^ag~ samt Mil manna Besvärs- och Oeconomie-Utskot-tens gemensamma Memorial, Utlåtanden och Betänkanden.

Vo 1.

Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet för Komministrar i Annex-församlingar, att utfärda s. k. begrafnings-bevis.

Uti ett hos Hederv. Bonde-Ståndet afgifvet, till Lag-utskottets behandling remitteradt, memorial, har riksdagsfullmäktig en Elof Andersson frän Werm-lands län, med hvilken Jöns Ersson och A. Kylander sig förenat, med afseen-de å de olägenheter, som för sockneboer inom annex-församlingar i de orter, der pastor är boende pä flera mils afstånd från annexet, uppkomma, till följd deraf, att s. k. begrafningsbevis, som måste anskaffas ej mindre för dem, vid hvilkas begrafning likstol ifrågakommer, än ock för barn och fattige, icke få af komministern i annex-församlingen meddelas, — yrkat, att denna rättighet, som af pastor hittills utöfvats, måtte varda komministrarne tillerkänd, eller^ ock att en lämplig delning af pastoraterna må vidtagas.

För behandling af detta ämne, har Lag-utskottet sammanträdt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och enär den prestman, som ifrågavarande bevis utfärdar, dels för inhemtande af den allidne personens förda vandel, dels ock för anteckning om hans död, måste hafva tillgång till kyrkoböckerna; men dessa böcker, hvilka för pastoralvårdens behöriga handhafvande erfordras, äro ställde under pastors förvar, hafva Utskotten, vid betraktande så väl deraf, att en uteslutande rättighet i afseende å vården af kyrkoböckerna icke lärer kunna pastor betagas, destomindre som han för desammas ordentliga förande ensamt är ansvarig, som ock af den oreda eller mindre noggrannhet, som, derest annan person tillätes alt, jemte pastor, härutinnan föra serskilda anteckningar, möjligen kunde uppkomma, — ansett sig sakna skäl att motionärens framställning i denna del förorda; och finna Utskotten sig icke heller af de utäf motionären omnämnda olägenheter hafva hemlat giltig anledning för tillstyrkande af pastoraters delning; hvadan vördsamt hemställes,

att motionen, så i ena som andra afseendet, icke må till någon åtgärd föranleda.

V:o 2

Betänkande, i anledning af serskilda motioner, i fråga om upphäf-vande af stadgandet i 14 Kap. 5 § Handels balken samt 2 Art. 5 § af Kongl. Maj.ts förnyade Nådiga Lego-stadga den 23 November 1833, om rättighet för husbonde att tilldela tjenstehjon husaga.

I detta ämne hafva Utskotten fått till behandling emottaga framställningar, nemligen:

från Höglofl. Bidderskapet och Adeln af Herr Hjerta, Lars, som, under åberopande deraf, alt förhållandet emellan husbönder och tjenare både inför lagen och förnuftet icke kunde betraktas annorlunda, än såsom ett frivilligt kontrakt, hvarigenom den sednare på viss tid åtager sig att, emot öfverenskom-men betalning, förrätta vissa arbeten och tjensl-skyldigheter, anmärkt obilligheten och orättvisan af det stadgande, som medgifver husbonde rättighet att tilldela tjenare husaga, eller, såsom motionären uttryckt sig, att emot dem använda fysiskt våld, utan att härföre vara underkastad ansvar, derest våldet icke är af den svåra art, att skada deraf uppkommer, under det att lagen, å andra sidan, för tjenare, hvilka förgå sig emot husbonde, bestämmer ytterst sträng påföljd. Då denna makt i en rå eller nyckfull husbondes hand lätteligen kunde leda till missbruk, hvarpå talrika exempel förefunnos, samt stadgandet i 15 kap. 2, 3, 4 och 9 §§ missgernings-balken i allt fall ansåges gifva husbonden all nödig öfvervigt öfver tjenaren, har motionären, under åberopande jemväl deraf, att husagan, den han ansåge såsom en återstående lemning af träldomen, blifvit afskaffad hos de båda nationer, som uti Europa gått i spetsen för civilisationen, nemligen i Frankrike och England, äfvensom i hela vestra och södra Europa, föreslagit, att stadgandet i 14 kap. 5 § handels-balken samt föreskriften i nu gällande legostadga, om rättighet alt tilldela tjenare husaga, måtte upphäfvas; samt

från Hedervärda Bonde-ståndet af BiksdagsfuUmäktigen Gustaf Glad från Westerbottens län, som, ehuru han erkände, att husagan, derest den med måtta och på ett förnuftigt sätt användes, icke vore att anse såsom någon för svår bestraffning, likväl, vid betraktande, dels af den omenskliga behandling,

Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 2. 3 hvartill denna till omfånget nog obestämda rättighet, i en hård och sträng husbondes hand, kan gifva anledning, dels ock af svårigheten för det lidande tjenstehjonet att för en sådan misshandling njuta ersättning och upprättelse, fästat Rikets Ständers uppmärksamhet å nödvändigheten deraf, alt denna godtyckliga bestraffning afskaffas, hvarigenom, efter motionärens tanka, många tjenstehjons hårda och omenskliga behandling skulle förekommas.

Hvad dessa motioner innehålla, hafva Utskotten i öfvervägande tagit; och jemte det Utskotten anse de föreskrifter, som uti 2:dra artikeln af nu gällande legostadga för husbönder och tjenstehjon äro gifna, i så betydlig mån inskränka den rättighet, husbonde, jemlikt 36 kap. 2 § missgerings-balken, i af-seende på tjenstehjons bestraffning tillkommer, alt all farhåga för ett godtyckligt eller våldsamt utöfvande af denna rättighet derigenom lärer kunna anses undanröjd, finna Utskotten de af motionärerne, såsom en följd af denna rättighets missbrukande, anmärkta olägenheter, destomindre böra verka till husagäns afskaffande i allmänhet, som ofvanåberopade legostadga tillika innehåller föreskrift, huruledes, i sådant fall, upprättelse och ersättning af ett förfördeiadt tjenstehjon må sökas. Då Utskotten härjemte anse denna rättighet för husbonde, med bibehållande af nu gällande stadganden om tjenstetiden, icke lämpligen kunna upphäfvas, enär nödig utväg att, der allvarsamma föreställningar icke hjelpa, tillhålla ett lättjefullt eller olydigt tjenstehjon att fullgöra sina åligganden, derigenom skulle husbonden betagas, finna Utskotten, — jemte erinran, att hvad i öfrigt blifvit anfördt såsom skäl för denna rättighets upphörande, eller att husagan i liera främmande länder längesedan blifvit afskaffad, icke torde kunna i förevarande fall åberopas, helst, efter hvad kändt är, förhållandena, så väl i afseende på tjenstebjonets ställning till husbonden, som hvad angår tjenstetiden, inom dessa länder äro helt olika med dem, hvilka hos oss ega rum, — sig böra, uppå dessä förenade skäl, vördsamt tillstyrka Rikets Sländer,

¥(> 3.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring i nu gällande stadg anden, rörande legostämmo- och flyttning stid för tjenstefolk.

Uti dessa ämnen hafva följande framställningar blifvit gjorda och till Lag-samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottens gemensamma behandling öfver-Jemnade, nernligen:

af Herr Friherre Cederström, Jakob, som, efter framställning af de olägenheter, hvilka förmenats uppkomma deraf, alt, enligt nu gällande stadganden i afseende å lego-stämmotiden, som för hufvudstaden är bestämd till ett halft, men för öfriga riket till ett år, aftal om tjenst eller arbels-biträde lagligen icke kunna för kortare tid afslutas, — föreslagit, att en sådan förändring här-utinnan måtte vidtagas, hvarigenom legostämma till lagstadd tjenst eller arbetsbiträde må kunna, så i städerna som å landet, vid hvad tid af året som helst, efter ömsesidig öfverenskommelse bestämmas, likväl icke för kortare tid än en månad, samt icke för längre tid på en gång än ett år; och har motionären, under åberopande af ett, i öfverensstämmelse härmed, upprättadt, från trycket utgifvet förslag till författning i detta ämne, tillagt, att, genom en sådan förändring i lego-stämmotiden, fördelar syntes kunna förväntas, ej mindre för näringsidkaren vid utöfningen af dess yrke, än ock för arbetsfolket, enär tillfälle till sysselsättning och förtjenst för detsamma sålunda skulle beredas; och

af Herr Hammarhjelm, C. G., som, under förmälan, att den för tjenstehjon å landet föreskrifna flyttningstid, eller den 24 Oktober, vore för jordbruket högst skadlig och olämplig, hemställt, att terminen härför i stället måtte bestämmas till tiden emellan den 24 och 30 Juni; till stöd för hvilken framställning blifvit anfördt, dels att det vore af vigt, att göromålen vid den kort härefter inträffande hö- och sädes-bergningen med (lit och ordentlighet skötas, hvilket, efter motionärens förmenande, säkrast kunde påräknas vid början af tjenstetiden, dels ock att bättre vård om foder-förrådet vore att förvänta, derest samma tjenstehjon komme alt fodret under vinterm uppstilla, som uti dess inbergande deltagit;

af Herr Prosten Gellerstedt, som, med afseende ej mindre ä svårigheten för husbönder att i Oktober månad, då väglaget vanligen är dåligt, från af-lägsna orter hemta tjenstefolk, äfvensom det menliga inflytande, som denna otjenliga årstid utöfvar på dess helsa och trefnad, än ock å vigten deraf, att, på sätt af föregående motionär blifvit erinradt, vinterförrådet af foderämnen väl vårdas, hemställt, att flyttnings-terminen för tjenstfolk måtte bestämmas till medlet af Juni månad; genom hvilken åtgärd så väl ofvananmärkta missförhållanden, som äfven de olägenheter, hvilka inom motionärens hemort upp-kommo till följd deraf, att husbönder vid flyttningstiden, då landtmannagöro-målen äro i det närmaste afslutade, afskeda sina tjenare, ansågos kunna före-kommas; samt

af Biksdagsfullmäktigen Anders Andersson från Skaraborgs län, som, jemte erinran om angelägenheten deraf, att tjenstehjonsflyttningen infaller vid den för landtmannagöromålen ledigaste tid, samt under åberopande i öfrigt af de skäl, som af föregående motionärer blifvit anförde, föreslagit, att midsommartiden måtte till flyttnings-termin utsättas; varande af motionären, till vidare utveckling af dess ofvan antydda åsigt, åberopadt innehållet af en uti Skara Tidning för den I I December nästlidet år införd artikel rörande detta ämne.

Vid den öfverläggning, som, i anledning af sist omförmälda motion, inom det Hedervärda Ståndet egt rum, hafva samtlige dess ledamöter, hvilka i frågan sig yttrat, afstyrkt afseende å motionen , samt såsom skäl emot den sålunda föreslagna förändringen hufvudsakligen anmärkt: att flyttnings-terminens utsättande till midsommartiden skulle, med afseende på de byggnadsföretag, hvilka då vanligen pågå, medföra känbara kostnader för husbönder, genom den legning af arbetsfolk, som häraf blefve en följd; att inom de norra länen, der allmogen i och för fiske vid midsommartiden vistas aflägse från hemmet, en dylik förändring skulle medföra flera olägenheter; att tjenstehjonets biträde vid denna tid destomindre kunde undvaras, som dess arbetskrafter då mest tagas i anspråk; att i de orter, der tjenstefolkets lön utgår i spanmål och andra förnödenheter, svårighet för husbonden uppkomme att utgifva densamma, innan skörden försiggått, äfvensom lönerna i allmänhet icke kunde utgå förr, än säden hunnit afyttras; och hafva flere ledamöter af det Hedervärda Ståndet tillagt, att någon lämpligare tid för tjenstehjonsflyttningen, än den nuvarande, icke kunde bestämmas.

Hvad sålunda förekommit samt i ena och andra afseendet föreslaget blifvit, hafva Lag- och Ekonomi-utskotten i öfvervägande tagit; och beträffande först Herr friherre Cederströms ofvanberörda framställuing; så enär den föreslagna förändringen i legostämmotiden, utom andra olägenheter, efter Utskottens tanka, sannolikt skulle hafva till följd, att husbönder å landet, under de tider af året, då behof af arbetsbiträde mindre är för handen, afskedade tjenstehjonen, hvaraf svårighet för dessa att erhålla sysselsättning och bergning måste uppkomma, hafva Utskotten ansett sig ega skäl hemställa,

Vidkommande härefter öfrige motionärers framställningar om ändring i tiden för tjenstehjons flyttning, hafva Utskotten skolat vördsamt upplysa, att, efter hvad vid behandling åf denna fråga inhemtats, motioner, af enahanda syftning med de nu ifrågavarande, vid flera föregående riksmöten och sednast vid 1840—1841 årens riksdag blifvit väckte, dervid flyttningstiden varit föreslagen till åtskilliga från hvarandra mer eller mindre aflägsna tidpunkter samt vid sistberörda riksdag till midsommarstiden; men att Lag- och Ekonomi utskotten vid alla dessa tillfällen afstyrkt bifall till hvad sålunda blifvit föreslaget. _n

Med gillande af de anmärkningar, hvilka, på sätt ofvarberördt är, blifvit inom Hederv. Bonde-ståndet i anledning af Anders Anderssons motion framställde, få Utskotten, såsom ytterligare skäl emot de yrkade förändringarna i flyttningstiden, för egen del, tillägga: att den missbelåtenhet, som öfver nuvarande flyttningstermin för tjenstehjon blifvit yttrad, efter Utskottens tanka innebär ytterligare bevis på omöjligheten att tillfredsställa hvarje skälig önskan i detta hänseende; att det torde vara betänkligt att söka afhjelpa de partiella olägenheterna af en allmän bestämning härom genom antagande af serskilde flvttningstider för olika orter inom riket, helst sådant skulle minska utvägarna till näringsfång för den arbetande klassen samt hindra spiidandet af insigter i landtmannavrken från en ort till en annan; samt att förändiing i den nu gällande allmänna bestämmelsen för vissa landsorter komme att medföra betydande olägenheter; hemställande Utskotten, på alla dessa grunder,

att de uti förevarande ämne gjorda framställningar icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Betänkande, i anledning af väckt motion, i fråga om förändradt sätt för utöfvande af församlingarnas granskning sr ätt öfver Paslorernes redovisning för kgrkornas medel.

Hederv. Bonde-ståndet har till Lag-utskottets behandling öfverlemnat en af riksdagsfullmäktigen Tobias Lind från Bohus län väckt motion, deruti han anmärkt behofvet deraf, att ett förändradt sätt vidtages för utöfvande af för-samlingarnes granskningsrätt i afseende å den redovisning öfver kyrkornas inkomster, hvilken af pastorerne afgifves. Då denna granskning, efter hvad motionären uppgifvit, uti hans hemort sålunda tillgår, att räkenskaperna för sist-förflutna ecklesiastik året, - som stundom äro upprättade af någon kyrko-värd eller ledamot i kyrkorådet, hvilken af kyrkans medel haft uppbörd, eller ock af pastor ensam, — vid den s. k. Valborgsmässo-sockenstämman i kyrkan uppläsas, blefve häraf en följd, att församlingsboerne, oansedt de åhöra uppläsandet och räkningarna äfven underteckna, ändock sakna tillfälle att pröfva, huruvida dessa till alla delar öfverensstämma med verkliga förhållandet, helst fullständig kännedom härom icke lämpligen kan uti kyrkan inhemtas. I anledning häraf har motionären föreslagit, att inom hvarje församling årligen uti Mars eller början af April månad vid allmän sockenstämma må bland socknens bofaste män väljas två och högst fyra s. k. revisorer, hvilka skulle hafva att granska alla räkenskaper för kyrkan, som af pastor eller andra uppbörds-män för året blifvit förde; för hvilket ändamål pastor ålåge att så tidigt sammankalla revisorerne, att de vid den blifvande Valborgsmässo-socknestämman kunde skriftligen gifva tillkänna sina anmärkningar, i fall sådana skulle förefinnas, och hvilka, om de med pastor icke kunde afgöras, borde, jemte räkningarna, öfversändas till konsistorium, som hade alt dermed lagligen förfara; och skulle revisorerne jemväl, då anmärkningar öfver räkenskaperna icke egl rum, sitt godkännande derå anteckna.

För behandling af denna motion har Lag-utskottet sammanträdt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och enär en föregående granskning å församlingens sida af kyrkans räkenskaper, innan desamma vid socknestämma uppläsas, synes Utskotten destomera lämplig, som, på sätt motionären anmärkt, ett närmare öfverseende af dessa räkenskaper icke torde kunna vid socknestämman medhinnas, få Utskotten, som i öfrigt inhemtat, alt dylika föregående revisioner redan på flera ställen ega rum, för vinnande af bestämd föreskrift i ämnet, vördsamt föreslå Rikets Ständer,

att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t, genom utfärdad förordning, utan rubbning af de föreskrifter, hvilka i af seende på granskning af kyrkornas räkenskaper genom serskilda författningar redan äro gifna, täcktes i nåder stadga, att nämnde räkenskaper skola undergå revision af ombud, dem församlingen må ega att för sådant ändamål å allmän socknestämma utse', hvarefter revisionsberättelsen tillika med räkenskaps-förarens förklaring öfver framställda anmärkningar, der sådana eg t rum, böra å den för räkningarnas uppläsande bestämda socknestämma församlingen delgifvas.

N:o >

Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg till 2 mom. 6 § af Kongl. Kör ordningen den 17 April 1828, om forntida minnesmärkens fredande och bevarande.

Med anledning af de olägenheter, som för enskilde samlare af fornsaker ansågos uppkomma, till följd af den uti Kongl. förordningen den 17 April 1828 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, stadgade skyldighet om dylika konststyckens hembjudande till Kongl. Maj.t och kronan, har Herr Munck af Bosenschöld, Kils Rudolf, uti ett hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln Adeln afgifvet, till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottens gemensamma behandling remitterad! memorial, uti G § 2 mom. af åberopade Kongl. Förordning föreslagit ett tillägg af innehåll: ”Härifrån göres dock undantag, när dylika antiqviteter och jordfynd inköpas för andra uti riket varande offentliga eller enskilda samlingars eller vetenskapsmäns räkning, då det åligger köparen att, såvida fornsaken är af sällsyntare beskaffenhet, vid tio riksdalers vite och äfventyr af det köptas hemfallande till riks-museum, antingen sednast ett år efter inköpet från trycket deröfver utgifva en fullständig beskrifning och lithografi, eller ock till Kongl. riks-museum insända en dylik beskrifning och ritning; men om åter de samlade fornsakerna äro af mindre värde, skall endast en summarisk uppgift deröfver hvart tredje år till riks-antiquarien insändas, under åtnjutande, så i ena som andra fallet, af portofrihet; börande dessutom hvar och en, som för legaliserad samlare af dylika antiqviteter vill anses, under uppgifven adress sådant hos riks-antiqvarien gif-va tillkänna och en speciel förteckning öfver de af honom hittills gjorda samlingar, hvilka för vetenskapsidkare skola hållas tillgängliga, aflemna; äfvensom honom åligger alt, vid fråga om försäljning, konststycket alltid först riks-museum hembjuda, samt icke, vid Ett hundrade riksdalers vite och varans hemfallande till riksmuseum, konststycken till större eller mindre del utur riket föra, med undantag endast för sådana fall, då, med Kongl. Maj.ts nådiga tillstånd, byten eller föräringar vetenskapsmän emellan verkställas, derunder likväl icke må inbegripas sådana fornsaker, som uti riks-museum icke finnas att tillgå.

Till stöd för detta förslag är af motionären anfördt, att hågen för dylika antiqviteters uppsökande och bevarande såmedelet skulle ökas, studiet deraf lifvas och underlättas, många märkliga underrättelser af den för vetenskapen intresserade samlaren på stället inhemtas, hvilka, till följd af det nu föreskrifna hembudssättet i de flesta fall gå förlorade; hvarjemte rättigheten för enskilde personer att ega dylika samlingar, efter motionärens förmenande, skulle medföra den fördel, dels alt den, som vore lifvad af håg för studiet, sjelf kunde skaffa sig tillfälle att idka detsamma, utan att nödgas för sådant ändamål besöka hufvudstaden, dels ock att forskningen uti den vigtiga delen af dylika antiqviteters historia, nemligen stället och tillståndet, hvaruti de blif-vit funna, såmedelst kunde af den enskilde samlaren företagas.

Hvad motionen innehåller hafva Utskotten i öfvervägande tagit; men då, efter Utskottens tanka, det är af vigt, att dylika konststycken, som för forsk-

Bih. till B. St. Prot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 1 Häft. ningen i fäderneslandets historia ofta äro af högt värde, för statens räkning inköpas samt under allmän vård förvaras, der de, oberoende af de vex-lingar, för hvilka enskilda samlingar genom egares frånfälle eller andra omständigheter äro utsatte, må för vetenskapsmannen och allmänheten finnas att. tillgå, samt de kontroller, hvilka, enligt motionärens förslag, skulle den en-skikle samlaren åläggas, svårligen torde kunna tillbörligen handhafvas, finna Utskotten skäl icke vara för handen att tillstyrka förändring uti hvad genom ofvanåberopade Kongl. förordning i detta afseende är vordet stadgadt; utan föreslå fördenskull vördsamt Rikets Ständer,

N:o <>.

Betänkande, i anledning af väckt motion om fövändring af 8 § i Kongl. Maj:ts Nådiga Besolution på Presterskapets besvär den 12 Januari 1757, i fråga om befrielse från kostnader vid sy ne förrättningar för innehafvare af käpellans-boställen.

Högv. Preste-ståndet har till Lag-utskottets behandling remitterat en af Herr komminister Hallén väckt motion, deruti han dels fästat uppmärksamhet derå, att, oansedt Kongl. resolutionen den 12 Januari 1737 synes åsyfta befrielse för innehafvare af kapellans-boställen från all slags kostnad för syne-förrättningar, hvilka derå anställas, det förhållande likväl, till följd af olika tolkning af 8 § uti nämnda resolution inträffat, att lösen för husesyne-instrument, enligt gällande expeditions-taxa, blifvit boställs-innehafvare affordrad, dels ock anmärkt, hurusom flera olägenheter tillträdande innehafvare af dylika boställen tillskyndas derigenom, att vederbörande domare så Jänge fördröja expeditionen af instrumentet öfver den hållna syrte-förrättningen, att, då detsamma tillträdaren delgifves, tiden för besvärs adförande, i- händelse

Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande _T N:o 6. ti han dertill skulle finna sig befogad, redan gått till ända; i anledning hvaraf och då efter motionärens tanka, en mera bestämd och fullständig redaktion af ofvanåberopade Kongl. resolution vore af behofvet påkallad, motionären hemställt det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att 8 § uti nämnda resolution måtte erhålla följande lydelse: ”Af- och tillträdes-huse-syn å kapellansbord förrätte vederbörande domare och nämnd i laga ordning utan arfvode. Vare ock domaren, som synen förrättar, pllgtig att, vid ansvar, inom åtta dagar från syneförrättningens slut, utan lösen och i öfrigt kostnadsfritt, tillsända tillträdande kapellanen behörigt och fullständigt syne-instrument”

För behandling af detta ämne har Lag-utskottet ansett nödigt sammanträ-da med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och få de förenade Utskotten till en början vördsamt upplysa, dels att ofvanåberopade Kongl. resolution den 12 Januari 1757 uti 8 § 3 mom. innehåller, det Kongl. Maj:t, i betraktande af kapellanernes knappa lön och utkomst, ansett skäligt, det de, som förrätta husesyner på kapellansbord, icke äro mera berättigade till arfvode derföre, än de, som syna militära boställen, hvilka, likmätigt husesyns-ordningen den 15 September 1752, derföre alls ingen vedergällning få begära eller emottaga, de orter dock undantagne, hvarest några serskilda stadfästade föreningar härutinnan kunde vara ingångne, hvilka, efter öfverenskommelse, så hädanefter som dittills, borde orubbade förblifva; dels ock att nyssberör-de Kongl. Huse-syns- och Boställs-ordning för de indelda regementena till häst och fot den 15 September 1752 i tredje afdelningens 10 § bland' annat stadgar, att, när huse-syn blifvit förrättad, ”hvarföre allsingen vedergällning får begäras eller tagas'\vaA domaren eller den, som synen förrättat, icke be-gifva sig från det af honom synte boställe, innan ett exemplar af huse-syns-instrumentet och synerättens utslag blifvit renskrifvet och af honom underskrif-vet samt med lians och häradets sigill bekräftadt, och det vid fyratio daler silfvermynts vite; börande det således renskrifna exemplaret sedan straxt tillställas regements- eller munsterskrifvaren, hvilkendera tillstädes är, att deraf taga afskrifler, hvilka af honom sedan böra vederbörande tillställas.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit och då, på sätt ofvanbe-rördt är, Kongl. resolutionen den 12 Januari 1757, i fråga om arfvode för syneförrättningar å kapellansboställen, hänvisar till hvad i detta afseende uti huse-syns-ordningen den 15 September 1752 rörande militära boställen är vordet stadgadt, samt berörda huse-syns-ordning åter uttryckligen innehåller, att, för förrättad husesyn, allsingen vedergällning får begäras eller tagas, och syneförrättaren, enligt sistnämnda Kongl. förordning, icke är berättigad till

12 Lag- samt Allm. Besvärs och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 7. någon lösen för tillträdarens exemplar af syne-instrumentet, finna Utskotten det vara med författningarnas föreskrift öfverensstämmande, att lösen för hu-sesyns-instrument å kapellansbord icke må af domaren uppbäras eller ersättning fordras, hvadan ock behof af ytterligare stadgande i detta hänseende, efter Utskottens tanka, icke är af nöden.

Vidkommande åter motionärens anmärkning derom, att vederbörande domare skola, till skada för tillträdaren, så länge fördröja expeditionen af hu-sesyns-intrumentet, att tiden för ändrings sökande, i händelse han dertill skulle finna sig befogad, vid instrumentets delfående redan gått till ända; så och då ett sådant förfarande, som stridande emot författningarnas föreskrift är att anse som en försummelse å syneförvaltarens sida, hvilken, i likhet med andra tjenstefel, kan till laglig beifran och rättelse i stadgad ordning anmälas, finna Utsholten hvad af motionären, till förekommande af ett sådant förhållande, är vordet föreslaget, icke vara för ändamålet erforderligt; tillstyrkande Utskotten på dessa skäl, att motionärens framställning, så i ena som andra hänseendet, icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Uti en hos Högv. Preste-ståndet väckt, till Lag-utskottet remitterad, motion, har Herr Prosten Setterblad, i ändamål att till någon del afhjelpa några af de olägenheter, hvilka vid prestvals-förrättningar öfverklagas, nemligen röstvärfning samt svårigheten för valförrättaren att summera de afgifna rösterna, hvilken sednare åtgärd, der mycket brutna tal förekomma, under nu va-

Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 7. 13 rande förhållanden ansåges upptaga en tid af 3 till 4 timmar, föreslagit, att, med bibehållande i öfrigt af nu gällande stadganden i afseende å missivering, prof och rösträttighet, den ordning måtte, iakttagas, att hvarje röstegares på flera ställen i val-längden upptagna röster frågodagen sammanföras i en summa, hvarigenom blefve bestämdt, huru stor röst hvarje till votum berättigad person egde att afgifva, samt att detta röstetal upptages i dagens protokoll, som, der frågor förekomma, hvilka då icke kunde redas, före valet borde å valdagen kompletteras; att, med ledning af detta protokoll, författas, med \al-förrättarens namn »förses samt af församlingens äldste pröfvas voteringssedlar, hvilka, efter ordningen i protokollet, uppträdas, för att till de röstande under valförrättningen öfverlemnas; att vid omröstningen borde sålunda tillgå, att uti kyrkans kor dels uppställas 3:ne urnor, försedda med lås och så stor öppning, att en vanlig voteringssedel deruti kan införas, påtecknade med romerska siffror N:o I, II, III, som skulle utmärka 1:a, 2:a och 3:dje missivisten, dels ock framom dem uppföres en förlåt, i ändamål att göra urnorna äfven-som de röstande osynliga för församlingen, h varefter och sedan val förrättaren jemte några af församlingens äldste tagit sin plats framför denna förlåt, så att de icke kunde se urnorna, samt notarien tillika med några församlingsledamö-ter intagit den motsatta sidan, valförrättaren uppropar de röstande, hvar efter annan i den ordning de i protokollet förekomma, tilldela hvar och en den honom tillhöriga voteringssedel, som den röstande då lägger i den urna, han för godt finner; att på lika sätt fortfares, intilldess omröstningen är förbi, då, för summering af rösterna, den första urnan först öppnas, sedlarna uttagas, de hela rösterna räknas, men de brutna, som tillsamman utgöra en hel röst, sammanläggas, hvaruppå dessa hela röster, den ena efter den andra, uppträdas, hvarigenom de återstående brutna röstetalen, som icke på detta sätt kunna paras, lätt kunde genom ett enda addilions-tal uträknas; att enahanda ordning följes i afseende å de andra urnorna, hvarefter pluraliteten afgör utgången; samt slutligen, att den röstegare, som vore hindrad från inställelse, bör tillåtas till ombud välja och med fullmakt förse hvilken han behagar, under rättighet för ombudet att uttaga voteringssedeln och lägga densamma i den urna, hvarom dem emellan vore aftaldt, men hvilken öfverenskommelse ej finge för någon yppas; dock att till denna ombudsbefaitning hvarken förrätt-ninssmännen eller annan röstegare må utses, likasom det icke heller skulle vara någon tillåtet att åtaga sig fullmäktigskap för tlere än en frånvarande röstegare.

För behandling af detta ämne har Lag-utskottet sammanträdt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och då det af motionären föreslagna voleringssätt, oberäknadt de svårigheter, som vid detsammas tillämpning torde möta, efter Utskottens tanka, måste, till följd af dess vidlyftiga och invecklade beskaffenhet, taga vida större tid i anspråk, än som för dylika förrättningar nu åtgår, utan att likväl å andra sidan förekomma de olägenheter, hvilkas af-hjelpande dermed varit afsedt, anse Utskotten sig ega skäl hemställa, att denna motion icke må till någon åtgärd föranleda.

IU:o 8.

Betänkande, i anledning af väckta frågor, dels om upphäfvande af ■ det i Kongl. Kungörelsen den 2 Mars 1819 stadgade förbud att, utan af Konungens Befallningshafvande dertill lemnadt tillstånd, anställa svedjande å sandmo, bergaktig och sten-bunden mark, dels ock om förklaring af de uti Kongl. brefvet den 1 Augusti 1845 serskildt gifna föreskrifter, i fråga om rättighet till svedjande inom Blekinge län.

Genom remiss från Hederv. Bonde-ståndet har Lag-utskottet fått till behandling emottaga framställningar i dessa ämnen:

2:o af riksdag »fullmäktigen 0. Pehrsson från Blekinge län, som anmärkt, att då inom Blekinge län jorden icke är skiftad i de serskilda slags egor, å hvilka, jemlikt gällande stadganden, svedjande är tillåtet, ulan endast upptagen under de allmänna benämningarna ”ut- och inägor”. häraf inträffat, att, oansedt genom Kongl. brefvet den 1 Augusti 1845 förklarats, det de för svedjande inom riket i allmänhet stadgade föreskrifter äfven skola vara gällande för Blekinge län, hemmansegare, hvilka svedjat i beteshage och således å den mark, der lag sådant tillåter, härför blifvit tilltalade och fällde till bötesansvar, jemle förlust af den växande grödan. I ändamål alt förekomma ett dvlikt, emot lagstiftarens mening uppenbart stridande, tolkningssätt, har motionären föreslagit, det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att en sådan förklaring öfver högstberörda Kongl. bref njålte meddelas, hvari-genom bestämdes, att allmänna lagens och gällande författningars föreskrifter om svedjande äfven skola vara gällande för Blekinge län , utan hinder af de skiljaktiga benämningar, hvarunder nämnda läns jordeböcker upptaga dess skog och utmarker.

Lag-utskottet har, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, till behandling förehaft dessa motioner; och hvad först angår frågan om oinskränkt rättighet för jordegare i gemen, att å ägor, af hvad jordmån som helst, använda svedjande, få de förenade Utskotten, under tillkännagifvande, att framställningar af enahanda innehåll med den ifrågavarande vid föregående riksdagar blifvit gjorda, men af Lag- och Ekonomi-utskotten afstyrkta, vördsamt förklara, att då de bestämmelser, hvilka genom författningarna i delta hänseende äro gifna, efter Utskottens tanka, innebära ett, med hänsigt till skogarnas vård och framtida bestånd, nödigt skydd emot obetänksamma eller af bristande insigt föranledda företag, hvilka för landet och det allmänna kunna medföra oberäknelig skada, utan att likväl betaga den enskilde jordegaren rättighet alt till svedjande begagna mark af ofvan uppgifna beskaffenhet, der sådant, efter föregången pröfning, utan olägenhet kan användas, Utskotten ansett skäl icke vara för handen, att tillstyrka någon förändring eller utsträckning af hvad gällande stadganden i detta afseende innehålla; hvadan Utskotten hemställa, att denna motion icke må till någon åtgärd föranleda.

Vidkommande åter ifrågasatt förklaring af Kongl. brefvet den 1 Augusti 1845, rörande rättighet till svedjande inom Blekinge län; så enär de för svedjande i allmänhet inom riket gifna föreskrifter genom högstberörda Kongl. bref förklarats gällande äfven för sistnämnda län, samt den af motionären anmärkta svårighet alt bestämma, huruvida jord, som härtill användts, varit af sådan beskaffenhet, att svedjande derå lagligen kunnat ega rum, icke lärer genom någon åtgärd å lagstiftarens sida kunna förekommas, destomindre som undersökning och pröfning härom för hvarje serskildt fall är af nöden, anse Utskotten sig ega skäl hemställa,

lo 9-

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 Mars 1831, i fråga om liden, då auktion å landet bör vara slutad.

Hederv. Bonde-ståndet har till Lag-utskottet remitterat tvänne serskilda i detta ämne gjorda framställningar:

1:o af riksdags fullmäktigen Olof Johansson från Stockholms län, som, enär nu gällande föreskrift rörande tiden för auktioners afslutande på landet, hvil-ken tid blifvit bestämd, i afseende på auktioner, som hållas från och med den 15 Mars till och med den 15 Oktober, till klockan nio, och för dem, som förrättas under den öfriga delen af året, till klockan sju eftermiddagen, icke uppfyllde det ändamål, som af lagstiftaren dermed varit afsedt, helst oordningar af den vid dessa förrättningar församlade menigheten lika väl kunde begås under den för auktionens hållande nu tillåtna tid, som en eller annan timma sednare på aftonen, men deremot både för köpare och säljare medförde flera olägenheter, medelst tidspillan för de förre och saknad afsättning eller vanpris å de utbjudna varorna för de sednare, föreslagit den ändring uti ofvan åberopade Kongl. kungörelse, att auktioner å landet må, under alla tider af året få fortsättas till kl. 10 eftermiddagen, destoheldre som uti de städer, der auktionsförrältningar fått fortgå till denna tid, eller derutöfver, någon klagan i ofvan anmärkte hänseende icke försports; och

2:0 af riks dags fullmäktig en Lars Larsson från Elfsborgs län, som, under åberopande deraf, att, efter hvad erfarenheten visat, ifrågavarande stadgande icke medförde den dermed åsyftade verkan, utan fast heldre gåfve anledning dertill, att den menighet, som bivistat auktionen, i anseende till förrättningens tidiga upphörande, i saknad af sysselsättning, söker förströelser och tidsfördrif, hvilka kunna urarta till oordningar och lagöfverträdelser, af sådan anledning och under anförande i öfrigt af de utaf föregående motionär uppgifna skäl, hemställt, att dylika auktionsförrättningar måtte få fortgå till den tid, som af samma motionär här ofvan blifvit föreslagen.

Vid den diskussion, som i anledning af Olof Jonssons motion inom det Hederv. Bonde-ståndet egt rum, hafva Pehr Östman från Westernorrlands län, Efraim Larsson från Elfsborgs län, Anders Bengtsson från Jönköpings län med flere ledamöter i ämnet sig yttrat, af hvilka de fleste förklarat sig instämma i motionärens förslag; hvarjemte riksdagsfullmäktig en Anders Pehrsson från Örebro län serskildt hemställt, att, derest nämnda förslag i sin helhet icke kunde vinna bifall, den ändring uti nu gällande stadgande åtminstone måtte vidtagas, att auktioner, hvilka hållas under tiden från och med den 4 Mars till Oktober månads slut, måtte få fortsättas till klockan nio eller tio på aftonen.

Lag-utskottet har, för behandling af denna fråga, sammanträdt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och då nu gällande stadgande om en viss, i förhållande till årstiden och dagens längd, afpassad tid, efter hvilken auktioner å landet icke få fortsättas, dels har sin grund deruti, att de utbjudna varorna vid utropen må kunna behörigen skådas och till deras värde uppskattas, hvarigenom svek å ena, samt missbelåtenhet å andra sidan, velat före-kommas, dels ock är föranledt af nödig omtanka derom, att vid de folksamlingar, hvartill auktioner å landet gifva anledning, måtte iakttagas ordning och skick, hvars störande, derest auktionsförrättningarna under den mörka årstiden finge fortgå ännu längre på aftonen, kan vara att befara, anse Utskotten sig af dessa skäl icke kunna tillstyrka den utsträckning i afseende på tiden för fortsättande af dylika auktionsförrättningar i allmänhet, som af motionärerne blifvit yrkad; men enär, efter hvad kändt är, flertalet af auktioner på landet, i anledning af den instundande afflyttningstiden, hållas i början af Mars månad, hafva Utskotten af denna omständighet och med fästadt afseende å de svårigheter, som, till följd af auktionsförrättningens tidiga slut, för varornas för-

Bih. till B. St. Prot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 1 Iläft. yttrande under nämnde förhållanden kunna uppkomma, hemtat anledning föreslå,

att, med bibehållande i öfrigt af de uti ofvan åberopade Kongl. kungörelse den 5 Mars 1831 gifna föreskrifter, måtte stadgas^ att auktioner å landet, hvilka hållas från och med den 1 Mars till och med den 15 Oktober, få fortsättas till klockan nio eftermiddagen.

Betänkande, i anledning af väckt motion, att resandes åkdon måtte vägas och förses med stämpel, utvisande den tyngd, de innehålla.

Med anledning af de olägenheter, hvilka ansågos uppkomma deraf, att resande, vid begagnande af skjuts, icke sällan medhade åkdon af sådan tyngd, att, synnerligen på svåra och backiga vägar, de skjutsandes hästar deraf togo skada, har riks dags fullmäktig en Anders Gunnarsson från Elfsborgs län, med h vilken .Johan Bergström från Skaraborgs län och Gustaf Johansson från Kronobergs län sig förenat, uti ett hos Hederv. Bonde-ståndet afgifvet, till Lagutskottet remitteradt, memorial föreslagit, att resandes åkdon måtte af fabrikanten eller kronobetjeningen vägas och med stämpel öfver den tyngd de innehålla förses, på det att, såsom motionären anmärkt, med inberäknande af åkdonet, större tyngd efter h varje häst icke må påläggas, än som med gällande föreskrifter öfverensstämmer.

Hvad motionären sålunda hemställt, samt i öfrigt vid öfverläggning i ämnet inom det Hederv. Ståndet förekommit, hafva Lag- och Ekonomi-utskotten i öfvervägande tagit; men då den af motionären föreslagna åtgärd, oberäknadt de svårigheter, som för verkställighet deraf torde möta, icke lärer uppfylla det åsyftade ändamålet, helst åkdonets mer eller mindre tjenliga konstruktion i detta hänseende jemväl torde böra tagas i betraktande, få Utskotten som i öfrigt sakna skäl att tillstyrka motionärens förslag i fråga om åkdonets in-beräknande uti den tyngd, resande, jemlikt stadgandet i 28 kap. 13 8 bvge-nmga-balken samt 15 § i Kongl. gästgifveri-ordningen den 42 December 1734 ega medföra, vördsamt hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Betänkande, i anledning af serskilde motioner^ i fråga om kost-nadernes bestridande för ekonomiska besigtningar å kyrkoherde- och kapellans-bord.

Sedan samtlige riks-stånden gillat Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets betänkande (N:o 10), deruli Utskottet, på anförda skäl, afstyrkt bifall till en af t iksdagsf tdlmägligen A. J. Sandstedt från Jönköpings län väckt motion om upphörande af ekonomiska besigtningar å kyrkoherde- och kapellans-bord, halva, på grund af 56 § riksdags-ordningen, nya motioner i ämnet blifvit inom Hederv. Bonde-ståndet väckte och till Utskottets behandling remitterade, nemligen:

l:o af riksdagsfullmägtigen Ingemund Odin från Gotlland, som, enär orsa-ken till ekonomiska besigtningars anställande ä prest-bord vore att härleda från den vanhäfd, hvaruti boställs-innehafvarne låtit dessa boställen förfalla, ansett det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att kostnaden härför af kyrkokassorna ensamt utgjordes, helst dessa medel till kyrkornas byggnad och underhåll jemte andra oundgängliga behof voro bestämda; hvadan motionären föreslagit, att boställs-innehafvarne måtte för-pliglas att kostnaderne för omförmälda besigtningar till hälften bestrida; och

2;o af riksdagsfullmägtigen Sandstedt, som, jemte erinran, att, enligt h vad motionären föi ut anmärkt, de ekonomiska besigtningarne å ecklesiastikboställen voro obehöfliga, helst några förbättringar till följd af desamma sällan eller aldrig vidtogos, yrkat, det kostnaden för dylika besigtningar måtte af boställs-hafvaren utgöras, destoheidre som, hvad komministers-boställena angår, indelningshufvaren derå är förpliglad att underhålla alla, s^mt pastor å kyrkoherde-boställen en del af derstädes befintliga åbyggnader.

Uti förevarande framställningar hafva, vid ämnets' behandling i det Ile-derv. ståndet, Peter Petersson och Petter Mårtensson från Jönköpings län jemte flere ledamöter instämt; hvarjämte riksdagsfullmägtigen Christen Pehr-son från Gottland samt Andreas Bengtsson och J Jönsson från Jonköpings län serskildt erinrat, den forte, hurusom det ville synas, att, då, vid dylika besigtningar å andra boställen, arf vodes-koslnader för förrättningen icke

Bih. till R. St. Prot 1847 och 1848 , ₇ Sami. 2 A/d. 2 Haft. 1 ega rum, ersättning för skjuls och traktamenten rn. m. vid nu ifrågavarande boställen erlades endast derför, att församlingarnes och kyrkornes medel der-vid voro att tillgå; samt de sednare, att då, jemlikt stadgandet i 26 kap. byggninga-balken, kyrkoherde åligger att, sedan socknemän åt honom byggt, sielf hålla husen vid makt, billigheten tycktes fordra, det pastor åfven borde bidraga till kostnaderne för besigtningarne, helst desse endast för kontroll å häfden blifvit föreskrifne.

livad sålunda förekommit samt af motionärerne föreslaget blifvit, har af Lag-utskottet i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet tagits i öfvervägande; och hvad först angår motionärernes yrkanden, för så vidt de angå kostnadernes bestridande för ekonomiska besigtningar å komministers-boställen; så enär, på sätt U skotten i förut afgifvet utlåtande anmärkt, in-nehafvare af kapellans-bord åtnjuta befrielse från kostnader lör laga af- och tilllrädes-husesyner, som å desse boställen anställas, finna Utskotten, till följd härafoch med afseende i öfrigt å kapellanernes knappa lönevilkor, en lika förmån i fråga om ekonomiska besigtningar böra dem förunnas; hvadan och då någon ändring af nu gällande stadgande i afseende å kostnadernes bestridande för omförthälde besigtningar, så vidt de röra kapellans-boställen, ieke kan af Utskotten förordas, Utskotten vördsamt hemställa,

att motionärernes framställningar i denna del icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Vidkommande deremot ifrågasatt skyldighet för innehafvare ni kyrkoherdeboställen att nämnde besigtningskostnader utgöra eller deruti deltaga, hafva Utskotten funnit det vara med billighet öfverensstämmande, att dessa kostnader drabba kyrkoherden i mån af den byggnadsskyldighet, som honom åligger, men tillika icke förbisett de svårigheter, hvilka, genom antagande af denna beräkningsgrund, uppstå i afseende å bestämmandet af boställshaf-varens anpart uti dessa kostnader vid sådana boställen, der församlingen och kyrkoherden gemensamt, till större eller mindre del hvardera, uli byggnadsskyldigheten deltaga. I öfverensstämmelse med ofvan antydda asigt, utan annan förändring, än den, som, till förekommande af tvistigheter om besigt-nings-kostnadens fördelning under nyss uppgifne förhållanden, torde vara af nöden, få Utskotten alltså vördsamt föreslå Rikets Ständer

att, uti underdånig skrif velse , hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj.t täcktes . med ändring af hvad uti 8 § af Kongl. kungörelsen den 28 Maj i83o, rörande kostnads-ersättnings utgörande för ekonomiska besigtningar, är vordet stadgadt, i nåder förklara, det nämnde kostnad,hvad” kyrkoherde-boställen” angår skall bestridas af boställs haf varen, der han ensam har byggnadsskyldigheten å bostället sig ålagd, och af kyrkornas medel, der församlingen ensam har samma byggnadsskyldighet, samt af kyrkoherden och kyrkokassan, till hälften hvardera, der byggnadsskyldigheten mellan den förre och församlingen är delad, ehvad de i denna skyldighet till större eller mindre mån deltaga.

”Alt, såsom de sammansatta Utskottens pluralitet föreslagit, kostnaden för ekonomiska besigtniogar å kyrkoherde-boställen skulle, till större eller mindre belopp, ersättas af boställsinnéhafvaren , synes mig sakna all rättsgrund. Staten är visserligen berättigad alt, om de boställen, den upplåtit åt sina tjenstemän, vanvårdas, ställa de underhållsskyldige till ansvar; men finner den derutöfver nödigt alt periodiskt efterse, huru dessa boställen skötas, antingen vanvård egt rum eller icke, lärer väl den kostnad, sådan kontroll kan medföra, ej böra drabba någon annan, än den kontrollerande sjelf. Denna skyldighet erkände 1686 års kyrkolag, då den uti XXIV kap. 19 § ålade kontrakts-prosten att vid visitationer, i någon kronobetjentes närvaro, hålla husesyn å ecklesiastika boställen inom församlingarne, utan att omnämna något arfvode, och således under förutsättning, att besigtningen skulle vara ett tjensteåliggande, för hvilket ingen serskild betalning bestods. Kongl. kungörelsen den 28 Maj 1830, som endast är kyrkolagens stadgande, tillämpadt på sednare tiders förhållanden, vidhåller samma princip, då den i 8§ tillägger vid dylika besiglningar fungerande kronobeljente och nämndemän betalning af kyrkornas medel, hvilka, till en del, nemligen vin- och byggnads-sä-den, böter, o. s. v., härröra från staten.

Oberäknadt det efter min åsigt rällsvidriga uti det af de sammansatta Utskotten föreslagna sättet att bestrida kostnaderne för ekonomiska besigtnin-gar å kyrkoherde-boställen, röjer sig ock deruti en inkonseqvens, då Utskotten medgifva, alt församlingarnes anpart i utgifter får lagas af kyrkornas tillgångar. Ålägges en af de underhållsskyldige alt ersälla den hvart femte år återkommande kontrollen, så måste ock samma åliggande sträcka sig till den andra. Icke eller må kyrkokassor betraktas såsom socknekassor, hvilka, efter församlingarnes godtfianande, kunna användas. Sådant är uttryckligen förbjudet i Kongl. brefvet till Kammar-kollegium den 6 Juni 1797, hvilktt ock eljest i detta ämne lemnar goda upplysningar.

Af nu anförda skäl har jag tro t, att ifrågavarande motioner icke bordt vinna något afseende.”

Ank. till Exp. Utsk. den a3 Maj, kl. it f. m. Betänkande, i anledning af väckta frågor om nedsättande af en kommitté' för undersökning rörande skogshushållningen, om inskränkning i dispositionsrätten af enskild skog, om förhöjd ansvarspåföljd för åverkan samt om ett förändradt hushåll-ningssätt i afseende på härads allmänningarne.

Uti dessa ämnen hafva följande motioner biifvit väckta och till behandling, dels af Lag-, dels af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, dels ock af desse Utskott gemensamt remitterade, nemligen:

af herr Paijkul, C. S., som fästat uppmärksamheten å angelägenheten der-af, att ett förändradt hushållningssätt vidtages i afseende på skogarne inom riket, enär dessa årligen minskas och uthuggas, eller, der sådant icke eger rum, så illa vårdas, att anledning vore för handen att befara, dels alt skogsbrist i många 01 ter torde uppstå, dels ock alt den stora inkomst, som kunde hemtas af svenska skogarne genom exporten af trädvaror, snart kommer att förminskas eller alldeles upphöra. I anledning bäraf och då strängare straff för åverkan eller lagbestämmelser för skogsegares bruk af egen skog, efter motionärens tanka, voro mindre lämpliga, har han hemställt, det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla om nedsättande af en kommitté af i skogshushållningens alla grenar theoreliskt och praktiskt kunnige män, hvilka borde undersöka och utreda allt hvad denna hushållning rörer, samt kan inverka på skogarnes framtida bestånd. Såsom föremål för den föreslagna kommitteeus verksamhet har motionären ytterligare uppgifvit, att densamma borde taga en, så vidt möjligt är, noggrann kännedom om de skogar, hvilka nu finnas, så väl till areal som till jordmån och användbarhet för olika ändamål, äfven-som söka sprida kunskap hos skogsegare om förmånligaste hushållningssältet, så att ej träd, tjenliga till masteträd, må användas till ved och kol; alt denna kommitté skulle undersöka, dels huruvida icke afsätlning kunde beredas mera aflägsna skogar, dels om ej på vissa orter skog med fördel kunde planteras och huru dertill må uppmuntras, dels ock om det nu införda trakthuggniogs-sältet är det rikligaste, eller om, genom fröträdens borttagande, brist på gröfre och tdl afsalu tjenligare trädvaror kunde komma att uppstå; och

af herr aj Ström, Israel Ad., som likaledes anmärkt vigten och be-hofvet af en förbättrad hushållning med landets skogar samt erinrat om de betänkliga följder, hvartill inträffande skogsbrist kunde gifva anledning, både med hänsigl till landets eget behof, helst surrogat i andra brän-materialier hätstädes icke .finnas att tillgå och med afseende å handeln på utrikes ort, uti hvilken en oberäknelig undervigt skulle uppkomma, derest skogarne icke mera kunde gifva de byggnads-, kol- och slöjdeämnen, som förskaffa landet de utländska varor, dem vanan gjort till ett oundgängligt behof. Till stöd för en sådan farhaga har motionären anfört: att på många ställen inom riket finnas slätter, af hvilka flere i mannaminne burit skog, men nu ligga aldeles öde; att, till följd af nuvarande skogshushållning, afkastningen af skogen vanligen uppgår endast till 22 famnar på tunnelandet, då deremot en medelmåttigt bördig mark på denna jordrymd borde kunna gifva 50 å 60 famnar; all till koluing lör bruken merendels användes omogen underårig skog, hvarigenom antipieeras på kommande år och hvilket fortgår ända tills tillgång härtill saknas; att kringresande spekulanter uppköpa det ena skogshemmanet efter det andra, nedhugga skogen och derefter föryttra den nakna jorden; samt alt genom utförseln af unga träd, hvilken handel i större skala lärer bedrifvas både tian vestra kusten och från de norra provinserna, brist på sågtimmer för sågverkens behof vore alt befara. Alt sätta gräns emot en sådan förstörelse vore, efter motionärens tanka, af nödvändigheten påkalladt.i hvilket afseende och då den ena statsmakten icke kunde deremot uppställa något hinder, enär sadant ansåges såsom ett ingrepp i egendomsrätten, utan frågan härom borde af båda statsmakterna samfäldt afgöras, motionären fästat uppmärksamhet å behofvet af en skogslag, som innehölle bestämmelser i detta hänseende, helst inom andra länder sådana lagar redan funnos, dels för att betrygga innevånarne mot skogsbrist, dels ock för att, genom skydd af skog, värna för stormars ödeläggande inverkan och landets uttorkning i brist af nederbörd. I sammanhang härmed har motionären hemställt, huruvida icke 1ämpligen kunde föreskrifvas, det hvarje skogsegare bör, vid huggning af sin skog, qvarlemna nödiga och fullväxta fröträd, samt, der desse skulle kull-blåsa eller borthuggas, ovillkorligen förpligtas att genom frÖsåning uppdraga ny skog i den afhuggnas ställe, äfvensom alt rätta fällningen någorlunda efter skogens arealvidd, med beräkning af en emellan 80 och 120 år liggande omloppstid, egaren likväl obetaget att i ungskogarne göra nödiga bjelpgallringar, äfvensom att i den öfriga skogen borttaga alla vindfällen och förtorkade träd; — genom hvilket stadgande motionären ansåge så mycket åtminstone kunna vinnas, att de förödande fällningarna af den ena skogstrakten efter den andra, i disproportion emot skogsvidden, förekommas. — Slutligen har motionären, med hänsigt till de olika resultater, hvilka frambringats, till följd af olika förvaltnings- och hushållningssätt, i afseende å kronopai kerna och härads-allmänningarna, anmärkt nödvändigheten deraf, att dessa sednare vårdas och skötas efter samma grunder som de förra, med undanlag likväl i så måtto, att skogsafkaslningen af allmänningarne utdelas till häradsboerne efter de af landshöfdingarne ulskrifna utsyningslistor och emot en skälig afgift, på det bidragen måtte drabba dem, som få nytta af skogen och i förhållande till erhållen större eller mindre utsyning; samt att dessa inkomster, tillika med hvad som hittills influtit, tillfalla skogskassan, hvilken borde tillkomma att genom en instruerad och pålitlig skogspersonal bescrja både förvaltningen och bevakningen, äfvensom återsådder och hägnader m. m.; genom hvilket förslag ej mindre alimänningarnes, än ock kronoparkernes framtida bestånd, efter motionärens tanka, blefve betryggadt, helst dessa sednares skogskassa hittills användts äfven till bidrag af löner samt byggnad af boställen åt bevakare vid allmänningarna;

af herr S. G. Zetterberg, som, enär erfarenheten vittnade derom, hu-Jedes, i sednare lider, sådana fasta egendomar, hvilka hafva skog, blifvit inköpta endast för att afverka skogen, likasom denna vore nyttig i den mån den med största möjliga hastighet konsumerades, ansett en gräns böra sättas emot denna alltmer hotande förödelse, hvilken, derest den ohejdadi finge rasa fram, skulle beröfva landet en af dess bästa tillgångar och oumbärligaste hjelpkällor. Då staten, efter motionärens tanka, kunde, ulan att fela mot förnuftet, göra sådana inskränkningar i den enskildes eganderält, som oundvikligen böra finnas för att afhålla individen från de positiva företag inom häns rätt-s-sfer, som verka förstörande äfven inom alla de öfriga indi vidernes, har motionären, vid betraktande häraf och med hänsigt å de för landet o-lycksbringande följder, hvartill omförmälda skogshushållningssätt kunde gifva anledning, föreslagit, alt, ined den inskränkning uti dispositionsrätten af egen skog, som häraf blefve en följd, och med derefter lämpad ändring i Kongl, förordningen om skogarne i riket den 1 Augusti 1805 måtte stadgas: ”hvar, som innan 10 år från tillträde af fast egendom, antingen såsom egare, arren-dator, brukare eller pantinnehafvare, afverkar eller på något sätt afhänder mer än en tiondedel af den till egendomen hörande skog, höte fulla värdet af hvad han afverkat eller från egendomen afhändt samt ersätte den kostnad, som för skogens uppmätning och värdering, i och för åtalets utredande, åtgått. Krono- eller skogs- och jägeri-beljente, som åtalet utfört, tillkomma ena hälften af böterna och den andra tillfälle skogsplanterings-kassan. Saknas tillgång till böter, varda de förvandlade efter enahanda grund, som böter för annan åverkan. Åtal, som icke blifvit ansläldt inom 2 år från omför* mälde tids utgång, vare utan verkan.”

Vidare och till skärpande af samt enhets införande i straffet för åverkan å annans egor har motionären yrkat den ändring i 62 och 63 §§ i of-vannämnda Kongl. förordning samt Kongl. förordningen den 18 December 1823, att åverkaren skall böta tredubbla värdet af hvad han åverkat och vara förluslig medborgerligt förtroende; hvaremot serskild vitesbot, såsom ett godtyckligt och oegentligt straff icke skulle för förbrytelser af detta slag å-dömas.

Delta med hvad mera i anledning af herr af Ströms motion hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln blifvit yltradt, hafva Lag- och Ekonomi-utskotten tagit under öfvervägande; och hvad först vidkommer frågan om nedsättande af en kommitté för utredning och behandling af de ämnen, som röra hushållningen med skogarna, äfvensom för spridande af upplysningar om det förmånligaste sättet alt desamma vårda och använda, så anse Utskotten några väsendt-liga fördelar af en dylik undersökning icke kunna påräknas. De statiska uppgifter om skogarnas tillstånd i allmänhet, äfvensom om beskaffenheten af den å hvarje serskild ort dermed iakttagna hushållning, hvilka motionären, för vinnande af det åsyftade ändamålet, eller införande af ett förbältradt skogs-irushållningssätt, ansett vara af nöden, torde, derest de erfordras, lämpligare kunna direkte inhemtas antingen från vederbörande Kongl. Maj:ls befallnings-hafvande eller chefen för härvarande skogs-institut, hvilka myndigheter desto heldre måste anses vara i tillfälle alt meddela fullständiga och tillförlitliga underrättelser uti dessa ämnen, som bemälde auktoritelers upplysningar äro grundade å de rapporter, hvilka af underlydande tjenstemän från hvarje serskild ort dit insändas. Då det i öfrigt åligger vederbörande skogs- och jä* geri-betjente alt med råd och undervisning biträda enskilde i skogsskölsela med hvad dertill hörer. samt ej mindre genom flere frän trycket utgifna skrifter och handböcker, än ock till följd af de inom länen inrättade hus-hållssällskapernas verksamhet, ett vida allmännare spridande af hufvudgrun-derne för ett ordnadt skogshushållningssätt synes vara att förvänta, än som, genom en för tillfället nedsatt kommitté, torde kunna vinnas, anse Utskotten dessa skäl tillräckliga för den vördsamma hemställan,

Hvad dernäst angår de bestämmelser, rörande vården och dispositions-rät-ten af enskild skog, som herrar af Ström och Wetterberg uti ofvanberörde motioner föreslagit, så hafva Utskotten visserligen icke förbisett det goda syftemål, som för degsa¹ framställningar legat till grund, nemligen skogarnes betryggande emot sådane åtgärder från den enskilde egarens sida, som kunna menligt inverka på dessas framtida bestånd; men då reglementariska föreskrifter i förevarande fall synas Utskotten mindre lämplige, helst de band ,hvilka den enskilde skogsegaren sålunda påläggas, äro hinderliga för dispositions-rät-ten öfver dess egendom samt desammas efterlefnad dessutom svårligen lärer hunna behörigen handhafvas, anse Utskotten sig af desse skäl förhindrade att inotionärernes förslag härutinnan förorda. Utskotten äro deremot af den tanka, att en förbättrad hushållning med skogarne i allmänhet är att förvänta, i den mån uppmärksamheten varder riktad på det stora värde, dessa verkligen ega både för det allmänna och den enskilde, äfvensom å angelägenheten för den sednare att åt denna hushållningsgren egna all erforderlig omsorg, hvilken öfvertygelse, dels genom spridande af tjenliga skrifter och underrättelser i dessa ämnen, dels ock genom utdelande af belöningar för verkställda återplanteringar eller synnerlig vård om skogarne, lämpligast torde bibringas och underhållas. Till befrämjande af dessa ändamål föreslå Utskotten Rikets Ständer

att, uti underdånig skrijvelse, hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl Maj:t täcktes i nåder tillåta , att bidrag af skogsplanterings-kassan mätte lemnas, att af hushålls-sällskaperne i länen användas, dels, efter jägeribetjeningens hörande, till utdelande af premier åt personer, hvilka genom plantering och synnerlig vård orn skogen gjort sig af en sådan uppmuntran fårtjente, dels för tillhandahållande af skogsfrön, dels ock för spridande i allmänhet af tjenliga skrifter och underrättelser om en förbättrad skogshushållning.

I afseende åter å sednare delen af herr Wetterbergs motion, eller hvad angår frågan om förhöjd ansvarspåföljd för åverkan, hafva Utskotten skolat vördsamt upplysa, att uti 27 kap. 3 och 4 §§ af Kongl. Maj:ls till Rikets Ständer vid denna riksdag aflåtna nådiga förslag till ny strafflag, hvilket, efter hvad Utskotten hafva sig bekant, är beroende på Lag-utskottets behandling, förändrade straffbestämmelser för åverkan jemväl förekomma; hvadan och då förevarande motion, i sammanhang med ofvan åberopade kapitel i den föreslagna strafflagen, lämpligast torde böra till pröfning företagas, Utskotten ansett något utlåtande i anledning af denna framställning nu icke böra af-gifvas.

Beträffande slutligen herr af Ströms förslag om ändring i förvaltningen af de till menigheternes disposition upplåtne härads-allmänningarne, så torde, efter Utskottens tanka, ett förbällradt bushållningssält i afseende på dessa skogar säkrats kunna påräknas derigenom, att menigheterne sjelfva tillåtas att i tillsynen öfver desamma deltaga. Denna utväg, hvilken, efter hvad Utskotten inhemtat, på flere ställen redan blifvit vidtagen, har äfven medfört fördelaktig verkan. Då härvid så tillgår, att allmännings-interessenterne inom sig utse deputerade, hvilka, med lillhjelp af anlagen extra vaklbetjening, hand-hafva närmaste uppsigten och vården af desse skogar samt besörja utförandet af den hushållsplan, som i vederbörlig ordning blifvit af Konungens be-fallningshafvande samt skogs- och jägeri-embetsmännen uppgjord och föreskrif-ven, lärer någon betänklighet icke kunna uppslå, att en sådan delaktighet å menigheternas sida skulle leda till inskränkning af den öfveruppsigt å skogshushållningen, som staten genom sislbemälde auktoriteter hittills ulofvat; hvaremot, om menighelerna rätt inse och uppskatta sin egen fördel af denna vård, deras biträde i denna, dem sjelfva närmast rörande, angelägenhet måste utgöra ett verksamt medel för vinnande af det åsyftade ändamålet, eller en omsorgsfullare hushållning med dessa skogar. Utskotten hemställa fördenskull,

att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder f örständiga samtlige Dess befallningshafvande att uppmana de menigheter, hvilka ega härads-allmänningar, dels att sig emellan utse deputerade, för att, med biträde af den underlydande extra vaktbetjening , hvilken af desse deputerade för sådant ändamål kan varda antagen, deltaga uti uppsigten och vården af allmänningen, dels ock att för bemälde deputerade utfärda instruktion, som af Kongl. Maj:ts Bih. till R. St. Prot. 18^ och 1848, 7 Sami. 2 Afd. 2 Haft. 2

10 Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekcn.-Utskottens Betänkande,, N.-o 13. befallningshaf vande granskas och godkännes; börande detta likväl icke leda till upphörande eller inskränkning af den öfver-uppsigtj staten, genom Kongl Maj:ts befallningshafvande samt skogs- och jägeri-embetsmännen hittills utöfvat.

Emot sista punkten uti detta betänkande anmäldes af herr Grefve Gyl-denstolpe, A. G., följande reservation:

”Uti skrifvelse af den 12 Maj 1841 hafva Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t gjort underdånig hemställan om rättighet för delegare i härads-allmänning att, der de det önska och sådant hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmäla, genom utsedde deputerade deltaga i uppsigten och vården af all mätmingen; och har Kongl. Maj:t, på sätt Dess nådiga proposition af den 12 November 1847, angående skogsplanlerings-kassans inkomster och utgifter, upplyser, till denna Rikets Ständers hemställan lemnat nådigt bifall. Den uppmaning till me-nigheterne att sig af denna dem förunnade förman begagna, som Utskotten genom den föreslagna underdåniga skrifvelsen vilja framkalla, anser jag olämplig, enär det bör vara den enskildes åliggande att begagna sina rättigheter, men icke den Högsta Makten att honom dertill uppmuntra.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om upphörande af s. k. jura patronatus.

Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln har Friherre Alströmer, J., uti in-gifvet memorial fästat uppmärksamhet ej mindre å, den afvogbet, som ofta skulle vara rådande emellan en församling och den pastor, densamma ej sjelf fått välja, äfvensom det menliga inflytande, hvartill ett sådant förhållande gåfve anledning, än ock å det rättmätiga anspråk, hvar^ förnuftig fullmyn-dig församlings-medlem egde all sjelf få åtminstone deltaga i valet af den person, åt hvilken han anförtrodde sin högre andeliga varelses vigligaste och dyrbaraste angelägenheter. I anledning häraf har motionären föreslagit, att de lagrum, författningar och privilegier, som medgifva enskild person rättig»

het att bortgifva pastorat, måtte upphäfvas, samt att dylika pastorater, i fråga om kyrkoherdeval, hädanefter måtte såsom konsistoriella behandlas; dock alt de ekonomiska rättigheter eller skyldigheter, som med den patronella rättigheten voro förenade, kunde, der hinder för någon förändring härutinnan skulle möta, oberoende af prestvalet bibehållas.

Denna, till Lag-utskottet remitterade, motion, jemte de i anledning deraf bos Höglofl. Ridderskapet och Adeln afgifna yttranden, har nämnde Utskott, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, till pröfning före-haft; men då /len rättighet, bvarom här är fråga, icke tillkommit genom allmän lag, ulan förvärfvats, dels genom upplåtande af plats för sjelfva kyrkan, dels genom disposition af tionde till densammas underhåll, dels ock genom hvarjehanda andra tjenster och uppoffringar, samt denna rättighet, som i de flesta fall är förenad med besittningsrätten till viss egendom, sålunda öfvergått från den ena egaren till den andra, torde icke, utan ingrepp i egande-rätten, nuvarande innehafvare af patronatsrält ulaf lagstiftningen kunna densamma betagas. Det missförhållande emellan församlingen och dess lärare, bvilket, efter motionärens förmenande, skulle uppkomma till följd af denna, e<n enskild person medgifna, rättighet, lärer icke såsom giltigt skäl för den föreslagna forändringen kunna antagas, helst ett dylikt förhållande af samma anledning skulle kunna förutsättas äfven inom de regaia gällen, der försam-Jingsboerne väl ega valrätt, men der rättighet att nämna utom förslaget är Konungen förbehållen. Då i öfrigt härvid i betraktande tages: att patronats-rätten, sedan egendom af hvad natur som helst får af hvarje svensk man, ulan skillnad af stånd, besittas, numera kan af hvarje samhällsmedlen itine-hafvas; att den föreslagne prestmannens skicklighet är underkastad vederbörande embetsmyndighets ompröfning samt slutligen alt, genom upphäfvande af palronatsrätten, betydliga koslnader på många ställen skulle församlingar-ne tillskyndas medelst inlösen, ej mindie af kyrkobyggnaden, än ock af pastors-boställe t, bvilket sednare flerastädes är patroni egendom, anse Utskotten dessa sammanlagda skäl tillräckliga lör den vördsamma hemställan,.

Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändring i sättet för kungörelsers publicerande i kyrkorna.

Uti detta ämne hafva följande motioner blifvit väckta och till behandling dels af Lag-, dels ock af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade, nemligen;

af Herr Prosten Cnattingius, som anfört, att uppläsandet af kungörelser under sjelfva högtidsstunden i templet störande inverkar på andakten och det kiistliga lif, som af densamma bör framkallas, samt tillika medförer verklig skada för religionen, enär, kort efter predikan och mellan bönerna, då lärare och åhörare äro stämda för de heligaste föremål, andaktsstunden upptages med påminnelser om helt och hållet verldsliga ting, hvilket afbrott vore för religionskänslan sårande, i synnerhet de helgedagar, å hvilka den heliga nattvarden utdelas. Då den inskränkning, 2 kap. 5 § kyrkolagen i förevarande hänseende medgåfve, så helt och hållet blifvit förbisedd, att alla slags kungörelser uppläsas i omedelbar följd med de Kongh påbuden, samt detta publicerande på landsbyggden urartat till ett andaktsstörande missbruk, hvilket under vissa årstider, då kungörelser hopas i större mängd, orsakade en sådan tidsutdrägt med sjelfva gudstjensten, att en längre tid derför åtginge än för en vanlig predikan, ansåge motionären en gräns för detta missbruk vara af behofvet högeligen påkallad. I anledning häraf och då ett vigtigt stöd för en lika allmänt önskad som lätt verkställbar förändring i detta hänseende förefunnes uti komitterades för kyrkolagens öfverse-ende ”förslag till kyrkolag och serskilda lagar rörande kyrkoväsendet samt kyrkostadgar”, har motionären hemställt, att det derutinnan framställda speciella förslag ”om kungörelsers afkunnande och vård” måtte, med några få, härnedan anmärkta, förändringar, till Rikets Ständers ompröfning och

Bih. till ll. St. Prot. 1847 & 1848, 7 Sami. 2 A/d. 3 Haft. ' 1 hufvudsakliga antagande framställas; varande det åberopade förslaget så lydande:

”De kallelser, påbud eller beslnt, hvilkas uppläsande från predikstolen grundlagen bjuder eller Konungen serskildt anbefaller, skall prest af-kunna, innan han, efter slutad högmesso-predikan och bön, från predikstolen nedgår’’

”Alla andra författningar, påbud eller kungörelser, hvilka offentlig myndighet till församlingens kännedom meddelar, skall prest i kyrkan af-kunna genast efter hÖgmesso-gudsljenstens slut. Lag samma vare om enskild mans kungörelse, dock att den, om personer derigenom sammankallas för annat ärende än bouppteckning, auktion eller auktions-uppbörd, skall vara af offentlig myndighet påtecknad, så ock prest derföre ansvara, att sådant ej må i kyrkan offentligen uppläsas, som till allmän förargelse leder.

”Ej må för kungörelsers påtecknande, mottagande eller uppläsande betalning tagas.

”Afkunnande, som i i § är sagdt, skall prest fullgöra eller ock, om sådant ej medhinnes, åtminstone börja vid nästa högmesso-gudstjenst, efter det kungörelsen till presterskapet ankommit. Hvad ej före sammanringning till högmesso-gudstjenst aflemnadt är, vare prest ej skyldig att den dagen afkunna, der ej i kungörelse är af vederbörande myndighet utsatt eller ock prest sjelf finner, att den för vigtiga orsakers skull skall afkunnas, ändå att den ej hunnit ankomma inom tid, som nu sagd är.

”Är handling, som afkunnas bör, så vidlöftig, att dess uppläsning ej lämpligen kan på en helgedag jemte angelägnare göromål fulländas, då må den uppläsning på flera närmast följande helgedagar fördelas, dock att af-kunnandet derigenom ej längre tid fördröjes, än nödigt är.

”Summarisk förteckning öfver hvad i kyrkan är afkunnadt skall klockare för hvar serskild helgedag författa och ofördröjligen efter högmesso-gudstjenstens slut å kyrkodörren anslå. Den förteckning må ej förr, än nästa söndag utgått, ifrån sitt ställe nedtagas. Klockare införe ock af den förteckning afskrift i en pålysningsbok, hvilken skall till riktigheten styrkas af den prest, som afkunnandet förrättat. Pålysningsbok skall af klockaren förvaras. Den, enskild kungörelse ingifvit, må af klockaren om afkunnandet, på begäran, bevis ulan lösen erhålla.

"Å tryckt kungörelse skall prest teckna dag, då den uppläst blef eller dess uppläsande börjades och fulländades. Äskar enskild man bevis, alt kungörelse af viss lydelse uppläst är; gifve den tväfald in, och klockaren lemne det ena exemplaret eller uppläsningen påtecknadt åter.

”Offentlig myndighets kungörelse skall, när den uppläst är, kyrkoför-valtningen i värd lemnas Kungörelse, hvilken offentlig myndighet påtecknat, förvare prest som den uppläst; annan kungörelse al enskild man skall en månad förvaras, hvarom klockare drager försorg/’

Emot detla förslag har motionären anmärkt: alt föreskriften i 3 § om anslag å kvrkodörren af en summarisk förteckning öfver de upplästa kungörelserna vore öfverflödig och ulan ändamål, helst det vore tillräckligt, alt klockaren hölle den föreskrifna pålysnings-boken, älvensom sjellva kungörelserna, tillhanda för dem, som begärde alt dem begagna; att uttrycket ”kyrko-förvallningen” i 4 §, som refererade sig till kyrkolags-kommitteens förslag till ”Lag om vård af kyrka och kyrkoegendom” m. m., der en sådan inrättning föreslås, borde, intilldess denna blifvit anbefalld, utbytas mot uttrycket: ”Pastors-embetet eller Pastor”; samt att de Kongl. påbuden, äf-vensom de i grundlagarna till uppläsande föreskrifna kungörelser, ej torde förlora sin vigt, om äfven de publicerades på enahanda sält, som för de öf-riga föreslagits, eller sedan bönerna blifvit förrättade; tilläggande likväl motionären, i afseende på denna sednare förändring, att han icke ville be-stämdt påyrka densammas antagande, helst hans afsigt icke varit att väcka fråga om andra förslag, än sädane, hvilka billiglvis kunde anses böra vinna bifall; och

2:0 af herr Kont rakts-prosten Tranceus, som, enär det icke kunde bestridas, att nu föreskrifna sätt för kungörande af förordningar och andra ärenden vore både andaktsstörande och för predikanten tröttande samt tillika nästan ändamålslösl, helst endast ett färre antal af församling boerne afbidade kungörelsernas uppläsande samt bland dem, som i kyrkan för sådant ändamål qvarstadnat, knappast någon under en så brådskyndad läsning torde kunna fatta desammas innehåll och sammanhang, föreslagit, att hvad 2 kap. 5 § kyrkolagen och Kongl. resolutionen den 9 December 1766 i förevarande fall stadga, måtte sålunda ändras, alt alla kungörelsers publicerande må uppskjutas till gudstjenstens slut, då de Kongl. påbuden af presten från koret uppläsas, men enskilde personers kungörelser i sakristian eller socknestugan uppläsas af klockaren, till hvilken en mindre afgift för ett dylikt besvär skulle erläggas; och halva herr Prosten Gronvall och herr Doktor Lyth uti dessa motioner instämt; samt

af Riksdags-fullmäktigen Anders Pehrsson från Örebro lån, som, i ändamål att undanrödja det oskick, hvilket i förevarande hänseende öfver-klagas, hemställt, att kungörelserna må, straxt efter gudstjenstens slut af presten uppläsas, antingen i kyrkan eller uti socknestugan, hvarigenom, efter motionärens tanka, det åsyftade ändamålet vunnes, helst de församlingsboer, som önskade och behöfde känna deras innehåll, sårnedelst bereddes tillfälle dertill, utan att de öfrige åhörarne derigenom stördes i deras andakt.

Dessa framställningar, jemte hvad i anledning af desamma blifvit, vid föredragning till remiss, inom Högv. Preste-ståndet yttradt, hafva Lag-samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten till gemensam behandling i ett sammanhang förehaft och funnit detta ämne förtjena en serdeles uppmärksamhet. Till en början få Utskotten likväl erinra, att det ändamål, motionärerne åsyftat, väl till någon del torde kunna vinnas, derest gällande föreskrifter behörigen efterföljdes samt kungörandet från predikstolen inskränktes till de fall, hvilka i kyrkolagen äro bestämda. I 2 kap. 5 § af nämnde lag är nemligen stadgadt, ”att på predikstolen skall afkunnas allt hvad Konungen eller Dess befallningslrafvande, på Konungens vägnar, kan hafva att bjuda och tillkännagifva, men att alla andra verldsliga saker skola på kyrkovallen eller i socknestugan kungöras, med det undantag likväl, att från predikstolen må lysas efter det, som bortlappadt och stulet är samt tjenligen nämnas kan.’* Att detta stadgande icke iakttogs, är af erfarenheten bekräftadt och derom vittna i öfrigt de framställningar, som vid många föregående riksdagar och sednast vid sist hållne riksmöte blifvit gjorda för vinnande af förändring i detta hänseende. Då det är onekligt, att kungörelsers uppläsande under den offentliga gudstjenslen, under de stunder, då församlingen bör, befriad från verldsliga bestyr, odeladt egna sin andakt åt betraktande af Guds ord, skola hafva ett menligt inflytande på det sannt religiösa sinnet, och det dessutom synes mindre lämpligt att sålunda sammanblanda förkunnandet af religionens läror med underrättelser om timliga värf och förrättningar, ofta nog af den mest underordnade art, hafva Utskotten icke tvekat att understödja den förändring uti det vedertagna och äfven påbjudna sättet för en dylik publikation, som af motionärerne i allmänhet blifvit yrkad. På grund häraf och till förekommande derjemte af det missbruk, som, efter hvad Utskotten inbemtat, på flere ställen eger rum, eller att afgifter för kungörelsernes emottagande och uppläsande vederbörande affordras, få Utskotten, i anledning af förevarande motioner, vördsamt föreslå,

det Rikets Ständer för deras del må besluta utfärdande af en författning, hvarigenom, med ändring af 2 kap. 5 kyrkolagen samt 32 af Kongl. Maj-.ts resolution på presterskapets besvär den 10 Mars 171g, stadgas, dels att, med undantag af bönedags-placat, hvilka, såsom varande af religiös egenskap, efter predikan och näst efter bönen "Fader vår'' må uppläsas, alla andra Kongl. Förordningar och auktoriteters samt enskilde personers kungörelser skola omedelbart efter gudstjenstens slut från predikstolen af presten uppläsas i den ordning, som hittills är vorden f öreskrifvendels ock att, för kungörelsers emottagande, uppläsande och förseende ined bevis de rom, någon betalning icke må af vederbörande uppbäras.

Deremot anse Utskotten sig icke kunna tillstyrka hvad af herr Prosten Cnattingius, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kyrkolags-kommit-téens förslag i detta ämne är vordet framstäldt, i afseende på tiden för kungörelsernas aflemnande, deras påtecknande af vederbörlig auktoritet i vissa uppgifna fall, deras vård och förvarande m. m., helst behof af närmare bestämmelser i dessa hänseenden icke synes vara för handen. Utskotten få, i anledning häraf, erinra: att genom Kongl. resolulionerne på presterskapets besvär den ro Mars 1719 och 14 Juni 1720 uttryckligen är vordet stadgadt, alt enskilda kungörelser skola i så god tid och förr än gudstjensten begynnes, till presterskapet aflemnas, att de må kunna pröfva och ansvara för deras tjenlighel alt i kyrkan offentligen uppläsas; alt Kongl. Cirkulär-brefvet den 12 Augusti 1812, bland annat, innehåller, alt kungörelser om auktioner, uppbörds-stämmor, med flera påbud, som kunna leda till folksamlingar, icke böra från predikstolarne uppläsas, ulan att vara för-sedde med vederbörande kronobeljentes påskrift för hvilken någon betalning icke får fordras eller erläggas; äfvensom derulinnan tillika stadgas, att alla de kungörelser, hvilka icke, enligt serskilda författningar, påtecknade ålerlemnas, skola vid kvrkorna i god ordning förvaras; att Kongl. Cirkuläret den 2 April 1 833 innehåller, att å alla författningar al vederbörande presterskap bör antecknas dagen, då författningen bfifvit uppläst, och, då sådant icke å en dag skett, när uppläsningen blifvit börjad; alt genom Kongl. Cirkulär-brefvet den g September 1761 vedei börande prostar och kyrkoherdar förständigats alt på alla de förordningar, som böra i kyrkan förvaras, hålla en noga förteckning, hvilken såväl vid biskops- som prost-visitationer bör efterses och jemföras med de i kyrkorna varande förordningar, om, efter förteckningen, alla äro tillstädes, samt att, vid ombyten af kyrkoherdar, den tillträdande, efter inventarium, emottager förordningarne och sedan blifver för deras hållande i ordning ansvarig; hemställande Utskotten, uppå ofvan anförda skäl och då nödiga föreskrifter i dessa hänseenden sålunda redan äro gifna,

att herr Prosten Cnattingii Jramställning i denna del icke må till någon åtgärd föranleda.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändring i nu gällande stadgande rörande tiden, då damlucka skall vara öppnad.

Med anledning af de olägenheter, hvilka inom de norra orterna, såsom Norrbottens och Westerbottens län, der is låge qvar i sjöar och åar till början af Juni månad, föranleddes deraf, alt, jemlikt stadgandet i 20 kap. 6 § byggninga-balken samt Kongl. förordningen den 3 September 1755, damlucka skall öppnas sednast den 10 Maj hvarje år, har Hiksdags-fullmäktigen Johan U^estermark från sistnämnde län, uti ett hos Hederv. Bonde-ståndet ingifvet, till Lag-utskottets behandling remitteradt, memorial, föreslagit det tillägg i of van åberopade lagens rum, att, inom förenämnda län, damhickor icke böra öppnas före den första Juni hvarje år; tilläggande motionären, att nu gällande föreskrift härom tillskyndade den enskilde stora förluster derigenom, att ängarne ej blefvo behörigt vattnade, hvar-förutan och då sågverks- och qvarnegare ofta nödgades i förtid utsläppa vattenförråden, dessa verk till skada för egarne icke vidare kunde bedrifvas.

Lag-utskottet har, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet, tagit denna framställning under pröfning; och då, på sätt motionären anmärkt, serskilda förhål lamlen inom de norra orterna kunna inträffa, de der påkalla ändring af nu gällande föreskrifter i detta ämne; men en dylik förändring, uti ärendets nuvarande outredda skick och innan nödiga upplysningar om behofvet och fördeiarne deraf inhemtats, icke kan af Utskotten ovilkorligen tillstyrkas, hafva Utskotten, vid sådant förhållande, ansett sig böra vördsamt föreslå Rikets Ständer

att, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Map.t täcktes, för utrönande deraf, huruvida den ändring uti nu gällande stadgande om tiden, då . damlucka skall vara öppnad, hvilken för Norr—och iNester-bottens län nu blif vit föreslagen; i allmänhet kan anses vara af behofvet påkallad, låta i nåder föranstalta, att undersökning härom må af vederbörande embets-myndig-heter i föreskrifven ordning, anställas; samt, derest förändrade föreskrifter härutinnan för ofvannämnda län skulle prof vas lämpliga, till rikets näst sammanträdande Ständer nådigt f örslag i ämnet aflåta.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändring af de lagrum och författningar, som föreskrifva undersöknings hållande af Häradsrätt i åtskilliga ekonomi-mål.

Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln har Friherre Hermelin, Hugust Söderling, uti afgifvet, till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottens behandling remitteradt, memorial, andragit, hurusom, efter motionärens tanka, ett för läns-administrationens jemna gång menligt hinder fö-refunnes deruti, att, jemlikl föreskriften dels uti 28 kap. 5 § byggninga-balken, dels ock uti åtskilliga sednare utfärdade författningar, Konungens befallningshafvande icke eger att, der han så nödigt finner och hans em-betsgöromål det tillåta, sjelf förrätta den undersökning, som, i vissa ekonomi-mål, såsom skjuts- och väganläggnings-frågor, enligt berörde stadgan-den, bör föregå, innan dessa ärenden af Konungens befallningshafvande pröfvas och afgöras. Då det vore onekligt, att ekonomiska frågor ligga utom kretsen för häradshöfdingarnes verksamhet, som är lagskipningen. samt dessutom kunde antagas, alt uppdrag af förenämnde beskaffenhet för de fleste af desse embetsmän äro mindre välkomna, helst dessa uppdrag äro lönlösa, upptaga den tid, som för andra tjenstegöromål är af nöden, samt tillika, enär beslutande-rätten i dessa mål icke tillkommer dem, utan Landshöfdingarne, icke medföra hvarken den äggelse, som sträfvandet till ett nyttigt mål ingifver eller den belöning, som med målets uppnående är förenad, har motionären uppå dessa skäl och då härtill kommer, att dylika ärendens skyndsamma behandling dymedelst ofta förhindras, föreslagit den ändring i de lagrum och författningar, hvilka härom innehålla föreskrifter, att Konungens befallningshafvande må ega att, då deras öfriga embetsgöro-mål sådant tillåta, förrätta undersökningar och höra parter i ekonomi-mål, med vilkor, att sammanträdet hålles å något ställe inom den rätts dom-värjo, der parterna hafva deras hemvist.

Denna motion har Lag-ulskollet, i förening med Allmänna Besvärs-och Ekonomi-utskottet till pröfning förehaft; men, då det lärer få antagas, att häradets nämnd samt den vid tingen församlade menigheten bäst äro i tillfälle att meddela de upplysningar, hvilka för ett fullständigt utredande af ekonomiska frågor erfordras, samt denna, för dylika ärenders behandling nu föreskrifna ordning, tillika medförer den fördel, att allmogen, som för enskilda angelägenheter ofta nog måste vid tingen närvara, sårnedelst befrias från den kostnad och tidspillan, som af berörde undersökningars hållande å annan lid och ort skulle blifva en följd, få Utskotten, som icke heller ansett den af motionären anmärkta omständighet, alt vederbörande domhafvande skola med mindre sorgfällighet och nit handlägga dylika ären-der, utgöra giltigt skäl för den yrkade förändringen, desto mindre som nämnde förhållande, derest det någorslädes skulle ega rum, lärer kunna, i likhet med andra Ijenstefel, till behörig rättelse anmälas, uppå dessa sammanlagda skäl vördsamt hemställa,

Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln har, uti ingifvet memorial, som blifvit Lill Lag-utskottet remitteradt, Herr von Knorring, B G. K. anmärkt nödvändigheten deraf, att den inom krigsmakten brukliga prygelbeslraff-ningen varder afskaffad, destoheldre, som detta straffsätt, hvilket allt mer och mer erkändes vara en föråldrad lemning från fordna tider, lälteligen gåfve anledning till missbruk samt dessutom molverkade den hederskänsla, som borde förutsättas hos fäderneslandets försvarare, af hvilka en stor del,

Bik, till B. St. Prot. 1847 Ä 1848, 7 Sami. 2 Jfd. 3 Häft. % nemligen Bevärings-manskapet, icke eller för all sin lid är egnad åt krigs— tjenst.

Med föranledande häraf och ehuru, såsom motionären anmärkt, det visserligen vore alt hoppas, alt den kommitté, hvilken blifvit nedsatt för utarbetande af förslag till ny Krigs-lag, i sammanhang härim d skulle fästa bihörigt afseende äfven å detta ämne, har motionären, under ovissheten, om hvad i nämnde hänseende kunde vara föreslaget, hemställt, alt en underdånig önskan om upphörande af ifrågavarande bestraffnings-sätt måtte af Rikets Ständer till Kongl. Maj:t i underdånighet frambäras.

Lag-utskottet har, för behandling af denna fråga, sammanlrädt med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och då, enligt hvad motionären uppgifvit samt af Utskotten kändt är, Krigs-artiklarne för närvarande äro under omarbetning af en för sådant ändamål tillsatt komitté samt desse komitterade, derest prygelhestraffningen, utan skada för krigsdisciplinen anses kunna afskaffas, icke lära underlåta, att uti det förslag till ny krigslag, som af dem kommer att afgifvas, härutinnan till vägabringa nödig förändring, få Utskotten, som vid sådant förhållande ansett den af motionären föreslagna åtgärd mindre lämplig, vördsamt hemställa:

N:o 18.

Betänkande, i anledning af väckt fråga, att Oktroyer för Privatbanker icke vidare må beviljas, samt att s. k, Hypotheks-föreningar jemväl måtte upphöra.

Uti ett hos Hederv. Bonde-ståndet afgiFvet, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling remilteradt memorial, har riksdagsfullmäk-ligen Lars Piasmusson från Bohus län, med hvilken Lars IP en ander sig iörenat, fästat Rikets Ständers uppmärksamhet på de olägenheter, som äro en följd af privalbankernes penninge-rörelse samt de för landet menliga verkningar, hvarlill nya eller förlängda oktroyer för dylika banker kunna föranleda. Till stöd för denna framställning har af motionären blifvit anmärkt: alt delegarne uti pri vatbanks-bolagen tillåta sig alt å medel, hvil-ka för penningerörelsens bedrifvande derstädes insättas, draga ränta vida öfverstigande det belopp, som i lag finnes stadgadt; alt den alltför stora lätthet till penningars erhållande, hvilken genom privalbankernes tillkomst blifvit beredd, icke är för landet nyttig, enär yppighet och täflan i sättet att lefva härigenom uppkomme; att, då en större del af Rikets Sländers mynt förvaras uti privalbankernes kassor, i ändamål alt, derest inlösen och liqvid lör privalbankernes sedlar i riksmynt skulle yrkas, kunna sådant åstadkomma, riksbankens mynt såmedelst dragés ulur allmänna rörelsen; alt, i riksmyntets ställe, allmänheten måste åtnöjas med privalbankernes sedlar, hvaraf, oberäknadt de menliga följderne af i omlopp komne falska pri-vatbankssedlar, en stor olägenhet uppslår för allmogen, enär, vid föryttrande af dess landtmannaprodukter, derför inkomsten beräknats till omsättning eller återgäldande af lån från Rikets Ständers lånekontor eller utgörande af kronoutskylderne, betalning erhålles uti dylika sedlar, bvilka vid om-förmälde liqvider icke emottagas; att, derest bibehållandet och utvidgandet af det låne-system, som privatbankerne åstadkommit, yore af nödvändighe-

Bih. till R. SI. Pret. 1841 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 4 Häftet. 1 ten påkalladt, denna lånerörelse åtminstone borde bedt ifvas för statens räkning, hvarigenom den uppkommande vinsten icke blefve den enskilde ensamt förbehållen, utan komme alla medborgare lika tillgodo; samt alt, i händelse en sådan förvaltning härulinnan vidtoges, som den Rikets Ständers bank, i afseende på riks-diskonten och lånekontoren, iakttagit, välgörande verkningar vore att förvänta, helst den påräknade vinsten ansåges kunna åstadkomma, om icke upphörande, åtminstone nedsättning uti allmänna be-villningen; och har motionären, enär en samtidig indragning af de serskil-da privatbankernas penningerörelse sannolikt skulle medföra betänkliga följder, samt de oktroyer, hvrlka för nämnde banker redan blifvit utfärdade icke kunde förkortas; helst en sådan åtgärd icke vore med rättvisa förenlig, på grund af ofvan anmärkta förhållanden hemställt, huruvida det icke ansåges gagneligt att förbereda delegarne i privatbanks-bolagen deruppå, att oklrojer för dessa icke vidare komma att beviljas eller prolongeras; r sammanhang hvarmed motionären, under förklarande att de anmärkningar, hvib-ka rörande sistnämnda banker här ofvan blifvit framställda, äfven kunde tillämpas på de i sednare lider tillkomna s. k. hypolheksföreningarna, hvil-ka, efter hans tanka, hade enahanda syfte och medförde lika betänkliga följder som privatbanken na, tillagt den önskan, att omförmälde hypotheks-föreningar äfven måtte framdeles upphöra.

Denna motion, hvilken Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ansett jemväl tillhöra Lag-utskottets behandling, hafva Utskotten gemensamt tagit under pfvervägande; och ehuruväl det medgifves, att ifrågavarande enskilda banker, synnerligen vid de lider desamma först uppkommo, medfört fördelaktiga verkningar såväl i allmänhet genom spridande af kapitaler, som förnämligast medelst beredande af förlag för näringarne i de orter, der industrien varit i behof af en större utvidgning, lärer det å andra sidan icke kunna bestridas, att, till följd af dessa bankers sammansättning, numera förökade antal och vidt utsträckta penningerörelse, flera olägenheter dels redan uppkommit, dels ock för framliden kunna vara att befara,

I detta hänseende torde böra erinras, all då delegarne uti nämnds bankbolag, antingen till följd af frivillig öfverenskommelse eller af oförutsedda omständigheter dertill föranlåtne, kunna inskränka eller helt och hållet inställa den verksamhet dessa banker ulöfvat, en betänklig osäkerhet uti denna, det allmännas val så nära rörande, fråga förefinnes; att då i betraktande tages den menliga inverkan, som en hastig och oväntad indragning af i omlopp satte kapitaler måste utöfva på varuvärden samt beslående förhållanden i allmänhet, en alltför vigtig angelägenhet såmedelst blifvit åt enskildes godtycke eller omständigheterna öfverlemnad; att desse banker, sådana de nu äro sammansatte, utgörande föreningar af enskilde samhällsmedlemmar, icke lernna allmänheten den säkerhet i afseende å fullgörandet al åtagne förbindelser, som hos en, med rättighet till kredilsedlars utgif-vande tillåten bankinrällmng, efter Utskottens tanka, bör såsom oeftergifligt vilkor förutsättas; samt slutligen alt, för den händelse en eller annan af desse banker skulle blifva urslåndsatt uppfylla ingångna förbindelser, möjligheten för de öfriga enskilda bankerna att fullgöra nyssberörda vilkor desto heldre lärer kunna ifrågasättas, som ell dylik förhållande äfven måste, enligt hvad den i andra länder inhemtade erfarenhet i sådant hänseende låter befara, på dem inverka, hvilkel allt skulle för allmänheten medföra följder af oberäknelig skada.

Då Utskotten således äro af den tanka, att ifrågavarande enskilda banker i deras nuvarande skick icke lernna de för rättigheten till idkande af en så vidsträckt penningerörelse nödiga garantier samt i följd häraf anse oktroyer för inrättande af dylika banker hädanefter icke böra beviljas, få Utskotten, som icke eller kunnat förbise nödvändigheten deraf, alt, till be-drifvande af den penningerörelse, pri valbankerne utöfvat, andra, för ändamålet mera lämpliga, åtgärder vidtagas, på det omförmälda bankers verksamhet, då de för dem i nåder meddelte oktroyer löpa till ända, må, utan mehn för det allmänna kunna upphöra, i öfverensslämmelse med dessa åsigler, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer

att, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t anhålla, dels att Kongl. May.t täcktes låta i nåder utarbeta och för Rikets nästsammanträdande Ständer framlägga förslag om åtgärders 'vidtagande, hvarigenom penningerörelsen i landet på säkrare och mera bestående grunder må kunna så ordnas, att, vid de nu stadgade oktroy-tidernes slut, privat-bankerne, utan olägenhet för det allmänna, må kunna upphöra, dels ock att under tiden till nästa riksdag oktroyer för nya privatbanker icke må meddelas.

Vidkommande slutligen molionärernes framställning i afseende på de s. k. hypolheks-föreningarne, hvilkas upphörande jemväl blifvit ifrågasatt; så och då inrättandet af dylika, till följd af enskildes omtanka och frivilliga öfverenskommelse ingångna, associationer, hvilkas verksamhet hvarken till syftemål eller omfång kan med privatbankernas jemföras, icke för näi^ varande bör genom någon ålgärd å lagstiftningens sida förekommas, hafva Utskotten ansett sig ega skäl hemställa,

”Då 72 §. Regeringsformen utesluter Kongl. Maj:t från all delaktighet i förvaltningen af rikets förnämsta penningeanstalt banken, hvilken är Rikets Ständer allena förbehållen, synes det mig icke Rikets Ständer tillstän-digt, att af Kongl. Maj:t begära förslag om de åtgärder, sotn erfordras för ordnandet af penningerörelsen inom landet, bvarom Rikets Ständer ega att ensamma besluta. Eri sådan begäran antyder Rikets Ständers oförmåga att inse huru denna rörelse bör för det allmännas båtnad bedrifvas; en oförmåga, visserligen under fordna skiften påtaglig och i detta betänkande tem-ligen synbarlig, men som dock icke torde böra offentligen erkännas. Jag anser derjemte att ett förslag, som uppfyller allt hvad Utskotten i Betänkandet synes åsyfta, aldrig kan åstadkommas, ty det är och blir i min tanke en omöjlighet alt bibehålla rörelsekapitalet i ett land vid ett belopp, som aldrig förändras. Det är lika otänkbart, som att vilja, alt elt oföränderligt qvantum af säd eller någon annan förnödenhet alltid skall inom landet finnas. Silfver och guld-, ty jag förutsätter, att sådant bör för de utelöpande sedlar erhållas och alt intet exportförbud för dessa metaller nt-färdas — äro nemligen varor, hvilka, likasom andra produkter, gå dit hva-rest de stå högst i värde, och kunna således icke inom landet qvarhållas. Hvarje bank, den må vara privatbank eller riksbank, måste härpå göra af-seende och i mån deraf inskränka sin sedelutgifning, hvilket åter verkar till minskning af det utelöpande rörelsekapitalet. Af hvilken penninge-anslallt alltså privatbänkernes rörelse än må komma att öfvertagas, skall äfven denna stundom blifva tvungen alt inskränka, ja kanske helt och hållet inställa, sin lånerörelse, en olägenhet, som nu lägges privatbankerne till last, men som ålägges Riksbankens styrelse alt vid vissa tillfällen sätta i verkställighet. På dessa skäl, äfvensom derför, att jag anser olagligt, att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:l söka utverka monopolium för de nuvarande privatbankerna,

na, anhåller jag, att Rihets Sländer måtte helt och hållet nfsf 1 r slagna underdåniga skrifvelsen^{1 a detl} ^re-

innefalla en underdånig anlddlan, »Il oi'liov fdl'7 ’’’^lslk‘bonll povinrer der åd«n ta

icke må beviljas; äfvensom att, deresl Konel MaH a n ^)d]^kontor "Haltade, godt alt tillstädja upprättande _af en

anmäla reservation. Hvad den sednare delen uti en den f V ^äfvenga skrifvelsen vidkommer, så skulle, deresl Kuno) Khi^p^ ^und^åni-Itskoltens hemställan i denna del, de nuvarande'n ‘ i^{,ade afs}eende ä tilldelas ett monopoli. m„ som ej allenast vore ohi^t

svaras med ett så bi ydsamt företa^ som niarPpm / c ^s ‘ ,1^ skall bevidgande af bankens 'lånerörelse, helst Utskotten ei k ³ ‘7 ^l'^{H Ut}~ enda grund, hvai uppå ett sådant skulle baseras ’’ ^UpP§^{dva n}‘'g^on

Af herr 11 ers von Einde\ ”På de af Po. », t . _Pansett någon underdånig skrifvelse rörande ifrågavarande ä^ lämplig eller af behof påkallad; men då de förenade Tt! i ^{lcle Vara}annorlunde beslutat, hålla den lydelse, be.; v. //oUX fe ^{hafva bo}’^d‘ -

iK:o 19.

Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändring uti nu gällande bestämmelser rörande stängselskyldigheten.

Genom serskilda remisser hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten fatt till behandling emottaga följande framställningar i detta ämne, nemligen:

af Herr Friherre Raab, Adam Christian, som anfört, hurusom, med fränträdande af det hittills antagna sättet att genom kostsamma hägnader freda för fremmande eller instänga egna kreatur, den åsigt, till följd af sed-nare tiders stigande kultur, börjat vinna insteg, att vården om kreatur tillkommer egaren, som det i följd häraf bör åligga att, antingen genom djurens tjudrande eller vallning, såsom inom mera odlade länder och jemväl inom åtskilliga delar af rikets bördigaste provinser härmed tillgår, en dv-lik vård handhafva. Jemte instämmande i öfrigt uti de motiver, som iiti en hos Vällofl. Borgare-ståndet gjord och här nedan upptagen framställning blifvit i ämnet utvecklade, har motionären, under förmälan tillika, det han åsyftade en större utsträckning af frågan, än den, omförmälda motion omfattar, föreslagit, att Utskotten, med ledning ej mindre af det betänknade, som vid 1844 och 1845 årens riksdag af sammansatte Lag- och Ekonomi-utskotten i ämnet är vordet afgifvet samt af de åsigter om stängselskyldigheten, som vid 1846 års landtbruksmöte gjort sig gällande, än ock af lag-komittéens derom afgifna förslag, måtte uppgöra och till Rikets Ständer inkomma med fullständigt förslag till ny stängsel-stadga samt till de ändringar i 9 kap. Byggninga-balken, hvilka deraf kunde föranledas;

af Herr Bohnstedt, som, enär interesset för landthushållningen, på sednare tider, åtminstone partielt och bland den upplystare delen af Sve-

Lag- samt Allm. Besvärs- och. Ekonomi-Utskottens Betänkande, Nio 19. 3 en stor del af de mindre upplyste jordbrukarne ej ännu vunnit öfvertvgel-sen om dess företräde. Utgående från denna synpunkt, hade omförmälda kommitté föreslagit: att vissa modifikationer i förevarande lagstadganden må bestämmas för olika delar och trakter af Sverige, eller att skiljas borde på slättland och skogsort, ehuru öfvergången der torde blifva svår, ofta (»möjlig att finna; — att bildandet af sådane frivilliga föreningar borde underlättas och genom premier uppmuntras, hvarigenom jordegare, tillhörande samma ort, öfverenskommo att utan stängsel vårda sina kreatur och ersätta den skada dessa göra; hvilka förbindelser, en gång ingångna, skulle lör jordegendomarna ega framtida bindande laga kraft, äfven om dessa sedermera ombyta egare. — Sakens verkställbarhet, nytta, den deraf blifvande besparing in. fl. oberäkneliga fördelar skulle sålunda hafva tid att pröfvas och fattas, och de ännu tviflande öfvertygas om fördelen att antaga principen i sin helhet med kanske några få lokala modifikationer.

Med biträdande af dessa åsigter, har motionären, såsom medel för uppnående af det åsyftade ändamålet, föreslagit, att nu gällande stränga och detaljerade föreskrifter om stängslets beskaffenhet måtte genast upphäfvas, så att åtminstone ej andra än större kreatur deraf behdfde utestängas, hvar-emot de mindre, såsom får, svin, gäss m. fl., skulle af egaren vårdas;

att landtbruks-instituterna må åläggas att dana herdar, kunnige i kreaturens vård och vallning;

att sanktion af lag för framtiden må gifvas åt inbördes ingångna föreningar, fritagande från stängning, med ersättningsskyldighet för af betande djur vållad skada;

att på föi hand må bestämmas den tidpunkt, då nya lagens grundprincip göres gällande i sin helhet, dertill motionären föreslagit 10 år, intill hvilken tid dess nytta ansages kunna vara praktiskt ådagalagd, och de nu befintliga hägnader ej mycket värda; samt

Af riksdagsfullmäktigen Pehr Nilsson från Christianstads län, som fästat uppmärksamhet å behofvet af rättvisare och ändamålsenligare grunder för stängselskyldigheten än de, som uti Kongt förordningen den 9 Februari 1802 finnas bestämda. I detta hänseende har motionären, bland annat, anmärkt, hurusom, efter hans tanka, den antagna methodcn för stängseldelning vid laga skiften innebure en hög grad af orättvisa, enär dervid icke

af Riksdagsfullmäktigen Christen Pehrsson från Gottlands län, som anmärkt, att stadgandet uti 1 § af nu gällande stängselordning, hvarigenom bestämmes, att, då by eller enstaka gårdar gränsa till hvarandra, hägnads-skyldigheten skall efter oförmedladt hemmantal utgöras, för motionärens hemort är både olämplig och orättvis, helst hemmanen derstädes merendels hafva spridda och med andra hemman mer eller mindre sammanblandade egor. Då, såsom ofta inträffar, ett helt hemman med en mindre egovidd möter annat mindre hemman med större egovidd, t. ex. ett åttondedels hemman, måste, till följd af nämnde stadgande, det förra stänga åtta gånger sa mycket, som det sednare, äfven om åttondedelshemmanet egde lika stor areal som helt mantal. Denna § vore, efter motionärens förmenande, endast lämplig inom hvarje hemman eller skifteslag, då hvar och en efter egen lotts storlek bör i stängselskyldigheten deltaga. Till afhjelpande af nu anmärkta missförhållande, har motionären föreslagit, att, åtminstone för ön Gottland, den ändring uti ofvanåberopade § måtte göras, att, då hemman möter annat hemmans egor, hvartdera hemmanet, utan afseende pa hemmantal och egornas beskaffenhet, skall, för så väl in- som utegor, till hälften deltaga uti hägnaden; dock att innehafvare af afrösnings- eller sådan i aldra lägsta grad taxerad jord, som icke kan anses lemna innehafvaren stängselkostnaden motsvarande afkastning, må från stängselskyldigheten befrias, intill dess han samma jord inhägnar; och

af riksdagsfullmäktigen O. Pehrsson från Blekinge län, som, enär föreskrift saknas, huruledes den, som är missnöjd med väg- eller stängseldelning, då den sednare verkställes utan sammanhang med laga skifte, der-

Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 19. & utinnan må söka ändring, hemställt, att nödig bestämmelse i detta hänseende måtte meddelas.

Öfver dessa motioner, hvilka Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten till behandling i ett sammanhang förehaft, gå Utskotten nu att gemensamt utlåtande afgifva.

Hvad dervid först vidkommer Herr Bohnstedts framställning, hvilken har till syftemål att, genom förändrade bestämmelser i afseemde på stängslets beskaffenhet samt tillvägabringande af föreningar jordegare emellan , söka bereda en öfvergång dertill, att, med upphäfvande af det nu gällande stängsel-vitsordet, på kreaturens egare öfverflytta skyldigheten att desamma vårda, så att de ej göra skada å andras egor, — uti hvilket förslag Herr Friherre Baab äfven instämt, under tillägg, att han åsyftade en större utsträckning af frågan, än den, förstberörda motion omfattar; så, — utan att vilja ingå i bedömande af eller afgöra, huruvida stängselskyldighetens afskaffande kan medföra alla de fördelar, som mången deraf förväntar, — hafva Utskotten likväl icke kunnat undgå att anmärka, att förpligtelsen till sådan vård om hemdjur, dem man å egna egor utsläpper, att de ej skada annans tillgränsande oinstängda egor eller derå befintlig gröda, utgör en, i mångfaldiga förhållanden så djupt ingripande, förändring, att densamma endast kan vidtagas, i den mån svenska jordbrukare vänja sig att inom egna egor, till hemdjurens qvarhållande på det till bete upplåtna området och afhållande från det öfriga, begagna andra medel än stängsel. I olika orter kan dertill erfordras ganska olika tid, måhända mångfaldigt längre i en ort än uti en annan; och hägnadsskyldigheten emellan enskilda ego-områden torde, i följd häraf, i framtiden för vissa orter kunna genom lag upphäfvas, medan den i andra ännu länge och måhända alltid måste fortfara.

Lagstiftarens åtgärd härutinnan kan således, efter Utskottens tanka, nu icke sträcka sig längre, än att åt en på erfarenhetens väg säkrast vunnen öfvertygelse om hvad, som på hvarje ort må vara lämpligast, bereda tillfälle att genom frivilliga öfverenskommelser sig i detta ämne uttala. Utur denna synpunkt har lagberedningen behandlat denna vigtiga fråga; och Utskotten äro för deras del, rörande sättet för beredande af en dylik öfvergång, hufvudsakligen af enahanda åsigter med dem , som inom lagberedningen gjort sig gällande. Såsom medel för uppnående af ett sådant mål har nemligen blifvit föreslaget, att grannar, om de enhälligt så vilja, må tillåtas att sig emellan för alla sina egor, eller för en del deraf, öfverens-komma om afsägelse af stängsel-vitsord, med den verkan, att hvar och en

6 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 19. ovilkorligt ansvarar för skada, som lians kreatur göra å annans under öfverenskommelsen inbegripna egor, äfvensom att en dylik öfverenskommelse, när dervid blifvit iakttaget hvad efter lag iakttagas bör. ej kan brytas genom en nyck, som faller egaren af hvilken del som helst i den under öfverenskommelsen innefattade jorden, kanske af den minsta, in, utan ega bestånd, intill dess egarne af minst tvåtredjedelar af den jordrymd , den gäller, finna återgång till gamla stängselskyldigheten nyttig.

Uti denna senare punkt, eller hvad angår grunden för beräkning af delegares rätt, i fråga om en sålunda ingången öfverenskommelses rubbning eller återgång till den gamla stängselskyldigheten, äro likväl Utskotten af en skiljaktig tanka, och anse, för deras del. en dylik beräkning icke, såsom af lagberedningen blifvit föreslaget, böra grundas å större eller mindre delaktighet uti den jordrymd, som under föreningen inbegripes, utan att del-egarnes antal i stället bör såsom den rättsenligaste beräkningsgrund i detta hänseende antagas. Genom ett ensidigt yrkande af en större jordegare skulle nemligen, efter Utskottens tanka, i annat fall, och derest den af lagberedningen föreslagna grund bestämdes, det kunna inträffa, att de öfrige delegarne, hvilka, under förlitande på föreningens fortfarande bestånd , redan borttagit alla hägnader, blefvo tvungne att stängsel åter uppsätta, hvarigenom, oberäknadt den osäkerhet, som alltid häraf blefve en följd, ett stort mehn, synnerligen å de orter, der tillgång till stängsel-ämnen är mera knapp eller alldeles saknas, komme att den mindre jordegaren tillskyndas.

Då i öfrigt möjligheten för något flertal, vare sig huru stort som helst, att påtruga någon enda granne den föreslagna förändringen sålunda är före-bygd, synes erfarenhetens utsago på denna väg utan våda kunna inhemtas. Vid sådant förhållande och då alla meningar torde förena sig i den önskan, att uti en så vigtig fråga inhemta denna utsago så skyndsamt, som utan fara är möjligt, få Utskotten, som af ofvan uppgifna skäl ansett sig förhindrade att i vidsträcktare mån fororda motionärernes framställningar i denna del, vördsamt föreslå Rikets Ständer

att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, om utlärdande af en författning, hvarigenom stadgas, att, der delegare i hemman eller by lag, ett eller flera, enhälligt öfverens-komma, att stängsel emellan deras egor, eller viss del deraf, ej upprättas eller hållas skall, sådana föreningar skola för giltiga anses; i hvilket fall hvarje jordegare skall ansvara för vården af dess kreatur och gälda den skada, som å de under öfverenskommelsen inbegripna egor af dess kreatur

Lan- ^ÅUm- Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 19. 7 kunna göras; samt att en sådan öfverenskommelse icke må brytas, utan att minst två tredjedelar af delegarne samtycka till dess förändring eller upphäfvande, delegare dock ej förment alt sina eg o r serskildt instänga, der han stäng-seln ensam hålla vill.

Utskotten öfvergå härefter till besvarande af Herr friherre Baabs motion, så vidt den afser andra bestämmelser rörande stängselskyldigheten, än dem, som uti Kongl. förordningen den 9 Februari 1802 äro gifna. Motionären har till ledning för Utskotten i detta hänseende anvisat de grunder, som dels af sammansatta Lag- och Ekonomi-utskotten vid föregående riksdag, dels ock uti det af Lagberedningen afgifna förslag i detta ämne, blifvit antagna. Dessa förslag hvila hufvudsakligen på den s. k. hälftenprincipen vid stängselskyldighetens utgörande, såväl byalag och enstaka hemman emellan, som äfven inom sjelfva skifteslagen.

Ehuruväl Utskotten medgifva, att de uti nu gällande stängselförordning bestämda grunder för hägnadsskyldighetens fördelning mången gång i till-lämpningen medföra verklig orättvisa, samt att förvissa lokala förhållanden och der jorden i allmänhet är af någorlunda jemngod beskaffenhet samt betydlig skillnad icke eger rum mellan hemmansdelarnas storlek, den af motionären föreslagna delningsgrund är lämplig, likasom den eger en bestämd fördel deruti, att den är enkel och för hvar och en lättfattlig; torde härvid likväl å andra sidan i lika noggrannt öfvervägande böra tagas, hurusom, genom antagande af denna delningsgrund , den mindre hemmans-egaren får vidkännas en betydligt ökad, dess förmåga mången gång öfver-stigande, stängselskyldighet, äfvensom att de jordegare, hvilka vid verk-stäldt egoskifte fått'taga af den sämre jorden till större rymd, eller de, hvilka erhållit sina egor i flera serskilda lotter, såmedelst skulle, utom dessa olägenheter, äfven få vidkännas den af ökad, ända till fördubblad, stängselskyldighet. I öfrigt och då, genom antagande af en ny, från den förut gällande så väsendtligen afvikande, grund för hägnadsskyldighetens fördelning, rubbning skulle komma att ega rum i de redan bestående förhållanden jordegare emellan i detta afseende, samt ändringar i stadganden, som äro af en större allmän omfattning och inverkan på medborgares enskilda ekonomiska ställning, böra med yttersta varsamhet tillvägabringas, hafva Utskotten, uppå dessa sammanlagda skäl, icke tvekat tillstyrka,

alt hittills gällande stängsel-delningsgrund må jemväl hädanefter bibehållas; samt att, i följd här af Herr Friherre Raabs framställning i denna del må förfalla.

Efter det Utskotten sålunda yttrat sig öfver de för stängseldelningen uti Kongl. förordningen den 9 Februari 1802 i allmänhet lagda grunder, uti hvilka någon så genomgripande ändring, som sistnämnde motionär yrkat, icke kunnat af Utskotten förordas, hafva Utskotten att tillse, i hvad mån de afgifna motionerna i öfrigt kunna föranleda till vidtagande af partiella jemkningar och rättelser uti de bestämmelser i afseende på hägnadsskyl-digheten, som nämnde Kongl. förordning vidare innehåller.

Derförinnan torde dock Utskotten böra sig utlåta i fråga om den af Christen Pehrsson, serskildt för Gottland, yrkade ändring uti nu gällande grund för stängselfördelningen. Till följd af det förhållande, att, å nämnde ö, hemmansegor i allmänhet hafva ett spridt läge, samt flerstädes äro sammanblandade med andra hemmansegor, skall nemligen, såsom motionären anmärkt, den uti 1 § af nu gällande stängselförordning utstakade grund — eller att, då bv eller enstaka hemman gränsar hvarannan till med sina egor, hägnadsskyldigheten utgöres efter oförmedladt hemmantal, — föranleda till en stor orättvisa i så måtto, att ett helt hemman med en mindre egovidd, såmedelst får, då det möter ett mindre, äfven om detta senare till areal vore lika stort som det förra, vidkännas ett mångdubbelt större hägnads-besvär. För att afhjelpa ett dylikt missförhållande hafva äfven, enligt hvad motionären upplyst, s. k. by-ordningar blifvit ingångna, hvarigenom öfverenskommits, att, då hemman möter annat hemmans egor, delegare, utan afseende på hemmantal och egornas beskaffenhet, skola, med undantag för afrösnings- eller den i aldra lägsta grad taxerade jord, uti hägnads-besväret till hälften hvardera deltaga; men då sådana öfverenskommelser icke voro bindande för längre tid än uti de delegares, som desamma ingått, helst dylika by-ordningar, då yrkande derom af annan, i byalaget tillkommen, jordegare framställes, måste af domstolen rättas i enlighet med hvad lag i detta hänseende stadgar, kunde det afsedda ändamålet på denna väg icke med säkerhet vinnas.

Utskotten, som af ofvananförda skäl ansett sig icke kunna tillstyrka antagande af den s. k. hälftenprincipen i allmänhet, hafva af enahanda orsak funnit sig förhindrade att förorda ett stadgande af nyssnämnda syftning serskildt för Gottland; men då de förhållanden, som, enligt hvad ofvannämndt är, å nämnde ö ega rum, synas, derest den uti författningen stadgade delningsgrund följes ,f kunna gifva anledning till en ojemn och tryckande fördelning af hägnadsskyldigheten, hafva Utskotten, i ändamål att denna olägenhet må, så vidt ske kan, förekommas, ansett sig böra hemställa, att att Rikets Ständer må uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majd anhålla, det Kongl. Majd, hvad Gottland serskildt angår, läcktes i nåder stadga, att öfverenskommelser angående annan fördelningssgrund i afseende på hägnadsskyldigheten, hvilka af delegare i socken eller byalag å nämnde ö fri-vd/igt ingas, ma, der hinder i öfrigt härför icke möter, af domstolarne med laga verkan fastställas att vara gällande för en tid af högst tio år.

. . Y^i(,k°m^man(l^e härefter Pehr Nilssons framställning om rättvisare och andamalsenligare grunder för stängselskyldighetens utgörande samt det förslag som af honom i detta hänseende blifvit åberopadt; så om ock nämnde forslag. hvilket, efter hvad Utskotten inhemtat, hufvudsakligen grundas på en sammanjemkning af den s. k. hälftenprincipen och de uti nu gällande författning stadgade bestämmelser hvad rågång beträffar, så att enligt detsamma halfva rågången först skulle delas, då hälften deraf tillkomme hxardera sidan, och den andra hallva vidare fördelas efter hvardera sidans hemmantal, utan afseende på hvad slags egor, som läge invid densamma, — salunda skulle i vissa fall leda till en jemnare fördelning af stängselskyldigheten, halva Utskotten ändock, enär en sammanblandning af tvänne, bvarannan motsatta principer icke synes Utskotten tjenlig, helst sådant vid tillämpningen måste föranleda till oreda samt vida mera invecklade stängsel-förhållanden, än de nuvarande, af detta skäl ansett sig icke kunna förorda förslagets antagande; hvadan Utskotten hemställa,

Hvad deremot angår Olof Pehr ssons yrkande om bestämmelser i afseende på tiden, inom hvilken den, med väg- eller stängseldelning missnöjde, derutiunan må söka ändring, hafva Utskotten, lika med motionären insett vigten och behofvet af en dylik föreskrift. I ändamål att åstadkomma hkstammighet med hvad i afseende å klagan öfver rågångsförrättning ledan är vordet stadgadt, hafva Utskotten alltså trott sig böra vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,

att hos Kongl. Maj.t i underdånighet anhålla, det Kongl. Majd täcktes, genom utfärdad Författning, i nåder stadga, att delegare, som med väg- eller stängseldelning är missnöjd,

Bih. till R. St. Prot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 5 Häft. 2 må ega att inom sextio dagar, räknade från den dag förrättning smannen förklarat delningen slutad, samt protokoll och handlingar efter minst fjorton dagar förut från predikstolen skedd kungörelse, aftemnat till den af delegarne, som de öfrige dertill utsett, stämma klander derå till Rätten inn, samt att, der sådant ej sker, talan å förrättningen ej må ega rum, utan anses densamma då hafva vunnit laga kraft.

De partiella jemkningar uti nu varande stängselförordning, hvilka, med bibehållande af den deruti uttalade grundprincip, Utskotten trott sig böra i anledning af de gjorda framställningarna, föreslå, inskränka sig för öfrigt till ändringar af de bestämmelser 5 och 7 §§ i nämnde författning innehålla.

Uti den förra § stadgas nemligen, att de förändringar skog och utmark kunna undergå genom uppodlingar till åker, äng och planteringar, böra icke verka till annat förhållande uti skyldigheten till hägnads upprättande och underhållande, utan varde jorden eller marken, oaktadt sina förbättringar, ansedd efter dess förra beskaffenhet. Då Utskotten, å ena sidan, icke förbisett den goda syftning, som för nämnde stadgande legat till grund, eller att såmedelst uppmuntra till jordens odling, hafva Utskotten, å den andra, icke kunnat lem-na oanmärkt, hurusom nämnde stadgande innefattar en dubbel orättvisa och obillighet dels genom att för everdelig tid från stängselskyldighet frikalla jord, som vid författningens utfärdande var en mot åker eller äng gränsande utmark. men sedermera blifvit odlad, dels ock genom att, i motsatt fall, lika everdeligt bibehålla stängsel-skyldigheten för jord, som vid nämnde tid var odlad, men sedermera blifvit till utmarken utlagd. Det missförhållande, som härigenom måste uppstå, har Lag-Beredningen uti det ”om slängselskyldigheten efter nu gällande grunder’ afgifna serskildta förslag sökt förekomma genom ett så lydande stadgande: har skog, utmark eller beteshage blifvit odlad till åker eller äng, eller är åker eller äng lagd till skog, beteshage eller utmark, då må stängselskyldigheten efter sådant förhållande jemkas, med afseende på den större eller mindre nytta stängseln medförer för de egor, som i förändradt bruk kommit.” Utskotten, som för deras del äro af den öfvertygelse, att det uti nu gällande stängselförordning härmed afkedda ändamål, eller landets od-fing, bäst befordras derigenom, att skyldigheter och rättigheter i möjligaste måtto uppväga hvarandra, hafva, i följd häraf, icke tvekat att förorda ett stadgande i denna del, helt och hållet motsatt det, nuvarande stängsel-förordning innehåller.

Uti 7 § åter stadgas: ”Utjord stänges efter hvad i h varje landsort hiltils vanligt varit Är den ostängd, ege icke innehafvaren, ulan grannen vitsord att stänga, sa framt han ej den stängsel allena hålla vill.’ Yrkar granne att 'stänga, lage då utjordens innehafvare del i slängseln efter utjordens rymd, i ”förhållande till de hemman eller lägenheter, som utjorden möta. Det samma ”gälle om urfjäll." Lagberedningen, som ansett detta stadgande mindre klart för den händelse att en utjord eller urfjäll för närvarande finnes ostängd, men förut varit stängd och i orten bevisligen ansetts, lika som andra utjordar och urfjellar, berättigad till stängsel-vitsord, —• har trott den nuvarande författningens mening i denna del böra bestämdare uttryckas och för detta ändamål, uti ofvananförda ser^kildta förslag till förändrade bestämmelser i ämnet, föreslagit, att utjord eller urfjäll skali ega stängsel-vitsord emot annan jord, då denna förut deltagit i stängsel, men icke i annat fall; och har Lagberedningen , enär frågan om stängsel-vitsord emellan utjordar och urfjällar inbördes uti 1802 års förordning är förbigången, tillika ansett bestämdt böra stadgas, att sådant vitsord eger rum. Huruvida andra lägenheter utan hemmantal borde, i fråga om stängsel-vitsord, betraktas såsom hemman eller såsom utjordar eller ock i alla händelser vara uteslutna frän stängsel-vitsord, ansåge Lagberedningen icke eller vara i nämnde förordning bestämdt upplyst. Af de ordalag, i hvilka stängsel-vitsordet der omtalas, äfvensom deraf, att det endast är i 7 §, som förordningen vidrörer stängselskyldighet för lägenheter, syntes, som det endast varit byar och hemman, som vid de allmänna bestämmelserna om stängsel-vitsordet på. landet stält för lagstiftarens föreställning. Lagberedningen har likväl, med hänsigt till hela förordningens uppenbara syftning att utvidga nämnde vitsord, funnit betänkligt att antaga någon afsigt att frän-känna sjelfständiga lägenheter samma stängsel-vitsord, som hemman tillkommer och osjelfständiga lägenheter, det, som utjordar och urfjällar fått sig tillagdt; hvadan ock Lagberedningen, efter att hafva uti förslagets 1 § i allmänhet stadgat, att, dä egor äro skiljda genom rågång eller genom skifte, som fast-stäldt är eller laga kraft vunnit, vitsord tillkommer den, som stänga vill, — såsom undantag frän detta stadgande, uti 13 § föreskrifvit, det utjord eller urfjäll, eller lägenhet, som ej sjelfständig är, förthy att den under annan fast egendom lyder, ej eger stängsel-vitsord efter nyssberörde 1 §, der ej dylik jord möter, eller annan jord, som möter, förut i stängsel tagit del.

Utskotten, som i sistberörde hänseende dela de åsigter, hvilka hos Lagberedningen härutinnan gjort sig gällande, hafva, pä grund häraf samt med anledning af hvad ofvan blifvit yttradt i fråga om förändrade bestämmelser uti

att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att 5 och 7 §§ uti nämnde förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:

"Der skog och utmark, som gränsar intill åker och äng, blifver uppodlad, vare egaren af den nyodlade utmarken pligtig att uti hägnaden emellan densamma samt åkern och ängen deltaga efter förmedladt hemmantal

"Utjord eller ur fjäll eller lägenhet, som ej sjelfständig är, förty att den under annan fast egendom lyder, hafve stängsel-vitsord i de fall, att dylik jord möter eller att annan jord, som möter, förut tagit i stängsel del."

af Herr Berg von Linde: "Det skäl, som föranledt de förenade Utskotten att frånträda Lagberedningens förslag, i afseende på sättet och vilkoren för upp-häfvande af en, mellan delegare i samfällighet, enhälligt träffad öfverens-kommelse, att stängsel mellan deras egor, eller viss del deraf, ej upprättas eller hållas skall, synes mig vara af den välgrundade beskaffenhet, att detsamma jemväl innefattar hinder att biträda Utskottens förslag, att ett sådant upphafvande. må bero utaf flertalets af delegare godtycke, utan afseende derpå om de ega större eller mindre jordlotter. Samma nyck, som Utskotten tänkt sig hos större jordegare, kan nemligen, efter min förmodan, äfven finnas hos de mindre; och om i en samfällighet, bestående t. ex. af 7 delegare, hvardera å 1/2 eller V4:dels hemman, samt 14, hvilka hvar för sig innehafva 1/56 mantal, eller tillsammans 1/4 hemman, frivillig öfverenskommelse blifvit träffad om stängselns borttagande, så vore ingalunda billigt att sistnämnde 14 delegare skulle ega makt att tvinga de öfriga 7 att densamma åter upprätta.

Enligt min öfvertygelse träffas billigheten och rättvisan härutinnan endast genom det stadgande, alt beslutet om öfverenskommelsens upphäfvande bör vara lika enhälligt, som vid dess ingående.

Felaktigheterna uti 1802 års Stängselförfattning och densammas olämplig-hel i förhållande till skiftesverkets och jordbrukets närvarande ståndpunkt samt hinderlighet för dess framskridande och förbättring äro så allmänt kända och erkända, att allt ordande derom torde vara lika öfverflödigt, som det synts mig ändamälslöst att inom de förenade Utskotten påyrka utarbetande af ett fullständigt förslag till ny stängseldelnings-författning, ehuru jag hyser den öfvertygelse, att, genom framläggande af ett sådant i öfverensstämmelse med de derom väskta motioner, Utskotten bättre, än som skett, gått nationens billiga önskningar och anspråk till mötes; men fastän Utskotten erkänt att 1802 års förordning i tillämpningen medför verklig orättvisa, samt medgifvit, alt den grund för stängselskyldighetens fördelning, som af de sammansatta Lag- och Ekonomi-utskotten vid 1845 års riksdag och af lagberedningen blifvit antagen, åminstone eger förtjensten alt vara enkel och lättfattlig, samt för vissa lokala förhållanden lämplig, hafva dock Utskotten ådagalagt en serdeles stor farhåga att bereda tillfälle för användande af denna, eller hvilken annan från 1802 års förordning afvikande delningsgrund, som helst, der lokala förhållanden så med-gifva och frivillig öfverenskommelse derom kunna träffas. Den berömvärda varsamhet vid föreslående af ändringar i stadganden, som äro af en större allmän omfattning och inverkan på medborgares enskilda ekonomiska ställning, som Utskotten yttrat sig vilja afse, hade icke blifvit för nära trädd och konse-qvensen hade, som mig synes, bättre iakttagits, om Utskotten, i anledning af Friherre Raabs motion, beslutat enahanda tillstyrkande, som till följd af Christen Persson från Gottland. Då det icke lärer kunna motsägas eller betviflas, att ju enahanda lokala förhållanden, som föranledt Utskotten alt tillstyrka med-gifvande ål jordegare på Gottland att frivilligt öfverenskomma om annan stängsel-fördelningsgrund, än 1802 års förordning bestämmer, äfven kunna finnas, och verkligen finnes i rikets öfriga provinser, så förekommer det nästan oförklarligt, att Utskotten icke ansett sig kunna medgifva åt desse sednare en lika rättighet till ingående af frivilliga öfverenskommelser, som för Gottland är föreslagen; ett medgifvande, efter min öfvertygelse, af ganska stor vigt derföre, att det utgör säkraste medlet att på erfarenhetens väg vinna öfvertygelse om lämpligaste och rättvisaste grunden för stängselskyldighetens fördelning. Någon våda af ett sådant allmänt medgifvande är destomindre att befara, som vilkoret derföre är frivillig och enhällig öfverenskommelse; men derernot synes mig verklig oreda och stor olägenhet kunna uppkomma deraf, att Utskotten föreslagit inskränkning i liden för så beskaffade öfverenskommelsers lagliga bestånd till högst 10 år, då jag deremot anser denna lid kunna och böra vara obegränsad.”

Betänkande, i anledning af väckt motion om föreskrifters meddelande i fråga om anläggning af anstalter för Äng svallning.

Uti ett hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln ingifvet, till Lag-utskottets behandling remitferadt, memorial har Herr Coyet, Carl August Julius, fästat uppmärksamhet å nyttan af s. k. ängsvattningar, äfvensom å vigten deraf, alt, i fråga om anläggning af dylika anstalter, ett serskildt lagstadgande utfärdas, på det jordegare måtte beredas tillfälle, att, till förbättring af deras egendom, använda de fördelar, lokala förhållanden i omförmälda afseende kunna erbjuda. För sådant ändamål har motionären föreslagit, att en nådig förklaring måtte meddelas, af innehåll, att föreskriften i 20 kap. 1 § Byggningabalken och Kongl. brefvet den 28 December 1822 om byggande af vattenverk, äfven må gälla i fråga om anläggning af anstalter utaf förenämnde beskaffenhet.

Vid behangling af detta ämne, som Lag-utskottet ansett jemväl tillhöra Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, hafva de förenade Utskotten in-hemtat, att ifrågavarande ängsvattnings-anstalter gemenligen så inrättas, att, på sidan af en å eller bäck, ett större dike eller en kanal anlägges, hvari-genom vattenledningen sker på sådant sätt, alt derifrån utgrena sig en mängd små rännor, i hvilka vattnet, från kanalen insläppt, öfversilar fältet, hvarefter det genom serskilda diken till strömmen återledes; att denna vattning, hvilken höst och vår samt i öfrigt efter ängens afbergande och vid tillfällen af nt-hållande torka verkställes, med fördel blifvit använd inom flera främmande länder, såsom Tyskland och Italien, samt att nämnde method äfven här i landet vunnit förtroende, serdeles i södra _; delen af riket, hvarest, under ledning

af frän utlandet inkomne sakkunnige personer, stora och kostsamma företag i denna riktning på sednare tider egt rum; samt slutligen att inom de' länder, hvarest dylika ängsvattningsmethoder äro antagna, serskilda stadganden blifvit utfärdade, i ändamål att undanrödja de hinder, hvilka kunde ligga i vägen för en allmännare tillämpning af denna, för jordbrukets förbättring, vigtiga uppfinning.

Att lagstiftande makten ännu icke stadgat några bestämmelser i den af motionären antydda syftning, torde hafva sin orsak deruti, att ifrågavarande uppfinning först på sednare tider vunnH efterföljd inom fäderneslandet. För jordegare, som vill inrätta en dylik ängsvattningsanstalt och tillika disponerar stranden på båda sidor om strömmen samt å egna egor bar tillgång till lämpligt ställe för dambordets anläggande, lärer väl, derest angränsande icke kunna visa att, genom uppdämningen, skada dem tillfogas, något i lag grun-dadt hinder för inrättande af nämnde ängsförbättrings-anstalt icke förefinnes; men då den, som kunde vara hugad att vidtaga en så beskaffad åtgärd, är egare endast till den ena stranden, samt den andra strandegaren härtill vägrar sitt samtycke, måste, till följd häraf, under nuvarande förhållanden, den förre afstå från företaget, äfven om något giltigt skäl för den sednares bestridande icke kan upptes. Hvad af motionären i förevarande fall är vordet yrkadt, inskränker sig dertill, att, i fråga om inrättande af anstalter utaf förenämnde beskaffenhet, enahanda föreskrifter må gälla, som, rörande byggnad af qvarnar och vattenverk, finnas bestämda. 20 kap. I § Byggningabalken innehåller, bland annat, att, der ström eller bäck går emellan tvenne byar, som bägge ega del i qvarnställe, hvardera skall njuta hälften; samt alt, derest en vill bvgga och annan ej, dermed förhålles i likhet med hvad om fiskeverk sagdt är. I fråga om fiskeverk stadgas i 4 7 kap. 2 § nämnde balk: ”Vill någon bygga fiskverk i forssar, strömmar eller sund, som ej kunna delas, bjude då granne att bygga med sig. Vilja de ej och pröfvar Rätten det ske kunna, utan deras skada", förelägge då honom, på hvad sätt, vilkor och tid, han det verk bygga och nyttja må;” hvarförutan, till förekommande af skador och hinder i odlings -väg, som kunna uppkomma genom uppdämning för fisken och vattenverk i allmänhet, genom Kongl. brefvet den 28 December 4 822 och Kongl. kammar-kollegii kungörelse den 24 Februari 4 823, serskildt blifvit föreskrifvet, att, till ett fullkomligt utredande af ofvananmärkta förhållande, hvilket alltid bör ske vid undersökningar för nya qvarnars eller andra vattenverks anläggning, der uppdämning kan verka på längre afstånd, eller domaren i öfrigt anser sig icke thv förutan sjelf kunna bedöma verkan af densamma, en fullständig, efter

16 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 20. vetenskapliga grunder anställd, afvägning af vattendraget och in- och utloppet af sjöar och strömmar ofvan och nedan anläggningsstället bör af landtmätare företagas och verkställas, och hans utlåtande derom, till ledning för domarens yttrande, afgifvas.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit och då, genom ofvan om-förmälda ängsvattnings-anstalter, en väsendtlig nytta så väl för den enskilde som för det allmänna, genom förkofran i ekonomiskt afseende, synes vara att påräkna, halva Utskotten, tillika inseende vigten och behofvet deraf, att, till betryggande af egarens rätt, bestämd föreskrift varder meddelad, huruledes förhållas skall, i händelse påstående af angränsande väckes om utrifning af en sålunda anlagd ängsförbältrings-anstalt, icke tvekat att, i öfverensstämmelse härmed, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,

att, i underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdad författning, i nåder stadga, dels att hvad uti 20 kap. 1 § och 17 kap. 2 § Byggningabalken samt Kongl. brefvet den 28 December 1822 är stadgadt, i fråga om anläggning af qvarnar och vattenverk, äfven må gälla i afseende på inrättande af ängs-vattningsanstalter ; dels ock alt, i händelse påslående väckes om utrifning af en dylik vattensilnings-anstalt, undersökning derom skall anställas vid vederbörlig domstol, som må eg a pröfva och af gör a, huruvida den yrkade utrifnin-gen bör eg a rum eller icke, samt i förra fallet jemväl bestämma beloppet af den ersättning egaren härför bör tillkomma.

Ä:o 21.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmande af rättigheten att kalla Huspredikanter, m. m.

Hos Högvörd. Preste-ståndet har Kontrakts-prosten Melander, uti ingifvet memorial, anmärkt, att då rättigheten att kalla och antaga huspredikanter genom Kongl. brefvet den 22 Oktober 1744 vore medgifven, ”utom Riksens Råd och Herrar samt deras fruar, jemväl alla besuttne af Ridderskapet och Adeln, som pa sine sätesgårdar bo eller någon tid om året vistas, antingen de för ålder eller sjukiighet icke kunna bevista den allmänna gudstjensten, eller deras gårdar från kyrkorna äro vida aflägse, eller ock att de för sin uppbyggel-se åstunda i sine hus att enskild gudstjenst hålla”; — men denna rättighet, med hänsigt till sednare momentet uti nämnde Kongl. bref, syntes nog obegränsad, — ett närmare bestämmande vore af nöden i afseende på de fall då en dylik huspredikants kallelse må beviljas eller afslås, destoheldre som, enligt kyrkolagen, biskop och domkapitlet åligger att ”icke utan högvigtiga orsaker och noga bepröfvande ordinera prester på privatorum kallelse.” På grund häraf och då i öfrigt genom rättigheten för huspredikanter att beräkna pre-sterliga tjensteår ett stort intrång tillskyndades de uti församlingarna tjenstgö-rande extra ordinarie prestmän, samt många missbruk och underslef, hvilka sednare tiders erfarenhet jemväl bekräftat, häraf föranleddes, har motionären, under åberopande af det förhållande, hvilket eger rum i afseende på läkare, bland hvilka endast de få beräkna tjensteår, hvilka äro i statens tjenst anställde, föreslagit, att rättigheten att kalla husprester måtte blifva närmare bestämd, äfvensom att de huspredikanter, som hädanefter antagas, icke må i denna egenskap tillgodonjuta presterlig årsberäkning.

Detta memorial, som till Lag-utskottet blifvit remittéradt, men af nämnde Utskott ansetts jemväl tillhöra Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling, hafva de förenade Utskotten tagit under öfvervägande; och ehuru,

Bih. till B. St. Prot. 1847 och 1^48. 7 Sami. 2 Afd. 5 Häft J hvad först vidkommer frågan om rättighet att kalla husprest, Utskotten, i betraktande af de serskilta stadganden, hvilka härom äro gifna, anse detta ärende vara af privilegii-natur, tro Utskotten likväl hinder deraf icke möta, att, i enlighet med Utskottens åsigter af saken, understödja förslaget till den behandling, som 114 § Regeringsformen för sådant fall anvisar. Då någon annan grund till den företrädesrättighet, hvilken sålunda blifvit vissa samhällsmedlemmar medgifven, icke lärer böra antagas, än den, att tillfälle till ande-lig uppbyggelse såmedelst velat beredas dem, hvilka af verkligt hinder och förfall äro uturståndsatte att bevista allmän gudstjenst, blifver häraf en följd, att nämnde förmån icke bör åtnjutas, med mindre sådana förhållanden äro för handen, som ådagalägga ett verkligt behof af det ifrågavarande presterliga biträdet. De uti Kongl. förordningen den 22 Oktober 1784 omnämnde fall, hvilka berättiga till antagande af husprest, äro dels ål ler och sjuklighet, dels bostadens aflägsenhet från kyrkan, dels ock den omständighet att vederbörande för enskild uppbyggelse åstunda att i sine hus gudstjenst hålla. De förra af dessa förhållanden äro, efter Utskottens tanka, af den art, att de skäligen förutsätta behofvet af en husprest; och någon inskränkning uti ifrågavarande rättighet, för så vidt densamma derå grundas, anse Utskotten sig, i följd häraf, icke kunna förorda. Hvad deremot angår det uti nämnde Kongl. bref förekommande sednare vilkor för rättigheten alt kalla huspredikant, hafva Utskotten funnit detsamma både sakna giltig grund, och derjemte, till följd af ordalagens obestämdhet, lätteligen kunna gifva- anledning till missbruk. Vid betraktande häraf och då ifrågavarande undantagslag, derest densamma missbrukas, sålunda kan ej allenast, genom den utsigt densamma lemnar åt hus-prester att bhfva befordrade utan egentlig öfning i presterligt kall, verka hin-derligt för deras utbildande till religionslärare, utan äfven innebära en orättvisa emot de prestmän, hvilka, medelst trägnare arbete i kyrkans tjenst, göra sig mera förtjente af belöning, få Utskotten, under förutsättande att samtiige Riks-stånden om förändringen öfverenskomma och Konungen dertill lemnar Dess nådiga bifall, vördsamt föreslå,

att rättigheten alt kalla huspredikanter hädanefter endast må tillkomma sådana besutne medlemmar af Ridderskapet och Adeln, hvilka antingen för ålder eller sjuklighet, eller ock i anseende dertill att deras gårdar äro från kyrkorna vida aflägsne icke kunna den allmänna gudstjensten bevista.

Beträffande dernäst motionärens yrkande, att huspredikanter icke må i den-.aa egenskap tillåtas att beräkna presterliga tjenstår, så anse Utskotten sig icke

Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N;o 21. 19 kunna en dylik åsigt biträda. Då till den befattning, hvilken af desse prest-män innehafves, missiv af vederbörande embetsmyndighet meddelas, samt denna beställning således måste anses såsom ett uppdrag i kyrkans tjenst, lärer nämnde förmån, hvilken af innehafvare af hvarje annan presterlig befattning åtnjutes, icke heller böra huspredikanter betagas. Genom den inskränkning i rättigheten att antaga husprester, hvilken af Utskotten här ofvan blifvit föreslagen, lärer i öfrigt kunna antagas att deras antal kommer , att förminskas; hvadan och då de olägenheter, hvilka, genom årsberäkning för innehafvare af hus-predikantssyssla, ansetts drabba det i församlingarna tjenstgörande obefordrade presterskapel, sålunda torde i samma mån upphöra, Utskotten uppå dessa skäl hemställa,

att motionärens framställning i denna del icke må till någon åtgärd föranleda.

N:o 22.

betänkande > i anledning af väckt motion om tillägg och förklaring uti Kongl. förordningen den 20 Januari angående ändring eller utrifning af vattenverk.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln har till Lag-utskottets behandling remitterat en af herr Kuylenstjerna, E. M., väckt motion, deiuti biifvit an-märkt, all, ehuru nämnde Kongl. förordning visserligen alsåge ett nyttigt, ändamål, nemligen jords uppodling, det likväl torde kunna ifrågasättas, huruvida icke, enär skydd till person och egendom utgör hufv ud grund en för allt samhällsskick, de härutinnan gjorda bestämmelser trädde egande-rätten lör nära. Till följd af en enskild jordegares yrkande om ultappning eller sänkning af den sjö eller det vattendrag, hvaraf vattenverket beror, kunde nemligen, enligt föreskriften i berörde förordning, egaren till vattenverket lorpligtas alt detsamma ändra eller utrifva. Att, genom en föregående undersökning, bestämdt utreda sjöbottnens beskaffenhet samt nyttan och fördelen af en dylik vattensänkning eller ultappning, vore ieke möjligt, och såsom bevis härför kunde anföras, hurusom det skall inträffat, alt en sålunda urtappad sjö icke eflerlemnat annat än flygsand, deraf betydligt men och skada tillskyndats den omkringliggande orten. Icke destomindre finge vid den föregående undersökningen sjöbottnen i värde uppskattas; under det att, å andra sidan, vid värdering af vattenverket föga afseende fastades å ega-rens sjelfsländighet, den kringboende ortens fördel och beqvämlighet, såsom t. ex. hvad qvarnar angår, om närboende genom nedrrfningen få längre och och obeqvämare vägar till annan qvarn, om de såmedelst komma att sakna vattentillgång för kreaturen under sommaren m. m. Till afhjelpande af dessa med flera anmärkta olägenheter, bar motionären hemställt, alt ofvan åberopade Kongl. förordning måtte eihålla det.tillägg: att allmän kallelse, på r-edan föreskrifvet sätt, må utfärdas å alla, som kunna anse deras rätt kom-

Vih. till Ii. St- Pr oi. 4SL7 och 48 iS. 7 Sami. 2 A/d. 6 Hall. 1 ma i fråga vid yrkad vattensänkning eller uttappning; att egare af i laga ordning tillkomne vattenverk, eller åtminstone af sådana, som (öre utfärdandet af Kongl. förordningen den 20 Januari 1824 blifvit anlagde, böra be-stämdt och fri villigt., medgifva yrkad vattensänkning eller nitappning, men alt ett dylikt påstående i motsatt fall, till följd af egande-rältens helgd, må förfalla; samt att den jordegare, som sjö- eller vattendrag ultappa vill, för-pligtas att, med den förhöjning 5o procent, som uti nämnde Kongl. förordning utsatt är, ersätta annan jordegare all den skada, förlust eller men, af hvad namn den vara må, som genom valtensäkningen för denne sistnämnde kan uppkomma.

Denna framställning har Lag-utskottet i förening med allmänna Besvärs-ocb Ekonomi-utskottet tagit under pröfning; men då de uti olvan åberopade författning gjorda bestämmelser, hvarigenom, å ena sidan, ett betydande hinder för jordbrukets förkofran och utvidgande är vordet hälvet, så att den idoge jordbrukaren beredts tillfälle att å sin jord till allmänt och en-skildt gagn använda all den förbättring, som derå kan åstadkommas, under det att, å andra sidan, nödig omtanka blifvit iakttagen till betryggande ai vattenverksegarens rätt till ersättning för den inskränkning uti eganderät-ten, som, i händelse vattenverket ändras eller ntrifves, honom tillskyndas, efter Utskottens öfverlygelse, äro med rättvisa och billighet fullt öfverens-stämmande, hafva Utskotten, som tillika äro förvissade derom, att desse föreskrifter i ekonomiskt afseende för landet medfört stora fördelar, ansett sig sakna allt skäl att härutinnan tillstyrka en förändring, hvarigenom den jord-egaren såmedelst förbehållna rätt skulle i någon måtto förminskas. Hvad angår de af motionären i öfrigt yrkade tillägg, få Utskotten vördsamt erinra, dels att, jemlikt föreskriften uti 6 § af nämnde förordning, vederbörande landlmätare åligger att i den eller ide socknar, der vattenverket är beläget, föi rättningen kungöra sist fjorton dagar innan den företages, dels ock att, i händelse genom verkets ulrifning eller ändring skada tilläfvenlyrs tiil-fogats andre, än vatlenverksegaren, den eller de, som en sådan skada lidit, lära vara oförhindrade att talan om ersättning härför, derest sådan vid undersökningen icke medgifvits, i laglig ordning väcka och utföra; vid hvil-ket förhållande, och då ytterligare föreskrifter i sistberörde hänseenden icke heller torde erfordras, Utskotten hemställa,

N:o 23.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om bestämmande af ersättning åt boställs-innehafvare för deltagande i vatten-if-tappnings- och sjösänknings-företag.

Herr prosten Cnattingius har, uti ett hos högvörd. Preste-ståndet ingifvet memorial, som till allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet blifvit remitteradt, hemställt, att då, efter nu gällande författningar, boställs-innehafvare svårligen kunna, utan allt för stort äfventyr, inlåta sig uti vatlen-aftappnings- eller sjösänknings-företag, ehuru väsendlliga fördelar för bostället derigenoin skulle beredas, en stadga måtte utfärdas, hvarigepom ho-slällsinnehafvares bemödanden härutinnan må betryggas samt dylika förbättringar vinna en ändamålsenlig utsträckning. Om anslag af allmänna medel eller öfverdrifna anspråk på annat understöd vore här icke i fråga, utan endast derom, att, genom föreskrifter, i likhet med byad förfätlningarne stadga om förelag af enahanda art, t. ex. laga skifte, m. m., bereda en rättvis garanti om ersättning för boslällsinpehafvare, som, för en alltid oviss lifs-tid eller embetstid, i annat fall hindras att. förbättra sitt boställe; och skulle efter motionärens tanka, så väl boställshafvaren sjelf som, hans efterträdare såmedelsl vinna förmåner, hvilka, äfven för det allmänna, kunde anses vara af desto större vigt, ju säkrare det är, alt embelsmannens betryggade ställning gifver honom mera lugn och oberoende att verka i sitt egentliga kall. För sådant ändamål bar motionären vidare hemställt:

j:o att, uti den för bestämmande af ersättning åt boställsinnehafvare i afseende på deltagande i sjösänknings- och vattenaftappnings-bolag sålunda föreslagne stadga först må införas alla de i författningarna redan bestämda föreskrifter och vilkor för undersökning och pröfning af boställets delaktighet i sjelfva bolaget, så att nyttan ocb nödvändigheten för bostället att deri deltaga blefve fullständigt utredd och godkänd;

2:0 att, sedan sjösänknings- och vattenaftappnings-företaget blifvit af Kongl. Maj:t i nåder gilladt, den eller de auktoriteter, under hvilkas tillsyn och vård bostället hörer, må, på indelningshafvarens ansökan, förordna ombud, bland hvilka kronofogden i orten, för att, jemte bolagets direktion, undersöka och föreslå den kostnadssumma för bostället, hvartill sjelfva företaget kan anses uppgå, och den tid, inom hvilken ett amorteringslån af boställsinnehafvarne må kunna, utan olägenhet, successivt inbetalas; börande dock denna tid bestämmas till minst 3-0 och högst 5o år;

3:o att, då sjösänknings- och vattenaftappnings-företaget är fulländadt, »nställes, på boställsinnehafvarens ansökan, af domaren i orten, biträdd af nämndemän och i närvaro af för tillfället förordnade ombud från vederbörande auktoritet samt af bolags-direktionen, ytterligare besigtning och värdering af den på bostället belöpande andel af hela företaget, då utur bolagets arbetsräkenskaper noggrant skall utrönas och styrkas, huru stort belopp indelningshafvaren tillsläppt dels genom ansvarighet för beviljadt statslån, dels ock af egna medel; hvarvid, och deresl summan häraf öfverstiger det belopp, som vi l företagets början blifvit beräknadt, synerätten må ega bestämma så väl den ersättning, som för bostället ytterligare behöfves, som tiden, inom hvilken ett amorteringslån, äfven för godtgörande häraf, kan af boställsinnehafvaren beqvämligen återgäldas, hvarvid de i 2:dra punkten föreslagna föreskrifter iakttagas;

4:o att efterträdare skall vara förbunden ikläda sig kapitalskulden till det belopp, som återstår vid tillträdet, man efter man, så att afträdaren, eller dess rätts-innehafvare, frikännas från allt vidare ansvar för den bostället sålunda tillkommande betalningsskyldighet; samt

5:o alt vid af- och tillträdes-syner samt ekonomiska besigtningar å bostället noggrant tillses, att de genom sjösänknings- och vallenaflappnings-före-taget gjorda odlingar och vidtagna förbättringar af boställsjoi den behörigen af boställsinnehafvare vårdas och underhållas.

Denna motion, som allmänna Besvärs- ocb Ekonomi-utskottet ansett jemväl tillhöra Lag-utskottets behandling, hafva de förenade Utskotten till pröfning förehaft; och, hvad först vidkommer de uti 1, 2 och 3 mom. yr-tade bestämmelser, i afseende på föregående undersökning och värdering, för utrönande af det föreslagna vall»naliappnings- och sjösänknings-förelagets nytta samt bestämmande af den på bostället belöpande andel uti kostnads-summan; så enär uti gällande författningar redan finnes sladgadt, huruledes,. vid undersökningar af ifrågavarande beskaffenhet, skall förfaras, hafva Utskotten, under erinran härom, ansett sig ega skäl hemställa,

Beträffande deremol frågan om ersättning och fördelning af det kost-nadsbelopp, boslällsinnebafvare för nyssbeskrifna ändamål kan få vidkännas; så finna Utskotten det visserligen vara med rättvisa och billighet öfverens-slämmande, att, då frukten af omförmäldta förelag, eller en ökad afkaslning å bostället, kommer icke blott dåvarande innehafvaten det af, utan ock efterträdare i tjensten, till godo, äfven desse sednare deltaga uti den kostnad, Som för delta ändamål blifvit använd; men deremot anse Utskotten den af motionären föreslagna utväg, att, för beredande af erforderliga medel till ifrågavarande företag, lån med successiv åter betalnings-skyldigbet och emot pant af bostället skulle af innehafvaren upplagas, för hvars återstående belopp blifvande efterträdare i tjensten sedermera skulle ikläda sig ansvarighet, icke vara för ändamålet lämplig; hvarförutä.n den tidrymd, under hvil-ken kostnadssumman, enligt motionärens förslag, på boställets innehafvare borde fördelas, efter hvad Utskotten vill synas, blifvit nog långt utsträckt. Af dessa skäl och. då den uti Kongl. kungörelsen den 4 Maj 1827 stadgade tid för beräkning och föi delning af den ersättning, som boslällsinnebafvare, i anledning af verkställda egoskiflen,. för husflyttning, odling, hägnad, dikning m. m. kunna erhålla eller få vidkännas, efter Utskottens öfverly-gelse, bör, äfven för beräkning och fördelning af kostnader till företag af ifrågavarande beskaffenhet, såsom allmän grund antagas, få Utskotten, under hufvudsakligt instämmande uti syftemålet af motionärens framställning, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer

att uti underdånig skrif velse hos Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, genom utjärdad förjattning, i nåiier stadga, att de kostnader, boställsinnehafvare, enligt behöriga qvit-tenser, få vidkännas ej mindre för deltagande uti för bostället nödiga och i vederbörlig ordning företagna sjösänkningar och vattenaftappningar, än ock för härtill erforderliga undersökningar, skola till ersättande fördelas på en tid af högst so år, med en tjugondedel på hvarje, räknadt från och med den dag, sjösänknings- eller vattenaftappnings-arbetet blifvit afsynadt och godkändt, sä att, derest bostället inom 20 år derefter uj-trädes, af träda re, som kostnaden förskjutit, eller dess rätts-innehafvare, må vara berättigad att, i mohn af de återstående åren, af tillträdaren njuta ersättning med en tjugondedel för hvarje bristande år; dock att, der serskilda omständigheter sådant föranleda, syne-rätt må ega att, för kostnadens fördelning, bestämma kortare tid, än nu sagdt är; samt att, hvad sålunda blif vit föreskrif vet, äfven må gälla för det fall, att boställs-innehafvare redan fått vidkännas förenämnde kostnader, men ännu icke innehaft bostället under en tid af 20 år, räknade från den tid, företaget blifvit fullbordadt.

Hvad slutligen beträffar yrkandet derom, att vid af- och tillträdes-husesyner samt ekonomiska besigtningar bör tillses, det de odlingar och förbättringar, som genom sjösänknings- och vattenaftappnings-företag blifvit verkställda, behörigen vårdas, så finna Utskotten, enär en fullständig undersökning i afseende å boställets häfd, hvarlill dylika odlingars vidmakthållande och vård jemväl hörer, enligt författningarnes föreskrift vid omför-mälda förrättningar skall anställas, behof af ytterliga e bestämmelser i delta hänseende icke vara för handen; vid hvilket förhållande Utskotten hemställa,

att motionärens f raraställning i denna del ej må till någon åtgärd föranleda.

N:o 21.

Memorial > i anledning af erhållen återremiss af Betänkandet N:o 2 j i fråga om afskaffande af husaga.

Utskotten hafva ifrån Wällofl. Borgare-Ståndet erhållit återremiss å ifrågavarande Betänkande på grund af deremot framställda anmärkningar; men som detsamma af de ofriga Riks-stånden är vordet bifallet, finna Utskotten den erhållna återremissen icke kunna till någon åtgärd föranleda.

N:o 25.

Betänkande , i anledning af väckta motioner om ändring af nu gällande bestämmelser * i fråga om hemmansklyfning och be-sutenhet.

Genom remisser från hederv. Bonde-ståndet, har Lag-utskollet fått till behandling emoltaga följande i delta ämne gjorda framställningar, nem-ligen :

1:0 af Riksdagsfullmägtigen Anders Andersson från Wermlands län, som, under åberopande deraf, alt förmågan att utgöra de fast egendom åtföljande onera borde anlagas såsom grund för besutenhet, anmärkt orättvi-

alt att berga sig och åt jordens odling egna erforderlig omsorg, derigenom icke vunnits, men att desse föreskrifter deremot verkat dertill, att fattigdomen tillvuxit, helst den mindre bemedlade, men idoge arbetaren dymedelst betagits rättigheten att förvärfva et! jordstycke för alt derpå uppsätta en egen stuga och omgifva den med ett litet odlingsfält; att vilkoret för den moraliska sjelfständighet, som är känslan af allt ekonomiskt oberoende, medvetandet af besulenhct, af ett eget hem, sålunda aldrig kan förvärfvas; att då vid arfskiften barnen, som taga lösen för sine andelar, erhålla en liten summa, densamma ej kan användas att dermed tillhandla sig en del affäderne-torfvan eller en jordlapp i grannskapet af den trakt, der de äro födde och vid hvilken deras minnen äro fastade; och har motionären, med stöd af dessa förhållanden och då desamma, efter hans tanka, icke blott bidragit att utbilda ett förderfligt stattorpare-system och alt skapa stora possessioner, ulan ock att minska antalet af tarfliga, men bergliga hushåll, föreslagit, alt rm gällande föreskrifter rörande hemmansklyfning måtte sålunda ändras, att det må stå arfvingar fritt att begagna och bebo andelar af all slags jord, ehvad de äro större eller mindre, som de efter föräldrar eller släglingar er— hållit; alt de på denna arfvejord må åtnjula full och oinskränkt egande-rätt; samt alt sådan afsöndring må kunna ske utan binder af syn eller hvad annan offentlig åtgärd som helst, blott med skyldighet för innehafvaren att med den arffallne jordandelen i vanlig ordning lagfara; samt

4:o af riksdagsfullmägtigen L. GezeUiis och Lars Olsson från Stora Kopparbergs län, som fästat uppmärksamhet å de serskilda föreskrifter i af-seende å egande- och besittnings-rält till fast egendom, hvilka för motio-närernes hemort äro gällande, men som i ett eller annat afseende beböfde en närmare granskning och jemföreise med hvad allmän lag härom stadgar. Dessa bestämmelser innefattas i Kongl. Maj:ls bref till Kammar-kollegium den 9 Januari 1802 och 17 Augusti 1804, som i sammanhang härmed innehålla föreskrifter angående storskiftet i Stora Kopparbergs län. Deruti stadgas, bland annat, dels alt ingen får sälja en obesutenbet till annan än den, som förut eger jord, dels alt, när storskifte är verkstäldt, ingen eger rätt sälja en obesutenbet till annan än den, som innehar jord i samma nummer, och att, i händelse annorlunda skulle ske, delegarne i nummern må ega att samma obesutenbet lösa, dels att tvänne eller flere uti en, ehuru obesuten, egares hand en gång sammankomne obesutna hemmansdelar icke åtskiljas, dels ock slutligen att lagfart och fasta å sådana smärre jordde-

Bih. till R. St. Prot. 1847 och 1843. 7 Sami., 2 Afd., 6 Häftet. 2 lar, som icke innefatta besutenhet, icke må meddelas. Dessa föreskrifter hade visserligen sin grund uti den goda afsigten att hindra hemmansklyf-ningen från att gå till ytterlighet, men fråga torde kunna uppstå, om icke botemedlet vore skadligare än det onda, som dermed velat förekommas. Utom det att betryggad egande-rätt, som är första vilkoret för allegendoms rätta begagnande och förkofran, icke kunde ega rum, der en dylik lagstiftning vore gällande, utöfvade nämnde rättstillstånd älven ett menligt inflytande på folket genom den mängd, tvister och rättegångar, som deraf föranleddes, Genom en ganska ringa förändring i berörde lagstadgande skulle, efter molionärernes tanka, dessa olägenheter kunna undanröd jas, nemhgen genom borttagande af förbudet emot lagfart och fasta å köp af obesutna hemmansdelar, Under lagfarten finge då denna lösningsrätt, likasom den, hvilken grundade sig på hörd, göras gällande,, eller, om sadant ej skedde, Köparen förblifva i tryggad besittning af sin egendom., Derest en sådan trygghet i eganderälten blefve återställd, skulle, efter motionärernes förmenande, flera dylika små hemmansdelar genom odlingsflit växa till besuten-heter, bättre än de besutenheter, hvilka nu uppkomma genom begagnande af en lösningsrätt, den der ej är bunden till viss tid. och derföre år från, år blefve uppskjuten.

Lag-utskottet har, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, tagit dessa motioner under öfvervägande; och ehuru Utskotten dela den öfvertygelse, att hemmansklyfning, om den utan öfverdrift vei kställes,. kan medföra stora fördelar, dymedelst att jordens allmännare odling och en i förhållande dertill ökad produktion deraf torde kunna påräknas, äfvensom en större arbetsflit, sparsamhet och om tanka bör vara att förvänta hos den sjelfegande jordbrukaren och den, som har utsigten för sig att kunna blif-va det, än hos. den, för hvilken en sadan förhoppning icke kan ega rum; b varförutan det icke eller torde böra lemnas oanmärkt, att, genom rättigheten till hemmanskly fningar och jordafsöndi ingar från hemman under mera varaktig besittning,, än efter förut gällande författningar varit tillåtne, en möjlighet blifvit beredd att afskaffa' det för landet högst skadliga missbruket af inhyses- och backstugu-sittnmg; —anse Utskotten deremot, a andia sidan, att, om rättigheten till jordklyfning skall kunna medföra dessa och flera andra välgörande verkningar, sarnma lätlighet måste vara inskränkt inom sådana gränser, alt den afsöndrade hemmansdelen eller jordlotten erbjuder full säkerket och tillgång, ej mindre för innehafvarens, dess hustrus-och; barns lifsbergning,. än, äfven för de statsbidrag, som böra, utgöras., öf— verskrides denna gräns eller lemnas rättigheten till jordklyfning alldeles fri, så är det fara värdt, alt den snart skall urarta och för del allmänna medföra följder af oberäknelig skada; ty om hemmansdelen eller den afsöndra-de jordlotten är så ringa, att afkastningen deraf icke är tillräcklig till de nyss antydda oundvikliga behofven, skall det tvifvelsutan icke dröja länge, innan innehafvaren blifver bragt på obestånd och måste falla fattigförsörjningen till last; och, i händelse en sådan vidsträckt jordklyfning blefve mera allmän, skulle, vid inträffande missväxtår, det tilläfventyrs icke ens blif-va för den mera välmående delen af landets innevånare möjligt att från hungersnöd och elände rädda dem, som, hänförde af begäret efter en stenbär, men ingalunda verkligt oberoende ställning, utan beräkning på möjligheten att af dem hafva nödig lifsbergning, förvärfvat små, för detta ändamål otillräckliga jorddelar, och der bosatt sig med hustru och flera barn.

Dessa äro de hufvudsakligaste skäl, hvarå Utskotten stödja öfverlygel-sen, att lagstiftande magien eger ej allenast rättighet, ulan älven pligt, att för jordklyfning bestämma sådane vilkor och glänser, som här ofvan blifvit antydde; och anse Utskotten sig härigenom hafva besvarat hvad uti före-varande motioner i nämnde hänseende blifvit framstäldt.

I fråga åter om det uti 2 af ofvanåberopade Kongl. förordning stadgade vilkor för besutenhet, så anse Utskotten sig icke heller ega skäl att tillstyrka någon förändring uti de föreskrifter, som häru-tinnan äro gifne, helst någon lämpligare norm för besulenheten, än den, som nämnde § utstakar, icke torde kunna bestämmas. Att i en allmän författning gifva föreskrifter af så speciel beskaffenhet , som de ifrågavarande» såvida de skola blifva för de serskilda landsorterna i hvarje förekommande fall passande och tillämpliga, är, efter Utskottens öfvertygelse, alllid svårt, om icke omöjligt; men då, genom 1 kap. p § i ofvannämnde Kongl. förordning vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvande blifvit uppdraget att, i händelse, på grund af serskilda förhållanden, jemkning i de stadgade grunderna skulle för något län finnas af nöden, derom göra underdånig anmälan hos Kongl. Maj:t. som förklarat Sig vilja i nåder tillse, huruvida serskildt stadgande för ett sådant län må erfordras, anse Utskotten en utväg härigenom vara beredd till åstadkommande af de ändringar, som af dylika serskilda förhållanden kunna påkallas.

H vad af riksdagsfullmäktigen Westermark blifvit åberopad t såsom skäl för fortfarande besittningsrätt till obesulen hemmansdel, eller att domstol i densamma redan meddelat fasta, kunna Utskotten destomindre såsom giltig grund antaga, som, genom en dylik af vederbörande företagen åtgärd, hem-mansdelens egenskap att kunna anses medföra besutenhet eller ej, icke undergått den minsta förändring, hvarföre ock någon frigörelse från de stad-ganden, hvilka i detta afseende äro gifne, och uti hvilka Utskotten, efter hvad ofvan blifvit yttradt, icke finna någon utsträckning böra ega rum, genom ett dylikt förhållande icke eller kan anses medgifven. Den lösningsrätt, som genom ofvannämda Kongl. förordning blifvit besuten hemmansegare tillagd i afseende å obesuten hemmansdel utgör dessutom, efter Utskottens omdöme, en behöfiig kontroll till bevarande deraf, alt de föreskrifter, för-fattningarne innehålla, varda behörigen iakttagna; i följd hvaraf och då den af riksdagsfullmäkligen Carl Nilsson ofvan anmärkte omständighet, att obesuten hemmansdel genom arf förvärfvats, icke heller, efter Utskottens tanka, kan verka till undantag från hvad i fråga om besutenhet i allmänhet är vordet sladgadt, Utskotten, uppå dessa sammanlagda skäl, vördsamt hemställa,

att Anders Anderssons, fester marks och Carl Nilssons motioner i detta ämne må lemnas utan afseende.

Hvad sluteligen vidkommer riksdagsfullmäktigen Gezelii och Lars Olssons motion om förändrade bestämmelser i fråga om hemmansklyfning inom Stora Kopparbergs län, för hvilket, på sätt motionärerne anmärkt oeh Utskotten inhemtat, serskilda föreskrifter i detta ämne äro gifne; så enär, för så vidt Utskotten kunna finna, motionärernes yrkande endast afser den ändring, att, för vinnande af lagfart och fasta å öfverlåtelse af fast egendom, visst jorda-tal icke må erfordras; men ett dylikt stadgande, äfven derest detsamma, med bibehållande af de åsigter, hvilka af Utskotten i detta ämne redan blifvit antydda, kunde förordas, i allt fall icke lärer leda till det ändamål, motionärerna åsyftat, eller att till viss tid inskränka den lösningsrätt afobesuten hemmansdel, som besuten egare, äfven enligt de för nämnde län gällande serskilda författningar tillkomme, destomindre som, utan hinder af lagfart eller fasta, den öfverlåtna obesutna hemmansdelen fortfar att innehafva'denna egenskap, och, i följd deraf, jemväl fortfarande blifver ett dylikt lösnings-anspråk underkastad, få Utskotten, under erinran härom, hemställa,

Emot Utskottens beslut reserverade sig herr Win ge och herr Berglund; hvarjemle riksdagsfullmäktigen Anders Pehrsson från Örebro län anmälde reservation emot 3:e punkten i förevarande betänkande.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändring af 28 kap. 7 byggninga-balkerij i fråga om gästgifveriers afstånd från hvarandra.

Uti ett hos hedervärda Bonde-ståndet afgifvet memorial, som till Lagutskottets behandling blifvit remilteradt, bar riksdagsfullmäktigen Anders Andersson från Wermlands län, med afseende å de olägenheter, som, efter motionärens förmenande, uppkomma till följd af den Kongl. Maj:ts befall-ningshafvande lillagde rättighet att bestämma, å hvilket ställe gästgifveri bör inrättas, — yrkat, att, med ändring af ofvanåberopade lagens rum, hä-radsboerne måtte tillerkännas rättighet alt vid sammanträde utse, hvarest gästgifveri, med hänsigt till lokala förhållanden, lämpligast må anläggas; att vid sockenstämma utsedde fullmäktige för hela det tillämnade skjutslaget, i samråd med kronofogden i orten, ega bestämma [dag, då ett dylikt sammanträde må ega rum; alt det af kronofogden dervid förda protokoll, efter anmodan af nyssnämnde fullmäktige, till Kongl. Majrts befallningshafvande insändes; att ett sålunda anlagt gästgifveri så väl i afseende på hästantal, som i öfrigt må underkastas enahanda skyldigheter, som förut å samma väg inrättade gäslgifverier ålegat samt sluteligen att, derest tjenlige ställen för gästgifveriers anläggning finnas alt tillgå, afståndet dem emellan aldrig må understiga 1 | mil och icke öfversliga 2 4 mil, äfvensom alt, i den händelse afståndet uppginge till 2 mil eller derutöfver, den resande måtte förplig-tas att vid något tjenligt ställe på halfva vägen låta hästarne 'pusta” en half timma.

Hvad motionären sålunda föreslagit har Lag-utskol let, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, tagit under öfvervägande; men då, efter Utskottens tanka, någon giltig anledning icke förefinnes att inskränka eller upphäfva den rätt att pröfva och afgöra, hvarest gästgifveri bör anläggas, som uti 28 kap 1 § byggninga-balken och Kongl. gästgifvare-ordningen den 12 December 1784 blifvit Kongl. Mapts befallningshafvande inom hvar-je län tillagd, helst, enligt föreskriften i berörde förordning, undersökning i ämnet bör föregå vid häradsrätt, der vederbörande, som saken rörer, sålunda ega tillfälle alt framställa de anmärkningar, hvartill de i ett eller annat afseende kunna finna sig befogade, få Utskotten, som icke heller ansett sig ega skäl tillstyrka någon ändring uti nu gällande föreskrifter i afseende å hvad resande, vid begagnande af skjuts, hafva att iakttaga, vid sådant förhållande vördsamt hemställa,

N:o 27.

Betänkandej i anledning af serskilda motioner om ändringar uti nu gällande expeditions-taxaj m. m.

Uti detta ämne hafva framställningar blifvit gjorda och till Lag-utskottet remitterade:

af herr Hörnstein, som föreslagit, dels alt expedilions-taxan i sin helhet måtte öfverses och bringas till större likstämmighet, än som för närvarande eger rum, dervid bland annat förekommer, att lösen vid kämners-rätt i vissa fall är högre än vid rådstufvurätt, äfvensom att fastebrefs-lösen vid sistnämnde rätt är alltför låg och vida understiger den, som vid häradsrätt erlägges; dels att de efter den 15 Maj 1821 gjorda bestämmelser i hithörande ämnen måtte inrymmas i den nya expeditions-taxan. hvilken rätteligen borde bringas i öfverensstämmelse med det nya mynt-systemet; dels ock att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, i sammanhang med förväntad ny rättegångs-ordning, ny sportel-taxa må utarbetas för domstolar, kollegier, administrativa myndigheter samt civile embels-och tjenstemän och betjente, äfvensom att för samma taxa, hvad expeditionslösen angår, andra grunder måtte antagas än de nuvarande, eller expeditioners utskrifvande endast för lösens skull; och har motionären, till ledning i nu anmärkta hänseende,, åberopat det förslag till ny expeditions-taxa, som blifvit till Kongl. Maj:l i underdånighet ingifvet och som från Kongl. ci-vil-departementet för sådant ändamål kunde erhållas; och

af herr Stenberg, som hemställt, att den i expeditions-taxan den i5 Maj 1821 för Öfver-stålhållare-embetets kansli och lands-kanslierne samt underlydande exekutions-betjente förekommande föreskrift: "allmogen betalar, i allt föregående, hälften mindre,” måtte från taxan utgå. Någon 1 ältsgrund, hvarföre den ena parten skulle Betala mera och den andia mindre lör ett lika besvär, åsamkadt en tjenstemän,. hvilkens inkomst skall hemtas från den lösen, han eger uppbära,, kunde af motionären icke inses; likasom, efter hans tanka, någon giltig anledning till ifrågasatte undantag vid de ofvan-nämnde kanslierne och hos underlydande exekutions-betjente icke heller förefunnes, enär detsamma icke egde rum för andra domstolar och embets-verk, som i expeditions-taxan omförmälas» Då den af motionären yrkade ändring endast åsyftade alt bringa lösen vid ifrågavarande embetsverken till lika belopp för alla, som skola densamma erlägga, har han, i sammanhang härmed, jemväl föreslagit,, att lösen för resolutioner, protokolls-utdrag och promotorialer, som från nämnde embetsverk expedieras, måtte nedsättas från 12 till 9 sk. för det tredje och öfriga arken, b varigenom denna lösen kom-me i likslämmighet med den; som vid härads-rätt uppbäres. I öfrigt och då uti den från expeditions-taxan här ofvan citerade rubrik lands-kontoren icke finnas omnämnda, har motionären hemställt, att nämnda rubrik måtte-erhålla följande lydelse: "öfver-slålliållare-embelels kansli, lands-kanslierna och kontoren samt underlydande exekutions-betjente.”

Samme motionär har vidare, uti serskild framställning, yrkal, att före— skr iften i Kongl. brefvet den i3 Mars 1761 måtle erhålla följande förän— drade lydelse: ”på det öfverdomaren må kunna, ulan kommunikation, afgö-ra besvär öfver exsekutorens utslag, böra Konungens befallningshafvan-de, i rubriken till deras resolutioner i utsökningsmål, införa ord från ord den handling, hvarå krafvet sig grundar, men, om fordringshandlingen in-nehafver den vidlyftighet, att dess afskrifning upptager mera, än ett ark, bör den serskildt afskrifvas näst efter utslaget, och i afskriften icke intagas större del af fordringshandlingen, än som hörer till saken; och skall af-skriftens riktighet bestyrkas af den tjensteman, som kontrasignerat utslaget, äfvensom serskildt lösen må, för en sådan afskrift, påföras parten.”

Såsom grund för denna förändring har motionären uppgifvit, att ifrågavarande Kongl. bref, sådant detsamma nu lyder, lemnade till expeditions-hafvandens eget bedömande, huruvida fordringshandlingen är af den inskränkthet, att den '’beqvämligen' kan införas i utslaget, eller bör afskrifvas efter detsamma. En bestämdare föreskrift i detta ämne vore, efter motionärens tanka, desto heldre behöflig, som missbruk i förevarande afseende försports, i det att, under förment skydd af den åberopade författningen, den princip i lagsökningsmål någorstädes gjort sig gällande, att alltid afskrifva skuldsedeln efter utslaget och derföre uppbära serskild lösen, oaktadt skuldsedelns innehåll icke sträckt sig utöfver 6 å 7 rader, hvarigenom parter för bvarje expedition, kartan inberäknad, betungats med en afgift af 22 sk. b:ko utöfver hvad de bort erlägga.

Sluteligen har herr Stenberg, uti ett sednare afgifvet memorial, hemställt, att, för den händelse sistberörde förslag icke skulle anses ändamålsenligt eller ock af annan anledning icke kunde vinna bifall, ett tillägg i 1821 års expedilions-taxa måtte göras, hvarigenom blefve bestämdt, att i lagsök-ningsmål hos Konungens befallningshafvande serskild lösen icke må uppbäras för afskrift af det eller de ford ringsbevis, hvarå krafvet grundas, ulan att dessa afskrifter, enär fordringsbevisen icke intagas i sjelfva resolutionen, skola skrifvas i oafbruten följd efter densamma samt lösen endast utgå efter det arktal, som hela expeditionen sålunda komme att upptaga;och

af riksdagsfullmäktigen Magnus Månsson från Östergöthlands län, som yrkat, att domare å landet, vid resor i embetsärender och förrättningar, ej må beräkna skjuts för mera än a:ne hästar, skrifvarebiträdets häst inbegri

pen, hvilken beräkning borde följas äfven vid de tillfällen, då domaren äw nödsakad att elt dylikt biträde begagna.

För behandling af dessa motioner här Lag-utskottet sammanträdt med allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet; och hvad först vidkommer den af herr Stenberg föreslagna ändring af föreskriften i Kongl. brefvet den r3 Mars i^Sr; så och då nämnde Kongl. bref uttryckligen stadgar, alt Konungens befallningshafvande skola i deras resolutioner ord ifrån ord låta införa sjelfva förskrifningen eller hufvuddokumenlet, som i beslutet tages till grund, så framt detsamma är af den koithet, att det beqvämligen ske kan, eller, om det är af någon vidlöflighel, låta det näst efter utslaget afskrifvas, antingen helt och hållet, eller, i fall vidlöftigheten det hindrar, eller allt ej hörer till saken, endast det som dess grund rörer, torde härigenom, efter Utskottens tanka, bestämd föreskrift vara gifven ej mindre i afsecnde å de fall, då det är vedei börande tillåtet att låta fordi ingsbeviset afskrifvas efter utslaget, än ock derom, att, då sådant sker, nämnde handling skali i omedelbar följd efter detsamma införas; hvadan och då det oriktiga förfa-rande som, etter hvad motionären anmärkt, i omlörmälta' hänseende egt rum, såsom stridande emot stadgandet i merberörde Kongl. bref, lärer vara att anse såsom ett af vedei böi ande begånget tjenstefel, hvilket i stadgad ordning kan till rättelse anmälas och beifras, Utskotten nppå dessa skäl och då behof af tydligare föreskrifter bärulinnan icke synes vara af nöden, hemställa,

Beträffande vidare samma motionärs framställning om föreskrift för Konungens befallningshafvande, att uti lagsökningsmål icke beräkna serskild lösen för afskrift af fordi ingshevis, då desamma efter utslaget införas; så, enär af stadgandet uti nyss anförde Kongl. bref oslridigt följer, att afskrift af fordringshandling, hvilken omedelbart efter utslaget intages, måste anses såsom en fortsättning af expeditionen, samt att, i följd häraf, sådan lösen, som för afskiilter i allmänhet uti expeditionstaxan bestämmes, icke får för afskrifter af ifrågavarande beskaffenhet uppbäras; alltså och då det af motionären anmärkta föihållande, efter Utskottens omdöme, icke k;n betraktas annorlunda än såsom ett emot föreskriften i omförmäldte Kengl. bref stridigt förfarande, som der det egt rum, lärer kunna i laglig ordning åta-

Bih. till R. St. Pnot. /847 och i8t8r 7. Sami. 2 Afd. 6 häftet. 3. las, hvilken åsigt ytterligare vinner styrka deraf, att, efter livad Utskotten inhemtat, Kongl. Maj:t uti ett serskildt mål för så beskaffad förseelse kännt vederbörande tjensteman skyldig till ansvar, få Utskotten, som vid sådant förhållande anse ytterligare bestämmelser i förevarande fall icke erfordras, för deras del, hemställa,

att herr Stenbergs ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd föranleda.

I afseende åter å de serskilda förändringar uti nu gällande taxa för expeditionslösen, som ej mindre af herr Stenberg än ock af herr Hörnstein uti ofvan anförda motioner blifvit yrkade, äfvensom det af sistbemälde motionär, i sammanhang härmed, framställda förslag om nämnda taxas öfver-seende och omarbetning, så medgifva Utskotten visserligen, att förändrade bestämmelser uti de af motionärerne anmärkta hänseenden kunna erfordras; tnen då, efter hvad kändt är, ett af utsedda kommitterade uppgjordt förslag till ny taxa för expeditionslösen för närvarande är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, hafva Utskotten af denna omständighet och innan sig visat, huruvida nämnde förslag, efter den granskning detsamma kommer alt undergå, kan varda i nåder antaget, ansett sig förhindrade alt förorda hvad af motionärerna i detta hänseende blifvit framställ; hvadan Ulskotlen hemställa

Deremot finna Utskotten riksdagsfullmäktigen Magnus Månssons framställning om nedsättning uli den häradshöfdingar tillagda ersättning förskjuts vid extra förrättningar utgöra en fråga, som, oberoende af ofvan anmärkta omständighet, torde kunna tagas under öfvervägande. Utskotten hafva der-vid icke kunnat undgå att anmärka, hdrusom, vid jemförelse emellan nu gällande expeditionstaxa och Kongl. rese-reglementet den 5 Juli 1827, af hvilka det förra afser förrättningar i tjensten, och det sednare uppdrag i kronans ärenden olikhet både uti skjuts-ersättning och uti dagtraktamente för häradshöfdingar eger rum. I ändamål att åstadkomma en, efter Utskottens tanka, nödig likstämmighet härutinnan, få ulskolten, med anledning af förevarande motion, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,

att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj. t täcktes med ändring af hvad uti Kongl. taxan för expeditions-lösen den i5 Maj 1821 härom finnes föreskrifvet, i nåder stadga, att häradshöfdingar vid extra förrättningar ej må beräkna skjuts för mera än i hästar, samt en häst för biträdet, men att deremot dagtraktamentet för bemälde embetsmän. skall utgå med 1 r:dr 4° klks.

Af herr Hedenstjerna, C.: ”Hysande den öfvertygelse, att man icke hör grunda ett betänkande på lösa uppgifter, utan närmare undersöka de förhållanden, som åberopas, förbehöll jag mig att få inlemna skriftlig reservation mot sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottens betänkande i afseen-de på de af herrar Hörnstein och Stenberg ifrågasatta ändringar uti expedi-tionstaxan af den 15 Maj 1821, för att bereda mig tillfälle att skaffa då ej tillgängliga upplysningar, äfvensom närmare utveckla de skäl, på hvilka ja» iinderstödt motionärernes yrkanden. ’

Jag får nu till en början anmärka, att Utskotten icke handlat konsequent då de i 3:dje punkten af betänkandet yttrat: ”att Utskotten visserligen med-gåfve, det förändrade bestämmelser Uti de af motionärerne anmärkte hänseenden kunde erfordras, hien alt, enär, efter hvad kändt vore, ett af utsed> ”de kommitterade uppgjordt förslag till by expeditions-taxa berodde på Kongl. ’ Maj:ts pröfning, Utskotten af denna omständighet och innan sig visat hu-”ruvida nämnde förslag kunde blifva i nåder anlaget, funnit sig förhindrade att förorda hvad motionärerne i detta hänseende framställt,” Och sedermera i nästpåföljande punkt tillstyrkt en, af anhan motionär ifrågasatt förändring i berörde taxa. ^b

Verkliga förhållandet, som kan i Kongl. Civil-departementet vitsordas, är emellertid sådant, att Kongl. Maj:t redan den 25 Jannuari 1842 till huf-vudsaklig pröfning förehaft så väl kommitterades åberopade förslags som Rikets Ständers och flera auktoritélers serskilda framställningar om ändring i ex-peditions-taxan, men bifallit dem endast i den mohn Kongl. kungörelsen af den 2 Februari 1842 visar. Det enda skäl, Utskotten åberopat för deras af-styrkande af bifall till herrar Hörnsteins och Stenbergs ifrågavarande motio-nyr, måste alltså ogillas; och om ofvanberörde förhållande varit utredt, hade Utskotteh otvifvelakligt kommit till ett motsatt resultat;

Herr Hörnsteins motion torde i den del, densamma åsyftar en fullständig omarbetning af expeditions-taxan, icke böra föranleda någon åtgärd, då hehofvet deraf ej bli fvit af motionären utredt; hvaremot det synes obilligt, att expeditionslösen i vissa hänseenden är lägre vid rådhus-rätt än vid käm-ners-rätt och härads-rätt, då den förra ej är lägre domstol än de sednare„ hvarför rättelse deri bör ske.

Med herr Stenbergs motion om ändring i expeditions-taxans stadgande, att för vissa från Kongl. öfverståthållare-embetets kansli och Konungens be-fallningshafvande utgående expeditioner skall af allmogen erläggas blott hälften så hög lösen, som den, man får för dylika debitera ståndspersoner, åsyftas borttagande af en olämplig undantagslag. Tiden derför synes ock vara inne, när man nu mera i alla andra hänseenden, söker undanrödja de missförhållanden, som genom dylika lagar uppstått.

Berörde stadgande har icke något giltigt skäl för sig. Allmogen erlägger ock vid alla öfriga embetsverk och domstolar lika hög lösen, som ståndspersonerna. Detsamma är dessutom svårt att rätt tillämpa och uppfyller ej i allmänhet sitt ändamål.

En mängd bönder och ståndspersoner hafva lika namn t. ex. Heurlm, Bergström, Johan Abrahamson och Anders Carlsson, h vilka sistnämde namn väl äro allmännast bland allmogen, men äfven bäras af ståndspersoner, bland andra, som jag nu erinrar mig, en f. d. handlande i Stockholm, och en handlande i Götheborg. Då nu sökanden eller den, som skall lösa expeditionen icke är af expedilionshafvanden känd, och handlingarne ej upplysa huruvida den förre är ståndsperson eller icke, hvilket ofta är fallet, serdeles när ansökningen grundar sig på revers, ställd till innehafvaren eller auklions-proto-koll, så måste expedilionshafvanden komma i ovisshet, huruvida den högre eller lägre lösen skall påtecknas expeditionen, samt äfventyra antingen åtal för oriktigt påförd lösen eller förlust af sin lagliga inkomst. Sådan ovisshet kan uppstå äfven om sökanderne äro kände, emedan flera bönder, efter att hatva ärft eller förvärft betydlig förmögenhet och större possessioner, låta kalla sig patron och herre. När man velat i anmärkta hänseendet gynna allmogen hade man bort stadga, att den lägre lösen skulle, utan afseende på sökandens stånd, påföras i alla mål mot allmoge, ty, ehuru sökanden i första hand utgifver lösen, får dock den, som ådömes betalnings-skyldighet, egentligen vidkännas densamma uti lagsöknings-koslnadsersätlningen, hvilken alltid bestämmes bestämmes med afseende 5 sökandens utgifter. Således kommer nedsättnin-gen i losen nu tdl godo allmogen endast i mål dem emellan, men äfven ståndspersoner, då de lagsökas' af allmoge, hvaremot den högre lösen drabbar allmogen, da den lagsökes af ståndspersoner.

Den förmon, ifrågavarande undantagslag bereder allmogen, är alltså ganska ringa och då den derjemle saknar all rättsgrund, förmodar iag alt ä ven det Hederv. Bonde-ståndet finner sig böra genom afsägelse af berör-de formon och bifall till motionen visa, att det å sin sida icke påyrkar bibehållande af nagot obehörigt ståndsprerogativ.

Visserligen komme en liten sporlel-tiHökning att tillskyndas expedi-tionshafvanderne vid Kongl. öfverslåthållare-embetels kansli och Jandshöf-dinge-embetena genom antagande af herr Stenbergs förslag, men då detsamma äfven åsyftat skälig nedsättning i lösen för expeditioner på flere än 2 ark, blelve nämnde tillökning ej stor; och denna vore väl icke obi I-lig, då bemälte expeditionshafvande lått vidkännas en mångdubbelt större sportelförlust i foljd af Kongl. förordningen den i3 Juni 1845, som stadgat, att underdomstols utslag i fordringsmål få gä i verkställighet på samma satt, som Konungens befallningsbafvandes, ulan afseende på ändringssö-kande, och föranledt alt en större mängd sådane mål nu mera anhängiggö-las vid domslolarne, der parterne ock med vida mindre kostnad kunna utföra dem.

l^Tti första delen af omförmälde reservation instämde herr von Ho-henhausen.

Jf? 28.

Betänkande^ i anledning af väckt motion om ändring uti Kongl. Kammar-kollega cirkulärbref den 4 Oktober 1746 och 18 Juni 177g, i fråga om skyldighet för den med underrätts utslag missnöjde att lösa jlere än ett diarii-bevis.

Under åberopande deraf, att en längre tid, af ett till två år, icke sällan åtgår, innan mål, deruti ändring blifvit sökt, varda af öfver-rätt af-gjorda, vid hvilket förhållande klagande parter, för att befrias från verkställighet af under-rätts utslag, ansetts pligtige att, på grund af föreskriften i of vananförda cirkulär-bref, under tiden lösa flera serskilda diarii-bevis, har riksdags-Jullmägtigen Anders Jansson från fKestman lands län _s enär icke ringa kostnad för besväranden härigenom uppkomme, uti ett hos Hederv. Bonde-ståndet afgifvet, till Lag-utskottet remitteradt, memorial, föreslagit, att, med bibehållande i öfrigt af hvad rörande ådömde böters nedsättning samt borgen för kostnad och skada serskildt finnes föreskrifvet, stadgas må, det klaganden icke är skyldig lösa flera än ett diarii-bevis, intill dess öfver-rätt meddelat utslag i målet.

Denna motion, som ansetts tillhöra jemväl Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling, hafva de förenade Utskotten förehaft till pröfning, och der vid inhemtat, hurusom, genom Kammar-kollegii ofvan åberopade cirkulär-bref den 18 Juni 1779 föreskrift blifvit vederbörande Kongl. Mayts befallningshafvande meddelad, att, för vinnande af nödig upplysning, huruvida de inom hvarje län balanserade saköres-medel verkligen bero på öfver-domstolarnes åtgärd eller ej, genom magistraterna i städerna och uppbördsmännen på landet, inom förelagd tid af sex veckor ifrån den dag, de sakfällde derom tillsagde blifva, infordra öfver-rätternas befrielse-utslag för böterna, eller bevis, att besvären ännu ieke hunnit afgöras, samt att, i de fall der sådant inom den förelagda tiden ej visas kan, böterne genast utsöka och derföre i nästa års räkning redovisa, så framt annars den

Uih. till R. st. Prot. 1847 4 1848, 7 Sami. 2 Aid. 7 Haft. 1 uppbörden i vård eger, vill undvika alt, för sädane saköresmedel, sjelf ansvarig vara, i hvilken händelse de uti balansen till näsla år böra från re-stantierna skiljas och uppbördsmannen, såsom dess proprie balans, påföras och af hans egendom utmätas.

Då emellertid, efter Utskottens öfverlygelse^ den, som af under-rätt blifvit till böter fälld, skäligen bör anses halva fullgjort hvad på honom kan ankomma för befrielse från verkställighet å utslaget derigenom, att han styrker, det klagan öfver samma utslag hos högre rätt gjorts anhängig, samt den omständighet, att, för besvärens pröfning och afgörande, en längre tid åt»år, icke lärer kunna medföra skyldighet för den klagande att ytterligare⁰ förete bevis, det målet är på högre rätts pröfning beroende, destomm-dre som det torde tillkomma, icke den sakfällde, utan vederbörande exe-kutor, alt, vid sådant förhållande och derest verkställighet å det öfverkla-gade utslaget yrkas, visa, det samma utslag blifvit af högre rätt laslstäldt, hafva Utskotten, för deras del, funnit den anmärkning, som i detta hänseende af motionären blifvit framställd, vara välgrundad, samt följaktligen trott sig böra fästa uppmärksamhet å angelägenheten deraf, att den sakfällde befrias från den skyldighet, som uti ofvananförde cirkulär-b ref bhf-vit honom ålagd För att åstadkomma en dylik förändring, samt tillika bereda vederbörande exekutorer tillfälle att erhålla de upplysningar, hvil-ka kunna vara af nöden för en fullständig redovisning af balanserade sak-öres-medel, få Utskotten, i följd häraf, vördsamt föreslå Rikets Ständer

att, uti underdånig skrif velse, hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder för ständiga samtlige Dess be-fallningshafvande att, till ledning för magistraterne i städerna och uppbördsmännen på landet vid den redovisning för saköres-medel, som af dem skall afgifvas, från vederbörande öfver-rätter, i god tid före summariska och special-räknin-garnes aflemnande, begära upplysning, huruvida de från föregående halfår balanserade mål, deruti böter blifvit ådömde, äro afgprda, eller om desamma fortfarande bero på öfver-rätternes pröfning.

”Ehuru jag anser en till böter af under-rätt dömd person, sedan han hos vederbörande exekutor företett diarii-bevis derom, att utslaget blifvit hos öfver-rätt öfverklagadt, fullgjort hvad honom i detta afseende ålegat och således icke bör kunna belastas med skyldighet att utlösa och hos exekulor förete ytterligare diarii-bevis, att målet i öfver-rätlen hvdar oafgjordt, fin-nei jag likväl den åtgärd, som af Utskotten blifvit föreslagen, icke vara af Jwhof påkallad, enär öfver-rätlens utslag i bötesmål, enligt gällande före-skrifler, bor afsändas till Kongl. Maj:ls befallningshafvande för alt veder-börande åklagare delgifvas, och, der så fordras, i behörig ordnin* till verkställighet befordras.” °

Uti denna reservation instämde herr Grefve Gyldenstolpe, A., herr Cederstråhle, herr von Hohenhausen, samt herrar Agrell och Fagerberg.

Memorial, i anledning af åter remiss af Betänkandet N:o 17 i fråga om prygel-bestraffningens upphörande.

Vällofliga Borgare-Ståndet har till Utskotten återremitterat omför-mälda betänkande; men som detsamma af de öfriga Riks-stånden är vordet bifallet, kan den erhållne återremissen icke föranleda till nå^on åtgärd. ³

Det betänkande, i anledning af väckt fråga, att oktroyer för privatbanker icke vidare må beviljas, samt att de s. k. hypotheks-föreningama må upphöra, hvilket Utskotten under ofvanstående N:o afgifvit, har af väta lofli»a Borgare-ståndet blifvit i förra punkten återremitterad!, men är af de öfriga Riks-stånden, äfven i denna del, bifallet; hvadan och då beslut i ämnet sålunda redan är fatladt, återremissen icke kan till någon Utskottens vidare åtgärd föranleda.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om upphörande tills vidare af uppläsning från predikstolen af 1814 års sammandrag af författningar , eller ock om ett nytt revideradt sammandrag deraf.

Hos högvördiga Preste-ståndet har herr Prosten Cnattingius, uti in-gifvet memorial, som till Lag-utskottet blifvit remitteradt, andragit, hurule-des, till följd af föreskriften i Kongl. kungörelsen den 6 Juli 1814, som bjuder, att det samma år utgifna sammandrag af författningar skall från predikstolen publiceras, presterskapet måste fortfara med uppläsande af förordningar, som dels helt och hållet, eller till vissa delar äro upphäfna, dels icke mera i vår tid behöfliga. Att fullständigt känna de förändringar, som uti dessa författningar, under loppet af öfver trettio år, tid efter annan, blifvit anbefallda, kunde, efter motionärens mening, icke rimligen fot-dras af presterskapet; och då härtill komme, att till omförmälda föifatt-nings-sammandrag nödigt bihang eller tillagg af alla de, efter år 1814, till årligt uppläsande påbjudne författningar saknas, vore det, efter motionärens förmenande, ett både mödosamt och äfventyrligt arbete för presterskapet att hålla reda på de mångfaldiga föreskrifter, som sålunda förekommo. Med föranledande häraf och under förmälan, att kommitterade för kyrkolagens öfverseende uti det al dem afgifna betänkande, föreslagit, det piester-skapet för framtiden måtte befrias från allt årligt eller förnyadt uppläsande af en gång kungjorda författningar, har motionären framställt angelä-genheten deraf, alt ett beslämdt stadgande härom varder utfärdadt; men

då flera af de uti ofvan anmärkte sammandrag upptagne förordningar inne-höllo lagbud, de der tillkommit genom Konungs och Ständers gemensamma beslut, funne motionären frågan om förändring med dessa författningars förnyade uppläsning, eller inställandet deraf, icke kunna på annat sätt af-göras, än att Rikets Ständer, för deras del, besluta, och till Kongl. Maj:ts nådiga bifall anmäla, antingen att 1814 års författnings-sammandrag tills vidare ej må i kyrkorna uppläsas, eller ock att till Kongl. Maj:ts afgörande i underdånighet öfverlcmnas att, vid utgifvandet af nytt reviderad! författnings-sammandrag, bestämma, hvilka författningar i detsamma böra upptagas och till årligt uppläsande påbjudas.

Denna framställning, uti hvilken, vid densammas föredragning till remiss, herr Doktor Säve; herr Lektor IVallman samt Prostarne Sidncr och Grönvall förklarat sig instämma, har Lag-utskottet, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, tdl behandling förehaft, och dervid inhemtat: att, sedan Preste-ståndet, under sistförflutne riksdag, uti skrifvel-se den 20 Januari 1845, i underdånighet anhållit, det Kongl. Maj:t måtte i nåder uppdraga åt sakkunnige män att, efter nödig revision af det år 1814 utgifna sammandrag af Kongl. förordningar, plakater, bref och resolutioner samt andra kungörelser, hvilka borde från predikstolarne i kyrkorna, dels öfver hela riket, dels i serskilda orter årligen uppläsas, utarbeta förslag till ett nytt sammandrag, upptagande endast de författningar, som nu äro till efterlefnad gällande och i öfrigt finnas så beskaffade, att deias årliga kungörande kan anses ovilkorligen nödigt; sa hade Justitiekanslers-embelet, uti häröfver infordradt utlåtande, jemte anmälan af de åtgärder, som i anledning af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 29 Januari 1830 blifvit vidtagna, för att åstadkomma ett dylikt sammandrag , underdånigst hemställt, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna, att en praeli-minär granskning af det förslag, som i detta afseende redan vore utarbe-tadt och den 21 Augusti 1841 blifvit till Justitie-Stats-expeditionen aflem-nadt, må uti vederbörande stats-departementer företagas, äfvensom att, efter denna granskning, från hvarje stats-departement borde uppgifvas, hvilka förändringar i omförmälda sammandrag, som, i följd af sedermera tillkomna eller upphäfna författningar, i de hvartdera departementet tillhörande ämnen, kunde anses erforderliga; och hade, med bifall till denna Justitie-kanslers-embetets hemställan, Kongl. Maj:t under den 10 September 1845 för godt funnit i nåder förordna, att den af samma embete föreslagna förberedande granskning af ofvanberörda författnings-sammandrag skulle, under inseende af chefen för ecklesiastik-deparlementet, oförtöfvadt anställas af expeditions-cheferne inom stats-expedilionerna eller andra i deras ställe af departements-cheferne utsedde personer. Till följd häraf halva ock bemälde kommitterade, enligt h vad Utskotten inhemtat, efter anställd jemfö-relse af 1814 års sammandrag med det år 1841 uppgjorda förslaget, deruti några ändringar och tillägg ansågos vara af nöden, upprättat underdånigt förslag till ett dylikt författnings-sammandrag, hvilket, jemte underdånigt utlåtande, den 25 Februari näsllidet år blifvit öfverlemnadt till Kongl. Maj:t, på hvars nådiga pröfning denna fråga ännu är beroende.

Hvad i detta ämne sålunda förekommit, hafva Utskotten skolat vördsamt upplysa ; och då, hvad sjelfva frågan beträffar. Utskotten, för deras del, äro af den tanke, att bland de till kungörande påbjudna författningar, flera äro af den vigt, att desamma, så hädanefter som hittills, torde böra från predikstolen årligen uppläsas, i följd hvaraf den af kyrko-lags-komittén i allmänhet uttalade åsigt, att presterskapet för framtiden må befrias från allt årligt eller förnyadt uppläsande af en gång kungjorda författningar icke heller kan af Utskotten biträdas; men emot det år 1814 uppgjorda författnings-sammandrag förekommer, att flera deruti upptagna förordningar numera upphört att vara gällande, samt härförutan torde kunna anmärkas, att, efter denna tid, flera författningar tillkommit, hvilka, enligt hvad serskildt finnes föreskrifvet, skola från predikstolen årligen uppläsas, hafva Utskotten, med anledning af förevarande motion, ansett sig böra tillstyrka Rikets Ständer

att, uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta i nåder utarbeta och frän trycket utgifva ett nytt sammandrag öfver alla de Kongl. förordningar, plakater, bref och resolutioner, hvilka böra från predikstolar ne i kyrkorna hvarje år kungöras , samt efter hvarje riksdag utfärda nådig kungörelse, innehållande förteckning å samtliga de författningar , som derefler skola årligen uppläsas.

ftä 32.

Betänkande, i anledning af väckta frågor, dels om bestämmande af hvad med ”matlag” bör förstås, dels ock om ändring uti Kongl. Kammar-kollegii kungörelse den 20 Juli i83o, om sammanläggande af hemmansdelar under oh ka nummer t samma skifteslag.

af herr Konlrakts-prosten Melen, som fästat Rikets Ständers uppmärksamhet å behofvet deraf, att en förordning varder utfärdad, som no-gare bestämmer hvad med ett ”matlag” rätteligen bör förstås. Efter motionärens förmenande skulle, till följd af bristande föreskrift härom, tvister inom församligarne på landet ofta uppstå, samt olika tolkning härut-innan gifva anledning till orättvisa emot den mindre hemmansegaren vid utgörande af de prestationer, hvilka efter ofvannämnde beräkningsgrund utgå. Genom Kongl. brefvet den 6 Mars 1778 vore visserligen stadgadt, att i Skåne flere hemmans-numtner icke måga nyttjas under ett matlag, utan att hvarje nummer bör vara försedd med serskild åbo; men deremot innehölle Kongl. brefvet den 12 Maj 1779, att verkställigheten af berörde föreskrift skulle så mycket, som utan uppmärksamhet ske kunde, tills vidare blifva hvilande, hvilket förhållande, efter motionärens tanka, ytterligare ådaealade behofvet af närmare bestämmelser i förevarande fall; och □

af riksdags-fullmägtigen Pehr Mattsson, från IVester-Norrlands län, som hemställt, alt då, genom Kongl. Karnmar-kollegii kungörelse den 20 Juli 1830 är vordet föreskrifvet, alt hemmansdelar under olika nummer i ett och samma skifleslag må kunna sammanläggas, under vilkor, att de sammanlagda delarne tillhopa ej utgöra mera än ett fjerdedels mantal; men denna inskränkning, efter motionärens omdöme, vore helt och hållet onödig samt dessutom olämplig, helst flera olägenheter deraf uppkommo, utan att någon ökad inkomst för stats-verket derigenom bereddes; berörda stadgande måtte undergå den förändring, antingen att något maximum icke bestämmes för sammanläggande af hemmansdelar, som inom samma skifteslag äro belägna, eller ock att, der ett sådant maximum fortfarande skulle anses nödigt, detsamma måtte till ett helt mantal utsättas; och hafva uti denna framställning Erik Pehrsson från Gefleborgs län, samt-lige riksdags-fullmägtige från iPester-norrlands län samt Jonas Erssonfrån Jemtlands län med llere det hederv. Ståndets ledamöter från de norra orterna sig förenat.

Öfver dessa motioner, af hvilka den förra till Lag-utskottets och den sednare till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling remitterats, få de förenade Utskotten, som, i anseende till dessa frågors gemenskap med hvarandra, ansett sig böra de gjorda framställningarne till pröfning i ett sammanhang företaga, nu afgifva gemensamt utlåtande.

Hvad dervid först angår den af herr Prosten Melén yrkade förklaring öfver hvad med ”matlag” rätteligen bör förstås; så få Utskotten erinra: att en ”rök” eller ett ”matlag”, på sätt sjelfva benämningen jemväl utmärker, ursprungligen utgjorts af hvarje hushåll ”under serskild duk och disk”, men att detta begrepp synes hafva blifvit utsträckt jemväl till sjelfva den hemmansdel, som af det gemensamma hushållet iunehades; att i fråga om beräkning af de afgifter och skattebidrag, hvilka i fordna lider efter denna grund skolat utgöras, såsom L ex. lagmans- och häradshöfdinge-räntan, serskilda föreskrifter tid efter annan måst utfärdas; att på det en stigande förmögenhet hos en och annan ej måtte sätta denne i tillfälle att, genom inkräktande af serskilde hemman förekomma den folkökning och odling, som med befrämjandet af en skälig hemmansklyfning afsåges, flere författningar utkommit, till hinder af det missbruk att hemman afhysa och till sambruk med andre hemman förena, utan dertill sökt, och på synnerliga skäl vunnet tillstånd, hvadan ock stadgats, det sammanläggning af serskilda hemmansdelar ej finge sträcka sig längre, än till hemmansdelar inom samma nummer i by; samt slutligen att, i anledning af Rikets Ständers vid 1828 och 1829 årens riksdag hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga framställning derom, att nyssberörde stadganden medförde en obillig tunga ga för en del medborgare, enär härigenom inträffade, att egaren till tven-ue eller flere hemmansdelar i by måste, i alla de fall, då ‘ jorda-besvären beräknas efter rök, vidkännas större onera, än grannar, som innehade vida större fastighet, Kongl. Maj:t, .genom nådigt bref den 19 Juni 1830, kun-gprdt genom KongL Kammar-kollegii kungörelse, den 20 Juli samma år, för-orduat, att, då någon i en och samma by innehafver tvenne eller flera hemmansdelar i olika hemmansnummer, hvilka hemmansdelar tillsammans icke öfverstiga ett fjerdedels mantal, och han dem sjelf gemensamt brukar och begagnar, dessa hemmansdelar böra, i afseende på de afgifter och onera, som efter matlag eller rök utgå, blott för ett matlag eller en rök beräknas’ Genom sistberörde KongL bref har storleken af serskilda, ulaf en och samma egare brukade och begagnade, mindre hemmansdelar i olika hemmansnummer, som för ett matlag eller en rök må beräknas, sålunda blifvil bestämdi utstakad; att sammanläggning af hemmansdelar inom samma nummer i by, hvilka af en egare gemensamt brukas och begagnas, får ega rum, och alt de sålunda sammanslagna delarne, der de ej öfverstiga ett mantal, beräknas endast såsom en rök eller ett matlag, lärer äfven kunna förutsättas. Då emellertid något uttryckligt stadgande i denna del icke ai att tdlga, samt, eltei hvad Utskotten mhemtat, olikhet i tolkning och tillämpning al nyssberörde KongL bref i förevarande fall egt rum, °torde ett stadgande i delta hänseende vara af behofvet påkalladt.

Då Utskotten härefter öfvergå till pröfning af Pehr Mattssons yrkande om ändring uti omförmälde KongL bref, få Utskotten, jemte anmärkning derom, att ”matlag” eller ’rök,” såsom grund för beräkning af skalle-bidrag eller tjenstbarheter, i allmänhet föranleder till en ojemn och obillig beskattnin» tillika fästa uppmärksamhet derå, att, till följd af det uti nämnde Kond’ bref stadgade vdkor för sammanläggning af hemmansdelar under olika hemmansnummer, eller att dessa, der de för ett matlag skola räknas, icke må tillhopa öfverstiga ett fjerdedels mantal, ett vida större onus af skattebidrag och tjenstbarheter, som efter nyssbeskrifne beräkningsgrund utgå, drabbar den delegare i by, som eger mindre hemmansdelar i olika nummer’ än det egare al större hemmansdelar, belägna inom samma nummer, få vidkännas. 1 ändamål att, så vidt ske kan, afhjelpa ett dylikt missförhållande, samt för åstadkommande af ett, på sätt Utskotten här ofvan anmärkt, be-höfligt stadgande uti detta ämne, få Utskotten alliså föreslå Rikets Ständer, att, uti underdånig skri [velse hos Kongl. Ma]-.t anhålla, det Kongl.

Majct täcktes, med ändring af hvad Kongl. brefvet den ig Juni i83o härom innehåller, i nåder stadga, att, då någon i en och samma by innehafver tvenne eller flera hemmansdelar, vare sig under samma eller olika hemmans-nummer, hvilka hemmansdelar tillsammans icke öfverstiga ett mantal, och han dem sjelf gemensamt brukar och begagnar, dessa hemmansdelar må, i af seende på de af gifter och onera, som efter matlag eller rök utså, blott för ett matlas: eller en rök beräknas.

Betänkande, i anledning af serskilda motioner om förändrade bestämmelser, rörande anläggning eller ändring af mjöl- och sågqvarnar, med flera i sammanhang härmed väckta frågor.

Uti serskilda, hos hedervärda Bonde-Ståndet afgifna, till Lag-utskottets behandling remitterade memorial, halva förslag till förändrade före-skrifter uti ofvanstående ämnen blifvit framställde, nemligen:

l:o Åf riksdagsfullmägtige Christen Pehrsson Sojdeby och Ingemund Odin från Gottlands län: att då å nämnde ö några större vatten-ådror för vattenverks drifvande längre tid än vårflödet varar egentligen icke finnas, samt de vid dessa få lägenheter uppförda tull-mjölqvarnar äro alldeles otillräckliga för förmalning af behöflig span-mål, hvadan ock Gottlands innebyggare, till afhjelpande af denna olägenhet, dels vid mindre vattenrännilar anlagt små husbehofs-qvarnar, delsvid tröskverk tillbyggt hästqvarnär, hvilka drifvas af samma hjul som tröskverket, dels ock inrättat en och annan vädermjölqvarn, — egare af dylika qvarnar, hvilka anlagts äfven för alt kunna med målning betjena mindre bemedlade personer och backstugusiltare, och, i följd deraf, icke kunde anses annorlunda än såsom verkliga nödhjelps-inrättningar, måtte tillåtas att, utan afgift till staten, bestrida den spanmåls-förmalning, som vid nämnde smärre qvarnverk kunde åstadkommas;

2:o Af Nils Andersson från Christianstads län: alt den uti 20 kap. ³ § Byggninga-balken för olofligt begagnande af husbehofs-qvarnar stadgade ansvarspåföljd måtte skärpas, samt alt nämnde lagens rum, i följd häraf, må erhålla följande förändrade lydelse: "Tager någon mald af en annan på oskatllagd qvarn, böte forsla gången trettio daler, andra, hundrade daler, och sedan hvarje gång, ett hundrade daler och hafve förverkat qvarn-tullen;’’

3:o Af L. Wenander från Götheborgs och Bohus län: att egare och innehafvare af jord med stadgad åborätt, af hvad natur den vara må, som å sina égor redan har skaltlagd valten-mjölqvarn eller annan så beskaffad lägenhet, hvars skatt blifvit antingen i hemmanets ränta beräknad , eller annorlunda bestämd, må, då sådan lägenhet, ulan egarens förvållande, af ålder eller andra omständigheter, blifvit för ändamålet otjenlig, berättigas, utan att angränsande och qvarnegare må derföre lägga hinder i vägen, till egen och andras båtnad åler uppbygga och till hvilken konstruktion som helst, efter förmåga, förbättra ett så beskaffadt äldre qvarnverk, utan föregången laga undersökning, derest icke rubbning uti förut varande vatten-uppdämning dervid tillika åsyftas; med rättighet för den eller dern, som häraf anse sig förnärmade, att i laga ordning söka förmedling i den ränta, som blifvit deras qvarnar åsatt; alt jordegare, som innehar husbehofs-vat-ten- eller väder-mjölqvarn må, i likhet med hvad i afseende på husbehofs-såg redan är vordet medgifvet, tillåtas betjena sina grannar deromkriilg med förmalning af deras husbehofsmäld, samt att, såsom en följd häraf, stadgandet i 20 kap 5 § Byggninga-balken målte, såsom öfverflödigt, till all kraft och verkan Upphäfvas; och hafva uti denna framställning riksdags-fullmäglige L. Rasmusson och Tobias Lind från Bohus län instämt, denne sednare under tillägg, det han ansåge hvarje jordegare böra tillåtas att å egna egor, der lägenhet derlill gifves, uppföra qvarnar, för att emot vanlig tull betjena andra med målning, utan afseende å beloppet af den inkomst, kronan deraf kunde komma att ålnjuta, helst ett dylikt tillstånd vore öfver-ensslämmande med sednast utfärdade Kongl. förordning om närings-frihet; samt

Dessa motioner har Lag-utskottet, i förening med Allmänna Bes vä rs-och Ekonomi-utskottet, till pröfning i ett sammanhang förehaft, och, vidkommande först frågan om rättighet för egare af oskattlagda qvarnar att med förmalning betjena angränsande, så torde härvid endast behöfva erinras om det ingrepp uti egares af behörigen skattlagda qvarnar rättigheter, hvartill ett dylikt förslag, derest det bifölles, ofelbart måste leda ; och anse Utskotten detta skäl tillräckligt för den vördsamma hemställan,

att Christen Pehrssons och Ingemund. Odins samt L. Wenan-ders framställningar härom må lemnas utan af seende.

Beträffande vidare sistbemälde motionärs yrkande, att egare och in-nehafvare af jord, hvilka å deras egor hafva skattlagd valtenmjölqvarn eller annat sådant verk, må berättigas att, då en dylik lägenhet, utan egarens förvållande, blifvit för ändamålet otjenlig, åter uppbygga och till hvilken konstruktion som helst, utan föregången undersökning, förbättra ett så be-skaffadt äldre qvarnverk ; så enär genom dylika åtgärder, hvilka äfven skulle kunna utsträckas till inrättande uti en äldre qvarn af flera par stenar, eller dvlika afstörre dimensioner,än dem, för hvilka qvarnenär vordenskattlagd, ett stort intrång komme alt tillskyndas egare af skatllagde qvarnar uti den mäld-rätlighet, hvarföre de till staten erlägga skatt, få Utskotten, som an-se sig sakna allt skäl att förorda någon ändring eller inskränkning uti den rättighet, sistnämnde qvarnegare, jemlikt nu gällande författningar, i dylikt fall tillkommer, eller att vid föregående undersökning öfver sådana frågor sig yttra, för deras del tillstyrka,

Slutligen och hvad angår frågan om föreskrifters meddelande i af-seende å hvad iagtlagas bör vid anläggning af qvarnar och andra verk, som med ångkraft bedrifvas, äfvensom grunderna för desammas beskattning; så, och då det torde lå antagas, att, genom inrättande af dylika verk, egare af redan skattlagda qvarnar kunna tillskyndas vida större skada och intrång uti deras mäld-rätlighet, än som, genom byggande af ny vatten- . eller väderqvarn, kan uppkomma, helst förmalnings-processen i de förra är vida hastigare och dessa verk gemenligen äro af en större omfattning; i följd hvaraf äfven de föreskrifter, som uti 20 kap. 4 § Byggninga-balken, i fråga om inrättande af vatten- och väderqvarnar, äro gifne, efter Utskottens tanka böra, vid anläggning af verk utaf förenämnde beskaffenhet, tillämpas; men något bestämdt stadgande ej mindre härom, än ock hvad angår grunderna för dylika verks beskattning, för så vidt Utskotten hafva sig bekant, icke finnes meddeladt, hafva Utskotten, som likväl hvar-ken af motionen eller eljest egt någon ledning för bedömande af de grun-der, som för beskattning af dylika inrättningar må anses lämpliga, ansett sig böra tillstyrka Rikets Ständer,

att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj.t täcktes, genom utfärdad författning, inäder stadga, att, i fråga om inrättande af qvarh eller såg af of van omförmälda beskaffenhet, så vidt densamma skall till andras bet] enande emot tull bedrifvas, iagttagas bör hvad uti ‘20 kap. 4 Byggninga-balken, rörande anläggning af vatten- eller väderc/varn finnes stadgadt; samt att dylika, till bedrifvande med ångkraft inrättade verk, jemväl må skattläggas efter de grunder, som för sådant ändamål kunna i vederbörlig ordning varda fastställda.

Memorial, om samman]emkning af Biks-ståndens skiljaktiga beslut, i anledning af Utskottens betänkande N:o 12.

Uti 2:dra punkten af omförmälda betänkande, hade Utskotten, med anledning af i ämnet väckta motioner, tillstyrkt Rikets Ständer, att uti Bih. till R, St. Prot. 1847 $ 1848. 7 Sami. 2 A få. 7 Häft. 3 underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:l anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillåta, att bidrag al skogsplanlerings-kassan måtte lenmas, all al hus-hållssällskaperne i länen användas, dels, efter jägeri-betjeningens hörande, till utdelande af premier åt personer, hvilka genom plantering och synnerlig vård om skogen gjort sig af en sådan uppmuntran förtjeule, dels för tillhandahållande af skogsfrön, dels ock för spridande i allmänhet af tjenliga skrifter och underrättelser om en förbättrad skogs-hushållning.

Hvad Utskotten sålunda föreslagit har, enligt ifrån Riks-stånden ankomna protokolls-utdrag, af höglofl. Ridderskapet och Adeln, vällofl. Borgare-ståndet och hederv. Bonde-ståndet blifvit bifallet, utan annan skiljaktighet, än att Ridderskapet och Adeln, för dess del, beslutat det tillägg i den föreslagna underdåniga skrifvelsen, alt efter orden 'jägeri-betjeningens hörande” skulle införas: ”inom de län, der sådan finnes’^J; hvaremot högvörd. Preste-slåndet afslagit hvad Utskotten i denna punkt hemställt.

Vid sådant förhållande, och då ifrågavarande tillägg synes medföra en ökad fullständighet, hafva Utskotten, enligt föreskriften i riksdags-ord-ningens 73 §, ansett sig böra

vördsamt inbjuda Borgare- och Bonde-stånden att med Fadder skåpet och Adeln, i den skiljaktiga delen sig förena.

Då Utskottens förslag i l:a och 3:e punkterna blifvit af Riks-stånden godkändt, samt detsamma i 4:de punkten, eller hvad angår frågan oin ett förändradt förvaltningssält af de" till menigheternas disposition upplåtna härads-allmänningar, af Preste- och Bonde-stånden är vordet bifallet, men af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet afslaget, hvadan, jemlikt 75 § riksdags-ordningen, frågan förfallit, lärer någon åtgärd å Utskottens sida härutinnan icke erfordras.

Slutligen och hvad angår frågan om föreskrifters meddelande i af-seende å hvad iagtlagas bör vid anläggning af qvarnar och andra verk, som med ångkraft bedrifvas, äfvensom grunderna för desammas beskattning; så, och då det torde få antagas, att, genom inrättande af dylika verk, egare af redan skattlagda qvarnar kunna tillskyndas vida större skada och intrång uti deras mald-rättighet, än som, genom byggande af ny vatten- eller väderqvarn, kan uppkomma, helst förnialnings-processen i de förra är vida hastigare och dessa verk gemenligen äro af en större omfattning; i följd hvaraf äfven de föreskrifter, som uti 20 kap. 4 § Byggninga-balken, i Iråga om inrättande af vatten- och väderqvarnar, äro gifne, efter Utskottens tanka böra, vid anläggning af verk utaf förenämnde beskaffenhet, tillämpas; men något beslämdt stadgande ej mindre härom, än ock hvad angår grunderna för dylika verks beskattning, för så vidt Utskotten hafva sig bekant, icke finnes meddeladt, hafva Utskotten, som likväl hvar-ken af motionen eller eljest egt någon ledning för bedömande af de grunder, som för beskattning af dylika inrättningar må anses lämpliga, ansett sig böra tillstyrka Rikets Ständer,

att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Konsf.Maj:t täcktes, genom utfärdad f örfattning, i nåder stadga, att, i fråga om inrättande af qvarh eller såg af ofvan omförmälda beskaffenhet, så vidt densamma skall till andras betjenande emot tull bedrifvas, iagttagas bör hvad uti tio kap. 4 $ Byggninga-balken, rörande anläggning af vatten- eller väderqvarn finnes stadgadt; samt att dylika, till bedrif vande med ångkraft inrättade verk, jämväl må skattläggas efter de grunder, som för sådant ändamål kunna i vederbörlig ordning varda fastställda.

Memorial, om sammanjemkning af Riks-ståndens skiljaktiga beslut, i anledning af Utskottens betänkande JV:o is.

Uti 2:dra punkten af omförmälda betänkande, hade Utskotten, med anledning af i ämnet väckta motioner, tillstyrkt Rikets Ständer, att uti Bih. till R. St, Prot. 1847 $ 1848. 7 Sami. 2 Afd. 7 Häft. 3 underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t läcktes i nåder tillåta, alt bidrag al skogsplaulerings-kassan måtte lenmas, alt al hus-hållssällskaperne i länen användas, dels, eller jägeri-betjeningens horande, till utdelande af premier ål personer, hvilka genom plantering och synnerlig vård om skogen gjort sig af en sådan uppmuntran lörtjenle, dels för tillhandahållande af skogsfrön, dels ock för spridande i allmänhet al tjenliga skrifter och underrättelser om en förbättrad skogs-hushållning.

Hvad Utskotten sålunda föreslagit har, enligt ifrån Riks-stånden ankomna protokolls-utdrag, af höglofl. Ridderskapet och Adeln, vällofl. B°^r" gare-ståndet och hederv. Bonde-ståndet blifvit bifallet, utan annan skiljaktighet, än att Ridderskapet och Adeln, för dess del, beslutat det tillägg i den föreslagna underdåniga skrifvelsen, att elter orden ’jägeri-betjeningens hörande” skulle införas: ”inom de län, der sådan finnes"; hvaremot högvörd. Preste-ståndet afslagit hvad Utskotten i denna punkt hemställt.

Vid sådant förhållande, och då ifrågavarande tillägg synes medföra en ökad fullständighet, hafva Utskotten, enligt föreskriften i riksdags-ord-ningens 73 §, ansett sig böra

vördsamt inbjuda Borgare- och Bonde-stånden att med Pad-derskapet och j4deln i den skiljaktiga delen sig förena.

Då Utskottens förslag i l:a och 3:e punkterna blifvit af Riks-stånden godkändt, samt delsamma i 4:de punkten, eller hvad angår frågan om ett förändradt förvaltningssält af de' till menigheternas disposition upplåtna härads-allmänningar, af Preste- och Bonde-stånden är vordet bifallet, men af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet afslaget, hvadan, jemlikt 75 § riksdags-ordningen, frågan förfallit, lärer någon åtgärd å Utskottens sida härutinnan icke erfordras.

Betänkande, i anledning af väckta frågor om upphäfvande af eller ändringar och tillägg uti de angående fattigvården i Riket gällande bestämmelser.

af herr biskop Hallström, som, i sammanhang med afgifvet förslag om tillägg till Kongl. förordningen om sockenstämmor å landet, jemväl väckt fråga om ändrade bestämmelser uti förevarande ämne;

af herr doktor Broman, hvars anförande föranledt yttranden af herr kontraktsprosten Odelberg, herr prosten Grönvall, herr prosten Helander, herr doktor Björkman, herr biskop Hewrlin, herr prosten Arrhenius, herr doktor Stenhammar och herr prosten Berg; hvarjemte uti nyssberörda framställningar och tillägg herrar biskopar Nibelius, Bruhn, Holmström och Hallström, kontrakts-prosten Nibelius, prostarne Ljungdahl och Arrhenius, med llere ledamöter af det Ilögvördiga Ståndet instämt;

af herr prosten Melén; i sammanhang hvarmed sig yttrat herr biskop Heurlin, herr professor Fries, samt herrar doktorerne Björkman, Sandberg och Lyth; samt

af riksdagsfullmäktigen N. Strindlund från Westernorrkinds län, med hvilken Ingemund Odin från Gottlands och Anders Andersson från Wermlands län sig förenat ;

af Andreas Bengtsson från Jönköpings län, med hvilken Nils Jeppsson och Jöns Månsson från Malmöhus lån samt flere ledamöter instämt; hvarjemte i sammanhang härmed Petter Persson från Jönköpings län serskildt yttrande afgifvit;

» Nils Fredrik Huslerg från Södermanlands län, med hvilken v. talmannen Nils Pehrsson, Johan Pehrsson och Pehr Olsson från Upsala län, med flere ledamöter af det hedervärda Ståndet, sig förenat;

» Johan Johansson från Ostergöthlands län, med hvilken Magnus Månsson från samma län instämt; hvarförutan, efter motionstidens utgång, serskilde memorial i ämnet af Anders Gunnarsson från Elfsborgs län samt Johan Bergström från Skaraborgs län blifvit afgifna.

Dessa motioner och anföranden hafva af Riks-stånden blifvit remitterade til! Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, som likväl ansett nödigt att, för desammas behandling, sammanträda med Lag-utskottet; och få de förenade Utskotten, efter föregången pröfning af desse frågor, i följd häraf, gemensamt utlåtande deröfver nu afgifva.

Vid den granskning, Utskotten med all sorgfällighet åt förevarande framställningar egnat, hafva Utskotten inhemtat, att, jemte det de fleste motionärerne väckt mer eller mindre utförda och omfattande förslag till ändringar, jemkningar och tillägg uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning om fattigvården i riket den 25 Maj 1847, hafva någre yrkat, att underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t måtte framställas, dels om undanrödjande af sjelfva de hufvudgrunder, å hvilka omförmälda Kongl. förordning är byggd, dels ock om en revision deraf; hvarförutan af herr friherre Cederström till antagande blifvit framställdt ett motionen bilagdt, från trycket utgilvet, förslag till ny författning i detta ämne.

Innan Utskotten gå att redogöra för det hufvudsakliga innehållet af de motionärers framställningar, hvilka afse ändringar uti serskilda §§ af högstberörde Kongl. förordning, hafva Utskotten ansett sig böra i korthet antyda hufvudgrun-derne af de motionärers förslag, hvilka, enligt hvad nyssberördt är, ansett omförmälda författning böra upphäfvas eller till vidare kraft och verkan suspenderas.

I detta hänseende har herr friherre Cederström anmärkt: att bidrag till fattigvården borde utgöras direkte af alla dem, som författningarne likmätigt, sig sjelfve försvara, och indirecte af alla personer öfver 15 år, hvilka behöfva andras försvar, utan att vara föremål för fattigförsörjning; att hvarje socken eller församling måtte ega årligen bestämma den procent, som, i mon af bevillningen till staten, af de till fattigvården directe bidragande skall erläggas, antingen i penningar eller varor efter markegångspris, samt, att, derest något derutöfver skulle erfordras, detta belopp efter nyssnämnde grund må uttaxeras; att inom hvarje församling, socken, eller pastorat borde inrättas en sparbank, hvarest af dem, som till fattigvården indirecte bidraga, ett visst mindre belopp, nemligen af legofolk 6 r:st. för mans- och 4 r:st. för qvinns-dagsverke samt af tjenstehjon och andra för mankön 6 skillingar och för qvinnkön 4 skillingar månadtligen skulle insättas, å hvilka medel 3 procent årlig ränta, som vid hvarje års slut tillädes kapitalet, komme att räknas delegarne till godo; att för personer, som falla socknen eller församlingens fattigvård till last, deras andel i sparbanken skulle tillfalla fattigkassan; alt hvarje välfrejdad person, som directe eller indirecte bidroge till fattigförsörjningen, må ega rättighet att flytta till den ort, der han visar sig ega försvar eller bostad, vare sig egen eller hyrd; att, inom hvarje socken eller församling, ett, efter behofvet lämpadt, fattighus skulle finnas, för inrymmande af sådane fattige, hvilkas vård i enskildes boningar medförde vantrefnad eller möjlig våda; samt att, för fattigvården inom hvarje församling eller socken, borde inrättas en serskild styrelse, bestående af pastor, eller den hans tjenst förrättar, kyrko-rådels ledamöter samt dessutom fyra eller flere, i mon af behof, vid sockenstämma, för 2:ne år i sender, till distrikt-föreståndare valde medlemmar, till hvilka de inom distriktet hefintlige fattige skulle stå i samma förhållande, som tjenstehjon till husbonde; varande, i sammanhang härmed, serskilda föreskrifter i afseende å fattigvårds-styrelsens åligganden, dess redovisnings-skyldighet samt sättet för ändrings sökande i nämnde styrelses beslut af motionären föreslagna.

att de, före omförmälda Kongl. förordnings utfärdande, gällande författningar om socknarnes rätt att skydda sig för oskälig fattigvårds-tunga genom vägrad in-flyttningsrätt, med de närmare bestämmelser, som, efter ledning af Rikets Ständers underdåniga förslag under den 12 Juni 1841, kunde finnas lämplige, må till deras gällande kraft återställas;

att socken-nämnden befrias från all befattning med faltigvårds-styrelsen och att förvaltningen af fattigvården, såsom hittills, enligt kyrkolagen ålägges pastor, dervid biträdd af å sockenstämma valde socknemän, hvilka, tillika med pastor, utgöra fattigvårds—styrelsen; dock att kassaförvaltningen, jemte redovisnings- och an-svarsskyldigheten, må tillhöra pastor med det biträde af kyrkovärdarne, författnin-garne redan föreskrifva;

att en fattigvårds-stadga på dessa hufvudgrunder utfärdas, innehållande endast allmänna föreskrifter, som af dessa grunder bestämmas, jemte de polis-stad-ganden, hvarigenom församlingarnes rätt och de understöds-behöfvandes bästa må bringas i skälig jemnvigt, samt de fattige ställas under en mild, men allvarlig disciplin; och

att, i anseende till de vidt skiljda förhållanden, som ä olika orter jemväl inverka på fattigvården och dess bästa ordnande, socknarne åläggas att, hvar för sig, upprätta reglementen för deras fattigvård, samt att dessa reglementen till granskning och stadfästelse öfverlemnas åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet gemensamt, hvilka auktoriteter å fattigvården borde utöfva en kontrollerande uppsigt.

De anmärkningar emot nu gällande Kongl. förordning om fattigvården i riket, hvilka herr friherre Cederström och riksdagsfullmäktigen Strindlund framställt, och, såsom skäl för denna stadgas upphäfvande, åberopat, förekomma till större eller mindre del äfven uti de förslag och anföranden, öfrige motionärer, för vinnande af ändringar uti serskilda af omförmälda Kongl. förordning, afgifvit;

hvadan Utskotten, för att undgå ett upprepande af deras åsigter rörande detta ämne, ansett det vara lämpligast att först, i ett sammanhang med de öfriga fram-ställningarne, till pröfning och besvarande upptaga herr friherre Cederströms och Strindlunds förslag, i de delar, desamma med de förra kunna ega gemenskap, samt att derefter afgifva serskildt yttrande öfver de af förstbemälde motionärer föreslagna bestämmelser, i den mon sådant kan erfordras och dessa under nämnda granskning icke till pröfning förekommit.

Vid den redogörelse för de öfriga motionärernes anmärkningar, Utskotten nu gå att afgifva, hafva Utskotten, i ändamål att förekomma den alltför stora och tröttande vidlyftighet, som, i händelse de serskilda förslagen, hvar för sig, skolat införas, med afseende å desses utförlighet, varit oundviklig, i ett sammanhang upptagit de hufvudsakligaste af de framställda anmärkningarne och, omedelbart derefter, sina yttranden afgifvit; varande samma ordning härvid följd, som den, uti hvilken de serskilda §§, deremot anmärkningar egt rum, i den Kongl. förordningen förekomma.

Uti 1 § af omförmälda Kongl. förordning har ett tillägg blifvit föreslaget, af innehåll, att föräldrar och barn samt syskon må tillförbindas att, i mon af be-hof, å ena, samt förmåga, å andra sidan bidraga till hvarandras underhåll. Funnes icke sådane anhöriga eller mäktade de icke, en eller flere tillhopa, lemna något, eller hela det behöfliga understödet, då först skulle socknen eller staden , hvaraf den behöfvande vore medlem, utan eller med bidrag af desse anhöriga, lemna en dylik vård och försörjning.

Efter hvad Utskotten inhemtat, var, så väl uti det af kommitlerade för fat-tigvårds-ärendena upprättade, som det af Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag afgifna förslag till stadga om fattigvården i riket, en föreskrift af nyssberörde syftning intagen. Uti det förra af dessa förslag var denna ansvarighet utsträckt till anhörige i rätt upp- och nedstigande led; uti det sednare åter inskränktes densamma till föräldrar och barn. Utskotten äro dock, för deras del, af en, härifrån skiljaktig, tanka, och anse ett stadgande om skyldighet för anhörige att bidraga till hvarandras försörjning icke böra närmare bestämmas i den positiva eller borgerliga lagen. Att denna, i hvarje menniskohjerta inskrifna, pligt i allmänhet efter förmåga af en hvar utöfvas, lärer väl få antagas. Några undantag och exempel från förvillade och oupplysta varelser torde icke innefatta giltig anledning till ett dylikt stadgande, hvilket å lagstiftningens sida skulle förråda en oskälig misströstan om religionens och en allmännare spridd upplysnings verkningar på menniskohjertat och skyldskaps-känslan. Dessa uträtta, efter Utskottens öfvertygelse, vida mera, än som, genom en, kanske ofta nog i stränga händer hvilande, tvångs-lag, skulle kunna åstadkommas.

Vidare har en motionär, enär det i allmänhet vore att antaga, att, inom en mindre krets, fattigdomen säkrare är känd, bättre kan motarbetas och de behöfvande lämpligare, villigare samt med mindre kostnad försörjas och med arbete förses, ansett det vara af vigt, att, till omförmälda §, fogas ett tillägg af den syftning, att det må vara socknarne öppet att, der de så finna för godt, fördela sig i mindre kretsar, som hvar inom sig besörjde den erforderliga fattigvården, för hvars fullgörande socknen dock skulle stå i ansvar, hvaremot de serskilda kret_Tsarne borde, för uppfyllande af deras förbindelser, vara socknen ansvarige.

Ett stadgande af enahanda innehåll hade af kommitterade för fattigvårds — ärendena blifvit tillstyrkt, men, vid pröfning af kommitterades förslag, funno Lag-och Ekonomi-utskotten nämnde tillägg icke vara erforderligt, helst det vore socknarne medgifvet att inom sig ordna fattigvården, på sätt för hvarje samhälle kunde finnas lämpligt; bvarförutan åt ett dylikt stadgande torde gifvas en tydning, hvar-igenom binder för mantalsskrifning, äfven vid flyttning inom socknarne, skulle uppstå. Af dessa skäl, till hvilka äfven det torde kunna läggas, att, om, i anseende till socknens vidsträckthet eller andra förhållanden, en fördelning i mindre kretsar eller rotar skulle, för närmare uppsigt å fattigvården, vara af nöden, hinder för en sådan fördelning icke förefinnes, destomindre som de uti 5 § 5 mom. intagne bestämmelser synas förutsätta ett sådant förhållande, hafva Utskotten, som äfven för deras del finna det yrkade tillägget obehöfligt, ansett sig icke kunna detsamma förorda.

Emot 3 § 2 mom. hafva de fleste motionärerne riglat deras anmärkningar; äfvensom serskildta förslag till förändrad redaktion deraf, i sammanhang härmed, biifvit framställda. Till följd af föreskriften uti omförmälde mom., vore den juridiska förbindelse att verksamt vårda sig om församlingens fattige, som, enligt föreskriften i *28 kap. 4 § kyrkolagen, kyrkoherden åligger, nära nog upphäfven. Fattigvården skulle derigenom på ett betänkligt sätt komma att lida, enär denne tjensteman genom sin ställning till församlingen måste anses bäst vara i tillfälle att lära känna den torftiges behof. Den moraliska pligten fortfore visserligen att vara lika gällande, men denna kunde af olika individer på högst olika sätt uppfattas. Då, såsom i författningen finnes omnämndt och erkändt, allt fattigunderstöd är en nödhjelp af kristeligt deltagande, synes väl kristendomens förnämsta vårdare inom kommunen hafva bort tillkomma, icke blott ett vilkorligt inflytande på kommunens fattigförsörjnings-angelägenheter, hvilket nu är händelsen, utan såsom en skyldighet få sig ålagdt att härutinnan på ett mera verksamt sätt deltaga. Den händelse vore icke otänkbar, att en fattigvårdsstyrelse lemnade pastor helt och hållet i okunnighet om dess sammanträden, om sättet för dess behandling af de fattigas sak. samt om den mer eller mindre rättrådiga utdelningen af hvad de behöfvande tillkomme, intilldess det antingen blefve för sent att deri erhålla nödig rättelse, eller ock denna icke kunde, utan långa omvägar och många obehag, verkställas. Härtill komme äfven, att på många ställen, hvarest, till följd af församlingarnes folkrikhet, fattighjonens antal och mängden af dem, som från andra fattigvårdssamhällen årligen inflytta, det ifrågavarande stadgandet vore snart sagdt overkställbart, ty huru skulle inom en sådan församling, hvars medlemmar måhända utgjordes endast af allmoge, deribland få voro kunnige i skrifkonsten, en vidlöftig brefvexling, bokföring med flere bestyr, hvilka enligt förordningen ledamöterne i fattigvårds-styrelsen åligga, kunna behörigen handhafvas.

För afhjelpande af dessa, med flera anmärkta, olägenheter, har, bland annat, biifvit föreslaget, dels att fattigvårds-styrelsen på landet må utgöras af kyrkoherden, såsom sjelfskrifven ordförande, af kyrkovärdarne, såsom ständige ledamöter, och derjemte af det antal ledamöter i sockennämnden, hvarje församling, i följd af lokala förhållanden, kan anse nödigt; dels ock att nämnde styrelse skulle bestå af ordförande och högst åtta ledamöter, hvilka å allmän socknestämma för bestämd eller obestämd tid utses, med skyldighet för församlingens pastor och kyrkovärdarne, om de dertill väljas, att i styrelsen inträda, den förre såsom beständig och för protokollet ansvarig ordförande, och de sednare såsom ständige ledamöter och med pastor närmast ansvarige kassaförvaltare; hvarförutan, enligt hvad här ofvan blifvit anmärkt, riksdagsfullmäktigen Strindlunds förslag innehåller, att förvaltningen af fattigvården borde åläggas pastor, som deruti skulle biträdas af det antal socknemän, som af församlingen å sockenstämma till denna befattning kunde utses.

Enligt det af kommitterade för fattigvårds-ärendena afgifna förslag till stadga i detta ämne, skulle fattigvå rds—styrelsen på landet utgöras af en ordförande, en vice ordförande, församlingens kyrkoherde, såsom ständig ledamot, samt minst fyra andra ledamöter, hvilka, utom pastor, å allmän sockenstämma för en tid af tvänne år utvaldes. I afseende på denna styrelses sammansättning är det af Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag afgifna förslag i så måtto afvikande från kommitterades, att derutinnan endast stadgas, det kyrkoherden, då han icke är vald till ordförande, eger rättighet att såsom ledamot i styrelsen deltaga, då hans embetspligt och behofvet sådant påkalla.

Utskotten, som för deras del äro öfvertygade, att på många, om icke på de lleste, ställen, åtminstone inom fattigvårds-samhällen af mindre omfång och folkrikhet, den af någre motionärer föreslagna åtgärd att från sockennämnden på serskilda för sådant ändamål inrättade styrelser, öfverflytta fattigvårdsbestyret, skulle blifva utan allt ändamål, helst det lärer kunna antagas, att dessa befattningar, under nämnde förhållanden, med få undantag, i allt fall komme att af samma personer innehafvas, halva i följd häraf ansett sig sakna anledning att motioniirernes förslag i denna del understödja. Deremot hälla Utskotten före, att flera af de nu anmärkta olägenheterne i väsendtlig mon skulle afhjelpas genom den ändring i fattigvårds-styrelsernes sammansättning, att kyrkoherden, i stället för den honom nu lillagde rättighet att deruti deltaga, då hans embetspligt och behof det påkalla, får såsom en skyldighet sig ålagdt att vara ledamot af sockennämnden vid behandling af ärenden, som röra fattigvården. Det lider nemligen, efter Utskottens tanka, intet tvifvel, alt kyrkoherden, till följd af det embete, han innehar, bättre än någon annan, eger kännedom både om person- och sakförhållanden inom kommunen; och då detta embete tillika ålägger honom, såsom en pligt, att med ömhet och billighet afväga både behofven och utvägarne att dem fylla, är han äfven framför någon annan i tillfälle att medla emellan de skiljaktiga interessen, som i sådane frågor kunna uppträda emot hvarandra. Af dessa skäl, hvartill ytterligare torde böra läggas det biträde, sockennämnden vid utförande af dess mångfaldiga ocb mödosamma bestyr i afseende å fattigvårds-ange-lägenheterne såmedelst skulle kunna påräkna, hafva Utskotten icke tvekat att förorda ett stadgande i den rigtning, som här ofvan antydes.

Det uti 4 § föreslagna tillägg, att fattigvårds-styrelsen för afhjelpande af de fattiges behof icke skulle ega anlita andra tillgångar, än dem, som blifvit ställda under dess disposition, kan, efter Utskottens omdöme, lätteligen gifva anledning dertill, alt styrelsen på ett betänkligt sätt hindras i utöfningen af de åligganden, som blifvit den uppdragna och för hvilkas fullgörande den står i ansvar. Utskotten hafva af detta skäl trott sig icke böra nämnde förslag understödja.

I afseende å stadgandena i 5 § har den anmärkning blifvit gjord, att fattigunderstöd i allmänhet icke bör af styrelsen få utlemnas, förr än den sökandes husbonde deröfver blifvit hörd. Vidare är vordet yrkadt, att befrielse från de stadgade fattigvårds-bidragen må förunnas fabriksidkare, enär desse redan fingo vidkännas fattigförsörjnings—afgifter af flera slag, hvilka skulle uppgå till ett högst betydligt belopp.

I anledning af dessa förslag få Utskotten erinra, att, derest, på sätt föreslaget blifvit, husbonden skulle om det anmäldta behofvet underrättas och hans svar afvaktas, innan understöd finge lemnas, ett sådant förfarande, för det fall, att dennes vistelseort vore allägsen, eller för tillfället ej kunde utan längre omgång och tidsutdrägt utrönas, sannolikt komma att för det understöds behöfvande, utan hjelp emedlertid lemnade, tjenstehjonet, medföra betänkliga följder. Hvad åter angår frågan om befrielse för fabriksidkare från ansvarighet för antagne arbetares försörjning, samt eftergift af de bidrag till fattig—försörjningen, hvilka, enligt föreskriften i omförmälda förordning, af dem skola utgöras; så hafva Utskotten icke heller ansett sig kunna understödja nämnde förslag, helst grunden för omför-mäldta stadganden synes Utskotten fullkomligt rättsenlig. Den, som af arbetarens krafter heratat största fördelen, måste nemligen, vid dennes inträffade oförmåga, framför någon annan anses pligtig att till hans försörjning bidraga. En lindring härutinnan skulle gifva anledning till en i samma mån förhöjd fattigvårds-tunga för de öfrige medlemmarne inom kommunen. Vid jemförelse i öfrigt emellan de föreskrifter i afseende på ålderstegne eller vanföre arbetares försörjning, som förut varit gällande, och dem, nuvarande Kongl. förordning innehåller, lärer någon grundad anledning till klagan öfver förhöjda bidrag i och för de sednaies underhåll icke skäligen kunna å fabriksidkarnes sida framställas.

Uti 7 § 5 mom. är ett tillägg föreslaget, hvarigenom samma mom. skulle erhålla följande förändrade lydelse: »om någon genom lättja eller liknöjdhet förorsakar, att hustru och barn sakna försörjning, så att de, till följd deraf, falla fattigvården till last, eger fattigvårds-styrelsen rättighet att utaf en sådan person, af dess arbets-förtjenst förtjenst eller annan dess egendom, erhälla ersättning för sålunda uppkomna kostnader», i förra af seendet genom förbud, vid äfventyr af ersättnings-ansvar för husbonde eller den, som lemnar arbete, att, till annan än styrelsen utgifva lönen eller legan, samt i sednare af seendet genom qvarstad och lagsökning. Saknar han arbetstillfälle, åligge det fattigvårds-styrelsen att sådant bereda. Är den lättjefulle och liknöjde försvarslös, förfares i enlighet med 5 § af Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer. Har han försvar och arbetstillfälle, utan att sådant begagna, må han enligt samma lagrum anses och behandlas såsom försvarslös. Detta vare ock tillämpadt å den, som njuter underhåll af anhöriga, då socknenämnden finner ordning och allmän säkerhet det påkalla.

Vidare har blifvit anmärkt, att den ersättning, hvilken, uti omförmälda mom. blifvit fattigvårds-styrelsen tillagd, svårligen lärer kunna erhållas, helst en lättjefull person, hvars hustru och barn falla fattigvården till last, oftast torde sakna annan tillgång, än sin arbetsförmåga, hvilken af honom föga eller intet användes. Det ändamål, som åsyftats, hade, efter motionärens förmenande, säkrare kunnat ernås, derest uti den ifrågavarande förordningen ett stadgande influtit, hvarigenom fattigvårds-styrelsen icke endast blifvit berättigad, utan äfven tillförbunden, att i tid och medan tillgångar ännu funnos, hos vederbörlig domstol yrka förmynderskap för sådane personer, hvilka genom lättja, liknöjdhet, fylleri och misshushållning, eller hvad annat det vara må, så tillställa, att hustru eller barn framdeles måste falla fattigvården till last.

Det af Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag afgifna förslag till stadga om fattigvården i riket, innehåller uti 13 § 5 mom. följande bestämmelse i förevarande fall: »om arbetsför person genom lättja eller liknöjdhet förorsakar, att hustru eller barn sakna försörjning, så att de, till följd deraf, falla fattigvården till last, eger fattigvårds-styrelsen att hålla sådan person till arbete, genom utöfvande af den husbonderätt, som andra fattighjon äro underkastade och anlitande af den exekutiva maktens biträde, om så erfordras». Genom detta stadgande var således den lättjefulle och liknöjde personen försatt i samma ställning till fattigvårds-styrelsen, som den, hvilken var i åtnjutande af full fattigförsörjning. Uti den utfärdade förordningen åter är fattigvårds-styrelsens husbonderätt inskränkt endast till sådane personer, som för hustru eller barn en sådan försörjning åtnjuta; hvaremot emot dem, hvilka genom lättja och liknöjdhet förorsaka att hustru eller barn falla fattigvården till last, styrelsen icke eger annan

Bih. Ull B. St. Prot. 1847 och 18-18. 7 Sami. 2 Afd. 8 Häft. 2 rättighet sig tillerkänd, än den, att för sålunda uppkomna kostnader af den lättjefulles eller liknöjdes arbetsförtjenst eller annan dess egendom erhålla ersättning.

Då emedlertid, på sätt ofvan blifvit anmärkt, en sådan lättjefull och liknöjd person, hvarom här är fråga, för de flesta fall lärer sakna annan tillgång till gäldande af en dylik ersättning, än dess arbetsförmåga, och denna icke heller lärer för sådant ändamål blifva använd med mindre han dertill lagligen för-bindes, torde annan utväg till betryggande af fattigvårds-styrelsens rätt härutin-nan icke återstå, än att dylika personer ställas under enahanda kategori med dem, hvilka uti 1 mom. omförmälas, eller under styrelsens husbonde-välde. Utskotten, som, för deras del, ansett de i öfrigt framställda förslagen vara för ändamålet mindre lämpliga, hafva deremot trott sig böra uti förevarande mom. tillstyrka en ändring i nu anmärkta syftning.

Det föreslagna tillägget uti 8 § i mom. innefattar endast ett, efter Utskottens omdöme, behöfligt förtydligande af hvad i detta hänseende redan finnes stadgadt

Uti 9 § af den Kongl. förordningen stadgas: »Då någon intages i fattighus eller till full fattigförsörjning, skall allt hvad personen då eger, tillfalla fattigvården, hvars styrelse eger oinskränkt rätt alt det använda. Om någon egendom sedermera tillfaller fattighjon, vare lag samma, derest icke fattigvården för hjonet då upphör.» Härtill har blifvit yrkadt ett tillägg af innehåll, att, der fattigvård för personen, af sistnämnde skäl, upphör, denne må vara pligtig att lemna kommunen full ersättning för det understöd, han längre eller kortare tid åtnjutit.

En bestämmelse af enahanda syftning, var, uti det af Rikets Ständer afgifna förslag, intagen; och Utskotten, som äfven, för deras del, anse ett dylikt stadgande icke böra saknas, helst denna ersättningsskyldighet, jemte det den är i hög grad billig, tillika torde förekomma missbruk af fattigvårdens anlitande, hafva, i följd häraf, uti omförmälde § tillstyrkt ett tillägg af det innehåll, som här nedan in-hemtas.

Hvad uti 1 mom. af 10 § finnes stadgadt, rörande beräknings-grunden för de tillskott, hvilka för fattigvårdsbehofvens afhjelpande, utöfver de bestämda personella bidragen, ytterligare kunna erfordras, har utgjort föremål för liera anmärkningar. Jemte förmenande att nödig föreskrift saknades, huruvida hemmans förmedlade eller oförmedlade mantal borde läggas till grund för utgörande af dessa tillskott, har tillika af flere motionärer det yrkande blifvit framställdt, att, i stället för denna beräkningsgrund, det fastigheten åsatta taxeringsvärde må såsom norm i detta hänseende antagas. Med hänsigt till den stora olikhet i afseende på godhet, egovidd och allmänna onera, som emellan hemman inom olika trakter af samma församling, till och med inom samma by eller skifteslag, förekomma, kunde, efter motionärernes förmening, den nu gällande beräkningsgrunden eller hemmantalet, vare sig det förmedlade, eller det oförmedlade, aldrig anses såsom ett rättvist uttryck af innehafvarens förmåga att bära dessa afgifter. Denna omständighet, i förening med den åsigt, att en likstämmighet med hvad, i fråga om tillskotts-afgifter till folkskole-lärares aflöning, redan funnes föreskrifvet, här-utinnan lämpligen bordt iakttagas, har föranledt en af motionärerne, att föreslå, det enahanda bestämmelser, som uti Kongl. stadgan om folkundervisningen den 18 Juni 1842 i dylikt fall äro meddeldte, äfven må, för utgörande af ifrågavarande tillskott, antagas.

Efter hvad Utskotten inhemtat, var af kommitterade för fattigvårds-ärenderna, rörande beräkningen och fördelningen af omförmälda bidrag, föreslaget ett så lydande stadgande: »Hvad härutöfver erfordras, tillskjutes af samhällets sjelfrådande medlemmar, som hvarken stå under annans husbonde-välde, eller i och för sitt hufvudyrke hafva arbets-skyldighet hos annan, samt fördelas dem emellan efter beloppet af den, en hvar, lör sista året, påförde bevillning för lön, egendom och rörelse. Uti det vid 1840 och 1841 årens riksdag afgifna förslag till stadga om fattigvården, hade Rikets Ständer, med afvikande från hvad kommitterade sålunda tillstyrkt, antagit den grund för utgörande af ifrågavarande tillskott, hvilken uti nu gällande Kongl. förordning är bibehållen.

Ehuru det i allmänhet torde få antagas, att, antingen den ena eller den andra af dessa grunder för utgörande af fastighetsegares å landet tillskott till fattigvården bestämmes, en så jemn och rättvis beskattning svårligen lärer kunna åstadkommas, att beloppet af hvarje fastighets-egares tillskott alltid må anses fullkomligen motsvara dess förmåga att bidragen utgöra, hafva Utskotten likväl, i valet af den ena eller andra bestämmelsen, icke tvekat att gifva företräde åt den af be-mälde kommitterade antagne beräkningsgrund, eller det fastigheten åsatte taxeringsvärdet, förnämligast af den orsak, att, till följd af detta värdes föränderlighet, en höjning eller minskning deruti, der sådant skulle pröfvas nödigt, lätteligen kan åstadkommas, samt, i följd deraf, ett möjligen inträffadt missförhållande såmedelst jemnas och rättas. Då i öfrigt, efter Utskottens tanka, en likstämmighet i grunden för beräkning af ifrågavarande bidrag, och dem kommunen till folkskole-lärares aflöning utgör, på sätt en motionär äfven anmärkt, torde finnas lämplig, halva Utskotten, som tillika äro af den åsigt, att det bör vara hvarje fattig-vårdssamhälle tillåtet, att, der medlemmarne derom öfverenskomma, för fattigvårds— tillskottens utgörande bestämma äfven annan grund, än den sistnämnda, i följd häraf tillstyrkt en ändring i förevarande mom. till likhet med hvad stadgan för folk-undervisningen i riket i dylikt fall innehåller.

Hvad serskildt beträffar det af herr friherre Cederström väckta, här ofvan-anförda förslag, om lego-folks och tjenstehjons bidrag till fattigförsörjningen, om inrättande i hvarje socken eller pastorat af en sparbank, hvarest dessa tillskott skulle insättas och förvaltas, samt om sättet och vilkoren för desammas användande; så, ehuru Utskotten visserligen anse dylika anstalter högst önskliga, samt äfven hålla före, att, om de kunde tillvägabringas, de svåraste bekymren för fattigvården otvifvelaktigt skulle betydligen lättas; tro Utskotten likväl, att ett så vidsträckt bokförings- och liqvidations-bestyr, som häraf skulle blifva en följd, svårligen kan, utan alltför stora afdrag åstadkommas, helst innan kommunal-institutio-nerna hunnit en vida fullständigare utbildning, än den, som för närvarande är att påräkna.

De bestämmelser, som förekomma uti 14, 15, 16 och 17 hafva utgjort föremål för de fleste anmärkningar. Föreskriften derom, att en hvar, i fråga om fattigförsörjning, skall tillhöra det samhälle, der han, efter fyllda 15 år. sist under 3 på hvarannan följande år stadigt vistats, gåfve, efter motionärernes förmenande, anledning till betänkliga olägenheter. En hemmansegare kunde visserligen förbjuda, att en person finge hos en af honom antagen brukare eller torpare skatt— skrifvas, men deremot svårligen förvägra denne sednare att låta personen vistas i dess hus, hvilket förhållande till och med kunde för egaren vara okändt. Det förhållande vore icke eller otänkbart, att en person, efter att hafva inom föreskrif-ven tid till pastor aflemnat flyttningsbeviset, utan sökt mantalsskrifning, i 3 år uppehölle sig inom ett fattigvårds-samhälle, än på ett, än på ett annat ställe der-inom, äfvensom att denne person kunde hafva hustru och barn, hvilka annorstädes vistades. Efter de 5 årens förlopp skulle, enligt nu gällande föreskrift, ej mindre den ifrågavarande personen sjelf, än hans familj, tillhöra nämnde samhälle. Olämpligheten och obilligheten af ett dylikt stadgande vore uppenbar; och för att afvärja de följder, som deraf kunde uppkomma, fordrade försigtigheten, att man icke emottoge dylika personer eller begagnade sig af deras arbete, hvilket åter komme att för dem afstänga utvägarne till försörjning. Om en sådan person till— bragt 2:ne af de sednare åren på serskilda ställen, men förut under 3 års tid haft stadig vistelse inom annat fattigvårds-samhälle, skulle, efter hvad nu finnes stad— gadt, detta sednare samhälle vara pligtigt att honom försörja; och om man an-toge, hvad ganska väl kunde inträffa, nemligen att en dylik person, efter fyllda 15 år, aldrig vistats 5 fulla år inom något samhälle, skulle denne i fråga om fattig-försörjning, tillhöra den församling, hvartill han vid nämnde ålder hörde, oak-tadt, mänga är derefter förflutit. Vid jemförelse af föreskrifterne i 15, 16 och 18 §§ syntes det icke vara tvifvel underkastadt, att försörjnings-skyldigheten af en person, som från annat fattigvärds-sarnhälle inflyttat, icke bör af detta sednare bekostas i annat fall, än för sä vidt försörjning ifrågakommer under 3 år frän den tid, som förflutit efter det inflyttningen egt rum. Detta förhållande syntes vara obilligt för det samhälle, dit en sådan inflyttning skett. Under nämnde tid kunde den inflyttande på ett eller annat sätt lätteligen hafva hulpit sig fram, utan att behöfva anlita samhället om understöd, och innan ett sådant anlitande skett, kunde han icke anses deraf vara i behof. I fråga om inflyttande personers förening med annat fattigvärds-sarnhälle än det, de förut tillhört, samt vilkoren derför, vore i allmänhet mycken försiglighet af nöden, såvida man ville undvika de betänkliga följder, en förhöjd fattigvårds-tunga samt en tillökning i fattig-klas-sens antal måste medföra. Att genom vissa lämpliga inskränkningar härutinnan, den fattige, men idoge arbetaren, skulle betagas utsigten att erhålla hemvist och att kunna ärligen försörja sig, vore icke att befara, helst denne, ehvar han vistas, sällan eller aldrig blefve blottställd för nöd; utan vore det egentligen den lättjefulle och oduglige, som begäfve sig frän ett till annat samhälle, för att lefva pä andras bekostnad.

För de socknar, hvarest, till följd af frikostiga bidrag och en hushällsaktig förvaltning, en väl ordnad fattigvård redan funnes, gingo de väntade frugterna af desse anstalter förlorade genom den fria inflyttningsrätt, som nu blifvit medgifven. Dessa stadganden syntes icke eller väl stå tillsamman med den hittills antagne bestämmelsen, att fattig-kassans fonder äro församlingens egendom, hvilken det således icke är tillåtit att mot egarens vilja honom afhända; äfvensom härvid vore förbisedt, att de kostnader, hvarje socken måste bestrida för de inflyttade hjonens försörjning, i sjelfva verket icke äro annat, än en olaglig beskattning pä socknens invånare. Åtskillnaden emellan vistelse- och mantalsskrifningsort å ena, och försörjningsort ä den andra sidan, den invecklade lagstiftningen och de godtyckliga stadganderna om sättet att utfinna den rätta orten för fattighjonens försörjning, de besvärliga, nästan omöjliga uppgifter, som i detta hänseende blifvit äskade af församlingarnes presterskap, alla dessa omständigheter utgjorde föremål för en skälig klagan öfver författningens olämplighet i desse delar. I och med detsamma det medgäfves en sockens medlem, som der vistas och mantalsskrifves, att tillika hafva en annan försörjningsort, dä fattigvård af honom behöfde anlitas; på samma gång blefve det ock för lagstiftningen omöjligt, att, genom bestämda stadganden undanrödja den oreda, som uppkomme af flyttningar från en ort till en annan, och att förebygga vidriga tvister emellan socknarne. Ehvad föreskrifter, som bestämdes i fråga om ersättningsskyldighet, kunde något hinder icke uppställas der-för, att ju en församling, ehuru den ej har försörjningspligten lör ett inom dess område vistande fattighjon sig ålagd, likväl i någon mon, ofta helt och hållet, komme att draga tungan af dess vård och försörjning.

Dessa äro de hufvudsakligaste af de anmärkningar, som emot nu gällande föreskrifter i detta ämne blifvit framställda. De skäl, hvarå större delen deraf grundas, äro, efter Utskottens öfvertygelse, så giltiga, att dessa anmärkningar hvarken kunna vederläggas, eller med en häntydning om föreskrifternas nyhet och en, i följd deraf, ej ännu vunnen tillräcklig erfarenhet vid deras tillämpning, afvisas. Att betänkliga olägenheter samt i hög grad invecklade, mången gång till orättvisa ledande, förhållanden, måste uppkomma till följd af åtskillnaden emellan vistelse— eller mantalsskrifningsort å ena, samt försörjningsort å andra sidan torde lät-teligen kunna inses.

För bedömande af den frågan, hvilket samhälle en person, då behof af fattigvård för honom yppas, skall anses tillhöra, gifves icke någon egentlig rättsgrund, då fattigvården sjelf icke stödjer sig på någon sådan, utan endast är en af nödvändigheten, till följd af samfundsförhållandena, påkallad anstalt att förekomma vådor för staten. Pröfningen af denna fråga bör således endast åsyfta att genom bestämda begränsningar fullända den, genom fattigvårdens öfverlåtande på socknarne, antagna fördelningen af detta allmänna bestyr, så att missbruk och förtydningar, ledande till mannamån, förebyggas. Att till hvarje fattigvårds-sam-hälle höra alla de, som derinom hafva sin bostad, torde väl synas klart, men bostaden är dock ofta diktad eller endast så tillfällig, att någon tillförlitlig rättelse deraf icke kan hemtas. Det fordras således tillika en offentlig aetus, som bekräftar förhållandet och lemnar tillfälle att förekomma missbruken, och denna aetus är mantalsskrifningen, hvilken också redan är, såsom sådan, i de flesta rättsfrågor antagen.

Hvad åter angår den fria inflyttningsrätt, som genom nu gällande förordning är vorden medgifven, så lärer det väl icke kunna förnekas, att de församlingar, hvilka redan träffat ändamålsenliga anstalter för försörjning af deras fattige, deri-genom fått vidkännas ett obilligt intrång. En så obegränsad rättighet står, efter Utskottens omdöme, icke väl tillsammans med den allmänna bestämmelsen om socknarnes skyldighet att hvar för sig besörja vården om deras fattige. Den inskränkning härutinnan, som förut egt rum och, ej mindre af kommitterade för fattigvårdsärendena, än ock af Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag var föreslagen, eller att mantalsskrifning, utan medgifvande af fattigvårds-styrelsen, icke må ske för personer, som synbart äro i de vilkor, att ett nära för handen varande fattigvårdsbehof för dem skäligen kan befaras är, efter Utskottens öfver-tygelse, oundviklig, om man icke vill äfventyra en öppen täflan emellan socknarne att pä hvarannan öfverflytta en redan känd, eller, såsom snart inträffande, förutsedd fattigvårdstunga, jemte alla de ganska vådliga oordningar, som deraf måste blifva en följd. Något binder för den individuella verksamheten lärer, genom en sådan inskränkning, i allmänhet icke kunna anses uppkomma, då den endast rörer mantalsskrifningen, samt någon derigenom icke kan tvingas att inskränka sitt vistande inom mantalsskrifningsorten. Att dessa vilkor för mantalsskrifningen, ehuru de icke omedelbart inskränka valet af bostad, likväl tilläfventyrs kunna verka till något återhåll emot ofta förnyade inflyttningar från en ort till en annan, är väl sannolikt; men Utskotten föreställa sig, att ett sådant återhåll snarare verkar fördelaktigt än menligt på den arbetande klassen, genom rigtningen till stadga och sorgfällighet att förvärfva och bibehålla förtroende inom sin omgifning. Om, för serskildte tillfällen, tillgångar till arbetsförtjenst skulle visa sig förmånligare å en ort, än en annan, möter uti en dylik lagstiftning icke något det ringaste hinder för begagnande deraf.

Utgående från dessa åsigter, hvilka hufvudsakligen äro desamma, som, vid frågans behandling ej mindre hos kommitterade för fattigvårdsärendena, än ock hos Rikets Ständer vid 1840 —1841 årens riksdag; gjort sig gällande, hafva Utskotten tillstyrkt, att, med frånträdande af de grunder, hvarå den utfärdade förordningen i dessa delar hvilar, de principer, hvilka af ålder inom riket varit gällande och vid nämnde riksdag af Rikets Ständer godkändes, måtte härutinnan varda bibehållna.

Det af Utskotten uti 20 § 3 mom. föreslagna tillägg afser det förhållande, att barn, under 15 år, blifvit öfverlemnade till vård och tillsyn af andre än de deruti uppräknade personer, i hvilket fall enahanda påföljd för den omnämnde förseelsen lärer böra älven för desse personer ega rum.

Utskotten, som, under behandlingen af dessa frågor, till pröfning jemväl fö-rehaft en af herr friherre Hermelin gjord framställning om åtgärders vidtagande för gemensamma arbetsinrättningars uppkomst och fortfarande verksamhet, få, med anledning häraf, jemte redogörelse för motionens bufvudsakliga innehåll, yttrande deröfver nu afgifva.

För vinnande af nämnde ändamål har motionären, bland annat, hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att direktio-nerne för dylika arbetsinrättningar må kunna påräkna biträde af statens embets-och tjenstemän för uppgörande af arbetsplaner till nämnde företag, hvarvid desse personers godtgörelse jemväl må bestämmas; samt att Kongl. Maj:t måtte täckas, der omständigheterna för öfrigt sådant medgifva, i nåder bevilja tjenstledighet för militäre och civile embetsmän, med hvilka omförmälda direktioner möjligen kunde träffa öfverenskommelse om biträde, emot lämplig ersättning, vid arbetenas speciella ledning och uppsigten öfver arbetsmanskapet.

Behölligheten af frivilliga arbetsanstalter, med organiserad inrättning till arbetes meddelande, lärer, efter Utskottens omdöme, få bero på serskilda förhållanden och omständigheter. För en stor del af landsbygden, synnerligast i de orter, der större tillgång på binäringar finnes, torde, under vanliga år, begagnandet af sådane arbetsinrättningar sällan ifrågakomma. Vid deras inrättning och förvaltning är ock, efter Utskottens tanke, all möjlig uppmärksamhet och den noggrannaste försigtighet af nöden, om de icke, genom att vänja den arbetande klassen att anse dem för en säker tillflykt vid påkommande behof och sålunda, genom qväfvande af den, till fattigdomens afvärjande så nödiga omtankan för framtida bergning, skola åstadkomma ett ondt af vida menligare art, än sjelfva tig-geriet, som de äro ämnade att utrota. Då i öfrigt, uti den nu gällande förordningen om fattigvården riket, föreskrifter redan finnas meddelade, huruledes förhållas skall i händelse serskilda fattigvårdssamhällen vilja förena sig om bildande af gemensam arbetsinrättning eller annan gemensam åtgärd i afseende å fattigvården, synes behof af ytterligare bestämmelser härutinnan icke vara för handen; vid hvilket förhållande och då motionärens förslag om biträde af statens embets-och tjenstemän till ledning vid dylika arbetsföretag icke eller lärer finnas erforderligt, Utskotten ansett sig sakna anledning att motionen, så i ena, som andra hänseendet, understödja.

Den af herr friherre Cederström, i fråga om klagan öfver Kongl. Maj:ts be-fallningshafvandes beslut i fattigvårds-ärenden, föreslagna ändring, eller att besvär i dylika mål må från Kongl. Maj:ts befallningshafvande hos Kammar-kollegium fullföljas, hafva Utskotten ansett sig icke kunna tillstyrka, enär grunden till den för dylika måls fullföljd nu stadgade ordning lärer vara att söka uti en nödig omsorg derom, att förefallande tvister måga hastigare afslutas, hvilket ärendenas beskaffenhet ock ofta torde påkalla.

I öfverensstämmelse med de åsigter, som här ofvan blifvit yttrade, hafva Utskotten uppgjort förslag till ändringar uti serskilda af Kongl. förordningen om fattigvården fattigvården i riket och få nu detsamma till Rikets Ständers pröfning öfverlemna, med hemställan,

att, i den mon det gillas, Ilikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdad författning, stadga, att omförmälda §§, i enlighet dermed, mätte erhålla en förändrad lydelse.

Härigenom anse Utskotten sig hafva besvarat de hufvudsakligaste af de anmärkningar, hvilka i ämnet blifvit framställda; och torde, med afseende å det slut, hvaruti Utskotten sålunda stadnat, något serskildt yttrande i anledning af de motionärers förslag, hvilka yrkat, det omförmälda Kongl. förordning måtte upphäfvas eller i vissa delar undergå en revision, icke erfordras.

Förslag

lill andringar af följande och mom. uti Kongl. forordningen om fattigvården i riket den 27 Maj 1847.

Då någon intages i fattighus eller till full fattigförsörjning, skall allt, hvad personen då eger, tillfalla fattigvården, hvars styrelse eger oinskränkt rätt att del använda. Om någon egendom sedermera tillfaller fattighjon, vare lag samma, der-est icke fattigvården för hjonet då upphör; dock bör, i detta fall, af den personen tillfallna egendom återgäldas den kostnad, som blifvit använd till underhåll af personen sjelf, dess maka och barn under 15 års ålder; ankommande det på fattigvårds-samhället att sådan ersättning helt och hållet eller till någon del efterskänka.

För personer, hvilkas mantalsskrifningsort icke kan utrönas, bekostas likaledes af Kongl. Maj:t och kronan den oundvikligen nödvändiga fattigvården, intilldess något fattigvårds-samhälle kan dertill förpligtas.

Inflyttar eller anmäles till inflyttning frän ett fattigvårdssamhälle till annat tjenstehjon, som uppnått 55 år eller, i anseende till sjuklighet eller hvarjehanda åkommor, saknar full arbetsförmåga, eller ogift lagstadd qvinna, som vid inflyttningen synbarligen är hafvande, eller inhyseshjon, eller den, som eger egen eller legd bostad utan sådant jordomfång, som motsvarar besutenhet och utan att vara i lagstadd tjenst, eller jordegarens arbetare, eller i vederbörlig ordning antagen fabriks- eller handtverks-arbetare, och innehafver han icke heller allmän tjenst eller erkändt yrke, motsvarande behofvet för försörjning, eller annan känd utväg för bergning, dä må sådan person icke antecknas i mantalslängden i inflyttnings-orten utan medgifvande af fattigvårds-styrelsen derstädes.

Bosätter eller uppehåller sig någon inom ett fattigvårds-samhälle, utan att der eller annorstädes vara vid sednaste mantalsskrifning antecknad, dä skall fattigvårds—styrelsen, om den icke vill emottaga honom, såsom tillhörande samhället, inom sex månader efter inflyttningen, gifva det tillkänna antingen för styrelsen inom samhället, som han sednast lagligen tillhört eller hos Konungens befallningshafvande » orten, som då derom underrättar styrelsen i sistnämnde samhälle, på hvilken det derefter ankommer att anställa talan om hans mantalsskrifning i vistelseorten, för att såmedelst undgå det annars fortfarande fattigvårds-ansvaret. Åsidosattes den föreskrifna iakttagelsen af styrelsen i det samhälle, dit flyttningen skett, anses personen tillhöra detta samhälle, utan af seende på uteblifven mantalsskrifning. Häremot må ingen, i och för äfventyret af framtida fattigvårds-tunga, inskränkas i rättigheten att välja vistelseort. Ar i detta af seende något att anmärka, i anledning af författningarne emot försvarslöshet och lösdrifveri, gälle derom, hvad i dessa författningar stadgas.

För iakttagande af hvad i nästföregående § är föreskrifvet, skall fattigvårdssty-relsen hafva noga uppsigt öfver skeende inflyttningar, och det åligga hvarje samhällets medlem att om personer, som af honom från annat samhälle emottagas i sitt hus eller ä sina egor, göra anmälan, i stad inom 3:ne dagar hos ordförande för fattigvårds-styrelsen, och ä landet inom 14 dagar hos ortens fattigvårds-föreståndare, som det till fattigvår ds-styrelsens ordförande inberättar. Den, som åsidosätter sådan anmälan, plikte 1 r:dr 32 sk. banko, som lika fördelas mellan åklagaren och fattigkassan.

En hvar, som från ett till annat fattigvårds—samhälle flyttar, vare pligtig att från pastor sembetet i den församling, från hvilken personen flyttar, medföra bevis, innehållande, utom hvad i öfrigt är eller kan varda föreskrifvet, uppgift ä den flyttandes för- och tillnamn samt stånd eller yrke, å dess födelsedag, år och ort, å dess föräldrar, i fall de är o kända, och den församling, de vid dess födsel tillhörde, å tiden, då personen till församlingen inflyttat och då han derifrån utflyttat, huruvida han är arbetsför samt om han å aflyttnings-orten blifvit för året man-talsskrifven. Detta bevis skall skyndsamligen och vid vite af 1 r:dr 32 sk. banko, till ofvannämnde fördelning, sednast inom 14 dagar efter inflyttningen aflemnas till pastorsembetet i den församling, dit inflyttningen sker.

Vid enahanda påföld åligge den, som en månad vistas inom annat samhälle, än der han är mantalsskrifven, att inom denna tid till pastor i vistelseorten af-lemna behörigt frejdebetyg.

Af herr friherre Ahlströmer, C. J. 0. »Då jag icke kan biträda den åsigt, som inom de förenade Utskotten gjort sig gällande, att i Kongl. förordningen angående fattigvården i riket, hvilken, vid den tidpunkt, då de af Utskotten behandlade motioner blifvit gjorda, icke vunnit någon allmännare tillämpning och hvars verkningar derefter i högst få fall kunnat visa sig, tillstyrka andra förändringar än sådane, som antingen afse förtydligande deraf eller som, utan rubbning af de principer, hvilka för densamma legat till grund, kunna vidtagas; och då jag anser den från begreppet om medborgerlig rättighet oskiljaktiga grundsats, som i den Kongl. förordningens 15 § blifvit uttryckt: »att ingen må, i och för »äfventyret af framtida fattigvårdstunga, inskränkas i rättigheten att välja vistelse-»ort, der honom sådant af andra skäl ej lagligen kan förmenas,» blifva alltför nära trädd, genom antagande i sin helhet af de förslag till förändrad lydelse al 14, 15, 16 och 17 i den Kongl. förordningen, hvilka Utskotten tillstyrkt, finner jag mig föranlåten att mot Utskottens beslut i denna del mig reservera, likväl utan att derigenom hafva uttalat någon mening om företrädet i alla andra afseenden af de bestämmelser, nämnde innehålla, framför dem, som i Utskottens förslag innefattas.»

Af herr v. Hohenhausfn, som ansåg, dels att ett stadgande om skyldighet for anhörige i rätt upp- och nedstigande led, att, i mon af behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, bidraga till hvarandras försörjning till det belopp och efter de grunder, som uti samhällets fattigvårds-reglemente i allmänhet äro bestämda, hafva bort uti 1 § intagas; dels ock att församlingens kyrkoherde bort till ständig ordförande i fattigvårds-styrelsen bestämmas, hvarigenom, bland annat, det anmärkta behofvet af en, vid behandling af fattigvårds-ärenden, ansvarig protokollsförande, enligt reservantens tanka, skulle hafva blifvit afhulpet.

Af herr doktor Annerstedt: »Emot Utskottets förslag till förändringar i nu gällande nåd. stadga, angående fattigvården i riket, får jag mig i följande afseenden reservera.

l:o. Det har blifvit föreslaget, att i fattigstadgan borde bestämdt föreskrif-vas skyldighet för närmaste anförvandter att, i händelse af behof, efter förmåga bidraga till de sinas understöd. För min del anser jag de sammansatta Utskotten hafva bort härvid fästa afseende, och vid början af 5 § införa ett så lydande tillägg: »För behöfvandes understöd ansvarar närmaste anhörig i rätt upp- eller nedstigande linea, utom för den tid, bestämmelsen i nästföljande mom. angifver.» I sådant fall skulle föreskriften om husbondes ansvarsskyldighet för tjenares underhåll utgöra §:s andra mom. och i det följande af samma § ordet husbonde utbytas mot ansvar sskyldig. Utskottens förmenande att, »religionens och en allmännare upplysnings verkningar på menniskohjertat och skyidskapskänslan skulle göra ett sådant stadgande öfverflödigt», jäfvas beklagligen, synnerligen hvad barnens pligt i delta fall angår, af en alltför ofta upprepad erfarenhet. Ville man fast-hålla vid Utskottens ljusa förhoppning, så skulle man följdriktigt kunna sluta till obehöfligheten af all fattigvårds—lagstiftning.

2:o. Den förändring i fattigstadgans 3 §, Utskotten föreslagit, att pastor skall vara ständig ledamot i fattigstyrelsen, är till sin princip riktig; skada blott, alt icke steget tagits fullt ut och han, i enlighet med flere motionärers yrkande, blifvit förklarad sjelfskrifven ordförande. Alldeles samma skäl, som blifvit i betänkandet anförda för kyrkoherdes ständiga ledamotskap, kunna med alldeles lika giltighet anföras för hans ordförandeskap. De skäl, som kunna anföras emot det sednare, äro fullkomligt lika tillämplige emot det förra. Endast såsom ordförande kan kyrkoherden till fullo utöfva det inflytande, som anses önskvärdt, och de anledningar till förlamande af hans inflytande, som Utskotten med skäl anmärka i nu gällande författning, äro visserligen minskade, men ingalunda ur vägen röjda genom närvarande förslag. Hade pastor förklarats sjelfskrifven ordförande, så hade ännu gällande kyrkolags förbindelse för biskop och konsistorium samt kontraktsprost att hafva uppsigt öfver socknarnes fattigväsende kunnat fortfarande utöfvas och nödig kontroll öfver kassornas förvaltning af offentliga myndigheter utöfvas, hvilket allt genom nu gällande stadga med derå gifven förklaring är omöjligt. En för sina åtgöranden fortfarande ansvarig embetsman hade i främsta rummet varit ansvarig äfven för fattigvården, och större säkerhet för dennas jemna och noggranna besörjande vunnits, än som på många orter nu kan blifva fallet med en ambulatorisk styrelse. Då Utskottens pluralitet varit af en annan åsigt, så finner jag tillagget, att kyrkoherden kan, för bestämd eller obestämd lid, af socknestämma väljas till ordförande i fattigvär dsstyr elsen, alldeles olämpligt. Skall ordförandebestyret icke vara en gifven embetspligt, utan ett fritt lemnadt förtroende, så är hvarje påpekande, hvart detta kan vända sig, en inconsequens. Då det onekligen kan inträffa, att annan person än ordförande i socknenämnd kan finnas lämpligare att förestå de egentliga fattigvårdsbestyren, borde bestämningen inskränkt sig der-till, att socknestämma är berättigad att utvälja serskild ordförande för fattigvårds-styrelsen.

3:o. Enär nu gällande fattigstadga icke bestämmer någon annan kontroll öfver fattigvårdsstyrelsens åtgöranden, än den socknestämma årligen utöfvar och denna, på många ställen, icke kan till fyllest handhafvas, af skäl, att de ende till ett sådant värf tjenlige personer sjelfve äro ledamöter i styrelsen och således redovisande, borde Utskotten hafva varit betänkte att föreslå något medel att uppfylla denna brist, hvartill äfven ingifne motioner gifvit full anledning. Samhället har en oeftergiflig pligt att vaka deröfver, att icke medel, under längre tid samlade för vigtiga ändamål, tillgripas för alt lindra ögonblickets tunga; dess styrelse skall i detta fall vara medlare mellan samtid och framtid, alt icke kortsvntheten eller egeimyttan, för att lätta sin egen börda, vältrar den med fördubblad tyngd på efterkommande.»

Af herr Indebetou: »Emot Utskottens beslut får jag i följande punkter mig reservera:

l:o I afseende på organisationen af fattigvårds—styrelse på landet, hafva af åtskillige motionärer förändringar blifvit föreslagne. Enligt nu gällande författning utgöres denna styrelse af sockennämnden, och för att vara valbar till ledamot i sådan nämnd, erfordras det att ega rösträtt i sockenstämma. Härigenom inträffar det i sådana församlingar, der större delen af fastigheterna äro uti en mans hand, alt högst lå personer blifva valbara till ledamöter i sockennämnd och fattigvårds—styrelse. På dessa få personer samlas hela bördan af bestyret med fattigvården, hvilket ofta kan vara ganska betungande. Jag anser derföre de motionärers mening hafva förtjent afseende, hvilka yrkat, att äfven andra personer må kunna i lattigvårds-styrelse inväljas, än de, som i sockenstämma ega rösträtt, och jag föreslår på sådan grund, samt i öfverensstämmelse med hvad riksdagsfullmäktigen Strindlunds motion i detta afseende innehåller, den ändring i § 5 mom. 2 al nu gällande författning, att orden: »å landet utgöres denna styrelse af socken-nämnden», utbytas mot följande stadgande: nå landet väljes denna styrelse på sockenstämma». Någon närmare bestämmelse i afseende på de personer, hvilka böra utses till ledamöter i styrelsen, lärer icke vara behöfligt, då valet beror af kommunens röstegande medlemmar, och dessa icke lära i fattig— vårds-styrelsen insätta andra personer än sådana, till hvilka de hysa förtroende.

2:o. Det har blifvit föreslaget, att anhöriges ansvarighet, hvarom i slutet af 4 är nämndt, borde så bestämmas, att »föräldrar och barn samt syskon må liUförbindas att, i mån af behof, å ena, samt förmåga, å andra sidan, bidraga till hvarandras underhåll.» En bestämmelse i detta hänseende synes vara af be-hofvet påkallad, så mycket hellre som allmänna lagen icke derom innehåller något allmänt tillämpligt stadgande. Hvad § 4 af fattigvårds-förordningen härom nämner, lärer under närvarande förhållanden blifva utan all påföljd, enär anhörige icke kunna åläggas någon ansvarighet, så länge lagbud derom saknas. Väl förmena Utskotten, att ett vädjande till menniskohjertat, skyldskaps-känslan och den kristliga kärleken skall göra lagbud umbärliga; men då erfarenheten, tyvärr! ofta vitsordar ett motsatt förhållande, så kan jag icke i detta fall dela Utskottens förhoppningar. Jag finner mig derföre föranlåten att påyrka ett sådant tillägg i författningen, som ofvan blifvit anfördt; men då motionären ansett, att detta till-lägg borde få sin plats uti § 1, så är jag deremot af den mening, att det lämpligare kunde inrymmas i § 5 och der utgöra ett serskildt moment. Denna sistnämnde paragraf afhandlar nemligen ett undantag från den i § 1 kommunen ålagda allmänna skyldighet att försörja sina behöfvande medlemmar, då den bestämmer husbondes förpligtelse mot tjenstehjon; anhöriges förbindelse utgör ett annat undantag från den allmänna regeln och saknar icke analogi med förenämnde i §5 afhandlade fall. Det synes derföre vara lämpligt, att båda undantagen sammanföras i en paragraf, men afhandlas uti serskilda momenter.

de grundsatser, som i nu gällande författning blifvit antagne, i afseende på så väl rättigheten att välja vistelseort, som åliggandet för kommuner att försörja inflyttade personer, och vilkoren för deras befrielse från sådan skyldighet. Kongl. förordningen den 23 Maj 1847, hvilken nu tjenar till efterrättelse, medgifver nemligen i allmänhet frihet att välja vistelseort, med undantag endast för försvarslöse personer, men ålägger icke fattigvårds-samhälle skyldighet att försörja den inflyttade, förr än denne under trenne på hvarandra följande år vistats inom kommunen, ocb icke ens då, ifall samma person under tiden åtnjutit fattigunderstöd , och i öfrigt de föreskrifter blifvit iakttagne, hvilka författningen innehåller. Utskotten hafva deremot antagit, att fattigvårds-samhälle skall hafva åliggandet att försörja inflyttad person, så snart densamme blifvit derstädes en gång man-talsskrifven, men medgifver deremot fattigvårds-styrelse rättighet att i vissa upp-gifna fall neka anteckning i mantalslängd för inflyttad person, och inskränker sålunda den fria flyttningsrätten.

Såsom hufvudsakligt skäl för sitt förfarande hafva Utskotten anfört, att den fria flyttningsrätten skulle förorsaka ett obilligt intrång för de församlingar, hvilka ändamålsenligt ordnat sin fattigvård. Det kan likväl efter mitt förmenande icke bestridas, att kommunerne blifva i högre grad utsatte för ett sådant intrång, om ett enda års mantalsskrifning medförer försörjningsskyldighet, än om dertill fordras 5:ne års stadig vistelse inom fattigvårdssamhället. Detta blifver så mycket mera ögonskenligt, då man erinrar sig, att kommunen i de aldraflesta fall icke

eger eger rätt att vägra mantalsskrifning, sä vidt den inflyttade personen endast vidtagit den åtgärd, att för det första året förskaffa sig husbonde, hvilket icke bör blifva honom synnerligen svårt, enär husbonde efter tjensteårets utgång är fri från all enskild ansvarighet för hjonets försörjning. Jag tror derföre, att Utskottens förslag skall komma att medföra en verkan, helt och hållet motsatt den, hvilken blifvit åsyftad, och att kommunerne genom antagandet af detta förslag skola komma att lida ett intrång, som man i nu gällande författning bemödat sig att i möjligaste mån afvärja.

Företager man en närmare granskning af Utskottens § IS, som afhandlar den åt fattigvårdsstyrelse lemnade rättighet att vägra anteckning i mantalslängd, och uppräknar de fall, då en sådan vägran kan ega rum, så finner man först, att Utskotten icke yttrat sig deröfver, huruvida den kommun, hvarifrån en person utflyttat, skall vara pligtig att fortfarande anteckna densamma uti sin mantalslängd, ifall sådan anteckning vägras på den nya vistelseorten. Då likväl gällande författningar innehålla, att hvarje person skall i mantal uppföras på den ort, der han bosatt är eller största delen af året vistas, sä lärer det svårligen kunna åläggas någon församling att, i strid häremot, pä sin mantalslista läta anteckna en afflyttad person, helst dä serskildt stadgande derom för nu anförde fall saknas. Härtill kommer, att någon underrättelse om vägrad mantalsskrifning icke förr än sex mänader efter inflyttningen behöfver meddelas, enligt hvad Utskottens § 16 innehåller, hvaraf otvifvelaktigt den följd måste uppkomma, att ifrågavarande person icke nägorstädes blifver skattskrifven, utan kommer att föröka det redan alltför stora antalet af försvarslösa, hvilka med få undantag inom närmare eller fjermare tid slutligen falla staten till last. Det är likväl ett af fattigvärdsstadgans huf-vudsakliga ändamål att förminska antalet af sädane personer.

De vilkor, som af Utskotten blifvit fastade vid rättigheten att neka anteckning i mantalslängd, äro för öfrigt sä beskaffade, att de måste gifva anledning till tvister mellan kommunerne. Det lärer t. ex. blifva svårt att bestämdt afgöra” huruvida ett tjenstehjon eger full arbetsförmåga eller icke, huruvida en qvinna varit vid inflyttningstiden synbarligen hafvande eller ej, o. s. v., och det kan med visshet förutses, att styrelserne i olika fattigvårdssamhällen skola derom hysa skiljaktiga meningar, dä skyldigheten att försörja hjonet jemte dess afföda är härpå beroende. Sannolikt lärer det blifva en följd af de mindre noggrant begränsade bestämmelserne för rättigheten att vägra mantalsskrifning, att fattigvärdsstyrelserne söka alltför långt utsträcka denna rätt; och dä det enligt Utskottens stadgande i § 16 ankommer pä styrelsen i det samhälle, frän hvilket en person utflyttat, att Bih. till R. St. Prot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 8 Hä[t. 4 anställa talan om hans mantalsskrifning i vistelseorten, så lärer den förmodan hafva mycken sannolikhet för sig, alt Utskottens förslag, om det blifver antaget till ef-terlefnad, skall komma alt förorsaka en mängd rättegångar rörande skyldigheten att försörja personer, som från ett fattigvärdssamhälle utflyttat, men icke af något annat blifvit emottagne.

Ehuruväl det icke vore svårt att uppräkna ännu flere olägenheter, hvilka af Utskottens förslag skulle komma att härflyta, så inskränker jag mig dock till dem, jag redan antydt, för att undvika en alltför tröttande vidlyftighet. Jag häller före, att man icke bör vidtaga någon förändring, som icke tillika innefattar en förbättring. Då likväl en förändring, behäftad med så många olägenheter, som Utskottens förslag onekligen skulle medföra, icke kan kallas eller anses såsom en förbättring, så yrkar jag på bibehållandet af 14, 15, 16 och 17 uti nu gällande förordning angående fattigvården i liket, och hoppas, att Utskottens förslag till förändring af desse paragrafer blifver af Rikets Ständer underkändt.»

af herr Wetterberg: »Utskottens förslag till upphäfvande och förändring af 14, 15, 16 och 17 §§ i Kongl. förordningen den 25 Maj 1845, angående fattigvården i riket, har jag icke kunnat biträda.»

Jag har föreställt mig att, då regeringen, oaktadt Rikets Ständers hemställan vid 1840 och 1841 årens riksdag, stadgadt den princip att ingen borde, för äfventyret af framtida fattigvårdstunga, förmenas inflyttning och mantalsskrifning, regeringen dertill haft giltiga skäl. Såsom sådana framstå helt naturligt följande:

Då bristen på materiell förmögenhet icke i allmänhet är ett fel, som får sökas hos individerna sjelfva, utan snarare i deras samhällsställning, är det en orättvisa att öka deras betryck med fängsel på deras personliga frihet, hvilket åstadkommes derigenom att man lemnar kommunerna rättighet att medelst nekad skattskrifning landsförvisa verkligt eller skenbart fattiga, — i alla fall medlemmar af samhället i det hela. Denna rättighet har egt en lang praktisk tillvaro, och följderna af den äro kända. Den klass, den genom sin onaturlighet tillskapade, blef sjelf onaturlig, och bodde derföre först i allmänna förvaringsrum och, sedan dessa blifvit öfverfulla, öfverallt der brotten föröfvades, men ingenstädes der den lagliga ordningen sökte dem. Staten hotades härigenom på en gång med det alltjemt växande antalet af från kommunerne utstötte, på samhällets allmänning moraliskt förderfvade, personer, och med de stora ekonomiska förluster, som den fick vidkännas för upprätthållandet af det system, som blifvit kalladt försvarslöshetens.

Att regeringen, vid öfvervägande häraf och med aktgifvande på tidens sträf-van efter frihet i näringar, genom en kraftig handling afskaffade det gamla sv-stemet, med hvilket fästningsvallarne vid socknegränsorna äfven föllo, tycks förtjena allt bifall.

Väl heter det i Utskottens förslag till 16 §, att ingen må, i och för äf-ventyret af framtida fattigvårdstunga, inskränkas i rättigheten att välja vistelseort; men jemför man härmed föreskrifterne i 15 § och tillika tager i betraktande den svårighet, som skall möta de der omnämnde personers skattskrifning, så snart denna aktus betyder detsamma som en invisning på församlingens fattigkassa, så visar det sig uppenbart att Utskottens förslag likaväl som 1788 års förordning frambringar försvarslösheten.

Att Utskottens förslag uppgjorts i öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid 1840 och 1841 årens riksdag, kan gifva dem ökadt hopp om bifall inom Stånden ; men om vid nämde tid förslaget kunde bildat en öfvergång från ett för-kastadt till ett bättre system, torde nu, efter 8 års förlopp, med den utveckling i idéer och erfarenhet, som tiden alltid lemnar, nu, sedan Kongl. Maj:t för icke mera än 3 år tillbaka funnit Sig icke kunna antaga förslaget, nu, efter det nya fattigvårdsstadgan redan så inträdt i verkställighet, att de fleste församlingar, tvif-velsutan, i enlighet med den inrättat sin fattigvård, det vara serdeles olämpligt att gå tillbaka för att begynna en öfvergång.

För denna reservation är icke utrymme att i detaljer jemföra Utskottens förslag med nu gällande stadganden, och söka visa hvar företrädet ligger; men i korthet kan anföras: att 3:ne års vistelse inom församlingen synes vara ett tjen-ligare vilkor för fattigunderstöd, än några dagars vistande efter skedd skattskrifning; att det icke bör möta större svårighet att upptäcka hvarest en person sist uppehållit sig 3 år, än att taga reda på, hvarest en person, som några år i egenskap af försvarslös, drifvit omkring i landet, sist varit mantalsskrifven; att hvad fattigvårdssamhället vinner på rättigheten alt neka skattskrifning, det förlorar staten på skyldigheten att i korrektionshus och fängelser underhålla dem, som kommunen icke velat emottaga; och att, då fattigvårdsstadgan gäller för hela riket, de anmärkte olägenheterne af större kostnader för en socken än en annan nödvändigt måste minskas med tiden och i den mån hvarje samhälle vänjes att uppfylla sin pligt.»

Herr Westfeldt och herr prosten Molander hafva jemväl emot serskilda punkter af omförmäldta betänkande sig reserverat.

Memorial, i anledning af återremiss utaf och anmärkningar vid vissa punkter af sammansatta Utskottens betänkande 19 öfver väckta frågor om ändring uti nu gällande bestämmelser, rörande stängselskyldigheten.

Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva uti berörda betänkande, bland annat, tillstyrkt

»att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af en författning, hvarigenom stadgas att, der delegare i hemman eller bylag, ett eller flera, enhälligt öfverenskomma att stängsel emellan deras egor, eller viss del deraf, ej upprättas eller hållas skall, sådana föreningar skola för giltiga anses; i hvilket fall hvarje jordegare skall ansvara för vården af dess kreatur och gälda den skada, som å de under öfverenskommelsen inbegripna egor af dess kreatur kunna göras; samt att en sådan öfverenskommelse icke må brytas, utan att minst tvåtredjedelar af delegarne samtycka till dess förändring eller upphäfvande; delegare dock ej förment alt sina egor serskildt instänga, der han stängseln ensam hålla vill.s

»att hittills gällande stängsel-delningsgrund må jemväl hädanefter bibehållas; samt att, i följd häraf, herr friherre Raabs framställning i denna del må förfalla»; samt

att uti underdånig skrifvelse anhålla ora förändring af 5 och 7 i 1802 års stängsel-förordning till följande lydelse:

S §. »Der skog och utmark, som gränsar intill åker och äng, blifver uppodlad, vare egaren al' den nyodlade utmarken pligtig att uti hägnaden emellan densamma samt åkern och ängen deltaga efter förmedladt hemmantal»; och

Vid föredragning af samma betänkande, hafva, utom högvördiga Preste ståndet, som betänkandet i sin helhet godkänt, öfrige Riks-stånd, med bifall dertill i andra delar, stannat, hvad nyssomförmälde punkter vidkommer, i skiljaktiga beslut.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln nemligen har vid l:sta punkten beslutat den förändring, »att enhällig öfvercnskommelse om upphörande af stängselskyldighet ej mä brytas, utan att minst tvåtredjedelar af delegarne, tillsammans egande minst tvåtredjedelar af den jordrymd, för hvilken öfverenskommelsen blifvit ingången, samtycka till dess förändring eller upphäfvande», hvaremot denna punkt blifvit af hederv. Bonde-ståndet afslagen, men återremitterad af vällofl. Borgare-stän-det, der den åsigt gjort sig gällande, som uti den betänkandet vidfogade reservation af herr Berg von Linde finnes uttryckt, eller att samma enhällighet, som vid afslutade öfverenskommelser om stängsels borttagande erfordras för att åt dylika beslut gifva giltighet, äfven bör vara ett nödvändigt vilkor, derest sådana öfverenskommelser skola kunna brytas.

Då således Riks-stånden, i deras beslut öfver denna fråga, stannat i olika meningar, få Utskotten, som, för tillvägabiingande af det i 75 § Riksdags-ordnin-gen stadgade jemkningsförslag, ansett det hos Ridderskapet och Adeln i ämnet fattade beslut lämpligast kunna i sådant afseende antagas, såsom utgörande en tjen-lig förening af de hvarannan motsatta åsigter, som i denna fråga uttalat sig, vördsamt

inbjuda Preste- och Borgare-stånden att med Ridderskapet och Adeln i dess beslut om betänkandets l:sta punkt sig förena.

Vidare hafva Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet återremitterat betänkandets 6:te punkt, innefattande förslag till förändrad lydelse af stängsel-förordningens 5:te §, hufvudsakligen på det Utskotten måtte komma i tillfälle att af-hjelpa den ofullständighet, som i det framlagda förslaget skulle förefinnas dels der-uti, att någon tid icke funnes bestämd, hvarifrån stängsel-skyldigheten för den uppodlade marken skall taga sin början, dels ock deruti, att föreskrift saknades, huruledes stängsel-skyldigheten borde fullgöras i den händelse att åker eller äng blefve till skog, utmark eller beteshage utlagd.

Då, med afseende å de hjelpmedel, en på theoretiska grunder utbildad erfarenhet erbjuder vid bedömande af jordarters olika beskaffenhet och användbarhet för odling, säkerligen kan antagas att högst få jordbrukare företaga odlingar utan alt, genom föregången undersökning, förvissa sig om den marks duglighet för det med odlingen afsedda ändamål och det följaktligen sällan torde inträffa att uppodlade egor, åtminstone för någon längre tid, till utmark utläggas, samt i allt fall, efter Utskottens förmenande, jordegares skyldighet att deltaga i stängsel för den jord, han en gång till åker eller äng uppodlat, icke skäligen bör undergå någon förändring, endast derföre alt samma jord någon tid derefter såsom betesmark begagnas, vid hvilket förhållande Utskotten anse ett serskildt lagstadgande härom desto mindre vara af nöden, som, derest en sådan fråga skulle hos domaren till pröfning förekomma, denne då icke saknar erforderlig ledning af ordalydelsen i den af Utskotten föreslagna §, enligt hvilken egare af uppodlad utmark, angränsande åker eller äng, skall i stängsel-skyldigheten deltaga, utan att §:n föranleder till förmodan, att förhållandet bör blifva annorlunda, derest den uppodlade jorden sedermera, å ena eller andra sidan, till betesmark utlägges, hafva Utskotten saknat anledning att i annat afseende frångå deras uti förevarande punkt framställda, af två Riks-stånd biträdda förslag till förändrad redaktion af stängselförordningens 5:te §, än att Utskotten i fråga o-m bestämmande af tiden, hvan-från stängselskyldigheten för den uppodlade marken skall taga sin början, ansett sig böra uti den till omförmälda § föreslagna redaktion tillstyrka efterföljande till-lägg: »Denna hägnads-skyldighet räknas från den tid, den uppodlade marken är färdig att beså»; och, få Utskotten, jemte tillkännagifvande häraf, vördsamt hemstalla, att Presle- och Bonde-stånden, hvilka betänkandet i denna del godkänt, måtte till det föreslagna tillägget, såsom endast innefattande ett förtydligande af hvad Utskotten redan föreslagit, lemna sitt bifall.

Slutligen hafva, på grund af deremot framställde anmärkningar, 2:dra och 7:de punkterna i förevarande betänkande jemväl blifvit till Utskotten återremitterade, den förra af Borgareståndet och den senare af Ridderskapet och Adeln; dock som tre Riksstånd bifallit samma punkter och desses mening i frågor af förevarande art utgör Rikets Ständers beslut, lärer något yttrande öfver anmärknm-garne i nyssomförmälde delar icke erfordras; hvilket för de Riksstånd, som åter— remisserna beslutat, härmedelst vördsamt anmäles.

Memorial, i anledning af erhållen aterremiss af Viskottens betänkande M 27, i fråga om ändringar uti nu gällande Expeditions-taxa.

Vällofliga Borgareståndet har, på grund af framställda anmärkningar, hvad angår 5 mom. uti omförmäldta betänkande, detsamma i denna del till Utskotten återremitterat. Men som de öfrige Riksstånden betänkandet äfven i omförmälda punkt bifallit och tre Stånds sammanstämmande mening i denna sak utgör Rikets Ständers beslut, kan den erhållna återremissen icke till någon Utskottens åtgärd föranleda.

Betänkande , i anledning af väckt fråga om ändring uti 55 ^af Kongl. Majtts förnyade nådiga militice boställs-ordning den q3 Januari i836.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet remitterat en af herr Gripensvärd, J. O., väckt motion, deruti blif-vit anmärkt, hurusom stadgandet i l;ta mom. af omförmälda §, efter motionärens tanka, innebure en verklig orättvisa emot en afgående, befordrad eller transporterad tjensteman, under det att, å andra sidan, en alltför stor förmån derigenom blifvit tillagd den, som uti en dylik succession erbölle befordran. En mildare åsigt hade uti det sednare mom. af samma § gjort sig gällande, i det att sterbhusdelegarne efter en med döden afgången indelningshafvare derigenom fått sig tillagd fardagsrält a bostället, hvaraf indelningshafvaren sjelf, enligt 1 mom., icke komme i åtnjutande, om han genom afsked, transport eller befordran från innehafvande tjenstebefati ning afgår, innan tillträdesdag inträffar. För afhjelpande af det missförhållande, som i följd häraf uppkomme, har motionären föreslagit, att omförmälde § uti nämnde Kongl. förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”om tjensteman, som, innan tillträdesdag inträffar, dör, afskedas, befordras, transporteras eller på annat sätt skiljes frän beställning, hvarmed boställe åtföljer, tillträder hati eller dess sterbhus icke bostället, utan skall den, som efter honom till beställningen befordras, detsamma tillträda, med skyldighet alt ersätta den förre, eller dess sterbhus, så väl boställets uppskaltningsvärde efter afdrag af bostäl Is-i än ta n för den lid, han, genom dennes afgång från beställningen, kommit i förlida besittning af bostället, som ock den trädes- och bruknings-kostnad, han kan hafva vid detsamma nedlagt.’'’

Denna motion, jemle hvad, i anledning deraf, vid föredragning till remiss, blifvit yllradt, har Almänna Besvärs-och Ekonomi-utskottet gemensamt med L-.g-utskottet förehaft till pröfning; och hafva de förenade Utskotten dervid icke kunnat undgå alt fästa uppmärksamhet å det obilliga förhållande, som, vid jämförelse af stadgandet uti 1 och 2 mom. af ifrågavarande §, uppkommer för den militära tjensteman, som, innan tillträdesdag inträffar, genom afsked, befordran eller transport skiljes från en beställning, dermed

Bth. till R. St, Prot och 1848 , 7 Sami- 2 Afd. g Haft. 1 boställe är förenadt. Uti förra mom. af 55 § är nemligen föreskrifvet! att ”den, som, innan tillträdesdag inträffar, afskedas, befordras eller transporteras eller på annat sätt skiljes från beställning, hvarmed boställe åtföljer, icke tillträder detsamma, utan skall den tjensteman, som efter honom till beställningen befordras, bostället tillträda, med skyldighet att ersätta den förre trä-des- och bruknings-kostnad, i fall han sådant vid bostället använd!.” — Det sednare mom. åter innehåller: ”dör indelningshafvare löre Thomedag det är, då han blifvit befordrad, har hans sterbhus ingen rätt att taga befattning med bostället, men , om han dör efter Thomedag det år han blifvit befordrad, eller året derefter före Thomedag, skall hans sterbhus ega att midfastan näst efter sistnämnde år inrymmas å bostället och der ett år eller till påföljande midfasta qvarsitta; hvaremot, om indelningshafvaren dör efter Thomedag året näst efter det år, han befordrades, eller ock året derpå före tillträdesdagen den 14 Mars, sterbhuset må ega att likaledes sistnämnde dag och år emoltaga bostället och der sitta qvar den Öfriga delen af året och hela det följande, samt vidare till midfastan året derefter.” Häraf synes således, att sterbhusdelegarne efter en boslällsinnehafvare, som med döden afgår efter Thomedag det år, då han blifvit befordrad, fått sig tillagd rättighet, att bostället tillträda, och derslädes, i förhållande till tiden då dödsfallet skett, längre eller kortare lid qvarsitta; hvaremot en i Ljenst varande embetsman, hvilken före tillträdesdag skiljes från beställning, hvarmed boställe åtföljer, bvarken förunnats en dylik rättighet eller ens fått sig tillerkänd någon häremot svarande ersättning. Om än, hvilket lärer få antagas, orsaken till det ifrågavarande stadgandet är att söka uti lagstiftarens omsorg, att förekomma alltför täta ombyten af boslällsinnehafvare, synes .likväl, å andra sidan, billigheten kräfva, alt den mislning af boställs-inkomster, som för en tjenste-man derigenom uppkommer, varder honom behörigen ersatt. I ändamål att härutinnan bereda en, efter Utskottens omdöme, behöflig rättelse, fä Utskotten, som deremot anse någon ändring uti sednare mom. af ifrågavarande § icke lämpligen böra vidtagas, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,

att, uti underdånig skrif velse hos Kongl. Maj:t anhålla , det Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdad författning, i nåder stadga, att i:ta mom af 55 uti ofvan åberopade Kongl. förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”tjensteman, som, in-nom tillträdesdag inträffar, afskedas, befordras, transporteras eller på annat sätt skiljes från beställning , hvarmed boställe åt-följer, tillträder icke bostället, utan skall den, som efter honom till beställningen befordras, detsamma tillträda, med skyldighet att ersätta den forre sä väl boställets uppskattningsvärde efter afdrag af bo ställs räntan för den tid, han, genom dennes af-gång från beställningen , kommit i förtida besittning af bostället, som ock den trädes- och bruknings kostnad, han kan hafva vid detsamma användt.”

Af herr von Hohenhausen, M. S„ som ansåg hvarken uti motionen eller i Utskottens förslag fullt giltiga skäl vara anförde till förändring uti de nu gällande stadganden, synnerligen som, under det olägenheter skulle genom förslaget i ett fall afbjelpas, ökade svårigheter deremot kunde uppslå, i händelse flera ombyten till samma tjenst emot slutet af fardags-året komme alt intiäffa.

Rättvisan kräfver onekligen att den mistning af boslälls-inkomster, hvil-ken en tjensteman måste vidkännas under företrädarens fardagslid, framdeles eisätles honom och att han, oaktadt han blifvit befordrad, får åtnjuta deu rätt man i allmänhet har till fardags-förmonernas beräknande från den tid, då tjensten lemnas, helst efterträdaren ej kan hafva skäligt anspråk på tillträde af ny indelning, i annan mon, än han är pligtig att lemna den, han redan innehafver, och den förre eljest kan komma alt längre tid tjena ulan boställs-inkomster, som oftast utgöra den väsendtligaste delen af löneförmo-nerne; men jag tror att lagstiftaren bör, vid bifall af detta kraf, icke allenast söka förekomma alltför täta ombyten af boställsinnehafvare, utan ock tillse att den, som redan vidtagit nödige åtgärder och nedlagt kostnader för boställets mottagande, ej beröfvas fördelarna deraf, samt alt en tillträdare får tillräckligt rådrum för anskaffande af arbetare och inventarier m. m. vid sitt nya boställe.

Utskotten hafva dock icke lagt någon vigt härpå, utan blott föreslagit att l.ta momentet af 55 § i Kongl. mililiae-boställs-ordningen måtte utbytas mot ett stadgande af delta innehåll: ”tjensteman, som, innan tillträdesdag inträffar, afskedas, befordras, transporteras eller på annat sätt skiljes från beställning, hvarmed boställe åtföljer, tillträder icke bostället, utan skall den, ”som efter honom till beställningen befordras, detsamma tillträda, med skyl-”dighet att ersätta den förre så väl boställets uppskattningsvärde, efter afdrag ”af boställs-räntan för den tid, han, genom dennes afgång från beställningen, ”kommit i förtida besittning af bostället, som ock den trädes- och bruknings-*’kostnad, han kan hafva vid detsamma användt.”

Deraf uppstår det förhållande, att en indelningshafvare, som afskedas, befordras eller transporteras från beställning kort förr än dermed åtföljande boställe skolat tillträdas, icke får komma i besittning af detsamma, ehuru han redan legt derför erforderlige arbetare och nedlagt kanske högst kännbara kostnader å inköp af nödiga inventarier m. m., samt att bostället någon tid kan blifva utan innehafvare, eller, om efterträdarens utnämning medhin-nes' före tillträdestiden, denne får endast några dagars rådrum för boställets emottagande och anskaffande af allt hvad derför erfordras.

Det synes och inkonseqvent af Utskotten att icke tillstyrka ändring jem-väl i 2 mom. af ifrågavarande §, enligt hvilket slerbhus må tillträda boställe, äfven om det får innehafvas blott ett års tid.

Jag får derföre, med reservation mot Utskottens betänkande, framlägga mitt af motionen föranledda, men af Utskotten underkända förslag till förändrad lydelse af 55 § i Kongl. militise-boslälls-ordningen:

”Dör, afskedas, befordras, transporteras eller annorledes afgår tjensteman ”från beställning, hvarmed ännu ej tillträdt boställe åtföljer, sednare än den ”21 December näst före tillträdesdagen, må bostället af honom eller hans ”sterbhusdelegare mottagas och innehafvas under fardagsrätt efter allmän lag; ”hvaremot, om afgången sker före nämnde lid, bostället skall tillträdas af den ”till tjensten sednast utnämnde med skvldighet alt, under den förtida besitt-”ningen, till den afgångne eller hans sterbhus erlägga boställets vid löneregleringen beräknade afkaslning, samt godtgöra dennes tilläfventyrs nedlagde "kostnader å brukning och utsäde; dock med afdrag af boställsräntan. Afgår "tjensteman från beställning före den 21 December det år, han till denna ”blifvit befordrad, njute hvarken han eller hans sterbhusdelegare någon far-”dagsförmon af det dertill hörande boställe/

Herr prosten Cnattingius, herr Indebetou samt riksdagsfullmägtige P. Sahlström och Carl Ersson hafva uti den af herr Hedenstjerna afgifna reservationen instämt.

Herr JPetterberg förenade sig uti den af herr von Hohenhausen yttrade mening, under tillägg, att, för den händelse någon ändring uti de nu gällande bestämmelserne i delta ämne skulle vidtagas, han för sin del ansåge, den af herr Hedenstjerna uti dess reservation föreslagna vara lämpligare, än den, som af Utskotten blifvit tillstyrkt.

Ank. till Exp. Utsk. den a5 Ang., kl. 2 e. in, Betänkande j i anledning af väckt fråga om befrielse för kyrkoherde att vara ordförande i socknestämma.

Hos Vällofl. Borgare-ståndet har herr Win ge j uti afgifvet memorial, som till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet blifvit remitteradt, anmärkt, hurusom, efter hans tanka, i en tid, då de kommunala bestyren ständigt ökas, utan att fordringarne å preslen såsom religion s-lärare i någon mån förminskas, billigheten syntes fordra, att desse tjenstemän befrias från något af de för deras embete främmande göromål, hvilka tid efter annan blifvit dem upp-dragne. Då skyldigheten för kyt koherde att vara ordförande i sockenstämma onekligen vore att anse såsom ett af de besvärligaste och ganska ofta det svåraste af dylika kommunala bestyr, har motionären föreslagit, alt, med ändring af hvad i delta hänseende nu finnes föreskrifvet, stadgas må, det församlingen vid allmän sockenstämma må ega för bvarje år utse socknestäm-mas ordförande, dervid hinder likväl icke bör möta, alt kyrkoherden, om han det medgifver, till omförmälda befattning kan utväljas.

Efter det ofvanberörda framställning blifvit till Utskottet remitterad, har motionären uti ett hos det Vällofl. Ståndet afgifvet yttrande vidare utvecklat skälen för det väckta förslaget, samt tillika, enär bland de mål, hvilka tillhöra sockenstämmas behandling, några ansågos vara af den art, alt desamma fortfarande borde af en preslman föredragas, hemställt, det måtte Utskottet uti det föislag, som i anledning af motionen komme att afgifvas, upptaga och från de öfrige utmärka de ärenden, hvilka kunde anses vara af den beskaffenhet, alt, i afseende å dem, en fiån de öfriga afvikande ordning borde i-akttagas.

För behandling af desse memorial har Allmänna Besvärs-och Ekonomi-utskottet anselt nödigt sammanträda med Lag-utskottet; och ehuruväl kyrkoherdens befattning med ledningen af sockuestämmo-ärenden, på sätt motionären anmärkt, icke egentligen kan härledas från hans preslerliga kall, för hvars vårdande det hvarken är nödigt eller lämpligt, alt han med sin embetsmyn-dighet inverkar på besluten, tro Utskotten dock, med afseende å det förhållande emellan kyrkoherden och hans församlings-boer, som just genom den förres embets-ulöft)ing utbildas, det böra antagas, alt, åtminstone i allmänhet, kyrkoherden är lämpligast att vid socknestämma föra ordet, hvilket ock erfarenheten torde hafva visal under det allt hittills sådant varit iakttaget. En rubbning af den ordning, som sålunda under en mångårig tidsföljd blifvit stadgad, skulle, efter Utskottens omdöme, kunna leda till eftertänkliga ve>rk-riingar. Framför allt måste den olikhet i formen för behandlingen af ärendena, som af motionären är vorden ifrågasatt, derest den antogs, gifva anledning till tvister, enär det torde blifva svårt att bestämdt begränsa de ä-renden, som voro underkastade den ena eller andra formen. Då i öfrigt erfarenheten icke visat något behof af den bärutinnan föreslagna ändring, anse Utskotten densamma böra undvikas, och hemställa således, uppå dessa sammanlagda skäl, _

att motionärens förslag icke må till någon åtgärd föranleda. Stockholm den 22 Augusti 1848.

Förslå”, till sammanjemkning af Riksståndens skiljaktiga beslut i anledning af Utskottens betänkande N:o 35.

Genom erhållne protokolls-utdrag hafva Utskotten inhemtat, att, vid behandling af Utskottens betänkande N:o 35, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af eller ändringar och tillägg uti de angående fattigvården i riket gällande bestämmelser, samma betänkande blifvit af Hederv. Bondeståndet bifallet, men att Höglofl. Ridderskapet och Adeln, Högv. Presle-stån-det och Vällofl. Borgare-ståndet uti vissa punkter dels ogillat det af Utskotten tillstyrkta författnings-förslaget, dels ock deruti beslutat åtskilliga ändringar och tillägg. Till följd häraf och då det är Utskottens åliggande att af-gifva förslag till de skiljaktiga meningarnes sammanjemkande, få Utskotten härigenom, °efter §§:s ordningsföljd i det vid omförmäldta betänkande fogade förfa°ltnings-förslaget, de skiljaktiga besluten anföra, med förslag till deras sam-manjemkande i de fall, då frågan anses icke kunna förfalla.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln har beslutat, att detta mom. skulle erhålla följande lydelse: ''Inom hvarje fattigvårds-samhälle skall finnas en fattigvårds-styrelse. Å landet utgöres denna styrelse af sockne-nämnden , uti hvilken kyrkoherden a embetets vägnar ärordförande, då fattigvårds-ärende der förekommer. För stad utses sådan styrelse i den ordning, hvarom antingen redan kan vara bestämdt, eller kan ö/verenskommas , el-ler framdeles kan blifva föreskrifvet.

Ulskottens förslag i denna punkt har af Högv. Preste-ståödet blifvit o-gilladt, men är deremot af Vällofl. Borgare-ståndet och Hederv. Bonde-slån-det anlaget.

Vid sådant förhållande och då Utskotten, emot tvänne Riksstånds sammanstämmande mening, icke ansett sig kunna frånträda det föreslagna stadgandet, —• destomindre som Utskotten äro öfvertygade, alt kyrkoherden i Församlingen, om han till innehafvande af ordförande-befattningen inom faL-tigyårds-styrelsen är lämplig, sannolikt kommer att, i de flesta fall, dertiil utses, ■— hafva Utskotten, enär den föreslagna bestämmelsen tillika synes utgöra en tjenlig medelväg emellan hvad i detta hänseende nu finnes föreskrif-vet samt det stadgande Ridderskapet och Adeln, för dess del, beslutat, ansett sig böra

vördsamt inbjuda sistnämnde Riksstånd, som, gänom samma dess beslut redan godkänt den af Utskotten uttalade princip om åliggande för kyrkoherden att, å embetets vägnar, deltaga i behandlingen af fattigvårds-ärenden, att med Borgare- och Bonde-stånden i denna del sig förena.

Enligt Höglofl. Ridderskapets och Adelns beslut skulle, dels de uti mom. 1 förekommande orden: ”i sitt hus eller å sine egor” utbytas emot orden: "i hans hus eller å hans egorf’ dels ock sista meningen uti 2 mom. erhålla följande lydelse: ”Detta bevis skall den inflyttande skyndsamlingen och vid vite af i r:dr 32 sk. banko, till ofvannämndefördelning, sednast inom if dagar efter inflyttningen , aflemna till pastors embetet i den församling, dit inflyttningen sker.”

Högv. Preste-sländet har, med godkännande i öfrigt af Utskottens förslag, för dess del beslutat en ändring af redaktionen uti 1 mom., hvarigenom samma mom. skulle erhålla följande lydelse: ”för iakttagande af hvad i nästföregående är föreskrifvet, skall fattigvårds styrelsen hafva noga upp-tigt öfver skeende inflyttningar , och det åligga hvarje samhällets medlem att, om de personer, han från annat samhälle mottager i sitt hus eller å sine egor, göra anmälan, i stad inom 3:ne dagar hos ordföranden för fattigvårds-styrelsen och å landet inom if dagar antingen hos fattigvårds-styrelsens ordförande eller hos rotens fattigvårds-f öreståndare , som det till ordföranden skyndsamligen inberättar Den, som åsidosätter sådan anmälan, plikte 1 r.dr 3a sk. banko, som lika fördelas mellan åklagaren och fattig-kassan.”

Då de af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Högv. Preste-slåndet sålunda beslutade ändringar endast afse ett förtydligande uti den af Utskotten föreslagna redaktion till 17 §, samt Utskotten ej kunna annat än erkänna, alt det åsyftade ändamålet derigenom vinnes, så hafva Utskotten ansett sig böra, i enlighet med bemälde Riksstånds beslut, uppställa följande redaktion, hvil-ken Utskotten, i stället för den i det förra förslaget antagne, härmed vörd-samligen få underställa Rikets Ständers pröfuing:

För iakttagande af hvad i nästföregående är föreskrifvet, skall fattigvårds-styrelsen hafva noga uppsigt öfver skeende inflyttningar, och det åligga hvarje samhällets medlem att, om de personer, han från annat samhälle mottager i sitt hus eller å sina egor, göra anmälan, i stad inom 3:ne dagar hos ordförande för fattigvårds-styrelsen, och å landet inom dagar antingen hos fattigvårds-styrelsens ordförande eller hos rotens fattigvårds-föreståndare, som det till ordföranden skyndsamligen inberättar. Den, som åsidosätter sådan anmälan, plikte / r:dr 3s sk. banko, som lika fördelas mellan åklagaren och fattig-kassan.

En hvar, som från ett till annat fattigvårds samhälle flyttar, vars pUgtig att frän pastors-embetet i den församling, från hvilken personen flyttar, medföra bevis, innehållande, utom hvad i öfrigt är eller kan varda föreskrifvet, uppgift ä den flyttandes för- och tillnamn samt stånd och yrke, å dess födelsedag, år och ort, å dess föräldrar, i fall de äro kända, och den församling, de vid dess födsel tillhörde, å tiden, då personen till församlingen inflyttat och då han der i från utflyttat, huruvida han är arbetsför, samt om han å af flyttnings orten blifvit för året man-talsskrifven. Detta bevis skall den inflyttande skyndsamligen och vid vite af 1- r.dr 31 sk. banko, till ofvannämnde fördelning , sednast innm 14 dagar efter inflyttningen, aflemna till pastors embetet i den församling, dit inflyttningen sker.

Fid enahanda påföljd åligge den, som en månad vistas inom annat samhälle, än der han är mantalsskrifven, att, inom denna tid, till pastor i vistelseorten aflemna behörigt frejdebetyg.

Ridderskapet och Adeln bar beslutat, att 3 mom. af omförmälda § skulle erhålla (oljande förändrade lydelse: "'Befalla eller tillåta föräldrar, stjuf-föräldrar, foster-föräldrar eller andre personer barn, som äro under deras vård och som icke uppnått i5 år, att bettla, blifva sådana föräldrar eller målsmän behandlade på sätt nästföregående moment om bettlare fö-reskrifver men då Utskottens förslag i denna del redan är af de öfrige trenne Riksstånden bifallet, lärer Riddeiskapets och Adelns enskildta beslut om en förändrad lydelse af omförmälda mom. förfalla.

S utligen hafva Ridderskapet och Adeln och Preste-ståndet sammanstämmande antagit, att uti 5 § af nu gällande Kongl. förordning om fattigvården i riket skulle tilläggas ett mom. af innehåll att ‘anhörige i rätt upp- och nedstigande led skola, i mån af behof, å ena, och förmåga, ä andra sidan, bidraga till hvarandras försörjande, till det belopp och efter de grunder, som uti samhällets fattigvårds-reglemente i allmänhet äro bestämda;” hvarförutan Preste-ståndet serskildt fattat det beslut, “att Rikets Ständer borde i underdånig skrifvelse anhålla, att, för den händelse Rikets Ständer besluta förändringar uti Kongl. förordningen om fattigvården och Kongl. Maj:t dem gillar, Kongl. Maj:t måtte täckas i nåder utfärda en ny fullständig författning i ämnet, innefattande ej mindre de förändrade än de oförändrade dera]."

Då emedlerlid såväl Borgare- som Bonde-stånden godkänt Utskottens åsigt, alt ett stadgande i afseende å anhöriges skyldighet alt till hvarandras försörjning bidraga, icke bör i den nu gällande författningen inflyta, och således att någon förändring af ifrågavarande författning i denna del icke bör ega rum, lärer all fråga derom komma att förfalla.

Hvad serskildt beträffar det af Preste-ståndet beslutade tillagg uti den underdåniga skrifvelsen; så enär denna mening icke är af annat Stånd biträdd, torde Preste-slåndets beslut i denna del icke föranleda till någon åtgärd.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om åtgärders vidtagande för hämmande af det så kallade stat-torpare- och prole-tär-systemet.

lifter framställning af de för samhället vådliga verkningar, som ansågos vara att befara af det öfverhandtagande bruket att afhysa hemman och torp under hufvudgården, samt inrätta så kallade stat-torp, för att ersätta arbetsstyrkan, har herr Hammarhjelm, C. G., uti ett hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln afgifvet, till Lag-utskottet remitteradt, memorial föreslagit, alt nämnde system, hvilket för landet medförde högst betänkliga olägenheter, måtte, inom utsättande kort tid, ändras, antingen genom inrättande af behållne jordtorp, eller ock derigenom, att vederbörande mot nödig säkerhet ikläda sig förbindelse, att icke föräldrar eller barn af sådane stat-torpare i framtiden må genom uppkommande behof och deraf föranledt tiggeri falla socknegran-nar till last, samt alt deras barn må erhålla en sedlig och kristelig uppfostran; och skulle det åligga vederbörande skol-direktioner alt öfver fullgörande af sistberörde skyldighet hafva den noggrannaste vård och uppsigt.

Denna framställning har Lag-ulskoltet, i förening med Allmänna Besvärs-och Ekonomi-utskottet, förehaft till pröfning; och ehuru Utskotten med motionären instämma uti den önskan, att det af honom anmärkta förhållande, hvilket utan tvifvel medförer betänkliga olägenheter, måtte upphöra, betvilla Ulskotjen dock, alt de öfverklagade åtgärderne, såsom liggande inom dispositionsrättens fridlysta område, kunna genom något posilivt lagbud förekom-rnas, enär lagstiftningen hvarken lärer få eller böra försöka någon inskränkning uti den helgd, som borgerlig ordning tillerkänner denna rätt. — Först 1 den mån jordegaren hinner erfara de beklagliga verkningarne af ett dylikt system, som i visst hänseende upplöser förtroendets band emellan husbönder och underhafvande, — som från de förras granskap och umgängelse aflägs-nar hushåll, hvilka vanligtvis flera generationer å rad varit fastade vid godset och der odlat jord samt fostrat idoga landtmän, — som i deras ställe an* skaffar och utbildar ett oftast utarmadt stal-torpareslägte, utan kärlek hvarken

Bih. till R. St. Prot. 184^ och 1848, 7 Sami. 2 Afd. 10 Bäft. 1 till jorden eller husbonden —• först i samma mån kan ett upphörande af deftna hushållsanstalt, efter Utskottens omdöme, vara att emotse.

Uti den nyss utfärdade Kongl. förordningen om fattigvården i riket förekomma i öfrigt bestämmelser, hvilka hafva för ändamål att betrygga kommunens öfriga medlemmar för en förhöjd fattigvårds-tunga till följd af detta system, enär deruti, bland annat, finnes föreskrifvet, att för torpares, tjenste-hjons och statfolks, jemte deras hustrurs och hemmavarande barns, försörjning husbonde skall ansvara under den tid, arbetsaftalet eller kontraktet gäller. Vid sådant förhållande och då något annat korrektiv emot det ifrågavarande systemet från lagstiftningens sida icke lämpligen lärer kunna stadgas, få Utskotten, ehuru erkännande den välmenta syftningen af det väckta förslaget, vördsamt hemställa,

Setänkande, i anledning af väckta frågor om ändring i skyldigheten att bygga och underhålla vägar och broar m. m.

Inom Riks-slånden hafva uti dessa ämnen blifvit väckte och till Lag-ut-akottet remitterade följande motioner, nemligen:

l:o af herr Friherre DuvaU^ Axel: att böter för ogrld väg måtte lämpas efter vägstyckets längd och bestämmas till 3 daler för hvarje famn ogild väg, samt alt hvarje delegare för en dylik underlåtenhet borde anses förfallen till denna plikt, ehvad vägstycket är deladt eller icke;

6:0 af riksdagsfullmägtigen Lars Gezelius från Stora Kopparbergs län, med hvilken Lars Olsson från samma län, jemte flere ledamöter af det He* derv. Ståndet sig förenat: att egare af bruk och bergverk, mjöl- och sågqvar-nar, som i och för dessa verk inom församlingarne njuta rösträtt och andra förmoner, måtte förpligtas att, så vidt verken drifvas, deltaga i kostnaden fot vägars och broars underhåll, samt alt, såsom norm för bestämmande af deras andel uti kostnaden härför, måtte antagas den grund, hvarefter verkens egare, i förhållande till öfrige väghållnings-skyldige hemmansinnehafvare inom församlingen, vid prestval åtnjuta rösträtt;

7:o af riksdagsfullmägtigen Pehr Olsson från Upsala län: att, med ändring af föreskriften uti 28 kap. 8 § byggninga-balken, stadgas må: det alla lägenheter, af hvilken natur som helst, skola bygga och underhålla vägar och broas; samt att icke, på sätt nu eger rum, hemmantalet, ulan taxeringsvärdet måtte såsom beräkningsgrund i delta hänseende bestämmas; samt

8:o af riksdagsfullmägtigen Elof Andersson från Wermlands län, med hvilken P. Ericsson från samma län, jemle flere del Hederv. Ståndets ledamöter instämt: att genom lag måtte stadgas, huru och i hvad mån jernbruk, sågverk och andra större industriella anläggningar må i vägars och broars-byggnad och underhåll deltaga.

Öfver dessa motioner, hvilka Lag-utskollet ansett tillhöra jemväl Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling, få de förenade Utskotten, efter föregången pröfning af desammas innehåll äfvensom af hvad, vid re-missernes meddelande, i ämnet blifvit ytlradt, gemensamt utlåtande nu afgifva.

Hvad dervid först vidkommer de väckta förslagen om vägbållnings-skyl-dighetens skiljande från jorden, om densammas upplåtande på entrepenad samt om stadgande af vissa afgifler för de trafikerande, så hafva Rikets Ständer, i anledning af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets belänkande N:o 48, redan fattat sitt beslut i delta ämne, och något yttrande öfver dessa frågor torde i följd häraf icke erfordras.

Beträffande åter en del motionärers yrkande, att bruk, qvarnar, sågar, med flere sådane skattlagde verk och inrättningar måtte uti väghållningen taga del; så ehuru Utskotten inhemtat, att förslag af enahanda syftning, som de nu framställda, vid föregående riksdagar och sednast vid sisthållna riksmöte utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar, ulan alt då kunna tillvinna sig Rikets Ständers bifall, hafva Utskotten likväl ansett sig böra åt de ifrågavarande framslällningarne egna all den uppmärksamhet, frågans vigt påkallar. Om dt t varit rättsenligt, all skyldigheten all underhålla vägar och broar till en början ensami fördelats på jorden, läi er det dock, efter Utskottens tanka, icke kunna bestridas, att, sedan med en framskridande odling andra näringar uppkommit, för hvilka en lätt och beqväm transport är af lika mycken vigt som för jordbruket, äfven dessa böra deltaga uti en dylik un-derhålls-skyldighet, helst det måste medgifvas, alt den, som har behofvel och njuter fördelarne af en inrättning, äfven bör vidkännas den kostnad och tunga, som dermed åtföljer. Af denna anledning och då bruken och berg verken i riket, för transporterande af ej mindre de för till verkningarne ei forderlige råämnen, än ock af sjelfva de tillverkade effekterne, på många orter begagna cch nöta vägarne vida mera, än de hemman, hvilka undeihålls skyldigheten för närvarande åligger, samt detta förhållande i mer och mindre mon jemväl eger rum med säg- och mjöl-qvarnar samt fabriks-inrättningar på landet, hafva Utskotten ansett dylika verk och inrättningar jemväl böra bidraga till jordbrukets lättande uti ifrågavarande hänseende; och få Utskotten, som, i frågans närvarande skick och innan vederbörande, hvilkas rätt densamma rörer, fått tillfälle att derörver sig yttra, saknat tillräcklig ledning för bedömande af de grunder, efter hvilka en sådan skyldighet bör af nämnde verk och inrättningar bestridas, i följd häraf vordsamligen hemställa,

att Rikets Ständer, med åberopande af billigheten och rättvisan deraf, att väghållnings-skyldigheten i möjligaste mätto varder jemnt fördelad emellan alla, som i samma ort af vägarne draga fördel, hvilket inträffar icke allenast med större och mindre jordbruk, utan äfven med bruk och bergverk, mjöl- och säg-qvarnar samt andra fabriks inrättningar på landet, måtte uti underdånighet anhålla , det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka, huruvida icke bruks- och bergverks anläggningar, mjöl och såg-qvarnar samt andra fabriks inrättningar på landet kunna lämpligen åläggas att till väghållnings-kostnaderna bidraga genom årliga afgifter i kontanta penningar, lämpade efter anläggningens rörelse och betydenhet, — hvilka afgifter skulle användas till sådana broar, färjor och andra anstalter för kommunikationen, som böra af menigheterne samfäldt vidmakthållas och ombesörjas, — samt, efter det vederbörande blifvit hörde, till Rikets näst-sammanträdande Ständer aflåta nådig proposition, rörande de grunder, enligt hvilka en sådan skyldighet bör af nämnde verk och inrättningar utgöras.

Hvad vidaie angår frågan om förändrad föreskrift i afseende å de s. k. byvägars byggnad och undei håll, så kunna Utskotten icke annat än instämma uti de anmärkningar, som af motionärerne, för vinnande af en dylik förändring, blifvit anförda. Genom Kongl. resolutionen den 8 Januari 1735 är stadgadt, att "de s. k. byvägar skola endast underhållas af dem, som sig der-af brtj^na, så att landet dermed icke vidare, för en eller annans beqvämlig-bels skull, bör besväras.” Denna skyldighet måste, synnerligas! inom större skifteslag, blifva alltför tryckande för de delegare, som vid skiftet eihållil lol-ter, belägne på längre afstånd från allmän väg, än de öfrige delegarne, enär de förre ensamme få bekosta byggnad och underhåll af den mångdubbelt längre utfarts-väg, som erfordras. I ändamål att emellan delegare inom samma skifteslag bereda en lämplig och med billighet öfverensslämmande fördelning af ifrågavarande besvär, hafva Utskotten derför trott sig böra tillstyrka Rikets Ständer

att i underdånighet hos Kongl. Maj:t anhålla j det Kongl. Maj:t täcktes genom utjärdad författning i nåder stadga, att utfarts-vägar för byar eller enstaka gårdar, som undergått eller hädanefter komma att undergå laga skifte, skola, der annan öfverens-kommelse icke träffas, af samtlige delegare i skifteslaget byggas och i farbart skick underhållas efter den delningsgrund , som vid skiftet blifvit följd, eller, der sådant ännu icke för sig gått, efter den delningsgrund, som vid verkställande skifte kan komma att bestämmas.

Vidkommande slutligen det af herr friherre Duvall väckta förslag om ändring uti den ansvars-bestämmelse, som för underlåtenhet att hålla allmän väg i lag-gildt stånd nu finnes stadgad; så anse Utskotten sig sakna skäl att nämnde förslag understödja, helst, utom den uti 25 kap. 5 § byggninga-bal-ken stadgade plikt, hvilken, der vägdelning ej egt rum, lärer böra på hvarja delegare serskildt tillämpas, den försumlige, enligt föreskriften i samma tillika fått sig ålagd skyldighet att ersätta den lega, som för vägens bättrande af vederbörande användes, och således kan för en dylik underlåtenhet få vidkännas en icke obetydlig kostnad; hemställande Utskotten i följd häraf och då någon strängare påföljd härutinnan icke skäligen synes böra stadgas, att nämnde förslag må förfalla.

Ifrån det beslut, de sammansatta Utskotten med en rösts pluralitet sålunda fattat, i fråga om skyldighet för bruk och bergverk, mjöl- och såg-qvarnar samt andra fabriks-inrältningar på landet att uti väghållning deltaga, var herr Eklund af en skiljaktig tanka och åberopade såsom dess reservation innehållet af det utaf sammansatta afdelningen rörande denna punkt afgifna förslag, hvilket var så lydande:

”Ehuru det måste medgifvas, att en viss billighet synes ligga till grund derför, att grufvor, hyttor, bruk och andra fabriks-inrättningar i väghållningen deltaga, helst vägarne genom deras körslor ganska mycket förderfvas, torde dock den befrielse från väghållning, som dessa verk och inrättningar alltid egt, ieke kunna, utan kränkning af egande-rätten, dem beröfvas; och då härtill kommer, att desse inrättningar äro af en så obeständig natur, att de, till följd af förändrade konjunkturer, kunna till och med alldeles försvinna, och åtskilliga af dem på sådan grund, dels genom i sednare tider meddelade beslut blifvit uttryckligen förklarade för lös egendom, dels af ålder varit så ansedde, skulle deras deltagande i väghållningen utgöra ett enstaka undantag från en allmän princip, hvilket icke torde böra tillstyrkas. Hvad

serskildt qvarnar och sågar vidkommer, så äro de i allmänhet icke alt betrakta annorlunda, än såsom för orternes behof erforderliga anläggningar, hvil-ka sjelfva icke lemtla någon produkt, men dit jordens alster föras till förädling för landtmannens eller producentens egen räkning; och det lärer således vara orättvist att med väghållning dem belasta, då de blott medelbar-ligen hafva n^tta af vägarne och i öfrigt för deras förmoner blifvit i förhållande derlill skatllagde. Af dessa skäl torde de i detta hänseende väckta förslag böra förfalla.’*

Uti denna reservation hafva herr von Hohenhausen , samt riksdagsfull-mägtige Carl Ersson från Wcstmanlands och Anders Johansson från Werm-Jands län instämt.

Betänkande, i anledning af väckta forslag till ändringar och tillagg uti de om Skiftes-verket i riket gällande författningar.

Till åstadkommande af ändringar och jemkningar uti nu gällande föreskrifter i detta ämne, hafva motioner blifvit väckte:

12:o af Anders Ersson från Stockholms län; med hvilken Erik Carlsson, P. Sahl-ström, Johan Olsson och M- Persson från nämnde län instämt;

Dessa memorial, jemte hvad, i anledning af desamma, vid föredragning till remiss blifvit yttradt, hafva Riksstånden remitterat till behandling dels af Lagdels ock af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; och Utskotten, som funnit samteliga dessa memorial och anföranden ega med hvarandra en så nära gemenskap, att de icke borde i behandlingen åtskiljas, och följaktligen dem alla i ett sammanhang handlagt, få, med tillkännagifvande häraf, gemensamt utlåtande der-öfver nu afgifva.

Då Utskotten således skrida till redogörelse för de mot serskilda föreskrifter i Skiftes-stadgan gjorda anmärkningar samt för de till ändringar deruti framställda förslag, hafva Utskotten ansett lämpligast att dervid iakttaga samma ordning, som den, hvaruti desse föreskrifter i stadgan förekomma; hvadan Utskotten, på sätt vid föregående riksdagar tillgått, för hvarje § serskildt upptagit alla deremot framställda anmärkningar, och, i omedelbart sammanhang dermed, sina yttranden der-öfver afgifvit; varande anmärkt mot

° Den i förevarande § af Skiftes-stadgan uttalade grundsats: att den hafve vitsord, som skifta vill har, efter hvad Utskotten inhemtat, alltifrån denna stadgas utfärdande varit föremål för förnyade anmärkningar, hvilka likväl alltid blifvit underkända. Utskotten äro också rörande denna fråga af enahanda åsigter med dem, som vid föregående riksdagar gjort sig gällande, eller att denna princip, som redan finnes uttryckt i vår äldre lagstiftning, är den enda rätta, såsom fullkomligt instämmande med begreppet om hvar och ens fria och obehindrade egande- och dispositions—rätt till den egendom, honom lagligen tillhörer. Med en så beskaffad rätt låter sig nämligen icke förena det stadgandet, att, om en delegare uti skifteslag åstundar att få sin lott utbruten och ifrån de öfrige delegarnes lotter af-skilld, möjligheten att se denna önskan uppfylld skall vara beroende af de sist-

nämndes vilja eller blotta nyck. Till följd af ett sådant stadgande skulle inträffa, att de öfrige delegarnes bestridande af det sökta skiftet kunde lägga ett tryckande band pä den delegare, som skifte begärt och betaga honom möjligheten att, utan nägon annans förnärmande, skilja sin lott från samfälligheten och derigenom vidare förkofra sin tillhörighet. Dä i öfrigt erfarenhetens utsago, efter Utskottens omdöme, icke torde gifva anledning att rubba hvad i detta ämne är föreskrifvet, anse Utskotten sig ega skäl hemställa,

I anledning af detta förslag få Utskotten erinra, att då ett i öfverensstäm-melse med författningens syfte och föreskrifter verkstäldt enskifte eger alldeles samma beskaffenhet, som ett laga skifte å samma jord kunde erhålla, blifver detta sednare i följd häraf onödigt och öfverflödigt, der det förra redan skett. Att ånyo blottställa jordegare för de olägenheter och kostnader, som äro oskiljaktiga från ett skifte, vore hvarken rättvist eller välbetänkt. Utskotten, som af detta skäl icke kunna tillstyrka häfvande af fastställde enskiftens laga kraft, hemställer således,

af herr lledenstjerna, Wilhelm: att förevarande § af Skiftes-stadgan, jemförd med Kongl. kungörelsen den 9 Juni 1832, måtte erhålla följande förändrade lydelse: »Ansökning om förordnande för landtmätare att verkställa laga skifte eller annan landtmäteriförrättning skall inlemnas till Konungens befallningshafvande; och bilägges dervid, då laga skifte är i fråga, en förteckning på hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare samt de sednares vistelseort. Är ansökningen undertecknad af alla dem, hvilkas rätt den rörer, utfärde Konungens befallningshafvande genast det begärdta förordnandet för den föreslagne landtmätaren, såvida han, enligt hvad serskildt är föreskrifvet, eger landtmäteri-göromål på eget ansvar förrätta och annat laga hinder ej möter. Finnes åter ansökningen ej vara af alla undertecknad, bör Konungens befallningshafvande, med föreläggande af viss tid och förklaringsrättighetens förlust, infordra vederbörandes yttrande i afseende på den förrättningsman, de önska, samt, efter förklaringstidens slut, utfärda förordnande för den behörige landtmätare, som fått de fleste rösterne, beräknade efter hemmantal eller annan i orten gällande delningsgrund. Falla lika många röster på två eller llere landtmätare, så att pluraliteten ej är bestämd, eger Konungens befallningshafvande gifva förordnande åt hvilkendera Konungens befallningshafvande för godt finner.»

Af Petter Mårtensson från Jönköpings län: att, då laga skifte blifvit äskadt, hela skifteslaget måtte höras angående valet af förrättningsman, och, i händelse olika tankar i detta afseende uppstå, den antagas, om hvilken de fleste eller de mest besutne inom skifteslaget sig förena, förutsatt nemligen, att denne i öfrigt är dertill behörigen auctoriserad och vill uppdraget sig åtaga.

Till stöd för dessa förslag har hufvudsakligen blifvit anfördt: att skiftessökandens rättighet att utse skiftesman ofta ställde den förre i ett tvetydigt förhållande till den sednare, serdeles om sökanden ansågs mindre samvetsgrann och skiftesmannen mindre skicklig, i hvilket fall man kunde föreställa sig att denne sednare, utan afseende å skifteslagets bästa, blifvit anlitad derföre, att han medgifvit nedsättning uti dess på sökanden belöpande andel i arfvodet; alt blotta möjligheten af ett sådant förhållande väckte misstanka och ovilja, serdeles hos de personer, som saknade förmåga att bedöma huruvida rätt dem vederfores, eller icke; att i öfrigt en obillighet förefunnes deruti, att ej samtelige de delegare, hvilkas jord skall i skiftet ingå, få i valet af förrättningsman deltaga; samt sluteligen att, der-est en sådan rättighet tillerkändes samtelige delegarne i skifteslaget, sådant skulle verka derhän, att en större omsorg och drift hos landtmätaren hlefve att påräkna, äfvensom att de för jordbruket högst menliga klagomålen öfver skiftesförrättnin-garne kommo alt förminskas.

Innan Utskotten yttra sig öfver den ändring uti nu gällande föreskrift, hvar-om här är fråga, hafva Utskotten skolat vördsamt upplysa, att, vid nästlidne riksdag, förslag af enahanda syftning, med de nu ifrågavarande, framställdes, samt att Lag- och Ekonomi-Utskotten, i anledning häraf, uti afgifvet betänkande tillstyrkte, att omförmälda § i Skiftes-stadgan måtte erhålla följande förändrade lydelse: »Ansökning om förordnande för landtmätare till förrättande af laga skifte skall in-lemnas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande; och bilägges dervid en förteckning på hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare samt de sednares vistelseort. Hafva samtelige uti förteckningen upptagne delegare i skifteslaget underskrifvit ansökningen, utfärde Kongl. Maj:ts befallningshafvande genast det begärdta förordnandet. I annat fall varde ansökningen utställd till förklaring med de delegare, hvilka icke uti densamma deltagit, dervid dem förelägges, att, inom viss kort tid, med yttrande inkomma, vid äfventyr, att, derest sådant försummas, förordnande ändock varder meddeladt. Möta desse delegare med svar, och förenar sig mer än halfva antalet af delegarne uti valet af samme förrättningsman, varde då förordnande utfärdadt för den landtmätare, de flesta delegarne sålunda begära, der hinder deremot icke möter. Kommer ej svar inom den bestämda tiden, meddele Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnande för den landtmätare, som i ansökningen föreslagen är, eller, om hinder deremot förefinnes, för den, Kongl. Maj:ts befallningshafvande derlill finner lämpligast. I fråga om annan landtmäteriförrätt-ning skall ansökningen om förordnande för landtmätare äfven ingifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande; och må jordegare icke vägras att erhålla den landtmätare, de begära, så vidt sådant lämpligen ske kan. Ej må förordnande annan landtmätare meddelas, än den, som, enligt hvad serskildt föreskrifvet är, eger landt-mäterigöromål på eget ansvar förrätta.»

Ehuruväl nämnde förslag, efter hvad Utskotten inhemtat, icke tillvann sig Rikets Ständers bifall, hafva Utskotten dock ansett sig böra åt de nu gjorda fram-ställningarne egna all den uppmärksamhet, frågans vigt förtjenar. Hvad af mo-tionärerne, för ändrings vinnande uti det ifrågavarande stadgandet, blifvit anfördt, innefattar, efter Utskottens omdöme, så giltiga skäl, att Utskotten icke kunna annat än deruti instämma. De betänkligheter, hvilka vid öfverläggningen uti denna fråga vid sistlidne riksdag yttrades, eller att den föreslagna ändringen skulle komma att medföra en alltför lång tidsutdrägt med skiftes-förrättningens företagande, tro Utskotten äfvenväl böra vika, om i sammanhang härmed ett stadgande intages, som berättigar Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, i händelse tvist, vare sig om beräkning af pluraiiteten af delegarne inom skifteslaget, eller ock af annan orsak, uppstår, meddela förordnande åt den af de föreslagne landtmätarne, Kongl. Maj:ts befallniugshafvande finner lämpligast. — Utskotten, som genom ett sådant tillägg till det föreslagna stadgandet sökt att ofvananmärkta olägenhet afhjelpa, få i följd häraf hemställa,

att Rikets Ständer må uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes genom utfärdad författning i nåder föreskrifva, att 1 § af 2 Cap. uti Kongl. Stadgan om Skiftesverket i Riket, sådan densamma lyder uti Kongl. kungörelsen den 9 Juni 1832, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Ansökning om förordnande för landtmätare till förrättande af laga skifte skall inlemnas till Kongl. Maj:ts befallning shafv ande; och bilägges dervid en förteckning på hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare samt de sednares vistelseort. Hafva samtelige uti förteckningen upptagne delegare i skifteslaget under skr ifvit ansökningen, utfärde Kongl. Maj:ts befallningshafvande genast det begärdta förordnandet för den föreslagne landtmätaren, så vida han, enligt hvad serskildt är föreskrifvet, eger landtmäteri-göromål på eget ansvar förrätta och annat laga hinder ej möter. Finnes äter ansökningen ej vara af alla undertecknad, bör Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med föreläggande af viss kort tid och vid äf-ventyr af förklarings-rättighetens förlust, infordra vederbörandes yttrande i af seende pä den förrättningsman, de önska, samt, efter förklanngstidens slut, utfärda förordnande för den behörige landtmätare, som erhållit de fleste rösterna, beräknade efter hemmantal eller annan deremot svarande grund, som för röstberäkning i orten är gällande. Falla lika många röster på två eller flera landtmätare, eller uppstår tvist antingen i af-seende pä rösternas beräknande eller annorledes, så att genom öfvervä-gande pluralitet någon landtmätare icke kan anses vara till förrättningsman utsedd, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande gifva förordnande åt hvilkendera af de föreslagna landtmätarne, Kongl. Maj:ts befallningshaf-vande för godt finner.»

»I fråga om annan landtmäteriförrättning skall ansökning om förordnande för landtmätare äfven ingifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande; och må jordegare icke vägras att erhålla den landtmätare, de begära, sä vidt sådant lämpligen ske kan. Ej må förordnande annan landtmätare meddelas, än den, som, enligt hvad serskildt föreskrifvet är, eger landtmäterigöromål på eget ansvar förrätta.»

Hvad deremot serskildt vidkommer det af herr grefve Mörner i sammanhang härmed väckte förslag om föreskrift för Kongl Maj:ts befallningshafvande, att, till företagande af nytt skifte, så vidt görligt är, icke förordna landtmätare, som har oafslutadt skifte att omarbeta, så föreställer Utskottet sig, att ett dylikt stadgande icke är erforderligt, helst det torde böra förutsättas, att vederbörande skiftessökande företrädesvis lära begära förordnande för den landtmätare, som af andra göromål icke är förhindrad att förrättningen, så fort ske kan, företaga; och få Utskotten, enär det icke heller torde kunna antagas, att Kongl Maj:ts Befallnings-hafvande eger kännedom om ett dylikt förhållande, uppå dessa sammanlagda skäl hemställa,

Ehuru den tillökning i dagtraktamente åt god man för biträde vid landtmäteri-förrättningar, hvilken af motionären sålunda blifvit yrkad, med afseende å den möda och de uppoffringar, som dervid tagas i anspråk, icke synes Utskotten obillig, hafva Utskotten ändock, enär en förhöjning i de redan dryga kostnader, delegare för skiften och landtmäteri-förrättningar få vidkännas, derigenom skulle uppkomma, hvilken äfven i sin mån torde försvåra framgången af det för landet nyttiga skiftesverket, hyst betänklighet att förslaget förorda; och hemställer således, att denna motion icke må föranleda till någon åtgärd.

Utskotten, som för deras del anse ett afvikande från den princip, som ligger till grund för nu gällande föreskrift, att gode männen skola vara inom häradet eller tingslaget boende, icke vara välbetänkt, helst nämnde grundsats, hvilken sammanhänger med den urgamla domstols-författningen, sammanvext med folkets vanor och tänkesätt, hafva såväl af denna anledning, som ock med hänsigt dertill, att de bestämmelser, hvilka härutinnan af motionären blifvit föreslagne, mindre torde af behofvet påkallas, enär uti förevarande § uttryckligen stadgas, att, till biträde vid landtmäteri-förrättning, de gode män helst böra kallas, hvilka äro närmast förrättningsstället boende, ansett sig förhindrade att motionen understödja; hvar-före ock Utskotten hemställa,

Utskotten, som anse de af motionären anmärkta serskilda förhållanden, äf-ven derest något giltigt jäf emot förrättningsmannen derå kunde grundas, icke utgöra tillräcklig anledning till ändring uti de allmänna bestämmelser, förevarande § innehåller, få, jemte erinran härom, hemställa,

Då, såsom ett nödvändigt vilkor för all delning, lärer få antagas, att det, som skall skiftas, är till omfånget och beskaffenheten fullt bestämdt, samt, ifråga om laga skifte, detta vilkor icke kan anses uppfylldt, med mindre skifteslagets egor ordentligen uppmätas, å karta läggas och till deras beskaffenhet beskrifvas, torde anledningen till den ordning, hvaruti frågan om delningsgrundens bestämmande vid laga skifte förekommer, lätteligen kunna inses. Att härutinnan stadga en annan ordning, vore mindre välbetänkt och skulle dessutom föranleda en rubbning af hela den gång, som för skiftesförrättningen och de derunder förekommande frågors behandling är utstakad. — Hvad af motionären i öfrigt blifvit yttradt om obehöfligheten af ego-beskrifning vid laga skifte för andra fall, än der häfden såsom delningsgrund antages, kunna Utskotten för deras del icke heller biträda. Ltskotten anse fast heldre, att, vid hvarje skiftes-förrättning, en dylik beskrifning icke utan olägenhet kan undvaras. Denna beskrifning, hvaruti de tegar och egostycken, hvarje delegare förut innehaft, både till vidd och efter uppskattning upptagas, är nemligen af högsta vigt vid den blifvande delningen, äfvensom vid de liqvider angående odlingskostnad och ersättning för sämre häfdad jord, som deri-genom kan uppkomma. Ltskotten, som således hvarken i ena eller andra hänseendet kunna biträda motionärens åsigter, hemställa fördenskull,

1 §, Af Per Ersson från Wester-norrlands län: att, med ändring af hvad denna § i nedan uppgifne fall innehåller, stadgas må: att, om egor förut äro delade genom storskifte, som efter förra författningar vunnit laga kraft, hvarje delegare må ega rätt att njuta sin andel efter den delningsgrund, som vid stor-skiftesdelningen följdes, eller efter hemmantalet, hvarvid dock bör iakttagas, att, derest sådant ulan olägenhet kan verkställas, en hvar i möjligaste måtto erhåller hvad, som efter uppskattningsvärde svarar emot de egor, han förut enligt stor-skiftesdelningen innehaft; samt att, derest någon ojemnhet i sistnämnde afseende uppstår och densamma genom skiftes-läggningen icke kan förekommas, sådant bör, på sätt i 13 Kap. 6 § finnes föreskrifvet, genom odlings-ersättning godtgöras.

Genom ett sådant stadgande skulle, enligt motionärens åsigt, det missförhållande afhjelpas, som, der uppskattningsvärdet lägges till grund för skiftesdelningen, inträffar emellan delegare, som vid föregånget storskifte fått sin fyllnad af den uppodlade jorden, och dem, som dervid erhållit af den jord, som, till följd antingen af större eller mindre naturhinder eller ock af andra tillfälliga orsaker, den tiden icke varit uppodlad. De egolotter, hvilka dervid tillfallit de lörre, hade till omfånget varit vida mindre än de, som tillskiftats de sednare, oaktadt den ouppodlade jorden varit af beskaffenhet att, efter skedd odling, kunna bringas till lika bördighet med den, som vid storskiftesdelningen till högt värde uppskattats; hvaremot den delegare, hvilken vid nämnde delning erhållit sin fyllnad al då redan uppodlad jord, icke varit i stånd att, äfven med bästa vilja och förmåga, bringa sin ego-ande! till den fullkomlighet, att densamma i uppskattningsvärde kunde uppväga den andres ego-område. Följden häraf blefve älven den, att, vid inträffande laga skiftesdelning, betydligt olika förmoner såmedelst kommo den ena hemmansegaren till godo, jemförelsevis med dem, som af den andre fingo åtnjutas.

Förslag af likartad beskaffenhet med det ifrågavarande hafva vid föregående riksdagar varit väckte och blifvit af Rikets Ständer ogillatde, på tillstyrkande af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, som, till stöd härför, bland annat yttrat: alt det vore ovedersägligt, att skifte icke kan anses såsom ett sätt att förvärfva, utan blott såsom ett sätt att sammandraga egor, till följd hvaraf och då den ego-lott, en delegare genom laga kraftvunnet skifte fått sig tillagd, är hans lagliga egendom, hvilken icke, utan kränkning af egande-rätlen, kan honom fråntagas, han väl må kunna tvingas att ingå i nytt skifte och utbyta sin jord emot annan, om skäl dertill förekommer, men aldrig genom någon minskning deri underkastas ett ingrepp i sin eganderätt. Dessa åsigter delas älven af de nu förenade Utskotten, som derpä grunda deras tillstyrkan,

Då någon ändring i sättet för gäldande af ifrågavarande ersättning icke torde med fördel kunna göras, utan det närvarande stadgandet derom kommer att bibehållas, måste den för afbrukningen bestämmande tiden, med afseende å hvars och ens rätt att icke inom sitt område lida något intrång af andra, inskränkas till så kort tid, som med ömsesidiga fördelar och anspråk kan förenas; i följd hvaraf och då den i författningen, såsom den längsta, utstakade tiderym-den af 40 år synes vara i detta hänseende fullt tillräcklig, Utskotten hemställa, att ä förevarande motion afseende ej måtte fästas.

Af Anders Ersson från Stockholms län, att denna § må erhålla följande förändrade lydelse: »När skiftesmannen på marken utstakat och rörlagt skiftet samt anvist delegarne deras ego-lotter, vare han skyldig att, mot lösen, som, i fall den ej genast erlägges, genom kronobetjeningen, på skiftesmannens reqvisition, uttagas bör, meddela alla under skiftet förda protokoll, afslutade föreningar, ego-graderings-längd och häfde-beskrifning, äfvensom kopia af den för skiftets verkställande upprättade karta, såvida delegarne sådant begära. Förenämnde handlingar skola mot bevis, som skiftesmannen koncept-handlingarne bifogar, lemnas till förvar hos den delegare inom skifteslaget, öfrige delegarne dertill utse, hos hvilken en hvar, som det åstundar, har öppet att handlingarne granska och afskrif-ter deraf taga. Försummar skiftesmannen att lemna protokoll och handlingar, efter hvad nu stadgadt är, och varder sådant icke fuilgjordt inom 3 månader ifrån den dag, han förklarat skiftet vara slutadt, ansvare, på sätt serskildt är föreskrif-vet, gifve handlingarne ut, och hafve delegare rätt att beräkna fatalie-tiden från den dag, handlingarne dem lemnas. Å sådan kopia af kartan, som af delegare

begäres. innan skiftet faststäldt blifvit, skola delningslinierna endast med blyertsstreck utmärkas, men sedan skiftet vunnit fastställelse, vare skiftesmannen skyldig att på delegarnes begäran ofördröjligen försätta kartan i fullständigt skick;» och af P. Olsson från Upsala län, som yrkat, att omförmälda § måtte erhålla ett tillägg af enahanda innehåll med det, sistnämnde motionär antydt.

Ehuru det medgifves, att nämnde förslag om kartans aflemnande på samma gång öfriga i denna § omnämnde handlingar delegarne tillställas, för desse sednare skulle medföra lättnad vid bedömandet af skiftets beskaffenhet; likväl och då härvid tillika torde böra afses, att landtmätaren, under den tid han måste sysselsätta sig med arbeten ute på marken, icke kan bafva ledighet för karte-arbete, hvilket ock derföre blifvit i instruktionen såsom vintergöromål för landtmätaren bestämdt, hafva Utskotten, som anse ett dylikt åläggande för landtmätaren icke vara med billighet förenligt, af sådan anledning funnit sig föranlåtna hemställa, att de i detta hänseende gjorda framställningar må förfalla.

Af hvad Utskotten yttrat i anledning af motionärens förslag till ändring af 14 Kap. 4 §. blifver en följd, att det vid denna §. yrkade tillägg kommer°att förfalla.

Af Ingemund Odin från Gottlands län: att, der samtelige delegare med skiftesförrättning åtnöjas, någon egodelnings-rätts besigtning med dermed förenade kostnader ej må kunna skifteslaget påtvingas, utan borde egodelnings-rätten, efter in-gifven karta och handlingar, vid domstolen skiftet pröfva och fastställa. Denna föreskrift ansåge motionären vara behöflig, enär, i hans hemort, ordförande i ego-delnings-rätt utlyst besigtning öfver förrättadt skifte, änskönt besvär af delegarne i skifteslaget inom den i skiftes-stadgan bestämda tid icke blifvit anförde, hvilken åtgärd föranledts deraf, att skiftet blifvit utlagdt i flere än sex lotter.

Med afseende å den vidt utsträckta egoblandning, som å Gottland i allmänhet eger rum, har genom Kongl. brefvet den 9 Juni 1852 blifvit stadgadt, att, hvad nämnde ö serskildt angår, den uti 12 Kap. 11 §. skiftes-stadgan °föreskrif-na underställning till egodelnings-rätt först då skall ske, när egorna icke kunna i sex skiften läggas. En frigörelse från hvad skiftes-stadgan i detta fall stadgar, har således redan blifvit delegare i skifteslag å nämnde ö medgifven. Att, på sätt motionären hemställt, utsträcka denna frihet ända derhän, att, utan föregången pröfning af egodelningsrätt, vederbörande skulle tillåtas utlägga egorna i ett större antal skiften, än nyssberördt är, synes Utskotten helt och hållet stridande emot skiftes-stadgans syftemål, alt på ett ändamålsenligt sätt sammandraga de spridda egolotterne. — Utskotten, som i följd häraf anse någon ändring uti nu gällande stadgande härom icke böra ega rum, hemställa således,

Förslag af enahanda innehåll med de nu ifrågavarande hafva vid flere föregående riksdagar varit väckta, men desamma hafva icke af Rikets Ständer blifvit godkända. Denna fråga har ock, efter hvad Utskotten inhemtat, utgjort föremål för öfverläggning af den kommitté, som till löljd af Kongl. Maj:ts nådiga bref den 51 Januari 1851 nedsattes för närmare granskning och undersökning af åtskilliga emot skiftes-stadgan framställda anmärkningar. Bemälde kommitterade hafva för å-dagaläggande af lämpligheten och ändamålsenligheten af hvad i detta hänseende nu finnes stadgadt, hufvudsakligen anfört: »Al alla åtgärder vid ett egoskifte är egornes taxering eller värdering på en gång den vigtigaste och tillika den svaraste att rätt verkställa. Den afgör hufvudsakligast om delegares rätt varder vid skiftet iakttagen, om han i egor får hvad han bör få, derigenom att de alla blifva satta i ett riktigt förhållande till hvarandra. Denna åtgärd måste finnas ganska grannlaga och kinkig, då, såsom ofta händer, flere hundrade serskildte egostycken skola, det ena efter det andra, jemföras med hvarandra; och, med bästa vilja och förmåga bos taxeringsmännen, är det knappt för dem möjligt dervid undvika misstag, isynnerhet som åtgärden i sig sjelf är till viss grad arbiträr. Det blifver således i följd häraf nästan en omöjlighet för delegarne att bedöma, om ego-graderingen är i alla delar riktig och rättvis, eller skäl finnes till missnöje dermed, förrän de nya skiftena blifvit utlagda och delegarne då komma i tillfälle att jem-föra deras nya ego-lotter med dem, de förut haft; och dittills sakna de derföre i allmänhet skäl att emot ego-graderingen göra anmärkningar. Finna de sig då vara lidande och ådagalägga, att detta lidande är grundadt, huru skall det kunna afhjelpas, om taxeringsåtgärden är förut orubbligt fastställd.»

De skäl, förestående utlåtande innehåller för bibehållande af nu gällande föreskrifter i detta ämne, äro, efter Utskottens omdöme, af den vigtiga beskaffenhet, att Utskotten, med åberopande deraf, anse sig icke böra tillstyrka någon ändring uti berörde stadganden; och hemställa Utskotten, i följd häraf, att motionärens förslag härutinnan må förfalla.

Af Pehr Bengtsson från Calmar län: att tiden, inom hvilken den med skifte missnöjde må besvär deröfver till ordförande i egodelnings-rätt ingifva, må utsträckas till 120 dagar, räknade från den dag, förrättningsmannen förklarat skiftet slu-tadt. För att erhålla full kännedom derom, huruvida den tillskiftade jorden, såväl till vidd som godhet, motsvarade den före skiftet innehafda, måste, efter motionärens förmenande, en närmare åskådning af marken samt jemförelse och beräkningar anställas, hvadan en lång tid erfordrades, innan delegare kunde inse, huruvida ändringssökande vore behöfligt eller icke.

Hvad motionären sålunda föreslagit, skulle, efter Utskottens omdöme, endast leda till ett alltför långt dröjsmål med skiftenas tillträde, utan att bereda dele-garne den närmare kännedom om de erhållne lotternas beskaffenhet, dessas fördelar och olägenheter, hvilken motionären genom den yrkade ändringen synes hafva åsyftat. En fullständig kännedom härutinnan kan, efter Utskottens omdöme, först vinnas genom erfarenhet vid jordens brukning. — Utskotten hemställa således, att nämnda förslag må förfalla.

Af Petter Mårtensson: att, med upphäfvande af hvad nu är föreskrifvet om egodelnings-rätter och deras sammansättning, stadgas må: att, sedan skiftesmål blifvit till laga behandling uti nu gällande ordning hos domhafvanden i den ort, derunder skiftet lyder, anmäldt, domhafvanden skall genom stämning inkalla samt-lige delegarne uti skifteslaget till näst derefter inom häradet infallande lagtima ting, eller ock till extra ting, om serskild anhållan derom göres, och, efter det tvisteämnets vidd och beskaffenhet blifvit utredd, förelägga de tvistande att, vid förlust af vidare talan i saken, hvar å sin sida utse och välja ojäfvige gode män till lika antal, två eller tre å ömse sidor, åt hvilka, i förening med en serskild af desse gode män vald person, frågan under kompromiss-rätt öfverlåtes till ett bestämdt afgörande å den dag, de, för sammanträffande med domhafvanden, finna tjenligt bestämma; att, derest vid afgörandet stridiga meningar gode männen emellan uppstå, den mening gälle, hvilken de fleste rösterna biträdt; att domhafvanden, som vid gode männens öfverläggningar bör närvara och desamma, dock utan doms-rätt, leda, derefter skall klart och tydligen uppsätta det beslut, hvari gode männen stadnat; samt sluteligen alt, emot nämnde beslut, som genast justeras och af gode männen underskrifves, klander icke må anställas, eller saken under annan domstols pröfning hänskjutas.

Såsom skäl för antagande af denna ordning för skiftesmåls behandling, har motionären anmärkt, att egodelnings-rätterne, sådana de nu äro sammansatta, icke ingifva förtroende om erforderlig sakkännedom och nitälskan hos deras ledamöter, äfvensom att den nuvarande rättegångs-ordningen medför allt för många tillfällen till klagomål, återförvisningar och förnyade skiftesläggningar, hvilket allt för jordbruket och den enskildes välstånd medförde betänkliga olägenheter.

De åsigter, hvilka af motionären sålunda uttalats, kunna Utskotten för deras del icke biträda. Utskotten anse fasthelldre den för skiftes-ärendens behandling nu stadgade ordning innebära nödig garanti ej mindre om insigt och erfarenhet hos dem, hvilka dessa mål pröfva och afgöra, än ock derom, att nämnde ärenden med största möjliga skyndsamhet varda afgjorda. — Då Utskotten således anse de af motionären framställda anmärkningar icke utgöra giltig anledning att härutin-nan tillstyrka en ändring uti den af honom antydda syftning, hemställa Utskotten, att det väckta förslaget må förfalla.

I afseende å det af de sammansatta Utskotten afgifne förslag till ändring uti 2 Kap. 1 § skiftes-stadgan, var herr Eklund af en skiljaktig mening, och åberopade till stöd härför, de skäl, hvilka finnas uttryckte uti efterföljande, vid frågans behandling nästlidne riksdag, af honom afgifne reservation, hvilken var af följande innehåll:

»Vid jemförelse af stadgandena i 2 Kap. 1 och 5 af skiftesförfattningen, visar det sig tydligen, att lagstiftaren genom föreskrifterne att, när ansökning om förordnande för landtmätare till förrättande af laga skifte inlemnas till Konungens befallningshafvande, det begärdta förordnandet genast skall utfärdas, samt att landtmätaren så skyndsamt som möjligt skall företaga förrättningen, haft för afsigt att bereda en snar verkställighet af det äskade skiftet, till förekommande deraf, att egorna i skifteslaget må af delegare deri försämras, i händelse förrättningen under en längre tid blefve uppskjuten. Detta lagstiftarens syftemål kommer likväl helt och hållet att förfelas genom den tidsutdrägt, som kan föranledas genom tvist emellan skifteslags-delegarne om landtmätares förordnande; hvadan, till förebyggande af de olägenheter och den skada, som häraf kan blifva en följd, jag ansett den yrkade förändringen i 1 §. af skiftes-stadgan icke böra understödjas.»

Uti denna reservation hafva herrar Gråå och Wetterberg samt riksdagsfull-mästige P. Sahlström, L. Wenander, Carl Ersson från Westmanlands och Anders o o ..

N:o 44.

Betänkande , i anledning af väckta frågor om ändringar uti Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer.

af herr friherre Raab, Carl ddam Jacob: att 5 § 2 mom. uti den åberopade stadgan måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”Försvarslös, som icke är att hänföra under 6 § i mom., men tigger eller visar fortfarande lättja eller liderlighet eller rymmer undan, kan af sockne-nämnden dömas ifrån 8 till 14 dagars fängelse, helst i cell, på lialf kost vid läns-eiler häradshäktet. Har försvarslös två gånger för dylika förseelser undergått straff, tillämpas på honom hvad i 6 § i mom. säges om försvarslösa.” 1 sammanhang härmed har motionären hemställt, dels att uti samma § inålte tilläggas ett mom. af innehåll: 'Transportkostnaden härför bekostas af socknen och staten till hälften hvardera;” dels ock alt det uti 3 § 2 mom. förekommande ord ”ege” må emot ordet ”skall” utbytas;

af herr v. Post, E. J.: att uti 5 § 2 mom. måtte intagas ett stadgande af följande innehåll: ”Försvarslös, som icke är alt hänföra under § 6 mom. i , men, oaktad t lemnadt arbetstillfälle, tigger eller visar fortfarande, lättja, liknöjdhet eller liderlighet, må, efter föreställning af tillsyningsmang om han deraf ej låter sig rätta, varnas af sockne-nämnden, och, om bättrin-derefter icke följer, af samma nämnd öfverlemnas jemte fullständiga protokoller rörande hvad som med honom sig tilldragit, till närmaste kronobe-tjent, att inställas inför Kongl. Maj:ls befallningshafvande, som eger att, ef-

Bih. till R. St. Prot. 1847 ock 1848. 7 Samt. 2 Afd. 12 Häpet. ler sakens profhing och förefunna skäl, sätta honom i, högst 3 månader uti enskild arbetsinrättning, men, om tillfälle dertill saknas, döma och försända honom till allmänt arbete under lika tid;” hvarjemle af motionären blifvit föreslaget, att till denna § måtte fogas ett 3 dje mom. af innehåll: Låter han, efter utsatte tidens förlopp till hemorten återförpassad, sig ändock icke riitta, anses och behandlas han efter § 6 mom. i punkten 5 samt § 8 sista punkten”; och borde, derest sistberörde förslag blefve anlaget, stadgandet uti sednare punkten af 8 §, i följd deraf erhålla en i enlighet dermed ändrad lydelse; och

af herr Kuylenstjema _s E. M.: att brottslingars ändamålsenliga bestraffning och vård väl varit föremål för lagstiftarens omtanka, men att deremot den efter undergånget straff på fri fot ställdes belägenhet, ännu icke tillvunnit sig tillräcklig uppmärksamhet. En person, som efter ulstandel straL blifvit lösgifven. kunde efter motionärens förmenande, under nuvarande förhållanden,° svårligen erhålla tjenst, helst det betyg, som, vid efterfrågan härom, af honom upptes, utvisade att han blifvit för brott straffad b m passad till försörjningsorlen, derest denna kunde utrönas, mötte för honom samma hinder; och det understöd socknen kunde vara i tillfälle att lemna, vore sannolikt knappare än fångkosten. I saknad af sysselsättning och med klen bergning, vore det således fara värdt, att denna belägenhet drefve den ifrågavarande personen alt ånyo begå brott. Försvarslöse personer voro till-förene förfallne Lill krigstjenst vid de värfvade regementerne, och, eller hvad kändt vore, hade det numera upplösta s. k. Hans Maj;t Konungens Eget värfvade regemente i sin tjenst upptagit personer, som för brott varit straffade, utan alt, sådant oaktadt, mindre säkerhet i vaktgöringen inom garnisonsorten eller -någon underlåtenhet i andra, delta regemente uppdragne befattningar, blifvit förspord. Genom förändrade stadganden i detta hänseende hade således den för brott straffade betagits en för honom behöflig utväg till bergning. Med föranledande af sådant allt bar motionären hemställt, alt, till afhjelpande af ofvananmäfkta olägenheter, de medel, hvilka till bestridande af atlönings- och transport-kostnader vid skeende kommenderingar från de indelte regementerne i och för tjenstgöring i fästnings- eller fän-gelse-orlerne nu erfordras, måtte användas till inrättande af ständiga korpser, de der borde organiseras i likhet med det nu mera upplöste Konungens Eget värfvade regemente, samt förbindas, att i deras tjenst emöttaga älven iför brott straffade personer, derest de dertill i öfrigt voro passande; och herde i sammanhang härmed, och på det för den sålunda i tjenst antag®®

Hrollslingen tillfälle måtte beredas att vidare, i mån af skeende förbättring, söka sin fortkomst, stadgas, att den, som vid en d_ylik koips oförvilligen tjenl en viss lid, t. ex. tre år, egde rätt alt eihålla transport till annat regemente ;

af herr doktor Broman: som hnfvudsakligen anmärkt: att den, KongE Maj:ls befallningsbafvande samt styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar genom 3 § 3 mom. samt 20 § lillagde rättighet, all, efter utslånden strafftid, lössläppa fångar, ehuru grofva brottslingar de än må vara, samt att förpassa dem icke allenast till de församlingar, dit de före häktandet hört, utan ock, der sådant icke kan utredas, till hvilken församling förstbemälda myndighet för godt funne, gåfve anledning till betänkliga olägenheter, helst den kommun, som sålunda tvingades alt dem emottaga, icke egde någon rätt eller några medel att värja sig för dylika personers okynne och våldsamheter, samt icke ens fått sig tillagd rättighet att anvisa en sådan person ett bestämdt ställe, der han om nätterna kunde säkeit förvaras; all uti 5§ 2 mom. väl omnämnes, det KongE Maj:t ville serskildt förordna, huru förhållas skall med försvarslös, som ieke genom den husbpnderält, hvilken är lillsyningsman tillagd, kan afhållas från fortfarande lättja och liderlighet, men att något stadgande härom dock icke blifvit meddeladt, hvaraf inträffat, alt socknenämnderne allt hittills under rådlöshet måst öfverse med de många sådana personer, hvilka sålunda gäckat alla hotelser af en kraftlös myndighet ; samt slutligen att de uti och 22 §§ förekommande bestämmelser, det icke någon till arbete oförmögen må till allmänt arbete dömas, äfven-som alt den, hvilken under arbetstiden blifvit derliH oförmögen, skall fri-gifvas, inneburo en uppmaning för den dömde att göra sig sjelf till arbete-oförmögen ;

af herr Sjöstedt: alt den ifrågavarande stadgan ehuru välbetänkt den i öfrigt vore, såsom följande en lämplig medelväg emellan, å ena sidan, en en sådan stränghet, som skulle förhindia eller åtminstone försvåra den fallna menniskans återupprättande till en nyttig medkm af samhället, och, å andra sidan, ett alltför lösligt handhafvande af det skydd, staten är skyldig alt lemna fridsamme och laglydige medborgare, likväl, efter motionärens omdöme, i så måtto saknade nödig fullständighet, som den icke erbjöde några> tvångsmedel, hvarigenom sådane försvarslöse, hvilka icke blifvit straffade föi stöld eller inbrott eller andra grofva förbrytelser, eller sådane personer, de der för dylika brott blifvit lagförde, men, i brist af bevis icke kunnat åt saken fällas, må kunna allvarligen tillhållas att förskaffa sig tjenst eller annat stadigt näringsfång. Af sådan anledning och med afseende dels derå, att den allmänna säkerheten äfvenlyrade att af dylika personer störas, dels ock å den fara, för hvilken de släder och andra fattig vårds-samhällen, der en större arbetsförtjenst ansåges vara att tillgå, voro utsatte genom en hejd-lös inflyttning af personer, hvilka, obekymrade om erhållande al. tjenst eller stadig sysselsättning, så till sågandes lefde för dagen, öfvei lemnande åt fattigvården att sörja för deras framtid, har motionären föreslagit en underdånig hemställan till Kongl. Maj;t om angelägenheten af sådane föreskrifters skyndsamma utfärdande, som erbjödo tvångsmedel, hvarigenom personer af ifrågavarande beskaffenhet måtte kunna förmås alt förskaffa sig lagligt försvar; och

af Riksdagsfullmägligen N. Strindlund från Wester-Norrlands län, som, till afhjelpande af de betänkliga olägenheter,hvilka inom motionärens hemort inträffat till följd deraf, att den förut tjenande klassen undandroge sig års-tjenst, salle sig ned för sig sjelfva och blott efter beqvärnlighet samt såsom ett nödvärn emot hunger och elände använde sina arbetskrafter, hemställt, det Rikets Sländer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om den skärpning uti i:sta kap. af ifrågavarande Kongl. förordning, alt hvar och en af tjenande klassen, som, enligt i § anses såsom försvarlös, må kunna åläggas att, i den socken, der han är mantalsskrifven, antaga årsljenst hos den jordegare, som hos sockne-nämnden anmälde behof af ell sådant arbetsbiträde, emot lillgodonjutande af den lön och öfrige förmåner, som, efter ortens sed, i allmänhet äro gällande.

Öfver dessa motioner, hvilka ansetts erfordra gemensam handläggning af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, få de förenade "Utskotten, som desamma till pröfning i elt sammanhang förehaft, gemensamt utlåtande nu.afgifva.

Hvad dervid först vidkommer den anmärkning, som af herr friherre Raab blifvit framställd i afseende på redaktionen uti 3 § 2 mom. af om-förmälda Kongl. Stadga; så hafva Utskotten icke kunnat samma anmärkning godkänna. Ilvad i denna del nu finnes sladgadt, eller alt tillsyningsman älvensom krono- och stads-bet jent eger vid det uppgifne föihållandet: ”den försvarslöse häkta och antingen försända till hemorten, då denna är närbelägen, eller hos Konungens befallningshalvande skyndsamt anmäla”, synes Utskotten halva ett afgjordt företräde framför ilen ovilkorliga föreskrift, som, enligt motionärens förslag, borde finnas, och b vilken genom d< t af honom yrkade utbytet af ordet ”skall” i stället lör ^ege” skulle uttryckas. Orsaken till en dylik persons afvikande fiån den väg eller ort, dera passet eller lillslåndsbevisel lyder, kan nemligen tilläfvenlyrs vara att söka uti ett irå— kadt sjukdomsfall eller någon annan omständighet, som af den ifrågavarande personen icke kunnat förekommas; och det torde vid sådant förhållande åt vederbörande tillsyningsman eller kronobetjent böra öfverlemitas, att, med afseende å förekomne omständigheter, prölva, huruvida den stadgade påföljden bör ega rum eller icke. En sådan pröfningsrält finnes medgifven uti det nu gällande stadgandet, och Utskotten, som anse densamma icke böra vederbörande betagas, få i följd deraf hemställa,

Beträdande vidare betr doktor Bromans vikande om jemkning uti rättigheten för Konungens befallningshafvande, att bestämma viss stad eller socken, der försvarslös person under utsatt lid får vistas, älvensom de af samma motionär i öfrigt framställde anmärkningar emot beslän melserne uti 17, 20 och 22 §§, så hafva Utskotten icke heller härulinnan kunnat inse behofvct af förändrade föreskrifter, helst några olägenheter af de nu gällande icke synes vara att befara, derest de i sammanhang härmed föreskrif-na kontroller behörigen handhafvas. — Att säkei heten inom den kommun, dit den frigifne blefve förpassad, på sätt motionären anlydt, härigenom skulle störas, lärer väl i allmänhet kunna anses mera sällan inträffa just till följd af den nu gällande bestämmelsen, all frigifven person alltid skall förpassas till hemorten, derest denna är känd. Delta stadgande synes Utskotten fullkomligt välbetänkt, helst delsamma afser all förebygga, det dylika personer, uteslutne utur samhället och beröfvade ulvägarne att ärligen försörja sig, ej må antingen tvingas till nya brott för alt derigenom lifnära sig eller ock öka antalet af kringstiykande och för samhället fat liga personer. I den ort, der de förut äro kände, äro ulvägarne till försörjning lättare; och ställda under serskild tillsyn samt dessutom bevakade af den allmänna uppmätksamhelen, mötas dylika personer derstädes af flere hinder wid nya försök att beträda brottets bana, än då deras frigifvande, på sätt förut egt rum, fått ankomma på enskildt godtycke hos en person, som, se--dan han uppfyllt de viikor, forfatlningarne föreskrifva för en fånges lösgif-vande, knappast några dagar, åtminstone ej längre, än till nästa Hyllnings-tid, loge värd om den lösgifne, ulan öfverlemnade honom åt sitt öde. Endast för det fall, alt ej skyndsamt kan utredas, lill hvilken stad eller socken den försvarslöse må antagas rätteligen höra, eller all detla är tvist underkastadt, samt någon upplysning icke för handen, alt personen tillhörer annat län, än det, hvarest han sig uppehåller, är ett undanlag från denna allmänna, bestämmelse medgifvet, oeh Konungens hefallningshafvande tillåtet alt bestämma viss stad eller socken inom länet, der personen får vislas under utsatt, tid, eller intill dess Konungens hefallningshafvande, efter in-hemtad närmare upplysning, kan annorlunda förordna. Denna rättighet måste vid nämnde förhållande vara Konungens hefallningshafvande fö i behållen, ty hvarest skulle den ifrågavarande personen under liden vistas, eller vore det välbetänkt eller ens med rättvisa förenligt, att han i häkte eller på korrektions-inrättning afvaklade utgången af den undersökning, som i afseende på den rätta hemorten komme att anställas.

Då Utskotten således anse de af motionären emot omförmälda §§, utan uppgifvet förslag lill ändringar deruti, framställda anmärkningar, icke vara, af den vigt, att något afseende derå, hvarken i ena eller andra fallet, kan a.f Utskotten tillstyrkas, få Utskotten hemställa,

Hvad serskildt angår herr Kuylén stj ernås framställning om behofvetaf åtgärder från det allmännas sida lill afböjande af de svårigheter, h vilka vanligen möta den från fängelset utträdande att kunna erhålla utvägar lill ärlig försörjning, samt det förslag, motionären för sådant ändamål uppgifvit, eller alt ständige korpser skulle inrättas, hvilka i sin Ijenst borde upptaga äfven för brott straffade personer; så kunna Utskotten visserligen icke an-jiat än instämma uti motionärens åsigt, alt den efter undergånget straff på fi i fot ställdes belägenhet ofta är alt beklaga; men då det uppgifne förslaget icke synes Utskotten hvarken lämpligt eller motsvarande det ändamål, som dermed velit ernås, samt i öfrigt för detta ändamåls vinnande mera synes vara att hoppas af den faderliga och försonliga behandling, mennisko-älskande medlemmar af ett samfund äro i tillfälle att åstadkomma, än af kalla och lagligen anbefallde tvångsmedel, som väl kunna verka en yttre ordning, men sällan förbättra hjertals böjelser, hafva Utskotten af dessa omständigheter funnit sig föranlåtne hemställa,

Deremot och hvad slutligen vidkommer de motionärers förslag, hvilka •afse alt bereda nödiga tvångsmedel, b varigenom sådane försvarslöse personer, hvilka icke biitvit straffade för stöld eller inbrott, eller andra grofv-a förbrytelser, må kunna allvarligen tillhållas alt förskaffa sig tjenst eller annat stadigt näringsfång; så hafva Utskotten, lika med motionärerne, insett bebofvet af en dylik föreskrift, samt i följd häraf funnit sig böra de i detta hänseende väckta förslag i hufvudsaklig mån understödja. 5 § 2 mom. af den åberopade Kongl. Stadgan antyder visserligen, del serskildt föreskrift -kommer att i nåder meddelas, när och huruledes försvarslös, som icke är alt hänföra under § -6, mom. 1, men ligger eller visar fortfarande lättja och liderlighet, må genom annat tvång, än det i förra mom. af 5 § omnämnda, eller personens ställande under tillsyningsmans husbonderält, hållas till ordning och arbete vid inrättning inom orten; men då emellertid, i saknad af en dylik bestämmelse, betänkliga olägenheter, på sätt flera motionärer an-märkl, redan inlriHlåt, och sannolikt än vidare komma att förspörjas, hafva Utskotten, till afhjelpande af det sålunda öfverklagade förhållandel, intill-dess frågan om organisation af arbets-hirältningar inom orterne för dylike personers sysselsättande under nödig tillsyn, kan varda afgjord och besläm-»da föreskrifter i detla afseende meddella, ansett sig böra föreslå ett stadgande, huru med dylika personer bör förhållas; och få Utskotten, i följd häraf, vördsamt hemställa,

att Rikets Ständer må uti underdånighet hos Kongl. Maj:t anhålla, dels att 2 mom. 5 § uti Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallnepersoner, måtte erhålla följande förändrade lydelse'.

”Öfver försvarslös, som icke är att hänföra under 6 mom. 1, men visar lättja och liderlighet, ege tillsyningsman enahanda husbonderätt, som i förra mom. sägs ; och må en dylik person, derest han underlåter att af erbjudet arbetstillfälle sig begagna, samt ef ter inför socknenämnden 3:ne serskilda gånger er-hållne varningar, sig ej rättar, anmälas hos Konungens befallnings-‘hafvande,somege alt med honom förfara påsätti Jr 8föreskrifves.;”

dels ock att till 8 $ i omförmälde Kongl. Stadga måtte fogas ett tillägg, hvarigenom samma $ fromme att erhålla följande lydelse:

”Finner Konungens befallningshafvande ej skäl att förlängdt anstånd enligt § j bevilja, eller har den, som äfven erhållit detta anstånd, föreläggandet ändock icke uppfyllt; och är ej tillfälle till personens sysselsättande, under nödig tillsyn, vid arbets-inrättning, som är orten serskildt tillhörig; varde den försvarslöse dömd att användas till allmänt arbete på viss tid, hvilken bestämmes sålunda: till fyra år för den, som undergått straff för tredje resan stöld, eller och blifvit för annat brott dömd till lifstidsarbete å fästning eller tukthus, eller att mista lifvet, men i det straff af nåd erhållit mildring; till tre år för den, som undergått straff för andra resan stöld eller andra resan inbrott; till två år för andra i 6 mom. i nämnde försvarslöse; samt till ett år eller derunder för sudane personer, som uti 5 mom. 2 omförmälas.”

Emot det af Utskotten uti sednare punkten af omförmälda betänkande sålunda fattade beslut anmäldes reservation af herr prosten Tellbom, sorn ansåg att någon viss tid emellan de serskilda varningarne bordt bestämmas, samt uttrycklig föreskrift härom uti det föreslagna stadgandet intagas.

Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändring i sättet för klockares och orgelnisters antagande.

iskotten hafva till behandling fått emottaga tvänne serskilda i detta ämne väckta motioner, nemligen:

af riksdagsfullmägtigen Svett Heurlin från Kronobergs län, som erinrat, alt, ehuru redan uti Kongl. resolutionen på allmogens besvär af år 1734 Kongl. Maj:t ullofvat, det församlingarne, ”med pastors samråd,” skulle få till klockare ”utvälja hvem de hafva bästa förtroende till/' hade likväl af pasto-rerne häråt gifvits den tydning, som skulle afgörandet af denna angelägenhet dem ensamt tillkomma, hvilket ock numera i sjelfva verket inträffat, då, vid dylikt val, kyrkoherdens röst beräknas och gäller lika med hälften af det af-gilna rösleantalet. I anledning häraf och då församlingarnes rätt att utse de personer, som skola af dem lönas, underhållas och pensioneras, efter motionärens tanke, på allt sätt borde bevaras, har han föreslagit, att, i fråga om val till klockare och orgeluist, församlingens pastor endast i och för prestegården må ulöfva rösträtt; och

af riksdagsfullmägtigen Eric Andersson från Skaraborgs län, som anmärkt: att, vid tillsättande af orgelnist-, klockare-och skollärare-beställningar, missbruk ofta egde rum, dervid inträffade, att församlingarne mången gång nödgades emottaga personer, som voro mindre skicklige i utöfningen af omförmälda befattningar, äfvensom alt, i händelse någon duglig person dertill blefve u,t-sedd, denne ofta nog ,på samma gång erhölle förslag och utnämning inom annan församling, hvarat följden vore, alt han afsade sig beställningen å det ställe, han för sig funne mindre förmånligt; att det vore olämpligt,° det den s. k. prost-posten eller klockåre-posten bestriddes af ifrågavarande tjenslemän, helst ett hinder för tjenstgöringens fullgörande för klockaren derigenom upp-kornme samt nämnde uppdrag utan olägenhet kunde öfverflyttas på kyrko-yaktaren; samt slutligen att, i händelse konvention om klockares lönevilkor inom någon församling träffades, nämnde öfverenskommelse borde, för att vara gällande, till Kongl. Majits nådiga fastställelse öfverlemnas; och har motionären, till förekommande af de missbruk, hvilka i ofvananmärkta hänseen-

2 Eng- samt Albn. Fesv.- och Ekon.-Ulskottens Betänkande _Jt N.o 4^-den skola inträffat, upprättat och uti förevarande framställning intagit ett utförligt förslag till författning i detta ämne.

Dessa motioner hafva Utskotten tagit under öfvervägande j och, h vad först vidkommer frågan om inskränkning uti den församlingens kyrkoherde tillagde rösträttighet vid klockares tillsättande; så hafva Rikets Ständer, i anledning af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets belänkanden N:ris 91 och 114„ redan fattat sitt beslut i detta ämne, och något yttrande öfver de gjorda framställningarne i denna del torde således här icke erfordras..

Beträffande åter det. af Eric Andersson framställda förslag till författning i fråga om antagande af orgelnist, klockare och skollärare, äfvensom samme motionärs yrkande om förändrade föreskrifter i afseende på klockares gö-romål, med hvad mera, i sammanhang härmed, blifvit erinradt^ så hafva Utskotten, vid granskning af nämnde förslag, icke kunnat undgå att anmärka, hurusom de deruti intagne bestämmelser dels uti redan utfärdade författningar finnas att tillgå, dels ock synas obehöfliga eller för ändamålet mindre lämpliga; vid hvilket förhållande och då, hvad angår de anmärkningar, som af motionären i öfrigt blifvit framställda, desamma, efter Utskottens omdöme icke heller äro af den beskaffenhet, att något afseende derå, hvarken i det ena eller andra fallet, kan tillstyrkas, Utskotten hemställa,

Betänkande _s. i anledning af väckt fråga om ändring af 5t 2 mom. uti Kongl. instruktionen för landtmätarne i riket den 4 Maj 1827.

Genom remiss från Hederv. Bonde-ståndet bar Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet fått till behandling emoltaga en af riksdagsfullmägtigen Olaus Ericsson från Götheborgs och Bohus län gjord framställning, deruti motionären fästat Kikets Ständers uppmärksamhet å obilligheten af det uti omförmälda Kongl. instruktion förekommande stadgande, att ingen landtmä-tare får, till erhållande af Kongl, Maj:ts fullmakt såsom kommissions-landt-

La*- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltens Betänkande^ Xo 46. S mätare anmälas, innan Han författat karta med beskrifning öfver en socken inom det län, han fått sig sasom tjenste-stalion anvisadt. Ehuru nämnde föreskrift visserligen »fsåge ett, såväl för staten som för den enskilde kumrounen, högst gagneligt och vigtigt ändamål, nemligen att bibringa en noggrann kännedom om oliKa trakters inom fäderneslandet förhållande till hvarandra, samt bereda dem, som ordna kommunal-beslyren, en klar åskådning af de förhål, landen, som utgjorde föremål för deras verksamhet, vore det dock, efter motionärens tanka, staten föga värdigt alt, för vinnande af delta ändamål, å-lägga någre dess undersåter ett onus ulan motsvarande ersättning. Med fa. Bladt afseende härå har motionären föreslagit, det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj.t i underdånighet anhalla, alt omförmäldta stadgande må utur land tmä teri-instru k lionen utgå, eller ock, för den händelse detsamma i och för tillkomsten af sockne-kartor med beskrifningar ansåges böra bibehållas, att staten måtte förbinda sig alt härföre lemna en emot arbetet svarande er* Sättning.

Denna motion har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet gemensamt med Lag-utskottet tagit under öfvervägande; och hafva de förenade Utskotten deivid inhemtal. att det uti omförmälda instruktion intagne stadgande om skyldighet för vice kommissions-landtmätare och landtmäleri-auskultanter alt, innan de till vidare befordran kunna anmälas, upprätta en sockenkarta med derlill hörande beskrifning, blifvit satt i verkställighet först genom Kongl. M-j:ts till öfver-direklören vid landtmäteriet den 1S December 1845 aflåtna nådiga bref, hvilket, jemte nödiga bestämmelser i öfrigt, tillika innehåller föreskrift om en viss modell, hvilken, vid upprättande af sockne-karlor å landet, skall tjena till efterrättelse; att vederbörande landtmätare under tiden fått, för erhållande af befordran, afgifva förbindelse att, så snart nödiga formulärer till nämnde charlte-arbete blefve faslstäldta, detsamma fullgöra; att serskilda föreskrifter i ämnet ytterligare blifvit meddelade genom Kongl. bref. ven till öfver-direklören vid landtmäteriet den 20 April och den ”14 Maj 1847, af innehåll, dels alt, derest någon kommissions-landtmätare, som till ifrågavarande arbete vore förbunden, dåmera, i anseende till högre ålder, minskad arbetsförmåga eller annat giltigt binder, skäligen syntes böra deri-från frikallas, öfver-direktören finge sådan frikallelse bevilja, dels ock att, der större socknar förekomma i de norra och vestra orterna, öfver-direktören egde alt åt två eller flere landtmätare anvisa blott en sådan socken, att der-öfver gemensamt, efter lämplig fördelning, karta och beskrifning upprätta; varande härjemte uti 2:a och 3:e mom. af först omförmäldta Kongl. bref ser* skildt stadgade, dels att, vid de tillfällen, då, i brist af redan upprättade kar-

tor eller nödige uppgifter, någon betydligare mätning för beredande af sockne» kartas fullsländighet och pålitlighet erfordras, och icke af landlmätare med lön på stat kan, enligt deras tjenstepligt, verkställas, öfver-direktören må, uppå Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länet anmälan, efter hvad för hvarje fall skäligt pröfvas, tilldela vederbörande landlmätare lämpligt arfvode för sådan mätning, antingen af General-landtmäteri-kontorets bötes-medel, så vidt de dertill lemnade tillgång, eller ock af det för sockne-karlors uppiättande beviljade årliga anslag, hvilket öfver-direktören egde alt, i mån af behof, hos statskontoret utbekomma; dels ock att, då landtmätare befinnes hafva nedlagt synnerlig möda och omsorg för sockne-kartors och beskrifningars upprättande, Kongl, Maj:t vill, uppå öfver-direklörens underdåniga framställning derom, i nåder pröfva, hvad serskild vedergällning derför må ega rum.

Jemle det Utskotten skolat vördsamt redogöra för hvad i detta ämne sålunda förekommit, få Utskotten, till besvarande af den väckta motionen, tillägga, alt då, på sätt af ofvananförda, tid efter annan utfärdade, Kongl. bref, inhemtas, åtgärder blifvit föreskrifna, i ändamål att för vederbörande landtmätare bereda en lättnad uti eller en ersättning för det ifrågavarande arbetet, hafva Utskotten, ehuru erkännande, alt nämnda arbete icke desto-mindre kommer att medföra en icke ringa möda och uppoffring, likväl, vid betraktande af nyssberörda omständigheter, byst betänklighet att tillstyrka en ytterligare eftergift uti förrberörde åliggande, och få, i följd deraf vördsamli-gen hemställa,

Emot det af Utskotten sålunda fattade beslut har herr prosten Tranasus sig reserverat.

Betänkande , i anledning af väckt fråga om medborgare-rätt för den, som jörvärfvar fast egendom inom riket.

Till Lag-utskottets behandling har Höglofl. Ridderskapet och Adeln öf-verlemnat en af herr Munck af Rosenschöld, N. R., väckt motion af innehåll, att en hvar, som inom riket förvärfvar fast egendom, må, utan serskild ansökning derlill erfordras, komma i åtnjutande af Svensk medborgare-rätt.

Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva tagit denna fråga under pröfning; men då en förändring uti de stadganden, som i om-förmäldte hänseende nu äro gällande, b varken synes behöflig eller af den allmänna meningen torde påkallas, bafva Utskotten ansett sig ega skäl hemställa,

Betänkande , i anledning af väckt fråga om fullständig medborgare rätt för i Sverige födde judar.

Uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt motion har herr Rid-äerstad, C. F„ bland annat anmärkt, hurusom det vore orättvist, samt, efter hans tanka, till och med skadligt, att en klass af medborgare funnes, som, ehuru född Svensk, likväl, för sin religiösa öfverlygelses skull, om också icke helt och hållet, dock genom vigtiga och stora inskränkningar och förbehåll, vore utesluten från så många af samhällets förmåner, att den, från vaggan till grafven, måste betraktas såsom blott till en del tillhörande landets medborgare; och har motionären, under förmälan, det erfarenheten skulle hafva ådagalagt, att judarnes emancipation från serskilda tvångslagar icke blott ej skadat, utan till och med gagnat det allmänna, föreslagit ”en sådan förändring af hittills varande lagstiftning för judarne, att de i riket redan bosatte judar och deras afkomlingar må inträda i fullständig Svensk medborgare-rätt, med den inskränkning allena, som, i följd af de olika religions-bekännelserne, är grundad i sakens natur, samt dessutom i de fall, som af grundlagen bestämmas.”

Denna, till Lag-utskottet remitterade, motion, hvilken ansetts böra handläggas jemväl af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, hafva de förenade Utskotten förehåll till behandling; men då Rikets Ständer, i anledning af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ulskotlets under N:o 107 afgifne belänkande om utvidgande af de rättigheter, sona äro mosaiske trosbekännare här i riket tillerkända, redan fattat sitt beslut i detta ämne, hafva Utskotten vid sådant förhållande, ansett serskildt utlåtande öfver förevarande motion icke erfordras; hvilket Utskotten härmed skolat hos Rikets Ständer vördsamligeu anmäla.

Betänkande , i anledning af väckt fråga om ändring uti 'nu gällande stadganden _} rörande afvittrings verket i de norra länen.

Genom remiss från Hederv. Bonde-ståndet har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet fått till behandling emotlaga en af riksd agsful I mäglige Gu» staf Glad och Johan Westermark från Westerbottens län gemensamt gjord framställning af innehåll, att då, vid den afvittring, som, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga stadga den 10 Februari 1824, inom sistnämnde län förrättas, den ordning af vederbörande landtmätare följes, att mätningen börjas från fjelltrakterne och derifrån fortsattes till kustlandet, häraf inträffat, alt läntts äldre eller odal-hemman, hvilka vid kusten äro belägna, komma i mislning af den skog och mark, dera författningsenligt tillkommer, enär densamma derförinnan redan blifvit af nybyggare så upplagen, att för dessa hemmm någon mark icke vidare står alt eihålla. I ändamål alt afbjelpa ett dylikl förhållande, hvilket ansåges destoneera obilligt, som odal-heminanen, sådant oaktadt, fortfarande måste utgöra der.s fulla skatt, hafva motionärerne, jenate bifogande af en utaf förste landtmätaren i länet ulgifven attest öfver det betydliga utmål, som saknas för hemmanen i norra delen af länet, föreslagit, att nu gällande föreskrifter i detta ämne måtte sålunda ändras, att afvittrin-gen komme att taga sin början från kustlandet och fortsättas uppåt fjelltrak-terna, dervid odal-heminanen först borde komma i åtnjutande af deras ut-mål i skogsmark; samt att, å de ställen, der kronans allmänningar redan blif-vit upptagne af nybyggen, den från de närmaste nybyggena utgående afgäld

Lag- samt Allm. Besv.- och EKon.-Utskottens Mernorialj, N.o 5o. "l raåtte minska odal-hemmanens skatt, i föihållande till det felande utmålet i skogsmark.

För behandling af denna fråga bar Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet ansett nödigt sammanträda med Lag-utskottet; men, då det af motio-närerne öfverklagade förhållande, för såvidt U.skotten, uti ärendets nuvarande outredda skick, kunnat finna, har sin grund uti en oriktig tillämpning af den åberopade författningen, samt rättelse härutinnan torde böra sökas hos vederbörande embets-myndigheter, få Utskotten, som anse frågor af föreva-rande art, de der endast röra verkställighet af redan gifne föreskrifter, ieke tillhöra Rikets S änders pröfning, hemställa,

Memorial, i anledning af erhållen återremiss af Utskottens be* tänkande N;o> 28.

Uti omförmäldta betänkande hade Utskotten, uppå anförde skäl, till* styrkt Rikets Sänder alt, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t anhålla, dt t Kongl. Majsl täcktes i nåder försländiga samtelige Dess befallningshafvan-de att, till ledning för magistraterne i städerne och uppbördsmännen på landet vid den redovisning för saköresmedel, som af dem skall afgifvas, från vederbörande öfver-räller, i god tid före summariska och special-räkningarnes »flemnande, begära upplysning, huruvida de från föregående halfår balanserade mål, deruli böter blifvit ådömde, äro afgjorda, eller om desamma fortfarande bero på öfver-rälternes pröfning.

Enligt ankomne protokolls-utdrag, liafva Högv. Preste-slåndet och Vällofi. Borgare-ståndet till Utskotten återförvisat nämnde betänkande, hvilket af He-derv. Bonde-ståndet blifvit godkändt, men af Höglofl. Ridderskapet och Adeln deremot afslageL De anmärkningar, som emot nämnde förslag inom förstnämnde tvenne Riksstånd blifvit yttrade, äro hufvudsakligen följande: att den tillstyrkta åtgärden vore öfverflödig, helst det ålåge Hof-rätterne att till Konungens befallningshafvande öfversända utslag i bötes-mål,. för att verksläl-

ias, samt saköres-längderne lemnade tillräcklig vägledning i alseende på de mål, som från under-rätt icke fullföljdes; att de upplysningar, h vilka, enligt Utskottens förslag, utaf Konungens befallningshafvande från öfver-rätterne skulle begäras, voro svåra att anskaffa, enär mycket arbete erfordrades, ej mindre för Konungens befallningshafvande att taga reda på de ifrågavarande balanserade målen, än ock för Hof-rätlerne att upprätta förteckningar å da bötes-mål, som voro oafgjorda; att det icke borde lörbises, alt, då utslag uti dvlika mål tillsändas Konungens befallningshafvande just för att verkställas, det vore Konungens befallningsbafvandes pligt att, i samma ändamål, genast efter emoltagandet, afsända dem till vederbörande uppbördsman, hvilken nästan alltid vore under-exekutor; att Kongl. Kammar-kollegii cirkulär-bref den 18 Juni 1779 i följd häraf vore obehöfligt, hvadan ett upphäfvande deraf bordt tillstyrkas; att, för undanrödjande af de svårigheter, hviika för en fullständig redovisning af balanserade saköres-medel härigenom kunde för vederbörande exekutorer uppkomma, ett stadgande kunde meddelas, af innehåll, att, då ifrågavarande utslag för verkställighet till Konungens befallningshafvande öfversändas, anteckning derom borde ske uti inhibitions-förteckuingen, hvarigenom all erforderlig kontroll bereddes; att Utskottens förslag, om det godkändes, skulle för visse embetsmän komma alt medföra elt icke obetydligt besvär, och efterlefnaden af det tillstyrkta stadgandet sannolikt icke blifva så noggrann, alt den verkan, man deraf förväntat, kunde till fullo påräknas; att då emedlerlid hvarjehanda olägenheter och lidanden för de sakfällde torde uppkomma, helst uppbörds männen ovägerligen måste ställa sig de stränga föreskriflerne uti ofvan åberopade cirkulär-bref till elterlefnad, en rättelse härutinnan vore af nöden, hvadan nämnde cirkulär-bref, hvilket tillkommit endast såsom ett rättesnöre för uppbördsmännen, men stode på sidan om allmänna lagen, borde upphäfvas; samt slutligen att de kontroller öfver böters indrifning och redovisning, som, i stället härför, kunde pröfvas erforderliga och lämpliga, af Kongl, Maj:t torde kunna bestämmas, utan alt något förslag härom afgåfves från Rikets Ständer, som till Kongl. Maj:t borde öfverlemna att i denna del förordna.

I anledning af dessa anmärkningar och hvad i sammanhang dermed blif-vit föreslaget, hafva Utskotten ytterligare tagit detta ärende under öfvervä-gande; och elwru Utskotten föreställa sig, att det utaf molionärerne åsyftade ändamål, — eller att den, som af under-rätt blifvit fälld till böter, men öfver utslaget fört klagan i högre rätt, befrias från skyldighet att, inlilldess öfver-rätt meddelat ulslag i målet, förete flere än ett diarii-bevis, — skulle, genom

genom den af Utskotten föreslagne åtgärd, kunna ernås, helst densamma af-ser att bereda vederbörande exekutorer tillfälle att, utan begagnande af den rättighet, som uti ofvananförda cirkulär-bref blifvit dem roedgifven, nemli<»en alt lid efter annan affordra de sakfällde diarii-bevis, erhålla de upplysningar, hvilka kunna vara af nöden för en fullständig redovisning för balanserade saköres-medel, vilja Utskotten likväl icke förneka, alt detta ändamål säkrare . och med mindre omgång kan vinnas derigenom, alt en underdånig anhållan framställes endast derom, att nämnde cirkulärbref till vidare kraft och ver-, kan varder upphäfvet. Den betänklighet, som, genom en sådan åtgärd, möjligen kan uppstå, i thy att vederbörande exekutorer såmedelst skulle komma alt sakna de upplysningar, som erfordras för en fullständig redovisning af saköres-medel, lärer ock böra försvinna, enär nödig kännedom i detta hänseende i allt fall torde erhållas derigenom, att Konungens befallningshafvande, Lill hvilken de ifrågavarande utslagen öfversändas för att verkställas, icke lärer underlåta att, i samma ändamål, genast efter emot lagandet, öfversända dem Lill vederbörande uppbördsman, hvilken nästan alltid tillika är under-exekutor. Med frångående af det förut ulaf Utskotten framställda förslaget, lå Utskotten, i följd häraf, hemställa,

att Rikets Ständer må uti underdånighet anhålla, det Kon^t. Maj.t täcktes, med upphäf vande af hvad uti Kongl. Kammar-kollegii cirkulär-bref den 18 Juni 177 g härom finnes föreskrif-vet, i nåder stadga, att den, som af under-rätt blifvit till böter fälld, men häröfver fört klagan i högre rätt, icke är plig-tig att, intilldess öf ver-rätt meddelat utslag i målet, utlösa och hos exekutor förete flere än ett diarii-bevis.

Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändringar uti Kongl. Taxan på arfvode fur Landtmäteri-förrätti.lngar den 18 Oktober 1834.

I ändamål att förebygga de olägenheter, som uppkommo till följd der-af, att delegare i skifteslag, genom anställande klander å erhållne förskotts-räkningar, sökt göra skiftesman jäfvig att påbörjad förrättning fortsätta, liar Herr Stenberg, uti en hos Väilofl. Borgare ståndet väckt motion, föreslagit, dels att till 23 § uti omförmälda Kongl. arfvodes-taxa måtte fogas ett tillägg, af innehåll: „hvarförutan, om handräckning begäres till utbekommande af ett sådant förskott, som omnämnes uti föregående §, skiftesmannen bör bifoga Förste Landmätarens i länet bevis derom, att räkningen blifvit af honom granskad, utan att han deri funnit något fel, och att skiftesmannen tillika, genom uppvisande handlingar, ådagalagt, att han verkställt det arbete, för hvilket han påfört delegarne arfvode; skolande Förste Landtmätaren, uppå skiftesmannens begäran, en sådan granskning ovägerligen verkställa, och bevis deiöfver meddela, utan anspråk på godtgörelse. Hvad som, vid en sådan granskning, af Förste Landtmätaren anmärkes såsom origtigt, bör ifrän räkningen utgå, innan handräckning derå erhålles; dock är det skiftesmannens rätt, ifall han så ästundar, att intaga den stridiga delen af arfvodet i den sluträkning, som tillställes delegarne; och, ifall vid förrättningens slut visas kan, att Förste Landtmätaren, vid verkställd granskning af de förskottsräkningar, efter hvilka skiftesmannen fått uppbära arfvode, i något fall orätteligen förfarit, ansvare han derföre, såsom för annat tjenste-fel; och ege så jordegaren som skiftesman rätt, att derföre ställa honom under tilltal inför laga domstol;"

dels ock att 24 § uti samma taxa måtte, till undanrödjande af allt tvifvelsmål om rät a förståndet deraf, erhålla följande förändrade lydelse: „Kmot de förskotts-räkningar, som skiftesman, under förrättningens fortgång, tillställer jordegare, må klander infot domstol icke väckas, förrän Bih. Ull R. St. Prot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 14 Häft. 1 efter skiftets slut; men så snart skiftesförrättning blifvit fulländad, åligger det skiftesmannen att, på sätt 20 § bestämmer, tillställa jordegarne fullständig räkning öfver kostnaden till hela förrättningen, hvarefter den jordegare, som vill samma räkning, i ett eller annat afseende, klandra, eger derom, efter stämning, föra talan, å landet vid Härads-rätt, och i stad vid första laga domstol imun ett halft år, från det räkningen, på sätt förberördt är, blifvit tillställd; och eger den, som med nämnde domstolars beslut i desse mål finner sig missnöjd, att besvär i vederbörande Hof-rätt anföra; hvarefter målet, utan nedsättning af revisionsskilling, må hos Kongl. Maj.t i Ju-stise-revisions-expeditionen besvärsvis fullföljas. Underlåter jordegare att inom tid, nu sagd är, å landtmäteri-arfvodes räkning klandra, hafve sjelf sedan ingen rätt att talan derå anställa; men Landtmäteri-fiskalen vare obetaget, att, då det af Förste Landtmätare, hvilken älven eger arfvodes-räk-ningar granska, eller af annan hos honom anmäles, eller anledning dertill eljest förekommer, för tjenstefel vid arfvodes-räknings upprättande Landtmätare i laga ordning tilltala; och gånge äfven i sådant fall, på sätt i nästföl-jande § sägs;“ och borde, derest den nu föreslagne redaktionen af 24 § biel ve antagen, sista meningen uti 22 § i följd häraf uteslutas.

I sammanhang med denna framställning, hvilken ansetts erfordra gemensam behandling af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva Utskotten till pröfning företagit ett af Hiksdags-fullinäktigen Olof Johansson från Stockholms län hos Hederv. Bonde-ståndet afgifvet memorial, deruti, bland annat, blifvit föreslaget, att Förste Landtmätaren i hvarje län, eller, om han är hindrad, Andre Landtmätaren måtte förpligtas att granska de af öfrige Landtmätare inom länet afgifvande räkningar öfver verkställda förrättningar, innan nämnde räkningar, enligt föreskrii ven ordning, till delegarne aflemnas; att desse räkningar ovilkorligen borde förses med bevis öfver en så beskaffad granskning, så att de betalningsskyldige, hvilka, lika litet som de vid förrättningen närvarande gode männen, kunde bedöma ifrågavarande räkningars riktighet, måtte i detta hänseende varda betryggade samt alla tvister härom, såväl å jordegarnes, som å förrättnUgsmannens sida, dymedelst förebyggas; att Förste och Andre Landtmätaren i afseende på granskningen af de arfvodes-iåkningar, som öfver af dem verkställda Landtmäteri-förrättningar skola af-gifvas, skulle ega anlita General-landtmäteri kontoret eller Landtmäteri-fiskalen, hvilken sednare en dylik granskning i allmänhet tillkommer; att något ansvar för oriktig beräkning af arfvode m. m. i följd häraf icke borde drabba den Landtmätare, som fått sin räkning sålunda godkänd, utan skulle den för nämnde förseelse hittills stadgade påföljd öfverflyttas på den, hvil-ken granskningen verkställt; samt slutligen att härigenom icke åsyftades någon inskränkning uti den jordegaren hittills tillkommande rättighet att, i händelse af befogenhet, emot dylika räkningar anställa klander vid domstol inom den tid, som i detta hänseende nu finnes föreskiifven.

Utskotten hafva noggrant öfvervägat hvad af motionärerne i förevarande hänseende blifvit föreslaget; och ehuru Utskotten, å den ena sidan, visserligen icke vilja förneka billigheten af stadgandet uti 22 § af Kongl. Taxan på arfvode för Landtmäteri-förrättningar, — hvarigenom Landtmätare blifvit tillagd rättighet att, der dylik förrättning af den vidlyftiga beskaffenhet, att den första året icke kan medhinnas, eller densamma ulan Landtmä-tares vållande varder uppskjuten, efter afgifven räkning, uppbära tre fjerde-delar af arfvodet för det af honom verkställda arbete, •— kunna Utskotten likväl, å den andra sidan, icke undgå att anmärka, hurusom, till följd af detta stadgande, jordegaren fått sig ålagd en betalnings-skyldighet, hvilken livarken af honom sjelf i allmänhet kan till riktigheten undersökas, eller för hvars kontrollerande han fått sig anvisad rättighet att anlita biträde af vederbörande embets-myndigheter. Att en betänklig olägenhet häraf måste uppkomma, lärer lätteligen inses; och denna olägenhet blifver än mera kännbar, om åt de ifrågavarande stadganderne gifves den tolkning, som skulle jordegare icke ega rätt att klandra afgifna förskotts-räkningar, utan denna rätt först inträda, då skiftesmannen, efter slutad förrättning, tillställt delegar-ne fullständig räkning öfver hela kostnaden; i hvilket fall en skiftesman tillätes att, under en flerårig förrättning, utan all kontroll, uppbära betalning efter förskottsräkningar, endast med hänvisning (ill den rätt att klandra pålöringarne, hvilken vid skiftets slut delegarne tillkommer. En rättelse härutinnan synes i följd häraf vara af nöden; och densamma skulle, efter Utskottens omdöme, lättast kunna vinnas, om, i sammanhang härmed, ett stadgande intoges, som dels berättigade jordegare att, för granskning af erhållen förskottsräkning, för hvilken betalning äskas, anlita Förste Landt-mätarens i länet biträde, dels ock fritoge jordegare från skyldighet att till förrättningsmannen utgifva större del af det belopp, denne för det verkställde arbetet eger att såsom förskott uppbära, än som vid en så beskaffad granskning blifvit godkändt. En dylik föreskrift skulle, jemte det densamma vore i hög grad billig, såsom endast åsyftande att för jordegare bereda tillfälle att kontrollera det påförda arfvodes-beloppet, efter Utskottens tanka, tillika förebygga de tvister och rättegångar, som, på sätt en af motionärerne anmärkt, under loppet af förrättningen nu ofta uppkomma, samt äfven göra det för lagstiftaren möjligt att, utan olägenhet för jordegaren, genom ett uttryckligt stadgande uppskjuta dennes klander-rätt i afseende å erhållen arfvodes-räkning, intilldess, vid förrättningens slut, sådant klander öfver den afgifvan-de sluträkningen i ett sammanhang finge anställas. För den embetsman, hvilken får sig ålagd skyldigheten att, uppå anfordran af jordegare, nämnde granskning verkställa, uppstår visserligen, till följd häraf, en tillökning i tjen-stegöromalen; men då vederbörande jordegare, för erhållande af denna kontroll, gerna lära underkasta sig att härför utgifva en skälig ersättning, hvilken, i händelse räkningen befinnes origtig, i allt fall borde, genom afdrag å Landtmätarens arfvode, böra dem ersättas, föreställa Utskotten sig, att för den ifrågavarande tjenstemannen sålunda kan beredas en vedergällning, hvilken motsvarar det förökade arbetet.

Utgående från dessa åsigter, hafva Utskotten trott sig böra de gjorda framställningarne i så måtto understödja, som Utskoiten vördsamligen föreslå Rikets Ständer

att, uti underdånig skrif velse, anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdande författning, i .Nåder stadga, dels att det skall åligga Förste Landtmätaren i hvarje länatt, uppå anfordran, jordegare, emot ersättning och inom viss tid, som af Kongl. Maj-.t, efter vederbörandes hörande, jemväl torde i Nåder bestämmas, verkställa granskning af de arfvodes-räkningar, Landt-mätare för utbekommande af sådant förskott, som omnämnes uti 22 af Kongl. Mapts förnyade Nådiga Taxa på arfvode för Landtmäteri-förrättningar den 18 Oktober 1834, under pågående förrättning, till jordegare aflemnar, samt deröfver meddela bevis, innehållande intyg om räkningens riktighet, eller, i motsatt fall, anmärkning om det belopp, hvilket, såsom felaktigt, derifrån bör utgå-, hvarefter och derest visas kan, att Förste Landtmätaren vid granskning af förskottsräkning, derföre skiftesmannen redan fått uppbära arfvode, i något fall orätteligen förfarit, sådant skall anses såsom annat tjenstefel, der för så jordegare, som Skiftesman, ega rätt att honom vid laga Domstol tilltala ;

dels ock att efterföljande uti högstberörde Nådiga Taxa måtte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen-,

År Landtmäteri-förrättning af den vidlyftiga beskaffenhet, att den första året icke medhinnas kan, eller varder den utan Landtmätares vållande uppskjuten-, då må Landtmätare, efter till jordegare afgifven räkning, under vi/kor, som i näst-följande sägs, uppbära trefjerdedelar af nämnde räknings belopp.

T redskas jordegare att Landtmäteri arJ vode betala, njute Landtmätare hos Konungens Befallningshaf vande skyndsam handräckning till dess utbekommande; och vare den som vid f örrättningens slut jorden innehafver, alltid skyldig att, utan af seende å i gande-rätts-j börds- eller konkurs-tvister, Landtmäteri- arf vode gälda Ej må dock handräckning till arf vodets utbekommande Landtmätare lemnas_} utan han derjemte styrker, det arf vodes räkningen, på sätt och i den ordning i 20 sägs, blif-vit upprättad och jordegarne tillställd; hvarförutan, om ha d-räckning begäres till erhållande af ett sådant förskott, som om-nämnes uti föregående §., serskildt iaktta ges: att jordegare lemnas tillfälle att få en dylik räkning granskad af Förste Landtmätaren i länet; att; der en sådan granskning föregått och med Förste Landtmätarens bevis styrkes, att räkningen finnes uti en eller annan del felaktig, jordegare ej må kunna åläggas att utbetala mera än $;delar af det godkände beloppet, med afdrag likväl af granskningskostnaden, hvilken, i sådatit fall, medelst af räkning å arfvodes beloppet, bör jordegaren ersättas; Skiftesmannen dock obetaget att, i fall han så åslundar, intaga den stridiga delen af arfvodet i den sluträkning, som del-egarne tillställes.

Emot de förskotts räkningar, som Skiftesman, under förrättningens fortgång, tillställer jordegare, må klander inf ör Domstol icke väckas, förrän efter skiftets slut-, men så snart skiftes för i ättningen blifvit fulländad, åligger det Skiftesmannen att, på sätt 20 bestämmer, tillställa jordegarne fullständig räkning öfver kostnaden till hela förrättningen, hvarefter den jordegare, som vill samma rakning, i ett eller annat afseende, klandra, eger deroni efter stämning föra talan, å landet vid Häradsrätt, och i stad vid första laga Domstol, inom ett halft är från det räkningen, pä sätt förrberördt är, jordegare tillställd blifvit-, och eger den, som med nämnde Domstolars beslut i desse mal finner sig missnöjd, att besvär i vederbörande Hof-rätt anföra-, hvarefter målet, utan nedsättning af Revisions-skilling, må hos Kongl. Maj-.t i Justitiae-revisions-expeditionen besvärsvis fullföljas. Underlåter jordegare att inom tid, nu sagd är, ä Landtmäteri-ar[vodes räkning klandra, hafve sjelf sedan ingen rätt att talan derå anställa-, men Landtmäteri-fiska-len vare obetaget. att, då det af Förste Landtmätare, hvilken ä ven eger arjvodes-räkningar granska, eller af annan hos honom anmäles, eller anledning dertill eljest förekommer, för tjenstefel vid arfvodesräknings upprättande Landtmätare i laga ordning tilltala-, och gånge äfven i sådant fall, på sätt i näst-följande sägs.

Uttänkande, i anledning af väckta frågor om förklaring eller tillägg i 5 § af. Kongl. Förordningen om socknestämmor i riket den 29 Augusti 184-3.

Högvördiga Preste-ståndet har, till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet remitterat tvenne serskilda, i detta ämne väckta motioner, nemligen: l:o af Herr Biskop Hallström, som föreslagit, att röstlängd för sockenstämma må, emot stadgad vedergällning, för hvarje församling årligen uppgöras af den tjensteman, som mantals- och skattskrifning förrättar, ordnas på sätt uti Kongl. förordningen om socknestämmor i Stockholms stad finnes föreskrifvet, tillställas kyrkoherden inom kort tid, t. ex. en månad efter det Taxerings-komitén dess göromål afslutat, derefter å snarligen utlyst socknestämma granskas och sedermera tjena till efterrättelse, intill dess ny längd varder uppgjord och justerad; den röstberättigade likväl obetaget, att, derest han icke i röst-längden blifvit vederbörligen antecknad, eller (ill oriktigt belopp upptagen, eller ock först sedermera rösträtt förvärfvat, att styrka denna sin behörighet inför sockenstämma, som må ega att förhållandet pröfva och afgöra. I sammanhang härmed och på det en större bestämdhet och en närmare likstämmighet emellan föreskrifterne i detta ämne måtte vinnas, har motionären hemställt, att hvad sistberörde Kongl. förordning uti 5:te och 6:te mom. af 5 § innehåller rörande rösträttens utöfning, äfven måtte varda allmänneligen gällande; och

2:o af Herr Biskop Heurlin, som anmärkt, att det uti 5 § 6 mom. af Kongl. förordningen om socknestämmor i riket intagne stadgande att „röst-egande må genom fullmakt till annan öfverlåta sin talan och rösträtt å sock-ntstämma,“ innebär en tvetydighet, hvilken gifvit anledning dertill att nämnde stadgande blifvit på olika sätt tolkadt och tillämpadt. Sålunda hade, efter hvad motionären uppgifvit, pastor i en församling ansett den person, till hvilken rösträtt och talan blifvit öfverlålen, sjelf böra vid socknestämmau

Bih. till R. St. Prot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 15 Häft. 1 ega rösträtt, men en dylik uppfattning hade af vederbörande embets-myn-digheter blifvit ogillad, och det ifrågavarande stadgandet så tolkadt, att röst-egare egde att, till hvilken person som helst, röstberättigad eller icke, samt boende inom eller utom församlingen, sin rösträtt öfverlåta. Den förra meningen hade, efter motionärens förmenande, det vigtiga skäl för sig, att, då sockenstämman icke är att betrakta såsom en domstol, af hvilken egentliga rättsfrågor slitas, utan densamma endast upptager frågor, dé der uteslutande röra församlingens enskilda angelägenheter, talan dervid icke eller borde förunnas andre, än dem, hvilka kunde anses intressera sig för desse angelägenheter. Till förekommande af tvister i detta afseende, har motionären hemställt, att en förklaring måtte meddelas, som bringade det ifrågavarande stadgandet i ordagrann öfverensstämmelse med hvad uti Kongl. förordningen om sockenstämmor i Stockhoms stad i denna punkt finnes löreskrifvet.

Vid föredragning till remiss af sistberörde motion, har Herr Prosten Grönvall, hvilken förklarat sig deruti instämma, tillika fästat uppmärksamhet å behofvet af ett förtydligande af 4 mom. af samma §, hvaruti stadgas, att rösträtt i sockenstämma icke tillkommer den som står under andras husbonde-välde. Fråga hade inom motionärens hemort mer än en gång uppstått, huruvida en inspektor eller förvaltare af annans egendom vore att hänföra till dem, som stå under andras husbondevälde, i den mening, att rösträtt vid sockenstämma kunde honom förmenas. Den satsen hade blifvit yrkad och jemväl i rättegångsväg drifven, att en sådan person, såsom annor inans tjenare, icke egde utöfva en dylik rösträtt, icke fens vid det förhållande, att han erlade bevillning, efter 2:a artikeln, till det belopp, som dertill annars kunnat göra honom berättigad, eller till och med icke då, när han, såsom egare eller arrendator af annan fastighet inom församlingen, obestridligen syntes böra en dylik rättighet åtnjuta.

Desse memorial och anföranden, hvilka allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet ansett sig böra gemensamt med Lag utskottet behandla, hafva de förenade Utskotten tagit under öfvervägande; och hvad först vidkommer det väckta förslaget, att, för utrönande af hvarje församlings-medlems rösträtt vid sockenstämma, röstlängd årligen borde af vederbörande tjensteman upprättas och kyrkoherden tillställas, äfvensom de af motionären i sammanhang härmed yrkade bestämmelser; så, ehuru Utskotten föreställa sig, att antalet af de personer, hvilka för näring, rörelse, handverk eller lön erlägga bevillning efter 2:a art. till det belopp, att det medförer rösträtt i sockenstämma, på landet i allmänhet torde vara ganska ringa, — hvilken förutsättning jemväl, efter livad utskotten trott sig finna, utgjort anledning dertill, att utförligare bestämmelser i fråga om röstlängds upprättande och ordnande, icke b ifvit uti den åberopade Kongl. förordningen intagne, — lärer det likväl, efter Utskottens omdöme, kunna inträffa, att yrkande om en dylik rösträtt framställes, samt att, vid sådant förhållande, behof af en behörig längd, till kontrollerande deraf uppkommer. I ändamål att bereda ordförande i sockenstämma tillfälle, att, der så nödigt pröfvas, från vederbörande embetsman erhålla de uppgifter, som i ofvanberörde hänseende kunna erfordras, hafva Utskotten, som ansett sig sakna skäl att förslaget i vidsträcktare mån för-ordä, trott sig böra vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,

att i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdad författning, i nåder stadga, att vederbörande häradsskrifvare, eller, i stad, den embetsman som skattskrif-ning förrättat, må vara pligtige, att, der församlingen så önskar, uppå anfordran af församlingens kyrkoherde, eller den hans tjenst förrättar, emot lösen, som af församlingen skall ersättas, aflemna förteckning, upptagande det röstetal, som på grund af bevillning efter 2:a art- för näring, hand-perk eller lön, medlemmar af församlingen tillkommer.

Beträffande vidare de anmärkningar, som blifvit framställda emot nu gällande bestämmelser uti 4 och 6 mom. af 5 § uti omförmälda Kongl. förordning; så hafva Utskotten å den ena sidan visserligen icke förbisett, att lagstiftaren genom de ifrågavarande stadganderne haft för afsigt att förekomma, dels att personer, som till följd af deras ställning vanligen befinna sig uti ett större beroende af andra, hvilket kan verka hinderligt för den sjelf-ständighet, som hos en röst-egande bör förutsättas, må uti öfverläggningar och beslut vid sockenstämma deltaga, dels ock att_? enär, vid en dylik sammankomst endast afhandlas frågor rörande kommunens enskilda angelägenheter, andre än församlingens röstegande medlemmar dervid må föra talan; men Utskotten hafva tillika, å den andra sidan, icke kunnat lemna oanmärkt, hurusom, (ill följd af denna inskränkning, flera olägenheter kunna uppkomma. Jemförer man dessa föreskrifter med hvarandra och dervid tillika åt det sednare stadgandet gifver den tydning, att med ordet „annan“ förstås röst-egande, hvilken tolkning med vanligt språk-bruk närmast torde öfverensstäm-ma, så finner man, bland annat, att, genom ifrågavarande inskränkning, en röstegande husbonde betagits rättighet att till förvaltaren af dess egendom öfverlåta sin talan och rösträtt vid sockenstämma. Att ett dylikt förbud, hvilket, om det ock i allmänhet icke efterlefves, likväl uti de ofvananförda bestämmelserna finnes nedlagdt, måste för en frånvarande eller utom församlingen vistande husbonde, gifva anledning till betänkliga olägenheter lärer lätteligen kunna inses. I ändamål att afhjelpa det missförhållande, som, vid tillämpning af ifrågavarande stadganden sålunda kan uppkomma, hafva Utskotten ansett sig böra vördsamlingen föreslå Rikets Ständer,

att uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder stadga, att 6 mom. af 5 § uti ofvanåberopade Kongl. förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse'. „röstegande må, genom fullmakt, till annan inom församlingen bosatt person, eller ock till sin eg endoms-förvaltare, äfven om denne är utom socknen boende, öfverlåta sin talan och rösträtt å sockenstämma"

Emot Utskottens i förra punkten af omförmälda betänkande fattade beslut, har Riksdags-fullmägtigen Petter Jönsson från Jönköpings län sig reserverat, af skäl, att den tillstyrkta åtgärden, enligt hans tanka, endast skulle föranleda en onödig kostnad för församlingen.

Utlåtande, i anledning af anmärkningar vid Utskottens Betänkande, angående förklaring af hvad med »matlag„ rätteligen bör förstås, samt föreslagen ändring uti Kongl. Kammar-Kollegii kungörelse den 20 Julii 1830.

Berörde, under N:o 32 afgifne Betänkande, hvilket af Hederv. Bonde-Ståndet är bifallet, men af Högv. Preste-Ståndet afslaget, har af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet blifvit till Utskotten återremitterad t, i följd af anmärkningar, framställde utaf Herrar von Hart-mansdorff, Printzenschöld, Indebetou, Billström och Lagergren, hvilka dervid hufvudsakligen anfört: att den förklaring öfver livad med matlag bör förstås, livilken af Utskotten afgifvits, vore alltför inskränkt, helst deral icke kunde inhemtas hvarken huru långt mantalen uppåt finge sammanslås, eller nedåt fördelas för att utgöra ett matlag eller en rök; att, ehuru flere af de utskylder, som efter denna beräkningsgrund förut erlagts, numera bli!vit af-skaffade, en mängd afgifter och bidrag, serdeles i kommunalväg och till eccle-siastike tjenstemäns allöning, ändock återstode, hvilka erfordrade att begreppet af matlag eller rök närmare bestämdes; att då 26 Kap,. 1 § Byggninga-Balken, i fråga om kyrkobyggnad, innehåller, att byggnadsvirke, körslor och annan kostnad dertill utgöres efter hemmantal, men dagsverken efter matlag, häraf blefve en följd, att, uti församlingar, der öfverenskommelse Sockne-männen emellan i sistnämnde hänseende icke kunde träffas, en hel sätesgård, bestående af 3 eller 4 mantal, livilken af innehafvaren sköttes under eget bruk, med ett enda matlag, ej komme att ansvara för större dagsverks-skyl-dighet än ett torp, hvilket förhållande dock vore i hög grad obilligt; att ordet »matlag,, uti vår lagstiftning egde en tvåfaldig betydelse, enär dermed afsåges, dels en viss, under serskildt bruk varande hemmansdel, dels ock sjelfva familjen eller hushållet, oberoende deraf huruvida denna egde jord eller icke, uti livilken sednare mening ordet matlag uti 10 § 2 mom. uti nu gällande stadga om fattigvården ock förekomme; att tvister emellan fattig-vårds-styrelserne och enskilde personer inom kommunen voro att befara till följd af tvetydigheten och obestämdheten, huru långt man borde utsträcka begreppet »matlag» i denna sednare betydelse, helst det ofta inträffade, att enskilde arbetare, för längre eller kortare lid, hade sin egen hushållning, eller egen »disk och duk;,, samt att på grund af sådant allt, en fullständig utredning af förevarande fråga, dertill Utskotten af de i ämnet väckte motioner haft tillräcklig anledning, vore af behofvet påkallad; varande af Herr von Harlmansdorff, under erkännande af svårigheten för Utskotten alt härutin-nan uppgöra ett tillfredsställande och fullständigt förslag, tillika hemställdt, huruvida icke det åsyftade ändamålet säkrast kunde ernås derigenom att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhöllo dels om en undersökning, til! utrönande i hvilka och huru många fall utskylder nu erläggas efter matlag, dels ock att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Rikets Ständer en författning, hvarigenom begreppet matlag eller rök, antingen närmare bestämdes, eller ock denna grund för utskylders utgörande alldeles afskaffatfes och ersattes genom beräkning efter hemmantal, taxering eller livilken annau norm, som i detta afseende kunde finnas lämplig.

Utskotten hafva tagit i noga öfvervägande livad sålunda blifvit er-inradt; och ehuruväl Utskotten föreställa sig, att flere af de olägenheter, hvilka inträffa genom antagande af „ matlag,, såsom beräkningsgrund för hvarjehanda prestationer och tjenstbarheter, lämpligen skulle kunna förekom-mas af kommunerne sjelfva, hvilkas medlemmar torde vara oförhindrade att, genom öfverenskommelser sig emellan, afhjelpa eller jemna de vid tillämpning af denna princip, till följd af lokala omständigheter förefunne missförhållanden, vilja Utskotten likväl icke förneka vigten deraf, att, genom den Lagstiftande maktens åtgärd, sådana föreskrifter i förevarande fall varda meddelade, att nämnde missförhållande rättas, samt de tvister, hvartill obestämdheten uti de nu gällande stadganderne föranleder, för framtiden förebyggas. Svårigheten för Utskotten att uti ärendets nuvarande outredda skick härutinnan föreslå några bestämmelser, hvilka skulle kunna ega anspråk på antaglighet, lärer emedlertid lätteligen inses. Vid sådant förhållande, och då Utskotten icke vilja förneka giltigheten af de anmärkningar, som vid frågans förehafvande inom Riks-stånden emot det afgifna förslaget blifvit yttrade, återstår för Utskotten ingen annan utväg, än att, med från-trädande af samma förslag, vördsamligen hemställa,

att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet frambära den önskan, att Kongl. Maj:t täcktes, dels i nåder föranstalta om en undersökning, för utrönande, i hvilka fall, af gifter och prcestationer nu utgöras efter matlag, dels ock, efter det en dylik undersökning egt rum, genom nådig proposition till Rikets näst-sammanträdande Ständer föreslå antagande af en författning, hvarigenom begreppet „matlag„ ellep „rök_n närmare bestämmes, eller ock denna grund för utskyl-ders utgörande helt och hållet eller i vissa fall afskaffas och ersättes genom beräkning efter hemmantal, taxering, eller hvil-ken annan grund, som för ändamålet kan i nåder finnas lämplig.

af Herr Grefve Sparre, E. „Uti det af Utskotten, under N:o 32 afgifna, betänkande öfver ifrågavarande ämne hade Utskotten föreslagit Hikets Ständer;

att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majtt täcktes, med ändring af hvad Kongl. Brefvet den 19, Junii 1830 härom innehåller, i nåder stadga, att, då någon i en och samma by innehafver tvenne eller flera hemmansdelar, vare sig under samma eller olika hemmansnummer, hvilka hemmansdelar tillsammans icke öfverstiga ett mantal, och han dem sjelf brukar och begagnar, dessa hemmansdelar må, i afseende på de afgifter och onera, som efter matlag eller rök utgå, blott för ett matlag eller en rök beräknas.

Detta förslag, som synes mig grundadt på rättvisa och billighet, är af Hederv. Bondeståndet bifallet; och af diskussionerna inom de öfriga Riksstånden hade Utskotten efter mitt förmenande icke anledning att frånträda detsamma. Jag fortfar således i mitt tillstyrkande af samma förslag.

Beträffande åter betydelsen af ordet" „matlag„ eller „rök„, då detta ord tankes oberoende af innehafvande hemmansbruk, så synes mig betydelsen vara klar och ingalunda i behof af förklaring. Jag förstår dermed „ett hushåll med egen disk och duk,, enligt gammalt lagspråk; eller ett hushåll som lefver af sjelfständigt yrke eller näringsfång. Enligt detta ordaförstånd äro från matlags-beräkning undantagne: Statfolk, eller de som lefva i annans bröd, men icke jordtorpare, eller sjelfständige arbetare. Så vidt jag erfarit öfverensstämmer detta med den allmännaste uppfattningen af ordet matlag.

Hvad slutligen angår olämpliglieten af matlagsberäkningen i fråga om vissa prestationer, så är jag äfven i detta afseende af olika mening med Utskotten. De prestationer, som utgöras efter matlag t. ex. dagsverken till kyrkobyggnad (Jy körslor o s. v. utgå efter hemmantal), skallgång och dylika, äro af den beskaffenhet att de synes mig böra utgå efter husliållen. Hvarje hushåll bör nemligen i sin mohn deltaga i uppförandet af den gemensamma kyrkan, dä afgifterna för detta ändamål uttaxeras efter hemmantalet. Hvarje hushåll med egna kreatur har nästan lika intresse i rofdjurens ut-ödande, och bör således dertill lika bidraga. Någon förändring i denna beräkningsgrund synes mig således icke nödvändig, och den föreslagna underdåniga skrifvelsen således onödig. Å de orter, der lokala förhallanden må kunna föranleda till någon jemkning, må den bero på öfverenskommelse.

N:ö 54.

Betänkande, i anledning af väckta frågor cm förändring uti nu gällande stadganden, i fråga cm deltagande i byggnad och underhåll af Kyrko- och Prestegårds- samt andra allmänna byggnader.

Utskotten hafva uti detta ämne fått emottaga nedanstående motioner, nemligen:

i;o af herr Prosten Arrhenius: alt Kongl brefvet den ii Mars 1765 måtte upphäfvas, samt soldater, derest de icke för tillfället äro kommenderade, förpliglas att, i likhet med öfrige matlag inom församlingen, deltaga i kyrkobyggnad jemte ofriga byggnads-arbeten, derlill dagsverken af kommunen elter matlag utgöras; i sammanhang h varmed motionären anmärkt beholvet af bestämd föreskrift, huruvida icke dagsverken till kyrkobyggnad böra utgöras äfven för sådana hemman eller hemmansdelar, h vilka, begagnade såsom utbruk, antingen icke äro bebodda eller ock endast af statfolk bebos, äfvensom huruvida icke statfolk i allmänhet, i likhet med torpare och dagakarlar, må anses utgöra matlag och, såsom sådane, i kyrkobyggnad deltaga;

2:0 af riksdagsfullmäktigen A. J. Sandstedt från Jönköpings län: att, med ändring af stadgandet i 26 kap. 2 och 4 §§ byggninga-balken, egare af säterier, ladugårdar samt afhysta rå- och rörs-hemman måtte åläggas att, lika med ega>e af annan jord, deltaga i byggnad och underhåll af prestgård, tingshus samt häradsfängelse;

3:o af riksdagsfullmäktigen Lars Magnus Knutsson från Östergöth-lands län, som uti tvänne serskilda i ämnet afgifna memorial hemställt, dels att all jord, af hvad natur den vara må, måtte åläggas att efter för-Bib. till B. St. Erot. ISit & livd. 7 Sami. 2 Afd. iö käft. 1 medladt hemmantal bygga och underhålla allmänna hus, från hvilken skyldighet befrielse endast borde förunnas sådane hemman, hvilka serskildt fått sjo- ålagdt något annat besvär, hvars utgörande kunde förhindra dem att tdl större eller mindre del uti ifrågavarande onus deltaga; dels ock att kyrko-herdarne måtte förpligtas att, utan församlingarnes biträde, sjelfve bygga och underhålla deras boställen, för hvilket ändamål en underdånig skrif-velse i ämnet, med anmälan om behofvet och lämpligheten al en dylik ändring, borde från Rikets Ständer till Kongl. Maj:t aflåtas;

4:o af riksdagsfullmäktigen Johan Johansson från Östergöthlands län: att 2 och 4 §§ kap. byegninga-balken måtte erhålla följande förän

drade lydelse, nemligen: den förra: ”Alla, som i socknen bo, skola utan undantag efter oförmedlade hemmantalet prestgård bygga”; och den sednare: ”alla, som i häradet bo, skola, efter förmedlalt hemmantal, bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse, jemte öfriga för häradets behof nödiga ansedde hus och byggnader;”

5:o af riksdagsfullmäktigen Adolf Fredriksson från Upsala län: att för de delar af riket, hvarest, i fråga om kyrko-byggnad, stadgandet uti 26 kap. 1 § byggninga-balken är gällande, den ändring måtte vidtagas, att bvggnads-virke, körslör, dagsverken och annan kostnad, som tarfvas för byggnad eller reparation af kyrka, klockstapel, kyrkomur, socknestufva, fat-tigstufva samt skolehus, för hvilken sednare byggnad socknemännen. jemlikt särskild författning, åligger att, i likhet med hvad om kyrkobyggnad är stadgadt, ansvara, skola efter förmedlade hemmantalet al de besutne inne-vånarne utgöras, samt att öfrige innebyggare, hvilka ej ega fastighet, men bushåll eller matlag, niåga bidraga till de för byggnaden behöfliga dagsverken efter lämplig grund; så att, då ett helt hemman bestrider sex dylika dagsverken, dessa hushåll eller matlag, hvar lör sig, ma utgöra det sjunde;

6:0 af riksdagsfullmäktigen Pehr Olsson från sistnämnde län: att, med ändring af föreskriften uti ofvananförde Kongl. bref, soldater och andra af gemenskapen utaf arméen måtte, i likhet med öfrige inom socknen bosatte, medelst dagsverken efter matlag bidraga till uppbyggande af kyrka, skolhus, med flera allmänna byggnader, som uti 26 kap. 1 § byggninga-balken omnämnas;

af riksdagsfullmäktigen Bengt Gudmundsson fran Hallands län: att, då inom nämnde län ett godtyckligt förfarande ej mindre i fråga om byggnadsskyldighet vid prestgård, än ock i afseende å afgifter till pastorerne lör barndop, vigsel, begrafningar och andra extra förrättningar å de sednares sida gjort sig gällande, hvadan behof af närmare bestämmelser i nämnde hänseende vore för handen, ett stadgande måtte utlärdas af innehåll, alt allmogen i alla de församlingar inom nämnde län, hvarest den icke enligt fastställd konvention åtagit sig prestgårdsbyggnad och underhåll, varder från en sådan skyldighet befriad; äfvensom att, i fråga om presterska-pels godtgörelse för begrafningar, biudvigsel, barndop och öfiige extra förrättningar, Kongl. förordningen om Skånska presterskapels uppbörd den r6 Oktober 1^23 förblifver gällande äfven lör Halland, intilldess serskiid författning i delta hänseende lör nämnde provins kan varda utfärdad;

8:o, 9:0, 10:0, 1 r :o, 12:0 och i3:o af riksdagsfullmäktige Bengt Petter Skantze från Hallands län, Jnders Gunnarsson från Elfsborgs län, Erik Carlsson och Olof Johanson från Stockholms län, P. J. Pettersson fiån Jönköpings län samt J. Bergström fran Skaraborgs län, hvilka uti seiskil-da memorial, jemle yrkande om förändrade bestämmelser i afseende å lik-stols-afgiflen och öfriga presterskapet tillkommande löne-rättigheter, tillika hemställt, att, med ändring af hvad 26 kap. 2 § byggninga-balken innehåller, kyrkoherdarne måtte åläggas alt sina boställen sjelfve bygga och underhålla.

Dessa motioner hafva Utskotten till gemensam pröfning förehaft; och hvad först vidkommer frågan om skyldighet lör kyrkoherde alt sjelf bygga och underhålla prestegårds-byggnad, samt den befrielse härulinnan, som för församlingen blifvit yrkad, så få Utskotten, i anledning af nämnde förslag, vördsamt erinrat alt kyrkoherdarnes rättighet alt ei halla och försam— lingarnes skyldighet att bygga vissa hus å prestgård utan tvilvel vant beräknad och måste betraktas såsom en till presternes aflöning hörande förmon, den der äfven från urminnes tid presterskapet tillkommit; att något gällande skäl för borttagande af denna förmon och en deraf föranledd förminskning i nämnde embelsmäns löner icke synes vara för handen; att, hvad angår kyrkoherdes skyldighet att å församlingens hus vid prest-gård bekosta reparationer, stadgandet i 2 § af 26 kap. byggninga-balken, — det kvrkoherde skall med egen kostnad vidmakthålla de hus, han af sockne-männen fått emottaga, samt att, då de af ålder och bruk och icke af pre-stens vanrykt förfalla, socknemännen skola dem bättra och bygga — torde innefatta tillräckligt fullständiga och i möjligaste måtto tydliga föreskrifter angående prestens och församlingens ömsesidiga skyldigheter i detta afseende; och hemställa Utskotten, som, till följd af sådant allt, ansett sig sakna skäl alt motionärernes förslag både i ena och andra fallet understödja, om icke de gjorda framställningarne i dessa delar må förfalla.

Hyad serskildt angår frågan om byggnads- och uuderhålls-skyldigbeten af p: eslgårdarue i Halland samt den belrieise för församlingarne, hvilken motionären, under åberopande af åtskilliga i ämnet utfärdade författningar, härutinnan yrkat; så hafva Utskotten, vid granskning af de serskilda föreskrifter, hvilka i detta hänseende finnas att tillgå, kommit till den öfver-tygelse, att de stadganden angående byggnads- och underhålls-skyldigheten af prestgård, som i öfriga delar af riket, med undantag endast af Skåne och vissa socknar i Blekinge, — för hvilka, enligt serskilde Kongl. resolutioner, ett undantag härifrån eger rum, — äro gällande, äfven böra tillämpas i afseende å Halland, för så vidt nemligen icke visas kan, alt församlingarne från en dylik byggnads- och underhålls-skyldighel åtnjutit befrielse, i hvilket fall, jemlikt Kongl. resolutionen den i Augusti 1727, härmed skall förhållas, såsom förut vanligt varit. Då förhållandet i denna del synbarligen varit olika på olika ställen, samt det således måste ankomma på domarens pröfning för hvarje serskildt fall, huruvida en sådan befrielse eger rum eller icke, få Utskotten, jemte erinran derom, alt ett generelt stadgande härutinnan till följd häraf skulle ingripa uti den enas eller andras häfdvunna rätt, vördsamt hemställa,

Beträffande vidare en del motionärers förslag om skyldighet för egare af sätes- och ladugårdar samt rå- och rörs-hemman alt deltaga i uppförandet och underhållandet af prestgård, tingshus och härads-fängelse; så hafva, efter hvad Utskotten inhemtat, framställningar af enahanda syftning med de ifrågavarande vid flere föregående riksdagar och sednast vid sislhållne riksmöte varit väckte, utan att likväl tillvinna sig Rikets Ständers bifall. Såsom skäl för afstyrkande af nämnde förslag hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, till hvilkas behandling dessa frågor öfver-Jemnats, bland annat, yttrat, att då berörda fastigheter, genom en häfdvun-nen befrielse från deltagande i ett allmänt besvär, måste anses hafva erhållit ett ökadt värde, som vid verkställde arfskiflen eller köp otvifvelaktigt kommit i beräkning, syntes det icke vara med rättvisa förenligt alt uti samma frihet tillvägabringa en förändring, som ej utan eganderättens rubbning kunde verkställas. Dessa skäl, uti hvilka de nu förenade Utskotten till alla delar instämma, synas ännu vara lika gällande, bvadan Utskotten derå jemväl grunda deras vördsamma tillstyrkan,

att molionärernes förslag i dessa delar icke må föranleda till någon åtgärd.

Vidkommande åter ifrågasatt yrkande, att kostnaderne för kyrko- oeh pyestegårds-byggnad borde efter förmedladt hemmantal beräknas, så kunna Utskotten icke heller nämnde förslag godkänna. Då vid förmedling af hemman a landet ett oförändi ad t bibehål lande af nämnde byggnads-skyldighet efter förra mantalet ingått, samt en lindring i detta besvär på grund af förmedlingen skulle leda Lill ett stundom kännbart betungande för öfrige hemmansegare inom socknen, lärer den föreslagne ändringen icke vara med billighet och rättvisa fullt förenlig; af hvilken anledning Utskotten ock hemställa,

Deremot och hvad angår frågan om soldaters deltagande i kyrkobyggnad; så enär det, enligt 26 kap. 1 § byggninga-balken, åligger alla, som i socknen bo, att, vid byggnad och underhåll af kyrka och hvad dertill hörer, med dagsveiken biträda, halva Utskotten ansett det, genom Kongl. bref-vet den 1 t Mais i"65, för ett serskildt fall, i anledning af anförda besvär, meddelade förklarande, att emot vanligheten soldater icke böra åläggas deltagande i kyrkobyggnad, ingalunda böra erhålla den vidsträckta tillämpning, att soldater och krigsfolk i allmänhet derigenom frikallas från en slik dagsverks-skyldighet, den de, efter Utskottens tanka, icke kunna eller böra undandraga sig, då de icke äro i tjenstgöring stadde. Då likväl olika begrepp om lätta förståndet af högstberörde nådiga bref kunna till tvister härom föranleda, få Utskotten, till förekommande deraf, föreslå, att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet må anhålla om utfärdande af en sådan lag-förklaring r

att, der ej annorlunda finnes stadgadt, eller ser skild öfverens-kommelse är träffad, soldater och annat krigsfolk böra, dä de icke i tjenstgöring stadde äro, lika med alla andra, som i socknen bo, efter matlag utgöra dagsverken vid kyrkobyggnad med hvad dertill hörer, pä sätt 26 kap. 1 Byggninga-balken innehåller.

De förändrade grunder för utgörande af dagsverken till byggnad eljer reparation af kyrka, klockstapel och socknestufva, med hyad mera dertill hörei, som af en motionär blifvit fögeslagne, hafva Utskotten icke ansett sig ega skäl att förorda, helst en dylik ändring skulle komma alt för de föf-samhngs-medlemmar, hvilka ega jord, medföra en tillökning i dagsverks-skyldigheten, h vilken, eller b tskotlens omdöme, vore destomera obillig, som jordeg.ne härlörulan måste eller hemmantalet bidraga med byggnads-virke, köislor och annan kostnad, och dymedelst få vidkännas en så ojemförligt »törie tunga, all, om ock någon lindring uti förevarande fall af dem skulle tillgodonjutas, sådant icke kan anses stå i strid mot rättvisans fordringar. Det° ifrågavarande stadgandet synes Utskotten ganska välbetänkt, enär giun-den dertill är att söka uti den omständighet, att alla, för hvars räkning kyrkan uppföres, jemväl böra, efter förmåga, deitid bidraga, hvilket ock klart ultryckes uti lagens föreskrift, att ”alle, som i socknen bo, skola kyrka bygga och uppehålla’; och någon obillighet synes desto mindre ligga häii, söm af den, hvilken ej eger annat bidrag att lemna till det gemensamma ändamålet, än sin arbetskraft, något vidare ej heller lord ras. Då i öfrigt de bestämmelser, hvilka motionären föreslagit, efter Utskottens tanka, ej skulle kunna, under alla förhållanden och pa alla orter, med bibehållande af rättvisa och billighet, följas, och således ej innefatta den alimänlighet, ^om utgör ett vilkor för all lag, få Utskotten, som anse det af lagstiftaren, för tiIIvägabringande af jemnlikhet och rättvisa emellan de dagsverks-skyldige, påbudna sätt, nemligen att socknemännen skola, då fråga är om kyrkobyggnad, ”kallas tillhopa, att derom samrådas och sig förena’’, vara för ändamålets vinnande det lämpligaste och det enda möjliga, vördsamt hemställa,

om icke livad i om förmäldte hänseende bli f vit yrkadt och jö-resliget må lemnas utan af seende.

Slutligen och hvad beträffar ej mindre den af herr prosten Arrheniits yrkade förklaring, huruvida icke dagsverken till kyrko-byggnad böra utgöras äfven för sådane hemman, hvilka begagnas såsom ulbruk, äfvensom om icke statfolk i allmänhet må anses utgöra matlag och såsom sådane vara pligtige att uti en dylik byggnadsskyldighet deltaga; än ock en del motionärers förslag om förändrade bestämmelser i afseende å likstols-afgiften jem-te öfrige presterskapet tillkommande rättigheter; sa få Utskotten, dels i afseende på det förra af dessa förslag, vördsamt förklara, att, då det måste vara svårt, om icke omöjligt, att, rörande rätta förståndet af matlag, uti ärendets nuvarande outredda skick, åstadkomma en sådan förklaring, att delta begrepp derigenom för hvarje serskildt uppkommande fall kan anses rullt bestämdt, Utskotten, vid sådant förhållande, ansett någon annan utväg för frågans lösning icke vara att tillgå, än det förslag till utredning i ämnet, som af Utskotten redan blifvit afgifvet och till hvilket Utskotten således fa i förevarande fall hänvisa; dels ock, hvad angår de gjorda framställningarne om ett förändradt sätt för presterskapets aflöning, vördsamt erinra, det Rikets Ständer, i anledning af Allmänna Besvärs- och Ekonoini-ulskottets Utlåtande n:o 96 redan fattat sitt beslut i detta ämne, i anseende hvartill något yttrande öfver sistberörde fråga icke torde erfordras.

af herr grefVe Spar re, E.: ^J*Uti den afUtskotten i afseendeå i:sta pmdUenaf delta betänkande uttalade åsigt, att ^J’de gjorda framställningarne borde förfalla”, har jag för min de] icke kunnat instämma. Ehuru jag icke ansett mig böra tillstyrka molionerne i hela deras utsträckning, sä att församlingarne skulle hel t och hållet befrias från den enligt lag dem åliggande byggnadsskyldighet i fråga om prestgårdar, är jag likväl, lika med Utskottens afdelning, som förberedt betänkandet, af den ölvei tygelse, att ett närmare bestämmande vore af nöden i fråga om underhållsskyldigheten. Denna åligger nendigen bostälis-innehafvarne, enligt innehållet af 26 kap. 2 § byggninga-balken: ”och vare ^'han (kyrkoherden) skyldig alt dem (husen) underhålla på egen kostnad.” I samma § förekomma likväl följande ord: ”Närthe af ålder och bruk och ej af prestens vanryckt förfalla, tå skola socknemän them bygga och ”bättra”', och delta sistnämnde ord har gifvit anledning till den tolkning, som småningom, serdeles i vissa orter, gjort sig gällande, och hvarigenom sockne-männen blifvit ålagdt verkställa äfven mindre betydliga reparationer.

Detta är, enligt mitt förmenande, ett uppenbart missförstånd af 26 kap. 2 § byggninga-balken, hvilket lagrum är hemtadt ur Kongl. resolutionen på allmogens besvär den 1 Aug. 1727, § 12. Enligt denna som fullkomligt öfverensstämmer med äldre författningar i delta ämne, äro församlingarlie endast förbundne att bygga de 7 laga husen, samt att, ”då the tarfva ansen-’ lig förbättring, tillföra allt hvad som behöfves, och uppbygga husen på ihe-^J’ras bekostnad.” Med dessa ansenliga förbältiingår kan således icke förslås annat än ombyggnad. All annan reparation än den, som kan hänföras till ombyggnad, anser jag följaktligen åligga innehafvaren af kyrkoherdebol, likasom af andra boställen. Då nu likväl erfarenheten nogsamt visat, att af ofvannämnde lagrum hemtats anledning till den tolkning, att en vidsträcktare underhållsskyldighet församlingarne ålåge, så bar jag ansett lagstiftande makten höra, genom utfärdad föi fällning, sälla en gräns för denna tolkning, och således trott, alt Utskotten borde tillstyrka Rikets Ständer:

att i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t ville , genom utfärdande förklaring, stadga, att församlingarnes underhållsskyldighet af de y laga husen icke vidtager förr, än de af ålder och bruk, men ej af prestens vanryckt, så förfallit, att de icke utan ombyggnad bättras kunna; hörandes med de sålunda ombyggda husens inredning jemväl förhållas, såsom lag om nybyggnad stadgar.” J o-o o

af riksdagsfullmäktigen Petter Jönsson från Jönköpings län: ”Det är med ledsnad jag måste inlemna min reservation mot Högloll. Utskottens beslut, som bestämdes med en enda rösts pluralitet, rörande reparations-och byggnads-skyldigheten vid pastors-boställen. Det var med en serdeles enighet, Högv. Presteståndet motsatte sig all lindring uti byggnads- och re-parations-skyldigheten, eller ett närmare bestämmande af de hus, som pastoratet är skyldigt att bygga och till någon del underhålla. Det är oss lands-boer väl bekant, att 26 kap. 2 § byggninga-balken icke, på sätt Utskottet vttrat, innefattar tillräckligt tydeliga och fullständiga föreskrifter, angående jpastors och församlingens ömsesidiga skyldigheter, i afseende å underhållsskyldigheten, eller åtminstone att delta lagens rum så misstydes, att äfven obetydliga reparationer af de laga busen åläggas församlingarne, serdeles vid de sedan i83o livart femte år skeende ekonomiska besigtningar. I åtskilliga orter kallas församlingen till sockenstämma för att rådslå angående omläggning af några bås-balkar, eller på läggning af halm, som blast af taket å något af församlingens hus vid prestgärden.

Utskotten synas mig således hafva bort föreslå en sådan förklaring af förutnämnde lagstadgande, alt underhållsskyldigheten af alla husen i prest-gården åligger kyrkoherden, och att församlingen endast har byggnadsskyldigheten, det vare sig att det gäller bygga af nyo, eller att ombygga dessa husen.

Beklagligt är, att folkets representanter, den ena riksdagen efter den andra, förgäfves begära lättnad i förutnämnde skyldigheter, ulan i stället få vidkännas nya uppoffringar och tillökningar i ecklesiaslik-statens löneförmo-ner, hvilket skett vid innevarande riksdag, dels genom den förhöjda årsbe-räkningens upphörande inom skolan, medelst ett betydligt årligt siats-anslag till löneförbättringar, dels derigenom att all meritberäkning må försvinna för de ecklesiastik-statens tjenstemän, som genom Kongl. resolutioner der-med blifvit hugnade, och hvilket säkerligen, vid en kommande riksdag, kommer att medföra ökade statsanslag, dels ock genom förhöjda löneförmoner till komminislrarne. På detta sätt tillstyrka Utskotten förändringar, men sällan eller aldrig någon lindring för den skatldragande; och det är på dessa grunder jag anmält min reservation mot beslutet.

Äfven får jag afgifva min reservation emot Utskottens afslag å de väck-ta motionerna om säteriers skyldighet att deltaga i förutnämnde byggnadsskyldighet. Den största billighet ligger tydligen uti nämnde förslag. I åtskilliga

.⁰¹, ^e"ⁿp^na ^^'-egare det sjelfva billigt oeh rättvist alt lemna nå-got ^'ade åt församlingar ne, men serdeles bestriddes detta af Hoev Stå»-dets ledamoter såsom mgnpande i adelns privilegier. Häraf synes tydligen att det redan hårdt beskattade jordbrukets privilegier bestå uti att göra nya tillökningar och onef or bättringar”; och har uti denna reservation riksdai-fullmagligen Carl Magnus Engström från Calmar län instämt; ^S'

g- och Lkonomi-utskotten fattat, ifråga om pastorernes skyldighet att deltaga i underhållet af husen vid deras boställen, får jag mi, reservera

Så väl vid föregående, som vid denna riksdag, hafva folkets ombud klaga ofver pastorernes obenägenhet att deltaga i underhållsskyldigheten vid dessa bostallshus, samt nästan enhälligt anropat Rikets Ständers^§ meE ankomst om slitandet af de tvister, som merändels dagligen uppslå emeK lan pastor och dess församlingsboer, i anseende till de ‘stridigtmeningar

’ ^{26 k}r^Pk ^{3 S b}.^v88»>nga-balken - ^der ^det heter/att försänk ingen skall bygga och battra, men pastorerne underhålla, likväl utan urskiljande^ nar de förres åliggande upphörer, och de sednares skyldighet vid-tager De är denna tvist, som efter mitt förmenande, Utskotten både bort och kunnat hafva slitit, och icke på ett sådant för Utskotten mindre he-( iande satt kastat frågan ifrån sig. Det ser verkligen ut, som skulle Ufc-»kottens majoritet heldre önska, att splitet och oenigheten emellan lärare och ahorare må fortfara, tills den slutligen öfverskrider gränsen, än att i >d ylja alhjelpa densamma. Tiden är inne och hjelpen hade icke behöft u ebhfva om Ltskollen tagit reda på de från regeringen utgående skrifvel-TTsknn⁷'^ka “”t °^{ch äF det tiH dessa sk}rifvelser jag vill leda

^alJ^miiDlia journalen för den 3o Januari 1828, finner ? t. ^e" ^Skrify^e^ f^{r5n K}ongl. Maj:t utgått under den 5 Juli 1827, ^Tndp⁰/ ³'^{a S}’ T ¹ "'i”n"7 ^{af lV}‘^{St emd,an} P^{astor oeb dcss} församling i af-seende pa ömsesidiga skyId.gheter atl verkställa reparationer å den förres bostalls-hus, Kongl. Maj:t vid bestämmandet, huru vidsträckta reparationer som borde af pastor på dess egen bekostnad besörjas, tillämpat ^{for den} 22 Februari 1760, angående byggnad och rn-^afEnligt detta Reglemente skola pa bostallsinnehafvarens egen bekostnad repareras: fönster till glas blvkar mar och bågar, dörrar, lås, trösklar, golf, kakelugnar, spislar ‘bakuenar

Brh. nu R. st. _rrot. _{^_{7 T} ° _{i6 B<1/}^ ’ F^Riar’ J aKognar, skorstenars rappning, mindre läck på taken, trappor, plank, staketter och uthus.

Allt detta hade, efter mitt förmenande, icke bort vara så aflägset for Utskotten att taga reda på, för att sedermera derå grunda deras beslut;

Hvarförutan emot i:sta och 3:dje punkterne uti omförmäldte betänkande reservationer blifvit anmälde af riksdagsfullmäktige Lars Larsson han Elfsborgs län, Adolph Fredricsson från Upsala län, Christen Pehr sson Iran. Gottlands samt Anders Kylander från Wermlands län.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändring uti 1 $ af 2 kap. Byggningabalken.

Under förmälan, att byggnad och underhåll af badstufva eller malthus samt ria utgjorde ett onus, som för de flesta boställsinnehafvare vore utan ändamål, har riksdagsfullmäktigen L. Rasmusson från Bohus län, uti ett hos Hederv. Bonde-ståndet ingifvet memorial hemställt, om icke livad uti 1 § 2 kap. Byggningabalken, i fråga om en dylik skyldighet nu finnes stadgadt, kunde derifrån uteslutas.

Denna, till Lag-utskottet remitterade motion, har nämnde Utskott i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet förehaft till pröfning; men då skyldigheten att bygga ria, enligt hvad of van åberopade lagens rum utvisar, är beroende deraf huruvida skog vid bostället är att tillgå eller icke,— af hvilket sednare skäl ria å de flesta boställen icke heller finnes, samt hvad åter angår badstufva eller mälthus, nämnde byggnad icke utan olägenhet torde kunna undvaras, synnerligen å de ställen, hvarest, genom verkställda laga skiften, boställen erhållit ett från andra gårdar afskildt läge, — hafva Utskotten funnit betänkligt att tillstyrka en eftergift uti omförmälda byggnadsskyldighet, och få i följd deraf hemställa,

Betänkande , i anledning af väckta frågor om ersättning åt Nämnd för biträde vid. syner och extra förrättningar.

Genom remiss från Hederv. Bonde-ståndet har Lag-utskottet fått till behandling emottaga följande, i detta ämne gjorda fi anställningar, nemligen: Bih. till R. St. Prot. 1847 och 1848, 7 Sami. 2 Afd. 77 Haft. 1

l:o Af riksdagsjullmäktigen Pehr Bengtsson från Calmar län: att en författning måtte i nåder utfärdas, hvarigenom de som forraita syner å mi-litiEe-bostaUen, berättigas att härför af innehafvaren enhålla ersättning, hvil-ken, för det fall att bostället vore till arrendalor upp'åtet, af denne sednare borde ulgifvas.

2:o Af riksdagsjullmäktigen Pehr Pålsson från Skåne: att nämnden hädanefter måtte antingen i enlighet med expeditions-taxan, af vederbörande åtnjuta rese- och traktaments-kostnadsersättning för syner och besigtningar, utan afseende derå, om förrättningen fortgår en eller flera dagar, eller ock fritagas från skyldigheten att vid dylika förrättningar biträda; samt

3:o och 4:o Af riksdags fullmäktige Anders Olsson från Jemtlands och Olof Nilsson från Östergöthlands län, hvilka yrkat, den förre, att nämnden måtte förklaras berättigad att uppbära rtse- och dagtraktamente vid syneför-rättningar å militise-boställen samt öfriga kronohemman; och den sednare, att då nämndemän varda anlitade för boställs- och vägsyner, värderingar, be-sigtningar och andra förrättningar af hvad namn de vara må, för hvilka, enligt nu gällande författningar ersättning icke redan utgår, dagtraktamente med 24 sk. banko om dagen, jemte skjuts efter en häst, måtte af allmänna medel dem tilläggas.

D sse memorial, uti hvilka flere ledamöter af det Hederv. Ståndet vid remissens meddelande förklarat sig instämma, hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten tagit under gemensamt öfvervägande; men då Rikets Ständer, i anledning af Stats-utskottets utlåtande N:o 39, redan fattat sitt beslut öfver motioner af enahanda syftning och innehåll med de nu ifrågavarande, hafva Utskotten, ehuru erkännande billigheten af den föreslagna ersättningen åt nämndemän för biträde vid omförmälda förrättningar, likväl, till följd af nyssberörda omständighet, funnit sig förhindrade att förorda antagandet af nämnde förslag, hvilka vid nu anmärkta förhållande torde komma att förfalla,

Betänkande, i anledning af väckt fråga om optionsrätt för åboer å stom-hemman. ^J

Uti memorial, som af Hederv. Bonde-ståndet blifvit remitteradt till All männa Besvärs- och Ekonomi-utskottet, har riksdagsfullmäktigen Ben-t Pet-ter Skantze från, Hallands län, i sammanhang med afgtfvei förslag om skat-tekopsrätt för innehafvare af stom-hemman, hemställt att, för den händelse en sådan rättighet ännu icke skulle kunna vinnas, sådane stad^anden om å-boernes skyldigheter måtte meddelas, hvarigenom , utan afseende på förändringar med boställsinnehafvare, åbo-familjerne, så länge de utgöra sina skyldigheter, må, hustru och barn efter maka och fader, erhålla en try^ad besittningsrätt å dylika hemman; äfvensom att, i fall utarrendering deraf på öppen auktion skulle beslutas, hvilket dock blott i högsta nödfall syntes böra ifråga komma, den afgångne åboen eller hans rätts-innehafvare måttet vid lika anbud, åtnjuta förmånsrätt; och liar motionären, för vinnande af detta mål föreslagit, det Rikets S änder skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla’ alt, vid inträffande ledigheter inom såväl det högre som det lägre presterska-pet, en sådan reglering af de lediga boställena och innehafvarnes lönevilkor måtte vidtagas, att de så kallade stom-hemmanens skyldigheter blefve bestämda på ett sätt, som vore förenligt med åboernes bestånd och hemmanens förbättring.

För behandling af denna fråga, har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ut-skottat sammanträdt med Lag-utskottet; men‘då Rikets Ständer, med bifall tjll Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottens utlåtande N:o 72 i anledning af en, utaf motionären gjord, framställning i enahanda syftning med den nu ifrågavarande, nemligen om rättighet för åboer å annex-, mensal- samt stom-hemman alt lösa desamma till skatte, berörde förslag afslagit få U.skolten hemställa, ^{0 5}

Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändring uti Kongl. förordningen om sockne-nämnder ä landet den 2g Augusti i843.

af herr Friherre Raab, Carl Adam Jacob, som yrkat, att 11 och 16 §§ af omförmälda Kongl. förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen den förra:

^Hvar och en, som bor inom nämndens område, är skyldig att tillslä-deskomma på dess kallelse, som bör meddelas minst åtta dagar förut. Ute-blifver den sålunda kallad är, utan laga förfall, böte 32 sk. till fattigvårdens kassa, och tillhålles af nämnden, genom förnyade viten, som dock tillsammans ej må öfverstiga 10 r:dr, att sig inställa; kan han derigenom ej förmås till inställelse, anmäle nämnden förhållandet till närmaste kionobetjent, som är skyldig, om person vistas inom hans distrikt, honom inom 8 dagar för sock-ne-nämnden föreställa. Vistas person utom dennes distrikt, så gör nämnden anmälan till Konungens befallningshafvande som vidtager de mått och steg, hvilka med lag och sakens beskaffenhet öfverensstämma^,’; och den sednare:

”Böter och viten, som af sockne-nämnden ådötnas, skola, då den plikt-fällde saknar tillgång dertill, aftjenas med vatten och bröd å läns- eller hä-radshäktet. Transportkostnaden härför delas till hälften af staten och kommunen.”

”Alla böter och viten, som utgå i öfverensslämmelse med denna stadga^ tillfalla fattigvården i den församling, dit målet hörer;” och

af riksdagsfullmäktigen Ola Månsson från Skåne, som anmärkt, dels att uti 11 § någon föreskrift icke finnes meddelad, huruledes socken-nämndens kallelse må vederbörande tillställas; dels ock hurusom det skall h.fva inträffat, alt socknenämndens ledamöter, då de för fullgörande äf deras em-betsåligganden infunnit sig hos medlemmar inom kommunen, blifvit på ett eller annat sätt förolämpade, utan alt de, enär laga bevisning icke funnits alt tillgå, härför kunnat erhålla upprättelse. I ändamål att afhjelpa de såluu-da anmärkte olägenheterne, har motionären föreslagit: dels att till 11 § måtte fogas ett tillägg, h varigenom förra punkten deraf skulle komma att erhålla följande lydelse: ”hvar och en, som bor inom nämndens område är skyldig att tillstädeskomma på af nämnden erhållen kallelse, då densamma honom meddelas minst åtta dagar förut genom socknens sexmän”; dels ock att uti ofvanberörde Kongl. förordning måtte intagas ett stadgande af innehåll, att sockne-nämndens ordförande och ledamöter måge sjelfve vittna om hvad dem händer inom deras område vid utöfning af den befattning som blifvit dem uppdragen.

Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva till gemensam pröfning förehaft dessa framställningar, men funnit sig sakna skäl att desamma understödja. Till stöd för dessa åsigter få Utskotten vördsamt erinra, hurusom den föreslagna bestämmelsen om rättighet för sockne-nämnden, att genom kronobetjeningen låta hos sig inställa en tredskaade församlingsmedlem, efter Utskottens omdöme, icke väl slår tillsammans med den säkerhet till person, som af lagstiftaren aldrig bör leronas åsido; alt någon för ändamålets vinnande lämpligare utväg icke synes kunna beredas, än den 11 § anvisar, eller att nämnden eger anmäla förhållandet hos Konungens befallnings-hafvande, som må vidtaga de mått och steg som med lag och sakens beskaffenhet öfverensstämma; att, i fråga om sättet för meddelande af de kallelser sockne-nämden utfärdar, närmare föreskrifter icke synas erforderliga, helst det torde böra ankomma på denna nämnd alt härutiunan träffa ändamålsenliga anstalter; alt, då det är en, i vår lagstiftning i allmänhet antagen grundsats, att endast sådane böter, hvilka ådömas för verkliga förbrytelser enligt allmän lag, förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, hvaremot viten eller böter för mindre förseelser, få med enkelt fängelse eller arbete försonas, någon rimlig anledning icke synes vara för handen, att för böter och viten, dem sockne-nämnden för enahanda mindre förseelser ådömer, stadga en annan förvandling, än den allmän lag i sådant fall föreskrifver; alt det, efter Utskottens tanka, vore mindre välbetänkt, att, på sätt föreslagiti blifvit, till-lägga sockne-nämnds ledamöter vitsord att intyga hvad dem under embets-utöfniog händer, helst denna bevisnings-förmån, hvilken endast uti några få fall af lagstiftningen är medgifven, icke synes böra, utöfver behofvet, utsträckas; och hemställa Utskotten uppå dessa sammanlagda skäl,

att de väckta förslagen_} sä i ena som andra hänseendet målem-nas utan af seende.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring ock förklaring dels af fiskeri stadgan den 14 November 1766 , dels ock af reglementet för Nords] ö-fiskerierne i Götheborgs och Bohus län den 2; Juli 17^4*

af herr Norin, som hemställt, att då den förklaring, öfver 8 § i 2 kap. af 1766 års fiskeri-stadga, om hvats utfärdande Rikets Ständer vid 1840— 1841 årens riksdag lios Kongl. M«j:t framställde en underdånig anhållan, ännu icke blifvit i nåder meddelad, Rikets Ständer måtte i underdånig skrif-velse uttrycka deras önskan, alt Kongl. Maj:t täcktes åt denna, för en stor del af landets innevånare högst vigtiga fråga, egna Sin uppmärksamhet, så snart omständigheterue det möjligen medgåfve; samt

af Riksdagsfullmäktigen Tobias Lind från Bohus län, som föreslagit, att, med undantag af ostron, allt annat fiske vid Bohusiändska kusterna, så inom, som utom skären, måtte förklaras fritt, så att en hvar egde rätt att, der tillfälle gåfves, draga vad i land, utan afgift till strandegaren, såvida icke hans betesmark, åker eller äng deraf ledo skada. De nu gällande bestäm-melserne i detta ämne, hade, efter motionärens förmenande, pålagt dem som idka fiske, ett tryckande band, helst strandegaren kunde, efter behag, stegra den s. k. land-lotts-afgiften; och delta förhållande vore i synnerhet kännbart för innevånarne inom de norra delarne af länet, der de fiskandes hufvudsak-liga näring under sommartiden utgjordes af makrill-fångst, hvilket fiske vore af den natur och beskaffenhet att icke annorstädes, än vid holmar och skär, samt tjenliga vad, med fördel kunna idkas. I afseende å sistberörde fiske vore det ifrågavarande stadgandet destomera olämpligt, som makrillen, efter hvad kändt vore, ingalunda inskränkte sitt vistande till någon viss trakt eller hafsvik, utan den ena dagen kunde instöta i en hafsvik, men redan den följande, i anledning af förändrad vind, vistas många mil derifiån ute i hafvet, vfd h vilket förhållande enahanda frihet i omförmäldte hänseende, som i fråga om hafs-fiske i allmänhet egde rum, efter motionärens förmenande, äfven borde, i afseende å nämnde fiskeslag vara medgifven.

Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, hvilka till gemensam behandling förehaft dessa motioner, få, i anledning deraf, vördsamt upplysa, att, sedan Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 26 Maj 1841 anhållit, det Kongh Maj:t täcktes, icke allenast utfärda en sådan förklaring öfver 8 § i 2 kap. af 1766 års fiskeri-stadga, som öfverensstämde med den mera tydliga och lättfattliga, fastän till sitt hufvudsakliga innehåll lika beskaffade, redaktionen af 1 mom. i 23 §, uti det af Kommers-kollegium uppgjorda förslag till förnyad fiskeri-stadga, utan ock, i sammanhang med den af bemälde kollegium tillstyrkvetenskapliga undersökningen af lax- och ström-mings-fisket, låta bestämma begreppen om skärgård, hafs-, skogs-, bergs- och sten-stränder, samt landgrunds-rätt, samt i den förväntade, till sin angelägenhet erkända, förnyade fiskeri-stadgan nödige förordnanden i öfverensstämmel-se dermed i nåder meddela; så hafva, efter hvad Utskotten inhemtat, utlåtanden öfver dessa frågor från vederbörande embets-myndigheter blifvit in-foidrade samt Vetenskaps-akademien, hvilken jemväl i ämnet blifvit hörd, under den 19 Maj nästlidet år med underdånigt yttrande inkommit.

Vid sådant förhållande, och då detta ärendes pröfning och afgörande torde vara att snailigen förvänta, finna Utskotten det mindre lämpligt att till Kongh Majrt ingå med förnyad framställning i berörde hänseende; och få Utskotten, enär nödiga bestämmelser äfven uti de af riksdagsfullmäktigen Lind anmärkte fall, i den förväntade nya fiskeri-stadgan, enligt hvad här ofvan finnes antydt, lära komma att meddelas, uppå dessa skäl vördsamt hemställa,

om ieke hvad af motionärerna , så i ena, som andra af seendet,, blifvit föreslaget, må förfalla.

Betänkande , i anledning af väckt fråga, att boupptecknings-af giften i Stockholm må bestämmas att utgå till lika belopp i alla ofrälse sterbhus.

Hos Vällofl. Borgare-ståndet har herr Berg, uti ingifvit memorial, hvil-het till Lag-ulskottet blifvit remilteradt, anmärkt, hurusom den olikhet 1 bo-upptecknings-afgift, hvilken, enligt nu gällande stadganden eger rum för sUrb-hus efter borgare och andra ofrälse personer här i hufvudstaden, efter hans tanka, saknade allt stöd af billighet och rättvisa. Af sterbhus-delegare elter borgare utgjordes nemligen denna afgift med i procent, under det samma a -eift efter annan i hufvudstaden afliden ofrälse person endast uppginge till l:dels procent af summa inventarii. Med anledning häraf har motionaren föreslagit den ändring uti Kongl. förordningen den 1 Mars 1749 samt de stadganden, hvilka dermed egde sammanhang, alt berörde afgift matte bestämmas att utgå till lika belopp i alla, vare sig borgares eller andre personers sterbhus. . .

Lag-utskottet har, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, tagit denna framställning under pröfning; och enär motionärens forslag synes afse att bereda den yrkade likstämmigheten uti ifrågavarande afgift deri^enom, att boupptecknings-arfodet efter i hufvudstaden afliden borgare skulle nedsättas till det belopp, som för öfrige ofrälse sterbhus 1 delta hanseende finnes stadgadt; men en sådan nedsättning så mycket mindre torde finnas lämplig, som boupptecknigs-afgiften för borgare 1 Stockholm vida understiger det belopp, som af sterbhus inom öfriga städer i riket erlägges; alllsa och då härtill kommer, att den ifrågaställda nedsättningen 1 oftanämnde af-gift, hvilken tillfaller Stockholms allmänna barnhus, skulle verka en minsk-nin® uti nämnde inrättnings påräknade inkomster, hvilken minskning Utskotten? innan vederbörande deröfver blifvit hörde, icke ansett sig kunna tillstyrka, __få Utskotten, uppå dessa sammanlagda skäl, vördsamt hemställa, om icke det väckta förslaget må förfalla.

Betänkande , i anledning af väckt fråga om upprättande af z:ne nya årgångar prediko-texter.

Högv. Preste-ståndet har, till Lag- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomiutskottens gemensamma behandling, remitterat en af herr prosten Österman. väckt motion, deruti blifvit föreslaget, att 2:ne nya årgångar af texter, upptagande de vigligaste stycken af nya Testamentets skrifter, samt ordnade efter en viss plan och i ett visst sammanhang med hänsigt till kyrkans kalen-darium och årliga högtider, måtte uppgöras, för att årligen, efter hvarandra, vid församlingens högmässo- och aftonsångs-gudsljenster begagnas. Till stöd för nämnde förslag, har motionären anfört, alt de utdrag ur Bibel-ordet, hvilka innehållas uti vår Evangelii- och epistel-bok, utgjorde de enda delar af den heliga skrift, som på nyssnämnde sätt begagnades vid den allmänna gudstjensten; men att allt det öfriga, som innefattas både i evangelisternes och i apostlarnes skrifter, såmedelst blifvit satt å sido, likasom det icke an-ginge folket eller icke innehölle någon för detsamma vigtig och behjertans-värd sanning. Efter motionärens tanka skulle rättigheten till ett vidsträcktare begagnande af Bibel-ordet vid gudstjensterne äfven för presterskapet vara af stor båtnad, samt det menliga inflytande på homileten, hvilket nu för-spörjes genom det tvång, som bunde honom vid samma, årligen återkommande, texter, sålunda afhjelpas.

Nämnde förslag, hvilket varit öfverlemnadt till behandling jemväl af pa-storal-afdelningen inom det Högv. Ståndets enskilda Utskott, hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, jemle det af samma afdelniug der-öfver afgifne utlåtande, samt hvad i öfrigt vid motionens remitterande af åtskilliga ledamöter inom Ståndet blifvit yttradt, tagit under pröfning, samt deråt egnat all den uppmärksamhet, frågans vigt onekligen påkallar; och ehuru Utskotten, lika med pastoral-afdelningen inom det Högv. Ståndets Utskott, visserligen icke kunna i allo instämma uti motionärens åsigt, att de nu följde prediko-texterne äro de enda delar af Guds ord, som homileten har anledning att vid våra gudstjenster behandla, destomindre som tillfälle till ett vid-

Bih. till R. St. Prot. 18^ och 18^8 j 7 Sami. 2 Afd. Haft. 2 stiäcktare användande af Bibel-ordet synes kunna hemtas både af den allmänt följda sedvanan att börja det andliga föredraget med ett s. k. ingångsspråk, hvars utläggning härtill föranleder, och af de inom många församlingar med framgång anställda Bibel-förklaringar, vid hvilka religions-läraren är oförhindrad att sjelf välja texter; — tro Utskotten likväl, att en ny tillgång af prediko texter, valda ur den heliga skrifts rika förråd, skulle kraftigt lifva läro-ståndels homiletiska verksamhet, gifva en ny omvexling åt deras andliga föredrag, samt hos folket utvidga kännedomen af det saliggörande Guds ord, och således i alla dessa afseenden verka välgörande inom den Svenska kyrkan. Det torde ock vara allmänt kändt, alt fråga om förändring eller utvidgning af de nära 1000-åriga prediko-texterne vid flere föregående riksdagar varit bragdt å bane. En billig fruktan för de äldres utbyte emot nya, ej lika bepröfvade, texter, har emellertid allt hittills afhållit från vidtagande af denna åtgärd. Den nu väckta motionen afser dock endast införande af två nya cykler, bredvid den äldre; och Utskotten hafva således anledning förmoda, att den sålunda yttrade betänkligheten till följd häraf bör i betydlig mån försvinna. Visserligen lärer man invända, att ett arbete och urval af den art, hvaröm här är fråga, erfordrar djupa insigter och ett moget begrundande, samt att, för detsammas utförande på ett nöjaktigt sätt en längre tid i foljd häraf erfordras, synnerligen då det torde blifva nödigt att till de nya tex-terne jemväl utarbeta böner och kollekter. Utskotten hafva icke förbisett dessa svårigheter; men då Utskotten jepnäl hemställt, att, under tiden och inlilldess nämnde prediko-texter hunne utarbetas och förslaget undergått den sorgfälliga granskning som blifver af nöden, en sådan förändring uti det nu påbjudne prediko-sältet måtte tillåtas, att inom stads- och lands-församlingar, hvarest, i saknad af aftonsångs-predikningar, föiklaring eller utläggning af e-pisllarne mera sällan torde komma i fråga, presterskapet finge, med det undantag, som här nedan omförmäles, såsom texter använda, det ena året, e-vangelierna och det andra epistlarne •— hafva Utskotten ansett den öfverkla-gade bristen på omvexlande texter såmedelst blifva i någon måtto afhjelpt, under det att denna utväg tillika utgjorde en lämplig öfvergång till den mera omfattande förändring, som i delta hänseende vore alt förvänta.

Utgående från dessa åsigter, få Utskotten vördsamt hemställa, att Rikets Ständer må,

dels uti underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom Dess Bibel-kommission i nåder låta besörja utväljande ur nya Testamentets heliga skrifter, af tvänne nya årgångar prediko* texter, samt utarbetandet af dertill hörande kollekta oeh böner. att vid den allmänna Gudstjensten begagnas jemte de nu påbjudna, hvilka jemväl skulle bibehållas;

dels ock Jör egen del besluta, samt till Kongl. Maj:ts nådiga bifall anmäla, att, med ändring af hvad 5 och 6 uti 2 kap. kyrkolagen äfvensom kyrko handboken i detta hänseende stadga , . presterskapet må, under tiden och intilldess ofvannämnda arbete kan hinna fullbordas, med undantag endast för större högtidsdagar, å hvilka förhållas skall på sätt hittills finnes föreskrif-vet, tillåtas att, för vinnande af större omvexling vid hö^mäs-so predikan, såsom text, begagna äfven episteln, i hvilket fall Söndagens Evangelium bör, i den förras ställe, från altaret uppläsas.

Betänkande , i anledning af väckta motioner om förändrad beräkning af utmätningsumgälder.

Till Lag-utskottets behandling har Hederv. Bonde-ståndet öfverlemnat ser-skilda af riksdagsfullmägtige J. P. Danielsson och J. Pettersson från Kalmar län väckte motioner i förenämnde syftning.

J. P. Danielsson har fästat uppmärksamheten deruppå, att tillämpningen af de nu i ämnet gällande författningarne mest betungade den fattigaste delen af gäldenärer, enär den, som vore underkastad utmätning för en högst ringa summa, kunde komma att betala lika stora utmätningsumgälder som den, hvars skuld uppginge till tusentals riksdaler, samt, med hufvudsaklig anledning af det, enligt motionärens åsigt, högst obilliga i detta förhållande, yrkat att, med ändring af berörde författningar, betalningen för utmätningars verkställande på landet måtte utgå méd ett i billigt förhållande till den summa, som skulle utmätas, bestämdt arfvode, hvilket dock icke borde få öfverskrida ett visst föreskrifvet belopp.

J. Pettersson, med hvilken riksdagsfullmäktige Jan Samuelsson och Sven Isaksson från Kalmar län sig förenat, har upptagit och till alla delar instämt uti en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i nämnde län, uti skrif-velse den 30 December 1843, hos Kongl. Maj:t gjord underdånig framställning, hvarigenom Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke allenast åsyftat enahanda förändring, som, efter hvad här ofvan nämndt är, J. P. Danielsson yrkat, utan äfven i sådant ändamål föreslagit: att all med sjelfva utmätningen förenad kostnad måtte beräknas efter följande tariff:

hvarefter utmätningskostnader skulle ökas med 1 procent för hvad som öfver-skjuter 100 r:dr till 1,000 r:dr, och derefter med i procent; dock så att

Bih till R. St. Prot. 1847 och 1848, 7 Sami. 2 Afd. 18 Haft. kostnaden icke i något fall finge öfverstiga 20 r:dr banko. Emot uppbärande af hela det sålunda beräknade utmätnings-arfvodet skulle det åligga ut-mätningsförrältaren att eisätta den till biträde begagnade fjerdingsman eller nämndeman med 24 sk. i dagtraktamente och fri skjuts.

Hvad sålunda förekommit hafva L«g- samt Allmänna Besvärs- och Eko» nomi-ulskotten, till hvilkas gemensamma kandläggning frågan ansetts höra, i Öfvervägande tagit, och få i anledning deraf till en början erinra, att den ersättning, som enligt nu gällande författningar tillkommer underexekutorer för verkställandet af privata utmätningar på landet, är bestämd att utgå med visst dagtraktamente jemte godtgörelse för skjuts- och vagnslega. Sålunda åtnjuter vid dylika förrättningar: kronofogde eller länsmän, enligt 1821 års expeditionstaxa, i dagtraktamente 32 sk. jemte skjuts för en häst; stadsfogde, jemlikt Kongl. brefvet den 3 Juli 1829, en r:dr i dagtraktamente jemte skjuts för två hästar, när utmätning sker på landet inom stadens område; vid utmätning biträdande kronofjerdingsman, enligt expeditionstaxan, 12 sk. i dagtraktamente och skjuts för en häst; samt nämndeman, enligt samma taxa, 24 sk. i dagtraktamente och skjuts för en häst; med iakttagande likväl af det uti Kongl. brefvet den 4 Februari 1804 och Kammar-kollegii derpå grundade kungörelse den 27 Mars samma år innefattade stadgande, att, då flere utmätningar under en resa af kronofogde förrättas, skjutsersättningen för hela resan bör emellan gäldeuärerne fördelas.

Sistnämnde stadgande afser väl att bereda en lindring för dem, hos hvilka utmätning verkställes, men det kan dock ej nekas, att ej mindre den allmänt erkända svårigheten att kontrollera behöriga iakttagandet af detta stadgande, jemte den omständighet, att det i allt fall beror på under-exeku-tors godlfinnande alt för hvarje förrättning företaga en serskild resa, än äfven den, i följd af Kongl. cirkuläret den 2 Augusti 1844, flerstädes förhöjda skjutslegan verkat derhän, att de utmätningskostnader, som, vid tillämpning af omförmälde författningar, gäldenärer få vidkännas, ofta äro i hög grad betungande, serdeles för dem, som tillhöra de lägre samhällsklasserna ,|för hvilka berörde kostnader icke sällan öfverstiga sjelfva skuldbeloppen.

Men ehuru Utskotten erkänna behofvet att afbjelpa det menliga i detta förhållande, kunna dock Utskotten ieke obetingadt godkänna hvad motionä-rerne i sådant afseende föreslagit. Utan att bestrida den möjliga fördelen vissa orter skulle kunna hemta deraf, att utmätningsumgälderna beräknades efter beloppet af den summa, som ulsökes, anse nendigen Utskotten det vara tvifvel underkasladt, huruvida på denna beräkningsgrund något generelt stadgande för hela riket lämpligen kan byggas. Så skulle troligen de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län föreslagna utmätnings-arfvodena, on än afpassade efter förhållandena i delta län, i allmänhet icke bereda under-exekutorerne tillräcklig ersättning för de utgifter, utmätningarnes verkställande för dem medföra, utan tvertom i fattigare och mera glest befolkade delar af riket komma att så betydligt understiga nämnde utgifter, alt under-exekuto-rerne derigenom skulle tillskyndas kännbara förluster; hvilket åter ostridigt skulle hafva ett på utmätnings-ärendenas behöriga gång och allmänna krediten i högsta måtto ofördelaktigt inflytande; och anse, vid sådant förhållande, Utskotten sig, i anledning af J. P. Danielssons och J. Petterssons ifrågavarande motioner, endast böra föreslå Rikets Ständer,

att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla , det Kongl. Maj:t täcktes meddela sådana föreskrifter i afseende å den vederbörande tillkommande skjutsersättning och dagtraktamente för utmätnings förrättningar, hvarigenom antingen noggrannare kontroller kunde beredas öfver efterlevnaden af hvad Kongl. bref-vet den 4 Februari 1804 och Kamma r-kollegii derpå grundade cirkulär den 27 nästderpåföljde Mars innehålla, angående utmätnings kostnadernas fördelning pä dem, hos hvilka flera utmätningar under en resa blifvit förrättade; eller ock, der Kongl. Maj:t så pröfvar skäligt, någon nedsättning i arfvodet för utmätningar af mindre skuldbelopp på annat sätt åstadkommes till lättnad för de lägre samhällsklasserna.

No 63.

Memorial om sammanjemnkning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i anledning af Utskottens Betänkande N:o 32.

Uti omförmäldte Betänkande hade Utskotten, med föranledande af i ämnet väckta motioner, hemställt, bland annat, alt, för afhjelpande af det missförhållande, som vid tillämpning af stadga ndena uti 4 och 6 mom. af 5 § i Kongl. Förordningen om socknestämmor i riket den 29 Augusti 1843 kunde uppkomma, Rikets Ständer måtte uti underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder stadga, att sislberörde mom. af nämnde § måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”röstegande må, genom fullmakt, till annan inom församlingen bosatt person, eller ock till sin egendoms-för-valtare, äfven om denne är utom socknen boende, öfverlåta sin talan och rösträtt å sockenstämma.”

Enligt från Riksstånden ankomne protokolls-utdrag, har Utskottens sålunda framställdte förslag blifvit bifallet af Vällofl. Borgare-ståndet, samt af Höglofl. Ridderskapet och Adeln godkändt, med den förändring uti den föreslagna redaktionen, att, näst efter ordet ”bosatt” skulle tilläggas orden ^J’eller röstegande;’’ och har Högv. Preste-slåndet för dess del beslutat, att omförmäldte mom. skulle erhålla följande lydelse: ”röstegande må, genom behörig fullmakt, öfverlåta sin talan och rösträtt å sockenstämma åt annan man, som i stämman röst eger, eller som hans egendom förvaltar.” He-derv. Bonde-ståndet har deremot förevarande betänkande afslasit. ö

Då således ett stadgande i den syftning, som af Utskotten blifvit föreslagen, af trenne Riks-stånd är vordet beslutadt, med skiljaktighet endast i fråga om ordalydelsen, hafva Utskotten, hvilkas åliggande det är att de

olika meningarne härutinnan, så vid t görligt är, samman jemka, för sådant ändamål och då orden ”inom församlingen bosatt,” på sätt anmärkt blif-vit, kunde gifva anledning till tvetydighet, ansett sig böra, med dessa ords utbytande emot orden ”till församlingen hörande/’ vördsamt föreslå följande redaktion af det ifrågavarande 6 mom. uti 5 § af omförmälda Kongl.. Förordning:

”Röstegande må genom fullmakt åt annan till församlingen hörande eller i stämman röstegande person, eller ock till sin egendoms-förvaltare-, äfven om denne år boende utom socknen, öfverlåta sin talan och rösträtt vid sockenstämma.’’

Nra 64.

Memorial,- i anledning af inom Riks-Stånden filtade skiljaktiga heslut, rörande Utskottens Betänkande N:odf.

Utskotten hade uti berörde Betänkande, med anledning af en i ämnet Väckt motion, föreslagit, det Rikets Ständer måtte, dels i underdånighet anhålla, alt Kongl. Maj:t täcktes genom Dess bibel-kommission i nåder låta besörja utväljande ur nya testamentets heliga skrifter af Ivehhe nya årgångar prediko-texter samt utarbetandet af dertill hörande kollekta och böner, att vid den allmänna gudstjensten begagnas jemte de nu påbjudna, hvilka jemväl skulle bibehållas; dels ack för egen del besluta och till Kongl. Maj:ts nådiga bilall anmäla, alt, med ändring af hvad 5 och 6 uti 2 kap. kyrko-lagen äfvensom kyko-handboken i delta hänseende stadga, Pyescerskapet må under tiden och inlilldess ofvannämnde arbete kunde hinna fullbordas, med undantag endast för större högtids-dagar,. å hvilka förhållas skulle på sätt hittills finnes föreskrilvet, tillåtas att, för vinnande af större omvexling vid högmässo-predikan, såsom text begagna äfven epistelen, i hvilket fall Söndagens evangelium borde i den förras ställe, från altaret uppläsas.

Hvad Utskotten sålunda hemställt, har Vällofl. Borgare-ståndet oförän-dradt antagit, äfvensom HöglofL Ridderskapet och Adeln' samt Högv. Pre-ste-ståndet sammanstämmande godkännt den förra punkten i betänkandet, ulan annan ändring, än att orden: ’’Dess bibel-kommission” blifvit utbytte emot oiden: dertill utsedde tjenhge män; hvaremot sistnämnde tvenne Riks-slånd afslagit Utskottens hemställan, rörande ändring uti 5 och 6 §§ af 2 kap. kyrko-lagen, och har slutligen Hedei v. Bonde-ståndet Utskottens förslag i dess helhet ogillat.

Vid sådant förhållande lärer den af Utskotten, i fråga om förändring af nyssberörde §§ uti kyrko-lagen, gjorda hemställan, såsom af trenne Riks-slånd afslagen, komma alt föi falla; men då Utskottens förslag, del måtle Rikets Ständer hos Kongl. Majtt i underdånighet anhålla om utarbetandet af tvenne årgångar predikotexter med tillhörande kollekta och böner, är vordet af trenne riks-slånd bifallet, med skiljaktighet endast i afseende på valet af dem, åt hvilka berörde arbete skulle uppdragas, hafva Utskotten, enär den af Ridderskapet och Adeln samt Pr< ste-ståndet föreslagna utväg torde finnas för ändamålet mera lämplig, än den af Utskotten tillstyrkta, i ändamål att sam-manjemka de sålunda fattade olika besluten, ansett sig böra

vördsamt inbjuda Bm gare-ståndet att med förstnämnde tvenne riks-slånd sig förena i den mening, att Rikets Ständer må uti underdånighet anhålla, det Kongl. Maj.t täcktes genom dertill utsedde tjenhge män, i Nåder låta besorja utväljande ur nya testamentets heliga skrifter af t venne nya årgångar prediko-texter, samt utarbetandet aj dertill hörande kollekta och böner, att vid den allmänna gudstjänsten begagnas jemte de nu påbjudna, hvilka jemväl skulle bibehållas.

öfver de af Rikets Höglofl. Ständers Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotts vid 1847 och 1848 årens Riksdag afgifna gemensamma Be-tänkanden.

Begrafningsbevis, om rättighet för komminister i annex-församling alt dem ulfärda ...... i.

Bouppt^cknings-afgift, om densammas utgående till lika belopp för alla ofrälse sterbhus i Stockholm . 60.

Bruk och Bergverk, en skyldighet för egare deraf att vägar bygga och underhålla . . , . . .

Brzzninga-balken, om

/ Ou O '

ändring uti 2 Kap 1 § • !

ändring och förklaring af 26 kap. 1

och 4 §§ ......

Dagsverken, se Allmänna byggnader.

Damlucka, om ändring i tiden för densammas öppnande

Diariibevis, om befrielse för den med under-rätts utslag missnöjde att lösa flere än ett sådant bevis återremiss

Ekonomi-mål, om ändring i de författningar, som föreskrifva un-dersokningshållande i dylika mål vid Härads-rätt Ekonomiska besigtningar, om kostnadernes bestridande derför å kyrkoherde- och kapellans-bord

Expeditions-taxan, om ändringar deruti, se Taxa.

15.

28.

5o.

16.

11.

Fattigvården, om ändringar i Kongl. förordningen derom . memorial med sammanjemknings-förslag

Fiskeri-stadgan, om ändring och förklaring deraf

Fordrings-handling, om lösen för afskrift deraf i utsökningsmål hos Konungens Befallningshafvande . ,

35.

4o.

5₉.

27.

Författningar., om upphörande tillsvidare af uppläsning från predikstolen af det är 1814 utgifna sammandrag deraf m. m .....

Försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer, om ändring i Kongl. stadgan derom . . . .

Gottland, om öfverenskommelser, angående annan fördelnings-grund i afseende på hägnadsskyldigheten derstädes

Halland, om byggnads- och underbålls-skyldighet af Prestgårdar-nes derstädes, se Prestgård.

Hemmansklyfning och bes litenhet, om ändringar uti nu gällande stadganden derom .

Husaga, om densammas afskaffande ...... återremiss .........

Huspredikanter, om närmare bestämmande aprättigheten att kalla dem, m. m. ,

Hypotheks-föreningar, om desammas upphörande

Häradsallmänningar, om ett förändradt hushållningssätt i afseende ä dem .......

25.

24.

21.

l8.

46.

48.

i3.

Kapellans-boställen, om innehafvarnes befrielse från kostnader för syne-förrättningar derå .

Kungörelser, om ändring i sättet för desammas publicerande i kyrkorna ...••••••

Kyrkoherde, om befrielse för honom att vara ordförande i Sockne-stämma . ... ■

45.

»4

3g.

Matlag, om bestämmande af hvad dermed bör förstås Återremiss. ... •

Medborgare-rätt, om sådan åt en hvar som förvärfvar fast egen

dom inom riket ..••••

Militie-boställs-ordningen, om ändring deruti ■

Minnesmärken forntida, om ändring i Kongl förordningen den 17

April 1828, om deras fredande och bevarande

Mäld, om ansvar för intägt deraf å skattlagd qwn

Nämnd, om ersättning åt densamma för biträde vid syner och hvarjebanda extra förrättningar . 56.

Sammanläggning, af hemmansdelar under olika nummer i samma skifteslag ........ Återremiss .......

Skogarne i riket, om ett förändradt hushållningssätt i afseende å dem ......... Sammanjemknings-förslag ....

Sockne-nämnder å landet, om ändringar i Kongl. Förordningen derom . . ......

Sockne-stämmor, om ändring i Kongl. förordningen derom Sammanjemknings-memorial i ämnet .

Soldater, om skyldighet för dem att deltaga i Kyrko-byggnad . Stat-torpare se Proletärer.

Stom-hemman, om optionsrätt för åboer derå .... Stängsel-delning, om tiden att klander derå anställa .

Stängsel-skyldigheten, om ändring uti nu gällande bestämmelser derom . ......

Svedjande^ om rättighet dertill å bergaktig och stenbunden mark m. m, .... .....

Sätes- och Ladugårdar, om skyldighet för egare deraf att deltaga i byggnad och underhåll af Prestgård och andra allmänna byggnader, se Prestgård, Allmänna byggnader.

3a.

53.

43.

12.

34-

58.

52.

63. ]

54-

5₇.

»9-

’9

36.

Vattenaftappningar och Sjö-sänkningar, om ersättning åt boställs innehafvare för deltagande i dylika företag

Vattenverk, om ändring eller utrifning deraf

Vägar, om skyldighet att dem bygga och underhålla .

PVäg-delning, om tiden att klander derå anställa .

23.

42.

*9-

Åkdon, om vägning deraf då resande begagna gästgifvare-skjuts . Ångkraft, om anläggning och beskattning af qvarnar eller andra verk, som dermed bedrifvas .....

Åverkan, å skog, om förhöjd ansvarspåföljd derför • £ *

10.

33.

12.

Ågodelnings-rätt, se fSkiftes-stadgan.

Ångsvaltning, om anläggande af anstalter derför

® Ä © T © C © & 1

jagtima Riksdagen i Stockholm Åren 1847 och 1848.

SJUNDE SAMLINGEN.