sig med dylik införsel. Åtminstone komma så-
dane persedlar, som frackar, att draga betydliga omkostnader
vid införsel, men, om förbudet bibehålies, lärer sannolikt, li¬
kasom hittills, insmuggling med fartyg vara att förvänta, enär
en sådan rörelse då skulle vara ganska lönande. Bättre är
likväl att här i landet kunna på ärligt sätt få köpa utländska
kläder, för den som nödvändigt vill hafva sådane, än att ge¬
nom införselsförbud tvinga, eller locka till lurendrejeri. Jag
tillstyrker bifall till Utskottets utlåtande.
Herr Almgren: De reflexioner. Herr Murén i sina ytt¬
randen grundat på den omförmälda förteckningen, behöfde
sannerligen ett bättre stöd, för att ega vitsord, än blott ett
löst papper. De fada, jag anfört, äro deremot hämtade från
upplysningar af handtverkare och de arbetande sjelfva, af
handteringens idkare, dem jag rådfrågat, och hvilka meddelat,
att idkarne af de ifrågakomne yrkena, snörmakeri och bleck¬
slageri, ej allenast bärgat, utan till och med förkofrat sig
deri, medan förbud exsisterade till skydd emot utländsk med¬
täflan, men numera hotas med undergång. Jag tror att så¬
dana facta äro mera klara bevis, än det lösliga, som Herr
Murén för sina satser åberopat.
Herr Guslafsson: Då jag nu återigen uppträder, ber jag
Ståndet ursäkta, att jag så ofta begaenar mig af ordet i denna
fråga. Men nu föranlåtes jag dertill, för att, bland annat, i
anledning af andra talares yttrande, erinra, att jag alldrig
obetingadt försvarat alla tullförbud. Derom skola Ståndets
protocoller, om de rådfrågas, nogsamt vittna. Och icke lärer
någon otidig prohibitism nu kunna tillvitas mig, då jag söker
bevara ett så behöfligt skydd för arbetares interesse, för in¬
genting mindre, än deras materiela utkomst. Jag nyttjar
detta tillfälle att uppläsa, ur Friherre von Knorrings vid Ut¬
skottets Betänkande fogade reservation, ett stycke, från bör¬
jan, som torde tillfyllest bekräfta hvad jag haft äran anföra
och dessutom innehålla nyttiga upplysningar, dem jag önskar
att Ståndets ledamöter ville behjerta. Det lyder så: »Inom
Utskottet har genom majoriteteus beslut den grundsats gjort
678
Den 4 Jan ii.
sig gällande, att, ulan undanlag, de i Svenska tulltaxan ännu
qvarstående förbuden för in- och utförsel af varor, som ut¬
göra uti tarilTen för införseltullen 26 (ill antal och lili tariffen
för utförseltullen endast för arfiklarna tackjern och malm,
höra upphöra såsom ett nödigt medel för handelns och nä-
ringarnes förkofran. Jag har uti de flesta fall icke häruti
kunnat instämma, och anser mig, till följe häraf, böra redogöra
för mina motiver att rösta för förbudens bibehållande. Före
beslutets fattande uti detta vigtiga ämne har jag ansett det
vara skäl att noga gifva akt deruppå, att Sverige genom cli-
matiska förhållanden och rikedom icke är uti den lyckliga
ställning, att det bör uppträda bland Europas Stater med att
experimentera uti sådana frågor som denna, hvaraf den sökta
erfarenheten kan blifva alltför dyrköpt. Det rika England
kan göra mycket, som vi derföre icke böra tilltro oss göra
efter, men äfven uti detta lands tull-lagstiftning finnas ännu
åtskilliga undantagslagar vid in- och utförseln af varor, hvar¬
om der gällande tulltaxa lemnar tillförlitlig underrättelse. Men
hvad är det väl, som satt England på en så hög ståndpunkt
uti industrie och rikedom? Jo, det är just dess från äldre
tider uti högsta grad begagnade prohibitiv-systéme uti dess
tull-lagstiftning. Detta land behöfver icke numera frukta
medtäflan, utan traktar endast efter en stor och liflig afsätt¬
ning på sin oerhörda mängd af fabriksalster. Låt detta land
experimentera, men måtte Svenska fabriker och näringar
ännu under några år få behålla skydd genom det för många
förhatliga ordet förbuds qvarstående uti vår tulltaxa. Går
man återigen till Frankrike, som väl är ansedt såsom ett
mönster för frihetsidéers befordran och utveckling, så skall
man uti Fransyska tulltaxan ännu finna omkring 150 förbud
qvarstående och på samma sätt uti de flesta Europeiska län¬
ders tulltaxor. Då dessa förhållanden ännu ega rum uti nä¬
stan alla främmande länders tullförfattningar, kan jag icke
förstå, huru man här kan våga försöket alt på en gång ut¬
taga steget.» Till de upplysningar, för hvilka de nu upplästa
facta torde få anses, kan jag lägga den, att jag af här bosatte
Engelsmän hört uppgifvas, att Engelska tulltaxan innehåller
ganska många tullförbud. Då således réciprocitét i sjelfva
England ej iakttages, vore det nog besynnerligt, om vi här
skulle upphäfva alla och ganska vigtiga förbud. Och besyn¬
nerligt förefaller det i sanning, att man, under det England, der
många tullförbud finnas, säges hafva en liberal tull- och han¬
delslagstiftning, benämner dem med prohibitister, som här i
Den 4 Junii.
679
landet tala för bibehållande af några få förbud. Att alldeles
förekomma lurendrejeri och tullförsnillning, är ganska svårt,
ja knappt möjligt. Dylika underslef kunna likväl, såsom vi
se af Norra Americas exempel, i det närmaste förebyggas
genom confiscation af det fartyg, som förer contraband. Det
vore icke ur vägen, att vi tillegnade oss samma stadgande.
Men att, såsom syftningen nu synes vara, borttaga alla tull¬
förbud, då andra länder hafva sådana qvar, är, efter mitt be¬
grepp, att visa dessa länder en artighet, på vår bekostnad,
ehuru vi i sjelfva verket icke hafva något att så bortskänka.
Herr Bosceus: Ehuru jag, såsom ledamot af Bevillnings¬
utskottet, ej genom reservation gifvit en afvikande mening till¬
känna, har jag likväl icke biträdt dess nu ifrågavarande be¬
slut. Vid de omröstningar, som i Utskottet bestämt utgån¬
gen i frågor om tullförbud, har jag följt den grundsats, att
icke biträda förbudens upphäfvande i andra fall, än då det
gällt sådana näringar, hvilka, efter min öfvertygelse, redan
vunnit tillräcklig fasthet, för att kunna, utan stäldt skydd,
concurrera med utländsk tällan, äfvensom jag, i afseende på
vår hufvudnäring, jernhandteringon, hyst enahanda betänklig¬
heter emot förbudens borttagande. Ur sådan synpunkt, och
då förevarande fråga gäller icke egentligen fabriks- eller
handtverksvaror, utan en talrik arbetsclass och dess utkomst,
har jag ansett mig böra rösta för bibehållande af nuvarande
tullförbud, eftersom desse arbetares framtid eljest torde be¬
tänkligt hotas. Jag är likväl icke af samma tanke med Herr
Hesselgren, att införselstull till 100 procent af varu-värdet
vore lämplig, derest förbudet borttoges. Jag är nemligen af
samma öfvertygelse i förevarande speciela fråga, som jag äf¬
ven hyst i öfriga tull-bestämningsärender, hvilkas handlägg¬
ning jag i Bevillnings-Utskottet öfvervarit, att: om förbud an¬
ses icke böra qvarstå, — om detta utgör ett band, som bör
lossas, — och antages kunna det, till landets, näringars eller
arbetets nytta, — så må man icke i stället sätta en tullbe¬
stämmelse, hvilken i grunden medför enahanda verkas, som
sjelfva förbudet. Fastheldre bör då steget tagas fullt ut, för
att få de fördelar realiserade, som lofvas af liberal tull-lag¬
stiftning. Ty om förbud verkar menligt, så måste en dermed
jemförlig tull-bestämmelse gagna till intet. Det är dessutom
min tanka, att äfven närings lagstiftningen, på den väg den¬
samma tagit, för vissa fall hotar med arbetslöshet; och att
derjemte ställa arbetaren i täflan med utländningen skulle
ändå ytterligare bidraga att undergräfva arbetsclassens ställ¬
680
Den i Junti.
ning. Jag instämmer fördenskull i yrkandet om bibehållande
af de hittills gällande förbud mot färdiggjorda kläders inför¬
tullande.
Herr. Ekelund: Om man verkligen vill skydda den in¬
hemska fabricalionen, så är det medel. Utskottet, vid för¬
budets borttagande, sökt uti den föreslagna tullsatsen, aHde-
les förfeladt. Ty derigenom måste förlullning af klädesper¬
sedlar komma att ske för lindrigare köp, än de kunna in¬
smugglas, och sådant skall ännu mera öka importen. Det har
yttrats, att i England och Norra America är smuggleri med
fartyg belagdt med fartygets confiscation. Detta är icke det
enda, hvari tullcontrolerna uti samma länder öfvergå våra i
stränghet. Enligt uppgift i en af våra tidningar, har jag i
dessa dagar erfarit, att i London finnes ett ställe, som kallas
»Drottningens Pipa», hvarest förbrännas alla i beslag tagna
varor, sorn man försökt undandraga lull-control, de må be¬
stå af handskar, ur, väfnader eller hvad det vara må. Här
få lurendrejade och tullförsnillade, men i beslag tagne varor
qvarstadna inom landet, då de i lindrigaste läll borde expor¬
teras. Sålunda öfverses ju med den skada, sådana varors
införande tillfogar de inhemska 'näringarne. Men är val än¬
damålet med controlerria derigenom vunnet? Vore deremot
äfven här smuggleri i större scala belagdt med fartygets
confiscation, så skulle hvarje rederi vara intresseradt af dess
förhindrande. Jag fortfar att yrka bibehållande af de förra
tullbestämmelserna, som nu äro ifrågaställde.
Herr Brodin: Herr Lagergren bar antydt, att Bevill-
nings-Utskottet skulle hafva åliggandet att, i sammanhang
med uppgifvande af grunderne för tullbevillnings utgående,
äfven föreslå nödiga contrnler derför och emot tullförfattnin-
garnes öfverträdande. Jag måste motsätta mig en sådan åsigt,
såsom icke i någon mån förenlig med stadganderne i 31:sta
§ Riksdags-Ordningen, som bestämmer omfånget af nämnda
ijtskotts befattning. I öfrigt instämmer jag hufvudsakligen
Uti hvad Herr Murén i förevarande fråga anfört och yrkar
likaledes bifall till Utskottets utlåtande,
Discussionen förklarades slutad; och på Herr Talmannens
framställning, om Ståndet behagade godkänna hvad Revjllnines-
Utskottet i dess förevarande utlåtande, angående artikeln klä¬
der, tillstyrkt, svarades blandade Ja och Nej; hvarjemte
äskades votering; i anledning hvaraf uppsattes, justerade» och
anslogs en så lydande voterings-proposition:
»Den, som godkänner Bevillnjngs-Utskottets yttrande, i
Den 4 Junii.
681
fråga om upphäfvande af införselsförbud för artikeln kläder,
och angående tullbeslämmelsen derå, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, kommer Ståndet att besluta, huruvida nu
gällande Införselsförbud för artikeln kläder skall bibehållas,
eller om kläder, gång-, ej specificerade, må införtullas med
100 procent förhöjning i den tull, som är bestämd för tyget,
hvaraf persedlarne hufvudsakligen bestå.»
Den häruppå i vanlig ordning företagna omröstning utföll
med 27 Ja emot 15 Nej, hvarigenom utlåtandet bifallits.
Emot denna utgång reserverade sig Herrar Almgren,
Lundh, Hesselgren och Gustafsson.
Knifvar.
Herr Winge: Om man tager i betraktande att af de
fina, damascerade knifvar många väga endast ett skålpund, så
finnes lätt att den föreslagna tullsntsen icke är öfverensstäm¬
mande med hvad den borde vara, men af hvad jag i dag
erfor i afseende å poleradt jern och stål, anser jag ej anled¬
ning vara förhanden att yrka någon förändring, då medhåll
icke är att vänta.
Vidare öfverläggning föreföll icke; och bifölls, på Herr
Talmannens framställning, hvad Bevillnings-Utskottet uti denna
del föreslagit.
Emot det beslut, hvarigenom Ståndet biföll Utskottets
utlåtande i förevarande Betänkande, under rubrikerna »kop¬
par, smidd, bleck och spik», anmältes reservation af Herr
Lagergren, enär, efter hvad lian yttrade sig anse, den sålunda
antagna tullsatsen endast motsvarade 1 å iy2 procent af varu¬
värdet.
Herr Almgren instämde i denna reservation.
Kött.
Herr Hesselgren: På de skäl, som anfördes när arti¬
keln lax behandlades, kan jag icke annat än förundra mig
deröfver, att Utskottet bibehållit tullsatserna å kött oförän¬
drade. Jag anser det vara billigt och jag yrkar derför, att
kött måtte emot låg tull få i Riket införas.
Herr Almgren instämde.
Herr Gustafsson: Äfven jag förenar mig med Herr
Hesselgren och jag tror alt, om man än icke skulle kunna gå
så långt, som Herr Schwan föreslagit, bör man dock kunna
nedsätta tullen å kött till hälften emot hvad den nu är. Jag
förstår icke Utskottets raisonnement, att »vid sistliden Riks¬
dag ldefvo nu gällande al gil ter, med väsendtlig nedsättning i
682
Den 4 Junit.
1845 års taxebeslämmelser, stadgade»; samt att »nSgon egent¬
lig erfarenhet af denna förändring ännu icke kunnat vinnas.»
Jag inser nemligen ej, att någon erfarenhet härvidlag hehöf-
ves. Det är klart att nedsättning i tullen å denna artikel
skall komma den fattige till godo och det är allt hvad man
behöfver veta för att bevilja sådan.
Herr Lundh biträdde detta yttrande.
Herr Halling: Afven jag är af samma tanka. Åtmin¬
stone hör tullen å saltadt kött nedsättas. Det påstods ock af
Borgare-Ståndets Ledamöter inom Utskottet, lie blefvo dock
öfverröstade af Ledamöterne från de öfriga tre Riks-Stånden.
Jag kan således icke vilja motsätta mig någon nedsättning
och jag föreslår, att tullen 3 saltadt kött mS bestämmas till
2 Ridr lispnndet.
Ofverläggningen var slutad; och på Herr Talmannens
proposition beslutade Ståndet att nedsätta tullen å saltadt
kött till 2 R:dr per tunna.
Metaller, sammansatta.
Marin-metall.
Herr I.undh: För min del, anser jag att 5 R:dr per
skeppund marin-metall icke är för hög tull. Denna vara till¬
verkas här i landet af gelbgjutare, och desse behöfva detta
lilla skydd, på det att deras näring må hinna utveckla sig.
Herrar Almgren. Hesselgren, med llere, instämde.
Herr Murén: Den nu föreslagna tullen är i sjelfva ver¬
ket ej högre, än förr. Hela skillnaden består deri, alt-den
nu föreslagits skola utgå efter vigt. I allt fall tillverkas ma¬
rin-metall ej här, och då sådan är behöflig till förhydning af
fartyg, bör man ej försvåra anskaffandet deraf. 1 sådant fall
måste skeppsbyggare låta förhyda fartygen i England, då lik¬
väl vårt land går miste om en icke obetydlig arbetsförtjenst.
Herr Hesselgren: Ehuru jag nyss instämde i Herr Lundhs
yttrande, finnér jag vid närmare eftertänkande och då jagser,
att tullen föreslagits att utgå efter vigt, i stället för värde,
mig böra bifalla Utskottets hemställan i denna punkt.
Discussionen var slutad, och Utskottets hemställan, an¬
gående tullbestämmelsen å marin-metall, godkändes.
Oljor, fela.
Andra till apotheksvaror ej hänförliga eller eljest icke
specificerade slag.
Herr Gustafsson: Motionairen Herr Hjerta har full¬
komligen rätt deruti, att tullen å dessa oljor bör nedsättas,
åtminstone hvad angår linolja. Som vi se af Betänkandet, blef
Den 4 Junti.
685
tullen vid sistliden Riksdag i så måtto förändrad, att då den
förut utgick med 8 skillingar per kanna, skulle den derelter
utgå med 1 sk. 4 i:st. per skålpund. En kanna olja väger
dock circa 5'/2 skålpund och tullen, som således utgör öfver
7 sk. per kanna, biel följaktligen, genom den då vidtagna
förändringen, högst obetvdligen nedsatt. Linolja behöfves dock
till llere slags handtverkerier och möjligheten att anskaffa
densamma bör således icke försvåras genom någon hög tull.
Väl hafva vi, det är sannt, oljeslagerier inom Riket, men utom
det att den linolja, som här tillverkas, till godhet icke kan
jemföras med den Holländska, hvilken, det hvar och en vet,
som förbrukar linolja, oundvikligen erfordras till finare arbe¬
ten, bör jemväl ingalunda förbises, att härvarande oljeslagare
allt för mycket begagna sig af conjuncturerne för att öfver
all höfvan stegra priset å deras ganska medelmåttiga vara.
Jag yrkar derför återremiss, på det tullen å linolja må blifva
nedsatt.
Herr Elielund: Mig synes det lämpligare att nedsätta
tullen å bomolja. Till rof- och linolja kunna frön erhållas
inom landet, men bomoljan kan omöjligen här fabriceras. Den
behöfves dock till åtskilliga, särdeles klädesfabriker. Då bom¬
olja således utgör ett råämne för fabricationen, bör tullen
derå göras så låg som möjligt. Emedlertid biträder jag Herr
Gustafssons yrkande, i afseende på linolja, och jag vill ut¬
sträcka det äfven till bomolja samt alla öfriga till apotheks¬
varor ej hänförliga oljor, derå jag föreslår tullen till 6 rist
per skålpund.
Herr Hesselgren: 1 sistberörde yrkande instämmer jag
till alla delar. Hvad angår rofolja, så consumeras af denna
artikel så betydliga qvantiteter, att de här i landet varande
rofoljeslagerier äro alldeles otillräcklige.
Herr Almgren: För min del, kan jag härutinnan icke
biträda de föregående talarne. Utskottets yttrande att, då
tullen å ifrågavarande oljor vid sistliden Riksdag blifvit ned¬
satt, vore det »betänkligt att nu, efter så kort tids förlopp,
ytterligare minska skyddet fiir de inhemska oljeslagerierne»,
synes mig vara tillräckligt att bifalla Utskottets hemställan.
Herr Gustafsson: Det lärer icke kunna utgöra något
giltigt skäl, om den nuvarande tullsatsen blifvit längre eller
kortare tid försökt. Deremot synes det vara ett alldeles till¬
räckligt skäl, att varan behöfves till sådan mängd och god¬
het, som icke i landet fabriceras. Redan vid sistlidne Riks¬
Den 4 Junii.
dag yrkade jag ännu större nedsättning al tullen ä ifrågava¬
rande oljor, än sorn då beslutades.
Herr Murén: Jag vill icke motsätta mig den ifråga-
ställde lullnedsättningen. Sådan kan dock beslutas, utan åter-
remiss. Emedlertid förefaller det mig besynnerligt med det
der fabriksintressel, som ibland vill skyddas, ibland ej. Inom
Utskottet uppgafs, att linoljeslagerierna voro en ganska bety¬
dande näring, som borde skyddas, och det anfördes tillika
att tullen å linolja blef vid sistliden Riksdag nedsatt. Alltid
får man höra klagan deröfver, att man vid hvarje Riksdag
vill förändra tulltaxan. Derför har också Utskottet velat
undvika att gifva skäl ät en dylik klagan, derigenom att det,
så vidt det varit möjligt, bibehållit tullen oförändrad å de
artiklar, derå nedsättning vid sistliden Riksdag egde rum.
Det är dessutom svårt att hos de andra Stånden vinna sym-
pathier för tullnedsättning ä den nu ifrågavarande artikeln.
Dock vill jag icke motsätta mig en sådan och föreslår der¬
för, att tullen å lin-, rof- oell bomolja må bestämmas till 1
sk. per skålpund.
Herr Hallinq: Utom det, att den närvarande tullen å
oljor är ganska låg, bör det icke förbises att de inhemska
oljeslagerierna äro ganska nyttiga, icke blott derför, att de
till ganska stor del förse landets behof af oljor, utan jemväl
emedan de åstadkomma en icke obetydlig export af afskrä-
den, hvilket alltid mäste blifva en nationalvinst. Vi veta att,
sedan oljan blifvit utpressad, göres af det öfverblifna så kal¬
lade oljekakor, deraf icke mindre än 9581 skeppund blifvit
år 1849 exporterade. Jag yrkar derför bifall.
Flera Ledamöter instämde.
Herr Brinck: Lika med någon föregående talare, anser
jag att tullen å bomolja bör nedsättas till 1 sk., och, hvad
linolja beträffar, instämmer jag fullkomligen i Herr Gustafs¬
sons yttrande. Vi veta något hvar, att den inhemska linol¬
jan icke kan jemföras med den utländska samt att priset 3
densamma ändock vid tillfällen, då vinterköld hindrar com-
munication med utlandet, i hög grad, ända till 12, 15 å 20
procent uppstegras. Det kan väl vara förlåtligt att fabrikan-
terne begagna sig af conjuncturerne; men, å andra sidan, hafva
äfven consumenterne rättigheter, hvilka icke helt och hållet
böra förbises. För deras skull vore den ifrågavarande tull-
nedsältningen billig, och tillräckligt skydd åt fabrikanterna
förefunnes ändå. Emedlertid kan Ståndet, för sin del, utan
Den 4 Junti.
685
att återremtss behöTver ifrågakomma, jemlikt 49 § Riksdags¬
ordningen, genast besluta en dylik nedsättning.
Herr Ekelund: En talare har anmärkt att vid sistliden
Riksdag beviljades nedsättning i tullen å oljor. Så är likväl
icke förhållandet. Det var endast en redactionsforändring,
eller från rymdmått till vigt, som då vidtogs. Tullen å en
kanna olja var förut bestämd till 8 sk. och utsattes då till
1 sk. 4 rist. per skålpund, och när man då besinnar, attén
kanna olja väger nära 6 skålpund, så finnes emellan nämnde
båda tullsatser föga eller ingen skillnad. Om den nuvarande
tullafgiften bör bibehållas för lin- och rofolja, för alt utgöra
ett skydd för den inhemska tillverkninsen af nämnde båda
slag, så förefinnes icke något dylikt skäl för bibehållandet af
samma höga tullsats å bomolja, hvilken, på sätt jag förut
omnämnt, här i landet ej kan tillverkas, men deraT ändå en
stor qvantitet consumeras vid yllefabrikerna. Helst skulle jag
derför önska, att tullen å sistnämnde slags olja bestämdes till
6 rist., men i hvilketdera fallet som helst bör den icke sät¬
tas till högre än 1 sk.; och en dylik förändring kan vidtagas
utan föregången återremiss, på samma sätt som förut med
åtskilliga andra artiklar.
Ofverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannens
proposition på bifall besvarades med blandade Ja och Nej,
hvarjemte votering begärdes.
Sedan det beslutats, att contraprop isition skulle ställas
på tullsatsens bestämmande till 1 sk. per skålpund, uppsat¬
tes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, sorn godkänner Revillnings-Utskottets förslag, an¬
gående införselstull å rubriken oljor, feta, andra lill apotheks-
varorej hänförliga eller eljest icke specificerade slag, röstar: Ja.
Deri, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bestämmes denna införselstull till 1 sk. per
skålpund.»
Efter upprop aflemnades voteringssedlarne, hvilka vid
öppnandet, sedan en, förseglad, blifvit aflagd, befunnos inne¬
hålla 19 Ja emot 18 Nej, i följd hvaraf Utskottets förslag
var bifallet.
Herr Gustafsson: Jag reserverar mig mot Ståndets be¬
slut och jag beklagar, att man så ihärdigt motsatt sig ea
nedsättning i tullen å råämnen, som behölvas för att inom
landet tillverka bättre och varaktigare arbeten, en nedsätt¬
ning, sorn consequencen fordrat och hvilken skolat leda tilt
förbrukarnes synnerliga belåtenhet.
686
Den 4 Junit.
Herrar Hesselgren, Lundh och Brinck anmälte jemväl
reservation emot Ståndets beslut.
Porcellaine.
Herr Hesselgren: Då Ståndet förut ansett skydd be-
höfvas lör fabrication af oljor, tyckes consequencen fordra,
alt enahanda åsigt göres pallande i afseende på den inhem¬
ska porcellaines-labricationen, samt följaktligen Utskottets rai-
sonnement härutinnan böra ogillas.
Herr Schwan: Jag har endast begärt ordet för att upp¬
lysa, det ett misstag egt rum vid utskrifningen eller Iryck¬
ningen af min motion i förevarande ämne. Här slår nemli¬
gen att de årliga skattebidragen till Staten, efter 2:dra arti¬
keln, för båda våra porcellaines-fabriker icke utgjorde mera än
610 R:dr. Det skall dock vara 770 R:dr. Det ena porcel-
lainesbruket betalar 610 R:dr och det andra 160 R:dr, således
tillsammans 770 R:dr.
Herr Lagergren: Till hvad Herr Hesselgren yttrat, vill
jag endast tillägga, alt, om man säger att porcellaines-fabri-
cationen här i Riket icke framskridit eller kan framskrida i
följd af saknad täfling, är det ett fullkomligt misstag, något
som bäst bevisas af de producter, vi redan derifrån erhållit,
och hvilka hunnit en ganska stor grad af fullkomlighet. Lika
med Herr Hesselgren, anser jag att, då Ståndet sträckt sitt
skydd till andra mindre vigtiga näringar, blott derför, att de
äro de enda i landet, böra våra porcellaines-fabriker deraf
jemväl komma i åtnjutande.
Herr Almgren: Om några dasar öppnas bär i Stock¬
holm en slöjdexposition. Det skall då visa sig oin porcellaines-
fabricationen förtjenar det mindre goda vitsord, sorn blifvit
densamma lemnadt, samt om den ej, såsom jag lörinodar,
snarare skridit framåt, än tillbaka, oaktadt tillfälle till täflan
icke förefunnits. Till svar å Herr Schtcans uppgift, att de
båda porcellainesfabrikerna icke betala i bevillning mera än
770 R:dr, hvilket jag väl ej vill bestrida, torde jag endast
böra fästa uppmärksamheten derå, alt den ena fabriken är
belägen inom Stockholms territorium och betalar följaktligen
en mängd communalafgifter, så att dessa tillika med bevill-
ningcn uppgå till dubbelt den af Herr Schwan uppgifna sum¬
man. Jag yrkar att det förutvarande förbudet må bibehållas.
Herr Schican: Jag vet ej om jag rätt uppfattat Herr
Almgrens yttrande. Är meningen att bestrida min uppgift
orri beloppet af den bevillning, som de begge porcellaines-bru-
ken erlägga, så torde det vara nog, då jag säger, att den kan
Den 4 Junit.
687
med behöriga authentika handlingar bestyrkas. För öfrigt
yrkar jag, att Utskottets förslag må godkännas. Det inne¬
håller den högsta skyddstull, som med skäl kan fordras.
Dessutom bör ej förbises, att frågan rörer helt simpelt en¬
dast en nödvändighetsvara, samt att det icke länder till all¬
mänhetens belåtenhet, att ensamt 2:ne fabriker skola tillfreds¬
ställa dess behof af porcellaine.
Herr Almgren: Jag har ingalunda bestridt den af Herr
Schwan uppgifna zillra, utan endast sagt att porcellainesbru-
ken måste vidkännas en mängd andra utgifter, till nära nog
dubbelt det af Herr Schican uppgifna belopp. Om den ifrå-
gaställde näringen verkligen finnes belagd med så fiiga afgif-
ter samt följaktligen måste vara mycket\inslgifvande, så för¬
undrar det mig högeligen att ej flera dylika fabriker blifvit
anlagda, helst enhvar eger dertill obehindrad rättighet.
Herr Murén: Uppmärksamheten torde böra fästas derå,
att någon annan förändring icke blifvit föreslagen, än blott i
afseende på måladt eller tryckt porcellaine, derå förbudet
blifvit borttaget. Förut var blott hvit! och gulaktigt tillåtet
till införsel, och på samma skäl, som gälla härför, bör det
tryckta och målade få i Riket införas. Den föreslagna tull¬
satsen synes mig vara alldeles tillräcklig för att utgöra skydd
för deri inhemska tillverkningen. _ Att denna lemriat någon
verklig förtjenst, det tror jag ej. Åtminstone drifves det ena
porcellainesbruket med förlust, och det är således ingen skada
om detta måste upphöra. Det andra bruket har deremot,
det må erkännas, gått så långt fram, att det ingalunda nu¬
mera skadas genom förbudets borttagande. Jag yrkar derför
bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan.
Discussionen var slutad, och på Herr Talmannens pro¬
position godkändes Utskottets ifrågavarande förslag.
Herrar Almgren och Hesselgren reserverade sig mot
nämnde beslut.
Portefeuiller.
Herr Lundh: Denna artikel har nyligen börjat tillver¬
kas här i landet, och bör således åtnjuta allt möjligt skydd.
Det var derför billigt, att tullen å de härtill erforderlige skinn
blifvit nedsatt, men, i afseende på tullsatsen å delta fabricat,
delar jag samma åsigter, som en reservant, Herr Grefve Gyl¬
denstolpe, hvars yttrande jag tror öfverensstämmer med verk¬
liga förhållandet. Han yttrar nemligen: »Sålunda har Ut¬
skottet, utaN alt dertill ega några beräkningsgrunder, endast
på Herrar Rosenblads och Karslröms föranledning, föreslagit,
688
Den 4 Junit.
till exempel, att porteleuiller af läder, hvaraf, enligt hvad jag
har mig bekant, ett skålpund skall oförtulladt vara värdt ända
till 45 R:dr B:co, skola draga en tull af 24 sk. B:co per
skålpund. Den föreslagna tullen utgör alltså 3'/3 procent af
varans värde, då den nu gällande är bestämd tili 23 procent
af värdet.» Jag tror verkligen att 24 sk. tull per skålpund
innefattar ett alltför litet skydd åt denna, som sagdt är, ny¬
ligen införda, förut härstädes alldeles okända näring, och jag
skulle derför vilja föreslå att tullsatsen ändras till 36 sk.,
hvilket ej synes vara för mycket; men då Utskottet föresla¬
git, alt dessa handtverkare lå införtulla lädret för 46 sk. skål¬
pundet. så anser jag mig icke böra föreslå tullen högre å
porteleuiller. Jag anhåller om proposition på detta mitt
förslag.
Vidare förekom ej; och Herr Talmannens framställda pro¬
position på bifall till Utskottets Utlåtande i denna del besva¬
rades med öfvervägande Ja, i följd hvaraf detsamma var af
Ståndet godkändt.
Salpeter.
Herr Murén: Slutet af detta yttrande, hvari föreslagits,
att införseltullen å salpeter måtte bestämmas till 2 R:dr per
lispund, har tillkommit genom korsade voteringar inom Ut¬
skottet och deraf härledt misstag. Då på artikeln krut in¬
förseltullen blifvit föreslagen till 4 sk. B:co skålpundet eller
1 R:dr 52 sk. per lispund, synes det icke vara rimligt, att
den härtill erforderliga råvaran, salpeter, skall hafva högre
tull. Jag föreslår derföre, att densamma må nedsättas. Vid
sistlidne Riksdag föreslog Bevillnings-Utskottet en tullsats af
1 R:dr å salpeter, och då denna mera lämpar sig till tullen
å krut, så hemställer jag, om icke Ståndet skulle finna skäl
antaga densamma.
Herr Almgren: Mig synes att Utskottet härvidlag före¬
bringat ganska goda skäl, hvadan jag yrkar bifall.
Ofverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannens
proposition på bifall besvarades med Nej, hvarefter Ståndet,
för sin del, beslöt att nedsätta inlörselullen å salpeter till 4.
R:dr lispnndet.
Herr Almgren anmälte reservation emot detta beslut.
Koksalt,
Herr Hesselgren: Såväl denna, som åtskilliga andra förut
behandlade, i Herr Schicans motion omnämnda artiklar, sy¬
nes hafva varit förtjente af mera uppmärksamhet, än sorn
egnats deråt. Salt är en i högsta grad vigtig och behöflig
Den 4 Junit.
689
artikel, särdeles för den fattige, hvadan nedsättning i inför¬
seltullen bör göras om icke tili 42 sk. åtminstone till 24
sk. per tunna.
Herr Schwan: Inom Utskottet förfäktade jag den me¬
ning, att införseltullen å salt måtte nedsättas från 36 sk. till
24 sk. per tunna. Skäl härtill fann jag i den omständighet,
att den närvarande tullsatsen utgör icke mindre, än circa
4551/3 procent af varans värde, om den inskeppas från Me-
delhafsländerna och circa 400 procent, då den hemfas från
Portugal. Ingenting kan väl dessutom vara mera angeläget,
än att successivt nedsätta tullen å salt, en artikel, som be-
höfves icke blott till landtbruket, utan jemväl till fiskerierne.
Inom Utskottet bemöttes jag väl med den frågan, om det
kunde uträknas hvad inverkan skillnaden i tullsatserna gjorde
på den nypa sab, jag begagnade, då jag ater potatis. Häraf
och af hvad i öfrigt anfördes, finner jag ingalunda vederlagdt,
att salt är en i högsta måtto betungad vara. Då man be¬
sinnar, att från Norrige hit årligen införes icke mindre än
för circa 5 millioner R:drs värde i saltade varor, tyckes det
som örn man borde på allt sätt uppmuntra tillfälle till con-
currence härutinnan, äfvensom att bereda möjlighet att öka
och sjelf torskälla oss en mängd sådana producter, som sal-
tadt kött, smör, lax och strömming, med mera, dertill salt
är i främsta rummet behölligt. På sådan grund anhåller jag,
att 24 sk. införseltull å en lunna salt må framställas såsom
contrapropnsition.
Herr Lagergren: Vid alla andra länders tull-lagstift¬
ningar, 'har man ansett salt bland de artiklar, som bäst tål
tull, samt att denna gör sig föga eller intet kännbar vid för¬
brukningen. Om en nedsättning deri nu beviljas, kommer
densamma icke förbrukaren, utan endast importeuren till
godo. Huru stor en famille än må vara, kommer 56 sk. tull
på en tunna salt icke att kännas det ringaste betungande. 1
alla andra länder är salttullen vida högre, än här, och äfven
här har man ej bland allmänheten hört, att någon klagan
förts öfver för hög salttull. Att nu kasta bort en inkomst
för Staten af 60 — 70 tusen R:dr blott till förmån för irnpor-
teurerne, ty i den egentliga consumlionen låter tullafgiften
icke känna sig, kan jag icke anse vara rätt, och jag yrkar
derföre bifall till Utskottets Betänkande i denna del.
Herr Berg: Man måste medgifva att tullen å salt länge
varit och än är en god inkomstkälla för Statscassan, men man
Itorff.-Stånd. Prot. vtd ttiltsd. 1850—1851 411. 44
690
Den 4 Junti.
mäste ock erkänna, att ingen artikel i hela tulltaxan är så
oegentligt taxerad, som just nämnde vara. En tunna salt
kostar från productionsorten ej öfver 32 sk. och då synes mig
det ej vara proportion att tullen skall bestämmas till 56 sk.,
således öfver 100 procent af varans värde, helst då salt är
en hufvudsaklig nödvändighetsartikel. Herr Lagergren har
sagt, att den ifrågaställa nedsättningen icke leder till något
gagn för consumenterna, utan endast för importeuren; det
kan jag i sanning icke förstå, emedan jag tror att concurren-
cen i all handel är så stor, att den ringaste förminskning af
omkostnader ovilkorligen har ett välgörande inflytande för
consumenterne. Jag biträder derföre yrkandet, att tullen å
salt må bestämmas till 24 sk. per tunna.
Herr fVoern: I väsendtlig mån skiljer jag mig från Herr
Lagergren derutinnan, att jag tror det fördelen af den nu
ifrågaställde nedsättningen i saittullen ovilkorligen stannar uti
importeurens ficka. Salt är en vara, som icke tål att gömma
på, och concurrencen i densamma är redan nu ganska stor
Följden är att hvar och en måste skynda sig, att, så fort möj¬
ligt är, realisera denna vara, äfven med måttlig vinst, och
det synes således klart att en nedsättning i tullen mäste verka
enahanda nedsättning i försäljningspriset. Herr Schwan har
visat, huru tullintraderna de sednare åren betydligen ökats.
Detta är ett ganska glädjande förhållande, ty den ökadecon-
sumtionen ådagalägger en stigande folknummer och välstånd.
Häraf ådagalägges dock jemväl en progressiv beskattning, som
bör minskas, företrädesvis genom tullnedsättning å sådana nöd¬
vändighetsartiklar, som af den fattigare classen mest consu-
meras. Ty skola tullintraderne ingå hädanefter, som hittills,
så drabba de mera den fattige, än den rike, och det kan icke
anses vara rimligt.
Herr Maechel: Då tullen å salt i alla andra lander är
vida högre, än här, då densamma utgör en af Statsverkets
betydligaste, samt då den nuvarande tullen af 36 sk. per
tunna icke kan anses vara tryckande för någon, yrkar jag att
densamma må oförändrad bibehållas.
Herr Ekelund: Inom Utskottet sattes denna fråga på
högsta spetsen, enär en del ville göra salt fritt Irån införsel¬
tull och en annan del bibehålla den närvarande tullsatsen.
Vid votering härom blef den sednare meningen med endast
en rösts pluralitet segrande. För min del, skulle jag visser¬
ligen icke vara emot, om tull å koksalt kunde helt och hål¬
let afskatTas; men jag hemställer dock till hvar och en, om
Den 4 Junii.
691
det kan anses rådligt att med ens beröfva Statsverket en sä¬
ker inkomst af omkring 210,000 R:dr årligen. Att minska
den nuvarande tullen med 12 sk. på tunnan, finner jag der¬
emot i intet hänseende lämpligt. Statens inkomster skulle
härigenom minskas med circa 70,000 R:dr årligen, utan att
consumenterne eller i allmänhet den fattigare befolkningen
deraf finge den ringaste nytta. Ty tullsatsen må vara 12
sk. högre eller lägre, så kominer ändock alltid en kappe salt,
det vanligaste qvantum, som af den fattigare classen köpes,
att kosta, såsom nu, circa 12 å 16 skillingar riksgäldssedlar,
beroende af platsens läge, der det säljes. En talare har yr¬
kat nedsättning i salttullen, på det att man måtte befordra
production af saltadt kött, smör, med mera. Det vore myc¬
ket bättre om dylika åsigter gjorde sig gällande vid bestäm¬
mande af tullsatser å sådana råämnen, som erfordras för slöjd-
och husfliten i allmänhet, än att den tillämpas på salt, i
hvilket fall den, på sätt redan är antvdt, kommer den fatti¬
gare classen föga till godo.
Herr Murén: Om icke salt är en råvara, så vet jag
knappast, hvilken som sådan skall kunna anses, och om nå¬
gra näringar böra underlättas, så är det val i främsta rum¬
met de, till hvilka salt erfordras. Vill man verkligen ned¬
sätta tull till förmån för den fattigare classen, så låter så¬
dant sig lättast göra i fråga om salt, ty härvidlag stöter man
icke emot något annat intresse, än Statsinkomsterna, hvilka
ju nästan alltid få stå tillbaka för närings-skyddsintresset. En
dylik tullnedsättning skulle verkligen lalla i god jord. Man
har sagt, att i intet land är saittullen så låg, som i Sverige.
1 Norrige är dock salt belagdt med en införseltull af endast
20 sk. per Norrsk tunna, och då denna är något mindre än
den Svenska, till hvilken den förhåller sig ungefär som Still
6, så kan den tullen i Norrige icke beräknas till mer, än 24
sk. för Svensk tunna. Men icke nog härmed. I de nord¬
liga Norrska hamnarne är tullen icke högre än 10 sk. Det
vore ganska önskligt i mer än ett hänseende, om vår tull¬
lagstiftning i denna, som i öfriga frågor, kunde närma sig brö¬
drarikets. Man har äfven sagt att tullnedsättning å salt
skulle endast komma importeurerna, det vill säga de större
handlanderna till godo. Rörande denna vara är dock concur¬
rencen nära nog så stor, den kan vara, och redan nu prutas
på 1 å 2 sk. Många fattiga, till exempel fiskare, köpa deraf
i ganska stora partier till insättning af fisk, strömming och
dylikt. Det är ett af allmogens i dalarne hufvudsakligaste
692
Den 4 Junit.
ärende i sjöstäderne att köpa sitt årsbehof af salt och hvar
bonde koper vanligen då 2 å 3 tunnor salt hvarje gång. Salt
är dessutom' vigtigt för landthruksskötseln. Om det kunde
lemnäs för billigt pris, skulle det med mycken fördel kunna
användas i ladugården. Den fattige äter vanligast salt mat.
Allt detta bevisar, att nedsättning i salttullen skulle komma
den fattiga till godo; och jag yrkar att tullsatsen må varda
bestämd till 24 sk., i stället för 36 sk.
Herr Schwan: Med den föreslagna nedsättningen af 12
skillingar i tullen på en tunna salt komme sannolikt ingen
minskning i Statsintraderna att ega rum, ty mer än fullkom¬
lig ersättning skulle åstadkommas genom en ökad consum-
tion af denna artikel. Jag talar härvid icke om det salt, som
åtgår ensamt inom hushållen, ehuru det äfven kan vara en
skyldighet att bereda de fattigare en minskning i utgiften, om
än det icke blefve mer än till exempel 24 sk. om året.
Deremot, och i händelse salt kunde erhållas till billigare
pris, så skulle det snart finnas lika rationelt här, som i an¬
dra länder, att begagna salt till landtbruk, ja, jag vet, att man
mångenstädes till och med funnit det fördelaktigt att salta hö
och foder. Man har sagt, att den ifrågaställa tullnedsätt-
ningen icke skulla komma consumenterne, utan endast im-
porteurerna till godo. Jag ber att härvid få erinra, det för¬
säljningspriset i minut å salt är vanligen 3 B:dr 16 sk. B:co,
och jag frågar om någon på verkligt alfvar vill påstå, att det¬
samma derefter ej skulle kunna fås för till exempel 3 K:dr.
Dessutom säljes denna vara i parti oförtullad på upplag och
det är således icke importeuren, utan de mindre handlande,
som få betala tullen, ehvad den är hög eller låg. Då man
säger att tullsatsen å salt ej kan minskas, enär Staten der¬
igenom skulle gå miste om 70,000 B:dr, så tyckes det, som
man, för att bereda Staten en ökad inkomst, skulle med lika
mycket skäl kunna höja densamma med ännu 1 R:dr, men
detta försök lärer visst ingen vilia våga.
Herr Lagergren: Af en vän har jag erhållit den upp¬
lysning, att af det qvantum salt, som årligen till Sverige in¬
föres, belöper sig endast 21/2 kappar på hvarje person. Van¬
ligen består ett hushåll af fem personer, och det salt, som
der förbrukas, uppgår således icke till mer än 12 eller 15
kappar årligen. Jag frågar nu på hvilken sida den ifråga¬
varande minskningen i tullen skall blifva mest kännbar, an¬
tingen för Statscassan eller för consumenterne. Herr Murén
har sagt, att salt vore rudimateria. Jag vågar deremot på¬
Den 4 Junit.
693
stå, att det hos oss icke är annat än helt enkelt en consum-
tionsartikel. 1 Norrige är förhållandet helt annorlunda; ty
der insaltas till export icke mindre än 300,000 tunnor sill
årligen, utom en mängd andra fisksorter, och salt är således
der rudimaterie. — Hos oss saltas icke ett lispund fisk till
export och kusterna lemna icke eller nog fisk till bedrif¬
vande af en dylik handtering; och då salt således icke eller
erfordras till några större salterier, kan det hos oss, som
sagdt är, icke betraktas annorlunda, än såsom en blott con-
sumtionsartikel. Det är således nu endast fråga om att från
Statsverket borttaga en inkomst, som, ehuru betydlig den än
för Statscassan är, likväl icke belöper sig till mer än 5 å 6
sk. om året på hvarje hushåll. Jag upprepar ännu en gång,
att, om man verkligen vill gagna det fattigare folket, bör man
höja tullen å sådana artiklar, som äro föremål för inhemsk
industrie och slöjd, men samma folkclass berndes icke någon
fördel genom dylika chimérer, som nedsättning i salttullen
verkligen befinnes vara.
Ofverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannens
proposition på bifall besvarades med blandade Ja och Nej,
hvarjemte votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets förslag, an¬
gående införselstull å koksalt, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bestämmes denna tull till 24 skillingar för
tunnan.»
Efter upprop, verkställdes votering med slutna sedlar.
Vid dessas öppnande i tvänne Ståndsledamöters öfvervaro,
befanns desamma innehålla, den förseglade sedeln oberäknad,
19 Ja emot 15 Nej, hvadan alltså tullen å salt bibehållits
oförändrad.
§ 4.
Bordlädes följande Utskotts Memorialer, Utlåtanden och
Betänkanden:
Stats-Ufskotfels N:ris 147—158;
och Bevillnings-Utskottets JW 10; hvartill rubrikerne införas
i protocoll vid ärendernas pröfning.
Plenum slutades kl. % till 10 e. m.
In fidem.
E. G. Runeberg.
694
Den 6 Junti.
Den 6 Junii.
Plenum kl. 6 e. m.
§ *•
Justerades Protocollet för den 28 sisi!. Maji.
§ 2.
Vice Talmannen Herr Halling: Jas anhåller, det Herr
Talmannen behagade till Ståndet hemställa, om Ståndet icke
skulle vilja, i sammanhang med artikeln »socker», företaga
Bevillnings-Utskottets Utlåtande, Jt? 10, i fråga om förändrade
tulibestämmelser för raffineradt socker samt sockersirap, med
hänseende till särskilda socker-rallinaderiet i Fredrikshall
beviljade förmåner. Anledningen till denn min anhållan är, att,
hvad som hör göras, bör snart verkställas. Den 1 nästkommande
Julii är nemligen den termin, då tillämpningen af de särskildta
vilkoren för sockertillverkningen i Norrige vidtager. Om
bordläggning af Utlåtandet andra gången hegäres, är klart,
att det af mig väckta förslag förfaller.
Herr Murén, med flere, instämde uti Herr Hallings
förenämnda begäran.
Herr Dillström: I ovisshet om deri skyndsamhet, som
Herr vice Talmannen påyrkat för behandlingen af Bevillnings¬
utskottets Utlåtande, JYs 10, verkligen medför någon nytta,
då vi nemligen icke känna, huruvida de andra Stånden lika
hastigt företaga denna fråga, samt, enär flere af Borgare-
Ståndets ledamöter torde, i likhet med mig, icke nu vara be¬
redda på sakens afgörande, begär jag Utlåtandet ånyo på
bordet.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag har en gång nämnt,
att, om Utlåtandet begärdes på bordet andra gången, komme
det af mig väckta förslag att förfalla; och vid sådant förhål¬
lande anhåller jag, att Utlåtandet måtte varda i afton andra
gången bordlagdt, på det vi i morgon må kunna företaga det¬
samma.
Herr Hesselgren: Jag anser bäst, att behandlingen af
artikeln socker uppskjutes till i morgon, då man kan vara
beredd, att äfven företaga Bevillnings-Utskottets Utlåtande,
M 10.
Den 6 Junii.
693
Herr Murén: Jng anhåller, att få veta, huruvida nämnde
Utlåtande nu må anses bordlagdt andra gången.
På hemställan af Herr Talmannen, uppsköts den af vice
Talmannen Herr Halling väckta fråga.
§ 3-
Herr Petré begärde ordet och yttrade* Oviss om Herr
Talmannen ärnar för Borgare-Ståndet anmäla förloppet af
denna dagens talmans-conference, anser jag mig böra till
Ståndet hemställa, om det icke är skäl, att viss dag för be¬
handlingen af Stals-Utskottets Utlåtanden, JYé 147—133, ut-
sättes. Det är nödigt, att icke lemna ur sigte, det flere
Ståndets ledamöter äro bortreste och att många nu äro i be¬
grepp att bortresa. I öfrigt torde jag höra upplysa, att Stån¬
det numera är alldeles oförhindradt, att, utan allt afseende å
talmans-conferencens förslag och åtgörande, efter eget godt¬
finnande, bestämma den tid, då inkommande Ulskotts-Betän-
kanden böra hos Borgare-Ståndet till afgörande förekomma.
Conference har nu icke egt rum på 5 å 4 veckor, och vid
den, som i dag förelupit, har bestämdt beslut icke kunnat
fattas, rörande den termin, som för föredragningen af Stats--
Utskottets förberörde Utlåtanden borde föreslås, utan har frå¬
gan derom blifvit till hvarje Stånds eget omprölvande hän-
skjuten. Då nu fråga är om den i dag hållna talinansconfe-
rence, bör jag icke underlåta, att meddela, hurusom hinder
möta, att der bringa under öfverläggning de två Riksdags-
angelägenheter, hvilka jag förr omnämnt; den första angår
de af Rikets Ständer i Décharge-frågan fattade olika beslut, och
den andra har afseende å den anmärkning, som emot Landt-
Marskalken förekommit, att han, utan föregånget tillkänna-
gifvande för de öfrige Talmännen, utan all anmälan i talmans-
eonferencen, vägrat proposition på ett af Constitutions-Utskot-
tets i dess Betänkande intaget förslag till National-represen-
tationens ombildning, till följd hvaraf det torde kunna anta¬
gas vara afsigten, att vid denna Riksdag förhindra möjlighet
af framgång åt hvarje annat Representationsförslag, än det,
som Constitutions-Utskottet tillstyrkt. Herr Landt-Marskal-
ken har afskurit all discussion härutinnan, genom sitt för¬
klarande, att andra frågor icke må inom conferencen väckas,
än dem, som kunna bokstafligen härledas från den § i Grund¬
lagen, som handlar om Talmännens sammankomster dagen
näst före hvarje plenum. Ofver detta förklarande hafva de
öfrige Talmännen ej ens blifvit hörde eller haft tillfälle att
i förväg sig yttra; ett förfarande å Herr Landt-Marskalkens
696
Den 6 Junit.
sida, sorn synes innebära en stor missaktning mot desse Tal¬
män — hans Colleger. Erkännas måste väl, att det kan
falla sia olägligt, att stundom ljudeligen förnimma besvärande
anmärkningar öfver vissa pligtafvikt Iser .och sådana förfo¬
ganden, sorn på det mest tänkvärda salt förnärma Rikets
Ständers rättigheter, men utvägen, att undvika dessa anmärk¬
ningar, är icke destomindre alltför förorättande, att kunna
undgå en större uppmärksamhet. Ty att först i liera vec¬
kor emancipera sig från skyldigheten att hålla talmans-con-
ference, och sedan, när den ändtligen inträffar, skalla sig skydd
mot de mest befogade anmärkningar, medelst undertryckande
pä fri hand af yttranderätten, är verkligen ett så oerhördt
sätt att uppfylla den med ed fästade förbindelsen till Konung
och Ständer, att man torde hafva svårt att dertill finna ett
motstycke. Jag anhåller emedlertid nu, att Högtärade Stån¬
det hehagade utsätta dag för företagande af Stals-Utskottets
ofvan omförmälda Utlåtanden.
Herr Brinck: Jag instämmer med Herr Petré deruti,
att Ståndet är berättigadt, att bestämma dag för företagande
af inkomna Betänkanden, utan att dervid bero af Talmans-
conference. Jag har stridt derom vid (lere särskilda tillfällen
och äfven med Herr Petré, meri är glad att nu finna honom
vara af samma tanka med mig i denna fråga. Hvad Repre¬
sentationsfrågan angår, delar jag icke Herr Petrée misströ¬
stan derom. Då jag är öfvertygad, att icke alla Stånd vilja
antaga det af Constitutions-Ulskottet framlagda förslag, och
votering följaktligen måste esa rum, är det tydligt, att Con-
stitutions-Utskottet måste uppställa jemväl förslag till vote-
rings-proposition. Ett annat förfarande kan jag åtminstone
icke tänka mig.
Herr Petré: Jag anhåller, att Borgare-Ståndet nu villo
fästa sig vid första frågan, angående dagbestämmelse för ut-
giltstitlarnes behandling. Hvad angår Herr Brincks adress
till mig, så torde jag få erinra, att, i händelse Talmans-con-
ferencerna hållas i enlighet med Riksdags-Ordningens före¬
skrift, vore det visserligen ett åliggande, att från conferen-
eens förslag hemta ledning i afseende på ärendernas behand¬
ling, men då numera Talmännen och Ståndens deputerade
högst sällan sammanträda och, vid deras sammankomster,
Landt-Marskalken, Ordföranden, ej tillåter discuterande af
andra frågor, än dem han sjelf framställer, hvarigenom han
alltså formligen undertryckt yttranderätten, förhindrat öfver-
läggningarnes frihet och förnärmat »Rikets Ständers rättighe¬
Den 6 Junit.
697
ter», så kan, under sådana missgynnande omständigheter,
Borgare-Ståndet, med all befogenhet, förklara, att Talmans-
conlerencens tillgöranden ej vidare komma att tjena Borgare-
Ståndet till efterrättelse.
Herr Talmannen: Uti Talmans-conference denna dag
väcktes fråga om lämpligaste sältet för föredragning af bord¬
lagda ärenden. Man ansåg då bäst, att hvarje Talman gjorde
hemställan derom till Stånden, men trodde tillika, att Stats¬
utskottets Utlåtanden, i anledning al erhållna återremisser,
angående Hulvudtitlarne, kunde förekomma den 14 i denna
månad.
På framställning af Herr Talmannen, beslöt Ståndet, att
Lördagen den 14 dennes till behandling företaga Stats-Utskot-
tets ifrågavarande Utlåtanden.
§ *■
Med afseende derå, att flere af Ståndets ledamöter kom¬
ma att under Pingsthelgen afresa från hufvudstadeo, beslöt
Ståndet, på hemställan af Herr Talmannen, att plenum icke
skulle utsättas till Onsdagen den 11, utan i stället till Thors-
dagen den 12 i denna månad.
§ 3-
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M 5, angående tullbevillningen.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag anhåller, att Be¬
villnings-Utskottets Memorial, Jts 10, i fråga om förändrade
tullbestämmelser för raffinerarit socker samt sockersirap, med
hänseende till särskilda socker-raffinaderiet i Fredrikshall be¬
viljade förmåner, måtte föredragas innan slutet af plenum
och då bordläggas andra gången, f annat fall, och, om man
följer föredragningslistan, kan det hända, att man icke kom¬
mer till nämnde Memorial på 14 dagar.
På hemställan af Herr Talmannen, biföll Ståndet, att
ifrågavarande Memorial må innan slutet af plenum föredragas.
De uti tulltaxeförslaget omförmälde bestämmelser, jemte
dertill hörande yttranden, godkändes, utan discussion, med
undantag af följande, hvarom öfverlades och beslöts, på sätt
här nedan sägs:
Saxar.
Herr Winge: Under behandlingen af förslaget till för¬
ändrad tulltaxa, har det yttrats, att Bevillnings-Utskottet icke
varit angeläget att förminska tullsatserna. Vid denna arti¬
kel har Utskottet hvarken vid denna eller föregående Riksda¬
gar visat sig särdeles grannlaga. Vid 1844—4ä årens Riks¬
608
Den 6 Junii.
dag nedsattes tullen å saxar, andra slag, till 3 R:dr 16 sk.,
vid 1847—48 årens Riksdag till 1 R:dr 24 sk. och nu har
man föreslagit, att tullen måtte bestämmas till 1 R:dr per
skålpund. Detta synes utvisa ett vankelmod hos Utskottet,
som jag icke kan gilla. .lag yrkar derföre, att den gamla
tullen bibehålies oförändrad, helst densamma för de finare
slagen, såsom t. ex. damacherade saxar, visst icke kan an¬
ses för hög, enär många sådana gå på skålpundet.
Herr Almgren instämde med Herr Winge och trodde,
att Utskottets förslag vore alltför våldsamt.
Herr Murén: I fråga om denna artikel har Utskottet
icke gått så långt, som Kongl. Majit vid förra Riksdagen fö¬
reslog. Kongl. Majit ansåg nemligen då 36 sk. tull för skål¬
pundet tillräcklig och detta till följd af anställda profvägnin-
gar. Att bestämma tullen efter värde, har varit missledande,
och derför har man nu bestämt den efter vigt. Dessutom
och då denna vara är ganska lämplig för smuggling, på sätt jag
med handlingar skulle kunna visa, anhåller jag om bifall till
Utskottets förslag, ehuru jag dock på samma gång vill gifva
tillkänna, det jag inom Utskottet yrkade, att tullen måtte
bestämmas till 36 sk. skålpundet, men att jag förlorade vid
votering.
Vice Talmannen Herr Halling: Utskottets princip af
varsamhet synes mig icke vara afklippt, i fråga om artikeln
saxar, då jag utaf en förteckning, som jag håller i min hand,
finner att 740 skålpund saxar blifvit under sista året dömda
förbrutna; och man kan deraf sluta, att åtminstone tiodub¬
belt så många skålpund blifvit olofligen införda. På dessa
skäl, och då man inom landet tillverkar så goda damache¬
rade saxar, att utländningen dermed icke kan täfla, anhåller
jag om bifall å Utskottets förslag.
Herr Winge: Det är vanligt, att, då fråga är om egna
tillverkningar, man söker skydda dem. Om tullsatsen för
saxar, andra slag, äfven bestämdes till 1 R:dr för skålpundet,
tror jag dock, att denna artikel skulle blifva föremål, om
icke för smuggling, åtminstone för tullförsnillning, när man
betänker, att dessa begge sätt, att till Riket införskaffa va¬
ror utan minsta afgift till Staten, blifvit en så inbiten vana,
att befaras kan, huruvida dess utrotande någonsin är möj¬
ligt, emedan jag aldrig hört talas så mycket om lurendrejeri,
som i det Högtärade Borgare-Ståndet, hvarje gång då tull¬
taxan der förevarit till behandling. 1 Eskilstuna hade man
önskat, att få högre tullsats än den nuvarande, men då nå¬
Dcn 6 Junti.
699
got hopp för framgång af denna önskan icke förefanns, hade
man åtminstone förmodat, att en lägre tullsats icke skulle
sättas i fråga. Tillverkningen i Eskilstuna är så betydlig, att
någon införsel af saxar icke är af behofvet påkallad. Sådant
lärer likväl icke medgifvas af dem, hvilka hylla frihandels¬
systemet, för hvilka det synes vara likgiltigt om någon in-
dustrie finnes i landet, då deras syfte endast afser att köpa
och sälja. Den stora konstfärdighet, som finnes i Eskilstuna,
gifver mig anledning till den önskan, att en sax der måtte
tillverkas, med hvilken hela detta system kunde sönderklip¬
pas; dock (helst Herr Murén just nu hviskade till mig att
sådant är omöjligt) måste jag medgifva det fåfänga i denna
önskan, erinrande mig, att fritänkare funnits i alla tider, ja,
till och med för lSl/2 sekel, då sådane drefvo sitt yrke i Sa-
lomos tempel, och må det ihågkommas, hvad han fick lida,
som vågade blanda sig uti och störa deras affairer; hvarom
Heine, i sin bok om Tyskland, yttrari
»Geldwechsler, Banquiers, hast du sogar
Mit der Peitsche gejagt atis dem Tempel.
Ungliicklicher Schwärmer, jetzt hängst du arn Kreutz
Als warnendes ExempelI»
Oaktadt allt detta dristar jag yrka, att tullsatsen för fina
saxar blir 1 Ridr 24 sk. för skåip., äfvensom, att, underru¬
briken öfverskäraresaxar, tilläggas stocksaxar, trädgårdssaxar
och räfsaxar.
Herr Murén: Jag stöder icke mitt påstående på biblisk
grund, utan på tulljournalerne. Att icke tillräcklig qvantitet
saxar tillverkas i Sverige visas deraf, att under förlidet år
262 skålp. införtullats. Men då en så ringa qvantitet blifvit
tullbehandlad, är det i sanning särdeles anmärkningsvärdt,
att 740 skålp. blifvit tagna i beslag, helst deraf kan dragas
den slutsats, att mycket flere skålp. insmugglats. Då saxar
dessutom utgöra en nödvändighetsartikel, äfven för den fat¬
tige, har Bevillnings-Utskottet ansett billigt och behöfligt, att
tullen derå nedsättes, på sätt Utskottet föreslagit.
Herr Ahngren: Då man erhållit uppgift om huru många
skålp. saxar lurendrejas in i landet, hade jag äfven förmodat,
att Utskottet skulle lemnat oss underrättelse, så väl om den
Svenska tillverkningen, som ock huru många skålp. saxar i
landet årligen införas. Det hade under sådana förhållanden
varit lättare för Ståndets Ledamöter, att i denna fråga be¬
stämma sig. — Då Utskottet alltså icke eller för denna ar¬
700
Den 6 Junti.
tikel lemnat tillbörliga upplysningar, återstår ej annat, än att
yrka nu gällande tullsats.
Herr Palander: För min del, önskar jag, att tullsatsen
sättes så hög, att den Svenska industrien ej löper någon
risque, genom täfling med den utländska varan. Angående
nu ifrågavarande artikel, tror jag det vara rätt, att tullen
derå nedsättes. Endast i Eskilstuna tillverkas finare jern-
smiden och till så ringa qvantitet, att ingående ordres ej
kunna uppfyllas. Dessa smidesarbeten utgöra dock en nödvän¬
dighetsartikel och böra derföre vara belagde med en mediocre
tull. En R:dr synes mig vara en lagom tull och ingalunda
farlig för Eskilstuna fabriksidkare. En talare har framkom¬
mit med obehagliga gravamina emot så väl tulltjenstemäns,
som handlandes samvetsgrannhet. Dessa gravamina äro dock
icke här på sin plats. Det är möjligt, att sådana, som de
af Herr Winge omförmälda personer, kunna finnas i den stad,
han representerar, men jag känner åtminstone icke några
tjenstemän af denna beskaffenhet.
Herr Winge: Såsom genmäle å hvad Herr Palander
yttrat, vill jag blott nämna tilldragelserna i Calmar packhus.
Detta torde vara nog.
Herr Palander: Till svar åt Herr Winge, vill jag en¬
dast fästa hans uppmärksamhet, att i Calmar voro verkligen
några handlande brottsliga, men ingalunda tulltjenstemännen.
Dessa handlande begingo en stöld, derom bemälde tjenstemän
saknade allt medvetande; hvarföre man ej heller bör å dessa
sednare kasta någon skugga, rörande medbrottslighet.
Herr Engzell: 1 anledning af hvad Herr Winge anfört,
ber jag blott att få erinra, att det var genom tulltjenstemän-
nens vaksamhet och nit, som brottet upptäcktes. De hand¬
lande, hvilka begingo brottet, rymde och hafva sedermera
icke återkommit.
Herr Winge: Efter jag nämnt en stad och ett packhus,
vill jag blott upprepa hvad jag förut yttrat, samt erinra, att
för några år sedan påstods till och med af tulltjensteman i
Calmar, att packhuset derstädes var så beskaffadt, att tjen-
stemännen icke kunde vid tullbehandlingen urskilja tygsor¬
terna.
Discussionen förklarades slutad, och Utskottets tillstyr¬
kan, i afseende på artikeln saxar, bifölls.
Herr Winge reserverade sig.
Silke.
Herr Almgren: Ehuru utan hopp om framgång, har jag
Den 6 Junti.
701
dock ansett mig skyldig nämna, det färgare icke äro belåtna
med den föreslagna tullen, utan finska bibehållande af den
nuvarande, såsom högst nödvändigt sky dd för denna nä¬
ringsgren.
Herrar Gustafsson och Hesselgren instämde.
Discussionen var slutad, och Utskottets tillstyrkan, angå¬
ende nämnde artikel, biel' af Ståndet bifallen.
Emot beslutet reserverade sig Herrar Almgren och
Hesselgren.
Skornakarearbeten.
Herr Hesselgren: I likhet med Utskottets sätt att gå
tillväga i afseende å andra artiklar, har Ulskottet ej gjort
reda för de tullsatser, som blifvit löreslagna för skomakare¬
arbeten. Utskottet har tillstyrkt, att tullen för dylika arbe¬
ten, af siden, skulle bestämmas till 3 R:dr för 1 skålpund.
Vid anställd profvägning har utrönts, att 8 par skor gå på
ett skålpund och hvarje par således väga 4 lod. Tullen för
ett par skor af siden skulle följaktligen blifva 48 sk. eller
42*/2 procent. Herr Harström har ansett, att tullen borde
fastställas till 52 sk. för paret, men Utskottet har tilltrott
sig, att kunna gå ännu längre. För skomakarearbeten af
andra tyger samt af carduans-, färaade eller tryckta skinn har
Utskottet bestämt tullen till 2 K:dr per skålp. Ett par så¬
dana skor väga 6 lod och tullen för dem skulle sålunda
komma att blifva 18 sk. Jag hemställer, huruvida dessa
tullsatser kunna anses innebära något skydd för den inhem¬
ska tillverkningen. Denna handtverksrörelse lärer dock sys¬
selsätta omkring 7,000 personer. Mig synes det alltså vara
skäl, att lemna samma rörelse erforderligt skydd, och jag
anhåller derför om bibehållande af nu gällande tullsatser för
artikeln skomakare-arbeten. För becksöms- och s. k. sjö-
stöflor har Utskottet föreslagit en tull af 1 R:dr paret.
Denna tull är nu 3 R:dr och skulle alltså blifva ännu lägre,
än å skor. Jag hemställer, om det icke är med billigheten
öfverensstämmande, att i dessa delar vidblifva nuvarande
tulltaxa.
Herrar lagergren och Almgren instämde.
Herr Gustafsson: Fast underligt förefaller det mig, att
Utskottet synes, vid tullsatsernas bestämmande, fästa mera
afseende å de förmögne, än å de fattige arbeiarne. Det hör
dock i allmänhet tili ordningen, allden, som begagnar siden¬
skor, äfven har råd att betala dem med tull och öfriga om¬
kostnader. Jag anser derföre icke skäligt, att nu nedsätta
702
Den 6 Junii.
tullen å dessa artiklar, helst man icke här kan invända, att
denna nedsättning skulle komma arbetaren till godo. Jag
förenar mig alltså, på dessa och de af Herr Hesselgren an¬
förda skäl, uti begäran, att man i delta afseende mätte lemna
nu gällande tulltaxa oförändrad.
Vice Talmannen Herr Halling: Om jag icke misstager
mig, förefinnas skiljaktiga åsigter, rörande vigten af ett par
sidenskor. Här har en talare uppgifvit, att ett par skor
väger 4 lod; i Herr Karströms förslag åter upptages ett par
skor till it lod. I)å likväl det icke gerna är tänkbart, att
ett par dylika skor väga mindre, än 8 lod, skulle tullen der¬
för komma alt blifva 56 sk. Banco. Med afseende å inköps¬
priset. anser jag denna tullsats vara ganska hög oell anhåller
alltså om 'bifall å Utskottets tillstyrkan i denna del.
Herr Murén: Bevillnings-Ulskottet har icke gått så
långt, som Kongl. Maj:t uti sitt vid förra Riksdagen afgifna
förslag till förnyad tulltaxa. Utskottet har nemligen till¬
styrkt, att tullen för ett par becksöms- och så kallade
sjöstöfior skulle bestämmas till 1 R:dr, då deremot Kongl.
Majit uti berörde förslag upptagit tullen för ett par dylika
stöflor till 56 sk. paret. Dessa stöflor äro sådane, som af
fiskare och sjömän begagnas. De hafva blifvit införda i stor
myckenhet från Ryssland och i allmänhet utan alt förtnllas.
Ehuru den nu föreslagna tullen är ganska hög, är det dock
nu möjligt, att de förtullas. För min del, önskade jag, att
dylika stöflor, som äro af särdeles god beskaffenhet, funnos
att tillgå i handeln, åtminstone i sjöstäderna; och numera
kunna de blifva föremål för handeln. Vidare löreslog Kongl.
Majit, att tullen för skomakarearbeten af siden måtte bestäm¬
mas till 2 R.dr per skålp., och för dylika arbeten af cardu-
ans samt färgade och tryckta skinn till 4 Ridr 16 sk. för
skålp. Enligt Utskottets förslag skulle tullen lör det förra
slaget blifva 5 Ridr och för det sednare 2 Ridr, allt per
skålp. räknadt. För min del, anser jag denna tullsats inne¬
bära tillräckligt skydd för detta yrke och förenar mig med
Herr Halling angående vigten af etl par skor af siden. Det
väger nemligen i allmänhet jemnt dubbelt emot hvad Herr
Hesselgren uppgifvit. Lägger man nu till den för sidenskor
föreslagna tull af, för 1 skålp., 5 R;dr, 10 procent i convoy-
afgift och tolag, belöper sig tullen till 40 sk. Banco paret,
hvilken summa synes för mig innebära fullt tillräckligt skydd.
Att de, hvilka begagna sidenskor, i allmänhet hafva råd att
betala dem, är visserligen en sanning, men om tullen be¬
Den 6 Junti.
705
stämmes för hög, blir dock följden den, att dessa skor in¬
komma utan att betala tull; och derigenom skulle Staten
också gå miste om inkomster. På dessa tämmeligen full¬
ständiga skäl, anhåller jag om bifall till h v ad Utskottet, an¬
gående artikeln skomakarearbeten, föreslagit.
Herr Hesselgren: Jag har begärt ordet, egentligen för
att rätta ett misstag. Herr Murén har nemligen sagt, att
becksöms- och s. k. sjöstöfior i större mängd införas från
Ryssland. Sådant är dock icke numera förhållandet. På
sednare tid har införseln af dessa stöflor varit rinna, emedan
de nu tillverkas i de liesta landsorter. I afseende på skor
af siden, vet jag ganska väl, att Herr Karström uti sitt för¬
slag ansett ett par sådana skor väga 8 lod; men jag läster
icke mera förtroende tili hans uppgifter i detta fall, än till
de, jag af andra personer erhållit, och enligt hvilka elt par
dylika skor skulle väga 4 lod; helst andra ställen i Herr
Karströms förslag finnas, hvilka äro otillförlitliga. Jag hade
önskat, att Utskottet gått tillväga med större noggrannhet
och lemnat en tillförlitlig utredning om vigten af ett par si¬
denskor. Angående ofvannämnde slags stöllor, förklarar jag
ännu en gång, det jag anser orimligt, att nedsätta tullen derå.
Herr Indebetou: Då Utskottet föreslagit, att utbyta
värdeförtullningen emot förtull ning efter vigt, hade Utskottet
ock bordt meddela noggranna och fullständiga uppgifter om
hvarje artikels vigt. En sådan uppgift saknas likväl, så väl
om denna, som angående de flesta öfriga artiklarna. Man
har dessutom i dag under discussionen funnit, att Utskottets
Ledamöter icke ega kännedom t, ex. om vigten af ett par
sidenskor, hvarå likväl tullen blifvit föreslagen att utgå efter
vigten, och att Utskottet byggt sitt förslag på hvad som
synts troligt. Vid dylika frågor bör man dock utgå från
lästa grundsatser, icke stödjande sig på blotta sannolikheten.
Af detta skäl anhåller jag om återremiss af denna punkt,
på det Utskottet måtte komma i tillfälle, att närmare utreda
det omtvistade förhållandet, i afseende på vigten af ifrågava¬
rande skor. Man kan väl ej rimligen grunda sin öfverty¬
gelse, huruvida en tullsats är för hög, för låg eller lagom,
på något annat, än tillförlitliga uppgifter.
Herr Murén: För att visa, det Utskottet icke byggt
sitt förslag på lösa grunder, ber jag, att få erinra, det Ut¬
skottet stödt sig dels på det af Kongl. Majit vid förra Riks¬
dagen framlagda och dels på det af Herr Karström utarbe¬
tade förslag. Sjelf har jag vägt Fransyska skor och funnit
704
Den 6 Junii.
dem väga 10 lod paret. Jag vill dock ingalunda bestrida,
att skor finnas, hvilka väga 4 lod, och då kan man såsom
medeltal antaga 8 eller 7 lod. Att tullen å skomakare¬
arbeten förut varit alltför hög, bevisas bäst af den ringa in-
förtullning, som deraf egt rum. Så har t. ex. under året
1849 blifvit införtullade endast 182 par skor, kängor, tofflor
och galoscher, ett par stöflor, och skomakare-arbeten af an¬
dra slag för 34 R:dr. I)å det likväl är kändt, att utländska
skodon här begagnas, följer deraf, att de blifvit insmugglade.
Mig synes Herr Hesselgren icke hafva bevisat, att den före¬
slagna tullen är tillräcklig, då Utskottet deremot, efter mitt
förmenande, gifvit fullt tillräckliga skäl för det framlagda
förslaget.
Herr Indebetou: Jag vill visserligen åt Herr Muréns
uppgifter lemna allt behörigt afseende; emedlertid har det
visat sig, att Ledamöter af Bevillnings-Utskottet icke varit
fullt eniga i sina tankar, rörande vigten på ifrågavarande ar¬
tikel, hvaraf man måste komma till den slutsats, att Utskot¬
tet saknat full kännedom om rätta förhållandet. Jag har
hvarken sagt, att den föreslagna tullen är för hög eller för
låg, men endast påstått, att Utskottet icke lörskaffat sig så
säkra upplysningar om ariiklarnes vigt, som erfordrats för
ett rigtigt bedömande af förevarande fråga.
Herr Ahngren: Jag hör Herr Murén beständigt åbe¬
ropa det al Kongl. Majit vid förra Riksdagen framlagda för¬
slag till förändrad tulltaxa och det af Herr Karström sär¬
skildt utarbetade förslag i berörde hänseende, såsom den
basis, hvarpå Utskottet byggt sitt Betänkande. Jag tiar vid
ett (öregående tillfälle nämnt hvad tillit, man kunde sätta till
Herr Karströms arbete, och öfver Kongl. Majits förslag hafva
föregående Rikets Ständer redan uttalat sitt omdöme. Om
Utskottet hade gjort sig besvär att anskaffa nödiga upplys¬
ningar, hade vi kunnat slippa denna discussion. Jag har med
mig ett betyg, utgifvet af Skomakare-Kmbetets hufvudman,
och två andra aktade Borgare. Enligt detta skulle ett par
sidenskor vaga 61/, lod; nu liar åter här uppgifvits viglen
derå till 10, 8 och 4 lod. Jag frågar till hvilken uppgift
bör alltså sättas förtroende och hvad skall resullatet val, un¬
der sådana förhållanden, blifva. Utskottet hade bort vid
Betänkandet foga sådana fada, som kunnat tjena till säker
ledning vid bedömandet af förevarande fråga. Jag anhåller
derföre om återremiss och att gamla taxan måtte, angående
Den 6 Junii.
703
denna artikel, bibehållas, såsom ledande till det säkra för
yrkets bestånd inom vårt land.
Herr Hesselgren: I anledning af Herr Muréns påstå¬
ende, att en ringa qvantitet skodon blifvit inlörtullade, vill
jag, under medgifvande af detsammas rigtighet, endast erinra,
att denna artikel är särdeles lämplig för smuggling. Så till
exempel kan man ganska beqvämt uti fickan medföra 1 dus¬
sin sidenskor; och då man medgifvit ett sådant förhållande,
inses deraf, att controlerna icke äro tillräckligt stränga.
Herr Maechel: Den tillvitelse, man gjort Utskottet, att
detsamma vid tulltaxeförslagets uppgörande icke gått noga
tillväga, anser jag ingalunda lämplig. Det skulle blifva ett
alltför vidlyftigt arbete för Utskottet, om man vid hvarje ar¬
tikel skulle förfara med den noggrannhet, som här blifvit
påyrkad. Jag tror, att Ståndet bör hafva det förtroende för
Utskottet, att det förskaffar sig erforderliga upplysningar,
innan beslut fattas. Man har sagt, att sidenskor väga 10, 8,
ja till och med 4 lod. Detta finner jag helt naturligt, ty
skor kunna vara i väsendtlig mån olika. Sättes tullen högre
än Utskottet föreslagit, komma dylika skor, att blifva fort¬
farande föremål för iurendrejeri; i annat fall blir det i stället
en möjlighet att förtulla dem.
Herr Gustafsson: Jag yrkade, då Betänkandet före¬
togs, återremiss, för att erhålla närmare utredning, huruvida
Utskottets förslag borde antagas eller ej- Jag finner nu så
mycket större anledning till denna begäran, som jag här hört
olika uppgifter om denna artikels vigt. Det enda skälet man
framställt, hvarföre den nu föreslagna tullen borde antagas,
har varit det, att Iurendrejeri med denna artikel då skulle
upphöra. För att kunna bestämma detta, erfordrats mera
kännedom om Iurendrejeri, än jag eger. För min del, tror
jag likväl, att den, som fått vanan att lurendreja, skall der¬
med fortfara, utan afseende å den nu föreslagna nedsättnin-
gen af tullen. Jag instämmer i öfrigt med Herr Indebetou
och begär återremiss.
Herr Elielund: Om Bevillnings-Utskottet skulle hafva gått
rigtigt grundligt till väga, hade visserligen så väl artikeln
skor, som andra artiklar, bort vägas, och lörhållanderne på
det sättet undersökas och utredas; men tiden har ej tillåtit
ett sådant förfaringssätt. Väl har en och annan Ledamot
gjort sig mera besvär med att söka Jörskaffa sig uppgifter
och upplysningar i berörde och llere hänseenden, men dessa
Borg.~Stånd, trot. vid Riksd. 1850—ISSI. lil. 48
706
Den 6 Junit.
hafva inom Utskottet understundom blifvit bestridda; och då
har man helst slädnät vid att förtro sig på Herr Karströms
uppgifter. Om Ståndet vill öfvergå från förtullningen efter
värde till vigt, skulle jug anse det vara bättre, att genast
bestämma en förhöjd tull, än att besluta återremiss. För
Utskottet blir det ganska svårt, att erhålla någon bestämd
vigt på skor, emedan de äro större och mindre, gröfre och
finare, hvarföre en medelvigt måste läggas till grund.
Herr Berg: Under behandling af denna artikel i Ut¬
skottet, lemnade Ordföranden den uppgift, att ett par skor
af siden vägde 1! lod, och då skulle, med antagande aT Utskottets
förslag, tullen derför, jämte convojafgift, blifva M skillingar.
Henna tull synes mig innebära ett tillräckligt skydd. I af¬
seende å andra skodon, tror jag icke, att någon egentlig täf¬
lan är att befara; ty i intet annat land är priset å skodon
så godt, som hiir i landet.
Uiscussionen förklarades slutad och, sedan Herr Hessel¬
gren gifvit tillkänna, det han inskränkte sig till begäran af
återremiss, framställde Herr Talmannen följande proposition:
»liehagar Ståndet godkänna hvad Utskottet, i afseende å ar¬
tikeln skomakare-arbeten, föreslagit och tillstyrkt.»
Svarades Ja och Nej; hvarjemte votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets Utlåtande och
Förslag, angående införseltullen å skomakare-arbeten, rö¬
star: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Votering anställdes i vanlig ordning; en sedel aflades
förseglad, och de öfriga befunnos innehålla 51 Ja emot 11
Nej; i följd hvaraf Utskottets förslag var af Ståndet antaget.
Herr Hesselgren reserverade sig.
Slöjdvaror.
Herr Almgren: Jag anhåller endast, att få i Protocollet
nedlägga min reservation emot Utskottets förslag, angående
denna artikel.
Utskottets berörda förslag blef härefter godkäudt.
Herr Hesselgren reserverade sig.
Smör.
Herr Gustafsson: Genom en minskad tull å denna ar¬
tikel skulle onekligen stor lindring beredas den fattiga clas¬
sen, enär, genom tullens nedsättning, denna vara otvifvelak-
Ven 6 Junii.
707
tigt skulle erhållas för bättre pris inom landet. Jag har re¬
dan förut tillkännagifvit, att jag vore böjd instämma i Herr
Sellmans förslag om fullkomlig tullfrihet å smör; men jag
befarar, att en sådan mening vore omöjlig att genomdrifva,
och vill derföre ej yrka derpå. För att icke helt och hållet
förfela det goda ändamålet, anser iag det vara klokare, att
sluta sig lill ettdera af de utaf Herrar Rosenblad och Hjerta,
rörande ifrågavarande artikel, gjorda förslag. Den förre före¬
slår införseltullen till 1 R:dr, och'den sednare till 52 sk.
lispundet, och af dessa två bestämmelser tvekar jag icke, att
biträda den lägsta eller 52 sk. per lispundet.
Herr Ekelund: Då, under tulltaxans behandling, Bor¬
gare-Ståndet hittills fattat beslut, som, enligt min tanka,
skola medföra stort betryck för arbetarne i landet, i det de
till följd af dessa beslut antingen alldeles gå i mistning om
arbete, eller åtminstone måste nöja sig med lägre arbetslö¬
ner, och dylika beslut troligen äfven framdeles komma att
fattas i afseende på åtskilliga manufacturalster; så anser jag
det vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att
tullen å lifsmedel i allmänhet jemväl nedsättes, för att på de
oumbärligaste lefnadsförnödenheterna bereda så godt pris, som
möjligt. Af sådan anledning är det jag önskar, att tullen å
smör, derest man icke tror sig kunna borttaga densamma,
åtminstone måtte nedsättas till 52 sk. för lispundet.
Herr Rinman: Jag förenar mig med föregående ta-
larne deri, att smörtullen måtte bestämmas till högst 52 sk
lispundet.
Herr Hesselgren: Afven jag instämmer i tullens ned¬
sättande till 52 sk., och delta så mvcket heldre, som, sedan
Ståndet beslutat, att upphäfva stadgandet, angående produc-
tinnshevis, det är nödvändigt att moderera tullsatsen, för
att, så mycket möjligt är, motverka smuggling.
Herr Lagergren: Jag kan icke instämma med de före¬
gående talarne, utan önskar den samla tullsatsens bibehål¬
lande. Detta är en artikel af ofantligt stor förbrukning, och
af högsta vigt för jordbruksnäringen. Under de sednare åren,
då tullen varit uppsatt och städerna fått vidkännas högt pris
på smör, har ladugårdsskötsel gått hastigt framåt och smör-
productionen måhända fördubblats. Det må derföre med skäl
anses mindre välbetänkt, att genom tullens nedsättning ri-
squera åkerbrukets och ladugårdsskötsel återgång till dess
förra lägre ståndpunkt. I öfrigt skulle det egentligen endast
vara Stockholm, som erhölle någon fördel af den föreslagna
70»
Den 6 Junii.
låga tullen; ty de öfriga städernas behof fyllas hufvudsakli-
gast från de omgifvande landsbygderne.
Herr Gezelius: Lika med de första talarne, anser jag
den af Bevillnings-Utskottet föreslagna tullen för hög, och rö¬
star lör dess nedsättande till 32 sk., som jag tror skall gifva
den inhemska productionen tillräckligt skydd.
Herr Bahrman: »Jag (örenar mig med de fleste talarne
i anhållan om nedsättning af tullen å ilrågavarande förr.öden-
hetsvara till hvad den var löre år 18-45, eller 32 sk.
banco; och då jag framställer denna anhållan på en gång i
den allmänna moralens, Statsverkets och hvarje enskild sam¬
hällsmedlems lätt insedda intresse, hoppas jag, att härutin¬
nan af det Högtärade Ståndet blifva understödd. Nog måtte
också den inhemska boskapsskötseln med- en sådan tull få
anses till öfverflöd skyddad, om man besinnar, att smörprj-
set på sednaste åren stått omkring 100 procent högre, än
det var för 20 å 25 år sedan.»
Herr Murén: Det är med största tillfredsställelse jag
nu hör liberala åsigter förfäktas från samma bänkar, der
jag hittills varit van att endast finna ifriga kämpar för det
prohibitiva systemet. Men på samma gång väcker det min
förvåning, att samma personer, som nu, under åberopande
al den arbetande dassens fördel, ifra för godt pris på lifs¬
medel, för några dagar sedan, då fråga var om andra lefnads-
förnödenheter, såsom kläder etc., påstodo, att arbetarne skulle
gå i mistning om arbete och försättas i elände, om ej lan¬
dets producter fingo. genom förbud eller omättligt höga skydds¬
tullar, bibehållas i högt värde. Jag, för min del, har aldrig
kunnat tro, att lågt pris på nödvändighetsartiklar skulle be¬
tata tillfällen till arbetsförtjenst och utarma arbetaren, utan
tvärtom, att till ju billigare pris han kunde fä sina behof
icke blott af lifsmedel, utan alven andra förnödenheter, fyllda,
desto större skulle hans välstånd och trefnad blifva. Hvad
nu den ifrågavarande artikeln beträffar, så är min öfverty¬
gelse den, att jordbrukaren ingalunda behöfver den nu va¬
rande höga skyddstullen. Jag tror, att den här förordade
tullbestämmelsen af 32 sk. är tillräckligt hög; ja, jag är till
och med förvissad, att, om tullen nedsattes till 16 sk., så
skulle icke dess mindre jordbruket och ladugårdsskötseln
blomstra lika högt, som med den nu gällande tullen 1 R:dr
16 sk. Men, hvad jag tänker, hjelper föga, då i detta, som
så många andra, fall min mening troligen kommer att stadna
nom minoriteten, och följaktligen icke skall kunna genom-
Den 6 Junit-
709
drifvas. Tre Riks-Stånd skola troligtvis blifva af annan tan¬
ka, och dictera det blifvande beslutet. En sådan utgång har
jag trott mig kunna förutse af förhandlingarne inom Utskot¬
tet. Der ville Ledamöterne af Preste-Ståndet nödvändigt
hafva högt skydd för jordbruksnäringens alster, och det var
alldeles omöjligt, att tillvägabringa någon nedsättning i tul¬
len å denna artikel. I anledning af hvad här blifvit yttradt,
att det skulle ligga i moralens intresse, att få låg tull på
lifsmedel, vill jag fråga, om det ej lika väl ligger i moralens
intresse, alt erhålla låg tull på fabriksvaror. Jag tror man
måste komina öfverens om, att alla höga tullar äro omora¬
liska, då man derigenom måste förleda till lagbrott och lu-
rendrejeri. — Såsom jag redan nämnt, är det med glädje
jag förnummit vissa personers beredvillighet, att minska tul¬
len å denna artikel; men jag kan ej annat än beklaga, att
en sådan beredvillighet endast gör sig gällande, då det gäller
andra, än dem sjelfve. Ehuru, enligt min öfvertygelse,
inga sympathier torde vinnas för den löreslagna tullnedsätt-
ningen till 52 sk., kan man ju likväl, efter det tycks vara
Ståndets önskan, försöka lottkastningen i förstärkt Utskott.
Herr Palander: Då smör är en nödvändighetsvara, an¬
ser jag, att tullen derå bör vara låg, för att bereda consu-
menterna så billigt pris, som möjligt. Man har, såsom skäl
för en hög tullsats å denna artikel, anfört, att inhemska landt-
mannanäringen behöfde skyddas; men då kändt är, att un¬
der sednare tider, fastän, till följd af den höga tullafgiften,
man icke funnit någon uträkning vid att införtulla smör, lik¬
väl en högst betydlig qvantitet inkommit på olaglig väg, samt
smörproductionen inom landet icke dess mindre ökats ända
till 100 procent; så kan man deraf sluta, att det påyrkade
skyddet icke är så nödvändigt. Här torde med skäl kunna
sägas, att tron gjort salig. Man har varit fullkomligt till¬
fredsställd, derför att man i taxan sett en hög tullbestäm¬
melse, oaktadt densamma i sjelfva verket ej lernnat något
skydd. De Svenska ladugårdarne äro så qvalificerade, att
deras tillverkning fullt upp kan tälla med smör, som utifrån
införes, mot en tull af 32 sk., utom öfriga afgilter. Jag an¬
ser således berörde tullsats alldeles tillräckligt hög, och lem-
nar min röst derför.
Herr Brinck: Vi hafva erfarit följderna för Statens
inkomster af hög tull äfven å smör. Så länge Finska trac-
taten var gällande, inlörtullades årligen emellan 70.000 å
onnnn fullen vid 1845 års Riksdag upphöjdes
710
Den 6 Junii.
till 2 R.dr 21 sk., införtullades endast 700 till 5500 lispund,
och sedan vid sista Riksdagen tullen blifvit nedsatt till 1 R:dr
16 sk. har förtullningen höjt sig till omkring 8,000 lispund.
Delta är dock e!t ringa qvantum emot förr. I)å det emed¬
lertid är ett oemotsägligt factum, att på sednare tiden för¬
brukats icke mindre smör, än förr, så må man väl fråga,
hvarifrån detsamma tagits? Yrisser!igen har productionen
inom landet ökats, men likväl icke lili den grad, att den
ensam förmår fjlla behofvet. Det måste således hafva fun¬
nits ännu en väg; men hvem har väl tagit inkomsten af
det på sådant sätt införda beloppet? Icke har det varit Stats-
cassan. Man nödgas alltså medgifva, att det varit lurendrejaren.
Vill man på samma gång gynna Statens fördel och förekomma
det demoraliserande af nämnde olagliga utväg, så är det nöd¬
vändigt, att den nu gällande orimligt höga tullen modereras,
och i sådant afseende vill jag förena mig om den tullbe¬
stämmelse, sorn Ivar blifvit förordad, nemligen 32 sk.
Herr Sehican: 1 min reservation, som jag tager mig
friheten åberopa, har jag hänvisat lill, hos Bevillnings-Utskot-
tet företedda, authentika räkningar, genom hvilka styrkes
det här i Stockholm, under tre olika tidpunkter, nemligen
åren 1827, 1837 och 1817, gångbara pris å förlulladt smör.
Dessa räkningar, som jag bär håller i handen, men hvilka
jag anser öfverflödigt att nu uppläsa, skola blifva tillgängliga
för en hvar af Högtärade Ståndet, som deraf önskar undfå
del. Jag vill nu endast nämna, att det af berörde räkningar
visar sig, att priset å förlulladt smör var år 1827 omkring
5 l{:dr 52 sk., år 1857 S R:dr 16 sk. och 1847 7 R:dr R:co.
Således gällde denna artikel år 1847 nära nog dubbelt emot
år 1827. Derjemte får jag upplysa, att till 1844 års slut,
då tullen å smör utgjorde 52 sk. per lispund, hade Staten
deraf en årlig inkomst af circa 40,000 R dr B:co; att från
1843 års början till år 1849, derunder tullen var stegrad till
2 R:dr 24 sk. per lispund, införtullades, såsom Herr Brinck
nämnt, endast omkring 700 lispund årligen; samt alt efter
sistnämnda tidpunkt, sedan tullen blifvit nedsatt till 1 R:dr
16 sk. per lispund, tullintraden stigit till vid pass 12,000
R:dr B:co. Häraf synes, att, långt ifrån att den höga tullen
gifvit höga Statsinkomster, förhållandet varit alldeles mot¬
satt. Man kan äfven vara förvissad, att den orimliga tullen
lika litet lemnat sk)dd åt landtbruket, ty då det ej kari vara
tänkbart att vi, efter att årligen hafva consumerat omkring
60,000 lispund utländskt smör, skulle kunnat, liksom genom
Den 6 Junit.
711
en trollkraft, på en gång umbära denna betydliga qvantitet,
så blir det äfven tydligt, att denna artikel på oloflig väg in¬
kommit och att Staten derigenom förlorat 40,000 R:dr B:co
årligen. I betraktande häraf, och då tillverkningen inom
landet fördubblats, då från de södra provincerna årligen ut¬
föras 4,000 a 3,000 lispund smör, då denna vara stigit så
betydligt i värde, äfven i andra länder, samt då i följd häraf
någon fara för vår ladugårdsskötsel icke kan uppstå af den
utländska eoncurrencen, hemställer jag, huruvida det icke
må anses billigt och klokt att nu återföra tullen till hvad
den förr varit, eller 52 sk. banco per lispund.
Herr Ekenman: Då jag lemnade min röst för prnduc-
tionsbevisens afskatfande, skedde sådarit under förutsättning,
att tullen å smör skulle nedsättas. Jag förenar mig derföre
med dem, som talat för 52 sk., och är öfvertygad att denna
tullsats skall lemna landtmanna-näringen tillräckligt skydd.
Herr Hesselgren: Det är med särdeles tillfredsställelse,
jag hört Herr Murens förklarande, att de andra Ståndens
ledamöter i Revillnings-Utskottet vetat att så bevaka sina in¬
tressen, att det varit omöjligt åstadkomma någon nedsättning
i tullen å artikeln smör, och det hade varit önskligt att äf¬
ven detta Stånds ledamöter visat sig lika nitiska, när det gällt
att skydda våra intressen. Härmed bör jag dock förklara,
att jag aldrig ifrat för ett orubbligt vidhållande af förbuden
eller öfverdrifvet höga tullsatser, utan att mina pretentioner
inskränkt sig till påräknandet af varsamhet och lämpliga tull-
beslämmelser. I synnerhet å lifsmedel tror jag att tullen
bör vara låg, och derföre förnyar jag mitt yrkande, att tul¬
len å ifrågavarande artikel måtte nedsättas till 52 sk. banco.
Herr Ekelund: Så länge man lemnar fabrikerna nö¬
digt skydd, vill jag ej eller neka skydd åt jordbruket; men
jag opponerar mig emot all ensidighet. Det vore nemligen
icke conseqvent att skydda en näringsgren, under det man
borttoge eller förminskade skyddet för en annan. YTill man
derföre nedsätta skyddet å fabrikstillverkningarne, så följer,
att det, i sammanhang dermed, äfven måste nedsättas å jord¬
brukets producter. Det skulle i annat fall blifva ganska
hårdt för arbetarne, om de, i följd af fabrikernas minskade
afkastning, skulle nödgas arbeta mot lägre dagspenning, utan
att tillika kunna påräkna bättre pris å lifsmedel. Herr Mu¬
rén har sagt att hans mening åtskilliga gånger stannat inom
minoriteten i Utskottet. Jag tror likväl icke att så varit fal¬
Den 6 Juntti
let, utan att han i de aldraflesta delar haft att gratulera sig
åt framgången af sina förslag.
Herr Murén: Jag ser mig nödsakad anmärka en orik¬
tighet i uppfattningen af mina ord. Dessa hafva nemligen
af en talare blifvit uttydda så, sorn skulle jag talat i jord¬
brukets intresse; men detta är ett fullkomligt misstag, soni
får stå för hans räkning. Det torde böra erinras, att vid
lörra Riksdagen nedsattes tullen å smör från 2 R:dr 24 sk*
till 1 R:dr 16 sk. och Utskottet har ej gerna velat nu för¬
ändra hvad som då förändrades, så framt en ytterligare ned¬
sättning ej visat sig alldeles nödvändig. Man kan ej rätt¬
visligen påstå, att jordbruket blifvit gynnadt framför andra
näringar. Större delen af jordbrukets producter äro belagda
med en måttlig och billig tull, betydligt lägre än förr, då der¬
emot haodtverkerierna och fabrikerna, för deras tillverknin¬
gar, i det närmaste ännu bafva qvar de gamla tnllbestäm-
melserna. Såsom bevis i förra hänseendet må närrlnäs, att
spanmålstullen lör några år sedan stod vida högre ari nu, att
tullen å lin blifvit högst betydligt nedsatt, samt att införsels¬
förbudet för bränvin borttagits. Å två artiklar, nemligeri
smör och ost, är visserligen tullen för hög, men man hart
ännu ej kunnat tillräckligt moderera densamma. Af sådan
orsak bör väl ändock icke jordbrukaren tvingas att betala
fabriks- och handtverksvarorna så orimligt högt. Jordbru-
karne hafva i allt fall fått gifva med sig långt mera, än klä¬
des-, bomulls- och llere andra slags fabrikanter.
Discussionen förklarades slutad; och Herr Talmannens
proposition på bifall till Bevillnings-Utskottéts förslag besva¬
rades med Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den som godkänner Bevillnings-Utskottets Utlåtande och
förslag, angående införseltullen å smör, röstar: Ja.
Den det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bestämmes införselstullen å smör till 32 ski
per lispundet.»
Votering anställdes efter upprop, med slutha sedlar. Eri
sedel aflades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande
tvänne af Ståndets Herrar ledamöter voro stående, en på
hvardera sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 38
Nej emot 9 Ja; i följd hvaraf Borgare-Ståndet bestämt in-
förseltull-afgifteu för smör till 52 sk. per lispund.
Den 6 junit.
713
Snötmakarcar beten.
Herr Gustafsson: Min merling ar icke att föranleda någon
discussiori, då utgången i alla fall är lätt att förutse. Jag
vill blott nämna, att jag i afseende på denna artikel önskat
bibehållandet af gamla tulltaxans bestämmelser; men sådant
lärer vara fruktlöst, och jag inskränker mig derföre till att
på förhand nedlägga min reservation. Egentligen begärde jag
ordet, för att bemöta ett föregående anförande. Deri yttra¬
des nemligen, att handtverkerierna vore skyddade genom in¬
förselsförbud; men sådant är ett misstag, ty numera finnes
endast förbud å färdiggjnrda kläder, och äfven detta sista
kommer väl vid innevarande Riksmöte att borttagas, i enlig¬
het med Bevillnings-Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad; och Bevillnings-Utskottéts
förslag, i afseende å snörmakarearbeten, godkändes.
Häremot reserverade sig Herrar Almgren, Lundh och
Hesselgren.
Socker.
Herr Brinck: Då Bsvillnings-Utskottet uti särskildt, till
Ståndet inkommet Betänkande, yttrat sig i anledning af väckte
motioner om förhöjning af tullen å förädladt socker; så art-
ser jag rättast, att denna artikel nu alldeles förbigås, för alt
i sammanhang med berörde Betänkande béhandlaS.
Herr Wcern: Enär Bevillnings-Utskottets omförmälda
Betänkande, M 10, handlar endast om topp-, kandi- och kak¬
socker, som förekommer i andra momentet under rubrikeri
socker, men första momentet derernot angår råsocker; så
hemställer jag, huruvida icke sistnämnde moment nu må kunna
afgöras.
Herr Almgren: Om man vill uppskjuta en del af de
under rubriken socker förekommande bestämmelser, så for¬
drar jag uppskof äfven af öfriga delar, på det att denna ar¬
tikel må få i sin helhet på en gång komma under Öfver-
läggnirig.
Öfverläggningen var slutad; och, på Herr Talmannens
framställning, beslöt Ståndet att för närvarande förbigå de
af Bevillnings-Utskottet, i fråga om införseltullen å artikeln
socker, gjorda hemställanden, samt att desamma skulle åter
föredragas och behandlas, i sammanhang med nämnda Utskotts
Betänkande, M 10.
Sten, all annan, ej specificerad, arbetad.
Herr Winge: Nu har Utskottet visserligen föreslagit
någon lindring i tullen å denna artikel, men den är likväl ej
714
Den 6 Junii.
fullt tillfredsställande. DS denna vara är af så stor vigt för
den inhemska stålmanufacturen, anser jag icke obilligt att
den mä få införas tullfritt. Jag får härjemte anmärka, att
Utskottet i fråga om denna artikel afvikit från sin antagna
princip, att bestämma tullen efter vigt, då den här blifvit
beräknad i förhållande till varans \ärde.
Herr Halling: Utskottet har icke för alla artiklar kun¬
nat afskaffa värdeförtullningen. Hvad beträffar den om ifrå¬
gavarande artikeln, så var sådant alldeles omöjligt, emedan
den, allt efter stenarlernas olikhet, äfven måste variera be¬
tydligt i vigt, utan att derföre en vigtigare stenart nödvän¬
digt är af högre värde, än en lättare. ])å emedlertid Ut¬
skottet nedsatt tullen ända till 10 procent af värdet, anser
jag Utskottet hafva gått så långt det bort, och röstar för bi¬
fall till denna punkt.
Discussionen förklarades slutad; och Bevillnings-Utskot-
tets hemställan i denna del godkändes.
Strumpor.
Herr Ahngren: Jag vill endast anhålla, att den nu gäl¬
lande tullsatsen å strumpor varder bibehållen. Vid förra
Riksdagen blef tullen å denna artikel icke obetydligt ned¬
satt, och man hör väl först se verkan deraf, innan någon yt¬
terligare nedsättning beslutas. Vackra och dyrbara fabriks¬
anläggningar äro gjorda, i förlitande på gällande tulls bibehål¬
lande. Må man alltså icke för lättsinnigt behandla de vig¬
tiga frågor, som röra industrien.
Herr Hesselgren instämde.
Herr Elielund: Afven jag önskar den gamla tullens bi¬
behållande oförändrad. Den nedsattes vid sista Riksdacen ä
strumpor, andra slag, från 2 R:dr 10 sk. 8 rst. tili 1 Rdr
16 sk., och att, efter en så nyligen vidtagen betydlig för¬
ändring, nu än ytterligare nedsätta tullen med 16 sk., synes
mig vågadt och mindre klokt. Väl torde såsom motbevis
anföras, att importen' af denna vara blifvit långt större efter
den lägre tullsatsens antagande, och att det vore skäl, att
genom ytterligare nedsättning i tullen söka än vidare före¬
bygga insmuggling af denna, derför så lämpliga, artikel; men
man må äfven å andra sidan ihågkomma, att flera fabriker
i större scala blifvit för strumptillverkning anlagda, och för
dessas bestånd anser jag nödvändigt att den nu gällande tul¬
len åtminstone ännu någon tid bibehålles. Skulle Högtärade
Ståndet icke kunna förmås att härpå ingå, så anhåller jag,
Den 6 Junit.
715
att tullen åtminstone icke nu måtte sättas lägre, än till 1
R:dr 8 sk. per skålpund.
Herr Murén: Utom andra skäl, som tala för tullens
nedsättning å denna artikel, är älven det, att införselstullen
å bomullsgarn blifvit nedsatt nied 1 skilling per skålpund.
Jag anhåller att utur min reservation, som troligtvis ingen
gjort sig besvär att genomse, få uppläsa följande: »Derutaf»,
nemligen af vår tuil-lagstiflnings-historia, »finner man lätt,
hurusom förtullning och production inom landet samtidigt
stigit, så fort något förbud emot införsel hort tagits eller en
för hög tullsats blifvit modererad. Ett bland de sednaste
exemplen i detta fall företer sig med den obetydliga artikeln
bomullsstrumpor. Derå har tullen länge och intill 1848 års
slut varit bestämd till 2 R:dr 10 sk. 8 rst. R:eo per skål¬
pund, men blef från och med år 1849 nedsatt till 1 R:dr
16 sk. eller nära hällten af den gamla tullsatsen. Ar 1848
införtullades 20! skålpund ä 2 R:dr 10 sk. 8 rst., som, med
10 procent till handels- och sjöfartsfonden, gaf en Statsin¬
komst af 491 R;dr 16 sk. B:co. År 1849 införtullades 9,554
skålpund ä 1 IUdr 16 sk., som, med tillägg af 10 procent
till handels- och sjöfartsfonden, inbragte 12,659 R:dr 10 sk.,
således, redan första året efter den betydliga tullnedsätlnin-
gen, en med 12,147 R:dr 42 sk. B:co ökad, eller fullt 25-
dubblad Statsinkomst. Den inhemska strumpfabricationen,
hvars målsmän i den lägre tullsatsen förutsågo endast under¬
gång och förderf, gäckade dessa förutsägelser; ty år 1849,
eller samtidigt med tullnedsättningen, minskades visserligen
fabrikernas antal med hänne; men deremot ökades strump-
stolarnes antal med 19, arbetarnes med 49 och tillverknings¬
värdet med 12,140 R:dr. Emedlertid togo tulltjenstemännen
ännu år 1849 i beslag 1,249skålpund bomullsstrumpor
eller ungefär 6 gånger mera, än hvad som år 1848 inför¬
tullades och hvaraf visar sig, att äfven den vid sista Riks¬
dagen beslutade tullsatsen mäste än vidare betydligen mode¬
reras.» Ehuru det nu anförda tyckes tillräckligt tala för
tullens nedsättning, vill jag likväl dessutom erinra, att Kongl.
Majit vid förra Riksdagen, på ganska goda grunder, föreslog
tullens bestämmande till 56 sk., fastän det ej då lyckades
att få den lägre, än till 1 R;dr 16 sk. Jag är fullt öfverty-
gad om, och det skulle utan tvifvel snart visa sig, att, om
tullen å denna artikel nedsattes till 56 sk., såsom jag i min
motion yrkat. Staten derigenom skulle få en inkomst af
50,000 till 60,000 R:dr, i stället för det nu jemnforelsevis
716
Deri 6 Junii.
ringa beloppet. Visserligen komma tullintraderna att ökas
afven genom den nu föreslagna tullnedsättningen till 1 R:dr,
men dennn tillväxt kan likväl ej blifva lika stor, som om
tullen sattes till 36 sk. Jag anhåller derföre om proposition
på sistnämnde tullsats, öfvertygad, till följd af hvad erfaren¬
heten, sedan nedsättning i tullen sednast vidtogs, gifvit vid
handen, att derigenom icke är att befara nånon våda förden
inhemska fabricationen.
Herr Brodin instämde.
Herr Hesselgren: Jag vill ej lemna Herr Murén obe¬
svarad. Han har uppgifvit, att år 1849, eller redan första
året, då den lägre tullbestämmelsen tillämpådes, två strump¬
fabriker blifvit nedlagda. När nu detta skett under första
året, hurudan skall icke då löljden blifva för framtiden, sär¬
deles om man skall lyckas att än vidare nedsätta tullen. Jag,
för min del, ser mig således nödsakad, att motsätta mig
hvarje förändring i nu gällande tullbestämmelse.
Herr Murén: I anledning af hvad Herr Hesselgren nu
anfört, behöfver jag endast erinra, att, ehuru 2 fabriker blif¬
vit nedlagda, hafva likväl strumpstolarnes och arbetarnes
antal, äfvensom tillverkningsvärdet, icke obetydligt tilltagit.
Herr Almgren: Herr Murén tycks hafva befarat att
hans reservation skulle blifva förbisedd, men en sådan fruk¬
tan är alldeles obehöflig. Reservationen har redan återfun¬
nits i allmänna tidningarné, såsom ett bevis på handelsfrihe¬
tens förträfflighet, och nu har den för mera säkerhets skull äfven
influtit i Borgare-Ståndets Protoeoller. I afseende på sjelfva
saken, tror jag mig böra påminna derom, att, då tullen ned-
sattes ifrån 2 R:dr 10 sk. 8 rst., så skedde sådant på begif¬
vande af fabriksidkare sjelfve, hvilka lika litet i detta, som
andra fall motsatt sig en jemnkning i tullen, när sådant kun¬
nat ske utan fara för den näringsgren, de idkat. Att nu, ef¬
ter så nyligen vidtagen förändring, åter nedsätta tullen, vore
alltför våldsamt, så vida meningen nemligen är att icke helt
och hållet undergräfva denna industriegrens bestånd. Jag
måste motsätta mig en dylik förändring, och yrkar den gamla
tullbestämmelséns bibehållande.
Herr Hesselgren: I anledning af Herr Muréns erinran,
har jag sedermera genomläst hans reservation, och finnér
att jag oriktigt uppfattat förhållandet. Emedlertid, då ned¬
sättning i fullen så nyligeu skett, att man ätinu har alltför
liten erfarenhet af verkningarne deraf, så förnya! jag min
Den 0 Junit.
717
anhållan, att tullen å denna artikel måtte tills vidare lem¬
näs orubbad.
Discussionen förklarades slutad; och Ståndet biföll Be-
villnings-Utskottets förslag, i afseende å strumpor.
Häremot reserverade sig Herrar Almgren och Hesselgren.
Stål.
Herr Winge: Då gjutstål är att betrakta såsom en rå¬
vara, behöflig för den inhemska stålmanufacturen, så vore
det icke mer än billigt om denna artikel finge tullfritt infö¬
ras. Nu har Utskottet föreslagit en nedsättning i tullen af
blott 32 sk., hvilket jag anser vara alldeles för litet. Vill
man nödvändigt bibehålla tull härå, så yrkar jag, att den¬
samma måtte bestämmas till högst 1 R:dr för 100 skålpund
stapelstadsvigt.
Öfverläggningen var slutad; och Utskottets förslag, i af¬
seende på införselstullen å stål, godkändes.
Tobak, oarbetad.
Herr Bergman: Bevillnings-Utskottet har, såsom skäl
för afslag å min motion, anfört, att ifrågavarande artikel icke
vore smuggelbar, men detta skäl kan jag ingalunda gilla. I
England lurendrejas betydligt med tobak, och lärer dermed
tillgå så, att tobaken packas i balar, som äro lätt transpor-
teriiga. På samma sätt torde det tillgå hos, oss, och säkert
är, att öfver Norrska gränsen inkommer mycket spunnen
tobak. Jag fortsätter således mitt yrkande, att införselsaf-
giften å tobaksblad och stjelk måtte nedsättas med 1 sk. på
skålpundet, oberäknad den nedsättning, som, i sammanhang
med tuJI-indringarues upphälvande, bör ifrågakomma. Då för
mitt syftes uppnående en återremiss torde vara nödvändig,
får jag begära proposition derå.
Herr Almgren: Jag kan icke eller godkänna Bevill-
nings-Utskottets raigonnement, utan instämmer i Herr Berg¬
mans yrkande, dertill jag hoppas, att Högtärade Ståndet lem-
nar sitt bifall. Den höga tullen å rudimaterier torde be-
hjertas och en nedsättning anses billig och rättvis.
Öfverläggningen var slutad; och på Herr Talmannens
proposition gillade Ståndet, hvad Bevillnings-Utskottet till¬
styrkt, i afseende å artikeln tobak.
Herrar Almgren och Bergman reserverade sig.
Tryffel.
Herr Lagergren: Genom den nu föreslagna förändrin¬
gen, förmodar jag, att en nedsättning i tullen kommer att
ske; men då ifrågavarande artikel är en läckerhet, som för¬
718
ben 6 Junit.
brukas endast af de rikaste, eller de formögne, så vet jag
i sanning icke hvaraf en dylik lullnedsättning kan vara på¬
kallad.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag vill blott upplysa,
att här icke skett någon nedsättning i tullen.
Herr Murén: Det är endast en vetenskaplig förändring,
som Utskottet, uppå tillstyrkan af dess vetenskapsman, Herr
Professoren Wahlberg, bär vidtagit.
Öfverläggningen var slutad, och Bevillnings-Utskotlets
hemställan i denna punkt godkändes.
Ull.
Herr Elielund: Jag är öfvertygad, att Borgare-Ståndet
skall finna billigt, alt här nedsätta tullen, så att den blifver
lika för fin, som för grof ull, så framt Ståndet ej skulle
tillåta, att ull må helt och hållet tullfritt införas. Obestrid¬
ligen bör ull, såsom en vigtig rudimateria, draga så låg tull,
som möjligt, eller helst ingen, för att ej fördyra den inhem¬
ska klädesfabricationen. Då Bevillnings-Utskottet borttagit
införselsförbudet å ylleväfnader, var den förmodan helt na¬
turlig, att införselstullen å ull, i sammanhang dermed, äfven
skulle nedsättas. Men ehuru Utskottet förbisett nödvändig¬
heten häraf, är jag dock förvissad, att den skall af Stän¬
derna inses och behjertas; ty, för att den Svenske fabriks-
idkaren skall kunna uthärda concurrencen med utländningen,
är det nödvändigt, att tillfälle beredes honom att tillverka
sitt fabricat lör möjligast billiga pris, och detta låter sig icke
göra, så framt icke, genom tullens borttagande eller nedsät¬
tande, han kan tillegna sig rudimaterien för billigare pris,
än nu. Till det nu sagda vill jag endast foga den erinran,
att Kongl. Maj.t redan vid förra Riksdagen föreslog tullen
å all slags ull till 2 sk. skålp.
Herr Muren: Jag instämmer deri, att tullen bör blifva
lika för ull af alla slag och bestämmas till 2 sk. skålp. Så
var förhållandet förr, intilldess vid 1840—1841 årens Riks¬
dag tullen å fin ull uppsattes. Följden deraf blef, att de
fleste städer förbjödos i niora annat, än fin ull, emedan man
fruktade att, till följd af svårigheter för tulltjenstemänneo
att särskilja ull, fin ull lätteligen skulle kunna införtullas
under namn af grof. Nu har visserligen Bevillnings-Utskot¬
tet föreslagit, att berörde inskränkning skulle upphöra, och
att fin ull måtte få, så väl som grof, till alla stapelstäder
införas; men dock qvarstår, att tullen å den fina ullen är
för hög. Den nedsattes vid förra Riksdagen ifrån 8 till 6
Den 6 Junii.
71!)
sk., under förutsättning, alt införselsförbudet å kläde skulle
borttagas, hvilket likväl då icke lyckades alt genomdrifva.
Som det emedlertid nu är att hoppas, att nämnde förbud
skall ur tulltaxan bortgå, så lördrar billigheten att tullen å
fin ull nedsättes till 2 sk.; helst det med ulltullens förhöj¬
ning afsedda syftemål, nemligen att upphjelpa ullculturen in¬
om landet, icke vunnits. Både i England och Tyskland får
ull tullfritt införas. Det oaktadt finnes i dessa länder en
ganska högt uppdrifven ullcultur, och deraf visar sig således
att hög tull ej hjelper, då sjelfva naturen lägger hinder i
vägen för täflan.
Herr Berg instämde.
Herr Brinck: Då jag icke kan annat än förmoda, att
det skall lyckas borttaga förbudet å ylleväfnader, sä röstar
jag äfven för ulltullens nedsättning. Egentligen borde denna
artikel, såsom utgörande en vigtig råvara, få tullfritt införas;
men då Utskottet bestämt så hög tull å kläde, förenar jag
mig med Herr Murén om fastställande af tullen å ull, alla
slag, till 2 sk. skålp.
Herr Ekelund: Hvad Herr Murén nyss antydt, tror jag
mig äfven kunna vitsorda, nemligen, att den Svenska ull-
produetionen icke gått framåt, oaktadt deri tillgodonjutit en
skyddstull af 8 lill G sk. per skålp. Man kan nu för fabri¬
kernas behof knappast få köpa 200,000 skålp, så kallad fin
Svensk ull. Importen uppgick deremot år 1849 till circa 2
millioner skålp. gröfre, eller med Jutsk och Isländsk jemn-
förlig, ull, samt till 7(12,000 skålp. af andra slag. Importen
af sistnämnde slag, elfer egentligen fin ull, utgjorde således
ungefär 4 gånger så mycket, som al hela den inhemska pro-
duetionen var tillgängligt att köpa. Jag tror icke, att den
här förordade tullnedsättningen skulle blifva farlig för de in¬
hemska schäferierna; de skulle ulan t\ilkel få sin ull lika
högt betald ändå. Dessutom är det min öfvertygelse, att
ullculturen skulle rendera vida mera, om man ville öfver¬
gifva den fåfänga täflan om fin ulls producerande och ute¬
slutande egna sig åt den gröfre ullculturen, då man ej i vårt
climat kan förekomma, att de finare eller ädlare fåren dege¬
nereras, och den griifre ullen med stor begärlighet eftersö-
kes samt de gröfre fåren hvarken äro så-dyra i inköp eller
underhåll.
Herr Murén: Jag anhåller, att till mitt förra yttrande
få göra ett tillägg, nemligen det yrkande, att Borgare-Stån¬
det, i fall Ståndet beslutar, att tullen å all slags ull må ned¬
720
Den 6 Junii.
sättas till 2 sk., såsom ett bestämdt vilkor för detta beslut
föreskrifver, att inlörselsförbudet å ylleväfnader skall bort¬
gå, men att, i motsatt fall, Ståndet, för sin del, bibehåller
de nu gällande tullbestämmelserna å ull.
Herr Almgren: Då jag ej kan biträda upphäfvandet af
införselsförbudet å kläde, så kan jag ej eller nu gilla ulltul¬
lens nedsättning.
Herr Ekelund: Jag kan icke gå in på det af Herr
Murén föreslagna vilkor. Om införselsförbudet å kläde skall
borttagas, eller ej, bör alls icke hit, utan derom få vi tala
när vi hinna till väfnader. För öfrigt vet jag ej hvartill ett
sådant förbehåll skulle tjena; Herr Murén kommer nog, det
förutan, att vid den blifvande voteringen vinna sin öuskan
om förbudens borttagande.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag kan ej gilla fattan¬
det af ett vilkorligt beslut. Men om Ståndet skulle anse
nödigt, att göra sitt beslut, i fråga om ulltullen, beroende af
det beslut, som kan lättas angående ylleväfnader, så får jag
föreslå en annan utväg, som äfven förr varit använd, nem¬
ligen den, att Ståndet till behandling företager och afgör ar¬
tikeln väfnader, innan beslutet fattas rörande tullen å ull.
Herr Murén: Visserligen tviflar jag ej på att Borgare-
Ståndet, för dess del, skall såväl upphäfva förbudet å kläde,
som nedsätta tullen å ull till 2 sk.; men detta hindrar ej,
att de öfriga Riks-Stånden kunna annorlunda besluta. Der¬
före, och om ruan vill göra ulltullens nedsättning beroende
af införselsförbudets borttagande å kläde, så anser jag'all¬
deles nödvändigt, att Borgare-Ståndet, vid sitt beslut rörande
förstnämnde fråga, gör det förbehåll, som jag tagit mig fri¬
heten föreslå.
Herr Ekelund: Jag kan ej ingå på det föreslagna vil¬
koret; ty klädesfabrikanten behöUer redan i år uppköpa
sitt behof af ull för nästa års klädestillverkning, och om så¬
ledes de begge ifrågavarande besluten skulle samtidigt, till
exempel vid nästa års början, träda i verket, så skulle den
Svenska fabrikanten nödgas uthärda concurrence med ut-
ländningen, utan att hafva erhållit råvaran för det lägre pris,
sorn för en sådan concurrence anses nödvändigt. Fabrikan¬
ten behöfver tillgodonjuta nedsätlningen i ulltullen ett år ti¬
digare, än nu förbudne ylleväfnader få intullas.
Discussionen förklarades slutad, och Herr Talmannen
framställde proposition på bifall till Bevillnings-Utskoitets
Den 6 Junii.
721
förslag i fråga om införselstull å grof och fin ull, hvartill
svarades Ja och Nej, äfvensom votering begärdes.
Herr Brinck: Jag får dä såsom contraproposition före¬
slå, att införselstullen å grof och fin ull bestämmes till 2
sk. per skålp., med vilkor att Rikets Ständer besluta upp-
häfvande af iulörselsförbudet å ylleväfnader, men att, i hän¬
delse delta förbud bibehålies, nuvarande tullsatser å ull kom¬
ma att fortfarande gälla.
På framställning af Herr Talmannen, godkände Ståndet
den af Herr brinck föreslagna contrapropositionen, hvarpå, i
enlighet dermed, en voteringsproposition uppsattes, justerades
och anslogs, så lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets Utlåtande
och förslag, angående införselstull å grof och fin ull, rö¬
star: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bestämmes införselstullen å grof och fin
ull till 2 sk. per skålp., med vilkor att Rikets Ständer be¬
sluta upphörande af förbud emot införande af väfnader af
ylle, hvaremot, i händelse detta lörbud bibehålies, nuvarande
tullsatser å ull komma att fortfarande gälla.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop. En
sedel afiades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande 2
af Ståndets Herrar Ledamöter voro stående, en på hvardera
sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 42 Nej emot
5 Ja; i följd hvaraf beslut var fattadt, i öfverensstämmelse
med contrapropositionens lydelse.
Bevillnings-Utskottets hemställan, pag. 59, att den i gäl¬
lande taxa stadgade inskränkning till vissa städer af rättig¬
heten att införa grof ull må upphöra.
Vice Talmannen Herr Halling: Den nu ifrågavarande
bestämmelsen är, enligt min tanka, helt och hållet beroende
deraf, huruvida införselstullen å grof och fin ull blir lika eller
ej, och jag föreslår alltså, att beslutet i denna fråga äfven
måtte blifva vilkorligt.
Herr Murén: Utskottets förslag i denna del har, så¬
som af Betänkandet synes, tillkommit under förutsättning,
att tullen å grof och fin ull skulle blifva olika. Förslaget
kan således gerna bifallas, oberoende af det blifvande beslu¬
tet i afseende på införselstullen för ull; ty om denna tull
blir olika för grof och fin ull, så har man, genom bifall till
förslaget, gått in på hvad Utskottet åsyftat, nemligen att un-
Borg.-Stånd. Prot. vid Riksd. 1850—1851. III. 46
Den 6 Junti.
danrödja den nu exsisterande orättvisan emot en del stapel¬
städer, och om åter tullen blir lika å all ull, så finnes ju
ännu mindre något rimligt skäl, hvarföre ej grof ull skulle,
så väl som fin, få till alla stapelstäder införas. Jag bifaller
Betänkandet i denna del.
Herr Palander instämde.
Herr Elielund: Om tullen å ull, alla slag, bestämmes
lika, så är det ifrågaställa beslutet öfverflödigt; men om
tullen å fin och grof ull skulle förblifva olika, så yrkar jag
att införselsrätten af grof ull fortfarande måtte varda in¬
skränkt till de städer, hvilka en sådan rättighet nu tillkom¬
mer. Det är nemligen ganska svårt och fordrar mycken
vana att skilja emellan fin och grof ull, och en sådan sak¬
kännedom kan påtagligen icke besittas af tulltjenstemännen
i alla städer, hvadan genom införselsrättens utsträckning lät¬
teligen kunde hända, att det på flera ställen skulle lyckas
införtulla fin ull under namn af grof. I Norrköping, der den
största qvantiteten af importerad ull förtullas, och vanan att
skilja mellan de olika slagen är störst, kommer ett dylikt
misstag eller underslef icke i fråga, emedan der finnas sak¬
kunnige besigtningsman; men att sådant kan ske på andra
stallen, måste, såsom lätt inses, blifva till stort men för de
importeurer, som icke gynnats af en sådan oriktig fördel;
hvarföre jag yrkar afslag å Betänkandet i denna del.
Herr Palander: När det är tillåtet att till hvarje sta¬
pelstad införtulla hvilken tillåten vara som helst, och då tull¬
taxan å till exempel sidenväfnader upptager flera olika slag,
emellan hvilka det icke är så lätt att skilja, men tulltjenste¬
männen icke dess mindre visat sig förstå att bedöma denna
skillnad; så kan jag ej finna något skäl, hvarföre införsels¬
rätten af ull icke äfven skulle kunna vara utsträckt till alla
stapelstäder, och tror, att tulltjenstemännens granskningsför-
måga skall visa sig lika tillfredsställande i afseende på denna
artikel, som i afseende på sidenväfnader. Jag kan således
icke annat än bifalla Bevillnings-Utskottets förslag, ehuru jag
mycket väl inser det beklagliga för Norrköping, att icke län¬
gre så godt som uteslutande få behålla denna öfvervägande
makt.
Herr Brinck: Jag instämmer med Herr Palander. Det
är i högsta grad orättvist, att en stad skall tillåtas införtulla
en vara, som ej är tillåten till införsel i en annan stad. Alla
dylika undantag tror jag vara farliga och bifaller, på dessa
grunder, Betänkandet.
Den 6 Junii.
725
Herr Brodin: Jag kan ej se någon våda i att bifalla
Utskottets förslag i denna del. De controler, General-Tull-
Styrelsen föreskrifvit till förekommande af fin ulls införtull-
ning, såsom grof, innefattas i dess Circulaire den 24 Decem¬
ber 1845 och lyda sålunda: »l:o att vid angifning af den
ull, hvilken i någon af förenämnde 6täder skall såsom grof
införtullas, varuemottagaren åligger tillställa tullkammaren
bevis, å facturan eller annan lasthandling under edlig förbin¬
delse afgifvet och af Svensk Consul eller, då sådan tjenste¬
man å lastningsorten ej finnes, af dervarande tullkammare¬
föreståndare verificeradt, att inköpspriset å ullen ej öfversti-
ger ett belopp, svarande mot 50 sk. Svenskt Banco för skål¬
pundet; 2:o att den angilna ullen bör besigtigas af tillkal¬
lade 2:ne sakkunnige och ojäfvige män, hvilkas under edlig
förpligtelse afgifna skriftliga besigtningsintyg skall, jemte för¬
utnämnde bevis, såsom ver ifica t ion tulljournalen biläggas; bö¬
rande vid besigtningen jemväl af vederbörande uoga tillses,
huruvida flera sorter ull äro i samma bal inpackade; och 3:o
att, i fall antingen vederbörande tullkammare eller inspection,
vid den inkomna ullens granskning och jemnförelse med re¬
dan meddelade eller dem framdeles från Styrelsen tilllianda-
kommande normalprof af grof Jutsk och Isländsk ull, anser
sig icke kunna med säkerhet antaga, att varan tillhörer den
class af grof ull, hvarpå den åberopade tulltaxerubriken han¬
sy ftar, eller ock denna ullens egenskap ej af besigtningsmän-
nen enstämmigt intygas, prof å den angifna ullen, jemte un¬
derrättelse i hvad mån föreskrifven bevisning åstadkommit*,
bör, innan förtullning verkställes, jemlikt tulltaxe-underrat-
telsernas 11 §, till General-Tull-Styrelsen insändas och dess
beslut afvaktas, huruvida varan må vid tullbehandlingen till
grof ull hänföras.» — Vid sådant förhållande och med dessa
försigtighetsmått kan någon våda icke uppstå, att ull ej
skulle på vederbörligt sätt tullbehandlas. Dessutom ligger
det i sjelfva sakens natur, att grof ull ej kan med fördel
införas till annan stad, än fabriksstad; ty att i annan hamn
lossa ull-lasten, der magasinera och omlasta samt derefter
försända densamma till fabriksstad, skulle vara förenadt med
större kostnader, än att de kunde motsvaras af den vinst,
som skulle uppkomma genom en möjligtvis oriktig tullbe¬
handling.
Herr Berg: Då billigheten fordrar att alla stapelstäder
hafva lika rätt i afseende på införsel af varor, samt jag ej
kan föreställa mig att tulltjensteman finnas, hvilka icke kunna
724
Den 6 Junit.
skilja emellan grof och fin ull, sä bifaller jag ifrågavarande
förslag.
Vice Talmannen Herr Halling: Min mening har aldrig
varit att motsätta mig upphäfvandet af den för vissa städer
nu gällande inskränkning i införselsrätten; men jag hemstäl¬
ler, huruvida det kan vara riktigt, att nu besluta ett ovilkor-
ligt bifall till lievilInings-CJtskoltels förslag. Om ett sådant
beslut fattas, och man antager att Rikets Ständer för grof
och fin ull bestämma samma tullsats, så vöre ju förstnämnda
beslut alldeles öfverflödigt; men icke dessmindre skulle det
komma ali inflyta i Expeditions-Utskotlets förslag till under¬
dånig skrifvelse, hvilket vore oformligt. Jag föreslår derföre,
att ifrågavarande förslag må bifallas, endast i den händelse
att tullen å fin och grof ull skulle bestämmas olika.
Herr Elielund: l)å jag begärt afslag å ifrågavarande hem¬
ställan, har det egentligen skett, icke så mycket i fabrikan¬
ternas intresse, ty de skulle tilläfventyrs få köpa fin ull för
bättre pris, i händelse sådan, genom utsträckning af införsel¬
rätten af grof ull, pä någon plats skulle kunna inlörtullas så¬
som grof; utan af skyldig omtanka förStatens inkomster och
schäferierna. Man har manga exempel på att villrådighet
hos Tullkamrarne uppstått, huruvida inkommen ull bör så¬
som fin eller grof förluilas. Under sådant förhållande före-
skrifves att prof å den angifoa ullen skall till General-Tull-
Styrelsen insändas, och dess beslut afvaktas. Häraf kan man
sluta till att det ej är så lätt att skilja emellan olika sorter
ull, som mången tyckes hafva föreställt sig, utan att menin-
garne i detta afseende olla kunna vara delade, och att det
således icke är omöjligt, alt det kan lyckas införtulla fin ull
såsom grof. Oaktadt den större vanan i Norrköping vid ulls
tullbehandling, uppstår äfven der stundom skiljaktig mening
i detta afseende, och då måste Irågan underställas Kongl.
General-Tull-Styrelsen. Men sorn det äfven är tänkbart, alt icke
denna foreskrifna hänvisning skulle alltid och allestädes blif¬
va tillämpad, så är det af dessa skäl, jag begär afslag å Ut¬
skottets förslag, eller, om denna mening icke skulle gillas,
att införselsrätten af grof ull åtminstone icke mätte utsträc¬
kas till flera än 1 eller 2 städer utöfver dem, som en sådan
rätt nu tillkommer.
Herr Ekenman: Jag är förekommen af Herr vice Tal¬
mannen, och tror, lika med honom, att beslutet i denna fråga
bör ställas i beroende af de blifvande tullbestämmelserna å
ull. Visserligen medger jag riktigheten af hvad föregående
Den 6 Junii.
72!5
talaren anfört, eller att svårighet stundom kan uppstå för veder¬
börande tulltjenstemän alt noggrann! iakttaga skillnad emellan fin
och grof ull; men sådant skulle jag likväl tro endast höra till un¬
dantagen. Dylika svårigheter kunna äfven inträffa vid tull¬
behandlingen af andra artiklar, och man får äfven i sådana
fall tillgripa utvägen att göra förfrågan hos General-Tull-Styrel-
sen. Af denna svårighet kan jag följaktligen icke finna nå¬
got hinder för bifall, utan anhåller om proposition derpå, med
den modification, Herr vice Talmannen föreslagit.
Discussionen förklarades slutad; och sedan Herr Talman¬
nens proposition på bifall till Bevillnings-Utskottets hemstäl¬
lan, pag. SI, blifvit med öfvervägande Nej besvarad, beslöt
Ståndet, på Herr Talmannens derefter gjorda framställning,
att den i gällande Taxa stadgade inskränkning till vissa stä¬
der af rättigheten att införa grof ull må upphöra, äfven i
händelse olikhet i tullbeslämmelser å grof och fin ull fast¬
ställ es.
Emot beslutet reserverade sig vice Talmannen Herr Hal¬
ling.
Vagnar och Åkdon.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag vill endast rena
Utskottet från förebråelsen att här hafva vidtagit någon tull-
nedsättning. Tvärtom har en förhöjning i tullen ägt rum, i
beslutet hvarom äfven jag deltagit. I nu gällande taxa upp¬
tages tullen å tvåhjuliga vagnar till 40 riksdaler, och å öf¬
riga slag till 400 riksdaler. Rådfrågar man 1849 års tullta¬
beller, så finner man deraf, att under samma år införtulla-
des endast en tvåhjulig vagn; ty det stora antalet af vagnar,
som i Riket införas, inkomma, såsom af Representanterne
från de södra provinserne torde kunna intygas, under rubri¬
ken: resandes, eller synbart brukade, och således tullfria.
Dervid tillgår, om icke vanligtvis, åtminstone ofta så, att vag¬
narna profköras ett par timmar, och derefter föras öfver
gränsen, samt således, såsom synbart brukade, undgå tull.
När nu det stadgande, hvarigenom dylika underslef blifvit
möjliga, är vordet undanröjdt, så kan väl icke nekas att Ut¬
skottet, genom sitt förslag, ehuru tullsatserna å ifrågavarande
artikel bro nedsatta, likväl, i sjelfva verket vidtagit en tull-
förhöjning, eller rättare sagt en tul II il lök ning.
Öfverläggningen var slutad och Revillnings-Utskottets för¬
slag, i afseende å artikeln vagnar och åkdon, godkändes.
§ 6-
Föredrogs å nyo och bordlädes Bevillnings-Utskottets
726
Den 7 Junit.
Memorial, J)f 10, i fråga om förändrade tnllbestämmelser för
rallineradt socker saint socker-sirap, rned hänseende till ser¬
skilda, socker-raffinaderiet i fredrikshall beviljade förmåner.
I sammanhang härmed hemställde Herr Talmannen, och
Ståndet beslöt, att berörde Memorial skulle å föredragnings¬
listan uppföras näst efter samma Utskotts Betänkande, JM 5.
Plenum slutades klockan 9 e. in¬
ia fidem.
E. G. Runeberg.
Den 7 Junii.
Plenum kl. 9 f. m.
§ *•
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets Be¬
tänkande, JM 3, angående tullbevillniiigen, från och med den
å sidan 61 lörekommande artikeln »väfnader, helsiden» till
Betänkandets slut, hvarvid alla Utskottets yttranden och för¬
slag blefvo, utan discussion, bifallna, med undantag af de ar¬
tiklar, hvilka här nedan omförmälas och hvarom öfverlades
oell beslutades, som följer:
Guld och Silfvertyg.
Herr Almgren: Jag vill endast upplysa, att Utskottet
här begått ett misstag, då det sagt, att guld- och silfvertyg
icke utgöra föremål för inhemsk tillverkning; ty när någon
beställning härom ingått, hafva dylika väfnader blifvit här i
Stockholm fabricerade och det till och med för icke längre,
än några månader sedan. Utom det att Utskottets nämnde
skäl således helt och hållet förfaller, tror jag det icke vara
lämpligt, att bifalla den tillstyrkta nedsättningen, utan bör
den nuvarande tullsatsen bibehållas oförändrad.
Vidare förekom ej, hvarefter Utskottets yttrande här¬
utinnan godkändes.
Släta sidentyger, såsom Taft, Satin, Levantin, med flere.
Herr Almgren: Då ifrågavarande artikel tillhör mitt yrke
och följaktligen ligger inom min verksamhet, är jag i tillfälle
att, på grund af offentliga handlingar, upplysa huru sidenfa¬
brikationen här i landet, under de sednare åren, betydligen
framskridit, och jag ber att, i sådant hänseende, 1a tillkänna¬
gifva, att:
år 1847 tillverkades siden till ett värde af 735,614 R:dr,
år 1848 d:o d:o 909,302 »
och år 1849 d:o d:o 982,043 »
samt att år 1848 tillverkades 178,470 alnar slät siden och
210,827 stycken sidendukar, hvilken tillverkning 1849 upp¬
gick till 189,696 alnar och 252,613 stycken sidendukar. I
enahanda progression har sidentillverkningen fortsatts näst-
förflutne år. Med anledning häraf, måste hvar och en finna,
att Utskottets omdöme, alt den inhemska tillverkningen af
släta sidentyger »ingalunda framgått i jemnbredd med till¬
verkningen inom landet af till införsel lofgifna sidenvaror» är
något förhastadt och i hög grad orättvist. Tvärtom har nämn¬
de fabrication ganska väl följt med sin tid och detta kan en¬
dast tillskrifvas det skydd, som ligger i ordet införselsförbud,
då mer än 3/4:delar af den Svenska sidentillverkningen är
just hvad som är skyddadt med förbud vid införsel. Då det
likväl icke tillkommer mig, såsom sjelf sidenfabrikant, att
härutinnan framställa något yrkande, har jag endast vefat, me¬
delst framläggande af ofvanberörde zifferförhåilanden, lemna
Ståndet en ledning vid bedömandet af denna fråga, hvilken
jag med fullt förtroende till Ståndets bevågenhet öfverlemnar
till afgörande.
Herr Ekelund: Ehuru jag icke hyser något hopp att
göra mina åsigter i denna fråga gällande inom detta Stånd,
anser jag mig likväl böra yrka, att förbudet mot införsel af
släta sidentyger må fortfarande qvarstå, i hvilket hänseende
jag till alla delar instämmer uti Herr Almgrens åsigter. Skulle
detta mitt yrkande icke bifallas, så önskar jag att tullsatsen
å nämnde artikel må bestämmas till 7 Riksdaler per skål¬
pund. Vid en öfvergång från förbud, bör man icke för ha¬
stigt i dess ställe sätta en alltför låg tullsats. Framför allt
bör man göra någon skillnad emellan sådane artiklar, som
förut varit till införsel förbjudna, och de af dylikt slag, som
emot tull fått i riket införas, så att införselstullen icke med
ens sättes lika å bådadera.
Öfverläggningen var slutad och Betänkandet i denna del
godkändes.
Halfsiden-väfnader.
Bifölls.
Häremot reserverade Herr Almgren sig.
72 il
Den 7 Junti.
Bomullsväfnader.
Herr Almgren: Utskottet liar här återigen visat prof på
sin liberalitet, utan att, som det synes, hafva gjort sig reda,
huru djupt den kan och kommer att inverka på den stora
massan af den Svenska allmänheten, som befattar sig med
bomullsväfnad, samt huru många tusen menniskor inom denna
dass, som, ifall Utskottets förslag antages, blifva i saknad af
utvägar till en loflig bergning. Vi veta något hvar, att inom
de så kallade 7 Häraderne i Westergöthland 60 till 70,000
menniskor sysselsätta sig med och hufvudsakligast lefva af
denna slags husflit, hvilken till större delen heror af och
haft sitt skydd i det nuvarande förbudet. Detta har nu Ut¬
skottet med ens borttagit, på samma gång man bibehållit en
hög tullsats på de dertill erforderliga rudimaterierne, och utan
att föreslå den ringaste control i afseende på de bestämmel¬
ser, som blifvit salia i förbudets ställe. Allt detta har Ut¬
skottet icke ansett löna mödan att taga i öfvervägande, utan
endast fiiljt sin fixa idén, att borttaga alla förbud. Enligt de
upplysningar, jag af sakkunnige personer erhållit, skall, i och
med de ifrågavarande förbudens borttagande, det vara förbi
med denna vackra inhemska näring och, som sagdt är, tusen¬
tals menniskor blifva beröfvade försörjninasutvägar. Detta
går dock ej an, och då jag förutser den följd, som jag nu
autydt, vågar jag hos Ståndet anhålla, att de förutvarande
förbuden och tullbestämmelserna, i afseende på de särskilda
slagen af bomullsväfnader, må oförändradt bibehållas.
Herr Lagergren: Jemte det jag reserverar mig emot
Ståndets nyss fattade beslut i afseende på släta sidenväfna-
der, ber jag att nu i allmänhet få yttra några ord. Då man
i fråga om tull-lagstiltning öfvergår från ett i viss mån pro-
hibitivt till ett friare systéme, bör man, likasom i alla andra
länder, iakttaga vissa reglor, som ingalunda ostraffadt få
eftersättas. Jag vill härmed icke förebrå Utskottet något åsi¬
dosättande af näringarnes billiga anspråk vid bestämmandet
af de tullsatser, hvilka kommit i stället för de förutvarande
förbuden. I detta hänseende har Utskottet, jag erkänner
det gerna, i allmänhet tillvägagått med all möjlig varsamhet.
Men det är en annan af mig förut vidrörd omständighet,
som Utskottet helt och hållet lemnat utan uppmärksamhet,
nemligen de controler, som särdeles vid ett friare tullsystéme
äro i så hög grad nödvändiga. Då Utskottets Ledamöter
göra anspråk på att besitta så noggrann kännedom om främ¬
mande länders tull-lagstiftningar och i så många fall tagit
Den 7 Junii.
729
dessa till föresyn, måste det förefalla i hög grad besynner¬
ligt, att Utskottet helt och hållet underlåtit att, vid de med-
gifne friheterne till förtullning af förut förbudne varor, sti¬
pulera de särskilda i andra länder antagne controler, hvar¬
igenom man der sökt göra sig förvissad, att Staten kommer
i riktigt åtnjutande af sina inkomster samt alt näringar och
loflig handel trygcas emot hvarjehanda missbruk. Väl har
man sagt, att detta ämne icke tillhör Bevillnings-Utskottets
verksamhet. Jag vågar dock påstå motsatsen, och del kan
ej raisonneras bort, att ju denna fråga hör dit, då Statens
tulluppbörd i det hela just är ett bland hufvudföremålen för
detta Utskotts åligganden. Då Utskottet borttagit alla inför¬
selförbud, så har det i och med detsamma åsyftat att införa
ett annat sysléme uti tull-lagstiftningen och borde följaktli¬
gen äfven hafva föreslagit andra grunder för tullcontrolerne,
i stället för de brislfällige och ofullständige, som nu äro
gällande i vårt land. I denna del får man ej vara likgiltig
eller åt slumpen öfverlemna, huru utförandet af det nya
systemet skall gå. Tjenlige efterdöme!) häri hafva ej fattats,
då de utländske tullförfattningarne erbjuda dem i öfverflöd.
Sjöfarten samt varors lossning eller lastning äro deri under¬
kastade många säkerhetsmått och inskränkningar, som man
här genom den vana till sjelfsvåld, hvilken ty värr finnes,
skulle anse såsom högst besvärliga. Utom denna omstän¬
dighet, hvilken Utskottet alltför mycket lemnat å sido, hade
Utskottet jemväl hort taga en annan, ehuru af mera tillfällig
beskaffenhet, i öfvervägande. Utskottet hade nemligen bort
reflectera, huruvida den rätta tidpunkten nu vöre inne för
en dylik öfvergång till en friare tull-lagstiftning Afven här¬
om har jag förut yttrat mina tankar, och jag upprepar ännu
en gång, att jag anser den närvarande tidpunkten långt ifrån
att vara den rätta, tvärtom i sig innehålla alltför många faror,
för att nu våga en hastig och fullkomlig nydaning af vilkoren
för det inhemska näringslifvet. När förbudssystémet en gång
inkommit i ett land, kan det icke försvaras ur mer än en
synpunkt och med ett skäl, som företrädesvis gä ler hos oss,
nemligen nödvändigheten att freda den inhemska föga be¬
medlade industrien emot följderna af handelscriser i andra
länder. Härtill äro tullsatser, de må vara hurudana som
helst, icke tillräckliga, men förbuden äro det. Det hade
derföre förtjent att noga undersökas, huruvida vårt land, jem-
fördt med andra, kan uthärda de i handeln mellanåt inträf¬
fande svårare criser och som alltid och allestädes föranleda
730
Den 7 Junit.
ett djupt fall i priserna å alla slags industriealster. DS uti
andra rikare länder det vid sådane tillfällen stadnar vid en
öfvergående stockning i rörelsen, vid ett mer eller mindre
utsträckt obestånd bland närinesidkarne, skulle i värt land
näringarne sjellve, lika väl som idkarne, hotas med mine.
Medellösheten här i landet är sådan, att en fallen näring icke
gerna kan åter upprättas. Dertill saknas både capitaler och
speculationsanda. Jag har derföre alltid under min riksdags-
mannatid, just ur detta skäl, omfattat och försvarat förbuds-
systémet, öfvertygad, att det ensamt härigenom är möjligt
att skydda den husslöjd och de tillverkningar, och med dem
det handarbete, som är så oumbärligt för en stor del af vårt
lands befolkning. Våra näringsidkare skulle icke i många
månader kunna uthärda den stockning i afsättningen, som
ovilkorligen skulle uppstå genom förbudens borttagande. Hvil¬
ka utvägar skulle väl kunna utfinnas för den stora massa
af arbetare, som genom en sådan hvälfning blefve brödlös,
men som ifrån barndomen varit van att genom arbete vid
de ifrågavarande inhemska näringarne hämta sitt underhåll.
Jag är visserligen icke fallen för öfverdrift, hvarken i ena
eller andra hänseendet, men jag är fullkomligt öfvertygad, att
de vådor, om hvilka jag nu talar, skola blifva en ovilkorlig
följd af den nu ifrågaställa förändring i tnllsystémet. Det
är väl möjligt, att, äfven om den så kallade frihandelns af¬
sigt, att icke blott öfvergå från förbud, utan äfven att succes¬
sivt förminska den skyddstull, som nu föreslås, skulle gå i
fullbordan, det är möjligt, säger jag, att äfven efter en sådan
förändring några få fabriker i vissa grenar skulle kunna exsi-
stera här i Sverige. Tillgången på den drifkraft, vattenfal¬
len erbjuda, medgifver antagandet af denna möjlighet, i afse¬
ende på sådane näringar, der nästan allt kan uträttas med
machiner, men följden blifver tillika att capitalerne uteslu¬
tande bemägtiga sig näringarne, att ingen skicklighet, arbet¬
samhet, godt uppförande hos individer kan bereda dem möj¬
ligheten af en sjelfständig näringsverksamhet, derest capitalet
fattas. Enskilta capitalister eller bolag af capitalister skola
blifva de enda idkarne; — och, för att kunna med fördel
drifvas, skola anläggningarne behöfva anläggas i den största
scala, alldeles så som man ser det i andra länder. Under
en sådan utbildning af industrialismen, kan intet afseende
hafvas på de arbetande menniskorna, hvilka skola tagas i be¬
räkning blott såsom medel för products åstadkommande. Hit¬
tills hafva vårt lands arbetare vid näringarne, de må räknas
Den 7 Junti.
731
till husslöjder eller fabriker, kunnat finna sin utkomst be¬
tryggad och det har till och med varit arbetare möjligt, att
genom flit och omtanka förvärfva sig medel för en obero¬
ende verksamhet såsom näringsidkare. Men när manufac-
tursystémet kommit till sin högsta utveckling, äro sådane
framsteg för individerne nästan otänkbara och arbetslönen
blir icke högre, än som jemnt erfordras för arbetarens physi¬
ska exsistence. Då skola arbetarne här, likasom i England,
betraktas såsom blotta machiner och, likasom machinerna
behöfva olja och bränsle, för att kunna sällas i rörelse och
gå, så skola äfven menniskorna tilldelas jemnt så mycket,
som erfordras för att hålla kropp och själ tillsammans, men
ej mera.
1 afseende på ifrågavarande artikel, bomullsväfnader, fruk¬
tar jag stora vådor af förbudets borttagande, särdeles för den
ort, der fabricationen af dylika väfnader finnes drifven till
en ganska hög punkt. Jag menar Westergöthland, der mer
än 80,000 menniskor sägas vara dermed sysselsatta. Tager
man nu bort förbudet, så är det att befara, att alla de der
anlagda verken komma att nedläggas och hela det förhållande,
som gör idkarne till förläggare för den högst ansenliga hus¬
slöjden inom dessa orter, upphöra, hvarigenom den i dessa
ofruktbara orter spridda, ganska täta, befolkning skulle blifva
utan sysselsättning. Äfven med den varsamhet vid bestäm¬
mandet af tullsatsen, som Utskottet här iakttagit, fruktar jag
således, att äfventyrliga följder häraf kunna uppstå. Troligen
är det nu sista gången, jag utförligare adresserar mig till
detta Stånd rörande ifrågavarande systéme, som man kallar
forbudssystémet, men som i sjelfva verket varit och ännu är
ett för vårt land lämpadt skydds-systéme. Jag har hört myc¬
ket klokt och förståndigt sägas till förmån för ett motsatt
systéme och jag har med all den eftertanka, hvaraf jag är
mägtig, pröfvat skälen å begge sidor. Men jag bör sluta med
att förklara, att ännu intet förmått rubba min gamla öfver¬
tygelse om hvad som för vårt land är nyttigt och rådligt.
Vårt land är så eget, att man icke utan äfventyr kan der
tillämpa andra länders tullsystémer, allraminst det uti Eng¬
land nyligen införda, hvilket land, med skenet af cosmopoli-
tiska åsigter, ännu i sjelfva verket lika mycket som förut
reglerar sina tullförfattningar endast och allenast i sitt eget
interesse; och detta interesse är, alt utvidga och befästa Eng¬
lands commerciela herravälde öfver alla andra länder. Jag
slutar med den upprigtiga önskan, att Sverige ej måtte kom-
752
Den 7 Junii.
tna alt bittert ångra, att det låtit dåra sig af de Engelska
efterdömena.
Herr Elselund instämde.
Herr Collén: Då jag tillförene under behandlingen af
Bevillnings-Utskottets ifrågavarande Utlåtande, M 3, icke ytt¬
rat mig, ber jag att till protocollet få tillkännagifva, dels att
jag under de föregående voteringarne i de flesta fall tillhört
minoriteten, dels ock att, hvad särskildt angår den nu ifråga¬
varande artikeln bomullsväfnader, jag anser att de nuvarande
tullbestämmelserna böra oförändradt bibehållas. Jag afser
här mindre fabriksegarnes, än fastmera de egentliga arbetar-
nes interesse. Ingalunda hyser jag någon fruktan, att fabri¬
kerna skola helt och hållet nedtryckas genom förbudets bort¬
tagande, men jag tror mig, med fullkomlig säkerhet, kunna
förutse, att arbetarnes vilkor och möjlighet till förtjenst skola
betydligen inskränkas, och jag bekänner upprigtig!, att jag
med min röst ingalunda kan bidraga till ett beslut, som för¬
anleder en sådan följd.
Herr Murén: Jag ber att få yttra några ord, särdeles
i afseende på de af Herr Lagergren gjorda förespeglingar om
vådor för våra näringar af i utlandet möjligen inträdande
handelscriser, derest införselsförbuden borttagas. Att sådana
vådor skola inträffa hädanefter mera, än hittills, betviflar jag
högeligen. Bomullsväfnader hafva till större delen varit till-
låtne till införsel. Derunder hafva många ganska stora cri-
ser inträffat, utan att någon våda för våra fabrikers bestånd
deraf uppstått. Deremot måste det alltid blifva förlust för
den enskilde, likasom för landet, att icke få köpa sina för¬
nödenheter för så godt pris, som möjligt. Det är en besyn¬
nerlig idée, att, om man kan få en sak till skänks eller för
godt pris, så skall man ej få taga emot densamma, endast
derför, att den icke blifvit fabricerad här i landet. Inom
all handel galler dock den princip, att man köper sina varor,
der de fås för bästa pris, och hvar och en skattar sig lyck¬
lig, om han lyckats att skaffa sig lager, när priserne äro
låga. Men bär vill man nu påslå, att det skall vara en olycka
för landet, om dess befolkning lemnäs tillfälle att från utlan¬
det för bästa pris förse sig med sina behof. Detta är uppen¬
bart origtigt och erfarenheten ådagalägger dessutom tydligen,
att sådana fabriker, hvilkas alster kunnat lemnäs för samma
pris, som utländningens, aldrig lidit af de i utländska han¬
delsförhållanden inträffade criser.
Man har äfven tadlat Utskottet, emedan det ej föreslå -
Den 7 Junii.
733
git nödige tullcontroler. För min del, kan jag icke inse hvad
man härmed menar. Vill man kanhända hafva en större
tullbevakning, ja kanske hela vår armée, att härvid göra tjenst.
En talare har sagt, att vårt land är eget. Ja, så är det
verkligen, och det duger icke, att här, såsom annorstädes,
införa ett spnrrningssystéme, hvilket, just till följe af landets
egna vidsträckta beskaffenhet, ingalunda kan genomföras. Emot
lurendrejeri och tullförsnillningar hjelpa ej andra medel, än
låga eller åtminstone måttliga tullsatser. Under det hittills
varande systemet har Regeringen, det måste sanningen till
pris erkännas, i detta hänseende gjort allt hvad den kunnat,
då den inrättat både ridande, gående och roende tullbevak¬
ning, som uppslukat icke mindre, än en tredjedel af alla tull¬
intraderna. Om, allt sådant till trots, lurendrejerier ändock
försiggått, bevisas häraf allra bäst, att så beskaffade controler
icke passa för vårt land. Vill man åter hafva föreskrift der¬
om, att de varor, hvilkas tillverkning inom landet man vill
befordra, endast få i Riket införas på vissa orter, så kan jag
icke finna någon rättsgrund för en dylik lagstiftning, som
uppenbart innefattar en inkräktning på de Sveriges samtliga
stapelstäder beviljade fri- och rättigheter.
Då tryckta såväl siden- som bomullstyger förut varit
tillåtne till införsel, tyckes det mig ej vara skäl att bibehålla
förbud för släta. Man klagar öfver en mängd missbruk vid
de närvarande införtullningarne, men huru kan man begära
annat med en dylik lagstiftning, i hvilken det, i afseende på
tulltaxebestämmelserna, finnes en sådan mängd nyancer, att
det erfordras ett rigtigt studium, för alt kunna tillämpa den
rätta tullsatsen. Nu har Utskottet försökt att härutinnan,
som i öfrigt, åstadkomma så mycken förenkling, som möjligt.
I följd af allt detta tror jag, alt de i afseende på tullcon-
trolen gjorde anmärkningarne icke förtjena det ringaste af¬
seende.
Oland annat har man äfvenledes velat påstå, att det af Ut¬
skottet nu följda systeme skulle vara främmande för vårt
land. Häri ligger dock ett uppenbart misstag. Det infördes
redan år 1823 och har sedan oupphörligen fortgått i samma
rigtning, ehuru det gått smått. Vid flera föregående Riks¬
dagar och sednast vid den sist förflntne, har Bevillnings-Ut-
skoltet framlagt tulltaxeförslag, vida mer liberala, än det nu
förevarande. De häri föreslagne tullsatser äro å många ar¬
tiklar högre, än i det vid föregående Riksdag af Bevillnings¬
utskottet upprättade tulltaxeförslag. Då Kongl. Maj:t vid sist-
754
Den 7 Junit.
lidne Riksdag proponerade, att förbuden mot släta bomulls-
väfnader mätte upphöra, föreslog Han en tullsats af endast
24 sk. per skälpund. Dåvarande Bevillnings-Utskott höjde
densamma lill 56 sk., och det nuvarande har ökat den ända
till 42 sk. per skålpund; ett belopp, sorn vida öfverstiger
tullen på bomullsgarn och väfvarelönen, som sammanräknadt
endast utgör 28 sk. per skålpund. Om utländningen skulle
kunna tillverka dylika väfnader för mindre än intet, måste
det dock med en dylik tullsats blifva omöjligt att kunna täfla
med den inhemska fabricationen.
Det är ingen konst att förespegla vådor och utmåla dem
med de mest dystra färger, lör att på detta sätt vinna ar-
betsclassen på sin sida. Ett sådant förfarande är likväl
icke öppet eller ens förenligt med det allmännas interesse.
Man bör icke leka med passionerna hos den arbetande clas¬
sen, än mindre i oträngdt mål framkalla sådane. Af confi-
scationstabellerna erfara vi, att en stor massa af de fabrica-
ter, hvarom nu är fråga, nemligen icke mindre än 11,287
skålpund af endast en sorts homullsväfnader blifvit tagne i
beslag under loppet af år 1849.— Häraf bevisas, att nämnde
varor till icke obetydligt quantum årligen i landet insmugg¬
las, och då man nu jemväl tager i betraktande, att ingen ar¬
tikel så mycket varit föremål för confiscation, som just born-
ullsväfnader, så synes det vara hög tid, att härå borttaga
förbuden, helst en stor del af dessa väfnader redan länge
varit till införsel tillåtne och de öfriga, utan någon tullafgift,
blifvit i landet införde. Landet kan häraf ingalunda skadas.
Tvärtom måste det, ifall tullen nedsättes till 24 eller 56 sk.
per skålpund, blifva en ganska god inkomstkälla för Stats¬
verket, och man kan för detsamma beräkna en ökad inkomst
af nära nog en million R:dr, utan att våra fabriker eller öf¬
riga inhemska näringar deraf skola lida det ringaste men.
Vidkommande här fällde yttranden att den inhemska
husslöjden skulle nedtryckas genom förbudens borttagande,
så tror jag, att äfven härutinnan ligger ett fullkomligt miss¬
tag. Den undertryckes ingalunda genom högre eller lägre
tullsatser, utan endast genom högt drifven fabriksnäring.
Hvar och en måste finna, att husslöjden omöjligen kan täfla
med fabrikerne. Följaktligen måste, för att uppehålla den
förre, man förbjuda all fabriksslöjd; men så långt lärer dock
ingen vilja gå.
Äfvenledes har man sagt, att förbudens borttagande skall
medföra en nedsättning i arbetslönerna. Hvarifrån man kan
Den 7 Junii.
755
hämta sådana idéer, det kan jag icke förstå. Det är ett af
alla tiders och länders erfarenhet bevisadt factum, att ju mer
man frigifver arbetet, desto mera arbete uppstår, samt att
concurrencen derinom följaktligen måste förbättra arbetar-
nes vilkor. Af offentliga handlingar inhemtas också, att Eng¬
lands arbetare, för närvarande, åtnjuta vida bättre vilkor, än
tillförene, samt att det just var arbetarnes nedtryckta belä¬
genhet, som tvingade England att öfvergå till en friare tull¬
lagstiftning. Det är också klart, att ju billigare pris, som
finnes på hvarjehanda förnödenheter, desto lättare skall det
blifva för arbetaren alt kläda och föda sig. Så t. ex. kostar
en aln shirting här 18 sk., men det skulle ganska väl kunna
tillverkas för vida mindre pris. Det så kallade »domestic’s»,
ett slags väfnad, hvarmed den lägre befolkningen i England
kläder sig, säljes der för 6 eller 7 sk. alnen och skulle jem¬
väl kunna tillverkas här för ett någorlunda motsvarande pris,
om man satte billigare införseltull på bomullsgarnet. Allt
detta bevisar att man skulle bereda tillfälle för arbetarne,
att för billigare pris kläda sig, hvilket alltid måste för den
fattigare classen vara kärkommet. Det af en Stånds-Leda¬
mot begagnade uttryck, att arbetarne användas såsom blotta
machiner, anser jag vara ett ord, hvarmed man velat verka
på arbetarnes passioner, och jag vill härtill endast svara, att
man, med lika skäl, kan säga, alt vi alla äro machiner, enär
allt vårt sträfvande endast och hufvudsakligast går ut på att
skaffa oss kläder och föda. Slutligen vill jag nämna, att om
tidpunkten för införandet af ett friare tullsystéme ej nu är
inne, så lärer den aldrig komma, åtminstone vill jag icke
åtaga mig, att vänta på en annan härför mera lämplig tid¬
punkt. Ehuru jas; reserverat mig mot den af Utskottet före-
slagne tullsats, såsom, efter min åsigt, varande allt för hög,
ser jag mig nu likväl föranlåten, att anhålla om proposition
på bifall till Utskottets förslag härutinnan.
Herr Bergin m: Don siste talaren har framställt åtskil¬
liga satser, som synas åtminstone mig ganska besynnerliga.
Så har han till exempel sagt, att vi, liksom de egentliga ar¬
betarne, icke sträfva för annat än kläder och föda. Jag hop¬
pas dock att vi, något hvar, må erhålla något mera för vårt
sträfvande. Hans begrepp om det Engelska ordet »dome-
stics» förefaller mig ock något löjligt. Dermed menas i all¬
mänhet alla slags gröfre bomullsväfnader, och i America till¬
verkas icke mindre än 20 till 50 särskilda slag deraf, för att
till utlanden utskeppas, och hvaruti Americanarne täfla med
756
Den 7 Junit.
sjelfva Engelsmännen, till och med på de Ostindiska mark¬
naderna. Hans definition på »domestics» visar, att han icke ur
rätt hemma i den saken, ehuru skicklig han armars är. Man
bör dock, när man talar i eli ämne, veta hvarom man talar.
Det har här val blifvit sagdt, atl man bibehållit höga tull¬
satser för att skydda de inhemska näringarne. Det är vis¬
serligen ganska bra, men jag fruktar, hvad Herr Murén jem¬
väl an tyd t, alt dessa åsigter endast för närvarande äro iakt¬
tagna, samt att man snart nog söker komma derhän, alt tull¬
satserna blifva lika med noll, och jag frågar: hur går det då,
särdeles med den inhemska husfliten? Fabrikerna kelina möj¬
ligen exhibera, men är det beskedligt eller rätt att beröfva
dessa beskedliga fruntimmer icke blott i de högre, utan jem¬
väl lägre kojorna den försörjningsutväg, som de i barndomen
lärt af mor och mormor samt allt framgent idkat? Hvad
skola dessa sedan taga sig löre? Herr Murén har talat om
det oriktiga deri, att icke få köpa varan för hästa pris eller
till skänks emottaga sådane. Jag tror att England gerna
skulle vilja skänka det fattiga Sverige alla sina förnöden¬
heter för ett års tid eller dylikt, om derefter aldrig någon
val' derstädes finge uppsättas, men vore det klokt, att ingå
på ett sådant contract? Herr Murén har berömt Regerin¬
gen för dess åtgärder i afseende på tullbevakningens inrät¬
tande. I delta beröm kan jag icke instämma; ty jag anser
tulibevakningen i många hänseenden felaktig, väl icke till
lands, men desto mera till sjöss., Vi veta att under cholera-
tiden, då quarantainesfartyg bevakade kusterna, lurendrejades
vida mindre, än under andra förhållanden. I England finnas
en mängd armerade snällseglande tulljakter, som svärma om¬
kring kusterna. Våra kuster äro, i anseende till deras vid¬
sträckthet, deraf vida mera i behof. Att ridande och gående
kustvakter samt en och annan kustjakt här och der skall
fullgöra kustbevakningen hos oss, måste förefalla hvar och
en löjligt. Nog vet lurendrejaren hvar han skall kunna krypa
emellan. I anledning af det utaf Herr Lagergren hafda ytt¬
rande, får jag förklara honom min hjertliga tacksägelse för
den grundlighet, för den värma och det nit, hvarmed han
försvarat det hittills här följda förbudssysternet i afseende på
husslöjd, särdeles af bomullsväfnader, och jag hoppas, lika¬
som jag önskar, att detta yttrande icke måtte vara hans sva¬
nesång, utan att vi jemväl för kommande tider må kunna
påräkna hans verksamma och upplysta biträde. Jag förenar
mig till alla delar uti Herr Lagergrens nämnde yttrande.
Den 7 Junit.
737
Herr Brodin: Herr Lagergren har gjort erinran derom,
att Utskottet icke föreslagit några bestämmelser i afseende
på tullcontrolen. Han vet dock likaväl, som någon annan,
att de hufvudsakligaste bestämmelserna rörande controlerna
måste innefattas uti tjenstgöringsreglementef, seglationsordnin-
gen, förpassningsstadgan, förordningen angående oloflig in-och
utförsel af varor och en mängd andra föreskrifter, som af
Tull-Styrelsen meddelas. Huru nu Beviilnings-Utskottet skulle
kunnat, i sammanhang med frågan om tullbevillningen, vid¬
taga några förändringar härutinnan, förstår jag så mycket
mindre, som motioner i dylik syftning, der de blifvit väckte,
måst remitteras, icke till Bevillnings-, ulan till Economie-
eller Lag-Utskotten, och af desamma behandlas. Jag är vis¬
serligen älskare af alla möjliga controler i afseende på tull¬
behandling. Icke dessmindre anser jag mig böra tillse att
icke formerna blifva åsidosatta. Sådant skulle dock hafva
skett, om Beviilnings-Utskottet tagit någon befattning med
detta ämne. Emedlertid vill jag icke bestrida, att en reform
i fråga om tullcontrolen verkligen behöfves, och jag önskar
att lämpliga stadganden härutinnan måtte kunna utfinnas.
Med hänsigt till våra vidsträckta kuster, anser jag dock detta
icke vara den lättaste sak. Herr Murén har upplyst om den
mängd utländska bomullsväfnader, som blifvit under beslags¬
anspråk anhållne. Då man nu vet att en ännu större mängd
inlurendrejas, utan att blifva anhållna, så kan man med skäl
fråga: hvad har väl vår inhemska tillverkning för skydd af
det nu gällande förbudet, särdeles då man besinnar, att de
utländska bomullsväfnader, som en gång inkommit, men blif¬
vit underkastade beslagsanspråk, få å offentliga auetioner för¬
säljas och sedan i landet kringspridas, och, om beslagsanspråk
derå icke kunna ega rum, i allt fall concurrera med den in¬
hemska tillverkarens alster af samma vara?
Herr Almgren: Att min motståndare på bänken bakom
mig hvarken lyssnar till mig eller mina vänner förundrar
mig ingalunda. För handelns intresse glömmer han industri¬
ens. Han borde dock ihågkomma, att om man här i Sverige
vill hafva någon industrie, så mäste den skyddas. Vill man
återigen icke hafva någon sådan, utan endast handel, då är
det rätt att taga bort allt skydd för den inhemska industrien.
Mig synes dock att man bör, på samma gång man uppmun¬
trar handeln, tillse att öfriga inhemska näringar icke helt
och hållet undertryckas. När väfnadsindustrien kommit till
Dorg.'Stånd. Drot. vid Dikad. 1850—1851. lil.
758
Den 7 Junti.
sådan höjd, att man tilltror sig kunna i mer eller mindre
mån borttaga skyddet för densamma, bör man, likasom ut-
ländningen gjort, t. ex. med vår jernexport, tillse att nödige
controler lemnäs i afseende på de föreskrifter, som sättas i
stället. Jag skulle gerna vilja tro Herr Muréns uppgift, att
våra näringar icke skola lida någon skada häraf. Det kan
jag dock ej. Härtill fordras i främsta rummet bestämda be¬
vis, och hvarken Herr Murén eller Bevillnings-Utskottet har
framlagt några så beskafläde, att jag med trygghet kan motse
följderna af de föreslagna förändringarne eller obetingadt an¬
taga dem. Tvärtom ser jag, för min del, högst svåra följder
deraf. Om man undertrycker den inhemska industrien, hvil¬
ken hufvudsakligast exsisterar genom förbudsskyddet, och så¬
ledes ökar importen, skall vårt land snart utarmas, och jag
frågar, hvarmed skall man till slut betala den ökade impor¬
ten? Härtill lärer i sådant fall vår jernexport icke blifva
tillräcklig. Hvad jag nu sagt, eger i synnerhet sin tillämp¬
ning på den del af husfliten, som omfattar bomullsväfnader.
Enligt officiella handlingar tillverkas sådane till icke mindre
än IS millioner alnar årligen. Tillverkningsbeloppet är dock
vida större. Denna näring är således ingen bagatell och då
den, som sagdt är, hufvudsakligast exsisterar till följe af och
genom det skydd, den haft uti införselsförbudet, bör man vid
öfvergång från detsamma tillvägagå med ali möjlig försigtig¬
het. Detta hade Bevillnings-Utskottet bort besinna, och jag
tror icke, lika med Herr Brodin, att nämnde Utskott har
att helt och hållet undandraga sig all befattning med segla-
tionsordningen, med flera dylika författningar. Tvärtom sy¬
nes det mig, som om det åligger Bevillnings-Utskottet, att åt¬
minstone i förening med ett annat, t. ex. Economie-Utskot-
tet, tillse, att de, i stället för förbuden, föreslagna tullsatser,
må blifva en sanning. Om Utskottet vill det ena, så måste
det ock vilja det andra. Då man, såsom ett efterföljansvärdt
exempel, åberopar Norriges tulltaxa, hade man jemväl bort
jemnföra Norriges handelslagar med Sveriges. Så t. ex. ex¬
sisterar der, att om en handlande i Norrige reqvirerar, t. ex.
1000 exemplar af Gefle frihandelsförenings prisbelönta skrift,
rörande ett friare handelssystem, så blott angifves varan vid
ankomst å tullkammaren. Några månader derefter komma
tulltjenstemännen hem till handlanden och se efter, huru
mångå exemplar då blifvit försålda. För dessa erläggas då
tull. De öfverblifna exemplaren få antingen utan tullafgift
åter utföras eller ock, ehuru först efter 2 års förlopp, slut¬
Den 7 Junii.
759
ligen undergå fullständig tulibehandling. Häraf vinner den
handlande, utom annan besparing, jemväl ränta å den tullaf¬
gift, som hos oss måste genast erläggas. Likväl tror man,
att vår handel skall kunna concurrera med den Norrska, hvil¬
ket dock är ett fullkomligt misstag. Alla dessa, med flera
omständigheter, hade Utskottet bort vidröra, men då det icke
gjort det, ledes man ovilkorligen på den (ankan, att Utskot¬
tet icke, med tillbörlig noggrannhet, öfvervägt hithörande äm¬
nen. Jag fortsätter emedlertid yrkandet om gamla tulltaxans
bibehållande i fråga om bomullsväfnader.
Herr Machel: I hufvudsaken instämmer jag med Her¬
rar Brodin och Murén, men jag tror dock, att de nu före¬
slagna tullsatserna äro alltför höga och som sådana alltför
mycket uppmuntra till lurendrejeri, så att törhända lika myc¬
ket af utländska väfnader hädanefter, som hittills, inkomma
på oloflig väg. Jag vill likväl icke anticipationsvis så med¬
gifva en tullnedsättning, att tullsatsen, såsom en talare ut¬
tryckte sig, till slut blir lika med noll, ty jag anser, att våra
inhemska fabriker för bomullsväfnader ännu behöfva åtmin¬
stone något skydd. Man tiar sagt, att det skulle hafva åle¬
gat Utskottet att föreslå föreskrifter i afseende på tuilcontro-
len. Jag tror dock, att man lämpligast kan öfverlemna om¬
sorgen härutinnan helt och hållet till Tull-Styrelsen, som
ostridigt eger den största erfarenhet i ämnet och sannolikt
icke lärer underlåta, att hädanefter, som hittills, vidtaga nö¬
diga förbättringar.
Herr Lauergren: Herr Murén är en alltför ensidig,
jag skulle nästan vilja säga, en alltför blind anhängare af det
mercantila systemet, för att någon gemensamhet i åsigter
emellan honom och mig skulle kunna ega rum. Ehuru det
således icke gifves någon punkt, deruti de sammanträffa, är
jag, för min del, likväl icke häraf hindrad alt göra full rätt¬
visa åt uppriktigheten uti Herr Muréns åsigter och menin¬
gar. Att han icke gör mig samma rättvisa, måste härleda
sig deraf, att han, som sagdt är, är alltför ensidig i sin till¬
gifvenhet för det mercantila systemet. Endast denna sistbe-
rörda omständighet kan det tillskrifvas, att Herr Murén vill
förfäkta den mening, att det vore den största fördelen, ja! en
ren vinst för vårt land, att få köpa dess förnödenheter för
bästa pris. Om han icke vöre fyllest så ensidig, skulle han
besinna, huru många, just till följe af de der lofordade låga
priserna, komma att gå alldeles brödlösa. Detta måste an¬
dra tänka på och det medgifves äfven till och med af mån¬
7 40
Den 7 Junii
gen annan anhängare till samma system. Jag undrar just om
den förutnämnde värde Ledamoten någonsin hört talas om
det gräsliga elände, som för några år tillbaka drabbade de
Schlesiska och Sachsiska handväfvarne. Hade han begrepp
härom, så är jag öfvertygad, den rättvisa måste jag göra
åt Herr Muréns caractére, att han skulle skygga tillhaka
för att undvika så beklagliga företeelser inom vårt eget land.
Het yttrande, jag fällde rörande våra bristfälliga tullcontro-
ler, bämtade jag lika litet ur luften, som jag dermed afsåg
i hvad mån vår tullbevakning är väl eller illa ordnad. Med
controler menar jag alldeles icke tullbevakningen, utan åt¬
skilliga institutioner för ordnandet af den utländska handeln,
och det är detta, som jag anser tillhöra Bevillnings-Utskot-
tets område. Dit räknar jag i första rummet ett bestäm¬
mande derom, att väruinförsel till en början åtminstone icke
måtte tillåtas i alla de hamnar, som ega stapelfrihet, utan
endast i några få, der nemligen genom en större folkmängd,
en mera utvidgad rörelse, tillräckliga och säkra tullcontroler
kunna tänkas exsistera. För det andra hade bort stadgas en
inskränkning, som antagits i h<-la den civiliserade verlden,
men hvilken våra lagstiftare lemna sitt tysta förakt, jag me¬
nar ett bestämmande, med hänsigt till fartygets beskaffenhet
af däckadt eller odäckadt samt dess lästetal. I hvarje annat
land är det icke tillåtet, att från en öppen båt införtulla va¬
ror. Detta i vår tull-lagstiltning gjorda medgifvande har vål¬
lat att nästan hvarenda fiskarebåt på Skånska kusten begag¬
nas till smuggleri. Sådant skulle likväl icke låta sig göra,
om det vore stadgadt att endast däckade fartyg om ett visst
lästetal finge begagnas till införsel af utländska varor; och
då dylika stadganden finnas i alla andra länder, hade Utskot¬
tet icke bort med sådan likgiltighet förbigå denna omstän¬
dighet. Någon tvekan om införande af en dylik restriction
bör lika litet förefinnas, som i afseende på föreskrifterna om
varors uppläggande på s. k. credit-upplag. Bland andre skäl
har Herr Murén jemväl åberopat det, att 11,000 tfe bom-
ullsväfnader under loppet af ett visst år blifvit i beslag tagne.
Huru oändligt ringa är icke detta belopp, i jernnförelse med
de ökade tullinkomster, enligt Herr Muréns beräkning, upp¬
gående ända till 1 million B:dr, som skulle blifva en följd af
nedsättning i tullsatserna, kan man lätteligen finna, då tullen
å nämnde belopp, enligt Herr Muréns förslag, å 36 sk. per
tt>, icke ens skulle utgöra 8,000 R:dr. Häraf visar sig, att
ingen kan vara mera sangvinisk i sina förhoppningar, änden
Den 7 Junit.
741
I sorn gjort sig till organ för frihandels-systemel. Men det är
naturligt, alt man äfven med öfverdrifna beräkningar söker
lugna dem, som icke kunna finna detta system vara passande
I öfverallt. Herr Murén har gjort mig en beskyllning, den jag 18-
; ter falla tillbaka på honom sjelf. Ilan har nemligen tillvitat
mig, att jag skulle hafva talat till och sökt uppväcka arbetar-
I nes passioner. Det har jag aldrig gjort, och icke eller i dag.
I Då jag i sammanhang med förevarande fråga talat om arbe-
tarnes ställning och dervid vidrört de Schlesiska förhållan-
: derna, har sådant varit på sin plats, och jag har icke kun-
I nät hjelpa att utsigterna, i afseende på våra arbetares ställ -
I ning, härvid kommit att synas reactionaira. Så mycket min¬
dre har jag kunnat tala till passionerna hos arbetare-classen,
i som, mig veterligen, ingen af denna dass alhört mitt tal. Jag
instämmer till alla delar uti Herr Almgrens yttrande.
Herr Halling: Onekligen är denna artikel af beskaf¬
fenhet att förtjena all möjlig uppmärksamhet, men lika obe¬
stridligt är, att om alla de menniskor, hvilka sägas vara be¬
roende af skyddet för samma artikel, skulle sedan år 1823,
då ett friare tullsystem vidtog, hafva svultit ihjäl, så hade
befolkningen under denna tid icke ökats till den grad, som
nu verkligen är förhållandet. Man har bland annat sagt, att
införselförbud är det enda medel att här i landet skydda hus¬
fliten. Denna, som alnvis beräknad, nära nog skulle vara
omätlig, är dock alltför mycket hemmastadd här i Sverige,
för att kunna undanträngas eller upphöra. Hade husfliten
verkligen kunnat utrotas, hade det längesedan skett genom
fabriksväsendets redan gjorda inkräktningar. Att införselsför¬
budet icke uträttar så särdeles mycket, som man velat på¬
stå, derpå hafva vi ock bevis uti redan vunnen erfarenhet.
Vi veta nemligen, att förbudet varit utsträckt till högst få
slag af bomullsväfnader, utan att tillverkningen af dessa gått
mera fram, än de öfriga, eller dessa sednare blifvit i någon
mån undertryckta. Lägger man nu härtill alt under loppet
af ett års tid icke mindre än 20,000 sjvålp. bomullsväfnader
blifvit confiscerade, och antager, hvilket med temlig säkerhet
låter sig göra, att hvad som sålunda blifvit anhållet, icke ut¬
gör en tiondedel, ja! kanhända icke en hundradedel af hvad
som i sjelfva verket blifvit olofligen i Riket infördt, så tror
jag att vår inhemska väfnadsindustrie redan nu löper vida större
risico, än om Utskottets förslag antages. Hela skillnaden
kommer då att bestå deri, att för hvad som hädanefter in-
742
lien 7 Junii.
fores, kommer Staten att åtnjuta tullintrader. Jag vet väl
att man härvid, och det med skäl, har stora anspråk på nö¬
dige controler. Det är likväl icke Rikets Ständer, sorn här¬
vidlag böra taga initiativet. De kunna väl önska och, jemväl
när behof göres, derom göra underdånig framställning, men
verkställigheten deraf blir dock alltid Regeringens ensak.
Man har vidare sagt, att de af Utskottet nu föreslagna åt¬
gärder i afseende på tullsatserna endast äro att betrakta så¬
som första steget till en slutligen ända till noll nedgående
tullnedsättning. Då man talar så, tyckes man hafva glömt
att Sverige eger en representation, som hvarken lärer glömma
hvad den Svenska arbetaren behöfver, eller sofva när fråga
derom uppkommer. Nyssnämnda förmodan synes således
sakna all befogenhet. Med godt samvete har jag deltagit uti
de ntt föreslagna tullbestämmelserna, derå jag följaktligen yr¬
kar bifall.
Herr Murén: Herr Lagergren har väl sagt, att jag
blindt följer det af mig antagna systemet. Låt så vara. Jag
kan deremot med lika mycket skäl säga, att enahanda för¬
hållande exsisterar icke mindre med Herr Lagergren, och vi
kunna då qvitta med hvarandra. Aldrig har jag varit okun¬
nig om de af honom vidrörde Srhlesiska och Sachsiska för-
hållanderna, men det är just sådana, som böra förebyggas
derigenom, att man icke uppmuntrar dessa onaturliga fabri¬
ker, hvilka ej kunna annorlunda anses, än såsom drifhusvex-
ter. Att genom en felaktig tull-lagstiftning alstra sådana och
såmedelst utan behof framlocka en fabriksbefolkning, vida far¬
ligare, än någonsin våra backstugusittare, kan jag ingalunda
anse vara rätt eller ens rådligt. En annan talare har fram¬
ställt den fråga, om det vore beskedligt att beröfva dessa be¬
skedliga fruntimmer den försörjningsutväg, som de lärt af
mor och mormor. Jag skulle vilja besvara honom med en
annan fråga: hvar hafva alla de qvinnor, sorn, innan bomulls-
spinnerifabrikerna blifvit här i Riket införda, spunno bomull
på långrock, tagit vägen, eller månne alla dessa svultit ihjäl?
Man har sagt, att utländska varor icke borde få införas med
öppna båtar. Jag har förut sagt att Revillnings-Utskoltet
icke har med den saken att skaffa; men om det än varit
skyldigt alt härmed taga befattning, tror jag mig kunna för¬
säkra, att nämnde Utskott icke skulle velat till den grad gå
reactionairt tillväga. Då det förut varit tillåtet, att äfven
med smärre båtar idka sjöfart på främmande kuster, skulle
Utskottet icke velat borttaga en dylik rättighet; åtminstone
Den 7 Junti.
743
skulle jag icke velat deltaga i ett dylikt beslut. Afan har
anmärkt mitt yttrande, det en million R:dr skulle öka tull¬
inkomsterna, i fall tullsatsen vore mindre. Det är möj-
, ligt, att jag till någon del gjort mig skyldig till öfverdrift.
| Att någon orimlighet häruti likväl icke förefinnes, torde lät¬
teligen inses, då man besinnar, att det endast erfordras en
enda fabriks tillverkning för 2 millioner skålp. bomullsväfna-
I der, och om man beräknar tullen till 24 sk. skålpundet, ul-
I gör detta genast en million R:dr. Likaledes har man an¬
märkt, att det af mig uppgifna belopp 11,000 skålp. bom-
ullsväfnader, som blifvit confiscerade, vore alltför obetydligt
att tala om. Det medger jag väl, men relativt till andra ar¬
tiklar, som blifvit beslag underkastade, synes beloppet icke
vara så obetydligt. Herr Halling har uppgifvit, alt de be¬
slag underkastade bomullsväfnaderna utgjort 20,000 skålpund.
Olikheten härleder sig deraf, att jag afsett blott ett slag, då
Herr Halling afsett och sammanräknat alla slags boinulls-
välnader. Vidkommande slutligen yttrandet, att jag hyser
alltför sangviniska förhoppningar, så tror jag att samma ytt¬
rande med ännu större skäl eger sin tillämpning på mina mot¬
ståndare, då de förmena att man endast genom införselsförbud
och höga tullsatser skall kunna upprätthålla den inhemska
industrien, ett förmenande, som helt och hållet vederlägges
af erfarenheten.
Herr Ekelund: Vid frågans behandling inom Utskottet
yrkade jag, att nödiga controler måtte föreskrifvas. Min åsigt
vann icke gehör, utan ansåg Utskottet sådarie hvarken nyt¬
tiga eller behöfliga. Jag har derföre också reserverat mig
härutinnan. Herr Lagergren har så fullständigt utredt, hvart¬
hän arbetslöshet leder, och huru den hos oss kan uppkom¬
ma, att jag härutinnan blott åberopar hans yttrande. Jag vill
blott tillägga, att af tidningarne hafva vi nyligen sett, att utaf
13,000 väfstolar i Lyon, circa 12,000 nu stå stilla, af brist
på beställningar och tillfälle till afsättning. Huru alla de ar¬
betare, som der varit anställdp, draga sig fram, vet jag ej,
men jag befarar stora vådor för oss, om här, likasom der,
under likartade förhållanden, en mängd arbetare nödgades gå
sysslolösa. Herr Murén har frågat, hvart de qvinnor, som
förr spunno bomull på långrock, tagit vägen eller om de svul¬
tit ihjäl. Jag svarar: att sannolikt hafva de till stor del
kommit på fattighusen. Det är ett obestridligt factum, att
pauperismen under de sednare åren betydligt tilltagit, och att
i bredd dermed brottens antal ökats, ehuru mindre af den
744
Den 7 Junii.
qvinliga, än fast mera af den manliga befolkningen, som af
en eller annan orsak mäst gå sysslolösa. I afseende på de
stora tullinkomster, som man velat förutse, så om de verk¬
ligen komma till stånd till det betydliga belopp, som uppgif¬
vits, lärer det icke kunna ske, utan att en ganska svår tryck¬
ning på näringarne också derigenom måste uppkomma, för¬
medelst den genom ökad import förminskade inhemska ar-
betsproduetionen. Herr Murén, som nu lärer hafva associ¬
erat sig i ett bomullsspinneri-bolag, torde väl snart vinna en
erfarenhet, stridande emot de af honom nu förfäktade satser,
och i annat fall blir det först då en ära för honom att hafva
nu varit så sannspådd.
Herr Gustafsson: Jag vill ingalunda kasta mig in i den
stora strid om förbudens borttagande, sorn nu pågår, ty jag
vet på förhand huru den inom detta Stånd utfaller.' Men då
de, sorn yrka förbudens borttagande, borde vara lika stora
älskare af controler, så vill jag icke lemna detta tillfälle obe-
gasnadt att erinra de Ledamöter, som voro närvarande vid
1844 och 1845 årens Riksdas, om Borgare-Ståndets då i
samma ämne fattade beslut. Nämnde Stånd beslöt nemligen:
»att införselförbuden skola utur nuvarande tulltaxa borttagas,
med vilkor, att införselsfriheten af nu med förbud belagde
varor medgifves endast till städerna Stockholm, Götheborg
och Malmö; att nederlagsrätt ej eger rum för berörde varor;
och att införandet icke må ske med andra, än däckade far¬
tyg, och ej under 20 lästers drägt.»
Herr Schwan: Under den discussion, som nu föregått,
och hvilken haft många ganska intressanta partier, har jag
med särdeles förvåning hört, att åtskilige talare och isynner¬
het en med föga parlamentarisk takt emot Herr Murén be¬
gagnat epitlieter, hvilka framför allt bort undvikas. Det är
icke utan, att Ståndet måste finna dem mer eller mindre för¬
olämpande, men då Herr Murén sjelf icke gjort dem till fö¬
remål för anmärkning, har jag blott velat på detta sätt till¬
kännagifva, huru jag bedömt desamma.
Man har här talat om de criser, hvilka inträflät i Schlesien
och Sachsen, och Ståndet torde härvid påminna sig, att nämnde
criser till en början rörde strumpväfnader. Om vi nu gå till
de Schlesiska och Sachsiska strumpväfnaderne, så veta vi,
att dessa uppnått en hög ståndpunkt, samt att denna vara på
sin tid var mycket eftersökt i nästan alla länder. Sedermera
upptäcktes i England ett sätt att fabriksmässigt å väf till¬
verka strumpväfnader till lika godhet och bättre pris. Följ¬
Dcn 7 Junit.
745
den blef, att de Schlesiska och Sachsiska väfnaderna icke
fingo någon afsättning. När nu härtill kom, att de Engelska
machinerna jemväl infördes i de förstnämnde länderna, så
nedsjönk den stora befolkningen, som förut befattat sig med
den nämnda husslöjden, i ett fullkomligt armod. Enahanda
förhållande skall snart inträffa i de så kallade 7 Häraderna
i Westergöthland. Hvad dem angår, är jag synnerligen rädd
icke blott för utländsk, utan t. o. m. än mera för den in¬
ländska täflan, som alltid måste uppstå, i samma mån fa¬
briker uppkomma. Om man kunde hermetiskt tillsluta Sverige
för utländska varor, så att icke en aln tyg af utländsk till¬
verkning kommo att i Riket införas, skulle husslöjden ändock
erhålla vida farligare medtäflan i de inhemska fabrikerna.
Detta bör ej förbises. Vi hafva redan sett, att den befolk¬
ning i Fahlun och Dalarne, ehuru till antalet icke jemnlör-
lig med den i de 7 Häraderne, som förut sysselsatte sig med
bomullsspinnerier, måste härmed upphöra, när bomullsspinneri¬
fabriker infördes i landet. Så måste det alltid gå; och när
man nu förutser att husslöjden, der den idkas utöfver det
egna behofvet, måste gifva vika för fabrikerna, i samma mån
dessa uppstå, måste hvar och en finna, att det icke kan vara
rätt eller råd ligt att fortfara med det nuvarande systemet.
Okas populationen i nämnde 7 Härader från 80 till 420 tu¬
sen menniskor, innan crisen vidtager, desto förfärligare må¬
ste den blifva. Hvad skall denna massa af backstugusittare
taga sig löre, när förläggarne icke längre vilja lemna dem
garn till väfnader? Jo, de måste hungra först och sedan
svälta ihjäl. Men jag hemställer, om det är klokt att fortgå
i ett system, at hvilket man har dylika följder för ögonen?
Månne det icke vore vida bättre, att i tid rikta sysselsätt¬
ningen åt annat håll? Vi hafva ännu ett exempel att åbe¬
ropa från de förstnämnde Schlesiska och Sachsiska länderna.
Der hafva bomulls- och linneväfnaden, såsom husslöjd, upp¬
nått en ganska hög grad. Nu hafva likväl nyligen uti Irland
inrättats linneväfnads-läbriker, som redan nått en sådan höjd,
att de sannolikt komma att. snart nog uttränga icke blott
den nämnda husslöjden, utan till och med bomullsväfnads-
fabrikerne. Det är dessa ständigt stigande och fallande fa¬
briker, hvilka, om deras tillkomst skall uppmuntras och den¬
samma skyddas genom systemet af införselsförbud, Herr Mu¬
rén ganska riktigt benämner »drifhusplantor». Jag har med
fägnad hört, huru motståndare till det ifrågavarande Utlåtan¬
det, sjelfva mäst erkänna, att Bevillnings-Utskottet tillväga-
746
Den 7 Junii.
gått med all möjlig varsamhet i fråga örn bestämmandet af
de tnllsatser, som blifvit satta i förbudens ställe. Utan af¬
sigt att dessa framdeles mä obehörigen nedsättas, har jag
deltagit i Utskottets beslut, dervid jag hufvudsakligast utgått
från tvänne synpunkter, nemligen dels angelägenheten af att
på detta sätt öka Statsverkets inkomster, dels ock att, om
möjligt, minska anledningarne till smuggferier. I händelse man
framdeles skulle finna, att smugglerier, det oaktadt, komma
att bedrifvas, må då Ständerna, om de så vilja, försöka ett
annat system. Jag tror dock, att det snart skall visa sig,
att lurendrejerierna hädanefter komma att åtminstone min¬
skas, och när denna erfarenhet vunnits, torde deruti finnas
ökadt skäl att, för att helt och hållet utrota desamma, ännu
ytterligare nedsätta tulisatserna, och såmedelst skaffa de verk¬
liga inhemska näringarne ett skydd, som nu icke (innes an¬
norlunda, än på papperet. En tullförsnillning skall då i all¬
männa omdömet stämplas såsom ett brott, såsom en från
Staten begången stöld, hvilken kan till ziffran bestämmas,
och, jag upprepar det ännu en gång, icke blott Staten i sin
helhet, utan jemväl näringarne skola häraf hemta oberäkne¬
liga fördelar. På dessa skäl har jag biträdt Utlåtandet. Jag
har dervid icke haft några biafsigter, lika litet, som jag va¬
rit ledd af några mercantila intressen. Jag har aldrig och
jag kommer aldrig att blanda mig in i denna slags handel.
Det måste således vara hårdt, att höra dylika crassa beskyll¬
ningar, som t. ex. den, att vi skulle af en blott egoism hafva
åsidosatt näringarnes intresse. Våra intressen och vära åsig-
ter äro fullt ut lika patriotiska, om icke mer, än deras, hvilka
påyrka skydd.
Då jag således nu går att yrka bifall till Utskottets Ut¬
låtande i förevarande punkt, beder jag att få göra ännu en
erinran. Vi påminna oss den handelscris, som år 1848 egde
rum. Den vållade icke nedsättning i varupriserna. Tvärtom
stego dessa ganska betydligt. Om en dylik eris ännu en gång
skulle inträffa, är det icke svårt att förutse, att, såsom en
oundviklig följd häraf, vår export skulle komma att afstanna.
Detta skulle jemväl i någon mån blifva förhållandet med im¬
porten, men det gifves dock vissa nödvändighetsvaror, som i
hvarje händelse måste införas. Hvarmed skola då dessa be¬
talas, om icke med Bankens silfverfond, som då skulle kom¬
ma att släpas ur landet. Om under den penninge-förlägen-
het, som häraf måste uppstå, befolkningen skulle kunna från
annat håll, för bättre pris, ef hålla sina öfriga förnödenheter,
Den 7 Junti.
747
3 vöre det då en så stor olycka att häraf begagna: sig? Jag
| tror det ej. Långt ifrån att häruti finna någon fara för Ban¬
kens bestånd, skulle jag skatta oss särdeles lyckliga, emedan
i annat fall den sista silfver-riksdalern skulle gå ur landet.
Herr Berg instämde.
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen
! framställde proposition på bifall. Den besvarades med blan-
dadé Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs, så lydande:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets Utlåtande
och förslag, angående bomullsväfnader, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej bibehålies nuvarandegtulltaxa, i afseende på
denna artikel, och kommer följaktligen lör bomullsväfnader
der stadgade införselsförbud att qvarstå.»
Voteringen, som anställdes med slutna sedlar, deraf en,
förseglad, allades, utföll med 51 Ja emot 13 Nej, hvadan
Utskottets yttrande i denna punkt var af Ståndet bifallet.
Herrar Almgren, Bergman, Elielund, Lagergren och
Collén anmälte, hvar för sig, reservation emot Ståndets så¬
lunda fattade beslut.
Ylleväfnader.
Herr Ekelund: 1 motsats till Utskottets förslag, kom¬
mer jag att yrka bibehållande af de nuvarande införselsför¬
buden mot ylleväfnader samt att derå begära proposition.
Med ledning af de föregående discussionerna om princi¬
perna i allmänhet för förbudens borttagande samt af de här
försiggångna voteringarne, hyser jag väl intet hopp, att mitt
förutnämnda yrkande bifalles. Jag anser mig dock böra vörd¬
samt anhålla, att Högtärade Ståndet behagade å den ifråga¬
varande artikeln fästa den uppmärksamhet, som densamma
så väl förtjenar. Den förra artikeln, som alhandlades, ut¬
gjorde en betydande husslöjd, fördelad öfver hela landet, men
isynnerhet bedrifven inom 7 Härader i Westergöthland. Den
nu ifrågavarande utgör numera också en hufvudnäring, sär¬
deles för staden Norrköping, hvarest finnes samlad en stor
massa menniskor, som till deras exsistence äro beroende af
och nära nog stå eller falla med detta förbud. Det är ostri¬
digt, att just till följe af det skydd, som häruti förefunnits,
har klädes-fabricationen i vårt land gått framåt, såsom den
gjort; så t. ex. har ensamt i Norrköping arbetarnes antal,
hvilka år 1828 utgjorde endast 780, ökats 1849 till 3,531
748
Den 7 Jami.
och 1850 till 3,496. Klädestill verkningen derstädes, Sorn
år 1828 utgjorde 248,155 alnar, lill ett värde af 1,335,513
R:dr, uppsteg, så att år 1849 tillverkades 1,001,244 alnar,
värde 5,562,189 R:dr, samt år 1850: 1.052,280 alnar, till
värde af 5,883.187 R:dr. Folkmängden i Norrköping utgjorde
år 1822: 9,000 och 1850: 10,000 personer, men ökades un¬
der de följande 2:ne decennierna så, att den år 1850 ulgjorde
icke mindre än 17,000 personer, hvarvid icke bör lemnäs
oanmärkt, att folkmängden under de 3:ne sisla åren ökats
med 1,000 personer årligen. Hela denna befolkning, till aldra
största delen, bestående af arbetare med deras hustrur och
barn, beror i mer eller mindre mån af ifrågavarande hand¬
tering. En störande inverkan på denna skulle- medföra högst
menliga följder, icke blott enskildt för nämnde stads sam¬
hälle, utan äfven, ehuru i olika riktningar, för hela provin-
cen. Då man åberopar tull-lagstiftningar från andra länder,
der ett friare tullsystem numera blifvit in förd t, bör man till¬
lika ihågkomma, att öfverallt hafva de inhemska näringarne
förut varit skyddade genom förbud, till dess det ansetts att
sådant, utan fara, kunnat borttagas, men äfven ihågkomma,
att det ej ännu är i allmänhet erkändt eller visadf, att det
friare tullsystemet varit eller är lyckligt och välgörande. Vi
hafva äfven nyligen exempel på att i Nord-Americas Förenta
Stater det blifvit yrkadt, och äfven såsom nödigt ansedt, att
höja skyddet för åtskilliga inhemska industriegrenar. Der
har man således redan kommit i erfarenhet af de menliga
verkningarne utaf den mera frigjorda utländska täflan. En
dylik erfarenhet skulle äfven vi tvifvelsutan komma att göra.
Det är då bättre, att, innan en så dyrköpt och olycksbrin-
gande erfarenhet vinnes, så vidt möjligt är, förebygga de vå¬
dor, sorn så lätteligen ses för ögonen. Antages nu frihan¬
delssystemet, så måste vi sannolikt efter någon tid återgå lill
det prohibitiva, och så börja kretsgången ånyo. Sedan man
funnit, att våra inhemska näringar dukat under och upphört,
emedan de icke kunnat uthärda täflan med utländska alster,
skall man uppbjuda sin förmåga, för att åter tillegna sig fa¬
briker och industrie, som ju ändå hvarje land vill hafva;
men det blir då icke så lätt att åter komma i gång der¬
med, då det erfordras att anskaffa behöfliga nya machine-
rier, och folket då är afvändt från fabriksarbetet. Följderna
häraf kan man lätteligen inse. Vida klokare synes det vara,
att ännu någon tid, och intilldess de inhemska näringarne
vunnit tillräcklig stadga, fortgå i det prohibitiva systemet.
Den 7 Junit.
749
Man har talat om nödvändigheten af ökade controler. Här¬
uti instämmer jag lill alla delar, och jag skulle önska, att
tullförsnillning måtte anses, bedömas och bestraffas såsom
stöld, ty den är det i sjelfva verket. I afseende på tidpunk¬
ten, tror jag den närvarande icke vara lämplig för införande
af det utaf Utskottet antagna system; och jag hoppas, att
Kongl. Maj:t äfven skall finna, att den icke nu, hvarken i
politiskt eller economiskt hänseende, är den rätta. Emedler¬
tid är det redan taladt så mycket om delta ämne i sin all¬
mänhet, att jag ej vidare vill dermed uppehålla tiden, desto-
mindre, som jag hyser föga hopp, att inom detta Stånd
vinna sympathier för mina åsigter. Icke dessmindre anhål¬
ler jag, att Herr Talmannen täcktes framställa proposition
på bibehållande af de nuvarande införselsförbuden å ylle¬
väfnader.
Herr Almgren: Jag vill icke längre uppehålla Ståndet,
då jag af de föregående voteringarne nogsamt erfarit, att det
endast är en ringa minoritet, som vill lemna skydd åt de in¬
hemska näringarne. Åberopande hvad jag förut haft äran anföra,
vill jag endast erinra örn tiden nu är inne att borttaga förbud
för de ifrågavarande artiklarne. Om man nu helt och hål¬
let lossar banden för införsel af utländska ylleväfnader, fruk¬
tar jag, att de betänkligaste följder för vårt land skola häraf
uppkomma. Den föregående talaren har väl upplyst, att an¬
talet af de arbetare, som för närvarande sysselsättas vid
klädesfabrikerna i Norrköping, uppgår ända till 5,496 perso¬
ner. Men härmed är det icke nog. Af dessa hafva de He¬
sta familjer att underhålla, och man kan taga för gifvet, att
större delen af Norrköpings 17,000 innevånare, i mer eller
mindre mån, bero af dervarande klädesfabriker. Om man
nu borttager det behöfliga skyddet för dessa, och de följakt¬
ligen komma att upphöra, är det icke svårt att förutse de
bedröfligaste följder lör detta samhälle. Jag instämmer der¬
för till alla delar uti den föregående talarens yrkande.
Herr Lagergren: Jag har förut många gånger och äf¬
ven i dag tillkännngifvit de skäl, på grund hvaraf jag yrkar
införselsförbudens bibehållande. Jag behöfver således nu icke
upprepa desamma, utan begär endast att få förena mig uti
Herr Ekelunds yrkande.
Herr Brinck: Hittills har jag sökt att iakttaga all möj¬
lig tystnad i afseende på införselsförbudens borttagande, enär
föga nytt derom är att säga. Men då jag förmodar, att den
nu förevarande artikeln är den sista, vid behandling hvaraf
7S0
Den 7 Junit.
någon tvist i omförmäldte hänseende kan uppstå, ber jag att
få yttra några få ord i detta ämne. Det var icke utan en
viss tillfredsställelse, jag hörde åtminstone en talare erkänna
Bevillnings-Utskottets moderata förfarande i afseende på be¬
stämmande af höga tnllsatser i förbudens ställe, ett erkännande,
deruti de öfrige härvarande prohihitiva systemets anhängare
tyckas icke vilja instämma. Emedlertid är jag af den tanka,
att, ehuru förbuden blifvit borttaena, skola likväl dessa allt¬
för höga tnllsatser locka till och föranleda lagöfverträdelser.
Då man likväl icke kunnat vinna allt på en gäng, må det
vara kommande Ständer förbehållet, att, då början nu blif¬
vit gjord, vidare fortgå på denna bana och, der behof göres,
efter omständigheterna moderera tullsatserna. Hvad särskildt
angår den nu ifrågavarande artikeln, så torde det vara allom
kändt, att allt det kläde, som har i landet förbrukas, på långt
när icke är af inhemsk tillverkning, äfven om det alyttras
under sådan rubrik. Oaktadt vära klädesfabriker nått en
ganska hög ståndpunkt, äro de likväl icke i stånd att forse
landet med dess behof af ylleväfnader, och följden blir na¬
turligtvis den, att betydliga partier deraf från utlandet hit
inkomma. Man kan lätteligen inse, hvartill införselsförbud
och höga tullsatser tjena, då man täger i betraktande vårt
lands långa kuststräckning, som det är omöjligt bevaka, äf¬
ven med de strängaste controler, såvida man icke anser sig
kunna kringsluta landet med en Chinesisk mur och rikligen
befolka densamma med vakter. Genom att fortgå på det
prohibitiva systemets bana, skall man demoralisera kustfol-
ket, hvilket sålunda skall finnas villigt att bidraga till smugg-
lerier, så länge man stiftar lagar, som denna befolkning icke
anser det vara någon skada att öfverträda. En befolkning,
som i följd af felaktig lagstiftning, så att säga, blifvit vand
att förbise lagens helgd, måste slutligen blifva moraliskt för¬
störd och farlig och kan medföra betänkliga följder för sam¬
hället. Vi böra ihågkomma, att Nord-America slet sig från
moderlandet hufvudsakligen till följd af orimligt höga tull-
satser. Icke heller böra vi förgäta, att kust- och gränsbe¬
folkningen i Frankrike och Spanien, som till större delen
äro smugglare, alltid stå till buds vid samliälls-omstörtande
folkrörelser. Häraf borde man hemta varnande exempel för
följderna utaf att stifta lagar, hvilka man vid nedskrilvandet
inom sig måste medgifva, att de icke efterlefvas. Täger man
åter Statsintraderna till synpunkt för frågans bedömande,
lärer ingen tvifla, alf, om tullsatserna äro modererade, skall
Den 7 Junti.
7S1
hvar och en, som önskar hit införa utländska varor, för detn
gerna erlägga den föreskrifna tullen och Staten skall således
komma i åtnjutande af inkomster, som den nu helt och hål¬
let saknar, på samma gång, som derigenom beredes det bä¬
sta skydd för de inhemska näringarne, att framgå utan fruk¬
tan för ett våldsamt omstörtande. Med dessa åsigter, har
jag städse varit en motståndare till förbud och alltför höga
tnllsatser, och jag måste alltid finna det orimligt, att en per¬
son, som önskar att förskaffa sig en utländsk vara och der¬
till eger tillgångar, icke skall kunna få densamma på laglig
väg. Jag är ölvertygad, att om Bevillnings-Utskottets ifrå¬
gavarande förslag lyckas att blifva Rikets Ständers beslut, så
skola våra värde motståndare innan kort finna, att de faror,
som nu i så rikt mått blifvit förespeglade, endast varit dröm¬
bilder.
Herr Murén instämde.
Herr Hesselgren: Äfven jag har i dag ända hittills
iakttagit tystnad, emedan jag förutser, att det icke är möj¬
ligt att vinna någon ändring i Utskottets förslag. Men då
min tystnad skulle kunna tydas såsom ett medgifvande till
detsamma, anser jag mig böra öppet förklara, att Utskottet,
efter min åsigt, afven i denna fråga icke handlat så, som
vederbort. Under den föregående discussionen har det blifvit
anmärkt, att då nu Utskottet borttagit alla införselsförbud,
hade det varit skyldigt, att i sammanhang härmed fästa Ri¬
kets Ständers och Kongl. Majrts uppmärksamhet på nödvän¬
digheten af behöriga controler, så att dessa må finnas i verk¬
ligheten och icke blott på papperet. Häruti instämmer jag
fullkomligt. Väl medgifves, att, med hänsigt till vårt lands
kuststräckning, dylika controler icke äro så lätta att vid¬
makthålla. Det är likväl icke alldeles omöjligt, om blott ve¬
derbörande ville fullgöra sina skyldigheter. Häröfver har
dock länge varit en allmän klagan. Det är en känd sak,
att handlande här i Stockholm låtit införtulla sina varor i
andra städer, emedan det der gått vida mindre strängt till väga,
än här i Stockholm. Sådant och mera dylikt hade för Ut¬
skottet bort vara en sporre att iakttaga mera varsamhet, på
det dylika missförhållanden måtte förekommas. Jag bekla¬
gar, att Utskottet förbisett detta. Då det likväl’numera icke
kan hjelpas, har jag velat förvara min mening härom i pro-
tocollet. Det fägnar mig, att en Bevillnings-Utskottets Le¬
damot försäkrat, att stats-intraderna genom de nu föreslagna
stadganden skola ökas. Det är likväl föga troligt, att dessa
t
732
Den 7 Junit.
ökade stats-intrader komma Staten till godo; ty svårligen
lärer den directa beskattningen komma att minskas. Emed¬
lertid må det vara kommande Ständers Bevillnings-Utskott
förbehållet att taga detta i öfvervägande, äfvensom att före¬
slå nödiga controler, på det nämnde uppgift i någon mån må
göras till sanning. _
Ofverläggningen var härmed slutad, hvarefter Herr Tal¬
mannen framställde proposition på bifall, som besvarades
med öfvervägande Ja.
Sedan klubban fallit, begärde Herr Ekelund votering,
men då han erinrades derom, att votering icke vidare finge
ega rum, begärde han, att få till protokollet reservera sig
emot beslutet, med förklaring derjemte, att han ansåg sin
rätt att erhålla votering icke alskuren derigenom, att klub¬
ban föll, innan han medhann att i nämnde hänseende fram¬
ställa sin begäran, helst han å Kiddarhuset nyligen varit vitt¬
ne till ett enahanda förhållande.
Herr Lagergren tillkännagaf, att han icke med sin röst
bidragit till Ståndets beslut, emot hvilket jemväl reserva¬
tioner anmältes af Herrar Almgren, Hesselgren, Lundh och
Bergman.
Herr Petré begärde ordet samt yttrade: På föredrag¬
ningslistan finnes nu upplördt Allmänna Besvärs- och fico-
nomie-Ulskottets Utlåtande, AJ 106, som rörer ett ämne,
hvilket torde böra särdeles af Borgare-Ståndet noga be¬
vakas. Då nu likväl flera af Ståndets Ledamöter äro med
permission frånvarande, och troligt förekommer, att ännu
flera hafva för afsigt att från Riksdagen absentera sig, vore
det önskligt, om dag för handläggning af nämnde Utlåtande
nu kunde bestämmas. För min del, skulle jag dertill vilja
föreslå Lördagen den 14 i denna månad.
Herr Gustafsson: För min del, har jag ingenting att
häremot erinra, dock synes mig det nämnda Utlåtandet, re¬
lativt till många andra, vara af ganska liten vigt, helst der¬
uti icke föreslagits mer, än en eller två förändringar. Emed¬
lertid kan det vara ganska bra att få veta dagen, när det
skall förekomma, och jag vill derför, som sagdt är, icke
motsätta mig Herr Petrés anhållan.
Herr Hesselgren instämde.
Vidare förekom ej, och, på Herr Talmannens proposition
beslutade Ståndet, att det ifrågaställda Utlåtandet skulle i
vanlig ordning föredragas.
Den 7 Junit.
733
Linne- och Hampväfnader.
Herr Almgren: På grund af förut uttalade principer,
anser jag mig böra fästa uppmärksamheten derå, att tillverk¬
ningen af så kalladt prima lärft utgör en ganska vacker hus¬
slöjd i de Norrländska provinserna. Om nu det skydd, den
hittills haft uti införselförbudet, borttages, så vet jag ej, hvar
denna vackra näring skall taga vägen. Den måste sannerligen
försvinna och lemna plats lör utländska alster. Jag yrkar
derföre att förbudet må qvarstå, ty vi böra vara måna om
bibehållande af de husslöjder, som vi ega ännu i behåll.
Herr Rönblad: Det synes så mycket mindre vara nå¬
gon fara med den omnämnda inhemska industrigrenen, som
Prosten Holm, hvilken bor uti en församling, som företrä¬
desvis idkar lärltsväfnad, inom Utskottet försäkrat, att de
norra orterna icke skola lida det ringaste af det ifrågava¬
rande förbudets borttagande.
Herr Almgren: Jag betviflar icke, att Prosten Holm
kan hafva halt ett dylikt yttrande. Jag har dock uppdrag
af åtskilliga aktningsvärda Ledamöter inom Bonde-Ståndet,
hvilka sjelfva idka den ifrågavarande näringen, att inom detta
Stånd försvara det nuvarande förbudet. Enahanda uppdrag
hade jag vid förra Riksdagen och fullgör det nu med sär¬
deles nöje.
Herr Murén: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
derå, att alla slags linneväfnader hittills varit tillåtna till in¬
försel, med undanlag af lärft, deraf en qvadrataln väger till
och med 3 lod, samt att del är endast för detta slag, som
förbudet således blifvit borttaget. Jag yrkar bifall.
Ofverläggningen förklarades slutad, och Betänkandet i
denna punkt godkändes.
Vidare förekommo Utskottets Irenne yttranden, pag. 68,
i Betänkandet.
De (vänne första deribland biföllos, hvart efter annat.
Emot det beslut, hvarigenom Slåndet godkände Utskot¬
tets yttrande, pag. 68, i anledning af Herr Palanders motion
om uppbäfvande af förut stadgade inskränkningar i upplags-
rätten för vissa artiklar, anmältes reservationer af motionai-
ren och Herr Brinck.
Vid föredragning af det tredje yttrandet, eller Utskot¬
tets näst derpå följande utlåtande, i afseende å vissa »öfver-
gångsåtgärder, såsom att de från införselsförbud befriade ar¬
tiklar icke skulle lå införas annat än till vissa uppgifna stä¬
der m. m.», hvilka restrictioner Utskottet ansett hvarken nö-
Sorff.-Ständ. Vrot. vid llihsd. 1858—1851. lil. ^
754
Den 7 Junii.
diga eller nyttiga, begärde Herr Lagergren ordet och yttrade:
En Ledamot af Ståndet, Herr Guslafsson, har redan i da¬
gens plenum omförmält, hvad Borgare-Ståndet vid 1844—43
årens Riksdag uti ifrågavarande ämne beslutat. Detta är så
väl och så bevisande sammanfaltadt uti det då antagna för¬
slag till underdånig skrifvelse i frågan, att jag anser den un¬
derdåniga skrifvelsen vara förtjent att nu uppläsas. Den fö¬
rekommer i Ståndets protocoll för den 20 Maji 1845 och
lyder sålunda: »Då Eders Kongl. Majit, vid Riksdagens bör¬
jan, täcktes meddela Rikets Ständer Sin Nådiga tanka om
lämpligheten att vid detta Riksmöte företaga någon stor eller
ingripande förändring i tullbeslämmelserna, trodde Borgare¬
ståndet sig hafva ali anledning till det hopp, att de åsigter,
sorn Ståndet, för sin del, hyste, i afseende på det ändamåls-
lösa och skadliga af allt för högt uppdrifna pålagor, skulle
komma att blifva gällande i Rikets Ständers beslut. A f v i -
kelserna härifrån, der de egt rum, hafva i allmänhet icke
utgått ifrån Borgare-Ståndet, eller blifvit af detta Stånd un¬
derstödda. Deremot har Borgare-Ståndet omfattat ett förslag,
rörande en, i dess tanka, allmänt nyttig modification uti de,
för vissa varuartiklar, ännu bibehållna införselsförbuden, hvil¬
ket förslag väl kommit genom de öfriga Riks-Ståndens sam¬
manstämmande beslut att förfalla, men dock torde, för en
ändamålsenlig förändring i tull-lagarne, vara af den vigt, att
Borgare-Ståndet ansett sig böra hos Eders Kongl. Majit det¬
samma särskildt i underdånighet anmäla; varande Ståndets
afsigt härmed hufvudsakligen, att för Eders Kongl. Majit
frambära Ståndets tanka om de vilkor och förbehåll, hvar¬
under, enligt Borgare-Ståndets öfvertygelse, det skulle vara
gagneligt för det allmänna, och, lika mycket genom en blif¬
vande täflan, som ett tillbörligt skydd, betryggande för den
inhemska näringsfliten, att tillåta införsel och förtullning af
sådana den utländska industriens alster, som, till följe af
stadgade förbud, hittills, endast i trots af lagarne och af en
talrik tullbetjenings verksamhet, banat sig väg öfver Rikets
vidsträckta gränser. Borgare-Ståndet tvekar således icke att,
för den händelse Eders Kongl. Majit, förr eller sednare,
skulle i Nåder finna för godt att medgifva en dylik införsel¬
frihet, uttala sin öfvertygelse, att den icke borde få utsträc¬
kas till andra orter i Riket, än städerna Stockholm, Göthe¬
borg och Malmö, att nederlagsrätt ej måtte ega rum för
dessa varor, och att införandet icke finge ske med andra, än
däckade fartyg af minst 20 lästers drägtighet. Genom dessa
Den 7 Junii.
753
inskränkningar, i förening med det af Rikets Ständer sam¬
fäldt åstundade förstärkande, i allmänhet, af tullcontrolerne
och bevakningen, torde vådorna af möjliga underslef kunna
förebyggas — och tillfälle äfven beredas inhemska fabriks-
och närings-idkare, att sjelfve taga del i tillsynen öfver tull-
författningarnes riktiga och behöriga tillämpning.»
Uti denna underdåniga skrifvelse äro Ståndets tankar
med sanning och stor skicklighet uttryckta, och då detsam¬
ma sålunda vid den, likasom vid föregående Riksdagen, insett
vigten af de då föreslagna noggrannare controler å varuin-
försel, förundrar det mig verkligen, att Borgare-Ståndet nu
förbisett nödvändigheten häraf eller angelägenheten att in¬
skränka rättigheten att införa utländska varor, förut till in¬
försel förbjudna, till de förut föreslagna städerne, äfvensom
att förbjuda all sådan införsel med andra, än däckade fartyg
af minst 20 lästers drägtighet. Detta har Bevillnings-Utskot-
tet nu dels afstyrkt, dels med tystnad alldeles förbigått.
Oaktadt sådana restrictioner synas bjuda emot hvad de större
städernas interesse och uppbörd beträffar, hade likväl frågan
om sådana controler i det allmännas interesse icke bort af
Utskottet behandlas med den efterlåtenhet och liknöjdhet,
som nu varit fallet. Instämmande med Herr Gustafsson i
detta ämne, yrkar jag, att, med afslag å hvad i förevarande
punkt af Utskottet tillstyrkts, såsom en allmän regel måtte
antagas och beslutas, att ifrågavarande, från införselsförbud
befriade artiklar icke må få införas till andra städer i Riket,
än Stockholm, Götheborg och Malmö, och icke sjöledes med
andra, än däckade fartyg af minst 20 lästers drägtighet.
Herr Gustafsson: Till hvad jag förut i dag yttrat, rö¬
rande detta ämne, ber jag få tillägga, att samma yttrande
skulle haft sin rätta plats på detta ställe; och då jag nu
fullkomligt instämmer uti Herr Lagergrens sista anförande,
hemställer jag, om icke förevarande punkt i Betänkandet
bör till Utskottet återremitteras, helst ovisst är, hvad de
öfriga Riks-Stånden kunna häröfver besluta.
Vice Talmannen Herr Halling: Då jag icke deltagit i
Ståndets nu åberopade, vid en föregående Riksdag fattade
beslut uti ifrågavarande ämne, kan jag med full befogenhet
ifrån mig afvisa tillmälet att nu hafva handlat inconsequent,
då jag biträdt Bevillnings-Utskottets förevarande beslut. Vill
man ändamålets befrämjande på laglig väg, så bör man icke
arbeta deremot genom tillskapande af nya band på varuin-
förseln. Den ena af de nu förordade utvägar att, såsom för-
756
ben 7 Junti.
menas, noggrannare controlera densamma, skulle vara att in¬
skränka införselsrätten till endast trenne städer i Riket.
Men jag hemställer, om icke sådant ganska naturligt och icke
utan skäl skulle framkalla afundsjuka hos alla de andra sta¬
pelstäderna. Ja, det skulle nästan kunna kallas uppenbart
våldförande af den samma städer genom stapelrätten förun¬
nade rättighet, som är, att från utrikes ort införa alla lof-
gifna varor, derest man efteråt med ett penndrag så begrän¬
sade denna rättighet, som äfven medfört skyldigheter. Jag
kan icke gilla ett sådant förfarande. Den andra inskränk¬
ningen eller controlen skulle bestå deri, att ej sjöledes få
införa varor annorstädes, än i däckade fartyg af minst 20
lästers drägtighet. Den, som försökt hvad en dylik före¬
skrift verkat för 50 år sedan, då colonialvaror endast fingo
införas med nyssnämnda slags fartyg, och erfarit, att den
tullkammare, som då hade blott något öfver 20,000, nu har
närmare 200,000 R:drs årlig uppbörd, oaktadt varutillgången
då icke var mindre, än nu, honom må man ursäkta, att han
anser denna, af föregående talare förordade åtgärd för en af
de mest reactionaira, ja ganska äfventyrlig. Jag tvekar icke
att tiira ett öppet språk. De Skånska städernas handlande
halva fordom hufvudsakligen hållit sig till upplagsplatsen Kö¬
penhamn. Så är numera icke förhållandet. Ångfartygens
begagnande har verkat en väsendtlig minskning i smuggle-
riet. Här har man likväl sagt motsatsen. Jag har verkli¬
gen svårt att rätt förstå detta besynnerliga tal, då sinuggleri
med ångfartyg måste möta ett stort hinder i den control,
som ett stort antal passagerare kan utöfva, och då det icke
later verkställa sig, att med ångfartyg landa vid olaga hamn
eller kust. Detta har förorsakat, att de Skånska städernas
handel nu är mycket mera direct, än tillförene, ochattluren-
drejeri betydligt minskals. Andan hos allmänheten i detta
fall har också betydligt förbättrats. Ingen glorifierar sig nu¬
mera offentligt öfver lyckad smuggling. Sådant skulle ofel¬
bart allmänt bemötas med förakt. Annorlunda var förhål¬
landet i förra tider. Må vi icke söka att dertill återgå, icke
att framkalla passioner, som äro i aftagande. Jag yrkar bi¬
fall till Betänkande! i förevarande punkt.
Herrar Pettersson och Murén, med flere Ledamöter,
instämde.
Herr Almgren: Sedan Borgare-Ståndet nu antagit det
nya liberala systemet, borttagit tullförbud och satt tullsatser
i stället, så är det nu i begrepp att göra detta systöme till
ben 7 Junii.
757
full sanning. Man får då höra, att controler icke bora finnas,
att införsel af lofgilna varor bör få ske till hvarje stapelstad,
utan att likväl rådfrågas andra länders exempel, huru de vid
lika förhållanden gått tillväga, ja icke ens deras, hvarifrån
vi hemtal detta nya system. Men sådana försigtighetsmått
undanskjutas visligen. Huru gjorde väl England, då det bort¬
tog en del tullförbud? Jo, det började med att tillåta inför¬
sel till blott 2 hamnar. Det erkände, att man måste gå till¬
väga med största varsamhet. Då denna lemnäs å sido till den
grad, som nu är fallet, och jag nogsamt inser, att flertalet
inom Ståndet är böjdt att taga steget ut på den nya banan,
så lönar i sanning icke synnerligt mödan, att jag här söker
vidare hänvisa lill erfarenhetens och nödvändighetens lagar,
eller bevaka (b* rättigheter, som trampas under fotterna. Jag
hade dock trott, att åtminstone i den siste talaren finna en
varm vän för de rättigheter, jag sökt att bevara. Nu finner
jag att äfven detta varit en missräkning. Mig återstår då
föga annat, än att nedlägga min reservation emot det beslut,
Ståndet synes på väg att fatta, men hvarförinnan jag dock
anser mig böra tillkännagifva, att jag fullkomligt instämmer
Uti hvad Herr Lagergren i denna Iråga anfört.
Herr Lagergren: Jag har begärt ordet, endast för att
till protocollet anmärka den iakttagelse, att två Ledamöter
i Bevillnings-Utskottet, Herr vice Talmannen och Herr Mu¬
rén, som med honom instämt, gifvit tillkänna, att de anse
för en reaclion, hvad Borgare-Ståndet vid 1844—45 årens
Riksdag beslutat föreslå, såsom vilkor och förbehåll vid de
tullbestämmelser, som Ståndet då i liberal anda antog. Ett
yttrande, som det att stämpla ett sådant förfarande med
namn af reaclion, har väckt min synnerliga uppmärksamhet,
då med de af mig förordade vilkor och controler hufvudsak¬
ligen afsetts att göra slut på ett stort sjelfsvåld och före¬
komma till ytterlighet drifven oloflig införsel af utländska
varor pä Rikets södra kust.
Discussionen var slutad, och sedan Herr Talmannens
proposition å bifall till förevarande Utlåtande besvarats med
blandade Ja och Nej, äskades votering; i följd hvaraf, efter
det Herr Guslafsson afstått från sin hemställan om återre-
miss och förenat sig i det af Herr Lagergren framställda
yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande vo¬
teringsproposition :
»Den, som godkänner tredje yttrandet, pag.68, i Bevill-
nings-Utskottets Betänkande, M 5, röstar: Ja.
758
Den 7 Junit.
Deri, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet beslutat, att vid införselsför¬
budens borttagande fästas vilkor, att införselsfriheten för nu
med förbud belagde varor medgifves endast till städerna
Stockholm, Götheborg och Malmö, och att införandet icke
må ske med andra, än däckade fartyg, och ej under 20 lä¬
sters drägtighet.»
Omröstningen, som härefter i vanlig ordning företogs,
utföll med 29 Ja emot 10 Nej; hvarigenom Bevillnings-Ut-
skottets Utlåtande i förevarande punkt bifallits.
Herr Lagergren: Då jag begärde votering uti den nu
afgjorda frågan, kunde visserligen utgången deraf förutses.
Denna är nu constaterad och det systéme, Ståndet i afseende
på varors införsel antagit, derigenom complett utbildadt. Emed¬
lertid får jag anmäla min reservation emot denna utgång.
Herr Ekelund: Äfven jag får anmäla min reservation
och tror, att, om man velat ändamålet med det Utlåtande,
som förevarit, man äfven bort välja rätta medlet att före¬
komma oloflig varuinförsel.
Herrar Almgren, Gustafsson, Lundh, Hesselgren och
Bergman reserverade sig äfven emot Ståndets nu fattade
beslut.
I följd af Ståndets fattade beslut, återgick detsamma
härefter till öfverläggning, angående den i Bevillnings-Utskot-
tets yttrande, pag. 52, i Betänkandet, omförmälda fråga, om
tullafgift å krossadt lump-, Havanna-, Terres- och andra till
sockerhalten lika slag; i sammanhang hvarmed nu föredrogs
nämnda Utskotts Memorial, JYs 10, i fråga om förändrade
tullbestämmelser för raflineradt socker samt sockersirap,
med hänseende till särskilda, sockerraffinaderiet i Fredriks¬
hall beviljade förmåner.
Herr Brinck: Då Herr Lagergrens motion, i anledning
af de ifrågakomma förändrade förhållanden vid Fredrikshalls
socker-raffinaderi, först härföredrogs, till erhållande af remiss,
tog jag mig friheten i korthet utveckla de skäl, hvarför jag
ansåg någon så stor våda af berörda förhållanden icke kunna
för Svenska Statsverket eller för Svenska raffinaderier vara
att befara, som motionairen förespegla!. För att lugna sin¬
nena, som kunna vara af öfverdrifna farhågor oroade, tror
jag likväl någon af de åtgärder, som Bevillnings-Utskottet
tillstyrkt i de två första alternaliverna uti Betänkandet, M
10, vara lämpliga. F’aran för Sverige kan, efter min öfver¬
tygelse, icke vara stor, då den Fredrikshalls raffinaderi, så-
759
Den 7 Junit.
äom godtgörelse för 1817 års privilegium, beviljade förmån,
som ansetts för oss vådlig, endast består deri, att raffinade¬
riet, som till den 1 Juli 1854 måste inskränka sin import
till 15,000,000 skålp. råsocker, Norrsk vigt, intill samma tid
undfår af Norrska Statsverket en utförselspremie af l^sk.
per skålp. raflineradt socker, till högst 12,000,000 skålp.,
som sjöledes utföres till Sverige eller utrikes ort. Jag tror
nemligen, att en stor del af Fredrikshalls sockertillverkning
consumeras inom Norrige, destoheldre som tullen å topp-,
candi- och kaksocker, som införes till Norrige, är satt till 4
sk. specie för hvart skålpund Norrsk vigt. Det är således
ingen svårighet för nämnda raffinaderi, att inom Norrige con-
currera med Hamburg samt exporteurer i Holland och Bel¬
gien, helst när till tullafgiften läggas omkostnader för frakt
och andra afgifler emellan de utländska platserne och Nor¬
rige. 1 Holland och Belgien uppgår dessutom tullen å im¬
port af råsocker från % till 2% Gulden per 100 kilogram
efter productionsorten, som likväl icke restilueras vid export
af färdig vara, emedan blott den accis, som erlägges lör
consumtionen, återbäres. Grundlösheten af föreställningen om
de antydda vådorna för Sverige blir ändå åskådligare, då man
räknar ut den Fredrikshalls raffinaderi beviljade exportpre¬
mie efter Svensk beräkningsgrund, dervid befinnes, att den¬
samma endast uppgår till 11 r:st. för hvart skålpund Svensk
vigt, samt derjemte tager i betraktande, att afgilten lör in¬
förseln till Svensk ort utgör 2*/2 sk. i tull -t- 10 procent,
jemte tolag. Om det äfven skulle länkas, att Fredrikshalls
raffinaderi kastade hela sin production på Sverige, så vöre
ändå icke något egentligt mehn att befara, emedan både ti¬
den och qvantiteten utgöra temligen tillförlitliga gränser der¬
emot och våra raffinadeurer hafva en icke obetydlig fördel
af att exportera topp-, candi- och kaksocker, genom den dem
tillförsäkrade dravvback. Jag önskar, att Bevillnings-Utskot¬
tet hade, i Betänkandet, M 10, slädnät vid de två första al-
ternativerna. Jag fruktar, att något fyrfota djur kan ligga
under det 3:dje alternativet. Om likväl Ståndet i denna del
icke finnér återremiss af nöden, skall jag icke besvära med
någon votering öfver frågan, men afstyrker dess antagande,
och reserverar mig, örn det antages.
Herr Schwan: När den förevarande frågan, som har af¬
seende å Fredrikshalls sockerraffinaderi, först väcktes al Herr
Lagergren och, i Preste-Ståndet, af Herr Prosten Arosenius,
- s raffinadsocker från 5 till
760
Den 7 Junit.
8 sk., hvilket ville säga detsamma, som att å socker, som
fråo Norrige införes, skulle, i följd af de unionela fördragen,
betalas 4 sk. i tull för rafiinadsocker. .lag tager mig frihe¬
ten lästa uppmärksamheten derå, att Bevillnin<>s-Ut-.koltet i
Betänkandet, JY2 10, tillstyrkt ännu strängare åtgärd eller den
nomineia tullafgiltens förhöjning till 10 sk. å artiklar, som
sjöledes införas från Norrige. l)å, enligt de unionela be¬
stämmelserna, hälften afginge, så komme följaktligen raffi-
nadsocker, som på nyssnämnde sätt inkommer från Norrige,
att draga 1 sk. på hvart skålpund högre tull än förut. Der¬
igenom skulle de Svenske rafilnadeurerne njuta allt det skydd,
de under likartade förhållanden behöfva. Utskottet har lik¬
väl icke trott sig böra föreslå nämnde tullförhöjning, utan att
utsträcka densamma till hela den handlande verlden, en åt¬
gärd, som påkallas af rättvisans fordran: likhet för alla. Att,
såsom motionairerne alternativt hemställt, anhålla om tull¬
satsens nedsättning, då priset å Svensk sockertillverkning
stegrats utöfver 14 sk. skålpundet, har Utskottet ansett de-
stomindre lämpligt, som en dylik åtgärd skulle möta de stör¬
sta svårigheter. Hvad angår den sisla punkten eller 5:dje
alternativet i Betänkandet, M 10, innefattande hemställan om
Nådig Propositions aflåtande, och hvilket förslag Herr Urinck
yttrat sig anse så olämpligt, tror jag deremot, att detsamma
är ganska välbetänkt. Mig förundrar verkligen i hög grad
den likgiltighet, som Begeringen, genom dess hittills iakt¬
tagna tystnad, visat för denna fråga, för det förändrade for-
håliandet i afseende å sockerraflinaderiet i Fredrikshall, hvil¬
ket, om det än hitintills icke varit egnadt att väcka annat än
inbillade farhågor för de Svenska intressena nu för tiden,
verkligen kan framdeles blifva af ganska menligt inflytande
på Svenska Statsverkets inkomster och sockerraffinaderier i
Sverige. Då Regeringen uraktlåtit en dylik pligt emot na¬
tionen, så mycket större, som ingen annan innehar den stånd¬
punkten att på samma gång kunna representera de hegge
förenade Rikena, ar det så mvcket angelägnare, att Rikets
Ständer taga initiativet i denna sak, derest Kongl. Majit, der¬
före att de unionela förhållanderne möjligen stå på svaga
fötter, skulle draga i betänkande att börja det tullkrig-emot
Norrige, jag nu antydt. Dä jag likväl önskar, att Regerin¬
gen icke skall alltjemt hålla sig bakom kanonerna, så föran-
låtes jag yrka bifall till Utskottets förslag, ej allenast till de
två första alternativerna i Betänkandet, M 10, utan äfven till
det 5:dje, hvarigenom Regeringen sätles i nödvändighet att.
Den 7 Junii.
761
om än Rikets Ständers förslag härutinnan icke antages, till
desamma afgifva ett svar, som måste blifva upplysande.
Om man genomgår de unionela handelsfördragen emel¬
lan Sverige och Norrige, så skall det finnas, alt den första
förordningen härom egentligen endast rörde naturalster, som
lemnades emellan begge Rikena tullfria. Sedermera blef i
1825 års författning socker första gången, på raffinadeurernes
egen begäran, intaget bland de artiklar, som draga half tull
länderna emellan. Emot denna bestämmelse har Norrige der¬
efter flera gånger protesterat, sednast år 1847. Men frågan
derom har emedlertid gång efter annan undanskjutits. Nu,
då ett helt annat förhållande inträder, dä Norrige vänder sig
tullbestämmelsen till fördel och i sockerproductinnen uppträ¬
der emot Sverige, då söke vi å Svenska sidan alt lägga allt
hinder deremot. Besynnerligt förefaller det mig i sanning,
att, å elt annat land erbjuder utförselspremie och kan lemna
oss socker, vi skole neka att emottaga det. Såsom princip
har jag ansett mig böra antaga, alt, om utförselspremien be¬
stämts lill ett belopp, motsvarande 2 sk. Svenskt mynt eller
derutöfver, borde från Svenska sidan vidtagas åtgärder, att
hindra den menliga concurrence, som deraf för våra inhem¬
ska raffinaderier kunde blifva en följd. Men sådana, som
förhållanderne nu äro, anser jag det böra förblifva vid hvad
Bevillnings-Utskoltet tillstyrkt i Betänkandet, M 10, likväl
under förutsättning af nödvändigheten, att äfven det omför-
mäldta tredje alternativet godkännes. Jag anhåller om pro¬
position i enlighet härmed.
Flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter instämde.
Herr Murén: 1 förevarande fråga instämmer jag i viss
mån med begge de föregående talarne. Afven jag anser det
vara principvidrigt, att icke mottaga den skänk, som våra
bröder Norrmännen nu vilja gifva oss för hvarje skålp. soc¬
ker, sorn vi consumera. Men sådan är vår tull-lagstiftning;
den hyllar icke principen af låga lefnadskostnader. Jag har
sett calculer från begge de motsatta parlierne i frågan om
sockerraffinaderiet i Fredrikshall. Den ena visar, att det i
Norrige tillverkade sockret skulle, under nuvarande tullbe¬
stämmelser, kunna i Sverige införas och här försäljas vida
billigare, än hvartill våra egna raffinadeurer kunna tillverka;
den andra söker ådagalägga motsatsen. Jag lemnar emedler¬
tid dylika calculer i sitt värde. Erfarenheten har lärt mig
att icke dertill sätta synnerlig tillit. Den, som under sist-
lidne Riksdag dertill satte förtroende, hlef illa sviken, dåder-
762
Den 7 Junii.
emot utgången rättvisade mitt äfven då hysta misstroende.
Tillförlitligheten i dessa calculer beror naturligtvis hufvudsak¬
ligen på huru mycket raffineradt socker, som erhåiles ur rå¬
sockret, och detta beror åter på, huru man vill eller nödgas
ställa sin tillverkning och hvad sorts råsocker man till följe
derutaf använder; om man vill hafva litet eller mycket si-
rup, och om man vill hafva raffinadsocker passande för Sve¬
rige eller Norrige. Förhållanderne äro i dessa fall så olika,
att en calcul, uppgjord för kokningen till det ena landet, all¬
deles icke passar in på tillverkningen för det andra. Skulle
emedlertid Fredrikshald raffinadeurer vid försäljning i Sverige
få någon fördel före våra egne tillverkare, hvilket i anseende
till den i Norrige beviljade utförselspremien kan vara troligt,
så kan likväl denna fördel icke blifva af den betydenhet, att
någon fara för raffineringen här i landet deraf kan uppkom¬
ma, helst både tid och qvantitet, såsom Herr Brinck an¬
märkt, äro för Fredrikshallsbruket begränsade och hela Nor¬
rige dessutom väl bör kunna anses för ett tillräckligt fält för
ett enda bruks tillverkning, så att någon synnerlig export till
Sverige väl icke torde komma i fråga. Min tanka vore så¬
ledes, att man alltför väl kunde afbida tiden, för att se, om
icke våra raffinadeurer utan lagstiftningens mellankomst skulle
kunna stå sig. Men då de afgifne motionerna hotade att
störa vår nuvarande sockertulls bestämmelse i allmänhet,
hvarigenom förra Riksdagens väl lyckade tillgöranden i denna
fråga skulle kunna gå förlorade, och sockerprisen åter steg¬
ras, så ville jag, då den öfvervägande åsigten var, att något
måste tillgöras, heldre medgifva hvad Bevillnings-Utskottet nu
i Betänkandet, J\s 10, föreslagit. Härigenom hafva vi hela
den utländska marknaden, med undantag af Norriges, för oss
öppen, och våra raffinadeurer kunna således icke höja sitt
pris utöfver hvad nuvarande skyddstull af 3 sk. per skålp.
medgifver. Denna tullsats är visserligen ganska hög, men
då man derifrån afräknar tullen å råvaran, så lemnar den
likväl icke något större, och måhända ej ens ett så stort,
skydd, som flere andra industriegrenar åtnjuta, som t. ex. ylle-,
siden- och bomullsväfnadshandteringarne. Rättvisan fordrar,
att så länge det s. k. skyddssystemet skall vidmakthållas,
skyddet tilldelas hvarje handtering i en så vidt sig göra låter
lika proportion.
Jag har velat till protocollet anföra dessa mina åsigter,
för att tillkännagifva, att jag biträdt Utskottets förslag, icke
derföre, att jag ansett de tillstyrkta åtgärderna nödvändiga,
Den 7 Junit.
763
för att skydda den inhemska sockertillverkningen, utan eme¬
dan pluraliteten ansåg, att något borde tillgöras, och detta var
det minst skadliga. Något tullkrig anser jag icke härutaf
böra kunna befaras, då Utskottets förslag utgår på fullkom¬
lig reciprocitet och den tillstyrkta åtgärden dessutom föran-
ledts utaf en i grannriket först vidtagen sådan. Jag tillstyr¬
ker bifall till Betänkandet.
Discussionen förklarades slutad; hvarefter Ståndet, på
Herr Talmannens framställning, biföll hvad Bevillnings-Ut-
skotlet i förevarande punkt af Betänkandet, M 3, äfvensom
i Memorialet, JVs 10, föreslagit.
Dernäst förekom Betänkandet, pag. 68 och 69, angående
tariffen för utförselstullen, jemte berörde tariff, och härvid
l:o Artikein Malm.
Herr Cassel: Vid behandlingen af frågorna om tullbe¬
stämmelser, rörande de öfriga till jernhandteringen hörande
artiklar, har jag icke yrkat något tullförbud. I afseende på
artikeln malm, är förhållandet helt olika. Denna är en rå¬
vara, på hvars tillgodogörande en betydande modernäring i
Sverige ytterst hvilar. Om vårt tackjern och stångjern hafva
något essenlielt företräde framför andra länders, så är detta
förnämligast alt härleda från malmens beskaffenhet. Det kan
derföre icke vara välbetänkt att tillåta utförsel af denna högst
vigtiga råvara. Jag yrkar följaktligen alslag å Bevillnings¬
utskottets utlåtande i denna del och att utförselsförbudet i
afseende å malm, rå och osmält, ej specificerad, måtte bibe¬
hållas. Jag har anledning tro, att mine nu frånvarande kam¬
rater, som representera bruksdistricter, äfven äro af denna
mening.
Herr Almgren: Betygande min glädje deröfver, att få
höra en representant för bruksdistrict dela min åsigt i detta
ämne, instämmer jag fullkomligt med den föregående talaren.
Herr Schwan: Jag beklagar i viss mån, att jag måste
vidhålla Bevillnings-Utskottets nu föredragna utlåtande, i be¬
slutandet hvaraf jag deltagit; oaktadt den föreslagna tullsat¬
sen å malm är så hög, att den är jemförlig med rent förbud.
Ty det är ej tänkbart att malm, som kostar 3 R:dr skep-
pundet, kan utföras när tullen uppgar till 2 R:dr 24 sk.rel-
ier 30 procent af värdet. Den enda fördel, vi deraf kunna
hämta, är den, att möjligen vår malm i mindre partier utfö-
res till utländsk ort, att der förädlas, hvaraf ganska nyttiga
lärdomar kunna skördas, då utländningen i techniskt och sci¬
entifik! hänseende står sä långt öfver oss i denna konst.
764
Den 7 Junti.
Orimligheten af förbudets bibehållande faller så mycket mera
1 ögonen, om man tänker sig, alt ett bolag kunde bilda sig,
för att bearbeta Gellivare malm, oell dervid ville förbehålla
sig att få utföra densamma, mot eiler utan lull. Skulle vi
väl då vilja motsätta oss sådant och derigenom förhindra för¬
brukningen af en måhända outtömlig malmtillgång, den vack¬
raste malm kanske i verlden, nu nästan oåtkomlig, i saknad
af de förlager, som erfordras att göra samma malmtillgång
tillgänglig. Denna malm, ännu föga känd, har hittills gällt
2 K:dr B:co skeppundet i pris. Jag hemställer då, huru med
en tull af 2 IV.dr 24 sk. ringaste fara kan vara förenad för
den Svenska jernhandteringen. För min del, har jag önskat
tullsalsens bestämmande till 4 R:dr P>:co per skeppund, för
att göra användandet af den rika malmtillgången i Gellivare
till en möjlighet. Ett sådant exsisterar icke, om Kongl. Majit
bifaller hvad Utskottet i denna del föreslagit.
Flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter anmälte sig
häruti instämma.
Herr Berger: Jag hyser i denna fråga likstämmiga åsig-
ter med dem, hvilka jag hade äran uttala, då vi öfverlade
angående föreslaget upphäfvande af förbud mot utförsel af
tackjern. Men då Borgare-Ståndet, för dess del, numera be¬
slutat, att utförsel af tackjern skall ega rum, kan jag icke
yrka på att Ståndet nu skulle begå den inconsequencen, att
bibehålla förbudet för malm, helst denna artikel bör lika be¬
handlas, som artikeln tackjern. Jag lemnar derhän, om det
för utländningen, med större konstskicklighet, är lättare att
bereda ett godt stångjern af vår malm, än af det tackjern,
som härifrån kan utföras. Jag kan icke obetingadt instämma
med Herr Cassel derutinnan, och tror således icke, att det
är mera malmens godhet, än tackjernets godhet, vi hafva att
tacka för det vårt stångjern eger så god afsättning utomlands,
men naturligtvis är det våra malmers godhet, som gör, att
vi af dem kunna bereda ett godt tackjern, och skulle mac
behålla förbudet för blott endera af desse artiklar, så tror
jag det bör vara för tackjernet, förr än för malmen, helst
jag ännu hoppas, att utländningen af våra malmer ej kan be¬
reda så godt tackjern, som vi. Emedlertid bevisa dessa frå¬
gor om tackjerns- och malm-export, så som de af Bevill-
nings-Utskottet behandlats, att inom Utskottet saknats den
sakkunskap i ämnet, som varit att önska och som bort skön¬
jas vid behandlingen af dessa vigtiga frågor. Ty ehuru våra
malmer i Sverige variera från 20 till 70 procent i jernhalt.
"'Den 7 Junii.
76S
har Utskottet, utan iakttagande deraf, satt en och samma
tullsats å all slags malm, hvaraf följden otvifvelaktigt måste
blifva den, att utländningen endast tillegnar sig vår rikaste
och bästa malm. Att sålunda sätta lika tull, t. ex. å 100
skeppund malm, hvaraf i utlandet kan erhållas 20 skeppund
tackjern, som å 100 skeppund malm, hvaraf kan erhållas 70
skeppund tackjern, är så orimligt och visar, med hvilken yt¬
lighet dessa frågor i Utskottet behandlats, att jag måste yrka
åtminstone en återremiss af denna punkt.
Discussionen var slutad; hvarefter Herr Talmannens fram¬
ställning, om Ståndet behagade bifalla Bevillnings-Utskottets
förevarande utlåtande, hvarigenom föreslagits tillåtelse att ut¬
föra malm, rå och osmält, ej specificerad, emot en tull af
2 R:dr 24 sk. skeppundet tackjernsvigt, blef med öfvervä¬
gande Ja besvarad.
Emot denna utgång reserverade sig Herrar Cassel och
Almgren.
och 2:o Trädvaror:
Sparrar.
Herr Berg: Inom Bevillnings-Utskottet har jag prote¬
sterat emot den antagna grunden för den i nu föredragna
utlåtande tillstyrkta tullsats. Utskottet har ställt sparrar till
och med 8 tums tjocklek i samma cathegori, som de af S
tums tjocklek, iihy att Utskottet ansett äfven de af förra sla¬
get vara utaf omogna träd och böra mot nedhuggning genom
höga tullar skyddas. Jag kan icke dela denna åsigt. Ett
träd, som lemnar 8 tum fyrkant, innehåller minst 12 tums
diameter och kan således icke anses vara af omoget träd.
Jag yrkar alltså, att, om någon tullförhöjning skall ske, den¬
samma bör tillämpas endast på sparrar af S tums fyrkant,
dock önskar jag helst, att tullen å dessa trädslag måtte bi¬
behållas tili hvad den nu är, hvarpå jag vördsammast anhål¬
ler om proposition.
Herr Lindström: Uti Revillnings-Utskottets förevarande
Betänkande, M S, har i allmänhet den rationela grundsats
gjorts gällande att, så vidt möjligt varit, borttaga all utför¬
selstull. En viss nominel tullsats har likväl vanligen föresla¬
gits, till godtgörelse för Statens kostnader att controlera ut¬
förseln. Denna grund, i viss mån rättvis, är det icke i det
fall, sorn nu är i fråga, eller vid utförsel af sparrar. Icke
heller är föreslagna åsättandet af tull derå nödig lör att con¬
trolera eller hafva kännedom om utskeppningsbeloppet, derom
tillförlitlig upplysning ändå kan vid tullkamrarne lemnäs. Men
766
Den 7 Junii.
om ock skäl skulle anses vara att bestämma tullafgift i detta
fall, så finnes deremot, efter min åsigt, ingen giltig orsak att
förhöja tullsatsen ifrån 3 sk., Som den förr utgjort, till 8 sk.
stycket för sparrar af furu och gran under 8 tum midt på.
5 tums sparrar af 12 alnars längd gälla, i min hemort, Gott¬
land, 16 sk. i pris. Den föreslagna tullsatsen uppgår då till
SO procent, som är alldeles orimligt, helst då andra utför¬
sels- eller skeppningskostnader äfven tagas i beräkning. Ja,
denna är utom all fråga den jemförelsevis högsta tullsats,
som å någon artikel i Betänkandet föreslagits. Det var också
icke tänkbart, att Utskottets samtlige ledamöter skulle derpå
ingå. Äfven har Herr Murén, med hvilken Herr Brodin in¬
stämt, reserverat sig emot ifrågavarande förslag. Om man
nosa öfverväger förhållandet, skall det finnas, att det angifna
ändamålet dermed icke på denna väg kan vinnas, det nem¬
ligen, att förekomma omogen skogs användande till utförsel.
Sparrar kunna icke göras af omogen skog. De exporteras
hufvudsakligen från Gottland, Calmar och Westervik till ut¬
rikes Ostersjöharnnar. Före 1848 års Riksdag var denna ex¬
port tullfri. Då väcktes motion om dess beläggande med
tull. Det lyckades och tullsatsen blef 3 sk. stycket; nu fö¬
reslås 8 sk. för sparrar från 5 till 8 tum midtpå. Deraf sy¬
nes att man tagit bra till i växten. Det bör likväl vara gan¬
ska begripligt, att skogshushållningen härigenom icke befor¬
dras. Utförseln minskas icke genom denna höga tullsats,
helst skeppsrederierne icke låta sina fartyg fördenskull ligga
stilla eller underlåta att skeppa en begärlig och nödvändig
vara. De, som få känning af den höjda tullafniften, äro säl-
jarne, emedan priset på varan i samma mån måste nedsät¬
tas och större antal huggas. Hvartill tjenar dessutom en så¬
dan strängare tullbestämmelse, då i allt fall icke något annat
band finnes på skogs användande till andra ändamål eller till
sparrar för omsättning inom landet. Måhända kan ock den
höga tullsatsen, likasom i andra fall, locka exporteurer att
söka undvika förtullningen. Åtgärden kan således, utan att
medföra åsyftadt gagn i afseende å skogshushållningen, tvärtom
åstadkomma motsatsen. Af dessa skäl yrkar jag återremiss
å Betänkandet i denna punkt, för ändrings vinnande i den
syftning, jag nu antydt. Herr Bergs åsigt, att tullen kunde
åsättas alla sparrar under 8 tum midtpå, kan jag ej biträda.
Högst de under S tum böra vara underkastade tull, ty der¬
öfver äro de af mogen skog.
Herr Ekelund: Jag kan icke dela de föregående talar-
Den 7 Junii.
767
nes åsigter eller finna nyttigt att befordra utförsel af sparrar
genom bibehållande af lägre tull, än Utskottet nu föreslagit.
Deraf, i förening med den nedsatta införselstull, som i Eng¬
land nyligen beviljats å trävaror, skulle ovilkorligen följa en
ökad export och i samma mån starkare påkänning å den re¬
dan försvagade skogstillgången i landet. Denna lider icke af
utförseln utaf det grofsta virket, hvilket, i form af bjelkar,
lemnats tullfritt. Det mindre, som är af omogen skog, kan
icke afverkas utan till hinder för skogens återväxt. Om den
hittills ådagalagda misshushållning häri icke afböjes, skulle
snart icke mera finnas ämnen, hvarken till bjelkar eller plan¬
kor. Herr Lindström synes mig hafva uppgifvit priset å
sparrar nog lågt. I Norrköping, hvarifrån ändå utskeppning
af denna vara sker, kosta de 16 sk. rgs per cubik-fot. Vid
förra Riksdagen nppgafs äfven priset vida högre, än det, som
Herr Lindström nu omtalat, utaf 2:ne representanter från
Norrland, bland hvilka Herr Stenberg från Piteå upplyste, att
sparrar i hans hemort gällde i pris stundom 1 Ridr, men ej
under 24 sk. per stycke. Vid dessa förhållanden finner jag,
för min del, icke lämpligt att frångå Bevillnings-Utskottets
förslag, utan yrkar jag bifall dertill. Örn utländningen har
af nöden att köpa sparrar från Sverige, får han väl under¬
kasta sig det högre pris, hvartill varan kan uppgå i följd
af den af nödvändighet påkallade åtgärd, som Utskottet till¬
styrkt.
Vice Talmannen Herr Halling: Erkännande min bri¬
stande insigt i det väsendtliga af ifrågavarande ämne, skulle
jag undandragit mig deltagande i denna discussion, om jag
icke uppkallats af de skarpa tillvitelser, som rigtats emot
Bevillnings-Ulskottet af representanten för Wisby. Jag får i
anledning deraf tillkännagifva, att just ifrån Landshöfdingen
på Gottland, som är ledamot af nämnde Utskott, uppkom
första frågan om uppsättning af tullen å sparrar. Af den
Utskottets Afdelning, der frågan sålunda först väcktes, före¬
slogs ifrågavarande tullsats till 6 sk. Uti Utskottefs plenum
slutades frågan, efter en häftig strid, med tullsatsens höjande
till 8 sk., såsom nu är föreslaget. Tveksam om hvilketdera
vore det rigtiga i detta fall, afhöll jag mig ifrån voteringen.
Om olämpligheten af ett sådant förfarande, som nu blifvit
yrkadt, att återremittera frågan, tvekar jag likväl icke. Stån¬
det bör undvika en sådan omgång, när helst ske kan, och i
detta fall har det öppet att, om den föreslagna tullsatsen icke
godkännes, antaga en annan. Af discussionerna i ämnet har
76«
Den 7 Junii.
jag funnit, att Utskottet vid fattande af sitt förslag utgått från
nödvändigheten att bevara skogstillgången i landet. Jag liar
ej heller kunnat undgå, att fästa synnerlig uppmärksamhet
derpå, att, såsom yttradt blifvit, skogarne medtagas mest
deraf, att sparrar af de minsta dimensioner, l1/, turn midtpä,
utskeppas. Hvad skeppningen af större sparrar i mer eiler
mindre mån inverkar, tilltror jag mig icke att bedöma.
Herr Berger: Här har förut varit fråga om export-tull,
hvarvid man ofta hört sägas, att all export-tull är princip¬
vidrig. Om man jemför import-tull och export-tull, skall
det finnas, att under det den förra är till skydd för närin¬
gar, verkar export-tullen rakt motsatt, nemligen alt hämma
och försvåra näringars fortkomst. Emot det principvidriga
har väl till försvar uppställts den sats, att export-tull också
är ett skydd så till vida, som den skall gynna förädling inom
landet af det till utförsel lofgifna. Gäller ock detta i afse¬
ende å någon viss artikel, som med större fördel kan för¬
ädlas inom landet, än såsom råvara exporteras, så bör likväl
å alla andra artiklar export-tullen borttagas. Men det mot¬
stånd, som export-tullens borttagande å vissa artiklar möter,
och den fruktan, man derföre hyser, synas mig hafva sin
förnämsta orsak deruti, att denna fråga sammanblandas med
den, om städernas tolagsinkomster, hvarifrån den likväl är
vida skiljd. Om det är nödigt för städerne att behålla sådan
inkomst, gifvas tusen sätt att reglera den saken, utan att
man behöfver binda tolagen så fast vid export-tullen, att
denna sednare skall anses för ett conditio sine qua non för
den förre. Så snart man inrymmer de egna intressena nå¬
gon vigt och inflytelse på beslut i allmänna frågor, kan man
ej längre vara consequent liberal. Jag tror, efter de liberala
åsigter Borgare-Ståndet i frågorna visat, alt det skulle hedra
Borgare-Ståndets liberalitet, att'laga initiativet till export-
tullarnps borttagande, hvartill tillfälle nu yppar sig i denna sak.
Herr Lindström: Jag medgifver, att återremiss af ären¬
det är mindre lämplig, derest någon tull uti ifrågakomma af¬
seende skall bibehållas. Rigtigheten af min uppgift om pris
å sparrar har af en talare ifrågasatts. Hvad jag sagt är
likväl ej annat än sanning. I Utlåtandet, äfvensom under
discussionen, har någon skillnad icke gjorts i afseende å spar-
rars längd. 12 alnars sparrar skulle draga lika tuli, som de
af dubbel längd. Det värde, jag uppgifvit, gäller 12 alnars
sparrar, åtminstone af furu och gran. Herr Ekelund, äfven¬
som de talare från sista Riksdagen, han åberopat, halva må¬
Den 7 Junii.
769
hända menat sparrar af ek. Jag vet mig icke hafva gjort
Bevillnings-Utskottet några förolämpande tillvitelser. För så-
dane lärer väl icke få anses, att jag anmärkt, att 50 procents
tull är nog hög å ifrågavarande artikel. Att nuvarande Lands¬
höfdingen på Gottland förordat denna höga tullsats kan jag
endast beklaga; jag tviflar ej derpå, då han alltjemnt käm¬
pat för prohibitiva åsigter. På mig inverkar sådant inga¬
lunda. Jag kan lyckligtvis handla deraf alldeles oberoende.
Herr Berg: Herr Lindström synes hafva missförstått
mitt förra yttrande. Jag har icke sagt, att den föreslagna
tullen gerna må åsättas sparrar under 5 tinn, utan endast
att, om tullsatsen bibehålies, denna inskränkning må beslu¬
tas. Helst har jag velat bibehållande af den förut gällande
tullbestämmelse härutinnan. Herr vice Talmannen har or¬
dat om iy2 tums sparrar. Jag får upplysa, att mindre
sparrar, än de af 5 tums fyrkant, icke finnas. Jag fortfar
att yrka gamla tullbestämmelsens bibehållande.
Herr Maechel: Då frågan om export-tull å sparrar före¬
var i Bevillnings-Utskottet, uppstod i början tal om densam¬
mas borttagande. Denna mening besegrades. Likaså yrkande
att bibehålla förut gällande tullbestämmelse, och slutet blef
sådant, förevarande utlåtande innehåller. Emot denna ut¬
gång, som vanns vid votering, reserverade jag mig. Det an¬
tecknades likväl icke, såsom jag ser af det tryckta Betän¬
kandet. Nu begagnar jag derföre tillfället att meddela detta,
äfvensom min åsigt, att den föreslagna tullsatsen, motsvarande
ända till 50 ä 60 procent, å en vara af så ringa värde är
högst orimlig. Åtminstone borde den nedsättas till hvad näst
förut varit gällande.
Herr Ekelund: Jag finner mig föranlåten erinra, att
jag yrkat gillande af förevarande utlåtande, endast till före¬
kommande af skogarnes fullkomliga utödande. Då Herr Lind¬
ström anmärkt, att det pris å sparrar, jag uppgifvit, kan
gällt annat trädslag, än furu och gran, bör jag förklara, att
så icke är förhållandet, men äfven att de af Herr Stenberg
förut uppgifna priser, som äfven afse sparrar af furu och
gran, gällde å varan i Norrland. I Norrköping kosta de hvad
jag uppgifvit priset vara. Om de åter pä Gottland köpas för
så godt pris, som det af Herr Lindström omtalade, är Gott¬
land till detta lyckligare förhållande destoinera att gratulera,
som varan då äfven kan der lättare draga den förhöjda tul¬
len. Vid förra Riksdagen yrkade Herr Stenberg, att tullen
Borg.-Stånd. Brot. vid lil h sd. 1850—1851. III. 49
770
Den 7 Junii.
måtte sättas, å sparrar under 3 tum midtpå, till 6 sk., å
sparrar af eller öfver S tum till och med 9 tum till 12 sk.
Herr Bjuhr föreslog då att tullsatserna borde blifva 4 och
8 sk. för de nyssnämnda slagen, och tyckte då att det kunde
vara skäl söka förskaffa Staten någon inkomst af den hejd-
lösa förstöring af skogarne, som pågick. Intetdera antogs
likväl af Rikets Ständer. Emedlertid bidrager det i sin män
att visa befogenheten af hvad Utskottet nu föreslagit.
Herr Murén: Här är man åter inne på vägen att vilja
taga förmynderskap öfver annans egendom. Man vill för¬
hindra skogegaren att nedhugga sin skog till sparrar, under
det att man icke kan förneka honom att förstöra den på
hvilket annat sätt, som helst, eller använda den- till vida lön-
lösare ändamål, såsom nedhuggning till ved, kol, stängsel m. m.
Hvad Gottland särskildt beträffar, så finnas der inga jern¬
bruk, som erfordra kol, hvarföre utskeppning af sparrar der
torde vara nära nog den enda eller åtminstone den fördel¬
aktigaste utvägen att tillgodogöra den skog, som antingen be-
höfver undanhuggas, eller ock icke kan uppnå en så stor
utveckling, att deraf kan erhållas gröfre bjelkar, eller stor-
verksträd, hvilket dessutom endast kan blifva af nytta för
furu-, men icke för granskogen. Äfven på de orter, hvarest
kol hafva afsättning, är det ändå alltid vida fördelaktigare, i
händelse af kort transport till lastageplats, att hugga sparrar,
än att förvandla skogen i kol. Utförselstullen var förut 3
skillingar för sparrar under 3 tum, men blef vid förra Riks¬
dagen utsträckt ända till sparrar af 8 tum; öfver dessa di¬
mensioner äro de, lika med nästan alla andra trävaror, tull¬
fria Nu har Utskottet föreslagit bibehållandet af dimensions-
bestämmelsen, men förhöjning i tullsatsen till 8 sk., som
vore liktydigt med utförselsförbud. Att en bättre skogshus¬
hållning skulle kunna framlockas derigenom, att man förrin¬
gar skogens värde, torde man val medgifva mig vore en full¬
komlig orimlighet.
Då man här tvistat om vanliga priset å dylika sparrar,
har man glömt att intaga i räkningen den stora transport¬
kostnad, denna voluminösa och af ringa värde varande vara
måste vidkännas vid hvarje förflyttning sjö- eller landväg.
Således kan det väl aldrig blifva fråga om, att de sparrar,
som först föras från Norrland till Norrköping och sedan der¬
ifrån skeppas till utlandet, skola kunna concurrera med dem,
som till det sednare skeppas directe från, vare sig Norrland
eller Gottland. I öfrigt åberopar jag min vid Betänkandet
Den 7 Junti.
771
fogade reservation och yrkar att tullen å sparrar, med ogil¬
lande af Utskottets förslag, må sättas till 3 skillingar å dem
under 3 tum på midten samt de deröfver tullfria.
Herr Brodin instämde.
Herr Engzell: Jag instämmer i denna sak med den
siste värde talaren och de med honom liktänkande. Om
egare af skog icke kunna sälja ifrågavarande product till
handlande med någon fördel, som ej kan ske, om den före¬
slagna höga tullen antages, så hushållas icke bättre med sko¬
gen på annat sätt. Man söker då tillgodogöra sig densamma,
den hugges upp till ved, gärdsel och annat, eller brännes kol
deraf. Af den hittills gällande tullbestämmelsen har bonden
deremot fördel, och hans nytta är Statens. Deremot har
landet ingen förmån af den nu föreslagna tullbestämmeisen;
med upphäfvande hvaraf jag följaktligen yrkar bibehållande
af den hittills gällande.
Diseussionen var slutad; och, på framställning af Herr
Talmannen, fann Ståndet för godt alt, med ogillande af Be-
villnings-Utskottets förevarande förslag, bestämma utförsels¬
tullen å sparrar, i enlighet med den hittills gällande taxan,
till 5 sk. stycket för sparrar under 8 turn midtpå.
Herr Bahrman begärde ordet, och yttrade: Sedan nu¬
mera tariffen för införselstullen blifvit genomgången, och hvarje
dass, hvars intresse torde fått sin tillständiga del af så kal¬
ladt skydd, återstår en ganska stor samhällsclass, ja, en dag¬
ligen sig förökande skara, hvilken Bevillnings-Utskoltet icke
ens ansett förtjent af det afseende, som kunnat förskaffa den
borttagandet ur tulltaxan af utförselstullen å en i sednare
tider hos oss uppkommen handelsvara, som, vanligen utkastad
åt hundarna, från grannskapen af våra husknutar plägar upp-
hemfas af den aldra fattigaste delen af befolkningen, jag me¬
nar den obetydliga artikeln ben. Jag är dock skyldig tvänne
aktade ledamöter af detta Stånd, Herrar Schwan och Brodin,
den rättvisa att icke förtiga, det de, ömmande för vanlottade
likar, reserverat sig från Utskottets beslut i denna del; och
jag betygar dessa Herrar min synnerliga högaktning derföre.
Men att den fattiges behof i denna del hos en hvar af Eder,
mine Herrar, skall röna ett lika varmt behjertande, derom
vågar jag göra mig förvissad, då jag nu vördsamt anhåller
att Borgare-Ståndet, för sin del, må besluta borttagande af
utgående tullen å ben, oarbetade, krossade eller förmalde.
Ur Herr Schwans reservation beder jag få uppläsa blott nå¬
gra få rader, som röra ifrågavarande ämne, så lydande: »Ut¬
772
ben 7 Junit.
skottet har bibehållit utgående tullen å ben, oarbetade etc.
vid 3 sk. per lispund, hvilken förhöjda tullsats tog sin bör¬
jan år 1842 och hade till påföljd benprisets nedsättning från
banco till riksgälds. Denna åtgärd vidtogs, som det hette,
till landtbrukets befrämjande, oaktadt få artiklar finnas, som
måste uppbära så höga skeppnings-kostnader och draga så
dryga frakter, hvilka tillsammanlagne utgöra nära 50 pro¬
cent af varans inköpspris, ett skydd, hvarmed landtbruket
ensamt borde vara belåtet. Den naturliga följden häraf ute-
blef icke heller. Uti många delar af Riket har insamlandet
af ben upphört; och hvad, som synes mig hafva förtjent att
af Utskottet behjertas, är den särdeles ömmande omständig¬
het, att den uslaste och aldra fattigaste delen af vår befolk¬
ning blifvit genom denna undantags-lagstiftning beröfvad allt
tillfälle sig lifnära, och fallit fattigvården till last.» Det en¬
dast vill jag tillägga, att äfven min erfarenhet gifver vid han¬
den, att, då i den ort, der jag under sednaste fjorton år haft
min bostad, den inkomstkälla, som ligger uti insamling och
afyttring af ben, före år 1842 med mycken begärlighet af
fattigt folk begagnades, har all sådan insamling derefter helt
och hållet upphört.
Herr Talmannen utlät sig, i anledning häraf, att, sedan
förevarande Betänkande behandlats i den ordning, Ståndet
beslutat och hittills följt, och ordningen derefter komme till
granskning af sjelfva tulltaxan, vore talaren obetaget att full¬
följa sin nu gjorda framställning.
Betänkandet, i hvad det angår tariflen för creditupplaget
och transitoafgiften, jemte nämnde tariff.
Godkändes.
Tulllax e-under rättelserna, och Betänkandet, i afseende
på dem, pag. 70—75.
(S 7-)
Uppå hemställan af Herr vice Talmannen, och framställ¬
ning, i enlighet dermed, af Herr Talmannen, beslöts, att, i
likstämmighet med det beslut, som redan fattats vid öfver-
läggningen om artikeln ull, den föreslagna förändrade lydel¬
sen af denna § må bibehållas, äfven i händelse olikhet i
tullbestämmelsen å grof och fin ull fastställes.
(S 12-)
Herr Berg: Jag har endast begärt ordet, för att be¬
klaga, det mitt förslag härutinnan icke vunnit förtjent af¬
seende.
Den 7 Junii.
773
Utlåtandet bifölls.
Herr Palander reserverade sig deremot.
(S «•)
Det yttrande, hvarigenom tillstyrkes bibehållande af 3;dje,
men uteslutande af 4:de momentet i denna § af hittills gäl¬
lande tulltaxe-underrättelser.
Herr Palander: 1 anledning af Bevillnings-Utskottets
nu föredragna Utlåtande, ser jag mig föranlåten att lill när¬
varande Herrar ledamöter af samma Utskott framställa den
frågan, hvarföre 4:de momentet 13 § i tulltaxe-underrättel¬
serna må behöfva uleslutas? Fartygsbyggnad i Sverige är
en så vigtig industriegren, att den, efter mitt omdöme, väl
borde på allt sätt uppmuntras. Det torde icke ske, utan
heldre motsatsen, genom borttagande af tillåtelsen för ut-
ländningar att undfå tullreslitution, på sätt medgifvet varit,
för införda skeppsförnödenheter för deras här byggda fartyg,
Må vi akta oss tillintetgöra denna för landet vigtiga industrie,
som hittills förskaffat lif och rörelse å flere skeppsvarf, så
väl i Stockholm som landsorterne.
Herr Murén: Orsaken till Bevillnings-Utskottets ifrå¬
gavarande tillstyrkande har varit begreppet om det billiga
och rätta deruti, att Svenska skeppsrederierne ställas i pa-
ritét med de utländningar, som här låta bygga fartyg. Man
har ständigt hört klagomål från de förre deröfver, att de
sednare skulle kunna utreda här i landet byggde fartyg vida
billigare, än den inhemske skeppsredaren, och till afhjel-
pandet af denna orättvisa finnes, enligt mitt förmenande, icke
mera än tvänne utvägar, nemligen den ena, att medgifva alla
tullfri införsel af skeppsförnödenheter, och den andra, att
stadga hvad Utskottet nu föreslagit. Emot allmän tullfrihet
uppreste sig det välsignade skyddssystemet, representeradt
af repslagare, segelväfvare och sömmare, gelbgjutare, smeder,
målare och Gud vete allt, huru många som petitionerat och
bråkat härom vid flere Riksdagar, äfvensom ock hos Rege¬
ringen, påstående, att skeppsbyggeriet icke mera, än andra
handteringar, borde gynnas på deras bekostnad, under det
att de fingo betala skydd till andra på de förnödenheter, som
de nödgades köpa. Då emedlertid tullen i allmänhet på
skeppsinventarier numera är betydligt nedsatt från hvad den
förr varit och skeppsbyggeriet numera inom landet kommit
sig så i flor, att det icke vidare kan vara i behof af den nu¬
varande undantagslagen, så har Utskottet ansett sig kunna,
utan ringaste fara för afbräck i skeppsbyggeri-näringen, till-
774
Den 7 Junti.
Styrka upphäfvandet af den hittills beviljade tullfriheten för
utländska skeppsredare, och anhåller jag om bifall till föreva¬
rande Utlåtande.
Herr Palander: Jag kan icke gilla de skäl. Herr Mu¬
rén nu anfört för bifall till Utskottets förslag. Ej heller kan
jag finna annat, än ett misstag i den förmodan, som framka¬
stats, att utländska, här byggda fartyg skulle, i följd af tuli-
festitutionen kunna gå för lägre frakter, än de Svenska, och
derigenom göra dessa förfång. Jag är nemligen öfvertygad,
att de omkostnader, utländningen måste underkasta sig, för
att här låta bygga fartyg, i allt fall uppväga de tullumgäl-
der, våra landsmän få vidkännas för införsel af skeppsförnö¬
denheter. Jag upprepar att skeppsbyggeriet är lör vårt land
en högst vigtig industrie, och anser såsom säkert, att denna
skadas, enär vi afskräcka utländningen för ifrågakomne en-
trepriser, derest 4:de momentet uti ifrågavarande § bortta¬
ges. Jag tillstyrker på det högsta bibehållande just af detta
moment. Den föregående talaren har påpekat den skada,
som repslagare och segelsömmare måste lida, derest segel
och tågvirke till utländska fartyg finge utan tull införas. Till¬
fällen till förtjenst mäste dock för dessa minskas, om hin¬
der lägges i vägen för utländningar, att här i landet bygga
fartyg, som medför arbetsförtjenst för så många andra in-
dustrieidkare och arbetare.
Herrar Björk och Ekenman, med flere, instämde.
Her Schican: Uti min vid förevarande Betänkande fo¬
gade reservation, pag. 98, har jag föreslagit, ej allenast att
den utländning medgifna rättighet, att, vid nybyggnad af far¬
tyg här i landet, åtnjuta full tnlIrestitution för skeppsförnö-
denheter, mätte bibehållas, utan äfven, i likhet med Herrar
Rosenblad och Wcern, att denna rättighet äfven måtte utsträckas
till hvarje Svensk, som här låter bygga fartyg. I detta sed¬
nare hänseende, hemställer jag, om icke den största orätt¬
visa ligger uti ett stadgande, som har till följd, att, om
två lika stora fartyg bär byggas, det ena för utländsk, det
andra för Svensk räkning — antaget att de skeppsförnö-
denheter, som dertill behöfva införas, uppgå i tull till 4,000
ftidr B:co, — det sednare, för hvilket restitution af sådan
tull endast skulle utgöra SO procent af umgälderne, derige¬
nom blir 2,000 K:dr B:co dyrare, än det fartyg, sorn utländ¬
ning låter bygga. Om delta är med Statseconomiska grund¬
satser förenligt, så erkänner jag mig ega irriga begrepp om
Statseconomie. Jag yrkar fördenskull, att 4:de momentet tili
Den 7 Junii.
77S
ifrågavarande § måtte oförändradt bibehållas, men 3:dje mo¬
mentet ändras så, att Svenske medborgare i detta fall få
lika rättigheter med de utländske. Lika med Herr Palander,
anser jag skeppsbyggeri vara en af vårt lands största och
vigtigaste industriegrenar, som redan hunnit en stor fullkom¬
lighet, men möjligen kan förintas, om Utskottets ifrågava¬
rande förslag antages, utan modification genom den ändring,
jag tillstyrkt i 3:dje momentet. Jag anhåller om proposition
å afslag på detta Utlåtande, och att, om Nej vinner, Svensk
medborgare kommer att njuta lika rätt, som utländning uti
förevarande hänseende, efter hittills gällande stadgande, eger.
Herr Berg: Jag anser mig böra tillkännagifva, det jag
inom Bevillninss-Utskotfet bekände mig till och ännu är af
den mening, som Herr Palander i denna fråga uttalat. Det
synes mig vara uppenbart, att det nu föreslagna stadgande
skall menligt inverka på skeppsbyggeriet i Sverige, som, ef¬
ter hvad kändt är, mycket anlitas för utländsk räkning. Men
då billigheten fordrar, att utländningar härvid icLe tillkom¬
mer bättre rätt, än Svenskar sjelfve, instämmer jag i yrkan¬
det om afslag å förevarande Utlåtande, helst med beslutande
af den förändring i gällande stadgande, som Herr Schwan
nu yrkat.
Herr Ekelund: Efter mitt begrepp, skulle full rättvisa
öfvas, genom antagande af Bevillnings-Utskottets förevarande
förslag. Ty det kan icke vara rätt och billigt, att utländningar
för ifrågakomna skeppsförnödenheter få full, då Svenskar
sjelfve blott få half tullrestitution. Genom borttagande af 4
momentet i 43 § af tulltaxe-underrättelserne sättes utländ¬
ning i samma cathegorie, som Svensk i detta fall, och öfvas
sålunda endast rättvisa. Jag yrkar derföre äfven bifall till
Utskottets förslag. Uti yrkandet att införa sådan likstämmig¬
het i rättigheter Svenskar och utländningar emellan, som
skulle blifva genom tillåtelsen af full tullrestitution för in¬
förda skeppsförnödenheter, kan jag icke instämma, enär der¬
igenom den Svenska industrien att tillverka segelduk, m. m.
härtill hörande, skulle blifva lidande.
Herr Maechel: Det är visserligen mycket skäl att åstad¬
komma uppmuntran för skeppsbyggeriet i Sverige och för¬
del att detta anlitas af utländningar. Men orimligt är det,
att utländningar dervid skola hafva den förmån framför oss,
som är medgifven i 4 momentet 13 § uti tulltaxe-underrät-
telserna. En sådan lagstiftningsprincip är icke i något annat
land antagen, och, för min del, instämmer jag i Herr Schwans
Den 7 Junti.
yrkande, att, med bibehållandet af stadgandet i 4 momentet,
Svenskar sättas i paritét med utländningar härutinnan.
Herr Palander: Mer än gerna skulle jag bekänna mig
till Herr Schwang åsigt, om målet kunde vinnas på denna
väg. Men jag inser tydligt, att man der stöter på oöfver-
vinneliga intressen. Den Svenska afundsjukan är nog känd,
men jag trodde icke, att hon skulle vända sig äfven mot ut-
ländningen, och den egentliga fördel, som afses med den ut¬
ländning förunnade skenbara öfvervigt uti förmåner i det
hänseende, som nu är i fråga, uppväges genom arbetsförtjenst
för fartygens byggnad, i förening med större afsättning af
Svenska producter, såsom jern och skogseffecter m. m„ som
erfordras vid skeppsbyggeri. Detta ändamål skulle måhända
alldeles förloras, om skeppsförnödenheter för främmande far¬
tyg ej fingo tullfritt införas. De tullafgifler, hvilka Svenska
skeppsrederier måste erlägga, äro äfven ej synnerligen hö¬
ga. Hampa är tullfri. Tullen å segelduk är ungefär 4 sk.
per alu, och uppå svåra ketlingar 3 R:dr per skeppund,
hvaraf hälften återställes de Svenske fartygsegarne. Sam¬
manlagda, utgöra dessa efleetiva tullumuälder för de inven¬
tarier till ett fartyg, som införas, icke så mycket, som man
i allmänhet synes tro. Visserligen skulle jag ock vilja, att
äfven Svenskar komme i åtnjutande af (ull restitution utaf
berörde tullafgifler; detta mål kan dock ej så lätt uppnås.
Men stor vigt ligger på bibehållande af 4 momentet uti ifrå¬
gavarande §. Derförutan hade visst icke flera fartyg byggts
här i landet under de sednare åren. Och då jag inser omöj¬
ligheten af framgång åt Herr Schwans förslag, men önskar
att någon förmån beredes vårt inhemska skeppsbyggeri, nöd¬
gas jag vidhålla mitt förra yrkande.
Herr Murén: Gerna skulle jag, i consequence med en
liberal tull-lagstiftning i öfrigt, rösta för lindring i tull. äf¬
ven till förmån för Svenska skeppsbyggeriet. Men man får
icke frångå lagstiftningens anspråk på jemnlikhet och rätt¬
visa. Såsom Herr Palander anmärkt, är också numera tullen
på skeppsförnödenheter, som importeras, icke hög eller syn¬
nerligen kännbar. Afven denna omständighet gör den un¬
dantagslag för utländningar, hvilken nu är i fråga, desto
oumbärligare. Må ock den tid hafva varit, då sådant undan¬
tag erfordrats. Everldeligt kan det ej få bestå, och tiden
torde nu vara inne att afskaffa detsamma. Att, såsom Herr
Schwan föreslagit, alldeles borttaga tull för skeppsförnöden¬
heter, skulle ännu, efter min tanka, innefatta ett annat un¬
Den 7 Junti.
dantag, ett ensidigt gynnande af skeppsrederierne, på bekost¬
nad af andra näringar, till hvilkas skydd, efter de vid tull¬
lagstiftningen nu följda allmänna grundsatser, samma tull an¬
setts böra ännu bibehållas. Deraf skulle också utan tvifvel
föranledas klander frän deras sida, hvilka njuta detta skydd.
Herr Hesselgren instämde.
Herr Brodin: Jag har instämt i Herr Schwans reser¬
vation emot Utskottets ifrågavarande förslag och yrkar, i en¬
lighet med samma reservation, att 4 momentet uti ifråga-
komne § måtte bibehållas och vinna utsträckning äfven till
Svenska undersåter. Jag föreställer mig, att orsaken till en
sådan förmåns beviljande åt utländningar, som full tull resti¬
tution för införda skeppsförnödenheter vid fartyggs byggnad,
är den, att naturalisation af samma fartyg utomlands så¬
som vilkor eller vedergällning beviljas. Detta är åter å vår
sida en väsendtlig förmån och gör det fullt billigt, att be¬
rörde tullrestitution lemnäs. Att utsträcka densamma till
skeppsförnödenheter för fartyg, som här i landet byggas för
Svensk räkning, vore likväl desto rättvisare och lämpligare,
som jag vill minnas, att Kongl. Commerce-Collegium uti af-
gifvet Utlåtande tillstyrkt sådant, med afseende derpå, att ej
alla slags skeppsförnödenheter tillverkas här till lika godhet,
som utomlands.
Herr Schwan: Om än någon öfverdrift ligger i uppgif¬
ten af min värde vän här på motsatta- sidan, att en betydlig
mängd utländska fartyg byggas i Sverige, så är förhållandet
åtminstone det, att skeppsbyggeriet för utländsk räkning här
i landet ökats. För närvarande är ock på Stockholms skepps¬
varf under byggnad det största handelsfartyg, som någonsin
gått från Svensk hamn. Det torde likväl böra observeras,
att de fartyg, för hvilkas byggande ifrågavarande tullrestitu¬
tion äger rum, skola vara af minst 40 lästers drägtighet.
Deraf skönjes tydligen att med denna tull-lindring icke afses
den inrikes, egenteliga sjöfarten, som består hufvudsakligen
i fraktfart. Denna njuter destomindre någon särskild upp¬
muntran, som fast heldre äfven derutinnan nästan alla ut¬
ländska fartyg hafva lika förmåner med våra egna. Om tull-
bestämmelserne i förevarande hänseende bibehållas, blir följ¬
den den, att på utländsk ort utländska här byggda fartyg
hafva stora fördelar framför Svenska fartyg. Det vore i san¬
ning illa hushålladt med landets eget intresse, om vi sjelfva
skulle beröfva oss de förmåner, som af frakter med andre
778
Den 7 Junii.
makter erbjudas. Jag vidblifver derföre mitt förra yrkande
i denna frSga.
Herr Elielund: På de grunder, Herr Schwan anfört,
kommer man alldeles riktigt till den slutsats, att, om på
samma skeppsvarf i Sverige, t. ex. två lika fartyg byggas,
det ena för Svensk, det andra för utländsk mans räkning,
till hvilka förnödenheter utifrån hemtas, utländningen, i följd
af den honom tillkommande fulla tullrestitutionen, har en
gifven fördel framför den Svenske, hvars fartyg af lika stor¬
lek kommer att stå ungefär 2000 R:dr B:co dyrare. Detta
verkar också ett olika, för oss menligt, förhållande, vid con-
currencen i fraktfart. Då deri måste ligga en påtaglig orätt¬
visa emot oss sjelfva, men jag anser, att 5 momentet uti
ifrågavarande § ännu icke bör upphäfvas, fortsätter jag yr¬
kandet om borttagande af 4 momentet, och att således Ut¬
skottets förslag antages.
Herr Almgren instämde.
Herr Palander: Då det är ganska naturligt, att tull
på utländska varor, hvilka hit införas, endast är att betrakta
såsom en afgift, som betingas för rättigheten att consumera
varan, men ifrågakomna, för utländsk räkning begagnade ar¬
tiklar icke kunna sägas consumeras i Sverige, då de med
fartyget, färdigt, åter utföras, förefaller mig verkligen löjligt
att, såsom nu är föreslaget, fordra en eflectiv tull på dessa
artiklar. Efter min öfvertygelse, utgör den anmärkta skil¬
naden å kostnaden för byggande eller utredning af Svenskt
och utländskt fartyg icke det belopp, som andre talare nu
uppgifvit. Må vi äfven besinna den olägenhet, som kan upp¬
stå i följd af förevarande förslags antagande, att nemligen
utländningen, med hvilken tilläfventyrs ett Svenskt Varfs-
bolag kan vara i begrepp att afsluta contract om fartygs
byggnad, möjligen par caprice afstår ifrån en dylik specula-
tion, enär tull måste erläggas för skepps-inventarierne. Så¬
som undantagslag kan den gällande tullbestämmelsen ingalunda
rätteligen anses. Den står i närmaste analogie med rättig¬
heten att upplägga varor på nederlag, hvilket endast kan
gälla förnödenheter för de utländska, ej för Svenska fartyg,
hvilkas förnödenheter fortfarande förblifva Svensk egendom
och såsom sådan förbrukas. Annars borde caffe och andra
varor, som läggas på nederlag, med lika rätt beläggas med
tull, utan restitution vid återskeppning till utlandet. Min
åsigt är den, att, om 4 momentet borttages, sådant måste
Den 7 Junii.
779
hafva svåra förluster för vårt land till följd; hvarföre jag
fortfarande bestrider antagande af Utskottets förslag.
Herr Ekelund: För den möjliga händelsen, att någon
skulle fara vilse i rätta begreppet, eller tro, att utländning, i
följd af Utskottets förslag, skulle gå miste om all tull-lin¬
dring uti ifrågavarande hänseende, tager jag mig friheten fä¬
sta uppmärksamheten derpå, att uti hittills gällande 13 § af
Tulitaxe-underrättelserna, det 3 momentet afser endast Sven¬
ska och 4 momentet endast utländska egare af fartyg, som
här i landet byggas. Enligt Utskottets förslag skulle hädan¬
efter samma rält och skyldighet härutinnan gälla för alla,
vare sig Svenskar eller ulländningar, och ej någondera gyn¬
nas framför annan. Detta är frågan, som följaktligen går
ut på ingenting mer eller mindre, än utöfvande af enkel
rättvisa.
Discussionen förklarades slutad; hvarefter Herr Talman¬
nens framställning, om Ståndet behagade bifalla Bevillnings¬
utskottets förevarande yttrande, blef med blandade Ja och
Nej besvarad. Votering begärdes, i anledning hvaraf Herr
Talmannen föreslog en så lydande voteringsproposition:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets första ytt¬
rande, pag. 73, i Betänkandet, J\i 5, angående 15 § 3 och
4 mom. af Tulitaxe-underrättelserna, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet beslutat nuvarande 4 moments
bibehållande oförändradt, och 3 momentets förändring, på
det sätt att, vid nya fartygs byggande, Svenske män må till¬
godonjuta enahanda förmåner, som, enligt 4 morn., utländske
tilläggas.»
Herr Palander: Gerna skulle jag godkänna detta för¬
slag, om det ändamål, jag åsyftar, dermed kunde vinnas.
Jag befarar likväl motsatsen och yrkar derföre, att contra¬
propositionen ställes å oförändradt bibehållande af äfven 4 mo¬
mentet uti ifrågavarande 15 § af Tulitaxe-underrättelserna.
Herr Bergman: Jag delar den af föregående talaren
yttrade åsigt. Under discussionen har afgifvits 3 särskilda
yrkanden till ämne för propositioner: ett å bifall till Utskot¬
tets förslag, ett å bibehållande af endast 5 mom. af 13 § i
förändradt skick, samt ett å bibehållande af endast 4 mom.
i förändradt skick. Om Ståndet icke beslutar ogillande af
Utskottets förslag, måste jag yrka votering om contrapropo¬
sition.
Herr Palander yrkade ovilkorligen votering om contra¬
780
Den 7 Junii.
proposition, i hvilket afseende uppsattes, justerades och an¬
slogs en sä lydande voteringsproposition:
»Den som vill, att contrapropositionen ställes derå, att
nuvarande 3 och 4 momenterna af 15 § uti Tulltaxeunder-
rättelserna må bibehållas oförändrade, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, ställes contrapropositionen derå, att Ståndet
beslutat nuvarande 4 momentets bibehållande och 3 momen¬
tets förändring på det sätt, att, vid nya fartygs byggande,
Svenske män tillgodonjuta enahanda förmåner, som, enligt 4
morn., utländske tilläggas.»
Voteringen, som häröfver i vanlig ordning företogs,
utföll med 20 Ja emot 16 Nej; i följd hvaraf ytterligare
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som godkänner Bevillnings-Utskottets första ytt¬
rande, pag. 75, i Betänkandet, M 3, angående 13 § 3 och
4 mom. af Tulllaxe-underrättelserna, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet beslutat nuvarande 3 och 4
momentens bibehållande oförändrade.
Vid den omröstning, som häruppå anställdes i vanlig
ordning, utföllo rösterna med 24 Ja emot 21 Nej; hvarige¬
nom bifallits Bevillnings-Utskottets yttrande, som innefattar
tillstyrkande att, med bibehållande af 3 momentet i 13 §
af Tulltaxe-underrättelserna oförändradt, 4 momentet af sam¬
ma § må utgå.
Emot denna utgång reserverade sig Herrar Palander
och Berg.
Artikeln Såpa.
Herr Ekelund: Efter min tanka förefinnes synnerlig
anledning att sätta tullen å artikeln såpa lägre, än den i nu
gällande tulltaxa förefinnes. Tullen å en fjerding såpa, som
väger 3 lispund, uppgår nu till 2 R:dr 12 sk. Banco. Detta
är en alltför hög afgift å en artikel, som är oumbärligen
nödig, icke blott för hvarje hushåll, utan synnerligen för ylle-
väfnadsfabricationen. Olämpliöieten af så hög tull framstår
destomera, om man jemnför densamma med tullen å nämnde
varas råämnen, särdeles hampolja, hvarå tullsatsen är 6 rst.
per skålpund. Såsom modification i tullsatsen, anhåller jag,
att tullen å såpa måtte bestämmas till 16 sk. B:co per lis¬
pund, som likväl motsvarar 13 å 16 procent af varans värde.
Herr Almgren: För min del, har jag icke biträdt yr¬
kandet om nedsättning i föreslagen tullsats å ett eller annat
Den 7 Junii.
781
fabricat uti förevarande tulltaxeförslag. 1 consequence der¬
med, och då såpa här i landet tillverkas i betydlig qvantitet,
som har afsättning inom landet, yrkar jag bibehållande af
den föreslagna tullsatsen.
Vice Talmannen Herr Halling: Hvad nu blifvit anfördt
för nedsättning af den föreslagna tullsatsen, var alldeles icke
främmande för öfverläggningen inom Utskottet, angående den¬
na fråga. Men redan då erinrades, att ett lispund såpa ko¬
star 3 R:dr Banco, och att varan produceras i tillräcklig
mängd inom landet; och vid sådant förhållande kan den före¬
slagna icke anses vara för hög skyddstull. Jag finner mig
föranlåten yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Palander: Jag har begärt ordet endast för att
yttra mig emot den slutsats, hvilken kunde dragas af Herr
vice Talmannens nu hafda yttrande, som skulle nemligen en
Ledamot af Borgare-Ståndet icke ega att påstå förhöjning
eller nedsättning i en föreslagen tullsats, hvilken icke afvi-
ker från hvad förut gällt. Jag fäster uppmärksamheten derå,
att Bevillnings-Utskoltet föreslår tulltaxan i enlighet med dess
åsigter, utan att det, eller något särskildt förhållande, lägger
hinder i vägen för Ledamot af Riks-Stånd att yttra sig, an¬
gående tullsatsen för hvarje särskild artikel.
Herr Ekelund: Då jag tillförene ett par gånger under
föredragningen af detta Betänkande anmält mig tala om ar¬
tikeln såpa, har jag hänvisats få göra det, sedan Betänkan¬
det blifvit till sint genomgånget, alldenstund Utskottet ej fö¬
reslagit någon ändring vid denna artikel. Redan detta med¬
gifvande utmärker, att förslag till ändring i tullsatsen å denna
vara, likasom å andra, som icke af Utskottet till pröfning
upptagits, ej lärer kunna förnekas att få göra. En nedsätt¬
ning i den gällande fullsatsen har desto större skäl för sig,
som denna tullsats nu kan liknas vid rent införselsförbud.
Värdet å såpa är ungefär i Riksgälds- den summa, Herr
vice Talmannen uppgifvit i Bancomynt. Jag tror det kunna
antagas, att en fjerding såpa kostar 10 Rör Rgds. Om derå,
utom den till 2 Rör 12 sk. Banco uppgående tull, beräknas
10 procents afgift till Handels- och Sjöfarts-Fonden samt
tolag, så är det lätt insedt, att någon import af denna vara
icke kan ske. Det vore likväl så mycket angelägnare att
icke omöjliggöra denna import, som såpa är en så nödvändig
vara vid flera fabricationer inom landet. Enligt Commerce-
Collegii Berättelse, utgjorde 1849 tillverkningen deraf 22,100
fjerdingar, hvaraf en betydlig del tillverkades i Norrköping.
792
Den 7 Junii.
Men der förbrukas också stora qvantiteter, som kan finnas
derutaf, att (lera fabrikanter, för ylleväfnader valkning och
tvättning, förbruka 5 å 600 fjerdingar hvardera årligen. Hög
tullsats härå bidrager också till fabrikatets fördyrande. Vill
man lindrigare pris å tillverkningen, bör, likasom å råämnet,
lägre tull sättas äfven å såpa, såsom jag redan yrkat.
Herr Murén: Man bör ihågkomma, hvilka rndimaterier
användas till såpa och hvad tull å dem föreslagits. l)e äro
hufvudsakligen talg, oljor och pottaska, f betraktande deraf,
anser jag införselstullen å såpa icke böra åsättas lägre, än
24 sk. Banco per lispund, hvilken tullsats jag föreslår till
antagande.
Herr Schwan: Med anledning af Herr Ekelunds fram¬
ställning och hvad Herr Rosenblad i afgifven motion före¬
slagit, hemställer jag om bestämmande af 24 sk. Banco per
lispund, såsom införselstull å såpa.
Herr Ekelund: k detta förslag ingår jag, om Ståndet
det antager, ehuru jag anser att, äfven med den tullen, någon
såpa ej kan importeras.
Discussionen förklarades slutad, och sedan Herr Talman¬
nens proposition å antagande af den utaf Bevillnings-Utskot-
tet föreslagna införselstull å såpa med öfvervägande Nej be¬
svarats, fann Ståndet, på ytterligare framställning af Herr
Talmannen, för godt att, i likhet med hvad uti hittills gäl¬
lande tulltaxa varit bestämdt, sätta tullen å såpa, som infö¬
res från utrikes ort, till 24 sk. lispundet.
Herr Lundh begärde ordet och yttrade: Jag anhåller
att få fästa uppmärksamheten derpå, att i tariffen för inför-
selstullen är upptagen artikeln: »Bokbindare-cloth,» med en
tullsats af 24 sk. Banco skålpundet. Nedsättning i denna
tullsats är utan tvifvel behöflig, enär bokbindarecloth är en
ganska nödvändig vara, som borde kunna tillhandahållas för
så lågt pris, som möjligt; och som dessutom hittills icke
tillverkas annorstädes, än i England. Således är skydd för
inhemsk tillverkning af denna vara obehöfligt. Då dessutom,
enligt Commerce-Collegii tabeller, synes, att endast 7S8 skål¬
pund under år 4849 blifvit införtulladt, så är den inkomst,
Staten af denna vara erhåller, i allt fall så ringa i förhållan¬
de till den olägenhet, en hög tull å varan åstadkommer för
fattiga handtverkare och consumenter, som förbruka varan.
Billigheten synes kräfva nämnda tullafgilts nedsättning åtmin¬
stone till 8 sk. Banco, derom jag anhåller att proposition
varder framställd.
Den 7 Junii.
783
Herr Palander: Jag får tillkännagifva, det jag, för min
del, gillar och instämmer uti Herr Lundhs nu väckta förslag,
helst icke någon lärer hafva fördel af att motsätta sig det¬
samma, och bokbindare-cloth är behöfligt vid alla bokbind¬
ningar.
Öfverläggningen i detta ämne förklarades slutad, och
fann Ståndet, på Herr Talmannens framställning, för godt att,
med ogillande af den utaf Bevillnings-Utskottet uti införsels¬
tariffen föreslagna tullsats å »Bokbindare-cloth», bestämma
samma tullsats till 8 sk. skålpundet.
Likaledes beslöt Ståndet, för dess del, att artikeln »Ben»
får tullfritt ur Riket utföras.
Emot detta beslut reserverade sig Herr Lagergren, på
den grund, att, efter hvad han trodde, tullfri utförsel af »Ben»
skulle lända till skada för jordbruksnäringen inom Riket.
Yttrandet, pag. 73, angående 24 § af Tulltaxeunderrät-
telserna, samt den vid slutet af Betänkandet gjorda anmälan,
lades till handlingarne.
Sedan sålunda förändringar beslutats den 31 sisth Maji,
den 4 och 6 af innevararande månad, samt denna dag, uti
vissa delar af Bevillnings-Utskottets Tulltaxeförslag, med bi¬
lagor, ansågs förslaget, med allt hvad dertill hörer, i öfrigt
af Ståndet godkändt.
§ 2.
Bordlädes följande Utskotts-Betänkanden nemligen:
Stats-Utskoltels, M 139;
Banco-Utskotlets, N:ris 40—42, samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomie-Utskotlets, N:ris 107—
110, till hvilka Betänkanden rubrikerna förekomma vid ären-
dernas pröfning.
§ 3-
Föredrogos ånyo och blefvo, andra gången, å Ståndets
bord lagde nedannämnde Utskotts Betänkanden och Memori¬
aler, nemligen:
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets, N:ris 105—
106.
Borgare-Ståndets Enskildta Besvärs-Utskotls, JU 2;
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskot-
tens, N:ris 9 och 10;
Bevillnings-Utskottets, N:ris 6—9;
Banco-Ulskottets, N:ris 38 och 59, samt
Stats-Utskoltels, N:ris 147—138.
784
Den 12 Junii.
S *•
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet den 51
sistl. Maji, äfvensom den 4 och 6 uti innevarande månad samt
denna dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. % 3 e. m.
In (idem
E. G. Runeberg.
Den 12 Junii.
Plenum kl. 9 f. m.
§ *
Justerades Protocollet för den 27 sistl. Maji.
§ 2-
Föredrogos ånyo följande Utskotts Memorial och Utlå¬
tanden :
l:o Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets:
JU 102, i anledning af återremiss utaf Betänkandet, JU 39,
angående Fjerdingsrnansbefattpingen.
Godkändes.
JU 103, i anledning af väckt motion om bestämmande
af Magistratspersoners åligganden, i afseende på inventeringar
uti Landt-Bänterierna.
Vice Talmannen Herr Halling: 1 olikhet med Utskot¬
tet, bar jag icke kunnat finna några bestämda föreskrifter
om Magistratspersoners åligganden, i afseende på inventerin¬
gar uti Landt-Bänterierna, vara lemnade genom de af Utskot¬
tet åberopade stadganden. Huru sväfvande dessa föreskrifter
äro, ses bland annat just utaf den af Utskottet åberopade 9
§ i den snart ett halft sekel s‘'dan till efterlefnad upphörde
Kongl. Kungörelsen om uppbörden af realisationsafgiften af
den 12 Maji 1801. Der heter det, att den Magistratsperson,
som, efter författningårne, vårdar 3:dje Ränterinyckeln, kom¬
mer vid alla tillfällen, då Ränteriet öppnas, att, såsom van¬
ligt är, vara tillstädes. Kunna dessa föreskrifter kallas be¬
stämda, så har jag orätt. Efter mitt begrepp, måste en In-
Struction uttryckligen upptaga både rättigheter och skyldig¬
Den 12 Junii.
785
heter, synnerligast som ansvaret bestämmes efter de sednare.
Jag yrkar återremiss af Betänkandet.
Herrar Ek, Syk och Grape instämde.
Herr Collén: Då denna fråga i Utskottet behandlades,
sökte jag göra gällande de åsigter, som här uttalades, när
Stats-Utskottets Utlåtande, JU 62, förevar; men man fästade
ej afseende derå, utan, under åberopande hufvudsakligen af
Kongl. Brefvet den 15 Maj 1694, påstods, att i den Magistrats-
personerne åliggande skyldigheten att förvara 3:dje Ränteri¬
nyckeln låe all deri lnstruction, som erfordrades. Under så¬
dant förhållande tror jag icke, att med en återremiss något
vinnes, men vill dock icke motsätta mig densamma.
Herr Engzell: Lika med Herr vice Talmannen, föror¬
dar jag en återremiss, fastän jag emotser utgången deraf.
Ordalagen i 1801 års Kongl. Kungörelse, att en Magistrats¬
person skall vid alla tillfällen, då Ränteriet öppnas, vara
tillstädes, påkallar en rättelse. Vi veta nemligen, att vid de
större Landt-Ränterierne penningar nästan dagligen inläggas
och uttagas, hvilket sker på f. m., då Magistratspersonerne
oftast äro af andra embetsgöromål hindrade att tillstädes-
vara. Skulle författningen, efter dess bokstafliga lydelse, ef-
terlefvas, så blefve det en nödvändighet att tillsätta en sär¬
skild Magistratsperson ensamt för vården af Ränterinyckeln
ined hvad dertill ansetts höra; men en sådan skyldighet kan
städerne omöjligen hafva, då Ränteriet icke uteslutande till¬
hör Borgare-Ståndet, utan hela Staten.
Discussionen ansågs slutad, och Betänkandet blef, uppå
Herr Talmannens derom framställda proposition, till Utskot¬
tet återremitteradt.
JYs 104, i anledning af återremiss utaf Betänkandet, JU 53,
om utvidgande af de rättigheter, som äro Mosaiske Trosbe¬
kännare här i Riket tillerkände.
Herr Waern: Jag beklagar denna frågas utgång, hvil¬
ken i väsendtlig mån är att tillskrifva Utskottet, som i dess
Betänkande, JU 53, framkom med ett förslag, som icke kun¬
de tillfredsställa någon. Det är smärtsamt, att så många lag¬
lydiga medborgare skola fortfarande lida inskränkningar i de¬
ras medborgerliga rättigheter, och det är ledsamt, att Repre¬
sentationen icke eris kunnat bringa denna enkla fråga, som
nu vid 2:ne Riksdagar förevarit, till ett lyckligt slut. Jag
föreslår, att Borgare-Ståndet, sorn visat mera liberala tänke¬
sätt, ville besluta som följer:
HO
Dorg.-Stånd. Prot. vid Rilcsd. 1850 — 1881. III»
786
Den 18 Junii.
»Dä Borgare-Ståndet, för sin del, anser rättvisa och bil¬
lighet fordra en utvidgning af de medborgerliga rättigheter,
som tillkomma i Sverige infödde Mosaiske Trosbekännare,
lägger Borgare-Ståndet, med ogillande af Allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottets Betänkande, M 53, samma Utskotts
Memorial, JK 104, till handlingarne.»
Ofverläggningen var slutad, och, efter proposition af Herr
Talmannen, fattade Ståndet beslut, i öfverensstämmelse med
Herr Wwrns ofvan intagne förslag.
JK 105, i anledning af erhållne återremisser utaf Be¬
tänkandet, JK 57, dels om upphörande af Beväringsmanska¬
pets årliga vapenöfningar, dels ock införande af exercis socken¬
vis, och dels om rättighet för Beväringsynglingarne att sjelfve
välja det vapen, hvarvid de helst vilja tjenstgöra, antingen
till lands eller sjöss, m. m.
Herr Gråå: Sorn Betänkandet, JK 57, blifvit af 2:ne
Stånd godkändt, så kan något vidare i sjelfva saken icke åt¬
göras, men då Borgare-Ståndet återremitterat 2:ne punkter
i berörde Betänkande, yrkar jag, att Ståndet ville, med ogil¬
lande af Betänkandet, i de delar, detsamma blifvit återremit-
teradt. lägga Memorialet, M 105, till handlingarne.
Ofverläggningen ansågs slutad, och, på Herr Talmannens
proposition, fattade Ståndet ett sådant beslut, som Herr Gråå
föreslagit.
och 2:o Borgare-Ståndets Enskilta Besvärs-Utskotts:
JK 2, i anledning af Borgerskapets Äldstes i städerna
Sigtuna, Falkenberg och Kongsbacka gjorde ansökningar om
eftergift af förelagdt vite för underlåtenhet att i rättan tid,
vid innevarande Riksmöte, ställa fullmäktig; lydande detta
Betänkande, som föijer:
»Uti 3:ne särskilda, till Borgare-Ståndet ingifne och ge¬
nom remiss af den 5 i denna månad till Utskottet öfverlem-
nade ansökningar, hafva Borgerskapets Äldste i städerna Sig¬
tuna, Falkenberg och Kongsbacka hufvudsakligen anfört, att
som dessa städer, med ett ringa antal Borgare och en in¬
skränkt rörelse, icke förmådde att hvar för sig bekosta un¬
derhåll af Riksdagsman och deras vid Riksdagens början an¬
vände bemödanden att få med annan eller andra städer om
Riksdagsfullmäktig sig förena, fruktlöst aflupit, samt försum¬
melse eller likgiltighet för fullgörande af Grundlagens bud
således icke kunde läggas dem till last, Borgare-Ståndet ville,
— ej mindre på sådan grund, än äfven, med afseende dels
derå, att merberörde städer, efter erhållen del af Ståndets
Den 12 Junti.
787
den 22 sistlidne Januarii fattade beslut, så skyndsamt som
möjligt, ställt sig detsamma till efterrättelse och hitsändt
Representant, som hos Ståndet sin inträdespolett uppvisat
den 3 sistlidne Mars för Sigtuna, den 15 i samma månad
för Kongsbacka och den 5 sistlidne April för Falkenberg,
dels derå att de kostnader, som städerna Sigtuna, Falkenberg
och Kongsbacka härigenom komma att vidkännas, vida öfver-
stege det belopp, fullmäktig vid föregående Riksmöten af
dessa städer erhållit, och dels äfven slutligen derå, att stä¬
derna Falkenberg och Kongsbacka, efter dem öfvergångne
eldskador, voro betydligt skuldsatte, förklara, att tillämpning
af Ståndets förberörde beslut, derigenom Falkenberg och
Kongsbacka blifvit förelagde, vid vite af 1 R:dr, och Sigtuna,
vid vite af 32 skillingar, allt banco, för dag, räknadt ifrån
och med den, då Riksdagen börjades, och till den, då Repre¬
sentant hos Borgare-Ståndet sin inträdespolett uppvisade, att
ofördröjligen hitsända fullmäktig, icke mätte ega rum.
Hvad sålunda förekommit, bar Utskottet i öfvervägande
tagit, och ehuruväl Utskottet icke kan annat än vitsorda rik¬
tigheten af den uppgift, som blifvit gjord, att städerna Sig¬
tuna, Falkenberg och Kongsbacka, vid Riksdagens början sökt
att med andra städer om fullmäktig sig förena, anser dock
Utskottet för framliden betänkligt att helt och hållet till¬
styrka bifall till deras nyss omförmälde anhållan. Den om¬
ständigheten, att berörde 3 städer skyndsamt ställt sig Bor¬
gare-Ståndets beslut af den 22 sistlidne Januarii till efter¬
rättelse, anser Utskottet likväl böra föranleda till någon lin¬
dring i den af Ståndet redan bestämda påföljd för deras un¬
derlåtenhet att i rättan tid ställa fullmäktig, och hemställer
fördenskull
att det stadgade vitet endast må fastställas att
utgå från den 15 November sistlidne år och till
den 22 Januarii innevarande år, då Ståndets be¬
slut om vites föreläggande för de städer, som ur¬
aktlåtit att till innevarande Riksmöte sända full¬
mäktig, rattades, hvarigenom Sigtuna skulle kom¬
ma att till Borgare-Ståndets enskilda Cassa erlägga
45 R:dr 16 sk , samt Falkenberg och Kongsbacka,
hvardera, 68 R:dr, allt banco.
Stockholm den 24 Maji 1851.
På Borgare-Ståndets Enskilta Besvärs-Utskotts vägnar:
C. C. Halling.
August Rundqvist.»
788
Den 12 Jun».
Herr Bahrman: »Uti ifrågavarande ansökningar hafva
Rorgerskapets Äldste i de af mig representerade städer, Sig¬
tuna, Kongsbacka och Falkenberg, anhållit, att någon ansvars-
påföljd för dem icke måtte ega rum, i anledning af deras
uraktlåtenhet att vid Riksdagens början sända ombud för sig
till Riksdagen. Denna deras anhållan hafva petitionairerne
stödt hufvudsakligen på de skäl, att nämnde städer, med ett
fåtaligt borgerskap och inskränkt rörelse, ej mäktade att hvar
för sig bekosta underhåll af Riksdagsman och att deras vid
Riksdagens början använde bemödanden, att med annan eller
andra städer om Riksdagsman sig förena, fruktlöst aflupit.
Att dessa städers borgerskap är för fåtaligt och obemedladt
att hvar för sig bekosta underhåll af Riksdagsman torde vä!
svårligen af någon kunna motsägas, och uti förevarande Ut¬
låtande har Utskottet sjelf behagat vitsorda riktigheten af
den gjorda uppgiften, alt dessa städer vid Riksdagens början
sökt att med andra städer om fullmäktig sig förena. Vid
sådant förhållande och då det för Utskottet icke torde varit
svårt alt förvissa sig om riktigheten af petitionairernes upp¬
gift, att de underhållskostnader, meranämnde städer till deras
Ombud komma att vidkännas, förutsatt att denna Riksdag
ej hinner afslutas inom kortare tid än den sednaste, hvilket
verkligen synes vara att befara, uppgå till omkring tredubbla
beloppet af det Riksdagsmanna-arfvode, de under sednaste
Riksdagar bestått sitt Ombud, hade jag föreställt mig, det
Utskottet icke skolat sakna skäl, att till ansökningarne i allo
tillstyrka bifall. Utskottet har likväl funnit sådant för fram¬
tiden betänkligt, men, å en annan sida, såsom orden lyda,
ansett den omständighet, att dessa städer skyndsamt ställt
Sig Rorgare-Ståndets fattade beslut till efterrättelse, böra
föranleda till någon lindring i den af Ståndet redan bestämda
påföljd för deras uraktlåtenhet att i rättan tid ställa fullmäk¬
tig och förthy hemställt, att det stadgade vitet endast må
fastställas att utgå Irån den 15 Nov. sistlidet år och till den
22 nästlidne Januari, eller med 45 R:dr 16 sk. för Sigtuna
och 68 R:dr, allt banco, för hvardera af de begge andre.
Till en början nödgas jag härvid anmärka, att det Högtärade
Ståndets beslut, som här är i fråga, så vidt jag kan finna,
icke stadgar någon påföljd för de ifrågakomne städerna för
annan händelse, än den, att Ombud icke ofördröjligen ställ¬
des, hvilket Utskottet ju vitsordat här icke vara fallet. Ge¬
nom beslutet föreläggas nemligen städerna, att ofördröjligen
skicka Representant till Riksdagen, vid äfventyr att plikta
Den 12 Junti.
789
respective 52 sk. å 1 R:dr om dagen, räknadt från Riksda¬
gens början och till dess ombudet sin erhållande inträdes-
pollet hos Ståndet uppvisade, men, i fall af uteblifvande, till
Riksdagens slut. Att Ståndet vid beslutets fattande, i stället
att pliktfälla städerna för den försummelse de då redan låtit
falla sig till last, vidtagit den mildare utvägen att blott hota
med strall', för att såmedelst förmå dem att fullgöra deras
skyldighet, ingifver mig den förmodan, att Ståndet icke haft
för afsigt, att tillämpa vite å den stad, som ofördröjligen
sände ombud. Så torde ock detta beslut hafva blifvit upp-
fattadt af de ifrågavarande städernas borgerskap och jag har
goda skäl att antaga, att de icke beslutat sig att sända Om¬
bud, om de ej i det oftanämnda beslutet trott sig finna an¬
ledning att hoppas, det, i och med Ombuds ofördröjliga stäl¬
lande, någon ansvarspåföijd för dem ej skulle komma att ega
rum. Hvad nu beträffar den betänklighet för framtiden, som
skulle ligga uti ett bifall till städernas petitioner, så kan jag,
för min dol, icke finna, hvari det betänkliga härutinnan skulle
bestå, ty nog synes mig det Högtärade Ståndet genom sitt
beslut och de deraf dels uppkomne, dels ytterligare inträffande
följder ändock hafva statuerat ett exempel, nog allvarsamt,
för att en hvar må kunna vara förvissad derom, att de mindre
städerne för kommande Riksdagar skola, om ock med vida
kännbarare uppoffring i underhåll till Riksdagsman, än hittills
i allmänhet egt rum, i god tid utse sine Ombud och för än¬
damålets vinnande göra allt, hellre än utsätta sig för Stån¬
dets vitén, helst Ståndet är oförhindradt att en annan gång
förelägga sådane, vida högre, än som vid denna Riksdag varit
händelsen. Af Utskottets raisonnement, att den omständig¬
het, det Sigtuna, Kongsbacka och Falkenberg skyndsamt ställt
sig Ståndets beslut till efterrättelse, syntes Utskottet böra
föranleda till någon lindring i ansvaret, torde man få antaga
att Utskottet icke velat, likasom jag vågar hoppas, att det
Högtärade Ståndet icke eller lärer vilja, att dess oftanämnde
beslut till sina följder blifver lika betungande för de städer,
hvilka ställt Ombud, som för dem, hvilka denna skyldighet
allt hitintills försummat. Men har man då gjort sig förvis¬
sad om att icke ett sådant resultat inträffar eller att icke de
förstnämnde städerne, den föreslagna plikten och Riksdags-
manna-underhållet sammanräknade, komma att drabbas af
lika stora utgifter, som de sednare få vidkännas i blott bö¬
ter; och hurudan blifver då i sjelfva verket den lindring, man
velat bereda de förra, i jemförelse med de sednare. Af dessa
790
Den 12 Junii.
skäl vågar jag anhålla, att det Högtärade Ståndet, låtande
nåd gå lör rätt, täcktes förklara att, sedan Sigtuna, Kongs¬
backa och Falkenberg numera långt (öre detta ställt Ombud
för sig vid Riksdagen, kommer all vidare fråga om ansvars-
påföljd för dessa städer, för den tid de med fullmäktig från
Riksdagen uteblifvit, att förfalla.»
Herr Gezelius: Utan alt åsyfta något klander emot Ut¬
skottet, tror jag dock att mer afseende å ansökningarne bort
fästas, än som skett, då kändt är, att städerna Sigtuna, Fal¬
kenberg och Kongsbacka vid Riksdagens början sökt att med
andra släder om Riksdagsfullmäktig sig förena, ehuru deras
bemödanden i det afseende! fruktlöst aflupit, samt lika obe¬
stridligt är alt samma släder icke mäkta att hvar för sig
underhålla Ombud vid Riksdagen. Jag betviflar dessutom,
att nämnde städer grundlagsenlig! kunna fällas till de dem
förelagda vitén, då de omsider sandt Representant till Riks¬
mötet. 16 § R. O. utsätter nemligen vite, endast för den
händelse att någon stad helt och hållet underlåter alt ställa
fullmäktig, hvilket icke här är händelsen. För dröjsmålet,
dertill Ståndet sjelft, till någon del, kan anses vållande, ge¬
nom tidsutdrägten med frågans afgörande, bestämmer Grund¬
lagen icke någon ansvarspåföljd.
Vice Talmannen Herr Halling: Bräckligheten i vårt
närvarande Representationssätt visar sig här i en eclatant da¬
ger; ithy att. medan tusende äro betagne rösträtt, måste vissa
små samhällen genom vitén tvingas att begagna sin. Ehuru
jag icke låtit anteckna mig såsom Reservant emot Utskottets
förslag, har jag dock inom Utskottet sökt bereda ifrågava¬
rande städer befrielse från det dem förelagda vitet. Anled-
ningarne dertill kunna vara många. Jag fäster mig likväl nu
endast dervid, att dessa städer skyndsamt ställt sig Ståndets
beslut till efterrättelse, att de vid Riksdagens början bemö¬
dat sig om erhållande af Representant, samt att Falkenberg
och Kongsbacka befinna sig i en tillbakasatl ställning, genom
dem öfvergångne eldsvådor, och Sigtuna afsagt sig egen ju-
risdiction. På dessa skäl anhåller jag att Ståndet ville efter¬
skänka vitet.
Herrar Collén och Ekenman instämde.
Herr Wcern: Jag kan ej gilla den Grundlagstolkning,
som en talare här sökt göra gällande, att Ståndet icke skulle
kunna fälla en stad till ett vite, som underlåtit i rällan tid
att ställa fullmäktig. Grundlagen anser jag i detta fall vara
tydlig och klar. Och då det är angeläget att för framtiden
Den 12 Junii.
791
söka förekomma sådana händelser, som nu tiinat, anser jag
ifrågavarande städer böra ådömas de böter, Utskottet före¬
slagit; Ståndet likväl obetaget att sedermera efterskänka pen-
ningarne, om Ståndet så för godt finner.
Herr Bosaeus: Då, efter hvad Herr Bahrman erinrat,
städerne Sigtuna, Falkenberg och Kongsbacka icke blifvit ge¬
nom Ståndets, den 22 sistlidne Januarii, fattade beslut fällde
till något vite, utan endast vid sådan påföljd förelagde att
ofördröjligen hitsända Representant, så tyckes mig, att dessa
städer, då de ställt sig Ståndets föreskrift till efterrättelse,
nu icke ens kunna till ifrågavarande vite fällas, helst som
någon våda lör framtida praejudicater häraf icke lärer kunna
uppkomma.
Herr Guslafsson: Ehuru jag icke kan godkänna Herr
Gezelii Grundlagstolkning, utan så förstår 16 § R. O., att
hvarje Representant bör vid Riksdagens början sig infinna,
vid det äfventyr, som i berörde § finnes bestämdt, så in¬
stämmer jag dock i det slut, hvartill Herr Gezelius kommit,
eller att vitet må efterskänkas.
Herr Lagergren: För efterdömets skull anser jag den
underlåtenhet, städerna Sigtuna, Falkenberg och Kongsbacka
visat, böra betraktas såsom med ansvar förenadt; men med
afseende på de flere mildrande omständigheter, som blifvit
anförde, torde eftergift af vitespåföljden böra medgifvas. Jag
tager mig alltså friheten föreslå följande beslut: »Med bi¬
fall till Utskottets Memorial, M 2, förklarar Ståndet städerne
Falkenberg, Kongsbacka och Sigtuna hafva gjort sig till det af
Utskottet föreslagna vite förfallna, men Ståndet finner dock,
med afseende å de i Memorialet andragne omständigheter,
och då dessa vitén, enligt 16 §, R. O., skolat till Ståndets
cassa inflyta, skäligt desamma eftergifva.»
Discussionen var slutad: och Ståndet biföll Herr Tal¬
mannens, i öfverensstämmelse med Herr Lagergrens berörde
förslag, framställda proposition.
§ -
Föredrogos ånyo följande af Herr Brinck, på grund af
S6 § R. O., väckte motioner, nemligen:
l:o. om närmare bestämmelser, vid tillåtelse att bilda
Actiebolag.
Remitterades till Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottet;
"»i' <*•« dprnm. att rasering af någon ibland Rikets fäst-
792
Den 12 Junii.
»ingar under fredstid icke må, utan Rikets Ständers hörande,
beslutas.
Remitterades till Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottet.
, § *■
Föredrogos ånyo följande Utskotts Memorial och Utlå¬
tanden:
l:o. Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottens:
Jt? 9, i anledning af väckt motion om anslag af allmänna
medel till ersättning för under gängse smittosamma boskaps-
sjukdomar nedslagtade kreatur.
Bifölls;
och JYi 10, i anledning af väckt fråga om någon billig
ersättning åt dem, som göra förluster, i anledning af till-
lämpningen utaf Kongl. Förordningen den 23 Januarii 1828,
rörande smittosamma sjukdomar hos djuren, samt särskildt
åt hemmansbrukaren Petter Svensson, d. y., i Mjärdevid för
tre af rotz angripna och, enligt författningens föreskrift, dö¬
dade hästkreatur.
Bifölls.
och 2:o. Bevillnings-Utskottets
M 6, angående stämplade pappersafgiften.
(S *•)
Herr Wetterberg: Då föga sympathier inom detta Stånd
torde vara att förvänta för den af mig i förevarande ämne
väckta motion, så vill jag icke yrka ålerremiss af Betänkan¬
det i denna del, utan endast till protocollet afgifva det för¬
klarande, att jag anser i högsta grad olämpligt att samman¬
blanda Domarens göromål med Uppbördsmannens bestyr.
Ofverläggningen var slutad, och 1 § bifölls.
2 och 3 §§, äfvensom 4 § 1 och 2 momenterna blefvo,
hvar efter annan, bifallna.
4 § 3 punkten (andra yttrandet pag. 6.)
Herr Bosaeus: Ett sådant förtydligande, som Utskottet
här föreslagit, är onekligen af behofvet påkalladt, ty olika
åsigter hafva ofta sökt göra sig gällande, angående charte-
ring af bouppteckningar i sterbhus, som haft egendom inom
olika jurisdictioner. Med rättvisa och billighet tyckes i så¬
dant fall öfverensstämmande, att sammanräknade behållnin¬
gen tages till grund för charteringen, som Utskottet derför
ock nu föreslagit. Hvad controlen öfver behöriga efterlef-
naden af detta förändrade stadgande beträffar, så tillkom¬
Den 12 Junti.
795
mer den, med hänsigt till adeliga sterbhus, som väl ofta
torde hafva samma boupptecknings-förrättare, Hof-Rätten, un¬
der hvars jurisdiction sterbhuset lydt, och dit alla bouppteck-
ningarne böra inlemnas, så framt icke sterbhuset jemväl egt
egendom i stad. I detta fall och i alla andra, synes mig det
böra åligga den Domare, der den sist hållna bouppteckningen
uppvisas, att tillse, det alla de öfriga bouppteckningarne också
blifvit behörigen charterade. Jag begär bifall på Betänkandet.
Herr Rinman: > Om ock med billighet och rättvisa öf-
verensstämmer, att sammanräknade behållningen, enligt de å
skiljda ställen hällne bouppteckningarne, tages till grund för
charteringen, så kan jag likväl icke inse, huru någon control
häröfver skall kunna utöfvas. Utskottet har icke nämnt,
hvilkendera bouppteckningen skall med det stämplade pap¬
peret förses, den, der den aflidne varit mantalsskrifven, eller
någon annan. Jag antager likväl, att hufvud-bouppteckningen
bör charteras; men då skulle likväl kunna inträffa, att denna
utvisar brist, fastän stor behållning finnes enligt de andra
bouppteckningarne. Jag tillstyrker återremiss af denna punkt.
Herr Bosaeus: Då bouppteckning alltid skall förrättas,
der en afliden person varit mantalsskrifven, så synes mig
rättast, att de öfriga bouppteckningarne till Domstolen i den
orten afleranas, hvarigenom det blir för denna Domstol gan¬
ska lätt att tillse, huruvida stämpladt papper till behörigt
belopp finnes bouppteckningen bilagdt.
Herr Brodin: Med åberopande af min reservation, ta¬
ger jag mig friheten fästa uppmärksamheten derå, att i lag
icke finnes stadgadt, hvilkendera bouppteckningen skall hål¬
las först, antingen den, der den aflidne varit mantalsskrif¬
ven, eller den, der annan qvarlålenskap efterlemnats. Der¬
emot säger lagen, att bouppteckning skall till Domaren in-
gifvas, i stad inom en månad derefter och å landet vid nä¬
sta Ting. Då en sådan bouppteckning inkommer, är Doma¬
ren icke i tillfälle att se, huruvida annan bouppteckning bör
hållas, än mindre om den redan skett och blifvit med stämp¬
ladt papper till erforderligt belopp försedd. Jag yrkar alltså
återremiss af denna punkt.
Herr Sundin instämde.
Herr Ekenman: Lika med Herr Brodin, anser jag
omöjligt att utöfva behörig control öfver efterlefnaden af det
nya stadgande, Utskottet nu föreslagit. Man har sagt, att
control tillkommer Hof-Rätten; men om nu afliden person
efterlemnat egendom under mera än en Hof-Rätts jurisdic-
794
Den 12 Junii.
tion, hvilkendera af dem skall då hafva åliggandet att tillse,
det riktigt belopp af stämpladt papper blifvit användt? Jag
medgifver, att en förlust för Statsverket kan uppkomma der¬
igenom, att hvar och en bouppteckning för sig charteras,
men större skulle möjligen förlusten kunna blifva deraf, att
alla controler uppoffras. Jag anhåller om återremiss.
Discussionen afbröts af anledning, nästföljande § utvisar.
§ S.
Efter anmälan, företrädde Herr Statsrådet och Riddaren
Nils Fredrik Wallensten, och aflemnade Kongl. Maj:ts nå¬
diga Proposition af den 30 sistlidne Maji, angående förhöjd
skjutslega till posthemmans innehafvare för vissa delar af
postföringer..
Herr Statsrådet Wallenstien blef derefter i vanlig ord¬
ning ulbeledsagad.
§ 6.
Fortsattes föredragning af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, M 6, hvarvid förekommo:
4 § 3 momentet uti Chartaj-Sigillatee Förordningen:
Herr Rönblad: Het är visst sannt, hvad Herr Brodin
under den nyss afbrutna discussionen omnämnt, att lagen
icke innehåller något stadgande derom, att alla boupptecknin¬
gar, som efter en afliden hållas, skola ingilvas till den Rätt,
derunder han för sin person lydt; men deraf kan jag icke
finna skäl för afslag på hvad Utskottet nu tillstyrkt. Stämp¬
lade papperet å bouppteckningar är ingenting annat, än en
bevillning, och jag kan icke finna, hvarför denna bevillning
skall vara mindre, om egendomen är spridd på flere håll,
än om den är samlad på ett. Ett sådant förhållande ar orätt¬
vist, hvarföre det kan och måste ändras. Emedlertid med¬
gifver jag gerna, att i detta, som i andra fall, controler böra
finnas och derföre vill jag icke motsätta mig en återremiss.
Utskottet kunde då också göra någon bestämmelse derom,
att en bouppteckning bör charteras i enlighet med den Chartae-
Sigillatae-Förordning, som vid dödsfallet var gällande, och icke
efter den, som elterlefves, när bouppteckningen till Domsto¬
len ingifves.
Herr Rudling: Utskottets åsigt anser äfven jag vara
riktig, men nödiga föreskrifter i afseende på verkställighe¬
ten saknas. Om de särskilda bouppteckningar, som blifvit
förrättade utom den ort, der den döde haft sitt hemvist, bi¬
lades den bouppteckning, som på sistnämnde ställe blifvit
Den 12 Junii.
795
hållen, och charteringen derstädes verkställdes och redovisa¬
des, så kunde bouppteckningsacten derefter uppvisas vid Dom-
stolarne i de orter, der de särskilde bouppteckningarne hål¬
lits, och i dessa Domstolars protocoller antecknas, hvarest
charteringen blifvit verkställd och redovisad. Jag yrkar att
förevarande punkt måtte återremitteras.
Discussionen ansågs slutad; och andra yttrandet, pag. 6,
i Betänkandet, med afseende på 4 § 3 momentet, blef, på
Herr Talmannens derom framställda proposition, till Utskottet
återremitteradt.
Hvad förekommer, pag. 7, i anledning a( Johannes Nils¬
sons der nämnde motion.
Herr Rudling: Utskottet har, såsom skäl för sitt afslag
å Johannes Nilssons motion, anfört, att det icke vore med
rättvisa beskattningsgrunder förenligt, att pålägga vissa sam-
hällsclasser andra eller högre afgifter till Staten, än öfrige
medborgare vidkännas. Men fråea derom har af motionai-
ren icke blifvit vackt. Tvärtom har lian föreslagit alt ilid-
derskapet och Adeln måtte för bouppteckningar erlägga af¬
gift, motsvarande hvad andra samhällsclasser åligger. Allmo¬
gen på landet får betala så kallad inregistrerings-afgift i mån
af det upptecknade boets behållning, hvilken afgift tillfaller
Domaren, och utgör en icke obetydlig del af hans sportel-
inkomst, som är Domarens på landet egentliga aflöning. För
bouppteckning i stad betalas afgift till Magistraten, som också
deraf hemtar en del af sin aflöning. Således kan det väl
icke anses stridande mot rättvisa beskattningsgrunder, att
Ridderskapet och Adeln också får vidkännas en motsvarande
kostnad. Sorn jag likväl vore mera böjd för att tillägga denna
inregistrerings-afgift åt vederbörande tjenstemän i Hof-Rät-
terne, hvarest frälsemäns bouppteckningar inregistreras, och
hvarigenom bemälde tjenstemäns anspråk på löneförbättring
af Staten kunde minskas, så vill jag icke påyrka återremiss
af detta moment, helst jag icke vågar hoppas att min nu ytt¬
rade åsigt skall vid denna Riksdag vinna Rikets Ständers
bifall.
Herr Brodin: Enligt 34 § R. O. åligger Bevillnings¬
utskottet att uppgifva de allmänna grunderna för den blif¬
vande bevillningens fördelning, hvarefter, och sedan bevillnings-
summan blifvit lastställd, det tillkommer Utskottet att för¬
fatta förslag till bevillningens utgörande. Deremot har Ut¬
skottet alldeles icke att föreslå särskild beskattning på en
viss dass af medborgare, som sådan hittills icke utgjort, än
706
Den 12 Junti.
mindre ankommer det p§ Utskottet, att med förbättrande af
vissa tjenstemans löner taga befattning. Dä Herr Rudling
icke yrkat äterremiss, så anhåller jag om proposition på bi¬
fall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Ekenman: Utan att ingå i någon pröfning aT de
skäl, Utskottet för sitt afslag å motionen begagnat, anser jag
denna icke hafva kunnat hos Bevillnings-Utskottet leda till
annat resultat, än det tillstyrkta, hvadan äfven jag anhåller
om bifall dertill.
Herr Björk: Jag kan icke godkänna Herr Brodins me¬
ning att Utskottet icke skulle ega befogenhet att bestämma
stämplade pappersalgiften, så i ena som andra afseendet. Denna
beskattning hvilar i allmänhet på godtyckliga grunder och i
de flesta fall sökes förgäfves någon rimlig grund för denna
beskattning. I det ifrågavarande hänseendet förete sig dock
verkliga skäl för en afgift af den beskaffenhet, motionairen
föreslagit. Bland dessa torde först förtjena afseende, att
Ridderskapet och Adeln fortfarande vägrar, att underkasta
sig de allmänna Under-Rätterna, der lönerna hufvudsakligen
utgöras af de sportler, parterne erlägga, och att Adelns fo¬
rum privilegiatum således bibehålles, hvilket föranleder till¬
ökning i IIof-Rätternes göromål och dymedelst ökade kost¬
nader för Satsverket. Att denna ökade kostnad bör af Adeln
godtgöras, är lika riktigt, som att Undcr-Hätterne hufvud¬
sakligen aflönas af inkomsterne utaf bouppteckningar och
med sportler. Och då ofrälsemän å landet sålunda betala
en afgift, hvarifrån frälsemän för närvarande äro befriade,
och städernas innevånare äro, i afseende på bouppteckningar,
underkastade drygare afgifter, så kan jag icke finna obil¬
ligt, att frälse- och ofrälsemän sättas i paritét med hvar¬
andra i detta fall. Jag yrkar alltså återremiss af föreva¬
rande moment.
Herr Wenerberg: Jag instämmer till alla delar med
Herr Björk. Det af Utskottet anlörde skäl, att det icke torde
vara med rättvisa beskattningsgrunder förenligt, att pålägga
vissa samhällsclasser andra eller högre afgifter till Staten, än
öfrige medborgare vidkännas, lämpar sig dessutom mycket
väl för bifall, men alldeles icke för afslag å motionen.
Discussionen ansågs slutad; och omförmälde yttrande,
pag. 7, i Betänkandet blef, på Herr Talmannens proposition,
till Utskottet återremitteradt.
Första och andra yttrandena, pag. 8, i Betänkandet, äf-
Ven 12 Junit.
797
vensom, hvad anföres, angående 5, 6 och 7 §§ uti Chartae-
Sigillatae-Förordningen.
Biföllos, hvart efter annat.
Angående 8 § i ChartavSigillatse-Förordningen, det för¬
sta yttrandet, pag. 11, uti Betänkandet.
Herr Hesselgren: Jag kan icke gilla Utskottets raison-
nement i afseende å detta moment. Mig synes, som borde
en husegare, sedan han erlagt eganderättsbevillning, vara fri
från annan beskattning. Afgiften drabbar egentligen blott
den fattige, som nödgas ofta byta om bostad, och deri vill
jag finna ett ytterligare skäl för afgiftens upphörande. På
landet efterlefves icke heller förordningens föreskrift i denna
del. Jag yrkar på sådan grund återremiss.
Öfverläggningen var slutad och 1 mom. af 8 § bifölls.
Emot beslutet reserverade sig Herr Hesselgren.
Andra yttrandet å samma sida.
Bifölls.
Yttrandet, pag. 12, angående ett nytt moment, under
4:de punkten af 8 § uti Chartae-Sigillataj-Förordningen.
Vice Talmannen Herr Halling: Emot det af Utskottet
föreslagna tillägg har jag ingenting att invända. Jag skulle
dock önska upplysning om meningen med de i samma tillägg
förekommande ord om köpebrefs »inteckning», hvilka ord
möjligen kunna missleda.
Herr Björk: Jag kan deremot icke gilla ifrågavarande,
af Utskottet föreslagna nya stadgande. När uppbud sökes,
bör ett köpebref med stämpladt papper förses; men om egen¬
domen derförinnan öfvergår i annans hand, genom transport,
så kan jag icke finna, hvarför den sista köparen skall med
dubbelt belopp chartera sina åtkomsthandlingar. Den, som
afhandlar med en redbar säljare, efterfrågar icke åtkomst-
handlingarne, förr än köpet är afslutadt, och det skulle lik¬
väl kunna hända att han finge erlägga stämpladt papper för
3 å 4 förut varande egare till en fastighet, hvilka uraktlåtit
att dermed lagfara; hvaraf skulle folia, att den ene medbor¬
garen finge skatta för den andra eller cck gå miste om lag¬
liga rättigheter. Dessutom anser jag obehörigt, att domaren
skall ingå i granskning i en fråga, som icke kan anses
vara honom underställd. Hvad Herr vice Talmannens an¬
märkning beträffar, så är det klart att ordet inteckning till¬
kommit derföre att på landet köpe-, bytes- och gåfvobref rö¬
rande sådane fastigheter, som ej kunna uppbjudas, i inteck,-
59K
Den 12 Junii.
ningsprotocollet intagas. Jag yrkar äterremiss af detta mo¬
ment.
Herr Bosaeus: Oå hvarje köp, byte och gåfva af fast
egendom skall lagfaras, anser jag deraf ovilkorligen följa, alt
chartering också måste ega rom, så ofta en faslighet omby¬
ter egare. Genom ett uttryckligt stadgande i detta, bör nå¬
gon förlust icke kunna uppkomma, ty hvarje köpare håller
sig till sin företrädare.
Herrar Brodin, Gezelius och Bönblad inslämde.
Herr Björk: Jag har icke påslålt, att icke hvarje sär¬
skildt köp om en fastighet bör charteras, ulan endast på¬
stått, att den sista köparen icke bör belastas med en mång¬
dubbel afgift i detta hänseende. Må det ankomma på sär¬
skild rättegång i hvarje fall, som af en allmän åklagare kan
anställas, hvarefter domaren må ega i pröfning af förhållan¬
det ingå, men icke bör sådant derförinnan åligga eller till¬
komma honom.
Herr Billström: Jag kan icke inse. huru en noggrann
control uti nu ifrågavarande fall skulle kunna utöfvas, om
icke domaren hade sig ålagd tillsyn deröfver att till domstol
ingifne handlingar äro med stämpladt papper lill erforderligt
belopp försedde. Någon annan, än sednaste egaren eller den
som ingifver de i § omförmälte eganderättshandlingarne till
domstolen, kan man ej hålla sig tili i afseende på chartering
äfven af förut skedda öfverlåleiser, ty han har förbindelse att,
vid begäran om lagfart, styrka sin långesmans åtkomst och
är dessutom i tillfälle att af denne söka ersättning. Alt ge¬
nom allmänna åklagare föra talan mot äldre innehafvare, sy¬
nes mig icke lämpligt; stundom vore en sådan procedure ej
möjlig, t. ex. då dödsfall inträffat o. s. v. De åtal, som re¬
dan äro föreskrifne med anledning af försummad lagfart, ega
högst sällan rum, emedan allmänna åklagare icke få sig be¬
kant, när ombyten af egare eller rättare egendomsöfverlåtel-
ser inträffa. Hvad som i det föreslagna nya momentet af
författningen menas med ordet inteckning bör ej kunna
missförstås. Detta ord har här sin rätta och egenlliga be¬
märkelse, nemi. inprotocollering, hvilken bemärkelse det¬
samma uti både äldre och nyare lagstil vanligen eger. Jag
begär proposition på bifall.
Discussionen ansågs slutad, och det discuterade yttran¬
det, pag. 12, blef af Ståndet godkändt.
Emot beslutet reserverade sig Herr Björk,
Första tillstyrkandet, pag. 13, hvilket angår Chartje-Si-
Den 12 Junit.
799
gillleae-Förordningens 10 §, och afser förhöjdt stämpladt pap¬
per å tidningar.
Vice Talmannen Herr Halling: På grund af min i äm¬
net afgifne reservation, begär jag äterremiss af denna §, der¬
till jag erhållit ökad anledning, genom Kongl. Maj:ts i dag
till Rikets Ständer atlåtne Nådiga Proposition, angående post-
skjutslegans förhöjning, och deraf föranledt behof af ökadt
statsanslag.
Herr Ekenman: Jag kan icke instämma hvarken i Ut¬
skottets förslag, att stämpelafgiften å tidningar bör höjas, ty
förhöjning drabbar icke tidningsutgifvare, utan den läsande
allmänheten, och ej heller i Herr vice Talmannens, att tid-
ningslilteraturen må göras dyrare för dem, som bo i lands¬
orten, hvilket vore desto obilligare, som dessa genom post-
förvaltarearfvodet redan måste vidkännas en högre utgift, än
de, som bo i hufvudstaden. Jag förenar mig således med
Herrar Murén och Brodin och yrkar äterremiss.
Herr Gezelius: För min del, kan jag icke godkänna Ut¬
skottets ifrågavarande förslag. Då utgifvare af tidningar er¬
lägga vanlig bevillning för sin inkomst deraf och då, såsom
Herr Murén i sin reservation upplyst, stämpelafgiften är mera
än tillräcklig för betäckande af transportkostnaden, synes mig
icke skäl att å tidningar lägga någon ökad beskattning, hvil¬
ken slutligen återfaller på den redan nog beskattade allmän¬
heten.
Herr Brodin: Åberopande min reservation, får jag upp¬
lysa, att man i Utskottet icke lyckades erhålla några tillför¬
litliga uppgifter på den ökade tunga, Postverket af tidningarne
får vidkännas. Genom Herr vice Talmannens förslag, som
jag icke kan gilla, skulle lindring uppkomma endast för de
tidningar, hvilka icke genom Postverket spridas och hvilka
merändels äro af den sämsta beskaffenhet. Jag tillstyrker
fördenskull Betänkandets återremitterande i denna del.
Herr Maechel instämde.
Herr Murén: Jag kan icke inse behofvet af en återre-
miss, utan är Ståndet oförhindradt att genast besluta bibe¬
hållandet af den gamla stämpelafgiften, hvilket jag tager mig
friheten föreslå, då det visat sig att denna afgift är tillräck¬
lig för bestridande af omkostnaderne för tidningarnes försän¬
dande med posten, såvida man dertill ville använda denna
intrad, men om ock afgiften mångdubblades, så tillskyndades
Postverket derigenom icke någon fördel, då stämpelafgiften
800
Den 12 Junti.
ingår directe till Riksgälds-Contoiret och således kommer
Statsverket till godo.
Herr Bosaeus: Ehuru jag förnimmer att Herr vice Tal¬
mannens förslag icke har för sig Ståndets sympathier, får jag
likväl tillkännagifva, att jag hiträdl detsamma. Om det er¬
kännes, att stämpelafgiften utgör en ersättning för den porto¬
frihet, tidningarne åtnjuta, så måste det vara rationelt att öka
denna afgift, sedan sig visat att tidningarne vuxit till stora
och tunga volumer. Det är sannt, att något officiel t betyg i
Utskottet icke kunde erhållas i afseende härå, men man satte
icke uppgiften härom i tvifvel. Man senterade visserligen i
Utskottet, att upplysning genom tidningarne spriddes, mendet
var ej utan att farhågor hos en och annan uppstodo om vå¬
dan af att låta allmänheten begagna sig af detta bildnings¬
medel. Naturligtvis kunde något skäl derifrån icke hämtas
om en ökad beskattning, ty pressens missbruk skall genom
andra medel stäfjas. För min sålunda uttalade enskilda me¬
ning begär jag endast en plats i Protocollet, utan att yrka
på proposition derå.
Herr Berg: Jag instämmer med Herr Brodin och yr¬
kar att, med afslag å hvad Utskottet tillstyrkt, nu gällande
stämpelafgift måtte bibehållas.
Herr Billström: I likhet med Herr Murén, kan jag icke
finna återremiss af denna punkt vara behöllig, då någon när¬
mare utredning af ämnet icke erfordras. Att, såsom Utskot¬
tet föreslagit, göra skillnad emellan tidningar och andra pe¬
riodiska skrifter af mera vetenskapligt eller litterairt inne¬
håll, anser jag blifva med stor svårighet förenadt, då det icke
torde falla sig så lätt att afgöra, om en skrift bör anses så¬
som vetenskaplig eller icke. Tidningar finnas visst af rent
litterairt innehåll, men andra sådane af blandadt litterairt och
politiskt; och att göra skillnad emellan beskattningen å dessa,
dertill kan jag icke inse något rimligt skäl. Ämnena, som i
tidningarne alhandlas, måtte väl icke bestämma tyngden på
postkärran. För öfrigt och ehuru mycken ovilja eller bäfvan
man än må hysa mot spridandet af politiska idéer och noti¬
ser, bör man ej på dessas bekostnad vilja gynna andra så
kallade periodiska skrifter, hvilka med posten befordras, enär
dessa sällan ega ringaste vetenskapligt värde, utan oftast röra
högst triviala, economiska ämnen. Herr vice Talmannens
förslag kan jag icke heller gilla. Det skulle tvifvelsutan för¬
anleda tili kringgående af lagen, genom begagnandet af andra
befordringsmedel än posten. Jag anser fördenskull att, med
Den 12 Junti.
801
afslag å hvad Utskottet tillstyrkt, nu gällande stämpelafgift
bör bibehållas.
Herrar Wedberg, Wetterberg och Lundh instämde.
Herr Winge: Jag yrkar jemväl afslag på Utskottets
förslag samt anser någon afvighet icke böra visas emot tid¬
ningarne, hvilka hittills icke blifvit särdeles omhuldade. Den
nuvarande beskattningen är en imitation efter andra länder.
Före 1844 års Riksdag betalade alla tidningar, utan afseende
på arealet, lika skatt och vid nämnde Riksdag funnos de,
som yrkade på skattens försvinnande helt och hållet, hvar¬
till likväl icke lyckades att vinna medhåll; deremot blef då
stadgadt, att tidningar, hvilka hade beviilningsstämpel. skulle
fritt få afsändas med posterna; jag yrkar afslag på tillökning
i stämpelafgiften.
Herr Ekenman: Då jag förra gången hade ordet, för¬
bisåg jag att Ståndet genast kunde i saken fatta sitt beslut.
Jag instämmer nu med dem, som yrkat afslag å stämpelför¬
höjningen; men som jag fullkomligt gillar det stadgande i
momentets sista period, att denna portofrihet endast gäller för
afsändningen från tryckningsorten, anhåller jag om proposi¬
tion på bifall dertill.
Herr Brodin instämde.
Herr Petré: Jag vill icke onödigtvis utsträcka discussio-
nen och får tillstyrka bibehållande af nu gällande stämpel¬
afgift. För öfrigt har jag begärt ordet, för att bemöta såväl
motionairen och Utskottet, sorn sjelfva Herr vice Talmannen
i en särdeles omständighet. De hafva sagt, att Postverket
borde hållas skadeslöst för de ökade kostnader, spridandet af
tidningar medför. Märkvärdiga tankefosteri Denna mening
strider helt och hållet emot hvad allmänna omdömet, angå¬
ende ändamålet med öfverskottet af Postverkets inkomster,
antagit såsom det rätta. Det är nemligen, att dessa inkom¬
ster företrädesvis böra användas till befordrande af en snab¬
bare brefvexling och att med minsta kostnad befordra alla
de medel, sorn syfta att till den stora allmänheten sprida upp¬
lysningens frukter. Hvem inom detta Borgare-Stånd skulle
hafva ling, att med öppen panna sätta sig emot en dylik dis¬
position af Postverksinkomsternas ölverskoltsmedel 1
Herr Lagergren: Jag skulle vara böjd för bifall al Ut¬
skottets förslag. Det är nemligen ovedersägligt, att posterne
blifvit genom de många tidningarne så tunga, att de måste
lortskafiäs genom ett ökadt antal hästar, och vid sådant för-
Borg.-Stånd. Brot- vid Biksd. 1850 — 181>1 Ifl. 81
802
Den 12 Junii.
hållande kan jag icke linna obilligt, att stäinpelafgiften något
höjes. Då emedlertid liera anmärkningar nu blifvit fram¬
ställde, anser jag lämpligast att Ståndet beslutar en åter-
reiniss.
Herr Murén: Då Ståndet, vid behandlingen af tullta¬
xan, kunde genast lätta definitiva beslut, ser jag icke heller
något hinder dertiir nu. Hvad det föreslagna förtydligandet
beträffar, att portofrihet endast skulle ega rum för tidningar,
då de från tryckningsorten afsändes, så är icke fråga derom
nu. 1 nästa moment komma vi dertill.
Discussionen ansågs slutad och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet godkänna hvad Utskottet föreslagit i
afseende på stämpladt papper å tidningar.»
Svarades Ja och Nej, och begärdes voteiing.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som vill, att Ståndet återremitterar första tillstyr¬
kandet, pag. 13, i Bevillnings-Utskottets Betänkande, M 6,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, bär Ståndet afslagit nämnde tillstyrkande,
med bibehållande af nuvarande stämpelafgift å tidningar.»
Votering anställdes med slutna sedlar i vanlig ordning
och utföll med 37 Nej emot 9 Ja; i följd hvaraf Utskottets
förslag var afslaget.
2:dra och 5:dje yttranderna, pag. 15.
Biföllos, hvart efter annat.
Yttrandet, pag. 14, angående ett tillägg uti 11 § af
Chartae-Sigillatae-Förordningen.
Herr Brodin anhöll om uppläsning af den utaf honom
vid förevarande § afgifne reservation; efter uppläsande hvaraf
Herr Brodin, under åberopande af reservationen, begärde pro¬
position på alslag å hvad Utskottet i denna § föreslagit.
Herr Bosceus: För min del, kan jag icke inse vigten
af de olägenheter, sorn Herr Brudin förespeglat. Det nu fö¬
reslagna tillägget till 11 § har tillförene funnits intaget uti
Chartoe-Sigillatse-Förordningar, men blef vid 1JI40—41 årens
Riksdag ur Förordningen uteslutet. Det alser ej annat än
en ytterligare control deröfver, att handlingar, som till dom¬
stolar och embetsverk ingifva», blifva riktigt charterade och
charlome fästade å handlingarne, på sätt Författningen före¬
skriiver. Det händer ofta, såsom liera af oss torde hafva sig
Den 12 Juna.
803
bekant, att parter förete handlingar, hvilka icke kunna god¬
kännas, då de icke äro, i enlighet med Förordningen, belagde
med stämpladt papper. Parten bibehåller naturligtvis fortfa¬
rande rättigheten att, om han så önskar, sjelf chartera hand¬
lingarne, enär detta stadgande endast komme att tillämpas,
i händelse parten underlät en sådan skyldighet; i hvilket fall
domaren skulle ega att, emot 2 sk. för hvarje charta, på¬
lägga handlingarne stämpladt papper. Icke tror jag, att bort¬
tagande af detta stadgande ensamt föranledde att Chartse-
Sigiilatae-uppbörden derefter ökades. Denna ökning var en
följd af andra förhållanden. Då det är löreskrifvet, att vid
ting chartor alltid skola för parterne vara att tillgå, kan jag
icke inse, att det nu ifrågasatta tillägget till 11 § skulle blifva
till förfång för parterne. Jag anhåller om bifall ä Utskottets
förslag i denna del.
Herr Berg: Jag anser Utskottets förslag vara i hög grad
välbetänkt och bifaller detsamma.
På hemställan af Herr Talmannen biföll Ståndet Utskot¬
tets tillstyrkan i afseende å 11 §.
Emot beslutet reserverade sig Herrar Brinck och Brodin.
Första yttrandet, pag. lä, hvaruti Utskottet tillstyrkt,
att orden »dock må hvad sålunda reqvireras. icke annor¬
lunda, än till dylikt behof, men ej till lörsäljning användas»,
måtte i Chartae-Sigillatae-Förordningens 17 § 1 mom. uteslutas.
Vice Talmannen Herr Halling: För att ej förlora min
talan, anhåller jag att, sedan Betänkandet blifvit genomgån¬
get, få framställa, i afseende å 16 §, en anmärkning, som af
Utskottet blifvit förbigången.
Bifölls.
Herr Brodin reserverade sig emot beslutet.
Andra yttrandet, pag. lä.
Lades till handlingarne.
Vice Talmannen Herr Halling: Enligt gjordt förbehåll,
anhåller jag om återremiss af sjelfva författningslörslaget.
Denna min begäran grundar sig på ett förbiseende af Utskot¬
tet vid 16 §. Jag hänvisar i (ifrigt till min vid nämnde §
afgifne reservation, som är af följande innehåll: »Sedan Ut¬
skottet vid 17 § 1 mom. tillstyrkt uteslutandet af tillägget i
sista perioden deraf, som tillkommit, icke i följd af något
Rikets Ständers beslut, utan först vid utfärdandet af Kongl.
Maj:ts Nådiga Kungörelse den 20 October 1848, angående
stämplade pappersafgilten, och innefattande föreskrift derom,
att hvad af stämpladt papper Uollegier, Gonsistorier, Embets-
804
Den 12 Junti.
verk och embetsman böra erhålla för utöfningen af deras
embeten, icke må »annorlunda än till dylika behof, men ej
till försäljning användas», har jag funnit det vara ett förbi¬
seende, som bort rättas, att uti denna lö § och dess 1
mom. blifvit bibehållen den endast på ofvan anförda sätt jem¬
väl influtna mellanmening, innehållande dessa ord: »hvarvid
likväl dylike reqvisitioner icke hvarken i afseende å valeu-
rer eller qvantiteter må utsträckas utöfver hvad som erfor¬
dras för sådane handlingar, som af de reqvirerande utfärdas;
börande vederbörande embetsmyndigheter, då reqvisitioner af
deras tjenstemän afgifvas, bestyrka, huruvida hvad som re-
qvireras, efter nämnde grunder kan anses erforderligt.» Denna
föreskrift står i strid med Ståndets beslut i afseende å 17
§, och derföre är en återremiss behöflig.
På hemställan af Herr Talmannen, blef, på grund af of-
vanintagne reservation, 16 § af Författningsförslaget återre¬
mitterad.
§ 7>
Föredrogos å nyo Bevillnings-Utskottets Utlåtanden:
7, angående stämpling af spelkort och afgiften derför,
M 1!, angående städernas saluaccis,
och M 9, angående Postbevillningen.
Biföllos, hvart efter annat.
Herr Waern yttrade det förbehåll, att beslutadt bifall till
Bevillnings-Utskottets Memorial, JYi 8, ej må betaga Ståndet
fri pröfning, vid förväntadt förslag till ny classification för
städerne.
§ 8.
Föredrogos å nyo Banco-Utskottets Utlåtanden:
Jfs 58, i anledning af f. d. Kamereraren A. Nicodemis
ansökan om afskrifning af öfverränta å Discontlån.
Bifölls.
M 59, i anledning af' Riks-Ståndens återremisser å vissa
delar af Betänkandet, M 24, med förslag till reglering af
Bankens låne- och creditivrörelse.
Härvid förekommo af Utlåtandet, 59.
Ingressen, pag. 2.
Bifölls.
l:sla punkten.
Vice Talmannen Herr Halling: Fruktlöst torde Banco-
Utskottets försök vara, att genom sitt yttrande, rörande denna
punkt, öfvertyga derom, att Utskottet redan på förhand full-
komliet besvarat Riksdagsfullmäktigen Anders Medins från
Den 12 Junti.
806
Kronobergs län motion, som angår ifrågasatt lättnad för fa-
stighets-låntagare i Banken vid afbördandet af årlig ränte-
och capital-afbetalning. Så vidt Banco-Utskottet sjelft riktigt
refererat innehållet af denna motion uti Utskottets Betän¬
kande, M 24, innehöll den 2:ne alternativer, det ena att slik
betalning skulle få ske till Kronofogden, det andra, att den
borde få verkställas i länets ränteri. 1 denna sednare rikt¬
ning föranleddes återremissen från Borgare-Ståndet. Utskot¬
tet har väl nu åter undanskjuta denna fråga genom lösligt
vidrörande af de svårigheter, som dermed skulle möta, under
förespegling, att någon lättnad skulle kunna beredas vederbö¬
rande låntagare förmedelst tillåtelse, att omedelbarligen till
Banken insända, så väl ansökning om nytt lån, som liqvid
för redan erhållet, men tillika förklarat, att, enär frågan
derom fordrade närmare utredning af auetoriteterna inom
Banken, på hvilkas utlåtande densamma för det närvarande
vore beroende, Utskottet förbehållit sig, att, för den händelse
en dylik åtgärd kan tillvägabringas, få derom till Rikets Stän¬
der inkomma med särskildt förslag. Låter man nu härvid
bero, är mera än sannolikt, att, i fråga om ett nytt förslag,
så många »om» och »men» skola framställas, att allt hopp
blir förgäfves, att äfven vid denna Riksdag få en billig ön¬
skan uppfylld.
Hvem vet ej, att denna sedan många Riksdagar varit,
att fastighetslåntagare i Banken, till ett antal af många tu¬
sende, måtte beredas möjligheten, att i sin hemort afbörda
sig årlig ränte- och capital-afbetalning; hvem vet ej, att ett
mäktigt commissionairs-intresse inom hufvudstaden deraf må¬
ste stötas för hufvudet; hvem vet ej, att det icke är en så
litet allmän tro eller åtminstone föreställning, grundad på er¬
farenhet, att Rikets Ständers Bank i sig innebär ett segt
conservativt element, förenadt med något slags contagium,
som latt meddelar sig åt en hvar, som dermed sättes i när¬
mare beröring; hvem vet ej, huru många svårigheter och be¬
tänkligheter, som nästan himmelshögt uppstapla sig emot
hvarje försök, som göres, att bereda minsta lättnad uti de
tunga seklergamla former, hvilka till stor del ännu gälla för
Banken och allt hvad dermed står i gemenskap; hvem vet
ej, att vid hvarje sådant försök besvärjelseformeln: Bankens
säkerhet eller brist på coritrol, är tillräcklig att afskrämma
frän försökets fullföljd, men om man går denna skräckbild
på lifvet, torde den ej vara så oemotståndlig.
Hvad är det motionairen med den ännu oafgjorda delen
»oo
Den 12 Jann.
af sin motion åsyftar: don enklaste sak i verlden, eller att
den, som upptagit ett fastighetslån i Banken, må vara öppet
lemnadt, att, om det instämmer med hans fördel eller be¬
qvämlighet, afbörda sig uti länets Ränteri sin årliga ränte-
och capital-afbetalning, i stället att, såsom nu, verkställa den
genom ombud i hufvudstaden, och dermed alla de cirkelgån¬
gar, sjelfva Banken och dess afdelningar formera. Undersö-
kom nu, huruvida i sjelfva verket värre äfventyr för Banken
i afseende på säkerhet och control häremot uppresa sig och
i hvad mån Utskottets förutsägelse, att låntagaren skulle
blottställas för större kostnader och control, än nu är hän¬
delsen. Detta erkännes, så vida man antaeer en sådan half-
mesure, sorn grundar sig på 174 § i gällande Banco-Regle-
mente sarnt 4 § 4 inom. i Kongl. Kungörelsen den 20 Ja¬
nuarii 1824, alt de Bankens gäldenärer, sorn häfta för lån
emot återbetalningsskyldighet i silfver, äro berättigade alt i
Ränferierne för Bankens räknina insätta årliga afbetalningen,
antingen i Svenskt silfvermynt, eller controleradt verksilfver,
med åliggande dock för gäldenären, att Bänteriets derå af-
gifvande bevis till Banken insända. Andemeningen af detta
stadgande var likväl ingen annan, än den underordnade, att
låta låntagaren undvika den dryga transportkostnad, silfret
nödvändigt måste framkalla. Nu åsyftas naturligtvis annat
eller mera — eller den genomgripande reform, att låntagare,
som gjorde sin betalning i Bänteriet och derföre erhöll dess
qvitto, hade till fullo uppfyllt siri betalningspligt. Huru denna
genväg till ömsesidig båtnad och utan äfventyr borde få be¬
gagnas, är hvad sora återstår att uppgifva.
Om från Banken vid hvarje års slut till Konungens Be¬
fallningshafvande i hvarje län afsändes en förteckning å alla
inom länet utestående bancolån, upptagande pantens namn
och nummer, primitiva låriecapitalet, hvad deraf återstod och
hvad som under det ingående året betalas borde, jemte da¬
gen, då skyldigheten dertill inträffade, blef Konungens Befall¬
ningshafvande i tillfälle att tillställa Landt-Räntmästaren för¬
teckningen och utfärda kungörelse i länet, med erinran till
låntagarne att på sina behörige dagar i Ränteriet verkställa
åliggande betalning, emot qvitto för beloppet, i Lands-Contoirot
behörigen annoteradt. En gång i månaden remitterade Ränteriet
till Banken de under loppet deraf influtne medel, med specifikt
reversal af Konungens Befallningshafvande, i Lands-Contoiret
bestyrkt. Genom dessa enkla åtgärder vore ett stort ändamål
vunnet. Banken finge nära nog lika hastigt och kanhända
Den 12 Junti.
8<»7
ännu säkrare sina penningar, hade lika fria händer då, som
nu, emot tröga låntagare, och kanhända en dag betydligare
lindring i göromål, som alltid uppkommer derigenom, att i
en summa emottaga penningar från flera händer. Låntaga¬
rens vinst var lika gifven, att slippa på längre afstånd, än
inom sin pgen ort, afbörda sig betalningen, att på närmare
håll få veta, hvad som betalas borde och när det skulle ske,
samt att genast erhålla sitt betalningsbevis. Att på anförda
sätt bringa Läns-Styrelserna och Ränterierna i beröring med
Banken måtte väl ej vara vanskligare, än att de äro det, rö¬
rande vida betydligare summor, — med Riksgälds-Contoiret,
som också är ett Rikets Ständer ensamt underlydande verk.
Vid lemnad uppmärksamhet åt Högvördige Preste-Stån-
dets och Heder\ärda Bonde-Ståndets vidtagne beslut i anled¬
ning af Utskottets Betänkande, 24, och dess 9, 10 och
11 punkter, inhemtas nogsamt, att dessa Stånds mening i
hufvudsaken varit instämmande med Borgare-Ståndets. Det
vore således, efter min åsigt, icke väl betänkt, att försumma
tillfället, hvilket nu erbjuder sig, att komma till rätta med
denna fråga och åter ställa deri under framtiden genom alt
lyssna till Banco-Utskottets föga hoppbringande förespegling
af ett förväntande nytt förslag att vinna hvad som sökes,
utan föreslår jag, att Högtärade Ståndet behagade, för sin
del, med godkännande af Utskottets yttrande, att dess för¬
slag uti 9, 10 och 14 punkterna af Betänkandet, M 24,
måtte anses förfallet, besluta till intagande på lämpligt ställe
uti elt blifvande Banco-Reglemente: att, under förutsättning
det Kongl. Majit, uppå skeende anmälan af Banco-Fullmäk-
tige, dessförinnan täcktes till allmänhetens underrättelse der¬
om utlärda Nådig Kungörelse och tillika meddela vederbö¬
rande Dess Befallningshafvande de för verkställigheten, i af¬
seende på af dem beroende åtgärder, erforderliga föreskrif¬
ter, Banco-Fullmäktige böra besörja, att, vid detta års slut
och sedermera vid utgången af hvarje år, från Banken till
Konungens Befallningshafvande, hvardera i sitt län, afsändes
förteckning å alla derinom i Banken belånte fastigheter, vare
sig på iandet eller i städerna, med utsättande af lånets num¬
mer, pantens namn och nummer, primitiva lånets belopp,
huru mycket deraf återstår, hvad derpå för året betalas må,
såsom ränte- och capital-aibetalning, samt ersättning för af
Banken tilläfventyrs förskjutne lånepåkostnad, jemte dagen
då det ske bör, hvarefter hvarje fastighetslåntagare må vara
berättigad, att, sednast inom Sine månader efter förfallodagen,
fion
Den 12 Junit.
som är hvarje årsdag af länets lyftning i Banken, i det läns
Landtränteri, hvarinom panten är belägen, utan reversal er¬
lägga den honom åliggande årliga betalning, enligt ofvan-
nämnde förteckning, och att derföre erhålla i Lands-Contoiret
annoteradt tryckt qvitto efter af Banco-Fullmäktige derföre
faststäldt formulaire, och hvilket qvitto skall anses lika gäl¬
lande, som vore betalningen i Banken fullgjord. Vid hvarje
månads slut insändas från Landt-Ränteriet de under måna¬
dens lopp för Bankens räkning sålunda inllutne mede), åt¬
följde al specifikt reversal af Konungens Befallningshafvande,
i Lands-Contoiret till riktigheten bestyrkt. Såsom ersättning
för besväret vid denna särskilda uppbörd och redovisning er¬
hålla Landt-Räntmästaren och Lands-Kamereraren, till delning
dem emellan, elter Konungens Refallningshafvandes bepröf-
vande, al Banken en half procent af hvad sålunda inflyter.
Herr Ekenman: Med förutsättning af Ståndets bifall till
första punkten, eller att det af Utskottet i dess Betänkande,
JW 24, ifrågasatte forslas, åsvltande att bereda innehafvare af
fastighetslån i Banken lättnad eller lindring i de besvär och
kostnader, hvilka de nu vid sina inbetalningar till Banken
måste vidkännas, kommer att såsom förfallet anses, anhåller
jag att med några ord få bemöta hvad Herr Halling yttrat,
i afseende å den af Riksdagsfullmäktigen Medin i berörde
hänseende väckta motion. De åsigter, hvilka Herr Halling
uti sitt anförande uttalat, hafva äfven i Utskottet blifvit
framställda, men mött stora betänkligheter. Mig synes så¬
som skulle det komma att medföra snarare olägenhet, än
fördel, för mången låntagare, om han ovilkorligen ålades
att i länets Ränteri insätta ränte- och afbetalningen. Vill
man åter låta det bero af låntagarens godtfinnande att göra
inbetalningarne directe tili Banken eiler i länets Ränteri, så
har man lemnat den gäldenär, som gerna uppskjuter liqvid
för Bancolån, rika tillfällen dertill. Sedan Utskottets förslag
i förevarande hänseende, framlagdt i dess Memorial, JW 24,
blilvit al tvänne Stånd afslaget, har Utskottet ansett sig böra
frånträda detsamma och i stället utarbeta ett annat, åsyf¬
tande att bereda låntagare tillfälle, att omedelbarligen tili
Banken remittera sina inbetalningar. Öfver detta förslag är
yttrande infordradt af vederbörande auctoriteter i Banken,
och om, som jag lörmodar, förslaget befinnes verkställbar!,
lärer detsamma ofördröjligen till Ständerna inkomma. Under
sådant förhållande torde betänkligheter ej böra möta att bi¬
lalla hvad Utskottet nu tillstyrkt.
Den 12 Junti.
809
Herr Rinman: Jag kan icke förstå, hvarföre proposi¬
tion ej framställes å 1 punkten, dä den icke eger något
sammanhang med 2 punkten. Utskottet hade i sitt Utlåtan¬
de, Jff 24, föreslagit ändring uti stadgandena, angående fastig¬
hetslån, men då denna ändring blifvit af 2 Stånd afslagen,
har Utskottet ock ansett det framställda förslaget förfallet.
Om frågan, angående den af Riksdagsfullmäktigen Medin
väckta motion, på samma gång behandlas, intrasslar man sig
och oreda uppstår. Jag anhåller derföre om proposition å
1 punkten och att Utskottets yttrande, i anledning af ofvan-
berörde motion, derefter må förekomma.
Herr Bergman: Jemte det jag instämmer med Herr
Ekenman, ber'jag att få tillkännagifva, det jag, till följd af
de utaf en Landshöfding meddelade upplysningar om svårig¬
heterna att låta inbetalningarne å fastighetslån till Banken gå
genom Ränterierne, hyste betänklighet emot ett förslag i
denna syftning; Herr Halling har val föreslagit provision till
Lands-Kamererarne och Räntmästarne, men skola icke äfven
de andra, såsom Kronofogdarne, m. fl., hvilka med lånen
komma att skaffa, erhålla godtgörelse för sitt besvär.
Herr Palander: Jag har begärt ordet, för att upplysa
Herr Halling, att Utskottet från alla sidor betraktat föreva¬
rande fråga om ändring i stadganderne, angående fastighets¬
lån, till förmån för låntagarne, men att Utskottet kommit till
visshet derom, att svårigheter möta vid hvarje förslag i detta
afseende. Rättast vore väl, att ränte- och capital-afbetalnin-
garne verkställdes en gång om året, i sammanhang med kro-
nouppbörden, men stora svårigheter skulle dervid uppstå.
Samma är förhållandet, i händelse dessa afbetalningar skulle
ske hos Ränterierna, Man bör nemligen taga för afgjordt,
att Banken skall vara en fristående person och som sjelf är
satt i tillfälle, att bestämma om inbetalning af ett lån bör
ega rum eller icke. Detta kan likväl icke ske, så vida corn-
munication med Konungens Befallningshafvande skall derför-
innan erfordras. Det är sannt, att, för närvarande, lånta¬
garne betungas med commissionsarfvoden, men jag håller
före, att låntagarne behöfva ombud, äfven om inbetalningarne
få verkställas i Landt-Ränterierne, hvilka ofta kunna vara långt
aflägsna från låntagarnes hemvist. Jag anser, att Utskottets
förslag bör antagas, förnämligast emedan Banken bör vara
fristående. 1 annat fall skulle de, som låna i Disconten, äf¬
ven kunna pretendera att få göra sina inbetalningar i Rån-
810
Den 12 Junit.
terierna, men detta skulle kunna medföra ganska menliga
följder.
Vice Talmannen Herr Halling: Det motstånd, mitt för¬
slag rönt, var mig ingalunda oväntadt; det har tvärtom synts
lindrigare, än jag förmodade. Jag har egentligen hegart ordet,
för att fästa en talares uppmärksamhet derå, att han icke rätt
uppfattat hvad jag yttrade. Han har nemligen ansett, att det,
enligt mitt förslag, skulle blifva en förbindelse för låntagaren
att insätta ränte- och capital-afbetalningarne i Landt-Ränteri-
erna, då det tvärtom blott skulle stå låntagaren öppet, att
antingen der eller i Rikets Ständers Rank verkställa afbe-
talningarna; men jag har tillika sagt, alt denna rättighet
skulle upphöra, om låntagaren försummade att inom 5 må¬
nader göra afbetalningarna. Då de räkningar, som komma
att afsändas till Konungens Befallningshafvande, naturligtvis
skulle hafva sina motstycken i Banken, och då dessa jemn-
fördes med de uppgifter, hvilka från Ränterierna månadtligen
kommu Banken lill handa, kan jag icke inse, alt det skulle
blifva svart lör Bankens tjenstemän att veta, huruvida albe-
talningar egt rum eller icke. En talare har anmärkt, att
jag uti mitt förslag icke varit betänkt på någon provision för
Rronofogdarne; men de skulle icke komma att med lånen
hafva att skada. Detta skulle endast ega runi i den hän¬
delse, att, hvad Ranco-Utskottets Utlåtande, M 24, rörande
denna fråga, innehöll, blifvit Rikets Ständers beslut. Allt
skulle, elter mitt förslag, stanna vid Ränterierna. Jag hem¬
ställer till Ståndet, om det icke skulle blifva särdeles fördel¬
aktigt för låntagarne, alt lå göra ränte- och capital-afhelal-
ningar i Landt-Ränterierna, i stället för att afsända pennin-
garne lill Kiks-Banken, och derigenom bekosta postporto,
commissionsarfvode och postporto för qvittencets återsändan¬
de. Man har sagt, att, om en sådan tillåtelse lemnades in¬
nehafvare af fastighetslån, skulle låntagare i Disconten kunna
pretendera samma rättighet. Olikheten emedan lånerörel¬
sens beskaffenhet är allt lör stor, för att behöfva mera, än
blott vidröras. Mig synes, som skulle stora svårigheter möta
för en direct communicalion emellan låntagare och Banken,
enär detta skulle förutsätta en brefvexling från Bankens sida,
som icke kan begäras emellan ett Rikets Ständers verk och
enskilde. Hvad åtakillige talare hittills anfört, har icke ve¬
derlagt nyttan och fördelen af mitt förslag; men måhända
vill man bestämdt förbise detsamma. När man besinnar de
flera tusende, hvilka der hafva lån, och ehuru bland dem
Den 12 Junii.
811
finnas många, som aldrig bort komina dit, hade jag ock an¬
sett, det man skulle vara benägen att åstadkomma någon
lättnad för låntagarne vid deras albetalningar. Jag recom-
menderar denna fråga på det ömmaste till Banco-Utskottets
behjertande och önskar att man måtte, utan all slags betänk¬
lighet, taga ut steget.
Herr Rinman: Då jag förra gången hade ordet, ville
jag ej inlåta mig i yttrande, angående sjelfva saken, enär jag
hoppades att proposition skulle framställas å första punkten,
helst denna icke eger sammanhang med den andra. Då man
likväl icke lyssnat härtill, vill jag nu anföra några ord. Att, i en¬
lighet med hvad Herr Halling föreslagit, låta låntagarne insätta
sina ränte-och capitalafbetalningar i Landt-Ränterierna, med¬
för liera svårigheter. Att ställa dessa afbetalningar i sam¬
manhang med uppbörden, är äfven betänkligt, emedan man
då i allmänhet har ondt om penningar. Dessutom blefve det
svårt för Ranken att vid bevakningar veta, huru stora afbe¬
talningar egt rum. f örst inom ett halft år eller den 1 Maji
lemna Kmnofogdarne redogörelse för uppbörden. Till före¬
kommande af behofvet för låntagare att i hofvudstaden hafva
commissionairer, har Utskottet varit betänkt uppå, att en per¬
son i Banken skulle anställas, på det att låntagarne skulle
kunna directe dit insända afbetalningarne. Jag anhåller om
bifall å Utskottets förslag.
Herr Ekenman : Jag har ej först fattat Herr Hallings me¬
ning så, som skulle låntagaren ega frihet att göra sina inbe¬
talningar i Banken eller i Landt-Ränterierna; och, under för¬
utsättning att denna frihet icke utan stora olägenheter kunde
exsistera, ansåg jag förslagets fördelar för några personer
uppvägas af dess olägenheter för andra. Svårligen skulle
dock någon låntagare kunna undgå att äfven i Residence-
staden begagna commissionaire, och dennes anspråk på godt-
görelse för kostnader och besvär skulle tilläfventyrs föga un¬
derstiga, hvad här i Stockholm för likartade uppdrag fordras.
Men om, å ena sidan, vinsten för låntagaren af ifrågasatta för¬
ändringen är problematisk, så äro, å den andra, ökade göro¬
mål i Ranken, genom utskrilt af restUingder på omkring 8,000
lån, samt uppoffring af arfvoden till Landt-Räntmästarne, icke
underkastade tvifvel. Det af Herr vice Talmannen föreslagne
arfvodet är visserligen ringa, men just derföre betvifiar jag
ock, att Landt-Räntmästarne skola finnas villiga att åtaga sig
det icke obetydliga besväret med månads-rapportens insän-
812
Den 12 Junit.
(lande, medlens remitterande och livad mera dertill kommc
att höra.
Herr Palander: .Herr Halling har verkligen tagit Stån¬
det på det ömma, då han talat om det arma Iolket och an¬
gelägenheten af att bereda någon lindring för låntagarne i
Ranken. Jag har visst icke något deremot, om ett förslag
i denna syftning kunde uttänkas; rnen i första rummet hör
dock alltid ses på Bankens fördel, och då synes mig Herr
Hallings förslag icke verkställbar!. Jag föreställer mig icke,
att Räntmästarne kunna åläggas att emot en så ringa afgift,
som af endast en half procent, taga befattning med denna
penninge-transactinn. Afgiften skulle, elter nämnde beräk¬
ning, ej utgöra mera än 3,000 R:dr. Om denna summa för¬
delas på 24 län, blir det icke mycket på hvarje län. Många
skulle komma att erhålla endast 15 å 20 R:dr. Om Stän¬
derna antoge Herr Hallings förslag, tror jag att man mera
skulle stjelpa, än hjelpa låntagarne. Rälla tidpunkten för
Herr Halling att framkomma med sitt förslag hade varit,
då frågan förra gången förevar. I öfrigt vill jag upplysa, att
Utskottet sett förslaget från alla sidor, men att det mött
stora olägenheter, hvilka äfven af Bonde-Ståndets Represen¬
tanter blifvit insedda.
Vice Talmannen Herr Halling: Man har här ej velat
bekänna kort. Sedan Utskotlet uti 9, 10 och 11 punkterna
af Utlåtandet, 24, föreslagit, att afhetalningarne af lånen
skulle erläggas i sammanhang med de allmänna kronout-
skylderna, hvilket förslag blifvit af Ständerna ogilladt, så har
Utskottet, pag. 14, yttrat: »Härigenom anser sig Utskottet
hafva besvarat den del af Riksdagsfullmäktigen Anders Me¬
dins från Kronobergs län motion, som angår ifrågasatt rät¬
tighet för innehafvare af fastighetslån i Banken, att till kro¬
nofogden i orten utbetala», märk mine Herrar, »eller i lä¬
nets Ränteri deponera den å lånet belöpande årliga ränte-och
capitalafbelalning.» Ehuru Borgare-Ståndets protocoll för denna
tid ej äro tryckta, ihågkommer jag dock, att anledningen til!
återremiss var den, att Ståndet ej godkände 9, 10 och 11
punkterna, och att Utskottet ej utlåtit sig om Medins
motion. Denna fråga har Utskottet nu sökt besvara, och
yttras pag. 2, att dess förra förslag må såsom förfallet an¬
ses; men sedan har Utskottet utlåtit sig om Medins för¬
slag, att inbetalningarne skulle verkställas i Ränterierne, oell
i sammanhang dermed talat om sillverlånen. Utskottet uppe¬
håller sig dermed ända till början af pag. 4. Jag anser följ¬
Den 12 Junti.
813
aktligen Borgare-Ståndet oförhindradt att vidtaga hufvudsak-
ligt beslut i denna fråga och i öfverensstämmelse med det af
inig framlagda förslag.
Herr Rinman: Ehuru jag anhöll om bifall å så väl
1 punkten, som å Utskottets yttrande i anledning af Me¬
dins motion, vill jag dock nu begära att detta yttrande läg-
ges till handlingarne. Om man icke bifaller första punkten,
kan någon fråga om Medins motion icke förekomma. Först
bör man dock bestämma om Utskottets y ttrande i Utlåtandet,
M 24, blifvit afslaget eller ej.
Vice Talmannen Herr Halling: Det är i sanning högst
ovanligt, att ett Stånd vågar förändra, hvad Banco-Utskottet
föreslagit, och derföre möter det äfven stor svårighet att nu
få proposition framställd. Jag åberopar hvad jag föreslagit,
och detta innefattar icke annat »än att Ståndet, för sin del,
med godkännande af Utskottets yttrande, att dess förslag uti
9, 10 och 11 punkterna af Betänkandet, M 24, måtte anses
förfallet, beslutar till intagande på lämpligt ställe uti ett blif¬
vande Banco-reglemente, att, under förutsättning, det Kongl.
Maj:t, uppå skeende anmälan af Banco-Fullrnäktige, dessför¬
innan täcktes, till allmänhetens underrättelse, derom utfärda
nådig kungörelse och tillika meddela vederbörande Dess Be¬
fallningshafvande de för verkställigheten, i afseende på af
dem beroende åtgärder, erforderliga föreskrifter. Banco-Full-
mäktige böra besörja, att, vid detta års slut, och sedermera
vid utgången af hvarje år, från Banken lill Konungens Be¬
fallningshafvande, hvardera i sitt län, afsändes förteckning å
alla derinom i Banken belånta fastigheter, vare sig på lan¬
det eller i städerne, med utsättande af lånets nummer, pan¬
tens namn och nummer, primitiva lånets belopp, huru myc¬
ket deraf återstår, hvad derpå för året betalas må, såsom
ränte- och capitalafbetalning, samt ersättning för af Banken
tilläfventyrs förskjuten låne-påkostnad jemte dagen då det
ske bör; hvarefter hvarje lästighets-låntagare må vara be¬
rättigad, att, sednast inom trenne månader efter förfalloda-
gen, som är hvarje årsdag af lånets lyftning i Banken, i det
läns Landt-Ränteri, hvarinom panten är belägen, utan rever¬
sal, erlägga den honom åliggande årliga betalning, enligt of-
vannämnde förteckning, och att derföre erhålla i Lands-Con-
toiret annoteradt tryckt qvitto, efter af Banco-Fullmäktige
derföre fastställdt formulaire; och hvilket qvitto skall anses
lika gällande, som vore betalningen i Banken fullgjord. Vid
hvarje månads slut insändas frän Landt-Ränteriet de under
Den 12 Junii.
månadens lopp, för Hankens räkning, sålunda influtne medel,
åtföljde af specifikt reversal af Konungens Befallningshaf¬
vande, i Lands-Contoiret till riktigheten bestyrkt. Såsom er¬
sättning för besväret med denna särskilda uppbörd och redo¬
visning bestås Landt-Räntmästare och Lands-Kamererare, tili
delning dem emellan, efter Konungens Befallningshafvandes
bepröfvande, af Banken en half procent af hvad sålunda in¬
flyter.»
Discussionen ansågs slutad; och, på Herr Talmannens
framställning, blef första punkten bifallen.
Herr Talmannen hemställde härefter, om Ståndet ville
lägga till handlingarne det af Utskottet å pag. 4 gjorda för¬
behåll, att framdeles få afgifva ett särskildt förslag.
Vice Talmannen Herr Halling; Hvilken proposition som
hälst må framställas, blott den af mig begärda icke under-
tryckes.
Herr Talmannen förnyade den nyss framställda propo¬
sitionen, med det tillägg, att Ståndet godkände Herr Hallings
förslag.
Herr Gråå: Denna proposition kan jag ej besvara.
Jag vill, att särskilda propositioner framställas.
Herr Talmannen, som förklarade, att han ansåg Ståndet
hafva besvarat den förra framställningen, och att yttrandet
blifvit lagdt till handlingarne, hemställde, om Ståndet ville
godkänna det af Herr Halling framställda förslag.
Härtill svarades Ja och Nej, hvarjemte votering be¬
gärdes.
En voteringsproposition uppsattes, jyj^terades och anslogs,
så lydande:
»Den, som antager Herr Hallings skriftligen algifna för¬
slag till en ny § i Banco-reglernentet, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, blilver detta förslag icke antaget.»
Votering anställdes med slutna sedlar efter upprop. En
sedel aflades förseglad och de öfriga, vid hvilkas öppnande
tvänne af Ståndets Herrar ledamöter stodo, en på hvardera
sidan om Herr Talmannen, belunnos innehålla 29 Nej emot
43 Ja, i följd hvaraf Herr Hallings skriftligen afgifna för¬
slag till en ny § i Banco-regleinentet var icke antaget.
2:dra punkten.
Herr Ekenman: Inom Utskottet har jag bidragit till
förslaget, att anmaningsräkningar hädanefter ej skulle komma
att utfärdas, derom första perioden i andra punktens lörsta
Den 12 Junit.
tilo
moment handlar, hvilket jag hoppas Högtärade Ståndet bifal¬
ler. I samma moments andra period förekommer den på¬
följd för uraktlåtenhet att verkställa föreskrifna ränte- och
capilalafbetalningar, som sedermera återfinnes i elfte punk¬
ten. Vid sistberörde punkt har jag reserverat min, från Ut¬
skottets skiljaktiga, tanka och anhåller derföre, att nämnde
punkt måtte behandlas i sammanhang med nu förevarande,
eller ock att särskilde propositioner framställas om anmanings-
räkningarne, samt ansvarspåföijden för dem, som underlåta
att inom den bestämda tiden göra afbetalningar.
På hemställan af Herr Talmannen, beslöt Ståndet, att i
sammanhang med andra punkten företaga till behandling elfte
punkten uti Utlåtandet.
Efter det elfte punkten blifvit föredragen, uppläste Herr
Ekenman sin ofvan omförmälda reservation och åberopade
såsom skäl för sitt yrkande af återremiss utaf elfte punkten
och den del uti den andra, som dermed har sammanhang,
hvad reservationen innehåller.
Vice Talmannen Herr Halling: Som det förekommer
mig, är det just vid denna andra punkt, som fråga är om
ansvaret för den försumlige låntagaren; och för att komma
till målet i denna fråga, synes mig bäst att bifalla Herr Eken¬
mans reservation. Antages andra punkten, uti hvilken är
föreskrifvet att »sådan ränte- och capitalalbetalning skall af
»låntagaren» erläggas inom tre månader från nämnde årsdag,
vid äfventyr af hola lånets utsökning i den ordning, lag och
författningar stadga», så är det positiva stadgandet redan god-
kändt och sedan följer verkställighets-åtgärden af sig sjelf.
Jag anhåller att de, sorn tänka lika med mig, måtte gilla de
af Herr Ekenman uti reservationen uttalade åsigter och af
sådan anledning återremittef’S4lenna andra punkt.
Herr Ekenman: Herr Halling har ytterligare visat nöd¬
vändigheten af att dessa båda frågor om anmanings-räkningar
och älventyret för den försumlige låntagaren skiljas (rån
hvarandra. Om proposition framställes å bifall till den del
af andra punkten, deruti Utskottet tillstyrkt upphörande af
anmanings-räkningar, och denna fråga, såsom jag föreställer
mig, blifver med Ja besvarad, då ifrågakommer först discus-
sion om påföljden för den låntagare, som underlåter att inom
tre månader från lånets årsdag erlägga föreskrifven riinte-
och capitalafbetalning. Utskottet har för sådant fall i andra
och elfte punkterna stadgat den påföljd, »att handräckning
då borde hos Konungens vederbörande Befallningshafvande
Den 12 Junit.
sökas til! den intecknade fastighetens utmätning och försälj¬
ning», men mildrat detta stadgande genom Fullmäktige lem-
nad rätt, att, efter särskild ansökning och pröfning af före¬
kommande omständigheter, kunna lagsökningen inställa. Så¬
ledes har Utskottet antagit såsom regel, att hela lånet borde
inbetalas. Jag deremot, som fruktar att, efter anmanings-
räkningarnes afskaflande, denna regel alltför ofta skulle sät¬
tas i utöfning, finner in en våda vid en sådan omkastning
af förhållanderne, att regeln göres till undantag, hvilket till-
lämpas endast för den händelse, att Fullmäktige anse Ban¬
kens säkerhet kräfva en sådan åtgärd. Icke blott Herrar
Schönmeyr och Indebetou samt Riksdags-Fullmäktigen Pehr
Östman, hvilka instämt i min reservation emot Utskottets
Utlåtande i denna fråga, utan äfven flere andra af Utskottets
ledamöter hafva hyst enahanda åsigt, som med annan redac-
tion blifvit af Herr Doctor Sandberg uttalad; och äfven den
omständigheten att Utskottets ifrågavarande tillstyrkande till¬
kommit genom en ganska knapp majoritet, utgör skäl för
mig att anhålla om återremiss af andra och elfte punkterna,
så vidt de angå påföljd för låntagare, till följd af uraktlåten
inbetalning.
Herr Björk: Jag har visserligen icke motsatt mig, att
andra och elfte punkterna behandlas i sammanhang; men jag
har dock icke ansett det vara af behofvet påkalladt. För
min del, inser jag icke, att andra punkten innebär föreskrif¬
ter, som stå i strid med stadganderne i 180 §. Den först¬
nämnde förbehåller Banken rätt, att, vid försummelse å gäl ■
denärens sida, uttaga hela sin fordran, och alser således för¬
hållandet emellan fordringsegaren och gäldenären. Den sist¬
nämnde tillerkänner Banco-Styrelsen rätt, att, då Bankens
säkerhet ändock är bevarad, icke göra användning af all den
rätt, Banken sålunda sig förbehållit, samt alser hufvudsakligen
förhållandet mellan hufvudmannen och ombudet; och då icke
någon bestridt, hvad andra punkten i öfrigt innehåller om
anmaningsräkningarnes upphörande, tror jag att Ståndet gerna
kan bifalla andra punkten och ändock ändra den elfte punk¬
ten, om Ståndet så skulle önska.
Herr Rinman: I alla reglementen har det varit före-
skrifvet, att Banken egde att hos en försumlig låntagare ut¬
söka hela beloppet; men man har tvekat om, sedan stäm¬
ning blifvit uttagen, Fullmäktige varit berättigade, att åter¬
kalla densamma. Enligt praxis hafva Fullmäktige förfarit,
Den 12 Junit.
817
som egde de denna rättighet; men nu har det blifvit af Ut¬
skottet föreslaget »att Fullmäktige skulle, efter ansökning och
pröfning af förekomna omständigheter, ega bestämd rättighet
att kunna lagsökningen inställa». Om den af Utskottet eller
af Herr Ekenman uttalade ansvarspåföljd för en försumlig
låntagare blifver såsom regel antagen, tror jag, att man i
sjelfva verket redan vunnit det resultat, nu sökes; ty det
angår naturligtvis icke låntagaren, då hans egendom utmätes
och försäljes, om man tager ut hela lånet eller endast en
del deraf; och Banken nekar aldrig den nya egaren att öf¬
vertaga lånet. Skulle det af Herr Ekenman föreslagna stad¬
gande komma att antagas, blelve dock Banken bunden, i
händelse gäldenären, oaktadt flera utmätningar, icke verställde
inbetalningarne. Lika med Herr Björk, inser jag icke, hvar¬
före andra och elfte punkterna ej kunna behandlas hvar för
sig. Jag tillstyrker bifall å förstnämnde punkt.
Herr Ekenman: Jag kan icke instämma med Herr
Björk. Då uti andra punkten är stadgadt: »att, då låntagare
underlåtit, att å lånets årsdag ränte-och capital-afbetalningen
fullgöra, skall sådan ränte- och capital-afbetalning af honom
erläggas inom tre månader från nämnde årsdag, vid äfventyr
af hela lånets utsökning», är det påtagligt, att derigenom ute-
slutes möjligheten att förändra stadgandet i ll;te punkten, på
sätt jag tagit mig friheten yrka. Hade Herr Björk fästat sin
uppmärksamhet vid slutet af första momentet, så förmodar
jag att ingen divergens i våra åsigter skulle hafva egt rum.
Det heter nemligen der: »dock böra de verkställande, vid
tillämpningen häraf, icke förbise, att ändamålet är, att tvinga
tröge gäldenärer till ordentlighet; men ingalunda att skada
den, som antingen några dagar efter den utfästa liden, eller
ock med för ringa belopp erlagt föreskrifven årsinbetalning.»
Detta stadgande utesluter allt tvifvel derom, att capitalet
skulle främst utsökas, och föga lämpligt vore, att låta en
följande § upphäfva, hvad på förutgående är bestämdt. Herr
Rinmans åsigt, att mitt förslag skulle medföra åtskilliga svå¬
righeter för Banken, kan jag ej gilla, emedan jag ej inser,
hvari dessa svårigheter skulle bestå. Risque för Banken kan
ej eller komma i fråga derigenom, att i första rummet ränte-
och eapital-afbetalningar utsöktes, men capilal-återstoden en¬
dast, i händelse Fullmäktige ansågo det för Bankens säker¬
het erforderligt. Herr Rinman har ansett för låntagaren lik¬
giltigt, om endast räntan, eller äfven capitalet utsöktes; enär,
Borg.-Stånd. Brot. vid Rihsd. 1880 — 1851, lil. O2
818
Den 12 Junit.
äfven i förra fallet, fastigheten skulle utmätas och försäljas.
Så är dock icke förhållandet. Lös egendom skall alltid först
utmätas, och då årliga räntan och capital-afbetalningen å
Bancolån i allmänhet är ringa, lärer i de flesta fall gäldenä-
rens lösa egendom vara dertill tillräcklig, och hemmanets
utmätning endast inträffa, då capitalet utsökes. Likartadt
stadgande med det af mig föreslagna finnes i de fleste regle¬
menten för Hypotheks-Föreningar och, der en strängare på¬
följd varit bestämd, hafva Directionerna för dessa Hypotheks-
Föreningar föreslagit och genomdrifvit förändringar, hvarige¬
nom de befriats från den tunga pligten att utsöka capitalet
af en gäldenär, hvars försummade inbetalning ofta härleder
sig af ganska ursäktliga skäl. Herr Rinman har äfven an¬
sett att, genom mitt förslag, skulle Fullmäktige vara förhin¬
drade, att af en tredskande gäldenär utsöka hela lånet. Detta
är dock ett fullkomligt misstag; ty är gäldenären år efter
annat försumlig vid fullgörandet af sin betalningsförbindelse
och laglig handräckning för sådant ändamål erfordras, så in¬
träder det af mig förutsatta fall, att Bankens säkerhet kan
äfventyras, ty med skäl bör befaras att försummelsen ej är
ensidig, utan sträcker sig äfven till pantförskrifne fastighe¬
tens förvaltning.
Herr Björk: Jag har egentligen begärt ordet, för att
upplysa Herr Rinman, att lösegendom skall, så vidt den för¬
slår, i främsta rummet utmätas, äfven der inteckning till sä¬
kerhet för fordringen skett och så vida gäldenären sjelf icke
annorlunda yrkar. 1 anledning af hvad Herr Ekenman ytt¬
rat, vill jag endast erinra, att Herr Ekenmans eget förslag
förutsätter nödvändigheten, att förbehålla Banken rättighet,
att af en försumlig låntagare uttaga hela lånet; äfvensom jag
gerna vill medgifva, att den inskränkning, som, i afseende på
låntagares förpligtande att uppfylla sina förbindelser, finnes
intagen i (vänne punkter, gerna kunde stå i 180 §, och möj¬
ligen rätteligen der bort ha sin plats. Jag ser i öfrigt icke,
att emellan Herr Ekenman och mig är någon egentlig skilj¬
aktighet om meningen med det ena och andra stadgandet,
utan att hans anmärkningar mot 2,dra punkten hvila på ett
förbiseende af dess verkliga ordalydelse.
Herr Almgren: Uti Disconten erhålla låntagare anraa-
ningsbref, men här har man satt i fråga att taga bort dem,
ehuru fastighetslånen ofta röra allmoge och mindre jordbru¬
kare. Jag har derför biträdt Doctor Sandbergs reservation
och derigenom velat förekomma ett så strängt förfarande
Den 12 Junii.
819
emot dessa låntagare, som Utskottet föreslagit. Då jag lik¬
väl icke hoppas att Ståndet vill gå så långt, som Doctor
Sandberg, instämmer jag med Herr Ekenman, helst det är
fråga om en sådan dass af menniskor, som man ej kan be¬
gära hafva så noga reda på affairer i allmänhet. Af denna
anledning anser jag, att man, vid den ifrågavarande förän¬
dringen, bör iakttaga all möjlig varsamhet.
Vice Talmannen Herr Halling: Innan öfverläggningen
afslutas, anser jag angeläget, att man blifver ense, huruvida
återremiss af denna punkt kan ske eller ej. För min del,
finnér jag icke något hinder för en återremiss, då frågan för¬
sta gången är föremål för Ståndets pröfning. Banco-Utskot-
tet må halva sammanväft denna fråga, huru som helst, med
andra ämnen och derigenom invecklat densamma, så bör dock
Ståndets rätt derigenom icke förminskas. Jag anhåller, att
Herr Talmannen ville i detta fall uttala sin åsigt. Lätt be¬
gripligt är det, att vederbörande auetoriteter gerna vilja slippa
ökade besvär. Det tillhör dem, som, då anmaningsbref
funnits i 100 år, nu vilja taga dem bort, att dermed gå
särdeles varsamt tillväga; i annat fall är jag fullt förvissad,
att 1000 lagsökningar endast i följd af denna förändring skola
inträffa. Man har i mången landsort så vant sig vid att
emottaga anmaningsräkningar, att mången, särdeles den, som
öfvertagit en till Banken pantsatt fastighet, icke anser sig
skyldig att göra några ränte- och capital-albetalningar, förr
än anmaningsräkningår blifvit dem delgifna. Då det nu är
fråga om en ny lag i detta hänseende, bör man vara varsam
och jag förenar mig med Herr Ekenman, ehuru jag helst
hade sett att Doctor Sandbergs reservation blifvit af Ståndet
godkänd. I öfrigt kommer det an på huru man vill betrakta
Banken, om man anser, det landet är till för Bankens skull
eller tvärtom; och i det ena fallet får Banken ej vara den
strängaste borgenären. För alt man icke här må söka åstad¬
komma en redactionsförändring, utan Utskottet blifva i till¬
fälle att sammanjemnka meningarna och tillse, att den ena
§ icke må svära emot den andra, anhåller jag om återre¬
miss. Vid andra lagstiftningar erfordras ej så mycken var¬
samhet, ty der stadgar man hvad som bör göras; här åter
hvad Fullmäktige icke böra göra.
Herr Talmannen yttrade: Innan discussionen vidare fort¬
går, vill jag gifva tillkänna min åsigt, i afseende å den be¬
gärda återremissen. Det nu föredragna Utlåtandet, M 39,
innefattar väl egentligen, på sätt rubriken upptager, svar i
320
Den 12 Junii.
anledning af återremiss å vissa delar utaf Betänkandet, M
21, uti hvilket likväl icke förekommer något yttrande om
anmaningsräkningars bibehållande eller borttagande. Då denna
fråga således för första gången utgör föremål för Ståndets
pröfning, anser jag mig icke vara förhindrad, att framställa
proposition på återremiss, men vill dock fästa Ståndets upp¬
märksamhet derpå, att något hinder för bifall till 2:dra punk¬
ten icke torde finnas, om man tager stadganderne i ll:te punk¬
ten i betraktande.
Herr Lagergren: Jag vill endast gifva tillkänna, att jag
icke anser Grundlagen lägga hinder i vägen för en återre¬
miss. Uti Utlåtandet, JV° 24, hade Utskottet antagit en ny
method för så kallade Banco-lån. Denna blef af Ständerna
afslagen. Nu har Utskottet inkommit med ett nytt förslag,
och, ehuru Utlåtandet i rubriken innehåller, att detsamma
innefattar svar i anledning af återremiss å Utlåtandet, JW 24,
anser jag dock att proposition på återremiss icke kan be¬
stridas.
Herr Ekenman: Jag begärde ordet egentligen för att
genmäla Herr Halling, i afseende å hans yttrande om för¬
månerna af anmaningsräkningar; men då, under fortsättning
af sitt föredrag, den värde talaren ej motsatt sig deras af-
skaffande, skall jag ej besvära Ståndet med afhörande af de,
enligt mitt förmenande, ganska giltiga skäl derför, som skulle
kunna anföras. Utskottet har fullkomligen insett de menliga
påföljder för flera låntagare, hvilka skulle inträffa af anma-
ningsräkningarnes borttagande, utan surrogat, och bar der¬
före i stället föreslagit de stadganden, som förefinnas i 2:dra
punkten 2:dra momentet.
Herr Rinman: Jag viii endast erinra, alt Utskottet i
Utlåtandet, M 24, förbehållit sig att få inkomma med sär¬
skildt yttrande i denna fråga ; och således tror äfven jag, att
återremiss icke kan förväeras. Gerna medger jag dock, att
Utskottet hade bort afgifva ett särskildt utlåtande angående
berörde fråga.
Herr Talmannen framställde, efter det discussionen blif¬
vit ansedd slutad, denna proposition: »Behagar Högtärade
Ståndet bifalla Irsta och 2:dra momenterna uti andra punk¬
ten af Banco-Utskottets Utlåtande, M 59.»
Härtill svarades Nej.
Herr Talmannen hemställde härefter, huruvida Ståndet
behagade återremittera båda momenterna af förenämnde punkt.
Herr Ekenman: Discussionen synes mig icke hafva gif-
Den 12 Junti.
821
vit anledning till återremiss af Irsta momentet, så vidt det¬
samma angår afskaffandet af anmaningsräkningar, och jag an¬
håller derföre om proposition på bifall dertill.
Herr Bergman: Om återremiss kommer i fråga, an¬
håller jag att båda momenterna måtte till Utskottet åter-
lemnas.
På Herr Talmannens förnyade proposition, blef 2:dra punk¬
ten till dess 2:ne momenter af Utlåtandet, M 59, till Banco-
Utskottet återremitterad.
3:dje och i:de punkterne.
Herr Rinman: Då 2:dra punkten blifvit återremitterad,
hemställer jag, om icke äfven dessa båda punkter böra åter¬
remitteras.
På framställning af Herr Talmannen blefvo 5:dje och
4:de punkterna återremitterade.
5:te punkten.
Herr Rinman: Denna är väl en fristående fråga, men
någon tvätydighet kan möjligen uppkomma derigenom att,
uti slutet af punkten, förekomma orden: »gäller till efter¬
rättelse, hvad derom nu är stadgadt». Meningen är, att det
nu gällande stadgandet skulle bibehållas, men om ordet nu
införes i Banco-Regicmentet, kan det hänföras till det nya
stadgandet.
Berörde Srte punkt blef härefter jemväl återremitterad.
§ 9-
Justerades Protocolls-Utdrag öfver af Ståndet denna dag
fattade beslut.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åtskilj¬
des kl. % 3 e. m., men sammanträdde åter till fortsätt¬
ning af
Plenum kl. 6 e. m.
§ 10-
Föredrogs Kongl. Majrts denna dag ankomna Nådiga Pro¬
position af den 50 sistlidne Maji, angående lörhöjd skjutslega
till posthemmanen för vissa delar af postföringen.
Remitterades till Stats-Utskottet.
§ il.
Fortsattes föredragningen af Banco-Utskottets Utlåtande,
JW 59, hvarvid förekommo:
6:te, 7:de, 8:de och 9:de punkterne.
Biföllos, hvar efter annan.
822
Den 12 Junii.
10:dc punkten.
Herr Lagergren: På de af Utskottet anförde skäl vågar
jag föreslå, att Ståndet, med frånträdande af sitt förra be¬
slut, må bifalla Utskottets förslag.
Herr Nordwall: Jag hemställer dock, om det vore rätt
lämpligt, åtminstone i hvad den föreslagna föreskriften rörer
städerna. Ty om den skulle antagas och 1846 års taxe¬
ringsvärde blifva grunden för lånesummans bestämmande,
uppstår den följd, att tomter, som efteråt blifvit bebyggda,
icke skulle kunna belånas, emedan nämnde grund saknas.
Mig synes således att den föreslagna föreskriften åtminstone
tål någon förändring, i afseende på belåningen i städerna.
Herr Halling: Utom det af Herr Nordwall anförde
skäl, torde jag få tillägga ännu ett, som vid Ståndets beslut
om återremiss gjorde sig gällande, nemligen: att om 1846
års taxeringsvärde, hvilket alltid i verkligheten måste vara
underkastadt mångahanda förändringar, bibehåIles, blir det
svårt att utreda värdet för sådane fastigheter, som under ti¬
den blifvit klyfda, vare sig genom arf, köp, gåfva eller an¬
norledes. Härigenom skall otvifvelaktigt stor olägenhet in¬
träffa; och jag tror det derför vara lämpligast, att Ståndet,
med vidblifvande af sitt fiirra beslut, lägger Utlåtandet i
denna punkt till handlingarne.
Herr Lagergren: Om Ståndet vidblifver sitt förra be¬
slut, så föranledes häraf en votering i Förstärkt Utskott. Jag
hemställer, om det kan vara lämpligt, särdeles i en så obe¬
tydlig fråga, som den nu förevarande, samt för det åberopade
fallet, som dock så sällan lärer förekomma. För min del,
får jag uppriktigt gifva tillkänna, att jag anser de af Utskot¬
tet anförde skäl för bibehållande af 1846 års taxeringsvärde,
såsom grund för erhållande af fastighetslån i Banken, vara
vida mera talande, särdeles då man besinnar, att dessa lån
gälla för en tidrymd af 28 år, hvarunder många förändringar
i egendomsvärdet till detsammas nachdel kunna inträffa. Jag
förnyar derför mitt yrkande om bifall.
Herr Brodin instämde.
Herr Halling: Hvad städerna angår, så lämpas taxe¬
ringen efter brandförsäkringsvärdet, och då lån derå icke be¬
viljas till högre än V3:del, då lån å landet kan erhållas till
hälften af taxeringsvärdet, lärer det icke vara någon fara
underkastadt, att Ståndet vidblifver sitt förra beslut, eller alt
1849 års taxeringsvärde bagges till grund för bestämmande
af lånebeloppet.
Den 12 Junit.
Herr Ekenman: Jag anser mig böra tillkännagifva, att
jag icke deltagit i Utskottets förevarande beslut. På de af
Herr Halling anförde skäl, anser jag det föga lämpligt, att
fortfarande bibehålla 1846 års taxeringsvärde, såsom grund
för lånebeloppen. Mig synes att Ståndet bör vidblifva sitt
förra beslut och, med ogillande af Utlåtandet i denna punkt,
lägga detsamma till handlingarne.
Herr Ek instämde.
Herr Almgren: Jag åberopar hvad Herr Lagergren an¬
fort, deruti jag till alla delar instämmer.
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannens
proposition på bifall besvarades med blandade Ja och Nej.
Votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som vill, att Ståndet, med frånträdande af förut
fattadt beslut, derom, att grunden för Bancolånesummas be¬
stämmande bör blifva intecknad fastighets taxeringsvärde år
1849, bifaller 10:de punkten i Banco-Utskottets Utlåtande, J\1
59, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet beslutat, att, med vidblifvande
af omförmäldta förut fattade beslut, lägga 10:de punkten i
Utlåtandet, JW 39, till handlingarne.
I vanlig ordning anställdes votering och, vid voteringssed-
larnes öppnande, befunnos de, den förseglade sedeln oberäk¬
nad, innehålla 23 Nej emot 7 Ja, i följd hvaraf Ståndet, med
vidblifvande af förut fattadt beslut, angående grunden för Ban-
colånesummans bestämmande, lade 10:de punkten till hand¬
lingarne.
Utskottets framställning, pag. 9, rörande 179:de § i
Banco-reglementet, blef, i anledning af Herr Lagergrens an¬
märkning om denna framställnings nära sammanhang med
Utlåtandet i 2:dra punkten, samt på Herr Talmannens pro¬
position, af Ståndet återremitterad.
ll:te punkten.
Herr Lagergren: Enahanda förhållande eger rum med
Utlåtandet i denna punkt, och jag hemställer, om icke den¬
samma bör, i sammanhang med förut fattade beslut, återre¬
mitteras.
Vidare förekom ej, och blef ll:te punkten af Ståndet
återremitterad.
824
Den 12 Jan ii.
12:te och 13:de punkterna.
Biföllos.
li:de punkten.
Bifölls.
Hvarjemte yttrandet, (>ag. 12, i afseende på framdeles
afgifvande förslag, angående sattet för användande af de 500,000
R:dr, som skulle kunna användas till creditiv åt Hypotheks-
Föreningar.
Lades till handlingarne.
15:de punkten.
Herr Waern: Jag tror att Ståndet, på de skäl, sorn an¬
fördes när återremiss beslutades, bör vidblifva den åsigt, att
det föreslagna Låne-Contoiret i Wisby måtte förvaltas af en¬
dast tvänne Directeurer och ett Banco-Ombud, hvilka alla
kunde af Banco-Fullmäktige nises.
Herr Halling: Jag är förekommen af Herr Warn och
instämmer uti hans yttrande.
Herr Lagergren: Jag vågar deremot till Ståndets be¬
dömande hemställa, hvartill det kan tjena, att vidhålla sin
åsigt, då denna, efter hvad lätt kan förutses, aldrig kommer
att delas af Hidderskapet och Adeln, samt de öfriga tvänne
Riks-Stånden redan förut godkänt hela 51:sta punkten, och
således äfven frågan om Directionens sammansättning. Dess¬
utom kan jag icke finna någon riktig grund, hvarför man för
Låne-Contoiret i Wisby skall hafva en Direction, ordnad på
annat sätt, än i de öfriga Låne-Contoiren. Derföre, och på
det vi må få slut på denna fråga, yrkar jag bifall.
Kerr Billström: Hvad det ena eller andra Ståndet be¬
slutat, eller kan besluta, bör icke inverka på Borgare-Ståndet.
Vid betraktande af den ringa fond, hvarmed Låne-Contoiret
i Wisby skall röra sig,' jemförelsevis med Låne-Contoiren i
Götheborg och Malmö, anser jag det vara alldeles tillräck¬
ligt, om till Contoirets förvaltning bestämmes endast tvänne
Directeurer och ett Banco-Ombud. Således instämmer jag
uti Herr Wcerns yttrande, att Ståndet bör vidblifva de åsig-
ter, som ntlalades vid återremissen.
Herr Halling: Utom det sist anförda skälet, torde jem¬
väl böra tagas i betraktande, att hela anslaget för det ifrå¬
gavarande Låne-Contoiret är bestämdt att ej få öfverstiga
3000 R:dr Banco, hvaraf det synes angeläget, att hafva Di-
rectionen så fåtalig, som möjligt.
Herr Lagergren: Jag anhåller, att det^må öfverleinnss
till Banco Utskottet att föreslå lönerna inom det bestämda
Den 12 Junii.
823
anslaget. För öfrigt hemställer jag ännu en gång, om det kan
anses consequent, att, då det nu redan är bestämdt att ett
Låne-Contoir i Wisby skall inrättas, samma Contoir styres
annorlunda, an de öfriga Contoiren och Riks-Banken, del vill
säga, genom delegerade af Rikets Ständer. Jag tror det ej;
och då dessutom deruti ligger practiska svårigheter samt hela
företaget, äfvensom Riksdagen, kommer att fördröjas genom
votering i Förstärkt Utskott, så tyckes det verkligen vara
skäl att bifalla Utskottets förslag.
Herr Bergman instämde.
Herr Rinman: Det vore visserligen önskligf, om icke
blott Låne-Contoiret i Wisby, utan jemväl de andra båda,
kunde förvaltas af ett färre antal Directeurer, än nu är för¬
hållandet. Men utom det, att man svårligen kan antaga, att
de öfriga Stånden gå in härpå, mötes detta förslag jemväl af
en mängd svårigheter, som inom Utskottet ingalunda blifvit
förbisedda. Då skulle nemligen, icke blott Banco-Reglemen-
tets 77 §, som talar om antalet ledamöter i Directionen, utan
äfven 81 §, som bestämmer, huru de utväljas, med mera,
helt och hållet omarbetas. Om Ständerna frånsäga sig rät¬
tigheten att utvälja Direeteurerna Ståndsvis, och Banco-Ut-
skottet dertill icke kan vara bcfogadt —• af hvem skola de
då utses? Härom tarfvas åtskilliga föreskrifter, hvilka omöj¬
ligen kunna medhinnas att å denna Riksdag åvägabringas.
Jag anser det derför lämpligast att för närvarande bifalla Ut¬
skottets förslag.
Herr Gustafsson instämde.
Herr Palander: Jag förenar mig med de begge talare,
som yrkat bifall, ehuru jag medgifver att, i anseende till det
ringa belopp, hvarmed lånerörelsen å Gottland skall bedrif-
vas, tvänne Directeurer skulle kunna vara alldeles tillräck¬
liga. Men då Bankens, äfvensom de öfriga Låne-Contoirens
förvaltning och tillsy n är uppdragen åt delegerade från samt¬
liga Riks-Stånden, så synes det vara lämpligast att, äfven i
afseende på Låne-Contoiret i Wisby, Grundlagens och Banco-
Reglementets föreskrifter härutinnan följas. Om man med
hvarannan jemför Låne-Contoiren i Götheborg och Malmö,
skall man finna, att det förra har en vida större summa att
röra sig med, än det sednare; men ändock förvaltas detta
sistnämnda af 4 Directeurer. Jag vet ej på hvad sätt blott
2:ne ledamöter skulle kunna utses, eller huru Ständerna, för
närvarande, skulle härom kunna åsämjas. Att uppdraga va¬
let åt Banco-Fullmäktige, kan icke vara lämpligt. På dessa
9126
Den 12 Junit.
och öfrige anförde skäl yrkar jag, som sagdt är, bifall till
Utskottets hemställan i förevarande hänseende.
Herr Almgren inslämde.
Herr Waern: Något annat argument emot den af Bor¬
gare-Ståndet vid återremissen uttalade åsigt, än att conse-
quencen fordrade, att Directionen utses efter de principer,
sora äro gällande i afseende på Riksbankens och de förut¬
varande Lånecontoirens förvaltning, har jag icke hört fram¬
ställas, och detta kan jag icke godkänna. Herr Palander
har väl icke kunnat förstå, huru, med frånträdande af nämnde
princip, endast tvänne Directeurer skulle kunna utses. Jag
har dock redan föreslagit, att valet måtte göras af Bancofull-
mäktige, hvilka jag, i strid med Herr Palander, dertill anser
vara fullt lämplige. Herrar Billström och Halling hafva
redan framställt tvänne skäl för Borgare-Ståndet att vidblifva
sin åsigt. Jag vill tillägga ännu ett. Anslaget till förvalt¬
ningskostnaden är, på sätt Herr Halling redan antydt, be¬
stämdt (ill 3,000 R:dr. Låt nu vara, att på ön Gottland
finnas personer af alla fyra Riks-Stånden, tillräckligt quali-
ficerade för att ingå såsom Directeurer uti Lånecontoiret,
Det är likväl icke sagdt, att dessa personer äro i tillfälle
att, mot den ringa ersättning, som af nämnde belopp kan
dem tilldelas, åt förvaltningen egna så mycken tid och om¬
tanka, som verkligen erfordras. Om än patriotismen för när¬
varande är så stor, att lämplige personer, med åsidosättande
af egna fördelar, åtaga sig ett dylikt bestyr, lärer man dock
svårligen kunna hoppas, att allt framgent, när inrättningen
hunnit blifva gammal på ön, oegennyttan skall vara lika
stor. Man kan således förutse, att anspråk på förhöjd er¬
sättning icke skola uteblifva och sådane lära då svårligen
kunna nekas. Dessutom är det icke så gifvet, att förvalt¬
ningen blir bättre med fyra personer i spetsen. Tvärtom är
det troligt, att den skall gå vida bättre med blott tvänne
Directeurer, särdeles om härtill, utan allt afseende å börd
eller stånd, de mest tjenlige få utväljas. Någon särdeles svå¬
righet för Bancofullmäktige att fullgöra valet bör icke 1'öre-
finnas. Jag fortfar således att vidhålla min åsigt härutinnan
och jag tror icke att, om den af Borgare-Ståndet fortfarande
godkännes, något särdeles dröjsmål för riksdagen skall vållas,
äfven i den händelse Ridderskapet och Adeln skulle bifalla
densamma och frågan således komma att afgöras i förstärkt
Banco-Utskott.
Herr Brinck, med flera, hördes häruti instämma.
Den J2 Junit.
9127
Herr Palander: Af Herr Wcerns sednaste yttrande har
jag blifvit upplyst, att egentliga anledningen till hans vägran
att bifalla Utskottets hemställan förefinnes deri, att, om en¬
dast tvänne Directeurer beslämmas, dessa då kunna erhålla
ökade inkomster. A detta skäl torde dock böra fästas min¬
dre afseende. Jag, för min del, är fullkomligt öfvertygad,
att å Gottland finnes tillräckligt antal lämpliga personer, hvilka
gerna åtaga sig directeursskapet, utan att dervid göra afse¬
ende å ett eller annat hundra riksdaler mera i ökade inkom¬
ster, i tillfredsställelsen öfver den lyckliga utgången.
Herr Lindström: Då frågan om inrättandet af ett Lå-
necontoir i Wisby inom detta Högtärade Stånd förevar och
jag dervid hörde att meningarne voro delade, i afseende på
sättet för Directionens sammansättning, förklarade jag att det
vore mig likgiltigt huru härutinnan kunde beslutas, blott der¬
igenom icke lades hinder i vägen för beredande af den lätt¬
nad för Gottlands innevånare, som med min motion i äm¬
net var åsyftad. Afven nu, sedan hufvudfrågan blifvit af¬
gjord, vidhåiler jag nämnde förklaring. Jag vill dock nämna,
att jag ingalunda, såsom Herr Waern, tror, det pretentioner
på ökad lön framdeles skola uppstå, äfven om Direcleurernas
antal bestämmes till fyra. I Wisby finnes för närvarande,
sedan längre tid tillbaka, en sparbanksinrätlning, hvilken för¬
valtas af fyra Directeurer. Ehuru deras tjenstgöring i nämnde
befattning är ganska trägen och ehuru de icke hafva någon
lön, har jag likväl aldrig hört dem klaga deröfver och något
ombjte i Directionspersonalen har på mycket lång tid icke
egt rum. Inrättandet af ett I.ånecontoir i Wisby är af sådan
vigt för hela ön, att de personer, åt hvilka förvaltningen kan
komma att uppdragas, säkerligen sätta den aflöning, som
härför kan varda bestämd, i allra sista rummet, och äfven
om denna aflöning skulle blifva vida lägre, än vid de öfriga
Lånecontoiren, lärer ingen undandraga sig förtroendet. Skulle
åter Herr Wcerns förmodan i en framtid inträffa, så att pre¬
tentioner på ökad lön låta höra sig, då må det vara tid, att
vidtaga nödiga förändringar. Jag, för min del, befarar dock
icke något dylikt.
Herr Wcern: Mitt hufvudsakligaste skäl ligger icke uti
någon farhåga för pretentioner på ökad lön åt Directeurerne.
Jag har endast ansett det omöjligt för Directeurerne, att egna
så mycken tid åt IJnecontoirets förvaltning, som verkligen
erfordras, om icke tillfälle dertill beredes dem derigenom,
att de erhålla högre löneinkomster, hvilka åter lättare skulle
Den 12 Junit.
kunna åvägabringas, derest Directeurernes antal inskränkles
till endast två.
Discussionen var slutad. Herr Talmannens proposition
på bifall besvarades med Ja och Nej, hvarjemte votering
begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller 13:de punkten i Banco-Utskottets
Utlåtande, JU 59, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, liar Ståndet beslutat, att Lånecontoiret i
Wisby skall förvaltas af tvänne Directeurer och ett Banco-
ombud, alla valde af Bancofullmäktige.»
I vanlig ordning anställdes votering och en sedel allades
förseglad. De öfrige befunnos vid öppnandet innehålla 19
Ja emot 17 Nej, i följd hvaraf Utskottets förslag var af
Ståndet bifallet.
16:de punkten.
Herr Lagergren: Den framställda ja-propositionen må¬
ste jag helt och hållet bestrida. Det förefaller mig under¬
ligt att Utskottet föreslagit votering i förstärkt Utskott uti
en fråga, som kan förfalla derigenom, att två Stånd stadnat
emot de bägge andra. Jag nästan tror, att beslut, om fram¬
ställande af proposition till votering inom förstärkt Utskott,
tillkommit genom en inom Utskottet i hastig vändning försig¬
gången omröstning, utan behörigt öfvervägande. Jag hem¬
ställer således, att voteringspropositionen måtte ogiilas och
frågan förklaras vara förfallen.
Herr Gråa: Jag är förekommen af Herr Lagergren,
och vill endast tillägga, att Utskottets framställning om för¬
ändring af 19C § i Banco-Reglementet innefattar ett nytt
förslag, och, då detta af tvänne Stånd blifvit afslaget, har frå¬
gan derom i och med detsamma förfallit.
Ofverläggningen förklarades slutad, hvarefter Ståndet be¬
slutade att, med ogillande af voteringspropositionen, förklara
den i 16 punkten omförmälda fråga förfallen.
Utskottets framställningar, angående 57, 44 och 4S punk¬
terna i Betänkandet, JU 24, äfvensom 17 och 18 punkterna
samt yttrandet näst efter sistnämnde punkt blefvo af Stån¬
det godkände.
§ 12.
Föredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
Den 12 Junti.
829
skottets Utlåtande, JU 106, i anledning af väckta frågor om
ändringar i Kongl. Fabriks- och Handtverks-Ordningen den
22 December 1846.
Härvid förekom första punkten eller yttrandet, angående
Kongl. Fabriks- och Handtverks-Ordningens § 3 mom b.
Herr Rinman: Jag kan icke finna annat, än att den
här föreslagna förändringen, såsom Herr Silfverstolpe uti sin
reservation ock förklarat, i sig innefattar ett tillhakagående
till de förhållanden, som exsisterade före utfärdandet af 1846
års författning i ämnet. Orsaken, hvarföre uti det ifråga¬
varande lagstadgande finnas uppräknade en del handtverks»
yrken, för hvilka mästareprof fordras för desaminas utöfning,
synes endast vara en concession åt förut varande skråförhål¬
landen, enär man ansett sig kunna helt och hållet frångå det
gamla. Om man nu stadgade mästareprof för alla handt-
verksyrken, utan undantag, skulle detta endast förorsaka nya
strider om hvad, som kunde anses för handtverkeri eller
icke, utom det, att härigenom jemväl lägges hinder för nya
handtverksyrken att uppkomma. Som vi veta, gå åtskilliga
yrken under och andra uppstå i stället, i samma mån, som
uppfinningarne tilltaga, men hvem skulle bedöma de prof,
som i ett sådant nytt yrke kunde göras. Om man verkli¬
gen anser, att något uti 5 § icke omnämndt yrke funnes, för
utöfvande hvaraf mästareprof erfordras, så hade man på sin
höjd bort angifva detta och derom begärt föreskrift, men all¬
deles icke stadga mästareprof såsom regel för alla möjliga
handtverksyrken. Jag begär proposition på afslag å Utlåtan¬
det i denna del.
Flera Ledamöter hördes häruti instämma.
Herr Gustafsson: J)å, efter hvad jag nyligen förnum¬
mit, tvänne Riks-Stånd i dag redan afslagit Utlåtandet i före¬
varande hänseende, torde en vidlyftig discussion häruti icke
så särdeles tjena till någonting. Jag kan likväl icke låta
Herr Rinmans yttrande förblifva aPdeles obesvaradt. Om
jag icke missminner mig, beslutade Borgare-Ståndet vid 1840
års Riksdag, att uti en underdånig skrifvelse hos Kongl.
Majit anhålla, det alla möjliga yrken måtte upptagas bland
dem, för utöfvande hvaraf mästareprof erfordrades. Hvarför
ändock endast en del blifvit i den utfärdade författningen
uppräknade, derom har Utskottet sökt, men icke erhållit nå¬
gon upplysning. Herr Rinman tror sig vara bättre under¬
rättad, då han förmenar att sådant innebär en concession.
För detta förmenande saknar han dock allt stöd. Mig synes,
850
Den 12 Junti.
att lagen lior vara lika för alla, oell dä ingen kan uppgifva
ett giltigt skäl, hvarför en del yrken blifvit undantagna, har
Utskottet rätteligen förfarit, då det tillstyrkt en begäran om
lagförändring i berörde hänseende. Det är likväl lika litet
nu, som någonsin tillförene, min mening att lägga hinder i
vägen för någon att blifva »sin egen» eller på lofligt sätt för¬
sörja sig. Men jag har också alltid ifrat för beredande af
lärdom och skolundervisning, och då jag således vill att sko¬
lor skola inrättas, önskar jag derjemte, att det inå tillses, att
och huru dessa begagnas. Derföre äro examensprof före-
skrifna och jag anser att mästareprof äro lika nödvändiga.
I Handtverks-Ordningen stadgas, att mästarne skola under¬
visa sina lärlingar uti yrket. Men jag frågar, huru är det
möjligt, då mästaren sjelf ej visat, om han kan sitt yrke.
För alla yrken är det också i Kongl. Författningen den 22
December 1846 föreskrifvet, att lärlingen, för att blifva ge¬
säll, skall styrka sig ega kunskap och färdighet, då deremot
mästare i åtskilliga yrken, enligt samma författning, derifrån
äro befriade, hvilket förhållande synes vara särdeles incon-
sequent. Det kunde visserligen vara mycket att tillägga,
man jag inskränker mig för närvarande till det nu sagda.
Skulle likväl Herr Sundblads reservation blifva uppläst och
åberopad, så lörbehåller jag mig att erhålla ordet, för att
närmare belysa och vederlägga densamma. Emedlertid yr¬
kar jag bifall till Utlåtandet i förevarande hänseende.
Herr Palander; Efter den upplysning, att frågan blif¬
vit afslagen i tvänne Stånd, är visserligen allt ordande här
numera öfverflödigt. Då likväl densamma nu är föremål för
öfverläggning inom Horgare-Ståndet, sorn alltid är vandt, att,
oberoende af andra Stånds beslut, låta ärendernas behand¬
ling i vanlig ordning försiggå, ber jag att få yttra några ord.
Uti 3 § mom. b. af nu gällande Handtverks-Ordning finnas
uppräknade en mängd handtverk, för utöfvande hvaraf mä¬
sterskap erfordras. Jag tager mig friheten uppläsa desamma,
nemligen: bleckslagare, bokbindare, gelbgjutare, klockgjutare
och gördelmakare, glasmästare, guld- och silfverarbetare samt
juvelerare, handskmakare, hattmakare, kakelugnsmakare, kam¬
makare, kopparslagare, målare, sadelmakare, segelsömmare,
skomakare, skräddare, smed, snickare, snörmakare, svarfvare
och blockmakare samt tunnbindare. När nu alla dessa blif¬
vit i § inrymde, så frågas: hvilka handtverk, af beskaffen¬
het att mästerskap för deras utöfvande behöfvas, äro här ute¬
glömde? Jag betvitlar att något sådant kan nämnas; vid
Den 12 Junii.
851
hvilket förhållande något giltigt skäl att förändra § icke före¬
finnes. Dessutom har författningen ännu så kort tid varit
gällande, att man icke hunnit se verkningarne af samt följ¬
aktligen icke behofvet af ändringar i densamma. Jag yr¬
kar afslag å Utskottets ifrågavarande hemställan.
Herr Petré: Hvad Herr Sundblad anfört i sin reser¬
vation, synes mig så förtjenstfull!, att detsamma torde böra
tagas i närmare öfvervägande. Jag tager mig derföre frihe¬
ten att uppläsa samma reservation.
Efter uppläsandet fortfor Herr Petré: På grund af de
skäl, som innehållas uti denna reservation, anhåller jag, att
Herr Talmannen täcktes framställa proposition på afslag till
Utskottets förevarande hemställan.
Flera Ledamöter instämde häruti.
Herr Murén: Jag har egentligen icke något att tillägga
hvad i den nu upplästa reservationen finnes anfördt, och jag
vill derföre endast med få ord genmäla en af de föregående
talarne. Han har nemligen yttrat, att mästareprof vore lika
nödvändiga, som att tillse om och huru undervisningsanstal¬
terna begagnades. Det är likväl klart, att sedan skolan blif¬
vit genomgången, så är allan rättfärdighet uppfylld, och man
kan derefter icke längre begära några examensprof. Samma
ledamot har jemväl talat derom, att åtskilliga yrken blifvit
undantagna från den uti, ifrågavarande 3 § föreskrifna skyl¬
dighet att göra mästareprof. Jag tror deremot, att denna §
är en undantagslag, samt alt således de deri uppräknade yr¬
ken äro undantag från den allmänna regeln, alt ingen bör
åläggas bandet af mästareprof. Jag kan också med skäl frå¬
ga: hvarföre byggmästare- och murare-yrkena blifvit i Ut¬
skottets förslag undantagna. Det tyckes vara lika angeläget
att nämnde handtverkare ådagalägga, att de kunna bygga hus,
så att de icke ramla ikull och slå ihjäl folk, som det kan
vara, att inom andra yrken visa sig ega nödig skicklighet.
Jag skulle nästan vilja tro, att orsaken, hvarför en del yrken
i 1846 års Handtverks-Ordning blifvit, undantagsvis, ålagda
skyldigheten alt förvärfva mästareskap och således visa mä¬
stareprof, bör uppletas i den omständighet, att man ansett
en del yrken vara af sådan beskaffenhet, att allmänheten
borde genom ådagalagde prof på arbetsskicklighet betryggas
mot följderna af ett dåligt arbete, d. v. s. man har ansett
dem, i viss mån, jemnförlige med apothekare-yrket, för ut¬
öfvande hvaraf examensprof erfordras. Jag medger dock att
föreskriften sträckt sig längre än vederbort, 6å att åtskilliga
832
Den 12 Junit.
yrken blifvit uppräknade, hvilka aldrig kunna komma under
nämnde calhegori. Emedlertid bör väl allraminst denna om¬
ständighet förorsaka att föreskriften utsträckes ännu längre,
så att undantaget, hvilket snarare borde helt och hållet bort¬
tagas, göres till regel.
Herr Bosaeus: »Då man tyckes fästa synnerlig vigt vid
Herr Sundblads afgifna reservation emot allmänna Besvärs-
och Economie-Utskottets förevarande Betänkande, M 106, i
hvad Utskottet tillstyrkt bland de förändringar, dem jag haft
äran vid innei arande Riksmöte föreslå såsom behöfliga i 1846
års Fabriks- och Handtverks-Ordning, skall jag söka bemöta
den afväpnande vederläggning af Utskottets tillstyrkande, som
man i nyssnämnde reservation velat finna, och anhåller, att,
i sammanhang härmed, få inlägga ett ytterligare försvar för
den bifallande delen af åberopade Betänkande, särdeles hvad
som nu beror på Högtärade Ståndets pröfning. Måhända kan
det synas mindre grannlaga, att, i Herr Sundblads frånvaro
utur Ståndet, angripa hans reservation ; men då denna tyc¬
kes kunna i allt fall här påräkna ett för Herr Sundblad fullt
tillfredsställande försvar, anser jag mig icke heller behöfva
lägga synnerligen mycket på hjertat den grannlagenhetsbrist,
som möjligen skulle kunna ett sådant angrepp förevitas.
Härvid anser jag mig dock, i följd af en talares anmärkning,
böra, Herr Sundblad till godo, förklara, att det synes mig
temligen likgiltigt, huruvida han vid ärendets förehafvande
inom Utskottet så fullständigt utvecklat sin reservation, som
denna numera blifvit synlig; enär det, utan tvifvel, gjort till¬
fyllest, alt Herr Sundblad vid reservationens anmälan inlagt
sitt veto emot pluralitetens åsigt, och han derefter måtte egt
ostridig rätt att låta sin afvikande mening, närmare utredd,
framträda.
Bland de tvänne reservationer, med hvilka Utskottets
Utlåtande beledsagats, erbjuder sig först den af Herr Silf¬
verstolpe; men då denna reservation icke specielt angifver de
fall, för hvilka de af Utskottet tillstyrkte förändringar i Fa¬
briks- och Handtverks-Ordningen skulle innebära, »ej blott
»ett tillbakagående till, utan en ännu större inskränkning ide
»före 1846 års författning befintliga» näringsförhållanden, är
jag förhindrad att inlåta mig i någon närmare vederläggning
af en sådan anmärkning. Vidkommande deremot Herr Sund¬
blads erinringar, och först deribland den, med nyss anförda
anmärkning, nästan likstämmiga, eller att den af Utskottet
tillstyrkta förändring i mom. b. af Fabriks- och Handtverks-
Den 12 Junii.
833
Ordningens 3 § skulle åsyfta ingenting mindre, än att åter¬
väcka till lif det fordna skråtvång, i hvilket våra handtver-
kerier legat fjettra de, så anhåller jag att få i Högtärade
Ståndets minne återkalla, hurusom min motion uttryckligen
erkänner Handlverks-Ordningens ostridiga förtjenster, i det
att den upphäft skråfördelningen inom näringsyrkena, samt
åt dessa beredt tillfälle till den friare utveckling, som visser¬
ligen icke stå 11 rätt tillsammans med deras förra särskiljande
i de flera fördelningar, hvilka föranledt en mängd olikartade
intressen, der dessa bort kunna vara, och jemväl i tillämp¬
ningen af 1846 års författning böra kunna blifva, för handt-
verkerierna ett gemensamt och sammanhållande. Detta handt-
verkeriernas fordna isolerande från hvarandra, och den för
hvarje yrke alskiljda control öfver de nödvändiga kunskaps-
profven, hvilka just derigenom blefvo allt mindre tillförlitliga
och slutligen, genom sättet för deras tillämpning, nästan sak¬
nade all betydelse, utgjorde ock det innersta väsendet af skrå¬
inrättningen, till hvilken man icke, utan att begå en uppen¬
bar orättvisa, kan beskylla Höglofl. Utskottet att hafva velat
bana en återgång, äfven om, hvad jag önskat, men ty värr
nu måst antaga såsom hopplöst, Utskottet funnits benäget,
alt i alla delar bifalla de förslag, hvilka jag tagit mig frihe¬
ten att genom min motion i ämnet vördsamt framställa.
Ett är nu denna förmenta förkärlek för den gamla skrå¬
anda, hvilken man trott kunna uti de nu ifrågakomna för-
slagerna spåras, men som jag anser här vålla en temligen
spöklik fruktan, — eli annat att, under den vidgade frihet,
som den nya näringsförfaltningen lemnat, söka hindra fort-
varon af den dödssömn, hvilken icke dessmindre hotar att
alldeles förlama handlverksimlustrien i vårt land. Det är
ett återväckande från denna dvala, som jag velat söka i min
ringa mån föranleda; villigt erkännande, att den sakkunskap,
jag uti ifrågavarande ämne kunnat inhemta, är mycket un¬
derlägsen den, hvarmed jag bort framträda, för att åt den
goda viljan och alsigten i min framställning gifva ett be-
höfiigt stöd:
Man må hysa hvilken mening som helst, i afseende på
den nu åter omtvistade Näringslörlättningen. Derom lära
dock alla vara ense, att den största tryggheten för handt-
verkeriernas bestånd ligger i bevarandet och förökandet af
deras arbetsskicklighet. Detta är hvad Utskottet genom den
tillstyrkta, nu för handen varande lagförändringen lärer
Bora.-Stånd. Brot. rid Rikti. 1850—1851. III. 53
834
Oen 12 Junit.
kunna antagas hafva hufvudsakligen åsyftat; och Utskottet
har jemväl derigenom, enligt min öfvertygelse, erkänt den
grundsats, som måste anses helig i hvarje lagstiftning, nem¬
ligen bevarandet af likartade rättigheter med motsvarande
skyldigheter till det allmänna. Jag beder det Uögtärade
Ståndet om ursäkt, att jag nu återkommer till ett uttryck,
som man icke gerna hör på detta rum, i fråga om genom¬
förande af mera liberala grundsatser uti vår tull-lagstiftning,
der dessas målsmän stundom bemötts med erinringen, att
»tiden ännu ej vore inne» för en öfvergång från gällande
bestämmelser. Ehuru föga välkommet ett sådant uttryck
än må vara, tvingas jag dock af min öfvertygelse, att öppet
förklara, det jag verkligen anser liden icke hafva varit inne,
ej heller ännu vara det i vårt land, att för något enda fall
inom handtverkeriernas område utesluta all förberedande con-
trol deröfver, att nöjaktig arbetsskicklighet förefinnes hos
vederbörande yrkesidkare. Vore en sådan control obehöflig,
— kunde man utan våda öfverlemna åt handtverkaren sjelf,
att afgöra, när den fullständiga färdighet i yrket af honom
vunnits, som erfordras för att betrygga både den förbru¬
kande allmänhetens belåtenhet med hans arbetsproduct och
hans eget sjelfbestånd, — nå väl! då hade man ock, utan
tvekan, bort lemna alla näringsidkande den frihet i pröfnin-
gen af egen mognad och insigter, som författningen nu till¬
erkänner samtlige så kallade lörsörjningsarbetare, men en¬
dast en del egentliga handtverkare. Egde man deremot grun¬
dade anledningar att helara vådor af en sådan oinskränkt
frihet, — så synes åter mästareprofvet hafva bort, utan un¬
dantag, qvarstå för alla handtverk, så svår, men visst icke
omöjlig, gränsen än numera torde vara, att correct utstaka
emellan en del af dem och fabriks- samt manufactur-yrkena,
intilldess att en mera frisinnad lagstiftning kunnat vågas.
Och just handtverkeriernas nedgående, samt deras märkliga
vanmakt, redan vid utfärdandet af 1846 års Handtverks-
Ordning, — hvilken jag aldrig tillräknat, ensamt eller i och
för sig, det förfall, hvaruti desamma nu allmänneligen allt
mera råkat, — förespeglade, efter min tanka, tillfyllest så¬
dana vådor. De fordna handtverksidkarnes, eller mästarnes,
äfven af Herr Sundblad erkända, oförmåga i economiskt
hänseende behöfde ännu, till en tid, rätt väl skyddet af åt¬
minstone arbetsskicklighetens constaterande genom prof också
af deras nya rivaler: försörjningsarbetarne; men uteslutandet
af allt skydd, hvilket likväl, fastän under annan form, i all¬
den 12 Junii.
836
mänhet erkännes såsom behöfligt vid nya öfvergångsstad-
ganden i vår tull-lagstiftning, — och upphäfvandet inom de
egentliga handtverkerierna af arbetsprofven, S'åsom åligganden
för alla, gjorde deremot näringsförfattningen föga välkom¬
men, der den likväl varit länge eltersträfvad, och motverka
ännu på ett fruktansvärdt sätt framgången af de upphöjda
och goda afsigter, dem hon velat verkliggöra. Hon borttog
mästareprofvet för en högst betydlig mängd handtverksidkare,
hvilkas antal i Rikets liesta städer redan bekymmersamt till¬
växt och skall än mera hädanefter tillväxa, under det att
hon bibehöll denna control för andra, — visserligen långt
bättre ordnad och mera betryggande emot underslef, än un¬
der skråtvånget, men dubbelt motbjudande fördem, åt hvilka
profvet bibehölls, både emedan detsamma icke drabbade lika
ens idkarne af ett och samma handtverk, och derföre, att
den oftast mindre skicklige lörsörjningsarbetarens frihet snart
sagdt måste blifva den egentliga handtverksmästarens lörtryck.
Om nu handtverkeriernas redan sistlidet år, genom de¬
puterade från Rikets flesta städer, inför thronen ganska mörkt
och. såsom jag tror, sanningsenligt skildrade förfall verkligen
förefinnes, och redan länge förefunnits, så vågar jag tryggt
framhärda i min åsigt, att den nya näringslagstiftningen i
sina öfvergångsstadganden bort och kunnat, utan lära att
aifva dementi åt sin frisinnade anda, genom det enkla och
ingen förnärmande skydd, hvilket ligger i ett nöjaktigt prof,
att man grundligen kan och känner det yrke, åt hvars ut-
öfvande man sig egnar, lemna lika rätt åt både den gamla
och den unga handtverksgenerationen, hvilken sednare den
värde reservanten emellertid synes företrädesvis vilja om¬
hulda. Just det nyss antydda missförhållandet vederlägger
jemväl Herr Sundblads uppgift, som skulle jemnlikhet i
medborgerliga rättigheter utmärka de nu gällande föreskrif¬
terna angående rnästareprofven; och jag kan icke heller, för
att döma af den opinion utanför handtverksclassen, som jag
eger mig bekant i afseende på oftanämnda näringslörfattning,
med Herr Sundblad instämma i antagandet al någon allmän¬
nare tillfredsställelse eller belåtenhet med denna författning.
Tvärtom tror jag, i strid med Herr Sundblads förmenande,
att arbetsskickligheten under nu snart förlidna 4 år ingen¬
ting vunnit, men de för egen räkning arbetande handtverks-
idkarne, både mästare och lörsörjningsarbetare, i sjelfva ver¬
ket förlorat genom mästareprofvens pä begy nta borttagande,
ehuru Herr Sundblad och jag måhända för närvarande blifva
856
ben 12 Jami.
skyldiga hvarandra en fullt bindande bevisning för dessa vära
så skiljaktiga antaganden.
Reservanten har jemväl låtit förstå, som skulle Fabriks-
och Handtverks-Ordningen vara både för ung och för gam¬
mal, att underkastas någon förändring. Den sednare om¬
ständigheten plägar dock icke utgöra något hinder härutinnan.
Skulle en conciusion mig tillåtas af delta Herr Sundblads
förmenande, så blefve det den, att det nu snarare kan vara
lagom, att söka få författningens brister afhjelpta, innan det
menliga af hennes verkningar på handtverkerierna blir allt
för kännbart. För någon dessas sannskyldiga trefnad räknar
jag icke heller, om, på sätt den värde reservanten synes
antaga, desamma skulle komma att uppenbarligen bringas
under capitalernas välde, — eller om deras idkare mer och
mer nödgas upphöra att vara den sjelfständiga, aktade dass
af städernas Rorgerskap, som så väsendtligt, men nu med
allt mera individuell tryckande skatter, bidragit till Statens
och deras egna communers bestånd. Långt bättre då, att,
under det lika rättsenliga, som lätt tillvägabragta skyddet af
skicklighets- eller mästareprof för alla yrken, der detsamma
är användbart, men med den i Handtverks-Ordningen för
öfrigt inedgifna frihet för hvarje Svensk undersåte alt till¬
godogöra sig sin arbetsförmåga, framkalla en sansad tällan,
som icke, lika ined den nuvarande, hotar vårt land med en
tänkvärd tillökning i fattigvårdens uppoffringar, mestadels ge¬
nom förbiseende af den lör hvarje lefnadsyrke oundgängliga
lärotid, samt genom omoget inträde på sjelflförsörjningsom-
rådet. Denna capitalernas skadliga makt öfver handtverke¬
rierna är det, som, på samma gång den tillvällar sig ett
beherrskande af deras arbetskrafter, visserligen kan öka för-
lagsmännens välstånd, men ingalunda förmår skapa ett så¬
dant hos, hvad man kallar, den egne arbetaren eller idkaren.
En sådan capitalstyrka eller förlagslönd, men icke arbets-
profvens uteslutande, är ock sannolikt hvad som vållat en
del handteringar den välmåga, hvars tilltagande Herr Sund¬
blad framhållit såsom ett glädjande tidens tecken. Huruvida
skickligheten för de af honom speciel! antydda yrken fort¬
gått i jemnbredd med förläggarnes economiska oberoende,
tillåter jag mig dock att högeligen betvifla. Jag har åtmin¬
stone icke någon erfarenhet att glädjas öfver i detta hänse¬
ende från den ort, jag tillhör. Möjligen kan reservanten ega
den hällre från sina byggder; men jag fruktar, att den i så¬
dant fall hörer till sällsammare undantag. Deremot, och un¬
Den 12 Junit.
857
der det jag medgifver, att en sorglöshet, hvilken ofta fram¬
kallas af betrycket, likasom af medgången, flerestädes fattat
våra handtverkerier, tror jag alt skulden lill denna, för så
vidt densamma under de sednaste åren tilltagit, må sökas i
den omständighet, som jag redan förut haft äran vidröra,
eller att handtverkerierna icke, vid Näringsförfattningens ut¬
färdande, befunno sig i det blomstrande tillstånd, eller egde
den fasthet, som onekligen behöfts för alt motstå intrycket
väsendtligast af en icke tillfyllest begränsad frihet, inlagd i
arbetsprofvens borttagande för vissa fall.
Man har, och i flera hänseenden med full befogenhet,
fördömt den nu upphäfda skråinrättningen. Må man likväl
icke glömma, det vi ega denna att tacka för den grad af
arbetsskicklighet, vid hvilken våra handtverkerier kunnat bi¬
behålla sig, — och alt sk rå i t) rä tt ningen ursprungligen haft
mycket annat godt med sig, derom jag hjertligen önskar mig
ett misstag i förutsättningen, alt vår nyare Näringslagstift-
ning icke förmår tillgodogöra landet likartade fördelar. Jag
menar den uppfostran till sedlighet och till aktning för lagar
och samhällsordning, som, på en gång med inöfvandet i er¬
forderlig mecanisk färdighet, låg betryggad genom det peter¬
nella förhållande, hvari arbelaren, gesällen, lärlingen, under
skråidéens (ordna tillämpning, stod till mästaren, såsom en
verklig medlem af dennes Camille. Denna uppfostran tillhör
numera mestadels endast folkskolan, hvars utrymme sällan
tillåter undervisningens begagnande att blifva så långvarig,
som den borde, och dessutom lemnar föga tid för annat, än
de bokstalliga framstegen. Hade Slaten redan sörjt tillräck¬
ligt för ordnandet af slöjdskolor, der de ynglingar, hvilka
ämna beträda handtverksbanan, egde tillfälle alt under lämp¬
lig omvårdnad till vän jas den arbetsamhet och det ordnings¬
sinne, som, fastän med aktningsvärda undantag, blifvit allt
mera sällsynta frukter af verkstadsuppfostringen; — då, och
om jag vid min motions afgifvande egt någon skymt af hopp,
att Högtärade Ståndets nuvarande vice Talman, Herr Hat¬
ling, skulle lyckas med framgång fullfölja sitt förtjenstfull
förslag i nyssnämnda riktning, hade jag, för min del, visst
icke insisterat på arbets- eller mästareprofvens bibehållande,
såsom fullt och- än bättre ersatta genom slöjdskolornas be¬
tyg om förvärfvade insigter, dessa måtte nu användas aflör-
sörjningsarbetaren eller den burskapsegande mästaren. Till
dess att detta så önskvärda, men tyvärr sannolikt ännu af¬
lägsna, mål hunnits, måste jag, äfven med erkännande af det
»58
Oen 12 Junii.
beklagligen bristfulla i handtverksarbetarens nuvarande med¬
borgerliga uppfostran, desto mera lägga Högtärade Ståndet
på hjertat att, huru beskaffad än frågans utgå,ng må blifva
inom de öfriga Riks-Stånden, med sin, utan tvifvel, inflytel¬
serika röst biträda arbets- eller mästareprolvens införande,
till en början på det område, som nu är i fråga, såsom ett
medel att ej göra en del af den uppväxande handtverksung-
domen, snart sagdt, oberoende af all sannskyldig yrkesun¬
dervisning, hvars behöflighet naturligtvis lätt underkännes,
der hennes resultater aldrig påkalla en afgörande pröfning
af sakkännedomen, särdeles som det synes blifvit meden viss
känsla af blygsel, man numera i vissa yrken underka-tar sig
arbetsprof, då föreskriften härvid ej gäller alla. Huru myc¬
ket mindre benägenheten nu är, emot tillförene, för längre
tids anställanden i handtverksarbeten, och för det i Handt.
verks-Ordningen, efter min tanka, icke med tillräcklig skär¬
pa föreskrifna contractstvånget i sådant hänseende, — bevisas
tillfyllest genom gesällvandringens tilltagande, samtidigt med
mästarnes allmänna klagan öfver ökad brist på varaktig och
rätt an\ändbar arbetshjelp. Jag har inom den commun, som
jag tillhör, gjort tillförlitliga iakttagelser härutinnan, och der¬
vid, genom förda classificerande anteckningar öfver sådana,
Köpings stad genomvandrande, personer, hvilka, i stället för
det gamla bruket af penningebidrag, numera bespisas vid en
härför inom staden ordnad matinrättning, inhemta! att, bland
desse, handtverksarbetarnes antal varit i stigande från år
1846, då Näringsförfattningen utkom, så, att då de under ett
år till den 1 Juli 1847 utgjorde 257,
de under tiden derefter till den 1 Juli 1848 utgjorde 286,
derefter till den 1 Juli 1849 280,
och sedermera till den 1 Juli 18S0 525,
oberäknad! dessutom i passjournalen anmärkte andra handt-
verksgesäller och lärlingar; hvarjemte dessa vandrares pass¬
handlingar ganska olta gifvit vid handen, att innehafvarne
under långliga tider af året saknat all sysselsättning i dem
tillhörande yrken. Visserligen kan härvid anmärkas, att detta
är eti enstaka fall, men utan sin betydelse torde det ej vara,
då den anförda staden är belägen vid en af landets större
stråkvägar, och svårligen något annat skäl torde kunna till
det anförda missförhållandet uppgifvas, än dels handtverks-
idkarnes bristande förmåga eller vilja att i deras hägnande
omvårdnad sysselsätta eller upptaga de mångå arbelsbehöf-
vande, — dels de underordnade arbetarnes allt mera min¬
Den 12 Junii.
839
skade håg för sysselsättning, — dels älven den utväg, sorn
dessa numera ega sig öppen, att, utan all förberedande ga-
rantie för duglighet, försöka sin lycka såsom försörjnings-
arbetare, eller, i en del yrken, såsom så kallade mästare.
Huru nu, under slika förhållanden, den arbetsskicklighet,
som finnes, skall kunna ens bibehållas, än mera upparbetas,
genom den frihet man lemnat att alldeles undgå de i handt-
verkerierne, såsom för hvarje annan näringsgren, behöfliga
gradpasseringar, — utan alt genom offentliga undervisnings¬
anstalter ersätta detta ganska ofta haudlösa öfverlemnande
åt sig sjelfve, som vederfares handtverksarbetarne och lär¬
lingarne, då de i verkstäder lyckas blifva anställde, förmår
jag icke lätta. Jag ser åtminstone, i dessa bedröfliga, visst
icke till öfverdrift antydda, förhållanden, en väckelse mera,
att inom alla handtverk, och för allt slags utöfvande på egen
hand af desamma, återinföra fullt betryggande skicklighets-
prof, om ej den arbetsclassens depravation, som så allmänt
och rättvist ölverklagas, skall ännu svårare tilltaga.
Det har under discussionen blifvit anmärkt, att man ej
uppgifvit de handtverk, för hvilka de uteslutna mästareprof-
ven borde återinföras. I detta hänseende tillåter jag mig
åberopa den vid min motion fogade underdåniga ansökning,
som af Handtverks-Föreningarnes Deputerade från Rikets
flesta städer förlidet år till Kongl. Maj:t ingafs, och dervid
följde särskild äldre underdånig framställning från Handt-
verks-Föreningens här i hufvudstaden Fullmäktige, hvilka
uppgifvit en mängd handtverksyrken, der arbetsprofven sy¬
nas lika nödvändiga, sorn för de i Fabriks- och Handtverks-
Ordningen uppräknade. Då, på sätt jag redan haft äran
yttra, jemnlikhet i rättigheter och skyldigheter är något, som
aldrig får åsidosättas i lagstiftningen, — men med en sådan
grundsats ej synes vara rätt förenligt, att fritaga den ene
handtverkaren mer, än den andre, skomakaren t. ex. mer,
än sejlaren, från undergående af mästareprof, kan jag ej hel¬
ler finna, hvarför en sådan enkel rättvisa skulle möta mot¬
stånd. Jag erkänner dock, att en sådan rättvisa, fullt ge¬
nomförd, ej är vunnen, utan den härmed öfverensstämmande
förändring i Fabriks- och Handtverks-Ordningens 12 §, som
Utskottet afstyrkf, och hvilken § i detta ögonblick ej utgör
föremål för Högtärade Ståndets öfverläggningar. Men om
man ej kan vinna alli nu, så skulle dock någon fördel ge¬
nom den tillstyrkta ändringen af 5 § beredas både handt-
verkerierna och den förbrukande allmänheten. Det är godt
840
Den 12 Junti.
och väl att insätta denna sednare ensam till domare öfver
arbetsskickligheten; men en sådan pröfningsrätt, eller förmon,
blir sannolikt dyrköpt för mången, som ej har råd att för¬
lora på misslyckade eller underhaltiga handtverksbeställnin-
gar, och icke heller kan för en sådan förlust tillvinna sig
ersättning. Samma missöde lian visserligen drabba förbru¬
karen äfven hos den, om jag så får säga, examinerade mä¬
staren; men torde likväl ej inträffa annat än undantagsvis.
För öfrigt återkommmer jag till hvad jag förut yttrat: att
jag alls icke kan finna något förnärmande mot hvarken sann¬
skyldig frihet eller rättskänsla, att duglighet och skicklighet
inom handtverkerierua underkastas en såsom tvång stadgad
pröfning, innan den egne arbetaren gör sig dessa af honom
sjelf uppgifne egenskaper till godo. Sådant är icke annat, än
hvad i det allmänna lifvet måste gälla såsom Statens rätt att
fordra, i utbyte mot det skydd, den leinnar. Der offentliga
undervisnings-anstalter finnas, tillkommer det dessa att döma
öfver ett profs giltighet; der dylika icke finnas, måste pröf¬
ningsrätt lemnäs åt den enskilta undervisningen, icke hlott
åt den, som använder arbetsproducten, om eljest qvarståen-
det af nöjaktig arbetsfärdighet skall kunna betryggas. Så
söker ju äfven hvarje enskild, som i sin tjenst anställer per¬
soner i mer eller mindre vigtiga befattningar, att, genom
betyg från dessas förutvarande ledare eller husbönder, för¬
vissa sig om den verkliga användbarhet hos tjenaren, som
åsyftas. Bruksegaren, possessionaten, handlanden anställa ej
gerna i sitt yrke en person, — af hvilken hans förkofran
kan i mer eller mindre nion bero, — utan större visshet om
dugligheten hos ett sådant biträde, än hvad denne sjelf an¬
gifven Hvarföre då icke inom handtverkerierne, och förde¬
ras idkare af alla slag, införa sådana staduanden, jemnlika dem
inom andra samhällsclasser, i lag bestämda eller utaf oafvis-
ligt behof tillämpade, som blifva handtverkorierna sjelfva långt
mera gagnande, än den missförstådda frihet, som ligger i ar-
betsprofvens borttagande delvis, — åtminstone intilldess man,
bland annat genom slöjdskolor, i tillräcklig mängd och under
offentlig control, här i landet gjort hvad man bör, för att
tillförsäkra handtverkerierna en mera hoppgifvande framtid.
Jag vill nu icke längre trötta Högtärade Ståndet med
min förevarande framställning. Möjligt är, att jag derunder
förbisett ett och annat inkast, tili hvilket jag torde under
discussionens fortsättning få tillfälle återkomma. Men, ehvad
sä sker, eller icke, vågar jag göra mig fullt förvissad, att
Den 12 Junii,
841
det lilliga intresse, som inom detta Stånd finnes, och ej an¬
nat kan än finnas, för den talrika del af Städernas innevå¬
nare, hvilka frågan närmast rörer, och hos hvilka alfvarliga
bekymmer mer och mer rotfästat sig öfver handtverkerier-
nas mångåriga nu ökade betryck, skall benäget omfatta hvarje
tillfälle, att pä en gång söka trygga det allmännas, commu-
nernas och handtverkeriernas tillständiga rätt och, i hvad på
Borgare-Ståndet ankommer, rädda de sednare från det kan¬
ske snart obotliga lidande, hvaraf handtverksclassen hotas.
Jag anhåller vördsamt om proposition på bifall till Ilöglo(l.
Economie-Utskotlets Utlåtande i nu förevarande punkt.»
Herrar Lagergren, Sylt, Nygren, med flere, instämde.
Herr Ekenman: Då min vunna erfarenhet framkallat
enahanda åsigt lili förevarande fråga, som Utskottet fram¬
ställt, vill jag endast, under åberopande af Herr Boscei för-
tjenstfulla anförande, yrka bifall till Betänkandet i denna del.
Herr Ek: Jag instämmer till alla delar uti Herr Boscei
yttrande, deruti, efter min åsigt, de mest öfvertygande skäl
lör bifall till Utskottets här gjorda hemställan blifvit fram-
lagde.
Herr Hesselgren: Med serdeles ledsnad saknar jag den
värde reservanten, som nu bort vara tillstädes, för att när¬
mare utveckla de följder, sorn sannolikt uppstå, derest mo¬
tionen afslås. Herr Bosaeus har emellertid redan upptagit
och så nöjaktigt besvarat reservationen, att föga återstår att
tillägga. Det torde dock tillåtas mig, att mot densamma
framställa ännu några anmärkningar. Härvid vill jag i främ¬
sta rummet nämna, aft den omordade allmänna belåtenheten
med 1846 års handtverks-ordning sannerligen icke förefinnes,
om ej ensamt hos reservanten sjelf och möjligen hos några
få med honom liktänkande. Det fanns en tid, då man så
väl här, som i andra länder, ansåg det vara en lycka för lan¬
det att äga en medelclass, som kunde berga sig. Nu synes
likväl motsatsen vara på väg att blifva införd. Jag lemnar
derhän huru bra det kunde blifva, om det lyckades att äf¬
ven i detta läll taga föredöme från England. Capitalerne
skulle snart slå under sig alla industriella yrken och följden
blifva, att arbetaren aldrig egde utsigt att en gång komma,
som man säger, att stå på egen botten, hvilket likväl hittills
varit förhållandet. En sådan åsigt lemnar jag i sitt värde
och jag tror mig kunna försäkra att densamma icke äger så
särdeles talrika anhängare. Reservanten har sagt, att de
handtverk, som blifvit befriade från mästerskapstvånget, »till-
Den 12 Junit.
laga sä i välstånd, som skicklighet.» Denna uppgift är helt
och hållet oriktig och bevisar endast, att reservanten är i
fullkomlig okunnighet om lörhållanderna härutinnan. Vidare
säger han: »men dessa handtverk äro allt för få att emottaga
den del af det unga slägtet, som skulle villigt egna sig åt
näringslifvet, om det erbjöd dem en friare och anseddare
verksamhet, men som nu af hindren derför, så att säga, tvin¬
gas att egna sig åt embets- och handels-banorna, hvarigenom
der en trängsel uppstår, som är skadlig både i allmänt och
enskildt afseende.» Det är kändt, att reservanten icke tillhör
handtverks-, utan handelsclassen, och det tyckes verkligen,
som om han kommit i erfarenhet af en dylik trängsel. Det
bör således ej förundra någon, att han önskar det en mängd
ynglingar, som nu slå sig på handel, hellre egnat sig åt handt-
verkerierna. Jag vill ej bestrida, att det vore nyttigt, om
äfven ynglingar af hvad man kallar »bättre folk» ville egna
sig åt handtverkerier. Sådant händer likväl, det måste med-
gifvas, mera sällan. Om en yngling erhållit någon bättre
bildning, så, äfven om han tillhör den fattigare classen, är ej
exempel på att han underkastar sig de svårigheter, som
äro förenade med lärandet af ett yrke, hvartill fordras kraft,
alfvar och ihållighet. Sättes någon sådan yngling i lära, så
har man oftast sett att han, efter någon tids förlopp, löper
hem lill föräldrarne och klagar, att han der sliter ondt. Han
vill, med ett ord, icke vara tjenare, då han redan blifvit
vand att agera herre. På detta sätt lärer han dock icke yr¬
ket och jag frågar: hurudana mästare skola sådana lärlingar
blifva? Helt annorlunda är det i handels-yrket. Det är vis¬
serligen lättare att lära sig att mäta, väga och vexla pennin¬
gar. Icke dess mindre har man tillförene ansett att äfven
här vissa läroår behöfdes. Numera erfordras dock icke nå¬
got dylikt och följden är, jag vädjar till herrar handlande, att
en mängd ynglingar, som före 1846 års författning varit nöd¬
sakade att conditionera, nu utan något hinder rusa blindt åstad
att handla för egen räkning. Efter någon tids förlopp gå de
likväl under och måste upphöra med handeln. Under tiden
hafva de dock gjort ondt för sig sjelfva och andra, som drifva
denna rörelse, och det är detta, som reservanten synes huf-
vudsakligast hafva fruktat lör. I reservationen säges vidare:
»hvad säkerhet lemnar väl mästerprofvet? hvad betyder ett
stycke, som han sjelf gjort, om han sedan såsom mästare be¬
gagnar dåliga arbetare och dåliga materialier m. m.» Här
framskymtar återigen en okunnighet, som endast kan förkla¬
Den 12 Junit.
813
ras deraf, att reservanten velat göra sig till organ för ett
parti, utan att för sig sjelf göra klart det ämne, hvarom
fråga är. Följden af en sådan frihet, som reservanten synes
åsyfta med uttrycket: »att lemna den sökande till förutva¬
rande mästares godtyckliga bedömande, hotar den enskildes
rätt», måste blifva att till slut finnes ingen, som kan bedöma
mästerprofven, emedan ingen vederbörligen lärt yrket. Huru
kan man också begära att någon skall vilja sätta sina barn
i lära hos den, som sjelf icke kan något, eller huru skall
någon sådan kunna så undervisa någon, att denne blir en
skicklig handtverkare. Reservanten yttrar vidare: »mångå
förmögna familjer, isynnerhet på landet, inskränka sina be¬
hof för det obehag det medför alt hafva med dem (handt¬
verksmästare) att göra, då vanligen förskotterne blifva det
vissa och arbetets fullföljande det ovissa. De förskaffa sig
hellre, om ock med större kostnad, utländska saker eller
begagna egna arbetare.» Här i Stockholm är det icke kändt
att förskotter lemnäs åt handtverkare. Tvärtom är det dessa,
som måste lemna credit året om till nästan alla sina förnä¬
ma kunder. Möjligen är förhållandet annorlunda i reservan¬
tens hemort. Det är likväl en erkänd sanning, att Svenska
folket, sedan urminnes tider, haft en åtrå efter allt, hvad ut-
ländningen kunnat erbjuda. Det är följaktligen uppenbart att,
i samma mon man lättar och befordrar import al utländska
artiklar, i samma mon tager man arbetet ifrån våra inhem¬
ska näringsidkare, endast för att på detta sätt tillfredsställa
handelns intresse, hvars hela sträfvande går ut på att göra
densamma fri från alla möjliga band. Man borde dock laga
så att kyrkan, som man säger, finge stå midt i byn. Då
man talar om skråtvång, torde man tillika böra observera,
åtminstone lemnar jag för min del derhän, om sådant i sjelfva
verket icke finnes i lika hög, om icke högre grad hos andra
classer, än hos de egentliga handtverkerierna. Ehuru jag i
det hela gillar Herr Boscei i denna fråga uttalade åsigter,
kan jag likväl icke godkänna ett af hans yttranden, nemligen,
då han sade, att handtverkcrierne, redan före tillkomsten af
1846 års handtverks-ordning, råkat i lägervall. Jag tror nem¬
ligen raka motsatsen eller att många handtverkerier, sorn
då vöro i uppgående, sedermera sjunkit betydligt tillbaka, en
omständighet, som i hög grad ådagalägger författningens fel¬
aktighet. Sådan bevisas äfven deraf, att åtskilliga yrken, till
hvars utöfvande någon särdeles skicklighet icke erfordras,
blifvit uti 3 § uppräknade, då andra, hvartill verklig insigt
844
Den 12 Junii.
och färdighet äro af nöden, blifvit uteslutne. Såsom exempel
på det förstnämnda slaget, behöfver jag endast nämna hatt-
och kammakare samt glasmästare. Hvad skicklighet behöf-
ves väl, för att fodra och borsta en hatt samt att göra en
kam eller inpassa en ruta. Bland de utan skäl uteslutne
torde man endast böra ihågkomma vagnmakeriet. Hvilken
insigt och noggrannhet erfordras icke för att göra en vagn,
på hvars ordentliga sammansättning menniskors lif och helsa
så ofta beror. Jag skulle kunna uppräkna ännu flera, men
ensamt dessa exempel torde vara tillräckliga för att visa, det
1846 års lagstiftare helt och hållet saknat vederbörlig ur¬
skiljning. Då jag icke vidare vill upptaga Ståndets tid, in¬
skränker jag mig tili alt begära proposition på bifall till Ut¬
skottets Utlåtande i förevarande hänseende.
Herr Gustafsson: Sedan jag förra gången bade ordet,
hafva Herrar Bosaeus och Hesselgren redan anfört mycket af
hvad jag, i händelse Herr Sundblads reservation blefve upp¬
läst, velat säga. Jag vill derföre försöka att uti mitt an¬
dragande blifva så kort som möjligt. Jag förbigår också der¬
före reservantens yttrande om »skråtvång», som synes för ho¬
nom mindre vara något, som han ansett i verkligheten före-
finnas, än fastmera en besvärjelseformel, hvarmed han velat
kullslå alla försvarare af våra handtverkerier. Att reser¬
vanten målat handtverkeriernas tillstånd i så mörka färger,
som möjligt, bör icke förundra någon. Det har varit nödigt
för honom att så tillvägagå, för att vinna det mål, han åsyf¬
tar. Emedlertid är ställningen icke så bedröllig, som han ve¬
lat antyda. Att de af våra näringsidkare, som ännu äro un¬
derkastade mästareprof, hafva att, såsom reservanten påstår,
välja emellan att blifva fattiga mästare eller ock trälar åt
mäktiga capitalister, är en åsigt, som, aldraminst i våra ti¬
der, kan hafva någon tillämpning. Men om den värde re¬
servantens åsigt skulle godkännas, fruktar jag att just då
kunde det förkastliga slalveriet möjligen komma att införas.
Han synes nemligen vilja att hvarje handtverkare, i stället
att vara sin egen, skall arbeta åt capitalisten. Men detta är
uppenbart att göra handtverkarne till lifegne under capitali-
sterne; alt inom handtverkerierne tillskapa ett slags stattor-
paresystem, derifrån man snarare borde bedja Gud bevara
oss. Jag tror att våra arbetare hafva tillräcklig känsla af
sitt eget värde, för att försök i den riktningen någonsin skola
helt och hållet kunna lyckas, och jag hoppas, att reservan¬
ten skall få vänta länge, innan han lyckas att på detta sätt
Den 12 Junii.
845
få dem till trälar i sin tjenst. Då jag erkänner, att de nya
närings-författningarne äfven hafva sina goda sidor, måste
det tillika medgifvas att dessa finnas just uti de deri gjorda
stadganden, som afse att förebygga, hvad reservanten så lif¬
ligt synes önska. Härtill räknar jag hufvudsakligen föreskrif¬
ten om skyldigheten att göra mästareprof, ty häri har man
en garanti att de blifvande handtverkarne ega egen skicklig¬
het och icke behöfva helt och hållet anlita andras. 1 reser¬
vationen yttras att: »såsom det ännu är, kännas således olä¬
genheter ne af qvarvarande skråbanden derigenom, att de bil¬
dade classerna icke ingå uti en stor del handtverk, till hvilka
de eljest säkert skulle egna sig.» Om detta yttrande vore
sannt, så måste det förundra att, då det gifves så många yr¬
ken, för hvilka mästareprof icke erfordras, och inom hvilka
hvem som helst utan något hinder kaq blifva sin egen, att,
säger jag, alla de bildade eller de, hvilka nu trängas på em-
betsmannabanorne, icke hellre hafva valt ett af desse'yrken.
Då nu förhållandet ej är sådant, bevisas häraf aldra bäst att
den af reservanten omförmälde omständighet måste hafva
en annan grund, än den af honom uppgifna. Det tyckes verk¬
ligen som om man, på sätt Herr Bosaeus antydt, blyges att
göra mästareprof. Detta mäste dock förefalla så mycket
mera besynnerligt, som det är icke bestämdt föreskrifvet att
profven skola bedömas af mästare i yrket. Hvem som helst
kan ju kallas till juryman härutinnan, och man behöfver så¬
ledes alldeles icke komma i beröring med, ej mindre i be¬
roende af, dessa så förhatliga handtverksmästarne. Föga el¬
ler intet hinder förefinnes således att ingå på hvilket yrke
som helst, och om man kan få slafvar att verkställa arbetet,
så är ju allting väl bestäldt. Man har sagt, att okunnighet
och deraf härledd fattigdom herrska inom vår handtverks-
class. Men hvad har man då hittills gjort för att afhjelpa
detta onda? Intet. Först vid de sednare Riksdagarne har
man kommit på den tanken att inrätta slöjdskolor, hvaraf
man dock först i en framtid kan hoppas lyckliga verknin¬
gar. Helt anrorlunda är förhållandet utrikes. I Tyskland
och Danmark hafva slöjdskolor länge varit inrättade och man
har med värma omfattat alla tillfällen att bibringa handtverks-
classen den nödiga bildningen. Vid sådant förhållande kan
det icke vara underligt, att slöjdskickligheten der står vida
högre än hos oss. Men jag återgår ännu en gång till den
värde reservanten. Då det var fråga om en obegränsad rätt
till jordafsöndring, yrkade han sådan på den grund, att den
Den 12 Junii.
fattige arbetaren mätte sättas i tillfälle att genom flit och
sparsamhet bereda sig ett eget hem och en någorlunda obe¬
roende ställning. Det der var ganska vackert. Då det nu
är fråga om handtverksclassen, så hyliar han en åsigt, som
leder till raka motsatsen, eller att handtverkarne må göras
till slafvar åt capitalisterne. (3m det någonsin lyckas att
bringa denna del af befolkningen derhän, och om det sedan
faller de der rika patronerna in att afskeda en större eller
mindre del deraf, — hvad skall då denna befolkning taga
sig till? Man kan lätteligen förutse, att, då den på detta
sätt bringas i olycka, drager den jemväl olycka öfver vårt
arma fosterland. Reservanten har vidare sagt att riärings-
författningarne ännu äro för nya, att behofvet af förändrin¬
gar deruti skulle hafva hunnit alt visa sig. Jag torde dock
få fästa uppmärksamheten derå, att Regeringen redan funnit
sig föranlåten att vidtaga åtskilliga förändringar så väl i Han¬
dels- som Handtverksordriingen, och jag vågar hoppas, att
ännu flera förändringar af mera genomgripande art, innan
kort, få emotses.
Herr Norin: Det vore i sanning att beklaga, om den,
utan officiell vitsord, lemnade uppgiften, att två af Riks-
Stånden redan ogillat förevarande Utlåtande, i verkligheten
egde grund. Ty derigenom vore det nyttiga förslag, samma
Utlåtande innefattar, redan tillintetgjordt. Men äfven i så¬
dant läll anser jag Borgare-Ståndet icke böra afbryta denna
öfverläggning eller behandla frågan annorlunda, än som hade
skett, derest omnämnda beslut deri icke blifvit redan lättade.
Uti Betänkandet är ganska riktigt arifördt, att föreva¬
rande Utlåtande står i närmaste öfverensstämmelse med Bor¬
gare-Ståndets vid föregående Riksdagar uttryckta önskan.
Då jag hörer till dem, hvilka förr uttryckt denna önskan,
eger jag deraf anledning tillkännagifva, det jag ingalunda från¬
gått en sådan åsigt, utan, i enlighet dermed, gifver min röst
för bifall till Utskottets förslag. Af alla de skäl, om de för
sådana kunna anses, som anförts emot bifall till Utlåtandet,
finnér jag blott ett kunna vinna något, ehuru blott skenbart
anseende för giltighet. Detta är den af Herr Murén för¬
menta inconsequence, som skulle ligga deri, att från de handt¬
verk, hvari det skulle åligga alt förvärfva mästerskap, un¬
dantagas byggmästare- och murmästare-yrkena. Denna an¬
märkning förfaller likväl helt och hållet, vid betraktande af
de få följande raderna i Utlåtandet, som omförmäla de ga¬
rantier, som fordras för skicklighet äfven i dessa yrken.
Den 12 Junii.
847
Hvad är det väl man egentligen fruktar af antagande
utaf Utskottets förslag? — Månne det att lägga yrkesskick¬
lighet i dagen? Ar del väl möjligt att någon kan anse en
sådan fordran sårande eller nedsättande för den verkligt skick¬
lige? Hvarje sådan lärer likväl icke skygga tillbaka för att
visa prof derpå, helst hans egen fördel är förenad med ett
dylikt stadgadt vilkor, som håller oskickligheten tillbaka inom
tillbörliga gränser. I annat fall deremot begås den älventyr-
liga orättvisan, att mången lockas att söka blifva hvad han
icke kan, att kasta sig på ett för honom främmande fält, i
falskt förlitande på ett ringa capital, som annars kunde vara
nyttigt tili något, men sannolikt går alldeles förloradt på en
så felaktig speculation. Jag kan ej förstå annat, än att nå¬
got måste ligga fördoldt under de inbillade vådor, man sökt
förespegla såsom en följd af att antaga Utskottets förslag.
Må man dock heldre föra ett öppet språk och bekänna, att
samma förslag går ut på att bilda ett hinder för de större
capitalernas användande och ökande, genom öppnande af
bättre utvägar för de skicklige handtverkarne att blifva obe¬
roende och sjelfegande i sina yrken. Annorlunda liar jag
icke kunnat uppfatta det ifriga motståndet; och ehuru jag
aldrig, med velt och vilja, biträdt att söka lägga band på en
rörelse, som söker gå den naturliga vägen framåt, kan jag
likväl icke bidraga till öppnande af en sådan väg för capi-
lalisten, som kan qväfva hvarje utväg för den mindre be¬
medlade arbetaren att förvärfva den sjelfständighet, hans eget
arbete kan bereda. Men så olyckligt kan det slutligen gå
på den redan började vägen, derå tillfälle alltmera erbjuder
sig för capitalisten, att, sjelf med armarne i kors, köpa an¬
dras arbetskrafter, för att öka egna capitaler. Emot en så¬
dan utgång, omöjlig att försvara, måste jag reservera mig,
så visst som jag skulle ansett mig hafva förgätit min pligt,
om jag underlåtit att framställa saken ur denna synpunkt.
Herr Bosaeus har för öfrigt med sådan fullständighet för¬
fäktat enahanda åsigt, att jag kunde trötta med vidare ut¬
veckling deraf. Jag inskränker mig derföre nu till yrkande
af bifall å Utskottets förslag, som förr eller sednare måste
antagas, i öfverensstämmelse med sträng rättvisas fordringar.
Herr Collén, med flere, instämde.
Herr Brinck: Åtskilliga klagomål hafva förnummits öf¬
ver handtverks förfall. Om de äro verkliga eller blott in¬
billade, och i förra fallet, om orsakerna äro alt härleda från
1846 års Fabriks- och Handtverksordning, lemnar jag der-
848
Den 12 Junii.
hän. Åtminstone kan jag icke tro. att anledningen till ett
sådant förmäldt förfall ligger deri, att mästerprofs fullgö¬
rande är för vissa yrken borttaget. Andra måste skälen vara.
En talare har omnämnt svårighet att få mera bildade och
förmögne mans barn in i handtverkslära här i hufvudstaden.
Jag tror äfven att svårighet deri göres från sådana barns
och deras föräldrars sida, men att orsaken dertill åtminstone
till någon del liager deri, att de flesta handtverksmästare an¬
vända sina lärlingar under de första åren mindre i sjelfva
yrket, än till enskilda ärender, hvarigenom ändamålet med
barnens sättande i lära förfelas. Hufvudändamålet med fö¬
revarande Utlåtande är förmodligen det, att, genom mästare-
prols a däggande, bereda consumenterne en större garantie
för bättre arbete af handtverkaren. Ett sådant vilkor, som
lägger liand på ett fritt användande af arbetskraften till sjelf-
försörjning, anser jag likväl icke behöfligt. Ty handtverka¬
ren — han må hafva allagt mästareprof eller icke — bere¬
der med säkerhet sin, af andras förtroende lill hans ar¬
bete beroende, framtid endast derigenom att han tillfreds¬
ställer sina kunders billiga anspråk genom tillverkande af
så godt arbete som möjligt, hvarigenom han också endast
kan uthärda täflan med andra. Deri ligger den bästa con-
trol i arbetsskickligheten. En obillighet ligger äfvenså uti
anspråket på mästareprof af handtverkare, då, som vi
vete, rättighet att anlägga och drifva den största fabrik, som
kan förutsätta en ojemnförligt större skicklighet, än handt-
verksidkande, kan förvärfvas endast genom erläggande af en
måttlig summa penningar. Denna billighetsgrund är erkänd
uti 1846 års författning. Verkningarne deraf kunna vi allt
för väl behöfva att än vidare erfara. Jag yrkar derföre afslag
å förevarande Utlåtande, låtande den långt framskridna tidon
afhälla mig- att nu vidare upptaga densamma med besvarande
af hvad åtskilige talare i öfrigt yttrat för bifall till Utskot¬
tets förslag i äinnet.
Herr Waern: De talare, som hittills yttrat sig för bi¬
fall till förevarande Utlåtande, hafva likväl till en del utgått
från väsendtligen olika grunder. Sä synes Herr Bosaeus, om
jag annars rätt uppfattat hans framställning, företrädesvis
åsyfta uppnående af större arbetsskicklighet, under det Her¬
rar Gustafsson och Hesselgren sträfva alt undandraga handt-
verkarne beroendet af capitalister. Herr Norin åter har huf¬
vudsakligen grundat sin åsigt på billigheten deraf att alla handt¬
verksmästare skola vara underkastade samma vilkor, eller
Den 12 Junii.
849
att något undantag icke må gälla för någon, ochjatt följakt¬
ligen alla böra vara skyldiga till profs afläggande. Jag skall
i korthet uppehålla mig vid dessa inkast emot den mening,
jag hyllar.
Uti sitt långa verkligen talentfulla anförande har Herr Bo-
sceus jemväl vidrört och sökt vederlägga Herr Silfverslolpes,
i hans reservation uttalade, åsigt, att antagande af Utskottets
förslag skulle innefatta en återgång till ännu större inskränk¬
ningar i näringsfriheten, än de, som varit gällande näst före
1846 års författnings utfärdande. Den värde talaren har
sagt sig icke finna, hvari dessa inskränkningar skulle bestå.
Sjelf icke tillräckligt beredd att nu fullständigt upptaga ett
så oväntadt inkast, har jag dock att stödja min, med Herr
Silfverstolpes öfverensstämmande, mening på hvad redan i
samma syftning blifvit anfördt, samt hänvisar derjemte, såsom
en bekräftelse derpå att en sådan återgång, åtminstone i nå¬
got fall, eger rum, till hvad en talare vid förra Riksdagen i
detta Stånd, uti en likartad fråga, y ttrade, nemligen: »garfvare
åter hafva alltid föro 1846 års näringsfrihets-författning ägt
rättighet att å landet, utan mästareprof, utöfva sin handte¬
ring; såldes innefattar Utskottets förslag nu återgång till mera
inskränkande åsigter, än de, som tillämpades under skråför-
fattningarnes sista tider.» Till svar på frågan, huru arbets¬
skicklighet i handtverk bäst och säkrast står att vinna, så fin¬
ner jag endast ett svar derå fullt tillfredsställande, nemligen
i dessa ord: genom frihet och concurrence. Concurrencen
är otvifvelaktig! den säkraste mätaren å arbetsskicklighet.
Att deremot mästareprof icke utgör någon tillförlitlig garantie
för godt arbete, inses deraf, att, såsom i Herr Sundblads
reservation är antydt, äfven de, som undergått sådant prof
och väl bestått det, kunna lemna dåligt arbete, derföre att
de i sin tjenst antagit oskicklige arbetare. Också måste skrå¬
väsendet öfvergifvas, synnerligast derföre att medlemmarne
af skråyrken rotade sig tillsammans, för att hindra, det många
deri intogos, hvilket genom frånvaron af all concurrence vål¬
lade ett slags dåsighet och sömnaktighet bland handtverkar-
ne, som saknade, och andra, som, för att utveckla arbets¬
skicklighet, behöfde täflan eller concurrence. Alla handtver-
karne blelvo, nästan sagdt, lika dålige. Ett steg tillbaka till
detta tillstånd och ett närmande till skråväsendet är verkli¬
gen det förslag, Allmänna Besvärs- och Econnmie-Utskottet
nu afgifvil, i stället att det heldre bort göra tillfälle till täf-
Horg -Ständ. Prat. vid Uihfid 18.H0 —1851 lil-
Den 12 Junii.
lan i arbetsskicklighet öppet för alla, såsom den bästa sporre
till arbetets fullkomnande, likasom ett tullsystem, grundadt
på möjligaste största frihet och lindring i tull, är tjcnligaste
medlet att uppbringa handel och industrie. Endast under
sådana förhållanden kan den menskliga uppfinningsgåfvan och
arbetskraften ledas till den högsta utveckling. Derförutan
lörfelas alla föreskrifter, som åsyfta att bereda bergning åt
det största möjliga antal arbetare.
Det har blifvit nämndt, att skråväsendet verkat välgö¬
rande genom det conventionela förhållande, som, under skydd
deraf, uppstod emellan mästare och deras arbetare, det pa-
ternela tillstånd, hvari mästarne derunder till deras lärlingar
försattes. Derom kunde visserligen vara mycket att säga,
och jag tror äfven, att under förra århundradet, då älven
skråväsendet florerade, exsisterade ett mera pateruelt för¬
hållande emellan mästare och lärlingar, än isynnerhet under
sednaste tiden ägt rum. Om det likväl stod i förenligt sam¬
band med skråväsendet, och icke heldre var en verkan af
tidsandan, lemnar jag oafgjordt, böjd, som jag är, att antaga,
det upphörandet af berörda paternela och intimare förhål¬
lande egentligen bör tillskrifvas den omständigheten, att den
individuel sjeifrådigheten gått i bredd med den allmänna sti¬
gande utvecklingen, att de unge, i förening dermed, tidigare
blifvit män för sig. Huru dermed ock må förhålla sig, så
är dock visst, att detta paternela förhållande icke exsisterade
i någon högre grad, då 11146 års författning utfärdades, än 4
år sednare. Men lika visst är också, att skråväsendet hade
med sig ett annat personligt, ingalunda prisvärdt förhållande,
nemligen emellan gesäller och lärlingar, ett slags penalism,
och dertill af det mest råa slag, såsom äfven Herr Brinck i
sitt yttrande vidrört; sträfvandet för en återgång dertill sy¬
nes mig för ingen del vara uppmuntransvärdt.
Vidare har utaf Herr Bosaeus anmärkts, att bland handtver¬
kare skall råda en stor missbelåtenhet med det närvarande till¬
ståndet. Sådant må väl, om det äger grund, utmärka en af
de följder, som alltid beteckna öfvergångsperioder. Att de
förnödenheter, hvarmed handtverkare lörse kunder, varit
mindre nu, än förr, att tillgå, har likväl icke, emot verkliga
förhållandet, kunnat förebäras, lika litet som att dessa handt-
verksprodueter utvisat mindre befintlig arbetsskicklighet nu
än förr. Har också missbelåtenhet, lätt förklarligt, fått in¬
steg hos handtverkare, som fordom kunnat utesluta andra
från delande af arbetsförtjensten, så lärer belåtenheten vara
Den 12 Junii.
desto större hos de flere, för hvilka arbetsförtjensten äfven
nu blifvit tillgänglig och tillfälle sålunda öppnadt till sjelflör-
sörjning för en större arbetsclas^ hvilket måste vara en vig-
tigare uppgift för Statens och lagstiftarens omsorg, än den
att inskränka arbetet till vissa, färre personer, hvarigenom
desse endast oskäligt riktas på andras bekostnad. Också
tror jag, alt hos mängden finnes belåtenheten med det in¬
förda friare näringssystemet i stigande, äfvensom alltmera
värme för yrket hos lärlingar eller den yngre generationen.
Förhållandet emellan capitalerna och handtverksarbeten,
har, efter min tanka, icke undergåit någon väsendtlig förän¬
dring i följd af nyssnämnda system; och hvad äfven i öfrigt
angår de yttrade motsatta meningarne, huruvida det steg, vi
tagit till näringsfrihet, skett för tidigt eller för sent, så tror
jag alt i hvarje fall bör antagas, att denna åtgärd vidtagits i
lämplig tid. Likaledes kan jag icke ingå på Herr Boscei
anmärkning, som skulle förbrukare i allmänhet icke hafva
råd, när förlust deraf kan vara att påräkna, att vända sig
till den handtverkare, hvars skicklighet icke blifvit genom
mästareprofs Biläggande vitsordad. Jag håller före att, ju fat¬
tigare förbrukaren är, desto större behof finnes för honom
att företrädesvis vända sig till den handtverkare, som [ein¬
nar bästa vara till lägsta pris. Just deri ligger ock säkraste
garantien, att arbetsskickligheten icke under större närings¬
frihet skall utdö bland handtverkare.
Jag kommer nu till hvad Herrar Guslafsson och Hes-
selqren för bifall till förevarande Utlåtande hufvudsakligen an¬
fört, till deras yttrade åsigt, att den större grad af närings¬
frihet, som genom li!4G års författning införts, skulle leda
till att göra arbetaren till trä! under rikedomen. Till bevis
derå har England såsom exempel citerats. Jag saknar icke
egen erfarenhet om rätta förhållandet härutinnan i nyss¬
nämnde land, der jag gjort mig någon möda att särskildt i
detta ämne vinna kännedom, och jag har kommit till en så¬
dan åsigt derom, att jag skulle anse det i hög grad önsk-
värdt, att handtvei ksarbetarens i England äfven blefve handt-
verkarens i Sverige lott, att desse äfven här kunde lyckas
komma till den jemnhet i förmögenhetsvilkor och den sjelf-
ständiga ställning, som de ordentliga handtverkarne i Eng¬
land innehafva. Aldrig har der heller någonsin förespeglats
eller befarats en sådan följd af näringsfriheten, som den nyss
omförmälda, hvarå man nu här anspelat. Att der, såsom
annorstädes, bland en talrik folkmängd, äfven anträffas myc¬
Den 12 Junii.
ken uselhet och hos en del behof att tjena andra för sin lif-
näring, är ett obestridligt factum. Det faller likväl ingen der
in, att tillskrifva det näringsfriheten. Omöjligt är också för
mig att inse, det frihet för en hvar att arbeta i det yrke,
han vill välja, skall leda till större lätthet för vissa att för¬
trycka andra. Deremot linner jag större förtryck i ett så¬
dant förhållande, att någon kan föreskrifva en annan att viss
tid tjena honom, än deri att en hvar kan undandraga sig en
sådan föreskrift och i stället på egen hand efter bästa för¬
måga betjena allmänheten.
Slutligen, och i anledniag af hvad Herr Norin yttrat,
tager jag mig friheten förklara, att jag, för min del. icke strängt
fordrar att i något yrke skall behöfvas mästareprof för vinnande
af rättighet att halla handtverks-verkstad. Denna åsigt står
i consequence med hvad jag anfört derom, att fri concur-
rence äfven härutinnan är den säkraste garantie för och mä¬
tare af arbetsskicklighet och förmåga att fullgöra hvad till
yrket hörer. Den fria concurrencen måste verka mera än
allt annat.
Men jag finnér att tiden är långt framliden. Ehuru myc¬
ket än vidare kunde vara i detta afseende att yttra, tror jag
mig dock kunna afstå derifrån och inskränka mig till yr¬
kande af ogillande utaf förevarande Utlåtande.
Herr Petré: Herr Hesselgren har yttrat, att, ehuru
skråförfattningarne upphört att vara gällande inom handtver-
kerierna, exsisterar skråandan ännu i andra afseenden. Jag
instämmer fullkomligt deri, och för att visa, att jas långt till¬
förene hyst samma tänkesätt, skall jag uppläsa ett yttande
af mig vid 1854 års Riksdag. Det igenfinncs i Ståndets
protocoll för den 22 December nämnde år, och lyder, som
följer: »Näringsfriheten är ett nödvändigt vilkor för folkets
trefnad. Den måste hyllas såsom en samhälls-organismens
grundprincip. Der rättigheten, alt på ärligt sätt försörja sig
med sin konstflit och sin arbetskraft, är begränsad och af-
skuren, der äro begreppen om rnenniskorätt dunkla och för¬
villade. Skråsinnet i sin högsta potens har i Sverige verkat
lika mycket ondt, som prohibitiv-systemet, i sin högsta ut¬
sträckning. Skrå är rätta namnet på den sjukdom, hvaraf
den Svenska Statskroppen mest lider. Man upptäcker till
vår olycka skrå uti snart sagdt alla våra institutioner. Det
finnes uti Representationens fyra afdelningar, uti militairen,
uti hela den civila embetsmanna-corpsen, uti handel och rö¬
relse, uti de liesta näringar och handtverk. Hvad nu sär-
Den 12 Junii.
skildt beträffar städerne, så förtjenar anmärkas, att den van¬
makt och fattigdom, hvaruti flere bland dem, särdeles de
mindre, nedsjunkit, ingalunda härleda sig från intrång uti de
onaturliga skrårättigheterne, utan från en alltför felaktig grund
för organisation af städernes styrelse och från missförhållan¬
de i beskattningssättet, hvarigenom ofta händer, att det fat¬
tigare borgerskapet öfver sin förmåga taxeras, under det, i
fall man eljest bör sätta tro till offentliga yttranden vid si¬
sta Riksdag, exempel skola gifvas, att den förmögnare de¬
len deraf, genom en alltför tydlig disproportion mellan ett af
rikedom och lyckliga omständigheter utmärkt lefnadssätt samt
dess anpart i do allmänna skatterne till Staten och staden,
hvälfver på borgerskapet i allmänhet de öfrige skattdragande
folkclassernas klandrande uppmärksamhet. Mångå städer äro
af den obetydlighet, att de icke borde bekosta egen styrelse,
utan lyda under landsrätt. De flesta städer lida af kostnader
för onyttiga tjenstemän och oformliga inrättningar och er¬
bjuda från denna synpunkt ett fält för reformer, som ofelbart
skulle leda till mycken besparing i utgifter. Dessa allmänna
brister i städernas sammansättning skola utan tvifvel små¬
ningom afhjelpas, så snart en allmän näringsfrihet blifver er¬
känd, hyllad och medgifven. Då först skall man inse behof-
vet att rätta de inom städerne exsisterande missbruk och
oformligheter och erfara, huruledes det går an, att i natur¬
lig väg bereda städernas välstånd, utan att behöfva söka det
på den falska och förhatliga grunden af förbud, vare sig
inom handeln eller näringarnes och handtverkeriereas område.»
Man har här riktat alfvarsamma anmärkningar emot
Herr Sundblads reservation, och man må derföre lyckönska
denne reservant att han nu befinner sig trygg i det trelliga
Askersund. Jag tillhör dem, som gillat och åberopat nämnde
reservation, hvadan jag ock i författarens frånvaro är pligtig
att försvara densamma. Lyckligtvis hafva dess motståndare
sjelfve gifvit vapen att mot dem sjelfvo använda. Så har
Pierr Hesselgren uppgifvit, att inom handtverkerier, åtminstone
i hufvudstaden, mästare ej sällan gifva årslång credit. Så¬
dant utmärker ju ett helt annat förhållande, än det läger¬
vall, hvari handtverkerierne förmenats hafva råkat. Herr
Bosaeus har medgifvit, att, då 1846 års författning utkom,
hade handtverkerierne sjunkit ofantligt i välstånd och fallit i
sådan vanmakt, att de voro nära obestånd. Det är då rätt
angenämt att, i motsats lill förhållandet vid nämnde tid, handt¬
verkerier numera, sedan det gamla tvånget lossats, förkofra!
Den 12 Junti.
sig derhän, alt de kunna framvisa arbeten af beskaffenhet att
utstå tädan med utländska. Häraf finner man, att den friare
näringsförfattningen, ehuruväl icke så omfattande', sorn skäl
varit att önska, haft rätt lyckliga följder. Jag ber Ståndet
lägga märke dertill. I öfrigt är förevarande fråga af den art,
att väsendtligen olika meningar derom röja sig bland städer¬
nas representanter sjelfve. De för Stockholm äro sins emel¬
lan betydligt skiljaktige. Representanten från den täcka pro¬
vinsen Blekinges största stad är benägen antaga Utskottets
förslag, då deremot representanten från Carlshamn talar der¬
emot. Sistnämnde stad var likväl under continentalsystemets
period en typ för oinskränkt nederlags- och annan frihet.
Då fråga är om en i näringslifvet djupt ingripande economisk
författning, väntade jag i sanning icke, att Borgare-Ståndet
skulle förorda en återgång till gamla förhållanden, innan ännu
den nya författningen hunnit visa mognade frukter. Sådana
försök att rubba denna lagstiftning, som de, hvilka motionai-
ren och andra ledamöter af Ståndet gjort, kunna omöjligt
verka godt för samhället. Någon garantie måste finnas för
beståendet af högsta maktens lagstiftning. Eljest skulle den
economiska lagstiftningsrätten, nu uteslutande tillhörande den
ena Stasmakten, blifva i hög grad betänklig. Slutligen bör
jag erinra, att det förnämsta, som med ifrågavarande förslag
kan vinnas, endast är att sätta vapen i händerna på deni,
som gerna se Borgare-Ståndet inom sig söndradt. Och då
Herr Boscei motion icke länder till någon redbar nytta för
borgerskaperne i allmänhet eller handtverkerierna i synner¬
het, yrkar jag afslag å deröfver afgifne Betänkandet.
Herr Hallström: Frågan är redan så utförligt behand¬
lad, att knappt något mera derom kan sägas. Jag ämnar en¬
dast i korthet yttra min åsigt. Det synes mig eget nog, att
så många ledamöter af detta Stånd motsätta sig Utskottets
förslag, då likväl till denna ståndselass höra en så stor mängd
handtverkare i städerna. Det är omöjligt att någon rimligen
kan finna sin heders- eller rättskänsla förnärmad af mästare-
profs afläggande, innan han får blifva handtverksmästare. Med
förslaget afses ju ej annat, än att med säkerhet från hvar¬
annan skilja de skicklige och de okunnige och att rycka nya
ämnen till stattorpare undan penningemenniskorna. Det för¬
ringar också ingalunda handtverksmästares ansvarighet hvar
för sitt arbete. Motsatsen deremot måste leda till fullkom¬
lig upplösning af handtverk. Att förekomma sådant och be¬
fordra omförmäldta ändamål, ej för att öfvergå till skråvä-
, 833
Den lö dunn.
I/Viv
sende, sorn härmed Icke åsyftas, förenar jag mig med dem,
som rösta för bifall till Utskottets förslag.
Herr IVinge: Redan vid sista Riksdagen talades ej li¬
tet om den då nyss utkomna 1846 års författning. Stora
brister i densamma anmärktes, och inom detta Stånd fästades
särskildt uppmärksamhet å det mindre vårdade redactions-
sättet. Också, om man till jemförelse med densamma upp¬
ställer 1720 års skråförfattning, skall man finna en väsendt¬
lig skillnad. Uti den af 1720 råder harmonie i föreskrifter,
i förening med klarhet och bestämdhet i uttryck ; i den sed¬
nare åter, ehuru vacker syftningen är, gaf uppställningen
snart anledning till grundade klagomål. Emedlertid var ej
annan råd, än att tacka för hvad vi (ingo. Att nu exsiste-
rar en häftig brytning emellan det, som varit, och det, som
skall blifva, kännes väl på mera än ett håll. Uti yrken till
exempel, der förr varit fyra k feni, är nu blott en mästare.
Man har visserligen sagt, att tällan hädanefter skall åstad¬
komma förbättring i handtverksarbeten. Jag får dock erinra,
att redan föro år 1640 täflade ett och annat yrke med ut¬
ländska, hvilket var tillfälle att skåda vid slöjdexpositioner i
Stockholm under dessa år. Jag önskar uppriktigt att den
Svenska slöjden må gå framåt. Frihandelssystemet har inom
detta Stånd blifvit rådande och för sig haft pluralitet. Herr
Hallström, som yttrat sin förundran deröfver, huru det inom
detta Höglärade Stånd kunnat så gestalta sig, att ringa med¬
håll ådagalagts för handtverk och slöjder, får denna knut
löst, om han endast räknar efter, huru många af Ståndets
ledamöter äro handtverkare och huru många köpmän. Icke
utan grund liar anmärkts, att i sednare åren sällan förmög¬
nare mäns söner egna sig till handtverk. Efter min erfa¬
renhet är någon gång orsaken dertill, att mästare ej synner¬
ligen vårda sig om sina lärlingar, men undantag gifvas dock
och mästare finnas till och med ännu, hvilka göra sina mål¬
tider vid samma bord sorn deras gesäller och lärlingar. Li¬
kaledes finnas exempel uti vår tid och i flera än en stad,
att rika mäns söner ingått såsom lärlingar i åtskilliga yrken.
Att den economiska lagstiftningen skall tillhöra Regeringen
uteslutande, anser jag icke lyckligt. Rikets Ständer gjorde
ej något dåligt prof genom 1720 års författning, som utgafs
vid början af »Frihetstiden», då de styrde i både ett och an¬
nat afseende. Herr Sundblads reservation har mycket om¬
talats. Sjelf är han nu borta pä permission. Kanhända ver¬
kade hos honom modestie och grannlagenhet, til) undvikande
Den 12 Junit.
alt närvara vid det ljudeliga uppläsandet af hans väl förfat¬
tade reservation och emottaga det beröm, reservationen skör¬
dat. Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag. .
Herr Wetterberg: Jag kan icke dela Herr Boscei åsigt
om nödvändigheten af mästareprof, utan anser föga eller in¬
gen garantie för hvad, som sökes, ligga i sådane prof; men
en väsendtlig anledning till anmärkning vid momentet b. uti
ifrågavarande § 5 uti Fabriks- och Handtverks-Ordningen fin¬
nes i den misslyckade lagstiftning, hvarigenom medborgare
inom samma cathegorie ställas olika inför lagen. Ett försvar
derför har ännu ingen sökt, förmodligen derföre, att försöket
skulle blifva nog matt. Jag vore böjd att bifalla borttagande
af alla mästareprof, hvarigenom steget toges fullt ut. Men
då fråga derom ej är väckt, tillstyrker jag bifall till Utskot¬
tets förslag, endast för undanrödjande af anmärkta olikheten
inför lag, som, olidlig i lagskipning, måste vara det ännu mer
i lagstiftning.
Herr Bahrman instämde.
Herr Almgren: Den förste talaren och flere med ho¬
nom hafva anmärkt, att antagandet af Utskottets förslag skulle
innebära en återgång. Ja, om än så vore, kan jag icke inse,
att man derför borde skjuta ifrån sig en verklig förmån el¬
ler underlåta att lyssna til! rättmätiga fordringar af en talrik
och nyttig samhällsclass. Tiden att göra den föreslagna för¬
ändringen är ock fullt inne. Ty om vi fortsatte den redan
beträdda banan, finge man väl se, hvart det toge vägen. Jag
instämmer fullkomligt uti Herrar Boscei och Norins sakrika
anföranden.
Herr Syk: Jag instämmer med dem, som yrka bifall
till Utskottets förslag.
Herr Bosceus: Då jag redan varit alltför vidlyftig i mitt
förra anförande i denna fråga, borde jag måhända icke vidare
taga tid och tålamod i anspråk. Jag utbeder mig fördenskull
öfverseende dermed, att jag åter tager mig friheten yttra
några ord, i anledning af hvad andra talare anmärkt. I delta
afseende erkänner jag visserligen, att det i allmänhet är rik¬
tigt, att icke snart insistera på förändringar i economiska för¬
fattningar. Jag har likväl icke försport, att sådana conside-
rationer gjort sig gällande i en del andra frågor af vida yngre
data, än den förevarande, och tror jemväl, att detta är ett
fall, då undantag måste göras och dylika considerationer böra
vika för det allmänna bästa.
Ehuru jag icke smickrar mig med förhoppning att kunna,
Den 12 Junti.
8ä7
genom hvad jag ytterligare har att andraga, inverka på olika
länkandes opinioner, inom detta Stånd, uti denna fråga, an¬
ser jag mig likväl äfven böra upptaga till besvarande den af
Herr Werrn uttalade sats, att endast den fria täflan eller cou-
currrencen är en tillförlitlig och den bästa control å arbets¬
skicklighet hos handtverkare. Det kan jag väl under andra
förhållanden, men icke i dem, hvari handtverk hos oss nu
befinna sig, obetingadt medgifva. Jag kan det ock nu desto-
mindre, då jag förer mig till minnes den värma, som här i
Ståndet lyckligtvis röjdes, då fråga var om ytterligare anslag
till slöjdskolor. Sådana synas likväl kunna umbäras, om den
fria täflan vore en så tillräcklig garantie för och sporre till
arbetsskicklighet, som under behandlingen af förevarande fråga
förmenats. Staten skulle aå alldeles icke behöfva träda emel¬
lan. Men just det erkända behofvet af nämnda slags inrätt¬
ningar för arbetsskicklighetens fullkomnande utgör ett ytter¬
ligare stöd för mitt väckta, af Utskottet förordade förslag.
Jag återkallar äfven i Ståndets minne, hurusom under discus-
sionen om berörde undervisningsanstalter ifrågasattes, såsom
nyttig verkan deraf, att arbetare kunde med betyg derifrån
utgå, för att på egen hand idka handtverk. DerhänJiafve vi
likväl ännu icke kommit, och derlörinnan lärer det förblifva
nödvändigt, att arbetsskickligheten på annat sätt constateras.
Nu finnes icke någon lämpligare ledning för omdömet derut¬
innan, än den, som mästareprof gifva. Det ringa intresse,
som jag yttrat vara rådande äfven i min hemort, för 1846
års författning, är visst icke, såsom Herr Werrn tyckes hafva
antagit, en följd af belåtenhet, utan snarare deraf, att författ¬
ningen icke kan uträtta något godt, kanske ej heller något
tillräckligen skyndsamt ondt, för att i vissa delar frammana
en snar förändring. Det vissa är, att Handtverks-Ordningen
icke bidrager till ökande af arbetsskicklighet; ehuru hon väl
bort lifva den indiflerence, som redan innan 1846 förefanns.
Jag har ej heller, på sätt en annan värd talare synes antaga,
medgifvit, att vid den tiden handtverkerierna voro i det yt¬
tersta lägervall, hvari de kunde råka, utan egentligen antydt,
att vådorna af handtverkens befintliga vanmakt framträdde
ännu skarpare under inflytandet af författningens nu ifråga¬
varande stadganden.
Vice Talmannen Herr Halling: Utan att inlåta mig i
den stora frågan om näringsfriheten, skall jag hålla mig inom
området af frågan om ifrågavarande moment och § i 1846
års författning. 1 afseende derå får jag förklara, att min er-
858
Den 12 Junit.
farenhet säger, att alla sädana handtverk, i hvilka skicklig¬
heten skolat medelst mästareprof constateras, just varit de,
som efter 1846 visat det största framskridande. Jag tror
detta vara ett talande bevis derför, att mästareprof icke äro
öfverflödiga. En gammal skomakare mäste exempelvis vid
granskning af prof förklara, det lian trott, att konsten aldrig
skulle kunna gä sä långt. Skomakare-, skräddare- och snic¬
kare-yrkena äro de, som gått längst framåt efter nämnde är.
l)e äro alla underkastade mästareprof. Om jag misstager mig
i slutsatsen, att det bör utsträckas till alla, torde det vara
ursäktligt, då sådana exempel finnas, då erfarenheten så myc¬
ket talar derför. Något besynnerligt måste det ock förefalla,
att de, sorn arbeta i jern, stål, messing och koppar, men icke
de, som arbeta till exempel i tenn, skola allägga mästareprof.
En återgång till skråväsendet är icke att befara. Allt skrå¬
tvång är och sannolikt blir borta för alltid. Den naturliga
rättigheten att försörja sig med egna händers arbete är er¬
känd i författningens 12 §. § 5 alser egentligen andras nytt¬
jande och inlärande i handtverk. Så länge sådan kunskap
ej kan inhämtas i skolor, inskränker sig undervisningen till
verkstäderna. Den theoretiska kunskapen påskyndar visser¬
ligen den practiska färdigheten, men denna måste likväl vin¬
nas på verkstaden, och något mehn af dess controlerande ge¬
nom skicklighet kan jag ej inse.
Herr Lagergren: Jag bar redan gifvit tillkänna, att jag
instämmer med Herr Bosceus i denna fråga. Då jag således
bifaller Utskottets förslag, hvilket nämnde ledamot med så¬
dan skicklighet och grundlighet förordat, behöfver jag endast
med få ord antyda, hvarföre jag anser denna utgång af frå¬
gan vara af vigt. Jag gör det, då jag besvarar en föregående
talares, yttrande, att den fria concurrencen är den säkraste
garantie för liandtverksskicklighet. Jag medgifver väl sat¬
sens riktighet i allmänhet och vilkorligen, men icke att den
eger full tillämpning å förevarande fall. Ty ilen arbetsskick¬
lighet, sorn den fria concurrencen åstadkommer, beror af ar¬
betets fördelning och blir en skicklighet i capitalets tjenst
och till dess fördel, men icke sådan, som kan grundlägga ar¬
betarens oberoende. Man bar sett, att handtverkare utan
annat capital, än det idéela, som består i flit, skicklighet och
god conduitc, derigenom lyckats bereda sig en oberoende
ställning samt till och med riklig utkomst. Detta är likväl
endast möjligt genom den personliga arbetsskickligheten, som
ensam förmår bereda den ordentlige handtverkaren trygghet
Den 12 Junti. 859
lör framliden. Deremot, om den idé, sorn ligger till grund
för stadgandet uti ifrågavarande moment, fullföljes och den
förändring, sorn nu är föreslagen, icke införes, inträffar utan
tvifvel, att yrkena i längden komma att falla i händerna på
capitalister, sorn med sina öfvermäktiga förlagslillgångar till-
eena sig andras arbetsskicklighet; men vägen blir stängd lör
alla, som med blotta skickligheten icke kunna concurrera med
capitaler. Åtskilligt kunde visserligen tilläggas om några
eeenheter i redaclionen af 1846 års författning, om den efter
milt omdöme påtagliga inconsequence uti ifrågakomna § och
om der befintliga bestämmelser, som uteslutits af glömska
eller obekantskap med ämnet. Men tiden är redan långt
framskriden, och jag inskränker mig derföre till yrkande af
bifall å Betänkandet i denna del.
Herr Murén: Huru capitalerna mera skulle kunna be¬
mäktiga sig näringarne, på handtverkares bekostnad, om dessa
icke skulle behöfva aflägga mästareprof, än om dessa före-
skrifvas, kan jag icke inse, lika litet, som jag förmår fatta
consequencen af ett dylikt raisonnement. Att derigenom bered¬
des en återgång till skråtvång, lärer deremot ingen kunna neka.
Man har lillvitat den eller dem, som författat 1846 års
författning, att icke hafva med tillräcklig leda deri framställt
satser och föreskrifter. Jag kan väl förstå, hvarföre en del,
liten ej hvarföre andre göra en sådan beskyllning. Det är
orsaken härtill hos de icke reactionaire, som jag ej fattar.
Hedan före nämnda författning exsisterade undantag från skyl¬
digheten att aflägga mästareprof. I flere städer och köpin¬
gar, deribland Ostersund och Döderhultsvik, erfordrades, för
alt blifva handtverksmästare med de vidsträcktaste rättighe¬
ter, hvarken mästareprof eller läroår. Utan tvifvel skulle så¬
ledes den föreslagna ändringen innebära en ganska reactio¬
naire syltning. Jag vet. också icke, af hvad orsak de handt¬
verk, deri mästareprof fordras, skulle bättre lyckas, än de
andre. Erfarenheten från alla tider lärer, att mästare, oak¬
tadt ett aflagdt prof. varit både gode och dålige i yrket, och
att de förra tagit sig väl fram, men icke de dålige. Då
skråen voro slutna och hvarje handtverks-societet egde be¬
stämma, om flere mästare deri finge intagas, voro mästare¬
prof på sin plats. Numera, sedan skråen upphört, och större
näringsfrihet införts, tjena profven icke lill annat, än att un¬
derlätta tracasserier. Man har väl sagt, att de icke förnärma
någon. Jo, de förnärma hela samhället, så vidt de innebära
en förnekelse af den naturliga rättigheten att fritt begagna
8G0
Den 12 Junti,
sin mänskliga förmåga till sjeltTörsörjning. Häri ligger åter¬
igen en inkräktning pä samhällsmedlenimarnes fullmyndighet.
Den dålige arbetaren skall i allt läll komma att -sakna kun¬
der, som i stället vända sig till den duglige. Man liar äfven
uttalat sin förundran deröfver, att skråväsendet skall linna så
många försvarare inom detta Stånd, och en talare, Herr Winge,
har trott sig finna en lösning af denna knut, då han räknar
de handtverkare och köpmän, som tillhöra Ståndet. Men jag
tror, att han glömt nämna äfven borgmästare. Det är nö¬
digt att hafva dessa i minne, om lösningen skall bero af nå¬
gon classification utaf Ståndets medlemmar. En annan talare
här framför mig har yttrat tiden nu vara inne att återgå
till det föreslagna stadgandet. Samme värde talare har an¬
nars för alltid brukat säga, att tiden icke vore inne. Skill¬
naden är likväl den, att fråga då varit om framåtskridande,
men nu gäller det att gå tillbaka. Detta tal är således icke
consequent af Herr Almgren. 1720 års författning har äf¬
ven lofordats af en talare. Ja, den var måhända god för sin
tid. Men jag hemställer till den värde talaren, om han vill
gå ända derhän tillbaka i restrictiva föreskrifter. Att Stån¬
dets majoritet icke vill det, hoppas jag, till detsammas heder.
Oväntadt var det likväl icke att inom Borgare-Ståndet nu
påträffa motstånd emot en fri Handtverks-Ordning. Man åter¬
finner uti samma Stånds protocoller under innevarande år¬
hundrade och äfven längre tillbaka samma inskränkningsbegär
för såväl fabriks- och handtverks-, sorn handels-induslrierne.
Man hade likväl, med anledning utaf den lilla flägt utaf en
friare anda, sorn man trott sig varsna inom det respectiva
Ståndet under sednaste Riksdagar, trott, att något försök,
vore det än iklädt de mest förhlornerade former, till införande
af föråldrade skråinskränkningar, icke numera skulle vinna
ringaste gehör. Men måhända har man häruti misstagit sig;
möjligen anser Borgare-Ståndet nu tiden vara inne för en
återgång lill föråldrade förhållanden, och i så fall återstår mig
endast att emot en dylik uppfattning af tidsandan och dess
oafvisliga fordringar nedlägga min reservation. Jag skulle
kunna uppgifva exempel på flera handtverk, som gått betyd¬
ligt framåt, oaktadt mästareprof i dem icke erfordrats. De
äro många, utom garfvare och repslagare; men det är till¬
räckligt att nämna blott dessa. Jag begriper sannerligen icke,
huru dessa skulle kunnat framskrida, om andra lidit och rå¬
kat i vanmakt, derigenom att mästareprof i dem icke fordrats.
För min del yrkar jag afslag å Betänkandet i denna del,
Dew 12 Junti.
oaktadt jag ej är skiljd från fruktan, att Borgare-Ståndets ma¬
joritet vid denna Riksdag motsäger de grundsatser, det i dy¬
lika frågor vid sista Riksdagen uttryckte.
Herr Winge: Jag brukar ej hålla långa tal och skall
ej heller nu mycket upptaga tiden. Men jag måste besvara
Herr Murén, som tillvitat mig alt syfta till återinförande af
1720 års författning. Jag har likväl icke sagt, att dess grund¬
satser nu borde antagas, utan endast uppmanat till en jem¬
förelse med 1846 års författning, för att visa redactionssät-
tets företräde i den af 1720. Jag tror till och med att Herr
Murén sjelf skulle jaka dertill, om han hade dessa förord¬
ningar bredvid hvarandra samt jemförde dem i skrifsätt och
sammanhållning. Ingen kan det vara mera kärt, än mig, att
hvar och en må ega frihet att på lofligt sätt få försörja sig.
Jag har aldrig förnekat sjelfförsörjningsprincipen. hvarken så¬
som representant eller enskild person. Men när en författ¬
ning skall utgifvas, vill jag att densamma skall skrifvas rik¬
tigt och bra. Nu måste likväl medgifvas, att 1846 års för¬
fattning ej uppfyller dessa fordringar, utan tarfvar förbätt¬
ringar, ehuru dess syftning är god. Herr Murén har äfven
erinrat, att städer och köpingar finnas, der ej mästareprof i
handtverk erfordras. Men jag får tillägga, att der gäller ej
heller undantag eller skillnad emellan särskildta handtverk;
alla äro lika lottade. Uti författningen deremot är blott en
del uppräknade, såsom belastade med ifrågavarande skyldig¬
het, andra ej, vare sig af föresats eller glömska. Vid förra
Riksdagen väcktes fråga, att alla skulle befrias härutinnan
och följaktligen de, hvilka ålagts sådant, ur författningen ut-
strykas. Nu åter är fråga väckt att alla handtverk skola
uppräknas och antecknas såsom föremål för detta åliggande.
Herr Lundh: Jag föreställde mig icke att en så vid¬
lyftig diseussion skulle uppstå om en sådan obetydlighet, som
denna fråga. Huru antagandet af Utskottets förslag skulle
vara en återgång tili skråtvång, kan jag icke förstå, helst
mästareprofven icke skola blifva underkastade blott yrkes¬
bröders, utan för det mesta andra, ojäfvige personers om¬
döme. För min del. skulle jag varit lika böjd att befria alla
handtverk från mästareprof, om fråga väckts derom. Men
då man ålagt, såsom skyldighet för sökande till vissa yrken,
att genom prof ådagalägga sin skicklighet, så hade det. en¬
ligt mitt förmenande, varit rättast, att ålägga alla handlverks-
yrken denna skyldighet. Man har svårt att inse, hvilken
urinnin snm lieser till arund för denna skiljaktighet yrkena
8G2
Den 12 Junti.
emellan, ty vill man antaga, att prof äro föreskrifna för så¬
dana yrken, sorn fordra en större handfärdighet, så kan man
icke inse hvarföre i sådant fall, t. ex. vagnmakare, urma¬
kare, m. fl. yrken, skulle mindre behöfva visa denna färdig¬
het, än glasmästare, som i allmänhet antages vara ett ganska
lätllärdt yrke. Herr vice Talmannen har i få ord träffande
skildrat förhållandet. Jag instämmer i allo med honom.
Jag skulle anse det ganska lyckligt om capitaler kunde
blifva placerade i handtverk, men kan icke inse, att arbets¬
skicklighet skulle lägga något hinder i vägen derföre; mer
än ett exempel har visat att capitalisten utan arbetsskicklig¬
het gått under härpå, då arbetsskickligheten för en annan
gjort möjligt att förvärfva capital. Att, såsom äfven antydt
blifvit, fabriker och manufacturer gått framåt, utan prnfs af-
läggande, bevisar intet i denna sak, emedan de merendels
bero på mekanik, chemie eller fysik, men icke på handskick¬
lighet.
En del talare har erinrat, att författningen är så nyli¬
gen tillkommen, att det skulle vara för tidigt, att deri göra
någon ändring, men då det är kändt, att författningar blifvit
ändrade efter en mycket kortare tillvaro än denna, och då
det i allmänhet aldrig kan vara för. tidigt att ändra det, som
behöfver ändras, så kan jag icke finna att de värda talarne
förebragt något giltigt skäl för afslag å denna del af Utskot¬
tets Betänkande, hvarföre jag bifaller detsamma.
Discussionen var slutad, och, sedan Herr Talmannens
propositioner å bifall eller afslag å förevarande Utlåtande, hvar
tor sig, med Ja och Nej besvarats, äskades votering, i följd
hvaraf uppsattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition:
»Den, som vill, att Ståndet bifaller Allmänna Besvärs-
och Econornie-Utskottets förslag i Betänkandet, JU 10G, till
förändrad lydelse af momentet b. uti 5 § af Eabriks- och Ilandt-
verks-Ordningen den 22 December 18-4G, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås nämnde förslag.»
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 23
Ja emot 13 Nej; hvarigenom således Allmänna Besvärs-och
Econornie-Utskottets, i Betänkandet, JU 106, gjorda förslag
till förändrad lydelse af momentet b. i 3 § af Kongl. Fabriks-
och Handtverks-Ordningen den 22 December 18-4G bifallits.
Emot denna utgång reserverade sig Ilerrar Murén, Waern
och Björk.
Den II Junit. 8G.3
Föredragning af delta Betänkande fortsattes i nästa plenum.
§ »5-
Protocollsutdrag öfver denna dag fattade beslut juste¬
rades.
Plenum slutades kl. 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 14 Junti.
Plenum kl. 9 f. m.
S *•
Fortsattes föredragningen al Allmänna Besvärs- och Eco-
nomie-Utskottets Utlåtande, JU 106, i anledning af väckta
frågor om ändringar i Kongl. Fabriks- och Handtverks-Ord¬
ningen den 22 December 184G; och förekommo härvid:
12 § 1 mom.
Herr Bosaeus: Till en början tager jag mig friheten
rätta en uppgift, som af en annan talare gjordes i förra ple¬
num, nemligen att detta Betänkande redan skulle vara af
två Stånd afslaget. Om ej tidningsreferaterne härutinnan
missleda, så måtte likväl Ridderskapet och Adeln ej ännu
förehaft Betänkandet, men Preste-Ständet bifallit detsamma,
och Bonde-Ståndet har i allo underkänt motionerna.
Hvad sjelfva saken angår, så är frågan om den fria för-
sörjningsrätten den vigtigaste, som min motion omfattar; och
ulan lämpligare föreskrifter örn vilkoren, icke för densam¬
mas utöfvande, men för att med erforderlig duglighet idka
handtverk såsom försörjningsmedel, är i verkligheten ingen
genomgripande trygghet vunnen för arbetsskicklighetens bi¬
behållande och förkofran inom vårt lands haridtverksyrken.
Jag anhåller, att man ville noga skilja emellan den förmenta
afsigten hos mig, att motverka försörjningsfrihet, och den
verkliga, att bidraga till framkallande af sann och redbar
duglighet, såsom vilkor för denna sjelfförsörjningsrätt. Jag
kan ej föreställa mig, att denna sednare sats står i strid mot
begreppet om sann frihet, mera på näringsyrkenas område,
än på hvarje annat, der man måste arbeta för att ega sin
Den 14 Junii.
utkomst. Det liar således aldrig varit och är icke heller
min mening, att underkänna den grund, hvarpå Fabriks- och
Handtverks-Ordningen hvilar, att nemligen, såsom helig, re-
spectera hvarje menniskas rätt att med sitt eget arbete sig
försörja. Jag har tvärtom i min motion fullkomligen erkännt
denna rätt och medgifver nu ytterligare, att nämnde förord-
nina ganska välbetänkt lossat de band, som hindrade en friare
utöfning af arbetet, jemte det den sålunda omintetgjorde de
mot tidsandan stridande och onekligen högst förhatliga, så
kallade Bönhasjagterna, hvilka, om än tillåtelsen dertill qvar-
stode, val svårligen hvarken någon tjensteman, auetoritet eller
handtverksassociationer numera torde finnas nog inhumana
att tillämpa. I afseende åter på mitt förmenande, att rättig¬
heten till sjelfförsörjning borde vara underkastad vissa con-
troler, hänför jag mig till de åsigter, som af pluraliteten inom
detta Stånd redan blifvit uttalade, att arbetsskickligheten bör
vara constatcrad. Jag hyser ingen farhåga, att de af mig
föreslagna controler skulle medföra någon svårighet eller in¬
skränka hågen att, såsom sjelfförsörjare, nedsätta sig. Tvärt¬
om skulle rättigheten härtill, grundad på genomgånget arbets-
prof, trygga yrkesidkarens oberoende, på samma gång, som
den bättre garanterade consumenten ett med den verkliga
handtverksmästarens jemngodt arbete, Och sålunda, långt bättre
än nu, verka till allmän belåtenhet. Utom de flera skäl, jag
förut, till stöd för mitt förslag, anfört, anser jag i det nu
förevarande ligga ett nödvändigt correctiv, med afseende å
den tryckande tunga, som hotar fattigvårdsanstalten^. Lätt¬
heten alt blifva sin egen har redan lockat omogna arbetare
in på sjelfförsörjningsbanan och till ingående af för tidiga
äktenskap, hvaraf följden esomoftast blifvit, att de fallit fat¬
tigvården till last. I den commun, som jag tillhör, har man
visserligen ännu icke skäl att beklaga sig häröfver, sanno¬
likt såsom följd af den särdeles knappa utkomst, som handt-
verksförsörjningen der i allmänhet erbjuder; men från andra
städer inom länet har jag erhållit upplysning att försörjnings-
arbetarnes antal derstädes stigit i en högst betänklig grad.
Så finnas t. ex. i Sala 150 handtverksmästare och 50 försörj-
ningsarbetare; i Westerås 62 af det förra och 40 af det
sednare slaget; samt i Arboga 75 mästare och 22 sjelfför¬
sörjare. I den. af mig förut nämnda underdåniga petition,
hvarmed handtverksföreningarnes deputerade från de liesta
af Bikets släder till Kongl. Majit ingått, och, på skäl, hvilka
jag, för min del, icke kunnat biträda, sökt vinna målet, hafva
Den 14 Junii.
865
städer uppgifvits, der försörjningsarbetarnes antal redan är
jemnslort och större än handtverksmävtarres. Att på för¬
hand söka undanrödja den omogna s elfförsörjningen och så¬
lunda till någon del hindra fattigdomens till vext, torde ock
falla sig vida lättare, än att bära den sednares tryckande
bördor, efter det den än mera ohejdadt fått gripa om¬
kring sig.
Att såsom vilkor för utöfvande af sjelfförsörjning genom
arbete föreskrifva enahanda conlrol å arbetsskicklighet, som
för mästare, har emedlertid Utskottet ansett komma att med¬
föra allt för stor kostnad Dermed tror jag dock icke häf¬
ver sig så farligt. Väl är tillgången på maecenater hos oss
icke särdeles stor, men så stor är dock bristen icke, att ju
en skicklig arbetare må kunna finna en person, villig alt
underlätta kostnaden för ett sedermera säljbart mästareprof,
i fall detta skulle öfverstiga arbetarens egna tillgångar. I
allt fall går det härutinnan icke försörjningsarbetaren värre,
än den handtverkare, som måste aflägga mästareprof, troligen
ofta med lika knappa tillgångar. Jag har förut tillåtit mig
antyda, hurusom i tull-lagstiftningen icke ens den liberala
sidan underkännt behofvet af skyddande tullbestämmelser vid
öfvergång ifrån förbud. Jag upprepar, att jag kan ej finna,
hvarför icke samma princip bör tillämpas i afseende på handt-
verkerierne, helst skyddet inskränker sig till control öfver
arbetsskickligheten hos sjelfförsörjarne, till förmån för de med
en mängd af communala afgifter betungade handtverksmä-
slarne. Det kan ej nekas, att, ty värr, mycken sorglöshet
visat sig hos de sednare, och alt denna bör väckas till lif
genom en friare täflan; men jag fruktar, att nu gällande stad¬
gande skall å sin sida alstra sorglöshet genom lättheten att
när som helst blifva sin egen. I öfrigt bekänner jag mig
hafva hoppats, att Utskottet skulle från en helt annan syn¬
punkt sett förevarande fråga. Jag hade föreställt mig, att
Utskottet i den fria försörjningsrättigheten skolat antaga lag¬
stiftningens syfte alt frammana den högsta arbetsskicklighet;
men icke på sätt Utskottet likväl synes hafva uppfatlat för-
sörjningsrätten, eller som borde det nödvändigt finnas en
särskild dass arbetare, om ock med mindre duglighet, för
att tillhandagå den fattiga emot godt pris, eller med andra
ord så, som borde man privilegiera de fordna så kallade fu-
skarne. Vinner man ej den fördelen af fri concurrence, att
arbelsproducter af i alla hänseenden fullgod beskaffenhet
Borg.-Stånd. Prct. vid Rikai. 18S0—18S1. III
86G
Den 14 Junit.
Liefve tillgängliga äfven till priser, som gjorde dessa produc-
ter möjliga att egas äfven af den mindre bemedl3de befolk¬
ningen, — då anser jag, att i sanning all högre idée af nä¬
ringsfriheten vore temligen förbisedd. Jag skall emedlertid
icke envist förfäkta min motion uti ifrågavarande afseende,
åtnöjande mig med hvad Utskottet deraf tillstyrkt, derest icke
Högtärade Ståndet finnes biträda min mening och sålunda
föranleda en återremiss.
Herr Brinck: Efter min tanka bör Borgare-Ståndet fatta
sitt beslut, utan afseende på, huruvida Utlåtandet blifvit i de
öfrige Stånden bifallet eller afslaget. Jag hade trott, att Herr
Bosceus skulle vara tillfreds med den lysande seger, han vun¬
nit i förra plenum, och med resignation böja sig under hvad
Utskottet i öfrigt föreslagit. För min del, kan jag åtminstone
icke gilla, att man nu återigen vill vidtaga restrictiva åt¬
gärder mot försörjningsrätten, under det att man hör allmän
klagan öfver fattigdom. Arbetet bedömes bäst af den, som
skall betala detsamma. Herr Bosceus yttrade, att handtver-
kerierne lidit afbräck och lutade till förfall. Om så är, bör
sådant icke tillskrifvas den nya näringsförfättningen, utan helt
andra orsaker. Felet är att söka inom handtverkerierne
sjelfve. När handtverkarne frångingo det patriarchaliska lif-
vet och hänvisade sina arbetare till kroglifvet, kunde några
goda löljder icke vara att påräkna. De mästare åter, som
bibehållit den gamla sedvänjan, hafva rönt många fördelar
tillbaka från arbetarnes sida. Tillståndet är alltså icke så
betänkligt. Man hör ock klagas deröfver, att bättre mäns
söner sällan insättas i handtverkerierne. Orsaken dertill lig¬
ger i den behandling, man låter ynglingarne vederfaras de
lörsta åren, då de icke användas i yrket, ulan till alldeles
främmande sysselsättning. Jag hoppas att, utan sådana re¬
strictiva åtgärder, som Herr Bosceus föreslagit, ett bättre
förhållande skall inträda, sedan man bättre lärt sig inse nyt¬
tan af våra undervisningsanstalter. Det vore i sanning hårdt
att, genom en mängd af föreskrifter, lägga hinder i vägen
för dem, som ville med sitt arbete sig försörja. Härvid får
icke heller förglömmas de många tracasserier, som, inom
vissa skråembeten, candidaterne fingo röna af ålderman och
bisittare, likasom man på andra håll såg genom fingrarne
med mindre duglige candidater. Om ett mästareprof lyckligt
passerat denna skärseld, icke har consumenten derföre några
verkliga garantier. Hvad innehållet af den underdåniga pe¬
titionen beträ! ar, så kunde detsamma gifva anledning till
Den 14 Junit.
8G7
många betraktelser; men som Herr Bosceus icke, såsom sin
egen, upptagit denna petition och densamma i allt fall torde
för de flesta vara bekant, så vill jag icke upptaga tiden med
en granskning deraf. Jag yrkar bifall å förevarande §.
Vice Talmannen Herr Halling: Det exsisterar en be¬
tydlig skillnad emellan den, som vinner rättighet till anlägg¬
ning af en handtverksverkstad, der andra skola inöfvas, och
den, som blott erhåller tillstånd att med sitt eget arbete sig
försörja. Också har Borgare-Ståndet, i sin underdåniga skrif¬
velse vid 1840 års Biksdag, sjelft begärt en sådan rättighet,
för hvars åtnjutande dock, såsom vilkor, föreslogs, att sö¬
kanden skulle hafva försvagad helsa o. a. d., som icke var på
sin plats. Väl hade jag, för min enskilda del, önskat, att en
högre ålder än 21 år bort bestämmas, men icke vill jag der¬
före nn, att en förordning skall omkullkastas, som, under
sin S-åriga tillvaro, undanröjdt en mängd af tvister och tra¬
casserier. Ehuruväl jag inser, att handtverkerierna kunna
blifva i saknad af skicklige arbetare, kan jag dock icke in¬
stämma med Herr Boswus, utan tror, att läroanstalter skola
afhjelpa den bristen.
Herr Murén: Till en början tager jag mig friheten er¬
inra, huru angeläget det är, då man vill underrätta Ståndet
om beslut, som redan blifvit i andra Stånd fattade, att först
göra sig sjelf riktigt underrättad. I förra plenum fingo vi
veta, att detta Betänkande skulle vara af två Stånd afslaget;
och nu uppträder Herr Bosceus med tillkännagifvande, att
berörde uppgift hvilar på ett misstag. Jag tror visst icke
att häi finnes någon Ledamot, sorn handlar efter andra Stånds
mening, men, om saken berättas redan vara afgjord, kan det
vara möjligt, att den följes med mindre interesse. Dylika
noticer äro alltså af betänklig natur, hvarför man bör vara
försigtig vid deras meddelande. Beträffande sjelfva saken, så
finner jag ett besynnerligt förhållande ega rum dermed. Herr
Bosceus har i sin motion yrkat inskränkningar i Handtverks-
Ordningen, men tillika ingifvit en underdånig petition i äm¬
net från Deputerade i en stor del af Rikets Städer. Alla
Städer kunde, oaktadt använd flit, icke förmås att i petitio¬
nen instämma. Gefle stad har uttryckligen betackat sig.
Ehuruväl denna petition icke varit ställd till Rikets Ständer
och ehuruväl Herr Bosceus uttryckligen reserverat sig emot
innehållet deri, har han likväl ingifvit den till Ståndet och
fått den jemte sin motion remitterad till Utskottet. Bland
det väsendtligaste i samma petition, hvilket Herr Bosceus
Den 14 Junit.
dock upptagit, förekommer frägan om den fria försörjnings-
rättens borttagande. Det må vara, att Borgare-Ståndet re¬
dan vidtagit en inskränkning genom att föreskrifva mästare-
prof för mästerskaps förvärfvande, men längre, hoppas jag,
Ståndet icke går. Herr Bosaeus har börjat med det förkla¬
rande, att hans mening icke vore att inskränka den allmänna
rättigheten att sig sjelf försörja, utan endast att bereda ett
behöfligt skydd för handtverkerierne. Det måtte väl vara
en inskränkning i försörjningsrätten, då man, såsom vilkor
för utöfning deraf, vill stadga enahanda control öfver arbets¬
skicklighet, som för mästare. Hellre än att förblommera en
sak, må man då säga rent ut, att man vill vacka till lif igen
de gamla skråna och hafva bestämdt, huru många skräddare
och skomakare må finnas i hvarje stad. Man har vidare
sagt, att några bönhasjagter icke kunna komma i fråga, men
då man nu vill gå att lagstifta just emot så kallade fuskare,
hvilka förut varit föremål för berörde jagt, så skulle den¬
samma hädanefter icke heller underlåtas. Att sätta ett hin¬
der för tidiga giftermål, som man också åsyftat, anser jag
obilligt och orättvist. Det tillkommer hvarje person sjelf
att bedöma, när tiden dertill kan vara inne eller ej. Ett
annat yttrande, som ock kan förtjena att bemärkas, är det,
att kostnaderne för mästareprofs afläggande lätteligen erhål¬
las genom andra personer. Hvilken skärande motsats ligger
icke häremellan och sträfvandet att vilja göra handtverkarne
oberoende af capitalisterne. Nu vill man tvinga handtver¬
karne usder andras beroende. Talar man om vådan deraf
att capitalisterne slå under sig arbetet, så bör man icke tala
om att sätta arbetaren i beroende af majcenaterne och deras
hjelp. De gamla traeasserierna hafva visserligen nu upphört,
men ingen säkerhet finnes, att de icke ånyo begynte, så
framt en författning med inskränkande bestämmelser kom till
stånd. Jag påminner mig i det afseendet en händelse ännu
på 1840-talet. En person sökte då att bli plåtslagare i en
af Rikets städer, men man motade honom under loppet af
5 hela år, och ändamålet vanns icke förr, än den nya Nä-
ringsförfattningen utkom. Vi böra vakta oss för återkomsten
af ett sådant förhållande. Jag tillstyrker bifall till Utskottets
förslag.
Herr Guslafsson: Hvad som förvånar mig mest är de
ofantliga kretsgångar utom ämnet, man tillåtit sig. En har
talat om fordna, numera icke exsisterande förhållanden, hvar¬
med man skulle kunna underhålla oss ännu i Mere plenida-
Den 14 Junii.
869
gar. En annan åter har talat om det patriarchaliska lifvet,
som funnits inom handtverkerierne, men som numera skulle
hafva upphört. Jag medger, att något häraf kan ega sin
riktighet, men hvem är orsaken dertill, om ej lagstiftningen.
Den Kongl. Förordning, som tillät arbetare att mantalsskrifva
sig sjelfve, sönderslet de förut lossnade banden och den §,
hvarom nu är fråga, har ingalunda tillknutit dem, utan sna¬
rare än mera lossat dem, genom den lätthet, som beredts
arbetare, hvilka, likasom andra, fika efter friheten, att ned¬
sätta sig såsom sjelfförsörjare. Jag hemställer till den talare,
som från det patriarchaliska lifvets upphörande inom handt¬
verkerierne ville hemta orsaken till deras förfall, huru ofta,
kanske hellre, huru många gånger om året handelsbetjenin-
gen i allmänhet lemnäs tillträde till deras patroners hus och
bord. Men dessa handelsbokhållare äro väl sådane dygde¬
mönster, att ett patriarchaliskt föredöme för dem icke är
behöfligt. Må man en gång upphöra med detta orättvisa
klander emot handtverksmästarne för ett ondt, hvartill icke
de, utan lagstiftningen ensam bör bära skulden. Hvad
sjelfva saken angår, har jag biträdt Betänkandet, ehuruväl
jag fruktar, att derigenom städernas fattighus skola blifva
mer befolkade, än förut. Rättigheten att försörja sig sjelf
är redan gammal och dock har något bättre förhållande icke
inträdt. Gesällvandringarne hafva tilltagit. Städernas Bor¬
gerskap har minskats och dermed städernas inkomster, då
deremot sjelfförsörjarnes antal stigit och dermed behofvet af
understöd. Emedlertid yrkar jag bifall å Betänkandet, på
det att icke någon conllict med mästarne må uppkomma.
Herr Lagergren: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr vice Talmannen och kan således, i afseende å denna
punkt, icke instämma med Herr Bosaeus. Man missförstår
rättigheten till handtverks utölvande för afsalu såsom för-
sörjningsmede), om man fordrar profs afläggande. Sjelfför¬
sörjare!) är hänvisad till sin egen förmåga och inskränkt in¬
om sin famille. Han befinner sig således i en annan position,
än handtverksmästaren. På denna sednare hvilar ansvar för
arbetarnes bildning och vård; och Staten kan af honom for¬
dra garantier för hans arbetsskicklighet. En helt annan in¬
skränkning, än den, Herr Bosaeus föreslagit, hade jag önskat,
och jag beklagar mycket, att jag icke kom att afgifva en
motion derom, nemligen att försörjningsrätt genom eget ar¬
bete aldrig borde tilldelas någon, som icke fyllt 53, åtmin¬
stone 50 år. Det är nemligen orimligt, att en ung man re¬
ben 14 Junii.
dan vid 21 års ålder skall ega rättighet att såsom sjelfför¬
sörjare sig nedsätta. De flesta andra menniskor få tjena
vida längre, så väl i Statens tjenst, som i de närande yrkena,
innan de kunna försöka att skaffa sig en oberoende ställ¬
ning. Verkstäderne blifva öfvergifna af alla äldre och dug¬
ligare arbetare och besätta af blott lärlingar, hvilket kunde
och borde förekommas. Jag bifaller Betänkandet.
Herr Boswus: Jag hade icke ämnat att vidare tala i
denna sak, så framt jag icke blifvit dertill uppfordrad. Då
jag uti ingressen till mitt förra yttrande sade, det jag hade
mig bekant, att ett Stånd redan bifallit Betänkandet i denna
del, kunde min mening icke vara att söka imponera på Stån¬
det, hvarför jag icke heller framställde något positivt yrkande
om afslag eller återremiss. Jag har tvärtom städse uttalat
den tanke, att Ståndet borde handla efter sina åsigter och
oberoende af hvad de andra Stånden, för deras del, besluta.
Noticen, som jag meddelade, var således endast att betrakta
såsom en rättelse i hvad förut härstädes blifvit uppgifvet.
Af Herr Murén har jag blifvit på ett särdeles hårdhändt
sätt behandlad, till följe af missförstånd från hans sida. Jag
har icke yttrat, att försörjningsarbetarne voro att betrakta
såsom privilegierade fuskare, utan att Utskottet tyckts mig
anse dem som sådana, då det trott en särskild dass af ar¬
betare vara behöflig, för att betjena det fattigare folket. Herr
Murén har vidare funnit en motsägelse deri, att jag, som
skall ogillat Handtverkeri-Deputerades underdåniga petition,
likväl understödt det förmenta näringstvånget. Förhållandet
är likväl sådant, som jag i min motion öppet tillkännagifvit,
eller att jag i de flesta delarne af mitt förslag refererat mig
till samma underdåniga petitions uppgifna syftemål, fastän
jag icke i allo gillat de i denna sednare anförda skäl. Jag
har således skiljt mig från handtverkeriernas Fullmäktige i
detta deras motiverande, som skulle endast sjukdom eller
ålderdom eller minskad arbetsförmåga berättiga till sjelfför-
sörjning; och kan icke ens godkänna den inskränkning, som
Herr Lagergren önskat. Utan afseende på ålder, anser jag
en och hvar böra hafva rätt att genom sitt eget arbete för¬
sörja sig, så snart han vunnit erforderlig skicklighet att in¬
träda såsom sjelfverkande samhällsmedlem. Ej heller kan
jag påtaga mig Herr Murens beskyllning att icke hafva fört
rent språk, hvilket jag anser vara en bland de mest grave¬
rande tillvitelser, som kan göras en representant. Jag har
ju ilerfaldiga gånger sagt, att jag icke hyllar den fordna skrå¬
Den 14 Junii.
871
inrättningen; jag hade då hoppats vara rätt förstådd. Om
min argumentation i de frågor, der jag uppträdt, icke af
Högtärade Ståndet ansetts tillfredsställande, dervid får jag
finna mig; men att jag menat annat, än hvad jag yttrat, der¬
om hoppas jag ej hafva ådragit mig någon misstro inom
Ståndet.
Herr Winge: Ett yttrande af en bland mina äldsta vän¬
ner inom detta Stånd, Herr Brinck, har föranledt mig be¬
gära ordet, för att tillkännagifva, det jag är bekant i flera
handtverkshus här i staden, hvarest, likasom hos min värde
vän, Herr Gustafsson, det gamla paternela förhållandet ännu
exsisterar. Oskicket att använda lärlingar till för yrket
främmande sysselsättningar har också mer och mer upphört.
Vid åtankan på det myckna trassel, som i fordna tider egt
rum, såväl emellan städernas handelssocieteter och burskaps-
sökande handlande, som emellan handtverksembeten och dem,
hvilka önskade blifva mästare, är jag mycket tillfredsställd
deröfver, att förhållandet nu blifvit bättre; likväl hyser jag
den öfvertygelse, att för sjelfförsörjningsrättens utöfvande nå¬
gra föreskrifter behöfvas; emellertid bifaller jag hvad Ut¬
skottet tillstyrkt.
Herr Murén: I anledning af Herr Boscei sednaste ytt¬
rande, får jag erinra, att jag ingalunda sagt, det Herr Boswus
icke fört rent språk. Något sådant har icke och kan icke
undfalla mig. Jag har blott anmärkt, såsom en besynnerlig¬
het, att han inlemnat en petition, som icke varit ställd till
Rikets Ständer och hvilken han sjelf till och med icke ens
godkännt.
Discussionen ansågs slutad och Utskottets Utlåtande, i
anledning af föreslagen ändring i 12 § 1 mom. i Fabriks-
och Handtverks-Ordningen, bifölls.
12 § 4 mom.
Bifölls.
43 §•
Bifölls.
14 § 2 mom.
Bifölls.
25 § 1 mom.
Bifölls.
26
Bifölls.
«« iC*
872
Den 14 Junti.
Sednare mora.:
Herr Rönblad: Jag yrkar afslag ä detta moment.
Herr Palander: Jag är af en motsatt åsigt, och tror,
att förslaget bör bifallas. Skälen dertill äro: l:o att Handt-
verks-Föreningarnes utgifter icke betäckas af den hittills ut¬
gående ringa afgiften af 2 R:dr Banco, sora burskapssökande
i allmänhet, utan särdeles kännbar olägenhet, kunna höja till
ä R:dr Banco; och 2;o att Borgare-Ståndet, vid förra Riks¬
dagen, gillade denna åsigt, hvarifrån jag icke finner någon
anledning att nu vika. Då Stockholms Stad, der så många
årligen vinna burskap, icke kan bestrida oundgängligen nöd¬
vändiga utgifter, med mindre, än att 6 R:dr 32 sk. Banco
erläggas af hvarje burskapssökande, är det klart, att i små-
städerne, der antalet är vida mindre, man icke kan vara be¬
låten med 2 R:dr Banco. Hellre då, än att hvarje stad för
sig ingår till Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse i
ämnet, anser jag Rikets Ständer kunna och böra göra det.
Herr Lagergren: Jag är hufvudsakligen förekommen af
den siste värde talaren, med hvilken jag instämmer till alla
delar. Den som vet, hvilka många åligganden författningen
föreskrifva Handtverks-Föreningarne att fullgöra och de många
utlåtanden och expeditioner, som derifrån utgå, inser nog¬
samt, att afgiften måste förhöjas. Jag bifaller alltså Betän¬
kandet.
Herr Maechel: Afven jag instämmer deri, att afgiften
må förhöjas, då Handtverks-Föreningarnes utgifter visat sig
allestädes öfverstiga deras inkomster.
Herr Murén: Vid förra Riksdagen motsatte jag mig
det förslag, hvarom fråga nu är, och jag har sedan den tiden
icke funnit skäl att frångå min åsigt. Hafva Handtverks-
Föreningarne behof af större inkomster, så kunna sådana på
annat sätt beredas, än att förhöja afgiften för burskapssökande
handtverkare till S R:dr, då afgiften för en handlande blott
är 4 R:dr. Behofvet kan i allt fall icke vara så stort, att
tvänne allmänna författningar derför böra ändras, utan må
det ankomma på Handtverks-Föreningen i den stad, der af¬
giften visat sig vara otillräcklig, att hos Kongl. Majit enskildt
göra anhållan om afgiftens förhöjande. De många afgifter
under olika rubriker, som man allmänt hör sägas att stä-
derne uppbära, öka arbetskostnaden och jag håller förden¬
skull före, att alla afgifter böra sättas så låga, som möjligt.
Jag begär, för min del, afslag å Utskottets förslag.
Herr Schönmeyr instämde.
Den 14 Junit.
873
Herr Gezelius: 1 likhet med Herr Lagergren, finner
jag afgiften af 2 R:dr vara alltför ringa och otillräcklig, med
afseende å de stora kostnader, Handtverks-Föreningarne hafva
att bestrida, hvarför jag bifaller Betänkandet.
Herr Nygren instämde.
Herr Palander: Herr Murén förmenar, att Handtverks-
Föreningarne kunna på annat sätt bereda sig inkomster.
Det är sannt, att utskrifning bland dess samtlige medlemmar
kan ega rum pro rata parte, men utom det, att ett sådant
uppbördssätt både är mindre ordentligt och mycket besvär¬
ligt, betungas de fattige handtverkarne derigenom lika myc¬
ket, som de rike. Jag anser det icke kunna jäfvas, att för
den, som vill öppna en handtverksverkstad, afgiften af S R:dr
är föga mera kännbar, än den af 2 R:dr.
Herr Guslafsson: Ehuruväl Stockholm fått sina behof
uti ifrågavarande hänseende alhjelpte, kan jag icke underlåta
att taga till ordet, för att i min ringa mån söka bereda ena¬
handa förmån åt de öfrige städerne. Att göra sammanskott
äldre handtverkare emellan, för att kunna uppfylla den nya
författningens föreskrifter, finner jag icke skäligt, utan må
de, som stifta lagar, jemväl se till, att de må kunna efter-
lefvas. I en § af Handtverks-Ordningen talas om skyldig¬
heten att vårda och draga försorg om sjuke och orkeslöse
handtverkare. Man skulle kunna tro, att det låge en bitter
ironi i detta stadgande, då man endast berättigats att, för
alla möjliga olikartade afgilters bestridande, uppbära 2 R:dr
af hvarje burskapssökande. I likhet med hvad jag förr gjort,
bifaller jag äfven nu Utskottets förslag.
Herr Rönblad: Herr Palander anser det icke betyda
mycket, om afgiften höjes från 2 till 5 R:dr; men då man
tager i betraktande, att en burskapssökande har många flera
afgifter, än denna, alt erlägga, och alt de sammanräknade
uppgå till ett ganska ansenligt belopp, tror jag, att Herr
Palanders lära, om den consequent genomföres, är ganska
farlig och slutligen leder till en beskattning, tyngre än som
kan bäras. Må då hellre äldre och mera försigkomne handt¬
verkare sammanskjuta hvad, som kan vara erforderligt, för
att fullgöra författningens föreskrifter, men sökande icke ge¬
nast betungas med afgifter till föremål, som då ännu äro
för dem alldeles främmande.
Herr Hesselgren: Herr Murén har såsom skäl för af¬
slag åberopat consumenterncs rätt. Jag får i anledning deraf
erinra, att den afgift, hvarom nu är fråga, blott utgår för
874
Den 14 Junit.
en enda gång. Det förundrar mig dock ännu mera, att en
värd talare här gent emot kunnat deri instämma, då det för
honom icke borde vara obekant, att den afgift, som är före¬
slagen att erläggas till Föreningens cassa, är obetydlig, i jemn-
förelse med de många andra afgifter, som måste betalas till
Magistratens tjenstemän och betjening vid Borgare-edens an¬
läggande.
Herr Waern: Jag yrkar afslag å Betänkandet och kan
icke finna hvarför burskapssökande skola ensamma bekosta
sådana utgifter, som tillhör Föreningen i dess helhet. Vore
en afgift af b R:dr Banco för en ung handtverkare icke be¬
tungande, så behöfde minimiafgiften i Bevillningsförordningen
för bandtverkarne icke nedsättas.
Herr Bosaeus: Herr Gustafsson har redan fästat upp¬
märksamheten på den § i Handtverks-Ordningen, enligt hvil¬
ken Fabriks- och Handtverks-Föreningens utgifter kunna
uppgå till ett ganska betydligt belopp, men då i småstäderne
endast 2 å 3 nya handtverkare årligen erhålla burskap, hvar¬
ifrån skola då inkomster till betäckande af dessa utgifter,
äfvensom för Föreningens administrerande, tagas. Att 4 å 6
l\:dr Banco dertill icke förslå, inses af en hvar. Genom en
afgift af b R:dr blifver i allt fall kostnaden vida mindre, än
den fordna vid mästares införlifvande med skråembete. Då
uppgingo de flerfaldiga utgifterne härför sannolikt vanligast
ifrån 20 till 40 R:dr Banco. Hvad kostnaden hos Magistra-
terne beträffar, så är denna icke drygare, än förut, eller an¬
dra, än som med författningarne äro öfverensstämmande; och
då man nu hyser hopp om handtverkeriernes tillväxt och
förkofran, i följd af sednaste näringslagstiftning, så lärer man
ej heller skäligen böra befara, att en, äfven med den billiga
förhöjningen till b R:dr Banco, lindrigare afgift nu skall
blifva mera afskräckande och tryckande hädanefter, än en
flerfaldigt större kostnad varit tillförene. Jag bifaller för¬
slaget.
Häri förenade sig Herr Collén.
Herr Rönblad: Handtverkeri-Föreningarne hafva också
andel i böter, hvilken lemnar ett icke oväsendtligt bidrag till
utgifternas bestridande.
Herr Gustafsson: Man har talat om inkomsters erhål¬
lande genom böter. Jag tillstyrker dock och anser rådligast
att, äfven om anledning dertill förefinnes, icke befatta sig
med processer. Deraf hemta endast de, som sysselsätta sig
med skipande af lag och rätt, någon fördel.
Den 14 Junit.
87b
Discussionen ansågs slutad, och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition: »Behagar Ståndet godkänna hvad
Utskottet föreslagit i afseende på 28 § sednare delen?
Svarades Ja och Nej, och begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottets i Betänkandet, M 106, afgifna förslag, angående
förhöjning af afgift till Handtverks-Föreningarnas cassa i stä¬
derna, utom Stockholm, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås detta förslag.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop, i
vanlig ordning, och utföll med 51 Ja emot 17 Nej; i följd
hvaraf Utskottets förslag var bifallet.
52 och 54 §§.
Godkändes.
35 §.
Godkändes.
40 §.
Godkändes.
U §•
Godkändes.
S 2-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, M lb9, i
anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, angående afsked
med pension för Justitise-Rådet m. m. N. W. Stråle.
Bifölls, hvarefter Protocolls-Utdrag härom genast juste¬
rades.
§ 3-
Herrar Nordwall och Winge begärde och erhöllo hvar¬
dera 3 dagars ledighet från Riksdagsgöromålen, beräknad
ifrån nästa Måndag den 16 dennes.
I sammanhang härmed och på derom framställd begäran
af Herr Waern, öfverlemnades till Ståndets Herrar Electorer
att utse ytterligare en ständig Suppleant-Ledamot i Stats¬
utskottet.
§ *•
Föredrogos ånyo Stats-Utskottets Memorialer:
Ns 147, i anledning af erhållna återremisser å Utlåtan¬
det, JYs 82, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens Första Hufvudtitel.
Härvid förekommo:
876
Den 14 Junti.
Andra punkten i Utlåtandet, M 82, förnyad i detta Me¬
morial.
Herr Petré: Af förekommen anledning, vill jag till en
början anmäla, att då denna fråga först behandlades inom
Stats-Utskottets Utgifts-Afdelning, var jag af sjukdom hindrad
att tillstädesvara. Följande en gammal praxis, har Utskottet,
då två Stånd bifallit Utskottets Utlåtande uti denna punkt, i
sitt svar på återremissen, endast åberopat samma Utlåtande.
Då Utskottet således icke ingått i besvarande af de skäl,
som vid Utlåtandets återremitterande blifvit inom Borgare-
och Bonde-Stånden frambragte, måste man kunna antaga,
att Utskottet icke haft något att deremot anmärka. Eljest
händer det någon gång, att Stats-Utskottet, ehuru det, vid
besvarande af återremiss, vidhåller sitt förut afgifna yttran¬
de, dock upptager och refererar de skäl, som legat till grund
för återremissen. Det är hvarken lämpligt eller ens tillstän-
digt, att här ånyo upprepa hvad förut i denna fråga blifvit
anfördt och yttradt. Jag hänvisar derutinnan till protocol-
lerne. I stället må jag nu anföra hvad vid detta ärendes be¬
handling ej förut blifvit erinradf, ehuru förtjent att tagas i
betraktande. En hufvudsaklig regel, värd att efterfölja, är,
att man icke på Kongl. Holvets spridda delar bör splittra
Statsanslagen. Enligt den vid Första Hufvudtiteln befintliga
specification, finnes Hans Maj:ts apanage upptaget till 420,000
R:dr Banco, men ingen särskild hofhållningssumma är anord¬
nad för H. M. Drottningen. Vid 1844 års Riksdag, då Re¬
geringen öfverlemnade till Rikets Ständer en ny Stat till
Första Hufvudtiteln, syntes man antaga till rättesnöre, att
endast tre rubriker för de personela anslagen på Första Huf¬
vudtiteln borde exsistera, nemligen för H. M. Konungen,
H. K. H. Kronprinsen, samt Hennes Majit Enkedrottningen.
Det vore en afvikelse från denna regel, om ett särskildt an¬
slag för H. K. II. Kronprinsessan nu anordnades. I sjelfva
verket kunde sådant ej betraktas annorlunda, än som en till¬
ökning i anslaget för Thronföljaren, och skola ifrågavarande
18,000 Ridr komma att årligen utgå, böra de alltså samman¬
föras med Kronprinsens gamla anslag. Det systém, Rikets
Ständer tyckas hafva vid 1844 års Riksdag härutinnan an¬
tagit, skulle frånträdas, i händelse det äskade särskildta an¬
slaget för Kronprinsessan beviljas. Jag tror, att detta är
värdt att tagas i betraktande. Huru otillständigt det är, att
hos dem, som bestrida detta anslag, vilja se en obenägenhet
emot den Högborna Furstinna, hvars namn man låtit med
samma anslag förknippa, behöfver icke förklaras. Hvad, som
i detta afseende säges, är i sanning ej förtjent af mycken
uppmärksamhet och synes mig, liksom all annan politisk
ofördragsamhet, lämpligast kunna besvaras med tystnad. En
hufvudsaklig omständighet bör icke lemnäs ur sigte, den
nemligen, att, ehuru olika opinionerna i denna fråga än må
vara, har dock hos den tänkande allmänheten rotfästat sig
den meningen, att Svenska folkets årliga bidrag till Konun¬
gahuset redan uppnått en höjd, som med skäl må anses för
cnlminationspunkt. Att städse uppbjuda sin förmåga för att
höja den förut högst betydliga Första Hufvudtiteln, måste
alltså verka menligt för sjelfva Royautéen. Menligt nemligen,
om derigenom hos Nationen alstrades en missbelåtenhet, i
jemnförelse hvarmed Civillistans förhöjning med några tusen
Riksdaler, måste anses af ringa värde. Royautéen behöfver
icke penningar. Den har nog förut deraf. Ett ökadt förtro¬
ende har den deremot af nöden. Att befordra det, hör oss
till. Första Hufvudtiteln skulle, enligt Stats-Utskottets vid
denna Riksdag uppgjorda förslag, komma att uppgå till 724,940
Ridr, och om dertill lägges anslaget för reparationer af Kongl.
Slottet, underhåll af Kongl. Lustslotten, m. m., utgör slut¬
summan å denna Hufvudtitel 790,840 R:dr. Lägger man der¬
till ytterligare de 200,000 R:dr, hvilka II. M. Konungen år¬
ligen uppbär från Riksgälds-Contoiret, (och man kan icke
göra annat, om tillkomsten deraf betraktas utur dess rätta
synpunkt,) kommer summan ganska nära en million; men
derutöfver, i fall man tillika alser inkomsterna af den jord,
som tillhör de Kongl. Lustslotten. Denna jord är icke obe¬
tydlig. Men huru mycket större blifva icke Civillistans årliga
inkomster, om man, såsom sig bör, till desamma räknar allt
hvad från andra Hufvudtitlar utgår till bestridande af de
Kongl. Hofvens årliga utgifter. Främst deribland må här
nämnas kostnaderne för de så kallade Lustlägren. Dessa
kostnader, som hufvudsakligen afse de Kongl. Hofvens för¬
lustelse, uppgå till ett ganska ansenligt belopp. Det invän¬
des törhända, att dessa kostnader icke äro i strategiskt hän¬
seende bortkastade. Då likväl ingen sannolikhet förekom¬
mer, att krigsyrket gör någon vinst af de martialiske lekar-
ne, böra alla de dryga depenserne för lustlägren rätteligen
hänföras till Första Hufvudtiteln. Andra exempel kunde äf¬
ven anföras. Jag omnämner dem dock icke. Det anförda
må vara nog. För min del, är jag öfvertygad, att man be¬
fordrar det Kongl. Husets sanna fördelar, då man på allt
878
Den 14 Junti.
satt söker skingra skadliga illusioner. Såsom sådane betrak¬
tar jag alla de bevekande omständigheter, som man under
Riksdagen hört anföras, för att förmå Rikets Ständer att be¬
vilja alla de, för de Kongl. Hofven, äskade nya anslag. Nu
återstår något, som icke må anses främmande för saken,
eller att kasta en blick på denna anslagsfråga ur constitutio-
nel synpunkt. En tid af flere veckor är redan förfluten,
sedan Borgare-Ståndet med en betydlig majoritet beslöt, att,
i fråga om Stats-Rådets ansvarighet, anmäla samtlige Råd-
gifvarne, med undantag af Chefen för Sjöförsvars-Departe¬
mentet, till erhållande af afsked. Detta beslut hafva väl
icke de öfriga Riks-Stånden lättat, men i ett fall står dock
Borgare-Ståndet icke allena. Det är nemligen i fråga om
entledigandet af Chefen för Landtförsvarsdepartementet, som
Bonde-Ståndet förenat sig med Borgare-Ståndet. Såsom jag
nämnde, är det redan liera veckor sedan detta beslut fat¬
tades, utan att man ännu erfarit minsta tecken till constitu-
tionelt afseende derpå. Man invänder tilläfventyrs, att någon
officiel anmälan härom ännu icke blifvit expedierad. Må
denna invändning gälla hvad den kan. Det står dock fast,
att Regeringens syftemål just är att för Nationen ådagalägga,
att den, i sin maktfullkomlighet, kan sätta sig öfver Borgare-
och Bonde-Ståndens beslut. Den missaktning, som i sista
Talmans-Conferencen visades Borgare-Ståndet, kan i sin mån
tjena till bevis på det hos Regeringen rådande tänkesättet.
En sådan händelse kunde svårligen hafva inträffat, utan att
Ridderskapets och Adelns Ordförande vore förvissad om stöd
hos den makt, från hvars hand han mottagit sitt innehaf-
vande höga förtroende.
De uttryck, som af nyssnämnde Stånds Ordförande i
conferencen fördes, hade omöjligt kunnat yttras, derest lian
icke för sitt handlingssätt tagit impuls icke från den ed, som
föregått emottagaodet af det honom lemnade höga uppdrag,
utan från allena-styrandets godtfinnande. Medan jag är inne
på detta ämne, är det icke ur vägen, att i minnet återkalla,
huru äfven från andra händer, beroende af Regeringens väl¬
behag, alla bemödanden gå derpå ut, att så mycket ske kail
nedsätta Borgare-Ståndet i allmänna opinionen. Otillstän¬
digheten häraf ligger för en dag. Erinrom oss, att ett huf-
vudmotiv för Borgare-Ståndets åtgörande i afseende å Chefen
för Landtförsvars-Departementet, var denne Ministers bete¬
ende, då han, i denna sin egenskap, tillstyrkte Hans Majit Ko¬
nungen att i administrativ väg vidtaga åtgärder, syftande att
Den 11 Junti.
879
paralysera och kränka Högsta Domaremaktens beslut. Uti Bor¬
gare-Ståndets omdöme ligger en klar uppfattning af det con-
stitutionella samhällets idé, ett bevis på aktning för lagen,
ett»savoir faire», som hos redligt sinnade Representanter var
alldeles pä sitt ställe. Också var inom Ståndet icke någon
egentlig skiljaktighet i denna fråga. Till och med den ak¬
tade ledamot, som med talent kämpade för den ifrågavarande
Departements-Chefens urskuldande, förklarade icke desto-
mindre, att han såsom jurist fann sig föranlåten högeligen
ogilla bemälde Rådgifvares förfogande, ehuru han, såsom Re¬
presentant, ville betrakta honom ur en mildare synpunkt.
Jag frågar nu hvarje oväldig granskare, om Borgare-Ståndets
handlingssätt rimligtvis kan anses förtjent af Regeringens hån
och likgiltighet. Att låta denne Departements-Chef qvarblifva
i Statsrådet, att taga intet steg för hans afiägsnande, utan i
stället låta utsprida till allmänheten, att man räknade honom
mera till heder Borgare-Ståndets dom, än de loftal, som der
egnades Chefen för Sjöförsvars-Repartempntet, kan icke ty¬
das annorlunda, än som afvoghet mot vårt constitutionela
statsskick och benägenhet deremot för allena-styrelse. Jag
frågar vidare om, under sådana omständigheter, man kan
antaga, att den constitutionela åsigten, de constitutionela be¬
greppen hos Kongl. Majds Rådgifvare äro sådane, att de mot¬
svara ens de mest inskränkta fordringar. Med afsigt har jag
framhållit detta exempel, föratt såmedelst kunna åskådliggöra,
hurusom det under sådane förhållanden föga återstår annan
constitutionel utväg att vidtaga, än den, att vägra sådane Stats¬
anslag, som kunna anses innefatta förtroendevotum. Kastom
ännu en blick på det sakförhållande, som ligger för våra ögon.
Om det är visst och icke kan motsägas, att den Regering,
som tillåtit sig att qvälja Högsta Domaremaktens beslut och
fördenskull sökt att ställa godtycket öfver lagen, svårligen
comprometterat sig, så finnes ingen möjlighet att i Statsrå¬
det bibehålla den Minister, som, genom sin contrasignation,
ådragit Regeringen denna i sanning icke lätt utplånade fläck.
Rn dylik regeringshandling skulle, om den förnyas, och blir
upphöjd till regel, omsider komma att leda till militairvälde,
till omstörtning af samhälls ordningen och till införande af
det absoluta regeringssättet. Vill nu Regeringen icke antaga
befogenheten af detina anmärkning, vill den, stödjande sig på
sin makt, sätta sig deröfver, så tillhör det Rikets Ständer,
att begagna ett språk, som icke kon missförstås, utan måste
hegripas; och detta språk är vägran till ett Statsanslag, sådant
»so
Den 14 Junii.
som det, hvilket är i fråga. Den motståndskraft, som finnes
vid denna Riksdag, har mig veterligen aldrig öfverskridit
convenancens reglor, alltid iakttagit hofsamhet, aldrig åsido¬
satt den moderation, som så väl kläder en och hvar, både
inom det offentliga och enskildta lifvet. Dock har Regerin¬
gen, förbiseende, att dess egen styrka ligger just i aktningen
för den andra Statsmaktens motståndskraft, ej tvekat att
gång efter annan rikta bittra anfall mot densamma. Medelst
officiela och halfofticiela organer har den låtit under anony¬
mitetens slöja angripa stundom hela Borgare-Ståndet, stundom
enskilda oförvitliga medlemmar deraf, som råkat ådraga sig
dess ogunst. Och dessa angrepp hafva utmärkts af en hätsk¬
het, som ofta lemnat Riksdagsfrågorna åsido, för att frenetiskt
kasta sig öfver de misshagliga personerna. Detta tänkvärda
förfarande eger måhända samband med en annan sak, som
äfven förtjenar vidröras. För ej lång tid sedan, då i Borgare-
Ståndet frågan om tull-lindringarne förevar, åberopades en af
trycket utgifven skrift, i hvars slut det heter »att den Kongl.
Regeringen lider af ett sidoinflytande, som tagit så stort väl¬
de, att ej något godt för framtiden är deraf att förvänta,
utan snarare olyckor.» Jag kan icke påminna mig, att detta
yttrande hvarken här eller annorstädes blifvit å Regeringens
vägnar upptaget till vederläggning. Jag tror, att kända för¬
hållanden inom Riksmötets synkrets vittna derom, att be¬
rörde uppgift icke saknar grund, utan deremot häntyder på rätt
bekymmersamma iakttagelser. Då alltså uppgiftens trovär¬
dighet ej kan betviilas och nämnda påstående fördenskull
torde få antagas, såsom bör detsamma äfven vid detta till¬
fälle komina i betraktande. Det bör så mycket heldre con-
sidereras, som, under dylika förhållanden, måhända ingen an¬
nan hjelp finnes, än att Kongl. Maj:ts Rådgifvare fatta den
öfverlygelsen, att deras egen heder och landets välfärd kräf¬
va, att de sjelfmant resignera. Endast sålunda skulle det
kunna ominteteöras detta sidoinflytande, hvilket fruktansvärdt
gör omöjligt för både Regering och Representation alt kom¬
ma i den ställning till hvarandra, att de ömsesidigt kunna
verka för sin stora och ädla bestämmelse. Medan jag är inne
på detta ämne, anser jag mig böra fästa uppmärksamheten
på en annan, ingalunda likgiltig omständighet. En lång tid
har Konungens conseil ej varit fulltalig. Man kan väl säga,
att det i allmänhet betyder föga, om de consultativa Stats-
Råden äro två eller tre, men Chefen för ett vigtigt Departe¬
ment bör dock icke, särdeles under en Riksdag, vara endast
Den 14 Junii.
881
tillförordnad och således på en alltför rörlig fot. Han bör
vara en man med nit och förmåga att fullgöra detta Depar¬
tements åligganden. Men ehuru exemplet från år 1840
bort vara tillfyllest att visa olägenheterna deraf, att Konun¬
gens Statsråd är ofulltaligt, och att vigtiga Regeringsärender
lemnäs utan handläggning, har dock Finance-Departementet
nu redan i flera månader saknat ordinarie Chef. Den behand¬
ling, som den maktpåliggande skatteförenklings-lrågan fått, vid
denna Riksdag, hos Regeringen röna, förtjenar härvid att ihåg-
kommas. Jag lemnar nu derhän, hvad slut den frågan tager,
men beklagligt är det, att den i ett förfuskadt skick blifvit
till Ständerna Öfverlemnad. Flera månader hafva förbigått,
sedan Rikets Ständer beslöto, att Bonde-Ståndet skulle ega
att välja och tillsätta sin Secreterare. Om man sammanhål¬
ler detta beslut med de Regerings-grundsatser, som Hans
Majit Konungen vid sitt anträde till Regeringen uttalat, skall
man lätteligen inse, att Högstdensammes Rådgifvare icke länge
borde betänka sig på tillstyrkande af Kongl. Majits nådiga
sanction till ifrågavarande beslut. Så länge en förmyndare
för Bonde-Ståndet, uti dess af Konungen utkorade Secrete¬
rare, exsisterar, erkänner man på samma gång, att man icke
vill förunna detta Stånd, att fatta beslut, oberoende af Re¬
geringens inflytelse. Detta innebär en förnärmelse emot Bonde-
Ståndet, som icke är af delta förmynderskap i behof. Om
detta Stånd ock delat mensklighetens lott, att stundom miss¬
taga sig, har det dock i många af de stora frågorna visat
sådana prof på hållning, takt och sjelfständighet, att Ståndet
kan anses lika befogadt, som de öfriga Riks-Stånden, att på
egen hand få nämna sin Secreterare. Hvarföre har då sanc¬
tion å Ständernas ofvanberörde beslut hittills uteblifvit? Hvar¬
före har ett dröjsmål fått ega rum, som endast kan föran¬
leda mindre fördelaktiga tankar om Regeringens närvarande
syftning. Detta oförklarade dröjsmål förorättar till och med
hela Representationen. Ty hafva Rikets Ständer, oaktadt
den splittring, som tyvärr exsisterar, lyckats förena sig om
en omisskännelig reform, så är det ock en rättmätig fordran,
att Regeringens sanction dertill ofördröjligen erhålles. En
annan omständighet, som ej heller bör förbigås, är att Re¬
geringen nu, likasom under Konung Carl Johans Regerings¬
period, synes, med afsigt, uppskjuta alla befordringar. Här
finnas Landshöfdinge-embeten, Domsagor, Pastorater och Dom-
prosterier, som stå lediga. Hvarföre, frågar man, ajournerar
Borg.-Stånd. Pro t. »fd Rikid. 1860 1851. IH.
Den 14 Junti.
Regeringen desse befordringsärender. Skall Riksdagens förlopp
arvaktas, innan utnämningarne må taga sin början. Ej vinner
Regeringen i anseende och styrka genom ett förfarande, som
möjligtvis kan sättas i samband med önskan att kunna upp¬
muntra Riksdagsförtjenster. Jag påminner mig, att jag för
några dagar sedan såg ett Kongl. Maj:ts beslut, i anledning
af en utaf Vetenskaps-Academien gjord hemställan. Den
rörde en välförtjent uppmuntran åt en person, som gjort sig
synnerligen förtjent af Academiens förord till erhållande af
den hjelp, som Regeringen har i sina händer att meddela.
Ehuru det var lätt att åstadkomma den ringa uppoffring af
Statens medel, som var i fråga, afslogs den dock utan an-
fördt antagligt skäl, nästan med skrapa till Kongl. Academien.
Läsaren af det Kongl. Bref, som handlar derom, måste nöd¬
vändigt göra sig den föreställningen, att Kongl. Maj:ts Råd¬
gifvare, oaktadt de tillgångar, som Rikets Ständer frikostigt
anvisat, af personliga bevekelsegrunder vägrat tillstyrka bifall
till berörde hemställan. Huru skall man nu förena detta
hämdlystna, politiska småsinne med den högre och upplyf¬
tande tanka, som Regeringens valspråk uttrycker. För vårt
constitutionela statslif saknas ännu en riktig uppfattning af
syftemålet med hela organismen. Man tager Staten, Rege¬
ringen, Makten, såsom ändamål, och glömmer att de endast
utgöra former för utvecklingen af den frihet, hvars befä¬
stande oss åligger. Månne denna enkla grundsats ännu lyc¬
kats att bana sig väg till Kongl. Maj:ts Rådgifvare. Länge
har jag upptagit Iforgare-Ståndets tid och ändock är min
skildring blott ofullständig. Ej må man föreställa sig, att den
gålt på sida om föredragningsämnet. Långt derifrån! Alltid
bör man bjuda skäl för sig och då man från saknadt för¬
troende till Kongl. Maj:ts Rådgifvare vill motivera vägran till
ett af Regeringen äskadt Statsanslag, är det ett oeftergiflig!
åliggande att visa, hvarföre ett dylikt förtroende icke bor ega
rum. Efter Grundlagen finnes det en folksouverainitet, hvad
alslag till äskadt Statsanslag beträffar. Oädelt kan det inga¬
lunda vara, att deraf begagna sig. Frågan är blott att der¬
till välja tjenlig tidpunkt. Jag anser tillfället denna gång icke
opassande. Så mycket heldre finner jag det böra omfattas,
som jag ej kunnat betrakta de sednare dagarnes kända före¬
teelser annorlunda, än som en märklig reminiscence af 1841
års minnesvärda tilldragelser i afseende på den då hos Ri¬
kets Ständer behandlade frågan, angående Cabinettscassan.
Från den tiden linnas ännu några ledamöter här församlade,
Den 14 Junti.
883
och de påminna sig säkert, att hvad, som då gjordes för att
inverka på Rikets Ständers beslut, väckte en allmän och djup
sensation. Må man komma ihåg, hvilka förespeglingar då
gjordes till några ibland oss. Jag ser bakom mig en Repre¬
sentant från Irenne städer, hvilken sällan uraktlåter att om¬
tala den strålande glans, som skimrade för honom, innan
han gaf sin röst i anslagsfrågan för Cabinettscassan. Borgare-
Ståndets anseende och värde gingo icke förlorade, oansedt
de prof, som vid 1841 års Riksmöte förelädes Ståndet, voro
af en högst eftertänklig art. Vid denna Riksdag, har Borgare¬
ståndet varit föremål för förföljelse. Jag vill endast erinra,
hurusom vi knappt voro här samlade, förr än vi med öfver-
raskning erforo att bemödanden från ett visst inflytelserikt
håll gjordes, att nedsätta Borgare-Ståndet i allmänna opinio¬
nen. För detta ändamål skulle Städernas Representanter
ställas i ett ofördelaktigt förhållande till hela Svenska folket.
Dessa bemödanden hade förnämligast till uppgift att söndra
Borgare-Ståndet från Bonde-Ståndet. Jag ber att i minnet
få återkalla ett par inom sistnämnde Riks-Stånd i denna
syftning väckta motioner och erinra, att desamma, efter hvad
nu är notoriskt, haft ett högre ursprung än det synliga. Sam-
manhålles härmed allt hvad den officiela beställsamheten om
Borgare-Ståndet osannfärdigt sprider till allmänheten, så kan
det icke nekas, att försöken till Borgare-Ståndets upptuk¬
telse äro rätt allvarsamt anlagda. Emot Borgare-Ståndets
rena afsigter och fasta föresats att stå eller lalla för sin pligt,
må det dock vara tillåtet hoppas, att dessa anfall blifva frukt¬
lösa. Jag anhåller om proposition derpå, att Stats-Utskottets
Utlåtande i förevarande punkt icke antages.
Ilerr Brinck: Jag var af sjukdom hindrad att tillstä-
desvara, då Stats-Utskottets Utlåtande, Jii 82, inom Ståndet
behandlades och anser det derföre vara min pligt, att, i anled¬
ning af detta Memorial, yttra några ord. Jag erkänner, att
jag instämmer i många delar med Herr Petré, rörande Råd-
gifvarnes ställning i constitutionelt hänseende; men jag är
från honom skiljaktig i denna speciela fråga och anser, alt
densamma icke bör förblandas med anslagsfrågor af annan
beskaffenhet. Jag anser mig såsom folkombud, då den ifrå¬
gavarande summan är af Kongl. Maj:t begärd för den Hög¬
borna Furstinna, som för ett år sedan beträdde den Svenska
jorden, ej böra vägra detta anslag. Man vet icke hvad fram¬
tiden kan bära i sitt sköte; men man bör ihågkomma, hvad
iullytande qvionan äfven i politiskt hänseende kan utöfva.
884
Den 14 Junii.
Om misstag af Regeringen blifvit begångna, kunna de likväl
ej läggas henne till last; dessutom anser jag icke Represen¬
tationen böra genom ett afslag störa det förtroende, sorn jag
önskar och hoppas bemälda Furstinna hyser för Svea folk,
eller genom en sådan åtgärd öka den billiga saknad, hvilken
aldrig kan uteblifva för dem, som lemna sitt fosterland, an¬
höriga och vänner, för att uti ett annat land gå okända öden
till mötes. Jag bifaller således denna punkt. Angående den
siste talarens yttrande om tilldragelserna vid 1840 — 41 årens
Riksdag i och för en politisk fråga, som då förekom, erkän¬
ner jag med honom riktigheten af de påkänningar, som gjor¬
des just emot detta Stånd och för hvilka äfven jag var fö¬
remål. Nu har jag likväl icke erfarit något sådant, och ej
från sådane händelser tagit något intryck, utan följer nu så¬
som tillförene min öfvertygelse.
Herr Lindström: Lika med Herr Brinck, har jag svårt
att fatta, hvad sammanhang, allt det af den förste talaren
i åtskilliga ämnen yttrade, kan hafva med denna fråga, och
jag vill således, utan att inlåta mig i dessa ämnen, helt en¬
kelt hålla mig till saken.
I)å första Hufvudtiteln behandlades på Stats-Utskottets
utgiftsafdelning, tillstyrkte jag det begärda anslaget af 18,000
Riksdaler, såsom handpennirigar åt Hennes Kongl. Höghet
Kronprinsessan. Så gjorde jag i Utskottets pleno, och jag
kommer älven i dag, att med min röst bifalla detsamma.
Jag liar nemligen ansett det icke vara Svenska nationen vär¬
digt, att neka det begärda anslaget, enär till Thronföljarens
Gemål ett lika stort, ja större, förut blifvit af Rikets Stän¬
der beviljadt, och det skäl emot bifall, som jag hört åbero¬
pas, att Giflerrnålscontractet, i den Kongl. Propositionen äbe-
ropadt, icke blifvit företedt, har för mig icke synts vara af
någon vigt, enär man gerna kunnat underlåta att ens om¬
nämna detta contract.
Hvarken de sednare dagarne eller förut hafva några
sådana försök, alt inverka på min öfvertygelse, angående
denna fråga, egt rum, som de, hvarpå man hänsyftat, och
hvarje sådant, från hvad håll som helst, skulle nu som alltid
blifvit tillbakavisad!. Hvad angår de omnämnda påkännin-
garna vid 1840—41 årens Riksdag, då frågan om anslag till
Cabinettscassan förevar, synes mig nu icke särdeles nödigt
att orda derom; jag röstade då emot detta anslag, och dessa
påkänningar utöfvade således på mig icke det ringaste inlly-
tande. Här har ock blifvit yttradt, att allmänna opinionen
Den 14 Junti.
i landet skall vara emot det ifrågavarande anslaget; jag lem-
nar det derhän, men vågar dock betvifla, att förhållandet är
sådant, åtminstone är det då olika i olika orter. Hvarken
nu eller förut har jag emottagit några föreskrifter af mina
committenter; men då jag nu hos Herr Talmannen anhåller
om proposition på bifall till Kongl. Maj:ts framställning, an¬
gående denna punkt, uttalar jag på samma gång min egen
åsigt, som jag derjemte har tillfredsställelsen att fullgöra mina
committenters i detta afseende yttrade önskan.
Herr Lagergren: Jag hade nästan föreställt mig, att
denna punkt skulle afgöras utan all discussion. Så bar emed¬
lertid icke skett, men discussionen har blott i ringa grad rört
sjelfva öfverläggningsämnet. Den har afvikit derifrån i så
betydlig mån, att det i sanning fordrats stor konst, att åter¬
knyta discussionen med ämnet för vår öfverläggning. Jag
vill löliaktligen icke upptaga till besvarande annat, än det,
som, i något hänseende, kan sägas tillhöra sjelfva frågan.
Det har blifvit uppgifvet, att detta anslag är något alldeles
nytt, alt dylike anslag skulle ock blifvit af Rikets Ständer,
vid uppgörande af 1847—>48 årens Statsreglering, afskafTade.
Jag påstår deremot, att i alla tider funnits på Riks-staten
anslag åt Thronföljarens Gemål. Således ligger deruti icke
något skäl för afslag utaf denna punkt. Hvad i öfrigt angår
den af Herr Petré föreslagna granskning af Regerings-systé-
met, håller jag före, att densamma bort uteblifva, om man,
såsom Herr Petré yttrat, ställt sig på en constitutionel stånd¬
punkt. Det hör till de första principerna för det så kallade
constitutionela systemet, att de erinringar, som kunna vara
att göra vid administrationen, icke få rigtas emot den del
af budgeten, som hos oss kallas första Hufvudtiteln. Att
handla annorlunda, att låta klandret mot administrationen ut¬
göra motiv för pröfningen af en fråga under nämnde hufvud-
titel, det innefattar, efter mitt omdöme, just en afvikelse från
den constitutionela ordningen, hvilken jag måste ogilla. Jag
tillåter mig derföre ej eller att nu ingå i vidare svaromål
derå, än som skett, eller att påpeka det ringa sammanhang,
som denna granskning haft med öfverläggningsämnet. Rlott
ett ord vill jag tillägga, att nemligen hela nationen anser detta
anslag böra bifallas. Ja! jag vågar till och med säga, att, om
detsamma afslås, handlar man emot det allmänna tänkesättet,
den allmänna känslan hos folket. Jag/kan emedlertid icke
föreställa mig annat, än att det varit ett ögonblickligt
misstag, — en förgätenhet af den rätta stunden och det rätta
886
Ben 14 Junii.
stället för sina framställningar i hänseende till Statsförvalt¬
ningen, som föranlåtit Herr Petré, att vid denna fråga och
af denna anledning afgifva de yttranden, vi här icke utan
förundran afhört. Jag anhåller om proposition på bifall å
denna punkt.
Herr Palander: I)å denna fråga sist behandlades af
Ståndet, godkände jag Utskottets tillstyrkan af det begärda
anslaget; återremissen skedde på grund deraf, alt någon pro¬
position i ämnet icke blifvit till Norrska Storthinget aflåten.
Nu är detta ärende åter af Utskottet behandladt och hit åter¬
kommet. Herr Petré, hvilken var den, som egentligen för¬
ordade återremissen, omnämnde icke då de af honom i dag
framhållne besynnerliga skäl för afslag. Det gladde mig, att
af Herr Petrés yttrande för en stund sedan, i honom finna
en upprätthållare af royautéen; men kan ingalunda dela den
af honom uttalade åsigt, att, i händelse punkten bifölles,
royautéens anseende skulle minskas. Om man lyssnar till
den allmänna opinionen, tror jag, att de Representanter inom
detta rum, hvilka icke vilja att Ståndet lemnar sitt bifall till
förevarande punkt, icke kunna anses vara Städernas sanna
vänner. Mig synes såsom hade Herr Petré åtminstone bort
stanna vid yttrandet, att royautéen skulle göras om intet,
ifall detta anslag blefve bifallet, men han har likväl gått
längre och andragit en myckenhet skenskäl till understöd för
sin begäran om afslag. Här är dock endast fråga om anslag
åt en utländsk Prinsessa, som numera tillhör oss, och som,
efter hvad jag uppriktigt hoppas, alltid skall blifva af Sven¬
ska nationen innerligen älskad och dyrkad; och under sådana
förhållanden hade jag föreställt mig att den Kongl. Proposi¬
tionen skulle bifallas. Bland de många besynnerliga skäl för
afslag, har Herr Petré anfört, dels att Conseilcns samtlige
Ledamöter ännu sitta qvar på sina platser, ehuru Borgare-
och Bonde-Stånden gemensamt beslutat, att hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla om Chefens för Landlförsvars-De-
partementet entledigande, dels ock att, ehuru Rikets Ständer
beslutat den ändring i grundlagen, att Bonde-Ståndet sjelft
skulle välja Secreterare, Kongl. Majit ännu icke derom fattat
Sitt beslut, med flera tilldragelser under närvarande Riksdag,
hvilka ingalunda borde ifrågakomma vid behandlingen af
anslag till Hennes Kongl. Höghet Kronprinsessan. Riks¬
dagsmannen Strindlunds namnkunniga motion är ej eller af
Herr Petré förglömd, för att medföra efTect; äfvensom de
inverkningar, som Regeringen vid 1840—41 årens Riksdag
Den 14 Junit.
887
försökte att göra för genomdrifvandet af en vigtig anslags¬
fråga, och har den värde talaren tillika ansett att insinuatio¬
ner ifrån samma håll nu ej uteblifvit, för att bereda bifall
till det anslag, som nu är föremål till afgörande. På samma
gång jag anser det vara min pligt, tror jag det ock vara
Borgare-Ståndet värdigt, att, i öfverensstämmelse med all¬
männa opinionen i landet, lemna bifall till ifrågavarande punkt.
Herrar Ekenman och Ek instämde.
Vice Talmannen Herr Halling: Fullkomligt afhåIlande
mig från alla politiska betraktelser, såsom främmande för
ämnet, anser jag mig, genom ett bifall till förevarande punkt,
följa nationens röst, uttalad genom den allmänna glädje, som
den Höga Förmälningen spridde i hela landet. Jag håller i
öfrigt före, att denna discussion, som blifvit förd på ett föga
grannlaga sätt, icke längre bör fortsättas.
Herrar Collén och Almgren instämde.
Herr Gezelius: Då andra punkten af Stats-Utskottets
Utlåtande, JYi 82, af Högtärade Ståndet återremitterades, an¬
mälte jag deremot min reservation, enär jag, för min del,
ansåg de erinringar, som emot Utlåtandet i denna del då
anfördes, icke vara af den beskaffenhet, att de, efter mitt
omdöme, skäligen kunde eller borde föranleda till återre-
miss, än mindre till afslag. Stats-Utskottet har ock, enligt
hvad detta Memorial gifver vid handen, varit af samma me¬
ning. Hvad som nu ytterligare blifvit emot ifrågakomne an¬
slags beviljande här andraget, mer eller mindre till saken
hörande, har icke kunnat förändra min åsigt derom. Också
synes denna ömtåliga fråga vara af den egna beskaffenhet,
att dess bedömande beror icke så mycket af vanliga bevis¬
nings- och rättsgrunder, hvilka för eller mot kunna åbero¬
pas, som icke fastmer af en hvars individuel föreställning
och begrepp om hvad som är rätt och billigt och foster¬
ländskt, och hvad de gamle Romare benämnde decorum. Vid
sådant förhållande och då nu icke blifvit äskadt mer, men
väl mindre, än hvad tillförene varit åt Sveriges Kronprin¬
sessa till enahanda ändamål anslaget, finnér jag mig nu upp¬
manad, att till förevarande andra punkt af Stats-Utskottets
Utlåtande, JW 82, tillstyrka det bifall, som redan blifvit af
två andra Riks-Stånd uttaladt. Och förenar jag mig alltså
med de talare, som här yrkat proposition i denna syftning.
Herr Billström: Lika blottadt på skäl som Stats-Ut¬
skottets Utlåtande, JYs 82, rörande denna anslagsfråga, till
nu.eujnUor framkom, lika naket befinnes förevarande, i
118#
Den 14 Junit.
anledning af erhållne återremisser, från Utskottet insände
förnyade yttrande. Då Stats-Utskottet så lösligt och otill¬
fredsställande fullgjort sitt åliggande att granska och utreda
den fråga, den haft till behandling, då Utskottet icke gittat
med ett enda ord vederlägga eller besvara de anmärkningar,
som vid återremissen här framställdes, kunde den enskilde
Representanten visserligen ej hafva af nöden att anställa nå¬
gon närmare undersökning i ämnet, utan helt enkelt, med
antagande af det sannolika förhållande, att inga skäl för Ut¬
skottets tillstyrkande varit att tillgå och att ingen vederlägg¬
ning af de gjorda anmärkningarne kunnat åstadkommas, gifva
sitt afslag å Kongl. Maj:ts nådiga Proposition tillkänna; men
för att än visa huru lättfärdigt saken blifvit af Utskottet be¬
handlad och derjemte ådagalägga befogenheten att vägra den
äskade summan, i det skick frågan förefinnes, vill jag icke
underlåta att säga äfven de positiva skälen för mitt votum.
Dessa äro: att ärendet icke blifvit i grundlagsenlig ordning
beredt; att anspråket på anslag af Statens medel stödjer sig
uppå ett aftal, som ej är till innehållet kändt och som icke
kan vara för Statsverket förbindande, alldenstund veder¬
börande hvarken före eller efter dess ingående varit deröfver
hörde, samt slutligen, att jag anser min pligt oeftergifligen
fordra ej mindre, att noga vaka öfver Grundlagens helgd, än
ock att iakttaga behörig vård om Statens medel.
Den Kongl. Propositionen i ämnet jemte dervid fogade
Statsråds-protocoll innehålla endast, det Kongl. Maj:t förkla¬
rat Sig vilja, »i anledning af det emellan Hans Kongl. Hög¬
het Kronprinsen och Hennes Kongl. Höghet Kronprinsessan
afslutade Giftermåls-contract,» föreslå Rikets Ständer att,
såsom handpenningar för Hennes Kongl. Höghet, anvisa 18,000
Riksdaler banco årligen. Intet det ringaste yttrande häröfver
af Statsrådets vid tillfället närvarande Ledamöter förekom¬
mer i det oss meddelade protocollet, utan hafva de samte-
ligen förhållit sig stumma. Regeringsformens 9 § bjuder
dock uttryckligen, att »Statsrådets tillstädesvarande Ledamö¬
ter böra, under ansvarighet för rådslagen, till den påföljd,
hvarom i 106 och 107 §§ vidare stadgas, ovilkorligen sina
meningar yttra och förklara» »Den som ej särskild
mening till protocollet anfört, vare för beslutet ansvarig, så¬
som hade han styrkt Konungen att det beslut fatta.»
Angående innehållet af det åberopade »Giftermåls-con-
tractet», finnes allsintet nämndt i det Statsrådsprotocoll, som
fördes, när Kongl. Maj:ts beslut att, på grund af samma con-
Ucn 14 Junii.
889
tract, hos Rikets Ständer äska anslag, i Statsrådet tillkänna-
gafs, och fiir så vidt under granskningen af Statsrådsproto-
collen i Constitutions-Utskottet kunnat inhemtas, har berörde
contract aldrig någonsin blifvit i Statsrådet föredraget. Det
kan följakteligen icke betraktas annorledes, än såsom en pri¬
vat handling, och hvilka löften det än må innebära, lärer
intet rättsanspråk mot Svenska Staten deruppå kunna grun¬
das. Då likväl Statsrådets Ledamöter, genom sitt tysta för¬
farande, böra anses hafva »styrkt Konungen», att, med för¬
anledande af en så beskaffad, för dem okänd handling, be¬
gära en tillökning å första hufvudtitelns anslagssumma, hade
man med fog kunnat förvänta, det Stats-Utskottet, i stället
för att understödja en i formelt hänseende så anmärknings¬
värd åtgärd, genom remiss till Constitutions-Utskottet påkal¬
lat den räfst mot Konungens Rådgifvare, hvartill deras un¬
derlåtenhet äfven i detta fall ovedersägligen gifvit anledning.
Under de omständigheter, hvari den väckta frågan för närvarande
kommit till Rikets Ständers pröfning, och ehvad åsigt man
än må hysa om nationens benägenhet för den uppoffring,
som här tagits i anspråk, kan och bör dock representanten
icke förbise de föreskrifter, grundlagen honom lemnat; och
det är med skyldig uppmärksamhet härpå, jag icke gifver
min röst för bifall till Stats-Utskoltets Utlåtande i nu före-
dragne punkt, utan anhåller om proposition till afslag derå.
Herr Schwan: Önskligt och i hög grad lämpligt hade
det i sanning varit, om här, vid detta tillfälle, andra consti-
tutionela länders exempel blifvit följdt, der man öfver ämnen
af det nu förevarandes ömtåliga beskaffenhet genast skrider
till votering, utan att inlåta sig i discussion, emedan hvar
och en förmodas hafva på förhand inhemtat tillräcklig kän¬
nedom om saken och deruti stadgat sin öfvertygelse.
Fastän jag således heldst sett, att vi företagit omröst¬
ning, utan att förspilla tiden med vidlyftigt ordande, hvilket
i alla fall ej å någondera sidan lärer göra proselyter, vill jag
likväl ingalunda undandraga mig att, sedan öfverläggningen
redan blifvit börjad, öppet uttala mina åsigter.
De böra i sjelfva verket redan vara kända, ty jag vote¬
rade mot återremiss af Stats-Utskottets ursprungliga Utlå¬
tande, hvaruti till handpenningar åt Hennes Kongl. Höghet
Kronprinsessan tillstyrktes 18,000 R:dr årligen, och i full¬
komlig consequence ämnar jag nu också votera för bifall till
bemälte Utskotts svar på återremissen, i hvilket Utskottet
vidblifvit sitt förra, af tvänne Riks-Stånd godkända, tillstyrkande.
890
Den 14 Junii.
Förra gången Rikets Ständer njöto den hugnaden att se
en Svensk Thronföljare förmälas, anslogo de åt dess Höga
Gemål, nuvarande Hennes Maj:t Drottningen, en summa, som
till och med något öfversköt den nu föreslagna. Jag anser
derföre Högtärade Ståndet böra så mycket heldre' med lika
välvilja omhulda den Kronprinsessa, som nu räknar vårt
fädernesland för sitt, och omfatta detta första tillfälle, att,
verksammare, än med orden, egna denna Furstinna, ättling
af Oraniens frejdade hjeltestam, en hjertlig välkomsthelsning,
hälst något hvar säkert erinrar sig, huru allmän, liflig och
oblandad glädje, hennes ankomst till våra bygder väckte, och
det ej mindre af politiska, än religieusa och financiella motiver.
Må alltså den unga Furstinnan, främmande för all poli¬
tik, vandra i fotspåren af den vördade Stammodern för
vårt Konungahus och tillika, med sin Höga Svärmoder till
föresyn, sprida lugn och trefnad inom konungaborgen, och
derifrån gifva vördnadsvärda exempel åt landets famille-mö-
drar af den husliga lyckans sällhet.
Beledsagad af dessa underdåniga och uppriktiga önsk¬
ningar, lemnar jag härmedelst min röst till bifall åt detta af
Stats-Utskottet tillstyrkta anslag.
Med Herr Schxcan instämde Herr Brodin.
Herr Bergman: Då denna fråga förra gången härföre¬
var, understödde jag densamma och jag gör det äfven nu
på de af flere talare anförda skäl.
Herr Norin: Då frågan förra gången behandlades, bi¬
trädde jag den begärda återremissen af det skäl, att Utskot¬
tet skulle söka utreda, huruvida nådig framställning om an¬
slag från Norrige för Hennes Kongl. Höghet Kronprinsessan
blifvit af Kongl. Maj:t till Norrska Storthinget aflåten. Stats-
Utskottet har emedlertid ej kunnat efterkomma denna, af
flera Ståndets Ledamöter delade åsigt. Frågan befinner sig
sålunda nu på samma ståndpunkt, som förut. Denna utred¬
ning hör dock måhända egentligen ej hit, och åtminstone för
mig skall den numera icke lägga något hinder att uttala mia
enskilda tanka i denna fråga. Påkostande har det dock varit
att höra, det man påstått, att återremissen haft till syfte ett
mindre ädelt ändamål. Derifrån frikallar jag mig helt och
hållet. För min del, tror jag, att man går största delen af
nationens önskningar till mötes, då man bifaller hvad Stats-
Utskottet i denna punkt tillstyrkt. Jemte det jag ber att få
förklara, det jag anser, att man under sådana discussioner,
som denna, bör så litet som möjligt inblanda andra ämnen,
1
Den 14 Junii.
891
vill jag tillika, i anledning af en talares anmärkning att Stats¬
rådets Ledamöter icke afgifvit yttrande öfver detta af Kongl.
Maj:t äskade anslag, erinra att, då ärendet blifvit inför Kongl.
Maj:t föredraget, bör den omständigheten, att Statsrådets
Ledamöter dertill lemnat ett tyst bifall, icke utgöra skäl att
ej bifalla nu föredragna punkt.
Herr IVedberg: Då detta anslag behandlades inom Ut¬
skottet, påyrkade jag dertill bifall, hufvudsakligen på den grund,
att Hennes Maj:t Drottningen egde, såsom Kronprinsessa, ett
anslag af 20,000 Riksdaler. Jag bidrog likväl till återremiss
vid denna frågas första behandling i Ståndet, men detta skedde
ej, emedan jag ville sätta mig emot anslaget, utan för att få
utredt, om anslag för berörde ändamål blifvit äskadt från
Norrige. Stats-Utskottet har dock ej varit uti tillfälle att
lemna en sådan utredning. Lika med en talare, vet jag vis¬
serligen, att Rikets Ständer hafva i sin makt att vägra an¬
slag, då Regeringen saknar deras förtroende, men här torde
en sådan vägran icke vara på sin plats. Samme talare har
äfven återkallat i minnet tilldragelserne vid 1840—41 årens
Riksdag, då frågan om ett anslag till betäckande af Cabinetts-
cassans skuld förevar; jag lemnar detta åt glömskan, hälst
de fleste, som då handlade, redan gått till hvila. Jag begär
proposition på bifall.
Herr Murén: Då jag vid behandling afStats-Utskottets
Utlåtande, M 82, biträdde den å nämnde Utlåtande beviljade
återremiss, yttrade jag tillika min önskan, att Utskottet måtte
närmare utreda frågan och utlåta sig öfver det i Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition omnämnda prajudicat. Utskottet
har dock icke efterkommit denna min önskan, utan lemnat
ärendet tillbaka i samma outredda skick. Ehuru jag af en
talare hört påstås, att den första Hulvudtiteln icke borde
behandlas på samma sätt, som de andra Hufvudtitlarne, utan
att det tillhörde det constitutionela statsskicket, att ej utlåta
sig deröfver, äfvensom att det stridde emot allt constitutionelt
bruk, har jag dock ansett mig böra yttra några ord i ämnet.
Om man likväl skulle så förfara, som denne talare önskat,
återstode för Rikets Ständer ingen annan åtgärd med dessa
anslag, än att bevilja. Man har äfven åberopat den allmänna
opinionen i landet, såsom ett skäl för bifall till detta anslag;
men denna opinion kan dock vara ganska delad. Skulle nu
Rikets Ständer bevilja allt hvad som begäres å första Huf-
vudtiteln, under det de icke mäkta genomföra någon enda
reform, tror jag att den opinionen skulle inom landet göra
892
Den 14 Junit.
sig gällande, att Rikets Ständer endast äro lämplige för be¬
viljande af anslag, men oförmögna att handla för landets
bästa och fördel. För en sådan opinion bör man dock taga
sig till vara. För min del, tror jag, att den första Hufvud-
titeln förtjenar lika stor uppmärksamhet och noggrann gransk¬
ning, som någon af de öfriga. Samme talare har jemväl
sagt, att man endast borde i dylika frågor votera, så vida
man icke biföll hvad Utskottet deruti tillstyrkt. Han har
likväl sjelf brutit deremot, genom att ganska vidlyftigt orda
i ämnet; hvadan man af nämnde talares förfarande icke har
någon ledning för ett stillatigande. Hvad sjelfva frågan an¬
går, så tillåter jag mig att här använda ett argument, som
ofta emot mine yrkanden på reformer blifvit framhållet, nem¬
ligen: att tiden ej är lämplig. Detta argument har jag ofta
hört åberopas och det har äfven mången gång blifvit af Re¬
geringen accepteradt. Mindre lämplig, än just nu, kan väl
knappast någon tid vara för en tillökning af anslagen å första
Ilufvudtiteln. Under en tid. då inga förhoppningar finnas ens
för någon reform, är det i sanning ej lämpligt att öka an¬
slagen å första Hufvudtiteln. Man har äfven sagt, att be¬
viljandet af detta anslag vore en honnenrssak, såsom grun¬
dande sig på ett contract. Om ett sådant finnes, bör det
visserligen uppfyllas, men jag tror att detta sker, äfven utan
Rikets Ständers åtgörande. Jag hade hoppats, att man någon
gång skulle komma in på den satsen, att anslag icke bevil¬
jades till andra medlemmar af Konungahuset, än Konungen,
Kronprinsen och Enkedrottningen, och alt man ej dervid be-
höfde ingå i specialiteter. Om anslaget anses alldeles ound¬
gängligt, så anser jag det vara mera consequent, att med
samma summa eller 18,000 Riksdaler öka anslaget för Kron¬
prinsen. För min enskilda del, begär jag proposition på afslag.
Med Herr Murén instämde Herr Björk.
Herr Petré: Möjligheten för åtskillige talare från Norr¬
köping, Fahlun och Malmö att yttra sig på sätt, som skett,
och appellera till känslorna, har troligtvis berott derpå, att
desse ledamöter lemnat utur sigte de anmärkningar, hvarmed
jag började mitt förra anförande. Jag sökte nemligen visa,
att denna anslagsfråga icke hade ringaste sammanhang med
tillgifvenheten för den höga personlighet, hvars namn man
lånat, för alt till det äskade nya anslaget vinna bifall. Det
är, som jag sagt, ett factum, att vid 1814—43 årens Riksdag
upphörde rubriken handpenningar, att i Statsbudgeten figu¬
rera. Ovedersägligt är, alt detta anslag i sjelfva verket åsyf¬
Den 14 Junit.
895
tar en tillökning i anslaget åt Hans Kongl. Höghet Kronprin¬
sen, och jag ber fördenskull Ståndet komma ihåg, att ansla¬
get för honom vid sista Riksdagen höjdes från 23,000 R:dr
till 100,000 R:dr. En ledamot, som i närvarande ögonblick
icke finnes på sin plats, har sagt att under discussionen ytt¬
randen blifvit fällde, hvilka han önskade icke måtte i Proto-
collet återgifvas i deras genuina form. Om han härvid af-
sett min individuela obetydlighet, om han tilläfventyrs haft
mitt föregående yttrande i sigte, skulle jag, som aldrig skyg¬
gar tillbaka för att vidkännas mina ord, blilva honom särde¬
les förbunden, om han härutinnan lomnade mig nöjaktig upp¬
lysning, det vill säga, utmärkte de ställen i mitt nyssnämnde
anförande, som tilläfventyrs ådragit sig hans ogillande upp¬
märksamhet; ty en och hvar, som, i likhet med mig, lägger
vigt uppå, att man med sans och måtta uttrycker sig, angå¬
ende här förekommande frågor, måste naturligtvis vara an¬
gelägen om förklaring, då anledning till anmärkningar mot
något yttrande gifves. Då jag tager för gifvet, att denna min
uppmaning ej anses olämplig, så hoppas jag ock, att min be¬
gäran ej lemnäs obesvarad. Jag har under discussionen hört
sådane betraktelser, som för de mera loyala måste vara sär¬
deles välkomna. Det bör dock icke glömmas, att Rikets
Ständer äro ämnade till något mer, än blott organer för en
högre vilja. Det är hos Svenska nationen ett utmärkande
drag, att visa trohet och tillgifvenhet för Konungahuset. Den
har aldrig uraktlåtit att deltaga i firandet af den glädje, som
skänkes Konungens höga famille, men folkets tänkesätt böra
finna en ädlare utväg att uttrycka sig, än med penningar.
Och en sådan utväg finnes otvifvelaktig!. Det är icke med
mercantila medel, som en nation tolkar sina ädlare känslor.
Jag gillar således icke, att man, i våra dagar, äflas att låta
penningen agera såsom målsman för ett folks undersåtliga
tillgifvenhet, och jag anser, sanningen att säga, royautéen
hafva i allmänhet vida pålitligare vänner bland dem, som vä¬
gra vissa högt eftersträivade Statsanslag, än bland de be-
ställsamme, som söka med alla medel öfvertala oss att der¬
till samtycka. Represenlanten från Malmö bar skildrat sin
uppfattning af nationens tänkesätt i denna fråga. Han har
påstått att detsamma är benäget för bifall till det begärdta
anslaget. För kort stund sedan har det likväl inom ett an¬
nat Riks-Stånd, som befinner sig i samma latitude med oss,
blifvit offentligen yttradt, att allmänna rösten är emot till¬
ökade anslag för Konungahuset, och detta betydelsefulla för¬
Den 14 Junii.
klarande har blifvit af en nyss der timad omröstning be-
kräftadt, enär den härutinnan anställda voteringen lemnat en¬
dast 13 Ja, men deremot 72 Nej.
Herr Winge: Vid två föregående tillfällen har jag ut¬
talat och äfven nu vidhåller jag den åsigt, alt anslagen å för¬
sta hufvudtiteln ej borde höjas. Uti Herr Schwans fromma
önskan instämmer jag, att Thronföljarens gemål måtte följa
dynastiens stammoders vördnadsfull exempel, då hon aldrig
skall sakna Svenska folkets dyrkan.
Herr Schwan: Att efterkomma en välvillig uppmaning,
anser jag vara min pligt. Jag vill då högtidligt förklara till
Herr Petré, det jag icke fästade någon särskild uppmärk¬
samhet vid hans anförande, och med mitt yttrande icke af-
såg ogillande af något utaf honom fälldt uttryck. Emedlertid
är det för mig en glädje att höra Herr Petré tala för ro-
yautéens intressen; så gör äfven jag, men jag talar också för
landets fördel. Med denna tanka och med afseende å det
omdöme, som inom och utom landet i denna fråga skall fäl¬
las öfver Rikets Ständers beslut, vidblir jag den åsigt, att
Ståndet handlar både klokt och rätt, om det lemnar sitt bi¬
fall till de äskade 18,000 R:dr.
Discussionen var slutad; och Herr Talmannen framställde
denna proposition:
»Behagar Ilögtärade Ståndet bifalla Stats-Utskottets Ut¬
låtande i denna punkt?»
Svarades Ja och Nej; hvarjemte begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller 2:dra punkten i Stats-Utskottets Ut¬
låtande, JYs 82, förnyad i Memorialet, JYs 147, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås denna punkt.»
Votering anställdes med slutna sedlar; en sedel aflades
förseglad, och de öfrige, vid hvilkas öppnande två af Stån¬
dets Herrar Ledamöter stodo, en pä hvardera sidan om Herr
Talmannen, befunnos innehålla 50 Ja emot 20 Nej; i följd
hvaraf Ståndet godkännt denna punkt.
4:de punkten.
Afslogs.
Herr Lagergren: Jag reserverar mig emot beslutet. Jag
har ej velat begära votering, men anser dock, att detta lilla
anslag hade bort beviljas af Ståndet. De unga furstarna äro
ett rättvist föremål lör nationens stolthet och tillgifvenhet
Den 14 Junti.
895
och böra icke ställas i cathegorie med mindre bemedlade,
då de icke hafva mera än 5,000 R:dr hvardera.
Häruti instämde Herr Almgren.
8:cle punkten.
Lades till handlingarne.
M 148, i anledning af erhållna återremisser å Utlåtan¬
det, JYs 83, angående reglering af utgifterna under Riks-Sta-
tens andra hufvudtitel.
Härvid förekommo:
2:dra punkten i Utlåtandet, JYs 83, förnyad i Memoria¬
let, JYi 148.
Afslogs.
3:dje punkten i Utlåtandet, JYs 85, förnyad i Memoria¬
let, JYi 148.
Då Herr Talmannen framställde proposition till bifall
härå, svarades Ja och Nej, samt begärdes votering.
En så lydande voteringsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:
»Den, som bifaller 3:dje punkten i Stats-Utskottets Ut¬
låtande, JYi 83, förnyad i Memorialet, JYi 148, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås denna punkt.»
Votering anställdes derefter med slutna sedlar, efter
upprop; en sedel atlades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas
öppnande tvänne Ståndets Ledamöter stodo, en på hvardera
sidan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 27 Nej emot
15 Ja; i följd hvaraf omförmälde punkt var afslagen.
Öfrige af Borgare-Ståndet återremitterade punkter i Ut¬
låtandet, JYs 83, nemligen 9, 11 och 12, samt motsvarande
delar af Memorialet, M 148.
Herr Halling begärde af Stats-Utskottets Herrar Leda¬
möter upplysning, hvad åtgärd vidtagits, i anledning af hans
ännu obesvarade motion om resekostnads-anslags förvandling
ifrån ett förslagsanslag till bestämd summa i Riks-Slaten;
och Herr Petré förklarade, att nämnde motion hvilar hos
Stats-Utskottet, i afbidan på erforderlig utredning.
Förutnämnde Irenne punkter samt motsvarande delar
af Memorialet, JYs 148, lades till handlingarne.
JYs 149, i anledning af erhållen återremiss å Utlåtandet,
JY2 84, angående reglering af utgifterna under Riks-Statens
tredje hufvudtitel.
Lades till handlingarne.
JYs 150, i anledning af erhållne återremisser å Utlåtan¬
ä!96
Den 14 Junti
det, M 85, angående reglering af utgifterna under lliks-Sla-
tens fjerde hufvudtitel.
Ilerr Petré: Då denna hufvudtitel förra gången behand¬
lades, förbehöll ja:: mig att, då ordningen kom till nu ifrå¬
gavarande tabell, lå framställa de anmärkningar till rättelse
i gamla Uiks-Statens anslagsposter, hvartill jag kunde finna
mig befogad; men, ehuruväl påminnelser derom af mig flere
gånger gjordes, anfördes likväl, sedan Betänkandet var ge¬
nomgånget, att äfven tabellen borde betraktas såsom afgjord.
På det att någon surprice för andra gången icke måtte komma
att ega rum, anhåller jag att nu få hänvisa till några af de
punkter, hvari jag önskar ändring. Deribland märkas föl¬
jande:
l:o å Generalitets-Staten, der jag yrkar öfverförande på In-
dragnings-Staten af B:dr 26,000: —
2:o å indelta Cavallen- och Infanteri-
Regimenten » 244,000: —
3:o å Svea och Andra Lif-Gardet . . » » 9,207: —
4:o å Lif-Bevärings-Regimentet ...» » 21,174: 16.
5:o för Hallands Beväring . . . . » » 3,560: —
Herr Norin: Jag påminner mig också ganska väl den
discussion, som uppkom sedan Betänkandet, angående 4:de
hufvudtiteln, blifvit genomgånget. Likasom jag då ansåg Herr
Petre hafva kommit för sent med sina anmärkningar, anser
jag honom nu hafva kommit för tidigt dermed. Rätta stället
torde vara först när 25:dje punkten föredrages.
Herr Petré: Jag har egentligen ingenting att invända
emot den sista talarens mening, endast han täckes icke bort¬
glömma sina ord, när vi komma till 25:dje punkten.
Härefter förekommo:
l:sla punkten.
6:te punkten.
8:de punkten, mom. b. och c.
10:de punkten.
Lades till handlingarne.
11:le punkten.
Afslogs.
I3:de, 14:de, 16:de, 18:de och 21:sta punkterna.
Lades till handlingarne.
23 :dje punkten.
Herr Norin: Jag tager mig friheten fästa Herr Petrée
uppmärksamhet derå, att tiden nu är inne att framställa de
anmärkningar, hvartill han kan finna sig befogad.
Den 14 Junit.
897
Vice Talmannen Herr Halling: Om jag rätt påminner
mig, så innehöll lista punkten af Stats-Utskottets Utlåtande,
M 85, ett förbehåll att få inkomma med särskildt Utlåtande,
i anledning af Herr Stjernsvärds motion. Om så är, beror
denna Iråga på Stats- samt Allmänna Besvärs- och Econo-
mie-Utskotten, och vid sådant förhållande torde förevarande
punkt helt enkelt böra läggas till handlingarne.
Herr Norin: Herr vice Talmannen har ganska riktigt
angifvit innehållet af Utlåtandet, Jtf 85, men sådant hindrar
icke. efter mitt omdöme, pröfningen af Herr Petrés anmärk¬
ningar, hvilka, till förekommande af sammanblandning, torde
böra punktvis föredragas.
Herr Gråå: Då det torde vara temligen ostridigt att Herr
Petrés förslag står i sammanhang med Herr Stjernsvärds mo¬
tion, och som särskildt Utlåtande öfver denna sednare är att
förvänta, hemställer jag, om icke Herr Petré ville tillåta alt
med pröfningen af hans förslag lår anstå till dess samma Ut¬
låtande hunnit inkomma.
Herr Hesselgren: Upplysningsvis får jag äran meddela
att Utlåtandet, i anledning af Herr Stjernsvärds motion, re¬
dan är på afdelningen af de sammansatta Utskotten juste-
radt, samt att Rikets Ständers bifall å motionen icke blifvit
alstyrkt.
Herr Petré: Jag har icke framställt något annat yr¬
kande, än det, som är föranledt af Herr Falhems reservation,
och då finnes icke något antagligt skäl att undanskjuta frågan.
Herr Falhem: Jag kan icke föreställa mig annat än att
Herr Petrés förslag bör punktvis föredragas.
Herr Wcern: Jag delar de af Herr Gråå uttalade åsig-
ter och tror, att i det skick, hvari frågan nu befinner sig,
något så tillförlitligt omdöme, som skulle erfordras för att
samtycka till de genomgripande förändringar, hvilka här blif¬
vit föreslagna, icke kan bildas; hvadan jag, för min del, icke
kan för närvarande bifalla någon enda af de föreslagna för-
ändringarne.
Herr Lagergren: Jag instämmer med Herr Gråå och
tror, att man, med aktning för och allt förtroende till Herr
Falhems åsigler och grundliga kännedom om landtförsvaret
jemte alla dit hörande detailer, svårligen kan omedelbart ka¬
sta oss in på det vidlyftiga ämne, hvartill Herr Falhems re¬
servation gifver anledning. Jag hemställer alltså om icke 25:dje
punkten får läggas till handlingarne.
Borg.-Stind. fröt. vid Rikti. 185»—1851. lil. *>7
89»
Den i4 Junti.
Herr Palander:' Jag instämmer också med Herr Gråå
och tror, att en sä vigtig sak icke hör sä knapphändigt be¬
handlas, som den blifvit i Herr Falhems reservation, der äm¬
net ingalunda blifvit, som sig bör, utredt. Med ali aktning
för den värde representanten, som är läder till Herr Falhems
reservation, mäste jag bekänna att jag, pä grund al mänga
skäl, icke hyser något synnerligt förtroende dertill.
Herr Norin: Herrar Gräås och Wcerns mening kan
visserligen hafva skäl för sig, men dermed uppehälle vi den
ordinarie Stalsregleringen. Må vi ihågkomma att Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottens Utlåtande, i an¬
ledning af Herr Sljernsvärds motion, endast kan leda till un¬
derdånig skrifvelse, men att Herr Petré åsyftat genom sitt
förslag något, som direct inverkar på Stat-regleringen. Bättre
anser jag derföre vara att nu punktvis företaga samma för¬
slag. Då vi äro nog lycklige att hafva den värde reservan¬
ten bland oss, erhålla vi nog från honom nöjaktiga och er¬
forderliga upplysningar.
Herr Petré: Nasta gång min granne till höger uppträ¬
der, hoppas jag det sker på det för en ministeriel talare full¬
komligt parlamentariska sätt, som hos honom bör kunna för¬
utsättas. Herr Falhems reservation bör icke blifva föiemål
för bittra utgjutelser. Må ifrån andre håll förföljelse ega
rum, i fall den, ty värr, är oundviklig, men må icke delta
oädla handlingssätt vinna gehör på detta runi. Hvad Herr
Wcerns yttrande beträffar, så förvånar det mig att han ännu
icke kan inse, det vårt Generalitet tål att reduceras och om¬
bildas. Må han då slå upp Stals-Calendern, för alt omsider
öfvertyga sig om den stora mätigd till krigstjenst oduglige
generaler, som landtförsvars-budgeten har att frikostigt un¬
derhålla. Det verkligen förundrar mig att höra en eljest så
pröfvande ledamot här hafva så svårt att stadga sitt omdöme.
Jag fortsätter mitt yrkande rörande föredragningssättet.
Herr Falhem: Jag är förekommen af Herr Petré, rö¬
rande de af honom ifrågasatta indragningar, och hvad mig
sjelf vidkommer, så refererar jag mig till det yttrande, som
af mig afgafs, när Betänkandet, JVg 8ä, fiirevar.
Vice Talmannen Herr Halling: Då lista punkten i
Stats-Utskottets Utlåtande, JVs »5, redan är af 3 Stånd bifal¬
len och således utgör ett Bikels Ständers beslut, så kan jag
icke se någon våda vid att lägga förevarande punkt till hand-
lingarne.
Herr Palander: Jag har icke haft för afsigt att såra
Den 14 Junit.
899
någon person med mitt yttrande och kan följaktligen icke
taga åt mig den mot mig riktade förebråelsen.
Herr Waern: Det är ledsamt alt, då man någon gång
motsäger Herr Petré, man alllid skall finna sina ord blifva
lörtydda och återgifne på ett sätt, som hvarken med deri ut¬
tryckta mening eller ordaförstånd är öfverensstämmande. Jag
har icke yttrat ett enda ord om Herr Pclrés förslag, utan
endast antydt mitt eget omdömes otillförlitlighet samt förkla¬
rat att, i händelse sådan föredragning af ärendet nu skulle
komma att ega rum, sorn Herr Petré äskat, jag, af nämnde
orsak, icke kunde bifalla någon punkt i hans förslag.
Herr Petré: Herrar Waern och Halling behagade ytterli¬
gare mottaga den erinran, att här icke är fråga om Herr Stjern-
svärds motion, utan örn Herr Falhems reservation. Någon
rättvis anmärkning emot formen torde alltså ej vara att fram¬
ställa. Insinuation derom, att jag icke rätt upplättat förhand¬
lingen, anser jag mig kunna förbigå med ty stnad, då jag icke
tror mig hafva gjort mig känd lör att med afsigt höra illa.
Herr Winge: Jag instämmer med Herr Petré.
Vice Talmannen Herr Halling: Det är klart, att frå¬
gan handlar om Herr Sljernsvärds motion. Man har talat
om Herr Falhems reservation, men Herr Falhem har blott
reserverat sig deremot, att Herr Sljernsvärds motion inom
Utskottet icke fått den behandling, som'vederbort. Nu hafva
likväl 3 Stånd godkännt Utskottets Utlåtande och, vid sådant
föihållande, kan ingen annan åtgärd vidtagas, än att lägga fö¬
revarande punkt till handlingarne.
Herr Waern: Ännu en gång ser jag mig föranlåten,
emot min vana och önskan, att taga ordet, för att lästa Herr
Pelrés uppmärksamhet derå, att jag aldrig bestrid t proposi¬
tion på hans förslag. I motsats dertill, får jag nu förklara,
alt jag ingalunda kail dela Herr vice Talmannens åsigter,
att 23:dje punkten bör läggas till handlingarne. Den är af 2
Stånd återremitterad och således slår det hvilken talare sorn
helst fritt att yrka ändring uti de i tabellen förekommande
punkter. Att, utan upptagande till granskning af de förslag,
som här framställas, lägga punkten till handlingarne, skulle
derföre vara att undertrycka den hvarje riksdagsman till¬
kommande rättighet, att få sina, grundlagsenlig! väckta, för¬
slag underställde pröfning, och dertill vill jag icke bidraga.
En annan fråga åter är, om det är lämpligt, att nu, utan vi¬
dare pröfning eller utredning, antaga det al Herr Petré fram¬
ställda förslag, och det är derom jag yttrat mig. Orsaken
900
ben 14 Junit.
till den sammanblandning, som skett emellan Herr Sljcrn-
svärds motion och Herr Falhems reservation, kommer sig af
ingressen i den sednare, i hvilken det uttryckligen säges, att
den är afgifven med afseende pä den behandling, den förre
inom Stats-Utskottet rönt.
Herr Petré: På Stats-Utskottet fattade det af Herr vice
Talmannen omförmälde beslut, att särskildt behandla Herr
Stjernsvärds motion, hade Utskottet Herr Falhems reserva¬
tion sig ännu icke bekant. Jag kan icke nog förundra mig
deröfver, att Herr vice Talmannen här åberopar skenskäl.
Hvad betyder det i sjelfva verket, att Herr Falhem citerat
Herr Stjernsvärds namn. Om åter den af Herr Waern fö¬
reslagna method skulle följas och den tidpunkt afvaktas, då
Utskottens Utlåtande öfver Herr Stjernsvärds förslag inkom¬
mer till Rikets Ständer, så vore må hända utan ändamål att
upptaga frågan vid denna Riksdag.
Herr Norin: I anledning af Herr vice Talmannens ytt¬
rande, får jag erinra, att tabellen blott är godkänd af 2:ne
Stånd, men att 3 Stånds sammanstämmande beslut erfordras
för att frågan skall anses af Rikets Ständer afgjord.
Herr Hesselgren: En möjlighet kan vara, hvad jag lik¬
väl ingalunda vågar hoppas, att Utskotten in pleno fatta ett
annat beslut, än afdelningen tillstyrkt. Må härmed likväl
vara huru som helst, så anser jag något annat icke vara att
göra, än att uppskjuta behandlingen af förevarande punkt.
Vice Talmannen Herr Halling: .lag vill blott erinra,
att lista punkten är afgjord genom Rikets Ständers beslut.
Att nu på stående fot uppgöra en reorganisation af Svenska
arméen anser jag icke vara nyttigt.
Discussionen ansågs slutad och, på Herr Talmannens pro¬
position, beslöt Ståndet att med afgörande! af 25:dje punkten
skulle anstå tills vidare.
24:de punkten.
Lades till handlingarne.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åtskilj¬
des kl. */4 3 e. m., men sammanträdde åter till fortsätt¬
ning af
Plenum kl. 6 e. m.
§ »•
Upplästes ett så lydande Val-Protocoll:
>j!851 den 14 Junii sammanträdde Borgare-Ståndets Her-
Dcn 14 Junti.
901
rar Klectorer och utvalde Herr P. Herg till ständig Supple¬
ant i Stats-Utskottet och Herr Falhem till Suppleant i samma
Utskott, i stället för Herr Nordwall.
Ut supra. In fidem
A. Rundqvist.»
Och skulle vederbörande härom underrättas genom Ut¬
drag af Protocollet.
§ 6-
Föredrogos å nyo Stats-Utskottets Memorialer:
Ad 151, i anledning af erhållna återremisser å Utlåtan¬
det, J\l 86, angående reglering af utgifterna under Riks-Sta-
tens femte hufvudtitel.
Utskottets yttranden i detta Memorial lades till hand¬
lingarne, med undantag af de nedan omförmäldta, om hvilka
öfverlades och beslöts så, som härefter finnes anfördt.
Angående 10:de punkten i Utlåtandet, Ad 86.
Herr Lindström begärde ordet och yttrade: Då Bor-
gare-Ståndet återremitterade denna fråga, uttryckte detsamma
den åsigt, att ifrågavarande anslag måtte, såsom ordinarie, å
Riks-Staten uppföras. Jag förmodar, att Ståndet vidblifver
samma beslut och icke annorlunda beviljar anslaget.
Flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter anmälte sig
häruti instämma.
Herr Waern: Jag tror skäl,vara att i detta fall sam¬
tycka till Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i ämnet, deruti
gjorts framställning om ifrågavarande anslags uppförande på
flottans ordinarie Stat. Derå anhåller jag om proposition af
Herr Talmannen.
Herr Lindström: Det var också min mening, att Stån¬
det skulle vidblifva sitt förra beslut, i enlighet med hvad Herr
Wcern nu yttrat.
Vice Talmannen Herr Halling: Afven jag tillstyrker,
att Ståndet måtte bevilja ifrågavarande anslag, att uppföras å
flottans ordinarie stat, men icke på det sätt Stats-Utskottet
föreslagit, emedan det då vore att anse såsom personell och
gällande endast till förmån för de nuvarande fyra skollärare,
hvilka komma i åtnjutande deraf.
Discussionen var slutad; och sedan Herr Talmannens
framställning om bifall till förevarande Utlåtande, med Nej
besvarats, framställde Herr Talmannen denna proposition:
Behagar Ståndet Infalla Stats-Utskottets uti Memorialet, Ad
151, vidblifna tillstyrkande i dess Utlåtande, Ad 86, på det
sätt, att der omförmäldta anslag må uppföras å 5:te Hufvud-
902
Den 14 Jan ii.
litelns ordinarie Slat, enligt den Kongl. Propositionen i äm¬
net, hvilken proposition med Ja besvarades.
M 152, i anledning af erhållna återremisser å Utlåtan¬
det, Ni 87, angående regleringen af utgifterne under Riks-
Statens 6:te Hnfvudtitel.
Angående 10 punkten i Memorialet, Ni 152.
Herr Norin: Jag har säker underrättelse derom, att
ifrågavarande anslag redan beviljats af två Riks-Stånd, hå¬
lunda, att det måtte användas, på sätt lämpligast är, till an¬
läggande af Landtbruksskola, antingen i Jemtland eller någon
annan af Rikets norra provincer Då önskvärdt är, att med¬
len göras fruktbärande för det afsedda ändamålet, men detta
möjligen kunde förfelas, om de anslogos ensamt till Landt¬
bruksskola i Jemtland, tillstyrker jag, med hemtadt stöd af
två Riks-Stånds omförmäldta beslut, att detta Stånd måtte
på enahanda sätt bevilja detta anslag.
Herr vice Talmannen, Herr Lagergren, samt flere andra
af Ståndets Herrar ledamöter anmälte sig häri instämma.
Ofverläggningen förklarades slutad; och sedan Herr Tal¬
mannens framställning, om Ståndet bifölle förevarande Utlå¬
tande, besvarats med öfvervägande Nej, gjorde Herr Talman¬
nen denna proposition: Bifalles 10 punkten, enligt Memoria¬
let, Ni 152, angående anslag till en Landtbruksskola i Jemt¬
land, med tillägg, att, derest lämplig lägenhet för en Landt¬
bruksskola icke inom Jemtland kan beredas, Kongl. Majit
skall ega att använda anslaget för en sådan skola i någon
annan af de norra provincerna.
Besvarades med öfvervägande Ja; hvadan nämnde punkt,
med berörde tillägg, var bifallen.
18:de punkten, mom. 2, Litt. A. och mom. 3, om anslag
till Techniska skolor.
Memorialet, Ni 152, gillades.
J9:de punkten, lista och 2:dra afdelningarne.
Herr Gezelius: Utan afseende på de återremisser, som
från Irenne Riks-Stånd blifvit meddelade, har Stats-Utskoltet
i denna del v i d b I i f v i t sitt förra Utlåtande, med förklarande,
att detta grundade sig på Rikets Ständers vid förlidne Riks¬
dag i detta ämne fattade beslut. Men Rikets Ständers nyss¬
nämnde beslut härledde sig äler från den förmodan eller
förutsättning, som sedermera befunnits icke hafva slagit in,
att nemligen Rydbergska donationsmedlen skulle blifva att
tillgå för ifrågakomne Navigationsskolas upprätthållande. Nu
är likväl vederbörligen upplyst och ådagalagdt, att nämnde
Den 14 Janii.
903
donationsmedel ingalunda äro disponible för denna skola, som
egentligen är afsedd lör meddelande af theoretisk undervis¬
ning i Navigalionsläran, till bildande af kunnige sjöcapitainer
och styrmän, utan komma att användas till annat ändamål,
eller till en inrättning för practisk undervisning i sjömans¬
yrket lör de delar, som tillhöra jungman, matroser, med flere,
som inbegripas under benämningen sjömän, i afseende på
hvilken inrättning anstalter redan skola vara vidtagne. Vid
slikt förhållande, och då Stats-Utskottet således hufvudsakli¬
gen grundat sitt Utlåtande på en oriktig eller felslagen för¬
utsättning, hvarigenom nuvarande theoretiska Navigations¬
skola i hufvudsladen skulle för framtiden komma att blifva
utan allt anslag, örn Utlåtandet i denna del vunne Rikets
Ständers bifall, finner jag, med afseende på behofvet af sam¬
ma skolas fortfarande bestånd, mig icke kunna undgå till¬
styrka bifall till uppförande ånyo af det för skolan förut be¬
stämda årliga belopp, 2,800 R:dr, som Kongl. Majit i nåder
föreslagit.
Herr Rinman: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr Gezelius. Det förefaller mig särdeles besynnerligt, att,
sedan Rikets Ständer en gång förut lerunat ifrågavarande an¬
slag, endast emot vilkor af locals anskaffande till Navigations¬
skolan, detta anslag nu skulle borttagas endast och allenast
på en lös förutsättning att tillräck lige medel lås på annat
håll. Dertill kommer, att, om denna skola, vid hvilken äf¬
ven lärare vid andra dylika examinerats, upphör, i brist af
anslag, äfven de öfriga Navigationsskolorna kunna blifva utan
lärare, om ej annat förfogande vidtages. Stockholms stad
kan det naturligtvis icke åligga att påkosta skidan, och jag
ser då icke, huru densamma skall kunna fortfara, sedan Stats¬
anslag dertill borttagits. I afseende på den supponerade rät¬
tigheten till Rydbergska fondens anvisande, kan dessutom
anmärkas, atl, om en-kild disposition på sådant sätt af Stats¬
verket kunde dragas till det ändamål, detsamma bestämmer,
så lärer ingen vidare donera något till allmänt ändamål. Men
jag vill icke upprepa hvad förut blifvit i denna fråga ganska
vidlyftigt ordadt, utan inskränker mig dertill att, lika med
den föregående talaren, yrka alslag å Utskottets Utlåtande i
denna punkt och att Ståndet i stället beviljar det af Kongl.
Majit äskade anslag med 2,800 Ridr Bico, att å ordinarie Stat
uppföras.
Herr Norin: Den förste värde talaren har väl strängt
— ( aiaic-lTuknttet dess förfarande i denna fråga, då
904
Den 14 Junii.
han dels förklarat, afl detsamma varit skyldigt frångå sitt
förra beslut, sedan återremiss derå af tre Stånd beslutats, dels
ansett Utskottet hafva begått ett uppenbart misstag genom
förutsättningen, att Rydbergska donationsfonden skulle vara
disponibel och tillräcklig lör det med äskade anslaget afsedda
ändamål. Till försvar för en sådan åsigt finnes väl ej annat
stöd, än hvad i den Kongl. Propositionen förekommer derom,
att, på förfrågan hos Jnstitiae Canzleren, denne svarat, att
på laglig väg ej torde vinnas någon rättighet att disponera
berörde enskilda medel. Med all aktning för det höga Era¬
betet och dess nuvarande innehafvare, tror jag likväl, med
andra, att annan till ändamålet ledande väg finnes att upp¬
rätthålla Statsmakternas anseende, så att de ej synas i detta
fall subordinera under de 2 å 3 personers vilja, hvilka hafva
förtroendet att förvalta omförmälde donation; destoheldre, som
denna Direclions afgifna yttrande icke innefattar eli bestämdt
förklarande, att ifrågaställa användandet af donationsmedlen
absolut icke öfverensstätnmer med gifvarens afsigt, utan en¬
dast att det syntes Directionen, som skulle med denna afses
ett annat sätt att disponera medlen.
När fråga om detta anslag vid sista Riksdagen förevar,
beviljades detsamma, endast emot enskild garantie, att Sla¬
ten icke vidare skulle behöfva bidraga till underhåll al Stock¬
holms Navigationsskola. J)å var ingalunda meningen att, ge¬
nom framtida, ovilkorlig vägran af Statsanslag, föranleda sko¬
lans tillslutande. Förnämsta orsaken låg i önskan att se ett
ändtligt slut på tvisten om donationsmedlens användande,
emellan Stockholms stad och exsecutorerne af Rydbergska
testamentet. Att bringa saken derhän, torde ock vara Stock¬
holms stads ensak, eller deras, som äro mest intresserade
af ifrågavarande undervisnings-anstalts upprätthållande och
verksamhet. Jag skulle vara böjd att bevilja det äskade
anslaget, med vilkor att till nästa Riksdag blefve fullkomligt
utredt, huruvida den Rydbergska donationsfonden är lör ifrå¬
gavarande ändamål disponibel eller icke. I sednare fallet är
jag öfvertygad, att Rikets Ständer icke vägra fortfarande an¬
slag; i det förra torde vara ursäktligt, om de sätta en gräns
för påståendet i detta hänseende. Ty deraf, att Rikets Stän¬
der vid 11)40—41 årens Riksdag, då anslaget beviljades, en¬
dast föreskrefvo, att local för skolan skulle af Slaten till¬
handahållas, följer alldeles icke, alt Ständerna för alltid äro,
sedan detta vilkor uppfyllts, förbundna att bevilja anslag här¬
till. För den händelse att Ståndet nu skulle vara sinnad), att
Den 14 Junii.
903
derpå ingå, anhåller jag om proposition till beviljande af det
äskade anslaget, under vilkor att, såsom jag redan uppgifvit,
före nästa Riksdag afgöres, huruvida de Rydbergska donations¬
medlen äro uti förevarande afseende disponible.
Herr Palander; Afven mig förefaller det ganska be¬
synnerligt, att Stats-Utskottet icke lyssnat till de tre Riks-
Stånds åsigter, som genom återremisserna uttalats. Jag de¬
lar helt och hållet den mening, som Herr Gråå i sin reser¬
vation uttryckt. Det vore en stor orättvisa, om Stockholms
Navigationsskola vid slutet af detta år skulle gå miste oin
allt Statsanslag, såsom följden blefve, om Stats-ötskottets Ut¬
låtande blefve Rikets Sländers beslut. Det vore icke alle¬
nast för Stockholm af högst menlig verkan, utan hela Riket
blefve derigenom lidande, då nu förhållandet är, att uti ifrå¬
gavarande Navigationsskola bildas skeppare och styrmän, som
åt särskilda orter i Riket utgå, att använda sina kunskaper.
Med nöje förenar jag mig uti det yrkande, Herr Norin nu
framställt.
Herr Brinck: Jag måste beklaga och derjemte tillkän¬
nagifva min förvåning, att nu kunnat inträffa, hvad förr icke
händt under hela den tid, jag haft förtroendet att deltaga i
Rorgare-Ståndets öfverläggningar, det nemligen att ett Utskott
blifvit vid ett beslut, oaktadt det af tre Stånd återremitterats.
Hvad den speciela frågan angår, skall jag icke upptaga
Ståndets dyrbara tid med något upprepande af hvad jag förut
i saken yttrat, så vidt det nu kan undvikas. Men jag an¬
ser maktpåliggande att hemställa, om man, med någon öm¬
het eller månhet om vår sjöfart och handel, kan tro sig
gagna med ett sådant, som Stats-Utskottets anmärkta förfa¬
rande. Coopvaerdie-sjöfarten är en af de aldra vigtigaste fö¬
remål för Statsmakternas omtanka, och har, såsom sådan,
äfven i sednare tider rättvisligen och till Rikets nytta fått
uppmuntran genom hvarjehanda, ehuru ringa, Statsanslag.
Dessa, om några, äro af verklig productiv natur och så an¬
gelägna, att det föga kan anses annorlunda, än för lättsinne,
att, på ett sådant skenskäl, som det af Stats-Utskottet i denna
fråga använda, undanrycka detta vigtiga föremål ett så be-
skaffadt anslag, som det ifrågavarande, hälst sedan det redan
länge utgått och fortfarande måst påräknas.
Sista Riksdagens Stats-Utskott, som det tillkommer att
först hafva uppkastat frågan om den med Rydbergska dona¬
tionsmedlen stillade sjömansskolan och sammanbundit den¬
samma med förevarande anslagsfråga, ägde likväl icke full¬
906
Dtn 14 Junii.
ständig kännedom om rätta förhållandet. Också tror jag, att.
om, sedan uppmärksamheten lästats derå samt särskildt på
denna practiska Navigationsskolas verkliga nytta, genom till-
danande al dugliga sjömän, matroser och öfriga af en skepps¬
besättning, såsom testators afsigt varit, — om, säger jag, Stats¬
utskottet då hade gjort sig mödan alt på stället taga när¬
mare kännedom om denna läroinrättning, resultatet i anslags¬
frågan för den theoretiska Navigationsskolan skulle blifvit helt
annorlunda, än sorn inträlfat. Följden af Stals-Utskotlets nu
två gånger meddi Idla beslut blir den, att nyssnämnda Navi¬
gationsskola måste med detta år upphöra och tillstängas samt
att dåmera icke finnes någon sådan läroanstalt emellan fielie
och Calmar. Jag frågar Stats-Utskottets ledamöter sjelfve,
om sådant kan vara nyttigt för den Svenska sjöfarten eller,
lindrigast sagdt, oskadligt för de många fattiga ynglingar, som
egna sig åt detta yrke och för sin bildning dertill skola nöd¬
gas begifva sig lång väg och länge uppehålla sig å främ¬
mande orter? Såsom varande ledamot i Directionen för den
theoretiska navigationsskolan härstädes, är mig icke tillstän¬
dig! att yttra ett omdöme om sätlet huru den skötes eller
förvaltas. Örn den lärare, som. försedd med Kongl, fullmakt,
der fungerar, är jag dock oförhindrad att tala, men tror det
vara öfverflödigt, att säga mera, än att han, i nämnde egen¬
skap, gör fullt skäl för sig, helst jag är öfvertygad att de,
hvilka kommit i närmare beröring med de mångå elever,
som utgått från skolan under hans ledning, skola haft stör¬
sta skäl att finna sig med dem tillfredsställde och kunna
sådant, till lärarens heder, vitsorda.
1 sammanhang härmed bör jag icke underlåta att fästa
Rikets Ständers uppmärksamhet på en vigtig omständighet.
Om de än kunna och vilja indraga det äskade Statsanslaget
för Navigationsskolan, så torde det likväl icke blifva lika lätt
att förrycka lönen åtminstone för den förste läraren dervid,
sedan han den 20 April 1042 å denna befattning undfått
Kongl. Maj:ts nådiga fullmakt. Det måste i allt fall blifva
en omsorg för Stats-Utskottet att skaffa samma lärare er¬
sättning för den lön, om hvars åtnjutande han på sådant sätt
försäkrats, och hvilken uppgår lill 1,600 R:dr B:co årligen.
Att då, för besparande af ölriga 1,200 R;dr, vilja tillsluta en
gagnelig läroinrättning för måhända all framtid, kan åtmin¬
stone icke kallas fosterländskt handladt, icke vara till Rikets
sannskyldiga nytta. Till detta Stånd, som närmast erfarit
vigten af Rikets sjöfart och bildningsanstalter derför, vädjar
jag och hemställer, om Ståndet kan anse sig pligtigt att
samtycka tdl det beslut, som Stats-Utskottet i denna fråga till¬
styrkt. Sammanverkande, äro de omtalade tvänne Navigations¬
skolorna i tillfälle att förse större delen al Svenska handels¬
fartyg med theoretiskt och practiskt bildadt befäl och sjöfolk.
Om detta länder till nytta för fosterlandet, lärer jag icke
förgäfves hemställa om beviljandet af det äskade anslaget.
Annars skulle saken tala emot sig sjelf. Med min röst kan
jag icke bidraga till bilall å Stats-Utskottets Utlåtande i denna
punkt, utan yrkar, att, med afslag derå, Ståndet matte bi¬
falla hvad i den Kongl. Propositionen i ämnet är äskadt.
Herr Lagergren: Icke eller jag gillar Stats-Utskottets
förfarande i denna fråga. Om Stockholms stad vore mera,
än andre, förpligtad att löna lärare vid ifrågavarande Navi¬
gationsskola, då skulle jag begripa den åtgärd, Utskottet vid¬
tagit, såsom ett tvångsmedel. Men att emot exsecutorer af
testamenten eller delegare i sterbhus vidtaga tvångsmedel,
tillhör lagskipningen, icke administrationen. Således måste,
för utförandet af detta tvångsmedel emot Rydbergska testa-
mentsexsecutorerne, Domstol aiditas och, om än ett sådant
försök lyckas, fordras likväl flere år för att deraf få se fruk¬
terna. Deremot synes det mig osäkert, om genom rättegång
kan vinnas det bidrag af Rydbergska donationsfonden, sorn
önskas. Det hindrar likväl icke Rikets Ständer att anse
Stockholms stad böra försöka, hvad med rättegång kan vin¬
nas; men den enda säkert påräkneliga följden af en sådan åt¬
gärd är en långvarig tidsutdrägt. Stats-Utskottet hade bort
inse detta och att det ej lagligen låter sig göra, att med ens
sätta sig i besittning af de testamentsmedel, å hvilka det
gifvit ett slags anvisning. Staten kan, efter min tanka, icke
rättvisligen undgå, att lemna fortfarande anslag till nämnde
skola, icke blott för detta och nästa år, utan alltinlill nästa
Statsreglering. Rättegång om bättre rätt till omförmäldta
donationsmedel kan nemligen leda till bekräftelse, genom laga
dom, å den mening, testaments-exsecutorerna förklarat Ryd¬
bergs testamente innelatta. Donationsmedlen äro i sådant
fall icke tillgängliga för den ifrågavarande Navigationsskolans
behof eller underhåll. Vid sådant förhållande, och då denna
är till, icke för local-undervisning allena, utan till det all¬
männas gagn, kan jag ej annat än finna det både orättvist
och oklokt, hvad Stats-Utskottet tillstyrkt, eller ett plötsligt
indragande af anslaget till Stockholms Navigationsskola, hvil¬
ket otvifvelaktig! skulle hafva densammas upphörande till
008
Den 14 Junti.
följd. Herr Brinck liar redan fästat uppmärksamheten derå,
att den förste läraren vid skolan är försedd med Kongl, full¬
makt. Jag kan väl icke föreställa mig annat, än denna hand¬
ling endast innebär egenskapen af constiiutorial. Men i allt
fall vore det mycket vågadt, ganska hårdt och löga värdigt,
att, på en gång, betaga en person den lön, han, på grund af
Kongl, constitutorial, åtnjutit för en befattning, hvilken han,
under loppet af (lere år, på ett berömvärdt sätt, förestått.
Jag förenar mig i yrkandet om afslag å Stats-Ulskottets Ut¬
låtande i denna punkt samt anhåller att, för bifall å hvad
Kongl. Maj:t uti förevarande hänseende äskat, proposition
framställes i conformité med yrkande af en annan Ståndets
ledamot, som redan behagat meddela mig kännedom om det¬
samma.
Herr Gråd: Då denna fråga förra gången här förekom
till öfverläggning, ådagalades ovedersägligen, att Stockholms
Navigationsskola mäste med detta års utgång tillslutas, om
det äskade anslaget icke fortfarande lemnäs. Jag anser öf¬
verflödigt att nu upprepa de skäl, som då anfördes, men kan
icke underlåta att anmärka det besynnerliga deruti, att, oak¬
tadt frågan af tre Stånd återremitterats, Stats-Utskottet ändå
vidblifva! dess förra beslut. För rnin del, anser jag Ståndet
böra bifalla det anslag, Kongl. Majit uti ifrågavarande hän¬
seende äskat, och anhåller, att proposition till besluts fat¬
tande i detta ämne af Herr Talmannen varder framställd i
dessa ordalag.
Herrar Brodin och Gustafsson, med flere, instämde.
Herr Gezelius: Jag har ingalunda, på sätt Herr Norin
förment, åsyftat något strängt klander mot Stats-Utskottet;
men sedan Directionen för Rydbergska stiftelsen numera ofli-
cielt sig yttrat, och dervid undandragit sig, att af samma stif¬
telses tillgångar underhålla den hittills med allmänna medel
bekostade theoreliska Navigationsskolan härstädes samt Kongl.
Majit, med afseende derpå och efter det såväl Commerce-
Collegium som Justitia>-Canzlers-Embetet blifvit i ämnet hör¬
de, funnit någon åtgärd för närvarande icke kunna eller böra
vidtagas, för att, mot Directionens bestridande, göra berörde
enskilda stiftelses tillgångar för nämnde skola disponible, har
jag, för min del, ej kunnat godkänna Stats-Utskottets förfa¬
rande, att indraga ett allmänt och behöflig! anslag för en
nyttig undervisnings-anstalt, på grund endast af en förutsätt¬
ning, som visat sig vara så oviss och vansklig, om blifvande
tillgångar från annat håll. Om ock rättegång skulle emot
Den 14 Junti.
90!!
bemälte Direction anställas om bidrag till ifrågakomne sko¬
las underhåll, synes utgången deraf till skolans fördel vara
ganska problematisk. Dock om Högtärade Ståndet, i stallet
att, efter min åsigt, bifalla Kongl. Majits nådiga Proposition,
heldre vill antaga Herr Norins nu framställda förslag, har
jag, för min del, ej eller något deremot, enär det åtminstone
grundar sig på en riktig princip och resultatet i skolans in¬
tresse blifver enahanda.
Vice Talmannen Herr Halling: Det är en olycklig för¬
villelse, som jag måste bekämpa, att en sådan, som ifråga¬
varande skola är till endast för den commun, inom hvilken
hon finnes anlagd. Stockholms Navigationsskola finnes här
för det allmännas, ingalunda uteslutande för Stockholms stads
gagn och nyttjande. Bland alla Rikets Navigationsskolor, an¬
ser jag den i Stockholm vara den gagneligaste, i så måtto,
att sjöfolk, som sent på hösten här afmönstra och nödgas
här öfvervintra, under tiden hafva tillfälle att i nämnde skola
förvärfva åtminstone en del af de kunskaper, som erfordras
för avancement inom yrket. Det är så mycket fördelakti¬
gare, som de fleste sjömän icke hafva råd, att på en gång
uppoffra den tid, som åtgår för inhämtande af fullständig bild¬
ning till styrman eller skeppare.
Ehuru svårt det är att nödgas framkalla förebråelse
mot en styrelse eller Corporation, hvilken, såsom sådan, icke
kan till omedelbart besvarande upptaga del, som anmärkes,
kan jag dock i detta fall lugnare framställa, hvad jag föran-
låles yttra, då en ledamot af Directionen öfver ifrågavarande
skola nu är närvarande och medlem af Ståndet. Jag hyser
den öfvertygelse, att om samma Direction genast efter er¬
hållen underrättelse om den Rydbergska donationen, eller åt¬
minstone efter sista Riksdag, satt sig i rörelse uti den rikt¬
ning, som jag, vid denna frågas återremitterande till Stats-
Utskottet, angifvit, så hade Rikets Ständer icke ens ifråga¬
satt att vägra ifrågavarande anslags fortsättning. Såsom le¬
damot af Directionen, skulle jag hafva ansett nödigt att ge¬
nast väcka anspråk på Rydbergska donationsmedlen, och att,
lör sådant ändamål, organisera skolan på ett sätt, som gjort
inrättandet af en särskild skola, för uppfyllandet af teslators
föreskrifter, öfverflödigt. Måhända kunde en medelväg finnas
derigenom, att Stockholms stad åtoge sig att underhålla skol¬
hus, och de öfrige kostnaderne bestriddes af andra medel.
Men då man läster uppmärksamheten derå, att Stockholms
Navigationsskola är ett så stort läroverk, hvars lärjungar
910
Den 14 Junii.
komma ifrån och utgå till alla delar af Riket, så synes det,
sorn det allmänna verkligen bort vara Skoldirectionen för¬
bundet, orri denna åtminstone efter sista Riksdag sökt tvinga
exsecutorerne af Rydbergska testamentet till den disposition
af donationsmedlen, som Stats-Utskottets Utlåtande åsyftar.
Jag vill visst icke taga på mig att förutsäga hvad slut en
rättegång härom kunnat taga. Men om en sådan endast blif¬
vit väckt, skulle, oansedt den ej hunnit afslutas, fråga nu
knappast uppstått om indragning af anslaget. Nyligen under¬
rättad, att de trenne öfriga Riks-Stånden beklagligtvis bifallit
Stats-Utskottets Utlåtande, tror jag dock, att detta Stånd bör,
såsom en möjlig räddningsplanka ur denna nöd, omfatta och
öfvergå till Herr Norins nu framställda förslag, öfvertygad,
såsom jag är, att ju större likstämmighet inom Ståndet häri
råder, desto bättre äro utsigterna till ett lyckligt slut. Af
Herr Gräås förslag åter befarar jag, äfven om det skulle
kunna genomdrifvas, den följd, att frågan vid nästa Riksdag
återkommer i samma skick, som nu.
Herr Werrn: Fastän jag icke reserverat mig emot
Stats-Utskottets förevarande Utlåtande, är det likväl icke till
detsammas försvar, som jag nu tager ordet. Ty äfven jag
anser det icke vara lämpligt att indraga ifrågavarande anslag
derföre, alt donationen blifvit gifven genom Rydbergs testa¬
mente och denna illa användts.
I af-eende på formen eller behandlingen af frågan i Ut¬
skottet, förefaller mig också besynnerligt, att, oaktadt 5 Stånd
återremitterat Utlåtandet, förra gången det var under öfver¬
läggning, Utskottet ändå nu vidblifvit samma Utlåtande, jemte
det att endast samma skäl, som förut, åberopats. Likväl
anser jag det vara af vigt, att, i sammanhang härmed, icke
göres till princip, att Utskott ovilkorligen skall ändra beslut,
efter återremiss ifrån 3 Riks-Stånd. Att établera sådant
vore, i min tanka, ganska vådligt, särdeles hvad Stats-Ut-
skottet vidkommer. Om t. ex. 3 Ständ till detta Utskott
återremittera ett ärende för vidare utredning och flere upp¬
lysningars meddelande, så är Utskottet visserligen dertill för¬
bundet, Detsammas åliggande är, att så fullständigt, som
möjligt, utreda målen och gifva skäl för sina beslut. Häruti
har det ock nu brustit. Men att vidblifva ett beslut, anser
jag, hvad ifrågavarande Utskott beträffar, vara det riktigaste,
helst Rikets Ständer ingalunda äro deraf bundne i sina åt¬
gärder. Uti så kallade önskningsmå! deremot, der förslag
till underdånig skrifvelse skola afgifvas, torde det riktigaste
Ven 14 Junii.
911
vara, alt Utskottet, jemte anförande af skäl, hvarpå beslut
anses böra grundas, om det än icke delar de motsatta åsig-
ter, som af 3 Stånd vid återremiss uttryckts, ändå alterna¬
tivt meddelar tillstyrkande i enlighet dermed. I förevarande
fall förtjenar att särskildt anmärkas, det Kongl. Majit allåtit
det (örslag, sorn är föremål för utredning och behandling.
Skulle Utskottet vara i sådan fråga lörpligtadt, att ovilkorli¬
gen taga 5 Stånds vid återremiss yttrade åsigler till rätte¬
snöre lör dess beslut, så hade Utskottet nedsjunkit till ett
slags blott expedierande Utskott, utan sjelfständig verksam¬
het. A( dessa skäl motsätter jag mig fastställandet af en
sådan princip, som andre talare nu förordat i detta hänseende.
Herr Bergman: När detta ärende förra gången här be¬
handlades, yttrade jag mig för beviljande utaf det af Kongl.
Majit äskade anslag. Nu har jag egentligen begärt ordet,
för att, med den närmare kännedomen jag häri sökt och
vunnit, vitsorda den stora nyttan af ifrågakomne Naviga¬
tionsskola, ej allenast för Stockholm. Afven i Götheborg hafva
emottagits och anställts mycket skicklige navigateurer, som
fått sin bildning vid denna undervisningsanstalt. Jag vidblif-
ver min förra åsigt och tillstyrker anslagets beviljande, men
har ännu icke bestämt mig för instämmande i Herr Norins
eller Herr Grääs något olika förslager, hvilket således för
mig återstår att decidera innan öfverläggningen slutas.
Herr Petré: Det är fägnesamt höra, att Stats-Utskottet
lyckats tillvinna sig en framför mig placerad Ledamots in¬
nerliga beundran. Han har bland annat låtit förstå, att, om
Utskottets förevarande Utlåtande bifalles. följden blir, att in¬
gen Navigationsskola kommer alt finnas på den långa sträc¬
kan emellan Gefle och Calmar. Jag tager mig friheten an¬
visa honom en utväg att förekomma detta missförhållande.
Det behöfs blott att, när vi komma till behandlingen af näst¬
följande punkt, understödja deri afhandlade förslag att skapa
en ny Navigationsskola i Westervik. För öfrigt bar jag föga
annat att tillägga, än att jag aldrig blir ense med Herr Werrn
derom, att Statens medel böra både när och fjerran få täm¬
ligen oförsynt tagas i anspråk af alla dem, som hafva håg
att lefva på det allmännas bekostnad. Statens tillgångar böra,
efter hvad mig synes, aldrig få i oträngdt mål användas.
Särdeles anser jag det vid denna Riksdag vara af högsta nöd¬
vändighet att släfja den ständigt växande åtrån efter Stats¬
anslag.
Jag bör kanske äfven yttra något med särskildt afseende
Den 1 l Junti.
pä två värda Ledamöter, som inför protocollet fört ett litet
samtal med hvarandra. Den ena har ställt en allvarlig upp¬
maning tili den andra, att lemna en behöflig ansedd upp¬
lysning, hemtad från sin erfarenhet, såsom Scholaedirecteur.
Jag anser denna sak ej vara af beskaffenhet, att Ståndet bör
dermed besväras, utan lämpligare kunna utgöra föremål för
enskild Conversation, de värde ledamöterne emellan.
Herr Winge: I min tanka är det angeläget, att i en så
folkrik stad, som Stockholm, och med så betydlig sjöfart,
finnes både theoretisk och practisk Navigationsskola. Jag
kan derföre icke finna det lämpligt, att den theoretiska skall
inlåta sig uti en process med exsecutorerne af Rydbergs te¬
stamente, och ännu mindre Rikets Ständer värdigt, att på
något sätt förmå till en sådan rättegång. En hvar, som ön¬
skar donationer genom testamente till allmänt nyttiga ända¬
mål, bör ock nitälska, att sådane dispositioner hållas i helgd
och icke rubbas, ulan testators vilja träder i verkställighet.
Aldraminst böra Rikets Ständer göra sig till uttolkare af me¬
ningen med testamente. I Norrköping var äfven en rik man,
som gjorde testamente. Det var också en, som tolkade det.
Följden deraf var en vändning i saken, sorn icke någon hade
väntat. Sådant måste verka ytterst nedslående för den eller
dem, som skulle vilja göra ett testamente för ett allmänt
godt ändamål och interessera sig för uppfyllandet af det åsyf¬
tade. Det betager för en lång tid hägen att göra sådane
dispositioner. Jag yrkar, med flere föregående talare, att
det af Kongl. Majit äskade anslag må beviljas, så att det
kommer Stockholms theoretiska Navigationsskola till godo.
Herr Brinck: Af min värde vän bakom mig har jag
fått ett slags tillrättavisning genom uppmaningen att läsa nä¬
sta punkt i Betänkandet och att bidraga till deri omförmälda
Navigationsskolas inrättande i Westervik, för att afkorta det
af mig omnämnda afstånd emellan Gefle och Calmar. Jag
hyser dock ingen förhoppning derom, särdeles som jag sak¬
nar den värde vännen och talaren såsom reservant emot
Stats-Utskottets Utlåtande i samma punkt, derigenom anslag
till nämnde skolinrättning afstyrkes. Men om än en dylik
förhoppning ändå icke skulle bedraga, hvilket för mig vore
önskligast, emedan jag anser dylika inrättningar icke vara
ensamt för staden eller communen, utan äfven för landsor-
terne och dem derifrån, som vilja af undervisningen begagna
sig, hemställer jag likväl, om afståndet emellan Gefle och
Westervik är så obetydligt, att ej bristen på sådan skola
Den ti Junti.
913
emellan dessa städer verkar menligt för sjöfolk från mellan¬
liggande orter, som skulle nödgas färdas till endera staden
och der, för inhemtande af nödig undervisning, bekosta sitt
uppehälle på en främmande ort. Om det är på detta sätt,
min värde vän vill befrämja bildande till dugligt sjöfolk, lem-
nar jag derhän, hvart vi komme, helst med afseende på det
önskvärda, att en gång i beholvets stund kunna med dessa
sjömän bemanna vår örlogsflotta.
Herr vice Talmannen har äfven ställt ett slags tillrätta¬
visning till Directionen för Navigationsskolans theoretiska af¬
delning, medelst anmärkningen, att Directionen icke tillväga-
bragt rättegång emot exseculorerna af Rydbergs testamente.
Jag hade sannerligen icke från det hållet väntat en dylik
anmärkning, helst det skenbarligen af Rikets Ständers för¬
handlingar i denna fråga vid sista Riksdag skönjes, att me¬
ningen icke var, att en sådan, som omnämnda utväg, till frå¬
gans utredande från Directionens sida, utan af Regeringen «
skulle beredas, och deraf bort visas, att Directionen icke
kunnat gå Regeringen i förväg dermed. 1 stället har likväl
Regeringen under tiden fastställt det förslag till Reglemente
för undervisningen vid Navigationsskolan i de practiska de-
larne af sjömansyrket, som bemälte testaments-exsecutorer
afgifvit. Deraf bör ock kunna slutas, att Regeringen ansett
denna gren af undervisningen fosterländsk och gagnelig.
Hvad den ifrågakomne förste lärarens fullmakt å denna
beställning vidare angår, tror jag att det är så mycket svå¬
rare för Rikets Ständer, att förrycka honom den löneinkomst,
han i sådan egenskap uppbär, som den utfärdade fullmakten,
från början, lyder så här: »Kongl. Majit vill härmed i nåder
hafva förordnat Dess Troundersåte, Coopwaerdie-Capitainen
Pehr Johan Högfeldt till Ordinarie Lärare vid Navigations¬
skolan i Stockholm, emot åtnjutande, från och med den må¬
nad, då undervisningen vid skolan tager sin början, af den
berörde Lärarebefattning enligt Stat åtföljande Lön.» Denne
är således utnämnd ordinarie lärare med lön på Stat. Jag
frågar, om, då denna lön utgör 1,(500 R:dr Banco årligen,
Rikets Ständer kunna vilja, för en årlig besparing af 1,200
R:dr, förstöra en dylik undervisningsanstalt, tillgänglig för
sjöfolk från Rikets alla delar, och hvilken tillika utgör ett
Seminarium för lärare till andra Navigationsskolor? Jag fort¬
sätter yrkandet af proposition till afslag å Stats-Utskottets
Utlåtande och bifall till Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet.
fiorg.-Stånd. Prnt. viri liiksd. 18B0—fBSI1. lil.
914
Den 14 Junit.
Herr Murén: Dä det visat sig, att laglig undersökning
i frågan ej står att vinna på annat sätt, gifves i min tanka
endast den utväg, som Stats-litskottet tillstyrkt, lör att för¬
må Navigations-skolans Direction att anställa rättegång oin
dispositionen af Hydbergska donationsmedlen. Jag är öfver-
tygad att, om icke det äskade anslaget beviljas, sådan rätte¬
gång genast skall börjas. Om denna algöres så, att skolan
icke anses berättigad till donationsmedlen, så kunna Rikets
Ständer ånyo taga anslagsfrågan i öf\ervägande. Men något
annat medel att få stridigheten i nämnde ämne afgjord fin¬
nes icke, så kärt det är att vinna den lindring i utgifter,
som beredes Statsverket, derest donationsmedlen tillvinnas
skolan.
En värd talare har åberopat Kongl, fullmakt å förste
lärarens beställning, såsom ordinarie, med lön på Stat. Jag
har icke sett denna fullmakt, blott hört några ord ur den¬
samma uppläsas. Men en underlig fullmakt förekommer den
mig att vara, som utfärdades på sådant sätt å en befattning,
derför löne-anslag beviljats endast från Riksdag till Riksdag.
För att kunna tillsätta en dylik tjenst, såsom ständig, med
ständig lön, fordras ock ständigt utgående anslag eller annan
fond att tillgå. Att läraren i fullmakten benämnes »ordi¬
narie», kan förklaras deraf, att samma befattning skulle kunna
skiljas ifrån extra-lärare-befattningar. Sådan skillnad iaktta-
ges äfven vid andra Navigations-skolor, der lärare med stän¬
dig lön icke finnes.
Jag tror icke att Stockholms stad, under hvilka förhål¬
landen som hälst, tillåter att denna undervisningsanstalt ned¬
lägges. Om än rättegången angående de Rydbergska dona¬
tionsmedlen icke hinner slutas så snart, att Rikets Ständer
icke åter tagit frågan före och anslag för tillfället således
saknas för skolans upprätthållande, derest rättegången tap¬
pas, så lära dock Rikets Ständer icke underlåta, att vid kom¬
mande Riksdag bevilja nytt anslag och ersättning lör emed¬
lertid gjorda tillskott. Jag ser således icke lära för skolans
tillslutande och anser det icke böra på saken inverka, om
densamma gör gagn åt Stockholm allena, eller äfven åt öf¬
riga orter. Ingen lärer, med anspråk på fullt vitsord, påstå,
att dylik skola är nyttig för sin ort ensamt, men ej eller
någon förneka, alt denna företrädesvis har gagn deraf. An¬
nars skulle icke serskilda orter visa sig så angelägna att
hafva sådane skolor just hos sig. Det låter derföre nog till¬
gjordt att i denna eller dylik fråga söka skjuta ifrån sig an-
Dcn 14 Junit. 91S
! seende af att verka för sådant eget eller ortens intresse.
Endast det bör gälla och åberopas, som allmänt sannt och
: rätt är. Jag anser Ståndet böra bifalla Stats-Utskottets Ut-
1 låtande i denna punkt.
Herr Almgren: Af detta Betänkande kunde synas, som
| intoge Stats-Utskottet rummet framför Rikets Ständer. Hvad
man deraf kan hafva att vänta, lemnar jag derhän. Men
■ sakens vigt kräfver att Ståndet mera, än Stats-Utskottet,
fäster afseende på tre Stånds återremiss i frågan. Jag fö¬
renar mig i det förslag till proposition, som Herr Gråå
framställt.
Discussionen förklarades slutad, och, sedan Herr Tal¬
mannens proposition å bifall till förevarande Utlåtande besva¬
rats med Ja och Nej, begärdes votering; i anledning hvaraf,
efter någon öfverläggning angående contra-proposition, först
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voterings¬
proposition:
»Den, som vill, att contra-propositionen ställes å ett så¬
dant beslut, som härhos bifogade handling utvisar, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, ställes contra-propositionen å bifall till den
Kongl. Propositionen, i fråga om anslag till Navigations-skolan
i Stockholm.»
Den åberopade bifogade handlingen var så lydande:
»Borgare-Ståndet beslutar, att, med godkännande af Stats-
Utskottets Utlåtande, M 87, 19:de punkten, i hvad det an¬
går dels Stats-Contoirets godtgörelse för utgifne medel till
Stockholms Navigations-skola för åren 1849 och 1830, och
dels anvisning på Riksgälds-Gontoiret i afseende på 1831 års
anslag, i så måtto bifalla Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i
ämnet, att ett årligt anslag af 2,800 R:dr banco beviljas för
Navigations-skolan i Stockholm, under vilkor, att Navigations¬
skolans Direction genom laga rättegång emot Rydbergska
testamentets exsecutorer söker göra gällande det anspråk, att
ifrågavarande 2,800 R:dr böra af Rydbergska testaments-
medlen för en Navigations-skola uti Stockholm utgå, och skall
det nu beviljade anslaget fortfara under den tid, nu skeende
Statsreglering omfattar, sä vidt ej under tiden besagde rätte¬
gång skulle utfalla till nuvarande Navigations-skolas fördel.»
Omröstning, i vanlig ordning företagen, utföll med 33
Ja, emot 13 Nej; i följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs denna voteringsproposition:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande, J\i 87,
916
Ben 14 Junti.
och Memorialet, JW 132, 19:de punkten, lista afdelningen,
röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, har Ståndet beslutat att i så måtto bifalla
Kongl. Majits nådiga Proposition, att ett årligt anslag af 2,800
R:dr beviljas för Navigationsskolan i Stockholm, under vil¬
kor, att skolans Direction genom laga rättegång emot Ryd-
bergska testamentets exsecutorer söker göra gällande det
anspråk, att ilrågavarande 2,800 R:dr böra af Rydbergska
testamentsmedlen för en Navigations-skola i Stockholm utgå;
och skall det nu beviljade anslag fortfara under den tid nu
skeende Statsreglering omfattar, så vida ej under tiden be¬
sagde rättegång skulle utfalla till nuvarande Navigations-sko-
las fördel.»
Vid den omröstning, som på enahanda sätt häruppå an¬
ställdes, utföllo rösterna med 37 Nej, emot 11 Ja; hvar¬
igenom beslutats, att, med godkännande af Stats-Utskottets
Utlåtande, M 87, i hvad det angår dels Stats-Contoirets godt-
görelse för utgilna medel till Stockholms Navigations-skola
för åren 1849 och 1830, och dels anvisning på Riksgälds-
Contoiret i afseende på 1831 års anslag, bifalla i så måtto
Kongl. Maj:ts Dådiga Proposition i ämnet, att ett årligt anslag
af 2,800 R:dr beviljas för nämnde skola, med vilkor, att
skolans Direction genom laga rättegång mot exseeutorerne
af Grosshandlanden Abraham Rydbergs testamente söka göra
gällande det anspråk, att ifrågavarande 2,800 Hulr böra af Ryd¬
bergska testamentsmedlen för en Navigations-skola i Stock¬
holm utgå; och skulle det sålunda beviljade anslag fortfara
under den tid, nu skeende Statsreglering omfattar, så vida
ej under tiden besagde rättegång skulle utfalla till meranämnde
Navigations-skolas fördel.
Herr Norin; .lag hemställer vördsamt, att Ståndet be¬
hagade communicera Med-Stånden detta beslut och tillika
inbjuda dem att deri sig förena.
Herr Warn; Jag tvekar, om sådan inbjudning lämpli¬
gen kan ega rum torr, än Med-Stånden justerat deras beslut
i förevarande fråga och detta Stånd af dem fått del, Der-
förinnan lärer frågan åtminstone icke kunna afgöras, huruvida
samma beslut böra i någon mån frångås.
Herr Norin: Jag påminner mig icke, att någonsin förr,
då inbjudning till deltagande i något Stånds beslut ifrågasatts,
sådan justering afvaktats, som Herr Wccrn nu omnämnt. Jag
Den 14 Junti.
917
fullföljer derföre min anhållan, helst hvart Stånd väl bör före
justeringen veta, hvad det i hvarje fråga beslutat.
Herr vice Talmannen instämde.
Herr Wccrn: Jag ser icke någon möjlighet att kunna,
med hopp om något afseende, besluta och verkställa den före¬
slagna inbjudningen, innan Med-Ståndens beslut i saken detta
Stånd formligen delgifvits. Dervid skulle ock kunna uppda¬
gas, att ett eller flera andre Riks-Stånd fattat enahanda be¬
slut i sjelfva saken, som detta Stånd.
Herr Lagergren begärde Herr Norins ifrågavarande för¬
slag på bordet.
Flere af Ståndets öfrige Herrar Ledamöter instämde i
samma begäran.
Bordlädes.
21 punkten, Litt. B.
Herr Halling: På grund af de flere skäl, som vid åter-
remissen af denna punkt här anfördes, anhåller jag om pro¬
position derå, att för inrättande af en Navigations-skola i We¬
stervik måtte beviljas enahanda anslag, som förut lemnats
åt städerna Carlshamn och Wisby, eller 700 Riksdaler Banco
årligen.
Herrar Almgren och Gustafsson, med flere, instämde.
Herr Maechel: Under den discussion, som föregick den
beslutade återremissen af denna punkt, har frågan blifvit till¬
räckligen utredd, och som jag då med tillfredsställelse erfor
Borgare-Ståndets bevågenhet för saken, samt enär jag hoppas,
att densamma vid närmare öf\ervägande skall kunna bringas
till en önskvärd utgång, så vågar jag anhålla, att Borgare-
Ståndet, för sin del, ville besluta beviljandet af icke blott
700 Riksdaler årligen, utan jemväl till materiel anslå ena¬
handa belopp, som förut till Navigations-skolan i Wisby, eller
i ett lör allt 730 Riksdaler för en gång.
Flera Ledamöter instämde.
Herr Ekelund: Jag förenar mig med Herrar Halling
och Maechel samt önskar, att till inrättande af en Navigations¬
skola i Wisby måtte beviljas ett anslag af 730 Riksdaler
på en gång till materiel samt dessutom 700 Riksdaler årligen.
Herr Lagergren instämde.
Herr Engzell: Såsom ytterligare skäl för den af före¬
gående talare framställde begäran, torde det böra omnämnas,
att uti Calmar Navigations-skola undervisas icke mindre än
70 till 80 ynglingar. Till ett sådant antal är localen knap¬
past tillräcklig och undervisningen, som bestrides af endast
918
Den 14 Junti.
tvänne lärare, kan åt alla dessa lärjungar icke blifva så full¬
ständig, sorn vederbör. Det synes derföre vara allt skäl att
anlägga en dylik skola äfven i Westervik och jag föreslår,
att det i motionen begärda anslag måtte beviljas.
Öfverläpgningen förklarades slutad. Med afslag å Ut¬
skottets hemställan, beslutade Borgare-Ståndet, uppå Herr
Talmannens proposition, att till inrättande af en Navigations¬
skola i Westervik bevilja ett årliat anslag af 700 R:dr, samt
för uppsättande af maierielen på en gång 730 Riksdaler,
allt banco.
I öfrigt lades 1, 3, 11, 20, 23, 26, 27 och 28 punk-
terne i Utlåtandet, M 87, samt motsvarande delar af Memo¬
rialet, J\i 152, till handlingarne.
M 133, i anledning af erhållne återremisser å Utlåtan¬
det, M 88, angående reglering af utgifterna under Riks-Sta-
tens Sjunde Hufvudtitel.
Härvid förekom 2:dra punkten, enligt Utlåtandet, J\l 88,
förnyad i Memorialet, Jt? 155.
Herr Warn: Jag kan icke godkänna det skäl, som af
Stats-Utskottet blifvit anfördt för dess afstyrkande af allt af¬
seende å de inkast, som inom tvänne Stånd blifvit gjorde
emot Utskottets förra Betänkande. Det har lika litet inom
detta Stånd, som å Riddarehuset, blifvit ifrågastäldt, att icke
bestridandet af ärendernas oafbiulna gång inom Stats-Contoiret
intill slutet af det år, blifvande Statsreglering omfattar, skulle
kunna vinnas på det af Stats Utskottet föreslagna sätt. Nå¬
got yttrande härom från Utskottet har således aldrig varit
påkalladt. Men jag hemställer deremot, om det kan vara
lämpligt-, att till ifrågavarande lönereglering använda bespa¬
rings- och expencemedel. Summan är visserligen obetydlig,
men der. bör anvisas till bestämdt belopp och ej meddelas
genom en hänvisning till besparingar, hvilka, om Statsregle-
ringen riktigt uppgöres, endast på grund af tillfälliga omstän¬
digheter kunna finnas, eller till expencemedel, hvilka äro ett
för ett särskildt ändamål anvisadt förslagsanslag. Jas hem¬
ställer vidare, om det är lämpligt, att Ständerna incå på en
bana, hvarigenom man i hög grad försvårar öfversigten af
Statsregleringen och dess ändamålsenliga uppgörande. Delta
skulle likväl inträffa, om man antager hvad Utskottet nu
föreslagit. Då skulle i ena fallet summan tagas af bespa-
ringarne. Men jag frågar huru det skall vara möjligt, att
vid Riksdagarne kunna med någon noggrannhet beräkna, huru
stora belopp böra för särskilta behof anvisas, då de anslag,
Den 14 Junti.
919
hvilka beviljas, ej blott skola motsvara dessa behof, ntan äf¬
ven derutöfver lemna öfverskott eller besparingar, tillgäng¬
liga för andra ändamål och för deras uppnående på förhand
afsedda. Likaså för det andra fallet, eller om summan an¬
visas å förslagsanslaget till expencer m. m. Till hvad belopp
bör detta anslag i Stat upptagas, om det ej blott skall mot¬
svara behofvet, utan Rikets Ständer der tillika säga, att hvad
som brister i Embetsmännens löneanslag skall ersättas deraf.
Det måste alltid blifva svårt för Revisorerna, äfvensom för
Rikets Ständer, att reda förhållandet, om fyllnaden på det
sätt anvisas. För controlen är det slutligen särdeles nödigt,
att alla anslag för vissa ändamål göras bestämda och icke
hänvisas på ovissa besparingar eller förslagsanslag. Jag an¬
håller derför alt proposition måtte framställas på bifall till
min, vid Utlåtandet fogade, reservation.
Herr Petré: Både Herr Wcerns reservation och hans
nu afgifne yttrande instämma i det närmaste med hvad man
erfarit örn den nyligen afgångne Chefen för Finance-Departe-
mentet, Herr Sandströmers, åsigt, rörande Stats-Contoirets löne¬
reglering. Men då denna åsigt icke kunnat af Stats-Utskot¬
tet godkännas, med mindre, än att derjemte skolat föreslås
ett provisoriskt anslag för bemälde Embetsverk, kan man
lätteligen inse, att de af Herr Waern förespeglade olägenhe-
terne äro af öfvergående beskaffenhet. Det vill äfven synas,
som vore det mindre grannlaga mot kommande Ständer, att,
medelst antagande af Herr Wcerns förslag, gå deras fria be¬
slutande rätt i förväg. Alltså skulle jag, i motsats till Herr
Waern, xilja tillstyrka bifall till Utskottets Utlåtande.
Herr Wedberg instämde.
Herr Waern: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
derå, att mitt i reservationen gjorda förslag är ordagrannt
afskrifvet ur Stats-Utskottets i Utlåtandet, M 88, gjorda hem¬
ställan, ända tills den i mitt förslag upptagna summan, 5,096
Riksdaler 32 sk., samt att hela skillnaden består deri, att
Utskottet föreslagit, att, sedan 3,920 Riksdaler 52 sk. blif¬
vit till Statsverket besparade, af öfrige besparingar må an¬
vändas 2,521 Riksdaler' 16 sk., då jag deremot ansett, att
af de lill Allmänna Magazins-Contoiret anvisade medel måtte
bestämdt användas 5,096 Riksdaler 52 sk. Båda förslagen
gå ut på, att ej antaga Kongl. Maj-.ts Proposition i afseende
på Stats-Contoirets lönereglering; och något band för kom¬
mande Ständer lörefinnes således icke härutinnan, så vida de
i båda förslagen begagnade ordalag annars ega någon kraft.
Den 14 Junii.
Herr Morin: Jag biträder Herr Wcerns åsigter här¬
utinnan och tror, att om man lemnar närmare uppmärksam¬
het åt hans reservation, skall någon tvekan för bifall till
densamma icke längre förefinnas.
Discussionen var härmed slutad. På Herr Talmannens
derom framställda proposition, afslog Borgare-Ståndet Utskot¬
tets hemställan samt antog det i Herr Woerns reservation
gjorda förslag.
Öfriga punkter, hvarom förmäles i Memorialet, JM 133,
lades till handlingarne.
JM 134, i anledning af erhållne återremisser å Utlåtan¬
det, JM 89, angående reglering af utgifterna under Riks-
Statens Åttonde Hufvudtitel.
i:sla punkten.
Herr Billström: Vid sistlidne Riksdag afiät Kongl.
Maj:t till Rikets Ständer en Proposition, med begäran om ett
dylikt anslag med det nu ifrågaställa. Häruppå följde dä
afslag och enär, så vidt jag har mig bekant, några nya skäl
sedan dess icke tillkommit, kan jag ej finna att utgången nu
bör blifva någon annan. Den tjenstemannapersonal, som för
närvarande är anställd vid det Kongl. Bibliotheket, nemligen
en Bibliothekarie otili 3 Amanuenser, synes mig, vid jemfö¬
relse med antalet af tjenstemän vid Universitetsbibliothe-
kerna, böra alltför väl kunna medhinna de vanliga göromålen.
Skulle något särskildt biträde för utomordentliga fall behöf-
vas, så kan en extra ordinarie Amanuens antagas, emot åt¬
njutande af ett vida mindre arfvode, än det nu begärda. På
dessa och öfriga, redan vid återremissen anlörda, skäl, yr¬
kar jag, att Utskottets förevarande hemställan må af Stån¬
det afslås.
Herr Lagergren: Den benägenhet, hvarmed Ståndet,
då frågan här förra gången förevar, upptog de skäl, som an¬
fördes för bifall till motionen, gifver mig hopp, att, oansedt
det af den förra talaren gjorda bestridande, Utskottets hem¬
ställan nu må godkännas. Det är icke exact att jemföra det
Kongl. Bibliotheket med Universitetsbibliotheken. Det förra
innehåller nära 90,000 volumer uti en vida mer mångsidig
riktning, än Universitetsbibliotheken. Behofvet af ett större
antal tjenstemän, än som nu finnes, är redan erkändt, då
man anslagit arfvoden åt extra tjenstemän. Det är nu också
icke fråga om att inrätta en helt och hållet ny tjenstbefatt-
ning, eller att förhöja de närvarande tjenstemännens löner,
utan endast om en förändring, i så måtto, att en vice Biblio-
Den 11 Junii.
921
thekarii-lön må uppföras på ordinarie, i stället för att låta
den, såsom hittills, utgå, såsom arfvode, på extra stat. Jag
yrkar bifall till Utskottets framställning.
Flera Ledamöter hördes häri instämma.
Herr Gezelius: Då Ståndet beslutade återremiss, på det
att motionen i ämnet mätte bifallas, samt Utskottet nu härtill
lemnat sitt tillstyrkande, skulle det vara i högsta grad in-
consequent att afslå detsamma. Jag begär derföre proposi¬
tion på bifall.
Öfverläggningen var slutad och blef Utskottets hemstäl¬
lan, enligt Memorialet, JM 134, af Ståndet bifallen.
3, 4, 3, 6, 7, 9, 12, 13, 14 och 19:de punkterna lades
till handlingarne.
34:de punkten, sednare afdelningen.
Herr Cassel: Åberopande hvad här yttrades, då frågan
förra gången förevar till behandling, föreslår jag att Ståndet
måtte bevilja den begärda förhöjningen af 1000 Riksdaler,
emot de i Memorialet nu uppräknade vilkor.
Vidare, än att många af Ståndets Ledamöter häruti in¬
stämde, förekom icke; och på Herr Talmannens proposition
beslutade Ståndet, att afslå 54:de punkten, sednare afdelnin¬
gen, enligt Utlåtandet, JM 89, förnyad i Memorialet, JM 134,
och beviljade ett förhöjdt årligt anslag af 1000 Riksdaler lill
Orthopediska Institutet i Stockholm, med de vilkor, som upp¬
räknas i Memorialet, JM 134, pag 28, och föreslogos vid åter-
remiss ifrån Borgare-Ståndet af Utlåtandet, JYs 89.
36:te punkten, 37:de punkten 2 momentet och 45:te punk¬
ten.
Lades till handlingarne.
47:de punkten, enligt Utlåtandet, JM 89, förnyad i Memo¬
rialet, JM 134.
Bifölls.
48:de punkten.
Lades till handlingarne.
JM 133, i anledning af erhållne återremisser å Utlåtan¬
det, JM 90, angående reglering af Riksstatens utgifter under
Nionde hufvudtiteln.
1, 4, och 9:de punkterna.
Lades till handlingarne.
12:te punkten.
Bifölls.
922
Den 14 Junti.
13, 14, 15 och 19:de 'punkterna.
Lades till handlingarne.
20:de punkten.
Herr Billström: Mig synes det vara en äfventyrlig prin¬
cip, som här velat införas, nemligen: att pension öfverflyttas
frän dem, till hvilken densamma gifvits, åt barnen, och på
denna grund yrkar jag afslag å Utskottets hemställan i denna
punkt.
Herr Nordwall: På de skäl, som af mig anfördes, när
frågan till Utskottet återremitterades, yrkar jag, alt, med af¬
slag å Utskottets nu förnyade framställning, den begärda öf-
verflyttningen må bifallas.
Herr Billström: Jag ber att få rätta ett misstag. På
de af mig nyss anförde skäl, vill jag nemligen yrka bifall
till, i stället för afslag å, Utskottets utlåtande.
Herr Petré: Jag upptager ingressen i Herr Billströms
första yttrande och hemställer, på grund deraf, att något af¬
seende icke må fästas å Herr Nordwalls yrkande.
Herr Nordwall: Då hade man bort conseqvent tillämpa
denna princip. Den är likväl frånträdd i den näst förut be¬
handlade 19:de punkten, hvarest Utskottet tillstyrkt en öfver-
flyttning af enahanda beskaffenhet, som den, hvarom nu är
fråga. Jag vågar likväl draga i tvifvelsmål, huruvida Ofverste-
Lieutenanten Nordencreutz» förtjenster varit större, än Hof-
Capellmästaren Heffners; men, utan afseende derå, torde
den sistnämnde, som, genom sin verksamhet för den Sven¬
ska kyrkosången, gjort sitt namn odödligt, vara förtjent af
en sådan tacksamhetsgärd, hvarom här är fråga. Då man nu
frånträdt den allmänt gällande regeln i ett fall, så bör man
ock kunna göra det uti detta, särdeles då så goda skäl till
ett sådant handlingssätt förefinnas.
Herr Petré: Det stöd, Herr Nordwall velat hämta af
Utskottets åtgörande i 19:de punkten, är endast skenbart.
Man bör erinra sig, att Stats-Utskottet funnit sig föranlåtet
att tillstyrka bifall till den proponerade öfverflyttningen, en¬
dast såsom en följd af ordställning i ett Rikets Ständers före¬
gående beslut. Man ansåg sig nemligen böra honorera ett
uttryck, som visserligen icke innebar bestämdt löfte, men
dock kunde tydas såsom en af Ständerna dertill gifven an¬
ledning. Icke dess mindre har Utskottet ansett nödigt söka
förekomma, att icke undantaget upphöjes till regel.
Herr Waern: För min del, känner jag ej, i hvilka om¬
ständigheter Hseffners dotter befinner sig, och jag kan på
Den 14 Junit.
925
grund deraf icke fälla något eget omdöme. Det är derföre icke
min mening att, vare sig förorda eller afstyrka detta anslag, eller
att i någon mån inverka på andras omdöme derom. Jag önskar
dock, att man icke måtte fatta beslut endast och allenast
till följe af principer, hvilka i dylika fall, som detta, äro all¬
deles omöjliga att tillämpa. Om, sedan en af fäderneslandet
förtjent man afiidit, hans med anledning af detta förhållande
pensionerade enka omedelbarligen derefter äfven dör och lem-
nar späda och oförsörjda barn efter sig, skulle det vara i
högsta grad orimligt att, då sålunda dubbel olycka träffat
barnen, såsom regel etablera, att pensionen på dem icke fin¬
ge öfverflyttas. Lika orimligt vore det att föreskrifva, det
barn, i hvarje fall och utan afseende på speciela förhållan¬
den, skola bibehållas vid don pension, som deras moder i
lifstiden åtnjutit. För bestämmande af hvad i ena eller an¬
dra fallet kan vara rätt och billigt, finnes ingen annan grund,
än de för handen varande förhållanderne, nemligen å ena
sidan den aflidne personens förtjenster och å den andra de
efterlefvandes mer eller mindre nödställda belägenhet. Isist-
berörde hänseende eger jag icke nog detail-kännedom, för
att i detta fall afgifva något omdöme, men jag upprepar det
ännu en gång, att i dylika fall ensidigt följa allmänna princi¬
per, anser jag icke vara rätt.
Flera Ledamöter hördes häruti instämma.
Herr Nordwall: Herr Petré nämnde något om skenskäl.
Ja! just i 19:de punkten har Utskottet begagnat ett sådant;
ty föregående Ständers medgifvande, att den årliga pension
af 400 R:dr, som då tilldelades Ofverst-Lieutenanten Norden¬
creutz^ Enka Carin Sendelin, att utgå under den tid nu gäl¬
lande Statsreglering omfattar, finge, i händelse af hennes dess¬
förinnan timade frånfälle, tillgodonjutas af hennes elterlefvande
oförsörjda barn, kan väl icke rimligen sägas innebära något
löfte för framtiden. I sådant fall lärer icke Kongl. Maj:t an¬
sett behöfligt att nu framställa denna fråga till Rikets Stän¬
der. Då Utskottet likväl på denna grund tillstyrkt den be¬
gärda öfverlljttningen, kati med allt skäl sägas, att Utskottet
härvid begagnat ett skenskäl, i stället för det verkliga, som
jag förmodar vara fadrens förtjenster och barnens fattigdom.
Herr Waern har ganska riktigt anmärkt, att man, i fall, så¬
dana som detta, icke kan tillämpa allmänna principer, utan
endast hafva afseende å förtjenster och behof. Jag känner
väl ej personligen ILcffners ilrågakomna dotter eller hennes
behof af understöd, men enligt företedt läkarebetyg skall hon
924
Den 44 Junit.
vara särdeles svag och sjuklig, och man har sagt mig, att
hon skall befinna sig i högst torftiga omständigheter. Vid
sådana förhållanden och då ingen ibland oss lärer vilja för¬
neka, att nationen står i tacksamhetsskuld till den hädan-
gångne Haeffner, som genom sitt snilles skapelser stämt mil¬
lioner hjerlan till helig andakt och såmedelst verkat föräd¬
lande och välgörande på menskligheten, anser jag att Ståndet
icke bör vägra det begärda anslaget. Den summa, hvarom
nu är fråga, som för Haeffners dotter skulle bereda på en
gång tillfredsställelse och verkligt gagn, är för Staten af in¬
gen betydenhet. Mer än en gång har det visat sig, att de
små anslagen hafva vida flera motståndare, än de större.
Emedlertid vågar jag hoppas att Ståndet skall finna lika öm¬
mande skäl för denna, som för den i 49:de punkten beviljade
öfverflyttning, hvadan jag till Ståndets behjertande fortfarande
framställer mitt yrkande om afslag å Utskottets hemställan
uti förevarande punkt.
Herrar Hallström och Hustafsson,'med flere, instämde
häruti.
Herr Halling: Rörande Hof-Capellmästaren Haeffners nu
ifrågavarande dotter, Anoette Haffner, känner jag icke mer,
än hvad sorn står i 20 punkten af Utlåtandet, Jtf 90, nemli¬
gen att hon, »nu vid 45 års ålder, enligt företedt läkarebe¬
tyg, af sjuklighet och allmän svaghet vore oförmögen att ge¬
nom arbete förskaffa sig nödtorftig bergning och utkomst.»
Deremot känna vi något hvar Haeffners lörtjenster i afseende
på den Svenska Psalmboken, och vi böra icke glömma, att
den recomrnendation, som vår oförgätlige Heijer lemnat åt
hans, Haeffners, minne, verkade, att vid den votering i för¬
stärkt Stats-Utskott, som under 1840 års Riksdag egde rum,
rörande pensionsunderstöd åt Haiffners enka, detsamma be¬
viljades med 105 röster af 120. Jag anser fördenskull, att
Borgare-Ståndet bör, vidblifvande den åsigt, som uttalades
vid återremissen, och med hänsigt till förekommande ömmande
omständigheter, bevilja Heffners dotter en lämplig pension. Då
jag härmed icke menar, att hela den åt enkan anslagna pension
bör beviljas, skulle jag vilja föreslå att densamma bestämdes
till 100 R:dr årligen.
Herr Petré: Här finnes verkligen en alfvarsam betänk¬
lighet, ehuru Herr Waern ej sällan förbigår densamma. Man
bör nemligen tillse, att Stats-Verket icke alltför mycket ned-
drages uti sådana utgifter, som den förevarande. Deraf skulle
omsider kunna uppkomma ett system, som, vid hvarje Riksdag
Den 14 Junii.
925
tillämpadt och vidare utsträckt, till slut skulle kunna neddraga
Statsverket i ett bottenlöst haf af utgifter. Mig tyckes verkli¬
gen, som skulle redan de alltjemnt växande anspråken på
Statens hjelp behöfva uti icke ringa mån tillbakavisas. Denna
så högst nödvändiga omtanka har vid denna Riksdag blifvit
alltför litet iakttagen, och man har ej sällan visat en alltför
stor lättfärdighet vid Stats-anslags beviljande. Jag skulle
gerna se, om man kunde öfvertyga mig om misstag härutin¬
nan. Herr Nordwall har antydt, hurusom man håller på de
små anslagen, men låter de stora besinningslös! gå fram. Jag
frågar nu, huru denna anmärkning egentligen skall tillämpas.
Möjligen känner Herr Nordwall det bättre, än jag, och han
täcktes i sådant läll derom benäget lemna upplysning.
Herr Norin: I afseende på användande af allmänna prin¬
ciper på frågor af denna beskaffenhet, delar jag fullkomligt
Herr Woirus åsigter, och jag tror, att den af honom ornnämnde
väg, för bedömmande af sådana frågor, är den enda rätta.
Herr Halling har åberopat Utskottets yttrande i 19:de punk¬
ten af Utlåtandet, JW 90, angående den belägenhet, hvaruti
Haeffners dotter befinner sig. Jag vill endast vitsorda rigtig-
heten af nämnde uppgift, och dä den ifrågaställa summan
är så obetydlig, vore det i högsta grad obilligt, att ej bevilja
densamma. Hvad den af en talare omnämnde »lättfärdighe¬
ten» beträffar, så vet jag sannerligen ej, hvarpå han syftar
med detta ord; men det synes mig äfvenledes vara rättfär¬
digt att låta förmå sig att afslå alla möjliga anslag.
Herr Nordwall: Jag har icke kunnat rätt lätta ande¬
meningen af den Iråga, som Herr Petré i sitt sista anförande
till mig framställde. Några upplysningar, rörande andre per¬
soners handlingssätt, är jag ej i tillfälle meddela, och har i
afseende derpå icke tillåtit mig några anmärkningar. Hvad
jag yttrat, hänför sig till de beslut, hvilka inom Högtärade
Ståndet blifvit lättade, men alldeles icke till någon af de en¬
skilda, sorn dertill bidragit. En hvar får svara för sina ger-
ningar, likasom jag för mina. 1 fråga om redan beviljade an¬
slag tynger mig ingen samvetsförebråelse; ty jag har vid alla
föregående tillfällen, såsom vid detta, handlat efter min bä¬
sta öfvertygelse om hvad jag ansett vara rätt, äfven då jag
icke deltagit i discussionen eller särskildt rådfört mig med
insigtsfullare Slåndskamrater.
Ofverläggningen förklarades slutad Herr Talmannens
proposition på bifall besvarades med öfvervägande Nej, hvar¬
efter Ståndet, för sin del, beslöt att på Hof-Capellmästaren
926
Den 14 Junii.
Häffners oförsörjda dotter, Annette Haeffner, öfverflytta det
af dennes moder i lifstiden innehafda pensionsunderstöd af
200 R:dr B:co årligen.
21:sla punkten.
Herr Lagergren: Det beslut, som nu fattades, gifver
mig hopp, att Ståndet icke med obenägenhet skall upptaga
den framställning, jag nu går att göra. Framlidne Herr Ju-
stitiae-Stats-Ministern Törneblad var i lifstiden en utmärkt
domare och upphöjdes, mot slutet af sin bana, till ett af Ri¬
kets högsta embeten. Hans efterlemnade oförsörjda dotter
befinner sig i en nära nog utblottad belägenhet, så att hon,
för sitt uppehälle, är beroende af anförvandters godhet. Om
Ståndet, behjertande detta, beviljade den ifrågaslällde öfver-
flyttningen, så vore detta en rättvisa åt den förtjente man¬
nens minne och en skyldig gärd af erkänsla för hans för-
tjenster om lagskipningen. Härtill fordras dock att Ståndet
frånlräder sitt förra beslut.
Herr Wedberg instämde.
Herr Norin: Vid den sista meningen i Herr Lager¬
grens yttrande har jag fästat mig, och jag hemställer, om det
kan vara lämpligt, att Ståndet upprifver sitt en gång fattade
beslut.
Herr Halling: Utom det att Ståndet redan definitivt
beslutat i denna fråga, förefinnes emellan denna och den
nästförut behandlade någon skillnad, i så måtto, att Excellen-
cen Törneblads dotter kan hafva att påräkna understöd af
Riddarhus-cassan. Denna omständighet utgör för mig en
tröst, i fall den begärda öfverllyttningen skulle komma att af
Rikets Ständer afslås.
Herr Petré: Herr Talmannen torde kanhända lämpli¬
gast med sig sjelf afgöra, huruvida Herr Talmannen anser
sig böra framställa proposition, att Ståndet må frånträda ett
redan faltadt beslut. För att härom yttra mig har jag icke
begärt ordet. Deremot vill jag erinra, att, till följe al den bråd¬
ska, med hvilken Herr Talmannen, vid behandlingen af näst-
förutgående punkten, fällde klubban, Ståndet icke hann lätta
beslut om den nu beviljade pensionen skall utgå, äfven i hän¬
delse pensionairen framdeles skulle träda i äktenskap.
Herr Wiern: Beträffande Hof-Capellmästaren Häffners
dotter, så lärer Ståndets beslut icke kunna tolkas utöfver hvad
i den derom väckta motionen innebålles. Dessutom bör nå¬
gon tvätydighet aldrig kunna uppstå, då det är en allmänt
antagen princip, att pensioner till fruntimmer upphöra, då de
Den 14 Junti.
927
träda i äktenskap. Vidkommande åter Excellencen Törne¬
blads dotter, så har hon dels förmögna slägtingar, som icke
lära underlåta att lemna henne behölligt understöd, dels kan
hon påräkna sådant af Riddarhus-cassan, så att intet skäl fin¬
nes att Ståndet frånträder sitt redan fattade beslut.
Olverläggningen förklarades slutad och, sedan Herr Tal¬
mannen fästat Herr Petrés uppmärksamhet derå, att någon
tvätydighet i afseende på Ståndets beslut rörande 20:de punk¬
ten, så mycket mindre kan uppstå, som der uttryckligen sä-
ges Haeffners »oförsörjda» dotter, beslutade Ståndet, uppå
Herr Talmannens derom framställda proposition, att, med vid¬
blifva nde af sitt förra beslut, godkänna Utlåtandet i 21:sta
punkten.
23:dje punkten.
Lades till handlingarne.
2i:de, 26:te och 2~l:de punliterne.
Biföllos.
35: te och 38:de punkter ne.
Lades till handlingarne.
39:de punkten.
Herr Bergman: Då Borgare-Ståndet beviljat återremiss,
så vågar jag anhålla att Ståndet, i consequence härmed, ville
vara af den godheten att bevilja den af mig motionerade till¬
ökningen af 500 R:dr i det C.ommerce-Rådet Santesson till-
lagda årliga pensionsbelopp. Jag behöfver väl icke nu upp¬
repa bemälde Commerce-Råds stora förtjenster om fädernes¬
landet. Det torde vara tillräckligt att nämna, det han vid
sju särskilda Riksdagar, inom detta Stånd, varit Riksdags¬
fullmäktig.
Herrar Lagergren och Ekenman, med flere, instämde.
Herr Gezelius: På de vid återremissen anlörde skäl,
yrkar jag bifall till den begärda förhöjningen, hvilken icke
vore mer än en billig gärd af tacksamhet för den mångåriga
verksamhet, som Commerce-Rådet Santesson egnat fädernes¬
landet.
Herr Berger: Jag var icke närvarande, då återremiss
beslutades, och har således icke deltagit i samma beslut.
Jag anser mig emedlertid nu böra yrka bifall till Stats-Ut-
skottets Betänkande, som afstyrkt förhöjning uti Commerce-
Rådet Santessons pension. Utan att vilja bestrida, att Com¬
merce-Rådet Santesson, genom sin offentliga verksamhet,
gjort sig väl förtjent af Statens hågkomst, tror jag tvärtom,
att ett sådant förhållande förvärfva! honom många foresprå-
02»
Den 14 Junii.
karo, dä den pension beviljades, som han redan af Staten åt¬
njuter. Jag tror dock att Statens medel böra i allmänhet
sparsamt användas, i synnerhet i fråga om pensioner. Eljest
skola pretentioner på sådane blifva alltför stora, helst man
kan taga för gifvet, att förespråkare, än för den ene, än för
den andre, aldrig skola saknas. För min del, kan jag ej gå
in på motionairens förmenande, att Santessons economiska
vilkor påkalla deltagande. Tvärtom bar jag mig bekant alt
han, utom den redan af Staten beviljade pensionen af 800
lhdr, årligen uppbär från ett håll enahanda summa och från
ett annat 1000 lhdr, såsom pension, så att han årligen har
2000 R:dr ll:co till sitt underhåll, hvilket i sanning synes
vara temligen betryggande. Och då Staten redan beviljat 800
R:dr i årlig pension, anser jag det vara, lindrigast sagdt,
otacksamt att nu yrka eller begära mera. Jag yrkar derför
bifall till Utlåtandet i denna punkt.
Herr Billström: Med all aktning för Herr Santessons
förtjenster om det allmänna, tror jag dock att man, vid jem¬
förelse emellan den pension, som redan blifvit honom tillagd,
och de ringa pensioner, som tilldelas Statens tjenstemän ef¬
ter en mångårig utmärkt tjenstemannabana, allför väl kan bi¬
falla Utskottets hemställan, utan att derigenom, på något sätt,
förnärma Herr Santesson. Vidkommande hans verksamhet
såsom Riksdagsman, så anser jag att, ehuru den varit mång¬
årig, densamma icke gjort honom förtjent af någon särskild
belöning.
Herr Bergman: Jag anser mig böra upplysa en af de
föregående talarne, att Commerce-Rådet Santesson alldeles
icke framkommit med några anspråk på ökad pension, utan
att det är jag, som, i egenskap af representant från det sam¬
hälle, hvilket han tillhör, derom väckt motion. Jag känner
honom ända ifrån min barndom, och jag vet, hvilka betydliga
uppoffringar, han gjort till förmån för Götha canal. Samme
talare har sagt, att Santesson egde uppbära, bland annat, 800
R:dr från ett annat håll. Derom har jag ingen kännedom,
och jag tror det ej. Om förhållandet ändock är sådant, så
behöfver han ändock den nu af mig begärda tillökningen i
pensionen, för att på det sättet kunna, på gamla dagar, re¬
glera åtskilliga economiska förhållanden, deruti han råkat
just genom sina förutnämnde uppoffringar. Jag är öfverty-
gad om att det skulle vara en stor glädje för honom, om
han kunde få i grafven nedlägga sitt grånade hufvud utan
vidare bekymmer i förutnämnde hänseende.
Den 14 Juni*.
929
Herr Ekelund instämde.
Herr Lagergren: Man må göra sig hvilka begrepp som
helst om Commerce-Rådet Santessons Riksdagsmannabana,
hvilken högst få af de närvarande Ledamöterna känna, åter¬
står dock alltid, att han, för den drift och klokhet, hvarmed
han deltog i ledningen af det stora förelaget med Götha ca¬
nal, samt för den verksamhet och duglighet, som han städse
i det offentliga lif vet ådagalagt, lemnar ett frejdadt namn åt
elterverlden. Derföre vore det Ständerna vida värdigare, om
de åt denne man ansloge en pension af 1000 R:dr, än att
stadna vid blott 800 R:dr. Jag är icke i tillfälle att bedöma
Herr Santessons behof, men då detsamma nu blifvit vitsor-
dadt, samt man i allt fall om denne utmärkte man vet nog,
för att, när Ständerna ansett honom böra tilläggas pension,
reglera denna efter mannens förtjenster, borde det ej möta
svårigheter att heldre bestämma denna till det högsta, än till
det lägsta af de ifrågakomna beloppen.
Herr Hallström: Jag instämmer till alla delar uti Herr
Lagergrens yttrande, och jag anser, med afseende å Com-
inerce-Rådet Santessons stora förtjenster och verkliga upp¬
offringar för det allmänna, att den begärda förhöjningen bör
af Ståndet bifallas.
Ofverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen fram¬
ställde proposition på bifall till Utskottets ifrågavarande hem¬
ställan. Den besvarades med blandade Ja och Nej, hvar¬
jemte votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, sorn bifaller 39 punkten i Stats-Utskottets Utlå¬
tande, J\s 90, förnyad i Memorialet, M 188, röstar: Ja.
Den, det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås denna punkt och beviljas åt Com¬
merce-Rådet Santesson en förhöjning af 300 R:dr uti den
årliga pension, han af Statens medel nu åtnjuter.»
Efter upprop, aflemnades slutna voteringssedlar. En af-
lad**s förseglad. De öfriga belunnos vid öppnandet, derunder
tvänne af Ståndets Ledamöter ställde sig på hvar sin sida
om Herr Talmannen, innehålla 20 Ja ernot 16 Nej, hvadan
alltså Utskottets hemställan var bifallen.
41:sta punkten, enligt Utlåtandet, JVs 90, förnyad i Me¬
morialet, JVs 138.
Bifölls.
Uors.-Slåtti. Vrot. vid liikltl irso— ISSI III. 89
930
Den IB Junit.
52:dra punkten.
Bifölls.
53:dje punkten.
Lades till handlingarne.
§ *•
Till bordläggning anmältes Banco-Ulskollets Utlålanden,
N:ris 43, 44 och 45; skolande rubrikerne införas i Protocoll
för de dagar, dä samma Utlätanden till afgörande företagas.
§ 8.
Protocolls-Utdrag öfver de af Ständet denna dag fattade
beslut justerades.
Plenum slöts kl. % 10 e. m.
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 18 Junit.
Plenum kl. 10 f. m.
§ *•
Justerades Protocollet för den 31 sistlidne Maji.
§ 2.
Herrar Grape, Schwan och Wedberg begärde och er-
höllo ledighet från Riksdagsgöromålen, räknad för Herr Grape
frän den 25 dennes, pä 8 dagar, för Herr Schwan, frän den
19 dennes, pä 10 dagar och för Herr Wedberg från den 19
dennes, på 8 dagar.
§ 3>
På hemställan af Herr Petré och efter Herr 1 alman¬
nens proposition, öfverlemnades lill Ståndets Electorer att
utse en 3:dje ständig Suppleant-Ledamot i Siats-Utskottet.
§ *•
Herr Norin anförde: Sedan Kongl. Maj:t nu~ afgjort den
af Söderhamns s'ad underdånigst gjorda ansökan om utbe¬
kommande af särskilda års, uti Stals-Contoiret icke Ijftade,
enligt Kongl. Maj:ts bref af den 19 Maji 1856, staden bevil¬
jade räntebidrag, får jag härmed förklara, det jag återkallar
den af mig väckta och af Högtärade Ståndet till Stats-lltskot-
tet remitterade motion om nyssberörde räntebidrags utbe¬
kommande lör Söderhamns stad, och anhåller jag vördsamt,
alt detta mitt nu gjorda anmälande blifver till Höglofl. Stats¬
lån 18 Junii.
931
Utskottet remitteradt, på det att bemälle Utskott icke må
behöfva besvära sig med någon behandling af min ofvan om-
lörmälda motion.
Beslöts, det skulle denna återkallelse delgifvas Stats-Ut-
skottet.
§ 3.
b Öredrogos ånyo följande Utskotts Memorial och Utlå¬
tanden:
l:o Siats-Utskottets:
M 156, angående Statsanslag till upprätthållande af den
arméens pensionscassa åliggande pensionering.
Bilölls.
J\t 157, angående ett lån för domkyrkans i Wexiö ut¬
vidgning och reparation.
Bilölls.
JV? 158, angående ett lån för uppbyggandet af den ned¬
brunna kyrkan i Lidköping.
Herr Wetterberg: l)å kostnaden för den nya kyrkans
uppförande, i enlighet med den af Kongl. Maj:t fastställda
ritning, uppgår till 58,869 R:dr 6 sk. och af brandförsäkrings-
sumntan uthekommits ett belopp af 18,001 R:dr, så uppstår
en brist af 20,868 R:dr 6 sk. Detta föi hållande, i förening
med de omständigheter, att kyrkans ordinarie inkomster icke
ens motsvarade dess ordinarie utgifter och att, genom den
eldsvåda, som hemsökte staden, många bland dess innevånare
blifvit medellösa och urståndsatte att hjelpa sig sjelfve samt
följaktligen än mer att bidraga lili stadens allmänna behof,
gaf Kongl. Majit anledning äska ett lån af Rikets Ständer för
ifrågavarande ändamål å 25,000 R:dr, hvari jemväl inberäk¬
nats 6000 R:dr för en 5:dje ringklocka samt orgelverk. Inom
Höglofl. Siats-Utskottet lärer ock en ganska betydlig minori¬
tet röstat för lånet till ett belopp af 20,000 R:dr; och det
är al desse sammanlagda skäl, som jag, i egenskap af repre¬
sentant för Lidköping, hemställer att en återremiss måtte be¬
viljas, då jag hoppas att Stats-Utskottet, efter att hafva tagit
ärendet ånyo i öfvervägande, skall tillstyrka ett lån af åt¬
minstone 20,000 R:dr Banco.
Ofverläggningen var slutad, och på Herr Talmannens
derom framställda proposition blef Utlåtandet, JM 158, till
Stats-Utskottet återremitteradt.
Och 2:o Banco-Utskoltets:
40, i anledning af Anders Perssons i Holmerud an¬
lién 18 Jann.
sökning om ersättning för en genom vådeld förlorad sedel å
800 R:dr.
Herr Rönblad: Jag har ingenting emot, att Anders
Persson erhåller den tillstyrkta ersättningen, men hemställer,
om han icke borde ställa borgen, för den händelse att sedeln
kom till rätta inom 10 år.
Vice Talmannen Herr Halling: Banco-Utskott-et tiar,
som jag tror, helt och hållet förbisett stadganderne i Kongl.
Förordningen den 29 Maji 1859, om huru förhållas bör ifall
sedlar förkomma. De skola efterlysas å predikstolarne inom
häradet och i allmänna tidningarne samt bevis derom till Ban¬
ken ingifvas och derjemte borgen ställas. Då denna förord¬
ning, mig veterligen, icke blifvit upphäfven, har Utskottet sak¬
nat anledning till den hemställan, som skett. En i vår lag
erkänd grundsats är ock, att med ed kan man svara, men
icke kära. Lagen har sålunda velat förekomma, att någon
skulle kunna svära sig till penningar. Derjemte förefaller
det mig besynnerligt att en eldsvåda, som timade 1840, icke
blef undersökt förr, än 1849, äfvensom att Anders Persson,
3:ne år efter en köpeskillinesliqvid, kommit ihåg nummern på
de sedlar, som dervid bekommits, dä han icke på förhand
kunde veta att hans minne skulle blifva så hardt frestadt.
Herr Indebetou: Den af Herr vice Talmannen åbero¬
pade författning bar endast afseende på de gamla, numera
afskalläde transportsedlarne och är således icke tillämplig på
förevarande fall. Hvad Anders Perssons ifrågavarande an¬
sökning beträffar, så framställdes den redan förra Riksdagen,
ehuruväl den då icke kunde, i sakens outredda skick, bifal¬
las. Nu har sökanden förebringat så fullständig bevisning,
att man nära nog deraf är öfvertygad, att sedeln verkligen
uppbrunnit. Eden är alltså mera att betrakta såsom en fyII-
nadsed, hvilken i las är tillåten i vissa fall. Borgen skulle
visst också kunna fordras, men man bör icke lemna ur sigte
att sedlar, af så hög valeur, sällan utelöpa llere år. Någon
våda liir Banken att bifalla Betänkandet anser jag icke ex-
sistera.
Herr Rinman: Jag är förekommen af Herr Indebetou
och vill blott anmärka, att 1859 års författning är upphäfd
derigenom, att inga transportsedlar, som rätteligen borde upp¬
visas hvart 10:de år, numera finnas.
Y'ice Talmannen Herr Halling: För min del, anser jag
rneranämnde förordning ännu bibehålla gällande kraft, då den
icke blifvit i behörig ordning upphäfd och den handlar, bland
Den 18 Junii.
annat, äfven om Banco-attester, hvilka åtminstone icke äro
a Iska fia de.
Herr Lagergren: Bland vår digra samling af författnin¬
gar hafva många upphört att gälla, fastän de icke blifvit i
laglig ordning upphäfne. Jag tror således att den åberopade
Kongl. Förordningen, såsom endast hafvande afseende på trans¬
portsedlar, icke är tillämplig på förevarande fall. Man skulle
deremot med mera skäl kunna invända, att Banken icke kan
hafva någon förpligtelse, att godtgöra förkomne sedlar, efter
hvilka icke ens någon ringa återstod kunnat uppvisas; men
den hållna undersökningen har på ett så öfvertygande sätt
ådagalagt att, vid den timade eldsvådan, penningar blifvit upp-
brunne, så att man icke kan tvifla på uppgiften derom. Sö¬
kanden, som icke bestämdt uppgifvit nummern på den för¬
lorade sedeln, har erbjudit borgen, men då densamma skulle
komma att räcka en obegränsad tid, har Utskottet icke ansett
lämpligt emottaga någon sådan borgen, utan i stället tillstyrkt
edgång, till fyllnad i den bevisning, som redan är åstadkommen.
Herr Palander: Att, såsom någon talare yrkat, fordra ej
blott ed. utan äfven borgen, innebär ett misstroende till eden
och vore således att tillfoga sökanden en skymf.
Herr Ekholm: Jag instämmer med Herr vice Talman¬
nen och anser det för framtiden vådligt att etablera sådane
pratjudicater, hvarigenom Banken skulle komma att ersätta
lidna förluster. Den, som icke vårdar sina contanta pennin¬
gar, eller har dem så förvarade, att de, i händelse af en
eldsvåda, icke kunna räddas, må skylla sig sjelf. Jag yrkar
afslag å Betänkandet.
Herr Indebetou: Svårligen kan man lägga sökanden nå¬
gon oförsigtighet till last, då elden utbröt med sådan häftig¬
het nattetid, alt icke det ringaste kunde räddas och köpe-
skillingsliqviden endast kort tid förut af sökanden uppburits.
Herr Billström: Om någon ovarsamhet sk lil le kunna
förebrås sökanden, så skulle jag icke eller vilja bifalla an¬
sökningen; men, enligt hvad redan upplyst blifvit, kan någon
sådan förebråelse med skäl icke göras emot sökanden, af
hvilken man ej kan fordra att han skall ega en cassakista,
till förvarande af sina penningar.
Herr Ekholm: 1 anledning af de yttranden, som blifvit
afgifne, sedan jag sist hade ordet, vill jag blott tillägga, det
jag anser Banken hvarken såsom en brandförsäkrings- eller
en välgörenhetsinrättning.
n;„.,IM;„„.n anesta slutad och Utlåtandet bifölls.
»34
Den 18 Jami.
8 «•
Herr Stats-Rådet och Riddaren N. F. Wallenstéen före¬
trädde, efter anmälan, och aflemnade nedannämnde Kongl.
Maj:ts Proposition och Skrifvelser af den 12 dennes.
l:o Anseende väckt fråga oin försäljning af en Kronan
tillhörig tomt i Malmö.
2:o Angående den tillökade ordinarie soldatroteringen i
Kiket,
och 3:o angående understöd åt Ofverste-Lieutenanten J.
Z. Dunkers enka Maria Gharlotta Tudenia.
Herr Stals-Uådet Wallenstien blef härefter i vanlig ord¬
ning utbeledsagad.
§ 7-
Föredrogos ånyo Banco-Utskottets Utlåtanden och Me-
al •
moria
JY1 41, öfver väckt motion, angående förändrade grunder
för pensionering af Bankens tjenstemän, med flere.
Bifölls.
Och M 42, i anledning af erhållen återremiss å Memo¬
rialet, J)s 36.
Lades till handlingarne.
Äfvensom Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottets
Memorial och Betänkanden.
M 107, angående minskning i Utskottets Canzlie-per-
sonal.
Lades till handlingarne.
108, i anledning af väckt motion, dels om utarbe¬
tande af ett nytt apotheks-reglemente, dels om nedsättning
af medicinaltaxan, samt dels om förändrande af gällande stad-
ganden, rörande apotheks-privilegier.
Bifölls.
JYl 109, i anledning af återremiss utaf Betänkandet, Jl#
i>8, angående väckt fråga om förändradt användande af böter
lör vanvård af nummerhäst.
Lades till handlingarne.
Och M 110, i anledning af återremiss utaf Betänkandet,
M 28, i fråga om förändring i föreskrifterna för fartygs upp¬
mätning.
Herr Ekelund: Då Betänkandet, JW 28, som första gån¬
gen alhandlade denna fråga, blifvit af tre Stånd återremitte-
radt, trodde jag och hade gerna önskat, att Utskottet skulle,
vid ny behandling och på grund af Utskottet tillhandakomne
upplysningar, komma till ett annat resultat, än sorn skett.
Den 18 Junii.
93S
Emedlertid och ehuru det ej varit händelsen, vill jag nu icke
bestämdt yrka afslag på förevarande Utlåtande. Jag har
också just stödt mig på Chapinans auctoritet och utbeder mig
nu endast att få fästa uppmärksamhet vid åtskilligt, som fö¬
rekommer i den af Utskottet åberopade, af vår berömde Chap¬
man utgifne bok om skeppsmätningar, derutur Utskottet lös¬
ryckt ett yttrande, och derpå grundat sitt afslag. Chapman
säger nemligen, pag. 184, »jag vill här visa det enda sättet,
huru ett skepp rätteligen skall mätas» — (»att deraf finna
huru stor tyngd eller la>t det kan bära»).
Men detta säger han, sedan han beskrifvit det oriktiga
sätt, hvarpå fartyg den tiden mättes, dels i Sverige, dels i
England.
I afseende å sitt eget mätningssätt, säger han »att det
kan förrättas med mer eller mindre accuratesse»; hvarpå lian
»anförer det simplaste och minst accurata». Vid tillämpnin¬
gen af detsamma heter det: »Som skeppet supponeras vara
tomt när det skall mätas, så annoteras huru djupt det då
ligger lör och akter; sedan determineras huru djupt det skall
ligga lör och akter när det är lastadt» och så vidare, hvar¬
jemte 5:ne divisorer uppgifvas. Efter att sålunda hafva anlörl
exempel på de blifvande olika lästetalen, med afseende å far¬
tygens större eller mindre skarp- eller fyllighet åt ändarne
och deraf beroende användande af någon af de uppgifne 3
divisorerne, säger han ytterligare: »Detta mätningssätt depen-
derar också till en del utaf ögat för att döma om skarpare
eller fylligare; men som denna etenduen aldrig är mycket
stor, så kan man, genom öfning, icke taga mycket felt, om
hvilket som är fylligare eller skarpare, lör att derefter välja
divisor; så alt man eller detta sättet att mäta, aldrig kan slå
felt på 5 läster, då det likväl händt, efter det vanliga mål¬
ningssättet, att det slagit felt på 40 svåra läster och deröfver
på fartyg af denna storlek» (circa 500 läster).
Vidare yttrar Chapman, pag. 186: »Annu accuratare kan
ett skepp mätas, om man vill göra sig den mödan, att mäta
dess bredd på liera ställen än midlpå, då det i uträkningen
icke skulle slå felt på en enda läst; men som detta fordrar
mera tid och arbete, såväl vid mätningen, som uträkningen,
så lärer det vara onödigt alt något vidare derom röra.»
Således erkänner Chapman, att ett säkrare sätt för det
rätta lästetalets utrönande finnes, än det, hvarpå det nu an¬
tagna just är grundadt. Då det dels är lemnadt åt skeppsmä-
taren att pä förhand determinera huru djupt fartyget skall
936
Den 18 Junii.
komma att ligga för och akter sSsnm lasladt, och dessutom
numera finnes icke, som dä, blott 3, utan 8 divisorer att välja
pä, samt fartygen, sedan den liden, fått en mycket varierande
construction, så torde det, helst med kännedom om den ofta
förekommande stora skiljaktigheten i ett och samina fartygs
lästetal vid förnyade mätningar af olika personer, och med
kännedom om den i England, Holland, Frankrike, Danmark
och Norrige i sednare tider antagna principen att mäta far¬
tyg till deras cubikinnehäll, icke bort vara så alldeles för¬
kastligt att äfven här tillämpa denna mätningsmethod, hvar¬
igenom sådana skiljaktigheter i mätningens resultater kunnat
förekommas, som nu verka till osäkerhet vid köp af fartyg
efter lästberäkning, äfvensom vid erläggande af hamnumgäl-
der, kronans lastpenningar samt fyr- och båkafgift.
Herr Hesselgren: Ehuruväl Utskottet tagit fullständig
kännedom om hvad, som vid återremissen af Betänkandet, J\s
28, blifvit yttradt, har Utskottet icke kunnat annat än vid¬
blifva sitt en gång fattade beslut. Jag yrkar bifall på före¬
varande Utlåtande.
Discussionen ansågs slutad och Utlåtandet, JU 110, bifölls.
§ 8.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången:
lianco-Utskoltets Betänkanden N:ris -43, 44 och -48.
§ 9-
Föredrogos de i § 6 här ofvan omförrnälde Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition och Skrifvelser.
Hemitterades till Stats-Utskottet.
§ »o.
Bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden, N:ris 160—166;
och beslöts, på Herr Talmannens proposition, att dessa Utlå¬
tanden skulle till afgörande företagas i det plenum, som kom¬
mer att hållas Thorsdagen den 26 dennes.
8 *1-
Justerades en del, under J>? 6, af det blifvande Riksdags¬
beslutet, äfvensom Expeditions-Utskottets skrifvelselörslag.
78, angående låns beviljande för den nya regleringen
af tomterna i staden Christianstad,
JH 79, angående befrielse från en, Presidenten J. P. af
Billbergh i lifstiden ådönnl, ersättningsskyldighet,
M 80, angående pension för Juslitia?-R5det m. ro. N. W.
Stråle,
och M 81, angående ändring för vissa orter af stadgan-
derna för tiden, då damlucka skall vara öppnad.
Den 21 Junii.
937
§ 12-
Upplästes ett så lydande Val-Protocoll:
»1851 den 18 Junii sammanträdde Borgare-Ståndets Her¬
rar Electorer och valde till 3:dje ständig Suppleant-Ledamot
i Stats-Utskottet, Herr Falhem.
Ul supra. In fidem
Augnst Rundgvist.»
Och skulle Protocolls-Utdrag härom i vanlig ordning ex¬
pedieras.
8 13-
Justerades Protocolls-Utdrag öfver särskildta af Ståndet
deuna dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. 12 å dagen;
In (idem
E. G. Runeberg.
Den 21 Junii.
Plenum kl. 5 e. m.
8 *•
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Memorial, JYi 196,
angående tiden för nästa revisioner af Stats-, Banco- och
Biksgäldsverkens förvaltning och räkenskaper; och beslöts,
det, skulle i sammanhang härmed, den underrättelse medde¬
las, att till revisionen den 15 September 1851 böra städerne
Stockholm, Götheborg, Carlskrona, Linköping, Sala och En¬
köping, hvardera, välja en Revisor och en Suppléant: att lil!
revisionen den 15 September 1853 böra städerna Slockholm,
Gelle, Upsala, Lund, Wadstena och Sigtuna, hvardera, utse
en Revisor och en Suppléant, oell att städerna i 4 och 5
classerna äro berättigade att, i fall de icke sjelfve vilja sända
Revisorer, i Stockholm eller annan stad dertill utse och för¬
ordna någon af sådan egenskap, som 70 § Riksdags-Ordnin-
gen föreskrifver, under iakttagande af hvad 14 § i samma
Grundlag stadgar.
8 2-
Föredrogos ånyo Banco-Utskottets Betänkanden:
93»
Den 2 i Junit.
M 43, med förslag lill föreskrifter, afseende dels att er¬
sätta upphörd Privat.-Iiank, och dels att underlätta penninge-
rörelsen i allmänhet.
Härvid förekommo:
l:o yttrandet, pag. 2, i fråga om det af Herr Hörnstein
yrkade uteslutande af Banco-Reglementets 215 § samt förslag
till den § i nästhlifvande Banco-Reglemente, som skall mot¬
svara 215 § i det nuvarande.
Herr Hörnstein begärde ordet, och yttrade: De stad-
ganden, som finnas uti ifrågavarande §, tiilkommo först vid
1844—45 årens Riksdag, men utan Borgare-Ståndets med¬
verkan. Den 16 April sUtnämnda år förevar frågan lörst
hos detta Stånd. Banco-Utskottet hade i dess Betänkande då
föreslagit, att Privat-Bankerne skulle ersättas genom en ökad
sedelemission på flera millioner från Rikets Ständers Rank.
Frågan afgjordes här genom votering och föll för 35 Nej
emot 15 Ja. I anledning af de olika tankar, som inom
Riks-Stånden yttrades, uppgjorde Banco-Utskottet i detta
ämne ett sammanjemkningsförslag, sorn här var under öfver¬
läggning den 28 i samma månad, då sedelemissionen före¬
slogs till 5 millioner, men hvilket äfven af delta Stånd af-
slogs, vid votering, med 25 Nej emot 17 Ja. Vid 1847—48
årens Riksdag alstjrkle Banco-Utskottet sjelf i dess Beiän-
kanden, M 42 och M 60, bibehållande af berörde 215 § i
Banco-Reglementet. Samma Betänkanden bilöllos af Borgare-
Ståndet, men återremitterades med olika beslut af de öfriga
Riks-Stånden. Banco-Utskottet, som sålunda i (vänne sär¬
skilda Betänkanden gillat, hvad min nu väckta motion afser,
företog fråsan ånyo till meningarnas sammanjemkning, enligt
Betänkandet, Jls 72. Dervid hiel' Borgare-Ståndets omför-
mälda mening undertryckt och lyckades ej vidsträcktare göra
sig gällande, än att summan nedsattes från 5 till 2*/2 millio¬
ner, i öfverensstämmelse med Preste-Ståndets beslut. Dessa
antecedentia bevisa ju, att en § uti nu föreslagna syftning
icke inom detta Stånd egt sympathier. Det är ock stridande
emot Bankens säkerhet och bestånd, att öka utgifningen af
dess sedlar, hvilka, sorn bekant är, måste honoreras med silf¬
ver vid anfordran, ehuru Banken för dem icke fått in något
silfver. Det felaktiga uti att utgifva skuldsedlar, utan att
för dem erhålla reel valuta, lärer väl vara klart och icke
behöfva bevisas. Den föreslagna 215 § är dessutom, i en¬
lighet med hvad i min motion anlörts, obehötlig i Banco-
Reglementet, destoheldre, om sednare momentet i föreva¬
Den 21 Junii.
939
rande Betänkande, eller inrättande af Filial-Banker, till före¬
kommande och suppléerande af Privat-Banker, bifalles. Endast
detta är tillräckligt skäl att, såsom jag yrkar, ogilla Betän¬
kandet i nu förevarande del.
Herr Palander: Ja, det bar sin riktighet, hvad den
förre värde talaren anfört om frågans behandling vid före¬
gående Riksdagar. Emedlertid har den ifrågavarande 215 §
lått sin plats i Banco-Reglementet, på grund af Rikets Stän¬
ders beslut vid tvänne Riksdagar. Denna § har icke gjort
någon skada, ej ens behöft tillämpas, och jag hoppas, att den
tid ej skall komma, då någon Privat-Bank måste, af en eller
annan orsak, upphöra. Det har likväl sin ganska stora nytta,
att § finnes till och vid behof kan träda i verksamhet. Un¬
der en möjligen inträffande obehaglig tidpunkt för Privat¬
banker kan, genom denna §, förebyggas den ändå större,
ökade obehagligheten af Urtima Riksdag. Föreställom oss
nemligen, att § ej finnes till, och att en Privat-Bank upp¬
hörde, hvilket möjligen skulle hafva (lera dylika Bankers fall
eller upphörande till följd. Urtima Riksdag skulle då icke
kunna undvikas. Den förre talaren har, såsom skäl till ogil¬
lande af förevarande förslag och till §:s uteslutande, an¬
märkt, att den är obehöflig, då Betänkandet i nästa moment
innehåller ett genornfördt förslag till Privat-Bankers supplé¬
erande genom Filial- eller Låne-Banker, sorn skulle röra sig med
Rikets Ständers Banks sedlar. Men jag måste fästa upp¬
märksamheten derpå, att det ingalunda ännu är afgjordt, hu¬
ruvida detta blir Rikets Ständers beslut. Frågan har icke
ens ännu föredragits, veterligen, i något Stånd. Det vore så¬
ledes ingalunda välbetänkt, att belt och hållet utesluta § 215,
och i så redlöst skick gå en osäker utgång af förslaget till
nästföljande § i Banco-Reglementet till mötes. För min del,
lemnade jag min röst lör antagande af Betänkandet i före¬
varande del, helst icke någon våda kan uppfinnas, i följd af
§:s bibehållande. Den värde talaren före mig har väl äf¬
ven antydt oklokheten af att på något sätt öka Bankens se¬
delemission, som trycker på den metalliska valutan. Men
jag får deremot anmärka, att det ingalunda är gifvet, att en
ökad sedelemission skall blifva följden af ifrågavarande §:s
tillämpning, helst Banco-Fullmäktige hafva i sin makt och
till pligt att, vid sådant fall, minska lånerörelsen, samt der¬
jemte vidtaga åtskilliga andra medgifna säkerhetsmått.
Herr Bergman: Inom Banco-Utskottet var jag ibland
dem, sorn motsatte sig borttagande af § 215 i Banco-Regle-
940
Den 21 Junti.
inon te t. Såsom siste talaren anmärkt, är af dess bibehål¬
lande intet att befara.. Deremot är det nyttigt, äfven om
tillämpning deraf ej erfordras, att redan veta, det Riksbanken
kan öppna nya lånetillgångar, om någon olycka träffar Privat¬
bank. Jag vet att omtala en händelse, som fullkomligt be¬
kräftar detta. För några år sedan uppkom nemligen i min
hemort ett rykte, att en Privatbank i Riket råkat i förlä¬
genhet, och att dess bestånd hotades. Deraf förorsakades
icke ringa oro; man frågade med mycken ifrighet, om Re¬
geringen gjort något att förekomma de vådor, som af den
anade olyckshändelsen kunde följa, men jag visade då den
ilrågavarande § 215 i Banco-Reglementet, hvars innehåll full¬
komligt lugnade sinnena. Delta visar ändå, att samma §
ingifver en trygghet, som tillräckligt rättfärdigar dess bibe¬
hållande. Också kunna vi icke på förhand veta, om det blir
något af med sådana Filial- och Låne-Banker, som i nästa mo¬
ment af Betänkandet föreslås. Uti en stad, der Privatbank
tilläfventyrs går öfver ända, skall man äfven noga besinna
sig, innan bolag ingås, för bedrifvande af ny lane- eller pen-
ningerörelse, såsom i nämnda moment föreslås. Jag yrkar
bifall till nu förevarande del af Betänkandet.
Herr Almgren: Det första skäl, som förste talaren i
ämnet anförde för borttagande af nuvarande § 215 i Banco-
Reglementet, bestod uti fordran på consequence i handlings¬
sätt hos detta Stånd. Consequence i hvarje fall må hafva
sitt värde. Likväl, dä erfarenheten lärt inse en menlig ver¬
kan af den consequence, som nu ifrågasatts, bör samma con¬
sequence skäligen vika för den allmänna, så väl som enskilda
nyttan. Det är af siste talaren, jemväl med ett ur erfa¬
renheten hemtadt exempel, tydligen visadt, hvad gagn den
ifrågavarande § medför, jemväl till sinnenas lugnande, der¬
est en Privat-Bank nödgas inställa sina betalningar. § 215
får derför icke handlöst bortkastas, helst, om än någon olycka
ej är nu att frukta för de redan stiftade Privat-Bankcr, flera
dylika möjligen skulle kunna uppstå af mindre säkerhet.
Deraf kunde, förr eller sednare, ett stort ondt uppkomma,
om man ej vore betänkt att förebygga det genom sådana
stadganden, som ifrågavarande § innehåller och nu, i dess
förändrade uppställning, föreslagits. Af dessa skäl instämmer
jag med Herr /fergman i yrkandet alt bibehålla omförmälda
§ och antaga Banco-Ulskottets ifrågavarande nya förslag.
Herr Hörnstein: Flere talare hafva nu sagt, att Betän¬
kandet i förevarande moment bör bifallas, emedan utgången
Den 21 Junit.
941
af sednare momentet är oviss. Detta bevisar, att frågorna
uti Betänkandet icke tagits i rätt ordning, utan att det nu i
ordningen sednare förslaget rättvisligen bort föregå och vara
det lörsta, då denna discussion troligen uteMilvit. Det nu¬
varande lörsta momentet handlar nemligen om inrättande af
nya lånealdelningar af Rikets Ständers Bank, eller ökande af
dess nuvarande Låne-Contoirs fonder genom sedelutgifningar.
I det sednare momentet föreslås något, som upphäfver be-
hofvet af de förra, nemligen inrättande af Filialbanker eller
understödjande af enskildta bolags rörel.-e med Bankens sed¬
lar. Detta torde, t stället att hindra, fastheldre utgöra ett
skäl till ogillande af förevarande första moment, jemte totalt
uteslutande af § 215, såsom jag föreslagit. Vid föregående
Riksdagar har Banco-l (skottet icke framställt något förslag
om så beskaffade Filialbanker eller underlättande af enskilda
bolags pennmgerörelse, som nu är vordet tillstyrkt; och ändå
ogillade Borgare-Ståndet förslaget till antagande af ifrågava¬
rande §. Finnes ej nu ändå större skäl till sådant förfa¬
rande eller den consequence, som Herr Almgren särskildt
anmärkt böra vika för förment erfarenhet. Alan har talat
om trygghet. Jag erinrar, att den största trygghet ligger
deri, att Riks-Banken icke utvidgar sedelemissionen. Det är
just dessa ökade sedelemissioner tid efter annan, som vållat
Itankens obestånd löre realisationen och medfört bankrutter.
Sådana äro en nödvändig följd af ökade skuldförbindelser,
utan motsvarande tillökning i realisabla tillgångar eller va¬
luta. Således lärer just erfarenheten, alt det är nödvändigt
att ogilla ifrågavarande förslag och ur Banco-Reglementet ute¬
sluta dess nuvarande 213 §. 1 motsatt syltning har nu äf¬
ven blifvit sagdt, att vådor utan en sådan tillflykt, som denna
§ erbjuder, kunna uppstå i orter, der Privat-Banker finnas,
derest de nödgas stoppa sin redogörelse. Jag frågar, om ej
dessa hvart år tidtals betydligen minska och äfven stoppa
sin utlåning? Då vända sig lånesökande till Riks-Banken,
som suppléerar behofvet med sina nuvarande fonder. Deraf,
att Riks-Banken icke slår fast, och icke kan tillhandahålla
rörelsen sina fonder, utan mäste strypa, men icke utaf ute¬
slutande af § 215 eller upphäfvande af sedelemissionen,
kunna vådor för orterna och rörelsen uppstå. Det är just
en ökad sedelutgifning från Riks-Banken, som kan medföra
en verklig våda, utom det att sådant vore stridande mot en
numera antagen, välgörande princip i bancolagstiltningen. —
Om nu t. ex. 2'/, millioner nya sedlar ntgålvos, så ökar man
Den 21 Junii.
dermed icke penninnarne i landet, ty det verkliga myntet,
silfret, ökas icke derigenom; utan man minskar deremot vär¬
det pä de redan i omlopp varande sedlarne, emedan deo för
dem befintliga silfvervalutan i banken jemväl måste upphöra
och fördelas pä de nya sedlarne. Om nu dessa eller ett mot¬
svarande belopp af 2l/2 millioner uttaga silfver ur Banken,
så hlilver detta minskadt med summan; men Bankens an¬
svarighet är dock lika stor, eller de äldre sedlarne lika mån¬
ga, som före de nyas lifgifvande. — Resultatet blifver såle¬
des en minskad, i stället lör en ökad, penningetillgång i lan¬
det. Om nu denna påkänning på den metalliska cassan skulle
åstadkomma indragning eller en rädsla för realisationens be¬
stånd, så kan den nya sedelutgifningen vålla en strypning
med penningebrist och förlägenhet i rörelsen. Genom dylika
sedelutgifningar skapar man penningebrist, i stället för att af¬
hjelpa den. För de nya sedlarne finge Banken visserligen
reversaler; men dessa äro icke silfver, och med dem kan
ingen bancosedel realiseras. Elter 6 månader samt ett och
annat år betalas visserligen dessa reversaler; men som de
ingående sedlarne åter måste utgifvas och räntan aflemnas
till Riksgalds-Contoiret, så förblifver Bankens ställning lika
svag, som straxt efter deras första lifgifvande.
Vice Talmannen Herr Halling: Om nyttan och lyckan
af Privat-Bankers inrättande i Sverige har jag förut så ofta
offentligen uttalat mina tankar, att jag nu ej har behof att
dem uttrycka. Sedan emedlertid sådana stiftelser, pmot de
skäl jag framställt, fått uppstå, och lill och med gått vida
utöfver de grunder, som fastställts vid deras första inrättande,
anser äfven jag den största varsamhet vara af nöden vid be¬
handlandet af dessa frågor. Ur denna synpunkt gillar jag
fullkomligt Banco-Utskottets förslag om bibehållande och för¬
ändrad uppställning af § 215 i Banco-Regleinentet, endast
med en moditication i behandlingen. Framgång åt detta för¬
slag lärer nemligen icke vara att förvänta, med mindre att
Betänkandet varder återremitterad*. I första momentet af
förslaget till förändrad lydelse af § är inryckt, såsom vilkor
för realiserande af hvad egentligen är samma §:s föremål,
bland annat, att sådant bolag icke bildar sig, sorn i förslaget
till nästföljande § omförmäles. Om nu första delen af Be¬
tänkandet eller den tillstyrkta förändrade lydelsen af § 215
bifalles, men sednare delen, som handlar om berörde slags
bolag eller Filial-Banker, icke antages, så blir 215 § i viss
mån utan gällande kraft, såsom byggd på förutsättning af
Den 21 Junit.
945
den nästa §:s antagande. Detta vore dock, efter min tanka,
ett verkligt ondt, som jag, genom samma §:s bibehållande till
full gällande kraft, vill förebygga, emedan behofvet deraf är
stort, och, efter min öfvertygelse, enda.-t okunnighet om till¬
varon af de stadganden, denna § innehåller, varit orsaken
dertill, att i mer, än en province Privat-Rank, efter slutad oc-
troj, uppstått på nytt, af fruktan, att intet medel eljest fun¬
nits att tillfredsställa de ökade behof, som genom samma
Bank tillskapats. Det är visserligen en möjlighet, att beslut
kan fattas om sådana bankinrättningar, sorn med sednare
momentet i förevarande Betänkande afses, och i sådant fall
har § 215 verkligen vunnit en förbättring genom tilläggande
al den mellanmening, som handlar om sådana inrättningar,
såsom ett alternativ, som gör §:s tillämpning om intet, .lag
gillar således detta förslag till dess grund; men under den
ovisshet, hvari vi ännu sväfve, om det sednare momentets
öde, måste jag yrka återrerniss af frågan i förevarande del,
för möjligheten att sätta densamma i mindre beroende af Be¬
tänkandets sednare del. __
Herr Palander: Afven om det kunde förutses, att så
beskaffade Filial-Banker, som i Betänkandets sednare del före¬
slås, kunde och verkligen blifva inrättade, anser jag ändå den
föreslagna § 215 vara på sin plats i Banco-Ueglementet.
Det kan ju hända, att i en ort, der Privat-Bank funnits, men
upphört, nämnda slags Filial-Bank icke kan hildas, ehuru or¬
ten är i stort behof, att Privat-Bankens lånerörelse suppléeras,
i hvilket läll Kiks-Bankens mellankomst är högst nödvändig;
en särskild omständighet är den, att Utskottet, genom andra
momentet i förslag till § 215, tillstyrkt att suppléera Privat-
Banksrörelseo med endast 2,500,000 R:dr af Riks-Bankens
medel. Men detta understöd kan nnanceras efter särskilda
orters olika behof. Ett sådant försigtighetsmått, som i § 215
föreskrilves, vore då högst nödigt att hafva att tillgå, många
andra möjliga fall att förtiga. Herr Hörnstein har vidrört
den stockning eller indragning, som nu, under loppet af ett
eller annat år, inträffat i åtskilliga Privat-Bankers lånerörelse.
Det bör likväl icke lemnäs utan uppmärksamhet, huru obe¬
tydlig en sådan tillfällig indragning varit, och hvilken ej lä¬
rer öfverskridit 15 procent af utelöpande sedlarnes belopp.
Samma talare har ock begagnat den vanliga utvägen att åbe¬
ropa consequencen, att erinra om Borgare-Ståndets förtärande
vid två föregående Riksdagar, och uppmana till bibehållande
af samina åsigter vid den tredje, .lag tror, att denna idé
944
Dm 21 Jami.
icke får tillämpas i sin helhet; och jag skulle beklaga, örn,
derest Borgare-Ståndet nu i någon fråga fattade ett mindre
lämpligt beslut, Ståndet skulle vara lörbundet att vid en kom¬
mande Riksdag gå i samma fotspår och taga ledning af hvad
dot förr, mindre välbetänkt, kunde hafva beslutat. Jag fin¬
ner mig icke öfvertygad om någon oriktighet i den åsigt, jag
i denna fråga redan uttalat; och då den ifrågavarande § i
allt tall måste vara ganska oskyldig, så finner jag intet skäl
att borttaga densamma, utan tillstyrker, fortfarande, bifall till
Utskottets förslag i denna del.
Herr Bergman: Herr vice Talmannen har anlört, att
okunnighet om stagandet uti ifrågavarande § vållat, att Privat¬
bank sökt förnyelse å tilländalupen octroj. Jag tror icke,
att det halt sådant motiv, eller att någon Privat-Banks-delegare
saknat kännedom örn denna §:s innehåll, helst Banco-Regle-
nreiitet varit tillgängligt jemväl i bokhandeln. Samme värde
talare har äfven, med anledning af uppställningen af försla¬
get till förändrad lydelse al §, ansett äterremiss nödig och
yrkat sådan. Jag kan icke heller dela denna åsigt. Icke el¬
ler vid lörnyadt genomläsande finner jag i uppställningen af
§ någon anledning att befara menlig följd af densammas an¬
tagande : hvarföre jag fortsätter mitt yrkande om bifall.
Herr Indebetou: Utan tvifvel har Herr Hörnstein rätt
deruti, att icke någon god harmonie råder emellan stadgan-
derne uti §§ 125 och 213 af Banco-Reglementet. Uti den
ena al dessa paragrapher bestämmes nemligen maximum af
sedelstock, sotrt icke motsvaras af metallisk valuta, till 20
millioner K:dr; i den andra åler förekommer ett moment,
sonr tor ert särskild händelse tillåter en förökning af sedel¬
emission, utöfver det lörut stadgade maximum, med äl/2
millioner. Man måste erkänna, att detta är en ganska be¬
tydlig exception från den förut antagna regeln. Men ett dy¬
likt vigtigt undantag måste äfven hafva någon vigtig orsak,
och en sådan finnes äfven. Privat-Bankerna hafva nemligen
pä sednare tider så sammanväxt med rörelsen i landet, att
det måste uppstå en betänklig rubbning i denna rörelse, i
händelse Privat-Bankerna skulle upphöra, utan alt de af nå¬
gon annan inrättning ersattes. Hen brytning, som härigenom
skulle uppkomma,^ vöre utan tvifvel för landet i hög grad
olycksbringande. Å andra sidan kan det väl icke nekas, att
en ökad sedelemission är betänklig. Åtminstone räknar icke
jag mig tili deras antal, som anse en ökad sedelutgifning,
såsom en obetydlighet. 'Tvärtom har jag alltid deltagit i sådana
Den 21 Junit'.
943
beslut, sorn haft afseende på att föröka Bankens säkerhet
och göra dess ställning mera fast. Likväl tror jag, att den
strypning, som Privat-Bankernas upphörande skulle orsaka,
vore mera äfventyrlig för landet, än utgifvandet af 2l/2 mil¬
lioner sedlar kunde blifva lör Banken, och om man blir bragt
till den nödvändigheten, att välja emellan ettdera af dessa
alternativer, synes det derföre mig, att man bör välja det
sednare, oaktadt derigenom en stor afvikelse sker från den
för Bankens sedelrörelse i § 123 stadgade regel. Jag ber
likväl få erinra derom, att afvikelsen blef af Ständerna be¬
slutad vid samma Riksdag, då sjelfva regeln fastställdes, och
att således föreskriften i § 213 icke utgör någon sedermera
uppkommen tillsats till Reglementet, utan ett samtidigt stad¬
gande för ett särskildt förutsatt fall. Man kan endast an¬
märka det, såsom en ofullständighet, att icke någon hänvis¬
ning till detta exceptionela stadgande blifvit lemnad i den
föregående 123 §. På grund af hvad jag nu halt äran an¬
föra, skulle jag visserligen vara böjd för bifall till föreva¬
rande punkt; men Herr vice Talmannen har fästat uppmärk¬
sambeten på en omständighet, som icke är utan vigt. Man
finner nemligen, att Utskottets efterföljande förslag till in¬
rättandet af Filial-Banker blifvit i nu förevarande punkt åbe-
ropadt. Nu kan det likväl inträffa, att dessa Filial-Banker
icke komma till stånd. Det är till och med sannolikt, att
vigtiga anmärkningar mot detta Utskottets förslag skola inom
Riks-Stånden framställas, i anseende till de många reserva¬
tioner, som åtfölja Betänkandet. Skulle emedlertid förslaget
örn Filial-Banker icke vinna framgång, så vore delen oform¬
lighet, att detsamma i Banco-Reglementet funnes åberopadt,
och för att undvika en sådan inconsequence, finner jag, i
likhet med Herr vice Talmannen, det vara nödvändigt, att
nu begära en återremiss. Likväl anser jag det böra uttryck¬
ligen nämnas, att alsiglen med denna återremiss icke ar att
uttrycka något ogillande af Utskottets förslag till ny redac-
tion af § 213, utan endast att förekomma, det ieke någon
inconsequence i Reglementet må uppstå, i händelse Utskottets
förslag om Filial-Bankers inrättande skulle underkännas.
Herr Murén: Yrkandet af åtskilliga talape om bifall till
Banco-Utskottets förevarande Utlåtande har egentligen stödts
deruppå, att, om en eller annan Privat-Bank upphörer, den
bör suppléeras af Riks-Banken, och att den ifrågavarande §
213 i Banco-Reglementet, under den tid densamma varit gäl-
Borg -Stånd. Prof. vid Riktd 1850-1851. Hl- ®0
946
Dew 21 Junti.
lande, icke varit till skada, emedan densamma icke tilläm¬
pats. Jag tror deremot, att ett stadgande, som icke hehöft
tillämpas, derigenom bevisats vara umbärlig!, ja Öfverflödigt,
och att det skulle varit en olycka för landet, om nämnde
§, med dess hittills gällande bestämmelser, behöft tillämpas.
Bland de föregående talarne hafva endast Herrar lndet/etuu
och Hörnstein antydt vådan af en starkare sedelutgifning utaf
Rikets Ständers Bank. Det tror jag också hafva varit mo¬
tivet till Borgare-Ståndets beslut i detta ämne vid de förra
Riksdagarne. Att Ståndet deruti farit vilse, finnes icke an¬
ledning förhanden, utan bar det deruti förfarit ganska väl¬
betänkt. Förut hade man stadgat en vida bättre och säkrare
proportion emellan Bankens sedelstock och metalliska rassa.
Denna proportion rubbades vid 11!44 — 43 årens Riksdag just
genom Ständernas beslut uti ifrågavarande ämne. I stället
att sedelstocken ej fick uppgå öfver 5 emot 2 i metallisk
valuta, bestämde man då proportionen till 20,000,000 R:dr
Banco öfver silfvervalutan, samt foreskref, att denne sednare
aldrig fick understiga 21/, millioner i silfver. Valverar ruan
dessa summor i Riksgäfdssedlar, så kan sedel-emissionen
blifva 30 millioner emot 10 dito i metallisk valuta. Sist-
lidne Riksdag gick man ännu längre och sade, att ytterligare
2!/2 millioner fingo utgifvas i Bancosedlar, hvilket man nu
vill göra sig färdig att sätta i verket. Hvad garantie detta
oupphörliga försämrande af Bancosedlarnes värde kari med¬
föra, förmår jag icke att inse. Väl vet man, att just ökade
sedel-emissioner förut undergräft Riks-Bankens bestånd och
bragt densamma på bancrutt. Sedermera har skrik för¬
sports öfver ökad import och underbalance i handeln, lika¬
som skulle det varit orsaken till, hvad ensamt Bankens Sty¬
relse vållat. En talare bar yttrat den supposition, att, om
en Privat-Bank ramlar, äfven de andra skola falla. Men jag
frågar, om rätta tiden då är, att Riks-lianken skall öka ut-
gifriingen af sedlar, utan motsvarande valuta, som lätt och
efter behof kan realiseras. Jag föreställer mig, att, äfven
utan importens ökande, allmänheten kan taga till sig skräm¬
sel för både Privat-Bankers och Riks-Bankens säkerhet samt
strömma till luckan och uttaga Bankens silfver, så att de,
som komma sist, icke kunna tillfredsställas med silfverut-
vexling. Då kan detsamma inträffa, som vid början af detta
århundrade, då man stoppade, och slutligen återgaf endast
1 Riksdaler Riksgälds för en Specieriksdaler. Man har sagt
försigtighet vara af nöden. Denna iakttages likväl icke der¬
ten 21 Junit.
947
igenom, att Riks-Banken utsläpper mera sedlar för en ut¬
sträckt rörelse i en eller annan province. Man bör äfven
väl akta sig att framlocka öfverdrifna speculationer på möj¬
ligheten af en beständig skuldsättning, och jemväl besinna,
att den oro, en Privat-Banks upphörande kan medföra, äfven
kan hafva sina goda verkningar. Allmänheten eller de, hvil¬
kas rörelse ‘ deraf kan bero, tvingas nemligen att i tid in¬
skränka sina speculationer till någorlunda öfverensstämmelse
med egna tillgångar, hvilket ej vore förhållandet, om Riks-
Banken ovilkorligen åtagit sig att träda i Privat-Bankens
ställe. Att Riks-Banken träder emellan och underlättar rö¬
relsen efter en Privat-Bank, är jag likväl icke emot, endast
det icke sker genom ökad sedelutgifning, ulan valuta i red¬
bart mynt, som tryggar emot möjliga vådor. Hvad en ta¬
lare antydt, som skulle förnyad octroj af Privat-Bank sökts •
af okunnighet om tillvaron af ifrågavarande stadgande, har
redan fått sin vederläggning, deri jag fullkomligt instämmer.
Jag tror, att octrojlörnyelse sökts endast i hopp om vinst
och att gagna orten. Det stödjer icke litet hvarje Privat-
Bank, att Riks-Banken har ett ovilkorligt åliggande att er¬
sätta densamma, då den en gång finner för godt att upp¬
höra, ty derigenom kan Privat-Bankens rörelse florera ända
in i sista stunden till dess upphörande. Efter min öfverty¬
gelse, länder den ifrågavarande §:s innehåll egentligen till
skydd för Privat-Bankerne. Jag laster likväl icke sådan vigt
derpå, som å den våda utaf ökad sedel-emission af Riks-
Banken, som blifver en följd al Banco-Utskottets föreva¬
rande förslag; hvarföre jag med Herr Hörnstein instämmer
i yrkandet, att § 21S må ur Banco-Reglementet uteslutas
och Betänkandet i förevarande del ogillas.
Herr Hörnstein: Det är ganska märkvärdigt, hurusom
man hos oss städse arbetar på Bankens och penningevärdets
förstörande, utan att ihågkomma, det ett folk aldrig uppnår
någon capitalstyrka, någon verklig industrie eller liflig rörel¬
se, om icke myntvärdet upprätthålies. Ett steg till pennin-
geställningens försämrande är man nu ytterligare på väg att
taga, genom föreskrift om sedelsknldens ökande med 21/,
millioner R:dr Banco; och ändå säga åtskilliga, att sådant
sker, för att hindra förlägenhet i orterna. Vill man verk¬
ligen på alfvar påstå, att, ju mer skuld Banken gör, desto
mindre förlägenhet i allmänna rörelsen? Tvärtderemot anser
jag, att denna förlägenhet framkallas och skapas genom dy¬
lika sedelutgifningar, och att den endast på det sätt förekom-
94»
Den 21 Junti.
mes, att intet steg tages, som försvagar Ranken och i oell
med detsamma Baneosedlarnes värde. Visserligen anföres,
att en svår strypning inträffar, om icke denna § bibehålies.
Men huru vill man i allt fall, örn Privat-Bankerne, sorn röra
sig med 7 å II millioner, upphöra, ersätta dessa med 2 '/,
millioner. Strypning mäste ju således ändå inträffa, om ej
andra utvägar begagnas, än denna sedelfabrication. Sådana
andra utvägar finnas likväl tillhands, om rättighet lemnades
Banken att anskaffa penningar, på sätt den lämpligast kunde
finna, t. ex. att öppna sina böcker för upp- och afskrifnings-
räkningar, samt att sälja obligationer eller räntebärande pap¬
per till det belopp, som lånerörelsens bedrifvande lordrade.
Då Ranken innehar sådana papper för öfver 6 millioner, så
är det tydligt, att Banken endast genom deras vändande i
penningar kan suppléera Privat-Bankerna. Xnnu större blif-
ver förmågan dertill genom upp- och alskrifnings-räkningen,
det vill säga, att Banken med sin credit uppträder, såsom
en medlare emellan dem, som hafva penningar, och dem,
som behöfva låna; och ännu en utväg finnes, den nemligen,
som i 1833 års Reglemente föreskrefs, alt med vinstmedlen
förstärka lånefonderna. Dessa utvägar äro naturliga, och
sådana, som hvarje capitalist använder, för att skaffa pennin¬
gar till de lånetransactioner, han ingår och afslutar.
Herr Palander: Min värde granne här på bänken lill-
skref mig nyss att hafva yttrat, det alla Privat-Banker skulle
gå öfverända, om blott en ramlar. Jag har då tydligen blif¬
vit missförstådd; ty mitt yttrande innebar endast, att, om
en af Privat-Bankerna faller, kunna de öfriga löpa fara, och
göra de försigtigast att då indraga sin rörelse samt upphöra.
Hos samme värde talare spökar nu igen, när Privat-Bankerna
kommit i fråga, hatet emot dessa Banker, hvilket alstrat den
besynnerliga idéen, att 213 § i Banco-Reglementet är till,
för att gynna Privat-Bankerna. Jag kan omöjligen dela denna
åsigt. Med stadganderne i § torde nemligen ej annat afses,
än så väl hela landets, som äfven Riks-Bankens egen fördel,
emedan förlägenheten skulle blifva ganska stor genom Pri-
vat-Bankers fall och de beklagligaste följder ej uteblifva.
Riks-Bankens bestånd kan ej äfventyras genom dess under¬
stöd af ifrågavarande 2‘/2 millioner t sedlar, till förekom¬
mande eller afhjelpande af den penningeför lägenhet och deraf
härfiytande vådor, som annars lätteligen kunna inträffa. Herr
Hörnstein har visserligen omnämnt den utvägen, att Bankens
innebafvande obligationer kunna försäljas och medlen ullem-
Den 21 Junii.
nas till lånerörelsens förstärkande, vid en eller flera Privat-
Rankers upphörande. Jag får dock fästa uppmärksamheten
derå, det lånerörelsens i Reglementet bestämda maximum ej
får öfverskridas. — Herr Murén har gjort en jemnförelse
emellan nit och förr, då han talat om förhållandet emellan
Bankens sedelstock och silfvervaluta. Hvad han i sådant
hänseende anlörl, lörringar likväl, efter mitt begrepp, inga¬
lunda vigten af 213 § i Banco-Reglementet. Jag tror till
och med, att, om äfven samma § måste tillämpas och de
2 y, millionerna i sedlar utgifvas, hvartill §:s innehåll berät¬
tigar, det annars fixerade ultimatum al Bankens sedel-emis-
sion, eller 20 millioner utöfver den metalliska cassan, inga¬
lunda kommer att öfverskridas; ty i hvarje fall torde dock
alltjemnt sammanräknadt 2'/2 millioner på alla fonderna fin¬
nas odisponerade, eller ock motsvarande belopp finnas hos
Banken deponeradt. Af hvad jag haft äran yttra föijer ock,
att jag ingalunda, lika med Herr Murén, anser de föreskrif¬
ter, som innefattas i Banco-Ulskottets förslag till § 213 i
Banco-Reglementet, öfverllödige. Jag frångår likväl för när¬
varande mitt yrkande å bifall till Utskottets Utlåtande, och
instämmer i anhållan om återremiss, af den anledning, Herr
vice Talmannen anlört.
Herr Ekholm: Det är rätt märkvärdigt, att, när Privat-
Bankernas angelägenheter komma på tal, lörniinma den af-
voghet, som på åtskilliga håll råder emot dem. Och likväl
lärer icke förnekas, att de äro landet till verklig nytta, äf¬
vensom att, om do icke funnos till, tillräckligt rörelsecapital
icke skulle finnas för behofvet af landets alltmera ökade in-
dustrie. Det är ganska naturligt, att, om Rikets Ständer öka
valutan på de sedlar, Privat-Bankerna utgifvit utöfver det
minimum, hvartill de ega rättighet, så blifva dessa så kring¬
skurna, att de måste indraga sin rörelse. Den vinst, Privat-
Bankernas delegare, åtminstone nu mera, af dem. hemta, är
verkligen så ringa, att den ej är värd att nämnas.- Så var
likväl icke förhållandet, då Privat-Bank i Riket först stifta¬
des. Jag behöfver icke närmare utveckla dessa förändrade
förhållanden. Resultaterna synas för en hvar utaf de offent¬
liggjorda, årliga redogörelserna. Om Privat-Banks rörelse
måste upphöra, finnes ingen annan utväg att afhjelpa de vå¬
dor för orten, som deraf uppkomma, än att Banken bisprin¬
ger densamma. Det är icke Privat-Bankens delegare, utan
de trafiquerande, som deraf draga fördelarne. Möjligt är väl,
att i sådant fall en ökad sedel-emission måste tillgripas och
950
Dm 21 Junii.
kan för ögonblicket verka något missförhållande i bankens
ställning, genom störande af den bestämda proportionen emel¬
lan sedelstocken och metalliska cassan. Men jag tvillar, att
ett sådant missförhållande eller menlig verkan deraf kan
blifva af någon varaktighet, derest alläiren med klokhet hand-
hafves och Banco-Fullmäktige i öfrigt rätt begagna de hjelp-
källor, de ega att tillita. Mig förundrade det verkligen att
höra den näst den siste talaren motsätta sig antagande af
Banco-Utskottets förslae, såsom det synes just till förmån
för den närmast i ompröfning varande motion, som går ut
på en låneinrättning på sidan om både Kiks-Banken och Pri-
vat-Bankerne, en ny lånerörelse med Bankens penningar, i
dessas ställe. Alt, derest Privat-Bankerne upphöra, afhjelpa
den allmänna rörelsens och industriens behof af fortfarande
capitaler, utan ökad sedel-emission af Riks-Banken, är mera,
än mycket annat, en chimére, som icke borde förblinda den
i Bankens angelägenheter och de allmänna financerna initie¬
rade. Och så länge Privat-Bankerna hålla sig uppe, äro de
i sednare delen af förevarande Betänkande föreslagna Filial-
Banker alldeles öfverflödiga. Att tillsätta dylika medtäflare
åt Privat-Bankerna, kan icke blifva af nytta för landet. Der¬
igenom kunna skapas så ökade behof, att ej ens Riks-Ban¬
ken förmår att dem uppfylla. Och heldre, än att på detta
sätt undergräfva Privat-Bankerna, till skada för landet, borde
man verkligen vara betänkt att stärka dessa. På de grun¬
der, som i afgifna reservationer finnas anförda, och då jag
önskar bibehållande af § 215 i Banco-Reglementet, instäm¬
mer jag uti Herr vice Talmannens yrkande om återremiss
å Betänkandet i förevarande del.
Herr Ekenman: Det vore destomera önskvärdt, om
Privat- Bankerna kunde suppléeras annorlunda, än genom ökad
sedel-emission af Rikets Ständers Bank, som erkännas må¬
ste, att penningeställningen icke kunde bringas på en lyck¬
ligare fot, än om hvar och en i allmänna rörelsen utelö¬
pande sedel egde sin rnotsvariga silfvervaluta i Banken. Men
sådant hörer tvifvelsutan till de fromma önskningarne, och
man lärer således fortfarande få nöja sig dermed, att andra
valutor, än metallisk, finnas för största delen af vårt rörel-
secapital. Huruvida man lyckades att finna den rätta zilTran,
då man till 20 millioner fixerade det belopp sedlar, som på
andra valutor, än silfver, fick utgifvas, hörer icke hit att
försöka utreda, men oemotsägligt är, att inga olägenheter
föl* Ranken hittills uppstått af denna bestämmelse. Hvad
Den 21 Junti.
angår den frågan, som vi nu förehafva, att ytterligare 2 */2
millioner i Bancosedlar skola få utgifvas, i händelse Privat-
Bankers upphörande det påkallar, så torde jag få fästa Her-
rarnes uppmärksamhet derå, att hela den utelöpande sedel-
massan, Riks-Bankens och Privat-Bankernas gemensamt, om
ock i olika grad, trycker på Bankens metalliska cassa. Om
Riks-Ranken derunder förmår honorera sina förbindelser, så
är väl icke att antaga, att denna förmåga lider någon minsk¬
ning, derest Privat-Bankerna inskränka sina operationer eller
indragas, och Riks-Banken, i förhållande dertill, ökar sin
sedel-emission, alltid inom gränsen af det rörelsecapital, sorn
Privat-Banker indragit. Den värde talaren, som företrädes¬
vis synts hysa fruktan i detta hänseende, har antydt,. att det
skulle vara fördelaktigare, om Privat-Bankernas rörelse er¬
sattes derigenom, att Riks-Banken torså Ide sina innehafvande
obligationer eller upptoge lån. F.fter mitt begrepp, skulle
det onda, som Privat-Banks indragning ofelbart åstadkom¬
mer, endast ökas genom obligationsförsäljning; ty delta inne¬
bär intet annat, än en ytterligare nedsättning af det genom
Privat-Banks indragning minskade rörelsecapitalet, och det
förderfliga inflytande, som all strypuing medför, skall således
komina alt kännas i ännu högre grad. Denna mesure är
på intet sätt önskvärd. Den andra utvägen, eller att Rikets
Ständers Bank skulle upptaga lån, vore endast ett palliativ.
Det är visserligen verkställbar^ Banco-Fullmäktige äro der¬
till berättigade. Men om sådant lån upptages, och det för
Bankens exsistence nödvändiga vilkor uteblef, att landets ex¬
port motsvarade importen, så fruktar jag, att det lånla silf-
vermynlet icke länge blefve fäsladt vid Bankens hvalf. Då
således dessa utvägar synas mig vara föga användbara, och
då, med antagande af att man redan lyckats finna den rätta
qvanliteten för Bankens sedel-emission, samt att det plus
deruti, som Privat-Bankernas för närvarande utgör, icke in¬
nebär någon våda för realisationens bestånd, jag icke inser,
att sådan kan uppstå derigenom, att Kiks-Banken med 2 */,
millioner egna sedlar ersätter de Privat-Bankers, som till
detta eller större belopp kunna blifva indragna, har jag bi-
trädt förevarande förslag af Banco-Utskottet, hvilket jag så¬
ledes önskar måtte tili sin princip af Ståndet bifallas. Jag
vill likväl icke motsätta mig yrkandet om återremiss, för
åvägabringande af en lämplig redactions-förändring, för den
händelse, att nästa moment af Betänkandet, angående Filial-
inrHtfaruip icke varder gilladt.
952
Den 2l Junii.
Herr Bergman: Jag kunde visserligen åtnöja mig der¬
med, att instämma med de tre siste värde talarne. Men jag
vill likväl derjemte uttryckligen förklara, det någon anledning
alldeles icke finnes till sådan farhåga, som den, att Riks-
Bankens sedel-emission skall ökas med ifrågakomna belopp
af 2 y3 millioner. Den åtgärd, hvarom vi nu öfverlägga,
föreställer jag mig endast, såsom en utgift för dagen, att
upprätthålla rörelsen på en ort, der Privat-Bank varit. Det
är naturligt, att Banco-Fullmäklige i stället skada tillgångar
genom lån eller försäljning af obligationer, och att sedel¬
emissionen sålunda blir af en lätt öfvergående natur. En
talare har sagt, att en sådan erise kan inträffa, att sista silf-
verriksdalern uttages i Bancoluckan. Jag tror icke, att detta
sker så lätt. Man klagade sistförflutna året öfver penninge-
brist. Likväl visade Bankens bokslut, att der innestodo: å
creditiv 4,400,000 R:dr, och för allmänna verk och inrätt¬
ningar deponerade 5,100,000 R:dr, således tillsammans 9 */_,
millioner R:dr Banco. Ungefär enahanda kommer alltid för¬
hållandet att blifva, och då bör man äfven besinna, att en
mängd tillgångar finnas utestående i allmänna uppbörden, så
att all farhåga för uttagande af sista silfverriksdalern måste
vara ogrundad. Men ändå är § 215 i Banco-Regleinentet
af stor nytta. Den ingifver trygghet och kan brukas till
allmänt gagn, samt bör således bibehållas. Sedan jag nu¬
mera hört fiere, som talat för bifail till förevarande förslag
i det hela, instämma med Herr vice Talmannen om återre-
miss, för alt bringa förra och sednare delen af Betänkandet
i likstämmighet, vill jag icke läncre motsätta mig denna
åstundan, utan biträder samma yrkande.
Herr Almgren: Af hvad jag nn hört yttras, har jag
icke kommit till någon annan åsigt i frågan, än den jag re¬
dan uttalat. Man bör icke förbise, att den ifrågavarande
rättigheten att öka sedel-emissionen, enligt förslaget lill §
21S, är vilkorlig och icke kan begagnas, om icke Privat-
Bank upphört. Herr Murén har påpekat möjligheten, att
allmänheten kan löpa till Bancoluckan och uttaga den sista
silfverslanten ur Bankens hvalf. En annan talare har visser¬
ligen visat, att fruktan derför är ogrundad. Men jag tager
mig friheten, att derjemte i samma hänseende åberopa, hvad
§ 121 i Banco-Roglementet föreskrifver, såsom säkerhets¬
mått, när större uttagningar af silfver från Banken ega rum,
eller Bankens ställning i öfrigt det påkallar, nemligen att
minska eller inställa utlåningar genom Disconterne, afslå och
Den 21 Junti.
953
till betalning uppsäga cassacreditiv, samtidigt dermed försälja
obligationer eller upptaga lån, samt i allmänhet minska Ban¬
kens lånerörelse. Härigenom visar sig, att Rikets Ständer
redan varit så väl betänkta på tryggande för större silfver-
uttagning, att något deraf icke är att befara. Afven förlje-
nar det att bemärkas, att, enligt Utskottets förslag till Filial-
Bankers inrättande, Riks-Banken icke skulle kunna till hvarje
sådan utlåna mera, än högst 500,000 B:dr Banco. Men om
en Privat-Bank inställer sin rörelse eller går öfverända, så
torde näppeligen mindre, än 2 >/2 millioner, åtminstone i för¬
sta ögonblicket, förslå till understöd åt orten. Stadganderne
uti § 215 innefatta derföre ett betryggande, som Rikets
Ständer äro allmänheten och de trafiquerande skyldige. Det
hindrar likväl icke att sedermera småningom återgå till det
normala tillståndet. Man bör, efter hvad jag nu tror mig
hafva visat, icke förblanda de särskilda åtgärderna, alt in¬
rätta Filial-Banker, och att understödja rörelsen på det sätt,
som föreskrifves i § 215 Jag vill likväl icke eller motsätta
mig återremitterande af denna fråga, för den redactionsän-
dring, som dermed åsyftas.
Herr Hörnstein: Jag har blifvit missförstådd af Herr
Palander, då han sagt, det jag yttrat, att Privat-Bankerna
böra ersättas endast genom försäljning af obligationer. Jag
har icke yttrat mig om dem ensamt, utan att det vore rät¬
tast och med principerna för Riks-Bankens förvaltning mest
öfverensstämmande att ersätta Privat-Bank genom vinstmed¬
lens användande till lånefonder, genom upptagande af lån
inom landet, genom upp- och afskrifningsräknings öppnande
hos Banken, och, om det misslyckas, genom försäljning af
obligationer. Man framkallade penningar från händer, som
för tillfället icke behöfde dem, för att placera dem på andra,
som deraf voro i behof. Sådant upptagande af lån måste
blifva af stor vigt. Medlen skulle ställas till den orts dispo¬
sition, der Privat-Banken varit och rört sig. Vidare har
man anmärkt, att låns upptagande icke skulle leda till ökande
af capitalerna. Det är alldeles icke något nytt misstag, att
man tror, det alltid nya sedlars lifgifvande är det enda sättet
att öka capitaler. Jag upprepar, att häri ligger ett misstag,
hvilket penningeställningen i Sverige, våra sedelemissioner
och riksbankrutter borde hafva lärt oss, och att tillgång på
penningar ej vinnes, med mindre, än att det befintliga myn¬
tet hålles i sitt fulla värde, så att de penningar, folket med
svett och möda förvärfva, icke försämras, utan, uppsamlade
Dtu SI Junit.
oell besparade tid efter annan, liafva samma värde, sorn när
de förvärfvades; hvarigenom de skyddas och icke tvingas, att,
så fort, sorn möjligt, förvandlas i annan säkrare valuta, eller
i sådan vara, som icke fabriceras hos Rikets Ständers Bank,
och som icke genom öfverproduetion nedsättes i sitt normal¬
värde. Att, såsom en talare yttrat, låns upptagande endast
vore en palliativ-ålgärd, kan jag icke biträda, under förut¬
sättning, att Banken tager lån inom Riket och återgäldar det,
när penningarne återfordras, mpd sina vinstmedel, om belop¬
pet icke kan återtagas ur lånefonderna. Den ifrågavarande
§ 215 står verkligen, efter milt sätt att se saken, i lull
strid med Banco-Reglementet i öfrigt och de principer, sorn
för detsamma ligga till grund. Man kan taga för säkert,
att ingen Privat-Bank stoppas totalt eller upphör, utan un¬
der en svår erise, det vill säga, att mycket sedlar ingått i
Banken mot silfver, som gått utrikes, så att Privat-Bankerna
hafva svårt att hålla cassa, måste minska sin utlåning och
uppsäga creditiver. En sådan erise bör dock aldrig inträffa,
om Banken vaktas mot sedelemissioner och misstag i för¬
valtningen. Men antagom, att en sådan erise inträffar, och att
den metalliska cassan närmar sig det minimum af 2y2 millio¬
ner i silfver, som i § 114 bestämmes, och att en elfer flere
Privat-Bariker dervid upphörde. Då inträdde skyldigheten,
märk skyldigheten, för Banken att ersätta deras rörelsp, på
sätt i § 215 föreskrifves, eller genom utgifning af nya sed¬
lar. Men nu åligger likväl Banco Fullmäktige att, vid en
dylik erbe, vidtaga de åtgärder, som äro föreskrifna i Banco-
Reglementets 114 och 121 §§, till förekommande af metalli¬
ska cassans sjunkande under sagde minimum. Dessa §§
föreskrifva en minskning i den redan befintliga sedelstocken
på samma gång, som den 215 § föreskrifver utgifvande af
nya sedlar, och jag frågar, huru dessa utvägar kunna stå
tillsammans, om ej den ena åtgärden upphäfver eller motver¬
kar den andra? Att sälja obligationer, som Herr Palander
sagt när som helst kunna ske, är likväl icke i Banco-Regle¬
mentet medgifvet, och icke någon gång tillåtet, för ändamål
af Privat-Bankers ersättande. Fastheldre innehåller 215 §,
att sådant skall ske genom sedelskuldens ökande ända till
och med 2’/2 millioner. Någon annan utväg är således icke
medgifven Banco-Fulluiäktige vid sådant fall. De få icke ens
öfverväga, om sådant är möjligt och förenligt med Bankens
och landets credit; ty saken föreskrifves dem, såsom ett
ovilkorligt åliggande. Det kan vara en möjlighet, att Ban¬
Den 21 Junii.
ken utan risque kan utgifva nya sedlar, småningom, till min¬
dre summor i sender, sedan Privat-Bankerna upphört, och
Banken genom vinstmedlens placerande i låneväg betydligt
ökat sitt capital, då man får se, huru sakerna gestalta sig,
och om capilalet fordrar en nedsättning genom sedelemission;
men jag kan alldeles icke erkänna, att sådant förut eller nu
kan bedömas, eller ens bör ifrågakomma, att antaga, såsom
säkert, såsom regel och ovilkorligt stadgande.
Herr Rinman: Jemte det jag i förbigående vill an¬
märka, att Herr Bergman icke riktigt uppgifvit den insående
balancen, men hvilket likväl ej verkar något i det hela, in¬
stämmer jag i detina fråga med Herr Ekenman. Om det nu
ej är vådligt, att Riks-Banken eger utgifva sedlar tili 20
millioner utöfver den metalliska cassans belopp, så kan ej
någon starkare tryckning på denna uppkomma af ifrågava¬
rande 2'/2 millioner, som ytterligare skulle få utgifvas i sed¬
lar, om på samma gång mer, än 7 millioner af Privat-Ban-
kernas sedlar indragas. Jag vet i sanning icke, hvad magisk
kraft kan ligga endast i de orden: 20 millioner. Bäst vore
det väl, om inga sedlar utgåfvos utöfver den metalliska va¬
lutan. Men Riks-Banken vore då ej eller Låne-Bank, såsom
densamma nu är. När så är förhållandet, finner jag intet
äfventyr forknippadt med utgifvandet ytterligare af nämnda
2% millioner. Herr Hörnstein har visserligen påpekat de
utvägar, § 121 gifver Banco-Fullmäktige. att minska läran af
större silfveruttagning. Jag kan likväl icke inse, att Privat-
Banks upphörande skall verka minskning i Bankens silfver-
fond, och då eger ju nyssberörda § icke tillämpning. Jag
är, af dessa och öfriga anlörda skäl, böjd att bifalla ifrå¬
gavarande förslag, men instämmer emedlertid i begäran om
återremiss, för det ändamål, som Herr vice Talmannen
angifvit.
Herr Björk: Jag har alltid tillhört dem, som anse Ri¬
kets Ständers Banks sedelutgifning böra med sträng nog¬
grannhet begränsas. Emedlertid är jag nu tacksam för de
upplysningar, flere talare sökt lemna, för att afböja fruktan
för följderna af ökad sedelemission. Flera af de i sådant
afseende uttalade satser tåla likväl tvifvelsutan en närmare
granskning och utveckling. I stället att sysselsätta sig der¬
med, hvilket just synes mig hafva i förevarande fråga till¬
hört Banco-Utskotlet, har detsamma i Betänkandet, i anled¬
ning af Herr Hörnsteins motion, endast upptagit det, som
angår medlen att ersätta Privat-Bank, som upphört med sin
956
Den 21 Junit.
rörelse. Det borde dock varit desto angelägnare, att Banco-
Utskottet, till ledning för Rikets Ständer, i denna fråga redo¬
gjort för de grunder, på hvilka sedelutgifning utöfver Ban¬
kens metalliska cassa hvilar, sorn det förut lyckats att få
§ 215 i Banco-Reglementet antagen, men nyttan deraf nu,
såsom det synes, med så stort skäl blifvit ifrågasatt. Då
Utskottet sålunda underlåt it att inlåta sig i en så angelägen
utredning, tili det allmännas betryggande, tror jag, alt till¬
fället icke bör släppas, att, genom en ålerremiss af denna
fråga, hinga Utskottet att deröfver äfven utlåta sig, och hvil¬
ket det icke lärer kunna undgå, i anledning af hvad här nu
blifvit yttradt. Ett annat skäl till ärendets återremitterande
finner jag deri, att Baneo-Utskottet, som ansett nödigt att
förändra § 215, för att närmare bestämma de åtgärder, som
med densammas innehåll afses, i sådant afseende föreslagit
det stadgande, att, då Privat-Bank, efter faltadt beslut att
upphöra, inställer sin verksamhet, skulle det åligga Ranco-
Fullmäktige att, så vida icke på den ort, der sådan Privat-
Bank funnits, enskildta bolag skulle bilda sig för bedrifvande
af lånerörelse med Riks-Bankens sedlar, på sätt den före¬
slagna nästföljande § i Banco-Reglementet stadgar, antingen
å nämnde ort inrätta en afdelning af Rikets Ständers Bank,
eller ock anvisa nödiga medel till förökande af Bankens ve¬
derbörande Låne-contors fonder. För min del, tror jag, att,
äfven utan dylika särskilda föreskrifter, Banco-Fnllmäktige äro
pligtige att sörja lör rörelsens underlättande på de orter, der
Privat-Banker funnits, men kunna hafva upphört, och att
Riks-Banken har skyldighet alt sålunda der mellankomma.
Af denna anledning förefaller mig återremiss till och med
vara nödvändigare, för vinnande af närmare bestämmelser
om sättet lör Riks-Bankens mellankomst i berörda fall, än
på det skäl, sorn anförts af Herr vice Talmannen, i hvars
yrkande jag likväl, jemväl på de grunder, jag nu angifvir,
instämmer
Herr Ekenman: Den sista värde talaren har yrkat åter¬
remiss, på det Utskottet måtte uppgifva ytterligare skäl, hvar¬
före § 215 bör i Banco-Reglementet qvarstå. J anledning
deraf tager jag mig friheten att fästa uppmärksamheten derå,
att svårligen andra skäl kunna framställas eller erfordras, an
dem, som ligga i sakens egen natur eller redan blifvit af
Utskottet i dess Betänkande anförda. För besvarande af an¬
märkningen, att, om ytterligare 2l/2 millioner i sedlar ut-
gifvas, alla skola strömma till Banco-Juckan och uttaga silf-
Dcn 21 Junii.
vermyntet, så att intet skall linnas qvar för de sistkommande,
torde endast behöfva hänvisas till de af anmärkaren förmod¬
ligen förbisedda föreskritterne i Banco-Reglementet för fall af
större sillveruttagning, än med Bankens säkerhet må anses
förenlig, och särdeles till 114 §, som bestämmer minimum
af Bankens metalliska cassa till 2*/2 millioner i silfver. Till
förekommande af densammas sjunkande derunder, är före-
skrifvet, hurusom Banco-Fullmäktige ega att upptaga lån, äf¬
ven utomlands, minska lånefonderna och försälja obligationer.
En talare på denna bänk har sagt, att motsägelser finnas
uti 121 och 215 §§, sins emellan jemförda, emedan före¬
skrifterna i den förra om åtgärder, som böra vidtagas, för
att afböja fara af större silfveruttagning, upphälvas eller mot¬
verkas genom den ökade sedelemission, som i den andra §
eller 215 § medgifves. Jag får, i anledning deraf, erinra, att
så väl inskränkning af lånefonder, som försäljning af obliga¬
tioner och upptagande af lån tillhöra undantagslagstiftningen,
och endast kunna vidtagas, då fara är, att Banken ej annor¬
lunda kan honorera sina förbindelser. Skulle dessa undan-
tagsförhållanden inträffa samtidigt med behofvet att ersätta
en eller flere Privat-Banker, så lärer suspension af stadgan¬
det i 215 §, till dess den erise upphört, som framkallat un-
dantagsåtgärderna, vara fullkomligt påtaglig, enär 121 § icke
befriar Låne-contorens fonder från samma inskränkning, som
Bankens omedelbart disponerade äro underkastade.
Herr Hesselgren: Den fråga, som väckts genom min
motion, angående Privat-Bankers upphörande, då tiden för
deras nuvarande octrojer tilländagår, har Banco-Utskottet i
förevarande Betänkande visligen kringgått. Det har icke ens
närmare lillkännagifvit, när berörde octrojer upphöra att vara
gällande, än att det förmälts icke inträffa före nästa Riksdag.
En reservant har uppgifvit, att det ej infaller, förr än år
1857, Jag frågar, om icke Banco-Utskottet bort, tillfreds¬
ställande eller fullt upplysande, reda och förklara denna om¬
ständighet? Då jag, såsom ersättning för Privat-Bankerne,
föreslog inrättandet af Filial-Banker, skedde det under förut¬
sättning, att Riks-Banken skulle vara betänkt att hålla all¬
mänheten och de trafikerande nödig cassa eller rörelse-capi-
tal tillhanda. Detta borde också vara en omsorg, innan Banco-
vinsten dertill anlitas. Denna är ock nu så disponerad, att,
efter hvad Utskottet uppgifvit, endast 500,000 R:dr Banco
deraf ännu äro disponibla. Det står icke väl tillsammans
med antydan, att Banco-vinsten, som ej hör anticiperas, på¬
Dm 21 Junti.
räknas för Privat-Baakers suppléerande, om de före nästa
Riksdag upphöra. Allt detta synes mig vittna om nog ringa
använd uppmärksamhet af Banco-Utskottet på denna vigtipa
fråga. Lika med en del föregående talare, är jag också böjd
att tro, att ifrågavarande § 215 tillkommit, hufvudsakligen
för att skydda Privat-Bankerne, och att, så länge samma §
qvarstår, komma Privat-Bankerne att, fortfarande, blifva vid
lil, i förlitande på den hjelp ur trångmål, som denna § lem-
nar, jemte det den håller vid makt dessa för landet skadliga
inrättningar. I förväntan, att Herr Hörnsteins förslag om
Filial-Bankers stiftande bifalles, ville jag alldeles afslå före¬
varande förslag och borttaga nämnde §; men då återremiss
å sednare delen af Betänkandet kan motses, anser jag nödigt
att förena mig i yrkandet om återremiss å den förra eller
nu förevarande del af Betänkandet.
Herr Hörnstein: Herr Rinman har missförstått mig.
lag har icke, på sätt han antydt, sagt, att silfret skulle gå
ur Banken, derföre att Privat-Bankerna upphörde, hvilket
marare skulle hålla det qvar, om ingen sedelemission skedde;
itan jag har sagt, att Privat-Bank kan upphöra och troligen
upphör, om eller under den tid silfret möjligen utskeppas
rån Banken, så att på samma gång inträffar skyldighet att
strypa och skyldighet att utgifva nya sedlar. Herr Eken¬
man har förmenat, att vid sådant förhållande den ifrågava¬
rande sedelemissionen icke ovilkorligen skall ega rum. Sådant
aade likväl bort uttryckas i förslaget till § 215. Nu finnes
1et icke deri, och är ensamt detta fullt skäl till återremiss.
Så som § nu i förslaget lyder, åligger det ovilkorligen Banco-
Fullmäktige att gå i författning om sedelemissionens ökande,
derest enskildta bolag icke bildas, att ersätta Privat-Bankerne.
Vill man hafva Filial- eller Bolags-Banker, så bör det första
"örslaget förkastas. Således instämmer äfven jag i yrkandet
om återremiss, på det Banco-Utskottet måtte taga i öfver¬
vägande alla de anmärkningar, som nu framställts. Att, så¬
som äfven sagdt blifvit, den ökade sedelemissionen endast
skulle blifva tillfällig och snart öfvergående, i hvilket fall jag
icke skulle hafva att anmärka dervid, finnér jag likväl icke
eller af Utskottets förslag, som fastheldre gifver rum förden
tydning, att den ökade sedelutgifningen skulle förblifva i all
evighet, så vida den icke reglerade sig sjelf genom ingående
i Banken mot silfver och minskande af valutan för Bankens
återstående sedlar. Dessutom har man sagt, att, då vi ega
full trygghet, när sedelstocken, utöfver den metalliska cassan,
fDen 21 Junti.
959
uppgår till 20 millioner R:dr Banco, vore ingen fara alt öka
sedelstocken med ytterligare 21/2 millioner. Jag bör likväl
göra Herrarne uppmärksamme derpå, att vi ännu icke kun¬
nat erfara, hvilket rörelse-capital landet förmår absorbera,
emedan Hypotheks-Föreningarne oupphörligt sedan 1835 upp¬
taga utländska lån, som ökat consumtionen i landet och be-
hofvet af sedlar, emedan de utländska lånen genast vid in¬
dragningen förvandlats i varor och Bancosedlar. Först då
sådana lån icke vidare tagas och af dem icke annat återstår,
än skyldigheten att betala, få vi veta, huru mycket pennin¬
gar, landets rörelse förmår försvara och bibehålla mot den
då invanda consumtionen, som de utländska lånen satt i
flor, utan att uppbringa productionen till samma blomstrande
höjd. Om man jemnför de hos Riks-Banken stående ränte-
lösa depositionerna i penningar, som den 31 December 1834
utgjorde circa 4 millioner och den 31 December 1850 öfver
10,700,000, så kommer man till den slutsats, alt sedelqvan-
titeten är tillräcklig, om den får komma i full verksamhet,
och att Privat-Banks-sedlarne inkastat ungefärligen ett dem
motsvarande belopp Bancosedlar på depositionsräkningarne i
Banken. Framkallas dessa i rörelsen, så kommer ungefär¬
ligen samma belopp, som nu, Privat-Banks-sedlarne inberäk¬
nade, i allmänhetens händer. Den 31 December 1834 var
den utelöpande sedelstocken circa 30 millioner, och den 31
December 1850 hade Banken utelöpande omkring 22'/2 millio¬
ner, samt Privat-Bankerne 7 å 8 millioner. Minskningen i
Bankens utelöpande sedelstock återfinnes pä depositionerna
och i minskad metallisk valuta, som den 31 December 1834
uppgick till öfver 17 millioner och den 31 December 1850
till något öfver 12 millioner, allt R:dr banco. Af dessa zifi-
ror kan man lära, att sedelemissioner redan skett sedan 1834,
och att rörelsen icke förmått behålla dem, men att de min¬
skat den metalliska cassan, som en gång varit endast 8 millio¬
ner, dit den således vid criser skall nedgå, och om man
minskar dessa 8 millioner med de 2'/2 millioner R:dr Banco,
som de nya sedlarne skulle uttaga, så återstå blott 5l/2
millioner metallisk cassa, hvilket måste framkalla strypnin-
gar, för att återbringa den till 6,666,660 R:dr 32 sk. Banco,
motsvarande 2V2 millioner species, som är dess fixerade
minimum.
Herr Murén: Det råder en sådan ömtålighet för Pri-
vat-Banker, att man, fastän Utskottets Betänkande just hand¬
lar derom, knappt får yttra ordet Privat-Bank, utan att råka
960
Den 21 Junit.
ut för beskyllning för afvoghet. Jag lår likväl tillkännagifva,
att, så vidt dylika anmärkningar gälla mig, äro de alldeles
obefogade. Ej ett ord af mina yttranden kan uppsökas, som
innebär sådan afvoghet. Men jag står fast dervid, att Riks-
Banken ej har att blanda sig uti Privat-Banksrörelsen. Om
jag ej mycket bedrager mig, är sådant till och med förbe¬
hållet just uti octrojerna för Privat-Bankerne. Men äfven
det glömmes ända derhän, att man snart sagdt vill införlifva
Riks-Banken med Privat-Bankerna och tvinga den förra alt
vara till hjelp, om något händer den sednare. Jag kan icke
tro, att Rikets Ständers Bank har ett sådant åliggande. Så¬
som jag redan antydt, håller äfven jag före, att, så vidt det
kan på den naturliga vägen åstadkommas, Riks-Banken må
suppléera Privat-Banker. Men sin egen exsistence bör Riks-
Banken icke derigenom sälta på spel.
Det förmenandet, att en ytterligare sedelemission af 21/*
millioner icke kan vara farlig, då sedelutgifningen till 20
millioner utöfver Bankens metalliska cassa hittills ej med¬
fört äfventyr, har redan blifvit vederlagdt. Jag vill blott
tillägga, att, om denna våda förbises, det kan gå såsom med
gumman, enligt deu bekanta berättelsen; hon lassade på stör
alltmera så länge, att hästen till sluts icke förmådde dra¬
ga lasset.
Emot min varnande anmärkning, att, om för mångå
sedlar utgifvas, Bankens silfverförråd kan alldeles medtagas,
har man fästat uppmärksamheten å det minimum af me¬
tallisk cassa, som är bestämdt till 2% millioner i silfver,
och på de utvägar, som Banco-Fullmäktige skola begagna, till
förekommande, att cassan derunder sjunker. Jag tror, att,
när det kommer så långt, står man nästan på den punkt,
att nödgas tillsluta Banco-luckan och tillkännagifva, att det
är slut med all silfverutvexling. Då faller myntet i värde,
äfven utan att det sista silfvermyntet, endast att så mycket,
som kan och får, uigifvits.
Det är alltid svårt att reda begreppet om Riks-Bankens
angelägenheter och functioner. Ett ytterligere bevis derpå
finnér jag deraf, att en talare sagt, att, om ej Banken gåfve
ut sedlar utöfver hvad som motsvarar den metalliska cassan,
vore Banken icke Låne-Bank. Jag förmår icke rätt upp¬
fatta denna åsigt, att Banken ej skall kunna låna ut sedlar,
utan att slå nya och dermed öka sedelutgifningen. Jag kan
icke erkänna, att en sådan Låne-Bank rätt uppfattat sin be¬
stämmelse. En sådan bör, efter mitt begrepp, låna upp.
Dm 21 Junit.
961
hvad han lånar ut. Då först motsvarar han begreppet af
en riktig Låne-Bank.
Jag vidblifver väl således, hvad jag i hufvudsaken re¬
dan anfört, men skall icke motsätta mig yrkandet.om åter-
remiss, och alstår derföre, för närvarande, från min förra
anhållan om proposition å afslag på förevarande Utlåtande.
Herr Ekholm: Af hvad under denna discussion yttrats
har jag funnit alltmera bekräftadt, att en irrig mening är
rådande deruti, att Privat-Bankerne skola hjelpas genom de
af Banco-Utskottet i förevarande Utlåtande tillstyrkta åtgär¬
der. Förhållandet synes mig heldre alldeles motsatt, och
man bör noga märka, att, enligt Utskottets förslag, det är
först, sedan Privat-Bank upphört, sorn Rikets Ständers Bank
skulle mellankomma. Det är således icke. för att under¬
stödja Privat-Bankerne, som detta mellanträdande af Banken
sker; desse lemnäs fast heldre åt sig sjelfve, och delpgarnes
möjliga förlust blir deras ensak, då deremot Riks-Banken är
garanterad af Bikets Ständer och, fortfarande, eger detta stöd.
Vidare har man fästat sig vid min y ttrade antydan, att afvog¬
het emot Privat-Bankerne är rådande. Likväl behöfver man
icke gå längre, för att bevisa detta, än att fästa uppmärk¬
samheten derå, att Rikets Ständer bestämt 13 procents be¬
villning på Privat-Bankernas vinst eller den i lag fixerade
räntan, hvarutöfver deras vinst är högst obetydlig. Ett ytter¬
ligare bevis uti nyssnämnda afseende håfve vi nu för ögonen
uti hvad i förevarande Betänkande finnes anfördt, såsom mo¬
liver till Herr /,'esse/grens motion. Så heter det nemligen
å pag. 12 i Betänkandet: »hurusom erfarenheten redan skall
hafva visat, att Privat-Bankerne varit och äro för landet högst
skadliga i llerfalldiga afseenden, och deribland, att Riks-Ban¬
ken, hvars vinst af Rikets Ständer användes till landets och
nationens bästa, fått vidkännas i sina inkomster en ganska
märkbar minskning.» Sådana tillvitelser, då de ej åtföljas af
någon bevisning, kunna ej frånkännas egenskapen att utmärka
afvoghet. Ilar det väl på något sätt ådagalagts, att Privat-
Bankerna äro för landet skadliga, eller att Riks-Banken ge¬
nom dem lidit någon minskning? Neji Men deremot är det
axiomatiskt, att, om icke Privat-Bankerne funnits, så hade
dessa 8 millioner, med hvilka Privat-Bankerne understödt
näringar och induslrie i landet, icke varit till fromma för
dessa trafikerande eller för allmänheten. Och likväl har
äfven den siste värde talaren, som mest ifrar för landets nä-
Hot g.-Stånd Pre,t. vid Riknd. 1850 —18M. m. 61
Den 81 Junti.
riBgar och Industrie, framstått, såsom en af Privat-Bankernas
starkaste motståndare. Hvad det beträffar, att Riks-Banken
i dess lånerörelse skulle lidit något intrång genom Privat-
Bankerne, så torde det factiskt vederläggas genom den om¬
ständighet, att, efter hvad vida bekant är, lånesökande stun¬
dom få vänta i veckor, ja månader, på utbekommande af
beviljade lån i Riks-Banken. Det ådagalägger fullkomligt,
att denna icke räcker till att förse alla lånesökande. För¬
hållandet emellan Bankens valuta och sedlar är redan nog
uttömdt under denna discussion. I sammanhang dermed är
sagdt, att Banco-Reglementet ålägger Fullmäktige, att upp¬
rätthålla samma förhållande, äfven utan ökande af sedel¬
emissionen. Men jag tror det icke vara med någon fara
förknippadt, att vidtaga den ökade sedelutgifning, som Ut¬
skottet i denna fråga föreslagit. Uti fruktan derför ser jag
endast det hjernspöke, som så ofta går igen. Således fin¬
ner jag intet hinder att antaga Utskottets förslag, hvarmed
afses endast nyttiga förfoganden, för händelser af sådan
ruptur, som Privat-Banks fall eller upphörande måste med¬
föra, och att understödja alldeles icke Privat-Bankerne, utan
endast rörelsen i de orter, der dessa haft sin verksamhet.
Herr Ekenman: Jag skulle icke tagit mig friheten att
vidare besvära Ståndet med yttrande i denna fråga, om icke
en talare här på bänken, som deltager i administrerandet af
Rikets Ständers Bank, och hvars åsigter således i dithörande
ämnen förtjena synnerlig uppmärksamhet, fortsatt sitt yrkande
om återremiss på samma skäl, som jag i mitt förra föredrag
sökte att undanrödja, eller det, att motsägelse eger rum
emellan 121 och 213 §§ Banco-Reglementet. Då det såle¬
des icke förut lyckats mia att öfvertyga honom om, enligt
mitt förmenande, det origtigt i hans föreställning, så förväntar
jag mig ej bättre framgång genom en ytterligare utredning af
ämnet. Icke desfomindre bör jag tillägga,' hvad jag redan
anfört, att. då 121 § i de fall, som der omnämnas, berätti¬
gar Fullmäktige att indraga utestående lån och, genom vägran
af nya, minska alla grenar af Bankens lånerörelse, med det
enda undantag af fastighets-lånefonden, som i sista rummet
skall förminskas, så lärer otvätydigt följa deraf, att annat un¬
dantag icke är omnämndt, att något sådant ej eller exsisterar,
samt att således den lånefond, som 213 § omtalar, är under¬
kastad samma Öde, som Bankens öfriga fonder.
Mig har äfven ett yttrande af Herr illurén förvånat,
destomera, som nian är van att hos honom alltid finna sak¬
Den 21 Junti.
9(53
kännedom i de ämnen, hvilka han discuterar. För all snu-
tenera sin förut yttrade sats, att ökad sedelernission skulle
föranleda lill det misstroende, att Bankens silfver uttages till
sista plantsen eller myntet, har nämnde talare, efter erinran
om innehållet af 114 §, förklarat det vara för honom lik¬
giltigt, om Banken eger eller icke eger 21/, millioner i silf¬
ver, då desse icke få från Banken ufgifvas.' Jag får, i anled¬
ning häraf, fästa uppmärksamheten å den irring, som linger
till grund för hans fruktan i detta hänseende, ty i Banco-Regle¬
mentet förekommer icke något berättigande för Fullmäktige
att vägra inlösen af Bankens förbindelser med silfver, så länge
sådant finnes i Bankens hvalf; och att sådant må finnas, der¬
för lemnar 120:de § fullkomlig garanti, ty det belopp af 3
millioner R:dr silfver, som Fullmäktige ega upplåna, bör un¬
der alla förhållanden vara fullt tillräckligt för honorerande
af Bankens förbindelser, då samtidigt dermed dessa minska»,
på sätt 121:sta § bestämmer. Samme värde talare har, i an¬
ledning af hvad jag förut haft äran yttra, anfört en liknelse,
som icke synes mig lämplig, enär jag ej sagt, alt Banken
kan tåla en sedelmassa på 2Vk millioner, derföre alt den tål
20. — Jag har endast sagt, att, om man lyckats finna den
rälta qvantitéten för Bankens sedelutgiliiingsrätt i beloppet
20 millioner, utöfver hvad som motsvaras af silfvervafuta,
under det att i landet circulera 7 å 8 millioner Privat-Banks-
sedlar, som åtminstone indirect taga Bankens silfvertillgångar
i anspråk, så skall, efter mitt förmenande, något äfventyr för
Banken icke deraf inträffa, att Banken ytterligare utgifver
21/. millioner sedlar, emot det att nyssberörde 7 å 8 millio¬
ner eller större delen af dem varda indragne.
lin annan talare. Herr Hesselgren, har, såsom ännu ett
skäl till återremiss, anmärkt, att Banco-Utskottet i dess Be¬
tänkande skall kringgått hans motion, i hvad dermed åsyfta¬
des att få upplyst, när Privat-Bankernas octrojer tilländagå.
Jag kan så mycket mindre godkänna detta förmenta skäl,
som Utskottet icke torde hafva förbindelse att meddela så¬
dana upplysningar, hvilka böra sökas i enskild väg, eller,
såsom bär kunnat ske, medelst rådlrågande af Svensk För-
lattnings-Samling, hvarest samtlige Privat-Bankernas Regle¬
menten, innefattande jemväl octroj-lider, äro intagna.
Herr Rinman: Jag kan icke instämma med Herr Eken¬
man deri, alf § 121 i Banco-Reglementet är så tydlig, att
dess innehåll ej behöfver närmare bestämmas, om g 213,
enligt Utskottets förslag, bibehålles. I detta afseende är jag
Den 21 Junii.
mera böjd att gifva Herr Hörnstein rätt. Jag tillåter mig
ock, att på Herr Murens liknelse om vedlasset svara,
att, om t. ex. 2 å 3 trän lassas på, men från en annan sida
7 ä 8 i stället borttagas, så är ej fara för öfverlastande. Jag
får äfven bekänna, att jag icke riktigt lättar Herr Murens
förslag att skaffa silfverfond för sedlar och derefter låna ut
silfret. Bankens säkerhet måste hufvudsakligen ligga uti
vissheten, att dess sedlar när som helst kunna utbytas mot
silfver.
Herr Hörnstein: Jag är förekommen af Herr Rinman,
i fråga om motsägelserna i 121:sta och 2io:de §§ Banco-
Reglementet, och behöfver således i den delen icke veder¬
lägga Herr Ekenman. Men beträdande vedlasset, vill jag
svara Herr Rinman, att det verkligen ej är samma häst, som
drager lasset, hvilket pålassas, sorn den lör det, hvilket af-
lassas; utan den förra lår verkligen flera trän på sitt lass.
Bankens ansvarighetssumma ökas verkligen med 21/, millioner
R:dr Banco; men Banken ansvarar icke för Privat-Banks-sed-
larne. Ehuru dessa undantränga Bankens sedlar utur rörel¬
sen, dit de säkerligen återgå, om Privat-Bankerna upphöra,
mäste Banken likväl ansvara för sina skuldsediar, hvar helst
de finnas. Jag instämmer i yrkande om återremiss, på det
att förslaget måtte npphäfvas.
Discussionen förklarades slutad; och, på framställning af
Herr Talmannen, fann Ståndet för godt att till Banco-Utskot-
tet återremittera dess Betänkande, Jfö 45, i nu förevarande
delar, på grund af de dervid gjorda anmärkningar.
och 2:o Förslag till föreskrifter, med hänsigt till Filial-
Banker (pag 23—23 i Betänkandet).
Efter af Herr Bergman äskadt uppläsande af hans vid
Betänkandet fogade reservation emot utlåtandet i denna del,
yrkade bemälde ledamot, att detsamma måtte, på de i reser¬
vationen anförda grunder, varda till Banco-Utskottet återre-
inilteradt.
Herr Ekenman: Jag hade äfven ämnat begära upplä¬
sande af Herr Rinmans reservation i 2:dra punkten, som jag
biträdt. Men då Herr Bergmans sedermera upplästa reser¬
vation är allättad i öfverensstämmelse dermed, vill jag endast
åberopa de i dessa reservationer anförda skäl och anhålla
om återremiss, på det att det understöd, Riks-Banken kan
komma att lemna ifråga st ä I Ida bolag, måtte gifvas formen af
creditiv, ej försträckningar.
Herr Rinman: Äfven jag anhåller om proposition på
Den 21 Junit.
968
återremiss å Betänkandet i denna del, på de skäl, som fin¬
nas i min reservation anförda. Deri förekommer, utom oin-
förmälande af nödvändigheten att understödja de ifrågavarande
bolagen med creditiv, i stället för lån, äfven andra anmärk¬
ningar emot Utskottets förslag, såsom i l:sta punkten, att,
åtminstone i afseende å flera Städer, den af Utskottet före¬
slagna grund eller % af husens brandförsäkringsvärde icke
gifver tillräcklig säkerhet, och i sista punkten, att på kom¬
mande bancovinst ej bör anticipera*. Då af densamma under
de 3 nästföljande åren endast återstår, odisponeradt, något
öfver 800.000 R:dr, och de öfriga påräknade medlen utgöra
500,000 R:dr Banco, är klart, att Banken, för uppfyllande af
sina, genom ifrågavarande förslag, örn det antages, åtagna för¬
bindelser, måste anskaffa circa R:dr 200,000 Banco, hvilket
jag anser bör ske genom försäljning af obligationer, men på
intet vilkor genom någon anticipcring af Bancovinsten.
Herr Indebetou: Bland reservanternas antal finnes icke
mitt namn, och orsaken dertill är den, alt jag önskar fram¬
gång åt Utskottets förslag i hufvudsak. Emedlertid förekom¬
ma i detta förslag så många nya stadganden, och meningarna
hafva inom Utskottet varit i många fall så skiljaktiga, att jag
tror det vore väl, om tillfälle lemnades att underkasta åtskil¬
liga delar af Utskottets förslag en närmare pröfning. I så¬
dant ändamål instämmer jag med deni, som önska återremiss,
äfven af denna sednare del utaf Utskottets Betänkande, JVs 45.
Herr Palander: När denna fråga behandlades af Utskot¬
tet, var jag på permission frånvarande. Jag har derföre icke
deltagit i Utskottets afgörande beslut. 1 det förslag. Utskottet
nu framlagt, finnes visserligen mycket godt. Jag inser likväl
många svårigheter att genomdrifva sakens utförande och fä
dessa bolag bildade af enskilda personer. Så motiverar t. ex.
Utskottet dess förslag jemväl dermed att de personer, sorn
inträda uti ifrågavarande bolag, kunna räkna 7 procent i af¬
kastning å deri insatta penningar. Först och främst är denna
beräkning för hög, emedan förvaltningskostnaderne för lågt
upptagits och man ej tagit i betraktande sannolikheten af hvar¬
jehanda förluster, hvaraf vi just i dessa dagar vunnit en ny
erfarenhet. Jag menar den halance, hvari Casseuren uti
Mälare-Provincernas Enskilda Banks Afdelning i Upsala råkat.
Men äfven om calculen vore riktig, tror jag icke, att mången
skulle vara benägen att, utan utsigt till större vinst, än 7
procent, ingå i dylikt bolag, då man besinnar den risque, som
dermed kan vara förenad, och den solidariska ansvarighet.
066
Deri 21 Junti.
som af delegarne fordras. Äfven anser jag 20 personer, så¬
som Utskottet tiögst föreslagit, vara lör ringa antal. Ett
större skulle utan tvifvel gifva åt inrättningen en större kraft
och credit, samt medföra en jemnare fördelning af så val
ansvarighet, sorn vinst, samt interesse för saken. Men huf¬
vud s k ä 1 e t, hvarför jag anser Betänkandet i denna del böra
återremitteras, hemtar jag af förslaget i momenterne M. och
U., som närmare angå och bestämma användandet af 1,300,000
R:dr Banco till lånebiträde åt Filial-Banker. Detta förslag
måste jag motsätta mig. Då frågan under denna Riksdag
algjordes, rörande den upplupna Bancovinstens användande,
hörde jag till minoritéten i detta Stånd. Flere talare inom
detta och ölriga Riks-Stånden ansågo, att Bankens säkerhet
kräfde att icke till Statsverkets behof utlemna mera, än ll/2
million af Bancovinsten, enär återstoden var behöflig lör Ban¬
kens consoliderande. Genom tre Stånds beslut afgjordes
dock, att af densamma skulle till Statsverket utgå 2,100,000
R:dr Banco, fördelade på tre år. Så väl af pressen, som från
andra håll, förspordes redan då yttrinaar af farhågor, i följd
af samma beslut. Emedlertid återstå nu af samma Bauco-
vinst odisponerade endast omkring 800,000 R:dr Banco, som,
jemte de reserverade 300,000 R:dr samma mynt, hvarmed
fonden lör belåning af publika papper förminskats, utgöra de
tillgångar, hvilka påräknats till låneunderstöd åt Filial-Banker
och beräknats till ll/2 million. Skall Borgare-Ståndet, tros
hvilket ej ringa tvekan röjdes att till landets allmänna behof
medgifva användande af så mycket utaf Bancovinsten, som
jag nu haft äran uppgifva, förfara i consequence med dess då
yttrade åsigter, så lärer detta Stånd icke medgifva det nu
föreslagna användandet af den hittills odisponerade återstoden
af den upplupna Bancovinsten. Farhågan, att densamma skall
utgå i iåneväg, blir derigenom verklighet. Men dessa nu på¬
räknade tillgångar eller 800,000 R:dr af Bancovinsten och
300,000 lUdr andra reserverade medel räcka ju i allt läll
icke till den halfannan million, som Utskottet ansett behöflig
att i låneväg understödja Filial-Banker. På det gebiet, att
fylla bristen medelst anticipalion på en blifvande Bancovinst,
borde Rikets Ständer välbetänkt icke vilja ingå. Den sum¬
ma, som fattas, är väl icke betydlig; mert principen påkallar
lika mycken uppmärksamhet.
Med dessa anmärkningar önskar jag förevarande förslag
till Banco-Utskottet återremitteradt, hvilket ock lärer följa af
Ståndets beslut, angående den förra delen af Betänkandet.
Den 21 Junii.
967
Förslaget tål väl vid att ännu närmare skärskådas, med led¬
ning af de anmärkningar, som sannolikt inom alla Riks-Stån¬
den deremot framställas. För min del, sluter jag mig nära
till de reservanter, som anse ifrågaställde Bankbolag icke böra
komma till stånd, förr än de nuvarande Privat-Bankerne upp¬
hört. Jag har ock föreställt mig, att vid den tiden, då Pri-
vat-Bankernes octroj tilländalöper, något förslag skall kommit
till mognad derom, huru bankväsendet och andra financiela
förhållanden i dess helhet böra ordnas. Men att i närva¬
rande förhållanden utvidga Riks-Bankens lånerörelse, anser
jag vara ganska vådligt. Blir Banco-Utskottets förevarande
tillstyrkande Rikets Ständers beslut, så lärer ej underlåtas att
vid kommande Riksdagar använda bancovinsten till lånefon¬
dernas förökande, och följden af ett sådant system att utlåna
allt, hvad som inflyter genom Bankens räntevinst, torde lätt
kunna inses. Jag förenar mig, af dessa skäl, i yrkandet om
återremiss af Betänkandet i denna del.
Herr Hörnstein: Jag anser mig skyldig att hembära
Banco-Utskottet tacksägelse för dess förevarande väl motive¬
rade och väl utarbetade förslag. Det är likväl en gifven sak.
att ett så omfattande, så vigtigt och så nytt förslag i dess
första form, vid dess första framläggande, icke kan tillfreds¬
ställa alla. Derföre förutser äfven jag en återremiss, och
at sådan orsak vill också jag beledsaga den med en och an¬
nan anmärkning, som likväl icke går ut på att tillintetgöra
det hela. I första rummet fäster jag uppmärksamheten derå
att Utskottet icke upptagit i sitt förslag en vigtig punkt i
min motion, nemligen den, att hvarje delegare i dessa Filial-
Banker skulle berättigas att få creditiv inom bolaget emot
den realsäkerhet, han ställer. Om man utgått ifrån en dylik
synpunkt, hade en mängd af de svårigheter, som af reser¬
vanter nu framställts, bortfallit. Jag inser nog, att denna
punkt egentligen tillhör det regleinentariska inom bolaget,
och således är af ingen annan vigt här, än att dess uteslu¬
tande gifvit oriktigt begrepp om dessa Filial-Banker, hvilka
många nu anse skola blifva ett slags Bankbolag, ställda på
vinst genom att drifva lånerörelse med Bankens medel. Min
och, som jag tror, Utskottets mening har varit helt annan,
eller den, att i vårt vidsträckta land, med ringa befolkning
och penningetillgång, samt med föga lättade coinmunicationer,
till alla orter sprida förlags- och rörelsecapitaler mot möj¬
liga lägsta ränta och på ett sätt, att realisationen icke hota¬
des, och att lölket vore fullt betjent med de penningar, som
968
Den 21 Junti.
erhöllos. Fördelarne deraf för landsorterna lara väl ej be¬
höfva bevisas, och för Riks-Banken voro de, alt på hvarje
ort af ansvarige personer kunde bättre bedömas, hvilka kunde
och borde få lån, så att Riks-Banken ej löpte någon särdeles
risqne och sluppe adininistrations-kostnader; hvilka förmåner
aro värda en uppoffring från Riks-Bankens sida, den nemli¬
gen, att lemna penningarne mot 5 procent, såsom Höglo!].
Utskottet föreslagit. Jag har nämnt denna punkt derföre, att
man talat om, att bolagen icke skulle göra någon vinst, och
att Privat-Bankerne skulle hafva företräde hos allmänheten,
såsom lucrativare. Men det är icke begäret efter vinst, utan
behofvet af rörelsecapital, som skall framkalla bolagen, bred¬
vid hvilka inga Privat-Banker på samma ort kunna bestå; ty
den Rank, som utgifver de bästa sedlarne på lika goda vil¬
kor, tager alltid lofven af den, hvars papper måste vexlas
och utbytas för många liqvider. Hvad, som uppehåller Pri¬
vat-Bankerna. är deras bättre lånesätt och vilkor samt afläg¬
senhet från Riks-Banken; men ju närmare de ligga den, ju
svårare hafva de att hålla cassa. Sådant är ett kändt fac¬
tum. Hvad maximum af teckningssumman, som föreslagits,
beträffar, anser jag väl det vara för lågt, att gifva fullt och
önskvärd! lif åt orter med större rörelse, och för att be¬
trygga bolagsmännen om någon vinst, motsvarande deras risque.
Men tillgårigarne äro nu ej stora, och man torde böra lemna
åt framtiden, att med större erfarenhet ordna den saken. —
Jag öfvergår till en kort granskning af hvad några reservan¬
ter mot Betänkandet anfört. Man har nemligen sagt, att de
medel, Riks-Banken iemnar till understöd åt Filial-Banker, ej
skola gifvas, såsom lån, utan i form af credit,iv. Detta vill
ungefär säga detsamma, som att Filial-Bankerne skola bekom¬
ma penningarne mot 11/2, i stället för 3 procent, äfven om
man antager, att inga missbruk skedde vid teckningen. För
min del, tror jag icke det gå an att lemna berörde under¬
stöd i annan lorm, än bvad vi i dagligt tal förstå med lån
eller försträckning. Skulle detta lån åter lemnäs, i form af
creditiv, så är det klart, att snart sagdt inga summor blefve
tillräckliga; ty hvem ville icke teckna sig för att ega dis¬
positionen öfver ett capital, som ingenting kostade, om det
icke begagnades, men deremot endast 3 procent för den
summa, som tillfälligtvis kunde användas. Rikets Ständers
Bank skulle hålla hela summan inne, för den händelse, att
dessa Herrar creditivtagare behagade begagna någon del, och
sådant utan annan vinst deraf, än 3 procent för hvad som
Den 21 Junii.
969
lyftades, och med skyldighet alt genast återtaga och skrin¬
lägga räntelöst, hvad som åter insattes. Man inser lätt, till
hvilka missbruk sådant kunde leda, att nemligen de rikaste
upp togo för sin egen räkning hela summan, emedan det icke
kostade dem mer, än säkerhetens ställande att hafva den till
sin disposition, med uteslutande af alla andra, hvilket kunde
vara en vida större vinst, än att på dem förtjena 2 procent.
Operationen skulle göra actie-egarnes egna penningar så myc¬
kel mera eftersökta och begärliga, synnerligen om räntan
vore frigifven under sådana förmåner. Regäret efter bolag
med så förmånliga tioåriga creditiver skulle verka en skad¬
lig tryckning på Riks-Bankens fonder. Det är visserligen
gifvet, att under första året hela summan icke kan uttagas
på en gång, utan småningom; sådant har ock Utskottet ord¬
nat och leinnat bolaget ett års rådrum, hvilket synes mig
välbetänkt, så att någon fruktan för öfverflöd på penningar
hos bolaget bör försvinna; och sedan Filial-Banken väl kom¬
mit i gång, lärer densamma snart erlära, hvad orten kräfver
i penniogeväg. Meningen är icke, att bolagen skola söka
eller erhålla större capital, än som kan användas, och ga¬
rantien härföre ligger just deri, att de få det, i form af lan.
Dock torde ett stadgande böra tilläggas, det nemligen, att
jemväl bolagen å sin sida ega uppsäga och till Banken åter¬
betala större eller mindre del af teckningssumman, hvilken
inbetalning Banken då kan disponera i annan låneväg, eller,
om sådan saknas, till Statsverket. Det kan i början för bo¬
laget vara svårt att träffa den rätta summan, och der¬
före torde denna rätt till återbetalning böra lemnäs, om
de finna sig hafva tagit till den för stor. Hvarföre vill
man egentligen hafva creditivformen ? — Jo, för att kun¬
na slå under sig den största möjliga summa, och vara
befriad från risquen och omtankan med utlåning åt andra.
Man vill väl, för egen och sina vänners del, begagna Bankens
penningar, men icke deremot betjena hvarken Banken eller
allmänheten med lånerörelse. Sådant upphäfver hela idéen
för Filial-Bankerne, som är att skaffa hela allmänheten i or¬
ten förlags- och rörelsecapital, och att befria Banken från
utlåningsrisqnen och bestyret; derföre är det, som pennin¬
garne erbjudas bolagen för 3 procent. Dessutom kunde bilda
sig en verklig penninge-aristocratie, en sammansättning af
några förmögnare personer, under form af bolag, som beherr-
skade rörelsen i orten och hade i sin makt alt bevilja och
vägra lån efter godtycke. Hafva de återigen sjelfve upplå-
970
Den 21 Junit.
nät sitt capital, sä kunna de icke med samma likgiltighet
vägra utlåning deraf, ty de göra då en ovilkorlig förlust af
3 procent. Man bör vakta sig att skapa ett så rättvist miss¬
nöje, som skulle uppkomma deraf, alt vissa personer finge
emottaga ifrågakomne medel, blott för egen, och icke derjemte
för andras räkning.
Vidare har klandrats, att det brandförsäkrings-och taxe¬
ringsvärde, som föreslagits, såsom grund för utlåning emot
inteckning, blifvit så rundligt tilltaget. Jag kan icke finna
sådant klander befogadi, då i betraktande tages, att en till¬
räcklig garantie finnes deri, att actie-egarne i bolaget, hvilka
hafva solidarisk ansvarighet och 23 procent contant insatte
medel, sjelfve ega att pröfva den säkerhet, som erbjudes, och
huruvida lån derpå må beviljas eller icke. Bolaget är icke
förbundet att ovilkorligen antaga dessa värden; men kan göra
det, om den finnér panten och säkerheten god. Förhållan¬
det är således helt annorlunda, än med de egendomar, som
pantsättas hos Bikets Ständers Bank. — Att vilja göra Ban¬
kens ombud till öfverförmy ndare i den delen, vore högst
olämpligt; hans yttrande eller reservation i dylika frågor
skall verka tillräckligt, och han behölver icke och bör ej
eller hafva makten att efter godtfinnande underkänna säker¬
heten, sedan bolaget hört och ogillat hans betänkligheter.
Hvad angår den anmärkta anticipationen på Bankens
vinstmedel, så synes en eller annan nu derföre bära synner¬
lig räddhåga. Då fråga deremot var att Öfverlemna Banco-
vinsten till Statsverket, tycktes man likväl icke hysa samma
fruktan. Frågan gällde då Ingenting mindre, än att bortskänka
vinsten. Nu deremot åsyftas just motsatsen, eller Bankens
consoliderande genom utlåning af en del dess vinstmedel.
Bankens säkerhet och allmänhetens behof af rörelsemedel
böra således åsidosättas, för att kunna framstå med så myc¬
ket större anslag. Saken torde vara af föga vigt, om man
läster uppmärksamheten å innehållet af förevarande förslags
moment Litt. N, pag. 23, der all lära för anticipation och för
Hiks-Bankens säkerhet är undanröjd genom stadgandet, att
det bestämda maximum för sedelstocken icke får öfverskridas.
Då man håller sig inom det föreskrifna maximum af sedel¬
stock, 20 millioner B:dr B:co, utöfver hvad som motsvarar
den metalliska cassan, så kan ingen annan anticipation ske,
än den, som alltjemnt egt rum, eller att de conlanta utbetal-
ningarne ske af de löpande årens vinstmedel, ehuru man
lörst vid denna Riksdag klart insett och öppet erkänt, att
Den 21 Junti.
974
så sker, och att Bankens bokföringsmethod öfver de hop¬
sparade och reserverade vinstmedlen betyder något helt an¬
nat, än att dessa medel, i form af contanta penningar, hos
Banken finnas att tillgå.
Herr Falhem: »Frånvarande med Högtärade Ståndets
permission, dä detta Memorial inom Utskottet afslutades, har
jag dock varit närvarande vid öfverläggningen, och delat mi¬
noritetens åsigter, så att jag hulvudsakligen kan instämma uti
både Presidenten Åkermans, Major Alordenfeldls och Doctor
Sandbergs reservationer, hvarigenom jag måste ogilla 213 §
i Banco-Reglementet, till så vidt den rörer Privat-Bankerne,
så väl. som stiftandet af nya Filial-Banker eller afdelningar
från Riks-Banken. Hvad 213 § angår, så i läll den, såsom nå¬
gre talare yttrat, blott hade sm tillvaro, för att betrygga,
och ej verkliggöras, så vore dermed ett oskyldigt ondt för¬
enadt, men om derigenom nya Afdelningscontoir skulle upp¬
stå, i likhet med Wisby, och styrda i likhet med Riks-Banken
och efter dess digra reglementariska stadgariden, så begår man
ett erkändt misstag att fästa Riks-Bankens tillgångar i sådan
lårieväg, som erfarenheten visat hafva skadligt inverkat på
och för Bankens vidmakthållande af silfverfonden, och då man
ej en gång kan förneka, att Riks-Bankens discontering på
namn och reverser är mindre nyttig, än den kunde vara för
aflägse lånebehöfvande, så är paragraphen i allo förkastlig.
Hvad angår stiftandet af Lånecontoir på ett maximum
af 500,000 R:dr och obegränsadt minimum, anser jag dem dels
vara lör små, för att kunna bära sig, och mindre gagna, i
mån af sin ringhet, samt dels onödigt minska Bankens för¬
måga att suppléera Privathankerne, hvartill, efter min åsigt,
alla Bankens odisponibla tillgångar borde användas, i lall man
vill förkasta Privat-Bankernas sedelutgifning och få Bankens
sedlar i allmänna rörelsen. Derjemte har mari lörhisett^ ett
förbehåll, nemligen, alt ingen Bank bör tillåtas uppstå på
en ort, der lånetillgång finnes uti allmän lånerörelse, utan
bör den gamla upphöra och förenas uti den nya, och ali
bankrörelse stillas, den ena oberoende af den andra för sin
verksamhet. Jau har inom Utskottet sökt få Herr Hörnsteins
motion och förslager i denna riktning gällande, och yrkar på
återremiss, på grund af nämnda anmärkningar.
Herrar Uörnsteins och Murens principer för en förbätt¬
rad penningerörelse skulle jag understödja och finna önsk¬
värda, om föreskrifter för Bankens styrelse imieboro en der-
972
Den 21 Junti.
emot svarande makt att göra och låta, och Fullmäktige ej
voro bundne af detta digra reglemente».
Herr Halling: Med det inflytande, sorn Privat-Bankerne
numera ega pä den allmänna penningerörelsen i landet, är
det nästan omöjligt att orda om Riks-Banken, utan att tillika
fästa uppmärksamhet på dessa särskilda Banker. 1 afseende
på möjligheten att aflösa dessa, synes mig Baneo-Utskottet, i
förevarande Utlåtande, hafva funnit en ganska lycklig idée,
ehuru jag fruktar, att utvecklingen af densamma icke så lätt
låter sig göra, samt följaktligen att hela förslaget kommer
att stanna inom idéernas verld. Utan att derföre vilja mot¬
sätta mig bifall till den nu föreslagna riktningen till viss del
af Riks-Bankens verksamhet, torde jag få framställa nåara
anmärkningar emot de särskilda punkterna, hvilka blifvit
uppställda såsom grunder för densamma. Således, vidkom¬
mande mom. A, anser jag, att antalet 20 personer för bil¬
dandet af ifrågavarande bolag är alltför otillräckligt, så vida
man sätter något värde på den solidariska ansvarigheten. Fin¬
ner man säkerheten endast ligga uti de hypothek, som kunna
ställas, så vet jag ej, hvartill det tjenar att bestämma ens
något antal personer. Sökes säkerheten deremot tillika uti
den moraliska garantie, man kan hafva hos personerna, med
hänsigt till den ställning i samhället de kunna innehafva, så
synes det vara bättre, ju flera, som i bolaget intagas. Vid
mom. B kan jag icke finna, att Bankens säkerhet tryggas
genom inteckningar inom det hela af 1850 års taxerings¬
värde å fastighet på landet, eller inom två tredjedelar af
brandförsäkringsvärdet å fastighet i stad. Jas tror nemligen,
att man icke serna bör gå längre, än till två tredjedelar af
taxeringsvärdet å landet samt hälften af brandförsäkringsvär¬
det i stad. Sjelf stadsbo, måste jag dock erkänna, att fastig¬
hetsvärdet i stad alltför mycket är underkastadt conjunctu-
rerna, samt att det i ganska ringa mån kan uppehållas ge¬
nom brandförsäkringsvärdet. I mom. C föreskrilves, att Fi¬
lial-Bankens förbindelser och hypothek skola förvaras å sä¬
kert ställe. Hvad härmed menas, torde böra närmare utre¬
das; åtminstone borde det föreskrifvas, att handlingarne skola
förvaras i brandfritt hvalf. I morn. D stadgas väl, att Filial-
Bank octrojeras på högst 10 år, men motsäges uti mom. G
af föreskriften, att lånet af Banken kan indraaas på 5 år,
och dermed måste också Filial-Banken vara af sig sjelf upp¬
löst. Vid mom. G anmärkes, att det ej finnes omnämndt,
hvar de förbindelser för lånet af Banken och det derföre
Den 21 Junti.
975
ställda hypothek på särskildta ställen komma att förvaras,
då i allmänhet det antages, såsom en regel, att båda delarne
böra vara oskiljaktiga. Mom. H talar om påföljden, i hän¬
delse Filial-Bankens Direction underlåter att inom »stadgad tid»
fullgöra föreskrifven ränteliqvid. Om stadgad tid tolkas lik¬
tydigt med stadgad dag, synes mig dock något hårdt, att
Banco-Fullmäktige skulle ega uppsäga lånet, om blott räntan
uteblifver en dag. Man borde derföre gå en medelväg och
föreskrifva t. ex. en månads respittid eller något dylikt. Mom.
L innehåller ett stadgande, som står i strid med föreskriften
i mom. G. På sistnämnde ställe säges nemligen, att Diree-
tionen skall å det erhållna lånet årligen betala 5 procents
ränta, samt detsamma efter ett års föregången uppsägning,
sorn likväl icke får tillgripas utom i vissa fall. återgälda med
en femtedel årligen under hvartdera af de följande 5 åren.
I mom. L bestämmes likväl, alt Banco-Fullmäktige skola
vara berättigade att uppsäga större eller mindre del af det
Filial-Banken lemnade lån till inbetalning inom 6 månader.
Så vida det måste antagas, att Directionens betalningsskyl¬
dighet endast beror af den förbindelse dertill, den sig åtagit,
enligt mom. G, synes stadgandet härom uti mom. L blilva
utan betydelse. Enligt mom. N förekommer den redan af
talare före mig gjorda anmärkning om anticipation å blifvande
vinstmedel. I beslut om en dylik anticipation vill jag inga¬
lunda deltaga. Beloppet kan visserligen icke blifva betyd¬
ligt, ty, utom de 500.000 R:dr, hvarmed fonden för belåning
af publika papper blifvit förminskad, uppgå de nu disponibla
vinstmedlen till något öfver 800,000 R:dr, så att hela a n t i—
cipationen icke kommer att utgöra mera. än omkring 1 å
200,000 H:dr. Det är således mindre för beloppets, än fast¬
mera lör principens skull, som äfven jag instämmer uti be¬
rörde anmärkning. Man älventyrar alltför mycket, då man
vill frångå en af hnfvudpunkterna för Bankens realisation,
den nemligen, att Bancovinsten skulle reserveras fran Riks¬
dag till Riksdag. Härmed vill jag icke hafva sagt, att Ban¬
kens säkerhet häraf i ringaste mån äfventyras, roen sjelfva
förtroendet för Sveriges Bank skall derigenom möjligtvis
blifva mindre. Sista meningen af mom. N innehåller dess¬
utom ett stadgande, som egentligen icke tillhör denna fråga,
och hvilket står i strid med Rikets Ständers förut fattade
beslut. Här står nemligen: »kommande de från fonden för
»publika pappers belåning anvisade 500,000 R:dr, att i denna
»lånerörelse begagnas, intilldess desamma erfordras, såsom
974
Den 21 Junii.
»lån lil! Filial-ltanker.» Om jag ej misstager mig, hafva Ri¬
kets Ständer redan fattat heslut om en § i det Banco-Regle-
mente, hvars tillämpning med denna Riksdags slut skall taga
sin början, och hvarigenom bestämdt stadgande blifvit gifvet
om beloppet al fonden för beläning af publika papper. Jag
har anmärkt detta, på det att Banco-Utskotlet mälte åter¬
taga ett emot redan varande Rikets Ständers beslut stridande
förslag. Emot Utskottets Betänkande i allmänhet anser jag
inig vidare böra erinra, l-.o att något minimum, i afseende
på teckningssumman och den derpå grundade crediten hos
Banken, för bildande al Filial-Banks-bolag, icke blifvit före-
skrifvet; sådant sjnes dock nödvändigt, enär annars 20 per¬
soner lätteligen kunna slå sig tillsammans om t. ex. blott
100,000 R:dr, hvarmed det egentliga ändamålet ingalunda
uppfylles, endast och allenast, för alt på detta sätt erhålla
ett lån i Riks-Banken å 73,000 R:dr mot 5 procents ränta;
och 2:o finnes ingen föreskrift, huru det skall tillgå, när nå¬
gon Filial-Bank skall bildas, om proclama skall utlärdas, på
det alla derföre benägna må erhålla tillfälle anmäla sig om
hån. eller om endast de förstkommande skola blifva hulpne.
Det kan Elifva intressant att se, huru Banco-Styrelsen vill
reda sig utan föreskrifter härutinnan. — På alla dessa skäl
yrkar jag återremiss, för att icke anses hafva svikit fordna
åsigter, under förklarande, att jag ingalunda är någon älskare,
hvarken af Privat- eller Filial-Banker, men att jag af tvänne
onda ting helst väljer det minsta.
Herr Ekenman: Då jag reserverat min från Utskottets
skiljaktiga åsigt, rörande formen för försträckning till Filial-
Bank, sorn jag ansett och anser böra vara crediliv, finner jag
det vara mitt åliggande att vederlägga de inkast deremot, som
nu mera blifvit här framställda. Man har sagt, att creditiv-
rätt för Filial-Bankerna skulle till åtminstone iy2 procent
nedsätta den ränta, Riks-Banken på ifrågavarande lånefond
kunde beredas; och man liar vidare beräknat, såsom alltför
betydlig, den räntevinst, Filial-Bankerna skulle å sina invis-
ningar erhålla. Hvad nu först angår den räntefot, som för
Bankens försträckningar kunde blifva gällande, så, om jag
antager, att Filial-Bank icke annorstädes kommer alt orga¬
niseras, än der han är behöflig, samt att hans rörelsecapital
ej tilltages större, än som för ortens handel, industrie och
näringar kan användas, föijer deraf ovedersägligen, att hela
det för Filial-Banken afsodda capital skall alltid vara lyftadt,
samt att undantag härifrån kommer att ega runi endast för¬
Den 21 Junit.
973
sta året, innan ännu lånerörelsen är stadgad, samt sedermera
i de fall, då större insättningar på upp- och afskrifningsräk-
ning ske, än Filial-Banken kan i utlåningsväg använda, och
som derföre nödgar honom att använda öfverllödet till afbe¬
talning å sitt crediliv. Enligt mitt förmenande, skall således
räntan komma att föga understiga den Utskottet föreslagit af
3 proc.; och likaledes förmodar jag, i afseende på andra an¬
märkningen, att den räntevinst är ringa, som Filial-Bank skall
kunna af invisningar bereda sig; ty, om dessa, på sätt inom
Utskottet föreslogs, måsfe vara handskrifna och ställda på
samma belopp, som enskildas assignalioner å sina behållnin-
ningar i Riks-Banken, så lärer möjligheten af omloppstid för
Filial-Bankernas anvisningar vara afskuren. Samma talare,
som motsatt sig förslaget om creditiv formen, har äfven för¬
menat, att dessa Banker, om de fingo bestå af tjugo del¬
egare, skulle komma att bilda en penninge-aristocratie, hvil¬
ken löredrog alt bibehålla penningarne i sin cassakista fram¬
för att utlåna dem till personer, som i ett eller annat hän¬
seende voro delegarne misshagliga; men denna farhåga kan
jag ej dela: ty tillfredsställelsen att utöfva en sådan suppre-
matie hlefve dyrköpt, då den skulle vinnas genom förlust af
icke blott den ränta, som capitalerna kunde i låneväg in¬
bringa, utan äfven den, som bolaget borde till Riks-Banken
betala. Samma talares åsigt, att hinder för upplöpande Ban-
covinstens användande till fond för Filial-Bankers bildande
destomindre borde ega rum, som Rikets Ständer vid inneva¬
rande Riksdag skola förfarit på alldeles enahanda sätt, ge¬
nom beslutet alt öfverlemna 2,700,000 R:dr af Bankens vinst¬
medel till Statsverket, och hvilken vinst talaren ansett vara
icke erhållen under de tre förlidna, utan förväntad under de
tre nästföljande åren, är mot min fullkomligt stridande. Då
jag icke i allmänhet kan gilla det förfaringssätt af Ständerna,
att inkräkta på kommande Ständers beslutande rätt, så har
jag reserverat mig mot Utskottets förslag oeh tror mig ej
hafva förbisett min här uttryckta princip, då jag med min
röst bidragit till nyssberörde beslut, i afseende på Bancovin-
stens öfverlemnande till Riksgälds-Contoiret, ty den fullstän¬
diga utredning, frågan erhållit, sätter för mig utom allt tvif¬
vel, att en sådan vinst till uppgifna ziffran i Banken fanns,
om den ock ej uti contanta medel var upplagd.
En annan talare har förmenat, att tidpunkten för Filial-
Bankers organiserande icke nu är den rätta, utan att roan
först hör afvakta utgången af octroytiden lör Privat-Bankerna.
!)7(>
Den 21 Juni».
Jag erkänner gerna obehölligheten i allmänhet al nya Banker
ä de punkter, der Privat-Banker operera; men utom det, att,
efter min åsigt. Privat-Bankerna desto lättare skola undan-
rödjas, om, vid slutperioden af deras verksamhet, deras efter¬
trädare redan befinna sig i ordnadt skick, så synes mig otvif¬
velaktig!, att sluta af de flera ansökningar om nya Låne-
Contoir, som vid hvarje Riksdag inkomma från orter, hvilka
sakna så beskaffade associationer, att sådana skola förr eller
sednare der uppstå efter typen af nu varande Privat-Banker,
derest man, fortfarande, finner, att Ständerna undanskjuta
frågan, utan att söka motsvara handelns och industriens bil¬
liga fordringar i detta hänseende.
Herr vice Talmannen har granskat förslaget punktvis
och framställt anmärkningar deremot. Så vidt jag kunnat
uppfatta dessa, skall jag söka besvara dem. Mot mom. b)
har blifvit anmärkt, såsom innebärande alltför stor våda för
associationen, att Fullmäktige skulle ega, i der upptaget fall,
uppsäga till inbetalning slörre eller mindre del af det lem-
nade lånet; men behofvet af en sådan föreskrift har den värde
talaren sjelf ådagalagt genom sin anmärkning vid mom. d),
att, då bolaget kunde bestå af minst 20 personer, tänkbart
vore, att dessa 20 sig emellan delade fonden, och sålunda
undandroge den från sin bestämmelse att för en större all¬
mänhet vara gagnelig. Correctivet för sådana och andra af-
vikelser från syftemålet med associationerna och det sätt,
hvarpå de böra operera, ligger i rättigheten för Fullmäktige
att. återfordra försträckningen från Riks-Banken. I afseende
på anmärkningen, att hypotheker, som, enligt mom. b), böra
ställas för 73 procent af teckningssumman, icke för Banken
innebära full säkerhet, om de bestå i inteckningar till fulla
taxeringsvärdet i fastigheter å landet eller inom 2/3:deIar af
hrandlörsäkringsvärdet å fastighet i staden, ber jag att få er¬
inra, att Bankens säkerhet derlörutan utgöres af dels de 23
procent af teckningssumman, som delegarne skola contant in¬
betala, och dels alla de lånedocumenter och hypotheker,
hvilka Filial-Banken af sina egne låntagare erhållit, hvadan
säkerheten för Riks-Banken bör vara öfver allt tvifvel. För
Filial-Banken kunde vara fullkomligt likgiltigt, om delegarnes
förbindelser, med åtföljande hypotheker, förvaras i Rikets
Ständers Bank eller å annat säkert ställe; men med afseende
å de mångfaldiga svårigheter, som skulle uppslå vid sökta
utbyten af hypotheker eller dessas vigilerande, vid delegares
afgång och nyas inträde i bolaget, med mera dylikt, har IJt-
Den 21 Junii.
977
skottet måst föreslå till förvaringsslälle länets landtränteri
eller säkert ställe i stad, der Directionen har sitt säte; och
då derjemte föreskrifvits, att en nyckel dertill skulle inne-
hafvas af ett utaf Fullmäktige utsedt ombud, så torde, hvad
anmärkt blifvit i detta afseende mot morn. c), kunna anses
vara besvarad!; och hvad derförutan vidkommer den i samma
moment saknade föreskriften om dessa handlingars förvarande
i brandfritt hvalf, förmodar jag denna böra hänföras till det
för (lera andra hänseenden erforderliga reglementets detail-
bestämmelser. Den motsägelse, talaren velat finna emellan
förslagets litt. D, att Filial-Bank kunde octroyeras på 10 år,
och litt. G, som begränsar tiden för dess verksamhet till 3
år, om Fullmäktige finna sig befogade att försträckningen
inom denna tid återfordra, torde kunna förklaras dels deraf,
att denna fond ej bör kunna erhålla bättre rätt, än Bankens
öfriga, hvilka alla äro underkastade minskning eller indragning,
då Bankens säkerhet det fordrar, och dels af sista punkten i
sistnämnda moment, som berättigar Filial-Banken att återfå,
hvad till Riks-Banken blifvit inbetaldt, så snart Bankens ställ¬
ning det medgifver.
Med Herr Palander instämmer jag deri, att förhoppnin-
garne ej äro synnerligen stora, det Filial-Banker skulle kunna
bildas på föreskrifria vilkoren och med så ringa utsigt till
vinst för delegarne; men deremot måste jag bestrida hans
förmenande, alt uppgjorda calculen öfver denna icke är grun¬
dad på fullkomlig sannolikhet: ty utom det, att förvaltnings¬
kostnaden för och förluster å en lånefond af ej större belopp,
än 400,000 R:dr, icke skall kunna beräknas högre, än till
4000 R:dr, då man, å ena sidan, kan taga i anspråk ett all¬
männare intresse för saken, och således obetydliga arfvoden
till Styrelsens ledamöter, samt, å den andra, en större nog¬
grannhet vid utlåningen, grundad på en närmare kännedom
om de låntagande personernas economiska ställning och or¬
dentlighet, har i calculen icke ingått den räntevinst, bolaget
kan förvänta af medel, som på upp- och afskrifningsräkning
insättas och i lånerörelsen ingå.
Slutligen kan jag icke undgå att på det högsta beklaga,
om Herr vice Talmannens förmenande inträffar, att ifrågava¬
rande förslag kommer, fortfarande, att qvarstadna »i idéernas
verld»; ty behofvet af dess framträdande i verkligheten, så¬
som en början till reorganisation af Rikets penriingeverk och
financiela förhållanden, är oafvisligt, så framt landet skall
Prut. viii HiW l8K0_1Skl. lil.
978
Deri 21 Junti.
kunna vinna den materiela förkofran, hvilken i öfrigt synes
vara utom allt tvifvel.
För den ändring, min reservation afser, anhåller jag vörd¬
samt om återremiss af Betänkandet.
Herr Sundin: Bland de flera emot Baneo-Utskottets
nu ifrågavarande Betänkande afgifna reservationer finnes en,
uti hvilken jag instämt, och sorn, efter milt omdöme, för tje¬
nar att noga begrundas. I)å Högtärade Ståndets ledamöter
otvifvelaktigt redan hvar för sig tagit kännedom äfven af
denna reservation, anser jag mig likväl icke böra med den-
sammas uppläsning afbryta ölverläggningens fortgång, — så
mycket mindre, som aftonen är långt framskriden. — Jag en¬
dast åberopar, hvad berörde reservation innehåller, samt för¬
enar mig med de talare, hvilka förut, på uppgifne grunder,
yrkat återremiss.
Herr Palander: Med synnerlig glädje har jag erfarit,
att alla, som hittills yttrat sig i frågan, talat lör återremiss.
1 deri delen har jag således intet att tillägga. Jag anser dock,
att Herr Hörnsteins yttrande i en punkt icke bör komma
obesvaradt till Banco-Utskottet. Ilan sade nemligen, att hvarje
actieegare hade rättighet att för dpt tecknade actiebeloppet
erhålla creditivrätt. Det strider mot all billighet. Man kan
nemligen föreställa sig, att en person tecknar sig för 5000
R dr. Då skulle denne hafva ovilkorlig förmånsrätt till cre-
ditiv å samma belopp, hvilket dock ingalunda kan anses vara
billigt. Dä dylika bolag stiftas, böra bolagsmännen icke hafva
bättre rätt, än alla andra, för hvilkas skull bolaget stiftats,
ty annars blir det ett slags monopoiimn för de förstnämnde,
och något capital behöfdes ej för ingåendet af ett sådant bo¬
lag. Samme värde talare har yttrat, att Utskottets ifråga¬
varande förslag icke innefattar någon anticipation. Jag vågar
ändock påstå, att det är en ovilkorlig anticipation, hvilket
förhållande jag i mitt förra yttrande bevisat. Det kunda
visserligen ännu vara mycket att tillägga, äfven i afseende
på Herr Hallings yttrande, men då detta synes vara af
mindre vigt, vill jag endast förena mig uti yrkandet om åter¬
remiss.
Herr Almgren: Emot Utskottets ifrågavarande Utlå¬
tande har jag reserverat mig, och jag finnér icke skäl att
frånträda de åsigter, som då af mig hyllades, och hvilka, jag
hoppas det, skola göra sig gällande, i händelse återremiss be¬
slutas. Jag har härmed blott velat besvara Herr Falhem.
Jag tror nemligen, att något missbruk, hvarken i ena eller
Den 21 Junti.
97»
andra hänseendet kan ega rum. Af mom. c) inhemta vi, alt,
om vid revision af Filial-Bankens förvaltning göres någon an¬
märkning, som af Banco-Fullmäktige godkännes, bör rättelse
i det anmärkta hänseendet beredas, samt att, om rättelse ej
genast följer, så ega Fullmäktige att uppsäga capitalel. Utom
dess bör härvid icke förglömmas, att uti nämnde revision
skall ett af Banco-Fullmäktige utsedt ombud deltaga.
Herr Hörnstein: Mitt förslag afser ej endast att sup¬
plera nuvarande Privat-Bankerne, utan älven och i främsta
rummet att förekomma inrättandet af flera dylika. Herr
Ekenman har nämnt, att, om dessa Filial-Banker blefvo un¬
derstödda genom creditiver, skulle räntan uppgå i det när¬
maste till 3 procent, då jag ansett 1 '/a procent vara det hög¬
sta. Erfarenheten visar dock, att den creditiv-rörelse, Riks-
Banken nu bedrifver, iemnar ungefär 2l/2 procent, oaktadt
räntan är ål/2 procent. Derför synes det vara betänkligt att
grunda Filial-Bankerna på creditiv hos Riks-Banken. Man
fruktår, att dessa Banker skulle blifva öfverhopade af pen¬
ningar; jag tror, alt motsatsen erfares, sedan de väl kommit
i gång. Det vore emedlertid lyckligt, om de skulle fram¬
kalla öfverllöd på penningar i landet, särdeles som lin all¬
mänt klagas öfver penningebrist, hvilken man sökt afhjelpa
med utländska lån. Skulle detta öfverflöd inträffa, så hjel-
pes det derigenom, att man nedsätter räntan för lånesökande,
hvilket ju alltid anses som den största fördel. Hafva de en¬
skilda rätt att kasta in sina penningar i Banken emot ränta,
så, har man sagt, hvad skall han göra med detta öfverflöd, och
då han icke kan använda dem, måsfe ovilkorligen uppstå för¬
lust. Jag har redan medgifvit, att bolagen för sådan händelse
borde ega rättighet att uppsäga de af Banken lånta pennin-
garne, och att de borde nedsätta räntan, så för deponenter,
som för utlåningen; men skulle nu bolagen ändock besväras
af öfverflöd på penningar, nemligen sedan de betait Riks-
Banken och nedsatt räntan, så vet jag ingen annan utväg, än
att de skicka agenter ut till Hamburg, för att uppköpa alla
Svenska Hypotheks-Föreningars obligationer, och om icke ens
detta skulle hjelpa, så få väl dessa agenter fara till England,
för att inhemta bästa sättet att använda penningar. Hela
faran realiserar sig till en chimére. Creditiv-rörelsen emel¬
lan bolagen och Riks-Banken har en annan fara med sig, den
nemligen, att, då man i en framtid ser, att af penningarne
vanligen ej uttages mer, än t. ex. halfva beloppet, kunde
man lätt komma på den idéen alt höja, ja till och med lör-
980
Den 21 Junii.
dubbla creditiven, utan att ega motsvarande fond eller pen¬
ningar. Detta är likväl ett svårt misstag och kan leda till
Bankens undergång, emedan hela summan kan under svåra
tider, t. ex. missvextår, uttagas och liera sedlar utkomma, än
som med valutan silfver kunna inlösas. Till dem, som ifra
för att Banken skall lemna bolagen creditiv, torde man få
framställa den frågan, hvarföre icke Hypotheks-Föreningarne
betingat sig utländska creditiv, i stället för lån, och hvarföre
har icke Hamburgs capitalister gått in på att lemna deni cre¬
ditiv, i stället för lån. Svårligen torde någon hafva hört ta¬
las om creditivs afslutande på tio år, som är bolagens octroy-
tid, och svårligen går någon capitalist in på dylikt mot 3
procent; men detta allt oaktadt, vill man, att Rikets Stän¬
ders Bank skall ingå på en dylik orimlighet. Jag har talat
om en penninge-aristocratie, som kunde bilda sig på grund
af creditiv till bolagen. Sådana äro icke de, som göra afse¬
ende på att vinna 2 procent, utan sådana, som ensamna vilja
hafva penningarna, och till följd deraf alla aflairerna på or¬
ten i sina händer. Detta kan rendera dem vida mer, än de
2 procenten. Om t. ex. en person har en hel jaktlast, den
han vill sälja på flera händer i smärre partier, men behöf-
ver penningar under den tid, som åtgår för en sådan reali-
sering; men de vägras honom, så kan han deraf blifva tvun¬
gen att sälja lasten i ett slag och att lemna den påräknade
förtjensten åt den, som mäktade köpa hela partiet. Har åter
bolaget penningar inne, som kosta dem 3 procent, derest de
icke utlånas, så göra de ju en gifven förlust af 3 procent;
och för en sådan må>te Directionen ansvara inför bolaget,
hvilket är en anmärkning emot förvaltning af vida svårare
beskaffenhet, än om Directionen åsidosatt att förtjena 2 pro¬
cent. — I afseende å hvad här blifvit ytterligare sagdt, rö¬
rande anticipation af blifvande vinstmedel, vill jag endast upp¬
läsa följande stycke af Herr Åkermans reservation: »Banco-
vinsten för den förflutna tiden är nemligen, på sätt i Betän¬
kandet derom, JYl 12, med tillhörande reservationer, åda-
galägges, endast i obetydliu mån contant disponibel, hvarföre
Utskottet ock fiireslagit Rikets Ständer, att hvad deraf till
Statsverket afläts, skulle med V3:del årligen vid slutet af
detta och följande år utbetalas, d. v. s. liqvideras med de
sedlar, som under dessa år till ränteliqvider för utestående
lån till Banken inflyta.» Häri liggger en verklig sanning,
som ändtligen är erkänd; så att man icke nu, som vid förra
Riksdagen, behöfver votera i Förstärkt Banco-Utskott, om vin¬
sten skall utbetalas i början eller slutet af hvarje år. Vid
hvarje Riksdag hafva Ständerna anticipera! eller anordnat de
kommande årens vinstmedel, och sådant kan ock ske nästa
Riksdag. Ty, när utgifterna under tiden icke få öfverskrida
maximum, så är det ju klart, att icke mer kan utgifvas, än
som inflyter eller finnes contant, och alltså kan intet utgif-
vas af vinstmedlen för åren 1834, 1833 och 1836, emedan
de först då inflyta och varda troligen anordnade 1834, lika¬
som nu 1831 anordnas om vinstmedlen för åren 1831, 1832
och 1833.
Man har befarat, att Riks-Banken genom Filial-Bankerna
skiljes från sin Ofver-Styrelse och möjligheten att reglera
sedelstocken; men sådant är just förhållandet för närvarande
genom Privat-Bankerna och blifver genom förslaget alldeles
aflijelpt; ty då är det Riks-Banken, som bestämmer, huru
stora fonder hvarje Filial-Rank skall erhålla, och, örn en in¬
dragning skall ske, huru stor den blifver för hvarje bolag,
utom det, att Banken genom sitt ombud vid revisionen har
ett öga med ända in i sjelfva bolagets förvaltning, hvilket är
något vigtigare, än att revisionsberättelser stå att läsa i tid¬
ningar.
Uti samma reservation förekomma följande yttranden,
som jag gerna önskar alt erinra om: »att industrien säkrast
utvecklas med de capitaler, som den sjelf bildat», och att
begäret efter Filial-Banker skulle nödgaStänderna, »att lemna
de lör realisationens bestånd gifna föreskrifter, rörande sedel-
emissionen, å sido, samt gifva ökadt lif åt industrien på
Tumba.» Om man sammanhåller dessa yttranden, lärer man
väl icke på dem kunna stödja förslaget om sedelskuldens
ökande med 2 l/7 millioner R:dr Banco. Deröfver har jag
förut yttrat mig vid fråga om 213 §, i början af detta Be¬
tänkande, och får derpå åberopa mig. Om man följer den
regeln, att endast bilda Ki I i a I-Ba n k er, i mån som capitaler
kunna anskaffas och blifva tillgängliga, så lärer all fara för
realisationens bestånd försvinna.
Om man tror, att dessa Filial-Banker skola blifva en
sorts nya Banco-Disconter, så torde man icke rätt gjort sig
förtrogen med deras helt olika organisation och rörelse. Filial-
Banker finnas i de penningerikaste och mest induslriela län¬
der, och torde genom sin rörelse icke ringa bidragit till väl¬
ståndet i dessa länder.
Man har sagt, att utvidgande af Bankens lånerörelse
vöre vådligt. Jag tror deremot, att vådligare är, om man
Den 21 Jun ii.
alldeles irke ut\idgar den. Det är gifvet, att en stigande
folkmängds production och rörelse icke kunna allt framgent
vara belätna med nuvarande lånefonder, hvilka redan nu äro
otillräckliga; alltså måste de utvidgas, och sättet derför är
också redan af mig föreslaget; meu meningen är irke att
använda liela Bancovinsten dertill, utan endast hälften, så
länge behofvet så kräfver, och den andra hälften till lättade
communicationer, hvartill utan tvifvel hela vinsten stundom
kan användas, emedan det icke gerna är möjligt, att rörel¬
sen, år efter år, en längre tid skall fordra l/2 millions till¬
ökning i förlagscapitaler.
Herr Hesselgren: Jag anser mig vara Utskottet tack¬
samhet skyldig, emedan det tagit ett steg framåt till de*t
mål jag önskat. I)å Utskottet likväl icke tillstyrkt ett större
belopp att för ändamålet begagnas, än omkring en million
R:dr, så synes mig icke lämpligt att inrätta allt lör många
Filial-Banker på sidan af de nuvarande Privat-Bankerna, utan
endast, i mån af ökade tillgångar, i Rikets städer inrätta
filial-Afdelningar af Riks-Banken, liknande Uåne-Contoiren i
Götheborg och Malmö. Sedan dock Herr Hörnstein fram¬
kommit med ett annat förslag, vill jag icke hålla på min
åsigt, utan medger, att medlen böra företrädesvis användas
lill ersättande af de Privat-Banker, som till en början upp¬
höra, samt till förekommande af nya sådarias inrättande.
Man har talat om minimum och framställt, såsom exempel,
att en Filial-Bank med 73,000 R:dr icke skulle kunna bära
sig. Det trnr jag ock, samt anser, att Rikets Ständer böra
bestämma såväl minimi-, som maximibeloppet. 1 sådant läll
skulle jag vilja föreslå maximibeloppet till en million R:dr,
samt minimum till 300,000 R:dr. I en ort, der nämnda
summa icke skulle kunna anskaffas, eller ej erfordrades, är
det svårt att inrätta en Bank, som alltid erfordrar dryga
kostnader. I afseende på fastighetsvärdet, instämmer jag uti
Herr Rinmans reservation. Det säges i Utlåtandet, att, »då
i flera orter inom Riket, efter hvad kändt är, egendomar på
landet äro taxerade till blott en tredjedel af verkliga värdet,
på andra åter, till hälften af detta värde, samt de fall torde
vara högst få, der taxeringssumman uppgår till en egendoms
fulla värde. Kunde man antaga delta för gifvet, så vore det
ingen risque att godkänna Utskottets förslag, men för alla
händelser är det dock försigtigast att följa Herr Rinmans
reservation. Ranco-Utskottef har föreslagit, att Filial-Banks-
bolag skulle bildas af minst 20 personer, under solidarisk
Den 21 Junii.
083
ansvarighet. Emot antalet har jag ingenting att anmärka,
men det synes mig, som om man bort lemna närmare före¬
skrift, rörande dessa personers solidité. För öfrigt instäm¬
mer jag uti Herr Haliings, emot de särskilda inomenterna
af Utskottets förslag, gjorda anmärkningar.
Herr Rinman: Då återremiss blifvit begärd och af
Ståndet sannolikt beslutas, anser jag mig, såsom Ledamot i
Banco-Utskottet, icke böra nu till besvarande upptaga alla
de gjorda anmärkningarne. Då Herr Halling icke tyckes
veta, huru stor den för närvarande disponibla Bancovinsten
är, så vill jag i detta fall hänvisa till Bankens sista bokslut.
Herr Maechel: Det är visserligen ett godt syftemål, då
man med dessa Filial-Banker vill ersätta Privat-Bankerne,
när de kunna upphöra. Jag kan likväl icke underlåta, att
mot Utskottets förslag framställa några anmärkningar. Jag
nemligen betvillar helt och hållet, att man skall kunna er¬
hålla 20, än mindre, såsom andra föreslagit, 30 personer,
att, under vilkor af solidarisk ansvarighet, ingå, såsom del¬
egare uti dessa Filial-Banker, då dessa komma att lemna så
ringa vinst. Man bör dessutom icke glömma, att hvarje dy¬
lik lånerörelse svårligen kan bedrilvas utan mycken risque,
enär man kan förutse förluster såväl på de beviljade lånen,
som äfven möjligen tillfölje af oordentlighet hos tjenslemän-
nen. Under sådana förhållanden är det svårt att erhålla så¬
dana personer, som ikläda sig solidarisk ansvarighet, och re¬
dan i denna omständighet ligger stort hinder för förslagets
realiserande. Deremot tror jag, att, om de olyckliga Privat-
Bankerna, hvilka man från åtskilliga håll så mycket lördöm-
mer, fortfarande, fått verka, utan att blifva kringskurna på
alla sidor, hade allmänheten deraf haft den största båtnad.
Det har ofta blifvit taladt om deras skadlighet, men jag har
icke fått höra några grundade skäl för sådan öfverklagad
menlig inverkan. Deremot lemna dessa Privat-Banker all
säkerhet, då de grundas på solidarisk ansvarighet, och de
hafva Vexlings-Contoir på flera ställen inrättade, så att man
bör icke kunna begära mera af dem i detta afseende. Dessa
inrättningar kunna likväl svårligen ersättas genom Filial-
Banker.
Herr Rergman: Jag vill blott fästa mig vid en af Herr
Halling gjord anmärkning, i afseende på de tre sista raderne
i förevarande Betänkande, eller uttrycket: »kommande de
från fonden för publika pappers belåning anvisade 800,000
K:dr, att i denna lånerörelse begagnas, intilldess desamma
984
ben Sii Juni/.
erlordras, sås un lån till Filial-Banker». Herr Halling anser,
att detta stadgande icke borde finnas här, men om medlen
ej komma alt användas af Filial-Bankerna, emedan sådana
icke så lätt torde blifva bildade, utan således komma att
ligga obegagnade, så skulle latt kunna uppstå strypning i rö¬
relsen, och då Bikets Ständer förut anslagit dessa medel lill
lån på publika papper, böra de lämpligast användas i sådan
låneväg, i fall de ej tagas i anspråk af Filial-Bankerna. Så¬
ledes har Utskottet gjort ganska rätt, då det härom på detta
ställe intagit detta stadgande, och det så myrket heldre, som
Rikets Ständer nu beviljat flera nya publika handlingar be-
låningsrätl, men sedermera nedsatt fonden till hälften, hvil¬
ket är i viss mån bekymmersamt, men svårligen lärer kunna
hjelpas på annat sätt. Jag yrkar derföre, att det ifrågava¬
rande stadgandet må få stå qvar.
Herr Murén: För min del, är jag Utskottet mycket
förbunden för dess ifrågavarande förslag, hvilket skulle hafva
goda följder med sig, om det kunde bringas till verkställig¬
het. Emedlertid vill jag icke motsätta mig återremiss, då
sådan på flera olika grunder blifvit begärd. Man har klan¬
drat, att endast 20 personer kunna få bilda de ifrågavarande
Bank bolagen. Denna föreskrilt är dock nödig, så vida för¬
slaget skall komma till stånd, ty i mindre provincer eller
städer skall det icke blifva så lätt att ens erhålla detta an¬
tal delegare. För min del, kan jag icke finna någon fara
deri, att minimum lör Filial-Bankernas rörelse icke finnes
bestämdt, ty den fond, som af Banken erhålles, utgör endast
ett grundcapital. Man vill aldrig göra sig reda för, huru
man skall kunna handla med penningar, eller, med andra ord,
upp- och utlåna sådana. I)å skulle många penningar på
upp- och afskrifningsräkning insättas. Man kunde ock uti
den ena Banken insätta elt belopp emot anvisning på en an¬
nan Bank, der beloppet kunde lå lyftas och man vunne då
den fördel, att penningen icke behöfde ligga på posten. Detta
vore rätta sättet att göra penningar producliva, utan att på
ett konstladt sätt tillskapa flera, än sorn i landet verkligen
förefinnas. Härigenom gjorde man början till en riktig Låne-
Bank, och om man åtminstone i början icke tillinge den i
alltför stor scala, vore dermed ingalunda lörenad den ringa¬
ste fara. Flere talare hafva ansett det ej vara nyttigt, alt
inrätta så beskaffade Filial-Banker i andra städer, än der,
hvarest Privat-Banker funnits och blifvit indragna. Ett så¬
dant raisonnement kan jag icke förstå. Tvärtom tror jag,
ben 21 Junit.
att man mycket väl kan och bör inrätta dylika ltanker, äf¬
ven der Privat-Banker förut icke funnits. Man har äfven
sagt, att Jet vore ändamålslöst inrätta så beskaffade Låne-
Contoir, som de, hvilka förut finnas. Det är nu likväl icke
fräsa om sådana, ulan om helt andra, i sjelfva verket af
Riks-Banken oberoende, inrättningar. En del hafva yrkat, att
dessa Filial-Banker böra grundas på creditiv, andra på lån.
Jag tror, att man skulle kunna gå en medelväg, derigenom
att Bikets Ständer bestämma, att till exempel trefemtedelar
uttagas, såsom contant lån, och tvåfemtedelar lemnades, så¬
som creditiv. Om hela summan erhölles på creditiv, skulle
ränteinkomsten för Riks-Banken blifva ganska ringa, och i
sådant fall blefve väl nödigt att höja räntan till 4 procent.
Jag har ansett mig böra tillkännagifva detta, för att vid en
blifvande återremiss tagas i öfvervägande.
Ofverläggningen förklarades slutad.
Herr Talmannen framställde proposition på bifall, men
den besvarades med öfvervägande Nej. Utlåtandet i denna
del bief deremot af Ståndet återremitteradt.
M 44, öfver väckta förslag, angående ändrade före¬
skrifter, med afseende å assigneringen på Banken.
Herr Bergman: I)å Herr Lagergren, som, lika med
mig, reserverat sig emot Utlåtandet, för såvidt assignationer-
nas minimibelopp blifvit bestämdt till 200 R:dr, och icke till
endast 100 R:dr, hvilket vi ansett vara tillräckligt, nu är
frånvarande, anser jag mig böra fästa uppmärksamheten å
nämnda reservation och hemställa, om densamma icke bör
vara förtjent af understöd från Ståndet.
Herr Halling: För min del, har jag ingenting emot,
att, på sätt i reservationen föreslagits, assignationernas mi¬
nimibelopp må bestämmas till 100 R:dr.
Herr Hörnstein: Jag vill icke vidare lägga mig i donna
fråga, än att till protocollet förklara, det jag, för min del,
anser, att assignationerna borde helt och hållet borttagas och
ersättas genom vexlar.
Öfverläggningen var slutad, och, på Herr Talmännens
proposition, bifölls Utlåtandet, M 44, med den förändring,
att det i 4 momentet bestämda minimibelopp nedsattes till
100 R:dr Banco; och
M 48, i fråga om bildande af en Comité, för att upp¬
göra förslag till ordnande af Rikets finance- och penninge-
väsende.
Herr Rinman: Utskottet har föreslagit tillsättandet af
986
Den 21 Junti.
en Finance-Comité. DS är 1822 äfvenledes en sädan Comité
bildades, torde det vara i sin ordning, alt med några ord
erinra om anledningen till denna Cotnitées uppkomst, dess
sammansättning och det resultat, den medförde.
En erise i våra financiela förhållanden efter Filial-Di-
sconternas fall föranledde, som kändt är, sammankallandet af
1817 års Riksdag. i)e beslut, som dervid fattades, afhjelpte
icke det onda. Man försökte att stegra vexelcoursen. Dessa
försök slutade så, att, sedan Hans Maj:t Konungen derpå
' förlorat circa 700,000 R:dr, befanns Bankens sillverfond icke
ökad, utan minskad, och coursen steg vida högre, än före
operationerna. Financiela oredan ökades genom missväxt
under åren 1818 och 1819. Vid början af år 1820 uppdrog,
i följd deraf, Konungen åt dåvarande Presidenten, Friherre
Wirsén, att utarbeta en financeplan. Sedan han undanbedt
sig detta förtroende, beslöts, att en Comité för nämnda ända¬
mål skulle tillsättas. Den kom likväl icke då till stånd, ty
utsigterna hade klarnat genom hoppet om en särdeles god
skörd. Denna öfverträffade all förväntan och följande året
1821 blef ännu ymnigare; men den financiela crisen fortfor,
delta oaktadt. Då föll man på den tankan, att de tvänne
sista årens goda skördar voro orsakerna till det onda. Ro¬
pet på Comité höjde sig ånyo och påtryckningen blef så stor,
att i April 1822 en Finance-Comité ändtligen blef tillsatt.
Den bestod af 8 ä 9 Excellencer eller högre embetsmål), då
varande Föredraganden för Financeärender, samt Prosten
Grefve Schwerin, och Directeuren, sedermera Stats-Rådet
Schwan. Cornitéen fick uppdrag att afgifva förslag: l:o i
afseende på nstadigheten af representativa myntet, och 2:o
i afseende på den allmänna förlägenheten. Comitéens utlå¬
tande, som afgafs om hösten samma är, innehöll åtskilliga
förslag dels om förändring i Bankens organisation, dels i an¬
dra afseonden. Det var i flera afseenden högst förtjenstfull!.
Det ansågs äfven som ett mästerstycke i uppställningen, och
det var klart att så skulle blifva förhållandet, då Presidenten
Wirsén dioterade beslutet i sin helhet och Grefve Lagerbjelke
lånade sin penna till utförandet. Detta oaktadt, hvad blef
resultatet af Comiléens förslager? Det blef noll. Intet af
hvad, som föreslogs, ledde till det allraminsta, hvarken det,
som rörde förändrad organisation af Banken, eller financiela
ställningen i allmänhet. De reservationer, sorn ålföljde Be¬
tänkandet, några af särdeles tänkvärd beskaffenhet, hafva ej
eller medfört den minsta verkan. Man skulle visst kunna
Den 21 Junii.
987
säga, att Comitéens förslag om en realisation efter 120 sk:s
cours icke var alldeles utan resultat, emedan några år sednare
en realisation verkligen skedde, likväl efter högre cours; men
man torde besinna, att realisationsfrågan var ett stående the¬
rna vid alla Riksdagar. Redan år 1818 hade man föreslagit
realisationsgrunden till 96 sk.
Motionairen till den nu föreslagna Cornitéen har hufvud¬
sakligen fästat sig vid det förhållande, att på samma gång,
sorn Banco-Fullmäktige år 1849 inskränkte Bankens lånerö¬
relse, hade Riksgälds-Contoiret genom utlåning utsläppt pen¬
ningar i rörelsen, och har derföre ansett en förändring af
våra financiela förhållaoden nödvändig. Det torde likväl knappt
behöfva erinras, att, hvad Riksgälds-Contoiret har att på en
gång utlåna, icke kan vara så betydligt, att det kan inverka
på Bankens förhållanden i det hela, om ock ifrågavarande
och möjligen flera enstaka läll kunna uppräknas, då dessa
Verks Styrelser verkat i olika riktningar. Sådant tror man
sig nu kunna hjelpa genom Bankens sammanblandning med
eller försättande under Statsverket. Har man då redan glömt,
hvartill Stats-Verkets fordna inblandningar med Banken Iedt?
Att upprepa sådant, torde här vara öfverflödigt, hvarföre jag
inskränker mig att yrka afslag på ifrågavarande Betänkande.
Herr Hörnstein: Herr Rinman har ganska riktigt an¬
märkt, att det resultat, som vanns af den förra Finance-
Comitéen, beslod uti ett fortsättande af de operationer, sorn
vållade den årl8ä0 inträffadeRiksbanquerouten. Cornitéen före¬
slog 1823 realisationen efter 120 sk. Bancosedlar för 48 sk.
i silfver eller 1 R:dr Specie; men den måste, när den verk¬
ställdes år 1834, ske efter 128 sk. sedlar lör 1 R:dr Spe¬
cie. Således försämrade man Bankens ställning under de
följande 10 åren. Ehuru Banken redan år 1823 utgifvit
flera skuldsedlar, än den mäktade igenlösa, gaf man ändock
ut flera, så att landets penningeställning blef allt sämre och
sämre, oaktadt en Finance-Comité varit ordnad och afgifvit
sitt underdåniga utlåtande till Kongl. Majit, som sagde Co¬
mité i nåder utnämnt och förordnat. I afseende på förhål¬
landet emellan Banken och Riksgälds-Contoiret, så anser jag,
att den förra aldrig borde eller ens behöfde lägga sig uti
Riksgälds-Contoirets affairer, om icke detta sednare bade ett
creditiv i Banken på en million Hulr, som förorsakar en gan¬
ska betänklig sedel-emission, när Riksgälds-Contoiret finner
för godt att derå uttaga penningar, hvilket torde vara så
mycket betänkligare, som Banco-Reglementet föreskrifver,
98»
Den 81 Junit.
att denna million, om den ock finnes utelöpande, ändock icke
skall beräknas, utan afdragas frän sedelstocken eller Ban¬
kens sedelskuld. Man till och med trodde, att några års då
inträffade goda skördar vållade Bankens ruinerande, och man
vill icke heller i våra dagar medgifva, att detta härleddes
af en alltför högt drifven sedel-emission, hvilken var den
enda och verkliga orsaken. Man har helt nyligen sett ett
Betänkande, som fann varina försvarare inom detta Stånd,
hvarigenom en sedel-emission tillstyrktes på icke mindre, än
2V2 millioner. Hvad särskildt beträlTar den nu ifrågaställa
Comitéen, så tror jag, att den leder till lika litet resultat,
som t. ex. de nyligen sammansatta Comitéerna i representa¬
tions- och skatteförenklings-frågorna. Dessutom förefinnes
en annan omständighet, som icke bör åsidosättas. Ständerna
hafva alltid varit måna om att bibehållas olörkränkta uti
rättigheten att ensamma vårda och förvalta Biks-Banken.
Kan det då vara härmed förenligt, att hos Kongl. Majit an¬
hålla, det Han täcktes tillsätta en Comité, för att ordna Ban¬
kens angelägenheter? Anse Ständerna, att en sådan Comité
bör tillsättas, kunna ole ju sjelfva derom draga försorg, utan
att anlita den andra Statsmakten, hvars inblandning tvärtom
bör på allt sätt undvikas. Då en Comité sannolikt endast
förorsakar kostnader, anser jag, att vi böra derifrån afstå,
samt följaktligen nu afslå förevarande Utlåtande.
Herr Dalander: Förhållandet med Banken är helt an¬
norlunda nu, än då den förra Comitéen tillsattes. Banken
var då nära cessions-tillstånd, och Comitéen hade derlöre
till uppgift, att, om möjligt, derifrån rädda Banken. Dess
åliggande var således vida svårare, än nu, då Banken tvärt¬
om iir i ganska goda omständigheter. Ehuru Riks-Banken
är under Ständernas directa styrelse, har jag likväl deltagit
i Utskottets förevarande hemställan, enär jag anser det till¬
höra den civila lagstiftningen att meddela nödiga föreskrifter,
i afseende på Hypotheks-Föreningarnes och Privat-Rankernes
rörelse. Dessutom bör man besinna, att en reglering af
Riks-Bankens financiela förhållanden och att i allmänhet
bringa penningeväsendet i landet uti ett visst system svår¬
ligen låter sig göra annorlunda, än i samband med de redan
varande Hypotheks-Föreningarne och Privat-Bankerne. Att
sådant skulle kunna verkställas under den korta tiden af
Ständernas sammanvaro, måste hvar och en finna vara all¬
deles omöjligt. Derföre har jag ansett det vara bäst, att hos
Kongl. Majit begära, det Han ville förordna åtskillige sak¬
Den 21 Junit.
989
kunnige man att sammanträda och till nästa Riksdag utarbeta
ett förslag till reglering af Rikets penningeväsende. I alla
andra länder hafva dylika Comitéer varit tillsatta, och erfaren¬
heten har visat, att de varit gagneliga. Jag tror äfven, att,
om en dylik Comité hos oss utarbetade ett motiveradt för¬
slag i nämnde hänseende, skulle sådant vara ganska nyttigt,
och Ständerna deraf hafva en god ledning för deras omdöme.
Jas är också öfvertyaad, att Regeringen, på Ständernas hem¬
ställan, icke skall underlåta att till en dylik Comité utse
personer, sorn kunna åstadkomma ett arbete, fullt motsva¬
rande dermed förenade kostnader. Det ankommer ju seder¬
mera alltid på Ständerna att antaga eller förkasta Comitéens
förslag, utan att deras beslutanderätt häraf i någon mån för¬
närmas. Om man på detta sätt kunde åvägabringa ett an¬
tagligt förslag, vore det så mycket lyckligare, som, efter hvad
vi veta, Banken utfäst premier, för att erhålla ett sådant,
ehuru ulan framgång. Jag anhåller om bifall till Utlåtandet.
Herr Ekenman: Jag beklagar högeligen, alt denna fråga
till behandling företagits så sent på aftonen, då redan större
delen af Ståndets ledamöter allägsnat sig och de öfrige äro
uttröttade af ansträngningar under dagens förhandlingar. Jag
anser nemligen denna fråga vara af så väsendtlig vigt, att den¬
samma förtjent ett moget öfvervägande, som synes mig icke
hafva föregått det yrkande af proposition på afslag, hvilket
redan blifvit framstäldt. Af de Irenne talare, som hittills ytt¬
rat sig, har endast en ansett Utlåtandet böra bilallas. De
skäl, som af de begge öfrige blifvit anförde för alslag, äro
hufvudsakligast, att en Comité icke behölves, samt att den
ej leder till nånot resultat. Hvad det förra angår, skulle jag
önska att kunna deri instämma, enär förslaget om Comitéen
utgår från den åsigt, att ganska mycket i våra financiela för¬
hållanden tarfvar förändring och förbättring, hvadan således
oriktigheten af denna åsigt måste anses följa deraf, att man
decrelerar Comitéens obehöfiighet. Men om ock ingenting an¬
nat ådagalade behöfligheten, så fruktar jag, att den endast
derföre icke kunde förnekas, emedan vid hvarje Riksdag
de mest olikartade förslag framkomma i finance-lagstiltning,
innebärande hvart och ett en protest emot det bestående;
och då man derjemte besinnar, att ovilja mot Privat-Bankerna,
äfvensom klagan öfver hypotheks-inrättningarnes utländska
skuldsättning alltmera ökas; att fruktan för Bankens realisa-
tionslörmåga utvidgar sig likformigt med erfarenheten om rö-
relsecapitalets otillräcklighet, synes behofvet af en förbättring
‘»90
Den 21 Junit.
i vårt finance- och penningeväsende vara alltför påtagligt, att
dermed bör längre uppskjutas. Huru en sådan förbättring
skall kunna åvägabringas under en Riksdag af Rikets Ständer
sjelfva, förmår jag icke inse. Derföre tyckes det vara lämp¬
ligast, om på förhand af sakkunnige personer härutinnan upp¬
gjordes ett förslag, för att sedermera af Ständerna begagnas.
Det andra anförda skälet, att bildandet af en Comité ej leder
till något resultat, hvilar på förutsättning om oförmåga hos
de valde personerna att utreda de ämnen, dem blefvo före-
lagde. En sådan förutsättning synes mig icke vara tillbörlig,
ty det lärer ej kunna förnekas, att de Comitéers arbeten,
hvilka hittills sett ljuset, varit rika källor lör bedömandet af
de frågor, som deri alhandlats. I brist på andra skäl, har
man låtit förstå, att om Utskottets hemställan bifalles, detta
vore att inrymma Kongl. Maj:t i Bankens Styrelse, hvilken
Ständerna alltid varit måna om att oförkränkt bibehålla. Huru
ett så enkelt uppdrag, som att tillsätta en Comité, kan leda
till en sådan följd, lörmår jag icke inse. Emedlertid skulle
det för mig vara likgiltigt, af hvem Cnmitéen utsågs, allenast
dess sammansättning gilver visshet, att ändamålet uppnås.
Jag kan dock icke föreställa mig, att detta inträffar, om till¬
sättningen sker af Ständerna. Valet skulle påtagligen, efter
häfdvunnet bruk, ske Ståndsvis, och beskaffenheten af det
opus, som en sålunda sammansatt Comité skulle kunna åvä¬
gabringa, lärer icke vara svårt att inse. Lika med Herr
Palander, tror jag, att förslaget, om det kommer till stånd,
skall visa sig vara i hög grad gagnelig!. Att det skulle vara
alldeles onyttigt, är för mig otänkbart, enär, på sätt jag förut
antydt, alla hittills bildade Comitéers utlåtande alltid varit
vägledande, äfven om de icke vid alla tillfällen directe ledt
till det dermed åsyftade resultatet. Då tillsättningen af den
ifrågaställa Comitéen i intet hänseende kan vara skadlig, yr¬
kar jag bifall till Uttalandet.
Herr Falhem: Jag är hufvudsakligen förekommen af
de begge siste talarne, och jag tror, att, om den föreslagna
Comitéen kommer till stånd, sådant skulle leda till mera godt,
än oridt. Då jag nu ej behöfver upprepa, hvad redan blif¬
vit sagdt, eller att förhållandet med Ranken är helt annor¬
lunda nu, än 11125, då den förra Comitéen tillsattes, vill jag
endast tillägga, att en betydlig skillnad förefinnes jemväl der¬
utinnan, att då funnos inga hypotheks-föreningar, inga Privat-
Banker, såsom nu. Dessutom hade Banken då helt andra
styrclseprinciper, än den närvarande. Emedlertid tror jag, att,
Den 21 Junti.
991
med nuvarande sammansättning af fJra Stånd, bildandet af
den ifrågaställde Comitéen icke kan blifva ändamålsenligt ge¬
nom dessas val. Jag yrkar proposition på bifall.
Herr Hörnstein: Då Riket bar en Handels- och Fi-
nance-Minister, synes en hemställan af ifrågavarande beskaf¬
fenhet icke erfordras; ty finner han, att en Comité för ord¬
nande af Rikets handels- och (mandela förhållanden verkli¬
gen erfordras, så lärer han nog derom draga försorg, utan
Ständernas påminnelse. Anse åter Ständerna, att en Comité be-
höfves, för att ordna Bankens afTairer, borde de sjelfva derom
föranstalta, utan att deri inblanda den andra Statsmakten.
Härmed är det icke sagdt, att Comitéen skulle bildas efter
Stånd. Tvärtom anser jag, att till ledamöter i Comitéen borde
företrädesvis utses endast sakkunnige personer. Men hvad
har man under närvarande förhållande för garantie, derest
valet uppdrages åt Regeringen, att sådane personer blifva ut¬
sedde, eller att deras arbete kommer att motsvara Ständer¬
nas förväntan. Dessutom kan man med skäl fråga, hvarom
skall då Comitéen yttra sig? Financeläran har i alla tider,
lili sina hufvudgrunder, varit densamma, och då man har
1825 års Finance-Comités Utlåtande, torde man deraf först
böra taga kännedom, innan man helt och hållet förkastar
detsamma genom att hos Kongl. Majit begära en ny Comitées
sammansättning. Det vill nästan synas, som om Ständerna i
detta hänseende icke längre kunna hjelpa sig sjelfva, utan
liksom nödgas hos Kongl. Majit anhålla, att Han täcktes taga
liand om saken. Jag förnyar min anhållan om alslag.
Herr Almgren: Att inom detta Stånd röster höjts emot
Utskottets förslag, är ett ledsamt factum, desto heldre som
här så länge förts klagan öfver Bankens financiela ställning.
Dessutom är det nu icke endast håga om Bankens förhål¬
landen, utan meningen är jemväl att ordna Rikets hela pen-
ningeväsende, och ett förslag härtill skulle lämpligast kunna
uppgöras af en dertill utsedd Comité. Men om Ständerna
sjelfva skola tillsätta ledamöter deri, fruktar jag, att, med
hänsigt till Ständernas närvarande sammansättning, då den
förseglade sedeln möjligen kan bestämma utgången, att, sä¬
ger jag, personer, som ingalunda äro lämpliga till företaget,
kunna blifva utsedde. Det är derföre säkrast och bäst, att
åt Regeringen öfverlemna omsorgen om Comitéens bildande.
Jag tror således, att Utlåtandet bör bifallas, och allraminst
borde ett afslag dertill utgå från Borgare-Ståndet.
Herr Ekelund: Då jag till alla delar instämmer uti
998
Den 21 Junii.
Herr Ekenmans yttrande, följer deraf, att äfven jag yrkar
bifall till Utlåtandet. Jag kan icke annat, än anse det blifva
af stort gagn för kommande Ständer att hafva ett på förhand
iippgjordt förslag. Åtminstone skulle ett sådant bidraga att
i betydlig mån underlätta kommande Ständers eget arbete i
ämnet, och dessutom kan det alltid vara godt att hafva ett
sådant motiveradt förslag älven om det icke skulle befinnas
vara i allo antagligt. Då Kikets Ständer svårligen kunna utse
eller kalla ledamöter i Comitéen, synes det vara lämpligast,
att åt Regeringen härtill lemna uppdrag. För öfrigt tror jag,
att, om någon del af Bancovinsten anslogs till godtgörelse åt
Comitérade för detta företag, skulle nämnde medel icke vara
illa använde.
Herr Bergman: När Herr Nordenfeldt inom Utskottet
väckte sin ifrågavarande motion, hyste jag till en början be¬
tänkligheter emot densamma, dels emedan den framkommit
så sent på Riksdagen, och dels emedan uppdraget åt den
■ifråaaställde Comitéen skulle blifva så vidsträckt och omfat¬
tande, att jag fruktade, det Comiléen svårligen skulle kunna
dermed gå i land. Under ölverläggningen inom Utskottet blefvo
dock dessa betänkligheter helt och hållet hafna, och jag fin¬
ner mig nu föranlåten att, på redan så fullständigt anförda
skäl, anhålla om bifall till Utlåtandet.
Herr Hesselgren: Då man tillförene önskat alt genom
tillsättande af Comitée åvägabringa en reorganisation af Ban¬
kens Styrelse, har man funnit, att på den vägen ändamålet
icke kunnat vinnas. Jag anser derföre Rikets Ständer hafva
fullt skäl att nu afslå vidare försök i den riktningen. Dess¬
utom finues för tillsättningen af en dylik Comitée ett stort
hinder uti Ständernas närvarande sammansättning. — Man
har talat om, att oviljan emot Privat-Bankerna alltmera ökas.
Ja, så är verkligen löihållandet. Opinionen emot desamma
ökas a 11 tjern rit icke blott inom, utan äfven utom Representa¬
tionen. Jag hemställer, om det under sådana förhållanden
vore lämpligt eller ens rådligt, att tillstyrka bifall till en Co¬
mité, sorn möjligen skulle komma att till större delen sam¬
mansättas af delegare i Privat-Banker och Hypotheks-för-
eningar.
Herr Ekenman: Jag ber att få upplysa Herr Hessel¬
gren, att han helt och hållet misstagit sig i alseende på Ut¬
skottets förslag, rörande Comitéens sammansättning. Deri
förekommer ej ett ord derom, att delegare i Privat-Banker
och Hypotheks-föreningar skola i denna Comitée represente¬
Den 21 Junti.
993
ras, ehuru sådant var af motionairen föreslaget; och enär så¬
ledes det väsendtligaste af Herr Hesselgren för afslag anförde
skäl icke exsisterar, lärer hans yrkande, såsom omotiveradt,
få förfalla.
Herr Palander: Jag förundrar mig högeligen öfver Herr
Hesselgrens clairvoyance, och jag förutsätter, att han för den¬
samma ovilkorligen skall erhålla en mention honorable af
Privat-Bankerne och Hypotheks-Föreningarne. Emedlertid tror
jag, att Regeringen icke skall underlåta att i Comitéen in¬
kalla personer af mer, än en färg. Herr Hesselgren har
vidare sagt, att opinionen, så väl inom, som utom Represen¬
tationen, vore emot Privat-Bankerne. Jag vågar deremot på¬
stå, att opinionen tvärtom är ganska gynnsamt stämd emot
dem.
Herr Hörnstein: l hvarje händelse är det ostridig!, att
»ti förevarande Utlåtande finnas inga garantier, i afseende på
den färg, hvilken en af Regeringen tillsatt Comitée skulle
komma att antaga. Vi veta dock, att Hypotheks-Föreningar
och Privat-Banker äro Regeringens, men ingalunda Ständer¬
nas, skötebarn. Jag vill visserligen icke härom nu uttala nå¬
got klander, men jag kan dock icke undertrycka den mening,
att fara är, att, i händelse Ständerna kasta frågan om Co-
miléens tillsättning ifrån sig i Regeringens händer, denna då
skall söka att på allt sätt hylla sina förra tillgöranden, och,
så vidt möjligt är, främja åsigter, främmande för Banken. Det
Utlåtande, sorn under sådana förhållanden af Comitéen afgif-
ves, kan lika lätt blifva missledande, som det under andra
förhållanden skulle kunna tjena till att belysa dithörande äm¬
nen. Jag påminner mig, att jag någon gång, när det var fråga
om att hos Regeringen anhålla om bildande af en Comitée,
för att utarbeta ett Representationsförslag, yttrade, att man
icke kunde veta, hvilketdera partiet, som vid tillsättningen
skulle fä lejonparten. Det har sedermera visat sig, att min
farhåga inträffat. Jag tror också, att händelsen skall blifva
enahanda, om man nu bifaller Utskottets hemställan.
Herr Hesselgren: Jag ser nu af Utlåtandet, att det va¬
rit motionairens mening, att Comitéen skulle sammansättas
af delegare i Privat-Banker och Hypotheks-Föreningar, men att
härom icke förekommer något i Utskottets tillstyrkan. Man
bar likväl ingen säkerhet, att ju sådant, det oaktadt, kan in¬
träffa. Vill man nödvändigt hafva ett förslag till reorganisa¬
tion af landets penningeväsende, tror jag man lättare och vida
Bor g.-Stånd. Ptot. vid Riktd. 18SO—ISSI. III.
99 4
Den 21 Junii.
bättre skall vinna målet, om man anslår ett hederligt pre¬
mium till den, som utarbetar ett dylikt förslås.
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen
framställde proposition på bifall. Den besvarades med blan¬
dade Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller Ranco-Utskottets Utlåtande, JM 45,
rostar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, afslås detta Utlåtande.»
1 vanlig ordning anställdes votering samt utföll med 12
Nej mot 9 Ja, i följd hvaraf Utlåtandet var afslaget.
Herr Ekenman reserverade sig, under förklarande, att
han ansåge utgången böra härledas från den af honom förut
nämnda omständighet, att Utlåtandet förekommit till behand¬
ling så sent på aftonen, då en stor del af Ståndets ledamö¬
ter redan aflägsnat sig.
Herrar Sundin, Almgren. Bergman och Falhem anmälde
jemväl reservation emot Ståndets beslut.
§ 3-
Föredrogos och godkändes följande Expeditions-Utskot-
tets förslag till underdåniga skrifvelser:
JM 82, angående lindring i rotehållares på Gottland
skyldighet att anlägga båtsmanstorp;
JM 83, angående befrielse för åtskilliga Pastors- och
Gomministers-boställen från utgörande al rotering eller om
åtnjutande af ersättning derför;
JM 84, angående stämpling af spelkort, och afgiften
derför;
JM 85, angående Postbevillningen;
JM 86, angående förändrade tullbestämmelser å rafilne-
radt socker och sockersirap, med hänseende till särskild, soc-
kerraflinaderiet i Fredrikshall beviljad förmån;
JM 87, i fråga om beredandet af ändamålsenlig commu-
nication emellan Gottland och öfriga Sverige;
JM 88, angående upphörandet af mätare-penningar för
stenkol, som till Riket införas.
§ 4
Åtskilliga från Mcd-Stånden ankomna Protocolls-Utdrag,
sorn någon tid legat på bordet, blefvo nu lagda till hand-
lingarne.
Den 26 Junti.
995
§ S-
Bordlädes följande Utlåtanden: Revillnings-Utskottets,
JM 15, Banco-Utskottets, N:ris 46, 47 och 48, samt Lag-Ut-
skoltels JM 27 och 28: skolande rubrikerna intagas i Proto-
collet, då den slutliga föredragningen sker.
Derjemte bordlädes Borgare-Ståndets Canzlie-Direetions
Memorial, med anmälan af Directionens räkenskaper till ske¬
ende granskning.
§ 6.
Protocolls-Utdrag öfver de af Ståndet denna dag fattade
beslut justerades.
Plenum slutades kl. 3/t 10 e. m
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 26 Junii.
Plenum kl. 9 f. m.
§ *•
Herr Winge begärde och erhöll ledighet från Riksdags-
göromålen 8 dagar, räknade från den 27 i denna månad.
§ 2.
Justerades Protocollen för den 12 och 18 innevarande
månad.
§ 3.
Föredrogos ånyo Stats-Utskottets Utlåtanden:
JM 160, i fråga om ytterligare anslag till uppförande al
Cellfängelser.
Herr Indebetou: Stats-Utskottet har uti sitt Utlåtande,
JM 160, i fråga om ytterligare anslag till uppförande af Cell¬
fängelser, föreslagit nedsättning uti den af Kongl. Maj:t för
berörde ändamål begärda summa 400,000 R:dr och i stället
tillstyrkt 500,000 R:dr, och jag anser, att man derföre står
i förbindelse hos Utskottet. Nu vill jag dock hemställa, om
icke en ytterligare nedsättning bör komma i fråga, och jag
gör detta på följande skäl: Det första skälet är, att under
denna Riksdag har ett förslag blifvit väckt, som gått derpå
ut, alt Riket skulle fördelas i vissa districter, hvardera om¬
fattande ett helt län eller flere domsagor och försedt med
996
Den HO Junii.
ett för districtet gemensamt Cellfängelse, vid hvilket ransa-
kas och dömas borde, angående inom districtet-begångna gröfre
brott. Till följd af detta förslag, skulle Häradshäkten blifva
obehöfliga, och det saknas ej anledning, att berörde förslag
kan blifva satt i verkställighet. Då blefve emedlertid några
medel till uppförande af Häradshäkten icke vidare behöflige,
och den för sådant ändamål reserverade summa skulle alltså
kunna användas till Länslängelser. Detta gör, att ett min¬
dre anslag, än 300,000 R:dr, kunde blifva tillräckligt. Till
Häradshäkten och Stadsfängelser anslogs nemligen af Rikets
Ständer vid 1840—41 årens Riksdag en summa af 400,000
R:dr; deraf 100,000 R:dr till de förra, och 300.000 R:dr till
de sednare. Detta anslag har icke algått, utan äro deraf re.
serverade, 173,000 R:dr. Till Stadsfängelser kommer väl
något deraf att behöfvas, men ett öfverskott uppstår dock
alltid. Det andra skälet är, att då anslagen äro stora, blifva
ock de byggnader, man uppför, alltför stora. Detta har äf¬
ven visat sig i afseende på Cellfängelserna, der cellerna äro
alltför många, så att uti flera fängelser endast halfva antalet
begagnas. Vidare hafva kostnaderne för hvarje cell uppgått
alltför högt. Enligt den uppgjorda calculen, skulle en cell
kunna uppföras för 1,000 R:dr; men nu hafva de kostat ända
till 1,200 R:dr. Således vida mera, än man till en början
beräknat, och detta förhållande gifver styrka åt mitt påstå¬
ende, att ju större anslag beviljas, med desto större kost¬
nader bygger man. Det tredje skälet är, att man af Utlå¬
ta nderne, angående extra Statsregleringen, funnit, att Utskot¬
tet afslagit flera ansökningar om medel för productiva före¬
tag. Så är förhållandet t. ex. med åtskilliga hamnar. An-
sökningarne hafva blifvit afslyrkta, i brist af medel. Om
man, genom att inspara något här, kunde skaffa medel för
dessa företag, tror jag, att landet deraf skulle hafva större
fördel, än af de palatser, som man uppför för fångar och
hvilka till en stor del stå tomma. På alla dessa skäl an¬
håller jag om återremiss, så att en utväg må slå öppen, att
äfven kunna anslå medel till andra, mera nyttiga ändamål.
Herr Petré: Då deri siste talaren omnämnde anslag till
andra föremål, än dem, hvarom föredragningen handlar, an-
ser jag mig, i anledning deraf, böra erinra, att t. ex. anslag
för hamnar, på kusterna belägna, är ett behof, som borde af-
hjelpas al de tillgångar, sorn Handels- och Sjöfartsfonden i
rikt mått bar att disponera. Jag påminner mig nu fem yttre
hamnar, till hvilka anslag blifvit af Kongl. Maj-.t begärdta,
Den 26 Junii.
997
nemligen vid Engelholm, Landskrona, Wisby, Calmar och
Öregrund. Samtlige desse hamnar borde, efter vederböran-
des författningsenliga hörande, hafva kunnat erhålla erforder¬
liga bidrag från berörde rond. Ett sådant förfarande synes
mig stå i närmaste öfverensstämmelse med syftemålet lör
densamma. Att nu icke så tillgått, kan ej förklaras på an¬
nat sätt, än att en stor del af fondens tillgångar tagits i an¬
språk för behof, mera främmande för dess bestämmelse.
Jag anser anmärkningen vara af den vigt, att den borde blifva
föremål för en underdånig skrifvelse till KoDgl. Majit. Hvad
det nu ifrågavarande anslaget särskildt vidkommer, anser jag
Herr lndebetous anmärkningar välgrundade. Såsom ledamot
af sammansatta Stats- och Lag-Utskotten, har jag på Afdel¬
ningen deltagit i den förberedande behandlingen af en mo¬
tion, sorn gått derpå ut, alt man skulle frångå den gamla
fängelseplanen att uppföra Häradshäkten, samt i stället vara
betänkt på utvägar att indela Riket i vissa districter, med ett
fängelse i hvarje district. Afdelningen har ansett detta sed¬
nare förslag vara af den stora vigt och höga inflytelse på
frågan om fängelsebyggnader, att det sammansatta Utskottet,
på Afdelningens förslag:, beslutat föreslå Rikets Ständer en
suspensiv åtgärd, det vill säga, att hos Kongl. Maj-.t begära
en närmare undersökning och utredning al denna Iråga, in¬
nan fråga blir att ytterligare anlägga Häradshäkten. Afdel¬
ningen fann väl nu betänkligt att jemväl föreslå inhiberande
af Länsfängelse-byggnader, men äfven till ett dylikt steg sak¬
nas nu icke anledning. Emedlertid anser jag i frågans när¬
varande skick det öfverensstämma med god ordning, att åter¬
remittera den del af Utskottets Utlåtande, som angår ansla¬
get till Cellfängelsers uppförande.
Herr JVoern: Jag kan icke dela de skäl, Herr Indebe¬
tou anfört, för erhållande af återremiss. Han har tor det
första sagt, att fråga vöre att inskränka häradshäktenas an¬
tal, och har, af denna anledning, ansett att en stor del af det
besparade anslaget lör dessa häktens och stadslängelsers upp¬
förande blefve disponibelt för länsfängelset Då denna summa
utgör endast 173,000 R:dr; men enligt ett aT Fång-Styrelsen
upprättadt förslag, en summa al en million R:dr erlordras,
dels till fullbordande af redan påbörjade länslängelser, dels
ock till uppbyggande af dylika längelser i de län, hvarest så-
dane ännu saknas, synes dft mig, att jemväl detta öfverskott,
om det för nämnde ändamål skulle blifva disponibelt, blifver
för behofvets fyllande otillräckligt och att, huru mycket man
998
Den 26 Junti.
än må inskränka häradshäktenas antal, något skäl deraf icke
kan hemtas för en nedsättning uti anslaget till länsfängelser.
Dessa äro alldeles nödvändiga, och, dem förutan, kan någon
fullkomlig tillämpning af det nya system, som är i fråga, icke
ega ruin. Om det lagverk, hvarpå man så länge arbetat,
skall kunna antagas och tillämpas, måste ock fängelserna
vara i ordning, t öfrigt är cellfängelsernas gagneliga verk¬
samhet alltför väl känd, för att af mig behöfva lofordas. Det
skulle också innebära en orättvisa att vilja beröfva andra de¬
lar af Riket, att af deraf härrörande förmåner komma i åt¬
njutande. Det andra skälet var, att ju större anslag bevil¬
jas, desto större 'byggnader uppför man. En sådan tillvitelse
emot Fång-Styrelsen tror jag i sanning icke vara grundad.
Nämnda Styrelse har i stället alltid iakttagit en prisvärd spar¬
samhet och hushållning. Då en million i och för länsfängel¬
ser erfordras, tror jag icke, att något risqueras genom att
bevilja 300.000 R:dr. För min del, vill jag hellre gifva hela
den erforderliga summan, om tillgångar funnos, än att ytter¬
ligare nedpruta anslaget. Det tredje skälet var slutligen att
anslag till productiva företag blifvit af Utskottet afstyrkta i
brist på medel, hvarföre man ock, genom nedsättning af ifrå¬
gavarande anslag, borde dertill bereda tillgång. Jag tror dock,
att under behandling af extra Statsregleringen skall man finna
andra anslag, å hvilka besparingar hellre kunna göras, än å
detta, .lag kan således icke gilla Herr Indebetous skäl, utan
anser att dessa fängelser böra så fort som möjligt ställas i
ordning och om så skulle hända, alt de i en framtid icke
blifva till fullo befolkade, bör detta glädjande förhållande i
icke obetydlig mån tillskrifvas fängelsernas ändamålsenlighet,
och då synes mig penningarne vara på det för nationens
lycka mest productiva sätt använda. Jag anhåller om bifall.
Herr Wetterberg: Då jag anser det ifrågavarande an¬
slaget, i det hela taget, håde nyttigt och nödigt, kan jag icke
förena mig med Herr Indebetou uti yrkandet om nedsättning
af detsamma; men deremot anhåller jag, på grund af de skäl.
Herr Petré i sådant afseende anfört, om återremiss af denna
punkt. Af ankomna Protocolls-Utdrag visar det sig dess¬
utom, att Rikets Ständer beslutat att till Kongl. Maj:t ingå
med en underdånig skrifvelse, deruti Rikets Ständer, med
anledning af Lag-Utskottets Betänkande, Jtä 26, anhålla, »det
täcktes Kongl. Majit låta undersöka, huruvida det med cell¬
fängelset, såsom ransakningshäkte, åsyftade ändamål icke
skulle säkrare och fullständigare vinnas samt mindre kost¬
Den 26 Junii.
999
nader för Statsverket uppkomma, dymedelst att Riket in¬
delas i större districter, hvardera omfattande ett helt län eller
liera domsagor och försedt med ett lör districtet gemensamt
cellfängelse, vid hvilket af dertill särskildt förordnad domstol
eller domstolen i den stad, der fängelset kunde vara beläget,
ransakas och dömas Loide angående inom districtet begångna
gröfre brott, elier sådane, för hvilka de anklagade blifvit i häkte
inmanade, än derigenom att fördelningen sker i en mängd
mindre districter, med stads- och häradsfängelser i alla lands¬
orter, för ransakningsfångars förvarande, och handläggningen
af omförmäldte brottmål fortfarande bestrides af nu varande
allmänna underdomstolar; äfvensom att Kongl. Majit derefter
ville nästa Riksdag till Rikets Sländer aflåta nådig Proposition i
ämnet». En sammanställning af detta Betänkande, som af 3
Stånd blifvit antaget, med det af Herr Petré omnämnda för¬
slag, som utgör föremål för behandling af sammansatta Stats-
och Lag-Utskotten, och hvilket åsyftar inställande af härads¬
häktenas uppbyggande, kan visserligen vara tillfyllest att fä¬
sta Regeringens uppmärksamhet derpå, att cellfängelserna i
läns-residencestäderna icke böra npplöras i den scala, att de
blifva alltför stora, för den händelse, att landet komme att
indelas i vissa districter, med en brottmålsdomstol i hvarje;
meri dessa frågor hafva emedlertid det sammanhang, att jag
anser Ståndet icke böra fatta beslut rörande den nu för han¬
den varande punkten, förr än den på de sammansatta Ut¬
skottens handläggning beroende fråga blifvit afgjord; hvarföre
jag förnyar yrkandet om återremiss.
Herr Ekholm: Jag kari icke inse angelägenheten af att
frågan återremitteras. Det är ju bekant, hvilka välgörande följ¬
der visat sig i de län, hvarest cellfängelser blifvit inrättade.
Utaf Fång-Styrelsens årsberättelser inhämtas, att brottens an¬
tal i dessa län blifvit mindre och att antalet af återfall nedgått.
Vid sådant förhållande sv nes det mig, som borde man icke
dröja att vidtaga åtgärder, hvarigenom öfrige länen, som nu äro
i saknad af dylika fängelser, kunde bringas i samma lyckliga
belägenhet, som de andra. Ett uppskof dermed synes alltså
mig obetänkt. Förhållandet med brottmålen i de län, der
cellfängelser ännu icke blifvit uppförda, är i högsta grad oro¬
ande och förtjenar att med allvar behjertas. Ett uppskof
inverkar i högsta grad menligt på sedligheten och brottmåls-
statistiken. Då Kongl. Maj:t nu ansett Sig för berörde ända¬
mål böra af Rikets Ständer äska 400,000 R:dr, hvilken
summa visst icke är för hög, kan jag ingalunda anse det af
1000
Den 26 Junii.
Stats-Utskotlet föreslagna belopp, 500,000 li;dr, vara för
mycket. Hellre hade jag önskat, att Utskottet tillstyrkt hela
det af Kongl. Maj:t begärda anslag; men man bör icke hysa
alltför djerlva förhoppningar; ty ehuru beholvet blifvit insedt,
äro kanhända tillgångarne icke tillräckliga. Den fråga, som
löranledt Herr Wetterberg att begära återrerniss, har ej di-
rect sammanhang med den nu förevarande; ty inrättandet af
häradshäkten är en särskild fråga. Äfven om detta förslag
antages, är det dock påtagligt att länsfäneelser ändock må¬
ste finnas. I samma mån, som man inskränker districtlän-
gelserna, desto större utrymme erfordras å länsfängelserna.
Jag bifaller Utlåtandet.
Herr Gråå: Några Ledamöter hafva under discussio-
nen sammanblandat frågorna om häradsfängelser och länslän-
gelser. Dessa äro dock två helt och hållet skiljda saker;
ty ehvad beslut Rikets Ständer än må fatta i afseende å hä-
radshäkten och en förändrad reglering af jurisdictionerne,
skala dock länsfängelser alltid finnas. De erfordras, för att
förvara icke blott ransakningsfångar, utan äfven sådane fån¬
gar, som emellan olika orter transporteras. Då cellfängelser
nu äro i de elfva lolkrikaste länen uppförda och således en¬
dast de mindre länshäktena återstå, anser jag att planen bör
IuIIföijas och fängelsebyggnaderne fullbordas. Jag tror icke, i
likhet med Herr Indebetou, att den af Utskottet tillstyrkta
summan är lör hög. Man bör nemligen taga i betraktande
att, för fullbordande af redan påbörjade fängelsebyggnader, er¬
fordras omkring 100,000 Rör, och då återstå blott 200,000
Ridr för uppförande af nya. Då Stats-Utskottet nu föresla¬
git 300,000 R:dr, i stället för hvad Kongl. Majit begärt eller
400,000 R:dr. och Utskottet således gått en medelväg, tror
jag det vara så mycket mera skäl att dertill lemna bifall,
som ett motsatt förfarande endast skulle leda derhän, att en
längre tid åtginge innan samtliga länsfängelserna hunno full¬
bordas. Jag anhåller om proposition på bifall.
Herr Ekenman: Det har redan blifvit upplyst, att Ri¬
kets Ständer bifallit Lag-Utskottets, i dess Betänkande, Jl*
26, framlagda lörslag, att till Kongl. Majit ingå med en un¬
derdånig skrifvelse, deruti Rikets Ständer anhålla, alt Kongl.
Majit ville, med frånträdande af det, utaf Herr Justitiae-Stats-
Ministern afgifna förslag till reglering af Rikets såv.äl läns-,
härads- och stadsfängelser, som domsagor, låta undersöka,
huruvida det med cellfängelset åsyftade ändamål icke skulle
säkrare och fullständigare vinnas samt mindre kostnader för
Den 26 Junii.
1001
Statsverket uppkomma, dymedelst att Riket indelas i större
districter, hvardera omfattande ett helt län eller flere dom¬
sagor, och försedt med ett för districtet gemensamt cellfän¬
gelse. Derföre synes det mig innefatta en motsägelse, örn
Rikets Ständer på samma gång skulle anslå medel till upp¬
förande af länsfängelser, helst desamma svårligen och endast
undantagsvis skulle komma att motsvara de ilrågasatta di-
strictlängelserna. Då jag på det högsta hyllar den al Lag-
Utskottet uttalade åsigt, och fimner densamma i väsendtlig
mån paralyserad deraf, att anslag skulle beviljas för lanslän-
gelsers fortsatta uppförande, anhåller jag om återrerniss, icke
för att motsätta mig det af Utskottet tillstyrkta belopp, utan
på det alt en fullkomlig öfverensstämmelse emellan den un¬
derdåniga skrifvelse!) och det begärdta anslaget må ega rum.
Herr Petré: Det vöre önskligt, att frågan kunde be¬
traktas utur sin rätta synpunkt. Af discussionen har man
inhemtat, att det bland oss ingalunda är meningen att vägra
det af Utskottet tillstyrkta anslag. Man har tvärtom varit
nära nog ense derom, att den uppgjorde planen skulle full¬
följas och att de län, hvilka äro i behof af fängelser, borde
dertill erhålla medel; men man har sedan yttrat, att frågan
om dis t r ict lä ngelser vore oafhängig af detta anslag. Jag der¬
emot finner dock ett sammanhang dem emellan ega rum,
ty, om, såsom en talare anmärkt, förslaget om districtfängel¬
ser skulle framdeles varda antaget, mäste ovi I kor ligt ett stort
inflytande på länslängelsernas form och scala deraf blifva en
följd. De skulle då i allmänhet icke behöfvas så stora, som
de nu förespeglade, utan kunna i väsendtlig mån inskränkas.
Jag vill exempelvis nämna trelleborgs län. Celllängelset der
innehåller omkring 6!f celler; men knappt hällten äro van¬
ligtvis i fråga att begagnas. Om nu districtfängelser skulle
komma att uppföras, blefve detta länslängelse till sin nuva¬
rande omfattning ännu mera obehöflig!. Gefle stad är belä¬
gen i en gränsort nära Upland. Länets hela etendue går
norr ut och otroligt stora summor förloras årligen lör Sta¬
ten genom den långa fångtransporten håde fram och tillbaka,
ett förhållande hvarpå äfven i andra län märkeliga bevis fin¬
nas. Att för närvarande komma till bestämd åsigt i detta
ämne, är näppeligen att hoppas, ty denna stora Iråga väntar
ännu på utredning. Utan varsamhet hos Regeringen skola
de länsfängelser, som ytterligare byggas, komma att uppföras
i samma öfverflödigt stora scala, som de hitintills anlagde,
Herr Indebetou: Jag har begärt ordet för att besvara
1002
Den 26 Junii.
Herr Wcern, som ogillat mina skäl för begäran om återre-
miss. Han har nämnt, att man ej borde afbryta de påbör¬
jade byggnaderne, och att, då cellfängelser funnos uppförda i
de 11 folkrikaste länen, borde äfven de öfriga 13 länen der¬
med förses. Jag lier, att, i anledning deraf, få erinra, det
rnin mening aldrig varit att ifrågasätta ett albrytande af byg¬
gandet, utan har jag med min anhållan om återremiss afsett
att få frågan uppskjuten, till dess det blifvit afgjordt nm Ri¬
kets indelning i districter, med ett ransakningshäkte uti
hvarjp. Man skulle då kunna bättre bedöma, hvar cellfän¬
gelserna böra uppföras och i hvilken scala de skola byggas.
Vidare har Herr Wcern yttrat, att frågorna om häradshäkten
och länsfängelser ej stå i sammanhang med hvarandra, äf¬
vensom att det tillstyrkta anslaget blefve behöfligt, till och
med om häradshäkten icke uppfördes. Den odisponerade
summan af 175 000 K:dr är visserligen afsatt till stadsfän-
gelser och häradshäkten, men om desse sednare icke komma
att uppföras, blifver den för dem afsedde summan icke be¬
höflig och kan då användas att öka anslaget lör länsfängelser
Således slå dessa frågor i sammanhang med hvarandra. Att
byggnaderne hittills blifvit på några ställen uppförda för stora,
är af Herr Petré bekräftadt. Detta visar sig ock af Utskot¬
tets Utlåtande, jemfördt med Kongl. Maj:ts vid 1847 års Riks¬
dag aflåtna nådiga Proposition. Uti densamma beräknades
hvarje cell till 1000 R:dr; enligt Utlåtandet åter kostar den
1,208 Rdr 24 sk., ehuru alla celler ännu icke äro fullbor¬
dade. Kostnaden kommer således att stiga ännu högre och
följaktligen betydligt öfver den calculerade summan. Jag an¬
ser det sålunda bekräftadt, att man byggt öfverflödigt. I af¬
seende å sista frågan, eller att man här borde göra någon
nedsättning, för att bereda tillgång för anslag till hamnan¬
läggningar, har Herr Wcern yttrat, att man för berörde än¬
damål kunde göra besparingar på andra titlar. Jag anser
nödvändigt, att man tillser, hvilka besparingar på hvarje titel
kunna göras. Genom den af mig ifrågasatte nedsättning uti
förevarande anslag, har jag visserligen icke trott, att man
kunde fä allt, som erfordrades till hamnar och andra före¬
mål, men något kunde dock dertill erhållas. Äfven detta skäl
synes mig alltså stå qvar, och då mina skäl således icke blif¬
vit vederlagda, fortfar jag i rnin begäran om återremiss.
Herr Billström: Mig synes det vara klart, att Rikets
Ständers beslut i anledning af Lag-Utskottets betänkande, M
26, rörande väckt fråga om inrättande af särskildta domsto¬
Den 26 Junii.
1003
lar för behandling af brottmål, rörande häktade personer, står
i sammanhang med och utöfvar en direct inverkan på före¬
varande ämne. Lag-Utskottet har nemligen föreslagit beslu¬
tandet af en underdånig skrifvelse, deruti Rikets Ständer
skulle anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta undersöka, hu¬
ruvida det med cellfängelse, såsom ransakningshäkte, åsyftade
ändamål icke skulle säkrare och fullständigare vinnas samt
mindre kostnader för Statsverket uppkomma, dymedelst att
Riket indelas i stiirre districter, hvardera omfattande ett län
eller flera domsagor och lorsedt med ett för dislrictet ge¬
mensamt cellfängelse. Häraf synes det, att de ifrågaställa
brottmålsdistrieten skulle kunna komma att omfatta ett helt
län, med endast ett fängelse. Om nu detta förslag gillas, så
är ju klart, att detsamma måste inverka på fängelsernas både
läse och storlek, äfvensom på häradsfängelsernas och stads-
häktenas beskaffenhet. Förevarande Utlåtande lärer alltså
böra återremitteras. Detta är äfven nödigt derför, att Ståts-
Utskottet ej besvarat Kongl. Majits nådiga Proposition i hvad
den afser utbetalning från Riksgälds-Gontoiret utål de å an¬
slaget för sistnämnde häkten ännu reserverade medel. Jem¬
väl i denna del beror Utskottets och Ständernas åtgärd på
frågan om districtfängelser. I afseende åter på den af Ut¬
skottet gjorda hemställan, att Rikets Ständer, jemte öfver¬
lemnande af förenämnde anslag, måtte underdånigst anmäla
sig vara förvissade, att Kongl. Maj:t, vid upplörandet af de
nya länslangelserna, låter lästa mera afseende på deras var¬
aktighet och säkerheten för fångars förvarande, än på bygg-
nadernes prydliga utseende, finner jag berörde hemställan Iull¬
ko in I i g t nödig, men då Utlåtandet i öfrigt kemmer att åter¬
remitteras, skulle jag äfven önska återremiss jemväl i denna
del, på det att uti nämnda hemställan tillika måtte inrym¬
mas »att all möjlig sparsamhet och hushållning vid längel-
sernas uppförande måtte iakttagas». Det är nemligen tyd¬
ligt och af Herr Indebetou äfven anmärkt, att kostnaderna,
synnerligast på sednare tiden, betydligt öfverstigit de calcu-
ler, man till en början uppgjort, och en stor skillnad i bygg-
nadskostnaden visar sig älven emellan längelser, lörlagda på
olika orter. Så är förhållandet t. ex. med Stockholms stads-
och Wexiö länsfängelser, hvilka båda liktidigt blifvit upp¬
förda. Det lörra har nemligen kostat circa 60 procent mera,
än det sednare, ehuru de innehålla lika antal celler. Hvar¬
ifrån en sä stor olikhet i omkostnader härflyter, låter ej lätt
förklara sig; (y skillnaden i arbetslöner och inköpspris för
1004
Den 20 Junti.
raaterialier kail icke vara så betydlig, som den nu af mig
angifna.
Herr Wetterberg: Jag har förut nämnt, att jag anser
det af Stats-Utskottet i förevarande Utlåtande tillstyrkta an¬
slag behölligt, och således har jag icke yrkat återremiss i
del syfte, att anslaget skulle afslås. I)å Stats-Utskottet algat
berörde Utlåtande, hade det icke kännedom om det al de
sammansatta Stats- och Lag-Utskottens afdelning, i anledning
af Herr Ceder schj ölds motion, fattade beslut. Då dessa frå¬
gor ega gemenskap med hvarandra och böra behandlas i ett
sammanhang, fortlar jag i min begäran om återremiss.
Herr Ekholm: Då man säger, att meningen med en
återremiss ingalunda är ett afslag af det utaf Kongl. Majit
begärdta, men af Utskottet till 500,000 Ridr nedsatta anslag,
ber jag att få erinra, att, så vida man ställer Rikets Stän¬
ders beslut i denna Iråga i sammanhang med den af Lag-Ut-
skottet i dess Betänkande, JH 20, tillstyrkta underdåniga
skrifvelse, så att någon utgift icke finge ega runi, förr än
Kongl. Majit lörordnat en sådan undersökning, sorn i Betän¬
kandet omförrnäles, resultatet deraf vore gilvet och Kongl.
Majit lättat sitt beslut i ämnet, är det ju alldeles påtagligt
att minst tre år dertill åtgå och att någon utgift följaktligen
intill nästa Riksdag icke komme i fråga. I öfrigt anser jag
den åberopade förändringen i vår lagstiftning vara ett inpass,
som icke är välbetänkt. Jag har ej heller dertill bidragit,
men emedlertid är det ett Rikets Ständers beslut och jag
förmodar att inrättandet af särskilde brottmålsdomstolar skola
blifva vida dyrare, än motionairen förespeglat. Orsaken,
hvarföre cellernas antal är större, än behofvet för närva¬
rande fordrar, kommer dels deraf, att antalet fångar betyd¬
ligen altagit, och dels emedan man haft för afsigt alt bereda
utrymme för det större antal, sorn, i händelse nya critninal-
lagen antoges, komme att hållas häktade. Det är ju påtag¬
ligt att, då straffen till större del komma att bestå i ensam¬
hetsfängelse, flere celler erfordras, än ined de nuvarande
kroppsstralfens bibehållande. Jag kan icke förklara, hvarföre
personer, hvilka förr nitälskat för den nya lagstiftningens in¬
förande, nu skola visa ett motstånd, hvarigenom detsamma
motarbetas. Man har sagt, att de nuvarande cellfängelserna
icke halva den centrala belägenhet, att de kunna inpassas i
ett system och att anslagsfrågan derföre borde återremitte¬
ras; men fortfar man consequent i denna syftning, så skulle
man komma att hero af ny länsindelning o. s. v., och då
Den 26 Junii.
100S
skulle aldrig något så beskafiädt anslag komma att beviljas.
Derjemte vill jag fästa Ståndets uppmärksamhet på den om¬
ständigheten att. enligt Stats-Utskottets ifrågavarande Utlå¬
tande, en summa af mera än 100.000 Ridr erfordras för full¬
bordande af några redan påbörjade, men icke färdigbyggda
celllängelser. [träger man nu denna summa ifrån de till¬
styrkta 500,000 Ridr, så är det just ej så betydligt belopp,
som återstår till uppförande af nya fängelser. Behofvet deraf
är dock i ögonen fallande. Det är bedröfligt att våra gamla
fängelser till större delen äro så inrättade, att de snarare
öka, än minska brottslingarnes antal. Så t. ex. finnas i We¬
sterås länsfängelse rum, der 40 personer hållas förvarade,
och ibland dem äro understundom förrymde, men ertappade
lifstidsfångar, blandade med ransakningslångar. Afven har
man sagt, att kostnaderna för fängelsers uppförande blifva
större, om stora anslag lemnäs. Tvärtom synes det mig; ty
om man beviljar alltför små anslag, uppkomma alltid s. k.
fanx frais, hvarigenom kostnaden ökas. Besparingar hafva
ock skett sedan man erhållit erfarenhet om fängelsernas byg¬
gande; jal i somliga orter har kostnaden understigit det upp¬
gjorda förslaget. Att kostnaden för ett cellfängelses uppfö¬
rande i Stockholms stad blifvit så betydlig, härleder sig från
den svåra grund, man haft, och hvilken icke varit inbegripen
vid kostnadsförslagels uppgörande. En talare har ansett, att
man borde nedsätta ifrågavarande anslag, för att derigenom
förskaffa sig medel till åtskilliga produetiva företag. Ingen
kan för dessa företag vara mera varm, än jag; men icke bör
ens anspråk för desamma sträcka sig så långt, att man i
och för deras skull lemnar å sido uppförande af cellfängel¬
ser. I likhet med Herr Wirrn, tror jag, att tillräckliga me¬
del till nämnde företag kunna erhållas genom besparingar på
andra anslag. Ehuru jag icke gerna beviljar anslag till im-
produetiva föremål, lemnar jag dock gerna min röst för delta
anslag, helst jag anser minskande af brott vara ett särdeles
produetivt ändamål.
Herr Itudling: Äfven jag anhåller om återremiss å
detta Utlåtande. Icke derföre, att jag önskar en ytterligare
nedsättning af det af Kongl. Majit äskade anslag, utan på
det att Rikets Ständers beslut om användande af berörde
anslag må sättas i öfverensstämmelse med Rikets Ständers
beslut, angående förändring af planen för uppförande af cell¬
fängelser, eller att frångå uppförande af särskilda härads-,
stads- och länsfiingelser och i stället indela Riket i vissa
1006
Den 26 Jami.
districter, med ett långelse i hvarje district. Dessa fängelser
skulle vara hvarken så slöra, som länsfängelserna, eller så
små, som härads- och stadscelllängelserna. Visserligen hafva
Rikets Ständer fattat beslut i anledning al Herr Wetterbergs
i ofvannämnda syftning afgifna motion; men Herr Cederschjöld
har en annan motion under behandling inom Siats- och Lag-
Utskotten. Genom denria motion har Herr Cederschjöld sökt
framställa nödvändigheten alt frångå den hittills följda pla¬
nen lör cellfängelsers uppförande och införa ett annat i en¬
lighet med Herr Wetterbergs förslag, med anhållan tillika, att
om Rikets Ständer nu icke ville uttala en förkastelsedom
öfver det gamla syslémet, de åtminstone måtte hos Kongl.
Alaj:t göra underdånig anhållan, att, till dess en undersökning
af förhållandet egt rum. Kongl. Maj:t måtte inställa byggandet
af mindre cellfängelser. Om nu den gamla planen kornme
att frånlrädas, så att hvarken stads- eller häradscelllängel-
ser uppföras, utan i stället så kallade districtfängelser, er¬
fordrades icke så stora länsfängelset som för det närvarande,
äfven om i Residencestäderna cellfängelser fortfarande kom¬
ma att finnas. Jag anhåller af dessa skäl om återremiss och
önskar, att Rikets Ständer ville i underdånig skrifvelse gifva
tillkänna deras önskan, att länsfängelserna må uppföras så-
dane, att de, i händelse den gamla planen öfvergifves, och en
annan antages, äfven då må finnas lämplige.
Herr Waern: Jag är förekommen af Herr Ekholm i
afseende å besvarandet af de skäl, som man ytterligare an-
lört för en återremiss, och behöfver således deröfver icke
yttra mig. Deremot måste jag, såsom Ledamot i Utskottet,
begära att få veta, hvad man egentligen åsyftar med en åter¬
remiss; ty jag kan omöjligt inse, hvad Utskottet, i händelse
en sådan beviljas, dervid skall åtgöra. Den gemenskap, man
har velat finna emellan denna fråga och Lag-Utskottets Re-
tänkande, JM 26, måste jag bestrida. Lag-Utskottet har i
sitt förenämnde Betänkande tillstyrkt aflåtande till Kongl.
Majit af en underdånig skrifvelse, deruti Rikets Ständer skulle
anhålla »det täcktes Kongl. Majit låta undersöka, huruvida
det med cellfängelset, såsom ransakningsbäkte, åsyftade än¬
damål, icke skulle säkrare och fullständigare vinnas samt
mindre kostnader för Statsverket uppkomma, dymedelst att
Riket indelas i större districter, hvardera omfattande ett helt
län eller flera domsagor och försedt med ett för districtet
gemensamt ceillängelse, vid hvilket af dertill särskildt förord¬
nad domstol eller domstolen i den stad, der fängelset kunde
Den 26 Junti.
1007
vara beläget, ransakas och dömas borde angående inom di-
slrictet begångna gröfre brott, eller sådana, för hvilka de
anklagade blifvit i häkte inmanade, än derigenom att fördel¬
ningen sker i en mängd mindre districter med stads- och
häradsfängelser i alla landsorter, för ransakningsfångars för¬
varande. och handläggningen af omförmälde brottmål fortfa¬
rande bestrides af nu varande allmänna underdomstolar; äf¬
vensom att Kongl. Majit derefter ville nästa Riksdag till
Rikets Ständer aflåta nådig Proposition i ämnet.» Är då
meningen, att man icke skall vid denna Riksdag göra något
för fängelserna. Detta hafva de, hvilka påyrkat återremiss,
sjelfva motsagt. Men hvad skall Stats-Utskottet göra. Månne
Utskottet skall tillstyrka anslag blott lör den händelse, att
Kongl. Majit antager, hvad Lag-Utskottet, på sätt olvanbe-
rördt är, tillstyrkt. Detta skulle dock, eller min tanka, vara
att gå nog långt oell jag anser det icke lämpligt. Då nu,
såsom här blifvit upplyst, fråga är om en underdånig skrif¬
velse i anledning af en utaf Herr Cederschjöld väckt och re¬
dan af de sammansatta Stats- och Lag-Utskottens afdelnin-
gar behandlad motion, kan jag icke inse, hvarföre icke nö¬
diga förändringar i densamma kan ega rum, så att den åsigt,
man nu söker göra gällande, deruti kan fullständigt uttryc¬
kas; men att, på grund af hypotheser, ännu outredda, göra
ett anslag vilkorligt, synes mig i hög grad olämpligt. Jag
kan icke underlåta att. ännu en gång upprepa den frågan,
hvad skall Stats-Utskottet göra? Man må antaga, hvilken
fördelning af domsagorna som helst, måste cellfängelser dock
alltid erfordras i de län, der sådane ännu saknas. Då det
blifvit uppgifvet, att en million R:dr är för detta ändamål
behöfligt, kan jag derföre ej finna någon våda uti att lemna
500,000 R dr.
Herr Collén: Jag är förekommen af Herr Ekholm.
Jag tror, att om man har något allvar med nya straffsyste¬
mets eller cellstraflets antagande, så måste man äfven vilja
medlet eller straffanstalternas uppförande. För mili del, bi¬
faller jag Utskottets förslag.
Herr Bosaeus: I fall någon tvekan syntes mig förefin-
nas om behöfligheten af detta anslag, eller någon talare huf¬
vudsakligen motsatt sig flera cellfängelsers uppbyggande, skulle
jag icke med min röst biträda en återremiss, af fruktan att
man kunde gå miste om åtminstone den tördel för det all¬
männa, som Stats-Utskottets förevarande Betänkande i nyss¬
nämnde hänseende erbjuder; men då alla talare tycka8 varit
100#
Den 26 Junti.
ense om anslagets behöflighet, äfven de, hvilka ordat för åter-
remiss, hyser jag ingen farhåga att för närvarande ansluta
mig till sistnämnde åsigt. Jag erkänner, alt jag lifligt ön¬
skat, det Stats-Utskottet till fullo beviljat det anslag af
400,000 R:dr, som Kongl. Majit i Dess nådiga Proposition
äskat, och hoppas, att en förnyad pröfning af både ärendet
och lör banden varande tillgångar måtte sätta Stals-Ulskot-
tet i tillfälle till ett sådant beviljande. Få anslagsföreinål fin¬
nas nemligen till den grad värda Representationens uppmärk¬
samhet, som detta; i betraktande af de lika märkliga som
tillfredsställande resultater, hvilka cellfängelsesystémet redan
i vårt land medfört. I öfrigt åberopar jag hvad Herr Eken¬
man anfört och begär återremiss af Utlåtandet, .lag delar
härvid icke den framkastade betänkligheten, som skulle an¬
slagsfrågan äfventyra något af behandling i ett sammanhang
med det Utlåtande, hvilket från Stats- och Lag-Utskotten
gemensamt lärer vara att förvänta, i anledning af väckt mo¬
tion om särskilda brottmålsdomstolar och om ett derifrån
oskiljaktigt ordnande af districtfängelser. .lag är öfvertygad
att enahanda värme för anslaget, som nu, äfven då skall icke
blott fortfara, utan snarare stiga; och anser det just derföre
vara med god ordning öfverensstämmande, att, innan beslut
i denna fråga faltas, afvakta hvad de sammansatta Utskotten,
till följd af ofvanberörde motion, komma att föreslå, särdeles
som en häraf följaktig hemställan om tilläfventyrs för vissa fall
behöflig förändring i planen för de ännu ej påbörjade läns-
fängelsernas ordnande med celler o. s. v., vore ett vida lämp¬
ligare föremål för den underdåniga skrifvelse, hvilken Stats-
Utskottet, i sammanhang med anslagsfrågan uti detta Betän¬
kandes andra punkt, tillstyrkt Rikets Ständer att till Kongl.
Majrt aflåta, än den erinran, som Utskottet trott behöflig der¬
om, att vid länsfängelsernas uppförande mera afseende måtte
fästas på deras varaktighet och säkerhet för fångarnes för¬
varande, än på bygcnadens prydliga utseende; men hvilken
sednare skrifvelse synes mig temligen öfverflödig, då man
väl icke kan förevita vederbörande att hafva i detta hänse¬
ende gått för frikostigt tillväga i användandet af Statsansla¬
gen, eller åsidosatt, hvad skäligen bort iakttagas.
Vice Talmannen Herr Halling: Man må indela Riket
i huru många districter som helst, så är det dock visst, att
länsfängelser måste finnas åtminstone i Residencestäderria,
och då fråga nu är om uppbyggande af ett cellfängelse i
Götheborg, behöfver man ej vara bekymrad, huru det af
Den 26 Junti.
1009
Utskottet tillstyrkta anslag skall komma att användas. Den,
som sett tillståndet i mera befolkade län, den vet ock, att
fångar dagligen inkomma från alla håll och understundom
mäste inkastas i fängelserna tillsammans med stora missdå¬
dare, och det redan innan de undergått förhör. Man har
glömt bort, att policeförhör hållas dagligen med en mängd
försvarslöse personer, och blott för detta behof erfordras en
vida större summa, än den Utskottet föreslagit. Det hade
varit önskligt att Utskottet kunnat bifalla hela det begärda
anslaget; ty man bör icke låta invagga sig i några ljufva
förhoppningar att brottsligheten är i altagande. Man läser
visserligen, såsom bevis derpå, många tröstande beskrifningar
om utsluppne fångar, men man glömmer, att brott begås just
af desse fångar. Jag vädjar till en hvar, som blott läser huf¬
vudstadens tidningar, om icke de personer, hvilka föröfva
brott, vanligen äro f. d. kronoarbetskarlar, och sådant är för¬
hållandet i hela Riket. Må man ej lugna sig med den tan¬
ken, att brottens antal är förminskadt; min erfarenhet säger
tvärtom, att brotten icke äro i altagande, ehuru philantro-
phien är i tilltagande. Den lemnar visserligen en mängd
vackra tabeller om antalet af häktade, om frigifna fångar
m. m., men huru har det under tiden gått med allmänna
säkerheten? Derom skrifver ingen. Jag skall aldrig mot¬
sätta mig detta anslag, som är ett sandkorn i hafvet mot
hvad som erfordras, om vi icke, genom en förbättring af våra
fängelser, förekomma sedeförderfvets ständiga tillväxt, och
med afseende härå bör man väl icke tveka, att lemna sitt
bifall till detta anslag. Jag är icke i tillfälle att bedöma,
huruvida en god eller dålig hushållning iakttagits vid fängel¬
sernas uppförande, men kändt är det dock, att byggnadsma¬
terialier på de sednare åren stigit i hela landet. Detta sy¬
nes ock för mig vara ett talande och tydligt skäl, hvarföre
kostnaderne blifvit högre, än man beräknat. Jag vädjar i
detta fall till hvar och en enskildt. I allmänhet äro vi upp¬
födda i den tron, att för det allmänna bygges alltid dyrt, och
den tron dö vi väl äfven på. Emot byggnaders prydlighet
har jag i allmänhet icke att påminna, men, i fråga om fän¬
gelsebyggnader, anser jag, att desammas yttre bör hellre vara
alskräckande, än inbjudande.
Herr Rudling: Under denna Riksdag hafva två sär¬
skilda förslag blifvit väckta, att frångå den hittills följda pla¬
nen för cellfängelsers uppförande, både i afseende å stads¬
flo."//.-srand. Prot. vid Kiktd. 1880-1861. lil-
1010
Den 26 Junii.
och häradshäkten samt länsfängelser. Nu har Stats-Utskot-
tet tillstyrkt 500,000 R:dr till uppförande af länsfängelser, i
öfverensstämmelse med den gamla planen. Häraf vill det
synas, såsom gillade man denna plan, men i Lag-Utskottets
Betänkande, JYt 26, och på afdelningen hos de sammansatta
Stats- och Lag-Utskotten hafva snarare skäl blifvit framlagde
att ändra densamma. Förevarande Utlåtande, der man in-
direct gillar den hittills följda planen för cellfängelsers upp¬
byggande, lärer således icke stå i öfverensstämmelse med
den underdåniga skrifvelsen, som af 5:ne Stånd blifvit be¬
slutad, och tilläfventyrs torde det ej eller blifva öfverensstäm¬
mande med det Betänkande, som de sammansatta Stats- och
Lag-Utskotten kunna komma alt i ämnet afgifva. Jag kan
åtminstone icke finna annat, än alt, då man föreslår 300,000
R:dr till uppförande af länsfängelser, man på samma gång
indirect gillar den hittills följda planen för uppförande af så-
dane fängelser; jag anhåller derföre om återremiss af Be¬
tänkandet.
Herr Wetterberg: I anledning af Herr Wcerns sednaste
anförande, vill jag lörklara, det min mening ingalunda varit
att grunda ett bifall till nu ifrågavarande anslag på de vilkor,
som innehållas i Lag-Utskottets Betänkande, JW 26, men det
låter tänka sig att dermed förena den önskan, det härads-
fängeiser icke må under tiden byggas och ej heller medel
till deras completterande anordnas. Det är icke, såsom af
en och annans yttrande kunde slutas, sjelfva tillvaron af
cellfängelser, man klandrar. Vidden af cellsysiemets morali¬
ska fördelar gör ett sådant klander omöjligt. Men det är en
ordnad plan för dessa fängelsers uppförande, med afseende
å omfång och läge, som man fordrar. Då ett länsfängelse
efter cellsystémet nu skall uppföras, tilltages detta i sådan
scala, att det blifver tillräckligt för hela länet. Då nu lä¬
nens antal äro 24, men, enligt deri af mig framställda orga¬
nisationsplan, det skulle behöfvas omkring 48 cellfängelser
för hela landet; så, om den gamla planen löljes och läns¬
fängelser byggas, efter beräkning för bela länets behof, blifva
dessa hällten större, än som erfordras, i fall den omför-
mälda organisationsplanen antages, och öfverhufvud tvänne
fängelser blifva beböllige för hvart län, med uteslutande der¬
igenom af behofvet utaf de ytterligare 106 stads- och härads-
längelser, som erfordras, derest den plan följes, som hittills
varit från Regeringen synlig. Det nu ifrågasatta anslag af
300,000 R.dr är icke större, än att det räcker till grund¬
Dcn 26 Junit.
1011
läggning och påbörjande af två eller tre länsfängelser, hvilka,
under det de beräknas för t. ex. halfva länets behof, likväl
kunna uppföras så, att de må, efter ett möjligen större fram¬
tida behof, kunna utvidgas. Härigenom vinnes, hvad som i
economiskt afseende med centralisationssystémet åsyftas, utan
att de residencestäder, som närmast äro i behof af cellfän¬
gelser, komma att sakna påräknad del af anslaget och till¬
fälle till byggnadens påbörjande.
Herr Waern: Jag har erhållit olika svar af Herrar
Rudling och Wetterberg om ändamålet eller afsigten med
den af flera talare begärda återremiss. Herr Wetterberg har
velat, att Stats-Utskottet, jemte det anslaget tillstyrktes,
skulle tillika uttala den åsigt, att häradshäkten icke tillsvi¬
dare, och innan den af Lag-Utskottet föreslagna undersökning
om Rikets indelning i vissa districter m. m. kunnat försiggå,
borde uppföras. Jag tror det vara lämpligast att framdeles,
då Stats- och Lag-Utskotten inkomma med sitt Betänkande
i detta ämne, uti beslutet derom inlägga, hvad man önskar.
Herr Rudling åter bar i förevarande Utlåtande sett ett be¬
stämdt gillande af en plan, som han anser ej mera böra föl¬
jas. Uti Utlåtandet finnes dock icke något uttryck om fän¬
gelsernas storlek, och om Rikets Ständer derföre i en annan
skrifvelse anhålla, att endast mindre cellfängelser uppföras,
kan jag icke deruti finna någon motsägelse mot Utskottets
tillstyrkan i Utlåtandet, M 160. I ordet länsfängelse efter
cellsysléme ligger hvarken något uttryck om detsammas stor¬
lek eller om en viss plan; och då man icke är emot sjelfva
summan, förstår jag sannerligen icke, hvarföre man så ifrigt
påyrkar en återremiss, helst man ännu ej vet, hvad de sam¬
mansatta Utskottens Utlåtande kan komma att innehålla. I
anledning al hvad Herrar Bosaeus och Halling anfört, rörande
den al Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelsen, att Kongl.
Maj:!, vid uppförande af de nya länsfängelserna, måtte låta
fästa mera afseende på deras varaktighet och säkerheten för
fångarnes förvarande, än på byggnadens prydliga utseende,
vill jag nämna, det jag delar Herr Fährcei åsigt om obehöf-
ligheten af en sådan skrifvelse. Hvad Herr Halling yttrat,
att fängelsebyggnaderna borde hafva ett afskräckande utse¬
ende, kan jag ej gilla, utan jag skulle fasthellre beklaga de
städer, uti hvilka fängelser uppföras, om dessa voro fula, i
stället för vackra, helst skillnaden i kostnaden icke lärer vara
betydlig. Slutligen anhåller jag bos Herr Talmannen, att
särskild proposition måtte framställas på båda punkterna, helst
lois
Den 26 Junit.
den sednare icke eger något sammanhang med Stafsregle-
ringen, utan kan antingen antagas, återremitteras, eller, om
man så vill, och jag skulle anse lämpligast, genast förkastas.
Herr Wedberg: Jag bestrider ingalunda det af Utskot¬
tet tillstyrkta anslag, helst detsamma är ganska obetydligt,
om man tager i betraktande, att flera fängelser ännu åter¬
stå att uppföra. Hvad åter angår den föreslagna särskilda
anmälan om iakttagande af sparsamhet och mindre luxe i
deras byggnadssätt, finner jag densamma så mycket lämpli¬
gare, som jag icke kan inse, att man, vid cellfängelsers byg¬
gande, behöfver använda finhuggen granit till dess fot och
förse byggnaderna med postamenter m. m. af samma fin-
huggna ämne. Brottslingar böra i sanning icke bo bättre, än
andra medborgare.
Herr Ekholm: I anledning af Herr Rudlings yttrande,
vill jag erinra, att i Lag-Utskottets Betänkande, M 26, icke
blifvit sagdt, att planen för byggandet af fängelser skulle för¬
ändras. Det har endast varit fråga om att inställa uppfö¬
randet af häradshäkten och stadsfängelser. Vid 1840 års
Riksdag beviljade Rikets Ständer till de förra 100,000 R:dr,
och till de sednare 500,000 R:dr. Af det förra anslaget,
återstå 62,000 R:dr och af det sednare 110,000 R:dr odis¬
ponerade eller tillsammans 172,000 R:dr. Jag kan icke för¬
stå, att Rikets Ständers ifrågasatta skrifvelse skulle komma
att omfatta någon annan summa, än denna, ej heller inhibition
af andra fängelsebyggnaders uppförande, än de ofvannämnda.
Någon förändring i sjelfva planen är således ej i fråga. Ri¬
kets Ständer antogo vid 1840 års Riksdag ett prseliminair-
betänkande af de sammansatta Stats- och Lag-Utskotten, in¬
nehållande, att cellfängelser skulle efter en viss plan byggas.
Huru man än må indela Riket i districter, skall man dock
alltid komma att dervid rätta sig efter de redan byggda, på¬
började och föreslagna fängelserna. Jag vill erinra mig, att
då föreslogs ett antal af 40 districter, men ej mera än 24
länsfängelset Härå bör uppmärksamheten fästas.
Herr Rudling: 1 anledning af Herr Ekholms yttrande,
får jag upplysa, att någon detailerad plan för byggande af
cellfängelser aldrig blifvit för Rikets Ständer framlagd. Un¬
der behandlingen inom Lag-Utskottet af frågan om cellfängel¬
ser, har ' man ej heller Lckats att få del af någon plan, an¬
gående fängelsernas läge och storlek. Nu vill man i den
föreslagna underdåniga skrifvelsen anhålla om undersökning,
huruvida den hittills följda planen bör frångås, och begära
Den 26 Junit.
1013
en bestämd plan innan fängelsebyggnaderna vidare fortsättas.
Herr Warn har begärt närmare besked om den af Herr
Cederschjöld väckta motion. Jag får, i anledning deraf, till¬
kännagifva, att sammansatta Stats- och Lag-Utskottens afdel¬
ning tillstyrkt, alt hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det endast härads- och stads-cel Ifängelser icke vidare må
byggas, om de icke redan blifvit påbörjade eller det upp¬
gjorda förslaget för dem är sådant, att de äro användbara
äfven efter den förändrade planen. Fråga var visserligen
äfven om länsfängelserna; men denna gick icke igenom. Huru
i Utskottets plenum kommer att beslutas, kan man naturligt¬
vis icke på förhand veta.
Herr Ekholm: .lag är visserligen tacksam för de upp¬
lysningar, som meddelas mig, men jag anser mig likväl ännu
icke stå i någon förbindelse hos Herr Rudling. Den plan,
hvarom jag i mitt förra yttrande erinrade, var Rikets Stän¬
ders antagande af de sammansatta Stats- och Lag-Utskottens
Betänkande, enligt hvilket de fängelser, som derefter komme
att upplöras, skulle byggas efter cellsystéinet. Vidare har
Hans Excellence Herr Justiti<e-Stats-Ministern den 17 Februarii
1847 till Kongl. Majit ingifvit en detailerad plan för läns-
fängelser och ändock särskilda districts- och ransakningshäk¬
tet hvarmed början likväl ännu icke är gjord. Ar det åter
fråga om en särskild byggnadsplan för hvarje fängelse, så
medger jag gerna, att någon sådan icke finnes upprättad. Jag
föreställer mig, att detta beror i hvarje särskildt fall på
Byggnads-Contoiret inom Fång-Styrelsen eller på Ofver-Inten-
dents-Embetet. Om Rikets Ständer kunde få en sådan plan
uppgjord af Lag-Utskottet, tror jag, att de derför skulle vara
särdeles tacksamma.
Discussionen ansågs slutad och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
»Behagar Ståndet lemna sitt bifall till Utskottets första
hemställan, eller den, att Rikets Ständer måtte till uppfö¬
rande af länsfängelser efter cellsystéme, anvisa en summa
af 300,000 Ridr banco, att med en tredjedel årligen, under
hvardera af åren 1832, 18S3 och 1854, af Riksgälds-Con-
toiret utbetalas.»
Svarades Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes.
Fin voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande, JW 160,
första hemställan, röstar: Ja.
1014
Den 26 Junii.
Den, det icke vill, röstar : Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde hemställan af Utlå¬
tandet.»
Votering anställdes med slut na sedlar efter upprop; en
sedel aflades förseglad och de öfriga, vid hvilkas öppnande
två af Ståndets Herrar Ledamöter stodo, en på hvardera si¬
dan om Herr Talmannen, befunnos innehålla 28 Nej emot
24 Ja, i följd hvaraf Stats-Utskottets Utlåtande, Jtti 160, för¬
sta hemställan, var till Utskottet återremitterad.
Vice Talmannen Herr Halling: lifter utgången af denna
votering, anhåller jag om återremiss å andra punkten, ty det
är en möjlighet, att något anslag till cellfängelsers byggande
icke vid denna Riksdag hlifver heviljadt.
Herr Wcern: l)å den beviljade återremissen icke åsyf¬
tat afslag af det till cellfängelsers uppförande af Utskottet
tillstyrkta anslag, tror jag, att en fruktan för detsammas af¬
seende är obehöflig; men å denna andra punkt begär jag
deremot afslag.
Herr Petré: Innan ett beslut fattas i öfverensstäm¬
melse med de båda sista talarnes yttranden, anser jag det
böra noga öfvervägas om godkännande af deras mening här¬
utinnan vore välbetänkt. Utskottets förslag innehåller, att
Rikets Ständer skulle, jemte öfverlemnande af det i första
punkten tillstyrkta anslag, underdånigst anmäla sig vara för¬
vissade, att Kongl. Maj:t, vid uppförande af de nya länsfän-
gelserna, låter fästa mera afseende på deras varaktighet och
säkerheten för fångarnes förvarande, än på byggnadens pryd¬
liga utseende. Att man vill tillstyrka afslag på det, som
afser en reel nytta, kan jag, för min ringa del, icke gilla.
Önskas ändring i detta förslag, så torde det i alla fall vara
mest formenlig! att återremittera äfven denna punkt, och an¬
hållan om återremiss vill jag alltså framställa.
Discnssionen var slutad, och, på Herr Talmannens fram¬
ställning, blef jemväl andra punkten återremitterad.
JW 161, angående extra Statsanslag till föremål, tillhö¬
rande Landtförsvars-Departementets handläggning.
l:sta punkten.
Sedan Herr Talmannen framställt, huruvida Ståndet be¬
hagade godkänna hvad Utskottet, i afseende å första punkten,
föreslagit, och dertill svarats ja, bekräftades berörde beslut
af Herr Talmannen genom klubbslag.
Herr Petré: Jemte det jag får tillkännagifva, att jag,
före den märkliga klubbans fall, anmälde mig till erhållande
Den 26 Junti.
1013
af ordet, tager jag mig friheten för framtiden anhålla, det
behagade Herr Talmannen benäget låta, efter det proposition
framställd blifvit, denna klubba endast långsamt sänka sig
till ljud. Här borde ingalunda en Stats-Utskotts-Ledamot
först taga till ordet. Det var således skäl för mig, att i det
längsta dröja med att såsom talare uppstå. Erinrom oss den
egna ställning, hvari Borgare-och Ronde-Slånden kommit der¬
igenom, att de, för sin del, beslutat anmäla Chefen för Landtför-
svars-Departementet till entledigande enligt 107 § Regerings¬
formen. Att Kongl. Maj:t härå icke gerna fäster något af¬
seende, kan numera tagas för afgjordt, sedan Högstdensam¬
me förordnat, att Herr von Hohenhausen skall, jemte sitt
innehafvande Chefskap för Landtförsvaret, jemväl beklädas
med det ytterligare förtroendet, att under 5:ne månaders tid
förestå Sjöförsvars-Departementet. Under sådana förhållan¬
den vore det otvifvelaktigt constitutionelt riktigt, att nu till
Försvars-Verket i allmänhet vägra några extra ordinaira Stats¬
anslag. En hvar, som betraktar tidsförhållandena med oväld
och rättskaffenhet, inser nog delta. Likväl kan sådant icke
väntas i den ställning, Borgare-Ståndet nu iråkat. Denna
ställning är alt beklaga, både för det allmänna och för Ror-
gare-Ståndets anseende i opinionen. Emedlertid må jag hem¬
ställa, om icke denna särskilda fråga bör tagas i betraktande
och, innan vi öfvergå till behandling af Betänkandet punkt¬
vis, göras till föremål för särskild discussion.
Herr Talmannen förklarade, att han vid detta, likasom
vid föregående tillfällen, utan att söka surprenera Ståndet,
låtit klubban ganska långsamt falla, samt att, då Herr Tal¬
mannen icke hort Herr Petré begära ordet före klubbslaget.
Herr Talmannen icke kunde annorlunda finna, än att första
punkten vore afgjord och af Ståndet bifallen.
Herr Lagergren: Sedan Herr Talmannen framställt en
proposition, anser jag någon discussion icke vidare kunna
ifrågakomma; hvar och en Ledamot likväl obetaget, att äska
votering. Första punkten kan således, efter mitt omdöme,
destomindre anses afgjord, som Herr Talmannen icke till-
kännagifvit, huru Herr Talmannen uppfattat Ståndets svar,
jakande eller nekande. Är det så, att Herr Talmannen til¬
låter vidare discussion, utbeder jag mig ånyo ordet, för att
besvara åtskilligt af hvad Herr Petré yttrat.
Herr Palander: Såsom närmaste man till Herr Petré
kan jag intyga, att han begärde ordet, medan klubban var i
1016
Den 26 Junit.
fallande. Till följe häraf anser jag honom berättigad att, i
afseende å första punkten, yttra sina tankar.
Herr IVcern: Att Herr Talmannen skulle sökt surpre¬
nera Ståndet, har icke blifvit af Herr Petré yttradt och san¬
nolikt hvarken af honom eller någon annan menadt. Vi hafva
tvärtom städse erfarit prof pl Herr Talmannens humanitet,
vid utöfvandet af sitt kall. Herr Talmannens åsigt i detta
fall kan jag likväl icke gilla. Hvarken anser jag tillfälle till
discussion förloradt eller saken afgjord. Herr Petré har
nemligen, efter hvad hans granne upplyst, före klubbslaget
begärt ordet, fastän sådant icke kommit att af Herr Tal¬
mannen observeras, hvilket jag föreställer mig ganska lätt
skall kunna inträffa; och som Herr Talmannen icke gifvit
Ståndet ti.lkärma, om Ja eller Nej var öfvervägande vid sva¬
ret på Herr Talmannens proposition, så kan saken alldeles
icke vara afgjord.
Herr Almgren: Jag instämmer med Herr Palander.
Herr Ekholm: Delande Herr Wcerns åsigter till alla
delar, får jag förklara, att jag aldrig funnit någon afsigt hos
Herr Talmannen att öfverraska Ståndet. Jag instämmer jem¬
väl med Herr Palander och anser destomindre vådligt att
låta discussion i sjelfva saken tillåtas, som, hvad Herr Petré
åsyftat, kan sägas vid hvilken punkt, som helst.
Herr Norin: Afven jag tror, att Herr Talmannen min¬
dre riktigt uppfattat Herr Petrés ord, i hvilka jag tror icke
låg någon antydan om surprice ifrån Herr Talmannens sida.
Jag hemställer likväl för framtiden, huruvida icke Herr Tal¬
mannen skulle behaga låta Ståndet få veta Herr Talmannens
uppfattning af Ståndets svar, innan klubban går.
Herr Petré: Då den nu förelupna discussionen endast
riirt en pradiminair fråga, tager jag mig friheten påminna
om min nyss gjorda hitintills obesvarade hemställan. Den
betänkliga ställning, hvari Borgare-Ståndet för närvarande
befinner sig, borde för Ståndets framtids skull behjertas.
För min del, finner jag ovedersägligt, att å de punkter,
hvari Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer att bevilja nya
eller ökade anslag på 4:de Hufvudtiteln, nu följa borde åt¬
minstone återremiss. Derigenom vinnes ytterligare tid att
utröna, huruvida Regeringens alfvarliga föresats är, att ned¬
sätta Ståndets opinion, och alltså icke fästa afseende å Stån¬
dets beslut, rörande Chefens för Landtförsvars-Departe-
mentet entledigande. A ena sidan ligger det väl i Kongl.
Maj:ts makt, att härutinnan göra Borgare- och Bonde-Stån¬
Den 26 Junit.
1017
dens beslut till en nullitet, men å andra sidan kan icke hel¬
ler nekas, att det är Borgare-Ståndets både rättighet och
pligt, att vägra anslag åt den Departements-Chef, som Bor¬
gare-Ståndet förklarat icke vara förtjent af Statsmakternas
fortfarande förtroende. Jag yrkar alltså återremiss.
Herr Lagergren: Då Herr Talmannen numera tyckes
vilja tillåta en discussion i sjelfva saken, så får jag till en
början förklara att, då, efter föredragning af ett Betänkande,
ingen begär ordet, Herr Talmannen är fullt befogad att fram¬
ställa proposition, äfvensom att, då proposition sålunda blifvit
gjord, discussion derefter lika litet kan ega rum, som den
får fortsättas, sedan Ståndet en gång ansett discussionen full¬
ändad. Afgörandet kan dock alltid göras beroende på en
votering. Hvad sjelfva saken beträffar, så är det en san¬
ning, att Borgare- och Bonde-Stånden, för deras del, beslu¬
tat en anmälan, enligt 107 § Regerings-Formen, emot Che¬
fen för Landtförsvars-Departementet. Borgare-Ståndet en¬
samt har gått än längre och beslutat anmäla samtlige Ko¬
nungens Rådgifvare, med undantag af blott en enda, till ent¬
ledigande. Detta Stånds beslut sammanstämmer alltså med
Bonde-Ståndets, endast i afseende på Chefen för Landtför¬
svars-Departementet. De tvänne öfriga Stånden hafva der¬
emot funnit någon dylik anmälan icke böra ega rum. Två
Stånd hafva således stadnat emot två, och, enligt våra Grund¬
lagar, har frågan alltså förfallit. Den har följaktligen icke
kunnat komma till Kongl. Majits kännedom på Grundlags¬
enlig väg och Ståndet är således icke berättigadt att anse
sitt beslut, såsom kändt af Kongl Majit, eller att på en så¬
dan förutsättning grunda några åtgärder. Finner Ståndet ändå
sig föranlåtet att vägra anslag, derför jag varnar, så kom¬
mer, fruktar jag, Ståndet in på en äfventyrlig bana, som
icke kan försvaras. De vådliga följderna häraf hafva vi sett
i andra länder. Efter det constitutionela systömets grunder
skulle en dylik skattevägran kunna leda dertill, att Kongl.
Majit, sin makt likmätigt, genast åtskiljde Rikets Ständer,
för att vädja till nya folkombud. På sådant sätt tillgår det
i andra constitutionela Stater, men hos oss vöre en sådan
åtgärd utomordentlig, ehuru fullkomligen rättmätig, derige¬
nom, att den grund för vägran af anslag, man velat söka i
utgången af Döcharge-Betänkandet, i constitutionel mening
icke finnes, dä, såsom jag nyss nämnt, frågan förfallit. Detta,
i afseende på den allmänna discussionen. Att någon propo¬
sition icke kan göras på icke-beviljandet af några extra Stats¬
1018
Den 26 Junii.
anslag för Landtförsvars-Pepartementet, anser jag vara så
klart, att jag derpå icke vill spilla några ord.
Herr Warti: Jag kan icke gilla den siste varde tala¬
rens åsigter, rörande de constitutionela åtgärder, som äro
föreslagna att vidtagas, med afseende å Cliefens för Landt-
försvars-Departementet singnliera ställning till Rikets Stän¬
der. Frågan om hans entledigande har visserligen förfallit
derigenom, att 2 Stånd varit af olika mening, och berörde
fråga kan alltså på Grundlagsenlig väg icke komma till
Kongl. Maj:ts kännedom. Men en annan omständighet bör
härvid jemväl i betraktande tagas. I Riksdagsbeslutet med¬
delas nemligen Konungens Rådgifvare décharge af Rikets
Ständer. Om nu 2 Stånd vidhålla sitt beslut, rörande Che¬
fen för Landtförsvars-Departementet, så erhåller han icke
décharge för förvaltningen af sitt embete. Att såsom orsak,
hvarföre bemälde Departements-Chef icke redan blifvit ent¬
ledigad, förutsätta obekantskap hos Kongl. Maj:t om hvad
Borgare- och Bonde-Stånden, för deras del, beslutat, vore en
förebråelse emot Kongl. Majit. Hvad som deremot icke kan
sättas i tvifvel, är att Krigs-Ministern sjelf derom icke är
okunnig. I motsatt fall innebure en dylik okunnighet en så
hög grad af likgiltighet, att han endast derigenom måste an¬
ses olämplig alt i sitt vigtiga kall bibehållas. Anhållan om
entledigande bör alltså komma ifrån Peparlements-Chefen
sjelf. I afseende å sjelfva saken, så finnas inga bestämda
stadganden, som förbjuda vägrandet af alla anslag. Sådant
är en constitutionel mesure, som plägar vidtagas i constitu-
tionela länder, då Representationen icke har förtroende för
en Minister. En sådan åtgärd kan likväl icke vidtagas, utan
af en majoritet, som sjelf har styrka. Herr Petré har redan
antydt, att de hägge Stånden, som beslutat en anmälan om
Herr von Ilohenhausens entledigande, icke hafva en sådan
styrka. De kunna icke inträda och sjelfva öfvertaga ledningen
af ärenderne. Denna coup kan rättfärdigas, om majoriteten
har i sitt våld att tvinga en ministére till afgång, och om
man kan i morgon bifalla hvad, som i dag blifvit afslaget.
Sådan är dock icke vår ställning. Vi besluta för 5:ne år och
kunna således icke fatta sådana beslut, som ådraga Riket ett
lidande. En allmän skattevägran kan alltså icke ske. Men
somliga anslag finnas, som innebära ett förtroendevotum för
Ministern, andra deremot icke. Pe förra kunna afslås, men
de sednare icke. Om t. ex. anslaget till Topografiska Corp¬
sen bifalles, så kommer vårt dyrbara chartaeverk att fort¬
Den 26 Junit.
1019
sättas. Medlen utassigneras ifrån Stats-Contoiret och Mini¬
stern har icke med desamma annat att beställa, än expediera
beslutet derom. Häri ligger således icke något förtroende¬
votum. Deremot finnas andra anslag, som förutsätta förtro¬
ende till Ministern, dels nya och dels sådana, som fordra
klokhet, i afseende på användandet. Må man icke fästa sig
dervid, att de anslag, som nu äro i fråga, kallas extra. De
kunna derför vara lika nödvändiga. Lika litet, som jag kan
instämma uti att vägra alla anslag, kan jag se någon våda
vid att göra afseende på personen, åt hvars förvaltning med¬
len öfverlemnas. Eljest skulle man blifva föranlåten att be¬
vilja större anslag åt en Minister med sämre qvalificationer,
än åt en med bättre. At en duglig minister, för hvilken
jag har förtroende, beviljar jag gerna anslag, i den förmodan,
att de blifva val använda, men åt en mindre duglig Minister
gifver jag icke mer, än som för honom är oundgängligen
nödvändigt. Hvad denna lörsta punkt beträffar, så tror jag,
att med beviljandet af det deri föreslagna anslag kan utan
våda uppskjutas och derföre yrkar jag återremiss deraf.
Herr Ekholm: Efter min åsigt om det constitutionela
lifvet, tror jag, att den Representation, som, efter att hafva
förklarat sig icke hysa förtroende till en Ministére, likväl
ställde medel till dess disposition, i andra länder skulle löpa
fara att göras till föremål för ållöjet. Man skulle le åt den
dårskap, som så uppenbarade sig. Det är väl sannt, att
Borgare- och Bonde-Ståndens röster blifvit försmådda, samt
att de icke utgöra majoriteten inom Representationen; men
en hvar har dock rättighet att, för sin del, besluta. Och då
man beklagligtvis funnit, att afseende å dessa Stånds vota,
i fråga om det s. k. Décharge-Betänkandet, icke blifvit fä¬
stad!, utan tvärtom den person, om hvars entledigande nämn¬
da Stånd önskat göra anmälan, blifvit med ytterligare för¬
troende beklädd, anser jag ett så spändt förhållande hafva
inträdt, att Borgare- och Bonde-Stånden skulle förbise sin
pligt, om de icke gjorde allt hvad på dem ankomme, för att
gifva gehör åt sin mening. Eljest hade man blott tillställt
ett spegelfäkteri. Jag kan visserligen medgifva, att alla an¬
slag icke äro af beskaffenhet att innebära förtroendevota,
men det får icke förglömmas, att extra Statsregleringen en¬
dast afser tillfälliga ansia", angående hvilka inga garantier
finnas, att de blifva använda, i enlighet med disponenternas
önskan. Hvad nu denna punkt angår, så inhemtas af Utlå¬
tandet, att behofvet af redskaps-, rid-, stall- och anspanns-
1020
Den 26 Junii.
persedlar var kändt redan 1848. Det förtindrar mig der¬
före, att, då Rikets Ständer, vid sista Riksdag, beviljade 2
millioner R:dr till krigsrustningar, detta behof icke fylldes,
innan man inlät sig i krigiska företag. Mångas afsigt med
beviljandet af detta stora anslag var dock, att oundgängliga
utgifter för iståndsättande af arméens materiel dermed skulle
i främsta rummet bestridas. Uraktlåtenheten häraf har bragt
mig på den tanken, att ifrågavarande anslag icke är särde¬
les af behofvet påkalladt. Beträdande åter frågan, om denna
punkt bör afslås eller återremitteras, så är jag mera böjd
för den sednare utvägen. Man är derigenom i tillfälle att
kunna något jemnka med sig, i händelse vederbörande när¬
mare betänka sig, hvilket kan vara att förmoda, då det lider
på tiden för det förstärkta Stats-Utskottets sammanträden.
Herr Petré: Jag går först att besvara Herr Lagergrens
anmärkning derom, att det skulle vara vådligt neka de Stats¬
anslag, hvarom fråga nu är. Ett sådant beslut har Herr
Lagergren liknat vid en skattevägran. Han kunde möjligt¬
vis hafva något skenskäl, om vi nu afh3ndlade den ordinarie
Statsregleringen, men att liknelsen nu icke är riktig, utan
gripen ur luften, inses lätteligen af en och hvar. Man kunde
med lika befogenhet påstå, att Riksgälds-Contoiret och Ban¬
ken, emedan de för närvarande äro i tillfälle att lemna till¬
skott till Statsutgifternas bestridande, ovilkorligen skulle släp¬
pa till alla de medel, sorn dessa penningeförvaltande verk
kunna för ögonblicket vara af med. Ett sådant påstående
innebär dock sin egen vederläggning. Derest inga extra
Statsanslag för Landtförsvars-Departementet beviljas, så ut¬
öfvar vägran dertill icke något egentligt inflytande på Stats-
machinens gång. Så många millionär R:dr äro på ordinarie
Statsregleringen anslagne för 4:de Hufvudtiteln, att man deraf
lätteligen kan erhålla tillgång till en del bland de nödvändiga
ansedda extra utgifterna. Deremot lärer icke kunna bestri¬
das, att, då förtroende saknas för nuvarande Landtförsvars-
Departements-Chefen, ingen lämpligare åtgärd finnes att vid¬
taga, än att antingen reservera de dertill redan i anspråk
tagne Statsmedlen, eller disponera dem till nyttigare föremål
inom de andra Departementen. Herr Waern har yttrat nå¬
got, som jag vill lägga märke till; han har, såsom en för¬
medlande åsigt, förklarat, alt man på 4.de Hufvudtiteln bor¬
de inskränka anslagen så mycket, som möjligt. Jag uppre¬
par detta nu, för att i minnet behållas vid den tidpunkt, då
fråga blifver att på alfvar tillämpa berörde åsigt. Man har
Den 26 Junti.
1021
insinuerat, att, då, rörande décharge för Krigs-Ministern, 2
Stånd stadnat emot 2, Borgare- och Bonde-Ståndens beslut
icke kunna till någon åtgärd föranleda. Derom behöfver lik¬
väl ingen discussion nu inledas, enär Constitutions-Utskottet
ej ännu inkommit med Utlåtande, huru Ståndens olika beslut
blifvit af Utskottet uppfattade. Det är någonting ganska bruk¬
ligt, att än det ena, än det andra Ståndet af vederbörande
Utskott, inbjudas att frånträda fattade beslut. Om nu t. ex.
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet komma att i
förevarande fråga inbjudas att i de 2 öfriga Ståndens beslut del¬
taga, och denna inbjudning antogs, så skulle Chefen för Landt-
försvars-Departementet ovägerligen anmälas till erhållande af
afsked. I alla fall förhåller det sig ovedersägligen härmed så,
att Kongl. Majit anser Sig för närvarande icke hafva officiel kän¬
nedom om Herr von Hohenhauscns ställning till Rikets Stän¬
der. Emedlertid hände sig för icke längesedan, att Kongl.
Maj;t, vid aflåtandet af en Nådig Proposition till Stats-Utskot-
tet, förklarade, hurusom Högstdensamme på enskild väg in-
hemtat, att en motion i ämnet blifvit väckt. Man skulle
deraf lätteligen kunna leda sig till den slutsats, att Kongl.
Majit noga följer alla Riksdagsärender med Sin höga upp¬
märksamhet och således äfven hade Sig väl bekant Borgare-
och Bonde-Ståndens beslut i déchargefrågan. 1 sjelfva saken
hafva alla, som hittills yttrat sig, ansett en återremiss böra
ega rum. Om vi också måste erkänna den obetydliga ställ¬
ning, vi, i anseende till Regeringsmakten, innehafva, följer
dock icke deraf, att vi, i kännedom af vår vanmakt, skola
förödmjuka oss ända derhän, att nu gifva allt hopp förloradt
och följaktligen, oaktadt medvetenheten af krigsadministra-
tionens felaktighet, bifalla allt hvad som blifvit äskadt. Jag
anser icke olämpligt, att vid detta tillfälle påminna Borgare-
Ståndet, huru olika det tillgick vid 1848 års Riksdag. Till
följe af blott ett enda Riks-Stånds i déchargefrågan fattade
beslut, skyndade Sig då Kongl. Majit att entlediga alla Sina
Rådgifvare, utom en enda. Detta styrker den allmänna far¬
hågan, att Regeringen nu icke hemtar sina motiver från inre
förhållanden, utan deremot rättar sina tillgöranden efter im¬
pulserna af den för vårt lands välfärd tämligen främmande
utrikes politiken. Jag tillstyrker återremiss af förevarande
lista punkt.
Herr Lagergren: Jag har alltid funnit, att framställning
af abstracta satser, hemtade från de allmänna doctrinerna
4022
Den 26 Junit.
för det constitutionela systemet, lämpade på oss, ledt till
villfarelser och aldrig medfört något resultat, som kunnat
practiskt genomföras. Efter vår författning finnes blott en
form lör déchargen åt Konungens Rådgifvare, och Constitu-
tions-Utskottet har redan gilvit den, derigenom att Utskottet
icke förordnat om åtal, enligt 106 § Regerings-Formen.
Pröfningen, enligt 107 § Regerings-Formen, som är af helt
och hållet tillfällig natur och endast afsett, huruvida några
få särskilda åtgärder varit i mer eller mindre mån menliga
för Riket, har, efter min öfvertygelse, förfallit, derigenom att,
i beslutet derom, 2 Ständ slädnät emot 2. Häraf uppstår
den följd, att någon skrifvelse till Kongl. Majit, om den ena
eller andra Stats-Råds-Ledamotens entledigande icke kom¬
mer att expedieras, utan att Riksdagsbeslutet helt enkelt
kommer att innehålla, att åtal emot Konungens Rådgifvare
icke blifvit af Rikets Ständer beslutadt. Följaktligen bör man
icke här tillämpa sådana satser, som gälla utrikes. Vår
Statsförfattning står icke i öfverensstämmelse dermed. Må
man derföre icke heller inbilla sig, att man beviljar medel
åt den eller den Ministern. De medel, som anslås, ställas
omedelbarligen till Kong). Majlis disposition. Saknas förtro¬
ende till en Minister, så lemnar Grundlagen anvisning, huru
man i sådant fall bör förhålla sig. Jag har icke kallat den
vägran af anslag, som nu är i fråga, för en skattevägran.
Denna sednare innefattar revolution, ehuru utförd utan va¬
penmakt. Jag har blott sagt, att anslags vägran är en lärlig
åtgärd, hvars alla consequencer ingen vill vidkännas. Anslags-
vägran innebär ett förhållande, till rättelse hvarå blott finnes
en utväg, den nemligen, att åtskilja Rikets Ständer och vädja
till nya Ständer, att låta dem pröfva de ifrågaställa behof-
ven. Fjerde Hufvudtiteln har i allmänhet icke blifvit med
särdeles ömhet omfattad inom detta Stånd. Den förtjenar
det likväl i hög grad och lika mycket, som de öfriga Huf-
vudtitlarne. Om man älskar sitt lands sjelfständighet, så kan
man, minst i en tid, då de politiska rörelserna äro sä ha¬
stiga och så våldsamma, att någon beredelsetid icke förun¬
nas, icke göra sig döf för de oundgängliga behofven tili lan¬
dets försvar. Af sådan beskaffenhet anser jag det anslag,
hvarom nu är fråga. Anskaffningen af redskaps-, rid-, stall-
och anspanns-persediar kräfver tid. Må vi icke glömma de
förfärliga uppoffringar, hvarmed Sverige, i anledning af 1808
års krig, måste gälda försummelsen att icke hafva under fre¬
dens lugn samlat något i våra krigsförråder. Jag tror, att
Den 26 Junii.
1025
detta anslag är af den vigt, att det, minst af en omtvistelig
anledning, bör afslås eller Betänkandet återremitteras. Jag
bifaller Utskottets förslag.
Herr Billström: Herr Lagergren har velat söka stöd
för sitt förmenande, att Konungens samtlige Rådgifvare vun¬
nit décharge, uti den omständigheteD, att Constitutions-Ut-
skottet emot dem icke beslutat något åtal, enligt 106 § Re¬
gerings-Formen, samt att frågan om en sådan anmälan, som
i 107 § Regerings-Formen omförmäles, skulle hafva förfallit
derigenom, att endast 2 Stånd beslutat en slik anmälan,
hvaremot 2 andra Stånd lagt Constitutions-Utskottets så kal¬
lade Décharge-Be tänk ande till handlingarne. Jag får dock
erinra, att, enligt tydliga innehållet af 76 § Riksdags-Ord-
ningen, åtminstone Chefen för Landtförsvars-Departementet
icke kan anses hafva erhållit décharge. Uti den åheropade
Grundlagsparagraphen stadgas nemligen: »Allt tivad Riksens
Ständer, efter granskning, godkänt eller lemnat oanmäldt, bör
anses hafva vunnit décharge, i afseende på det granskade.»
Nu hafva Rikets Ständer icke godkänt åtskilliga af Krigs-
Ministern vidtagna åtgärder och förfoganden, utan tvärtom
tvänne Stånd lunnit honom böra hos Kongl. Majit anmälas
till entledigande. Ett sådant förhållande, om än icke föran¬
ledande till någon särskild skrifvelse från Rikets Ständer,
kunna Rikets Ständer dock icke underlåta att i Riksdags¬
beslutet upptaga och samme Minister är och förblifver alltså
fortfarande i saknad af décharge. Hvad extra Statsanslagen
på denna Hufvudtitel beträffar, så delar jag helt och hållet
Herr Ekholms mening, destoheldre, som nuvarande Chefen
för Landtförsvars-Departementet vid mer, än ett tillfälle, vi¬
sat både likgiltighet och bristande lörmåga för astadkom-
mande af länge och ofta påyrkade förbättringar i vart för¬
svarsverk, ledande till behödig nedsättning i de dryga kost¬
nader, detsamma nu medför. Jag tillstyrker återremiss af
denna punkt.
Herr Petré: 1 sjelfva verket föregår här en strid emel¬
lan rättrådigheten, å ena, och fegheten, å andra sidan. Det
har nemligen blifvit utredt och al Herr Lagergren erkändt,
att Chefen för Landtförsvars-Departementet pa ett eltertänk-
ligt sätt felat i sin pligt såsom Konungens RådgiDare, då
hans rådgifvande åtgärder föranledt el te r tär» k t i g a förnärmel-
ser icke allenast af allmänna lagen, utan älven al högsta
domaremakten. Det var således rättrådigt handladt af Bor¬
gare-Ståndet, att besluta en anmälan, enligt 107 § Regerings-
1024
Den 26 Junii.
Formen, om hans entledigande, hvartill ökad anledning fanns
uti bemälde I)epartements-Chefs stora likgiltighet för befor¬
drande af behöflig indragning i vårt öfverdrifvet kostsamma
försvarsverk. Fegt vore det deremot och derjemte i högsta
grad oeftertänksamt, att, sedan sig visat, att Kongl. Maj:t
icke fästat ringaste afseende på Borgare-Ståndets berörde be¬
slut, af undergifvenhet för Regeringsmaktens lockelser, släppa
ur händerna det enda medel, som står oss till buds att åda¬
galägga, hurusom alfvar i vårt beslut icke saknats. Tänk-
värdt vore det, att låta en sådan feghet segra. Jag lägger
Herr Lagergren detta på hjerta t, destoheldre, som han har
visat sig såsom en varm vän af vårt närvarande statsskick
och, varnande för ändringar deri, uppmanat oss att låta oss
dermed nöja. Utur denna synpunkt anser jag det i främsta
rummet tillkomma Herr Lagergren att värna detta stats¬
skick och följaktligen bidraga att skydda Representationen
från Regeringsmaktens missaktning. Att Regeringen, i stället
för att villfara Borgare- och Bonde-Ståndens lätt medgifna
begäran att entlediga den nuvarande Chefen för Landtlör-
svars-Departementet, öfverhopat honom med bevis på ökadt
förtroende, borde Herr Lagergren alltså icke taga i försvar.
Om i detta Regeringens förfarande möjligtvis kan ligga nå¬
gon afsigt att på denna besynnerliga väg öfvertyga Rikets
Ständer om olämpligheten och kraftlösheten af vårt nuva¬
rande representationssätt, lemnar jag derhän. Åtminstone
torde den Ledamot, som mest af alla förordat det närva¬
rande statsskickets orubbliga bibehållande, icke vara den,
som uppträder tili försvar för det största inconstitutionela
angrepp deremot, som någon tid kan uppvisa.
Herr Wcern: Jag anser mig böra fästa uppmärksam¬
heten derå, att mitt sednaste yttrande blifvit af en talare i
så måtto oriktigt uppfaltadt, som jag icke afsett, att man
borde neka allt hvad man kan, utan endast allt hvad man
anser icke vara af oundgängligt behof påkalladt. Denna min
åsigt sökte jag motivera på bestämda skäl och är alltså icke
att betrakta såsom en förmedlande åsigt, hvaraf jag i all¬
mänhet icke är någon vän.
Herr Lagergren: Jag har blott för afsigt att rätta en
uppgift af Herr Petré, som kan blifva missledande. Man
skulle eljest vara föranlåten tro, att jag instämt i Ståndets
beslut att anmäla Chefen för Landtförsvars-Departementet
till entledigande. Långt derifrån. Jag var af en alldeles
motsatt tanka. Blott, rörande en enda fråga, sade jag, att
Den 26 Junti.
1026
jag, såsom jurist, icke kunde gilla hans förfarande, men att
saken, lagd på politisk vågskål, efter mitt omdöme, var af
så liten vigt, att den icke borde föranleda till någon ålgärd
ifrån Rikets Ständers sida. Om Ståndet skulle följa den
princip, att icke bevilja andra anslag, än till föremål, hö¬
rande till sådana Departementer, hvilkas Chefer, enligt ut¬
gången af déchargelrågan, kunna antagas åtnjuta Borgare-
Ståndets förtroende, så fruktar jag, att ganska litet blifver
beviljadt. Pluraliteten inom detta Stånd har nemligen för¬
klarat sig hysa misstroende till alla Departements-Chefer,
utom en enda. Huru man än således må uppställa sina pree-
misser, för att komma till det önskade resultatet att kunna
afslå begärda anslag, råkar man in på afvägar, så vilseledan¬
de och äfventyrliga, att de genast mäste öfvergifvas. Emed¬
lertid skall jag, om man är ense att beträda en sådan bana,
icke vara mångtalig, utan endast, min pligt likmätigt, yttra
några varnande ord.
Herr Collén: »Vid behandlingen af det så kallade de-
charge-betankandet, tillhörde jag icke Ståndets pluralitet, som
beslutade, att Konungens samtlige Rådgifvare, med undantag
af Chefen för Sjöförsvars-Departementet, skulle anmälas till
entledigande från innehafvande platser. Skälet dertill var om¬
ständigheten, att i Constitutions-Utskottets Betänkande icke
anmärkningar mot Rådgifvarne förekommo af den, efter mitt
tycke, grofva art, sorn till dylik anmälan vore föranledande.
Under sådant förhållande anser jag mig oförhindrad att nu
votera anslag för Landtförsvaret, vare sig till Chefens medel¬
bara eller omedelbara disposition. Och som för ifrågavarande
anslag Utskottet bjudit goda skäl, så bifaller jag detsamma.»
Herr Almgren: Herr Petré har önskat, att man, vid
behandlingen af denna första punkt, måtte gifva sin åsigt i
allmänhet tillkänna, rörande de äskade anslagen på denna
hufvudtitel. Jag anser mig böra efterkomma hans begäran
och får dervid förklara, att jag ingalunda kan gilla de af ho¬
nom anförda skäl, såsom varande alltför lösliga, för att derpå
grunda en anslagsvägran, hvilken den värde talaren nu ånyo
uppmanat Högtärade Ståndet att iakttaga. Sådana uppma¬
ningar kan jag icke gilla. Noga ihågkommer jag, att jag
inom detta rum är en af Svenska folkets representanter och
anser det vara min skyldighet att, utan partisinne, med sans
och moderation utlåta mig öfver hvad, som, efter mitt be¬
grepp, kan vara nödvändigt eller mindre angeläget i afseende
Barg.-Stånd. Prat. vid Biktd. 1850-1851. III. 66
102(5
Den 26 Junti.
på hvarje punkt särskildt. Blifva medlen, som komma att
beviljas, sedermera icke behörigen använda, så komma nog
Rikets Ständers Revisorer att derom göra anmärkning, som
derefter af Rikets Ständer vid nästa Riksdag må pröfvas.
Jag bifaller alltså, i öfverensstämmelse med hvad jag förut i
ämnet yttrat, detta anslag.
Herr Winge: Då man efter 42 års fred icke kunnat
bringa landtförsvaret i fullständigt skick, oaktadt de enorma
summor, som dertill användts, så tyckes man icke hafva gjort
sig förtjent af stort förtroende. Det är vida bättre att nu
anslå medel till productiva föremål, sedan man vid förra Riks¬
dagen beviljade 2 millioner R:dr till arméens materiel. Jag
anser fördenskull, att alla extra-anslag på Fjerde Hufvudti-
teln böra afslås.
Herr Ekholm: Jag anser mig böra erinra, att ingen
af de många talare, som haft ordet, framställt något bestämdt
yrkande om afslag på den ena eller andra punkten. Sådant
vore också olämpligt och skulle utmärka förtrytelse och harm,
som ingendera Statsmakten bör tillåta sig visa den andra.
Genom en återremiss vinner man deremot, om ej annat,
åtminstone tid till besinning. Den tidsutdrägt, som der¬
igenom förorsakas, är ock af ringa betydenhet, då anledning
är för handon, att Riksdagen ännu ganska länge kommer att
fortfara. Jag anser del inconseqvent af Borgare-Ståndet, ef¬
ter det beslut, Ståndet fattat, att nu bevilja allt hvad som
begäres. Vår ställning vore än mera ömkansvärd, om vi icke
vore annat än voteringsmachiner, som, när vederbörande ryckte
på (rådarne, lade ifrån sig votcringssedlar.
Herr Brinck: Då det vill synas, som ämnade en och
hvar yttra sina åsigter, rörande den fråga, som nu är före,
så får äfven jag tillkännagifva, att jag tillhörde majori¬
teten i den så kallade dechargefrågan, samt att jag gjorde
det af full öfvertygelse. Chefen lör Landtförsvars-Departe-
mentet har nemligen, efter mitt omdöme, gjort sig högeligen
förtjent af det klander, Ståndet uttalat. Att detta klander icke
på den officiela vägen kommit tili Kongl. Majds kännedom,
måste jag erkänna, men dervid bör icke eller förglömmas,
att Kongl. Majit, vid förra Riksdagen, omedelbarligen förän¬
drade sin Rådgifvarepersonal, efter blott ett enda Stånds be¬
slut. Man har varnat för en skattevägran. Ingen har dock
ifrågasatt att vägra utgörandet af de ordinarie skatterne, men
att neka extra Statsanslag, som man anser icke vara af be-
hofvet oundgängligen påkallade, tillkommer, enligt S7 § Re¬
Den 26 Junti.
1027
gerings-Formcn, Rikets Ständer och bör till och med ega
runi, då förtroende saknas till den person, som skall admi¬
nistrera medlen När man eftersinna!’, hvilka enorma sum¬
mor årligen utgå för Landtförsvars-Departementet, så kan
man ingalunda förundra sig öfver, att Rikets Ständer någon
gång vilja sätta en gräns för de ökade anspråken. Vi hafva
nu haft en 56-årig fred och, det oaktadt, är krigsmaterielen
ännu i incomplett skick. — Den Krigs-Minister, som icke på
andra håll vill göra besparingar för att vinna det önskvärda
målet att hafva materielen i god och fullkomlig ordning, kan
icke vara förtjent af Rikets Ständers förtroende. Jag har i
mina händer en tableau, som utvisar, hvad Rikets Ständer
anslogo till Fjerde Hufvudtiteln 1812, då kriget syntes ound¬
vikligt, och hvad den medtagit sedermera, men jag vill icke
trötta Ståndet med några zifleruppgifter. Alltnog att sum¬
man, sedan den tiden, mångdubblats Jag tillstyrker återre¬
miss af denna första punkt. Måhända skall Konungens Råd¬
gifvare, innan tiden nalkas till frågans definitiva afgörande,
lyssna till de verkliga folkombudens röst och besinna hvad
dess egen Irid tillhörer.
Herr Petré: Det har varit angenämt förnimma, huru¬
som Herr Lagergren betydligt modifierat sitt första yttrande,
•lag tycker mig linna, att vi nu nära nog befinna oss på
samma linie och att han alltså icke på fullt allvar vill mot¬
sätta sig det af mig väckta förslag. Hvad Herr Almgren
beträffar, så liar han tillförene alltid förklarat sig enkanner¬
ligen föra fabriksintressets talan. Nu hafva vi deremot fått
höra, alt han jemväl betraktar sig såsom en Svenska folkets
Representant och, såsom sådan, ämnar tala och handla. På
denna förklaring beder jag få taga fasta och lyckönskar ho¬
nom emedlertid på den nya bana, han omsider beträdt. Den
loyala Ledamoten från det gamla Stora Kopparberget skulle
jag också vilja besvara med några ord, men då han i mor¬
gon begifver sig ifrån Riksdagens tummelplats och återgår till
det privata lifvets lugn, så må dermed anstå.
Discussionen ansågs slutad och Herr Talmannen fram¬
ställde denria proposition:
»Behagar Ståndet godkänna hvad Stats-Utskottet, i dess
Betänkande, JM 161, första punkten, föreslagit.»
Svarades Ja och Nej och begärdes votering.
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
1028
Den 26 Junii.
»Den, sorn bifaller första punkten af Stats-lltskottets
Utlåtande, J\i 161, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop, i
vanlig ordning, och utföll med 10 Nej emot 11 Ja; i följd
hvaraf första punkten var återremitterad.
2:dra punkten.
Bifölls.
3:dje punkten.
Herr Lagergren; Jag anhåller om proposition på bifall
af denna punkt.
Häruti instämde Herrar Almgren och Ek.
Herr Indebetou: Jag deremot begär återremiss af denna
punkt, men då jag gör det, sker det icke derföre, att jag
har för afsigt att vägra alla extra Statsanslag på denna Huf-
vudtitel. Jag vill tvärtom ingå på Utskottets åsigt att 4,000
gevär årligen behöfva anskaffas, men jag tror det kunna ledas
i bevis, att dertill icke erfordras så stort anslag, som Ut¬
skottet tillstyrkt. Vid förra Riksdagen beviljades lör ifråga¬
varande ändamål 100,000 R:dr och från 1844—1845 årens
Riksdag hade man qvar en behållning af 103,000 R:dr, så¬
ledes en sammanlagd summa af 205,000 R:dr. Ehuruväl
nu under den förflutna tiden det behöfliga antalet af gevär
blifvit anskatfadt, har ändock en behållning af 18,500 R:dr
uppstått. Till följe häraf visar det sig, att endast 184,000
R:dr varit erforderliga för anskaffning af gevär sedan sista
Riksdagen. Antages en lika summa såsom behöflig intill
nästa Riksdag och afräknas derifrån det nu befintliga reser¬
verade beloppet, 18,500 R:dr, så visar sig verkliga behofvet
vara endast 166,000 R:dr. Utskottet har likväl föreslagit
200,000 R:dr, men då det är nödvändigt att iakttaga hus¬
hållning med Statens medel, icke mindre på denna, än på
andra Hufvudtitlar, så bör icke mera anslås, än hvad som
verkligen är erforderligt, och på sådan grund föreslår jag ned¬
sättning af anslaget för gevärs anskaffande till 166,000 eller
högst 170,000 R:dr.
Herr Hesselgren: Vid remissen af Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition i ämnet, förordade jag inskränkningar och bespa¬
ringar på denna Hulvndtitel, som drager så enorma summor.
I enlighet dermed och under åberopande af Herr Gräås re¬
servation, begär jag återremiss af denna punkt.
Herr Petré: På Utgifts-Afdelningen tillstyrktes blott
Den 26 Junii.
1029
100.000 R:dr lör della föremål och beslutet derom föregicks
af en långvarig discussion. Saken kan således anses såsom
moget pröfvad. Jag yrkar nu återremiss af denna punkt, ej
mindre för summans nedsättning till berörde belopp, än äf¬
ven derföre, att någon skillnad lior göras emellan gevär,
ämnade till krigsbruk, och gevär, sorn an\ändas endast i
vapenlekar.
Herr Norin: Det är sannt, att man på Afdelningen
nedsatte beloppet till 100,000 R:dr, men i Utskottets plenum
förebragtes så talande skäl, att, då desamma icke kunde ve¬
derläggas, man var löranlåten tillstyrka bifall till hvad Kongl.
Majit äskat. För det löpande året erfordras ovilkorligen
76.000 R:dr. När denna summa dragés ifrån 100,000 R:dr,
återstå 24,000, och då dertill lägges reservfonden från näst-
lidet år, 18,500, uppstår ett totalbelopp af 42,000 R:dr, hvar¬
med 2 års gevärsbehof skall fyllas. Ålen som denna summa
icke räcker tili att fullgöra det med Husqvarna Gevärs-Facfori
ingångna contracf, så skulle deraf blifva en följd, att Factoriet
i Carl Gustafs Stad, der tillverkningen nu går bra, skulle
komma att nedläggas. Jag bifaller Utskottets förslag.
Herr Guslafsson: Ingen lärer sätta i fråga, alt ju in-
fanterie-gevär äro ett nödvändigt reqvisitum till fäderneslan¬
dets försvar; men då ett så stort belopp, för anskaffning
deraf, äskås, som 200,000 R:dr, kan man hysa anspråk på
att erhålla några upplysningar, att lägga till grund för sitt
beslut. Så skulle jag, t. ex., önska veta, huru många gevär
vi hafva i våra förråder, på huru Iåns förbrukningstid ett
gevär är beräknadt, o. s. v. Någon våda kan jag icke se
lili att yppa tillståndet inom våra förråder. Måhända skulle
man dermed kunna skrämma Rikets fiender. Jag instämmer
med dem, som yrkat återremiss.
Herr Gråå: Det har visserligen blifvit uppgifvet, men
är ingalunda bevisadt, att 4,000 gevär om året skulle kom¬
ma att anskaffas. Jag vågar likväl betvifla, att 2,500 gevär
kunna vid Husqvarna Factori årligen tillverkas; men om än
förhållandet skulle vara sådant, så blifva vid besigtningarne
många gevär casserade, så att i verkligheten 4,000 goda ge¬
vär troligen icke komma att levereras. När härtill lägges,
att Rikets Ständer, vid förra Riksdagen, blott beviljade 100,000
R:dr för delta ändamål, kan jag icke finna tillfyllestgörande
skäl, hvarför summan nu skulle fördubblas. Uppstår någon
brist på detta anslag, så måtte väl en sådan kunna fyllas af
1050
Den 26 Junit.
andra tillgångar på denna, till beloppet högst betydliga Huf-
vudtitel. I denna syftning tillstyrker jag åtorremiss.
Vice Talmannen Herr Halling: Ehuruväl jag, för min
del, är böjd för beviljande af detta anslag, bar jag ingenting
emot en återremiss för bättre upplysningars erhållande. Hvad
Herr Gustafsson önskat vela, kan dock inhämtas af den
Kongl. Propositionen. Der står det, att vi hafva i våra för¬
råder 80,000 gevär, till krigsbruk tjenliga, men att för hela
arméens beväring erfordras 150,000 samt att 1,600 gevär
årligen åtgå eller förslitas.
Herr Petré: Jag instämmer hufvudsakligen med Herr
Gråå och anser det vara en origtig föreställning, att medel
till gevärs anskaffande skulle komma att saknas derföre, att
beloppet nedsättes till 100,000 R:dr. Då man har penningar
till ölningsläger, som kosta flera hundratusen Riksdaler, så
behöfver någon brist icke befaras för angelägna ändamål.
Discussionen ansågs slutad och 3:dje punkten återre¬
mitterades.
i:de punkten.
Herr Petré: Då Ståndet redan beslutat återremiss af
den punkten, som handlar om gevär, anser jag denna punkt
böra vederfaras samma behandling, desto hellre, som anslagen
till gevär och pistoler rätteligen kunna sammanföras tili ett.
Herr Norin: Jag får upplysningsvis nämna, att detta
anslag icke är större, än Utgifts-Aldelningen löreslagit.
Herr Billström: Derest denna punkt kommer att åter¬
remitteras, hvarom jag anhåller, torde Utskottet förskaffa sig
kännedom om och upplysa, hvilka undersökningar och andra
åtgärder, som föregå, innan äldre gevär sönderslås och göras
onyttiga. Efter läsningen af Stats-Rådets protocoller, erinrar
jag mig, alt år 1849 mer än 2,000 gevär och pistoler af
äldre modell förstördes samt, i följd deraf, vid deras för¬
säljning inbragte endast en ringa penning. Sådane gamla
vapen torde, om också otjenliga till krigsbruk, kunna vara
goda nog till vapenlekar, som här i landet förefalla; och jag
inser intet skäl, hvarföre ej enskilda personer skulle kunna
få inköpa och göra sig till godo dylika vapen, utan att dessa
först skola krossas.
Herr Petré: Huru det tillgår med cassation af gevär
och pistoler, är alt betrakta såsom en complett mystification.
] Utskottet berättades en händelse sedan år 1848, då, för
högre pris än försäljningspriset, casserade gevär blefvo åter¬
köpte af en Borgare här i staden.
Den 26 Junit.
1051
Herr Hesselgren: Jag instämmer med Herr Billström.
Om gevär och pistoler äro obrukbara för arméen, så äro de
det derföre icke för allmänheten.
Herr Palander: Jag deremot anser det vara vådligt,
att sälja åt enskilda personer gevär och pistoler, som för
obrukbarhet måste casseras.
Discussionen var slutad och 4:de punkten återremit¬
terades.
5:te punkten.
Herr Lagergren: Jag hemställer om bifall af denna
punkt.
Herr Petré: Man behöfver blott åberopa de föregående
discussionerne, för att finna, huruledes man kommer till an¬
nat resultat, än det Herr Lagergren söker bereda.
Herr Lagergren: Jag kan icke finna sammanhanget
emellan denna och de föregående punkterna. Här är fråga
om ändring af gamla gevär. De förra punkterna handlade
deremot om anskaffning af nya gevär och pistoler.
Herr Wedberg: Då man återremitterat den punkt, som
handlar om nya gevärs anskaffning, bör denna punkt icke
återremitteras, ty derigenom har desto större nödvändighet
uppstått att sätta de gamla gevären i ordning.
Häruti instämde Herr Indebetou.
Herr Murén: Jag finnér denna punkt hafva samman¬
hang med de föregående. Man kan nemligen tänka sig, att
Stats-Utskottet vill nedsätta anslaget för gevärs anskaffning,
men deremot höja detta. Det är derföre nödvändigt att åter¬
remittera äfven denna punkt.
Herr Werrn: Något oeftergiflig! samband emellan denna
och de föregående punkterne kan jag icke finna; men jag
tager mig friheten fästa uppmärksamheten derå, att här är
fråga om ett nytt anslag.
Herr Indebetou: En talare har yrkat återremiss i den
syftning, att det belopp, hvarom nu fråga är, måtte höjas.
Det strider dock, skulle jag tro, emot vanlig praxis, att ett
Utskott föreslår högre summa, än Kongl. Majit äskat. Jag
anser denna punkt kunna bifallas.
Herr Gråå: Äfven jag anser denna punkt kunna bifal¬
las, men för det sammanhang, den kan ega med föregående
punkter, vill jag dock icke motsätta mig en återremiss.
Vice Talmannen Herr Halling: Då, enligt hvad Ut¬
skottet upplyst, Rikets Ständer ansett de äldre gevärens för¬
1052
Den 26 Junii.
ändring för slagkruts-antändning vara af vigt, så bör val
denna punkt bifallas.
Herr Billström: Jag anser återremiss nödvändig äfven
derför, att utredas mätte, huru många gevär vi hafva, som
äro afsedda för krigsbruk, och huru många, som befinnas i
det skick, att de endast kunna begagnas i fredstid.
Herr Berg instämde.
Herr Ekholm: Jas anser derjemte böra upplysas, huru
många gevär man vill förändra. Jag befarar att kostnaderne
härför äro dyrare på kronans verkstäder, än på enskildas.
Herr Lagergren: Jag tycker mig märka en viss för¬
lägenhet på argumenter, då man talar om gevär för krigstid
och gevär för fredstid. Det förefaller mig likväl klart, att
processen med sjelfva förändringen måtte vara densamma
och att således kostnaden måtte blifva densamma, ehvad ge¬
väret sedermera användes i krig eller fred.
Herr Petré: Skulle någon förlägenhet på skäl förefin¬
nas, så exsisterar den troligtvis hos den, som åsyftar att
bringa ett system ur sitt behöriga sammanhang. Då den
Mand oss, som otvifvelaktigt har största erfarenheten i jägare¬
yrket, tillstyrkt återremiss af denna punkt, så får jag deri
en ökad anledning dertill.
Discussionen ansågs slutad; och Herr Talmannen fram¬
ställde denna proposition:
Behagar Ståndet godkänna hvad Utskottet i 5:te punk¬
ten föreslagit?
Svarades Ja och Nej och begärdes votering.
En voterings-proposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, som bifaller 5:te punkten af Utskottets Utlåtande,
JY1 161, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Votering anställdes i vanlig ordning och utföll med
51 Nej emot 16 Ja, i följd hvaraf 5:te punkten var återre¬
mitterad.
6:te punkten.
Bifölls.
7:de punkten.
Bifölls.
8:de punkten.
Herr Petré: För likstämmighet i beslulen torde denna
punkt också böra återremitteras.
Den 26 Junii.
1053
Öfverläggningen var slutad, och if:de punkten återremit¬
terades.
9:de punkten.
Bifölls.
10:de punkten.
Herr Werrn: På grund af Herr Grääs reservation, an¬
håller jag om återremiss af denna punkt, och anser att an¬
slaget gerna kan tåla en nedsättning.
Herr Lagergren: Om Pikets Ständer, under det medel
i halfva milliontal icke saknas till uppförande af dyrbara fän¬
gelser, ändock icke äro i tillfälle att anvisa mera än 50,000
R:dr årligen till Carlsborgs fästning, som framdeles skal! blifva
hufvud-depöten för Svenska arméens krigsförråder, förundrar
detta mig icke sä mycket, då man ihågkommer att denna
fästning först om 50 eller 60 år hinner att fullbordas ; men
att man vill göra en förknappning i det begärdta anslaget för
trenne sjöfästningar, förbi hvilka alla nationers fartyg passe¬
ra, och hvilka visa det bedröfiiga skådespelet att stå i ofull-
bordadt skick det ena decennium efter det andra, är i san¬
ning kränkande för nationalkänslan. Att dessa fästningar,
som egentligen äro blott citadeller, icke sättas i stånd, då
medel finnas, länder i sanning icke till Nationens heder. Jag
vill icke tala om att inloppet till hnfvudstaden under tiden
står obefästadt; detta är dock icke någon likgiltig sak. Jag
finner emedlertid att känslan för detta inom Ståndet icke är
så liflig, som bos mig; och jag beklagar högeligen ett sådant
förhållande, under det jag helt enkelt begär proposition om
bifall till Betänkandet.
Herr Gråå: Hvad Herr Lagergren sagt är icke öfver¬
ensstämmande med rätta förhållandet. Carlstens och Carls¬
krona fästningar äro fullbordade.; men vid Carlsten återstå
strandbatterier. De böra väl fullbordas, men om detta sker
nu eller om några år, är ej af särdeles vigt. Afven Carls¬
krona fästning är färdig; der saknas blott ett kruttorn. Följ¬
aktligen bör största delen af anslaget användas till Waxholms
fästning, som ännu icke är fullbordad; och under sådana för¬
hållanden hyser jag den mening, att 75.000 R:dr årligen är
en tillräcklig summa, samt anhåller derföre om återremiss.
Herr Petré: I förhoppning att den 10:de punkten blir
den sista på förmiddagen, vill jag med några ord benvara
Herr Lagergren. Han anförde, att det vore ett bedröfligt och
lör nationalkänslan kränkande skådespel, att se dessa fäst¬
ningar tid från tid stå ofullbordade. Herr Gråå har redan
1054
Den 26 Junii.
upplyst Herr Lagergren om det tänkvärda misstag, hvartill
han gjort sig skyldig. Skulle det ligga något kränkande i
sjelfva anblicken af dessa fästningars ofulländade skick, träf¬
far anmärkningen ej Rikets Ständer, utan den Statsmakt, till
hvars försvar Herr Lagergren alltid såsom Representant upp¬
träder. Det är ett kändt förhållande att, till exempel, hvad
Waxholm angår, initiativet till belastande af denna punkt togs
af Rikets Ständer, från hvilkas sida erinringar derom ej säl¬
lan förekommo. Om någon direct förtjenst skulle ligga i upp¬
märksamhetens fästande på vissa fästningars verkliga förfall,
så tillkommer densamma Rikets Ständer eller åtminstone de
Riksdagsledamöter från hufvudstaden, hvilka tillförene der¬
uppå tagit afläire. Det går ofta så, då man lånar sitt öra åt hvad
som säges i vissa hufvudstadens umgängeskretsar, att man
inhemtar vilseförande åsigter och förvärfvar en ton, som för¬
leder till förhastade omdömen. Det är ej olämpligt att på¬
minna härom. Ingalunda inom dessa kretsar, utan fastmera
vid sakernas oväldiga pröfning inom eget bröst, kommer man
säkrast till en sann uppfattning af de allmänna angelägen¬
heterna.
Herr Bergman; Jag känner specielt att för Carlstens
fästning äro strandbatterier alldeles nödvändiga till skydd för
sjelfva hamnen, emedan stora fästningen eljest kan löpa fara
att blifva tagen. Angående de öfriga fästningarne, saknar jag
någon närmare kännedom, men anser det vara en dålig hus¬
hållning att uppskjuta med hvad som bör göras, och bifaller
derföre denna 10:de punkt.
Herr Ekholm: Det är icke ovanligt, att, då man ytt¬
rar sig i frågor, som angå landt- elier sjöförsvaret, man får
uppbära förebråelse för okunnighet, men ännu hårdare är
den beskyllning, att man saknar känsla för fäderneslandets
väl. Jag anser ett sådant tillmäle af en föregående talare
vara i högsta grad opassande och otillbörligt. Hjertat kan
vara lika varmt för fosterlandet, utan att man eger fullstän¬
dig insigt i dylika frågor och oaktadt man ej med fulla hän¬
der beviljar allt hvad som för dylika ändamål begäres. Till
hvad Herr Gråå yttrat vill jag tillägga, att det synes mig
mindre angeläget, om Waxholm befästades. Man blottställer
endast derigenom hufvudstaden mera. Vid Waxholm är in¬
loppet så trångt, att, endast genom sänkning af några sku¬
tor, det blilver omöjligt lör en fiende att på den vägen in¬
komma till hufvudstaden. Jag tror ej eller, att någon fiende
väljer den vägen. Visserligen är jag obekant med befäst-
Den 26 Junii.
1053
ningskonsteri, men så mycken insigt tilltror jag mig dock ega
deruti, alt en fiende alltid söker den mest tillgängliga och
minst bevakade vägen, i hvilket fall han har alt välja Griss¬
lehamn eller andra obefäslade orter på kusten. Om någon
anser, att Waxholms fästning ensam är betryggande för huf¬
vudstaden, misstager han sig nästan lika mycket, som om
han förlitar sig på befästningarne åt landssidan. Hvad Carl¬
stens fästning angår, så är densamma numera i sådant skick,
att den kan uthärda en belägring. Starka fästningar äro dock
nuförtiden icke så betryggande, som förr. En fiende kan låta
bli att derpå spilla någon kostnad; han går dem förbi och
attackerar ett land på andra ömtåligare punkter. Utan att
äfventyra beskyllning för bristande fosterlandskärlek, är det,
just med afseende å dessa förhållanden, icke så maktpålig¬
gande alt forcera några fästningsbyggnader, hvarföre jag ock
anhåller om ålerremiss å denna punkt.
Herr Norin: Borgare-Ståndets beslut, angående sär¬
skilda anslag för fortsättning under innevarande år af fäst-
ningsbyggnaderna, uppfattade jag så, att ett lika ainslag äf¬
ven för de tvänne följande åren skulle beviljas. Lika med
Herr Gråå, tror jag, att mera uppmärksamhet bör fästas
vid Waxholms fästning och hvad Herr Gråå upplyst, i af¬
seende å Carlstens och Carlskrona lastningar, är af beskaf¬
fenhet att ej kunna vederläggas. Jag förenar mig alltså i
begäran om återremiss.
Herr Palander: Jag inser visserligen att en återremiss
här kommer att ega rum, men då Herr Gråå med förkär¬
lek velat omfatta Waxholms fästning och på de båda andras
bekostnad, har jag ansett mig böra yttra några ord. Kungs¬
holms fästning är visserligen i det närmaste fullbordad; men
ett och annat inlopp skall dock befästas ytterligare samt för
öfrigt är anslaget begärdt för alla tre fästningarne, att af
Kongl. Maj;t fördelas. Carlsten är äfven en vigtig fästning.
Jag är öfvertygad, att den, som med uppmärksamhet följt
fästningsarbeten, skall inse behofvet af att påbörjade fäst¬
ningsbyggnader fortsättas och alt man i sådant afseende ej
bör vara njugg. För öfrigt anser jag, att de penningar, som
dertill användas, utfalla till fördel lör landets försvar och
sjelfständighet.
Herr Lagergren: Orri jag skulle besvara allt hvad här
blifvit yttradt, skulle jag upprepa hvad jag en gång sagt. An¬
gående de af Herr Gråå meddelade upplysningar, får jag för¬
klara, att dessa förhållanden ingalunda voro mig obekanta.
1036
Den 26 Junti.
Må man, i likhet med Herr Gråå, tro, att dessa fästnings-
byggnader äro färdiga, derföre att de yttre murarne äro fär¬
diga; men då de af Kongl. Majit för complelteringen insedda
behof icke äro fyllda, kan jag icke biträda denna tro. Vid
Carlstens fästning är ställningen betänklig derigenom, att
hamnförsvaret är alldeles otillräckligt, i följd hvaraf det är
ganska lätt för en fiende att angripa sjelfva fästningen. Jag
beklagar alt Herr Ekholm icke kan inse vigten och betydel¬
sen af Carlstens fästning. Den dominerar dock hela Cattegat
och antingen Sverige eller någon främmande makt innehar
densamma, dominerar man hela segelfarten lika bra, som om
man vore i besittning af en SO mils landsträcka. Med Carls¬
krona fästning är förhållandet detsamma. Det är klart, att
inga penningar äro så illa använda, som de, hvilka man ned¬
lägger på fästningar, utan att fullborda dem. Nu är förhål¬
landet, att ingendera af ifrågavarande lastningar äro fullbor¬
dade, och ändå vill man draga ut på tiden dermed. Att. ett
sådant sätt att gå till väga är en stor misshushållning, det
ligger i sjelfva sakens natur. Herr Ekholm erkände detta
helt nyligen, då frågan om fängelsebyggnaderna förevar, och
detta gäller val äfven här. Jag vidblifver alltså hvad jag förr
sagt, och begär proposition å bifall af 10:de punkten.
Herr Billström: På de af Herrar Gråå och Ekholm
anförda skäl, instämmer äfven jag i begäran af återremiss.
Med anledning af en föregående talares yttrande, får jag för¬
klara, att jag, för min del, anser det vara vida mera krän¬
kande, att icke kunna anslå erforderliga medel, ledande till
Nationens förkofran i intellectuelt och industrielt hänseende,
hvarpå vi vid denna Riksdag icke sakna exempel, än att nöd¬
gas uppskjuta några år med fullbordandet af en och annan
fästningsmur.
Herr Petré: Hufvudfrågan är, om Ståndet skall, i likhet
med hvad Utgifts-afdelningen föreslog, nedsätta det begärdta
anslaget till 228,000 Ridr eller bifalla Utskottets tillstyrkan,
att bevilja det al Regeringen äskade anslaget oafkortadt, eller
318,000 R:dr. Endast genom en röst segrade denna sist¬
nämnde summa, vid votering inom Utskottet. Med något
skäl kan det icke ifråaasättas, att, om anslag icke beviljas
utöfver hvad Utgifts-afdelningen föreslagit, några skadliga följ¬
der deraf skola uppkomma, t afseende å Carlskrona eller
Kungsholms fästning gäller samma anmärkning, som angående
Waxholms. Om en fiende vill hemsöka Carlskrona eller
Stockholm, så går han naturligtvis icke dit på befästade va¬
lfén 26 Junti.
1057
gar. Kungsholms fästning lider beklagligtvis en ohjelplig brist
pä det alldra nödvändigaste. Den är nemligen i complett
saknad af sött vatten och kan icke erhålla detsamma annor¬
städes, än på långt afstånd. En särskild fråga var inom Ut¬
skottet, huruvida det tillökade anslaget, till belopp af 90,000
Ridr, borde beviljas gemensamt för alla tre fästningarne el¬
ler endast för Waxholm allena; men detta sednare förslag
föll vid Utskottets omröstning. Herr Gråå omfattade i Ut¬
skottet, med särdeles värma, nämnda förslag, men jag har i
dag icke hört honom yttra ett enda ord i denna syftning,
hvarföre det måhända är att förmoda, att samma förslag af
honom blifvit öfvergifvet.
Herr Gråå: I anledning af Herr Lagergrens sednaste
satiriska anförande, enligt hvilket Carlstens fästning icke skulle,
i brist af strandbatterier, kunna försvaras, ber jag att få er¬
inra, att ett sådant förhållande vore särdeles beklagligt, eme¬
dan sådana strandbatterier, som nu äro i fråga, tillförene
icke funnits. I öfrigt anser jag mig böra gifva tillkänna,
det jag väl inom Stats-Utskottet sökt att få en bestämd an¬
del af anslaget tiil fästningsbyggnaderna anvisad för Wax¬
holms befästning, men då min framställning härom i Utskot¬
tet icke vann framgång, torde det vara ändamålslöst att nu
vidare fullfölja den.
Herr Berg: Att Carlstens fästning är en vigtig punkt,
enär den skyddar en god hamn, är obestridligt; men icke
kan man likväl säga, att den dominerar hela Cattegat, ty
fartyg kunna segla förbi fästningen utan att ens se Svenska
landet och på detta sätt inkomma i Cattegat. Man har an¬
sett nämnde fästning vara ointaglig, fastän inga strandbatte¬
rier funnits; och jag tror icke att belägringskonsten så sti¬
git, att detta omdöme icke fortfarande kan gälla.
Herr Lagergren: Jag har visserligen icke besökt Carl¬
stens fästning, men af historien vet man dock, att denna
fästning vid särskilda tillfällen varit af stor vigt för Sverige;
och jag vågar tryggt påstå, att vid denna fästningen alltid
funnits och ännu finnas två strandbatterier, hvilka ock haft
sina särskilda namn. De äro nu förfallna och icke defensibla.
Fråga är nu att förändra dem; men fästningen har aldrig
varit i saknad deraf, och den skulle, om de ej ombyggas och
underhållas, blifva utan nytta.
Discussionen förklarades slutad; och på Herr Talmannens
framställning blef 10:de punkten till Stats-Utskottet återre¬
mitterad.
1031!
Den 26 Junii.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar ledamöter åtskilj¬
des kl. % 3 eftermiddagen, men sammanträdde äter till fort¬
sättning af
Plenum kl. 6 c. m.
§
Fortsattes föredragning, punktvis, af Stats-Utskottets Be¬
tänkande, M 161, angående extra Statsanslag till föremål,
tillhörande Landtförsvårs-Pepartementets handläggning.
Härvid förekommo:
H:te punkten.
Herr Petré: Redan under förmiddagens discussion, an¬
gående den extra Statsregleringen, hirf denna punkt af en
värd talare i förväg omfattad. Han är nu frånvarande, men
torde snart vara att hit återförvänta. Syftemålet med lians
inledande framställning var, att icke allt, hvad Regeringen
i extra anslagsväg begärt, måtte afslås. Blott nåera erinrin¬
gar heder jäg att få anmäla, i anledning af Stats-Utskottets
tillstyrkande i förevarande punkt. Ännu en gång tager jag
mig friheten fästa uppmärksamheten derå, att något annat
conslitutionelt medel, än anslagsvägran, icke erbjuder sig för
Rikets Ständer att uppehålla det politiska rättstillståndet. Vi
hafva under denna Riksdag kommit till full visshet om hvad
man förut endast kunnat dunkelt ana, att nemligen den an¬
dra Statsmakten, i stället att anse sig pligtig att fästa afse¬
ende på Rikets Ständers önskningar, i Iråga om vigtiua sam¬
hällsförbättringar, anser sig så upphöjd öfver alla anmärknin¬
gar, att den till och med gifvit ett märkligt offentligt veder¬
mäle af ökadt förtroende för just den Departements-Chef,
om hvars entledigande ur Stats-Rådet tvänne Riks-Stånd be¬
slutat göra underdånig anmälan. En annan talare, sorn vis¬
serligen icke i allt visat sig såsom den andra Statsmaktens
målsman, har dock, beträffande begagnandet af berörda ut¬
väg, yttrat sig något tvifvelaktigt, .lag hoppas likväl af hans
i öfrigt ådagalagda urskiljning och sjelfständiga caractére, att
han vid närmare besinnande skall inse behofvet att icke
splittra Ståndet. På fosterlandets sanna väl kräfver all möj¬
lig sammanhållning, hvarföre skulle lian då vidare vara tvek¬
sam? Regeringens egen fördel påkallar fasthet hos Rikets
Ständer. Sjelf vacklande, har Regeringen af nöden att er¬
fara, det Rikets Ständer ledas af en säker öfvertygelse. Emed¬
lertid och ehuru ingen bjudande nödvändighet att bevilja ifrS-
Den 26 Junti.
1039
gavarande extra anslag med 12,000 R:dr Banco till fortsät¬
tande af den Topographiska Corpsens arbeten, hvartill anslag
på ordinarie Stat härförutan är uppfördt, ingalunda är för
handen, fäster jag dock det afseende på den förra majorite¬
tens samdrägt, att jag icke anser mig böra, genom yrkande
å återrerniss, bidraga till den söndring, hvarmed en talare
hotat, utan vill jag, för min del, låta bero vid hvad Stats-IJt-
skottet i denna punkt tillstyrkt och lemna min röst för bi¬
fall dertill.
Herr Waern: Hvad den värde talaren före mig nu ytt¬
rat, gör honom förtjent af erkänsla å min sida, ej allenast
för den artighet, han visat genom att upprepa de ord, han un¬
der min frånvaro fällt angående denna fråga, för hvars ut¬
gång jag redan i förmiddagens plenum antydt mitt intresse,
utan jag finner mig äfven uppmanad till tacksamhet för de
vänliga ord, han yttrat angående olikhet i åsigter, och hvilka
utan tvifvel varit ställda till mig. I anledning af hvad utaf
den värde talaren härom ordats, tager jag mig likväl frihe¬
ten anmärka, det jag icke finner något samband emellan de
politiska förhållanderne i allmänhet och anslaget till den To¬
pographiska Corpsens arbeten. Om detta anslag af Rikets
Ständer bifalles, så är den enda åtgärd, som af Chefen för
Landtförsvaret erfordras, den, alt expediera beslutet derom
till embetsverkens kännedom; om åter anslaget afslås, så blir
det vackra charteverkets fullbordan fördröjd, utan/att deraf
den ringaste verkning af politisk natur uppkommer. Bifall
till Stats-Utskottets förslag i detta hänseende utgör således
alldeles icke något förtroendevotum, och olikhet uti de åsig¬
ter man hyser i afseende å detta anslags ändamålsenlighet
lärer derföre icke i någon mån kunna inverka på följderna af de
beslut, Borgare-Ståndet med så stor enhällighet i andra frå¬
gor af mera politisk natur fällt. Kännedomen af fäderneslan¬
dets natur och dess statistiska förhållanden utgör ett verk¬
samt medel att uppmuntra fosterländska sträfvanden och leda
dem i en riktning, på hvilken något verkligt och varaktigt
nyttigt kan åstadkommas. Fullbordan af charteverket är der¬
före af hög vigt; och då detta ej kan ega rum utan fortsatt
anslag, så tillstyrker jag bifall till Stats-Utskottets nu före¬
dragna Utlåtande.
Herr Petré: Jag tror fara möjligen vara för handen,
att mitt förra yttrande skulle kunna i någon mån missför¬
stås, och anser mig derföre böra tillägga några ord. Jag har
ingalunda velat antyda, att det af Herr Waern omnämnda
1040
Den 26 Junii.
vackra charteverkets lifgifvande borde afbrytas eller att nö¬
diga medel till detsammas fortsättande icke skulle lemnäs,
utan jag har endast velat låta förstå, alt äfven för detta än¬
damål tillgång ej kan saknas, derest Regeringen skulle alf¬
va rligt vilja besluta sig att undvika öfverflödiga utgifter och
främst afse fyllande af verkligt ny tliga föremål för bekostande
med allmänna medel. Genom inbördes söndring borde man
icke här fördjupa sig i små ändamålslosa tvister, utan der¬
emot på den grundlagsenliga väg, som här är så lätt att följa,
med samlad kraft bjuda till att hos landets Regering fram¬
kalla ett bättre system, än det som nu beklagligtvis lyckats
att paralysera äfven de vackraste medborgerliga sträfvanden.
Herr Billström: Af de premisser, med hvilka den för¬
ste värde talaren inledt sitt första yttrande i denna fråga,
hade jag väntat ett annat resultat, än det, hvarmed han slutat.
Jag gillar fullkomligt de allmänna erinringar, samme talare
framställt, men anser mig tillika böra anmärka, att Stats-Utskot-
tet icke åt förevarande fråga egnat den utredning, som er¬
fordrats, utan afgifvit ett alltför knapphändigt Utlåtande. Med
skäl kunde fordras, att Utskottet meddelat fullständig upp¬
lysning, huru långt de Topographiska arbetena fortskridit med
dertill förut beviljade anslag, på det man måtte kunna be¬
döma, huruvida fortsatta extra anslag äro behötliga. Visser¬
ligen finnes i Betänkandet i denna del åberopadt, hvad Ut¬
skottet anfört i dess Utlåtande, M 9, men äfven deri söker
man förgäfves en nöjaktig utredning i berörda hänseende.
Jag skulle derföre helst önskat, att denna fråga blifvit åter¬
remitterad. Något påstående derom vill jag likväl icke fram¬
ställa.
Herr Winge instämde.
Herr Norin: Då i förevarande Cftlåtande blifvit hänvi-
sadt till Stats-Utskottets Utlåtande, JVs 9, och deruti anförts
alla de skäl, som då kommit till Utskottets kunskap, för bi¬
fall till den Kongl. Propositionen, och hvarförutan under hela
Riksdagen hittills icke ifrågasatts beiiof af några vidare skäl
härutinnan, anser jag Utskottet kunna hafva att påräkna ur¬
säkt för deri knapphändighet, som en talare nu lagt detsam¬
ma till last. Skulle Utskottet anses böra anskaffa vidare
upplysningar i ämnet, så lärer det icke undandraga sig att
söka bereda sådana. Jag hemställer likväl vid omförmäldta
förhållande, om sådant kan vara erforderligt, och om ej fö¬
revarande Utlåtande kan, utan vidare omgång, bifallas.
Herr Wcern: Jag bör erinra att nu icke är fråga om
Den 26 Junii.
1041
något nytt anslag. Det ifrågavarande har oförändradt utgått
alltifrån åtminstone 1644—43, om ej till och med från 1840
—41 årens Riksdag. Brist på grundlighet i motivering kan
derföre Stats-Utskoltet icke med skäl förebrås. Att det
äskade anslagsbeloppet också ej kan minskas, synes deraf,
att, efter hvad allmänt kändt är, det ifrågakomna chartever-
ket icke ens är till halten fullhordadt.
Herr Billström: Just derföre att ifrågavarande anslag
icke är nytt, finnes desto större skäl att fordra en sådan ut¬
redning, som jag förut omförmält, nemligen angående hvad
hittills blifvit åtgjord!, de derå använda kostnader, och hvad
ännu återstår till fullbordande af Topographiska Gorpsens
arbeten.
Discussionen var slutad; hvarefter Herr Talmannens fram¬
ställda proposition å bifall till Stats-Utskottets Utlåtande i
Urte punkten af dess Betänkande, JVs 161, blef af Ståndet
med öfvervägande Ja besvarad.
12:le punkten.
Herr Betré: Utom de allmänna anledningar till åter¬
remitterande äfven af Utlåtandet i denna punkt, som inhäm¬
tas af discussionen å förmiddagen, vill jag blott särskildt an¬
märka, att det torde vara af vigt, att få af Stats-Utskottet
besvarad den frågan, om det icke vore med en god hushåll¬
ning med Statens medel föreidigt, att antaga och bestämma
en viss slitningstid i afseende å de för beväringsmanskapet
nödiga persedlar. Hvad många andra härom erinrat, är för¬
tjent af uppmärksamhet och borde således icke förgätas. Jag
yrkar alltså återremiss å förevarande Utlåtande.
Herr Lagergren: Om det i förevarande fråga läte sig
göra att bringa i tillämpning den nyuppfunna trettioåriga slit-
ningstiden å soldatrockar och byxor, så skulle jag icke vilja
motsätta mig yrkad återremiss af denna fråga, för sådant
ändamål.
Vice Talmannen Herr Halling: Man må vara så olika
tänkande som helst om sättet för bildandet af national-bevä-
ring, så står dock alltid fast, att beklädnad är för densamma
högst nödvändig, särdeles då krigets faror stunda. Jag får
ock fästa uppmärksamheten derå, att diar är fråga om er¬
sättning egentligen för sådan beväringsmanskapets beklädnad,
som från reservförrådet uttagits att begagnas vid dess stän¬
diga tjenstgöring. Det måste alltid blifva ytterst betänkligt
att vägra anslag till beklädnad åt landets egna barn, i fall de
Bor}.~Stänit. Vrot. uid ÄiVaS. 1850—1881. III. 6t>
10 42
Den 26 Junti.
skulle komma att behöfvas på krigstheatem, hvilket Gud
dock nådeligen afvände! Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.
Herr Almgren: Jag har icke kunnat finna giltigheten
af det skäl till återremiss. som Herr Petré nu anfört, då han
ifrågasatt hehofvet att bestämma viss slitningstid. Såsom sjelf
ledamot af Stats-Utskottet, hade han bort der väcka fråga
härom. När det icke skett, eller Utskottet icke funnit sig
böra fästa afseende derå, så lärer endast derför återremiss
nu ej lämpligen kunna beslutas. 1 öfrigt förekommen af Herr
vice Talmannen, biträder jag yrkandet om bifall till Utskot¬
tets Utlåtande.
Herr Petré: Jag torde böra erinra, att det just är för
att hos en hvar af de tvekande talarne tillfredsställa samve¬
tets röst, som jag ännu fortfar att yrka återremiss å före¬
varande Utlåtande. Jag föreställer mig nemligen, att man
helst ser alla frågor sannt och väl utredda. Om nu i före¬
varande uppgift saknas nödig tillförlitlighet, tror jag icke, i
likhet med en annan talare, att det i öfrigt välmenande för¬
slaget för en obetydlig irrings skull bör förkastas. Minst bör
man röja skadefröjd deröfver, att misstag ligger i beräknin¬
gen. Det vore i sanning rätt väl, om slitningstiden endast
kunde bestämmas till hälften af hvad förslagets upphofsman
antagit, eller till 13 år. Huru har förhållandet under det
framfarna varit? Helt säkert sådant, att man ogerna yppar
det. Fullt så mycken känsla för landets egna barn, som den,
hvilken en annan talare, för sin del, nyss uttryckt, kan utan
tvifvel exsistera, fastän man här icke instämmer i denne ta¬
lares utgjutelscr.
Herr Winge: Huru stor känsligheten för beväringsman¬
skapet än må vara, så visar åtminstone dess beklädnad icke
någon sådan. Äfven jag har sett denna beklädnad och fun¬
nit densamma sådan, att den med skäl kan kallas paltig. Un¬
derligt är det ej heller, då beväringsmanskapet, sedan dess
excercisöfningar begynnte, efter hvad mig blifvit sagdt, icke
haft ombyte af beklädnad. Det vore således mer än väl,
om, såsom Herr Petré hemställt, någon viss slitningstid, den
må nu blifva 30 eller 13 år, bestämdes; hvaraf jemväl en
gifven följd blefve den, att icke mera, såsom hitintills, något
ombyte af beklädnadspersedlar för de arma beväringsskyldiga
egde rum.
Herr Lagergren: Om det i något afseende kan vara
nyttigt eller icke nyttigt att föreskrifva en viss så kallad slit-
Den 26 Junti.
1043
ningstid, så blir det likväl endast en tid på papperet, som
kan och skall förändras genom sjelfva slitningen, i följd af
bruket af beklädnaden. Fullt säker och tillförlitlig kan al¬
drig en slitningstid på papperet blifva. Derföre bör också
ej någon calcul eller beräkning uti ifrågavarande hänseende
derpå grundas. Om Herr Winge har rätt i sin uppgift att
beväringen icke fått ny beklädnad, srdan densamma första
gången uppsattes och utrustades, då tillstår jag likväl, att
det af mig hittills för olösligt ansedda problem om den tret¬
tioåriga slitningstiden blifvit solveradt, ty då hade samma be¬
klädnad varat nu nära 40 år.
Vice Talmannen Herr Halling: Efter min uppfattning
af frågan, rörer densamma icke slitningstiden, ulan det, att
reservförrådet för nalional-beväringens beklädnads-materialier
och öfriga efTecter skall så ökas eller iståndsältas, att de äro
tillräckliga i farans stund. Den, som sett, huru bevärings¬
manskapet eller det så kallade fandtvärnet, för nära 30 år
sedan, i brist af nödig beklädnad, handterades, kan sannerli¬
gen nu med godt samvete rösta för bifall till förevarande Ut¬
låtande. Meningen med detta är icke utrustning endast lör
excercisöfningar, utan förnämligast att completlera behofverna
vid påkommande krigstjenst. För så vidt vi kunna rätta oss
efter Norrige i detta hänseende, får jag tillkännagifva, att,
efter hvad jag sjelf varit i tillfälle att se, beväringens utred¬
ning der är i sådan ordning, att den i Sverige näppeligen
kan blifva i bättre skick, äfven med bästa användande af ifrå¬
gavarande anslagsmedel. Jag tillåter mig att tillägga den an¬
märkning, att, om sådant reservförråd funnits år lftOO, så
hade landtvärnet visserligen ickp, såsom skedde, behölt mar-
chera i träskor och trasor. Jag fortfar att tillstyrka bifall
till Utlåtandet.
Sedan denna discussion förklarats slutad, blef äfven Herr
Talmannens proposition om bifall till förevarande 12:te punkt
af Stats-Utskottets Betänkande, M 161, med öfvervägande
Ja af Ståndet besvarad.
I5:de och 14:de punkterna.
Utskottets utlåtanden i dessa punkter godkändes.
Herr Petré: Sedan Stats-Utskottet, i strid med dess
lltgifts-afdelnings tillstyrkande, tillökat extra Statsreglerings-
anslagen för landtförsvaret med icke mindre, än 190,000
R:dr B:co, har jag tagit mig friheten att i afgifven reserva¬
tion, som jag nu beder att få uppläsa, anföra följande ord:
»Då den constitutionela ansvarighet, som åligger Chefen för
10 u
Den 26 Junii.
Landtförsvarsdepartementet, hos Rikets Ständer blifvit före¬
mål för skiljaktiga beslut, och [rågan örn tillämpningen deraf
ännu än oafgjord, anser jag närvarande tidpunkt särdeles
olämplig för Stats-Utskottets tillstyrkande af 190 000 R:dr
Banco extra Stalsreglerin^s-anslag, utöfver hvad Utskottets
Utgifts-afdelning för landtförsvaret föreslagit.), I dag på för¬
middagen har, i Ståndets plenum, en talare anmärkt, huru¬
som han befarade, att Kongl. Majit saknade kännedom om
hvad Borgare-Ståndet beslutat rörande nämnde Departements¬
chefs constitutionela ansvarighet. Deraf skulle följa, att Bor¬
gare-Ståndet borde vidtaga någon särskild åtgärd, att offiei-
elt meddela Kongl. Majit nyssnämnde beslut. Detta gifver
mig anledning att till hemälde talare och alla dem, som dela
hans tvekan och farhåga, hemställa, huruvida skäl förefinnes,
att genom särskild underdånig skrifvelse gifva Kongl. Majit
tillkänna Borgare-Ståndets redan för lång tid fattade beslut,
angående anmälan om Herr von Hohenhausens entledigande
från Chefskapet för Landtlorsvars-Departementet.
Herr Lagergren: A hvad Herr Petré nu yttrat, får jag
i korthet till svar gifva endast det, att, om försök göres till
en så ensidig åtgärd, som den, hvarom den värde talaren nu
gjort ett slags hemställan, jag med alla de medel, som Ri¬
kets Grundlagar förläna, skall söka motverka hvarje elfect
af ett sådant försök.
Herr Petré: Jag finner den förklaring, som Herr La¬
gergren med sitt sista yttrande afgifvit, nöjaktig. Må hända
innefattas deruti en fullständig återkallelse af hvad han på
förmiddagen i dag andragit i då förehafde ömtåliga fråga.
Den värde ledamoten tyckes alltså anse Kongl. Maj:t verkli¬
gen hafva allaredan vunnit kännedom om hvad Borgare-Stån¬
det förut i dag beslutat.
§ 5.
Föredrogos ånyo Stats-Utskottets Betänkanden:
M 162, angående extra Statsanslag till föremål, tillhö¬
rande Sjöförsvars-Departementets handläggning.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag hemställer till Herr
Talmannen, om hela detta långa Betänkande kan behöfva upp¬
läsas. Sannolikt hafva Ståndets ledamöter, hvar lör sig, re¬
dan genomläst detsamma.] De, som, måhända mindre intres¬
serade af frågan, sålunda icke derom tagit kännedom, torde
näppeligen få sådan tillräckligt genom det uppläsande, som
nu skulle ega rum. Jag tillstyrker, att, till vinnande af tid,
Den 26 Junii.
1043
läsningen nu börjas med det stycke å pag. 19 i Betänkan¬
det, som begynnes med orden: »Af den utredning».
Herr Petré: Jag skulle vilja hemställa, om det icke
utmärker nog mycken ungdomlighet hos Herr vice Talman¬
nen, att på en gång taga ett så stort steg, som lill pag. 19
i Betänkandet. Genom förbigående af allt hvad förut före¬
kommer, skulle också helt och hållet intresset förloras af den
historik om vårt sjöförsvars öden, som Stats-Utskottet med
stor möda uti Betänkandet framställt. Ej heller är det sä¬
kert, att en hvar af Ståndets ledamöter i förväg enskildt ge¬
nomläst hela Betänkandet. Ämnets öfvervägande vigt fordrar
utan tvifvel en föregående forskning till vinnande af närmare
insigt och kännedom, och jag skulle således önska, att den
officiela läsningen fick sträcka sig till hela Betänkandet oaf¬
kortad!.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag har i detta ämne
blott gifvit min enskilda opinion och önskan tillkänna, samt
trodde destoheldre, att äfven de öfrige ledamöterna af Stån¬
det hvar för sig genomläst detta vigtiga Betänkande, som der¬
till varit godt tillfälle under nyssförfiutne helg, hvilken jag
till sådan läsning användt.
Herr Norin: Jag tror knappt, såsom Herr Petré, att
någon i Ståndet går denna fråga till mötes, utan att hafva
enskildt genomläst hela Betänkandet, och, för min enskilda
del, biträder jag Herr vice Talmannens nu yttrade önskan
om läsningens förkortande. Men då en ledamot fordrat mot¬
satsen, så lärer man få underkasta sig uppläsandet af hela
Betänkandet.
Discussionen härom var slutad; hvarefter Ståndet, med
öfvervägande antal röster för bifall till Herr Talmannens
gjorda framställning, beslöt, att, såsom Herr vice Talmannen
hemställt, uppläsandet af Betänkandet nu skulle börjas å pag.
19 med orden: »Af denna utredning».
Efter sådan läsning, begärde Herr Wcern ordet och ytt¬
rade: I afseende på det nu föredragna Betänkande förekom¬
mer en nog anmärkningsvärd omständighet. Vid detsammas
bordläggning hos Ridderskapet och Adeln hade nemligen Che¬
fen för det Departement, som frågan rörer, ett anförande,
hvars coinmunicerande med de Öfrige Riks-Stånden derjemte
begärdes. Borgare-Ståndet har likväl icke fått del deraf. För
min del, anser jag det vara både nyttigt och nödvändigt, att
då en Konungens Rådgifvare afgifver ett dylikt yttrande och
begär delsammas communicerande med alla Riks-Stånden, så¬
1046
Den 26 Junit.
dant beviljas. Jag har derföre, pä det Ståndet icke måtte
förblifva i okunnighet om innehållet af berörde anförande,
skaffat mig en afskrift deraf, sorn jag nu vill uppläsa. Det
lyder så här:
»Jag anhåller, att då sådant för det afscdda ändamålets
vinnande synes vara af nöden, med anledning af det nu an-
mäldta Betänkandet rörande extra Statsregleringen, och med
afseende å den S:te hufvudtitelns behandling inom Stals-Ut-
skottet, få framställa några anmärkningar, hvilka jag icke
kunnat undgå finna mig pligtig att göra, ehuru, då de an¬
slag, Utskottet tillstyrkt, iullt motsvara, hvad Kongl. Maj:t i
nåder äskat, och således häntyda på ett gillande i allmänhet
af de i den Kongl. Propositionen ra. m. gjorda framställnin¬
gar, jag å min sida naturligtvis deremot icke kan hafva sär¬
deles att erinra. Det är således egentligen blott emot det
formela i uppställningen af den första punkten, der Höglofl.
Utskottet föreslagit Rikets Ständer att besluta att icke bifalla
Kongl. Maj:ts nådiga framställning, men dervid icke slädnät
vid den framställda, Utskottets och Rikets Ständers pröfning
ovilkorligen underkastade, anslagsfrågan, utan äfven tillstyrkt
fattande af beslut, med hänsyn till en fråga rörande inaterie-
lens organisation, hvilken aldrig till Rikets Ständers pröf¬
ning blifvit framställd. Jag har härvid funnit mig ovilkorli¬
gen uppmanad, att uppträda i följd af den, hvarje represen¬
tant i ett constitutionelt samhälle, och mig således, under
närvarande förhållanden, dubbelt åliggande skyldigheten att
samvetsgrann! iakttaga, att Representationens, genom Grundla¬
gen utstakade, rättigheter icke må inskränkas, alfvarligt söka
hindra hvarje steg, som skulle hola att träda för nära de för
samhällets bestånd, helt visst ej mindre vigtiga och nödvän¬
diga, på samma lag grundade. Konungamaktens prerogativer,
äfven om åtgärden icke uti sådan syltning blifvit vidtagen, el¬
ler om den, såsom uti ifrågavarande punkt är fallet, genom
sin egen beskaffenhet tillintetgör sig sjelf, då en i strid mot
Grundlagen och på annat sätt, än den föreskrifver, gjord
framställning icke på något vis lärer kunna tilltvinga sig kraf¬
ten af ett sådant beslut, som skulle ega rättvisa anspråk på
afseende från Konungamaktens sida.
Rikets Ständers rätt alt, i den mån de finna sådant lämp¬
ligt, inskränka eller neka anslag, är obestridlig, och emot den¬
samma kan min röst aldrig komma att höjas; Rikets Stän¬
ders rättighet att med mindre god beräkning göra det, kan
lika litet bestridas; men en ansvarig Rådgifvares skyldighet
Den 26 Junii.
1047
måste det städse vara, alt i möjligaste mån förhindra det,
och denna har jag sökt att efter förmåga fullgöra genom
meddelande af upplysningar, som jag trott bort föranleda Ut¬
skottet, att inse vigten af att, vid organiserandet af landets
försvar, uteslutande använda ändamålsenlig krigsmateriel och
af den beskaffenhet, att den, med de tillgångar, som af lan¬
det rimligen kunna påräknas, kunde i sitt slag beredas den
högsta grad af fullkomlighet. Jag häri detta fall icke lyckats
i så vidsträckt grad, sorn jag önskat, och under det jag må
beklaga min bristande förmåga, återstår mig, i händelse Ut¬
skottets förslag skulle af Rikets Ständer hufvudsakligen bi¬
fallas, således intet annat, så länge jag innehar min nuvarande
befattning, än att ställa mig lagliga beslut till efterrättelse,
i hvilket hänseende jag vill förmoda, man icke bör ega an¬
ledning befara, att jag, äfven för beredande af framgång åt
egna meningar, skulle någonsin tillstyrka, att icke behörigt
afseende skulle fästas på de åsigter, som Representationen,
på ett de båda Statsmakterne värdigt sätt, uttalat uti ämnen,
som hemfalla under dess pröfning.
En skyldig uppmärksamhet mot Rikets Ständer ansågs
kräfva de lemnade upplysningarnes meddelande; men jag be¬
klagar, att just denna åtgärd synes hafva inledt det Höglofl.
Utskottet på en afväg, den en sann uppfattning af constitu-
tionel frihet bort visa faran af att beträda, och sålunda hort
afhålla detsamma från att, under försök, skenbart åtminsto¬
ne, af att tillegna sig en rätt, till hvilken Grundlagen icke
gifver någon anledning, tillstyrka Rikets Ständer att besluta
i en fråga, hvilken, i strid med hvad Utskottet anför, Kongl.
Majit verkligen icke låtit framställa, och hvars underställande
Rikets Ständers afgörande sannolikt aldrig af någon consti-
tutionel Rådgifvare kan tillstyrkas, lika litet, som sådane frå¬
gor varit en dylik behandling underkastade alltsedan den så
kallade frihetstiden.
Må man söka vinna det mål, man finner med sin öfver¬
tygelse mest öfverensstämmande, såsom för fosterlandet gag¬
nelig!, men må man dock äfven städse påminna sig, att för
det lagbundna samhällets bestånd är det icke likgiltigt, om
formerna dervid åsidosättas! Eller kan man väl undgå inse
olämpligheten och olagligheten utaf att Rikets Ständer skulle
besluta, rörande beskaffenheten af krigsmaterielens olika be¬
ståndsdelar, och kan det vara ett, för Styrelsen uppmun¬
trande eller för det allmänna gagneligt, begagnande af offi-
cielt meddelade upplysningar i ämnen, som ensamt bero på
1048
Den 26 Junti.
Konungens förfoganden, att af, såsom det nästan vill synas,
frivilligt misstag, anse dessa såsom hemställanden, öfver
hvilka Ständerna böra besluta, på ett sätt, som innebär en
inkräktning på Konungamaktens område? Jag tror det icke
— och anhåller, på denna grund, i öfverensstämmelse med
hvad af åtskilliga reservanter blifvit anfördt, att Höglofliga
Ståndet ville, med ändring af Utskottets Utlåtande i denna
punkt, fatta ett beslut, som i afseende å formen närmare
öfverensstämmer med Grundlagens föreskrifter och Stats¬
makternas billiga fordringar på desammas efterlefnad, äfven¬
som jag slutligen får anhålla, att mitt anförande måtte varda
med de öfriga Riks-Stånden communiceradt, på det att den
derigenom gjorda hemställan må tagas i öfvervägande vid
behandlingen af extra Statsregleringen.»
Detta Sjö-Ministerns yttrande har blifvit mycket klan-
dradt. Man har anmärkt, att det skulle vara inconstitutio-
nelt och innebära ett obehörigen tillkännagifvet missnöje med
Stats-Utskottets Betänkande i frågan. Alven har det ansetts
gifva anledning att antaga, det en annan, än nuvarande Före¬
draganden kunde komma att slutligen hos Kongl. Majit före¬
slå de åtgärder, som kunna erfordras, för ordnande af sjö¬
försvaret. Dessa anmärkningar och suppositioner grunda sig
likväl, efter min tanka, på missförstånd. 1 det nu upplästa
anförandet har ju Chefen för Sjöförsvars-Departementet ut¬
tryckligen förklarat sig hafva skäl att vara tillfredsställd
med Utskottets Betänkande i detsarmnas helhet samt ej vilja
invända något emot beslut att linieskepp icke skola förän¬
dras till fregatter, utan fast heldre ställa sig sådant till ef¬
terrättelse; och det är tydligen antydt, att Föredraganden
icke anser ett med hans förslag olika beslut häri vara af
den vigt, att han fördenskull borde från embetet afträda.
Men hvad samme Föredragande med allt skäl anmärkt och
äfven jag i min afgilna reservation förklarat mig icke gilla,
är det, att Stats-Utskotiet upptagit frågan om linieskeppens
nedhuggning eller förändring så, som hade Kongl. Majit i
Dess Nådiga Proposition öfverlemnat till Rikets Ständer att
derom ingå i pröfning. Så är likväl icke förhållandet; ty
Kongl. Majit har icke af Rikets Ständer äskat det, utan en¬
dast begärt anslags beviljande för ett sådant ändamål. Hvilka
motiver Utskottet än velat uttrycka eller hvilka vilkor det
velat fästa vid anslags beviljande, så hade det derföre icke
bort framställa frågan så, som om Kongl. Maj:t till Rikets
Ständer öfvrrlåtit något af sina prerogativer. Det är detta,
Den 26 Junti.
1049
som Herr Föredraganden i sitt anförande på Riddarhuset,
likasom jag, i min Betänkandet vidfogade reservation, an¬
märkt, såsom ett formfel. Och hvad beslut Utskottet än
velat fatta, icke var det behörigt att debitera Kongl. Maj:t
en annan eller annorlunda beskaffad framställning, än Kongl.
Majit verkligen gjort.
Hvad i öfrigt angår organisationsfrågan, så räknar jag
mig visst icke till dem, som anse, att Rikets Ständer icke
kunna fästa vilkor vid beviljandet af ett utaf Regeringen
äskadt anslag, eller att närmare bestämma, till hvad ända¬
mål samma anslag må utgå. Om således, på grund af en
från den i Kongl. Majits Proposition framlagda organisations¬
plan skiljaktig åsigt, Utskottet hade velat, derest äskadt an¬
slag beviljades, dervid fästa vilkor, vare sig att linieskepp
icke finge nedhuggas, eller att sådane skulle färdigbyggas,
eller i hvad annat hänseende, som helst, skulle jag icke mot¬
satt mig sådant såsom formfel, om jag än bekämpat ett så¬
dant beslut i öfrigt, emedan det icke instämt med mina åsig-
ter om det lämpliga i sjelfva saken. Uti min reservation,
derigenom jag, såsom antydt är, anmärkt det formvidriga
alt, såsom svar på Kongl. Majits framställning, afslå något,
som Kongl. Majit icke föreslagit eller framställt, såsom före¬
mål för Rikets Ständers pröfning, har jag tillika afgifvit för¬
slag till Utlåtande. Jag anser ock Ståndet vara fullt oför¬
hindrad!, att nu meddela det beslut, derå jag hos Herr Tal¬
mannen anhåller om proposition, att Ståndet icke beviljar
äskadt anslag för linieskepps förändring till fregatter. Att
på detta sätt bifalla Utskottets Betänkande i den delen, vore
alt undvika den stötesten, hvaremot Utskottet stött. För
öfrigt åberopar jag innehållet af min omförmälda reservation.
Herr Hörnstein: Så vidsträckt, som Herr Waern, kan
icke jag tolka innehållet af 14 § Regerings-Formen, som ly¬
der sålunda: »Ofver Rikets Krigsmakt till lands och sjös
eger Konungen högsta befälet.» Detta skulle annars, emot
rätta förståndet, kunna tydas ända derhän, att Konungen
egde rätt att, utan Rikets Ständers bifall, låta rasera fäst¬
ningar och slopa eller sälja Kronans fartyg. Jag tror följ¬
aktligen, att Stats-Utskottet varit fullt behörigt att utlåta sig
så, som skett, i lista punkten af förevarande Betänkande,
särdeles, som det äskade anslaget utgjort orsaken till fram¬
ställning i den Kongl. Propositionen af den organisations¬
åtgärd, hvartill Utskottet i denna punkt afstyrkt bifall. Der¬
med är i sjelfva verket ej annat sagdt, än att det är bättre
1030
Den 26 Junit.
att lemna linieskeppen orörda, än att på dem nedlägga yt¬
terligare kostnad. Sådant vore endast att skaffa sig gamla
fregatter, sorn af en annan minister möjligen casseras. Jag
bifaller derföre Utlåtandet i denna punkt.
I afseende å 3:dje punkten i Betänkandet, instämmer
jag uti den mpning, Herr Waern i sin reservation uttalat, att
nemligen äskade anslagsbeloppet, 600,000 R:dr, bör nedsättas
till 300,000 R:dr Råneo. Detta synes också vara fullt till¬
räckligt, då vid denna Riksdag beviljats en tillökning i ordi¬
narie anslag för sjöförsvaret af icke mindre, än circa 123,000
R:dr Banco, och det nu ifrågaställda arbete är af den be¬
skaffenhet, att frukten deraf, efter en tid af ungefär 20 års
förlopp, torde vara förlorad eller åtminstone af ringa effec-
tivt gagn, eller öfverensstämmande med hvad då kan fordtas;
hvaremot med det af Stats-Utskottet tillstyrkta anslag kan
åstadkommas nytta i produetiv väg för århundraden. Utom
den ovanliga generositet, hvarmed Rikets Ständer vid denna
Riksdag i anslagsväg sett sjöförsvaret tillgodo, förtjenar äf¬
ven att tagas i betraktande det tillfälle, som varit att upp¬
hjelpa och compleltera flottans materiel med någon del af
den stora anslagsgärd af icke mindre, än 2,000,000 R:dr
Banco, som vid sista Riksdagen beviljades vid då ifrågakom-
met deltagande i kriget emellan Dannemark och de Tyska
Staterna.
Herr Palander: Vid hvarje Riksdag återkommer frå¬
gan om sjöförsvarets ordnande och orsakar vanligen en strid
på lif och död. Partierna rangera sig, en del för linje¬
skeppens eller så kallade stora flottans bibehållande, i för¬
ening med skärgårdsvapriet, hvaremot en annan hufvudsak¬
ligen och partiskt förordar den lilla eller skärgårdsflottan.
Vid denna Riksdag har Kongl. Maj:t afgifvit en ny plan för
sjöförsvaret, hvars principer jag anser för öfverllödigt att
nu i detail genomgå. Opinionerna i ämnet äro påtagligen
fullt stadgade, dels i följd af pressens uppdagande af frågan
och dels i följd af de skrifter, som blifvit utgifna. Med
smärta har jag af sagde plan funnit, att Grefve Platen, hvars
förtjenster i flera afseenden ej kunna förnekas, vill med ett
enda penndrag tillintetgöra all framtid för den stora flottan.
Jag kan icke undertrycka den åsigt, att det vore mindre väl¬
betänkt af Rikets Ständer att lättsinnigt afgöra denna riks-
vigtiga fråga och godkänna förenämnde plan. Må man väl
besinna, hvilken tid det medtager att skapa stora flottan,
och att, när denna en gång blifvit tillintetgjord, tillfälle ej
Den 26 Junii.
1031
skulle uteblifva, alt bittert ångra ett så olyckligt och förlia-
stadt steg, enär bildandet af en linieflotta medtager många
år. Experimentet är så mycket vådligare, som, derest man
rådfrågar andra länders exempel, upplysning vinnes, att ännu
ingen maritirno Nation — och det hoppas jag att Sverige
ännu är och alltid skall blifva — vågat tillintetgöra sina
linieskepp. Se Dannemark! Ehuru dess economiska ställ¬
ning ingalunda kan jemnföras med vår, har det funnit råd-
ligt och klokt att icke skilja sig vid den stora flottan. Se
Tyskland! Dess Stater halva just i sednare tider med ifver
begynt att dana en stor flotta. Österrike t. ex. har, för
detta ändamål, just ifrån Sverige tagit i sin tjenst utmärkta
Officerare af vår flottas Constructions-Corps samt gjort första
steget med att sträcka kölen till ett stort linieskepp. I
Nord-America och Holland — att ej tala om England, Ryss¬
land och Frankrike — finnas linieskepp under byggnad.
Just under dylika företeelser framstår Grefve Platen med
förslaget att på en gång tillintetgöra våra linieskepp. Men
jag hoppas, att Rikets Ständer icke skola ingå derpå, utan
hylla den välbetänkta åsigt, att conservera hvad vi hafva och
förbättra det, så mycket vi kunna med våra mindre tillgån¬
gar, i stället att dels nedhugga och dels tillintetgöra de stora
skeppen. Med synnerligt nöje förer jag mig i detta ögon¬
blick till minnes ett yttrande vid förra Riksdagen af en
Ståndskamrat, min värde granne här till venster. Han er¬
kände öppet beholvet af en stor flotta att skydda Sveriges
öppna kuster, men att vi ej hade råd att fullt tillfredsställa
detta behof. Våra mindre tillgångar äro förr af mig med-
gifna, men jag anser tillika, att denna sak kan med en alf¬
va rl ig vilja hjelpas, om man icke, såsom Grefve Platen och
de med honom liktänkande, intagits af en fix idé om nöd¬
vändigheten att slösa med anslag för en skärgårdsflotta, på
den stora flottans bekostnad, såsom användandet af större
summor för anskaffandet af 12 ångbogseringsfartyg, ökandet
af befälet i och för båtsmännens danande till militairer, m. m.
Ur dessa synpunkter lemnar jag utan synnerlig uppmärksam¬
het Grefve Flåtens nu upplästa anförande hos Ridderskapet
och Adeln. Jag håller mig hufvudsakligen vid Stats-Utskot-
tets Betänkande i denna fråga och fäster uppmärksamheten
derå, att Herr Waern i sin reservation kommit till helt an¬
nat resultat, än Stats-Utskottets majoritet, men framställt
mening, som delats af 7 Ledamöter utaf detta Stånd i Ut¬
skottet. Den värde reservanten, som i sin reservation före-
loss
Den 26 Junit.
slagit liikets Ständer, att icke tillstyrka fortgående uteslu¬
tande i den ena elier andra riktningen, som åsigterna om
sjöförsvaret tagit, har likväl, så väl nu, som under förra
Riksdagen, yttrat sig bestämdt emot linieskeppens nedhugg-
niog till fregatter. Jag tager mig också Iriheten lästa upp¬
märksamheten deruppå, att kostnaden för de 3 linieskepp,
som äro under nybyggnad att förändras till fregatter, så stri¬
dande emot andra maritima Nationers antagna grundsatser,
skulle uppgå till fullt lika mycket, som deras fullbyggande
till linieskepp. Herr Waern har likväl fortfarande ansett Ut¬
skottet icke hafva varit behörigt att meddela ett afstyrkande
Utlåtande i den form, som lista punkten i Betänkandet in¬
nebär, då Kongl. Majit icke äskat Ständernas yttrande öfver
sjelfva organisations-åtgärden. Då man läser den Kongl. Pro¬
positionen i ämnet, så finner man deri, bland annat, detta
yttrande: »Den plan, som Kongl. Majit låtit uppgöra för de
till krigsfartygens nybyggnad och complettering, samt förrå¬
dens förstärkande erforderliga arbeten och kostnader, är uti
det åberopade protocollet fullständigare utvecklad. Det fin¬
nes deraf, att dessa arbeten, förnämligast afseende fullbor¬
dandet af under byggnad varande krigsfartyg, förändring af
3 linieskepp till fregalter, anskaffande af 12 ångbogserings-
fartyg, samt 6 bombkanonslupar, jemte diverse andra min¬
dre nybyggnader och completteringar, uppgå till en kost¬
nad af ' Ridr 2,508,407:
samt att förseendet af dessa och de
krigsfartyg, som fortfarande skola
bibehållas, med fullständiga krigs-
förråder, etc., ytterligare kräfva
en summa af » 1,356,750: — 6.
eller tillsammans Ridr 3,843,157: — 6.»
Organisationsplanen fäster synnerlig vigt uppå linieskepps
förändring till fregatter. Kongl. Majit har således godkänt
denna åsigt och på calcul deröfver är det uppgifna behofvet
af äskadt anslag bygdt. Vid sådant förhållande, och enär
sjelfva den i Stats-Rådsprotocollet närmare utvecklade pla¬
nen är såsom grund för den Kongl. Propositionen framlagd
för Rikets Ständer, frågar jag, af hvad giltig orsak Rikets
Ständer icke skulle kunna tillkomma att uttrycka deras åsigt
i öfverensstämmelse med Stats-Utskottets yttrande i denna
punkt? För min del, anser jag det vara af synnerlig vigt,
att just ett dylikt svar lemnäs å den Kongl. Propositionen
Den 26 Junii.
1035
uti ett ämne, som har så nära samband med sjöförsvaret.
Visserligen har å andra sidan anmärkts, att det bör oför¬
kränkt tillhöra Sjö-Ministern, att hos Kongl. Majit fiireslå til¬
lämpning af de åsigter, som i afseende å sjöförsvarets ord¬
nande kunna böra göras gällande, i mån af idéernas utveck¬
ling. Jag kan likväl icke inse, i hvad mån det skulle kun¬
na vara för Regeringen kränkande, att Rikets Ständer ut¬
trycka, hvad berörde Utlåtande innefattar, och hafva föregå¬
ende Ständer i detta läll lemnat praejudieater. För min del,
tillstyrker jag bifall till Utskottets Utlåtande, så väl i lista
punkten af förevarande Betänkande, som äfven de andra 2:ne
följande punkterna, och hoppas destoheldre, att Borgare-Stån¬
det ej skall vägra ett sådant bifall, enär i Sverige, likasom
i andra maritima länder, alltid bör råda en alltmera tillta¬
gande sympathie emellan den stora örlogsflottan och coop-
warrjiedottan, i anseende till det interesse, hvarje handlande
nation måste hafva deraf, att upprätthålla dess örlogsllottas
tjenstbarhet, styrka och anseende, för att beskydda handeln
samt bidraga till landets bibehållande af dess sjelfständighet.
Herr Petré: Om, såsom min värde granne här till hö¬
ger antydt, just nu skulle vara fråga om strid på lif och död,
så tror jag, att den af samme talare omordade lättsinnighet
möjligtvis innefattar en på honom sjelf återfallande anmärk¬
ning. Redan undanskjutandet af uppläsningen i detta Stånd
af största delen utaf Stats-Utskottets Betänkande ligger tala¬
ren till last. Ty om det verkligen nu gäller strid på lif och
död, så måste det i ej ringa män utmärka en caraclére af
lättsinne, att, utan pröfning af sakförhållanderne, endast på¬
yrka beslut. Den intressanta historik, som i Betänkandet
är uppdragen, öfver de öden, vårt lands sjöförsvar hittills
genomgått, hade verkligen förtjenat en allmän uppmärksam¬
het. I alla fall tror jag mig dock kunna våga, att till inta¬
gande i Ståndets Protocoll, uppläsa min vid förevarande Be¬
tänkande fogade reservation: »Stats-Utskottets beslut, i an¬
ledning af Kongl. Majits Proposition om extra Statsreglerings-
anslag för Sjöförsvars-Departementet, har tillkommit genom
flera voteringar. Företeelserna under den förelupna långva¬
riga discussionen hafva omisskänneligen uppenbarat en Re¬
geringsmaktens inre strid, syftande att, medelst den parla¬
mentariska vädjobanans tillgängliga organer, vinna en sken¬
bart antaglig förevändning att frångå den sjöförsvarsplan, som
ligger till grund för ofvannämnde Kongl. Proposition. Ehuru
det beklagansvärda, numera ingalunda sällsporda förhållande,
10S4
Den 26 Junti.
att Konungens conseil, för Kongl. Maj:ts till Rikets Ständer
aflåtna Proposition, saknar det trofasta stöd, som allena för¬
mår att skänka Regeringen moralisk kraft och styrka, redan
länge tagit allmänna uppmärksamheten i anspråk, bör dock
Stats-Utskottets tillgörande i ofvannämnda afseende destohellre
framhållas till Rikets Ständers närmare skärskådande, som
detsamma icke kan godkännas, ulan att blottställa Rikets
Ständer för förebråelsen att halva samverkat till ett system,
som i sin fortsatta tillämpning dels skulle från Kongl. Majits
conseil aflägsna den sanna, redbara förtjensten, dels fruktans¬
värd! alstra olägenheter och vådor af en för samhället be¬
tänkligare art. Utur denna synpunkt anmäles denna vördsam¬
ma reservation.»
Efter denna uppläsning fortfor Herr Petré: Det är öf¬
verflödigt att här närmare utveckla, huru vanligt det vid
denna Riksdag förekommit, att, såsom jag uti min nu upp¬
lästa reservation antydt, Kongl. Maj:ts egna nådiga Proposi¬
tioner oftast varit i mistning af det moraliska stödet af Re¬
geringens egen fasta föresats och bestämda vilja. Erfaren¬
heten har gifvit tillräckligt vid handen, huru i detta fall van¬
ligtvis tillgått, äfvensom att det varit jemnförelsevis större
svårigheter, som Chefen för Sjöförsvars-Departementet haft
att bekämpa. Ett sådant förhållande skulle, i sin fortsätt¬
ning, lätt kunna föranleda bemälde Departements-Chef att
resignera. Mången skulle till och med kunna anse honom
hafva långt för detta haft full befogenhet dertill. Derpå
skulle icke sjöförsvaret göra en vinst, hvaremot säkert är,
att sjöförsvarsreformen skulle i närvarande tidpunkt äfven¬
tyra rätt mycket genom ombyte af Departements-Chef. Jag
kan med så mycket större tillförsigt yttra detta, sorn jag
alltigenom varit i tillfälle att följa den förevarande frågan
med närmare uppmärksamhet. Redan vid behandlingen deraf
på Utskottets Utgiftsafdelning visade sig en bestämd reactio-
naire syftning, som meddelat sig åt Afdelningens majoritet,
ehuru för de flesta deribland omedvetet. Också uppkom der
en sällsam förvirring. Hit och dit ordade man, utan att bry
sig om de möjliga följderna af dubbelhet i Ständernas förfo¬
gande. Derpå lyder hvad som nu är skrifve!, till följd af
ärendets första behandling på Ulgiftsafdeloingen. Femte Huf-
vudtileln är verkligen i fara att göras till föremål för det
gamla oefterrättlighets-systemet. Det synes, som hade man,
under full medvetenhet, med ett ständigt växande mod här¬
utinnan gått partisinnets vägar och slutligen lyckats vida ut-
Den 26 Junit.
10S3
öfver egen förväntan. I parenthes vill jag nämna, att då jag
inom Utgiftsafdelningen sökte alslöja denna lörderfliga poli-
tique, blef jag alldeles ensam Iemnad i minoriteten. Likväl
hände derefter, att när Afdelningens beslut'skulle redigeras,
uppkom en sådan märklig skiljaktighet i fråga om de motiver,
som borde anföras, att det blef möjligt för mig att, ehuru allena
representerande minoriteten, moderera den ännu mera framstå¬
ende reactionaira andan bland ledamöterne och föranleda dertill,
att beslutet icke blef helt och hållet så tvätydigt, som det först
var affattadt. Det resultat, som vunnits genom Esta punk¬
ten i Betänkandet, eller afstyrkandet af planen om linieskepps
förändring till fregatter, är egentligen afsedl i min upplästa
reservation, då deri talas om de motiver, som kunna tillskrif-
vas »en Regeringsmaktens inre strid». Ty, såsom vi veta,
saknar Regeringen ingalunda sina ganska verksamma orga¬
ner i Stats-Utskottet. Jag skall närmare förklara mig. En
nog dyrköpt erfarenhet har redan ådagalagt, att Regeringen
i fordna dagar icke ansett sig det otillständigt att afyttra linie-
skeppen. Ehuru ett sådant förfarande aldrig kan gillas, ehuru
det, såsom vi erfarit, föranledt eftertänkliga malversationer,
inses dock väl, att det i sjelfva verket skulle vara ett nog
långt sträckt pedanteri, att meddela föreskrifter ända derhän,
att Regeringen skulle vara förhindrad, att, der så nyttigt fin¬
nes, till mindre dimensioner låta förändra linieskepp, som icke
med fördel och till och med icke utan fara kunna, såsom
sådane, begagnas. Genom Stats-Utskottets Utlåtande i lista
punkten skulle, i händelse det godkännes, kunna inträffa, att,
om Grefve Platen resignerar och en af liniefiottans mest
markerade anhängare intager hans plats, alla de 600,000
R:dr, hvilka nu äro i fråga att för Sjöförsvaret anslås på
femte Hufvudtiteln, skulle till compleltering af linieskepp
kunna enkannerligen användas. Nu frågar jag, om det kan
tänkas någon ting mindre välbetänkt, någon ting mera reac-
tionairt, än att besluta i denna syftning. Jag finner särskildt
häraf anledning att beklaga, det man vägrat att nu låta upp¬
läsa den omförmälda historiken, angående vårt Sjöförsvar,
enär derigenom skulle så tydligen kunna ådagaläggas den in-
consequence i begrepp, som nu anmärkte förfarande innebär.
Faran för Sjöförsvaret skulle icke vara så stor, derest icke,
såsom jag redan tagit mig friheten anmärka, sidoinflytanden
här äro för handen af den betänkliga art, att man, med allt
skäl, måste beklaga Grefve von Platen. Konungens egna
Propositioner till Rikets Ständer hafva icke sällan sina ifri-
1056
Den 26 Junti.
gaste vedersakare bland dem, sorn tillhöra Regeringens när¬
maste omgifning. Det är ett sådant oväntadt förfarande, som
satt Chelen för Sjöförsvaret i en verkligt beklagansvärd ställ¬
ning, hvilken han svårligen skulle kunna uthärda utan un¬
derstöd al Rikets Ständer. Jag föreställer mig, att hans af¬
resa till främmande land, under närvarande för Sjöförsvaret
critiska tidpunkt, påkallats af nödvändig omsorg om en ska¬
dad helsa, och jag uttrycker denna föreställning destohellre,
som mången icke dragit i betänkande att påstå, det Grefve
jon Platen, utan tvång af omständigheterna, begifvit sig till
de utländska haden. Den nu förelupna discnssionen föranle¬
der återremiss å l:sta punkten af förevarande Betänkande.
Det är väl i anseende tili den majoritet, som Stats-Utskottet
vanligtvis företer uti frågor, som ligga Regeringen om hjertat,
icke mycket af en återremiss att förvänta; men i händelse
Bonde-Ståndet jemväl återremitterar nämnde punkt, skulle
(lock tilläfventyrs en omsorgsfullaro pröfning af förevarande
fråga ännu kunna vinnas. Betänkandets 2:dra punkt kan Ståndet
gerna godkänna. I afseende å 3:dje punkten lörtjenar det att
framhållas, att Utskottet deri tillsty rkt §lörre anslagsbelopp, än
Kongl. Majit begärt, ja, mera än 100.000 R:dr B;co utöfver
hvad Utskottet varit belogädt att föreslå, derest Utskottet velat
taga ledning af den Kongl. Propositionen. Ett sådant förfa¬
ringssätt måste tillskrifvas benägenhet för slöseri med lan¬
dets tillgångar, eller ock det af en värd talare förr i dag om-
ordade partisinnet, som nu rufvar på tillfälle att förstöra den
nya sjölörsvarsplanen och i stället låta tinieflottan vakna lill
lif. Jag tror det vara bäst, att Borgare-Ståndet återremitte¬
rar ärendet äfven i denna 3:dje punkt.
Herr Indebetou: Bland de trenne punkter, hvari Stats¬
utskottets förevarande Betänkande är indeladt, anser jag den
lista och den 2:dra höra bifallas, men den 5:dje återremitte¬
ras, lör att få anslagssumman nedsatt till hvad i den Kongl.
Propositionen är äskadt, nemligen 500,000 Ridr B:c<V
1 afseende å lista punkten har det blifvit af åtskilige
reservanter, äfvensom af Chefen för Sjöförsvars-Departemen¬
tet i hans här upplästa anförande, klandradt, att Utskottet
utlåtit sig öfver annat, än sjelfva anslaget, och i prsemisserna
jemväl tagit under öfvervägande frågan om sättet lör sjöför¬
svarets ändamålsenliga ordnande. En talare före mig har af
sådan anledning trott denna punkt böra återremitteras. För
min del, anser jag Utskottet hafva handlat välbetänkt, då det
Den 26 Junti.
1057
yttrat sig, ej allenast angående anslaget, utan äfven om an¬
ledningen dertill, och då det icke undanhållit Rikets Ständer
sin mening, utan öppet uttalat densamma. Utskottet synes
mig ock hafva tillvägagått med all nödig varsamhet, då det
oförställdt gifvit tillkänna, att dess ledamöter väl icke kunde
göra anspråk på att ega den fullständiga sakkännedom, som
erfordras, för att pröfva, huru Sveriges sjöförsvar bör än¬
damålsenligt inrättas; men att, under de stridiga åsigter, som
i denna fråga gjort sig gällande inom Representationen nu,
likasom vid föregående Riksdagar, det icke syntes rådligtatt
förstöra våra örlogsfartyg af första rangen och förvandla
dem till en lägre dass. Jag instämmer så mycket hellre i
denna åsigt, som en olika mening lätteligen kunde göra sig
gällande vid en kommande Riksdag, och då medföra betyd¬
liga kostnader för Staten, i händelse våra rangskepp nu skulle
blifva nedhuggna. Det har blifvit ifrågasatt, om det varit
med Grundlagens stadgande förenligt att, såsom Utskottet för¬
farit, meddela yttrande om annat, än sjelfva det äskade an¬
slaget. Jag får, i anledning häraf, fästa uppmärksamheten
derå, att Utskottet, till följe af stadganderne i 50 § Riksdags¬
ordningen, lista och 2:dra momenterne, egt full befogenhet
att afgifva yttrande angående allt, som står i sammanhang
med det ifrågavarande anslaget. A andra raden i lista mo¬
mentet förekommer nemligen det stadgande, att Stats-Utskottet,
skall »granska» och »utreda», äfvensom »uppgifva» Stats- och
Riksgäldsverkens tillstånd, förvaltning och behof; men då ett
ämne skall granskas och utredas, måste det ju i sin helhet
blifva föremål för pröfning, och om stadgandet tillämpas på
nu förevarande fråga, så lärer man finna, att Utskottet verk¬
ligen varit nödsakadt att bedöma, huruvida linieskepp borde
förändras till fregatter eller icke, och att det bort yttra sin
mening om nyttan eller skadan häraf, innan något tillstyr¬
kande afgafs, huruvida anslag för sådant ändamål borde ifrå¬
gakomma. I slutet af 2:dra momentet i nämnde § finner man
ytterligare en föreskrift i samma syftning. Det heter nem¬
ligen der; »Vidare åligger detta Utskott att utröna, pröfva
och föreslå det, som tili Stats- och Riksgäldsverkens behof
erfordras.» — Det är således äfven här föreskrifvet, att Stats-
Utskottet skall, icke allenast »föreslå», utan ock »pröfva»,
hvad till Statsverkets behof erfordras. Dessa stadganden
rättfärdiga således fullkomligt Utskottets anmärkta förfarings¬
sätt och klandret derå har alltså varit obefogadt. I stället
Borg.-St&nA. Pral. vid Bihld. (8B0—1851. III.
1058
Den 26 Junii.
synes det mig, att man bort hålla Utskottet räkning derför,
att detsamma grundligt undersökt saken, så vidt det stått i
dess förmåga, och pröfvat samt meddelat yttrande angående
den framställda principen, hvarpå planen till sjöförsvaret
blifvit grundad.
Detta förfaringssätt är också öfverensstämmande med
praxis vid föregående Riksdagar. Exempel derpå kunde fram¬
dragas i flera olikartade frågor. Jag inskränker mig till att
anföra, hurusom vid sistlidne Riksdag frågan t. ex. om anslag
för Elementarläroverken behandlades. Stats-Utskottet stad-
nade i denna fråga ingalunda vid pröfning eller yttrande om
blotta anslaget, utan det ingick till och med i de minsta de-
tailer, och framställde såsom ett vilkor för anslaget, att dess
föreskrifter skulle noga följas och iakttagas. Derom skulle
med större skäl, än nu, kunnat sägas, att Utskottet sträckt
sin pröfning och sina föreskrifter alltför långt. Men långt
ifrån att föranleda klander eller väcka missnöje, ansågs tvärt¬
om denna behandling af saken vara förtjent af beröm för
omsorgsfullhet och grundlighet.
Ur dessa synpunkter bör äfven Stats-Ufskottets behand¬
ling af förevarande fråga, så vidt den är föremål för Esta
punkten i Betänkandet, godkännas. För min del, instämmer
jag fullkomligt i hvad Utlåtandet uli denna punkt innehåller
och yrkar dertill bifall. Angående de öfriga punkterna i detta
Betänkande, torde icke något utförligt yttrande vara behöf-
ligt. Om den 5:dje förekommer åtskilligt i Herr Weerns re¬
servation, och en tillräcklig anledning till återremiss af sam¬
ma punkt finnes deri, att Utskottet i sitt tillstyrkande öfver-
skridit det anslagsbeiopp, Kongl. Majit äskat. Utan synner¬
liga skäl bör man väl icke afvika från den grundsats, att i
anslagsfrågor hålla sig inom det belopp, som blifvit af Kongl.
Majit begärdt, helst såsom nu tillräckliga anledningar finnas
att söka åstadkomma besparingar för andra föremål. Inom
detta Högtärade Stånd behöfver man också icke söka lång¬
väga för att finna sådane ändamål, hvartill besparade medel
med fördel kunna användas, och det lider intet tvifvel att
dessa 100,000 Ridr, som kunna å femte Hufvudtiteln inbe-
sparas, skola komma till god nytta å nästföljande Hufvud-
titel.
Herr hkholm: Redan vid föregående Riksdagar har
jag föranlåtits tillkännagifva, att, bland alla de ämnen, som
förekomma till pröfning hos Rikets Ständer, det förevarande
kanske är det, hvari jag eger minsta insigt. Då jag nu fin¬
Den 26 Junii.
1059
ner mig böra uppträda, att orda deri, sker det således utan
anspråk, utan full tillförsigt till all den sakkunskap, som vore
erforderlig. Välbekanta äro mig likväl de facta, att vid de
tvä sista Riksdagarne utaf Kongl. Majit aflåtits, till en stor
del af Rikets Ständers önskningar föranledda Propositioner,
byggda på principen att grunda Rikets sjöförsvar egentligen
på skärgårdsflotta och ångfartyg. 1 den Kongl. Propositionen,
vid sista Riksdag finnes icke upptaget något endast seglande
linieskepp, såsom ingående i planen för sjöförsvarets ordnan¬
de. Vid denna Riksdag är förhållandet enahanda. Nu kan
man sägas här hafva (vänne auctoriteter att stödja sig på.
Å ena sidan står Sjö-Ministern, hvars organisationsplan Kongl.
Majit i Dess Proposition upptagit; å andra sidan, inom detta
Stånd, Herr Palander, såsom en förfäktare af den gamla
idéen och som antydt, att om linieskeppens bevarande föres
en strid på lif och död, snart sagdt, om Sveriges »vara eller
icke vara». En sådan föreställning synes mig likväl nog öf¬
verdrifven, om densamma icke i sjelfva verket inskränker
sig till farhåga för Carlskrona stads bestånd, i hvilket fall
ensamt en så långt drifven fruktan lärer kunna möjligtvis
blifva verklighet. Önskvärd! vore det visserligen i höggrad,
att Sverige kunde blifva en stor maritim nation till och med
af första rangen, eller att vi kunde få en så stor flotta,
som Riket fordom egt, och tillika åstadkomma en skärgårds¬
flotta, tillräcklig för vårt kustförsvar. Allt detta är likväl
icke för oss möjligt. Vi äro nödsakade att besluta oss för
ettdera allena. Dertill tvingas vi af de ansenliga kostnader,
som erfordras att å det högst nödvändiga nedlägga. Se en¬
dast hvilka kostnader äro beräknade i Sjö-Ministerns ifråga¬
varande förslag, för detsammas verkställande. Huru mycket
större skulle de icke blifva, om vurmen för en paradflotta
af linieskepp fortsattes? Låtom oss hoppas, att vi icke skola
invecklas i något sjökrig, deri den stora flottan vore oum¬
bärlig. Väl har en talare anmärkt, att åtskilliga andra Stater,
med hvilka Sverige skulle vara att jemnföra i maritimt hän¬
seende, ingalunda varit betänkta på tillintetgörande af sina
linieskepp, som skola visat sig vara af väsendtligt gagn un¬
der sjökrig. Af flera ströskrifter, som nyligen blifvit utde¬
lade, äfvensom af sednare tiders sjökrigs-historia, finner man
likväl, att de storverk, som med linieskepp skola utförts, i
sjelfva verket kunna reduceras till obetydligheter. Den värde
talare, som anfört sådane exempel, har dervid nämnt Danne¬
mark. För min del, tror jag icke, att samma Stat, under
1060
Den 26 Junii.
dess sista krig, haft stort gagn af sin linieflotta. Ett enda af
dess linieskepp. Christian VIII, var med i elden. Det var
vid Eckernförde, och den beklagliga utgången är för väl be¬
kant, att jag här skulle behöfva närmare tala derom. Den
omtalade Österrikiska flottan och det Tyska Förbundets kunna
för närvarande reduceras till noll. Försök med någon sådan
hafva vi ännu ej sett dem göra, och jag tror, att de i denna
stund skulle skatta sig ganska lyckliga, om de egde en flotta,
jemnförlig med Sveriges eller Dannemarks Utaf Grefve Plå¬
tens anförande, som Herr Warn nu uppläst, synes påtagligen,
att Herr Grefven och Chefen för Sjöförsvaret numera icke
anser ovilkorligen nödvändigt att förändra våra linieskepp till
fregatter, utan underkastar sig de åsigter, som i saken kunna
göras gällande genom Rikets Ständers beslut. Hos den värde
talare, som framstått såsom mest hemmastadd uti frågan om
vårt sjöförsvar och med behofvet af den stora flottans bi¬
behållande, anhåller jag, att han ville på heder och tro för¬
klara, om våra linieskepp verkligen äro sådane, att de kunna
bestå en sjöstrid i linia. Af kunnige och erfarne sjöoffice¬
rare har jag verkligen hört motsatsen uppgifvas, äfvensom
att våra nu under byggnad varande linieskepp äro ämnade
för en bestyckning, så underlägsen andra länders linieskepps,
att de lika litet skulle kunna inlåta sig uti en strid med större
af deras fartyg, än fregatter. Icke ens dertill duga våra
äldsta varande linieskepp, hvilka, nu under förruttnelse, en¬
dast paradera i numerairen och således icke förtjena att
nedhuggas till fregatter. Det vore likväl icke ur vägen, att
en bestämd uppgift härom lemnades, äfvensom att Ståndet
meddelades ett bestyrkt utdrag af den Generalbesigtning, som
Sjö-Ministern nyligen å dessa linieskepp anställt uti Carls¬
krona, i närvaro af befälhafvande Amiralen och andra varma
vänner till den stora flottan. Och då Ståndet redan på för¬
hand lofordade det vågade försöket att, efter den uppgifna
nya planen, reda och ordna sjöförsvaret, samt det, efter ett
så marquant uttalande af Ståndets mening, skulle vara i hög¬
sta måtto inconsequent handladt, att nu bifalla Irsta och 5:dje
punkterna i Stats-Utskottets förevarande Betänkande, instäm¬
mer jag i yrkandet om återremiss å Utlåtanderna i dessa
punkter. Yttrandet i 2:dra punkten anser jag deremot, för
min del, kunna, såsom ganska oskyldigt och oskadligt, bi¬
fallas.
Herr Waem: I anledning af flera talares yttrande, vill
jag endast anmärka, alt i frågor, sådane som denna, är det
Den 26 Junit.
1061
att sluta af erfarenheten, svårt att finna sina ord riktigt upp¬
fattade, enär hvar och en på förband uppgjort sin mening
och sedan ej kan förmås att hos sina motståndare förutsätta
andra motiver, än dem han redan för sig pröfvat och förka¬
stat. Så har t. ex. Herr Hörnstein påbördat mig en ensidig
tolkning af 14 § Regerings-Formen, om hvilken jag ej ytt¬
rat ett enda ord. Icke heller har jag i någon mån besfridt
Stats-Utskottets befogenhet att förfara i öfverensstämmelse
med 50 § Riksdags-Ordningen, som Herr Indebetou åbero¬
pat. Jag har endast helt enkelt antydf, att det icke passar
Utskottet eller Rikets Ständer att, i anledning af den Kongl.
Propositionen, yttra sig alslä en frå^a, hvarå Kongl. Majit
alldeles icke, såsom dock i Utlåtandet uppgifves, begärt Ri¬
kets Ständers bifall. Min anmärkning härutinnan har således
egentligen syftat å förändring i redigerandet af Betänkandets
lista punkt. Då emedlertid flera talare nu yrkat återremiss
derå, vill jag, oaktadt det skett i en i sjelfva saken motsatt
syftning, än min uttalade, icke motsätta mig ett sådant be¬
slut, då jag redan såväl inom Utskottet, sorn i den Utlåtan¬
det vidfogade reservation uttryckt min åsigt vara den, att
linieskeppen icke äro för vårt försvar ovilkorligen nödvän¬
diga, utan att det är vida angelägnare, att ju förr desto
hellre skalla oss e!t kraftigt och genast användbart försvar,
än att uppoffra tid och kostnad på byggande och underhål¬
lande af de största arbetena, med uppoffring af det afseende,
som å de mindre bör fästas.
I hufvudsaken utbeder jag mig att vidare få yttra några
ord. Grefve Flåtens anförande har blifvit af flera talare
missförstådt, i fråga om vidhållandet, eller icke, af den före¬
slagna förändringen af linieskepp till fregatter. Jag förestäl¬
ler mig, att den ömtålighet, som häri gifvit sig tillkänna och
synes hafva föranledt missledda omdömen, härrörer deraf,
att mången anser tillintetgörandet af linieskeppen för ett
slags helgerån. Jag ber likväl att få väcka Ståndets upp¬
märksamhet derå, att den princip, som genomgår Sjö-Mini¬
sterns förslag, i grunden icke afser ett vilkorligt förkastande
af linieflotta, utan egentligen går endast derpå ut, att rätta
sjöförsvaret efter behof och motsvarande tillgångar samt att,
med beräkning af dessa, ställa så till, att allt, som hetes vara
till för sjöförsvaret, i verkligheten är att tillgå. Då förhål¬
landet nu icke är sådant, har Sjö-Ministern ansett nödigt
framlägga ett förslag, att med tillgängliga medel skaffa goda
fartyg och till det lämpligaste slaget fullända eller förändra
1062
Den 26 Junit.
de örlogsfartyg, som äro under byggnad, men framför allt
tillse, att allt blir i complett skick och att vi ej hafva större
flotta, än som kan bemannas. Deruti ingär jemväl afsigten
att företrädesvis i möjligaste måtto förstärka kustförsvaret.
Detta förslag innebär naturligtvis icke förnekande deraf att
det i och för sig sjelft är nyttigt att hafva linieskepp, men
det bestrides, att behofvet af dylika är sä öfvervägande, att
allt annat för deras erhållande bör eftersättas, och det skiljer
sig väsendtligt från de sjöförsvarsplaner, hvilka af de många,
under detta århundrade, tillsatta Comitier blifvit tillstyrkta,
och hvilka alla gått ut på tillvägahringandet af mycket stora
(lottor, till hvilkas byggande och underhåll Rikets Ständer
aldrig haft och följaktligen aldrig kunnat anvisa tillräckliga
medel. Följden deraf, att i trots häraf dessa planer blifvit,
så vidt möjligt varit, tillämpade, har naturligtvis blifvit den,
att många kölar blifvit sträckte och många materialier ho¬
pade, så att vi alltid haft ämnen till hvad som, under förut¬
sättning af god tid och god råd, möjligen skulle kunna blifva
en stor och stark flotta, men i sjelfva verket varit utan allt
kraftigt och genast användbart sjöförsvar. I motsatt syftning
är den åsigt af Grefve Platen framställd, att det är bättre
att hafva hastigt bemannade fregatter, än linieskepp, hvilkas
talrika bemanning kan behöfvas till annat ändamål. Sjelfva
principen är följaktligen ingalunda byggd på ovilkorligt till¬
intetgörande af linieflottan. .lag beklagar, att förslagets fle¬
sta motståndare råkat i ett visst passioneradt tillstånd af
hätskhet, som synes hindra allt inflytande på deras åsigter af
fullt sakkunniga personers upplysande omdömen och jemväl
vållar, att de förbise öfriga, de vigligaste delarne af försla¬
get och endast fästa sig vid den biomständighet, som frågan
om linieskeppens förändring utgör. Derunder bemärker man
icke, att föredragandens, väl utarbetade, plan är i hufvudsa-
ken från nyssberörde biomständighet oberoende. Sjelf ytt¬
rar ju Grefve Platen, att linieskeppens förändring icke är
någon integrerande del af hans plan, och att denna icke kull¬
kastas derigenom, att en sådan förändring tilläfventyrs icke
medgifves; och till ytterligare bevis i detta afseende ber jag
att få utur Sjö-Ministerns tryckta underdåniga rapport till
Kongl. Maj:t, innefattande planen fullständigt, få uppläsa föl¬
jande ord, som förekomma å pag. 154 och 153:
»Mången sann fosterlandsvän hade visserligen önskat att
ett mera lysande mål kunnat vinnas: äfven min känsla skulle
ingalunda stått i strid dermed; men på ÖDskningar, ehuru
Den 26 Junit.
1063
varma och naturliga de må vara, ehuru hänförande de kunna
framställa sig, byggas icke pålitliga Stats-institutioner, om icke
grunden blifvit lagd, genom, på ziffror uppförda, mera kalla,
men säkra beräkningar. En följdriktig och naturlig, om än
långsam utveckling är den enda säkra; och må man ihåg¬
komma samt fästa uppmärksamheten vid de många dagliga
bevis, vi hafva derpå, att blott kärnan är sund och roten
god, kan deraf uppvexa det herrligaste träd, åt hvilket man
sedankan gifva hvad skapnad, snart sagdt, som förnuftet el¬
ler fantasien förestafva. Må derlöre också framtiden i sitt
sköte för Sverige bära de ljusaste förhoppningar af en stor
sjömakt och ingen skall med skäl anklaga mig för bristande
känsla eller liknöjdhet för de högt i skyn flygande vimplar-
nes prakt, men må man ock besinna, att endast från en hel¬
gjuten god och kraftig stam kunna uppskjuta degrenar, som
fordras för att bilda och stödja en praktfull krona.»
Dessa ord kunna ej tydas annorlunda, än att ifrågava¬
rande organisationsplan går derpå ut, att ej börja med mera,
än man förmår vidmakthålla, och att alltid hafva i ordning
det som är. Ur sådan synpunkt har ock framställts behof¬
vet af de medel, som erfordras att bestrida kostnaderne för
sjöförsvarets iståndsättande enligt Sjö-Ministerns förslag. Dessa
kostnader äro i den Kongl. Propositionen beräknade till
5,843,157 R:dr 6 sk. B:co, som skulle fördelas på vissa år,
till lättnad för de skattdragande, och under den tid, som för¬
flyter till nästa Riksdag, utgå med 816,000 R:dr årligen. Ri¬
kets Ständer hafva deraf redan beviljat på ordinarie stat
408.000 R:dr årligen, således för 5:ne år 524,000 R:dr B:co,
hvarförutan i 5:dje punkten af förevarande Betänkande, lill
fyllande af berörde behof, tillstyrkts ett extra anslag med
600.000 R:dr B:co, att med Veidel under hvartdera af de
nästföljande åren utgå, »för att användas till completterande
af (örråderna samt de skepp och fartyg, som Kongl. Majit
anser förtjena till krigsbruk göras användbara, äfvensom till
andra för krigsmaterielens iståndsättande oundgängliga min¬
dre arbeten.» Af dessa ordalag i Betänkandet synes menin¬
gen vara den, att sätta allt i fullt godt stånd. Att åter Ut¬
skottet visat sig tveksamt i fråga om beviljande af medel till
linieskeppens föreslagna förändring, kan förklaras af de ytt¬
rade stridiga åsigterna, inom som utom vapnet, i det att, me¬
dan somliga anse de redan varande linieskeppen dertill odug¬
liga, då undre laget kanoner ej skall kunna göra någon nytta,
andre förklara dessa fartyg alltid blifva såsom linieskepp,
1064
Von 26 Junii.
men ej till fregatter användbara. Jag fortfar att åberopa min
reservation, äfvensom mitt förra yttrande, samt fordrar jem¬
väl, såsom antydt är, att, om äfven frågan om linieskeppens
förändring nu undanskjiites, sådant ej må ske på det sätt
Utskottet föreslagit, eller grundas på den oriktiga förutsätt¬
ning, att Kongl. Majit skall begärt Rikets Ständers samtycke
dertill att låta nedhugga linjeskeppen till fregatter.
Herr Talmannen föredrog härefter ett nyligen inkommet
Utdrag af det hos Ridderskapet och Adeln denna dag hållna
Protocoll, hvarigenom de öfriga Riks-Stånden communicera-
des ett af Grefve von Platen, Baltzar, den 18 dennes afgif-
vet samt samma dag och den 21 dennes på bordet lagdt an¬
förande, innefattande anmärkningar vid Stats-Utskottets före¬
varande Utlåtande, M 162, tillika med de af Herr af Puke,
Folke Magnus, och Herr [tafelt, Anton, i anledning af samma
anförande, sistnämnde dag afgifna yttranden.
Herr Hörnstein: Här har blifvit, i anledning af lista
punkten i Stats-Utskottets Betänkande, förespegladt, att Sjö-
Ministern kan komma att resignera. Jag tror icke, att han
mottagit portefeiiillen endast för alt förändra linieskeppen till
fregatter, eller att utgången å frågan derom har något vä¬
sendtligt inflytande på Ministern eller det hufvudsakiiga i hans
embetslörvaltnirig. För min del, har jag ej heller, af de präk¬
tiga och prunkande målningar, som i denna sak framlagts för
Ständernas ögon, öfvertygats om företrädet af det ena eller
andra systemets fullföljd; emedan jag gerna vill se förslager
i deras verkställighet, innan jag kan fatta ett afgörande om¬
döme. Det är egentligen de uteslutande vännerna af skär¬
gårdsflotta, som talat lör bifall till nämnda punkt i Betän¬
kandet. Jag kan försäkra, att jag är lika varm vän, som
de, af en god skärgårdsflotta. Men jag tror, att hvad för
denna nu blifvit gjordt är alltför ringa. Jag har ej heller
sett något deraf i verket och tror, att de, hvilka ifrigt intres¬
sera sig för linieskeppens förändrande till fregatter, i sjelfva
verket stå mycket nära systemet för stora flottan och linie¬
skeppen, ehuru de höras fördömma dessa. Fregatter äro
nemligen mycket närmare linieskepp, än skärgårdsfartyg. Om
här äskades medel för skärgårdsflottan, skulle jag icke mot¬
sätta mig sådant, emedan denna nu är alltför liten. Och äf¬
ven jag anser Sjö-Ministern kunna, oberoende af linieskeppens
förändring, fullfölja sin plan i luifvudsaken, om den är gag¬
nelig för landet. Om vi skåda tillbaka till Ehrensvärds tid,
så se vi, alt lian, sjelfva skaparen af skärgårdsflottan, icke
Den 26 Junii.
1065
behöfde för detta ändamåls vinnande använda nära 1 million
för linieskeppens nedhuggning till fregatter. Delta kan gälla
för ett kraftigt bevis, att vi ej eller nu behöfva tillgripa en
sådan utväg, som endast torde medföra penninge-uppoffringar.
Bäst är, efter min tanka, alt låta dessa skepp vara såsom
de äro, utan att kosta något vidare på dem. Vi hafva då ej
heller att så snart befara proposition om anslag för linie¬
skepp, i händelse framtiden skulle finna dem nödvändiga.
Man har sagt, att linieskepp nedruttna. Men jag frågar: äro
ej fregatter underkastade samma förstörelse? Dessa olägen¬
heter mildras likväl derigenom, att skärgårdsflottan förökas,
hvarmedelst något, som kan bevaras för längre tid, göres.
Herr Wcorn har yttrat, det Rikets Ständer väl ega att mot¬
sätta sig eller ingå på den framlagda organisationsplanen, men
att det icke är dem tillständigt att yttra sig emot linieskep¬
pens föreslagna nedhuggning. Jag anser frågan härom vara
endast en ordstrid, utan värde eller betydenhet, helst då vi
synas vara ense om sjelfva saken, eller att en sådan förän¬
dring icke bör vidtagas. Jag lägger derför icke vigt på den
grannlagenhet, som Herr Wcern omordat. Frågan härom kan
vara ungefär jemförlig med den om behofvet af strandbatte-
rier, i stället för en hufvudfästning. Krigs-Ministern skulle,
i analogie med hvad nu föreslagits, kunna säga, att batterier
böra uppföras och hufvudfästningen raseras. Jag tror likväl,
att det är så godt att behålla densamma, och derjemte bygga
strandbatterierna, om Ständerna dertill gifva medel; ty en
annan Minister kan komma, som påstår, att till batterierna
hör ovilkorligen en hufvudfästning och att en sådan måste
åter uppföras. Då hade man först användt penningar för
fästningens uppbyggande, så penningar till dess raserande till
batterier och slutligen fordrades penningar för en hufvudfäst-
nings återställande. Ur enahanda synpunkt menar jag, att li¬
nieskeppen ock kunna bibehållas, jemte en ökad skärgårds¬
flotta, och tillstyrker fördenskull, och på i öfrigt anförda grun¬
der, bifall till lista punkten af Betänkandet, jemte det jag
åberopar, hvad jag i öfrigt förut yttrat.
Herr Lagergren: Den strid, som här nu föres, synes
verkligen gälla ordalagen i Utskottets förslag mera, än sjelfva
saken. Jag måste emedlertid medgifva, att Herr Waern icke
saknar skäl för sin anmärkning, alt Kongl. Maj:t i Sin nådiga
Proposition om Statsverkets tillstånd och behof ej gjort nå¬
gon direct framställning i det syfte, som Stats-Utskottet i
Usta punkten af ifrågavarande Utlåtande tagit sig friheten att
1066
Den 26 Junit.
besvara. I följd deraf, kan det ock synas, sorn vore de af
Herr Wwrn föreslagna ordalag lämpligare, än de af Utskottet
begagnade. Hans förslag förefaller mig likväl hvila på en
subtilité i ordalagen och såsom något af egentligen practisk
betydelse. Om det säges, att man ej vill bifalla linjeskep¬
pens nedhuggning till fregatter, eller att man dertill ej vill
bevilja anslag, så kommer det i resultatet på ett ut. I detta
hänseende är jag således ense med Herr Hörnstein. Det
lärer icke kunna nekas, att förslaget om linieskeppens ned¬
huggning till fregatter är ett accessorium till det af Herr
Grefve von Platen uppgjorda förslag för vårt sjöförsvar. Man
måste duck erkänna, att detta accessorium innefattar ett illa
betänkt förslag. Huru ensidigt man än må bilda vårt sjö¬
försvar, lärer man likväl svårligen kunna gå in på att förän¬
dra de trenne nu nära färdigbyggda liriieskeppen till fregat¬
ter. Man vet att linieskepp, såsom krigsmachiner, äro vida
starkare, än någonsin fregatter, och när det då kostar nära
nog lika mycket att nedhugga och inreda de tre under bygg¬
nad varande fartygen till fregatter, som att fullborda dem till
linieskepp, synes ingen rimlig tvekan böra uppstå om hvil-
ketdera kan vara det bästa. Hvad mig angår, delar jag full¬
komligt Utskottets härutinnan uttalade åsigt, destohellre, som
jag är öfvertygad, att Sverige, utan linieskepp, snart skall
upphöra att få räknas till de egentliga sjömakterne, hvartill
det dock, genom sitt insulaira läge, synes vara af naturen
hänvisadt. Om Sverige förlorar rangen såsom sjömakt, skall
det icke kunna upprätthålla den Svenska flaggans anseende
på främmande farvatten och Sverige skall således äfven komma
att lida deraf, med hänsigt till dess egenskap af handlande
nation. Vi böra erinra oss förhållandet med Österrike. Detta
land, som ej egt några linieskepp, har också icke gällt för
någon sjömakt. Den obetydliga flotta, som det eger i Adri¬
atiska hafvet, och hvilken består blott af fregatter och min¬
dre fartyg, var endast beräknad på kustförsvar. Huru föga
den betydde, visar erfarenheten under 1848 års krig, då en
Sardinsk escader blockerade de Österrikiska hamnarne och
hindrade den Österrikiska flottan att agera på ett haf, der
Österrike dock gerna vill anses för herrskande. Herr Ek¬
holm har misstagit sig, då han sagt, att i det af Kongl. Majit
vid förra Riksdagen framlagde förslag några linieskepp icke
ifrågakommo. Tvärtom innehöll nämnde förslag, att Sverige
måtte ega icke mindre, än 8 linieskepp, hvilka dock, enär
samma plan hufvudsakligast grundade sig på ångkraftens an¬
Dcn 26 Junit.
1067
vändande, dels såsom framdtifnings-medel, dels såsom auxi-
lier-medel å de mera eflectiva krigsfartygen, borde vara för-
sedde med ångmachiner. Jag betvillar att en så sjövan mi-
litair, som dåvarande Sjö-Ministern, skulle vilja föreslå bort¬
tagande af våra linieskepp utan i största nödfall, såsom efter
ett olyckligt krig, då landets krafter blifvit alltför mycket
medtagna för att vidare kunna bygga och underhålla sådane.
Ehuru jag således i viss mån gillar Herr JVarns anmärknin¬
gar emot lista punkten, likväl och då jag, såsom redan blif¬
vit sagdt, anser desamma innefatta mera en subtilitet än prac¬
tisk vigt, yrkar jag bifall till denna punkt, och jag tror, att
ju mindre som blifvit taladt i denna fråga, dess bättre hade
det varit och desto lättare hade man kommit ifrån de in-
vecklingar, hvartill discussionen ledt oss. Då man ordat så
mycket om den första, förundrar det mig, att ingen fästat
uppmärksamheten på den andra punkten, hvilken dock sy¬
nes vara af mera ömtålig beskaffenhet. Emedlertid och då
jag, för min del, godkänner denna punkt, har jag endast i för¬
bigående velat göra berörde anmärkning. I afseende på 3:dje
punkten hafva flera talare yrkat, att det här föreslagna be¬
loppet måtte nedsättas till 000,000 Ridr. Med anslaget afses
dock det högst angelägna ändamålet att complettera förrä-
derna m. m. d., och då man icke kan påstå, att medel för
detta ändamål finnas, hemställer jag till hvar och en, om det
kan vara skäl att nedsätta den föreslagna summan. Allt hvad
man förmår anskaffa i afseende på krigsmateriel medför be¬
sparing, såvida det sker i råttan tid. I händelse af krig, får
man med millioner betala hvarje hundratusental, som man j
otid besparat. Erfarenheten visar ock ännu mera afskräc-
kande följder. Har man underlåtit att i tid göra sig beredd
att möta faran, stadnar det icke blott vid penningeuppotTrin-
gar, utan landet får vidkännas sår och lidanden, som måhända
aldrig läkas. Derföre och då, jag upprepar det ännu en gång,
man måste medgifva, å ena sidan, att tillgångar finnas, å an¬
dra sidan, att behofvet af anslaget på denna hufvudtitel är
ännu större än tillgångarne, yrkar jag att Utlåtandet jemväl
i denna punkt må godkännas. Jag slutar således med att be¬
gära proposition på bifall till hela Utlåtandet.
Herr Petré: Då den siste värde talaren, oansedt stad¬
gandet i 90 § Riksdags-Ordningen, ansett sig oförhindrad att
uti förevarande discussion inblanda en tredje person, torde
det ursäktas mig om jemväl jag, med hänsigt till förekomne
skiljaktiga meningar rörande det formela i frågan, åberopar
1068
Den 26 Junti.
den välbekante notabiliteten Polycarpus, som, i sin egenskap af
hängande kronobetjent, ansåg allt hvad han sjelf gjorde rätt,
ehvad hans verksamhet sträckte sig till det våta eller torra
elementet. Denna märkliga åsigt synes hafva beinaktigat sig
alla dem, som påstå sig kämpa för att i det yttersta uppe¬
hålla den andra Statsmaktens förmenta prerogativer, under
det al! här i sjelfva verket är fråga om någonting helt annat.
Stats-Utskottets majoritet har, sorn kändt är, i denna fråga
handlat i harmonie med den machiavellistiska politiken. Alltså
liar Utskottets majoritet, städse åberopande de Kongl, prero-
gativernes helgd, likväl lör sitt syftemål att kasta den nya
sjölörsvarsplanen olver bord, förfarit på ettsätt, som helt och
hållet instämmer med den ofvannämnde notabilitetens bär an¬
förde sats. Visserligen äro Rikets Ständer fullt befogade, att
fatta det beslut, som i första punkten blifvit föreslaget. Icke
heller lär någon vilja bestrida, hvad Herr Hörnstein påstått,
eller att ju Rikets Ständer skulle ega rätt att, vid beviljande
af anslag, fästa, vare sig det ena eller andra vilkoret. Men
ehuru mycket man än godkänner denna mening, bör man lik¬
väl icke låta deraf så förblinda sig, att man tillsluter sitt öga
för den reaction, som Stats-Utskottet här åsyftat. Denna be¬
står deruti, att vederbörande skola vara oförhindrade, att, utan
all hänsyn till föregående Riksdagars beslut och den mening
Rikets nu församlade Ständer, i afseende på nuvarande Sjö-
Ministern, vid behandlingen af ordinarie anslaget för 5:te huf-
vudtileln uttryckt, förfoga i ren motsats till Kongl. Maj:ts
vid detta Riksmöte om sjöförsvaret afgilne nådiga Proposition
eller så, att liniellottan må kunna upplefva, utan att (Irefve
von Plåtens sjöförsvarsplan ens kommer i betraktande. I
denna syftning har Stats-Utskottets majoritet beslutat. En
myckenhet strider om ord hafva föregått de härvid inom Ut¬
skottet förelupne omröstningar. Dannemark ökar alldeles icke
sin liniellotta, tvärtom minskar Dannemark densamma, försatt
småningom öfvergå till det sjöförsvarssystem, som Norrige an¬
tagit. Komme nu Sverige, såsom Grefve von Platen äm¬
nat, att jemväl öfvergå till samma system, så skall i denna
vigliga del en verklig Skandinavisk idé blifva genomförd.
Man har äfven sagt att, om Sverige upphör att hålla linie¬
skepp, det äfven skall upphöra att vara en maritim nation.
Hvilken besynnerlig slutföljd. Det är i sanning skrämskott
af lörsta ordningenl Huruvida de linieskepp, som ligga ogag-
neliga i Carlskrona, bidraga att upphöja vårt maritima anse¬
ende, må sunda förnuftet oqvalt besvara! Att hålla så dyr¬
sen 26 Junii.
1069
bara onyttige skepp, för att skryta dermed, är särdeles för
vårt arma land oförsvarligt. Beklagligtvis hafva Rikets Stän¬
der, i frågan härom, blifvit af oförsigtige och obetänksamme
skriftställare förde bakom ljuset. Man har talat om sättet
för linieskeppens nyttiga användande och härvid begagnat stor¬
ståtliga ord; men jag frågar, hvad är detta i sjelfva verket
annat än jargon? Hvartill kunna väl linieskeppen hos oss
nyttjas? Sannerligen torde frågan vara svår att besvara. En
fregatt kan möjligtvis vinna tillträde hos det himmelska riket,
men har man väl någonsin hort omtalas att ett Svenskt li¬
nieskepp njutit samma utmärkelse. Man skulle kunna lämp¬
ligen förlikna våra Svenska linieskepp med de embeten, som
här i Sverige innehafvas af Biskoparnel Vore Sverige i com-
plett saknad af linieskepp, så hjelpte vi oss rätt väl med fre-
gatterne! Saknade vi Biskopsembeten, så skulle vi reda oss
förunderligen väl med Domprosterierne. Då den siste värde
talaren alltid hört till dem, som inom detta Stånd främst och
modigast kämpat för de af honom så ofta åberopade Konun¬
gamaktens prerogativer, så synes mig den af honom nu gjorda
afvikelse från sitt vanliga handlingssätt vittna om sannfärdig¬
heten af det rykte, som antager, att Regeringen sjelf motar¬
betar sin egen Proposition om sjöförsvaret! Arma fädernes¬
land! Hvilka betänkliga följder skola icke uppkomma af ett
styrelsesystem, sorn saknar den egna fasta viljans stöd!
I afseende på 2:dra punkten af Utskottets Utlåtande, har
samma värde talare förundrat sig deröfver, att ingen fästat
närmare uppmärksamhet å densamma, och det synes således,
som om han ansåge att tillräckliga skäl för bifall dertill skulle
saknas, dag vill derföre hafva den äran upplysa, att Stats-
Utskottet ansåg, det Rikets Ständer ännu kunna dröja med
anskaffande för Kronans räkning af ångbogseringsfartyg, enär
man, i händelse af krig, gerna skulle till förefallande behof
kunna tillgodogöra den stora ångfartygsDotta, som finnes på
privata händer.
Vidkommande 3:dje punkten, har oftanämnde talare, bland
annat, påstått, att följden af att ej bifalla så stort anslag, som
Utskottet föreslagit, vore, att exponera landet vid inträffande
krigsfara för sår och lidanden, som talaren fruktar aldrig
skulle kunna läkas. Jag hemställer dock till den värde ta¬
laren, om man i sak af denna beskaffenhet bör hysa mer
tillit till Utskottet, än till Kongl. Majit. I)å, som vi veta,
Utskottet sträckt anslagssumman utöfver det belopp, som
Kongl. Maj:t äskat, dristar jag alltså fråga, om den alfvar-
1070
Den 26 Junit.
samma farhåga, talaren skildrat, må anses i förevarande fall
vara på sitt ställe. För min del, tror jag ieke, att man be-
höfver frukta de här förespeglade blödande sår, om man
stannar vid anslag till belopp, som i den Kongl. Propositio¬
nen blifvit begärdt. Den tillökade anslagssumman i Stats¬
utskottets förslag har sin egentliga grund i Utskottets reactio-
naira syftning. Påminnom oss det! En annan värd Ledamot
har talat om hvad framtiden förmenas bära i sitt sköte och
han har tillagt något om föränderliga vindkast! Det må
kanhända icke vara ur vägen att fästa sig vid delta uttryck
och på samma gång kasta en blick på den sväfvande ställ¬
ningen emellan Regeringen och Rikets Ständer. Det är onek¬
ligen sanning, att, ehuru Ständerna på sin räkning hafva gan¬
ska eftertänkliga fel, få de dock oförskyldt vidkännas många
sådana, hvilka rätteligen icke dem tillkomma. Man har, i
följd af den oantastlighet, som ingår i allenaslyrandet, antagit
som regel, att hela regeringspersonalen nödvändigt måste,
inom det offentliga lifvet, för alla felsteg, de må vara aldrig
så omisskänneliga, urskuldas. Ingenting faller sig då beqvä-
mare, än att påbörda Rikets Ständer alla de misstag, aliade
villor, som ofvan ifrån låta känna sig inom land och rike.
Det kan till en viss grad vara ridderligt att till Regeringens
upprätthållande, enligt den siste värde talarens föredöme,
debitera Ständerna för åtgöranden, som skulle kunna sätta
landets säkerhet i fara; men då man går för långt i dylik
sjelfuppoffring, då man låter sig af hängifvenhet bevekas, att
för Regeringens upphöjelse nedsätta den representation vi
ega, hvad blir då följden? Jo, att den Regering, som skulle
upplysas och stärkas, blir missledd och slutligen, con amore,
antager sin egen ofelbarhet såsom trosartikel I Vidare, att
Rikets Ständer, inseende, huruledes man vägrar dem rätt¬
visa, slutligen blifva likgiltige för det allmänna omdömet och
således komma att sakna den väckelse, som medborgares
aktning och förtroende borde skänka dem! Vårt constitutio-
nella samhällsskick kan naturligtvis icke annat än lida af ett
dylikt beteende. Ville man uppriktigt och med ädelt alfvar
söka hos Regeringen åstadkomma en öfvergång till verkligt
reformerande grundsatser, så skulle man ock på ett consti-
tutionelt manér bereda möjlighet att förmå Regeringen att
utträda ur sin närvarande vacklande position. Just vid S:te
Hufvudtiteln framstår Regeringens osäkerhet i så väsentlig
mån, att jag, för min del, verkligen fruktar en reaction i sjö¬
försvarssystemet, af den art, att den på visst sätt aldrig till-
Den 26 Junit.
1071
förene haft sin like! Ty oerhördt vore det väl, om, sedan
Rikets Ständer, af förtroende till Grefve von Platen, betydligt
ökat sjöförsvarets budget, bemälde Sjö-Minister skulle nödgas
resignera, för att vika platsen för en efterträdare, hvars upp¬
gift vore att vända upp och ned på den sjöförsvarsplan, som
Grefve von Platen upprättat och för hvilken Ständerna, till
bevis af sitt gillande, anslagit betydligt tillökade Statsmedel.
Emellertid borde man väl i det längsta kunna hoppas att
Rikets Ständer icke frångå, hvad Rikets Ständer vid denna
Riksdag ansett vara rätt. Detta skulle likväl fruktansvärdt
inträffa, om man antager Utskottets ifrågavarande förslag. —
Då emellertid en så stark opposition emot linieskeppens för¬
ändring till fregatter låtit höra sig, må de då, för att till¬
fredsställa opinionen, få fortfarande hvila i god roll! Men
att gå ett steg derutöfver, att äfven lägga grund till deras
iståndsättande och utrustning på det åsyftade sjöförsvarets
bekostnad, måste jag i det längsta, såsom riksskadligt, söka
afböja. Jag yrkar derföre återremiss af lista punkten, på
det att Stats-Utskottet må afgifva ett annat utlåtande, så
uppstäldt, att det icke må leda till återgång i hvad förr, vid
detta Riksmöte, blifvit för sjöförsvaret åtgjordt. Det är re¬
dan en stor inskränkning, att en välbetänkt och sund stats¬
hushållning ej må låta förändra de gamla linieskeppen till
fregatter. En kommande Chef för Sjöförsvars-Departemen-
tet, den der möjligen kan hysa helt andra åsigter, än den
nuvarande Sjö-Ministern, bör ingalunda genom Rikets Ständers
oförsigtighet vinna en måhända önskad utväg att förstöra
hela den vackra sjöförsvarsplan, som Grefve von Platen upp¬
gjort.
Herr Murén instämde.
Herr Palander: Herr Ekholm har till mig ställt en upp¬
maning, att på ära och tro lemna en upplysning i afseende
på den närvarande linieflottans tillstånd. Jag hade icke vän¬
tat en dylik uppmaning, då jag hoppas att hvarken Herr
Ekholm eller någon annan inom detta Stånd någonsin hört
ett yttrande af mig, som icke varit fullt sanningsenligt. Emel¬
lertid vill jag upplysa Herr Ekholm, att då jag talat för li¬
nieflottans bibehållande, har jag icke yttrat mig om densam¬
mas närvarande beskaffenhet, utan endast om principen i
allmänhet. Då man är öfvertygad om nödvändigheten af ett
väl ordnadt sjöförsvar, mäste man ovilkorligen hysa lika
mycken kärlek för linie- som för skärgårdsflottan. Kastar
man en blick på chartan öfver Sverige, skall man lätteligen
1072
Den 26 Junit'.
finna behofvet af bådadera vara nödvändigt, de äro oskiljak¬
tiga, lika som cavallen', infanteri och artilleri äro för landt-
försvaret. Jag innebar visserligen de materialier till den
upplysning, Herr Ekholm begärt; men då de äro för vidlyf¬
tiga att här referera, vill jag lemna Herr Ekholm tillfälle att
hemma hos mig, när som hälst, om han så önskar, deraf
taga närmare kännedom. Beträffande här fällde yttrande, i
afseende å Danmarks linieflotta, så ber jag få upplysa, att,
under dess senaste krig, till en början endast linjeskeppet
Cflf istian VIII utrustades, men så snart underrättelsen om
det olycksöde, som drabbat nämnde fartyg, kom till hufvud-
staden, utrustades genast linieskeppet Skjöld, hvilket bevisar,
att Danmark anser linieflottan icke vara obehöflig, och kort
derefter sträcktes köl till ett linieskepp, för att ersätta det
olyckliga Christian VIII. Herr Petré har talat om det
usla tillstånd, hvari vår i Carlskrona förlagda linieflotta be¬
finner sig. Jag måste medgifva och det är nogsamt kändt
såväl af mig, som inom Borgare-Ståndet, att densamma icke
är i det stånd, som åtminstone jag, för min del, önskar; en
följd af de mindre anslag, som af Ständerna blifvit lemnade,
behöflige för flottans underhåll och förrådernas förstärkande;
men jag vågar med säkerhet påstå, att Herr Petrés lemnade
upplysningar äro i hög grad öfverdrifne och begagnade för
att minska sympathien för dpn större flottan. Herr Lager¬
gren har redan upplyst Herr Ekholm i afseende på hans
oriktiga uppfattning af Kongl. Majits vid sistlidne Riksdag, i
afseende på flottan,-aflåtna Proposition. Jag vill blott tillägga
att dåvarande Sjö-Ministern Friherre Gyllengranat numera lått
ett slags upprättelse för sin plan, att uppå linjeskeppen an¬
vända ångkraft, deruti, att England till någon del antagit och
godkännt ett sådant system. Herr Waern har uppläst ett lös¬
ryckt stycke af Herr Grefve von Plåtens afgifne rapport.
Det blifver dock alltid missledande att så der citera lösryckta
ställen. Om man, såsom jag har gjort det, läser rapporten
i dess helhet, skal! man lätteligen finna, att hans afsigt va¬
rit att linieskeppen skulle helt och hållet försvinna ur den
Svenska Marinen. Huru man deraf kan draga den slutsats,
att han ansett några linieskepp fortfarande skola finnas, det
förstår jag sannerligen icke, då man af rapporten finner, att
frenne linieskepp skulle förändras till fregatter, samt de öf¬
rige användas till blockskepp eller gå sin förruttnelse till mö¬
tes. För att ej vidare uppehålla Ståndet, vill jag endast på¬
yrka, att Utskottets ifrågavarande Utlåtande, i så väl lista,
Den 26 Junit.
1075
sorn de öfrige punkterna, må bifallas, och jag kan icke inse,
huru Herr Grefve von Plåtens finkänslighet skulle såras af
Rikets Ständers beslut i lista punkten, då han sjelf å Rid¬
darhuset, i sitt derstädes afgifna yttrande, hvilket är commu-
niceradt med Borgare-Ståndet, tyckes hafva förklarat, att han
ej fortfarande ville låta förändra de trenne linieskeppen till
fregatter. Slutligen vill jag anhålla, att proposition på bifall
måtte framställas å hvar punkt för sig.
Herr Sundin: Instämmande i Herr Petrés förra ytt¬
rande i sjelfva saken, anhåller äfven jag om återremiss af
lista och 3:dje punkterna.
Herr Berg: Äfven jag instämmer i de af flera talare
framställda yrkanden om återremiss af lista och 3:dje punk¬
terna. Hvad lista punkten vidkommer, så, ehuru afskräc-
kande det än må synas, att förändra linieskepp till Iregatter,
är det likväl ett factum, att dylika företag exsistera i andra
länder, och hvarför kan då icke sådant ske äfven hos oss.
Om man förutsätter, att ett af våra gamla linieskepp, som
fordrar en större reparation, är till sin construction så be-
skatladt, att det med lätthet och mera ändamålsenlighet
skulle kunna förbyggas till en duglig fregatt, så tyckes det,
som borde man hellre vidtaga en sådan åtgärd, än att upp-
reparera samma fartyg till ett i hvarje händelse mindre än¬
damålsenligt linieskepp. Från ett dylikt förfarande, som
ostridigt vore ganska klokt och nyttigt, skulle måhända Re¬
geringen finna sig förhindrad, derest Utskottets yttrande i
lista punkten godkännes. Beträffande 5:dje punkten, så sy¬
nes mig detta här föreslagna anslag, 600,000 Ridr, vara allt¬
för högt tilltaget, helst Utskottet icke omnämnt, huru stort
belopp häraf, sorn borde till skärgårdsflottan användas. På
dessa och de flera af Herr Petré utvecklade skäl, fortfar jag
att på förenämnde punkter begära återremiss.
Herr Palander: Jag har nu tredje gången begärt ordet
och det endast för att repliquera Herr Berg. Jag tror mig
kunna upplysa, att ej någonsin något nytt linieskepp blifvit
förändradt till fregatt. I Sverige har endast en gång en för¬
ändring egt rum, då linieskeppet Äran nedhöggs till fregatten
Götheborg. Detta var dock ett gammalt, ntgallradt fartyg
och endast en högst ringa del kunde vid ombyggningen be¬
gagnas. Den, som har någon kännedom om dessa fartygs
construction, vet alltför väl, att en sådan förändring icke lå¬
ter sig göra till vapnets fördel.
Rarg.-St&nd. Prot. vid llik*d. 1850—1851. III.
1074
Den 26 Junii.
Herr Ekelund instämde.
Herr Berg: Jag har icke sagt, att man bör vidtaga den
omnämnde förändringen med nya linieskepp. Medan jag nu
har ordet, begagnar jag tillfället att förklara, det jag med
tillfredsställelse tagit kännedom af det utaf nuvarande Sjö-
Ministern framlagda förslag till sjöförsvarets ordnande och
den der uttalade princip, nemligen, att sjöförsvarets fortfa¬
rande baserande på linieflotta ej är förenadt med Sveriges
sanna interesse.
Herr Lagergren: Det har nyss blifvit sagdt, att Danne¬
mark, likasom flera andra länder, icke ökar sin linieflotta
eller vidare derpå bygger sitt sjöförsvar. Denna uppgift hål¬
ler dock icke streck. En annan talare har upplyst, att Dan¬
nemark, straxt efter Christian Villis förolyckande, utrustade
linieskeppet Skjold, som tjenstgjorde icke blott samma, utan
äfven följande året, och genom sin blotta närvaro hindrade
fartyg från alla Holsteinska hamnar att utlöpa, så att knappt
någonsin något krigsfartyg gjort större nytta, än nämnde
linieskepp. Förhållandet med Österrike, som nu strälvar
att blifva en sjömakt, torde jemväl förtjena att närmare be¬
röras. Som vi veta, har en utmärkt Svensk constructions-
officer blifvit i sådan egenskap antagen uti Österrikisk tjenst.
Han har, efter hvad mig blifvit sagdt, uppgjort en plan, en¬
ligt hvilken den Österrikiska flottan skall innehålla, bland
annat, 6 linieskepp, och kölar hafva redan blifvit sträckta
till tvänne af dem. Om vi återgå till Dannemark, sä hafva
vi af tidningarne sett, att år 1848, straxt efter linieskeppet
Christian Vllbs olycka vid Eckernförde, utrustade Danskarne
icke blott linieskeppet Skjold, utan de till och med, i mod
och patriotism följande Romarnes efter slaget vid Cannse gifna
föredöme, sträckte kölen till ett nytt linieskepp i det förolyc¬
kades ställe. Detta land känner alltför väl sin ställning såsom
öland, att det någonsin skulle upphöra att anse linieskepp
såsom dess förnämsta sjöförsvar. Det är i allmänhet led¬
samt och kan möjligen anses såsom förmätet, att tala i äm¬
nen, der man icke har egen sakkännedom, men jag anser
mig dock pligtig att lemna de upplysningar, som jag af mera
sakkunniga personer inhemtat. Jag får derför nämna, att
man i allmänhet icke finner någon fördel uti att nedhugga
linieskepp till fregatter. Sådant har likväl någon gång skett
uti de Engelska och Franska flottorna, men erfarenheten
deraf har besannat, att detta icke medfört någon särdeles
nytta. — Helt annat är det deremot, att genom ångkraftens
Den 26 Junii.
1075
användande gifva dessa fartyg en större rörlighet och anfalls-
förmåga, och i det fallet har, som redan blifvit sagdt, Eng¬
land föregått med ett efterföljansvärdt exempel.
Herr Ekenman: Huru ringa sakkännedom jag än må
ega uti ett ämne, hvilket, såsom det förevarande, helt och
hållet ligger utom min verkningskrets, likväl och då jag deri
måste afgifva mitt votum, bär jag naturligtvis sökt göra mig
reda för frågans beskaffenhet. Under den starka menings-
strid, som bär föregått, har jag icke kunnat stadga min opi¬
nion ; jag har endast låtit den för närvarande stadna der¬
vid, att man här handlar klokast, då man behåller hvad man
eger och gilver åt detsamma den fullständighet och det skick
i öfrigt, som ändamålet fordrar. Jag skulle således vara hå¬
gad att bifalla lista punkten af förevarande Utlåtande. Lika
med Herr Waern, måste jag dock anmärka, att Utskottet gif-
vil åt sitt förslag en ordställning, som tarfvar rättelse. Huru
önskvärdt det än må vara, att Kongl. Majit ej, utan Rikets
Ständers hörande, med flottan vidtager så väsendtliga för¬
ändringar, sorn nedhuggning till fregatter af linieskepp, hvilka
äro såsom sådana användbara, anser jag likväl ej lämpligt
att önskningarne i detta hänseende framställas i form af af-
slag till en Kongl. Majlis Proposition, med hvilken det egna
förhållande inträffar, att den aldrig blifvit till Ständerna öf-
verlåten. Jag anser derför, att Utskottet bordt stanna med
att ej tillstyrka något anslag för linieskeppens förändring till
fregatter, hvaraf otvifvelaktigt lärer följa, att sådan förändring
icke kan inträffa. Men denna anmärkning oaktadt, vill jag
hvarken underkänna eller förminska värdet af Utskottets för-
tjenstfulla utredning af frågan. Skulle återremiss af lista
punkten varda beslutad, önskar jag, att endast förenämnde
skäl må derför läggas till grund. Hvad angår 2:dra punkten,
anser jag mig böra bifalla densamma, och beträffande 3:dje
punkten, derå jag yrkar återremiss, ansluter jag mig till de
af Herr Wcern i hans reservation utvecklade åsigter.
Ofverläggningen förklarades slutad.
Herr Talmannen framställde först proposition å bifall
till lista punkten af Utskottets Utlåtande, M 162, dertill
svarades med blandade Ja och Nej. hvarjemte votering be¬
gärdes.
Sedan Herr Waern förklarat, att han afstode ifrån yr¬
kandet om redactionsförändring, enär sådan jemväl kunde
vinnas, i händelse Ståndet beslutade återremiss, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
i 070
Den 26 Junv.
»Den, som bifaller forsta punkten af Stats-Utskottets
Utlåtande, M 162, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
1 vanlig ordning anställdes votering med slutna sedlar,
hvilka, den förseglade sedeln oberäknad, befunnos innehålla
35 Nej emot 16 7a; i följd hvaraf Ståndet återremitterat lista
punkten af nu diseuterade Utlåtande.
Emot detta beslut anmälte Herr Palander sin reser¬
vation.
Andra punkten godkändes, hvaremot 3:dje punkten, på
Herr Talmannens derom framställda proposition, återremit¬
terades; och
JY2 165, angående ifrågaställa extra statsanslag till fö¬
remål, tillhörande Civil-Departementets handläggning.
Härvid förekommo:
l:sta punkten.
Herr Billström: Vid beviljandet af sådana Statsanslag,
som det nu ifrågavarande, har det alltid varit vanligt oell
jemväl ansetts såsom nödigt, att stipulera sådana vilkor, att
Slaten förvissas derom, att det ändamål, som med anslaget
åsyftas, varder vederbörligen uppfyldt. Denna åsigt synes
Utskottet också hafva godkännt uti det raisonnement, som
föregår sjelfva Utlåtandet, men ändock har i Utskottets hem¬
ställan till Rikets Ständer sådana ordalag blifvit begagnade,
att det allmänna icke skulle erhålla den ringaste säkerhet i
förutnämnde hänseende. Anslaget är nemligen begärdt och
af Utskottet tillstyrkt till fullbordande af hamnbyggnaden vid
Wisby, medelst den skadade vågbrytarens förstärkning i
grunden och grundläggning af tvänne landtarmar. Likväl fö¬
rekommer i Utlåtandet icke ett enda ord om ställande af
säkerhet för nämnda arbetes behöriga verkställande, utan
Utskottet har endast föreslagit det vilkor, att »Staden för¬
binder sig att försätta den inre hamnen till ett djup af 13
fot i fullfärdigt skick.» Detta sednare arbete har staden
Wisby redan åtagit sig att utföra, och, om jag ej misstager
mig, äro mede! dertill från Handels- och Sjöfartsfonden sär¬
skildt erhållna; hvarföre någon förpligtelse för staden i sist-
berörde del icke här bort ifrågakomma; men deremot lärer,
på sätt jag förut anmärkt, högst angeläget blifva, att Wisby
stad, såsom vilkor för anslagssummans lyftning, ålägges att,
utan vidare Statsbidrag, fullborda det arbete, hvartill ansla¬
get skall användas. Ty ganska möjligt är, att eljest blott
Den 26 Junii.
1077
den ena delen af arbetet, d. v. s. den inre hamnens upp-
muddring, verkställes, men att det hufvudsakligaste, nemli¬
gen vågbrytarens iståndsättning och grundläggningen af de
tvänne landtarmarne, förblifver ogjordt. Det är klart, att i
sådan händelse den inre hamnen snart blefve alldeles obruk¬
bar, hvaraf anledning uppstode, att för afhjelpande af bri¬
sterna, ånyo af Staten begära anslag. Jag yrkar fördenskull
att denna punkt af Utlåtandet måtte återremitteras och Ut¬
skottet föreläggas att föreslå de vilkor, Wisby stad, i likhet
med andra samhällen, hvilka undfått dylika anslag, bör till
Statens betryggande sig ikläda.
Herr Lindström: Om förhållandet vore sådant, som af
den föregående talaren blifvit antydt, eller att anslaget skulle
kunna användas till den inre hamnens iordningsstäilande, så
medger jag, att allt skäl till återremiss vore för handen. Så
är likväl icke förhållandet. Icke en skilling af anslaget får
dertill begagnas, utan nämnde arbete måste staden Wisby
förbinda sig att sjelf bekosta, hvilket ock ingår såsom ett
vilkor för anslagets utbekommande. För öfrigt tror jag, att,
om några vilkor rörande arbetets fullbordande skulle erfor¬
dras, komma sådana icke alt saknas, enär den skrifvelse,
hvarigenom anslaget slutligen beviljas, utan tvifvel varder
uppsatt efter det för dylika anslag alltid vanliga formulaire.
Dessutom kommer arbetet att förestås af en utaf Styrelsen
öfver väg- och vattenbyggnader i Riket dertill förordnad per¬
son, och staden får endast lyfta medlen successivt, i den män
arbetet fortskrider, och emot förbindelse att vederbörligen
fullborda arbetet. Jag kan således icke anse, att något verk¬
ligt skäl för återremiss förefinnes, hvadan jag anhåller om
bifall.
Herr Norin: Lika med Herr Lindström, anser jag, att
Utskottets hemställan icke kan tolkas så, som skulle det ifrå¬
gaställa anslaget kunna användas till blott den inre hamnens
iordningsstäilande. I detta hänseende erfordras således ingen
vidare försigtighet. Deremot tog jag mig friheten, när frågan
förevar inom Utskottet, att fästa uppmärksamheten på ange¬
lägenheten af att, vid så kostsamma arbeten, såväl för Sta¬
ten, som den enskilde, föreskrifter anbefallas så assurerande,
att man ej må befara, det anslaget, till följe af arbetets min¬
dre ordentliga verkställande, ånyo kan komma att begäras.
Denna framställning vann visserligen gehör inom Utskottet.
Då det likväl dröjde någon tid, innan Utlåtandet hann expe¬
dieras, har detta vilkor kommit i glömska. Jag ber derför
1078
Den 26 Junii.
till protocollet få förklara, att jag anser nödigt, det sådana
vilkor göras vid anslagets beviljande, att man kan vara full¬
komligt betryggad, att medlen användas till det ifrågasatta
ändamålet; och om jag varit representant för det samhälle,
till hvilket anslaget är i fråga, skulle jag, långt från att mot-
aätta mig, snarare hafva påyrkat vilkor om dylika garantier.
1 afseende på sjelfva saken, eller frågan om anslagets bevil¬
jande, bifaller jag för öfrigt Utskottets hemställan.
Herr Hesselgren: Jag vill väl egentligen icke motsätta
mig Utskottets hemställan, att till hamnbyggnaden i Wisby
må beviljas ett anslag af 84,000 R:dr; men jag torde dock
få gifva tillkänna, att jag skulle gerna sett, om beloppet blif¬
vit något inskränkt, på det att andra orter, som deraf kunna
vara i behof, jemväl blifvit ihågkomna med dylika anslag.
Af en reservation vid 5:dje punkten se vi, att till Wisby
hamn redan förut beviljats ett icke obetydligt anslag, vida
öfverstigande hvad Landskrona hamn erhållit; att båda ännu
icke äro färdiga; att till fullbordande af Landskrona hamn
endast begärts 34,736 R:dr 32 sk., hvilket belopp icke kun¬
nat beviljas. Mig synes dock, att då hamnen vid Lands¬
krona, i mer än ett hänseende är af vida större vigt och
betydenhet, än den vid Wisby, borde man jemnka något på
anslaget till Wisby hamn, för att kunna gifva något åt den
förra. I följd häraf, och då nu Herr Billström yrkat åter-
remiss, instämmer jag deri, icke blott på de af honom an¬
förda skäl, utan äfven på det att, hvad jag nu haft äran an¬
föra, må komma under närmare pröfning.
Vice Talmannen Herr Halling: Samma storm, som
hösten 1845 förstörde hamnbyggnaden vid Wisby, skadade
äfven öfverbyggnaden å den ena hamnarmen vid Cimbrits-
hamns hamn. I följande punkt, som afhandlar frågan om
anslag till den sistnämnde, finnes föreslaget det vilkor, att,
innan anslaget får lyftas, skall säkerhet ställas derför, att
hamnbyggnadsarbetet, utan vidare bidrag af Statsverket, ve¬
derbörligen fullbordas. Som jag ärnar bifalla nämnde punkt,
men anser att vilkoren böra vara lika för alla, skulle jag
önska, att enahanda vilkor må bestämmas för Wisby hamn.
Det är visst sannt, att denna kostat Staten icke obetydlig
summa, men öfver Försynens skickelser får man icke klaga.
Om icke stormen mellankommit, utan arbetet fått gå sin
jemna gång, så hade sannolikt hamnen varit färdig, utan att
det nu begärda anslaget behöfts. Emedlertid, och enär det
är angeläget, att fullfölja ett så vigtigt företag, som hamn¬
"7?
Den 26 Junti. 10116-
arbetet i Wisby, oansedt de svårigheter, som häremot upp¬
stått, så bifaller jag, för min del, det äskade anslaget; men
då jag, som sagdt är, vill att vilkoren skola vara lika för
alla, finner jag mig föranlåten, att nu biträda yrkandet örn
återremiss.
Herr Lindström: Det har icke varit Utskottets me¬
ning, att Wisby skulle erhålla andra vilkor, än andra städer;
men att sådant icke uttryckligen blifvit nämndt, kan endast
tillskrifvas den omständighet, att dylika vilkor äro generela
för alla anslag till allmänna arbeten, och, såsom jag redan
nämnt, finnas uti ett allmänt antaget formulaire. Emedler¬
tid lärer Ståndet vara oförhindradt att bifalla anslaget, med
de vilkor, som af Ståndet kunna bestämmas. Att de icke
äro af synnerlig vigt, visas bäst deraf, att tvänne Stånd re¬
dan bifallit Utlåtandet, utan att, vid berörde omständighet,
fästa någon uppmärksamhet. Jag medger visserligen att
summan är stor, men vi böra ihågkomma, att det arbete,
som förut nedlagts på ifrågavarande hamnbyggnad, är till
stor del gjordt om intet. Staden Wisby hade då bidragit
till kostnaderne, så långt dess krafter sträckte sig, och rådde
icke för den olycka, som timade, helst arbetsplanen var upp¬
gjord af Chefen för väg- och vattenbyggnader i Riket. Jag
kan väl ej säga något om de jemnförelser mellan Wisby och
andra städers hamnar, i afseende på dessas mer eller min¬
dre vigt, men vi böra ihågkomma, att den förra är nu nära
till hälften färdig, men skall snart, om hjelp ej mellankom-
mer, blifva alldeles förstörd, och det tycks icke vara rätt
eller ändamålsenligt, att alla de på Wisby hamn redan ned-
lagde kostnader skola helt och hållet bortkastas. Jag an¬
håller derför, att Ståndet må bifalla anslaget och, utan före¬
gången återremiss, dervid fästa det ifrågaställa vilkoret.
Herr Waern: Jag har icke af handlingarne kunnat få
utredt, men jag tror dock, att det vilkor, som här blifvit
ifrågasatt, redan förut finnes bestämdt vid det under 1840
års Riksdag beviljade anslag. Att detta vilkor ej blifvit ut-
kräfdt, kan endast tillskrifvas den omständighet, att man an¬
sett detta lika obilligt, som det varit omöjligt att förekomma
den olyckshändelse, hvilken öfvergått Wisby hamnarbete.
Vill man nu, det oaktadt, hafva samma vilkor uttryckligen
bestämdt, så kan sådant låta sig göra utan föregången åter¬
remiss, hvilken ingalunda behöfves, då det ej är fråga om
ändring i sjelfva Betänkandet, och således icke, i någon mån,
verkar på Statsregleringen. Vidkommande sjelfva hufvudsa-
1080
Den 26 Junit.
ken, så anser jag det vara i högsta måtto nödvändigt, att be¬
vilja det begärda anslaget, på det att redan påbegynta arbe¬
tet må kunna, så fort möjligt är, fullbordas. Hvad Lands¬
krona beträffar, så har nämnde stad redan en färdig hamn.
Det anslag, som dertill blifvit begärdt, är helt och hållet
nytt, och dermed afses endast att förbättra den redan va¬
rande hamnen, hvarmed dock gerna kan uppskjutas till läg¬
ligare tillfälle. Sådan Wisby hamn deremot för närvarande
befinner sig, motsvarar den alldeles icke ändamålet, och det
vore stor skada, om det redan der nedlagda arbetet skulle,
i brist af understöd, komma att alldeles omintetgöras. Jag
yrkar proposition på bifall.
Herr Palander: Det kan icke nekas, att Stats-Utskot-
tet råkat i stor förlägenhet, då det nu skolat uppgöra Stats-
regleringen på denna Hufvudtilel, der anspråken, från olika
håll, öfverallt äro så stora, att omöjligen alla kunna tillfreds¬
ställas. Hvad Wisby angår, så är det kändt, att dess hamn¬
byggnad förstördes genom en svår storm. Att densamma åter
bör sättas i stånd, lärer ingen vilja bestrida. Då man nu icke
kan begära, att öns innevånare skola af egna medel dertill
bestrida kostnaderna, synes det angeläget, att Staten, älven
för andra gången, kommer emellan med det nu begärdia
understödet. Det saknas visserligen icke skäl till den an¬
märkning, att Wisby bör ställa samma säkerhet, som i nästa
punkt blifvit föreslagen för Cimbritshamn. Detta bör dock
icke utgöra något skäl för Borgare-Ståndet, att vägra ansla¬
get, enär man bör kunna hafva det förtroende till Wisby
samhälle, att det, utan något sådant förbehåll, fullgör sina
skyldigheter i afseende på dess hamnarbete. Jag yrkar bifall.
Herr Gustafsson instämde.
Herr Petré: Jag kan så mycket mindre anses förbun¬
den att försvara Stats-Utskottets Utlåtande i denna del, som
jag, såväl inom Utgiftsafdelningen, som i Utskottets plenum,
tillhört minoriteten. Om Ståndet, på de af Herr Billström
anförda skäl, återremitterar Utlåtandet i denna punkt, så har
Ståndet, i alla fall, beviljat anslaget. Att så der, på förhand,
bifalla ett anslag, men icke desto mindre återremittera frå¬
gan derom, endast på den grund, att säkerhet må ställas
för vilkorens uppfyllande, anser jag icke vara rätt form-
enligt. Då Utlåtandet redan blifvit bifallet i tvänne Stånd,
sker sådant utan tvifvel äfven hos oss. Skulle dock åter-
remiss, mot min förmodan, komma att ega rum, sä ber
jag att få lägga märke till min redan gjorda anmärkning,
Den 26 Junti.
1081
att alla anslag, som afse befordrandet af hamnanläggningar
för utrikes sjöfarten och handeln, böra tagas af Handels-
och Sjöfartsfonden. Hvilken vinst skulle det icke vara för
Bikets Ständer och enkannerligen för Borgare-Ståndet, att,
på detta sätt, befrias ifrån vidlyftiga discussioner i ämnen,
sådana, som det förevarande. Jag anser mig härvid böra
fästa uppmärksamheten å de för Ståndets anseende förnär¬
mande anmärkningar, som stundom spörjas derom, att en
och annan af dess Ledamöter infinna sig vid Kiksdagarne,
för att åt sina cominittenter vigilera Statsanslag, efter hvil¬
kas beviljande de tyckas vara färdiga att, när som helst,
packa in och vända åter till hemorten. Denna anmärkning
gäller dock icke representanten ifrån Wisby, hvars verksam¬
het icke är mig obekant, enär vi båda arbeta i samma Ut¬
skott. Påminnelsen i detta afseende är gjord af en person,
hvars omdöme förtjenar aktning. Jag hemställer, om Bor¬
gare-Ståndet icke bör deråt skänka sin uppmärksamhet; ty
godt är visserligen att motverka hvarje beteende, som kunde
compromettera Ståndets anseende.
Herr Wedberg: Det är för mig ganska glädjande, att
man i allmänhet synes vara hågad att bifalla det tillstyrkta
anslaget. Vidkommande de ifrågaställa vilkoren, så, utom
det att Wisby fått ett sådant sig förelagdt, som är ganska
svårt att uppfylla, nemligen: alt sjelf låta iordningställa den
inre hamnen, lärer det vara ganska svårt att erhålla bor-
gesmän för det öfriga arbetets fullbordande, då det ju lätte¬
ligen kan hända, hvad vi redan sett, att en storm förstör
arbetet innan det ännu hunnit fullbordas. Derför, och då
jag anser det begärdta anslaget hafva all billighet för sig,
anhåller jag att detsamma må bifallas.
Herr Indebetou: Nästan alla de föregående talarne sy¬
nas vara ense derom, att detta anslag bör bifallas; men man
har fästat uppmärksamheten dervid, att Utskottet ej gjort
det förbehåll, som är vanligt och jemväl finnes uttryckt i
afseende på anslaget till Cimhritshamns hamnbyggnad. Dock
tror jag att detta förbehåll ganska väl kan göras, utan att
Ståndet behöfver återremittera Utlåtandet i denna punkt.
Ståndet kan nemligen, med stöd af 49 § Riksdags-Ordnin-
gen, nu genast vidtaga en sådan åtgärd. Det vore en icke
obetydlig genväg och jag hemställer fördenskull, om icke
Ståndet bör bifalla Utskottets förevarande hemställan, med
det tillägg, atl, innan anslaget lyftes, full säkerhet ställes
1082
Den 26 Junit.
derför, att liela liamnbyggnadsarbetet, utan vidare bidrag al
Statsverket, vederbörligen fullbordas.
Herr Halling: Jag får förklara, att jag, med frånträ¬
dande af mitt förra yrkande om återremiss, öfvergår på det
af Herr Indebetou gjorda förslag.
Herr Petré: Här synes det verkligen vara fråga om en
lex in casu. Ett skenskäl finnes derför, men i alla fall bör
man ej göra ett undantag från allmänt antagna praxis. Jag
kan, för min del, icke anse den synnerliga ömtålighet, för
att icke säga ängslan, med hvilken detta anslag från ett visst
håll behandlas, vara rätt lämplig. Dessutom måste hvarje
undantag, antingen det härleder sig från artighet eller annan
bevekelsegrund, blifva skadligt, då det icke är af nöden. En
talare har vidrört frågan om Landskrona hamn. Det kan
således icke anses helt och hållet otillbörligt, att äfven jag
yttrar några ord derom. Enligt den upplysning, som inom
Utskottet lemnades, skall Landskrona hafva mycket mera
för sig, än Wisby, för att förtjena bidrag af Statsmedel för
hamnens förbättring. På förstnämnde stället finnes väl re¬
dan en ganska tjenlig hamn, men förslag är å bane att gifva
denna hamn en nyttig utsträckning. Sådant vore särdeles
önskligt ur strategisk synpunkt. I Landskrona skulle nem¬
ligen den Svenska flottan, i händelse af storm, kunna inlöpa
och ligga trygg för stormarne från de angränsande håfven;
men deremot kunna de förut i dag så mycket omordade
linieskeppen aldrig finna tillräcklig säkerhet i Wisby hamn.
Det förefinnes dock en väsendtlig Skillnad i representativa åt¬
göranden å de ifrågavarande båda städernas vägnar. Man
bör dock icke alltför mycket fästa sig vid den enes eller
andres företagsamhet, för erhållande af Statsanslag åt dalras
respective commtiner. Man kan helt och hållet sakna denna
egenskap, och ändock, såsom representant, förtjenstfull! fylla
sin pligt emot det allmänna.
Herr Waern: Jag kan alldeles icke vidgå, att någon
slags ömtålighet för det ifrågavarande anslaget bestämt mig,
att hellre yrka bifall, än återremiss. Dertill finnes ett annat,
nemligen att Borgare-Ståndet, genom de i dag fattade beslut
om återremiss af ålskillige punkter på den extra Statsregle-
ringen, vållat en betydlig förlängning af Riksdagen. Det kan
nemligen tagas för gifvet, att den extra Statsregleringen kom¬
mer att blifva sista föremålet för Ständernas åtgöranden. Ju
flere frågor, sorn återremitteras, och ju vidlyftigare discussio-
nerna, såsom i dag, deröfver göras, destomera kommer Riks¬
Den 26 Junit.
1083
dagens afslutande att fördröjas. Hvad anslaget till Lands¬
krona hamn beträffar, så vet jag ej, hvarför Herr Petré nu
är så varm derför. Emedlertid fägnar detta mig på det hög¬
sta och då jag hyser lika mycket intresse för Landskrona,
som för Wisby, ehuru sistnämnde stad nu först erhållit un¬
derstöd, ber jag att till kommande tider få taga fasta på
Herr Petrés yttrande i denna fråga.
Herr Lindström: Jag är helt och hållet fri från den
af en talare omordade ängslan. Om anslaget beviljas, så är
det bra, hvarom icke, så får dervid bero. Jag har emed¬
lertid sökt att utveckla frågan från dess rätta synpunkt, och
jag kan icke finna något oformligt deruti, att Rorgare-Stån¬
det, under ett eller annat af detsamma uttryckt vilkor, bi¬
faller det ifrågavarande anslaget. Beträffande samme tala¬
res yttrande om mig och i sammanhang dermed om somliga
Representanters mer eller mindre förmåga och företagsam¬
het, vill jag endast erinra, att jag alldeles icke begärt eller
behöfver något vitsord, rörande mina Riksdags-åtgöranden, hvar¬
ken af honom eller någon annan. Att en bättre hamn i Wisby
alltför väl behöfves, borde vara kändt och erkännas åtmin¬
stone af den, som med egna ögon sett den nuvarande ham¬
nens bristfälliga beskaffenhet. Om än det angenäma under en
resa och det gästfria, vänliga emottagandet kan glömmas, så
är det dock mindre vanligt, att det oangenäma så snart går
ur minnet. Jag skulle derföre tro, att den, som någon gång
varit i Wisby och erlärit, hvilka obehag det har med sig, att
der gå i land, icke så snart bör hafva leinnat dessa åt
glömskan.
Herr Petré: Jag är visserligen mycket tacksam för det
gästfria emottagande, jag rönte, då jag, för omkring tio år se¬
dan, besökte Wisby; men hoppas dock, att sådant icke må
väcka anspråk på mitt handlingssätt, såsom Representant. Herr
Waern har fästat sig vid angelägenheten af att icke alltför
mycket bidraga till Riksdagens förlängning, och han har lå¬
tit förstå, att Borgare-Ståndet i dag nog mycket låtit inleda
sig i vidlyftiga discussioner. En eller annan återremiss mer
eller mindre lärer dock göra föga, eller intet, till Riksdagens
långvarighet, och om Wisby får vänta en eller annan dag
längre på det ifrågavarande anslaget, skulle icke eller det be¬
tyda särdeles mycket. För öfrigt anser jag det i allmänhet
lända Borgare-Ståndet till heder, att Ståndet med alfvar, sak¬
kännedom, noggrannhet och uppmärksamhet behandlar före-
fallando frågor. Den tid, som sålunda användes, kan icke
10114
Den 26 Junti.
anses vara onyttigt förspilld. Men, eftersom vi nu tala om
tid, torde jag kanhända böra erinra, att då vi i Stats-Ut-
Utskottet nästan dagligen arbeta från klockan 9 förmiddagen
till klockan 2 å 3 eftermiddagen, samt vidare från klockan
6 till 10 å 11 på aftnarne, kan man icke klaga deröfver att
tiden illa användes. Herr Talmannen tyckes icke eller onyt¬
tigt spilla tiden och tager, såsom i afton, våra utmattade kraf¬
ter rätt ofta i det yttersta i anspråk. Jag återgår nu till
sjelfva saken. Om Borgare-Ståndet, för sin del, tillägger ett
särskildt vilkor, så inser hvar och en, att sådant icke leder
till något resultat, med mindre än att de öfriga Stånden be¬
sluta enahanda tillägg. För att nu åvägabringa en dylik lik¬
stämmighet, gifves ingen säkrare utväg, än att återremittera
Utlåtandet. Skulle Ståndet, det oaktadt, nu finna för godt
att, för sin del, genast fatta ett beslut i den nämnda syft¬
ningen, kan det endast betraktas såsom ett nytt vedermäle
af samma välvilja mot Wisby Representant, hvarom jag förut
under discussionen gjort antydan. Det är visserligen godt
och väl, att man utöfvar välvilja, men man bör dock icke,
af sådan anledning, åsidosätta antagna former, eller uppoffra
den vanliga ordningen.
Herr Brinck: Utan att i någon mån bestämmas af an¬
dra motiver, än de, hvilka förefinnas i den vigt Gottland eger
för det öfriga Sverige och dess verkliga behof af en hamn,
anhåller jag om proposition på bifall till Utskottets föreva¬
rande Utlåtande, med tillägg om enahanda vilkor i afseende
på arbetets fullbordan, som finnas föreslagna rörande ansla¬
get till Cimbritshamns hamnarbete.
Herr Warn: Då jag talade om Riksdagens förlängning,
åsyftade jag dermed ingalunda någon slags förebråelse. Tvärt¬
om önskar jag att ärendernas behandling må tillvsgagS så
grundligt som möjligt, äfven med uppoffring af tid. Räst
vore dock, om man kunde vara grundlig, utan att åstadkom¬
ma någon tidsutdrägt.
Ofverläggningen förklarades slutad; hvarefter Ståndet be¬
slutade, att godkänna Utskottets Utlåtande, med derjemte fä-
stadt vilkor, att full säkerhet ställes derför, att Wisby hamn¬
byggnadsarbete, utan vidare bidrag af Statsverket, vederbörli¬
gen fullbordas.
Emot detta beslut reserverade sig Herr Hesselgren.
I sammanhang härmed beslutade Ståndet, i anledning af
derom utaf Herr Waern väckt förslag, att, genom Protocolls-
Den 28 Junti.
1085
Utdrag, inbjuda de öfriga Riks-Stånden att förena sig i be¬
slutet om nyssnämnde vilkor.
2;dra punkten.
Bifölls.
Föredragning af Utlåtandet, M 165, fortsattes i nästa
plenum.
§ G-
Protocolls-Utdrag öfver de af Ståndet denna dag fattade
beslut justerades.
§ 7-
Sedan Herr Talmannen, på derom gjord framställning,
upplyst, att, enligt öfverenskommelse Talmännen emellan,
det är ämnadt att nästa plenum skall hållas nästa Lördag
kl. ä e. m., begärde Herr Petré att deremot få reservera
sig; och sedan han, tillika med Herrar Gråå, Waern, med
flere, uti särskildt anförande, deruti Ståndet allmänneligen
hördes instämma, tillkännagifvit, att de önskade att plena, på
sätt hittills brukats, måtte i allmänhet hållas på f. m., under
förmenande, att sådant skulle underlätta Riksdagsgöromålens
gång, lofvade Herr Talmannen att, så vidt på honom kunde
ankomma, bereda framgång åt Ståndets sålunda uttalade
önskan.
§ »•
Bordlädes följande Utlåtanden: l:o Stats-Utskottets JM
168—172; 2:o Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economie-
Utskottens JM 11 och 12; och 5:o Banco-Utskottets N:ris
49—51.
Plenum slutades kl. 3/4 10 e. m
In fidem
E. G. Runeberg.
Den 28 Junii.
Plenum kl. 9 f. m,
Justerades protocollet för den 6 innevarande månad.
§ 2.
Fortsattes föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande, JM
1080
Den a# Junii.
163, angående ifrågaställda extra Statsanslag till föremål, till¬
hörande Civil-Departernentets handläggning.
Härvid förekommo:
3:dje punkten.
Herr Pettersson; Jag anhåller om uppläsande af Herr
Winges reservation.
Efter det reservationen blifvit uppläst, fortfor Herr Pet¬
tersson: Jemte det jag åberopar innehållet af denna reser¬
vation, vill jag tillika uppläsa vissa delar utaf ett af Chefen
för Allmänna väg- och vattenbyggnader i Riket algifvet
Betänkande den 20 Julii 1844 öfver Landskrona hamns
iståndsättande. Det lyder sålunda: »Sedan de fleste af de
många förslager, som under loppet af flera decennier, tid ef¬
ter annan, blifvit utarbetade för erhållandet af allmänna an¬
slag till iståndsättandet af Landskrona hamn, befunnits in¬
skränkta till partiela förbättringar, hvilka icke skulle med¬
föra de större och varaktigare fördelar i både allmänt och
enskildt afseende, som böra åsyftas med denna hamn, hvars
läge midt emot Köpenhamn, samt ännu bibehållna tillräck¬
liga djup och utrymme för de största fartyg och talrikaste
flottor påkalla vidsträcktare åtgärder för dess förbättrande
och bevarande från det förfall, som årligen tilltagande upp-
grundningar nu påskynda, har Kongl. Maj:t i nåder befallt
mig upprätta en fullständig plan, med kostnadsförslag, till
hamnens iståndsättande i hela dess omfång, i ändamål att
kunna för Rikets Ständer framläggas, i händelse Statsanslag
till detta företag skäligen kunde ifrågasättas.
1 anledning häraf, och sedan en ytterligare undersök¬
ning af localen blifvit af mig, med biträde af Chefen för sö¬
dra väg- och vattenbyggnads-districtet, Capitaine Beyer, un¬
der loppet af innevarande år, verkställd, får jag nu öfver
denna förrättning afgifva följande betänkande, med åtföljande
kostnadsförslager, och dervid bifoga ej mindre en af mig,
på Stor-Amirals-Embetets tredje Afdelnings befallning, 1828,
efter verkställd undersökning, upprättad promemoria öfver
hamnens läge och beskaffenhet, med dertill hörande så väl
generalcharta öfver localen, som specialcharta öfver hamnrän¬
nan vid staden, än äfven frenne af Capitaine fieber upprättade
ritningar, dels öfver en föreslagen canal genom södra grun¬
det, med profiler öfver der anställde borrningar till 20 fots
djup, och dels öfver föreslagne förbyggnader och muddringar
till den egentliga hamnens förbättrande och tryggande. Of-
vannämnde af mig år 1828 upprättade promemoria, hvilken
Den 28 Junit.
1087
grundar sig på alla de undersökningar och observationer af
Landskrona hamn, som under loppet af mera, än ett sekel,
tid efter annan, blifvit, på Regeringens befallning, anställda,
lemnar en noggrann och fullständig beskrifning så väl öfver
hamnens och dess omgifningars conformation, vindarnes och
strömgångens verkan, samt de förändringar, hamnrännan un¬
dergått genom uppmuddringar, som öfver de hufvudsakliga
tillgöranden, som lör hamnens upprensning och förbättring
samt framtida bevarande böra komma i fråga.
Häraf inhemtas Imfvudsakligast:
1:0 att uppgrundningarne, efter fästningsverkens uppfö¬
rande på rännans begge sidor, årligen ökats, dels i följd af
det lugnvatten derigenom uppstått för uppgrundningsämnenas
afsättning, och dels i följd af strömgångens deraf minskade
kraft att afföra dem. På detta sätt har hamnrhnnan, hvars
bestånd strömsättningarne ensamt kunna uppehålla, årligen
blifvit smalare, synnerligen vid dess inlopp från Skeppsvra¬
ket Svärdet till Skeppsbryggan, hvilket småningom minskat
strömmens lärt, bildat alltmera lugnvatten under rännkanten,
och derigenom påskyndat uppgrundningarnes utskjutande mot
rännans djup.
2:o att, som, vid förbättringen af denna hamn, afseende
måste fästas ej mindre på dess upprensning, än framtida be¬
varande, åtgärderna icke böra inskränkas till uppmuddringar
ensamt, utan äfven till befordrande af strömmens kraft och
uppmuddringsämnenas motande, omfatta förbyggnader från
Skeppsbron norrut till öfra Smålänningerefvet, och från fäst-
ningspynten långs södra längden, och
3:o att en 3,000 alnar lång canal bör öppnas genom
södra grundet från hamnrännan vid Tvärdjupet (se pl. H.)
till Bosyrbäcksviken, i ändamål att befordra starkare ström¬
sättning i hamnrännan, och såmedelst förekomma uppgrund-
ningens tilltagande derstädes, hvarigenom hela denna ränna
skulle bilda en hamn, der de största flottor af fregatter och
handelsfartyg kunde ligga trygga mot alla anfall, samt ut-
och insegla vid alia vindar, hvilken sistnämnda fördel synes
böra föranleda ett lifligare besök af handelsfartyg, ej mindre
för omsättning af varor, än för reparationer, vinterlag och
proviantering, till stor nytta för Riket i allmänhet och kring¬
liggande orter isynnerhet.
Dessa åsigter anser jag ännu vara gällande; och då Lands¬
krona erbjuder den största, djupaste och tryggaste hamn på
hela kuststräckan emellan Götheborg och Carlskrona, och,
101)8
Den 28 Junii.
såsom belägen midt i sundet, är särdeles välbelägen både för
Rikets försvar, skyddandet af dess handel och en utvidgad rö¬
relse, samt, medelst en canals öppnande genom södra grun¬
det, kan erhålla en längd af 9,000 alnar, utom skotthåll för
utanföre liggande krigsfartyg, erbjudande derjemte obehin¬
drad ut- och insegling med alla vindar, så synes den böra
anses, som en särdeles vigtig och dyrbar Statens egendom,
och dess iståndsättande, efter ofvannämnda vidsträckta plan,
förtjena att med alfvar behjertas, hälst som detta företag, un¬
der nära iy2 sekel, varit föremål för de sakkunnigaste Inge-
nieurers forskningar och beräkningar, samt såväl deras, som
den upplystare allmänhetens förhoppningar.
Enligt den nu, på grund af dessa åsigter, uppgjorda plan,
böra följande arbeten utföras. — — — — — — —
Men, ehuru det således kan komma att dröja med rea¬
liserandet af denna plan i dess helhet, torde det likväl icke
vara rådligt eller med Statens intresse förenligt, att handlöst
åt sitt förfall öfverlemna denna hamn, hvilken genom hän¬
delser, som nu icke kunna förutses, torde blifva af den stör¬
sta vigt för landet, och hvars förbättrande och underhåll ännu
kan med måttlig kostnad tillvägabringas, men skulle, sedan
den genom vanvård fått ytterligare förfalla, fordra större upp¬
offringar, än Staten förmådde bestrida.
En sådan förbättring kunde, utan rubbning i den stora
planen, för närvarande inskränkas till endast en del af de
deruti upptagne arbeten, såsom uppmuddring af norra kusten
af hamnrännan, vraket Samsons borttagande, samt uppfö¬
randet af en del af den norra skyddsmuren på en längd af
130 famnar, från Skeppsbron till södra Smålänningerefvet,
hvarefter de öfriga arbetena kunde efter hand och i mån,
som deras nödvändighet blefve mera ådagalagd, fortsättas, i
fall tillgångar dertill kunde beredas; och som kostnaden för
hamnens upphjelpande efter denna inskränkta plan icke skulle
öfverstiga 72,000 R:dr, enligt kostnadsförslaget Litt. C, så
torde tillgång härtill kunna och böra anskaffas.
På detta sätt iståndsatt, skulle Landskrona hamn kunna
lemna tillflykt och skydd åt betydliga krigs- och handels¬
flottor.»
Af detta Betänkande synes, att Landskrona hamn är af
stor vigt och betydenhet; och då jag vet, att denna, jemte
Den 28 Junti.
1089
öfriga handlingar, icke äro kända af Stats-Utskottet, anhåller
jag vördsamt om återremiss, på det Utskottet måtte komma
i tillfälle att, efter häraf tagen kännedom, närmare utreda
ärendet och slutligen lemna ett benäget bifall till det anslag,
som af Kongl. Maj:t blifvit äskadt.
Herr Billström: Med den närmare kännedom, jag har
om de ovanliga och stora fördelar, Landskrona hamn af na¬
turen eger, kan jag icke annat, än understödja den begäran
om återremiss, som redan blifvit gjord, för erhållande af det
äskade anslaget till fortsättning af det ifrågastäIlda hamnar¬
betet. Om man, i likhet med Utskottet, endast fäster sig
vid Landskrona stads närvarande handelsrörelse, jemte ång-
båtsfarten derstädes, kan det väl icke nekas, att hamnen, i
dess nuvarande skick, motsvarar behofvet, och att någon upp¬
offring, från Statens sida, för hamnens förbättring icke är ab¬
solut nödvändig. Men man torde icke böra se saken blott ur en
så inskränkt synpunkt. Tager man, såsom sig bör, tillika i
behörigt öfvervägande hamnens utmärkt fördelaktiga läge
vid ett af de alldramest besökta farvatten, och besinnar man
derjemte, att den är den största och ändamålsenligaste på hela
Svenska kusten från Götheborg till Carlskrona, så måste man
ock erkänna, att det är af stor vigt för sjöfarten och landet
i allmänhet, att på denna plats kunna erbjuda en fullt tryg¬
gande tillflyktsort för de talrika sjöfarande, hvilka ofta äro i
behof att der söka skydd. Genom det begärda anslaget skulle
ock hamnen tvifvelsutan bringas till det goda skick, att den
blefve mera besökt af främmande fartyg, och rörelsen följ¬
aktligen ökad, så att staden, förmedelst inflytande hamnaf-
gifter, kunde sättas i tillfälle att inom en icke långt afläg¬
sen tidpunkt befordra til! utförande och verkställighet den af
Styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader först uppgjorda
större plan till denna förträffliga hamns utvidgning till en af
de betydligaste i Riket. Under en föregående discussion om
anslags beviljande till enahanda föremål, yttrade en ledamot
inom Ståndet, att medel företrädesvis borde lemnäs till de
hamnarbeten, med hvilka samhällena sjelfva gjort början.
Denna åsigt gillar jag fullkomligt, och tror, att, om man con-
sequent följt densamma, vid pröfningen af alla frågor om an¬
slag (ill hamnar, skulle Landskrona icke hafva rönt ett så
oblidt öde, som det, hvaraf denna, mer än mången annan,
för den större sjöfarten behöfliga hamnanläggning nu blifvit
träffad. Det är kändt, att Landskrona stad tillförene erhål-
Dorg.-Stånd. Prat. vid Rik sd. 1850-1861. lil.
tO‘JO
Den 20 Junii.
lit Statsbidrag till hamnens iståndsättande; men sjelf har sta¬
den ock tillskjutit ett ganska betydligt belopp för samma än¬
damål. Mera mäktar detta samhälle för närvarande icke att
åstadkomma. Det är likväl i mer, än ett hänseende, ange¬
läget, att hamnarbetet fullföljes, hvarom en reservant, Herr
Winge, uti sin vid Utskottets Utlåtande fogade reservation
lemnat åtskilliga upplysningar, dem jag åberopar; och pä
grund af allt delta, bör man kunna hoppas, att, om Stats¬
utskottet får tillfälle alt ännu en gång taga detta ärende i
öfvervägande, Utskottet icke skall vägra att tillstyrka den
jemnförelsevis icke betydliga summa, som Kongl. Maj:t af
Rikets Ständer äskat.
Herr Lindström: Inom Utskottets Utgifts-afdelning för¬
ordade jag anslaget till Landskrona hamn; och vill derföre
ej eller nu sälta mig emot en återremiss af denna punkt.
Jag vill icke ingå i någon granskning af den jemnförelse,
som uti den vid förevarande punkt afgifne reservation blif¬
vit gjord emellan städerna Wisby och Landskrona. Mig sy¬
nes nemligen, som funnos derförutan talande skäl för detta
anslags beviljande. 1 fråga om tullintraderna i de särskilta
städerna, och att de under åren 1849 och I8S0 varit betyd¬
ligt högre i sistnämnde stad, än i Wisby, ber jag att få
gifva tillkänna, det berörde förhållande härleder sig der¬
ifrån, att ett sockerbruk finnes anlagdt i närheten af Lands¬
krona, hvilket i dag kan finnas, men i morgon ej mera vara
till. Staden har i öfrigt obetydlig handel och rörelse, samt
ganska få fartyg. Hamnen är således för närvarande tillräck¬
ligt djup, men då densamma nu är af ganska stor vigt och
nytta för coopveerdiefartyg i allmänhet, och kan komma att i
en framtid lemna sjelfva flottan en god hamn, tillsl-yrker
äfven jag återremiss å denna punkt.
Herr Wedberg: På de utaf Herr Pettersson anförde
skäl, anhåller äfven jag om återremiss å denna punkt.
Herr Machel: Då hamnarne på Skånska kusten i all¬
mänhet äro mindre goda, så, och ehuru staden Landskrona
icke för närvarande eger betydlig handel dch sjöfart, men
det likväl för hela landet vore särdeles välgörande, att ham¬
narne på södra kusten, bland hvilka Landskrona hamn är
den mest lämplige, förbättrades, tillstyrker äfven jag återre¬
miss af förevarande punkt.
Herr Billström: Det har blifvit anmärkt af Herr Lind¬
ström, att tullintraderna i Landskrona, under de sednare åren,
skulle vara tillfälliga och beroende af ett derstädes nyligen
Den 28 Junti.
1091
anlagdt sockerbruk. Af den vid förevarande punkt fogade,
af mig förut åberopade reservation upplyses dock, att tull-
intraderne under flere år, och redan innan sockerbruket an-
lades, voro ganska betydliga; och om än detsamma upphör¬
de, tror jag icke, att man behölver befara, det tullintraderne
derföre blefve betydligt minskade, allrahelst om hamnen var¬
der försatt i bättre skick. Den nämnde talarens yttrande,
att Landskrona stads handel och rörelse skulle vara liten
eller ingen, innefattar ett stort misstag, som vederlägges dels
genom den lemnade uppgiften om importen och tullintra¬
derna på stället, dels af från trycket bekantgjorda notiser
om exporten af spanmål, särdeles lill utrikes orter.
Herr Lagergren: Det är en känd sak, att Landskrona
har en god hamn, och att den är den bästa i Skåne. Då
densamma är genom dess djup och beskaffenhet fullt tillräck¬
lig för nämnde stads handelsrörelse och sjöfart, finner jag
icke något skäl att bevilja det af Kongl. Majit till förbätt¬
ring af Landskrona hamn äskade nya anslag. Om det vore
fråga, att anlägga en hamn för vår örlogsflotta, vore detta
ett allmänt Statsbehof och, såsom sådant, af Kongl. Majit be-
traktadt. Nu åter är det blott fråga om anslag till en redan
förut god hamns förbättrande; och vid sådant förhållande an¬
ser jag, det man har större skäl att tänka på hamnar vid
sådana orter, för hvilka naturen gjort litet eller intet, och
medelst hvilka afsättning kan beredas för en hel orts pro-
ducter, än att använda Statens medel på mindre angelägna
arbeten vid en i öfrigt rätt god hamn. Jag tillstår öppet,
att jag för anläggning af hamnar i orter, der de behöfvas,
men ej finnas, har större sympathier, än för den nu före¬
slagna utgiften. I nästa punkt komma vi till frågan om en
hamn vid staden Engelholm. Der finnes för närvarande in¬
gen hamn, ehuru den vore högst behöflig för en stor lands¬
ort, som sjövägen icke eger någon debouché för sina många
producter. Här är, såsom jag redan yttrat, fråga blott att
förbättra en redan god hamn, och jag finnér, med afseende
derå, Stats-Utskottets hemställan välgrundad, och bifaller alltså
densamma.
Discussionen ansågs slutad; och 5:dje punkten blef, på
framställning af Herr Talmannen, till Stats-Utskottet återre¬
mitterad.
4:de punkten.
Bifölls.
1092
Deri 28 Junii.
5:te punkten.
Herr Billström: Ehuru det torde vara fruktlöst att be¬
gära återrerniss af denna punkt, har jag likväl ansett mig
skyldig att, då jag eger en noga localkännedom om ifrågava¬
rande farled, för Högtärade Ståndet meddela den upplysning,
att det vore af ganska stor vigt för sjöfarten vid Bohuslän¬
ska kusten, om en segelled blefve öppnad genom det nu på
flera ställen betydligt uppgrundade och derföre endast af smärre
skärgårdsbåtar vid högt vatten farbara Kalfvesund. Såsom
beläget utmed sjelfva stråkvägen för sjöfarande emellan Göthe¬
borg och Strömstad, en mil norr om Marstrand, der trafiken
är högst betydlig, skulle detta sund, om det blefve uppren-
sadt, medföra en stor nytta och lättnad, enär åtminstone alla
mindre fartyg, som gå inomskärs, då kunde passera derige¬
nom, i stället för att de nu måste gå en omväg utanför det
så kallade Tjörnshufvud och en mängd mindre skär, samt
dymedelst äro utsatta för svåra vestliga och nordvestliga vin¬
dar, med stark sjögång från det öppna Cattegat. Rikets
Ständer hafva förr disponerat medel till upprensning af ett
annat farvatten der i trakten, nemligen Albrechtsson^, hvil¬
ket ingalunda var af större vigt, än det nu ifrågavarande;
och för den fattiga skärgårdsbefolkningen skulle en väl be¬
höflig arbetsförtjenst beredas, om detta anslag blefve af Ri¬
kets Ständer beviljadt.
Herr Berg: Jag är förekommen af Herr Billström och
instämmer med honom uti 'den tanka, att Stats-Utskottet
hade bort tillstyrka det af Kongl. Majit äskade anslag för
öppnande af en canal genom Kalfvesund. Såsom förhållan¬
det nu är, så är segelleden från fasta landet till sjös både
lång och äfventyrlig. Om sundet blefve uppmuddradt, skulle,
jag vill derom försäkra, trafiken och seglationen i betydlig
mån underlättas. Jag vill dock icke begära återrerniss, ehuru
detta anslag i sanning varit förtjent af Rikets Ständers bifall.
Herr Waern: Jag tror att, för öppnandet af en canal
genom Kalfvesund, skulle kunna anföras så väl den förre ta¬
larens skäl, sorn ock flera andra, och att man således med
skäl kunnat tillstyrka detta anslag; men Stats-Utskottet har
hyst den åsigt, att anslag till dylika föremål borde utgå af
Handels- och Sjöfartsfonden, hvarföre ock ordställningen i
Utlåtandet blifvit sådan, att något hinder för anslagets bevil¬
jande icke derigenom skulle möta. Lämpligast har det synts
Utskottet, att, efter föregången utredning af Styrelsen öfver
väg- och vattenbyggnader i Riket om nyttan och vigten af
Den 28 Junii.
1095
berörde canal, Kongl. Majit fattade Sitt beslut, om medel af
nämnde fond kunde dertill lemnäs. Jag begär således propo¬
sition på bifall å denna punkt.
Herr Norin: Jag anser det icke vara värdt, att försöka
erhålla en återrerniss af denna punkt. Herr Waern har an-
tydt, att Kongl. Majit kunde af Handels- och Sjöfartsfonden
taga medel till öppnande af ifrågavarande canal, men att Stats-
Utskottet i sitt Utlåtande sagt något ord för denna frågas
framgång, bestrider jag helt och hållet. Den, som lyckats
att erfara behofvet af denna canal, skall ock behjerta detta
anslag, och inom Utskottet har jag ock talat för bifall till
Kongl. Majits nådiga Proposition i denna del.
Herr Billström: I anledning af Herr Wcerns yttrande,
att medel till upprensning af Kalfvesund lämpligast borde ta¬
gas utur Handels- och Sjöfartsfonden, ber jag få erinra, att
Utskottet, vid behandlingen af likartade anslagsfrågor, icke
följt en sådan princip. Jag åberopar i detta afseende 15:de
punkten uti förevarande Utlåtande, enligt hvilken Utskottet
tillstyrkt ett statsanslag af 8000 Ridr Bico till öppnande af
en canal genom Tjufholmssundet å farleden till staden Luleå.
Utskottet har, såsom skäl för denna sin tillstyrkan, åbero¬
pat, att en större mängd eflecter årligen transporterades ge¬
nom denna farled; men jag tror icke, att transporten af va¬
ror genom Kalfvesund blefve mindre, utan tvärtom större,
isynnerhet som Bohuslänska skärgården är isfri nästan hela
året om, då deremot ett motsatt förhållande inträfTar i Bott¬
niska viken. Då statsanslag blifvit lemnadt för det ena stäl¬
let, synes mig rättvisan hafva fordrat, att anslag äfven be¬
viljats för det andra, helst ändamålet är enahanda vid dem
begge.
Herr Hesselgren: Då jag anser Borgare-Ståndet böra
handla consequent, samt det blifvit upplyst, att öppnandet af
ifrågavarande canal vore särdeles nyttigt, och Stats-Utskottet
derjemte tillstyrkt beviljandet af anslag till andra dylika fö¬
remål, anhåller jag om återrerniss af denna punkt.
Herr Waern: Jag vill icke söka att förklara den prin¬
cip, som Stats-Utskottet vid dessa anslagsfrågors behandling
följt, emedan någon bestämd sådan ej finnes. Utskottet har
blott sökt att göra det goda, det i hvarje särskildt fall kun¬
nat åstadkomma och ansett sig, med visshet, att ändamålet
skulle vinnas, kunna och böra tillstyrka Rikets Ständer.
Längre tror jag ej, att man kan komma. Om alla förhållan¬
den varit behörigen utredda, har Utskottet i allmänhet till-
i«i)4
Den 28 Junii.
styrkt de äskade anslagen; men någon ovilkorlig princip har
icke derför varit uppgjord. Angående det nu ifrågasatta an¬
slaget för öppnande af canal genom Kalfvesund, vet jag spe¬
ciel!, att en fråga blifvit väckt om detsammas utgående från
Handels- och Sjöfartsfonden. Då nu förevarande fråga icke
är tillräckligen utredd, har den ej eller blifvit af Utgifts-af-
delningen tillstyrkt. I afseende å ordställningen i Utlåtandet,
ber jag att få fästa uppmärksamheten å följande del af det¬
samma: »Enär denna canal» — — — — — — —,
»icke är af den jemnförelsevis större vigt, att anslag af Stats¬
medel synes böra företrädesvis dertill af Rikets Ständer an¬
visas». Dessa sednare ord blefvo i Utlåtandet inryckta, på
det att Rikets Ständers beslut icke skulle utgöra något hin¬
der för canalens tillvägabringande genom medel från ofvan-
omförmälda fond, och jag tror icke, att en återremiss skall
komma att medföra något annat resultat, än det, hvaruti Ut¬
skottet nu stadnat, hvarföre jag anhåller om proposition på
bifall.
Herr Petré: Just derföre, att en princip saknas, bör
man laga, att en sådan étableras, hvarföre en återremiss äf¬
ven här bör komma att ega rum. Jag bar tillförene yttrat
den mening, att Handels- och Sjöfartsfonden borde i främsta
rummet lemna anslag eller lån för de yttre hamnarna, hvar¬
emot de inre hamnarna, hvilka icke röra skeppsrederierna
och den yttre skeppsfarten, icke kunna i allmänhet emotse
bistånd från Handels- och Sjöfartsfonden. Nu är det fråga
att besluta en återremiss, och då kunde möjlighet beredas
att tillstyrka en underdånig skrifvelse, deruti Rikets Ständer
uttryckte sin åsigt, angående lämpligheten deraf, attHandels-
och Sjöfartsfondens medel företrädesvis användas till de yttre
hamnarna. Fördenskull biträder jag begäran om återremiss
i denna syftning.
Herr Berg: Då tvänne föregående talare begärt åter¬
remiss af denna punkt, kan jag intet annat, än understödja
en sådan begäran. Till hvad jag förra gången yttrade, vill
jag endast tillägga, att, om Kalfvesund blefve farbart, skulle
ett fartyg från Uddevalla, som nu -har 7'—8 mil till hafvet,
då hafva circa 4.
Herr Petré: Efter de upplysningar, Herr Berg medde¬
lat, bör man kunna göra sig förvissad om ett ridderligt un¬
derstöd från Götheborgs representanter, då kändt är, att Gö¬
theborg städse funnit Uddevallas uppkomst vara för Göthe¬
borg mindre nyttigt. Den oegennytta, man här gerna tager
Den 28 Junit.
i anspråk, låter hoppas, att bemälde representanter gerna
draga sitt strå, för att sätta Uddevalla i samma goda ställ¬
ning, som den, hvari Götheborg nu befinner sig.
Herr Bergman: Då jag sjelf saknar localkännedom om
inloppet genom Kalfvesund, har jag sökt af mina kamrater
erhålla upplysning derom, men då äfven de förklarat sig icke
känna förhållanderna i detta afseende, ansåg jag lämpligast
att icke yttra mig. Då jag numera likväl hört uppgifvas den
fördel, som en canal genom Kalfvesund skulle komma att
medföra, tillstyrker äfven jag återremiss af denna punkt. Om
man med detta mindre anslag skulle lyckas att förkorta in¬
loppet till Uddevalla med 3*/2 mil, tror jag, att få anslag
blifva bättre använda.
Herr Lagergren: Jag är förekommen af Herr Berg¬
man och instämmer med honom. Kan man med ett i sjelfva
verket så obetydligt anslag åstadkomma ett resultat af den
storhet, som här blifvit uppgifvet, må man ej undra öfver,
att tankan då ledes till det underverk, när 8,000 män spi¬
sades med S fiskar och 2:ne bjuggbröd. Jag vill visserligen
icke motsätta mig en återremiss, men en reflexion tillåter
jag mig dock att här göra. Man hör nemligen så ofta talas
för ett snart slut på Riksdagen, men man synes icke taga
detta i betraktande, då återremiss ofta beviljas på en enskild
ledamots begäran, eller med afseende å någon viss ort, äf¬
ven då någon påföljd deraf icke är att förvänta. Ett sådant
sätt att gå tillväga synes mig i sanning föga practiskt.
Herr Lindström: Jag motsätter mig ej en återremiss,
ehuru jag icke tror, att den skall leda till någon påföljd, men
tid förloras dock ej derigenom.
Herr Almgren: Enligt de upplysningar, som här blif¬
vit lemnade, synes detta anslag vara af behofvet påkalladt,
och jag instämmer derföre med de talare, som begärt åter¬
remiss, äfven om man dermed icke skulle vinna annat, än
att få den af Herr Petré uti första anförandet, angående
denna punkt, uttalade mening af Utskottet godkänd.
Discussionen var slutad, och femte punkten blef till
Stats-Utskottet återremitterad.
6:te punkten.
Vice Talmannen Herr Halling: Då Utskottet sjelft va¬
rit tveksamt, huruvida alla med det i 6:te punkten tillernade
communicationsförslag sammanhängande frågor ännu vunnit
sin riktiga lösning, och deribland hulvudsakligast den, om be¬
höflig vattentillgång kan vara att för ifrågavarande canalfart
1096
Den 28 Junti.
disponera, må det ock ursäktas, om den enskilde represen¬
tanten är något tveksam, i fråga om detta anslags beviljande.
Här säger man, att en canal erfordras, för att lätta trans¬
porten af en bergslagsorts eflecter, och föreslår, att Staten
skall lemna hälften af den för anläggningen beräknade total¬
kostnaden. Detta är ett i sanning ovanligt förhållande, och i
öfrigt tror jag, att den tid redan är inne, då canaler få vika
tillbaka för jernvägar. Jag kan följaktligen icke bifalla Ut¬
låtandet i denna punkt, utan yrkar återremiss derå, på det
Utskottet antingen må undanrödja de uppgifne skälen för Ut¬
skottets egna betänkligheter, eller ock, om Utskottet förblif-
ver vid sin en gång uttalade mening, tillse, att sådana vilkor
fästas vid beviljandet af detta anslag, att det bolag, åt hvil¬
ket anslaget kommer att utlemnas, icke må deraf skörda en
alltför stor vinst.
Herr Warn: Jag har begärt ordet, med anledning af
Herr Ilallings yttrande, att canalernas tid skulle vara förbi,
och att en jernväg borde anläggas, i stället för den ifråga¬
satta canalen. Jag känner den ort, genom hvilken canalen
skulle komma att framgå, och kan försäkra, att densamma
skulle medföra stor nytta, äfvensom att en jernvägs byggande
derstädes erfordrade ofantligt större kostnader. Angående
den tvekan, som, enligt Herr Hattings förmenande, skulle
finnas uttalad af Utskottet i dess förevarande Utlåtande, vill
jag nämna, att, då de handlingar, som kommit Utskottet till¬
handa, icke fullständigt utredt frågan om vattentillgången, har
Utskottet icke velat dölja detta för Rikets Ständer, men med
den enskilda kännedom, jag eger om berörde ort, kan jag för¬
säkra, att tillräckligt vatten finnes. Nämnda tvekan grundar
sig egentligen derpå, huruvida åtskillige personer, som hafva
ett motsatt intresse emot canalbolaget, kunna vara benägna
att, i afseende på de strömmar, sorn skulle komma alt pas¬
seras, träffa lämpliga aftal med bolagsmännen. Delegarne i
bolaget gifva emedlertid en fullkomlig säkerhet, att företaget
kommer till fullbordan, och, om så ej skulle ske, måste bo¬
laget återbära de medel, det från Riksgälds-Contoiret emot-
tagit. Någon förlust för Staten kan derföre icke härigenom
föranledas. Proportionen emellan totalkostnaden för nämnda
canalanläggning och det bidrag, som af Staten skulle lemnäs,
är ingalunda högre, än förr. Jag anhåller om bifall.
Herr Berger: Jemte det jag instämmer med Herr Warn,
beder jag få tillägga några ord. Det är en väsendtlig skill¬
nad emellan jernvägar och canaler, och må man ej samman¬
Den 28 Junit.
1097
blanda dessa saker och tro, att öfverallt, der en canal kan
och bör anläggas, en jernväg lika lätt och ändamålsenligt kan
sättas i stället. Dels kunna oöfvervinnerliga naturhinder möta,
dels blifver ock, äfven om anläggningskostnaden för en jern¬
väg anses billigare, än den för en canal, den förra i längden
dyrare genom den mångdubbelt större underhållskostnad den
måste bära, i jemnlörelse med hvad en canal fordrar i un¬
derhåll. Den reservation, sorn åtföljer detta Betänkande, i
syftning att vid Bjurbäcken hellre borde anläggas jernväg, än
canal, vittnar icke allenast om den största okunnighet om
localen, än äfven om bristande insigt uti sådana frågor, som
förevarande. Då här är fråga om att sammanbinda tvänne
vattendrag, som tillsammans öppna en segelled af omkring
S mils längd, kan väl ingen sätta i fråga, att icke en canal,
då den kan anläggas, här är det bästa och enda rätta com-
municationsmedlet. En jernväg skulle dessutom medföra den
stora och väsendtliga olägenheten att varorne skulle omlastas
tvänne gånger, hvilket icke allenast skulle förorsaka en odi-
euse både kostnad och tidsutdrägt, utan äfven i många an¬
dra afseenden försvåra trafiken, i jemnlörelse med den lätt¬
het, hvarmed den å en canal härstädes skall låta sig verk¬
ställas, utan både uppehåll och omlastningar. Att varutrans¬
porten redan förut i denna ort är stor, inses lätt deraf, att,
enligt noggrannt uppgjorda beräkningar, circa 61,000 skep¬
pund eflecter årligen forslas på den väg, hvarest den ifråga¬
varande canalen skulle anläggas. Att trafiken skall betydli¬
gen ökas genom canalanläggningen, är gifvet, helst erfaren¬
heten gifver vid handen, att, genom förbättrade communica-
tioner, trafiken i allmänhet i betydlig mån utvidgas. Hvad
den af Utskottet citerade tvekan vidkommer, »huruvida»
nemlingen »behöflig vattentillgång lian vara att för canal-
farten disponera», så anser jag visserligen den frågan vara
för Rikets Ständer alldeles likgiltig, helst ingenting risquera-
des genom ett anslag, äfven i den händelse, att canalanlägg¬
ningen, till följd af bristande vattentillgång, skulle förfalla;
men då en sådan fråga varit föremål för discussion inom Ut¬
skottet och i dess Utlåtande omordad, anser jag mig skyldig
upplysa, att ingen tvekan i detta hänseende eger rum, utan
att fastmera, efter verkställda undersökningar och genom ett
i sammanhang med canalarbetet tillämnadt sänkningsföretag
af sjön Daglösen, kan antagas, såsom tillförlitligt, att full¬
komlig vattentillgång finnes, ej mindre för canalen, än äfven
lör det invid densamma belägna Bjurbäckens bruk, hvilket
109#
Den 2# Junit.
sålunda, långt ifrån att behöfva vidkännas en mindre vatten¬
tillgång, snarare torde få densamma ökad. Denna tvekan
torde alltså hafva sitt ursprung från de framställningar, som
enskildta intressen inom Utskottet sökt framhålla, i afsigt
att, genom ett sådant svepskäl, om möjligt tillintetgöra eller
förhindra ett så vackert företag, som ifrågavarande. Och med
den kännedom om orten, jag anser mig ega, kan jag med
skäl påstå, att af alla anläggningar, för hvilka anslag vid denna
Riksdag äro begärdta, ifrågavarande är på en gång den vack¬
raste och mest omfattande. Jag hoppas alltså, att Högtärade
Ståndet bifaller Utskottets Betänkande.
Herr Wetterberg: Det var oväntadt, att inom detta Stånd
höra en röst höja sig emot ett så i alla afseenden nyttigt
Statsbidrag, som det till canal- och slussanläggningar emel¬
ian Philipstad och Sjöändans lastningsplats. De stora förde-
larne af detta företag måste inses af en hvar, som förskallär
sig kännedom om de factiska förhållanderne i ämnet. Phi-
lipstads bergslag producerar omkring 200,000 skeppund jern¬
malm. Då större delen deraf försmältes inom bergslagen till
tackjern, erfordras för sådant ändamål en betydlig forsling af
kol; och norra bergslagens otjenlighet för åkerbruk föranle¬
der mycken tillförsel af spanmål åt denna bygd. De härtill
erforderliga körslor verkställas af forbönder från såväl en
Stor del af Wermland, som angränsande socknar i Dalarne.
De sednare hafva ofta 10 å 12 mil till det ställe, der de
söka förtjenst genom forslande, och man har beräknat, alt
de hästdagsverken, som sålunda af främmande utgöras, årli¬
gen uppgå till öfver 20,000, och att höfodret för hvarje häst
om dygnet, med afseende å det stränga anlitandet, bestiger
sig till 2V2 lispund. Detta allt har till följd, dels att trans¬
porten blir ganska dyr, hvilket måste menligt inverka pä
jernhandteringen, och dels att jordbruket förblifver i läger¬
vall i de orter, hvilkas dragare ständigt användas för forslingen.
Fördelarne af ifrågasatta canal- och slussanläggningar
blefve, efter sannolik beräkning, l:o besparing af tid, i den
mån, att, då hittills vanligen fordrats 2 månaders tid, för att
från sjön Yngens strand forsla jernet till Christinehamn, så¬
dant skulle, med det afsedda, förbättrade forslingssättet, kunna
ske på högst 4 dagar: 2:o besparing af transportkostnad, så
att, när forslingen af ett skeppund från Philipstad till Chri¬
stinehamn hittills kostat 1 R:dr å 1 R:dr 8 sk., blefve, i följd
af den lättade communicationen, kostnaden endast 30 skillin-
gar riksgäldssedlar, derigenom tackjern och malm gjordes för
Ven 28 Junti.
1099
dess köpare, och således stångjern för dess afnämare, åtkom¬
liga till nedsatt pris, utom det att bergslagens kostnader för
anskaffande af spanmål och andra nödvändighetsvaror betyd¬
ligt minskades: och 3:o besparing årligen, jordbruket till godo,
af icke mindre än 44,291 hästdagsverken. Den förste värde
talaren har ansett det begärdta anslaget vara alltför högt, så¬
som utgörande hälften af hela anläggningskostnaden. Denna
uträkning är icke den rätta. Hela den åsyftade communica-
tionslinien emellan Philipstad och Sjöändan, bestående af jern¬
vägen från Christinehamn till Sjöändan, canal vid Bjurbäcken,
jernväg från Philipstad till Yngen, samt vidare jernväg från
Yngen till Långban, uppgår i kostnad, enligt dels vunnen er¬
farenhet, dels uppgjordt förslag, till 575,000 R:dr. Häri in¬
går väl det belopp, 153,000 R:dr, som den redan färdigbyggda
jernvägen emellan Christinehamn och Sjöändan kostat, och
hvilket till en tredjedel blifvit betäckt med det vid förra
Riksdagen af Ständerna beviljade lån; men som detta måste
återbetalas, förblifver dock kostnaden för delegarne i företa¬
gen 575,000 R:dr. Afdrages nu derifrån det äskade ansla¬
get, 65,000 R:dr, så återstå dock 508,000 R:dr, som af in-
teressenterna gäldas. Anslaget räcker således icke till en fem¬
tedel, långt mindre till hälften af hvad de enskilda offra för
detta stora företag. Det blir slutligen deras sak, att ställa
den säkerhet för företagets fullbordande, som Ständerna för
medlens utlemnande fordra, och, när detta vilkor uppfylles,
förfalla Herr vice Talmannens farhågor i detta afseende. Jag
yrkar bifall på Stats-Utskottets Utlåtande i denna punkt.
Herr Wedberg: Någon tvekan förefinnes endast, i fråga
om vattentillgången; men då företaget är af utomordentlig
vigt, bifaller jag denna punkt.
Herr Hörnstein: Jag vill erinra Herr Halling, huru
det är ett förhastadt uttryck att säga, det canaiernas tid nu¬
mera är förbi. Detta kan åtminstone icke vara fallet, då
localerna äro dertill särdeles tjenliga. Jag vill till exempel
hemställa, huruvida det kunde anses förnuftigt, att anlägga
en jernväg, i stället för en canal, emellan Mälaren och Stock¬
holms hamn. Nu är händelsen, att på den ifrågasatta canal-
linien inom Wermland finnes en sjö, som är 5 å 6 fjerdings¬
väg lång, och något stycke derifrån uti linien ännu en annan
sjö. Kostnaden för canallinien blifver just härigenom icke
särdeles betydlig, och då borde man väl ej lemna denna na¬
turförmån obegagnad, och i stället bygga en jernväg bredvid
oller mellan sjöarna, hvilket förfarande skulle förefalla mig i
1100
Den 28 Junii.
högsta grad orimligt. Jag bifaller således denna punkt, och
är i öfrigt förekommen af Herr tVaern.
Herr Lindström: Jag instämmer med de talare, som
förordat ifrågavarande anslag, och anser denna canalanlägg-
ning af stor vigt. I afseende å den af Utskottet uttalade tve¬
kan, om behöflig vattentillgång kunde vara att för canalfarten
disponera, åberopar jag, hvad Herr Berger derom yttrat. Herr
Halling har sagt, att proportionen emellan totalkostnaden för
berörde canals anläggande och den summa, hvarmed Staten
skulle komma att bidraga, icke vore riktig. Jag ber då att
få erinra, det Staten vanligtvis bidrager med två tredjedelar
af kostnadssumman, då det här åter är fråga, att Staten
skulle mellankomma med endast hälften deraf. Detta inne¬
bär följaktligen ej eller något skäl till vägran af ett anslag
för företaget, och då genom detsamma. communicationerna
komme att blifva lättare, samt således medföra allmän nytta,
bifaller jag denna punkt.
Herr Petré: Jag vill icke underskrifva Herr Hallings
yttrande, att canalernas tid numera skall vara förbi. Också
synes det, att han icke varit med sig sjelf derom riktigt ense,
då han för en kort stund sedan lemnade anslag till en hamn¬
anläggning vid Engelholm, och såmedelst tilläfventyrs lade
grunden till den länge förespeglade, så kallade Skånska ea-
nalen, hvilken, om den kommer till verkställighet, skulle
medföra rätt vackra fördelar, ehuru den möjligen komme att
minska antalet af svajande flaggor i Malmö hamn. Nu åter¬
står att gendrifva Herr Hallings öfriga inkast. Flere före¬
gående talare hafva väl, i anledning deraf, redan yttrat sig,
men då Herr Halling äskat upplysning, i afseende å den tve¬
kan, som röjer sig i Utskottets Utlåtande, har jag velat nämna,
att på Utskottets Afdelning väl yttrades, hurusom tvistefrå¬
gan om vattnet borde undanrödjas, innan begäran om Statens
bidrag förekom. Denna åsigt adopterades äfven af Afdelnin¬
gen, men sedermera har den upplysning vunnits, att man
omöjligt kunde komma frågans lösning närmare, emedan så
stora privat-intressen här kämpa mot hvarandra, att bolaget
för canalanläggningen ej har annan utväg, än den, som ex¬
propriationslagen erbjuder. Då jag är öfvertygad om vigten
af denna canal och den högst betydliga nytta, som den torde
komma att utöfva på näringslifvet, har jag icke tvekat att
tillstyrka det äskade anslaget, hvilket jag ingalunda finner
för stort. Alltså yrkar jag bifall.
Vice Talmannen Herr Halling: Det har aldrig varit
Den 28 Junti.
1101
min sak att samla underskrifter för mina satser. Då jag
sagt, att canalernas tid numera vore förbi, och att jernvägarne
inträdt i deras ställe, uttalade jag denna sats endast i sin
allmänlighet. Om den här åter egde tillämpning, derom har
jag icke yttrat mig. Men i händelse denna canalanläggning
vore af sådan vigt, som här blifvit uppgifven, och kunde full¬
bordas för 137,000 H:dr, synes det mig, såsom kunde en¬
skilde personer derom gå i författning, och något anslag från
Statens sida för berörde ändamål icke ifrågakomma, så länge
många andra allmänna intressen, såsom till exempel vägan-
läggningar, med mera, taga Statens alla tillgångar i anspråk.
Att somlige skulle kunna få sina transporter för bättre pris,
vore visserligen rätt lyckligt för den ort, som deraf komme
i åtnjutande; men icke böra val så stora uppoffringar från
Statens sida, som nu blifvit fordrade, derföre ega rum. Det
må vara ursäktligt, om enskild representant rädes att lemna
sitt bifall till detta anslag, då Stats-Utskottet ansett frågan
hafva bort vinna en närmare utredning, innan ett anslag till
ifrågasatta företag lemnades. Det må vara ursäktligt, om, då
man påminner sig, hurusom canalboiag bildats med anslag af
Staten och sedan blifvit rika på canalanläggningen, man är
tveksam att dertill anslå större summor. I öfrigt tror jag,
att andra, än bergslagsorlerna, behöfva canaler. Jag har
icke låtit förbrylla mig af det alarm, som blifvit väckt i
lägret, utan blir min sats trogen, att efter bästa förstånd be¬
döma frågan. Såsom skäl för min tveksamhet, tillkommer
äfven den omständighet, att någon tableau icke finnes bifogad
extra Statsregleringen, utvisande, hvarthän det skall bära, om
det ena anslaget efter det andra bifalles. Det hade dock va¬
rit önskligt, att Stats-Utskottet uppgifvit, hvarifrån medel till
alla anslag skola tagas, och kunnat en approximativ beräk¬
ning öfver förhållandet emellan påräknade inkomster och till¬
styrkta anslag. Qm man följer Hans Maj:ts nådiga Proposi¬
tion och med ledning deraf uppgör sin beräkning i nämnde
hänseende, tror jag, att en brist af 7—800,000 R:dr redan
skall förefinnas. Dessutom böra vi komma ihåg, att Kongl.
Majit äskat anslag jemväl för andra föremål, som äro af långt
större vigt för samhället och menskligheten; och hvarifrån
skola väl medel dertill kunna tagas. Se der ännu ett skäl
för min fortsatta begäran om återremiss.
Herr Sundin: Då jag af denna saks utgång vet mig
hafva nytta eller skada att vänta, förbjuder mig grannlagen-
heten att nu uppträda, såsom sakens ifriga förfäktare, lika¬
noa
Oen 211 Junit.
som jag ej eller förut sökt för densamma enskildt verka hos
mina vänner inom representationen. Jag vill här endast upp¬
lysa, hvad icke någon med erforderlig localkännedom skall
kunna bestrida, att nemligen ifrågavarande canalanläggning är
af särdeles vigt för de närmast angränsande bergslagsorterna
i allmänhet, samt för näringsidkarne derstädes isynnerhet;
och emedan det af Stats-Utskottet, i enlighet med Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition, tillstyrkta penningeanslag sålunda har för
ändamål att befrämja elt allmänt nyttigt stort företag, lärer
väl bifall till detsamma icke uteblifva.
Herr Berger: Jag har begärt ordet andra gången i
denna fråga, egentligen för alt vederlägga Herr Halling; och
jag måste dervid beklaga, att han i denna fråga saknar den
localkännedom, som torde vara nödig, för att lära inse vig¬
ten och nyttan af denna canal, och med hvilken kännedom
jag är öfvertygad, att han skulle hafva hyst samma åsigter,
som jag. På förhand torde det tillåtas mig upplysa derom,
att jag, ehuru från Wermland, icke har af denna canal nå¬
gon direct nytta; jag bor icke i den trakt af Wermland, att
den kan bereda mig någon sådan fördel, icke eller är jag ac-
tieegare i det bolag, som skall bygga densamma. Jag skulle
vara en lika varm förespråkare för en så nyttig canal, som
ifrågavarande, den måtte anläggas i Skäne eller hvar som
helst. Ty denna canal har dock ett allmänt intresse, och
den kommer i sanning alt få en ganska vidsträckt betydelse.
Det är detta, som Herr Halling icke synes vilja medgifva,
då han påstår, att canalen kommer blott en enda enskild ort
till nytta, och således icke vore förtjent af Statens mellan¬
komst medelst något anslag. Om så vore, att canalen komme
blott en enda ort till nytta, nemligen Philipstads bergslag,
så är redan detta icke obetydligt. Denna bergslag produce¬
rar nemligen årligen närmare 200,000 skeppund malm, sorn
i mer och mindre förädladt skick skall i alla riktningar trans¬
porteras. Befolkningen, som i denna på jordbruk i allmän¬
het mindre rika ort hufvudsakligast är sysselsatt med, samt
hämtar sin bergning från, bergsbruket, behöfver årligen från
aflägsna orter köpa stora qvanliteter spanmål oell andra lef-
nadsförnödenheter. Allt delta ådagalägger väl, att den ifrå¬
gavarande transportleden är af synnerligt allmän vigt, äfven
om den icke åsåge mer, än Philipstads bergslag. Men den
måtte (å en ännu mera Ökad betydelse, om man besinnar,
att denna canal sammanbinder Philipstad och det inre af
Wermland med Wenern, medelst den från Sjöändan till Chri-
Den 28 Junii.
1105
stinehamn varande jernvägen. Genom de norr om Philipstad
under anläggning varande vägar, nemligen den nya jernvägen
mellan sjöarna Yngen och Långban, samt den norromLång-
ban anlagda nya landsvägen till Westerdalarne, kommer också
denna province i åtnjutande af en stor lättnad vid sina långa
transporter till och från Wenerns strand. Vidare komma
österut, genom denna canal, Nerike och Rikets östra sädesbä-
rande provincer i lätt beröring med Philipstad och det inre
af Wermland, sedan nu snart den under anläggning varande
Knappforss-slussen blifver färdig. Det torde således synas,
att de fördelar, som af ifrågavarande anslag kunna åt flere
Rikets provincer beredas, äro af den vigt och det allmänna
omfång, att man icke längre bör tveka lemna sitt bifall till
det nu af Stats-Utskottet tillstyrkta anslag.
Herr Wcern: Jag har begärt ordet, för att besvara Herr
Hallings anmärkning, att man saknade en allmän öfversigt
öfver förhållandet emellan de inkomster, som för Statsverket
kunde vara att påräkna, och de utgifter, hvilka derifrån borde
bestridas. Inom Stats-Utskottet 'har man ansett sig böra hos
Ståndens Ledamöter kunna förutsätta kännedom om före¬
gående Betänkanden, och i sådant fall hade Herr Halling
sjelf kunnat uppgöra en beräkning öfver Statsverkets inkom¬
ster och utgifter. Herr Halling skulle nemligen af Stats¬
utskottets Utlåtande, Jt? 98, inhemta!, att, äfven om krigs-
rustningsafgiften skulle med nästlidet år upphöra, inkomsterna
under innevarande år samt åren 1852 och 1855 ändock kom¬
me att öfverstiga utgifterna under samma år med 1,282,000
R:dr, samt att Riksgälds-Contoirets tillgångar, efter aldrag af
dess nu återstående fordringar för de till Stats-Contoiret ut¬
betalda creditivsummor samt utgifna förskott till riksdags-
kostnader m. m., skulle, vid sistnämnda eller 1853 års slut,
komma att öfverskjuta Contoirets skulder med 279,000 R:dr,
eller tillsammans 1,561,000 R:dr. Dertill bör läggas den an¬
del af Bancovinsten, eller 700,000 R:dr, som vid slutet af
hvartdera åren 1851, 1852 och 1853 skall från Banken, i
och för Statens allmänna behof, till Riksgälds-Contoiret af-
lemnas. Då härtill ytterligare kommer dels reservationer å
det vid förra Riksdagen beviljade anslaget till Emeritilöner
vid Läroverken, 50,000 R:dr, och reservationer å anslaget
till godtgörande af indelningsbrist i Jemtland, minst 4,857 R:dr
8 sk. 7 rst., utgöra dessa tillgångar sammanlagdt 3,695,857
R:dr 8 sk. 7 rst. Utaf tabellen till Utlåtandet, M 166, in-
hemlas deremot, att Stats-Utskottet tillstyrkt extra anslag till
1104
Den 26 Junit.
ett belopp af 2,946,646 R:dr 16 sk., och i lån 262,000 R:dr.
När dertill läggas åtskilliga andra utgifter, såsom ersättning
för DD. KK. HH. Kronprinsens och Kronprinsessans förmäl¬
ning, 161,306 R:dr 13 sk. 5 rst., Arméens Pensionscassas cre-
ditiv, 66,000 lt:dr, m. fl., så utgöra dessa utgifter tillsam¬
mans 3,556,309 R:dr 44 sk. 10 rst., och lerstår ännu en
odisponerad summa, 139,347 R:dr 12 sk. 9 rst. Derjemte
bör man lagga märke till, att många af dessa anslag troligen
icke komma att utgå, hvarföre medel nog kunna vara att
tillgå för hospitalerna.
Herr Gråå: Jag är förekommen af Herr Wcern och
förenar mig med honom. Stats-lltskottet har tillförene redo¬
gjort för förhållandet emellan de inkomster, som Statsverket
kunde hafva att påräkna, och de utgifter, hvilka derifrån
borde bestridas. Man kan väl icke med fog begära, det Stats¬
utskottet skulle en gång i hvarje månad inkomma till Stän¬
derna med en redogörelse i nämnda hänseende. Om man
önskar en sådan, kan man sjelf uppgöra densamma. Jag har
hört en märklig sats drifvas af Herr Halling, den nemligen,
att jernvägar icke skulle kosta mera, än canaler, och att de
sednares tid numera vore förbi. Detta beror på localen, hvarest
anläggningen skall ske. Jag, för min del, tror ingalunda, att
canalernas tid är förbi, men håller före, att vi ännu icke i
någon större scala begifvit oss in på anläggningen af jernvä¬
gar. Det ifrågavarande företaget synes mig vara af stor vigt,
och det äskade anslaget kan för ändamålet icke anses för
högt. Jag bifaller denna punkt.
Herr Falhem: I anledning af Herr Bergers yttrande,
att äfven Dalarne skulle af denna canal-anläggning komma i
åtnjutande af stora fördelar, vill jag erinra alt nämnde canal
blefve endast för en mindre del, eller öfre Wester-Dalarne,
till någon nytta.
Herr Lagergren: Jag inskränker mig till att endast an¬
hålla om bifall å denna punkt.
Vice Talmannen Herr Halling: Jag är Herr Wcern för¬
bunden för de upplysningar, som han haft godheten att med¬
dela, och önskar endast alt de måtte gå i fullbordan.
Herr Ekholm: Jag tillstyrker bifall till ifrågavarande
anslag och hoppas, att det i framtiden skall till Statsverket
i fullt mått återgäldas. För öfrigt vill jag i allmänhet till
protocollet tillkännagifva, att jag icke anser de af Utskottet
föreskrifna stränga vilkor tjena till särdeles nytta. Stränga
Den 26 Junii.
1103
vilkor stadgades äfven för Strömsholms Canal-Bolag, men man
har, det oaktadt, sett, alt fråga om eftergifter, i afseende å
betalningsskyldigheten, vid denna Riksdag förekommit, och
jag förmodar, att så äfven i detta fall biifver händelsen.
Herr Indebetou: Det ar icke lörsta gången under denna
Riksdag, jag hört en värd talare emotsätta sig anslag för nä-
ringarnes och industriens tillvext och förkofran. Det kan
likväl icke bestridas, att sådana coinmunicationsanstalter arn
af vigt, som förbinda inre delar af landet med stapelplatserne,
synnerligast om dessa delar äro bergslagsorter. Så är för¬
hållandet här. Den canal-anlägening, hvarom nu är fråga,
skulle öppna en bättre väg emellan en bergslagsort och hafs-
kusten; och förslaget är i sjelfva verket af sådan betydelse,
att det icke anses obilligt, om Staten lemnar ett bidrag, mot¬
svarande halfva anläggningskostnaden. Herr Halling har väl
yttrat, att jernvägar borde nu för tiden anläggas företrädes¬
vis framför canaler. Detta kan likväl icke öfverallt vara
fallet, och kan ingalunda, såsom någon allmän regel, antagas.
Man måste i detta afseende nödvändigt fästa sig vid locala
omständigheter o h förhållanden. Då här skulie ifrågakom¬
ma hufvudsakligen tunga varor att transporteras, bör man
söka undvika täta omlastningar, och af sådant skäl är en
canal här mera ändamålsenlig, än en jernväg, då frågan är
att sammanbinda ett vattendrag med ett annat. Att Canal-
Bolag blifva rika, såsom här blifvit sagdt, torde väl i all¬
mänhet höra till undantagen. Säkert är emedlertid, att del-
egarne i detta Bolag blifva nödsakade att bekosta mycket af
enskilda medel, innan canal-anläggningen kan blifva färdig.
1 öfrigt hafva här blifvit anförda så många skäl för bifall,
att jag icke vill upptaga tiden med att vidare orda i denna
fråga, utan anhåller om proposition på bifall.
Discussionen var slutad, och 6:te punkten var af Ståndet
bifallen.
7:de •punkten.
Herr Engzell: Då långa discussioner trötta, vill jag icke
begära uppläsning af reservationerna. Uti dem äro förhål¬
landena fullständigt utredda. Jag beklagar emedlertid Stats¬
utskottet för det obehag, hvarför det alltid måste vara utsatt,
vid fördelning af anslag. De, hvilka icke få något, klaga;
men alla kunna icke hjelpas. Jag vet, att Stats-Utskottets
Ledamöter från detta Stånd varit bevågna Kongl. Maj:ts nå¬
diga Proposition i denna del, och är derföre tacksam. Af
UorO.-StAntl. Cron vid RUtsd. 1*50—1851 III. 70
1106
Den '2ii Junit.
reservationerna inhemtas, att afgifterna (ill Staten fiir in-och
utclarerade fartyg utgöra årligen närmare 11,000 Riksdaler,
och att tullintraderna uppgå om året till omkring 100.000
Riksdaler. Det är dessutom allmänt kändt, att staden sjelf
nedlagt betydliga kostnader på hamnens förbättrande. Un¬
der 18—20 år har staden för berörde ändamål användt öfver
50,000 Riksdaler, men förgäfves. Det är med officiela hand¬
lingar styrkt, att hamnen är för närvarande oduglig, och den
blir det ännu mera för hvarje år. Då Calmar är en ibland
de städer, hvilka hafva den största rörelsen och lemna be¬
tydliga summor till Statsverket, samt dertill kommer, att
Calmar icke varit i åtnjutande af bidrag utaf allmänna me¬
del, så tyckes tiden verkligen vara inne, att nu lemna något
understöd åt nämnde samhälle. Fäster man, vid anslagsfrå¬
gors bedömande, något afseende å den betydelse, en stad eger
i mercantilt hänseende, eller å de inkomster, Staten derifrån
har att påräkna, så är Calmar derutinnan ibland de främsta.
På dessa och de af reservanterne anförde skäl, anhåller jag
om återremiss 3f denna punkt och att Stats-Ulskottet måtte
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ls nådiga Proposition, så vidt
den alser ett anslag till hamnen derstädes, men ej i fråga
om bidrag för anläggning af en ny in korsväg till staden,
hvilken bemälde samhälle åtagit sig att med egna medel
utföra.
Herrar Ekelund, Sundler, Ek, med flere, instämde.
Herr Palander: För min del, bifaller jag gerna do an¬
slag, hvilka afse handelns och rörelsens upphjelpande: den
ort, för hvilken anslaget begäres, må ligga i norr eller söder,
öster" eller vester af landet. Således har jag bidragit till de
beslut, Ståndet i dag lättat, och i öfverensstämmelse dermed
förordar jag äfven detta anslag. Iiilligheten fordrar, att an¬
slagen, så vidt möjligt är, blifva jemnt fördelade inom det
stora samhället. Dessutom är det bekant, att Calmar har
en betydlig handelsrörelse och exporterar stora laster, ehuru
de, såsom förnämligast bestående af trädvaror, icke ega sär¬
deles högt värde; men det är dock en sanning, att denna
export är af stor vigt för orten. Jag vet, alt Calmar icke
haft understöd af allmänna medel, och då nu dess hamn,
hvilken under stor del af året besökes jemväl af flera ång¬
fartyg, tarfvar förbättring, kan jag icke annat än önska, att
anslaget till hamnen blefve af Rikets Ständer beviljadt. Un¬
der vintern, då sjöfarten icke är i gång, är den vid Calmar
liggande handelsflotta i en brydsam belägenhet, hälst den icke
Den 28 Junti.
1107
har något skydd emot den öppna sjön. Jag förenar mig i
det af Herr Engzell gjerda amendement, att Staten må be¬
vilja anslag för hamnen, men staden deremot sjelf bekosta
anläggningen af den ifrågasatta nya inkörs\ägen, och detta
så mycket heldre, som af Utlåtandet inhemtas, att egendoms¬
egare i grannskapet af staden erbjudit sig alt utföra den före¬
slagna vägen, emot vilkor, att derföre få uppbära bropennin¬
gar efter gällande taxa, men att staden, deröfver hörd, för¬
klarat sig villig att sjelf arbetet utföra. Jag anhåller, på
dessa skäl, orri återremiss i nämnda syftning, och önskar, att
Ståndet ej måtte afvika från den hittills i dar» följda princi¬
pen, att bifalla de Utlåtanden, lili hvilka Utskottet tillstyrkt
beviljande af äskade anslag, och återremittera de andra, ge¬
nom hvilka Utskottet afstyrkt Rikets Ständer att till desamme
lemna bifall.
Herr Lindstrom: Då ingen bestridt eller lärer komma
att bestrida, det Calmar eger stor sjöfart, och ej eller nåaon
röst höjt sig lör annat, än en återremiss, viii jag älven der¬
till lemna min röst.
Herr Guslafsson: Jag instämmer ined de föregående
talarne, hvilka önska en återremiss, och förklarar, det jag
alltid vill lemna min röst för anslag till produetiva föremål.
Af denna anledning har jag ock deltagit i återremiss af före¬
gående punkter uti detta Utlåtande, i den förhoppning, att
Stats-Utskottet skall finna utväg att jemväl för de i dessa
punkter omnämnda föremål bereda anslag. Till protocollet
vill jag förklara, det jag, i likhet med Herr Palander, bi¬
fallit och ämnar bifalla de Utskottets yttranden i detta Utlå¬
tande. hvarigenom äskade anslag äro tillstyrkte, hvaremot jag
ämnar biträda återremiss af de yttranden, hvilka innefatta
afslag derå. Såsom skäl för återremiss af denna punkt, åbe¬
ropar jag Herr Wallmans reservation, som, bland annat, vi¬
sar till hvilket högt belopp tullafgifterna uppgå, och hvaraf
jag förmodar, att de förutvarande bekanta dunkla fönstren i
Calmar packhus blifvit mera genomskinliga, och hvarigenom
tullinkomsterna ännu mera torde förhöjas. En annan reser¬
vation innehåller: »När nu tullbommen eller det stängsel, som
Calmar stad har, för att kunna ordentligt uppbära bropennin-
ningar, öppnas, insläppes ett lass i sender. Nu uppstår ett
förfärligt tumult, alla tränga på och vilja först fram, till dess
en och annan får seldon, skaklor och hjuldon sönderbråkade;
icke sällan händer, att man får kreatur förderlvade. eller
mer och mindre skadade; och om nu, såsom jag Ilerfaldiga
1108
Ven 28 Junti.
gånger varit åsyna vittne till, en fattig stackare kommer Iram,
som icke eger, det han kan betala med, ja måhända på (lere
veckor icke egt ett öre, måste han sätta i pant handskar,
vantar eller annat af sina kläder; men allt detta kan hjelpas,
om Rikets Ständer göra Calmar stad samma rättvisa och
välvilja, sorn andra städer åtnjutit.» Sådana pantlåne-contoir
vill jag hafva undan, och då jag anser denna enda omstän¬
dighet vara tillräcklig för en återremiss, förnyar jag nu min
begäran derom.
Herr Ekenman: Jag har afhållit mig från allt yttrande,
rörande föregående punkterna, af anledning, att jag der icke
egde den localkännedom, som för sådant hänseende erfor¬
drades. Här äler eger jag den, och vet af erfarenhet, att
Calmar hamn icke erbjuder trygghet för sjöfarande. Rå
Calmar drifver en ganska betydlig exporthandel, anser jag
sådan trygghet vara af högsta behofvet påkallad och stadens
anspråk på bidrag till hamnbyggnad af allmänna medel vara
på billighet grundadt. På det att derföre Stats-Utskottet
måtte ytterligare öfverväga denna vigtiga angelägenhet, för¬
enar jag mig i begäran om återremiss, så vidt nemligen det
af Kongl. Maj:t begärda anslag afser medel för hamnbyggna¬
den; ty hvad angår väganläggningen, synes, på sätt redan är
anmärkt, kostnaden derför kunna beläckas genom rättighet
att uppbära bropenningar, till dess använda kostnadsbeloppet
varder betäckt.
Herr Gezelius: På grund af de upplysningar, som re¬
servationerna innehålla, och med anledning af Herr Engzells
yttrande, hvarigenom nyttan af Calmar hamns förbättring
tydligen ådagalägges, yrkar äfven jag återremiss af denna
punkt.
Herr Indebetou: Jag tror icke det vara rätt väl be¬
tänkt, att å denna Hufvudiitel iakttaga allt för stor spar¬
samhet. Genom anslag till allmänna arbeten återvända ut-
skylderna till folket och medföra större nytta, än om de
förslösas på statsluxe och improductiva föremål. Man bör
derföre väl betänka sig, innan man afslår begärda bidrag till
dylika ändamål. Angående det till hamnen vid Calmar äskade
anslag, har Utskottet yttrat, alt »en hamn vid Calmar redan
finnes, som synes motsvara det hufvudsakliga behofvet, samt
att de förbättringar derå, hvilka kunna pröfvas nödiga, böra
bekostas af staden,-medelst de inkomster, densamma af han¬
del och sjöfart uppbär, hvarföre Utskottet ansett sig sakna
skäl att tillstyrka anslag af statsmedel för ifrågavarande än¬
Ven 28 Junii.
1109
damål.» Detta raisonnement anser jag icke riktigt; väl fin¬
nes det vid Calmar ett slags hamn, men egentligen är det
föga annat än en öppen redd, hvarest handelsfartyg icke
kunna (inna mycket skydd vid inträffande svårt väder. Man
bör ihågkomma, att Calmar är en af våra äldsta städer och
af ganska stor vigt för landet, hvarföre denna stad ock med
skäl kan göra anspråk på bidrag af allmänna medel till
hamnens förbättrande. Af dessa skäl, anhåller jag att pro¬
position på återremiss af förevarande punkt må framställas,
och om, såsom jag hoppas, densamma varder af Ståndet med
Ja besvarad, kommer Utskottet derigenom i tillfälle att, ef¬
ter förnyadt öfvervägande, tillstyrka bifall till anslag för
hamnen, hvaremot jag anser frågan om väganläggningen vara
af underordnad vigt och tillkomma communen sjelf att be¬
kosta.
Herr Brinck: Jag instämmer med Herr Indebetou och
yrkar återremiss af förevarande punkt, på det att ett anslag
till förbättrande af Calmar stads hamn måtte af Utskottet
blifva beviljadt.
Herr Maechel: Jag eger speciel kännedom om ifråga¬
varande hamn och vet, alt densamma är för handelsflottan
af stor vigt, ehuru nu icke motsvarande det afsedda behof¬
vet. I)å den tarfvar en väsendtlig förbättring, instämmer
äfven jag i begäran om återremiss.
Herr Ekholm: Jag förenar mig med dem, som begära
återremiss, under hopp, att representanten från Calmar ville
så bemedla, att man i pant för bropenningar icke afhänder
de fattiga vägfarande handskar, vantar, qvastar eller andra
elTecter, på sätt en reservant uppgifvit.
Discussionen förklarades slutad, och 7:de punkten åter¬
remitterades.
8:de punkten.
Vice Talmannen Herr Halling: Stats-Utskottet har af-
styrkt bifall till det af Kongl. Majit för staden Grenna äskade
lån. Detta förvånar mig högligen, då nämnda stad haft så
litet anspråk, att den endast begärt ett lån, 6,666 R:dr 32
sk., på vilkor, som i allmänhet äro bestämda. Detta sam¬
hälle är dock förtjent af uppmärksamhet. På min hitresa
hade jag tillfälle att se, hvad Grenna stads innevånare ge¬
nom egen ansträngning åstadkommit, hvilket vittnar om en
hos dem inneboende kraft, som förtjenar aktning. Om denna
kraft fortfar och uppmuntras, skall detta samhälle, jag är
viss derom, göra stora framsteg, huru obetydligt det än må
lilo
Ven 28 Junti.
anses. Det är likväl icke sä obetydligt, sedan det erhållit
communication sjövägen. Ångfartyg lägga nu der till, och
detta bevisar äfven ett framskridande. Det har blifvit sagdt,
att alla landsorter hade skäl till anspråk på hjelp ilrån Sta¬
tens sida. Småland är i detta fall mest vanlottadt, och jag
har tillförene sökt ådagalägga, att så förhåller sig. Då det
är en allmän klagan, att skatterna spridas, utan att någon¬
sin återvända dit, hvarifrån de äro komna, tycker jag det
vara skäl, att ett sådant rykte blifver vederlagdt. Jag an¬
håller derföre om återremiss, på det Utskottet måtte tillse,
om icke i någon Statsverkets skrynkla finnes tillgång till
ifrågavarande anslag.
Herr Almgren: Jag instämmer med Herr Halling. Man
må ej glömma att i Grenna, om en hamn der byggdes, så
att fartyg kunde löpa in uti densamma, skulie en blomstrande
och vigtig rörelse uppkomma, i anseende till den vigtiga ort,
som gränsar till denna stad. Jag yrkar återremiss.
Herr Rudling: Jag instämmer med Herr Halling. Fö¬
retaget är af vigt, ej blott för Grenna, utan äfven och isyn¬
nerhet för kringliggande orter. Sjelfva staden har ganska
obetydlig rörelse, men hela orten skulle deraf hafva fördel,
enar den erhölle en af behofvet påkallad lättad utväg till
afsättning för de landtmannavaror af mångå slag, som nu
med större kostnad måste transporteras en längre landväg.
Någon annan hamn finnes ej eller emellan Jönköping och
Wadstena.
Herr Ekenman: Jag är förekommen af Herr Rudling
i afseende på motiverna för den begärda återremissen. En
hamn vid Grenna skulle visserligen, åtminstone till en bör¬
jan, medföra föga fördel för sjelfva staden, men deremot
blifva af stor nytta för den kringliggande orten. För att
kunna afsätta sina produeter, måste dessa nu transporteras
pä axel 4 å 3 mil till närmaste afsättningsort, Jönköping,
och de dryga kostnader, som dermed äro förenade, kunna
icke på annat sätt minskas, och jordbruket der i orten er¬
hålla behöllig lindring i de utgifter, som trycka detsamma,
än derigenom, att en lastningsbrygga vid Grenna blelve an¬
lagd. Jag begär återremiss och yrkar bifall till Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition i denna del.
Discussionen ansågs slutad, och 8:de punkten årerremit-
terades till Stats-Utskottet.
9:de punkten.
Bifölls.
Ven 28 Junii.
till
10:de punkten.
Herr Guslafsson: Ett af de utaf Herr vice Talmannen
anförda skäl lör återremiss af den punkt, som handlade om
anslag till Grenna, åberopar jag nu och yrkar återremiss af
10 punkten.
Herr Nordwall: Det sätt, hvarpå det Höglofl. Utskottet
afiärdat den af Kongl. Majit genom Nådig Proposition väckta
fråga om anslag för Stångåns rötning, till förbättring af se¬
gelleden emellan sjön Roxen och Linköpings hamnbyggnad,
tyckes sannerligen antyda, att frågans fall redan på förhand
blifvit i de visas råd oåterkalleligen beslutad, samt att alla
försök att uppehålla densamma vid lif äro fruktlösa.
Utskottets förklarande: »att det anser ifrågavarande fö¬
remål ej vara för det allmänna af sådan vigt, att två tredje¬
delar af den beräknade kostnadssumman böra genom Stats¬
anslag bestridas,» — vittnar lika litet om en sorgfällig pröf¬
ning af de omständigheter, som bort tagas i öfvervägande,
som det innefattar ett fullständigt motiveradt svar på Kongl.
Maj:ts vid denna Riksdag för andra gången framställda Nå¬
diga Proposition i ämnet.
Detta förhållande må väl synas desto anmärkningsvär¬
dare, som den province, hvars fördel frågan närmast rörer,
har varit lycklig nog att hafva sin Höfding till Ordförande
på den afdelning inom Utskottet, hvarest den första och huf-
vudsakliiia utredningen af ämnet bort, försiggå. Hvad han i
sin upphöjda och inflytelserika ställning icke förmått, kan
jag icke vara förmäten nog att tilltro mig kunna åstadkom¬
ma. Likväl anser jag mig pligtig, att, med åberopande af
de skäl, som min vid Betänkandet fogade reservation inne¬
håller, hos det Höglärade Ståndet vördsamt anhålla om åter¬
remiss af denna punkt, för att såmedelst sätta Utskottet i
tillfälle att ännu en gång öfverväga de skäl, som tala för
bifall till Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, samt att åtmin¬
stone bestämdt yttra sig, i hvad mån det ifrågavarande före¬
målet kan vara förtjent af Statsanslag. För egen del, är jag
fullt öfvertygad om, att det varit förtjent af ett bättre öde.
De summor, som beviljas, lör att fruktbargöra hvad af Sta¬
ten och communen blifvit nedlagdt på dyrbara hamnbyggna¬
der, kunna visst icke betraktas, såsom förspillda, utan före¬
trädesvis val använda. Förutan farbara inlopp till hamnarne,
lära dessa svårligen kunna gifva något gagn åt de orter,
hvilkas båtnad de skulle befrämja. Men icke nog med, att
det hufvudsakliga ändamålet med hamnarne förfelas, de blifva
1112
Den 28 Jana.
äfven en kräfta för communerna, som skola underhålla dem,
och måhända äfven snart nog för Staten, som till större eller
mindre del hidragit till deras anläggande, och således icke
får vara likgiltig, då fråga är om att göra dem fullt gag-
neliga.
Herr Wedberg: Ehuru jag icke låtit anteckna mig, så¬
som reservant emot Utskottets afstyrkande i denna punkt,
har jag dock varit derifrån skiljaktig. Jag åberopar Herr
Nordwalls reservation och instämmer med de talare, som
anhållit om återremiss å 10:de punkten.
Discussionen var slutad, och 10:de punkten blef af Stån¬
det återremitterad.
ll:te punkten.
Herr Guslafsson: Under åberopande af de skäl, hvilka
Herr Halling anfört, i fråga om anslag till hamnbyggnaden
vid staden Grenna, anhåller jag, att ll:te punkten måtte till
Utskottet återremitteras, och det för hamnbyugnad vid Ma¬
riestad af Kongl. Majit äskade anslag blifva tillstyrkt.
Herr Bergman: Äfven jag anhåller om återremiss af
denna punkt och finner det underligt, att Utskottet, då Kongl.
Majit äskat det i nämnde punkt omförmälda ansia", kunnat
säga, att det icke vore ådagalagdt, att en hamnbyggnad
vid Mariestad vore för orten af synnerligt Lehöf påkallad.
Jag anser deremot ifrågavarande högst behöflig. Af dessa
skäl begär jag återremiss å 11 punkten.
Herr Hörnstein: På de skäl. Herr Bergman anfört,
anhåller också jag om återremiss af förevarande punkt, på
det att Utskottet må komma i tillfälle, att taga denna fråga
ånyo i öfvervägande, gemensamt med de öfriga anslagen.
Det är ingalunda likgiltigt, att för afsättning af producter
behöfva föra dem 6 a 7 mil, i stället för 2 å 3 mil, hvil¬
ket sednare blefve fallet, om detta anslag beviljades. Marie¬
stad har visserligen nu ej någon betydlig skeppsfart; detta
kommer af helt naturliga skäl. Ångfartygen t. ex. kunna
icke der lägga i land, utan man måste på båtar transportera
personer och gods i land och ut till fartygen.
Herr Almgren: På de af Utskottet anförda skäl, och
med anledning af hvad en talare yttrat, förenar jag mig i
begäran om återremiss. Utskottets yttrande visar föga local-
kännedom.
Discussionen ansågs slutad, och 11 punkten återremit¬
terades,
12:te punkten.
Den 28 Junii.
1113
Herr Sundler: Jag källner ingen ort, som är mera i
behof af en hamnbyggnad, än just denna, på det fartyg må
kunna der lägga in och icke vara i fara att förolyckas. Wet-
tern är en sjö af 18 mils längd, och någon hamn finnes ej
der alltifrån Carlsborg till Jönköping, utan endast öppna
stränder; hvarföre ock fartyg ofta äro der utsatta för olycks¬
händelser. Sjelf har jag sistlidne höst förlorat elfecter till
ett mechaniskt verk på ett fartyg, som strandat, i brist på
hamn. Utskottet har sagt: »att ortens innevånare uppgifvit
sig icke vilja i och för hamnbyggnaden vidkännas några bi¬
drag,» och har deraf dragit den slutsats, att dessa icke hade
något interesse af nämnde hamnbyggnad; men anledningen
till innevånarnes berörde förfarande är ingen annan, än bri¬
stande tillgång på penningar. Hjos handel är för närvarande
mycket inskränkt, men den komme att blifva af vigt, om
kringliggande orter förde dit de elfecter, som de nu i stället
måste föra till Lidköping, som ligger 7 ä 8 mil ifrån Hjo.
Jag anhåller alltså om återremiss.
Herr Hjort: På de af Herr Sundler anförda skäl, och
då alla andra hamnar, för hvilka anslag blifvit begärda, men
af Utskottet afstyrkta, äro af Ståndet återremitterade, anhåller
jag om återremiss äfven å denna punkt.
Herr Wetterberg: Behofvet af en hamn vid Hjo är kan¬
ske större, än vid någon af de nu ifrågakomna städerna.
Utskottet medger ock, att det vore önskligt, om en god hamn
vid Wetterns venstra strand kunde beredas; men Utskottet
har, det oaktadt, afstyrkt det begärda anslaget, hufvudsak-
ligast på den grund, att stadens innevånare icke syntes vara
i företaget särdeles interesserade, då de icke velat i och för
detsamma vidkännas några kostnader. Detta omdöme torde
vara något förhastadt. Heldre må anledningen till deras ne¬
kande sökas i deras oförmåga; likasom i Utlåtandet ordet
»kunna» varit lämpligare, än ordet »vilja». Emedlertid hafva
ortens possessionater och stadens innevånare tecknat sig lör
en fjerdedel af den beräknade kostnadssummao. Det är icke
egentligen Hjo, som af hamnbyggnaden komme att hemta
nytta och fördel, utan, å ena sidan, en stor landsträcka, och
å den andra, en lika stor sjösträcka. Betydliga skogar fin¬
nas nemligen i närheten, såsom i Wadsbo, Kåkinds. Wartofta,
Wilske och Gudhems härader; äfvensom en stor del af dessa
härader aro mycket sädesrika. Jag har mig tillika bekant,
att fartyg många gånger förolyckats på Wetterns vestra kust,
af anledning, att der saknas hamn på en sträcka af öfver
1114
Den 28 Junit.
13 mil. l)å missvext för några år sedan inträffade i Upland,
uppköptes i trakten af Hjo liera tusen tunnor spanmål och
fördes till staden för att derifrån sjöledes fortskaffa, [imed¬
lertid uppstod storin, fartygen fingo ligga qvar, och undsätt¬
ningen kom först, sedan nöden blifvit flera månader äldre.
Af dessa skäl begär jag återremiss.
Herr Brinck: Jag instämmer med dem, som talat för
en återremiss, och anhåller om proposition derpå, öfvertygad,
att Utskottet nog skall tillse, att medel för ett anslag till
detta ändamål finnas.
Herr Rudling: Jag förenar mig i begäran om återre¬
miss. Förhållandet med Hjo är nära nog enahanda, som
med Grenna. Hjo har obetydlig rörelse, men för det kring¬
liggande landet skulle hamnbyggnaden blifva af högt värde
och stor nytta. Någon hamn vid Hjo finnes ej för närva¬
rande.
Herr Berg: Jag har visserligen icke emot att Staten
lemnar anslag till så många hamnar, som möjligt; men då
man tager i betraktande dels de redan beviljade anslagen,
dels ock de anslag, som, till följd af beslutade återremisser,
kunna ifrågakomma, fruktar jag, att dertill disponibla medel
icke äro tillräckliga. Den begärda summan synes ock vara
alltför hög, hvadan, i händelse punkten återremitteras, jag
anser densamma kunna tåla en nedsättning.
Herr Bergman: Jag instämmer med Herr Wetterberg
och de flere talare, hvilka förordat detta anslag. Jag har
velat nämna, det jag specielt känner, att handeln emellan
Hjo och Götheborg är i tilltagande. Den består förnämli¬
gast i trävaror och skulle säkerligen ökas, om fartygen, un¬
der den stormiga tiden på hösten, kunde vid Hjo lägga till
och lasta. Men ruan kan icke erhålla några fartyg, som i
October och November månader vilja gå dit upp.
Herr Woern: Jag anser Herr Bergs anmärkning i all¬
mänhet riktig; men här är den dock icke rätt lämplig. Sta¬
den Hjo är framför många andra städer i behof af en hamu,
och dervid bör man icke taga i betraktande, hvarken att
sjelfva staden är liten, eller att innevånarne derstädes icke
vilja, eller, rättare sagdt, kunna till hamnbyggnaden lemna
något bidrag. Ty äfven om en stad der icke funnes, vore
en hamn vid Wettern särdeles behöflig, för att lätta afsätt-
ningen af ortens producler och undvika långa transporter.
Vid sådana tillfällen bör man alltid underhjelpa communica-
tionen. Jag yrkar derföre återremiss.
Den 28 Junti.
1113
Discussionen ansågs slutad, och, på hemställan af Herr
Talmannen, återremitterades 12 punkten.
I3:de och I4:de punkterna biföilos, hvar efter annan.
15:de punkten.
Herr Ekholm: För min del, anhåller jag om återremiss
af denna punkt. Det förefaller mig besynnerligt, att Stats¬
utskottet, såsom skäl för sitt afstyrkande af ett anslag lill
Westerås hamn, anfört, att staden, i följd af dess lifliga rö¬
relse. borde kunna anses vara i tillfälle att, utan ytterligare
statsbidrag, bestrida de omkostnader, som hamnens istånd-
sältande vidare medförde, då Utskottet åter, i fråga om an¬
slag till en hamnbyggnad vid Grenna, alstyrkt detsamma,
emedan blott en föga vidsträckt ort deraf skulle hafva gagn
och sjelfva stadens, rörelse vore ganska obetyglig. Jag begär
derföre, att utaf någon Siats-Utskottets Ledamot erhålla upp¬
lysning, i hvilket fall ett bidrag af Statens medel kan kom¬
ma i Iråga, antingen då en stads handelsrörelse är liflig eller
obetydlig. Det är upplyst, att ett lånebidrag tilllörene blifvit
beviljadt för samma ändamål, som nu är i fråga. Detta
skedde, under förutsättning, att kostnaden ej komme att öf¬
verstiga 19,930 IFdr. Sedan deremot planen för hamnbygg¬
naden blifvit så utvidgad, att hamnen måste anläggas på annat
ställe, har kostnaden naturligtvis blifvit ökad. 40,000 R:dr
EiaIva redan blifvit på arbetet nedlagde, och till dess utfö¬
rande erfordras troligen 60 å 70,000 R:dr. Jag frågar, om
det, under sådana förhållanden, kan anses obilligt-att bevilja
Westerås stad ett anslag af 13.200 R:dr, helst detsamma
af Kongl. Maj:t vid förra Riksdagen förordades, då planell
för hamnbyggnaden likväl var inskränkt, men kunde då, i
brist af tillgångar, icke beviljas. Nu finnas medel att tillgå
lör productiva föremål, och jag föreställer mig, att behofvet
af en ny hamn i Westerås är större, än på månget annat
håll, samt tror, att det nu ifrågasatta anslaget skall i sinom
tid återgå till Statsverket, hvars behjertande al detta behol
jag vågar förutsätta.
Herr Wedberg: Jag har såväl i Utskottets afdelning,
som i dess plenum yrkat anslag till Westerås hamnbyggnad
af 13,200 R:dr. Nämnda stad har en betydlig rörelse, men
dess hamn är i högst uselt skick. Fristen kan icke, jag är
derom öfvertygad, afhjelpas för 20,000 R:dr, hvarföre jag
ock så mycket heldre önskar, alt det ifrågasatta anslaget
måtte af Rikets Ständer beviljas.
Herr Lindström: I likhet med Herr Wedberg, tillstyr¬
1116
Den 211 Junii.
ker jag det begärda anslaget till en lianinbyggnad vid We¬
sterås. Jag gör det, med afseende derå, att Westerås har
betydlig handelsrörelse och inskränkt hamn. För en kort
tid sedan besökte jag staden, och hade då tillfälle öfvertyga
mig om nödvändigheten af hamnens förbättrande. Jag bar
icke deltagit i Stats-Utskottets beslut, angående denna punkt,
men jag inser likväl icke, att Herr Ekholm haft skäl för det
emot Utskottet riktade klander. Det kan mycket väl stå
med hvartannat tillsammans, att Utskottet, såsom skäl för
anslags afstyrkande, åberopar, i ena fallet, att en stad har
liflig handelsrörelse, och följaktligen goda inkomster, hvar¬
före hon sjelf bör kunna bekosta erforderliga förelag, och, i
andra fallet, att en stads handelsrörelse är obetydlig. Jag
finner deri icke någon inconsequence.
Herr Gustafsson: Man bar velat varna Ståndet för att
bifalla alla de anslag, som Stats-lJtskottet tillstyrkt, och att
tillika återremittera de öfriga anslagsfrågor, hvilka Utskottet
ansett sig nödsakadt att afstyrka. Man har gjort detta af
fruktan, att penningar skulle komma att saknas, men då de
i Utlåtanderna, i\:ris 161 och 162, omförmäldta anslag kom¬
ma under pröfning i förstärkta Stats-Utskotlet, bör man tänka
på de productiva föremål, för hvilka anslag blifvit begärdta,
och nedpruta de förra, samt derigenom sätta sig i tillfälle att
fylla de i Utlåtandet, M 16.5, förekommande anslagssummor.
Jag anhåller om återremiss.
Herr Hörnstein: Afven jag biträder dem, som begärt
återremiss. I afseende å den omnämnda läran för brist på
medel till alla ifrågasatta anslag, ber jag att få erinra, det
Stats-Utskottet är skyldigt att derom afgifva utredning och
förelägga densamma för Ständerna. Angående den af Herr
Ekholm ifrågasätta motsägelsen uti Utskottets raisonnemen-
ter, tviflar jag, att någon ledamot af Utskottet inom detta
Stånd anser sig skyldig att deröfver lemna en förklaring, dä
beslu'et icke af dem blifvit dicteradt.
Herr linnck: Vid förra Riksdagen beviljade Rikets
Ständer visserligen Westerås stad ett lån af omkring 19,000
R:dr, i och för dess hamnbyggnad, men med afseende derå,
att Westerås hamn icke är i det skick, hvaruti den, med
hänsigt till stadens handelsrörelse, bör vara, och då Westerås
är af vigt för kringliggande orters och en stor dels af Da-
7 larne trefnad, så vore det önskligt, om Stats-Utskottet kunde
utfinna medel i och för detta anslag. Af denna anledning
instämmer jag med de talare, hvilka anhållit om återremiss.
Den 211 Junii.
1117
Discussionen ansågs slutad; och 15:de punkten återre¬
mitterades.
16:de punkten.
Herr Nygren: Ystads samhälle har sannerligen ingen
lycka vid Riksdagarna; hvarken vid föregående eller inneva¬
rande Riksmöte har Stats-Utskottet ansett sig böra tillstyrka
bifall till hegardt anslag för fullbordande af hamnarbetet.
Emot de skäl, som förut begagnats, kunde naturligtvis någon
invändning icke ifrågakomma, ty, då inga penningar funnos,
kunde ej eller några hortgifvas; — men andra skäl hafva af
Utskottet nu blifvit anförda, och tror jag, att emot desamma
kunde vara ett och annat att invända; det heter nemligen i
Betänkandet; att, som Kongl. Maj:t icke funnit Sig föranlå¬
ten att om anslag till Ystads hamn göra nådig framställning
till liikets Ständer, Utskottet måste antaga, att ifrågavarande
hamnarbete icke är af den allmänna vigt, att anslag för när¬
varande framför mer behölliga borde beviljas. Vid en ut¬
gång, sådan sorn denna, mäste man högeligen beklaga, att
icke alla allmänna för hela eller större delen af landet gag-
neliga företag, sådana, som vägar, carialer, hamnar och dy¬
likt, af Staten ensamt, eller en ordnad plan, ombesörjas, ty,
då bland mängden af begärdta anslag Utskottet måste göra
ett urval, och detta val icke alltid kan anses som lyckadt,
inträtrar ganska ofta, alt ett beviljadt anslag lätteligen får ut¬
seende af en beviljad grace. Att Kongl. Maj.-t bäst känner
Statens behof, är visserligen ganska riktigt, men jag hem¬
ställer till Högtärade Ståndet, om det är tillräcklig grund för
alslag, att Kongl. Maj:t icke om anslaget gjort nådig fram¬
ställning. De skäl, hvilka jag i min motion tagit mig fri¬
heten anföra, nemligen: att den ganska betydliga bandel och
rörelse, som på staden Ystad med till en stor d< I egna far¬
tyg bedrifves, gör en säker hamn derstädes nödvändig: att
staden icke ensam kan anses hemta vinst af denna lill stor
del uti spanmålshandel bestående rörelse, utan att densam¬
ma för kringliggande orter ar af lika nytta: att en hamn i
Ystad, såsom deri sydligaste i Riket, är nästan hela året is¬
fri, och derigenom erbjuder de för storm och motvind ut¬
satte sjöfarande en tillflykt: att postfarten och ångbåtscom-
municationen med utlandet, ehuru medförande någon lördel
lör staden, likväl äro af ännu större gagn för hela landet;
att Kronans postfartyg utan alla umgälder begagna hamnen:
att samhället för byggande af densamma redan bekostat öf¬
ver 100,000 R:dr, och ännu icke från Statens sida åtnjutit
lil»
Den 2!! Junti.
något understöd edler annan uppmuntran, än beviljandet af
ett län pS sådana vilkor, att Hamndirectionen likväl ännu
icke ansett sig deraf kunna begagna; samt att de arbeten,
hvilka redan blifvit utförda, naturligtvis äro af jemnförelse-
vis ringa nytta, intill dess det hela blifver fu11bordadt. ja —
hvad än värre är — tager icke obetydlig skada, trots den
stora underhållskostnad, som, för skyddande af ett hafffärdigt
arbete, måste förslösas, — alla dessa skäl förmodade jag skulle
medföra ett gynsammare resultat för Ystads hamnbyggnad,
hvilken icke lärer kunna förnekas att i mer, än ett afseen¬
de, för hela Riket medföra verklig nytta. På grund af hvad
jag nu haft äran anföra, kan jag icke undgå att anhålla om
återremiss.
Herr Palander: Jemte det jag instämmer med Herr
Nygren, får jag tillika förklara min synnerliga glädje öfver
utgången inom Ståndet af de anslagsfnigor, som i detta Ut¬
låtande förekomma. Detta innebär ett ojäfaktigt bevis, att
Borgare-Ståndet vet att tillräckligt uppskatta vigten och vär¬
det af de föremål, till hvilka anslagen blifvit begärdia. Emed¬
lertid, och då anslag blifvit bevil jarit åt så många andra sam¬
hällen, hoppas jag, att Borgare-Ståndet icke vägrar en åter¬
remiss af denna punkt, på det Utskottet måtte komma i till¬
fälle, att ännu en gång begrunda och behjerta denna fråga.
Herr Almgren: De betydliga summor, hvilka Ystads
samhälle sjelf sammanskjutit, synes mig berättiga detsamma
att erhålla det begärdta anslaget, och lör sådant ändamål bi¬
träder äfven jag en återremiss af förevarande punkt.
Herr Brinck: Vigten af en hamn vid Ystad kan icke
bestridas, hvarföre det ock vore önskligt, att Stats-Utskottet
kunde finna medel till det för iståndsättande och fullbordande
af nämnda hamnbyggnad begärdta anslag; men om ock till¬
gångar dertill skulle saknas, anhåller jag icke destomindre
örn återremiss, på det Utskottet mätte tillstyrka, att medel
för dylika hamnbyggnader anvisades från Handels- och Sjöfarts¬
fonden, samt en underdånig skrifvelse i berörde hänseende
till Kongl. Majit allåtas.
Flerr Gustafsson: Att Konel. Majit icke funnit Sig för¬
anlåten att i detta ämne göra nådig framställning till Rikets
Ständer, bör, efter mitt förmenande, icke innefatta skäl lör
afslag af det för Ystads hamnbyggnad begärdta understöd
från Statens , sida. Man vet nemligen, att många ansöknin¬
gar i sådan syftning till Kongl. Majit före hvarje Riksdag in¬
komma, och det kan icke rimligen fordras, att Kongl. Majit
Den 28 Junii.
lil!»
skulle (inna skäl att bifalla alla dessa ansökningar, utan öf¬
verlemna några deribland till Rikets Ständers bepröfvande.
Då Herr Nygren dessutom begärt alternativt lån eller anslag,
instämmer jag uti den förre talarens anhållan om återremiss.
Herr Billström: De af Utskottet anlörda skäl för af-
styrkande al så väl lån, som anslag till hamnbyggnadens fort¬
sättande vid Ystad finner jag mindre tillfredsställande. Sty¬
relsen öfver väg- och vattenbyggnader har förordat understöd
till denna hamnbyggnad, såsom varande af ganska stor vigt.
Hamnen begagnas ock flitigt, ej blott för ut- och införsel af
varor, utan jemväl för postlärten på Danska och Tyska or¬
ter. Den är derjemte isfri nästan hela året. Att handelsrö¬
relsen i Ystad är af icke ringa omfattning, visar sig deraf,
att hamncassans årliga inkomster uppgå till omkring 12,000
R:dr, hvilka dock knappast förslå till underhåll af redan verk¬
ställda nybyggnader, nödig muddring och till ränteliqvid af
cassans ganska betydliga skuld. Betraktar man derjemte de
stora uppoffringar, staden Ystad sjelf gjort i detta hänseende,
och att det verkställda arbetet, enligt sakkunniges omdöme,
är på ett tillfredsställande sätt utfördt, samt tillika fäster be¬
hörigt afseende derå, att motionairen inskränkt sin begäran
tili erhållande endast, af ett lån, så tror jag tillräckliga skäl
finnas för ärendets återremitterande, hvarom jag anhåller.
Herr Ekenman: Att Ystads handel är betydlig och en
god hamn således af behofvet påkallad, lärer icke kunna be¬
stridas. Motionairens begäran svnes mig destoheldre hafva
förtjent mera uppmärksamhet af Utskottet, som han alterna¬
tivt inskränkt sin begäran till erhållande af lån, och då Ut¬
skottets skäl för afslyrkande deraf synas mig alltför lösliga,
biträder äfven jag en återremiss, hvarigenom Utskottet blir i
tillfälle alt närmare granska de skäl, som synas mig tala för
bifall till sednare alternativet af motionen.
Herr Bergman: Jag anser Ystads hamn vara af en stor
vigt, och följaktligen böra fullbordas. J)en är behöflig, på
det en stackars sjöfarande, som kommer sent på året, må
hafva någon hamn att löpa in uti. För öfrigt är denna hamn
öppen nästan hela året. Af dessa skäl tillstyrker jag åter¬
remiss af förevarande punkt.
Herr Norin: Jag vill ingalunda sätta mig emot en åter¬
remiss af denna punkt, men jag har ansett nödigt, att någon
uppträdde på Utskottets sida och tillbakavisade de nog stränga
beskyllningar, som Utskottet vid denna och liera föregående
punkter fått uppbära. Om Utskottet skulle hafva uppfyllt
\ 120
Den 28 Junit.
alla anspråk på bidrag af allmänna medel, så måste det för¬
utsättas, att Utskottet haft stora tillgångar att disponera. Så
har icke varit fallet; hvadan några måst vika undan. Ut¬
skottet har inom sig erkänt behofvet af anslag, men icke
tillstyrkt det, utan ansett, att detsamma gerna kunde någon
tid anstå. För något värre anser jag icke Utskottet böra
debiteras. I öfrigt tror jag, det Utskottet icke följt oriktiga
grundsatser vid fattande af sina beslut i dessa ämnen. Myc¬
ket annat kunde anföras, men jag vill icke dermed upptaga
Ståndets tid.
Herr Berg: Ehuru jag hyste någon tvekan vid frågan
om ett anslag till hamnbyggnad vid staden Hjo, biträder jag
dock nu den af föregående talare uttryckta åsigt om nöd¬
vändigheten af elt bidrag från Statens sida till fullbordande
af Ystads hamnbyggnad, helst denna hamn är af stor vigt för
den utrikes sjöfarten.
Herr Binrnan: .lag har begärt ordet, endast för att be¬
svara ett yttrande af Herr Norin. Han har nemligen sagt,
att Utskottet erkänt behofvet af denna hamnbyggnads full¬
bordande; men detta kan jag dock icke finna, då det i Ut¬
låtandet heter, att »Ulskottef måste», af anförda skäl, »an¬
taga, att ifrågavarande hamnarbete icke är af den allmänna
vigt, att det för närvarande bör företrädesvis medtaga de för
andra nödiga ändamål behöfliga disponibla tillgångar», hvar¬
före ock Utskottet afstyrkt bifall till den i detta hänseende
väckta motion. Med anledning af Ystads hamns vigt och be¬
tydenhet, begär jag återremiss å denna punkt.
Discussionen förklarades slutad; och 16:de punkten biel'
af Ståndet återremitterad.
i7.de 18:de och 19:de punkterna blelvo, hvar efter an¬
nan, bifallna.
20:de punkten.
Herr Brinck: Jag har med smärta erfarit den utgång,
frågan om en farleds öppnande emellan Baggens fjärd och
stora Wärtan, genom det så kallade Baggens Stäkes upprens¬
ning, hos Stats-Utskottet rönt. Man hade likväl haft skäl
hoppas ett helt annat resultat. Genom den föreslagna upp¬
rensningen hade vägen till hulvudstaden förkortats icke min¬
dre, än 7 mil, och de sjöfarande bade då, med begagnande
af blott en enda vind, kunnat insegla på Stockholms redd, i
stället för att nu behöfva compassens alla vindar. Med af¬
seende å berörde fördelar, hade förslaget otvifvelaktigt för¬
tjena! större uppmärksamhet, än deråt blifvit egnad. I det
Den 28 Junii.
1121
frikostiga anbud, hufvudstadens Grosshandels-Societet afgifvit,
har man en säker måttstock för bedömandet af det varma
intresse, hvarmed frågan ilrån det hållet omfattas. Såsom skäl,
har Utskottet anfört de nya och ökade Stats-utgilter till be¬
fästningsarbeten, förutnämnda inlopp skulle orsaka. En hög
militaire har förespeglat berörde utgifter, såsom ganska be¬
tydliga, ja, jag har hort ända till 600,000 R:dr; men jag vill
erinra, att en annan måhända mera erfaren och snillrik, fastän
beklagligtvis numera afliden militaire förklarat befästningskost-
naden icke komma att öfverstiga 80 ä 60,000 B:dr. Af berörde
utgifter är således icke att härleda ett afslag i en för handeln
och industrien i allmänhet så vigtig fråga. Jag yrkar förthy,
att ifrågavarande punkt måtte återremitteras, med den ut¬
tryckta åsigt, att. derest icke tillgång finnes af Statsmedel,
anmälan måtte göras hos Kongl. Majit, att det begärdta be¬
loppet må af Handels- och Sjöfartsfonden utgå.
Herr Rinman: Jag beklagar, att min värde granne här
på bänken, Herr Schwan, som, jemte mig, hos Högtärade
Ståndet framställt ifrågavarande förslag, nu är på permission
bortrest. På de skäl, Herr Brinck anfört, förenar jag mig
med honom om återremiss.
Herr Petré: De tvänne föregående talarne, som föror¬
dat Öppnandet af ifrågavarande farled, hafva sett företaget
endast utur mercantil, men icke ur strategisk synpunkt. I
förra fallet kan ej bestridas, att ju icke genom den före¬
slagna farleden stor fördel skulle [tillskyndas, icke blott Stock¬
holm, utan äfven den der handlande verlden; men i det sed¬
nare torde det vara förtjent af uppmärksamhet, att veder¬
börande Chef för Imienieur-Corpsen förklarat företaget både
högst vådligt och eljest mindre välbetänkt. En annan åsigt
kan väl, måhända med skäl, hysas, men otvifvelaktigt måste
den, för att vinna terrain, taga många förberedande omsor¬
ger i anspråk. Jag tror mig ock veta, att något bifall ifrån
Regeringen icke för närvarande är att förvänta; hvadan vig¬
tiga re skäl måste prsesteras, derest företaget möjligen skall
kunna framdeles krönas med den slutliga framgång, sorn i
närvarande ögonblick tyckes vara alldeles ogörlig.
Herr Bergman: Jag vill upplysa, att handlingarne, som
röra Stockholms Grossbandels-Societets och Skeppsredares
bos Kongl. Majit gjorda underdåniga ansökning om anslag
ifrån Handels- och Sjöfartsfonden, blifvit commnnicerade med
Handels-Föreningarne i Rikets större Städer, deribland jemväl
Bqrq.-Stånd. Prof. vid lliknd. 18,10—1881. lil. 71
1122
Den 28 Junti
Götheborg, samt att anslaget blifvit af Föreningen enhälligt
tillstyrkt. I händelse Kongl. Majit ämnat lemna ett afsiag på
berörde ansökning, hade, enligt mitt förmenande, ingen commu-
nieation ägt rum. Men, som en sådan blifvit verkställd, saknas
ännu icke stöd för hoppet om ett bifall. Jag tror ock, att fruktan
för en fiendtlig invasion icke alltför mycket bör vinna afseende,
helst, i annat fall, man skulle kunna säga, att det vöre sä¬
krast, om till städerna icke funnes några inlopp.
Herr Almgren: Den omständighet, att farleden för¬
kortas 7 mil, är ensam tillräcklig, att förjaga alla betänklig¬
heter i denna fråga. Hvad de nya och ökade Statsutgifterna
till befästningsarbeten vid det nya inloppet beträffar, vill jag
blott erinra, att samme utgifter blott en gång ifrågakomma
och vida öfvervägas af de fördelar, farledens öppnande med¬
för. Jag tillstyrker bifall till Betänkandet.
Herr Gråå: Jag är visserligen ense med Herr Brinck
och anser motionen förtjent af serdeles afseende; men
jag tror likväl, att Stats-Utskoltet icke kunnat komma till
annat resultat, än det Betänkandet innehåller. Någon när¬
mare undersökning har ej skett, något kostnadsförslag har
ej blifvit upprättadt, och Auctoriteterna hafva icke eller uti
ämnet blifvit hörda. Det viii alltså synas tvifvelaktigt, hu¬
ruvida en återremiss må leda till det dermed åsyftade ända¬
målet. Jag vill likväl, för att bereda framgång åt det vig¬
tiga företaget, instämma uti begäran om återremiss, men
yrkar, i händelse den beviljas, att Stats-Utskottet må till¬
styrka en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, med hem¬
ställan, att, efter föregången undersökning, medel för ifråga¬
varande segelleds öppnande måtte på Handels- och Sjöfarts¬
fonden anvisas.
Herr Hesselgren: Afven jag yrkar återremiss af ifråga¬
varande Betänkande för utverkande af en sådan skrifvelse,
Herr Gråå föreslagit. Att vänta med lärleds öppnande, till
dess befästningsarbetena vid Waxholm blifvit fullbordade, vore
att uppskjuta företaget till en aflägsen oviss framtid.
Herr Rinman: Jag är ej initierad med tankarne och
åsigterna inom Konungens conseil, i följd hvaraf jag saknar
kännedom om det öde, frågan har att vänta; men jag anhål¬
ler, att få fästa Högtärade Ståndets uppmärksamhet derpå,
att någon särdeles fara icke torde heredas fäderneslandet ge¬
nom den föreslagna segelledens öppnande, enär en möjligen
blifvande fiende har ett landstigningsställe vid det blott 2 mil
ilrån Stockholm belägna Stäket, hvilket måsto anses lika
Den 28 Junit.
1123
äfventyrligt och vådligt för hufvudstaden, som det vid Bag¬
gens Stäke.
Herr Brinck: Hvar och en, som betänker de svårighe¬
ter och faror, som äro förenade med passagen genom ett
trängre farvatten, och tillika eldas af önskan, att bortrifva
alla möjliga hinder för en lättad ocfi utvidgad handel och
sjöfart, måste medgifva, att stora lördelar äro att förvänta
genom ifrågavarande lärleds öppnande. Den, som bäfvar till¬
baka för det äfventyr, som öppnas lör hufvudstaden, i hän¬
delse af en fiendtlig invasion, bör taga i betraktande de stora
och ovanliga förmåner, sjelfva naluren uppställer för en be¬
fästning, mera förtjenta af uppmärksamhet och afseende, än
vissa militairers ensidiga hugskott. Om inom conseilen en an¬
nan tanka skulle komma att göra sig gällande, derom jag,
för min del, saknar all kunskap, får detta ej inverka på
Representantens åsigt; ty den måste vara fri och oåtkomlig
för hvarje opinionens vindflägt, den må blåsa ifrån hvilket
håll, som helst. Må frågan således å högre ort ses ifrån
en annan sida! Stort är det ansvar, som hvilar öfver Konun¬
gens conseil, derest en afvikelse sker ifrån det för Fädernes¬
landet bästa och mest nyttiga. För min del, instämmer jag
med Herr Gråå; dock önskade jag uttrycken uti den före¬
slagna underdåniga skrifvelsen till Kongl. Majit ej så générela,
som dem bemälde värde Ledamot uppgifvit, helst man, i så¬
dan händelse, kunde subsumera de så kallade befästningsar¬
betena under kostnaden lör den ifrågastälIda segelledens öpp¬
nande, hvilket ej bör ske. Att någon militaire-persou kun¬
nat afstyrka förelaget genom anspelning pä de öfverdrifvet
dryga kostnader, som öppnandet af meranämnde segelled skulle
medföra, ithv att fästningsverk der måste anläggas för huf¬
vudstadens betryggande, förefaller rätt besynnerligt, men icke
otroligt från det hållet. Man har förut ej varit så känslig,
då fråga varit att kasta stora summor i sjön. Stora för¬
sänkningar hafva skett vid Oxdjupet, och dymedelst försänk¬
tes vårt djupaste inlopp till hufvudstaden, ett inlopp, som då
var 66 fot djupt och försvarades af ett, efter Fortifications-
Oflicerares utsago, med den beräkning anlagdt Torn, att det
icke lemnade någon punkt inom dess område skottfri, och
der sundet dessutom stängdes med kedjor. Kostnaden der¬
för uppgick, om mitt minne ej bedrager mig, till icke min¬
dre, än 166,000 Riksdaler. Jag erinrar ännu en gång om de
slöra lördelar, handeln och sjöfarten skulle njuta, i händelse
den framkastade idéen realiserades, och att den militaire per¬
1124
Den 28 Junti.
son, jag åberopat, förklarat sig vilja sätta sin ära i pant, att,
efter den plan han tänkt, ingen fiende på det hållet skulle
sjöledes kunna forcera Stockholm. Vare detta svar på min
värde väns på bänken bakom mig förmodligen på skämt af-
gifna yttrande.
Herr Halling: Jag har ingenting att anmärka emot en
återremiss, på sätt Herr Gråå föreslagit. Mig synes Stats¬
utskottet hafva misstagit sig, i afseende å den i ämnet af-
gifna motionen. Utskottet tyckes nemligen hafva antagit frå¬
gan åsyfta ett Statsanslag. Det kan visserligen så vara, men
i sådant fall ett anslag på en annan väg. Jag vet, att Handels-
Föreningarne tillstyrkt den begärda summans utgående utur
Handels- och Sjöfartsfonden. Genom ett bifall af ifrågava¬
rande Betänkande skulle Rikets Ständer motverka etl gyn-
samt svar från Regeringen på Stockholms Grosshandels-So-
cietets och Skeppsredares ingifna underdåniga ansökning; ty
jag hemställer, huru Kongl. Maj:t kan bifalla, då Rikets
Ständer hafva framställt betänkligheter emot företaget. Allt
binder ifrån Representationen kunde möjligen förekommas
genom en återremiss. Jag tillstyrker derför en sådan.
Herr Petré: Jag vill endast upplysa Herr Brinck, att
min afsigt ingalunda varit att skämta, utan i stället häntjda
derpå, att, då en allmän folkbeväpning nu saknas, kunde
ifrågavarande ovanliga förelag möjligtvis vara ett vigtigt steg
till befrämjande af den stora saken. Ett djupt alfvar kan
således ligga till grund för en anmärkning af denna beskaf¬
fenhet.
Herr Hörnstein: Det hade varit väl, om man rättat
fästningsbyggnad efter segellederna, i stället för att man nu
lättat dessa sednare genom försänkningar efter fästningens
läge. Då Waxholms fästning skulle nybyggas, hade man
kunnat lägga den, der alla de naturliga segeilederna sam¬
manlöpa till Stockholms hamn; hinder hade då deraf icke
mött för upprensning af Baggens Stäket. Hvilka stora sum¬
mor har icke Waxholms fästning redan uppslukat? Och lik¬
väl är denna fästning icke mäktig att försvara Stockholm.
En annan segelled, nemligen på södra sidan, finnes, som en
fiendtlig flotta af de största fartyg, utan att ens se Wax¬
holm, kan följa och begagna ända till 6 fjerdingsvägs afstånd
från staden, hvilken, efter fiendens landstigning och en så
kort marche, är blottställd för bombardering. Försänkningarne
vid Stäket skydda således icke hufvudstaden, utan torde plat¬
sen 28 Junii.
1123
sen i alla läll fordra en fästning, ehvad segelleden är öppen
eller stängd.
Herr Lagergren: Jag fäster mig alls icke vid de mer-
cautila fördelar, som kunna vara att hämta utaf ifrågavarande
segelleds öppnande. Min tanka riktas tvärtom derpå, att
Stockholm är Rikets hufvudstad, hvilket kräfver helt andra
grunder för öfvervägandet. Det med vatten omgifna läget
gör Stockholm, snart sagdt, till en naturlig fästning, hvilken,
så länge Waxholms-inloppet är tryggadt, blott på norra sidan
behölver skyddas af en armée. 1 Stockholm finnes concen-
treradt allt, hvad Staten och landet eger dyrbarast och vig-
tigast. Derföre har ftån äldsta tider hufvudinloppet varit emot
yttre hender skyddadt, icke blott genom belastningar, utan
äfven genom försänkningar, som förenklat försvaret. Att nu
öppna en ny segelled, som lemnade fienden en öppen väg att
kringgå de under arbete varande starka fästningsverken vid
Waxholm, vore oklokt och oförsvarligt, så vida man ej har
tillgång på flera millioner för att befästa äfven det nya in¬
loppet. Ingen lära kan vara större för en hufvudstad, än
en fiendtlig flottas annalkande. För möjligheten af en sådan
fara skulle man blottställa sig, derest Baggens-stäket blefve
upprensadt. Om Waxholm har den siste värde talaren visat
sig ega en nog ofullständig kunskap. Att den uppfyller sitt
ändamål, att beherrska inloppet till hufvudstaden, kan ej sät¬
tas i fråga, då man sett belägenheten. Den har gjort det
emot anlallande fiender, redan i aldre tider, såsom historien
säger oss. Hvarje consideralion för vissa lättnader och för¬
måner för sjöfarten, genom öppnande af Stäket, måste vika
för den högre och nyttigare af ett betryggadt försvar för
Sveriges hufvudstad.
Med Herr Lagergren förenade sig Herr Cassel.
Discussionen förklarades slutad, och, på Herr Talman¬
nens proposition om bifall eller återremiss, svarades med blan¬
dade Ja och Nej; hvarjemte votering begärdes.
F]n voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs,
så lydande:
»Den, sorn bifaller 20:de punkten af Stats-Utskottets Ut¬
låtande, JY§ 163, röstar; Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras denna punkt.»
Votering anställdes med slutna sedlar, efter upprop. En
sedel allades förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande
(vänne af Ståndets Herrar Ledamöter voro stående, en på
1126
Den 28 Junii.
hvardera sidan om Herr Talmannen, hefunnos innehålla 24
Ja emot 21 Nej; i följd hvaraf Stats-Utskottets Betänkande
i denna del var af Borgare-Ståndet bifallet.
Herr Brinck reserverade sig emot Ståndets berörde be¬
slut, med beklagande, att så litet afseende blifvit fästadt vid
den fördel, icke allenast hufvudstaden, utan äfven landsorten,
skulle skörda af ett bifall till anslaget uti ifrågaställda punkt.
Med Herr Brinck instämde Herrar Almgren, Lundh,
Hesselgren och Waern.
21:sla punkten.
Herr Halling: Om jag ock skulle blottställa mig för
lika motstånd med det jag förut i dag inom Högtärade Stån¬
det rönt, då fråga var om en canals öppnande emellan Phi¬
lipstad och Sjöändan, kan jag likväl ej förorda bifall till Be¬
tänkandet i denna punkt. Stats-Utskottet har tillstyrkt ett
anslag af 100,000 R:dr, att, under loppet af 10 år, med en
tiondedel årligen från Riksgälds-Contoiret utgå. Huru kan
detta låta sig göra? Statsregleringen afser blott en tidrymd
af 3 år. Dessutom är något bolag, åtminstone så vidt kändt
är, ännu ej bildadt. Ett bifall till Betänkandet skulle såle¬
des möjligen inlocka på ett företag, som i ej särdeles hög
grad tyckes intressera orten. Af denna ringa sympathie kan
man sluta, att någon större eller allmännare nytta, genom
öppnandet af den ifrågaställda canalen, som dessutom skulle
blifva af endast S fots djup eller blott en flottled, ej är att
skörda. Af dessa skäl, och då Staten genom ett anslag äf¬
ven skulle, om jag så må säga, gifva på hand, yrkar jag af-
slag å Betänkandet i denna del.
Herr Almgren: Jag anser, att hvarje företag, som lof¬
var större och allmännare nytta, bör af Rikets Ständer om¬
huldas. Härtill kan jag likväl ej räkna den föreslagna cana¬
len emellan Storsjön och Mälaren. Endast en mindre del af
provineen Södermanland kan deraf hoppas någon nytta. Som
likväl liera likartade frågor förut i dag blifvit till Stats-Ut¬
skottet återremitterade, och på det utredas måtte deras större
eller mindre vinst för det allmänna, samt anslaget derefter
lämpas, anhåller jag, att jemväl denna må till Utskottet åt¬
följa.
Herr Ekholm: Jetnnför man den föreslagna canalbygg-
naden med öfrige företag, som förut denna dag utgjort före¬
mål för Högtärade Ståndets öfverläggning, kan man väl ej
bestrida, att ju icke berörde canalhyggnad är af så mycket
mera underordnad beskaffenhet, som provineen Södermanlands
Den 28 Junii.
1127
rikaste godsegare endast skulle erhålla en lärled för afsän-
dandet till hufvudstaden af sina produeter. Jag förenar mig
derföre med de tvänne föregående talarne.
Herr Lagergren: Den, som rest genom det inre afpro-
vincen Södermanland, kan ej annat, än intagas af förundran
deröfver, att de stora sjöar, som, likasom uti en kedja, ge¬
nomgå nästan hela bredden af denna province, icke långt
före detta blifvit, genom några få slussar, förenade, hvarige¬
nom mycken nytta skulle beredas, icke blott för detta vackra
och produetrika landskap, utan jemväl för hufvudstaden. Att
afstyrka ett understöd ifrån Statens sida, då man nu omsi¬
der på alfvar synes hafva för afsigt, att bygga en dylik ca¬
nal, vore således ganska oklokt. Om för ett sådant afstyr
kande antages den grund, att ortens rikaste possessionater
af företaget hafva gagn, visar man sig hafva belrädt ett helt
främmande fält. Det borde vara ett axiom, att, hvad som
gagnar näringarne, gagnar jemväl det allmänna. Att närin-
garne af den ifrågaställda communicationsinrättningen hafva
nytta, kan väl ej förnekas. Och då Betänkandet har ett så
stort mål till syfte, tvekar jag ej, att med min röst under¬
stödja Stats-Utskottets förslag.
Herr Lindström: Jag instämmer med Herr Lagergren,
destoheldre, som jag anser, att provineen Södermanland i
allmänhet har nytta af ifrågavarande canal, helst den i be¬
tydlig mån kommer att underlätta communicationen, som nu
är temligen försvårad. Äfven Stockholm måste med nöje se
en dylik canal öppnas. Många artiklar kunna nu ej trans¬
porteras till hufvudstaden, i anseende till de dryga kostnader,
dermpd äro förenade; ibland dessa artiklar till exempel ved,
som, under sednare åren, stigit så högt uti pris.
Herr Indebetou: Såsom bosatt inom Södermanland, skulle
man kanske tro, att jag borde understödja företaget. Men
jag anser likväl representanten böra vara upphöjd öfver alla
enskilda förhållanden och se frågorna ifrån deras större och
fosterländska sidor. Det stora ändamål, som Utskottet alsett
och här jemväl blifvit förespegladt, vinnes e; genom ifråga¬
varande canalanläggning. Storsjön är en liten, obetydlig in¬
sjö, belägen ej i hjertat, utan i ett hörn af provineen. För
en canal emellan densamma och Mälaren lägger naturen
många och stora hinder i vägen. Någon nytta för provineen
i allmänhet kan således ej erhållas, men företaget skulle der¬
emot kosta ansenliga penningesummor, som på bättre sätt
kunna användas. Äfven jag anhåller förthy om återremiss.
1128
Den 2ti Junti.
Herr Petré: Den siste värde talaren är bosatt uti en
annan trakt af Södermanland, än der ifrågavarande canalan-
läggning är föreslagen, och torde således ej ega fullkomlig
localkännedom. Af handlingar, sorn blifvit Stats-Utskottet del-
gifna, har Utskottet varit i tillfälle erhålla fullständig kun¬
skap om hithörande sakförhållanden. I synnerhet de sakrika
upplysningar, Majoren Sundmark och District-Chefen Majo¬
ren Olivecrona producerat, hafva förekommit ölvertygande.
På grund af dessa upplysningar vill det synas, som skulle
canalhyggnaden blifva af synnerlig nytta såväl för provincen,
sorn hufvudstaden. Inom Södermanland finnas björk- och
barrskogar, som hitintills måst lemnäs obegagnade, med un¬
dantag af de år, då snörika vintrar beredt möjligbet åtkom¬
ma dem. Blifver nu en ny vattencommunicalion till dessa
trakter, skola dessa förut otillgängliga skogsalster snart kom¬
ma att tillgodogöras. Vinsten lör hufvudstaden blifver otro¬
ligt stor af den ökade tillförsel, som denna nya communica-
tion skulle tillskynda. Ty, om man betänker den mycken¬
het förnödenhetsproducler, sorn denna rika och bärliga pro-
vince har att aflåta, kan man lätt fatta, hvilket stort intresse
för hufvudstaden, sorn denna fråga innebär. Att de personer,
som satt sig uti spetsen lör företaget, äro uti lyckligare eco-
nomiska omständigheter, kan ej gifva saken en sämre gestalt.
A Statens vägnar bör man med nöje se detta; ty Staten fin¬
ner deruti en så mycket större säkerhet, att de utfästade
viikoren uppfyllas. Jag tillstyrker lietänkandet i denna del.
Herr Wtern: Det är omöjligt för Stats-Utskottets leda¬
möter att taga speciel kännedom om alla de förhållanden,
som uti hvarje särskildt fall förekomma, i synnerhet för dem,
som tillhöra en annan Afdelning, än den, der frågan hand¬
lagts. Uti den fråga, som nu är före, gör jag, af denna
orsak, inga anspråk på specialkännedom. Jag har likväl med
min röst bidragit till Betänkandet och vill derföre här angifva
de skäl, på hvilka jag grundat min åsigt. Att ifrågavarande
canalanläggning är af stor nytta, bevisas bäst deraf, att de
män, som äro bosatta uti orten, med värma förordat verk¬
ställandet af företaget, som under en så lång tidrymd varit
ifrågasatt. Det vilkor, som Stats-Utskottet föreslagit, att
nemligen det bolag, som bildas för arbetets företagande, skall
hafva tecknat sig för hela den summa, hvilken till arbetets
fullgörande erfordras, innan någon del af Statsbidraget får ut¬
tagas, gör, att bolånet måste lemna högst betydliga bidrag ut¬
öfver de sammanskott, som redan hafva egt rum. Uppfylles
Den 28 Junit.
112!)
ej detta vilkor, eller ställes ej säkerhet, att arbetet fullbor¬
das i öfverensstämmelse med af Kongl. Maj t fastställd plan
och inom af Kongl. Majit bestämd tid, kommer någon utbe¬
talning af större eller mindre del af den föreslagna summan
ej att utgå. I dessa vilkor ligger således en fullkomlig trygg¬
het för Staten, i afseende å canalbyggnadens ändamålsenliga
fullbordande. Lägger man nu härtill, alt Södermanland förut
för dylikt arbete eller odlingsföretag icke åtnjutit något un¬
derstöd af Statsmedel, anser jag allt skäl vara för bifall till
Betänkandet, derom jag jemväl anhåller.
Herr Bergman: Jag kan ej frångå, att jag, med anled¬
ning af det yttrande, Herr Indebetou afgifvit, varit ganska
tveksam i denna fråga, men efter de upplysningar, som nu¬
mera erhållits, förenar jag mig med de Herrar, hvilka yrkat
bifall till Betänkandet i denna punkt.
Herr Indebetou: En värd ledamot har yttrat, att jag,
som bor uti en annan del af Södermanland, än der ifråga¬
varande canalanläggning är tillämnad, icke kan ega nog local¬
kännedom för bedömandet af den större eller mindre nytta,
som af anläggningen är alt förvänta. Vill man utsträcka
denna sats, så skulle de, som ega sina hemvist på längre
afstånd derifrån, vara så mycket mindre competente domare.
I Södermanland finnas trenne större sjöar. Ivunde någon
förening emellan dem åvägabringas, vore det väl bra; men
den föreslagna canalanläggningen har icke någon sådan för¬
ening till ändamål. Ganska ringa fördel är af berörde an¬
läggning således för provincen i allmänhet att vänta. Pro¬
vincen är icke beväxt med stora och vidsträckta skogar, och
den tillgäng på skogsalster, den har, fyller endast provincens
eget behof. Kanske det första eller andra året en eller an¬
nan mindre skutlast kunne alvttras; men med denna inkomst¬
källa vore snart slut. Jas vidhåller, att icke hela provincen
har gagn af företaget. Vid sådant förhållande finner jag ej
skäl tillstyrka bifall, helst kostnaden är för stor, i förhål¬
lande till det resultat, arbetet medför.
Herr Ekholm: M.an kan ej bestrida, att ett lands in-
dustrie vinner på en lättad communication. Kastar man blott
en flygtig blick på chartan, öfvertygas man snart, att någon
vinst i större scala icke genom ifrågavarande canal är att
hoppas. Att så är fallet, finner man jemväl deraf, alt, ehuru
provincens rikaste possessionater satt sig uii spetsen för fö¬
retaget, icke större summa, än 2(5,066 B.dr 32 sk. blifvit
tecknad. De vilkor, som Utskottet tillstyrkt för anslagets
1130
Den 28 Junit.
lyftande, äro vanliga; men jag hemställer, huruvida något
återkraf af Staten någonsin egt rum, om ock planen för ett
arbete blifvit öfvergifvet eller hela arbetet abandonneradf. Jag
kan således ej inse skäl till bifall af anslag åt ett företag,
hvaraf så få kunna njuta fördel.
Herr Brinck: Utan afseende på den commune, som af
canalanläggningen har alt vänta fördel, tillstyrker jag, i den
öfvertygelse, att allt, sorn befrämjar communicationens för¬
bättrande, bör, såsom för Statens industriel lif gagneligt,
iakttagas, bifall till Betänkandet uti ifrågavarande punkt.
Herr Hörnstein: Få provincer hafva så fördelaktigt läge,
som Södermanland; hela östra sidan ligger vid Östersjön, hela
den norra vid Mälaren, och en del af den vestra vid Hjel-
maren och dess canal. Det bör tagas i betraktande, att vid
sådant förhållande en lättad sjöcommunication inom denna
province icke står för lifvet, eller är så ytterst angelägen.
Af förhållandet med landtmanna-segelfarten pä Hjelmaren,
derifrån man har canal ut i Mälaren, kan man se, hvad man
har att hoppas af segelfart på dessa vida mindre sjöar inom
Södermanland. På Hjelmaren finnas circa 3 landtmannafar-
tyg, och dessa sysselsättas mest med gjutgods. Ingen enda
vedlast synes der. Segelfarten på Hjelmaren är hufvudsakli-
gast emellan Örebro och Stockholm, men nästan ingen från
de stora egendomarne vid sjön. Utom dessa anmärkningar
har jag ännu en, den nemligen, att canalen är föreslagen med
för små dimensioner; dessa hade bort vara så tilltagna, att
en så tung, rumrik och, i förhållande derefter, litet värde
egande vara, som ved, kunnat lastas i större partier, emedan
det kostar lika mycken tid och lika mycket folk, att fram¬
föra 100, som 300 famnar, och så stora, att canalen kunnat
bilda en försvarslinea uti passen emellan sjöarne. Derige¬
nom vore den inre delen af landet icke så lätt att öfver¬
rumpla. Om passen voro genomskurna med en 6 k 7 fot
djup canal, kunde bakom dem batterier i hast uppkastas, och
en ringa, men modig styrka der uppehålla eller hindra en
fiende att vidare framtränga. Vore jemväl detta mål med
canalen afsedt, skulle jag halva röstat för bifall, oaktadt jag
icke tror på någon särdeles trafique derå; nu röstar jag för
återremiss.
Öfverläggningen var slutad, och på propositioner till bi¬
fall eller återremiss svarades Ja och Nej, hvarjemte vote¬
ring begärdes.
Den 28 Junit.
1151
En voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs
af följande innehåll:
»Den, som bifaller 21:sta punkten af Utskottets Utlå¬
tande, JM 163, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Voteringen anställdes med slutna sedlar, efter upprop.
En sedel allades förseglad, och de öfriga befunnos, vid öpp¬
nandet, hvarunder tvänne af Ståndets Herrar Ledamöter stodo,
en på hvardera sidan om Herr Talmannen, innehålla 35 Nej
emot 11 Ja; i följd hvaraf Betänkandet i denna del var af
Borgare-Ståndet återremitteradt.
22:dra punkten.
Herr Rönblad: Den frikostighet, hvarmed Högtärade
Ståndet beviljat återremisser, inger mig hopp, att äfven detta
Betänkande får röna samma behandling. Af den under ifrå¬
gavarande hufvudtitel föreslagna summa har högst obetydligt
tillgodokommit Norrland. Billigheten tyckes fordra, att dessa
orter jemväl ihågkoinmas. Skellefteå är en stad i gryningen
af sin tillvaro och behöfver ganska väl ett understöd af Ri¬
kets Ständer för befrämjande af dess handel och sjöfart. Det
är väl sannt, att den uppgjorda planen och kostnadsförslaget
ej blifvit pröfvade af Väg- och Vattenbyggnads-Styrelsen, men
jag vill likväl erinra, att staden åtagit sig utgöra de kostna¬
der, som utöfver den begärda summan erfordras, och att an¬
slaget blott för en enda gång äskas. Jag hemställer jemväl,
huruvida Rikets Ständer icke kunde vid anslaget fästa det
vilkor, att ofvannämnda plan skall af Styrelsen för Väg- och
Vattenbyggnader godkännas, innan någon del af den begärda
summan får lyftas. Af dessa skäl yrkar jag återremiss af
Betänkandet i denna del.
Herr Lindström: De skäl, som Herr Rönblad anfört
för en återremiss, lemnar jag derhän. Jag vill blott nämna,
att, då någon plan och kostnadsförslag för ifrågavarande ar¬
bete icke blifvit af vederbörlig auctoritet pröfvade och god¬
kände, Utskottet icke gerna kunnat komma till annat resul¬
tat, än det Betänkandet innehåller, om än arbetet, hvad jag
ej betviflar, vore för Skellefteå af aldrig så stor vigt. Jag
yrkar förthy bifall till Betänkandet.
Herr Almgren: Då en stad anlägges, blifva innevånarne
naturligtvis besvärade med en myckenhet utgifter, som må¬
ste kännas så mycket mera tryckande, innan handeln och
näringarne stadgat sig. Sådant är ock fallet med Skellelteå.
1152
Den 28 Junit.
Jag instämmer derför med Herr Rönblad lili begäran om
återremiss; Utskottet öppet lemnadt att föreslå de vilkor,
hvarpå den anslagna sunaman kan erhållas.
Herr Gråå: Man kan ej säga annat, än att Skellefteå
iakttagit alla tillfällen, som erbjudit sig, för att befrämja sina
fördelar. Till Stats-Utskottet hafva icke mindre, än 3 eller
4 motioner i sådant syfte inkommit. På de skäl, Betänkan¬
det innehåller, yrkar jag bifall till detsamma.
Herr Petré: Jag anser frågan nöjaktigt utredd och af-
står derföre ifrån ordet.
Herr Berger: I frågans närvarande skick, anser jag,
lika med Herrar Lindström och Gråå, alt något anslag ej
bör beviljas. Såsom ett ytterligare skäl till bifall af Utskot¬
tets Betänkande i denna del, beder jag få anföra, att, om för¬
slaget är förtjent af afseende och planen och kostnadsförsla-
get af Väg- och Vattenhyggnads-Styrelsen godkännas, det icke
kan vara omöjligt för Skellefteå att af de medel, som för
dylika ändamål ställas till Kongl. Maj:ts disposition, underhand
få emottaga det bidrag, som kan pröfvas billigt, utan alt Stän¬
derna nu behöfva härtill lemna något särskildt bidrag.
OUerläggningen ansågs slutad, och Betänkandet i ofvan-
berörde punkt bifölls.
Häremot reserverade sig Herr Rönblad.
23:dje punkten.
Herr Hesselgren: Jag beder få fästa Högtärade Stån¬
dets uppmärksamhet derpå, att af den lör ifrågavarande än¬
damål föreslagna summan, 300,000 K:dr, endast 50,000 B:dr
skola användas till ström- och årensningsarbeten samt hainn-
och brobyggnader. Jag anser sislberörde belopp alltför ringa,
för att något dermed skall kunna uträttas, och anhåller för¬
thy om återremiss, för utverkande af en annan fördelning af
anslaget.
Herr Indebetou: I motsats med den förre talaren, yr¬
kar jag bifall till Betänkandet i denna del. Till intet nytti¬
gare ändamål kan ett anslag beviljas, än till förbättrande af
ett lands communicationsanstalter. Den dertill föreslagna sum¬
man tyckes visserligen vara stor; men, fördelad på Rikets 24
län, erhåller hvarje utaf hela anslaget, deruti jemväl inberäk¬
nade anslagen till rensningsarbelen, för alla 3 åren blott nå¬
got öfver 20,000 R:dr. Man bar varit i tillfälle erfara den
nytta, det till vägförbättringar vid 1844 års Riksdag beviljade
anslag medförde. Vid Hirra Riksdagen var man ej i tillfälle,
att anslå något betydligare belopp. Jag anser det derföre
Den 28 Junit.
1153
ganska välbetänkt, att summan för berörde ändamål nu ökats,
helst ansökningar om understöd uti ifrågavarande hänseende
i betydlig niängd inkomma.
Herr Ekholm: Jag vill ej bestrida, att ju icke anslaget
för anläggning af nya och förbättrande eller omläggning af
backiga eller eljest mindre goda vägar åstadkommit ganska
fördelaktiga resultater. Men detta hindrar likväl ej, att jag
anser anslaget kunna bättre användas, till exempel såsom un¬
derstöd vid jernvägsanlägtzningar, hvilka anläggningar äro för-
tjente af den största uppmuntran. Af sådan orsak håller jag
före, att medlen böra ställas till Kongl. Majlis disposition, utan
att Rikets Ständer för användandet deraf lemna några före¬
skrifter. Jag yrkar derför återremiss, för att få den önskan
uttryckt, att Kongl. Majit må ega, att ofvanberörde belopp
använda på det för ändamålet af Kongl. Majit bäst ansedda
sätt, jemväl såsom understöd vid jernvägslöretag.
Herr Hesselgren: Jas har alltid understöd! frågor, som
alsell lörbättrade communicatiomrnedel. Herr Indebetou har
anmärkt, att af den utaf Stats-Utskottet föreslagna summa
belöpte sig på hvarje län under den stadgade tiderymden blott
något öfver 20,000 Ridr, deruti då likväl inberäknadt, hvad
till ström- och årensningsarbeten samt hamn- och brobygg¬
nader blifvit anslaget. Vill man anställa en jemnförelse utaf
det af mig antydda förhållandet, som skulle uppstå, och för¬
dela cenna summa med antalet län, så befinnes, att hvarje
län endast erhåller 277 Ridr årligen. Jag hemställer, hvad
med ett sådant anslag kan uträttas, och förnyar derföre min
begäran om återremiss.
Herr Petré: Jemte det jag, för min del, förklarar, att
med en återremiss någon förändring icke är att hoppas, vill
jag erinra den siste värde talaren, att anslaget för ström-och
årensningsarbeten samt hamn- och brobyggnader afser, hvad
Betänkandet jemväl utvisar, endast smärre så beskaffade fö¬
retag, och ej några af större omfång, dertill särskildta anslag
finnas. Mycket är ännu att göra för förbättrande af landets
vägar. Något skäl till nedsättning af anslaget dedore torde
således ej förefinnas. Jag yrkar alltså bifall till Betänkandet.
Herr Wetterberg: En begäran om återremiss tror jag
ej hafva oskäl med sig. Af förra riksdagshandlingar erlär
man, att för ifrågavarande ändamål 400,000 R dr varit bevil¬
jade, deraf en lämplig del bestämdes för ström- och årensnin¬
gar samt mindre bro- och hamnbyggnader. Nu är summan
ökad med 100.000 Ridr. Det torde således vara lämpligt,
1134
Den 28 Jun ii.
att de särskildta anslagen för anläggning eller omläggning af
vägar samt årensning, hamn- och brobyggnader ställas uti
ett lika förhållande, som förut, till hvarandra.
Herr Halling: Jag yrkar bifall till Betänkandet. Man
vet ej, hvilka ändringar, som kunna uppkomma uti den extra
Statsregleringen. Nationen hyser varmt intresse för förbätt¬
rande af sina communieationsanslalter. Jag är öfvertygad, att,
om ock en million kunde anslås, man skulle finna benägen¬
het derför. Nu är summan sådan, att ingen skäligen bör
emotsatta sig den. Jag förnyar derföre min begäran om bifall.
Ofverläggningen var slutad, och Betänkandet uti ifråga¬
varande fall godkändes.
Herr Hesselgren reserverade sig emot berörde beslut.
24:de ■punkten.
Herr Ekholm: Jag skulle vara böjd bifalla Betänkandet
i denna punkt; men jag anhåller likväl, att få fästa Högt-
ärade Ståndets uppmärksamhet derpå, alt under litt. c. fö¬
rekommer fråga om angelägenheten deraf, att någon åtgärd
snarligen blelve vidtagen för åstadkommande af en lättare
öfverfart vid Qvicksund emellan Södermanland och Westman¬
land. En sådan åtgärd kan ej gerna hänföras lill vägars an¬
läggning och förbättrande, så vida man ej med salig Profes¬
sor Rabenius ville definiera bro med en fortsatt väg öfver
vatten. En hänvisning tili verkställande af något dylikt ar¬
bete hade således ej bort ske till de för vägars omläggning
och förbättrande samt ström- och årensning anslagna 500,000
K:dr. Man kan ej eller begära, att Kongl. Maj:t kan af be-
röide medel tilldela något till det af motionairen begärdta
ändamål. Jag yrkar förthy återremiss, på det motionairen
må erhålla ett svar på sin begäran.
Herr Brinck: Det har mera, än en gång, inträffat, att
anslaget för vägars anläggning och förbättrande användts till
byggande af broar. På grund häraf förordar jag bifall till
Betänkandet.
Herr Wcern: Jag är förekommen af Herr Brinck, och
yrkar således jemväl bifall till Betänkandet.
Herr Petré: Man kan ej neka, att den utaf numera
aflidne Öfverste-Lieutenanten Edström uppgjorda plan förtjenar
föga vitsord, då man erinrar sig, huru dyrt Bikets Ständer
fått plikta för den tillit, de satt på lians förslag, i afseende å
Strömsholms canal. Någon närmare utredning af förhållan¬
det vid Qvicksund har ej eller skett. Vid sådant förhållande
anser jag något anslag för närvarande icke kunna ifrågakomma.
Den 28 Junit.
1135
Herr Billström: Stats-Utskoltet kan, enligt mitt för¬
menande, ej med rätta tillvitas att icke hafva besvarat den
gjorda motionen om anslag till brobyggnad öfver Qvicksund,
enär Utskottet hänvisat motionairen, att anmäla frågan hos
Kongl. Majit, för alt, i händelse broarbetet finnes vara af den
allmänna nytta, att Statsmedel böra dertill användas, af det
generela anslaget 500,000 B:dr till vägförbättringar och bro¬
byggnader utbekomma det belopp, som kan anses erforder¬
ligt och lämpligt. Jag finner denna punkt förtjent af bifall.
Herr Ekholm: Jag har ej närmare granskat den af Of-
verste-Lieutenanten Edström i lifstiden uppgjorda planen, men
jag tror, alt kostnaden uppgår till närmare 50,000 R:dr. Om
Kongl. Majit anser Sig al den summa, som är anslagen för
anläggning eller förbättrande af vägar, kunna meddela något
understöd till brobyggnad vid Qvicksund, har jag ej något
deremot, om ock Ofverste-Lieutenant Edströms förslag till en
lättare öfverfart vid berörde sund möjligen vore behäftadt
med brister. Att hans plan för Strömsholms canal misslyc¬
kats, torde icke ensamt böra tillskrifvas honom, utan arbe¬
tets utförande. Derom kunde vara mycket att säga. Jag
förnyar min begäran om återremiss.
Herr Petré: Hvad Herr Ekholm yttrat, rörande använ¬
dandet af ifrågavarande anslag, har Stats-Utskotlet uttalat uti
ett Betänkande, som snart kommer till Rikets Ständers kun¬
skap. Jag viii, medan jag har ordet, erinra den värde leda¬
moten, som så varmt intresserar sig för en lättad öfverfart
vid Qvicksund, att han måhända icke handlat rätt broderligt,
då han för en stund sedan emotsatte sig anslag till den ilrå-
gaställda canalen emellan Storsjön i Södermanland och Mä¬
laren. Södermanland och Westmanland äro att betrakta, så¬
som syskon, de der, liksom Upland, hafva Mälaren till sin
gemensamma spegel.
Discussionen var slutad; och Betänkandet i denna del
godkändes.
25:le punkten.
Bifölls.
26-te punkten.
Godkändes.
27:de punkten.
Rilölls.
28:de punkten.
Bifölls.
I 150
Den 28 Junti.
29:de punkten.
Bifölls.
30:de punkten.
Herr Petré: .lag anser denna fråga icke hafva blifvit
ined tillbörlig sorgfällighet af Utskottet behandlad. Ben före¬
kom klockan 10 ä 11 en afton, då Utskottets Ledamöter re¬
dan voro uttröttade och i begrepp att åtskiljas. En Leda¬
mot begagnade sig af tillfället, och i följd af den fyndighet,
som han utvecklade, lät Utskottet lill den grad öfverraska
sig, att Utskottet biföll större anslag, än som blifvit hegardt.
Af denna orsak, och då jag anser frågan ej vara till fullo
utredd, yrkar jag ålerremiss af Betänkandet.
Herr Gråå: Med anledning deraf, att en myckenhet
personer finnas, som uti ifrågavarande företag äro intresse¬
rade. hyser jag mycken betänklighet, att bevilja någon del
af det begärda anslaget utan återbetalningsskyldighet. I
stället tillstyrker jag. med afseende å företagets stora vigt,
att vederbörande hemmansegare må erhålla den föreslagna
summan, såsom lån, emot de vilkor och stadganden, som lör
dylika Statsbidrag af Rikets Ständer blifva föreskrifne; i följd
hvaraf jag lorenar mia uti begäran om återremiss.
Herr Ekholm: Man kan ej annat, än intagas af förun¬
dran, då man hör, att Siats-Utskottet, enligt hvad en dess
Ledamot uppgifvit, låtit öfverraska sig uti förhanden varande
fråga. 1 alseende å det för sänkningen oell altappningen af
sjön Möckeln begärda anslag, anser jag, att Rikets Ständer
icke böra anslå något särskildt bidrag, utan i stället hänvisa
vederbörande, att hos Kongl. Majit göra underdånig anhållan
om understöd af de medel, som till befrämjande af utdik-
ningar och aftappniugar samt beredande af odlingsföretag,
jemlikt 28 punkten, blifvit ställda till Kongl. Majits disposi¬
tion. Genom sänkningen och aftappningen al sjön Möckeln,
skola de, densamma omkringliggande stora vattendränkta kärr
och mader, utgörande i areal ungefär 2,400 tunneland, för¬
vandlas till odlingsbar mark. Het tyckes således, som skulle
den i förelaget intresseiade menigheten af egna medel kunna
bekosta mera, än de 13,000 Riksdaler, sorn, enligt kostnads-
förslaget, utöfver det begärda Statsbidraget erfordras.
Herr Nordwall: Ben Utskotts Afdelning, som i första
liand beredde detta ärende, och för hvilken alla till detsam¬
ma hörande handlingar varit tillgängliga, hade afstyrkt sär¬
skildt anslag till detta föremål, samt hänvisat den summa
af 100,000 Riksdaler, som, enligt förslaget i 28:de punkten,
Den 28 Junii.
1157
blifvit ställd till Kongl. Majis disposition, för befrämjande af
odlingsföretag; men i Utskottets plenum tog frågan den oför¬
modade vändning, sorn Betänkandet utvisar. Huru detta re¬
sultat kunde vinnas, är mig en olöslig gåta. Motionairen
har endast begärt 14,000 Riksdaler, och hans skicklige sak¬
föl are inom Utskottet lordrade aldrig mer, än 20,000 Riks¬
daler, deraf 5,000 såsom anslag. Vid detta sednare belopp
hade Utskottet åtminstone bort stadna, desto heldre, som lör
visso kunde antagas, att den fyndige talaren, den ende inom
Utskottet, sorn var fullt förtrogen med alla förhållanden, icke
begärde för litet till ett föremål, som låg honom så varmt
om hjertat. Jag vill ej bestrida, att det ifrågaställa arbetet
kan vara förtjent af .Rikets Ständers särskilda uppmärksam¬
het, då summan för dylika arbeten icke blifvit bestämd till
synnerligen högt belopp; men alt lör detta fall frånträda de
grunder, som u!i 28:de punkten blifvit lagde, och efter hvilka
Kongl. Maj t, som vida bättre, än Rikets Ständer, är i till¬
fälle, att lugnt pröfva och afgöra frågor af denna beskaffen¬
het, mäste sig rätta derull förefinnes ingen den ringaste an¬
ledning. Bå Kongl. Maj:t är förhindrad, att använda mer, än
20,000 Rdvsdaler af den till hans disposition ställda summa
af 100,000 Riksdaler, så hade icke elier mer, än ‘/5 af den
tili ifrågavarande arbete beviljade summa bort gifvas, såsom
anslag.
Trollmakten af den liflige sakförarens långa och varma
föredrag under den sena timman af dagen verkade emedler¬
tid underbart, och, sorn jag har all anledning tro, långt ut¬
öfver hans egen förväntan.
Vice Talmannen Herr Halling: Efter de upplysningar,
som lemnats, instämmer jemväl jag uti begäran orri åter¬
remiss.
Herr Wcern: Bå denna fråga uti Utskottets plenum
förevar, kände jag mig ingalunda betagen af någon förtroll¬
ning och varsehlef ej eller någon sådan hos andre ledamöter
af Utskottet. Mig syntes tvärtom, att denna fråga rönte ena¬
handa om-orgsfulla behandling och lugna pröfning, som hvarje
annan. Motionairen har begärt 14,000 Riksdaler, såsom an¬
slag utan återbetalningsskyldighet, och ett lika belopp, såsom
lån, på de vilkor, som Rikets Ständer kunde för dylika låns
utbetalande och åtnjutande fastställa. Utskottet har tillstyrkt
hela denna summa. 28,000 Riksdaler, att ifrån Riksgälds-
Contoiret utgå, '/3 utan återbetalningsskyldighet, och %, så-
Bort}.-Stand. Prat. vid Rikad. 1850—1881. III. 72
1158
Den 28 Junit.
som län, emot de vilkor och bestämmelser, sorn för dylika
Statsbidrag blifva af Rikets Ständer föreskrifne. Att Rikets
Ständer uti någon tillförene behandlad likartad fråga ej gått
så långt uti frikostighet, kan vara möjligt, men jag vill fästa
Högtärade Ståndets uppmärksamhet derpå, att bär är fråga
om att lörvandla icke mindre, än 2,400 tunnland jord, sorn
nu utgöra blott vatlendränkta kärr och mader, till odlings¬
bar mark. Jag anser således den visade frikostigheten ganska
välbetänkt, helst om man erinrar sig, hvilka svårigheter, som
möta, för att sammanjemnka meningarne hos de olika delegarne
uti en fråga af beskaffenhet, som denna, samt dymedelst
komma till ett resultat, särdeles då bemälde delegare bestå
af en mängd mindre hemmansegare. Uti 28;de punkten af
förevarande Betänkande är någon princip icke uttalad, i af¬
seende å fördelningen utaf de till Kongl. Majits disposition
anvisade medel för befrämjande af utdikningar och aftapp-
ningar samt beredande af odlingsföretag. Enligt min tanka,
låter detta ej eller sig göra; ty omständigheterna kunna, i
skiljda fall, vara väsendtligen olika. Jag yrkar bifall till Be¬
tänkandet.
Herr Rinman: Enär tvänne af Ståts-Utskottets Herrar
Ledamöter yttrat, att, hvad uppställningen al Betänkandet lik¬
väl ej utvisar, större anslag lör ifrågavarande ändamål till¬
styrkts, än hvad sorn begärdi blifvit, hemställer jag, om icke
den uppgifna förtrollningen egt rum vid Betänkandets upp¬
sättande.
Herr Berger: Uti det upprättade kostnadsförslaget, som
uppgår till något öfver 40.000 Riksdaler, äro inbegripna ej
mindre än 43,606 Riksdaler 32 skillingar, såsom lösen för
tvänne vattenverk, hulken tillfälliga kostnad för ifrågavarande
odlingsföretag torde få betraktas, såsom ganska kännbar, Be¬
tänkandet innehåller i öfrigt, att motiouairen begärt 14.000
Riksdaler, såsom anslag utan återbelalningsskyldighet, och ett
lika stort belopp, såsom lån, hvarutaf mig vill synas klart, att
Utskottet tillstyrkt mindre Statsbidrag, än som varit hegardt,
och ingalunda större, såsom en talare velat påstå. Med an¬
ledning häraf, och då företaget afser, att få icke mindre, än
2,400 tunneland ifrån vatlendränkta kärr och mader förvand¬
lade till odlingsbar mark, och alla handlingar, hvaraf kunskap
om förslagets beskaffenhet kunnat erhållas, varit completta,
anser jag mig, för min del, böra bifalla ifrågavarande anslag,
som alser ett så nyttigt och i alla alseenden riksgagneiigt förelag.
Häruti instämde Herr Sundler.
Den 28 Junit.
4130
Herr Petré: Herr Waern har erinrat om svårigheten att
sammanjemnka meningarne hos delegare, som bestå af allmoge,
särdeles i en fråga, sorn denna. Anmärkningen kan ega sin rik¬
tighet, men försök till en sådan sammanjemnkning har ännu
icke ifrågakoinrnit. Jag tror fördenskull, att Statens bistånd
för tidigt blifvit siikt. Någon förtrollning vill jag ej påstå hafva
hos Utskottet iorelupit; men deremot kan ej nekas, att öf-
verraskning egt rum, i följd af den ordrikhet, som af den
förordande talaren inom Utskottet ströddes öfver frågan. Fä¬
ster man sig vid kostnadsförslaget, 40,000 Riksdaler, är an¬
slaget ej för stort, men molionairen har begärt blott 14,000
Riksdaler. Att, i så beskaffad sak, öfverstiga gränserna för
motiouairens egen begäran, anser jag ej välbetänkt. Jag för¬
nyar derföre min begäran om återremiss.
Herr Nordwall: Jag har hegart ordet, hufvudsakligen
för att erkänna riktigheten af den anmärkning, som mot mig
blifvit gjord, den nemligen, alt jag misstagit mig, då jag upp-
gaf, att molionairen endast begärt 14,000 Riksdaler. Der¬
emot står det last. att motionain ns måUman inom Utskottet
icke gjorde anspråk på större belopp, än 20.000 Riksdaler,
deraf 3,000 Riksdaler, såsom anslag; och jag tror mig icke
gå sanningen lör nära, om jag påstår, att effecten af denna
målsmans verksamhet för detta anslag förekom honom sjelf
nära nog lika oväntad, sorn mig. Herr Warn har yttrat, att
uti 28:de punkten af förevarande Betänkande någon princip
icke blifvit uttalad, i afseende på fördelningen af till Kongl.
Majit anvisade medel för utdikning af sanka trakter till be¬
främjande af odlingsföretag. Denna åsigt kan jag likväl icke
dela. Då Ut-kotlets af Rikets Ständer godkända förslag in¬
nehåller, att af den för berörde ändamål anslagna summan,
100.000 Riksdaler, högst 20,000 Riksdaler få af Kongl. Majit
anvisas, såsom anslag, kan jag åtminstone ej finna annat, än
att en vigtig princip derigenom är bestämdt uttalad. Olika
meningar derom borde, efter mitt förmenande, icke kunna
uppstå, och jag kan, för egen del, ej godkänna Herr Warne
tolkning. Man har, såsom bevekande skäl för anslaget, fram¬
hållit, alt 2,400 tunneland odlingsbar jord skulle genom det
ifrågaställda arbetet vinnas; men just denna omständighet ta¬
lar bättre, än någon annan, för den mening, jag hyser, eller
att det sökta målet lika säkert kan ernås genom understöd
efter de grunder, som uti 28:de punkten blifvit lagde, ja till
och med endast genom lån. Hela kostnadsförslaget uppgår till
40.000 Riksdaler, hvadan alltså hvarje tunnland af den fram-
1140
Den 28 Junit.
bragta jorden skulle erhällas för 16% Riksdaler Banco, ett
pris, för hvilket ingen hemmansegere lärer underlåta, att till¬
köpa sig odlingsbar mark, allrahelst när Staten förskjuter medel
till inköpet på lång återbetalnings'id och mot låg ränta. Ett
bevis för denna min sats har Herr Lagergren framlagt, då han
erinrade om att sjön Tåkems aftappning, ett arbete, som,
enligt kostnadsförslag, uppgåit till 70,000 Riksdaler, har blifvit
verkställdt utan anslag och med det ringa låneunderstödet
20.000 Riksdaler Banco. Detta, likasom alla d^lika företag,
när de nllöras med klokhet och beräkning, återgälda snart de
kostnader och den omsorg, som af odlaren blifvit förskottsvis
nedlagd. Icke eller bör man föreställa sig, det svårigheter
möta att förena en mängd jordlottsegare om sådane företag.
Den egna nyttan är dertill en fullt märklig drifkraft, och denna
krafts verksamhet kan så mycket mindre uteblifva, då en
medintressent är lagligen berättigad, alt öfvertaga d ns andel
i företaget, som tilläfventyrs skulle vägra att, såsom delegare,
deri ingå.
Herr Ekenman: Sedan Herr Nordwall rättat sin upp¬
gift, i afseende å den till sänkning och aftappning af sjön
Möckelö begärda summa, förfaller det skäl, sorn derifrån velat
hämtas för återremiss Men i allt läll är det anmärknings¬
värd!, att 20,000 Riksdaler, deraf 3,000 Riksdaler utan åter-
betalningsskj Idighef, inom Utskottet uppgifvits vara tillräckliga
för nyssnämnda ändamål; men att Utskottet ändock tillstyrkt
28.000 Rdvsdaler, deraf */3 utan återbelalningsskyldighet. En
återremiss, lör utredandet af verkliga behofvel, synes mig så¬
ledes vara af vigt. Jag hyser ock den öfvertygelse, alt den i
företaget intresserade menigheten bör vara i tillfälle, att af den
SMmma, som anvisas, verkställa större återbetalning, än som
Utskottet föreslagit. Hela kostnaden, fördelad på den areal,
som blir odlingsbar, utgör icke mera, än omkring 17 Riks¬
daler för tunnlandet, och vid sådant förhållande lärer en för
Statsverket fördelaktigare proportion emellan låne- och an¬
slagssummorna kunna ega rum. Lika med Herr Nordwall,
finner jag det vara fördelaktigt, om understöd, af beskatlen-
het, som det ifrågavarande, ställas till disposition af Kongl.
Maj:t, som bäst är i tillfälle att pröfva understödets större
eller mindre behöflighet. På grund af hvad jag haft äran an¬
föra, anhåller jag otti återremiss.
Herr Laqergren: Jag yrkar bifall till Relänkaridet. Ge¬
nom att lörvandla icke mindre, än 2,400 tunnland vattendränkta
kärr och mader till odlingsbar mark, åstadkommes en Riks-
Den 28 Junti.
1141
vinst, som med rätta kan kallas en fredlig eröfring. Nyttan
deraf är oberäknelig för Kronobergs län. Detta län är nem¬
ligen till sin sädesbärande jordrymd ganska inskränkt, och na¬
turen derinom icke eller särdeles frikostig. För vattenaftapp-
ningar och väglöihältringar har nämnde Ilin allt sedan 1840
bekommit blott en högst ringa del, eller 29,238 Riksdaler, af
de miliioner, som, för berörde ändamål, till andra landskaper
utgått. Allt detta bör tagas i betraktande. Ståndet har bi¬
fallit nästan hvarje punkt af ifrågavarande Betänkande, som
kunnat intressera särskilda orters representanter, men deremot
återremitterat andra, deribland den om en canals öppnande
emellan Storsjön, Södermanland och Mälaren, samt tjckes
bereda förhanden varande fråga samma öde. Ett sådant för¬
faringssätt kan jag ej gilla. Hvad som blifvit uppgifvet, rö¬
rande frågans behandling i Utskottet, hör ej hit, helst Ståndet,
oberoende deraf, eger besluta. Något skäl till afslag kan ej
hämtas deraf, alt något Bolag ännu ej blifvit bildadt; ty vid
föregående Riksdagar har anslag ändock beviljats, ehuru med
utfästande!, å Rikets Ständers sida, af det vilkor, att sådant
skulle vara organiseradt, innan någon del af anslagna beloppet
finge utlemnas.
Herr IVoern: Jag är förekommen af Herr Lagergren.
Något förbiseende, af hvad som bort iakttagas, kan ej skäligen
läggas Utskottet till last. Fastän frågan förekom inom Ut¬
skottet sent en afton, egnades deråt all möjlig uppmärksam¬
het. Utskottet kan ej eller sägas hafva förfarit med någon
öfverdrifven Irikostighet, utan löljt den grund, Utskottet an¬
sett för ändamålets vinnande erforderlig. Hvad beträffar den
proportion, Herr Nordicall uppgifvit, att Kongl. Majit måste
löija vid meddelandet af understöd utaf de i 28 punkten an¬
visade medel, bestrider jag, att någon sådan proportion blifvit
af Utskottet eller Rikets Ständer åsyftad. Jag tillstyrker
ytterligare bifall till Betänkandet.
Herr Almgren: Så goda skäl hafva blifvit förebragta,
att äfven jag förenar mig uti begäran om bifall.
Herr Ekholm: Jag anser det yttrande, en värd talare
haft, alt nemligen Högtärade Ståndet bifallit nästan hvarje
punkt af ifrågavarande Betänkande, som kunnat interessera
särskilda Ledamöter inom delta Stånd, men deremot åter¬
remitterat andra, saint tjckes bereda förhanden varande fråga
samma öde, icke böra lemnäs obesvaradt. I)å man besinnar
de anslag, som Högtärade Ståndet beviljat till landtbrukets
förbättrande, anläggning af nya och omläggning af gamla vä-
1142
Den 28 Junit.
tiar, ström- oell å-rensniri", utdikningar och aftappningar,
lii. in., kan nian ej påstå annat, än att Ståndet uppfört sig
ganska ridderligt, och jag skulle önska, att man kunde säga
detsamma 0111 det Ständ, som har sitt öfverläggningsruiri i
samina våning, som vi, men hvilket Ständ tyckes framgå
med en viss animosité. För min del. finnér jag skäligt till¬
styrka återremiss, enär särskilda Ledamöter inom Stats-Ut-
skottet förklarat, att frågan icke blifvit behandlad med den
lugna pröfning, som vederbort.
Herr Ekenman: För så vidt, som Herr Lagergrens in¬
sinuation 0111 obenägenhet hos Ståndet, att bevilja andra an¬
slag, än sådana, sorn för dess Ledamöters commnner med¬
föra direct fördel, åsyftar mig, biir jag mot densamma pro¬
testera. Min mening har icke varit, att afslå ifrågavarande
anslag, blott att fä utrönt den minsta summa, som af all¬
männa medel är erforderlig, och att få denna summa i sina
fördelningar af anslag och lån annorlunda bestämd. Till den
yrkade nedsättningen tror jag mig ega giltigt skäl af här
lemnade uppgifter, att den person, sorn inom (Jtskotlet för¬
ordat anslaget, inskränkt detsamma till 20,000 lf:dr, deraf
5,000 R:dr utan återbetalningsskyldighet. Dessutom känner
jag af erfarenhet, att kostnadsförslag, med sylte, som det
ifrågavarande, att erhålla understöd af Statsmedel, pläga upp¬
göras ganska rundeliga. Omöjligt kunde det således icke
vara, att under arbetets fortgång det skulle befinnas, att det
belopp, hvilket Rikets Ständer beviljat, till företagets utfö¬
ra n d e icke erfordrades, och naturligtvis skall det dä sätta de
i företaget intresserade uti förlägenhet, huru ölverskottet
skall användas.
Herr Sundler: Så mycket heldre anser jag mig böra
bifalla Betänkandet, sorn nära halfva den anvisade summan
skulle användas till inlösen af tvänne vattenverk. Med den
återstående hälften skulle man vara frestad tro det vara
omöjligt, att utföra ett så stort löretag, som det ifrågavaran¬
de, derest ej den deruti intresserade menigheten tillskjuter
betydlig summa, till och med öfverstigande den, de åtagit sig.
Hvad den siste värde talaren erinrat om otillförlitligheten
utaf kostnadsförslag, finner jag icke här på sin plats. Jag
tillstyrker bifall lill Betänkandet.
Herr Lagergren: I anledning af Herr Ekenmans upp¬
gift, att kostnadslöröag, i synnerhet om de hafva ett sådant
syfte, som det ifrågavarande, pläga uppgöras ganska runde¬
liga. vill jag erinra, att kostnadsförslag^ för sjön Tåkerns
Den 28 Junit.
1143
sänkning och aftappning uppgick till vida mindre, än kost¬
nadens verkliga belopp, hvaraf jordegarne sjelfve utbetalde
tre Ijerdedelar, och för återstoden erhöllo icke Statsbidrag,
utan ett lån på vissa år. Då en allmoge icke finner sig af
ett företag erhålla skyndsam och omedelbar vinst, möta all¬
tid stora svårigheter, att få jordegarne att derpå ingå. Ingen
vill gerna låta inteckna sitt hemman, lill säkerhet för en för¬
sträckning af ifrågavarande art. Hos den, som står i spet¬
sen för ett dylikt allmänt företag, erfordras mycken energie.
Jag har särskild kännedom om huru det tillgick vid sänk¬
ningen och altappningen af sjön Tåkern. Den utmärkte och
driflige man, som satte sig i spetsen för företaget, måste
sörja för allt, till och med att åt enskilde delegare uppnego¬
ciera de penningebidrag, de åtagit sig lemna. När detta er¬
fordrades i en af Rikets bördigaste provincer, huru mycket
mera skall uii det fattiga Kronobergs län det icke vara att
befara, att allmogens liknöjdhet eller motvilja skola lägga tu¬
sende hinder i vägen för ett så stort och omfattande odlings-
forelag, derest icke fördelen af ett kraftigt understöd från
det allmännas sida motväger obenägenheten hos hundratals
små jordegare.
Discussionen förklarades slutad. Herr Talmannens pro¬
positioner på bilall eller återremiss besvarades med Ja och
Nej; äfvensom votering beeärdes. En voteringsproposition
uppsattes, justerades och anslogs, så lydande:
»Den, som bifaller 50 punkten af Stats-Utskottets Utlå¬
tande, M 165, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras denna punkt.»
Votering skedde med slutna sedlar. En sedel allades
förseglad, och de öfriga, vid hvilkas öppnande 2:ue af Stån¬
dets Herrar Ledamöter stodo en på hvardera sidan om Herr
Talmannen, innehöllo 25 Ja emot 15 Nej; i följd hvaraf
Betänkandet i denna del var af Borgare-Ståndet bifallet.
Herr Talmannen och Ståndets Herrar Ledamöter åt¬
skiljdes kl. l/2 3 eftermiddagen, men sammanträdde åter, till
fortsättning af
Plenum kl. 6 e. m.
§ 3.
Fortsattes föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande, J}}
163, angående ifrågaställda extra Statsanslag till föremål,
1144
Den 28 Junii.
tillhörande Civil-Deparlementets handläggning, hvarvid före-
kommo;
31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38 och 39 punkterna.
Godkändes.
40 och 41 punkterna.
Lades till handlingarne.
42 punkten.
Bifölls.
8 4-
Föredrogos ånyo Stats-Utskottefs Ullåtanden:
M 164, i anledning dels af Kongl. Majds Nådiga Pro¬
position, angående låneunderstöd för anläggning af jernväg
emellan städerna Orebro och Nora, dels af väckt motion i
samma ämne.
I sammanhang härmed anmälde Herr Talmannen, att
från Högloll. Bidderskapet och Adeln ankommit ett Proto-
colls-lltdrag för den 26 dennes, innefattande inbjudning till
Med-Stånden, att förena sig uti Hidderskapets och Adelös, i
denna fråga, fattade beslut, att bitalia Utskottets Utlåtande,
med den förändring, att uti mom. litt. /' al de föredagne
vilknren, orden: »samt anslagssumman, i mån al arbetets
fortgång, utbetalas.» utbytas emot följande ord: »samt an¬
slagssumman utbetalas, på sätt Kongl. Majit, i mån al arbe¬
tets fortgång, bestämmer.»
Herr Brinck: Jag har alltid varit af den åsigt, att allt,
hvad Pikets Ständer kunna verka för lättade communica-
tionsanstalter, vore gagneligt och måste leda till ett helso¬
samt utvecklande af vårt samhälls-kick, hvilket annars, så
väl i mercantilt, som industriel hänseende, måste, till följe
af vårt lands vidsträrktliet, stå efter andra länders. Under
förmiddagens discussion yttrade Herr Unllinq, att oanalernas
tid nu mera vore förbi, samt jernvägarnes inne. Den sed¬
nare delen af delta yttrande, eller att jernvägarnes tid är
inne, skulle jag vilja se bekräftad, och på det att en bör¬
jan må dermed göras, får jag hemställa, att Ståndet måtte
bifalla förevarande Utlåtande. Sedan sålunda försök med
jernvägar hos oss blifvit gjordt och nyttan deraf insedd,
kunde kommande Ständer, efter moget öfvervägande, med
det alfvar, sakens vigt fordrar, lemna nya anslag lör jern¬
vägar, ty, i saknad af dessa communicationer, komma vi att
stå alltför långt efter andra länder, såväl uti industriell, som
mercantilt afseende. Vidkommande den från Bidderskapet
och Adeln hit ankomna inbjudning, så bifaller jag den så
Den 2.'S Juni i.
1143
mycket hellre, som jag ämnat göra en dylik framställning,
derest jag icke blifvit på detta sätt förekommen. Kör öfrigt
vill jag endast till Stats-Utskottets närvarande Herrar Leda¬
möter hemställa, om det icke må anses angeläget, att, när
det speciela reglementet förekommer till afgörande inom Ut¬
skottet, det må, vid morn. d, närmare bestämmas, hurudan
den der omnämnda förbindelsen bör vara författad, hvilket
visserligen kunde vara af mindre vigt, om den endast skulle
gälla för trenne år, men synes vara deslomera angeläget,
som samma förbindelse måste gälia för en tidrymd af 28
år. Afven tyckes det icke vara ur vägen, att härvid jemväl
bestämdes, å hvilka tider räntan skall belaias, eller när skyl¬
digheten att erlägga sådan skall taga sin början, hvilket ej
blifvit i Utlåtandet nog klart uttaladt.
Herr Cassel: Jag inskränker mig att lill alla delar in¬
stämma uti Herr Briricks yttrande, samt anhåller om bifall
till Utlåtandet.
Herr Gustafsson och Sundblad instämde äfvenledes uti
Herr Brincks yttrande.
Olverläggningen förklarades slutad, och på Herr Tal¬
mannens proposition godkändes Utlåtandet, jemte inbjudningen.
JW 163. angående extra anslag till föremål, tillhörande
Finance-Departementets handläggning.
Härvid förekotnmo:
l:sta punkten.
Herr Betré: Sedan Borgare-Ståndet på förmiddagen
fått helsa sin, elter slutad permission, återkomne mechanicus
välkommen, skulle det vara ganska interes-ant att erfara
hans tanka derom, huruvida en så betydlig summa, som den
nu föreslagna, rimligen kan erfordras för att anlägga den iIrå—
gakomna flottbron. Bron är visserligen ovanligt lång, det med-
gifves gerna, men så äro också 48.000 B:dr Banco för denna
anläggning en enorm summa. En dylik bro öfver den breda
Dalelfven har hitintills kostat föga mer, än 9000 B:dr Biks-
gäldssedlar. Dessutom torde det icke böra lemnäs utan an¬
märkning, att ifrågavarande a n -1 a g rätteligen bort hafva sitt
rum på en bland hufvudlitlarne. Vissa utgifter, hörande lill
de Kongl. Slottens och tillhörigheters nödiga reparationer,
ega redan sin årliga anslagssumma, hvilken, i fall den ej
förslår för sitt ändamål, hör tillökas, men ej föratdeda till
extra anslag. De Drottningholm angränsande communer kun¬
na väl tidtals begagna Trallebergs bro, men äro likväl inga¬
1146
Den 28 Junit.
lunda pligtige att deltaga i dess underhållande. De ega också
andra communicationer att i stallet använda. Vid frågans
behandling inom Utskottet gjorde jag, utan framgång, erin¬
ran om hwd här horde iakttagas, och ehuru jag icke har
anledning emotse ändring i Utskottets beslut, anser jag mig
linck, med hänsyn till anslagets betydlighet, böra begära
återremiss.
Herr Brinck: Om den ifrågaställa summan skulle ta¬
gas utaf det till Drottningholms och Svartsjös underhåll an¬
slagna belopp, så skulle ju flera år åtgå, för att ernå kost-
nndssumman, och medel sålunda komma att saknas, för att
på slotten verkställa nödiga reparationer. Det har blifvit
sagdt, att denna bro endast begagnas af dem, som fara till
Drottningholms Kongl. Lustslott, samt att densamma blifvit
af framfarna Konungar anlagd, för att förkorta vägen dit.
Detta sednare må så vara, men det är ostridigt, att öbo¬
erna deromkring, såsom på Svartsjölandet, Lofön, med tlere,
färdas denna väg, och de skulle komma i en besvärlig ställ¬
ning, om communicationen öfver bron ined lästa landet blefve
för deni afbruten. Jag yrkar derför bifall till Utlåtandet.
Herr Brodin, med tlere, instämde.
Herr Berger: Lika med Herr Betré, anser jag, att sum¬
man, 48,000 R-.dr, är allt för högt tilltagen. Af Utlåtandet
ser man ej, om Stats-Utskottet varit i tillfä lie att granska
det kostnadsförslag, som legat till grund för begäran af
nämnda summa, hvilken åtgärd, om icke alltid möjlig, dock
tyckes i detta fall varit behöflig. — Derföre, och då bron
torde kunna byggas för vida billigare pris, yrkar jag åter¬
remiss.
Liera Ledamöter instämde.
Herr Falhem: Då jag känner, att en flottbro öfver den
bredaste delen af Dalellven kostar iner oell mindre, samt
till och med kan byggas för 2000 R:dr, förenar jag mig i
yrkandet om återremiss, pä det att anslaget må nedsättas
åtminstone till hälften, om icke derunder.
Herr Gråå: Såsom Ledamot af Stals-Utskottets Utgifts-
Afdelning, der denna fråga först bereddes, torde Herr Petré
bäst kunna upplysa, att åtskilliga kostnadsförslag varit att
tillgå, samt alt alla de öfriga förslagen gått ut på vida större
summor, än det af Utskottet antagna. Det synes i allt fall
vara mindre lämpligt, att jemnföra den nu ifrågavarande
flottbron med dem, sorn blifvit lagda öfver Dalellven. De
sednare bortföras stundom af den strida elfven och det vore
Den 28 Junit.
1147
derföre mindre lämpligt, att använda någon betydligare kost¬
nad på desamma. Deremot är det meningen, att nu ifråga-
komna broarbete skall utföras med största möjliga noggrann¬
het och omsorg, så att för detsamma må kunna påräknas
en längre varaktighet, .lag yrkar bifall.
Herr Lagergren: Väl kan det synas, sorn vore det fö¬
reslagna beloppet något stort blott för anläggning af en fly¬
tande träbro, men då detsamma, efter hvad den siste välde
talaren upplyst, grundar sig på behörigen uppgjorda kostnads¬
förslag, anser jag, att man icke kan emot kostnadsberäknin¬
gen hysa några betänkligheter, helst 0111 dessa endast grun¬
da sig på lösa gissningar och suppositioner, Jag kan väl
ej bestrida sanningen af en Ledamots bestämda uppgift, att
en flottbro öfver Dalelfven blifvit byggd för allenast 2000
K:dr, men då må det dock tillåtas mig säga, att nämnde bro
sannolikt varit beräknad för andra slag tvä- och fyrfota-djur,
än de, sorn eljest vanligen begagna broar.
Herr Gezelius: Då Utskottet haft tillgång till flera kost¬
nadsförslag samt antagit det, sorn går ut på den minsta
kostnaden, hyser jag intet hopp, alt bron kan byggas för
mindre belopp, samt bifaller derför Utlåtandet.
Herr Ekholm: Jag instämmer med de talare, som yr¬
kat återremiss, och jag tror, att man genom uppbärande af
bropenningar eller annorledes kan få kostnaden för brons
anläggning ersatt, ulan att Staten dertill behöfver anlitas.
Herr Falhem: Jag vill endast upplysa Herr Lagergren
derom, att olver den af mig omnämnda flottbron öfver Dal¬
elfven transporteras allting, som på allmänna landsvägar van¬
ligen förekommer, till och med Kongliga vagnar.
Herr Petré: Ehuru jag hört åtskilliga Ledamöter yrka
bifall, tager jag mig dock friheten hemställa, om det kail
anses välbetänkt alt så der handlöst, som här är i fråga,
slumpa bort Statens medel. Föremålet för anslaget är icke
klart. Alt mina anmärkningar inom Utskottet icke vuono
särdeles gehör, kan lätt förklaras deraf, att många der länka
lika med Herr Lagergren. Det kan visserligen icke eller
betagas någon att med skämtsamma framställningar söka un¬
danrödja anmärkningar af allvarsammare art, men i föreva¬
rande fall kan skämtet föga uträtta, och då jag erfarit, att
flera Ståndsledamöter dela mina åsigter, får jag ytterligare
begära Utlåtandets återremitterande.
Herr Indebetou: Äfven jag påyrkar, att Utlåtandet må
återremitteras. Val må det medgifvas, att en bro på väg
1118
Den a8 Junti.
lill Kongl. Slottet Drottningholm bör byggas nied mera om¬
sorg och kostnad, än vanliga broar, men ändock synes det
nu tillstyrkta anslaget vara alltför drygt. l’å det alt kost-
nadsförslaget må undergå en närmare revision, yrkar jag,
som sagdt är, återremiss.
Herr Wcern: .lag måste protestera emot den åsigt, som
här tyckes göra sig gällande, att Slats-Utskotlet skulle vara
skyldigt granska riktigheten af det antagna kostnadslörslaget,
ett åliggande, som jag anser endast tillkomma Styrelsen öf¬
ver väg- och vattenbyggnader, som ock redan verkställt en
sådan granskning. I afseende på kostnaden, torde jag böra
nämna, att icke mindre, än G särskilda förslag blifvit upp¬
gjorda, alla gående ut på vida större kostnader. Så skulle,
efter ett förslag, brobyggnaderna till Drottningholm kosta
281,702 Riksdaler 20 sk„ elter ett annat. 264,252 R:dr 24
sk., efter ett tredje 188 982 R:dr 14 sk., elter ett fjerde,
171.552 R:dr 18 sk., elter ett lemle, 134.658 R:dr 44 sk„
samt, efter ett sjette förslag, 151 050 R:dr 28 sk. Det nu
antagna kostnadslörslaget är uppgjord! al l.ieutenanten Leijan-
ancker, som tillika beräknat kostnaden för byggande af en
bro på fasta stöd till icke mindre, än 113,952 R:dr 16' sk.,
allt Banco. Man bör således kunna finna, att flera olika kost¬
nadsförslag varit under Utskottets öfverläggning, samt att det
minst kostsamma blifvit utvaldt. .lag vet sannerligen icke,
huru man skulle komma ifrån ifrågavarande utgift. Alslås
anslaget, så måste antingen ingen landväg till Drottningholm
finnas, eller ork de angränsande communerna åläggas under¬
hålla densamma. Intetdera går dock lämpligen an, lika li¬
tet, sorn det är rätt att låta så heskaflade broar vara i ett
högst bristfälligt och odugligt skick. Då Utskottet föreslagit,
att uti en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit hemställa,
att, för brons begagnande, afgift måtte bestämmas, har Ut¬
skottet icke blott alsett bildande af en fond för brons fram¬
tida underhåll och ombyggnad, utan jemväl låtit förstå, att
Ständerne framdeles icke vilja eller böra besväras med dy¬
lika kostnader. Härmed har Utskottet gjort allt, hvad det
ansett sig lämpligen böra göra; och jag anhåller om bifall.
— 1 hvarje händelse protesterar jag mot återremiss på så¬
dan grund, alt Ut«kottet bör granska kostnadslörslaget, ty
sådant tillhör icke Utskottet, och ar icke heller möjligt för
detsamma.
Herr Petré: Hvad den siste talaren anfört, kan visser¬
ligen vara godt och väl för alla de Riksdagsmän, som äro
Den 28 Junii
1149
hågade att bevilja snart sagdt alla anslag utan undantag. Men
om man allmänneligen antoge detta, såsom regel, blefve, på
sätt jag förut vid mångå tillfällen antydt, en följd, att Stats¬
verket kommer att så öfverdrifvet anlitas, alt slutligen ingen
gräns för både allmänna och enskilda anspråk skulle finnas.
Mig synes det vara vida mer statseconomiskt att öka den
ordinarie staten, der anslagen finnas alltför otillräckliga, än
ali slumpvis bevilja en män d tillfälhghetsanslag, utan syn¬
nerlig pröfning. Då nämnde taiare gjort påminnelse om den
af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelsen, torde det
böra erinras, alt nämnde skrifvelse är ganska oskyldig, så¬
som endast innefattande en hemställan. Sannolikt fider den
icke till ringaste påföljd, och det hade kanske varit vida
lämpligare, om Utskottet föreslagit, att Ständerna härutinnan
fattat ett mera bestämmande beslut.
Olverläggningen var slutad, och votering begärdes. En
voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs, så ly¬
dande :
»Den, som bifaller lista punkten af Stats-Utskottets Ut¬
låtande, JV? 165, röstar: Ja.
Den, det ej vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnde punkt.»
Voteringen, sorn försiggick i vanlig ordning, utföll med
25 Nej emot 20 Ja, hvadan alltså Utlåtandets första punkt
var af Ståndet återremitterad.
2:dra punkten.
Molls.
Och JYs 166, angående extra anslag lill föremål, tillhö¬
rande Ecclesiaslik-Departementets handläggning.
Härvid lörtkommo:
Alla mom. i l:sta punkten.
Biföllos.
2: dr a punkten.
Bifölls.
3:dje punkten.
Herr Halling: Utan att på något sätt vilja brista i akt¬
ningen för vetenskaperna i allmänhet eller den Chemiska un¬
dervisningen isynnerhet, finner jag mig likväl icke höra i sin
helhet bifalla Utskottets förevarande hemställan. Det är be¬
kant, att ett Chemiskt laboratorium funnits och ännu finnes
här i Stockholm. Oaktadt detta laboratorium en längre tid
föreståtts af Europas största Chemiker, har detsamma likväl
icke varit af den omfattning, att det kostat på långt när den
1150
Den 2 fl Junti.
summa, som nu blifvit föreslagen, eller 66.66(! Riksdaler 32
sk. Alt ändamålet med detta stora anslag icke ensamt är
att åvägabringa ett laboratorium, utan jemväl och måhända
till största delen att bereda boningsrum för lärarne i Che-
mien, det synes nogsamt af samma Utlåtande. Det kan dock
icke anses rätt alt skalla dessa en fördel, som öfrige lärare
och professorer, fortfarande, komma att sakna. Jag medger
visserligen, att ett Chemiskt laboratorium bör vara så rym¬
ligt, att der bör beredas arbetsrum för lärarne, men alt åt
dem bygga hela våningar, dertill anser jag vårt land ännu
vara alltför fattigt. Jag yrkar fördenskull återremiss, på det
att summan må nedsättas till 25 eller 50,000 Riksdaler.
Herr Ekholm: Jag instämmer fullkomligt i den förre
talarens yttrande, och jag anser verkligen, att man här velat,
som man säger, skära nog breda remmar på Stats-verkets
alltför ofta anlitade bud. Upsala Academie har så betydliga
tillgångar, hvilka oupphörligen växa derigenom, att arrendena
på Academie-hemmanen nästan årligen ökas, att den gerna
kunnat sjelf bestrida den ilrågaställda byggnadskostnaden.
Stats-Utskottet har väl förskaffat sig åtskilliga upplysningar,
men det synes dock, att det icke kommit i tillfälle att rik¬
tigt titta in i hemligheten. Emedlertid hafva Ständerna lika
litet, som Stats-Utskottet, visat sig likgiltige för vetenskapliga
sträfvariden, då liera lärostolar vid Universiteten tid efter an¬
nan blifvit inrättade. Man har dock den sorgliga erfarenhet,
att, oaktadt Rikets Ständer beviljat anslag till löner, hafva
åtskilliga af dessa nya lärareplatser måst stå obesatta, eme¬
dan del saknats tjenliga ämnen till deras beklädande. Här
i Stockholm hedrifves det Chemiska studiet med mera alf¬
var, då det deremot vid Universiteterna i hög grad försum¬
mas. Här finnas och hafva funnits Uhemiker med egna la¬
boratorier, ulan att dertill åtnjuta understöd af Staten. De
lifvas af sannt intresse för vetenskapen, och deri kan man
hafva en verklig garantie, alt icke saknaden af Chemiskt la¬
boratorium i Upsala skall medföra den brist på skickliga Che-
mici, som man velat förespegla. Dessutom är summan allt¬
för stor. Den, sorn har någon kännedom om hvad det ko¬
star att bygga i Upsala, bör alltför väl veta, att en tredjedel
af den nu föreslagna summan vöre alldeles tillräcklig. Der¬
för, och om det ifrågaställa Chemiska laboratoriet verkligen
hör derstädes byggas, yrkar jag återremiss, på det att an¬
slaget må vederbörligen jemnkas.
Herr Berger: Jag kan deremot ej dela de af föregå-
Den 28 Junii.
1151
ende talarne yttrade åsigter i denna fråga, utan tror, att don
nu löreslagna summan biir beviljas till ett Chemiskt lahora-
; torium, hvaraf Upsala, Rikets första Universitet, är i största
behof. Jag föreställer mig ock, att 66,666 R:dr 52 sk. Ibco
icke äro för mycket, om man besinnar, att det är fråga icke
allenast om ett Chemiskt laboratorium, utan ock, att i denna
byggnad skulle inrättas dels förvaringsrum för mineralogiska
samlingar, m. m., dels boningsrum åt lärarne i Chemien,
helst det är af väsendtlig vigt, att läraren bor. der laborato¬
rium finnes, hvarigenom undervisningen kan lå den practi-
ska riktning, som för denna vetenskaps idkare är oundgäng¬
ligen nödvändig. Att Chemien lör vårt land är af stor vigt
och betydelse, lärer ingen neka, som vet, hvilket mäktigt in¬
flytande, denna vetenskap utöfvar på alla näringar, och var
det i sanning oväntadt att inom detta Högtärade Stånd finna
motståndare till det nu föreslagna anslaget. Det är Sve¬
rige, som äran tillkommer af Cherniens nuvarande ståndpunkt.
Det var vår odödlige Berzelius, som genom sitt sn lie lyl-
tade denna vetenskap till hvad den nu är. Det tillhör oek
Sverige att söka på allt sätt befordra denna vetenskaps vi¬
dare utveckling. Jag bifaller Utskottets Betänkande.
Herrar Bergman, Lundh och Sundblad instämde.
Herr Wwrn: Borgare-Ståndet har alltid under denna
Riksdag med intresse omfa'tat alla tillfällen alt bevilja anslag
till produetiva föremål. Vid sådant förhållande kan jag med
skäl tråna, om något föremål kan finnas, som mera, än det
nu förevarande, är förtjent af Ståndets behjertande. Att
Sverige inlager ett utmärkt ruin för dess ståndpunkt i de
Chemiska vetenskaperna, är ostridigt, men lika säkert är,
att undervisningen i nämnde vetenskaper knappast någonstä¬
des står så lågt, sorn bos oss. Vi hafva nemligen hittills
icke haft mera. än en, då vid Universiteterna i de små Ty¬
ska Staterna finnas icke mindre än 6 å 7 särskilda lärosto¬
lar i Chemien. Väl har numera anslag beviljats till ännu en
Chemisk profession. Hvartill skall dock detta gagna, om man
icke tillika anskaffar nödiga chemiska laboratorier, der ele¬
verna kunna se hvarjehanda expeiinu-nter, och dymedelst
practi.-kt utbilda sig. Det chemiska laboratoriet, som för
närvarande finnes i Upsala, förtjenar knappast namnet deraf.
Huruvida det kan vara möjligt, att, såsom en talare tycktes
vilja antyda, skickliga chemister skola kunna bildas, utan
tillgång till laboratorier, det lemnar jag derhän. Väl kan det
I1S2
Ven 28 Junti.
finnas enskilde chemister så val hiir i Stockholm, som an¬
norstädes, hvilka, af intresse för vetenskapen, hafva egna la-
horatoiier. Dessa mäste dock alltid blifva hö^st inskränkta.
Då man alser det ändamål, att 70 till 100 ynglingar skola
beredas tillfälle till ändamålsenlig undervisning, samt sådan
omöjligen kan vinnas, utan practiskt åskådliggörande i labo¬
ratorier, lärer det vara temligen klart, alt ett chemiskt la¬
boratorium bör anskatfas och detta göras så vidt omfattande
och rymligt, som mö lLt. Täger man nu detta i betraktan¬
de, så lärer man lätteligen finna, att det begärdta ansla¬
get icke kan anses lör öfverdrifvet. — Den brist på skick¬
liga lärare, sorn jemväl blifvit här omnämnd, lärer svårligen
kunna undanrödjas, med mindre man bereder utvägar för
den, som har håg och fallenhet, att utveckla sina kunskaper,
hvilket alltid ulan andras handledning måste blifva mer eller
mindre lörsvåiadt. Beträffande Upsala Universitets rika till¬
gångar, så upplyses af det i ärendet lörda Statsråds-Protocoll
för d-n 15 sistlidne November, att hela det på chemi-ka in¬
stitutionens anslag besparade capital, med hoplagda räntor,
utgjorde endast 6.000 IS:dr Iben, men hvilka medel från bör¬
jan varit beräknade och blifvit afsatta för anskaffande af che¬
mi-ka instrumenter och apparater. Huru långt man kom¬
mer med denna summa, i Dåga om nybyggnad af ett labo¬
ratorium, inses lätteligen. Dessutom bitr icke förgätas, att,
om man jemväl ville, såsom Consistorium föreslagit, göra nå¬
got för den aeademiska undervi-ningen i de physiska veten¬
skaperna, och lill den ändan uppföra ännu en tredje våning
på den ifrågaställa byggnaden, så skulle anslaget komma att
ökas med ännu 8 å 10.000 Hulr; men att Utskottet ansett
sig höra i främsta rummet framhålla hehofvet af ett che¬
miskt laboratorium, och derför stannat vid att tillstyrka
anslag endast till ett sådant. Då vi veta, hvilket mäktigt in¬
flytande de chemiska vetenskaperna ega på näringarne, sy¬
nes det, som om Borgare-Ståndet allraminst borde sätta sig
emot det ifrågavarande anslaget. Jag anhåller om bifall.
Herr Lindström: Jag instämmer till alla delar uti Her¬
rar Bergers och Werms anföranden, och jag kan icke annat
än finna det högst besynnerligt, att, då man nyligen bevil¬
jat anslag till en ny profession i chemie, man likväl gör svå¬
righeter vid inrättande af ett chemi-kt laboratorium vid Uni¬
versitetet, hvarförutan någon chemisk undervisning omöjligen
kan åvägabringas och den inrättade professionen Olifver helt
och hållet ändamålslös.
Den 28 Junii.
1155
Herr Billström: Erkännande vigten och nyttan af de
chemiska forskningarna och, med afseende på dessas betyd¬
liga utsträckning i en sednare tid, jemväl det deraf följande
behofvet att ega en ändamålsenlig laboratorii-inrättning, hvar¬
ken kan eller vill jag sätta mig emot alt anslag beviljas till
en ny byggnad för den chemiska institutionen vid Universite¬
tet i Upsala; men jag anser, att den behöfiiga byggnaden kan
erhållas för en vida mindre summa, än den nu föreslagna.
Afsiglen tyckes nemligen vara att förskaffa lärarne bostäder
i den tillernade byggnaden, men detta är något, som jag åt¬
minstone icke kan finna behöfligt, utan torde berörde arran¬
gement lämpligen kunna inskränkas dertill, att laboratorn er¬
håller bostad, och Professorerne arbetsrum på stället. Jag
kan alldeles icke inse, att undervisningen kräfver, eller att
vetenskapen kan hafva något gagn deraf att samtlige lärarne
och dessas familier i laboratorii-byggnaden inrymmas. Dess¬
utom, och då man jemnför den nu föreslagna summan med
den, som anskaffandet af local för enahanda institution nyli¬
gen kostat vid Rikets andra Universitet, måste man finna
ifrågavarande summa i hög grad orimlig. För några år se¬
dan uppfördes i Lund en ny byggnad, ämnad icke blott till
chemiskt laboratorium, utan äfven tili förvaringsrum för zoo¬
logiska, physicaliska och mathematiska institutionernas sam¬
lingar och materiel. Byggnaden, som kostat ungefärligen
25.000 R:dr, liar frenne våningar, af hvilka bottenvåningen
är inredd till chemiskt laboratorium, särskildt arbetsrum
för laboratorn och bostad åt vaktbetjeningen. Med den sålunda
beredda localen för den chemiska institutionen funno veder¬
börande sig ganska belåtna. Sedermera har dock tillfälle yp¬
pats för Academien att utbyta den nämnda byggnaden mot
en annan, vida större, som blifvit uppförd till boställe åt Stif¬
tets Biskop. Denna stora och ganska prydliga byggnad, hvar¬
est alla de omförmäldla institutionerna nu finnas inrymda,
det chemiska laboratorium i nedersta våningen, har kostat
dubbelt så mycket, som den förstnämnda, eller omkring
50.000 R:dr, en summa, som dock vida öfverstiger, hvad
man allmänneligen ansett, att byggnaden bort kosta, derest
behörig hushållning iakttagits; men ändock är sagde summa
vida mindre, än hvad nu begäres till blott ett laboratorium
i Upsala. Det är en obestridlig sanning, att de studerandes
antal vid Upsala Universitet är dubbelt större, än i Lund, så
att laboratoriet på förra stället följaktligen bör tilltagas i rym-
Borg.-Stånd. Vrot. vid Jiiksd. 1880—1851. lil. 73
1154
Den 28 Junti.
Den 28 Junii.
1155
ligare scala, särdeles med afseende jemväl å den blifvande,
talrikare lärarepersonalen, men skillnaden torde dock icke
böra blifva så betydlig, att hvad som på ena stället eger er¬
forderligt utrymme i bottenvåningen af ett hus, hvilket för
öfrigt begagnas till fyra eller fem andra institutioner, skall
på det andra påkalla en hel, vida större byggnad, som dertill
kostar mycket mer, än den förstnämnda. Efter hvad jag
tror mig med visshet veta, lärer den nuvarande Chemiae-Pro-
fessoren i Upsala redan vara försedd med publikt boställe,
och denna omständighet, i förening med en annan icke ovä¬
sendtlig, nemligen, att ett gammalt laboratoriihus nu finnes,
hvilket på ett eller annat sätt kan för den ifrågaställda ny¬
byggnaden användas, torde i ej så ringa mån böra minska
behofvet af statsanslag. Med stöd af hvad nu blifvit anTördt,
vågar jag påstå och yrka, att ett vida mindre belopp, än det
ifrågaställda och af Stats-Utskottet tillstyrkta, kan och bör
finnas tillräckligt för det uppgifna byggnadsbehofvet. Jag yr¬
kar derföre återremiss, hvarvid jag likväl ännu en gång för¬
klarar, att jag ingalunda bestrider hvarken nyttan eller nöd¬
vändigheten af den ifrågaställda byggnaden.
Herr Halling; Hvarken jag eller någon annan kan be¬
strida vigten af undervisning i de chemiska vetenskaperna.
Man bör dock icke glömma, att Rikets Ständer, särdeles vid
denna Riksdag, visat ett synnerligt intresse för näringarne och
dessas förkofran. Under sådana förhållanden, och då man
bör hoppas, att detta intresse skall allt framgent få fortfara,
bör det icke förundra någon, att man hyser betänkligheter
emot en åtgärd, hvarigenom man liksom fästar den practi-
ska delen af den chemiska undervisningen, uteslutande, vid
Academierna, då den i stället borde, med hänsigt lill dess
nära samband med och betydliga inverkan på näringarnes
utveckling, spridas ut i landet på flera olika håll, samt Uni-
versiteterne endast blifva säten för den högre, rent vetenskap¬
liga delen af Ghemien. — Om Ständerna fortgå på denna
bana, och följaktligen bevilja anslag till teckniska skolor i
åtskilliga landsorter, i hvilka skolor äfven Chemien kommer
att ingå, såsom undervisningsämne, så är det klart, att lär-
jungarnes antal vid Universiteten, och följaktligen äfven i
samma mån behofvet af ett större laboratorium kommer att
minskas. Dessutom finnes en annan grund för betänklig¬
heter emot beviljande af byggnadsanslag åt Upsala Academie.
J)et kan nemligen ännu icke vara glömdt, att nämnda Aca¬
demie låtit uppföra en Bibliotheksbyggnad af trenne vånin¬
gar, som uppslukat icke mindre, än 500,000 R:dr, utan att man
dermed ännu kommit längre, än att, till inredande af en fe-
stivitetssal, som rymmer 5,000 menniskor, i år ny kostnad
påkommit. Till ifrågastä I Ide Bibliotheksbyggnad begärdes
till en början endast ett lån af Statsverket å 50,000 R:dr,
men byggnaden var tilltagen i sådan scala, att detta belopp
j snart visade sig vara otillräckligt. Följden blef, att Acade-
mien, för anskaffande af penningar, mäste pantsätta större
delen af sina Academie-hemman, och slutligen begära lånets
afskrifning, hvilket likväl ej beviljades. Det är visserligen
godt och väl, att Universitetet sålunda erhållit en vacker bygg¬
nad ; men jag hemställer, om det icke kan vara skäl för
Ständerna, att, med ett sådant exempel för ögonen, draga
sig tillbaka, och icke med nämnde Universitet ånyo beträda
en så beskaffad äfventyrlig bana.
Herr Hesselgren instämde.
Herr Indebetou; Under Riksdagen har det vid flera till¬
fällen visat sig, att detta Stånd med välvilja omfattat alla
frågor, hvilka gått ut på att bereda tillfälle till vetenskaper¬
nas utveckling. Jag hoppas, att Ståndet icke eller nu förne¬
kar denna välvilja, särdeles då den chemiska vetenskapen i
mer eller mindre mån eger inflytande på näringarna i lan¬
det. Vi böra nemligen ihågkomma, huru nämnde vetenskap
är absolut nödig för bergsbruksidkare. Afven åkerbruket
kan icke fortgå i den nu började riktningen framåt på veten¬
skaplig väg. utan att understödjas af Chemien. Vid sådant för¬
hållande måste det klart inses, att lärjungarnes antal allt-
jernnt ökas. Den inrättning i Upsala, som har namnafChe-
miskt laboratorium, är så bristfällig, att den knappast förtje¬
na r det nämnda namnet, samt så inskränkt, att den icke på
långt när rymmer de nuvarande lärjungarne. Dessa förhål¬
landen egde rum redan för 50 år tillbaka, då jag några ter¬
miner derstädes bivistade de chemiska föreläsningarna, och
med bedröfvelse fann jag förliden sommar, då jag besökte
Upsala, att laboratorium befanns på samma låga ståndpunkt,
så mycket mer bedröflig, som sjelfva vetenskapen under
nämnde tidpunkt gått otroligt framåt. Af donna sistberörda
orsak, och då vårt land, genom vår utmärkte Berzelius, har
hedern af den utveckling, som Chemien under de sednaste
tiderna vunnit, vore det Ständerna värdigt att i någon mån
underhjelpa denna utveckling genom lättade tillfällen till en
ändamålsenlig undervisning. — En talare har ansett det öf¬
verflödigt, att lärarne i Chemien skulle hafva bostäder i la-
lise
Den 28 Junii.
boratorii-byggnaden. Men jag hemställer till hvar och en,
om icke dpt är af ganska stor vigt, att den, som undervi¬
sar i Chemien, bör ständigt vara så nära lärosalen, som möj¬
ligt. Om läraren bor i ena ändan af staden, och laborato¬
rium ligger i den andra, huru är det dä möjligt, eller huru
kan man ens begära, att han då skall kunna egna en så oaf¬
bruten tillsyn till de chemiska experimenterna, som för ar¬
betets behöriga gång oftast är af nöden? — Het är visserli¬
gen sannt, att det begärdta anslaget är ganska stort. Det
utgår dock blott för en gång, och man har på förhand der¬
vid gjort sådana förbehåll, att Universitetet, i händelse an¬
slaget icke varder tillräckligt, sjelf skall vidkännas derutöf¬
ver erforderliga kostnader, och såmedelst gjort en précaution
mot vidare anslag från Statsverket. Min vän här till höger
om mig har anställt en jemnförelse emellan kostnaden för
uppförande af ett laboratorium i Lund och den nu föreslagna.
Då man likväl besinnar, å ena sidan, att förstnämnde bygg¬
nad kostat 80,000 R:dr, samt, å den andra, att lärjungarnes
antal i Upsala är nära dubbelt emot det i Lund, synes det
icke vara för mycket, om dylik byggnad i Upsala kostar en
fjerdedel mera. Jag anhåller, att Ståndet bifaller förevarande
anslag, och jag är öfvertygad, att mången god frukt skall i
framtiden häraf uppslå.
Herr Hörnstein: Då så många talare med så mycken
sakkännedom yttrat sig i förevarande ämne för bifall till Ut¬
skottets hemställan, torde det vara öfverflödigt att vidare be¬
gära ordet. Förenande mig med dessa talare, vill jag dock
nämna, att det visserligen är sanning, att en Berzelius och en
Linné hos oss uppstått och vunnit Europeisk ryktbarhet, oan¬
sedt den brist på undervisningsanstalter, som före dem i de¬
ras vetenskaper funnits i vårt land. Häraf bör dock så myc¬
ket mindre dragas den slutsats, att nämnde anstalter jemväl
nu äro tillräckliga, och att det laboratorium, ur hvilket en
Berzelius utgått, hade redan derigenom bevisat sin ändamåls¬
enliga beskaffenhet, så mycket mindre, säger jag, som veten¬
skapen just genom honom blifvit upplyflad och utvecklad till
en förut okänd höjd, samt behofvet af utvidgade undervis¬
ningsanstalter just härigenom blifvit mera nödvändigt, än till¬
förene, för alt kunna omfatta vetenskaperna i alla sina gre¬
nar. Dåda dessa män hafva dessutom genom studier på egen
hand, sedan de, såsom lärjungar, lemnat Academierna, vunnit
deras utmärkta insigter och anseende. Desse män, Linné
och Berzelius, hafva således uppstått, oaktadt undervisnings¬
Den 28 Junii.
1157
anstalternas inskränkthet. — Desse män hafva sjelfve bevi¬
sat, att deras vetenskaper före dem varit inskränkta, och att
de fordrade ett vidsträcktare studium, hvilket åter i sin ord¬
ning kräfver mera utvidgade undervisnings-anstalter. Linné
har i Upsala sin minnesvård, sitt tempel. Till befrämjande
af den vetenskap, hvilken genom honom så långt framfördes,
har der en större byggnad blifvit uppförd, hvarest finnas
värderika samlingar, bostad åt läraren och en lärosal, som
prydes af Linnés ärestod i marmor. Månne det skulle vara
Ständerna ovärdigt, att anslå medel till en liknande minnes¬
vård åt vår store Berzelius. Derigenom att man beredde
tillfälle lill bättre och mera utvidgad undervisning i den ve¬
tenskap, deruti han frejdat icke blott sitt namn, utan jemväl
sitt fosterland, bade man egnat den vackraste, den varakti¬
gaste och deri nyttigaste minnesvård åt en stor vetenskapsman.
Herr Petré: Derigenom, att Ståndet supprimerat läsnin¬
gen af en stor del af Stats-Utskottets Utlåtande i denna fråga,
hafva vi gått miste om åhörandet af väsendtliga upplysningar,
nödiga för frågans utredning. Jag ber att få ersätta, hvad
sålunda brister, medelst uppläsande af följande: »Nuvarande
Chemiska laboratorium har redan länge varit, både i anseende
till saknadt utrymme och bristande ändamålsenlighet, allde¬
les otillräckligt för de studerandes antal, och i intet hänse¬
ende motsvarande vetenskapens behof och fordringar, och det
hus, der Chemiska laboratorium nu finnes, tillåter, hvarken i
anseende till utrymme och inredning eller beskaffenhet i öf¬
rigt, att derstädes anbringa en ändamålsenlig ny laboratorii-
inrättning. För att höja den materiela delen af den chemi¬
ska institutionen till den ståndpunkt af ändamålsenlighet, som
den chemiska vetenskapen i vår tid oafvisligen fordrar, och
dervid kunna använda de inrättningar och apparater, som
för de chemiska undersökningarne i deras mångsidiga rikt¬
ningar äro nödvändiga, är ett nytt laboratoriihus på det hög¬
sta af behofvet påkalladt; hvarjemte för den chemiska in¬
stitutionens upphjelpande, och med afseende på Chemiens
närvarande omfattning samt fäderneslandets behof, den che¬
miska undervisningen bör fördelas på tre lärostolar, eller, om
anslag dertill icke kunde beredas, åtminstone, tills vidare,
på tvänne ; hvarförutan märkes, att, då hvardera Professoren,
i anseende till experimenternas och undersökningarnas olika
arter och riktninear, borde erhålla sin särskilda laborations-
local, med dertill hörande förvaringsrum, samt en Chemie-
Professor måste, för att i allo kunna ändamålsenligt verka,
11S8
lien 28 Junit.
i och för sin vetenskap, hafva bostad vid laboratorium, den
nybyggnad, sorn för ändamålet behöfdes, ej borde tilltagas i
mindre scala, än 100 alnar i längd och 20 i bredd, samt
uppföras i tvänne våningar: att en byggnad i omförmäldta
scala, enligt uppgjorda calculer, skulle erfordra en summa af
60,000 eller högst 66,666 R;dr 32 sk., för att fullständigt
uppföras, hvilken summa komme att med 8 högst 10,000 R:dr
ökas, derest, på sätt Consistorium föreslagit, en tredje våning
anbringades, för inrymmandet af de till physiska institutio¬
nen hörande samlingar, som nu förvarades i en olämplig och
för Academiens andra behof nödig local: att till första upp¬
sättningen af för laboratorierna behöfliga materialier och in¬
strumenter skulle erfordras för en gång ett särskildt anslag
af 10 å 12,000 R:dr, samt för materialiernas underhåll 2,000
R:dr årligen; att, vidkommande de tillgångar, Universitetet
sjelf egde att för ifrågavarande ändamål använda, dessa in¬
skränkte sig till lämplig tomtplats för nybyggnaden, samt ett
på chemiska institutionernas anslag besparadt capital, som,
med hoplagde räntor, uppginge till 6,000 R:dr B:co; men
hvilka medel från början varit beräknade och blifvit afsatta
för anskaffande af chemiska instrumenter och apparater; och
att således någon annan utväg att bringa den chemiska in¬
stitutionen till det skick, som fäderneslandets både vetenskap¬
liga och industriel intressen gemensamt kräfde, ej funnes,
än att dertill af Rikets Ständer begära anslag.»
För öfrigt får jag upplysa, att, då denna fråga först be¬
reddes på Utskottets Utgifts-afdelning, föreföll det i början,
som skulle den begärda anslagssumman vara alltför dryg,
hvilket vållade tvekan, om dess beviljande till fulla äskade be¬
loppet borde tillstyrkas. Det ansågs derföre vara af vigt,
att, innan Afdelningen meddelade dess beslut, inhemta när¬
mare underrättelser af den person, som i närvarande tid torde
inom Riket vara den mest qvalificerade att belysa frågor,
hörande till de chemiska vetenskaperna. Att derom vända
sig till honom, fann man destomera i sin ordning, som det
var kändt att han med en oegennytta, hvarför man bör hålla
honom tacksam räkning, varit betänkt, att, sedan anslag be¬
viljats till inrättande af en ny lärostol i Chemien, antaga till¬
budet att emottaga samma profession, äfven med uppoffring
af nu innehafvande större fördelar. De sakrika upplysningar,
hvilka sålunda kommo Afdelningen till handa, undanröjde
alla vidare tvifvel, i afseende på summans höjd. Derefter
beslöts att tillstyrka beviljande af det äskade anslaget oaf-
Den 28 Junii.
11S9
kortadt, för att omsider vinna ett länge förgäfves eltersträf-
vadt gagneligt mål. I en sak, sådan som denna, skulle det
måhända vara ett fel att tillvägabringa en förknappning.
Detta förklaras genom de stora, både intellectuela och mate-
riela intressen, som här äro i fråga. I sjelfva Berzelii hem¬
land, der Chemien utan tvifvel borde i allmänhet befinna sig
på en gynnande ståndpunkt, har man ändock icke saknat
anledning till oro för dess framtid. Måhända ligger felet i
likgiltighet hos den framfarna tiden, eller deri, att den store
mannens samtid gjort så litet för främjande af vetenskapens
upprätthållande och utveckling efter honom. De män, hvil¬
kas kunskaper och intresse för det chemiska studium gifva
någon garantie härutinnan, äro snart räknade. Skulle äfven
de bortryckas, hvem kunde då numera häfda den chemiska
vetenskapens anseende i vårt land. En hvar, som tviflar på
det betänkliga i denna antydan, må gerna framstå med en
vederläggning. Efter de beslut, Rikets Ständer, och särskildt
Borgare-Ståndet, vid denna Riksdag fattat, hvad Universite-
terna beträffar, skulle det bära caractéren af bristande con-
sequence, om Ståndet icke omfattade detta tillfälle att upp¬
fylla ett oeftergifligt kraf af den missgynnande ställning, som
det chemiska studium vid Upsala Universitet, sedan lång tid
tillbaka, iråkat. Jag håller en talare före mig räkning för
det vackra i tankan, att, medelst ifrågavarande chemiska in¬
rättning, uppresa ett vackert monument åt den oförgätlige Ber¬
zelius. och jag tror, att vi, för vår del, ej kunna, på bättre och
värdigare sätt, gifva ett bidrag till förevigande af den store
mannens minne. Jag anhåller om proposition till bifall å
Utskottets Utlåtande.
Herr Wedberg instämde.
Herr Ekholm: Det kan icke undgå mig, att föga hopp
är att vinna Ståndets bifall för den ålerremiss af frågan, hvar¬
för jag kämpar. Känslorna hos Ståndets ledamöter äro af
andra talare så anslagna, att jag, som blott vädjar till för¬
ståndet, föga lärer kunna räkna på framgång. Ganska många
skäl tala likväl för återremiss. Det är visserligen, till lan¬
dets heder, en sanning, att bär funnits frejdstore vetenskaps¬
män, en Linné och en Berzelius, hvilka bragt sina vetenskaper
till en förut ej uppnådd höjd, och att Sverige, i dessa afse-
enden, kan fullt mäta sig med andra länder. Man må lik¬
väl icke förgäta, med hvilka små resourcer desse män fram-
bragt vetenskaperna, och att det förnämligast varit deras ovan¬
liga snillegåfvor, vi hafva derför att tacka. Men äfven andra
1160
ben 28 Junit.
hafva runnits, son» gifvit bevis på den satsen, att det ej är
blott med storartade medel, sorn stora etTecter frambringas.
Så fanns här i Riket, i slutet af förra århundradet, en Apothe¬
kare vid namn Schéele, som, uti en mindre stad, med endast
ett litet laboratorium, gjorde chemiska experimenter, som
till och med ådrogo honom utrnärkta utländska vetenskaps¬
mäns uppmärksamhet. Man bör icke nedsätta vetenskapens
sanna värde genom att tro, det stora verkstäder behöfvas,
der man likasom i degel tilldanar snillen. Till dem bland
Ståndets medlemmar, som sjelfve deltagit i chemiska labo-
rationer vid Universitetet i Upsala, hemställer jag, om det är
möjligt, att 70 elever, hvartill antalet af dem, sorn sednast
der idkat detta studium, uppgått, kunna arbeta under blott
en lärares ledning, på samma gång, i ett laboratorium. Skall
detta rättas härefter, så måste otvifvelaktig! lärarnes antal
ökas, och nya löner till sådane anslås. Jag frågar, huru det
skall kunna ske, då redan 100,000 R:dr riksgäldssedlar nu
ingalunda äro lätta att anskaffa. Jag kan försäkra, att jag
lika varmt, som någon annan inom Ståndet, ifrar förden ve¬
tenskapliga forskningens framskridande och allt, som bidra¬
ger till dess lyftande. Jag tror likväl icke, att man, genom
beviljande af ifrågavarande anslag, vinner det ändamål, som
sökes. f)e, hvilka slagit sig på studium af chemie, hafva
egentligen i Stockholm vunnit den högre utbildningen i denna
kunskapsgren, och jag tror jemväl, att derjemte, åtminstone
i större delen af de practiska läroämnena, undervisningen
bör här concentreras. Att i dylika ämnen fasthålla densam¬
ma vid Upsala, är icke enligt med tidens riktning.
Det har förvånat och smärtat mig att höra yttras, att
det chemiska studiets framtid i vårt fädernesland skall nu
bero på en enda person. Jag skulle mycket beklaga, om
häri lage någon sanning, men vill, till fäderneslandets heder,
icke tro det. Fastheldre förmodar jag, att icke allenast vid
de techniska iäroinrättningarne i Stockholm och andra Rikets
städer, utan äfven vid Academierna finnas män, som förmå
upprätthålla denna vetenskap, så att densamma icke skall
bero af endast en menniskas korta lifstid; och jag vågar
hoppas, att Chemiens studium här i landet ej skall sjunka, så
länge sinne för bildning fortfar, och isynnerhet under det in¬
flytande, denna vetenskap på andra kunskapsgrenar utöfvar.
Men, sorn sagdt är, jag tror mig fruktlöst vädja till förstån¬
dets verksamhet, då känslorna äro så väl förberedda, och
Den 28 Junii.
1161
det skall derför icke gräma mig, om förevarande Utlåtande
bifalles.
Herr Berger: Jag hörer visst icke till dem, som i likt,
som olikt bifalla anslagspropositioner. Sparsamhet med Sta¬
tens medel sätter jag i lörsta rummet. Denna grundsats
hindrar mig likväl icke att gifva min röst för bifall till före¬
varande Utlåtande. Om man läser Chemiens historia, och
tänker sig tiden af SO år tillbaka, måste man häpna öfver
de jättesteg, denna vetenskap i sednare tider tagit. Det glä¬
der mig också att finna, det yrkandet, som framställts om
återremiss å Retänkandet, icke alser afslag derå, utan en¬
dast nedsättning i det tillstyrkta anslagsbeloppet. Detta på¬
stående har man hufvudsakligen velat stödja derpå, att det
icke skulle vara nödvändigt, att läraren i Chemien äfven har
bostad i laboratoriibvggnaden. Om man likväl närmare be¬
tänker arten af undervisningen i denna vetenskap, skall det
visas, huru nödvändigt det är, att läraren ständigt kan vara
der närvarande. Men icke nog dermed. Den oerhörda ut¬
veckling, som den chemiska vetenskapen vunnit, och de stora
framsteg, den ännu årligen gör, ådagalägga noga, att ej eller
lärarne vid Universitetet i »Jetta ämne kunna vara stationaire,
utan måste ständigt förkofra sig deri, för att följa med ve¬
tenskapen. De böra, för detta ändamål, hafva sin boning i
laboratorii-byggnaden, för att kunna på stället, å lediga stun¬
der, sysselsätta sig med experimenter. Rehofvet af en ofta
oafbruten tillsyn vid sådana experimenter gör isynnerhet en
boningsplats i huset för läraren oundgängligen nödvändig.
Också är det ej skäl, att, då man är i begrepp att bygga
laboratoriihus vid Rikets första Universitet, se på några tu¬
sen riksdaler mer eller mindre; utan det bör göras så, att
Riket har heder deraf. Flere talare hafva redan erkännt,
hvilket stort och vigtigt inflytande, Chemien har på närin-
garne. Herr Indebetou har också sökt något utveckla denna
sida af saken och visat, huru ej allenast bergshandteringen,
utan äfven åkerbruket skördar vigtiga frukter af denna kun¬
skapsgren. Jag beder få tillägga: att äfven fabriksväsendet
deraf drager den största nytta: att knappt någon näringsgren
finnes, derå icke Chemien har ett mer eller mindre direct
inflytande Huru förhöll det sig vä! för 50 år sedan med
våra communications-anstaiter? Ingen jernväg, intet ångfar¬
tyg. Har icke Chemien, åtminstone indirecte och i förening
med Physiken, åstadkommit äfven dessa? Jag nämner slut¬
ligen Läkarekonsten, som står i så nära förvandtskap med
1162
Den 28 Junit.
ifrågavarande vetenskap, och med densamma fortskrider, till
hela mensklighetens gagn. Ja, ostridligen är denna veten¬
skap en af de allra vigtigaste, och då fråga nu är att bereda
densammas ytterligare framskridande inom fäderneslandet,
skall jag anse det vara mycket orätt, att förvägra det der¬
för äskade anslag af icke mera, än 66,666 riksdaler 52 skil-
lingar banco.
Herr Billström: Min värde granne här på bänken har
missförstått mitt förra anförande, då han fattat det så, som skulle
den af mig omtalade Arademiska byggnaden i Lund vara ap-
terad endast för den chemiska institutionen och hafva upp¬
förts för godt pris, då densamma kostat circa 50,000 R:dr
Banco. Denna summa ansågs tvärtom alltför hög och vida
öfver hvad erforderligt varit. Men af nämnda byggnad är
endast bottenvåningen, jag upprepar det ännu en gång, upp¬
låten till chemiskt laboratorium och dithörande materiel.
Denna våning, som är den minsta, kan endast betraktas, så¬
som y4:del af den utaf 3:ne étager bestående byggnaden,
ocb motsvarar således, med afseende på kostnaden för hela
huset, blott något öfver 12,000 R:dr Banco. Om nu tre gån¬
ger denna summa anslås till den äskade laboratorii-byggna-
naden i Upsala, tror jag, att behofvet dermed kan nöjaktigt
afhjelpas, och skulle således på långt när icke erfordras de
100,000 R:dr, som den siste värde talaren kallat lumpna.
Man har, bland annat, äfven talat om pligten att hedra Ber-
zelii minne, samt att den tillämnade byggnaden komme att
utgöra ett passande monument åt den celebre vetenskaps¬
mannen. Jag erkänner visserligen, att den store mannens
minne förtjenar Nationens hyllning, men jag kan icke fatta,
att det just sker på ett passande eller värdigt sätt genom
en byggnad, hvilken, så vidt jag rätt fattat Utskottets för¬
slag, skulle till stor del inredas till boningar för några Uni-
versitets-lärare och deras familier. Jag instämmer för öf¬
rigt uti hvad Herr Ekholm i frågan anfört.
Herr Waern: En talare har i denna sak framställt sig,
såsom förståndets målsman emot känslan. Jag lyckönskar
den värde talaren och vill endast, för min del, i anledning
deraf, nämna, att så varm känsla jag också hyser för sa¬
kens framgång, anser jag mig ingalunda befogad att åsido¬
sätta den fordran, Ståndet eger, att, för de olika meningar,
här uttryckas, höra skäl anförda, hvilken fordran jag der¬
för, efter bästa förmåga, sökt motsvara.
I afseende på sjelfva saken, ber jag att få tillägga nå-
Den 28 Junti.
1163
gra ord i korthet. Den chemiska undervisningen i Lund,
sorn nyligen bekommit ny laboratorii- och undervisningslo-
cal, är ganska lämplig, såsom utgörande en del af den all¬
männa humanistiska bildning, hvartill tillgång vid hvarje Uni¬
versitet bör finnas, men uppfyller icke strängare vetenskap¬
liga fordi ingar på fullständighet och omfattning, samt mot¬
svarar i hvarje fall icke på långt när hela landets behof.
Med beviljandet vid denna Riksdag af nya löneanslag i och
för den chemiska undervisningens utvidgande i Upsala åsyf¬
tas icke blott en allmän kännedom, eller äfven grundligare
undervisning uli den rena chemien, utan äfven denna veten¬
skaps användande i practiska riktningar. Sådan undervisning
i olika grenar är också, jag ber att få fästa uppmärksamhe¬
ten derå, af väsendtligt skiljaktig natur, och hvarje gren har
numera vunnit den utveckling, att den utgör en sjelfständig
vetenskap för sig. Den rena chemien, som är för sig fri¬
stående, användes nemligen ej blott för forskningar, i sam¬
band med andra vetenskaper, då den i sammanhang med
dessa måste studeras, utan äfven för olika yrken, då den bil¬
dar särskilda vetenskaper, såsom för bergsbruk, då den kal¬
las metallurgie, för fabriker och näringar, under benämning
chemisk technologie, vidare för åkerbruket, under namn af
agricultur-chemie, och slutligen under namn af pharmacolo-
gie för läkarekonsten, i undersökningar och beredning af
olika läkemedel, synnerligast ur växt- och djurämnen. Dessa
hufvudgrenar hafva också flera underafdelningar, hvardera af
stor omfattning och betydenhet. Häraf synes ock, huru otill¬
räcklig en lärare är för hela den chemiska undervisningen.
Vid mindre Universiteter i Tyskland finnas också, såsom jag
redan haft äran nämna, till och med 7 lärare i chemien och
de särskilda tillämpningarne deraf. I Sverige är det väl då
alldeles icke för mycket, att en profession finnes ensamt för
den rena vetenskapliga chemien. En Professor i denna ve¬
tenskap har hittills också funnits i Upsala. Vid denna Riks¬
dag hafva Rikets Ständer beviljat löneanslag för ytterligare
två lärostolar, en i zoologie, och en i chemie, den sednare
med tydligen tillkännagifven afsigt, att, genom en större pro¬
fessions sönderdelning, bereda tillfälle till erhållande af ännu
en lärostol. Hvardera undervisningsämnet fordrar likväl ovil¬
korligen särskild local och godt utrymme. Hvad bostad för
lärare i undervisningslocalen angår, sä ber jag att få uppgifva
två väsendtliga omständigheter, som göra sådant nyttigt och
nödvändigt. För det första är det af stor vigt, att en Che-
1164
Den 28 Junii.
mia; Professor, så att säga, lefver och vistas i sitt laborato¬
rium och för sin vetenskap. De experimenter, som göras
under hans tillsyn, fordra merändels en oafbruten närvaro, i
vidlyftigare chemiska forskningar, ända till 20 å 50 timmar,
hvarunder en synnerlig uppmärksamhet måste nära nog stän¬
digt iakttagas. Den andra omständigheten består deri, att i
vårt fattigare land icke kunna åstadkommas tillräckligt höga
löner åt erforderligt antal skicklige lärare, utan lönevilkoren
måste upphjelpas genom anslående äfven af bostad åt lärare,
hvilket också är verklig hushållning, i jemnförelse med mot¬
svarande contant aflöning:, tillräcklig äfven för hyrande af bo¬
ning. Vilja vi således försäkra oss om den eller de skick¬
lige personer, som nu finnas att tillgå och kunna gagna i
denna vetenskap, samt derigenom äfven bereda densamma
någon framtida utveckling, så äro uppoffringar af ifrågava¬
rande art alldeles oundgängliga. Jag vill icke säga, att det
äskade anslaget är »ringa» eller »lumpet»; men jag tror, att
det är behöfligt och skall bära rika frukter, hvarföre jag fort¬
far att tillstyrka bifall till Betänkandet i denna del.
Herr Ekholm: Jag finnér mig föranlåten att, i anled¬
ning af hvad don siste värde talaren yttrat, anmärka, det
mitt förra anförande oriktigt uppfattats, såvida jag anses hafva
velat göra mig till målsman för förståndet. Mitt yttrande
härutinnan innebar endast en hänsyftning derå, att föregående
talare så vädjat till känslan, att jag hyste föga hopp, att göra
förståndets röst gällande. Pen omnämnde värde talaren sy¬
nes mig äfven något förblanda den academiska undervisnin¬
gen i chemie med techniska läroanstalter, som nu icke äro i
fråga. Det är nemligen icke med särskildta techniska före¬
mål, som, efter mitt begrepp, den högre undervisningen i Up¬
sala bör sysselsätta sig. Ingen af talarne har ansett inrät¬
tandet endast af laboratorium draga stor kostnad. Hvad det
angår, att i laboratorii-byggnaden äfven inreda bostad åt lä¬
rare, så kan det visserligen vara bra, om det skedde med
iakttagande af måtta och urskiljning; men vi hafva förut en
bedröflig erfarenhet deraf, huru, då dryga anslag beviljats för
uppförande af Statens byggnader, det väsendtligaste deraf ofta
inredts tili praktvåningar åt embetsman, under det att ut¬
rymmet blifvit för litet för det egentligen afsedda ändamålet.
Vid Upsala Universitet finnes redan ett tillräckligt rymligt
boställe för Chemi* Professorn, med fördelaktig belägenhet
invid Fyris-ån. Mig tyckes, att han kunde, fortfarande, bi¬
behållas dervid, till besparing å ifrågavarande anslag. Skulle
Den 28 Junit.
M6S
han likväl nu fä boställe uti den nya laboratoriibyggnaden,
så torde fråga uppstå, om han icke eger att, fortfarande, di¬
sponera äfven det gamla bostället. Med ett ord, från hvil¬
ken synpunkt frågan ock betraktas, anser jag densamma böra
till Stats-Utskottet återremitteras.
Herr Nygren instämde.
Herr Lagergren: Jag tillstår, att i början förekom mig
det ifrågavarande anslagsbeloppet nog högt. Nu deremot,
sedan jag närmare betänkt saken samt åhört discussionen,
derunder isynnerhet Herr tVcerns sista yttrande tilldragit
sig min uppmärksamhet, instämmer jag fullkomligt med ho¬
nom och liktänkande talare, i yrkande af bifall till föreva¬
rande Betänkande. Jag fäster dervid desto större vigt, se¬
dan erfarenheten i våra dagar gifvit vid handen, att en före¬
trädesvis skicklig och passande person afsagt sig en profes-
sorsbeställning, emedan den dertill anslagna lön var otillräck¬
lig för lefnadsbehofven och lärokallets tillbörliga utöfvande.
Något husbållsaktigare sätt alt upphjelpa otillräckliga löner
finnes också ej i vårt land, än medelst anslående af boställe,
hvarigenom den nödiga contanta lönen stundom kan få blifva
orubbad. 1 vetenskapens och den allmänna nyttans inter¬
esse, tillstyrker således äfven jag bifall till Betänkandet.
Discussionen förklarades slutad; och sedan af Herr Tal¬
mannen framställda propositioner å bifall och å återremiss af
Betänkandet, hvar för sig, blifvit med blandade Ja och Nej
besvarade, äskades votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller 3:dje punkten af Stats-Utskottets Ut¬
låtande, M 166, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras denna punkt.»
Omröstningen företogs i vanlig ordning och utföll med
29 Ja emot 15 Nej; hvarigenom således Stats-Utskottets
utlåtande i 3:dje punkten af Betänkandet, M 166, var bifallet.
4:de punkten.
Bifölls.
5:le punkten.
Herr Rönblad uppläste den af Lector Wallman afgifna,
vid Betänkandet fogade, reservation emot Utlåtandet i denna
punkt, åberopade innehållet af samma reservation, och yr¬
kade, på grund deraf, återremiss å berörde Utlåtande.
Herr Bahrman instämde.
Herr Billström: För min del, får jag påyrka bifall till
1166
Den 26 Junti.
nu föredragna punkt. Man lärer destomindre behöfva be¬
fara, att Nykterhets-Sällskaperna derigenom tillskyndas nå¬
gon förlust, som erfarenheten visat, att, oaktadt Rikets Stän¬
der vägrat att utdela anslag af förevarande beskaffenhet,
Kongl. Maj:t likväl eger medel att disponera för nu ifråga¬
satta ändamål.
Flera af Ståndets Herrar Ledamöter anmälte sig häruti
instämma.
Herr Hörnstein: Jag tror det vara bäst att icke inlåta
sig uti någon egentlig discussion, angående denna fråga. För
min del, instämmer jag med den siste värde talaren.
Herr Gustafsson: Jag vill icke eller gifva anledning till
någon omständlig discussion öfver frågan, och skall derföre
vara ganska kort. Förekommen af dem, som yrkat bifall,
fäster jag uppmärksamheten derå, hvad en reservant anfört
om tidskriften: »Läsning för folket». Om anslaget dertill
bifalles, blir det ifrågavarande öfverflödigt. I denna tidskrift
förekomma många goda varningar emot fylleri, och att bilda
en egen liter ature, i och derlör, är, lindrigast sagdt, onödigt.
Mångå andra laster kunde icke mindre förljena en sådan.
Ofverläggningen var slutad, och Utlåtandet i denna punkt
bifölls.
6:te punkten.
Vice Talmannen Herr Halling: Då jag vid 1840—41
årens Riksdag var en bland de verksammaste att befordra
uppförande på Riks-Stat af ej mindre, än 10,000 R:dr Råneo
i anslag till resestipendier och lärda verks utgifvande, trodde
jag visst icke, att Rikets Ständer vidare skulle besväras med
begäran om anslag till särskilda behof härutinnan. Jag inser
ej eller något utomordentligt skäl till bifall å Stats-Utskot-
tets Utlåtande i förevarande punkt, meddeladt å enskild re¬
presentants motion. Jag yrkar således återremiss å detta
Utlåtande, destoheldre, som Kongl. Maj:t icke afgifvit Nådig
Proposition i ämnet, och Kongl. Maj:t dertill är oförhindrad,
om sakens vigt det krafver.
{'lere af Ståndets Herrar I.edamöler instämde.
Herr Waern: För min del, anser jag utlåtanderne i
denna punkt böra hifallas, och anhåller om proposition derå.
Det är väl bekant, alt det äldre anslag, hvarå Herr vice
Talmannen alludera!, icke förslår till alla de olika ändamål,
som dermed afses, Nu är fråga om beredande af fortsätt¬
ning utaf ett arbete, som är ganska nödvändigt och en he¬
der för Riket, samt, äfven med det begärda anslaget, icke
Den 28 Junit-
1167
kan fullföljas utan en ganska oegennyttig verksamhet, ja
uppoffring, af den person, som vill åtaga sig mödan deraf.
Jag åtminstone har svårt att fatta, huru han skall kunna gå
ut dermed, med så ringa penningeunderstöd. Följaktligen,
och oaktadt detta ändamål icke egentligen kan räknas till de
så kallade produetiva, anser jag det obestridligen nyttiga och
vackra i företaget påkalla bifall lill Stats-Utskottets Utlå¬
tande i denna punkt.
Herr Ekholm: De skäl, Pierr vice Talmannen anfört,
äro, efter min åsigt, fullt tillräckliga att stödja det yrkande,
han framställt, och hvari jag instämmer. Detta bör icke kunna
uppfattas så, som vore meningen dermed, att hindra fortsätt¬
ningen af det förtjenstfulla utgifvandet af »Svenskt Diploma¬
tarium.» Vägen dertill är anvisad genom erinran, hurusom
Kongl. Maj.t kan i ämnet aflåta Nådig Proposition, derest
understöd af allmänna medel för berörde ändamål erfordras.
Mig tyckes, att Rikets Ständer nu, såsom förut, redan åda¬
galagt stor frikostighet för vetenskaperna och lärda arbeten,
äfvensom det förekommer mig, att sluta jemväl af den nyss
hållna discussionen, angående anslag till en chemisk labora-
toriihyggnad i Upsala, som skulle flere af Ståndets studerade
Ledamöter anse sig bundne af de orden uti student-eden:
»Praeterea spondeo, me ad quemcumque statum pervenero,
semper Academiae commoda promoturum». Jag måste emed¬
lertid yrka afslag.
Discussionen var slutad; och sedan af Herr Talmannen
framställda propositioner å bifall och återremiss af Utlåtan¬
det, i denna punkt, blifvit, hvar för sig, med blandade Ja och
Nej besvarade, begärdes votering, i anledning hvaraf uppsat¬
tes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
»Den, som bifaller 6:te punkten af Stats-Utskottets Ut¬
låtande, JYi 166, röstar: Ja.
Den, det icke vill, röstar: Nej.
Vinner Nej, återremitteras nämnda punkt.»
Den omröstning, som häruppå, i vanlig ordning anställ¬
des, utföll med 23 Nej emot 18 Ja; hvarigenom Ståndet
således återremitterat förevarande 6:te punkt af Stats-Ut¬
skottets Betänkande, J\t 166, med de dervid nu gjorda an¬
märkningar.
7:de, 8:de, 9:de och 10 punkterna.
Utlåtanderne i dessa punkter godkändes.
$ 5.
1168
Den 28 Junit.
Utskottets Memorial, M 11, i anledning af särskilda, utaf
Presle-Ståndet fattade beslut vid handläggningen af Utskot¬
tets Betänkande, J\i 5, angående tullbevillningen.
§ 6.
Bordlädes andra gången nedannämnda Utskotts Betän-
kanden, nemligen:
Beviilnings-Utskoltets, N:is 12 och 13.
Banco-Utskottets, N:is 46—51.
Lag-Utskottets, N:is 27 och 28.
Stats-Utskottets, N:is 168—172; och
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economie-Utskottens
N:is 11 och 12.
§ sr-
Herr Waern erhöll ordet och hemställde till Herr Tal¬
mannen om icke plenum borde utsättas till nästa Måndag,
för att medhinna behandlingen, inom möjligast korta tid, af
inkomna Utskotts-Betänkanden.
Herr Ekholm: Jag tror verkligen, att, i följd af beslu¬
tade återremisser, göromälen i Ståndets Canzlie äro så ho¬
pade, att Ståndets Secreterare torde böra höras, om ej ut¬
sättande af plenum till Måndagen skulle verka hinderligt å
Canzliets angelägna göromål.
§ «•
Till bordläggning anmältes Stats-Utskottets inkomna Be-
tänkanden, N:is 167, 175 — 180 och 188 — 195, till hvilka
rubrikerna förekomma i protocollen öfver de ärendens pröf¬
ning, som i dessa Betänkanden omförmälas.
§ 9.
Herr Brinck hänvisade till Herr Ekholms nyss hafda
yttrande och hemställde om utsättande af val inom Ståndet
till Ledamöter i förstärkt Stats-Utskott, att hållas nästkom¬
mande Lördag.
Herr Lagergren: Så vidt jag vet, har ännu ingen fråga
inkommit till detta Stånd, hvilken är föremål för handlägg¬
ning i förstärkt Utskott. Jag tror derföre tiden ännu icke
vara inne att besluta om val till Ledamöter i sådant Utskott.
Herr Petré: Samtalsvis bar Herr Ordföranden i Stats¬
utskottet i dag underrättat mig, att det nu ifrågasatta val
hålles nästa Lördag hos Kidderskapet och Adeln. Detta
Stånds Herr Ordförande behagade derföre gå i författning
om samma vals företagande härstädes, så snart omständighe¬
terna tillåta.
Herr vice Talmannen: Efter den upplysning, Herr Petré
Den 28 Junti.
1169
nu leinnat, och då tvänne Riks-Stånd redan hafva inom sig
förrättat ifrågavarande val, vill jag icke motsätta mig det-
sammas företagande härstädes nästa Lördag, ehuruväl jag
annars anser dermed icke hasta.
Discussionen var slutad, och, på framställning af Herr
Talmannen, beslöt Ståndet att inom sig nästa Lördag för¬
rätta val till Ledamöter i förstärkt Stats-Utskott under inne¬
varande Riksmöte.
Herr Waern fästade uppmärksamheten derpå, att Stats-
Utskottets Betänkande, angående skattelörenklingsfrågan, blif¬
vit i dag bordlagdt, samt på angelägenheten, att samma fråga
blefve snart handlagd af detta Stånd och i öfrigt bragt till
en lycklig utgång, hvadan talaren hemställde, att Herr Tal¬
mannen ville oförtöfvadt göra tiden för denna frågas före¬
dragning till föremål för öfverläggning i Talmans-conclav.
Herr Gråå fästade uppmärksamheten å vigten deraf,
att icke företaga nämnde vidlyftiga fråga i eftermiddags-
plenum.
Herr Brinck instämde.
§ 10-
Protocolls-Utdrag öfver Ståndets denna dag fattade be¬
slut justerades.
Plenum slutades kl. '/2 till 9 e. m
In fidem
E. G. Runeberg.
Burt/.-Stånd. /'rot. vid fritid. 186(1 — 1851. III.
74
■
■